1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1948:17

INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

UTBILDNING AV SJUKSKÖTERSKOR OCH ANNAN SJUKVÅRDSPERSONAL I 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen

STOCKHOLM 19 4 8

Statens

offentlig Kronologis

1. Betänkande med förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren. Idun. 120 s. Jo. 2. Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. Idun. 220 s. Jo. 3. Betänkande med förslag till ändrad butikstängningslagstiftning. Norstedt. 148 s. I. 4. Markutredningen. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Marcus. 169 s. J u . 5. Trädgårdsundervisningen. Norstedt. 200 s. J o . 6. ElkraftutredningenB redogörelse nr 2 : 6—7. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Jönköpings län och Kronobergs län. Beckman. 76 s. K. 7. Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst. 3. Betänkande angående säkerhetstjänstens verksamhet. Norstedt. 490 s„ 1 pl. I.

utredningar

förteckning

8. Betänkande med förslag till ny Kungl. Maj:ts förordning angående explosiva varor m. m. Norstedt. 231 s. H. 9. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 3. Smalspåriga järnvägar i östra Småland och Östergötland. Idun. 243 s. K. 10. Betänkande angående skärgårdstrafiken m. m. V. Petterson. 424 s. K. 11. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 4. Förslag angående partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst. Katalog och Tidskriftstryck. 132 s. S. 12. Statens trädgårdsförsök. Norstedt. 75 s. Jo. 13. Betänkande angående statens järnvägars organisation. Del 1. Den centrala ledningen. Katalog och Tidskriftstryck. 65 s. K. 14. Den öppna läkarvården i riket. Idun. 411 a. I. 15. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 16. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Skaraborgs län. Beckman. 48 s. K. 16. Förslag till sjöarbetstidslag. Haeggström. 101 a. H. 17. Betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. 1. Kihlström. 228 s. I .

v

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. —

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1948:17

INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

UTBILDNING AV SJUKSKÖTERSKOR OCH ANNAN SJUKVÅRDSPERSONAL

I 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1948 81102

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse Inledning.

till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Utredningsuppdraget

ni. m

i hittillsvarande

...

Sid. 5 7

Kap.

i. Några huvuddrag

utveckling

Kap.

2. Sjukvårdspersonalens

Kap.

3. Sjukvårdspersonalens nuvarande utbildningsförhållanden A. Den allmänna sjuksköterskeutbildningen 1. Sjuksköterskeskolornas antal, storlek och organisation 2. Villkor för inträde i sjuksköterskeskola 3. Utbildningens innehåll och anordnande 4. Bostads- och arbetsförhållanden 5. Sjuksköterskeskolornas ekonomiska förhållanden 6. Elevernas utbildningskostnader B. Utbildning av sjuksköterskor vid specialskolor Distriktssköterskeutbildningen Barnsjuksköterskeutbildningen Barnmorskeutbildningen Utbildningen av laboratorieskölerskor C. Fortsatt utbildning av sjuksköterskor D. Utbildning av sjukvårdsbiträden inom kroppssjukvården E. Utbildning för sjukvårdspraktikanter F. Utbildning av sinnessjukvårdspersonal G. Utbildning av manlig sjukvårdspersonal

37 37 37 39 40 46 50 53 54 54 56 5g 60 60 62 63 64 67

Kap.

4. Behovet av sjukvårdspersonal Sjuksköterskor

69 71

antal och arbetsuppgifter

12 29

Sjukvårdsbiträden i kroppssjukvård

75 Sinnessjukvårdspersonal

76 Kap.

5. Allmänna

synpunkter

på utbildningen

Kap.

6. Utbildning av sjukvårdsbiträden Grundutbildning Vidareutbildning

78 84 84 88

Kap.

91 7. Sjuksköterskeutbildningen i allmänhet A. Villkor för inträde i sjuksköterskeskola 91 B. Sjuksköterskeutbildningens innehåll, omfattning och anordnande 97 1. Den teoretiska undervisningen under läskurser 98 2. Den praktiska utbildningen Hl 3. Jämsidesläsning och instruktion å avdelningen 127

19Q

4. Prov och tentamina C. Bostads- och arbetsförhållanden Kap.

8. Utbildning

av sjuksköterskor

"° I30

vid centralskolor

132 132

Distriktssköterskeutbildning Barnsjuksköterskeutbildning Barnmorskeutbildning

•

• ••••

••••••• •'; •

9. Lättnader

Kap. 10. Fortsalt

för viss personal utbildning

I*3

alt vinna sjukskölerskekompetens

till minskande

Kap. 13. Sjuksköterskeskolornas Kap. Ib. Kostnadsberäkningar

I49

för sjuksköterskor

Kap. 11. Sinnessjukvårdspersonalens Kap. 12. Åtgärder

•

••

Utbildning av distriktssköterskebarnmorskor Kap.

136 139

utbildning av sjuksköterskornas antal,

huvudmannaskap

152 utbildningskostnader och

organisation

158 161 1 fiS

-

"1 *7d

Kap. 15. Sammanfattning Särskilda

yttranden

•

Bilagor:

1. Redogörelse för enkätsvar • 2. P. M. med beräkningar rörande sjuksköterskekårens

•

framtida

203 storlek •••'. 3. Normalreglemente för av staten godkänd sjuksköterskeskola 210 4. Statens sjuksköterskeskolas frågeformulär • 212 5. Skolavgifter och arvoden vid sjuksköterskeskolorna 213 6. Förslag till bestämmelser rörande normalkurs vid folkhögskola för aspiranter till sjuksköterskeskolor • •• 214 7. Kursplan och färdigheter, vilka sjuksköterskeeleven bör inhämta under allmänutbildningen 216 8. Sjuksköterskeskolornas utbildningskapacitet 228

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet.

Genom beslut den 21 december 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom nämnda departement verkställa utredning och avgiva förslag angående sjuksköterskeutbildningen och vad därmed sammanhänger. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 15 januari 1946 såsom sakkunniga generaldirektören J. A. Höjer, tillika ordförande, fru Anna Becker, sekreteraren i svenska landstingsförbundet I. Dahlgren, föreståndarinnan vid Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola Elisabet Dillner, statskommissarien B. E. Johnsson, nuvarande överläkaren vid S:t Görans sjukhus, docenten O. O. Schuberth och föreståndarinnan vid S:t Eriks sjuksköterskeskola Lisa Thomson. De sakkunniga ha antagit benämningen 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen (sjuksköterskekommittén). Till sekreterare åt kommittén förordnades den 19 januari 1946 dåvarande t. f. andre kanslisekreteraren i socialdepartementet, numera föredraganden i regeringsrätten S. Wernstedt samt, sedan Wernstedt erhållit begärt entledigande, den 20 september 1946 amanuensen i jordbruksdepartementet E. Herlitz. För att biträda vid utredningsarbetet har Kungl. Maj:t såsom experter tillkallat byråinspektören i medicinalstyrelsen Majsa Andrell (fr. o. m. den 21 januari 1946), nuvarande aktuarien vid Stockholms stads statistiska kontor A. Nilstein (fr. o. m. den 15 februari 1946), husmodern vid Linköpings centrallasarett Annie Brötje (vid sammanträde den 12 juni 1946), ovannämnde Wernstedt (tillkallad den 20 september 1946), överläkaren vid södersjukhuset, professorn B. Lundqvist, ordföranden i svenska barnmorskeförbundet, övcrbarnmorskan Ellen Erup och distriktsbarnmorskan i S:ta Anna distrikt Signe Sandberg (tillkallade den 2 januari 1947), föreståndarinnan vid Birgitta sjuksköterskeskola Margit Ljunggren (tillkallad den 23 april 1947), rektor S. Grauers och ordföranden i svensk sjuksköterskeförening Gerda Höjer (tillkallade den 15 juli 1947) samt överläkaren vid S:t Eriks sjukhus, docenten B. A. Josephson och sjuksköterskan Anna Kristina Godin, biträdande läkaren vid serafimerlasarettet E. A. M. Lindgren och sjuksköterskan Dagmar Kallenberg, överläkaren vid karolinska sjukhuset, docenten T. Gordh, överläkaren vid södersjukhuset, docenten K. O. Granström och instruktionssköterskan Maria Hagstrand, överläkaren

ti vid karolinska sjukhuset, professorn T. O. Skoog och sjuksköterskan Mäjt Rabo samt överläkaren vid Frösö sjukhus vid Östersund J. G. White (tillkallade den 20 oktober 1947). Därjämte h a vid utarbetandet av utbildningsplaner vid sjuksköterskeskolorna docenterna E. Sköld och B. Vahlquist medverkat. Den 29 januari 1947 har kommittén till Kungl. Maj:t avgivit förslag rörande upprättande av en distriktssköterskeskola i Göteborg. I skrivelse den 16 september 1947 har kommittén hos medicinalstyrelsen anhållit, att styrelsen måtte begära anslag till en kampanj fotrekrytering av sjukvårdspersonal. På grund av remiss har kommittén bl. a. yttrat sig över 1) en av medicinalstyrelsen till socialdepartementet ingiven framställning rörande anslag för utbildning av distriktssköterskor med barnmorskekompetens samt 2) betänkande angående löneställningen för viss statsanställd sjukvårdsoch ekonomipersonal m. m. (SOU 1946: 67). För att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag har från socialdepartementet den 27 mars 1947 överlämnats en framställning av styrelsen för statens institut för folkhälsan rörande inrättande av ett distrikt för den praktiska utbildningen av blivande distriktssköterskor. Härutöver h a r till kommittén från olika myndigheter ävensom sammanslutningar och enskilda överlämnats ett flertal framställningar berörande det kommittén lämnade uppdraget. Kommittén får härmed vördsamt överlämna första delen av betänkande angående utbildningen av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. Det är kommitténs avsikt att i ett senare betänkande framlägga förslag till anordnande av utbildning för sjuksköterskor med administrativa och undervisande uppgifter samt för vissa specialsköterskor ävensom angående inrättandet av ett distrikt för den praktiska utbildningen av blivande distriktssköterskor. Särskilda yttranden beträffande vissa i betänkandet avhandlade spörsmål ha avgivits av ledamöterna Dillner och Schuberth. Stockholm den 31 december 1947.

J. AXEL ANNA BECKER ELISABET DILLNER OSCAR SCHUBERTH

HÖJER. IVAR DAHLGREN E. JOHNSSON LISA THOMSON Einar

Herlitz

Inledning. Utredningsuppdraget m. m. D i r e k t i v e n för k o m m i t t é n s a r b e t e i n n e f a t t a s i ett a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t över s o c i a l ä r e n d e n d e n 21 d e c e m b e r 1945 av c h e f e n för sociald e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Möller. I d e n del, v a r i u p p d r a g e t n ä r m a r e angives, h a r a n f ö r a n d e t följande lydelse. »Inom landet föreligger för närvarande en markerad brist på sjuksköterskor för såväl den slutna som den öppna vården. Denna brist kommer, därest icke åtgärder utan dröjsmål vidtagas, att ytterligare skärpas under den närmaste tiden. En sådan ogynnsam utveckling torde kunna förutses redan såsom en följd av rådande läge på den kvinnliga arbetsmarknaden och befolkningsstockens förskjutning mot allt högre åldrar. Därtill kommer att personalbehovet i en nära framtid av olika skäl kommer att kraftigt öka. I främsta rummet är härvid att märka, att omfattande sjukhusbyggen — i stor utsträckning redan beslutade eller i princip godkända av landsting och andra anslagsbeviljande myndigheter — snart kunna förväntas bliva genomförda; härigenom uppstår ett avsevärt behov av utbildad sjukvårdspersonal. Vidare kräva utbyggandet av mödra- och barnavården samt andra önskvärda utvidgningar och föranstaltningar på det socialhygieniska området ett betydande antal sjuksköterskor. För att det sålunda föreliggande eller förväntade behovet av utbildad sjukvårdspersonal skall kunna tillgodoses erfordras — förutom att avlöningsvillkoren samt anställnings- och arbetsförhållandena för ifrågavarande personal ordnas på ett tillfredsställande sätt — att spörsmålet om sjuksköterskeutbildningen blir löst. En första förutsättning härför är givetvis att antalet skolor och andra utbildningsmöjligheter ar tillräckligt stort. För tryggande av rekryteringen till sjuksköterskeyrket erfordras vidare att frågan om utbildningens anordnande erhåller en sådan lösning — bl. a. i vad avser kostnaderna för utbildningen — att icke någon för yrket lämpad ung kvinna av ovidkommande omständigheter avhålles från att ägna sig åt detsamma. En lösning av frågan om utbildningens längd och kvalitet, som åsidosätter sjukvårdens krav på tillräckliga kvalifikationer hos dess utövare, kan å andra sidan självfallet icke godtagas. Under hänvisning till det sålunda anförda förordar jag, att frågan om sjuksköterskeutbildningen skyndsamt utredes i hela dess vidd. Vid utredningen måste i första hand omprövas vilka krav som i utbildningshänseende böra ställas på sjuksköterskor inom skilda verksamhetsområden och på olika befattningar inom dessa. Angeläget är att rekryteringen till sjuksköterskeyrket sker med bredast möjliga bas. Prövas bör om och i vad mån kraven på teoretiska förkunskaper för tillträde till sjuksköterskeskolor kunna mildras Undersökas bor därvid även under vilka förutsättningar tjänstgöring såsom sjukvårdsbiträde skall kunna berättiga till inträde i sjuksköterskeskola. Lämpligheten av okad möjlighet till befordran från den lägsta tjänsteställningen och uppåt har

8 bl. a understrukits av riksdagen i dess skrivelse i förevarande ämne den 30 juni 1945 (nr 519). För sjukvårdsbiträden, som icke eftersträva att på dylik vag erhålla full sjuksköterskekompetens, bör beredas tillfälle att genomgå någon mindre, teoretisk kurs, som öppnar väg för befordran inom sjukvårdsbitradesgraden. . Vad den teoretiska utbildningen för sjuksköterskeyrket beträffar bor, i anslutning till den förut nämnda omprövningen av kvalifikationsvillkoren for sjuksköterskorna, även undersökas i vad mån en omläggning bör ske av de kursplaner som nu följas vid sjuksköterskeskolorna. Frågan om en sekularisering av dessa skolor kan icke heller längre undanskjutas. Jämväl arten och omfattningen av elevernas praktiska tjänstgöring bör, såsom ock framhållits av riksdagen i dess förutberörda skrivelse, uppmärksammas vid utredningen. Den sammanlagda utbildningstiden synes genom lampliga effektmserings- och rationaliseringsåtgärder kunna åtminstone i någon mån forkortas. I den mån sjuksköterskeeleverna rekryteras ur sjukvårdsbiträdeskåren bora de, vid utmätningen av längden av de praktiska kurserna, u n d e r närmare angivna förutsättningar äga i skälig utsträckning tillgodoräkna sin tidigare tjänstgöring. Spörsmålet om skolornas organisation måste även uppmärksammas vid utredningen Härvidlag möter först problemet om huvudmannaskapet for skolorna. Undersökas bör om icke anledning föreligger för staten att i ökad omfattning taga sig an utbildningen. En utvidgning eller en dubblering av statens sjuksko erskeskola är därvid ett tänkbart alternativ. Omprövas böra vidare framkomna forslag att vederbörande huvudmän skulle, utöver vad som sker genom nu utgående statsbidrag, stimuleras till att utöka här ifrågavarande utbildningsverksamhet. Såsom utgångspunkt för bedömandet av frågorna om skolornas organisation och om omfattningen av utbildningsmöjligheterna måste givetvis läggas en overslagsvis gjord uppskattning av sköterskebehovet för den närmaste framtiden Resultatet av denna beräkning torde även kunna tjäna som underlag for bedömandet av framkomna förslag att en mot sjuksköterskeutbildningen svarande utbildning borde anordnas för manlig sjukvårdspersonal. Såsom förut understrukits bör rekryteringen till sjuksköterskeyrket ske med bredast möjliga bas. Härav följer att, i den mån hinder av ekonomisk art mota för den som önskar genomgå sjuksköterskeskola eller -utbildningskurs, dessa bora i görligaste mån undanröjas. Vid de av landstingen drivna skolorna aro_ eleverna redan nu i stor omfattning befriade från skyldighet att erlägga avgift for undervisningen; även vid andra skolor kan, delvis med hjälp av statsmedel avgiftsbefrielse eller -nedsättning äga rum. Vissa möjligheter att erhålla studielån och stipendier finnas även. Under en del av tiden för den praktiska utbildningen brukar eleven äga uppbära något mindre arvode. Undersökas bor emellertid om eke ytterligare åtgärder böra vidtagas i förevarande avseenden för att befrämja rekryteringen till skolorna. I detta sammanhang bör även bemärkas en i det föregående icke berörd omständighet som bidrager till sjuksköterskebristen nämligen att avgången från yrket på grund av giftermål och andra orsaker ar påfallande stor Det synes därför angeläget, att nyssnämnda ekonomiska stod till utbildningen den mån så befinnes lämpligt lämnas i sådan form, att vederbörande bindes vid yrket under någon tid efter det utbildningen avslutats. Stipendier kunna sålunda lämnas under villkor att eleven efter genomgången utbildning under viss minimitid tjänstgör såsom sjuksköterska. Dylika anordningar få å andra sidan självfallet icke verka därhän att sjuksköterskorna förhindras att ingå äktenskap vid unga år. Frågan om vidtagande av särskilda åtgärder för att befordra skoterskornas kvarblivande i sjukvården efter äktenskap och barnsbörd - härvid ar sar-

9 skilt att nämna införande av deltidstjänstgöring och inrättande av daghem vid de stora sjukvårdsanstalterna — torde emellertid, i den mån icke en lösning därav framtvingas redan genom omständigheternas tryck, böra göras till föremål för utredning i annat sammanhang.» Riksdagens i direktiven berörda skrivelse den 30 juni 1945 föranleddes av olika motioner. I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr K. E. Johanson m. fl. ( I : 47) och den andra inom andra kammaren av herr A. Hagård m. fl. (II: 96), hemställdes, att riksdagen måtte begära utredning med förslag rörande viss utbildning och befordringsmöjlighet för sjukvårdsbiträden vid statens sjukhus. Vidare hemställdes i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av h e r r a r E. Näsström och Hj. Nilsson ( I : 127) och den andra inom andra kammaren av herr K. J. Andersson i Alfredshem m. fl. (II: 202), att riksdagen ville anhålla om utredning angående den lägre sjukvårdspersonalens utbildning och befordringsmöjligheter. Ytterligare hemställdes i en inom andra kammaren av fru Gerda Linderot m. fl. väckt motion (II: 392), att riksdagen måtte begära utredning rörande sjuksköterskornas utbildning samt om lämpligheten av att all sjuksköterskeutbildning skedde genom statliga sjuksköterskeskolor. I ovannämnda riksdagsskrivelse anfördes, att behov förelåge av en allmän utredning rörande sjukvårdspersonalen vid sjukhusen avseende såväl utbildning som tjänsteställning. Vid utredningen borde en förbättring av möjligheterna att erhålja utbildning »den långa vägen», alltså med befordran från den lägsta tjänsteställningen och uppåt, tagas under övervägande. Uppmärksamhet borde vidare ägnas åt de uppslag, vilka i övrigt framkommit i motionerna, ävensom åt utbildningen vid sjuksköterskeskolorna särskilt i fråga om arten och omfattningen av elevernas praktiska tjänstgöring. 1945 års riksdag hade beviljat bidrag till godkända sjuksköterskeskolor i det begränsade syftet att främja en ökning av elevantalet. I den mån utredningen gåve anledning till förslag av sådan innebörd, att de borde påverka bedömningen av statsbidragsfrågan, borde jämväl sistnämnda fråga uppmärksammas vid utredningen. I anledning av vad som anförts i motionen I I : 392 framhöll riksdagen, att medicinalstyrelsens godkännande av sjuksköterskeskola gällde för en tid av fem år, varefter förnyat godkännande skulle utverkas. Vid prövningen av dylika ärenden undersöktes på vad sätt av medicinalstyrelsen utarbetade kursplaner genomförts vid skolan. I övrigt följde styrelsen skolornas verksamhet genom en särskild för ändamålet anställd inspektör. Riksdagen var icke av den uppfattningen att förhållandena vid skolorna påkallade åtgärder av den omfattande natur, som motionärerna föreslagit. I departementschefsanförandet angives att kommittén bör uppmärksamma de uppslag, som framkommit i ovannämnda motioner, liksom vad riksdagen anfört i anledning härav.

10 Ur direktiven må ytterligare anföras följande. »I sakens natur ligger att utredningen torde komma att tangera även vissa närliggande utbildningsområden, i synnerhet utbildningen av barnmorskorna. Sålunda torde särskilt beaktas ett framfört förslag att, med tanke särskilt på behovet i mera glest befolkade landsdelar, utbilda distriktssköterskor med jämväl barnmorskekompetens. Kungl. Maj:t har tidigare — genom beslut den 24 september 1943 — uppdragit åt medicinalstyrelsen att utreda möjligheterna att bereda sjukvårdspersonalen vid sinnessjukhusen förbättrad utbildning. Enär uppgifterna för denna sjukvårdspersonal i väsentliga avseenden äro artskilda dem som ankomma å den personal som berörts i det föregående, torde det åt medicinalstyrelsen lämnade uppdraget böra fullföljas av styrelsen jämsides med den utredning som nu föreslås; erforderlig kontakt mellan de båda utredningarna bör givetvis upprätthållas.» På grund av vad i direktiven anförts har kommittén funnit sig böra upptaga frågan om utbildningen av sjuksköterskor och barnmorskor samt sjukvårdsbiträden inom kroppssjukvården eller i stort sett all den i den direkta sjukvården verksamma personalen utom läkarna. Medicinalstyrelsen har vid fullföljandet av sitt uppdrag rörande sinnessjukvårdspersonalen sökt samråd med sjuksköterskekommittén. Efter överläggningar med sinnessjukvårdspersonalens förbund och svenska kommunalarbetareförbundet m. fl. har medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t ingivit ett förslag i ämnet. Kommittén har i detta betänkande för jämförelse redogjort för sinnessjukvårdspersonalens nuvarande utbildningsförhållanden samt medicinalstyrelsens förslag. Kommittén har haft ett flertal överläggningar med kommittéer, intressesammanslutningar och enskilda. Sålunda har kommittén den 6—8 maj 1946 deltagit i ett av medicinalstyrelsen med representanter för styrelsen, sjuksköterskeskolorna, svenska folkhögskolans lärarförening m. fl. anordnat diskussionsmöte. Samarbete har också ägt rum med statens sjukhusutredning av år 1943, 1944 års lönekommitté avseende sjukvårds- och ekonomipersonal m. fl. statliga utredningar. Vidare har sammanträden hållits med representanter för svensk sjuksköterskeförening, svenska kommunalarbetareförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet m. fl. Genom förmedling av kommunalarbetareförbundet har kommittén sammanträffat med ett antal sjukvårdsbiträden, varvid frågor rörande utbildningen av landets sjukvårdsbiträden diskuterats. Sjuksköterskeutbildningen har dryftats även med föreståndarinnor, lärarinnor och elever vid vissa sjuksköterskeskolor samt med företrädare för olika specialiteter inom sjuksköterskeutbildningen ävensom med representanter för arbetsmarknadsorganen. För att få en överblick över de förhållanden, som beröras av utredningen, h a r kommittén utsänt tio slag av frågeblanketter till sjukhus m. fl. Frågorna ha huvudsakligen avsett följande:

II

I. II. III. IV. V. VI. VII. VIII. IX. X.

Antal tjänster för sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden. Sjukvårdsbiträdenas arbete. Uppgifter rörande sjukvårdspraktikanter. Sjuksköterskeelevernas praktiska arbete. Sjuksköterskeskolornas ekonomiska förhållanden. Sjuksköterskeskolornas elevantal, bestämmelser angående fri sjukvård m. m. Sjuksköterskornas erfarenheter av utbildningen. Sjuksköterskornas utbildningskostnader. Synpunkter på sjuksköterskeutbildningen av elevföreningarna vid sjuksköterskeskolorna. Förhållanden vid sinnessjukhusen.

Blanketterna I—IV utsändes till sjukvårdsanstalter, blanketterna V och VI till sjuksköterskeskolor, blanketterna VII och VIII till vissa sjuksköterskor, blankett IX till elevföreningar samt blankett X till sinnessjukhus. Svaren på frågorna ha bearbetats av aktuarien A. Nilstein. Resultaten av enkäten utom såvitt angår förhållandena vid sinnessjukhusen redovisas i huvudsak i bilaga 1.

Kap. 1. Några huvuddrag i hittillsvarande utveckling. Den historiska utvecklingen av sjukvårdspersonalens utbildningsfrågor är knuten till sjukvårdens framsteg och kommer i sin rätta belysning först när den ses i sammanhang härmed. I senare hälften av 1800-talet, då särskild sjuksköterskeutbildning började bedrivas i landet, bestod sjukhusklientelet mest av svårt kroniskt sjuka. Gamla sökte ofta sjukhuset för att där få dö. Sjukvården inskränktes då i huvudsak till att ge allmän omvårdnad och smärtstillande medel. Sedan den tiden h a r en kraftig utveckling ägt rum inom såväl sjukhusvården som den öppna vården. Även med läkarkårens utbildning och ställning ha sjukvårdspersonalens utbildningsfrågor på flera sätt samband. Den allmänna utvecklingsgången i fråga om sjukvården och sjukvårdspersonalen har varit likartad i alla civiliserade länder. Vi återge därför i huvudsak svenska förhållanden och ägna uppmärksamhet åt utlandet endast på vissa viktiga punkter. Under hednatiden ägnades de sjuka omsorg i hemmen och tillsågos och vårdades av husmödrar och husfolk. De första sjukvårdsanstalterna växte upp i samband med klostren. De första yrkeskårerna inom sjukvårdspersonalen voro m u n k a r och nunnor. Vid klostersjukhusen fick mången sjuk en öm omvårdnad av personer, som av olika anledningar dragit sig undan yttervärlden. Dessa sjukhus försvunno med reformationen. Trots enstaka ledares framsynta intentioner dröjde det länge, innan klostren fingo några jämbördiga efterträdare. De statliga eller kommunala anstalter, där sjuka och lytta blandades med andra hjälpbehövande, utfattiga personer, ensamma åldringar, övergivna barn, kvinnor i barnsnöd, invalider och vagabonder, förtjänade knappast namnet sjukhus. Vårdpersonalen saknade där all utbildning och ibland även behövliga personliga förutsättningar för sjukvård. Beträffande den fortsatta utvecklingen hänvisas till de två första kapitlen i »Betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildningsoch arbetsförhållanden», som avgavs den 22 december 1916 av år 1912 tillkallade sakkunnige. Ur den målande framställningen må här citeras några avsnitt, som äro av betydelse för det följande: »I de länder, där katolicismen utträngdes, råkade också sjukvården i lägervall. I de sjukhus, som bibehöllos, bestreds sjukvården av obildade, ofta råa, supiga

13 och lastbara tjänare och tjänarinnor. Att vårda sjuka blev ett yrke för alla möjliga förolyckade existenser, som häruti sågo enda medlet till räddning från undergång. Anständiga människor, som på försök eller av nöd gåvo sig till att vårda sjuka, sökte snarast möjligt en annan utkomstkälla. I en del europeiska länder räknas därför ännu i dag sjukvården knappt till de riktigt anständiga yrkena. Emellertid förhöll det sig efter reformationen icke så, att sjukvården i de protestantiska länderna handhades av samhällets dåliga eller sämsta element, u n d e r det att densamma i de katolska länderna låg uteslutande i barmhärtiga m u n k a r s och nunnors händer. Ty även i de katolska länderna råkade sjukvården efter h a n d i lägervall. Tillgången på sjukvård övande munkar och nunnor var i allmänhet för liten, varför även folk från de lägsta klasserna, folk av samma skrot och korn, som ovan antytts, måste ombetros med att biträda munkar och nunnor vid de sjukas vård i den katolska kyrkans vårdanstalter. Man kan därför säga, att sjukvårdskåren ända intill nyaste tiden rekryterats av två vitt skilda kontingenter. Den ena utgöres av de djupt religiösa män och framför allt kvinnor, som helt offrade sig själva, frivilligt avstodo från världslig lycka, endast åtrående att genom bön, andakt och hängivet arbete för sjuka, döende, fattiga och övergivna vinna himmelens salighet. Den andra utgöres av män och kvinnor ur de lägre och lägsta samhällslagren, av individer, som ofta ägnade sig åt sjukvårdskallet, emedan ingen annan bana stod dem öppen. En m i n d r e del av dessa individer var nog också samvetsgrann och duglig samt gjorde sitt bästa för att lindra, trösta och hjälpa och uträttade därmed ett gott barmhärtighetsarbete, men en stor eller största delen av dem utgjordes av förkomna, brottsliga, supiga och lastbara människor, som ingen annan ville hava i sin tjänst och som för att icke förgås ägnade sig åt sjukvård såsom en sista existensmöjlighet. På sjukvårdsanstalterna i de protestantiska länderna utgjordes vårdpersonalen t. ex. på 16—1700- och första hälften av 1800-talet huvudsakligen av sist skildrade kategori av män och kvinnor. I de katolska länderna hade man ofta en blandning av bägge kategorierna: Barmhärtiga systrar som ledarinnor av anstalterna, särskilt av deras ekonomi, och obildad, olämplig, lågt avlönad personal för den egentliga sjukvården.

Men även i de anstalter, där sjukvården helt handhades av barmhärtiga nunnor, voro förhållandena allt annat än tillfredsställande. En bitanke eller rättare huvudtanke hade dessa nunnor alltid, en tanke släppte de aldrig ur sikte: Allt skulle ske för vinnande av himmelens välsignelse och salighet. Det första och det sista och det viktigaste i vården var egen andakt och bön och religiös påverkning av de sjuka. Sjukdomen var till för frälsningens skull och kunde botas genom bön. Sköterskans huvuduppgift var att genom sina böner förmå den Högste att borttaga lidandet från den sjuke. Sjukhusen voro ställen, där andakten övades systematiskt för att fördriva sjukdomen. Om den sjukes kroppsliga vård bekymrade sig den barmhärtiga nunnan föga, och även om hon velat det, så kunde hon det ej, ty hon hade oftast inget begrepp om egentlig sjukvård. Därtill kom, att nunnan aldrig var underordnad läkaren utan endast sina överordnade i den religiösa orden, vilket gjorde, att hon iakttog endast den religiösa ordensdisciplinen och sällan kunde skolas och disciplineras från medicinsk synpunkt. Kommer så till, att läkekonsten till mitten av förra århundradet stod på låg ståndpunkt, att särskilt läkarnas förmåga att bekämpa smittosamma sjukdomar var mycket ringa, att sjukhusen voro överfulla av sjuka, att de voro mörka, kvava och fulla

14 av smuts och ohyra, så förstår man, att sjukhusen voro fasans boningar, härdar för fysisk och andlig smitta, endast lidandenas och dödens hopplösa hemvist. Florence Nightingales fordran, att en sjuksköterska skall äga speciell systematisk utbildning för sitt kall, har visat sig vara berättigad till en grad, som hon nog själv knappast kunde tro, då hon uttalade sin sats. Ty det är först de senare decenniernas medicinska utveckling, som gjort denna fordran alldeles ofrånkomlig och låtit den framträda i all skärpa. Det är särskilt under de sista decennierna, som metoderna för den medicinska profylaxen, diagnosen och terapien blivit så invecklade, att läkarens biträde härvid, sköterskan, måste bibringas en förut oanad teknisk färdighet, en förut oanad mångsidighet. Hängivenhet, självuppoffring äro oundgängliga egenskaper för en modern sjuksköterska likaväl som för förra tiders ordenssystrar, men härtill kommer som fordran på den moderna sköterskan, genom studier vunna teoretiska insikter, genom övning och erfarenhet vunnen praktisk färdighet och teknisk skicklighet. Det vill med andra ord säga, att man på en modern sjuksköterska har dels fordringar på vissa karaktärsegenskaper dels samma fordringar som för de flesta andra borgerliga yrken, nämligen specialutbildning för att bliva väl skickad till yrkets utövning. Men antalet sköterskor och sköterskebiträden är icke endast redan nu stort. Det befinner sig i hastigt stigande, och det kommer att göra så ännu en lång följd av år framåt. Orsaken till denna snabba kvantitativa ökning av sköterskenumerären ligger delvis i det ökade behovet av egentlig sjukvård. Talrika gamla sjukvårdsanstalter utvidgas, talrika nya inrättas; varje stort framsteg läkekonsten gör, varje ökad möjlighet att bekämpa sjukdom och död, som läkaren får i sin hand, leder till upprättandet av anstalter, där de nya framstegen och möjligheterna tillämpas och göras välsignelsebringande. I överensstämmelse med medicinens specialisering bliva dessa anstalter ofta specialsjukhus: Epidemisjukhus, tuberkulossjukhus, sinnessjukanstalter, barnsjukhus, ortopediska anstalter, sanatorier och vilohem, ljusbehandlingsanstalter osv. Och överallt fordras för vårdens genomförande sköterskor, som äro utbildade för sin uppgift. Då det moderna samhället fattar det som sin skyldighet att bereda alla, även de fattigaste, alla de möjligheter till hälsans återvinnande och livets räddning, som den moderna läkekonsten och sjukvården giver, är det tydligt, att sjukvården måste bliva utomordentligt omfattande. Där anstaltsvård av en eller annan anledning icke kan eller bör beredas den sjuke, sörjer samhället genom distrikts- och epidemisköterskor för den sjukes vård i hemmet. Härtill kommer den allt mer stegrade efterfrågan på sjuksköterskor för den enskilda vården av sjuka i de burgna hemmen, en efterfrågan, som blir större i samma mån de enskildas ekonomiska ställning förbättras, i samma mån som sjukvården fordrar verkligt kunnig hjälp och i samma mån som sköterskornas skicklighet ökas genom god utbildning. Om emellertid sköterskorna komme till användning endast för den direkta sjukvården, skulle behovet av sköterskor och tilloppet till sköterskebanan ändock ej blivit så stort. Men sköterskornas uppgift begränsas ej till vård och hjälp enbart vid sjukdom, utan hela den nödställda individen kommer ofta under hennes omvårdnad. Sjukvården är endast en del av samhällets stora barmhärtighetsverk; en annan del är den förebyggande vården och den stödjande vården. Och hela det sociala hjälparbetet ligger nu till betydande del i sköterskornas händer och kommer i framtiden att i ännu större omfattning anförtros åt dem. Sjuksköterskor äro för närvarande i stor utsträckning verksamma som församlingssystrar för församlingarnas fattigvård, som föreståndarinnor för ålderdoms-

15 hern, fattighus och fattiggårdar, arbetsinrättningar, barnhem, upplysnings- och understödsbyråer, uppfostringsanstalter; de äro verksamma vid skolor, såsom i n s p e k t r i s e r för utackorderade barn och som bostadsinspektriser, vid fängelser och vid polisen o. s. v. Vi finna således sköterskan vårdande, stödjande och hjälp a n d e överallt i det sociala välgörenhets- och övervakningsarbetet. Denna utveckling av sjukvården till ett borgerligt yrke betraktas dock icke från alla håll med fullt gillande, och det är ofta de högst bildade, de för sjukvården och de sjuka varmast kännande, de som för sjuksköterskekallets utveckling offrat allt sitt intresse och all sin kraft, vilka ställa sig mer eller mindre tveksamma gentemot denna utveckling. Denna ibland tydligt uttalade, ibland endast antydda tvekan finner man såväl utomlands som hos oss. Det sjuksköterskeideal, som medvetet eller omedvetet föresvävar dessa tveksamma, är den katolska barmhärtiga ordenssystern eller forna dagars nunna eller diakonissa, den djupt religiösa kvinnan således, den som känner sig kallad att utöva sjukvården för att tjäna Gud, som utövar den som en religiös plikt; den kvinna, som kastar å sido alla andra intressen än andakten och sjukvården, den för vilken hela världens övriga gång, glädje och bestyr äro likgiltiga, den som ej vill taga emot lön ej unna sig vila, men som utan hänsyn nöter ut sig själv i barmhärtighetens tjänst och som sedan, när hon är utsliten, lever sina återstående dagar av andras barmhärtighet. De som se sköterskeidealet i denna bild, anse sköterskekallet heligt och aro rädda, att det skall profaneras, om det blir ett borgerligt yrke Blotta ordet yrke om sjukvården väcker hos dem mindre angenäma tankar, de se då för sitt tare också fackförbund av sjuksköterskor, ekonomiska kamporganisationer av val kända slag. Uti dessa synpunkter finnes en sak, som är absolut berättigad, och det är att sjukskoterskeyrket förutsätter verklig kallelse. Kallelsen kan sägas bestå i anlag och håg for sjukvården, men framför allt i verklig, djup medkänsla med den sjuke, en ständigt vaken önskan att hjälpa, lindra och trösta och ett aldrig sinande tålamod gentemot dem, som drabbats av olyckan. Att den som verkligen h a r denna uppoffringsvilliga medkänsla och trohet, för att bhva en god sköterska också behöver sluta sina sinnen och döva sina känslor for allt annat mänskligt, för allt annat, som bringar människan glädje, strider och sorg, ar dock mer än tvivelaktigt. Och det må nu gillas eller icke gillas, så är en avstängning från det levande livet absolut mot den moderna tidsandan. En ny stor klosterkår kommer icke att skapas, allraminst i de protestantiska länderna. Önskningarna och åsikterna må för övrigt vara vilka som helst, faktum är att ingenstädes, icke ens i de katolska länderna, äro de religiösa ordnarna i stånd att tillgodose mer än en bråkdel av det behov efter sjukvårdspersonal, som samhället måste tillgodose. Och erfarenheten visar också, att den sjuke och samhället !cke hava förlorat och icke komma att förlora på att sjukvård ej drives som sådan religiös tjänst, där den egna salighetens vinnande och den sjukes frälsning aro målet och de sjukas vård blott medlet. Den sjukvård, det hängivna barmhärtighetsverk, på de mest skilda områden, som presterats av de kvinnor, som utbildats i de goda moderna sköterskeskolorna, h a r åtminstone icke överträffats av- vare sig de katolska eller protestantiska religiösa ordnarnas barmhärtiga systrar .?}* **? s J u k v å r d h a r blivit ett världsligt, borgerligt yrke. Vi hava sett, att det darfor icke ar eller behöver bliva mindre allvarstungt, mindre pliktfordrande,

16 mindre ädelt. Även som borgerligt yrke kan och bör sjukvården bibehålla egenskapen att vara ett kall. ~AtTöv"erlämTa7rågan om sköterskekårens utbildning, sociala och ekonomiska ställning helt åt sköterskekåren ensam vore att förklara, att sköterskekåren och sjukvårdsyrket icke i minsta mån är i behov av det stöd av staten, som de allra flesta kårer och yrken - både de högre och de lägre kvalificerade och även de icke kvalificerade arbetarekårerna och arbetareyrkena - åtnjuta i större eller mindre omfattning i form av fri eller av staten understödd undervisning vid högskolor och andra skolor, i form av bestämda examensfordringar sjuk- och ålderdomsförsäkring, ersättning för olycksfall i arbete, i form av skyddslagar o. s. v.» Sjuksköterskor. De första utbildade svenska sjuksköterskorna utgingo från diakonissanstalten i Stockholm, vilkens första och egentliga ändamål enligt stiftelseurkunden borde vara att av kristna kvinnor dana sjuksköterskor. Anstalten öppnades år 1851 och hade till år 1900 utbildat 300 diakonissor. Dessas arbete delades i den öppna vården mellan sjukvård, fattigvård och församlingsvård. Den ena roten till vårt sjuksköterskeväsen är sålunda kyrklig. Den andra roten är liksom fallet är i fråga om läkarutbildningen militär och därtill knuten till initiativ från hovkretsar. Sedan den så kallade Genévekonventionen antagits i Sverige, bildades år 1864 på initiativ av hertigen och hertiginnan av Östergötland, sedermera konung Oscar II och drottning Sophia, »Föreningen för frivillig vård af sårade och sjuke i fält» med dess arbetsförening, kallad »fruntimmersföreningen». Dennas uppgift var att tillverka klädesplagg och charpie, men den ägnade ock intresse åt utbildning av sjuksköterskor för att en sådan kår skulle vara till hands i händelse av krigiska förvecklingar. 1866 sändes de första 15 eleverna till vissa utvalda sjukhus. Först följande år kom en mera ordnad utbildning till stånd vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Föreningen betalade elevernas rum och mat samt 50 riksdaler kontant till eleverna under utbildningstiden, som att börja med var 4—6 månader. Sköterskorna förbundo sig att i fortsättningen arbeta i sjukvård och i krigstid stå till föreningens förfogande. År 1877 överflyttades utbildningen till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och från 1881 sände föreningen som efter 1886 kallades Svenska Röda Korset alla elever till Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. År 1891 fick föreningen ett eget sjuksköterskehem. Är 1884 grundade drottning Sophia en sjuksköterskeskola på kristlig grund, där för första gången gavs särskild teoretisk undervisning. Fem år senare överflyttades skolan till det då färdigbyggda Sophiahemmet, som även omfattade ett hem för sjuksköterskor och ett sjukhem. Kursen i denna skola var från 1885 ettårig men förlängdes efter några år. Med sjukhusens framväxande under 1800-talets tre sista årtionden blev personalfrågan allt mera trängande och huvudmännen mera villiga att låta elever tjänstgöra vid sjukhusen. Det var länge endast fråga om att utnyttja

17 hängivna kvinnors böjelse för sjukvården. Eleverna fingo betala kost och logi. Så småningom började man vid olika landsortslasarett ge en viss undervisning. Under 1800-talet var antalet utbildade sjuksköterskor mycket litet. Under 1900-talets två första decennier tog utvecklingen fart. Är 1916 funnos i landet tillhopa 57 sköterskeskolor. Vid 26 av dem meddelades både praktisk och teoretisk undervisning. Av dessa 26 skolor hade 13 tvåårig och 11 ettårig kurs. Två skolor voro treåriga, Sophiahemmet redan fr. o. m. 1904 och skolan vid lasarettet i Karlstad fr. o. m. 1912. Antalet timmar i den teoretiska undervisningen växlade vid de minst tvååriga skolorna mellan 55 och 120 och vid de ettåriga mellan 40 och 96. Från 8 av skolorna kunde man icke lämna någon uppgift. Otvivelaktigt voro förhållandena mycket växlande. Den första sjuksköterskcskolan i Sverige, diakonissanstalten, var organiserad enligt den s. k. moderhusprincipen. Såväl eleverna som de utbildade sjuksköterskorna voro underkastade moderhusets regler. Systrarna hade intet självständigt val. Anstalten tog hela lönen frånsett obetydliga fickpengar men åtog sig i gengäld att svara för arbetstagaren vid arbetsoförmåga och åldersinvaliditet. Detta system fick dödsstöten genom pensionsreglementet av år 1919. Delaktighet i statens pensionsanstalt gjordes personlig. Styrelsen för Sophiahemmet, vars skola under ett visst skede kunde räknas till moderhusskolorna, beslöt, att från och med år 1921 dess sjuksköterskor skulle äga att själva uppbära hela sin avlöning. Vid diakonissanstalterna fattades enahanda beslut först år 1945. Man kan förutom moderhuset särskilja två andra skoltyper nämligen »Nightingaleskolan» och »Sjukhusskolan». Det s. k. Nightingale-sijstemet, enligt vilket de första privata skolorna i Sverige — diakonissanstalten undantagen — i stort sett byggdes upp, innebär bl. a., att utbildningen ordnas systematiskt och att sjuksköterskeskolan, som ledes av en föreståndarinna — sjuksköterska, är en gentemot sjukhusen fristående institution. Ett sjuksköterskehem skall vara knutet till skolan och man understryker avdelningssköterskans stora betydelse för elevernas utbildning. Ej sällan ha sjuksköterskeskolorna haft att kämpa för tillräcklig hänsyn till utbildningen och mot ett överdrivet utnyttjande av elevernas arbetskraft. Ännu mera hade föreståndarinnan att föra sådan kamp vid de s. k. sjukhusskolorna, där sjukhusets huvudman även var skolans, då man ej alltid tillräckligt beaktat, att en god utbildning av eleverna är i sjukvårdens och alltså även i huvudmännens intresse. Ett utmärkande drag för alla sjuksköterskeskolor i Sverige, oberoende efter vilket system de varit organiserade, har varit att eleverna av sjukhusen icke fått ersättning för sina arbetsprestationer, utan eventuell ersättning har gått till sjuksköterskeskolorna. Frän 1870-talet rådde »överskölerskesystemet» vid de svenska sjukhusen. Detta system kan sägas karakteriseras därav, att en enda i sjukvård utbildad sköterska,

18 översköterskan, organiserade och till stor del själv ombesörjde all den sjukvård vid hela sjukhuset, som ej ankom på läkaren. Redan i slutet av förra seklet anställdes någon inom kroppssjukvården utbildad sköterska såsom översköterska även inom sinnessjukvårdén. Mera vanligt blev detta först på 1900-talet. De utbildade sjuksköterskornas ringa numerär tillät på flertalet sjukhus även inom kroppssjukvården till en början icke anställande av mer än en utbildad sjuksköterska för hela sjukhuset, översköterskan var läkarens högra hand i sjukvårdsarbetet och då underläkare i allmänhet ej fanns, utförde hon även en del av de uppgifter, som senare kom på dennes lott. Hon kunde ofta sägas i en person vara underläkare, sjuksköterska, kurator och skrivbiträde. Hushåll och administration åvilade henne ofta. översköterskan var också ledare för den kvinnliga personalen och hade själv hand om den mer kvalificerade delen av sjukvården. Vid sin sida hade hon medhjälpare, som ofta icke fått sjuksköterskeutbildning, vanligen en person inom var mindre enhet, varje sjukvårdsavdelning. Denna »avdelningssköterska» — ibland kallades hon undersköterska — hade att inom gränserna för sina kvalifikationer utföra sjukvårdsarbete samt därtill att sörja för de sjukas passning och hygien och att sköta städning, matutdelning och disk och till en början även eldning och vattenbäring. Det var fastslaget i översköterskans instruktion, att hon inte fick utan läkarens tillstånd lämna sjukhusinrättningen. »Avdelningssköterskan» i sin tur fick aldrig lämna sjukhusområdet utan översköterskans löfte. Så sent som 1903 bekräftades detta å Linköpings lasarett genom detta år av lasarettsdirektionen antagna nya ordningsregler för sjukvårdspersonalen. Både översköterskan och »avdelningssköterskan» hade att vara till hands såväl dag som natt. Sedan sjuksköterskenumerären ökat och arbetets krav vuxit, anställdes på var avdelning en utbildad sjuksköterska som nu övertog beteckningen avdelningssköterska. Då blev var avdelning på ett märkligt sätt en sluten enhet med läkarens och avdelningssköterskans metoder och arbetstakt, kynne och humör som komponenter i avdelningens ofta särpräglade atmosfär. Elever, undersköterskor, biträden och städerskor eller några av dessa kategorier voro medhjälpare. Här ägde avdelningssköterskan att inom föreliggande ekonomiska möjligheter bestämma om arbetets fördelning och fritider, om arbetsmetoder, medicinskåp och annat. Först så småningom blev det brukligt att lämna uppgiften att ombesörja det löpande arbetet om natten till särskild personal, vanligen en elev eller ett sjukvårdsbiträde på var avdelning. Senare började därjämte skolade nattsköterskor att tillsättas, en eller flera på vart sjukhus, beroende av sjukhusets storlek. Dessa tjänster inrättades generellt taget under åren 1915—1925. I cirkulär år 1921 från medicinalstyrelsen angående sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden förekom en första officiell anvisning härom. Avdelningssköterskan var dock ännu den som ytterst b a r ansvaret jämväl nattetid. Ordet assistentskölerska började nämnas 1921. Förebilden kom från Danmark. Två utbildade sjuksköterskor på samma avdelning förklarades först som något otänkbart. Ansvaret ansågs icke kunna delas på flera sjuksköterskor utan våda för sjukvården. Men avdelningssköterskans arbetsbörda växte och blev till ytterlighet pressande. Det första sjukhus, där verkligt assistentsköterskesystem genomfördes, var Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg från hösten 1926 och kort därefter följde ett landsting uppslaget genom att assistentsköterskor anställdes på Linköpings lasarett år 1927. Till namnet hade sådana funnits något tidigare, varvid det dock i realiteten varit fråga om att dela alltför stora avdelningar i två hälfter. När endast ett tiotal år gått, var systemet med två utbildade sjuksköterskor

Ii)

i dagtjänst på var avdelning i princip genomfört i landet. Hur arbetsuppgifterna skulle delas och ansvaret bäras, ansågs icke kunna generellt bestämmas och gav ofta problem. Assistentskötersketjänsten var till en början tänkt som en ettårig förberedelse för avdelningssköterskans uppgift. Den har dock under 1940-talet ofta kommit att sträckas ut över längre tid. Från och med 1930-talet började nattsköterskan att helt och ensam bära ansvar nattetid. Nu kunde avdelningssköterskan principiellt såväl dag som natt få lämna ansvaret och assistentsköterskan eller nattsköterskan ägde skyldighet att även taga det. Tjänstgöringstid och fritid hade blivit åtskilda. Sedan »översköterskesystemet» med en sjuksköterska för hela sjukhuset så småningom fått vika, behövdes dock en person i ledningen för den kvinnliga sjukvårdspersonalen och någon, som bar ansvar för organisation och inventarier. Vilka uppgifter, som borde påläggas henne, stod till en början ej fullt klart. De växlade med anstalternas storlek. Då sjukhuset som en enhet tålde liknelsen med ett hem, benämndes denna centrala person husmoder. Namnet torde först ha använts 1886 på Serafimerlasarettet. Avsevärt senare kom det i allmänt bruk. Tidigt stod det klart, att uppgifter, som berörde mathållning och tvätt, icke borde påläggas husmodern, varför tjänstetitelns innebörd avviker från gängse språkbruk. Särskild köksföreståndarinna och särskild tvättföreståndarinna tillsattes. Även icke sjuksköterskor aspirerade till en början på husmodersbefattningar, ty direkt sjukvårdsarbete ingick icke i uppgiften, även om tjänsten ibland kunde förenas med t. ex. operationsskötersketjänsten. Genom alt befattningarna från 1920 vanligen reglerades i och för pension som sjukskötersketjänster med avgång vid 55 års ålder lades uppgiften att leda sjuksköterskor i sjuksköterskors händer. Utcver betydelsen för sjukvården inom anstalter och den förutsättning till förståelse för sjuksköterskornas uppgifter, som detta gav, verkade anordningen rekryteringsbefrämjande genom att en del topptjänster inom sjuksköterskekåren tillskapades. I den mån en landstingets sjuksköterskeskola förlades till ett lasarett bler husmodern jämväl skolans föreståndarinna, ett förhållande, som på en del sjukhus varade in på 1930- och 1940-talen. Redan 1916 underströks, som ovan citerats, huru medicinens utveckling från sekelskiftet accentuerat specialiseringen och gjort behovet av assistenter till läkarna mycket trängande. Sjuksköterskornas uppgifter voro ej längre enbart den allmänna omvårdnaden om den sjuke utan de måste vara skickligt i mångahanda tekniska ingrepp. Denna utveckling har under den följande tiden endast ytterligare skärpts. För närvarande finnas vid våra lasarett mer än 300 specialavdelningar, där särskilda kunskaper fordras av sjuksköterskan såväl i de mera grundläggande specialiteterna invärtesmedicin och kirurgi som ock i de nya grenar, som vunnit självständighet. I det moderna samhället ges sjukhusvård även åt patienter med jämförebevis lindriga sjukdomar. Genom tidig diagnos med anlitande av invecklade tekniska hjälpmedel och en ständigt fortgående rationalisering och efftktivisering av behandlingsmetoder strävar man att så snabbt som möjligt bota de sjukliga processerna. Detta sker under en intensiv strävan att förlorta vårdtiden för att få ut största möjliga nytta av sjukvårdsplatserna. Der intensifierade driften ställer särskilda fordringar på sjuksköterskorna. Även vid sjukhusen för kroniskt sjuka lyckas man numera ej sällan få

20 patienten i sådant tillstånd, att han åtminstone tidvis kan bo i hemmet ocli reda sig själv, t. o. m. deltaga i förvärvsarbete. Ett annat karakteristiskt utvecklingsdrag är, att den sjukdomsförebyggande hälsovården ävensom socialvården kommit att tillmätas allt större betydelse och givits avsevärt ökade resurser. Sålunda har en kraftig utveckling skett beträffande förebyggande mödra- och barnavård, skolhälsovård och förebyggande tubcrkulosvård och genom en rad lagar och författningar ha möjligheterna till social hjälp ökats. Den nu antydda utvecklingsgången har i hög grad påverkat sjuksköterskornas och övrig sjukvårdspersonals uppgifter och arbetsförhållanden. Sjuksköterskorna ha fortfarande på sjukavdelningcn det närmaste ansvaret för patientens allmänna kroppsliga och själsliga omvårdnad liksom f ö r o r d ningshållningen, ehuru den dagliga kroppsvården och städningen i allmänhet skötes av sjukvårdsbiträden, elever, sjukvårdspraktikanter och uteslutande för städning anställd personal. Men därtill tjänstgöra sjuksköterskorna i öppen och sluten sjukvård som läkarens assistenter; och det kräves ofta av dem i den öppna såväl som i den slutna sjukvården ett självständigt uppträdande med användande av det egna omdömet. Åtminstone på de stora sjukhusen är det numera icke möjligt för en enda person — hon må vara aldrig så duglig och intresserad av sitt kall — att fullgöra uppgifter på alla de områden och i de hänseenden, där sekelskiftets sjuksköterska hade att verka. Dessa sjukhus måste ha tillgång till särskilda assistenter för röntgenundersökningar, laboratoriearbete, kuratorsgöromål och skrivarbete, lärare för sjuka barn, arbetsterapeuter för vuxna patienter m. fl. I det egentliga sjukvårdsarbetet ställas numera på olika områden av sjuk- och hälsovården skilda krav med avseende å kvalifikationer och utbildning; åtminstone gäller detta för sjuksköterskor i ledande ställning eller eljest med mera ansvarsfulla uppgifter. I anslutning till dessa ökade krav ha också fordringarna på utbildningen skärpts. Genom en kungörelse 1920 fastställdes utbildningen att omfatta en tid av minst två år. Sedan 1931 ha alla skolor varit minst treåriga. Medellängden för utbildningen är för närvarande 3 år 4 månader. I vårt land kan på sina håll liksom i andra länder förmärkas en tendens bland sjuksköterskorna själva att i en ytterligare förlängning av utbildningen se ett fnmstcs Den teoretiska undervisningen har skänkts allt större uppmärksamhet. Man började anställa särskilda lärarinnor, s. k. instruktionssköterskor, for densamma. Den första instruktionsskötersketjänsten inrättades vid Sophiahemmet redan år 1892. Det dröjde dock ett par årtionden, innan detta system genomfördes mera allmänt vid sjuksköterskeskolorna. Vid Sophiahemmet sammanfördes den teoretiska undervisningen redan 1905 till en s. k. läskurs, och utökades 1908 med ytterligare en sådan kurs. Detta innebar ett första förverkligande av det s. k. blocksystemet, enligt vilket den

21 teoretiska undervisningen koncentreras till vissa perioder av utbildningen., under vilka eleverna äro helt fritagna från praktiskt sjukvårdsarbete. Viid övriga sjuksköterskeskolor skedde den teoretiska undervisningen länge jännsides med det praktiska arbetet. Först under 1920- och 1930-talen förlades den mera allmänt till särskilda läskurser i enlighet med blocksystemet. Under trycket av de allt större krav, som ställts på dem, ha sjukskötersk o r n a själva sålunda strävat efter allt bättre utbildning. Samtidigt ha de upptagit kampen för sina ekonomiska intressen. En bidragande orsak till sjuksköterskornas intensiva utnyttjande som Iäkarassistenter har varit det relativt ringa antalet läkare i vårt land. Bekant är, att Sverige för närvarande har väsentligt färre läkare än flertalet civiliserade länder. Dess större uppgifter ha måst övertagas av sjuksköterskorna. Det torde icke va ra något tvivel om att den svenska sjukhusvårdens höga standard skulle varit omöjlig utan vår utbildade och hängivna sjuksköterskekår. Dess fortsatta höga standard är också knuten till en sådan kårs förhandenvaro i framtiden. Specialutbildning. I och med hälso- och sjukvårdens fortsatta differentiering till olika speciella områden av medicinen, som kännetecknar nyaste tid, har behov uppstått av specialutbildning av sjuksköterskor. När sinnessjukvården i början av seklet övervägde sina utbildningsproblem, föreslogs, såsom nedan skall framgå, en ettårig utbildning i kroppssjukvård såsom bas för specialutbildningen i sinnessjukvård. Förslaget blev ej realiserat. F"ör olika specialiteter har särskild utbildning vunnits genom tjänstgöring på vederbörande specialavdelning, vars översköterska och assistentsköterska, eventuellt med hjälp av läkaren, tjänstgjort som instruktörer. Så har t. ex. varit fallet på operations-, ögon- och öronavdelningar och på neurologisk avdelning. Inom vissa specialiteter har sådan tjänstgöring kompletterats med föreläsningsserier såsom för blivande röntgensköterskor eller reglerade kurser såsom för blivande laboratoriesköterskor. Dessa sistnämnda kurser ha först anordnats av svensk sjuksköterskeförening och sedan av medicinalstyrelsen. Sjuksköterskornas kårförening har alltsedan 1917 också givit påbyggnadskurser för fortbildning av avdelningssköterskor och utbildning av blivande instruktionssköterskor och husmödrar vid sjukhus samt sedan 1942 även särskilda kortare kurser för avdelningssköterskor, för vilka samtliga kurser föreningen åtnjuter statsbidrag. Kurser för utbildning av sjuksköterskor till föreståndarinnor för centrala läkemedelsförråd å sjukhus ha också anordnats först genom sjuksköterskeföreningen och sedan 1939 genom medicinalstyrelsen. Vid socialinstituten finnes möjlighet för sjuksköterskeelever att redan efter de två första årens utbildning fortsätta med social utbildning närmast med tanke på kuratorsarbete. I två fall ha för specialutbildning utbyggts särskilda centralskolor, nämligen i barnavård och distriktsvård.

22 I barnavård startade Nordens husmodersförbund på initiativ av professor Jundell år 1923 vid Norrtulls sjukhus i Stockholm en särskild skola, till en början utom sjuksköterskeskolans ram, i första hand avsedd för den förebyggande barnavården men även för barnsjukavdelningar och för verksamhet som kursgivare i barnavård. Skolan omorganiserades 1934 till centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor och överflyttades samtidigt i statlig regi. Nya fält ha öppnats för sjuksköterskorna i och med det moderna hälsovårdsarbetet. Inom detta ha sjuksköterskorna ofta en mera självständig ställning än på anstalterna. Distriktsvården, som vid sidan av sjukvården omfattar hälsovård, ställer också numera särskilda krav på en vidsträckt och speciell utbildning. Detta är också till stor del förhållandet med hälsovårdens olika specialgrenar. För utbildning av distriktssköterskor inrättades år 1920 i samband ined bestämmelser om statsbidrag till distriktsvård en särskild statens distriktssköterskeskola, vilken 1938 överflyttades till det då nyöppnade statens institut för folkhälsan. Denna skola övertog i början av sin verksamhet de av nationalföreningen mot tuberkulos alltsedan 1910 anordnade kurserna för dispensärsköterskor, vilka kurser intill 1920 ensamma representerat hälsovårdsundervisningen för sjukvårdspersonal i landet. En viss social utbildning har dock tidigt givits diakonissorna och de under åren 1906-1946 vid Samariterhemmet utbildade församlingssystrarna. De distriktsvårdsutbildade sjuksköterskorna ha blivit begärliga även för annan tjänstgöring i förebyggande vård (barnavårdscentraler, skolhälsovård m. m.). Denna livliga differentiering för olika specialutbildning har med säkerhet ännu icke funnit slutliga former. Många äro de problem, som på detta område äro aktuella. Barnmorskor. Barnmorskorna, vilka närmast äro att betrakta såsom i förlossningskonst specialutbildade sjuksköterskor, voro länge de enda kvinnliga befattningshavarna på hälsovårdens och sjukvårdens område. Den första förordningen för deras yrkesutövning utkom på 1680-talet. Med utbildningen var det då icke mycket bevänt, medan självständigheten i arbetet var desto större. I slutet av 1600-talet lades grunden till barnmorskeundervisningen och första reglementet utkom 1711. År 1761 utnämndes en professor i förlossningskonst med skyldighet att föreläsa för medicine studerande och barnmorskor. Barnmorskeeleverna skulle praktisera vid serafimerlasarettet och i privata hem. När man i mitten på 1850-talet först började tänka på utbildning av sjuksköterskor, hade barnmorskorna redan sedan någon tid en 9 mån. kurs, vartill kom en 3-mån. utbildning i instrumentalförlossningskonst för särskilt lämpade barnmorskor. Vid denna tid

23 funnos tre barnmorskeläroanstalter, en i Stockholm, en i Lund och en i G-öteborg. I början på 1900-talet ansågs läroanstalten i Lund onödig och barnmorskeutbildningen där upphörde år 1908. Barnmorskorna hade under förra seklet en särskild förtroendeställning i bygderna. Då i allmänhet inga sjuksköterskor funnos och läkarna voro sällsynta, blev det ofta barnmorskan, som tillfrågades i fråga om både hiälso- och sjukvård. När sjuksköterskornas utbildning år 1920 blev genom offentlig myndighet reglerad till två år, blev också barnmorskornas utbildningstid tvåårig. Medan sjuksköterskornas utbildning snart blev treårig, h a r barnmorskeundervisningen däremot bibehållits vid i stort sett samma omfång. Förslag om förbättrad barnmorskeutbildning ha emellertid framlagts vid upprepade tillfällen. Sålunda föreslogs i ett av befolkningskommissionen avgivet betänkande (SOU 1936: 12), att barnmorskeutbildningen skulle omfatta 2 års grundläggande utbildning vid sjuksköterskeskola följd av iy2 års utbildning vid barnmorskeläroanstalt. Detta förslag, som vann en tämligen allmän anslutning vid remissbehandlingen, biträddes emellertid icke av vederbörande departementschef. Ett av skälen var att inträdesfordringarna vid sjuksköterskeskolorna förutsatte större kunskaper än dem, som folkskolan meddelade, under det att dessa kunskaper vid denna tidpunkt voro tillräckliga för inträde vid barnmorskeläroanstalt. Förslaget skulle därigenom få till följd, att rekryteringskretsen till barnmorskeyrket skulle begränsas på ett sätt, som icke avsåges vara önskvärt. 1941 års barnmorskeutredning (betänkande angående barnmorskeväsendet, SOU 1942:17) hänvisade till befolkningskommissionens förslag av 1936 och förordade dess genomförande. Medicinalstyrelsen underströk ytterligare dessa synpunkter och då det dessutom ådagalades, att inträdesfordringarna vid Stockholms barnmorskeläroanstalt med tiden genom ökad standard hos de sökande knappast skilde sig från sjuksköterskeskolornas, medgav Kungl. Maj: t, att en försökskurs efter 1936 års linjer fick starta i januari 1944. Kursen har sedan upprepats och det finns nu inemot ett hundratal sjuksköterske-barnmorskor med den dubbla kompetensen. Sjukvårdsbiträden. I betänkandet om sjukvårdspersonalens utbildning av år 1916 föreslogs ingen direkt reglering av sjukvårdsbiträdenas ställning eller utbildning, men sköterskeutbildningen föreslogs böra vara av två slag, dels ettårig för distriktsvård (privatvård) och småanstalter och dels tvåårig eller längre för sköterskor i övrig vård. Genom de lägre skolornas inrättande skulle sjukvårdsbiträdena beredas tillfälle avancera från biträde till sköterska, dock med namnet undersköterska. Undersköterskor eller B-sköterskor utan någon utbildning hade redan före denna tid funnits vid ett flertal lasarett.

24 Vid remissbehandlingen utsattes nämnda förslag från inånga håll för kritik. Fullmäktige för »allmänna svenska lakar föreningen» funno, att ett uppdelande av sköterskorna i olika klasser skulle ge upphov till osund konkurrens och avund. Endast för distriktssköterskor tillstyrktes de sakkunnigas förslag. Härutöver framhöllo fullmäktige bl. a. att det vore av vikt för sköterskebiträdena, att tillräckligt antal sjuksköterskeskolor funnes, vid vilka kvinnor med endast folkskolebildning kunde vinna inträde. Som bekant har utvecklingen icke kommit att följa denna anvisning. Utlåtandena över betänkandet gingo för övrigt i olika riktningar. Åtskilliga direktioner funno det icke obilligt, att de lämpligare bland sköterskebiträdena hade utsikten att ernå även de bättre bland sköterskeplatserna. Somliga funno den ettåriga utbildningen otillräcklig, ja farlig, andra tillstyrkte den. Stockholms läns landsting hade ett specificerat förslag. Av staten godkända skolor borde vara av två slag, dels högre med realskoleexamen eller däremot svarande kunskapsmått såsom inträdesfordran och med en utbildningstid av minst två år, och dels lägre med fullständig folkskolekurs såsom inträdesfordran och med en utbildningstid av minst ett år. För operations-, laboratorie- och röntgensköterskor borde fordras högre kurs jämte specialutbildning, för sinnessjukvård och epidemisjukvård lägre sjuksköterskekurs jämte specialutbildning. Styrelsen för Sabbatsbergs sjukhus fann de sakkunnigas förslag till benämning av de utexaminerade sköterskorna med sköterskor och undersköterskor olyckligt och föreslog i stället översköterskor och sköterskor. En länsstyrelse ansåg, att förslaget mera såg till sköterskekårens än till sjukvårdens intresse. Dessutom framfördes, att det vore i sjukvårdens intresse att ha bäst möjligt bildade och utbildade sjuksköterskor. Man önskade högt kvalificerad utbildning i sjukvården och var rädd att skapa en kår med otillfredsställande kunskaper, en kår, som kunde tänkas göra anspråk på att betraktas som välutbildad. Betänkandet ledde för sjukvårdsbiträdenas del icke till något positivt resultat. Den instruktion sjukvårdsbiträdena erhöllo under den praktiska tjänstgöringen blev i första hand beroende av vederbörande avdelningssköterskas personliga insats. Någon form av ordnad utbildning har först under de senaste åren kommit till. Sjukvårdspraktikanter. I inånga yrken kräves eller är det önskvärt, att yrkesutövaren genom arbete å sjukhus skaffat sig erfarenheter och kunskaper om förhållandena inom sjukvården. Detta gäller t. ex. för dem, som ämna utbilda sig till ålderdomshems- och barnhemsföreståndarinnor, barnträdgårdslärarinnor, hemsystrar, sjukgymnaster, sociala kuratorer, sjukbesökare vid sjukkassor, polissystrar och personalkonsultenter. Sådana personer ävensom svenska röda korsets hjälpsysterelever och de som för eventuellt inträde å sjuksköterske- eller sjukvårdsbiträdesbanan vilja skaffa

25 sig en första kontakt med sjukvårdsarbetet ha mottagits inom många sjukvårdsanstalter till tjänstgöring som s. k. sjukvårdspraktikanter. E n viss strävan från sjuksköterskornas sida att hålla gränsen skarp mot övriga personalgrupper har otvivelaktigt kunnat skönjas. Denna strävan torde haft sin grund i omsorg om sjukvården, men icke varit helt utan inblandning av missriktad kåranda. Detta har fört med sig, att man vid sjuksköterskcskolorna tidigare icke gärna antagit sökande som haft förvärvsarbete vid sjukhus, särskilt icke om vederbörande tjänstgjort som sjukvårdsbiträde vid samma sjukhus, där skolan var belägen. Åtskilliga blivande elever ha därför för att meritera sig tagit tjänst som praktikanter, oftast utan särskild undervisning och ej sällan utan några som helst förmåner, ja t. o. m. mot erläggande av avgift. Numera har emellertid majoriteten av inträdessökande vid sjuksköterskeskolor förut tjänstgjort inom sjukvården och man kan räkna med att en betydande del därvid haft tjänst som sjukvårdsbiträden. Sinnessjukvårdspersonal. Redan år 1905 hade vid sinnessjukhusen införts en elevtid av 6 månader i samband med en lönereglering. År 1908 bestämde medicinalstyrelsen elevtiden till ett år. En svensk lärobok i sinnessjukvård hade på offentligt bemyndigande utarbetats år 1907 och läkarna börjat hålla enstaka föreläsningar. Är 1905 hölls den första statsunderstödda utbildningskursen för personalen och från 1907 utgick statsbidrag till sådana kurser vid varje sinnessjukhus. År 1911 fastställde medicinalstyrelsen lektionernas antal till 20 med högst två lektioner i veckan samt vissa självstudier. En officiell framställning av sinnessjukpersonalens förhållanden fram till 1913 finner man i betänkande, avgivet detta år av tillkallade kommitteradc för utredning angående personalens vid statens anstalter för sinnessjuka uppförande på ordinarie stat m. m. De kommitteradc peka på hur vården på sinnessjukhusen först från mitten av 1850-talet började få sjukvårds karaktär. Ännu 1791 framhävdes i Serafimerordensgillets instruktion indirekt obehövligheten av att anställa läkare vid hospitalen. Det är då mindre att undra på om den manliga och kvinnliga personalen (»drängar» eller »dårvakter», »hospitalspigor» eller »dårvakterskor») icke såg på sin uppgift som en sjukvårdsuppgift. 1858 års stadga för sinnessjukvården angav nya riktlinjer, vilkas egentliga genombrott dock kom först i början av 1900talet i samband med den ekonomiska regleringen av personalens förhållanden. Sammanfattande skriva kommitterade om förhållandena efter 1900 dock ännu följande: »Hittills har skötaren knappast kunnat betrakta sinnessjukvården såsom ett levnadskall och beträffande sköterskorna synes detta ej heller i någon större utsträckning varit fallet. Det är visserligen sant, att en och annan av sjukvårdspersonalen kvarstannat på sina platser tills de kunnat pensioneras, men det stora flertalet har betraktat sin an-

26 ställning såsom något mera tillfälligt ». Härutinnan inträdde med 1900-talet en förändring. Hospitalspersonalens förbund bildades 1904 och det var på dess petition av år 1911 som nyss berörda utredning tillsattes. Denna ägnade sig, i enlighet med sitt uppdrag, också åt utbildningsfrågorna, som behandlades i närmaste samband med befordrings- och lönefrågor. För detaljer hänvisas till betänkandet. Här skall blott nämnas, att kommitterade föreslogo en viss befordringsgång kombinerad med vissa kurser, utbildning i kroppssjukvård för all personal, ett år för kvinnor och ett halvt år för män (med hänsyn till deras ställning som familjefäder) samt grundandet av en särskild statlig skola. Männens undervisning borde i största utsträckning ske tillsammans med kvinnorna. Samuppfostran borde just i detta yrke visa sig mycket fördelaktig. Av motiveringen i betänkandet avtryckes här vad som säges om sinnessjukpersonalens utbildning i kroppssjukvård: »En mycket viktig angelägenhet för sinnessjukvården är här ifrågavarande elevers utbildning i vanlig sjukvård. Denna är i flera avseenden för personalen på sinnessjukanstalterna ytterst lärorik. Det rent kroppsliga lidandets orsak ligger så att säga mera på ytan, är mera tillgänglig även för den relativt oskolades direkta observation än det själsliga lidandets. Det förra får därför en långt större påtaglighet och realitet än det senare, som gärna betraktas såsom något inbillat, något på vilket den sjukes vilja kan inverka. Dessutom blir på grund av patienternas större tillgänglighet och de mindre förhållandena det intima personliga umgänget mellan vårdare och patient i kroppssjukvården innerligare; det främlingsskap, som sinnessjukdomen icke sällan skapar för dess bärare även i förhållande till en fullt förstående vårdare, existerar där icke. Allmänhetens uppfattning av de båda arterna av sjukdom är också väsensskild på ett sätt, som stämmer till att betrakta kroppssjukvården såsom något, där humaniteten är den absoluta och självfallna nödvändigheten, vilket däremot tyvärr icke alltid är fallet beträffande sinnessjukvården. Och sist — inom kroppssjukvården kan i allmänhet den sjuke själv kontrollera och kritisera den vård, som kommer honom till del, vilket däremot den sinnessjuke sällan kan. En tids vård av och umgänge med kroppsligt sjuka måste därför ovillkorligen utgöra en väsentlig del av utbildningen av dem, åt vilka ledningen av .sjukvården på de särskilda avdelningarna skall anförtros, detta även om man kunde bortse från den viktiga omständigheten, att på anstalterna för sinnessjuka finnes en del kroppsligt sjuka, som av dess personal måste kunna på mönstergillt sätt vårdas. Det torde kunna påstås, att man först genom att låta personalen en tid systematiskt sysselsätta sig med kroppsligt sjuka, kan få den att fullt inse, att alla den sinnessjukes handlingar måste bedömas såsom av hans sjukdom i större eller mindre grad bestämda. Såsom av det förut sagda framgår, är det självklart, att anstalterna med sitt relativt ringa antal av kroppsligt sjuka — som tillika är sinnessjuka — icke kan lämna denna utbildning, utan måste den ske på de vanliga sjukhusen, helst på dem, som ha utbildning av sjukvårdare om hand. När så är möjligt, såsom fallet torde vara beträffande kvinnorna, bör denna undervisning icke vara kortare än ett år, en tid som bestämts även med hänsyn till vad som varit »sjuksköterskekommitténs» uppfattning i denna fråga. Det vore naturligtvis ur alla avseenden lämpligt, att utbildningen försigginge på de sjukhus, vilka av staten godkänts för utbildande

27 av sjuksköterskor, ifall sådant godkännande kommer till stånd, och torde därför staten vid beviljande av sådan såsom villkor för densamma böra stipulera, att årligen ett visst antal elever från statens sinnessjukvård, skola mottagas. De kommitterades förslag medförde inga beslut i utbildningsfrågan. Är 1921 fastställde medicinalstyrelsen plan för utbildningskurser, vilken efter smärre ändringar alltjämt är i huvudsak gällande. 13 år senare togs frågan upp av doktor M. Söderström och därefter ha olika förslag framlagts, dels från medicinalstyrelsen, dels från personalen. Det är väl förståeligt, att motsättningen mellan sjukvårdsbiträden och sjuksköterskor inom kroppssjukvården kommit att inom sinncssjukvården motsvaras av en stark spänning mellan den i kroppssjukvård mera fullständigt och den däri mindre fullständigt utbildade personalen, så mycket mera som sinnessjukhusens egen personal från början hade betydligt längre tjänstgöring på sinnessjukhusen. Några särskilda sjuksköterskeskolor ha således icke funnits vid eller i nära samband med sinnessjukhusen, även om förslag därom framförts. Manlig sjukvårdspersonal. Samtidigt som för kvinnlig sinnessjukvårdspersonal år 1913 föreslogs en ettårig kroppssjukhusutbildning, förordades en sådan om ett halvt års längd för manliga vårdare. Man menade, att denna kunde bedrivas vid varje sjuksköterskeskola. De sakkunniga för den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden, son år 1916 avgåvo sitt ovan nämnda betänkande, avvisade sistnämnda förslag, bl. a. på den grund, att det vore orimligt fordra att internat för ur.ga kvinnor skulle mottaga en eller flera manliga elever. Den behövliga kirscn för sinnessjukvårdare finge ordnas vid särskilt kroppssjukhus eller av staten vid dess militära sjukhus. Härefter anföra de sakkunniga: >På tal om manliga sinnessjukvårdares utbildning i kroppssjukvård vilja sakkuiniga uttala som sin mening, alt det vore högeligen önskvärt, att det i vårt laid funnes en mindre kär av manliga sjukvårdare också för den vanliga civila sjikvården. Sådana manliga sjukvårdare skulle behövas å de kommunala sjukavlelningarna för könssjukdomar hos män samt å länslasarettens avdelningar för köissjuka män ävensom för en del tyngre sjukvårdsändamål.» De sakkunniga hänvisade till diakonutbildningen, i vilken på denna tid injick sex månaders sjukvårdsutbildning. Förslaget ledde icke till påföljd. Altjämt är den civila kroppssjukvården i Sverige utan manlig vårdpersonal.

endast ifråga om barnmorskorna ha statens myndigheter tidigt tagit initiativ och utfärdat bestämmelser. I fråga om sjukvårdspersonalens utbildning ha myndigheterna ända in på vårt århundrade, för kroppssjukhu-

28 sen och distriktsvården till 1920, varit märkligt passiva, överlämnande åt det privata och det kommunala initiativet och kårorganisationerna att framföra krav på och ordna en reglerad utbildning. På sistone har det allmännas ekonomiska medverkan i kostnaden för hälso- och sjukvård blivit så betydande och denna vårds organisation så komplicerad med vittgående krav på en differentiering av vårdpersonalen, att det synts nödvändigt att staten även engagerade sig i frågan om personalens utbildning. Såsom ovan nämnts reglerades sinnessjukvårdspersonalens utbildning genom vissa bestämmelser redan 1905. För kroppssjukvårdens personal kommo emellertid inga bestämmelser förrän omkring år 1920. Dessa voro en följd av de förslag, som framlagts i 1916 års betänkande och inneburo statligt godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer (arbetsförmedling för sjuksköterskor), vilka fyllde vissa villkor. Sjuksköterskornas pensionering ordnades med statens ekonomiska hjälp och bestämmelserna förbundna därmed kommo att innebära, att endast den, som utbildats vid en av staten godkänd sjuksköterskeskola, kunde få anställning som sjuksköterska i det allmännas tjänst. Föreskrifter angående sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden utfärdades. Samtidigt inrättades såsom ovan nämnts en statens skola för utbildning av distriktssköterskor. Först på senare år h a r även den allmänna sjuksköterskeutbildningen i ekonomiskt avseende kommit i åtnjutande av visst statligt stöd.

Kap. 2. Sjukvårdspersonalens antal och arbetsuppgifter. Utvecklingen av hälso- och sjukvården i vårt land har medfört att sjukvårdspersonalens antal under de senare decennierna kraftigt ökat. Antalet i kroppssjukvården aktivt arbetande sjuksköterskor utgjorde o m k r i n g år 1913 enligt 1916 års betänkande 2.217, av vilka 526 arbetade i privat familjesjukvård och 515 i distriktsvård. Härutöver funnos 71 föreståndarinnor. Enligt betänkandet torde siffrorna vara något låga. I dem h a r ej inräknats den kvinnliga sinnessjukvårdspersonalen, då cirka 800— 9O0 personer. Antalet inom kroppssjukvården utbildade sjuksköterskor h a d e år 1930 ökat till 7.077, år 1935 till 8.338, år 1940 till 8.848 och år 1945 till 10.293. Det årliga nettotillskottet av sjuksköterskor var under 5-årsperioden 1941—45 i genomsnitt 289. I förhållande till andra länder har Sverige ett påfallande litet antal sjuksköterskor. Förhållandet belyses av nedanstående uppgifter, vilka lämnats av det internationella sjuksköterskeförbundet (International Council of Nurses.) Antal invånare per sjuksköterska Danmark England Irland Holland Kanada Amerikas förenta stater Nya Zeeland Finland Norge Island Sverige Sydafrika

i vissa

länder.

Är 1946 210 309 310 323 325 354 461 499 501 550 610 749

År 1932 403 609 629 605 507 417 233 1.048 853 1.276 812 2.730

Av ovan angivna länder hade alltså år 1932 sju och år 1946 tio, däribland samtliga nordiska, färre invånare per sjuksköterska än Sverige. Detta förhållande har givetvis påverkat personalsammansättningen vid sjukhusen

30 i de olika länderna. Medan vårdpersonalen på de danska sjukhusen huvudsakligen bestått av sjuksköterskor, har man i Sverige använt sig av sjukvårdsbiträden i väsentlig omfattning. Antalet sjukvårdsbiträden inom den slutna kroppssjukvården har de senaste tre decennierna genomgått en ännu kraftigare ökning än antalet sjuksköterskor. Sjukvårdsbiträdena utgjorde omkring år 1913 1.171. Detta antal avser endast sådan personal, som i nämnvärd omfattning deltog i den direkta sjukvården, däremot ej sådan som var anställd enbart för städning och liknande göromål. Sjukvårdsbiträdena ha under de gångna åren varit den kår, som lättast kunnat utökas vid behov av mera personal. De utgöra nu den största personalgruppen på sjukhusen. År 1944 funnos cirka 11.600 sjukvårdsbiträden, vartill kommo cirka 1.900 befattningshavare vilka uttryckligen benämnts städerskor. I samhällets öppna vård ha sjukvårdsbiträden hittills icke använts. Sedan sjukvårdspersonalens arbetsuppgifter på grund av arbetsfältets utvidgning blivit mera mångskiftande, har som redan i kapitel 1 nämnts en uppdelning av personalen i allt flera kategorier skett.* Dessa gruppers arbete skiljer sig ofta mer eller mindre från det direkta vårdarbetet. Föga gemensamt med detta ha sålunda vissa rent tekniska uppgifter, vilka på allt flera håll kommit att handhavas av enbart därför avsedd personal, exempelvis å laboratorier och röntgenavdelningar. Detsamma kan sägas om sysslor av mera utpräglad städkaraktär, såsom rengöring av golv samt städning av korridorer, trappor och kök. För att utföra dessa sysslor anställes numera ofta särskild personal eller också utlämnas sysslorna — i ett fåtal fall — på entreprenad. Ehuru även det egentliga vårdarbetet å vårdavdelningarna företer skiljaktigheter inom olika specialiteter, är dock den grundläggande vården å dessa avdelningar principiellt ensartad. En av de viktigaste arbetsuppgifterna på en vårdavdelning är den allmänna omvårdnaden om patienten. Denna vård, för vilken i de engelsktalande länderna uttrycket »bedside nursing» användes, består i en mängd ofta återkommande sysslor, vilka, om de tagas var för sig, kunna synas vara av mindre betydenhet men på vilka patientens välbefinnande och tillfrisknande i hög grad kan bero. Patientens personliga hygien skall skötas, sängen bäddas, måltiderna serveras, patienten hjälpas vid förflyttningar och passas i samband med uttömningar, skador, som kunna uppkomma vid långvarigt sängläge, skola förebyggas etc. Ehuru praktiskt taget samma vårdsysslor utföras, när det gäller alla sängliggande patienter, gör den sjukes ålder och kön men framförallt sjukdomens art, att även den synbarligen enklaste av dessa uppgifter måste variera betydligt i utförande * I betänkandet med utredning och förslag angående löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal m. m. (S. O. U. 1946:67) lämnas för varje personalkategori vissa upplysningar rörande arbetsuppgifterna.

31 icke endast när det är fråga om den svårt sjuke i förhållande till dem lindrigt sjuke utan även för olika sjukdomstyper. Bäddningens utförande kan vara av stor betydelse. Sålunda fordrar den hjärtsjuke en bäddning, som skiljer sig från den som erfordras för en person med hjärnskakning, och en patient med gipsat ben hanteras och lyftes annorlunda än den som nyligen underkastats bukoperation. Omsorg vid måltiderna är ibland av särskild betydelse, t. ex. då dietmat skall givas. Till vården av den sjuke hör också den psykiska omvårdnaden. Den kroppsligt sjuke är i de flesta fall även psykiskt påverkad och han behöver icke endast vänlighet och uppmuntran i största allmänhet utan ofta även den förståelse och hjälp, som grundar sig på inblick i h u r olika sjukdomar inverka på psyket. Uppmärksamhet inför sjukdomens samband med olika problem inom familj och samhälle är här även av vikt. Betydelsen av att på sjukhuset lära patienten goda hälsovanor och undervisa honom h u r han efter utskrivningen från anstalten skall förfara för att snarast återvinna halsan och undvika återfall av sjukdomen beaktas alltmera. Då sjukvårdspersonalen har betydligt flera tillfällen för denna verksamhet än läkaren måste den i detta avseende komplettera läkarens arbete. Nödvändigheten av att den allmänna omvårdnaden meddelas med omsorg utan jäkt och nervositet ställer höga krav på sjukvårdspersonalen. I nära samband med den allmänna omvårdnaden stå uppgifterna att städa sjukrummet och dess bilokaler samt att rengöra och i övrigt sköta alla vårdavdelningens inventarier och för vården nödvändiga utensilier. I den dagliga rengöringen och städningen av en vårdavdelning ingå många moment, som ha stor betydelse för förhindrande av smittospridning och som kräva viss kunskap i bakteriologi och hygien. Hit räknas rengöring, desinfektion och sterilisering av termometrar, instrument, handfat, bäcken, spottkoppar, lavemangspipar, skålar m. m. Även dammtorkning, golvskötsel, vädring, skötsel av sängkläder och orent linne, omhändertagande avanvända förbandsarliklar, tömning och rengöring av hinkar fordra på sjukhus speciella åtgärder för att förhindra smittospridning, vilket gör att dessa sysslor ej kunna jämställas med städning av lokaler för friska människor. Det är därför svårt att särskilja vissa städuppgifter, som ej skulle ha betydelse ur vårdsynpunkt. Hit skulle väl närmast kunna räknas tvättning och skurning av väggar, skåp, hyllor, golv, möbler, polering av fönster, skötsel av patienternas blommor. Förberedelser till patienternas måltider och utplockning av porslin för diskning äro ej direkt sjukvårdande åtgärder men ge personalen tillfällen att iakttaga patienternas aptit. Diskningen bor ske på ett hygieniskt fullt betryggande sätt. En grupp av arbetsuppgifter, som kräver mycket av personalens tid, är transporter och budskickning. Vissa arbetsuppgifter kräva större medicinsk insikt än vad som i allmänhet behöves vid den allmänna omvårdnaden. Så är fallet med uppgif-

32 ten att biträda läkaren vid skilda behandlingar och undersökningar och också med uppgiften att på dennes ordination självständigt verkställa vissa sådana, såsom insprutningar eller ingjutningar i kroppens vävnader eller blodbanor, omläggningar och värmebehandlingar ävensom venpunktioner och magsonderingar. När det gäller viss behandling och medicinering följes ofta en stående ordination, d. v. s. läkaren förväntar att sjukvårdspersonalen skall inom vissa gränser kunna avgöra patientens behov, t. ex. av fysikalisk behandling eller av läkemedel. Till de mera betydelsefulla medicinska uppgifterna höra även iakttagelser över den sjuke och sjukdomsförloppet och rapporterande därav till läkaren. En annan uppgift av vikt är att iakttaga och bedöma patientens sociala förhållanden och vid behov påkalla läkares eller social kurators medverkan. Administrativa och pedagogiska uppgifter åligga de ledande av sjukvårdspersonalen å avdelningen. Arbetsuppgifterna på en vårdavdelning handhavas av sjuksköterskor. sjukvårdsbiträden (på vissa håll, bl. a. i Stockholm, benämnda sköterskebiträden) och vid vissa sjukhus sjuksköterskeelever. På en normalavdelning om c:a 30 vårdplatser finnas i allmänhet avdelningssköterska (översköterska), assistentsköterska och den för flera avdelningar gemensamma nattskölerskan. Härtill komma ambulerande sjuksköterskor, som avlösa sjuksköterskorna å deras fria dagar resp. nätter. Antalet sjuksköterskor å vårdavdelning utgjorde för de av kommitténs enkät berörda sjukhusen c:a 3.600 (se bil. 1). Biträdespersonalen omfattar på många håll — förutom obefordrade sjukvårdsbiträden — särskilt betrodda biträden i högre löneställning, vilka kallas första sjukvårdsbiträden, första sköterskebiträden eller undersköterskor (i det följande sammanfattningsvis benämnda undersköterskor). Antalet biträden på en normal vårdavdelning är i genomsnitt 5—6 (se bil. 1). De sjukhus som mottaga sjuksköterskeelever ha i regel färre sjukvårdsbiträden än övriga. På ett fåtal sjukhus saknas nästan helt biträden och vården omhänderhaves enbart av sjuksköterskor och sjuksköterskeelever. På dessa sjukhus finnas särskilda avdelningsstäderskor anställda. Enligt enkäten funnos c:a 9.200 biträden och 700 städerskor å avdelning. Fördelningen av arbetsuppgifterna å en vårdavdelning mellan avdelningens olika befattningshavare sker olika på olika sjukvårdsanstalter. Avdelningssköterskans uppgifter är växlande till omfattning och karaktär, beroende på inom vilken vårdgren hon arbetar. Sålunda ställer sig arbetet på en avdelning för akut sjuka med stor omsättning på patienter annorlunda än arbetet på en avdelning för kroniskt sjuka. Gemensamt för alla vårdgrenar är, att avdelningssköterskan är läkarens närmaste medhjälpare. Hon skall biträda honom vid olika behandlingar och undersökningar samt inför honom ansvara för patientens allmänna vård. Hon har att efter läkarens ordinationer självständigt utföra vissa provtagningar

33 ochi behandlingar samt att verkställa dennes föreskrifter i övrigt. Hon ska.ll göra iakttagelser över patienternas sjukdomstillstånd, speciellt överv a k a de svårt sjuka samt i rätt tid underrätta läkaren, om något oroande iakttages i patientens tillstånd. Det kräves av henne, att hon till läkaren skall giva tillförlitliga och exakta besked angående den sjukes befinnande s a m t dennes reaktioner vid olika behandlingar. Därtill kommer, att avdelningssköterskan skall ha patientens psykiska omvårdnad för ögonen samt med uppmärksamhet göra sina iakttagelser över den sjukes psykiska reaktioner. Förutom det rent sjukvårdande arbetet har avdelningssköterskan uppgifter som arbetsledare och administratör för sin avdelning. Hon har att handleda och undervisa elever och anställd personal samt övervaka deras arbete såväl när det gäller sjukvårdsarbetet som avdelningens hygieniska skötsel. Hennes administrativa uppgifter äro växlande. Hon är ansvarig för att sparsamhet iakttages med förbrukningsartiklar av olika slag och hon har att sköta och organisera samarbetet med sjukhusets olika vård- och behandlingsavdelningar, sysslomanskontor, köksavdelning samt förråd. Assistentsköterskan biträder avdelningssköterskan. På grund av den senares omfattande administrativa åligganden bli assistentsköterskans uppgifter mera direkt sjukvårdande. Under vissa timmar av dagen, då avdelningssköterskan är ledig, har hon att svara för det löpande arbetet å avdelningen. De arbetsuppgifter, som ankomma på sjukvårdsbiträdena äro, främst på grund av arbetskraftsbristen och den nyss berörda olika personalsammansättningen på skilda sjukvårdsinrättningar och avdelningar, ej likartade överallt. Vid de sjukhus, som icke mottaga sjuksköterskeelever, äro sjukvårdsbiträdenas uppgifter i den direkta sjukvården som regel mera krävande än vid övriga sjukhus. Undersköterskornas arbetsuppgifter äro också av växlande art. En uppfattning om dessa variationer kan erhållas ur tabellerna 6 och 7 i bil. 1. En ytterligare belysning av biträdespersonalens arbete erhålles genom nedanstående sammanställning. Den är huvudsakligen grundad på uppgifter från S:t Görans sjukhus, som saknar elever, samt från centrallasaretten i Linköping och Lund, där elever utbildas. Temperaturtagning, morgon- och aftontoalett å sängliggande patienter, utdelning av bäcken, givande av lavemang, bäddning, servering av måltider, matning av patienter, som ej kunna äta själva. Damning, vaskning och vädring av sjuksalarna, städning av korridorer, förråd m. m., tömning och diskning av handfat, nattkärl (flaskor) och spottkoppar, utplockning av disk från salarna till théköket, skötsel av patienternas blommor, vädring av sängkläder, rengöring av sängar och sängbord efter utskrivna patienter, diskning av matporslin. På avdelningar, där elever icke finnas, utför sjukvårdsbiträde enklare behandlingar, såsom rektaldropp och behandlingar med värmebåge, samt hjälper till med iordningställande av förband. 8

34 Förutom det dagligen återkommande arbetet har sjukvårdsbiträde s. k. extra arbete, bestående av varje vecka återkommande städning av skåp och hyttor i avdelningens bilokaler, rengöring av patienternas sängbord m. m. Då särskild städerska finnes på avdelningen ingå sysslor med mindre direkt samband med vården, såsom vaskning av golven, disk och skötsel av thékölket, vädring av sängkläder samt rengöring av sängar, vanligen i hennes arbete. Av det material, som kommittén infordrat från sjukhusen, framgår att en avsevärd del av sjukvårdspersonalen arbetar å specialavdelningar, såsom operations- och mottagningsavdelningar, röntgenavdelningar och laboratorier (se bil. 1). På grund av arbetets mera tekniska art är proportionen mellan sjuksköterskorna och biträdcspersonalen här en annan än å vårdavdelningarna. Å de 415 sjukhus, vilka lämnat uppgifter till kommittén, voro 1.535 sjuksköterskor anställda för ovannämnda specialuppgifter och hade till sin hjälp 1.334 sjukvårdsbiträden. Av de senare voro 437 operationsbiträden, 397 poliklinikbiträden, 221 laboratoriebiträden och 279 röntgenbiträden. Några ord äro här på sin plats angående specialsköterskor inom den slutna vården med mera särpräglade arbetsuppgifter. De ha alla liksom avdclningssköterskan krävande uppgifter såsom arbetsledare och organisatörer. Operationssköterskan måste äga insikt i operationernas syfte och huvudmoment för att snabbt och rätt kunna giva operatören nödig assistans. Hon är ansvarig för sterilisering av instrument, suturmateriel, förband m. m., som finnas å operationssalen, samt för skötseln av förekommande apparater. Hon ansvarar för kontrollen av vid operationer begagnade instrument, kompresser m. ni. För olika specialgrenar av operationsarbetc såsom ögon-, öron- och neurokirurgiska operationer erfordras utöver den allmänkirurgiska utbildningen även utbildning inom ifrågavarande specialgren. Narkosgivningen har på grund av de många narkosformer, som numera användas, blivit en komplicerad uppgift, vilken på senare år i inånga fall anförtrotts specialutbildad läkare eller narkossköterska. I allmänhet skötes narkosgivningen under operatörens överinseende av sjuksköterska. Denna är som regel operationsulbildad och är även operationssköterskan behjälplig i hennes arbete. Vid de av kommitténs enkät berörda sjukhusen funnos 478 tjänster för operationssköterskor. Mottagningssköterska (polikliniksköterska) å såväl kirurgisk som medicinsk poliklinik har att assistera läkaren vid mottagningarna samt efter hans anvisningar utföra vissa behandlingar. Enligt kommitténs enkät utgjorde antalet befattningar för mottagningssköterskor 420 vid de av enkäten berörda sjukhusen.

35 .Röntgensköterskan. På en röntgcndiagnostisk avdelning skall röntgensköterskan svara för skötseln av röntgenapparaterna, förbereda patienterna för fotografering, t. ex. genom givande av kontrastmåltider, kontrasflavcmang m. m. Hon ger vissa för fotograferingen behövliga injektioner, ställer i ordning för genomlysning och utför som regel själv skelett- och mjukdelsfotograferingar. Hon bör se till patienterna, särskilt de svårt sjuka eller dem som för röntgenundersökningen fått narkos. Finnes icke särskilt fotografiskt biträde anställt, svarar sjuksköterskan även för framkallpingen av film samt för annat mörkrumsarbete. På röntgenterapiavdelning utför sjuksköterskan röntgenbehandling efter ordination av läkaren. Enligt kommitténs enkät utgjorde antalet befattningar för röntgensköterskor 313 vid de av enkäten berörda sjukhusen. Laboratoriesköterskan arbetar i kliniskt laboratorium, där hon utför förekommande kemiska, bakteriologiska, serologiska m. fl. undersökningar. Hon ansvarar för laboratoriets apparatur och utensilier samt tillreder ofta normallösningar och reagenser. Till hennes arbete hör som regel att å vårdavdelningarna taga vissa blodprov m. fl. prov å patienterna. Enligt kommitténs enkät utgjorde antalet befattningar för laboratoricskötcrskor 360 vid de av enkäten berörda sjukhusen.

Inom den öppna vården tjänstgöra sjuksköterskorna antingen som specialarbetare inom den förebyggande hälsovården eller sjukvården eller också, som fallet är med den största gruppen bland dem, distriktssköterskorna, i såväl hälso- som sjukvård. Förutom inom distriktsvården finnas i den öppna vården sjuksköterskor även anställda såsom stadssjuksköterskor, sjuksköterskor vid barnavårdscentraler, skolsköterskor, bruksskjtcrskor, församlingssköterskor m. fl. Arbetsuppgifterna för några av dessa befattningshavare må här beröras. Distriktssköterskans arbete, som huvudsakligen är förlagt till hemmen, omfattar, såsom ovan nämnts, såväl hälsovårdande som sjukvårdande verksamhet. Hennes hälsovårdsuppgifter omspänna flera olika grenar, av vilka spädbarns- och småbarnsvården samt den skolhygieniska verksamheten först och främst bör framhållas. Därtill kommer som regel dispensä-arbete och bostadstillsyn. Hälsovårdsarbetet inom de olika grenarna be;tår framför allt i att i rådgivande och hälsovårdsundervisande syfte besöka hem och skolor samt i att biträda tjänsteläkaren, som är hennes föiman, vid dennes hälsovårdsmottagningar. På grund av tjänsteläkarna; stora arbetsbörda ålägges henne ofta att göra det första hembesöket vid sjikdomsfall. Hon tvingas i ganska stor utsträckning att handla på eget

36 ansvar och tjänsteläkaren blir stundom nödsakad att ta ställning till ett sjukdomsfall endast med stöd av distriktssköterskans rapport. Antalet distriktsskötersketjänster var den 1 januari 1947 1.587, varav 1.122 voro besatta. Sjuksköterska vid barnavårdscentral har särskild specialutbildning inom barnavården och barnsjukvården. Hon utför ett omfattande rådgivande arbete i hemmen, förutom att hon biträder läkaren vid de å centralen regelbundet förekommande hälsovårdsmottagningarna. Antalet ovannämnda befattningshavare utgjorde den 1 januari 1947 c:a 170. Skolsköterskans arbete består dels i att biträda skolläkaren vid undersökningen av skolbarnen och dels i omfattande förberedelser för dessa undersökningar. Hon skall också utöva rådgivande och undervisande verksamhet i hem och skola. De heltidsanställda skolsköterskorna utgjorde den 1 januari 1947 c : a 110. Såsom skolsköterskor arbeta på deltid ett stort antal distriktssköterskor m. fl.

Barnmorskor återfinnas i såväl öppen som sluten vård. Distriktsbarnmorskans arbete omfattar huvudsakligen vården av den friska havande kvinnan, den regelbundna förlossningen och barnsängen samt vården av det friska späda barnet under de första tio dagarna efter förlossningen. Dessutom sköter hon under läkares överinseende vissa oregelbundenheter hos barnaföderskor och får i enstaka fall, då läkare ej kan komma tillstädes, göra vissa operativa ingrepp. Anstaltsbarnmorskan är ej så självständig i sitt arbete, då hon alltid står i närmare kontakt med läkaren. Vid tjänstgöring å förlossningsavdelning har hon ofta hand om flera patienter samtidigt, biträder vid förlossningar, assisterar läkaren vid eventuella operationer, ansvarar för sterilisering av instrument och förband. Å vårdavdelningen är hon ansvarig för vården av barn och av såväl friska som sjuka mödrar. I vården ingå således både normala fall och barnaföderskor med komplikationer före och efter förlossningen. Vid mindre lasarett förekommer det ofta att samma barnmorska tjänstgör å förlossningsrum och vårdavdelning samtidigt. Den 1 juli 1947 utgjorde antalet distriktsbarnmorsketjänster 1.040 och antalet barnmorsketjänster å anstalt 429.

Kap. 3. Sjukvårdspersonalens nuvarande utbildningsförhållanden. A.

Den allmänna

sjuksköterskeutbildningen.

1. Sjuksköterskeskolornas antal, storlek och organisation. Den allmänna sjuksköterskeutbildningen äger rum i statens sjuksköterskeskola*, som öppnades 1939, samt i 22 av staten godkända sjuksköterskeskolor. Av dessa senare drivas tretton av landsting, två av städer utanför landsting och sju av stiftelser. De godkända skolornas antal är nu detsamma som år 1924. Antalet har dock varierat under de sista 20 åren. Sålunda funnos 1930 29 skolor. Under följande tio åren upphörde nio skolor och tillkommo tre.

Skolor drivna av staten

11)24

»

»

»

landsting eller stad som ej deltager i landsting

»

»

»

stiftelse eller

förening

5 B

7 Summa skolor

23 Vid skolorna anordnades 1945 36 och 1946 37 kurser, varav sex voro dubblerade. Vid flertalet skolor mottagas elever såväl vår som höst. Tio skolor, därav åtta landstingsskolor, mottaga endast en nybörjarkurs om året. De olika skolornas utbildningskapacitet belyses i bil. 8. Därav framgår bl. a., att det årliga antalet nya elever i flertalet skolor växlar mellan 60 och 20. Två skolor (Röda korsets och Södra Sveriges sjuksköterskeskolor) kunna emellertid nyintaga 120 elever per år, medan Betaniastiftelsens sjuksköterskeskola blott kan mottaga tolv nya elever årligen. Det av medicinalstyrelsen godkända totala antalet elever i nybörjarkurserna per år • Stadga för denna skola utfärdad den 9 j u n i 1939 ( n r 437; ändrad 1944:218 och 1047:2).

38 utgjorde 1.7. 1947 1.152. Under 1946 intogos 1.061 elever. Tidigare ha intagits elever till följande antal år 1914 548, år 1924 446, år 1934 637 och år 1944 1.031. I kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 431; ändrad 1937: 320 och 194 5: 390) med bestämmelser angående statens godkännande av sjukskötcrskcskolor, vilken efterträdde kungörelse den 30 april 1920, stadgas bl. a. såsom villkor för sådant godkännande, att skolan står under inseende av en styrelse, att den omedelbara ledningen av skolans verksamhet utövas av en av styrelsen utsedd föreståndarinna, att skolan förfogar över lämpliga lärarkrafter och för den praktiska utbildningen har tillgång till lämpliga sjukvårdsanstaltcr, att fullständig lärokurs vid skolan omfattar en tid av minst två år — enligt stadgan för statens sjuksköterskeskola skall fullständig lärokurs vid denna skola omfatta minst tre år — samt att utbildningen vid skolan är så anordnad, att eleverna förvärva för deras blivande verksamhet såsom sjuksköterskor fullt tillfredsställande insikter och färdigheter. Godkännande skall meddelas av medicinalstyrelsen att gälla tills vidare dock högst tio år. Enligt praxis gives det i allmänhet för högst fem år. Direktiv angående skolstyrelsens sammansättning och åligganden, föreståndarinnans arbetsuppgifter m. m. ha lämnats av medicinalstyrelsen i norlnalreglementc för av staten godkänd sjuksköterskeskola, fastställt den 30 juni 1936 (bil. 3.) Redan i av medicinalstyrelsen år 1922 utsänt normal reglemente har upplagits bestämmelse om att skola skall stå under ledning av en särskild styrelse. Under hela 1920-talet och till på 1930-talet förekom dock allmänt att sjukhusdirektionen var styrelse även för den vid sjukhuset befintliga sjuksköterskcskolan. Beträffande föreståndarinnetjänsten var denna till en början allmänt kombinerad med annan befattning såsom med husmoderstjänst vid lasarett eller föreståndarinnebefattning vid sjuksköterskebyrå. Den senare kombinationen förekommer fortfarande. Dubbelbefattningcn husmoder vid sjukhus—föreståndarinna vid sjuksköterskeskola förekom vid en landstingsskola så sent som 1944. I Norge och Danmark är det fortfarande vanligt att dessa tjänster kombineras. Utbildningstiden vid landets sjuksköterskeskolor varierar mellan 38 och 42 månader. Redan 1924 voro 18 av de 23 godkända skolorna treåriga och, såsom i tidigare kapitel nämnts, finnas fr. o. m. 1931 endast minst treåriga sjuksköterskeskolor. Det visade sig snart, att sjukvårdens mångsidighet krävde en så pass omfattande utbildning, att den med de resurser, som stodo till buds, icke kunde göras kortare än tre år. Medicinalstyrelsens övervakning av sjuksköterskeskolornas verksamhet sker fortfarande i stort sett enligt principer, som fastställts omkring 1920. Inspektion och rådgivning sker genom för ändamålet anställd inspektör. Skolorna insända årligen berättelse över sin verksamhet. Rapport över varje elevs utbildning inlämnas vid skoltidens slut. Medicinalstyrelsen för

39 ett register över alla av staten godkända sjuksköterskor, baserat på ovann ä m n d a rapporter. Till skillnad mot vad förhållandet är beträffande barnm o r s k o r och sjukgymnaster erhåller den svenska sjuksköterskan ej personligt godkännande eller legitimation från offentlig myndighet. Endast det av den godkända sjuksköterskeskolan utfärdade betyget bevisar, att hon är av staten godkänd att inneha sjukskötersketjänst. Undantag från denna regel utgöra de enstaka sjuksköterskor, vilka av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen förklarats på annat sätt ha förvärvat motsvarande kompetens.

2. Villkor för inträde i sjuksköterskeskola. Enligt förutnämnda kungörelse med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor gälla följande villkor för inträde i sjuksköterskeskola nämligen, att sökande — försåvitt medicinalstyrelsen ej för särskilt fall medger undantag därifrån — uppnått en ålder av lägst 19* och högst 27 år, att sökande med läkarintyg styrker sig äga god hälsa samt vara fri från lyte, vilket skulle göra henne olämplig såsom sjuksköterska, samt att sökande styrker sig äga tillfredsställande allmänbildning och kunskapsförutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen vid skolan, vitsordade genom realexamen, avgångsbetyg från flickskola med normalskolekompetens, folkhögskolekurs eller på annat sätt, som av skolstyrelsen godkännes. Efter att vid de flesta skolor tidigare antagits även sökande med enbart folkskolebildning har man sedan 1920 så småningom ökat kraven. Ä andra sidan ha skolor, vilka tidigare i stort sett endast godtagit högre skolunderbyggnad, sänkt sina fordringar. Såsom minimifordran vid alla skolor kan nu anses gälla kunskaper motsvarande realexamen i svenska, matematik, kemi och fysik. I vissa skolor tillkommer ett främmande språk. Detta kunskapsinått har sökande, som ej avlagt realexamen eller högre examen eller genomgått flickskola med normalskolekompetens, i regel förskaffat sig genom bevistande av två vinterkurser vid folkhögskola. Enkätsvaren från vissa under åren 1940—44 utexaminerade sjuksköterskor visa, att bland dessa skolutbildningen före inträdet i sjuksköterskeskola, uttryckt i procent, fördelar sig på följande sätt: studentexamen 7, realexamen 24, flickskola med normalskolekompetens 22, folkhögskola med två vinterkurser 31, folkskola med annan påbyggnad än förut nämnts 14 och annan skolunderbyggnad 2. Enligt förutnämnda normalreglemente bör den, som önskar bli antagen till elev, besitta erforderliga kunskaper i enkel matlagning. * Före 1945 var minimiåldern 20 år.

40 Vidare bör enligt samma reglemente sökande på lämpligt sätt styrka, att hon fört en hedrande vandel, att hon äger fallenhet för praktiskt arbete och att hon i övrigt äger för sjukvårdsverksamhet lämpliga egenskaper. Skolorna skaffa sig kännedom om elevaspirants lämplighet bl. a. genom uppgifter å särskilda ansökningsformulär. Vid ifyllande av dessa skall sökande bl. a. namnge två personer, till vilka hon vill referera. Till dessa personer utsändas av varje skola fastställda frågeformulär för besvarande. En sammanställning av formulären visar att skolorna i stort sett ha samma frågor. (Formulär för statens sjuksköterskeskola, bil. 4.) Ytterligare ett villkor för antagande som sjuksköterskeelev uppställes som regel av landets sjuksköterskeskolor, nämligen fordran på en på tillfredsställande sätt fullgjord provtjänstgöring vid sjukhus under 1—3 månader under vederbörande sjuksköterskeskolas uppsikt (jfr 9 § stadgan för statens sjuksköterskeskola). Avsikten med denna provtjänstgöring är dels att få tillfälle att bedöma den sökandes fallenhet och lämplighet för sjukvård, dels att den sökande själv skall ha möjlighet att pröva vad detta arbete innebär. Provelevsystemet saknar motsvarighet i andra länder. I ett mycket stort antal fall h a r emellertid elev skaffat sig betydligt längre förpraktik i sjukvårdsarbete än provtjänstgöringen innebär. Enligt uppgifter från sjuksköterskeskolorna hade i mars 1946 av samtliga 3.373 elever i skolorna icke mindre än 1.263, dvs. c:a V3 av det totala elevantalet, tjänstgjort inom sjukvården såsom sjukvårdsbiträde eller praktikant. 583 av dessa hade haft anställning ett år eller mera. Av de 889 sjuksköterskor, som besvarat kommitténs frågeformulär, hade 65 % tidigare tjänstgjort i sjukvård (se bil. 1 tab. 18). I förevarande sammanhang må omnämnas, att i prospekt från en del sjuksköterskeskolor angivits att elev skall under viss tid tjänstgöra inom vederbörande sjukvårdsområde.

3. Utbildningens innehåll och anordnande. 1 fråga om utbildningens innehåll och anordnande har medicinalstyrelsen den 28 februari 1933 och den 30 maj 1936 meddelat vissa bestämmelser, vilka efterträdde av styrelsen 1922 utsända föreskrifter. Hösten 1943 har inom medicinalstyrelsen utarbetats förslag till nya föreskrifter och anvisningar i ämnet, vilka emellertid ännu icke blivit fastställda. Nu rådande praxis, åtminstone i vad gäller den teoretiska utbildningen, står dock i stort sett i överensstämmelse med sistnämnda förslag. Utbildningen är både teoretisk och praktisk. Den teoretiska meddelas i läskurser om sammanlagt i regel 4k%—5 månader, under vilka eleverna äro befriade från praktiskt arbete. Den praktiska erhålles under tjänstgöring å för ändamålet lämpade sjukhus samt i vissa fall i öppen sjuk-

41 vård. I regel omfattar utbildningen under första delen av utbildningstiden sådana ämnen och vårdområden, i vilka varje blivande sjuksköterska bör ha kunskaper. Den mera specialiserade utbildningen, som erfordras för tjänst inom speciella vårdområden, förlägges till utbildningstidens senare del. — Viss specialutbildning är av sådan karaktär, att det ansetts erforderligt att lägga den helt eller delvis utanför sjuksköterskeskolornas ram (se detta kap. under B). Under utbildningstiden erhåller elev ferier under 2—3 månader (se s. 50). Den teoretiska utbildningen. Läskurserna äro numera minst tre. Ehuru variationer i fråga om undervisningsämnen m. m. förekomma, torde dock den följande redogörelsen ge en i huvudsak rättvisande bild av vad som vanligen tillämpas i de olika skolorna. Beträffande det antal timmar, som anslagits till varje läroämne, hänvisas till den översikt av den teoretiska utbildningen vid statens sjuksköterskeskola, som lämnas i tablå å s. 100, och som torde kunna betraktas såsom representativ. En sammanfattning av antalet lektionstimmar och läskursernas längd i de olika skolorna avseende år 1946 återfinnes i tablå å följande sida. Den första läskursen inleder elevtiden. Den omfattade år 1946 i medeltal 265 timmar fördelade på 7—8 veckor. Denna kurs är avsedd att ge eleven den orientering i olika ämnen, som erfordras för hennes fortsatta studier under den praktiska tjänstgöringen och som kan meddelas å lektionsrummet. Kursen omfattar undervisning i anatomi och fysiologi samt översikt över sjukdomsläran, undervisning rörande mikroorganismer och smittämnen, hygien (såväl allmän som arvs- och sexualhygien), närings- och dietlära, sjukvårdslära, läkemedelslära med räkneexempel och enklare laborationer, spädbarnsvård samt sjukvårdens etik. I vissa fall förekommer psykologi ävensom i vissa skolor bibelkunskap. I anslutning till denna läskurs anordnas praktiska demonstrationer och övningar i allmän sjukvård såsom förbandsläggning, bäddning, lyftning av patienter, givande av injektioner samt i barnets skötsel, dietmatlagning m. m. Den andra läskursen, som brukar pågå IV2—2 månader, tager i regel sin början efter 1—iy2 års praktisk tjänstgöring. Antalet lektionstimmar var år 1946 i genomsnitt 240. I denna kurs ges undervisning i följande ämnen: medicinska sjukdomar (inkl. tuberkulossjukdomar samt reumatiska och neuromedicinska sjukdomar), dietlära, epidemiska sjukdomar, hud- och veneriska sjukdomar, kirurgiska sjukdomar (inkl. ortopediska och neurokirurgiska sjukdomar) samt första hjälpen vid olycksfall,* moderskapsvård och vård vid förlossningar, gynekologiska sjukdomar, sinnessjukdomar, det friska barnets vård, barnsjukdomar, kuratorsverksam• Detta ämne ingår i vissa skolor i första läskursen.

-12 Antal teoretiska och praktiska lektionstimmar l Sjuksköterskeskola

Antal läsdagar

Kurs I

Kurs II

Kurs III

Summa

Statens, Stockholm

112 Sophiahcmmets, Stockholm ...

102 Rödakorshemmets, Stockholm

(233 1 140

130 Diakonissanstaltcns, Stockholm

111 Betaniastiftelsens, Stockholm ...

118 Samariterhcmmets,

175 1

110 101

S:t

Eriks,

Stockholm

Uppsala

...

Uppsala sjuksköterskehems, Uppsala

/ 215 \

08 :

Vid lasarettet i Eskilstuna

557 Birgitta, Linköping

757 '

126 Vid lasarettet i Jönköping

121'

»

»

» Kristianstad

111 Södra Sveriges sjuksköt.-hem, Lund

109 Göteborgs, Göteborg

106 Västra Sveriges, Borås

263 Vid lasarettet i Karlstad

2S6

»

»

» Örebro

»

»

» Västerås

»

»

» Falun

»

»

» Gävle

»

»

» Sundsvall

»

»

» Östersund

»

»

» Umeå

574 ;

100 Antal läsdagar i genomsnitt Antal lektionstimmar per dag i genomsnitt ...

114 5,6

b e t , s j u k v å r d s l ä r a i n k l u s i v e l ä k e m e d e l s l ä r a o c h l a b o r a t i o n e r , s j u k v å r d e n s etik o c h h i s t o r i a s a m t i v i s s a fall p s y k o l o g i . I a n s l u t n i n g till u n d e r v i s n i n g e n i d e n t a k u r s får e l e v e r n a p r a k t i s k t ö v a sig i l a b o r a t i o n e r o c h o l y c k s f a l l s v å r d s a m t ; e demonstrationer och föredrag i sjukvårdslära. i Inkl. studiebesök (varje besök beräknat till 3 tim.) exkl. sång. Medeltal vid d u b b e ring av kurserna. 2 Härtill kommer i vissa fall förhör. 3 Andra läskursen motsvaras av två kurser, varför vid denna skola fyra läskurser h å l h s . i Uppgiften avser kurs III år 1947. 5 I dessa uppgifter ha vissa besök b e r ä k n a t s till 3 tim. och andra till 1 tim. 0 Exkl. 3 dagar för studieresa. " Uppgifterna avse höstkurserna 1946.

43 Elevutbildningen brukar avslutas med den tredje läskursen om 2—5 veckor (i medeltal år 1946 130 t i m m a r ) . Denna kurs omfattar huvudsakligen en repetition av och kompletterande undervisning i förut genomgångna ämnen samt en allmän orientering rörande samhällets socialpolitiska åtgärder. Sålunda repeteras kunskaperna i medicinska och kirurgiska sjukdomar samt i hygien, diet-, sjukvårds- och läkemedelslärorna. Vidare undervisas i ögon-, öron-, näs- och halssjukdomar, sjukhusekonomi, laborationer, hemsjukvård, medicinsk medborgarkunskap jämte förebyggande hälsovård, samarbetet mellan öppen och sluten sjukvård, sociallagstiftning, sjukvårdens (inkl. sjuksköterskeväsendets) historia, samhällslära och elik. Praktiska demonstrationer och övningar hållas även under denna kurs. I samtliga kurser ingår gymnastikundervisning och i vissa skolor därjämte simnings-, livräddnings- och friluftsövningar. Alla skolor anordna studiebesök av olika slag. Vidare finnas sånglektioner i allmänhet upjjtagna på kursschemat. I två skolor gives undervisning i kemi och fysik. Även lektioner i svenska och matematik förekomma i en skola. I de båda första läskurserna anställas i huvudämnena muntliga och skriftliga prov. Någon examen hålles icke efter tredje läskursens slut. Det förhör, som i flera skolor hålles i samband med clevuthildningens avslutande, inverkar icke på skolans betygsättning av eleven. Av ovan intagna tablå framgår, att antalet undcrvisningstimmar inkl. studiebesök per läsdag i medeltal blir 5,6. Genom en sådan koncentration av undervisningen har den uppdelning av eleverna i mindre grupper, som varit önskvärd inom vissa fack, ej kunnat ske i tillräcklig utsträckning. Möjligheterna för eleverna att idka självstudier ha också varit relativt små. Teoretisk undervisning sker i begränsad utsträckning i samband med den praktiska utbildningen. De lektioner, som härvid förekomma, avse främst sinnessjukvård, barnsjukvård och epidemivård samt vid enstaka skolor medicinsk och kirurgisk sjukvård. Vid läskurserna fungera dels heltidsanställda lärare, nämligen skolans föreståndarinna och instruktionssköterskor, och dels timlärare, exempelvis läkare, socialarbetare och avdelningssköterskor. Antalet instruktionssköterskor, som står till skolornas förfogande, står i regel i proportion till skolans storlek. Sålunda har en skola 4, fyra skolor 3 och fyra skolor 2 instruktionsskötcrskor samt tolv skolor 1 sådan befattningshavare. Vid de återstående två skolorna tjänstgör föreståndarinnan också som instruktiorissköterska. Den praktiska utbildningen omfattar i genomsnitt 2 år 9 månader. För samtliga elever ingår som ett led i denna utbildning sjukhustjänstgöring under följande minimitider: å medicinsk avdelning 4 månader, kirurgisl avdelning 4 månader samt å operationsavdelning eller kirurgisk poli-

44 klinik 2 månader. Denna minimitjänstgöring fastställdes som obligatorisk redan 1922. Samtidigt framhölls tjänstgöring å epidemisjukhus och sinnessjukhus såsom synnerligen önskvärd. I ett förslag till kursplan, som inom medicinalstyrelsen utarbetats 1931, förordades obligatorisk tjänstgöring å sanatorium och i barnsjukvård eller barnavård. Den föreslagna skärpningen av fordringarna på skolornas kursplan genomfördes dock icke. I medicinalstyrelsens förslag 1943 tänktes följande utbildning obligatorisk medicinsk avdelning 3 månader, kirurgisk avdelning 3 månader, operationsavdelning och kirurgisk jioliklinik 3 månader, sinnessjukhus 3 månader, öppen vård 1 månad. Man försöker giva sjuksköterskeeleverna en så mångsidig utbildning som möjligt. Enligt gällande normalplan skall tillses att eleven förutom ovannämnd obligatorisk tjänstgöring i första rummet får utbildning å barnsjukhus, barnbördshus, epidemisjukhus, sanatorium och sinnessjukhus. I vilken utsträckning detta har skett framgår av nedan angivna tablå, däri i procent angives hur många av de sjuksköterskor, som vissa år avslutat sin utbildning, såsom elever tjänstgjort inom ifrågavarande områden. År:

Epidemivård

Tuberkulosvård

Sinnessjukvård

Barnavård

Barnbördsvård

1923 1924 1934 1944 1946

10 % 25 % 39 % 41 % 36 %

35 % 43 % 42 % 31 % 27 .%

27 % 33 % 50 % 45 % 47 %

32 % 29 % 44 % 44 ,% 44 %

45 % 48 % 60 % 77 % 76 %

Av de angivna procenttalen framgår att en tillbakagång snarare än ett framsteg skett under senare år. Anledningen härtill torde vara att finna dels i det förhållandet, att allt flera specialområden, där elever placerats, kommit till inom sjukvården och dels i sjuksköterskebristen, som gjort, att elever mer än vad som varit önskvärt fått utbildningstiden inom visst område förlängd genom vikariat. Av de sjuksköterskor, som utbildades 1946, ha 13 % såsom elever tjänstgjort i öppen vård. Föregående år var procenten 14. Av särskilt värde anses även vara erfarenhet från ögon- resp. öronavdelning, röntgenavdelning och kliniskt laboratorium. Av de sjuksköterskor, som avslutat sin utbildning 1945 och 1946, h i 16 resp. 19 % erhållit viss laboratorieutbildning och 14 resp. 15 % fått utbildning å röntgenavdelning.

45 A l l a elever t j ä n s t g ö r a å s å v ä l m a n l i g s o m k v i n n l i g a v d e l n i n g . N a t t j ä n s t g ö r i n g i n g å r i u t b i l d n i n g e n . D e n n a t j ä n s t g ö r i n g får icke ö v e r s k r i d a fyra m å n a d e r av u t b i l d n i n g s t i d e n . S å s o m o v a n a n g i v i t s r ä k n a s i s t o r t s e t t d e två f ö r s t a å r e n s o m a l l m ä n u t b i l d n i n g , m e d a n det t r e d j e å r e t a l l t m e r a n v ä n d e s för s p e c i a l u t b i l d n i n g . N å g r a a b s o l u t fixerade g r ä n s e r m e l l a n a l l m ä n u t b i l d n i n g e n och specialutb i l d n i n g e n h a dock d r a g i t s e n d a s t n ä r det v a r i t fråga o m vissa m y c k e t speciella o m r å d e n , d ä r u t b i l d n i n g e n lagts till c e n t r a l s k o l o r (se sid. 5 4 ) . ö v r i g s p e c i a l u t b i l d n i n g o r d n a s vid det eller de l a s a r e t t , d ä r s k o l a n s u t b i l d n i n g h u v u d s a k l i g e n ä r förlagd. R i k t l i n j e r för d e n n a u t b i l d n i n g h a r l ä m n a t s av m e d i c i n a l s t y r e l s e n i o v a n n ä m n d a förslag till k u r s p l a n 1943. F ö r n e d a n stående vårdgrenar rekommenderas sålunda följande utbildning.

Allmän sjukhusljänst (för anställning å odelat lasarett, sjukstuga m. m . ) . Ytterligare minst 3 månaders utbildning å vardera medicinsk och kirurgisk avdelning, erforderlig orientering å laboratorie- och röntgenavdelning samt kompletterande utbildning å barnbörds- respektive gynekologisk avdelning. Medicinsk vårdavdelning. Ytterligare minst 6 månaders utbildning å medicinsk avdelning, erforderlig orientering å laboratorie- och röntgenavdelning, medicinsk poliklinik (mottagningsavdelning) samt kompletterande utbildning å tuberkulosavdelning (sanatorium). Kirurgisk vårdavdelning. Ytterligare minst 6 månaders utbildning å såväl manlig som kvinnlig kirurgisk avdelning, erforderlig undervisning å kirurgisk operationssal och röntgenavdelning samt kirurgisk poliklinik (mottagningsavdelning) . Psykiatrisk avdelning (sinnessjukhus). Ytterligare 9 månaders praktisk utbildning å sinnessjukhus i samband med teoretisk undervisning (högre kurs i sinnessjukvård, jfr sid. Cö) samt kompletterande utbildning å medicinsk avdelning under ytterligare två månader. Operationsavdelning. Ytterligare minst 8 månaders utbildning å kirurgisk operationssal samt under tillsammans 3 månader undervisning å olika specialoperationssalar och å kirurgisk poliklinik och förlossningsavdelning samt i narkosgivning. Kirurgisk poliklinik (mottagningsavdelning). Minst 6 månaders utbildning å kirurgisk poliklinik samt tillsammans 4 månaders undervisning å kirurgisk operationssal, annan specialpoliklinik samt i narkosgivning och å röntgenavdelning. Laboratorieavdelning. Förberedande undervisning under minst 3 månader å ett sjukhuslaboratorium, därefter under 3 månader genomgång av särskilt anordnad kurs i fysikalisk och organisk kemi jämte analysmetodik. Fortsatt utbildning under minst 6 månader å lämpligt sjukhuslaboratorium (bakteriologiskt och hämatologiskt laboratorium) med erforderlig teoretisk undervisning. Röntgenavdelning. Minst 6 månaders praktisk utbildning i samband med erforderlig teoretisk undervisning med tjänstgöring å röntgenavdelningens såväl diagnostik- som terapiavdelning jämte om möjligt hospitering å radiologavdelning samt å avdelning för fysikalisk terapi. * * Anm. Till ledning vid utbildningen av röntgensköterska har 1940 i samarbete mellan svenska radiologförbundet och svensk sjuksköterskeförening utarbetats en plan, som följes vid undervisningen.

46 För övrig specialutbildning såsom å avdelning för öron-, näs- och halssjukdomar, ögonsjukdomar, ortopediska och gynekologiska sjukdomar bör beräknas minst 6 månaders utbildning å respektive avdelningar. Elevens undervisning under den praktiska tjänstgöringen handhaves närmast av avdelningssköterskan. När man omkring sekelskiftet började anställa instruktionssköterskor, hade dessa till huvudsaklig uppgift att handleda och övervaka eleverna i deras praktiska arbete. Sedan länge ha de vid skolorna numera allmänt anställda instruktionssköterskorna helt varit sysselsatta inom den egentliga sjuksköterskeskolan. I 1943 års förslag till kursplan heter det beträffande den praktiska undervisningen: »Tillsyn bör ägnas åt att eleverna erhålla handledning och erforderlig övning i allt som gäller patienternas vård. De böra få närvara vid läkarnas ronder och biträda vid undersökningar samt beredas tillfälle till utförande av provtagningar och behandlingar. De böra dagligen orienteras om patienternas tillstånd och få kännedom om avsikten med givna ordinationer och behandlingar. Eleven skall icke sysselsättas med sådant rutinarbete, som ur undervisningssynpunkt är av mindre värde. Erforderliga anteckningar om elevens framsteg skola föras i eleven tillhörig studiebok.» Sjukhusens sjuksköterskor, som jämsides med eller i samband med sitt vårdarbete skola meddela praktisk undervisning, äro oftast så överhopade av arbete, att de ha svårt att dagligen medhinna att ge ordentlig handledning åt dem underställda elever. Härtill kommer att eleven i regel utnyttjas som full arbetskraft och endast med svårighet kan tagas ifrån den mängd av rutinsysslor, som åvila henne. Läkarens medverkan vid sjuksköterskeelcvens undervisning på avdelningen är ringa. En viss vägledning vid bedömandet av halten av sjuksköterskeelevens praktiska utbildning fås av svaren på kommitténs enkät (se bil. 1, tab. 10—12).

4. Bostads- och arbetsförhållanden. Liksom i de flesta andra länder erhålla de svenska sjuksköterskceleverna fri kost och bostad. Dessa förmåner tillhandahållas dels i ett till skolan hörande elevhem, där eleverna framförallt bo under läskurserna, och dels vid de sjukhus, där den praktiska utbildningen gives. Intcrnatsystemet är intimt förbundet med sjuksköterskeutbildningen. Skolorna h a i regel goda elevhem. Åtskilliga av dessa äro emellertid för små för att kunna hysa alla elever. Rum för en del av eleverna måste därför hyras. Under de senaste åren har det förefunnits stora svårigheter för skolorna och sjukhusen att skaffa fullgoda bostadsrum. På en del håll bo eleverna ännu inom själva sjukhuset intill vårdavdelningarna, på vindar eller i souterrängvåningar,

där oftast bl. a. sanitära bekvämligheter som bad och duschar saknas. Sjuksköterskeelev har endast undantagsvis eget rum. I regel bo eleverna två och två. Det förr så vanliga förhållandet, att tre eller fyra elever måste dela ett sovrum, förekommer numera sällan. Vid sjuksköterskeskolorna och elevhemmen h a regler och bestämmelser tillämpats, som i betydligt högre grad inkräktat på elevernas personliga frihet än de regler av motsvarande slag — i den mån de över huvud taget förekomma — som gälla vid yrkesutbildning av jämnåriga inom andra civila verksamhetsområden. Denna reglering har på senare tid avsevärt uppmjukats. De bestämmelser i hithörande hänseenden, som ännu gälla, om än i vissa fall blott i enstaka sjuksköterskeskolor, synas huvudsakligen avse tider för kvällsstängning och sänggående, mottagande av besök på clevrum och samlingsrum, bostadsinspektion och rökning ävensom deltagande i andaktsstunder. Av de i mars 1946 avgivna svaren från landets sjuksköterskeskolor på av kommittén uppställda frågor i berörda hänseenden framgår, att alla skolor utom tre fastställt tid, varierande mellan klockan 22 och 23, då eleverna skola vara inne på kvällarna, dock att utsträckning av denna tidsfrist kan erhållas efter särskild begäran därom. Vid de flesta skolor finnas också bestämmelser om när ljuset på sovrummen skall släckas. Flertalet skolor tillåta icke besök av utomstående å elevrum och samlingsrum efter en tidpunkt varierande mellan klockan 21 och 22 (i en skola klockan 23). En del skolor ha särskilda bestämmelser för manliga besök. Sjuksköterskeeleven tillbringar större delen av sin utbildningstid på sjukhuset. Det som sagts angående regler och bestämmelser vid elevhem gäller i stort sett även sjukhusen. Till skillnad mot biträdeskåren ha de flesta sjuksköterskor och sjuksköterskcelever ej en till 192 timmar per 4-veckorsperiod reglerad arbetstid. Här må särskilt pekas på de otillfredsställande arbetstidsförhållanden, som varit rådande för sjuksköterskeeleverna, vilka använts såsom den reservarbetskraft, som i första hand tagits i anspråk vid tillfälliga eller konstanta ökningar i arbetskraftsbehovet. Sålunda har, enligt från 95 sjukhus via sj.iksköterskeskolorna infordrade uppgifter avseende i mars 1946 rådande förhållanden, sjuksköterskeelevernas arbetstid per 4-veckorsperiod uppgått till 190—200 timmar vid 30 sjukhus, 200—210 timmar vid 9 sjukhus, 210—220 timmar vid 21 sjukhus och mer än 220 timmar vid 11 sjukhus Vid 23 sjukhus, representerande arbetstider mellan tidsgränserna 182 —212 timmar, har arbetstidens längd å olika avdelningar varierat mellan minst 42 och högst 54 timmar per vecka. Som jämförelse lämnas här några sammanställningar av uppgifter från sjuksköbrskeskolorna rörande elevernas arbetstid, vilka uppgifter infordrats av medicinalstyrelsen våren 1946.

18 1) Medelarbetstiden per i-veckorsperiod vid 4 skolor 195—199 timmar, » 2 » 200—207 » » 10 » 208—215 » » 4 » 216—219 » » 3 » 220—228 »

(24 arbetsdagar) uppgavs vara

2) Medelarbetstiden per arbetsdag varierar mellan 8,i och 9,5 timmar. Om man grupperar skolorna framgår det, att denna medelarbetstid ligger mellan 8,1—8,5 tim. för 6 skolor, repres. 23,9 % av elevantalet 8,5 _ 9 » » 10 » » 35 % » » 9 _9>5 » » 7 » » 41,i % » » 3) Den högsta arbetstiden per dag utgör å specialavd. 11,i tim. (för 4 elever a röntgenavd.) och å vårdavd 10,4 tim. (för 16 elever å obstetrisk k v i n n o k l i n i k ) . Den högsta arbetstiden per dag, som förekommer inom varje skola, utgör vid 1 skola 8,5 timmar, vid 8 skolor mellan 9—9,5 timmar, vid 8 skolor mellan 9,5—10 timmar, vid 5 skolor mellan 10—10,4 timmar och vid 1 skola 11,i timmar. 4) Den lägsta arbetstiden per dag utgör å specialavd. 7,5 timmar (för 3 elever å laboratorium) och å vårdavd. 8 timmar (för 357 elever). Det bör framhållas, att bland de skolor, som vid någon avdelning eller något sjukhus ha en arbetstid = 8 timmar, finnes en skola, som h a r denna arbetstid för c:a 85 % av sina elever. 5) Den vanligaste typen av arbetsdag vid 13 skolor kl. 7—20 » 6 » » 6,3 0—20 » 2 » » 7—19,3 0 » 1 skola » 7—19,4 5 » 1 » » 6,4 5-—20,3 0

är

Påpekas bör, att den skola, som h a r arbetsdagen vanligast förlagd mellan kl. 6,45 och 20,30, dock endast representerar 1,1 % av det totala elevantalet, som u p p gifterna beröra. Beträffande arbetsdagens början framkommer det av de av medicinalstyrelsen infordrade rapporterna, att arbetsdagen för mindre grupper av elever börjar kl. 6. Detta gäller framför allt barnsjukhus samt i någa fall barnbördsavdelningar. Dessutom förekommer det vid ett laboratorium, att arbetsdagen börjar kl. 5,4 5 och pågår till kl. 16,3 o och vid en röntgenavdelning ha eleverna arbetstiden förlagd mellan kl. 5,4 5 och 20. När det gäller tidpunkten för arbetsdagens slut kan man också av uppgifterna utläsa, att för mindre grupper av eleverna slutar arbetsdagen officiellt kl. 20,3 0, ja i några fall kl. 21. Det är framförallt vid sanatorierna detta förekommer. Beträffande elevernas fritid s. k. lediga timmar per vardag (exkl. måltidstimmar) h a r utredningen visat, att dessa ledigheter variera mellan 1,5 och 4 timmar. Det är endast 0,3 %, som har den korta ledigheten av 1,5 timme, det gäller 1 barnhem och 1 barnavdelning. Det andra gränsfallet av ledighet på 3,5 till 4 timmar berör 2,3 % av eleverna och gäller operations-, laboratorie- och röntgenavdelningar samt i några fall barnbördsavdelningar. Så kommer den stora gruppen på 85,9 %, som har 2—2,5 timmars ledighet. I detta sammanhang må framhållas, att som regel vid sinnessjukhusen och i något fall å vårdavdelning vid kroppssjukhus eleverna icke ha några lediga timmar på dagen, vilket kompenseras genom flera lediga dagar.

49 En av frågorna på medicinalstyrelsens cirkulär var: Hur ofta infaller elevernas ledighet på kvällen? Svaren utvisa, att c:a 20 % av eleverna aldrig eller endast undantagsvis ha sina lediga timmar förlagda till kvällen, c:a 30 % har sådan kvällsledighet en gång i veckan, c:a 8 % två gånger i veckan och c:a 9 % tre gånger i veckan. De övriga c:a 10 % av eleverna äro fördelade på mindre grupper, som ha successivt ökande antal dagar med kvällsledighet under veckan. Beträffande elevernas övertidstjänstgöring framgår av medicinalstyrelsens enkät, att c:a 30 % av eleverna »ganska ofta» eller »ofta» ha övertidstjänstgöring och att av dessa elever c:a 60 % »får» eller »om möjligt får» kompensation, vanligast genom längre söndagslcdigheter. Beträffande elevernas nattjänstgöring slutligen gå svaren på medicinalstyrelsens fråga därom i allmänhet ut på att elevernas arbetstid under vakningen är längre än under dagstjänstgöringen och att de icke ha några lediga timmar eller direkta måltidstimmar. Med anledning av de otillfredsställande arbetsförhållandena för sjuksköterskeelevcrna och även sjuksköterskorna har medicinalstyrelsen efter samråd med kommittén och statens sjukhusutredning av år 1943 samt svenska landstingsförbundet i augusti 1946 utsänt ett cirkulär till landets sjukvårdsinrättningar (MF 152/1946). I detta cirkulär har styrelsen — efter att ha erinrat om vissa av styrelsen den 30 maj 1936 meddelade anvisningar rörande längden av arbetstiden för sjukvårdspersonalen samt angående personalens ledigheter — dels uppmanat sjukhusen att reglera arbetstiden för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever till 192 timmar per 4-veckorsperiod, dels ock understrukit att förbättring i första hand bör ske för eleverna och arbetsdagen för dessa begränsas till 8 timmar. Vidare har i cirkuläret framhållits, att arbetsdagen om möjligt bör vara avslutad kl. 19 och att, om detta icke är möjligt, eleven bör beredas åtminstone två lediga kvällar i veckan. Angående sjuksköterskeelevernas hälsotillstånd har från medicinalstyrelsen inhämtats att för de 888 elever vilka under 1946 lämnade sjuksköterskeskolorna såsom färdiga sjuksköterskor, sjukdagarnas antal under hela skoltiden var 44.023. Räknar man med en utbildningstid på i genomsnitt 3 år och 4 mån. motsvarar denna siffra för varje elev en tid av 15 dagars ledighet för sjukdom per skolår. Att märka är dock att här medtagits även sjukledighet hos enstaka elever omfattande ett år eller mera. Angående elevernas hälsovård finnas vissa bestämmelser. Enligt lag om skyddskoppsympning den 2 juni 1916 skall elev vid inträde i skolan vara skyddskoppsympad. Enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 13 maj 1943 om calmettevaccination skall elev även vid utbildningens början uppvisa intyg om att hon är tuberkulinpositiv och enligt av styrelsen den 19 juni 1947 utgivna anvisningar skall sjuksköterskeelev vaccineras mot difteri. Viss allmän hälsokontroll sker vid alla skolor. Vid varje sjuksköterskeskola finnes skolläkare. Vid landstingsskolorna utgöres denne av sjukhusets personalläkare. Hälsokort föras allmänt över eleverna. Enligt en av medi4

50 cinalstyrelsen 1943 gjord rekommendation bör elev utan kostnad för henne själv minst en gång årligen för hälsokontroll undergå läkarundersökning med röntgenundersökning av lungorna. Enligt gällande föreskrifter skall sjuksköterskeelev varje skolår erhålla ferier under en sammanlagd tid av minst 3 veckor. Vid sex skolor få eleverna under den sammanlagda utbildningstiden om minst 38 mån. ledigt under 2 mån. (63 dagar), två skolor ge 3 mån. (en av dessa har en utbildningstid om 3V2 år) och vid de övriga växlar tiden mellan 2*4—2% mån. Då viss kontant ersättning utgår under den årliga ledigheten vid allt flera skolor, torde det bli allt vanligare att ifrågavarande ledighet betecknas som semester. 5. Sjuksköterskeskolornas ekonomiska förhållanden. Enligt stadgan för statens sjuksköterskeskola åligger det skolans styrelse beträffande ekonomiska förhållanden »att ansvara för förvaltningen av till skolan utanordnade eller eljest inflytande penningmedel; att besluta om förekommande utbetalningar, styrelsen dock obetaget att uppdraga åt föreståndarinnan att, i den omfattning styrelsen bestämmer, efter föredragning av redogöraren besluta om utbetalningar; samt att varje år till medicinalstyrelsen insända . . . före utgången av juli månad sammandrag över skolans räkenskaper för sistförflutna budgetår». Därjämte åligger det skolans föreståndarinna »att, i enlighet med styrelsens beslut, verkställa utbetalningar för skolans räkning samt ansvara för skolans räkenskaper och redovisningen av dess medel». För övriga sjuksköterskeskolor finnas inga motsvarande författningsbestämmelser. Vissa direktiv ha emellertid lämnats av medicinalstyrelsen. Vid framläggande år 1931 av ett förslag till normalreglemente och till undervisningsplan för statligt godkända sjuksköterskeskolor framhölls, att en sjuksköterskeskola borde hava sin egen inkomstoch utgiftsstat. Enligt det år 1936 fastställda normalreglementet (bil. 3) åligger styrelsen »att handhava för skolan anslagna eller eljest inflytande penningmedel». Uttryckliga föreskrifter om att de godkända sjuksköterskeskolorna ur ekonomisk synpunkt skola vara självständiga enheter saknas. För att få en inblick i sjuksköterskeskolornas ekonomiska förhållanden har kommittén till skolorna utsänt vissa frågeformulär. Av svaren har framgått att icke för någon skola inkomster och utgifter k u n n a t fullständigt angivas. Flera eller färre poster utgå in n a t u r a och äro ofta svåra att uppskatta till sitt penningvärde eller också gemensamma för sjuksköterskeutbildningen och för verksamhet av annan art. Storleken av de penningmedel, som äro disponibla för en sjuksköterskeskolas styrelse, varierar i hög grad. Sålunda förekomma följande alternativ:

51 a)) samtliga kontanta inkomster och utgifter för skolan handhavas av sjuksköterskeskolan ; b}) inga medel redovisas hos skolan, enär samtliga inkomster och utgifter »ingå i lasarettets stat»; c)) visst anslag redovisas hos skolan för t. ex. »undervisning, resor m. m.», under det att alla övriga poster rymmas inom budgeten för resp. sjukhus; d ) räkenskaperna vid en institution, vilken förutom skola jämväl omfattar annat, t. ex. sjuksköterskebyrå eller privat sjukhus, kunna blott med svårighet uppdelas på de olika verksamhetsgrenarna och föras därför gemensamt. De huvudsakliga inkomstkällorna för sjuksköterskeskolorna ä r o elevavgifter, sjukhusens ersättning till skolan för elevens arbetskraft, statliga eller kommunala anslag samt avkastning av fonder. Elevavgifter. Utbildningen vid statens sjuksköterskeskola har alltid varit avgiftsfri, däremot ha elevavgifter förekommit vid alla övriga skolor utom två diakonissanstalter. Vid landstingsskolorna ha avgifterna emellertid under de allra senaste åren borttagits liksom vid de kommunala skolorna. Elevavgift förekommer numera endast vid fem stiftelseskolor och är för dessa en väsentlig inkomstkälla. Avgiften utgör vanligen 500—600 kronor. Se bil. 5. Sjukhusens ersättning till skolan för elevens arbetskraft. Det är odiskutabelt, att eleverna samtidigt som de lärt, också givit sjukvården stor hjälp. För elevens arbetskraft har inkomst från sjukhus enligt vad som meddelats kommittén influtit till elva skolor. Ibland lämnar sjukhuset ingen som helst ersättning till skolan och detta även om sjukhuset och sjuksköterskeskolan icke drivas av s a m m a huvudman. Ersättningen kan utgå exempelvis enligt beräkningen att för var elev betalas 4/5 av ett sjukvårdsbiträdes grundlön ( S : t Eriks sjuksköterskeskola). Ersättningen till skolan från sjukhuset regleras ibland av avtal, som kunna vara rätt komplicerade och som sammanhöra med lokalbetonade förhållanden och gamla överenskommelser. Någon gemensam norm för ersättningens storlek föreligger ej och inkomsten har ej principiellt satts i relation till värdet av elevens prestation, utan fastställts efter andra grunder. Då elev vid av landsting driven sjuksköterskeskola tjänstgör vid av samma landsting driven sjukvårdsinrättning, brukar ej ersättning för elevens arbete upptagas i staten. Då flertalet av landstingsskolornas elever tjänstgöra inom eget landstingsområde, blir posten »sjukhusens ersättning till skolan för elev som arbetskraft» för dessa skolor liten eller ingen, men för stiftelseskolorna måste inkomsternas tyngdpunkt ligga på denna post. Anslag från stat eller kommun. stat, landsting eller kommun.

Anslag till skolas drift kunna utgå från

52 Förslag om statsbidrag till de icke-statliga skolorna ha av medicinalstyrelsen framförts i styrelsens anslagsäskanden åren 1938, 1944 och 1945. I framställningarna 1944 och 1945 föreslogs, att statsbidrag skulle utgå till avlöning av fast anställd lärarpersonal, till arvoden åt ämneslärarpersonal och till undervisningsmateriel med hälften av skolans vederbörligen styrkta utgifter för sådana ändamål intill ett belopp av 4.000 kronor — för vissa skolor 5.000 kronor — per termin (halvår). Kungl. Maj :t föreskrev i brev den 18 maj 1945, att statsbidrag om högst 4.000 kronor efter de föreslagna grunderna skulle utgå till skola, som utökade elevantalet genom anordnande av en eller flera nybörjarkurser utöver de före den 1 jan. 1945 vid skolan förekommande, till bestridande av kostnaderna för sådan kurs. Där ej Kungl. Maj :t beträffande viss kurs annat medgivit, skulle statsbidrag utgå allenast till kurs, genom vilken ökningen av det årliga elevantalet vid skolan vid kursens början icke understege femton. Till landstings- och de kommunala skolorna — i den utsträckning som de ha egen budget — lämnas av huvudmännen anslag av den storlek, som fordras för driften. Såväl svenska landstingsförbundet som svenska stadsförbundet ha i yttranden 1944 till medicinalstyrelsen över av styrelsen avgivet förslag till ny kursplan för sjuksköterskeskola framhållit behovet av statsbidrag till sjuksköterskeskolornas drift. Till stiftelscskolorna utgå — bortsett från ovannämnda statsbidrag för viss utvidgad undervisning — inga anslag från det allmänna, önskemål om statsbidrag ha uttalats även av stiftelseskolorna. Avkastning av fonder förekommer i ytterst begränsad omfattning och fondernas donationsvillkor äro vanligen preciserade så, att fondernas avkastning ej kan disponeras för utgifter av vad slag som helst. Utgiftsposterna variera allt efter skolans organisation och lokala förhållanden. I vissa fall redovisas utgifter direkt å skolans stat, medan motsvarande utgift i andra fall upptages bland vederbörande sjukhus driftkostnader. Av vad nu sagts framgår att det icke lyckats kommittén att erhålla någon klar översikt över sjuksköterskeskolornas ekonomiska förhållanden. En av kommitténs medlemmar, fröken Elisabet Dillner, har på basen av införskaffat material gjort beräkningar över bl. a. den årliga kostnad, som varje elev kan antagas ådraga skolan. Beräkningarna, vilka avse förhållandena våren 1946, ha för fyra representativa skolor utvisat följande:

Statens sjuksköterskeskola En kommunal skola En landstingsskola En stiftelseskola

Kostnad per elev och år. k r o n o r :

Totalantal elever i skolan:

Antal elever i sjukhusarbete:

2.249:81 2.248:69 1.68S:93 1.737:95

215 193 169 259

155 137 127 189

53 I medeltal synes man kunna skatta kostnaderna för en elev till inemot 2.(000 kr. Om en elev skulle ha ersatts av sjukvårdsbiträde, som vid tidp u n k t e n för beräkningarna kostat c:a 2.800 kr., skulle en fördyring per arbetskraft på c:a 800 kr. uppstått.

6. Elevernas utbildningskostnader. Sjuksköterskeeleverna erhålla under utbildningstiden — dock på ett par hådl icke under provtjänstgöringen — fri bostad, kost och tvätt samt vissa speciella förmåner vid sjukdom. Fri sjukvård crhålles längre eller kortare tid, vanligen fyra månader av utbildningstiden, övriga ekonomiska förmåner ävensom skolavgifter framgå av bil. 5. En avsevärd höjning av elevarvodena har skett under senare år. Intill för ett fåtal år sedan varierade arvodets storlek mellan 360 och c:a 900 kronor (i enstaka fall något över 1.000 kronor). Det utgick vanligtvis blott under tredje året. Upprepade höjningar i arvodets storlek har gjorts vid landstingens sjuksköterskeskolor och de kommunala skolorna och arvode utgår nu vid dessa skolor även under andra elevåret och på sina håll redan under det första. Från och med 1948 torde ytterligare höjningar komma att ske. Stiftelscskolornas höjning har varit av mindre omfattning. Möjligheterna för sjuksköterskeelever att erhålla stipendier och studielån äro huvudsakligen följande. 1) Enligt kungörelsen den 26 april 1940 (nr 380) kan medellös och mindre bemedlad elev, som vunnit inträde vid av staten godkänd sjuksköterskeskola, komma i åtnjutande av statsstipendium till belopp motsvarande högst halva den till skolan utgående elevavgiften, dock högst 250 kronor, i allmänhet under villkor att skolans styrelse medger nedsättning i nämnda avgift med belopp motsvarande det beviljade stipendiet. Årligen anslås en summa av 24.000 kr. för detta ändamål. Intill budgetåret 1945 —46 var anslaget 12.000 kr. Under den senaste femårsperioden har i medeltal utdelats 88 stipendier per år. 2) Statens räntefria studielån för underlättande av studiemöjligheten vid offentliga läroanstalter ha kommit sjuksköterskeelever till del på samma villkor som gälla för andra studerande (se SFS 511/1919 och 357/1927). År 1946 sökte 66 flickor dylika lån för sjuksköterskeutbildning. 28 av dessa ansökningar beviljades. 3) Stipendier och räntefria studielån av landstingsmedel. Såväl antalet som storleken av dessa stipendier växlar i olika landstingsområden liksom villkoren för erhållande därav. Flertalet landsting bevilja stipendier åt elever vid sjuksköterskcskolor. Det sammanlagda stipendiebeloppet utgör år 1947 80.000 kr. Förutom stipendier ställa landstingen i vissa fall studielän

54 till elevernas förfogande. För erhållande av stipendium eller studielån kräves vanligen förbindelse att om så påfordras vederbörande efter examen som sjuksköterska skall tjänstgöra viss tid inom den öppna eller slutna hälso- och sjukvården i ifrågavarande landstingsområde. 4) Ytterligare stipendier finnas, bland vilka kan nämnas följande. Röda korsets sjuksköterskeskola har tio stipendier om 200 kronor jämte fyra friplatser. S:t Eriks sjuksköterskeskola har ett belopp om 6.000 kronor till förfogande för sådant ändamål. Göteborgs stad har på senare tid årligen lämnat 2.500 kronor till stipendier. Fredrika Bremerförbundet har under årens lopp tilldelat många sjuksköterskeelever stipendier. Stipendiernas storlek variera vanligen mellan 175 och 325 kronor. Enligt de uppgifter som lämnats av 339 under 1945 färdigutbildade sjuksköterskor (motsvarande 39 % av alla under nämnda år utbildade) hade 27 % av uppgiflslämnarna haft studieskulder, innan sjuksköterskeutbildningen började, med i medeltal 1.400 kronor per elev. Flertalet av dessa skulder avsågo lån för studier vid folkhögskola. De totala bruttoutgifterna för sjuksköterskeutbildningen uppgingo i medeltal till 3.160 kronor, varav 415 kronor belöpte å kursavgifter, 550 kronor å uniform och 75 kronor å läroböcker. Av övriga efterfrågade utgifter uppgingo kostnaderna för civila kläder och skor till det högsta beloppet — 790 kronor. 164 av sjuksköterskorna (alltså ungefär hälften av dem som svarat) h a uppgivit, att de varit tvungna att upptaga lån för sjuksköterskeutbildningens bekostande. Genomsnittsbeloppet utgjorde 1.780 kronor. De vanligaste långivarna voro föräldrarna. Ett 50-tal sjuksköterskor ha enligt de angivna uppgifterna erhållit stipendier, därvid medelbeloppet uppgått till 325 kronor. Den sammanlagda kontanta ersättningen under utbildningstiden har angivits utgöra i genomsnitt 830 kronor per elev.

B. Utbildning av sjuksköterskor vid specialskolor. Distriktssköterskeutbildningen. Utbildningen av distriktssköterskor regleras genom stadga den 27 maj 1938 (nr 329; ändrad 1941:61) för statens distriktssköterskeskola. Enligt denna stadga ingår skolan såsom ett led i den av statens institut för folkhälsan bedrivna undervisningsverksamheten. Intill 1938 var skolan en självständig institution med egen styrelse. Den öppnades såsom i tidigare kapitel nämnts 1920. Vid distriktssköterskeskolan finnes anställd en föreståndarinna. Sedan 1945 finnes till hennes hjälp en biträdande föreståndarinna.

55 Under de första 15 åren av skolans verksamhet mottogos såsom elever fäirdiga sjuksköterskor utan att speciella krav på förutbildning ställdes. De erlhöllo såväl teoretisk som praktisk utbildning under sex månader och placerades dessutom genom skolans försorg å diverse specialsjukhus för komplettering av sin tidigare sjukhusutbildning. Numera fordras för int r a d e i skolan, att sökanden på ett tillfredsställande sätt fullgjort praktisk tjäinstgöring under följande minimitider, nämligen å medicinsk och kirurgisk avdelning vardera 4 månader, å operationsavdelning eller kirurgisk poliklinik 2 månader, å barnbördshus eller barnbördsavdelning 1 månad, å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning 3 månader, å epidemisjukhus 2 m å n a d e r samt, där så varit möjligt, å sanatorium eller tuberkulosavdelning 2 månader och å barnsjukhus 6 månader. Fortfarande kan dock elev, som före kursens början icke erhållit erforderlig praktisk utbildning i barnavård och barnsjukvård samt sanatorievård, meddelas sådan kompletter a n d e utbildning genom skolans försorg. Sökande med fullgjord sådan utbildning äger dock företräde. Endast i undantagsfall antages såsom elev sjuksköterska äldre än 35 år. Även sjuksköterskeelever kunna sedan 1935 vinna inträde i skolan under förutsättning att de åtnjutit undervisning vid sjuksköterskeskola under minst 2 år. Utbildningen vid distriktssköterskeskolan omfattar som nämnts såväl teoretisk som praktisk undervisning. Den teoretiska utbildningen meddelas under drygt tre månader (med ett timantal av omkring 320) i följande ä m n e n : hygienens olika grenar, främst bostadshygien och hemmets vård; skolhygien; moderskapsvård; barnavård och barnsjukvård; näringslära och huslig ekonomi; epidemivård och desinfektion; tuberkuloslära och dispensärvård; invalid- och vanförevård; medicinalväsendet med tillhörande författningar, samhällskunskap och sociallagstiftning samt psykologi. Härjämte förekomma pedagogik samt särskilda undervisnings- och demonstrationsövningar. Den praktiska undervisningen meddelas inom olika grenar av den socialhygieniska verksamheten under omkring tre månader. Sålunda sker hospitering vid barnavårdscentral 4 veckor, vid tuberkulosdispensär 3 veckor, vid bostadsinspektion 2 veckor och inom skolsköterskeverksamheten 3 veckor. Utbildningen, som planlägges och kontrolleras av skolan, äger rum på lämpliga platser över hela landet. Allteftersom behovet av distriktssköterskor har ökat, har distriktssköterskeskolan utvidgat sin verksamhet. Till en början ordnades en kurs årligen. Elevantalet i den första kursen var sexton. Fr. o. m. 1935 och under sex år framåt anordnades två kurser per år med tillsammans 60—70 elever. 1941 utökades elevantalet till 90—100, fördelat på tre kurser pr år. Fr. o. m. 1946 har man genom anordnandet av dubbelkurser kunnat mottaga upp till 120 elever årligen.

56 Sedan 1936 anordnas vid distriktsskölerskeskolan även repetitionskurser om sex veckor för äldre distriktssköterskor. Hittills ha tretton sådana kurser hållits. Dessa kurser ha även använts såsom kompletteringskurser för sådana sjuksköterskor, vilka enligt kungörelsen den 5 maj 1939, tillägg till kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård, av medicinalstyrelsen under vissa villkor kunnat dispenseras såsom distriktssköterskor efter vissa års tjänst såsom kommun-, bruks- eller församlingssköterskor. Enligt kungörelser den 7 maj 1943 och 31 maj 1946 kan behörighet som distriktssköterska även meddelas av medicinalstyrelsen för den, som genomgått s. k. praktisk kurs i distriktsvård. Detta innebär, att sjuksköterska, som fyller fordringarna för inträde i distriktssköterskcskolan, efter 4 månaders systematiskt upplagd, praktisk utbildning i distriktsvård, kan erhålla tillfällig behörighet att — vanligen under ett år — inom visst landstingsområde inneha anställning inom statsunderstödd distriktsvård. Vederbörande är dock skyldig att för fortsatt behörighet fortsätta sin utbildning vid distriktssköterskcskolan. Till sist må anmärkas att åtskilMga av dem, som erhållit distriktssköterskeutbildning, blivit anställda såsom skolsköterskor, sjuksköterskor vid barnavårdscentraler samt bruks- och fabrikssköterskor. Undervisningen vid distriktssköterskeskolan är avgiftsfri, men ersättning för kost, bostad eller tvätt erhålles icke. Medellös eller mindre bemedlad sjuksköterska eller sjuksköterskeelev, som vunnit inträde vid ifrågavarande skola, må enligt kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 356) angående stipendier åt elever vid statens distriktssköterskeskola av styrelsen för skolan kunna tilldelas stipendium å högst 400 kronor, för hel kurs räknat, till bestridande av hennes kostnader för bevistandet av undervisningen vid skolan. 1920 utgingo dessa stipendier med 1.000 kronor. De ha sedan i olika etapper sänkts av finansiella skäl. — Stipendier utdelas även av vissa landsting med belopp, belöpande sig till omkring 500 kronor, under villkor, att vederbörande förbinder sig att tjänstgöra vissa år inom landstinget. Statliga stipendier om högst 100 kronor kan tilldelas elev i komplelteringskurs.

Barnsjuksköterskeutbildningen. Barnsjuksköterskorna utbildas förutom vid barnsjukhus och pediatriska avdelningar å lasarett i den i anslutning till Norrtulls sjukhus i Stockholm förlagda centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor. Verksamheten regleras genom ett i Kungl. brev den 17 januari 1947 fastställt reglemente (M.F. 1947, serie A nr 31), vilket efterträtt reglemente av cen 29 maj 1936. Skolans styrelse tillsättes av Kungl. Maj :t. Utbildningen

57 omfattar dels ettåriga grundläggande kurser i barnsjukvård och barnavård (s. k. A-kurser), dels ock fyramånaders påbyggnadskurser i social barnavård (s. k. B-kurscr). Den första A-kursen tog sin början hösten 1934 med 8 elever. Den första B-kursen gavs 1937 för 14 elever. Numera anordnas årligen två A-kurser för sammanlagt ett 40-tal elever och två B-kurser för tillhopa omkring samma antal elever. En särskild föreståndarinna — instruktionssköterska finnes anställd, som även handleder eleverna i A-kursen i deras praktiska arbete. För att antagas till elev vid A-kurs fordras, antingen att sökanden fullständigt genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola eller att sökanden under minst två år åtnjutit undervisning vid sådan sjuksköterskeskola och avser att fullfölja sin sjuksköterskcutbildning för erhållande av här avsedd specialutbildning i barnsjukvård och barnavård. Sökanden skall på tillfredsställande sätt ha fullgjort praktisk tjänstgöring under följande tider, nämligen å medicinsk och kirurgisk avdelning samt å operationsavdelning eller kirurgisk poliklinik tillsammans 10—13 månader, å barnbördshus eller barnbördsavdelning vid lasarett 2—3 månader, å epidemisjukhus 2—3 månader och å barnsjukhus, barnavdelning vid lasarett eller barnhem minst 3 månader. Är sökanden elev vid sjuksköterskeskola erfordras härjämte, att hon på nöjaktigt sätt deltagit i den i sjuksköterskeskolans plan ingående teoretiska undervisningen. Utbildningen omfattar tjänstgöring inom barnsjukvårdens olika grenar samt vid barnavårdscentral. Teoretisk undervisning gives under omkring 110 timmar jämsides med det praktiska arbetet. Sjuksköterskeelev, som deltager i kursen, återgår till sin sjuksköterskeskola för den avslutande läskurs, som där gives. För att antagas till elev vid B-kurs fordras, att sökanden erhållit sådan specialutbildning i barnsjukvård och barnavård, som A-kurs avser att bibringa, vare sig denna utbildning sker vid nyssnämnda skola eller på annat barnsjukhus. B-kursen omfattar teoretisk undervisning under drygt 2 månader (c:a 240 tim.) och hospitering inom två av följande tre verksamhetsområden nämligen barnavårdscentral, skolhälsovård och rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor. Den teoretiska utbildningen omfattar huvudsakliger. socialhygien, socialpolitik, psykologi, pedagogik och undervisningsövningar. Genomgången sådan kurs ger behörighet till sjukskötersketjänst inom der. statsunderstödda barnavården och skolhälsovårdcn. Föreståndarinnans lön och samtliga kostnader för den sociala barnavårdskursen (den s. k. B-kursen) bestridas av statsmedel. Kostnaderna i övrigt för den teoretiska undervisningen finansieras genom elevavgifter. Dessa uttagas för närvarande till ett belopp av 125 kronor per elev. Liksom under annan motsvarande utbildning å sjukhus erhålla A-kursens elever

58 visst arvode. Detta uppgår till 45 kronor per månad. Under A-kursen åtnjuta eleverna även fri bostad, kost och tvätt, vilket däremot ej är fallet under genomgående av B-kursen. Enligt kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 297) angående stipendier för deltagande i kurs i social barnavård, anordnad av centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor, må medellös eller mindre bemedlad sjuksköterska, som av styrelsen för centralskolan antagits till elev vid kurs i social barnavård, av styrelsen kunna tilldelas stipendium å högst 300 kronor, för hel kurs räknat, till bestridande av hennes kostnader för bevistandet av kursen. Under de senaste åren har det övervägande antalet elever vid B-kurserna fått sådana stipendier. Den i kapitel 1 omnämnda första barnsjukskötcrskeutbildningen, vilken bedrevs av Nordens husmodersförbund, upphörde 1934. Utbildningen var 2-årig. Ehuru den gav goda kunskaper i barnavård och barnsjukvård kunde den på grund av sin begränsning enbart till en gren inom hälso- och sjukvården icke ge sjuksköterskekompetens. Det föreligger emellertid möjlighet för barnavårdsarbetare, som genomgått sådan utbildning, att genom komplettering vid godkänd sjuksköterskeskola erhålla sådan kompetens. Dessa möjligheter ha också i stor utsträckning utnyttjats.

Barnmorskeutbildningen. För närvarande utbildas två slag av barnmorskor, dels sjuksköterskebarnmorskor med minst 2 års grundläggande sjuksköterskeutbildning följd av utbildning vid 18-månaderskurser i barnmorskeläroanstalt, dels barnmorskor utan den grundläggande sjuksköterskeutbildningen, för vilka utbildningen fortfarande är 23 mån. + en månads provtjänstgöring. Utbildningen anordnas vid två barnmorskeläroanstalter, av vilka en är förlagd till Göteborg och en till Stockholm. Inalles intogos vid barnmorskeläroanstalterna under 1947 94 elever. Av dessa voro 31 st. sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, vilka sammanförts till en kurs i Stockholm. Under 1946 utexaminerades 87 barnmorskor, varav 21 voro sjuksköterskor, under 1947 utexaminerades c:a 115, varav 25 sjuksköterskor. Barnmorskeutbildningen regleras framförallt genom stadga den 13 maj 1938 (nr 191). Vid varje barnmorskeläroanstalt finnas anställda en överlärare, en barnmorskellärare och en barnavårdslärare, alla specialutbildade läkare, samt en överbarnmorska och en instruktionsbarnmorska. Inträdesåldern vid barnmorskeläroanstalterna är 21 till 30 år, medicinalstyrelsen dock obetaget att giva dispens. Utbildningen inledes med en s. k. läskurs omfattande fyra—fem månader, varpå följer praktisk utbildning å förlossningsavdelning, vårdavdelning och mödravårdscentral vid barnbördshus samt barnsjukhus. En läskurs om. två—en månader avslutar

59 utbildningstiden. Det sammanlagda lektionsantalet i läskurserna är c:a 750 timmar per elev. Vid de ovannämnda 18-månaderskurserna nedskäras läskurserna till sammanlagt 5 månader med c:a 525 timmar per elev. I utbildningen deltagande sjuksköterskeelever återgå dock i regel till sina respektive sjuksköterskeskolor för där anordnad avslutande läskurs om c:a 1 månad. Under sin elevtid vid sjuksköterskeskolan ha de i regel fullgjort följande minimitjänstgöring: medicinsk resp. kirurgisk avdelning 4 mån., operationsavdelning 3 mån., gynekologisk och barnbördsavdelning 3 mån. samt spädbarnsavdelning 4 mån. Repetitionskurser om minst 14 dagar anordnas två gånger årligen vid varje läroanstalt. Barnmorska inkallas till sådan kurs i regel vart tionde år. Under rådande distriktssköterskebrist har sedan 1938 vid behov anordnats fortbildningskurser i barnavård för distriktsbarnmorska omfattande 3 månaders tjänstgöring vid barnsjukvårdsanstalt och barnavårdscentral jämte viss teoretisk undervisning (se SFS 575/1943). Avsikten med dessa kurser har varit att bereda barnmorskor för arbete inom den förebyggande barnavården. Sedan 1945 förefinnas möjligheter för barnmorska att erhålla sjuksköterskekompetens genom en till omkring två år avkortad kurs vid sjuksköterskeskola. Vissa av de bestämmelser, som gälla de ekonomiska förhållandena under barnmorskeutbildningen, återfinnas i stadgan för barnmorskeundervisningen. Under provtjänstgöringsmånaden erhåller aspirant fritt logi och fri tvätt. Däremot skall hon betala sin kost. Undervisningen vid barnmorskeläroanstalten är avgiftsfri. Elev erhåller under hela utbildningstiden fri bostad, kost och tvätt. Därjämte erhåller hon under den praktiska tjänstgöringen visst arvode av Stockholms resp. Göteborgs stad. I Stockholm utgör detta för närvarande för manad 30 kr. i allmänhet och 50 kr. för sjuksköterska eller sjuksköterskeelev. Sådant arvode utgår dock ej under semester (3 veckor årligen). Vissa sjuksköterskeskolor tillerkänna dem av sina elever, som efter två år vid sjuksköterskeskola fortsätta sin utbildning vid barnmorskeläroanstalt, samma (eller viss del av de) kontanta löneförmåner, som dessa elever skulle erhållit, om de fortsatt sin utbildning vid sjuksköterskeskolian. Cbemedlad eller mindre bemedlad elev kan erhålla kontant understöd såsom bidrag till kläder, böcker och andra utgifter under utbildningens teoietiska del. För budgetåret 1946/47 ställdes av statsmedel för ändamålet 9.600 kronor till förfogande att utgå med 100 kronor till varje elev, som kur.de komma i fråga. Därjämte anvisade statsmakterna 1.800 kronor till bar.imorskeläroanstalterna under nämnda budgetår för premier åt barnmorskeelever. Slutligen må framhållas, att möjlighet finnes för vissa elever att få ekonomiskt understöd från landsting.

60 Utbildningen av laboratoriesköterskor. I motsats till ovan särskilt nämnda specialutbildningar försiggår utbildningen av laboratoriesköterskor icke i särskilda centralskolor. Utbildningen har dock i viss mån centraliserats. Redan 1936 anordnade svensk sjuksköterskeförening på begäran av laboratoriesköterskor en fortbildningskurs om 2 mån. för dessa. Sedan 1943 ha särskilda kurser i fysikalisk och organisk kemi m. m. anordnats för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, vilka erhållit viss förberedande praktisk utbildning å sjukhuslaboratorium. Kurserna anordnas under sommarmånaderna vid karolinska institutet i Stockholm i medicinalstyrelsens regi. Fyra kurser ha hittills givits. Den första kursen omfattade två månader. Redan nästföljande kurs (1945) förlängdes till tre mån., då det visat sig nödvändigt att utöka kursplanen att omfatta föreläsningar i bakteriologi och hämatologi. Frågan om laboratoriesköterskornas utbildning har under många år varit föremål för diskussion. Nuvarande utbildning är ett resultat av den utredning, som gjordes av medicinalstyrelsen med anledning av ett förslag till förbättrad utbildning av sjukhusens laboratoriepersonal, som svenska internförbundet är 1939 överlämnade till styrelsen. Till laboratoriekurserna utgå icke bidrag av statsmedel. De finansieras helt av elevernas avgifter, vilka i regel uppgå till c : a 325 kronor. Med undantag av de sjuksköterskeelever vilka tillhöra i Stockholm belägna sjuksköterskeskolor, få kursdeltagarna själva bekosta hostad och kost. Stipendier kunna ibland erhållas från respektive sjuksköterskeskola.

I detta sammanhang må nämnas, att alltsedan år 1941 möjlighet föreligger för sjuksköterskeelev att efter två år i sjuksköterskeskola söka inträde vid socialinstitut för fortsatt utbildning. Efter att ha erhållit diplom vid sådant institut efter i regel 2 års studier erhåller sjuksköterskeelev jämväl avgångsbetyg från sjuksköterskeskolan. Förutbildningen i sjuksköterskeskolan omfattar förutom de två första läskurserna och den för alla obligatoriska praktiska tjänstgöringen inom kirurgisk och medicinsk sjukvård, utbildning främst å sinnessjukhus 3 månader och barnbördshus 2 månader samt inom öppen vård 2 månader.

C. Fortsatt utbildning av

sjuksköterskor.

Instruktionssköterskor m. fl. Alltsedan 1917 anordnar svensk sjuksköterskeförening kurser för utbildade sjuksköterskor. Kurserna ha så småningom ökat i längd från c:a 2 till f. n. drygt 6 månader. En av de allra första kurserna omfattade dock 6 månader. Till en början gavs endast en kurs, avsedd för såväl fortbildning av avdelningssköterskor som utbildning av

61 instruktionssköterskor och husmödrar. Alllsedan 1942 anordnar föreningen särskilda kortare kurser för avdelningssköterskor, till en början omfatt a n d e tre veckor, men numera utökade till sex. Statsbidrag till driften av sjuksköterskeföreningens kurser för instruktionssköterskor och husmödrar har utgått sedan 1936 och till kurserna för avdelningssköterskor sedan 194 4. Såsom villkor för statsbidraget gäller, att i kursen för instruktionssköterskor och husmödrar med ett elevantal f. n. om c:a 35 minst 16 elever och i kursen för avdelningssköterskor minst 10 elever, vilka därav äro i behov, befrias frän erläggande av kursavgift (100 resp. 50 kronor), samt att undervisningen skall stä under medicinalstyrelsens överinseende och bedrivas enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Under åren 1922— 1924 och under åren 1927—1930 ha statliga stipendier å 500 resp. 400 kronor utgått till kursdeltagarna. Den teoretiska kursplanen för kurserna för instruktionssköterskor och husmödrar omfattar f. n. följande: Undervisningslära m m 247 tim. Psykologi och etik 35 » Medborgarkunskap 75 » Administrations- och husmodersarbete 142 » Diskussionsövningar och seminarier 37 » Sjuksköterskeväsendet och sjukvårdens historia .... 45 » Referat av anstaltsbesök 12 » 593 tim. F r å n och med läsåret 1946—47 h a r denna kurs delvis uppdelats på två linjer, en för husmödrar-föreståndarinnor och en för lärarinnor. Från och med samma år har också elevantalet i kursen ökat från cirka 20 till 32. Den teoretiska kursplanen för kurserna för avdelningssköterskor omfattar f. n. följande: Pedagogik och demonstrationslektioner 30 tim. Psykologi och etik 28 » Sociallagstiftning och medicinallagar 15 » Medicin, kirurgi, anatomi m. m 48 » Diskussionsövningar och seminarier 17 » 138 tim. Antalet elever i avdelningssköterskekursen har växlat. Senaste läsår var det 22. Föreståndarinnor för läkemedelsförråd vid sjukhus. Medicinalstyrelsen har sedan 1939 i regel en gång om året vid farmaceutiska institutet anordnat 5-veckors kurser i apoteksgöromål för sjuksköterskor. Deltagarantalet har under de senaste kurserna växlat mellan 30 och 40. Syftet med dessa kurser är att göra vederbörande kompetent som föreståndare för centralförråd

62 vid sjukvårdsinrättning (jfr 3 § kungörelsen den 8 april 1938 [nr 126; ändrad 1940:1037] angående läkemedelsförsörjningen å sjukvårdsinrättningarna i riket m. m.).

D.

Utbildning av sjukvårdsbiträden

inom

kroppssjukvården.

Vid anställande av sjukvårdsbiträden uppställas i regel icke några särskilda fordringar på förutbildning. På en förfrågan som kommittén låtit göra hos 383 sjukvårdsinrättningar (se bil. 1, tab. 8) om särskilda kunskaper eller meriter fordras för anställning som sjukvårdsbiträde, ha endast 17 jakande svar avgivits, medan 320 sjukvårdsinrättningar förklarat sig ej uppställa några krav härutinnan. Sådana fordringar ha däremot, i vad gäller undersköterskor uppställts av drygt hälften av de tillfrågade sjukhus, som hade sådana biträden. På vissa håll fordras före biträdestjänstgöring viss tids tjänstgöring som städerska. Avsikten har i vårt land varit, att sjukvårdsbiträdena skulle erhålla utbildning genom den handledning i och under arbetet, som kunde bibringas dem av avdelningssköterskan eller motsvarande annan sjuksköterska. Med det alltmer intensifierade sjukvårdsarbetet saknas numera i regel tid för 6ådan instruktion. Systematisk instruktion åt det nyanställda biträdet gives endast undantagsvis. Ofta kommer därför sjukvårdsbiträdet att utan någon som helst skolning i sjukvård deltaga i patientvården. Det kan nämnas att 314 av 399 tillfrågade sjukvårdsanstalter meddelat, att undervisning för biträden icke förekommit (se bil. 1, tab. 8). Jakande svar på frågan h a avgivits av 29 sjukvårdsanstalter. Omfattningen av denna undervisning, som åtminstone i några fall varit både teoretisk och praktisk, h a r växlat avsevärt. I 9 fall ha till svaren fogats kursplaner, utvisande att kurserna i dessa fall omfattat lägst 8 och högst 38 timmar. Under senaste åren ha vissa initiativ tagits för utbildning av dugliga biträden. Sålunda ha sedan 1946 på initiativ av bl. a. svenska landstingsförbundet särskilda kurser för utbildning av biträden till undersköterskor kommit till stånd. Enligt den plan för dessa kurser (landstingskurser), som upprättats av svenska landstingsförbundet skulle inom varje landstingsområde årligen anordnas minst en sådan kurs för 24 elever. Avsikten därmed vore dels att bereda sjukhusen ökad tillgång på mera kvalificerade sjukvårdsbiträden och dels att skaffa möjligheter till befordran för särskilt dugliga sådana. Utbildningen skulle om möjligt förläggas till lasarett med sjuksköterskeskola. Den borde omfatta 8 veckors utbildning, vilken icke borde äga rum under sommarmånaderna. Antalet lektionstimmar beräknades till c:a 225, varav 50 skulle anslås till teori, jämte erforderligt timantal för demonstrationer och studiebesök. Beträffande undervisningsämnena och deras innehåll hänvisas till den tryckta kursplan, som landstingsförbundet utgivit år

1946. Som villkor för tillträde borde som regel uppställas minst 2 års väl vitsordad tjänstgöring som sjukvårdsbiträde. Nuvarande undersköterskor skulle äga företräde till kurserna och skulle eventuellt kunna åläggas att genomgå sådana. Kursen skulle vara kostnadsfri och eleverna erhålla oavkortad biträdeslön. Genomgången kurs skulle kvalificera till befattning som undersköterska. Undersköterskebefattningar förutsattes komma att i n r ä t t a s å varje vård- och behandlingsavdelning samt för nattjänst. — Ett flertal landsting ha anordnat kurser i enlighet med de av landstingsförbundet uppdragna riktlinjerna. På några håll har man som ytterligare villkor för tillträde till kursen föreskrivit att elev under viss tid förbunde sig att kvarstå i landstingets tjänst. Bristande anslutning av elever, sannolikt beroende av svårigheter att lösgöra dugliga biträden från sjukhusarbetet, har på vissa håll omöjliggjort anordnandet av undersköterskekurser. Stockholms stad har sedan 1946 anordnat några kurser liknande landsttngskurserna. Som mål har uppställts att ett visst antal biträden skulle utbildas till första sköterskebiträden, stadens motsvarighet till landstingens undersköterskor. Varje kurs skulle vara 6 veckor och omfatta c:a 150 lektionstimmar jämte demonstrationer och studiebesök. Elevernas antal borde vara omkring 45. Minst 4 års tjänstgöring som biträde med goda vitsord fordrades för tillträde. Kurserna skulle vara kostnadsfria och eleverna bibehålla hela biträdeslönen. Tre dylika kurser ha hållits, två under år 1946 och en hösten 1947. Kursverksamhet av nu ifrågavarande slag har även ägt rum i Malmö. I viss utsträckning ha sjukvårdsbiträden låtit vidareutbilda sig till sjuksköterskor. Anledningen till att denna vidareutbildning ej oftare kommit till stånd torde främst vara den ekonomiska uppoffring, som vederbörande därigenom måste underkasta sig. Vissa landsting giva med hänsyn härtill stipendier eller räntefria studielån åt biträden för deltagande i folkhögskolekurser, vilka i regel måste genomgås, innan vederbörande kunna vinna inträde i sjuksköterskeskola. I detta sammanhang torde bori omnämna! ei a Stockholm : sta<[ under våren 1947 anordnad försökskurs för de första sköterskebiträden, som vilja bli antagna såsom elever vid stadens sjuksköterskeskola. Genom kursen, som pågått under cirka 14 veckor, ha 11 elever erhållit undervisning i modersmål, matematik, fysik, kemi, anatomi och fysiologi samt engelska. I likhet med vad som gällt beträffande kurserna för utbildning av första biträden ha eleverna under försökskursen fått behålla sina avlöningsförmåner oavkortade.

E. Utbildning för sjukvårdspraktikanter. I kapitel 1 (s. 24) har sjukvårdspraktikanternas heterogena personalkategori exemplifierats.

64 Av kommittén från sjukhusen infordrade uppgifter angående praktikanterna redovisas delvis i bil. 1. Av enkätsvaren framgår bl. a., att praktikanterna endast på vissa sjukvårdsinrättningar erhålla teoretisk undervisning. Av de 48 lasarett, som till kommittén uppgivit sig hysa praktikanter, meddela endast 9 teoretisk undervisning åt dessa. Denna omfattar vid 6 lasarett 20—34 timmar per år, medan vid 3 lasarett den ej specificerats. Vid ett av dessa senare består undervisningen endast däri, att vederbörande får vara med vid den teoretiska undervisningen under kurs för sjukvårdsbiträden. Av de 33 övriga sjukhus, som uppgivit sig taga emot praktikanter, ge 16 sjukhus praktikanterna teoretisk undervisning, medan sådan uppgivits ej förekomma vid 16 sjukhus. Ett framträdande drag i det s. k. praktikantsystemet vid våra sjukhus är liksom när det gäller sjukvårdsbiträden och även sjuksköterskeskolornas provelever att vederbörande utan föregående instruktion slappes fram till sjukbädden och där under ofta bristfällig uppsikt får vårda den sjuka. Visserligen ha föreläsningsserier på senare tid på en del håll anordnats för praktikanter, men dessa innehålla som regel icke handledning i vården av den sjuka och anvisningar om hälsovård och smittoskydd för vårdarinnan utan vanligen endast redogörelser över olika sjukdomar. 33 % av de lasarett, som uppgivit sig ha praktikanter, ha meddelat, att praktikanterna utföra samma arbetsuppgifter som sjukvårdsbiträdena. övriga 67 % av nyssnämnda lasarett ha upplyst, att praktikanternas arbete på lasaretten skiljer sig från sjukvårdsbiträdenas arbete. I många av dessa fall består skiljaktigheten däri, att praktikanterna ej alls eller icke i samma omfattning som biträdena deltaga i städnings- och diskningsarhete; särskilt grovstädningsgöromål, såsom rengöring av golv, och transporter slipper praktikant i regel utföra. På flera håll får praktikant fullgöra sin tjänstgöring på flera olika avdelningar medan sjukvårdsbiträdet ofta är bundet till en och samma avdelning. Slutligen gäller som regel, att praktikanterna i större utsträckning än sjukvårdsbiträdena få deltaga i patienternas vård; ofta assistera de vid omläggningar och följa med på ronderna.

F.

Utbildning av

sinnessjukvårdspersonal.

Den personal, varom här är fråga, d. v. s. den egentliga vårdpersonalen, är bäde manlig och kvinnlig. Anställningen vid de statliga och därmed jämställda sinnessjukhusen inledes med 2 ärs elevtid eller, vilket nu är det vanligaste, tjänstgöring såsom vikarie för extra ordinarie eller ordinarie personal. Därefter kan befordran till extra ordinarie skötare respektive sköterska vinnas. Den vidare befordringsgången är ordinarie skötare respektive sköterska, förste skötare respektive första sköterska, överskötare respektive översköterska. Därjämte finnas uppsyningsmans- och förste uppsynings-

65 m a n s - samt föreståndarinne- och första föreståndarinnetjänster. Behörighetsvillkor för de olika befattningarna h a meddelats av Kungl. Maj:t den 29 j u n i 1945 och den 30 juni 1947. Vårdpersonalens utbildning är reglerad genom en av medicinalstyrelsen den 25 september 1931 fastställd plan för utbildningskurser för sjukvårdspersonal (ändrad 1937: 177). Enligt planen gäller följande. Till elev må antagas man eller kvinna, som fyllt 20 men ej 30 år; dock att då sökandens föregående utbildning kan anses lända sinnessjukvården till fromma eller då andra sökande ej finnas, till elev må antagas person av annan än nämnda ålder. Såsom villkor för erhållande av befattning såsom skötare eller sköterska gäller att å något statens eller med statens jämförligt sinnessjukhus ha med gott vitsord tjänstgjort under en tid av minst fyra år, därav minst två år såsom elev eller vikarie å sjukvårdsbefattning och minst två år såsom extra ordinarie skötare respektive sköterska eller å därmed jämförlig sjukvårdsbefattning samt att därunder ha genomgått utbildningskurs (elevkurs) omfattande dels en praktisk kurs om minst 15 lektioner och dels en teoretisk kurs om minst 30 lektioner, varje lektion omfattande 1 timme. Den, som genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola, må av sin utbildningstid vid denna kunna, efter prövning, tillgodoräknas högst tre år såsom tjänstgöring vid sinnessjukhus, varjämte medicinalstyrelsen äger att i särskilda fall, med hänsyn till förutgången annan utbildning eller verksamhet i sjukvård än ovan sagts, på ansökan medgiva avkortning eller befrielse från fullgörandet av den föreskrivna tjänstgöringen respektive utbildningskursen. Den praktiska elevkursen, som lämpligen skall förläggas till första elevåret, meddelas av någon sjukhusets sjukvårdspersonal tillhörande befattningshavare, som därtill förordnas av sjukhuschefen. Kursen meddelas genom föreläsningar i sjukvårdsteknik i samband med praktiska övningar. Härvid skall givas undervisning uti sådan praktisk sjukvård, som i allmänhet handhaves och utövas av sjukvårdspersonalen. Den teoretiska kursen, som meddelas av någon vid sjukhuset anställd läkare, omfattar undervisning i grunddragen av människokroppens anatomi och fysiologi samt elementen av allmän och speciell sjukdomslära, det viktigaste av sjukvård i allmänhet, sårbehandling, förbandslära, första hjälpen vid olycksfall, sjukhushygien och sjukvårdens etik, sinnessjukdomar och sinnessjukvård samt lämpliga delar av sinnessjuklagen och sinnessjukstadgan, allmänna ordningsbestämmelser för sinnessjukhusen, dagordning samt instruktioner för sjukvårdspersonalen. — Båda kurserna avslutas med förhör. För behörighet som förste skötare och överskötare gäller, att vederbörande skall vara godkänd som skötare, ha genomgått högre utbildningskurs i sin-

66 nessjukvård enligt av medicinalstyrelsen fastställd plan och ha ådagalagt särskild duglighet ävensom skicklighet i sinnessjukvård. Nyssnämnda kurs som hittills omfattat minst 30 lektioner om en timme vardera med i regel tre lektioner i veckan har fr. o. m. 1 juli 1947 utökats att omfatta 40—50 timmar. Undervisning skall givas uti 1) allmän och speciell sjukdomslära och sjukdomars behandling, sjukvård i allmänhet, sjukhushygien, de viktigaste grunddragen av den allmänna hälso- och sjukvården samt sjukvårdens etik; 2) sinnessjukdomar och sinnessjukvård; 3) lämpliga delar av lag- och övriga författningsbestämmelser rörande sinnessjuka och sinnessjukvårdens organisation, allmänna ordningsbestämmelser för sinnessjukhusen samt instruktioner för sjukvårdspersonalen. För sköterskor har under den senaste tioårsperioden möjlighet icke förelegat att genom deltagande i högre kurs erhålla behörighet till överskötersketjänst. Denna personal har i stället hänvisats till genomgående av fullständig kurs vid sjuksköterskeskola. Stipendier h a för detta ändamål redan fr. o. m. 1929 utbetalats av statsmedel. Sålunda har Kungl. Maj :t senast den 3 mars 1944 bemyndigat medicinalstyrelsen att under tiden den 1 juli 1944__den 30 juni 1948 varje budgetår använda högst 4.800 kronor för att till högst tolv vid statens sinnessjukhus anställda sköterskor eller e.o. sköterskor, vilka synas äga förutsättningar att kunna befordras till översköterskor, under vissa närmare angivna villkor utdela stipendium å högst 400 kronor för år för deltagande i kurs vid sjuksköterskeskola. Efterfrågan på stipendier har på sistone varit större än tillgången. Första skötersketjänster h a i likhet med förste skötarebefattningar inrättats den 1 juli 1947. Behörighet till sådan tjänst kan liksom till motsvarande manliga befattning efter genomgående av ovannämnda utökade högre kurs under en övergångstid erhållas under vissa angivna villkor. Möjligheter föreligga även att under samma övergångstid på vissa villkor erhålla över skötersketj änst. Vid statens sinnessjukhus tjänstgörande elev i en av staten godkänd sjuksköterskeskola eller från sådan skola utexaminerad sjuksköterska kan av sjukhuschefen tillåtas deltaga i den högre kursen samt därvid befrias från de under 1) härovan omförmälda ämnen. För elever eller sjuksköterskor, som nyss sagts, må sådan partiell högre kurs, omfattande under 2) och 3) i kursen ingående ämnen, kunna anordnas jämväl som särskild kurs om minst 15 lektioner. Partiell högre kurs medför samma behörighet till anställning såsom sköterska eller första sköterska resp. översköterska som elevkurs respektive fullständig högre kurs.

67 G. Utbildning av manlig

sjukvårdspersonal.

I n o m den svenska sjukvården förekommer icke manlig personal med sjuk.sköterskekompetens. Manliga sjukvårdare ha dock alltid funnits inom sinmessjukvården och användas även inom försvaret. Båda kategorierna erhålla viss utbildning. I slutet av 1930-talet upptogos underhandlingar mellan medicinalstyrelsen och militära myndigheter i syfte att samordna militär och civil utbildning av sjukvårdare. Denna väg befanns dock icke gångbar, då de militära kraven på militärtjänstgöring icke läto sig samordna med den civila utbildningsgången. Den militära sjukvårdareutbildningen har nyligen blivit omlagd till större effektivitet och åtgärder ha särskilt vidtagits för att bättre tillgodose urvalet av sjukvårdare. Sedan 1945 gives en ganska omfattande utbildning inom marinen. Den är i stort sett lika för flottans och kustartilleriets sjukvårdare. Följande utbildning gives flottans sjukvårdare. I. Fast anställda. Första året. 1 mån. provtjänstgöring å sjukhus. 1 » förkurs (undervisning i bl. a. anatomi och fysiologi, hygien, medicin, kirurgi, sjukvårdslära, förbandslära, läkemedelslära). 8 » sjukhustjänstgöring (förlagd till Karlskrona lasarett). 2 » huvudkurs (undervisning i bl. a. anatomi och fysiologi, hygien, medicin, kirurgi, psykiska sjukdomar, sjukvårdslära). /Indra året. Tjänstgöring som biträdande sjukvårdare resp. sjukvårdare. Tredje

året.

6 mån. underbefälsskola. Denna kurs omfattar förutom allmänbildande och militära ämnen även sjukvårdstjänst och sjukvårdsmaterialkännedom m. m. 6 » tjänstgöring som sjukvårdare. Man har räknat med att årligen kunna utbilda c:a 20 sjukvårdare enligt denna plan. Hittills har emellertid anslutningen till dessa kurser varit ganska obetydlig. II. Värnpliktiga sjukvårdare. 2 mån. rekrytskola (inkl. 43 tim. sjukvårdsutbildning). 2 » sjukhustjänstgöring. 8 » tjänstgöring som biträdande sjukvårdare.

68 Arméns sjukvårdare erhålla följande utbildning: I. Fast anställda. Första året. 6 mån. militär utbildning inkl. undervisning i fysiologi och hälsolära. 6 » rekrytskola (undervisning i bl. a. anatomi, sjukdomar och deras behandling, första hjälpen vid olycksfall, läggande av såroch transportförband). Andra året. 6 mån. korpralskola. Undervisningen omfattar bl. a. läkemedelskännedom, anatomi, sjukdomar och deras behandling. 2 » instruktörstjänst. 2 » tjänstgöring å civilt sjukhus. 2 » specialutbildning och militärtjänst. Tredje året. 6 mån. furirskola, som avser att bibringa fördjupad kunskap i de under korpralskolan genomgångna ämnena. 2 » sjukhustjänstgöring. Under sin fortsatta militärtjänstgöring fullgöra de fast anställda sjukvårdarna instruktörstjänst eller tjänstgöra som sjukvårdare. II. Värnpliktiga sjukvårdare. 6 mån. rekrytskola (inkl. c : a 60 tim. teoretisk sjukvårdsutbildning med praktiska tillämpningsövningar). 2 » sjukhustjänstgöring. (Icke alla värnpliktiga sjukvårdare erhåller denna utbildning.) 3(4) » soidatskola. Ehuru manlig sjukvårdspersonal icke finnes anställd inom den civila kroppssjukvården, har man genom att militära sjukvårdare delvis fått sin utbildning på lasaretten på många håll kommit att bli van vid samarbete med sådan personal.

Kap. 4. Behovet av sjukvårdspersonal. Innan en planläggning kan göras av sjukvårdspersonalens utbildning och härför erforderliga anordningar, är det nödvändigt att få en överblick över behovet av personal av olika slag. För att kunna företaga en dylik beräkning måste vissa förutsättningar först göras beträffande arbetsfördelningen mellan personal av olika slag. Arbetsuppgifterna för sjukvårdspersonalen inom den slutna vården äro nu föremål för undersökning av statens sjukhusutredning av år 1943. Dessa undersökningar äro emellertid ännu icke slutförda. Av vad som hittills framkommit, torde man ha rätt att draga den slutsatsen att någon minskning av den sjukvårdsutbildade personalen ej torde kunna ifrågakomma, åtminstone vad angår lasaretten. I fråga om kronikervården synas undersökningarna ha givit vid handen, att behovet av sjuksköterskor är mindre än vid lasaretten, därest erfaren och väl utbildad biträdespersonal finnes att tillgå. Med hänsyn till sjukhusutredningens uppdrag anse vi oss icke böra närmare ingå vare sig på hur arbetet inom en vårdavdelning bör uppdelas mellan sjuksköterskor och biträden eller på vilka åligganden som böra ankomma på olika slag av den slutna vårdens specialsköterskor. Som underlag såväl för beräkningen av antalet erforderlig sjukvårdspersonal som för huru utbildningen av denna bör ordnas måste dock vissa utgångspunkter fixeras. Vad först angår arbetsuppgifternas fördelning på olika personalgrupper å en vårdavdelning torde några större förändringar i de i kap. 2 skildrade förhållandena icke vara att emotse. Vi utgå sålunda från att en sådan avlastning av arbetsuppgifter från sjuksköterskepersonalen, att en minskning av denna personal kan ifrågakomma, ej kommer att ske. Vi räkna därför alltjämt å en dylik avdelning med en avdelningssköterska, som närmast under läkaren har att bära ansvaret för avdelningen, samt till hennes hjälp en assistentsköterska jämte andel i nattsköterska. En viss avlastning av avdelningssköterskans för närvarande stora arbetsbörda kan emellertid vinnas, därest systemet med undersköterskebefatt-

70 ningar blir mera allmänt. Vi finna det därför önskvärt, att man fortsätter på den redan inslagna vägen och att en undersköterska anställes å varje vård- och behandlingsavdelning. Beträffande de arbetsuppgifter, som böra åvila undersköterska, har i avsaknad av någon utbildad praxis tveksamhet gjort sig gällande. Vi finna det angeläget, att en viss precisering härvidlag kominer till stånd, och föreslå, att undersköterskan förutom deltagande i den personliga omvårdnaden av patienterna i första hand bör övertaga vissa administrativa uppgifter från avdelningssköterskan. Undersköterskan bör sålunda närmast svara för skötseln av förråd av linne och sängkläder. Hon synes vidare böra anförtros de ofta återkommande rekvisitionerna av vissa förbrukningsartiklar, såsom porslin, rengöringsmedel och förbandsmateriel, samt ansvara för att förråden av dessa artiklar äro fyllda. Hon bör dessutom övervaka städning, renhållning och vädring. En betydelsefull uppgift för undersköterskan bör slutligen vara att handleda och instruera nyanställda biträden och städerskor å avdelningen. I övrigt torde någon ändring i arbetsfördelningen mellan sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden som nämnts knappast vara att emotse. Liksom hittills bör sålunda den dagliga omvårdnaden av patienterna under sjuksköterskans ledning utföras av sjukvårdsbiträden. I dessas åligganden ingå även städning av sjukrummen och bilokalerna samt rengöring av för vården nödvändiga utensilier. En viss avlastning från sjukvårdsbiträden av rengöringsuppgifter kan ifrågasättas. Sålunda torde det vara fördelaktigt att, såsom för närvarande på vissa håll redan sker, skurning av golv, städning av korridorer och bilokaler ävensom diskning anförtros åt städerskepersonal. Inom vissa specialgrenar, t. ex. laboratorie- eller röntgenarbete, äro många arbetsuppgifter av mera utpräglat teknisk natur. Det torde böra övervägas, huruvida icke en del av den sjukvårdsutbildade personal, som nu verkar där, skulle kunna ersättas av personal, som mera direkt utbildats för dessa uppgifter. Kommittén, sofn upptagit dessa spörsmål till utredning, återkommer härtill i ett senare betänkande. Arbetsuppgifterna för sjuksköterskorna inom den öppna hälso- och sjukvården torde icke böra göras annorlunda än de f. n. äro. Distriktsvårdsorganisationens utbyggande synes komma att kräva ytterligare minst ett årtionde. Innan denna tid är gången, synes föga utsikt finnas, att få den öppna sjukvården i hemmen mera tillgodosedd med sjuksköterskevård. Med beaktande av ovan angivna synpunkter på arbetsfördelningen mellan sjukvårdspersonal av olika slag har kommittén gjort ett försök till uppskattning av behovet av sådan personal omkring år 1960. En dylik uppskattning är emellertid förbunden med så många osäkra faktorer, att resultatet måste bli synnerligen approximativt. Att förutsäga exempelvis i

71 vilken omfattning den slutna sjukvården kommer att utbyggas är vanskligt, då man ej vet huru länge nuvarande restriktioner beträffande byggnadaverksamheten komma att bestå. Motsvarande svårigheter möta, när det (gäller att bedöma den öppna vårdens behov av vårdpersonal. Sjuksköterskor. Tiill utgångspunkt för uppskattningen av behovet av sjuksköterskor har tagits dels beslutade eller planerade utvidgningar inom den slutna sjukvårdlen enligt uppgifter, som huvudsakligen erhållits från svenska landstingsförbundet, dels från medicinalstyrelsen inhämtade uppgifter angående den öppna vårdens sannolika utveckling. Viid denna uppskattning h a r vidare räknats med att barnmorskorna i framtiden i enlighet med tidigare i olika sammanhang framlagda förslag böra erhålla sjuksköterskeutbildning. Sluten vård. a) Lasarett och sjukstugor m. fl. Antalet vårdplatser vid landstingens och städernas utanför landsting lasarett och sjukstugor beräknas enligt föreliggande beslut och planer komma att utökas från c:a 26.000 till c:a 37.000 under en 10-årsperiod. Därtill komma vissa platser av rikskaraktär, till vilka också böra räknas platser å vanföreanstalter och privata sjukhus, sammanlagt c:a 3.000, varför slutsumman under denna grupp kan uppskattas till c:a 40.000. Enligt den av oss företagna enkäten funnos vid 29.449 platser å lasarett och sjukstugor m. fl. 4.518 sjukskötersketjänster. Därtill komina c:a 350 barnmorsketjänster. Per plats gör detta 0,IG sjuksköterskor och barnmorskor. För ovan beräknade 40.000 vårdplatser blir med tillämpning av denna kvot det behövliga sjuksköterske- och barnmorskeantalet 6.600. Häri ingå röntgen- och laboratoriesköterskor. För närvarande torde finnas c:a 700 sjuksköterskor av dessa kategorier, motsvarande c:a 900 vid utbyggnad till 40.000 platser. Därest mera teknisk personal kan anskaffas för detta arbete, kan en viss reduktion göras. Underlag saknas emellertid för ett bedömande, huru stor denna kan bliva. Behovet för lasarett och sjukstugor m. fl. torde dock uppgå till minst 6.000. b) Tuberkulosanstalter. Nu finnas å tuberkulosanstalter av olika slag c:a 9.000 vårdplatser. Någon större ökning av platsantalet är icke att emotse. Enligt den av oss företagna undersökningen komma för närvarande på 6.561 vårdplatser vid sanatorier 391 sjuksköterskor, vilket betyder c:a 0,0 6 sjuksköterskor per vårdplats. Med tillämpning av denna kvot erhållas för 9.000 vårdplatser 540 sjuksköterskor. c) Epidemisjukhus. För närvarande finnas vid epidemisjukhusen c:a 6.600 platser. Någon större ökning torde man ej ha att räkna med. Vid i

72 enkäten ingående 4.734 epidemivårdplatser finnas 211 sjuksköterskor, motsvarande 0,0 5 sjuksköterskor per vårdplats. Med utgångspunkt härifrån får man 330 sjuksköterskor på 6.600 vårdplatser. d) Hem för kroniskt sjuka. En betydande utökning av vårdplatsantalet, f. n. c:a 8.000, för kroniskt sjuka förestår. Omkring 6.000 nya vårdplatser äro beslutade eller planerade. Man torde få utgå ifrån att en sjuksköterska behöves på en avdelning om 25 platser. 14.000 platser fordra då c:a 560 sjuksköterskor. Eventuellt torde man kunna räkna med en sjuksköterska pr 50 platser, om två undersköterskor finnas till hennes hjälp. I så fall behövas endast c:a 280 sjuksköterskor. Behovet för denna vårdgren kan skattas till c:a 400. c) Efterbehandlingsoch konvalescentavdelningar. För närvarande finnas c:a 1.000 vårdplatser å dessa avdelningar. Uppskattningsvis kan beräknas att ytterligare 2.500 platser skola tillkomma. För de till 3.500 uppskattade platserna på efterbehandlings- och konvalescentavdelningar torde få beräknas (efter 1 sjuksköterska på 40 platser) c:a 100 sjuksköterskor. f) Vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Med utgångspunkt från ett platsbehov av 1 %0 av folkmängden kan platsbehovet skattas till c:a 6.000, vilket betyder en ökning med c:a 3.000 platser i jämförelse med nuvarande förhållanden. Även här torde i genomsnitt kunna räknas med en sjuksköterska på 40 platser, vilket gör 150 sjuksköterskor. g) Statliga och kommunala sinnessjukhus. Antalet vårdplatser vid de statliga sinnessjukhusen beräknades enligt en av medicinalstyrelsen år 1945 framlagd 10-årsplan komma att uppgå till c:a 22.500 efter planens genomförande. Vid de komunala sinnessjukhusen i de städer, som själva ombesörja sin sinnessjukvård, uppgår platsantalet till 5.000. En utökning av detta platsantal torde vara ifrågasatt. Approximativt torde kunna räknas med c:a 28.000 platser för hela sinnessjukvården. Enligt uppgift, som inhämtats i medicinalstyrelsen, räknar man för framtiden med i regel två sjuksköterskor eller motsvarande manlig överordnad personal på en avdelning om c:a 30 platser. Med utgångspunkt från 28.000 vårdplatser, innebärande c:a 900 vårdavdelningar, kommer man fram till c:a 1.800 skolade sjuksköterskor och sjukskötare. Härtill komma c:a 300 föreståndarinnor och föreståndare samt ett visst antal specialsköterskor. Totalbehovet torde kunna skattas till 2.100. h) Övriga anstalter. En uppskattning av sjuksköterskebehovet vid dessa är synnerligen svår, då några uppgifter härom ej finnas tillgängliga. Man torde kunna räkna med c:a 200 tjänster. I enlighet med ovan gjorda uppskattningar erfordras för den slutna sjukvården följande antal sjuksköterskor och barnmorskor.

73 Lasarett, sjukstugor ni. fl Tuberkulossjukhus Epidemisjukhus Hem för kroniskt sjuka Efterbehandling och konvalescentvård Vårdhem för lättskötta sinnessjuka Statliga och kommunala sinnessjukhus övriga anstalter

6.000 54Q 33Q 4QQ 100 150 2.100 200 Summa

9.820 Vid ovanstående beräkning har icke någon hänsyn tagits till att en förkortning av arbetstiden måste vidtagas till 192 timmar per 4 veckor. Vilken utökning av personalantalet, som därigenom blir nödvändig, är vanskligt att avgöra, då man givetvis måste beakta den arbetskraftsbesparing, som genom rationaliseringar m. m. kan vinnas. Rent matematiskt skulle för en dylik förkortning av arbetstiden erfordras en utökning med c:a 1.200 sjuksköterskor och barnmorskor. Totalantalet av dessa befattningshavare i den slutna vården skulle då ökas till c:a 11.000. Tages hänsyn till de moment, som kunna tänkas verka i annan riktning (rationaliseringar, försenad utbyggnad av sjukhusen m. m.), torde man kunna skatta behovet au sjuksköterskor i den slutna vården till ca 10.500. öppen

vård.

Enligt uppgifter, vilka till större delen inhämtats från medicinalstyrelsen, är en avsevärd utökning av sjuksköterskebeståndet även i den öppna vården behövlig. a) Distriktssköterskor. Antalet distriktsskötersketjänster var den 1 j a n u a r i 1947 1.587 och antalet distriktssköterskor 1.122. Distriktsindelningen, som icke omfattar städer utanför landsting, är i stort sett uppgjord enligt beräkningen en distriktssköterska per 3.000 invånare på landsbygden och en distriktssköterska per 5.000 invånare i städerna. I städer utom landsting planeras inrättande av distriktsskötersketjänster med en distriktssköterska per 5.000 invånare — 270 tjänster. För en minskning av övriga distrikt från 3.000 invånare till 2.000 beräknas c:a 700 distriktssköterskor (distrikten i städerna torde ej komma att minskas). På grund av vad nu sagts torde c:a 2.560 distriktssköterskor erfordras. b) Hälsocentraler. Enligt utredning angående den öppna vården behöva sjukhusens mottagningsavdelningar förstärkas med s. k. hälsocentraler, vilka dels beräknas förläggas till sjukhus och dels bli fristående. För dessa' beräknas ett antal av minst 220 sjuksköterskor. c) Barnavårdscentraler. Antal sjuksköterskor vid barnavårdscentraler var den 1 januari 1947 167. Då barnavårdscentralernas verksamhet

successivt utbygges att omfatta barn ända upp till skolåldern, är behovet av sjuksköterskor för dessa centraler alltjämt i stigande. Ytterligare 200 sjuksköterskor beräknas erforderliga. Summa 370 sjuksköterskor. d) Skolsköterskor. Det nuvarande antalet heltidsanställda skolsköterskor är c:a 110. Härtill kommer ett avsevärt antal deltidsanställda. Enligt uppgift från skolöverstyrelsen anses någon större utökning av antalet heltidsanställda skolsköterskor icke erforderlig under den närmaste tiden, för så vitt den beräknade utökningen av distriktssköterskor kommer till stånd. Summa 110 skolsköterskor. e) Församlingssköterskor, brukssköterskor och stadssjuksköterskor m. fl. Nuvarande antal omkring 600. Någon utökning av denna kår är icke sannolik, snarare torde kåren minskas allt eftersom distriktsvården utbygges. Summa 600. f) Läkaremottagningar. F. n. finnas 110 sjuksköterskor anställda på läkaremottagningar. Denna kår torde ej heller komma att ökas. Summa 110. g) Distriktsbarnmorskor. Det nuvarande antalet är c:a 1.000. En viss minskning av detta antal torde vara att emotse bl. a. av den anledningen att distriktssköterskor med barnmorskekompetens i viss utsträckning beräknas bli anställda. Uppskattningsvis torde kunna räknas med 900 distriktsbarnmorskor. I enlighet med vad ovan sagts skulle följande sjuksköterske- och barnmorskebefattningar vara behövliga i den öppna vården. 2 560

Distriktssköterskor Hälsocentraler Barnavårdscentraler Skolsköterskor Församlingssköterskor m. fl Läkaremottagningar Distriktsbarnmorskor

-

370 110 6

°0

l l 0

Summa

900 4.870

Ett behov av närmare 5.000 sjuksköterskor torde sålunda föreligga för den öppna vården. Ovisst är emellertid om inom den tidsperiod, varom här är fråga, en utbyggnad av den öppna vården kan komma till stånd i denna omfattning. En reduktion av den angivna siffran torde därför vara påkallad och slutsumman beräknas till 4.500. Lärarpersonal m. fl. För undervisning och liknande uppgifter torde man böra räkna med ett behov av c:a 300 sjuksköterskor.

75 Vid årsskiftet 1946—47 var det totala antalet aktiva sjuksköterskor H0.624 och motsvarande antal barnmorskor 1.360, vilket sammanlagt utgör c :a 12.000. Enligt ovan gjorda uppskattningar är behovet av sjuksköters k o r och sjuksköterskeutbildade barnmorskor omkring år 1960 10.500 för slluten vård, 4.500 för öppen vård och 300 för undervisning m. m. eller tillh o p a 15.300. Härvid har emellertid icke räknats med några reserver för vikariat under semestrar, sjukdom o. dyl. Härför torde man få räkna med m i n s t 2.000. Vi behöva därför omkring år 1960 sammanlagt minst 17.000 utbildade sjuksköterskor och barnmorskor med sjuksköterskekompetens eSler 5.000 mer än f. n. Årligt rekryteringsbehov. Kommittén har låtit verkställa beräkningar, h u r u stort antal nya sjuksköterskor som årligen behöva utbildas, därest det ovan angivna minimibehovet skall kunna täckas till år 1960. En redogörelse för dessa beräkningar återfinnas i bilaga 2. Vid beräkningarna, som skett under vissa närmare angivna förutsättningar, hava fyra olika rekryteringsalternativ undersökts. Kommittén har för sin del stannat för att förorda, att under de båda närmaste åren intagas 1.200 nya elever i sjuksköterskeskolorna och därefter årligen minst 1.500 nya elever. Under förutsättning att en dylik rekrytering går att genomföra och några större förändringar i avgångsförhållandena m. m. icke inträffa, skulle kåren av sjuksköterskor år 1960 kunna bringas upp till omkring 17.000. Därest en förhöjning av den nuvarande låga pensionsåldern, 55 år, till 60 år, för dessa befattningshavare kommer att ske, ökas antalet med några hundratal. Sjukvårdsbiträden i kroppssjukvård. Enligt den företagna enkäten funnos 1946 c:a 12.000 sjukvårdsbiträden j ä m t e städerskor å avdelningar vid kroppssjukhusen. Förutsättas deras antal komma att öka i samma proportion som antalet sjuksköterskor under tiden fram till 1960, har man att räkna med ett totalt behov av dylika befattningshavare vid nämnda tidpunkt om c:a 15.000. I det föregående har nämnts, att det kan visa sig rationellt att avskilja visst städningsarbete från sjukvårdsbiträdena och överföra dessa arbeten på städpersonal. Räknar man med att en städerska anställes å varje vårdavdelning, skulle detta betyda sammanlagt c:a 3.000 städerskor vid samtliga kroppssjukhus. Skulle därutöver vid lasarett och sjukstugor ytterligare en avdelningsstäderska anställas, stiger antalet till 4.500. Det ovan angivna behovet av sjukvårdsbiträden skulle under dessa förutsättningar minskas till 12.000 resp. 10.500. Dessa siffror äro att betrakta som minimisiffror. Huru stor årlig nyrekrytering av sjukvårdsbiträden, som kan behövas för att fylla detta behov, är synnerligen vanskligt att förutsäga. Under

senare år har avgångsprocenten varit hög. Enligt kommitténs undersökning (se bil. 1) hade endast c:a halva antalet sjukvårdsbiträden en tjänstetid av minst två år. Med utgångspunkt härifrån skulle behovet av årlig nyrekrytering utgöra åtminstone 25 % av kårens numerär eller c:a 3.000 per år. Sinnessjukvårdspersonal. Som redan nämnts behövas om tio år 28.000 vårdplatser vid landets sinnessjukhus. F. n. finnes för sinnessjukvårdens bestridande anställd en vårdpersonal inklusive överordnad personal om c:a 6.400 personer. Av dessa äro 2.400 män och 4.000 kvinnor. Enligt av kommittén gjord beräkning behövas för tillgodoseende av det ökade behovet av vårdplatser och med bibehållande av nuvarande standard inom tio år en vårdpersonal om c:a 7.800, vilket gör en personalökning av 1.400. Statens sjukhusutredning av år 1943 har föreslagit en standardhöjning vid de statliga sinnessjukhusen från en befattningshavare per 3,5 5 vårdplatser till en befattningshavare per 2,7 5 platser. I fall en sådan förbättring skall kunna komma till stånd fordras ytterligare 400 befattningshavare. Härtill kommer eventuell standardhöjning vid de kommunala sinnessjukhusen. Antalet sinnessjukvårdspersonal synes alltså om tio år behöva utgöra minst 7.800. Såsom av nedanstående tablå framgår kan det sålunda angivna behovet tillgodoses enligt olika alternativ.

Ar

Antal kvarstående av den nuvarande kåren

Antal kvarstående om i yrket inträder årligen fr. o. m. år 1947 100 män och 100 kvinnor

200 män och 200 kvinnor

300 män och 300 kvinnor Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

1947 1948 1949 1950

2.408 2.380 2.310 2.240

4.004 3.830 3.640 3.460

2.408 2.480 2.500 2.520

4.004 3.930 3.840 3.740

2.408 2.580 2.700 2.810

4.004 4.030 4.030 4.010

2.408 1 4.004 4.130 2.680 2.890 4.120 3.090 4.190

1.740 De i tablån gjorda beräkningarna förutsätta antaganden om avgång från yrket, vilka grunda sig på de verkliga förhållandena under tiden 1940— 31/10 1943.

77 Av tablån framgår, att utbildning av ett visst antal män leder till en större, ökning av kåren än utbildning av motsvarande antal kvinnor, vilket förhållande givetvis har sin grund i den av giftermål och barnsbörd föranledda större avgången från yrket bland kvinnorna. Om 100 män och 300 kvinnor antagas årligen, crhålles år 1960 en personal av 7.500. Om 150 män och 300 kvinnor antagas erhålles 8.050. Skulle den fulla standardhöjningen uppnås i enlighet med förslaget om en befattningshavare per 2,-5 vårdplatser innebär detta vid oförändrad proportion mellan manliga och kvinnliga vårdare en årlig nyrekrytering av c:a 330 kvinnor och c:a 160 män. Vad gäller behovet av överordnad personal inom sinnessjukvården har för detta redan redogjorts under sjuksköterskebehovet (s. 72).

Kap. 5. Allmänna synpunkter på utbildningen. Vården av de sjuka har i anslutning till den medicinska vetenskapens differentiering och specialisering, som särskilt innevarande århundrade skett i ett ökat tempo, blivit allt mera invecklad. Av sjukvårdspersonalen måste numera fordras mer än förr. Nuvarande utbildning av sjukvårdspersonal tar icke tillräcklig hänsyn härtill. En översyn av sjukvårdspersonalens utbildningsförhållanden har därför blivit nödvändig. Det ekonomiska läget ålägger emellertid särskild försiktighet med hänsyn till reformer, som åsamka det allmänna utgifter. Icke dess mindre kräver situationen en förbehållslös granskning av utbildningsfrågorna för att göra de olika kategorierna av sjukvårdspersonal så väl skickade för sitt arbete som detta kräver. Utbildningsfrågorna ha vidare inflytande på tryggheten och trivseln inom sjukvården och därmed även på rekryteringen av sjukvårdspersonalen. Den nuvarande rekryteringskrisen torde visserligen icke kunna avhjälpas enbart genom deras lösning men knappast heller utan den. När det gäller den lämpligaste åldern för inträde i egentligt sjukvårdsarbete ha olika åsikter gjort sig gällande. Från arbetsförmedlingshåll h a r pekats på vikten, att tiden mellan skolstudiernas avslutande och sjukhustjänstgöringens början icke blir för lång, då flickorna i annat fall söka sig till andra yrken. Den unga flickan borde därför så snart som möjligt i en eller annan form knytas till sjukvårdsarbetet. Från de inom yrket tjänstgörande har å andra sidan pekats på faran att alltför tidigt komma in i ett arbete, som fordrar stor ansvarskänsla. Ett misslyckat försök i alltför tidig ålder kunde ofta innebära att sjukvården ginge miste om en medhjälpare, som vid något senare början bättre kunnat finna sig till rätta. Arbete med sjuka personer förutsätter ett visst mått av mognad hos den som utför detta arbete. Denna mognad inträder vid växlande ålder hos olika individer, men torde i allmänhet vara uppnådd vid 18 år. Emellertid böra även yngre personer kunna anställas i sjukvårdsarbete, men detta bör då ske efter samråd med personalläkaren, som i så fall bör hålla fortlöpande kontroll över vederbörandes hälsotillstånd. Om inträdet i det direkt sjukvårdande arbetet sålunda vanligen kan beräknas ske vid 18 års ålder, är det angeläget, att tiden mellan skolans

79 sDut och inträdet i sjukvården utnyttjas på ett lämpligt sätt. Den av befolkningsutredningen rekommenderade utsträckta husliga yrkesutbildningen synes vara en lämplig förberedelse. Praktik på barnhem eller i familj med barn torde också vara nyttig, särskilt för dem som skola ägna sig åt barnavård. Central vägledning i frågan, huru praktiken lämpligen skall gestaltas, är önskvärd. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen utarbeta råd och anvisningar i detta hänseende. För en ung kvinna, som första gången börjat tjänstgöra på ett sjukhus i vårdarbete, kunna förhållandena där te sig påfrestande. Härtill bidrager den intensiva verksamheten på det moderna sjukhuset, de mångskiftande krav, som ställas på nybörjaren, oro för att genom något fel åstadkomma skada och inte minst det för det unga sinnet ovana och prövande umgänget med svårt sjuka och döende. Tidigare insattes en nykomling i arbetet aväldre kamrater och överordnade. Härigenom blev hon småningom skickad för sina uppgifter. I och med den alltmera stegrade hetsen på vårdavdelningarna, som sammanhänger med kortare vårdtider och mera intensiv undersökning och behandling, h a r allt mindre tid blivit övrig för sådan information och instruktion. Någon systematisk undervisning har endast undantagsvis kunnat förekomma. Härigenom kunna vissa risker uppkomma, t. ex. för överförande av smitta från patient till patient eller från patient till personal. Patientens och personalens trivsel påverkas vidare därav. Anförda synpunkter gälla både sjukvårdsbiträden och blivande sjuksköterskeelever. Gemensam för båda kategorierna är avsaknaden av tillräcklig information och instruktion, innan de sättas att vårda patienter. Avsaknaden av utbildning för sjukvårdsbiträden, som ju utföra huvuddelen av den personliga omvårdnaden om de sjuka på många sjukhus, är dess mera oegentlig, sedan man börjat kräva viss utbildning i sjukvård av befattningshavare, för vilka sjukvården endast är en av många olika yrkesplikter, t. ex. hemvårdarinnor. En viss grad av sjukvårdskunnighet anses också böra bibringas medborgare i allmänhet och olika enskilda föreningar, tidigast Svenska röda korset, ha ordnat särskilda kurser häri över hela landet. En reglerad utbildning även för sjukvårdsbiträden ter sig därför nödvändig. Otvivelaktigt gör bristen på sjukvårdspersonal det svårt att avvara sjukvårdsbiträden och instruktionssköterskor under den tid, som behöves för undervisning i annan ordning än samtidigt med det dagliga rutinarbetet. Nödvändigheten av en viss utbildning motsäges emellertid icke av den allmänna personalknappheten. Denna gör det tvärtom angeläget att nybörjare, som inom kort kunna bli anvisade ansvarsfulla uppgifter, dessförinnan verkligen erhållit en systematisk instruktion. Det har ifrågasatts, om icke kostnaderna för en dylik instruktion — med hänsyn bland annat till den snabba omsättningen — komrae att bli allt för avsevärda i jämfö-

80 relse med vinsten för sjukvården. Den tidsförlust och de kostnader, som en viss tids instruktion innebär för sjukvården, torde dock vara överkomliga, om utbildningen kan motverka den nuvarande stora avgången av sjukvårdsbiträden och bidraga att av dessa skapa en mera fast yrkeskär. Även i framtiden måste man emellertid räkna med en relativt stor avgång av såväl sjukvårdsbiträden som sjuksköterskor genom att de bilda egen familj. Den utbildning, som de dessförinnan förskaffat sig, behöver dock icke vara bortkastad. Det synes nämligen ofrånkomligt att inom sjukvården under det närmaste årtiondet i ökad omfattning bygga på deltidstjänster, antingen så att de tjänstgörande äro flera under mera intensiva tider på dagen eller så att t. ex. två halvtidstjänstgörande tillsammans taga ett skift, och här erbjudes ett verksamhetsfält för gifta sjukvårdsbiträden och sjuksköterskor. Vidare torde det bli allt vanligare, att en gift kvinna, sedan barnen blivit något större, helt återvänder till sitt gamla yrke. Slutligen är den sjukvårdsutbildning, som vederbörande erhållit, nyttig både i det egna hemmet och inom hennes verksamhetskrets. För sjuksköterskeelevernas del har man i äldre tider, i stället för att underlätta den första tiden i sjukvård med dess risk för chockverkan, använt denna tid såsom en avgörande provtid i syfte att alla unga kvinnor, som icke ha krafter nog för den hårda psykiska och fysiska påfrestningen under utbildningstiden eller som icke ha vad som ansetts vara det rätta sinnet för en sjuksköterska, skulle utskiljas före den egentliga elevtiden. Denna verkan har man i många fall också nått genom provmånaderna. Genom dem frånskiljas en ganska stor del, varierande vid olika skolor. De, som genomgått provmånaderna och blivit godkända som elever, ha sedan i flertalet fall fullföljt utbildningen. Avgången under den egentliga utbildningstiden har också i Sverige varit mindre än i något annat land, vilket medfört vissa fördelar för skolorna och för sjukvården. Även för den, som avsett att bli sjuksköterska, men ej passar för yrket, är det en fördel om klarhet häri vinnes redan under provtjänstgöring. Sannolikt har dock metoden från yrket avskräckt ett stort antal, som där skulle kunnat göra ett gott livsverk, både de som redan varit självständiga personligheter och de som varit känsliga för hårda villkor. Yrkesvägledningspersonalen har givit åtskilliga exempel på unga kvinnor, som fått sluta eller slutat sin utbildning med provmånaderna och som sedan visat sig synnerligen lämpliga i närstående vårdverksamhet. Det skall understrykas, att flertalet skolor på senare tid sökt göra provtiden mindre påfrestande än tidigare. En medelväg har sökts mellan skildrad tradition och den flerstädes i utlandet förekommande praxis, enligt vilken eleverna först småningom införas i sjukhusarbetet. Det torde också vara denna väg man bör gå för att söka behålla fördelarna av den ringa avgången under den egentliga elevtiden utan att provmånadernas olägenheter kvarstå. Ungdomen har också numera före ansökan till sjuksköterske-

81 skolan i stor utsträckning tagit anställning antingen som sjukvårdsbiträde eller som praktikant. D e hittillsvarande provmånaderna böra med hänsyn till vad sålunda anförts ersättas med en något längre sjukhustjänstgöring, under vilken man enliigt utländska mönster meddelar instruktion och därigenom systematiskt underlättar för eleven att inpassa sig i sjukhusarbetet. En nära anslutning till den ovan nämnda utbildningen för biträden bjuder sig då. Det är ju fråga om en tjänstgöringsperiod, som i båda fallen har precis samma ändarnål. Sakligt lär föga vara att invända emot att den enkla, praktiska instruktion och information, varom här är fråga, ges åt båda grupperna gemensamt. Var och en som skall bli chef, bör någon tid ha tjänstgjort som kamrat med sina blivande underordnade. Denna gemensamma instruktion är också en parallell till vår för alla gemensamma bottenskola. De motiv, som en gång i tiden anfördes för och emot en gemensam bottenskola, kunna även anföras för och emot en gemensam grundutbildning. Starka skäl tala sålunda för att en gemensam grundutbildning för blivande sjuksköterskeelever och sjukvårdsbiträden kommer till stånd. På samma sätt synas de personer, som för sin utbildning i andra yrken behöva viss sjukvårdskunskap, böra förvärva sådan. Huruvida även medicine studerande böra börja sin utbildning som sjukvårdspersonal på sjukhus, såsom i motionerna I : 47 och I I : 96 ifrågasatts, har kommittén icke ansett sig böra ingå på, då denna fråga bör övervägas vid ordnandet av läkarnas utbildningsförhållanden. Av dem, som erhållit ovannämnda grundutbildning, skola ett flertal sedermera utbildas vidare till undersköterskor eller sjuksköterskor. Lämpligast synes vara, att undersköterskebefattningarna och den särskilda utbildningen härför framförallt reserveras för dem, som med goda vitsord tjänstgjort en längre tid inom sjukvården men sakna intresse eller fallenhet att tillägna sig de mera djupgående kunskaper, som erfordras för att bli sjuksköterska. I utbildningsgången till sjuksköterska bör alltså i regel endast grundutbildningen och utbildning vid sjuksköterskeskola ingå. Med hänsyn till det i det föregående omnämnda stora rekryteringsbehovet för sjuksköterskeskolorna i framtiden är det nödvändigt, att, såsom i direktiven framhålles, rekryteringsbasen till dessa skolor göres vidare. För att möjliggöra en sådan utveckling framstår ett förbilligande av sjuksköterskeutbildningen som ett önskemål. Kommittén har också sett som en av sina viktigaste uppgifter att söka åvägabringa en sådan ordning, att ingen därför lämpad kvinna av ekonomiska skäl skall behöva avstå från att bliva sjuksköterska. I syf:e att främja en ökad rekrytering har i direktiven vidare ifrågasatts en mildring av kraven på teoretiska förkunskaper för inträde i sjuksköterskeskola. Möjligheterna att åstadkomma en sådan mildring äro emellertid

82 såsom i kap. 7 närmare skall utvecklas relativt begränsade, då kunskaper utöver den nuvarande folkskolans äro nödvändiga för att sjuksköterskeeleven skall kunna tillgodogöra sig utbildningen vid sjuksköterskeskolan. Därest en reformering av folkskolan sker, kommer frågan i ett annat läge och får då upptagas till förnyat övervägande. I direktiven framhålles, att en förkortning av utbildningstiden vid sjuksköterskeskolan synes kunna ske genom lämpliga effektiviserings- och rationaliseringsåtgärder. De krav på goda kunskaper hos sina utövare, vilka den moderna sjukvården ställer, tala mot en avkortning av den nu synnerligen begränsade teoretiska undervisningen. Tvärtom föreligger behov att utöka denna. Med hänsyn till att eleverna under sin praktiska utbildning f. n. i stor utsträckning användas till rutinarbete och andra ur utbildningssynpunkt icke väsentliga uppgifter förefaller det däremot möjligt att med intensifiering av undervisningen minska den nuvarande treåriga tiden för den praktiska utbildningen. Kommittén har också inriktat sina ansträngningar på att förkorta denna tid utan att dess värde ur utbildningssynpunkt skall minska. För att erforderlig intensifiering av den praktiska utbildningen skall kunna åstadkommas fordras först och främst att tillräcklig tid avsattes för instruktion. Eleven kan då ej längre räknas som full arbetskraft ulan måste dagligen under viss tid frigöras från rutinarbetet. Detta förutsätter att en viss ökning av den övriga sjukvårdspersonalens antal kommer till stånd. Icke mindre viktigt är, att denna tid verkligen utnyttjas för systematisk instruktion. Med hänsyn till att vederbörande avdelningssköterskor äro hårt arbetsbelastade blir det erforderligt att anställa särskilda instruktionssköterskor, vilka jämsides med avdelningssköterskorna ägna sig åt elevernas praktiska instruktion. På den allmänna sjuksköterskeutbildningens grund måste olika specialutbildningar bygga. Behov föreligger därvid att samordna allmänutbildningen och specialutbildningen på sådant sätt, att onödig tidsförlust undvikes. I detta sammanhang anmäler sig även frågan om en omläggning av barnmorskeutbildningen beträffande vilken sedan flera år tillbaka önskemål föreligga att helt bygga denna på sjuksköterskeskolans grund. Inom vårt lands civila sjukvård förekommer manlig personal f. n. endast inom sinnessjukvården (se s. 64). I Amerikas förenta stater och Storbritannien m. fl. länder erbjudas emellertid män utbildning och arbete även inom kroppsvården. Sålunda mottagas manliga elever vid åtskilliga av Storbritanniens sjuksköterskeskolor. Även om sjukvårdsarbetet i allmänhet lämpar sig mera för kvinnor än för män, synes det naturligt, att även männens arbetskraft, i den mån så är möjligt och lämpligt, tages i anspråk inom detta arbete. Såväl sjukvårdsbiträdets som sjuksköterskans vrkc bör därför stå öppet även för män. Manliga elever böra sålunda

83 kunna mottagas vid sjuksköterskeskolorna och utbildas på samma sätt som de kvinnliga eleverna. Av formella skäl kommer i den följande framställningen att på flera ställen användas yrkesbeteckningar, som förutsätta kvinnligt kön. Vad som säges bör dock gälla lika för män och kvinnor

Kap. 6. Utbildning av sjukvårdsbiträden. Grundutbildning. I föregående kapitel har framhållits, att det är ett berättigat krav, att ett nyanställt sjukvårdsbiträde, en blivande sjuksköterskeelev eller en praktikant erhåller ordentlig instruktion, innan hon sättes att deltaga i den personliga omvårdnaden av patienterna. Trots lovvärda ansatser på vissa håll har det ofta brustit härutinnan. Det är därför angeläget, att en forbättring härvidlag kommer till stånd. Det har i det föregående vidare konstaterats, att den instruktion det här är fråga om lämpligen kan och bör givas gemensamt för alla tre grupperna. Från vissa håll ha framförts önskemål om en särskild skola for sjukvårdsbiträden, helst omfattande ett år. Den utbildning för sådan personal. som enligt tillgängliga uppgifter under senare år anordnats i andragander har också haft formen av kurs eller skola om 8 - 2 4 månader Sålunda anordnas i Finland hjälpsköterskekurser om 8 månader omfattande lektionsundervisning med c:a 100 timmar jämsides med sjukhusarbetet. I Amerikas förenta stater finnas ett 60-tal skolor för »practical nurses». En typ av dessa skolor har 4 månaders läskurs och 8 månaders praktisk tjänstgöring, en annan typ har en första läskurs om 6 veckor och en avslutande sådan om 2 veckor med ett års praktik däremellan. I England gives en tvåårig praktisk utbildning åt »assistant nurses» med en teoretisk kurs om 4 veckor. I ett i september 1947 utkommet betänkande om sjukskoterskeutbildning ifrågasattes att sluta med denna utbildning av »assistant nurses» och i stället ordna en sådan för »orderlies» om 3 - 6 m ^ a d e r Kommittén, vilken, såsom av det föregående framgår, inser det berättigade i önskemålet om en ordnad utbildning för sjukvårdsbiträden, vill också föreslå, att åtgärder vidtagas för att få till stånd en förbättring . detta hänseende, även om den med hänsyn bl. a. till det besvärliga dagsaktuella läget icke anser sig kunna gå så långt, som skett på vissa hall i Ut

MÖjdfgheterna för sjukhusen att giva erforderlig utbildning åt sjukvårdsbiträdena äro emellertid växlande. Ett stort centrallasarett och en liten sjukstuga ha helt naturligt icke samma resurser härvidlag Man kan daiÖr k n a l a s t lägga upp ett enhetligt mönster för h u r u u t b n £ g e n _ l ä m p ligen bör organiseras och genomföras. Detta är ej heller nödvändig utan huvudsaken är, att garantier skapas för att sjukvårdsbiträden erhålla en praktisk och teoretisk instruktion av i huvudsak den omtattarng^m^ säges Sjukhusens huvudmän böra i enlighet härmed ha full frihet att

85 pröva olika system och på det sättet söka sig fram till lämpliga former. I det följande uppdragas emellertid några riktlinjer, efter vilka förevarande frågor enligt vår mening lämpligen böra lösas. När ett nytt sjukvårdsbiträde anställes, bör hon omedelbart omhändertagas för instruktion och orientering om sina arbetsuppgifter. Vid större sjukhus, i första hand centrallasaretten, böra de nyanställda samlas till en kortare informationskurs. Försök med sådana kurser hava gjorts vid centrallasarettet i Linköping och enligt uppgift slagit väl ut. Denna information, vilken huvudsakligen bör förläggas till lektionsrummet och ledas av en särskild instruktionssköterska, bör omfatta en tid av tre— fyra veckor, varefter bör följa praktisk tjänstgöring under överinseende av nämnda sjuksköterska. Medicinalstyrelsen uppgjorde år 1945 förslag till plan för en informationskurs om fyra veckor. Planen upptog 20 timmar anatomi, fysiologi och sjukdomslära, 15 timmar hygien, 10 timmar yrkesorientering, 75 timmar sjukvårdslära samt gymnastik. Planen för de kurser, som hållits vid Linköpings lasarett, har omfattat tre veckor. Med utgångspunkt från tidigare förslag och med stöd av erfarenheterna av de i Linköping anordnade kurserna får kommittén förorda en plan av följande utseende: Teoretisk och praktisk arbetsdagar).

undervisning

ca

100 timmar

under 3 veckor

(18

föreläsare

tim.

läkare

sjuksköterska

4 Kroppens byggnad och dess funktioner med anknytning till hygien och sjukdomsläran, smittospridning Personlig hygien, vari medtages den egna bostadens skötsel. Yrkesorientering och patientpsykologi. (Varje befattningshavares personliga ansvar oavsett tjänsteställning, tystnadsplikten, bemötande mot patienten och dennes anhöriga. Orientering angående uöjligheter till vidare utbildning.) Sju.wårdslära. Teo.-etiska och praktiska lektioner. Häri ingå minst 2 lektionstimmar om kost och dieter eventuellt gvna av läkare eller köksföreståndarinna.

sjuksköterska

ö

sjuksköterska

72 Späibarnsvård

sjuksköterska

3 Summa 100 Av dessa lektioner böra högst 40 vara teoretiska. 5—6 teoretiska och praktisk! lektioner givas per dag. Härtill bör efter första veckan läggas ett par

timmars daglig tjänstgöring å sjukvårdsavdelning. Om möjligt bör gymnastik förekomma. Sjukvårdsläran bör omfatta: Sjukvårdens organisation i stora drag (sluten och öppen sjukvård, kroppssjuk vård, sinnessjukvård etc.) Sjukhusets organisation, de olika avdelningarna och deras uppgifter. Samarbetet mellan olika vård- och behandlingsavdelningar samt mellan dessa och tvätt-, köks- och administrationsavdelningarna. Vårdavdelningens organisation och arbetsfördelningen inom en vårdavdelning med framhållande av varje funktionärs betydelse. Samarbetet inom avdelningen. Ekonomi, sparsamhet med förbrukningsartiklar, mat och tvätt. Renhållning och materielvård av olika slag. Sängen och dess utrustning. Transportmedel, hur en bår bäres, ett rullbord och en säng köres, kryckor, käppar och gångstol. Rengöring av bäcken, urinflaskor etc. Avföringsprov. Mätning av urin. Sterilisering. Skötseln av blommor. Formaliteter vid patientens intagning och utskrivning. Första hjälpen vid olycksfall. Förbandsläggning, enkla förband. Patientens dagliga vård: Temperatur. Tvättning, avtvättning, renlighetsbad. Bäddning. Servering av mat och matning av patienten. Av- och påklädning. Hjälp i och ur sängen, i och liten stol. Förebyggande av liggsår. Vattenbädd, gummikrans, hälkrans etc. Förberedelser till och behandling efter operation. Behandlingar såsom lavemang, omslag, värmedyna, värmekrus etc. Iakttagelser över de sjuka och vikten av omedelbar rapport till avdelningssköterska om förändring etc. Vård av patient under natten. Skötseln av döende och döda. Antalet deltagare i kursen bör lämpligen ej överstiga 30. Genom deltagande i en sådan informationskurs kan sjukvårdsbiträdets utbildning, som redan nämnts, ej anses avslutad. Härtill fordras under den fortsatta praktiska tjänstgöringen fortlöpande instruktion, framför allt under de första tre månaderna. Denna instruktion bör givas av den instruktionssköterska, som lett den nyssnämnda kursen med biträde av avdelningssköterska och undersköterska. Där så är möjligt bör denna praktiska tjänstgöring fullgöras å såväl invärtesmedicinsk som kirurgisk avdelning. Efter ett års praktisk tjänstgöring bör grundutbildningen anses avslutad. Sjukvårdsbiträdet bör då införas i medicinalstyrelsens register över sjukvårdspersonal. Otvivelaktigt skulle det vara av värde, om vid första tjänstgöringsårets slut en avslutningskurs om ett par veckor kunde anordnas med sammanfattning och repetition av vad som under utbildningstiden inhämtats. 1 ) i) Om möjlighet finnes att anordna avslutningskurs vid det första tjänstgöringsårets slut kan denna ges följande i n n e h å l l : Anatomi och fysiologi och sjukdomslära 15 t i m m a r Hygien, smitta och smittrening 10 » Hälso- och sjukkost * * Sjukvårdslära 30 » Barnavård " * Psykologi och etik *> * Orientering om sjukvårdsväsendet 3 » Sjukhusekonomi, materielvård • > Summa 78 t i m m a r

87 Emellertid torde en dylik kurs i nuvarande läge kunna ifrågakomma endast under särskilt gynnsamma omständigheter. I viss mån kan en kompensation härför åstadkommas, genom att under det första året ett antal lektioner givas jämsides med arbetet och spridda över året. Självfallet är det ej möjligt att anordna informationskurs av ovan angivet slag, så snart ett nytt biträde anställes, utan hon får i avvaktan på närmast följande kurs sysselsättas med för henne lämpade uppgifter. Mer än fyra kurser vid ett och samma sjukhus per år synes icke kunna komma i fråga med hänsyn till den praktiska instruktionen, vilken bör omfatta minst tre månader. Det är ett önskemål, att kurser av ovan angivet slag komma till stånd inom alla sjukvårdsområden, förslagsvis vid ett sjukhus i varje landstingsområde och i varje stad utanför landsting med undantag för Stockholm, där kurser kunna ifrågasättas vid fyra kommunala och två statliga sjukhus. Det torde då bliva möjligt att låta flertalet nybörjare genomgå en sådan kurs. Utgår man från, som ovan nämnts, att fyra kurser kunna hållas årligen vid vart och ett av dessa sjukhus, skulle enligt av kommittén företagna beräkningar möjlighet finnas att tillgodose detta önskemål, under förutsättning att den praktiska tjänstgöringen fullgöres även vid andra sjukhus än dem, där kurser hållas. Särskilt under nuvarande förhållanden kunna emotses svårigheter att anordna dessa informationskurser, och man torde därför få utgå från att dylika, huru betydelsefulla de än äro, ej omedelbart kunna komma till stånd i alla sjukvårdsområden. Angeläget är dock att, till dess så kan ske, andra åtgärder vidtagas för att tillförsäkra nybörjarna bästa möjliga instruktion i arbetet, lämpligen i enlighet med vad som nedan förordas beträffande de mindre sjukhusen. Vid full utbyggnad torde behov föreligga för denna utbildning av 36 instruktionssköterskor. Vid mindre sjukhus torde i första hand undersköterskan å den avdelning, där sjukvårdsbiträdet skall tjänstgöra, få taga hand om den nyanställda och giva erforderlig praktisk instruktion. Denna bör huvudsakligen omfatta undervisning i det elementära sjukvårdsarbetet, såväl städgöromål som den allmänna vården av de sjuka, såsom bäddning, skötseln av patientens personliga hygien och servering av måltider samt allmän passning av den sjuke. För att vården skall kunna utföras på bästa möjliga sätt fordras även vissa elementära teoretiska kunskaper, som böra meddelas avsjuksköterska och läkare. Otvivelaktigt skulle det vara av värde om vid den grundläggande utbildningen tillgång funnes till en tryckt handledning med kortfattade upplysningar om vad ett sjukvårdsbiträde bör veta. I denna bör lämnas en orientering om sjukvårdens och sjukhusets organisation, om hygien och smittskydd, om sjukvårdsutensilier och hur de

88 skola användas, om vården av de sjuka och om möjligheterna till vidare utbildning och avancemang etc. Det synes böra ankomma på medicinalstyrelsen att låta utarbeta en sådan handledning. Den grundutbildning, som sålunda skisserats för sjukvårdsbiträden, bör som nämnts komma även blivande sjuksköterskeelever och aspiranter till andra yrken med krav på viss sjukvårdskunskap till del. Emellertid torde det här bliva nödvändigt att avkorta den praktiska tjänstgöringen i jämförelse med den för sjukvårdsbiträden föreslagna, så att ej den samlade utbildningstiden blir alltför lång. Vad angår de blivande sjuksköterskecleverna ha olika alternativ diskuterats. Som i det följande kommer att föreslås, bör ovan angiven grundutbildning sättas som villkor för inträde i sjuksköterskeskola. För att denna anordning ej skall verka rekryteringshämmande har kommittén stannat för att fastställa minimitiden för grundutbildningen till 4 månader, om informationskurs genomgåtts, samt till 6 månader om instruktion endast givits jämsides med tjänstgöringen. Då inträdesåldern vid sjuksköterskeskola föreslås bibehållas vid 19 år och förberedande tjänstgöring vid sjukhus kan påbörjas vid 18 år, torde emellertid ett stort antal^ sjuksköterskeaspiranter komma att utnyttja möjligheten till förpraktik å sjukhus ett helt år. Vad slutligen gäller den tredje gruppen, aspiranterna till med sjukvårdsyrket närbesläktade yrken, fordras för olika yrken olika lång praktik. Kortare tid än fyra månader, som föreslagits såsom minimum för blivande sjuksköterskeelever, torde dock icke böra ifrågakomma för dessa. Om ytterligare teoretisk undervisning än vad som därunder med fördel kan givas skulle fordras för aspiranterna till viss yrkesgrupp, torde dessa kunskaper böra meddelas först i den speciella yrkesutbildningen.

Vidareutbildning. En naturlig väg är, som redan nämnts, att dugliga och studieintresserade sjukvårdsbiträden utan större tidsutdräkt söka sig in i sjuksköterskeskolorna. För att bereda sjukvårdsbiträden, som av olika skäl ej önska genomgå sjuksköterskeskola vissa möjligheter till befordran, ha på sina håll inrättats särskilda undersköterskebefattningar, och kommittén har i kap. 4 förordat, att man bör fortsätta på den redan inslagna vägen, varvid man hör eftersträva, att en undersköterskebefattning inrättas å varje vård- och behandlingsavdelning.

89 För att göra sjukvårdsbiträdena kompetenta för dessa mera ansvarsfulla undersköterskebefattningar ha särskilda kurser, såsom framgår av i kap. 3 lämnad redogörelse, anordnats. Även enligt vår mening bör för behörighet till underskötersketjänst erfordras genomgång av särskild kurs. Denna bör lämpligen stå öppen för sjukvårdsbiträden, som fullgjort fyra års väl vitsordad tjänstgöring vid sjukhus. Det är nämligen med tanke på bl. a. sjukvårdsbiträdets kommande uppgifter såsom handledare i arbetet av yngre kamrater av vikt, att hon äger en viss mognad vid tillträde till kursen. Kursen bör omfatta anvisningar angående handledning av nybörjare, undervisning i sjukhusekonomi inkl. materielkännedom och inventarievård samt sjukhushygien. Då kursdeltagarna enligt vad ovan föreslagits tidigare böra ha erhållit instruktion i sjukvårdslära, behöver kursplanen icke upptaga så många timmar i detta ämne, som nu sker i liknande kurser. Huvudsakligen med hänsyn härtill men även på grund av svårigheter att erhålla lokaler och lösgöra personal för en längre tid har kommittén stannat för en kurs om c:a 6 veckor och vill för sådan kurs förorda följande kursplan. Anatomi, fgsiologi, baklcriologi och sjukdomslära Hygien Personlig hygien och sexualhygien 4 timmar Allmän hygien. Särskilt om sjukhushygien och rengöring 6 » Näringshygien. Hälsokost och sjukmat Barnavård, barnsjukdomar Det friska spädbarnets utveckling, vård och uppfödning. Något om barnsjukdomar. Praktiska övningar (4 timmar). Sjukvårdslära Repetition och mera ingående undervisning av det som genomgåtts i grundutbildningen med anvisningar och övningar i handledning av ny personal. Något om läkemedel och dess inverkan på patienten. Första hjälpen vid olycksfall. Laborationer (Heller och Alraén). Sysselsättningsterapi. Seminarieövningar. Psykolor/i och etik med tillämpningar på sjukhusarbetet Samarbete mellan olika personalgrupper och avdelningar inom sjukhuset Sjuklusekonomi inkl. materielkännedom och inventarievård Medicinal- och socialförfattningar Den öppna hälsovården och sjukvården. Den slutna vården. Sociallagstiftning och socialvård. Kurators verksamhet. Studiebesök 3 st. ä 3 timmar Summa

35 timmar 10 »

6 10

» »

8 6 8 8

0 150 limmar

90 I genomsnitt böra 2 lektioner per dag vara av praktisk art. Kursen bör avslutas med förhör i huvudämnena. Intyg om godkänd genomgången kurs bör utfärdas. Dylika kurser böra anordnas till en början en gång om året inom varje sjukvårdsområde och därefter vid behov. Den för grundutbildningen anställda instruktionssköterskan bör leda kursen och i huvudsak handhava undervisningen. Elevantalet bör ej överstiga 30. Under den närmaste tiden eller så länge kursdeltagarna utgöras av sjukvårdsbiträden, vilka icke erhållit den ovan förordade grundutbildningen, torde kurserna böra omfatta mera undervisning i sjukvårdslära. I detta sammanhang bör beaktas, att det finnes en stor grupp äldre biträden, som ej fått någon teoretisk undervisning, men genom många tjänsteår blivit kunniga och erfarna. De äldsta och mest kvalificerade av dessa torde de närmaste åren kunna befordras till undersköterskor utan genomgående av teoretisk kurs, såsom också redan i viss utsträckning tillämpats.

Kap. 7. Sjuksköterskeutbildningen i allmänhet A.

Villkor för inträde i

sjuksköterskeskola.

I föregående kapitel har förordats, att sjuksköterskeelev skall ha tjänstgjort en tid å sjukhus och därunder ha erhållit viss grundutbildning för att kunna vinna inträde i sjuksköterskeskola. Minimitiden för denna tjänstgöring har föreslagits till fyra resp. sex månader, beroende på om där omnämnd informationskurs genomgåtts eller ej. Denna grundutbildning är avsedd att ersätta den nuvarande provtjänstgöringen, vilken sålunda föreslås skola upphöra. Elevens lämplighet för sjuksköterskeutbildning blir under denna sjukhustjänstgöring bedömd dels av vederbörande avdelningssköterska, dels av instruktionssköterska. Genom en sådan anordning torde garantier vinnas for ett tillräckligt betryggande urval. Under grundutbildningen ådagalagd lämplighet för sjuksköterskeutbildning bör styrkas med intyg, utfärdat i enlighet med ett av medicinalstyrelsen uppgjort formulär. Från vissa håll har gjorts gällande, att nuvarande fordringar för inträde till sjuksköterskeskolorna äro alltför stränga, vilket skulle hava medfört. att sjukvården gått miste om många goda arbetskrafter. Vi ha upptagit frågan till prövning och funnit, att vissa jämkningar av bestämmelserna kunna göras. lider. Minimiåldern för inträde i sjuksköterskola sänktes år 1945 från 20 till 19 år. På en del håll anses emellertid även denna åldersgräns vara för hög. I medvetande om de stora fysiska och psykiska krav, som ställas på sjukvårdspersonal, har reformönskemålet dock på denna punkt i allmänhet ej gått längre än till en sänkning till 18 år. Flertalet av tillfrågade sjuksköterskor (se bil. 1 tab. 16) har uttalat sig för en minimiålder om 20 år. Av det resonemang, som förts i kap. 5, framgår, att enligt kommitténs åsikt 18 år är en godtagbar ålder för inträde i sjukvårdsarbete. Om under detta år ovannämnda grundutbildning fullgöres, synes inträde i sjuksköterskeskolan som hittills i allmänhet böra kunna ske vid fyllda 19 år. I särskilda fall bör emellertid dispens kunna givas. Hittills ha dessa dis-

92 pensärenden handlagts i medicinalstyrelsen. De synas lämpligen kunna överföras till vederbörande skolstyrelse, om såsom förutsättning för bifall sättes att det genom intyg från vederbörande personalläkare styrkes, att sökanden äger tillräcklig fysisk och psykisk mognad. Den övre åldersgränsen är nu 27 år och har satts med tanke på att eleven skall vara utbildad före 30 års ålder. Detta har hängt samman med dels, att vissa huvudmän satt 30 år som maximiålder för erhållande av pensionsberättigad anställning, dels att sjuksköterskan, för vilken pensionsåldern satts till 55 år, endast genom att få anställning före fyllda 30 år hunnit få de för oavkortad pension fastställda 25 tjänsteåren, vilket varit angeläget på grund av sjuksköterskornas låga pensioner. Med hänsyn till det befolkningspolitiska läget och under beaktande av att sjuksköterskornas pensioner med sannolikhet regelmässigt komma att bringas i nivå med nu gällande avlöningsförhållanden, synes emellertid någon övre åldersgräns icke längre vara motiverad. Hälsotillstånd. På grund av att tillströmningen till banan intill de senaste åren varit god och med tanke på arbetsdagens längd och arbetets relativt tunga karaktär ha sjuksköterskeskolorna som regel gallrat bort sökande, som varit behäftade med något lyte eller någon kroppslig svaghet, även om lytet eller svagheten icke i och för sig varit hinderlig för utövandet av sjuksköterskeyrket. Den förberedande sjukhustjänstgöringen kan bli av stort värde i det hänseendet, att en noggrann hälsokontroll under denna bör kunna ge tillräckliga garantier för ett lämpligt urval med avseende på inträdessökandenas hälsa. Det är av vikt, att bestämmelserna för inträde överensstämma med de villkor, som gälla för erhållande av ordinarie anställning i statliga och kommunala tjänster. Beträffande synskärpa pågår redan en utredning inom medicinalstyrelsen. Kommittén rekommenderar, att genom medicinalstyrelsens försorg ett för alla sjukskötcrskeskolor gemensamt formulär för läkarintyg beträffande hälsotillståndet utarbetas för inträdessökande. Skolunderbyggnad. Av kap. 3 framgår, att för närvarande drygt 50 % av landets sjuksköterskor genomgått högre skolor med åtföljande studenteller realexamen eller normalskolekompetens samt att större delen av de övriga deltagit i två teoretiska kurser vid folkhögskola. I enlighet med uppgifterna i vidstående tablå 1 och 2 torde man fä antaga, att för den närmaste framtiden en stor del av den nödvändiga utökningen av sjuksköterskekåren kommer att hämtas från den grupp ungdomar, som ha lägre skolbildning än realexamen. De fordringar, som uppställts i fråga om teoretiska förkunskaper för intagande i sjuksköterskeskola, inskränka givetvis antalet inträdessökande. Ju starkare sjuksköterskebristen gjort sig gällande och ju mer antalet elevansökningar sjunkit, desto mera har den frågan trängt sig på,

93 Tablå 1. Antalet flickor födda 1924 och kvarlevande 1944, deras skolunderbyggnad samt det antal av dem, som sökt inträde i sjuksköterskeskola.

Erhållen

Antalen un- Antal, som Antalen un1944 sökt der a i % av der e i % av inträde i slutsumman antalen u n sjukskötersunder a der a keskolor i

Antal flickor

skolunderbyggnad

a

b

c

d

i r,?ii

a i

oe

6,8

3,8

17,5

Normalskolekompetens: Teoretisk

1.568 Praktisk

?! 91 1

14,1

87,o

100,0

2,0

3,5 i

l Härvid förutsattes, att samtliga inträdessökande äro 20 är, vilket antagande k u n n a t göras d i åldersfördelningen varit j ä m n under senare år.

Tablå 2. Skolunderbyggnaden

År

hos de sökande

till

sjuksköterskeskolorna.

De s ö k a n d e s skolunderbyggnad: Godkänt elevantal FolkSkolAntal vid skola underNormalsöHögre Folksju k sköStuskoleRealmed Folk- byggnad kande terskedentfolkhögicke kompe- examen annan skola skolorna examen skola skola uppteus påbygggiven nad

520 »

236 3

384 3

240 6

423"

53 *

l Därav 1 utländsk. - Därav 6 utländska. Dä-av 8 u t l ä n d s k a . 0 Därav 2 utländska.

Därav 3 utländska.

•• Därav 9 utländska.

om det icke vore möjligt att lätta på de teoretiska kunskapsfordringarna och därmed bredda rekryteringsbasen. Särskilt har det gjorts gällande, att de uppställda fordringarna i alltför hög grad lagt hinder i vägen för dugliga sjukvårdsbiträden att utbilda sig till sjuksköterskor. Man har hävdat, att större livserfarenhet, allmän mognad och praktiskt handlag många gånger kunde ersätta felande skolkunskaper. I den mån dessa kunskaper

ej ansåges kunna undvaras, borde de kunna inhämtas genom korrespondensundervisning och deltagande i aftonskolor och liknande. Det har också pekats på den praktiska realskolan som en lämplig skolform för blivande sjuksköterskor. Om också dess kursplaner åtminstone för närvarande ur denna synpunkt icke vore helt tillfredsställande, skulle detta kunna ändras vid en undervisningsreform. Enligt kommitténs mening äro skolkunskaper utöver dem, som den nuvarande folkskolan meddelar, nödvändiga för att en elev skall kunna tillgodogöra sig utbildningen vid sjuksköterskeskolorna. Antingen kunna dessa kunskaper meddelas i sjuksköterskeskolan som en förkurs i denna eller ock böra eleverna redan vid inträdet i sjuksköterskeskolan besitta dessa kunskaper. Det första alternativet är av organisatoriska skäl knappast möjligt att genomföra och skulle därjämte draga betydande kostnader och i viss mån innebära en onödig dubblering av samhällets utbildningsmöjligheter. Man torde därför i framtiden liksom hittills få stanna för det sistnämnda alternativet, att eleverna skola hava förvärvat tillräckliga kunskaper före inträdet i sjuksköterskeskolan. Frågan är då, vad som skall anses som tillräckliga kunskaper. Skolunderbyggnad, som erhållits i gymnasium, flickskola med normalskolekompetens eller realskola, är självfallet av stort värde för blivande sjuksköterskor och för vissa uppgifter inom sjukvården är behovet av personal med nämnda utbildning särskilt framträdande. För dem som icke erhållit sådan eller därmed jämförlig skolunderbyggnad är en komplettering av folkskolekunskaperna, framförallt i svenska, matematik, biologi, fysik och kemi, erforderlig. Denna komplettering kan ske på olika sätt. Det hittills vanligaste och det kommittén i första hand vill förorda är genomgång av två teoretiska kurser vid folkhögskola. Därigenom bibringas eleverna icke blott de nödvändiga kunskaperna i ovan angivna ämnen utan erhålla dessutom en allmänbildning, som är mycket värdefull för deras blivande arbete som sjuksköterskor. Andra kompletteringsvägar böra emellertid stå öppna, t. ex. korrespondensstudier, självstudier o. dyl. Genom intyg från lärare, som skolans styrelse godkänner, böra sådana sökande styrka sig äga kunskaper i ovan berörda ämnen av samma omfattning, som skulle ha förvärvats vid genomgång av folkhögskola. Vad angår folkhögskolorna ha dessa reagerat mot sjuksköterskeskolornas nuvarande krav på särskilda graderade betyg i svenska, matematik, biologi, fysik och kemi. En sådan betygsättning anses ägnad att övervärdera kunskaper i dessa ämnen på bekostnad av folkhögskolans humanistiska ämnen och samhällskunskap. Betygsfordringarna föranleda vidare ofta ifrågavarande elever att på kortast möjliga tid tillägna sig det erforderliga vetandet genom läxläsning. Inlärandet blir härigenom lätt ytligt och metoden strider mot en av folkhögskolans bärande idéer, nämligen den, som syftar till att genom föredrag, samtal och bokliga studier utan jäkt och

95 p r e s s av betygsättning fördjupa vederbörandes kunskaper och att stimulera tilil självstudier efter folkhögskoletiden. F r å n sjuksköterskeskolorna torde i regel ha medgivits, att den nu ant y d d a kritiken är befogad till viss grad. Att man ej lyckats komma till rätta med problemet utan fasthållit vid sin fordran på realexamen eller däremot i sdort sett svarande utbildning, vanligen styrkt genom betyg i skilda ämnen, torde emellertid framförallt ha bottnat i svårigheten att hitta en entydig formel, som i korthet anger de erforderliga kunskapsförutsättningarna, s a m t i svårigheten att utan betyg få tillförlitliga hållpunkter för bedömande, huruvida det erforderliga kunskapsmåttet inhämtats. Sjuksköterskeskolorna ha enstämmigt vitsordat den höga kvaliteten av den undervisning som meddelats i folkhögskolekurser. Det har därför synts kommittén angeläget att få till stånd en överenskommelse, som kunde befordra denna utbildningsväg. Efter överläggningar med folkhögskolelärarnas förening har kommittén enats med den om ett förslag till minimikursplan vid folkhögskolor för sjuksköterskeaspiranter. Efter samråd med kommittén har medicinalstyrelsen för yttrande till sjuksköterskeskolorna översänt såväl det utarbetade förslaget till bestämmelser rörande normalkurs vid folkhögskola för aspir a n t e r till sjuksköterskeskolor (bil. 6), som ett förslag till intygsformulär för nämnda kurs. Enligt förslaget bör undervisningen inhämtas under minst två teoretiska folkhögskolekurser och pågå sammanlagt 42 veckor och i varje fall ej kortare tid än 37 veckor. I olikhet mot vad som nu oftast är fallet böra kurserna kunna förläggas till såväl sommar- som vinterhalvår och därigenom k u n n a genomgås på ett år. Undervisningen bör omfatta de humanistiska och medborgerliga ämnen, som upptagas i folkhögskolans kursplaner, samt de för sjukvårdsundervisningen grundläggande ämnena till det omfång och det timantal, som framgår av förslaget. Inträde i sjuksköterskeskola bör endast beviljas den folkhögskoleelev, som kan förete intyg att hon på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodogjort sig den sålunda meddelade undervisningen. Som av det ovan anförda framgår har kommittén ej ansett det möjligt att i någon avsevärd grad mildra fordringarna på teoretiska förkunskaper för inträde i sjuksköterskeskola. I den mån den nu pågående skolutredningen kominer att leda till en förbättrad folkundervisning öka emellertid förutsättningarna för en direkt anknytning av sjuksköterskeutbildningen till denna undervisning. Angeläget är under sådana förhållanden att åtgärder vidtagas för att underlätta för unga kvinnor, i första hand dugliga sjukvårdsbiträden, att förvärva den kompletterande utbildning, som är erforderlig. Förutom de statliga stipendier, som utgå till elever vid folkhögskolor, ha flera landsting ställt särskilda stipendier till förfogande, i vissa fall avsedda för sjukvårdsbiträden, som önska förvärva nödiga förkunskaper för inträde i sjukskö-

96 terskeskola. Det synes önskvärt, att dessa stipendiemöjligheter utvidgas. Önskvärt är vidare, att sjukhusens huvudmän låta dugliga sjukvårdsbiträden bibehålla viss del av lönen under tid, som de genomgå folkhögskola, under förutsättning att de därefter söka inträde i sjuksköterskeskola. Kunskaper i matlagning. Som merit för inträde i sjuksköterskeskola framhålles i medicinalstyrelsens reglemente kunskaper i enkel matlagning. Även om sjuksköterskan mera sällan har något med tillagningen av patienternas kost att göra, bör hon i det hälsovårdsarbete, som är en av hennes uppgifter, även förstå att råda patienten, när det gäller såväl hälsokost som sjukdiet. I undervisningen vid sjuksköterskeskolan ingår också en kort kurs i näringslära och dietetik, vilken förutsätter elementär kunskap i matlagning. Detta inträdesvillkor synes böra kvarstå. Om en i övrigt lämpad sökande skulle sakna intyg om kunskaper i matlagning, bör detta dock icke få vara en anledning att vägra henne inträde i sjukvård. I stället bör hon rekommenderas att vid tillfälle komplettera denna brist i sin utbildning. Intagningsbeståmmelser i övrigt. För sjukvården liksom för andra människovårdande yrken är det av vikt, att aspiranterna ha vissa personliga förutsättningar. Detta har man vid sjuksköterskeskolorna i förväg sökt förvissa sig om genom frågeformulär, omnämnda i kap. 3, vilka formulär utsänts till olika personer med vilka den sökande varit i närmare beröring. Vi finna metoden såsom sådan icke anmärkningsfri. Frågorna i formulären äro ofta onödigt detaljerade eller mindre klara. Om begreppen »hedrande vandel» och »för sjukvårdsverksamheten lämpliga egenskaper», vilka enligt medicinalstyrelsens reglemente böra av den sökande styrkas, är uppfattningen bland allmänheten mycket skiftande. Vi rekommendera, att man i första hand inhämtar underrättelse, där detta anses böra ske, från läroanstalt och sjukhus, där sökanden studerat resp. tjänstgjort, och i så fall efter förenklat, för alla skolor lika lydande formulär. I detta bör huvudvikten läggas vid sådana egenskaper, som spela en särskild roll för sjuksköterskans kontakt med patienterna. Intagningen i sjuksköterskeskolorna bör alltjämt vara decentraliserad. Angeläget är emellertid, att åtgärder vidtagas för en clearing mellan olika skolor, så att deras kapacitet fullt utnyttjas. Kommittén förutsätter, att medicinalstyrelsen, som vidtagit vissa åtgärder i detta hänseende, ägnar denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Psykotekniska prov. Man har inom kommittén även diskuterat lämpligheten av att antingen ersätta provtjänstgöringen med intelligenstestningar eller psykotekniska prov eller också att kombinera den med sådana prov. Metoden har sedan ett flertal år prövats i andra länder, bland annat vid Oslo sjuksköterskeskolor, där alla antagna elever genomgå psykotekniska prov. Det har visat sig, att resultatet av dessa prov oftast väl över-

97 enssdämmer med den uppfattning skolans ledning fått av eleven. Värdet av pirovet kan väl anses vara just den trygghet, som ligger i att man på två olik;a sätt kommit till samma uppfattning om en elevs förmåga och lämplighet. I det förslag till sjuksköterskeutbildning, som framlagts av en finsk statllig kommitté, rekommenderas sådana prov, vilka jämte vissa inträdesexamina i skolämnen skulle pågå c:a 2 veckor strax före utbildningens börjian. Värdet av psykotekniska prov är i hög grad beroende av testledaren. Med beaktande av det fåtal utbildade på detta område, som ännu finnas i vårt landl och med tanke på sjuksköterskeskolornas spridning över hela landet synes man för närvarande ej kunna genomföra psykotekniska prov som urvalsmetod vid antagandet av sjuksköterskeelever annat än på vissa platser. Det skulle vara av värde, om en försöksverksamhet med psykoteknisk prövning av eleverna kunde bedrivas vid någon eller några skolor. Experter p å området rekommendera grupptestningar i form av skriftliga intelligensprov, åtföljda av en skriven självbiografi eller liknande uppsats. Det framihålles emellertid av dessa experter, att då det ej endast gäller att fastställa intelligensnivån utan även att få en uppfattning om karaktärsegenskaperna och då möjligheterna härför ännu äro relativt små, man även ur den synpunkten ej kan vänta sig alltför mycket vägledning genom psykotekniska prov. Proven böra därför åtminstone till dess situationen ändrats endast ifrågakomma såsom ett supplement till den bedömning, som verkställts vid en personlig intervju, och resultatet av grundutbildningen i sjukvård bör för närvarande tillmätas utslagsgivande betydelse.

B.

Sjuksköterskeutbildningens innehåll, omfattning anordnande.

och

Såsom av kap. 3 framgår är sjuksköterskeutbildningen såväl teoretisk som praktisk. Den teoretiska undervisningen ligger till grund för den praktiska utbildningen och tjänar dessutom till att förklara och fördjupa de under denna utbildning erhållna kunskaperna. Vår strävan har varit att söka uppnå en väl avvägd fördelning mellan innehåll och omfattning av såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen. Härvid h a r det i första hand gällt att fastställa de kunskaper och de färdigheter en sjuksköterska bör inhämta och inlära under sin sammanlagda utbildningstid. För att få en uppfattning härom har en subkommitté bestående av ledamöterna Dillner, Schuberth och Thomson med biträde av vissa experter genomgått lärostoffet. Man har därvid sökt fastslå vad som

98 kräves för en någorlunda tillfredsställande utbildning beträffande såväl antalet timmar i de olika läroämnena som innehållet och omfattningen av den praktiska utbildningen. Med ledning av en omfattande utredning av subkommittén i nämnda hänseenden ha vi funnit, att en avkortning med ungefär ett halvt år av den nuvarande utbildningstiden bör kunna ske under följande förutsättningar, nämligen att man för den huvudsakliga teoretiska undervisningen bibehåller det s. k. blocksystemet med eleverna frigjorda från arbetet på sjukavdelningen och att kunskapsinnehållet i denna undervisning ökas — se nedan under punkt 1. att den praktiska utbildningen intensifieras och rationaliseras — se nedan under punkt 2. att eleverna under den praktiska utbildningen erhålla en viss fortlöpande undervisning, vilken bör givas dels som teoretisk undervisning i form av jämsidesläsning och dels som handledning i det praktiska arbetet av härför tillsatta instruktörer — se nedan under punkt 3.

1. DEN TEORETISKA UNDERVISNINGEN UNDER LÄSKURSER. Under årens lopp h a r i stort sett en kontinuerlig ökning skett av den teoretiska undervisningen. Det allt större lärostoffet har varit en följd av att kraven på sjuksköterskans kunskaper och färdigheter ha stegrats. Sjukskölerskeskolorna ha för närvarande en uppdelning av skoltidens teoretiska del i vanligen tre läskurser om sammanlagt 4%—5 månader. Detta särskiljande av den teoretiska undervisningen från praktisk tjänstgöring måste i jämförelse med den gamla metoden, som sökt bibringa eleven teoretiska kunskaper samtidigt med att hon räknades som hel arbetskraft på avdelningen anses som ett väsentligt framsteg. Gentemot den äldre undervisningsformen har nämligen blocksystemet mycket bestämda fördelar. Eleven får tid och krafter att verkligen tillägna sig den teoretiska undervisningen och denna organiseras på ett ur pedagogisk synpunkt mera tillfredsställande sätt, då man kan räkna med att disponera elevernas hela arbetsdag. Dessa fördelar hos blocksystemet kunna dock göra sig gällande endast om schemat icke är överfyllt. Efter bearbetning av subkommitténs förslag angående de skilda läroämnenas omfång vilja vi förorda en undervisningsplan om 800 lektioner, innefattande även 60 timmar gymnastik och ett 40-tal timmar studiebesök.

99 Planen omfattar c :a 150 timmar mer än den av medicinalstyrelsen 1943 föreslagna planen eller vad som n u tillämpas vid statens sjuksköterskeskola. Undervisningsplanen framgår av tablå å följande sida. I denna äro också upptagna vissa utbildningsförslag, som i andra länder tjänat till mönster vid uppläggandet av sjuksköterskeskolornas studieplaner. Flerstädes i utlandet lägges större vikt vid den teoretiska utbildningen än hos oss. I Amerikas förenta stater ges ofta denna teoretiska utbildning vid vanliga högskolor, medan den praktiska utbildningen till stor del består i demonstrationer. Kommittén anser, att skoltidens teoretiska del, i likhet med vad nu vanligen sker, bör uppdelas i tre läskurser, av vilka den första bör förläggas till början, den andra till mitten och den tredje till slutet av utbildningstiden. Av stor betydelse för undervisningsresultatet är en god koordination av de olika ämnena genom samarbete mellan ämneslärarna. Särskilt bör beaktas lämpligheten av att en av läkare hållen lektion i sjukdomslära som regel följes av en lektion i sjukvårdslära, varunder sjuksköterskan får tillfälle att framhålla sjuksköterskans uppgifter vid vården av den sjuke. Vid bedömandet av lärostoffets omfattning och det antal lärotimmar, som i vårt förslag anslås till de olika ämnena, böra följande synpunkter beaktas. Genom medicinens utveckling tillföres sjukvården ständigt sädana diagnostiska och terapeutiska metoder, där icke sällan det åsyftade resultatet kan spolieras genom bristande exakthet eller felaktiga åtgärder, som bero på en icke tillfredsställande kännedom om åtgärdernas innebörd. En viss allmän kunskap om vår kropps byggnad och funktioner under normala och sjukliga förhållanden är nödvändig för var och en, som skall sättas i sådant arbete, som åvilar en sjuksköterska. I vårt land måste på grund av vårt relativt ringa antal läkare på en sjuksköterska läggas vissa uppgifter, vilka under andra förhållanden skulle ha åvilat läkaren. En viktig del av sjuksköterskans arbete kan därför betecknas som läkareassistans. Härför fordras icke blott tekniskt kunnande utan även en på viss kännedom om vår kropp och dess funktioner grundad medicinsk insikt. Sådan vinncs icke utan att avsevärd tid anslås härför. Sjuksköterskeundervisningen bör liksom numera varje annan medicinsk undervisning sammanknytas med preventiva och sociala aspekter. Timantalet måste ge utrymme även för dessa synpunkter. Undervisningen bör ske i lektionsform samt genom diskussioner och icke genom föreläsningar. Att undervisningen sker i lektionsform synes särskilt vara påkallat, då det gäller att bibringa kunskap till elever, som icke i nämnvärd utsträckning tränats att självständigt driva studier. En alltför kortfattad genomgång av kunskapsstoffet lämnar icke tid till förkla-

100 Tablå över föreslagen teoretisk undervisning uppställd i jämförelse med statens sjuksköterskeskolas kursplan och vissa utländska kursplaner.

Läroämnen

Amerikanska Danska Statens sjukskö- sjuksköterskeKommit- sjukskö- tersketéns för- terske- förening- föreningens för- ens norskola slag slag malför1947 1916 slag 1937—43

Anatomi, fysiologi, patologi och] ärftlighetslära I 65 Kemi i Bakteriologi ! 20 Hygien ! 20 Närings- och dietlära j 'JO Dietmatlagning j 20 Sjukvårdslära: Sjukvårdsteknik oeh allmän sjukvårdslära ! 165 Laborationer j 20 ; Läkemcdclslära 40 Psykologi I 30 Medicinska s j u k d o m a r j 60 Tuberkulos : 5 Epidemiska sjukdomar. Hud-! och könssjukdomar j 12 Barnavård. Barnsjukdomar ; 30 Sinnessjukdomar j 15 Kirurgiska sjukdomar inkl. orto-j pedi ! 68 Obstetrik. Gynekolog!. Moder-i skapsvård I 10 Ögon-, öron-, n ä s - och halssjuk-J domar I 10 Sjukvårdens ledande principer! och historia. Kurs- och yrkes-j orientering ] 31 Medicinsk medborgarkunskap in-! klusive öppen vård ; 30 övrig sociallagstiftning ! 15 ; Kuratorsverksamhet 5 Sjukhusprästens arbete ! .'! Om undervisning 4 Repetition, examen ! Studiebesök 39 Gymnastik | 60

132 l 22 2i)

60') 10 ! ) 16") (28-) \ 16

163 25 i 35 I 20-24') : (47

222 10

I I

8 10 15

10 28 12

<l

15 (46 1

KanaInternadensiska tionella sjukskö- sjuksköterske- terskeförförening- bundets ens nor- n o r m a l malförförslag slag 1934—39 1936

8 0 - 90 3 0 - 40 3 0 - 40 2 5 - -35 (50- -60

90-105 80-90 45-60 B ") (90

\m

4 165—175*) 120 -1306 ) 120-160*)

)

)

30 30 270°)

60-80 60-80

45- -50 35 -45 190 -100

40-60 20-30 (60-90

4 0 - -50 3 5 - -45

30—45 30—45

70- -80

60-90

30- -40

30-45

35-50

45—65

(35—45

30-45 10-15

i i

4«J

70—105 30—45 30-45 30-40 (40—60 l

60—80

1» 11

i

46-)

(12

27 20

l

i 18—14 25

6 24 42 36 72

30 30 30

\ s

)

15—20

784 1145-1255 7 5 0 - 9 0 0 6 9 0 - 1 0 0 5 645 800 i ) Medeltimantalet i skolorna är 10. Vid flera skolor saknas ämnet. 2) Dessa ämnen givas helt eller delvis i en fristående första läskurs förlagd till folkhog skola, d ä r även allmänbildande ämnen givas. Vissa svårigheter föreligga att h ä r helt kunn: skilja ämnesgrupperna åt. 3) Ingår i undervisningen i sjukvårdslära. 4) Härtill kommer systematiskt bedrivna praktiska övningar på sjuksalen (i amerikanska tor slaget upptagna till 460 t i m m a r ) . 5) Ingår i undervisningen i kemi, bakteriologi och fysiologi. c) Medicinska och kirurgiska s j u k d o m a r ha idetta förslag icke åtskilts. I timantalet inga undervisning i tuberkulos (15 t i m . ) , epidemiska sjukdomar (30 t i m . ) , hud- och könssjukdoma (10 t i m . ) , ögon-, öron-, n ä s - och halssjukdomar (10 t i m . ) . ") Se under medicinska sjukdomar. s) Ingår i hygien och sjukvårdslära. 3) Ingår under resp. läroämnen. Summa t i m m a r

101 ringar och förhör i ämnet och ger därför som produkt en hel del osmält vetande, som kommer eleven till föga gagn. Förståelse för ämnet bör eftersträvas, icke blott ett inhämtande av minneskunskaper. För att göra undervisningen mera åskådlig och levande måste god tid anslås till demonstrationer och laborationer. På detta sätt ordnad undervisning blir måhända mera tidsödande än om föreläsningsformen får dominera. I gengäld blir utbytet för eleven så mycket större.

De olika läroämnenas innehåll. (I timantalen är även tid för demonstrationer och övningar inräknad.) Anatomi och fysiologi med patologi och ärftlighetslära. 65 timmar. Allmän översikt av kroppens byggnad och förrättningar. Skelettet och musklerna, huden och slemhinnorna, blodet och blodomloppet, lymfan, andningsorganen, födan och matsmältningen, kroppens temperatur och värmehushållning, utsöndringsorganen, könsorganen, befruktningen, fosterutvecklingen, förlossningen, ärftlighetsläran, inre sekretionen, nervsystemet, sinnesorganen. Bakteriologi. 2Q ttmmar, Mikroorganismer och smittoämnen. Kroppens skydd mot infektioner. Ympning och serum. Smittosamma sjukdomars spridning och åtgärder däremot, sterilisering, desinfektion, parasiter. Ihjgien

20 timmar. a) Allmän hygien och samhällets hygien, 10—12 timmar. Befolkningsstatistik. Ljus, värme, vatten, livsmedel, bostäder, renhållning. Yrkeshygien. Lagbestämmelser. b) Personlig hygien och hälsovårdsundervisning, 'sexualhygien, 8—10 timmar.

Närings- och dietlära. 20 timmar. Narmgslära: cnergilära, näringsbehovet, kaloribehovet, födoämnena. Näringsbehov vid olika åldrar och under olika levnadsförhållanden. Dietlära: val av födoämnen vid dietmatlagning, tillagning, servering. Dietkosttyper. Uppgörande av förslag till olika dietmatsedlar med beräkning av kalorivärden och med hänsynstagande till kostens fullvärdighet. Dietmatlagning. 20 timmar_ Praktiska övningar i tillredandet av dietkost. Sjukvårdslära. Undervisningen föreslås fördelad på följande sätt: a) Sjukvårdsteknik och allmän sjukvårdslära 165 timmar. b) Laborationsteknik 20 timmar. cl Läkemedelslära 40 timmar.

timmar.

102 a) Sjukvårdsteknik och allmän sjukvårdslära, :••••:• Patientens kroppsliga och psykiska omvårdnad. Säng, sängulriistning och bäddning. Iakttagelser över den sjuke. Undersöknings- och behandlingsmetoder. Vård och vårdteknik vid olika slag av sjukdomar. Aseptik och antiseptisk. Arbetet på en operationsavdelning samt patientens behandling före och efter operation. Arbetet på en röntgenavdelning samt vården av patienter, som få röntgen- och radiumbehandling. Fysikaliska behandlingsmetoder. Städning och renhållning ur hygienisk, medicinsk och materielvårdande synpunkt. Patientens in- och utskrivning. Vården vid polikliniker och mottagningsavdelningar. Förbandsanläggning. Första hjälpen vid olycksfall. Transport av patient samt transportmedel. Hemsjukvård. Nattjänst. Vården av dödende och döda. . , Eleven bör under de teoretiska kurserna undervisas öm det praktiska arbetets olika detaljer, varför ovanstående schematiserade uppställning över de kunskapsstoff, som skall inrymmas i timantalet för sjukvårdsteknik och sjukvårdslära, kompletteras av uppgifterna i tabellerna i bil. 7 angående de kunskaper eleven under sin allmänna utbildning bör inhämta inom varje vårdgren. Undervisningen i sjukvårdslära avser att ge eleven förståelse för en god sjukvård samt sjukvårdsteknisk kunnighet. Hela denna undervisning gives med demonstrationer och praktiska övningar. Den bör anknyta till läkarnas lektioner om de olika sjukdomarna och deras behandling samt till hälsoläran. Det är även av vikt, att undervisningen i mera speciell sjukvårdsteknik gives av sjuksköterskor, verksamma inom resp. vårdgrenar. Hänsyn måste givetvis tagas till nya specialiteter. b)

Laborationsteknik. Iakttagelser över urin, faeces och sputum. Laborationer och analyser avseende urin, faeces, sputum, lumbalvätska, magsaft och blod. De vanligaste provernas innebörd och normalvärden. Teknik för provtagning. c)

Läkemedelslära. Recept. Mått och vikter. Läkemedelsindelning efter ursprung. Läkemedelsformer. Läkemedlens verkningar och dosering. Räkneövningar. Läkemedlens beredning, hållbarhet och förvaring. Medicinutdelning. Föreskrifter angående läkemedelsförsörjning å sjukvårdsanstalt. 30 Psykologi och mentalhygien. timmar. Psykologiens föremål och metoder. Det intellektuella livet. Känslolivet. Viljelivet. Suggestion och hypnos. De psykiska utvecklingsskedena. Kroppsbyggnaden och den psykiska läggningen. Miljöns inverkan på den psykiska läggningen. Individens anpassning i samhället. Den kroppsligt sjukes psykiska reaktioner. Psykisk hälsovård.

Läran

om

olika

sjukdomar

och

deras

b e h a n d l i n g.

I denna undervisning bör anknytning göras till.undervisningen.i såväl anatomi-fysiologi som hälso- och sjukvårdslära. Förebyggande åtgärder

103 böna diskuteras ävensom sjukdomens sociala aspekter jämte hithörande lagstiftning. Här nedan angivna lektionsantal inom olika vårdgrenar beräkmas bli utökat med ett visst antal lektioner givna jämsides med det pralktiska arbetet (se s. 127). Ämnet omfattar följande specialgrenar (a—i) : a) .Invärtes medicinska sjukdomar. 65 timmar. Elndogena och exogena sjukdomsorsaker. Subjektiva och objektiva symtomi. Undersökningsmetoder. Allmän patologi (feber, inflammation, tumörer)!. Differentialdiagnostik. Prognos. Arvshygien. Sjukdomsprofylax. Konstaterande av dödsfall. Säkra och osäkra dödstecken. Terapeutiska metoder. Hjärtundersökning. Hjärtsjukdomar. Lungsjukdomar (inkl. tuberkulos). Mag- och tarmsjukdomar. Lever- och pancreassjukdomar. Njursjukdomar. Inresekretoriska sjukdomar. Blodsjukdomar. Reumatiska sjukdomar. Nervsjukdomar. Allergiska sjukdomar. Förgiftningar. b) Epidemiska sjukdomar. 6 timmar. De epidemiska sjukdomar, vilka falla under epidemilagen, samt övriga, huvudsakligen inom barnavården förekommande smittosamma sjukdomar. c) Hud- och könssjukdomar. De vanligaste hudsjukdomarna.

timmar.

De veneriska sjukdomarna.

d) Barnavård och barnsjukdomar (inkl. praktiska övningar i spädbarnsvård.) 30 timmar. Det friska barnets utveckling och vård. Uppfödning av barn i olika åldrar. Sjukdomar hos nyfödda barn. För tidigt födda och debila barn. Exsudativ diates. Medfödda utvecklingsrubbningar. Sockersjuka hos barn. Rachitis, spasmofili. Hos barn förekommande blodsjukdomar, mag- och tarmsjukdomar, lung- och hjärtsjukdomar samt njur- och urinvägssjukdomar. Danssjuka. Infektionssjukdomar hos barn. Psykiska rubbningar hos barn. e) Sinnessjukvård och sinnessjukdomar 15 timmar. Sinnessjukvårdens organisation. Allmänna synpunkter på psykiska sjukdomar. De vanligaste psykiska symtomen. De psykiska sjukdomarnas orsaker. Indelningen av de psykiska sjukdomarna. Intellektuella utvecklingshämningar. Undersökning och behandling av psykiskt sjuka. Psykisk hälsovård. Sambandet mellan psykiska och somatiska sjukdomstillstånd bör belysas. f) Kirurgiska sjukdomar. 68 timmar. Narkos och anestesi, antiseptik och aseptik. Sår och sårsjukdomar. Brännskador och köldskador. Rubbningar i vätskebalansen. Blödningar, chock. Blodpropp. Ben- och ledskador. Tumörer. Hjärnskador, neurokirurgi. Ansiktets och halsens kirurgi. Bröstkorgens och bröstorganens kirurgi. Magsäckens, gallvägarnas och tarmens kirurgi. De akuta buk-

104 fallen. Urologiska undersökningsmetoder. Blåskatarr och hämaturi. översikt av urinvägarnas kirurgi. Sympaticuskirurgi. Ortopedi och extremitetskirurgi. g) Moderskapsvård, obstetrik och gynekologi. 10 timmar. Allmän översikt. Graviditetsdiagnostik. Den normala förlossningen. Förlossningskomplikationer. Puerperalbesvär. Blödningar under havandeskap och förlossning. Aborter. Graviditetstoxikos. Förebyggande mödravård. Menstruationsrubbningar. Inflammatoriska tillstånd i underlivsorganen. Underlivstumörer. h) ögonsjukdomar. * timmar. Sjukdomar i ögonlock, tårvägar och bindehinna. Sjukdomar i hornhinna och regnbågshinna, strålkropp, åderhinna och näthinna. Grå och grön starr. Brytningsfel. Skelning. Blindvård. i) öron-, näs- och halssjukdomar. 6 timmar. Deformiteter och utvecklingsanomalier. Främmande kroppar. Inflammatoriska sjukdomar och tumörer. Hörselskador och talfel. Dövas vård. Sjukvårdens orientering.

ledande

principer.

Sjukvårdens

historia. Kurs- och yrkesSammanlagt 34 timmar.

a) Sjukvårdens ledande principer 10 timmar. b) Sjukvårdens historia 12 timmar. c) Kurs- och yrkesorientering 12 timmar. a) Sjukvårdens ledande principer. Allmänt om anpassning till sjukhusförhållandena. Etiska grundbegrepp i anknytning till sjukvården. Tystnadsplikt. Arbetsledning. Disciplin, kamratskap. Förhållande till över- och underordnade. Förhållande till patienter och deras anhöriga. b) Sjukvårdens historia. Hälso- och sjukvårdsväsendets uppkomst och utveckling, avseende såväl svenska som internationella förhållanden. c) Kurs- och yrkesorientering. Sjuksköterskeskolans kursplan och elevens utbildningsmöjligheter. Orientering angående yrket, sett ur sjuksköterskans egen såväl som ur samhällets synpunkt. Fortbildningsmöjligheter. Utländska förhållanden. 30 Medicinsk medborgarkunskap. timmar. Undervisningen i detta ämne avser att ge en sammanfattning och översikt av de medicinalförfattningar, som varje sjuksköterska bör ha kännedom om. Vissa delar beröras i undervisningen om de olika sjukdomarna. Ämnet omfattar följande grupper ( a — e ) :

105 a)

Medicinalväsendet. Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, läkare, sjuksköterskor, bairnmorskor, sjukgymnaster, apotekare, tandläkare och tandsköterskor. b) Den öppna hälso- och sjukvårdens organisation. Distrikts- och dispensärvården, den förebyggande mödra- och barnavårdens, skyddsläkemedel, folktandvården. c) Den slutna vårdens organisation. Sjukhuslagen och sjukhusstadgan. Epidemivården, sinnessjukvården och vården av kroniskt sjuka. Reumatikcrvården, cancervården. d) övriga socialmedicinska frågor. Vård av vanföra, blinda och döva. Lex veneris, sterilisering och avbrytande av havandeskap. Alkoholistvård, psykopatvård. e) Sjukhusadministration och sjukhusekonomi. De olika befattningshavarnas uppgifter inom sjukhuset. Olika avdelningar inom sjukhuset: vård- och behandlingsavdelningar, administrativa avdelningar, maskin-, tvätt- och köksavdelningar. Sjukhusets ekonomiska drnft och de enskilda befattningshavarnas ansvar i samband därmed. Arbetstidsschema. övrig sociallagstiftning och socialvård. ' timmar J5 Fattigvårdslagen, barnavårdslagen. Sjukkassor och försäkringar. Folkpensioneringen. Hem vårdarinneverksamheten. Privata hjälporganisationer. Icke minst under nuvarande snabba utveckling av socialvården är en översiktlig framställning av dennas möjligheter med speciell anknytning till sjuksköterskans arbete nödvändig. SjukhusJcuratoms verksamhet. c /,„,„,„,. Kuratorsverksamhetens betydelse för sjukvården. Kuratorns olika uppgifter s a m t hennes samarbete dels med sjukhusets olika befattningshavare och dels med samhällets övriga sociala organ. Sjukhusprästens verksamhet. timmar 3 Prästens uppgifter på sjukhuset och sjuksköterskans samarbete med denne. Nöddop, översikt över olika kyrkors och sekters seder och åskådning i samband med sjukdom och död. Om undervisning.

/f

,fmma;.

Något om undervisningsmetodik. Råd och anvisningar angående instruerande av underordnad personal. Hälsovårdsundervisning av patienter i sluten och öppen vård. Studiebesök (c:a 13 besök å 3 t i m m a r ) . Såsom tidigare framhållits, är det beräknat, att demonstrationer skola ske inom ramen av den tid, som anslagits till de olika ämnena i sjukdoms-

106 och sjukvårdslära, eller, när det gäller förebyggande hälsovård, under praktisk tjänstgöring i öppen vård. Härutöver måste tid beräknas även för studiebesök. Sålunda böra t. ex. besök ordnas såsom illustration till undervisningen i samhällets hygien, vilken omfattar bostadshygien, vattenhygien, renhållning och livsmedelshygien, och till undervisning i socialvård genom besök å ålderdomshem, barnavårdande institution m. m. Även ämnet sjukvårdslära och allmän patientvård fordrar tid för vissa studiebesök. Hit höra besök å vissa specialavdelningar, såsom ögon- och öronavdelningar, där endast ett fåtal elever kunna beräknas få utbildning. Besök å sjukhusets mottagningsavdelningar, där eleverna kunna få till uppgift att följa var sin lämplig patient genom hela undersöknings- eller intagningsproceduren, böra även ordnas. Vid dessa studiebesök å sjukhusets specialavdelningar böra eleverna uppdelas i små grupper. _ ... 50—60 timmar. Gymnastik. Gymnastikövningar böra ingå som ett led i undervisningen i personlig hälsovård. Gymnastiken tjänar, i synnerhet när den teoretiska undervisningen ges samlad, som lämplig avkoppling från det stillasittande studiearbetet. C:a 20 minuter varje dag bör under de teoretiska läskurserna anslås till gymnastik. Den ökning i timantalet för den teoretiska undervisningen som föreslagits, har närmast gällt ämnena fysiologi, bakteriologi, kirurgiska och medicinska sjukdomar, psykologi och socialvård. Fysiologi och bakteriologi utgöra två mycket väsentliga grundläroämnen, då det gäller utbildning av personer, som ha med sjuka människor att göra. Den snabba utvecklingen inom dessa ämnen har åstadkommits genom upptäckter av avgörande betydelse såväl för hälsovård som för behandling och vård av sjuka. De nuvarande undervisningsplanerna ha därför synts oss för knappt tilltagna. Den ökning vi föreslå till 85 timmar för anatomi, fysiologi och bakteriologi avser sålunda att dels ge ökad tid för lektionsundervisning, diskussioner och förhör, dels ge möjlighet till en viss utökning av kurserna i fysiologi och bakteriologi med anknytning till sjukdomslaran. Det må särskilt framhållas, att någon ökning av undervisningen i anatomi härvid icke åsyftats. Läran om de kirurgiska och invärtes medicinska sjukdomarna utgör stommen i all kunskap i medicinska frågor. Liksom förtrogenhet med arbetet å kirurgiska och medicinska avdelningar är erforderlig för varje sjuksköterska, ställas på henne vissa krav på insikt i dessa sjukdomars natur och i principerna för behandlingen. Erfarenheter från nuvarande studieordning med 40 å 50 timmar i vardera ämnet ha visat, att den anslagna tiden är otillräcklig, om eleven verkligen skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. Såsom av fortsättningen närmare framgår, föreslå vi, att sjuk-

107 sköiterskeskolans praktiska allmänutbildning i invärtes medicin och kirurgi red ! uceras till 3 månader i vartdera ämnet. Då det gäller, att under denna k o r t a tid bibringa varje elev insikter i det väsentliga av den kirurgiska ochi invärtes medicinska vården bör eleven redan i första läskursen, innan h o n börjar sin utbildning inom dessa vårdgrenar, ha erhållit en kort orienternng i ämnena medicin och kirurgi. Den uppdelning av dessa ämnen mellan första och andra teoretiska kursen, som följer härav, drar även med sig någon ökning av timantalet för repetition, ökningen är i övrigt motiverad av medicinens snabba utveckling på dess områden. Att ämnet psykologi behandlats alltför snävt i de svenska sjuksköterskeskcilorna torde vara åsikten bland såväl pedagoger som lekmän. Även avsvaren på den enkät bland sjuksköterskor, vilken gjorts av kommittén, har detta framkommit. Det är naturligt att sjuksköterskor, som så ofta komma i särskilt personlig kontakt med människor under för dessa svåra förhållanden, få en kortfattad framställning om reglerna för mänskliga reaktioner och handlingar. Under sådana förhållanden måste en ökning av antalet t i m m a r till 30 vara väl motiverad. Undervisningen i socialvård och därmed närbesläktade ämnen har föreslagits omfatta 87 timmar. Kommittén har allvarligt diskuterat en nedskärning av timantalet av denna ämnesgrupp, men funnit, att det ej lämpligen låter sig göra. Detta bl. a. därför att en av de anmärkningar, som med rätta ha riktats mot den nuvarande utbildningen, är den, att allt för liten tid ägnats åt sociala aspekter, ö n s k a r man utbilda en sjuksköterska, som fyller moderna krav, torde det vara nödvändigt att lägga utbildningen så brett, att hon ser sitt arbete som en del av den allmänna socialvården.

De teoretiska kursernas längd. Vid beräkning av läskursernas samlade längd ha vi förfarit på följande sätt. Sedan det klarlagts att det nödvändiga lärostoffet icke syntes kunna inpressas i ett mindre timantal än 800, ha vi fixerat antalet dagliga lektionstimmar på schemat till fem. Härav följer, att för elevernas teoretiska undervisning vid skolan åtgår 160 arbetsdagar. Om tiden för elevernas mera självständiga arbete och läxläsning beräknas till tre timmar per dag, kommer man med fem lektionstimmar per dag till en sammanlagd daglig arbetstid av åtta timmar. Av tablå å följande sida framgår h u r u vi tänkt oss lärostoffet fördelat på de olika läsperioderna. En teoretisk undervisningsperiod om 160 arbetsdagar tager i realiteten inemot sju månader i anspråk med hänsyn till infallande sön- och helgdagar samt nödvändigheten av några dagars uppehåll mellan olika läs-

108 Läskursernas Läroämnen

innehåll. LäsLäsLäskurs III k u r s II kurs I antal tim. antal tim. antal tim.

Anatomi, fysiologi, patologi och ärftlighets lära Bakteriologi Hygien Närings- och dietlära Dietmatlagning Sjukvårdslära: sjukvårdsteknik och allmän sjukvårdslära laborationer läkemedelslära Psykologi Medicinska sjukdomar Tuberkulos Epidemiska sjukdomar Hud- och könssjukdomar Barnavård och b a r n s j u k d o m a r Sinnessjukdomar Kirurgiska sjukdomar Obstctrik, gynekologi och moderskapsvård ... ögon-, öron-, n ä s - och halssjukdomar j Sjukvårdens ledande principer och historia, k u r s och yrkesorientering Medicinsk medborgarkunskap i övrig sociallagstiftning j Kuratorsverksamhet Sjukhusprästens arbete i Om undervisning Stud i ebesök Gymnastik I

65 20 10 15 20 80 5 15 10 18

10 20

10 5

12 25

60 15 20 20 32 5 6 6 20 15 40 10 10 18 5 8 5 3 2 15 25

I

— 10

6 20 7 2 12 10

S:a t i m .

65 20 20 20 20 165 20 40 30 60 5 6 6 30 15 68 10 10 34 30 15 5 3 4 39 60

Summa I 340 tim. i 340 tim. 120 tim. 800 t i m . Med 5 tim.|Med5 tim. Med 5 tim. om dagen! om dagen om dagen = 68 ar- = 68 ar- = 24 arbetsdagar.! l>etsdagar. betsdagar.

kurser för administrativa och organisatoriska göromål. Då de hittillsvarande teoretiska kurserna i allmänhet omfattat 4%—5 månader, innebär det föreliggande förslaget i jämförelse med dessa en utökning med c:a två månader. Denna ökning har tänkts lika fördelad på första och andra läskursen. Det hade ur skilda synpunkter varit önskvärt, om den sista läskursen kunnat utsträckas till sex veckor och motsvarande minskning göras av andra läskursen, men organisatoriskt synes detta vara förknippat med alltför stora svårigheter. Vid flertalet sjuksköterskeskolor beräknas för de teoretiska kurserna undervisningslokaler och bostäder för ett antal elever som motsvarar c:a hälften av de årligen nyintagna. Detta medför bl. a. att den totala längden av läskurserna icke blir längre än c : a fem månader. Det förslag, som ovan framlagts, nödvändiggör, att vissa tider dubbla läskurser hållas, vilket med-

109 för krav på utökning av undervisningslokalerna och anskaffande av flera bosdäder för eleverna under kurstiden. Behov av lokaler och i viss utsträckninig bostäder föreligger även för kurser av andra slag, nämligen informatiomskurser för nyanställda sjukvårdsbiträden m. fl. samt de av kommittén föreslagna undersköterskekurserna. Utökas sjuksköterskeskolans lokaler för möjliggörande av dubbelläsning, kunna dessa lokaler utnyttjas även för nyssnämnda kursverksamhet och därigenom förväntas bliva fullständigt utnyttjade hela året. Med hänsyn till rådande läge och svårigheter på byggnadsmarknaden har kommittén övervägt olika lösningar för inrymmande av de föreslagna 800 timmarna i schemat utan att dubbelläsning skulle behöva ifrågakomma. Sådan skulle kunna undvikas, därest sjuksköterskeskolorna, vilka nu intaga elever vid vissa bestämda tider varje år, ändrade intagningstiderna, så att intagning skedde med c:a åtta månaders mellanrum. Ett dylikt system är emellertid förbundet med stora nackdelar. Frånsett att det ur rekryteringssynpunkt är mindre lyckligt, att kurserna varje år börja vid olika tider, medför systemet även att antalet samtidigt tjänstgörande elever i praktiskt arbete blir varierande under året, vilket är till stor olägenhet för sjukhusen och även återverkar på effektiviteten av elevernas utbildning. Därjämte försvåras i hög grad anslutningen till specialskolorna. Det ifrågasatta systemet innebär slutligen, att färre kurser per år kunna anordnas än om nuvarande tidsintervaller bibehållas, varför — om samma antal elever per år skall kunna utexamineras — ett större antal elever måste intagas i varje kurs, vilket emellertid är förbundet med betydande olägenheter och även kräver utökade lokaler. Ifrågasättas kan även att, liksom i föregående alternativ med bibehållande av fem timmars dagliga lektioner under läskurserna, överflytta ett betydande antal lektioner från dessa kurser till jämsidesläsning under den praktiska utbildningen. En sådan betydligt utökad jämsidesläsning förutsätter, att eleverna ytterligare avlastas från praktiskt arbete, vilket för med sig ett ökat behov av övrig sjukvårdspersonal. Denna väg torde i nuvarande av stor personalbrist karakteriserade tid knappast vara framkomlig. En annan utväg slutligen att undvika dubbelläsning vore att utöka det dagliga antalet undervisningstimmar under läskurserna från fem till sex. De föreslagna 800 timmarna skulle då kunna inrymmas under 134 dagar. Ett så kompakt undervisningsschema innebär emellertid en ytterligare belastning av eleverna i jämförelse med nuvarande förhållanden, mot vilka stark kritik framförts. Möjligheterna att giva gruppundcrvisning och demonstrationer bliva då högst avsevärt beskurna och tillräcklig tid blir ej övrig för elevernas självstudier. Trots de stora betänkligheter, som särskilt i nuvarande läge måste förefinnas att föreslå en utbildning, som nödvändiggör dubbelläsning med där-

110 av betingade lokalutvidgningar, har kommittén, som ovan nämnts, dock ansett sig böra stanna för en sådan lösning. Kommittén är därvid väl medveten om att detta program, med de restriktioner i fråga om byggnadsverksamheten, som nu föreligga, först så småningom kan fullständigt realiseras. Icke desto mindre har det synts vara av värde att nu fixera ett program till ledning för den framtida utvecklingen på detta område. Det förjänar i detta sammanhang omnämnas, att enligt erhållna uppgifter 10 av de 23 sjuksköterskeskolorna planera om- eller tillbyggnad, varvid behovet av den av ovan framlagda förslag betingade utökningen av lokalerna lämpligen kan tillgodoses. För övrigt är det sannolikt att ett genomförande av utbildningsförslaget i vissa fall skall bli möjligt utan en omedelbar utökning av lokalerna. På en del håll torde nämligen provisoriska lokaler för den dubblerade undervisningen kunna ordnas, t. ex. genom disposition av andra skolors lokaler, under tid, då undervisningen där ej pågår. Bostäder för eleverna torde i en del fall kunna ordnas utanför skolan. Emellertid måste man utgå från att rätt många skolor under de närmaste åren komma att se sig ur stånd att utsträcka läskurserna i enlighet med vad ovan föreslagits. Vid dessa skolor är det önskvärt, att under övergångstiden den teoretiska undervisningen, i de fall den är kortare, förlänges till fem månader eller något därutöver. Vidare kan möjligen det dagliga arbetsschemat på sina håll utökas något. Slutligen böra lektioner, i den mån så är möjligt, givas jämsides med den praktiska utbildningen. Detta förutsätter emellertid, att eleven i tillräcklig omfattning frigöres från det praktiska arbetet, framförallt under första elevåret. Med hänsyn till tidigare berörda svårigheter torde dock detta sätt att meddela den teoretiska undervisningen i relativt liten utsträckning kunna utnyttjas. Enligt kommitténs mening är det icke lämpligt att genom utökning av den praktiska tjänstgöringen kompensera den kortare teoretiska undervisningen vid dessa skolor. Därest det med ovan ifrågasatta anordningar icke blir möjligt att meddela eleverna det föreslagna måttet av teoretiskt vetande, torde det böra ankomma på medicinalstyrelsen att under berörda övergångstid i varje särskilt fall medgiva viss avkortning av timantalet för de olika läroämnena.

Den teoretiska undervisningens hjälpmedel. För att den teoretiska undervisningen skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt fordras förutom att tillräcklig tid anslås för undervisningen och väl kvalificerade lärare finnas tillgängliga, att lämpliga läroböcker finnas och att skolan förfogar över moderna hjälpmedel i form av lämplig undervisningsmateriel. Endast ett fåtal läroböcker finnas för de

Ill syenska sjuksköterskeeleverna. Hit hör främst »Lärobok för sjukskötersk.eelever», som i sin första upplaga utgavs av Sophiahemmet 1899 under naimnet »Föreläsningar för Sophiahemmets sjuksköterskeelever» och nu föreligger i sin nionde utökade och omarbetade upplaga. Boken har för dem svenska sjuksköterskeutbildningen varit en stor tillgång. Den omfattar huvudsakligen sjukvårdslära, anatomi, fysiologi, hygien och läran orm olika sjukdomar. Dessutom finnes en bok i läkemedelslära, en i laborationsteknik samt ett par mindre häften med handledning i förbandsläggning och med räkneexempel ur läkemedelsläran. För barnmorskeundervisningen finnes en särskild lärobok. Några handböcker på vissa specialområden (ögonsjukvård, obstetrisk sjukvård och sinnessjukvård) ha även utarbetats för sjuksköterskor. Det vore önskvärt, att ovannämnda läro- och handböcker, som fyllt ett stort behov, kompletteras. Ehuru riklig litteratur finnes inom de områden, som sjuksköterskeundervisningen omspänner, är den antingen alltför omfattande eller också mycket ofta alltför populärt hållen. I detta sammanhang vill kommittén understryka betydelsen av referensbibliotek samt god undervisningsmateriel i form av preparat, fantomer, skioptikonbilder m. m. Filmen som hjälpmedel i undervisningen bör även beaktas.

2. DEN PRAKTISKA UTBILDNINGEN. Det har visat sig förenat med stora svårigheter att göra någon verklig jämförelse med utlandet beträffande den praktiska utbildningen, då det knappast någonstädes förekommer att teoretisk eller praktisk utbildning på svenskt sätt särskiljes annat än under de allra första månaderna. Sjuksköterskeeleven deltager i andra länder i praktisk tjänstgöring under nästan hela utbildningstiden och erhåller samtidigt den teoretiska undervisningen. Tiden för den allmänna utbildningen är i regel omkring tre år. I ett par av våra grannländer och i England föreligger en strävan att om möjligt minska den samlade utbildningstidens längd. I Finland har en statlig utredning föreslagit allmänutbildningen fixerad till två år, följd av en specialutbildning på ett år. I England föreslås i ett hösten 1947 avgivet betänkande likaså en utbildningstid av två år. Diplom som fullt färdig sjuksköterska erhålles likväl icke förrän efter ytterligare ett års tjänstgöring å sjukavdelning under handledning. Med den form för praktisk utbildning, som f. n. tillämpas i vårt land, äro eleverna i alltför hög grad tagna i anspråk som arbetskraft å avdelningarna. Detta har bl. a. fört med sig, att tillräcklig tid för instruktion och självstudier icke erhållits. Angeläget är, att en ändring härutinnan kommer

112 till stånd. Olika vägar i detta avseende ha övervägts. Ur ren undervisningssynpunkt vore det kanske berättigat, att eleverna under den praktiska utbildningen helt frigjordes från avdelningsrutinen. Detta skulle emellertid betyda ett krav på ytterligare vårdpersonal av betydande omfattning. Därtill kommer, att eleven under det dagliga arbetet får lära sig mindre vanliga och mera dramatiska sjukdomsförlopp, vilket är av särskilt värde. En framkomlig väg att kunna tillgodose undervisningens behov under den praktiska utbildningen är, att eleven i genomsnitt ett par timmar om dagen frigöres från sjukhusrutinen för särskild instruktion. Samtidigt som vi med stort eftertryck måste hävda, att en sådan anordning bör komma till stånd, fasthålla vi således i övrigt vid den hittills i vårt land tillämpade formen av praktisk tjänstgöring. Elevens praktiska utbildning måste läggas upp efter en bestämd plan. Utbildningen bör bestå av en första del, vilken skall omfatta, vad samtliga sjuksköterskor måste inhämta (allmänutbildning), samt en senare del, vilken är upplagd för den speciella gren av sjukvården, som var och en skall ägna sig åt (specialutbildning). Undervisningsplanen bör i första hand ange, vilka kunskaper eleven skall inhämta och å vilka avdelningar detta skall ske. Härvid böra endast sådana avdelningar å sjukhusen utväljas, där tjänstgöringen ur undervisningssynpunkt är värdefull. Man bör således undvika alltför speciellt inriktade avdelningar och under allmänutbildningen utesluta tjänstgöring å enskild avdelning. Planen bör vidare gå ut på att låta eleven få praktisk erfarenhet från olika vårdgrenar i lämpligaste tidsföljd. Sålunda bör specialutbildningen bygga på kunskaper i de vårdgrenar, vilka alla sjuksköterskor anses böra behärska. Likaså bör tjänstgöringen i vissa grenar av allmänutbildningen infalla på ett relativt sent stadium. Planen skall vara sådan, att ett samordnande av klassrumsundervisning och praktik möjliggöres, så att den teoretiska undervisningen kan dels förbereda och dels fördjupa och avsluta den praktiska utbildningen inom olika områden. Elevens möjlighet att erhålla den för henne mest lämpade specialutbildningen synes bättre kunna tillgodoses genom en mera i detalj utarbetad plan för den praktiska utbildningen. Dessutom kommer eleven genom en så ordnad plan att bättre kunna överblicka gången av utbildningen och bl. a. förutse, när hennes semestrar infalla. Beträffande elevens utnyttjande som arbetskraft under den praktiska utbildningen får kommittén rekommendera följande. Skolan bör fortfarande tillhandahålla ett någorlunda jämnt antal elever i praktisk utbildning å sjukhuset året runt. Detta antal får under nuvarande förhållanden på de flesta håll icke ens tillfälligtvis minska t. ex. på grund av någon elevs sjukdom. Avdelningens organisation är uppbyggd med hänsyn till att ett visst antal elever tjänstgöra å avdelningen och man är van vid att fordra, att elev vid förfall skall ersättas med elev. Detta måste ändras. Likaväl som

113 ett sjukvårdsbiträde vid sjukdomsfall ersattes med någon extra anställd, b ö r så ske, när elev sjuknar. En elevs sjukdom får icke rubba utbildningsplamen för annan elev genom att denna placeras som sjukvikarie, överenskommelse bör alltså liksom nu träffas mellan skola och sjukhus om ett visst antal elevplatser, men skolan bör i framtiden icke vara skyldig att hålla sjukvikarier. Den fasta utbildningsplanen under första året av den praiktiska utbildningen och den hänsyn till utbildningssynpunkter, som vi funinit vara nödvändig, utesluter också att eleven placeras på särskild avdebning, enbart av det skälet att sjukhuset har svårt att erhålla personal till denna. Frågan om att förse sådan avdelning med arbetskraft måste lösas i annan ordning. Sjuksköterskeelev skall lära sig behärska de rutinsysslor av städnings n a t u r , som förekomma på en vårdavdelning. Betydelsen av god hygien och hennes uppgifter som arbetsledare göra detta nödvändigt. Genom grundutbildningen (se kap. 6) har emellertid detta krav till större delen redan tillgodosetts. Det är därför möjligt och riktigt, att sjuksköterskeelevcn befrias från sådana sysslor som damning, golvskötsel och städning av bilokaler och att tiden i stället utnyttjas till deltagande i den direkta omvårdnaden av patienten samt inlärande av sådana sjukvårdande och tekniska uppgifter, som höra till hennes blivande arbete som sjuksköterska. Kommitténs förslag om avkortning av den praktiska utbildningstidens längd samt kravet på att eleven under ett par timmar om dagen skall frigöras från rutinarbetet för direkt undervisningsändamål medför behov av särskilda instruktörer. Närmare synpunkter angående denna anordning framläggas under punkt 3 i detta kapitel.

Det förslag till praktisk utbildning, som vi kommit fram till, innebär, att denna utbildning kan avkortas till 24 månader, innefattande för flertalet elever en allmänutbildning på 18 månader och en specialutbildning på 6 månader, Den av oss föreslagna allmänutbildningen bör ordnas så, att eleven får lära sig vården av såväl män som kvinnor, såväl barn som åldringar. Hon skall lära sig omhändertaga patienter både inom anstalt och i öppen vård. Hon skall bibringas erfarenhet från såväl dag- som nattjänstgöring. Vår strävan har varit att göra allmänutbildningen så mångsidig som möjligt. önskvärt hade varit att samtliga elever kunde fått genomgå hela allmänutbildningen. Men detta hade försvårat möjligheterna att ge en god specialutbildning inom den föreslagna utbildningstidens ram, varför en differentiering under senare delen av allmänutbildningen i några fall visat sig nödvändig. Viss specialutbildning erfordrar nämligen längre tid än sex månader, varför denna måste påbörjas redan under det sista halvåret av allmänutbildningen.

ut No

Sept. Okt. Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller elle mars april maj juni juli aug sept. okt. nov. dec. jan. febr. mars april maj JUD

Läskurs I (3 månader)

Medicinsk avdelning (3 månader)

Kirurgisk avdelning (3 månader)

Öp- dis Se- Operationsmes- avdelning Barnbörds- pen pon eller ter vård ra< avdelning kirurgisk tid 0 poliklinik (2 månader) mån.) (1 (2 månader) mån.) mån

o

Olika u sjukvård 1

»

»

•&

s

••>

'

»

7>

•

»

s

3>

%

4. Sinnessjukvård

y

»

»

•

»

5. Operationssköterskearbete

.•>

»

»

-

»

»

»

»

>

»

*

•

»

»

»

>

X

>

> :

»

>

»

r>

> :

*

%

»

*

•

»

T>

>

»

>

»

•

•

2. Kirurgisk sjukvård 1

»

3. Kirurgisk poliklinik

1. Medicinsk

7. Laboratoriearbete 2

..

....

» 1

i»

•»

•>

»

>

»

»

Beträffande utbildning för sjukstuga, se sid. 124. - Kommittén avser att i en senare del av betänkandet närmare utforma ifrågavarande speciallinje. a Härav utgöras c:a 1 mån. av läskurser och c:a 1 mån. av semester. 1 Härav utgöras c:a 4 mån. av läskurser och c:a 1 mån. av semester.

•

t

'

gsplan. [

Mars April Maj Juni Juli Aug, Sept. Okt. Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller eller sept. okt. nov. dec. jan. (ebr. mars april maj juni juli aug. sept. okt. nov. dec. tS;

Läskurs II månader)

3 EpidemiSinnessjukhus Barno sjukhus eller sanasjukhus z torium (2 månader) (2 månader) s (2 må iader) B

Specialutbildning (6 månader)

Til n m; n.)

islinjer. 1

7>

T>

»

Medicinsk sjukvård

^

»

»

»

Kirurgisk sjukvård

»

>

V

7)

»

t

Kirurgisk poliklinik

:•>

.

*

Sanatorium

Medicinsk avdelning

>

Sirnessjukvård

>

Kirurgisk poliklinik Operationsavdelning

»

Operationsavdelning

:>

Allmän vårdavd.

•

»

»

z>

•

»

* 1

Sinnessjukhus

Epidemisjukhus

»

Barnsjukhus

»

'

Barnsjukhus

Sanatorium

7>

BarnBJukvård

> :

Distriktssköterskeskola 7 månader

Barnsjuksköterskeskola 13 månader3 Barnmorskeläroanstalt 16 månader 1

116 Beträffande specialutbildningen har kommittén övervägt huruvida denna skulle vara anknuten till sjuksköterskeskolan eller om den borde anordnas som assistentskötersketjänstgöring. Vi ha funnit, att specialutbildningen bör anordnas i enlighet med det förstnämnda alternativet. Sjuksköterskeskolan synes vara det naturliga organet för administrering av denna utbildning, som även bör omfatta jämsides teoretisk undervisning och som i vissa fall lämpligen delas upp på tjänstgöring inom två olika områden, exempelvis medicinsk avdelning + medicinsk poliklinik eller kirurgisk avdelning + öronavdelning. Det synes icke föreligga några vägande skäl för att betunga sjukhusen med administreringen av denna utbildning.

PLAN

Fö

R D E N PRAKTISKA

UTBILDNINGS

Allmänutbildning. a) För samtliga elever: Medicinsk avdelning Kirurgisk avdelning Operationsavdelning eller kirurgisk mottagningsavdelning Barnbördsavdelning Öppen vård i Ej disponerad tid (nattjänstgöring)

1)) För flertalet elever:1 Sinnessjukhus , . . Epidemisjukhus eller sanatorium Barnsjukhus

Specialutbildning

'.'.

N.

3 månader 3 » 2 » 2 » 1 » 1 > 12 månader

2 månader 2 » 2 » G månader G månader Summa 24 månader 2

i Vid några speciallinjcr uteslutas vissa av dessa vårdgrenar till förmån för vederbörande specialvårdgren. 2 För vissa speciallinjer måste den sammanlagda utbildningstiden bliva längre än 24 månader. Tablån å föregående sidor visar schematiskt gången av den föreslagna praktiska utbildningen samt de olika utbildningslinjernas omfattning. Den sammanlagda utbildningstiden blir inklusive semester 2 år och 9% månader. Den består dels av teoretisk undervisning under sju månader, förlagd till tre läskurser om tre + tre + en månad, dels av 24 månaders praktisk utbildning, fördelad på fyra perioder om sex månader, varunder

117 eleverna beräknas genomsnitlligen dagjigen tagas ifrån rutinarbetet två t i m m a r för instruktion och undervisning. Med intagning av elever med j ä m n a mellanrum två gånger om året kommer en grupp yngre elever alltid att avlösa en äldre grupp för varje sexmånadersperiod. Inom dessa perioder fördelas eleverna jämnt. Sålunda placeras under första sexmånadersperioden hälften av eleverna å medicinsk och hälften å kirurgisk avdelning under de tre första månaderna, varefter byte sker. I de två följande sexmånadersperioderna fördelas eleverna på liknande sätt i tre grupper, som avlösa varandra. För semester beräknas 2% månader fördelade på perioder om fyra + fyra + tre veckor. (Beträffande möjligheten att fördela den teoretiska undervisningen på sammanlagt fem månader, varvid jämsidesläsningen skulle utökas, hänvisas till s. 109).

Allmänutbildning. För kommitténs motivering till den föreslagna gemensamma allmänutbildningen redogöres nedan. Vid fastställande av den för alla gemensamma praktiska utbildningens innehåll och omfattning har hänsyn tagits till det framtida antalet elever, som beräknas till 1.500 nybörjare per år, samt till antalet i hela landet disponibla utbildningsplatser å medicinska och kirurgiska avdelningar. Om alla delade lasarett utnyttjas, komma i stort sett 2—3 elever, med undantag av elever, som genomgå specialutbildning, att samtidigt tjänstgöra å varje avdelning av nämnt slag. I fall den praktiska utbildningen liksom nu skall koncentreras till vissa sjukhus, blir antalet givetvis högre. Allmän invärtesmedicinsk sjukvård. Till en sjuksköterskas grundkunskaper måste räknas förtrogenhet med den allmänna medicinska vården och med den särskilda vård, som kräves vid de oftast förekommande medicinska sjukdomarna. Den medicinska sjukvården ger tillsammans med den allmänna kirurgiska sjukvården vissa grundkunskaper, på vilka den fortsatta utbildningen inom olika specialområden bygges upp. Specialiseringen inom sjukvården torde aldrig kunna drivas därhän att icke dessa grundkunskaper behövas. Det är av vikt, att eleven under denna tjänstgöring får tillräcklig tid att följa olika sjukdomsfall. Det är därför icke möjligt att göra den för alla obligatoriska tjänstgöringstiden inom detta område kortare än tre månader. Det förutsattes, att utbildningen icke ges vid avdelningar, som ha utpräglad specialkaraktär. Det bör tillses, att eleven får erfarenhet från såväl kvinnlig som manlig våldavdelning, varför om kvinnlig avdelning användes för medicinsk utbildning, eleven bör få fullgöra utbildningen inom kirurgisk sjukvård å manlig avdelning och vice versa.

118 Tjänstgöring å medicinsk mottagningsavdelning vore för eleven av stort värde för att få den medicinska sjukvården allsidigt belyst. Praktiska möjligheter för att anordna en sådan utbildning föreligga emellertid icke, ty de medicinska poliklinikernas antal räcker ej. För den brist i utbildningen, som härigenom uppstår, sker i viss mån en kompensation genom att tjänstgöring anordnas i öppen vård (se nedan), där de medicinska sjukdomarna dominera och olika stadier av dessa kunna studeras. Därtill kommer att utredningsfall i viss utsträckning intagas å medicinsk vårdavdelning. Av den beräkning, som gjorts av disponibla utbildningsplatser framgår, att dessa torde räcka. Allmän kirurgisk sjukvård. Vad som sagts om den medicinska sjukvården gäller i alla delar om den allmänna kirurgiska. Kunskaper om de allmännaste företeelserna inom kirurgin äro behövliga hos den ansvariga vårdpersonalen inom alla kroppsjukvårdens grenar och även inom sinnessjukvården. Av den beräkning, som gjorts av disponibla utbildningsplatser, framgår, att dessa torde räcka. Operationsavdelning. Kirurgisk mottagningsavdelning. Sjuksköterskan måste kunna tillämpa aseptikens och antiseptikens regler. Den praktiska övningen häri ges bäst å operationsavdelning, där denna sida av sjukvårdsarbetet är av speciell betydelse, men även å kirurgisk mottagningsavdelning (poliklinik) kan tillräcklig rutin erhållas. Tjänstgöring å operationsavdelning eller kirurgisk mottagningsavdelning måste anses nödvändig för alla sjuksköterskeelever. Tjänstgöring å operationsavdelning ger därjämte eleven möjlighet att bättre förstå vården av de kirurgiska sjukdomsfallen. Av denna anledning synes angeläget, att utbildningen förlägges till operationsavdelningar för allmän kirurgi och att sådana av mera utpräglad specialkaraktär (öronoch ögonsjukvård, gynekologi, neurokirurgi), icke tagas i anspråk under allmänutbildningen, även om de väl skulle lämpa sig för utbildning, om det blott gällde praktisk tillämpning av aseptikens och antiseptikens regler. Även tjänstgöring vid kirurgisk mottagningsavdelning ger vidgad syn på vården av kirurgiska sjukdomsfall. Den är speciellt värdefull, då eleven här kommer i kontakt med den s. k. »lilla kirurgin» (smärre sårskador och andra olycksfallsföljder, smärre varbildningar m. m.), som hon ej blivit i tillfälle att studera på vårdavdelningarna, men som hon i sin fortsatta verksamhet ofta stöter på. Genom arbetet på mottagningsavdelningen får eleven därjämte lära sig denna avdelnings betydelse som förbindelselänk mellan sluten och öppen vård ävensom inblick i patientens omhändertagande före och efter sjukhusvistelse.

119 Det vore synnerligen önskvärt att bereda alla elever tjänstgöring å såväl allmän operationsavdelning som å kirurgisk poliklinik. Vid den beräkning, som gjorts av tillgängliga elevplatser i förhållande till beräknat elevantal, h a r emellertid konstaterats, att detta av praktiska skäl icke låter sig göra i full utsträckning. I den mån elever kunna placeras som övertalig arbetskraft å operationsavdelning, böra de få hospitera vissa dagar å kirurgisk poliklinik och vice versa. Vården av barnsängskvinnan och det nyfödda barnet. Erfarenheten har såväl i Sverige som i andra länder visat, att även om en barnmorskekår finnes, bör sjuksköterskan ha elementära kunskaper om vården av den nyförlösta modern och barnet, då hon ofta ställes inför uppgiften att ta vård om barnsängskvinnor. Icke minst kunskap i amningsteknik är av stort värde. Då det gäller vården av såväl moder som barn kan utbildningstiden knappast göras kortare än två månader. Under denna tid bör någon erfarenhet å förlossningsavdelning förvärvas. Några svårigheter att bereda eleven denna utbildning synas icke föreligga. Öppen vård. Sjuksköterskans arbete får genom socialvårdens samt sjukoch hälsovårdens utveckling allt större sociala aspekter och sambandet mellan sluten och öppen vård liksom mellan hälso- och sjukvård blir allt mera framträdande. För att samtliga elever skola få en vidgad inblick i samhällets hälso- och sjukvård och få förståelse för såväl den förebyggande vården som eftervården bör därför i utbildningen förutom sjukhustjänstgöring regelmässigt även ingå hospitering i öppen vård. Sådan utbildning gives redan nu vid vissa sjuksköterskeskolor. Stadssjukvård, församlingsvård, distriktsvård, skolhälsovård, barnavårdscentraler, tuberkulosdispensärer och kuratorsverksamhet beräknas bli utnyttjade för denna utbildning. Av praktiska skäl torde eleven böra placeras inom en av de föreslagna vårdgrenarna för hela den beräknade utbildningsperioden, även om de erfarenheter, som olika elever härigenom vinna, sinsemellan bli rätt olikartade. Beräkning av utbildningsmöjligheter enligt samma grunder som för sjukhus kan h ä r ej göras. Svårighet att erhålla tillräckligt antal utbildningsplatser torde dock icke behöva befaras. Nattjänstgöring. Eleven bör icke endast bli insatt i det arbete, som göres på dagen, utan också tjänstgöra viss period nattetid. Dock bör tillses, att i regel icke mer än en månad sammanlagt användes för detta ändamål under tiden för allmäntutbildningen, endera fördelad på korta perioder om en eller två veckor inom olika vårdgrenar eller i en period å kirurgisk eller

120 medicinsk avdelning. Nattjänstgöring bör om möjligt icke ske under första halvåret. För att möjliggöra nattjänstgöring utan att dagtjänstgöringen eftersattes har kommittén ansett det nödvändigt att till den övriga för allmänutbildning föreslagna minimitiden lägga ytterligare en icke disponerad månad. Nattjänstgöringen får under hela utbildningstiden icke överstiga två månader. Vården av psykiskt sjuka. Den psykiska hälsovården har under senare år krävt allt större uppmärksamhet och till kroppssjukhusen planerar man att knyta avdelningar för psykisk hälso- och sjukvård. De olika vårdformerna för kroppsligt och psykiskt sjuka få allt flera beröringspunkter. Den kroppsligt sjuka är nästan alltid psykiskt påverkad och många fall av lättare psykiska sjukdomar vårdas nu på kroppssjukhus. Skolning i vården av psykiskt sjuka bör därför givas sjuksköterskeeleven. Detta är även ett många gånger uttalat önskemål från sjuksköterskekåren och har tagits upp av medicinalstyrelsen i dess förslag till kursplan år 1943. Vi mena liksom medicinalstyrelsen, att denna utbildning bör göras obligatorisk för alla sjuksköterskor, som skola ägna sig åt den direkta patientvården. För utbildningen böra förutom sinnessjukhusen även de till kroppssjukhusen anknutna avdelningarna för psykiskt sjuka användas. Några svårigheter att få utbildningsplatserna att räcka föreligga icke. Vården av smittsamt sjuka samt isoleringsteknik. Varje sjuksköterska bör kunna vårda smittsamt sjuka och behärska isoleringstekniken. Elementära kunskaper härom böra ligga till grund för allt sjukvårdsarbete och inhämtas redan i den förberedande utbildningen. Varje sjuksköterska borde även lära sig känna igen de vanligaste smittsamma sjukdomarna. Om möjligt borde därför i all sjuksköterskeutbildning ingå tjänstgöring på epidemisjukhus, där också bästa möjlighet att studera effektiv isolering gives. Då beläggningen i synnerhet på de mindre av dessa anstalter är mycket växlande, kan emellertid tillräckligt antal utbildningsplatser å epidemisjukhus icke erhållas. En del av lasarettens isoleringsavdelningar kunna möjligen komma till användning, när det gäller inlärandet av isoleringsteknik. Tuberkulossjukhusen torde emellertid erbjuda en ännu bättre möjlighet. Den begränsning till enbart en sjukdom, som sanatorievården innebär, kompenseras genom den värdefulla insikt, som sjuksköterskan här vinner om en allvarlig folksjukdom. Inför nödvändigheten att begränsa utbildningstiden h a r kommittén stannat för att föreslå obligatorisk tjänstgöring under två månader på endera epidemisjukhus eller sanatorium för alla elever, som skola ägna sig åt direkt patientvård. För sinnessjukvården är erfarenhet från sanatorium mera önskvärd än erfarenhet från epidemisjukhus. Blivande distriktssköterskor böra tjänstgöra inom båda dessa vårdgrenar. Blivande barnmorskor böra kunna lära isoleringsteknik på barnmorskeläroanstalt, varför såväl

121 epidemi- som sanatorievård kunna uteslutas i deras utbildning vid sjuksköterskeskolan. Då en avsevärd smittrisk föreligger inom tuberkulos- och epidemivården, böra eleverna ej placeras på sådana avdelningar förrän efter det andra teoretiska blocket då deras insikt i sjukvård har fördjupats. Eleverna böra vid tjänstgöringen inom dessa vårdgrenar erhålla noggrann instruktion om arbetsmetoderna. Sjukhusen eller avdelningarna böra icke godkännas som utbildningsplatser utan att de uppfylla vissa av medicinalstyrelsen fastställda fordringar beträffande smittskydd. Då eleverna fördelas mellan epidemisjukhus och sanatorium, kan behovet av elevplatser lätt fyllas. Den övervägande delen av eleverna bör tjänstgöra på epidemisjukhus. Barnsjukvård. Tidigare har framhållits önskvärdheten av att den blivande sjuksköterskan före utbildningens början skaffat sig elementära kunskaper i barnavård. Det vore önskvärt, att erfarenhet i barnsjukvård på basen av sådan utbildning erhölles av alla elever. Något villkor om genomgången barnavårdskurs för inträde i sjuksköterskeskolan kan emellertid icke uppställas och då utbildningstiden måste begränsas, blir det nödvändigt att de för sjuksköterskor önskvärda kunskaperna i vården av såväl friska Som sjuka barn i stort sett erhållas på barnsjukhus. Barn vårdas icke endast å barnsjukhus eller å barnavdelning. På grund av sjukdomens karaktär måste de omhändertagas även på andra avdelningar, särskilt inom olika kirurgiska vårdgrenar eller på specialsjukhus. Det har därför från många håll framhållits betydelsen av att sjuksköterskan äger kunskaper i skötseln av barn. önskvärt är, att erfarenhet vinnes från vården av såväl späda som större barn. Vården av sjuka spädbarn är så speciell, att varje sjuksköterska borde erhålla någon utbildning på detta område, men då sådana vårdavdelningar ej finnas i tillräcklig mängd, böra de främst utnyttjas för de elever, som sakna tidigare erfarenhet i spädbarnsvård. Vissa kunskaper i barnavård inhämtas å barnbördsavdelningen, men då dessa endast omfatta nyföddhetsperioden (c:a 10 dagar), kunna de icke anses tillfyllest. Vi anse att utbildning i barnsjukvård omfattande minst två månader bör vara obligatorisk för alla sjuksköterskeelever, vilka inom kroppssjukvården skola ägna sig åt den direkta patientvården. Efter beräkning av antalet til Igängliga elevplatser å barnsjukhusen och med beaktande av det stora antal sådana utbildningsplatser, som behövas för olika former av specialutbildning, ha vi nämligen funnit, att barnsjukvården icke för närvarande kan ingå i samtliga elevers allmänutbildning. Kommittén har med tanke dels på undervisningens effektivitet och dels på sjuksköterskornas härigenom ökade arbetsbörda på barnsjukhusen med tvekan föreslagit minimitiden för den grundläggande barnsjukvårdsutbildningen att omfatta endast två månader. Den nuvarande utbildningen å

122 barnsjukhus omfattar oftast fyra månader, vilket vanligen innebär, att eleven tjänstgör å två avdelningar under vardera två månader. Ombyten på avdelning synas genom förslaget icke bli oftare förekommande än tidigare, enär i framtiden endast tjänstgöring på en avdelning kan ifrågakomma. Då eleven dessutom enligt förslaget kommer att förutom å barnsjukhus även få tjänstgöra å barnbördshus och i flertalet fall även på epidemisjukhus, där vård av barn förekommer, synes två månader barnsjukvård k u n n a accepteras. Inom såväl medicinen som kirurgin finnas många specialgrenar, som fordra särskilda kunskaper. Exempel å sådana äro ögonsjukvård, öron-, näs- och halssjukvård, gynekologi, ortopedi, neurokirurgi, thoraxkirurgi samt vården av hud- och könssjukdomar, reumatiska och allergiska sjukdomar. Då det är ogörligt att bereda landets alla sjuksköterskor praktik i så många specialgrenar och då här åsyftade sjuka i allt större utsträckning skötas av specialutbildad personal å särskilda avdelningar, torde de kunskaper inom dessa specialiteter, som varje sjuksköterska bör äga, nöjaktigt kunna förvärvas genom lektionsundervisning och demonstrationer. Likaså måste påpekas, att förståelse för och viss insikt i sådana specialområden, som röntgen, laboratorium och narkosgivning äro av värde för varje sjuksköterska. Sådan insikt torde icke heller kunna bibringas henne under allmänutbildningen på annat sätt än genom lektionsundervisning och demonstrationer. Kommittén har rådgjort med olika experter rörande de kunskaper och färdigheter, som sjuksköterskeeleven bör inhämta under sin allmänutbildning å avdelningar inom olika vårdgrenar. De tillfrågade experternas synpunkter framgå av tabellarisk uppställning i bil. 7.

Specialutbildning. Såsom av tidigare resonemang framgår, anser kommittén det önskvärt, att specialutbildningen såsom hittills skett bygger på viss allmänutbildning. Vid uppläggandet av olika linjer måste beaktas, att sjuksköterskor skola utbildas för olika områden till lämpligt antal, utan att systemet göres osmidigt. Utbildningen bör icke specialiseras alltför mycket, då detta menligt skulle kunna inverka på sjuksköterskornas användbarhet. Kommittén har därför stannat för att draga upp riktlinjer endast för specialutbildningen inom hälso- och sjukvårdens huvudgrupper. Genom den föreslagna allmänutbildningen vinna sjuksköterskorna nämligen så mångsidig erfarenhet, att de när det gäller den direkta sjukvården torde komma att bliva användbara inom flera områden.

123 Specialutbildningen kommer, som tidigare framhållits, som regel att inr y m m a s inom tiden för den föreslagna praktiska utbildningen. För tre speciella utbildningslinjer, nämligen distriktsvård, barnsjukvård och barnmorskeverksamhet, har det icke varit möjligt att sammantränga den sammanlagda praktiska utbildningstiden till 24 månader. Utbildningen inom dessa specialområden bör, som f. n. sker, givas i centralskolor. För den n ä r m a r e utformningen av dessa centralskolor redogör kommittén i nästföljande kapitel. Kommittén har övervägt om icke anordningen med centralskolor avpraktiska skäl borde tillämpas även för vissa andra utbildningslinjer. De speciallinjer, för vilka sådana centralskolor närmast kunde komma ifråga, äro ögonsjukvård, öron-, näs- och halssjukvård, sinnessjukvård, röntgenarbete, laboratoriearbete samt narkosgivning. Specialutbildningen vid dessa skolor bör kunna rymmas inom de ovan föreslagna 24 månaderna. Till dessa frågor återkommer kommittén i en senare del av betänkandet. Vi h a h ä r endast skisserat planen för utbildningen inom dessa områden. Vissa ändringar av utbildningstiden kunna måhända komma att visa sig nödvändiga. Enligt de kalkyler, som gjorts angående sjuksköterskebehovet, har beräknats, att 1.500 elever böra intagas i skolorna per år. Av dessa beräknas 10 % avgå under utbildningstiden. Uppskattningsvis kan man säga, att av den kader, som fullföljer sin utbildning, c:a hälften behöver utbildas för allmän kirurgisk och allmän medicinsk sjukvård. Av den andra hälften behövas c:a 130 elever för barnmorskeutbildning och c:a 200 (180—250) för distriktssköterskeutbildning. Behovet av sjuksköterskor för övriga specialiteter skulle kunna uppskattas till emot 400. Måhända är det verkliga behovet för dessa vårdgrenar icke så stort. Erfarenheten har nämligen visat, att åtskilliga unga sjuksköterskor icke taga tjänst inom det arbetsområde, för vilket de erhållit specialutbildning. Ehuru detta förhållande till en viss grad bör kunna rättas till genom den mera fixerade utbildningsgången, torde det likväl vara lämpligt att för de speciallinjer, varom här är fråga, såsom ovan nämnts, räkna med c:a 400 elever av den årliga kadern. Liksom nu är fallet bör varje sjuksköterskeskola förfoga över sina egna elevplatser för såväl allmänutbildning som specialutbildning, medan centralskolornas ledning disponerar erforderliga platser för av dem bedriven utbildning. Samarbete mellan närbelägna sjuksköterskeskolor angående tillfälligt utbyte av specialutbildningsplatser bör kunna ske. Knappheten på sjuksköterskor gör det särskilt angeläget, att specialutbildning inom respektive linjer erbjudes endast åt det antal som erfordras inom de olika områdena. Det torde ankomma på medicinalstyrelsen att med uppmärksamhet följa dessa frågor och att vidtaga erforderliga åtgärder till vinnande av en lämplig fördelning av eleverna å skilda speciallinjer.

124 Erfarenheten har visat, att eleverna äro särskilt intresserade av sådan specialutbildning, som är planmässigt ordnad och som bygger på en mångsidig allmänutbildning. Sålunda har utbildningen för distriktsvården och barnavården visat sig särskilt lockande. För att tillgodose samtliga specialgrenars behov och för att göra sjuksköterskeutbildningen mera tilldragande bör därför för all specialutbildning särskilt undervisningsprogram uppläggas. Härigenom bör avgångsprocenten kunna minskas och rekryteringen underlättas till de vårdgrenar, som för närvarande äro mindre lockande. Såsom en effektiviseringsåtgärd för specialutbildningen inom den allmänna medicinska och kirurgiska sjukvården föreslår kommittén även. att de instruktörer, vilka avses bli anställda inom dessa vårdgrenar, skola samla eleverna under specialutbildningen till regelbundna konferenser och ge dem särskild vägledning i deras studier. Jämsidesläsning bör anordnas. om elevantalet tillåter detta. I all specialutbildning böra informella förhör anställas av avdelningssköterska, instruktör och avdelningsläkare. Man kan förvänta, att om läkarna inom de olika specialgrenarna deltaga i undervisningen, elevernas intresse kominer att stimuleras för vederbörande vårdgren. Kommittén föreslår följande utformning av de speciallinjer, som inrymmas inom tiden för den föreslagna praktiska utbildningen. (Jämför tablån å s. 114). Vi ha undersökt, att tillräckligt antal utbildningsplatser finnas inom de olika vårdgrenarna.

Specialutbildning

månader.

1) För medicinsk sjukvård. Utbildning för medicinska vårdavdelningar av olika slag, medicinsk poliklinik, epidemisjukhus, sanatorium och hem för kroniskt sjuka. Specialutbildningen för sådan vård bör bygga på en allmän utbildning omfattande såväl barnsjukvård och sinnessjukvård som epidemivård eller tuberkulosvård och omfatta sex månaders tjänstgöring inom medicinsk sjukvård. Tjänstgöringen kan uppdelas i två perioder omfattande dels allmän medicinsk avdelning och dels specialmedicinsk sådan eller medicinsk poliklinik. För att tillgodose sjukstugor och liknande anstalter bör möjlighet finnas att fördela de för specialutbildning anslagna sex månaderna mellan medicinsk och kirurgisk sjukvård. Eventuellt kan en fördelning mellan medicinsk eller kirurgisk avdelning och viss röntgenutbildning tänkas (se röntgenarbete s. 126.) 2) För kirurgisk sjukvård. Utbildning för kirurgiska vårdavdelningar av olika slag. Denna specialutbildning, vilken bör bygga på samma allmänutbildning som för medicinsk sjukvård, bör omfatta sex månaders tjänst-

125 göring inom kirurgisk sjukvård, varunder erfarenhet lämpligen bör inh ä m t a s i såväl allmän kirurgisk sjukvård som någon specialgren inom kirurgin. Om det visar sig ändamålsenligt, bör man kunna ordna tjänstgöring uteslutande inom den allmänna kirurgiska sjukvården eller inom en specialgren av densamma. Beträffande utbildning för tjänstgöring vid sjukstugor och liknande anstalter hänvisas till vad som anförts under medicinsk sjukvård. Ögon- samt öron-, näs- och halssjukvård, inkl. poliklinik och operationsarbete inom dessa specialiteter, äro att betrakta såsom specialiteter inom kirurgin. Emedan ögon- och öronavdelningar så ofta förekomma på lasaretten och dessa vårdgrenar äga så framträdande specialkaraktär, h a r utbildning av sjuksköterskor för dessa här särskilt beaktats. Utbildningstiden bör fördelas mellan vårdavdelning, poliklinik och operationsavdelning. Dock torde i vissa fall en specialutbildning bestående av tre månader på allmän kirurgisk avdelning och tre månader på ögon- resp. ("tronavdelning kunna accepteras. För specialutbildning till operationsskölerska inom här diskuterade vårdgrenar torde allmän operationsutbildning omfattande jämväl ögon- resp. öronoperation kunna rekommenderas (se nedan). 3) För kirurgisk jwliklinik. Specialutbildningen, som bör bygga på samma allmänutbildning, som nämnts under 1 och 2, bör omfatta sex månaders tjänstgöring på kirurgisk poliklinik. Om utbildning å kirurgisk poliklinik har ingått i allmänutbildningen böra två månader av tiden för specialutbildningen användas till grundläggande operationsutbildnjng. 4) För sinnesjukvård. Specialutbildningen inom sinnessjukvården synes böra omfatta sex månader. I allmänutbildningen bör barnsjukvården utbytas mot ytterligare medicinsk sjukvård och tjänstgöring å sanatorium göras obligatorisk på grund av att tuberkulos jämförelsevis ofta förekommer bland patienterna på sinnessjukhus. Om eleven fullgjort sin förberedande sjukvärdskurs inom sinnessjukvården, kan eventuellt den grundläggande utbildningsperioden i sinnessjukvård inom sjuksköterskeskolan utbytas mot epidemivård. Skäl tala för att specialutbildningen under de sex månaderna förlägges till något eller några få särskilda sjukhus. (Se om sinnessjukvårdspersonalens utbildning kap. 11). Specialutbildning

längre

än

månader.

5) För operationssköterskearbete. Det synes nödvändigt, att tio månader användas för allmän operationsutbildning. I vissa fall kan utbildningen lämpligen uppdelas så, att fyra månader anslås till utbildning inom något specialområde. Allmänutbildningen bör omfatta såväl operationsavdelning som kirurgpoliklinik. Däremot kunna sinnessjukvård och epidemivård och i de flesta fall barnsjukvård uteslutas.

126 Beträffande specialutbildningen av narkossköterskor får kommittén, såsom tidigare framhållits, hänvisa till nästföljande del av betänkandet. 6) För röntgenarbete. Köntgenarbetet är i stor utsträckning tekniskt. 1 viss omfattning kan för detta arbete teknisk personal anlitas. Sannolikt är dock, att sjuksköterskor i avsevärd utsträckning alltjämt komma att erfordras för detta arbete. Kommittén har i denna del av betänkandet endast skisserat denna utbildningslinje. I tablån å s. 114 har linjen därför icke utformats. Den har upptagits i tablån för att visa, att en specialutbildning för röntgenarbetet är möjlig inom sjuksköterskeskolans ram. För lasarettstjänst kan specialutbildningen för röntgenarbete förväntas omfatta tio månader. De två månader, som då återstå av den praktiska utbildningens tredje sexmånadersperiod, böra disponeras för någon vårdgren inom den allmänna sjukvården. För centraldispensärer och mindre sjukvårdsanstalter, för vilka man kan tänka sig en kortare specialutbildning i röntgendiagnostik, exempelvis om fyra månader, torde lämpligen en kombination med viss annan specialutbildning, t. ex. å laboratorium kunna ordnas; se nedan under punkt 7. 7) För laboratoriearbete. Arbetet å sjukhuslaboratorium anses i många länder kunna anförtros åt teknisk personal och icke nödvändigtvis behöva utföras av sjuksköterskor, vilkas utbildning är lagd på vårduppgifter. Enligt vår mening kan rent teknisk personal efter någon utbildning i sjukvårdsarbete med fördel användas vid de större sjukhusen. Vi återkomma till dessa laboratriser i betänkandets andra del. I likhet med specialutbildningen för röntgenarbete har utbildningen för laboratoriesköterskor icke nu utformats. Den torde emellertid böra bygga på en grundläggande utbildning i sjuksköterskeskola under minst 20 månader eller t. o. m. andra läskursen. För landets smärre sjukvårdsinrättningar, vilka behöva sjuksköterskor. som kunna tjänstgöra både på vårdavdelning och på laboratorium, måste man utbilda sjuksköterskor med laboratorieutbildning av mindre omfattning. För dessa sjuksköterskor bör laboratorieutbildningen ev. kunna ges under sex månader, i vilket fall allmänutbildningen bör ordnas på samma sätt som för medicinsk och kirurgisk sjukvård. Specialutbildningen bör kunna givas vid varje centrallasarett, där laborator finnes. Vissa mindre anstalters behov av sjuksköterskor med kombinerad röntgen- och laboratorieutbildning bör kunna tillgodoses genom att utbildning anordnas omfattande fyra månader på röntgendiagnostikavdelning och sex månaders laboratorieutbildning. Denna specialutbildning rymmes inom sjuksköterskeskolans ram. Allmänutbildningen bör ordnas i likhet med den allmänutbildning, som ligger till grund för specialutbildningen för operationssköterskor.

127 3. JÄMSIDESLÄSNING OCH INSTRUKTION Ä AVDELNINGEN. Tidigare har framhållits den s. k. blockundervisningens fördelar. Vi k u n n a dock icke bortse från de vägande invändningar, som från utländskt, s a k k u n n i g t håll riktats mot en ensidig blockundervisning. Sjuksköterskeutbiildningen h a r ett uttalat praktiskt syfte och blir mest givande, då den k a n anknytas till den praktiska verkligheten. Det är i känslan härav, som m a n på olika håll inom sjuksköterskeskolorna i Sverige under senare åren m e r a allmänt börjat kombinera blockundervisningen med jämsidesläsning, på så sätt att eleverna några timmar under vissa praktiska utbildningsperioder sammanförts och meddelats teoretisk undervisning i ämnen, som varit särskilt aktuella för den pågående tjänstgöringen. Det är emellertid svårt att organisera denna undervisning på ett tillfredsställande sätt, bl. a. emedan elevernas praktiska tjänstgöring är så växlande under olika veckodagar, att icke samtliga elever kunna beräknas få tillfälle deltaga i lektionerna. Ehuru denna form av jämsidesläsning varit särskilt uppskattad av eleverna, kan den i nuvarande läge icke få någon större omfattning. Med en beräknad sammanlagd teoretisk undervisningsperiod om 160 arbetsdagar bör under elevernas tjänstgöring inom de olika vårdgrenarna av allmänutbildningen nämnda jämsidesläsning dock ha minst följande omfattning: å medicinsk avdelning: å kirurgisk avdelning: å barnavdelning: å barnbördsavdelning: å epidemisjukhus eller sanatorium: å sinnessjukhus:

en lektion per vecka » » » » 5 lektioner 5 » 5 » 15 »

Lektionstimmarna under jämsidesläsningen böra användas till att diskutera fall av de inom respektive områden vanligast förekommande sjukdomsgrupperna, vilka ur sjuksköterskesynpunkt kunna vara av intresse. På specialavdelningar, exempelvis barnbördsavdelningar, tuberkulosavdelningar, epidemi- och barnsjukhus, bör en inledande lektion i form av orientering om vad som möter eleven på sjukhuset givas av sjukhusets husmor eller lämplig avdelningssköterska. På sinnessjukhus har ända sedan år 1923 en elementär undervisning av sjuksköterskeelever bedrivits jämsides med deras praktiska tjänstgöring. Enligt det rådande systemet för utbildning av sjuksköterskor har man tilldelat avdelningssköterskan rollen av instruktör för eleverna på avdelningen. Helt säkert u t r ä t t a avdelningssköterskor i många fall ett utomordentligt undervisningsarbete. På grund av det ringa antalet sjuksköterskor

128 på våra sjukavdelningar blir dock tiden till egentlig instruktion mycket knapp. I kapitlet om behovet av sjukvårdspersonal har klargjorts, att en ändring härutinnan icke är att vänta inom överskådlig tid. Vi kunna icke inom det närmaste årtiondet tänka oss att följa exemplen från utlandet och skaffa mer än två sjuksköterskor i dagtjänst på varje avdelning. Vi kunna icke ens göra denna standard allmän. För instruktion på avdelningen måste därför ytterligare arbetskraft i form av en instruktör anvisas. En sådan anordning medför den fördelen, att instruktören kan utväljas till sin uppgift med hänsyn till lämplighet och kompetens. Det kan icke förnekas, att många avdelningssköterskors ovilja mot undervisningsarbetet berott på att de icke känt sig skickade för denna uppgift. Inom den svenska sjuksköterskeutbildningen har systemet med instruktörer prövats sedan flera år vid centralskolan för specialutbildningen av barnsjuksköterskor samt på föranstaltande av kommittén från och med den 1 april 1947 vid statens sjuksköterskeskola. Instruktionssköterskan skall ha utbildning för sitt arbete som instruktör och i motsats till andra befattningshavare på sjukhuset ha eleverna och clevutbildningen som huvuduppgift. Hon skall stå i nära kontakt med sjuksköterskeskolan och lämpligen vara anställd av denna. Hon kan medverka till att samstämmighet uppnås mellan undervisningen i läskurserna och undervisningen på avdelningarna. Hon bör även tillvarataga elevernas utbildningsintressen genom att övervaka, att de verkligen få deltaga i den sjukvård som ges å respektive avdelningar. Hennes förnämsta uppgift blir att tillse och ordna så att ur undervisningssynpunkt bästa resultat vinnes av den praktiska tjänstgöringen. Stor frihet bör lämnas instruktionssköterskan i valet av undervisningsform liksom det sker inom det fria och frivilliga studiearbetet. Vi ha räknat med att varje sjuksköterskeskola med en årlig intagning av 50—60 elever kommer att behöva fyra instruktionssköterskor för den praktiska utbildningen. Införandet av sådana instruktörer med den dubbla uppgiften att instruera eleverna på avdelningen och handleda deras självstudier avser icke att avkoppla avdelningssköterskorna från den undervisning, de hittills givit sjuksköterskeeleverna. Redan det stora antalet avdelningar jämfört med det ringa antalet föreslagna instruktörer gör detta klart. Avdelningssköterskans och elevens gemensamma arbete med patienterna gör också en undervisning från avdelningssköterskans sida till en självklar och naturlig sak. För att möjliggöra för avdelningssköterskan att mera ägna sig åt elevernas undervisning föreslå vi särskilda åtgärder. Dels bör från henne avlyftas den mera elementära instruktionen av nya sjukvårdsbiträden — en undervisning som utan olägenhet bör kunna överlämnas till personal med mindre omfattande utbildning t. ex. undersköterskor. Dels bör hon genom deltagande i speciella undervisningskurser göras mera

129 skiclkad för sin undervisningsuppgift. dessa kurser utvecklas i kap. 10.

Kommitténs synpunkter angående

D«et synes lämpligt, att den till två timmar uppskattade tiden, under vilken eleven dagligen skulle tagas från rutinarbetet, användes dels till att följa avdelningssköterskan för att lära av henne, eventuellt att medfölja ronden, och dels till att under instruktionssköterskans ledning i anslutning Lill något vårdfall på avdelningen bedriva självstudier. Såväl under allmänsom specialutbildningen bör resultaten av dessa studier redovisas i form av skrivna s. k. vårdberättelser eller genom muntliga rapporter. Instruktionssköterskan kan t. ex. också övertaga en behandling av patient och i samband härmed för en grupp elever giva en lektion. Tillsammans med avdelningssköterskan bör hon också granska de studieböcker, som skola föras över elevernas framsteg under den praktiska utbildningen. F ö r genomförande av kommitténs förslag kräves viss och gentemot nuvarande förhållanden ökad medverkan från läkarkårens sida. Bland annat utgå vi ifrån, att undervisning till eleverna någon gång i veckan gives av avdelningens läkare i anslutning till förekommande sjukdomsfall. Det är därför nödvändigt att söka väcka läkarnas intresse för medverkan, att orientera dem i undervisningsprogrammet i dess helhet, övervägas bör om icke till sjukhusläkartjänster villkor borde vara knutet om undervisningsskyldighet.

4. PROV OCH TENTAMINA. Med den uppläggning undervisningen givits i kommitténs förslag, utgör elevernas självverksamhet en mycket viktig faktor. Läskurserna få därför icke göras så sammanträngda, att icke eleven får tid att i tillräcklig utsträckning idka självstudier. Genom uppsatser över givna ämnen, vårdberättelser, seminarieövningar, muntliga och skriftliga förhör, samtal och diskussioner få lärare och instruktörer möjlighet att fortlöpande följa elevens skolning. Däremot anse vi att statskontrollerad avgångsexamen, som i många länder avslutar sjuksköterskeutbildningen, icke skall hållas. Slutbetyg, upptagande vitsord över uppförande, teoretiska kunskaper och praktisk duglighet, bör lämnas i enlighet med av medicinalstyrelsen fastställt formulär till elev, som på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid sjuksköterskeskolan. Elev, som anses icke ha tillgodogjort sig undervisningen i visst ämne, må av skolstyrelsen beredas tillfälle att undergå särskild prövning i ämnet.

130 C. Bostads- och

arbetsförhållanden.

Elev bör vara oförhindrad att själv skaffa sig bostad under sjuk^köterskeutbildningen. I de fall sjuksköterskeskola saknar tillräckligt antal elevbostäder kan detta bli nödvändigt. Oftast torde eleven emellertid ha svårt att på egen hand lösa sitt bostadsproblem. Hon tjänstgör under sin utbildningstid i regel på flera sjukhus, vilka kanske icke ens alla äro belägna i samma stad som skolan. På grund av denna ambulatoriska tillvaro kan hon ej använda samma bostad under hela sin utbildningstid. Om hon hyr egen bostad i fria marknaden, kommer en sådan bostad därför i de flesta fall att ställa sig dyrbar för henne. Med hänsyn härtill och till läget pä bostadsmarknaden torde det vara nödvändigt, att skolan och sjukhuset liksom hittills i största möjliga utsträckning tillhandahålla bostäder åt eleverna. Ekonomiska skäl tala också för kollektiva bostadsanordningar. Därtill kominer att skolans ledning har lättare att vaka över elevens hälsotillstånd och ta hand om henne vid sjukdom, om hon bor tillsammans med sina kamrater. Påpekas må också, att kamrat- och gemenskapsandan inom elevkåren starkes genom samhörigheten inom ett elevhem. Det är ur rekryteringssynpunkt av stor vikt, att skollokaler och bostäder äro trevliga och ändamålsenliga. Det är förmånligt, om eleverna kunna få bo i enkelrum. Framför allt gäller detta under läsperioderna, då ro behöves för studierna, men även under det praktiska arbetet är eleven i behov av ett eget rum, där hon ostört kan vila eller ta emot vänner och anhöriga på besök. Bostadsvåningarna böra utrustas med praktiska och hygieniska anordningar, såsom bad- och duschrum, i tillräcklig mängd. Samlingsrum, bibliotek, tvätt-, stryk- och syrum samt plats för cyklar och skidor böra finnas inom nära räckhåll för eleverna. Tekök behövas för att eleverna skola ha möjlighet att tillreda morgon- och kvällsmål av lättare beskaffenhet. Ett ofta uttalat önskemål är anskaffandet av flera telefoner för elevbostäder. 1 ett elevhem måste liksom i ett kollektivhus vissa ordningsregler finnas. Det har på senare år ofta sagts, att de regler, som gälla vid sjuksköterskeskolornas elevhem under inflytande av ett ålderdomligt internatsystem numera kommit att framstå såsom alltför stränga och därför verkat rekryteringshämmandc. I vissa fall rör sig denna diskussion om förhållanden, som redan upphört att gälla. Åtskilliga av de regler och bestämmelser, för vilka redogjorts i kap. 3, göra dock, att livet vid våra sjuksköterskeskolor kan verka mindre lockande för mera självständiga ungdomar. Det är därför av vikt att skolstyrelserna — lämpligen i samråd med eleverna — utforma reglerna så, att elevens privatliv icke obehörigen trades för nära. För sin fritid bör varje elev själv bära ansvaret. Vid samtliga sjuksköterskeskolor finnas elevföreningar. Vid en del skolor fungerar styrelsen för elevföreningen som ett vid skolstyrelsens sida arbe-

131 tände råd. Man torde kunna säga, att elevernas självstyrelse är på väg. En sådan utveckling synes önskvärd. Anmärkningar ha riktats mot sjuksköterskeskolorna för att elever utan tillräcklig orsak skilts från skolan eller för att elever, som varit uppenbart olämpliga för sjuksköterskeyrket, på ett alltför sent stadium tvingats avbryta sin utbildning. Medicinalstyrelsen framlade 1945 förslag om klagorätt hos medicinalstyrelsen för elev eller dennes målsman över skolstyrelsens beslut om avskiljande och kommittén vill förorda, att en dylik klagorätt införes. Med hänsyn till den gallring, som bör äga rum innan en elev vinner inträde i sjuksköterskeskola, synes det endast i sällsynta fall behöva förekomma alt elev avskiljes. Ett dylikt avskiljande bör ske på ett så tidigt stadium av utbildningen som möjligt, men först sedan skriftlig varning visat sig icke leda till bättring. Särskilda skäl kunna dock påkalla ett omedelbart avskiljande. Ur rekryteringssynpunkt är en ordnad arbetstid för sjuksköterskeeleven av stor betydelse. Det är angeläget, att de anvisningar, som lämnats av medicinalstyrelsen i detta hänseende (se s. 49), noga efterföljas. Sjuksköterskeelevens arbetsdag måste så begränsas, att den möjliggör en mera effektiv utbildning och ger eleven möjlighet att använda sin fritid till rekreation och samvaro med annan ungdom. Framhållas bör även att eleven liksom övrig personal på sjukavdelningen bör genom arbetsschema kunna i god tid erhålla besked om när ledighet infaller. Från olika håll har som ett rekryteringshämmande moment vidare framhållits den föråldrade klassanda, som ännu anses råda på våra sjukhus. Förhållandena vid många sjukhus visa dock vad som kunnat göras för att åstadkomma en atmosfär av trevnad och kamratskap i arbetet. Sjukvårdens allvarliga karaktär kräver disciplin och förmåga att ge och ta order, men delta kan mycket väl förenas med en kamratlig ton och mindre stela umgängesformer än de som på sina håll förekomma inom sjukvården. Det är i detta sammanhang att beakta, att man ej får genom missriktade rationaliseringssträvanden så öka jäktet för avdelningens personal, att den ej orkar visa den entusiasm för uppgiften, som är det bästa medlet att stimulera elevernas intresse. De anklagelser för onödig stränghet och bristande förståelse för underordnade, som ibland riktats mot sjuksköterskor från sjukvårdsbiträden, sjuksköterskeelever och allmänhet, må i en del fall ha varit berättigade. Grundorsaken torde ej sällan vara att söka i en alltför stor arbetsbörda. En väl ordnad hälsovård är av särskild vikt för sjukvårdspersonal. Nya bestämmelser rörande elevernas hälsoövervakning äro erforderliga. Det är kommittén bekant, att medicinalstyrelsen är sysselsatt med utarbetandet av sådana bestämmelser, och kommittén har därför icke ansett sig böra nä-mare ingå på denna fråga.

Kap. 8. Utbildning av sjuksköterskor vid centralskolor. Utbildning av distriktssköterskor, barnsjuksköterskor och barnmorskor bör som redan framhållits (se s. 123) fortfarande ske i centralskolor. Till frågan i vilken mån centralskolor lämpligen böra anordnas för andra kategorier av sjuksköterskor återkomma vi i ett senare betänkande.

Distriktssköterskeutbildning. Utbildningen av distriktssköterskor kan organiseras på olika sätt. Antingen kan distriktssköterskeskolan utgöra en påbyggnadsskola till de allmänna sjuksköterskeskolorna i likhet med nuvarande distriktssköterskeskolan i Solna eller också kan den omfatta såväl den allmänna sjuksköterskeutbildningen som specialutbildningen, vilket avses bliva fallet med den nedan föreslagna distriktssköterskeskolan i Göteborg. Genom nuvarande system vinnes, att elev får en viss erfarenhet av sjukvård, innan hon väljer specialitet. Vid en kombinerad botten- och specialskola åter kan utbildningen direkt inriktas på att tillgodose distriktsvårdens krav. För att vinna inträde i statens distriktssköterskeskola i Solna fordras enligt stadgan för skolan, att sökanden är sjuksköterska eller sjuksköterskeelev, som under minst 2 år åtnjutit undervisning vid sjuksköterskeskola, och att sökanden fullgjort viss praktisk tjänstgöring (se s. 55). Bestämmelsen att elev kan vinna inträde har endast i några få fall utnyttjats. Enligt den linje som kommittén upplagt för distriktssköterskeutbildningen förutsattes för inträde i distriktssköterskeskolan, att vederbörande fullständigt genomgått sjuksköterskeskola (se tablå s. 114). I denna linje ingå samtliga vårdgrenar, som anses nödvändiga för blivande distriktssköterskor. Det framlagda förslaget innebär i jämförelse med vad som nu gäller beträffande den för inträde i denna skola nödvändiga förutbildningen bl. a. att utbildningen i sanatorievård och barnsjukvård alltid är fullgjord före inträdet i skolan och vidare att smärre förändringar skett beträffande tiden för tjänstgö-

133 rinigen inom vissa områden. Vårt förslag förutsätter därför vissa ändringar av bestämmelserna i stadgan för statens distriktssköterskola. (Önskar sjuksköterska, som erhållit annan specialutbildning än den som erfordras för distriktsvården, erhålla omskolning för detta område, måste h o n för att vinna inträde i distriktssköterskeskolan genom kompletterande utbildning förskaffa sig föreskriven förutbildning. lEnligt stadgan för statens distriktssköterskeskola skall undervisningen va:ra såväl teoretisk som praktisk och meddelas elev under en tid av högst ett: år. För närvarande gives teoretisk undervisning under en tid av drygt 3 imånader och praktisk undervisning under 3 månader. I den teoretiska undervisningen ingå c : a 320 lektionstimmar och ett tjugotal studiebesök i medeltal omfattande ungefär 3 timmar. I fråga om innehållet av den teoretiska undervisningen torde någon nämnvärd ändring icke vara påkallad.Därermot h a r erfarenheten visat, att undervisningen f. n. är så koncentrerad, att demsamma blivit mycket betungande för eleverna och icke lämnat möjlighet tilll tillräckliga självstudier. Det torde därför vara önskvärt, att tiden foldern teoretiska kursen något förlänges. I vår utbildningsplan för distriktssköterskor ha vi därför upptagit den sammanlagda utbildningstiden till 7 månader. I den praktiska utbildningen ingår f. n. hospitering vid barnavårdscentral, tuberkulosdispensär, bostadsinspektion och inom skolhälsovården. Denna utbildning sker vid olika hälsovårdsinstitutioner över hela landet. Detta medför den olägenheten, att kursledningen icke kan utöva effektiv kontroll av denna viktiga del av utbildningen. Någon systematisk undervisning har därför varit svår att genomföra och det har ej kunnat undvikas, att elever ibland placerats på mindre lämpliga utbildningsplatser. En annan olägenhet med nuvarande system är, att eleverna under sin utbildning icke få praktiskt deltaga i en distriktssköterskas arbete och därigenom lära sig lämpligaste sättet att organisera hennes mångfald av uppgifter. I en av styrelsen för statens institut för folkhälsan till Kungl. Maj :t den 20 januari 1947 överlämnad skrivelse ha olägenheterna med den praktiska utbildningens nuvarande organisation framhållits. Styrelsen har för deras avhjälpande föreslagit inrättandet av en central för praktisk utbildning förlagd till Sollentuna kommun utanför Stockholm. Skrivelsen har överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommittén har för avsikt att i ett senare betänkande återkomma till denna fråga, sedan pågående utredningar slutförts. Då statens distriktssköterskeskola i Solna f. n. icke fyller behovet av distriktssköterskor, böra enligt vår mening för skapande av ytterligare utbildningsmöjligheter för distriktssköterskor två nya skolor inrättas. I skrivelse till Konungen den 29 januari 1947 ha vi föreslagit, att en statens distriktssköterskeskola i Göteborg inrättas. Kommitténs synpunkter beträffande den andra av de två erforderliga nya skolorna framläggas å s. 143.

134 N y s s n ä m n d a skrivelses innehåll är i h u v u d s a k

följande.

Utbildning av distriktssköterskor utöver det antal, som utbildas vid distriktssköterskeskolan i Solna, kan tänkas ordnad på två sätt. För det första kan den ske genom påbyggnadskurser för dem, som redan äro färdiga eller så gott som färdiga sjuksköterskor i likhet med vad som för närvarande förekommer vid statens distriktssköterskeskola. Då behovet av sjuksköterskor även för den slutna vården är synnerligen stort, synes emellertid en utökning av dessa kurser icke böra ske utan en motsvarande ökning av de grundläggande sjuksköterskeskolornas kapacitet. Möjligheterna till en höjning av denna kapacitet genom utbyggnad av nuvarande skolor h a r kommittén funnit vara begränsade till cirka 150 platser. Ett anordnande av ytterligare påbyggnadskurser torde därför böra medföra att ännu en eller flera grundläggande sjuksköterskeskolor tillskapas. Det andra och enligt kommitténs mening lämpligaste sättet att åvägabringa vidgade utbildningsmöjligheter för dem, som vilja bli distriktssköterskor, är att inrätta en skola av ny typ, där eleverna givas såväl den del av utbildningen i sjuksköterskekola, vilken kan anses väsentlig för distriktssköterskor, som också den utbildning, vilken för närvarande meddelas vid statens distriktssköterskeskola. En årlig intagning av cirka 60 elever synes giva den med hänsyn till administration och undervisning lämpligaste storleken av en sådan skola. Hälsovård och sociala ämnen skulle i den nya skolan i betydligt större utsträckning än i de vanliga sjuksköterskeskolorna från början ingå i undervisningen. Man torde kunna förutsätta att en sådan direkt linje för distriktsvård inom sjuksköterskeutbildningen kommer att verka befrämjande på rekryteringen till sjuksköterskeyrket. En utbildning med starkare betoning av kunskaper i hälsovård och socialvård kommer sannolikt i framtiden att visa sig ändamålsenlig även för andra sjuksköterskor än distriktssköterskor, framför allt barnmorskor, barnsjuksköterskor och polikliniksköterskor. Förutsättningarna för ett tillgodoseende av nämnda utbildningsbehov synas kunna bli goda i en skola av nu föreslagen typ. Behovet av en dylik skola h a r av medicinalstyrelsen anmälts i anslagsäskanden för budgetåret 1946—47. Kommittén h a r med stöd av det ovan anförda kommit till den slutsatsen att för skapande av ytterligare utbildningsmöjligheter för distriktssköterskor torde erfordras inrättande av två skolor av ovan angiven typ. Skolorna synas böra så planeras att de kunna komma den slutna vården till godo i den mån behovet av distriktssköterskor i framtiden skulle visa sig vara mindre än för närvarande. De föreslagna skolorna torde med hänsyn till rekryteringen, tillgången på utbildningsplatser och lärarkrafter m. m. böra förläggas till annan ort än Stockholm, där redan sex sjuksköterskeskolor finnas förutom Statens distriktssköterskeskola. Vid bedömande av samtliga de faktorer, vilka inverka på frågan om placeringen av de föreslagna skolorna, h a r kommittén funnit övervägande skäl tala för att såsom förläggningsort för en av skolorna välja Göteborg, där trots stadens storlek endast en sjuksköterskeskola nu arbetar samt där lärarkrafter till viss specialundervisning redan finnas på grund av förefintligheten av socialinstitut, barnmorskeläroanstalt m. fl. institutioner. Ett stort intresse för inrättande av en distriktssköterskeskola i Göteborg föreligger också hos såväl Göteborgs stad som Göteborgs och Bohus läns landsting, vilka redan våren 1945 gjort en framställning till medicinalstyrelsen i ämnet. En närmare utredning h a r verkställts av en särskild kommitté representerande landstingets hälsovårdsberedning och stadens sjukhusdirektion. Av sjuksköterskekommittén avsedd kursplan för distriktssköterskeskola i Goteborg framgår av följande uppställning.

135 Läskurser Kirurgisk avdelning Medicinsk avdelning Operationsavdelning eller kirurgisk poliklinik Barnbördshus Barnsjukhus Epidemisjukhus Sinnessjukhus Sanatorium Social kurator + medicinsk poliklinik eller annan poliklinik öppen vård Semester

Antal mån. 8—9 4 3 2 2 5 2 2 1 1 5 3

Summa månader 38—39 Elever torde — såsom sker vid statens sjuksköterskeskola — böra intagas två gånger om året med 30 elever i varje kurs. Personalbehovet för den nya skolan torde bäst beräknas under jämförelse med vad som anses erforderligt för statens sjuksköterskeskola och statens distriktssköterskeskola i Solna. Kommittén har i jämförelse med statens sjuksköterskeskola funnit vissa utökningar påkallade för den föreslagna skolans del. Dessa sammanhänger i första hand med det ökade arbete, som planering av elevernas teoriundervisning samt tjänstgöring inom öppen vård kan beräknas medföra. För denna planering beräknas en biträdande föreståndare, som jämväl ägnar sig åt den krävande hälsovårdsundervisningen ute i distrikten. För det omfattande skrivarbetet vid skolan upptages vidare ett kanslibiträde, som enligt vad kommittén under hand erfarit visat sig önskvärt även vid statens sjuksköterskeskola. För elevernas handledning under deras praktiska utbildning synas till en början böra anställas två instruktionssköterskor. En starkare betoning av hälsovård och socialvård kommer att ske i denna skola i såväl den teoretiska undervisningen som i anslutning till den praktiska tjänstgöringen redan under första året. Med hänsyn till att skolan blir av helt ny typ synes man till en början beträffande utbildningsplanens uppläggning böra pröva sig fram. Kursplanen samt innehållet i den teoretiska undervisningen är föremål för detaljgranskning inom kommittén, som avser att i nästföljande del av betänkandet redovisa härför. Kungl. Maj :t har med anledning av kommitténs framställning uppdragit åt medicinalstyrelsen dels att upptaga förhandlingar med Göteborgs stad samt Göteborgs och Bohus läns landsting om inrättande i staden av en distriktssköterskeskola i huvudsaklig överensstämmelse med i ovannämnda skrivelse angivna riktlinjer, ävensom med Göteborgs stad om överlåtelse till statsverket av lämplig tomt för uppförande av byggnad för en dylik skola, dels ock att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till avtal i ämnet.

136 Vidare har åt byggnadsstyrelsen uppdragits att •— i samråd med medicinalstyrelsen —- uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med ritningar jämte kostnadsberäkning till byggnad för ifrågavarande ändamål. Enligt kommitténs mening är det angeläget, att den föreslagna skolan igångsattes snarast möjligt. Då det är ovisst när den föreslagna byggnaden för densamma kan komina till stånd synes det önskvärt att skolan startar i provisoriska lokaler. Möjligheterna därför torde böra undersökas av medicinalstyrelsen.

Barnsjuksköterskeutbildning. Utbildningen av barnsjuksköterskor sker såsom i kap. 3 omtalats såväl vid barnsjukhus och pediatriska avdelningar å lasarett i allmänhet som vid den i anslutning till Norrtulls sjukhus i Stockholm förlagda centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor vid vilken skola anordnas dels en ettårig utbildning i barnsjukvård och barnavård (A-kurs), dels ock en fyramånaders kurs i social barnavård (B-kurs). Kurs A omfattar praktisk utbildning inom barnsjukvårdens olika grenar och vid barnavårdscentral, under vilken utbildning eleverna erhålla teoretisk undervisning jämsides med den praktiska tjänstgöringen. I den ettåriga utbildningen är c:a 1 månad beräknad för semester. Kommittén anser, att utbildningen av barnsjuksköterskor bör efter 24 månaders utbildning vid allmän sjuksköterskeskola koncentreras till nämnda centralskolas A-kurser, vilka böra utökas att omfatta c:a 60 elever, fördelade på två kurser årligen. Denna utbildning kommer enligt vårt förslag att ske vid en särskild linje, omfattande en tvåårig teoretisk-praktisk utbildning vid den allmänna sjuksköterskeskolan följd av 13 månaders kurs vid centralskolan (se tablå s. 114, linje 8). Enligt förslaget kommer sjuksköterskeelev icke att efter denna utbildning genomgå någon tredje läskurs vid den allmänna sjuksköterskeskolan. En sådan anordning skulle av organisatoriska skäl vara synnerligen svår att genomföra. Lärostoffet i denna läskurs bör därför meddelas dessa elever inom centralskolans ram. vilken anordning medför en utökning av den teoretiska undervisningen vid denna skola. Förslaget innebär vidare, att den för inträde i centralskolan nödvändiga förutbildningen något ändrats beträffande tiden för tjänstgöringen inom olika områden, och förutsätter därför vissa ändringar i det för skolan gällande reglementet. De läroämnen, som ingå i den nuvarande teoretiska undervisningen för A-kursens elever, böra bibehållas. Denna undervisning bör, i huvudsaklig överensstämmelse med vad f. n. gäller, omfatta följande:

137 barnavård och barnsjukvård barnets utveckling barnets uppfödning barnsjukdomar barnpsykologi, testning sysselsättning av sjuka och friska barn laborationer (spec. f. barnavården, mikroprov)

timantal 24 3 7 50 10 141) 6 114

Eleverna meddelas sålunda en relativt grundlig teoretisk undervisning inom sitt specialfack, varvid flera av de ämnen, som ingå i sjuksköterskeskolans tredje läskurs komma att beröras. Vi ha med hänsyn härtill funnit det motiverat med en viss nedskärning av innehållet i ifrågavarande läskurs för dessa elever. Enligt vår mening bör följande undervisning ur denna läskurs meddelas A-kursens elever:

hygien läkemedelslära kirurgiska sjukdomar sjukvårdens ledande principer och historia samt yrkesorientering medicinsk medborgarkunskap studiebesök

timantal 10 5 8 6 20 12 61

Den sammanlagda teoretiska undervisningen för barnsjuksköterskeeleverna kommer sålunda enligt vårt förslag att omfatta c:a 175 lektionstimmar. Såsom ovan framhållits, gives den nuvarande teoretiska undervisningen jämsides med den praktiska tjänstgöringen. Då nattjänstgöring ingår i utbildningen och eleverna åtminstone f. n. tjänstgöra på flera sjukhus, är den tid under vilken jämsidesläsning kan meddelas begränsad. Svårigheter torde föreligga att ordna ytterligare teoretisk undervisning jämsides med det praktiska arbetet. Det synes därför nödvändigt, att, utöver viss jämsidesundervisning, c : a fyra veckor anslås till enbart teoretisk undervisning. Kommittén vill sålunda föreslå, att den teoretiska undervisningen för blivande barnsjuksköterskor fördelas så, att undervisningen i barnsjukdomar, omfattande 50 lektionstimmar i medicinska och 8 timmar i i) Anmärkas må att eleverna f. n. få praktisk undervisning i sysselsättning av sjuka och friska barn under c:a 35 timmar.

138 kirurgiska sjukdomar, meddelas jämsides med den praktiska utbildningen, medan undervisningen i övriga läroämnen, d. v. s. 117 lektionstimmar, ingår i en läskurs om c:a 4 veckor. Denna kan, därest så skulle visa sig lämpligt, uppdelas i två mindre läskurser, varav en förlägges före och en efter den praktiska utbildningen. Därest en sådan uppdelning kommer till stånd. bör lärostoffet lämpligen fördelas på följande sätt. Ämnen

Läskurs före praktisk tjänstgöring

Timantal Hygien — Barnavård och barnsjukvård 24 Barnets utveckling 3 Barnets uppfödning 7 Läkemedelslära 2 Barnpsykologi 8 Sjukvårdens ledande principer o. historia, yrkesorientering — Medicinsk medborgarkunskap 6 Sysselsättning av barn 14 Laborationer 6 Besök 6

76 Läskurs efter praktisk tjänstgöring Timantal 10

3 2 6 14 — 6

"H"

Anordnandet av läskurser vid barnsjuksköterskeskolan kommer av organisatoriska skäl att medföra, att den nuvarande specialutbildningen därstädes om 12 månader inklusive semester förlänges med lika lång tid, som läskursen tager i anspråk, d. v. s. c : a 1 månad. Vidare kommer det att innebära, att under de två månader under året dessa läskurser pågå elevbostäderna måste dubbleras eller att vissa elever måste förskaffa sig egna bostäder under läskurserna. Den praktiska utbildningen föreslås bliva anordnad i stort sett som nu sker. Samtliga elever böra erhålla utbildning å: spädbarnsavdelning (innefattande även infektionsavdelning) medicinsk avdelning för äldre barn mjölkkök, barnpoliklinik och barnavårdscentral tillsammans ....

4 mån. 2 » 3 »

De övriga 2 månaderna böra användas till tjänstgöring inom annan gren av barnavård, exempelvis kirurgisk avdelning, phoniatrisk poliklinik, barnpsykiatrisk avdelning eller tuberkulosavdelning för barn. Kurs B är en påbyggnadskurs för sjuksköterskor, vilka erhållit sådan specialutbildning i barnsjukvård och barnavård, som A-kurs avser att bi-

139 briniga, och vilka bl. a. önska vinna kompetens för befattning vid barnavårdscentral eller som skolsköterska. Kursen har många beröringspunkter med distriktssköterskeskolan, icke minst när det gäller den praktiska utbildningen. Ett överflyttande av B-kursen till statens institut för folkhälsan är dlärför ifrågasatt. Sålunda har medicinalstyrelsen i skrivelse den 11 juli 1946 till styrelsen för statens institut för folkhälsan på anhållan av stynelsen för barnsjuksköterskeskolan hemställt, att styrelsen måtte undersöka! möjligheterna att i institutets lokaler ordna kurser i social barnavård för isjuksköterskor. Enligt vad vi under hand erfarit från institutet torde emeillertid otillräckliga lokaler f. n. omöjliggöra en sådan anordning. Kommittén h a r i nuvarande läge icke funnit påkallat att föreslå någon ändn-ing av B-kursens uppläggning liksom ej heller beträffande dess kapaci tet. Barnmorskeutbildning. D å behovet av sjuksköterskor beräknats (se s. 71), ha vi utgått från att i framtiden alla, som vilja bli barnmorskor, skola erhålla grundläggande sjuksköterskeutbildning. Att starka skäl tala för en kombinerad sjukskötcrske-barnmorskeutbildning framgår av befolkningskommissionens å s. 23 berörda betänkande (SOU 1936: 12 s. 59). Behovet av en dylik utbildning har sedermera understrukits i olika sammanhang, såsom av 1941 års barnmorskeutredning (SOU 1942: 17) och 1941 års befolkningsutredning (SOU 1945: 50). Man har härvid bl. a. framhållit, att sjuksköterskebarnmorskorna komme att vara rustade för betydligt vidare insatser i sjukoch hälsovården. Behov av den kombinerade utbildningen skulle föreligga såväl för de å sjukvårds- eller barnbördsanstalterna anställda barnmorskorna, vilka behövde den anstaltsvana och den träning i skötseln även vårdavdelning, som sjuksköterskeutbildningen gåve, som ock för barnmorskor i den öppna vården. Härigenom skulle möjliggöras att disIriktsbarnmorskorna i den mån de icke toges i anspråk för förlossningsvården skulle kunna utnyttjas inom hälso- och sjukvården i övrigt. Ett fåtal kurser med barnmorskeutbildningen samordnad med sjuksköterskeutbildningen ha även hållits under senare år. Utbildningen har omfattat två år i sjuksköterskeskolan samt 18 månader vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm. En viss svårighet att få tillräckligt antal sökande till dessa kurser har emellertid kunnat konstateras, sammanhängande bl. a. med att dessa kurser befunnit sig på försöksstadiet och därför varit relativt svåra att sammankoppla med den nuvarande sjuksköterskeutbildningen. En ökad kännedom hos dem, som vilja bli barnmorskor, om lämpligheten av den kombinerade utbildningen och en bättre planering av sjuksköterskeelevernas övergång till barnmorskeläroanstalt torde komma att underlätta rekryteringen av sjuksköterskeelever till barnmorskeyrket i väsentlig grad.

140 Även om målet i framtiden bör vara att helt bygga barnmorskeutbildningen på sjuksköterskeskolans grund, kan dock icke en dylik ordning nu genomföras. Brist råder på såväl sjuksköterskor som barnmorskor och den utökning av sjuksköterskeskolornas kapacitet, som utgör en förutsättning för den föreslagna utbildningsgången, kan icke omedelbart genomföras. Försiktigheten bjuder därför, att man tills vidare räknar med ett bibehållande i viss omfattning av den tidigare utbildningen av barnmorskor, men att man i den mån möjligheter härtill föreligga övergår till att i ökad utsträckning giva kombinerad sjuksköterske-barnmorskeutbildning. Den nuvarande barnmorskeläroanstalten i Göteborg bör sålunda alltjämt fortsätta att utbilda barnmorskor på hävdvunnet sätt, medan stockholmsanstalten bör bygga sin utbildning på sjuksköterskeskolans grund, varvid emellertid, därest tillräckligt antal sökande till en sådan linje ej skulle förefinnas, även särskilda kurser för barnmorskeelever utan sjuksköterskeutbildning böra anordnas. Angeläget är nämligen att någon nedgång i antalet nyutexaminerade barnmorskor ej kommer att inträda. Kommittén har ansett sig sakna anledning föreslå några ändringar beträffande den nuvarande tvååriga barnmorskeutbildningen. Dock bör den i kap. 6 förordade grundutbildningen i sjukvård sättas som villkor för tillträde likaväl för denna barnmorskeutbildning som för den som bygger på sjuksköterskeskolans grund. Barnmorskelinjen inom sjuksköterskeutbildningen (se tablå s. 114 linje 10) anse vi böra utformas på följande sätt. I sjuksköterskeskolan böra de blivande barnmorskeeleverna genomgå den för alla sjuksköterskor gemensamma allmänutbildningen, t. o. m. andra läskursen samt därutöver erhålla 4 månaders utbildning å spädbarnsavdelning. Utbildningen i barnsjukvård bör sålunda förläggas inom ramen för de olika sjuksköterskeskolorna i landet, detta bl. a. med hänsyn till svårigheterna att i Stockholm erhålla tillräckligt med utbildningsplatser i barnavård såväl för de där befintliga sjuksköterskeskolorna som för barnmorskeläroanstalten. Utbildningen i den allmänna sjuksköterskeskolan kommer sålunda för blivande barnmorskor enligt förslaget att omfatta 24 månader. varunder de erhålla teoretisk undervisning i 6 månader. Eleverna komma i likhet med barnsjuksköterskeeleverna att av organisatoriska skäl ej kunna deltaga i sjuksköterskeskolans tredje läskurs. I allmänutbildningen i sjuksköterskeskolan ingår 2 månaders tjänstgöring å barnbördshus. Ifrågasättas kan visserligen, huruvida denna utbildning är erforderlig för den blivande barnmorskeeleven, men enligt vår mening bör hon fullgöra denna tjänstgöring, innan hon definitivt beslutar sig för barnmorskelinjen. Även ur rekryteringssynpunkt är en sådan anordning önskvärd, då eleverna under denna tjänstgöring kunde få sitt intresse väckt för denna utbildningslinje.

141 Specialutbildningen vid barnmorskeläroanstalten kan enligt vår mening göras 2 månader kortare än för närvarande och kommer alltså att omfatta 16 m å n a d e r , innefattande 4 månaders teoretisk undervisning och 11 månaders praktisk utbildning. Därtill kommer 1 månads semester. Den teoretiska undervisningen synes böra fördelas på två läskurser, en om 13 veckor i början av utbildningen och en avslutande kurs om 4 veckor. En stor del av det lärostoff, som behandlas i sjuksköterskeskolans tredje läskurs, ingår i den teoretiska undervisningen för barnmorskeeleverna. Den sammanlagda teoretiska undervisningens innehåll enligt vårt förslag framgår av nedanstående tablå, som även upptager sammanställning av den undervisning, som 1945 meddelades då pågående försökskurser (år 1946 påbörjades icke några dylika kurser). Antal t i m m a r per elev Inledande läskurs

Läroämne

Januari- Komkursen mitténs förslag 1945 Anatomi, fysiologi och patologi Bakteriologi, arvs- och sexualhygien Obstetrik, gynekologi, moderskapsvård

Avslutande läskurs

1945 Kommitténs förslag

1945 Kommitténs förslag

161 Obstetrisk s j u k v å r d s l ä r a

13 Läkemedelslära med r ä k n e övningar Pediatrik Laborationsteknik Etik, historia, k u r s - och yrkesorientering Om undervisning Sjukhusadministration Medicinsk medborgarkunskap ... Kurators verksamhet Barnavård för blivande mödrar Kurs i givande av lustgas Ronder och demonstrationer ... Provskrivning

Sammanlagd teoretisk undervisning

20 12 12 11 18 7

27 18 12 11

10 2 5 19

16 4 54 7

16 4 54

Anamnesupptagning. Undersökning av patient Journalskrivning Barnskötning Fantomövning Studier å förlossningsavdelning » » mödravårdscentral o. gynekolog- eller könspoliklin. Gymnastik

32 22 4 17 8

24 18 4 17

4 20

4 20

Summa

15 2

7 19 3 16 4 67 7

10 16 2 5 25 16 4 67

32 37 4 17 8

24 33 4 17 10

6 20

4 20

142 Den praktiska utbildningen omfattar tjänstgöring inom följande områden under nedanstående tid. Förlossningsavdelning, aseptisk 4 mån. » , septisk 1 mån. BB-vårdavdelning, aseptisk 2 mån. » , septisk 1 mån. Gynekologavdelning 1—2 mån. öppen förlossningsvård ) _ „ . .... , „ , } 2—1 man. Mödravårdscentral J Summa 11 mån. Efter godkänd utbildning vid barnmorskeläroanstalten återvänder elev icke till sjuksköterskeskolan utan är utbildad sjuksköterska samt behörig att legitimeras som barnmorska. Den nuvarande barnmorskeutbildningen för elever från sjuksköterskcskolor omfattar som ovan nämnts 18 månader, av vilken tid som regel c:a 3 månader användes till tjänstgöring på barnsjukhus. Det framlagda förslaget om en utbildningstid i barnmorskeläroanstalten om 16 månader ger med hänsyn till att utbildningen i barnsjukvård fullgjorts i den allmänna sjuksköterskeskolan i jämförelse med nuvarande förhållanden möjlighet till en förbättrad utbildning i barnmorskeläroanstalten. Kommitténs utbildningsplan bygger på förslag, som framlagts av kommitténs experter, professor Lundqvist och överbarnmorskan Erup. En viss differens föreligger emellertid. Sålunda ha experterna förordat en utbildningstid om 18 månader i barnmorskeläroanstalten. Skillnaden beträffande utbildningstidens längd beror på, att experterna i jämförelse med den av oss framlagda utbildningsplanen föreslagit % månad längre teoretisk undervisning och 1 månad längre tjänstgöring på aseptisk vårdavdelning. Experterna föreslå vidare en utbildningstid å gynekologisk avdelning under 2 månader samt å mödravårdscentral och i öppen vård 1% månad (sammanlagt 3 % månader), medan enligt vårt förslag eleven i stället bör tjänstgöra 1—2 månader å gynekologisk avdelning samt 2—1 månad å mödravårdscentral och öppen förlossningsvård ( = 3 månader sammanlagt). Att vi ansett oss på dessa punkter kunna frångå experternas förslag beror på följande. Den teoretiska undervisningen bör kunna givas inom 4 månader med hänsyn till att det framlagda förslaget till sjuksköterskeutbildningen innebär en sådan förbättring av den teoretiska undervisningen, att den i jämförelse med den nuvarande utbildningen bör giva ett bättre underlag för den fortsatta undervisningen vid barnmorskeläroanstalten. Då eleverna före inträdet i barnmorskeläroanstalten åtnjuta teoretisk undervisning under 6 månader i sjuksköterskeskolan, kommer deras sammanlagda teoretiska undervisning enligt vårt förslag att omfatta 10 må-

143 nacder eller lika lång tid som f. n. Att vi kunnat begränsa den praktiska utbnldningen till 11 månader är beroende på att barnmorskeeleven i sjuksköiterskeskolan redan erhållit 2 månaders utbildning i barnbördsvård, varvid hon delgivits en tillrättalagd undervisning och instruktion, se bil. 7. Sjuksköterskebarnmorskeutbildningen kan i likhet med den utbildning av distriktssköterskor, vilken föreslagits äga rum vid en skola av ny typ i G(öteborg (se s. 133), även anordnas vid en utbildningsanstalt, omfattande såväl den grundläggande sjuksköterskeutbildningen som den speciella barnmo rskeutbildningen. Ett par månaders tidsvinst synes härigenom kunna bli möjlig. Under nuvarande förhållanden ha vi emellertid icke ansett oss b ö r a lägga fram förslag härom. Barnmorskor som sakna sjuksköterskekompetens böra tills vidare kunna erhålla sådan kompetens genom en komplettering vid sjuksköterskeskola. Dessa barnmorskor böra därvid genomgå den för alla sjuksköterskor gem e n s a m m a allmänutbildningen t. o. m. andra läskursen samt därutöver erhålla tredje läskursen, vilket sammanlagt innebär 21 månader i sjuksköterskeskolan. Tidigare har utbildningen i sjuksköterskeskolan i dessa fall omfattat c:a 2 år. Då den riktiga gången måste anses vara att först förvärva den grundläggande sjukvårdsutbildningen och därefter specialutbildningen i förlossningskonst torde det omvända förfarandet, som hittills endast tillämpats i några enstaka fall, även i framtiden bli en sällsynthet.

Utbildning av distriktssköterskebarnmorskor. I ovannämnda skrivelse till Konungen angående inrättande av en distriktssköterskeskola i Göteborg ha vi även berört ett förslag av norrlandskornmittén om att utbilda distriktssköterskor med barnmorskekompetens. Behovet av sådana sjuksköterskor har i skilda sammanhang framhållits av medicinalstyrelsen. Vi vilja förorda att för en kombinerad utbildning av distriktssköterskebarnmorskor särskild utbildningslinje anordnas. Härigenom kan utbildningstiden för dessa sjuksköterskor göras kortare än om eleverna först skola gå igenom distriktssköterskeskola och därefter barnmorskeläroanstalt. Det torde vara möjligt att vid den planerade skolan i Göteborg under utnyttjande av barnmorskeläroanstalten i staden ordna en utbildningslinje, som leder till den önskade specialkompetensen. Då emellertid göteborgsskolan av skäl som ovan framlagts icke bör mottaga flera än 60 elever per år och behovet av sjuksköterskor med distriktssköterskekompetens är stort, torde det i en framtid bli nödvändigt, att en särskild specialskola för distriktssköterskor med barnmorskekompetens inrättas. Då sådana sjuksköterskor framför allt komma att behövas i Norrland, synas skäl tala för att en dylik specialskola förlägges dit. Emellertid torde enligt vad företagna utredningar givit vid handen en till Norrland förlagd läro-

144 anstalt få ett alltför ringa förlossningsmaterial för att kunna giva tillfredsställande barnmorskeutbildning. Den lämpligaste lösningen synes därför vara, att den första delen av utbildningen omfattande dels den grundläggande sjuksköterskeutbildningen och dels distriktssköterskeutbildningen förenade till en enhetlig del liksom i Göteborg och innefattande även praktiken i den öppna vården förlägges till Norrland, medan den slutna förlossningsvården studeras vid en av barnmorskeläroanstalterna, n ä r m a s t den i Stockholm. För en sådan lösning har bl. a. vid olika tillfällen ledningen för barnmorskeläroanstalten i Stockholm uttalat sig. Den föreslagna utbildningen torde kunna ordnas under en tid av c:a 50 månader enligt i stort sett nedan angivna plan.

Utbildningsplan

för

distriktssköterskebarnmorskor.

Läskurser Medicinsk avdelning Kirurgisk avdelning "> Gynekologisk avdelning J Operations- eller kirurgisk mottagningsavdelning Epidemisjukhus Sinnessjukhus Sanatorium Barnsjukhus BB-vårdavdelning, aseptisk » , septisk Förlossningsavdelning, aseptisk » , septisk öppen förlossningsvård 1 Mödravårdscentral / Övrig öppen vård 1 Socialkurator / Semester

Antal månader 11—12 3—4 . 2 2 2 1 5 3 1 4 1 . r 4 Summa 49—51 mån.

Kap. 9. Lättnader för viss personal att vinna s j ukskö ter skekompe tens. Enligt direktiven böra sjuksköterskeeleverna, i den mån de rekryteras ur biträdeskåren, vid utmätningen av längden av de praktiska kurserna under närmare angivna förutsättningar äga att i skälig utsträckning tillgodoräkna sig sin tidigare tjänstgöring. Kommittén har tidigare i olika sammanhang framlagt sina synpunkter angående de arbetsuppgifter, som böra åvila ett sjukvårdsbiträde och en sjuksköterskeelev under den praktiska utbildningen. Det har därvid framhållits, att ett sjukvårdsbiträdes arbete bör omfatta den mera allmänna och dagliga patientvården, den hygieniska skötseln av avdelningen och dess bilokaler samt rengöringen av för vården nödvändiga utensilier. Eleven å andra sidan bör befrias från rutinsysslor av städnings natur. Tiden för hennes praktiska utbildning bör utnyttjas till patientvården och till inlärandet av sådana sjukvårdande och tekniska uppgifter, vilka höra till hennes blivande arbete som sjuksköterska och för vilka uppgifter hon under en systematiskt ordnad undervisning i läskurser har förberetts och instruerats. Med den fördelning av arbetsuppgifterna, som här framlagts, kan en elevs och ett sjukvårdsbiträdes tjänstgöring som regel icke ur utbildningssynpunkt jämställas. Som huvudprincip, när det gäller att bereda sjukvårdsbiträde en avkortning av sjuksköterskeutbildningen, måste man fasthålla vid att denna avkortning icke får skapa väsentliga luckor i de kunskaper och färdigheter, som krävas av en sjuksköterska, utbildad efter den ordinarie linjen. Den avkortade tiden för den av oss föreslagna praktiska utbildningen medför en intensifiering av undervisningen. Någon reduktion av perioderna om tre månader inom invärtes medicinsk och kirurgisk sjukvård anse vi oss icke böra föreslå. Även om sjukvårdsbiträdet har lång erfarenhet från sådana avdelningar, har hon likväl icke erhållit någon systematisk undervisning i vården av medicinska och kirurgiska sjukdomsfall. Man kan som regel icke påräkna att hon för sin fortsatta utbildning till sjukii)

146 sköterska h a r tillräckliga grundkunskaper i dessa ämnen. Varje sjuksköterska bör därför under sin elevtid ha erhållit den grundläggande allmänutbildningen inom medicinsk och kirurgisk sjukvård. Utbildningsavsnitt om 1—2 månader lämna knappast möjlighet till avkodning. Endera måste utbildningen inom sådan vårdgren helt fullgöras eller helt uteslutas. Beträffande den tjänstgöring, som elev under allmänutbildningen har att fullgöra i barnbördsvård, barnavård, epidemi- eller sanatorievård och å operationsavdelning, synes en mångårig, väl vitsordad biträdestjänstgöring på sådan avdelning kunna föranleda slopandet av utbildningsperioden om två månader inom vårdgrenen. Ett sådant system är emellertid av organisatoriska skäl svårt att förena med den mera bundna utbildningsplan, som vi ha föreslagit. De elever, som tillhöra ett sexmånadersblock under den praktiska tjänstgöringen, skola nämligen avlösa varandra vid skiftet mellan de olika vårdgrenarna inom perioden. Då vidare eleverna icke kunna befrias från den avslutande läskursen, som hålles högst två gånger om året, skulle en utbildningsgång, där något avsnitt av de olika sexmånadcrsperioderna bortfaller, medföra, att dessa elever under vissa månader finge frigöras från skolan för att eventuellt återgå till sin biträdestjänstgöring under motsvarande tid. Kommittén finner det angeläget, att dugliga och för sjuksköterskeyrket lämpliga biträden på ett relativt tidigt stadium efter den förberedande sjukvårdsutbildningen beredas möjlighet att komina in i sjuksköterskeskolorna. Såsom framgår av kap. 7 och 12 föreslå vi både lättnader för förvärvandet av den skolunderbyggnad, som är behövlig för inträde som elev i sjuksköterskeskola, och sådan förbättring av de ekonomiska villkoren under sjuksköterskeutbildningen, att eleverna för densamma icke skola behöva åsamka sig skulder. Genom dessa anordningar skapas en naturlig väg för studieintresserade biträden att på ett tidigt skede komma in i sjuksköterskeskolorna. Under beaktande av ovan anförda synpunkter h a vi icke funnit det påkallat att för framtiden upplägga någon kompletteringslinje för de sjukvårdsbiträden, vilka önska vinna sjuksköterskekompetens. Om i framtiden hänsyn anses böra tagas till speciella fall, bör det ankomma på medicinalstyrelsen att efter individuell prövning besluta härutinnan. Otvivelaktigt finnes emellertid för närvarande ett ganska stort antal kunniga biträden, som genom mångårigt arbete i sjukvården inhämtat en icke ringa erfarenhet om samt i vissa fall även deltagit i det mera kvalificerade sjukvårdsarbetet. Kommittén anser att med hänsyn bl. a. till den stora sjuksköterskebristen möjlighet bör skapas för dessa sjukvårdsbiträden att genom kompletterande utbildning erhålla sjuksköterskekompetens och att vissa dispensbestämmelser böra utarbetas att gälla för de närmaste tre åren.

147 Därefter får det bero på behovet av sjuksköterskor och antalet dispensans.ökningar samt dessas kvalitet, huruvida nämnda övergångsbestämmelser skola utsträckas att gälla under ännu en treårsperiod. F ö r den nämnda dispenseringen böra följande villkor uppställas. Vederb ö r a n d e skall under omkring 10 år med goda vitsord h a tjänstgjort på kroppssjukhus som sjukvårdsbiträde. De föreslagna övergångsbestämmelserna förutsättas endast gälla de biträden, som i egentlig mening haft ett sjukvårdsbiträdes arbetsuppgifter. Hon skall av vederbörande förman ha förklarats lämplig för utbildning till sjuksköterska, ö n s k v ä r t är, att hon har genomgått första biträdes- eller undersköterskekurs. Ansökan om dispensering skall för godkännande ingivas till medicinalstyrelsen, som bör fastställa omfattningen och innehållet av utbildningen. Vissa eftergifter beträffande skolunderbyggnaden synas härvidlag bli nödvändiga. Aspiranterna torde i regel vara omkring 35 år eller mera och k u n n a i de fall, då för inträde i sjuksköterskeskola erforderlig skolunderbyggnad saknas, knappast obligatoriskt hänvisas till folkhögskola. Då det emellertid här skulle gälla en elit av verkligt dugliga, erfarna och målmedvetna biträden, föreslår kommittén, att i stället särskilda preparandakurser av kortare omfattning än de för inträde i sjuksköterskeskola angivna folkhögskolekurserna anordnas i modersmålet, matematik, fysik, kemi och biologi. Dessa speciella kurser kunna tänkas lämpligen förläggas till yrkesskolor eller om möjligt till några folkhögskolor. De som tillgodogjort sig undervisningen i dessa kurser eller som exempelvis efter korrespondensundervisning genom prov visat sig ha motsvarande kunskaper, böra kunna erhålla vidare utbildning till sjuksköterskor. Kommittén finner, att sjuksköterskeutbildningen för dessa biträden företrädesvis bör ske i särskilt upplagda kurser på ett fåtal platser i landet. Enstaka elever kunna till en början måhända placeras i de ordinarie kurserna vid sjuksköterskeskolorna. Den centrala administreringen av komplctteringskurserna bör åvila medicinalstyrelsen. Den avkortade sjuksköterskeutbildningen synes böra anordnas på följande sätt. Den teoretiska undervisningen skall omfatta samtliga vid en sjuksköterskeskola förekommande läskurser (7 m å n a d e r ) . Den praktiska utbildningen torde kunna göras c:a sex månader kortare än för ordinarie sjuksköterskeelever. Den bör efter genomförande av kommitténs utbildningsförslag omfatta 18 månader, varav 12 månaders allmänutbildning och 6 månaders specialutbildning. Som normalplan för en förkortad sjuksköterskeutbildning föreslå vi följande. De sex första månaderna under allmänutbildningen böra utnyttjas för tre månader å vardera medicinsk och kirurgisk avdelning. Av nästa sexmånadersperiod böra två månader som regel avdelas för tjänstgöring å operationsavdelning eller kirurgisk poliklinik. Därefter böra följa två månaders utbildning i epidemi-

148 eller sanatorievård och två månader i barnavård eller sinnessjukvård. I vissa fall torde det bliva lämpligt att utbyta resp. utbildningsavsnitt mot tjänstgöring i barnbördsvård eller öppen vård. De sista sex månaderna under den praktiska utbildningen äro avsedda för specialutbildning. I likhet med vad som föreslagits för den ordinarie sjuksköterskeutbildningen böra dessa elever under den praktiska utbildningen erhålla jämsidesundervisning samt handledning av särskilda instruktörer. Några speciallinjer, nämligen för distriktsvården, barnavården och barnmorskeverksamheten, vilka kräva särskild uppläggning av allmänutbildningen, bli tillgängliga för de elever, varom här är fråga, i den mån vederbörande erhållit den allmänutbildning, som erfordras för respektive speciallinje. Någon avkortning av utbildningstiden för ifrågavarande utbildningslinjer torde av organisatoriska skäl som regel icke kunna ske. Den inom sjuksköterskeskolans ram meddelade specialutbildningen av längre varaktighet än sex månader, t. ex. utbildning för operationssköterskearbete, synes kunna avkortas till sex månader endast för de elever, som haft sin tidigare sjukvårdstjänstgöring huvudsakligen förlagd till respektive specialområde och vilkas arbetsuppgifter åtminstone delvis varit avkvalificerad art. Anhållan om sådan reducerad specialutbildning bör för godkännande ingivas till medicinalstyrelsen. Vid bedömandet av den föreslagna avkortningen av utbildningstiden måste man taga i betraktande att den utbildningsplan, som föreslagits för sjuksköterskeskolornas ordinarie elever, innebär en minskning av den nuvarande utbildningstiden med c:a sex månader. Den ytterligare avkortning på sex månader, som föreslagits för sjukvårdsbiträdes kompletterande utbildning till sjuksköterska, utgör därför en avsevärd nedskärning i förhållande till vad nu gäller. Härtill kommer att kraven på förkunskaper något mildrats.

Kap. 10. Fortsatt utbildning för sjuksköterskor. Avdelningssköterskekurs. Såsom tidigare anförts har man redan vid n u v a r a n d e utbildningssystem sedan länge varit medveten om behovet av särskilda kurser för avdelningssköterskor (översköterskor). Deras arbete h a r blivit alltmera maktpåliggande, och det fordras av dem icke endast ett allt större medicinskt och tekniskt kunnande utan även större förmåga och ökade kunskaper, när det gäller administration och undervisning. Under senare år har visserligen meddelats någon undervisning i sjukhusadrninistråtion i den sista läskursen i sjuksköterskeskolan, men någon grundlig instruktion i detta och liknande ämnen har icke kunnat medh i n n a s . Det är ej heller möjligt för den unga eleven att på detta stadium tillgodogöra sig någon ingående undervisning i dessa ämnen. Behovet av kurser speciellt för avdelningssköterskor har beaktats avstatsmakterna, som sedan 1944 lämnat bidrag till de kurser, vilka svensk sjuksköterskeförening allt sedan 1942 anordnat — tidigare deltogo avdelningssköterskor i rätt stor omfattning i de av sagda förening anordnade kurserna för instruktionssköterskor och husmödrar —. Dessa kurser, som från början omfattade 3 veckor, ha efter hand förlängts till omkring 6 veckor. Den planerade kursen för vårterminen 1948 blir på kommitténs begäran utökad till nio veckor. Särskilda kurser för avdelningssköterskor h a r också sedan länge anordnats i andra länder exempelvis i U. S. A. och Kanada. Kurserna ha här omfattat 7—8 månader och undervisning givits, förutom i administration och pedagogik, i olika specialgrenar av sjukvården. Det är enligt kommitténs mening ett önskemål, att kurser av detta slag i framtiden anordnas regelmässigt. En i administrativa göromål väl utbildad avdelningssköterska är förutsättningen för ett rationellt arbete på avdelningen. Stora krav torde fortfarande komma att ställas på avdelningssköterskan i undervisningshänseende, även om instruktionssköterskor i enlighet med kommitténs förslag i viss utsträckning komma att anställas på sjukhusen. Ur sistnämnda synpunkt är vidare ett fördjupande av kunskaperna i medicinska ämnen av behovet påkallat. Såsom villkor för tillträde till kurs bör uppställas minst ett års väl vitsordad tjänstgöring som sjuksköterska å sjukhus.

150 Kursen, vilken synes kunna inrymmas inom c:a 21/? månader, bör i stort sett ha följande innehåll: Sjukdomslära med anknytning till anatomi och fysiologi Bakteriologi och hygien Psykologi V Mentalhygien j Pedagogik och metodik samt räknemetodik i anslutning till läkemedelslära övningslektioner i hälso- och sjukvårdslära 2 per elev Seminarieövningar Sjukhusadministration och personalfrågor Sjukhusinredning och sjukhusbygge Arbetsledning Varukännedom och materielkännedom Sjukhusens kosthåll i anslutning till näringshygien Medicinsk medborgarkunskap Sociallagstiftning > Samarbetet med sjukhuskurator | Strof öreläsningar Studiebesök y2 dag per vecka

75 timmar 10 » 10 » 16 60 20 15 6 10 6 8

» » » » » » » »

»

12 40

» »

Summa 308 timmar

Goda kunskaper i allmän sjukdomslära äro en av förutsättningarna för att en avdelningssköterska skall effektivt kunna fullgöra sina uppgifter som läkarens närmaste medhjälpare och instruktör för elever. Då man i regel torde få räkna med att flera år förflutit mellan den egentliga sjuksköterskeutbildningens slut och här ifrågavarande kurser, är det motiverat att i dessa behandla de nyare rönen i fråga om behandlingsmetoder i anslutning till en översikt över de olika kirurgiska och medicinska sjukdomsgrupperna och i samband därmed gjord repetition av anatomin och fysiologin. Ett fördjupande av varje elevs specialkunskaper i ena eller andra riktningen är lämpligt. I begränsad utsträckning torde detta kunna ske genom att eleverna få individuella uppgifter i anslutning till de allmänna föreläsningarna samt genom att flertalet av de föreslagna studiebesöken ordnas individuellt efter olika elevers behov. Självfallet är det i hög grad önskvärt, att alla, som skola bliva avdelningssköterskor, ha genomgått avdelningssköterskekurs. Kommittén har emellertid i nuvarande läge med rådande brist på sjuksköterskor icke ansett sig böra uppställa som villkor för erhållande av avdelningsskötersketjänst, att dylik kurs genomgåtts. I och med att antalet sjuksköterskor ökas, kommer konkurrensen om nämnda tjänster att bliva större och det torde då bliva allt vanligare, att sjuksköterskorna söka komplettera sina kunskaper

151 och genomgå berörda kurs. Enligt kommitténs mening bör så snart förhålllandena det medgiva för behörighet till avdelningsskötersketjänst föreskrivas genomgång av nämnda kurs. Enligt företagna beräkningar torde i framtiden behov föreligga att c:a 20U sjuksköterskor per år genomgå avdelningssköterskekurs. Den för närvarande av svensk sjuksköterskeförening bedrivna kursverksamheten torde k n a p p a s t kunna ökas utöver den nuvarande omfattningen. Naturligt synes vara, att staten blir huvudman för denna kursverksamhet och helt påtager sig de därmed förenade kostnaderna. Dessa kurser böra i första hand förläggas till Stockholm till lokaler, förbundna med annan sjuksköterskeundervisning, och i den mån behov föreligger dubbleras å annan ort. Då dylika kurser icke böra hållas under sommarmånaderna med hänsyn till då pågående semestrar och därmed följande ökad efterfrågan på personal, torde tre kurser per år om vardera 2y2 månader kunna ordnas i samma undervisningslokaler. Flera än 30 elever torde icke böra mottagas i en k u r s ; 25 vore ur undervisningssynpunkt att föredraga. Högst 90 avdelningssköterskor kunna således utbildas per år vid en anstalt. När kurserna behöva dubbleras, torde undervisning i första hand böra ordnas även i Göteborg, där lokaler böra reserveras i den för statlig utbildning av sjuksköterskor med distriktssköterskekompetens planerade byggnaden. Till lokalfrågans lösning och andra i förevarande sammanhang uppkommande organisatoriska och administrativa frågor avser kommittén att återkomma i andra delen av sitt betänkande. Högre utbildning. Såsom av det föregående framgår, måste även viss högre utbildning för sjuksköterskor anordnas. Behov föreligger sålunda av utbildning för lärarpersonal, d. v. s. föreståndarinnor och instruktionssköterskor för såväl praktisk som teoretisk utbildning. Vidare måste utbildning anordnas för sjuksköterskor, som skola bliva husmödrar vid sjukhus av olika slag. Vad ällgår instruktionssköterskor i teoretiska ämnen och husmödrar har det undervisningsbehov, som här föreligger, hittills tillgodosetts genom av svensk sjuksköterskeförening anordnade kurser. En utbyggnad och mera fast organisation av denna kursverksamhet är emellertid påkallad. Kommittén har för avsikt att i senare delen av sitt betänkande upptaga dessa spörsmål till behandling. Den för närvarande förekommande kursverksamheten för utbildande av föreståndarinnor för läkemedelsförråd vid sjukhus förutsattes i fortsättningen komma att bedrivas efter samma linjer som hittills; dock synes staten böra helt påtaga sig kostnaderna för dessa kurser.

Kap. 11. Sinnessjukvårdspersonalens utbildning. I inledningen till detta betänkande har erinrats, att medicinalstyrelsen haft att jämsides med vår utredning fullfölja ett styrelsen tidigare givet uppdrag att utreda möjligheterna att bereda sjukvårdspersonalen vid sinnessjukhusen förbättrad utbildning. Efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer — därvid enighet mellan organisationerna och styrelsen dock icke nåtts — har medicinalstyrelsen i skrivelse den 30 september 1947 till Kungl. Maj:t ingivit förslag till utbildningsplan för sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus. Med hänsyn till det nära sambandet mellan denna utbildningsfråga och vårt utredningsuppdrag ha vi funnit lämpligt att här i huvudsak återge vad medicinalstyrelsen anfört i nämnda skrivelse. Vid varje sinnessjukhus antages personal för erforderlig rekrytering såsom extra tjänsteman, manlig i lönegraden Cg 7 och kvinnlig i Cg 4. Tjänstgöringen för och utbildningen av denna personal utformas på följande sätt. 1. Utbildningen inledes med en 6-månaders provtjänstgöring, varvid viss teoretisk-praktisk instruktion i allmän sjukvård gives under de 3 första veckorna, till större delen förlagd till lektionsrummet och åtföljd av en veckas tjänstgöring bland de sjuka. Under dessa fyra veckor är vederbörande övertalig arbetskraft. Den formella undervisningen omfattar 20 av läkare givna lektioner angående kroppens byggnad och dess funktioner samt 50 av sjuksköterska givna lektioner innefattande allmän orientering, hälso- och sjukvårdslära. Genom en sådan anordning undvikes i största möjliga utsträckning, att nybörjaren utan förberedelse placeras för tjänstgöring å sjuksalen. 2. Efter denna förberedande tjänstgöring erhåller den personal, som visat sig lämplig, fortsatt utbildning under 18 månader. Under den förra delen av denna tid genomgås en 40-timmars teoretisk kurs, anordnad såsom jämsidesläsning och omfattande 30 timmar i psykologi och psykiatri (givna av läkare) samt 10 timmar i sjukvårdslära (givna av instruktionssköterska). Ifrågavarande utbildning avslutas med 6 månaders tjänstgöring vid kroppssjukhus och en månads teoretisk kurs om 100 lektioner, likaledes given vid kroppssjukhuset. Denna tjänstgöring skall fullgöras vid vissa kroppssjukhus, belägna i nära grannskap till större sinnessjukhus, och ledas av särskilda därför anställda instruktionssköterskor. Läskursen, i vilken ingår den nuvarande så kallade högre kursen i sinnes-

153 sjukvård, omfattar: a) psykologi -f psykiatri 30 timmar, b) anatomi, fysiologi ochi sjukdomslära 30 timmar samt c) socialvård, hälsovård och sjukvårdslärai 40 timmar. Undervisningen i psykologi och psykiatri kommer därmed att för alla omfatta mer än det dubbla antal timmar, som nu ingår i den så kallade högre kursen. Härigenom bliva vederbörande lärare satta i tillfälle att lägga undervisningen efter mera moderna och givande linjer och h a r styrelsen för avsikt att låta utarbeta erforderliga anvisningar härför. Efter godkänd kurs vin nes extra ordinarie anställning. 3 . Efter utbildningstidens slut följer en tjänstgöring om 18 månader vid det egna sjukhuset såsom extra ordinarie skötare respektive sköterska. Efter denna tid vinnes behörighet till ordinarie anställning, varom bevis utfärdas av vederb ö r a n d e sjukhuschef. F ö r första anställningen uppställas ej några krav beträffande skolunderbyggnadlen utöver vad folkskolan giver. De som önska för vidare utbildning genomgå sjuksköterskeskola böra under tjänstgöringstiden kunna genom självstudier under viss ledning förskaffa sig de kunskaper i sådana skolämnen, som erfordras för inträde i sådan skola. Lärararvodena för dessa studier böra bestridas av statsverket. Undervisningen vid de olika sjukhusen bör ordnas så, att vederbörandes tjänstgöring låter förena sig därmed. Ifrågavarande studier avslutas med lämpliga prov. För dem, som icke välja denna möjlighet, står givetvis den vanliga vägen över två folkhögskolekurser öppen. Denna väg har väsentliga fördelar med h ä n s y n till allmänbildningssynpunkten. Tänkbart är ock att kombinera en kurs vid folkhögskola med självstudier, motsvarande den andras kunskapsinnehåll. Under extra ordinarie tiden bör vid folkhögskolestudier lön med B-avdrag under en tid av högst 120 dagar få åtnjutas av dem, som befinnas lämpliga för fortsatt utbildning. Här framlagda plan för utbildning och tjänstgöring ansluter sig till den för närvarande vanliga. Ett alternativ till denna plan bör kunna ifrågakomma. Den, som tjänstgjort å kroppssjukhus under minst ett år i befattning, motsvarande nuvarande sjukvårdsbiträde, och som därunder genomgått en initialkurs om 100 lektioner må kunna befrias från deltagande i å sinnessjukhus anordnad dylik kurs. Ifrågavarande personalkategori skall sedermera genomgå samma teoretiska utbildning om 40 timmar, som ingår i normalplanen, samt den till kroppssjukhuset förlagda teoretiska kursen om en månad med 100 lektionstimmar, vilken avslutar den förstnämnda kategoriens utbildning i kroppssjukvård. De sex månaderna å kroppssjukhus ersättas för dem, vilka redan tjänstgjort å dylika sjukhus ett år, med sex m å n a d e r s tjänstgöring å sinnessjukhus. Denna utbildningsgång ansluter till möjligheten att påbörja tjänstgöring vid kroppssjukhus redan vid fyllda 18 år, medan inträdesåldern vid sinnessjukhus i allmänhet är 20 år. Åtskilliga fördelar synas vara förbundna med här skildrade utbildningsgång. Tjänstgöringen såsom extra ordinarie blir därefter lika för båda kategorierna. 4. För vinnande av behörighet som förste skötare respektive första sköterska föreslår styrelsen ytterligare utbildning om 18 månader vid sjuksköterskeskola eller vid särskild för ändamålet anordnad skola, omfattande, förutom teoretisk undervisning i läskurser, motsvarande godkänd sjuksköterskeskola (för närvarande cirka 5 m å n a d e r ) , jämväl praktisk utbildning i kroppssjukvård under minst 12 månader. Ifrågavarande utbildning avses skola medföra samma kompetens, som godkänd sjuksköterskeskola giver. För tillträde till denna avkortade kurs vid sjuksköterskeskola kräves samma skolkunskaper, som fordras för inträde som elev vid godkänd sjuksköterskeskola.

154 Behörighet till första skötersketjänst erhålles även genom specialutbildning i sinnessjukvård inom ramen för godkänd sjuksköterskeskola. Rörande denna utbildningslinje hänvisas till kommande betänkande av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen. 5. Efter ytterligare 1 års tjänstgöring vid sinnessjukhus kan vederbörande genomgå en översköterskekurs, omfattande bland annat ämnena pedagogik och arbetsledning enligt kursplan, som ävenledes kommer att framläggas av nyssnämnda kommitté. Denna kurs giver behörighet till överskötar- respektive översköterskebefattning. Medicinalstyrelsens förslag har följande fördelar. Den principiella skillnaden mellan utbildnings- och befordringsgång inom sinnessjukvård och kroppssjukvård utjämnas avsevärt. För mot varandra svarande tjänster inom dessa båda områden uppställes jämförlig utbildning såsom villkor och en övergång av befattningshavare från det ena området till det andra möjliggöres, något som synes styrelsen vara av betydelse ur flera synpunkter. För sinnessjukvårdspersonal, som finner fortsatt verksamhet inom denna vårdform allt för påfrestande, möjliggöres härigenom byte av arbetsområde. Vidare skapas betydligt bättre tillfällen än för närvarande till fortsatt verksamhet i sjukvårdsarbete för personal, som på grund av giftermål eller av annan anledning avflyttat till en ort, där endast den ena vårdformen finnes representerad, en fördel för individen och i ännu högre grad för sjukvården som helhet betraktad. — Medicinalstyrelsens förslag ger ock en säker grund för den utveckling inom sinnessjukvården till jämbördighet med kroppssjukvården, om vilkens önskvärdhet alla sakkunniga äro ense. Fullgod sinnessjukvård kräver numera samma medicinska skicklighet som kroppssjukvård och därutöver givetvis mer psykologiskt kunnande. Sistnämnda krav har beaktats i förslaget på så sätt, att en betydligt utvidgad och för alla lika teoretisk utbildning i psykologi och psykiatri gives. Vad den för all vårdpersonal gemensamma kroppssjukvårdsutbildningen beträffar har medicinalstyrelsen icke ansett det möjligt, att giva densamma en omfattning, som medför sjuksköterskekompetens åt samtliga. Från berörda kommitté för sjuksköterskeutbildningen h a r styrelsen ock erfarit, att kommittén icke funnit möjligheter för anordnande av en sådan utbildning för kroppssjukvårdens hela personal. Däremot föreligger möjlighet att å kroppssjukhus utom sjuksköterskeskolans ram för all sinnessjukvårdspersonal ordna den 7-månaders utbildning, som styrelsen finner för alla nödvändig och för flertalet tillräcklig. Med hänsyn till den allt större betydelse, medicinsk terapi fått inom sinnessjukvården, har medicinalstyrelsen icke ansett sig kunna för sjukvårdspersonal i ledande ställning godtaga den enligt styrelsens förmenande för denna personal allt för knappa och ensidiga utbildning i kroppssjukvård, som personalorganisationens förslag innebär. Vid diskussion i ämnet med representanter för ovannämnda kommitté har spörsmålet om längden av den av styrelsen härovan till 18 m å n a d e r föreslagna senare utbildningen å kroppssjukhus för sinnessjukvårdspersonal i ledande ställning behandlats. Därvid har framgått, att ingalunda samtliga av de kommitterade anslöto sig till styrelsens uppfattning på denna punkt utan i stället påyrkade en avsevärt längre kompletteringskurs för att behörighet som sjuksköterska skulle vinnas. Med hänsyn till omfattningen och arten av den tidigare utbildning, som ifrågavarande sjukvårdsfunktionärer genomgått har medicinalstyrelsen för sin del ansett sig böra vidhålla sin uppfattning, att kursen bör kunna givas en längd av 18 månader under förutsättning, att ovan för behörighet till ordinarie anställning föreslagen praktisk och teoretisk utbildning förverkligas.

155 F ö r att tillgodose befordringsmöjligheterna för personal, som icke genomgått dera ovan föreslagna kompletteringskursen om 18 månader, har medicinalstyrelsen- verkställt utredning rörande möjligheten av att vissa förste skotar- respektive fönsta sköterskebefattningar gjordes tillgängliga för denna personal. Styrelsen h a r därvid utgått från att vissa avdelningar för kroniskt sjuka icke kunna sägas h a v a samma krav med avseende på all ledande sjukvårdspersonals tekniska utbildnin.g, som övriga avdelningar. Med hänsyn härtill anser sig medicinalstyrelsen k u n n a ifrågasätta, om icke c:a 150 av nu befintliga c:a 500 förste skotar- och första sköterskebefattningar må kunna besättas med sjukvårdspersonal, som icke geruomgått den föreslagna 18-månaders kompletteringskursen vid sjuksköterskeskola. Slutgiltigt ställningstagande till detta förslag torde böra ske efter avslutandet av pågående sinness.jukvårdsberedning, som har frågan om klientelets differentiering på olika avdelningar under omprövning. Den skillnad mellan styrelsens och personalförbundets olika förslag, som ovedersägligen föreligger, blir i praktiken för den personal, som nu är inne på banan o c h ser sina befordringsmöjligheter hårt kringskurna, betydligt mindre, om man beaktar styrelsens och förbundets gemensamma förslag till övergångsbestämmelser, som fogats vid styrelsens skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 18 mars 1947. Styrelsen får sammanfattningsvis framhålla, att styrelsens h ä r framlagda förslag innebär en för alla förbättrad utbildning i psykiatri och psykologi, en viss utbildning för alla i kroppssjukvård samt mot godkänd sjuksköterskeskola svar a n d e utbildning för den överordnade personalen. F ö r genomförandet av medicinalstyrelsens förslag kräves en viss utvidgning av den nuvarande organisationen. Förslaget innebär sålunda, att vid varje statens sinnessjukhus skall finnas en instruktionssköterska. Styrelsen håller vidare före, att vid de förslagsvis sex kroppssjukhus, där personalen före extra ordinarieanställningen avses skola genomgå 6 månaders praktisk utbildning i kroppssjukvård och i anslutning härtill meddelas teoretisk undervisning under 1 månad, jämväl bör finnas en av staten avlönad instruktionssköterska, avsedd att leda kursen och meddela teoretisk undervisning. Det totala antalet dylika sjuksköterskor kan preliminärt beräknas till 30. Enligt vad medicinalstyrelsen under hand erfarit frän 1943 års sjukhusutredning kommer denna att för sinnessjukhusens förmanspersonal föreslå en genomgripande förändring av den nuvarande organisationen ifråga om föreståndarinnornas antal och arbetsuppgifter. Härigenom skulle ett 30-tal dylika tjänster bliva övertaliga. Styrelsen anser det då naturligt, att dessa tjänster omändras till de ovan föreslagna nya instruktionssköterskebefattningarna. Utöver de kurser vid kroppssjukhus, som samtliga i sjukvården anställda skola genomgå, erfordras, sedan organisationen blivit fullt utbyggd, två skolor för den 18-månadersutbildning vid kroppssjukhus, som styrelsen ovan föreslagit för vinnande av behörighet såsom förste skötare respektive första sköterska. Denna utbildning torde, såsom styrelsen i skrivelser av den 31 augusti och den 8 november 1945 samt den 28 januari 1946 redan framhållit, till en början i viss utsträckning kunna anordnas vid de befintliga godkända sjuksköterskeskolorna. Genom en sådan anordning torde likväl icke tillräckligt antal utbildningsplatser kunna vinnas och icke heller utbildningen annat än till en början kunna begränsas till 18 månader, om, enligt 1946 års sjuksköterskekommittés intentioner, den teoretiska utbildningen vid sjuksköterskeskolorna skulle komma att utökas. Särskilda teoretiska kurser för dessa kompletteringselever torde med sannolikhet icke kunna anordnas vid sjuksköterskeskolorna. Det mest rationella synes därför vara, att speciellt upplagda kurser givas vid särskilda statliga skolor. Styrelsen

156 anser de.t rimligt, att till en början endast en sådan statlig skola upprättas, vilken synes böra förläggas i anslutning till statens sjuksköterskeskola och Karolinska sjukhuset. Så länge de godkända sjuksköterskeskolorna kunna mottaga kompletteringselever, torde dessa skolor med hänsyn till bostadsförhållandena företrädesvis böra emottaga kvinnliga elever och den nya skolan i första hand reserveras för manliga elever. Den ytterligare skola, som sannolikt kommer att framdeles erfordras, synes med fördel kunna förläggas till någon av städerna Malmö eller Vänersborg. För den nyss föreslagna statliga skolan — förslagsvis förlagd till närheten av Karolinska sjukhuset — behöves en nybyggnad med i stort sett lokaler, svarande mot statens sjuksköterskeskolas. Medicinalstyrelsen får med hänsyn härtill föreslå, att åt byggnadsstyrelsen uppdrages att i samråd med medicinalstyrelsen utarbeta förslag till en sådan byggnad. Lönekostnaderna för föreståndarinnor och instruktionssköterskor samt arvoden åt tillfällig lärarpersonal vid dessa två kompletteringsskolor hava beräknats till följande belopp för å r : 2 föreståndarinnor i lönegraden Ca 22 18.840 kr. 4 instruktionssköterskor i lönegraden Ca 19 32.064 » 4 instruktionssköterskor i lönegraden Ca 15 27.216 » Vikarier för ovanstående personal under semestrar m. m. cirka ...... 6.880 » Arvoden, åt tillfällig lärarpersonal 40.000 » Summa cirka 125.000 kr. Föreståndarinnornas och instruktionssköterskornas löner ha beräknats efter respektive lönegrad i ortsgrupp 3 med 12 % tillägg. Beträffande arvoden åt tillfällig lärarpersonal har styrelsen utgått från statens sjuksköterskeskolas stat för budgetåret 1947/48, varvid beloppet avrundats uppåt med 5.600 kronor. Vad beträffar till dessa skolors elever utgående löner har styrelsen ej ansett sig kunna göra någon beräkning. Samma normer, som komma att föreslås av den statliga utbildningskommittén för övriga sjuksköterskeskolor, synas böra tillämpas. Med avseende på kostnaderna för sinnessjukvårdspersonalens allmänna grundutbildning h a r styrelsen i anslutning till vad ovan anförts gjort följande beräkning: 30 instruktionssköterskor i lönegraden Ca 19 240.480 kr. Vikarier för ovanstående personal under semestrar m. m. 29.520 » 270.000 kr. cirka Lön under en månad (initialkurs) till 290 manliga befattningshavare i lönegraden Cg 7 och 430 kvinnliga i lönegraden Cg 4 251.540 » Högst 24 initialkurser (25 å 30 elever med 20 föreläsningar av läkare 12 00(; å 25 kr.) å 500 kronor » Högst 24 grupper jämsidesläsning under utbildningstiden (30 föreläsningar av läkare å 25 kr.) å 750 kronor 18.000 » Högst (2X6) 12 läskurser (25 å 35 elever) efter 6-månadersutbildningen vid kroppssjukhus (60 föreläsningar av läkare å 25 kr.) å 1.500 kr 18.000 kr.

157 Lön till 400 befattningshavare under 7 månader (6 mån. praktisk tjänstgöring + 1 mån. teoretisk kurs), varav 160 mani. i lönegrad Cg 7 430.080 kr. och 240 kvinnliga i lönegrad Cg 4 547.680 » 977.760 kr. Avgår ersättning från vederbörande huvudman med förslagsvis % biträdeslön (3:e lönegraden) under 6 mån. till 400 elever 561.600 kr. 416.160 kr. 434.160 kr. Summa cirka 985.000 kr. Samtliga löner hava beräknats efter ortsgrupp 3 med tillägg av 12 procent.

Kap. 12. Åtgärder till minskande av sjuksköterskornas utbildningskostnader. Såsom å s. 53 framhållits åtnjuta elever vid sjuksköterskeskola vissa naturaförmåner — främst bostad och kost — samt i allmänhet, dock endast under senare delen av utbildningstiden, mindre månadsarvoden. Eleverna ersätta i den praktiska tjänstgöringen annan sjukvårdspersonal, vars löneförmåner överstiga den gottgörelse, som sålunda lämnas eleverna. På grund härav ha sjukhusen kunnat utbetala ersättning till sjuksköterskeskolorna för elevernas arbetskraft. Denna ersättning, vilken f. ö. oftast icke uppgått till den kostnadsbesparing, som uppkommit på sjukhusens personalkonton, har utgjort en väsentlig inkomstpost i sjuksköterskeskolornas stater. Även i de fall elevavgifterna borttagits kan det därför sägas, att eleverna i verkligheten själva bekosta sin utbildning. I förevarande avseende ha vi funnit en ändring av rådande förhållanden påkallad. Enligt vår mening är det, om man skall kunna få en bredare bas för rekryteringen, angeläget, att utbildningen göres helt kostnadsfri för eleverna, varmed vi då avse dels att skolavgifter icke skola utgå, dels att skälig ersättning bör beredas eleverna för det praktiska arbete de utföra på sjukhusen. Denna ersättning har synts oss lämpligen böra bestämmas med utgångspunkt från de löneförmåner, som äro fastställda för sjukvårdsbiträde. Då eleven under den första tiden har arbetsuppgifter närmast jämförliga med ett sjukvårdsbiträdes, ha vi — med beaktande av att den löpande instruktionen i enlighet med vad ovan anförts kan beräknas reducera elevens effektiva arbetstid med i genomsnitt 2 timmar om dagen — funnit oss böra föreslå, att ersättning utgår med % av den lön, som gives biträde. Otvivelaktigt kommer eleven sedermera, allt eftersom hennes utbildning fortskrider, att anförtros mera kvalificerade uppgifter. Det kan därför diskuteras, huruvida icke elevens arvode borde successivt förhöjas och under senare delen sättas i förhållande till den lön, som utgår till assistentsköterska. Med hänsyn till angelägenheten av att eleven har medel till sitt uppehälle även under den teoretiska delen av utbildningstiden och för att icke i onödan komplicera förhållandena, ha vi emellertid stannat för att arvodet bör utgå efter samma grunder under hela den praktiska utbildningstiden å sjukhus och att eleven i stället för arvodesförhöjning beredes ekonomiskt bidrag under de teoretiska studierna liksom under den tid hon auskulterar i öppen vård. Detta bidrag synes oss böra utgå i form av stipendium och fastställas

159 till 150 kronor för månad —, ett belopp, som är betydligt lägre än vad enligt beslut av 1946 års riksdag skall utgå såsom stipendium till vissa kuratorer och till småskolelärarinnor, som utbildas för sinnesslöundervisning. Av att elevernas avlöningsförmåner på sätt ovan sagts anknytas till sjukvårdsbiträdenas följer självfallet, att eleverna i motsats till vad nu gäller skola betala för de naturaförmåner — i första hand bostad och kost — som de kunna komma i åtnjutande av på sjukhusen. Detsamma bör givetvis bli förhållandet i den mån sådana förmåner tillhandahållas av sjuksköterskeskolorna under läskurser eller eljest. Detta förslag skulle alltså innebära, att eleverna skulle åtnjuta kontant ersättning under hela utbildningstiden oberoende av deras individuella ekonomiska förhållanden. Då elev redan nu åtnjuter fritt vivre och särskilt arvode under viss del av utbildningen, innebär förslaget ej någon principiell avvikelse från vad som nu gäller och har även en motsvarighet i fråga om exempelvis den militära utbildningen och vissa utbildningskurser vid de statliga kommunikationsverken. I vår utbildningsplan har räknats med bestämda semester- eller ferieperioder. Det synes rimligt, att eleverna under dessa perioder erhålla lön eller semesterersättning av vederbörande huvudmän i den utsträckning i vilken de skulle hava kommit i åtnjutande av sådana förmåner, om de under tiden för den praktiska tjänstgöringen varit anställda såsom sjukvårdsbiträden med reducerad tjänstgöring. I den mån elevernas här ifrågavarande ledighet överstiger längden av den semester, som tillerkänts sjukvårdsbiträden, avses således att eleverna icke skola åtnjuta ersättning under ledigheten. Jämväl i fråga om löneförmåner under sjukdom, liksom i fråga om övriga s. k. sociala förmåner, synes elev under den praktiska tjänstgöringen vid sjukhus böra behandlas som om hon vore anställd såsom sjukvårdsbiträde. Då de av oss föreslagna löneförmånerna enligt vad ovan sagts äro att betrakta såsom ersättning till eleverna för utfört arbete under den praktiska sjukhustjänstgöringen, är det naturligt, att kostnaderna härför bestridas av vederbörande huvudman ävensom att eleverna direkt av denne erhålla dessa förmåner. Däremot synes det skäligt och praktiskt, att staten påtager sig kostnaderna för de stipendier, vilka föreslagits skola utgå under läskurserna och tjänstgöringen i öppen vård. Dessa stipendier böra lämpligen utbetalas till eleverna genom sjuksköterskeskolornas förmedling. De regler, som här givits, avses skola gälla under sjuksköterskeelevens hela utbildningstid, oavsett således om specialutbildningen meddelas i vanlig sjuksköterskeskola eller vid specialskola, som avhandlats i kap. 8, i sistnämnda fall dock endast om specialskolan är ett led i den utbildningslinje eleven följt i sjuksköterskeskolan. Vad angår de elever vid barnmorskeläroanstalterna, som erhålla utbild-

160 ning utan sjuksköterskeskola som grund, synas samma regler, som ovan förordats för elever i sjuksköterskeskolor böra komma i tillämpning. Katten till bostad och kost under den teoretiska undervisningen bör i enlighet härmed utbytas mot ett statligt stipendium om 150 kr. per månad, och det praktiska arbete, som eleverna utföra på sjukhusen, bör ersättas i enah a n d a ordning, som föreslagits för sjuksköterskeeleverna. I detta sammanhang bör erinras om att sjuksköterskor ofta önska efter examen komplettera sin utbildning för övergång från en specialitet till en annan. I den mån sådan kompletteringsutbildning innehåller praktisk tjänstgöring, bör det givetvis ankomma på vederbörande huvudman att bestämma hennes ersättning för det arbete hon därunder utför. I många fall lär sådan sjuksköterska redan innehava fast anställning och hennes huvudman finna med sitt intresse förenligt att låta henne under kompletteringsutbildningen — såväl den praktiska som den teoretiska — bibehålla åtminstone någon del av för hennes befattning utgående löneförmåner. Anledning att tillerkänna sjuksköterska statsstipendier under teoretisk kurs vid kompletteringsutbildning av nu ifrågavarande slag föreligger enligt vår mening allenast, därest fördelningen av arbetskraften inom sjuk- och hälsovården är sådan, att en överflyttning av sjuksköterskor från en vårdgren till en annan är önskvärd och en omskolning av sjuksköterskor således är påkallad i det allmännas intresse. För utdelande av stipendier under sådana förhållanden synes lämpligt anslagsbelopp — efter utredning av medicinalstyrelsen rörande behovet av medel för detta ändamål — böra ställas till styrelsens förfogande. I direktiven för utredningen uttalas, att det syntes angeläget, att ekonomiskt stöd till sjuksköterskeutbildningen i den mån så befunnes lämpligt lämnades i sådan form, att vederbörande bundes vid yrket under någon tid efter det utbildningen avslutats. Stipendier kunde sålunda lämnas under villkor att eleven efter genomgången utbildning under viss minimitid tjänstgjorde såsom sjuksköterska. Dylika anordningar finge å andra sidan självfallet icke verka därhän, att sjuksköterskorna förhindrades att ingå äktenskap vid unga år. Vid våra överväganden ha vi givetvis beaktat dessa spörsmål. Vi ha emellertid kommit till den uppfattningen, att villkor av de slag, som här ifrågasättas, näppeligen kunna förbindas med de obligatoriska stipendier, som vi föreslagit skola utgå vid läskurser och tjänstgöring i öppen vård. En dylik inskränkning i elevens framtida rörelsefrihet skulle säkerligen i hög grad motverka den ökning i fråga om rekrytering, som vi velat vinna bl. a. just genom dessa stipendier. Av samma skäl torde de stipendiemedel, som ovan föreslagits skola ställas till medicinalstyrelsens förfogande, lämpligen böra få utdelas utan att förbindas med dylika villkor. Ej heller synas sådana lämpligen böra uppställas, när det gäller stipendier, som lämnas av andra huvudmän än staten.

Kap. 13. Sjuksköterskeskolornas antal, huvudmannaskap och organisation. Antal och storlek. För närvarande finnas 23 sjuksköterskeskolor med en sammanlagd kapacitet av c:a 1.150 nya elever per år. Därjämte mottaga barnmorskeläroanstalterna c:a 130 nya elever per år. I kap. 4 har redogjorts för det stora behovet av sjuksköterskor och barnmorskor samt angelägenheten att snarast öka ovannämnda elevantal till minst 1.500. Av bilaga 8 framgår, att antalet elever i de olika sjuksköterskeskolorna växlar högst betydligt. Sålunda mottagas årligen i två skolor 120 nya elever mot 20 i tre skolor och i en skola endast 12. Skolorna ha vid upprepade tillfällen under senare år uppmanats utöka sitt elevantal. Dessa uppmaningar ha resulterat i att elevplatserna ökats med 124 sedan nyåret 1944 och att dessutom enstaka extra kurser anordnats vid ett par skolor. Den nödvändiga ytterligare utökningen av skolornas elevantal bör ske dels genom en utvidgning av en del redan förefintliga skolor och dels genom inrättandet av nya skolor. Det synes såväl ur behovssynpunkt som ur ekonomisk och organisatorisk synpunkt önskvärt, att intagning sker i alla skolor två gånger om året. Minimiantalet nya elever per år bör i regel fastställas till ( 2 5 x 2 = ) 50. För en sjuksköterskeskola synes mer än 60 nyintagna elever per år icke vara att rekommendera. Kommittén vill dock icke i nuvarande situation föreslå en nedskärning av elevantalet i de större skolor, som redan finnas, men vill heller icke förorda en utökning av övriga skolor till ett elevantal utöver 60. Av bilaga 8 framgår också, att om minimiantalet nya elever per år vid alla skolor, som nu mottaga ett lägre antal, ökas till 50, blir det sammanlagda antalet nyintagna elever 1.460 per år. Enligt de undersökningar, som gjorts, kan man emellertid icke utgå ifrån att en sådan utökning är möjlig vid alla skolor. De båda diakonissanstalterna Ersta och Samariterhemmet torde icke kunna beräknas mottaga fler än högst 60 elever sammanlagt. Betaniastiftelsens skola torde knappast kunna förväntas bli utökad. Vissa landstingsskolor torde ha små utsikter att f. n. kunna öka elevantalet. Den utökning av skolornas kapacitet, som enligt under hand 1!

162 erhållna besked kan förväntas, framgår av kol. 3, och även dessa utvidgningar torde i flera fall endast vara möjliga efter utbyggnad av skollokaler och elevhem. Det sammanlagda elevantalet vid förefintliga skolor kan i enlighet härmed beräknas utökas endast till högst cirka 1.350. Utbildningsmöjligheter måste därför tillskapas för ytterligare minst 150 elever. Beslut föreligga om inrättande av ytterligare tre landstingsskolor. Sålunda beslöto Kalmar läns södra och Blekinge läns landsting år 1946 att anordna en sjuksköterskeskola i Kalmar. Vid 1947 års landstingsmöten ha beslut fattats dels av Stockholms läns landsting om anordnande av en sjuksköterskeskola för länets behov, dels av Kronobergs och Hallands läns landsting om inrättande av en gemensam sjuksköterskeskola. Huru stort elevantal dessa skolor komma att omfatta, är ännu icke slutligt bestämt, men approximativt torde kunna räknas med minst 50 elever per år vid var och en. Vidare har kommittén (se s. 133) föreslagit, att en statlig sjuksköterskeskola för 60 elever inrättas i Göteborg för direkt utbildning av distriktssköterskor samt en skola för utbildning av distriktssköterskebarnmorskor i Norrland. Såsom av kap. 11 framgår har medicinalstyrelsen ifrågasatt inrättande av en kompletteringsskola i Stockholm för företrädesvis manlig sinnessjukvårdspersonal med plats för 50 elever. Genom sålunda beslutade eller planerade skolor skulle det årliga antalet nyintagna elever utökas med drygt 300 till c:a 1.6501 per år eller c:a 150 mer än som enligt gjorda beräkningar skulle vara oundgängligen erforderligt. Emellertid måste beaktas, dels att dessa beräkningar äro osäkra och sannolikt ligga i underkant, dels att det är tvivelaktigt, om och när en utvidgning av redan befintliga skolor kan ske i den förutsatta omfattningen. Med hänsyn härtill torde enligt kommitténs mening utrymme finnas för ovannämnda skolor. I vilken utsträckning den sålunda förutsatta utökningen av sjuksköterskeskolornas antal och kapacitet verkligen kan komma till stånd, är beroende av en rad faktorer, icke minst om tillräckligt antal sökande kunna erhållas till skolorna. Med de åtgärder i olika hänseenden, som i det föregående föreslagits för att förbättra och förbilliga utbildningen för eleverna, är det emellertid sannolikt, att en ökad elevtillströmning är att emotse. En vidgad upplysningsverksamhet på förevarande område torde också komma att bidraga till en ökad elevrekrytering. Förutom nu behandlade skolor för den allmänna sjuksköterskeutbildningen finnes därjämte, såsom framgår av det föregående, behov av en del centralskolor. Bortsett från de nuvarande, statens distriktssköterskeskola, barnsjuksköterskeskolan och barnmorskeläroanstalterna, torde komma att l Vid dessa beräkningar h a r hänsyn ej tagits till de barnmorskor, som under en övergångstid erhålla utbildning, som ej bygger på sjuksköterskeskolas grund.

163 erfo.rdras ytterligare vissa sådana skolor ävensom högre utbildningsanstalt för lärare, instruktörer, husmödrar m. fl. Till behovet av dylika skolor å t e r k o m m e r kommittén i nästa betänkande. Huvudmannaskap och ekonomi. Såsom framgår av tidigare kapitel drivas för närvarande av de allmänna sjuksköterskeskolorna sju av stiftelser. De ä n d r a d e grunder, som i föregående kapitel förslagits beträffande elevavgifter och elevernas ersättning för det praktiska arbetet torde emellertid göra det nödvändigt, att frågan om finansieringen av stiftelseskolorna upptages till övervägande. Enligt dessa grunder skulle elevavgifter ej längre förekomma och eleverna erhålla skälig ersättning för sitt praktiska arbete s a m t denna ersättning utbetalas direkt till dem och ej, såsom för närvarande i vis,s utsträckning sker, tillkomma sjuksköterskeskolan. Detta medför, att huvudmannen för skolan får svara för de egentliga undervisningskostnaderna, såsom för skollokaler och undervisningsmateriel, avlöning till föreståndarinna, lärare och övrig personal. Däremot avses skolorna ej få några utgifter för bostad och kost åt eleverna. I de fall skolans huvudman är en privat stiftelse kunna härvid ekonomiska svårigheter uppstå. Av största betydelse för tillgodoseende av vårt lands behov av sjuksköterskor är emellertid, att dessa skolor ej av ekonomiska skäl tvingas att upphöra med sin verksamhet. Särskilda åtgärder torde därför i dylika fall bliva påkallade för att säkra skolornas bestånd. Kommittén h a r icke ansett sig böra förhandla med huvudmännen för stiftelseskolorna för att utröna, på vilket sätt berörda svårigheter lämpligen böra undanröjas, utan förutsätter, att förhandlingar härom sedermera upptagas genom medicinalstyrelsen. Skulle det därvid visa sig, att medverkan från det allmännas sida i betydande omfattning är erforderlig för skolornas framtida drift, torde det bliva nödvändigt, att frågan om huvudmannaskapet för och finansieringen av dessa skolor omprövas. Inom kommittén hur i dylikt fall närmast två alternativ övervägts utan att kommittén ansett sig böra särskilt förorda någotdera. Vad angår de större stiftelseskolorna, Röda korsets, Sophiahemmets, Uppsala och Södra Sveriges, kan ifrågasättas, att dessa övertagas av huvudmannen för den statliga eller kommunala sjukvårdsinrättning, där huvudparten av eleverna erhåller sin praktiska utbildning. Då Röda korsets elever företrädesvis utbildas vid Stockholms stads sjukhus, framför allt Sabbatsbergs sjukhus, Sophiahemmets elever vid Karolinska sjukhuset, Uppsala sjuksköterskehems elever vid Akademiska sjukhuset och Södra Sveriges sjuksköterskehems elever i första hand vid Lunds lasarett, skulle den ifrågasatta anordningen innebära, att Sophiahemmets skola förstatligades, Röda korsets skola övertoges av Stockholms stad, stiftelseskolan i Uppsala av Akademiska sjukhuset och skolan i Lund av Malmöhus läns landsting. Vad angår övriga tre stiftelseskolor, Diakonissanstaltens, Samariterhemmets och

164 Betaniastiftelsens, intaga dessa en särställning i förevarande fall och äro så små, att man torde få utgå från att de med nuvarande omfattning icke lämpligen kunna drivas på det allmännas bekostnad. Hänsynen till den historiska utvecklingen, stiftclseskolornas egna önskningar samt härjämte också risken att i nuvarande situation en förändring oförmånligt skulle inverka på rekryteringen gör det emellertid lämpligl alt överväga även ett annat alternativ, nämligen att skolorna i fortsättningen liksom hittills drivas i respektive stiftelsers regi, men att staten på vissa villkor i sista hand svarar för de med skolornas drift förenade kostnaderna. Ett sådant alternativ skulle i huvudsak kunna utformas så, att skolans styrelse uppgör budgetförslag enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär för det kommande året, vilket förslag insändes till medicinalstyrelsen och efter granskning vidarebefordras till Kungl. Maj:t, som fastställer budgeten. Det i denna upptagna statsbidraget rekvireras av skolan efter behov. För att staten på angivet sätt skulle svara för kostnaderna borde som villkor uppställas, att skolans räkenskaper skola vara helt skilda från övrig verksamhet, som huvudmannen bedriver, och uppställda på sätt medicinalstyrelsen föreskriver, samt att Kungl. Maj:t skall äga utse ordförande och halva antalet ledamöter i skolans styrelse. Vad beträffar kostnaderna för de skolor, som drivas eller komina att drivas av landsting eller städer utom landsting, kan, då det här är fråga om en yrkesutbildning av stor betydelse för det allmänna, ifrågasättas, om icke bidrag från statsverket borde utgå. Beaktas bör emellertid, att med de förslag, som ovan framlagts beträffande elevstipendium, innebärande att statligt stipendium om 150 kr. per månad och elev under läskurs och tjänstgöring i öppen vård skulle utgå, eleverna komma att lämna ersättning för bostad och kost. Dessa förmåner ha hittills bekostats av skolägaren, varför en överflyttning av kostnader från denne till staten h ä r kommer att ske. Att därutöver föreslå särskilda statsbidrag har kommittén ej ansett erforderligt. Centralskolor, särskilda utbildningskurser ävensom den högre utbildning av sjuksköterskor, som i enlighet med vad tidigare anförts, är erforderlig, böra helt organiseras och bekostas av staten, och några elevavgifter böra där ej längre uttagas. Organisation. Ifråga om de allmänna sjuksköterskeskolorna synes en ändring av bestämmelserna om skolstyrelsens sammansättning böra komma till stånd. Dessa bestämmelser, som ingå i det av medicinalstyrelsen utfärdade normalreglementet (se bil. 3), böra förslagsvis givas följande ändrade lydelse. Skolan skall stå under inseende och ledning av en för sådant ändamål av huvudmannen för en tid av tre år utsedd styrelse, bestående av minst sex personer, av vilka en skall vara lasarettsläkare (överläkare) och en sjuksköterska, båda vid

165 det sjukhus, till vilket den praktiska utbildningen av skolans elever huvudsakligen är förlagd. Vidare skall en ledamot representera hälsovården (läkare elleir sjuksköterska), en tillhöra direktionen för nämnda sjukhus, vilken denna själw bör föreslå, samt en äga pedagogisk utbildning. Skolans föreståndare skall varai föredragande med rätt och skyldighet att anteckna avvikande mening till prottokollet. Sltyresmannen vid ovannämnda sjukhus äger — därest han icke blivit utsedd att ^vara ledamot av styrelsen — rätt att närvara vid styrelsens sammanträden och deltaga i dess överläggningar men icke i besluten. Samma rätt tillkommer husmodern vid sjukhuset. Sityrelsen väljer, därest ordförande ej utses av Kungl. Maj:t, inom sig ordförande. Vad angår personalorganisationen vid skolorna medföra de förslag, beträffande undervisningens effektivisering, som i det föregående framlagts, krav på ökad personal. För den praktiska utbildningen av eleverna föreslås inrättande av särskilda tjänster som praktiska instruktörer. Behovet av dessa torde kunna skattas till 3 ä 4 för varje sjuksköterskeskola av normalstorlek, därvid en avses för medicinsk vård, en för kirurgisk vård, en för barn- och barnbördsvård. Den fjärde bör avdelas för kirurgisk vård, om alla elever äro samlade på ett sjukhus, men, om så ej är fallet, placeras å a n n a t sjukhus, som utnyttjas för elevernas praktiska utbildning. Då för närvarande tillgång till sådana instruktörer ej föreligger, torde man få utgå från att verksamheten successivt utbygges, varvid man till en början får inrikta sig på att få två instruktörer vid varje skola, en för kirurgisk och en för invärtes-medicinsk vård. Avdelningssköterskor, som genomgått den i kap. 10 behandlade avdelningssköterskekursen, torde, innan särskild utbildning av instruktörer hunnit ordnas, kunna komma ifråga för denna u PPgift- Huru utbildningen av dessa instruktörer i framtiden bör organiseras, kommer, som redan nämnts, att behandlas i ett senare betänkande. För den teoretiska undervisningen finnas instruktionssköterskor anställda vid flertalet skolor. För rena undervisningsuppgifter bör en skola av normalstorlek som regel ha tillgång till tre sådana instruktionssköterskor förutom föreståndarinnan för skolan. Vad angår de nuvarande centralskolorna må erinras, att statens distriktssköterskeskola sorterar direkt under styrelsen för statens institut för folkhälsan och följaktligen — i motsats till vad som torde komma att gälla för distriktssköterskeskolan i Göteborg — saknar egen styrelse. Detta utgör otvivelaktigt en svaghet och skäl tala för att denna skola ställes under ledning av särskild av Kungl. Maj :t utsedd styrelse, vari även folkhälsoinstitutet bör vara representerat. I andra hand kan övervägas, att skolan alltjämt skall sortera under institutets styrelse men att ett särskilt studieråd för skolan utses av institutets styrelse. Pedagogisk sakkunskap, barnavården, skolhälsovården, tuberkulosvården och distriktsvården böra vara företrädda i styrelsen eller rådet.

166 Den nuvarande centralskolan för utbildning av barnsjuksköterskor har sedan länge egen av Kungl. Maj :t utsedd styrelse. Anledning föreligger icke att för närvarande föreslå någon ändring härutinnan. Såsom redan antytts, pågår inom kommittén utredning angående behovet av ytterligare centralskolor. I detta sammanhang får tagas under övervägande, huru styrelseskapet för centralskolorna över huvud bör ordnas. De nuvarande barnmorskeläroanstalterna sakna särskilda styrelser. Befolkningskommissionen ansåg på sin tid detta som en brist och föreslog, att särskilda styrelser skulle utses för dessa läroanstalter. Så har emellertid hittills ej skett. Skäl tala enligt kommitténs mening för att dessa skolor i likhet med övriga här berörda skolor sortera under egna styrelser, tillsatta av Kungl. Maj :t och med representanter bl. a. för de kommunala sjukhus, där den praktiska undervisningen av barnmorskeeleverna sker. Även i övrigt torde dessa styrelser böra i huvudsak sammansättas på sätt, som ovan föreslagits för de allmänna sjuksköterskeskolorna. I övrigt har kommittén icke funnit anledning att nu föreslå annan ändring beträffande barnmorskeläroanstalternas organisation än att för anstalternas drift erforderliga befattningshavare efter vanliga grunder beredas statsanställning. Författningsändringar. De i det föregående framlagda förslagen nödvändiggöra vissa ändringar i de författningar, som reglera sjuksköterskeutbildningen m. m. Vad angår huvudförfattningarna synas ändringar betingade i följande hänseenden. I kungörelsen den 28 juni 1935 (SFS 431) få bestämmelserna om inträde i sjuksköterskeskola modifieras i enlighet med vad i kap. 7 föreslagits. Vidare bör i kungörelsen intagas föreskrift om, att undervisningen skall vara organiserad i enlighet med vad i nämnda kapitel föreslagits. Då som redan nämnts möjligheterna att ordna en i enlighet härmed utökad teoretisk undervisning f. n. äro begränsade, må under en övergångstid förslagsvis fem år med möjlighet till förlängning, därest så skulle visa sig påkallat, skola godkännas, därest den teoretiska utbildningen utökas så mycket de nuvarande lokalerna tillåta, dock minst till 650 timmar under 130 dagar per elevkurs och halvår. I normalreglementet för sjuksköterskeskolor böra vidtagas de ändringar, som betingas av modifieringen av inträdesvillkoren och ovan framlagda förslag om skolstyrelsens sammansättning. Motsvarande ändringar äro påkallade jämväl i reglementet för statens sjuksköterskeskola. Vad angår stadgan den 13 maj 1938 för barnmorskeundervisningen (SFS 191) betingas ändringar av förslagen om provmånadens slopande och ersättande av grundutbildning och om inrättande av särskilda styrelser för barnmorskeläroanstalterna ävensom av föreslagna grunder för elevstipendier och ersättning åt elever. I stadgan den 27 maj 1938 för statens dis-

167 triktssköterskeskola (SFS 329) och reglementet den 17 januari 1947 för centralskolan för utbildning av barnsjuksköterskor (M.F. 31/1947) påfordras ändringar med hänsyn till de modifikationer i bestämmelserna om erforderlig förutbildning, som ovan föreslagits, samt vad angår förstnämnda skola även av förslaget om tillsättande av särskild styrelse eller studieråd för denna.

n

Kap. 14. Kostnadsberäkningar. Kommittén har i det föregående föreslagit dels att sjuksköterskeelevernas tjänstgöring vid sjukhusen förkortas och att utbildningen under denna tjänstgöring intensifieras, vilket bland annat förutsätter, att eleverna befrias såväl från sådana sysslor som damning, golvlorkning och städning av bilokaler som under i genomsnitt 2 timmar om dagen från det mera rutinmässiga vårdarbetet, dels att eleverna under nämnda tjänstgöring skola äga uppbära ersättning med % av den lön, som tillkommer sjukvårdsbiträde med heltidstjänstgöring. Vad sålunda förordats, förutsätter en viss omfördelning av arbetsuppgifterna mellan elever och övrig vårdpersonal och torde komma att medföra kostnadsökningar för sjukhusen. Storleken av dessa merkostnader låta sig emellertid icke med någon grad av säkerhet beräknas. Detsamma är förhållandet med de ökade personalkostnader, som kunna föranledas sjukhusens huvudmän genom att sjukvårdsbiträdenas arbetstid vid nyanställning i viss utsträckning förutsatts skola tagas i anspråk för systematisk instruktion och undervisning. Att märka är i detta sammanhang, att svenska landstingsförbundet rekommenderat — och ett flertal huvudmän redan genomfört — en höjning av sjuksköterskeelevernas ersättning efter i huvudsak de grunder, kommittén föreslagit. I vilken utsträckning bidrag från det allmännas sida kan bli påkallat för upprätthållande av driften vid stiftelseskolor, blir beroende av resultatet av de förhandlingar rörande den framtida driften av dessa skolor, vilka kommittén ansett böra upptagas av medicinalstyrelsen. I övrigt ha på grund av kommitténs förslag uppkommande kostnadsökningar — bortsett från byggnads- och andra engångskostnader — beräknats i enlighet med vad nedan angives.

/. Kostnadsökning för

statsverket.

A. FÖR STIPENDIER. Stipendier åt elever vid sjuksköterskeskolor i allmänhet skola enligt kommitténs förslag (s. 158 f.) utgå med 150 k r / m å n . under läskurserna (7 mån.)

169 o c h under tjänstgöring i öppen vård (1 mån.). Om årligen 1.500 elever nyiintagas i skolorna (jfr. s. 75), bli kostnaderna för dessa stipendier (1.500 X((7 + l) X 1 5 0 = ) 1.800.000 kr. Även för bevistande av tcoriundervisning och tjänstgöring i öppen vård inom vissa centralskolor och påbyggnadskurser har kommittén föreslagit stipendier om 150 k r / m å n . Kostnaderna härför kunna för de olika anstalt e r n a beräknas till följande belopp. 1.

Distriktssköterskeskolorna. a ) Nuvarande skola i Solna beräknas mottaga 120 elever om året under 7 rnån. Tiden upptages helt av teoriundervisning och öppen vård. Stipendiekostnaderna bli följaktligen (120 X 7 X 1 5 0 = ) 126.000 kr. h) Föreslagen skola i Göteborg avses mottaga 60 nya elever om året. Utöver vad som rymmes inom undervisningsplanen för sjuksköterskeskolorna i allmänhet komma eleverna i denna skola enligt vårt förslag att erhålla minst 1 månads teoriundervisning och 4 månaders utbildning i öppen vård, varför stipendiekostnaderna vid denna skola komina att överskrida kostnaderna vid en allmän sjuksköterskeskola med (60 X 5 X 1 5 0 = ) 45.000 kr. c) Föreslagen skola i Norrland synes komma att kräva stipendier i samma omfattning som distriktssköterskeskolan i Göteborg eller 45.000 kr. mer än vid en allmän sjuksköterskeskola. 2. Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor. Kurs A. För här ifrågavarande 60 elever böra beräknas stipendier under tjänstgöring 1 mån. i öppen vård inom centralskolan eller (60 X 1 X 150 = ) 9.000 kr. Kurs B. Stipendiekostnaderna för denna kurs böra beräknas efter 40 elever under 2 mån. teori och 2 mån. öppen vård. Kostnaderna bli följaktligen /40 X (2 + 2) X 1 5 0 = / 24.000 kr. 3.

Barnmorskelåroanstalterna. Om barnmorskeläroanstalten i Stockholm förutsattes mottaga endast elever med viss sjuksköterskeutbildning och anstalten i Göteborg endast elever som sakna sådan utbildning, bli kostnaderna för stipendier under läskurser och öppen vård, efter ett beräknat elevantal av 65 vid vardera anstalten, beträffande stockholmsanstalten /65 X (4 + 1,5) X 150 = / 53.625 och beträffande göteborgsanstalten /65 X (6 + 1) X 150 = / 68.250 eller tillhopa 121.875 kr. För budgetåret 1947/48 ha i inrikesdepartementets huvudtitel upptagits stipendier till elever vid nedannämnda anstalter med följande belopp: a) under anslaget Stipendier till elever vid godkända sjuksköterskeskolor 24.000 kr.

170 b) under anslaget Statens institut för folkhälsan: Omkostnader, delposten Stipendier 32.800 kr. c) under anslaget Barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader, delposterna Premier och Understöd åt elever tillhopa 11.400 kr. d) under anslaget Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödraoch barnavård av det till bidrag till specialutbildning av barnsjuksköterskor upptagna beloppet 12.000 kr. Om summan för sistnämnda fyra grupper av stipendier, 80.200 kr., frånräknas, uppgå kostnaderna för de föreslagna stipendierna till (1.800.000 + 126.000 + 45.000 + 45.000 + 9.000 + 24.000 + 121.875 — 80.200 = ) i runt tal 2,1 milj. kr. Innan den teoretiska undervisningen vid sjuksköterskeskolorna utökats till 7 mån. och skolorna utbyggts till full kapacitet, komma kostnaderna emellertid att stanna vid ett väsentligt lägre belopp. Beaktas bör i detta sammanhang, att stipendieutgifterna till betydande del kompenseras av inkomster vid sjuksköterskeskolorna, då eleverna förutsatts skola erlägga betalning för kost och logi m. m., som de hittills i allmänhet erhållit in natura (jfr nedan under I B och II).

B. FÖR STATLIGA SJUKVÄRDSUNDERVISNINGSANSTALTERS DRIFT I ÖVRIGT M. M. Statens sjuksköterskeskola För ytterligare tre instruktionssköterskor i praktisk utbildning (se s. 128) med placering i Ca 15 bör å statens sjuksköterskeskolas avlöningsanslag beräknas (3 X 7.392 = ) 22.176 kr. Under den närmaste framtiden, då blott ytterligare en dylik instruktör torde kunna anställas, erfordras endast 7.392 kr. Den med c:a 200 timmar ökade undervisningen i läskurser och jämsidesläsningen torde till någon del komma att bestridas av fast anställd personal och till återstående del av timlärare. Kommittén har ej funnit anledning föreslå en ökning av den fasta lärarpersonalen för läskurserna. En ökning av anslaget till arvoden åt timlärare med c:a 4.000 kr. synes däremot erforderlig. Avlöningsanslaget bör på grund av vad nu anförts höjas från 104.000 kr. för budgetåret 1947/48 till c:a 130.000 kr. Kommitténs förslag angående stipendier innebär att kostnaderna för kost och tvätt m. m. komma att bestridas av eleverna. Skolans omkostnadsanslag upptager för budgetåret 1947/48 bl. a. för kost åt elever samt för dietmatlagningskurser 25.000 kr. och för tvätt åt elever 2.700 kr. Anslaget synes med hänsyn till det sagda kunna minskas med c:a 26.000 kr. från nuvarande 56.400 kr. till 30.400 kr. De sammanlagda avlönings- och omkostnadsanslagen komina alltså att uppgå till ungefär samma belopp som f. n. eller c:a 160.000 kr.

171 Imkomsten av elevernas hyra för bostad i skolan torde efter en antagen m å n a d s h y r a på 30 kr. för envar av 50 elever — i detta antal ingå även barnsjulksköterskeelever — kunna skattas till (50 X 12 X 30 = ) 18.000 kr. Distriktssköterskeskolan i Göteborg. Driftkostnaderna för den föreslagna skolan i Göteborg ha av kommittén i skrivelse till Kungl. Maj:t redan uppskattats till sammanlagt 213.700. Detta belopp synes på grund av minskade omkostnader för kost och tvätt (jämför ovan under statens sjuksköterskeskola) böra minskas till i avr u n d a t tal 180.000 kr. Skola i Norrland för distriktssköterskebarnmorskor. Kostnaderna för föreslagen skola i Norrland kunna förutsättas bli av ineimot samma storleksordning som kostnaderna för distriktssköterskeskollan i Göteborg varför här upptages 180.000 kr. Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor. Kostnaderna för A-kursen bestridas nu intill ett belopp av 5.000 kr. av elevavgifter. Då dessa enligt kommitténs förslag bortfalla, uppstår en motsvarande utgiftsökning för statsverket. Härjämte komma kostnader för ökad teoretisk undervisning, vilka kunna skattas till 1.500 kr. ökningen av driftskostnaderna vid centralskolan skulle på grund av vad nu sagts uppgå Ull c : a 6.500 kr. Barnmorskeläroanstalterna. Med hänsyn till minskade omkostnader för kost och logi åt elever, vilka kostnader för budgetåret 1947/48 upptagits till sammanlagt 74.500 kr. för båda anstalterna, synes dessas omkostnadsanslag kunna minskas med nämnda belopp. Därest staten i likhet med vad fallet är beträffande barnmorskeläroanstalten i Stockholm i enlighet med kommitténs förslag kommer att beträffande anstalten i Göteborg svara för hela avlöningen åt överbarnmorska och instruktionsbarnmorska, bör å andra sidan avlöningsanslaget ökas med c:a 15.000. Med hänsyn härtill torde anslagen till barnmorskeläroanstalterna kunna minskas med tillhopa c;a 60.000 kr. Avdelningssköterskekurser. För budgetåret 1947/48 h a r till bidrag till utbildningskurser för instruktionssköterskor och husmödrar vid sjukvårdsanstalter m. fl. anslagits 12.800 kr. Ifrågavarande till svensk sjuksköterskeförening utgående bidrag är delvis avsett för en kompletteringskurs för avdelningssköterskor. Enligt vårt förslag skola till en början tre avdelningssköterskekurser med tillhopa c:a 90 elever anordnas genom statens försorg. I vilken löne-

172 grad ledaren för dessa kurser bör placeras beror i viss mån på h u r u den högre utbildningen för sjuksköterskor utformas och på vilka befattningshavare som härför erfordras. Vi ha emellertid tills vidare ansett oss böra räkna med att ledaren för avdelningssköterskekurserna placeras i samma lönegrad som föreståndaren för distriktssköterskeskolan eller i Ca 23 (lön: 10.846 kr,). Härjämte erfordras för timlärararvoden, med ett beräknat antal av timlärare givna lektioner om 200 för varje kurs, efter 25 kr. lektionen (3 X 200 X 25 = ) 15.000 kr. För omkostnader synes böra beräknas 2.000 kr. Enligt här gjorda beräkningar, varvid dock bortsetts från kostnaderna för lokal, utgöra de sammanlagda kostnaderna för avdelningssköterskekurserna (10.846 + 15.000 + 2.000 = ) c:a 28.000 kr. Apotekskurs. Kursen drager för närvarande en kostnad av 3.000 kr., vilken helt täckes av elevavgifter. Då kursen föreslagits skola bli avgiftsfri, ökas statsverkets kostnader med nämnda belopp, 3.000 kr. Statliga sjukhus. För grundutbildning vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet bör räknas med kostnader för å vartdera sjukhuset en instruktionssköterska (Ca 15), lärararvoden för fyra kurser om 15 lektioner å 25 kr. (1.500 kr.) jämte vissa omkostnader (c:a 500 kr.) eller / 2 X (7.392 + 1.500 + 500) = / 18.000 kr.

Kostnader för anordnandet av undersköterskekurser vid nämnda sjukhus kunna skattas till (2X 3.000) = 6.000 kr. Den sammanlagda ökningen för driften av de statliga sjukvårdsundervisningsanstalterna och sjukvårdskurserna uppgår — bortsett från kostnadeiför stipendier — enligt ovan gjorda beräkningar till (— 18.000 + 180.000 + 180.000 + 6.500 — 60.000 + 28.000 + 3.000 + 18.800 + 6.000 = ) ca 350.000 kr.

II. Kostnadsökning

för landstingen och städerna utom landsting.

För varje skola under landsting eller stad utom landsting behövas enligt vårt förslag ytterligare två till fyra instruktionssköterskor för praktisk utbildning och en eller två instruktionssköterskor för den teoretiska undervisningen. Vid förevarande överslagsberäkningar synes man genomsnittligt kunna räkna med en avlöning för de förstnämnda om c:a 6.800 kr. — motsvarande avlöning i lönegrad 15, ortsgrupp 3, — och en avlöning för de sistnämnda om c:a 7.700 kr. — motsvarande avlöning i lönegrad 18, orts-

173 grupp 3. För varje skola komina härjämte c :a 6.000 kr. till arvoden åt timlärare under läskurser och vid jämsidesläsning. För de 15 nuvarande skolorna bör med stöd av det sagda beräknas högst (60 X 6.800 + 30 X 7.700 + 15 X 6.000 = ) 729.000 kr. Härifrån böra dragas de inkomster för kost och logi, vilka huvudmännen komma att uppbära från var och en av c:a 800 elever under deras teoretiska utbildning (f. n. 5 mån.), och vilka för varje elev kunna antagas uppgå till 130 kr./mån., eller tillhopa (5 X 130 X 8 0 0 = ) 520.000 kr. Merkostnaderna för sjuksköterskeskolornas drift komma således enligt denna uppskattning att uppgå till (729.000—520.000 = ) c:a 210.000 kr. eller till c:a 14.000 kr. i genomsnitt per skola. Grundutbildningen kan beräknas för varje undervisningscentral draga en kostnad av 9.400 kr. (se under statsverkets kostnader: statliga sjukhus) eller i runt tal 10.000 kr. Om för nu ifrågavarande huvudmän räknas med 34 undervisningscentraler (jfr s. 87) kunna kostnaderna för grundutbildningen uppskattas till (34 X 10.000 = ) 340.000 kr. De sammanlagda kostnaderna för landstingen och städerna utom landsting torde på grund av vad nu sagts böra beräknas till (210.000 + 340.000 = ) c a 550.000 kr.

Ovan approximativt uppskattade kostnader för det allmänna uppgå — vid fullständig utbyggnad av sjukvårdsutbildningens organisation enligt kommitténs förslag — sammanlagt till (2.100.000 + 350.000 + 550.000 = ) c:a 3 milj. kr.

Kap. 15. Sammanfattning. Föreliggande betänkande behandlar i huvudsak utbildningen av sjukvårdsbiträden vid kroppssjukhus samt den allmänna sjuksköterskeutbildningen och vissa i sammanhang därmed stående frågor. I en andra del avbetänkandet avses spörsmålen om vissa centralskolor och om högre utbildning för sjuksköterskor komma att behandlas. Historik (Kap. 1). Kommittén inleder föreliggande betänkande med en översikt över den historiska utvecklingen av sjukvårdspersonalens utbildningsförhållanden. Av denna inhämtas bl. a., att sjuksköterskor började utbildas först under senare hälften av 1800-talet. Dessförinnan hade barnmorskorna vid sidan av fältskärerna varit de enda skolade medhjälpare, som läkarna hade. Den första ordnade sjuksköterskeutbildningen kom till stånd på privat initiativ. Snart engagerade sig även kommunala myndigheter för denna uppgift. Utvecklingen och differentieringen av den medicinska vetenskapen har i hög grad påverkat sjuksköterskornas uppgifte r och arbetsförhållanden, och sjuksköterskeutbildningen har tid efter annan anpassats efter de stigande kraven. Intill år 1920 funnos likväl icke några bestämmelser, hur sjuksköterskeutbildningen skulle vara anordnad. För den underordnade personalen på kroppssjukhus har först under senare år utbildningsfrågan aktualiserats genom lokala initiativ, som närmast haft karaktär av försöksverksamhet. Däremot fick vårdpersonalen på statens sinnessjukhus redan i början av 1900-talet viss utbildning, vilken vid olika tillfällen förlängts. Vid sidan av anstaltsvården har under senare år den utanför anstalt bedrivna hälsovården fått allt större betydelse. Den utgör numera även för sjuksköterskorna en principiellt likvärdig och kvantitativt jämförlig del av den medicinska organisationen. Sjukvårdspersonalens antal och arbetsuppgifter (Kap. 2). Ovan berörda utveckling av den medicinska vetenskapen samt hälso- och sjukvårdens utbyggnad har lett till en kraftig stegring av antalet inom de kårer, som ägna sig åt sjukvården. Under de senaste fyra decennierna har sålunda sjuksköterskekåren ungefär femdubblats, medan antalet sjukvårdsbiträden c:a tiodubblats. I förhållande till andra länder med ungefär samma all-

175 mämna standard inom sjukvården har dock Sverige alltjämt ett påfallande litett antal sjuksköterskor. För närvarande finnas c:a 11.000 aktivt arbet a n d e sjuksköterskor samt c:a 13.000 sjukvårdsbiträden. F o r de arbetsuppgifter, som tillkomma olika personalgrupper redogöres. Dera största uppmärksamheten ägnas härvid dem, som handha det egentliga vårdarbetet å avdelningarna. Vissa variationer i arbetsuppgifternas fördelning konstateras därvid beträffande olika sjukhus. Nuvarande utbildningsförhållanden (Kap. 3). Den nuvarande sjuksköterskeutbildningen är i stort sett likformig vid landets 23 sjuksköterskeskolor, varav en är statens egen och övriga av staten godkända. Av dessa ha 13 landsting, 2 städer utanför landsting och 7 stiftelser som huvudmän. Utbildningskapaciteten vid de olika skolorna varierar från 12 till 120 elever per år. År 1946 intogos sammanlagt 1.061 elever i dessa skolor, varav 66 vid statens skola, 541 vid de kommunala skolorna och 454 vid stiftelseskolorna. Utbildningstiden vid de olika sjuksköterskeskolorna varierar mellan 38 och 42 månader. Utbildningen är både teoretisk och praktisk. Den teoretiska som meddelas under särskilda läsperioder om sammanlagt i regel 4%—5 månader, omfattade under 1946 mellan 521 och 773 lektionstimmar vid de olika skolorna. Antalet undervisningstimmar per läsdag är i genomsnitt 5,6. I mindre omfattning meddelas även teoretisk undervisning i samband med elevernas praktiska utbildning. Denna utbildning sker under tjänstgöring vid särskilda sjukhus. Medicinalstyrelsen har fastställt bestämmelser angående obligatorisk minimitjänstgöring inom några områden samt i gällande normalplan angivit, att eleven dessutom bör erhålla utbildning inom vissa andra grenar av sjukvården. Som regel räknas de två första åren av utbildningstiden som allmänutbildning. Den specialutbildning, som erfordras för tjänstgöring inom olika grenar av hälso- och sjukvården, erhålles under tredje året. För vissa speciallinjer finnas särskilda centralskolor inrättade, medan för andra linjer, t. ex. för laboratoriearbete, centrala kurser anordnas vid behov. Medicinalstyrelsen har vid olika tillfällen meddelat anvisningar rörande arbetstidens längd för sjuksköterskeeleverna under deras praktiska utbildning. De meddelade föreskrifterna ha emellertid på grund av personalbrist på många håll icke kunnat efterkommas. Under den nuvarande sjuksköterskeutbildningen utsättas eleverna för en betydande arbetspress bl. a. genom det rutinarbete, som i stor utsträckning pålägges dem. Elevernas ekonomiska förhållanden vid de olika skolorna växla. Vid en del skolor uttagas avgifter för bestridande av den teoretiska undervisningen, vid andra gives kostnadsfri utbildning. Vid samtliga skolor erhålla eleverna, förutom fri bostad och kost, även viss kontant ersättning för det praktiska arbetet, vilken vid förstnämnda skolor är jämförelsevis låg.

176 Sedan 1945 utgår under vissa förutsättningar statsbidrag om högst 4.000 kronor till icke statliga skolor, som utökat elevantalet genom anordnande av en eller flera nybörjarkurser utöver de före den 1 januari 1945 vid skolan förekommande. Några särskilda krav på förutbildning ha i de flesta fall icke uppställts vid anställandet av sjukvårdsbiträden. Icke heller har det nyanställda biträdet som regel fått någon systematisk instruktion. Först under de allra senaste åren har visst initiativ tagits till utbildning av lämpliga biträden till undersköterskor. Vårdpersonalen vid statens sinnessjukhus däremot erhåller en reglerad men dock rätt begränsad utbildning. Behovet av sjukvårdspersonal (Kap. 4). För en planläggning av sjukvårdspersonalens utbildning samt härmed sammanhängande frågor kräves en överblick över behovet av personal av olika slag. Med ledning av föreliggande utbyggnadsplaner ifråga om hälso- och sjukvården framlägges en approximativ uppskattning av detta behov för tiden fram till 1960. Kommittén har därvid utgått från att den nuvarande arbetsfördelningen mellan de olika personalgrupperna i stort sett bör bibehållas, men förordar, att en viss avlastning av sjuksköterskornas uppgifter bör ske genom att å varje avdelning en undersköterska tillsättes. Av beräkningarna framgår, att totalbehovet av sjuksköterskor, inklusive barnmorskor, kan skattas till c:a 17.000. Vid årsskiftet 1946—47 funnos sammanlagt c:a 12.000 (10.624 + 1.360) aktivt arbetande sjuksköterskor och barnmorskor. Det ytterligare behovet av utbildade sjuksköterskor och barnmorskor skulle således utgöra sammanlagt c:a 5.000. Kommittén har funnit att årligen minst 1.500 elever behöva intagas i sjuksköterskeskolorna för att behovet skall vara täckt omkring år 1960. Ökningen av sjukvårdsbiträdenas antal fram till år 1960 har skattats till c:a 3.000, och beträffande sinnessjukhusen torde behövas en vårdpersonal om c:a 7.800, vilket utgör en personalökning av 1.400. Allmänna synpunkter på utbildningen (Kap. 5). Inträde i direkt sjukvårdande arbete bör som regel ej ske före 18 års ålder. Anställning vid tidigare ålder bör dock under vissa förutsättningar kunna ifrågakomma. Av vikt är, att ett nyanställt sjukvårdsbiträde såväl med hänsyn till patienterna som till henne själv erhåller viss grundläggande utbildning av i första hand praktiskt slag. De nuvarande provmånaderna för sjuksköterskeeleverna ha varit förbundna med vissa olägenheter. De böra därför ersättas av en förberedande sjukhustjänstgöring, under vilken de blivande eleverna under erhållande av erforderlig instruktion så småningom anpassas till sjukhusarbetet. Den grundläggande instruktion och utbildning, det här är fråga om, bör lämpligen meddelas gemensamt för olika kategorier av nybörjare:

177 sjukvårdsbiträden, blivande sjuksköterskeelever och praktikanter, som behövai viss sjukvårdskunskap för utbildning inom andra yrken. I d e t t a kapitel redovisas vidare de allmänna överväganden, som ligga till grumd för kommitténs förslag beträffande utbildningen av sjuksköterskor. I d e t t a sammanhang föreslås slutligen, att såväl sjukvårdsbiträdets som sjuksköterskans yrke öppnas även för män. Grundutbildning (Kap. 6). Den grundutbildning, som i enlighet med vad nyss; sagts bör givas åt var och en, som å sjukhus sättes att deltaga i den personliga omvårdnaden av patienterna, bör omfatta en orientering om kroppens byggnad och dess funktioner, hygien och smittskydd samt elem e n t ä r a kunskaper i vården av sjuka. Huru utbildningen skall ordnas blir beroende av sjukhusets resurser. Vid större sjukhus, i första hand centrallasaretten, bör ordnas en tre veckors informationskurs, varefter följer praktisk handledning under avdelningsarbetet av särskild instruktionssköterska, vilken även till större delen kan svara för undervisningen i den inledande kursen. En dylik instruktionssköterska synes kunna handleda fyra sådana kurser per år. Plan för en dylik kurs, omfattande c:a 100 timmar, framlägges. Vid mindre sjukhus bör det ankomma på undersköterskor, sjuksköterskor och läkare att sörja för att nybörjarna erhålla erforderlig instruktion, jämsides med det praktiska arbetet. De viktigaste reglerna och fakta ifråga om sjukhusarbetet böra i form av lämpligt tryck överlämnas till nybörjaren. Sjukvårdsbiträdenas vidareutbildning (Kap, 6). Yngre sjukvårdsbiträde, som har den för sjuksköterskeskola behövliga skolutbildningen eller skaffar sig denna genom folkhögskolekurser, korrespondensstudier eller på annat sätt, bör snarast genomgå sjuksköterskeskola. Angående möjligheten till viss avkortning av sjuksköterskeutbildningen för äldre, dugliga sjukvårdsbiträden under en övergångstid se nedan. Även för sjukvårdsbiträden, som icke önska använda förefintliga möjligheter att bli sjuksköterska, bör avancemangsmöjlighet tillskapas. Efter genomgång av en kortare kurs, för vilken detaljerat program framlägges, bör sådant biträde kunna i egenskap av undersköterska anförtros mera kvalificerade uppgifter. Kommittén räknar med att behov av en sådan befattningshavare föreligger på varje avdelning. De mest kvalificerade av nuvarande äldre biträden torde under en övergångstid kunna befordras till undersköterskor utan särskild kurs. Den allmänna sjuksköterskeutbildningen (Kap. 7). I fråga om villkoren för inträde i sjuksköterskeskola föreslås vissa ändringar. Sålunda avses den i det föregående omnämnda grundutbildningen, förvärvad under minst fyra månaders tjänstgöring å sjukhus, skola ersätta de nuvarande provmåna12

178 derna. För den, som icke genomgått högre skolformer, äro kunskaper utöver dem, som folkskolan meddelar, nödvändiga, särskilt i svenska, matematik, fysik, kemi och biologi, för att elev skall kunna tillgodogöra sig utbildningen vid sjuksköterskeskolan. Genomgång av folkhögskola, minst en vinter- och en sommarkurs, rekommenderas, överenskommelse h a r träffats med flertalet folkhögskolor angående minimikursplan i nämnda ämnen för sjuksköterskeaspiranter. Även korrespondenskurser och självstudier kunna komma i fråga. Särskilda hjälpåtgärder föreslås, för att dugliga sjukvårdsbiträden skola kunna förvärva de för inträde i sjuksköterskeskola erforderliga teoretiska förkunskaperna. Utbildningen vid sjuksköterskeskola föreslås inklusive semester omfatta 33y 2 månader med en teoretisk utbildning om 7 månader och en praktisk om två år, mot för närvarande sammanlagt 38—42 månader. Den teoretiska utbildningen avses även i fortsättningen i huvudsak skola ges under tre läsperioder, de båda första om 3 månader vardera och den sista om 1 månad. Under läskurs är eleven befriad från praktiskt arbete. Viss undervisning jämsides med arbetet förordas även. Utökningen av läskurserna från 4y 2 —5 månader till 7 månader är framförallt betingad av nödvändigheten att utan överbelastning av kursschemat fördjupa de teoretiska studierna. En dylik förlängning av kurstiden medför behov av dubblering i viss utsträckning av undervisningslokaler och elevbostäder och förutsätter i regel vissa nybyggnader. Intill dess en sådan utökning av undervisningslokalerna blivit möjlig, förordas att den teoretiska utbildningen utvidgas sä långt det går. Detta kan exempelvis tänkas ske genom anlitande av jämsidesläsning i större omfattning, vilken anordning dock bl. a. förutsätter, att eleven framför allt under det första praktikåret frigöres från den dagliga praktiska tjänstgöringen i tillräcklig omfattning. En kurstid om 5 månader kan under sådana förhållanden godtagas. Den praktiska utbildningen föreslås ordnad i sexmånadersperioder så, att eleven under de två första perioderna tjänstgör å medicinsk och kirurgisk avdelning 3 månader å vardera, å operationsavdelning eller kirurgisk poliklinik 2 månader, å barnbördsavdelning 2 månader och i öppen vård 1 månad, vartill kommer ej fixerad tjänstgöring, nattjänstgöring, 1 månad. Under den tredje sexmånadersperioden tjänstgöra eleverna, med undantag för elever å vissa specialutbildningar (se nedan), å sinnessjukhus 2 månader, å epidemisjukhus eller sanatorium 2 månader och å barnsjukhus 2 månader. Sista praktiska halvåret ägnas åt utbildning inom den specialgren, eleven vill ägna sig åt. För specialutbildning inom den allmänna sjuksköterskeskolans ram och inom den anslagna tiden ha upplagts utbildningslinjer för medicinsk sjukvård, kirurgisk sjukvård, sinnessjukvård samt kirurgisk poliklinik. För specialutbildning inom sjuksköterskeskolan men under längre tid än 6

179 m å n a d e r hava linjer upplagts för operationsarbete, röntgenarbete samt laboratoriearbete. Den speciella utbildning i centralskolor, vilken f. n. gives för distriktssköterskor, barnsjuksköterskor och barnmorskor, inrymmes icke inom den föreslagna tiden för sjuksköterskeutbildningen. Kommittén ansier, att centralskolor kunna ifrågakomma även för vissa andra specialgrenar, i första hand för laboratorie- och röntgenarbete eventuellt även örom- och ögonsjukvård, sinnessjukvård och narkosgivning. Genomgång av dessa centralskolor bör dock kunna ske inom den tid, som föreslagits för sjuksköterskeutbildningen. Kommittén har för avsikt att återkomma till detta spörsmål i nästa del av sitt betänkande. Den förkortning av den praktiska utbildningen, som sålunda föreslagits, förutsätter bl. a. att den teoretiska undervisningen, såsom ovan framhållits, utökas samt vidare att den praktiska utbildningen rationaliseras och att eleverna i viss utsträckning, i genomsnitt 2 timmar per dag, frigöras från det dagliga rutinarbetet å sjukhusen för undervisning och instruktion. För effektivisering av denna undervisning och instruktion föreslås, att särskilda instruktionssköterskor anställas. Förslag framläggas även beträffande elevernas arbets- och bostadsförhållanden samt allmänna villkor i övrigt i syfte att öka trivseln och främja elevrekryteringen. Centralskolor (Kap. 8). Utbildning av distriktssköterskor, barnsjuksköterskor och barnmorskor bör fortfarande ske i centralskolor, och särskilda linjer för denna utbildning ha upplagts. Till frågan i vilken utsträckning centralskolor lämpligen böra anordnas för andra kategorier av sjuksköterskor återkommer kommittén som nämnts i ett senare betänkande. Beträffande utbildningen av distriktssköterskor föreslås två skoltyper, nämligen dels en påbyggnad till de allmänna sjuksköterskeskolorna, dels en enhetlig skola, omfattande såväl allmänutbildning som specialutbildning. Den förra typen representeras av distriktssköterskeskolan i Solna, den senare av den av kommittén i annat sammanhang föreslagna distriktssköterskeskolan i Göteborg ävensom av en dylik skola i Norrland (se nedan). Distriktssköterskeskolan i Solna förutsattes skola inordnas i den föreslagna utbildningslinjen för distriktssköterskor och i anslutning härtill ha vissa modifieringar i fråga om inträdesvillkor och kurstid förordats. Vidare beröres frågan om praktisk utbildningscentral för eleverna vid denna skola. Detta spörsmål avses skola upptagas till närmare behandling i nästa del av betänkandet. I samma del kommer även kursplanen för den blivande distriktssköterskeskolan i Göteborg att närmare utformas. Den sammanlagda utbildningstiden till distriktssköterska i påbyggnadsskolan i Solna beräknas till (33y 2 + ' 7 = ) 40y 2 månader och i Göteborgsskolan preliminärt till 38—39 månader.

180 Beträffande A-kursen vid den nuvarande centralskolan för utbildning av barnsjuksköterskor föreslås vissa ändringar, innebärande att skolan inordnas i den av kommittén förordade utbildningslinjen och att inträdesfordringarna anpassas härefter. Vidare förordas en utökning av den teoretiska undervisningen vid skolan till att omfatta även huvudparten av den tredje läskursen vid allmänna sjuksköterskeskolan. Med hänsyn till den ökade teoretiska undervisningen föreslås, att denna till större delen samlas till c:a fyra veckors läskurs och att jämsidesläsningen minskas. Den totala utbildningstiden blir för barnsjuksköterskor (24 -f 13 = ) 37 månader. Kommittén förordar, att barnmorskeutbildningen i framtiden bygges på sjuksköterskeskolans grund. Med hänsyn till rådande förhållanden, brist på sjuksköterskor och barnmorskor samt de nuvarande sjuksköterskeskolornas otillfredsställande kapacitet, kan emellertid en dylik ordning först småningom genomföras. Kommittén räknar därför med att en barnmorskeläroanstalt, förslagsvis den i Göteborg, fortsätter att utbilda barnmorskor enligt den nuvarande tvååriga linjen, medan stockholmsanstalten i möjligaste mån liksom försöksvis skett under senare år bygger sin utbildning på sjuksköterskeskolans grund. Enligt det uppgjorda utbildningsprogrammet skall övergång till barnmorskeläroanstalt ske efter 24 månaders undervisning vid allmän sjuksköterskeskola. Utbildningen vid barnmorskeläroanstalten omfattar enligt förslaget 4 månader teori och 11 månader praktisk utbildning, vartill kommer 1 månads semester. Den sammanlagda utbildningstiden blir sålunda 40 mån. För att tillgodose behovet av distriktssköterskor med barnmorskeutbildning räknar kommittén med att en skola för dylik kombinerad utbildning skall bliva behövlig i Norrland. Denna avses närmast skola meddela distriktssköterskeutbildning, medan den erforderliga barnmorskeundervisningen av vissa skäl torde få givas vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm. Den totala utbildningstiden beräknas till c:a 50 månader. Lättnader för viss personal att vinna sjuksköterskekompetens (Kap. 9). Med den fördelning av arbetsuppgifterna, som kommittén framlagt, kan ur utbildningssynpunkt en elevs och ett sjukvårdsbiträdes sjukhustjänstgöring som regel icke jämställas. Kommittén har ej heller ansett sig kunna förorda en generell avkortning av utbildningstiden för sjukvårdsbiträden, som genomgå sjuksköterskeskola. Med de förslag beträffande sjuksköterskeutbildningens förbilligande, som kommittén framlägger, blir för övrigt i framtiden en dylik avkortning av mindre betydelse. Lämpliga sjukvårdsbiträden böra då stimuleras att utan längre tidsutdräkt söka sig in i sjuksköterskekola. Beträffande nu i tjänst varande sjukvårdsbiträden, som ha c:a 10 års väl meriterad tjänstgöring i sjukvårdsarbete, har dock kommittén ansett

181 sig höra föreslå, att under en övergångstid en avkortning av utbildningstidem sker. Enligt det av kommittén framlagda förslaget möjliggöres för dyliika biträden en avkortning av den praktiska utbildningstiden med sex måmader. F'ortsatt utbildning för sjuksköterskor (Kap. 10). Erfarenheterna från de gåmgna åren ha ådagalagt, att behov föreligger av en påbyggnadskurs för sjulksköterskor, som önska bliva avdelningssköterskor. För närvarande ano>rdnas med bidrag av statsmedel dylika kurser av svensk sjuksköterskeförening. Enligt kommitténs mening är liden inne, att staten tager hand om denna kursverksamhet, vilken i samband därmed bör utvidgas. Plan för sådan kurs, omfattande 2y 2 månader, har uppgjorts, innefattande undervisning dels i sjukdomslära, dels i administration och handledning av elever.. Kommittén h a r icke ansett sig kunna i nuvarande läge föreslå, att genomgång av dylik kurs sättes som villkor för erhållande av avdelningsskötersketjänst, men uttalar att ett dylikt villkor bör uppställas, så snart förhållandena det medgiva. Till frågan om organisationen m. m. av denna kursverksamhet liksom till spörsmålet om h u r viss högre utbildning för sjuksköterskor, som skola utbildas till instruktionssköterskor av olika slag, skolföreståndarinnor och husmödrar, skall ordnas, återkommer kommittén i nästa del av sitt betänkande. Sinnessjukvårdspersonalens utbildning (Kap. 11). Kommittén har icke haft att utreda spörsmålet om sinnessjukvårdspersonalens utbildning utan detta har ålegat medicinalstyrelsen. Visst samråd har emellertid ägt rum mellan kommittén och medicinalstyrelsen. Denna h a r efter överläggningar med berörda personalorganisationer, varvid enighet dock ej vunnits, framlagt förslag i ärendet. För jämförelse med den utbildning, som kommittén föreslagit för kroppssjukhusens vårdpersonal, redogöres för medicinalstyrelsens förslag till sinnessjukvårdspersonalens utbildning. Åtgärder till minskande av sjuksköterskornas utbildningskostnader (Kap. 12). Enligt kommitténs mening bör sjuksköterskeutbildningen göras så litet kostnadskrävande, att ingen därför lämpad person av ekonomiska skäl skall behöva avstå från att bli sjuksköterska. För att nå detta syfte föreslås, dels att elevavgifter, i den mån sådana ännu finnas kvar, slopas, dels att eleven erhåller ersättning för sitt praktiska arbete å sjukhus med belopp motsvarande tre fjärdedelar av sjukvårdsbiträdes lön, dels att under läskurser och tjänstgöring i öppen vård eleven utan behovsprövning erhåller ett statligt stipendium om 150 kr. per månad. Hittillsvarande naturaförmåner, såsom bostad och kost, förutsättas därvid skola bortfalla och eleven i stället lämna ersättning härför.

182 Frågan om stipendier till sjuksköterskor, som önska förvärva viss specialutbildning, beröres jämväl. Kommittén har icke ansett sig kunna förorda, att stipendierna förbindas med skyldighet att under viss tid tjänstgöra i sjukvård. Sjuksköterskeskolornas antal, huvudmannaskap och organisation (Kap. 13). De nuvarande allmänna sjuksköterskeskolorna kunna årligen mottaga c:a 1.150 nya elever. Av de beräkningar, kommittén utfört och som redovisas i kap. 4, framgår att, om behovet av sjuksköterskor skall kunna täckas, skolornas kapacitet måste utökas så, att minst 1.500 nya elever årligen kunna intagas. Det erforderliga nytillskottet av platser bör sökas dels genom en utvidgning av vissa nuvarande skolor, vilka ej uppnått den normalstorlek —- 60 nyintagna elever per år — kommittén funnit lämplig, dels genom tillkomsten av nya skolor. Genom ökning av vissa nuvarande skolor förutsättas c:a 200 platser kunna vinnas. Det är emellertid osäkert, när en sådan utvidgning kan komma till stånd. Nya sjuksköterskeskolor ha beslutats av dels Stockholms, dels Kalmar läns södra och Blekinge samt dels Kronobergs och Hallands läns landsting. Därjämte har kommittén tidigare föreslagit en distriktssköterskeskola i Göteborg ävensom i föreliggande betänkande förordat ytterligare en skola för kombinerad distriktssköterske-distriktsbarnmorskeutbildning i Norrland. Slutligen har medicinalstyrelsen, såsom framgår av kap. 11, föreslagit inrättande av en kompletteringsskola för manlig sinnessjukvårdspersonal. Genom sålunda beslutade eller planerade skolor skulle det årliga antalet nyintagna komma att ökas med c:a 300. Det beräknade behovet av sjuksköterskor torde därigenom kunna tillgodoses, även om skolornas utbyggnad först så småningom kan komma till stånd. Beträffande huvudmannaskapet för de allmänna sjuksköterskeskolorna föreslås inga ändringar. Emellertid r ä k n a r kommittén med att borttagandet av elevavgifter och de ändrade grunderna för elevernas ersättning kommer att medföra svårigheter för de av stiftelser drivna sjuksköterskeskolorna. Medicinalstyrelsen bör därför upptaga förhandlingar med huvudmännen för dessa för utrönande av lämpligaste sättet för att säkra dessa skolors framtida bestånd. Två olika alternativ hava i detta hänseende övervägts inom kommittén. Frågan om statsbidrag till de av landsting och städer utanför landsting drivna sjuksköterskeskolorna har övervägts, men kommittén har icke funnit anledning föreslå särskilt sådant bidrag. Centralskolor, särskild utbildning samt den högre utbildning av sjuksköterskor, som i enlighet med vad tidigare anförts är erforderlig, böra helt organiseras och bekostas av staten. : • Beträffande skolornas organisation föreslås i fråga om de allmänna sjuksköterskeskolorna vissa ändringar i bestämmelserna om skolstyrelses sam-

183 man sättning samt utökning av personalorganisationen. Särskilda instruktionssköterskor för elevernas praktiska utbildning föreslås sålunda skola anställas. I detta sammanhang föreslås vidare, att särskilda styrelser tillsättas för statens distriktssköterskeskola och barnmorskeläroanstalterna. Slutligen pekas på att kommitténs förslag komma att föranleda vissa ändringar i de författningar, som reglera sjuksköterskeskolornas verksamhet. Kostnadsberäkningar (Kap. 14). Kommitténs ovan redovisade förslag komma ätt medföra vissa kostnadsökningar för såväl sjukhusen som sjuksköterskeskolorna. Vad kostnadsökningarna för sjukhusen beträffar hänföra sig dessa huvudsakligen till den personalökning, som blir nödvändig på grund av elevernas frigörande från vissa rutinsysslor ävensom att viss tid skall avsättas för instruktion av nyanställda sjukvårdsbiträden m. fl. Dessa kostnadsökningar är det knappast möjligt att med någon grad av säkerhet beräkna och kommittén har ansett sig böra avstå från att göra någon uppskattning av desamma. Ej heller har någon beräkning gjorts av kostnaderna för erforderliga byggnadsarbeten m. m. för sjuksköterskeskolor av olika slag. För statens del medföra de framlagda förslagen kostnadsökningar dels för ökad stipendiegivning, dels för statliga sjukvårdsundervisningsanstalters drift i övrigt. Statens utgifter för stipendiegivning beräknas vid fullt utbyggd organisation till c:a 2,1 milj. kr. per år. Under de närmaste åren bliva emellertid kostnaderna väsentligt lägre. Beaktas bör också att en stor del av nämnda belopp återgår till sjuksköterskeskolorna i form av ersättningar för bostad och kost. För statens sjuksköterskeskola beräknas sålunda icke någon kostnadsökning utan snarare en minskning komma att inträda. För statliga undervisningsanstalterna i övrigt beräknas en årlig merkostnad om 350.000 kr. Även här gäller, att dessa kostnadsökningar inträda först sedan organisationen utbyggts. För de av landstingen och städerna utanför landsting nu drivna sjuksköterskeskolorna beräknas merkostnaderna till sammanlagt 210.000 kr. eller till c : a 14.000 kr. per skola. Därtill komma kostnaderna för den föreslagna grundutbildningen av sjukvårdspersonal, vilka skattats till 340.000 kr. Landstingens och städernas utanför landsting sammanlagda kostnadsökning skulle i enlighet härmed uppgå till c : a 550.000 kr. per år. Huru stort statsanslag, som kan bliva erforderligt, för att verksamheten vid de av stiftelser drivna sjuksköterskeskolorna skall kunna upprätthållas, har. i avvaktan på resultatet av föreslagna förhandlingar, ej kunnat beräknas.

Särskilda yttranden. 1) av fröken

Dillner:

I ekonomiskt avseende har kommitténs majoritet funnit ändring i rådande förhållanden påkallad dels genom borttagande av elevavgifter och dels genom att den ersättning för erhållen arbetskraft som sjukhus betalat till skolor ej längre bör tillkomma skolorna. De fyra största av de sju stiftelseskolorna, representerande närmare 40 % av samtliga elever, förtagas därmed de två inkomstkällor med vilka deras utbildning av sjuksköterskor möjliggjorts. Två alternativ ha framlagts av kommittén. Det ena skulle innebära, att skolorna ställdes under ledning av stat, landsting eller kommun, det andra att skolorna fortsatte i resp. stiftelses regi men finansierades med statliga medel under förutsättning av statlig representation med majoritet i skolornas styrelser. Kungl. Maj:t skulle fastställa budgeten. Dessa sju skolors hittillsvarande något friare organisationsform har givit dem en karaktär av försöksskolor. De ha under en tidrymd av ett halvt sekel eller betydligt mer utfört en banbrytande gärning och lagt grunden till den svenska sjuksköterskekåren och i icke ringa del givit svensk sjukvård dess prägel och kvalitet. Det synes mig angeläget, att i en tid av ständigt nya landvinningar inom den medicinska vetenskapen och samtidigt i en tid så fylld av ekonomiska, befolkningspolitiska och andra svårigheter det personliga och privata initiativet med dess större möjlighet till smidig anpassning blir utnyttjat, önskvärt synes därför vara att hittillsvarande rörelsefrihet främst beträffande ekonomiska frågor finge bibehållas. Andra bestämmelser än de som föreslagits beträffande utseende av styrelseledamöter och beträffande styrelsernas åligganden i ekonomiskt avseende skulle härför påkallas. Ledningen av var och en av de båda stockholmsskolorna föreslås därför av mig tillkomma en styrelse bestående av utav Kungl. Maj:t utsedd ordförande och ytterligare en ledamot, samt två ledamöter utsedda av Stockholms stad, en ledamot utsedd av svenska landstingsförbundet, två av sammanslutningen av från resp. skola utgångna sjuksköterskor och slutligen skolans föreståndarinna som självskriven, röstberättigad ledamot. Härvid bör på lämpligt sätt beaktas, att en ledamot bör vara läkare, en represen-

185 t e r a pedagogisk sakkunskap samt minst en vara aktivt arbetande sjuksköterska. För ledamöterna utses ersättare till lika anlal och efter samma normer. För sjuksköterskeskolorna i Lund och Uppsala föreslås på samma s ä t t utsedd styrelse med undantag för att i stället för de två ledamöterna som utses av Stockholms stad jämte den som utses av svenska landstingsförbundet skulle utses två ledamöter av resp. läns landsting. Styrelsen fastställer själv sin stat. Tre revisorer utses, en av Kungl. Maj :t, en av komm u n e n (för stockholmsskolorna), resp. av landstinget (för de två andra skolorna), samt en av sjuksköterskesammanslutningen. Frågan om ansvarsfrihet prövas av var och en av dem som utsett revisorer. Budgetförslag och räkenskaper skola uppläggas enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär. De tre mindre stiftelseskolorna, vilka samtliga äro diakonissanstalter och representera c : a 4 % av sjuksköterskeskolornas sammanlagda elevantal, föreslås erhålla styrelse i överensstämmelse med övriga stiftelseskolor, men kunna på grund av sin speciella karaktär utse ytterligare en ledamot företrädande filantropiska och religiösa intressen. Under förutsättning att denna relativa självständighet kan godkännas, vill jag biträda föreslaget sätt att finansiera stiftelseskolorna. Om så icke kan ske, önskas nuvarande inkomstkällor bibehållna under förslag om statens stöd till sjuksköterskeutbildningen antingen genom bidrag till förbättrande av elevernas ekonomiska villkor genom ett utvidgande av nuvarande stipendietilldelning, alternativt genom beviljande av stipendier till dessa skolors elever, t. ex. i huvudsaklig överensstämmelse med statens stipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter (SFS 552/ 1946) eller ock genom bidrag till skolorna i huvudsaklig överensstämmelse med de statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning som sedan flera årtionden utgå till sådana skolor.

Kommitténs förslag medför väsentliga kostnader. Framlagda beräkningar synas mig icke tillfredsställande och vill jag bland kostnadsökningar, föranledda av betänkandets förslag, beröra följande. I kap. 14, Kostnadsberäkningar, beröres inledningsvis frågan om ersättare för arbetskraft under de två timmar var dag som elev för sin undervisning beräknas icke deltaga i det löpande arbetet. Rent matematiskt skulle därtill behövas ökning med en person för var grupp om fyra tjänstgörande elever. Om avsikten skall kunna genomföras, torde nog detta behov ej blott vara matematiskt utan även reellt och därför möjligt att ekonomiskt beräkna. Arbetsprestationen i sjukvård kan knappast anspännas ytterligare än vad redan sker. Inledningsvis beröres vidare, att svenska landstingsförbundet genomfört en höjning av sjuksköterskeelevernas ersättning efter i huvudsak de grun-

186 der som kommittén föreslagit. Någon beräkning framlägges emellertid icke för kostnaden att giva sådan ersättning till övriga elever. Lön under semester- och ferieperioder utgår f. n. icke i alla skolor men förordas, utan att kostnaderna nämnas. Reseersättning måste utgå i väsentlig omfattning dels till de 3.800—4.800 eleverna under grundutbildningen, vilka till informationskurs sammanföras till en plats inom sjukvårdsområdet för att därefter fördelas mellan områdets samtliga sjukhus, och dels till sjuksköterskeskolornas elever, c:a 1.500 per år. Dessa beräknas under allmänutbildningstiden fördelade på sjukvårdsområdets samtliga sjukhus av typen delat lasarett samt på specialsjukhus såsom epidemi-, sinnes- och barnsjukhus, av vilka vanligen blott ett finnes inom sjukvårdsområdet. Ombyten av avdelning föreslås som regel under denna tid varannan månad, i några fall med längre mellanrum, och innebära ej blott ombyte av arbete, utan ofta ock av vistelseort. Slutligen må påpekas, att den ettåriga grundutbildning, som upplagts för sjukvårdsbiträden sannolikt torde medföra lönegradsuppflyttning efter sjukvårdsbiträdets införande i medicinalstyrelsens register över sjukvårdspersonal. Denna kostnad namnes icke. Utan att i detta sammanhang taga ställning till förslagets lämplighet, anser jag nödvändigt, att alla ekonomiska beräkningar göras så hållbara som möjligt.

I betänkandet betonas, att sjuksköterskeelever ej främst äro arbetskraft utan studerande. Intensifiering av utbildningen säges vara nödvändig och ovidkommande arbetsuppgifter böra uppdragas åt annan personal att besörja. Detta betonande av utbildningsintressen, vartill jag odelat ansluter mig, motverkas emellertid enligt min mening av föreskriften, att deltagande i s. k. grundutbildning skall fordras för inträde i sjuksköterskeskola. Denna planeras gemensam för sjukvårdsbiträden, blivande sjuksköterskor och aspiranter till vissa andra yrken. Den skall innebära anställning som sjukvårdsbiträde och den skall som regel börja med tre-fyra veckors informationskurs, huvudsakligen förlagd till lektionsrum, och fortsätta med praktisk tjänstgöring som sjukvårdsbiträde dock med fortlöpande instruktion under sammanlagt fyra månader. Då de två stora grupperna elever i denna grundutbildning för c:a 3.800—4.800 ungdomar till numerären torde bli tämligen likartade, men till skolunderbyggnad heterogena, synes mig skäl icke föreligga att sammanföra dem till gemensam informationskurs. Undervisningen måste bli mer effektiv om den anknytes till de olika utgångslägen som olikartad skolunderbyggnad ger. Ett obligatoriskt sammanförande till gemensam undervisning i denna form av läskurs torde hos dem, som fått för inträde i sjuksköterskeskola nödvändig skolunder-

187 byggnad, ge anledning till undran om uppgiften även i fortsättningen skall stälUa mindre krav än dem som motsvara deras förmåga och förväntningar på arbetet. Den praktiska tjänstgöringen åter måste fördelas på samtliga s j u k h u s inom sjukvårdsområdet. På ett stort antal av dessa finnes ingen k l a r gräns emellan ett sjukvårdsbiträdes och en städerskas uppgifter, på sina håll fordras tvärtom före biträdestjänstgöringen viss tids tjänstgöring som städerska. När den hittillsvarande provtjänstgöringen föreslås ersatt med en något längre sjukhustjänstgöring, skulle detta kunna innebära, att den blivande sjuksköterskan före det definitiva yrkesvalet finge pröva vad städerskearbete men ej vad sjukvårdsarbete innebär eller ock, att hon finge avancera genom det enklare arbetet snabbare än de övriga och mon frågar sig om kamratskapet därvid bleve bättre än vid nu bruklig provtjänstgöring. J a g önskar reservera mig mot åläggandet av tvång för blivande sjuksköterskor att under viss tid gå vägen över sjukvårdsbiträdenas yrke, enär detta synes mig icke motsvara framhållet önskemål att främja rekryteringen eller förkorta utbildningen.

Den egentliga sjuksköterskeutbildningen föreslås alltfort uppdelad mellan perioder av enbart teoretiska studier och perioder av praktiskt sjukvårdsarbete. Det praktiska arbetet skall i sin tur omfatta fyra perioder om vardera sex månader, varav de två första lika för alla elever, under det att den tredje för en del elever i någon mån kan avvika från uppgjort schema dock endast på sätt som korresponderar med utbildningen under den fjärde perioden, under vilken eleverna fördelas på sinsemellan olika sätt inom olika specialgrenar. Omkring femtio procent behöver utbildas för kirurgisk eller ock medicinsk sjukvård och de övriga fördelas mellan utformade speciallinjer. Eleven bör följa en linje. Specialutbildning inom respektive linjer erbjudes endast det antal som erfordras för att tillgodose behoven inom olika områden. Efter utbildningens slut förutsattes sjuksköterskan taga tjänst inom det arbetsområde, för vilket hon erhållit specialutbildning. Det kan tyckas som vore detta program välmotiverat och genomförbart. Många invändningar kunna dock göras och jag önskar framdraga några. En utbildningsgång efter ett bundet eller fixerat system av den omfattning frågan här gäller har ej försöksvis tillämpats i vårt land. Det synes djärvt att fastslå ett system utan erfarenhet om möjligheten att genomföra det. Svårigheten ökar genom att systemet är byggt på ett fullständigt genomförande, varför partiell tillämpning icke är möjlig. Alternativ föreligga ej. Fråga är om icke det bundna systemets gränsdragning mellan olika specialiteter först alltför långsamt anpassar sig till nya specialgrenar liksom till numerära förskjutningar inom befintliga specialområden. Föreliggande

188 förslag innebär ett definitivt uttagande av dem som få och måste ägna sig åt visst område på ett tidigt stadium, baserat på ledningens matematiska förhandsberäkningar. Det blir svårt att genomföra denna dirigering under hänsynstagande till elevens lust och läggning. Det blir även svårt för eleven att blott i undanlagsfall och sannolikt med tidsutdräkt ändra val av arbetsområde. Plan och fasthet i utbildningen behöver ej uteslutas även om programmet upplägges efter något rörligare linjer. Vid föreslaget system komma elever blott under specialiseringshalvåret och sannolikt tämligen sällan även under den tiden att placeras på enskilda avdelningar, på ögon-, öron- eller gynekologiska vårdavdelningar eller dessa specialiteters polikliniker och operationsavdelningar, ej heller på neurokirurgiska eller allergiska avdelningar eller på avdelningar för thoraxkirurgi eller urologi m. fl. specialgrenar. Detta torde orsaka svårigheter att rekrytera sjuksköterskor till specialiteterna, då intresset för dem icke blivit väckt under elevtiden. Det bundna systemet förutsätter att eleverna tillhörande allmänutbildningens tre sexmånadersperioder samtidigt sluta på de avdelningar där de tjänstgjort och andra komma i deras ställe. Denna nyuppsättning av elever skall återkomma på medicinska och kirurgiska avdelningar var tredje månad och på praktiskt taget alla andra vårdavdelningar varannan månad. Detta blir pressande för avdelningssköterskorna. För att icke göra svårigheterna oöverkomliga anser kommittén att ej mer än två till tre elever böra placeras på samma avdelning. Utbildningsplatsernas antal blir därvid tillräckligt endast om samtliga sjukhus i landet av typen delat lasarett utnyttjas till utbildningen. Detta spränger sjuksköterskeskolornas nuvarande ram och kräver deras territoriella utbredande över vida större områden, vilket i sin tur bl. a. ökar arbetet och minskar kontakten mellan skolans ledning och avdelningssköterskorna och mellan skolans ledning och eleverna samt innebär för eleven upprepade ombyten av vistelseort. Jag önskar därför reservera mig inför det s. k. bundna systemet och inför ändringar i författningar och normalreglemente baserade på den framlagda planen intill dess lämpligheten därav grundligt prövats och nödiga modifikationer gjorts.

2) av herr

Schuberth:

Kommittén har då det gällt förslag att skapa ekonomiska förutsättningar för stiftelseskolornas fortsatta verksamhet framlagt tvenne alternativ (se s. 163—164), av vilka det ena innebär dessa skolors övertagande av stat, landsting eller kommun och det andra innebär, att staten skulle på vissa villkor övertaga ansvaret för deras ekonomi. Enligt min mening föreligger ingen reell skillnad mellan dessa båda alternativ, då även det senare betyder, att stiftelseskolorna skulle förlora sin hittillsvarande karaktär som

189 fria skolor om också deras namn och yttre organisation skulle stå kvar. Bådla alternativen skulle med andra ord innebära skolornas övertagande av d e t allmänna; något alternativ med annan principiell uppläggning framlägges e j . E,n första fråga, som uppställer sig är huruvida verksamheten vid stiftelsieskolorna hålles på sådan nivå, att det ej är önskvärt, att de få tillfälle fortsätta i sin nuvarande form. Denna fråga måste besvaras med nej. Stiftelseskolornas standard ligger icke under övriga skolors. Det torde rent av v a r a en utbredd åsikt, att vid flera av stiftelseskolorna bedrives en verksamhet, som placerar dem bland de skolor, som kunna betecknas som ledande och normgivande. Just denna omständighet torde väsentligt bidraga till den relativt goda rekryteringen till dessa stiftelseskolor, trots de ogynnsamma ekonomiska villkor, de erbjuda för sina elever. Nästa fråga blir: Förefinnes det för det allmänna några skäl för att bevara denna skolform? Enligt min mening finnes tre skäl, som tala härför. Det måste anses innebära en fördel att sjuksköterskeskolor av olika typer finnas även i fortsättningen; konkurrensen skolorna emellan hålles härigenom bättre uppe. Stiftelseskolorna, som med sin friare organisation genom personliga och privata initiativ ge möjlighet till smidig anpassning efter nya krav som kunna uppställas genom medicinens och samhällets utveckling, äro därvid ett värdefullt tillskott. Vidare anser jag det vara betänkligt, att just nu komplicera förhållandena med en omläggning av skolorna, något som kan tänkas ogynnsamt påverka rekryteringen. Genomförandet av kommitténs utbildningsplan kan i och för sig tänkas medföra vissa svårigheter för sjukvården. Om därtill åtgärder vidtagas, som kan befaras medföra en försämring av rekryteringen i stället för den förbättring, som förslaget avser att ge upphov till, kunna ytterst allvarliga konsekvenser för vår sjukvård skapas. I detta sammanhang vill jag framhålla att de sju stiftelseskolorna representera 42,3 % av elevplatserna vid landets 23 sjuksköterskeskolor. Slutligen vill jag framhålla den kostnadsökning för det allmänna, som ett övertagande av dessa skolor skulle innebära. Det är svårt att här komma med några exakta siffror. Till ledning vill jag blott påpeka, att Statens sjuksköterskeskola, som av kommittén beräknas få en årlig budget på c : a 160.000 kr h a r platser för 60 nya elever per år. De sju stiftelseskolornas sammanlagda kapacitet är 8 gånger så stor (487 elevplatser), varför man kan uppskatta kostnadsökningen för det allmänna till c:a 1.300.000 kr. Om sålunda skäl finnas för stiftelseskolorna att fortsätta sin verksamhet i sin gamla form, frågar man sig, h u r detta skall bli möjligt att realisera, därest kommitténs förslag om en väsentligt utökad undervisning skall genomföras. För att en bred rekrytering skall bli möjlig, är det angeläget att skolor finnas med helt kostnadsfri undervisning. Vid sidan av dessa finnes emel-

190 lertid plats för skolor, som i viss utsträckning finansiera rena undervisningsuppgifter med hjälp av avgifter, erlagda av eleverna själva. Det väsentliga är att undervisningen hålles på en sådan nivå, att villkoren för godkännande av skolan äro uppfyllda. I betänkandet har icke uttalats att för godkännande av skola skulle uppställas fordran, att elevavgifter ej skulle utgå. Elevavgifter kunna sålunda tänkas även i fortsättningen och för stiftelseskolorna torde sådana bli en nödvändig grund. För den undervisning, som f. n. bedrives i skolorna, torde nuvarande elevavgifter vara tillräckliga. De utgöra vanligen 500—600 kr, en summa som för eleven kan synas stor och påkostande, men som bör ses mot bakgrund av att eleverna genom sin praktiska tjänstgöring enligt kommitténs betänkande kommer att ha en inkomst på mer än 5.000 kr under den något mer än 2y 2 år långa utbildningstiden. Den utökade undervisning, som i betänkandet föreslås (lärarinnor för den praktiska utbildningen m. m.), torde det ej bli möjligt att bedriva på grundval av elevavgifter av nuvarande storleksordning. En höjning avelevavgifterna är naturligtvis tänkbar, men kan befaras verka rekryteringshämmande. Bidrag från annat håll är önskvärt. Den för mig mest naturliga lösningen synes vara, att det allmänna, som har intresse av att verksamheten vid stiftelseskolorna ostörd kan fortsätta, inträder medelst anslag från stat, landsting eller kommun för vissa klart definierade uppgifter, t. ex. för anställande av lärarinnor för den praktiska utbildningen, medan stiftelseskolorna själva få svara för huvudparten av utgifterna. Något principiellt nytt innebär ej detta, då statsbidrag redan nu kan utgå även till stiftelseskolor (för utökning av elevantalet genom anordnande av en eller flera nybörjarkurser utöver de den 1 januari 1945 vid skolan förekommande). Bidragsgivaren skulle givetvis vara representerad i skolans styrelse och en förutsättning för dylikt anslag skulle därutöver vara, att eleverna erhålla ersättning för sitt praktiska arbete enligt de grunder, som angivits i betänkandet, samt att vederbörande skolas räkenskaper föras helt skilda från de sjukhus, vid vilka dess praktiska undervisning är förlagd. Beträffande de stipendier å 150 kr, som kommittén föreslagit skola utgå till elever i läskurs och i öppen vård samt till vissa elever vid andra kurser, får jag så till vida anmäla skiljaktig mening, att jag anser behovsprövning böra förekomma, varigenom reduktion i deras antal bör kunna ske. Det är rimligt, att den som utbildar sig till ett yrke under denna tid får taga uppoffringar av ekonomisk natur. Dessa komma givetvis att drabba olika personer olika alltefter deras ekonomiska utgångsläge. För att i viss mån för sjuksköterskeelever utjämna dessa olikheter bör statliga stipendier till mycket större antal än tidigare finnas tillgängliga och de böra utdelas efter ansökan och prövning.

Bilaga 1.

Redogörelse för enkätsvar. Såsom framgår av inledningen till betänkandet h a r kommittén utsänt frågeblanketter till sjukhus m. fl. Nedan lämnas en huvudsaklig redogörelse för svaren beträffande nio av frågeformulären. I. Antalet tjänster för sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden. I avsikt att erhålla en uppfattning om antalet tjänster för sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden vid olika slag av kroppssjukhus utsändes till samtliga slag av sjukvårdsanstalter (exkl. sinnessjukhus) en frågeblankett, på vilken uppgift begärdes beträffande antalet tjänster för olika slag av sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden den 4 mars 1946 och beträffande h u r många av tjänsterna, som voro vakanta med resp. utan vikarie. I en särskild kolumn skulle antalet deltidsarbetande angivas. I tabell 1 angives antalet tillskrivna sjukvårdsinrättningar m. m. inom olika kategorier. Tab. 1.

Antal tillskrivna

och ej tillskrivna

sjukhus.

Antal tillskriv- Antal tillskrivna sjukhus som na sjukhus som ej svarat svarat Sjukhuskategori Antal

Lasarett, b a r n b ö r d s h u s , b a r n s j u k hus, g a r n i s o n s s j u k h u s Sjukstugor Epi demis j ukhus Sanatorier Kustsanatorier och vanföreanstalter Kroniska sjukhus, B-sanatorier och konvalesccnthem Enskilda sjukhus Summa

121 54 74

36 Antal vårdplatser

28.048 1.401 4.734 6.561

Antal

Antal vårdplatser

2 5 31 1

108 159 1.141 80

1.439 Antal ej tillskrivna sjukhus Antal

Antal vårdplatser

20 25 1

269 454 61

112 9

6.150 1.015

45 2

1.282 43

86 i

2.883 Det framgår av tabellen, att svar inkommit från 415 sjukvårdsanstalter med 49.348 platser, d. v. s. från 62 % av samtliga sjukvårdsanstalter med 90 % av landets vårdplatser. I tab. 2 och 3 redovisas de huvudsakliga resultaten av undersökningen.

192 T a b . 2. Antal

tjänster

för sjuksköterskor och specialiteter.

Antal heltidstjänster

Befattningens art

A.

sjukvårdsbiträden

fördelat

olika

Därav vakanta med vikarie

utan vikarie

Summa

Sjuksköterskor

Husmödrar Operationssköterskor Mottagningssköterskor, kir. pol Övriga mottagningssköterskor , Laboratoriesköterskor Röntgen sköterskor Avdelningssköterskor Nattsköterskor Ambulerande specialsköterskor Ambulerande avdelningssköterskor Ambulerande nattsköterskor Biträdande operationssköterskor Biträdande mottagningssköterskor, kir. pol Biträdande mottagningssköterskor i övrigt ... Biträdande laboratoriesköterskor Biträdande röntgensköterskor Biträdande avdelningssköterskor Biträdande nattsköterskor övriga sjuksköterskor

318 340 135 167 257 241 1.647 383 54 269 89 138 55 63 103 72 1.1(10 127 140

17 17 5 6 19 13 86 76 11 49 28 20 7 6 13 7 246 29 21

2 4 1 1 5 2 17 14 5 12 1 12 2 6 4 3 155 7 19

19 21 6 7 24 15 103 90 16 61 29 32 9 12 17 10 401 36 40

Summa

4 2

Därav antal kombinerade tjänster* B.

på

491 Sjukvårdsbiträden.

Operationsbiträden Poliklinikbiträden Laboratoriebiträden Röntgenbiträden Fotografer Avdelningsbiträden inkluderat n a t t b i t r ä d e n övriga sjukvårdsbiträden inkluderat ambul Barn sköterskor Baderskor Städerskor på avdelningarna Städerskor i övrigt

437 397 221 279 53 8.065 1.155 394 353 728 1.129

25 9 7 13 1 1.030 132 42 7 153 136

2 1 138 38 2 4 9 19

29 11 7 15 2 1.168 170 44 11 162 155

Summa

1.774 Därav antal kombinerade t j ä n s t e r l

1 Härmed avses tjänster, där innehavaren är verksam inom minst två av de angivna specialiteterna. Tjänsten h a r i tabellen hänförts till den specialitet, som k u n n a t antagas vara den p r i m ä r a . II.

S j u k v å r d s b i t r ä d e n a s a r b e t e in. ni.

T i l l s a m m a n m e d d e n f r å g e b l a n k e t t , s o m o m n ä m n t s o v a n u n d e r I, u t s ä n d e s ä v e n en f r å g e b l a n k e t t för att u t r ö n a a r t e n o c h o m f a t t n i n g e n av s j u k v å r d s b i t r ä d e n a s a r b e t e . S v a r s p r o c e n t e n ä r m e d n å g r a få o b e t y d l i g a u n d a n t a g d e n s a m m a s o m för n y s s n ä m n d a u n d e r s ö k n i n g . I t a b . 4 r e d o v i s a s r e s u l t a t e n a v en a v f r å g o r n a , s o m n ä r m a s t t o g s i k t e p å a t t ge e n u p p f a t t n i n g o m p e r s o n a l s a m m a n s ä t t n i n g e n p å e n n o r m a l v å r d a v d e l n i n g .

193 Tab.. 3 . Antal tjänster

Sjukhuskategori

Lasarett, barnbördshus, barnsjukhus, g a r n i s o n s s j u k h u s ...

Kustsanatorier och vanföreanstalter Kroniska sjukhus, Bs a n a t o r i e r och kon-

Summa

för sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden slag av sjukvårdsanstalter.

Därav vakanta Totalantal sjnksköterske- med utan S:a tjänster vik. vik.

fördelat

pä olika

TotalAntal Därav vakanta deltidsantal arbesjuktande vårdssjukskö- bitra'ies- med utan S:a terskor tjänster vik. vik.

Antal deltidsarbetande sjukvårdsbiträden

4.364 154 211 391

521 11 32 81

221 6 14 20

742 17 46 101

50 4 9 2

9.179 389 592 1.234

1.118 1 29 240

99 10 12 72

1.217 11 41 312

73 5 4 5

318 1*54

20 5

8 2

28 7

13 1

1.287 164

142 3

13 1

155 4

16 12

1.555 219

117 Det bör nämnas, att de lämnade uppgifterna underkastats en ingående granskning och i förekommande fall justerats och kompletterats att inkludera nattpersonal samt avbytare etc. F ö r att kunna sammanställa uppgifterna om personalen på normalvårdavdelningen med antalet vårdplatser på denna har det varit nödvändigt att gå till väga på ett sätt, som gör att resultaten icke kunna betraktas annat än som approximativa. Uppgiften om vårdpersonalens storlek på normalvårdavdelningen har nämligen för varje sjukhus sammanställts med uppgifter om vårdplatsantalet på sjukhusets olika avdelningar, som datera si g från år 1944. Efter jämförelse av den personal, som redovisades år 1944 på de olika avdelningarna, med de aktuella uppgifterna Tab. 4.

Den

genomsnittliga

personalen

på en normal

Personal

Biträdande sjuksköterskor Sjuksköterskeelever Undersköterskor övriga sjukvårdsbiträden Städerskor Praktikanter, hjälpsystrar, elever Sjukvårdare från försvarsmakten övriga Summa inkluderat avdelningssköterska 1.'!

Lasarett, barnbördshus, barnsjukhus, garnisonssjukhus

vårdavdelning.

Sjukstugor

Sanatorier

0,8 1,0 0,5 4,6 0,8 0,5 0,1

0,1

0,1

0,2 4,8

0,2 0,8 3,8

0,6

0,2

0,0 0,2

6,8

6,0

9,6

0,1 0,2

0,1

_!

194 om personalen har utvalts av den avdelning, som med sannolikhet kunnat betecknas som normalvårdavdelningen. I vissa fall har enkla medeltalsberäkningar företagits. I andra fall har identifieringsarbetet varit lätt, framförallt då sjukhuset endast omfattat en eller ett fåtal avdelningar. Den använda metoden innebär givetvis stora vanskligheter, enär förändringar kunnat ske, vilka ej framgått av tillgängliga uppgifter. I stort sett erhålles dock en någorlunda godtagbar översikt. De fall, där identifiering ej kunnat ske eller uppgifter ej kunnat erhållas, ingå ej i de anförda resultaten.

Tab. 5. Normalvårdavdelningens storlek och total personal (exkl. avdelningssköterska) på avdelningen. Antal lasarett, barnbördshus, barnsjukhus och garnisionssjukhus.

Totalpersonalantal

Antal sjukhus Totaldär uppgift antal saknas om sängantal

S ä n g a n t a l S.a — 19

— 4 5 6 7 8 9 10 11 12 . . . 13-

1 1 1

Summa

2 0 - 2 3 24—27 28—31 32—35

3 2 1 1 1

1 1 1 1

1 3 3 10 6 3 1

36-

1 2 2 1 4 1 1 1 2

3 2 1 1

5 5 11 25 20 15 8 6 2 8

6 7 13 26 24 16 9 7 4 8

1 5 11 6 8 2 1

3 5 3 1 2

1 3

1 Tab. 7.

Antal sjukhus

Bäddning av tom säng

Sjukvårdsbilrä

Bäddning med patient

Patientens morgontoalett

Patientens aftontoalett

Lägga a\ oms

sjv. 1 und. bitr. | sköt.

sjv. bitr.

sjv. bitr.

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

där vidstående arbetsuppgifter utföras av sjukvårdsbiträden resp. underskötersdär vidstående arbetsuppgifter ej utföras av ifrågavar a n d e befattningshavare ... där ifrågavarande befattSumma

195 I tab. 5 har gruppen lasarett, barnbördshus, barnsjukhus och garnisonssjukhus fördelats efter sängantal samt total personal på normalvårdavdelning. Tabellen redovisas med reservationer för de felaktigheter, som tillvägagångssättet kan innebära. I tabell 6, 7 och 8 redovisas de erhållna svaren rörande sjukvårdsbiträdenas arbete m. m.

b. 6. Sjukvårdsbiträdenas

uppgifter med avseende å städning och transporter.

Om särskilda städerskor Finnes ej finnas anställda, är då Ombesörjas nedanstående t r a n s arbetsporter av a n n a n personal än ordning städarbetet fördelat på Anlitas samtliga biträden på en avdelningens personal? på sjukregelbunavdelning? husets aldet extra åtal sjukla avd. personal lus som avseende Om nej, tillför städbud- arbetets trpt trpt trpt trpt kommer det ning? skick- fördelav av av av vissa av pat. tvätt prov ning mat ning? dem?

196 77

277 1 73 55

15 9 55

2 10 382

406 Pulstagning

Lavemang

ärat ja ... > delvis » nej... svarat ... skallsvara

52 1 326 27

78 6 265 57

106 5 237 58

220 5 125 56

59 1 267 79

133 Summa

ta sjukvårdsuppgifter. lgöring kokning nstrum.

Servering av patientens måltider

Servering av dietmat

Helavtvättning av patient

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

sjv. bitr.

und. sköt.

406 Temperaturtagning

196 Tab. 8. Utbildningskrav

för anställning

Antal sjukhus, som

svarat ja » nej ej svarat eller sakna ifrågavarande befattningshavare Summa

som sjukvårdsbiträde

m. m.

Fordras särskilda kunskaper el. meri- Ingår en tids Förekommer ter för anställning tjänstgöring som städerska isärskild undersåsom den normala be- visning för biträden? Sjv.Under- fordringsgången för biträden? bitr.? sköt.? 17 320

53 39

69 406

42 293

29 314

406 För att erhålla en uppfattning om sjukvårdsbiträdespersonalens anställningstid vid sjukhusen har utförts vissa beräkningar på grundval av uppgifter rörande den totala biträdespersonalen enligt den under I redovisade undersökningen samt svaren på en fråga om anställningstidens längd i samband med undersökningen angående sjukvårdsbiträdenas arbete. Det kan förmodas, att denna senare fråga missuppfattats i vissa fall. De i följande tablå redovisade resultaten äro därför approximativa men giva dock en viss uppfattning om förhållandena. Redovisningen h a r begränsats till att avse lasarett. Tjänstgöringstid, år —2 2-3 3—7 7—

44 15 19 22 Summa

III.

Procent

100 Uppgifter rörande sjukvårdspraktikanter.

Tillsammans med de under I och II nämnda blanketterna utsändes en tredje frågeblankett, som upptog frågor rörande förekomsten av sjukvårdspraktikanter vid sjukhusen, dessas lön m. m. Inalles 188 sjukhus återsände denna blankett besvarad, varvid 81 sjukhus uppgivit, att sjukvårdspraktikanter förekomma vid sjukhuset (se tab. 9). Det torde kunna förutsättas, att praktikanter ej finnas vid flertalet av de sjukhus, som tillskrivits men ej återsänt blanketten. Den beräknade tjänstgöringstiden är mycket varierande. Endast undantagsvis är den kortare än 3 månader eller längre än 12 månader. Vanligtvis synes tjänstgöringstiden omfatta antingen omkring 6 eller 12 månader. IY. Sjuksköterskeeleveruas praktiska arbete. För att erhålla en uppfattning om sjuksköterskeelevernas praktiska arbete utsändes genom sjuksköterskeskolornas förmedling en frågeblankett till de sjukhus av olika slag, där sjuksköterskeelever finnas. Svar erhöllos från 95 sjukhus, varav 40 voro lasarett, 9 epidemisjukhus, 14 sanatorier, 12 sinnessjukhus och 20 andra slag av sjukhus. De erhållna svaren redovisas i tab. 10 och 11.

197 Tab. 9. Antal platser för

Antal

sjukvurdspraklikanler.

sjukhus

Antal platser för sjukdärav som v å r d s p r a k t i uppgivit att kanter vid som svarat sjukvårds- dessa sjukhus praktikanter finnas

Sjukhus

Lasarett Sjukstugor Övriga sjukhus Summa

T a b . 10.

Därav besatta

95 48 45

48 9 24

315 15 204

237 8 148

393 Sjuksköterskeelevernas

arbete.

Antal sjukhus som för Fråga

vårdavdelning svarat Jal

Intet svar

S:a

Jai

Nejl

Intet svar

S:a

15 42 52 50 33

3 1 2 4 22

o.) 55 55 55

1 Vilka slädgöromål ingå i elevens r u t i n a r b e t e under större delen a v hennes tjänstgöringstid? a) D a m m t o r k n i n g b) Golvbehandling: sopning vaskning skurning boning c) Diskning av malporslin d) Utplockning och sortering av disk c) Diskning av handfat, n a t t kärl etc f) Städning av skåp och förråd g) Tvättning a v : fönster väggar h) Vädring och piskning eventuellt dammsugning av sängkläder i) Sortering och r ä k n i n g av tvätt Deltaga elever som regel i storstädning? Användas elever i regel för transport av p a t i e n t e r ? Användas elever som regel för budskickning?

Nejl

specialavdelning s v a r a t

i

25 23 6 10 2

61 66 83 78 87

o o

— — 1 —

89 89 89 89 89

37 12 1 1

—

32 68

56 21

1 —

89 89

4 38

26 11

25 6

55 55

7 6

81 80

1 8

89 89

2 6

48 44

5 5

55 55

—

l I vissa fall med för s a m m a n h a n g e t oväsentliga

modifikationer.

198 Tab. 11. Instruktion

för sjuksköterskeelever

under del praktiska

arbetet.

Antal s j u k h u s som svarat Fråga

Medföljer den enskilda eleven l ä k a r r o n d c n ? Om j a : dagligen? ej dagligen, men minst en gång i veckan? ... Samlar avdelningssköterskan som regel eleverna efter ronden för genomgång av vad som hänt under d e n s a m m a ? Samlar läkaren som regel eleverna efter ronden för genomgång av vad som h ä n t under densamma? Får eleverna som regel åhöra när avdelningssköterskan överlämnar avdelningen till n a t t sköterskan? Får eleverna som regel åhöra n ä r nattsköterskan överlämnar avdelningen till avdelningssköterskan? Blir elev insatt i de skrivgöromål, som ingå i avdelningssköterskans arbete? Meddelas under tiden för den praktiska utbildningen systematisk handledning och instruktion? Av avdelningssköterskan individuellt till eleven ? Av avdelningssköterskan till eleverna samlade? Av läkaren eller avdelningssköterskan i form av jämsides läsning?

Intet svar

Summa

Jal

Nejl

44 26

23 10

28 59

95 95

l I vissa fall med för s a m m a n h a n g e t oväsentliga modifikationer.

V och VI. Sjuksköterskeskolornas ekonomiska förhållanden samt deras elevantal och bestämmelser angående fri sjukvård m. m. Till de olika sjuksköterskeskolorna utsändes två blanketter, som upptogo frågor rörande skolornas ekonomiska förhållanden och elevantal samt bestämmelser angående sjukvård, bärande av uniform utanför arbetet m. m. Svaren på dessa frågor redovisas delvis i betänkandet (se bl. a. s. 50). VII. Sjuksköterskornas erfarenheter av utbildningen. För att utröna sjuksköterskornas egna erfarenheter angående den utbildning de erhållit i sjuksköterskeskolorna utsändes en frågeblankett till c:a 1.500 sjuksköterskor. Dessa utvaldes enligt en representativ metod bland de under åren 1940—1944 utexaminerade sjuksköterskorna. För att antalet erhållna svar ej skulle bli alltför ringa i fråga om de skolor, som utexaminera relativt få elever årligen, tillskrevos proportionellt flera sjuksköterskor från dessa skolor. I allt inkommo 895 besvarade blanketter. Svarsprocenten var sålunda c:a 60 %, vilket kan betraktas som ett relativt gynnsamt resultat. Sammanställes antalet svar med totalantalet under åren 1940—1944 utexaminerade elever, tillhopa 3.779, finner

199 m a n , att uppgifter erhållits från 24 % av de under nyssnämnda år utexaminerade sjuksköterskorna. Till följd av tillvägagångssättet vid uttagningen av de tillskriivna sjuksköterskorna varierar svarsprocenten för de olika skolorna avsevärt. F ö r de m i n d r e skolorna föreligga sålunda som framgår av tab. 12 proportionellt flera svar än från de större. Då betydande olikheter mellan skolorna beträffande de erhållna svarens innebörd som regel icke ha förekommit annat än i den mån tab„ 12 utvisar ha i tab. 13—19 endast totalsiffror anförts.

T a b . 12. Under åren 19W—19H utexaminerade pä utbildningen.

Sjuksköterskeskola

Antal Antal sjuksvar i sköprocent ters- av antalet kor utexam. som sjukskösvarat terskor

sjuksköterskors

Anser Ni den teoretiska utbildningen vara ä n d a m å l s enlig?! Ja

Nej

Statens Sophiahemmets Boda korsets S:t Eriks Diakonissanstaltens Betaniastiftelsens Samariterhemmets . Uppsala Eskilstuna Birgitta Jönköpings Kristianstads Södra Sveriges Göteborgs Västra Sveriges Karlstads Örebro Västerås Falu Gävle Sundsvalls Östersunds Umeå

23 88 123 29 40 8 34 70 27 34 24 25 94 74 29 24 31 24 23 18 15 23 15

16 21 22 50 34 44 62 24 36 22 26 28 21 19 51 27 22 31 22 30 14 33 9

13 30 69 17 25 5 26 46 20 17 14 20 62 41 23 13 22 K) 16 12 8 15 5

10 57 53 12 14 3 7 23 6 17 10 5 31 33 6 10 8 13 7 5 7 8 10

Summa

355 Intet svar

synpunkter

Anser Ni den praktiska utbildningen tillfredsställande ordnad?2

Ja

Nej

12 34 73 19 19 2 11 40 19 27 12 15 47 54 19 13 18 14 12 12 12 20 4

10 48 45 8 18 3 17 23 7 5 11 8 40 18 9 8 13 8 10 3

329 Intet svar

3 11 58

1) På frågan om vilka ämnen som böra tillkomma namnes framförallt psykologi. Medicin, kirurgi, anatomi m. m. bör enligt svaren läsas i ökad omfattning. Endast i ett fåtal fall ha sjuksköterskorna ansett något läroämne kunna uteslutas eller läsas i mindre omfattning. 2)

Ytterligare synpunkter på den praktiska utbildningen framgår av tab. 13.

På frågan »Förekom onödigt tvång i Eder skola?» ha 284 sjuksköterskor svarat ja, medan 582 svarat nej och 29 icke svarat. Man opponerar sig framförallt mot tidigare klädtvång och reglerna om viss tid för kvällsstängning av elevhemmen, men det förekommer även allmänna anmärkningar att den personliga friheten är alltför begränsad. På frågan »Trivdes Ni i skolan?» ha trots det angivna tvånget 866 sjuksköterskor svarat ja. 18 ha svarat nej, medan 11 icke lämnat något svar.

200 Tab. 13. Särskilda synpunkter på den praktiska

a) Är tjänstgöringen fördelad på alltför många avdelningar och specialsjukhus? b) Är tjänstgöringen fördelad på alltför få avdelningar och specialsjukhus? c) Är tjänstgöringen inom de olika vårdgrenarna alltför lång? d) Är tjänstgöringen inom de olika vårdgrenarna alltför kort? e) Blir eleven dagligen eller eljest ofta sysselsatt med ur utbildningssynpunkt ovidkommande göromål? f) Är den teoretiska handledningen under tjänstgöringen tillräcklig?

Tab. 14. Anser Ni sjuksköterskeutbildningen vara för lång eller folkort? Sjuksköterskeutbildningen är

Svar

|

för kort Ja Nej Summa

64 492 339

895 Tab. 16. Vilken minimiålder vill Ni förorda för inträde i sjuksköterskeskola? Antal svar 13 77 577 163 41 13 4 7

18 19 20 21 22 23 24 Intet svar Summa

Ja

Nej

Intet svar

S:a

8'2

895 Tab. 15. Är provljänslgöring önskvärd? Är provtjänstgöring ö n s k v ä r d ?

Svar

för lång

22 858 15

Ålder, år

utbildningen.

895 Ja Nej Intet svar

882 10 3 Summa

!

895 Tab. 17. Hur lång bör prov tjänstgöringen vara? Antal m å n a d e r —2 2-3 3—4. 4— Intet svar

Antal svar 71 583 189 30 22

Summa

201 T a b . 1 8 . Sjuksköterskornas skolutbildning samt svaren Edert sjukvårdsarbete funnit Eder skolunderbgggnad omfattande.

på frågan: a) tillfgllest,

»Har b)

Ni för onödigt

I

Är skolutbildningen onödigt omfattande?

tillfyllest?

Skolutbildning

Studentexamen Healexamen Normalskolekompetens Folkskola med 2 vinterkurser vid folkhögskola Folkskola med annan påbyggnad Annan skolutbildning Intet svar Summa i

S:a

Ja

Nej

Intet svar

S:a

2 16 14

62 212 195

17 1 4

34 139 118

11 72 73

62 212 195

201 85 17

76 43 1

278 129 18 1

2 1

134 65 11

142 63 7 1

278 129 18 1

895 Ja

Nej

59 195 181

Intet svar

i

Anm.

Framförallt anser m a n a t t k u n s k a p e r n a i språk, matematik, kemi och fysik ej äro tillfyllest.

T a b . 19. Ilade

Ni tjänstgjort inom sjukvård innan sjuksköterskeulbildning?

Ni började

Er

egentliga

Tjänstgjort inom sjukvård

Svar Ja Nej

579 ' 310 6 Summa

l Därav 132 som sjukvårdsbiträden.

VIII.

Sjuksköterskonias

utbildningskostnader.

En f r å g e b l a n k e t t u t s ä n d e s till u n g e f ä r h ä l f t e n a v d e s j u k s k ö t e r s k o r , s o m utexam i n e r a t s u n d e r å r 1945. Av 440 u t s k i c k a d e f r å g e b l a n k e t t e r , e r h ö l l o s 339 d. v. s. 77 % b e s v a r a d e . R ä k n a t p å h e l a a n t a l e t u n d e r å r 1945 u t e x a m i n e r a d e s k ö t e r s k o r föreligga u p p g i f t e r o m u t b i l d n i n g s k o s t n a d e r n a för 39 %. R e s u l t a t e n a v u n d e r s ö k n i n g e n r e d o v i s a s i s a m m a n d r a g å s. 54 i b e t ä n k a n d e t .

IX.

Synpunkter på sjuksköterskeutbildningen avgivna av elevföreningarna vid skolorna.

E n b l a n k e t t u t s ä n d e s till e l e v f ö r e n i n g a r n a v i d s k o l o r n a , v a r v i d f ö r e n i n g a r n a s synpunkter på utbildningsförhållandena efterfrågades. Som m i n i m i k r a v för i n t r ä d e i s j u k s k ö t e r s k e s k o l a s ä t t e s a v e l e v f ö r e n i n g a r n a g e n o m g å e n d e folkskola j ä m t e f o l k h ö g s k o l a . I n å g o t fall a n g i v e s a l t e r n a t i v t r e a l -

202 examen eller normalskolekompetens. Minimiåldern anse elevföreningarna böra vara 20 år så när som på ett par undantag, då man anser att 19 år bör vara minimum. Genomgående anses provtjänstgöring om 2 månader önskvärd för att eleven skall få kontakt och inblick i det kommande arbetet. I 12 fall anser man sjuksköterskeskolans teoretiska undervisning vara ändamålsenlig. I de fall där man inte är nöjd föreslås bl. a. längre tid till läskurserna för att undervisningen ej skall behöva bli så forcerad. På fråga om den praktiska utbildningen ansågs tillfredsställande erhöllos 8 jakande och 14 nekande svar. Vid 6 skolor anses tjänstgöringen vara fördelad på för få avdelningar; vid 4 skolor anser man att tjänsten på vissa avdelningar är för lång, medan man vid 2 skolor i vissa fall anser den vara för kort. I samtliga fall angiver man i svaret på fråga om vilka slag av rutinarbete som i för stor utsträckning ingår i elevernas göromål »städning» etc. Vid samtliga skolor på något undantag när anser man att den teoretiska handledningen jämsides med det praktiska arbetet ej är tillräcklig. Frågan »Hur lång anser Ni arbetstiden bör vara per 4 veckor?» besvarades i 20 fall med 192 timmar, i 2 fall med 216 timmar och i 1 fall med 209 timmar.

Bilaga 2.

P. M. med beräkningar rörande sjuksköterskekårens framtida storlek. I det följande lämnas en redogörelse för de huvudsakliga resultaten av de beräkningar rörande den framtida tillgången på sjuksköterskor, vilka utförts för 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen. F ö r sådana beräkningars utförande erfordras dels kännedom om ifrågavarande populations storlek och sammansättning vid en viss tidpunkt, dels antaganden om den framtida avgången och tillströmningen till populationen. Säkerheten i resultatem av sådana beräkningar är beroende på hur nära de gjorda antagandena visa sig överensstämma med den faktiska utvecklingen i framtiden. I föreliggande undersökning ansluta sig de nödvändiga antagandena i stort sett till motsvarande empiriskt observerade förhållanden under åren 1939—1945. Avgången från populationen kan i föreliggande fall uppdelas på i huvudsak följande faktorer, nämligen avgång på grund av giftermål eller barnsbörd, pensionering och död. Av dessa kunna de två sistnämnda faktorernas inverkan på kårens storlek i framtiden överskådas med stor säkerhet. Vad pensioneringen beträffar, har denna hittills vanligtvis skett vid 55 års ålder. Inemot 12 % av sjuksköterskorna ha dock pensionerats vid högre ålder, medan drygt 5 % avgått med pension före 55 års ålder (förtidspensionering). Vid beräkningarnas utförande har räknats med två alternativ ifråga om pensionsåldern nämligen dels, som för närvarande 55 år, dels 60 år. Hänsyn har givetvis tagits till att sannolikheten för förtidspensionering är något större i det senare fallet. I fråga om avgången från yrket till följd av död kan nämnas, att det kunnat konstateras, att dödligheten för sjuksköterskorna i åldrarna 20—50 år är något m i n d r e än den, som gäller för hela befolkningen. Man kan uppdela den avgång, som sker i samband med giftermål och barnsbörd, i ett flertal faktorer, vilkas inbördes förhållande det i föreliggande fall ej varit möjligt att observera. Av p r i m ä r betydelse är giftermålsfrekvensen i de olika åldersklasserna. Sekundärt inverkar kvinnornas benägenhet och möjlighet att kvarstå i yrket som gifta. Tiden mellan giftermålet och den eventuella avgången är här även av betydelse. I fråga om avgång i samband med barnsbörd kan motsvarande uppdelning ske. Den avgång under åren 1939—1945, som har kunnat studeras, och som ligger till grund för antagandena rörande den framtida utvecklingen, utgör sålunda ett komplex av alla dessa faktorer. Detta innebär, att möjlighet ej funnits för alternativa förutsättningar rörande de primära orsaksfaktorerna. För närvarande förekommer deltidsarbete i sjuksköterskeyrket endast i ringa omfattning. Endast en å två procent av alla sjuksköterskor, som redovisas i en av kommittén u n d e r våren 1946 företagen enkät (se bil. 1 s. 192) är sålunda del-

204 tidsarbetande. Den nuvarande utvecklingen på arbetsmarknaden tyder emellertid på att deltidsarbete i framtiden kommer att få större omfattning. Det är ej möjligt att siffermässigt förutspå den inverkan detta förhållande kommer att ha på de gifta sjuksköterskornas benägenhet att kvarstå i yrket. I nedanstående tablå åskådliggöres den totala avgången från yrket i olika femårsklasser.

I Ålder, år

20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55, pensionsalternativ: 55 år » 60 år

Av 1.000 sjuksköterskor i vidstående åldersklasser ha nedanstående antal avgått från yrket 5 år senare.

294 276 167 96 70 115 750 139

Förutom antaganden om avgången från yrket har det givetvis även varit nödvändigt med vissa antaganden rörande den framtida nyrekryteringen. Enligt den av kommittén våren 1946 företagna enkäten funnos vid detta tillfälle vid skolorna i allt 3.373 elever. Det beräknades, att drygt 850 elever skulle utexamineras under år 1946. Följande tablå visar hur många elever, som beräknas bli utexaminerade under åren 1947—1949. En genomsnittlig studietid på 3,5 år förutsattes.

Utexaminering

1947 1948 1949

år

Antal

885 985 935

Därtill kommer ett antal elever, vilka påbörjat studierna vid sjuksköterskeskolorna efter det ovannämnda uppgifter erhållits från skolorna. Antalet uppskattades till c:a 610. Dessa elever komma i huvudsak att utexamineras under år 1950. I samtliga fall har med stöd av erfarenheten räknats med att 11 % av sjuksköterskeeleverna avbryta studierna före examen. Avgången har fördelats lika över hela studietiden. De nyutexaminerade elevernas åldersfördelning har antagits i enlighet med förhållandena under åren 1939—1946, vilket i korthet innebär, att 56 % av de nyutexaminerade äro yngre än 25 år, 41 % i åldern 25—30 år och återstoden (3 %) över 30 år. Sedan eleverna utexaminerats har räknats med samma avgång från yrket som för den nuvarande kåren. I fråga om den årliga rekryteringen till skolorna i framtiden h a r räknats med ett. flertal alternativ. Rekryteringsalternativ I förutsätter, att 1.200 elever årligen antagas vid skolorna under åren 1947—1949 och därefter 1.500.

205 Rekryteringsalternativ II förutsätter, att 1.500 elever årligen antagas fr. o. m. år 1947. Rekryteringsalternativ III förutsätter, att 1.200 elever årligen antagas under åren 1947—1949 och därefter 1.750. Rekryteringsalternativ IV förutsätter, att 1.200 elever årligen antagas fr. o. m. år 1947. Studietiden h a r antagits till i genomsnitt 3 år. Resultaten av beräkningarna redovisas i tab. 1. Det framgår, att den nuvarande kårens storlek avtager successivt från 10.290 sjuksköterskor år 1945 till 3.030 år 1965, om pensionsåldern bibehålles vid 55 år. Höjes pensionsåldern till 60 år blir nedgången m i n d r e markerad — år 1965 kommer antalet sålunda att uppgå till 3.780. Av den nuvarande elevkåren kommer år 1950 att finnas 3.480 sjuksköterskor, vilket antal därefter minskar till 1.900 år 1965. Storleken av den del av den fram-

Tab. 1. Sjuksköterskekårens storlek åren 1945—1965 enligt olika rörande pensionering och rekrytering. 1950

1955 P

c

n

s

1960 i

o

n

alternativ

1965 v i d

55 år 60 år 55 år 60 år 55 år 60 år 55 år 60 år Nuv. sjuksköterskekår

... 10.290

Nuv. elever

1.070 1.340 1.070 1.070

1.070 1.340 1.070 1.(170

6.080 6.680 6.700 5.340

6.080 10.130 10.130 13.460 13.460 6.K80 10.570 10.570 13.84(1 13.840 6.700 11.520 11.52(1 15 440 15.440 5.340 8.460 8.460 11.070 11.070

F r a m t i d a elever Alt. Ii) » II » III » IV

—

Summa Alt. Ii) :> II » III » IV

10.290 12,400 12.940 14.700 15.300 16.760 17.430 18.390 19.140 10 290 12.670 13.210 15.290 15.890 17.200 17.870 18.770 19.5*0 10.290 12.400 12.940 15.320 15.920 18.150 1H820 20.380 21.120 10.290 12.400 12.940 13.950 14.560 15.090 15.760 16.000 16.750

tida sjuksköterskekåren, som kommer att bestå av de elever, som antagas vid skolorm från och med år 1947, visar en oavbruten stegring. Den kraftigaste ökningen ippvisar alternativ III enligt vilket antalet år 1965 uppgår till 15.440. Fram till och med år 1950 sammanfaller utvecklingen enligt detta alternativ (III) med utvecklingen enligt alternativ I och IV. Efter denna tidpunkt innebära dessa i) Rekryteringsalternativ » » •»

Ii 1.200 elever årligen under åren 1947—1949 och därefter 1.500. II: 1.500 elever årligen från och med år 1947. III: 1.200 elever årligen under åren 1947—1949 och därefter 1.750. IV: 1.200 elever årligen från och med år 1947.

206 senare alternativ en mindre kraftig stegring av kårens storlek (år 1965: alt. I—13.460, alt. IV—11.070 sjuksköterskor). Alternativ II slutligen medför ett högre antal än de nyssnämnda alternativen under de första åren. År 1955 är antalet ungefär detsamma som enligt alternativ III och därefter visar alternativ II en med alternativ I parallell utveckling, ehuru på en något högre nivå (år 1965: 13.840 sjuksköterskor). Totalantalet sjuksköterskor ökar från 10.290 år 1945 till 12.400 år 1950 enligt rekryteringsalternativ I, III och IV eller till 12.670 enligt alternativ II. Om pensionsåldern höjes till 60 år, ökar antalet med ytterligare 540. Situationen år 1955 innebär i korthet, att kårens storlek enligt rekryteringsalternativ I uppgår till 14.700, enligt alternativen II och III till ungefär 15.300 och enligt alternativ IV till endast 13.950; med pension vid 60 år ökar totalantalet med ytterligare 600. År 1960 har antalet sjuksköterskor enligt de fyra rekryteringsalternativen stigit till 16.760, 17.200, 18.150 resp. 15.090. Höjd pensionsålder innebär en ytterligare ökning med 670 sjuksköterskor. År 1965 uppgår antalet till 18.390, 18.770, 20.380 resp. 16.000. Antalet ökar med ytterligare 750, om pensionsåldern höjes till 60 år. Det bör än en gång understrykas, att de redovisade siffrorna av skäl för vilka närmare redogjorts i det föregående endast kunna betraktas som beräkningar av kårens framtida storlek under vissa bestämda antaganden. Visar det sig, att dessa antaganden ej motsvaras av den faktiska utvecklingen u n d e r de kommande åren, äro förnyade beräkningar därför nödvändiga. I ovan anförda beräkningar ingå ej barnmorskor. Antalet sådana uppgick år 1945 till 1.300 medan antalet sjuksköterskor uppgick till 10.300. Om barnniorskekåren antages komma att utvecklas på samma sätt som den egentliga sjuksköterskekåren, erhållas följande siffror rörande totalantalet åren 1955 och 1960.

Tab. 2. Antal sjuksköterskor och barnmorskor enligt olika alternativ rekrytering och pensionering,

rörande

1955 Rekryteringsalternativ P e n s i o n

(Sjuksköterske- och harnmorskeelevcr)

I. 1.350 årligen åren 1947—1949 därefter 1.690 II. 1.690 årligen fr. o. m. år 1947 III. 1.350 årligen åren 1947—1949 därefter 1.970 IV. 1.350 årligen fr. o. m. år 1947

v i d

55 år

60 år

55 år

60 år

16.550 17.220 17.250 15.710

17.230 17.890 17 930 16.400

18.880 19.370 20.440 16.990

19.630 20.130 21.200 17.750

De sjuksköterskor, som avgå från yrket till följd av giftermål, barnsbörd eller pensionering äro i viss utsträckning disponibla som reserver. Enligt upgifter från medicinalstyrelsen finnas för närvarande registrerade c:a 5.700 reserver, som ej fyllt 70 år. För att utröna hur stor del av dessa, som äro disponibla, ha vissa beräkningar företagits. Den ungefärliga disponibiliteten i olika åldrar framgår av följande tablå.

207 Antal disponibla reserver

Alder

25—35 år 35—45 » 45—55 » 55—65 »

15 % 10 » 35 > 40 >

I tabell 3 redovisas resultaten av de beräkningar, som utförts rörande antalet disponibla reserver i framtiden. T a b . 3. Antalet

disponibla reserver åren 1945—1965 under olika rörande pensionering och rekrytering. 1950

Rekryteringsalternativ

1960 P e n s i o n

antaganden

1965 v i d

55 år 60 år 55 år 60 år 55 å r 60 år 55 år 60 år I II III IV

1.320 1.320 1.320 1.320

1.730 1.730 1.730 1.730

1.520 1.520 1.520 1.520

2.310 2.350 2.330 2.310

2.070 2.110 2.090 2.070

3.050 3.090 3.100 2.880

2.780 2.820 2.830 2.710

3.710 3.750 3.830 3.570

3.410 3.450 3.530 3.270

I fråga om säkerheten i de i tabellen redovisade resultaten hänvisas till vad som i det föregående framhållits beträffande den aktiva sjuksköterskekåren. Det bör vidare nämnas, att de anförda siffrorna måste betraktas med en viss varsamhet även med hänsyn till osäkerheten i de frekvenstal, som använts för beräknande av de disponibla reserverna och vilka grunda sig på uppgifter, som lämnats av sjuksköterskorna själva. En viss begränsning i disponibiliteten såsom exempelvis ifråga om arbetsplats, arbetstid m. m. kan antagas föreligga i många fall. Hänsyn måste även tagas till att en stor del av reserverna utgöres av äldre kvinnor, som ej kunna påräknas för tyngre arbete u n d e r en längre tid och ej heller för sådana kvalificrade arbetsuppgifter, som de förut ej handhaft. Man har därför anledning att betrakta de anförda siffrorna rörande antalet reserver som maximisiffror. I det följande ha sammanställts siffror utvisande de demografiska förutsättningarna för en framtida rekrytering till sjuksköterskeskolorna enligt alternativ I (1.200 elever årligen åren 1947—1949, därefter 1.500). Den nedgång i det årliga antalet födda, som pågick under 1920-talet och fram till år 1933, innebär en kraftig reducering av antalet ungdomar under 1940- och 1950-talen. Detta illustreras av efterföljande tablå utvisande antalet kvinnor i åldern 20—21 å r vid slutet av åren 1925—1965. Siffrorna för åren 1925—1943 äro hämtade ur den officiella statistiken medan de övriga grunda sig på beräkningar rörande den sannolika framtida befolkningen utförda för socialvårdkommittén av professor S. W a h l u n d . i ) : i ) För n ä r m a r e k ä n n e d o m om de för b e r ä k n i n g a r n a s utförande nödvändiga antagandena m. m. h ä n v i s a s till socialvårdskommitténs Betänkande X I : Utredning och förslag angående lag om folkpensionering (S. O. U. 1945:46), Bilaga B. sid. 298.

208 Ant. kvinnor i åldern 20—21 år

Slutet av år

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1915

51.939 51.880 51.935 50.744 50.110 60.441 56.327 51.738 50.280 48.890 47.630

Ant. kvinnor i åldern 20—21 år

Slutet av år

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

45.590 43.7-10 44.030 41.810 42.450 41.180 40.720 38.450 38.450 38.730

60.550 Det framgår, att antalet kvinnor i åldern 20—21 år nedgått från c:a 52.000 i mitten på 1930-talet till c:a 45.600 för närvarande. En ytterligare nedgång till c:a 38.500 åren 1953—1954 är att förvänta. Därefter börjar antalet åter stiga. I följande sammanställning redovisas det årliga antalet vid sjuksköterskeskolorna antagna elever under perioden 1925—1946. Dessutom angives detta antal i procent av antalet kvinnor i åldern 20—21 år. För åren 1947—1965 lämnas motsvarande siffror enligt rekryteringsalternativ I.

Vid sjuksköterskeskolorna an tagna elever

Vid sjuksköterskesko. lorna antagna elever

Antal

I % av antalet kvinnor i åldern 20—21 år

1925..

1,0

1930..

1,2

1935., 1936 1937.. 1938. 1939. 1940. 1941. 1942. 1943. 1944. 1945.

639 603 719 798 887 995 .013 .020 ,018 .031 .085

1,2 1,2 1,4 1.6 1,8 1.6 1,8 2,0 2,0 2,1 2,8

År

Antal

I % av antalet kvinnor i åldern 20—21 å r

1946., 1947., 1948. 1949. 1950. 1951. 1952. 1953. 19 "vi.. 1955.

1.061 1.200 1.200 1.200 1.500 1.500 1.500 1.500 1.500 1.500

2,8 2,7 2,7 2.9 3,6 3,6 3,7 3,9 3,9 3,9

1960.

3,4

1965.

2,5

År

209 Mot att under slutet av 1930-talet ett antal elever motsvarande ungefär var 60: de och u n d e r åren 1940—45 omkring var 50:de kvinna i åldern 20—21 år årligen antogs vid sjuksköterskeskolorna måste enligt rekryteringsalternativ I under åren 1947 1949 ungefär var 36:e och under 1950-talets första år ungefär var 27:e kvinna i tjugoårsåldern bli sjuksköterskeelev. Det är av intresse att undersöka, h u r det årliga antalet nyantagna elever kommer att utvecklas under de närmaste åren, om rekryteringen i likhet med förhållandena under åren 1943—1945 antages omfatta ett antal motsvarande 2,i % av antalet kvinnor i tjugoårsåldern. Följande resultat erhålles.

Enligt detta rekryteringsantagande kommer antalet sjuksköterskor och barnmorskor år 1955 att uppgå till 14.210 om pensionsåldern är 55 år — höjes denna till 60 år blir antalet 14.900. Stockholm i november 1946 Arne

u

H.

Nilstein.

Bilaga 3.

Normalreglemente för av staten godkänd sjuksköterskeskola fastställt av medicinalstyrelsen den 30 juni 1936, med därefter vidtagna ändringar. § 1. Skolan skall stå under inseende och ledning av en för sådant ändamål tillsatt styrelse, bestående av förutom skolans föreståndarinna såsom självskriven ledamot minst fem personer, av vilka en skall vara lasarettsläkare (överläkare) och en sjuksköterska, båda vid det sjukhus, till vilket den praktiska utbildningen av skolans elever huvudsakligen är förlagd. Vidare skall en ledamot tillhöra direktionen för nämnda sjukhus. Av styrelsens icke självskrivna ledamöter bör åtminstone en vara kunnig i undervisningsfrågor. Styresmannen vid ovannämnda sjukhus äger — därest han icke blivit utsedd att vara ledamot av styrelsen — rätt att närvara vid styrelsens sammanträden och deltaga i dess överläggningar, men icke i besluten. Samma rätt tillkommer husmodern-föreståndarinnan vid sjukhuset. Styrelsen, som utses för en tid av tre år av den, som anordnat skolan, väljer inom sig ordförande och övriga funktionärer. § 2.

Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden. Styrelsen är icke beslutmässig med mindre än att fyra av dess medlemmar närvara vid beslutets fattande. Äskas omröstning, skall den ske öppet. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, men vid lika röster den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Vid varje sammanträde föres protokoll, som justeras senast vid nästföljande sammanträde. § 3.

Styrelsen åligger särskilt: att jämlikt i § 2 under b) av Kungl. kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 431) meddelad föreskrift anställa föreståndarinna för skolan och skall föreståndarinna äga sådan utbildning och kvalifikationer, att hon av medicinalstyrelsen kan godtagas för befattningen; alt, för så vitt icke genom vederbörande huvudmans försorg plan upprättats för skolans verksamhet, uppgöra sådan, innefattande plan för undervisning samt arbetsordning för eleverna vid skolan, samt att hos medicinalstyrelsen söka fastställelse härav;

211 atlt, efter medicinalstyrelsens godkännande, träffa erforderliga avtal angående elewernas praktiska utbildning vid härför lämpade anstalter och institutioner, där för denna utbildning lämpliga lärarekrafter stå till förfogande; attt anställa lämpliga lärarekrafter för elevernas utbildning i övrigt; attt antaga elever och besluta om redan antagen elevs skiljande från skolan; atlt övervaka att undervisningen anordnas efter den fastställda planen och hos v e d e r b ö r a n d e huvudman föreslå de ändringar härutinnan, som kunna visa sig erfojrderliga och önskvärda; attt för de elever, som med godkännande genomgått skolan, vid kursens slut utfäirda avgångsbetyg i överensstämmelse med av medicinalstyrelsen fastställt forrmulär; attt omedelbart efter avslutad kurs till medicinalstyrelsen insända förteckning likailedes efter fastställt formulär över de elever, som med godkännande genomgåttt skolan; attt handhava för skolan anslagna eller eljest inflytande penningmedel samt attt årligen före den 1 mars till medicinalstyrelsen insända redogörelse för skolanss verksamhet u n d e r näst föregående kalenderår. § 4.

D)et åligger föreståndarinnan: attt förbereda och föredraga de vid styrelsens sammanträden förekommande äremdena; attt föra diarium över inkommande handlingar; attt anordna undervisningen efter den fastställda planen; attt tillse att eleverna förvärva de med undervisningen avsedda insikterna och färcdigheterna samt att övervaka deras uppförande; attt i enlighet med härför fastställda formulär föra erforderliga anteckningar öveir skolans elever samt matrikel över dem, som fullständigt genomgått skolan; attt, därest så erfordras, meddela undervisning i sjukvårdens etik och historia, sjukivårdslära och andra jämförliga ämnen samt attt i övrigt ställa sig till efterrättelse henne av styrelsen meddelade anvisningar och instruktioner. § 5.

I enlighet med föreskrifterna i gällande författningar skall den, som önskar b l i v a antagen till elev vid skolan, vid kursens början hava uppnått en ålder av mimst 19 år, högst 27 år, för så vitt medicinalstyrelsen icke i särskilt fall härifrån mecddelar dispens. (Kungl. kungörelsen den 22 juni 1945 [nr 390]). D>er. sökande skall dessutom med läkarintyg styrka sig äga god hälsa samt vana fri från lyte, som skulle göra henne olämplig såsom sjuksköterska. Härutöver föredras att sökanden styrker sig äga tillfredsställande allmänbildning och kunskajpsförutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen vid skolan, vitsiordade genom realexamen, avgångsbetyg från flickskola med normalskolekompeteens, folkhögskolekurs eller på annat sätt, som av skolstyrelsen godkännes. (Kuingl. kungörelsen den 11 juni 1937 [nr 320]). Dessutom bör hon besitta erforderliga kunskaper i enkel matlagning. Siökande bör på lämpligt sätt styrka, att hon fört en hedrande vandel, att hon ägeir fallenhet för praktiskt arbete och att hon i övrigt äger för sjukvårdsverksamhet lämpliga egenskaper. 14*

Bilaga 4. Statens sjuksköterskeskolas frågeformulär. Till Fröken har inlämnat ansökan om inträde såsom elev vid Statens sjuksköterskeskola. Då det är av stor vikt, att tillförlitliga upplysningar angående sökanden erhållas, vore jag synnerligen tacksam, om Ni benäget ville ifylla nedanstående frågeformulär samt omgående återsända detsamma till undertecknad. Lämnade upplysningar komma att betraktas såsom konfidentiella. Stockholm, poststämpelns datum. Skolans föreståndarinna.

Adr. Statens sjuksköterskeskola, Stockholm 1. Hur länge har Ni känt sö- 1 kanden och under vilka förhållanden? 2. Känner Ni till hennes hem 2 och familj? 3. Hurudan är Eder uppfatt- 3 ning av hennes karaktär? 4. Är hon ansvarskännande? 4 5. Har hon ordningssinne? 5 6. Är hon vaken och intresse- 6 rad? 7. Hurudan är hennes omdö- 7 mesförmåga? 8. Hurudant är hennes lynne 8 och sätt? 9. Är hon öppen och tillgäng- 9 lig i sitt umgänge med människor? 10. Äger hon praktisk förmå- 10 ga? 11. Anser Ni sökanden lämplig 11 för sjuksköterskekallet? Övriga upplysningar:

60.

,

den Namn.

Bilaga 5.

Skolavgifter och arvoden vid sjuksköterskeskolorna. U p p g i f t e r n a avse a p r i l 1947.

Sjuksköterskeskola Sta,ens

Sophiahemmets Rödakorshemmets S:t

Eriks

...

Diakonissanstaltens Betaniastiftelsens Samariterhemmets Uppsala sjuksk.-hems Eskilstuna Bir itta

g

Z.ZZZ.ZZ.

Jönköpings Kristianstads S. Sveriges sjuksk.-hem Göteborgs Västra Sveriges Karlstads örebro

.ZZZZ.ZZZZ.ZZ

Västerås FaIu (,avle

Skolavgift jj r _ — 500* 6003 — + 150 B 600

—

79g 90Q 600

.

j 650 1.080 1500

—

llöOO

— —

1.570 1.000 1.140 1564 1140

—

900 Sundsvalls Östersunds Umeå

ZZ.Z.Z.ZZ

Arvode kr. 600 610—710i 600 1 1.500 1.500* 800 1.500= 600 g00

1 Härtill kommer visst bidrag till uniform. 2 Härtill kommer provelevavgift å 110 kr. 3 Härtill k o m m e r provelevavgift å 80—120 kr. * Extra elev erläggcr icke någon kursavgift och erhåller fr. o. m. 3:e året 700 k r « h o r s a m h n g s s y s t e r . och sjukskötcrskeelev erlägger 400 kr. i kursavgift och erhålier sista aret 360 kr. Anm.: Utöver ovan upptagna arvoden utgår vid några skolor kostersättning vid semester nidrag till sjuksköterskedräkt eller läroböcker.

Bilaga C.

Förslag till bestämmelser rörande normalkurs vid folkhögskola för aspiranter till sjuksköterskeskolor. För att sjuksköterskeelever skola kunna tillgodogöra sig utbildningen i sjukskötcrskeskolorna är det oundgängligen erforderligt att de ha ett visst minimått (se nedan) av kunskaper i modersmålet och i de naturvetenskapliga ämnena. Av stor betydelse för sjuksköterskeaspiranterna är givetvis också att de ha goda kunskaper i de humanistiska och sociala ämnena, varför vad nedan säges ej får leda till att utbildningen i sistnämnda ämnen eftersattes. För att vinna garantier för att elev vid folkhögskola, vilken före inträdet i denna ej har annan skolunderbyggnad än som meddelas i folkskola, skall kunna inhämta det här åsyftade kunskapsmåttet uppställas följande fordringar: 1. att vederbörande genomgår minst två teoretiska folkhögskolekurser, vilka böra pågå sammanlagt 42 veckor och i varje fall ej kortare tid än 37 veckor, 2. att kursplanerna i nedanstående ämnen givas minst följande omfattning: Modersmålet (med litteratur), övningar i muntlig och skriftlig framställning. Stilistik med språklära. Litteraturstudium. (C:a 250 tim.) Matematik. Hela tal och sorter. Decimalbråk och allmänna bråk. Grundlig kurs i reguladetri och procenträkning. Enkla sifferekvationer av första graden med en obekant och problem, som leda till sådana ekvationer. Enklare geometrisk räkning. (C:a 150 tim.) Fysik. Statik. Av dynamiken endast centralrörelse. Värmelära utom ångmaskinerna och förbränningsmotorerna. Meteorologi, elektricitetslära med uteslutande av generatorer och motorer. Akustik med särskild hänsyn till örat såsom akustiskt instrument. Optik, innefattande framför allt ljusets brytning, linser och ögat såsom optiskt instrument. I samband med de båda sista kapitlen en genomgång av de allmänna lagarna för vågrörelser och strålning. Energins olika former. (C:a 80 tim.). Kemi. Allmän kemi. De viktigaste syrorna, baserna och salterna. Dissociationsteorin och jonreaktioner. Organisk kemi med särskild vikt vid matsmältningens och assimilationens kemi. (C:a eff-tim.). Biologi. (Ingående i kursen i hälsolära). Människoskroppens anatomi och fysiologi. (C:a 30 lim.) De moment i kemi och fysik, som ovan medtagits, läsas i en omfattning, som huvudsakligen motsvarar innehållet i realskolans läroböcker.

215 3. att utöver det intyg, som efter genomgången folkhögskolekurs lämnas samtliga elever, aspirant till sjuksköterskeskola tilldelas, därest hon väl tillgodogjort sig undervisningen enligt moment 2 ovan, ett kompletterande intyg härom. Härvid underförstås att icke något av ovan preciserade ämnen undantagits.

216 Kunskaper och färdigheter, vilka sjuksköterskeA. Å samtliga vårdavdelningar.

B. Företrädesvis & medicinsk och kirurgisk avdelning. inom allmän-

A. Patientens kroppsliga omvårdnad.

Patientens psykiska omvårdnad.

morgon- och afton- iakttagelser över patientens psykiska toalett å sängligreaktioner gande patient psykisk omvårdnad avtvättningar sysselsättnings- och munhygien arbetsterapi passning med bäcken bäddning av sjuksäng olika medel för förebyggande och behandling av liggsår servering av måltider matning av patient

Allmänna iakttagelser över den sjuke beträffande

Samtliga

provtagningar och undersökningar.

ven- och kapillärtemperatur puls prov andning urinprov hudfärg avföringsprov upphostningar mätning av blodkräkningar tryck utslag svettningar frysningar svullnader och ödem kramper förlamningar uttömningar

217 Bilaga 7.

eleven bör inhämta under allmänutbildningen. C. Å operationsavdelning och kirurgisk poliklinik. utbildningen.

D. Å övriga avdelningar

vårdavdelningar.

Behandlingar.

Utensiliers vård. Iordningställande av Intagning och utskrivning av patienter. Avmateriel. delningens administr. Sterilisering.

Anm.

förvaring, dosering skötsel av sjukvårds- in- och utskrivning Undervisning bör och utdelning av utensilier av patient meddelas om föreläkemedel iordningställande av- omhändertagande av byggande åtgärder dietisk behandling förband patients tillhörig- och eftervård samt lavemang (vatten-, sterilisering av inheter om vikten av att på olje- och d r o p p ) strument, omlägg- utskrivning av rek- sjukhuset lära patiinjektioner (subkuningsskålar, spruvisitioner enten goda hälsovatana och intrator och spetsar arbetsordning nor. Betydelsen av muskulära) samt vissa lösatt se patienten i omslag ningar hans sociala sambehandlingar med manhang bör fram1) isblåsa hållas. 2) värmedyna Eleven bör få när3) värmelampa vara vid läkarronpatientens förbereder, lära sig rapportdelse till röntgengivning och förande undersökningar av kurvor och listor vården av döende samt skrivning av och döda blanketter. Under den praktiska utbildningen gives fortlöpande instruktion angående avdelningens hygieniska skötsel.

218 B. Medicinsk Speciella iakttagelser samt vård vid olika sjukdomstillstånd såsom vid

Avdelning.

och

Provtagningar och undersökningar vilka utföras av sjuksköterska

vid vilka sjuksköterska biträder läkare

Medicinsk avdelning

leverfunktionsprov lumbalpunktioner hjärtsjukdomar cistern» njur» lung» sternal» magsaftprov mag» blododlingar sockerbelastningstarm» blodgrupperingar prov blod» njur» övriga på avd. före- nervstatus lever- » kommande blod- ögonspeglingar gynekologundersökn. och urinprov led- och muskelsjukrektalundersökn. domar diabetes hudsjukdomar org. nervsjukdomar allergiska sjukdomar tromboser

Kirurgisk avdelning

blodgrupperingar ventrikeloperationer leverfunktionsprov gynekologundersökn. tarm» njur» rektalundersökn. gallvägs- » magsaftprov blås» sockerbelastningsnjur» prov struma» övriga på avd. föreskallfrakturer kommande blodövriga frakturer och urinprov. inre blödningar tromboser

•

210 kirurgisk

avdelning. Behandlingar

vilka utföras av sjuksköterska

vid vilka sjuksköterska biträder läkare

Anm.

medikamentösa lav. tarmsköljningar magsköljningar blåstappningar instillationer intrakutana inj. subkutana infusioner inhalationer syrgasgivning b ä d d n i n g vid olika sjukdomstillstånd t. ex. hjärtinfarkt, lunginflammation vatten-, resp. luftbädd

blodtransfusioner Eleven bör inlära normalvärdena på intravenösa inj. de prov, som äro aktuella på avdelningen. » droppinfusionei lungtappningar buktappningar

omläggningar tarmsköljningar magsköljningar nedläggande och skötsel av duodenalsond skötsel av tarmfistel skötsel av magfistel blåstappningar blåssköljningar instillationer subkutana infusioner skötsel av sträckförband rakning patientens förberedelse till operation syrgasgivning bäddning till 1) nyop. patient 2) patient m. frakturer vatten-, resp. luftbädd

Eleven bör inlära normalvärdena på omläggningar de prov, som äro aktuella på avdelningen. punktioner blodtransfusioner Övervakning av patient: intravenösa inj. 1) efter operation (blödningsrisk) » droppinfusioner 2) efter narkos lungtappningar 3) efter lumbalanestesi buktappningar 4) efter gipsning

220 C. Operationsavdelning

och

Behandlingar, vid vilka sjuksköterska biträder läkare

Undersökningar vid vilka sjuksköterska biträder läkare

Behandlingar, som utföras av sjuksköterska

Kirurgisk operationsavdelning.

rectoskoperingar cystoskoperingar

omläggningar omläggningar anläggande av Es- rektalanestesi lokalaneslesi marchs binda patientens förbere- lumbalanestesi intrav. injektioner delser till op. » droppinfusioner blodtransfusioner punktioner incisioner gipsningar zinklimsförband sträckförband

Kirurgisk poliklinik.

som ovan

omläggningar omläggningar patientens förbere- lokalanestesi incisioner delser till op. excisioner + sutur fixationsförband punktioner zinklimsförband smärre operationer intrav. injektioner gipsningar sonderingar varicerinjektioner haemorrojd- »

Avdelning.

221 kirurgisk

poliklinik. Utensiliers vård

Anm.

Iordningställande och Rengöring och sterilisterilisering avsering av 1

Skötsel och användning av

förband operationslinne suturmateriel koksaltlösning glycos- » paraffin glycerin

operationsbord diatermiapparat pannlampa instrumentkok autoklav torrsterilisator formalin- » vattensug

Eleven bör få kännedom om 1) de vanligast förekommande instrumenten 2) iordningställande till operation 3) passning på op.salen 4) handdesinfektion 5) assistens i såret 6) iordningställande till narkos 7) iordningställande till gipsning 8) städning av op.salen

som ovan

som ovan

instrument glas rostfria kärl porslin sprutor spetsar handskar övr. gummivaror

222 D. övriga avdelningar

Avdelning.

Förlossningsavdelning.

Speciella iakttagelser samt vård vid olika sjukdomstillstånd såsom vid

inom

Provtagningar och undersökningar vilka utföras av sjuksköterska J

blödningar chocktillstånd äggvitesjukdomar

vid vilka sjuksköterska1 biträder läkare yttre undersökningai rektalundersökn. i

i

i

Barnsängsavdelning.

Modern blödningar chocktillstånd hjärtsjukdomar inf. fr. förlossningsvägarna » » brösten » » urinvägarna bristningar i mellangärden snedklipp äggvitesjukdomar i samband med graviditeten diabetes

som ovan

|

Barnet ev. sjukliga förändringar hos det nyfödda barnet (blödningar, icterus, cyanos, missbildningar, frakturer osv)

i

1 i

1 Resp. barnmorska å förlossningsavd. och ba rn sängsavdelning.

223 allmänutbildningen. Behandlingar vid vilka sjuksköterska1 biträder läkare

vilka utföras av sjuksköterska * blåstappning avoförlöst patient desinfektion skötsel av nyfött barn upplivning av nyfött asfyktiskt barn iordningställande av kovös

Anm.

I Eleven bör ställa i ordning till och närvara vid normal förlossning med lustgas och obstetrisk narkos samt närvara vid oregelbunden förlossning och förlossningsoperationer.

I

Modern skötsel av bröst amningsteknik yttre spolning Barnet skötsel av nyfött barn skötsel av nyfött barn i kovös

Eleven bör lära sig föra spädbarns matoch viktjournaler.

224 Avdelning.

Speciella iakttagelser samt vård vid olika sjukdomstillstånd såsom vid

Provtagningar och undersökningar vilka utföras av sjuksköterska

Psgkiatrisk avdelning eller sinnessjukhus.

manisk-depressiv alkoholprov sinnessjukdom schizofreni insania epileptica ålderspsykoser dementia paralytica infektions- och intoxikationspsykoser psykopatier oligofreni neuroser m. m.

Epidemiavdelning.

difteri scarlatina meningit encephalit poliomyelit tyfus paratyfus dysenteri hepatit (morbilli rubeola varicellae pertussis parotit)

Tuberkulosavdelning.

tuberkulinprov revbensoperation sputumundersökning lungblödning spontan pneumotho- magsköljning för rax marsvinsprov andningskapacitet

vid vilka sjuksköterska biträder läkare encephalografi occipitalpunktion

difteriprov (enligt utsläckningsreaktion Löffler och Clauberg) odling av hämolyt. streptococcer (odling av pertussisbakt.) på avd. förekommande spec, blod-, urin- och avföringsprov tuberkulinprov näs- och svalgprov Schick- och Dickreaktion

225 Behandlingar vilka utföras av sjuksköterska

vid vilka sjuksköterska biträder läkare

Anm.

insulincomabehand- elektrochockbehandAllmänna iakttagelser över patientens lingar ling uppträdande, sinnesstämning, tal och alkoholavvänjsömn. sömnkur ningar Eleven bör instrueras ang. användningfeberterapi en av skyddsmedel samt ang. formalitesondmatning terna vid p a t : s in- och utskrivning. matning av motsträvig och orolig Hon bör lära sig föra de journaler patient och listor, som skrivas ang. patienten samt informeras om lämpliga delar av sysselsättnings- och sinnessjuklagen. arbetsterapi lugnande bad isolering av pat. vaccinationer vård av pat. i respi- serumbehandlingar rator tracheotomi konstgjord andning

Eleven bör undervisas om inkubationerna, om immunitet efter genomgången sjukdom resp. ympning, lära sig på avd. förekommande desinfektion samt skyddsåtgärder för förhindrande av smittas spridning (isoleringsteknik). Hon bör instrueras om lämpliga delar av epidemilagen.

förberedelser till kvävgasbehandling 1) kvävgasbehandl. avbränning 2) avbränning thoracocentes 3) operation bäddning till 1) nyop. patient 2) patient m. lungblödning sysselsättnings- och arbetsterapi sanatorieregim

Eleven bör lära sig desinfektion av sputum, sängkläder, gångkläder och porslin samt skyddsåtgärder för förhindrande av smittas spridning (isoleringsteknik).

226 Avdelning.

Pediatrisk avdelning eller barnsjukhus.

Speciella iakttagelser samt vård vid olika sjukdomstillstånd såsom vid diabetes rachitis spasmophili anemi mag- och tarmsjukdomar lungsjukdomar hjärt-sjukdomar njur» hud» kramp- » debila barn de nyföddas sjukdo

Provtagningar och undersökningar vilka utföras avsjuksköterska

vid vilka sjuksköterska biträder läkare

inc. i häl för taganmikrosänka de av blodprov övriga på avd. förekommande blod-, benmärgspunktion urin- o. avföringsprov tuberkulinprov näs- och svalgprov

227 Behandlingar vilka utföras av sjuksköterska

vid vilka sjuksköterska biträder läkare

Anm.

hudens skötsel magsköljning Eleven bör lära sig iakttaga barnets allskötsel av navel intravenösa dropp- männa vitalitet och beteende. subkutana inj. infusioner Hon bör undervisas om barnets upp(Ringers lösning) blodtransfusioner födning, skötseln av flaskor och nappar blåstappning samt om tillagning av mjölkblandningar. svala bad Hon bör även lära sig att kontrollera växelbad barnets vätsketillförsel och utsöndringar senapsbad samt att föra mat- och viktjournaler. svavelbad Betydelsen av kontakt med modern kaliumpermanganatbör framhållas. bad Undervisning i isoleringsteknik bör ång- och syrgasbeh. meddelas eleven. maskkurer behandl. av ohyra sondmatning bäddens vård (värmekrus) manschetter och ansiktsmask sysselsättning av barn (leksaker) amningsteknik urmjölkning förhand d : o med el. pump d:o med h a n d p u m p skötsel av bröst

Bilaga

8.

Sjuksköterskeskolornas utbildningskapacitet-

Sjuksköterskeskola

Statens Sophiahemmets i) Röda Korsets 1) S:t Eriks Diakonissanstaltens i) Betaniastiftelsens l) Samariterhemmets i) Uppsala sjuksköterskehems i ) .... Vid lasarettet i Eskilstuna Birgitta Vid lasarettet i Jönköping Vid lasarettet i Kristianstad .... Södra Sveriges sjuksköt.-hem l ) Göteborgs Västra Sveriges Vid lasarettet i Karlstad » » » Örebro » » » Västerås » » » Falun » » » Gävle » » » Sundsvall » » » Östersund » » » Umeå i)

Stiftelseskola.

Antalet elevplatser 1. 7. -47

Antalet Antalet elevplatser elevplatser om utökning efter enligt uppgift till minst 50 per skola möjlig utökning sker

60 100 120 70 25 12 30 80 20 60 20 27 120 90 60 25 50 20 25 28 30 30 50

60 100 120 70 50 50 50 80 50 60 50 50 120 90 60 50 50 50 50 50 50 50 50

60 100 120 80 25 12 30 80 30—50 70 34 40 120 90 60 60 60 40-50 30 56 40—50 40 50

1.327-1.367

Statens

offentliga Systematisk

utredningar

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbrak. Bergsbrak.

Betänkande med förslag till ändrad butikstängningslagstiftning. [3] Markutredningen. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. [4] Statoförfattning.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kom mnnalförvaltnin g.

Betänkande med förslag till ny Kungl. Maj:ts förordning ang. explosiva varor m. m. [8]

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas

finansväsen.

Politi.

Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 3. Smalspåriga järnvägar 1 östra Småland och Östergötland. [9] Betänkande ang. skärgårdstrafiken m. m. [10] Betänkande ang. statens järnvägars organisation. Del 1. Den centrala ledningen. [13] Bank-, kredit- och penningväsen.

Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 3. Betänkande ang. säkerhetstjänstens verksamhet. [7] Nationalekonomi och socialpolitik. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 4. Förslag ang. partiellt arbetsföras anställning 1 allmän tjänst. [11] Förslag till sjöarbetstidslag. [16]

Hälso- och sjukvård. Den öppna läkarvården i riket. [14]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Trädgårdsundervisningen. [5] Statens trädgårdsförsök. [12] Betänkande ang. utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. [17]

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 6—7. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Jönköpings län och Kronobergs län. [6] 2: 16. Skaraborgs län. [15]

Försvarsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Betänkande med förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren. [1] Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. [2]

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1948