Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 8,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1948:26 FOLKHUS HÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL VIII TIDEN JULI 1946 —JUNI 1947

Redogörelse

utarbetad

på offentligt av

KARL

ÅMARK

S T O C K H O L M 1 9

uppdrag

Statens offentliga utredningar 1948 Kronologisk

1. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e organisation och avlöningsförhållanden m . m . vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren. Idun. 120 s. J o . 2. B e t a n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag rörande organisationen a v v e r k s a m h e t e n för jordbrukets y t t r e och i n r e rationalisering. Idun. 220 s. J o . 3. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ändrad butikstängningslagstiftning. Norstedt. 148 s. I. 4. M a r k u t r e d n i n g e n . 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Marcus. 169 s. J u . 5. Trädgårdsundervisningen. Norstedt. 200 s. J o . 6. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:6—7. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r ä kraftkostnader o c h priser vid distribution a v elektrisk kraft. Jönköpings l ä n och Kronobergs l ä n . Beckman. 75 s. K . 7. P a r l a m e n t a r i s k a undersökningskommissionen a n gående flyktingärenden o c h säkerhetstjänst. 3. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e säkerhetstjänstens verksamhet. Norstedt. 490 s.r 1 p l . I . 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag till n y Kungl. Maj :ts förordning a n g å e n d e explosiva varor m . m . Norstedt. 231 s. H. 9. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e Sveriges smalspåriga j ä r n v ä gar. Del 3. Smalspåriga j ä r n v ä g a r i ö s t r a Småland och Östergötland. I d u n . 243 s. K. 10. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e skärgårdstrafiken m . m . V. Petterson. 424 s. K . 11. K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra betänkande. 4. Förslag a n g å e n d e partiellt arbetsföras anställn i n g i a l l m ä n tjänst. Katalog och TidskrlTtstryck. 132 s. S. 12. Statens trädgårdsförsök. Norstedt. 75 s. J o .

förteckninj

13. Belänkande a n g å e n d e statens j ä r n v ä g a r s organisation. Del 1. D e n centrala l e d n i n g e n . Katalog och Tidskriftstryck. 55 s. K. 14. Den öppna l ä k a r v å r d e n i riket. I d u n . 411 s. I. 15. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 16. Redogörelse för detalj distributörerna s a m t deras r å kraftkostnader och priser v i d d i s t r i b u t i o n a v elektrisk kraft. Skaraborgs l ä n . B e c k m a n . 48 s. K. 16. Förslag till sjöarbetstidslag. Heeggström. 101 s. H. 17. Betänkande angående utbildning a v sjuksköterskor och a n n a n sjukvårdspersonal. 1. K i h l s t r ö m . 228 s. I. 18. Betänkande r ö r a n d e v ä g n ä m n d e r n a s o c h länsvägn ä m n d e r n a s arbetsuppgifter m. m . B e c k m a n . 56 s. K. 19. Den svenska spritfabrikationen o c h dess avsättningsförhållanden. Marcus. 95 s. F i . 20. Betänkande m e d förslag till å t g ä r d e r för höjande av trafiksäkerheten. Kihlström. 413 s. K. 21."Ungdomen o c h arbetet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande. 6. Idun. 317 s. J u . 22. 1944 å r s allmänna s k a t t e k o m m i t t é . 2. B e t ä n k a n d e med förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r angående beskattning a v livförsäkringsanstalter o c h livförsäkringstagare m . m . Marcus. 227 s. F i . 23. Betänkande m e d förslag till l a g o m n y k t e r h e t s vård m. m . Marcus. 334 s., 6 p l . I . 24. Bilagor till medicinalstyrelsens u t r e d n i n g om d e n öppna l ä k a r v å r d e n i riket. I d u n . 393 s. I. 25. Elkraftutredningens redogörelse n r . 2:5. Redogörelse för detalj distributörerna s a m t deras råkraftkostnader och priser v i d distribution a v elektrisk kraft. Östergötlands l ä n . B e c k m a n . 42 s. K. Statsmakterna och folkhushållningen under d e n 26. till följd a v stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 8. Tiden juli 1946—juni 1947. A v K. Amark. Idun. 394 s. F o .

Anm. O m särskild t r y c k o r t ej anglves, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t d e p a r t e m e n t , under vilket utredningen avgivits, t. e x . E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = j ordbruksdepartementet. * Detta b e t ä n k a n d e ersätter d e t t. o. m . 1948: 24 i den kronologiska och systematiska förteckningen införda »Betänkande m e d förslag till p l a n e r i n g ' o c h utrustning a v militära matinrättningar», vilket endast ä r avsett för i n t e r n t b r u k och alltså icke skall ingå i Statens Offentliga Utredningar.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1948:26 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLN INGE N UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

VIII

TIDEN JULI 1946—JUNI 1947

Redogörelse

utarbetad

på offentligt av

KARL

ÅMARK

STOCKHOLM

1948 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 816090

if-

*&s

uppdrag

Genom beslut den 17 november 1939 uppdrog Kungl. Maj:t åt rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap att, i enlighet med av chefen för folkhushållningsdepartementet meddelade anvisningar, halvårsvis offentliggöra sammanfattande redogörelser beträffande under rådande krisläge vidtagna statsåtgärder på folkhushållningens område ävensom beträffande försörjningslägel och dess förändringar under särskilda lidsperioder. Sådana redogörelser ha i anledning härav inom kommissionen utarbetats och med stöd av särskilda Kungl. Maj:ts beslut successivt publicerats i serien av Statens offentliga utredningar (SOU 1941: 18, 1942: 25, 1943: 25, 1944: 11, 1945:17, 1946:35 och 1947:41). Var och en av dessa volymer omfattar ett budgetår, varvid framställningen i de flesta fall i enlighet med direktiven uppdelats på halvår. Sedan Kungl. Maj: t den 30 december 1946 förordnat, att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap skulle upphöra med sin verksamhet med utgången av år 1946, uppdrog Kungl. Maj:t samma dag åt undertecknad — vilken ända från början handhaft redaktionen av ifrågavarande redogörelser — att från och med den 1 januari 1947 inomfolkhushållningsdepartementet biträda med fullföljandet av förutnämnda åt rikskommissionen lämnade uppdrag. Det arbete, som sålunda uppdragits åt mig, har i första hand gällt åstadkommandet av den redogörelse för budgetåret 1946/47, vilken härmed framlägges och vilken direkt anknyter till rikskommissionens senaste till utgången av juni 1946 framförda redogörelse. Samma plan för ämnesfördelningen och framställningssättet som den, vilken tilllämpats i de föregående volymerna, har i huvudsak följts även i denna volym. Dock har den ändringen vidtagits, att framställningen i de olika kapitlen genomförts i ett sammanhang för hela budgetåret, medan densamma, som nyss nämnts, tidigare i allmänhet uppdelats på halvår. Det åt rikskommissionen ursprungligen givna uppdraget avsåg utarbetandet av redogörelser beträffande »under rådande krisläge» vidtagna statsåtgärder och föreliggande förhållanden. Det åsyftade krisläget angavs i verkets av chefen för folkhushållningsdepartementet godkända titel närmare såsom läget »under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen». Självklart var, att den så uppkomna krisen måste komma att fortfara någon tid efter krigets upphörande. I rikskommissionens uppdrag fick därför anses ligga, att redogörelse skulle lämnas för åtgärder och förhållanden även under denna med kriget direkt sammanhängande, efterföljande krisperiod. Enighet torde råda om alt det efter kriget rådande, alltjämt fortfarande krislillståndet blivit långvarigare och mera svårartat än som rimligen kunnat

förutses. Därtill har uppenbarligen bidragit, att nya politiska och ekonomiska komplikationer tillstött, vilka förlängt och intensifierat kristillståndet men samtidigt förlänat detsamma en i viss mån ny karaktär, varav i sin ordning framkallats regleringsåtgärder av ny innebörd. Detta har vållat vissa svårigheter vid bedömandet av hur långt fram i liden här ifrågavarande historik borde fullföljas. All budgetåret 1946/47 i hög grad präglats av krigels efterverkningar lärer icke kunna bestridas, ej heller alt den krispolitik som fördes ännu vid nämnda budgetårs utgång varit i väsentliga stycken motiverad av från krigsåren direkt härrörande krisfenomen. Så tillvida torde det finnas berättigat, alt utvecklingsförloppet, såsom skett i föreliggande redogörelse, på ett flertal samhällsområden följts under budgetåret i dess helhet. Likaså är tydligt, att skildringen av den av kriget föranledda krispolitiken — i den mån den jämväl skall avhandla nämnda politiks avveckling — icke kan sluta med det nu tilländalupna budgetåret utan måste fullföljas ännu ett stycke fram i tiden. I vissa fall, där verksamheten, ehuru krisbetonad, varit av krigsförhållandena relativt mindre starkt påverkad och där utvecklingen därför hastigare återgått i mera normala banor, har framställningen emellertid ansetts kunna —- såvitt del ej tidigare skelt — redan nu avbrytas. Redogörelsen för post- och telegrafverken avslöts i del VII med utgången av år 1945. I föreliggande volym framföres redogörelsen för järnvägarna, såväl statens som de enskilda — till utgången av år 1946. I den mån regleringarna i övrigt på särskilda områden upphört, har självfallet framställningen där kunnat bringas till slut. Något fylligare än vad tidigare skett har beträffande särskilda statsåtgärder argumenteringen såväl för som emot refererats. Liksom i närmast föregående två volymer avslutas framställningen även i denna med en kort översikt angående Sveriges insatser i det internationella hjälparbelet. Den i tidigare årgångar t. o. m. 1944/45 bland bilagorna intagna tablån över utdelade ransoneringskort för livsmedel har liksom i årgången för 1945/46 utelämnats. För närmare kännedom om det statsfinansiella lägel hänvisas nu som förut till vederbörande stalsverkspropositioner. Biträde har vid redogörelsernas avfattande ävensom vid granskning av arbetets skilda avdelningar lämnats av befattningshavare inom olika ämbetsverk och kristidsorgan. Till alla dem som sålunda på olika sätt varit behjälpliga vid arbetet uttalas ett varmt tack. Stockholm i december 1947. KARL ÅMARK.

I N N E H Å L L Femtonde avdelningen Tiden

juli

1946—j u n i

1. Inledning 2. Beredskapslagstiftning allmän n a t u r

11 och annan av krisläget föranledd lagstiflning av 22

Tvångsförfogande över egendom sid. 22. — Moratorielagstiftning sid. 22. — Palcnllagstiftningen sid. 23. — Statsförvaltningen vid krig eller krigsfara sid. 20. — Krafthushållningen sid. 20. — Arbetsmarknaden sid. 27. — Byggnads- och bostadsväsendet sid. 27. — Prisregleringen sid. 28. — Penningväsendet sid. 32.

3. Kristids- och krisberedskapsorganisationcn

34 Krisförvaltningen sid. 34. — Den ekonomiska försvarsberedskapen sid. 40. 1. J o r d b r u k e t och l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g c n

11 Försörjningsläget sid. 14. — Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1940/47 sid. 52. — Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1947/48 sid. 55. — Prisregleringen för särskilda varuslag sid. 60. — Ersättning för .skördeskador genom osedvanlig nederbörd och översvämningar sid. 00. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 68. —• Konstgödselregleringen sid. 70. — Skördegarnsrcglcringen sid. 72. — Utsäde sid. 73. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor sid. 73. — Fodermedelsregleringen sid. 75. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 79. — Regleringen av sockernäringen sid. 81. — Odlingen av spånadsoch oljeväxter sid. 82. — Kött- och fläskregleringen sid. 85. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 86. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 87. — Regleringen av handeln med vitaminhaltiga varor sid. 90. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 91. — Regleringen av handeln med socker och sira]) sid. 91. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 92. — Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel sid. 93. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 93. 5. I n d u s t r i e n

95 Allmän översikt av produktionsutvecklingen under år 1916 sid. 95. — Produktionsutvecklingen och försörjningslägel inom särskilda industriområden under år 1940 sid. '•'0. — Produktionsförhållandena under första halvåret 1947 sid. 101. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion m. m.: järn- och stålvaror sid. 104; metaller sid. 100; järnmanufaktur sid. 107; verkstadsprodukter sid. 109; murtegel och lättbetong sid. 110; glasvaror sid. 110; trävaror sid. 111; pappersmassa och papper sid. 113; textilvaror sid. 117; sko varor sid. 119; gummi och gummivaror sid. 119; feta oljor och fett ämnen, tvättmedel m. m. sid. 122; andra kemiska produkter sid. 123. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: järn och stål sid. 125; murtegel och tcgclrör sid. 120; textilvaror sid. 127; gummi sid. 128; garvämnen sid. 131; andra kemiska produkter sid. 132.

6. Bränslehushållningen

133 A. Fasta bränslen

133 Försörjningsläget under år 1940 sid. 133. — Försörjningsläget under första halvåret

6 1947 sid. 135. — Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja sid. 136. — Regleringen av gasförbrukningen sid. 142. — Handels-och prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 144. — Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 148. — Avveckling av Svenska gengasaktiebolagets verksamhet sid. 150. —Vedproduktion och vedanskaffning sid. 150. — Torvproduktionen sid. 161. B. Flytande bränslen

165 Skifferoljeindustrien sid. 169. C. Gengas

17()

7. Kraftförsörjningen

*'2

8. Statlig lagerhållning

1 7 9

9. Utrikeshandeln

i 8 i

Statistisk överblick sid. 184. — Utrikeshandelns reglering sid. 190. — Exportkreditgaranti sid. 197. — Handelsavtal sid. 199. 10. Sjöfarten

2 2 3

Fartygsbeståndet sid. 223. — Sjötrafikens omfattning sid. 224. — Sjöfarlsrcglcringcn sid. 226. — Sjöfartsskydd sid. 227. 11. Landtrafiken

2 ; i 0

A. Statens järnvägar

2 B. De enskilda järnvägarna

2 3 9

C. Motorfordonstrafiken

2 4 0

12. Krigsriskförsäkringen

^°

248 Transportförsäkring sid. 248. — Annan krigsskadeförsäkring sid. 250. — Olycksfallsförsäkring sid. 252. 13. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet

251 Statistisk överblick över arbetsmarknaden sid. 254. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 256. — Arbetsmarknadsregleringen sid. 258. — Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering sid. 262. — Kollektivavtalen sid. 264. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 206. — Socialförsäkringsoch understödsfrågor sid. 209. 14. Byggnads- och bostadsväsendet

2 7 2

Bostadsförsörjningen sid. 272. — Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten sid. 278. — Hyresregleringen sid. 284. 15. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

2 8 6

16. Priser och prisreglering

2 8 8

Översikt av prisutvecklingen sid. 288. — Den allmänna prispolitiken sid. 290. — Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 293. — Clearingkassorna sid. 321. 17. Penningväsendet

->-J'1

18. Statsfinanserna

a , i l

Statsregeringen för budgetåret 1946/47 sid. 331. — Statsregleringen för budgetåret 1947/48 sid. 332. — Skattelagstiftning sid. 335. — Statsskulden sid. 312. 19. Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnads-och hjälpverksamhet Statlig kreditgivning till utlandet sid. 34 1. — Humanitär hjälpverksamhet sid. 345.

7 Bilagor Bilaga

1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1946—30 juni 1947 353

Bilaga 2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. omkring den 1 mars 1947 3C0 Bilaga

3. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvättoch rengöringsmedel 376

Bilaga

1. Sammanlagda grund- och tilläggsransonerna av livsmedel vid vissa tidpunkter åren 1942—1947 382

Bilaga

5. Varubcslag som tillkommit eller upphävts under tiden 1 juli 1946 —30 juni 1947 384

Bilaga G. Normalprisbcstämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1947 386

Femtonde avdelningen Tiden juli 1946-juni 1947

1. Inledning. Konjunkturinstitutet inledde sin rapport angående konjunkturläge! hösten 1946 med en allmän översikt av den internationella ekonomiska utvecklingen efter krigels slut. Det framhölls, att denna knappast i något land medfört någon mer betydande minskning i krigsårens prisstegringstendens. De väldiga återuppbyggnadsproblemen och de stora konsumtionsbehoven hade ställt långt större krav på tillgången på varor och tjänster än föreliggande in-oduklionskapacitet vid rådande relativt låga produktivitet och begränsade importmöjligheter medgivit. Sådana faktorer som riklig penningtillgång, stigande nominella inkomster och relativt låg sparbenägenhet hade överallt bidragit till att hålla inflationstrycket uppe. Samma allmänna tendenser hade, som institutet i fortsättningen utvecklade, gjort sig gällande även i Sverige, ehuru läget här var sådant att man, till skillnad mot vad fallet var i de krigshärjade länderna, mera odelat kunde ägna sig åt ett återställande av näringslivet på fredsmässig basis. En stark ekonomisk expansion hade i vårt land ägt rum sedan första halvåret 1945. Produktion och sysselsättning inom det enskilda näringslivet likaväl som inkomster och konsumtion hade undergått en mycket snabb stegring sedan denna tid. Ändå kunde man beteckna det ekonomiska läget redan under 1943 och 1944 som i huvudsak en högkonjunktur. Denna hade under krigsperioden dock icke omfattat alla delar av näringslivet; framför allt hade stora delar av exportindustrien arbetat med avsättningssvårigheter. Utvecklingen sedan sommaren 1945 hade inneburit, att högkonjunklurtillståndet blivit generellt och genomgående för så gott som alla områden av ekonomisk verksamhet. Betingelserna för en stark expansion och därmed för en snabb utbredning av högkonjunkturen voro, framhölls vidare i rapporten, uppenbarligen mycket goda vid tiden för världskrigets avslutande. Relativt låg räntenivå, hög likviditet och i allmänhet goda vinstutsikter betydde gynnsamma förutsättningar för ökad produktion och investering inom näringslivet. Stor köpkraft hos de enskilda inkomsttagarna och en betydande reserv av ackumulerade konsumtionsbehov medförde snabbt stigande faktisk efterfrågan på konsumtionsvaror och tjänster av alla slag. Samtidigt befann sig byggnadsverksamheten och annan investeringsverksamhet i stark stegring. Särskilt kunde konstateras, att de expansiva tendenserna på efterfrågesidan

12 — för konsumtion, investering och export — som gjort sig gällande från mitten av 1945, till väsentlig del kunde finna utlopp i en verklig volymökning. Expansionen fick ett reellt underlag dels tack vare ett betydande tillskott av arbetskraft som följd av deinobiliseringen, dels på grund av en kraftig ökning av importen av viktiga råvaror, bränslen och halvfabrikat. Kombinationen av stark stegring i efterfrågan på olika fronter och betydande ökning i tillgången på arbetskraft och importvaror gav efterkrigskonjunkturen en flygande start under eftersommaren och hösten 1945. Svårigheterna i den situation, som därefter uppkom, kunde sägas till stor del bottna i det förhållandet, att den snabba expansionen i utgifter och inkomster under loppet av år 1946 till betydande del miste sitt reala underlag. Befolkningen i de produktiva åldrarna hade nu kommit in i ett stagnalionsläge, och någon ökning i den totala sysselsättningen kunde icke längre ske. Importökningen fortsatte visserligen under 1946, men ökningstakten avsaktade väsentligt. En s])änning mellan exj)ansionstendensen hos de monetära utgifterna och de reala eller volymmässiga exjiansionsmöjligheterna hade härmed uppstått. Denna sjiänning medförde en ökning i inflationsrisken. Prisstegringstendensen i rådande konjunkturläge framkallades såväl av för stark kostnadsstegring i förhållande till den allmänna produktivitetsutvecklingen som av för hög faktisk efterfrågan på flertalet varor och tjänster i förhållande Lill löpande tillgång. Härigenom uppkom både ett kostnadstryck underifrån på priserna och en sugning uppifrån genom för stark efterfrågan. En tydlig växelverkan rådde mellan dessa bägge tendenser. Högt uppdriven efterfrågan \v<\ varor och tjänster medförde såväl knapphet på olika produktionsmedel, framför allt arbetskraft, som gynnsamt vinstlägc för företagen; denna situation framkallade lönestegring och prisstegring på vissa områden. Härigenom uppkommande inkomststegring medförde i sin tur ytterligare ökning i efterfrågan o. s. v. Följden av den sålunda skisserade utvecklingen blev en b r i s t p å s a mh ä 11 s e k o n o m i s k b a l a n s , som log sig uttryck i lagerförtäring, orderanhopning och ytterligare pressning uppåt av prisnivån. Beträffande utrikeshandeln framhölls i rapporten hurusom till följd av hemmamarknadens väldiga absorptionsförmåga utrymmet för export — trots en väsentlig ökning av produktionen från krigsårens lågt nedskurna nivå — relativt starkt begränsats, medan däremot importen fortfarande låg på en relativt hög nivå. Det sålunda uppkomna stora importöverskottet betydde väl en viss avlastning av inflationstrycket inom landet. Till den del detta importöverskott icke täcktes genom andra inkomster i våra transaktioner med utlandet (i främsta rummet fraktintäkter) uppstod härigenom en minskning av våra reserver av guld och utländska valutor och alltså en kapital förtäring. En begränsning av importökningen syntes därför ofrånkomlig av hänsyn till landets valutaresurser.

13 Med hänsyn till utsikterna för år 1947 ansåg sig konjunkturinstitutet, med stöd av åtskilliga antaganden och anförda siffror, böra räkna med sannolikheten av att till stor del samma krafter komrac att göra sig gällande som under den passerade delen av eflerkrigskonjunkturen. Den utpräglade bristen på arbetskraft hade jämsides med gynnsamt vinstläge överlag inom näringslivet skapat en situation, där tendensen till starka lönestegringar bleve stor. Denna underbyggdes genom farhågor för penningvärdets fortgående försämring. Man syntes berättigad antaga en fortsatt uppgång i de nominella inkomsterna i nästan samma takt som tidigare. Vid; re räknades med en alltjämt växande konsumtionsbenägenhet men en sjunkande sparkvot. På produktivitetssidan anlogos stigande svårigheter skola möta att få fram produktivitetsförbättringar av betydelse för en utjämning av spänningen mellan varutillgång och efterfrågan. Risk finge följaktligen anses föreligga för en betydande skärjming av inflationstrycket. Enligt en verkställd, visserligen mycket ajmroximativ, kalkyl kunde efterfrågan beräknas under år 1947 komma alt öka med 2 miljarder kronor, medan den reala tillgången j)å varor och tjänster endast komine att stiga med 200 miljoner kronor. I den i 19 4 7 å r s s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n framlagda finansplanen accepterades i stort sett den bild av läget, som konjunkturinstitutet givit. Om än med reservationer beträffande de med nödvändighet osäkra antagandena om inkomstutveckling och sparande etc. erkändes institutets slutsals, nämligen att en väsentlig försämring i den samhällsekonomiska balansen kunde befaras inträda under år 1947, vara berättigad. De oroande utsikterna, vilka från olika håll underströkos under remissdebatten i riksdagen, föranledde regeringen att i n b j u d a partil e d a r n a t i l l ö v e r 1 ä g g n i n g a r, vilka togo sin början den 24 januari 1947. I en därvid av regeringen framlagd promemoria beskrevs läget sålunda: Det ekonomiska läget i Sverige präglades av en stigande spänning mellan varutillgång och efterfrågan. Att ge ett tillförlitligt mått på denna spänning läte sig icke göra, men den kunde avläsas såväl på arbetsmarknaden som i förhållandena på vissa varumarknader och inom utrikeshandeln. Om icke en väsentlig förbättring skulle inträda i försörjningen med bränslen, råvaror och andra produktionsmedel — och detta syntes tills vidare föga troligt — vore en mera betydande ökning av produktiviteten icke alt motse. En produktionsstegring i samma takt som före kriget skulle leda till en värdemässig ökning av varutillgängen med blott ungefär en halv miljard kronor. Å andra sidan tvingade hänsyn till valutaställningen till en ökning av exporten och en minskning av importen, som i förening kunde tänkas komma alt medföra en begränsning av varutillgängen inom landet, vilken helt uppvägde förbättringen av produktionen. På efterfrågesidan hade man att räkna med verkningarna av en ökning av penninginkomsterna för betydande grupper. I den mån denna icke motvägdes av ökat sparande eller, eventuellt, komine att medföra sådana förändringar i

14 övrigt, att den innefattade blott en förskjutning i inkomsternas fördelning, vore en stegring av den samlade efterfrågan att motse. Då någon mera betydande förbättring av varuförsörjningen icke kunde påräknas, komine denna efterfrågeökning att leda till en motsvarande skärpning av spänningen på m a r k n a d e n . Åtgärderna i kampen mot inflationen grupperade sig kring de tre huvudlinjerna: skydd mot den utländska prisstegringen, investeringskontroll och priskontroll. Utöver de nämnda tre linjerna måste emellertid åtgärder tillgripas för att suga upp den överflödiga köpkraften under den tidsperiod, som karakteriserades genom otillräcklig varutillgång. Den enda lösningen på längre sikt av det problem, som uppstått genom den föreliggande bristen på balans mellan köpkraft och varutillgång, vore uppenbarligen ökning av varutillgängen genom stegrad produktion och högre effektivitet. Ett försök att vinna balans genom att helt enkelt låta priserna stiga strede mot strävandena att förhindra levnadskostnadsstegring och reallönesänkning och skulle dessutom kunna vara en äventyrlig politik, eftersom prisstegring lätt ledde till spekulation i ytterligare prisstegring i stället för balans. En nödvändig linje vore i första hand, att inkomsterna icke fullt toges i bruk utan, i den omfattning som för den enskilde var möjlig, sparades. Det gällde sålunda att uppskjuta inköp, som icke vore alldeles nödvändiga och som skulle försvåra arbetet på att bevara den förefintliga prisnivån. En förutsättning vore uppenbarligen, att i rådande läge de nominella inkomsterna — efter de för tillfället och i en nära framtid aktuella justeringarnas genomförande — icke stegrades i snabbare takt än produktionsvolymen stege. Endast på detta sätt funnes förhoppning om att återvinna den jämvikt mellan köpkraft och varutillgång, som gjorde de besvärande regleringarna onödiga. De r e k o m m e n d a t i o n e r , gingo u t p å f ö l j a n d e :

som r e g e r i n g e n förelade

partiledarekonferensen,

Regeringen hade ansett viktigt att i produktionsbefrämjande syfte söka öka tillgången på arbetskraft genom att tillföra arbetsmarknaden arbetskraft, som eljest icke utnyttjades. För begränsning av efterfrågan borde underhandlingar upptagas med organisationerna inom näringslivet, vilkas medverkan vore n ö d : vändig, när det gällde att nå de enskilda konsumenterna och företagarna i syfte att vinna ökad återhållsamhet i fråga om inköp och investeringar. Detta gällde även organisationerna på kreditmarknaden, där riksbankens strävanden att vinna de olika institutionernas stöd för en restriktivare kreditgivning till handel och industri för bl. a. lagring, finansiering av olika slag av kundkrediter och nyanläggningar borde fullföljas. Det enskilda sparandet borde i lämpliga former främjas. Närmast ifrågakomme att vidare utveckla lämpliga placeringsformer för de medel som sparades till följd av den ökade återhållsamhet i fråga om omedelbara inköp, som ansetts böra med all kraft eftersträvas. I syfte att hålla tillbaka investeringarna, i den mån dessa icke vore ägnade att förbättra den samhällsekonomiska balansen, hade en fortsatt effektivisering av investeringskontrollen ansetts önskvärd. Trots de hårda nedskärningar, som redan förutsatts skola ske, borde det vara möjligt att än ytterligare hålla tillbaka nyanläggningar närmast på de områden, där någon förbättring av varuförsörjningen icke vore att motse, utan där det, såsom inom serviceverksamheten, väsentligen vore fråga om en standardförbättring. Priskontrollen borde effektiviseras, så att ökade möjligheter vunnes att förhindra kringgående därav genom upptagande av nya, ofta oekonomiska tillverk-

15 ningar eller genom illegala transaktioner. En omprövning av vissa priskalkyler hade ansetts lämplig, i syfte att förebygga en ekonomiskt icke motiverad köpkraftsökning genom stegrade vinster och uppkomsten av sådana vinstmarginaler som föranledde en överflödig varuimport. En utvidgning av gällande importkontroll hade därvid synts erforderlig. Det framhölls vidare, att den återhållsamhet, som borde iakttagas från de enskildas sida, givetvis måste prägla även det allmännas verksamhet. Anslagsprövningen och utnyttjandet av anvisade medel borde därför följa restriktiva linjer. Den begränsning av kreditgivningen till utlandet till det handelspolitiskt ofrånkomliga, som eftersträvats sedan hösten 1945, borde konsekvent fullföljas och nya eller ökade krediter sålunda komma i fråga endast när de medförde väsentliga fördelar för landets försörjning med nödvändiga varor. Ö v e r l ä g g n i n g a r n a m e d p a r t i l e d a r n a , vilka f r å n r e g e r i n g e n s sida å s y f t a d e a t t vinna s a m l i n g efter de a n g i v n a l i n j e r n a till s k y d d för p e n n i n g v ä r d e t , ledde e m e l l e r t i d icke till n å g o t r e s u l t a t och f ö r h a n d l i n g a r n a a v s l u t a d e s m e d negativ u t g å n g d e n 11 m a r s . K o r t d ä r p å , d e n 14 m a r s , vidtog r e g e r i n g e n d e n å t g ä r d s o m länge p å f o r d r a t s från r i k s b a n k e n s sida till s k y d d för v a l u t a r e s e r v e n , n ä m l i g e n en o m f a t t a n d e i m p o r t r e g l e r i n g , s o m m ö j l i g g j o r d e a t t successivt n e d b r i n g a det s t o r a i m p o r t ö v e r s k o t t e t (se sid. 192). D e n a l l m ä n n a s i t u a t i o n e n m e d h ä n s y n till s t r ä v a n d e n a a t t a v v ä r j a i n f l a t i o n s f a r a n blev föremål för d e b a t t i r i k s d a g e n d e n 19 m a r s , v a r v i d f r å n olika håll u t t a l a n den g j o r d e s till f ö r k l a r i n g av k o n f e r e n s e n s m i s s l y c k a n d e . E n i n g å e n d e g r a n s k n i n g av d e t e k o n o m i s k a läget och d e n förda e k o n o miska politiken lämnade f u l l m ä k t i g e i r i k s b a n k e n i skrivelse till K u n g l . M a j : t d e n 22 m a j 1947 i s a m b a n d m e d f u l l m ä k t i g e s s e d v a n l i g a f r a m s t ä l l n i n g o m f o r t s a t t befrielse för r i k s b a n k e n f r å n s k y l d i g h e t e n a t t inlösa s i n a s e d l a r m e d g u l d (se p r o p o s i t i o n n r 3 1 4 ) . Fullmäktige framhöllo inledningsvis, att de genomgripande och delvis mycket oroande ekonomiska konsekvenserna av kriget först nu började framträda med full klarhet. Tidigare förhoppningar om en relativt snabb återgång till normalare förhållanden hade gäckats. Situationen i Europa dominerades alltjämt av krigets efterverkningar och dessa måste med nödvändighet i stigande grad bliva kännbara även i Sverige. Ett yttre symtom på berörda utveckling utgjorde bl. a. den valutaknapphet, inför vilken Sverige ställts under vintern och våren. Utflödet av guld och valutor under året 1946 i dess helhet hade uppgått till c:a 530 milj. kronor. Beräkningar angående betalningsbalansen i övrigt för 194(5 hade givit till resultat ett minussaldo av c:a 600 milj. kronor. Häri ingick ett underskott i handelsbalansen på omkring 840 milj. kronor mot ett överskott för exporten år 1945 om 674 milj. kronor. Underskottet för kapitalrörelserna upptogs till 235 milj. kronor, medan överskotten av fraktinkomster m. m. beräknats till allenast 475 milj. kronor. En omstridd punkt vore den inverkan den i juli 1946 av prispolitiska skäl vidtagna apprecieringen av den svenska kronan med c:a 14 procent (se sid. 325) utövat på importstegringen. Fullmäktige förklarade som sin åsikt, att apprecieringen icke kunde antagas i och för sig ha haft ett inflytande på import- resp. exportvolymen av en omfattning, som i nämnvärd grad bidragit till den ogynnsamma valutautvecklingen under år 1946. Den svenska importen nådde redan mot slutet av våren detta år en förhållandevis mycket hög nivå, som senare

16 stabiliserades under avsevärd tid framåt. En ny importökning framträdde först vid slutet av året och förklarades då väsentligen av det normala säsonginflytandet samt köp förorsakade dels av rykten om en depreciering av kronan, dels av förmodanden om en blivande importrcglcring. Sammanfattningsvis anförde fullmäktige till förklaring av Sveriges iråkade ogynnsamma valutapolitiska läge följande: Sverige stode sedan gammalt i finansiellt hänseende mellan det område som nu hade hårda valutor och områdena med svaga valutor; landet hade sålunda normalt ett importöverskott i förhållande till förstnämnda område och ett exportöverskott i förhållande till områden med svaga valutor. Den ogynnsamma produktions- och exportutvecklingen för flertalet länder i Europa i förening med den starka expansionen av det amerikanska näringslivet hade lett till och kunde beräknas fortsättningsvis medföra en accentuering av den nyssnämnda mellanställningen. Parallellt med den stigande spänningen mellan produktions- och exportutvecklingen i Europa resp. de transatlantiska områdena hade utvecklat sig en splittring i det internationella valutasystemet, som dels föranlett en svensk kreditgivning till de europeiska marknaderna, dels omöjliggjort fri disposition av inkomster från dessa m a r k n a d e r för betalning av importöverskottet från hårdvalutaområdena. Otillräcklig försörjning med fossilt bränsle i förening med stigande inhemsk förbrukning av skogsprodukter även för annat än bränsleändamål hade kraftigt begränsat möjligheterna att återställa exporten av sådana produkter till dess förkrigsvolymer. Å andra sidan hade den växande spänningen mellan köpkraft och efterfrågan inom landet i förening med den uppladdning av imporlvarubehoven, som krigsavspärrningen medfört, vid stigande importmöjligheter tenderat att snabbt återställa importens förkrigsvolym. Beträffande kreditgivningen till utlandet, vilken i olika sammanhang angivits såsom en för utvecklingen av vår valutaställning ödesdiger omständighet, påpekade fullmäktige, att Sverige under de första efterkrigsåren knappast haft något alternativ härtill. Det framhölls, att Sverige och Schweiz i ifrågavarande hänseende intoge en mycket olikartad ställning. Schweiz' export avsåge färdigfabrikat — i stor utsträckning konsumtionsvaror av tämligen lyxartad karaktär — med en relativt vid marknad utan hårt bunden geografisk fördelning. Sveriges viktigaste exportvaror däremot utgjordes av råvaror och halvfabrikat med rätt bunden geografisk fördelning och av sådan allmän ekonomisk betydelse, alt exportinriktningen i hög grad måste influeras av hänsyn till de allmänna europeiska återuppbyggnadsproblemen. En avsevärd initialbelastning av våra valutatillgångar skulle endast kunnat undvikas under förutsättning av en ur olika synpunkter på något längre sikt ohållbar exportpolitik. Å andra sidan hade valutautvecklingen under den kritiska perioden icke i väsentlig utsträckning influerats av utbetalning på de äldre kreditavtalen och överhuvud tagel icke hunnit påverkas av de senare träffade kredilavtalen (med England, Polen och Sovjetunionen). Förklaringen till att de svårigheter, som med nödvändighet måste följa av förut angivna omständigheter, med sådan styrka började framträda just under senare delen av år 1946 syntes i första hand vara, att den överskottsköpkraft som uppkommit under kriget och som erhållit en ytterligare, betydande påspädning under efterkrigstiden snabbt aktiverats, i den mån möjligheter öppnats att åter erhålla varor av tillfredsställande kvalitet. Vissa psykologiska moment hade medverkat till denna utveckling, såsom en allmän önskan att återställa levnadsstandarden, en strävan att återställa en viss personlig reserv av konsumtionskapitalvaror och det genom en intensiv reklam stimulerade intresset för en rad

nya varor. På basis av denna förstärkta efterfrågan inom landet och under trycket av stigande oro såväl för en depreciering som för importreglering och för ytterligare prisstegringar utom landet hade importörerna i betydande grad försökt att täcka sig för kommande behov — och lyckats därmed, när Förenta staternas produktionskapacitet under 1946 ånyo börjat nå förkrigstidens siffror. Otvivelaktigt hade importen därvid i vissa fall gått till allvarliga överdrifter. Under de fyra första månaderna av 1947 hade valutareserven sjunkit med ytterligare 860 milj. kronor. Riksbankens sammanlagda behållning av valutor understeg därför vid utgången av april 1 200 milj. kronor. Takten i valutautflödet vore alltjämt mycket hög och någon förbättring på grund av den i mitten av mars genomförda importregleringen hade ännu icke framträtt. Utflödet av valutor hade dock sannolikt varit betydligt större, om denna reglering ej genomförts. Sedan härefter anförts åtskilliga omständigheter, som påverkade det just aktuella valutaläget och läget på kapitalmarknaden, framlade fullmäktige ett program för den ekonomiska politikens inriktning, innefattande åtgärder, vilka kunde anses ägnade att samtidigt skydda penningvärdet och övervinna bristen på balans i Sveriges internationella finansförbindelser. Man måste för detta syfte målmedvetet inrikta sig på att begränsa köpkraften och öka varutillgängen. Särskild vikt lades vid att främja en ökning av exportkvoten genom en reduktion av den inhemska förbrukningen. Viktigt vore även att i stigande utsträckning orientera exportindustrien över mot länder och marknader, som även ur valutasynpunkt nu vore av intresse. Framställda förmodanden, att en korrigering såväl av den inre balansen som av betalningsförhållandena skulle kunna ernås genom en depreciering av valutan, avböjdes såsom ogrundade. Likaledes avvisades på anförda skäl tanken på räntehöjning, ett medel som eljest bort synas naturligt för att begränsa en med hänsyn till föreliggande förhållanden alltför stor investeringsverksamhet och främja sparandet. (Se i övrigt sid. 328.) Redan under våren och sedermera under hösten 1946 hade starka röster, framför allt i riksdagen, höjts för att representanter för olika folk- och intressegrupper måtte sammankallas till överläggning rörande de åtgärder och framför allt de ömsesidiga offer och medgivanden som krävdes för att verkligen komma till rätta med den av alla erkända »bristande balansen i samhällsekonomien» och undanröja den allmänt insedda inflationsfaran. Regeringen hade emellertid varje gång avböjt de framställda kraven. Finansministern angav i ett uttalande i riksdagens andra kammare den 3 december 1946 skälen till denna vägran sålunda, att man icke utan vidare kunde föra samman olika parter till ett allvarligt meningsbyte om deras intressen, när det var frågan om att man på olika håll skulle jämka på sina krav. Man finge dem icke till det, förrän de stode i en allvarlig situation, i ett a k u t läge, där valet gällde att antingen göra sådana jämkningar eller att eventuellt råka i konflikt eller att motse en för hela landet olycklig utveckling. Enligt finansministerns emfatiskt uttalade mening vore tidpunkten för en konferens av angivet slag inne först då parterna på arbetsmarknaden kommit till den punkt, där de vore villiga att klart och tydligt resonera om vilka eftergifter de ville göra för att hjälpas åt att förebygga en ny prisstegring. 2

18 De överläggningar med partiledarna i riksdagen, vilka sedermera efter regeringens inbjudan ägde rum i januari—mars 1947, voro ämnade som i viss m å n en ersättning för den efterlysta »rundabordskonferensen». Som förut nämnts lyckades det därvid ej att ernå enighet om ett allmänt, djupgående handlingsprogram. Först i början av maj 1947, sedan läget ytterligare tillspetsats, fann regeringen lämpligt att inbjuda till en konferens av förut åsyftad, mera omfattande karaktär. Därvid tillkallades i främsta rummet representanter för näringslivets och arbetsmarknadens ledande organisationer, däremot icke representanter för de politiska partierna. Liksom fallet var med den konferens av likartat slag, som sammanträdde hösten 1942 (se del IV sid. 215 ff.), var det regeringens syfte att hos de olika intressegrupperna vinna stöd i sin strävan att motverka en inflationistisk utveckling, och överläggningarna togo följaktligen sikte på det ekonomiska läget i dess helhet. Även denna gång (men i motsats till vad fallet var år 1942) slutade förhandlingarna (den 12 juni 1947) utan att något resultat framkom i form av ett samlande, enhälligt omfattat handlingsprogram. Från regeringens sida utfärdades efter konferensens avslutning en kommuniké av följande innehåll: »En ökning av produktionen är i längden, om en prisstegring skall undvikas, enda vägen att fylla ut klyftan mellan varumängd och penninginkomster. Detta kan vid full sysselsättning endast åstadkommas genom att de produktiva krafterna inriktas på ett sätt som ger största samlade resultat. För närvarande utgör bristen på arbetskraft inom vissa viktiga områden ett hinder för en produktionsökning, som blott kan övervinnas genom att arbetare övergå till dessa områden. Detta kan endast ske på frivillighetens väg. Regeringen räknar med fackföreningsrörelsens medverkan i den upplysningsverksamhet som är behövlig. Ett tillskott i arbetskraft kan fås genom en ytterligare begränsning av utbildningstiden för värnpliktiga samt genom att repetitions- och efterutbildningsövningarna för 1947 och 1948 i huvudsak inställas. Ett visst mindre bidrag till att lösa dessa problem kan fås genom inflyttning av utländsk arbetskraft. En förskjutning av produktionen från oumbärliga, billigare varor till umbärliga, dyrare varor har kunnat konstaleras. Förhandlingar skola tagas upp med industrien för att genom överenskommelser ge produktionen en inriktning, som bättre stämmer med allmänna intressen. Jämkningar i prisrelationerna kunna härvid i vissa fall vara oundvikliga. Där så är möjligt och lämpligt kan en reglering av råvarutilldelningen även användas. Importen regleras så, att den knappa tillgången på vissa främmande valutor utnyttjas till största möjliga gagn för vårt näringsliv. Den jämvikt i betalningsbalansen, som är ett nödvändigt första mål för vår valutapolitik, kräver en sådan inriktning av vår produktion och en sådan begränsning av den inhemska förbrukningen, att exporten når den behövliga omfattningen. Den plan, som ligger till grund för regleringen av investeringsverksamheten och som innebär en kraftig minskning, jämfört med 1946, måste på grund av materialsituationen reduceras med ytterligare en fjärdedel. En inskränkning är nödvändig över hela linjen och viss nedskärning av bostadsbyggandet kan därför ej undvikas. Största försiktighet skall iakttas i fråga om offentliga investeringar. Samma principer skola vara vägledande för investeringsbudgeten för 1948.

19 Ett överskott i budgeten bör i nuvarande situation eftersträvas. För 1947/48 beräknas ett överskott på omkring 200 milj. kronor uppstå. Åtgärder skola vidtas för att genom besparingar i fråga om statens utgifter öka detta överskott. Försvarskostnaderna skola nedbringas genom begränsningar i repetitions- och eiterutbildningsövningarna samt utbildningstiden för värnpliktiga. Särskild återhållsamhet kommer vidare att iakttas såvitt avser materielanskaffning. Vid uppgörandet av budgeten för 1948/49 skall största försiktighet iakttas i fråga om statens utgifter. Förberedelser skola vidtas för att, om så visar sig erforderligt, vid 1948 års riksdag framlägga förslag rörande skatter på umbärliga varor och tjänster. Vissa planerade nya reformer, vilka skulle medföra ökade statsutgifter under budgetåret 1948/49, skola tills vidare uppskjutas. De stora sociala reformerna, såsom folkpensioneringen och barnbidragen, skola däremot genomföras. Det är av största betydelse, att hela folket lämnar sin medverkan till en framgångsrik stabiliscringspolitik genom återhållsamhet i konsumtionen och ökat sparande. Härmed åsyftas en frivillig begränsning av efterfrågan på varor och tjänster, varigenom trycket på arbetsmarknad och råvarutillgång skulle kunna lättas. Ett nytt premieobligationslån kommer att emitteras. Regeringen kommer att söka folkrörelsernas medverkan i en omfattande kampanj för ökat sparande. De åtgärder som regeringen avser att genomföra komma att underlätta för priskontrollen att hålla prisstegringar tillbaka och att genomföra prissänkningar. Den nya prisregleringslagen ger dessutom priskontrollnämnden vidgade befogenheter att göra kontrollen mera effektiv. Alla möjligheter till prissänkningar skola tillvaratas, bl. a. genom att övernormala företagsvinster utnyttjas för detta ändamål. Om dessa åtgärder skola leda till jämvikt i vår ekonomi, får spänningen mellan varutillgång och inkomster icke ökas genom en fortgående stegring av penninginkomsterna. En dylik stegring kan icke åstadkommas, förrän en förbättring av produktionen lämnar utrymme härför. Det beslut till prissättning på jordbrukets produkter, som fattats av regeringen, innebär en stabilisering av jordbrukets inkomster för skördeåret 1947/48. Förberedande åtgärder komma att vidtas för att hindra ökade utdelningar ur 1947 års bolagsvinster. Under dessa förutsättningar räknar regeringen på att löntagarna liksom andra samhällsgrupper genom återhållsamhet i fråga om nya inkomstkrav skola medverka i strävandet att bevara penningvärdet och realinkomsterna.» K o r t d ä r e f t e r offentliggjorde k o m m i t t e r a d e för de i k o n f e r e n s e n delt a g a n d e n ä r i n g s o r g a n i s a t i o n e r n a ett u t t a l a n d e , v a r i dessa p r e c i s e r a d e sin u p p f a t t n i n g av läget och o r s a k e r n a till a t t o r g a n i s a t i o n e r n a icke a n s e t t sig k u n n a a n s l u t a sig till d e t av r e g e r i n g e n f r a m l a g d a p r o g r a m m e t . A k t s t y c k e t i fråga i n l e d d e s m e d e n i t ä m l i g e n m ö r k a f ä r g e r h å l l e n bes k r i v n i n g a v det a k t u e l l a läget. Vårt land vore, sades det, sedan någon tid tillbaka inne i en utveckling, som kännetecknades av en allt starkare spänning mellan å ena sidan en knapp varutillgång och å andra sidan ökade inkomster i penningar räknat. Näringslivets produktionsförmåga påverkades i oförmånlig riktning bl. a. av en brist på arbetskraft och en starkt ökad omflyttning av den befintliga arbetskraften. De rikligare inkomsterna hos den stora allmänheten sparades av allt att döma endast i ringa omfattning. De användes i stället i främsta rummet för att öka efterfrågan på konsumtionsvaror och bostäder. Jämsides härmed strävade företagen efter att lägga ned egna eller lånade medel i nybyggnader och maskiner. Samtidigt ökades

20 efterfrågan på investeringsvaror från statens sida, därtill i stor utsträckning för improduktiva ändamål. Genom alla dessa var för sig starka krafter hade samhällsekonomien kommit ur jämvikt. Vad angingc kapitalmarknaden hade denna utveckling befordrats av statsmakternas och de penningvårdande myndigheternas underlåtenhet att vidta allmänt verkande åtgärder i syfte att framkalla en åtstramning. Räntorna hade behållits vid den låga nivå som tidigare varit naturlig, men som nu var ägnad att uppmuntra till onödiga investeringar. Och den allmänna penningtillgången hade ytterligare ökats genom omfattande uppköp av statspapper från riksbankens sida. I samma riktning verkade de ständigt ökande statsutgifterna för ändamål som, hur önskvärda de än vore, innebure en stimulans till ökad konsumtion. Den ökade efterfrågan på varor hade drivit fram forcerade inköp från utlandet, i vilka konsumtionsvarorna intagit en vida större plats än tidigare. Följden hade blivit ett mycket betydande importöverskott. Betalningen härav tillika med de stora statskrediterna till utlandet hade hårt tärt på våra reserver av guld och främmande valutor. Dessa vore nu nere under en miljard kronor, vilket vore en oroväckande låg nivå, särskilt som en avsevärd del av dem blott hade begränsad användbarhet. Och alltjämt påginge valutautflödet. Den av regeringen i mars genomförda importregleringen hade hittills knappast kunnat verka. Den måste emellertid snart nog medföra en ytterligare försämring av varuförsörjningen och därmed en ökad spänning mellan efterfrågan och varutillgång med ökat tryck i prishöjande riktning som följd. Vårt försämrade valutaläge inverkade också menligt på vårt förhandlingsläge ute i världen genom att våra möjligheter att köpa där det ställde sig förmånligast begränsades. Valutaknappheten komme slutligen att vid en inträffande lågkonjunktur begränsa våra möjligheter att från utlandet köpa de råvaror m. m., som då fordrades för att hålla sysselsättningen uppe. I nu rådande situation kunde man ej räkna med att enbart genom priskontrollerande åtgärder hålla prisnivån nere; därtill hade spänningen mellan köpkraft och varutillgång blivit alltför stark, lifter hand som trycket förstärktes, komme arbetskraften att i ännu större omfattning än som redan nu vore fallet söka sig över från produktionen av de viktigare, priskontrollerade förnödenheterna till annan produktion och sysselsättning, som vore mera lönande och därmed gåve större möjligheter att betala högre löner. Enbart en vädjan om frivillig återhållsamhet i detta hänseende kunde icke väntas lämna tillräckligt resultat. De förhållanden som sålunda kännetecknade vårt lands nuvarande ekonomiska läge gåve anledning till allvarliga bekymmer och stark oro för framtiden. Genomgripande och snabbt verkande åtgärder vore oundgängliga, om icke det redan bekymmersamma läget skulle bli ödesdigert för vårt folks levnadsstandard. Det av regeringen framlagda programmet för inflationens bekämpande innefattade enligt organisationernas mening icke tillräckligt kraftigt verkande åtgärder och komme i längden icke till rätta med problemet. Den enda effektiva och omedelbart verkande åtgärd, som av regeringen föreslagits, vore minskningen av investeringsverksamheten. Under överläggningarnas gång hade emellertid från näringslivets sida med skärpa understrukits, att det rådande allvarliga läget icke kunde bemästras annat än genom en serie av jämsides verkande åtgärder, vilka insattes såvitt möjligt över hela det ekonomiska fältet. För att åstadkomma den nödvändiga minskningen i efterfrågan på varor måste ett ökat sparande oundgängligen åstadkommas. Men detta kunde icke ske endast genom vädjanden om frivilligt sparande. Härför fordrades dessutom, att åtgärder

21 vidtoges, som komme sparandet att framstå som värdefullt och nyttigt för individen. Sparandet förutsatte sålunda, att tilltron till ett fast penningvärde upprätlhöllcs och förstärktes hos den stora allmänheten. En överbalansering av budgeten framstode som en naturlig åtgärd under rådande högkonjunktur. Men för att bli av någon väsentlig verkan i inflationshindrande riktning måste överbalanseringen bli avsevärt mycket större än vad regeringen i sitt program räknat med. Överbalanseringen måste åstadkommas både genom ökade statsinkomster och minskade statsutgifter. En sådan kraftigt verkande överbalansering förutsatte, att det framlagda skatteförslaget (se sid. 338) jämkades eller förskötes i liden och att allmänt verkande konsumtionsskatter i någon form infördes. Såsom i regeringsprogrammet framhölls, måste en begränsning av investeringsverksamheten ske. Denna måste bli kraftigare än som där angivits. Men framför allt måste tillses, att begränsningarna i främsta rummet drabbade improduktiva investeringar och icke sådana som verkade arbetskraftsbesparande och produktionsfrämjande. Att bostadsbyggnadsprogrammet på den grund måste i väsentlig mån förskjutas vore beklagligt men icke desto mindre nödvändigt. Jämsides med den direkta begränsningen av investeringarna måste en sådan begränsning indirekt främjas genom åtstramning på penningmarkaden, därvid i första hand en räntehöjning borde ifrägakomma. En väsentlig faktor för produktionsutvecklingen vore skattepolitiken. Beskattningen borde utformas på ett sätt som icke vore ägnat att hämma företagsamheten och arbetsviljan. Även sparviljan vore på samma sätt beroende av skattepolitiken. De sålunda förordade åtgärderna upphures av det gemensamma syftet att undvika en allt fullständigare utbyggnad av den statliga reglerings- och kontrollapparaten. Denna droge redan nu personal och material i en omfattning, som i tider av knapphet på bäggedera vore synnerligen oläglig. Ett ytterligare ianspråktagande av arbetskraft och nyttigheter för dylikt improduktivt arbete måste i största möjliga grad undvikas. En förutsättning för att åtgärderna skulle få önskad effekt vore slutligen, att en stabilisering av såväl löner som andra inkomster komme till stånd. Åtgärderna vore emellertid i sig själva ägnade att bana väg för en sådan stabilisering genom den allmänna lättnad de skulle åstadkomma i fråga om det inflatoriska trycket. De riktlinjer, som regeringen för sin del framlagt för inflationsbekämpandet, skilde sig i betydelsefulla hänseenden från vad organisationerna förordat. De täckte allenast en liten del av fallet. Särskilt betänkligt vore, att regeringsprogrammet i alltför ringa grad omfattade allmänt verkande åtgärder. Förutom till allmänna vädjanden av olika slag syntes regeringen huvudsakligen lita till fortsatta och skärpta regleringsåtgärder, vilka måste leda till en ytterligare utbyggnad av kris- och kontrollapparaten, fördyra produktion och handel samt betunga den enskilde. Vårt lands allmänna ekonomiska läge vore nu sådant, att väsentligt mera effektiva åtgärder vore av nöden än de som regeringen enligt sin deklaration syntes vara beredd att genomföra. Det svenska näringslivet hade aldrig vägrat sitt deltagande i ett samarbete med statsmakterna på saklig grund till landets bästa och i all synnerhet icke då ett allvarligt läge krävt en särskild anspänning av nationens krafter. Beredvilligheten till ett sådant samarbete vore förvisso alltjämt för handen. Men till utvidgade regleringar och kontrollåtgärder, vilka aldrig kunde angripa det onda vid roten, kunde näringslivet icke lämna sitt godkännande.

2. Beredskapslagstiftning och annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogande över egendom. Genom lag den 21 mars 1947 (nr 98) gavs allmäna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1948. Till samma tidpunkt förlängdes även giltigheten av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613). Vid framläggande av proposition i ärendet (1947 nr 42) yttrade folkhushållningsministern: »Förbättringen av det allmänna försörjningsläget i riket har visserligen under det senaste året fortskridit, dock icke i den grad som man tidigare hoppats. På åtskilliga för folkförsörjningen betydelsefulla förnödenheter föreligger alltjämt knapphet, vilken i viktiga hänseenden säkerligen kommer att bestå även efter den 30 juni 1947 under tid, som för närvarande icke kan beräknas. Det synes därför nödvändigt att jämväl efter sistnämnda dag bibehålla vissa på allmänna förfogandelagens bestämmelser grundade beslag och därmed sammanhängande regleringar. Behov av lagen kommer alltså att föreligga ännu någon tid .. .» Lagen med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar, vars giltighet utlöpte den 30 juni 1947, prolongerades icke. Moratorielagstiftning. Den i lagen den 4 juni 1943 (nr 274) stadgade förlängda giltighetstiden för rönte- och utdelningskuponger utsträcktes genom lag den 14 mars 1947 (nr 115) t. o. m. den 30 juni 1948. Även giltighetstiden för lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i sårskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs samt det på denna lag grundade förordnandet angående förlängd tid för lyftande av utdelning i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs utsträcktes till utgången av juni 1948. Som skäl till förlängning av giltighetstiden för nyssnämnda författningar hänvisade föredragande statsrådet (i proposition 1947 nr 34) till att kommunikationerna med främmande länder ännu icke återupptagits i full utsträckning samt att i utlandet bosatta fordringsägare till följd av andra av kriget föranledda förhållanden kunde antagas i många fall alltjämt vara urståndsatta att inom utsatt tid vidtaga åtgärder till bevakande av sin rätt.

23 Patentlagstiftningen. Genom kungörelser den 14 september 1946 (nr 598 och 599) samt den 25 april 1947 (nr 148) förordnade Kungl. Maj :t om tillämpning i viss utsträckning i förhållande till dels Ungern, dels Belgien, dels Förenta staterna av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara. (Dylika föreskrifter hade tidigare gällt i förhållande till Ungern och Belgien men upphört.) I förhållande till Norge förlängdes tillämpningen av lagens bestämmelser genom kungörelse den 29 november 1946 (nr 723) till utgången av juni 1947. Rörande förlängning av nämnda lags giltighetstid t. o. m. den 30 juni 1948 framlade Kungl. Maj :t proposition till 1947 års riksdag, nr 35. Innan denna hunnit att av riksdagen behandlas avlät emellertid Kungl. Maj:t en ny proposition till riksdagen, nr 292, angående patentlagstiftningen, vilken föranledde återkallande av förutnämnda proposition nr 35. I den nya propositionen meddelades, att i februari 1947 i Neuchåtel i Schweiz hållits en internationell konferens i syfte att nå en enhetlig reglering av vissa spörsmål på det industriella rättsskyddets område, vilka föranletts av det andra världskriget. Konferensen hade sammankallats av den internationella unionen i Bern till skydd för den industriella äganderätten, centralorgan för den mellan Sverige och de flesta andra kulturländer bestående internationella unionen i delta syfte (den s. k. Parisunionen eller patentunionen). Som resultat av förhandlingarna hade den 8 februari 1947 mellan vissa av staterna slutits en överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter pä den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget, jämte tillhörande slutprotokoll och tilläggsslutprotokoll, överenskommelsen hade för Sveriges del undertecknats den 1 mars 1947 under förbehåll om ratifikation av Kungl. Maj:t ined riksdagens samtycke. Enligt överenskommelsen förbundo sig de fördragsslutande länderna att medgiva vissa förmåner för innehavare av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, överenskommelsen avsåg ej endast patent utan även mönster och varumärken. Art. 1 i överenskommelsen rörde prioritetstid, d. v. s. den tid under vilken den som sökt skydd i ett till Parisunionen hörande land åtnjöte skydd i de andra unionsländerna mot nyhetshinder och andra ansökningar. Denna tid, som i Sverige är tolv månader för patent samt sex eller fyra månader för mönster och varumärken, skulle enligt överenskommelsen förlängas till den 31 december 1917, om den ej gått till ända den 3 september 1939 eller om den uppstått därefter. Art. 2 innebar i huvudsak, att det skulle ges en allmän rätt att senast den 30 juni 1948 erlägga avgift eller eljest uppfylla föreskrift, vars iakttagande erfordrades för att förvärva eller bevara skyddsrätt och normalt skulle skett den 3 september 1939 eller senare. För svenskt vidkommande finge detta främst den betydelsen, att i nämnda fall återställande skulle ske av ansökningar och skyddsrätter, som gått förlorade. Art. 5 betydde ur svensk synpunkt framför allt, att tiden 3 september 1939 -

30 juni 1947 ej finge räknas med, då det gällde att fastställa, om patenthavarcs underlåtenhet att utöva uppfinning skulle medföra, att tvångslicens kunde beviljas. Vidare innebar artikeln, att patent efter överenskommelsens ikraftträdande överhuvud laget ej kunde drabbas av tvångslicenspåföljd före den 30 juni 1949. Art. 6 behandlade skyddet för godtroende tredje man. Det uttalades i första stycket att, om han börjat utövning under tiden 3 september 1939—31 december 1946, han fick fortsätta utövningen, därvid i fråga om villkoren hänvisades till varje lands interna lagstiftning. Andra stycket gav en motsvarande utövningsrätt åt den som under tiden 3 september 1939—31 december 1945 sökt patent å uppfinning, därest denne på grund av krigsförhållandena hindrats att igångsätta en utövning. I propositionen nr 292 framhölls, att de förmåner som genom den träffade överenskommelsen bereddes patenthavare och patentsökande voro i viss mån mera vidslräckla än de förmåner som kunde beviljas med stöd av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. och, framför allt, än de som medgivits i de med stöd av lagen utfärdade tillämpningskungörelserna. Det uttalades vidare, att de regler av internationellt privaträttslig natur, vilka Sverige genom anslutning till överenskommelsen förbunde sig att tilllämpa, lämpligen borde införlivas med den interna svenska rätten genom deras upptagande i en särskild lag. Denna borde emellertid kunna utgöra grundval för tillämpningsbestämmelser även i förhållande till stater, som stodo utanför överenskommelsen. Med hänsyn härtill borde åt lagen givas en allmängiltig karaktär. I lagen borde även upptagas erforderliga bestämmelser i de frågor, vilkas lösning i överenskommelsen överlämnats åt den interna rätten. Från nu angivna utgångspunkter hade utarbetats förslag till lag i ärendet, vilken i propositionen förelades riksdagen. Sedan riksdagen med bifall till propositionen godkänt den omförmälda internationella överenskommelsen samt antagit lagförslaget, utfärdades den 20 juni 1947 lag (nr 261) om återställande i vissa fall av rått till patent, mönster eller varumärke m. m., vilken trädde i kraft den 1 juli 1947. Samma dag utfärdades kungörelse (nr 301) om lagens tillämpning i förhållande till Amerikas förenta stater. Samtidigt med nyssnämnda lags ikraftträdande upphörde giltigheten av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. Den lag angående uppfinningar av betydelse får rikets försvar eller folkförsörjningcn m. m., vilken utfärdats den 30 juni 1942 (nr 550) och vari meddelats åtskilliga stadganden avsedda att tillvarataga det allmännas intresse av att kunna utnyttja eller hemlighålla försvarsuppfinningar ävensom härmed jämförliga förfaranden och anordningar av teknisk natur, valen fullmaktslag av provisorisk natur, vars tillkomst motiverats av rådande krigsförhållanden (se del III sid. 228). Ursprungligen gällande t. o. ni. den 30 juni 1943, hade den i flera repriser erhållit förlängd giltighet, senast

it. o. m. 30 juni 1947. För granskning av patentansökningar med hänsyn [till uppfinningarnas betydelse i angivna hänseenden hade tillsatts en särskild granskningsnämnd. I skrivelse den 29 oktober 1945 hade berörda granskningsnäinnd hemställt om utredning huruvida icke även under fredliga förhållanden erfordrades en lagstiftning av liknande innehåll. I anledning härav föranstaltade chefen för justitiedepartementet om en utredning, vilken lades till grund lör pro]>osition i ämnet till 1946 års riksdag vid dess höstsession, nr 342. I propositionen framhöll justitieministern, att staten uppenbarligen ej endast under ofredstider utan även eljest hade intresse av att på ett tidigt stadium få Kännedom om och kunna utnyttja tekniska nyskapelser på försvarets område. Likaså vore det av vikt att jämväl under fredstid kunna trygga hemlighållandet av dylika nyskapelser, så att de ej komme främmande makt till godo. Särskilt med hänsyn till den senaste lidens utveckling på det krigstekniska området syntes det ej tillrådligt att för framtiden helt släppa möjligheten för det allmänna att utöva viss kontroll på detta område. Från angivna synpunkter vore sålunda en lagstiftning i ämnet önskvärd såsom ett led i den beredskap, som även efter världskrigets upphörande måste upprätthållas till skydd för rikets säkerhet. Å andra sidan finge icke bortses från att dylik lagstiftning kunde medföra vissa inskränkningar i det tekniska och ekonomiska livets rörelsefrihet. Olägenheterna härav kunde emellertid icke anses så betydande, att de borde utgöra hinder mot lagbestämmelser i ämnet. Erfarenheterna från den gällande lagens giltighetstid syntes även bestyrka, att en kontrollagstiftning icke behövde medföra mer allvarliga olägenheter av antydd art.

(

Det förslag till ny lag i ämnet, som framlades i propositionen, var utarbetat med det syftet, att de under kriget stadgade inskränkningarna i den fria förfoganderätten över uppfinningar endast skulle bibehållas i den mån de måste anses erforderliga även under normala förhållanden, och det innehöll fördenskull åtskilliga lättnader i jämförelse med gällande lag. FörslaIget antogs av riksdagen, varefter lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret, avsedd att ersätta 1942 års lag, utfär'dades den 29 november 1946 (nr 722) att gälla fr. o. m. den 1 januari 1947. Då lagstiftningen utgjorde en nyhet för normala förhållanden, begränsades dess giltighet till tre år. Tillämpningskungörelse till den nya lagen utfärdades den 6 december 1946 (nr 764) jämte kungörelse s. d. (nr 765) angående vad som i lagen skulle förstås med krigsmateriel. Den nya lagen omfattade jämlikt den ändrade rubriken endast försvarsuppfinningar, enär särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för folk försörj ningen syntes kunna undvaras under fredstid. Den i den tidigare lagen stadgade plikten för företag och anställda att lämna upplysningar angående av dem kända ii]>j}finningar berörande företagets verksamhetsområde hade även uteslutits. (Dessa stadganden hade icke i något fall behövt tillämpas under den förra lagens giltighetstid.) Däremot innehöll även den nya lagen bestämmelser om hemlighållande av uppfinningar avseende krigsmateriel samt om expropriation av uppfinningar och hem-

ligt patent. Lagen innehöll i övrigt vissa modifikationer av förut gällande bestämmelser i syfte att mildra olägenheterna för näringslivet. Tillämpningskungörelsen innehöll bl. a. en bestämmelse, att granskningsnämnden skulle inom tre år från det hemligt patent meddelats pröva, huruvida uppfinningen vore av sådan betydelse för försvaret, att patentet alltjämt borde hemlighållas, samt, om hemlighållande ej funnes erforderligt, underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Statsförvaltningen vid krig eller krigsfara. Lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och råttegången vid krig eller krigsfara m. m. hade jämlikt beslut vid 1946 års riksdag förlänats giltighet till utgången av juni 1947. Genom kungörelse den 17 maj 1946 (nr 200) inskränktes emellertid fr. o. m. den 1 juli s. å. lagens tillämpning till att gälla endast vad som stadgades i dess 11 §, vilken gav möjlighet till förlängning av vissa legala frister. I proposition nr 31 till 1947 års riksdag föreslogs, att lagens giltighetstid skulle utsträckas ytterligare ett år. Föredragande statsrådet anförde, att även om kommunikationerna med främmande länder sedan föregående år förbättrats syntes läget dock alltjämt vara sådant, att behov av ifrågavarande lag förelåge. Därvid borde tagas i betraktande, att stora befolkningsgrupper i Europa till följd av kriget alltjämt befunne sig under sådana levnadsförhållanden, att bevakandet av rättsliga angelägenheter i ett främmande land ofta måst anstå. Enligt riksdagens beslut förlängdes lagens giltighet genom lag den 14 mars 1947 (nr 112) t. o. m. den 30 juni 1948. Kungörelsen angående inskränkning av lagens tillämpning fortfor att gälla.

Krafthushållningen. Beträffande lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas föreskrevs genom lag den 16 maj 1947 (nr 199) förlängning av giltighetstiden t. o. m. den 30 juni 1948 i enlighet med vad som föreslagits i proposition nr 158. Från vattenfallsstyrelsen hade uttalats önskemålet, att lagbestämmelserna om reglering av elektrisk kraft måtte förlängas på tre år. Under så lång tid kunde nämligen kraftsituationen tänkas bli kritisk på grund av bristen på maskinell utrustning. Förhållandena komme härvidlag att förändras först genom det tillskott av nya anläggningar, som beräknades bli färdiga att tagas i bruk den 1 oktober 1950. Bränslekommissionen delade vattenfallsstyrelsens uppfattning att beredskapsbestämmelser i fråga om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft komme att bli erforderliga under de närmaste tre åren. I fråga om det framtida behovet av reglering av gasförbrukningen hade bränslekommissionen framhållit, att importen av för gasframställning lämpliga kol ännu icke nått den stabilitet, att gasransonering med säkerhet kunde bedömas icke bli nödvändig under det kommande bränsleåret.

27 Föredragande statsrådet yttrade i ovannämnda proposition, att man måste utgå från att behov av tillämpning av ifrågavarande lag komme att föreligga jämväl efter den 30 juni 1947. Lagens giltighetstid borde därför förlängas, dock ej för mer än ett år. Arbetsmarknaden. I enlighet med beslut vid 1946 års riksdag hade lagen om tjänsteplikt den 30 december 1939 (nr 934) förlänats giltighet till utgången av juni 1947. Detta hade skett med hänsyn till stadgandena i lagens 2 kap., varigenom rättsligt stöd vunnits för det fortfarande bestående, provisoriska förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen. På grundval av verkställd utredning angående arbetsförmedlingsorganisationen framlade Kungl. Maj :t i proposition nr 239 till 1947 års riksdag förslag angående definitivt för| statligande av den offentliga arbetsförmedlingen fr. o. m. den 1 januari 1948. Ett godkännande av detta förslag komme att onödiggöra fortsatt giltighet från sistnämnda dag av 2 kap. tjänstepliktslagen. I proposition nr 277 föreslog Kungl. Maj:t, att lagen skulle fortfara att gälla till 1947 års slut, vilket ock blev riksdagens beslut. Lag härom utfärdades den 30 juni 1947 (nr 364). Angående den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation se sid. 38. Byggnads- och bostadsväsendet. Den reglering av byggnadsverksamheten, som ansetts erforderlig med hänsyn till knappheten på byggnadsmaterial och arbetskraft, hade under de senaste åren grundats på lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete, vilken successivt förlängts att gälla till utgången av j u n i 1947. I proposition till 1947 års riksdag, nr 63, framhölls, att förhållandena alltjämt voro och kunde förväntas förbliva sådana, att en fortsatt tillämpning av nämnda lag finge anses ofrånkomlig. Härvid hänvisades till det i årets statsverksproposition intagna utkastet till allmän investeringsbudget för byggnads- och anläggningsverksamheten år 1947, vars tilllämpning förutsatte stor återhållsamhet i fråga om investeringarnas omfattning. Med hänsyn härtill föreslogs, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete skulle erhålla förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1948. Riksdagen beslöt i enlighet härmed och lag i ämnet utfärdades den 21 mars 1947 (nr 91). Beträffande läget på bostadsmarknaden hade statens byggnadslånebyrå i framställning till arbetsmarknadskommissionen framhållit, att bostadsbristen i tätorterna ännu var ansenlig och vid slutet av år 1947 alltjämt kunde komma att omfatta c:a 50 000 lägenheter. Statens hyresråd hade i framställning till Kungl. Maj:t den 20 december 1946 påvisat, att det under de senaste åren vunna tillskottet av bostadslägenheter, ehuru betydande, icke kunnat åstadkomma någon nämnvärd reduktion av bostads-

bristen. Hyresrådet funne därför en fortsalt reglering av hyresmarknaden oundgänglig och förordade förty, att hyresregleringslagen den 19 j u n i 1942 (nr 429) och lagen av samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. måtte erhålla förlängd giltighet t. o. in. den 30 september 1948. Förslag härom framlades av Kungl. Maj:t i proposition till 1947 års riksdag, nr 174. I sitt uttalande till statsrådsprotokollet i ärendet anförde föredragande statsrådet, att Sveriges fastighetsägareförbund i yttrande över hyresrådets hemställan upptagit frågan om den framtida avvecklingen av hyresregleringen. Som ett första led i avvecklingen hade förbundet föreslagit, att Kungl. Maj:t borde erhålla möjlighet att successivt bringa lagen till upphörande i sådana orter, där en normal bostadsreserv kunde beräknas ha uppkommit. I anslutning härtill hade förbundet påpekat, att man på hyresmarknaden numera i stort sett kunde räkna med två olika hyresnivåer, den ena huvudsakligen för hus som uppförts före kriget och den andra för nybyggda hus, samt att denna nivåskillnad alltmer skärpts. Vad fastighetsägareförbundet här berört vore spörsmål av stor vikt, som hyresregleringsmyndigheterna också sedan länge uppmärksammat. Enligt statsrådets mening vore det emellertid för tidigt att nu upptaga dem till närmare diskussion. Deras bedömande vore mycket nära beroende av den framtida ekonomiska utvecklingen, framför allt utvecklingen på prisområdet, vilken ännu ej kunde med säkerhet förutses. I propositionen föreslogos därjämte vissa ändringar av hyresregleringslagen, avseende giltighetstiden för hyresnämndens beslut för det fall att beslutet överklagats men klaganden upphört eller under handläggningen i hyresrådet upphörde att vara hyresvärd resp. hyresgäst beträffande lägenheten i fråga. Riksdagen godkände propositionen med vissa jämkningar, varefter lagar utfärdades den 25 april 1947 (nr 142 och 143), enligt vilka giltighetstiden för hyresregleringslagen och kontrollagen utsträcktes t. o. m. den 30 september 1948. Prisregleringen. Gällande prisregleringslag av den 30 juni 1942 (nr 459), vilken genom lagar den 4 juni 1943 och den 18 maj 1945 undergått vissa ändringar, gällde till utgången av juni 1947. I skrivelse den 17 februari 1947 hemställde priskontrollnämnden, att prisregleringsbestämmelserna måtte förlängas att gälla under ytterligare ett år och att i samband därmed vissa ändringar måtte vidtagas i gällande lag. Nämnden framhöll, att behovet av en prispolitik, som medgåve möjlighet att anpassa sig efter växlande förhållanden och att företaga jämkningar i prisrelationerna, bleve allt starkare ju längre man i tiden avlägsnade sig från den ursprungliga prisstoppdagen. Det vore uppenbart, att ju längre tid det allmänna prisstoppet ägde bestånd, med desto större styrka måste man resa kravet på en översyn av stoppriserna i och för sig, detta även av hänsyn till rättvisa olika företa-

29 gare emellan. Härav följde, att prisstoppet måste i större utsträckning än förut k u n n a utnyttjas såsom ett självständigt prisregleringsinstrument, varigenom riskerna för en snedvridning av prisrelationerna komine att minskas. Efter inhämtande av vederbörliga remissyttranden avlät Kungl. Maj:t till 1947 års riksdag proposition, nr 257, med förslag till ny prisregleringslag, avsedd alt gälla t. o. m. den 30 juni 1948. De av priskontrollnämnden föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser rörande prisregleringen avsågo i främsta rummet att bereda ökade möjligheter till dels sänkning av stoppris och dels prisfastställelse i anslutning till en spärr i utövning av viss verksamhet. Möjligheterna att sänka stoppris voro i gällande lag begränsade till vissa undantagsfall. Sålunda erfordrades antingen att efter slopprisets införande i sådana på prisbildningen inverkande förhållanden inträffat, att priset skäligen borde sänkas, eller att stoppriset hos en viss företagare väsentligt överstege del gängse priset. Enligt priskonlrollnämndens förslag skulle dessa bestämmelser ersättas med ett generellt stadgande om rätt för den prisövervakande myndigheten alt förordna om sänkning av stoppris, så snart delta befunnes vara högre än som kunde anses skäligt. Ett sådant förordnande skulle enligt förslaget jämväl kunna utfärdas allenast i fråga om viss säljare eller företagare. Förordnande om prisstopp föreslogs skola kunna meddelas för högst sex i stället för som förut tre månader. Beträffande den av nämnden föreslagna bestämmelsen om prisfastställelse i anslutning till en spärr i utövning av viss verksamhet må erinras om att en sådan spärr enligt gällande lagstiftning kunde föreskrivas endast såvitt angick förnödenhet, som var avsedd alt erhålla samma eller liknande användning som annan prisstoppad förnödenhet och som icke saluförts före prisstoppets införande. I detta hänseende innebar priskontrollnämndens ändringsförslag såvitt angick förnödenheter, att föreskrift skulle kunna meddelas därom, att viss förnödenhet icke fick försäljas eller saluhållas utan att priset å förnödenheten dessförinnan godkänts. Sådan föreskrift skulle jämväl kunna meddelas allenast beträffande viss säljare. Därjämte innebar nämndens förslag, att vad nu sagts i fråga om förnödenhet skulle äga motsvarande tillämpning beträffande utförande av eller erbjudande att utföra viss tjänst. Under remissbehandlingen av priskonlrollnämndens framställning kommo olika uppfattningar till synes rörande lämpligheten av att genomföra de föreslagna skärpningarna i priskontrollen. Flertalet näringsorganisationer avstyrkte förslagen under motivering att desamma syntes onödiga eller rent av skadliga och att i stället en uppmjukning av priskontrolIcn borde komma till stånd, medan å andra sidan Landsorganisationen hävdade, att ytterligare skärpningar i prisregleringsbestämmelserna borde vidtagas i syfte att öka priskontrollens effektivitet.

30 I sitt yttrande över förslaget uttalade Sveriges industriförbund, att frågan om prispolitikens utformning för framtiden icke kunde bedömas som ett isolerat spörsmål. Den måste ses i nära samband med de åtgärder som överhuvud vidtoges för åstadkommande av bättre balans mellan den alltjämt stigande köpkraften och den otillräckliga varutillgängen. Utan en samordning av den ekonomiska politiken på olika områden syntes enbart en priskontroll i förening med investeringskontroll icke på längre sikt kunna hålla ytterligare prisstegringar tillbaka. Åtgärder för att öka varutillgängen och begränsa köpkraften måste vara p r i m ä r a i förhållande till spörsmålet om de tekniska metoderna för priskontrollen. Så länge ovisshet rådde huruvida verksamma åtgärder för bekämpande av inflationsorsaker överhuvud komme att vidtagas, måste Industriförbundet ställa sig ytterst betänksamt mot ett bibehållande av priskontrollen efter ditillsvarande linjer. Betänksamheten ökades, när det tillika föreslogs att i vissa avseenden skärpa denna kontroll. Med en fortsatt och tilltagande spänning mellan köpkraft och varutillgång kunde priskontrollen frestas att använda sina vidsträckta fullmakter på ett sätt, som vore ägnat att allvarligt hämma näringslivets produktionsförmåga. Exempel härpå hade redan kunnat iakttagas i åtskilliga fall. Inom industrien omvittnades allmänt, att tillverkningen av viktiga förnödenheter — särskilt sådana som lågo långt tillbaka i produktionskedjan — på grund av allt för låg prissättning stundom måst inställas eller avsevärt inskränkas. Den mindre kännbara priskontroll, som tillämpades i fråga om vissa andra, ofta umbärliga varor samt rena lyxartiklar, ledde samtidigt till utvidgad tillverkning av sådana varor och överföring av arbetskraft till mindre nödvändig produktion och handel. Denna snedvridning av den ekonomiska verksamheten vore icke blott ägnad att framkalla bekymmer ur försörjningssynpunkt utan den missgynnade dessutom företag, som helt eller i huvudsak voro inriktade på tillverkning av hårt priskontrollerade nödvändighetsvaror. Det måste starkt ifrågasättas, om botemedlet häremot vore att söka i en utvidgning av priskontrollens befogenheter. Fastmera kunde en mera önskvärd produktionsinriktning förväntas komma att främjas genom en viss uppmjukning av priskontrollen framför allt beträffande sådana vanliga standardvaror, vilkas produktion därigenom kunde stimuleras. Om en sådan något liberalare prispolitik på vissa områden komme att tillämpas, torde särskilda åtgärder för att stävja en i rådande läge m i n d r e önskvärd produktion på a n d r a områden knappast bli erforderliga. Sveriges grossistförbund förklarade sig hysa den bestämda uppfattningen, att priskontrollen icke, i varje fall icke ensam, i längden kunde motverka prisstegringen. Den bristande jämvikten mellan varutillgång och efterfrågan måste avhjälpas genom åtgärder som påverkade bådadera. Priskontrollnämndens medverkan kunde endast bliva av subsidiär art. Om priskontrollen skulle kunna bli av betydelse härutinnan, vore det emellertid nödvändigt att den uppbures av förståelse från näringslivets sida för de prisregleringar som vidtoges. Läget vore i detta hänseende numera uppenbarligen ett helt annat än under kriget. En allmän regleringströtthet rådde nu beträffande såväl priskontrollen som övriga krisregleringar. Utan lojal medverkan från näringslivets och allmänhetens sida kunde en priskontroll i själva verket icke fungera. Detta gjorde det ytterst nödvändigt att begränsa den statliga priskontrollen till de områden där verkliga skäl funnes för dess bibehållande ävensom att tillse, att priskontrollen, i den mån den icke k u n d e avvecklas, handhades på ett smidigt och sakkunnigt sätt. Vad särskilt den ifrågasatta möjligheten att förordna om en sänkning av stopppris för visst företag beträffar framhöll bl. a. Stockholms handelskammare, att

31 len sådan bestämmelse i praktiken kunde leda till ett sönderbrytande av prisbildningen genom meddelande av varierande priser för olika tillverkare. Därest ett stoppris ansåges böra generellt sänkas, gåve bestämmelserna om normalprissättning tillräckliga möjligheter härutinnan. Den föreslagna bestämmelsen om rätt att fastställa visst pris i anslutning till en genomförd spärr i utövning av viss verksamhet kunde enligt handelskammarens mening medföra för produktionsutvecklingen ytterst olyckliga resultat. Botemedlet mot en snedvridning av produktionen borde icke sökas på vägar, som ofelbart måste resultera antingen i en minskad produktion eller också i en ytterligare accenluering av densammas felinriktning ur försörjningssynpunkt. I stället borde priskontrollen uppmjukas och tillämpas med vederbörligt beaktande av alla kostnadsfaktorer. Av Landsorganisationen hävdades å andra sidan behovet i närvarande läge av en skärpt priskontroll och önskvärdheten av att prisregleringslagen i sinom tid ersattes av en lag, som vore bättre ägnad att utgöra grunden för en priskontroll under mera normala förhållanden. I samband med frågan om godkännande av pris via försäljningsspärr ifrågasatte Landsorganisationen, under hänvisning till norsk lagstiftning, alt ett stadgande härom kompletterades med en befogenhet att vid behov ålägga viss producent att tillverka viss vara till fastställt pris. En dylik föreskrift om produktionstvång borde för att bli effektiv förbindas med ett stadgande om straffpåföljd. Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke staten tborde utrustas med befogenhet att driva tillverkningen i egen regi, i fall företagaren vägrade fortsätta att producera ur folkhushållets synpunkt viktiga förnödenheter till priser, som tillförsäkrade honom skälig vinst. Finansministern anförde i propositionen, att det enligt hans mening vore angeläget att bestämmelserna rörande priskontrollen utformades på sådant sätt, att kontrollen smidigt kunde anpassas efter de aktuella förhållandena. I r å d a n d e läge syntes det vara av särskild betydelse att prisstoppbestämmelserna, vilka enligt gällande prisregleringslag voro av förhållandevis begränsad räckvidd, utvidgades i syfte att möjliggöra ett förhindrande av ogynnsamma förändringar i produktionen. Då denna synpunkt tillgodosetts i priskontrollnämndens förslag om skärpning av föreskrifterna rörande sänkning av stoppris och prisfastställelse i samband med en spärr i utövningen av viss verksamhet och då dessa ändringar jämväl i övrigt syntes motiverade, tillstyrkte finansministern, att desamma genomfördes. Vad särskilt angingc förslaget om utvidgning av gällande bestäm'melse om försäljningsspärr beträffande förnödenhet att omfatta jämväl utförande av eller erbjudande att utföra viss tjänst framhölls, att ehuru något större jutrymme för tillämpning av denna utvidgade spärregel av praktiska skäl knappast iförefunnes, regeln i fråga dock torde kunna bliva av viss betydelse. Den av Landsorganisationen förordade ytterligare skärpningen av nu berörda bestämmelser förklarade statsrådet sig icke beredd att taga ställning till i detta sammanhang. Bemyndigandet att förordna om sänkning av stoppris eller om prisfastställelse i samband med spärr i utövning av viss verksamhet borde självfallet lämnas av Kungl. Maj:t från fall till fall. Det i p r o p o s i t i o n e n f r a m l a g d a lagförslaget a n s l ö t sig i allt v ä s e n t l i g t till det a v p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n u t a r b e t a d e . F ö r s l a g e t , m o t vilket r e s e r v a t i o n e r f r a m f ö r d e s av l e d a m ö t e r i a n d r a l a g u t s k o t t e t , t i l l s t y r k t e s av u t s k o t t e t s m a j o r i t e t och a n t o g s o f ö r ä n d r a t av r i k s d a g e n . H ä r e f t e r u t f ä r d a d e s d e n n y a p r i s r e g l e r i n g s l a g e n d e n 30 j u n i 1947 ( n r 303) m e d giltighet t. o. m . d e n 30 j u n i 1948. S a m m a d a g u t f ä r d a d e s k u n g ö r e l s e ( n r 304) m e d f ö r o r d -

32 nande om tillämpning av lagens materiella bestämmelser samt kungörelse (nr 305) med närmare tillämpningsföreskrifter. Beträffande de under budgetåret med stöd av den tidigare och den nys lagen utfärdade kungörelserna om allmänt prisstopp se sid. 293. Penningväsendet.

De kristidsförfattningar ])å penning- och bankväsendels område m. m., vilkas giltighet begränsats till utgången av juni 1947, blevo alla genom särskilda författningar prolongerade för ytterligare ett år. Så skedde genom lag den 28 mars 1947 (nr 121) beträffande lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhällande till utlandet m. m. (den s. k. clearinglagen), genom lagar den 2 maj 1947 (nr 158 och 159) beträffande valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) och lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, genom lag den 16 maj 1947 (nr 194) beträffande lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. samt genom för-] ordning den 21 februari 1947 (nr 35) beträffande förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Fortsatt befrielse till utgången av juni 1948 gavs genom kungörelse den 30 juni 1947 (nr 308) riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Till samma tidpunkt förlängdes jämväl bemyndigandet för riksgäldskontoret att till riksbanken i valutavårdande syfte överlämna skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form (riksdagens skrivelse nr 64). Genom lag den 26 mars 1943 (nr 117) hade meddelats provisoriska bestämmelser, varigenom Kungl. Maj:t bemyndigats att på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd tid, dock ej längre än t. o. m. den 30 juni 1948, mottaga inlåning intill visst i lagen angivet belopp utöver det enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tillåtna (se del IV sid. 254). I skrivelse den 13 augusti 1946 hemställde 1945 års bankkommitté, att för riksdagen måtte framläggas förslag till provisorisk lagstiftning om vidgad inlåningsrätt för affärsbankerna. I skrivelsen framhöll bankkommittén, att den kraftiga stegring av affärsbankernas inlåning, som pågått under större delen av 1930-talet, efter ett kortare avbrott i samband med krigsutbrottet följts av en ännu kraftigare stegring under krigsåren. Medan den totala inlåningen från allmänheten under tiden 1933—1939 ökats med 772 milj. kronor eller 21 procent, hade densamma sålunda under perioden 1939—1945 stigit med 2 439 milj. kronor eller 55 procent och vid utgången av år 1945 uppgått till 6 840 milj. kronor. Den 30 juni 1946 var läget sådant, att tre banker hade en inlåning som översteg den för dem högst tillåtna; av de övriga hade sju en marginal, som understeg 5 procent av inlåningsrätten,

och ytterligare tre en marginal, som understeg 15 procent av sagda rätt. Enligt kommitténs mening måste man utgå ifrån att inlåningsmarginalen snart nog komme att försvinna för ytterligare ett antal banker, därest icke särskilda motåtgärder vidtoges. Sett på något längre sikt vore marginalen för det alldeles övervägande antalet banker otillräcklig med hänsyn till den utveckling av rörelsen, som man på grund av erfarenheterna från de senaste årtiondena hade att räkna med. Kommittén ansåg, att bankernas aktuella svårigheter i förevarande hänseende borde lösas — icke genom en begränsning av rörelsen eller en ökning av det egna kapitalet — utan genom en utvidgning av inlåningsrätten. Emellertid var kommittén av den uppfattningen, alt inlåningsfrågorna borde prövas i ett sammanhang på de olika slagen av kreditinstitut, och då kommittén ännu icke haft tillfälle taga ställning till hela detta frågekomplex, funne sig kommittén böra förorda allenast en provisorisk reglering av affärsbankernas inlåningsproblem. Det av 1945 års bankkommitté utarbetade förslaget i ämnet lades av Kungl. Maj:t till grund för en proposition, vilken förelades 1946 års riksdag vid dess höstsession (nr 364). Finansministern sade sig dela kommitténs uppfattning, att den fortgående sammankryinpningen av affärsbankernas marginal för ökad inlåning - vilken ytterst kunde föras tillbaka på den framför allt under liden efter världskrigets slut inträdda ökningen av affärsbankernas utlåning — motiverade en utvidgning av dessa bankers inlåningsrätt. Förslaget bifölls av riksdagen och föranledde utfärdande av lag den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Den ersatte den nyssnämnda lagen den 26 mars 1943 (nr 117) men var liksom denna av provisorisk karaktär, i det att dess giltighet begränsats till utgången av juni 1949. De meddelade, mycket detaljerade bestämmelserna innefattade en i flera hänseenden vidgad ram för affärsbankernas inlåningsverksamhet, i samband varmed även åt inlåningsbegreppet gavs en något vidare innebörd än det haft enligt banklagen och 1943 års lag.

3—S1U090

3. Kristids- och krisberedskapsorganisationen. Krisförvaltningen. De uttalanden angående möjligheterna för krishushållningens snara avveckling, som folkhushållningsministern gjort i 1946 års statsverksproposition, visade sig sedermera under året ha varit alltför optimistiska. Försörjningsläget förbättrades under år 1946 ingalunda i sådan grad som man tidigare ansett sig kunna räkna med. Någon mera betydande nedskärning av krisförvaltningen kunde det därför icke bli fråga om. Detta medförde, att de för budgetåret 1946/47 av riksdagen anvisade anslagen till krisorganens verksamhet visade sig mycket för lågt beräknade. Det blev i en del fall till och med nödigt att redan före utgången av år 1946 överskrida de anslag, vilka beräknats för hela budgetåret 1946/47. Ännu i 1946 års statsverksproposition (elfte huvudtiteln) yttrade folkhushållningsministern, att man i dåvarande läge — alltså i början av år 1946 — borde kunna räkna med att endast ett fåtal ransoneringar komme att kvarstå den 1 juli detta år. I 1947 års statsverksproposition åter anförde statsrådet — efter att ha konstaterat att krisorganen i organisatoriskt hänseende icke under år 1946 undergått några väsentliga förändringar — att den senaste tidens utveckling ingalunda överensstämt med den jämförelsevis optimistiska ståndpunkt, som han i avvecklingsfrågan intagit ett år tidigare. Krisorganisationens avskaffande bleve i väsentlig grad beroende på utvecklingen av försörjningsförhållandena ute i världen och i vårt land. Inom vissa områden syntes påtagliga förbättringar vara att vänta, inom andra åter finge man räkna med en endast långsam återgång till normala förhållanden. Samtidigt borde man icke underlåta att taga erforderlig hänsyn till de inom vida kretsar rådande önskemålen om att frigöras från de i många hänseenden tyngande band, som krisregleringarna innebure. För egen del funne statsrådet angeläget, att krisorganisationerna avvecklades så snabbt som kunde ske, utan att väsentliga försörjnings- och prisvårdande intressen eftersattes. Det oaktat vågade han icke räkna med att krisorganisationen komme att kunna slopas under budgetåret 1947/48 annat än i begränsad omfattning. Som omnämnts i del VII sid. 18 hade överrevisionen för krisförvaltningen, på grund av Kungl. Maj:ts uppdrag att överväga frågan om krisorganisationens avveckling, i slutet av år 1945 gått i författning om införskaf-

35 fande kvartalsvis från vederbörande krisorgan av upplysningar angående läget i ifrågavarande hänseende. De sålunda erhållna uppgifterna lades av överrevisionen till grund för förslag och anslagsberäkningar, som ingåvos till folkhushållningsdeparlementet. överrevisionens rapporter til 1kännagåvo en efterhand alltmera pessimistisk uppfattning angående möjligheterna för snabbt nedbringande av krisförvaltningsapparaten, då krisorganen i åtskilliga fall förmälde om ökning av arbetsuppgifterna i stället för minskning. Att avvecklingsarbetet till en viss grad avstannat under budgetåret 1946/47 belyses av de av överrevisionen kvartalsvis uppgjorde översikterna angående personalbeståndet och lönekostnaderna. En sammanställning av ifrågavarande siffror för tiden oktober 1946—juli 1947 meddelas här nedan. (Häri ingå av de under folkhushållningsdepartementet hörande viktigare krisorganen ej statens reservförrådsnämnd, statens krigsförsäkringsnämnd och överrevisionen för krisförvaltningen, vilka så till vida intagit en särställning, att Kungl. Maj :t ej för dem fastställt särskild löneplan. Ej heller ingår den under socialdepartementet hörande statens arbetsmarknadskommission, vilken endast till en del kunnat betraktas som ett krisorgan.)

Personalantal 1 oktober 1946 . 1 januari 1947 . 1 april 1947 . . . 1 juli 1947 Lönekostnader, Oktober 1946 Januari 1947 April 1947 Juli 1947

LK

IK

BK

HK

TK

PKN

Krst.

Summa

334 327 326 336

242 237 245 277

253 238 226 230

115 117 131 248

128 110 85 96

170 191 212 220

1 093 1 005 1 056 1 105

2 335 2 285 2 281 2 512

190 189 195 228

132 136 140 159

144 141 141 161

58 60 83 172

77 63 53 62

123 138 144 159

475 478 444 488

1199 1205 1200 1429

1 000 kr.

LK = livsmedelskommissionen, IK = industrikommissionen, BK = bränslekommissionen, H K = handelskommissionen, TK = trafikkommissionen, P K N = priskontrollnämnden, Krst. = kristidsstyrelserna.

Särskilt anmärkningsvärd framträder här personal- och kostnadsökningen för handelskommissionen och priskontrollnämnden. I förra fallet beror ökningen främst på den starkt utvidgade importregleringen, vilken sträckt sina verkningar även till andra kommissioner, i senare fallet är det den allmänna skärpningen i prisövervakningen som föranlett personalförstärkningar. Beträffande de särskilda grenarna av krisförvaltningen må följande nämnas. En rätt omfattande organisationsförändring i förenklande riktning genomfördes fr. o. m. den 1 augusti 1946 beträffande statens livsmedelskommission enligt Kungl. Maj :ts beslut den 25 juli och den s. d. utfärdade

36 kungörelsen (nr 565) om ändring i kommissionens instruktion. Antalet ledamöter i kommissionen (utom ordföranden) bestämdes till högst fem (tidigare var antalet fastställt till fem). Tills vidare skedde dock ingen nedsättning av ledamotsantalet; ändringen avsåg endast att möjliggöra en minskning i den mån arbetsuppgifterna inskränktes. Antalet huvudavdelningar inom kansliet blev som förut fyra men vissa ändringar skedde i fråga om deras benämning och ärendenas fördelning dem emellan. En avdelning inrättades för ärenden rörande regleringen av jiroduktionen och omsättningen av animaliska produkter (avdelningen för animaliska produkter), en för ärenden rörande regleringen av produktionen och omsättningen av vegetabiliska produkter (avdelningen för vegetabiliska produkter), en för ärenden rörande regleringen av konsumtionen (konsumtionsavdelningen) samt en för organisations- och utredningsfrågor, juridiska m. fl. ärenden (allmänna avdelningen). Konsumtionsavdelningen fördelades på fyra byråer, en för omsättningskonlrollen, en för konsumentärenden, en för industriella ärenden och en för licensärenden, varav dock den sistnämnda senare indrogs. Till allmänna avdelningen räknades juridiska sektionen, sektionen för administrativa ärenden och sektionen för kristidsstyrelserna samt fyra byråer, nämligen byrån för prisclearing, planläggnings- och lagringsbyrån, statistiska byrån och utredningsbyrån. Utanför avdelningarna stodo byrån för ärenden rörande fisk samt utrikes- och licensbyrån ävensom det gemensamma sekretariatet och personalkontoret. Utrikes- och licensbyrån omorganiserades fr. o. m. den 1 juli 1947 till en fristående sektion med namnet sektionen för utrikes- och licensärenden. Detta stod i samband med importregleringsärendenas ökade omfattning. Beträffande livsmedelskommissionens råd slopades den förutvarande uppdelningen på avdelningar. I fråga om den lokala kristidsförvallningen skedde inga förändringar, frånsett de nya bestämmelser som meddelades angående de lokala organen för priskontrollen (se nedan). En viss minskning kunde genomföras av krislidsslyrelsernas personal, huvudsakligen berörande de inom styrelserna inrättade konlrollbyråerna. Till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet hade riksdagen för budgetåret 1946/47 anvisat ett anslag av 2,2 milj. kronor. Med detta anslag täcktes kostnaderna för statsbidragen för kalenderåret 1945 enligt därom gällande bestämmelser. Kostnadernas verkliga belopp svarade nära mot anslagets storlek. För budgetåret 1947/48 anvisade riksdagen ett anslag av 1,9 milj. kronor, avseende bidrag för år 1946. Däri ingick ett belopp av 200 000 kronor, vilket var avsett för särskilda statsbidrag till de kristidsnämnder i Svealand, Götaland och Gävleborgs län, vilka haft utgifter för 1946 års skördeuppskattning. Sistnämnda bidrag bestämdes skola utgå med 30 procent av vederbörande kristidsnämnds totala kostnader för skörden ppskattningen.

37 Efter framställning av livsmedelshandelns organisationer beslöt livsmedelskommissionen i maj 1947 med stöd av erhållet bemyndigande, att vid varje kristidsstyrelse skulle såsom rådgivande organ inrättas särskilda f ö r t r o e n d e r å d, sammansatta av representanter för livsmedelshandelns olika led och företagsformer. Angående förtroenderådens organisation och verksamhet meddelade kommissionen bestämmelser i cirkulär nr 2870. Vid varje kristidsstyrelse skulle finnas ett förtroenderåd, bestående av en representant för den enskilda detaljhandeln inom livsmedelsbranschen, en representant för konsumentkooperationen samt två representanter för partihandeln. Med hänsyn till köttransoneringens speciella struktur skulle i varje förtroenderåd dessutom ingå två representanter för slakterinäringen. Kristidsstyrelsens ordförande skulle tillika vara ordförande i rådet. Ledamöterna skulle utses av krislidsslyrelscrna efter förslag av vederbörande handelsorganisationer. Förtroenderådens uppgift skulle vara att biträda kristidsstyrelserna vid deras handläggning av sådana ransoneringsfrågor som berörde handeln. De skulle även — på grundval av till dem lämnade informationer rörande försörjningsläget — verka för att gällande ransoneringsbestämmelser vunne förståelse inom handeln och där respekterades. Råden kunde väcka förslag till åtgärder, som vore ägnade att underlätta ransoneringsarbetet inom handeln. Sådana förslag skulle delges livsmedelskommissionen. Kristidsstyrelsen borde i viktigare ransoneringsfrågor, som berörde handeln, inhämta förtroenderådets yttrande. Rådet hade att sammanträda på kallelse av ordföranden. Sammanträden skulle hållas så ofta anledning därtill funnes, i regel dock minst en gång i månaden. Inom statens bränslekommission inrättades fr. o. in. den 1 augusti 1946 en särskild utrikeshandelssektion samt fr. o. m. den 2 april 1947 en särskild pappersbyrå med uppgift att handlägga ärenden rörande försörjningen med papp och papper m. m. Torvbyrån upphörde vid utgången av februari 1947 med sin verksamhet. Ärenden rörande torv handlades därefter å planläggningsavdelningen. För statens handelskommissions verksamhet blev det allmänna importförbudets genomförande fr. o. m. den 15 mars 1947 av ingripande betydelse. Kommissionens arbete med såväl export- som importlicensering hade redan under år 1946 avsevärt ökats i omfattning. De nya importbestämmelserna medförde en ännu mycket starkare arbetsbelastning, som nödvändiggjorde anställande av ny personal i stor utsträckning, huvudsakligen å importlicensavdelningen men även å sekretariatet och andra avdelningar. Antalet anställda steg från 117 vid början av år 1947 till 248 vid slutet av juni, vilket alltså innebar mer än en fördubbling. I organisatoriskt hänseende vidtogs till en början ingen annan ändring än tillskapandet av en särskild utredningsavdelning. Senare (dock först i juli) tillkom en informations- och kontrollavdelning.

38 Beträffande statens trafikkommissions organisation skedde med utgången av år 1946 den ändringen, att sektionerna för inrikes sjöfart och hamnar samt för utrikes sjöfart sammanslogos till en sjöfartssektion. Med utgången av april 1947 upphörde sektionen för godsbiltrafik; dithörande ärenden hänfördes därefter till handläggning av kommissionens kansli. Denna organisationsförändring stod i samband med räjongbestämmelsernas slopande fr. o. m. årsskiftet. Inom den till kansliet hörande byrån för ärenden rörande bilgummitilldelning avvecklades jämväl lastbilsavdelningen. Däremot inrättades inom samma byrå en särskild avdelning för körtillståndsärenden. Över huvud medförde den utökade trafikregleringen medelst körtillstånd (se sid. 242) en stark utvidgning av arbetsuppgifterna. Den av statens krigsförsäkringsnämnd jämlikt särskilda kungörelser, senast den 12 juni 1942 (nr 370), utövade verksamheten ifråga om meddelande av statlig krigsförsäkring upphörde enligt kungörelse den 13 december 1946 (nr 752) med årsskiftet 1946/47 (se sid. 250). Detta medförde dock tills vidare ingen ändring av nämndens organisation. För statens arbetsmarknadskommission fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den 25 juli 1946 ny plan angående indelning av kommissionens kansli. Omorganisationen innebar bl. a., att kansliet — med tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1946 — skulle vara fördelat på två avdelningar i stället för tre samt att de till förutvarande tredje avdelningen hörande utredningsbyrån, uppskovsbyrån och arbetsblocksbyrån skulle sammanföras till en byrå inom den nya första avdelningen, benämnd militära beredskapsbyrån. Fr. o. m. den 1 augusti 1946 skulle till första avdelningen hänföras arbetsförmedlingsbyrån, militära beredskapsbyrån, kanslisektionen, sektionen för länsarbetsnämnderna ävensom sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning samt till andra avdelningen socialhjälpsbyrån, byrån för ärenden angående byggnadstillstånd, kameral- och förrådsbyrån, tekniska byrån, tekniska beredskapssektionen och sociala beredskapssektionen. Genom kungörelse den 30 juni 1947 (nr 365) förlängdes t. o. m. den 31 december 1947 giltigheten av den bestämmelse i kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329), enligt vilken de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle t. v. stå under vederbörande länsarbetsnämnds ledning samt fullgöra vad enligt tjänstepliktslagen ankomme på arbetsförmedlingsanstalt ävensom i övrigt biträda länsarbetsnämnden. Begränsningen av nyssnämnda anordnings giltighet till utgången av år 1947 stod i samband med riksdagens beslut i anledning av proposition nr 239 om fullständigt förstatligande fr. o. m. den 1 januari 1948 av den offentliga arbetsförmedlingen samt om inrättande från samma tidpunkt av ett permanent centralt ämbetsverk för ärenden rörande arbetsmarknadens reglering och därmed sammanhängande frågor, arbetsmarknadsstyrelsen. I och med tillkomsten av denna myndighet skulle statens arbetsmarknadskommission upphöra och dess uppgifter övertagas av den

39 nya myndigheten. Samtidigt skulle ock enligt lag den 30 juni 1947 (nr 366) lagen den 15 juni 1934 (nr 267) om offentlig arbetsförmedling upphöra att gälla. Enligt riksdagsbeslutet skulle arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet innefatta samtliga de arbetsuppgifter, som förut tillkommit arbetsmarknadskommissionen, ävensom vissa dittills av socialstyrelsen handhavda uppgifter. Det centrala i arbetsmarknadsstyrelsens åligganden komme att bestå i ledningen av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet. Det skulle ankomma på densamma att under Kungl. Maj :t handha ledningen av de särskilda statliga åtgärderna till förhindrande av arbetslöshet eller mildrande av dess verkningar ävensom av de samhällsåtgärder, som betingades av brist på arbetskraft. Styrelsen skulle därjämte handha de planläggningsuppgifter, som avsåge arbetsmarknaden vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. Frågan om arbetsblockorganisationens framtida ledning, i den mån denna organisation funnes böra upprätthållas under fredstid, borde däremot tills vidare lämnas öppen. Till arbetsmarknadsstyrelsen skulle vidare överflyttas de å socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå handlagda ärendena rörande tillsynen över den privata arbetsförmedlingen och de erkända arbetslöshetskassorna. Vissa delar av den på statens utlänningskommission och statens flyktingsnämnd ankommande verksamheten skulle slutligen även (enligt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 270) överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen. Ledamöterna i arbetsmarknadsstyrelsen skulle vara verkets generaldirektör och överdirektör samt sju andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, varav fem skulle företräda arbetsmarknadens partsorganisationer. Verkets kansli skulle omfatta en permanent del och en krisdel. Till den permanenta delen komme att hänföras personalorganisationen för de arbetsuppgifter, vilka kunde anses vara av bestående natur och för vilka personalbehovet kunde fastställas med rimlig säkerhet. Inom krisdelen däremot beräknades lösligare anställningsförhållanden få komma till användning i större eller mindre omfattning. Kansliels permanenta del förutsågs skola omfatta åtta byråer, nämligen arbetsförmedlingsbyrån, yrkesvägledningsbyrån, försäkringsbyrån, sociala byrån, tekniska byrån, försvarsbyrån, kanslibyrån och kamerala byrån. Genom kungörelse den 20 juni 1941 (nr 483) angående inrättande av priskontor vid kristidsstyrelserna m. m. (se del II sid. 233) hade bestämmelser meddelats angående priskontorens uppgifter ävensom angående den medverkan som kristidsnämnderna hade att lämna vid priskontrollen genom insamling av prisuppgifter, biträde vid verkställandet av utredningar och övervakning av prisföreskrifternas efterlevnad in. m. Statens priskontrollnämnd hade bestämt, att kristidsnämnderna skulle fullgöra dem enligt kungörelsen anförtrodda arbetsuppgifter genom de prisombud, som nämnderna hade att utse enligt livsmedelskommissionens bestämmelser.

10 Med hänsyn till att den allmänna prisutvecklingen ställt ökade krav på prisövervakningen befanns under hösten 1946 en översyn av prisombudsorganisationen påkallad för att göra densamma bättre skickad alt utnyttjas för prisövervakningen. Närmare föreskrifter om vad kristidsslyrelserna och kristidsnämnderna i sådant hänseende hade att iakttaga meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2717. Dittills hade gällt, att inom varje krislidsnämndsområde skulle finnas ett prisombud. Sedan ombudens arbetsuppgifter utvidgats, syntes emellertid inom vissa tätorter komma att erfordras ett eller flera biträden (underombud) till det ordinarie prisombudet. Å andra sidan syntes på landsbygden i inånga fall vara tillräckligt att utse ett gemensamt ombud för två eller flera kristidsnämndsområden. Krislidsstyrelserna anbefalldes i cirkuläret att snarast, envar för sitt område, uppgöra en reviderad distriktsindelning för prisombudsorganisationen samt efter inhämtande av förslag från kristidsnämnderna förordna prisombud inom de olika distrikten. Till prisombud borde utses personer, som dels kunde disponera tillräcklig tid för ändamålet, dels hade de nödvändiga kvalifikationerna och dels i övrigt vore lämpliga för uppdraget. Företrädesvis syntes pensionerade tjänstemän från allmän eller enskild tjänst böra ifrågakomma. De nya prisombuden skulle vara utsedda före den 1 december 1946, då de skulle träda i funktion. Instruktion för prisombuden meddelades av priskontrollnämnden.

Den ekonomiska försvarsberedskapen. Med stöd av Kungl. Maj:ts den 22 juni 1944 givna bemyndigande hade chefen för folkhushållningsdepartementet tillkallat åtta sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning av den fortsatta planläggningen av den ekonomiska försvarsberedskapen. De sakkunniga, vilka antogo benämningen ekonomiska försvarsberedskapsutredningen, avgåvo den 9 februari 1946 betänkande ined förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation (S. O. U. 1946: 19). Sedan vederbörliga yttranden häröver inhämtats, avlät Kungl. Maj :t proposition i ärendet till 1946 års riksdags höstsession, nr 339. I propositionen erinrades om att den myndighet som tidigare handhaft ledningen av hithörande uppgifter, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, i och med att efter krigsutbrottet särskilda krisorgan inrättats och trätt i funktion, successivt i enlighet med särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter upphört med sin verksamhet, vilken, i den mån den funnits böra vidmakthållas under kriget, i allt väsentligt övertagits av nämnda krisorgan utan att kommissionen formellt upplösts (se del I sid. 63, del II sid. 28). Sedan kriget upphört och de olika krisorganen kunde förväntas så småningom bliva avvecklade, syntes ställning böra tagas till frågan om den ekonomiska försvarsberedskapens framtida ordnande. För densamma erfordrades såväl verkställande som planläggande åtgärder.

II Till de förstnämnda åtgärderna hörde främst en verksamhet för lagring av sådana förnödenheter, som vore av särskild betydelse för försvaret och folkförsörjningen. Denna verksamhet, vilken fortsatt även under kriget, hade handhafts i främsta rummet av statens reservförrådsnämnd. Otvivelaktivt måste, framhölls i propositionen, dylik lagringsverksamhet framdeles liksom under krisåren och åren dessförinnan i väsentlig utsträckning ske i statlig regi. Vid sidan härav kunde måhända finnas lämpligt, att på vissa områden förberedande åtgärder vidtoges för en sådan inriktning av den inhemska produktionen, att landet i ett avspärrnings- eller krigsläge med stöd av dylik produktion hjälpligt kunde bemästra försörjningsproblemen på dessa områden. Även i fråga om dylika produklionsinriktande åtgärder torde direkta eller indirekta statliga ingripanden kunna bliva av nöden. I samband därmed stode, att ständig kontakt måste hållas med de forskningsorgan, som funnes på hithörande områden, och att man måste verka för fullföljandet av sådana uppslag, som syntes särskilt värdefulla ur beredskapssynpunkt. Till den ekonomiska försvarsberedskapens planläggande uppgifter hörde främst planläggning av sådana extraordinära organ, som i en krissituation måste tillskapas lör att handha erforderliga regleringsåtgärder, ävensom förberedande av de lagar och författningar, som skulle utgöra grundvalen för dessa organs verksamhet och för regleringsåtgärderna. En betydelsefull planläggande uppgift vore även utformandet av de olika planer, bland annat produktions- och konsumtionsplaner, efter vilka krisorganen åtminstone till en början skulle utöva sin verksamhet. Det syntes otvivelaktigt, att de åtgärder av ifrågavarande slag, som behövde under fredstid vidtagas eller planläggas, måste stå under enhetlig ledning och övervakning, så att åtgärderna bleve vederbörligen samordnade. På det sålunda erforderliga centralorganet borde ankomma att vidtaga förberedelser av mera allmän natur, såsom rörande krisorganens utformning, konsumtionsregleringens tekniska genomförande och liknande. Planläggning och genomförande i detalj av särskilda beredskapsåtgärder borde däremot i väsentlig utsträckning handhas av andra myndigheter. Principen syntes härvid böra vara den, att i den mån viss åtgärd eller grupp av åtgärder naturligt fölle in under dylik annan myndighets ordinarie verksamhetsområde, åtgärden eller åtgärderna även handhades av denna myndighet. I den mån så icke kunde sägas vara fallet, borde jämväl verksamheten i detalj åvila centralorganet. På grund av svårigheten att genomföra ifrågavarande kompetensfördelning vore det emellertid icke möjligt att på grundval av föreliggande utredning taga definitiv ståndpunkt till dessa frågor. En överarbetning av utredningsmaterialet borde därför ske. Denna överarbetning borde lämpligen anförtros centralorganet som en av dess första arbetsuppgifter. I sammanhang härmed borde även förhållandet mellan den militära och den ekonomiska försvarsberedskapen närmare klarläggas, En omtvistad fråga vore, huruvida den statliga lagringsverksamhet, som dittills hedrivits av reservförrådsnämnden, skulle överföras till centralorganet eller om den alltjämt borde bedrivas fristående från detta. Som skäl för förstnämnda anordning hade anförts bl. a., att det vore till gagn för centralorganets verksamhet, om densamma icke bleve av rent planläggande natur utan att organet även finge direkt praktiska uppgifter att lösa, varigenom kontakten med utvecklingen på näringslivets område skulle underlättas. Departementschefen förordade för sin del en lösning i denna riktning, men förutsatte att centralorganet så organiserades, att lagringsverksamheten kunde bedrivas i förhållandevis fria

42 och affärsmässiga former. Med hänsyn härtill ansåg han lämpligast, att reservförrådsnämndens verksamhet icke omedelbart vid centralorganets inrättande överfördes till detsamma utan att detta skedde först sedan närmare riktlinjer uppdragits för organets verksamhet i olika hänseenden. Det i propositionen framlagda förslaget innebar i enlighet med del sagda, att ett nytt centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen, benämnt riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap, borde snarast inrättas men att dess uppgifter och befogenheter tills vidare i vissa hänseenden icke från början fastställdes utan att frågan gjordes till föremål för närmare utredning inom nämnden. Dennas uppgifter komme därför att till en början till väsentlig del bliva av utredande karaktär. Emellertid föreslogs nämnden så organiserad, att den omedelbart kunde vara beredd att börja sin egentliga planläggande verksamhet och övertaga direkta förvaltningsuppgifter. Det förutsattes, att nämnden, i och med att krisorganen avvecklade sin verksamhet, finge övertaga dem åliggande uppgifter av beredskapskaraktär. Det borde även, framhölls del, vara möjligt att redan på ett tidigare stadium, innan ett krisorgan definitivt avvecklades, till nämnden överföra vissa av dess beredskapsuppgifter. Samtidigt med riksnämndens inrättande borde rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap hell avskaffas. Statsutskottets majoritet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag. I en reservation uttrycktes dock betänkligheter mot upprättandet av ett nytt ämbetsverk, vars första och väsentligaste arbete bleve att utreda verkets egna uppgifter och befogenheter, varför reservanterna yrkade att förslaget måtte avslås och anhållan hos Kungl. Maj :t göras om verkställande av ytterligare utredning och framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen gåve anledning. Riksdagen godkände propositionen. Som följd härav förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 30 december 1946, att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap skulle upphöra med utgången av år 1946 samt såsom centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen ersättas av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Provisorisk instruktion för nämnden utfärdades samma dag (SFS nr 897). Enligt denna skulle riksnämnden utgöras av en generaldirektör och chef, tillika ordförande i nämnden, samt fyra ledamöter, samtliga förordnade av Kungl. Maj:t på viss tid, generaldirektören för högst sex år och ledamöterna för högst tre år i sänder. Hos nämnden skulle vara anställd en av Kungl. Maj:l förordnad byråchef samt dessutom befattningshavare i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställd personalförteckning ävensom i mån av behov icke-ordinarie personal. Nämnden skulle jämväl äga att, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, anlita sakkunniga för särskilda uppdrag. Åt riksnämnden uppdrog Kungl. Maj:t, ävenledes genom beslut den 30 december 1946, att — efter överläggning med ifrågakommande myndigheter rörande den närmare gränsdragningen mellan dessa myndighetei

och nämnden ifråga om detaljplanläggningen på olika områden av den ekonomiska försvarsberedskapen samt i samband därmed om riksnämndens befogenheter gentemot andra myndigheter och gränsdragningen mellan den militära och ekonomiska försvarsberedskapen — överväga och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående nämndens framtida organisation ävensom förslag till slutgiltig instruktion för densamma.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Den allmänna livsmedelssituationen i världen var under år 1946 föga bättre än under år 1945 trots en produktionsökning, som beräknades uppgå till omkring 7 procent. Till stor del ägde denna produktionsökning rum inom underskottsområdena, vilket medförde att antalet länder med mycket svår livsmedelssituation var mindre än föregående år. Å andra sidan var livsmedelsexporten till underskottsländerna betydligt lägre, en omständighet som för dessa länders vidkommande till stor del motverkade den förra och på sina håll framtvingade en sänkning av de redan förut låga ransonerna. För Sveriges vidkommande gällde, atl livsmedelstillgången i flera hänseenden var knapp och att vissa begränsningar i konsumtionen måste under årets förra del genomföras, särskilt på brödsädsområdet, utan atl dock försörjningen kunde sägas vara på något sätt äventyrad. De livsmedelsransoneringar, som kvarstodo under första halvåret 1946, måste upprätthållas i stort sett oförändrade även under andra halvåret (med undantag av ostransoneringen, som upphävdes i juli). Skörden lovade ännu under sommaren att bli god, vilket ingav förhoppningar om en allmän lättnad i försörjningsläget. Dessa utsikter mörknade likväl genom den ihållande regnperiod, som satte in under augusti—september. Härigenom försvårades skörden och stora skador anställdes pä de grödor som ännu ej inbärgats. Under oktober blev väderleken mera gynnsam, vilket kom särskilt rotfruktsskörden till godo. I sin helhet kunde 1946 års skörd betecknas som något mer än medelgod och låg med en allmän skördesiffra av 3,2 något över 1945 års skörd, vilken betecknats med siffran 3,1. Å k e r a r e a l e n s fördelning på olika växtslag samt s k ö r d e n p e r h e k t a r år 1946 anges jämte jämförelsetal för år 1945 samt för tioårsperioden 1930—1939 i nedanstående tablå.

45 Skördad areal hektar

Skörd per hektar kilogram

1930/39

224 300 00 500 204 900 7 500

203 900 87 100 102 800 5 400

212 300 90 500 152 600 4 100

Summa brödsäd

S03 200

459 200

Korn Havre Blandsäd Vicker Ärter Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter Säd till grönfoder Olje- och spånadsväxter. Slåttervall

108 400 660 700 251 000 4 300 20 000 132 800 47 300 79 400 104 100

Höstvete . Vårvete. . Höstråg. . Vårråg. . .

1930/39

2 450 1 820 1 910 1 340

2 230 1 540 1 660 1 110

2 470 1 740 1 860 1 190

459 500

2 140

1 SS0

2 110

93 300 90 000 542 700 531 200 277 400 277 000 4 700 4 300 25 800 22 800 145 300 143 300 54 600 54 800 65 600 65 400 117 800 121 400 46 500 35 800 1 375 500 1 342 700 1 347 800

2 030 1 820 2 160 t 590 1 510 13 880 35 210 37 640

1 810 1 390 1 670 1 370 1 280 11 420 33 200 32 140

2 040 1 470 1 860 1400 1 400 13 550 32 420 32 550

3 030

3 880

4 000

En del av den på hösten 1945 sådda höstsäden gick ut under vintern, så atl fälten måste harvas upp. Det torde ha rört sig om närmare 9 000 hektar höstvete och drygt 8 000 hektar höstråg. I den mån dessa arealer besatts med vårsäd eller använts för andra grödor äro de i tablån inräknade under sistnämnda växtslag. Den år 1946 skördade arealen för brödsäd, nära 460 000 hektar, överensstämmer nästan med motsvarande areal för 1945 men ligger mer än 40 000 hektar under brödsädsarealen före kriget. Minskningen faller helt på rågen, medan vetearealen något vidgats; det sistnämnda gäller dock endast vårvetet. Fodersädsarealen fortsatte att minskas, nämligen med 15 ä 16 000 hektar i förhållande till 1945 och med ej mindre än omkring 122 000 hektar i förhallande till läget på 1930talet. Det var i synnerhet havreodlingen som inskränktes men i viss mån även kornodlingen, det sistnämnda i strid mot vad livsmedelspolitikens ledning ansett önskvärt. Arealerna för övriga grödor visade i jämförelse med 1945 i allmänhet inga slörre ändringar; liksom under sistnämnda år förelåg i förhållande till förkrigsläget ökning särskilt beträffande potatis, sockerbetor och grönfoder av säd men minskning särskilt beträffande foderrotfrukter och slåttervall. Arealen för olje- och spånadsväxter nedgick jämfört med 1945 med över 10 000 hektar. F ö r omfattningen av 1946 års s k ö r d (exkl. bete) anges en totalsiffra om c:a 9 510 milj. skördeenheter emot 8 940 milj. år 1945. Skörden av olika växtslag redovisas för 1946 samt för 1945 och 1930—1939 i tablån å sid. 46. Vad brödsäden angår finner man, att veteskörden är 1946 uppnådde praktiskt taget samma storlek som genomsnittet under 1930-talet, medan däremot rågskörden stannade ett gott stycke därunder. Hela brödsäds-

Ill

skörden, 970 000 ton, motsvarade ungefär 90 procent av den genomsnittliga förkrigsskörden, medan 1945 års skörd blott utgjorde omkring 80 procent härav. Höstsädens kvalitet var delvis mindre god; särskilt gällde detta vårvetet, som visade låg råproteinhalt och omfattande groddskador. Skörd i medeltal 1930/39 ton

Skörd 1945

Skörd 1946

Skörd 1945 ton

Skörd 1946 ton

674 500 401 500

588 300 276 300

680 800 289 200

87-2 68-8

100-9 72-0

Summa brödsäd

1 076 000

864 600

970 000

80-4

90-1

Övrig fodersäd (blandsäd och vicker)..

218 300 1 201 600 547 900

168 700 754 900 469 200

182 800 782 700 521100

77-3 62-8 85-6

83-7 05-1 95-1

; 967 800 1 392 800 1 486 600

70-8

75-5

31 900 1 941 000 1 776 400 2127 700 5 715 100 3 113 400

109-G 90-0 107-8 71-0 100-8 76-0

106-0 105-3 105-6 71-6 104-0 82-G

V ä x t s 1a g

Vete Råg

Summa fodersäd Ärter (huvudsakligen matärter)

Halm

30 100 1 844 100 1 682 200 2 970 000 5 495 200 3 767 600

33 000 1 658 900 1813 700 2107 800 5 537 400 2 885 400

i % av skörden 1930/39

Fodersädsskörden, vilken särskilt lidit under regnperioden, visade i stort sett ett dåligt resultat, om ock något bättre än under 1945. Fullt tillfredsställande var däremot skörderesultatet för potatis. Till följd av den ökade arealen blev även skörden av sockerbetor fullt tillräcklig, oaktat skörden per arealenhet var lägre än som betraktas som normalt. Skörden av foderrotfrukter blev knapp, medan såväl hektarskördarna som arealerna voro betydligt mindre än genomsnittet under förkrigstiden. Höskörden måste betecknas som mycket god och välbärgad. Den internationella spannmålskrisen under år 1946 — framkallad ej minst av de felslagna risskördarna i Östasien — hade föranlett en allmän lageruttömning i produktionsländerna, vilken gjorde det mycket svårt att till Sverige importera några spannmålspartier av större betydelse för försörjningen. All export av de viktigare livsmedlen låg alltjämt under kontroll av internationella livsmedelsrådet i New York (International Emergency Food Council), som bestämde icke endast storleken av den import av olika varuslag som för varje halvår fick ske till varje särskilt land utan även från vilket land importen skulle få äga rum (se del VII sid. 306). Därjämte krävdes alltjämt exporttillstånd från vederbörande skeppningsland. Utöver de kvantiteter vete, som inkommit till Sverige under våren 1946, kunde under närmast följande månader blott smärre partier brödsäd er-

47 hållas. Sammanlagda importen under förbrukningsåret 1945/46 (d. v. s. liden september 1945—augusti 1946) var c:a 70 300 ton. Häremot svarade en export av c:a 19 800 ton, till stor del utsädesvara. Nettoimporten var alliså 50 500 ton. Vid det nya konsumtionsårets ingång, d. v. s. omkring den i september 1946, voro de svenska brödsädslagren mindre än något tidigare år. Man räknade med att hos kvarnarna och handeln fanns endast omkring 30 000 ton brödsäd av föregående års skörd, därav en del icke fullgod vara. Den nya skörden var av den omfattning, att den borde nödtorftigt täcka förbrukningsbehovet vid gällande ransoner och höga utmalning fram till den 1 september 1947, medan den däremot icke medgav uppbyggandet av ett normalt övergångslager. Härför komme att krävas en ej alltför ringa import, varom ännu vid årets slut förhandlades. I Argentina hade de svenska myndigheterna lagrade partier om tillhopa c:a 33 000 ton vete, som inköpts redan på våren 1946, utan att den argentinska regeringen ännu lämnat exporttillstånd därför. Så skedde först i maj 1947. Vissa kvantiteter vete erhöllos senare även från Förenta staterna. Importen av brödsäd under hela konsumtionsåret 1946/47 uppgick till närmare 40 000 ton. På grund av samtidigt skedd export stannade dock nettoimporten vid en kvantitet av allenast 16 900 ton. Av havre kunde importeras smärre kvantiteter, sammanlagt under konsumtionsåret 1946/47 c:a 24 300 ton, vilka kommo havregrynstillverkningen till godo under detta och följande konsumtionsår. Införsel av majs ägde samtidigt rum till en myckenhet av c:a 41 000 ton. 1 enlighet med de vid dessa leveranser fästa villkoren måste den importerade majsen användas för människoföda, icke för utfodring. Den kunde under sådana förhållanden icke bidraga att lätta det pressade försörjningsläget i fråga om fodersäd. Emellertid lyckades det att under konsumtionsåret 1946/47 införa rätt stora partier kli, ej mindre än omkring 160 000 ton. Införseln i övrigt av kraftfoder uppgick under samma tid till 122 000 ton oljekraftfoder och 10 000 ton annat kreatursfoder och var alltså av relativt begränsad omfattning. H u s d j u r s s t a m m c n uppvisade vid kreatursräkningen den 1 juni 1946 jämfört med resultaten den 1 juni 1945 en viss ökning beträffande nötkreatur, svin och höns, däremot minskning, visserligen rätt liten, för hästar och getler men mera betydande för får. Totalantalet nötkreatur hade från 2 843 000 stigit till 2 869 400 och koantalet från 1 796 600 till 1 817 600. Svinens antal hade ökats från 1 079 000 till 1 165 200. För hönsstammen uppgick ökningen till 17,7 procent (från 9 696 000 till 11 408 000). Minskningen för fårstammen utgjorde 6,8 procent (från 516 300 till 482 000). På liknande sätt som skett i de tidigare av dessa redogörelser meddelas här enligt livsmedelskommissionens beräkningar uppgifter dels angående den marknadsförda s l a k t e n , dels — under hänsynstagande jämväl till

18 hemslakten samt utrikeshandeln och lagerhållningen — angående den totala k o n s u m t i o n e n a v k ö t t o c h f l ä s k . Marknadsförd

slakt:

1937/39 1945 1946 1947, första halvåret

Konsum tion: 1937/39 1945 1946 1947, första halvåret

Nötkreatur ton 131 500 94 700 111600 55 700

Hästar

. . . o. „ getter „„,,„, 1-ar ton 13 700 13 200 15 700 7 900

KSVt ton 153 400 110 300 147 900 73 000

Svin

Summa

ton 118 200 83 300 91 300 46 800

ton •UV.) 400 191 200 218 C00 110 100

Fläsk ton 138 600 129 800 129 900 59 300

S limma ton i 92 000 1 '.0 100 277 800 133 300

Konsumtionen av kött och fläsk under år 1946 översteg enligt anförda uppgifter 1945 års konsumtion med 37 700 ton eller drygt 15 procent. Ökningen hänförde sig helt till köttet, medan konsumtionen av fläsk var nära nog oförändrad. Den ökade slakten av nötkreatur och hästar svarade för ungefär hälften av den ökade köttkonsumtionen, medan importen av nöloch hästkött (från Danmark) samt förbrukningen av under hösten 1945 upplagda lager av kött svarade för var sin fjärdedel av ökningen. I fråga om fläsk m å nämnas, att de marknadsförda kvantiteterna under år 1946 voro större än under föregående år, medan hemslakten i motsvarande mån minskats. Sammanlagt var 1946 års kött- och fläskkonsumtion nära 15 000 ton eller omkring 15 procent lägre en genomsnittskonsumtionen under åren 1937—1939. Vid denna jämförelse får vidare beaktas, att folkmängden ökats med c:a 8 procent. Å andra sidan har hänsyn icke tagits till slakt utanför ransoneringens ram under 1946. En beräkning, innefattande jämväl den uppskattade icke redovisade slakten, ger vid handen, att konsumtionen per person av kött och fläsk under år 1946 understigit förkrigsförbrukningen. Siffrorna för första halvåret 1947 ange en i jämförelse med samma halvår 1946 något utökad köttkonsumtion men en ungefär oförändrad konsumtion av fläsk. Mj ö 1 k i n v ä g n i n g e n vid mejerierna uppgick år 1946 Ull 3 520 300 ton mjölk mot 3 375 000 ton föregående år och 3 206 000 ton år 1939. Ökningen i jämförelse ined år 1939 bör emellertid betraktas mot bakgrund av att antalet mejerileverantörer samtidigt stegrats med omkring 25 procent. Enligt livsmedelskommissionens beräkningar låg den verkliga mjölkproduktionen år 1946 närmare 3 procent lägre än är 1939. Ökningen av mjölkinvägningen vid mejerierna motsvarades i stort sett av minskad försäljning av konsumtionsmjölk utanför mejeri samt minskad produktion av lantsmör. För första halvåret 1947 redovisas mejeriernas

49 totala mjölkinvägning till 1777 800 ton, vilket anger en ökning med 1,8 procent i jämförelse med motsvarande tid 1946. Försäljningen av konsumtionsmjölk från mejerierna (standardiserad mjölk) uppgick år 1946 till c:a 940 000 ton eller 78 330 ton i genomsnitt per månad och var i det närmaste oförändrad i jämförelse med de båda närmast föregående åren. Ungefär samma månadstal redovisas genomsnittligt även för första halvåret 1947. Jämfört med år 1939 förelåg en ökning med omkring 90 procent. Härvid måste emellertid hänsyn tagas till den marknadsutvidgning för mejeriernas försäljning, som nåtts genom mejeriernas ökade andel av producenternas mjölkförsäljning. Då direktförsäljningen av konsumtionsmjölk från jordbrukare kan beräknas ha nedgått med c:a 30 procent, innebär detta, om man bortser från jordbrukarnas egen konsumtion, att förbrukningen av konsumtionsmjölk under år 1946 var omkring 50 procent högre än under år 1939. Försäljningen av grädde från mejeri fortfor att stiga, nämligen i månatliga genomsnitt från 14 200 ton år 1945 till 15 300 ton år 1946 och 16 200 ton första halvåret 1947. Till produktberedning användes år 1946 2 564 000 ton eller c:a 73 procent av den vid mejerierna invägda mjölken, därav för smörtillverkning 65 procent. Procenttalen voro ungefär desamma under första halvåret 1947. Produktionen av smör vid mejerierna uppgick år 1946 till 99 600 ton och produktionen av ost till 44 400 ton mot resp. 94 100 och 38 100 ton år 1945. Talen för första halvåret 1947 voro resp. 49 000 och 26 600 ton. Totala försäljningen av ost översteg år 1946 de under förkrigstiden försålda ostkvantiteterna med 6,5 procent. Försäljningen steg särskilt starkt, sedan ostransoneringen fr. o. m. den 20 juli 1946 slopats. Som av den anförda siffran för 1947 framgår fortfor produktionsökningen för ost även under förra delen av detta år. F ö r b r u k n i n g e n a v m a t f e t t under åren 1939, 1945 och 1946 framgår av följande tablå, som sammanställts med ledning av försäljningsstatistiken över mejerismör och margarin samt verkställd uppskattning av lantsmörsproduktionen. Förbrukning av smör mar Karin 1 procent av 1939

ton ,,

1939 70 520 59 520

1945 96 640 43 680

1946 106 980 24 010

Summa ton

130 010

HO 320 107.„

130 990 100.0

Siffrorna ange en nedgång i förbrukningen från 1945 till 1946 med nära 10 000 ton. Minskningen föranleddes av att produktionen och försäljningen av margarin under år 1946 måste nedskäras och under sommaren helt inställas till följd av knapp råvarutillgång. Nedgången i matfettsförbrukningen hänförde sig sålunda helt till margarin, särskilt hushållsmargarin, medan förbrukningen av smör ökades. Tages hänsyn till 4—810090

50 den under tiden 1939—1946 skedda folkökningen, är tydligt, att förbrukningen av smör och margarin per huvud år 1946 var rätt avsevärt lägre än före kriget. För bedömande av totala matfettsförbrukningen bör beaktas, alt konsumtionen av vissa slag av fettrika livsmedel, vilka ej ingå i ovanstående tablå, såsom fläsk och salt sill, minskats sedan förkrigstiden. Hänsyn bör ock tagas till att den höga smörkonsumtionen k unna l upprätthållas endast därigenom att fettförbrukningen inskränkts på andra områden, bl. a. genom sänkning av fetthalten i såväl konsumlionsmjölk som konsumtionsgrädde och ost. Beträffande ä g g bortföll, sedan regleringen av ägghandeln vid 1946 års början upphörde, möjligheten att mera noggrant följa försäljningens omfattning. Verkställda beräkningar ha emellertid givit vid handen, att de genom partihandeln omsatta kvantiteterna ökats från 22 400 ton år 1945 till c:a 27 400 ton år 1946 eller med c:a 23 procent. Ökningen i inköpen ägde huvudsakligen rum under vintern och våren 1946, medan under de sista månaderna en mindre nedgång kunde konstateras i jämförelse med året förut. Siffrorna för första halvåret 1947 utvisa någon minskning i partihandelns ägginköp jämfört med motsvarande tid 1946. Till belysning av f i s k e t s avkastning må anföras vissa siffror, som sammanställts inom livsmedelskommissionen, angående de kända försäljningarna resp. fångsterna av saltsjöfisk under åren 1937—1939 i genomsnitt samt under åren 1945 och 1946. A

-1937/39 !945 194,;

r

Fiskförsäljning i Göteborgs fiskhamn ton

Fiskfångsterna i Skåne och Blekinge ton

Försäljning av strömming utefter ostkusten ton

53 600 52 970 65 190

12 010 20 870 17 890

22 660 21670 18 210

Summa ton 38 270 95 510 101290

Sammanställningen utvisar, alt fisket under år 1946 gav ett bättre utbyte än under såväl 1937—1939 som 1945. Emellertid bör framhållas, all de angivna talen omfatta en från tid till annan något varierande del av de totala i Sverige ilandförda fiskfångsterna. Under åren 1937—1939 torde den löpande statistiken ha omfattat c:a 80 procent därav, medan procenttalet med säkerhet var lägre under åren 1945 och 1946. Detta innebär, atl ökningen från förkrigstiden i de totala i Sverige ilandförda fiskfångsterna bör ha varit något starkare än som framgår av ovanstående tablå. Redovisningen för fiskets avkastning under första halvåret 1947 visar genomgående lägre siffror än för första halvåret 1946. I fråga om u t r i k e s h a n d e l n m e d l i v s m e d e l må — utöver vad ovan anförts angående spannmålsimporten — nämnas, att av socker infördes under år 1946 5 260 ton och under första halvåret 1947 6 640 ton, så gott som allt från Danmark. Införseln av ost, som huvudsakligen ägde

51 rum från Danmark, Finland och Nederländerna, var relativt stor jämfört med förkrigsimporten och uppgick år 1946 till 1 550 ton samt första halvåret 1947 till 1 790 ton. Införseln av kött — ävenledes mest från Danmark — uppgick år 1946 till c:a 10 500 ton och första halvåret 1947 till 6 200 ton. Denna import var förhållandevis större än den som ägde rum är 1945. Fläskimporten var däremot bägge åren relativt obetydlig. Importen av salt sill från Norge och Island ökades från 10 500 ton år 1945 till 15 300 lon år 1946 och utgjorde första halvåret 1947 6 300 ton. Den understeg fortfarande betydligt tillförseln före krigstiden. Större var åtminstone år 1946 exporten av salt sill. Den uppgick då till 17 800 ton, huvudsakligen till Polen och Tjeckoslovakien. Hela fiskexporten utgjorde år 1946 enligt handelsstatistiken 33 800 ton. Därjämte ilandfördes en del fisk i främmande hamnar direkt av svenska fiskare. Synnerligen betydande var importen av färsk frukt. Av apelsiner, citroner, grapefrukt, vindruvor, bananer, äpplen och päron infördes år 1946 ej mindre än 173 000 ton eller mer än dubbelt mot vad som per år införts under femårsperioden före kriget. Även importen av torkad frukt var nämnda år jämförelsevis stor, nämligen 18 400 ton; den motsvarade i storlek ungefär förkrigsimporten. Kaffeimporten uppgick till 49 400 ton, importen av kakao (bönor, smör och pulver) till närmare 11 000 ton, siffror som närmade sig eller överstego förkrigstidens. För första halvåret 1947 voro importsiffrorna för nyssnämnda varor i avrundade tal följande: färsk frukt (apelsiner etc.) 94 500 ton, torkad frukt 18 400 ton, kaffe 23 500 ton, kakao 4 700 ton. Vad beträffar h ä s t e x p o r t e n, för vars organisation redogjorts i del VII sid. 217, må nämnas, att under statens hästexportberednings medverkan under senare halvåret 1946 utfördes till Schweiz c:a 50 arbetshästar samt till Polen c:a 1300 arbetshästar (så gott som uteslutande av ardennerlyp) och 158 avelsdjur (varav 2 ston med åtföljande föl). Under första halvåret 1947 utfördes till Sovjetunionen 535 arbetshästar och 67 hingstar samt till Italien 165 och till Schweiz 293 arbetshästar. Sammanlagt inköpte hästexportberedningen under budgetåret 1946/47 för export c:a 2 568 hästar. På särskilt uppdrag verkställde socialstyrelsen även under första kvartalet 1947 en liknande undersökning angående l i v s r a e d e l s f ö r b r u k n i n g e n inom arbetare- och tjänstemannahushåll i städer och tätorter som dem, vilka tidigare kvartalsvis ulförts. Endersökningen avsåg en period i februari 1947, omfattande i vissa fall två, i andra fall fyra veckor. I fråga om hushållens genomsnittliga storlek och regionala fördelning företedde undersökningsmaterialet ingen nämnvärd olikhet mot det vid föregående tillfällen insamlade. Den kontanta inkomsten från mannens huvud-

52 yrke utgjorde i genomsnitt 390 kronor per månad mot 374 kronor vid undersökningen första kvartalet 1946. De i efterföljande tablå meddelade uppgifterna ange förbrukningen av viktigare livsmedel inom hushåll av nyssnämnd typ under en 14-dagarsperiod första kvartalet vart och ett av åren 1940—1947. Första 1940

k v a r t a l e t 1944

30-0 30-8 34-9 40-4 39-8 38-9 39-1 38-1 Mjölk 1 8-2 8-9 6-6 6-0 9-0 5-8 1-3 1-4 Grädde dl 7-6 9-9 7-0 9-3 8-3 4-G 6-8 3-1 Ost hg 13-7 11-0 5-2 9-2 11-6 15-7 14-5 7-1 Ägg » 29-9 23-4 24-5 25-1 25-4 28-6 25-2 26-0 M a t f e t t , alla slag » 62-4 59-0 55-3 34-4 53-6 47-3 50-9 57-8 K ö t t , fläsk, c h a r k u t e r i v a r o r i 23-6 18-6 21-5 35-0 26-6 28-0 25-8 20-7 Fisk » Mjöl, g r y n , b r ö d ( o m r ä k n a t till mjöl) » 142-1 148-5 141-3 152-1 147-7 154-6 143-0 151-8 147-0 148-0 185-0 208-0 199-0 183-0 175-0 175-0 15-0 17-0 18-0 21-1 22-7 18-4 16-8 13-7 13-0 16-0 19-4 22-9 18-1 16-2 13-9 16-0 Grönsaker » 63-0 49-0 42-0 36-2 40-3 29-4 54-3 62-8 F r u k t och b ä r » 46-5 42-8 42-1 38-6 39-7 38-5 34-5 36-9 Socker, sirap, karameller. . » 6-6 7-5 5-2 3-1 1-2 2-1 4-8 1-9 Kaffe » 0-1 0-9 0-0 2-6 3-1 1-7 1-3 Kaffesurrogat »

Indextal 1947 1940 = 100 127-0 98-9 104-2 105-8 87-0 92-6 87-7 106-8 119-0 91-8 123-1 99-7 79-4 88-0

Högre än under utgångsåret 1940 var, som av tabellen framgår, alltjämt förbrukningen av mjölk, ägg, mjöl, gryn och bröd, potatis samt grönsaker. Ostförbrukningen, som nu var fri, översteg för första gången 1940 års förbrukning. I jämförelse med 1946 oeh flertalet föregående år visar däremot fiskkonsumtionen nedgång. Kostens kalorivärde ökades, jämfört med 1940, från 96 procent år 1946 till 101 procent år 1947. Anmärkningsvärt är, att fettkonsumtionen med 98 procent närmade sig 1940 års siffra mot blott 91 procent år 1946. Nyssnämnda procenttal för 1947 var högre än för något föregående kvartal sedan 1940. Även i övrigt voro siffrorna för kostens näringsvärde relativt goda. Totalutgiften per konsumlionsenhet och dag redovisas för år 1947 till kronor 2: 15 mot kronor 1: 47 år 1940 och 1: 92 år 1946. Höjningen med c:a 12 procent från 1946 motsvarades till ungefär hälften av inträdda prisstegringar, vilka främst framträdde i fråga om ägg, smör, mjölk och rotfrukter, samt av minskad förekomst av rabattkort. Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under 1946/47.

regleringsåret

Genom beslut den 29 mars 1946 hade Kungl. Maj :t i överensstämmelse med livsmedelskommissionens förslag angivit riktlinjerna för prissättningen å jordbruksområdet under regleringsåret 1 september 1946—31 augusti

53 1947. Beslutet hade av riksdagen konfirmerats i samband med behandlingen av propositionen nr 267, varvid riksdagen uppdragit åt Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering av jordbrukets produktions- och avsättningsförhållanden över huvud under regleringsåret 1946/47 i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen föreslagits (se del VII sid. 213). I enlighet med nyssnämnda beslut den 29 mars 1946 upprättade livsmedelskommissionen genom en särskild delegation (den s. k. LK-delegationen) i augusti på grundval i främsta rummet av arealinventeringen den 1 juni och skörderapporterna per den 15 juli en reviderad kalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret 1946/47, vilken låg till grund för den fortsatta behandlingen inom kommissionen och dess råd av frågan om prissättningen på jordbrukets produkter och förnödenheter under ifrågavarande produktionsår. Kalkylen gav till resultat, att jordbruket vid de antagna förutsättningarna med avseende på produktions- och kostnadsvolymerna samt priserna på produkter och förnödenheter skulle behöva tillföras ett belopp av 20,5 milj. kronor för uppnående av balans mellan inkomster och kostnader. Detta underskott grundade sig dels på att vissa av de under våren beslutade prisförändringarna vid kalkylens upprättande ännu icke genomförts och följaktligen icke kunnat beaktas vid kalkylens upprättande, dels på inträffade volymförändringar på kalkylens såväl inkomst- som kostnadssida och dels slutligen på vissa förskjutningar i marknadsläget och en härav följande ändrad prisbedömning i fråga om vissa varor med fri prisbildning. I syfte att utröna, vilka prisjusteringar som ytterligare erfordrades för att jordbruket i enlighet med vårens prisbeslut skulle tillföras det överenskomna beloppet av 125 milj. kronor för täckande av de höjda arbetskostnaderna, infördes de i augustikalkylen redan beaktade prisförändringarna i den i mars upprättade normalkalkylen. Härvid erhölls i denna ett överskott av 107,9 milj. kronor. En differens på 17,1 milj. kronor uppkom alltså, vilken angav det inkomstbelopp som utöver tidigare förmåner borde tillkomma jordbruket för att detta skulle erhålla den kompensation för höjda arbetskostnader, som statsmakterna utfäst sig att lämna. Sagda inkomstförbättring ansåg livsmedelskommissionen böra genomföras genom vissa justeringar beträffande priserna på dels kött och fläsk, dels vissa fodermedel. Den 30 augusti 1946 meddelade Kungl. Maj :t beslut härom, varjämte de tidigare preliminärt godkända prisbesluten fastställdes. Sedan nu berörda prisjusteringar genomförts, visade kalkylen ett obetydligt underskott på ett par milj. kronor. Någon tillämpning av den s. k. 4-procentregeln koin alltså ej i fråga. Det förklarades också obehövligt att, på sätt föregående år skett, göra ännu en omräkning av kalkylen påföljande januari. De beslutade priserna kunde därför betraktas som definitiva under försörjningsåret 1946/47.

51 Den 8 november 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt livsmedelskommissionen att, i samråd med statens sockernämnd och stålens priskonlrollnämnd, verkställa utredning rörande i vilken utsträckning kostnaderna för jordbruksregleringarna i samband med en avveckling av den allmänna omsättningsskatten fr. o. m. den 1 januari 1947 lämpligen borde slå igenom i konsumentpriserna och i vad mån dessa priser skulle påverkas härav (jfr sid. 305). Livsmedelskommissionens skrivelse med utredning i ämnet avgavs den 23 november. Kommissionen uttalade här, att den fann starka skäl tala för att de till producenterna utgående priserna på jordbruksprodukter finge taga sig uttryck i konsumentpriserna och att systemet med statliga subventioner sålunda avvecklades. Detta borde enligt kommissionens mening ske i samband med avvecklingen av omsättningsskatten. Av hithörande åtgärder borde en avveckling av sockersubventionen och ett slopande av del allmänna pristillägget å mjölk för smörberedning samt lantsmörsbidragct i första hand ifrågakomma och därnäst ett slopande av det allmänna mjölkpristillägget för konsumtionsmjölk samt den å vissa orter utgående kompensationen för utebliven prishöjning å konsumtionsmjölk. De säsongmässiga pristilläggen å kött och fläsk syntes däremot enligt kommissionens mening böra tills vidare bibehållas. Borttagandet av de statliga subventionerna i föreslagen omfattning komme att leda till vissa höjningar i konsumentpriserna på socker, mjölk och smör. I samband med dessa prishöjningar borde jämväl prissättningen på margarin upptagas till prövning. Beträffande återverkningarna av de ifrågasatta prisförändringarna på de till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område anvisade anslagen beräknade kommissionen, att belastningen å dessa anslag skulle för första halvåret 1947 minskas med 40 å 45 milj. kronor. I proposition till 1946 års riksdags böstsession, nr 386, angående avveckling av den allmänna omsättningsskatten anslöt sig Kungl. Maj:t till livsmedelskommissionens förslag. Riksdagen godkände i stort selt propositionen samt bemyndigade Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet med vad i propositionen samt i sammansatta bevillningsoch jordbruksutskottels utlåtande i ämnet anförts borttaga vissa av de dittills utgående subventionerna med avseende å livsmedelspriserna. Sedan livsmedelskommissionen efter samråd med priskontrollnämnden i skrivelse den 28 december 1946 ytterligare behandlat frågan om sättet för subventionernas avveckling, fattade Kungl. Maj :t beslut i överenstämmelse härmed den 30 december 1946. Beslutet innebar d e l s föreskrifter om prisförhöjning fr. o. m. den 1 januari 1947 med 11 öre per kg för socker och 7 öre per kg för sirap, varigenom ytterligare anslag för sockerregleringens genomförande komme att bli i huvudsak obehövliga, d e l s bestämmelser rörande avveckling från samma tidpunkt av vissa subven-

55 tioner p å mjölkhushållningens område jämte härav föranledda ändringar. (Rörande sistnämnda frågor se nedan sid. 64.)

prisför-

Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1947/48. I syfte att erhålla underlag för behandlingen av frågan om prissättningen på jordbrukets produkter under kommande rcgleringsår lät livsmedelskommissionen på samma sätt som under de närmast föregående åren genom den s. k. LK-delegalionen utarbeta en kalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret 1947/48. I melodiskt hänseende anslöt sig denna kalkyl i huvudsak till de inkomst- och kostnadsberäkningar för produktionsåret 1946/47, vilka på våren 1946 lagls til! grund för prissättningen för påföljande produktionsår. Upprättad enligt tidigare tillämpade beräkningsgrunder utvisade kalkylen ett inkomstöverskott av i runt tal 20 milj. kronor. Emellertid förordade kommissionen i den skrivelse den 3 april 194 7, vari den framlade förslag angående prissättningen under 1947/48, alt i kalkylen vissa nya beräkningsgrunder komme till användning i fråga om arbetskostnaderna, kostnaderna för volymökningen av maskiner och redskap inkl. traktorer, samt kostnaderna för grundförbättringar. Kommissionen slöddc sig härvid bl. a. på av sakkunniga för utredning rörande jordbrukets arbetskostnader framlagda förslag. Med tillämpning av dessa nya beräkningsgrunder erhölls ett kalkylmässigt inkomstunderskott av i runt tal K) milj. kronor eller 0,4 procent av kostnaderna. Då detta underskott kunde anses ligga inom de felmarginaler, som oundvikligen omgåvo kalkylens inkomst- och kostnadssummor, betraktade kommissionen kalkylen som i stort sett balanserad. Det oaktat fann livsmedelskommissionen sig böra föreslå en prishöjning i fråga om flertalet av jordbrukets produkter. Kommissionen framhöll därvid, att det vore synnerligen angeläget att från jordbrukets sida alla ansträngningar gjordes icke endast för att jordbruksjorden bleve utnyttjad och brukad på bästa sätt ulan även för att skörden tillvaratoges och bärgades i gott skick samt, i vad anginge fodergrödorna, på ett rationellt sätt förädlades till animaliska produkter. För att jordbruket skulle kunna pä elt tillfredsställande sätt fullgöra sin insats i landets försörjning ansåg kommissionen ofrånkomligt, att arbetslönerna inom jordbruket finge stiga i varje fall i samma takt som inom industrien. Från dessa utgångspunkter framlade kommissionen förslag rörande prissättningen på jordbrukets produkter, som jämte den träffade uppgörelsen i fråga om sockerbetsodlingen innebar en inkomstökning för jordbruket av 142 milj. kronor. Av detta belopp hänförde sig ungefär 17 milj. kronor till prishöjningar på spannmål, 30 milj. kronor till höjning av priserna på grädde och ost, omkring 24 milj. kronor till ökning av priset på konsum-

56 tionsmjölk med 2 öre per liter samt 60 milj. kronor till höjning av priserna på slaktdjursprodukter. Därvid utgick kommissionen från att priserna pä kött och fläsk skulle frigivas. I sitt yttrande över livsmedelskommissionens förslag uttalade priskontrollnämnden vissa betänkligheter mot de av kommissionen förordade prishöjningarna bl. a. med hänsyn till de beräknade verkningarna på levnadskostnaderna. Enligt nämndens uppfattning borde sålunda priskontrollen på kött och fläsk bibehållas och prishöjningen på dessa produkter begränsas till i runt tal 30 milj. kronor. På grundval av dessa förslag upptogos förhandlingar med representanter för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk. Därvid framfördes från jordbrukarhåll i anslutning till vissa uttalanden av jordbrukarrepresentanter i livsmedelskommissionens råd krav på prishöjningar, som skulle medföra en ökning av jordbrukets inkomster med över 200 milj. kronor. Det gjordes gällande, att dessa prisjusteringar kunde genoinföras främst genom höjning av priset på produktmjölk. Enär pristillägg förutsattes ej skola utgå, komine detta emellertid att medföra en betydande höjning av smörpriset, och då detta med hänsyn till avsättningsmöjligheterna för smör troligen måste draga med sig en kraftig ökning av margarinaccisen — en pålaga som regeringen önskade undvika — ansåg man sig från regeringshåll icke kunna gå med på en ökning av priset på produktmjölk. Överhuvud skulle prishöjningar av den storleksordning, som jordbrukarrepresentanterna föreslagit, enligt regeringens mening medföra stora svårigheter att bibehålla det rådande löneläget, vilket i sin tur skulle öka inflationsrisken. Regeringen avböjde även förslag, alt inkomstökningen skulle åvägabringas genom generella subventioner över skattebudgeten i form av allmänna pristillägg, under hänvisning till tidigare riksdagsuttalanden härutinnan. Då parternas ståndpunkter voro så vitt skilda, att någon sammanjämkning och överenskommelse icke kunde komma till stånd, meddelade Kungl. Maj:t den 5 juni 1947, oberoende av förhandlingarna, beslut i prisfrågan. Härigenom vidtagna prisjusteringar inneburo emellertid en förbättring av jordbrukets inkomster, som översteg vad livsmedelskommissionen förordat. Sålunda kunde, därigenom att de föreslagna prishöjningarna å konsumtionsmjölk med 2 öre per liter samt å grädde och ost med 30 öre per kg bestämdes skola träda i kraft redan fr. o. m. den 10 juni, ett belopp av närmare 13 milj. kronor beräknas komma att tillföras jordbruket. Därtill kom den inkomstökning utöver vad livsmedelskommissionen föreslagit. som följde av den tidigare (den 11 april) bestämda höjningen av priset på vårvete med 3 i stället för 2 öre per kg. Priskontrollen i fråga om kött och fläsk skulle enligt beslutet bibehållas men ett belopp av 60 milj. kronor ändock tillföras jordbruket genom höjning av priserna på slaktdjursprodukter.

Prisbeslutet innebar i övrigt bl. a. att priserna på spannmål av 1947 års skörd höjdes med 2 öre per kg över föregående års pris (utom beträffande vårvete, där prisökningen som nyss nämnts var 3 öre). Vidare skulle priset på fabrikspotatis höjas med 2 öre per hl och stärkelseprocent. Priserna å kli bestämdes skola höjas med 2 kronor per deciton. Såsom kompensation för den kostnadsökning av omkring 5,5 milj. kronor, som för regleringsåret 1947/48 härigenom förorsakades jordbruket, skulle under sommaren och hösten 1947 till slaktdjursproducenterna utbetalas ett mot kostnadsökningen svarande belopp i form av statliga pristillägg på slaktdjursprodukter. Sammanlagt medförde de beslutade prisförändringarna en ökning av de i normalkalkylen upptagna inkomsterna med i runt tal 156 milj. kronor. Härigenom ansåg sig regeringen ha skapat marginal för en ökning av lantarbetarlönerna och inkomsterna för jordbrukarna, som procentuellt översteg de genomsnittliga lönehöjningar, vilka under året ägt rum inom näringslivet i övrigt. De beslutade prishöjningarna kunde beräknas motsvara en stegring med omkring 5 enheter av levnadskostnadsindex i 1914 års serie. Omedelbart efter det att förenämnda beslut den 5 juni fattats framlade Kungl. Maj.t för riksdagen sedvanlig proposition, nr 280, angående jordbrukets prisreglering för nästkommande regleringsår. Det framhölls här, att några mera väsentliga lättnader i fråga om livsmedelsförsörjningen avflera skäl icke vore att motse. Utsikterna för 1947 års skörd tedde sig på grund av otjänliga väderleksförhållanden tämligen ogynnsamma. Övergångslagren inom landet vid ingången av nästa regleringsår syntes skola bliva myckel begränsade och någon mera betydande import av livsmedel vore med hänsyn till läget på världsmarknaden icke att påräkna. Ett bibehållande av jordbruksregleringarna finge därför anses nödvändigt. De beräkningar angående jordbrukets inkomster och kostnader, på vilka de fattade prisbesluten grundat sig, utginge från antagandet av normalt skördeutfall. Då av allt att döma skörden torde komma atl understiga den i kalkylen upptagna normalskörden, syntes i likhet med föregående år möjlighet böra hållas öppen för en omprövning av priserna på grundval av i augusti eller därefter, sä snart skörderesultatet kunde överblickas, företagen omräkning av kalkylen. Härvid borde samma grunder tillämpas som under löpande regleringsår. Om sålunda ett över- eller underskott skulle uppkomma motsvarande mer än 4 procent av jordbrukets samlade inkomstsumma enligt vårkalkylen inkl. de på grundval av prishöjningarna beräknade inkomstförbättringarna, borde priserna justeras så att marginalen nedbragtes till 4 procent. Därvid borde, i enlighet med vad livsmedelskommissionen förordat, justeringen i första hand beröra de produktionsgrenar, som mest bidragit till över- eller underskottet. Med tanke på möjliga förskjutningar i försörjningsläget borde vidare ur försörjningssyn-

58 punkt erforderliga justeringar av priserna få företagas, även om förutsättningar saknades för en tillämpning av 4-proeentregeln, dock utan att relationen mellan inkomst- och kostnadssummorna i kalkylen påverkades. Rörande grunderna för de särskilda jordbruksregleringarna anfördes i huvudsak följande. De statliga regleringarna beträffande in a t f e 11, m j ö l k o c h o s t m. m. borde tills vidare bibehållas i stort sett oförändrade. Det borde få ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn till uppkommande förskjutningar i försörjningsläget besluta om deras fortsatta bestånd eller om eventuella ändringar i desamma. Därest försörjningsläget utvecklades i gynnsam riktning, syntes i första hand kunna övervägas all öka matfettsransonen. I andra hand syntes en höjning av mjölkens felthalt med bibehållande av standardiseringsförfarandet samt en ytterligare ökning av ostens felthalt kunna förordas. Systemet för prissättningen i fråga om smör och annat matfett syntes böra förbli i huvudsak orubbat. Kungl. Maj :t borde sålunda äga bemyndigande dels att uttaga tilläggsaccis å sådana varor som avsåges i accisförordningen med högst 1 krona 50 öre per kg, dels ock att upptaga en rörlig clearingavgift vid import av fettämnen, motsvarande i varje särskilt fall skillnaden mellan normalpriset och den faktiska anskaffningskostnaden för varan i fråga. Vidare förordades, i enlighet med vad livsmedelskommissionen föreslagit, att den merinkomst, som mejerier vilka i större utsträckning än andra försålde konsumtionsmjölk och grädde eller tillverkade ost erhölle i förhållande till mejerier, som i huvudsak voro inriktade på smörproduktion, finge utjämnas genom ett clearingförfarande, så att smörmjölken icke komme i ett ofördelaktigare läge i jämförelse med annan mjölk. Med anledning härav framlades ett förslag till förordning om viss avgift å mjölk, grädde och ost. I fråga om producentbidraget förordades en sänkning av arealgränsen från 25 till 15 hektar, varvid det inbesparade beloppet borde i huvudsak användas inom områden med mindre gynnsamma förutsättningar för mjölkproduktionen. Vidkommande prisregleringen för ä g g anmärktes, atl livsmedelskommissionen ställt i utsikt att genom säsongmässig lagring stödja ett botlenpris, som med 50 öre per kg understeg det i jordbrukskalkylen upptagna medelpriset av 2 : 8 0 kronor per kg. Därest äggpriset med mer än 50 öre skulle överstiga nämnda medelpartipris, skulle å andra sidan ytterligare prisstegring motverkas genom tillstånd till import och eventuellt även genom införande av normalpriser. Lämpligt syntes, alt livsmedelskommissionen erhölle möjlighet all på samma sätt som förekommit under tidigare år lämna ett visst statligt stöd åt priserna på k ö t t och f l ä s k , i första hand i form av statlig medverkan till infrysning och lagring. Kungl. Maj: t borde vara oförhindrad att medgiva höjning av garanti-

59 priset för f a b r i k s p o t a t i s , därest årsmedelpriset för matpotatis skulle bliva högre än vad som antagits i jordbrukskalkylen. För att i händelse av ogynnsam utveckling av försörjningsläget täcka behovet av brödsäd vid övergången till det nya regleringsåret syntes ändring av prisavvägningen å b r ö d s ä d under olika delar av året liksom utbetalande av premier å brödsäd, som levererades före viss tidpunkt, få upptagas till prövning. Som följd härav borde Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande att, om så erfordrades, utbetala dylik leveranspremie. Med hänsyn Ull att korn syntes komina att erfordras för inblandning i brödsäd kunde det övervägas, att korn under det nya konsumtionsåret i regleringshänseende hänfördes till brödsäd. Prisrabatteringen å vissa livsmedel borde upphöra i samband med införandet av kontanta barnbidrag fr. o. in. den 1 januari 1948. Till befrämjande av avsättningsförhällandena för inhemsk u 11 förordades ett förslag om statslån å 300 000 kronor till Svenska hemslöjdsföreningarnas spinneriförening u. p. a. för inrättande av ett eget ullspinneri, varvid räntefrihet borde medgivas för lånet under ett år från lånets lyftande. Kostnaderna för genomförande av de förordade förslagen till prisreglerande åtgärder pä jordbruksområdet under budgetåret 1947/48 beräknades till i runt tal 88 milj. kronor. Härav belöpte 52 milj. kronor på producentbidrag m. ni. för mjölk, 19,5 milj. kronor på mjölkpristillägg, 5,5 milj. kronor på särskilda mjölkbidrag såsom merfraktbidrag m. m., 5,5 milj. kronor på pristillägg för slaktdjursprodukter samt 5 milj. kronor på diverse kostnader. Sistnämnda belopp var i första hand avsett att användas för ersättning till Svenska mejeriernas riksförening för handhavandet av vissa med mjölk- och matfettsregleringen sammanhängande uppgifter, till bestridande av vissa bidrag till Mjölkpropagandan, till utgifter för ersättande av förluster vid lagring av andra livsmedel än spannmål samt för särskilda åtgärder till stöd för jordbruket i Norrland m. m. Då en behållningav omkring 20 milj. kronor beräknades uppslå å det för 1946/47 anvisade anslaget till jordbruksregleringens uppehållande, uppgick anslagsbehovet för 1947/48 till 68 milj. kronor. Till bestridande av kostnaderna för Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet äskades ett anslag av 90 milj. kronor samt till prisrabatter å vissa livsmedel ett anslag av 60 milj. kronor. Härtill kom det förutnämnda invesleringsanslaget å 300 000 kronor för lån till främjande av avsättning av inhemsk ull. Jordbruksutskottets majoritet tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag till alla delar. I en reservation, bakom vilken stodo högerpartiets, bondeförbundets och folkpartiets representanter, förordades däremot, att jordbruket genom höjda inkomster och/eller sänkta priser å driflmedel under regleringsåret tillfördes en inkomstökning av 200 milj. kronor i stället för som enligt propositionen 156 milj. kronor. För att uppnå de ytterligare erforderliga

(ill

beloppen borde enligt reservationen såsom förut försörjningspolitiska och produktionsmässiga faktorer beaktas. Mjölkproduktionens betydelse icke minst för de mindre brukningsdelarna gjorde det angeläget, att de ytterligare förbättringarna i största möjliga utsträckning komme denna produktionsgren tillgodo. Härjämte pekades på möjligheterna att utan större inverkan å levnadskostnaderna höja bl. a. spannmålspriserna och priset på fabrikspotatis. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottsmajoritetens tillstyrkan. Enligt beslutet gavs Kungl. Maj:t befogenhet att under regleringsåret 1947/48 vidtaga erforderliga åtgärder för reglering av produktions- och avsättningsförhållandena på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen angivna riktlinjer, varjämte de äskade anslagen beviljades. Den 10 juli 1947 utfärdades den i propositionen föreslagna förordningen om viss avgift å mjölk, grädde och ost.

Prisregleringen för särskilda varuslag. Samtidigt med Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 30 augusti 1946 utfärdade livsmedelskommissionen enligt erhållet bemyndigande genom cirkulär nr 2711 bestämmelser angående spannmålsregleringen under 1946/47 i anslutning lill statsmakternas tidigare ståndpunktstagande härutinnan. Priserna på brödsäd och fodersäd förblevo oförändrade i förhållande till vad som gällt under 1945/46. dock med den skillnaden att ell gemensamt pris fastställdes för höstvete och höstråg. Detta gemensamma pris utgjorde för tiden 1—10 september 1946 25: 80 kronor per deciton för vara av normalkvalitet och skulle sedan stiga med 5 öre för varje därefter inträdande period om 10 dagar intill utgången av maj 1947. Slutpriset, vilket skulle gälla från 1 juni 1947 till regleringsårets slut, blev 27: 15 kronor per deciton. Priset å vårvete skulle ständigt ligga 2: 25 kronor per deciton högre än priset å höstvete och höstråg. Åt Svenska spannmålsaktiebolaget uppdrogs att lill spannmålshandlare och kvarnar utbetala gottgörelse för deras lager av brödsäd den 1 september 1946, motsvarande prisskillnaden vid nämnda tidpunkt mellan brödsäd av 1945 års och äldre skörd samt brödsäd av 1946 års skörd. Beträffande kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för olika kvaliteter av brödsäd och fodersäd m. m., varom bestämmelser meddelades i cirkulär nr 2712, återgick man för 1946/47 i stort sett till vad som gälll under 1944/45, med frångående av de lindringar som bestämts för 1945/46 med hänsyn till de ogynnsamma skördeförhållandena hösten 1945. Såsom fullgod kvarnspannmål skulle endast räknas spannmål med en mältningsgrad av högst 5 procent. Prisavdrag skulle beträffande såväl vete som råg göras, då lnältningsgraden översteg 2 procent (för råg förut 3 procent), samt vid en vattenhalt av 17,5 procent (förut 18 procent). Priset på bröd-

säd, som icke var att betrakta som avrens, skulle icke i något fall understiga priset på korn. I syfte att stödja jordbrukarna i de trakter som särskilt hårt drabbats av de dåliga väderleksförhållandena under september månad beslöt livsmedelskommissionen sedermera (jämlikt cirkulär nr 2707) att med 2 kronor per deciton höja de priser, som spannmålsbolaget, spannmålshandlarna och kvarnarna lägst skulle betala vid inköp av icke fullgod brödsäd från odlare. Motsvarande ändring vidlogs även i bestämmelserna rörande bollen]>riset för fullgod brödspannmål. För alt prishöjningen skulle komma jämväl de odlare till godo, som redan levererat brödsäd till lägre priser än de nya minimipriserna, utfärdades föreskrifter om efterreglering av betalningen för sådana leveranser. Normalpriserna på m a t ä r t e r och m a t b ö n o r vid försäljning från odlare upphörde fr. o. m. den 1 september 1946. Några garantipriser för nämnda spannmålsslag skulle ej gälla under regleringsåret 1946/47. Riksdagsbeslutet angående jordbruksregleringen under 1946/47 förutsatte, att f ö r m a 1 n i n g s e r s ä 11 n i n g ej skulle utgå för tiden efter den 30 september 1946. Föreskrift härom meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2713. För september månad utgick förmalningsersättningen med samma belopp som tidigare under året, nämligen 3:25 kronor per deciton förmald spannmål. I samband med förmalningsersättningens slopande samt vissa ändringar i förmalningsbestämmelsermi medgavs genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 2708 viss höjning av de priser, som kvarnarna ägde uttaga vid försäljning av m j ö l och g r y n av vete och råg fr. o. m. den 1 oktober 1946. Prishöjningens storlek framgår av följande:

Enhetsvetemjöl Grahamsmjöl Samsikt Sammalet rågmjöl

Nettopris, kr. per deciton före Vio 1940 fr. o. m. Vi„ 1916 40: 50 41: 30: — 33: — 32:50 34:50 27: 75 30: 75

Dessa höjningar av mjölpriserna drogo med sig en viss höjning jämväl av normalpriserna på bröd. Angående normalprisregleringen för köttvaror må nämnas, att normalpriserna å kött, organ, inälvor, blod och ben av får och häst samt kött av älg upphävdes fr. o. m. den 23 september 1946. Efter en mindre, säsongmässig omjustering av normalpriserna på vissa köttvaror i början av november fann sig livsmedelskommissionen föranlåten att — med hänsyn till inträffade rubbningar i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan — fr. o. m. den 10 december tillfälligt höja normalpriserna på hela, halva och fjärdedels kroppar av nötkreatur och svin vid försäljning till handlande (cirkulär nr 2758). Höjningen utgjorde för storboskap 5 öre, för kalv 30

62 öre och för fläsk 20 öre per kg. Någon motsvarande höjning av detaljhandelspriserna företogs icke, varför beslutet medförde en sänkning av detaljhandelsmarginalen. Med hänsyn härtill förklarade kommissionen sin avsikt vara att vid en senare tidpunkt, då tillförseln av köttvaror blev rikligare, bereda detaljhandeln kompensation för marginalminskningen genom sänkning av partipriserna. I samråd med priskontrollnämnden vidtog livsmedelskommissionen jämlikt cirkulär nr 2775 med giltighet fr. o. m. den 7 januari 1947 de ändringar i normalpriserna på kött- och charkuterivaror, vilka framgingo som resultat av avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. Samtidigt slopades normalpriserna å en del slakteriprodukter, företrädesvis inälvor, medan å andra sidan normalpriser åsattes samtliga charkuterivaror vid försäljning lill förbrukare. De sålunda av den allmänna omsättningsskattens slopande föranledda jämkningarna i normalprisregleringen följdes senare i januari av ytterligare sänkningar i priserna å såväl hela, halva och fjärdedels kroppar som vissa styckade delar av nötkött och fläsk. Fortsatta sänkningar av normalpriserna vidtogos under de följande månaderna, varigenom förut utlovad kompensation bereddes handeln för den i slutet av föregående år genomförda marginalminskningen. Normalpriserna återinfördes härigenom i stort sett till den nivå som gällt före den 10 december 1946. Jämsides med dessa justeringar av normalpriserna bragtes av försörjningsmässiga skäl ett system med statliga p r i s t i l l ä g g på slakteriområdet i tillämpning, vilka finansierades från anslaget till prisreglerande åtgärder pä jordbrukets område. Genom beslut den 26 april 1946* hade Kungl. Maj:t bemyndigat livsmedelskommissionen att med användande av medel från nämnda anslag utbetala pristillägg på kött och fläsk under tiden maj—augusti 1946. Kommissionen förordnade i enlighet härmed om utbetalande av pristillägg å fläsk och kalvkött till ett sammanlagt belopp av 10 milj. kronor. Pristilläggen utbetalades till djuruppfödarna och utgingo med visst belopp per kg fläsk resp. kalvkött, som av djuruppfödare i vederbörlig ordning överläts i allmänna marknaden under tiden 6 maj—31 augusti 1946. Angående beloppens storlek se del VII sid. 215. Det bör tilläggas, att pristillägget för spädkalvkött den 8 juli 1946 höjdes från 60 till 70 öre per kg. I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 augusti 1946 att utbetala ytterligare pristillägg för fläsk och kalvkött under höstmånaderna 1946 intill ett sammanlagt belopp av 2 milj. kronor förordnade livsmedelskommissionen om utbetalande av pristillägg för fläsk under tiden 2 september—13 oktober, för kött av större kalv under tiden 2—7 september och för kött av spädkalv under tiden 2 september—15 december. Beloppen varierade för fläsk från 5 till 15 öre och för spädkalvkött från 20 till 40 öre per kg. För kött av större kalv var pristillägget 30 öre per kg.

63 För att stimulera slaktdjursleveranserna under den kalla väderleken i början av år 1947 utbetalade kommissionen med vederbörligt tillstånd från den 17 februari pristillägg av 10 öre per kg för kött av storboskap. Tillägget nedsaltes efter en månad till 5 öre per kg och upphörde från slutet avmars att utgå. För att förhindra all de sedermera företagna sänkningarna av normalpriserna i partihandelsledet skulle leda till sänkning av producentpriserna infördes från den 5 maj statligt pristillägg på fläsk om 5 öre b e r kg och från den 16 juni ett lika stort pristillägg på kött av storboskap. Sedan Kungl. Maj:t den 5 juni fallat beslut angående prissättningen på jordbrukets produkter, höjdes pristillägget för fläsk den 9 juni i produklionsbefrämjande syfte till 15 och den 14 juli lill 30 öre per kg. Ett pristillägg om 30 öre per kg gavs av samma skäl från den 9 juni även för spädkalvkött. Med återupplivande av en tidigare tillämpad anordning beslöt Kungl. Maj :t den 14 februari bemyndiga livsmedelskommissionen att under tiden 1 april—31 december 1947 vidtaga åtgärder för att stödja priset på s m å g r i s a r i syfte att därigenom medverka till en ökning i fläskproduktionen. Beslutet innebar en prisgaranti av kronor 2:50 per kg under andra, kronor 2: 25 per kg under tredje och 2 kronor per kg under fjärde kvartalet 1947, allt levande vikt fritt kontrollslakteri i Svealand och Götaland för till fortsatt gödning lämpliga smågrisar, vägande minst 15 och högst 25 kg. Vid den allmänna uppgörelsen mellan representanter för regeringen och för jordbrukarnas organisationer i mars 1946 förutsattes bl. a., att produeentpriset på all mjölk, som fr. o. m. den 1 september 1946 invägdes vid mejerierna, skulle höjas med 1 öre per kg jämfört med tiden före den 1 mars. Den överenskomna prisökningen förverkligades delvis redan fr. o. in. sistnämnda dag, i det att producentpriset på mjölk då höjdes med l/2 öre per kg. Höjningen möjliggjordes genom en motsvarande ökning av mjölkkristillägget. Den ytterligare höjningen av producentpriset med 1/2 öre per kg skedde programenligt den 1 september och åtföljdes jämlikt Kungl. Maj:ts beslut av en allmän höjning av priset på konsumtionsmjölk i detaljhandeln med 1 öre per liter. Ökningen av producentpriset å mjölk medförde vissa ändringar i de statliga mjölkpristilläggen, vilka redan av riksdagen godkänts i junibeslutet. Genom att mejeriernas avräkningspris till producenterna avsåg ostandardiserad mjölk, medan den av Kungl. Maj :t medgivna höjningen av detaljhandelspriset gällde standardiserad mjölk, skulle, därest pristillägget för konsumtionsmjölk bibehölles oförändrat, ett ej beräknat överskott uppkomma för mejerierna. I syfte att utjämna detta överskott nedsattes det allmänna mjölkpristillägget på konsumtionsmjölk från 42 till 38 öre per kg mjölkfett. Då vidare höjningen av producentpriset å mjölk icke ansetts böra få medföra en motsvarande höjning av smörprisnoteringen,

64 ökades pristillägget för sådan mjölk som användes till smörberedning till 56 öre per kg mjölkfett. I ett annat avseende påverkades bestämmelserna om allmänt mjölkpristillägg därigenom att detta tillägg i överensstämmelse med riksdagsbeslutet bortföll beträffande mjölk som användes för framställning av ost, torrmjölk och kondenserad mjölk. Ändringen inträdde vad angick ystmjölk redan från den 1 augusti i samband med att handeln med ost fr. o. m. den 20 juli helt frigavs, i övrigt från den 1 september. Motsvarande belopp tillfördes producenterna genom prishöjningar på berörda varuslag. Ändringarna i pris resp. pristillägg för mjölk medförde motsvarande ändringar beträffande grädde. Bestämmelserna om extra mjölkpristillägg, producentbidrag, lantsmörsbidrag och körlinjebidrag kvarstodo oförändrade. Däremot bortföllo de lokala differentieringsbidragen för mjölk. Fr. o. m. den 1 januari 1947 inträdde på hithörande område delvis helt nya förhållanden som följd av riksdagens ovan omförmälda beslut och Kungl. Maj:ts i anledning därav den 30 december 1946 meddelade bestämmelser angående avveckling i vissa hänseenden av statssubventionerna. Ändringarna inneburo främst, att det allmänna pristillägget för konsumtionsmjölk och konsumtionsgrädde, vilket dittills utgått med 38 öre per kg mjölkfett, ävensom det allmänna pristillägget å mjölk använd för smörberedning, dittills utgående med 56 öre per kg mjölkfett, avskaffades. Däremot bibehölls med förut bestämda belopp det s. k. extra mjölkpristillägg, som utgått till mejerier i Norrland och vissa områden i mellersta Sverige (belopp varierande mellan 20 och 129 öre per kg mjölkfett). I samband med slopandet av det allmänna pristillägget för konsuintionsmjölk och grädde höjdes priset på konsumtionsmjölk i hela landet med 1 öre per liter. Borttagandet av den särskilda kompensationen till vissa mejerier för utebliven prishöjning å konsuintionsmjölk föranledde ytterligare ökning av priset å sådan mjölk med 1 öre per liter i Göteborg, Halmstad, Höganäs, Ängelholm och Landskrona samt dessutom i Göteborg ett särskilt tillägg för flaskmjölk med 1 öre per liter, varigenom ifrågavarande särskilda tilllägg blev detsamma i Göteborg som i Stockholm. Även för vissa andra delar av landet, där mjölkpriset varit jämförelsevis lågt i förhållande till prisel i angränsande områden, medgavs höjning av normalpriset å konsumtionsmjölk med 1 eller i vissa fall 2 öre utöver den generella höjningen med 1 öre per liter. Slopandet av det allmänna pristillägget å produktmjölk föranledde en höjning av riksnoteringen på smör med 50 öre per kg, eller från 4: 05 till 4: 55 kronor per kg. Vidare borttogs — i samband med att priset på lantsmör höjdes med samma belopp som priset på mejerismör — det s. k. lantsmörsbidraget i Götaland, Svealand och Gävleborgs län, dittills utgående med 50 öre per kg, medan det i övriga Norrland nedsattes från 75 till 25 öre per kg.

65 I anslutning till Kungl. Maj :ts ovanberörda beslut utfärdades kungörelse den 30 december 1946 (nr 893) angående ändring av 1941 års kungörelse om pristillägg å mjölk m. m., varigenom de dittills för erhållande av mjölkpristillägg och lantsmörsbidrag gällande villkoren, avseende bl. a. prissättningen vid försäljning av mjölk och mejeriprodukter, mejeriernas skyldighet att mottaga mjölk från producenter, kvalitets- och fetthaltsbetalning m. m., i stället anknötos till rätten all erhålla erforderliga medel för utbetalande av producentbidrag. Beträffande margarin skedde fr. o. m. den 13 mars 1947 viss omreglering av priserna i samband med ändring av clearingpriserna pä vegetabiliska oljor och härdat fett vid försäljning till margarinfabrik. Prisförändringen var föranledd av smörprisets höjning från årsskiftet och avsåg att bevara en ur avsättningssynpunkt önskvärd jämvikt mellan priserna på smör och hushållsmargarin. Margarinaccisen, vilken sedan den 4 mars 1945 utgått med 23 öre per kg, höjdes till 38 öre per kg. I samband härmed företogos vissa ändringar i den ersättning från livsmedelskommissionens clearingkassa för fettvaror, som utgått per kilogram tillverkat hushållsmargarin, liksom i den inbetalning som skett per kilogram tillverkat bagerimargarin. Normalpriset å hushållsinargarin vid försäljning till förbrukare fastställdes till kronor 2: 90 mot förut kronor 2: 80 per kg, medan priset pä s. k. restaurangblandning höjdes från kronor 3 : 79 till kronor 3 : 92 per kg. Priset på bagerimargarin förblev oförändrat 3 kronor per kg, medan priset på kavlingsmargarin höjdes från 2: 89 till 3 kronor per kg. Priset på raffinerat vegetabiliskt fett för tillverkning av margarin sänktes samtidigt med 5 öre till 187 öre per kg. För prisregleringen på matfettsområdet under regleringsåret 1947/48 har redogjorts ovan i samband med framställningen angående den allmänna jordbruksregleringen. Vad beträffar de härvid förutsedda prisförhöjningarna å mjölk, grädde och ost bestämde emellertid Kungl. Maj:t genom beslut den 5 juni 1947, att de skulle träda i kraft redan fr. o. m. den 10 i samma månad. I enlighet härmed höjdes från sistnämnda dag normalpriserna på mjölk med 2 öre per liter över hela landet. För grädde fastställdes normalpriser, vilka överstego gällande stoppriser med i genomsnitt 30 öre per liter; även steriliserad grädde åsattes normalpriser. Normalpriserna å ost höjdes med i genomsnitt 30 öre per kg. Med hänsyn till prisutvecklingen på äggmarknaden beslöt livsmedelskommissionen att fr. o. m. den 9 september 1946 återinföra normalpriser på ägg. Riket indelades enligt cirkulär nr 2687 i ätta prisområden, vilka voro desamma som tidigare, då normalpriser på ägg gällde, dock med undantag av att Västerbottens och Norrbottens län sammanslogos till ett område. Inom prisområde I a, oinfattande de viktigaste produktionsområdena i södra Sverige, skulle gälla ett pris av 3: 20 kronor per kg vid försäljning från äggproducent, 3 : 40 kronor vid försäljning från annan än 5—810090

66 äggproducent till detaljhandlare och lill annan förbrukare än enskilt hushåll samt 3 : 74 kronor vid försäljning från annan än äggproducent till enskilt hushåll. Inom sjunde prisområdet, omfattande de två nordligaste länen, gällde de högsta priserna med resp. 3: 32, 3 : 66 och 4: 00 kronor per kg. Normalpriserna ä ägg upphävdes fr. o. m. den 7 januari 1947. Vid prisregleringen för konstgödselmedel under 1946/47 tillämpades fortfarande systemet med under året successivt stigande priser. Man såg häri ett medel alt fördela inköpen och hemtagningen av gödseln så jämnt som möjligt över hela säsongen och undvika en överbelastning av transportapparaten inför vårbruket. De för gödselåret 1946/47 jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2631 bestämda priserna inneburo en sänkning med varierande belopp i förhällande till priserna under tredje tilldelningsperioden 1945/46. Den största prissänkningen förelåg i fråga om kalkkväve med 5: 35 och ammoniumsulfat med 3: 10 kronor per deciton. Priset å chilesalpeter blev i anslutning till den träffade uppgörelsen om odling av sockerbetor höjt frän 19 till 23 kronor per deciton. Beträffande övriga gödselmedel genomfördes för försäljningarna under gödselårel 1947/48 sänkning av priserna på superfosfat och thomasfosfat med resp. 1 krona och 50 öre per deciton, medan ökning vidtogs med kronor 2: 25 för kalkkväve, 1 krona för ljunga- och köpingsalpeter och kronor 3:20 för ammoniumsulfat. Ersättning för skördeskador genom osedvanlig nederbörd och översvämningar. Nederbörden under september månad 1946 var inom samtliga län betydligt större än normall. Särskilt var delta fallet i Örebro, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Kronobergs och Skaraborgs län. I jämförelse med föregående år förelåg den skillnaden, att nederbörden i allmänhet var jämnare fördelad över en längre period. Med avseende på skördeskadornas beskaffenhet innebar detta, atl de egentliga översvämningsskadorna icke blevo fullt så omfattande som hösten 1945, medan däremot övriga regnskador hade en större omfattning och voro av mera svårartad beskaffenhet. Enligt från hushållningssällskapen erhållna uppgifter uppskattades den skadade arealen till något över 30 000 hektar. Enbart den genom översvämningar skadade arealen angavs lill omkring 12 000 hektar, medan totalskada på grund av regn utan översvämning rapporterades för omkring 17 700 hektar. De svåraste skadorna hade drabbat fodersäden, särskilt havre och blandsäd. På framställning av livsmedelskommissionen avlät Kungl. Maj:t till 1946 års riksdag vid dess höstsession proposition, nr 382, angående statlig ersättning för ifrågavarande översvämnings- och regnskador å skörden. Del framhölls i propositionen, att de svårartade regnen för inånga jordbrukare i de därav berörda trakterna, främst i södra och mellersta Sverige, kommit

att medföra högst betydande ekonomiska förluster. Särskilt kännbara komme dessa att bliva för dem som även föregående år utsatts för översvämnings- och regnskador. Ehuru det givetvis masle inge betänkligheter att, då jordbruket drabbades av dålig väderlek, av allmänna medel ersätta därigenom uppkomna förluster, ville Kungl. Maj:t icke motsätta sig att så i viss utsträckning skedde även detta år. Vid valet av ersättningsform anslöt sig Kungl. Maj:t till livsmedelskommissionens mening, att ersättningen ej, som föregående år delvis skett, finge utgå i form av differenlieringsbidrag för mjölk utan i stället i form av direkta bidrag. Ersättning borde lämnas ej endast för översvämningsskador utan även för omedelbart av regn vållade skador, i sistnämnda fall dock endast såvitt det kvantitativa skördeutbytet å brukningsdelen blivit mindre än hälften av vad som förväntades vid den särskilda skördeuppskattning, som låg till grund för fodersädsavslåendet, eller, beträffande andra grödor än fodersäd, av den för området beräknade normalskörden. Beträffande båda slagen av skador borde gälla, att de efter avdrag av självrisk — i förra fallet 35, i senare fallet 50 procent av skadan — skulle ersättas helt (således ej som föregående år till 70 procent). Vid ömmande omständigheter eller då den skadelidande föregående år erhållit ersättning för översvämningsskada borde självrisken kunna nedsättas till lägst 20 procent. För det fall att viss gröda å en och samma brukningsdel drabbats av såväl översvämnings- som annan regnskada, borde, därest minst en tredjedel kunde anses utgöra översvämningsskada, ersättning utgå efter procenttalet för sådana skador. Ersättning borde icke utgå med mindre beloppet efter föreskrivna grunder översteg 25 kronor per brukningsdel. Kostnaderna för ersättningarna beräknades till 3,5 milj. kronor. Riksdagen godkände propositionen och medgav i enlighet därmed, att anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område fick till nyssnämnda belopp anlitas för utbetalande av ersättningar i anledning av översvämnings- och andra regnskador å 1946 års skörd. Närmare föreskrifter i ämnet meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2768. Ansökan om bidrag skulle göras hos kristidsnämnden senast den 22 januari 1947. Kristidsnämnderna hade att senast den 10 februari insända ansökningarna till vederbörande kristidsstyrelse för granskning och vidarebefordran till livsmedelskommissionen senast den 25 februari. Enligt av livsmedelskommissionen meddelade uppgifter hade ansökningar inkommit om ersättning för skördeskador genom översvämningar etc. under år 1945 enligt för detta år gällande bestämmelser till ett antal av c:a 5 000. Av dessa hade icke fullt 4 000 bifallits. Ersättningar hade utbetalats till ett sammanlagt belopp av c:a 1 230 000 kronor. Angående ersättning för skador av hithörande slag å 1946 års skörd inkommo c:a 6 850 ansökningar. Därav biföllos 4 140. De utbetalade ersättningsbeloppen uppgingo tillhopa till c:a 1518 000 kronor.

68 Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Liksom tidigare var bristen på fast anställda arbetare vid jordbruket mycket stor och kunde endast delvis fyllas. Framför allt gällde detta, nu som förut, kreatursskötare. De tillfälliga behoven av arbetskraft under skördesäsongerna kunde däremot med anlitande av olika utvägar någorlunda väl tillgodoses. Höskörden var år 1946 i allmänhet mycket riklig och krävde därför arbetshjälp i stor omfattning. Tillgång härå erhölls bl. a. genom värnpliktiga rekryter under ordinarie övningsuppehåll, semesterlediga industriarbetare och skolungdom. Gynnsamma väderleksförhållanden bidrogo till att höbärgningen kunde slutföras under juli månad över så gott som hela landet. Större vanskligheter erbjöd arbetskraftsproblemet med avseende på slråsädsskördens inbärgande. Svårigheterna hade här sin grund framför allt i den regniga väderleken under augusti och september, de egentliga skördemånaderna. På ett fåtal veckor konimo nu regnmängder, som motsvarade en tredjedel av årsnederbörden. Att detta på många håll medförde översvämningar och svåra skador har förut omnämnts. Jordbruket, som hade ett starkt underskott av fasta arbetare, fick till följd av dessa exceptionella förhållanden större behov av tillfällig arbetskraft än under något tidigare år. Arbetsmarknadsorganen sökte på olika sätt tillgodose de anmälda behoven. För de värnpliktiga, som under året fullgjorde sin rekrytutbildning, hade tidigare fastställts ett ordinarie övningsuppehåll på tre veckor, varvid tidpunkten skulle bestämmas av de militära myndigheterna i samråd med länsarbetsnämnderna för att få en anpassning till förestående skördearbeten. Då det emellertid visade sig, att — som förut vid liknande tillfällen — huvudsakligen endast rekryter med civil sysselsättning inom jordbruket anmälde sig till skördearbete och att den avsedda arbetshjälpen därigenom icke blev på långt när så effektiv som önskligt var, gjorde arbetsmarknadskommissionen efter samråd med livsmedelskommissionen framställning till Kungl. Maj:t om rent militär medverkan i skördearbetet. Framställningen bifölls den 23 augusti, varvid beslöts, att värnpliktiga av åldersklass 1945, som fullgjorde sin första tjänstgöring, skulle i mån av oundgängligt behov under högst 14 dagar ställas till förfogande för deltagande i arbetet med bärgning av stråsädsskörden. De erforderliga truppkontingenterna skulle på minst plutons styrka uttagas på rekvisition av vederbörande länsarbetsnämnd. Förbanden komme att själva ombesörja sina transporter, sin förläggning och jämväl i huvudsak sin förplägnad samt att vara utrustade på lämpligt sätt. Själva arbetet avsågs skola ledas av civil arbetsledare men under kontroll av militärbefäl. Jordbrukare, som i stället för att deltaga i skördearbetet på andras mark önskade utföra sådant arbete i sin hemtrakt, kunde medgivas rätt härtill i form av tjänstledighet under den tid deras egen pluton var borta från regementet. På grund av den efter beslutet inträffade ytterligare försämrade väder-

69 leken kunde den militära skördehjälpen icke effektivt utnyttjas. Sålunda hade exempelvis ett regemente i västra Sverige under de disponibla 14 dagarna endast fem effektiva arbetsdagar. På framställning från de mest utsatta länen (Skaraborgs, Östergötlands och Värmlands) beviljade Kungl. Maj:t fördenskull genom beslut den 30 september en förlängning inom dessa områden av den militära skördehjälpen med ytterligare högst sju dagar. För övriga län, där hjälp fortfarande erfordrades, medgåvo de militära myndigheterna, att arbetstrupp fick rekvireras under det antal dagar som på grund av väderleksförhållandena icke kunnat utnyttjas under den tidigare 14-dagarsperioden. Enligt uppgift från arméstaben deltogo i stort sett samtliga trupper i södra och mellersta Sverige i skördearbete i olika omgångar. Dessutom deltogo mindre truppstyrkor från marinen och flygvapnet. Den militära hjälpen med arbetstrupper uppgick till omkring 12 500 man, när den hade sin största omfattning. Antalet av dem utförda dagsverken uppgick tillhopa till c:a 145 000. Erfarenheterna från 1946 års militära skördehjälp torde få anses ha varit mycket goda. Samarbetet mellan de militära myndigheterna och arbetsmarknadsorganen var tillfredsställande. Från jordbrukarhåll lämnade man de värnpliktiga de bästa vitsord beträffande arbetsprestationer och uppförande. Det ansågs givet, att det tidigare tillämpade systemet med permission för frivilligt deltagande i skördearbete icke på långt när skulle ha tillfört jordbruket samma antal dagsverken som det nya systemet, vilket därjämte hade den förtjänsten, att lanthemmen besparades arbetet med inkvartering och mathållning för den tillfälliga skördehjälpen. Potatisskörden från slutet av september samt senare betupptagningen ställde ej mindre än spannmålsskörden stora krav på extra arbetskraft. För potatisupptagningen utnyttjades i stor omfattning bl. a. frivilliga arbetsinsatser av skolungdom. Anskaffandet av arbetskraft för betupptagningen visade sig förenat med osedvanliga svårigheter på grund av de goda arbetstillfällen, som förefunnos inom andra arbetsområden. Överflyttningen av arbetskraft, bl. a. från mellersta och norra delarna av landet, till betdistrikten hade väsentligt större omfattning än föregående år. Genom dessa överflyttningar och tack vare under oktober och november lämplig väderlek kunde betupptagningen fortgå i relativt snabb takt. För att underlätta rekryteringen av ovan arbetskraft till betupptagningen hade länsarbetsnämnderna liksom tidigare år, ehuru i vidgad omfattning, anordnat kollektivhushåll för betupptagarna. Även barndaghemmen på landsbygden hade en uppgift att fylla i detta sammanhang genom att möjliggöra för kvinnor med minderåriga barn att åtaga sig arbete vid betupptagning. Vårbruket år 1947 kunde i allmänhet slutföras inom rätt tid med ordinarie och i viss utsträckning med extra arbetskraft. I övrigt gällde efterfrågan på tillfällig arbetskraft framför allt betgallringen. Trots att betarealen minskats, var behovet av arbetskraft här betydande och stora svårig-

heter förelågo att tillgodose detsamma. De vanliga rekryteringsområdena kunde ej bidraga med arbetskraft i samma utsträckning som under tidigare år. Från norrlandslänen, där vedavverkningarna absorberade all tillgänglig arbetskraft, kom endast ett obetydligt antal arbetssökande till betdistrikten. Skolungdom och värnpliktiga — de senare på fritid — kunde emellertid i betydande utsträckning utnyttjas på betfälten. Med anlitande av reserver av olika slag kunde situationen i stort sett bemästras. Efter midsommar påbörjades höskörden, vilken på grund av det dåliga skördeutfallet krävde mindre arbetshjälp än vanligt. Det gynnsamma vädret underlättade tillika höbärgningen, varför behovet av arbetskraft var förhållandevis lätt att fylla. Angående a r b e t s b l o c k o r g a n i s a t i o n e n s fortsatta verksamhet utfärdade arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna i början avår 1947 likalydande cirkulär (livsmedelskommissionens cirkulär nr 2784). Det framhölls, att denna organisation med hänsyn till de arbetsuppgifter som alltjämt åvilade densamma tillsvidare måste bibehållas i sin dittillsvarande form. Bland ifrågavarande arbetsuppgifter nämndes upprättande av mobiliseringsplaner för jordbruket, handläggning av ärenden rörande mobiliseringsuppskov och s. k. uppgiftskort för värnpliktig jordbrukare, kontroll av hästägares fullgörande av anmälningsskyldighet rörande hästar och hästfordon, förande av register över reservarbetskraft för jordbruket, jordbrukets förseende med tillfällig arbetskraft, i den mån sådan erfordrades för jordbruksproduktionens upprätthållande, samt verksamheten såsom kontrollerande och rådgivande organ i jordbrukets arbetsmarknadsfrågor. Länsblockmyndigheterna skulle fortfarande äga bestånd och i mån av behov sammanträda för avgörande av frågor rörande blockorganisationen inom länet. Som verkställande tjänsteman skulle hos varje länsblockmyndighet finnas en länsblockledare jämte, där så prövades erforderligt, en biträdande länsblockledare, vilka på förslag av länsblockmyndigheten förordnades av riksblockmyndigheten. Länsblockledarna skulle dock numera tjänstgöra endast efter anmodan av länsblockmyndighet eller då länsarbetsnämnd behövde taga deras sakkunskap i anspråk för frågor, som berörde jordbrukets arbetsmarknad. Kvarstående uppgifter krävde fortfarande ett icke oväsentligt arbete av överblockledarna. För blockledare gällde i tillämpliga delar riksblockmyndighetens instruktion. Konstgödselregleringen. Liksom förut uppdelades förbrukningsåret för konstgödsel (det s. k. gödselåret, vilket löper från den 1 juli lill den 30 juni) på tre tilldelningsperioder, den första omfattande tiden juli—september 1946, den andra ti-

71 den oktober 1946—januari 1947 och den tredje tiden februari—juni 1947. Den fortfarande goda försörjningen med f o s f a t g ö d s e l m e d e l gjorde att fri försäljning härav alltjämt kunde medgivas. En kvalitativ förbättring inträdde därigenom att det superfosfat som tillhandahölls innehöll 19—20 procent fosforsyra mot tidigare c:a 15 procent. Tillgången på k a 1 i, som under föregående gödselår var mycket knapp, hade numera förbättrats så mycket, att fri försäljning fr. o. m. den 22 augusti kunde medges även av detta gödselslag. Orsaken till den förbättrade tillgången var de stora köp av kali som kunnat företagas framför allt från ryska zonen i Tyskland men även från Frankrike och Spanien. Ransonering ägde alltså från nyssnämnda datum rum blott i fråga om k v ä v e g ö d s e l m e d l e n . Därvid är att märka, att den stora efterfrågan på svenska kvävegödselmedel, som ägt rum under våren 1946 sedan handeln därmed frigivits, medfört, att lagren av sådana gödselmedel i huvudsak voro tömda vid utgången av gödselåret 1945/46. De kvantiteter, som kunde ställas till förfogande, voro därför relativt små och motsvarade endast den löpande förbrukningen. Under första och andra tilldelningsperioderna medgavs försäljning av kalkkväve samt av ljungasalpeter, köpingsalpeter och ammoniumsulfat med för vardera perioden blott 15 procent av hela tilldelningen av kvävegödselinedel under 1944/45. Av kalksalpeter var tillgången bättre, dels på grund av att lagren vid gödselårets början voro relativt stora och dels på grund av en rätt omfattande import från Norge. Tilldelningen motsvarade för första perioden 20 och för andra perioden 40 procent av kvävegödselförsäljningen 1944/45. För tredje tilldelningsperioden gavs tillstånd till inköp av ytterligare 20 procent av kalksalpeter och 30 procent av övriga slag, varigenom totala tilldelningen av kvävegödselmedel bragtes upp till en kvantitet, motsvarande 140 procent av försäljningen under 1944/45. Tredje tilldelningsperioden utsträcktes sedermera till att omfatta även tiden 1—15 juli 1947. Odlare av oljeväxter och hampa fingo rätt att utöver eljest medgivna kvantiteter erhålla särskild tilldelning av kvävegödselinedel motsvarande 200 kg per hektar vårsådda oljeväxter, 100 kg per hektar höstraps och höstrybs samt 150 kg per hektar hampa. Sockerbctsodlarna berättigades att före den 1 juli 1947 inköpa 400 kg chilcsalpeter och 100 kg kalksalpeter per hektar tecknad sockerbetsareal. Särskilda föreskrifter meddelades som förut beträffande tilldelningen av gödselmedel till handelsträdgårdar m. m. Angående handeln med gödselmedel under gödselåret 1947/48 (omfattande tiden 16 juli 1947—30 juni 1948) lämnade livsmedelskommissionen upplysningar i cirkulär den 11 juli 1947 (nr 2898). Det meddelades, att fosfat- och kaligödsel liksom ock vissa blandgödselmedel tills vidare som förut skulle få försäljas fritt. Av kvävegödselmedel komme under första tilldelningsperioden, omfattande tiden 16 juli—30 september 1947, att försäljas vissa kvantiteter kalkkväve, ljungasalpeter och köpingsalpeter, däremot ej kalksalpeter och ammoniumsulfat.

72 Förbrukningen av konstgödselmedel har i del VII sid. 36 redovisats för de föregående krisåren t. o. m. gödselåret 1944/45. I en uppsats i Jordbruksekonomiska uppgifter för november 1946 ha sifferserierna kompletterats t. o. m. 1945/46, varvid vissa justeringar vidtagits i de föregående årssiffrorna. Enligt nyssnämnda uppsats uppgick konstgödselförbrukningen dels för aren närmast före kriget, dels för gödselären 1943/44, 1944/45 och 1945/46 till följande kvantiteter: K o n s u m t i o n s å r 1936/37—1938/39 i genomsnitt / 1944/45 1945/46 1943 44

Fosfatgödsel Kaligödsel Kvävegödsel 20%-igvara 40%-igvara 15,5 %-ig vara ton ton ton 293 800 78 100 169 300 184 100 96 000 233 500 225 300 65 300 211500 246 100 47 000 285 000

Skördegarnsregleringen. Då utsikterna för import av sisal eller sisalskördegarn alltjämt voro ovissa, befanns nödvändigt alt träffa anstalter för att trygga behovet av skördegarn under 1947 års skördesäsong genom fortsatt tillverkning av pappersskördegarn. Den kvantitet av 4 800 ton pappersgarn, som avtalats för 1946 års skördesäsong, blev före årets utgång till fullo försåld, varför den för nämnda tillverkning stadgade avsättningsgarantien icke behövde tagas i anspråk. Då tillverkarna emellertid krävde dylik garanti som villkor för fortsatt produktion av pappersskördegarn, slöt industrikommissionen enligt av Kungl. Maj:t den 13 december 1946 lämnat bemyndigande avtal med dem rörande tillverkning före utgången av juni 1947 av 4 800 ton garn på liknande villkor som stadgats i föregående avtal. Kommissionen förbehöll sig rätt att bringa avtalet till upphörande sex veckor efter uppsägning men ock att, om så erfordrades, föreskriva en t. o. m. den 31 augusti 1947 fortsatt tillverkning. Garnet skulle få säljas till högst de priser som fastställts av priskontrollnämnden. Avsättningsgaranti stadgades för garn som icke försålts före den 1 september 1947. Normalpriset vid försäljning till förbrukare bestämdes till 1: 49 kronor per kg med tillägg av 2 öre per kg vid försäljning i poster under 20 kg. Då Strömsnäs bruks aktiebolag begärt att icke behöva medverka i fortsättningen, slöts avtalet endast med de övriga fyra fabrikanterna, nämligen Aktiebolaget P. A. Carlmark, Aktiebolaget International Harvester Co., Svenska bindgarnsfabriken aktiebolag och Aktiebolaget Wahlbecks fabriker. Industrikommissionen meddelade i skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 maj 1947, att förbrukningen av pappersskördegarn under år 1947 enligt uppgift av livsmedelskommissionen kunde beräknas bli något större än under tidigare år, nämligen omkring 7 000 ton (mot 5 600 ton under 1945 och 6 500 ton under 1946). Kronan hade de föregående åren icke påfordrat

fortsatt tillverkning utöver de 4 800 ton, som från början avtalats, utan samtliga bolag hade frivilligt åtagit sig att fortsätta tillverkningen och därvid fritagit kronan från avsättningsgaranti. Nu vore läget i viss mån ett annat. På grund av svårigheter att erhålla tillräckliga kvantiteter spinnpapper för tillverkning av andra pappersgarner än skördegarn förelåge viss risk att produktionen av pappersskördegarn kunde bli tillbakasatt till förmån för produktionen av andra garner. Det syntes industrikommissionen därför angeläget att påfordra fortsatt tillverkning av pappersskördegarn under juli och augusti intill en totalkvantitet av 7 000 ton. Sedan Kungl. Maj:t den 30 maj lämnat bemyndigande härtill, ålade kommissionen med stöd av avtalen bolagen sådan ökning av tillverkningen samt överenskom därjämte med Aktiebolaget P. A. Carlmark om tilläggstillverkning före den 1 juli 1947 av ytterligare 336 lon, som förut överflyttats från nämnda företag till International Harvester Co. Utsäde. Livsmedelskommissionen bestämde genom cirkulär nr 2649, att utsäde av råg, vete, korn och luddvicker samt höstraps och höstrybs för höstsådden 1946, i likhet med vad fallet var hösten 1945, fick försäljas till jordbrukare utan att köparen avlämnade inköpsbevis. Angående handeln med utsäde för vårsådden 1947 meddelade kommissionen föreskrifter i cirkulär nr 2742. Dessa bestämmelser voro i huvudsak oförändrade sedan föregående säsong (se del VII sid. 219). Försäljning fick sålunda på vissa villkor äga rum utan inköpsbevis. Vid försäljning av utsäde av korn, havre och blandsäd från auktoriserad utsädeshandlare till odlare skulle säljaren emellertid upprätta särskild leveranssedel, varav ett exemplar skulle tillställas kristidsnämnden i köparens kommun. Leverans av försåld kvantitet fick i här avsett fall äga rum endast om och i den mån försäljningen av kristidsnämnden lämnats utan erinran. Vid försäljning av spannmålsutsäde jordbrukare emellan skulle säljaren avkräva köparen mottagningsbevis, som skulle insändas till kristidsnämnden i den ort, där köparen var bosatt. Priserna på utsädesspannmål bibehöllos oförändrade från förra säsongen med undantag för en höjning av vårvetepriset med 50 öre och en sänkning av kornpriset med 50 öre å 1 krona per deciton. I fråga om priserna på vallväxtfröer företogs en höjning för rödklöver och timotej. Beträffande fröer av övriga vallväxter, rotfruktsfröer samt utsäde av olje- och spånadsväxter skedde i stort sett ingen ändring. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor. De föreskrifter rörande handeln med spannmål under regleringsåret 1946/47, som livsmedelskommissionen meddelade i cirkulär nr 2711, överensstämde i stort sett med förut gällande bestämmelser. Rörande såväl

71 matarter som matbönor medgavs rätt till fri överlåtelse. Kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 546) angående beslag å samt reglering av handeln med dessa spannmålsslag- upphörde enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 februari 1947 att gälla med utgången av nämnda månad. Förbudet mot utfodring härav kvarstod emellertid alltjämt. På vanligt sätt föreskrev livsmedelskommissionen i slutet av mars 1947, att jordbrukare som innehade beslagtagen ej redan försåld brödsäd ägde att senast den 15 juni 1947 i behörig ordning inleverera den till handeln eller kvarnindustrien, med undantag av vad som erfordrades till utsäde eller förmalning mot förmälningskort eller eljest för tillåten hushållsförbrukning eller som enligt gällande bestämmelser fick användas för utfodring (avrens och icke fullgod brödsäd). Redovisningen för jordbrukarnas brödsädsleveranser under regleringsåret 1946/17 utvisade en totalkvantitet (exkl. utsäde) av 646 000 ton mot 537 000 ton under 1945/46 och 603 000 ton under 1944/45. Resultatet kunde sålunda anses som tämligen gott. Genom kungörelse den 13 juni 1947 (nr 241) blev gällande tullfrihet för ornalet korn och malt utsträckt att gälla t. o. m. den 30 juni 1948. Angående prisregleringen för brödsäd liksom för annan spannmåi se sid 60. Fr. o. m. den 1 oktober genomfördes vissa ändringar i bestämmelserna angående u t m a t n i n g e n av vete, råg och korn, innebärande någon lättnad i den tidigare mycket skarpa regleringen. Utmalningsprocenten för spannmål, som förmaldes till enhetsvetemjöl, sänktes sålunda från 84 till 83,5, varjämte uttagningsprocenten nedsattes till i genomsnitt minst 77 och beträffande varje särskilt parti 76 mot tidigare resp. 81 och 79. Samsikt fick åter framställas. Utmatning skulle härvid ske till i genomsnitt minst 82 procent. Ytterligare lättnad medgavs fr. o. m. den 11 februari 1947, då utmalningsprocenten vid framställning av siklat vetemjöl nedsattes till 82,5, vilket emellertid fortfarande måste anses vara en mycket hög procentsats. Fr. o. m. den 1 mars föreskrevs — i syfte att utdryga landets brödsädstillgångar — skyldighet för kvarnarna att vid framställning av vetemjöl (utom makaronimjöl) däri inblanda kornmjöl till minst 5 procent eller ock att vid förmalningen av vete tillsätta korn i motsvarande omfattning. I sistnämnda fall fick utmalningsprocenten för spannmålsblandningen sänkas till 82. Utmalningsprocenten för råg vid framställning av samsikt nedsattes samtidigt från 82 till 80 men höjdes senare till 80,5. Skyldigheten att i vetemjöl inblanda råg och korn upphörde den 1 juni. Vid framställning av enhetsvetemjöl skulle därefter uttagas minst 79 och beträffande varje särskilt parti minst 78 procent produkter (tidigare 77 resp. 76 procent). R a n s o n e r i n g s s y s t e i n e t för mjöl, gryn och bröd undergick under perioden ingen mera väsentlig ändring. Havregrynsransonen höjdes

75 i flera etapper. På våren 1947 upphörde emellertid rätten att på havregrynskupongerna alternativt inköpa samma varor som på brödkupongerna. Med hänsyn till den under våren 1947 knappa tillgången på vete befanns nödvändigt alt i viss mån begränsa förbrukningen därav, så att av den ordinarie tilldelningen till hushållsförbrukare fr. o. m. den 29 mars endast tre fjärdedelar fick uttagas i veteprodukler. Beträffande tilldelningen till andra förbrukare än enskilda hushåll skulle en tredjedel utgå i form av råg- och kornprodukter. Den tilldelning, som lämnades bagerier för framställning av kupongfritt bröd och näringsställen för matlagningsändamål, fick dock som förut i sin helhet utgå i form av vete. Genom kungörelse den 11 oktober 1946 (nr 622) upphävdes det sedan augusti 1942 gällande f ö r b u d e t m o t f ö r s ä l j n i n g a v d a g s f ä r s k l b r ö d , vilket ursprungligen tillkommit såsom en av transporthänsyn motiverad besparingsåtgärd.

Fodermedelsregleringen. Enligt de ingångna skörderapporterna hade årets skörd av fodersäd icke blivit av sådan storleksordning, att fodersädsransoneringen kunde upphävas. Ej heller hade importmöjligheterna ännu förbättrats i sådan grad, att man vågade räkna med någon mera betydande införsel av fodersäd eller därmed jämförliga fodermedel under regleringsåret 1946/47. För att säkerställa de viktigare allmänna behoven fann livsmedelskommissionen därför erforderligt att även detta år ålägga jordbrukarna att a v s t å fodersäd lill fördelning genom det allmännas försorg (cirkulär nr 2728). Bestämmelser om sådant avstående, i huvudsak överensstämmande med de under föregående regleringsår gällande, utfärdades i slutet av oktober. Kommissionen utgick därvid från de foderstater, varmed kalkylerats vid den under sommaren utförda preliminära beräkningen av de olika brukningsdelarnas möjlighet att leverera fodersäd. Dessa voro — utom beträffande staten för fjäderfän desamma som tillämpats föregående regleringsår. Liksom föregående år föranstaltades jämväl om kontrollundersökningar av djurbeståndet genom slaktgodemännen. Föreskrifterna angående utbyte av utsädesduglig fodersäd mot annan fodersäd eller icke fullgod brödsäd (cirkulär nr 2742) överensstämde med de tidigare gällande (jfr del VI sid. 214, del VII sid 38). Tilldelningen av fodersäd m. m. under hösten 1946 reglerades särskilt för september (första ransoneringsperioden, cirkulär nr 2675) och särskilt för tiden oktober—december (andra ransoneringsperioden, cirkulär nr 2695). Under första perioden utgick tilldelning endast för jordbruks- och åkerihästar, 3 år eller äldre, samt för svin, fjäderfän och hundar. Tilldelningen till hästar utgick till en del i form av betfor men i övrigt i form av fodersäd i stället för såsom tidigare kli. Till svin utgick tilldelningen

uteslutande i form av fodersäd. En mindre höjning skedde av tilldelningen till hushållsgrisar samt s. k. matavfallssvin. I fråga om fjäderfän infördes nya tilldelningsgrunder. Dessa byggde i princip på tilldelning direkt efter djurantalet, dock för ett reducerat djurantal inom varje, besättning. Då reduktionsreglerna bl. a. inneburo, att tilldelning till viss besättning endast skulle utgå i den mån besättningen omfattade mer än 10 djur, kom någon tilldelning i regel icke att lämnas för s. k. hushållshöns. Tilldelningen per djur utgick med högst 1,5 kg till s. k. yrkeshönscrier och med högst 1 kg till annan fjäderfäinnehavare samt fick valfritt uttagas i form av fodersäd, kli eller hönsfoderblandning. Under tiden oktober—december lämnades icke tilldelning av fodermedel för vare sig fjäderfän eller andra djur, så länge djurinnehavarens egna förråd av fodersäd efter avdrag av erforderliga kvantiteter för utsäde m. m. kunde beräknas förslå för utfodring av djuren. I övrigt förelågo vid jämförelse med föregående period skiljaktigheter huvudsakligen i följande hänseenden. Tilldelning av fodermedel av här ifrågavarande slag utgick jämväl för vid skogskörslor använda hästar, unghästar, nötkreatur, får, getter samt kaniner. Såsom ersättning för fodersäd lämnades i större utsträckning betfor och kli. Tilldelningen åt hästar i jordbrukskörslor samt åt svin höjdes något och utgick för sistnämnda djurslag till något mer än hälften med fodersäd och i övrigt med kli. För kor utgick tilldelningen uteslutande i form av betfor. Vid beräkning av det tilldelningsberättigade antalet fjäderfän inom de särskilda besättningarna tillämpades en något gynnsammare reduktionsregel än under september. Yrkeshönserierna erhöllo ock en något förhöjd kvantitet fodermedel per reducerat djur och månad. Tilldelningen åt fjäderfän fick endast till begränsad del utgå i form av fodersäd, i övrigt i form av kli eller hönsfoderblandning. Nya bestämmelser meddelades angående hönsfoderblandningens sammansättning. För regleringsårets tredje ransoneringsperiod (1 januari—14 mars 1947) skulle jämlikt cirkulär nr 2767 tillämpas i stort sett samma tilldelningsgrunder som under föregående period. Tilldelningen sänktes för hästar i jordbruksarbete och för nötkreatur samt, ehuru i mindre mån, för hushållsgrisar men höjdes för hästar i skogskörslor. Tilldelningsbestäinmelserna för fjäderfän undergingo viss jämkning, åsyftande att förbättra fodersituationen för fjäderfäinnehavare som minskat sin besättning så att antalet djur understeg det reducerade antal, vilket i första hand skulle läggas till grund för tilldelningen. I fråga om tilldelning av fodermedel för startande av hönserirörelse eller för återupptagande av nedlagd sådan skulle under 1947 gälla i huvudsak samma bestämmelser som under 1946. Även under fjärde ransoneringsperioden, omfattande tiden 15 mars—31 maj 1947, skulle enligt cirkulär nr 2823 tilldelningen delvis utgå i form av ersättningsmedel för fodersäd, nämligen betfor och kli. Åt kor lämnades uteslutande betfor, och kli utgjorde nära hälften av tilldelningen för svin.

77 En mindre höjning företogs av tilldelningen för arbetshästar och svin. Störst var höjningen lör andra svin än hushållsgrisar och s. k. matavfallssvin samt för hästar i skogs- och jordbrukskörslor. Höjningen för sistnämnda slag av hästar betingades av hänsyn till vårbruket. Behovet av foder för uppfödning av ungdjur under vårmånaderna föranledde någon höjning av tilldelningen även för fjäderfän och kaniner. För fjäderfän utgick tilldelningen endast till mindre del i form av fodersäd, resten i form av kli eller hönsfoderblandning. För fjäderfäbesättning, som tillkommit efter den 14 mars 1947, erhölls i regel icke någon tilldelning. Den allmänna fodermedelssituationen ansågs sålunda fortfarande påkalla en restriktiv hållning gent emot hönsskötselns utveckling. Under femte ransoneringsperioden, omfattande tiden 1 juni—31 augusti 1947, minskades jämlikt cirkulär nr 2872 fodermedelstilldelningen, liksom fallet varit under sommarmånaderna de föregående åren, betydligt. Ingen tilldelning skedde sålunda för unghästar, föl, nötkreatur, får, getter och kaniner. Med hänsyn till rådande försörjningsläge gjordes dessutom, liksom sommaren 1946, vissa inskränkningar för djurgrupper, som tidigare erhållit tilldelning även under sommarmånaderna. Tilldelning för hästar, brukade i skogsarbete, lämnades sålunda icke, och för hästar i jordbruksarbete utgick tilldelning endast inom norra Sverige och endast för tiden 11—25 juni. Då fodercellulosa tills vidare icke tillhandahölls av Svenska spannmålsaktiebolaget och handelns lager därav kunde antagas vara i det närmaste slut, erhöllo under regleringsåret kreatursinnehavare, som tidigare brukat använda fodercellulosa, såsom kompensation en tilldelning av kli, motsvarande högst 80 procent av den bristande kvantiteten fodercellulosa. I fråga om kraftfodertilldelningcn för mjölkproduktionen tillkännagavs i cirkulär nr 2674, att i huvudsak samma grunder komme att tillämpas under regleringsåret 1946/47 som under de båda närmast föregående regleringsåren. Inom Svea- och Götaland samt Gävleborgs län skulle tilldelningen sålunda handhas av kristidsnämnderna och utgå dels med viss kvantitet oljekraftfoder per ko, oberoende av mjölkavkastningen, dels med vissa kvantiteter oljekraftfoder och kli, som bestämdes på grundval av mjölkproduktionen inom de olika besättningarna. Om den sammanlagda tilldelningen enligt dessa bestämmelser skulle komma att överstiga 400 kraftfoderenheter per ko, skulle tilldelningen av oljekraftfoder nedsättas, så att densamma ej översteg nämnda kvantitet. (En kraftfoderenhet motsvarar 1 kg oljekraftfoder eller 1,5 kg vetekli.) Inom de fyra nordligaste länen skulle kraftfodertilldelningen för mjölkproduktionen handhas av kristidsstyrelserna. Till dessas förfogande komme liksom under närmast föregående år att ställas vissa kvantiteter oljekraftfoder och kli att avstyrelserna fördelas enligt till dem lämnade anvisningar. Den extra tilldelningen av oljekraftfoder för odling av olje- och spånadsväxter skulle under 1946/47 utgå enligt oförändrade grunder.

78 Under regleringsåret 1945/46 hade tillhandahållits en oljekraftfodcrblandning innehållande 47 procent råprotein och råfett. Efter juni månads utgång tillverkades nämnda blandning icke längre. I dess ställe framställdes en blandning innehållande 45 procent råprotein och fett. För denna vara fastställdes fr. o. m. den 1 september 1946 ett normalpris av 36 kronor per deciton vid försäljning till förbrukare, vilket innebar en mindre höjning från föregående år. Sådan stigande prisskala på oljekraftfoderblandning, som gällt under regleringsåret 1945/46, skulle icke tillämpas under 1946/47. Sedan ytterligare kvantiteter oljekraftfoder kunnat inköpas i utlandet, beslöt livsmedelskommissionen i november all lämna en allmän, hela landet omfattande extra tilldelning av dylikt foder för mjölkproduktionen under regleringsåret 1946/47. Ål innehavare av kor gavs sålunda en tilldelning av 25 kg oljekraftfoder per ko inom Svea- och Götaland och Gävleborgs län samt 15 kg per ko inom övriga delar av riket. Då importen av kli under vintern blev något större än man tidigare vågat räkna med, ansåg sig livsmedelskommissionen vidare kunna disponera en viss kvantitet kli för extra tilldelning till nötkreatursinnehavare. Med hänsyn bl. a. till att betessläppningen kunde förutsättas bli försenad fann kommissionen angeläget, att denna extratilldelning kom mjölkproduktionen till godo; den bestämdes att utgå fr. o. m. den 1 april med 10 kg kli per ko enligt härom hos vederbörande kristidsnämnd gjord ansökan, oberoende av vederbörande besättningars mjölkavkastning. Ifrågavarande extratilldelning jämte de tilldelningar av oljekraftfoder och kli, som enligt tidigare utfärdade bestämmelser beviljats för regleringsåret, fick dock tillhopa icke överstiga 400 kraftfoderenheter per ko inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län samt 200 kraftfoderenheter per ko inom övriga riket, vilket var avsevärt mindre än under föregående konsumtionsår, då maximitilldelningen uppgick till resp. 470 och 235 kraftfoderenheter per ko. Då tillgången på betfor under de senare vårmånaderna visade sig knapp, beslöt kommissionen vidare, alt inköpsbevis för betfor under vissa förutsättningar skulle gälla även för inköp av kli eller melass. För modersuggor beviljades under hösten 1946 särskild tilldelning av kli med sammanlagt 150 kg samt i början av år 1947 ytterligare tilldelning av 150 kg kli och 50 kg fodersäd per djur. Med modersugga jämställdes i sistnämnda fall även tjänstgörande fargalt. För att stimulera smågrisproduktionen gavs slutligen i maj ännu en tilldelning av 100 kg kli per sugga. Åt innehavare av nötkreatur inom de fyra nordligaste länen samt de norra delarna av Kopparbergs och Värmlands län gavs rätt att efter ansökan erhålla tilldelning av melass till en kvantitet av 15 kg för varje stamtjur, oxe eller ko. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 februari 1947 upphörde med utgången

79 av nämnda månad giltigheten av vissa författningar, som berörde fodermedelsregleringen, nämligen kungörelsen den 21 november 1941 (nr 8801 angående beslag å samt reglering av handeln med fodercellulosa, kungörelserna den 10 januari 1941 (nr 16) angående beslag å slråfoder och den 30 augusti 1941 (nr 707) angående reglering av handeln med stråfoder samt kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 340) angående förbud mot användande av växande säd till kreatursbete m. m.

Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. Skörden av potatis blev år 1946 av ungefär normal storlek. Hållbarheten var visserligen delvis mindre god men ingav inga större bekymmer. Några särskilda regleringsåtgärder med hänsyn till handeln med och förbrukningen av potatis befunnos därför ej påkallade. I fråga om rätten alt driva handel med potatis hade alltsedan hösten 1942 gällt, atl yrkesmässiga inköp och försäljningar endast fingo företagas av den som erhållit särskild auktorisation härför. Föreskrifterna härom upphävdes fr. o. m. den 20 januari 1947. Från nämnda dag var alltså handeln med potatis helt fri. Några normalpriser hade icke bestäm Is att gälla beträffande potatis av 1946 års skörd. Icke heller gällde några sådana garantipriser på potatis som tillämpats under de tidigare krisåren. Däremot hade från statens sida lämnats viss avsättningsgaranti för potatis av 1946 års skörd, i den mån denna översteg en kvantitet av 1800 000 ton (se del VII sid. 211). Denna garanti behövde dock ej tagas i anspråk. För brännvinsbränning medgavs endast användning av efterplockpotatis samt som matpotatis mindre tjänlig produkt. Bränningen begränsades till en kvantitet motsvarande sammanlagt omkring 9 milj. liter brännvin. Däremot befanns önskvärt — på grund av den starka ökning av stärkelseförbrukningen som inträtt, sedan handeln med denna vara frigivits — alt med särskilda medel befrämja en möjligast slor ökning av stärkelsetillverkningen. Livsmedelskommissionen räknade sålunda med alt få till stånd en produktion av minst 300 000 deciton potatismjöl, vilken kvantitet översteg normaltillverkningen med 50 000 å 75 000 deciton. För genomförande av detta program syntes det skola bli nödigt, att potatis i viss utsträckning transporterades till stärkelsefabriker dels från odlare, som normalt odlade potatis för bränneriändamål, och dels från odlare, som i vanliga fall levererade sin potatis till stärkelsefabrik på närmare håll än livsmedelskommissionen kunde komma att anvisa. På grund härav fann kommissionen lämpligt att även detta år lämna vissa bidrag till dylika potatistransporter. På kommissionens framställning bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 20 december 1946 kommissionen alt uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget att till odlare, som normalt antingen icke levererade potatis till

80 stärkelsefabrik eller voro leverantörer till andra än av kommissionen anvisade fabriker, utbetala fraktbidrag för potatis, som av kommissionens uppsyningsmän hänvisades för leverans till stärkelsefabrik. Fraktbidraget fick utgå med 1 öre per kg, där transportvägen landsvägsledes översteg 20 km, samt lägre belopp för kortare sträcka ned till 0,25 öre för sträcka om 5—10 km. Med anledning av de rätt omfattande frostskadorna å fabrikspotatisen i Sydsverige medgav kommissionen sedermera i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1947 innehavare av de stärkelsefabriker, som enligt av kommissionens ombud lämnad hänvisning mottogo frostskadade potatispartier, ersättning av statsmedel med belopp, motsvarande 1 krona per hl avverkad potatis. Beträffande stärkelsefabriker i drift efter den 1 maj 1947 meddelade Kungl. Maj.t den 23 i samma månad motsvarande bemyndigande även i fråga om annan än frostskadad potatis. Ytterligare medgav kommissionen i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1947 fraktbidrag för transport av frostskadad potatis, som efter särskild utsyning levererades till bränneri. Sistnämnda bidrag, som utgick med lägre belopp än nyss berörda fraktbidrag för potatisleverans till stärkelsefabrik och som av-såg potatis oanvändbar för tillverkning av potatismjöl, motiverades med att ifrågavarande potatisodlare på grund av vissa av livsmedelskommissionen vidtagna restriktioner icke varit i tillfälle att i vanlig ordning leverera potatisen till bränneri, innan den utsatts för frostskador. Såsom en säkerhetsåtgärd för att i händelse av en ihållande köldperiod kunna förhindra brist i tillförseln av potatis till de större konsumtionsorterna föranstaltade Svenska spanninålsakliebolaget på livsmedelskommissionens anmodan även detta år om upplagring av c:a 2 000 ton matpotatis i södra Sverige. Lagerhallarna, som själva ägde att svara för samtliga med lagringen förbundna risker, tillförsäkrades en lagringsersättning av 4: 25 kronor per deciton för intill den 15 mars 1947 lagrad potatis samt viss tilläggsersällning för eventuellt därutöver utsträckt lagring. Enligt Kungl. Maj:ts den 20 september 1946 lämnade bemyndigande slöl livsmedelskommissionen liksom föregående år avtal med Sveriges stärkelseproducenters förening rörande föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under efterföljande produktionsår (tiden 1 oktober 1946—30 september 1947). Enligt avtalet skulle föreningen som förut till fastställt pris inköpa all den stärkelse, som framställdes enligt av livsmedelskommissionen meddelade tillverkningslicenser å högst 400 000 deciton, med undantag av vad som användes till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer. Därjämte meddelades liksom i tidigare avtal bestämmelser om föreningens försäljningspriser samt om avsättnings- och prisgaranti för efter regleringsårets utgång kvarvarande lager av stärkelse. Inköps- och försäljningspriserna voro desamma som de vilka gällt för året 1945/46. I övrigt var handeln med potatismjöl sedan den 17 september 1945 helt fri. På grund av starkt ökad efterfrågan på denna vara fann livsmedels-

81 kommissionen emellertid lämpligt att för distributionen från stärkclseproducentföreningen genomföra viss kvotering, vilken innebar, att föreningen till grossister och industrier endast fick försälja de kvantiteter potatismjöl, som kommissionen bestämde.

Regleringen av sockernäringen. 1946 års betodlingsareal var till storleken ungefär densamma som föregående års areal, nämligen 54 800 hektar mot 54 600 hektar år 1945. Betskörden, som år 1946 uppgick till 1 776 000 ton, var däremot något mindre än fjolårets skörd, som belöpte sig till 1 813 000 ton. Sockerhalten var bägge åren 17,5 procent, vilket anses ungefär medelgott. Råsockerproduktionen under kampanjåret 1946/47 nådde en kvantitet av 290 500 ton och understeg därmed något produktionen under 1945/46, som var 294 400 ton. Sockernäringens reglering för produktionsåret 1947/48 ordnades genom beslut av riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts härom vid 1947 års riksdag framlagda proposition nr 258. Systemet för regleringen var i allt väsentligt detsamma som det vilket tillämpats under de närmast föregående åren. Nytt avtal slöts som följd härav mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget rörande villkoren för bolagets verksamhet, gällande för tiden 1 augusti 1947—31 juli 1948. Till grund för det nya avtalet låg en uppgörelse mellan staten (representerad av statens sockernämnd, livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden) samt Sveriges betodlares centralförening rörande villkoren för sockerbetsodlingen under år 1947. Enligt dessa villkor skulle grundpriset för levererade betor bliva 35 öre högre än för 1946 års odling eller 5 kronor för 100 kg betor med 16 procent sockerhalt. Arealtilläggen för odlingar i de nordligare betodlande provinserna voro oförändrade. I fråga om melasstilldelningen skulle gälla, alt betodlare kunde erhålla ett fat melass om ungefär 250 kg per påbörjad hektar odlade sockerbetor till ett pris av 3 öre per kg beträffande före den 1 december uttagen kvantitet och 4 öre per kg beträffande därefter uttagen kvantitet. Därest mer än ett fat per hektar uttoges, skulle den överstigande delen betalas med 14 öre per kg. Tilldelningen av kvävegödsel fastställdes till 500 kg per hektar, därav 400 kg chilesalpeter. Priset å denna kvantitet chilesalpeter sattes till 23 kronor per 100 kg eller 4 kronor högre än föregående år. Den sedan flera är tillbaka utgående betodlaravgiften av intill 4 kronor per hektar bortföll. Avtalet med sockerbolaget, vilket innebar att staten tillförsäkrade bolaget fortsatt ensamrätt till import av socker mot det att bolaget åtog sig att inbjuda till teckning av kontrakt om sockerbetsodling i enlighet ined av staten godkända grunder samt vidare att staten garanterade bolaget täckning av vissa med sockertillverkningen förbundna kostnader mot redovisningsskyldighet från bolagets sida för dess på grund av sockertillverk6—810090

82 ningen erhållna inkomster, anslöt sig i det väsentliga till gällande kontrakt. De viktigaste ändringarna gällde betpriset och vad därmed sammanhängde (vilket ändrats på sätt ovan nämnts) samt fixerandet av den s. k. låsta kostnadsposten (kostnader vilka ej omfattades av statens kostnadsgaranti utan för vilkas läckande bolaget i stället ägde tillgodoräkna sig ett visst belopp per kg tillverkat råsocker). Nämnda kostnadspost hade i det nya avtalet till följd av stegrade omkostnader höjts från 17,15 till 18,43 öre per kg råsocker. På grund av att sockerpriset under de föregående åren hållils nere på en nivå, som ej täckt tillverkningskostnaderna hade en spänning häremellan uppstått, som föranlett betydande statsanslag till förlustens täckande, för verksamhetsåret 1945/46 uppgående till ej mindre än 22 milj. kronor. För år 1947 hade enligt statsmakternas beslut i samband med omsättningsskattens avveckling produktionskostnaderna för socker ansetts böra slå igenom i konsumentpriserna. Priserna å socker och sirap hade därför fr. o. m. den 2 januari 1947 höjts med resp. 11 och 7 öre per kg. Med utgångspunkt från dessa höjda försäljningspriser hade sockernämnden beräknat, att underskottet för verksamhetsåret 1946/47 skulle komma all begränsas till c:a 1,3 milj. kronor. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen, att ifrågavarande belopp skulle balanseras över till verksamhetsåret 1947/48. Något anslag för förlustens täckande beviljades sålunda icke. Anmärkas må, att Kungl. Maj :t genom beslut den 2 maj 1947 förordnade om ytterligare höjning av priserna å socker och sirap med 3 öre per kg fr. o. m. den 7 i samma månad. Odlingen av spånads- och oljeväxter. I den proposition till 1946 års riksdag (nr 108), vari framlagts förslag angående stödåtgärder för bl. a. lin- och hampodlingen, hade framhållits, att frågan om anvisande av medel till stödjande av priset å hamphalm av 1945 års skörd, varom förslag framställts av statens linnämnd, borde prövas först då förhållandena å hampodlingens område bättre kunde överblickas. Sedan detta på hösten 1946 blivit möjligt, äskade Kungl. Maj:t i enlighet med linnämndens hemställan i proposition nr 311 till riksdagens höstsession anslag för ändamålet å tilläggsstat för budgetaret 1946/47 till ett belopp av 580 000 kronor, vilket av riksdagen bifölls. Frågan om fortsatta stödåtgärder för odlingen av såväl spånads- som oljeväxter behandlades i proposition till 1947 års riksdag, nr 113. Vad först beträffar linodlingen för spånadsändamål föreslogs i propositionen, att såsom bidrag till stödjande av priset å linhalm av 1945 års skörd måtte anvisas ett belopp av 500 000 kronor, huvudsakligen avsett för att täcka väntade förluster för Uppsala-Stockholms och Hälsinglands

83 linodlareföreningar samt Föreningen Norrlandslin. Såsom bidrag till täckande av kostnaderna för uppförande av sistnämnda förenings linberedningsanstalt i Mellansel ( i viss mån även för kompletteringsarbeten vid anstalten i Hybo) föreslogs ett anslag av 95 000 kronor. Medan rätt goda möjligheter syntes förefinnas för fortsatt upprätthållande av linodlingen, i den mån beredningsverksamheten härvid kommit väl i gång, tedde sig utsikterna beträffande hampodlingen väsentligt ovissare. Av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen hade på uppdrag verkställts en utredning angående dess framtida omfattning. Härvid hade ämbetsverken kommit till det resultatet, att en inhemsk, vid behov statsunderstödd hampodling och hampberedning borde upprätthållas av ungefär den storlek den redan uppnatt, motsvarande en areal av c:a 2 000 hektar och en produktion av c:a 900 ton mjuk hampa, åtminstone under tiden för gällande odlingsgaranti, d. v. s. till utgången av år 1950. I propositionen uttalades, att det i varje fall i förhandenvarande läge — främst med hänsyn till de ovissa importmöjligheterna — icke vore tillrådligt alt nedlägga ifrågavarande verksamhet, även om detta komme alt medföra ytterligare behov av statsunderstöd. Till följd av rådande osäkerhet om den framtida utvecklingen på området föreslogs emellertid, att beslut nu blott borde fattas, vilka möjliggjorde verksamhetens upprätthållande åtminstone under budgetåret 1947/48. I sådant syfte föreslogs anslag till ett belopp av 700 000 kronor, avsett för bidrag till stödjande av priset å hamphalm av 1946 års skörd. Dessutom föreslogs, att anstånd skulle medges med erläggande av intill den 1 juli 1948 förfallande amorteringar å erhållna hampberedningslån. I fråga om oljcväxtodlingen lämnades i propositionen uppgifter, som utvisade att denna under år 1946 gått ganska starkt tillbaka sedan föregående år. Den största odlingen hade registrerats år 1944, då densamma omfattade en areal av 44 350 hektar. Arealen sjönk därefter till 37 000 hektar 1945 och 27 000 hektar 1946. (Beträffande de höstsådda växtslagen avse de anförda siffrorna de under resp. år skördade arealerna.) Odlarnas antal minskades från c:a 12 600 år 1944 till 8 500 år 1945 och 5 700 år 1946. För de olika slagen av oljeväxter angåvos följande arealsiffror (hektar): ochliöstaPbs 1945 1946

7 331 5 822

värra

Ps

Vitsenap

Vallmo

Oljelin

Summa

7 914 6 906

4 483 5 281

1 902 259

15 372 8 730

37 002 26 998

Siffrorna gälla odlingar som kontrakterats av Sveriges oljeväxtodlares centralförening. Skörden, vilken betecknades som lägre än normalskörd, angavs för år 1946 beträffande de för produktion av matfett avsedda oljeväxtfröerna till c:a 20 400 ton samt beträffande oljelin till c:a 7 700 ton. En viss ej obetydlig ökning redovisades för de under hösten 1946 med höstraps och höstrybs besådda arealerna.

84 Det framhölls i propositionen, att frågan om den omfattning, i vilken odling av vårsådda oljeväxter inom landet borde eftersträvas under år 1947, i första hand vore beroende av försörjningsläget beträffande matfett och linolja samt kostnaderna för de producerade oljorna. Enligt vad i ärendet upplysts finge man för år 1947 räkna med en i förhållande till behovet otillräcklig import av ifrågavarande produkter. Härtill komme, att importpriserna å matfett och linolja stigit mycket kraftigt under den senaste tiden. Med hänsyn till båda dessa omständigheter syntes det erforderligt, att även under år 1947 en inhemsk odling av oljeväxter komme till stånd i icke obetydlig omfattning. En förutsättning härför vore emellertid, att det statsstöd, som dittills under krisåren lämnats oljeväxtodlingen, jämväl under nämnda år upprällhölles. Härvid borde stödåtgärderna i huvudsak givas samma utformning som förut. Sålunda borde i fråga om den odling, som komine till stånd under år 1947, garanteras ett visst pris per kg vårodlat oljeväxlfrö, medan beträffande höstraps och höstrybs av 1948 års skörd borde fastställas ett högsta garantipris. Med hänsyn till den skada, som till följd av den stränga kylan under vintern uppkommit å de under sistförflutna höst besådda oljeväxtarealerna, syntes det särskilt angeläget, att betydande odlingar av vårsådda oljeväxter åstadkommes. 1 fråga om garantiprisernas storlek föreslogos därför vissa höjningar i förhållande till föregående års priser. Per kg vårsått till oljefabrikerna levererat frö med 9 procent vattenhalt borde enligt propositionen garantipriserna fastställas till 101 öre för frö av vårraps, 90 öre för frö av vitsenap, 95 öre för frö av fiskebysenap, 101 öre för frö av vallmo och 92 öre för linfrö. Vid nämnda garantipriser borde odlarna kunna för frö med 18 procent vattenhalt av vårraps och vitsenap påräkna en ersättning, som med 10 öre per kg överstege samma ersättning för 1946. Garantipriset för frö av höstraps och höstrybs av 1948 års skörd syntes icke böra överstiga 91 öre per kg. Organisationen av odlingen av de egentliga oljeväxterna borde jämväl under det kommande produktionsåret handhas av Sveriges oljeväxtodlares centralförening, medan organisationen av odlingen av spänadslin borde som förut ombesörjas av linberedningssammanslutningarna samt Riksförbundet lin och hampa. För förädlings- och försöksverksamhet med oljeväxter föreslogs för budgetåret 1947/48 ett anslag av 40 000 kronor, varav 18 000 kronor borde utgå till Sveriges utsädesförening för förädlingsarbeten och försök med oljeväxter, 15 000 kronor till Algot Holmberg & Söner aktiebolag för förädlingsarbeten med sojaväxter samt 7 000 kronor till statens växtskyddsanstall för bekämpande av skadeinsekter på oljeväxter m. m. Vad i propositionen föreslagits med avseende på fortsatta stödåtgärder för lin- och hampodlingens samt oljeväxtodlingens upprätthållande bifölls av riksdagen. Genom beslut den 25 april 1947 fastställde Kungl. Maj:t förutnämnda

85 garantipriser å vårsått oljefrö av 1947 års skörd. Beträffande frö av höstraps och höstrybs av 1948 års skörd fastställde Kungl. Maj:t ett garantipris av 106 öre per kg vid leverans till oljefabrik av till 9 procent nedtorkad vara av normalkvalitet. I enlighet med riksdagsbeslutet träffade livsmedelskommissionen överenskommelse dels med Sveriges oljeväxtodlares centralförening rörande odling ni. m. av vårsådda oljeväxter under år 1947 resp. av höstsådda oljeväxter under produktionsäret 1947/48 och dels med Riksförbundet lin och hampa rörande inköp och försäljning av frö av för spånadsändamål under år 1947 odlat lin samt fastställde i samband härmed de grundpriser, som föreningen resp. förbundet hade att gottgöra vederbörande odlare eller odlaresam manslutning vid leverans av olje- och linfrö. Totalarealen för vårsådda oljeväxter år 1947 enligt tecknade odlingskontrakt uppgick till i runt tal 39 000 hektar, vilket innebar en ökning med omkring 18 000 hektar i jämförelse med den hösten 1946 skördade arealen. De hösten 1946 tecknade arealerna för höstraps och höstrybs utgjorde c:a 9 900 hektar. Härav hade emellertid närmare 6 700 hektar senare annullerats till följd av utvintring m. m. Den sammanlagda kontraktstecknade oljeväxtarealen år 1947 kunde sålunda beräknas uppgå till omkring 42 100 hektar, vilket föga understeg arealen år 1944, då oljeväxtodlingen nådde sin största omfattning. Förlusten på oljeväxtodlingen täcktes vad angick 1946 års odling på samma sätt som skett beträffande föregående års odlingar med anlitande av livsmedelskommissionens clearingkassa för fettvaror.

Kött- och fläskregleringen. Den inhemska kött- och fläskproduklionen under förra hälften av år 1946 hade — i förening med en viss import från Danmark — medgivit en j ä m n konsumtion av köttvaror under nämnda tid av relativt tillfredsställande storlek och därjämte möjliggjort en ej obetydlig fryshuslagring. De sålunda upplagda reservlagren blevo emellertid under sommaren och förhösten i huvudsak konsumerade, så att förråden vid början av oktober nedgingo till en minimikvantitet av omkring 2 500 ton. Höstslakten blev något större än man räknat med. Förbrukningen anpassades genom vissa regleringstekniska anordningar till den aktuella tillgången på olika varuslag. Härigenom kunde totaltilldelningen hållas relativt hög, medan å andra sidan någon inlagring ej kunde äga rum. Redan i maj 1946 hade en sänkning vidtagits av poängvärdena på nötoch kalvkött samt på vissa charkuterivaror. Ytterligare sänkningar förelogos fr. o. m. den 15 juli. Samtidigt nedsattes den sammanlagda köttilldelningen i poäng räknat, varigenom de verkliga ransonerna bibehöllos i huvudsak oförändrade. Avsikten med dessa förskjutningar var att åslad-

86 komma en utjämning i förbrukningen mellan å ena sidan nöt- och kalvkött, vara tillgången var jämför elsvis god, och å andra sidan fläsk, vara tillgången var sämre. Fr. o. m. den 24 oktober genomfördes en uppdelning av konsumenternas inköpsrätt, så att endast en viss del (högst en tredjedel) av ransonen fick uttagas i form av fläsk. Det blev då ej längre nödvändigt att genom förskjutning av poängvärdena reglera den relativa efterfrågan på nöt- och kalvkött å ena, samt fläsk ä andra sidan. Fr. o. m. den 7 november skedde därför en återgång till de för nöt- och kalvkött tidigare gällande poängvärdena, enligt vilka 100 poäng motsvarade 100 gram benfritt kött. För att den verkliga tilldelningen skulle i huvudsak bibehållas på samma nivå som förut beslöts i samband härmed att i motsvarande mån höja den poängsumma, som tilldelningen motsvarade. En i slutet av året uppträdande brist på kalvkött i underskottsområdena föranledde återinförande under ransoneringen av vissa dittills fria slag av kalvköttsprodukter, nämligen kalvsylta, kalvrullad och kokt pressad kalv. Ransoneringen på kött- och fläskområdet fortsattes under första halvåret 1947 efter oförändrade grunder, men ransonerna undergingo under periodens lopp en ej obetydlig minskning, nämligen från omkring 400 poäng i veckan per person i början av januari ned till 350 ä 320 poäng under följande månader. På framställning av livsmedelskommissionen förordnade Kungl. Maj:t den 14 februari 1947, alt kungörelserna den 7 augusti 1942 (nr 734) angående beslag å älgkött och den 13 juni 1941 (nr 389) med vissa bestämmelser angående utsmältning av fett ur däggdjursben skulle upphöra att gälla med utgången av februari 1947. Angående prisregleringen för kött och fläsk se sid. 61.

Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Förbudet mot tillverkning av hushållsmargarin, vilket gällt från den 11 juni 1946, upphävdes fr. o. ni. den 12 augusti s. å. I syfte att åstadkomma erforderlig omsättning av det under sommaren och hösten upplagda beredskapslagret av smör föreskrev livsmedelskommissionen, att vid försäljning av smör från mejeri eller partihandlare till annan än Svenska mejeriernas riksförening minst hälften av den varje vecka försålda smörkvantiteten fr. o. m. den 7 oktober skulle utgöras av beredskapslagrat smör, d. v. s. smör som av riksföreningen med statligt stöd inlagrats i kylhus eller fryshus. Bestämmelsen härom upphörde att gälla fr. o. m. den 1 februari 1947. En viss höjning av den allmänna matfettsransonen ävensom av matfettstilldelningen till bagerier och näringsställen skedde fr. o. m. den 9 november 1946. Härigenom återfördes förbrukningen till den storlek den haft före sänkningen i maj 1946. Under december medgavs i anledning av juloch nyårshelgerna en extra tilldelning till enskilda förbrukare av 250 gram

87 matfett eller en veckoranson. Rabattbestämmelserna kvarslodo oförändrade. Under våren och sommaren lämnades ytterligare två sådana extra tilldelningar om vardera 250 gram. Genom kungörelse den 19 juli 1946 (nr 531) upphävdes det alltsedan hörjan av juli 1941 gällande beslaget å osf. Fri försäljning av denna vara medgavs fr. o. m. den 20 juli, vilket innebar att ransoneringen av ost upphävdes samt att fri servering därav å näringsställe fick äga rum. Försörjningsläget beträffande matfett ansågs dock fortfarande vara sådant, att gällande bestämmelser rörande ostens fetthalt m. m. tills vidare bibehöllos. Föreskrifter i sistnämnda hänseende meddelades i kungörelse den 25 juli 1946 (nr 564) samt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2660. En viss knapphet på ost gjorde sig under vintern 1947 gällande, vilket föranledde livsmedelskommissionen att genom cirkulär nr 2812 och 2829 dels lätta på gällande bestämmelser om viss minimilagringstid för ost av olika slag, dels upphäva bestämmelserna om lagringscrsättning för ost med en ålder av minst två månader. Regleringen av handeln med ostlöpe, vilken införts i november 1940 som ett led i den ursprungliga osthandelsregleringen (se del II sid. 73), upphävdes från utgången av år 1946 genom kungörelse den 30 december 1946 (nr 790). Den av livsmedelskommissionen organiserade verksamheten för uldrygning av färskmjölk genom tillsats av torrmjölk (se del VII sid. 44) hade för konsumtionsåret 1945/46 omfattat inköp av c:a 110 000 kg torrmjölk. 'Den förlust som uppkommit på hithörande verksamhet, härrörande därav att den framställda reservmjölken enligt grunderna för anordningen försålts till gällande normalpris för färskmjölk, uppgick för nämnda konsumtionsår till c:a 100 000 kronor. Förlusten täcktes enligt Kungl. Majtts beslut från anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Angående prisregleringen på mjölk- och matfettsområdet se sid. 63.

Fisket och fiskhandelsregleringen. Utbytet av fisket vid västkusten var under år 1946 jämförelsevis gott, under det att däremot fiskfångsterna vid Skånes och Blekinge kuster samt utefter ostkusten var förhållandevis sämre. Det sistnämnda berodde framför allt på det dåliga utfallet av strömmingsfisket utefter Svealands- och norra Götalandskusten, medan resultatet vid Norrlandskusten blev bättre. Fiskets avkastning under första halvåret 1947 var i stort sett sämre än under motsvarande tid föregående år. Särskilt var detta fallet i fråga om strömmingsfisket. Genom beslut den 24 maj 1946 hade Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1945/46 under fonden för låneunderstöd anvisade anslaget till lån till fiskregleringsförening (se del VII sid. 234) till

88 statskontorets förfogande för därmed avsett ändamål i enlighet med bestämmelser, som Kungl. Maj:t komme att för varje särskilt fall meddela. På därom gjorda ansökningar beviljade Kungl. Maj:t därefter från nämnda anslag dels den 28 juni 1946 ett lån å 500 000 kronor till Ostkustfisk, centralförening u. p. a., för omhändertagande av salt överskottsströmming, dels den 28 augusti 1946 ett lån å 2,5 milj. kronor till Västkustfisk, förening u. p. a., för reglering av priserna ä annan saltvattensfisk än strömming, dels den 25 oktober 1946 ett län å 500 000 kronor till Sydkustfisk, förening u. p. a., för prisregleringsverksamhet å sydkusten avseende annan saltvattensfisk än strömming, allt i enlighet med den ordning för prisregleringen på fiskområdet, som Kungl. Maj:t godkänt genom beslut den 5 april 1946 (se del VII sid. 232). De närmare bestämmelserna för de utlämnade lånen inneburo bl. a. rätt för staten att efter den 30 juni 1947 uppsäga lånet till återbetalning sex månader från uppsägningsdagen, räntefrihet intill den 1 juli 1947 samt räntebetalningsskyldighet därefter till 3,6 procent. Som framgår av redogörelsen i del VII sid. 229 upphävdes under våren 1946 normalpriserna på all annan fisk än färsk och frusen strömming. A vissa slag av importerad fisk, nämligen torkad norsk fisk och spillånga samt salt och sockersaltad islandssill, bestämdes emellertid normalpriser såväl vid försäljning till handlande som vid försäljning till förbrukare resp. från den 28 september och den 19 oktober 1946. I samband med del förra beslutet fastställdes normalpris jämväl å lutfisk. De sålunda bestämda priserna blevo fr. o. m. den 1 januari 1947 föremål för vissa j ä m k - ' ningar i samband med avvecklingen av den allinännan omsättningsskatten. Under hösten 1946 vidtogs liksom tidigare skett en reglering av försäljningen av den importerade saltade islandssillen på sådant sätt, att dylik sill under tiden 16 augusti 31 oktober 1946 icke utan särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen fick försäljas eller på annat sätt överlåtas till förbrukare. Den i föregående redogörelse (del VII sid. 230) omnämnda 1945 års fiskeriutredning framlade i början av januari 1947 betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Då gällande system för fiskprisregleringen blott hade karaktären av ett provisorium med giltighet till utgången av juni 1947, blev det nödvändigt att träffa avgörande angående ordnandet av hithörande förhållanden intill dess slutlig ståndpunkt fattats till fiskeriutredningens betänkande. Härom avlät Kungl. Maj:t proposition till 1947 års riksdag, nr 162, vilken i huvudsak grundade sig på ett av livsmedelskommissionen i skrivelse den 21 februari 1947 framlagt förslag. I propositionen förordades, att prisregleringarna på fiskområdet under budgetåret 1947/48 anordnades enligt i stort sett samma linjer som under 1946/47 (se härom del VII sid. 230—234). Enligt livsmedelskommissionens

89 uttalande hade systemet fungerat i huvudsak tillfredsställande. Kostnaderna för prisregleringarnas upprätthällande under budgetaret 1947/48 hade kommissionen beräknat till 2 325 000 kronor, medan inflytande regleringsavgifter samma tid uppskattats till c:a 2 130 000 kronor. Till täckande av mellanskillnaden kunde väntas stå till förfogande en tillräckligt stor behållning från 1946/47. Något särskilt anslag behövde därför icke anvisas för ändamålet. Dock syntes påkallat att bereda tillgångar för mötande av eventuellt ökade kostnader för strönimingsregleringen. Det föreslogs därför, att livsmedelskommissionen måtte bemyndigas fr. o. m. april 1947 vid behov höja regleringsavgiften å strömming, vilken förut bestämts att utgå med 1 (ire per kg, med ytterligare 1 öre. Avgiftshöjningen borde i möjligaste mån inskränkas till tidsperioder, då en därav föranledd höjning av strömmingsnoteringen kunde antagas icke nämnvärt försvåra avsättningen. Prisregleringsföreningarna föreslogos skola befrias från skyldighet att erlägga ränta å erhållna statslån även under budgetaret 1947/48. Därjämte hemställdes, att staten genom riksgäldskontoret mätte ställa garanti : för en rörlig kredit i riksbanken ät Västkustfisk, förening u. p. a., om 2,5 milj. kronor. Slutligen föreslogs, att under fonden för läneunderstöd till lån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. måtte — liksom för löpande budgetår skett — anvisas ett anslag av 500 000 kronor ävensom alt ett anslag av 60 000 kronor måtte anvisas till premier för ombordsaltning av nordsjösill. Sistnämnda anslag motiverades med önskan att befrämja, att sill som fångats å avlägsna fiskevatten i största möjliga omfattning saltades ombord ute på fiskeplatsen, vilket gåve en bättre vara än sådan som saltades först vid en senare tidpunkt. De i propositionen framlagda förslagen godkändes lill alla delar av riksdagen. Som följd härav utfärdade Kungl. Maj:t den 9 maj 1947 författningar (nr 172 och 173), varigenom kungörelserna den 24 maj 1946 (nr 246 och 247) om viss reglering av handeln med strömming och om prisregleringsavgift å fisk (se del VII sid. 234) gåvos förlängd giltighet t. o. m. j den 30 juni 1948. Livsmedelskommissionen lämnade närmare meddelande i ämnet i cirkulär nr 2892. Här föreskrevs därjämte beträffande handeln med strömming, att för rätten atl driva partihandel med färsk och frusen strömming fr. o. m. den 1 juli 1947 icke vidare fordrades särskild auktorisation. Dylik auktorisation skulle emellertid alltjämt utgöra förutsättning för rätt att erhålla partihandelsrabatt vid inköp av strömming från producentförening. Vissa åtgärder funnos även under är 1947 påkallade för att tillgodose behovet av stav för tillverkning av silltunnor. Åtgärderna föranleddes av den prisstegring ä dylikt virke, som framträtt sedan normalpriserna å rundvirke upphävts (se sid. 313), medan höjning av tidigare fastställda stopppriser för färdig stav icke ansetts böra medges. På hemställan av bränslekommissionen bemyndigade Kungl. Maj:t den 17 januari 1947 koinmissio-

90 nen att med Wallsta ångsågsaktiebolag ingå avtal om leverans före den 1 augusti 1947 av 1 000 std prima stav för tillverkning av silltunnor till visst garanterat pris. Genomförandet härav beräknades skola medföra en genomsnittlig tillskottslikvid av statsmedel om 140 kronor per std eller tillsammans omkring 140 000 kronor. Hälften av partiet var avsedd att levereras till av bränslekommissionen anvisad köpare på hemmamarknaden; den andra hälften var avsedd för export, men kommissionen skulle äga föreskriva, att även denna del av tillverkningen till fastställt pris försåldes på hemmamarknaden, varvid kommissionen ersatte skillnaden mellan exporloch hemmamarknadspriset. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 februari 1947 upphävdes med utgången av samma månad kungörelsen den 8 januari 1943 (nr 4) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa fiskkonserver. Kungörelsen avsåg konserver, i förpackning av minst 150 gram netto, av färdigberedda maträtter av fisk, såsom fiskbullar, sillbullar och fiskkorv. Alla hithörande varor fingo alltså nu försäljas fritt, vilket redan dessförinnan varit fallet ined vissa av dem. Fri försäljning medgavs även (enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2819) av övriga slag av fiskkonserver. Den författning, varpå handelsregleringen i sistnämnda fall grundats, nämligen kungörelsen den 11 december 1942 (nr 959), kvarstod dock alltjämt.

Regleringen av handeln med vitaminhaltiga varor. Genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 378) hade bl. a. tron, Iranemulsion och spåck av havsdjur lagts under beslag och handeln därmed underkastats reglering. Sedermera hade genom kungörelse den 19 september 1941 (nr 758) meddelats bestämmelser, som möjliggjorde jämväl en reglering av trantillverkningen. Med stöd av nämnda kungörelse hade livsmedelskommissionen utfärdat närmare föreskrifter i ämnet (se del II sid. 271, del III sid. 71, del V sid. 60 m. fl. st.). Försörjningsläget på hithörande område befanns på hösten 1946 sådant, att tillverknings- och handelsregleringen kunde utan olägenhet hävas. Det skedde, efter framställning av livsmedelskommissionen, genom kungörelser den 18 oktober 1946 (nr 658 och 659). Då det emellertid syntes önskvärt, att den kvalitetskontroll beträffande fodertran, som upprätthållits med stöd av regleringsbestämmelserna, kunde bibehållas även efter beslagets hävande, föreskrev Kungl. Maj:t genom förordning den 18 oktober 1946 (nr 654), efter inhämtande av riksdagens godkännande, sådan ändring av förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar, att bestämmelserna i nyssnämnda författning gjordes tillämpliga även på fodertran. Samtidigt utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 655) med vissa bestämmelser an-

91 gående fodertran, med stöd varav livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2723 meddelade vissa särskilda föreskrifter i ämnet. Bestämmelserna inneburo, att, då vara saluhölls eller försåldes såsom fodermedel, för densamma icke fick användas benämningen fodertran, därest varans sammansättning avveke från den normala sammansättningen hos dylik trän. För att fodertran skulle anses äga normal sammansättning skulle den bestå uteslutande av olja från havsdjur eller av sådan olja med tillsats av vegetabilisk olja. Angående vitaminhalten lämnades detaljerade föreskrifter. För yrkesmässig försäljning fordrades skriftlig anmälan till livsmedelskommissionen. Tillverkningen underkastades gemensam övervakning av kommissionen och av statens institut för folkhälsan. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 februari 1947 upphävdes med utgången av nämnda månad kungörelsen den 23 oktober 1942 (nr 868) angående heslag å samt reglering av handeln med vissa vitaminhaltiga varor.

Regleringen av handeln med ris och risgryn. Efter framställning av livsmedelskommissionen förordnade Kungl. Maj:l den 14 februari 1947, att kungörelserna den 1 november 1940 (nr 902) och den 6 december 1940 (nr 976) angående beslag å samt reglering av handeln med ris och risgryn skulle upphöra att gälla med utgången av februari 1947. Härigenom upphävdes även de bestämmelser, som livsmedelskommissionen med stöd av nämnda kungörelser meddelat. De varor som avsågos i nämnda kungörelser, nämligen ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet, samt risgryn, hade. sedan en längre tid tillbaka icke funnits i handeln. Upphävandet av kungörelserna innebar emellertid, att de partier ris och risgryn, som framdeles importerades eller tillverkades, icke komme alt vara underkastade beslag samt att de finge fritt försäljas. De tidigare meddelade bestämmelserna om normalpriser på risgryn och om prisclearing beträffande sådana gryn gällde alltjämt.

Regleringen av handeln med socker och sirap. Den från slutet av april 1946 inskränkta ordinarie tilldelningen av socker och sirap fortfor att tillämpas t. o. m. den 18 november, då ransonerna åter höjdes till ungefär samma storlek som tidigare. Samtidigt ökades även tilldelningen av socker till bagerier och näringsställen samt till sötvaruindustrien och läskedrycksindustrien. Förändringarna inneburo i stort sett en återgång till vad som gällt före sänkningen den 1 maj. För bagerier ökades tilldelningen sålunda från 60 till 70 procent av 1939 års förbrukning, för näringsställen med kaffeservering såsom huvuduppgift från 45 och för övriga näringsställen från 50 till för samtliga 60 procent samt för sötvaruindustricn från 61 till 70 procent av 1939 års förbrukning. Läskedrycks-

92 industriens tilldelning av socker ökades från 68 till 78 gram per tillverkad liter söta läskedrycker. För sölvaru- och läskedrycksindustrierna skulle 40 procent av tilldelningen utgå i form av industrisocker. Vid servering av kaffe eller te på näringsställen fick fr. o. m. den 19 november lämnas två sockerbitar (tidigare en) per mindre kopp och tre (tidigare två) bitar per större kopp eller kanna. För syltning och sättning hade redan i juni medgivits rätt till inköp av 1 kg socker extra per person. Ytterligare extratilldelningar gåvos sedermera i flera omgångar, så att hela inköpskvantiteten för år 1946 uppgick till sammanlagt 6 kg per person. Även under år 1947 medgavs särskild tilldelning av socker för syltning och saftning. De för åren 1945 och 1946 meddelade bestämmelserna om sockertilldelning för utfodring av bin (se del VI sid. 229 och del VII sid. 237) erhöllo tillämpning jämväl för år 1947.

Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. Den genom kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) förordnade omfattande importregleringen åtföljdes av samtidigt meddelat förordnande om omedelbart beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaopulver. Det skedde genom kungörelse den 14 mars 1947 (nr 81). Ransoneringens återinförande motiverades med en förutsedd minskning av importen, särskilt av kaffe, och därigenom inträdande bristsituation som följd av importregleringen. Ransoneringen av kaffe ansågs självklart böra liksom förut sammankopplas med ransonering av te och kakaopulver. Genom den nyssnämnda kungörelsen förordnades, att kaffe och te skulle vara under beslag från kl. 19 den 15 mars 1947. Kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör, som redan förut lågo under beslag, blevo föremål för nytt beslag. Handeln med kaffe, te och kakaopulver skulle från samma lidpunkt vara underkastad reglering. Redan gällande handelsreglering beträffande kakaobönor och kakaosmör (se del VII sid. 51) skulle alltjämt äga bestånd. Kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 673) angående beslag å kakaobönor m. ni. samt reglering av kakaoförbrukningen ävensom kungörelsen den 9 april 1943 (nr 167) angående beslag å viss choklad samt reglering av handeln med kakaobönor m. m., såvitt den angick kakaobönor och kakaosmör, upphävdes, enär föreskrifterna härom inbcgrepos i den nya beslagskungörelsen. Beslaget omfattade dels alla den 15 mars 1947 kl. 19 inom riket befintliga förråd av ifrågavarande varor, dels ock varupartier som efter nämnda lidpunkt yrkesmässigt tillverkades eller framvunnos inom riket eller dit infördes. Rörande beslaget och handelsregleringen meddelade livsmedelskommissionen närmare bestämmelser i cirkulär nr 2S36. Enskilt hushåll ägde järn-

93 likt dessa bestämmelser förbruka det förråd, som vid beslagstillfället fanns inom hushållet, ävensom varor vilka därefter tillfördes detsamma genom gåvor från utlandet. Beträffande näringsställen, allmänna inrättningar, barnbespisningar och semesterhem m. m. ävensom fartyg medgavs förbrukning av beslaglaget, förråd till så stor kvantitet, som motsvarade vad som kunde erhållas enligt tilldeliiingsbestämmelserna. Intill dess dylikt förråd förbrukats, erhölls ingen tilldelning. Handelsregleringen ordnades i huvudsak enligt samma grunder som tidigare. Den särskilda förbrukningsreglering, som gällt i fråga om kakaopulver enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2430 (se del VII sid. 52), upphävdes. Den första ransoneringsperioden räckte t. o. m. den 8 april. Tilldelningen blev därvid 250 gram rostat kaffe eller 100 gram te eller 200 gram kakao. Näringsställena fingo en tilldelning, motsvarande 70 procent av 1946 års förbrukning. Ransoneringen innebar för de enskilda hushållen en viss begränsning i jämförelse med den fria konsumtionen, men kunde betraktas som jämförelsevis måttlig. Ungefär samma ransoner bestodos även under följande ransoneringsperioder. En viss exlratilldelning av kaffe gavs till påsk- och midsommarhelgerna. Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel. Genom beslut den 7 december 1945 hade Kungl. Maj:t förordnat, att kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel (se del III sid. 299) skulle upphöra att gälla med utgången av år 1946. Förhållandena gjorde emellertid, att kungörelsen fanns böra givas förlängd giltighet. På framställning av livsmedelskommissionen förordnade därför Kungl. Maj:t, att kungörelsen skulle fortfara att gälla först till utgången av juni 1947 och sedan till utgången av juni 1948 (kungörelser den 13 december 1946, nr 751, och den 13 juni 1947, nr 249). Genom cirkulär nr 2798 bestämde livsmedelskommissionen, att en rad ersättningsmedel för matfett skulle fr. o. m. den 27 januari 1947 få försäljas utan mollagande av inköpsbevis. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Även under hösten 1946 och våren 1947 anordnades, i likhet med vad fallet varit under föregående år, dels i n v e n t e r i n g a v v i s s a å k e r a r e a l e r , dels s v i n r ä k n i n g . Kungörelser härom utfärdades den 20 september 1946 (nr 604 och 605) samt den 14 och den 28 mars 1947 (nr 86 och 105). Svinräkningarna, vilka omfattade svinbeståndet den 14 oktober 1946 resp. den 14 april 1947 inom Svea- och Götaland samt landskapet Gästrikland utom Gävle stad, voro anordnade på samma sätt som närmast föregående räkningar. Liksom under de senare åren var även svinräkningen 1947 kombinerad med en h ö n s r ä k n i n g . Höstens areal-

94 inventering omfattade alla brukningsdelar inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län med en åkerareal av mer än 2 hektar. Uppgifterna skulle avse brukningsdelens hela areal samt storleken av de arealer, som hösten 1946 besatts eller skulle besås med höstvete, höstråg, höstraps och höstrybs. Arealinventeringen våren 1947, vilken var kombinerad med k r e a t u r s r ä k n i n g , avseende förhållandena den 2 juni, omfattade hela riket. Uppgiftsskyldig var envar som innehade brukningsdel med åkerjord av mera än i/j. hektar samt envar annan som innehade kreatur. Uppgifterna skulle avse vederbörande brukningsdels hela åkerareal och dennas fördelning på olika växtslag samt antalet innehavda kreatur av olika slag. S. k. r a n s o n e r i n g s i n v e n t e r i n g anordnades enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2683 beträffande hos handlandena natten mellan den 8 och 9 september 1946 befintliga förråd av socker, sirap, matfett, ransonerade ersättningsmedel för matfett samt ransonerade tvättmedel jämte inköpsbevis för dessa varor. Deklaration skulle avges till vederbörande kristidsstyrelse senast den 17 september 1946.

5. Industrien. Allmän översikt av produktionsutvecklingen under år 1946. Året 1946 kännetecknades i industriellt hänseende av en avgjord högkonjunktur. Stödd på en livlig efterfrågan såväl i hemlandet som på exportmarknaden kunde produktionen upprätthållas så långt tillgängliga resurser medgåvo. Brist på material eller arbetskraft ställde emellertid i inånga fall tämligen snäva gränser för en eljest ur kapacitetssynpunkt möjlig expansion. Råvaru- och bränslesituationen hade visserligen i stort sett förbättrats jämfört med fjolåret genom gynnsammare importmöjligheter. Dock beredde råvaruförsörjningen delvis hinder, som ej voro mindre än tidigare. Tillgången på fossila bränslen var trots skedd importökning fortfarande mycket knapp; till en del kunde bristen ersättas genom ökad användning av eldningsolja, men eljest kvarstod tvånget att i vidsträckt mån lita till inhemska ersättningsbränslen. Största hindret för en starkare produktionsstegring låg dock i en genomgående knapphet på arbetskraft. Förefintliga arbetskraftstillgångar utnyttjades till det yttersta. Någon arbetslöshet förelåg praktiskt taget icke. Ändock var personalbrisen på viktiga områden ytterst kännbar. Som följd av dessa hämmande moment kunde någon större volymmässig utökning av produktionsresultatet icke framträda, vilket också avspeglas i produktionsindextalen. Industriförbundets produktionsindex (generalindex), som under de sista månaderna av 1945 nått talet 125 (1935 = 100), höjde sig endast långsamt och gradvis till 129 i april och maj och därefter — med ett mindre bakslag — till 130 i november och december. Starkaste stegringen företedde i fråga om de särskilda industrigrenarna indextalet för pappersmasse- och pappersindustrierna, nämligen från 86 i december 1945 till 99 i juni och 102 i december 1946. Som ett anmärkningsvärt drag framträdde en ökad rörlighet hos arbetskraften, vilken delvis tog sig uttryck i överflyttning från råvaru- och kapitalindustrierna till lyxbetonad konsumtionsvaruindustri. I viss mån gynnades denna rörelse av en ökad dragningskraft hos de mindre hårt priskontrollerade branscherna, där utvecklingen kunde försiggå friare och där högre löner därför kunde betalas. Löneutvecklingen kännetecknades eljest genomgående av höjda avtalslöner. I genomsnitt torde denna stegring under året ha uppgått till 3 ä 4 procent. Emellertid var lönestegringen

96 mångenstädes i verkligheten betydligt större. Generellt torde densamma kunna skattas till omkring 8 procent. Inom utrikeshandeln var det mest karakteristiska draget ett starkt stegrat importöverskott, vilket framstod i särskild relief mot bakgrunden av det föregående årets stora exportöverskott. Särskilt framträdande var importökningen, jämfört med 1945, för mineraloljor och fossila bränslen — om ock importen av de sistnämnda fortfarande var efter fredsförhållanden bedömd svag — för automobiler samt, i fråga om industriella råvaror och hjälpmedel, för spånadsämnen, oberedda hudar och skinn, en del kemikalier, järn och metaller och vissa slag av maskiner. Vad angår exporten framträdde en mera anmärkningsvärd ökning framför allt beträffande järnmalm och vissa verkstadsprodukter, delvis ock för järn och stål, samt beträffande pappersmasse- och pappersgruppen. Särskilt för järnmalm och massa nåddes dock icke på långt när förkrigssiffror. Ej heller var del la fallet i fråga om trävaror. Industriens kapitalinvesteringar hade för år 1946 av kommcrskollegium ursprungligen — enligt därom av företagarna meddelade uppgifter, som även innefattade blott planerade anläggningar — uppgivits till ett värde av 985 milj. kronor eller över 50 procent högre belopp än för 1945. Av de investeringar som för år 1945 angåvos såsom planerade till ett sammanlagt värde av 623 milj. kronor kommo i verkligheten till utförande arbeten för blott c:a 598 milj. kronor, beroende på vägrat byggnadslov, brist på arbetskraft, uteblivna leveranser av beställda maskiner o. s. v. Värdet av under år 1946 verkligen utförda investeringar stannade vid omkring 880 milj. kronor.

Produktionsutvecklingen områden under år 1946.

och

försörjningsläget

inom

särskilda

industri-

Medan j ä r n m a 1 m s e ,x p o r t e n under 1945 var rekordartat låg, eller blott 1,2 milj. ton, kom exporten åter i gång i större omfattning under 1946 och nådde siffran 5,3 milj. ton, vilket innebar att man kommit upp till inemot hälften av den normala förkrigsexporten. Tyskland kom fortfarande icke i fråga som importör, men detta kompenserades delvis genom ökning av exporten på andra länder, främst England, Belgien och Förenta staterna. Sysselsättningen vid gruvorna hade under år 1945 kunnat någorlunda upprätthållas endast därigenom att en stor del av arbetarstammen tagits i anspråk för undersöknings- och förberedelsearbeten. Under år 1946 kunde flertalet arbetare åter sysselsättas i reguljär drift. Inom j ä r n i n d u s t r i e n var försörjningen med bränsle och råvaror rikligare än under föregående år men vållade fortfarande vissa svårigheter. Den ökade importen av stenkol och koks möjliggjorde större tilldelning härav än förut. Tillförseln av koks var dock ojämn och under vissa perio-

97 der otillfredsställande. På järnskrot förelåg knappast någon brist, ej heller på metaller och legeringsämnen. Däremot rådde rätt stor knapphet på

träkol. Trots det i stort sett förbättrade råvaru- och bränsleläget och trots en synnerligen livlig efterfrågan såväl på den inhemska marknaden som på exportmarknaden visade produktionen en sjunkande tendens. Anledningen härtill var den i synnerhet under sommarmånaderna otillräckliga tillgången på arbetskraft, vilken föranledde driftsinskränkningar. Tackjärnstillverkningen, vilken år 1944 uppgått till 853 000 och år 1945 till 761 000 ton, fortfor att sjunka till 678 000 ton år 1946. Tillverkningen av valsat och smitt j ä r n och stål nedgick från c:a 880 000 ton 1945 till c:a 850 000 ton 1946. En betydelsefull förskjutning inträdde under året i fråga om produktionens fördelning på kvalitetsstål och handelsjärn. Medan under krigsåren tillverkningen av handelsjärn starkt ökats på kvalitetsprodukternas bekostnad, gick utvecklingen under 1946 i motsatt riktning. Produktionen av kvalititetsgöt steg i förhållande till föregående års produktion med c:a 70 000 ton till 493 000 ton, medan för ordinära göten skedde en ungefär lika stor nedgång till 709 000 ton. Sistnämnda omläggning åtföljdes av en starkt ökad import av handelsjärn. Hela järnimporten, inkl. tackjärn, skrot och gjutna rör, nådde en kvantitet av c:a 620 000 ton mot endast 76 000 ton under 1945. Största delen härav inkom från Belgien. Trots att importen i sin helhet var mycket betydande, var tillförseln av vissa artiklar dock otillräcklig. Särskilt gällde detta valstråd, bandjärn, tunnplåt, smidesjärn och rör av alla slag. Järnbehovet inom landet var exceptionellt stort. Härtill bidrog främst den livliga byggnadsverksamheten samt den starka belastningen av verkstadsoch varvsindustrien. Järnkonsumtionen beräknas år 1946 ha uppgått till omkring 1,2 milj. ton mot 815 000 ton föregående år. Därmed skulle den ha kommit upp till ungefär samma omfattning som under 1939. Exporten utvidgades något, i det att större kvantiteter kvalitetsstål, varav tillverkningen som nyss nämnts ökats, kunde skeppas. Den totala exporten av smidbart järn i alla former samt tackjärn uppgick dock år 1946 till föga mer än en tredjedel av exporten under ett normalt förkrigsår. Prioritering och orderfördelning av handelsjärn och därmed jämnställ t material ägde 1946 liksom förut rum genom industrikommissionen. För kvalitetsstål och övrigt material tillämpades kvotering i förhållande till tidigare köp. Läget inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n kännetecknades av en synnerligen livlig efterfrågan men samtidigt av en mycket besvärande knapphet på inånga slag av råvaror och halvfabrikat samt på arbetskraft. Uppskattningsvis beräknades arbetskraftsunderskottet för verkstadsindustriens del till omkring 20 000 man. Medan de under krigsåren betydelsefulla uppdragea i samband med upprustningen och framställningen av ersättningspro7—810090

98 dukter nu till större delen bortfallit, ökades i stället exportorderna starkt. Industriens produktionsförmåga, vilken av ovan antydda skäl begränsats — inom den större maskinindustrien och den elektriska industrien minskades arbetarantalet — motsvarade icke den ökade orderingången, vilket ledde till ytterligare orderanhopning och utsträckning av leveranstiderna. V a r v s i n d u s t r i e n företedde trots fortsatt materialknapphet och skärpt brist på yrkesskicklig arbetskraft hög sysselsättning. Förutom omfattande leveranser till svenska beställare kunde en hel del av de beställningar, som tngingo i de norska redarnas återuppbyggnadsprogram, fullgöras under året. Valsmaterialförsörjningen hade förbättrats, framför allt tack vare ökade leveranser från Förenta staterna. Däremot förelåg bely- . dande knapphet på vissa andra materialslag, särskilt rör, elektrisk materiel och gjutgods. De flesta varven torde ha legat inne med beställningar för full sysselsättning under 3 å 4 är framåt. I fråga om b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e r n a är alt nämna, al t tegelindustrien, trots kapacitetsutvidgning, under år 1946 icke uppnådde föregående års produktionsresultat. Tillverkningen av murtegel nedgick från c:a 390 till c:a 375 milj. st., vilket innebar en avsevärd reducering av det uppställda produktionsprogrammet. Orsaken härtill var den mycket kännbara bristen på arbetskraft. Det har uppgivits, att arbetskraftens genomsnittliga prestationsförmåga även sjunkit i och med att den gamla arbetarstammen i betydande omfattning övergått till nya verksamhetsområden, främst byggnadsindustrien, för att ersättas av ovana och mindre prestationsdugliga arbetare. En värdefull komplettering erhölls genom den växande produktionen av s. k. lättbetong (se nedan sid. 110). De totala leveranserna av cement uppgingo år 1946 till c:a 1530 000 lon eller omkring 20 procent mer än år 1945. Härav utgjordes över 100 000 ton av importerad cement. Ökningen av leveranserna skedde mest under hösten, men tillgången var under större delen av året knapp och leveranstiderna onormalt långa. Försörjningsläget i fråga om fönsterglas stördes genom en under året inträffad åtstramning av sodaimporten, utan att dock någon mera påtaglig brist kunde sägas föreligga. Importen av tjockt fönsterglas och maskinglas var fortfarande mycket begränsad, vilket föranledde en ökad användning av spegelglas, vara tillgången var bättre, en substitution som emellertid var förbunden med ökade kostnader. Situationen på takpappmarknaden var någorlunda tillfredsställande, sedan tillgången på råpapp, som tidigare vållat svårigheter, förbättrats genom ökad import av lump samt ökad tillverkning av cellulosaråpapp. T r ä v a r u i n d u s t r i e n s läge kännetecknades år 1946 av en synnerligen livlig efterfrågan både från utlandet och från hemmamarknaden. De sedan sista krigsåret kvarvarande stora lagren hade genom de forcerade trävaruleveranserna under senare hälften av 1945 så gott som helt förtärts, och lagerhållningen var vid 1946 års början nere vid normal storlek.

99 Årets leveranser måste därför väsentligen täckas av den löpande produktionen. Eftersom en betydande del av skogsarbetarkåren alltjämt måste sysselsättas med brännvedshuggning, kunde avverkningen av gagnvirke ej få önskvärd omfattning utan förblev reducerad jämfört med förkrigsläget. Redan på våren 1946 hade av regeringen fastställts en viss ram för exportens storlek för att någorlunda trygga hemmamarknadens försörjning (se del VII sid. 242). Exportförsäljningarna kommo emellertid rätt sent i gång i avvaktan på slutförandet av handelsförhandlingarna med köpareländerna. Först under senare delen av maj frigåvo myndigheterna de första kontingenterna för offerlgivning. Den ojämförligt största köparen var liksom under 1945 Storbritannien, vars kontingent utgjorde nära 180 000 std. Totala exporten under är 1946 uppgick till omkring 425 000 std sågade och hyvlade trävaror, inkl. lådämnen och färdiga trähus, mot omkring 600 000 std föregående år. På den inhemska marknaden var efterfrågan på trävaror under året synnerligen livlig på grund av den ökade byggnadsverksamheten. De inhemska försäljningarna torde ha uppgått till omkring 760 000 std och sålunda icke obetydligt överstigit 1945 års kvantitet, vilken uppskattats till omkring 660 000 std. Behovet av trävaror inom landet kunde trots de ökade försäljningarna ej fullt tillfredsställas, varför en stark trävarubrist rådde. Plywood- och wallboardindustrierna gynnades ävenledes av en mycket stark efterfrågan både på hemmamarknaden och på de utländska marknaderna, där avsättningsförhållandena voro mycket goda. För p a p p e r s m a s s e i n d u s t r i e n vållade såväl virkesanskaffningen som bränsleförsörjningen stora svårigheter. Även i fråga om vissa för tillverkningen nödvändiga kemikalier var försörjningen mycket knapp. Produktionen torde beträffande såväl cellulosa- som slipmasseindustrien ha motsvarat ungefär 70 procent av kapaciteten, vilket innebar en rätt avsevärd ökning jämfört med 1945, då kapacitetsutnyttjandet beräknades till c:a 50 procent. Efterfrågan på pappersmassa var på samtliga marknader mycket stor och världsmarknadspriserna uppvisade en fast och stigande tendens. I översikten för första halvåret 1946 (se del VII sid. 242) har omnämnts, alt massaförsäljningarna till Förenta staterna, efter det att i april en viss höjning medgivits i de amerikanska maximipriserna, begynt komma i gång, om än blott i begränsad omfattning, men att med andra länder — Storbritannien, Frankrike, en rad andra europeiska länder samt länder i Sydamerika — slötos förhållandevis mera omfattande försäljningsavtal. De komplikationer med hänsyn till massaexporten, som uppkommo till följd av höjningen av den svenska kronans internationella värde i mitten av juli och vilka i början föranledde fullständigt försäljningsstopp intill dess att regeringen den 1 november reviderade sin prispolitik, beröras nedan å sid. 318—319. Först därefter kunde försäljningar i större skala åter komma

100 till stånd. Delia kom även att gälla Förenta staterna, där kort därefter priskontrollen pä bl. a. pappersmassa helt slopades. De långvariga förhandlingarna i prisfrågan medförde givetvis avsevärda förseningar i skeppningarna. Emellertid nåddes under året en exportkvantitet av 1 804 000 ton massa (varav 1 539 000 ton cellulosa och 265 000 ton slipmassa), vilket var c:a 15 procent mer än under 1945 men alltjämt betydligt mindre än 1939. P a p p e r s i n d u s t r i e n led liksom massaindustrien av kännbar brist på pappersved och knapphet även på andra råvaror, framför allt blekmedel. Trots detta nådde produktionen under 1946 en kvantitet av c:a 975 000 ton papp och papper. Detta innebar en stegring i förhållande till 1945 års produktion med drygt 30 procent och även en stegring i förhällande till normalproduktionen före kriget. Den kraftiga höjning av den inhemska pappersförbrukningen, vilken pågått under de föregående krisåren, fortfor även under år 1946 och accentuerades ytterligare. Avsättningen inom landet hade av myndigheterna fixerats vid 1945 års toppnivå, 500 000 ton, vilken icke borde få underskridas. I verkligheten torde försäljningarna på hemmamarknaden ha uppgått till c:a 530 000 ton. Trots att en del under kriget tillverkade ersättningsprodukter, såsom papperssäckar för gengasbränsle, nu bortfallit, mötte det svårigheter att tillfredsställa den växande efterfrågan. En del åtgärder i konsumtionsbegränsande syfte måste därför vidtagas, vilka berörts i föregående halvårsredogörelse. Exporten av papp och papper, som före kriget i regel uppskattades till c:a två tredjedelar av produktionen, stannade år 1946 vid något över 450 000 ton eller ungefär 45 procent av produktionen, men utvisade dock en väsenllig stegring i förhållande till 1945 års export. De prisregleringsåtgärder, som påverkade pappersmasseexporten, hade sin motsvarighet även på pappersområdet. Inom t e x t i l i n d u s t r i e n hade en väsentlig förbättring i råvarulaget inträtt. Tillförseln av ull och bomull var god. Priset på vissa ullsorter vållade dock svårigheter för t. ex. strumptillverkningen. Lin och jute erhöllos i önskade kvantiteter. Produktionen av bomullsgarner hade åter uppnått förkrigsnivån, under det att inom ylleindustrien tillverkningen av kardgarner var väsentligt högre, tillverkningen av kamgarner däremot lägre än före kriget. Av bomulls- och yllevävnader hade produktionen ännu icke kommit upp till förkrigsläget. En god hjälp erhölls genom de lönearbetsavtal angående såväl spinning som vävning, vilka träffats med olika länder (Danmark, Finland, Italien m. fl.). Även i övrigt ökades importen, men trots detta svarade tillgängen på vävnader icke mot efterfrågan, vilken, sedan den under krigsåren till stor del hållits tillbaka, nu stigit mycket kraftigt. Bristen på arbetskraft var hela året synnerligen besvärande och hindrade ett fullt utnyttjande av produktionskapaciteten. L ä d e r - o c h s k o i n d u s t r i e n hade god sysselsättning och produk-

101 tionen visade någon ökning jämfört med 1945. Även här gjorde sig emellertid bristen på arbetskraft mycket kännbar. Tillförseln av både inhemska och importerade hudar och skinn hade visserligen förbättrats, men då också efterfrågan ökats, förelåg tidvis en viss knapphet i försörjningen. På det k e m i s k a området må särskilt framhållas den åtstramning i lörsörjningsläget för kalcinerad soda, vilken inträdde under året till följd av försvårad införsel och vilken föranledde återinförande av den tidigare handelsregleringen beträffande denna vara (se sid. 123). Ökad knapphet gjorde sig ock gällande inom färgbranschen, beroende på en inträffad stagnation i importen av linfrö och linolja. De inhemska linodlingarna gåvo ock under året på grund av såväl arealminskning som otjänlig väderlek starkt förminskad avkastning. Även importen av färgämnen av skilda slag mötte hinder som visade sig svåra att övervinna. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n nådde under år 1946 en hög nivå. Sammanlagt torde densamma i omfång ha överträffat verksamheten under det sista förkrigsåret. Särskilt framträdande var ökningen på industribyggnadsområdet, där produktionen beräknas ha stigit med omkring 50 procent jämfört med år 1945. Denna betydande uppgång förklaras till stor del av det förhållandet, att avsevärda eftersatta byggnadsbehov förelegat sedan krigstiden. Expansionssträvanden och rationaliseringsåtgärder hade givetvis också framkallat nya byggnadsbehov inom många industrigrenar. Tillförseln av byggnadsmaterial var visserligen förbättrad men dock till följd av den ökade byggnadsvolymen fortfarande otillräcklig och vållade betydande förseningar. Särskilt knapp var tillgången i fråga om armeringsjärn, smidda rör, spik, radiatorer samt sanitetsporslin. Antalet arbetare, sysselsatta inom byggnadsindustrien, torde under året ha stigit med c:a 10 000 och utgjorde den 1 augusti omkring 200 000 man, varav ungefär tre fjärdedelar togos i anspråk för bostadsbyggande.

Produktionsförhållandena under första halvåret 1947. Den industriella produktionen företedde under första halvåret 1947 i stort sett samma bild som under senare delen av 1946. Det mest utmärkande draget härvid var fortfarande en mycket stark brist på arbetskraft. Denna gjorde sig gällande inom de flesta branscherna men kanske allra mest vid järnbruken samt inom varvs- och verkstadsindustrierna, vilka av detta skäl förhindrades att fullt utnyttja sin produktionskapacitet. Industriförbundets produktionsindex höll sig väsentligen oförändrad kring talet 130. Någon nedgång kunde förmärkas för järnindustrien — från 148 till 140 — en mindre stegring däremot särskilt för massa- och pappersindustrierna, vilkas produktionstal höjdes från 101 till 103. På j ä r n ni a r k n a d e n rådde som förut en utomordentligt stark efterfrågan och ordertillförseln var fortfarande större än den löpande produk-

102 tionen, varav följde att verkens leveranstider i allmänhet måste ytterligare utsträckas. Svårigheten att i önskvärd grad kunna utöka tillverkningen sammanhängde mest med arbetskraftsproblemet. Emellertid beredde även bränsleförsörjningen i synnerhet under årets första månader bekymmer genom den starka och ihållande kylan med därav följande ishinder och importstopp. Stark brist uppstod sålunda i fråga om stenkol och koks. Lägel förvärrades genom den rådande knappheten på ved. Träkolsanskaffningen mötte hinder genom bristen på arbetskraft i skogarna. Trots prishöjning å träkol från den H) maj antogs det som sannolikt, att inan i fortsättningen finge räkna med avsevärd minskning av disponibla träkolskvantiteter. Beträffande tackjärnstillverkningen spårades en viss omsvängning från föregående år i stigande riktning, beroende på ökad framställning av kokstackjärn. Götproduktionen kännetecknades av fortsatt övergång från framställning av ordinära göt till kvalitetsgöt; tillverkningen av handelsfärdigt valsat och smitt järn höll sig ungefär konstant. Importen kunde betraktas som jämförelsevis tillfredsställande, medan exporten befann sig i sjunkande. Icke desto mindre rådde på den inhemska marknaden ganska stor knapphet med stark efterfrågan från såväl byggnadsverksamheten som från verkstäder och varv m. fl. Systemet med prioritering av leveranserna och orderfördelning mellan verken upprätthölls alltjämt. Vad t r ä v a r u i n d u s t r i e n beträffar märkes, att vinterns avverkningar kunde bedrivas under i stort sett gynnsamma förhållanden. Produktionen vid sågverken fortgick normalt. Skeppningarna till utlandet upphörde för säsongen praktiskt taget med januari månad. Exportförsäljningarna lågo länge nere i avvaktan på resultatet av de förhandlingar, som sedan början av februari fördes mellan representanter för å ena sidan regeringen och bränslekommissionen och å andra sidan olika sammanslutningar inom trävarubranschen angåede riktlinjerna för trävaruhandelns ordnande under år 1947. Först i början av maj nåddes en överenskommelse, vilken bl. a. innebar, att 360 000 std sågade och hyvlade trävaror, 12 500 std spärrar och bjälkar och 40 000 std lådbräder skulle friställas för export intill den 1 februari 1948. Härav tilldelades Svenska trävaruexportföreningens medlemmar 80 procent, medan resterande 20 procent voro avsedda att tilldelas utanför Irävaruexporlföreningen stående sågverksföreningar och sågverk. Vid eventuell ökning av nämnda exportkvantitet skulle Kungl. Maj:t efter samråd med föreningen och andra intresserade parter bestämma angående fördelningen härav. Såsom villkor för erhållande av exportlicens föreskrevs, att varje exportör skulle inom landet placera en kvantitet motsvarande minst 50 procent av den tilldelade exportkvoten. Först i slutet av maj kom myndigheternas beslut i prisfrågan, varvid normalpriserna för hemmamarknaden höjdes med i genomsnitt 20 öre per kbf, motsvarande 30 kronor per std, medan exportpriserna helt frigåvos. Exportörer tillhörande Svenska trävaruexportföreningen hade emel-

103 lertid att inleverera 100 kronor per försåld standard till en konjunkturutjämningsfond; övriga exportörer förbundos att betala en prisutjämningsavgift (se nedan sid. 315 ff.). Vad den engelska marknaden beträffar fördes förhandlingar med en speciell engelsk inköpskommission; för övriga marknader lågo de erbjudna priserna något högre än de engelska. Vid juni månads utgång hade för export frigivits 263 000 std sågade och hyvlade trävaror av sammanlagt härför avsedda 360 000 std. Liksom under föregående år träffades uppgörelse om viss import från Finland av sågade trävaror, särskilt formbräder och annat byggnadsvirke, vara stor efterfrågan rådde inom landet. Överenskommelse mellan myndigheterna och m a s s a i n d u s t r i e n angående exportvillkoren för cellulosa och trämassa kom till stånd något tidigare än uppgörelsen rörande trävarorna, nämligen i mitten av april. Enligt de ingångna avtalen förbundo sig industrierna att till särskilda konjimkturutjämningsfonder inbetala 50 resp. 20 kronor per ton massa levererad för export. Den tidigare begränsningen i fråga om exportpriserna upphävdes och exportörerna voro således fria att uttaga högre priser. I anslutning till de sålunda träffade överenskommelserna ingicks avtal mellan cellulosa- och trämasseindustrierna samt pappersbruken angående leverans av massa till inhemska pappersbruk, varvid förutsattes att sådan massa som inginge i för hemmamarknaden avsett papper skulle levereras till lägre pris. (Jfr nedan sid. 113.) Sedan massapriserna för export helt frigivits, återupptogos i mycket stor utsträckning försäljningarna, vilka under de föregående månaderna helt stagnerat. Efterfrågan på massa visade sig synnerligen livlig med starkt stigande pristendens för såväl pappersmassa som viskoscellulosa. Priserna fixerades för ett kvartal åt gången och avsluten med de vanliga avnämareländerna försiggingo successivt i rask takt. Jämväl på p a p p e r och p a p p var efterfrågan god från de utländska marknaderna och exporten kom väl i gång, sedan industriens förhandlingar med myndigheterna om exportpriserna kort före mars månads utgång slutförts. Resultatet härav blev, att priserna på export lämnades fria mot att hemmamarknaden under år 1947 till oförändrade priser garanterades en i jämförelse med 1946 med c:a 12 procent reducerad mängd papper. Genom nedskärning av leveranserna till den inhemska marknaden avsåg man att möjliggöra ökad export. På inlandsmarknaden gjorde sig en alltmer kännbar pappersbrist gällande, vilken givetvis jdterligare skärptes genom den beslutade reduktionen av inrikesleveranserna. Väsentliga restriktioner ifråga om tidningarnas, tidskrifternas och bokförlagens pappersförbrukning samt produktion av pappersemballage m. m. måste därför vidtagas. Vad i n d u s t r i e n i ö v r i g t angår må framhållas, att försörjningsläget i råvaruhänseende i stort sett icke i och för sig gav anledning till större bekymmer, sedan den internationella varukontrollen numera på de

flesta områden upphört. Dock funnos ännu vissa särskilt kännbara undantag, såsom i fråga om linfrö (linolja), soda och vissa andra kemiska produkter, varigenom fortsatta handels- och förbrukningsregleringar nödvändiggjordes. Några lättnader av större betydelse i tillämpade restriktionssystem kunde över huvud icke vidtagas under första halvåret 1947. I stället måste skärpningar av gällande regleringar i en del fall genomföras, såsom i viss mån på järnområdet, beträffande bildäck m. m. Den stränga importreglering, som trädde i kraft i mitten av mars, ställde industrien i många fall inför nya, svåra problem, som dock i allmänhet blevo aktuella försl under senare delen av året. För försörjningen med industrivaror fick importregleringen däremot tämligen snart i många hänseenden kännbara verkningar genom märkbart knappare varutillgång.

Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion m. m. Järn- och

stålvaror.

En kännbar knapphet inträdde under hösten 1946 på ledningsrör av smidbart järn eller stål. Importen därav, som under föregående år helt uteblivit, hade väl under år 1940 i viss mån åter kommit i gång, men den inhemska produktionen, som var av större betydelse, hade nedgått till följd av brist på såväl arbetskraft som material (bandjärn). Mot ett beräknat behov för året av omkring 55 000 ton svarade en sannolik tillgång av högst 48 000 ton. För att konstatera den verkliga lagerhållningen inom landet av ifrågavarande varor anordnade industrikommissionen med stöd av kungörelse den 11 oktober 1946 (nr 629) inventering härav per den 20 oktober 1946. Inventeringen omfattade dels raka rör av smidbart järn och stål med en godstjocklek av 2 mm eller däröver, dels ock s. k. rörmokarrör av koppar. På industrikommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 11 oktober 1946 kungörelse (nr 630) angående förbud mot användning av vissa slag av rör av smidbart järn eller stål vid tillverkning av vissa varor. De av förbudet omfattade varorna utgjordes av raka rör av smidbart järn eller stål med en godstjocklek av 2 mm eller däröver. Dylika rör fingo enligt kungörelsen fr. o. m. den 20 oktober 1946 icke utan tillstånd av industrikommissionen användas såsom material till möbler, räcken, inhägnader, torkställningar, piskställningar, cykelställ, vägmärken, kapell till fartyg eller bilar, markiser och byggnadsställningar, vilka från nämnda dag tillverkades. Syftet med förbudet var att — utan tillgripande av reglering genom beslag och ransonering, vilken syntes svår att genomföra — förhindra att rör av ifrågavarande slag användes för ändamål, där sådant material icke behövde komma i fråga. I meddelande nr 337 lämnade industrikommissionen närmare upplysningar samt framhöll, att tillstånd atl

105 använda rör av smidbart järn eller stål för tillverkning av ovan angivna varor i rådande försörjningsläge komme att lämnas endast i undantagsfall beträffande annat än sekunda rör. För att möjliggöra import av smidda rör och värmeledningstuber även i sådana fall, där importpriserna väsentligt överstego motsvarande priser å svenskt fabrikat, förordnade Kungl. Maj:t sedermera den 28 februari 1947 på hemställan av priskontrollnämnden — som härutinnan samrält med industrikommissionen och reservförrådsnämnden — om inrättande inom sistnämnda myndighet av en särskild c 1 e a r i n g k a s s a f ö r r e g i e r i n g a v m a r k n a d s p r i s e r n a inom landet å raka r ör av smidbart järn eller stål ävensom importerade ämnen l i l l d y l i k a r ö r. Clearingen skulle omfatta dels sådana rör av angivet slag, som efter den 20 mars 1947 tillverkades inom riket eller importerades (dock ej sådana som infördes direkt av förbrukare), dels sådana importerade ämnen till dylika rör, som efter nämnda dag toges i anspråk för rörtillverkning. Syftet angavs vara att åstadkomma prisutjämning mellan importerade och inrikes tillverkade varor. Importör eller tillverkare av vara, som omfattades av clearingen, skulle enligt föreskrift av priskontrollnämnden vara skyldig att, i händelse självkostnadspriset understeg av nämnden fastställt avräkningspris, till clearingkassan inbetala skillnaden (beträffande importerad vara dock högst skillnaden mellan avräkningspriset och det närmast före clearingens genomförande gällande priset å inhemsk vara av motsvarande slag); därest åter självkostnadspriset översteg avräkningspriset med högst 15 procent, skulle importören eller tillverkaren från kassan äga utfå skillnadsbeloppet; överstege självkostnaden avräkningspriset med mer än 15 procent, skulle vederbörande äga utfå dels 15 procent av avräkningspriset, dels ock hälften av den återstående skillnaden. Vid clearingen skulle åsyftas ett sådant prisläge, att vad som utbetalades ur kassan icke översteg vad som dit inlevererades. Reservförrådsnämnden bemyndigades att för clearingens genomförande taga i anspråk högst 800 000 kronor av medel, som stodo till nämndens förfogande för inköp av varor. Vid clearingens upphävande innestående medel skulle i första hand användas för täckning av vad som tagits i anspråk såsom förlagskapital samt i övrigt disponeras på sätt Kungl. Maj :t framdeles komme att bestämma. Efler samma system som förut tillämpades alltjämt den reglering av handeln med armerings järn för bostadshus, som på frivillighetens väg genomförts i början av år 1942 i samverkan med Svenska j ä r n - och balkgrossisters förening. Regleringen åsyftade att bereda möjlighet till att med förtursrätt ställa armeringsjärn till förfogande för bostadsbyggnadsföretag. Leveranserna förmedlades av föreningen enligt av industrikommissionen utfärdade inköpslicenser. Ett i början av år 1947 under hänvisning till den allmänna knappheten på armeringsjärn framkommet förslag om en strå-

106 mare reglering av denna vara, grundad på beslag, avböjdes, enär den redan tillämpade regleringen ansågs tillfyllestgörande för ändamålet. Vid den reglering av handeln med smidesjärnsskrot, som genomförts i samband nied beslaget härå i maj 1940 och fortgått under hela krigstiden, hade industrikommissionen som mellanhand för licenseringen betjänat sig av en för ändamålet bildad sammanslutning, Svenska järnbruksindustriens råvaru- och importförening, vilken i sin ordning anlitat Aktiebolaget järnbruk sför nödenheter som verkställande organ (se del I sid. 275—276). När sedan jämväl gjutjärnsskrot lades under beslag (i oktober 1941) samt därjämte på frivillighetens väg genomfördes en reglering av handeln med tackjärn (se del III sid. 95), befanns lämpligt all låta nämnda förening, fortfarande i samverkan med Aktiebolaget järnbruksförnödenheter, omhändertaga licenseringeii även av dessa varuslag. Finansieringen av föreningens verksamhet var upplagd så, alt förbrukarna av råvaror till föreningen erlade en viss avgift för de inköpslicenser som denna anskaffade från industrikommissionen. I de fall då föreningen var behjälplig även vid anskaffning av själva varan, utgick särskild avgift. Beslaget och handelsregleringen i fråga om smidesjärnsskrot upphörde fr. o. m. den 1 april 1946, vilket medförde att nämnda förening avkopplades från frågor rörande försörjningen med delta varuslag (se sid. VII sid. 244). Vad beträffar tackjärn utvecklades försörjningsläget under 1946/47 i sådan riktning, att industrikommissionen fann sig ej längre böra meddela generella tilldelningar med inköpsrätt hos olika tillverkare efter licensinnehavarens skön utan i stället i licenserna angav från vilken tillverkare tackjärnet skulle levereras. Härigenom hade grunden för råvaruföreningens medverkan även på detla område bortfallit. Ännu fortgick regleringen i fråga om gjutjärnsskrot som förut, men då detta varuslag icke var av den betydelse, att regleringen därav ensamt motiverade bibehållandet av föreningens verksamhet, beslöt industrikommissionen i april 1947 träffa anstalter för avveckling av föreningens befattning med nämnda reglering, samtidigt som licensgivningen beträffande skrot och tackjärn övertogs av kommissionen direkt, varvid licensavgifterna bortföllo. Metaller. Det allmänna statsbeslaget å metaller den 1 november 1941 och den därpå grundade handelsregleringen av dithörande varor (se del III sid. 92—94) omfattade jämväl antimon. Med hänsyn till att försörjningsläget för denna metall i början av år 1947 påtagligt förbättrats, medgav industrikommissionen enligt meddelande nr 344, att oarbetad antimon tills vidare fr. o. m. den 17 februari 1947 fick utan hinder av gällande beslag fritt försäljas och förbrukas. Beslaget bibehölls alltjämt. På metallen silver rådde fortfarande kännbar knapphet. Lagren inom landet voro små och importen oviss. Detta gjorde, att — då åtgången för

mynlningsändamål icke kunde minskas — en strängare reglering av silverförbrukningen inom guldsmedsindustrien befanns påkallad. Med de fem största importörerna slöt industrikommissionen den 9 juni 1947 avtal (godkänt av chefen för folkhushållningsdepartementet), varigenom dessa förbundo sig att icke försälja eller annorledes överlåta silver (oarbetat eller halvfabrikat) för industriellt bruk till annan än den som normalt använde silver för sådant ändamål och till vilken dylik försäljning skett under år 1946. Inköpskvantiteten för varje köpare under en tolvmånadersperiod från den 1 juni 1947 begränsades till hälften av vederbörandes inköp under år 1946. De två största bolagen förbundo sig att begränsa sin silverförbrukning för året till viss maximikvantitet. På grund av stegringen i världsmarknadspriserna å vissa metaller beviljade priskontrollnämnden under första kvartalet 1947 en serie p r i sh ö j n i n g a r å dessa varuslag, varigenom de prissänkningar, som merendels skett sedan importen efter kriget kommit i gång, till större eller mindre del åter gingo förlorade. Så var fallet beträffande hl. a. koppar, bly, zink och tenn. Genom en ny prislista, gällande från den 16 maj 1947, fastställde priskontrollnämnden ändrade, i allmänhet något höjda priser jämväl för i skrot och annat avfall av metaller. Järnmanufaktur. Under våren 1947 förspordes från olika håll inom byggnadsbranschen starka klagomål över den tilltagande bristen på järn- och metallmanufakturvaror (träskruv, byggnadssmidcn och beslag m. m.). En undersökning av försörjningsläget pä detta område gav vid handen, att så betydande knapphet på ifrågavarande varor förelåg, att en väsentlig skärpning av hushållningen därmed påkallades för att oundgängliga behov skulle kunna tillgodoses. Då alltjämt en ganska stor export av varor av hithörande slag förekom, syntes det närmast böra bli fråga om en avsevärd inskränkning därav. Från folkhushållningsdeparlementets sida lämnades fördenskull vederbörande regleringsmyndigheter i maj 1947 direktiv i sådant hänseende. Dessa direktiv innehöllo bl. a., att vid tilldelning av råvaror för tillverkning av träskruv av järn eller mässing, beslag, gångjärn m. m. skulle fästas sådana villkor, att det inhemska behovet av ifrågavarande fabrikat bleve tillgodosett. I från departementet lämnat meddelande angavs avsikten vara att även i fortsättningen lämna licenser för export av hithörande varor samt att för exporttillverkning ställa råvaror till förfogande, allt dock under förutsättning alt en tillfredsställande andel av totala produktionen komme den inhemska marknaden till godo till dittillsvarande priser samt att vederbörande företag inom ramen för den beviljade råvarutilldelningen gåve produktionen en sådan inriktning som svarade mot föreliggande försörjningsbehov. Den ojämförligt största tillverkaren och exportören av här ifrågavarande

108 varor var Aug. Stenman aktiebolag, Eskilstuna. Bolaget, som ansåg de av priskontrollnämnden bestämda priserna för försäljning på hemmamarknaden för sig förlustbringande samt i övrigt ansåg sig missgynnat vid tilldelning av material för sin tillverkning, anförde besvär över vederbörande myndigheters beslut härutinnan. Kungl. Maj: t fann gott genom beslut den 13 juni lämna besvären utan avseende. Emellertid hade dessförinnan framställning inkommit från flera sammanslutningar och företag inom snickeribranschen, vari, under hänvisning till att nämnda bolag stoppat leveranserna av träskruv och hotat att nedlägga denna tillverkning som följd av att överenskommelse i prisfrågan icke kunnat träffas med priskontrollnämnden, påyrkades åtgärder för förbättring av försörjningsläget. I avgivet yttrande i ärendet hade industrikommissionen uttalat, att för tillfället inom landet rådde en akut och mycket markant brist på träskruv och att det vore nödvändigt att åstadkomma en sådan avvägning mellan inhemsk konsumtion och export av dylik skruv, att den legitima och oundgängligen nödvändiga skruvkonsumtionen i landet i första hand tillgodosåges av inhemsk tillverkning, samtidigt som det vore av största vikt, att landet i rådande läge icke förlorade sina tidigare exportmarknader. Den åtgärd Kungl. Maj:t i detta läge fann bäst leda till målet var att med stöd av 2 § allmänna förfogandelagen förordna om avstående till kronan av de partier träskruv, som tillverkats vid fabrik, tillhörig Aug Stenman aktiebolag eller dess dotterföretag Skruvaktiebolaget i Uddeholm och vid förfogandels delgivning innehades av ifrågavarande bolag, samt de partier träskruv, till en sammanlagd kvantitet av högst 3 milj. gross, som efter nämnda tidpunkt intill utgången av år 1947 tillverkades hos bolagen. Beslutet om förfogandet expedierades genom skrivelse den 13 juni till industrikommissionen, som därvid även bemyndigades att, utan hinder av att ovannämnda maximikvantitet icke uppnåtts, för tillgodoseende av bolagens exportintressen medgiva undantag från förordnandet beträffande så stor del av de berörda fabrikernas tillverkning, som kunde undvaras utan eftersättande av väsentliga inhemska behov. Åt reservförrådsnämnden uppdrogs samtidigt att omhändertaga och på den inhemska marknaden försälja de partier träskruv, vilka enligt förordnandet skulle avstås till kronan. Kort därefter, den 18 juni, träffade industrikommissionen och reservförrådsnämnden överenskommelse med de två bolagen angående dessas fortsalla verksamhet. Bolagen förbundo sig härigenom att för den svenska marknadens behov till gällande stoppriser under återstoden av år 1947 leverera 3 milj. gross träskruv. Härav skulle största möjliga kvantitet snarast möjligt levereras ur bolagens dåvarande lager, som uppgick till c:a 2 milj. gross. Utexpedieringen av nytillverkad skruv skulle ske successivt under året. Bolagens tillverkning av träskruv avsågs skola fortgå som förut liksom ock distributionen av den av förfogandeförordnandet omfattade kvantiteten, vilken distribution skulle bedrivas av bolagen såsom egen försälj-

109 ning utan ekonomiskt ansvar för kronan. Det förutsattes dels att bolagen skulle erhålla tilldelning av material från svenska järnverk och dels att bolagen erhölle importlicenser för i utlandet inköpta kvantiteter skruvvalstråd. Industrikommissionen förband sig att lämna företagen exportlicens å de delar av den sammanlagda produktionen som överstege 3 milj. gross samt att medverka till att exportlicens lämnades å vissa tidigare tillverkade partier. Beträffande handläggningen av exportaffärerna innebar överenskommelsen, att företagen hade att förvänta tillstånd att successivt exportera skruv, innan nyssnämnda kvantitet om 3 milj. gross uppnåtts, till minimum 20 procent av produktionen under månaderna juli—september 1947.

Verkstadsprodukter. Den fortfarande knappa tillgången på vissa viktigare slag av byggnadsmateriel, härrörande från verkstadsindustrien, föranledde, att industrikommissionen, stödd på Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1946, genom meddelande nr 338 lämnade enahanda föreskrifter angående förtursrätt vid leverans av värmeledningspannor, spisar och radiatorer som dem vilka gällt under senare halvåret 1946 (se del VII sid. 246). Förtursförfarandet åsyftade jämlikt nämnda meddelande byggnadsföretag, vilka voro avsedda att färdigställas under första halvåret 1947, och skulle liksom förut tjäna att säkerställa fullbordandet av särskilt nödvändiga byggnader, framför allt bostadshus men även sjukhus, skolor o. dyl. samt vissa för landets försörjning nödvändiga fabriker. Enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut ägde industrikommissionen alt i hithörande fall påkalla medverkan av kommunala förmedlingsorgan för sådan statlig låne- och bidragsverksamhet, som handhades av statens byggnadslånebyrå, ävensom av drätselkammare och kommunalnämnder. Enahanda beslut fattade Kungl. Maj:l den 30 maj 1947 beträffande förtursrätt vid leverans av ovannämnda varor för byggnadsföretag, vilka avsågos att bli färdigställda under andra halvåret 1947. Närmare föreskrifter i ämnet lämnade industrikommissionen i meddelande nr 352. Genom beslut den 21 februari 1947 fann Kungl. Maj:t gott alt med omedelbar verkan upphäva sitt beslut den 17 maj 1940 med föreskrift om visst förfogande över krigsindustriföretag för tillverkn i n g f ö r k r o n a n s r ä k n i n g (se del I sid. 269). Nämnda förfogandeföreskrifter hade avseende på alla företag, som voro upptagna i det s. k. krigsindustriregistret, men ägde betydelse företrädesvis för företag inom verkstadsindustrien. Samma dag utfärdades även kungörelse (nr 58) om upphävande med utgången av februari 1947 av kungörelsen den 1 augusti 1940 (nr 756) an-

110 gående k o n t r o l l över tillverkningen och försäljningen av vissa l a m p o r o c h a p p a r a t e r f ö r a c e t y l e n g a s (se del II sid. 103). Murtegel och lättbetong. På grund av fortfarande knapphet på murtegel föreskrev industrikommissionen genom meddelande nr 329, att den rätt som dittills medgivits till s. k. licensfri försäljning av tegel upp till 10 000 st. för ett och samma byggnadsföretag (se del VI sid. 239) skulle fr. o. m. den 21 oktober 1946 nedsättas till att omfatta högst 6 000 st. tegel. En vara, vilken på grund av den otillräckliga tillgången på murtegel begynt få en allt större användning som byggnadsmaterial, är s. k. lättbetong, vilken framställes vid flera fabriker under olika benämningar, såsom gasbetong, siporex, ytong in. fl., (se del VI sid. 64). Mot en tillverkning år 1945 av c:a 390 milj. murtegel svarade samma år, omräknat i tegel, c:a 90 milj. byggnadsblock av lättbetong. För år 1946 uppgick tillverkningen av dylikt material till c:a 115 milj. (omräknat i tegel). Den alltjämt upprätthållna regleringen av handeln ined murtegel och den likartade användningen av de båda materialen syntes nödvändiggöra, att även lättbetongen för undvikande av mindre önskvärda komplikationer underkastades en viss reglering. En sådan kom också under hösten 1946 till stånd genom avtal mellan industrikommissionen och tillverkarna, varigenom dessa förbundo sig att vid sin försäljning iakttaga vissa villkor. Försäljning och leveranser skulle, om byggnadstillstånd erfordrades, endast få ske till byggnadsföretag, som erhållit dylikt tillstånd. Företagen åtogo sig att månatligen till industrikommissionen redovisa träffade leveransavtal enligt härom uppgjorda förteckningar. Härutöver ägde de dock att till en och samma förbrukare försälja byggnadsblock av lättbetong för byggnadsarbete, som erfordrade högst 50 m a av denna vara. I samband med köp skulle tillverkaren införskaffa en skriftlig försäkran från köparen, att denne ej inköpt tegel för samma ändamål, vartill lättbetongen var avsedd att användas. I händelse dylikt dubbelköp skett, kunde industrikommissionen förbjuda leverans. Erinran härom skulle göras i köpeavtal liksom ock om att försåld lättbetong endast fick användas för det byggnadsföretag, som byggnadstillståndet avsåg. Glasvaror. På grund av förbättring i försörjningsläget fann industrikommissionen möjligt att lätta på de försäljningsrestriktioner beträffande of olierat spegelglas, vilka sedan våren 1944 tillämpats med stöd av beslagskungörelsen den 5 maj s. å. (nr 192) (se del V sid. 279). I meddelande nr 331 medgav kommissionen, att dylikt glas tills vidare fr. o. m. den 1 augusti 1946 fick utan hinder av beslaget och handelsregleringen fritt försäljas och förbrukas.

Ill Genom meddelande nr 347 tillkännagav kommissionen den ytterligare lättnaden, att licens för inköp av ofolierat fönsterglas/maskinglas fr. o. in. den 8 april 1947 endast erfordrades för inköp från fönsterglasbruk samt att redovisningsskyldighet för beslagsvara endast ålåg tillverkare och importör.

Trävaror. Genom kungörelse den 26 april 1946 (nr 156) hade förordnats om allI mänt beslag fr. o. m. den 1 maj 1946 å trävaror av furu och gran, varigenom tidigare på trävaruområdet gällande beslag utsträcktes till de flesta slagav såväl oarbetade dylika trävaror som sågade och hyvlade varor (se del VII sid. 250—251). Det sålunda vidgade beslaget hade motiverats genom behovet att genomföra en ur försörjningssynpunkt lämplig avvägning mellan export och hemmaniarknadsförbrukning på hithörande område. Med hänsyn till önskvärdheten alt kunna utöva en viss kontroll över virkesanvändningen för skilda industrigrenar utfärdade bränslekommissionen genom cirkulär den 3 oktober 1946, nr 491, närmare föreskrifter angående handeln med massaved och timmer samt angående förvärv av skogsavverkningsrätt, som huvudsakligen avsåg dessa virkesslag. Nämnda föreskrifter, vilka trädde i kraft den 7 oktober 1946, gingo i huvudsak ut på att överlåtelse mot vederlag av massaved och timmer — med vissa undantag — ävensom förvärv av avverkningsrätt av nyssnämnd art endast fick ske till den resp. av den som erhållit tillstånd till sådant förvärv av bränslekommissionen eller vederbörande kristidsstyrelse. (Undantagen avsågo förvärv av virke för användning vid uppförande eller reparation av byggnad eller stängsel å fastighet, som ägdes eller utnyttjades av förvärvaren, eller vid tillverkning eller reparation av redskap, avsedda för förvärvarens behov.) I cirkuläret föreskrevs vidare, att inköpt eller ur avverkningsrätt utvunnet timmer ej fick utan bränslekommissionens tillstånd säljas till annan an träförädlingsverk samt att ur avverkningsrätt utvunnen massaved ej fick säljas till annan än innehavare av tillståndsbevis för inköp av massaved inom det område, varom fråga var. Som en konsekvens av nu nämnda handelsföreskrifter upphävde bränslekommissionen genom cirkulär nr 493 de dittills gällande inskränkningarna i rätten till användning av beslaglagen massaved och props (se del VI sid. 267). De på grund av bestämmelserna i bränslekommissionens cirkulär nr 491 utfärdade tillståndsbevisen voro i regel begränsade att gälla till den 1 juli 1947. I undantagsfall hade inköpslillstånd dock meddelats på vissa mindre kvantiteter eller på visst bestämt förvärv utan att sådan tidsbegränsning angivits. Frågan om hur handeln med olika slag av gagnvirke samt förvärven av rotposter av sådant slag skulle ordnas efter utgången av juni 1947 var

112 ännu vid slutet av denna manad oavgjord. Under tiden till dess besked i nämnda hänseenden kunde lämnas komme, enligt vad bränslekommissionen meddelade i cirkulär nr 556, nya tillståndsbevis icke att utfärdas. På grund härav komme allmänt köpstopp på ifrågavarande virkessortiment, inbegripet förvärv av avverkningsrätter härtill, att gälla tills vidare fr. o. m. den 1 juli. Undantag från köpstoppet finge dock göras för tillståndsbevis, som av kristidsstyrelse meddelats på mindre kvantiteter utan tidsbegränsning. Beträffande de av beslagskungörelsen berörda bearbetade trävarorna hade bränslekommissionen i cirkuläret nr 448 angivit, att någon handelsreglering angående sådana varor med stöd av kungörelsen tills vidare icke skulle genomföras. Härutinnan gjordes dock genom cirkulär den 5 december 1946, nr 488, den ändringen, att yrkesmässig försäljning eller annan yrkesmässig överlåtelse av dylika varor genom grossist fick ske endast under de prisvillkor, som priskontrollnämnden bestämde. För att bättre kunna följa försörjningsläget på trävaruområdet lät bränslekommissionen under december 1946 företaga en inventering av samtliga inom landet befintliga sägverksanläggningar. I fråga om e x p o r t e n av trävaror gällde alltsedan våren 1941 på exportförbud vilande licenstvång. Genom beslut den 24 maj 1946 hade Kungl. Maj:t föreskrivit, att ärenden rörande export av oförädlat virke och trävaror skulle avgöras av handelskommissionen i samråd med bränslekommissionen. Vid meddelande av exportlicens ägde handelskommissionen att beträffande vissa trävaror (huvudsakligen sågade och hyvlade dylika) liksom beträffande pappersmassa föreskriva villkor rörande det pris, som finge betingas för till export avsett varuparti. Denna befogenhet utsträcktes genom Kungl. Maj:ls beslut den 23 augusti 1946 till alt omfatta jämväl en del andra skogsindustriella produkter, bl. a. rundvirke, fanérskivor, träfiberplattor, trämjöl, snickerier och trämanufaktur. I cirkulär den 19 december 1946, nr 511, lämnade bränsle- och handelskominissioncrna närmare föreskrifter angående regleringen av trävaruexporten, innefattande närmast en sammanfattning av de principer som redan tidigare tillämpats i detta hänseende. Det angavs här, att exportlicens som regel icke kunde påräknas annat än till land, som i handelsavtal eller liknande form av svensk myndighet erhållit utfästelse att från Sverige få importera vederbörliga varuslag, att formen för underhandlingar med utländska köpare eller representanter för sådana ävensom i förekommande fall det pris, till vilket varan fick försäljas till utlandet, komme att bestämmas av bränslekommissionen samt att uppkommande kvoteringsfrågor jämväl komme alt handläggas av nämnda kommission. Vad angår p r i s r e g l e r i n g e n för trävaror och de härvid tillämpade principerna hänvisas i övrigt till framställningen ä sid. 313 ff.

113 Pappersmassa och papper. Angående regleringen av pappersmasseexporten samt de åtgärder som under våren 1946 vidtogos för åstadkommande av balans mellan export och hemmamarknadsförbrukning av pappersmassa och papper ha vissa uppgifter meddelats i del VII sid. 252. Det omnämnes där, att Kungl. Maj: t den 24 maj 1946, samtidigt med att exporllicensfrågor bestämdes skola handläggas av handelskommissionen i samråd med bränslekommissionen, förklarade, att vid meddelande av exportlicens för pappersmassa villkor finge föreskrivas rörande det pris, som finge betingas för till export avsett massaparti. Samma föreskrift lämnade Kungl. Maj:t genom beslut den 23 augusti beträffande bl. a. papp och papper. Rörande den i enlighet härmed tillämpade prisregleringen på hithörande område se sid. 318 ff. Till grund för fördelningen av massaleveranserna mellan export- och hemmamarknaderna låg ett mellan Svenska cellulosaföreningen och Svenska pappersbruksföreningen under inedverkan av priskontrollnämnden träffat s. k. globalavtal, vari förstnämnda förening garanterade vissa leveranser till den sistnämnda till priser, som med 40 å 50 kronor per ton understego de för export av pappersmassa uppställda riktpriserna, medan pappersbruksföreningen garanterade leverans på hemmamarknaden av givna mängder papper och papp till gällande stoppriser. Nämnda riktpriser voro i och för sig icke förbindande för exportörerna, men de båda sammanslutningarna på pappersmasseområdet, Svenska cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen, hade i cirkulär den 11 april 1946 uppmanat sina medlemmar att icke överskrida desamma, och bränslekommissionen hade för sin del uppställt som princip, att vid bedömandet av ansökningar om exportlicens för pappersmassa hänsyn skulle tagas till huruvida exportörerna fäst avseende vid berörda uppmaning. Vad pappersexporten beträffar upprätthölls som villkor för erhållande av exportlicens för visst varuparti skyldighet för exportörerna att dokumentera, att partiets tillverkare gjort försäljningar i viss utsträckning även på hemmamarknaden. Systemet grundades på det förutnämnda s. k. globalavtalet. Detta avtal gällde endast till utgången av år 1946. För reglering av förhållandena under år 1947 fördes under slutet av år 1946 livliga förhandlingar, vilka resulterade i en preliminär överenskommelse gällande de fyra första månaderna av år 1947. Härunder aktualiserades önskemålet om en tämligen kraftig minskning i heinmakonsumtionen för att därigenom möjliggöra en ökning av exporten. I skrivelse den 27 februari 1947 framlade bränslekommissionen vissa synpunkter på frågan om förhållandet mellan hemmamarknadsförbrukning och export av papper och papp. Kommissionen ansåg sig därvid kunna räkna med en total bruttoproduktion under år 1947 om c:a 1 030 000 ton, innebärande leveransmöjlighet om tillhopa 990 000 ton netto av färdiga pappers- och pappvaror. Under år 1946 hade leveranserna på hemmamark 8—810090

114 nåden uppgått till c:a 530 000 ton. Ett förslag framlades om begränsning av hemmaförbrukningen år 1947 till 465 000 ton, en begränsning som syntes kunna nås genom frivilliga avtal. Då emellertid från regeringens sida en ännu starkare nedskärning av förbrukningen ansågs böra ske för möjliggörande av en ur valutasynpunkt önskvärd exportökning, förklarade bränslekommissionen i skrivelse den 13 mars, att en så stor nedskärning icke syntes kunna genomföras utan beslag på papper och papp, varigenom det bleve möjligt att bryta redan träffade leveransavtal. Beslag vore även erfoderligt som grund för reglering av förbrukningen i de fall dä tvångsvisa ingripanden erfordrades. I enlighet med vad bränslekommissionen under angivna förutsättningar hemställt, förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14 mars 1947 (nr 119) om b e s l a g å p a p p o c h p a p p e r och vissa därav tillverkade varor fr. o. m. den 2 april 1947. Beslaget omfattade papp (utom träfiberplattor), papper alla slag, tapeter, påsar och kuvert, s. k. papeterier samt klistrad wellpapp och kartonger därav. Därunder inbegrepos alla inom riket hos vederbörande yrkesidkare befintliga förråd samt varor som efter beslagsdagen tillverkades inom riket, dit infördes eller förvärvades av person eller företag för yrkesmässig handel eller tillverkning. Enligt av bränslekommissionen jämlikt bemyndigande i cirkulär nr 532 meddelade lillämpningsbestämmelser omfattades ej försäljningar för export av den med beslaget förenade handelsregleringen. Sådana varor skulle kvarligga under beslag, till dess exportlicens utfärdats och varan lämnat riket. Avtal om leveranser på hemmamarknaden med den som bedrev förädling av eller handel med papp eller papper fick ej träffas för mer än tre månader åt gången och leveranserna under sådan period till en och samma köpare lingo ej uppgå lill mer än en fjärdedel av köparens med visst procenttal reducerade förbrukning eller omsättning år 1946. Bränslekommissionen komme att fastställa de procenttal, med vilka reduktion av 1946 års kvantiteter för olika köparekategorier och varuslag skulle ske. Omprövning av dessa procenttal skulle ske kvartalsvis. Efter framställning från Svenska pappersbruksföreningen, vederbörande sammanslutning av förbrukare eller enskilt företag kunde kommissionen medgiva undantag från eller göra generella ändringar i den laslslällda fördelningen. Handlande med papp eller papper in. m. skulle vid försäljning till återförsäljare eller förbrukare iakttaga, att han så långt möjligt fördelade tillgängliga kvantiteter på de olika kunderna med hänsyn till dessas tidigare inköp och förhandenvarande behov, såvida ej meddelade bestämmelser beträffande vissa köparekategorier eller vissa varuslag föranledde till annan fördelning. Kommissionen framhöll, att de meddelade handelsbestämmelserna inneburo, att före beslagets ikraftträdande träffade avtal kunde åberopas endast i den mån de voro förenliga med dessa bestämmelser. Innehavare av papp eller papper m. m.,

115 som var under beslag, fick i andra hänseenden än nu sagts tills vidare förfoga över varan oberoende av beslaget. Samtidigt med förordnandet om beslag på papper och papp m. m. bemyndigade Kungl. Maj:t bränslekommissionen att träffa överenskommelse med Svenska pappersbruksföreningen angående leveranser på den svenska marknaden under år 1947 i huvudsaklig överensstämmelse med härom av kommissionen framlagt förslag. Syftet med avtalet angavs vara att i största möjliga mån begränsa pappersförbrukningen inom landet. Leveranserna från föreningens medlemmar uppdelades på olika köparekategorier efter sådana grunder, att inköpen reducerades med vissa procentsatser i jämförelse med år 1946. För kraftspinnpapper, toalettpapper och cellulosavadd förutsattes dock ökning med vissa procent. Leveranserna skulle ske till priser, som icke överstego gällande stoppriser. Föreningen åtog sig vidare för egen och medlemmarnas räkning att sträva efter en sådan inriktning av produktionen och försäljningen, att enligt kommissionens bedömande försörjningsviktiga ändamål i första hand bleve tillgodosedda. Föreningens och medlemmarnas verksamhet skulle enligt avtalet avse dels att inom gränserna för handelsregleringen åstadkomma ur allmän synpunkt bästa möjliga fördelning av disponibla kvantiteter med beaktande av de enskilda parternas berättigade intressen, dels att föreslå kommissionen de ändringar i de handelsreglerande bestämmelser, som vore erforderliga för att uppnå detta syfte, dels ock att på möjligt sätt söka påverka handeln i de led, som ej omfattades av handelsregleringen. Föreningen skulle vidare verka för att medlemmarna vid produktionen åstadkomme gramviktsänkningar, i den mån sådana befunnes lämpliga och möjliga att genomföra. Slutligen skulle föreningen avgiva yttranden till handelskommissionen rörande exportlicensansökningar med förpliktelse att därvid taga vederbörlig hänsyn lill huruvida vederbörande pappersbruks leveranser på den svenska marknaden ägt rum i enlighet med gällande föreskrifter och avtalet. För säkerställande av råvarutillgången för den inhemska pappersindustrien träffades den 1 april 1947 mellan Svenska pappersbruksföreningen, å ena, samt Svenska cellulosaförcningen resp. Svenska trämasseföreningen, å andra sidan, avtal om leverans till pappersbruken under år 1947 av 145 500 ton kemisk massa — varav 100 000 ton avsågs att täcka pappersbrukens behov av köpmassa för inlandsleveranser av papper och papp och 45 500 ton avsågs för pappersbrukens exportproduktion — samt 24 150 ton mekanisk massa — varav 17 500 ton avsågs för hemmamarknadens behov av papper och papp och 6 650 ton för pappersbrukens exportproduktion. Från den allmänna föreskriften i bränslekommissionens cirkulär nr 532, att avtal om leveranser ej fingo träffas för längre tid än tre månader åt gången meddelade kommissionen sedermera genom cirkulär den 8 maj undantag, innebärande rätt till leverans av hela årskvantiteten på en gång,

116 för de fall då detta av vissa angivna skäl finge anses vara av särskild praktisk betydelse. För de fall, då köparen under 1946 från sina leverantörer sammanlagt uttagit väsentligt mindre kvantitet än han under samma år förbrukat eller omsatt i sin rörelse, medgavs rätt att till grund för beräkning av utleveransernas storlek lägga genomsnittet av totala inköpen 1945 och 1946 i stället för inköpen 1946. Med finpappersbruken träffade kommissionen överenskommelse, att utleveranser av finpapper till tryckeri, bokförlag, bokbinderi m. m. under år 1947 icke finge omfatta mer än högst 85 procent av 1946 års leveranser. I rörelsen borde företräde givas åt sådant tryck eller sådan förädling av finpapper, som enligt kommissionens prövning befunnes vara av särskilt samhäll sviktig betydelse. Kommissionen kunde efter inhämtat yttrande från vederbörande yrkessammanslutning komma att föreskriva företräde för visst tryck eller viss förädlingsverksamhet. Beträffande begränsning av pappersåtgången för tidningar, lidskrifter o. dyl. träffade kommissionen avtal med olika sammanslutningar och enskilda företag. Med avseende på utgivare av periodiska skrifter, som ej voro anslutna till sammanslutning, med vilken kommissionen träffat överenskommelse, stadgades generellt, att inköp och förbrukning av papper under 1947 skulle för varje utgivare begränsas ined viss kvotdel av användningen för samma eller liknande ändamål under 1946. Begränsningen fastställdes till 15 procent för facktidskrifter, tekniska, religiösa eller ideella publikationer, föreningsblad, företags- och firmatidningar samt till 20 procent för periodiska publikationer, som ej voro att hänföra till någon av de nyssnämnda kategorierna. Kommissionen kunde efter inhämtat yttrande från Sveriges grafiska industriförbund, Svenska boktryckareföreningen och Svenska lidningsutgivareföreningen eller från en av dessa organisationer utsedd nämnd medgiva undantag från tillämpning av nu nämnda föreskrifter. De totala utleveranserna av papp och kartong från svenska bruk till emballagetillverkare fingo, enligt bränslekommissionens cirkulär nr 555, under 1947 uppgå till högst 85 procent av 1946 års leveranser. Tillverkare av pappemballage skulle vid försäljning till återförsäljare eller förbrukare iakttaga, att företräde gåves åt leveranser av emballage, avsett för försörjningsviktiga artiklar samt att allt emballage finge sådant utförande alt största möjliga besparing av pappmaterial skedde. Tillverkning av pappemballage, avsett för försändelser av vara från detaljhandeln till förbrukare — med undantag av bakelse- och tårtkartonger samt s. k. bärkartonger — ävensom av pappemballage i lyxutförande samt av s. k. presentkartonger förbjöds. Envar som i sin rörelse använde pappemballage uppmanades iakttaga, att pappbesparande konstruktioner och pappmaterial i så låga gramvikter som möjligt komine till användning, att sådant emballage icke bleve utfört i andra storlekar eller vid förpackning brukades på annat sätt än

117 som innebure största möjliga besparing av papp samt att anstalter träffades för minskning av spill. I kungl. cirkulär till statsmyndigheterna den 9 maj 1947 (nr 178) anbefalldes dessa att vidtaga åtgärder för att i möjligaste mån nedbringa sin förbrukning av papper och papp. Särskilda specificerade föreskrifter i sådant hänseende meddelades. En energisk verksamhet igångsatte bränslekommissionen under våren 1947 för uppsamling av pappers- och pappavfall alt tillgodogöras såsom råvara vid pappersbruken. Sammanlagt insamlades under första halvåret 1947 omkring 42 milj. kg sådant avfall. Genom kungörelse den 14 september 1946 (nr 591) upphävdes kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 815) angående beslag å asfalttakpapp m. m. Textilvaror. Den reglering av produktionen inom ylle- och bomullsindustrierna, vilken tillämpats under förra hälften av 1946, upprätthölls i stort sett oförändrad även under andra halvåret. Sedan tillgången på råvara — ull och bomull — upphört att vara en produktionsbegränsande faktor, hade regleringen väsentligen kommit att koncentreras till garntillverkningen och fördelningen av producerat garn. Regleringen skedde i den formen, att industrikommissionen till de förbrukningstillstånd å råvara och garn, som lämnades fabrikerna för ett halvår i sänder och vilka med hänsyn till råvaruförbrukningen voro obegränsade till kvantiteten, anknöt vissa villkor. Allmänt inneburo dessa villkor förpliktelse för fabrikanterna att vid försäljningen av resp. varor följa av priskontrollnämnden fastställda priser. I övrigt föreskrevs beträffande y l l e i n d u s t r i e n , att anvisat material icke fick användas för tillverkning av kammad ull resp. kamgarn i annan ordning eller för andra ändamål än som angåvos i tillståndet samt att viss del (75 procent) av totala tillverkningen av vävnader skulle utgöras av s. k. S-vävnader, medan återstoden skulle utgöras av s. k. T-vävnader. Genom förbudet föltillverkning av kammad ull resp. kamgarn ville kommissionen förbehålla sig möjligheten att dirigera inom landet tillverkat kamgarn till olika förbrukare, i främsta rummet till trikåindustrien. Föreskrifterna om tillverkning av vissa kvantiteter S- resp. T-vävnader avsågo icke egentligen en reglering av produktionen, eftersom dessa beteckningar icke inneburo en kvalitetsåtskillnad, utan endast att vävnaderna voro priskontrollerade efter olika normer. Vad angår b o m u l l s i n d u s t r i e n avsåg tillståndsgivningepi i fråga om råvaran väsentligen att upprätthålla regleringen av spinneriernas tillverkning av garn till avsalu, även här främst med tanke på att tillgodose trikåindustriens garnbehov. Från början av juli 1946 nödgades industrikommissionen med hänsyn till förefintlig knapphet på bomullsgarn i viss mån minska spinneriernas leveransålägganden i fråga

118 om garn till utomstående företag. Dessutom infördes något ändrade grunder för fördelningen mellan företagen av den för varje förbrukningsområde tillmätta kvantiteten pä sådant sätt, att tilldelningskvoterna nedsattes för företag som tidigare importerat garn. Denna åtgärd motiverades med att det numera i viss utsträckning var möjligt att lönspinna eller direkt inköpa bomullsgarn i utlandet. De förbättrade importmöjligheterna i fråga om bomullsgarn föranledde induslrikommissionen att för senare halvåret 1947 avsevärt mildra åläggandena för bomullsspinnerierna att leverera garn till utomstående förbrukare. Skyldigheten i sådant hänseende skulle begränsas till vissa kvantiteter för trikåindustrien samt fiskgarns- och fisknättillverkarna. Beslaget å spånadsäinnen enligt kungörelsen den 30 januari 1942 (nr 22), vilket låg till grund för förbrukningstillstånden, samt föreskrifterna i kungörelsen den 23 november 1945 (nr 714), vilka möjliggjorde åtgärder för produktionens inriktande på ur försörjningssynpunkl viktiga varuslag, ägde alltjämt orubbat bestånd. Detsamma gällde de särskilda regleringsbestämmelserna angående handeln med fiskredskap (se del VII sid. 68). Beträffande t å g v i r k e och l i n o r m. m. befanns däremot, att försörjningsläget under år 1946 hade så avsevärt förbättrats, att frågan om lättande på de gällande restriktionerna under våren 1947 blev aktuell. Enligt industrikommissionens meddelande nr 285 var prima hårdfibrigt tågvirke handelsreglerat, under det att sekunda fabrikat av detta slag samt allt mjukfibrigt tågvirke (inkl. bind- och segelgarn) fick fritt försäljas. Industrikommissionen fann förhållandena utan våda medge att fr. o. m. den 1 maj 1947 helt frigiva försäljningen och förbrukningen av alla slag av tågvirke och linor samt bind- och segelgarn med undantag av skördegarn (meddelande nr 348). Sistnämnda vara förblev alltjämt under beslag och förbrukningen därav reglerad enligt samma bestämmelser som gällt ända sedan hösten 1940 (se del II sid. 44). Likaså kvarstod beslaget å hampa (såväl hård- som mjukfihrig) samt hampblår för möjliggörande av fortsatt produktionsreglering på hithörande område. Denna reglering avsåg i huvudsak begränsning av tågvirkestillverkning av hårdfiber samt förbud att av hårdfiber tillverka emballagegarn, klädstreck och skördegarn. Behovet av sistnämnda produkter avsågs skola tills vidare som förut tillgodoses med pappersgarn. Uppgifter angående p r i s r e g 1 e r i n g e n för textilvaror ha i föregående delar av dessa översikter i allmänhet intagits i samband med redogörelserna för produktionsregleringen på grund av det nära samband som rått häremellan med hänsyn till standardiseringsbestämmelser m. m. Då det emellertid synts mera konsekvent att på ett ställe sammanföra uppgifter angående viktigare prisregleringsföreteelser på det industriella området, behandlas i föreliggande volym hithörande förhållanden beträffande textilindu-

119 strien liksom beträffande andra industrier i kapitlet Priser och prisreglering. Se nedan sid. 310. Skovaror. Efter framställning av industrikommissionen upphävde Kungl. Maj: t genom kungörelse den 24 januari 1947 (nr 16) kungörelsen den 30 augusti 1943 (nr 673) angående försäljning av för skotillverkning eller skoreparation avsedda ersättningsmedel för läder eller gummi (se del V sid. 80). Försäljningen av dylika ersättningsmedel skulle fr. o. m. den 27 januari 1947 icke längre vara underkastad industrikommissionens kontroll. Som följd härav upphörde också giltigheten av kommissionens meddelande i ämnet nr 158. Gummi och gummivaror. Fördelningen mellan olika länder av världsproduklionen av rågummi, vilken under krigsåren handhafts av Combined Raw Materials Board i Washington, hade från början av år 1946 övertagits av elt å samma ort verksamt för nämnda ändamål speciellt inrättat organ, Combined Rubber Committee (se del VII sid. 122, 306). Uppköpen av naturgummi för Sveriges del hade efter kommitténs anvisningar ombesörjts av reservförrådsnämnden, varefter industrikommissionen fördelat de inköpta kvantiteterna efter elt kvotsystem. Den efler avslutandet av kriget i Fjärran östern snabbt ökande produktionen av naturgummi möjliggjorde en tilldelning, som under de två sista kvartalen 1946 motsvarade det aktuella behovet. Sedan det meddelats, att Combined Rubber Committee vid årsskiftet 1946/47 komme all upplösas och all internationell kontroll av rågummimarknaden därmed försvinna, l r s l ö l industrikommissionen efter samråd med reservförrådsnämnden, att den centrala upphandlingen av naturgummi genom reservförrådsnämndens försorg skulle upphöra i och med att fjärde kvartalets tilldelning uppköpts. Då tillgången på naturgummi undan för undan ökades och betydande kvantiteter syntetiskt gummi fortfarande framställdes i Förenta staterna och Canada, syntes numera försörjningen beträffande gummiråvara tryggad. På industrikommissionens hemställan upphävde därför Kungl. Maj:t genom kungörelse den 24 januari 1947 (nr 14) fr. o. m. den 27 s. m. det alltsedan den 16 augusti 1942 gällande beslaget å oarbetad kautschuk (rågummi), även syntetisk, guttaperka och balata ävensom för skosulor avsedda plattor av rå kautschuk (se del IV sid. 101). Som följd härav fingo dessa varor frän nyssnämnda dag, i den män så icke redan tidigare medgivits, fritt försäljas och förbrukas. Samtidigt upphävdes genom kungörelse den 24 januari 1947 (nr 15) kungörelsen den 5 augusti 1943 (nr 655) om läder- och skohandelsregleringens tillämpning å vissa för annat ändamål än skotillverkning eller skoreparationer avsedda kautschukplattor (se del

120 V sid. 79). Hithörande varor utgjordes huvudsakligen av olika slag av packningsgummi, inbegripet även s. k. packningsduk med eller utan inlägg av vävnad. Även dessa varor fingo alltså nu fritt försäljas och förbrukas. Den förbättrade tillgången på rågummi (såväl naturgummi som syntetiskt gummi) föranledde lättnader jämväl i handeln med gummiskrot. Redan fr. o. m. den 9 oktober 1945 hade fri försäljning av dylikt, dock med undantag av bildäcksskrot, trots gällande beslag varit inedgiven (se del VII sid. 71). Fortfarande gällde emellertid, att person som erhållit licens för inköp av bilgummi måste på egen bekostnad insända det förslitna bilgummit till den s. k. reklamationsnämnden för automobilgummi (se del III sid. 314). Det insända bilgummit fördelades alltjämt av nämnden till gummiindustrien, varvid sörjdes för att ur bildäcken först uttogos s. k. cordkappor, vilka tillfördes gummiverkstäderna för användning vid reparation av bildäck. Sedan under år 1946 goda möjligheter uppstått för import av gummiskrot, befanns obehövligt att längre bibehålla inbytestvånget. Skyldigheten för innehavare av licens för bilgummi att insända förslitet gummi till reklamationsnämnden upphävdes därför genom beslut av trafikkommissionen fr. o. m. den 1 november 1946. Redan dessförinnan hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 18 oktober 1946 (nr 635) fr. o. m. den 21 oktober upphävt det alltsedan den 1 februari 1941 gällande beslaget ä avfall och förslitna varor av kautschuk (se del II sid. 297). Till följd därav fingo fr. o. m. den 21 oktober 1946 alla hithörande varor försäljas och förbrukas ulan alla hinder. De lager av bildäck, som ännu under våren 1946 funnos inom landet hos reservförrådsnämnden samt hos fabrikanter och grossister, blevo under sommaren och förhösten förbrukade för upprustning av landets motorfordonsbestånd. Man hade utgått från att ersättning successivt skulle vinnas genom ökad svensk tillverkning och import. Brist på arbetskraft vid de svenska gummifabrikerna och uteblivande av en del av den väntade importen vållade emellertid, alt tillförseln blev betydligt mindre än som beräknats. Då lagren alltså nu voro i huvudsak tömda och man väsentligen fick lita till den löpande tillförseln, måste försörjningsläget anses i viss mån försämrat. Någon lättnad vanns genom de möjligheter som yppade sig all i större omfattning än förut importera begagnade och regummerade bildäck jämte fabriksnya slangar. För att stimulera till dylik import medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 27 september 1946 fri försäljning fr. o. m. den 1 oktober av dels begagnade (även regummerade) för bilar avsedda ytterdäck, dels ock för bilar avsedda innerslangar, såväl obegagnade som begagnade, dock med iakttagande av de prisbestämmelser som voro eller kunde bliva gällande för dylika däck och slangar. i samband härmed utfärdade industrikommissionen, med upphävande

av de i kommissionens meddelande nr 284 givna bestämmelserna (se del VII sid. 71), genom meddelande nr 334 nya föreskrifter angående handeln med bilgummi. Enligt dessa erfordrades inköpslicens fr. o. m. nyssnämnda dag allenast vid yrkesmässig försäljning till förbrukare av obegagnade bildäck. (Sådan inköpslicens utfärdades alltsedan den 22 maj 1946 av trafikkommissionen.) Yrkesmässig försäljning av obegagnade bildäck till återförsäljare fick ske mot avlämnande av sådana inköpslicenser, som återförsäljare erhållit vid försäljning av däck av ifrågavarande slag, eller mot av industrikommissionen utfärdat inköpstillstånd. Licens för inköp av bildäck skulle som förut alltid vara försedd med villkor, att däcket endast fick brukas å visst angivet fordon och icke utan särskilt tillstånd fick överlåtas eller användas för annat ändamål. Fri försäljning fick äga rum beträffande bildäck i alla andra fall samt beträffande för bildäck avsedda innerslangar liksom ock beträffande däck och slangar för motorcyklar eller lättviktsimotorcyklar. Enär en del av de importerade begagnade däcken visat sig vara av underhaltig beskaffenhet, uppmanades köpare av sådana däck att iakttaga stor försiktighet vid inköp och användning av desamma samt att om möjligt vid inköp anlita fackman. Rörande principerna för den alltjämt ganska restriktiva licensgivningen se sid. 241, 244. Frågan om genomförande av ytterligare lättnader i bildäcksransoneringen upptogs till behandling av industri- och trafikkommissionerna i december 1946. Det syntes sannolikt, att under år 1947 en genomsnittlig inhemsk månadsproduktion av c:a 30 000 däck skulle kunna uppnås. Importmöjligheterna tedde sig emellertid, särskilt med hänsyn till arbetsmarknadsläget i Amerika, så pass ovissa, alt full täckning av det till c:a 55 000 däck beräknade månadsbehovet med någon större säkerhet ännu på någon tid icke kunde påräknas. Knapphet rådde särskilt i fråga om personbilsdäck och i ifråga om lastbilsdäck i mellandimensionerna. Det ansågs därför ej tillrådligt att ännu över hela linjen slopa ransoneringsheslämmelserna. Tills vid a r e begränsade sig kommissionerna till att föreslå, att ransoneringen fr. o. m. den 20 januari 1947 hävdes beträffande lastbils- och bussdäck i andra dimensioner än 16", dock med viss inskränkning i rätten till inköp av svensktillverkade däck. Kungl. Maj:t gav genom beslut den 17 januari sitt samtycke härtill. I meddelande nr 339 utfärdade industrikommissionen närmare föreskrifter i ämnet. Här stadgades, att för obegagnade lastbilsdäck i 16"-dimensionerna (d. v. s. däck av mellanstorlek) och för personbilsdäck fortfarande skulle gälla vad därom tidigare i enlighet med kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) förordnats, medan däremot lastbilsdäck i andra dimensioner fingo fritt försäljas, förbrukas och monteras. För undvikande av lagringsköp föreskrevs emellertid, att till en och samma förbrukare icke utan industrikommissionens särskilda tillstånd fick leverejras mer än högst 50 obegagnade däck per kalendermånad. Vid försäljning

122 av lastbilsdäck i licensfria dimensioner borde de köpare, som redan innehade licens för inköp av dylika däck, ha företrädesrätt till inköp. Vad beträffar personbilsdäck visade sig importen därav från Amerika under de första månaderna av 1947 relativt tillfredsställande. Kontrakt ingicks därjämte om löntillverkning av sådana däck i Tyskland för leverans av 4 000 ä 5 000 st. per månad fr. o. m. april. Det förbättrade försörjningsläget syntes motivera att även på detta område snart nog lätta på licenstvånget. Den från mitten av mars skärpta importregleringen vållade emellertid, att planerna i sådan riktning tills vidare fingo skrinläggas. För begagnade och regummerade bildäck utverkade sig priskontrollnämnden Kungl. Maj:ls medgivande den 13 juni 1947 att med hänsyn till det onaturligt uppdrivna prisläget på dylika varor föreskriva normalpris. Det motiverades särskilt ined hänvisning till jordbrukets behov av begagnade däck till hästvagnar. Priserna å sådana däck syntes nämnden icke böra sättas högre än 75 procent av lägsta priserna för i Sverige tillverkade nya däck av motsvarande dimensioner. Några föreskrifter i ämnet hade från nämndens sida ännu vid halvårsskiftet ej meddelats.

Fela oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. Det fortfarande mycket ansträngda försörjningsläget beträffande linolja föranledde industrikommissionen att i början av juli 1946 genom cirkulär nr 332 vidtaga en ytterligare skärpning beträffande handelsregleringen för denna vara. De nya bestämmelserna inneburo i stort sett en återgång till de tilldelningsgrunder, som gällde före den 22 oktober 1945. I nämnda meddelande tillkännagav kommissionen, att — med upphävande av föreskrifterna i meddelande nr 308 (se del VII sid. 256) — tills vidare följande. bestämmelser skulle gälla: Tilldelning av linolja komme ej att lämnas lör oljning eller målning av golv, utvändiga träväggar, väggar i trappuppgångar, hallar, bostads- och kontorsrum eller liknande. Fortfarande kunde dock tilldelning påräknas för målning av snickerier in- och utvändigt, av väggar i kök, badrum och toaletter samt av vissa lokaler, där särskilda hygieniska krav ställdes, t. ex. väggar i mejerilokaler, operationsrum etc. Tilldelningen av linolja per ytenhet komme att minskas. För linoljespackelfärg skulle emellertid fortfarande linoljelicenser och/eller linolja ställas till säljarens förfogande. Vid ansökan om tilldelning av linolja för målning av ny- eller ombyggnad skulle ritningar och arbetsbeskrivning insändas lill kommissionen. Där ominålning ifrågasattes enbart av skönhets-, trevnadseller liknande skäl, kunde tilldelning av linolja tills vidare icke påräknas. För dylika fall hänvisades till i marknaden förekommande oljefria bestrykningsmedel. Fortfarande gällde, att sökande var skyldig att, om induslrikommissionen så påfordrade, styrka behovet av linolja med intyg från myndighetsperson i statlig eller kommunal tjänst. Sådant intyg komme i allmänhet att fordras vid ansökan om licens å linolja för större reparationer

123 samt sådana mindre ny- eller ombyggnader, till vilka ritningar icke funnes. Med hänsyn till rådande knapphet på målningsmaterial uppmanade kommissionen envar alt iakttaga största sparsamhet vid förbrukningen av dylikt material. Då tillgången på linolja i fortsättningen icke förbättrades utan läget snarare blev ytterligare försämrat — importmöjligheterna begränsades snävt genom beslut av International Emergency Food Council i Washington — såg sig industrikommissionen föranlåten att jämlikt meddelande nr 345 fr. o. m. den 3 mars 1947 skärpa restriktionerna på linoljeområdet så tillvida, att linoljekitt och linoljefärg, vilka dittills fått säljas fritt (se del VI sid. 73), åter underkastades licenstvång. Emellertid medgavs enligt meddelande nr 350 fr. o. m. den 22 maj 1947 en viss höjning av tidigare bestämda kvantiteter vid tilldelning av linolja för målning av nya snickerier in- och utvändigt, av nya väggar och tak i kök och badrum m. m. samt av förut målade snickerier utvändigt. I fråga om tvätt- och rengöringsmedel vidtogs ingen ändring i den gällande ransoneringen. Den ordinarie tilldelningen av såväl tvål och såpa , som tvättpulver utgick med i stort sett samma kvantiteter som under första halvåret 1946. Därutöver lämnades en viss extra tilldelning av såpa, vilket möjliggjordes genom ökad produktion av tallolja. Den knappa tilldelningen av ljus till oelektrifierade hushåll fortfor som förut fram till den 9 september 1946, då försäljningen av denna vara jämllikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2684 helt frigavs, dock med undantag av julgransljus, innehållande stearin, vilka tills vidare icke fingo säljas från tillverkare ulan kommissionens medgivande. En särskild tilldelning av julgransljus av nyssnämnda slag lämnades liksom de föregåjende åren till barn om 16 år och därunder. Fr. o. m. den 21 december fingo kvarvarande lager av dylika ljus fritt försäljas. Härmed hade ransoneringen i fråga om ljus helt upphört. Importen av denna vara blev emellertid fr. o. m. den 5 december 1946 underkastad reglering genom kungörelse den 29 november 1946 (nr 717); licensmyndighet blev härvid livsmedelskommissionen. Andra kemiska

produkter.

Genom meddelande nr 265 hade industrikommissionen medgivit, att fr. o. m. den 17 september 1945 kalcincrad soda — trots att beslaget å denna vara kvarstod — fick fritt försäljas och förbrukas. Utsikterna syntes vid denna tidpunkt goda att från utlandet erhålla en för den svenska förbrukningen tillräcklig tillförsel från utlandet. Försörjningsläget blev emellertid under år 1946 starkt försämrat, då väntad och delvis avtalsmässigt utlovad import (särskilt från Polen) till största delen uteblev. Det befanns därför oundvikligt, för åstadkommande av en lämplig fördelning av de begränsade förråden samt framdeles inkommande partier, att åter-

124 införa det tidigare ransoneringssystemet för kalcinerad soda. Det skedde fr. o. m. den 1 oktober 1946 enligt industrikommissionens meddelande nr 333. Ifrågavarande vara fick från nämnda tidpunkt icke säljas annat än mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens, och därefter till riket inkommen vara fick varken säljas eller förbrukas utan licens. Inventering av inom landet befintliga lager av kalcinerad soda ägde rum per den 1 oktober 1946 jämlikt kungörelse den 14 september 1946 (nr 609). Genom kungörelse den 29 november 1946 (nr 716) underkastades soda fullständig importreglering fr. o. m. den 5 december, varvid licensgivningen skulle handhas av handelskommissionen. Den underhandsreglering, som under de gångna åren tillämpats beträffande kromsyra — ett ämne som förutom för ytbehandlingsändamål användes för hårdförkromning av verktyg m. m. — och vilken sedan sommaren 1945 baserats på till importlicenser knutna s. k. fördelningsvillkor, kunde med hänsyn till skedd rikligare import hävas från slutet av augusti 1946. I det avtal som den 15 januari 1941 ingåtts mellan industrikommissionen och Gas- & koksverkens ekonomiska förening (Gokef) (se del II sid. 97, 303) hade föreningen förbundit sig att endast överlåta stcnkolstjära, slenkolsbeck, bcnsololjor samt stenkolstjätoljor i enlighet med industrikommissionens anvisningar. För övriga produkter hade alltsedan slutet av 194;> tidigare gällande bestämmelser ersatts med en av Gokef skött underhandsransonering efter vissa av industrikommissionen angivna riktlinjer. Försörjningen med ifrågavarande produkter var under större delen av 1946 relativt knapp men förbättrades vid slutet av året. För år 1947 beräknades tillgången med hänsyn till gasransoneringens upphävande och återupptagandet av driften vid Oxelösunds koksverk komma att ökas, så att den täckte den inhemska efterfrågan och även möjliggjorde en viss export. Industrikommissionen beslöt därför den 15 januari 1947 på föreningens hemställan att uppsäga avtalet i dess helhet. Sedan Kungl. Maj:t genom kungörelse den 29 november 1946 (nr 716) förordnat om importreglering för paraffin, innebärande att denna vara icke fick införas till riket utan tillstånd av handelskommissionen, lämnade industrikommissionen i meddelande nr 340 föreskrifter angående de villkor som komme att uppställas för importlicens. Dessa villkor innefattade skyldighet för varumottagaren atl underkasta sig de bestämmelser beträffande varupartiets fördelning, som föreskrivits eller komme att föreskrivas av industrikommissionen. I fråga om kolofonium och raffinerat sulfatharts, vilka varor alltsedan den 10 april 1941 lågo under beslag (se del II sid. 303), medgav industrikommissionen enligt meddelande nr 351 fr. o. m. den 1 juni 1947 rätt till fri försäljning och förbrukning, utan hinder av beslaget, för kvantiteter om högst 250 kg per köpare och kalendermånad.

125 Åtgärder för ökning av varutillgängen.

Ersättningsproduktion.

Järn och stål. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag hade 1946 års riksdag godtagit en plan för ytterligare utbyggnad av N o r r b o t t e n s j ä r n v e r k i två etapper lill en kostnad av sammanlagt 140 milj. kronor. Den första etappen avsåg dels uppförande av en koksblästermasugn samt därav betingad utbyggnad av befintliga metallurgiska anläggningar m. m., dels ock byggandet av ett götvalsverk samt elt trio-grovvalsverk. Härigenom skulle järnverkets kapacitet i fråga om tackjärnstillverkningen ökas till 300 000 lon. Den andra etappen förutsattes skola inrymma anläggningar för ytterligare 200 000 ton tackjärn samt utbyggnad av valsverken med fin- och mediumvalsverk. Efter denna utbyggnad skulle järnverket få en kapacitet av 300 000 lon valsat järn. För genomförande av den första utbyggnadsetappen hade riksdagen anvisat 30,5 milj. kronor för nyteckning av aktier i bolaget samt medgivit statsgaranti för lån å tillhopa 70 milj. kronor (se del VII sid. 259—261). I skrivelse den 11 mars 1947 framlade styrelsen för järnverket förslag lill vissa ändringar i utbyggnadsprogrammet. Sålunda föreslogs nu, att tackjärnsbasen skulle, åtminstone tills vidare, begränsas till en kapacitet av 300 000 ton, alt trio-grovvalsverket skulle ersättas med ett duo-reversiervalsverk samt att fin- och mediumvalsverket skulle utbytas mot ett fin- och trädvalsverk. Kostnaderna för den föreslagna utbyggnadens båda etapper beräknades nu till 145 milj. kronor, d. v. s. 5 milj. kronor mer än enligt 1946 års beräkningar. Därvid var dock icke kostnaden för den tidigare ifrågasatta utbyggnaden av tackjärnskapaciteten från 300 000 till 500 000 lon medräknad. Merkostnaden förklarades av inträffade prisstegringar samt av ökade kostnader för den nya typen av grovvalsvcrk. I åtskilliga yttranden i anledning av det förslag från styrelsens sida, som låg till grund för propositionen i ämnet till 1946 års riksdag, hade uttalats farhågor för att utrymme icke skulle förefinnas för avsättning av den produktion av tackjärn eller valsade produkter, som utbyggnadsprogrammet åsyftade. Styrelsen hade numera närmare undersökt avsättningsmöjligheterna för olika produkter. Det hade därvid visat sig, att dessa i flera fall vore ytterst vanskliga alt bedöma. Med hänsyn härtill hade styrelsen reviderat sitt utbyggnadsprogram så, att tillverkningen vid järnverket komme att omfatta sådana valsverksprodukter, för vilka goda avsättningsmöjligheter inom landet ansetts föreligga, huvudsakligen byggnadsjärn av olika typer. Kungl. Maj :t som fann den av styrelsen förordade inriktningen av produktionsprogrammet välbetänkt och de framlagda kalkylerna tydande på att den planerade produktionen skulle bliva i dagens läge fullt konkurrenskraftig och även på längre sikt ekonomiskt gynnsam, avlät proposition i ämnet till 1947 års riksdag, nr 267. Finansieringen föreslogs skola ske dels

genom nyteckning av aktier till ett belopp av 25 milj. kronor och dels därigenom att statsgaranti lämnades för lån till ett belopp av likaledes 25 milj. kronor (detta var 5 milj. kronor mer än styrelsen förutsatt). Riksdagen biföll propositionen men angav härvid som en förutsättning — i anledningav framförda betänkligheter från riksgäldskontorets sida med hänsyn till möjligheterna i rådande läge för statliga låneoperationer — att erforderlig upplåning icke genomfördes förrän oundgängligt behov därav förelåge samt att upplåningen planerades så, att störande inverkan på kapitalmarknaden i möjligaste mån undvekes. För säkerställande av råvarutillgången vid järnverket hade Kungl. Maj: t redan genom beslut den 19 september 1941 förklarat verket berättigat att taga i anspråk den staten enligt 1927 och 1938 års malmavtal med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund tillkommande rätten till malmleveranser från det förra bolaget. I anledning av det behov av en bredare råvarubas för Norrbottens järnverk, som uppkommit i samband med den år 1946 beslutade utvidgningen, träffade järnverksbolaget avtal med Kiruna-bolaget om försäljning till järnverket av årligen intill 500 000 ton järnmalm utöver nyssnämnda kvantitet, med rätt att efter anmälan erhålla en höjning efter viss tid av den levererade kvantiteten till 800 000 ton. Ifrågavarande leveransövereiiskommelse påkallade nya bestämmelser till klarläggande av det därigenom i viss mån ändrade rättsförhållandet mellan staten och malmbolagen. Detta ordnades genom ett tilläggsavtal till 1927 års malmavtal, vilket godkändes av 1947 års riksdag i enlighet med proposition i ämnet, nr 117. Murtegel och

tegelrör.

I del VII sid. 262 omnämnes, att 1946 års riksdag för budgetåret 1946/47 anvisade elt anslag av 300 000 kronor för utbetalande av produktionspremier till främjande av tillverkningen under år 1946 av tegelrör. Enligt Kungl. Maj:ls uppdrag meddelade industrikommissionen bestämmelser angående villkoren för erhållande av sådan premie. Berättigade därtill skulle vara tegelbruk som före den 10 juli 1946 anmält sig vara beredda alt tillverka rör utöver normal produktion. Härvid skulle ifrägakomma såväl bruk, vilka vanligen tillverkade rör, som bruk, vilka normalt ej bedreve dylik tillverkning. Ersättning skulle utgå för den merkvantitet rör, som tillverkats under 1946 utöver 1945 års produktion, under förutsättning dock all 1946 års mur- och taktegelproduktion icke understege den högsta produktionen under något av åren 1943—1945. Ersättningen skulle utgå med belopp varierande från 11 till 60 kronor per 1 000 rör beroende på dimensionen. Det visade sig senare, att av det anvisade anslaget endast omkring en fjärdedel behövde tagas i anspråk för ändamålet. Då emellertid bristen på tegelrör för dräneringsändamål fortfarande var kännbar, beslöt riksdagen

127 vid höstsessionen 1946, i anledning av motioner i bada kamrarna, att av den uppkomna behållningen å anslaget ett belopp av högst 90 000 kronor skulle få användas till subvenlionering av vinterproduktion under år 1947. De av industrikommissionen enligl uppdrag meddelade bestämmelserna angående anordnandet av denna subvention — varigenom förmodades skola åstadkommas en merproduktion av c:a 2 milj. rör — överensstämde principiellt med dem som gällt för tillverkningspremien under är 1946. Ersättning skulle utgå för den inerkvanlitet som tillverkades under tiden 1 januari—30 april 1947 utöver 1945 års produktion under samma tidrymd, under förutsättning att inur- och taktegelproduktionen under nämnda lid icke understeg den högsta tillverkningen under motsvarande tid något av åren 1943—1940. Ersättningen skulle utgå med belopp varierande från 17 till 100 kronor per 1 000 rör beroende på dimensionen. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag anvisade 1947 års riksdag jämväl för budgetåret 1947/48 ett anslag av 200 000 kronor för fortsatt subvention under år 1947, i enlighet med de under år 1946 tillämpade grunderna, av produktion av tegelrör. Elt tillskott av c:a 7 milj. rör beräknades härigenom kunna åstadkommas. Riksdagen förklarade sig samtidigt ej ha funnit anledning till erinran mot att i Kungl. Maj:ts hand lades möjlighet att efter prövning från fall till fall dispensera från gällande grunder för ifrågavarande subventions utgående, varvid Kungl. Maj :t finge medgiva utgivandet av reducerad subvention i sådana fall då vederbörande bruk ej uppnått en mur- och taklegelproduktion av föreskriven omfattning. Riksdagen förutsatte emellertid, att för dylik subventions erhållande underskottet i muroch taktegelproduklionen finge utgöra högst 15 procent av den myckenhet, som enligl de fastställda grunderna skolat tillverkas, samt att dispensförfarandet komme all tillämpas restriktivt. Till befrämjande av murtegeltillverkningen framlade Kungl. Maj:t till 1946 års riksdags höslsession proposition, nr 361, angående anvisande av medel, avsedda alt användas till utbetalande av ersättning för ökade bränslekostnader m. m. vid under vintermånaderna tillverkat tegel utöver s. k. normalproduktion. Förslaget syftade till att åstadkomma samma merproduktion under vintern 1946/47 som under vintern 1945/46 eller c:a 30 milj. tegel. Då emellertid en reservation å tidigare anslag förefanns om c:a 100 000 kronor, begärdes ett anslag för budgetåret 1946/47 av allenast 300 000 mot förut 400 000 kronor. Riksdagen biföll propositionen. Textilvaror. Enligt en mellan industrikommissionen och Aktiebolaget svenskt konstsilke träffad överenskommelse hade bolaget fr. o. m. den 1 maj 1946 avbrutit den tidigare avtalade tillverkningen av konstsilkecordgarn. Då senare under året från en svensk gummifabriks sida anmäldes önskan om inköp av ytterligare 200 ton dylikt garn för användning vid bilringfabrikation,

128 utverkade sig industrikommissionen Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 december 1946 att meddela bolaget tillsägelse att återupptaga produktionen av konstsilkecordgarn senast tre månader därefter för tillverkning av nyssnämnda kvantitet att levereras med 20 ton i månaden. Härigenom befriades kronan från skyldigheten alt erlägga förut avtalad avlösningsavgift till bolaget; den månatliga gottgörelsen för den lid tillverkningen varit inslälld bestämdes till 3 330 kronor. Gummi. Till fullföljande av forsknings- och fabrikationsverksamheten beträffande syntetiskt gummi (svedopren) hade av riksdagen för budgetåret 1946/47 anvisats ett reservationsanslag om 3 milj. kronor med rätt för Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande medlens disposition. Sådana föreskrifter hade givits genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1946 (se del VII sid. 266). I enlighet härmed fortgick verksamheten under senare halvåret 1946, dock med den ändringen att tillverkningen vid fabriken i Ljungaverk minskades från förutsatta 30 till 20 ton per månad, vilket ur forskningssynpunkt befunnits lämpligt. Härigenom möjliggjordes en besparing på de för budgetåret 1946/47 till förfogande stående medlen, c:a 3 550 000 kronor, till följd varav en behållning beräknades kvarstå vid budgetårets utgång om c:a 1 550 000 kronor. I skrivelser den 30 oktober 1946 och den 20 januari 1947 redogjorde industrikommissionen för verksamhetens förlopp och framlade förslag om hur densamma i fortsättningen lämpligen borde ordnas. Kommissionen framhöll, att avsevärda resultat uppnåtts i fråga om förbättringar och rationaliseringar av tillverkningen. Emellertid trodde sig fabriksledningen vid budgetårets utgång ännu icke ha uppnått det ur beredskapssynpunkl gynnsamma utgångsläge för ett eventuellt framtida återupptagande av driften, som man tidigare planerat. En avställning av driften den 30 juni 1947 skulle medföra, att en del av de problem, som låge under arbete, skulle förbli olösta. Kommissionens framställning utmynnade i förslag alt av det beräknade överskottet å redan anvisade medel c:a 700 000 kronor skulle tagas i anspråk för forsknings- och försöksverksamhet — varvid även borde bedrivas försök beträffande andra typer av syntetiskt gummi än svedopren, såsom buna och perbiman — samt att återstoden skulle få tagas i anspråk för fortsatt tillverkning av syntetiskt gummi vid fabriken i Ljungaverk under eii tid av omkring II månader. Utlåtande över industrikommissionens förslag avgavs av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Denna uttalade sig liksom kommissionen i princip för en fortsättning under viss tid av såväl tillverkningen som forsknings- och försöksverksamheten. Nämnden ansåg emellertid sistnämnda verksamhet dels böra inskränkas till att avse med svedoprentillverkningen sammanhängande frågor, dels böra utsträckas till att avse en tid av tre år för att möjliggöra kvarhållandet i arbetet av kompetenta forskarekrafter. Vad bunaforskningen beträffar uttalade nämnden, att även om denna, såsom framhållits, kunde bliva avbetydelse för annan forskningsverksamhet på det kemiska området, där sprit användes som utgångsmaterial, detta förhällande dock ej syntes vara tillräckligt

129 skäl för att hithörande medel disponerades för forskning beträffande buna. Det borde i stället undersökas, om ej för detta ändamål medel kunde erhållas från den sprittillverkande industrien. Nämnden rekommenderade undersökning, om icke möjligen överenskommelse kunde uppnås med vederbörande i exempelvis Förenta staterna att åt oss förvärva rätten till deras tillverkningsmetoder och därmed även möjligheterna att kunna i fortsättningen fortlöpande följa forskningsresultaten i hithörande hänseende. Kostnaderna för forsknings- och försöksverksamheten på gummiområdet under den föreslagna treårsperioden beräknade nämnden till sammanlagt minst 800 000 kronor, däri inberäknat 80 000 kronor för anskaffande av ny apparatur. Fabriksdriften föreslogs skola fortsätta till den 1 april 1948; härför beräknades en nettokostnad — inberäknat utgifterna för fabrikernas konservering samt för konstruktionsritningar, arbetsbeskrivningar ni. m., som med ledning av gjorda erfarenheter borde utföras för att stå till förfogande vid ett eventuellt framtida återupptagande av svedoprcntillvcrkningen — av omkring 600 000 kronor. Eventuellt återstående disponibla medel borde enligt nämnden få användas för ändamål, varom här var fråga, enligt bestämmande av Kungl. Maj:t. P å g r u n d v a l av de föreliggande u t r e d n i n g a r n a avlät K u n g l . M a j : t p r o p o s i t i o n i ä m n e t till 1947 å r s r i k s d a g , n r 182. H ä r m e d d e l a d e s , a t t för den dittillsvarande verksamheten på området redan anvisats statsmedel om s a m m a n l a g t 19 894 000 k r o n o r . Av de a n v i s a d e m e d l e n h a d e 16 994 000 k r o n o r u p p t a g i t s å d r i f t b u d g e t e n , m e d a n ett b e l o p p av 2 900 000 k r o n o r a l l t j ä m t h a d e k a r a k t ä r e n a v k a p i t a l b u d g e t a n s l a g . Av s i s t n ä m n d a belopp h a d e 750 000 k r o n o r b e r ä k n a t s m o t s v a r a r e s t v ä r d e å d e n n u m e r a n e d l a g d a g u m m i f a b r i k e n i S t o c k v i k och 850 000 b e r ä k n a t s m o t s v a r a d e n 1 a p r i l 1945 vid g u m i n i f a b r i k e r n a befintligt r å v a r u l a g e r . Det å t e r s t å e n d e b e l o p p e t , 1,3 m i l j . k r o n o r , u t g j o r d e r ö r e l s e k a p i t a l , s o m beviljats av 1945 å r s r i k s d a g . Folkhushållningsministern framhöll i propositionen, att, enligt vad i saken kunnat inhämtas, utsikterna att här i landet uppnå en ekonomiskt lönande produktion av syntetiskt gummi voro mycket ovissa. Ett fortsatt uppehållande av driften vid gummifabriken i Ljungaverk kunde därför icke grundas på några förväntningar härutinnan. Däremot vore en viss tids fortsättning av driften motiverad ur beredskapssynpunkt. Det var även dylika synpunkter, som ansågos tala för det anslag å 3 milj. kronor, som för ändamålet beviljades av 194G års riksdag. Man ville genom den fortsatta driften erhålla ett gynnsammare utgångsläge för återupptagande av tillverkningen, därest så skulle påfordras. Av olika skäl hade tillverkningen under 194G/47 icke bedrivits i den omfattning som tidigare beräknats, varigenom å ena sidan vissa kostnadsbesparingar gjorts men å andra sidan ännu någon tids fortsättande av tillverkningen erfordrades för vinnande av det nyss angivna syftet. Med hänsyn till att lösning av vissa kvarstående problem på detta område syntes kunna vinnas genom ännu någon tids fortsatt drift av berörda fabrik syntes möjlighet härtill böra beredas i huvudsak i den omfattning, som riksnämnden föreslagit. Driften borde dock icke pågå längre än som kunde anses oundgängligen nödvändigt för att Jösa de problem, som ansåges böra vara klarlagda vid utarbetandet av beredskapsplanen för en eventuell framtida tillverkning. En fortsatt forsknings- och försöksverksamhet på ifrågavarande område vore, som riksnämnden påpekat, synnerligen betydelsefull ur beredskapssynpunkt. För att denna verksamhet skulle erhålla nödig stadga 9—816090

borde garantier lämnas för alt den skulle kunna fortsätta under förslagsvis tre år framåt. I likhet med vad riksnämnden förordat borde forskningen inskränkas till sådana frågor som vore av betydelse för svedoprentillverkningen med utelämnande i delta sammanhang av bunaforskningcn. I propositionen hemställdes, att den reservation, som vid utgången av budgetåret 1946/47 kunde föreligga å det av 1946 års riksdag anvisade anslaget till tillverkning av syntetiskt gummi, finge användas för fortsatt tillverkning samt fortsatt forsknings- och försöksverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med vad riksnämnden föreslagit. En annan fråga, vilken sammanhängde med finansieringen av gummitillverkningen under den förflutna tiden, upptogs i samma proposition till behandling. Under tiden 1 april 1945—30 juni 1946 hade tillverkningen av syntetiskt gummi — däri inbegripet även forsknings- och försöksverksamhet — finansierats på sådant sätt, att reservförrådsnämnden enligt Kungl. Maj:ts uppdrag inköpt de partier syntetiskt gummi, som tillverkats under angivna tid, till pris motsvarande tillverkningskostnaderna inkl. kostnaderna för forsknings- och försöksverksamheten. Det sålunda inköpta gummit hade därefter av reservförrådsnämnden försålts till det pris, som kunnat erhållas å marknaden. Inköpspriset utgjorde genomsnittligt 14 kronor per kg, försäljningspriset blott 1:34 kronor per kg. Härigenom hade för nämnden uppstått en förlust av i runt tal 5 775 000 kronor. Reservförrådsnämnden hade hemställt, att särskilda medel måtte anvisas för täckande av denna förlust. Då nämndens inköps- och försäljningsverksamhet på förevarande område haft karaktären av en särskild form av statssubvention, vilken låg helt vid sidan av nämndens ordinarie verksamhet, fann Kungl. Maj:t lämpligt, att förlusten täcktes genom ett driftbudgetsanslag. Kungl. Maj:ts i propositionen gjorda hemställan härom bifölls av riksdagen liksom ock förslaget rörande disposition av den vid utgången av budgetåret 1946/47 förefintliga reservationen å anslaget till tillverkning av syntetiskt gummi. På Kungl. Maj :ts anmodan inkom industrikommissionen sedermera med plan jämte kostnadsberäkningar rörande den tillverkning av syntetiskt gummi ävensom den forsknings- och försöksverksamhet på området, som borde bedrivas under budgetåret 1947/48. Beräkningarna utvisade en månatlig förlust å tillverkningen av c:a 60 000 kronor; för forskningsverksamheten uppskattades kostnaden till c:a 25 000 kronor per månad. Kungl. Maj:t bemyndigade den 27 juni 1947 industrikommissionen att för liden intill utgången av år 1947 i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föranstalta om den fortsatta verksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen i den framlagda planen föreslagit. 1947 års riksdag fick jämväl under behandling frågan om fortsatt understöd för försöksverksamheten beträffande den gummiförande koksagysväxten. I promemoria den 1 februari 1947 lämnade Sveriges utsädesförening vissa meddelanden rörande de dittills vunna erfarenheterna härutinnan. Genom de utförda odlingsförsöken hade kunnat konstateras, att koksagys vore odlingsbar

131 i vårt land på vissa typer av jordar, ehuru odlingen vore förknippad med en del svårigheter. Enligt vad dittills kunnat utrönas funnes icke någon annan gummiförande växt, som kunde komma i fråga som leverantör av naturkautschuk inom vårt land. Koksagysgummit hade befunnits vara av mycket god kvalitet, jämförbar med den hos importerat Hevea-gummi, men det hade under dittills rådande odlingsbctingelscr blivit mycket dyrbart; produktionspriset hade rört sig om 25 kronor per kg eller mera. Beträffande förädlingsarbetets möjligheter och resultat framhölls i promemorian, att redan framkommit stammar, som i gummiskörd per hektar lågo mera än 80 procent över ursprungspopulationen och att enstaka plantor utvalts, vilka hade flcrdubbelt högre kautschukhalt än genomsnittet. Efterhand som ett bättre sortmaterial och billigare odlingsmetoder komme till användning, kunde produktionspriset beräknas sjunka avsevärt. Att denna prissänkning skulle kunna drivas så långt, att det svenskodlade koksagysgummit skulle kunna framställas till priser som motsvarade världsmarknadspriset på Hevea-gummi, syntes dock föga troligt. Koksagysväxtens roll i vårt land borde därför i huvudsak bedömas ur ren beredskapssynpunkt. Vid en fortsatt verksamhet i syfte att förbilliga den producerade kautschuken syntes det lämpligt att gå fram på två vägar, dels att genom växtförädling förbättra odlingsmaterialet och dels att genom försök rörande odlingsmetodiken, kombinerade med maskintekniska försök, söka förenkla, rationalisera och förbilliga själva odlingen. De vid utsädesföreningen bedrivna förädlingsarbetena med koksagys borde sålunda fullföljas. Samtidigt härmed borde en viss försöksverksamhet upprätthållas, avseende att dels utprova lämpligaste odlingsplatser och lämpligaste jordar, dels att undersöka möjligheterna till driftens förenkling och förbilligande genom mekanisering. Utsädesföreningen beräknade kostnaderna för den ifrågavarande verksamheten till 60 000 kronor per år, därav 30 000 kronor till växtförädlingsarbetena samt 30 000 kronor till verksamheten i övrigt. Ett fullföljande av såväl den vetenskapligt bedrivna försöks- och förädlingsverksamheten som de praktiska odlings- och maskintekniska försöken tillstyrktes även av lantbruksstyrelsen och industrikommissionen. K u n g l . M a j : t , s o m för b u d g e t å r e t 1946/47 e n d a s t f u n n i t a n l e d n i n g ä s k a a n s l a g till f ö r s t n ä m n d a ä n d a m å l , a n s å g sig n u , m e d h ä n s y n till vad u t s ä d e s f ö r e n i n g e n a n f ö r t , b ö r a av r i k s d a g e n b e g ä r a m e d e l till u n d e r s t ö d j a n d e av h i t h ö r a n d e v e r k s a m h e t i hela d e n o m f a t t n i n g u t s ä d e s f ö r e n i n g e n ifrågas a t t . F ö r s l a g h ä r o m u n d e r s t ä l l d e s 1947 å r s r i k s d a g i p r o p o s i t i o n n r 113. Med bifall h ä r t i l l beviljade r i k s d a g e n för b u d g e t å r e t 1947/48 till odling av g u m m i f ö r a n d e v ä x t e r ett a n s l a g av 60 000 k r o n o r . Beslutet i n n e b a r j ä m v ä l g o d k ä n n a n d e av K u n g l . Maj :ts förslag, a t t av a n s l a g e t 30 000 k r o n o r skulle s t ä l l a s till Sveriges u t s ä d e s f ö r e n i n g s förfogande för d e n egentliga förädl i n g s - och d ä r m e d f ö r e n a d e f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n , 20 000 k r o n o r a n v i s a s s t a t e n s j o r d b r u k s f ö r s ö k s a n s t a l t och 10 000 k r o n o r a n v i s a s J o r d b r u k s t e k n i s k a f ö r e n i n g e n till m a s k i n t e k n i s k a försök. Garvämnen. P å l i k n a n d e sätt s o m s k e t t d e n ä r m a s t f ö r e g å e n d e å r e n b e m y n d i g a d e K u n g l . M a j : t g e n o m b e s l u t d e n 18 o k t o b e r 1946 b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n a t t

132 med Garvämnesaktiebolaget Weibull, Landskrona, och Aktiebolaget Tannin, Västervik, sluta avtal om uppköp under avverkningsåret 1946/47 inom vissa län av ekved för framställning av garvämnen samt att för vart och ett av bolagen utfärda auktorisation såsom uppköpare av ekved. De i anledning härav ingångna överenskommelserna innehöllo enahanda villkor som de senast träffade. Priserna förblevo ock oförändrade. Andra kemiska

produkter.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag i 1947 års statsverksproposition (10:e huvudtiteln) beslöt riksdagen att för budgetåret 1947/48 anvisa ett anslag av 40 000 kronor till bidrag till Aktiebolaget Ceaverken för vissa forskningsarbeten (jfr del VII sid. 268). Anslaget motiverades av handelsministern därmed, att det vore av stor betydelse att det pågående forskningsarbetet hos bolaget — avseende de fotografiskt kemiska processerna vid framställning av ljuskänsligt, fotografiskt material för sjukvårdens och försvarets behov — fortsattes åtminstone så länge slutlig ståndpunkt icke tagits till bolagets framtid ur beredskapssynpunkt.

6. Bränslehushålliiingen. A. Fasta bränslen. Försörjningsläget under år 1946. Efter det så gott som totala upphörandet av s t e n k o l s - och k o k si m p ö r t e n under tiden från september 1944 t. o. m. juni 1945 hade denna import börjat i mindre skala återupptagas under senare hälften av 1945. Den ökades sedan successivt under år 1946 och nådde då en sammanlagd kvantitet av c:a 3,5 milj. ton eller drygt 40 procent av importen år 1939. En jämförande översikt över tillförseln åren 1939, 1945 och 1946 lämnar nedanstående sammanställning, vilken jämväl anger importkvantiteterna månadsvis under senare halvåret 1946. Stenkol

År

ton .

6 342 500 272 200 2 443 000 juli 212 300 augusti . ' 273 000 september . . 328 300 209 000 november ... 237 400 december ... 182 700

Koks- o. brunkolsbriketter

Summa

ton

ton

2 376 900 90 200 1 070 000 71000 86 100 86 100 111 300 122 000 87 200

8 719 iOO 362 400 3 513 000 283 300 359 100 414 400 320 300 359 400 269 900

Av stenkolsimporten härrörde under år 1946 c:a 67 procent från Polen och 30 procent från Förenta staterna, resten från Storbritannien och Tyskland (Buhrområdet). Av den införda koksen kom från Polen c:a 41 procent och från Förenta staterna c:a 24 procent; återstående 35 procent härrörde väsentligen från Nederländerna, Tyskland och Belgien; smärre kvantiteter, huvudsakligen s. k. koksgrus, resp. brunkolskoks, koinnio från England och Tjeckoslovakien. Från ryska zonen i Tyskland erhölls c:a 60 000 ton brunkolsbriketter. Det framgår av dessa uppgifter, att Polen under år 1946 var vår största leverantör av såväl stenkol som koks. De sammanlagda leveranserna härifrån uppgingo till omkring 2 milj. ton, vilket icke obetydligt översteg den minimikvantitet som från polsk sida utlovats vid den härom i februari 1946 träffade överenskommelsen. Genom en ny överenskommelse i juli

fixerades leveranskvantiteterna för återstående delen av året till 200 000 ton kol och koks per månad. Även detta åtagande kunde från polsk sida fullgöras. För importen från Förenta staterna hade Sverige tillerkänts månadskvoter om 125 000 ton, sedermera höjda till 127 000 ton. Dessa kvoter kunde emellertid till följd av strejker vid de amerikanska kolgruvorna ej för alla månader helt utnyttjas. Av särskilt värde var emellertid införseln från Förenta staterna av det skälet, att vi därigenom kunde erhälla stenkol som voro användbara för gasverkan. Den tillförsel av kol och koks, som kom Sverige till del från Kuhrområdet enligt anvisningar av det europeiska bränslefördclningsorganet (ECO), var fortfarande kvantitativt skäligen obetydlig. Alltjämt vållade den otillräckliga tillförseln av k o k s större olägenheter för den svenska bränsleförsörjningen än brislen i stenkolstillförseln. Särskilt gällde detta sådana industrier, där koksen av tekniska skäl svårligen kan ersättas med annat bränsle. Industriföretagen uppmanades att så långt möjligt nedbringa sina anspråk på tekniskt icke helt nödvändig koks genom att, där så kunde ske, övergå från kokseldning till eldning i kolpannor. Genom den alltjämt ökade importen av kokskol öppnades möjligheter att igångsätta driften vid Oxelösunds järnverk med stöd av tillförsel av koksande kol till det därstädes befintliga koksverket. Den ur kvalitativ synpunkt bästa industrikoksen levererades från Nederländerna, medan däremot den polska och den amerikanska var av mindre tillfredsställande beskaffenhet. Sveriges i n h e m s k a s t e n k o l s p r o d u k t i o n gick under år 1946 tillbaka på grund av brist på arbetskraft. T o r v p r o d u k t i o n e n nådde för året en kvantitet av 916 000 ton (utom mindre kvantiteter sticktorv). Det uppställda produklionsprogrammet, vilket gick ut på en tillverkning av omkring 1 milj. ton bränntorv, genomfördes sålunda ej helt. Den erhållna kvantiteten representerade ett bränsletillskott motsvarande ungefär 450 000 ton stenkol. En växande betydelse för bränsleförsörjningen fick under år 1946 e 1 dn i n g s o I j a n. Den kom till användning som bränsle inom såväl industri som hushållsförbrukning till en kvantitet under året av c:a 1,2 milj. lon, motsvarande i värmevärde ungefär 1,8 milj. ton stenkol. Importen av eldningsolja begränsades praktiskt taget endast av förhandenvarande möjligheter för lagring och distribution. Det må här anmärkas, att den forcerade övergången till oljeeldning inom industrien icke bidrog till att i nämnvärd utsträckning lätta koksbristen. Nämnda övergång ägde framför allt rum inom cement- och cellulosaindustrierna och innebar därvid huvudsakligen en substitution av olja för småkol och kolstybb. I fråga om stora kol och i synnerhet koks beredde övergången till oljeeldning däremot icke möjlighet till några avsevärda besparingar. I stort sett vilade bränslebalansen för det löpande bränsleåret på den beräkningen, att c:a 65 procent av de sammanlagda behoven komme att fyllas

135 genom fossila bränslen av olika slag — stenkol, koks, torv, olja — medan man för återstående 35 procent förblev hänvisad till vedbränsle. För täckande av det sålunda föreliggande vedbehovet fanns tillräcklig tillgång tack vare det goda resultat som vedproduktionen lämnat under avverkningsåret 1945/46. Försörjningsläget under första halvåret 1947. Importen av kolbränslen under de första månaderna av år 1947 försvårades i hög grad genom den stränga vinterkylan och den därav föranledda isblockaden. Framför allt drabbades härigenom importen från Polen. Denna nedgick starkt redan under januari och upphörde nästan helt under februari och mars. Även koksimporten frän Västeuropa minskades avsevärt. De kvantiteter fossila bränslen, som under årets första månader tillfördes vårt land, kommo till huvudsaklig del från Förenta staterna. Sedan sjöfarten i Östersjön i april åter öppnats, kunde importen från Polen i växande omfattning återupptagas. Iinportsiffrorna för årets första sex månader voro i 1 000 ton följande:

Januari Februari Mars April Maj Juni Summa

Stenkol

Koks

152 121 63 80 255 407

77 55 28 23 62 93

1 078

338 BrunkolsSumma briketter 241! 19 6 182 91 — 3 106 24 341 53 553 105

1 521

Totalimportcn av kolbränslen under första halvåret 1947, c:a 1,5 milj. lon, överensstämde i stort sett med importen under motsvarande tid 1946 men understeg med c:a 25 procent importen under senare halvåret 1946. Proportionen mellan olika slag av kolbränslen hade emellertid förskjutits så lillvida att koksimporten relativt sett minskats i jämförelse med stenkolsimporten, varjämte en viss ökning inträtt i importen av brunkolsbriketter, den sistnämnda härrörande från ryska zonen i Tyskland. Vad angår importen från Polen intogs i det handelsavtal, som i mars 1947 avslöts med detta land, en utfästelse från polsk sida om leverans under 12-månadersperioden april 1947—mars 1948 av sammanlagt 2,75 milj. ton stenkol och 250 000 ton koks eller tillhopa 3 milj. ton kolbränsle. Importen från Förenta staterna reglerades genom månatliga kvottilldelningar till större kvantiteter än som medgivits under 1946. Dessa kunde dock av olika skäl i allmänhet icke helt utnyttjas. Sålunda lade den bristande kapaciteten i de amerikanska exporthamnarna vissa hinder i vägen. Det visade sig även svårt att uppdriva tillräckligt tonnage för transporterna. Emellertid träffades i slutet av april en överenskommelse mellan de svenska redarna och vederbörande myndigheter, enligt vilken tonnage skulle avdelas för

136 hemtagande av 150 000 ton kol per månad från Amerika. Härutöver förelågo även vissa möjligheter att, om än i mindre omfattning, uppbringa tonnage på den fria marknaden. De höga frakterna fördyrade givetvis i hög grad de importerade amerikanska kolen. En viss del härav utgjordes under de senare vårmånaderna av antracit, vilket var av särskild betydelse därigenom att denna vara kunde insättas i hushållsförbrukningen i stället för koks. Över huvud utgjorde kokstillgången nu som förut den svagaste punkten i bränslebalansen. Den ökade tillgången på eldningsolja och övergången i allt större omfattning till oljeeldning innebar givetvis ett betydande plus i hushållningen. Men en ytterligare forcering härulinnan lät sig näppeligen för tillfället genomföras med hänsyn till de begränsade distributionsmöjligheterna. I det cirkulär, som bränslekommissionen i början av juni 1947 utsände med plan för den fortsatta bränsleförsörjningen för hushållen, karakteriserade kommissionen läget under den senare delen av löpande eldningssäsong såsom det dittills mest ansträngda under hela krisperioden. Kommissionen framhöll, att till detta förhållande medverkat åtskilliga orsaker, framför allt den allmänna och högst betydande knappheten på kol i Europa, arbetskonflikter i Amerika och andra ogynnsamma omständigheter i de kolexporterande länderna. Därtill hade kommit de allvarliga störningar i importen av kol och olja som isspärren inneburit. Den långvariga och hårda vinterkylan hade ock föranlett ökning av bränsleåtgången. När de akuta svårigheterna voro övervunna och kommissionen ställdes inför uppgiften att utforma försörjningsplanerna för det kommande bränsleåret, voro landets förråd av fossila bränslen i det närmaste uttömda. Härtill kom, alt vedavverkningarna visade en betydande eftersläpning. Under den senaste liden hade visserligen kolimporten åter kommit i gång, och tecken tydde även på en förbättring av vedproduktionen, delvis antagligen beroende pä de härför vidtagna stimulerande åtgärderna (se nedan sid. 152), men ännu låg vedavverkningen långt under det oundgängliga behovet. Importen av kolbränslen hotades av nya risker, som kunde få de mest vittgående konsekvenser för vårt land. Man nödgades därför räkna med alt bränsleårel 1947/48 kunde komma att medföra ännu större svårigheter än del närmast föregående.

Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja. Importen av fossila bränslen förlöpte under andra halvåret 1946 särskilt beträffande koks, såsom redan framhållits, ej i den takt som tidigare beräknats. Det A'isade sig därför nödvändigt att i viss mån omarbeta den förut uppgjorda försörjningsplanen för bränsleåret 1946/47. Framför allt gällde detta den planerade kokstilldelningen till h u s h å l l s f ö r b r u k a r n a , där beskärningar på många punkter vidtogos. De i enlighet härmed upp-

137 gjorda reviderade tilldelningsplanerna offentliggjordes av bränslekommissionen genom ett den 3 oktober 1946 utfärdat cirkulär, nr 489. Sänkningen av koksransonen kompenserades inom vissa ortsgrupper genom tilldelning av ved och briketter. Inom en del andra ortsgrupper befanns detta, bl. a. på grund av transportsvårigheter, endast delvis kunna ske, varför resultatet där blev en minskning av den totala tilldelningen för bränsleåret från 90 till 85 procent av vederbörliga licenskvantiteter. De orter, som berördes av sistnämnda nedsättning, voro Göteborg med förorter samt de större städerna i Malmöhus län. Emellertid hade förbrukarna i Göteborgsområdet redan i början av juli möjligheter att fritt inköpa bränntorv, och i Skåne voro numera de kol, som där brötos privat, icke underkastade licenstvång. Redan från den 16 september hade bränslekommissionen medgivit, alt en viss mindre kokstilldelning fick ske till de förbrukaregrupper, för vilka hela tilldelningen enligt de preliminära beräkningarna var avsedd att utgå i form av fossilt bränsle. Föreskrifter om fortsatta delleveranser enligt de nya tilldelningsplanerna meddelades sedan successivt. Det bestämdes i samband härmed, att leveranser mot B-licenser å antracit eller antracitbriketter, när dessa bränsleslag icke funnes att tillgå, skulle ske i koks resp. koks och brunkolsbriketter. Inom ortsgrupp I i Skåne skulle gälla, att den del av bränsletilldelningen, som förut bestämts skola lämnas i form av brunkolsbriketter, alternativt fick i mån av tillgång utgå i form av torvbriketter. Då sedermera tillgången på stora stenkol förbättrades, beslöt kommissionen öka tilldelningen härav för anläggningar med hushållslicens, där stora kol normalt använts i magasinseldade värmepannor. För sådana anläggningar fick inom flertalet ortsgrupper tilldelningen utgå med tre fjärdedelar i form av stora kol och en fjärdedel i ersättningsbränslen. Fr. o. ni. den 10 februari 1947 medgavs uttagandet till fullo av de tilldelningar av fossila bränslen, vilka hushållsförbrukarna för bränsleåret 1946/47 ägde att utfå mot B-licenser. Bränslekommissionen meddelade senare, att de kvantiteter fossilt bränsle, som för bränsleåret frigivits till leverans, finge levereras t. o. m. den 30 juni 1947. Rekvisitioner måste vara vederbörande leverantör tillhanda senast den 31 maj. Leverans av ersällningsved i handelsreglerad och zon 3-ort finge fortgå t. o. m. den 15 maj, leverans av normalved däremot t. o. m. den 30 juni. För innehavare av hushållslicenser av typ A (förbrukare med kontinuerligt bränslebehov) hade redan före bränsleårets ingång medgivits leverans av 45 procent av licenskvantiteten fossilt bränsle, d. v. s. hälften av årstilldelningen. Fr. o. m. den 9 december tilläts leverans av återstående 45 procent beträffande stenkol men blott 25 procent beträffande koks och brunkolsbriketter, vara tillgången var mera begränsad. Resterande 20 procent av sistnämnda bränsleslag fick levereras först fr. o. m. den 1 april 1947. I cirkulär den 14 maj 1947 (nr 544) meddelade bränslekommissionen, att

138 — med hänsyn därtill att tillgången på ved var mycket begränsad — några förskottsleveranser därav för bränsleåret 1947/48 icke kunde ifrågakomma. Däremot hade den återupptagna importen av brunkolsbriketter gjort det möjligt att i viss utsträckning medgiva leveranser av detta bränsle i avräkning på 1947/48 års tilldelning till hushållsförbrukare inom en del områden. Dessa leveransmedgivanden avsågo i vissa fall förskottsleveranser å sådan del av det kommande bränsleårets tilldelning, som enligt försörjningsplanerna skulle utgå i detta bränsle, medan de för andra områden inneburo rält att tills vidare i mån av tillgång uttaga brunkolsbrikettcr i stället för ved å tilldelningen för sagda år. De hushållsförbrukare, som berördes av sistnämnda medgivande, erinrades om alt leveranser av torr ved icke kunde garanteras för nästa bränsleår. Med hänsyn till den i Stockholm fortgående produktionen av kol- och koksbriketter kunde vissa förskottsleveranser av dylika briketter få ske till hushållsförbrukare i Stockholm med förorter. Då tillförseln av e l d n i n g s o l j a till landet var riklig, fann bränslekommissionen lämpligt alt från början av oktober 1946 tills vidare medge full frihet att leverera eldningsolja till innehavare av licens för hushållsförbrukning. Undantagna från medgivandet voro anläggningar, tillhörande staten, landstingen och vissa städer. I samband härmed antydde emellertid kommissionen, att ett återinförande av ransoneringen måhända kunde bliva nödvändigt, därest tillförseln av eldningsolja i avsevärd grad minskades. En sådan situation inträdde i februari 1947 på grund av då rådande svåra isförhållanden. För att trygga den mest oundgängliga förbrukningen av eldningsolja och möjliggöra bästa hushållning med befintliga lager ansågos vissa inskränkningar i oljekonsumtionen då böra vidtagas med giltighe! fr. o. m. den 24 februari. Dessa inskränkningar, vilka inneburo begränsning ifråga om leverans av olja för uppvärmning per halv månad till högst 10 procent av licenskvantiteten samt fullständigt förbud mot att från oljeeldade fastigheter tillhandahålla varmvatten, upphävdes fr. o. in. den 1 maj 1947, sedan importen av eldningsolja åter i större utsträckning kommit i gång. Till innehavare av eldningsoljelicens, utställd för uppvärmning eller varmvattenberedning (utom vad angick staten, landstingen eller vissa städer tillhöriga anläggningar), fick alltså leverans från nämnda dag tills vidare obehindrat äga rum. Varmvatten fick följaktligen därefter tillhandahållas från central varmvattenberedningsanläggning för bostads-, butikseller kontorsändamål, när eldningsolja användes såsom bränsle. Jämväl för övriga fall återställdes rätten till fri varm vattenanvändning fr. o. m. den 1 oktober 1946. Bränslekommissionen framhöll dock uttryckligen, att medgivandet endast gällde tills vidare och att dess varaktighet finge bli beroende av den blivande bränsletillgången. Samtidigt ställde kommissionen vissa extra bränslekvantiteter till förfogande för varmvattenberedningen. På grund av det ansträngda försörjningslägel i fråga om koks

139 kunde denna tilldelning endast i undantagsfall utgå i delta bränsleslag. I större delen av Skåne hänvisades förbrukarna till fritt inköp av torv. I övriga delar av landet fingo förbrukarna utlaga högst 35, fr. o. m. den 16 december högst 60 procent av poängsumman på de för varmvattenbränsle utfärdade särskilda inköpshandlingarna i form av ved. Kommissionen erinrade i samband härmed om den möjlighet som stod öppen att byta ut veden i Stockholm med grannkommuner mot koksbriketter och i Göteborg med omnejd mot brunkolsbriketter. Sedan bränsleförsörjningen överhuvud i början av år 1947 påtagligt försämrats, samtidigt som förbrukningen av bränsle för uppvärmiiingsändamål till följd av den starka vinterkylan på betänkligt sätt stegrats, säg sig bränslekommissionen nödsakad att fr. o. m. den 16 februari för hela landet återinföra varmvattenförbudet beträffande de fastigheter, där annat bränsle än eldningsolja användes för varmvattenberedning, dock med de särskilda undantag som gällt före den 1 oktober 1946. Förbudet kvarstod ännu vid halvårsskiftet. Plan för hushållsfö rbr ukam a s bränsleförsö r j ning under det k o m m a n d e b r ä n s l e å r e t , d. v. s. b r ä n s l e s ä s o n g e n 19 4 7/4 8, framlades av kommissionen pä vanligt sätt i cirkulär nr 547, dock utan sådana detaljerade bestämmelser, som under de föregående åren plägat meddelas. Någon ändring vidtogs härvid icke i den gällande ortsgruppsindelningen. I betraktande av den allmänna försämring som bränslesituationen — såsom förut framhållits — undergått under våren 1947 och de mycket ovissa utsikterna beträffande såväl importen som den inhemska bränsleproduklioncn ansåg sig kommissionen för det nya bränsleåret blott kunna ställa i utsikt en tilldelning om högst 80 procent av den sammanlagda poängsumman å A- och B-licenserna samt inköpsbevisen. För ortsgrupperna I i Skåne samt II B och III D (d. v. s. större delen av Kristianstads och Malmöhus län utom de större städerna samt Göteborgs stad) begränsades tilldelningen ytterligare, nämligen till 70 procent av licensernas poängsumma; den avsågs här skola i sin helhet utgå i form av fossilt bränsle, varvid räknades ined att viss mängd tillskottsbränsle skulle kunna anskaffas genom självverksamhet. De kvantiteter av i första hand koks, amerikansk antracit och brunkolsbriketter, som kommissionen i händelse av en tillfredsställande import kunde räkna med, måste även i fortsättningen förbehållas de orler, som med hänsyn till transport- och distributionsförhållanden voro särskilt svåra att försörja med inhemska bränslen. Förbrukarna i de handelsreglerade orterna i Skåne (d. v. s. de större städerna) komme alt tilldelas torv i samma utsträckning som föregående år. Det under 1946/47 lämnade medgivandet, att tilldelningen till kommunala anläggningar i vissa gasverksstäder finge utgöras av enbart koks från städernas gasverk, upphävdes. Kommissionen uppgav emellertid sin avsikt vara att såvitt möjligt låta koksproduktionen

140 vid dessa gasverk komma hushållsförbrukarna tillgodo inom resp. kristidsstyrelseområden. De gamla A- och B-licenserna samt inköpsbevisen skulle i regel gälla även under det kommande bränsleåret. Nya licenser och inköpsbevis behövde därför endast i undantagsfall utfärdas. Kommissionen underströk, att det i händelse av störningar i importen eller otillräcklig vedproduktion kunde bli nödvändigt att beskära den totala bränsletilldelningen utöver vad som nyss angivits. Under alla omständigheter vore det påkallat, att förbrukarna redan från början strängt hushållade med bränslet. Någon särskild tilldelning av fasta bränslen för varmvattenberedning kunde påräknas först om en avsevärd förbättring i försörjningsläget inträdde. Härjämte inskärptes angelägenheten av alt såväl de storförbrukare som hade möjlighet därtill som städer och större samhällen i största utsträckning täckte sitt behov av ersättningsbränslen genom självverksamhet. Vad vedleveranserna beträffar lämnades i cirkulär nr 547 vissa för bränsleåret 1947/48 gällande föreskrifter. Mot för normalved utslällda inköpsbevis inom handelsreglerade orter och zon 3-orter finge, i mån av tillgång, levereras högst 25 procent av poängsumman. Mot för ersättningsved inom samma områden utställda inköpshandlingar finge levereras ved till viss för olika orter varierande, dock genomgående mycket begränsad del av poängsumman. Anvisning av ved till vedhandlare inom zon 1 och 2 finge ske intill 25 procent av den vedkvantitet som anvisats honom under 1946/47. Envar vedhandlare skulle erhålla besked om att han under 1947/48 icke komme att få anvisningar på ved till större mängd än 50 procent avvad som anvisats honom under 1946/47. Mot hushållslicenser av typ A (avseende förbrukare med kontinuerlig bränsleförbrukning) medgavs fr. o. m. den 1 juli 1947 tills vidare leverans upp till 20 procent av poängsumman. Därvid måste som förut inom ortsgrupp I av Malmöhus och Kristianstads län i fråga om licenser utställda på stenkol 15 procent av poängsumman uttagas i form av torvbriketter. Vad beträffar leverans av fossilt bränsle från lagerhandeln mot i n d u s t r i l i c e n s lämnades under hösten 1946 tillstånd härtill i ett par omgångar, varigenom fr. o. m. den 20 november fick mot dylika licenser levereras upp till 100 procent av licenskvantiteten i fråga om stenkol och brunkol samt antracitstybb och koksstybb. Detsamma gällde inköp av smideskol eller koks för smides- och gjuteriändamål. Däremot visades med hänsyn till den knappa tillgången på koks större återhållsamhet i fråga om tillstånd till inköp av koks för uppvärmning. Härav hade före årets slut blott medgivits inköpsrätt intill 50 procent av licensernas bruttokvantitet. Mot licenser, som utfärdats för inköp av antracit, fick levereras antingen kol eller koks. Antracit förekom denna tid praktiskt taget icke längre i lagerhandeln. Det hade varit bränslekommissionens förhoppning, att ytterligare leve-

141 ranser av industrikoks senare under bränsleåret 1946/47 skulle kunna beviljas. Den stränga vintern och därav följande större bränsleåtgång samt försvårad import av bränsle omöjliggjorde emellertid vidare utleverans av koks mot industrilicenser. Kommissionen såg sig därför nödsakad föreskriva (cirkulär nr 535), att resterande kokskvantiteter finge utbytas mot kolbränslen. För industriförbrukare, tillhörande grupp C, d. v. s. sådana mindre industrier vilkas bränsletilldelning reglerades av kristidsslyrelserna, meddelades bestämmelser angående tilldelningen under bränsleåret 1947/48 genom cirkulär nr 551. Det tillkännagavs här, att industriens bränslebehov, i likhet med vad fallet varit under bränsleåret 1946/47, måste till övervägande delen täckas med inhemska ersättningsbränslen. Endast en mindre del kunde tillgodoses med fossilt bränsle. Utgångsläget var nu icke sä gynnsamt som vid föregående bränsleårs början. En förutsättning för att de enskilda industrikonsumenterna skulle ha tillgång till bränsle i erforderlig utsträckning under 1947/48 angavs vara, att största sparsamhet iakttoges och att alla industrier själva anskaffade erforderligt bränsle utöver den fossila tilldelningen. Kommissionen hade redan i slutet av april och i början av maj genom bränslekonloren i länen underrättat konsumenterna om, att någon vedtilldelning sannolikt icke kunde påräknas, och uppmanat alla industrier att på olika vägar sörja för det egna bränslebehovet genom att exempelvis köpa avverkningsrätter, träffa avtal om leverans av ribb- och bakved, rivningsvirke, stubbved o. dyl. Med hänsyn till att de vedmängder som kunde bliva tillgängliga för bränslemyndigheterna under det kommande bränsleåret syntes bliva begränsade måste kommissionen nu meddela, att industrien ovillkorligen måste skaffa ved genom egna insatser. I vissa län, där tillgång på torv funnes, vore kommissionen beredd att i mån av tillgång ställa detta bränsle till industriförbrukarnas förfogande. Behovet av kol och koks för smidesändamål och koks för gjuteriändamål skulle i möjligaste mån tillgodoses, och kommissionen räknade med att detta skulle bli möjligt, om sparsamhet iakttoges och ökningen av behoven icke bleve alltför stor. I fråga om leveranser av e l d n i n g s o l j a till industrier såg sig bränslekommissionen föranlåten alt på grund av de inträffade importhindren meddela leveransförbud fr. o. m. den 24 februari 1947, dock med rätt i vissa fall att inköpa ytterligare högst 15 procent av den på vederbörliga licenser angivna kvantiteten. Genom senare meddelanden gavs rätt till successiva ytterligare inköp i begränsad omfattning. Dispenser kunde i övrigt beviljas för oundgängligen erforderliga kvantiteter. Kommissionen framhöll i slutet av mars, att läget till följd av issvårigheterna var så allvarligt, att den allra största sparsamhet med olja måste iakttagas. Större kvantiteter olja borde därför icke rekvireras än som vore strängt nödvändigt, dock med iakttagande av transporttekniska synpunkter. Leveransregleringen upp-

142 hävdes fr. o. m. den 1 maj, sedan ishindren försvunnit och tillförseln åter blivit rikligare. Systemet i avseende på tilldelning av inköpslicenser för eldningsolja beträffande såväl hushållsförbrukare som industriförbrukare skulle jämlikt bränslekommissionens cirkulär nr 545 och 554 under bränsleåret 1947/48 förbliva i huvudsak oförändrat så som det utformats för bränsieåret 1946/47 genom kommissionens cirkulär nr 461. Att licenssystemet ansetts böra bibehållas på detta område trots det numera jämförelsevis goda försörjningsläget, motiverade kommissionen med att försörjningen alltjämt var synnerligen känslig för störningar, orsakade av transportsvårigheter till landet och distribulionsavbrott inom landet. Vad hushållsförbrukningen beträffar måste licenseringen härför, liksom tidigare varit fallet, geografisk I begränsas till vissa områden (förbrukningsställen belägna inom 4 ä 5 mils avstånd från vissa särskilt angivna orter). De medgivna områdena hade emellertid utvidgats, varjämte viss uppmjukning gjorts i fråga om förbrukare som förbunde sig att före nästkommande eldningssäsongs början hemtaga och i egna tankanläggningar upplagra hela den för bränsieåret beräknade oljekvantiteten. I samband med den under våren 1941 genomförda strängare handelsregleringen på vedområdet hade bränslekommissionen med stöd av kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 266) ålagt industriföretag, för vilka kommissionen utfärdat inköpshandlingar för bränsle, ävensom fartyg och järnvägar månatlig u p p g i f t s s k y l d i g h e t rörande inköp, förbrukning och inneliggande lager av bränsle (se del II sid. 318). Då numera det samlade statistiska materialet tillät en förenkling av rapporteringssystemet, föreskrev kommissionen, att företag med liten årlig bränsleförbrukning skulle fr. o. m. 1947 fullgöra sin uppgiftsskyldighet genom att avlämna engångsuppgifter för en längre tidsperiod, närmast för månaderna januari—juni 1947. En förenkling vidtogs från ingången av år 1947 jämväl beträffande kristidsstyrelsers och vedhandlares uppgiftsskyldighet. Sålunda upphävdes kristidsstyrelsernas skyldighet alt månatligen lämna uppgifter om licenserad eller anvisad ved från vedproducent eller brännveduppköpare ävensom vedhandlares skyldighet att månatligen redovisa sin omsättning och lagerbehållning av ved. Kristidsstyrelsernas månadsrapporter angående utfärdade inköpsbevis för ved inom zon 3 och handelsreglerade orter samt utförda leveranser mot N- och B-poäng m. m. skulle ersättas ined uppgifter rörande samma förhållanden för helt bränsleår.

Regleringen av gasförbrukningen. För mötande av det ökade bränslebehovet under konserveringsperioden medgav bränslekommissionen under augusti 1946 en extra tilldelning av

143 gas till samtliga hushållsabonnenter i de nio städer, där gasransonering fortfarande upprätthölls. Denna extratilldelning motsvarade 10 gånger dygnstilldelningen. En extra gastilldelning om 3 dygnskvantiteter per vecka gavs vidare fr. o. m. äcn 1 oktober till sådana hushållsabonnenter i gasransoneringsstäderna, vilka icke hade tillgång till varmvatten från central varinvattenberedningsanläggning. Denna anordning stod i samband med det allmänna medgivandet om tillhandahållande av varmvatten och var avsedd att äga bestånd så länge detta gällde. I samband med nu nämnda heslut upphävdes användningsförbudet för gaseldade varmvattenberedare; dylika apparater, vilka voro avsedda för gemensamt bruk för två eller flera hushåll, undantogos från gasransoneringen. Andra gasransoneringsperioden, vilken tagit sin början i och med avläsningen av gasmätarna under den avläsningsperiod, som påbegyntes den 15 januari 1946, hade genom särskild föreskrift förlängts fram till tiden för den avläsning, som påbörjades den 15 september 1946. En ytterligare förlängning av samma ransoneringsperiod skedde genom bränslekommissionens cirkulär nr 480 fram till tiden för den avläsning av gasmätarna, som skulle påbörjas den 15 januari 1947 och vara avslutad senast den 31 mars s. å. (i Stockholm och Göteborg den 15 april). Med hänsyn till den gynnsamma utvecklingen av importen av gasverkskol och gasverkens relativt goda lagerhållning av kol övervägde bränslekommissionen under hösten att helt upphäva gasransoneringen och därmed sammanhängande restriktioner. Den strejkrörelse som utbröt vid kolgruvorna i Förenta staterna, varifrån importen av gasverkskol huvudsakligen ägde rum, föranledde emellertid att saken uppsköts. Först sedan den amerikanska strejken i december upphört, upptogs saken på nytt och kommissionen gjorde hos Kungl. Maj :t framställning i saken. Detta ledde till att kungörelse utfärdades den 13 december 1946 (nr 747), varigenom den författning av den 6 april 1945 (nr 106), med stöd varav gasransoneringen anordnats, fr. o. m. den 17 december 1946 upphävdes. Därmed upphörde ransoneringen från sistnämnda dag. Enligt de i samband med gasransoneringen meddelade föreskrifterna hade vid första ransoneringsperiodens slut de abonnenter, som under perioden förbrukat för mycket gas, påförts överuttagningsavgift för den del av överuttagningen som översteg 20 procent av den medgivna förbrukningen. 1 övrigt hade överuttagningsavgifterna överförts till andra ransoneringsperioden, varigenom abonnenterna skulle få möjlighet att genom minskad förbrukning kompensera den tidigare överuttagningen. Av de debiterade överuttagningsavgifterna, tillhopa omkring 100 000 kronor, hade vid ransoneringens upphörande icke fullt hälften erlagts. Andra ransoneringsperioden hade då ännu icke gått till ända. Någon avläsning av mätarna vid denna tidpunkt hade av praktiska skäl icke kunnat genomföras. Till följd härav hade eventuell överförbrukning under den gångna delen av perioden icke kunnat konstateras och överförbrukningsavgift följaktligen icke kunnat fastställas. Av samma skäl hade man icke heller kunnat utröna, huruvida de abonnenter som fått överattagningsavgifter från första ransone-

144 ringsperioden överförda till andra perioden kunnat genom minskad förbrukning utjämna sin tidigare övcruttagning. Då någon kronans fordran således icke kunde anses konstaterad, kunde givetvis icke någon debitering av överuttagningsavgifter ske, ej heller något uttagande av överförda avgifter. Från olika håll gjordes framställningar om befrielse från skyldighet att erlägga överuttagningsavgifter för gas. En undersökning visade, att i så gott som alla fall förelågo sådana omständigheter, att befrielse syntes ur skälighetssynpunkt motiverad. Enligt vanligen tillämpade grunder för avgörande av frågor om efterskänkande av kronans fordringar äger Kungl. Maj:t icke befogenhet alt utan riksdagens medgivande avstå från kronans rätt i dylika fall. Kungl. Maj:t underställde som följd härav frågan riksdagens prövning genom proposition 1947, nr 53. Här ifrågasattes att utan avseende å anförda skäl stadga befrielse från skyldigheten att erlägga till betalning förfallen överuttagningsavgilt, enär man härigenom skulle vinna ett förenklat administrativt tillvägagångssätt. Med hänsyn till att samma skiil skulle kunna åberopas för en generell eftergift även i andra fall av likartat slag förordades emellertid i stället i propositionen ett efterskänkande endast efter särskild ansökning, där sådana omständigheter förelåge, att en eftergift kunde anses skälig. Härtill gav riksdagen sitt samtycke.

Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks. Rätten till fri försäljning av smideskol till småförbrukare hade, som omförmäles i del VII sid. 276, för bränsieåret 1946/47 bestämts skola omfatta 4 hl till en och samma förbrukare. Samma rätt medgavs genom bränslekommissionens cirkulär nr 552 även för bränsleåret 1947/48. Lagerhandlare och återförsäljare ägde för möjliggörande av sådan försäljning av kristidsstyrelse erhålla licens för den kvantitet smideskol som motsvarade vederbörande handlandes försäljning under bränsleåret 1946/47. Om tillgången på smideskol icke medgåve leverans härav i full utsträckning, skulle leverantören äga rätt att i stället leverera smideskoks i sortiment intill 25 mm eller små ångkok Med hänsyn till den jämförelsevis goda tillgången på koksslybb medgav bränslekommissionen, att sådan vara fr. o. m. den 20 februari 1947 fick försäljas fritt, oberoende av beslag och handelsreglering. I den mån koksstybb ingick i viss förbrukares ordinarie tilldelning (t. ex. tilldelningen till förbrukare, vars värmepannor utrustats med mekaniska eldningsanordningar), ägde denne icke erhålla kompensation i annat bränsleslag. De avräkningspriser för stenkol och koks m. m., vilka fastställts att gälla fr. o. m. 1 juli 1946, bestämdes skola fortfarande oförändrade tilllämpas till årets slut och jämväl under första halvåret 1947. Särskilt avräkningspris åsattes fr. o. m. den 1 oktober 1946 brunkolsbriketter och fr. o. m. den 1 april 1947 amerikansk antracit. Även de s. k. redovisningspriserna i lagerhandeln förblevo under hela bränsleåret 1946/47 i stort sett oförändrade.

145 S e d a n s t a t e n s k o l n ä m n d i enlighet med i p r o p o s i t i o n n r 15 till 1939 å r s u r t i m a r i k s d a g u p p d r a g n a r i k t l i n j e r för r e g l e r i n g av p r i s b i l d n i n g e n p å s t e n k o l och k o k s m . m . o r g a n i s e r a t en s. k. pool för k o l i m p o r t e n , S v e n s k a k o l i m p o r t ö r e r s förening 1939 u. p . a., h a d e n ä m n d e n å s t a t e n s v ä g n a r den 20 s e p t e m b e r 1939 m e d stöd av K u n g l . M a j : t s b e m y n d i g a n d e t r ä f f a t avtal m e d f ö r e n i n g e n r ö r a n d e försäljning m. m . av stenkol, k o k s och k o l b r i k e t t e r (se del I sid. 94 f f . ) . S e d e r m e r a h a d e , d e n 24 a u g u s t i 1943, träffats e n ö v e r e n s k o m m e l s e m e l l a n b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n och f ö r e n i n g e n r ö r a n d e t o l k n i n g e n av avtalet, vilken ö v e r e n s k o m m e l s e g o d k ä n t s av K u n g l . M a j : t d e n 17 s e p t e m b e r 1943 (se del V sid. 102 ff.). Avtalet gällde intill dess K u n g l . M a j : t f ö r k l a r a t , a t t d e t s a m m a skulle avvecklas. F r å g a n o m avveckling av k o l h a n d e l n s n y s n ä m n d a s. k. s t a t s a v t a l och d e t t a s e r s ä t t a n d e m e d en a n o r d n i n g av h a n d e l s - och p r i s r e g l e r i n g e n i a d m i n i s t r a t i v väg blev a k t u e l l p å v å r e n 1946. Med a n l e d n i n g av d e p a r t e m e n t s s k r i v e l s e i ä m n e t avgav b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n den 28 j u n i 1946 ett p r i n c i p u t l å t a n d e a n g å e n d e d e n n a sak. Bränslekomissionen yttrade, att det icke med fog kunde sägas, att kolhandelns statsavtal dåmera vore nödvändigt för att statsmakterna skulle kunna utöva erforderligt inflytande över kolimporten och kolhandeln. Det ur försörjnings- och regleringssynpunkter värdefulla med statsavtalet vore dels prisfallsgarantien, dels det redovisningssystem som byggts upp i samband med avtalet och som möjliggjorde frikoppling mellan importpriserna och de i iagerhandeln tillämpade priserna. Samma fördelar borde kunna uppnås genom ensidiga bestämmelser från statens sida, som utfärdades utan att förfarandena behövde vara grundade på ömsesidigt avtal. Av väsentlig betydelse för bränsleförsörjningen vore, att bränsleimportörerna icke — på grund av rädsla för upprepning av de ekonomiska olyckor, som drabbade den svenska kolhandeln efter första världskrigets slut — underläte att importera allt kol, som kunde ställas till vårt lands förfogande. I detta hänseende hade prisfallsgarantien en viktig uppgift att fylla. Angeläget vore även, att lagerhandeln oberoende av kommersiella synpunkter loge emot och lade i lager så stora mängder stenkol och koks som möjligt. Detta kunde ej förväntas ske utan särskild ersättning. Om staten lämnade prisfallsgaranti och som förut, om än i mera begränsad omfattning, reservlagringsersättning för överlagring, borde man dock kunna uppnå tillfredsställande resultat. I den mån staten icke ville låta de höjda importkostnaderna slå igenom på de marknader, som täcktes av Iagerhandeln, måste subvention i någon form tillgripas. Sådan subvention kunde, även om statsavtalet upphörde att gälla, i fortsättningen liksom förut ske genom bränslekommissionens subvcntionskassa. Det därvid tillämpade redovisningsförfarandet hade visat sig bekvämt att manövrera. Det fungerade utan att lagerinventering- behövde företagas varje gång en prisändring eller marginaländring genomfördes och syntes kunna tillämpas även vid ett förfarande, där vissa kostnader skulle bäras av staten, medan andra, som nu jämväl påvilade staten, komme att ingå i en under fri konkurrens utbildad handelsmarginal. Den fördel, som staten kunde vinna genom avveckling av kolhandelns statsavtal, syntes närmast ligga däri, att man icke vidare bleve bunden vid regler 10—816090

146 för handelsmarginalernas uppbyggnad, när man såge framåt mot en ökad koltillförsel och gärna skulle vilja låta konkurrensmomenten åter börja göra sig gällande i handeln. Kommissionen ansåg icke, att avtalets avveckling nödvändigtvis måste ske vid slutet av ett bränsleår. Avvecklingen borde dock av praktiska skäl ske vid ett månadskifte, eftersom redovisningen var lagd på kalendermånadsgrund. Priskontrollnämnden, som jämväl yttrade sig i frågan, framhöll, atl fördelarna med avtalet ur statlig synpunkt varit dels att myndigheterna fått ett mycket starkt inflytande på prisbildningen beträffande kol och koks och dels alt importen av dessa varor i hög grad stimulerats, vilket ur försörjningssynpunkt varit synnerligen önskvärt. Mot detta stode, att staten enligt avtalet i stor utsträckning övertagit de ekonomiska risker, som vore förbundna med kolimporten, samt att handelsmarginalerna låsts på ett ur priskontrollsynpunkt icke önskvärt sätt. Nämnden utgick ifrån, att, om avtalet hävdes, den priskontroll som dittills utövats med stöd av detsamma ersattes med något annat prissystem. Lämpligast syntes i sådant fall vara, att bränslekommissionen i samråd med nämnden fastställde beslags- eller normalpriser å dessa varor. Fördelarna med ett sådant system skulle bliva, att vid eventuell ökning av importen en stimulans för kolhandeln till sänkning av priserna till förbrukarna på bekostnad av handelsmarginalerna kunde uppstå, vilket vid gällande system icke vore fallet. En ytterligare fördel med beslags- eller normalprissättning vore, att frågan om prisernas storlek och därmed även marginalernas storlek kunde bliva föremål för en mera fri prövning iin som var möjlig med hänsyn till den i avtalet bestämda uppbyggnaden av lagerhandelns marginaler. Med u t g å n g s p u n k t från de s å l u n d a avgivna y t t r a n d e n a u p p d r o g K u n g l . Maj :t den 4 o k t o b e r 1946 åt b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n a l t i s a m r å d m e d p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n överväga och i n k o m m a m e d förslag till de ä n d r i n g a r i och tillägg till g ä l l a n d e föreskrifter ifråga o m h a n d e l n m e d och p r i s e r n a p å fossila b r ä n s l e n , som k u n d e bliva e r f o r d e r l i g a vid ett a v v e c k l a n d e av kolhandelns statsavtal. K o m m i s s i o n e n fullgjorde d e t t a u p p d r a g g e n o m skrivelse d e n 17 april 1947. Kommissionen förordade här, att stalsavtalet hävdes fr. o. m. den 1 juli 1947 men framhöll nödvändigheten av att importörerna, innan rådande knapphet på kol lättat och importmöjligheterna därigenom bleve mera likartade med dem före kriget, fortfarande tillförsäkrades en viss garanti mot prisförluster. Garantien syntes icke behöva omfatta handelsvinst för lagerhandeln. Detta antogs komma att möjliggöra en viss konkurrens mellan olika kolhandelsföretag, som måhända kunde resultera i en viss prissänkning i detaljhandeln. Garantien för lagerhandeln skulle alltså omfatta inköpspriset i grosshandeln, medan priskontrollnämnden fastställde marginalen för tillåten handelsvinst. Beträffande grosshandeln ansåg kommissionen frågan om garantien skulle omfatta även handelsvinsten (som här vore procentuellt liten) böra bli beroende på den tekniska lämpligheten. Lagringsersättningen finge lämpligen bestämmas efter förhandlingar mellan priskontrollnämnden, bränslekommissionen och representanter för kollagerhandeln. Sedan avtalet hävts, syntes det bestående regleringsförfarandet i övrigt böra tills vidare i huvudsak bibehållas. Import borde alltså ske endast efter licens och försäljning efter ett ransoneringssystem. Kolhandelns skyldigheter kunde bestäm-

mas som villkor för importlicens. Kolclearingen i grosshandeln borde bibehållas med i princip samma utformning som förut. Beträffande lagerhandeln hade subvention i egentlig mening icke ägt rum under senare år. Sådan borde icke heller framdeles förekomma. Subventionskassan skulle endast fylla uppgiften att utjämna lagerhandelns mellanhavanden med bränslekommissionen för erhållande av en enhetlig prisbildning. Det dittills tilllämpade månatliga avräkningsförfarande! beträffande i lagerhandeln intagna och försålda partier syntes, ehuru omständligt och betungande, böra bibehållas, då det möjliggjorde ändring av detaljhandelns priser utan inventering i lagerhandeln samt fastställandet, om så ansåges lämpligt, av olika priser för olika grupper av konsumenter. I samband med genomförandet av de föreslagna ändringarna borde lämpligen kolclearingkassan och subventionskassan sammanslås till en kassa, förslagsvis benämnd bränslekommissionens kolkassa. Det förutsattes emellertid, att även efter sammanslagningen clearingen för importen och för lagerhandeln bokföringsmässigt fördes var för sig. I enlighet med bränslekommissionens förslag förordnade Kungl. Maj:t härefter den 6 juni 1947, att kolhandelns statsavtal liksom även överenskommelsen rörande tolkningen av detsamma skulle upphöra att gälla med utgången av juni 1947. Den i anledning av avtalet inom bränslekommissionen inrättade subventionskassan för kollagerhandeln skulle, på sätt kommissionen förordat, vid samma tidpunkt uppgå i kommissionens kolclearingkassa. Från sistnämnda kassa borde kommissionen bestrida kostnader, som uppkomme vid den avräkning vilken vid avtalets upphörande skulle äga rum mellan kommissionen och föreningens medlemmar. Kungl. Maj:t bemyndigade vidare bränslekommissionen att, i huvudsaklig överensstämmelse ined vad kommissionen föreslagit, meddela förlustgaranti för kolhandeln, inberäknat ersättning för reservlagringskostnader, samt att för täckande av utgifter i anledning av sålunda meddelad garanti anlita kolclearingkassan, i den mån medel funnes tillgängliga. Åt kommissionen uppdrogs jämväl att i övrigt handha regleringen av import och försäljning av stenkol, koks och kolbriketter. Kungl. Maj :t uppdrog slutligen åt bränslekommissionen att i samråd med priskontrollnämnden inkomma med förslag till normalpriser i lagerhandeln med kolbränslen. Sådant förslag avlämnade kommissionen den 20 juni, varefter priskontrollnämnden framförde vissa synpunkter beträffande den av kommissionen förordade normalprissättningen. Kungl. Maj:t inskränkte sig i sitt beslut i ärendet den 30 juni till att bemyndiga bränslekommissionen att för juli månad 1947 såsom normalpriser i Iagerhandeln å stenkol, koks och briketter fastställa samma priser som gällde enligt statsavtalet vid utgången av juni. För normalprissättningen under återstoden av bränsleåret 1947/48 ville Kungl. Maj:t först avvakta bränslekommissionens ytterligare utredning i frågan. Genom beslut den 20 juni 1947 gav Kungl. Maj :t sitt samtycke till vissa av bränslekommissionen påyrkade överföringar av medel mellan de av

148 kommissionen administrerade elearingkassorna. Under budgetåret 1945/46 hade kolsubventionskassan visat ett underskott på ej mindre än 22,6 milj. kronor, vilket underskott täckts genom överföring från kolclearingkassan. För budgetåret 1946/47 beräknade kommissionen underskottet i den förra kassan till c:a 5 milj. kronor. Den minskade förlusten berodde i huvudsak på sänkning av avräkningspriserna för koks samt höjning av utförsäljningspriserna för såväl stenkol som koks. Kungl. Maj:t medgav, att från kolclearingkassan finge till subventionskassan överföras högst 5 milj. kronor för täckande av sistnämnda kassas underskott under budgetåret 1946/47. Från kolclearingkassan skulle dessutom till vedclearingkassan överföras dels 7 740 000 kronor för täckande av sistnämnda kassas utgifter under budgetaret 1946/47 för begränsning av priserna på ved och torv till vissa högsta prisgränser (den s. k. allmänna bränsleclearingen, se del V sid. 301 ff.), dels 19 084 500 kronor för täckande av vedclearingkassans utgifter för framkörningspremier, rolvärdesgaranti, premier för maskintorv samt särskilda anskaffnings- och försäljningsersättningar för ved. Som följd av Kungl. Maj:ts beslut den 6 juni 1947 utfärdade bränslekommissionen den 12 juli 1947 elt cirkulär (nr 564), vari meddelades en sammanfattning av de bestämmelser som i fortsättningen skulle gälla angående regleringen av handeln med stenkol, koks och kolbriketter ni. m.

Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol. I del VII sid. 277 och 369 har omnämnts, alt n o r m a l p r i s r e g l e r i n g e n för såväl sågtimmer av furu och gran som massaved, props och flottningsbrännved upphävts fr. o. m. den 1 juli 1946. I anslutning härtill förordnade priskontrollnämnden, att sladgandena angående allmänt prisstopp icke skulle gälla vid försäljning av sistnämnda virkessortimenl. Prissättningen å rundvirke av barrskog överlämnades sålunda åt den fria konkurrensen, medan för vissa lövvirkessortiment liksom ock för kastved och långved samt träkol fortfarande gällde normalpriser. De för dessa varor tidigare bestämda normalpriserna ägde — med undantag för träkol — oförändrade bestånd under hela bränsleåret 1946/47. De föreskrifter som bränslekommissionen tidigare meddelat angående tillägg till normalpriset för brännved, som efter transport med häst levererades vid konsumtionsort, uppläggningsplats vid järnväg eller lastningsplats vid strand (se del VI sid. 270), hade i decemeber 1945 bestämts skola utgå för ved avverkad efter den 30 juni 1944, därest framkörningen med häst verkställts före den 1 juli 1946. Berörda bestämmelser gåvos genom cirkulär nr 494 och 537 giltighet även för det fall att framkörningen verkställts före den 1 oktober 1947 till konsumtionsort eller uppläggningsplats

149 vid järnväg. Tillägg skulle däremot ej vidare utgå för ved, som kontrakterats fr. o. m. den 1 juli 1946 för leverans på lastningsplats vid strand. Med hänsyn till att tillgången på stenkol medgav, att ved för bunkring till fartyg icke längre behövde tagas i anspråk, och då kristidsstyrelserna förklarat, att bunkring av ved numera förekom i myckel ringa omfattning, upphävde bränslekommissionen fr. o. in. den 7 november 1946 dittills gällande föreskrifter angående särskilda debileringspriser vid leverans av kastved, som mot licens tillhandahölls för sjöfartens behov i kust- och inlandshamnar. Beträffande i övrigt handels- och prisregleringen för trävaror se sid. 111 -112 och 313 ff. De normalpriser å t r ä k o l , som gällt alltsedan den 1 maj 1944 (se del V sid. 301), befunnos på våren 1947, med hänsyn till de prisstegringar som ägt rum på trävaruomrädet i allmänhet, alltför Iäga för att möjliggöra en produktion av träkol av tillfredsställande omfattning. En motsvarighet syntes behövlig till den för bränsleveden utgående produktionspremien, vilken icke kom vedproduklionen för träkolstillverkning till godo. Kompensation erfordrades även för ökade kolningskostnader. På bränslekommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t därför den 9 maj 1947 kungörelse (nr 165), varigenom förordnades om höjning fr. o. m. den K) maj av normalpriset å olika slag av råkol. Sålunda höjdes normalpriset å råkol av björkved från 2S till 30 kronor, å råkol av barrved, bJandad barr- och lövved samt blandad lövved (d. v. s. det egentliga järnbrukskolet) från 21:50 till 26:50 kronor, å råkol av blandad lövved, innehållande högs! en tredjedel aspved, från 25 till 26:50 kronor samt å råkol av ribbved från 20 till 24 kronor, allt per rn» vagnkuberat mått. Samtidigt höjdes normalpriset för icke bearbetat stubbugnskol (se del VI sid. 271) från 19 till 26: 50 kronor per nr1. Förvärv av a v v e r k n i n g s r ä t t för vedproduktion underlättades i viss mån med hänsyn till önskvärdheten att främja en självverksamhet i fråga om vedanskaffningen för eget behov. Dittills hade från det allmänna förbudet att ulan tillstånd förvärva skogsavverkningsrätt undantagils bl. a. sådana fall, då förvärv skedde inom zon 1 uteslutande i avsikt att tillgodose behovet av ved för hushållsförbrukning, under förutsättning atl veden var avsedd alt användas inom samma kristidsnämndsområde (eller motsvarande område) där den avverkats. Genom cirkulär nr 527 medgav bränslekommissionen undantag från tillståndsplikt för alla sådana fall, då förvärv av avverkningsrätt skedde i avsikt alt tillgodose eget vedbehov för hushållsföreståndare eller småindustrier inom zonerna 1—3, oavsett om veden var avsedd att användas inom samma kristidsnämndsområde.

150 De av bränslekommissionen senast i juni 1945 fastställda riktpriserna, avsedda att tillämpas vid meddelande av transporttillstånd för r i b b v e d och b a k a r (se del VI sid. 270), funnos i rådande försörjningsläge och med hänsyn till att de i jämförelse med produktionsbetingelserna för kastved finge anses för lågt avvägda böra höjas till närmare överensstämmelse ined vedpriserna i övrigt. Bränslekommissionen bestämde, att vid meddelande av transporttillstånd ifrågavarande riktpriser finge fr. o. m. den 1 juli 1947 för de olika dithörande varuslagen höjas med i allmänhet 1 krona 50 öre per n r t . Avveckling av Svenska gengasaktiebolagets verksamhet. I anledning av proposition till 1946 års riksdag, nr 178, hade riksdagen för budgetåret 1946/47 anvisat ett anslag å 2,5 milj. kronor till omkostnader för lagring m. m. av gengaskol genom Svenska gengasaktiebolaget (se del VII sid. 287). I skrivelse den 31 december 1946 anmälde bolaget, att bolaget slutfört samtliga de uppgifter som ålegat detsamma. Kostnaderna för lagring av gengaskol under tiden 1 juli 1945—31 december 1946 samt för prisfallsförluster och administrationskostnader under samma lid hade, efter avdrag av uppkommen vinst å försäljning av bilkol och bilved. uppgått till sammanlagt 1 718 360: 84 kronor. Bolaget hemställde, att detta belopp måtte utbetalas från ovannämnda anslag och att därvid 1 500 000 kronor måtte användas för utjämning av bolagels kvarstående förlagsskuld till riksgäldskontoret och återstoden, 218 360:84 kronor, utbetalas till bolaget för täckande av dess övriga i bokslutet för den 31 december 1946 upptagna nettoskuld. Kungl. Maj:t gav genom beslut den 31 januari 1947 sitt bifall härtill. Härmed var Svenska gengasaktiebolagets verksamhet ivslutad och bolaget upplöstes. Vedproduktion och vedanskaffning. Genom beslut den 28 juni 1946 hade Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med vad bränslekommissionen utvecklat i skrivelse den 7 juni och promemoria den 25 juni 1946, meddelat bestämmelser angående vedavverkningen under avverkningsåret 1946/47. I cirkulär nr 473 hade bränslekommissionen lämnat närmare föreskrifter i ämnet, väsentligen berörande verksamheten under senare hälften av år 1946 (se del VII sid. 285). Förslag angående åtgärder till främjande av vedavverkningen under återstoden av det löpande avverkningsåret framlades av bränslekommissionen i skrivelse den 14 november 1946. Kommissionen sade sig ha verkställt förnyade beräkningar angående bränslebehovet under bränsleåret 1947/48 och dess täckande under vissa såsom sannolika ansedda förutsättningar. Beträffande behovstäckningen räknades med en för-

151 bättrad tillgång på importerade bränslen. Kommissionen hade tills vidare funnit berättigat antaga, att bränslebehoven för de förbrukare, som kunde använda kol eller olja, borde för bränsleåret 1947/48 kunna väsentligt bättre tillgodoses genom import av nämnda bränslen än behoven för de förbrukare, som normalt använde koks. Utöver nu beräknat behov av normalved för hushåll, statens och landstingens inrättningar samt industrier — sammanlagt c:a 8,2 milj. m 3 t — beräknades föreligga ett behov av crsättningsved om c:a G,i milj. m a t. Detta gåve ett sammanlagt vedbehov om 14,3 milj. m*t. Om man räknade med att inslaget av ribbved och bakar uppginge till 1,3 milj. m't (tidigare uppskattat till c:a 2 milj. nr'1 men nu minskat på grund av beräknad nedgång i efterfrågan från industrien och övergång till kolning), skulle återstå ett behov av kastved och långved för bränsleändamål, exkl. husbehovsved, om c:a 13 milj. nr't. Häri inginge icke det beräknade behovet av ved för kolning, c:a 3,r> milj. nrt. Även om vedbehovet enligt dessa beräkningar siffermässigt kunde anges till c:a 13 milj. nrt, fann kommissionen, med hänsyn till ovissheten rörande den kommande utvecklingen i fråga om importen av framför allt koks, att det förut anmälda 15-miljonersprogrammet, alltjämt borde fullföljas. För realiserande av detta program ansåg kommissionen, atl avverkningarna inom de 18 södra länen även efter den 1 januari 1947 borde genomföras med stöd av lagen om avverkningsskyldighet. De totala awerkningsåläggandena därstädes enligt avverkningslängderna jämte avverkning i skogar tillhörande skogsägaregrupp I beräknades nu omfatta c:a 10 milj. n r t mot förut angivna 9 milj. nrt. Avverkningarna borde vara fullgjorda senast den 30 april 1947. I fråga om de sex norra länen angavs den önskvärda vedproduktionen till 5 milj. m'!t, vilken kvantitet förutsattes kunna erhållas genom uppköp av kastved genom de auktoriserade brännveduppköparna, uppköp av kastved från domänverket och bolagen samt genom alt meddela större förbrukare tillståndsbevis för direktinköp från producenter av långved. Avverkningarna under den pågående säsongen uppvisade icke någon gynnsam tendens. 1 avverkningsrapportcrna per den 1 oktober 1946 redovisades sålunda en produktion av endast 1,8 milj. n r t kastved och långved för bränsleändamål. Delta ogynnsamma resultat finge tillskrivas framför allt den starka förskjutning som ägt rum — och som iiven framdeles vore att förvänta — från ved mot gagnvirke. Under den närmast förestående delen av avverkningssäsongen — själva högvintern — vore det angeläget, att gagnvirkesavverkningarna finge största möjliga omfattning. Det syntes därför icke lämpligt alt ännu på någon tid vidtaga särskilda åtgärder för genomförande av vedavverkningsprogrammet, vilka skulle kunna verka störande på avverkningarna av gagnvirkessortiment. Emellertid borde villkoren för den s. k. producentpremien för avsaluved anpassas efler de ändrade förutsättningarna. Framkörningstidcn för producentpremiens åtnjutande borde sålunda utsträckas från den 31 mars (såsom förut bestämts) till den 30 april 1947. Härigenom vunne man, att gagnvirkesdrivningarna kunde hinna slutföras innan framkörningen av veden, för erhållande av premie, behövde påbörjas. Genom vedclearingen utbetalda tillägg till normalpriserna å ved på grund av s. k. rotvärdesgaranti (se del VII sid. 277) hade under budgetåret 1945/46 uppgått till c:a 30 000 kronor. Någon större betydelse för vedproduktionens säkerställande inom de nordliga län, där denna särskilda garanti tagits i anspråk, kunde densamma enligt kommissionens åsikt icke anses ha i fortsättningen. Kommissionen ville därför icke ifrågasätta, att bestämmelserna härom finge fortsatt tillämpning efter den 30 juni 1946.

152 I anledning av bränslekommissionens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 13 december 1946 kommissionen att åt kristidsstyrelserna meddela anvisningar om åläggande av avverkningsskyldighet för tiden 1 januari—30 april 1947 i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag (SFS 1946 nr 754). De av Kungl. Maj :t den 28 juni 1946 givna bestämmelserna angående statsgaranti för ved skulle äga tillämpning jämväl å kastved, som avverkades i enlighet med det nu lämnade bemyndigandet, dock att i fråga om sådan kastved skulle såsom förutsättning för garantiens giltighet gälla, att veden skulle vara upplagd vid normal leveransplals senast den 29 februari 1948. Uppfyllandet av garantien finge påkallas under liden 1 juli 1947—29 februari 1948. I cirkulär nr 503 lämnade bränslekommissionen verkställighetsföreskrifter i ämnet. Dessa gällde i fråga om de 18 södra länen skogsägare med en beräknad sammanlagd avverkning av kastved av minst 100 m 8 t. (Beträffande skogsägare med mindre avverkning hade tidigare stadgats, att hela deras avverkningsskyldighet skulle vara fullgjord senast den 28 februari 1947.) Den ytterligare avverkningsskyldighet å kastved, som nu ålades förstnämnda skogsägare, avsåg tiden 1 januari—30 april 1947. De nya avverkningsbeskeden skulle dock innefatta även den tidigare för tiden 1 juli—30 december 1946 ålagda kastvedkvantiteten. I fråga om skogsägares rätt att för produktionspliktens fullgörande tillgodoräkna sig ved som avverkades av den som förvärvade avverkningsrätt på hans mark skulle gälla samma bestämmelser som förut. Beträffande den till 1 krona per m"t för kastved och 75 öre per nv't för långved utgående s. k. framkörningspremien för ved föreskrev bränslekommissionen i cirkulär nr 505 i enlighet med Kungl. Maj :ts beslut den 13 december, att giltighetstiden för premiens erhållande skulle utsträckas till den 1 maj 1947. I övrigt skulle de. tidigare härom meddelade föreskrifterna (se del VII sid. 92, 278) fortfarande gälla. På grund av de ovissa utsikterna i fråga om importen av fossila bränslen förklarade Kungl. Maj:t den 21 februari 1947, efter förslag av bränslekommissionen, att avverkningsprograminel för bränsleåret 1946/47 skulle höjas från 15 till 16 milj. nv't, varav 6 milj. m s t skulle uttagas på frivillighetens väg i de sex norra länen. I syfte att stimulera avverkningarna beslöt Kungl. Maj:t samtidigt, att till vedproducenterna skulle utbetalas särskilda p r o d u k t i o n s p r e m i e r , vilka skulle ersätta de dittills utgående framkörningspremierna och utgå med förhöjt belopp. Kungl. Maj:t ansåg denna utväg vara att föredraga framför elt av bränslekommissionen ursprungligen framställt förslag att höja normalpriserna på ved. Produktionspremierna skulle enligt beslutet utgå för kastved och långved (ined undantag av långved för träkolstillverkning), vilken avverkats för avsalu fr. o. in. den 1 juli 1946 t. o. m. den 30 september 1947 samt antingen levererats till förbrukare eller framkörts till normal leveransplats och inmätts eller an-

153 malts för inmätning före den 1 mars 1948. Premiens storlek bestämdes för kastved till kronor 2:50 per m 3 t och för långved, avsedd för bränsleändamål, till kronor 1: 75 per m ? t. Produktionspremierna skulle liksom framkörningspremierna utbetalas från bränslekommissionens vedclearingkassa men avses att läckas från kolclearingkassan. Närmare föreskrifter i ämnet meddelades i bränslekommissionens cirkulär nr 522. Kungl. Maj:t föreskrev sedermera, på bränslekommissionens hemställan, att produktionspremier på vissa villkor jämväl finge utgå för ved, som av landsting eller kommun anskaffades genom köp av avverkningsrätt. Produktionspremier bestämdes nu ock, för underlättande av det administrativa förfarande!. skola utbetalas till producenter, som avverkat ved före den 1 juli 1946 och försålde densamma fr. o. m. den 1 maj 1947, med samma belopp och på samma villkor i övrigt som gällde för senare avverkad ved. För att underlätta erhållandet av arbetskraft till brännvedsavverkningarna infördes vidare genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 februari 1947 ånyo systemet med a r b e t s p r e m i e r jämte ortstillägg lill i vedavverkning sysselsalt arbetskraft. Arbetspremie skulle utgå endast för huggningsarbete och beräknas i förhållande till den arbetsinkomst, som uppnåtts vid huggning av kastved och långved, avsedd för bränsleändamål eller kolning, dock icke husbehovsved. Premien, vilken anknöts till förutsättningen att vederbörande under premieringsperioden uppnått en sammanlagd inkomst av 100 kronor för premieberättigat arbete (kvalificeringsbelopp), skulle utgå med 35 procent ä hela arbetsinkomsten. Ortstillägget, vilket tillkom försörjningspliktig arbetstagare från annat yrkesområde än skogsoch jordbruket, skulle utgå med 3 kronor för arbetsdag, dock högst 75 kronor för månad. Ät arbetsmarknadskommissionen uppdrogs att i samråd med bränslekommissionen meddela erforderliga ytterligare bestämmelser samt att utöva ledning av verksamheten. Kostnaderna skulle bestridas frän reservationsanslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft. Premieringsperioden började den 1 mars i södra och den 1 april i norra Sverige och skulle vara till den 30 juni 1947. Perioden förlängdes sedermera t. o. m. den 30 september 1947. Undantaget för jordbruksarbetare beträffande ortstillägget borttogs genom Kungl. Maj:ls beslut den 7 mars. (Se vidare sid. 258.) Som förut nämnts medförde under de första månaderna av år 1947 den stränga vinterkylan och den därav följande isspärren längs kusterna betydande avbräck i importen av fossila bränslen, samtidigt som förbrukningen av alla slags bränslen men främst ved avsevärt ökades utöver den planerade förbrukningen under ett normalår. Detta motiverade en omprövning av det tidigare uppställda vedavverkningsprogrammet, bl. a. även med hänsyn till önskvärdheten av en större vedreserv än man förut ansett sig böra räkna med. Bränslekommissionens i skrivelse den 13 mars framförda yrkande på utökning av vedproduktionen föranledde beslut av Kungl.

154 Maj:t i ämnet den 21 mars. Härvid fastställdes ett avverkningsprogram för 1946/47 på c:a 20 milj. nvH, varjämte produktionsplikten utsträcktes att avse hela landet, d. v. s. även de sex norra länen. Avverkningen skulle fördelas med 12 milj. m*t på de aderton södra länen enligt nya avverkningsålägganden, avseende tiden fram till den 30 september 1947, samt 8 milj. m*t på de sex norra länen, avseende avverkning under tiden 1 juli 194630 september 1947. Samtidigt härmed bemyndigade Kungl. Maj: t bränslekommissionen att till skogsägare inom de sjutton södra länen utbetala bidrag till skogsodling efter kalavverkning i virkesrika bestånd av otillfredsställande typ, varvid elt belopp av 400 000 kronor ställdes till kommissionens förfogande utöver de 100 000 kronor för skogsodlingsbidrag, som beviljats under avverkningsåret 1945/46. De bestämmelser angående statsgaranti för kastved, som avverkats såsom följd av den föreskrivna ökade avverkningsskyldigheten, överensstämde med tidigare motsvarande bestämmelser. (Liksom förut omfattade garantien ej långved.) Som förutsättning för giltigheten av garantien skulle gälla, att veden upplagts vid normal leveransplats senast den 29 februari 1948. Uppfyllandet av garantien finge påkallas under tiden 1 oktober 1947 - 2 9 februari 1948. (Se SFS 1947 nr 118.) 1 cirkulär nr 528 lämnade bränslekommissionen närmare föreskrifter för tillämpning av beslutet om den ökade avverkningsplikten. Liksom förut fick i pliktkvantiteten inräknas — förutom kastved — långved för såväl bränsleändamål som för tillverkning av industriträkol. Den av sistnämnda medgivande föranledda minskningen i påräknade bränslekvanliteter avsåg kommissionen att få kompenserad genom uppköp av kastved i särskild ordning. De åtgärder, som bränslekommissionen vidtog för åstadkommande av kontroll över alt skogsägarna fullgjorde sin avverkningsskyldighet — del gällde framför allt skogsägaregrupp IV, d. v. s. den stora massan enskilda skogsägare — överensstämde i stort sett med dem som förekommit under de föregående åren (se del VI sid. 278). Beträffande skogsägare i grupperna II och III (avseende allmänna skogar, andra än statens, samt bolagsskogar) rekommenderades särskild anmodan till dem att vid sammanträde inför vederbörande kristidsstyrelse lämna erforderliga uppgifter, så att möjligheterna för fullgörande av deras ålägganden kunde å ömse sidor klarläggas. Kommissionen tillskrev domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund, sliftsnämnderna samt styrelserna för häradsallmänningar med hemställan, att å berörda skogar måtte upplåtas avverkningsrätter för vedavverkning utöver åläggandena för resp. skogar. Kristidsstyrelserna uppmanades att för förmedling av avverkningsrätter söka kontakt med revirförvaltarna, enskilda företags skogsförvaltningar, stiftjägmästare m. fl. För övrigt underströks i cirkulärskrivelsen vikten av att kristidsstyrelserna och även kristidsnämnderna, var i sin ort, oförtrutet verkade för självverksamhet i

155 fråga om vedanskaffningen. Det gällde, framhölls det, nu icke endast för svårförsörjda tätorter, zon 3, utan även för andra kommuner att i första hand göra sin insats och trygga det kommunala vedbehovet genom avverkningsrätter och själva söka ordna med vedens avverkning. Likaså betonades, att såväl större industriföretag som småindustrier i orterna själva måste söka täcka det vedbehov, som erfordrades utöver tilldelningen av fossilt bränsle. På bränslekommissionens i skrivelse till överbefälhavaren gjorda hemställan förordnade Kungl. Maj:t den 6 juni 1947, att vid försvarsväsendet fast anställd personal samt i tjänst varande värnpliktiga finge, i den utsträckning vederbörande försvarsgrenschef i samråd med chefen för försvarsstaben funne lämpligt, under sammanlagt högst 30 dagar tagas i anspråk för skogsavverkning för tillgodoseende i möjligaste mån av behovet av ersättningsbränslen vid försvarets värmeanläggningar under bränsleåret 1947/48. Härvid skulle gälla, att den avsedda arbetskraften uttoges på frivillighetens väg med särskilt beaktande av vederbörandes lämplighet för ändamålet. Arbetet skulle betraktas som ordinarie tjänstgöring för fast anställd personal samt beträffande värnpliktig tillgodoräknas honom såsom under fredstid fullgjord värnpliktstjänstgöring. Det skulle åligga domänstyrelsen resp. bränslekommissionen att lämna anvisningar rörande avverkningsrätter. Erforderligt biträde med avseende på arbetsledning skulle lämnas av domänstyrclsen i fråga om avverkning å domänverkets skogar samt av arbetsmarknadskommissionen i fråga om avverkningar i övrigt. U p p k ö p e n a v v e d g e n o m d e a u k t o r i s e r a d e b r ä n n v e du p p k ö p a r n a hade genom tidigare meddelade föreskrifter begränsats till ved som avverkats före den 1 januari 1947. I december 1946 medgav bränslekommissionen, att i därefter upprättade kontrakt avverkningstiden fick utsträckas att avse ved som avverkats före den 1 juli 1947. Terminen förlängdes senare till den 30 september 1947. Leverans måste ske före den 1 mars 1948. Auktorisationsvillkoren för brännveduppköparna blevo som följd av en samfälld aktion från dessas sida föremål för vissa ändringar i för dem förmånlig riktning, vilka godkändes genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 januari 1947. De av bränslekommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 november 1943 meddelade auktorisationerna för brännveduppköparna (se del V sid. 105 ff.) hade sedan dess varit i oförändrat skick gällande utom i fråga om tiden för uppsägning samt auktorisationernas giltighetstid, i vilka avseenden ändringar godkänts av Kungl. Maj:t den 26 oktober 1945 (se del VII sid. 92). I septemher 1946 uppsade samtliga skogsägareföreningar samt ett antal privata brännveduppköpare auktorisationsavtalen till den 1 januari 1947. Under den efterföljande tiden verkställdes undersökningar angående det ekonomiska resultatet av brännveduppköparnas verksamhet, varefter förhandlingar ägde rum med representanter för dessa i samverkan med priskontrollnämnden.

156 De tidigare godkända auktorisationsavtalen innehöllo bestämmelser om att uppköparna under en på visst sätt bestämd avvecklingstid skulle — utöver ersättning enligt avtalet — äga utfå särskild ersättning med 30 öre per n r t för den inköpta ved, som de levererade eller sålde under samma tid. Förutsättning för att sådan särskild ersättning skulle utgå var, att Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter om alt uppköparnas verksamhet med hänsyn till inträdande fredsförbållanden eller liknande omständigheter, innebärande väsentlig förändring i landets bränsleförsörjning och betingelserna för uppköpsverksamheten, fr. o. m. viss dag skulle avvecklas. Vid förhandlingarna hävdades från uppköparnas sida, att de förhållanden som motiverade särskild ersättning för en avvccklingsperiod nu måste anses ha inträtt. Redan under sommaren och hösten 1946 hade sålunda reklamationerna på ved avsevärt ökats i samband med att de större vedförbrukarna, särskilt storindustrien, fått bättre tillgång på fossilt bränsle. Vedens relativt sämre sammansättning, sedan möjligheterna att utnyttja de sämre sortimenten för tillverkning av gengaskol bortfallit, hade medfört svårigheter för uppköparna att saluföra veden till hushållskonsumenter. Man hade ock anledning räkna med att den under hösten 1946 inledda prisutvecklingen på gagnvirke, som kunde uttagas till klenare dimensioner än tidigare, komme att medföra, att brännvedens sammansättning ytterligare försämrades i kvalitetshänseende. Bränslekommissionen fann brännveduppköparnas anspråk i angivna hänseende berättigat och tillstyrkte för sin del, att den särskilda försäljningsersättningen av 30 öre per nrt tillerkändes dem för ved, som levererades fr. o. ni. den 1 januari 1947. Vid de överläggningar om nytt avtal med uppköparna, som därefter upptogos, ansåg bränslekommissionen angeläget, att detta avtal skulle omfatta så lång tid, att uppköparna finge åtaga sig inköpen av den ved som producerades under löpande avverkningssäsong jämte försäljning av samma ved under bränsleåret 1947/48. Avtalstiden borde alltså enligt kommissionens åsikt omfatta tiden 1 januari 1947—30 juni 1948 med skyldighet för uppköparna att, om de icke uppsade auklorisationerna senast tre månader före denna auktorisationstids utgång, vara automatiskt bundna för ytterligare ett halvt år åt gången. Kommissionen ansåg nämligen nödvändigt att söka binda brännveduppköparna för denna tid med hänsyn till bränsleförsörjningens läge och sannolikheten för att handelsregleringen med ved måste upprätthållas även under bränsleåret 1947/48. Med beaktande av dels den stegring i uppköparnas omkostnader, som dels redan uppkommit, dels kunde förutses ytterligare uppstå under avtalstiden, fann kommissionen skäligt, att brännveduppköparna i ett nytt auktorisationsavtal för nyss angivna tid tillerkändes särskild anskaffningsersättning med 20 öre per nr't för den ved som de inmätte efter den 1 januari 1947. Vid bedömandet av denna ersättningsfråga ansåg kommissionen sig böra taga hänsyn jämväl till den omständigheten, att de dittillsvarandc auktoriserade brännveduppköparna, särskilt skogsägareföreningarna, kunde och borde genom sin uppköpsverksamhet lämpligen medverka i fråga om vedproduktioncn och därvid utgöra ett behövligt stöd för denna produktion under de svåra förhållanden, vari densamma i fortsättningen av många anledningar måste arbeta. De förhöjda ersättningarna borde enligt kommissionens åsikt icke tillåtas att slå igenom på vedpriserna, utan borde medel härför få disponeras ur vedclearingkassan. K u n g l . M a j : t g o d k ä n d e g e n o m b e s l u t d e n 31 j a n u a r i 1947 de träffade u p p g ö r e l s e r n a och b e m y n d i g a d e b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n dels a t t i nya a u k t o r i s a t i o n s a v t a l g e n o m f ö r a de f ö r o r d a d e ä n d r i n g a r n a i g ä l l a n d e avtal, dels

157 ock att till de auktoriserade brännveduppköparna med anlitande av vedclearingkassan utbetala de föreslagna särskilda anskaffnings- och försäljningsersättningarna med 20 resp. 30 öre per m 3 t ved. Att Kungl. Maj:t den 20 juni 1947 förordnade om överförande från kolclearingkassan till vedclearingkassan av sammanlagt c:a 26,8 milj. kronor för möjliggörande bl. a. av här ifrågavarande ersättningar, har omnämnts å sid. 148. På bränslekommissionens hemställan medgav Kungl. Maj:t den 11 oktober 1946, att domänverkets försäljningar av massaved och floltningsbrännved finge, i den omfattning bränslekommissionen ansåge erforderligt, förbindas med villkor om utfästelse från köparens sida att till bränslekommissionen till gällande normalpriser sälja en motsvarande kvantitet brännved. Beslutet innebar i själva verket endast en bekräftelse på vad som redan tidigare praktiserats, då massaved som avverkats å skogar under domänstyrelsens förvaltning disponerats av bränslekommissionen. På detta sätt hade bl. a. vedförsörjningen i Stockholm i hög grad befrämjats. Den havsflottning av flottningsbrännved och floltningsmassaved, som skett från Norrland lill Stockholm — vissa år uppgående till 600 000 m 3 t — hade nämligen möjliggjorts genom att en del bolag tillräckligt tidigt under flottningssäsongen avstått dylik ved från sina lager mot rätt att i gengäld erhålla ny massaved från domänverket. Genom kungörelse den 30 maj 1947 (nr 218) föreskrev Kungl. Maj:t, att i n v e n t e r i n g skulle ske per den 1 juli 1947 av förefintliga förråd dels av ved till en myckenhet av minst 10 m^t, dels av timmer och andra trävaror av björk, ek, bok, asp eller al till en myckenhet av minst 5 fm8. Avverkningsrapporler avgåvos av vedproducenterna enligl därom meddelade föreskrifter för hela perioden juli—september 1946 men därefter för varje manad. Sammanställningen av avverkningsrapporterna för den 1 januari 1947 visade, att från den 1 juli 1946 och fram till årets slut avverkats sammanlagt närmare 9 milj. nv't ved av olika slag. Denna kvantitet fördelade sig på skilda sortiment sålunda: j ono „ Kastved och annan brännved Långved för milkolning samt stubbved Massaved och props

4 43S 515 3 996 Summa

8 949

Resultatet måste, särskilt vad angår brännveden, anses relativt dåligt. Närmast överensstämde den redovisade avverkningskvantiteten med den som erhållits under motsvarande tid år 1944 men utgjorde blott något över 40 procent av avverkningen under senare hälften av 1945. Vedavverkningarna under de första månaderna av 1947 voro ävenledes förhållandevis små. Detta sammanhängde — förutom med de allmänt för-

158 svårande omständigheterna (brist på arbetskraft m. m.) — med önskan att icke i högre grad inkräkta på de pågående gagnvirkesavverkningarna. Sedan emellertid nödvändigheten av en forcerad vedproduktion blivit alltmer uppenbar och särskilda åtgärder vidtagits för att stimulera densamma, framför allt genom de höjda produktionspremierna samt arbetspremierna, togo vedawerkningarna starkare fart. Awerkningsresultatet för hela perioden 1 juli 1946—30 juni 1947 (inbegripet även massaveds- och propsavverkningen) framgår av tablån å sid. 160. Här nedan lämnas en sammanställning angående vedawerkningarna under resp. avverkningsår fr. o. m. 1941/42. Avverkningen under nedanstående avverkningsår. 1 000 m*t. Brännved, kolningsved m. m Massaved och props Summa

1941/42 1942/43 35 275 37 571 9 409 15 056

1943/44 29 090 12 611

1944/45 24 629 10 405

1945/46 31797 14 221

1946/47 14 914 13 137

44 684

35 034

46 018

28 051

52 627

Totala vedavverkningen under 1946/47, c:a 28 milj. m 3 t, uppgick till något över 60 procent av avverkningen under 1945/46. Brännvedproduktionen enbart motsvarade emellertid under 1946/47 blott 47 procent eller mindre än hälften av fjolårets produktion. Högst voro relationstalen för Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. Vid jämförelse med de tidigare årens siffror bör f. ö. bemärkas, att under dessa år en rätt stor del av massaveden tagits i anspråk som bränsle, i motsats lill vad fallet varit under de sista åren, då massaveden i allt väsentligt reserverats för fabrikationsändamål. Av bränslevedavverkningen föll c:a 2 milj. m*t på månaderna juli—september 1946. Denna del kunde väntas bliva förbrukad redan under bränsleåret 1946/47. För att ge en föreställning om den vedmängd som stod till förfogande för 1947/48 måsle alltså den angivna produktionssiffran minskas med motsvarande tal. Av den avverkade kvantiteten angavs den 30 juni 1947 ännu c:a 8,6 milj- nv't (förutom kolningsved) kvarligga i skogarna. Emellertid hade, som framgår av vad tidigare anförts, tiden för fullgörande av avverkningsåliggandena för 1946/47 utsträckts att avse tiden fram till den 1 oktober 1947. Som följd härav bör vedavverkningssäsongen rätteligen anses ha sträckt sig fram till nämnda tidpunkt, och resultatet av årets produktion bör bedömas med hänsyn härtill. Å nästa sida lämnas en sammanställning, som utvisar hur avverkningen 1946/47 fördelade sig på olika skogsägaregrupper. (Grupp I omfattar kronoskogar, grupp II övriga allmänna skogar, grupp III bolagsskogar och grupp IV övriga enskilda skogar.) Kvantiteterna äro angivna i 1 000 m 3 t. Procenttalen ange storleken av 1946/47 års avverkning i förhållande till avverkningen 1945/46. De förhållandevis bästa resultaten nåddes på bolagsskogarna, där produktionen 1946/47 uppgick till 75 procent av produktionen föregående år.

159 Skogsägare- Skogsägare- Skogsägare- Skogsägare- Samtliga grupp I grupp 11 grupp III grupp IV skogsägare AvverkAvverkAvverk/o /o ning ning ning 875 Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län De fyra nordligaste länen. . . . Summa

%

Avverkning

%

Avverkning

o

(il

1 671 73

5 917 53

9 275 58

455 71 2 260 63

458 (52 205 52

3 491 80 3 277 71

8 930 60 9 846 57

3 590 65

1 475 (il

8 439 75

4 526 64 4 104 18 14 547 54

ti;;

28 051 61

Inventeringen för den 1 juli 1947 angav förekomsten vid nämnda tidpunkt av vedförråd inom landet till följande omfattning (siffror för den 1 maj 1946 — närmast föregående inventeringstillfälle — anföras till jämförelse): 1/7 1947 1 000 m 3 t Kastved samt kapved och småved 7 343-8 Kolved och annan långved för bränsleändamål samt flottningsbrännved 3 291-5 D:o för kolning 518-3 Bakar, ribbved och splitved 1 282-0 Gren- och stubbved 88-4 Massaved och props

1/5 1946 1 000 m 3 t 17 363-7 5 125-6 970-1 937-2 309-1

Summa bränn- och kolvcd m. m. 12 524-0

24705-7

21 503-1

22 057-3

Summa 34 027-1

46 763-0

Sammanställningen, vilken icke innefattar husbehovsved, visar, vad bränn- och kolningsveden beträffar, för 1947 års inventering en förrådskvantitet av föga mer än hälften av den vid 1946 års inventering redovisade, trots att förstnämnda inventering avsåg den 1 juli, ej som 1946 års inventering den 1 maj, och alltså inbegrep en större del av avverkningsårets produktion. Lagren av massaved voro däremot för de båda åren mera överensstämmande i storlek. Emellertid har från bränslekommissionen uppgivits, att resultaten av 1947 års inventering, på grund av minskad noggrannhet från uppgiftslämnarnas sida, torde få anses ofullständiga i högre grad än föregående års inventeringsresultat, i huru hög grad är svårt att veta. I den proposition angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m., som framlades för 1947 års riksdag, nr 251, anförde föredragande statsrådet, att bränslebehovet under bränsleåret 1947/48 — utöver vad som tillgodosåges med husbehovsved och avfallsbränslen — enligt bränslekommissionens beräkningar kunde anses komma att uppgå till omkring 11,5 milj. ton, räknat i stenkol. Om importen av eldningsolja kunde fortgå utan störningar och nå ungefär samma omfattning som under 1946, kunde man räkna med att ersätta omkring 2 milj. ton kol med sådan olja. Då därjämte importen av stenkol och koks antogs åtminstone med viss sannolikhet kunna under ifrågavarande bränsleår påräknas till en kvantitet av omkring 5,5 milj. ton och den inhemska produktionen av kol

160 och torv beräknades komma att motsvara ungefär 0,8 milj. stenkolston, bleve den del av förenämnda bränslebehov som måste tillgodoses med ved omkring 3,2 milj. stenkolston, motsvarande i runt tal 20 milj. m 3 t ved. Till denna kvantitet hade också avverkningsprogrammet för tiden 1 juli 1946 —30 september 1947 blivit fastställt. Trots en betydande eftersläpning i avverkningarna under den gångna hösten och våren syntes man kunna hysa goda förhoppningar om alt programmet skulle kunna i stort setl genomföras. Vad beträffar vedbehovet under b r ä n s l e å r e t 1 9 4 8/4 9 hade bränslekommissionen i en prognos, framlagd i promemoria den 17 april 1947, räknat med tillfredsställande import av kol och olja men fortfarande Resultatet

av vedavverkningen

under avverkningsåret

A v v e r k n i n l lli

3 3 1 9 4 6 - - ° / 6 1947 1 000 m t

K a s t v e d o. Långved l å n g v e d för för m i l k o l - M a s s a v e d a n n a t ändan i n g s a m t och p r o p s mål ä n milstubbved kolning

Bränslekontorsdistrlkt

468 324 552 644 402 456 305 337 82 293 462 168 238 16 141 262 301 384 524 527

3 102 68

6 889

761 1 460 992

19 31 140

3 213

458 702 865 1 102 684

2 9 45 291 250

Södermanlands län Ö s t e r g ö t l a n d s län

K a l m a r läns norra K a l m a r läns södra Gotlands län K r i s t i a n s t a d s län Hallands län Göteborgs stad Alvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra

.... ....

V ä s t m a n l a n d s län Summa Kopparbergs län Gävleborgs län Summa Ångermanland V ä s t e r b o t t e n s län Norrbottens län Summa S u m m a för hela

riket

12 1 13

-) 7 3

— — 3

— — ~ —

Summa

1946J47. 1946/47 Avverkårs avning V, 1 9 4 5 — v e r k n i n g i % av 3 »/ 6 1946 1945/46 1 000 m 3 t års

541 489 680 834 584 666 443 398 83 324 475 171 273 18 190 165 364 482 1 035 760

1 07!) 797 1 111 1 361 1 165 1 260 874 756 146 479 708 248 -182 42 346 942 914 746 1 450 1 138

2 172

9 275

16 044

SS

2 036 1 903 1588

2816 3 394 2 720

3 825 4 793 4 203

74 71 65

5 527

8 930

12 821

345 848 1077 1 802 1 366

805 1 559 1 987 3 195 2 300

1392 2 733 3 525 5 612 3 891

58 57 56 57 59

73 153 127 177 180 203 135 61 1 31 10 3 35 2 49 203 60 95 409 165

50 61 61 61 50 53 51 53 57 68 07 69 57 43 55 49 10 65 71 67

Sll

5 438

9 S46

17 153

13 9 1 3

1 001

13 137

2 8 051

46 0 1 8

161 brist i fråga om koks. Denna brist, som uppskattades till ungefär 1 miljon ton, beräknade kommissionen skola täckas med 6 milj. m 3 t ersättningsved. Med inräknande av normalveden men med frånräknande av vad som kunde läckas med ribbved och bakar hade bränslekommissionen stannat för att uppskatta vedbehovet under bränsleåret 1948/49 till 12,5 milj. nvt. Denna beräkning vore visserligen mycket preliminär, då många faktorer som spelade in ännu vore osäkra, men statsrådet fann den dock kunna godtagas som grundval för bedömande av vedavverkningsbehovet under nästa avverkningsår. Det vore emellerlid angeläget, att vedavverkningarna ägde rum så lidigt som möjligt under avverkningsåret, enär ved borde finnas att tillgå redan vid bränsleärets början och vedhuggningen i möjligaste mån borde begränsas under vintern, då gagnvirkesavverkningarna påginge. I propositionen hemställdes om rätt för Kungl. Maj:t att fastställa avverkningsprogrammet samt alt, om förhållandena ändrade sig, vidtaga justeringar i programmet liksom ock alt meddela erforderliga administrativa bestämmelser för tillämpningen av statsgaranti för ved, vilket allt avriksdagen godkändes. Till omkostnader i samband med inlösen av ved ni. in., innefattande även ersättning för eventuella prisförluster på långved m. m. samt bidrag till skogsodling vid kalavverkning, anvisade riksdagen enligt Kungl. Maj:ts förslag elt anslag för budgetåret 1947/48 av 4 milj. kronor. För möjliggörande av fortsatta tvångsålägganden angående vedavverkning samtyckte riksdagen till alt lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet gavs fortsatt giltighet t. o. ni. den 30 september 1948. Lag härom utfärdades den 2 maj 1947 (nr 157). Genom kungörelser den 14 februari 1947 (nr 49—51) hade redan tidigare såsom obehövliga upphävts dels kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 494) angående tillämpning å massaved av lagen om avverkningsskyldighet, dels kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 501) med vissa bestämmelser angående lagens tillämpning, dels ock kungörelsen den 28 juli 1944 (nr 562) angående skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande tillverkning av träko! och gengasved m. m.

Torvproduktionen. 1946 års brånnlorvproduklion nådde icke fullt den kvantitet av omkring 1 milj. ton, varmed bränslekommissionen i sina förhandskalkyler räknat, än mindre den kvantitet som erhölls under år 1945, nämligen 1 240 000 ton. Främsta orsaken därtill var otvivelaktigt den skärpta bristen på arbetskraft. I någon mån inverkade ock, att arbetet på mossarna kunde börja först ett par veckor senare än vanligt ävensom, förmodligen, att den premie om 5 kronor per ton, som under år 1945 utgått till torvproducenterna, avskaffats. Tillverkningen av maskintorv uppgick för år 1946 till 810 000 ton, varav II — 816090

162 c:a 700 000 ton för avsalu, samt tillverkningen av frästorv till 106 000 ton, tillsammans alltså 916 000 ton. Siffror föreligga ej beträffande sticktorvtillverkningen; huvuddelen därav torde ha använts för producenternas egen förbrukning. Maskintorven disponerades på ungefär följande sätt: För storindustrier • statliga och kommunala inrättningar » järnväger » småindustri och hushållsförbrukning a torvkolning

350 000 ton 100 000 » 210 000 » 120 000 • 30 000 »

Av frästorven disponerades c:a 40 000 ton för storindustri och 66 000 lon för brikettillverkning. Torvkolen användes för gasframslällning vid gasverken i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Frågan om i vad mån en bränntorvproduklion vore erforderlig under år 1947 med hänsyn till bränsleförsörjningen upptogs av bränslekommissionen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 oktober 1946. Kommissionen anförde därvid, att några statliga åtgärder för främjande av torvproduktionen under år 1947 icke syntes vara erforderliga utöver den tillverkning av c:a 50 000 ton bränntorv som Aktiebolaget svensk torvförädling avsåge att åstadkomma. I anslutning härtill hemställde kommissionen efter samråd med 1946 års lorvutredning (se nedan) om bemyndigande att med torvlillverkare träffa avtal, enligt vilka dessa skulle åtaga sig att mot skälig ersättning upprätthålla viss beredskap på mossarna under år 1947. Bränslekommissionens förslag i sistnämnda hänseende fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 13 december 1946 icke föranleda någon åtgärd. Däremot föreskrev Kungl. Maj: t, atl jämväl under år 1947 finge, ehuru i begränsad omfattning, bestås statsgaranti för tillverkning av inaskintorv i likhet med vad fallet varit under de föregående åren (SFS 1946 nr 753). Sådan garanti skulle av kristidsstyrelserna under tiden t. o. in. den 15 mars 1947, efter bränslekommissionens i varje särskilt fall lämnade medgivande, få meddelas åt tillverkare beträffande bränntorv som anmäldes skola tillverkas under tiden 1 januari—30 september 1947, förutsatt att torven upplades å angiven uppläggningsplats senast sistnämnda dag. Garanti skulle få meddelas för sammanlagt högst 150 000 ton maskintorv, vilken kvantitet emellertid genom Kungl. Maj:ls beslut den 14 februari 1947 höjdes till 350 000 ton. Garantipriserna fastställdes till samma belopp som gällt för de föregående årens tillverkning, d. v. s. 26 å 30 kronor per ton beroende på torvens vattenhalt och askhalt. Uppfyllandet av meddelad garanti fick påkallas tidigast den 1 januari 1948 och senast den 29 februari s. å. I skrivelse den 12 mars 1946 hade bränslekommissionen hemställt, att frågan om d e t f r a m t i d a u t n y t t j a n d e t a v l a n d e t s t o r v t i l l g å n g a r måtte bli föremål för utredning. Kommissionen framhöll, att

163 det vore angeläget att redan under den tid då den under krigsåren uppkomna torvindustrien funnes kvar klarlägga de konsekvenser ett nedläggande av torvdriften skulle medföra och överväga vilka åtgärder som borde vidtagas, därest man önskade bibehålla en torvproduktion inom landet. För sin del hade kommissionen vid ett studium av denna fråga funnit det utomordentligt viktigt, att förutsättningar skapades inom torvområdet dels för vidmakthållande av en viss beredskap av lämplig omfattning och dels för en fortsatt utvecklings- och forskningsverksamhet. För rationellt bedrivande av det tekniska arbetet fordrades enligl kommissionens mening, att tillgång funnes till vissa för försöksverksamheten erforderliga brännlorvanläggningar och därå i industriell skala bedriven torvtillverkning. För detta ändamål borde i första hand en eller flera statsmossar anvisas; det vore även önskvärt, alt privata torvproducenter fortsatte sin verksamhet. De större mossar, vara verksamheten icke skulle komma att fortsättas, borde i vart fall hållas i sådant skick, att bränntorvtillverkning kunde igångsättas efter kort varsel. Vidare borde den genom Sveriges geologiska undersökning bedrivna inventeringen av mossar fortsättas. Det vore även av värde att följa utvecklingen på området utomlands, särskilt i Ryssland och Irland, där man hunnit längst i fråga om utnyttjande av torven. Bränslekommissionens framställning ledde därtill, att chefen för handelsdepartementet, ined stöd av Kungl. Maj:ts den 14 september 1946 givna bemyndigande, tillkallade sex sakkunniga för att verkställa utredning om formerna för en praktiskt inriktad forsknings- och försöksverksamhet på torvområdet m. m. (1946 års torvutredning). De sakkunniga avlämnade den 30 november 1946 betänkande med förslag i ämnet. I betänkandet anfördes bl. a. följande. Det vore ställt utom allt tvivel, att torven komme att erfordras för landets försörjning vid eventuellt framdeles inträdande krigs- eller avspärrningsförhållanden, liksom fallet varit under de båda världskrigen. En viss beredskap måste därför upprätthållas. Det kunde icke vara riktigt att varje gång svårigheter uppträdde med avseende på bränsleimporten hastigt bygga upp en primitiv torvindustri för att sedan, då svårigheterna upphörde, nedskrota och rasera anläggningarna. Mycket stora ansträngningar hade under gångna tider gjorts, såväl i vårt land som i utlandet, för att nyttiggöra torvtillgångarna. Det vore dock ställt utom allt tvivel, att många av de arbeten, som gjorts på torvområdet, icke planlagts och genomförts på ett tekniskt och vetenskapligt tillfredsställande sätt. Utredningen hyste den bestämda uppfattningen, att inom tekniken numera tillgängliga anordningar och tillämpade metoder innebure avsevärt större möjligheter för en framgångsrik bearbetning av torven än vad tidigare varit fallet. Dock måste förutsättas, att arbetet på utforskandet av nya metoder och bättre utrustningar bedreves på ett väl planlagt sätt, på lång sikt och under utnyttjande av alla tillgängliga vetenskapliga och tekniska resurser. För att verkligt dugande krafter skulle ägna sig åt torvforskning fordrades, att de finge arbeta på lång sikt och utan risk för att bliva avbrutna i sin verksamhet.

164 Betänkandet utmynnade i förslag om inrättande av ett särskilt torvforskningsinstitut, som skulle drivas i statlig regi och bekostas av statsmedel samt ledas av ett torvtekniskt råd, bestående av sex av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Det egentliga forskningsarbetet borde förläggas till någon redan befintlig forskningsinstitution, exempelvis Ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation i Stockholm; för försöksdrift m. m. borde utnyttjas Aktiebolaget svensk torvförädlings anläggningar i Sösdala i Skåne. Nämnda bolag borde träda i likvidation, så snart förutsättningar för en ekonomiskt lönande drift av företaget icke längre förelåge. I avgivet yttrande över utredningens betänkande avstyrkte styrelsen för Aktiebolaget svensk lorvförädling förslaget om ett statligt torvforskningsinstitut och föreslog att forskning på torvområdet i stället måtte anförtros bolaget, för vilket redan vid dess tillkomst som en huvuduppgift angivits att bedriva forskning på torvområdet. Andra instanser, som efter remiss yttrade sig i frågan, underströko betydelsen av fortsalt forskningsarbete på torvområdet men uttalade olika meningar angående organisationsformen. I en till 1947 års riksdag avlålen proposition i torvfrågan, nr 308, framhöll handelsministern, att statsmakternas ställning till den fortsatta verksambeten på torvområdet måste bedömas med särskild hänsyn till torvens betydelse såsom bränsle i händelse av krig eller avspärrning. Även under normala förhållanden hade Sverige stort underskott av inhemskt bränsle. Det framstode därför såsom en angelägen uppgift alt utfinna metoder, som gjorde det möjligt att på ett rationellt och ekonomiskt sätt framställa bränntorv eller annat fast bränsle ur våra torvmossar. Den dittills härutinnan bedrivna forsknings- och försöksverksamheten gåve vid handen, att uppgiften att utfinna sådana metoder vore mycket svårlöst. Man måste räkna med ett långsiktigt och kostnadskrävande arbete, innan resultat kunde förväntas. Till detta arbete kunde bidrag från enskilt håll icke påräknas. Det måste ankomma på staten att ensam bestrida kostnaderna. Statsrådet förordade sålunda, alt medel anvisades till forsknings- och försöksarbete på torvområdet, samt uttalade, att det syntes önskvärt att detta arbete icke holies inom en alltför trång ekonomisk ram. Innan verksamhetens omfattning närmare bestämdes och slutlig ståndpunkt toges till organisationsformerna, borde emellertid vissa förberedelser vidtagas i syfte att bättre klargöra förutsättningarna för forskningen. Planläggningen avarbetet borde äga rum inom Aktiebolaget svensk torvförädling och ske i samråd med experter. Det borde bedrivas i så skyndsam takt som möjligt, enär det vore angeläget, att det egentliga forskningsarbetet igångsattes med minsta dröjsmål. I propositionen äskades ett anslag för budgetåret 1947/48 såväl till planläggning av torvforskning som till dylik forskning av 200 000 kronor, vilket av riksdagen beviljades. I propositionen framlades även vissa förslag till ordnande av de e k o n o m i s k a m e 1 1 a n h a v a n d e n a mellan staten och A k t i e b o l a g e t s v e n s k t o r v f ö r ä d l i n g . Det upplystes, att den verksamhet som bolaget

165 bedrivit för statens räkning närmare reglerats genom ett i maj 1942 mellan bränslekommissionen och bolaget slutet avtal, vilket godkänts av domänstyrelsen och Kungl. Maj:t. Enligt detta avtal skulle bolaget tills vidare för kronans räkning och på kronans bekostnad för torvtillverkning och annan Härmed sammanhängande verksamhet utföra erforderliga förberedelsearbeten och anskaffa nödig maskinell och annan utrustning samt såsom legodrift ombesörja torvtillverkning och därmed sammanhängande verksamhet å tolv i avtalet angivna, staten tillhöriga mossar. Bolaget skulle vidare ombesörja försäljning av de utvunna produkterna enligt för torvhandeln gällande bestämmelser och i övrigt med iakttagande av bränslekommissionens anvisningar, varvid den med avtalet avsedda verksamheten skulle hållas ekonomiskt skild från bolagets övriga verksamhet. Å legodriften inflytande medel skulle före verksamhetsårets slut inlevereras till statskontoret. I propositionen föreslogs nu, enligt framställning från bolaget, att det mellan bränslekommissionen och bolaget träffade legodriftsavtalet skulle annulleras samt att överenskommelser i stället skulle träffas mellan domänstyrelsen och bolaget om att på arrende till bolaget upplåta de tolv av legodriftsavtalet omfattade mossarna eller eventuellt endast vissa av dessa mossar. Det föreslogs vidare, att det av 1940 års lagtima riksdag för budgetåret 1940/41 anvisade reservationsanslaget å 1 milj. kronor till förberedande arbeten å vissa staten tillhöriga torvmossar, vilket utbetalats till bolaget och av detta använts för röjning, dikning och djupplöjning av vissa statsmossar samt för inköp av de för dessa arbeten erforderliga maskinerna, skulle avskrivas med anlitande av överskottet å diversemcdelstiteln Försålda torvprodukter från statsmossarna. Återstoden av överskottet skulle enligt propositionen få användas dels för återbetalning av de å driftbudgeten för budgetåren 1940/41 och 1941/42 beviljade anslag, vilka till ett sammanlagt belopp av 5,8 milj. kronor ställts till bolagets förfogande, dels för bolagets fortsatta verksamhet. Den å statsmossarna befintliga maskinutrustningen borde överföras i bolagets ägo. Baracker och övriga fasta byggnader borde däremot icke tillfalla bolaget. I den mån de vore uppförda å sådana mossar, som icke komme att upplåtas på arrende, samt i den mån arrendeavtal, som träffats mellan verket och bolaget, utlöpte utan att förnyas, borde de övertagas av domänverket. Riksdagen biföll propositionen jämväl i denna del.

B.

Flytande

bränslen.

I m p o r t e n av f l y t a n d e b r ä n s l e n , v i l k e n r e d a n u n d e r första h a l v å r e t 1946 b e g y n t a t t i s t ö r r e o m f a t t n i n g å t e r k o m m a i gång, fortgick i s t e g r a d s k a l a u n d e r a n d r a h a l v å r e t . N å g r a b i n d e r för i m p o r t f ö r e f u n n o s icke l ä n g r e och de föreliggande b e h o v e n k u n d e i s t o r t sett u t a n s v å r i g h e t tillgodoses. I m p o r t e n s s t o r l e k å r e n 1945 och 1946 s a m t , till j ä m f ö r e l s e h ä r m e d , å r 1939 a n g e s h ä r n e d a n . „Bensin . 1, . . .. olja ,. MotorNativ , .. och,. Fotogen J pannbrannolja m. m. ton ton ton lon 1939 574 036 64 754 628 332 136 823 1945 35 675 14 312 107 399 14 919 1946 440 985 459 816 729 661 120 885 1 Bensin redovisas i handelsstatistiken i rymdtal. Import siffrorna ha här omräknats i vikt enligt relationstalet 1 m3 = 7281 kg. i Ar

166 I fråga om bensin nådde importen år 1946 icke förkrigsstorlek, vilket sammanhängde med att landets automobilpark ännu icke återuppbyggts till sin förutvarande omfattning. Till viss del utfvlldes emellertid skillnaden genom inom landet av importerad råolja framställd bensin ävensom genom skifferoljeprodukter samt motorsprit, som fortfarande tillverkades i relativt stor omfattning. Den ökade inhemska framställningen av mineraloljeprodukter (vid A. Johnson & Co:s raffineringsverk i Nynäshamn och Malmö) ger sig i importsiffrorna tillkänna genom en starkt ökad införsel av nativ olja (crude oil). En avsevärd stegring företer även under år 1946 importen av motor- och pannbrännolja, varav huvuddelen utgjorts av eldningsolja. Till myckel stor omfattning hade sådan olja nu börjat användas som ersättning för kolbränsle såväl inom industrien som för husuppvärmning. En ytterligare utveckling i samma riktning hämmades tills vidare genom bristen på tillräckliga lagringsmöjligheter. Framställningen av skifferoljeprodukter vid Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar redovisas för år 1946 till sammanlagt c:a 72 000 m 3 , varav ungefär 30 procent bensin, 3 procent motorfotogen och 67 procent mörka oljor m. m. SuZ/ifsprirfabrikernas tillverkning uppgick under året till c:a 80 000 m 3 95 %-ig sprit. Härav framställdes 99,5 %-ig motoralkohol till en kvantitet av c:a 44 300 m 3 . Begränsningen av potatisbränningen föranledde medgivande för Vin- & spritcentralen att även under år 1946 till förtäringsändamål försälja vissa kvantiteter metanolfri sulfitsprit utan skyldighet alt disponera motsvarande mängd potatissprit för s. k. skattefria ändamål. Totala inhemska försäljningen av flytande bränslen under 1946 har avbränslekommissionen i runda tal uppgivits sålunda: Bensin Spritblandningar • • Fotogen Motorbrännolja Eldningsolja

264 000 m 3 446 000 > 120 000 > 146 000 » 1 070 000 »

Importen av bränn- och lysoljor fortgick under första halvåret 1947 i stort sett tillfredsställande. Under årets första månader inträdde väl en viss stockning till följd av issvårigheter, men bristen utjämnades genom ökad import under de senare vårmånaderna. Importen under halvåret uppgick till 382 000 m s ( = 278 000 ton) bensin, 178 000 ton nativ olja, 703 000 ton motor- och pannbrännolja och 44 000 ton fotogen. Anmärkningsvärt är, atl importen av motor- och pannbrännolja (varav huvuddelen utgjordes av eldningsolja) under halvåret steg till nästan samma kvantitet som under hela året 1946. Genom särskilda kungörelser den 7 december 1945 samt den 15 mars och den 21 juni 1946 hade Kungl. Maj:t förordnat, att importörer och tillverkare av bensin skulle vara skyldiga att av Aktiebolaget vin- & sprit-

167 centralen för inblandningsändamål inköpa motorsprit till en kvantitet motsvarande 15 procent av bensinimportens resp. bensintillverkningens storlek under vart och ett av de tre första kvartalen 1946. Samma procenttal fastställdes genom kungörelse den 20 september 1946 för fjärde kvartalet. Anledningen till den höga procentsatsen för tvångsinköpen av motorsprit hade varit önskan att snarast möjligt minska de inom landet vid krigets slut befintliga lagren av nämnda vara. Ursprungligen hade avsikten varit, att lagren skulle vara i huvudsak förbrukade vid årsskiftet 1946/47. ö k ningen i tillverkningen av sulfitcellulosa och den därmed förenade stegringen i sprittillverkningen hade emellertid varit så betydande, att den beräknade minskningen icke kunnat genomföras. Å andra sidan hade Vin- & spritcentralen försålt icke mindre än 25 000 m 3 95 %-ig sprit att exporteras under fjärde kvartalet 1946 och första kvartalet 1947. Vid slutet av november hade oljebolagen ännu en kvantitet av c:a 16 000 m 3 motorsprit outnyttjad. Med hänsyn till det sålunda uppkomna förändrade läget beslöt Kungl. Maj:t på bränslekommissionens hemställan, att inköpskvolen för första kvartalet 1947 skulle utgöra 4 procent av importen resp. tillverkningen av bensin under samma tid. Kungörelse härom utfärdades den 20 december 1946 (nr 771). Någon skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa motorsprit förelåg däremot icke, jämlikt kungörelse den 28 mars 1947 (nr 106), för andra kvartalet 1947. Den från årsskiftet genomförda minskningen av tvångsinblandningen av motorsprit möjliggjorde en sänkning av stoppriserna å bensin/bentyl ined 3 öre per liter. Beslut härom fattades av Kungl. Maj:t den 10 januari 1947 och genomfördes av priskonlrollnämnden med tillämpning fr. o. m. den 16 februari 1947. Vid försäljning från detaljhandlare till förbrukare blev det nya priset i 0-zon högst 37 öre per liter med vissa tillägg för övriga zoner. Kungörelsen den 13 november 1942 (nr 873) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor hade genom kungörelse den 15 november 1945 (nr 704) fr. o. m. den 25 samma månad upphävts beträffande samtliga i förstnämnda författning uppräknade bränslen med undantag av eldningsolja och lysfotogen. Sedermera hade genom kungörelse den 10 maj 1946 (nr 181) bestämts, att handelsregleringen jämväl beträffande lysfotogen skulle vara hävd fr. o. m. den 13 maj 1946. Handelsregleringen gällde därefter endast beträffande eldningsolja (se del VII sid. 101 och 289). Angående regleringen av handeln med och förbrukningen av eldningsolja under senare halvåret 1946 och första halvåret 1947 se ovan sid. 138 och 141. I samband med beslutet den 21 december 1945 angående prissättningen å flytande bränslen efter det att handelsregleringen å hithörande varor — med nyssnämnda undantag — avvecklats hade Kungl. Maj :t föreskrivit, att jämväl den inom bränslekommissionen inrättade c l e a r i n g k a s s a n f ö r flytande

168 b r ä n s l e n skulle från ingången av år 1946 avvecklas, samt anbefallt bränslekommissionen att inkomma med slutredovisning rörande kassans verksamhet, sedan clearingförfarandena avslutats (se del VII sid. 105). I skrivelse den 12 december 1946 anmälde kommissionen, att sedan in- och utbetalningar verkställts enligt de till grund för clearingförfarandena liggande avtalen mellan kommissionen och vissa oljeföretag återstod i kassan ett belopp av 22 047 016: 23 kronor, vilket belopp dock kunde bliva föremål för vissa smärre justeringar. Kassan hade emellertid skulder till arméförvaltningcn och reservförrådsnämnden om tillhopa 28 296 117:14 kronor, vilka skulder uppkommit vid tillämpningen av Kungl. Maj:ts beslut den 23 augusti 1945, enligt vilket föreskrifter meddelats om utlämnande av flytande bränslen från dessa myndigheter till av bränslekommissionen godkänd distributör i utbyte mot av distributören importerad vara samt om utbetalning från clearingkassan till de lagerförvaltande myndigheterna av den del av självkostnaderna för de utlämnade varorna, som överstege priset för den importerade varan (se del VII sid. 99). Enligt bränslekommissionens förslag bestämde Kungl. Maj:t den 10 januari 1947, att clearingkassans återstående tillgångar skulle fördelas mellan arméförvaltningen och reservförrådsnämnden i förhållande till storleken av dessa myndigheters fordringar på kassan. Jämlikt 6 g kungörelsen den 13 november 1942 fick a n n a n b r ä n n b a r v ä t s k a ä n f l y t a n d e b r ä n s l e icke utan bränslekommissionens tillstånd användas såsom drivmedel för förbränningsmotor. I samband med hävandet av handelsregleringen för vissa flytande bränslen i november 1945 hade frågan om upphävande av det sålunda stadgade förbrukningsförbudet varit på tal. Det ansågs emellertid, att det vid den tidpunkten höga priset på bensin och bensinblandningar skulle komma att, däresl förbudet då hävdes, medföra en alltför kraftig konsumtion av vissa brännbara vätskor, särskilt metanol, för motorändamål till förfång för den normala konsumtionen av sådana ämnen. Genom beslut den 23 november 1945 medgav bränslekommissionen dock undantag från förbudet beträffande bensol. Sedan priset på bensin och bensinblandningar sänkts den 1 januari 1946, hade kommissionen genom beslut den 17 maj 1946 medgivit undanlag från ifrågavarande förbud även i vad detsamma avsåg metanol. Då de två i hithörande hänseende viktigaste brännbara vätskorna sålunda undantagits från förbudet, ansågs detta icke längre fylla någon uppgift. Det blev följaktligen på bränslekommissionens hemställan fr. o. m. den 21 oktober 1946 upphävt, vilket skedde genom kungörelse den 18 oktober 1946 (nr 636). I avsikt att säkerställa en ur beredskapssynpunkt önskvärd l a g e r h å l l n i n g inom landet av flytande bränslen hade genom förordning den 10 juni 1938 (nr 367) stadgats skyldighet för importörer av dylika varor alt ständigt hålla lager därav motsvarande viss andel av föregående års omsättning. Lagringstvånget omfattade enligt förordningens 4 g jämväl sådan råolja som importerats för förädling vid inhemskt raffineringsverk. Genom kungörelse den 12 maj 1939 (nr 162) hade den ifrågavarande lagringsskyldigheten fr. o. m. den 1 juli 1940 bestämts till 25 procent av im-

169 portkvantiteten av resp. bränslen (se del I sid. 12). Under kriget hade hithörande föreskrifter på grund av då rådande förhållanden icke kunnat efterföljas (jfr del I sid. 308). Efter det att handeln med flytande bränslen i väsentliga hänseenden frigivils, kunde lagringsförordningens bestämmelser åter vinna tillämpning. Genom kungörelse den 20 december 1946 (nr 792) föreskrev Kungl. Maj:t, att lagringsprocenten, såvitt angick motorbrännolja och pannbrännolja, skulle fr. o. m. den 1 januari 1947 vara 15 procent. Samtidigt bestämdes, att någon lagringsskyldighet beträffande råolja för raffinering enligt förordningens 4 § ej skulle föreligga. Skifferoljeindustrien. I anledning av beslutet vid 1946 års riksdag angående avveckling och nedläggande av driften vid Kinne-Kleva skifferoljeverk anbefallde Kungl. Maj:t den 28 juni 1946 arbetsmarknadskommissionen att vidtaga de stödåtgärder åt den genom verkels nedläggande friställda arbetskraften, vilka kunde vara nödvändiga utöver vad bolaget i sådant hänseende åtgjort. Enligt Kungl. Maj:ts samtidigt härmed givna bemyndigande tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga för att verkställa utredning av frågan, huru anläggningarna och naturtillgångarna vid Kinne-Kleva på bästa sätt skulle utnyttjas. De sakkunniga (Kinne-Klevautredningen) hade vid utgången av första halvåret 1947 ännu ej fullgjort sitt utredningsuppdrag. Vad angår de åtgärder som vidtogos för att bereda sysselsättning åt verkets personal lämnades redogörelse i proposition till 1947 års riksdag, nr 129. Det framgick härav, att avvecklingen i angivna hänseende fortgått tillfredsställande samt att den i övrigt vid lidpunkten för propositionens avgivande kunde anses slutförd. Kungl. Maj :ts i propositionen gjorda äskande om anslag för budgetåret 1947/48 till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader lill ett belopp av 1 377 000 kronor bifölls av riksdagen. Med anledning av framställning från styrelsen för Svenska skifferoljeaktiebolaget framlade Kungl. Maj:t vidare för 1947 års riksdag i proposition nr 219 förslag angående ytterligare kapitaltillskott till nämnda bolag för utvidgning och konsolidering av dess verksamhet. Det för budgetåret 194G/47 anvisade investeringsanslaget, varigenom möjliggjorts att öka bolagets aktiekapital från 4 till 20 milj. kronor, hade bl. a. åsyftat att bereda medel till tillvaratagande av de vid skifferoljedestillationen erhållna stora mängderna icke kondenserbara gaser genom en anläggning för framställande av gasol eller flaskgas, d. v. s. under tryck förvarad gas avsedd att distribueras för användning i hushåll eller industrier, där tillgång till lysgas saknades. I propositionen meddelades, att bolaget som följd av riksdagsbeslutet vidtagit åtgärder för åstadkommande av en sådan anläggning samt att denna beräknades vara färdig att tagas i drift i mitten av år 1948. Bolaget hade nu hemställt om ytterligare kapitaltillskott dels för anordningar i och för utbyggande av en distributionsapparat för gasolen, dels ock för utbyggnad av en kemisk-teknisk industri

170 för framställning av en del högvärdiga produkter med gasol som råvara. Det sammanlagda kapitalbehovet härför kunde beräknas till i runt tal 10 milj. kronor. ifrågavarande anläggningar hade Kungl. Maj :t funnit ur olika synpunkter lämpliga och ändamålsenliga, men inskränkte sig till att tills vidare föreslå en höjning av bolagets aktiekapital med 3 milj. kronor. Beträffande återstoden av kapitalanskaffningen syntes bolaget böra äga rätt att, i den mån egna medel icke stode till förfogande, upptaga lån mot pantförskrivning av inteckningar i bolagets egendom för genomförandet av det av styrelsen framlagda programmet. Frågan om konsolidering av låneskulden syntes lämpligen kunna anstå, till dess att bolagets vid förra årets riksdag beslutade rationaliseringsprogram genomförts och erfarenhet vunnits rörande gasoldistributionen. Med h ä n s y n lill a n g e l ä g e n h e t e n av a t t i r å d a n d e läge i m ö j l i g a s t e m å n begränsa investeringsvolymen uttalade riksdagen sin tvekan rörande lämpl i g h e t e n a v a t t i g å n g s ä t t a företag av d e n s t o r l e k s o r d n i n g , v a r o m h ä r valfråga. D å d e t e m e l l e r t i d vore o u n d g ä n g l i g e n n ö d v ä n d i g t , a t t e n d i s t r i b u t i o n s a p p a r a t f u n n e s till h a n d s , n ä r g a s o l a n l ä g g n i n g e n u n d e r n ä s t a å r b e r ä k n a d e s b l i färdig, o c h d å v i d a r e d e n t i l l t ä n k t a k e m i s k - t e k n i s k a tillverkn i n g e n enligt v a d s o m u p p l y s t s k u n d e tillföra m a r k n a d e n v ä r d e f u l l a p r o d u k t e r m e d vidsträckt användningsområde samt det gjorts gällande a l l g o d a u t s i k t e r f u n n e s för a t t t i l l v e r k n i n g e n skulle k u n n a l ä m n a e t t u r d r i f t s e k o n o m i s k s y n p u n k t t i l l f r e d s s t ä l l a n d e r e s u l t a t , f a n n r i k s d a g e n skäl tala för a t t bolaget b e r e d d e s m ö j l i g h e t a t t u t f ö r a de för ä n d a m å l e t e r f o r d e r l i g a n y a n l ä g g n i n g a r n a . R i k s d a g e n beviljade d ä r f ö r för b u d g e t å r e t 1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget ett invester i n g s a n s l a g av 3 m i l j . k r o n o r .

C.

Gengas.

U n d e r s e n a r e h a l v å r e t 1946 fortgick a v v e c k l i n g e n av g e n g a s d r i f t e n i n o m motorfordonsväsendet raskt, i det att antalet registrerade gengasdrivna bil a r o c h b u s s a r , vilket ä n n u vid h a l v å r e t s b ö r j a n u p p g i v i t s till 17 607 st., vid d e s s s l u t n e d g å t t till 6 763. N ä m n d a a n t a l fördelade sig p å d e olika slagen a v m o t o r f o r d o n s å l u n d a : Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

30 juni 1946 1 489 10 307 5 811 17 607

31 dec. 1946 419 3 489 2 855 6 763

Därjämte funnos i autoinobilregistret för den 31 december 1946 upptagna 418 gengasdrivna tyngre motorcyklar mot 560 den 30 juni s. å. Av bussarna betjänade sig vid årets slut närmare 90 procent av ved som drivmedel, av lastbilarna c:a 70 procent och av personbilarna c:a 12 procent. Sammanlagt voro omkring 46 procent av gengasfordonen vedgasdrivna och omkring 54 procent kolgasdrivna mot resp. 54 och 46 procent

171 vid föregående halvårsskifte. Denna omsvängning i proportionen sammanhängde med den förhållandevis starkare nedgången i antal i fråga om bussar och lastbilar i jämförelse med personbilarna, vilka alltid i betydligt högre grad än de förra begagnat träkol som drivmedel. En betydande minskning torde ha inträtt jämväl i fråga om gengasens användning för drift av jordbrukslraktorcr. Noggranna siffror därom föreligga emellertid icke. Sammanfattningsvis kan sägas, att gengasdriften inom trafikväsen och jordbruk, efter att ha fyllt en utomordentligt betydelsefull uppgift som ersättning under den tid landet varit i väsentlig mån avstängt från tillförsel av flytande drivmedel, med året 1946 i huvudsak spelat ut sin roll som led i kristidshushållningen under och efter andra världskriget. Vid utgången av första halvåret 1947 hade antalet redovisade gengasdrivna motorfordon nedgått till endast 3 564, varav 141 bussar, 1 516 lastbilar och 1 907 personbilar. Därtill kommo 367 motorcyklar. Nedan lämnas en översikt, som halvårsvis tecknar utvecklingsgången Irani till slutet av juni 1947. Antalet registrerade gengasdrivna motorfordon: Omnibussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

Å

.? cyklar

1940 31 augusti 570 3 989 1 091 5 650 31 december 2 160 18 401 8 297 28 858 1941 30 juni 3 414 34 628 22 270 60 312 31 december 3 664 39 147 29 944 72 755 1942 30 junP 3 452 35 349 30 776 69 577 723 31 december 3 431 35 162 34 188 72 781 847 1943 30 juni 3 560 35 407 35 127 74 094 1 167 31 december 3 539 34 292 32 949 70 780 1944 30 juni 3 549 34 374 33 872 71 785 910 31 december 3 555 34 349 34 991 72 895 963 1945 30 juni 3 547 34 247 35 297 73 091 981 31 december 2 937 30 292 24 669 57 898 827 1946 30 juni 1489 10 307 5 811 17 607 560 31 december 419 3 489 2 855 6 763 418 1947 30 juni 111 1516 1907 3 564 367 1 Fr. o. m. den 30 juni 1942 äro militära fordon ej medräknade. Dessa utgjorde vid nämnda tidpunkt 5 å 6 000 st.

7.

Kraftförsörjiiingen.

Kraftsituationen. Belastningen å det elektriska kraftnätet under senare halvåret 1946 och första halvåret 1947 ökades i stort sett i ungefär samma takt som under de närmast föregående åren. Under juli 1946 minskades belastningsintensiteten något för att sedan stiga praktiskt taget oavbrutet fram till månadsskiftet februari/mars 1947. Under mars, april och maj avtog belastningen åter, men under senare delen av juni satte en kraftig ökning in. Belastningsutvecklingen framgår av nedanstående tabell över belastningsindex med årsskiftet 1935/36 som bas. Mä n a d !)4fi

-Juli Augusti September Oktober November December

Medelvärde av u belastningsindex 194 1917 Januari 191 Februari 205 Mars 203 April 212 Maj 211 Juni

Medelvärde av belastningsindcx 218 226 228 212 203 216

Belaslningstoppen under februari och mars 1947 berodde huvudsakligen på den osedvanligt starka kölden, som medförde ökad användning av elektriska kaminer o. d. Av de större belastningsobjekt, som tillkommo under perioden, kan nämnas en tredje masugn vid Norrbottens järnverk om 10 MW, som togs i drift i september 1946, samt elektrifieringen av järnvägen Stockholm—Tillberga—Västerås—Köping—Frövi. Sträckan Stockholm—Västerås var färdig i januari och sträckan Västerås—Frövi i juni 1947. Nederbördsmängden blev i medeltal för hela landet blott 80 procent av den normala. Under periodens början var nederbörden mera riklig och under tredje kvartalet 1946 uppgick den till 123 procent av normalvärdet, medan motsvarande siffror för de tre följande kvartalen blevo resp. 86, 69, 73 procent. Vattcnkrafttillgången varierade i stort sett på samma sätt som nederbörden, dock med viss naturlig tidsförskjutning. Sålunda ökades tillgången på vattenkraft långsamt under senare delen av år 1946 men minskades efter årsskiftet kontinuerligt, bortsett från en kortvarig stegring under maj månad. Under redogörelseperiodens fyra kvartal var vattenkrafttillgången i

173 medeltal resp. 101, 105, 101 och 91 procent av den normala, motsvarande ett medeltal för hela perioden av 99,5. Vattenmagasinen i landet voro den 1 juli 1946 fyllda till 84 procent. De norrländska magasinen hade fyllts till 94 procent, medan läget var mindre gynnsamt i södra delen av landet. Vänerns fyllnadsgrad var sålunda blott 59 procent. Få grund av den rikliga nederbörden fylldes magasinen under hösten lill max. 90 procent. Vid årsskiftet återstod 7S procent av landels totala magasin och Vänern var då fylld till 91 procent. Vänerns höga fyllnadsgrad berodde dels på att man under sommaren, då Vänerns läge var mindre gott, iakttog slor sparsamhet vid lappningen i Göta älv och producerade stora mängder ångkraft för lagring i magasinet, dels på att nederbörden under hösten blev utomordentligt riklig i södra delen av landet. 1 april 1947 nådde magasinen sin lägsta nivå och voro då fyllda till endasl 27 procent. Vänerns läge var alltjämt gott ined fyllnadsgraden 65 procent. Sedan höjdes magasinen åter och vid månadsskiftet juni/juli var fyllnadsgraden för hela landet 69 procent. Vårfloden var dock betydligt mindre än normalt, speciellt i de södra delarna av landet. Sålunda var Vänern trots det goda utgångsläget fylld endast till 69 procent. I ångkraftverken ägde omfattande energikörning rum för att skapa ett mera gynnsamt magasinsläge inför hösten. Under sista halvåret 1946 uppgick ångkraftproduktionen inom CDL till c:a 3 procent av den totala produktionen, medan motsvarande värde för första halvåret 1947 var c:a 6 procent. De största krafttillskolten under året utgjordes av det första aggregatet om 23 MW i Näinforsen, som togs i drift i november 1946, samt det tredje aggregatet om 40 MW i Järpströmmen, som var färdigt i juni 1947. Dessutom ökades produktionsförmågan i Porjus med c:a 4 MW genom dämningshöjning samt färdigställande av en tredje tilloppstunnel. Följande kraftledningar för 200 kV togos i drift under året: sträckan Midskog—Ange, som var avsedd att ingå i den blivande ledningen Midskog —Finnslätten, sträckan Stadsforsen—Forsmo—Nämforsen samt sträckan Untra—Horndal. Restriktioner i kraftförbrukningen. Förbudet mot atl använda elektrisk kraft för ånggenerering fortfor att gälla under hela redogörelseperioden. På grund av den rikliga vattentillgången under hösten 1946 meddelades emellertid en allmän, tillfällig dispens från förbudet under oktober och november. I slutet av november, då belastningsspetsarna blevo så höga, all även koleldade pannor vid värmekraftverken måste tagas i anspråk, återinfördes förbud under vissa toppbelastningstider. Inför de väntade säsongmässiga lättnaderna i kraftsituationen gavs sedan en tillfällig dispens under maj 1947. Denna måste dock åter upphävas i juni, dä vårfloden visade

174 sig genomgående dålig och extraordinära åtgärder måste vidtagas för att säkra återfyllnaden av vattenmagasinen inför den kommande högbelastningssäsongen 1947/48. Förbudet mot elektrisk ånggenerering omfattade den 1 juli 1947 all dagtid med undantag av helgtid. I cirkulär den 15 mars 1946 (nr 434) hade bränslekommissionen föreskrivit viss rapporteringsskyldighet för kraftleverantör beträffande de stora industriföretagens f ö r b r u k n i n g av elektrisk kraft (se del VII sid. 297). Den alltjämt fortgående snabba belastningstillväxten i förening med knapphet i fråga om tillgängligt vatten- och värmekraftmaskineri medförde, att risk förelåg för att avsevärda kraftförsörjningssvårigheter kunde uppstå under hösten och vintern 1947/48. Bränslekommissionen såg sig därför nödsakad ej endast att bibehålla nämnda rapporteringsskyldighet utan även att utvidga och komplettera den till att omfatta jämväl p r o d u k t i o n e n av elektrisk energi vid vissa kraftstationer. Det skedde genom cirkulär den 27 februari 1947 (nr 521). Uppgifter skulle utan anmodan varje månad lämnas till kommissionen. Första uppgiften, vilken skulle insändas i april 1947, skulle redovisa produktionen under hela året 1946 samt under var och en av månaderna januari, februari och mars 1947. Undantagna från uppgiftsskyldighet voro dels kraftstationer, vilka varken direkt eller indirekt voro anslutna lill rikets elektriska stamlinjenät, dels kraftstationer, vilkas produktion veckovis rapporterades till elblockens driftledningar i och för vidare befordran till CDL, dels vatten- och värmekraftstationer, tillhöriga en och samma ägare, vilkas sammanlagda disponibla generatoreffekt understeg 250 resp. 500 kW. Ägare eller innehavare av vatten- eller värmekraftstation var vidare skyldig att efter anmodan från bränslekommissionen och i enlighet med dess anvisningar lämna uppgift om produktionen av elektrisk energi för av kommissionen i varje särskilt fall angivna kraftstationer. Den 3 juni 1946 ingick bränslekommissionen med en skrivelse till Kungl. Maj :t, vari uppmärksamheten fästes på behovet av åtgärder i anledning av kraftförsörjningens ansträngda läge. Kommissionen påvisade hurusom bristen på arbetskraft m. m. hade gjort, att nya vattenkraftstationer icke kunnat utbyggas i takt med den fortgående belastningsökningen. Effektbalansen inom kraftförsörjningen komme härigenom att rubbas. På grund av den dåliga vattentillgången under året förelåge risk för att även energibalansen äventyrades. Man måste räkna med att bränslesituationen under vintern 1947/48 bleve sådan, att förbrukarna i ökad omfattning frestades taga elektrisk kraft i anspråk för uppvärmning. Detta skulle innebära en ytterligare belastning av den redan förut hårt ansträngda kraftförsörjningsapparaten. Det bleve därför måhända nödvändigt att företaga reglerande ingripanden i kraftförsörjningen hösten och vintern 1947/48. Vissa förberedande åtgärder hade redan vidtagits. Efter samråd med bränslekommissionen sökte sålunda CDL mobilisera landets bestånd av äldre nedlagda värmekraftstationer, så att största möjliga maskineffekt skulle kunna disponeras under de särskilt kritiska tidpunkterna. Vidare påskyndades och intensifierades allt revisionsarbete i kraftstatio-

175 nerna, för att maskinparken måtte befinna sig i bästa trim när högbelastningstiden komme. Det bleve sannolikt nödvändigt att förbjuda användningen av elkaminer och större varmvattenberedare samt att inskränka skyltfönsterbelysning och ljusreklam m. m. Även kontraktsenliga kraftavkopplingar finge antagligen vidtagas, trots att detta medförde icke önskvärd minskning av den industriella produktionen. Kommissionen hade därför uppmanat de större industriella kraftförbrukarna att förbereda en frivillig begränsning av kraftuttagen framför allt under de tider av dygnet, då förbrukningen av elektrisk kraft var störst. Denna begränsning skulle kunna insättas kort efter uppmaning från kommissionen. Det vore här närmast fråga om att »kapa topparna» och det kunde i viss utsträckning ske utan olägenhet för produktionen genom besparingsåtgärder och genom omläggning av arbetsprocesser. Om nu nämnda åtgärder visade sig otillräckliga — vilket ytterst bleve beroende på vattentillgången i älvarna — måste en ransonering av den elektriska kraften genomföras, vilken i princip borde omfatta alla slag av konsumenter, sålunda även bostäder, affärer, kontor, hantverk, småindustri etc. En kraftransonering fordrade emellertid ingående, förhållandevis tidskrävande förberedelser, speciellt med avseende å de många småförbrukarna. Kommissionen hemställde därför om Kungl. Maj:ts bemyndigande att snarast igångsätta sådana förberedelser. Med anledning av bränslekommissionens framställning uppdrog Kungl. Maj:t den 13 juni 1947 åt kommissionen att förbereda genomförandet av sådan reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, som avsågs i lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, samt meddelade i kungörelse s. d. (nr 250) föreskrifter om sådana förberedande åtgärder. I stort sett överensstämde denna kungörelse till sitt innehåll med den tidigare kungörelse av samma art som utfärdats den 22 maj 1942 (nr 260) (se del III sid. 366). Med stöd av bemyndigandet och kungörelsen meddelade bränslekommissionen i cirkulär nr 548 föreskrifter angående de förberedande åtgärder för genomförande av elkraftransonering, som under kommissionens ledning skulle vidtagas av kraftleverantörerna, ävensom plan för det tilltänkta förfarandet vid kraftransoneringens genomförande. Kommissionen skulle vid sin verksamhet på området äga att påräkna biträde av cheferna för de 13 s. k. elblock, vari Jandet indelats. Kraftkonsumenterna fördelades på tre grupper, A) industri, B) kommunikationsväsen och C) övriga. Vid kraftransoneringen skulle tilldelningen i regel baseras på konsumentens tidigare förbrukning. För konsumtionsgrupp C komme ransoneringen — såvida icke kraftförsörjningsläget tvingade till hårdare ingrepp — i princip att få karaktären av ett elstopp, innebärande att förbrukningen för varje konsument begränsades till 1946 års nivå. Varje konsument skulle erhålla meddelande om tillåten energiförbrukning under viss angiven lidsperiod. Vid konsumentgrupp C komine detta meddelande att avse en grundtilldelning i k W h per dygn. Kraftleverantör, som av särskilda, vägande skäl vid den praktiska tillämpningen önskade tillämpa ransoneringsprincipen på annat sätt, hade att ut-

176 arbeta en fullständig redogörelse härför och senast den 10 juli 1947 underställa densamma bränslekommissionens kraftbyrå för prövning. För konsumentgrupp A skulle icke fastställas någon grundtilldelning. Till konsument inom grupp C hade kraftleverantören att snarast möjligt lämna meddelande om grundtilldelningen. Kommissionen räknade med, att dessa meddelanden komme att vara utsända före den 1 oktober 1947. Konsument inom grupp C, som av särskilda skäl önskade erhålla ändring i grundtilldelning, hade atl, med angivande av skälen, till sin kraftleverantör insända skriftlig ansökan härom. Om kraftransonering för konsumentgrupp A måste genomföras, komme bränslekommissionen att för var och en av de till denna grupp hörande konsumenterna fastställa tilldelningen samt den tidsrymd, tilldelningsperiod, under vilken den var avsedd att gälla. Tilldelningen komme att i princip baseras på den tidigare förbrukningen, vilken multiplicerades med en av kommissionen bestämd tilldelningskvot, vars storlek berodde på industrigruppens resp. anläggningens betydelse för folkförsörjningen. Det anmärktes, alt om icke kraftförsörjningsläget tvingade till hårdare ingrepp komme lilldelningskvoten för konsumentgrupp C att bliva 100 procent. Om vid ransoneringsavräkning konstaterats överultagning, komme övcruttagningsavgift alt uttagas. Regler för avgiftens beräkning komme all lämnas i samband med införandet av kraftransonering. Den centrala driftledningen (CDL). CDL:s verksamhet fortgick i samma utsträckning och efter samma riktlinjer som tidigare. Under sommaren 1947 utfördes dessutom vissa förarbeten för den under hösten väntade elransoneringen. Den i tidigare redogörelser omnämnda transformatorberedningen fortsatte under perioden sitt arbete som förut och lämnade sålunda ASEA rekommendationer om ordningsföljden mellan de större transformatorer, som svenska beställare önskade köpa hos ASEA. Hösten 1946 stod det klart, att stora förseningar av leveranserna av större generatorer från ASEA kunde väntas. Orsakerna voro att söka i verkstadskonflikten år 1945 samt den brist på arbetskraft och material, som började göra sig gällande i samband med den allmänna högkonjunkturen efter vapenstilleståndet. Samtidigt erhöll ASEA förfrågningar om beställning på ett stort antal generatorer till nya kraftstationer, som planerades på olika håll i landet, varvid det befanns att ASEA icke skulle kunna leverera samtliga dessa generatorer på de tidpunkter vederbörande beställare önskade. På initiativ av CDL organiserades på hösten 1946 en generatorberedning med uppgift att lämna ASEA rekommendationer om lämplig ordningsföljd mellan de större generatorer som önskades av svenska beställare, så att ASEA:s leveranskapacitet på detta område kunde på för landet bästa sätt utnyttjas. Generatorberedningen skulle sålunda få unge-

177 får samma uppgifter rörande större generatorer som transformatorberedningen hade beträffande transformatorerna. Den trädde i funktion i december 1946. I densamma ingingo representanter för CDL, Svenska elektricitetsverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen och Sveriges industriförbund. Tillfälliga vattenregleringar. Bland de ansökningar om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag, som under budgetåret 1946/47 angåvos till vattendomstol, må nämnas ansökan gällande Hjälmaren, inlämnad av Aktiebolaget Separator m. fl., ansökan beträffande Landösjön, ingiven av vattenfallsstyrelsen m. fl., ansökan beträffande Tisjön, inlämnad av Uddeholms aktiebolag, samt ansökan om regleringstillstånd för Vänjansjön, inlämnad av vattenfallsstyrelsen m. fl. Vidare ingåvos ansökningar om förlängt regleringstillstånd beträffande Hennan av Bergvik och Ala aktiebolag samt beträffande Raslången av Svenska stålpressningsaktiebolaget och Olofströms kraftaktiebolag. Dessutom ansökte Aktiebolaget Rottnefors om tillstånd till utvidgad reglering av Rottnen. Under budgetåret beviljades av de ovan nämnda ansökningarna den beträffande Vänjansjön. Bland tidigare inlämnade ansökningar, som nu beviljades, märkas en ansökan om reglering av Stödesjön, som inlämnats av vattenfallsstyrelsen, samt en ansökan gällande Fryken, inlämnad av Frykfors aktiebolag. Dessa ansökningar gällde nya regleringsföretag. Flera ansökningar om förlängt tillstånd till reglering beviljades under året av vederbörande vattendomstol. Sålunda erhöllo vattenfallsstyrelsen och Motala-Mal fors vattenregleringsförening förlängt tillstånd till reglering av Vättern. Vattenfallsstyrelsen meddelades även tillstånd till fortsatt reglering av sjöarna i Gimån intill den 1 juli 1948. Vidare förlängdes genom deldom tillståndet till reglering av Suorva, Stora Lulejaure samt Stora Porjusselet till den 10 juli 1949. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Kraftbalansen beräknades förbli ansträngd även under de närmast följande åren, varför utbyggandet av nya kraftstationer forcerades. Materialbristen vållade emellertid stora svårigheter och leveranstiden för större generatorer ökades i oroväckande grad. De utbyggnader, som pågingo vid årsskiftet 1946/47, representerade en installerad generatoreffekt av c:a 993 MW; denna siffra innebar en ny rekordnotering. Av de pågående utbyggnaderna kan utöver de i tidigare redogörelser angivna nämnas Harsprånget i Lule älv, vars första aggregat om c:a 90 MW beräknades vara i drift hösten 1950. Stationen äges av statens vattenfallsverk och kommer fullt utbyggd med tre och framdeles fyra aggregat att bli den största i landet. Billeruds aktiebolag och statens vattenfallsverk arbetade gemensamt på byggandet av en kraftstation om 25 MW vid Jössefors i Byälven, vilken påbörjades sommaren 1947 och beräknades vara färdig hösten 1950. 12—816090

178 Vid Kilforsen i Fjällsjöälven igångsatte statens vattenfallsverk förberedande arbeten för en ny kraftstation om c:a 175 MW. Krångede aktiebolag planerade ett större kraftverk vid Ramsele i Faxälven med en effekt av c:a 100 MW. Härtill kommo även några mindre kraftverksutbyggnader, huvudsakligen för lokala kraftbehov. Landsbygdens elektrifiering. Till befrämjande av landsbygdens elektrifiering hade alltsedan år 1940 anvisats anslag å sammanlagt 39 milj. kronor, att användas såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet till elektrifieringsföretag, som på grund av särskilda förhållanden icke kunde beräknas bliva självbärande. Då det syntes önskvärt, att ifrågavarande bidragsverksamhet, som finge anses nära sammanhänga med strävandena att rationalisera jordbruksnäringen, fullföljdes, anvisade riksdagen för budgetåret 1947/48 ett anslag för ändamålet med samma belopp som för föregående budgetår eller 7 milj. kronor. Liksom tidigare finge erforderliga belopp tagas i anspråk från detta anslag för upprätthållande av elektriska länsföreningars i Norrland verksamhet samt för undersökningar rörande landsbygdens elektrifiering.

8. Statlig lagerhållning. Reservförrådsnåmndens verksamhet med avseende på uppköp av u t1 a n d s k a v a r o r fortgick under budgetåret 1946/47 och nådde ett värde av 66,5 milj. kronor mot 49,6 milj. kronor under budgetåret 1945/46.' Sammanlagda värdet av de av nämnden sedan början av dess verksamhet från utlandet uppköpta varorna uppgick den 30 juni 1947 till 1 016,5 milj. kronor mot c:a 950 milj. kronor vid motsvarande tidpunkt år 1946. Intill utgången av juni 1947 hade av den sålunda inköpta varumängden till landet inkommit varor till ett värde av c:a 978 milj. kronor, varav under budgetåret 1946/47 för c:a 40 milj. kronor. Till väsentlig del voro hithörande inköp föranledda av särskilda inköpsuppdrag, som Kungl. Maj :t tid efter annan meddelat nämnden. På grund av sålunda erhållna uppdrag inköpte nämnden bl. a. vissa partier automobilslangar och automobildäck samt vissa kvantiteter sisalhampa. F r å n amerikanska zonen i Tyskland inköptes bl. a. vissa kvantiteter läkemedel och från ryska zonen därstädes bl. a. en del textilvaror. Sistnämnda inköp hade emellertid i huvudsak endast karaktären av förmedlingsaffärer, varvid nämnden tjänade som mellanhand mellan ockupationsmyndigheterna och vederbörande verkliga importörer. Som förmedlare vid importaffärer uppträdde nämnden även i ett annat fall, nämligen i fråga om de ganska betydande inköp av sydamerikanska hudar, som nämnden på Kungl. Maj:ts uppdrag tid efter annan företog. Dessa affärer tillgingo så, att nämnden av Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening 1940 till självkostnadspris övertog hudpartier, som föreningen importerat, samt därefter återsålde desamma till föreningen såsom representant för garverierna mot av priskontrollnämnden fastställt kalkylpris, varvid prisskillnaden ersattes av priskontrollnämnden från anslaget till subventionering av införseln av vissa varor (se sid. 302). Ifrågavarande transaktioner hade självfallet uteslutande prispolitiskt syfte. Reservförrådsnämnden medverkade jämväl vid vissa uppgörelser angående löntillverkning i utlandet. Sådan uppgörelse träffades av enskilda företag bl. a. angående tillverkning i Tjeckoslovakien och Tyskland av 1 De angivna siffrorna avse kontrakterade köp och inkludera s. k. förmedlingsaffärer, d. v. s. köp vilka gått i reservförrådsnämndens regi men innefatta varor som överlåtits till svenska firmor cif svensk hamn.

180 automobil- och cykelringar, varvid reservförrådsnämnden tillhandahöll rågummi från sina lager. Uppdrag som nämnden erhöll att anordna lönspinning i utlandet av bomullsgarn ledde däremot ej till resultat. Några inköp från reservförrådsnämndens sida av i n h e m s k a v ä r o r förekommo ej under budgetåret 1946/47. Ett särskilt inköpsuppdrag erhöll nämnden genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1947 i fråga om träskruv i anledning av det samtidigt förordnade statsbeslaget ä de partier av sådan vara, som funnos i lager hos Aug. Stenman aktiebolag och dess dotterbolag Skruvaktiebolaget i Uddeholm eller som efter beslaget av dessa företag tillverkades intill en viss kvantitet (se sid. 108). Enligt uppgörelse som nämnden träffade ined bolagen åtogo sig emellertid dessa att själva efter givna anvisningar ombesörja den distribution och försäljning på inlandsmarknaden som åsyftats med beslaget, varför nämnden icke behövde själv övertaga ifrågavarande varupartier. Att reservförrådsnämnden genom Kung], Maj:ts beslut den 28 februari 1947 anbefalldes inrätta en clearingkassa för prisutjämning ifråga om raka rör av smidbart järn eller stål bar omnämnts å sid. 105. Försäljningarna från de statliga reservförråden uppgingo under budgetåret 1946/47 till elt värde av 40,4 milj. kronor 1 för utländska och 16,1 milj. kronor för inhemska varor. De viktigaste av de försålda varorna voro av huvudsakligen samma slag som de vilka försålts under föregående budgetår. Av försålda utländska varor märkas särskilt bildäck och slangar, hartser, hudar, kemikalier, läkemedel, metaller (koppar, nickel, tenn, zink, ferrokrom), mincralsmörjoljor, rågummi, textilmaterial (bomull, ull, hampa). Av försålda inhemska varor märkas kemikalier, metaller (tackjärn, bly, zink), skifferbensin, svedopren och tjärprodukter. Reservförrådsnämndens återstående varulager representerade den 30 juni 1947 ett värde av c:a 125 milj. kronor. En del av de varuinköp, som reservförrådsnämnden i prisreglerande syfte verkställt enligt särskilda uppdrag av Kungl. Maj:t i sammanhang med under kristiden upptagen eller utvidgad inhemsk produktion av vissa varor föranledde vid försäljning förluster som, enär de icke uppkommit i nämndens ordinarie verksamhet, ansågos böra täckas i särskild ordning. Förslag härom underställdes 1947 års riksdag i proposition nr 182 och bifölls av riksdagen. Härigenom anvisades å tilläggsstat II till riksstaten för hudgetåret 1946/47 ett anslag av 5 775 000 kronor till täckande av reservförrådsnämndens förlust vid försäljning av inom landet tillverkat syntetiskt gummi (svedopren) (se sid. 130). Beträffande vissa andra förluster om sammanlagt 18 186 000 kronor beslöt riksdagen i enlighet med propositionen, att de skulle täckas ur förefintligt överskott å reservförrådsnämndens rörelse. 1

Häri ingår ej försäljningsvärdet för varor, som varit föremål för

förmedlingsaffärer.

181 Sistnämnda förlustsumma sammansattes av följande poster: förlust på aluminium, enligt inköpsuppdrag den 9 oktober 1942 och den 4 februari 1944 förlust på elektrotackjärn, enligt inköpsuppdrag den 9 juni 1941 förlust på koppar, framställd av från Finland importerad kopparslig, enligt inköpsuppdrag den 2 november 1944 och den 19 januari 1945 förlust på zink, inköpt från Trollhättans elektrothermiska aktiebolag och Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, enligt uppdrag den 16 april 1943 och den 8 december 1944 förlust på gjutna muffrör, enligt inköpsuppdrag den 26 maj 1944 förlust på nickel, inköpt från Bolidens gruvaktiebolag, enligt uppdrag den 8 oktober 1943 förlust på fenol, uppköpt från Stockholms stads gasverk förlust på skifferbensin, inköpt från Svenska skifferoljeaktiebolaget, enligt uppdrag den 11 februari 1944 förlust på bensol, inköpt enligt ett flertal Kungl. Maj:ts beslut förlust på skattefri sprit, inköpt enligt ett flertal Kungl. Majrts beslut förlust på trätjärprodukter, inköpta enligt ett flertal Kungl. Maj:ts beslut förlust på kalciumklorid, enligt inköpsuppdrag den 4 februari 1944 förlust på pappersskördegarn, enligt inköpsuppdrag den 15 oktober 1943 ersättning till Aktiebolaget svenskt konstsilke för uppbörd tillverkning av bilcordgarn förlust vid reglering av marknadspriserna på aluminium och aluminiumprodukter

1 762 382: 23 kr. 9 995: 06 »

3 988 058: — »

122 970: — » 7 812: 38 » 1 06!) 487: 39 » 7 59(1: 05 » 568 331: 26 » 2 583 490:13 » 1937 1 9 2 : -

»

5 001 717: 95 » 91611:50 » 1192:01 » 176 000: — » 257 610: 20 »

Summa 18 185 773:76 kr. eller avrundat 18 186 000 kronor. E n l i g l K u n g l . M a j : t s b e s l u t d e n 13 d e c e m b e r 1946 u p p h ö r d e vid årsskiftet 1946/47 d e n av k r i g s f ö r s ä k r i n g s n ä m n d e n h a n d h a v d a statliga k r i g s f ö r s ä k r i n g e n , v i l k e n tillfölje k u n g l . b r e v d e n 30 j u n i 1942 av r e s e r v f ö r r å d s n ä m n d e n a n l i t a t s för f ö r s ä k r i n g av v a r o r m o t t r a n s p o r t r i s k e r av olika slag (se del III sid. 4 0 5 ) . P ä r e s e r v f ö r r å d s n ä m n d e n s h e m s t ä l l a n m e d g a v K u n g l . M a j : t d e n 20 d e c e m b e r 1946, a t t n ä m n d e n fr. o. m. d e n 1 j a n u a r i 1947 fick h o s e n s k i l d f ö r s ä k r i n g s a n s t a l t t e c k n a f ö r s ä k r i n g för t r a n s p o r t e r m e d fartyg frän u t r i k e s o r t av s å d a n a s t a t e n tillhöriga v a r o r , som i n k ö p t s för nämndens räkning. Sådan försäkring tecknade nämnden sedermera genom de s v e n s k a s j ö f ö r s ä k r i n g s b o l a g e n s g e m e n s a m m a o r g a n , S j ö a s s u r a d ö r e r n a s t e c k n i n g s c e n t r a l . T r a n s p o r t f ö r s ä k r i n g för gods, s o m f r a k t a d e s m e d j ä r n v ä g eller flygplan, a n s å g s ined h ä n s y n till r i s k f ö r d e l n i n g e n icke v i d a r e e r f o r derlig. I a n l e d n i n g av förslag i 1947 å r s s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n a n v i s a d e r i k s d a g e n

182 för budgetåret 1947/48 ett driftbudgetanslag å 2 milj. kronor, eller samma belopp som för 1946/47, till omkostnader för statlig lagerhållning. Till den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten i samband med lagring av animaliska livsmedel m. m. hade för budgetåret 1946/47 anvisats elt omkostnadsanslag av 8 milj. kronor. Lagringens omfattning vid skilda tidpunkter framgår av efterföljande sammanställning. 30

/6 1946

Ton

Värde 1 000 kr.

"/is 1946

Ton

12 517 c:a 21 000 c: a 2 300 c:a 4 000 t 18 000 4 489

Värde 1 000 kr. 4 025 18 158

3<

7 6 1947

Ton 0-2 5 760

Värde 1 000 kr. 0-1 26 182

Lagret av slaktvaror var störst den 25 maj 1946, då det uppgick till 14 004 ton med ett värde av c:a 25 milj. kronor. Det sjönk hastigt under sommarmånaderna 1946 till c:a 3 000 ton, varefter en successiv minskning skedde till slutet av februari 1947, då lagret var uttömt. Det förblev sedan i huvudsak tomt ända till mitten av september 1947. Smörlagren nådde sitt maximum den 5 oktober 1946, då sammanlagt 8 935 lon fanns upplagt till ett värde av c:a 36 milj. kronor. Sitt minimum nådde smörlagren den 3 april 1947 med 3 666 ton till ett värde av 16,7 milj. kronor. Sedermera ökades förråden och utgjorde vid slutet av juni, såsom framgår av tabellen, 5 760 ton. De fortsatte att stiga under sommaren men i mindre grad än föregående år på grund av den dåliga foderskörden. Värdesiffrorna för 1947 äro förhållandevis högre än förut till följd av smörnoteringens höjning med 50 öre per kg den 1 januari 1947. Uppköpen av fisk slutade i april 1946. Då inneliggande lager slutsåldes före årsskiftet 1946/47. 1942 års jordbrukskommitté föreslog i sitt betänkande angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken, att statlig medverkan till lagringen av animaliska produkter i princip icke vidare skulle förekomma. Däremot skulle utjämningslagring av brödsäd alltjämt äga rum. Jämväl Kungl. Maj:t intog i proposition i ämnet till 1947 års riksdag, nr 75, samma ståndpunkt. Emellertid förordades bär, alt statsmakterna, i den mån borttagandet av det statliga lagringsstödet för animaliska produkter komme att medföra svårigheter för lagerhallarna att finansiera lagringen, under en övergångstid skulle ställa medel till förfogande för detta ändamål. I enlighet med jordbruksutskottels tillstyrkan anslöt sig riksdagen till detta uttalande. Livsmedelskommissionen, som fann att det kunde bliva nödvändigt att räkna med en av kommissionen bedriven lagringsverksamhet även under budgetåret 1947/48, hemställde för ändamålet om lika stort omkosl-

183 nadsanslag som anvisats för budgetåret 1946/47 eller 8 milj. kronor. Äskande härom upptogs i slatsverkspropositionen och godkändes av riksdagen. För läckande av kostnaderna för Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet under budgetåret 1947/48 — vilka kostnader dock endast till mindre del sammanhängde med lagerhållning av skilda varuslag, framför allt spannmål — anvisade 1947 års riksdag i enlighet med förslag i proposition nr 280 ett anslag av 90 milj. kronor.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Utrikeshandeln under år 1945 hade kännetecknats av ett mycket stort exportöverskott. Detla sammanhängde dels med en omfattande utförsäljning av uppsamlade lager av exportvaror, dels med kreditgivning av betydande mått till ett flertal länder; däremot hade importen ej kunnat på allvar komma i gång, då handelsvägarna efter krigsårens avspärrning ännu blott delvis öppnats. Läget under år 1946 blev ett helt annat. Exporten måsle nu begränsas i stort sett till landets löpande produktion. Någon mera avsevärd kreditgivning till utlandet kunde ej längre komma i fråga. I stället uppblomstrade en import, som i synnerhet under årets senare hälft antog betydande proportioner. Det gällde nu att utfylla den tidigare på många områden allt kännbarare varubristen, att förnya de under kriget uttömda lagertillgångarna och att åter iståndsätta den förslitna produktionsutrustningen. Följden blev ett växande importöverskott, för hela året 1946 uppgående till ej mindre än omkring 840 milj. kronor. Utvecklingen fortgick i samma banor under de första månaderna av år 1947 med en från månad till månad tilltagande övervikt för importen. De abnormt stora anspråk, som härigenom ställdes på landets valutatillgångar och den som följd härav fortgående minskningen av valutareserven gjorde det ofrånkomligt alt söka begränsa importöverskottet, vilket kunde ske genom åtgärder antingen på import- eller på exportsidan eller ock på båda hållen. Sådana åtgärder vidtogos ock, varav den mest drastiska var den i mitten av mars 1947 genomförda omfattande importregleringen (se nedan sid. 192), men då verkningarna härav icke omedelbart kunde framträda, var handelsbalansen ännu vid utgången av första halvåret 1947 starkt negativ. Här nedan meddelas dels månadssiffror för import- och exportvärdena fr. o. m. januari 1945 t. o. m. juni 1947, dels en sammanställning som halvårsvis utvisar utrikeshandelns värdemässiga omfattning under hela peiloden januari 1939—juni 1947. Såväl import- som exportsiffrorna lågo under åren 1946 och 1947 som synes värdemässigt betydligt över 1939 års nivå. På grund av den försiggångna prisstegringen var emellertid den kvantitativa utvecklingen en helt

185 Januari . . . Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti . . . September. Oktober. . . November . December . Summa

1945 Import

Export

Import

Export

Import

Export

106 52 67 41 47 50 40 69 134 162 160 156

27 31 35 31 44 125 209 269 245 267 241 234

220 190 227 268 299 284 301 291 297 329 347 333

201 166 168 181 239 223 239 195 235 239 222 239

371 334 279 355 460 467

222 119 139 220 251 295

1 011'.

1 738

3 386

! 647

annan. Enligt kommerskollegii beräkningar utvisade prisindex för importvaror år 1946, omräknad med genomsnittet för åren 1936/38 som bas, siffran 222, index för exportvaror, på samma sätt omräknad, siffran 174. För de två första kvartalen 1947 nådde importprisindex (fortfarande med 1936/38 som bas) resp. talen 229 och 234, exportprisindex resp. talen 177 och 209. Mycket talar för att de anförda pristalen för importvaror äro alltför höga. Med tillämpande av andra vikter för importprisberäkningarna, vilka mera Import milj. kronor Å r Jan.-juni 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

1 142 1 148 797 754 881 939 363 1 488 2 266

Juli-dec. Hela året .Tan.-juni 1357 856 877 1 026 933 738 721 1 898

2 499 2 004 1 674 1 780 1814 1 677 1 084 3 386

Importcl. exportöverskott resp. år Juli-dec. Hela året milj. kr.

Export milj. kronor

913 690 596 550 601 410 293 1 178 1 246

976 637 749 769 571 443 1 465 1 369

1 889 1 327 1 345 1 319 1 172 853 1 758 2 547

-r 610 + 677 + 329 + 461 + 642 + 824 — 674 4- 839

ansluta sig till importens verkliga sammansättning under senare år, har konjunkturinstitutet kommit till indextal för importpriserna, som för 1946 rätt nära följa talen i kommerskollegii exportprisindex. Den sistnämnda torde på grund av exportens mera enhetliga sammansättning få anses tillförlitligare än importprisindex, vilket också bestyrkts genom konjunkturinstitutets beräkningar. Med ledning av de sålunda justerade pristalen skulle importens »volym» kunna bedömas under år 1946 ha ungefär uppnått förkrigsårens storlek och under 1947 års första hälft överstigit denna ined omkring 20 procent, dock med en till stor del annan sammansättning. Exportvolymen skulle kunna anses ha utgjort under år 1946 omkring 60 procent och under första halvåret 1947 omkring 55 procent av förkrigsvolymen.

186 Import- och exportvolymen (1936/38 = 100) 1946 Importvaror Konsumtionsvaror Jordbruksråvaror Industriråvaror Byggnadsråvaror Bränsle och drivmedel

1 :a kv.

2:a kv.

3:c kv.

4:e kv.

l:a kv.

2: a kv.

96 47 81

119 66 96 72 93

106 126 103 81 88

150 97 106 89 78

166 54 93 75 70

190 75 120 101 100

8!)

10 4 59 49 44 25 70 85 13 68 7 46 71 41

12 4 51 60 47 31 86 84 16 28 5 84 52 61

18 11 47 41 15 23 60 16 37 3 47 31 42

14 7 61 67 50 32 24 93 24 29 8 92 81 65

fi/.

47 Totala importvolymen Bxporlvaror Livsmedel Fodermedel Malmer Järn, stål samt arbeten därav. . . . Andra metaller samt arbeten därav Sten, cement, tegel Trävaror Pappersmassa, papp och papper Garner, vävnader Hudar, skinn, pälsverk Fett, oljor, vax Tändstickor Diverse kemiska produkter . . . . Beslgrupp^

14 07 29 58 16 17 21 64 74 91 31 82 53 50

52 33 23 25 96 26 37 19 53 118 50

Totala exportvolymen

1 1

En sammanställning meddelas ovan av siffror för den ungefärliga import-, resp. exportvolymen i fråga om särskilda grupper av varuslag. Siffrorna äro av konjunkturinstitutet uträknade med ledning av priserna år 1936 och utgöra indextal med medeltalen för åren 1936/38 som bas. Det må framhållas, att, på grund av inträffade förskjutningar av varusammansältningen inom de särskilda grupperna, de anförda talen måste betraktas som endast ungefärliga, om ock proportionerna mellan olika grupper torde få anses tämligen riktiga. Nämnda tabell visar klart vilken kraftig stegring som under ifrågavarande tid ägde rum i fråga om införseln av konsumtionsvaror, medan stegringen beträffande råvaru- och bränsleinförseln var långt mindre utpräglad. Exportsiffrorna visa stora växlingar för de olika kvartalen. De i allmänhet rätt låga talen för första kvartalet 1947 sammanhänga åtminstone delvis med transportsvårigheter som följd av isspärren under de kallaste vintermånaderna. De importerade och exporterade varornas verkliga kvantiteter under vari och ett av åren 1939—1946 belysas i tablån å sid. 187, där importen resp. importen i sådant hänseende grovt uppdelats på huvudgrupper av varor. Totalkvantiteterna voro som synes år 1946 högst avsevärt större än 1945. Vad importen beträffar var denna år 1946 till kvantiteten den största som förekommit sedan 1939. Främst bidrog härtill den — om än ej i och för sig stora — så dock ökade införseln av kolbränslen, samt den betydligt

187 Livsmedel Kemiska Hudar, tex- Trävaror, Maskiner, Mineral o. pappers- transport- S u m m a samt div. metaller prod., göd- tilvaror, selmedel kautschuk massa, pap- medel animal, o. m. m. veg. ämnen m. m. m. m. per m. m. m. m. Import, 1 000 ton: 1939 1940 1941 1942 1943.... 1944 1945 1946 Export, 1 000 ton: 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1916

6 993

742 618 631 647 579 310 792

188 108 65 75 56 69 47 149

315 212 301 142 182 124 121 294

233 127 74 71 67 78 35 130

15 333 9 141 7 011 6 177 6 950 5 509 1748 9 159

14 825 10 928 10 622 9 293 10 857 4 990 1 600 (i 059

115 64 48 35 25 30 78 97

26 8 2 2 2 7 17 25

6 390 3 593 3 349 2 597 1 493 1 152 3 686 4 076

221 104 52 67 38 39 239 148

21 804 14 796 14 160 12 022 12 438 6 324 5 877 10 552

950 678 321 450 330 380 343 801

12 504 7 274 5 032 4 808 5 668 4 279

227 99 87 28 23 106 251 1 17

1 143

stegrade införseln av mineraloljor ävensom av järn och stål, samtliga dessa varor ingående i gruppen »mineral och metaller m. m.» Importsiffrorna för kemiska produkter och gödselmedel voro ock förhållandevis goda. Livsmedelsimporten var jämväl enligt denna sifferserie hög; särskilt sammanhängde detta med den osedvanligt stora införseln av lyxbetonade varor, såsom kolonialvaror, frukter och konserver m. in. Att den totala exporten, trots värdeökningen, till kvantiteten knappt nådde hälften mot år 1939 berodde huvudsakligen på järnmalmsexporlens fortfarande inskränkta omfång. I fråga om trävaror, pappersmassa och papper nåddes rätt goda exportsiffror, ehuru kvantiteterna genomgående voro lägre än under sista förkrigsåret. Järn- och inaskinexporten var av måttlig storlek. Beträffande transportmedlen märkes i jämförelse med 1945 en nedgång, beroende på att någon motsvarighet ej fanns till det föregående årets exceptionellt stora utförsel av fartyg. Tabellen å sid. 188 meddelar siffror lill belysning av importen och exporten alltsedan år 1939 av ett antal viktigare varuslag. Importens och exportens fördelning på u r s p r u n g s- resp. f ö r b r u k n i n g s l ä n d e r under år 1946 framgår av tabellen å sid. 189. Till j ä m förelse anföras här även siffror för åren 1939 och 1945. Den allmänna förskjutning i proportionerna för olika länder och ländergrupper i jämförelse med förhållandena 1939, som framträdde redan under 1945, fortsatte i stort sett i samma riktning under 1946. Handeln med europeiska länder fortfor sålunda, relativt sett, att minska frän 72,4 procent av importens och exportens sammanlagda värde 1939 till 60,1 procent 1946, medan han-

188 Import Importvaror Livsmedel och jordbruksråvaror : Kött och fläsk Ägg Fisk Kaffe, orostat Vete och råg Havre Majs Kli Frukter, färska Frukter, torkade o. dyl Fettråvaror (jordnötter, kopra, sojabönor, linfrö m. m.) Vegetabiliska feta oljor Oljekraftfoder Råfosfat Chilesalpetcr Kalksalpeter Kalisaltcr Bränslen: Stenkol.... Koks Mineraloljor Induslriråvaror m. m.: Koksalt Soda Glaubersalt Hudar, oberedda Kautschuk Ull Bomull Tackjärn och tackjärnsgjulgods Smidbart järn och stål. Koppar, bly, tenn och zink

och export

av viktigare |

1942 T u s e n

to n

7-6 0-7 52-7 56-0 41-8 1-8 42-4 12-9 91-a 23-6

4-8 2-3 15-6 17-4 0-4 6-8 3-9 30-7 32-3 13-3

5-4 0-5 7-7 7-9 99-4 6-6 13-3 6-3 18-7 15-0

223-6 45-4 166-9 187-3 81-7 139-1 116-7

8-7 5-3 94-7 26-3 1-6 127-5 60-5

1-6 104-2 87-2

6 342-5 2 339-1 1 474-9

3160-0 1 643-2 131-1

241-8 39-6 117-6 23-0 10-9 13-3 46-9 278-5 601-4 135-5

Exportvaror Fläsk 13-9 Smör 26-2 Vete och råg 9-2 Fisk 36-2 Hudar, oberedda 11-5 Trävaror, oarbetade, bilade, sågade o. hyvlade, 1000 m 3 3 860-0 Pappersmassa (torrtänkt vikt) 2 331-3 Papper och papp 600-6 Tändstickor 20-9 Järnmalm 13 650-5 Tackjärn och tackjärnsgjutgods 170-4 Smidbart järn och s t å l . . . . 206-0 Maskiner, apparater m. m., milj. kr 181-8 Transportmedel., milj. k r . . 83-0

varor. 1943

| 1945

( d ä r ej a n n a t a n g i v e s ) 1 8-7 0-5 1-1 20-2 16-8 0-1 5-9

10-3 0-7 16-2 27-6 43-4 13-9 9-1

—

—

—

32-7 7-5

38-6 8-7

28-9 11-9

11-4 4-4 26-6 49-4 37-4 11-3 85-6 90-9 173-8 26-6

43-1 22-6 117-5

53-8 11-4 89-0

—

— 0-8 100-4 108-6

70-2 4-1 137-0 8-5 18-6 70-8 97-1

27-8 2-8 92-7 52-0 12-3 99-9 1-8

42-4 10-2 90-6 181-4 24-7 113-0 113-0

2 704-6 1 185-6 105-3

3561-0 1242-3 146-4

2 348-4 1213-7 136-5

272-2 89-4 192-0

2 443-4 1011-3 1 820-7

197-1 34-9 45-C 7-0 1-9 4-5 16-4

202-0 29-8 51-2 8-0 0-7 6-9 32-0

211-7 27-9 45-5 7-6 1-5 6-4 18-2

233-5 27-8 26-5 8-4 1-9 6-7 34-7

78-0 12-0 26-2 9-1 3-6 7-5 12-0

247-6 20-2 33-3 23-1 14-0 19-5 18-7

96-2 249-6 11-3

93-8 296-4 22-1

94-4 241-4 22-1

45-4 252-1 11-6

24-0 41-9 23-2

131-1 478-7 96-0

1-0 1-8 31-2 3-7

—

—

—

—

—

—

— —

0-6 138-1 6-8

—

—

2 964-0

2 144-0

1 420-4

1 069-9 2 931-8

2 490-7

755-9 190-2 4-2 9 539-3

658-7 237-6 0-8 8 625-2

439-5 194-3 0-2 10 257-1

296-7 206-9 1-4 4 598-4

1 568-5 245-6 6-4 1 228-9

1 804-2 520-9 11-2 5 315-6

90-9 227-4

65-0 141-3

57-4 116-9

22-3 84-4

6-5 101-0

25-3 89-5

140-3 25-7

157-2 39-4

136-3 20-0

105-8 15-3

135-4 156-9

316-4 114-1

3-1 1-7

5-3 0-3 2-9 10-7 9-0 12-8 9-3

5-0

85-7 4-6 0-2

10-5 33-8

å r 1940, som av ut r y m m e s s l cäl h ä r u t i : s l u t i t s , se del V I I , sid. 119.

189 Miljoner 1939

Procent

kronor

1946 Import från .5 7-7

749-7

68-0

165-7 88-3 57-1 42-4 123-7 2-3 65-6 4-9 8-6 45-0

302-7 38-1 341-2 379-3 229-8 100-8 82-5 77-0 124-0 71-3

7-2 24-8 13-1 12-5 1-8 1-6 0-5 0-9 2-2 3-4

15-3 8-1 5-3 4-0 11-4 0-2 6-0 0-5 0-8 41

S-9 1-1 10-1 11-2 6-8 3-0 2-4 2-3 3-7 2-2

798-4

480-7

1 635-9

32-0

44-3

48-3

414-3 29-8 193-5 160-8

175-5 20-2 228-0 56-4

800-6 62-3 540-6 232-4

16-6 1-2 7-8 6-4

16-2 1-8 21-1 5-2

23-6 1-8 160 6-9

2 498-7

1 084-3

3 3850

100-0

100 0

100 0

476-9

1 271-2

72-3

•1-4

Nordiska länder Tyska riket S t o r b r i t a n n i e n och Irland Västeuropeiska kontinent alländer Schweiz Italien Spanien och P o r t u g a l Tjeckoslovakien Polen Övriga

329-5 369-0 425-6 194-4 17-8 44-5 13-1 11-1 25-5 46-4

624-4 0-0 280-8 201-8 53-3 1-9 50-6 3-3 9-6 45-5

422-2 18-7 401-1 502-2 103-2 69-5 84-0 63-6 82-3 71-9

17-4 19-5 22-5 10-3 0-9 2-1 0-7 0-6 1-4 2-5

35-5

16-6 0-7 15-8 19-7 1-1 2-7 3-3 2-5 3-2 2-8

Utomeuropeiska

411-7

486-9

728-0

21-8

178-6 17-1 77-3 138-7

233-9 26-7 186-5 39-8

184-5 43-3 313-2 187-0

9-5 0-9 1-1 7-3

13-3 1-5 10-fi 2-3

1-7 12-3 7-4

1888-6

1758-1

1546-7

100 0

100 0

100-0

700-3

603-6

Därav: Nordiska länder Tyska riket S t o r b r i t a n n i e n och I r l a n d . . . . Västeuropeiska kontinentalländer1 Schweiz Italien Spanien och P o r t u g a l Tjeckoslovakien Polen Övriga

180-0 619-8 327-9 311-3 45-9 39-3 13-5 22-9 55-4 84-3

Utomeuropeiska

tänder . . .

Förenta Staterna Övriga Nordamerika C e n t r a l - och S y d a m e r i k a Övriga

Europeiska

länder.

J

Därav:

Summa

Export till Europeiska

länder.

818-7

Därav:

tänder . . .

16-0 11-5 3-0 0-1 2-9 0-2 0-5 2-6

28-6

Därav: Förenta Staterna Övriga Nordamerika C e n t r a l - och S y d a m e r i k a Övriga Summa 1

F r a n k r i k e , N e d e r l ä n d e r n a , B e l g i e n och

Luxemburg.

deln på utomeuropeiska länder steg från 27,6 till 39,0 procent. Mest framträdande var denna förskjutning beträffande importen, där nedgången i Europahandelns andel uppgick till 16,3 procent mot 6,s procent för exporten. Mest bidragande härtill var, att Tyskland så gott som helt bortfallit

190 som handelspartner, varvid tomrummet utfyllts av länder i Nord- och Sydamerika, främst Förenta staterna och Argentina. I fråga om importen ledde Förenta staterna med en andel av nära en fjärdedel; i fråga om exporten hade de mellan- och sydamerikanska länderna höjt sin andel från 4,1 till 12,3 procent. De nordiska ländernas sammanlagda andelar hade ungefärligen återställts till läget före kriget. Handeln på Storbritannien visar relativ nedgång, medan däremot beträffande andra europeiska länder en förhållandevis stor ökning skett. Särskilt framträda härvid Schweiz, Italien, Spanien och Portugal, Tjeckoslovakien och Polen. Anmärkningsvärt kraftig var därjämte exportökningen beträffande den grupp, som i tabellen sammanfattats under namnet »västeuropeiska kontinentalländer», innefattande Frankrike, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Under första halvåret 1947 sjönk importen från europeiska länder ytterligare till 48,5 procent och exporten dit till 66,2 procent, medan de utomeuropeiska länderna uppvisade en motsvarande stegring till 51,5 resp. 33,8 procent. Importen från Förenta staterna representerade för denna period ej mindre än 31 procent av hela importen. Utrikeshandelns reglering. I systemet för importregleringen skedde under senare hälften av 1946 inga mera betydelsefulla ändringar. Vissa nya importförbud tillkommo emellertid genom tvenne kungörelser den 29 november 1946 (nr 716 och 717), nämligen beträffande paraffin och soda samt ljus, varvid för de två förstnämnda varuslagen handelskommissionen och för det sistnämnda livsmedelskommissionen blev licensmyndighet. Det förbud, som genom kungörelse den 1 november 1946 (nr 670) utfärdades mot införsel utan medicinalstyrelsens tillstånd av levande vilda däggdjur och fåglar, katter, kaniner och ägg av vilda fåglar, hade huvudsakligen sanitär innebörd. Genom särskilda meddelanden utsträckte handelskommissionen giltighetstiden för av kommissionen utfärdade importlicenser (med vissa undantag) för ett kalenderkvartal i sänder. Vad exportregleringen beträffar skedde ej heller några större ändringar, bortsett från de nya principer som av prisregleringsskäl vid skilda tillfällen bragtes i tillämpning vid meddelandet av exportlicenser för särskilt pappersmassa, papp och papper. Redogörelse för sistnämnda förhållanden lämnas ä sid. 113 och 318 ff. Beträffande prisutjämningsavgiften vid utförsel av trävaror se sid. 298 och 314. Nya, oväsentligt ändrade föreskrifter meddelades i fråga om rätten att vid utresa ur riket licensfritt medföra vissa begränsade varukvantiteter ävensom i fråga om försändandet av gåvopaket till utlandet. I december 1946 väcktes diskussion om en eventuell skärpning av importregleringen i valutabesparande syfte. Angående den utveckling på va-

191 lutamarknaden — kännetecknad av fortsatt starkt valutautflöde — som närmast gav anledning härtill, se sid. 326. Frågan om åtgärder till skyddande av valutaställningen dryftades av bankofullmäktige, som den 19 december under hand delgåvo regeringen sina synpunkter härulinnaii. Fullmäktige framhöllo, att valutautströmningen till väsentlig del hade till förutsättning den bristande jämvikt, som i rådande läge förefunnes mellan den köpkraftiga efterfrågan och den löpande produktionen i landet. Så länge denna situation bestode, syntes ett fortsatt utflöde av valutor sannolikt. I den mån en tillräcklig begränsning av köpkraften eller en ökning av produktionen icke visade sig möjlig, finge man eventuellt räkna med nödvändigheten att begränsa importöverskottet genom att importen skures ned och exporten ökades, bl. a. genom inskränkning av den inhemska förbrukningen av exportvaror. I anslutning till en redogörelse för valutautvecklingen hemställde fullmäktige härefter i slutet av januari 1947 hos regeringen om prövning av möjligheten att inom ramen av gällande regleringar vinna en begränsning av importen och ökning av exportinkomsterna. Med anledning av underhandsframställningen från bankofullmäktige i december igångsattes inom folkhushållningsdepartementet en serie undersökningar rörande möjligheterna och utformningen av en vidgad importkontroll. Enligt regeringens mening skulle strävandena att bevara penningvärdet i hög grad underlättas, om bakom ett program till skydd för kronans köpkraft stode riksdagens samtliga partier. Med anledning härav inbjöd regeringen partiledarna till överläggningar, vilka togo sin början den 24 januari 1947. Sedan man konstaterat, att enighet icke kunde uppnås, avslutades dessa förhandlingar den 11 mars. (Se härom ytterligare sid. 13.) Kort därefter anmälde bankofullmäktige, i skrivelse till Konungen den 13 mars, att förhållandena nu utvecklat sig sålunda, att omedelbara åtgärder borde tillgripas för en utjämning av handelsbalansen. Angående de förhållanden, som lett fram till rådande läge, i vad detta berodde på ett underskott i den löpande betalningsbalansen, samt angående härav påkallade åtgärder yttrade fullmäktige bl. a.: Farhågor för en depreciering av kronan torde ha föranlett åtskilliga importörer att forcera sina inköp, vilket i sin tur givetvis borde föranleda, att importen vid en senare tidpunkt reducerades under den nivå, som eljest vore att påräkna. Om man beaktade denna spekulativa tidsförskjutning i importen i förening med vissa förändringar i betalningsvanorna i riktning mot en allmän fördröjning i hemtagningen av utländska valutafordringar och tvärtom påskyndad betalning av likvider till utlandet — allt föranlett av rådande situation på valutamarknaden — tedde sig valutaläget tydligen avsevärt gynnsammare än om man utginge direkt från dagssiffrorna. Importnivån syntes likväl även på något längre sikt ligga så högt över exporten, att valutasvårigheterna icke kunde betraktas endast som tillfälliga utan även måste anses ge uttryck åt en brist på balans i vår utrikeshandel, som icke kunde beräknas bli övervunnen genom nu skönjbara utvecklingstendenser. Läget kunde karakteriseras så, att importen nått förkrigs-

volym, medan exporten alltjämt låge på en nivå, som motsvarade blott omkring två tredjedelar av denna. En utjämning av den bestående spänning mellan importen och exporten, som sålunda framstode såsom den yttersta grunden till befarade valutasvårigheter på längre sikt, kunde utan åtgärder för direkt reglering av utrikeshandeln vinnas endast genom en sådan utveckling i riktning mot förbättrad balans mellan varutillgång och efterfrågan inom landet, att en större varumängd bleve friställd för export, samtidigt som det köpkraftsöverskott som utgjorde förutsättningen för den uppdrivna konsumtionsvaruimporten begränsades. Vad som på denna väg i den fria marknadsutvecklingens former kunde vinnas måste enligt fullmäktiges mening målmedvetet eftersträvas och berörda parter sålunda tills vidare avstä från att driva de kortsiktiga, enskilda intressen, som eventuellt kunde stå i vägen t. ex. för den önskvärda uppbromsningen av inkomst- och investeringsexpansionen. En utveckling i denna riktning kunde dock först gradvis väntas leda till resultat i form av en automatisk utjämning av handelsbalansen. Icke heller en ur valutasynpunkt i och för sig önskvärd höjning av vissa svenska exportpriser till dagens världsmarknadsnivå skulle annat än i mindre grad bidraga till en utjämning av handelsbalansen. På kort sikt bleve direkta kvantitativa regleringsåtgärder därför ofrånkomliga. Dessa borde i första hand inriktas på en eliminering av mera umbärlig import. Vid utformandet av erforderliga regleringsåtgärder borde beaktas, att en förbättring av valutaläget sannolikt omedelbar! skulle inträda, därest de ovan omtalade spekulativa tendenserna i form av utlandslikvidernas tidsförskjutning kunde effektivt motverkas. Angeläget vore, att man vid utformandet av importregleringen under en första övergångstid tillämpade denna så, att man icke prejudicerade den slutliga avvägningen av införseln av olika varor. Denna avvägning borde nämligen framgå som resultat av ytterligare överväganden, föregångna av överläggningar såväl med näringslivet som med vissa andra länder, vilka i högre grad komme att beröras av åtgärden. På exportområdet syntes det avsedda resultatet i första hand böra eftersträvas genom frivilliga överenskommelser med berörda industrier och förbrukare. Bankofullmäktiges senaste framställning, vari fullmäktige förklarade handelsreglerande åtgärder till skydd mot fortsatta valutaförluster omedelbart trängande, förmådde Kungl. Maj :t att genom kungörelse den 14 mars 1947 (nr 82) vilken trädde i kraft lördagen den 15 mars kl. 19 — förordna om a l l m ä n t i m p o r t f ö r b u d , givetvis med licensmöjlighet under vissa bestämda förutsättningar. Enligt kungörelsen skulle — där icke annat stadgades i särskilda författningar och föreskrifter — handelskommissionen, livsmedelskommissionen och bränslekommissionen var för sig handlägga frågor om tillämpning av importförbudet beträffande särskilda varuslag. Sålunda skulle livsmedelskommissionen vara licensmyndighet dels i fråga om varor tillhörande tulltaxans fyra första grupper (levande djur och animaliska ämnen, vegetabiliska ämnen, fett, oljor och vax av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung samt produkter av livsmedelsindustri, drycker och fodermedel) med undantag för vissa varor med karaktär av industriråvaror, dels i fråga om vissa andra särskilt angivna varor (koksalt, gödningsämnen, tvättmedel, ljus, dextrin ni. m.). Beträf-

193 fande kolbränslen och flytande bränslen blev bränslekommissionen, beträffande övriga varor, d. v. s. de till antalet långt övervägande, handelskommissionen licensmyndighet. Från importförbudet undantogos varuslag, upptagna i en särskild frilista. Denna, vilken berörde sammanlagt 473 tulltaxerubriker och sålunda var relativt omfattande, inneslöt särskilt åtskilliga råvaror, smörjmedel, trävaror, pappersmassa och papper, metaller, byggnadsmaterial samt maskiner, apparater och instrument. Jämlikt övergångsbestämmelserna till kungörelsen undantogos därjämte varor, vilka före den 20 mars 1947 med bestämmelse till Sverige å utrikes ort inlastats i fartyg eller annat transportmedel, samt importvaror för vilka full betalning erlagts senast den 15 mars 1947. Samma dag som kungörelsen utfärdades offentliggjorde dels handelskommissionen i meddelande nr 68, dels livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2835 särskilda tillämpningsbestämmelser. Handelskommissionen föreskrev, att införselreglerad vara, för vilken kommissionen var licensmyndighet, fick utan företeende av imporllicens införas, där värdet prövades icke överstiga 200 kronor för varje sändning. I livsmedelskommissionens cirkulär föreskrevs, att importreglerade varor, för vilka denna kommissionen var licensmyndighet, fingo utan importlicens införas, därest varornas sammanlagda värde i varje fall prövades icke överstiga 100 kronor och införseln icke skedde i handelssyfte. Av ransonerade varor fick dock i varje särskilt fall icke utan importlicens införas mer än 10 kg eller — där fråga var om varor, vilka medfördes av person, anställd på svenskt fartyg som ankom från utländsk hamn - mer än 20 kg. Beträffande kaffe, te och kakaopulver bestämdes maximum för licensfri import till sammanlagt 5 kg. Beträffande principerna för licensgivningen meddelade handelskommissionen, att kommissionen under en övergångstid komme att meddela importlicenser endast för sådana varuslag, som kunde betecknas såsom ur försörjningssynpunkt nödvändiga att importera, såsom viktigare råvaror, halvfabrikat samt helfabrikat, exempelvis särskilt nödvändiga kemikalier, textilier, maskiner etc. För övriga varuslag vore avsikten att efter slutförande av vissa undersökningar fastställa huruvida och i vilken omfattning importlicenser kunde medgivas. Under den tid dessa undersökningar påginge kunde sålunda importlicenser för varor hänförliga lill sistnämnda kategori som regel icke påräknas, oavsett från vilket land införseln skulle äga rum. De licenser, som tills vidare komme att utfärdas under övergångstiden, avsågos skola erhålla giltighet t. o. m. den 30 juni 1947. Rörande tillvägagångssättet vid licensgivningen samt vad importörerna därvid hade att iakttaga lämnade handelskommissionen följande föreskrifter, vilka i stort sett icke skilde sig från vad förut gällde i fråga om importreglerade varor. Ansökan om licens skulle göras å fastställd blankett i fyra exemplar. Ett exem13—816090

plar av ansökan komme att återställas till sökanden, försett med kommissionens beslut. Hade ansökan bifallits, skulle detta exemplar — importlicensen — vid införseln företes för vederbörande tullanstalt, som hade att förse licensen med påtecknmg om tiden för införseln och om den införda kvantiteten. Vid inköp av den valuta, som erfordrades för betalning av den licenserade varukvantiteten, eller vid inbetalning å clearingkonto skulle importlicensen dessutom uppvisas for vederbörande valutabank, som hade att därå anteckna tiden för valutainköpet resp. inbetalningen samt det utlämnade resp. betalade valutabeloppet. När hela den i licensen upptagna varukvantiteten anmälts till införsel, skulle licensinnehavaren till tullanstalten avlämna licensen för vidarebefordran till handelskommissionen, dock att, därest licensen efter importtillfället skulle företes för valutabank för erhållande av valuta, innehavaren av licensen hade att omedelbart sedan valuta erhållits själv avsända licensen till kommissionen. Det skulle eljest åligga licensinnehavaren att omedelbart efter giltighetstidens utgång insända licensen till kommissionen. Därest innehavaren av licens under dennas giltighetstid skulle finna, att han icke komme att begagna sig av licensen, borde han ofördröjligen göra anmälan därom till kommissionen och samtidigt dit insända licensen. Handelskommissionen betonade i detta sammanhang den synnerliga vikten av att importör, innan han definitivt avslutade köp från utlandet av vara, beträffande vilken importen var förbunden med någon form av införselreglering, bos vederbörande myndighet gjorde sig underrättad om möjligheterna att erhålla erforderligt tillstånd för import. Denna föreskrift skulle iakttagas, oavsett från vilket land importen skulle äga rum. Motsvarande bestämmelser meddelade livsmedelskommissionen i cirkuläret nr 2835. Genom kungörelsen nr 82/1947 upphävdes kungörelserna nr 653/1939 angående reglering av införseln av stenkol och koks m. m., nr 792/1944 angående reglering av införseln av gjutna, raka, heltjocka muff rör av icke smidbart järn, nr 207/1945 angående reglering av införseln av vissa mineraloljor, nr 582/1945 angående reglering av införseln av vissa varor och nr 583/1945 angående reglering av införseln av vissa livsmedel m. m. Som en följd av hnportregleringen lades kaffe, te och kakaopulver under beslag från kl. 19 den 15 mars 1947 och ransonering av försäljningen av dessa varor återinfördes. (Se härom sid. 92.) Den 18 april 1947 tillsatte Kungl. Maj.t en nämnd, kallad importberedningen, med uppgift att utarbeta förslag till riktlinjer för den fortsatta importen och verka för en enhetlig tillämpning av de bestämmelser, som utfärdats eller kunde komma att utfärdas rörande importförbudets handhavande. Till ledamöter i nämnden utsagos ordföranden i handelskommissionen, tillika ordförande, samt ordförandena i industrikommissionen, livsmedelskommissionen, priskontrollnämnden och bränslekommissionen ävensom generaldirektören och chefen för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, tillika vice ordförande, samt chefen för utrikesdepartementets handelsavdelning. I senare meddelanden gav handelskommissionen vissa kompletterande föreskrifter till de övergångsbestämmelser, som kommissionen lämnat i meddelande nr 68. Sålunda föreskrevs i meddelande nr 69 (den 14 april),

195 att importlicens icke erfordrades vid införsel senast den 30 juni 1947 av införselreglerad vara, vilken före det allmänna importförbudets ikraftträdande fick fritt införas, under förutsättning att genom intyg av valutabank styrktes, att banken senast den 15 mars 1947 tillförsäkrat importören för varans betalning erforderlig valuta i form av återkallelig rembours eller försäljning på termin av den erforderliga valutan. Från importförbudet undantogos vidare bl. a. tryckalster, varuprov och mönster samt förpackningskartonger, därest importören styrkte att betalning för varorna icke erlagts eller skulle erläggas. Genom meddelande nr 71 (den 17 maj) tillkännagavs, att licenser komme att utställas för import av varor - - tillhörande varuslag som importförbjudits den 15 mars 1947 - i de fall då importören styrkte, att ett bona fide-konlrakt avseende leverans före den 1 oktober 1947 avslutats senast den 15 mars 1947. Kontrakt slutna senast sistnämnda dag och avseende periodiska leveranser såväl före som efter den 1 oktober 1947 komme att prövas välvilligt i vad gällde den del som avsetls skola levereras före den 1 oktober 1947. Licenser, utfärdade enligt dessa regler, betraktades som förfallna den 30 september 1947 och gällde endast för varor som införts senast nämnda dag. Ansökningar om importlicenser för varor beställda senast den 15 mars 1947 för leverans efter den 30 september 1947 komme att vid prövningen behandlas välvilligt, därest det visades, att exportören den 15 mars 1947 hade påbörjat tillverkningen i enlighet med den svenske beställarens specifikation. Importlicenser, som av kommissionen utfärdats eller förlängts att gälla t. o. m. den 30 juni 1947, skulle med vissa undantag äga giltighet t. o. m. den 30 september 1947. Bland de från förlängningsmedgivandet undantagna varuslagen märkas däck och innerslangar till automobiler, jute, jutegarn och jutevävnader, säckar, ur och urdelar samt vissa varor av utpräglad lyxkaraktär, såsom silkesstrumpor, konstgjorda blommor, pärlor, ädelstenar och bijouterivaror samt leksaker och sällskapsspel. Dessutom undantogos från förlängningen alla licenser som utfärdats före den 1 januari 1947. Kommissionen erinrade om å licensblanketterna angiven bestämmelse, all ansökan om förlängning av importlicens skulle ha inkommit till kommissionen före utgången av licensens giltighetstid eller, om delta av någon anledning icke kunde ske, senast 14 dagar därefter. I meddelandet nr 71 upplyste handelskommissionen vidare, att avsikten vore att under återstoden av året söka genomföra en avsevärd nedskärning av införseln med hänsyn till att denna, i synnerhet i fråga om konsumtionsvaror, dittills under året alltjämt hållit sig på en mycket hög nivå. Denna begränsning syntes komma att framtvinga en fördelning mellan importörerna av de kvantiteter, varav införsel kunde medgivas. Vid övervägandet av det lämpligaste tillvägagångssättet för en dylik fördelning inom olika varugrupper komme vederbörande myndigheter att taga kontakt med ifrågakommande organisationer inom näringslivet. Till dess de-

196 finitiva beslut fattats, komine inportlicenseringen principiellt att grundas bl. a. på vederbörande importörs import under år 1946. Vid prövningen av inkommande importansökningar komme därvid, ifråga om före den 15 mars 1947 icke importreglerade varor, hänsyn även att tagas till de importlicenser vederbörande importör erhållit efter iinportregleringens genomförande. I fråga om varuslag, som voro föremål för importreglering före den 15 mars 1947, komine hänsyn att lagas till efter den 1 januari 1947 meddelade importlicenser. Av kommissionen utfärdade nya licenser skulle tills vidare i regel utfärdas att gälla t. o. m. den 31 december 1947. Motsvarande bestämmelser som de i handelskommissionens meddelande nr 71 lämnade intogos i tillämpliga delar i livsmedelskommissionens cirkulär nr 2868, i fråga om varor, som i importregleringshänseende fallo under sistnämnda kommissions bedömande. Efter nu angivna linjer fullföljdes importregleringen under månaderna fram till halvårsskiftet. Att åtskilliga svårigheter uppträdde, då det gällde att i all hast organisera kontrollen över en väsentlig del av den svenska importen, är helt naturligt. Svårigheterna blevo emellertid med all sannolikhet större och mera kännbara än vad fallet blivit, därest nödiga förberedelser i tid vidtagits och vederbörande kommissioner, främst handelskommissionen, från början utrustats med tillräckliga och kompetenta arbetskrafter. Siffrorna å sid. 185 visa, att någon begränsning av den verkliga importen med hänsyn till värdet icke före halvårsskiftet kommit till stånd utan att importen under månaderna april—juni 1947 tvärtom fortfor att växa. I ett den 30 juni 1947 utsänt meddelande (nr 72) förklarade sig handelskommissionen beredd att till förnyad prövning upptaga ansökningar om importlieens jämlikt förut meddelade övergångsbestämmelser, vilka tidigare avslagits på grund av att vederbörande avtalskvot varit fylld. Sådana ansökningar måste vara ingivna till kommissionen före den 1 augusti 1947. Förlängning av licens som förfallit den 30 juni 1947 erfordrades icke för de fall då det varuparti licensen avsåge före den 1 juli 1947 med bestämmelse till Sverige ä utrikes ort inlastats i fartyg eller annat transportmedel. I övrigt komme ansökan om förlängning att prövas från fall till fall. Med anledning av från F ö r e n t a s t a t e r n a s sida under hänvisning till 1935 års handelsavtal mellan de båda länderna framförd protest mot den svenska importregleringen av den 15 mars 1947 upptogos förhandlingar i Washington, vilka ledde till att samförstånd den 24 juni 1947 nåddes mellan svenska och amerikanska regeringarna rörande härmed sammanhängande frågor. Detta samförstånd, som tog formen av en utväxling av promemorior mellan de båda regeringarna, berörde de sidor av problemet, som icke behandlades i handelskommissionens tillkännagivande angående reglerna för licensering av varor, som vid importrestriktionernas införande redan skeppats eller beställts.

197 Enligt nämnda ulväxling av promemorior åtog man sig från svensk sida att, såvida icke annorlunda överenskommes, fr. o. m. den 1 januari 1947 t. o. in. den 30 juni 1948 (d. v. s. en period av 18 månader), medge import för varor, upptagna på lista I i det svensk-amerikanska handelsavtalet av 1935 och icke upptagna på frilistan, till ett belopp, motsvarande lägst 150 procent av importvolymen av motsvarande varor från Förenta staterna under år 1946. Till vilka belopp importlicenser komme att utställas för andra varor under importregleringen skulle avgöras av svenska vederbörande efter fri prövning. Licenser komme i princip att utställas utan hänsyn till ursprungsland, varigenom konkurrensen mellan olika marknader säkrades; det stod emellertid Sverige fritt all taga hänsyn till de speciella betalningsmöjligheter, som kunde föreligga mellan Sverige och ursprungslandet, därest resultatet eljest skulle bli en minskning av den internationella handelns totala volym. Från svensk sida åtog man sig även att icke helt utestänga någon vara eller varugrupp, som tidigare importerats från Förenta staterna, och förband sig att icke avföra varor från frilistan utan skäliga övergångsbestämmelser. Förenta staternas regering förklarade sig vara medveten om att de svenska importrestriktionerna nödvändiggjorts av den allvarliga nedgången i Sveriges guld- och valutareserver samt sade sig å sin sida icke komina att åberopa bestämmelserna i artiklarna 2 och 7 i det svensk-amerikanska handelsavtalet av 1935.1 De båda regeringarna konstaterade, att det svenskamerikanska handelsavtalet av 1935 förblev i kraft med undantag för de modifikationer, som temporärt genomfördes med hänsyn till föreliggande omständigheter, och överenskommo att ompröva läget inom loppet av en lolvmånadersperiod. Lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (den s. k. krigshandelslagen) hade successivt förlängts att gälla t. o. m. den 30 juni 1947. Då något behov av denna lag icke vidare ansågs föreligga, ifrågasattes vid 1947 års riksdag icke någon förlängning av lagens giltighetstid efter nyssnämnda dag. Exportkreditgaranti. Giltighetstiden för av 1946 års riksdag godkända bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit utlöpte med utgången av budgetåret 1946/47. Frågan om fortsatt statlig kreditgaranti av detta slag blev därför aktuell vid 1947 års riksdag och förelades denna i proposition nr 135. 1 Art. 2 stadgar förbud för båda de fördragsslutande länderna att vid företagen inskränkning av importen behandla varor från det andra landet ogynnsammare än varor från vilket som helst annat land. Art. 7 innehåller förbud mot importinskränkningar av varje slag från ettdera landets sida med avseende å varor från det andra landet, som anges i särskilda till avtalet fogade bilagor I och II.

198 I propositionen meddelades, att under tiden fr. o. m. den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började sin verksamhet, t. o. m. den 31 december 1946 hade utfärdats garantier för krediter å 754 milj. kronor, varav statens ansvar omfattat 484 milj. kronor. Under nämnda tid hade i premier influtit 13,9 milj. kronor och i räntor å överskottsmedel 0,1 milj. kronor. Nämndens sammanlagda inkomst hade alltså utgjort 14 milj. kronor. Utbetalade skadeersättningar under samma lid _ ersättningar under finska garantier ej inräknade, eftersom nämnden jämlikt riksdagens beslut erhållit täckning för dessa — hade uppgått till 16,3 milj. kronor, varav 7,8 milj. kronor kunnat återvinnas. Nettoutbetalningarna för skador hade alltså utgjort 8,5 milj. kronor. Omkostnaderna för verksamheten hade uppgått till 1 milj. kronor. Sedan verksamhetens början bade sålunda uppstått en nettovinst å 4,5 milj. kronor. Knligt särskilt riksdagsbeslut hade nämnden emellertid för reglering av fordringar på grund av utfärdade garantier i samband med avtal mellan förra lettiska regeringen och vissa svenska aktiebolag om bvggande av en elektrisk kraftstation vid Kcgums utbetalat ersättning med ett nettobelopp av 5,'.) milj. kronor, vartill nämnden enligt garantivillkoren icke varit förpliktad. Exportkreditnämnden hade i skrivelse den 14 februari 1947 på anförda skäl förordat, att fortsatt bemyndigande på enahanda villkor och till samma belopp som förut måtte lämnas Kungl. Maj :t att bevilja exportkreditgaranli under ytterligare ett budgetår. Statens ansvar för utställda garantier — garantier på Finland ej inräknade — uppginge visserligen endast till 3 milj. kronor, vartill komme utlovade garantier för 4 milj. kronor. Denna situation kunde emellertid snabbt ändras, och med hänsyn härtill fann nämnden ändamålsenligt, att gällande maximering av garantigivningen till 300 milj. kronor tills vidare bibehölles. Handelsministern anförde i propositionen, att garantigivning under den tid som förflutit efter krigets upphörande ägt rum endast i obetydlig omfattning. Alt så varit fallet förklarades bl. a. därav, att kreditgivning från svensk sida väsentligen skett i annan ordning, särskilt i form av direkta statliga krediter. Då någon ytterligare statlig kreditgivning av sådan karaktär icke kunde förväntas ske i nämnvärd omfattning, komme eventuella kreditanspråk i samband med varuutbytet med utlandet att hänvisas till den enskilda kreditgivningen. Ehuru det finge förutsättas, att kreditgivningen även i denna form komme att hållas inom snäva gränser, syntes möjlighet dock böra beredas till statlig garanti för sådana krediter. Härvid borde även uppmärksammas, att i samband med vissa handelspolitiska uppgörelser behov kunde yppas av särskild statlig riskgaranti till exportörer inom ramen för redan beviljade statliga krediter — en garantiform, som sålunda icke innebure utvidgning av statens totala kreditengagemang. I propositionen hemställdes om godkännande av vad exportkreditnämnden i sin skrivelse föreslagit. Kiksdagen biföll propositionen och medgav förty, att svenska staten under tiden t. o. m. utgången av budgetåret 1947/48 till belopp av högst 300 milj. kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av löpande budgetår beviljades — åtoge sig betalningsansvar i enlighet med gällande bestämmelser om statsgaranti för exportkredit.

199 De utelöpande exportkreditgarantierna uppgingo den 30 juni 1947 till ett sammanlagt belopp av 11,4 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 19,0 milj. kronor. Härtill kommo beviljade men ännu ej utfärdade garantier till ett belopp av 3,6 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 5,4 milj. kronor. Av den beviljade garantisumman föll 8,1 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 14,6 milj. kronor, enbart på krediter till Finland. Sammanlagt uppgingo de utbetalade skadeersättningarna från verksamhetens början t. o. m. den 30 juni 1947 till en summa av 64,7 milj. kronor, varav — huvudsakligen till följd av de arrangemang som vidtagits för täckning av förluster på Finland — återvunnits 56,2 milj. kronor. Av exportkreditnämnden hade sålunda intill den 30 juni 1947 utbetalats netto 8,5 milj. kronor, varav 7,1 milj. kronor kunde betraktas som definitiv förlust, härrörande så gott som helt från den uppgörelse som hösten 1946 skett med Sovjetunionen angående avskrivning av vissa svenska fordringar i Lettland. Handelsavtal. Varuutbytet med Norge under år 1946 reglerades genom en den 21 december 1945 träffad överenskommelse, vilken principiellt sett följde samma riktlinjer som det för andra halvåret 1945 gällande avtalet. I fråga om betalningsförbindelserna hade den 14 februari 1946 överenskommits om en ny ordning, varigenom clearingavtalets form övergavs och ett avtal av friare typ kom till stånd. Något verkligt frigörande av de svensk-norska betalningsförbindelserna kunde däremot icke åvägabringas, då de erforderliga förutsättningarna därför ännu icke ansågos föreligga (se del VII sid. 128 och 310). Vid förhandlingar i Stockholm i november 1946 nåddes enighet rörande handels- och betalningsförbindelserna mellan de två länderna under år 1947. Som följd härav undertecknades den 22 november 1946 avtal, vilka för Sveriges vidkommande godkändes av riksdagen i enlighet med propositioner nr 384 och 385 och vilka trädde i kraft den 1 januari 1947. De utgjordes av dels en varuutbytesöverenskommelse, dels en betalningsöverenskommelse, dels ett fiskeriavtal, alla avsedda att gälla till utgången av år 1947. Beträffande fiskeriavtalet bestämdes, att det därefter skulle automatiskt förlängas för ett kalenderår i sänder, såvida icke uppsägning skedde minst en månad före nytt kalenderårs början. Enligt varuutbytesöverenskommelsen lämnades från norsk sida utfästelser om licens för export till Sverige av bl. a. kalksalpeter och andra kväveprodukter, svavel och svavelkis, kalcinerad soda, kemikalier, koppar, zink, aluminium, tackjärn, elektrodmassa, rundvirke samt hudar och skinn. Dessutom fastställdes kontingenter för norsk export till Sverige av sill och annan fisk, fiskmjöl, trän och valolja. Sammanlagda värdet av importen från Norge beräknades till c:a 120 milj. sv. kronor.

200 För exporten från Sverige till Norge fastställdes kontingenter med ett sammanlagt värde av c:a 115 milj. sv. kronor. Exportutfästelserna omfattade bl. a. kemiska produkter, färger och garvämnen, järn och stål samt andra oädla metaller och arbeten därav, kullager, maskiner och maskindelar, lastbils- och busschassier, rundvirke, läkemedel och fisk. Den nya betalningsöverenskommelsen överensstämde i stort sett med förut gällande betalningsordning. Betalningar mellan de båda länderna skulle sålunda kunna försiggå direkt genom central- och affärsbankerna, men betalningsförbindelserna skulle fortfarande vara underkastade kontroll genom valutamyndigheterna. De kreditmöjligheter som de båda centralbankerna inom betalningsöverenskommelsens ram ömsesidigt beviljade varandra i syfte att lämna utrymme för de avvikelser från balans, som under kortare tider kunde framträda, vidgades något. Därest gränsen för dessa krediter överskredes, skulle överskridandet senast vid nästkommande månadsskifte regleras i guld eller fri valuta. Fiskeriavtalet innehöll huvudsakligen bestämmelser rörande villkoren för ilandföring och försäljning i Norge av fisk och skaldjur, som fångats av svenska fiskare. Bl. a. förutsågs rätt att från svenska silltrålare i viss utsträckning ilandföra sill dels för saltning i Norge och vidareförsäljning till Sverige, dels för försäljning till norska silloljefabriker. I början av oktober 1946 sammanträdde svenska och danska regeringskommissioner i Köpenhamn för behandling av vissa frågor i samband med de svensk-danska handels- och betalningsförbindelserna. Vid sammanträdet företogs en undersökning av varuutbytets utveckling under år 1946, varvid särskild uppmärksamhet ägnades frågan, i vilken utsträckning de i varuutbytesöverenskommelsen den 1 februari 1946 fastställda kontingenterna jämte senare överenskomna tillägg redan blivit eller kunde förutses komma att bli utnyttjade inom avtalsperioden, vilken utlöpte den 1 februari 1947. Möjligheterna undersöktes härjämte till ytterligare tilläggsleveranser, varvid enighet förelåg att komplettera varul is tor na i huvudöverenskommelsen ined tilläggslistor, i vilka angåvos samtliga dittills överenskomna tilläggsleveranser i båda riktningarna. Efter nya förhandlingar i Stockholm nåddes enighet om ett förslag till överenskommelse rörande varuutbytet mellan Sverige och Danmark under tiden 1 februari 1947—31 januari 1948, vilket, sedan det godkänts av de båda regeringarna, undertecknades den 28 februari 1947. Riksdagens godkännande inhämtades sedermera genom proposition nr 214. De båda regeringarna utfäste sig enligt överenskommelsen att lämna erforderliga export- och importlicenser för varor som upptogos i till avtalet fogade kontingentlistor. De skulle även i största möjliga utsträckning underlätta ömsesida leveranser utöver i listorna fastställda kontingenter. Den svenska exporten enligt överenskommelsen beräknades uppgå till

201 ett värde av c:a 106 milj. sv. kronor. Bland exportvarorna märkas i främsta rummet pappersmassa, papper av olika slag, wallboard, furuplywood, kemikalier och medicinalvaror, järn och stål, verktyg och andra färdigfabrikat av järn och stål samt andra oädla metaller, maskiner och apparater, tnineraliska ämnen samt arbeten av lera och sten m. m. I nyss angivna värdesiffra för den svenska exporten inberäknades även ett preliminärt uppskattat belopp för utförsel av trävaror till Danmark; i överenskommelsen fastställdes emellertid tills vidare endast kontingenter för vissa partier stolpar och sliprar samt spärrar och bjälkar, medan frågan om exporten av trävaror i övrigt avsägs skola upptagas till prövning vid en senare tidpunkt, då överblick vunnits rörande den totalkvantitet sågade trävaror, som under nästa skeppningssäsong kunde bli tillgänglig för export. Den i överenskommelsen förutsedda importen från Danmark beräknades uppgå till ett värde av omkring 112,5 milj. sv. kronor. Särskilda kontingenter fastställdes för införsel av bl. a. mjölkkonserver, ägg och äggprodukter, ost, kött, socker, konsthonung, färsk frukt och fruktpulper, fröer, farmaceutiska preparat, järnskrot, maskiner, apparater och instrument, elektrisk installationsmateriel samt torrelement. Frågan om införsel av danskt smör skulle bli föremål för prövning senare under året. Vid förhandlingarna träffades vidare uppgörelse rörande utnyttjandet av vissa från tidigare avtal kvarstående kontingenter. Vad beträffar betalningsförbindelserna mellan de bägge länderna slöts en särskild överenskommelse. Den var avsedd att tillämpas från och med den 1 april 1947 och ersätta den dittillsvarande clearingen mellan de båda länderna. Medan betalningarna fram t. o. m. 31 mars leddes över clearingen, skulle de därefter ske direkt genom bankerna i de båda länderna. I överenskommelsen fastställdes vissa ömsesidiga övertrasseringsmöjligheter avsedda att lämna utrymme för de avvikelser från jämn balans i betalningarna, som under kortare perioder kunde framträda. Förutom närmare föreskrifter om genomförandet av betalningsöverenskommelsen innehöll det nya avtalet också bestämmelser om samarbetet mellan de två ländernas centralbanker. Som följd av överenskommelsen angående betalningsförhållandena upphävdes genom kungörelse den 25 april 1947 (nr 144) kungörelsen den 23 juli 1940 (nr 720) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Danmark. Den i maj 1946 avslutade handelsöverenskommelsen mellan Sverige och Island avsåg tiden 1 april 1946—31 mars 1947. En ny sådan överenskommelse undertecknades den 19 juni 1947, vilken var avsedd att tillämpas fr. o. m. dagen för undertecknandet t. o. m. den 31 mars 1948. Den omfattade ett protokoll med vissa allmänna bestämmelser angående utfärdandet av export- och importlicenser samt valutatillstånd å ömse sidor även-

som skriftväxlingar angående dels fastställande av ett begränsat antal kontingenter för export av svenska varor till Island, resp. import av isländska varor till Sverige, dels betalningsförbindelserna mellan de båda länderna. Kontingenter fixerades sålunda endast för export till Island av sågade och hyvlade trävaror, stolpar av olika slag samt silltunnor och för import därifrån av sill samt lamm- och fårkött. Beträffande betalningsförbindelserna stadgades, att betalningarna för ömsesidiga varuleveranser och tjänster i första hand liksom dittills skulle verkställas i svenska kronor. Vid avslutandet av varuutbytesavtalet mellan Sverige och Finland i februari 1946, vilket var förbundet med utfästelse från svensk sida om ytterligare statskrediter till Finland, hade förutsatts, att nämnda kreditgivning skulle vara beroende av alt en överenskommelse träffades om en enhetlig reglering av samtliga äldre svenska krediter till nämnda land. En preliminär sådan uppgörelse skedde i oktober 1946. Därvid konstaterades, att ifrågavarande fordringar hösten 1949, då slutligt avtal skulle träffas rörande återbetalningen, jämte upplupen ränta komme att överstiga 700 milj. kronor, varav över 500 milj. kronor utgjordes av finska statens skulder till svenska staten. Enligt uppgörelsen avstod svenska staten från atl göra sina anspråk på återbetalning och ränta gällande till år 1954. Avbetalningen utsträcktes därefter till att omfatta 30 år. Skulden skulle sålunda enligt planen vara avvecklad först år 1984. I avtalet fastställdes även vissa utgångspunkter för behandlingen av enskilda fordringar på Finland. Avbetalningen av äldre sådana fordringar skulle icke påbörjas före avbetalningen på statslånen men var avsedd att vara avslutad inom 20 år. För nya enskilda krediter var en tidigare och snabbare återbetalning möjlig. Beträffande såväl enskilda som statliga krediter förklarades från finsk sida, att avbetalningen icke skulle eftersättas på grund av kredituppgörelser träffade med annat land. Den träffade överenskommelsen godkändes sedermera av riksdagen, för vilken frågan förelagts i proposition vid höstsessionen 1946 nr 337. Vid förhandlingar i Stockholm i början av februari 1947 nåddes enighet om förslag till överenskommelse rörande varuutbytet mellan Sverige och Finland under tiden 1 februari 1947—31 januari 1948. överenskommelsen undertecknades den 24 februari 1947. Den förelades svenska riksdagen i proposition nr 168 och godkändes av denna men bragtes i tillämpning redan från dagen för undertecknandet. Varuutbytesöverenskommelsen förutsåg export av svenska varor till Finland till ett sammanlagt värde av c:a 36,5 milj. kronor under avtalstiden. För dessa varor, vilka närmare angåvos i en till överenskommelsen fogad kontingentlista, åtog sig svenska regeringen att lämna erforderliga tillstånd till utförsel. Finska regeringen förband sig att inom ramen för nämnda totalbelopp bevilja erforderliga importlicenser för varor till ett värde av

203 c:a 29,8 milj. kronor och att välvilligt pröva ansökningar om importlicenser för varor till ett värde av c:a 6,7 milj. kronor. För betalning av varor, som enligt den nya överenskommelsen infördes till Finland från Sverige, komme finska regeringen att medgiva överföring av valuta till fulla värdet å förfallodagen. Den svenska exporten skulle omfatta järn och stål, arbeten av järn och stål och andra oädla metaller, maskiner och apparater, kemikalier, vissa livsmedelsprodukter m. m. Importen från Finland beräknades komma att uppgå till ett värde av omkring 38,5 milj. kronor. För varor till detta belopp, specificerade i en särskild kontingentlista, komme finska resp. svenska regeringen att lämna erforderliga export- och importtillstånd. Listan upptog bl. a. ost och vissa andra livsmedelsprodukter, vissa slags papper, trävaror, faner, koppar- och mässinghalvfabrikat, hushållsfajans, sanitetsporslin samt textilier inkl. lönberedning av textilier i Finland för svensk räkning. Vidare bestämdes, att för perioden 1 februari 1946—31 januari 1947 fastställda kontingenter för export från Sverige till Finland tills vidare skulle, i den mån de icke redan utnyttjats, vara giltiga, dock att finska importlicenser icke finge utställas i avräkning å dylika kontingenter efter den 28 februari 1947 och att motsvarande ansökningar om svensk exportlicens skulle ingivas senast den 31 mars 1947. Slutligen träffades i betalningshänseende uppgörelse om avveckling av det system, enligt vilket vissa finska betalningar fullgjorts i s. k. inlandsmark. I sådana fall där betalning dittills erlagts i inlandsmark skulle transferering av likviden till Sverige i svenska kronor eller fria mark medgivas. Bestående tillgodohavanden i inlandsmark kunde i första hand utnyttjas för vissa betalningar till Finland eller eventuellt efter prövning från fall till fall successivt överföras till Sverige. De svenska och polska regeringskommissionerna för varu- och betalningsutbytet mellan Sverige och Polen sammanträdde den 4—11 juli 1946 i Warszawa. Resultatet av överläggningarna godkändes sedermera av resp. regeringar och bekräftades genom en noteväxling mellan svenska beskickningen i Warszawa och polska utrikeshandels- och sjöfartsministeriet. Kommissionerna hade granskat den dittillsvarande utvecklingen av handelsutbytet inom ramen för de sommaren 1945 slutna och alltjämt gällande avtalen samt diskuterat det fortsatta varuutbytet under andra halvåret 1946. Särskild uppmärksamhet hade därvid ägnats de polska kol- och koksleveranserna till Sverige. Från polsk sida garanterades, att Sverige under återstoden av året skulle erhålla en genomsnittlig minimikvantitet om 200 000 ton kol och koks i månaden jämte smärre tilläggskvantiteter av vissa speciella kokssorter. Dessutom åtog sig Polen att leverera bl. a. vissa mängder handelsjärn. Från svensk sida medgavs export i viss utsträckning utöver avtalskontingenterna av bl. a. järnmalm, viraduk och maskinfilt.

204 Vidare bifölls från svensk sida en polsk hemställan om att till omedelbart förfogande erhålla viss ytterligare del av den kredit om 100 milj. kronor, vilken beviljats Polen genom handels- och betalningsavtalet av den 20 augusti 1945. Förhandlingar, vilka sedermera från början av december fördes i Stockholm mellan en svensk och en polsk regeringsdelegation, resulterade i undertecknandet den 19 mars 1947 av ett handels- och ett betalningsavlal, gällande för en tolvmånadersperiod från dagen för avtalets ikraftträdande. Handelsavtalet föreskrev, att de båda regeringarna skulle medgiva export resp. import av de varor som angåvos i två till överenskommelsen fogade kontingentlistor. Den polska exportlistan avseende sagda tidsperiod upptog främst 2 750 000 ton stenkol och 250 000 ton koks, vidare zink och zinkvitt, elektrolytzink och zinkplåt, gjuteritackjärn, martintackjärn och stålgöt plåt, rör och annat handelsjärn, badkar, textilmaskiner, kalcinerad och kaustik soda, porslin och fajans, fönsterglas och gjutet glas, leror samt större kvantiteter textilvaror. Listan omfattade dessutom ett flertal olika jordbruksprodukter. Sammanlagda värdet uppskattades till närmare 205 milj. kronor, varav kol och koks representerade omkring 130 milj. kronor. Den löpande svenska exporten, som beräknades uppgå till c:a 110 milj. kronor, omfattade hästar, boskap, sill och fisk, utsädesfröer, järnmalm, pyrit, fältspat samt ett flertal olika medicinska och kemiska produkter. I den svenska exporten skulle vidare ingå vissa ferrolegeringar, verktygsmaskiner, kul- och rullager, viraduk, metall- och Iräbearbetningsmaskiner, lantbruksmaskiner, separatorer och mjölkningsmaskiner, kompressorer och diverse andra maskiner. Kontingenter fastställdes även för ackumulatorer, isoleringsmateriel, telefon- och signalmateriel samt lödapparater. Det nya betalningsavtalet föreskrev att, liksom förut, alla ur varuutbytet härflytande betalningar ävensom övriga betalningar mellan de båda länderna skulle ske i kronor över tvenne i Sveriges riksbank i polska nationalbankens namn öppnade konton, benämnda A- och B-kontot, vilka skulle krediteras med 60 resp. 40 procent av betalningarna för de polska leveranserna till Sverige, mot 50 procent å vardera kontot i det gamla avtalet. Saldot å B-kontot ägde Polen liksom förut utnyttja ej blott för betalningar i Sverige utan även för inköp av guld eller fri valuta. Man förpliktade sig å polsk sida att i mån av behov — d. v. s. därest tillräckliga medel ej skulle finnas disponibla å A-kontot — använda å B-kontot innestående belopp eller fri valuta för betalningar i Sverige. Under förhandlingarna framfördes från polsk sida önskemål om att i utbyte mot de för Sverige betydelsefulla leveranserna av kol erhålla möjlighet att placera avsevärda kapitalvarubeställningar i Sverige. Efter långvariga överläggningar hade man enats om att Polen — givetvis under förutsättning av uppgörelser mellan köpare och säljare — finge placera dylika beställningar ävensom

205 order å andra för den polska återbyggnaden viktiga varor på den svenska marknaden till ett sammanlagt värde av i runt tal 360 milj. kronor att levereras i princip under fyra år, men med reservation för att enskilda kontrakt kunde innehålla bestämmelser om längre leveranstider. En särskild blandad svensk-polsk teknisk kommitté skulle tillsättas med uppgift att i varje särskilt fall pröva och godkänna de ifrågasatta leveranserna, varvid den i första hand skulle utgå från av de svenska företagen lämnade uppgifter samt vid sitt ställningstagande särskilt taga hänsyn till det svenska försörjningsläget. Då dessa kapitalvarubeställningar i stor utsträckning kunde antagas komma att placeras redan under år 1947, beräknades betalningsskyldigheten för olika därå fallande förskott komma att uppgå till en sådan storleksordning, att de betalningsmedel, som inflöte genom den polska exporten å ovannämnda konto A, icke komme att förslå till att betala såväl den löpande importen från Sverige som nämnda beställningar. Med hänsyn härtill framfördes från polsk sida vissa krav på krediter för täckande av denna skillnad. För att få en uppgörelse till stånd, innefattande polska förpliktelser om mera avsevärda kolleveranser till Sverige, mcdgåvos från svensk sida vissa finansiella lättnader. De närmare bestämmelserna härom innehöllos i ett »Tilläggsavtal rörande Sveriges deltagande i det polska näringslivets återuppbyggnad i utbyte mot leveranser av polsk kol och koks», .lämlikt denna överenskommelse medgavs uppskov på fyra år med återbetalningsskyldigheten av de till c:a 36,5 milj. kronor uppgående trancher av 1945 års kredit å 100 milj. kronor, som förföllo till betalning under avtalsåret, varjämte Polen erhöll möjlighet att fortsättningsvis utnyttja den del av nämnda kredit, som ännu icke tagits i anspråk, eller omkring 17 milj. kronor. Dessutom ställdes genom exportkreditnämnden en garanti till Polens förfogande för möjliggörande av betalningar av de ovannämnda förskotten till ett totalbelopp av 70 milj. kronor; i detta belopp inräknades jämväl en garanti å 2 milj. kronor för partiell finansiering av viss export av boskap till Polen. Slutligen beviljades en kredit å 15 milj. kronor för nya inköp av hästar — en export av 10 000 hästar förutsågs under den första 12-månadersperioden — samt medgavs anstånd under fyra år med återbetalningen av den ännu icke amorterade delen — 6,o milj. kronor — av den Polen Ar 1946 i särskild ordning beviljade krediten för hästköp i Sverige. Med undantag för de leveranser, vilka skulle finansieras med ovannämnda statliga krediter å 17 resp. 15 milj. kronor, samt med stöd av exportkreditgarantier till ett belopp av omkring 23 milj. kronor skulle enligt tilläggsavtalet betalning lia ägt rum, innan varan exporterats. Från denna regel gjordes jämväl undantag för export med stöd av privatkrediter upp till 5 milj. kronor. Förutom frågor rörande placerande av ifrågavarande beställningar skulle nämnda svensk-polska tekniska kommitté även in casu pröva och godkänna utnyttjandet av de svenska krediterna och garantierna. S v e n s k a r e g e r i n g e n förband sig i ett särskilt p r o t o k o l l a t t u n d e r e n p e riod av fem å r f r å n i k r a f t t r ä d a n d e t icke vidtaga å t g ä r d e r i syfte, a t t förh i n d r a a v s ä t t n i n g av intill 5 m i l j . t o n p o l s k a kol p e r år, u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av e n i g h e t r ö r a n d e p r i s e r , k v a l i t e t e r , t r a n s p o r t e r och övriga l e v e r a n s v i l l kor. P o l s k a r e g e r i n g e n f ö r k l a r a d e sig i gengäld skola p å allt s ä t t söka m e d v e r k a till a t t n ä m n d a k v a n t i t e t e r , u n d e r n y s s n ä m n d a f ö r u t s ä t t n i n g a r , lever e r a d e s till Sverige och i v a r j e fall ett m i n i m u m av 3 m i l j . ton u n d e r d e n första och 4 m i l j . ton u n d e r d ä r p å följande t o l v m å n a d e r s p e r i o d e r .

206 S p ö r s m å l e n r ö r a n d e f i n a n s i e r i n g e n av de polska l å n g t i d s b e s t ä l l n i n g a r n a efter den första t o l v m å n a d e r s p e r i o d e n s u t g å n g l i k s o m a n g å e n d e de finansiella förbindelserna skulle g ö r a s till föremål för s e n a r e f ö r h a n d l i n g a r . Svenska r e g e r i n g e n f ö r k l a r a d e u t t r y c k l i g e n , a t t den icke för det d å v a r a n d e såge sig i tillfälle att göra n å g r a finansiella u t f ä s t e l s e r för d e n n a tid; ä polsk sida d e k l a r e r a d e m a n , att m a n ej v o r e b u n d e n av f ö r p l i k t e l s e r n a i sagda tilläggsprotokoll a t t leverera vissa m ä n g d e r kol till Sverige efter den första t o l v m å n a d e r s p e r i o d e n s u t g å n g , d ä r e s t svensk h j ä l p till P o l e n s å t e r u p p b y g g n a d d a ej l ä m n a d e s , a n n a t ä n m o t fri v a l u t a och p å villkor, som ej vore m i n d r e g y n n s a m m a ä n de som t i l l ä m p a d e s g e n t e m o t a n d r a länder, vilka icke beviljat Polen s t ö r r e f ö r m å n e r ä n de Sverige k u n d e v a r a berett medge. Parallellt med förhandlingarna i Stockbolm fördes diskussioner i Warszawa rörande vissa svenska privata ekonomiska intressen i Polen. En överenskommelse kom i dessa ämnen till stånd och utgjorde en integrerande del av avtalskomplexet. Från polsk sida erkändes skyldigheten för polska staten att svara för sina skulder och att gälda ersättning för beslagtagen svensk egendom samt annan genom vidtagna offentliga tvångsåtgärder uppkommen skada. Beträffande nationaliserade svenska dotterföretag hade förhandlingar i vissa fall redan inletts av resp. moderbolag med vederbörande polska myndigheter. Därest uppgörelse i nationaliseringsfrågorna ej skulle kunna träffas genom sådana direkta förhandlingar, komme dylika spörsmål att hänskjutas till en blandad svensk-polsk kommission. Beträffande principen för bestämmande av utgående ersättning hävdades från svensk sida, att densamma enligt internationellt-rättsliga grundsatser skulle vara adekvat och effektiv. Överenskommelsen tillförsäkrade vidare upphävande utan dröjsmål av tvångsförvaltningen av svenska moderbolags dotterbolag, som ej föllo under nationaliseringslagen, samt av all svensk egendom, lös eller fast, i den mån den fasta egendomen ej fölle under jord- och skogsreformlagarna. Polska regeringen skulle utan dröjsmål diskutera transfereringsfrågan i princip och enskilda fall skulle behandlas i den ovannämnda blandade kommissionen. Denna fick ett kompetensområde omfattande alla frågor, som berörde svenska industriella och andra privata svenska intressen i Polen. A v t a l s k o m p l e x e t f r a m l a d e s för 1947 å r s r i k s d a g i p r o p o s i t i o n n r 217. Handelsministern framhöll härvid, att de ekonomiska och finansiella prestationer, som Sverige enligt förslagen skulle åtaga sig, vore betungande. Utan tvivel framstode det dock ur synpunkten av Sveriges allmänna ekonomiska och finansiella intressen såsom synnerligen angeläget, att åtgärder träffades för befrämjande av den svensk-polska handeln. Emellertid skulle enligt hans förmenande hänsyn enbart därtill icke kunna motivera ett godtagande för vår del av det föreliggande avtalsförslaget. Nödvändigheten av att säkra landets försörjning med icke flytande bränslen i förening med vårt lands förenämnda allmänna ekonomiska och finansiella intressen i Polen föranledde honom dock att förorda förslagens godkännande, varom alltså i propositionen hemställdes. Därjämte begärdes rätt för Kungl. Maj :t att bemyndiga exportkreditnämnden att, i de fall då det för genomförandet av tilläggsavtalet i vad det avsåg exportkreditgarantier syntes erforderligt, bevilja statsgaranti för större del än 75 procent av den lämnade krediten (vilket eljest enligt gällande bestämmelser var maximum).

207 Utrikesutskottet uttalade i sitt utlåtande över propositionen, att starka betänkligheter otvivelaktigt kunde anföras mot särskilt de ekonomiska och finansiella åtaganden, som Sverige gjorde genom avtalet. Liksom handelsministern fann utskottet enbart ett hänsynstagande till den svensk-polska handelns främjande icke motivera ett godkännande. Med hänsyn särskilt till de upplysningar utskottet erhållit om landets bränsleförsörjning under den närmaste tiden kunde utskottet dock icke underlåta att tillstyrka avtalets godkännande. Det inrymde med avseende å den fortsatta utvecklingen av handelsförbindelserna med Polen betydande osäkerhetsmoment. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj: t för att möta därmed förenade risker i fråga om bränsleförsörjning och ytterligare kreditbelastning noggrant undersökte de möjligheter, som förefunnos att jämväl från annat land erhålla ökad tillförsel av kol och koks på rimliga villkor. I enlighet med utskottets hemställan godkände riksdagen avtalet jämte i samband därmed träffade uppgörelser. Det varuutbytesavtal, som i november 1945 ingåtts mellan Sverige och Nederländerna (se del VII sid. 131), avsåg tiden t. o. m. den 31 december 1946. En motsvarande överenskommelse för år 1947 avslöts den 25 november 1946 och godkändes av riksdagen enligt proposition 1947, nr 37. Denna överenskommelse gällde även handelsförbindelserna mellan Sverige och Nederländernas besittningar bortom haven. Utbyte av varor och tjänster under 1947 beräknades komina att balansera på ett belopp av omkring 180 milj. kronor på bägge sidor. Vad beträffar exporten från Sverige till Nederländerna och besittningarna bortom haven må nämnas kemisk och mekanisk massa, rundvirke, papper och pappersprodukter, järnmalm och svavelkis, olika slag av järn- och stålprodukter, maskiner och instrument, tändstickor etc. Exporten från Nederländerna och de utomeuropeiska territorierna till Sverige skulle bestå av tackjärn, olika slag av järn- och stålprodukter, däribland rör, tenn, koks, salt, kemiska produkter, konstsilkegarn, textilier, elektrotekniska apparater och radiotillbehör, rågummi, blomsterlökar, kryddor, olika slag av jordbruksprodukter etc. Den slutliga fixeringen av kvoterna för sågade trävaror och koks ägde rum först under våren 1947. Beträffande varuutbytet mellan Sverige och Belgien-Luxemburg under år 1947 slöts en överenskommelse den 13 december 1946, vilken godkändes av riksdagen enligt proposition 1947, nr 38. Denna överenskommelse, vilken ersatte 1945 års varuutbytesavtal, gällde även handelsförbindelserna mellan Sverige och de belgiska utomeuropeiska besittningarna. Den svenska exporten till Belgien-Luxemburg jämte besittningar förutsågs komma att uppgå till ett totalvärde av c:a 215 milj. kronor och im-

208 porten från nämnda länder till ett sammanlagt värde av c:a 280 milj. kronor. Bland svenska exportvaror kunna nämnas fisk och andra livsmedelsprodukter, järn-, bly- och zinkmalm, kemiska produkter, rundvirke, pappersmassa, papper och pappersprodukter, järn- och stålprodukter, maskiner och instrument etc. Beträffande sågade trävaror kunde på grund av säsong- och skeppningsförliällandena en slutgiltig kvot för BelgienLuxemburg fastställas först under våren 1947. Importen från Belgien-Luxemburg jämte besittningar avsågs skola bestå av flera för Sveriges försörjning viktiga råvaror och halvfabrikat, såsom koks, handelsjärn och andra järn- och stålprodukter, metaller, kemiska produkter, textilier, däribland konstsilke-, bomulls-, ull- och lingarner. Dessutom förutsågs import av ett flertal färdigprodukter inom bl. a. textiloch maskinoinrådena. I samband med varuutbytesavtalet enades man även om ett förslag till uppgörelse avseende dels ömsesidig deblockering av gamla fordringar i Sverige resp. Belgien, dels reglering av vissa ännu utestående clearingfrågor. överenskommelsen härom föranledde utfärdande av kungörelse den 24 januari 1947 (nr 22), varigenom kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 633) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Belgien och Luxemburg upphävdes. I slutet av juni 1946 hade träffats ett handelsavtal mellan Sverige och Frankrike, avseende en tolvmänadersperiod fr. o. m. den 1 juli 1946 (se del VII sid. 314). Förhandlingar, som under juni 1947 fördes i Stockholm mellan en svensk och en fransk delegation rörande handelsförbindelserna efter den 1 juli 1947, resulterade i en överenskommelse, som undertecknades den 21 juni. På svensk begäran enades man om avslutande av ett provisoriskt avtal, gällande för en tid av 4 månader, således t. o. m. den 31 oktober 1947. Överenkommelsen innebar, att samtliga kontingenter i 1946 års handelsavtal, vilka delvis kvarstodo outnyttjade, förlängdes att gälla fram till den 1 november 1947. Härutöver lämnades från båda sidor utfästelser om beviljande av import- resp. exportlicenser för tilläggskontingenter, avseende ett visst antal varor. I den förutsedda franska exporten märkas särskilt råfosfat, gipssten, bränd gips, bauxit, gjutjärnsgods (speciellt gjutna rör), handelsjärn (däribland valstråd), smidda rör, bly, glaubersalt, kalcinerad och kaustik soda, pottaska, kalisalter, spik, stickmaskinsnålar, takpapp etc. I den svenska exportlistan ingingo förutom skogsprodukter traditionella svenska varor, såsom färsk och saltad fisk, blymalm, järn- och stålvaror (bl. a. rostfritt stål, kullagerstål och kullagerrör), hårdmetall samt verktyg, bergborrningsmateriel, kul- och rullager, förbränningsmotorer, verktygs- och andra maskiner o. s. v. Tidigare betalningsarrangemang skulle fortfara att gälla.

209 Under september 1946 i Bern inledda svensk-schweiziska överläggningar i ekonomiska frågor fortsattes i Stockholm och ledde till en den 30 oktober 1946 dagtecknad överenskommelse om den framtida regleringen av varuutbytet och betalningsförhållandena. Härvid avtalades en utökning av den svenska varuutförseln till Schweiz och en förlängning av giltighetstiden för de tidigare överenskomna kontingenterna från den 31 mars till den 30 juni 1947, varigenom man sökte ernå en bättre jämvikt mellan de ömsesidiga leveranserna. Rörande betalningsförhållandena enades man om ett arrangemang, som skulle underlätta utjämningen av det traditionella underskottet i betalningstrafiken. Genom särskilda åtgärder komme avvecklingen av oreglerade betalningar att möjliggöras. I och för genomförandet av denna överenskommelse införde Schweiz en anordning med utbetalningstillstånd, utställda av de schweiziska Konlingentverwaltungsstellen. Sådant tillstånd måste företes, då i Sverige s. k. inköpsanmälan ingåves för erhållande av valutatilldelning, och det medförde i Schweiz att betalningen fick utföras. Efter förhandlingar i Stockholm träffades den 5 december 1946 en överenskommelse om reglering av handels- och betalningsförbindelserna mellan Sverige och Italien under ett år räknat fr. o. m. den 1 december s. å. Den nya överenskommelsen gavs formen av ett den 30 november 1946 dagtecknat tilläggsprotokoll till handels- och betalningsöverenskoinmelserna av den 24 november 1945, vilka med vissa ändringar och tillägg förlängdes att gälla till den 1 december 1947. De i 1945 års avtal ingående varulistorna ersattes med nya listor, vilka i vad avsåg exporten till Italien slutade på ett totalvärde av c:a 107 milj. kronor och i vad avsåg importen därifrån på ett totalvärde av c:a 120 milj. kronor. De ömsesidiga betalningarna skulle såsom förut i princip ske via den svensk-italienska clearingen beträffande de varuslag, som återfunnos i avtalets varulistor. Reciprocitetsaffärer skulle tills vidare vara tillåtna såväl inom som utöver kontingenternas ram. Emellertid gjordes i den nu träffade överenskommelsen exporten Lill Italien av vissa svenska varor, nämligen viskosmassa av olika kvaliteter samt tidningspapper, beroende av import till Sverige till ungefär samma totalvärde av ett antal för den svenska försörjningen betydelsefulla varuslag, såsom konstsilke- och cellullgarner, vävnader av natur- och konstsilke samt av cellull, möbeltyger samt strumpor av natur- och konstsilke och av cellull etc. Ifrågavarande produkter representerade ett värde av c:a 54 milj. kronor i vardera riktningen. För varor, som ej voro angivna i avtalets varulistor, skulle efter prövning från fall till fall betalning kunna ske i fria valutor. Från svensk sida förklarade man sig därvid hava för avsikt att medgiva dylik betalning i första hand för vissa för Sverige speciellt värdefulla italienska varuslag, såsom vissa kemikalier, tunga hudar, ulloch bomullsgarner, ylle- och bomullsvävnader, ylle- och bomullsslrumpor, IA--S10090

210 järn- och stålprodukter, elektriska motorer, elektrisk materiel (bl. a. kablar), maskiner, halvfabrikat av koppar eller mässing samt fartyg. Vederbörande italienska myndigheter förklarade sig införstådda härmed. Vidare överenskoms, att de båda ländernas myndigheter skulle äga atl efter prövning från fall till fall lämna tillstånd till sådana beställningar i det andra landet, beträffande vilka betalningen skulle verkställas delvis i form av råvaror och delvis i fria valutor. Sådana leveranser av lönbearbetningsnatur skulle få ske såsom tillägg till resp. utanför de i avtalet fastställda kontingenterna. Importen från Italien, vilken såsom ovan nämnts beräknades komma all uppgå till ett värde av c:a 120 milj. kronor, innefattade livsmedelsprodukter till ett värde av c:a 21, kemiska produkter och mineraliska ämnen 9, textilvaror 65 samt maskiner, apparater och instrument m. m. 13 milj. kronor. Sveriges export till Italien, som förutsågs skola representera etl värde av c:a 107 milj. kronor, innefattade livsmedelsprodukter till ett värde av c:a 3, järn och slål 9, maskiner och apparater och instrument m. m. 13, kemiska produkter och mineraliska ämnen 6 samt skogsindustriprodukler 65 milj. kronor. Därest under avtalsperioden varu- eller belalningsutbytet av någon anledning skulle utveckla sig på ett otillfredsställande sätt, skulle den i cll tidigare avtal förutsedda blandade svensk-italienska regeringskommissionen omedelbart sammanträda för all besluta om de åtgärder, som borde vidtagas i syfte att återställa de normala handels- och betalningsrelaiionerna. Skulle inom den blandade kommissionen enighet ej uppnås inom en månad sedan förhandlingarna börjat, ägde vartdera landets regering rätt att uppsäga gällande överenskommelser lill urkraftträdande efter en månads varsel. Vad beträffar lönbearbetningsaffärer på textilområdel förklarade italienska vederbörande, alt beställningar, vilka gjorts av svenska företag före den 7 september 1946 — d. v. s. den dag, då italienska ulrikeshandelsministeriet utfärdade vissa ändringsbestäinmelser rörande lönbearbetning i Italien — skulle kunna fullföljas enligt i vederbörande kontrakt avtalade villkor, även om råvaran ej anlände lill Italien förrän vid en senare tidpunkt. Beställningar, som gjorts mellan den 7 september och den 1 oktober 1946, skulle av de italienska myndigheterna välvilligt bedömas från fall till fall. Avtalet godkändes av riksdagen enligt proposition 1947, nr 39. Efter överläggningar mellan vederbörande spanska myndigheter och och svenska beskickningen i Madrid träffades den 3 oktober 1946 en överenskommelse om förlängning av modus vivendi-uppgörelsen av den 26 januari 1946 rörande de svensk-spanska handels- och betalningsförbindelserna för ytterligare en åttamånadersperiod, d. v. s. fr. o. m. den 1 juli 1946 t. o. m. den 28 februari 1947. Kontingentlistan för denna period över-

211 ensstämde i huvudsak med den till modus vivendi-avtalet hörande ursprungliga kontingentlistan. I samband med den nya uppgörelsen utverkades en utfästelse från de spanska myndigheterna att vid importlicensgivningen taga tillbörlig hänsyn lill i Spanien verksamma svenska dotterbolags legitima importintressen. Genom en ny överenskommelse den 17 juli 1947 avtalades om förlängning av niodus vivendi-uppgörelsen till den 1 mars 1948, varvid denna överenskommelse gavs återverkande kraft för tiden fr. o. m. den 1 mars 1947. Efter det samförstånd beträffande utvecklingen av betalningsförbindelserna mellan Sverige och det s. k. sterlingområdets länder under en 12månadersperiod från den 1 maj 1946, som uppnåddes med brittiska vederbörande den 3 maj s. å. (se del VII sid. 312), tog man å svenskt håll kontakt med ifrågavarande länder i syfte att direkt med dessa överlägga om handelsförbindelserna. Utgångspunkten var därvid, att den svenska kronan enligt uppgörelsen i fråga om tillämpningen av betalningsavtalet icke längre skulle behandlas såsom en s. k. hård valuta. Varuutbytet skulle i enlighet härmed närmare utformas genom direkta överenskommelser med de olika sterlingländerna utan några av valutaskäl motiverade begränsningar. Nyssnämnda överläggningar innefattade ett fullföljande av denna uppgörelse. Å svensk sida strävade man efter en återgång till förkrigshandeln, i synnerhet beträffande den svenska exportens fördelning mellan å ena sidan skogsindustriprodukter och å andra sidan övriga traditionella svenska exportvaror. Den allmänna knappheten på skogsinduslriprodukter hade tvingat till viss begränsning av exporten av främst trävaror. Man hade därvid sökt att fördela den för export tillgängliga varumängden i huvudsaklig överensstämmelse med förkrigshandelns proportioner, dock med vissa smärre av särskilda omständigheter betingade förändringar. De överläggningar, som på denna grundval ägde rum med de olika sterlingländerna, utmynnade i att överenskommelser träffades beträffande handeln med Sydafrikanska unionen, Egypten, Eire och Palestina. Principiell enighet nåddes även beträffande varuutbytet med Nya Zeeland och Australiska statsförbundet. Vad angår förhållandet till Storbritannien avslöts efter förhandlingar mellan svenska och brittiska vederbörande i november 1946 en överenskommelse om export från Sverige till detta land av vissa varuslag, vilka före kriget reguljärt ingingo i Storbritanniens import men som numera voro föremål för stränga importrestriktioner, då de å brittisk sida icke betraktades som nödvändiga för försörjningen. Enligt överenskommelsen, som följde samma linjer som av Storbritannien tidigare träffade överenskommelser med Ganada, Förenta staterna, Belgien och Schweiz, skulle brittiska importlicenser per kalenderår räknat komma att beviljas å sammanlagt upp till 20 procent av medelvärdet av ifrågakommande svenska exportörers le-

212 veranscr till Storbritannien under åren 1936 1938 (den s. k. »token imports scheme»). De varuslag, som omfattades av överenskommelsen, hade fastställts som resultat av förhandlingar mellan Storbritannien och de ovan uppräknade länderna. Varje vara, som å brittisk sida accepterades för dylik import i förhållande till ett land, komme nämligen automatiskt även övriga berörda länder till godo. Bland ifrågakoinmande varor, beträffande vilka möjligheterna för export från Sverige givetvis måste pä sedvanligt sätt prövas ur försörjningssynpunkt, märkas bl. a. maskinfilt, leksaker, gräsklippningsmaskiner, kokoch värmeapparater, lås och nycklar, fotogenlampor, matbeslick, dammsugare och delar därtill, liusgerådsartiklar av trä, skridskor och andra sportarliklar, yxor, träramar och lister, tapeter och mekaniska rullgardinskäppar. Rörande ifrågavarande »token imports» utfärdades senare lid efter annan tilläggslistor. Varuutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien hade för tiden intill den 1 juli 1946 reglerats genom avtal den 17 november 1945 (se del VII sid. 132). Efter förhandlingar mellan en svensk och en tjeckisk delegation träffades den 29 juli 1946 en överenskommelse, att nyssnämnda handelsavtal skulle förbli i kraft till den 1 juli 1947. Samtidigt fastställdes de varor och kvantiteter, för vilka export- resp. importtillstånd under nämnda tid skulle beviljas. Från Sverige förutsågs skola utföras till Tjeckoslovakien bl. a. fisk, garvämnen, granit, järnmalm, pyrit, terpentin, diverse kemiska produkter, pälsvaror, järn och stål, kul- och rullager, separatorer samt diverse maskiner, apparater och instrument. Från Tjeckoslovakien avsågs skola importeras bl. a. koks, handelsjärn, järn- och metallvaror, elektriska maskiner, instrument, magnesit och magnesittegel, kaolin, diverse kemiska produkter, handskar, sågat lövträ, lumppapp för takpappsfabrikation, textilier, hattar, glas och porslin. Vad betalningsförhållandena beträffar enades man om att de för föregående avtalsperiod gällande bestämmelserna skulle oförändrat gälla intill den 1 juli 1947. Genom en ny överenskommelse den 10 mars 1947 fastställdes nya eller utökade kontingenter för dels svensk export av bl. a. järnmalm och tackjärn, specialverktyg för metall och iräbearbetning, fiskkonserver, garvextrakter, ullavfall, vissa kemiska produkter samt telefonmateriel, dels tjeckoslovakisk export av handelsjärn, kaolin, myrsyra och citronsyra, strumpstolsarbeten, kläder och vävnader av olika slag, eleklrotekniskt porslin, fönsterglas, elektriska maskiner och instrument, armatur m. m. Handelsförhandlingar, som under juni och juli fördes i Stockholm mellan en svensk och en ungersk delegation, resulterade i undertecknande av

ett handelsavtal och elt betalningsavtal mellan Sverige och Ungern den 26 juli 1946. Handelsavtalet, som gällde för tiden 1 augusti 1946—31 juli 1947, fastställde de varor och kvantiteter, för vilka under nämnda tid export- resp. importlillstånd skulle beviljas. Från Sverige förutsågs skola utföras till Ungern bl. a. hästar, fisk, järnmalm, järn och stål, kullager, maskiner, cellulosa och olika pappersvaror ävensom kemikalier. Från Ungern till Sverige förutsåg avtalet en export av bl. a. skeppsplåt och betongjärn, radiorör och glödlampor, sågat lövträ och fanér, bauxit, presenningar, lås, tomatpuré, äpplen, vin etc. Det sålunda reglerade varuutbytet uppskattades till ett värde av c:a 45 milj. kronor. Vidare skulle enligt avtalet de båda länderna underlätta exporten resp. importen av varor utöver de fastställda kontingenterna inom ramen för vad försörjningsläget tilläte. Enligt betalningsavtalet skulle de ömsesidiga betalningarna avseende varuutbytet och därmed sammanhängande kostnader verkställas i svenska kronor. En principiell reglering träffades även i avseende å ömsesidiga finansiella mellanbavanden. Å ungersk sida erkände man därvid Ungerns finansiella förpliktelser gentemot Sverige. De närmare villkoren för återupptagande av ränte- och amorteringstjänsten därå skulle regleras vid förhandlingar, som komme att upptagas senare. För att underlätta återupptagandet av varuutbytet åtog sig svenska regeringen att i mån av behov ställa till förfogande en kortfristig kredit om högst 5 milj. kronor. De ömsesidiga varutransporterna förutsågos komma att underlättas genom upplagande av transittrafik via Polen och Tjeckoslovakien. Avtalet godkändes av riksdagen i enlighet med propositionen till 1946 års höstsession, nr 349. Handeln mellan Sverige och Jugoslavien var efter krigets upphörande mycket obetydlig. Denna stagnation av varuutbytet sammanhängde med åtgärder, som efter krigsslutet från jugoslavisk sida vidtagits mot helt eller delvis svenskägda företag i ifrågavarande land. Vissa av dessa företag konfiskerades i samband med att företagens ledare och styrelseledamöter åtalades för samarbete med fienden. Andra företag sattes under tvångsförvaltning eller gjordes till föremål för en krigsvinstbeskattning, som var så hård, alt den innebar ett beslagtagande av företagens egendom. Enligt en lag den 5 december 1946 blevo samtliga företag av någon betydelse inom industri, handel och transportväsen — däribland de flesta av de svenskägda företagen — med omedelbar verkan nationaliserade. Genom dessa åtgärder uppstodo åtskilliga problem, vilkas lösning från svensk sida ansågs utgöra ett villkor för en reglering av handelsförbindelserna mellan de båda "länderna. Emellertid upptogos i februari 1947 på iniativ från jugoslaviskt håll förhandlingar, vilka resulterade i avslutandet den 12 april 1947 av ett handelsavtal järn le överenskommelse angående betalningsförhållanden m. m.

214 Enligt handelsavtalet skulle varuutbytet mellan de två länderna äga rum inom ramen för kontingenter, vilka av båda parterna gemensamt fastställdes för varje tolvmånadersperiod. Kontingenterna avseende den första tolvmånadersperioden, räknad från den 12 april 1947, beredde utrymme för en import från Jugoslavien av varor till ett uppskattat värde av 27 milj. kronor och för en export till Jugoslavien av svenska exportartiklar till ett beräknat värde av 10 milj. kronor. Det belopp, som motsvarade den sålunda förutsedda jugoslaviska överskottsexporten till Sverige, avsågs skola användas, förutom till transferering av vissa svenska fordringar i Jugoslavien, till finansiering under den första tolvmånadersperioden av sådana beställningar på längre sikt av industriell utrustning, som man från jugoslavisk sida, på sätt nedan närmare angives, ämnade placera i Sverige. Importen från Jugoslavien omfattade bl. a. ett antal mineraliska och kemiska produkter ävensom metaller, såsom kauslik och kalcinerad soda, bauxil, baryl, magnesil, krommalm, zinkvilt, litopon, blymönja, antimon, kvicksilver, koppar, kopparkoncentrat och bly samt vidare lövträ, hampa, majs och andra jordbruksprodukter ävensom trädgårdsproduktcr. Från svensk sida förutsågs skola levereras till Jugoslavien bl. a. kemiska produkter, järn och stål, verktyg, maskiner, apparater och instrument. Enligt en till handelsavtalet hörande betalningsöverenskommelse skulle betalning för import av jugoslaviska varor till Sverige liksom andra av båda parter medgivna betalningar från Sverige till Jugoslavien ske i svenska kronor till ett jugoslaviska nationalbankens konto i riksbanken. F r å n samma konto skulle verkställas betalningar för import till Jugoslavien av svenska varor ävensom andra av båda parter medgivna jugoslaviska betalningar till Sverige. En övertrassering fick äga rum på detta konto intill 100 000 kronor. Från svensk sida ställdes en kredit på 5 milj. kronor till förfogande att användas i mån av behov lill förstärkning av jugoslaviska nationalbankens nämnda konto i riksbanken. Denna kredit skulle anses utgöra en del av de 75 milj. kronor, som svenska regeringen i enlighet med den i Washington i juli 1946 träffade uppgörelsen angående de tyska tillgångarna i Sverige förklarat sig ämna fördela mellan de länder, som anslutit sig till skadeståndsöverenskommelsen i Paris, såsom bidrag till deras återuppbyggnad. Vid direkta förhandlingar, som fördes mellan en jugoslavisk förhandlingsdelegation och svenska exportföretag och industrier, träffades preliminära överenskommelser om leverans till Jugoslavien under de närmaste sju åren av huvudsakligen industriell utrustning till ett sammanlagt värde av inemot 130 milj. kronor. De förutsedda leveranserna omfattade bl. a. en elektrisk kraftstation, annan elektrisk utrustning, anläggningar för träbearbetning och utrustning för cellulosa-, metall- och gruvindustrier ävensom för fartyg. Från svensk sida förklarades, att på begäran av de svenska

215 intressenterna licenser komme att medgivas för export av ifrågavarande varor. I samband med handelsavtalet träffades en uppgörelse, varigenom de svenska företag, vilkas egendom i Jugoslavien nationaliserats eller drabbats av konfiskatoriska åtgärder, tillförsäkrades ersättning för sina i anledning härav uppkomna fordringar. Ersättningsbeloppen skulle transfereras under en femårsperiod. Handelsöverenskommelsen godkändes av riksdagen i enlighet med proposition 1947, nr 310. Handelsförbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen reglerades vid krigsslutet dels av handelsavtalet den 15 mars 1924 — vilket var av vanlig mest gynnad nations-typ — och dels av varuutbytes- och betalningsöverenskommelserna den 7 september 1940 (se del II sid. 144) jämte protokoll i anslutning därtill den 4 november 1941. De vid 1940 års överenskommelser fastställda listorna angåvo leveranser under första avtalsåret till ett sammanlagt värde av 75 milj. kronor i vardera riktningen. Enligl del i avtalskomplexet ingående kreditavtalet beviljade svenska regeringen Sovjetunionens regering en kredit till ett belopp av 100 milj. kronor, varav 60 milj. kronor skulle användas för betalningar inom fem är av i Sverige uppköpta varor, medan återstående 40 milj. kronor skulle användas för finansiering av ombyggnadsarbeten vid svenska fabriker, avseende att möjliggöra särskilda leveranser till Sovjetunionen av vagnshjulgångar och vagnsaxlar. Genom krigsutbrottet i juni 1941 omöjliggjordes praktiskt taget varutransporterna mellan Sverige och Sovjetunionen. Emellertid träffades den 4 november 1941 i Kujbysjev en överenskommelse angående regleringen av frågor beträffande handeln mellan de två länderna under de ändrade förhållandena, del s. k. Kujbysjevprotokollet. Nämnda protokoll reglerade i vilken utsträckning i Sverige placerade ryska beställningar skulle fullgöras och varorna lagras i Sverige i avvaktan på transportförbindelsernas återupprättande resp. i vilken utsträckning de skulle suspenderas eller annulleras. Samtidigt medgavs från svensk sida, att en viss del av de inom ramen I or 1940 års varuutbytesöverenskoinmelse placerade beställningarna i stället skulle få betalas med utnyttjande av krediten. Sedan genom det finsk-ryska vapenstilleståndet i september 1944 direkta varutransporter mellan Sverige och Sovjetunionen ånyo möjliggjorts, skeppades under hösten samma år till Sovjetunionen till en början de jämlikt Kujbysjevprotokollet i Sverige färdigställda och under kriget här lagrade industriprodukterna till ett sammanlagt värde av omkring 40 milj. kronor. Någon reglering av sammansättningen av det fortsatta varuutbytet, på sätt förutsågs i överenskommelsen rörande varuutbyte oeh betalningar, kom

216 emellertid icke lill stånd. Under åren 1945 och 1946 inköpfes likväl från svensk sida en del varor frän Sovjetunionen liksom från rysk sida placerades olika beställningar i Sverige, avseende huvudsakligen industriell utrustning. Införseln frän Sovjetunionen uppgick under år 1945 till c:a 26 milj. kronor och under förslå halvåret 1946 till c:a 9 milj. kronor; den omfattade huvudsakligen pälsverk, lin, skinn och hudar, kromalun, apatit, tarmar, borst och mattor. Under 1945 och första halvåret 1946 placerades ryska beställningar i Sverige huvudsakligen inom verkstadsindustrien lill ett sammanlagt värde av c:a 25 milj. kronor. En väsentlig utvidgning av de genom krigsutbrottet 1941 avbrutna och efter återupprättandet av transportförbindelserna endast i begränsad utsträckning återknutna handelsförbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen framstod ur många synpunkter som ett betydande svenskt intresse. I syfte att klarlägga de ömsesidiga förutsättningarna för en sådan utvidgning av den svensk-ryska handeln hölls också alltsedan krigsåren fortlöpande kontakt med de sovjetiska utrikeshandelsmyndigheterna. Parallellt härmed verkställdes vid olika tillfällen utredningar av vederbörande svenska försörjningsmyndigheter angående möjligheterna för export till resp. behovet av import från Sovjetunionen. Under våren 1946 konstaterades, att en gemensam grundval förelåg för upptagande av handelsförhandlingar mellan de två länderna, åsyftande en reglering dels av det ömsesidiga varuutbytet, dels därutöver av en svensk export, finansierad med en svensk statskredit av viss storlek. Enighet konstaterades även föreligga om all vissa utestående frågor rörande svenska ekonomiska anspråk mot Sovjetunionen kunde bli föremål för prövning i samband med dylika förhandlingar. Sedan erforderliga utredningar verkställts av olika svenska myndigheter och sammanslutningar, inleddes förhandlingar i Moskva den 27 maj 1946. De drevos sedermera växelvis i Moskva och Stockholm och resulterade i förslag till överenskommelser, daterade den 7 oktober 1946. Dessa förelades riksdagen vid dess höstsession i tvenne propositioner, den ena, nr 350, avseende handelsöverenskommelsen m. m., den andra, nr 351, rörande trätfat kreditavtal. Handels- och betalningsöverenskommelsen innebar en förlängning på fem år av 1940 års överenskommelse. De i samband härmed upprättade kontingenterna över de ömsesidiga varuleveranserna under perioden till den 31 december 1947 uppgingo till ett belopp av 100 milj. kronor i vardera riktningen. Kontingenterna avseende den svenska exporten till Sovjetunionen omfattade olika slag av kvalitetsstål och produkter därav, borrör, ångpannetuber, borrstål, material för framställning av kullager, kul- och rullager, optiska och mätinstrument, reservdelar för turbogeneratorer o. s. v. Sverige åtog sig även att lill Sovjetunionen leverera produkter avsitt lantbruk och fiske, däribland arbetshästar, avelsboskap samt fisk, bl. a.

217 sill. Kontingenterna för de sovjetiska leveranserna lill Sverige avsägo olika slag av industriråvaror och material, däribland krom- och manganmalm, asbest, gips, nickel, silver, platina, mineraloljeprodukter, bomull, lin och vissa kvantiteter tackjärn och valsverksprodukter, vilka senare voro avsedda att utnyttjas för framställning av viss del av den utrustning som skulle levereras från Sverige till Sovjetunionen på kredit. Sovjetunionen komme även att leverera vissa för Sveriges jordbruk nödvändiga konstgödselmedel såsom apalil och kalisaller. Parterna konstaterade önskvärdheten av att i framtiden eftersträva en utvidgning av det ömsesidiga varuutbytet även utöver de belopp om 100 milj. kronor i vardera riktningen, til! vilka handelsutbytet under perioden fram lill den 31 december 1947 beräknades uppgå. Enligt kreditavtalet skulle svenska regeringen lämna sovjetregeringen en kredit till ett belopp av 1 miljard kronor. Krediten skulle utnyttjas under loppet av fem år huvudsakligen för betalning av sovjetiska beställningar av för återuppbyggnaden och utvecklandet av Sovjetunionens folkhushåll nödvändig utrustning. Den var avsedd alt i princip utnyttjas med 200 milj. kronor om året; dock kunde förskjutningar från ett år till följande år äga rum, varvid det maximala kreditutnyttjandet per år ej finge överstiga 300 milj. kronor. Vissa leveranser inom kreditavtalets ram finge äga rum under det sjätte året. I den till kreditavtalet fogade listan över svenska kreditleveranser funnos upptagna utrustning för vattenkraftstationer och ångkraftverk samt för mekanisering av utvinning och anrikning av malm, utrustning för skogsbrukets mekanisering och eventuellt för torvutvinning, utrustning för husbyggnad och framställning av byggnadsmaterial, ånglokomotiv, trålfiskefartyg och andra slag av utrustning. Kreditens återbetalning skulle äga rum inom femton år; räntan utgjorde 3 procent per år. Emellertid komme ränta icke att utgå under de första tre åren. Härigenom samt genom vissa andra villkor i kreditavtalet sänktes räntesatsen till 2 8/,s procent per år. Uppgörelse hade även nåtts rörande ordnandet av dels vissa fordringsanspråk, som uppstått i samband med Litauens, Lettlands och Estlands anslutning till Sovjetunionen — dessa hade i maj 1941 reglerats genom svensksovjetiska överenskommelser, vilkas tillämpning av den ryska parten efter krigsutbrottet tills vidare suspenderats — dels sådan anspråk som uppkommit i samband med det senaste kriget. Utrikesutskottet, som fick propositionerna under behandling, verkställde en ingående prövning av det föreliggande avtalskomplexet. För att skapa en såvitt möjligt fullständig bild av de förhandlingar, som lett till överenskommelsernas avslutande, och om de utredningar, som å svensk sida i samband därmed verkställts, liksom om överenskommelsernas innebörd och om de verkningar de kunde förutses få såväl på det handelspolitiska förhållandet till Sovjetunionen och andra länder som på den ekonomiska utvecklingen i Sverige, ordnades inom utskottet

218 föredragningar från myndigheter, organisationer samt av överenskommelserna berörda företag och personer, vilka syntes vara i tillfälle häst klarlägga hithörande förhållanden. Till utskottet ingavs bl. a. även en skrivelse i ämnet av Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening, vilken i sin helhet återgavs i utskottets utlåtande (nr 12). I denna skrivelse framhölls, att de direkta verkningarna av avtalen komme att bliva särskilt framträdande inom verkstadsindustrien. Med utgångspunkt från exportsiffrorna för första halvåret 1946 kunde beräknas, att utförseln av verkstadsprodukler till Sovjetunionen enligt kreditöverenskommelsen kunde under avtalsperioden komma att omfatta 25 å 30 procent av det totala exportvärdet inom denna industri. För vissa särskilda branscher skulle leveranserna till Sovjetunionen motsvara ända till 50 procent av tillverkarnas totala kapacitet. De grenar av den svenska industrien, som sålunda i första hand skulle tillgodose de sovjetiska önskemålen, vore redan hårt belastade. I många fall hade de berörda företagen order inneliggande, som motsvarade två eller flera års produktion. Därtill komme, att företagen i stor utsträckning måste räkna med successivt inkommande beställningar från gamla kunder inom och utom landet. Möjligheterna för företagen att genom ökad produktion bereda utrymme för sovjetryska order utan att eftersätta andra in- och utländska avnämares berättigade intressen begränsades i dagens läge av knapphet såväl pä vissa viktiga råvaror jämte halvfabrikat och färdiga tillbehör som på arbetskraft. De kommersiella och återuppbyggnadskrediter, som den svenska regeringen under de senaste åren successivt beviljat ett flertal länder, uppginge till högsl betydande belopp. Till dessa åtaganden fogades nu det svensk-sovjetiska kreditavtalet på en miljard kronor. Det måste enligt organisationernas mening uppmärksammas, att en utvidgad export på kredit ökade riskerna för en inflationsbetonad prisutveckling. Vårt land hade genom nämnda kreditöverenskommelser i vart fall nått och måhända redan överskridit gränsen för vad som från svensk sida i detta hänseende nu kunde presteras. En eventuell ytterligare utvidgning av den på kredit av ifrågavarande slag bedrivna exporten vore ur penningpolitiska synpunkter oförsvarlig. Av vidtagna undersökningar hade framgått, alt de i ämnet tillfrågade industriföretagen på ett oförtydbart sätt reserverat sig för sådana hinder att kontrahera leveranser till Sovjetunionen, som sammanhängde med brist på material och arbetskraft. Härutöver hade i åtskilliga fall förbehåll gjorts i andra hänseenden. Den svenska industriens leveranserbjudanden kunde följaktligen vara moraliskt bindande endast i den mån de förutsättningar och villkor uppfylldes, som generellt eller i de särskilda fallen knutits till desamma. 1 kreditavtalct funnes inryckt en bestämmelse, som stadgade att den svenska regeringen komme att vidtaga, inom ramen för sin kompetens, alla åtgärder som vore erforderliga för genomförandet av de i avtalet förutsatta leveranserna till Sovjetunionen. Organisationerna — som toge fasta på de uttalanden, vilka från regeringens sida gjorts, att tvångsåtgärder eller överhuvud taget direkta eller indirekta ingrepp i svenska företags handlingsfrihet icke skulle ifrågakomma — kunde i nu berörda avtalsklausul icke inlägga annat eller mera än att den svenska regeringen därigenom utfästc sig att positivt stödja företagen i deras strävanden att förbättra de allmänna produktionsbetingelserna. Utrikesutskottet framhöll i sitt utlåtande, att avtalskomplexet var till dimensioner och konstruktion av en för svenska förhållanden osedvanlig och svårbedömbar karaktär. Angående varuutbytesavtalet fann utskottet det i detta avtal överenskomna varuutbytet vara av värde för den svenska folkförsörjningen. Ut-

219 skottet underströk den ömsesidiga utfästelsen att eftersträva ökat varuutbyte utöver den omfattning, som genom avtalet avsågs reglerad intill utgången av år 1947, och tillmätte densamma betydelse jämväl vid kreditavtalets bedömning. Det finge nämligen anses vara ett svenskt intresse, att den svensk-ryska handeln finge en sådan karaktär, att svenska exportörer kunde framdeles räkna med Sovjetunionen som en normal och betydande avsättningsmarknad, samtidigt som svenskt näringsliv kunde tillgodoföras importvaror från Sovjetunionen i väsentligt ökad omfattning. Vad angick kreditavtalet hade utskottet beaktat, att detta erhållit konstruktionen av ett ramavtal, varigenom krediten komme att utnyttjas i den mån betalningsorder inginge till riksbanken på grundval av att enskilda svenska företag genom fria avtal slutit leveranskontrakt inom överenskommelsens ram. Vissa av de yppade betänkligheterna syntes utskottet vara genom själva avtalskonstruktionen hävda. Emellertid låge det i sakens natur, att en omfattande export utan motsvarande import, i detta som i andra fall, finge betydande återverkningar inom svenskt näringsliv och för svensk försörjning, t ett knapphetsläge sådant som det förhandenvarande kunde det ej undgås, att dessa återverkningar bleve påfrestande för olika delar av folkhushållet. Den avsedda fördelningen av leveranserna på de olika åren — så planlagd, att relativt begränsade leveranser skulle äga rum under de båda första åren — borde dock komma att reducera olägenheterna, även om den å andra sidan kunde medföra vissa nackdelar genom bindning av vissa företags produktionskapacitet för en nu svåröverskådbar period. I händelse av ett konjunktur omslag kunde för övrigt vad som nu under full sysselsättning tedde sig mindre behövligt, resp. som olägligt, framstå som en fördel, nämligen såsom elt medel att vidmakthålla en önskvärt hög och jämn sysselsättning. Vad som innefattades i regeringens kompetens gent emot näringslivet vore en intern svensk angelägenhet, som icke påverkades genom föreliggande avtalskomplex. Från regeringens sida hade i detta sammanhang icke ifrågasatts några utvidgade fullmakter, varigenom företagen beskures i sin handlingsfrihet. Ikraftträdandet av överenskommelsen med Sovjetunionen förändrade icke heller det förhållandet, att regeringen vid utnyttjandet av sin kompetens hade att taga vederbörlig hänsyn till såväl hemmamarknadens behov som till viktiga andra svenska exportintressen. Med avseende på den påtalade inflationsrisken framhöll utskottet, att åtminstone under det första avtalsåret krediten kunde förutses komma att utnyttjas med mindre belopp än under följande år, medan omvänt de kreditengagemang, som tidigare ingåtts i förhållande till andra länder, antagligen i huvudsak komme att utlöpa under det närmaste året. Dock finge läget anses påkalla varsamhet beträffande eventuell ytterligare kreditgivning. På anförda grunder tillstyrkte utskottet bifall till propositionerna. I särskilt yttrande framhöllo emellertid utskottets borgerliga ledamöter, att regeringen vid de förda förhandlingarna bort beakta de förändrade förutsättningar som genom försörjningslägets allmänna åtstramning inträtt, sedan avtalsfrågan först blev aktuell. Trots de justeringar, som vidtagits i tidigare planer, hade kreditavtalet blivit med hänsyn till förefintliga möjligheter överdimensionerat, varigenom riskerna för att avtalets fullgörande icke skulle förlöpa friktionsfritt väsentligt ökats. Yttrandets undertecknare funno, att regeringen bort eftersträva ett något mera begränsat avtal, innefattande mindre krav på svensk export utan motsvarande import. De ansågo likväl ett förkastande av kreditavtalet i rådande läge icke böra

220 ifragakomma. En väsentlig förutsättning för alt avtalet skulle kunna fullgöras utan alltför stora svårigheter för näringslivet och folkförsörjningen vore dock, att den svenska produktionen finge fortgå och utvecklas utan störande ingripanden. I enlighet med utskottets hemställan biföll riksdagen propositionerna. Återupptagandel av handeln med Tyskland stötte av naturliga skäl på mycket stora svårigheter. Den tyska industriproduktionen var starkt hämmad, särskilt av bristen på kol samt den ekonomiska spärren mellan de olika ockupationszonerna. Bristande möjligheter för tyska firmor att träda i kontakt med ullandel samt svårigheter för svenska affärsmän alt besöka Tyskland lade även hinder i vägen för ett återknytande av handelsförbindelserna. Slutligen saknades i stort sett den formella grundvalen för ett varuutbyte i form av uppgörelser mellan Sverige och ockupationsmyndigheterna. Under sådana förhållanden var det helt naturligt, att varuutbytet med Tyskland under år 1946 inskränkte sig till ett minimum. Smärre kvantiteter fisk och pappersmassa levererades till de brittiska och amerikanska ockupationszonerna i utbyte mot bl. a. salt. Vidare förekom någon import av koks från Ruhr-området och av kali från den sovjetryska zonen. I oktober 1946 fördes i Berlin överläggningar mellan en svensk delegation och representanter för de b r i t t i s j k a o c h amerikanska o c k u p a t i o n s z o n e r n a. Därvid träffacks överenskommelser rörande handeln mellan Sverige och dessa zoner, ehuru endast av rent preliminär karaktär. Överenskommelserna innefattade sålunda icke några utfästelser om varuleveranser utan hade blott till syfte att reglera det tekniska förfarandet vid affärer med nämnda områden. Därvid bestämdes i huvudsak följande. Alla avslut måste i sista hand göras med vederbörande ockupationsmyndigheter, d. v. s. beträffande brittiska zonen Control Commission for Germany, British Element (CCGBE), Minden, och beträffande amerikanska zonen Office of Military Government, United States (OMGUS, Trade and Commerce Branch), Berlin. Priset för de tyska exportvarorna skulle noteras i pund resp. dollar och bestämmas i varje särskilt fall av ockupationsmyndigheten, som därvid förutsattes taga gällande världsmarknadspriser till riktpunkt. De tyska leverantörerna skulle i sin tur erhålla betalning av ockupationsmyndigheten i mark enligt på den tyska marknaden gällande maximipriser. Den i utländsk valuta erlagda likviden skulle stanna hos ockupationsmyndigheten. Vid import till zonerna skulle på samma salt erläggas likvid till den utländska säljaren i pund resp. dollar av ockupationsmyndigheten, som i sin tur överlämnade den importerade varan till försäljning på den tyska marknaden i mark till därstädes gällande maximipriser. Svenska import- och valutatillstånd skulle godtagas såsom tillräcklig garanti för att från vederbörande svenska myndigheters sida hinder ej

221 förelåg mot ifrågakommande importaffärer. I fråga om affärskorrespondens med tyska företag i zonerna gällde lill en början, att dylik icke var tillåten. En ändring härutinnan inträffade mot årets slut, då' de brittiska och amerikanska ockupationsinyndighelerna beslöto att med retroaktiv verkan från den 2 december medgiva s. k. nontransactional mail. Härmed förslods sådan direkt med tyska förelag förd affärskorrespondens, som icke innefattade slutlig uppgörelse om leverans och priser. Av stor betydelse för varuutbytet med Tyskland var den i december beslulade sammanslagningen av de brittiska och amerikanska zonerna till en ekonomisk enhet. Beslutet härom trädde i kraft den 1 januari 1947. I fråga om den f r a n s k a o c k u p a t i o n s z o n e n förelågo redan tidigare möjligheter för svenska firmor alt via den franska utrikeshandelsmyndigheten i Baden-Baden (Oficomex) träda i förbindelse med tyska firmor inom zonen. Denna kontakt förmedlades av svenska beskickningen i Paris med biträde av svenske konsuln i Baden-Baden. Vad angick den s o v j e t r y s k a o c k u p a t i o n s z o n e n voro ännu i början av år 1947 förutsättningar icke för handen för slutande av överenskommelse med ockupationsmak len rörande handelns allmänna reglering eller svenska affärsmäns besök i zonen. Dock kunde vissa affärstransaktioner genomföras, närmast i reservförrådsnämndens regi. Emellertid upptogos på våren förhandlingar, vilka ledde till undertecknandet den 21 maj 1947 i Berlin av ett protokoll om varuutbytet och betalningsförhållandena mellan Sverige och ryska ockupationszonen i Tyskland, gällande t. o. m. den 30 april 1948. Licenser för utförsel från Tyskland resp. import till Sverige komme att lämnas för vissa kvantiteter varor, huvudsakligen textilier, vilka inköpts genom reservförrådsnämndens förmedling. Ifråga om det vidare varuutbytet mellan Sverige och zonen lill utgången av april 1948 överenskomino parterna att under hänsynstagande till försörjningsläget välvilligt pröva ansökningar ä svensk sida om utförsel från Sverige till ryska zonen av bl. a. fisk, garvextrakter, specialstål, cellulosa, maskiner och apparater, resp. å de ryska ockupationsmyndigheternas sida om utförsel från zonen till Sverige av bl. a. salt, kalisalt, vissa kemikalier, läkemedel, gips, cement och elektrotekniskt material. Till slutet av år 1947 skulle från östzonen levereras vissa kvantiteter kamgarn, bomullsvävnader, vattulin, damstrumpor av ylle, pottaska och litopon. Sovjetmyndigheterna skulle dessutom undersöka möjligheterna alt under nämnda lid jämväl leverera glaubersall. Från sovjetisk sida förklarades, att svenska företag kunde träda i direkt förbindelse med ifrågavarande företag i östzonen. Dessa voro berättigade att förhandla om kontraktsavslut. För bindande offert fordrades dock godkännande av den sovjetiska militäradministrationens utrikeshandelsförvaltning. Ett kontrakt skulle anses såsom giltigt först sedan det bekräftats av sagda förvaltning.

222 I början av år 1947 inrapporterade svenska beskickningen i Tokio, alt amerikanska ockupationsmyndigheterna i Japan förklarat sig beredda medge återupptagandet av handelsförbindelserna mellan Sverige och nyssnämnda land under villkor bl. a. att desamma å svensk sida handhades av något organ, som hade regeringens uppdrag härtill. Efter överläggningar mellan vederbörande intressenter bildades i enlighet härmed en förening, benämnd Föreningen för handel med Japan u. p. a., vars uppgift skulle vara att tills vidare inom ramen för de befogenheter, som tilldelades densamma av svenska myndigheter, tillvarataga svenska intressen i fråga om varu- och betalningsutbytet mellan Sverige och Japan. Föreningen skulle enligt sina stadgar stå öppen dels för vissa näringsorganisationer och sammanslutningar på utrikeshandelns område, dels ock för person eller företag som icke var medlem av dessa samfälligheter men som tidigare drivit handel med Japan och styrkte sig ha förutsättningar för upptagande avdylik verksamhet. Genom beslut den 7 februari 1947 föreskrev Kungl. Maj:l, att — i syfte att handelsutbytet med Japan tills vidare måtte helt ombesörjas av förenämnda förening — tillstånd till import från resp. export till Japan allenast finge utfärdas för föreningen eller för den som föreningen anvisade. Handelskommissionen anmälde senare i februari, att vederbörande amerikanska myndigheter förklarat sig icke längre absolut kräva, att varuutbytet ägde rum genom förmedling av regeringsombud från svensk sida, och hemställde om tillstånd för kommissionen att — utan hinder av föreskrifterna i kungl. brevet den 7 februari 1947 — i förekommande fall utfärda import- och exportlicenser med avseende å handeln med Japan. Kungl. Maj:t biföll denna hemställan den 28 februari 1947. Då emellertid någon överenskommelse icke kunde åstadkommas med de amerikanska ockupationsmyndigheterna rörande formerna för affärsavslut mellan enskilda svenska och japanska företag, fortfor tills vidare den ordning att tillämpas, varom föreskrift lämnats i förenämnda kungl. brev den 7 februari 1947.

10. Sjöfarten. Fartygsbeståndet. Den registrerade svenska handelsflottan, vilken vid 1946 års början uppgått till 2 076 fartyg om 1600 172 brulloton, minskades under året med avseende på antalet fartyg till 2 065 men ökades med avseende på tonnaget till 1 708 171 bruttolön. Under första halvåret 1947 skedde en tillväxt i fråga om såväl antal som tonnage. Fartygsbeståndet utgjorde den 30 juni 1947 2 078 fartygsenheter om sammanlagt 1755 060 bruttoton. Fördelningen vid de olika tidpunkterna på särskilda slag av fartyg framgår av nedanstående tablå. 31/8 1939

Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin (motorseglare) . .. andra Summa

31/12 1945

31/12 1946

30/6 1947

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

869 457

838 708 691 550

681 581

549 901 969 802

670 562 028 61S 1 069 097

671 569 038 643 1 109 889

918 8

83 676 2 806

812 2

80 319 90

763 1

Antal fartyg

Bruttoton

77 046

2 252 1 616 740 2 076 1 600 172 2 065 1 708 171

Antal fartyg

Bruttoton

76 062 71

2 078 1 755 060

Tabellen utvisar med hänsyn till tonnaget en svag ökning för ångfartygen och en fortsalt ganska stark ökning för motorfartygen. Segelfartygsflottan, vilken nästan helt utgjordes av motorförsedda segelfartyg, var till sin storlek i huvudsak oförändrad. I jämförelse med ställningen vid krigets början förelåg vid utgången av första halvåret 1947 en ökning på 138 320 bruttoton eller 8,6 procent. Genom den förnyelse som pågått i och med insättandet av nybyggda fartyg, väsentligen motordrivna sädana, i stället för förlorade, försålda eller utrangerade äldre fartyg innebar utvecklingen under åttaårsperioden emellertid en väsentligt större tillväxt för den svenska handelsflottan i effektivitet och transportförmåga. Fartygsförsäljningarna lill utlandet utgjorde under år 1946 15 ångfartyg om 7 122 bruttolon, 21 motoriartyg om 39 819 bruttoton och 18 segelfartyg om 1 854 bruttoton. Under första halvåret 1947 försåldes till utlandet 2 ångfartyg om 255 bruttoton, 6 motorfartyg om 14 349 bruttoton (därav ett — tankfartyget Glimmingehus — om 8 856 lon) samt 5 segelfartyg om 496 bruttoton. Några krigsförlisningar i egentlig mening skedde självfallet icke efter krigets upphörande. Däremot inträffade elt och annat fall, då fartyg för-

224 olyckades genom minsprängning som följd av fortfarande kringdrivande minor. Med inräknande av sådana fall lämnas här en sammanställning av samtliga krigsförluster för tiden 1939—juni 1947. År 1939 1940 1941 1942 1943 19441945 1946 1947, första halvåret

Antal handelsfartyg 21 59 33 43 27 19 2 2 3

Bruttolön 38 693 154 310 106 472 147 289 77 433 18 702 1 535 189 5 122

Antal omkomna 76 446 215 212 153 126 11 4 19

Summa

559 745

1 262

209 Som omnämnts i del VII sid. 135 förolyckades dessutom under krigsåren genom krigsåtgärd 32 fiskefartyg om sammanlagt 1 836 bruttoton. De under hela perioden krigsförlista handelsfartygen fördelade sig med 141 st. och 274 918 bruttoton på ångfartyg, med 58 st. och 272 950 bruttolön på motorfartyg och med 10 st. och 1 877 bruttoton på segelfartyg. De å handels- och fiskefartyg tillsammans i samband med fartygsolyckorna intill utgången av juni 1947 omkomna personernas antal utgjorde 1 351 samt därjämte 10 örlogsmän, som omkommit under minsvepning för flottans räkning. Därtill kommo 39, som omkommit till följd av direkt krigsåtgärd, utan att fartyget gått förlorat, samt 7 som omkommit vid försök till räddning av krigsförlista. Sammanlagda antalet blir alltså 1 407. Sjötrafikens omfattning. Omfattningen av Sveriges sjötrafik från och till utlandet belyses månadsvis för tiden januari 1945—juni 1947 samt, till jämförelse därmed, motsvarande månader 1939 av nedanstående tablå. Avgående fartyg 1 000 nettoton

A n k o m m a n d e fartyg 1 000 nettoton 1939 1 694 1 458 1 649 1 904 2 362 2 417 2 705 2 627 1 807

Juli

2 139 2 267 1 832 11 484 13 377 S u m m a för hela året

25 861

175 103 107 115 188 551 568 656 668 794 853 858

798 1 141 622 629 580 718 850 1 027 1 164 1451 1 077 1601 1 361 1 255 1 284 1 274 1 175 1 168

1 239

3 552

4 397

5 236 6 431 7 517

191 117 92 95 125 177 317 444 576 678 740 797

645 1098 560 535 589 708 951 801 1 051 1 413 1 021 1 587 1 207 1 251 1 200 1 231 1 060 1 171

1 716 1 503 1 663 2 005 2 395 2 548 2 780 2 680 1 816

2 195 2 122 1 693

4 761 6 198 11 830 13 286 7 120 25 116 4 349 11 881

5 636 12 75:1

225 Halvårsvis anges för hela tiden januari 1939—juni 1947 omfattningen av till Sverige från utlandet ankommande och från Sverige till utlandet avgående tonnage i följande sammanställning.

År 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1915 1940 1917

Ankommande fartyg 1 000 nettoton l:a halvåret 2:a halvåret 11484 5 123 4 540 3 812 4 685 3 519 797 4 761 6 198

13 377 7 326 7 052 5 749 4 918 2 538 3 552 7 120 •

Avgående fartyg 1 000 nettoton l:a halvåret 2:a halvåret 11830 5 264 4 714 4 122 4 880 3 690 1239 5 236 6 431

13 286 7 562 7 365 6 088 5 135 2 572 4 397 7 517

Den utrikes sjötrafiken kännetecknades under år 1946 i stort sett av stigande siffror för ankommande och avgående tonnage. Jämfört med år 1945, då sjöfarten åtminstone under de fem första månaderna ägde synnerligen ringa omfattning, företedde siffrorna för 1946 en ökning till betydligt mer än det dubbla men stannade ändock blott vid ungefär hälften av 1939 års trafiksiffror. Även varutrafiken i ton räknat undergick år 1946, som framgår av siffrorna å sid. 187, en synnerligen kraftig stegring jämfört med 1945, nämligen för exporten med 80 procent och för importen med icke mindre än 424 procent. Under februari och mars 1947 voro trafiksiffrorna låga, beroende på den starka vinterkölden som åstadkom en effektiv isspärr för tillträdet till hamnarna. För tiden januari—juni som helhet kunde dock redovisas en ej obetydligt större trafik än under motsvarande tid föregående år. Av det ankommande tonnaget var en jämförelsevis hög andel lastförande, nämligen under år 1946 82 procent och under första halvåret 1947 96 procent. Betydligt sämre utnyttjades det avgående tonnaget, varav för år 1946 blott 70 procent och under första halvåret 1947 blott 65 procent redovisas som lastförande. Delia slod uppenbarligen i samband med det starka uppsving som importen under nämnda lid företedde, medan exporten relativt sett trädde något tillbaka. Del svenska tonnagets andel i Sveriges utrikes sjöfart nådde under 1946 ars första hälft en myckel hög siffra, nämligen 64 procent. För senare halvåret sjönk procenttalet till 55 och för förslå halvåret 1947 till 51. Därmed hade ungefär den proportion mellan svenskt och utländskt tonnage i utlandstrafiken pä Sverige återställts, som tidigare varit vanlig. Anmärkas bör, att en icke så liten del av den svenska handelsflottan fortfarande var sysselsatt i fraktfart mellan utrikes orter. Fraktsatserna sjönko under år 1946 i flera repriser. Till följd av ökningen i sysselsättning stego emellertid trots delta fraktintäkterna från 1945 till 1946 ganska avsevärt. De inljänta bruttofrakterna ökades sålunda 15—S16090

från 506,4 till 882,6 milj. kronor. I någon mån motvägdes denna ökning av minskning i lidsbefraktningsavgifter, nämligen frän 73,0 till 44,7 milj. kronor. Detta sammanhängde med att en betydande del av det tidigare för främmande makters räkning tidsbefraktade tonnaget nu frigjorts och insatts i vanlig fraktfart. Sjöfartsregleringen. I del VII sid. 319 har omnämnts, att den internationella sjöfartspoolen (UMA) jämlikt tidigare fattat beslut upphörde med sin verksamhet den 2 mars 1946 men att samtidigt — för fullföljandet av internationella fraktfartsuppgifter i samband med återuppbyggnadsarbetet i vissa europeiska länder — bildades ett nytt organ, The Contributary Nations Committee i Washington, med en därtill knuten samarbetskommitté i London, The Coordinating and Review Committee. I denna organisation var Sverige dock icke deltagare, då vårt land icke ansågs i rådande läge disponera överskottstonnage för medverkan vid ifrågavarande hjälpverksamhet. Däremot anslöt sig Sverige till en annan i samband med UMA:s upplösning bildad organisation, The United Maritime Consultative Council, vilken var avsedd att — som namnet anger — utöva en rådgivande verksamhet i internationella sjöfartsfrågor. Den förstnämnda organisationen upphörde planenligt den 31 oktober 1946. Den senare åter bestämdes skola även efter nämnda datum bestå såsom en permanent institution under det nya namnet The Inter-governmental Maritime Consultative Organisation. Detta skedde efter anmodan från Förenta Nationerna, då det ansågs att bland denna sammanslutnings många uppgifter även ingick samordnandet och främjandet av världens transport- och kommunikationsväsen. Det bör framhållas, all The Inter-governmental Maritime Consultative Organisation skulle vara uteslutande en regeringsorganisation och en särskild byrå i Förenia Nationerna. Dess verksamhet var avsedd närmast för frågor av rent teknisk natur. Frågor av kommersiell natur — d. v. s. rörande frakter, linjerörelsens organisation, eventuell uppläggning av tonnage eller världshandelns uppdelning på de olika sjöfartsintresserade nationerna m. m. — kunde tagas upp till behandling av den nya organisationen endast efter direkl hänvändelse Trån Förenta Nationernas »Social and Economic Council», vilket innebar en ganska omsländig procedur. Att den nya internationella sjöfartsorganisationen fick en sådan begränsad uppgift överensstämde ined önskemålen bland den svenska sjöfartens män, vilka funno återställandet av största möjliga frihet i dispositionen över det egna tonnaget bäst motsvara Sveriges intressen. Läget ansågs ännu icke sådant, alt all kontroll över fartygens användning i utländsk fraktfart kunde undvaras. Trafikkommissionen fortfor alltså att utöva sin licensgivande verksamhet med stöd av 1940 års lag om fraktfart med svenska fartyg, vilken alltjämt ägde giltighet. Framför allt var det

227 Iransporterna av kol och koks dels från Polen, dels från Förenta staterna som krävde särskilda åtgärder för tonnagcanskaffning och fraktsättning. Det allmänna fraktläget påverkades av den internationella sjöfartsregleringens upphörande i början av mars 1946. Härvid sänktes de av trafikkommissionen kontrollerade importfraklerna med 10 procent. Genom den svenska kronans appreciering den 13 juli 1946 skedde ytterligare en sänkning av importfraklerna med 14 procent, såvitt dessa voro bestämda i pund eller annan främmande valuta. I övrigt torde frakterna under här ifrågavarande period snarast ha visat en stigande tendens. I stort sett torde utlandsfrakterna kunna anses ha legat på en två å tre gånger högre nivå än före kriget. Fraktsatserna i inrikes fart för motorseglare voro nu som under föregående år reglerade som normalpriser enligt föreskrifter av priskontrollnämnden. Det kunde icke undgås, att detta förhållande för segelfartens män kändes besvärande och även orättvist, då motsvarande prisreglering icke genomförts för ångbåtstonnage. Sveriges tankfartygsflotta hade sedan tiden före kriget avsevärt utökats. Dess kapacitet översteg numera väsentligt behovet för oljetransporter till landet. Sammanlagt uppgåvos i juni 1946 de svenska tankfartygen (med en dräktighet av över 2 000 bruttoton) representera ett tonnage av c:a 507 000 ton d. w. Tillstånd hade tidigare givits till försäljning i viss utsträckning av äldre tankfartyg till utlandet. Ävenså hade Kungl. Maj:t medgivit trafikkommissionen rätt att tillåta långfristig tidsbefraktning av tankfartyg till utlandet intill en tonnagemängd av 120 000 ton d. w. (se del VII sid. 135, 139). Emellertid visade det sig, att under rådande läge en dylik långfristig tidsbefraktning skulle kunna i långt större omfattning äga rum utan alt därför landets behov av tonnage för oljetransporter eftersattes. I skrivelse den 14 juni 1946 ifrågasatte trafikkommissionen, att de svenska tankfartygen — för att bättre kunna utnyttjas — skulle helt undantagas från licenstvång. I avvaktan på ställningstagande härtill hemställde kommissionen om bemyndigande att tills vidare få tillämpa en fri licensprövning för dessa fartyg. Kungl. Maj:t förklarade i anledning härav den 5 juli 1946 hinder icke möta för trafikkommissionen att, efter samråd med vederbörande myndigheter samt riksbanken, medge upplåtande av svenska tankfartyg till utlänning genom tidsbefraktning, under förutsättning att det återstående tank tonnaget vid varje tidpunkt uppginge till minst 150 000 ton d. w. Sjöfartsskydd. Minsvepningsarbetena kring Sveriges kuster, vilka efter ett uppehåll från mitten av december 1945 återupptagits i slutet av april följande år, fortgingo i stor omfattning under sommaren och början av hösten 1946. Den utförda svepningen tog främst sikte på att öppna eller vidga för sjöfart och fiske kring Sveriges kuster säkra farvatten men även att tillgodose

228 vissa utländska intressen. Det sistnämnda var fallet exempelvis då det gällde anslutning till en rysk led i Östersjön, till Danzig-rännan och till Bornholmsrännan. De viktigaste svepningsfört tagen utgjordes av kompletterande svepning syd Trelleborg samt utvidgning av djupleden Falsterbo—Drogden jämte utvidgning av svept område i Öresund intill demarkationslinjen. Dessa svepningsarbeten avslutades den 25 september 1946. Den under kriget avtyskarna utlagda u-båtsspärren (nät) syd Falsterbo var tidigare undanröjd intill lat. N 55° 15' men avlägsnades nu slutgiltigt syd denna latitud. Sistnämnda svepningsarbete utfördes under tiden 9—25 september 1946. Inga minor men c:a 250 nätbojar avlägsnades härvid. Under år 1947, från slutet av april till slutet av augusti, skedde på framställning av Rederiakliebolagct Svenska Lloyd samt Sveriges redareförening, Sveriges ångfartygs assuransförening och Sveriges fartygsbefälsförening vissa ytterligare svepningsarbeten av vattenområdena runt Falsterbo. Vid västkusten skedde utvidgning av svepta farvatten, omfattande framför allt rensning av det viktiga fiskeområdet mellan Skagen och Stora Pölsan (utanför Marstrand). Dessa arbeten avslutades den 21 oktober 1946. I samband med utbrottet av kriget mellan Tyskland och Ryssland i juni 1941 hade Tyskland förklarat södra Östersjön minerad från Ölands södra udde tvärs över mot lyskbaliiska kusten (se del II sid 372). Mineringen rapporterades röjd av tyskarna i augusti 1944, men ovisshet rådde, om minering resp. röjning verkligen utförts. För att kunna frigivas måste vissa områden — som av engelsmän och ryssar ansågos osäkra — rekognosceringssvepas. Detta arbete utfördes från svensk sida i två etapper under maj och juli 1946. Inga minor påträffades. Med oktober manad 1946 betraktades minsvepningsarbetet runt Sveriges kuster avslutat. Härefter upplöstes de olika minsvepningsförbanden och ätergingo till resp. marindistrikt. Största delen av Sveriges kuster vid Kattegalt, Öresund och Östersjön, inberäknat Öland och Gotland, hade då av chefen för marinen frigivits för sjöfart. Endast vid Skånes sydkust, på sträckan Trelleborg—Malmö, fanns fortfarande minfarligt område, inom vilket särskilt ininsvepta vägar fingo användas. De under år 1947 minsvepta områdena utanför Falsterbo frigåvos tills vidare icke för sjöfart, trots att svepning utförts mot alla slag av minor som velcrligen här kunde ifrågakomma, ulan skulle de anses såsom en säkerhetsmarginal vid användning av den yttre leden runt Falsterbo. Sjöfarande hänvisades därför alltjämt till att begagna den sistnämnda leden, vilken genom långvarig användning kunde anses vara fullt riskfri ur minsynpunkt. Under tiden juli—december 1946 oskadliggjordes 42 och under tiden januari—juni 1947 25, sammanlagt 67 minor och sprängbojar. De tre avmagnetiseringsstationerna i Stockholm, Göteborg och Karlshamn voro under hela den här ifrågavarande perioden i verksamhet. Till täckande

229 av driftskostnader för desamma anvisade riksdagen för budgetåret 1947/48 ett anslag av 300 000 kronor. Tidigare gällande bestämmelser om avmagnetisering av svenska fartyg upphörde genom kommerskollegii kungörelse den 15 juni 1946 att gälla fr. o. m. den 1 juli s. å. I skrivelse till Sveriges redareförening påpekade kollegium emellertid, att magnetiska minor även efter nyssnämnda dag kunde förväntas flerstädes förekomma exempelvis i vissa internationella och utländska farvatten i Östersjön väster om longituden genom Trelleborg, mellan Östersjön och Kattegatt samt i Kattegat söder om latituden genom Skagen ävensom i vissa av farvattnen runt södra England. Att kollegium likväl funnit sig kunna upphäva fordran å skyddsslinga mot magnetiska minor berodde på all minrisken i vederbörligen svepta leder genom dylika farvatten ansetts hävd eller åtminstone reducerad till ett minimum och att kollegium utgått ifrån att fartyg icke anträdde resa genom farvattnen utan att befälhavaren förskaffat sig behörig anvisning å sådana leder och sedan under resan följde anvisningen. Utanför de svepta lederna vore risken för magnetiska minor i berörda farvatten emellertid fortfarande väsentlig. Kollegium framhöll med skärpa angelägenheten av att befälhavarna å alla dylika farvatten trafikerande fartyg av järn eller stål vederbörligen iakttoge detta. Kollegium tillrådde slutligen på det allvarligaste, alt alla järn- och stålfartyg vore vederbörligen behandlade vid avmagnetiseringsstation, när de nyttjades i farvatten, där magnetiska minor kunde befaras förekomma. Utfärdandet av kursanvisningar beträffande Nordsjön och Östersjön och farvattnen däremellan samt beträffande Medelhavet skedde fortfarande genom International Routeing and Reporting Authority (IRRA) i London. Rörande trafiken i farvattnen närmast kring Sverige utfärdades kursanvisningar nu som förut av marinstabens sjöfartsdetalj. De av marinen anordnade sjöfartskontoren i Göteborg och Trelleborg upprätthöllos alltjämt.

11. Landtrafiken. A.

Statens järnvägar. 1

Persontrafiken. Persontrafiken visade ökning även under andra halvåret 1946. För hela året uppgick antalet resor till 119,5 milj. vilket innebär en ökning i jämförelse med föregående år med omkring 6 procent. Persontrafikinkomsten under året, 230,5 milj. kronor, var dock endast omkring 2,3 milj. större än 1945. Det är därvid att märka, att inkomsten av militära resor minskades från 14,1 milj. kronor år 1945 till omkring 3,9 milj. kronor år 1946. Den tidtabell, som började tillämpas i juni 1946, innebar avsevärt utökade planer och i vissa fall rekordkorta gångtider. Rälsbussar togos i ökad användning för snabbförbindelser även på längre sträckor. Under föregående sommar gällande bestämmelse, att resande från Stockholm med viktigare långgående tåg, som avgingo mellan kl. 12.00 fredagar och kl. 13.00 (föregående år kl. 12.00) måndagar, skulle vara försedda med platsbiljett, tillämpades även sommaren 1946. Under tiden 9__24 december fingo som expressgods eller styckegods ej transporteras dels sändningar av nya möbler och grövre snickerier, dels kollin av andra godsslag med vikt över 100 kg. Såsom resgods fingo under samma tid icke befordras kollin med vikt överstigande 100 kg. Under året hemtransporterades omkring 800 evakuerade finnar, varav 130 sjuka, från olika platser i Sverige till Haparanda. Över Trelleborg till Gdynia hemtransporterades 325 ungerska och 1 000 polska repatriandi samt från Göteborg över Hälsingborg till Nyborg 200 tjeckiska repatriandi. Transporterna av finska barn omfattade från Finland till Sverige omkring 1 100 och i motsatt riktning omkring 10 000 barn. Från Sverige hemtransporterades även omkring 2 900 norska, 2 400 holländska, 450 belgiska, 2 500 franska och 300 tjeckiska barn. Från Holland anlände över Hälsingborg omkring 550 holländska barn, vilka vidarebefordrades till olika svenska hem. Skolungdomens allmänna fjällfärd, som på grund av det allmänna trafikläöet varit inställd åren 1942, 1943 och 1945 och under 1944 genomfördes 1

Redogörelsen omfattar i huvudsak kalenderåret 1916. Flertalet av de statistiska sammanställningarna omsluta hela krisperioden t. o. m. år 1946.

231 endast i begränsad omfattning, återupptogs 1946 under tiden 15 februari —11 mars och omfattade tillsammans omkring 7 000 ungdomar. S. k. utflyktståg hade under krigsåren anordnats endast i några enstaka fall. Under år 1946 anordnades 13 sådana tåg, varav sex med för de resande okänt mål. Resor för att bereda barn sommarvistelse på annan ort än hemorten ordnades under året för 31 287 barn, vilka åtföljdes av 31 584 värdare. Liknande semesterresor ordnades för 11647 husmödrar. Antalet cyklar, som befordrades såsom vid statsbanorna inskrivet resgods, uppgick under 1946 till 2 456 726, vilket var omkring 511 000 mindre an föregående år. Tilläggsavgiften för snälltågsbefordring av cykel höjdes enligt Kungl. Maj:ts medgivande under tiden 3 juni—8 september från 1 kr 25 öre lill 2 kr 50 öre. Cyklar, som skulle befordras med övriga tåg längre sträcka än 100 km, måste vara inlämnade viss tid — dock" högst 48 timmar — före tågels avgång. Följande sammanställning visar persontrafikens utveckling under åren 1939-1946. Å r 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Antal resor milj. 50.6 57.5 65.2 76.2 88.3 99.7 1129 119.5

Persontrafikinkomst milj. kr. 94-7 124-8 153-0 180-0 206-2 2181 228-2 230-5

Personkilometer milj. 2 565 3 394 3 960 4 581 5 159 5 376 5 402 5 542

Godstrafiken. Även godstrafiken företedde under 1946 stegring i jämförelse med närmast toregående år. Den under året transporterade godsmängden av avgiftspliktigt gods (exkl. lapplandsmalm) uppgick till 27,41 milj. ton, vilket var 915 000 ton mer än föregående år. Antalet tonkilometer ökades från 5 731 milj. till 6 257 eller med 9 procent. Inkomsten av godstrafiken, som år 1945 utgjorde 312,4 milj. kronor, uppgick år 1946 till 341,9 milj. kronor, vilket innebär en ökning med nära 9 procent. Till denna ökning bidrogo dock införlivade enskilda järnvägar med 11—12 milj. kronor, varför ökningen på statsbanornas förutvarande linjer kan beräknas till omkring 6 procent. Av sammanställningen överst å sid. 232 framgår godstrafikens omfattning under åren 1939—1946. Transporterna av bränsleved voro under 1946 i fråga om den transporterade vedmängden 12 procent mindre än närmast föregående år. Räknat i tonkm visade vedtransporterna däremot en ökning med omkring 23 procent.

232 A r

Fraktstyckegods

Y agnlastgods

milj. ton

milj. ton 11-62 14-12 17-29 19-89 21-97 23-31 24-43 25-17

0-98 101 114 1-35 1-10 1-52 101 1-78

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1916

Fraktinkomster

Total godsmängd Lapplandsmalm avgift spliktigt gods milj. lon

milj. tonkin

12-76 15-43 18-74 21-60 23-79 25-28 26-49 27-41

2 589 3 760 4 859 5 616 5 701 5 982 5 731 0 257

milj. tonkm

milj. ton 9-40 6-70 5-12 4-80 616 304 1-54 4-21

godstrafik lapplandsmalm milj. kr. milj. kr. 137-2 191-5 2431 282-7 292-8 307-3 312-4 341-9

1 584 1 653 1 379 1099 1 403 654 287 641

34-1 27-5 23-1 20-8 26-7 14-5 5-7 19-3

Under åren 1939—1946 transporterade vedmängder och inkomsten därav framgår av följande: År

Bränsleved i 1 000-tal ton

Milj. tonkm

Fraktinkomst milj. kr.

1939 . 1940 . 1941 . 1942. 1443. 1944. 1945 1946

17 242 2 244 2 192 2 432 3 132 3 471 3 067

11 51-9 734-3 651-3 829-2 1 122-3 932-9 1 144-3

1-9 20-1 19-o 21-9 27-6 26-8 26-6

Transporterna av mineraloljor uppgingo under 1946 till omkring 572 000 ton, vilket var omkring fyra gånger mer än föregående år. Av övriga godsslag, som utvisade ökning, märkas frukt, spånadsämnen, pappersved, byggnadssnickerier, pappersmassa och papper, stenkol och koks, tackjärn och smidesjärn, metaller och metallarbeten samt maskiner. Minskade transporter visade bl. a. varugrupperna träkol, torv och torvprodukter, malmer, sten och tegel. Nedanstående sammanställning visar förskjutningen av de såsom vagnslastgods transporterade mängderna av vissa varor under åren 1939—1946. Spannmål

Potatis, rotfrukter, grönsaker

Mjölk

Byggnadsmaterial 1

A r

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

1000 ton

milj. tonkm

1 000 ton

milj. tonkm

1 000 ton

milj. tonkm

1 000 ton

milj. tonkm

136 383 427 406 567 544 519 434

43-3 99-2 102-7 97-9 115-8 104-4 91-4 94-0

10 40 65 130 199 184 189 182

3-7 4-8 15-5 41-7 57-5 37-8 31-9 28-0

83 115 115 246 190 215 212 195

37-0 51-8 49-2 103-5 72-4 80-4 941 83-3

1 089 909 1 025 1 566 1799 2 066 2 449 2 606

253-2 237-8 245-0 337-7 381-7 389-1 437-3 511-9

Innefattar t yggnadss .en, grus, sand, nu rkalk, cc ment, teg el, tegelrc r, lervaro r, kakel, porslin och glas 1

233 Träkol

Torv

Stenkol sch koks

Hö, halm och fodercellulosa

A r

1910 1941 194'> 1943 1944 1945 1946

1 000 ton

milj. tonkm

1 000 ton

milj. tonkm

1 00(1 ton

milj. tonkm

1 000 ton

milj. tonkm

1 357 1 431 1 273 1 246 1 414 1 211 895 1 035

1340 199-8 1510 171-2 199-9 149-8 91-3 98-5

53 100 185 297 449 535 538 •122

9-3 17-5 28-8 36-2 51-1 63-5 61-5 59-3

174 319 538 557 017 539 451 308

45-3 129-0 227-1 238-2 314-5 259-3 208-7 189-1

42 176 317 458 131 160 170 185

19-9 51-fi 131-7 173-4 39-4 58-7 37-3 46-5

Bristen på godsvagnar var även under 1946 betydande. Mot anmälda behov av 11 905 vagnar (andra än malmvagnar) per dag svarade en tillgång av endast 6 333 st. (Beträffande förhållandena under föregående år se del VII sid. 145.) Under hela året tillämpades höjda vagns- och presenningspengar ävensom nedsättning av lastnings- och lossningsfristerna för vagnslastgods. Detta gällde även undantaget från trafikstadgans bestämmelser om fördelning av vagnar och lasttillbehör liksom ock medgivandet, att nedsättningar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras. Bränsleved, torv och kolhaltig skifferlera fingo fortfarande icke transporteras utan medgivande av trafikkommissionen. Höjning av magasinspengarna vid vissa stationer tillämpades även under 1946 under vissa perioder. Trafiken

med

utlandet.

På tågfärjeleden Trelleborg—Sassnitz var trafiken inställd hela året. Tågfärjetrafiken med Polen började den 15 november 1945 på den provisoriska färjeleden Trelleborg—Gdansk. Leden användes dock endast för överföring av till polska statsbanorna uthyrda svenska godsvagnar. Då samtliga vagnar i februari 1946 voro överförda, upphörde trafiken på denna led. Reguljär trafik öppnades sedan den 25 april 1946, men då på färjeleden Trelleborg—Gdynia. Trafiken uppehölls därefter med två turer i vardera riktningen per vecka. Fr. o. m. den 1 december insattes tågfärjan Starke i förstärkningsturer för godstrafik med två dubbelturer i veckan. På färjelederna Malmö—Köpenhamn och Hälsingborg—Helsingör fortgick trafiken normalt. Mellan Malmö och Köpenhamn framfördes dagligen lva dubbelturer t. o. m. den 19 november och därefter i regel tre dubbelturer. På färjeleden Hälsingborg—Helsingör framfördes fem dagliga turer i vardera riktningen samt dessutom under vissa perioder särskilda helgdagsturer. Under året upptogs även direkt persontrafik med kontinenten, dels med Polen över Trelleborg—Gdynia, dels med Västeuropa över Danmark med

234 bl.a. direkta sovvagnar till Paris och Basel. Godstrafik öppnades vidare över tågfärjelederna mellan Sverige och Danmark till och från västzonerna i Tyskland den 15 juli och till och från Österrike den 15 september. Den redan under första halvåret öppnade trafiken med Schweiz, Tjeckoslovakien, Nederländerna, Belgien och Frankrike över Danmark visade kraftig ökning. Den s. k. blocktågstrafiken upphörde och vagnarna kunde sålunda sändas enstaka.

InförUvning med statsbancnätcl av enskilda järnvägar, elektrifieringsarbeten m. in. och förändringar i fråga om dragkraft och rullande materiel. Fr. o. m. den 1 januari 1946 införlivades med statsbanenätet Nässjö— Oskarshamns, Eksjö—Österbymo och Vetlanda järnvägar, varigenom statsbanenätet utökades med en banlängd av 263 km och ett personalantal av omkring 500. Elektrifieringsarbetena på järnvägslinjer tillhörande f. cl. Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar fortgingo under året, och eldrift kunde den 3 juni igångsättas mellan Tomteboda och Kungsängen. Den 15 januari 1947 var elektrifieringen slutförd på sträckan Kungsängen —Västerås. Sedan avtal träffats med Örebro—Köpings järnvägsaktiebolag om elektrifiering även av bandelen Köping—Frövi, öppnades eldrift på hela sträckan Stockholm—Frövi den 7 juni 1947. På bandelarna Varberg—Herrljunga—Uddevalla och Lund—Kävlinge påbörjades elektrifieringsarbetet. Dubbelspårsbyggen pågingo under året på såväl västra som södra stambanorna, och bandelen Järna—Mölnbo kunde den 10 september 1946 upplåtas för dubbelspårstrafik. Lok- och vagnparken undergick under år 1946 följande förändringar: clektrolokeii ökades med 22 till 600, ångloken med 5 till 874, rälsbussarna och rälshiissläpvagnarna med 32 till 343, elektromotorvagnar, motorvägnar, motorlok minskades med 4 till 31, lokomolorerna ökades med 4 lill 177, person-, post- och resgodsvagnar med 84 till 3 911, slutna godsvagnar med 312 till 10 583, öppna godsvagnar med 359 till 21646. Personalställning

och ekonomiskt

läge.

Personalantalet för drift och underhäll under december 1946 utgjorde — ban- och byggnadsarbetare icke medräknade — 51 779. Personalens storlek i jämförelse med trafikomfattningen under åren 1939—1946 framgår av sammanställningen överst å sid. 235. Den sedan 1942 inträdda ökningen av antalet anställd personal per 100 000 vagnaxelkm berodde dels på den försvårade rekryteringen av lämplig personal och den snabba omsättningen i fråga om den nyanställda personalen i drifttjänsten, dels på krigsårens trafikintensitet, då till följd av brist på dragkraft och rullande materiel trafikarbetet per vagnaxelkm av-

235 År

Antal anställd personal i medeltal (exkl. bildrift)

Vagnaxelkm i miljoner

30 176 33 529 37 976 42 557 45 144 47 476 51 322 56 025

1 775-8 2 102-3 2 393-7 2 574-0 2 774-5 2 782'9 2 8391 3 082-5

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1946

Antal anställd personal per 100 000 vagnaxelkm

P70 1-59 1-59 1-65

163 1-71 1-81 1-82

sevärt stegrades, dels slutligen på den införlivning av enskilda järnvägar, som skedde under de senare åren. Trafikomfattningen på dessa järnvägar hade nämligen i regel sådan karaktär, att personalantalet per 100 000 vagnaxelkm var avsevärt större än vid statens järnvägar. Driftöverskottet för 1946 uppgick till 66,5 milj. kronor, vilket var 11,4 milj. mindre än närmast föregående år. Inkomsterna voro 47,2 milj. kronor större än föregående år, men utgifterna stegrades än mer, nämligen med 58,6 milj. kronor. Inkomstökningen fördelade sig med omkring 19 milj. kronor

1916 Banlängd, km Personal i medeltal Pcrsonkm, milj Tonkm gods, milj. 1 Vagnaxelkm 1 personv., milj godsv., i Tågkm, milj. 2 i snäll- och persontåg . i övriga tåg Inkomster, milj. kr. 3 persontrafik godstrafik 1 övriga 3

4 990 F8 104 8 996 10 051 10 426 10 733 11 099 11701 12 554 32 117 30 176 33 529 37 976 42 557 45 144 47 476 51 322 56 025 1 450 2 565 3 394 3 960 4 581 5 159 5 376 5 402 5 542 2 747 2 589 3 760 4 859 5 616 5 701 5 982 5 731 6 257

381 838

698 795

1 475

1 029 1 580

1 117 1610

1 232 1700

17 17

39 16

36 21

40 25

43 28

45 29

50 29

56 29

64 32

41 94 16

95 140 48

125 195 41

153 247 37

180 288 36

206 298 43

218 313 32

228 319 23

230 350 37

Summa inkomster

2S3

617 Utgifter, milj. kr. 3 bantjänst lokbränsle elektrisk energi övrig maskintjänst . . . trafiktjänst underhåll av rull. mat. övriga utgifter

13 45 0-3 227 28 9 7

33 6 12 27 48 26 59

39 18 13 34 57 30 76

46 24 15 42 68 35 92

58 33 15 48 80 38 108

63 35 16 53 86 41 121

72 41 16 58 95 44 134

83 51 17 64 106 49 122

91 56 18 74 129 56 126

67 Summa utgifter Överskott, milj. kr. 3 1 2 3

Utom lapplandsmalm. » malmtåg och tj mstetåg Inkl. lapplandsmalm.

236 på införlivade enskilda järnvägar och 14 milj. kronor på malmtrafiken. Övrig ökning var att hänföra huvudsakligen till ökad inkoinstgivning av godstrafiken. Utgiftsstegringen berodde i huvudsak på bannälels ökade omfattning, böjda löner och ökad trafik. Den under år 1946 genomförda löneförbättringen innebar en kostnadsslegring med omkring 24 milj. kronor, den större lokbränsleförbrukningen med omkring 5 milj. och den ökade underhållskostnaden för rullande materiel med omkring 7 milj. kronor. Översikten nederst å sid. 235 visar trafikomfattning, inkomster och utgifter m. m. under åren 1939—1946, varvid till jämförelse även medtagits siffror för 1916, det år då järnvägstrafiken under första världskriget var som störst. Bränsleförsörjningen. För tiden 1 juli 1946—30 juni 1947 hade bränslekommissionen anvisat statens järnvägar följande kvantiter lokbränsle: Utländska stenkol Torv Ved

205 000 lon 186 000 » 987 000 m 8

Tilldelningen av utländska stenkol hade således från förut gällande kvot på 175 000 ton ökats med 30 000 ton. Härav utgjorde emellertid 20 000 ton ersättning för indragen leverans av svenska stenkol, varför det verkliga tillskottet endast utgjorde 10 000 ton. Denna ringa förbättring kunde ju icke i och för sig betyda så mycket för statsbanornas tågföring och driftsekonomi, men den nya årskvoten innebar dock i jämförelse med det tidigare provisoriet en säkrare grundval för fortsatt avveckling av kristidsbränslena. Redan i oktober 1946 överskreds den för statens järnvägar gällande månadsransonen av utländska stenkol på grund av ökad trafik och svårigheter med vedtillförseln till södra Sverige. Bränslekommissionen fann sig till och med nödsakad alt övertaga ved från statsbanorna mot ersättning i kol för att kunna tillgodose vedbehovet för städer och samhällen söderut. Efter hand började även tillgången på bränntorv i följd av den regniga sommaren bliva knapp, vilket jämväl bidrog till en rätt betydande stegring av konsumtionen av kol vid statsjärnvägarna mot slutet av året. Under år 1947 beräknades statsjärnvägarnas vedförbrukning komina att minskas till omkring 600 000 nr1, varav under andra halvåret endast 150 000 nr*. Lokbränsleförbrukningen under de gångna krisåren framgår av följande sammanställning.

2;i7 Stenkol

utländska

svenska

1 000 ton

1 000 ton

307 217 150 136 135 79 183

1942 1943 1944 1945 1946

Torv

95 64 41 38 34 18 36

17 28 30 23 28 36 19

1 000 ton

Ved 1 000 m3

o/ /o

45 637 1 119 1 089 1 162 1 732 1 379

10 50 100 116

170 Summa för 1940—40

1 207

446 D:o evalv. t. uti. stenkol

227 Totalt efter evalvering till utländska stenkol 1 000 ton 325 341 365 358 398 451 511

7 193 1 000 ton Ii

1 200

2 749

Kristidens inverkan på statens järnvägars utgifter för lokbränsle främjar av nedanstående tablå. Kostnad för lokbränsle i 1 000-tal kronor Härav kostnadsökning År

1940 1911 1942 1943 1944 1946 Summa

Oljeeldning

verklig

omräknad för enbart uti. stenkol

kostnadsökning

17 372 23 914 33 047 35 050 42 825 53 737 54 878

17 270 20 191 23 732 23 258 25 862 29 278 33 216

102 3 723 9 315 11 792 16 963 24 459 21 662

940 2 584 2 110 4 714 8 130 12 068

102 2 782 6 731 9 081 12 219 16 328 9 595

260 823

1721107 Rit 016

30 546

57 4611

på grund av på grund av stegrat bränsle- ingående krisbehov i jämtidsbränsle och förelse med 1940 höjda priser

pä lok.

Under sista halvåret 1946 påbörjades provdrift med oljeeldning på lok. Den 16 mars 1946 beslöt järnvägsstyrelsen att oljeeldning skulle införas på 10 lok. Beställning av den erforderliga apparaturen ägde rum den 28 maj 1946 bos Aktiebolaget Nydqvisl £ Holm, Trollhättan. Leveransen blev avsevärt försenad och påbörjades icke förrän i mitten av september. Sedermera fördröjdes ombyggnaderna på grund av svårigheter att avvara lok för monteringsarbete under pågående betkampanj. För det första loket erfordrades givetvis även ett ganska omfattande experimentarbete. Mot slutet av oktober kunde emellertid det första loket tagas i bruk och insattes i turer på linjen Uddevalla—Herrljunga. Före årets slut hunno endast två lok av de 10 bliva färdigställda.

238 Det kunde ganska snart fastställas, att de oljeeldade loken såväl driftsmässigt som bränsleekonomiskl motsvarade förväntningarna. Så åtgick t. ex. för persontågen på den 92 kin långa sträckan mellan Uddevalla och Herrljunga c:a 700 liter eldningsolja per enkel resa och för godstågen 1 100 liter. Dåoljeförrådet på tendern uppgår till 4 m\ kunde persontågslokel alltså gå ett par turer fram och åter mellan Uddevalla och Herrljunga utan bränsletagning i Herrljunga och godstågloket gjorde utan svårighet en resa fram och åter. Bränslekostnaden per enkel resa ined oljeeldat persontågslok utgjorde c:a 84 kronor, medan kostnaderna för vedelding uppgingo till ungefär 152 kronor. De jämförelsevis goda importmöjligheter för stenkol, som av bränslekommissionen i skrivelse den 18 november 1946 ställdes i utsikt för år 1947 och vilka möjliggjorde en begynnande avveckling av statsbanornas vedoch torveldning," föranledde järnvägsstyrelsen att tills vidare låta anstå med utvidgning av oljeeldningen. Balt snart visade sig dock kommissionens förhoppningar i fråga om kolimporten ej hålla streck, och statsbanornas bränsleförsörjning under bränsleåret 1947/48 måste därför baseras på fortsatt ved- och torveldning i ganska stor skala. Till följd härav beslöt järnvägsstyrelsen att ersätta ungefär halva den beräknade årliga lokvedförbrukningen för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 med eldningsolja och förordnade den 7 februari 1947 om en utökning av oljeeldningen till att omfatta inalles 72 lok. Biltrafiken. Bilnätet tillfördes nya linjer genom förvärv av privata busslinjer och i samband med förstatligande av enskilda järnvägar. Dessutom ökades linjenätet genom tillkomsten av nya linjer i statsbanornas egen regi. Den koncessionerade våglängden, som under perioden ökats med 883 km, uppgick vid periodens slut till 14 007 km, varav dock endast 11 332 km trafikerades. Följande sammanställning visar i vilken omfattning biltrafiken i jämförelse med normalturlistan närmast före den 1 september 1939 kunnat upprätthållas under krisåren. Siffrorna ange procent av normalturlistan. 1939/40 Vintertidtabellcn Sommartidtabellen

1940/41

1944/45

1942/43

1945/46

45 1946

47 1946/47

50 1944

1941/42 50

75 1943/44

Vintertidtabellen Sommartidtabellen

239 B.

D e enskilda j ä r n v ä g a r n a . 1

Under år 1946 ägde icke något ytterligare förstatligande av enskilda järnvägar rum. Förhandlingar pågingo om statsövertagande av till Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle hörande järnvägar men hade vid arets utgång ännu icke avslutals. Antalet enskilda järnvägar, som ännu ej förstatligats uppgick alltså vid årets slut till samma antal som vid dess början eller 41 st. Den vid dessa järnvägar trafikerade banlängden var jämväl i huvudsak oförändrad. Persontrafiken företedde under år 1946 en mindre nedgång beträffande såväl antal resande som inkomster. Detta torde ha sammanhängt med dels ökad buss- och biltrafik, dels minskat antal militärresor. Nyinsatta rälsbuss- och motorvagnsturer åstadkommo i ett par fall förbättrade reseförbindelser. Godstrafiken utvecklades i stort sett gynnsamt. Den ökning, som redovisades i fråga om transporterad godsmängd, hänförde sig väsentligen till vagnslastgodset. Främst inverkade de återupptagna malmtransporterna på banan Grängesberg—Oxelösund. I övrigt märkes ökning i transporterna av trävaror, pappersmassa, papp och papper. Ved- och torvtransporterna minskades. Styckegodslrafiken påverkades ogynnsamt av begynnande lastbilskonkurrens. Person- och godstrafikens omfattning under hela perioden 1939—1946 vid de järnvägar, som vid 1946 års slut kvarstodo som enskilda, belyses av följande ur Allmän järnvägsstatistik hämtade siffror: Antal resor Fraktat gods • •

milj. milj. ton milj. tonkm

1939 18-0 14-0 1410

1940 1941 1942 1943 1944 22-4 24-0 27-9 31-G 33-9 14-0 14-9 15-8 16-0 15-0 1359 1381 1410 1364 1217

1945 35-2 13-5 855

1946 34'7 15-8 1190

Bandelarna Daglösen—Ludvika av Bergslagernas järnvägar (115 km) och Frösunda—Bimbo av Stockholm—Boslagens järnvägar (21 km) togos efter genomförd elektrifiering i bruk för elektrisk drift resp. den 18 februari och den 3 juni 1946. Lok- och vagnparken ökades under året med följande ny materiel: 1 ånglok, 2 elektrolok, 9 el. motorvägnar, 1 dieselelektrisk motorvagn, 2 lokomotorer, 8 rälsbussar, 5 släpvagnar till dylika samt 35 slutna och 96 öppna godsvagnar. Driftöverskottet ökades under året något i motsats till vad fallet var vid statsbanorna, främst beroende på höjda godstrafikinkomster på Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle och Trafikaktiebolaget Grängesberg —Oxelösunds järnvägar, vilka höjningar övervägde de även vid de enskilda järnvägarna på grund av ökade personallöner och stegrade materialpriser höjda driftkostnaderna. 1 Framställningen avser liksom i fråga om slatens järnvägar väsentligen året 1946, särskilt senare halvårel, saml innehåller därjämte en statistisk återblick lör de föregående Urisåren.

240 Det ekonomiska resultatet av järnvägsrörelsen vid de järnvägar, som ännu vid 1946 års slut tillhörde det enskilda järnvägsnätet, anges för hela perioden 1939—1946 i milj. kronor i nedanstående sammanställning. Inkomster Utgifter Driftöverskott

77-2 SO-O 21-2

88-7 65-0 23-1

1941 100-1 77-4 22-7

1942 114-2 90-3 23-9

1943 121-6 95-0 26- (i

1944 1945 1946 119-1 116-6 125-1 94-5 97-2 102-6 24-6 19-4 22*5

Lokbränsleförsörjningen företedde i stort sett samma utveckling som vid statsbanorna. Oljeeldning på lok hade i viss mån kommit i gång redan under första halvåret 1946 huvudsakligen vid Trafikaktiebolaget Grängesberg —Oxelösunds järnvägar. Utvecklingen på detta område fortskred under senare delen av året såväl vid nyssnämnda järnvägar som vid banor tillhörande Trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle. Lättnader i restriktionerna beträffande busstrafiken medförde återupptagande av trafiken å linjer som varit nedlagda under krigsåren. Viss ytterligare utökning av billinjer tillhörande Trafikförvaltningen Göteborg— Dalarne—Gävle ägde rum, så atl dessa vid 1946 års slut omfattade en linielängd av 7 720 km.

C.

Motorfordonstrafiken.

Under är 1946 och första hälften av år 1947 avvecklades successivt kristidens bestånd av gengasdrivna motorfordon. Antalet registrerade dylika fordon, som ännu vid utgången av juni 1946 uppgått till 17 607 st., sjönk till 6 763 vid slutet av året och till endast 3 564 den 30 juni 1947. I stallet tillväxte, till en början i rask Läkt, antalet bensin- eller oljedrivna motorfordon. Särskilt var detla fallet i fråga om personbilarna. Denna utveckling fortgick ohämmat t. o. m. första kvartalet 1947. Därefter genomfördes genom det från den 20 mars d. å. introducerade systemet med körtillstånd för personbilar (se nedan) viss begränsning av den ytterligare tillväxten av det i drift varande personbilsbeståndet. Motorfordonsbeståndets storlek vid olika tidpunkter sedan slutet av år 1945 belyses av följande tablå. Antalet registrerade, motorfordon Drivmedel

i/u 1945

Gengas Acelylengas Annan gas Flytande bränsle Elektrisk kraft Ej uppgivet drivmedel Summa

:l

»/6 1946

3l

/i2 19-l«

»V, 1947

u»jt 1947

57 898 173 464 36 275 1 152 5

17 607 29 197 144 511 985 26

6 763 16 117 194 898 859 25

4 388 14 93 206 536 785 23

3 564 12 87 217 661 741 22

95 967

163 355

202 071!

211 03»

222 090

Fördelningen på olika huvudgrupper av fordon var följande:

241 Lastbilar

Bussar Drivmedel

30/

/,=

30/ le

1946 1946 1947

30/

la 1946

31/ /12

1946 Personbilar 30/ 18

"Ve

31/ /12

7o

1 489 419 141 10 307 3 489 1 516 5 811 2 855 1 907 2 774 4 288 4 923 40 581 55 065 61 906 101 156 135 545 150 832 81 82 82 1 011 846 714 145 89 69

Flytande bränsle Annat drivmedel Summa

i SV. 4 769 5 146 51 899 59 400 6 -i 136 107 112 138 489 152 808

Försörjningsläget med avseende på bilgummi lättade något under sommaren 1946 beträffande vissa däcksdimensioner, medan i fråga om andra dimensioner en utpräglad brist alltjämt kvarstod. Vid licensgivningen, vilken sedan den 22 maj 1946 handhades av trafikkommissionen, tillämpades alltjämt i huvudsak de grunder som fastställts genom kommissionens cirkulärskrivelse den 22 februari 1946 (se del VII sid. 329). En viss uppmjukning i direktiven för de lokala myndigheterna skedde genom de nya bestämmelser i ämnet som trafikkommissionen utfärdade den 5 augusti, men delvis måste dessa mildrande föreskrifter återtagas redan i slutet av samma månad. Då förhållandena under hösten snarast försämrades, utsände trafik- och industrikommissionerna den 17 oktober till pressen en kommuniké, vari det bekymmersamma läget på bilgummiområdet och dess återverkan på regleringsarbelet klargjordes för allmänheten. Det meddelades här, att landets under våren 1946 behållna lager av bilgumml under sommaren och hösten förbrukats. För ringförsörjningen var landet nu helt beroende av egen tillverkning och import. Beträffande lastbilsdäck måste återhållsamhet i licensgivningen iakttagas, då det eljest kunde befaras, att en avsevärd brist uppstorle till årsskiftet 1946/47. En dylik brist komme till synes i förlängda leveranstider vid inköp av diick mot licens. I fråga om personbilsdäck kunde försörjningsbalansen endast upprätthållas, om de dittills tillämpade snäva tilldelningsbestämmelserna bibehölles. Detta betydde, att ersättningsdäck till i drift varande personbilar blott kunde lämnas i begränsad omfattning och att tilldelningen av däck för ny- eller återinsättning av personbilar ej kunde beräknas bliva av större omfattning. De flesta bilägare, som väntade på tilldelning för att insätta personbil i drift, kunde med sannolikhet icke bliva tillgodosedda under år 1946. En avsevärd förbättring av försörjningsläget kunde endast vinnas genom en kraftig ökning av importen. Å andra sidan kunde cn åtstramning av importen komma att medföra ytterligare skärpning i ransoneringen av fabriksnytt bilgummi. Sparsamhet vid förbrukningen vore därför fortfarande av nöden. En hjälp i gummiförsörjningen utgjorde de begagnade däck, som importerades till landet. Handeln med dessa däck lämnades den 1 oktober 1946 fri (se sid. 120). Fr. o. m. den 20 januari 1947 upphävdes också såsom en följd av frisläppandet av lastbilsdäcksexporten från Förenta staterna ransoneringen i fråga om lastbilsdäck med undanlag för däck i dimensioner, användbara å personbilar (se sid. 121). IG—

S16090

242 Förhoppningarna om motorfordonstrafikens forisatta frigörelse från gällande regleringsföreskrifter omintetgjordes emellertid genom den skärpta importreglering, som från mitten av mars måste tillgripas av valutaskäl. Den 10 mars 1946 uppdrog chefen för folkhushållningsdepartementet ål trafikkommissionen att verkställa utredning, huruvida en önskvärd besparing om förslagsvis 15 milj. kronor för importerade trafikförnödenheter kunde vinnas genom en bensinransonering, som inskränkte den icke nyttobetonade bilismens bensinkonsumtion men alltjämt tillfullo tillgodosäge nyttotrafikens behov av drivmedel. Trafikkommissionen fann av den som följd härav gjorda utredningen framgå, att den åsyftade besparingen svårligen kunde vinnas genom en besinransonering, som enbart inskränkte den icke nyttobetonadc bilismens bensinkonsumtion, samt att den ransoneringsapparat, som erfordrades för en bensinransonering, måste bliva synnerligen omfattande och icke komme att stå i rimlig proportion till det åsyftade besparingsresultatet. Kommissionen avrådde därför för sin del från införandet av bensinransonering samt förklarade såsom sin mening, att en önskad valutabesparing på trafikområdet med mest verksamma resultat syntes kunna ernås genom en begränsning av bilimporten. Vid en fortsatt tillväxt av bilbeståndet kunde ökning av bensinkonsumtionen svårligen förhindras. Sedan folkhushållningsminislern härefter den 15 mars offentligen förklarat, att — med hänsyn till nödvändigheten av att i det rådande valutaläget i varje fall söka förhindra en inerförbrukning av bensin och om möjligt nedbringa konsumtionen — personbilsbeståndel icke vidare komme att tillåtas stiga, framlade trafikkommissionen efter anmodan förslag till införande av k ö r t i 11 s t å n d s t v å n g b e t r ä f f a n d e personbilar. Den 19 mars kungjordes i radio, att fr. 0. in. den 20 mars personbilsbeståndet endast i undantagsfall finge utökas och att endast den bilägare, som för sitt arbete brukade och hade behov av egen personbil, finge insätta en ny sådan i drift under förutsättning att han avställde sin gamla bil. Med sistnämnda bestämmelse avsågs dels att en så småningom inträdande uttunning av den icke nyttobetonade personbilsparken skulle komma till stånd, dels att de personbilar, som genom import för framtiden kunde komma att tillföras landet, skulle tillgodoföras nyttotrafiken. Samma dag (den 19 mars 1947) utfärdades kungörelse (nr 87) om ändring av kungörelsen nr 706/1945, varigenom kör tillståndsförfarandet utsträcktes till att även omfatta personbilar. I anslutning härtill meddelade trafikkommissionen i cirkulär nr 45 (som ersatte förut gällande cirkulär nr 38) bestämmelser, innehållande närmare föreskrifter i ämnet. Tills vidare undantogos från körtillståndstvånget bl. a. av staten innehavda personbilar samt personbilar, beträffande vilka registreringsskyldighet ej förelåg. Såsom körtillstånd beträffande personbil, som vid den nya kungörelsens

ikraftträdande var registrerad i bilregister och som alltjämt innehades av den i registret antecknade bilägaren, skulle övergångsvis gälla det av länsstyrelsen till bilägaren utfärdade registreringsbeviset. Länsstyrelsen skulle emellertid, så snart det medhunnes, tillställa bilägaren körtillståndsmärke, som för att underlätta kontrollen skulle anbringas å bilens vindruta. Samtliga de c:a 140 000 personbilar, som den 19 mars 1947 voro i bruk, fingo sålunda utan behovsprövning fortfarande användas, i den mån förändring i äganderätten icke ägde rum. Innehavare av sådan personbil kunde också påräkna körtillstånd, om han utbytte sin gamla bil mot en ny, under förutsättning att han hade behov av egen personbil för nyttoändamål samt vid bilbytet avställde den gamla bilen. Körtillstånd för den nya bilen kunde i sådant fall utfärdas av länsstyrelsen utan trafikkommissionens hörande, om bilägaren visade sig ha oundgängligt behov av egen personbil för utövande av tjänst, yrke eller näringsfång. I annat fall måste körtillståndsansökningen av länsstyrelsen underställas trafikkommissionen. Utökning av personbilsbeständet fick däremot tills vidare endast ske i undantagsfall. Den som icke hade körtillstånd för personbil men önskade insätta sådan bil i drift, måste därför kunna redovisa ett kvalificerat bilbehov för att ha utsikt att erhålla körtillstånd. Ansökan som avsåg sådan nyinsättning av personbil hade länsstyrelse jämväl att underställa trafikkommissionens prövning. Den som ämnade förvärva personbil ägde, efter ansökan, av länsstyrelse erhålla förhandsbesked huruvida körtillstånd komme att beviljas honom, i händelse förvärvet kom till stånd. I fråga om den redan förut tilllämpade körtillståndsregleringen för omnibussar och lastbilar skedde i detta sammanhang ingen ändring. Till ledning för behovsprövningen indelade trafikkommissionen personbilarnas trafikbehov i fyra huvudgrupper, nämligen 1) de fall, där bilägaren hade ett ur samhällssynpunkt angeläget behov av egen personbil; (härmed förstods, att någon angelägen samhällsfunktion skulle påverkas menligt, därest bilägaren icke kunde disponera egen bil; hit hänfördes läkare, distriktssköterskor, distriktsveterinärer, i skogsförvaltning anställda tjänstemän med vidsträckt övervakningsområde, eldistributionsföreningarnas montörer, företag för oljeeldningsservice in. fl. liknande kategorier; jämställda med dessa voro under rådande valutaläge även de behovsfall, där användning av personbil klart medförde en minst mot valutautlägget för bilen svarande, inom relativt kort tidsperiod uppkommande exportökning); 2) de fall, där bilägarens behov av egen bil var angeläget allenast ur hans egen synpunkt men där bilen var oundgängligen nödvändig för att bilägaren skulle kunna utöva sin tjänst, sitt yrke eller sitt näringsfång; (hit hänfördes bl. a. handelsresande, vilka på grund av försäljningspunkternas belägenhet på landsbygden eller på grund av tung eller skrymmande provkollektion icke kunde undvara egen bil och vilka hade ett stort antal resdagar per år, samt invalider, vilka för färder till och från arbetet eller

244 i arbetet behövde egen personbil); 3) de fall, där bilägaren utan att ha elt oundgängligt behov av egen bil likväl hade väsentlig fördel av alt för utövande av tjänst, yrke eller näring disponera egen bil; samt 4) de fall, där bilägaren nyttjade egen bil endast för egen bekvämlighet och trevnad. I fråga om utökning av personbilsbeståndet medgav trafikkommissionen till en början körtillstånd endast i de till grupp 1 börande behovsfallen samt undantagsvis för vissa till grupp 2 hörande fall. Då emellertid olägenheter framträdde av en alltför snäv begränsning av möjligheterna till nyinsältning av personbilar, övergick kommissionen senare till att medge körtillstånd för nyinsättning i alla till grupperna 1 och 2 klart hänförliga behovsfall. Grupperna 3 och 4 ansåg sig kommissionen däremot icke alls kunna tillgodose, då det gällde nyinsättning. övergångsvis medgavs dock utan behovsprövning körtillstånd för nyinsättning av personbil, då bilägaren före den 20 mars vidtagit särskilda, i beaktansvärd utsträckning framskridna förberedelser för alt insätta bilen i drift. I fråga om bilbyte, d. v. s. insättande av bil i drift med avställande av tidigare brukad bil, medgav kommissionen till en början, att sådant byte skulle få äga rum, därest vederbörande bilägares behov vore hänförligt till någon av grupperna 1—3. I till grupp 4 hänförliga fall medgavs däremot icke rätt till bilbyte. Efter förhandlingar med Sveriges automobilhandlareförbund och med folkhushållningsministerns godkännande beslöt kommissionen emellertid att under en övergångstid intill den 1 juni (sedermera månadsvis förlängt till den 1 augusti) utan behovsprövning medge rätt till bilbyle i samtliga fall, d. v. s. även för grupp 4, under förutsättning att bilägaren träffat ett bona fide-avtal om bilbytet före importspärrens genomförande den 15 mars. Härmed avsåg man, att de bilar som vid importstoppet redan kommit till landet eller då voro på väg hit skulle, då del gällde byte av bil, kunna levereras i enlighet med träffade köpeavtal mellan bilhandlarna och deras kunder. I anslutning till den ovan beskrivna körtillståndsregleringen lämnade kommissionen i fråga om personbilstrafiken t i l l d e l n i n g a v b i l d ä c k dels för nyinsättning av personbilar i grupperna 1 och 2, dels såsom ersättning för förslitna ringar å i drift varande personbilar inom grupperna 1—3. Bilar i grupp 4 erhöllo sålunda icke ersättningsdäck, vilket liksom bytesförbudet antogs jämväl komina att bidraga till en avställning av fordon inom denna grupp. I en till folkhushållningsministern överlämnad promemoria av den 14 maj 1947, vari redogjordes för grunderna för den vid körtillståndsregleringen tilllämpade praxis, anmärkte trafikkommissionen, att det måhända kunde te sig som en orättvisa, att nyinsättningen av personbilar i nyttobetonad trafik snävt begränsats, alltunder det att de personbilar i grupp 4, som den 19 mars voro i trafik, alltjämt kunde brukas fritt, i den mån de hade användbar ringutrustning. Häremot hade invänts, att påståendet om orättvisa vore mindre sakligt än känslomässigt grundat och atl det måste synas obilligt att betaga en person, som i god

245 tro nedlagt ett avsevärt kapital på inköp av en personbil, möjligheten all nyttja densamma, i synnerhet som den årliga bensinförbrukningen för fordonet ofta endast uppginge till ett eller ett par hundratal kronor i dollarvaluta. Ifrågavarande förmenta orättvisa kunde näppeligen undgås utan en allmän behovsprövning av hela det i drift varande personbilsbeståndet. Det synnerligen omfattande arbete, som krävdes härför, gjorde emellertid, alt ett sådant förfarande måste åtminstone tills vidare anstå. Bestämmelserna i 11 § av kungörelsen nr 706/1945 angående r ä j o n gb e g r ä n s n i n g för trafiken med lastbilar, i traktortåg använda motorredskap samt personbilar med tillkopplat släpfordon ävensom angående begränsning av busstrafiken till i huvudsak linjetrafik hade på våren 1946 i viss mån uppmjukats genom trafikkommissionens cirkulär nr 39 (se del VII sid. 330). Räjongbestämmelserna hade tillkommit i syfte dels alt åstadkomma erforderlig hushållning med biltrafikens drifts- och underhållsmedel genom minskning av ifrågakommande motorfordons trafikarbete, dels ock alt i möjligaste mån säkerställa den lokala trafikens angelägna behov av transportmedel. Den gynnsamma utvecklingen under år 1946 i fråga om försörjningen med flytande driv- och smörjmedel medförde en inskränkning av räjongbestämmelsernas betydelse, så att de slutligen blott kommo att tjäna som ett led i hushållningen med bilgummi och såsom säkerställare av tillgång till lastbilar för lokala brännvedstransporter. F r a m ställningar gjordes från flera organisationers sida för att få räjongbegränsuingen upphävd. Härtill anslöt sig även statens biltrafiknämnd. Trafikkommissionen tillmötesgick de framförda yrkandena genom successivt genomförda lättnader. Sålunda medgav kommissionen, att fr. o. m. den 1 oktober 1946 i beställningstrafik godkänd omnibus fick utan hinder av kungörelsens bestämmelser brukas för resor i beställningstrafik inom enahanda räjong som gällde för lastbilar, dock endast i den mån vederbörande bussföretag funne sig utan särskild däckstilldelning kunna ställa bussen till förfogande. Länsstyrelserna bemyndigades även att på ansökan bevilja tillstånd att bruka omnibus för beställningsresa, där sammanlagda vägsträckan fram och åter icke översteg 20 mil samt resan icke var av rent nöjesbetonad karaktär och andra lämpliga kommunikationsmedel saknades. För att bereda ökad sysselsättning åt de tyngsta lastbilarna i yrkesmässig beställningstrafik — vilka voro de som hårdast drabbats av räjongbestämmelserna — medgav trafikkommissionen vidare, att fr. o. m. den 1 november 1946 sådana lastbilar med en maximilast överstigande 5 ton fingo brukas utan räjongbegränsning. Till dylika lastbilar lämnades tills vidare en till tre däck per fordon och kalenderår maximerad tilldelning av fabriksnytt bilgummi. Slutligen ansåg sig trafikkommissionen böra på hithörande område taga steget fullt ut och hemställde i skrivelse den 10 december 1946 — under hänvisning såväl till del förbättrade gummiförsörjningsläget som till den starka ökningen i lastbilsbeslåndel (omkring 20 000 sedan föregående höst)

246 — om räjongbestämmelsernas fullständiga slopande Tr. o. m. den 1 januari 1947. Bränslekommissionen förklarade sig icke ha något all häremot erinra med hänsyn till behovet av transportmedel för lokala brännvedstransporter. Kungl. Maj:t gav sitt samtycke till den gjorda framställningen och genom kungörelse den 30 december 1946 (nr 791) upphävdes 11 § i kungörelsen nr 706/1945. I samband härmed upphörde även de i ämnet utfärdade specialbestämmelserna att gälla. Av bränsle- och trafikkommissionerna meddelade särskilda föreskrifter angående transportsätt för ved, för vars inköp licens eller annan anvisning erfordrades, kvarstodo emellertid alltjämt. Fr. o. m. den 1 november 1946 upphävdes även genom Kungl. Maj:ts beslut den tidigare föreskrift, varigenom arbetsmarknadskommissionen ålagts att i meddelanden om beviljade byggnadstillstånd intaga föreskrift av innehåll, att vederbörande skulle vara skyldig att i fråga om för byggnadsföretag erforderliga transporter iakttaga de bestämmelser, som därom kunde komma att utfärdas av trafikkommissionen eller enligt dess bemyndigande av vederbörande länstrafikledare (jfr del VI sid. 368). Jämväl för den linjebundna b u s s t r a f i k e n s vidkommande syntes under senare delen av år 1946 tiden vara inne att återgå till fredsmässiga förhållanden. De anvisningar för planläggningen av turlistorna under hösten och vintern 1946/47, som Irafikkommissionen lämnade i cirkulär nr 42, inneburo märkbara lättnader i jämförelse med de motsvarande tidigare meddelade. Turlistorna finge visserligen icke upptaga större antal turlistkilometer än som kunde rymmas inom ramen för däckstilldel ningen under perioden, men de finge under sådan förutsättning uppgå till motsvarande antal som under vintern 1938/39, medan för sommarturlistorna som maximum angivits 70 procent av kilometerantalet år 1939. Ansökan från bussföretag om upptagande av busstrafik å nedlagd linje ägde vederbörande länsstyrelse bifalla, såframt behov därav kunde anses föreligga och trafiken kunde ombesörjas utan överskridande av däckstilldelningen. Medgivande att inrätta ny linjetrafik för personbefordran fick dock icke lämnas utan trafikkommissionens hörande. Då det visade sig, att vissa bussföretag redan på ett ganska tidigt stadium under löpande halvår uttagit och på sina håll också förbrukat den för halvåret fastställda däckstilldelningen, fann sig trafikkommissionen böra lämna en extra engångstilldelning av fabriksnya däck till omnibustrafiken fram till årsskiftet. Frigivandet av handeln med däck i grövre dimensioner fr. o. m. den 20 januari 1947 gav trafikkommissionen anledning att återkalla de meddelade anvisningarna för turlistornas planläggning under vintersäsongen liksom ock övriga anvisningar ni. m. rörande linjetrafik med buss eller lastbil. Dylik trafik var sålunda från nämnda tidpunkt icke underkastad någon kommissionens reglering, bortsett från det ännu kvarstående körtillståndstvånget. På grund av de långa leveranstiderna för ersällningsdäck förordade kommissionen dock, att de trafiktillståndsgivande myndigheterna under

247 våren 1947 iakttoge viss återhållsamhet i fråga om utvidgningen av busslinjenätet och bussturlistorna. De av den spända valutasituationen förestavade skärpningarna av körtillståndsregleringen från den 20 mars 1947 påverkade icke direkt turlistförhållandena vid busstrafiken, men en snävare ton anslogs i de meddelade direktiven. Trafikkommissionen förklarade i cirkulärskrivelse den 21 mars, att för säsongen gällande turlistor finge anses vara godkända av kommissionen. Mindre justeringar finge företagas, där detta kunde befinnas erforderligt. Större turlistökning borde däremot icke medgivas utan kommissionens hörande. För sommarperioden 1947 lämnade kommissionen anvisningar i cirkulär nr 46. Ny turlista fick enligt dessa anvisningar av de tillståndsgivande myndigheterna godkännas, där trafiken var av samma omfattning som närmast förut ined den utökning som påkallades av sedvanlig säsongmässig trafik- och linjeutvidgning. Fastställande av turlistor i andra fall fick icke äga rum utan kommissionens godkännande. Rätten att utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran, vilken enligt tidigare författning gällde t. o. m. den 30 september 1946, förlängdes genom kungörelse den 20 september (nr 597) till utgången av september 1947. Vidare förlängdes först t. o. m. den 30 juni och senare t. o. m. den 31 december 1947 kungörelsen den 12 februari 1943 (nr 55) med vissa bestämmelser för befrämjande av användningen av personautomobilringar i yrkesmässig trafik för godsbefordran (se del IV sid. 422) samt t. o. m. den 31 december 1947 förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik (författningar 1946 nr 709 och 710). Ävenså förlängdes t. o. m. den 31 december 1947 genom förordningar den 20 december 1946 (nr 769) och den 21 mars 1947 (nr 92) tidigare författningar med undantagsbestämmelser i fråga om vägtrafikstadgan. Med stöd härav bemyndigade trafikkommissionen länsstyrelserna alt t. o. m. den 31 december 1947, för underlättande av uppsamling och distribution av mjölk, efter ansökan medgiva innehavare av lastbil eller släpfordon rätt att å viss angiven vägsträcka med fordonet befordra last uteslutande av mjölk och mjölkprodukter, vars vikt översteg den för fordonet fastställda maximilasten med högst 20 procent. Däremot upphävdes genom författningar den 15 november 1946 (nr 692 och 693) dels kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 285), varigenom medgivits rätt att under vissa villkor bruka bil med ringar av annan beskaffenhet än som angavs i motorfordonsförordningen (se del IV sid. 427), dels förordningen den 10 oktober 1941 (nr 783), varigenom bestämmelserna om transportförmedling i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. tillfälligt försatts ur kraft. I bägge fallen betydde de nya föreskrifterna upphörandet av ett av krisförhållandena föranlett undantagstillstånd.

12.

Krigsriskförsäkringen.

Transportförsäkring. 1 Sedan krigsförsäkringspremien för kasko sänkts till allenast 0,1 procent per 3 månader, kom premien att sakna betydelse för fraktkostnadernas bestämmande. På grund härav ansåg sig krigsförsäkringsnämnden genom beslut i juli 1946 kunna tillmötesgå framställningar om förhöjning av fartygens krigsförsäkringsvärden till belopp, som bättre överensstämde med fartygens marknadsvärden än ditlillsvarande grunder medgivit; dock förutsattes, alt krigsförsäkring-svärdet även fortsättningsvis icke skulle fa överstiga det värde, vartill fartygen voro försäkrade för vanlig sjörisk. Den 31 oktober 1946 beslöt nämnden att fr. o. m. den 1 december 1946 icke längre meddela krigsförsäkring av landtransporter. I samband därmed bragtes krigsförsäkringsvillkoren för sjötransporter i överensstämmelse med de internationellt gällande engelska krigsförsäkringsvillkoren, vilket i huvudsak innebar, att försäkringen i fortsättningen kom att gälla från det godset inlastats i fartyg eller pråm i avgångsorten och till dess det lossals ur fartyg eller pråm i destinationsorten, inkl. omlastningar, mellanlagringar och mellantransporter. Beträffande flygtransporter beslöts, att krigsförsäkring fr. o. m. den 1 december 1946 skulle gälla från det godset överlämnats till flygbolaget eller dess ombud i avgångsorten och till dess godset utlämnats från flygbolaget eller dess ombud i bestämmelseorten. Krigsförsäkringsvillkoren för värdepost bibehöllos däremot oförändrade. Samtidigt utfärdades ny premietariff, gällande fr. o. m. den 1 december 1946. I skrivelse den 12 januari 1946 hade krigsförsäkringsnämnden hemställt, alt Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, som kunde erfordras d e l s för träffande av avtal med de privata försäkringsbolagen därom att staten vid eventuellt utbrott av ett krig, som vore ägnat att i väsentlig grad beröra svensk handel och sjöfart, skulle automatiskt övertaga alla av bolagen dessförinnan direkt eller indirekt tecknade, ej avlupna krigsförsäkringar å svenska aliment (försäkringsbara intressen i fråga om fartyg, laster och 1 Med hänsyn till alt statens krigsförsäkringsnämnd upphörde med sin försäkringsgivning vid utgången av år 1946 har framställningen begränsats till att omfatta endast senare halvåret 1940 Redogörelsen för nämndens verksamhet därefter, vilken uteslutande v a n t av skadereglerandc natur, har ansetts böra anstå, tills siffror föreligga för hela verksamheten.

249 frakter), d e l s o c k för träffande av liknande avtal beträffande krigsolycksfallsförsäkringar för befäl och besättning å svenska fartyg. I motiveringen framhöll nämnden — efter redogörelse för tillkomsten av återförsäkringsavtalet med krigsförsäkringspoolen den 22 juni 1939 (se del I sid. 154) — att staten icke borde upphöra med sin försäkringsverksamhet på hithörande område, förrän de privata försäkringsbolagen vore beredda att ställa ett tillfredsställande försäkringsskydd till handelns och sjöfartens förfogande. Förhandlingar med de privata assuradörcrna hade givit till resultat, att dessa vore beredda att upptaga krigsförsäkringsverksamhet tidigast fr. o. m. den 1 juli 1946, eventuellt först från den 1 januari 1947. När staten upphörde att meddela försäkringar, bleve situationen i stort sell densamma som före tillkomsten av nyssnämnda avtal. Ehuru man väl nu icke stode inför risken av något nytt krigsutbrott, syntes det ur beredskapssynpunkt nödvändigt tillse, att krigsförsäkringsfrågan för dylikt fall vore ordnad så, att handel och sjöfart kunde i möjligaste mån obehindrat fortgå. Det försäkringsskydd, som de privata bolagen lämnade, kunde därvid icke anses tillfredsställande, ej minst därför att bolagens reassuranser i väsentlig utsträckning vore placerade utomlands och vid ett krigsutbrott kunde bliva skäligen värdelösa. Statens medverkan syntes här erforderlig. Därest staten redan från början stode bakom ansvaret för krigsförsäkringarna för den händelse ett nytt krig skulle utbryta, undveke man även sådana stora prcmiefluktuationcr, som förekommo före krigsutbrottet 1939, innan avtalet mellan staten och bolagen kom till stånd, och som medförde stora olägenheter. För att de privata bolagen vid övertagandet av krigsförsäkringen skulle kunna lämna handel och sjöfart behövligt försäkringsskydd, syntes det av anförda skäl nödvändigt, att staten i samband med upphörandet av den genom nämnden bedrivna försäkringsverksamhetcn, i likhet med vad som ägde rum genom 1939 års avtal, åtoge sig att vid utbrott av ett krig, som vore ägnat att i väsentlig grad beröra svensk handel och sjöfart, övertaga försäkringsrisken. Därigenom begränsades försäkringskostnaderna till premier för de från det avslutade kriget kvarstående riskerna och några fluktuationer i premierna på grund av det utrikespolitiska läget behövde icke förekomma. Även beträffande krigsolycksfallsriskcn för befäl och besättning syntes vidtagandet av en liknande anordning kunna ifrågasättas. Med hänsyn till vikten ur beredskapssynpunkt av alt visshet redan på förhand förelåge om att vid ett plötsligt krigsutbrott fartyg och varor liksom även befäl och besättning bleve automatiskt skyddade genom av staten garanterad försäkring avlät Kungl. Maj:t proposition till riksdagen hösten 1946, nr 338, vari hemställdes om rätt för Kungl. Maj:t att lämna krigsförsäkringsnämnden det begärda bemyndigandet. Det framhölls i propositionen, att det föreslagna avtalet i fråga om krigsförsäkringar å svenska aliment hade större räckvidd än det till vilket bemyndigande lämnats av 1939 års riksdag. Sistnämnda avtal hade nämligen karaktären av återförsäkringsavtal, medan det nu ifrågasatta avtalet innebure att staten skulle övertaga försäkringarna. Häremot syntes dock intet vara att erinra, helst som under det nu avslutade kriget försäkringsverksamheten å hithörande område med stöd av 1 § krigsförsäkringslagen utövats av krigsförsäkringsnämnden.

250 Propositionen bifölls av riksdagen. Avtal av i propositionen avsedd innebörd träffades — vad angick transportförsäkringen — i början av december 1946 mellan å ena sidan krigsförsäkringsnämnden och å andra sidan de till Sjöassuradörernas förening anslutna förelagen och Sveriges ångfartygs assuransförening. (Beträffande den del av bemyndigandet, som avsåg krigsolycksfallsförsäkringen, se nedan sid. 253.) Den 6 december 1946 anmälde krigsförsäkringsnämnden — i anslutning till det nyss slutna avtalet — till Kungl. Maj:t, att de nämnda privata försäkringsanstalterna, under förutsättning av avtalets slutliga godkännande, vore beredda att fr. o. m. den 1 januari 1947 meddela krigsförsäkringar i den utsträckning som vore erforderlig för svensk handel och sjöfart saml alt försäkringsanstalterna förbundit sig alt från samma tidpunkt lämna fiskarena krigsförsäkring för båtar och redskap efter samma grunder som dem, enligt vilka nämnden lämnat sådan försäkring. För den händelse avtalet godkändes, förelåge alltså icke längre skäl för staten att efter utgången av år 1946 meddela försäkring och återförsäkring, som avsägs i 1 § lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Med anledning av denna framställning förordnade Kungl. Maj: t genom kungörelse den 13 december 1946 (nr 752), att tidigare meddelat förordnande angående statlig försäkring och återförsäkring, som avsägs i 1 § av 1939 års lag om statlig krigsförsäkring m. m., skulle upphöra att gälla med utgången av år 1946. Samtidigt föreskrev Kungl. Maj:t att eventuell uppsägning av nyssnämnda avtal från försäkringsanslalternas sida skulle ske hos krigsförsäkringsnämnden eller, därest denna vid tidpunkten för uppsägningen upphört att fungera, hos kommerskollegium, som jämväl i övrigt skulle efter nämndens upphörande företräda staten som avtalsslutande part. Efter ingången av januari 1947 var till följd av Kungl. Maj:ls nyssnämnda beslut krigsförsäkringsnäinndens verksamhet inskränkt till reglering av haverier grundade på tidigare meddelade försäkringar. Vissa försäkringar, bl. a. avseende nybyggnader vid svenska varv, vilka tecknats före sistnämnda lidpunkt, voro emellertid alltjämt gällande gentemot nämnden. Under senare halvåret 1946 uppgingo de till krigsförsäkringsnämnden erlagda premierna för kaskoförsäkringen till 1,95 milj. kronor och premierna för varuförsäkringen till 3,0 milj. kronor. Någon uppskattning av skadereserverna vid 1946 års utgång skedde icke. Annan krigsskadeförsäkring. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 februari 1947 anmälde statens krigsskadenämnd, att nämnden behandlat samtliga till densamma inkomna ansökningar om ersättning för krigsskador, som till följd av det numera avslutade världskriget uppkommit å egendom inom riket. Nämnden medde-

251 lade vidare, att den slutfört de förhandlingar, som den enligt uppdrag av utrikesdepartementet fört med främmande makter (Storbritannien och Förenta staterna) angående utbekommande regressvis av ersättning för vållade skador. I samband därmed hade från härvarande brittiska och amerikanska beskickningar utbetalats fullt skadestånd. Till flyktkapitalbyrån hade anmälts beloppet av de skador, som vållats av den tyska krigsmakten. Under nämndens hela dittillsvarande verksamhet hade handlagts tillhopa 1 532 framställningar om ersättning enligt krigsskadelagen. Av dessa hade 1 217 fall föranlett utbetalning av ersättning enligt lagen. I 315 fall hade framställningen lämnats utan bifall. Anledningen därtill hade merendels varit att skadans värde understigit självrisken (i fråga om det s. k. lösörekollektivet stadgade lagen 5 procents självrisk av brandförsäkringsbeloppet) eller att den skadade egendomen icke omfattats av krigsskadeskyddet. Det dominerande skadekomplexet i nämndens verksamhet hade hänfört sig till bombfällningen över Lund den 18 november 1943. För dessa skador hade nämnden utanordnat krigsskadeersättning till enskilda skadelidande med över 400 000 kronor. Den 22 februari 1944 hade Stockholm och Strängnäs samt trakten omkring dessa städer utsatts för bombfällning från främmande flygplan. Därav förorsakade skador hade av nämnden ersatts med omkring 70 000 kronor. Avsevärda skador hade vidare vållats den 30 augusti 1944 i Svensköp i Malmöhus län och i Båstad, den 30 oktober 1944 i Upphärad i Älvsborgs län, den 13 januari 1945 i trakten av Torekov och den 8 februari 1945 i utkanten av Hälsingborg. I samtliga dessa fall hade skadorna vållats av störtande flygplan. Natten till den 18 december 1944 hade från ett främmande bombplan fällts lysbomber över Torhamn i Blekinge län, varvid omfattande eldsvådor uppkommit. Samtliga nu nämnda skador hade drabbat huvudsakligen fast egendom. De utbetalade ersättningsbeloppen fördelade sig på de skilda egendomskollektiven sålunda: skador å fastigheter 775 593 kronor, å varor 3 939 kronor, å maskiner 1 876 kronor samt ä annan lösegendom 31 973 kronor, summa 813 381 kronor. Fördelade efter skadeorsak uppgingo de av nämnden ersatta skadorna till följande antal och belopp: Antal Bombfällning Spärrballonger Störtande flygplan

472 58 298

Belopp kr. 522 997 32 430 164 938

, . . 304 160 23

Belopp kr. 48 333 28 620 16 063

Summa 1 315

813 381

Splitter från luftvärnseld .Minexplosion Annan orsak

Vid förhandlingarna med främmande makter hade krigsskadenämnden intagit den ståndpunkten, att vederbörande skadevällande makt borde utge skadestånd icke endast med belopp, motsvarande av nämnden enligt krigsskadelägen utgivna ersättningar, utan även ersättning för uppkomna skador

252 till den del de icke voro ersättningsgilla enligt denna lag. Med hänsyn härlill hade nämnden haft att åvägabringa utredning och värdering rörande skador å bl. a. allmän egendom, skador inom självriskens belopp, avbrottsskador och personskador. Den ståndpunkt nämnden sålunda intagit hade godtagits av såväl brittiska regeringen som Förenta staternas regering. Så gott som alla framställda ersättningsanspråk — avseende i runt tal 900 olika skadefall — hade också blivit godkända av dessa regeringar. Ersättning hade därjämte utgivits för nämndens skaderegleringskostnader ävensom centrala förvallningskoslnader i vad som belöpte på berörda skadefall. De av de nämnda regeringarna utgivna ersättningsbeloppen belöpte sig på brittiska regeringen med 741 985 kronor och på Förenta staternas regering med 51 343 kronor. De sålunda inbetalda ersättningsbelopp, som icke kunnat ersättas enligt krigsskadelagen, sammanlagt 161 105 kronor, hade av nämnden tillställts vederbörande skadelidande. Efler avdrag av de belopp, som sålunda influtit från främmande makter, uppgingo nettokostnaderna för nämndens verksamhet per den 31 december 1946 till följande:

Skador Arvoden och löner Omkostnader i övrigt

Av nämnden utgivet belopp kr. 813381 34 876 20 707

Regressvis mottagen ersättning kr. 610766 9 983 11474

„ .. C kost

na°ler

kr. 202615 24 893 9 293

Summa 236 801

Krigsskadelagen var uppbyggd på principen, att de fyra egendomskollektiven skulle var för sig vara självförsörjande. Erforderliga medel för krigsskadenämndens verksamhet hade dittills förskotterats av statsmedel. Fråga uppstod nu, huruvida utdebitering inom resp. egendomskollektiv borde ske. Då inom varje kollektiv nettokostnaderna stannat vid förhållandevis mycket blygsamma belopp och det var uppenbart, att kostnaderna för utdebitering skulle mångdubbelt överstiga de belopp som kunde komma att uttagas, föreslog nämnden, att någon utdebitering icke skulle äga rum utan att de belopp som statsverket fått vidkännas för ersättningar jämte omkostnader för nämndens verksamhet måtte stanna å statsverket. Genom beslut den 25 april 1947 samtyckte Kungl. Maj:t härtill. Statens krigsskadenämnd upphörde ej härmed, eftersom dess existens vilade på bestämmelse i krigsskadelagen, men i avsaknad av uppgifter förblev densamma tills vidare »förpuppad». Olycksfallsförsäkring. Enligt Kungl. Maj: Is beslut den 22 juni 1939 hade krigsförsäkringsnämnden bemyndigats bl. a. att träffa äterförsäkringsavtal rörande försäkring för olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabbade å fartyg eller annat

253 transportmedel tjänstgörande person (se del I sid. 154). Sådan försäkring hade alltsedan tillkomsten av 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer lämnats av såväl riksförsäkringsanslallen som Svenska olycksfallsförsäkringsbolagens pool för krigsolycksfallsförsäkring, varigenom krigsrisken automatiskt täckts för de redare, som hade sina ombordanställda försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen. Något avtal med krigsförsäkringsnämnden rörande återförsäkring för olycksfall visade sig icke erforderligt och kom därför ej till stånd. I krigsförsäkringsnämndens ovanberörda framställning den 12 januari 1946 angående bemyndigande för nämnden att träffa avtal med försäkringsbolagen om övertagande från statens sida vid eventuellt krigsutbrott av dessförinnan tecknade krigsförsäkringar ifrågasattes, att liknande avtal skulle träffas även beträffande krigsolycksfallsförsäkringar för .befäl och besättning å svenska fartyg. Detta avstyrktes i avgivna yttranden av bl. a. poolen för krigsolycksfallsförsäkring samt Sveriges redareförening. Försäkringsinspektionen ansåg dock ur beredskapssynpunkt icke opåkallat, alt dylikt avtal inginges. Det av riksdagen i samband med det senaste stormaktskriget lämnade bemyndigandet för Kungl. Maj:t att träffa avtal av ifrågavarande slag hade visserligen icke behövt utnyttjas, men då vid ett eventuellt nytt krigsutbrott ändrade förhållanden kunde föreligga i åtskilliga avseenden som nu icke kunde överblickas, syntes det icke överflödigt att vidtaga anstalter från statens sida för träffande av avtal av här avsedd innebörd. Propositionen 1946 nr 338 innehöll ock hemställan om bemyndigande alt sluta sådant avtal på olycksfallsförsäkringsområdel, dock begränsat till alt gälla återförsäkringsavtal. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Under budgetåret 1946/47 inträffade 3 fall av krigsförlisning av fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, samtliga fall under första halvåret 1947. Därvid oinkommo 19 personer och skadades 4. Tilläggspreiuierna för krigsförsäkringen uppgingo under budgetåret 1946/47 för riksförsäkringsanslalten och krigsförsäkringspoolen gemensamt till 0,33 milj. kronor, därav 0,18 milj. kronor under senare halvåret 1946 och 0,15 milj. kronor under första halvåret 1947.

13. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hj älp ver ksamhet. Statistisk överblick över arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden kännetecknades under perioden juli 1946—juni 1947 liksom under närmast föregående år av en hög sysselsättningsnivå med skärpt brist på arbetskraft inom de flesta näringsområden. Till det ansträngda läget bidrogo ett flertal faktorer. Utrikeshandelns expansion medförde en stegrad efterfrågan på arbetskraft lill exportindustrierna och till sådana industrier, som huvudsakligen arbeta med importerade råvaror, samt vidare till sjöfart, motorfordonstrafik och vissa delar av handeln. Arbetsmarknaden påverkades såväl direkt som indirekt av den livliga investeringsverksamheten i byggnader och anläggningar. En sammanställning av vissa statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under redovisningsperiodens olika månader samt motsvarande månad ett år tidigare, ger följande resultat.

M anad

Antal ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid arbetsförmedlingarna

Arbetslösheten inom fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa i 1 000tal

1946 Juli

93 89 91

80 80 82

3-2 3-1 3-0

2'2 2-1 2-0

6-0 5-4 5-4

2-7 2-3 2-4

Oktober

97 102 106

86 88 87

3-2 3-9 6-7

2'2 2-S 4-9

5-8 6-8 7-3

2-8 3-0 4-1

117 103 96

96 92 85

5-5 5-4 46

4-2 51 4-3

8-8 8-6 81

5-0 5-3 4-8

84 81 79

77 66 66

3-2 2-2 21

2-7 1-8 1-8

6-5 4-6 35

3-5 21 1-6

Maj

De på grundval av uppgifterna om antalet för arbetslöshet fristämplade medlemmar hos fackföreningarna framräknade arbetslöshetstalen sjönko

255 ytterligare under redovisningsperioden och understego vid dennas slut 2 procent — den lägsta arbetslöshetsprocent, som någonsin konstaterats. Svårigheterna att anskaffa erforderlig arbetskraft framträda tydligt i relationen mellan antalet ansökningar om arbete vid de offentliga arbetsförmedlingarna och antalet lediga platser. På 100 lediga platser konimo vid slutet av redovisningsperioden endast 66 arbelsansökningar. Endast omkring halva antalet lediganmälda platser kunde vid denna tid tillsättas genom arbetsförmedlingen. Vid en av kommerskollegium anordnad investeringsenquéte den 1 november 1946 fingo de däri ingående företagen lämna uppgift om dels det faktiska arbetarantalet och dels det uppskattade antalet under förutsättning av normal bemanning vid nämnda tidpunkt. Enligt enquéten var det faktiska arbetarantalet inom industrien som helhet något mera än 10 procent lägre än det arbetarantal, som fordrades fölnormal bemanning. Omräknat i absoluta tal skulle underskottet utgöra c:a 50 000 ä 60 000 man. Vid bedömandet av dessa siffror måste man dock beakta, att i många fall en förutsättning för att arbetarantalet skulle kunna ökas varit, att även råvarutillgången inom de berörda branscherna förbättrades. Även bostadssvårigheterna utgjorde ett allvarligt hinder för överflyttning av arbetskraft. Antalet utlänningar, som hade arbete i Sverige, var alltjämt betydande. Sammanlagda antalet utlänningar, som anmälts vara i arbete, uppgick vid årsskiftet 1946/47 till c:a 61000 och vid utgången av juni 1947 till c:a 64 000. Då man kan utgå ifrån att rapporterna icke äro fullständiga, kunna de anförda talen anses något för låga. Den höga sysselsättningsnivån medförde en fortsatt kraftisj nedeåne i antalet hos arbetslöshetsnämnderna anmälda hjälpsökande arbetslösa. Vid redovisningsperiodens slut utgjorde det rapporterade antalet hjälpsökande endast 1 600 personer eller mindre än hälften av motsvarande antal ett år tidigare. De som arbetslösa kvarstående voro till största delen äldre personer. Inemot 80 procent voro sålunda mer än 50 år. Ett utmärkande drag för arbetsmarknaden var arbetskraftens överrörlighet. Vid brist på arbetskraft minskas givetvis risken för löntagarna att bli ställda utan arbete, om de lämna en anställning. Faktiska uppgifter om arbetskraftsomsättningen saknas, men vissa undersökningar ha gjorts, som äro ägnade att belysa nämnda förhållanden. Svenska arbetsgivareföreningen har genom förfrågningar hos sina medlemmar funnit, att det relativa antal arbetare, som varje månad på eget initiativ slutat sin anställning, utgjort 4 å 5 procent för männen och omkring 6 procent för kvinnorna. Om avgången antages vara 5 procent per månad, innebär detta en omsättning av arbetsstyrkan med 60 procent per år. Enligt socialstyrelsens beräkningar rörande omsättningen av arbetskraft var det procentuella antalet arbetare, som lämnat sin anställning, inom industri, byggnadsverksamhet,

256 handel m. m. under en vecka i februari 1947 0,8 procent. Om avgången bedömes vara lika stor för årets övriga veckor, skulle under hela året mer än 40 procent av arbetarantalet på nämnda verksamhetsområden ha lämnat sina anställningar. Det bör dock framhållas, att omflyttningarna huvudsakligen torde beröra den yngre arbetskraften, som ofta hinner med etl flertal byten per år. Den stora rörligheten inverkar ogynnsamt på produktiviteten inom näringslivet, bl. a. genom förlust av arbetstid i samband med omflyttningarna, minskad arbetseffektivitet på grund av yrkesovana, ökad olycksfallsrisk o. s. v. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Inom j o r d b r u k e t skärptes bristen på fast anställd personal ytterligare under redovisningsperioden. Särskilt stor var bristen på ladugårdspersonal. Liksom under tidigare år måste extra åtgärder vidtagas för att säkerställa behovet av arbetskraft till hö- och stråsädsskörden samt för rotfruktsupptagningen. Höskörden kunde i allmänhet genomföras utan större svårigheter, medan bärgningen av stråsädsskörden på många håll försvårades av den regniga väderleken. Vårbruket försenades avsevärt av den ihållande kylan, vilket i viss mån komplicerade arbetsmarknadssituationen. En betydande lättnad erhölls vid bärgningen av stråsädsskörden genom att militära förband insattes i skördearbetet. Detsamma skedde även lidvis vid vårbruket. — Det till arbetsförmedlingen anmälda restbehovet avarbetskraft till betupptagningen var under hösten 1946 och våren 1947 större än tidigare år. Arbetskraftsbehovet kunde dock till avsevärd del täckas genom överflyttning av arbetskraft från andra landsändar, särskilt från Norrland, samt genom frivilliga arbetsinsatser av skolungdom. Inom s k o g s b r u k e t var sysselsättningen under redovisningsperioden icke obetydligt lägre än under föregående år. Avverkningarna inriktades i högre grad än under de närmast föregående åren på gagnvirke, och stora svårigheter förelågo att tillgodose efterfrågan på arbetskraft. Enligt de av arbetsmarknadskommissionen per den 13 december 1946 och 30 juni 1947 företagna inventeringarna av skogsbrukets arbetskraft utgjorde arbetsstyrkan hos större avverkare 51 500 resp. 28 900 man. Det förstnämnda antalet understeg med 10 600 resp. 16 300 man motsvarande antal vid inventeringarna den 30 november och den 31 december 1945. Under första halvåret 1947 höll sig antalet hos större avverkare sysselsatta i allmänhet omkring 4 000 man lägre än vid motsvarande tid ett år tidigare. Till den kraftiga nedgången i sysselsättningen torde ha medverkat, att vinteravverkningarna på grund av den blida väderleken samt konflikten angående körningspriserna kommo i gång relativt sent. Det ytterligare arbetskraftsbehovet uppskattades i december 1946 till 46 200 man och i juni 1947 lill

257 32 400 man mot 30 500 resp. 19 600 man vid motsvarande tidpunkter ett år tidigare. Även inom t o r v h a n t e r i n g e n var sysselsättningen under redovisningsperioden lägre än under de närmast föregående åren. Den egentliga i n d u s t r i e n synes under senare halvåret 1946 ha haft endast obetydligt högre sysselsättningsnivå än under senare halvåret 1945. Socialstyrelsens index för samtliga industrigrupper var sålunda under tredje och fjärde kvartalen 1946 endast 0,7 procent högre än motsvarande tid 1945. Under första och andra kvartalen 1947 visade denna index t. o. m. en minskning gentemot motsvarande kvartal 1946 med 1,7 resp. 1,5 procent. Anmärkas bör dock, att i dessa indextal framträda icke de nyetableringar, som ägt rum under året. Beträffande de enskilda industrigrupperna tilldrager sig under redovisningsperioden i första hand utvecklingen inom gruppen g r u v- o c h m et a l l i n d u s t r i intresse. De inskränkningar i arbetstiden vid lapplandsgruvorna och vissa exportgruvor i mellersta Sverige, som måste företagas hösten 1944, upphörde till följd av den inträdda förbättringen i malmexporten under hösten 1946. Vid lapplandsgruvorna underlättades övergången lill full arbetsvecka genom en utvidgad pensionering av äldre arbetare. Vid vissa gruvor var emellertid i början av 1947 avgången av arbetskraft ovanligt stor, och även vid järnbruken konstaterades en tendens till ökad rörlighet. Tillströmningen av arbetskraft från övre Norrland till de mellansvenska bruken visade avtagande tendens, vilket delvis berodde på svårigheten att erhålla familjebostäder. Inom den e l e k t r o t e k n i s k a i n d u s t r i e n gjordes i mellersta Sverige försök med omskolning av äldre arbetare från norrlandslänen. På vissa håll anordnades kvällsarbete för kvinnor med enklare maskin- och bänkarbeten, vilket lockade ett icke ringa antal sökande. Vid en i maj 1947 av kommissionen genom länsarbetsnämnderna verkställd undersökning över det då aktuella nyrekryteringsbehovet inom olika industrigrenar uppgavs detta vid järn- och stålverken till 9, vid järn- och stålmanufaktur till över 7, vid mekaniska verkstäder till 7, vid skeppsvarv till 21 samt vid eleklrotekniska industrien till c:a 10 procent. Inom k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e r n a var bristen på särskilt kvinnlig arbetskraft starkt framträdande. Beträffande tcxtilarbeterskor och sömmerskor kunde endast mellan en fjärdedel och hälften av de lediga platserna tillsättas. I rätt stor utsträckning kunde emellertid utländsk arbetskraft anvisas till denna industri. Företagen sökte i flera fall säkerställa tillgången till kvinnlig arbetskraft genom att förlägga vissa avdelningar till andra platser än dem där huvudföretaget var beläget. Gummifabriker och tändsticksfabriker, som på grund av råvarusvårigheter haft mycket liten arbetsstyrka under kriget, ökade betydligt denna under 1946, men även här visade sig bristen på arbetskraft starkt hämmande. För 17—SI 6090

258 gummifabrikerna voro rekryteringssvårigheterna så stora, alt en sysselsättningsminskning inträdde under första halvåret 1947. Inom e x p o r t i n d u s t r i e r n a var läget i stort sett oförändrat med de vanliga säsongvariationerna. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n var under hela 1946 ovanligt livlig, och säsongminskningen mot slutet av året blev av ganska ringa omfattning. I början av 1947 verkade emellertid den starka kylan starkt återhållande. Brist på arbetskraft framträdde först under redovisningsperiodens sista månader. På liknande sätt gestaltade sig sysselsättningsutvecklingen inom byggnadsämnesindustrierna. S j ö f a r t e n liksom hamn- och stuveriarbetet kännetecknades av livlig verksamhet med undantag av första kvartalet 1947, då farvattnen voro tillfrusna längre än vanligt. Brist rådde särskilt på maskinbefäl och befaret manskap för kust- och östersjötrafik. Genom det förbättrade läget för m o t o r 1o r d o n s t r a f i k e n eliminerades större delen av det tidigare rådande överskottet på chaufförer. Vad h a n d e l n beträffar, torde under senare hälften av 1946 relativt stora sysselsättningsökningar ha ägt rum, särskilt inom importvaruhandeln. Brist förelåg särskilt på kvinnliga biträden till livsmedelsaffärer. På de speciellt kvinnliga arbetsområdena, hälsovård och sjukvård saml husligt arbete, rådde en ännu mera markerad arbetskraftsbrist. Av 100 lediga platser kunde under redovisningsåret inom hälso- och sjukvård endast 38 och inom husligt arbete endast 50 tillsättas. Arbetsmarknadsregleringen. Genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsattes under redovisningsperioden 1 140 000 platser, eller ungefär lika många som föregående budgetår. Den skärpta bristen på arbetskraft medförde, att några lättnader i den statliga regleringen av arbetsmarknaden icke kunde vidtagas. Inom s k o g s b r u k e t medförde som förut nämnts den ökade efterfrågan på råvaror till trävara- och massaindustrierna, att arbetskraften i början av avverkningssäsongen huvudsakligen kom att sysselsättas med avverkning av gagnvirke. Delta medförde i sin tur brist på arbetskraft till bränsleavverkningen, varför särskilda åtgärder blevo erforderliga för att det av bränslekommissionen uppställda vedavverkningsprogrammet om 16 milj. m't skulle kunna genomföras till den 1 juli 1947. I syfte att stimulera till en ökad avverkning av bränslesorliment beslöt Kungl. Maj:t den 21 februari 1947 att införa dels arbetspremier till arbetskraft, sysselsatt med huggning av kastved och långved för bränsleändamål, dels ett ortstillägg att utgå till från annat yrkesområde överflyttade arbetare. Premieringsperioden började den 1 mars utom i de sex nordligaste länen

259 jämte i Värmlands län, där den började den 1 april, samt varade till utgången av juni 1947. Den förlängdes genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 juni till utgången av september 1947. Premieringssystemet överensstämde i stort sett med tidigare inom skogsbruket tillämpade system (se del VI sid. 353 samt del VII sid. 338). De viktigaste förändringarna inneburo, att den erforderliga minimiinkomsten (det s. k. kvalificeringsbeloppet) fastställdes till 100 kronor samt den procentsats, efter vilken premien beräknades, till 35 procent. Vidare höjdes de genomsnittspriser, som skulle ligga till grund för beräkningen i de fall då skogsägare själv eller med hjälp av familjemedlemmar eller jordbruksarbetare utfört avverkning på egen skog. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1947 medgavs, att medlemmar avkorporationer och sammanslutningar, vilka under fritid eller eljest kollektivt utförde premieberältigat skogsarbete, finge tillgodoräkna sig ett gemensamt kvalificeringsbelopp vid beräkning av premie. Ortstilläget utgick med 3 kronor per arbetsdag till arbetstagare från annat yrkesområde, vilken hade försörjningsplikt mot hustru eller hemmavarande barn under 16 år och som efter anvisning eller medverkan av arbetsförmedlingen under tiden 1 mars 30 juni 1947 utförde premieberättigat arbete på annan ort än bostadsorten. Efter prövning i varje särskilt fall utbetalades ortstillägg även lill kockpersonal vid huggarförläggningar. Förutom ortstillägg utgingo till nyssnämnda överflyttade arbetskraft även vissa andra förmåner, såsom logi i huggarförläggningar samt arbetskläder och redskap. Propagandan för f r i v i l l i g a b e r e d s k a p si n sa t ser inom j o r d b r u k e t bedrevs under redovisningsåret i huvudsak på samma sätt som förut. Dessutom anordnades ett sexveckors jordbruksläger för ungdom från de nordiska länderna. Efter framställning av Sveriges förenade studentkårer anordnade arbetsmarknadskommissionen vidare ett jordbruksläger för studenter från olika länder. Inalles deltogo däri 650 personer från 17 nationer. Liksom de föregående åren anordnades under såväl 1946 som 1947 genom Sveriges ungdomsberedskap en s. k. r i k s t ä v 1 i n g, avseende dels deltagande i odlingsverksamhet och jordbruksarbete, dels olika slag av insamling av för folkförsörjningen viktiga förnödenheter. Till följd av den efter krigsslutet inträdda förbättringen i försörjningsläget var verksamheten under år 1946 av mindre omfattning och avsåg främst att bevara den tidigare uppbyggda organisationen. Värdet av de utförda prestationerna beräknades till c:a 900 000 kronor mot 1 700 000 under år 1945. För år 1947 planerades med hänsyn till den skärpta försörjningssituationen på nytt en utvidgning av verksamheten. Bl. a. upptogs nu en ny insamlingsgren, nämligen insamling av pappersavfall. Under vart och ett av åren 1943—45 hade beviljats ett statsanslag för verksamheten av 80 000 kronor. För år 1946 lämnades intet anslag men däremot för 1947 ett anslag av 60 000 kronor.

260 Arbetet inom ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen samt inom tjänstemannaförmedlingen bedrevs efter i huvudsak samma riktlinjer som förut (se del VII sid. 339). Då de s. k. p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a utgöra en icke oväsentlig arbetskraftsreserv, vidtogos särskilda åtgärder i syfte att åstadkomma en effektivare och mera individualiserad arbetsförmedling i fråga om arbelsanskaffning åt sådan arbetskraft. Arbetsmarknadskommissionen beslöt sålunda i juni 1944 i princip att i samtliga län (utom Gotlands) inrätta assistenlbefattningar för arbetsberedning åt partiellt arbetsföra. Vid utgången av budgetåret 1946/47 voro arbetsberedningsassistenter förordnade i samtliga län utom i Gotlands och Värmlands län. För Stockholms stad och län var arbelsberedningen gemensam och förlagd till arbetsnämnden i Stockholms siad. Kegistrerade partiellt arbetsföra arbetssökande utgjorde under budgetåret 12 421 personer, därav 2 736 kvinnor. Genom arbetsberedningsassislenternas försorg under året tillsatta platser utgjorde 10 159, därav 2 049 med kvinnliga partiellt arbetsföra. Anställningarna voro i 968 fall mera kortvariga. Jämlikt kungl. brev den 25 maj 1945, den 29 juni 1946 och den 30 juni 1947 skulle arbetsmarknadskommissionen i egenskap av arbetsvårdsorgan leda den verksamhet, som åsyftade att bereda i militärtjänst eller därmed jämställd tjänstgöring skadad utkomst genom eget arbete (arbetsvärd). Länsarbetsnämnderna skulle fungera som lokala arbetsvårdsorgan och ärendena handläggas av arbetsberedningsassistenterna eller annan för verksamheten avdelad personal. Från verksamhetens början intill den 1 juli 1947 fattade kommissionen 1 632 beslut om arbetsvärd, därav i 1 068 fall i form av omskolning och 130 i form av fortbildning. Övriga 434 fall blevo icke föremål för direkt arbetsvårdande åtgärder genom arbetsmarknadskommissionen utan hänvisades antingen till värnpliktslån (215) eller till bidrag från stiftelsen Kungafonden. Kommissionen erhöll den 16 maj 1947 Kungl. Maj:ts medgivande all i samband med anordnande av provanställningar vid industriföretag utom hemorten av partiellt arbetsföra bereda arbetsvärd och därvid lämna vissa bidrag och ekonomiska garantier. Det samarbete mellan arbetsförmedlingen och pensionsnämnderna, som genom särskild överenskommelse etablerades under år 1945, fick under de följande åren ökad omfattning. En liknande överenskommelse från samma år med blindvårdsorganisalionerna möjliggjorde för arbetsförmedlingen att biträda i fråga om arbetsanskaffning åt blind och synsvag arbetskraft. Vidare träffades under budgetåret överenskommelse med Svenska vanföreanstalternas centralkommitté (SVCK) om samarbete mellan arbetsförmedling och vanföreanstalter. Kommissionen förhandlade under året med myndigheter och organisa-

261 tioner, bl. a. i Norrköping, Uppsala, Göteborg, Borlänge, Sandviken, Växjö, Örebro och Karlskrona, i avsikt att utröna intresset för igångsättande av arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut. Den under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning bedrivna k u r sv e r k s a m h e t e n f ö r a r b e t s l ö s a ni. fl. fortsatte. Under redovisningsperioden anordnades kommunala arbetslöshclskurser, kurser för omskolning av i militärtjänst skadade, kurser för yrkesutbildning av norsk ungdom, som av norska myndigheter uttagils för erhållande av yrkesutbildning här i landet, ävensom kurser för flyktingar (arkivarbetare). Antalet pågående kurser varierade under perioden mellan 30 och 50 och antalet kursdeltagare mellan 300 och 500. Mer än hälften av deltagarna voro icke svenska medborgare. De b e r e d s k a p s a r b e t e n , till vilka statsbidrag beviljades under redovisningsperioden, utgjordes huvudsakligen av kompletterande eller avslutande etapper av tidigare påbörjade arbeten. Totalkostnaderna för de under perioden beviljade statliga och statskommunala beredskapsarbetena utgjorde 13,7 milj. kronor. Hjälpverksamheten för intellektuella m. fl. yrken fortsattes efter i huvudsak samma linjer som förut. Antalet svenska arkivarbetare och musikerhjälpta varierade mellan 300 och 400. Dessutom bedrevs sådan hjälpverksamhet för flyktingar. Antalet flyktingar, som hade arkivarbete eller musikerhjälp, utgjorde vid redovisningsperiodens början inemot tusentalet men sjönk i hastigt tempo och utgjorde vid slutet av densamma omkring 400. De flesta av flyktingarna voro balter. D a g u n d e r s t ö d s - o c h h y r e s h j ä l p s v e r k s a m h e t e n hade under här ifrågavarande tid endast ringa omfattning. Under hösten 1946 uppgick antalet understödstagare till ett femtiotal. Mest omfattande var verksamheten i februari, då understöd utgick till 760 personer. Den bedrevs då av 13 städer och 11 landskommuner. Av dessa bedrevo 11 städer och 3 landskommuner även hyreshjälpsverksamhet. Revidering av j ä m l i k t uppskovskungörelsen (SFS 1940 nr 717) b e v i l j a d e u p p s k o v med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering m. ni. för vissa värnpliktiga vid statliga och kommunala verk och inrättningar, krigsviktiga industriföretag och jordbruket m. m. ägde rum hösten 1946 avseende år 1947. R e g i s t r e r i n g e n a v v i s s a p e r s o n a l k a t e g o r i e r inom jordbruket och skogsbruket i avsikt att underlätta kollektiv hempermittering vid eventuell inkallelse till militär beredskapstjänstgöring fortgick. Sålunda verkställdes vintern 1946/47 revidering av jordbrukets mobiliseringsplaner och uppgiftskorten för värnpliktiga jordbrukare, liksom även uppgiftskorten för värnpliktig skogspersonal. Hos länsarbetsnämnderna fortgick registreringen i beredskapsregistret av icke värnpliktig beredskapspersonal.

262 De hos arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna upprättade registren över industri- och hantverksföretag (företagsregistren) underkastades en särskild översyn och komplettering. De krigsviktiga industriföretagens mobiliseringsplanering fortgick som förut. Arbetsmarknadskommissionen avgav på framställning av militära myndigheter yttrande över ett antal enskilda framställningar om anstånd med, befrielse eller hempermittering från värnpliktstjänstgöring. Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering. I mitten av maj 1947 avlät Kungl. Maj:t proposition till riksdagen, nr 286 angående anslag till arbetsmarknadens reglering. Här lämnades inledningsvis en redogörelse beträffande förhållandena på arbetsmarknaden, varvid underströks hurusom den höga sysselsättningsnivån avspeglade sig i lägre arbetslöshetssiffror än någonsin. Arbetsmarknadsorganens verksamhet hade följaktligen under den gångna delen av budgetåret i ytterst ringa mån avsett sådana åtgärder, som påkallats av den kvardröjande arbetslösheten. Däremot hade bristen på arbetskraft aktualiserat behovet av åtgärder i syfte att mobilisera landets arbetskraftsreserver. I propositionen framhävdes att lämpliga åtgärder i detta hänseende ytterligare erfordrades, bl. a. för nyttiggörandet av de icke yrkesverksamma kvinnornas och de partiellt arbetsföras arbetskraft. I den mån det befunnes ändamålsenligt att tillföra landet utländsk arbetskraft, borde härom uppkommande frågor prövas av Kungl. Maj :t. Dittills hade i samråd med arbetsmarknadens partsorganisationer förhandlingar med Italien slutförts rörande överförande hit av 500 verkstadsarbetare. Resultatet av detta försök finge bli bestämmande for i vilken takt och omfattning denna verksamhet kunde och borde fortsatta. Biktlinjer framlades angående ordnandet av anställningsförhållandena för arkivarbeten m. fl. Dessa gingo ut på en förbättring av lönen vid arkivarbete och en uppdelning av arbetsobjekten i två klasser i enlighet med arbetsuppgifternas större eller mindre svårighetsgrad; lönen skulle bestämmas enligt endera av två dyrortsgraderade löneskalor, som ansloto sig till denna klassindelning. Den stadgade karenstiden för erhållande av kontantunderstöd enligl hjälpkungörelscn den 30 juni 1934 (nr 434) föreslogs skola borttagas för sådan hjälpsökande arbetslös, som var arbetslöshetsförsäkrad och efter det dnghjälpen från kassan upphört att utgå enligt gällande bestämmelser måste avvakta utgången av ny karenstid, innan han kunde erhålla kontantunderstöd. Beträffande arbetslöshetskontrollen under en eventuell framtida arbetslöshetskris föreslogs ett smidigare system, innebärande alt den arbetslöse i viss omfattning befriades från skyldigheten alt för kontroll besöka arbetsförmedlingen. I stället skulle han åläggas deklarationsskyldighet rörande sina arbetsförhållanden.

263 Enär arbetskraftsbristen under budgetåret 1946/47 gjort det möjligt att på öppna marknaden sysselsätta även den svårplacerade arbetskraften i förhållandevis stor utsträckning, hade behovet av åtgärder i arbetslöshetsbekämpande syfte blivit betydligt mindre än tidigare beräknats, varigenom en avsevärd reservation uppstått å anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. Även å anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft hade en betydande besparing skett, främst beroende på att kostnaderna för arbetspremier åt skogsarbetare m. fl. ej fått den omfattning som ursprungligen antagits. På grund härav ansågs någon ny medelsanvisning för sistnämnda anslag icke erforderlig för budgetåret 1947/48. Till åtgärder för arbetsmarknadens reglering för samma budgetår äskades ett reservationsanslag av 1 milj. kronor. Riksdagen biföll propositionen till alla delar. I fråga om den framtida organisationen för arbetsmarknadens reglering föreslog Kungl. Maj:t i proposition 1947, nr 239, inrättandet fr. o. ni. den 1 januari 1948 av ett nytt permanent ämbetsverk, a r b e t s m a r k n a d s s t y r e l s e n , vilket skulle ersätta statens arbetsmarknadskommission, samt i samband härmed förstatligande fr. o. m. samma dag av den offentliga arbetsförmedlingen. Även dessa förslag godkändes av riksdagen. Angående beslutens innebörd se sid. 38. Av 1946 års riksdag hade fastställts en a l l m ä n b e r e d s k a p s s t a t för budgetåret 1946/47. Denna upptog anslag å driftbudgeten om tillhopa 676 milj. kronor och anslag å kapitalbudgeten om sammanlagt 374 milj. kronor. Den genom beredskapsstaten säkerställda sysselsättningsreserven beräknades omfatta i runt tal 43 milj. dagsverken, motsvarande c:a 170 000 årsarbetare. För arbetsprogrammets realiserande hade uppgjorts alternativa sysselsättningsprogram. För all sätta beredskapsstaten i kraft erfordrades beslut av riksdagen. Emellertid hade Kungl. Maj:t bemyndigats att, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen av ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten för vilka anslag uppförts å beredskapsstaten. Härigenom hade möjliggjorts en begränsning av arbetslöshetsanslagen på riksstaten till vad som erfordrades under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Bemyndigandet logs under budgetåret 1946/47 icke i anspråk. Det av 1946 års riksdag prövade förslaget till allmän beredskapsstat hade upprättats efter granskning inom de olika departementen av de investeringsplaner, som i anledning av Kungl. Maj:ts uppdrag den 1 februari 1946 utarbetats dels av arbetsmarknadskommissionen, dels för vissa specialområden av statens byggnadslånebyrå, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen och skogsstyrelsen. Beredskapsstaten upptog anslag såväl för en allmän investeringsreserv som för en särskild grovarbetsreserv. Den upprättade investeringsreserven förutsattes skola successivt förnyas genom ytterligare planeringsarbeten, särskilt inom sådana områden, där ännu en viss efter-

264 släpning av planeringen kunnat konstateras. För detta ändamål voro särskilda anslag till planering av allmänna arbeten anvisade på riksstaten. Genom beslut den 22 november 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetsmarknadskommissionen atl svara för planeringsarbetet jämväl å de områden, där detta tidigare åvilat de övriga myndigheterna. Förslag i hithörande ämne avseende budgetåret 1947/48 framlades av Kungl. Maj:t för 1947 års riksdag i proposition nr 116. Finansministern framhöll här, att en betryggande sysselsättningsberedskap syntes kunna upprätthållas utan att ett utformat förslag till allmän beredskapsstat för nämnda budgetår nu underställdes riksdagen. Kravet på beredskap syntes i stället kunna tillgodoses genom en finansfullmakt av det slag, som under hudgetåret 1945/46 stod till Kungl. Maj :ts förfogande. Vid behov borde på grundval av arbetsmarknadskommissionens utredningar förslag till ny beredskapsstat senare kunna upprättas och föreläggas riksdagen. I enlighet med den i propositionen sålunda gjorda hemställan bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att under budgetåret 1947/48, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen av ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslul om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47.

Kollektivavtalen. Under tredje kvartalet 1946 rådde relativt lugn på förhandlingsområdet i likhet med vad tidigare varit fallet under motsvarande period. Flera betydelsefulla uppgörelser skedde dock under denna tid, framför allt inom gruppen »allmänna verk och arbeten». Sålunda träffades uppgörelser bl. a. om nya kollektivavtal för linjearbetare vid telegrafverket, för arbetare vid telegrafverkets verkstäder samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar. De förhöjningar av lönerna, som uppnåddes, voro av varierande belopp. I genomsnitt torde förhöjningarna ha uppgått till omkring 13 öre per timme. Vidare utgick till samtliga grupper vissa engångsbelopp. I slutet av september månad löstes en mycket uppmärksammad avtalstvist, nämligen den vid affärsbankerna. Under åren 1940—1942 hade frågan om upprättande av kollektivavtal för affärsbankerna behandlats ingående. Dessa förhandlingar hade emellertid icke resulterat i någon uppgörelse utan man fortsatte — liksom tidigare varit fallet — att från personalsidans organisation bevaka de anställdas intressen genom förhandlingar med de olika bankföretagen var för sig. Efter ingående förhandlingar från början av mars månad 1946 förklarades dessa strandade den 1 september, och varsel om arbetsnedläggelse utfärdades från personalsidan. Inför en av Kungl. Maj:t tillsatt medlingskommission träffades sedermera preliminär uppgörelse, och denna blev definitiv i slutet av september. Kollektivavtal upprättades att gälla för två år räknat från den 1 januari 1947. 17 affärsbanker berör-

265 des av uppgörelsen, som innebar bl. a. betydelsefulla förbättringar såväl beträffande arbetstidens längd som beträffande lönerna. Under fjärde kvartalet 1946 pågick ett intensivt förhandlingsarbete. Emellertid träffades ej några mer betydande avtal under kvartalet med undantag av de uppgörelser inom skogshanteringen som ingingos under oktober månad. Dessa uppgörelser, som berörde i runt tal 135 000 arbetare, medförde löneförhöjningar med i huvudsak 13 procent. I december månad träffades en betydelsefull överenskommelse mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen om nytt principavtal angående dyrtidstillägg under år 1947, innebärande i huvudsak att ett rörligt tillägg skulle utgå med 5 procent fr. o. m. den 1 maj 1947, räknat på de grunder som funnos angivna i vederbörande kollektivavtal. För personalen vid landstingens vårdanstalter och andra inrättningar träffades i oktober nya avtal mellan Landstingens centrala lönenämnd och Svenska kommunalarbetareförbundet. De nya avtalen inneburo slopande av systemet med naturaförmåner samt införande av kontantlön. Vid årsskiftet 1946/47 pågingo förhandlingar inom elt flertal viktiga näringsgrenar, bl. a. rörande gruvindustrien, järnbruken, den mekaniska verkstadsindustrien, bilverkstäderna, byggnadsämnesindustrien, träindustrien, pappersbruken och pappersmassefabrikerna samt textilindustrien. Avtalsförhandlingarna voro mycket segslitna, och situationen förändrades ej heller i någon högre grad under januari månad. Först i mitten av februari började situationen lätta, och bl. a. nåddes uppgörelse inom textilindustrien med dess omkring 50 000 arbetare. Här höjdes tarifflönerna för manliga arbetare ined 13 öre och för kvinnliga med 15 öre per timme. Även för gruvindustrien, järnbruken och bilverkstäderna träffades uppgörelser i slutet av februari och början av mars. I huvudsak höjdes minimitimlönerna ined 12 öre för dessa grupper. Det största intresset tilldrogo sig givetvis förhandlingarna angående upprättande av nytt riksavtal inom den mekaniska verkstadsindustrien. Förhandlingsarbetet stördes och blev avbrutet under februari på grund av de spontana strejkaklioner, som utbröto på olika platser i landet. I början av mars träffades emellertid definitiv uppgörelse, och nytt riksavtal ingicks att gälla för år 1947. I runt tal berördes 130 000 arbetare av denna uppgörelse, som bl. a. innebar en höjning av timlönerna med 12 öre och av de individuella lönerna med 11 öre per timme. Uppgörelsen inom den mekaniska verkstadsindustrien blev signalen till nya överenskommelser, och slag i slag följde nu uppgörelser av största betydelse för vårt näringsliv, varvid framför allt märktes de för exportmarknaden viktiga avtalen inom sågverksindustrien, träindustrien samt pappersmassefabrikerna och pappersbruken. Löneförhöjningarna blevo här i huvudsak 14 öre per timme. Antal berörda arbetare utgjorde omkring 13 000 inom sågverksindustrien, 30 000 inom träindustrien samt 35 000 inom pappersmassefabrikerna och pappersbruken. De under första kvartalet 1947 träffade uppgörel-

serna medförde i genomsnitt löneförhöjningar med 10 procent. För manliga industriarbetare blev höjningen 7—8 procent, medan de kvinnliga industriarbetarna fingo en löneförhöjning mellan 10 och 12 procent, varigenom löneklyftan mellan manliga och kvinnliga arbetare ytterligare minskades. För grupperna utom den egentliga industrien blevo löneförhöjningarna något högre, i genomsnitt 11—12 procent för manliga och 13—14 procent för kvinnliga arbetare. Även under andra kvartalet 1947 rådde livlig förhandlingsverksamhet, och flera viktiga avtalsfrågor löstes under denna period. För flottnings- och flottledsarbeten samt arbete vid skiljeställen träffades uppgörelser under april och maj. Förhandlingarna om upprättande av nytt riksavtal för de egentliga byggnadsfacken voro synnerligen segslitna och situationen var mycket tillspetsad under april, då spontana strejkaktioner i form av s. k. sittstrejker utbröto i Stockholm. Omkring ett tusental byggnadsgrovarbetare vid byggnadsplatserna i Stockholms södra förorter deltogo i dessa aktioner. Definitiv uppgörelse nåddes i mitten av maj och innebar bl. a. att timlönerna höjdes med 12—17 öre. Omkring 110 000 arbetare berördes av denna uppgörelse. Beträffande fartygsbefälet inträdde under april månad en hotande situation, då massuppsägningar började verkställas av kaptener, styrmän och telegrafister på den utgående handelsflottan. Efter myckel segslitna förhandlingar träffades uppgörelse i denna avtalstvist i mitten av maj. Ett 50-tal fartyg hade då tvingats lägga upp. Bland övriga uppgörelser under andra kvartalet kunna märkas nya avtal för byggnadsämnesindustrien, sockerbruken och försvarsverken. Vidare kan nämnas, att kolleklivavtal för första gången upprättats i mitten av maj för personal vid landets sparbanker, sedan dessförinnan varsel om arbetsnedläggelse vid alla berörda sparbanker utfärdats. Vid redogörelseperiodens slut pågingo förhandlingar bl. a. inom de grafiska facken. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Den år 1939 genomförda löneregleringen för befattningshavare i statens tjänst m. fl., vilken grundade sig på löneutvecklingen och levnadskostnadernas förändringar t. o. m. år 1935, hade sedermera kompletterats med åtskilliga bestämmelser om lönetillägg av olika slag. Utöver det rörliga tilllägget, som redan under år 1940 uppnådde sitt maximum (15 procent), hade fr. o. m. år 1941 utgått ett särskilt kristillägg, successivt ökat till 16 procent, samt därjämte under budgetåren 1944/45 och 1945/46 provisoriskt lönetillägg i vissa löneklasser. Dessutom hade i vissa löneklasser under samma budgetär utbetalats tillfälligt barntillägg, varjämte under 1945/46 till alla befattningshavare utgått ett tillfälligt lönetillägg av 300 kronor. De provisoriska och tillfälliga tilläggen hade tillerkänts tjänstemännen i avvaktan pä den omreglering av lönerna, som vid 1939 års reglering förut-

sattes skola ske, när levnadskostnadsindex uppnått talet 120 (år 1935 = 100), vilket inträffade redan den 1 juli 1940. Förberedande undersökningar för en ny lönereglering hade verkställts av 1943 års dyrortskommitté, som avgav betänkande med förslag i ämnet den 5 maj 1945, samt av 1945 års lönekommitté (se del VII sid. 346), vilken den 28 juni 1946 avgav belänkande med förslag till statliga löneplaner m. m. Lönekommittén hade enligt direktiven fungerat dels som en vanlig utredningskommitté, dels som förhandlingsorgan. Förhandlingar mellan kommittén och de stora tjänstemannaorganisationerna (Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänarkartellen inom Landsorganisationen och Statstjänstemannens riksförbund) hade tagit sin början i slulet av november 1945 och avslutats den 11 juni 1946, då en överenskommelse, avseende den första etappen i lönekommitténs arbetsprogram, träffats mellan kommittén och organisationerna. En på sistnämnda överenskommelse i allt väsentligt grundad proposition framlades av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdags höstsession (nr 333). I huvudsaklig överensstämmelse härmed fattade riksdagen principbeslut rörande grunderna för en ny allmän lönereglering för statliga befattningshavare. Enligt beslutet skulle ett rörligt tillägg bibehållas i det nya lönesystemet. Såsom basnivå bestämdes de levnadskostnader, som motsvarade 100/110 av de under andra kvartalet 1946 rådande. Då index i mars 1946 var 154, komine den nya basnivån att nära överensstämma med den levnadskostnadsnivå, som på 1935 års skala hade indextalet 140. Enheten på den nya skalan, vilken borde beräknas vid sidan av förutvarande indexserier, betecknades med termen pristal. Garantiregeln innebar, att då pristalet utvisade ökning i förhållande till basnivån med fyra enheter eller mera skulle månadslönen förhöjas med elt rörligt tillägg om 3 procent av lönen för varje hel mångfald av fyra, vartill ökningen uppginge. Gränsen uppåt för del rörliga tillägget drogs vid pristalet 124, varigenom garantiregeln ej medgav rörligt tillägg efter högre procenttal än 118. Vid samma levnadskostnadsindex som i mars 1946 skulle ett rörligt tillägg av 6 procent utgå. Rörligt tillägg skulle beräknas på högst 1 200 kronor i månaden mot förut 900 kronor. För den händelse levnadskostnaderna nedginge med 10 procent eller mera under basnivån, skulle tjänstemännen vara skyldiga att underkasta sig minskning med högst 5 procent av avlöningsförmånerna. Beslutet innebar vidare en minskning av dyrortsgrtippernas antal från nio till fem samt en nedsättning av lönespännvidden mellan billigaste och dyraste ort från c:a 26 till 16 procent i de lägre löneklasserna. I de högsta löneklasserna minskades motsvarande spännvidd från drygt 14 till ej fullt 9 procent. En betydelsefull nyhet innebar även övergången från brutto- till nettolönesystem, vilket betydde att lönerna redan vid lönesättningen bestämdes

268 till det lägre belopp, som uppbars av tjänstemannen under hans tjänstetid och till vilket utan särskilt kontantbidrag från tjänstemannens sida komme rätt till pension. De förutvarande 25 löneplanerna sammanslogos till två, den ena avseende dyrortsgraderade löner för tjänstemän i allmänhet och den andra icke dyrortsgraderade löner för chefstjänstemän m. fl. Löneplanerna inneburo en allmän och rätt avsevärd höjning av lönenivån, i synnerhet vid jämförelse med lägel före den provisoriska tilläggsregleringen. Till sitt beslut i lönefrågan fogade riksdagen ett önskemål om att översyn av det statliga lönesystemet måtte företagas med kortare tidsmellanrum än dittills varit brukligt för att möjliggöra en smidigare anpassning av statstjänstemannens löner till rådande förhållanden. Enligt gällande grunder för beräkning av k r i s t i 1 1 ä g g, vilka ursprungligen fastställts vid 1943 års riksdag (se del IV sid. 452), beräknades nämnda lönetillägg efter 16 procent, så länge levnadskostnadstalet i 1935 års serie uppgick till eller översteg 152 men understeg 160, varvid tillagg skulle utgå på lönebelopp av högst 900 kronor per månad. Vid stegring avindex till eller över 160 skulle ett ytterligare tillägg på 5 procent utgå för lönebelopp om högst 500 kronor per månad. Då levnadskostnadstalet vid början av juli och oktober 1946 samt januari 1947 höll sig vid resp. 156, 155 och 157, förblev krislillägget oförändrat vid 16 procent för de två sista kvartalen 1946 och första kvartalet 1947. I början av april 1947 blev emellertid levnadskostnadstalet 162, varigenom det fastställda »indextaket» överskreds. Kristillägget bestämdes följaktligen för andra kvartalet 1947 till 21 procent av månadslönen, i den mån densamma icke översteg 500 kronor, samt 16 procent för överskjutande lönebelopp upp till 900 kronor per månad. I proposition till 1947 års riksdag, nr 281, framlades ett i enlighet med principbeslutet vid höstriksdagen utarbetat förslag till en s t a t e n s I ö n cp l a n s f ö r o r d n i n g , avsedd att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1947. Beträffande de här intagna bestämmelserna om lönernas rörlighet i förhållande till levnadskostnaderna föreslogs, att dessa bestämmelser icke skulle träda i kraft samtidigt med lönebestämmelserna i övrigt utan först den 1 juli 1948. Avsikten härmed var att hålla vägen öppen för en särskild reglering — efter förhandlingar med personalorganisationerna — innebärande i varje fall för budgetåret 1947/48 fastställandet av ett för hela budgetåret gällande procenttal för höjning av lönerna. Sedan denna fråga varit föremål för förhandlingar med organisationerna, underställdes densamma riksdagens avgörande i proposition nr 300. I denna proposition påvisades hurusom en automatisk indexreglering enligt den föreslagna löneplansförordningens föreskrifter skulle under budgetåret 1947/48, med hänsyn till källskatteuppbörden och den föreslagna omläggningen av den statliga inkomstbeskattningen m. m., föranleda vissa sakligt sett omotiverade svängningar i löneutvecklingen. För att förekomma detta föreslogs i

269 stället att det rörliga indextillägget skulle för hela budgetåret 1947/48 provisoriskt fixeras till 12 procent å lönebelopp om högst 1 200 kronor i månaden. Denna anordning hade godtagits av Tjänstemännens centralorganisation och Slalstjänarkartellen, under det att Statstjänstemannens riksförbund uttalat sig för fasthållande av den automatiska indexregleringen. Riksdagen, som behandlade hela frågekomplexet i ett sammanhang, godkände såväl förslaget till löneplansförordniiig som den föreslagna provisoriska faslläsningen av lönetillägget under budgetåret 1947/48. Den nya löneplansförordningen utfärdades den 30 juni 1947 (nr 376) och trädde i kraft den 1 påföljande juli. Föreskrifterna om det rörliga tillläggets fixering vid 12 procent under budgetåret 1947/48 intogos i förordningens övergångsbestämmelser. Samma dag utfärdades nytt allmänt avlöningsreglemente för statliga civila, militära och civilmilitära befattningshavare jämte bilagor (nr 411 och 412) samt vidare vissa speciella avlöningsreglementen, allmänna och speciella tjänste- och familjepensionsreglementen ni. in. (nr 413—425). Socialförsäkrings- och understödsfrågor. På grundval av förslag från 1941 års bcfolkningsutredning och år 1946 tillkallade särskilda sakkunniga samt i anslutning till förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen (se sid. 338) framlade Kungl. Maj: t till 1947 års riksdag proposition, nr 220, med förslag till lag om allmänna barnbidrag. Förslaget antogs med viss jämkning av riksdagen, och ifrågavarande lag utfärdades den 26 juli 1947 (nr 529) med giltighet fr. o. m. den 1 augusti 1947. Enligt lagen skulle fr. o. m. januari 1948 allmänt barnbidrag utgå med 260 kronor om året för varje barn t. o. m. det kvartal, under vilket barnet fyllde 16 år. Barnbidraget skulle utbetalas kvartalsvis genom vederbörande barnavårdsnämnds försorg, i regel till barnets moder. Socialstyrelsen skulle vara rådgivnings- och tillsynsorgan för barnbidragsverksamheten samt pröva besvär över länsstyrelses utslag i barnbidragsmål. Kostnaderna för verksamheten beräknades för helt år till omkring 416 milj. kronor. För budgetåret 1947/48, oinfattande ett halvt års bidragsverksamhet, anvisades ell anslag av 208 milj. kronor. Införandet av de allmänna barnbidragen — vilka skulle utgå utan behovsprövning med lika belopp för varje barn upp till 16 år — utgjorde ett led i det reformarbete, som åsyftade att förbättra levnadsvillkoren för familjer med barn. Ifrågavarande anordning förutsatte borttagandet av barnavdragen vid den statliga beskattningen. Beslut härom fattades av riksdagen i samband med beslutet om ändring av inkomstskatteförordningen m. m. (se sid. 339). Däremot kvarstodo barnavdragen vid den kommunala beskattningen. Den av 1946 års riksdag beslutade nya lagen om folkpensionering utfärdades den 29 juni 1946 (nr 431) jämte därtill anknutna författningar angående införande av den nya lagen samt angående frivillig pensionsförsäk-

ring (nr 432 och 433). Den nya folkpensioneringslagen skulle träda i kraft den 1 januari 1948. Vissa ändringar i densamma vidtogos genom lag den 23 maj 1947 (nr 221). Eftersom den nya lagstiftningen om folkpensionering, som skulle ersätta förut gällande bestämmelser om folkpensioner och invalidunderstöd samt blindhetsersättningar m. m., komme atl vinna tillämpning först vid 1948 års ingång, måste beslut fattas angående forisatta dyrtidstillägg för tiden efter det härutinnan tidigare meddelade föreskrifter upphört att gälla, nämligen den 30 juni 1947, och fram till 1947 års slut. Förslag härom framlades i proposition till 1947 års riksdag, nr 9. Socialministern erinrade här om att vid tidpunkten för fastställandet av dyrtidstilläggens belopp för budgetåret 1946/47 det på 1935 års levnadskostnader som bas grundade levnadskostnadsindex utvisade talet 154. För sista kvartalet 1946 var motsvarande siffra 155. Vid sådant förhållande syntes dyrtidskompensationen för senare halvåret 1947 böra bestämmas efter i huvudsak enahanda grunder som de dessförinnan gällande. Det därvid tillämpade systemet var — såvitt angick folkpensioner och invalidunderstöd — så uppbyggt, att förmånerna icke voro likformigt fördelade på första och andra hälften av budgetaret. Under första hälften av budgetåret utgingo två dyrtidslilläggsbelopp, därav ett fixt och ett procentuellt, medan å senare hälften föllo tre dyrtidstilläggsbelopp, därav ett fixt och två procentuella. De provisoriska förstärkningsbeloppen utbetalades däremot väsentligen under första hälften av budgetåret, i det att därunder såsom förstärkning utbetalades ett månadsbelopp och två fixa belopp å tillhopa antingen 100 eller 200 kronor, medan under senare hälften av budgetåret såsom förstärkning utbetalades endast ett månadsbelopp. Med hänsyn till dessa förhållanden kunde det icke komma i fråga att — såsom eljest kunde ligga nära till hands — helt schematiskt bestämma dyrtidstilläggens och de provisoriska förstärkningarnas belopp för senare halvåret 1947 till hälften av vad förut utgått för helt budgetår, då detta skulle innebära att folkpensionärerna för kalenderåret 1947 finge uppbära mindre än de erhållit såväl under kalenderåret 1946 som under budgetåret 1946/47. Den naturliga lösningen för bestämmandet av såväl dyrtidstilläggens som de provisoriska förstärkningarnas belopp för senare halvåret 1947 syntes därför vara, att i dessa hänseenden utginge samma belopp som utbetalats under senare halvåret 1946. Härigenom komme pensionärerna att under kalenderåret 1947 erhålla lika stora förmåner som de voro berättigade till för budgetåret 1946/47. En sådan lösning innebure vidare, att under kalenderåret 1947 tilläggspensionärerna komme alt uppbära ett månadsbelopp mera än de gjort under kalenderåret 1946. Under februari 1947 utbetalades nämligen såsom provisorisk förstärkning ett extra månadsbelopp, vartill motsvarighet icke utgick under 1946. Det sagda ägde icke motsvarande tillämpning i fråga om dyrtidstillägg å barnbidrag. Dessa utbetalades nämligen månadsvis, i följd varav samma

271 belopp föllo å vardera hälften av budgetåret, och provisoriska förstärkningar utgingo icke å barnbidragen. Med hänsyn härtill syntes dyrtidstillägg å barnbidrag för senare halvåret 1947 böra utgå med hälften av de förutvarande dyrtidstilläggens belopp eller sålunda med dels ett fixt belopp, liksom år 1946 avseende tredje kvartalet, och dels ett och ett halvt månadsbelopp, avseende fjärde kvartalet. Dyrtidstillägg å blindhetsersättningar och provisoriska förstärkningar av dessa voro beräknade för år och utbetalades månads- eller i vissa fall kvartalsvis. För senare halvåret 1947 borde alltså utgå hälften av de förutvarande årsbeloppen. De enligt nu angivna grunder utarbetade förslagen godkändes av riksdagen. Författningar i ämnet utfärdades den 28 februari 1947 (nr 64—72). Kostnaderna för här ifrågavarande dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar beräknades till 109,8 milj. kronor. Anslag å dessa belopp beviljades av riksdagen. Med bifall till propositioner nr 44 och 59 beslöt riksdagen vidare fortsatt utbetalning till utgången av år 1948 av dels dyrtidstillägg åt vissa ersällningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen, dels ock dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt den särskilda olycksfallsförsäkringsförordningen för fiskare. Författningar härom utfärdades den 28 mars 1947 (nr 108 och 109). Anslag till fortsatta kristillägg till de erkända sjukkassorna enligt tidigare fastställda grunder anvisades för budgetåret 1947/48 till ett belopp av 5,5 milj. kronor. 1944 års förordning om kristillägg å daghjälp frän erkända arbetslöshetskassor gavs genom förordning den 20 juni 1947 (nr 268) fortsatt giltighet l. o. m. den 30 juni 1948.

14. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. I p r o p o s i t i o n till 1947 å r s r i k s d a g n r 235 f r a m l a d e K u n g l . Maj :t förslag a n g å e n d e å t g ä r d e r till f r ä m j a n d e av b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n u n d e r b u d g e t å r e t 1947/48. I n l e d n i n g s v i s l ä m n a d e s h ä r e n k o r t översikt över d e n statliga v e r k s a m h e t e n u n d e r d e n ä r m a s t föregående å r e n i syfte a t t stödja och bef r ä m j a b o s t a d s p r o d u k t i o n e n och b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n . H ä r u r m å a n f ö r a s följande. Olika åtgärder hade på hithörande område vidtagits vid skilda tidpunkter och med särskilda motiveringar, vilka främst varit betingade av de för tillfället r å d a n d e ekonomiska och sociala förhållandena. De åtgärder som i början av 1930-talet igångsattes för att förbättra bostadsförsörjningen på landsbygden och stimulera byggnadsverksamheten i stadssamhällena måste sålunda ses mot bakgrunden av den vid nämnda tidpunkt föreliggande allmänna arbetslösheten. De delvis befolkningspolitiskt motiverade lån och bidrag för främjande av de mindre bemedlade, barnrika familjernas bostadsförsörjning, vilka beträffande hyresbostäder infördes år 1935 och å r 1938 utvidgades till att omfatta jämväl sådana egnahem, som innehades med äganderätt, utgjorde ett första led i en på en successiv höjning av sagda hushållsgrupps bostadsstandard inriktad bostadspolitik. Särskilda stödåtgärder avseende en annan ur bostadsförsörjningssynpunkt eftersatt grupp, nämligen pensionärerna, infördes år 1939. Under krigsåren 1939—1945 fick den statliga bostadspolitiken en utomordentlig omfattning och betydelse. I anslutning till att byggnadsverksamheten åren omedelbart efter krigsutbrottet 1939 kraftigt inskränktes utvidgades det statliga stödet till bostadsbyggandet. Under åren 1941—1946 finansierades omkring ()() procent av bostadsproduktionen i rikets tätorter med statliga lån och bidrag. Ifrågavarande stödåtgärder medförde icke endast att bostadsbyggandet efter produktionssamnianbrottet åren 1940—1941 snabbt ökade upp till den gräns, som sattes av knappheten på vissa viktiga byggnadsmaterial, utan även att de av skiten kontrollerade hyrorna i nybyggda hus kommo att i stort sett överensstämma med hyrorna i hus av jämförlig beskaffenhet, byggda åren närmast före kriget, trots att byggnadskostnaderna undergingo en betydande stegring. Låne- och bidragsverksaniheten kom så småningom att innefatta en långtgående granskning från det allmännas sida av de planerade byggnadsföretagen med avseende på lägenheternas utformning och husens tekniska utförande. Samtidigt som det allmänna stödet i form av lån och bidrag till bostadsbyggandet under krisåren kraftigt utvidgades, fingo även de särskilda bostadspolitiska åtgärderna för varaktig förbättring av bostadsförhållandena för vissa hus-

273 hållsgrupper växande betydelse; såväl låne- som bidragsverksamheten till förmån för barnrika familjer, vilken småningom kom att till övervägande delen avse egnahem, som den med statliga bidrag finansierade pensionärshemsverksamheten ökades snabbt. Av lämnade uppgifter angående statens byggnadslånebyrås verksamhet under budgetåren 1933/34—1946/47 framgick, att till bostadsförsörjningen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer såsom tertiärlån anslagits c:a 800 milj. kronor. Det kunde antagas, att härav något mer än 700 milj. kronor komme att ha tagits i anspråk vid utgången av budgetåret 1946/47, om ock dessa medel i sin helhet ej hunnit att före sistnämnda tidpunkt bli utbetalda. Genom den statliga tertiärlåneverksamheten kunde bostadsmarknaden beräknas ha tillförts 135 000 å 140 000 lägenheter, varav omkring 25 000 i egnahem. Av de medel som ställts till förfogande för tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten, c:a 135 milj. kronor, beräknades huvuddelen komma att tagas i anspråk. De till bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda lånebeloppen, uppgående sammanlagt till 371 milj. kronor, syntes bliva i sin helhet utnyttjade. Med hjälp av dessa lånemedel kunde omkring 30 000 lägenheter beräknas ha tillkommit, resp. upprustats. Om hänsyn jämväl toges till den bidragsverksamhet, som förekommit till förmån för barnfamiljer i andra än egnahem och särskilda hyreshus, syntes det kunna antagas, att i runt tal 31 000 familjer, bestående av sammanlagt inemot 200 000 personer, genom den här ifrågavarande statliga stödverksamheten erhållit en modernt utrustad familjebostad till överkomlig kostnad. Pensionärsverksamheten slutligen, för vilken bidragsanslag beviljats å tillsammans 41,5 milj. kronor, hade inneburit, att drygt 13 000 lägenheter tillkommit, varigenom c:a 20 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst. Rörande den av egnahemsorganisationen bedrivna låne- och bidragsverksamheten på landsbygden meddelades i propositionen, att intill utgången av budgetåret 1945/46 hade beviljats i runt tal 143 000 förbättringsbidrag å sammanlagt något över 116 milj. kronor, inemot 33 000 nybyggnadslån, avseende ett sammanlagt belopp av närmare 52 milj. kronor, samt c:a 8 000 förbättringslån å tillhopa över 22 milj. kronor. Vidare hade egnahemsstyrelsen vid nyss angivna lidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån till ett antal av närmare 1 400, representerande en summa av inemot 21 milj. kronor, ävensom c:a 1 300 lantarbetarbostadsbidrag med inalles ungefär 1,2 milj. kronor. De låne- och bidragsbelopp, som stodo till förfogande för budgetåret 1940/47 och vilka här ej medräknats, uppgingo till resp. 29 och 20 milj. kronor. Sammanlagt hade genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten c:a 15 procent av det totala antalet bostäder på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring eller ombyggnad; i åtskilliga fall var dock, särskilt före år 1910, den upprustning, som kommit till stånd, av skäligen ytlig karaktär. U n d e r de s e n a s t e å r e n h a d e det b o s t a d s b y g g n a d s p r o g r a m för r i k e t s t ä t o r t e r , s o m legat till g r u n d för m e d d e l a n d e av b y g g n a d s t i l l s t å n d för p l a n e rade bostadsbyggnadsföretag i orter med bostadsbyggnadskvot — inom vilka o r t e r d e n a v g j o r t s t ö r s t a delen av t ä t o r t e r n a s b o s t a d s b y g g a n d e b e d r e v s — o m f a t t a t f ä r d i g s t ä l l a n d e av o m k r i n g 45 000 l ä g e n h e t e r p e r är, d. v. s. s a m m a l ä g e n b e t s a n t a l , som b o s t a d s s o c i a l a u t r e d n i n g e n b e r ä k n a t k o m m a a t t e r f o r d r a s i f r a m t i d e n för a t t d e n av u t r e d n i n g e n f ö r o r d a d e m å l s ä t t n i n gen s k u l l e k u n n a f ö r v e r k l i g a s . (Se h ä r o m del VII sid. 352.) E m e l l e r t i d h a d e det f a k t i s k a tillskottet av l ä g e n h e t e r såväl å r 1945 som å r 1946 icke o b e t y d 18—816090

274 ligt understigit 45 000. Anledningen härtill var främst att söka i det förhållandet, att tillgången på vissa viktiga byggnadsmaterial vid olika tidpunkter varit otillräcklig, varigenom en del av produktionen blivit försenad. Antalet lägenheter i bostadsbyggnadsföretag, som på grund av materialsvårigheter blivit så försenade, att de kunde färdigställas först under påföljande år, kunde vid årsskiftet 1946/47 beräknas till i runt tal 14 000, motsvarande ungefär en tredjedel av årsproduktionen i tätorterna. Sedd ur bostadsmarknadssynpunkt motsvarade den av ifrågavarande eftersläpning betingade begränsningen av bostadstillskottet i tätorterna icke långt ifrån en tredjedel av den beräknade, huvudsakligen från åren 1940—1942 härrörande bostadsbristen. En snabb förbättring av bostadsmarknadsläget kunde icke förväntas inträda med mindre material läget avsevärt förbättrades. Även om icke övertygande skäl kunde åberopas för uppfattningen, att materialsituationen under loppet av år 1948 komine atl i betydande grad förbättras, syntes det dock, såsom i proposition nr 235 framhölls, önskvärt, att de finansiella förutsättningarna skapades för en viss utvidgning av bostadsbyggandet i tätorterna under sagda år. Till grund för bedömningen av medelsbehovet i vad det gällde den av byggnadslånebyrån bedrivna låne- och bidragsverksamheten syntes böra läggas ett bostadsbyggnadsprogram, avseende ett nytillskott av i runt tal 50 000 lägenheter under år 1948. Socialministern framhöll i detta sammanhang, att, även om de under krigsåren och närmast därefter vidtagna bostadspolitiska åtgärderna ur vissa väsentliga synpunkter borde betraktas som krisåtgärder, vilka i första hand måste ses som ett led i statsmakternas strävan att så långt tillgången på arbetskraft och material det medgivit utvidga bostadsbeståndet och begränsa verkningarna av den i början av krigsperioden uppkomna bostadsbristen, hade åtgärderna jämväl stor betydelse för uppbyggandet av en långsiktig bostadspolitik med syfte att åstadkomma en allmän höjning av bostadsstandarden. Det program för en sådan bostadspolitik på längre sikt, som utarbetats av bostadssociala utredningen, hade refererats i den vid 1946 års riksdag framlagda propositionen nr 279. Till den av utredningen förordade målsättningen för bostadspolitiken hade socialministern anslutit sig och riksdagen hade ock uttalat sig för en bostadspolitik, i huvudsak grundad på denna målsättning (se del VII sid. 352—354). Vad beträffar den bostadspolitiska målsättningen för den egentliga landsbygden framhölls, att hänsyn måste tagas till att bostadsförhållandena därstädes i flera väsentliga avseenden skilde sig från tätorternas, särskilt därutinnan att bostadsbeståndet mestadels var av egnahemskaraktär, att bebyggelsen vanligen ägde spridd karaktär, samt att utrustningsstandarden i allmänhet var låg. Byggandet av nya bostäder på landsbygden hade under 1930-talet begränsad omfattning, vilket förklarades dels därav att ökningen

275 av antalet hushåll var obetydlig, dels därav att den till standardhöjning syftande ersättningsproduktionen och ombyggnadsverksamheten hämmades genom den låga inkomstnivån för stora grupper av jordbruksbefolkningen. Under de senaste åren hade byggnadsverksamheten på landsbygden kraftigt ökats. Eftersom den av hushållsbeståndets tillväxt betingade nyproduktionen snarast falt minskad omfattning, syntes angivna förhållande lyda på att den redan tidigare föreliggande tendensen till standardhöjning förstärkts. Med hänsyn lill önskvärdheten av en snabb ytterligare stegring bärutinnan borde man sträva efter att där än mer utvidga bostadsbyggandet. De bostadspolitiska stödåtgärderna, i vad de avsågo landsbygden, borde fördenskull dels kraftigt utbyggas, dels utformas på sådant sätt, att nybyggnad av egnahem och genomgripande ombyggnad av äldre egnahem särskilt främjades, såvitt de icke voro så undermåliga, att de omedelbart borde ersättas med nya. En snabb, mera påtaglig ökning av hithörande verksamhet syntes dock med hänsyn till knappheten på olika slag av byggnadsmaterial icke kunna åvägabringas. Bostadssociala utredningen hade i särskilt betänkande framlagt plan till ny organisation för bostadspolitiken med ett enhetligt centralorgan samt läns- och kommunalorgan. Då nämnda betänkande ännu icke undergått vederbörlig remissbehandling, blev organisationsfrågan i propositionen icke föremål för något utformat förslag. Däremot innehöll propositionen på kommittéutredningen i huvudsak vilande förslag till delvis rätt ingripande ändringar i fråga om dittills tillämpade låne- och bidragsformer med syfte att möjliggöra ett effektivare genomförande av det bostadspolitiska programmet såväl på kortare som på längre sikt. Förslagen godkändes i allt väsentligt av riksdagen. Dess beslut gav dock uttryck åt en viss betänksamhet. Beträffande särskilt den statliga bidragsverksamheten underströk riksdagen vad i propositionen anförts därom, att bidrag endast borde komma i fråga, därest insatser från det allmännas sida av annat slag icke kunde anses utgöra en tillfredsställande garanti för att eftersträvad standardförbättring komme till stånd. Beslutet innebar i huvudsak följande: Lån och bidrag till flerfamiljshus skulle lämnas enligl grunder som fastställts redan vid 1946 års riksdag, omfattande dels tertiärlån och dels tilläggslån av subventionskaraktär. Viss uppmjukning skedde av bestämmelserna beträffande de snävare lånegränser och amorteringsvillkor, som gällde för enskilda byggnadsföretag. Lån och bidrag till enfamiljshus (med högst två lägenheter) skulle fr. o. m. den 1 juli 1948 lämnas i form av egnahemslån av enhetlig typ; härtill knöts en kapitalsubvention i form av en räntefri stående del av lånet samt därjämte vissa bostadsbidrag. De nya egnahemslånen skulle ersätta de förut tillämpade särskilda låneformerna för enfamiljshus både inom stadssamhällen och på landsbygden. Bostadsbidragen, vilka nu, evad de utgingo till familjer i egnahem eller i hyreslägenheter, sammanfattades under namnet bo-

276 stadsrabatter, voro av huvudsakligen tre slag, nämligen familjebostadsbidrag, bränslebidrag och s. k. trekronorsbidrag. Familjebostadsbidraget, vilket innebar en utvidgning i flera hänseenden av det förut gällande familjebidragssystemet, skulle kunna utgå till familjer med två eller flera barn under 16 år med 130 kronor per barn i nyuppförda flerfamiljshus och 130—175 kronor i ny- eller ombyggda egnahem. Som villkor för bidraget skulle gälla vissa inkomststreck och krav på lägenhetens storlek och utrustning. Bränslebidraget, vilket var att betrakta som en tillfällig förstärkning av familjebosladsbidraget, kunde för egnahemslägenheter utgå med belopp varierande för olika zoner av landet från 125 till 175 kronor per lägenhet. Trekronorsbidraget skulle efter vederbörande kommuns bedömande utgå med 3 kronor per m-' lägenhetsyta till hushåll med begränsade inkomster boende i hus som färdigställts efter den 1 juli 1946 och förvallades av kommunen eller allmännyttigt bostadsföretag. Särskilda bidrag för anordnande av pensionärshem skulle fortfarande kunna utgå. För budgetåret 1946/47 hade riksdagen å tilläggsstat beviljat, utöver de i riksstaten upptagna anslagen till bostadsförsörjningens främjande (se del VII sid. 354), dels lill tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet (jämlikt proposition 1946, nr 387) 35 milj. kronor, dels till bidrag till inrättande av pensionärshem (jämlikt proposition 1947, nr 163) 3,5 milj. kronor. För budgetåret 1947/48 anvisade riksdagen, jämlikt proposition 1947, nr 235, följande anslag: pä driftbudgeten: till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer » särskilda bostadsrabatter i bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden » bidrag till inrättande av pensionärshem pä kapitalbudgeten: till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer » länefonden för främjande av bostadsbyggande pä landsbygden » lånefonden för bostadsbyggande » tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » lån till uppförande och förbältring av lantarbetarbostäder » lån lill bostadsförbättringsverksamhet

Milj. kr. I3'0 O-5 20'0 12'0 70'0 15'0 10(1-o 64-0 l":i 8-0 8-0

Av här angivna belopp avsågs i fråga om anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett belopp av 2,8 milj. kronor skola täckas genom överförande av medel från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter, enligt vad som föreslogs i proposition 1947, nr 285 (se sid. 300). Meningen var, att den subvention som komme att utgå med anlitande av sistnämnda anslagsbelopp skulle kompensera en till följd av vidtagna prisregleringsåtgärder inträdande prishöjning å trävaror, som under budgetåret 1947/48 användes för bostadshus, uppförda med statligt stöd. Man ville på detta sätt förhindra, att de höjda trävarupriserna gåve anledning till hyresstegring i nybyggda bostadshus.

277 I särskild proposition till 1947 års riksdag, nr 259, framlade Kungl. Maj:l på bostadssociala utredningens betänkande grundade förslag rörande kommunernas bostadspolitiska uppgifter. Dessa förslag inneburo å ena sidan att kommunerna skulle få rätt att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena inom vederbörande kommuner, samt å andra sidan att kommunerna bleve skyldiga, dels att förmedla statliga lån och bidrag för bostadsändamål, dels att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunen icke vore tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättrande; sistnämnda skyldighet borde beträffande kommuner, för vilka behov därav förelåge, innefatta åliggande att uppgöra plan för bostadsförsörjningen. Med viss begränsning av det framlagda förslaget med hänsyn till ifrågasatt skyldighet för kommun att sörja för en tillfredsställande tillgång på bostäder inom densamma godkände riksdagen propositionen. Som följd härav utfärdades den 10 juli 1947 lag (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. I delta sammanhang må omnämnas, att den i juni 1946 tillkallade »1946 ars utredning för byggnadsfrågor» i december 1946 avgav betänkande med förslag lill inrättande av ett s l u t e n s b y g g n a d s> i n s t i t u t, vars huvuduppgift skulle vara alt ulföra tekniskt-ekonomiska utredningar i syfte att sänka byggnads- och boendekostnaderna. Utredningen utgick därvid ifrån att den år 1942 tillsatta »statens kommitté för byggnadsforskning» skulle foribeslå och jämväl i framtiden utöva forskningsunderstödjande verksamhet. Förslagen voro dock icke avsedda alt förverkligas förrän efter den 1 juli 1948. För budgetåret 1947/48 beviljade riksdagen liksom de föregående åren anslag för upprätthållande av nämnda kommittés verksamhet ävensom ett särskilt forskningsanslag å 300 000 kronor. Såsom ell led i strävandena att nedbringa byggnadskostnaderna inom försvarsväsendet hade år 1942 tillsatts en försvarsväsendels sainarbetsdelcgation i byggnadsfrågor, vars arbete visat sig synnerligen fruktbärande. Då de arbetsbeskrivningar, som utarbetats av nämnda delegation, icke voro direkt användbara inom den civila byggnadsverksamheten, bildades efter överläggningar under hösten 1945 mellan representanter för myndigheter, organisationer och sammanslutningar med verksamhet inom byggnadsfacket s a ni a r b e t s k o m m i 11 é n f ö r b y g g n a d s f r å g o r med uppgift främst att i kostnadssänkande syfte utarbeta enhetliga arbetsbeskrivningar, lämpade för civila behov. För upprätthållande av kommitténs verksamhet under år 1946 anvisade Kungl. Maj:t till en början medel från anslaget till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m. Med bifall till proposition 365 till 1946 års riksdags höstsession beviljade riksdagen för budgetåret 1946/47 ett särskilt anslag för ändamålet å 85 000 kronor. Det förutsattes, att kommitténs medelsbehov därefter skulle täckas från anslaget till byggnadsforskning.

278 Regleringen av b y g g n a d s - och

anläggningsverksamheten.

Med h ä n s y n till s v å r i g h e t e r n a a t t a n p a s s a b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n s o m f a t t n i n g efter d e n k n a p p a tillgången p å olika slag av b y g g n a d s m a t e r i a l och i syfte a t t m o t v e r k a en alltför s t a r k a n s v ä l l n i n g av b y g g n a d s a r b e t a r k å r e n p å b e k o s t n a d av a n d r a y r k e s g r u p p e r h a d e d e n statliga r e g l e r i n g e n av b y g g n a d s - och a n l ä g g n i n g s v e r k s a m h e t e n k o r t före r e d o v i s n i n g s p e r i o d e n s börj a n u n d e r g å t t en s k ä r p n i n g (se del VII sid. 3 5 5 ) . Utöver t i d i g a r e m e d d e l a d e generella b y g g n a d s t i l l s t å n d f ö r b u n d n a med s. k. l ä n s a r b e t s n ä m n d s k l a u s u l (se anf. st.) beviljade K u n g l . M a j : t d e n 19 j u l i 1946 s å d a n t t i l l s t å n d för r e p a r a t i o n s - och u n d e r h å l l s a r b e t e , vid vilket e n d a s t m å l e r i a r b e t a r e k o m m e att s y s s e l s ä t t a s . V i d a r e beslöt a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n e n a t t m e d g i v a generell f ö r l ä n g n i n g av r e d a n m e d d e l a d e b y g g n a d s t i l l s t å n d för l ö p a n d e r e p a r a t i o n s - och u n d e r h å l l s a r b e t e n ined u n d a n t a g av f a s a d r e p a r a t i o n e r . Det s y n e s l ä m p l i g t a t l h ä r m e d d e l a en s a m m a n f a t t a n d e översikt a n g å e n d e b y g g n a d s - och a n l å g g i i i n g s v e r k s a m h e t e n s s a m t den h ä r u t i n n a n t i l l ä m p a d e statliga r e g l e r i n g e n s t o l a l a o m f a t t n i n g u n d e r å r 1946. Uppgifter h ä r o m m e d d e l a d e s i ett till i n k o m s t b i l a g a n till 1947 å r s s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n fogat b i h a n g n r 4 : E n a l l m ä n i n v e s t e r i n g s b u d g e t för b y g g n a d s - och a n l ä g g n i n g s v e r k s a m h e t e n å r 1947. En allmän föreställning beträffande omfattningen av de arbeten som bedrivits med byggnadstillstånd erhölls genom en av arbetsmarknadskommissionen utförd inventering angående antalet den 1 augusti 1946 vid sådana arbeten sysselsatta byggnadsarbetare. Inventeringen avsäg samtliga under byggnadsregleringen fallande arbeten, för vilka byggnadstillstånd beviljats. Enligt inventeringsrapporten voro vid nämnda tidpunkt 157 200 arbetare sysselsatta med sådana arbeten. Av dessa voro 122 800 sysselsatta med arbeten, som karakteriserats såsom ny-, omeller tillbyggnad, och de övriga 34 400 vid underhålls- och reparationsarbeten. Fördelade efter byggnadstillståndets art voro 74 procent sysselsatta vid arbeten som bedrevos med särskilda tillstånd, 6 procent vid s. k. tremannabyggen och 20 procent vid andra arbeten som bedrevos med generella tillstånd, i huvudsak underhålls- och reparationsarbeten. På grundval av uppgifter från de olika fackförbunden kunde totala antalet arbetare vid husbvggnadsarbetcn den 1 augusti 1946 uppskattas till 155 000 man och vid anläggningsarbeten av alla slag till c:a 50 000 man eller sammanlagt c:a 205 000 man. Av dessa torde omkring 5 000 ha varit arbetslösa. Sammanställas dessa uppgifter med resultaten från arbetsmarknadskommissionens inventering, befinnes, att i det närmaste 80 procent av hela byggnadsverksamheten skulle legal under reglering. Härav skulle för ungefär tre fjärdedelar ha meddelats särskilt tillstånd och för en fjärdedel generellt tillstånd. Ett relativt stort antal arbetare, nämligen omkring 20 procent, skulle alltså ha stått utanför regleringen. Omfattningen av den av byggnadsregleringen berörda investeringsverksamheten under år 1946 uppskattas i åberopade bihang till statsverkspropositionen sålunda: Byggnadstillståndets art: särskilda tillstånd tremannabyggen övriga generella tillstånd

Mll

J- k r 9 490 * "

Summa 3 415

279 Det må understrykas, att dessa siffror äro myckel approximativa. Vidare bör uppmärksammas, att byggnadstillståndsstatistiken icke redovisar den faktiska investeringsverksamheten under året. Det torde i genomsnitt förflyta 6—10 månader mellan den tidpunkt då ett arbete beviljas och den tidpunkt då arbetet är slutfört. I många fall avse beviljade byggnadstillstånd arbeten som avsetts all pågå under flera år. De under år 1946 beviljade ansökningarna om byggnadstillstånd fördelade sig enligt byggnadstillståndsslatistiken på olika slag av arbeten sålunda. Beviljade ansökningar: bostadshus (exkl. pcrsonalbostädcr) byggnader för: jordbruk, skogsbruk och fiske industri och kraftproduktion samfärdsel , . . handel förvaltning, sjukvård, skolor m. m anläggningsarbeten militära arbeten Avslagna ansökningar

A)i] j

]<r

1 345. 5

" '

54.., 532G ,,I. 1 1 U ;> „„ 234" 13g-7 3 ) ..,

Summa S512'8 304-8

Efter alt u n d e r k r i g s å r e n ha legal p å en väsentligt lägre n i v å än d e s s f ö r i n n a n steg d e n s a m l a d e b y g g n a d s - och a n l ä g g n i n g s v e r k s a m h e l e n u n d e r å r 1945 — t r o t s b y g g n a d s r e g l e r i n g e n — å t e r u p p till f ö r k r i g s n i v å n . U n d e r å r 1946 t i l l k o m en y t t e r l i g a r e ö k n i n g av b y g g n a d s v o l y m e n ined 10 å 20 p r o c e n t . D e n v i k t i g a s t e o r s a k e n till d e n n a stegring var u t a n tvivel, a t t alla slag av civila i n v e s t e r i n g a r blivit e f l e r s a t t a u n d e r k r i g s å r e n och a t l dessa u p p d ä m d a behov g j o r d e sig g ä l l a n d e m e d v ä x a n d e s t y r k a , j u l ä n g r e de s k ö t o s f r a m å t i liden. Med h ä n s y n lill föreliggande k n a p p h e t p å b y g g n a d s m a t e r i a l o c h p å a r b e t s k r a f t blev det e m e l l e r t i d u n d e r å r 1946 a l l t m e r a u p p e n b a r t , a t t en forts a t t ö k n i n g av i n v e s t e r i n g s v o l y m e n var en o m ö j l i g h e t och a t t t v ä r t o m en i n s k r ä n k n i n g d ä r i v a r n ö d v ä n d i g . Det a l l m ä n n a k o n j u n k t u r l ä g e t m e d en i f ö r h å l l a n d e till den s t i g a n d e k ö p k r a f t e n otillräcklig v a r u t i l l g å n g gjorde ävenledes å t g ä r d e r i r i k t n i n g av en b e s k ä r n i n g av i n v e s t e r i n g s v e r k s a m h e t e n påkallade. Efter ö v e r l ä g g n i n g a r i n o m i n v e s t e r i n g s r ä d e t och b y g g n a d s b e r e d n i n g e n u p p s t ä l l d e s o c k s å s o m m å l för b y g g n a d s k o n t r o l l e n u n d e r å r 1947 a t t i j ä m förelse m e d å r 1946 s ö k a få till s t å n d en m i n s k n i n g av t i l l s t å n d s v o l y m e n . Det ansågs, a t t m a n b o r d e å t m i n s t o n e söka n ä r m a sig 1945 å r s nivå. F ö r g e n o m f ö r a n d e t av en s å d a n b e g r ä n s n i n g i t i l l s t å n d s g i v n i n g e n u n d e r det k o m m a n d e å r e t s y n t e s det a n g e l ä g e t a t t få till s t å n d en så i n g å e n d e p l a n l ä g g n i n g av i n v e s t e r i n g a r n a s o m f a t t n i n g som möjligt. D e n n a p l a n l ä g g n i n g log f o r m e n av e n a l l m ä n i n v e s t e r i n g s b u d g e t för byggnads- och a n l ä g g ning » v e r k s a m h e t e n under år 1 9 4 7, för vilken r e d o g j o r d e s i o v a n n ä m n d a b i h a n g till s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n e n . I f r å g a v a r a n d e b u d g e t , vilken u p p s t ä l l t s m e d l e d n i n g av u t v e c k l i n g e n u n d e r

280 tidigare år samt med kännedom om de aktuella behov, som förelågo ]>ä olika områden, hade i princip accepterats som underlag för byggnadsregleringen under år 1947. Den skulle, såsom i statsverkspropositionen framhölls, tjäna som en riktlinje, vilken byggnadsberedningen hade att följa vid sitt fortsatta arbete att begränsa byggnadstillstånden till vad som låge inom ramen för landets tillgångar. Investeringsbudgeten skulle ange den övre gräns, som icke borde överskridas, såvida icke några väsentliga förändringar inträffade i de ekonomiska förutsättningarna. Därest den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen aktualiserade nya behov, som måste ges prioritet i förhållande till andra, som tidigare ansetts mest angelägna, kunde förskjutningar inom budgetens allmänna ram bli nödvändiga. Skulle del å andra sidan visa sig, att byggnadsverksamheten på cll visst område utan större svårighet kunde skäras ned längre än som förutsatts i budgeten, borde detta icke få föranleda någon ansvällning på andra områden. Till grund för beräkningarna låg det antagandet, att byggnadskoslnaderna icke komme att undergå någon mera betydande förändring mellan aren 1946 och 1947. Investeringsbudgeten slutade på en summa av 2 205 milj. kronor. Tillståndsvolymen var år 1945 1 981 milj. kronor och beräknades för år 1946 till 2 490 milj. kronor. (Enligt den definitiva statistiken var siffran för 1946 2 512,8 milj. kronor.) Budgeten avsåg att reglera endast de arbeten som bedreves enligl särskilda tillstånd. För bostadsbyggnader upptogs ett belopp av 1 300 milj. kronor (mot uppskattningsvis 1 400 milj. kronor för 1946). Detta beräknades motsvara ett tillskott av c:a 65 000 lägenheter. därav preliminärt 43 000 i kvotorterna, d. v. s. de större tätorterna. (Bostadskvoten i kvotorterna höjdes sedermera till c:a 50 000 bl. a. därigenom att ytterligare ett antal orter lades under kvotregleringen.) Till de nämnda 65 000 lägenheterna kommo de bostadshus, som utfördes såsom s. k. tremannaarbeten eller eljest enligt generella tillstånd, uppskattningsvis beräknade till 5 000 ä 7 000 lägenheter. Bostadsbyggandet beräknades på så vis kunna begränsas till c:a 70 000 lägenheter mot uppskattade 75 000 år 1946. Den egentliga industriens andel sattes till 305 milj. kronor mot uppskattningsvis 425 milj. kronor för 1946. För de grupper i hudgeten, som avsågo förvaltning och sociala ändamål, skolor, kyrkor, samlingslokaler m. m. samt anläggnings- och militära arbeten, föreslogos inga större nedskärningar. Här intogo staten och kommunerna en framträdande plats som byggherrar. I fråga om de statliga investeringarna hade i samband med investeringsbudgetens utformning uppkommit problemet om dess förhållande till den statliga kapitalbudgeten. En serie av överläggningar hade ägt rum med vederbörande departement för alt klargöra dessa frågor. På grund av dessa överväganden hade samordningen mellan investeringsbudgeten och kapitalbudgeten för 1947/48 tagit den formen, att departementens petita gjorts upp med kännedom om de begränsade investeringsmöj-

281 lighetei", som uppställts i investeringsbudgeten för 1947 utan att likväl vara strängt bundna av de i denna angivna kvoterna. På grund av den allmänna försämringen i det ekonomiska läget under år 1947 uppkom tämligen snart fråga om revision av investeringsbudgeten. Vid de under våren hållna, i stort sett resultatlösa överläggningarna mellan regeringen samt partiledare och representanter för näringslivet i syfte att uppdraga vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken (se sid. 13 ff.) nåddes enighet åtminstone på den punkten, atl en väsentlig inskränkning av investeringarna var nödvändig. Dessutom visade fortsatta noggrannare undersökningar, att de i den första budgeten såsom preliminära redovisade siffrorna och beräkningarna i flera avseenden måste korrigeras. Efter fortsatta överväganden inom vederbörande myndigheter stannade man slutligen för alt budgeten borde beskäras med närmare 30 procent eller lill c:a 1600 milj. kronor. Inom byggnadsberedningen utarbetades härefter en reviderad investeringsbudget för 1947, slutande på 1 697 milj. kronor eller nära 100 milj. kronor mera än vad sålunda ansetts önskvärt. Meningen var dock all vid lillslåndsgivningen under hösten söka pressa ned tillslåiidsvolymen till den angivna siffran 1 600 milj. kronor. Vissa större byggnadsföretag (kraftverk, större industrianläggningar m. m.), där arbetet beräknades sträcka sig över mer än ett år, skulle emellertid uppdelas på kvoterna under de år de avsågos pågå. Enligt den reviderade budgeten utgjorde bostädernas andel 1010 milj. kronor, vilket beräknades kunna medge produktion av omkring 50 000 lägenheter, därav inemot 35 000 inom de s. k. kvotorterna. Återstående c:a 15 000 lägenheter skulle efter särskilda länskvoter fördelas å landsbygd och orter utanför kvotorterna. Skillnaden mot förut var också den, att i budgetens bostadskvot skulle inräknas jämväl bostäder, som uppfördes enligt Iremannaregeln eller eljest enligt generella tillstånd. Samtidigt skulle den del av investeringsverksamheten, som icke avsåg bostäder och som icke reglerades av de särskilda tillstånden, nedskäras med hjälp av allmänna direktiv till länsarbetsnämnderna all tillämpas vid igängsällningsmedgivanden för arbeten med generella tillstånd. Vid en senare företagen inventering av de arbeten, för vilka särskilda tillstånd beviljats men vilka ännu icke erhållit igångsättningsmedgivanden, framkom, all länsarbetsnämnderna av arbetsmarknadsskäl då ännu icke kunnat medge påbörjande av beviljade arbeten för över 400 milj. kronor, motsvarande drygt ett kvartals investeringar enligt den reviderade budgeten. För att denna eftersläpning icke skulle kunna okontrollerat påverka byggnadsmarknaden jämsides med de arbeten, som i fortsättningen komme att erhålla tillstånd, föreskrevs, att länsarbetsnämnderna månadsvis skulle underställa byggnadsberedningen förslag på de arbeten, som under kommande månad avsågos skola erhålla igångsättningstillständ. Här nedan meddelas en tablå, vilken anger omfattningen av meddelade

282 byggnadstillstånd åren 1945 och 1946 (beräknade tal för det senare året) samt därjämte den planerade tillståndsgivningen under 1947 enligt såväl den ursprungliga som den reviderade investeringsbudgeten. Beviljade investeringar Milj. kr.

Investeringsbudget för 1947. Milj kr.

1946 Enl. statsv. prop.

Beviderad budget

Bostäder Byggnader för jordbruk, skogsbruk o. fiske Byggnader för egentlig industri . . Kraft- och belysningsverk Byggnader för handel » » samfärdsel • » förvaltning, sociala ändamål m. m Skolor, kyrkor, övriga samlingslokaler m. m Anläggningsarbeten Militära arbeten

1 157-0

1 400

1 300

236 234-2 1136 45-4 145-1

45 425 100 65 125

45 305 80 15 100

45 195 70 30 70

62-6

73-ä 97-6 28-7

80 125 40

95 125 30

87 104 30

Summa

1 981 -:i

a '.90

2 205

1 697

Minskningen av investeringsverksamheten i enlighet med den reviderade budgeten kunde enligt sakens natur ske först så småningom och viss tid i efterhand, allt eftersom pågående arbeten avslutades och ersattes med den enligt budgeten minskade arbetsvolymen. På grund härav kunde under 1947 och början av 1948 någon minskning av tillskottet i bostadslägenheter icke förväntas inträda. Först under senare delen av år 1948 kunde tillskottet beräknas nedgå till det i den reviderade budgeten förutsedda antalet. För andra investeringar än bostadsbyggandet komme minskningen alt inträda något snabbare. Till sist må här i anslutning till redogörelsen för budgetåret 1945/46 i del VII sid. 180 och 355—356 meddelas mera detaljerade sifferuppgifter rörande byggnadsregleringen under budgetåret 1946/47. Under andra halvåret 1946 och första halvåret 1947 inkommo 37 710 ansökningar om byggnadstillstånd med en beräknad totalkostnad av 3 415,0 milj. kronor. Antalet beviljade ansökningar under samma tid uppgick till 34 290. Den beräknade kostnaden för dessa arbeten utgjorde 2 463,8 milj. kronor. I siffrorna för beviljade byggnadstillstånd ingå även s. k. barnrikehus och pensionärshem, för vilka generellt byggnadstillstånd meddelats. Under redovisningsperioden avslogos 5 247 ansökningar om byggnadstillstånd med en beräknad kostnad av 510,2 milj. kronor. Nedanstående sammanställning visar, hur kostnaderna för beviljade byggnadstillstånd fördelade sig på byggnadsarbetets art samt på olika månader. Vid jämförelse med tidigare byggnadstillståndsstatistik bör beaktas, att redovisningsprinciperna något förändrats. Sålunda ingå i gruppen bostäder

283 även personalbostäder och pensionärshem. Vidare ha kraft- och belysningsverk utbrutits ur gruppen industribyggnader och bilda en egen grupp. På liknande sätt har gruppen vägar och gator, vatten och avlopp ni. ni. utbrutits ur den tidigare gruppen anläggningsarbeten. Denna grupp har hell bortfallit, emedan man enligt de under senare tid tillämpade redovisningsprinciperna icke särskilt husbyggnader och anläggningsarbeten. Beviljade

ansökningar.

B y g g n a d e r Bostadsjordhus indu(inkl. b r u k , stris k o g s persobyggb r u k o, nalbonader s t ä d e r ) fiske

Månad

kraflo. b c lysningsverk

samfärdsel

Milj.

kr.

för skolor, Vägar förkyr- o. gavaltkor, tor, ning hanövriga vatten sociala del ä n d a - sam- o. avlopp lingsmål m . m . lokaler m. ni. m. m.

Militära arbeten

Samtliga

Avslagna ansökningar.

Milj. kr.

1916 Juli Augusti September . . .

69 8 145 :s 176 :i

33 1-7 2-7

23 21 79

1-6 63 53

41 6-9 14-7

30 5-0 79

2-8 32 136

1-4 3-5 4-9

91 11-1 7-7

0-4 4-5 36

118 G 208 8 316 3

30-4 21-7 249

Oktober November December

. .. . ..

147 5 147 2 92 8

4-4 21 20

45 41 31

6-2 8-4 132

8-1 49 4-7

55 4-3 4-5

20-4 191 2-7

151 28-1 8-7

136 21-6 6-7

1-4 1-0 1-0

268'0 278 1 168 1

306 42-9 38-2

Summa

778 9

il-2

30-2

6VS

6V7

69-8

11-9

Januari Februari Mars

118-5 82 1 121 0

51 7-9 8-6

21 23 15

0-S 10 4-5

10-3 9-1 22

1-2 26 1-7

1-9 62 6-7

161 14-0 5-9

142 100 9-3

193 7 157-6 178 4

39-2 476 55-5

April Maj Juni

107 8 107 2 88 .''

7-5 5-5 31

34 24 20

1-4 211 23-5

10-0 7-1 44

1-8 4-9 29

9-3 6-1 1-8

135 8-5 47

101 169 11-7

1973 213 7 1652

62-4 61-9 54 9

625 A

37-7

ifl

15-1

62-7

72-2

1 105 9 321-

S u m m a för l i d e n Va 1946— 3 »/ 6 1947 1 404 7

J3-9

93 2

24-4

148-0

36 8 2 463 8 510

9 188-7

1947 Summa

320 93 8

Antalet lägenheter i under redovisningsperioden beviljade redovisas här nedan, fördelade på lägenhetstyper.

L ä g e n h e t s t y p

3 rum och kök 4 r u m och kök Samtliga lägenheter

bostadshus

Hela riket

Städer med över 30 000 inv.

övriga städer och tätorter

12 999 22 452 19 925 7 609 3 233

4 449 10 224 6113 1 366 411

7 226 9 997 10 244 4 195 1 858

66 218

22 563

33 520

284 I föregående sammanställning ha icke medtagils andra med generellt byggnadstillstånd bedrivna byggnadsarbeten än barnrikehus och pensionärshem. Den viktigaste gruppen av byggnadsföretag, som ej redovisats, äro de s. k. tremannabyggena d. v. s. mindre byggnadsarbeten, för vilkas utförande utöver erforderligt antal målare, plåtslagare, elektriker och glasmästeriarbetare icke erfordrats mer än tre arbetare. Dylika arbeten ha fått bedrivas enligt generellt byggnadstillstånd, förbundet med länsarbetsnämndsklausul. Uppgifter om tremannabyggen, för vilka länsarbetsnämnderna i enlighet härmed beviljat tillstånd under tiden 1 augusti 1946—31 juni 1947, lämnas i följande sammanställning. För juli 1946 föreligger ingen statistik. Ortsgrupp

Antal ansökninger

Byggnadskostnader milj. kr.

Antal nya bostadslägenheter

Städer med över 100 000 inv » » 30 000—100 000 inv » och övriga tätorter med 3 000—30 000 inv. t » » » » under 3 000 inv.. Egentlig landsbygd

1 559 1 561 1 769 8 30 4 10 056

100 10-3 36-6 61-3 66-0

136 170 720 1 618 1 676

1 Iela riket

26 2'.!)

184-2

4 320

Hyresregleringen. De lagar, på vilka hyresregleringen vilade, nämligen hyresregleringslagen den 19 juni 1942 (nr 429) och lagen av samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (den s. k. kontrollagen), erhöllo, såsom omnämnts å sid. 28, jämlikt beslut av 1947 års riksdag förlängd giltighet t. o. in. 30 september 1948. I samband med förlängningen erhöll 20 g i hyresregleringslagen ändrad lydelse. Ändringen innebar, att hyresnämnds beslut skulle, om ej statens hyresråd annorlunda förordnade, lända lill efterrättelse utan hinder av anförda besvär, dock i vad detsamma avsåg förfluten tid endast om fråga vore om den som vid beslutet upphört eller sedermera upphörde att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande lägenheten. Hyresregleringslagens tillämpning utsträcktes under tiden 1 juli 1946— 30 juni 1947 enligt Kungl. Maj:ts beslut till ytterligare ett fyrtiotal orter i landet. Någon principiell ändring i statens hyresråds verksamhet ägde under här ifrågavarande tid icke rum ulan denna bedrevs efter i huvudsak samma linjer som förut. Antalet inkomna besvärsmål fortfor att ökas och utgjorde under budgetåret 1946/47 omkring 3 850 mot c:a 3 500 under föregående budgetår. Balansen av oavgjorda mål växte i ungefär motsvarande mån. Hyresrådet utgav ett supplement lill den tidigare publicerade handboken för hyresnämnderna, innefattande föreskrifter och anvisningar angående hyressättning i nybyggda hus m. m.

285 Enligl hyresrådets instruktion ålåg del rådet att pröva och avgöra, huruvida medgivande till hyreshöjning på grund av ökade kostnader för fastighetsförvaltning skulle lämnas enligt 5 § hyresregleringslagen. För att tjäna till ledning vid hyresrådets bedömande av denna fråga hade socialstyrelsen år 1943 verkställt en statistisk undersökning av fastighetsomkostnadernas förändringar under åren 1938—1942 samt år 1945 en liknande undersökning av förändringarna under åren 1942—1944. 1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 november 1946 anförde hyresrådet bl. a., att giltighetstiden för det av rådet senast meddelade beslutet, varigenom rådet ej funnit skäl lämna medgivande av nyssnämnt slag, utlöpte den 30 september 1947 samt att det vore uppenbart att, därest ytterligare statistiska undersökningar icke föreloges, ett bedömande av fastighetsomkostnadernas utveckling bleve ytterst vanskligt. Hyresrådets i anledning härav gjorda hemställan, att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt socialstyrelsen att verkställa förnyad utredning angående fastighetsomkostnadernas utveckling, bifölls av Kungl. Maj: t genom beslut den 14 februari 1947. Något resultat av de som följd härav igångsatta undersökningarna förelåg ej vid ulgången av hudgetåret 1946/47.

15. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materiel nämnds verksamhet fortgick under tiden 1 juli 1946—30 juni 1947 alltjämt efter de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. En tidigare påbörjad utredning angående det fortsatta lagringsbehovet för beredskapsändamål av vissa viktigare läkemedel m. m. slutfördes och förslag i ärendet avgavs till reservförrådsnämnden. Förslaget avsåg en täckning av det civila och militära fredsbehovet under sex månader; dock beräknades kvantiteten av alkaloider för en behovstäckning under ett år. En allmän inventering av landets förråd av läkemedel företogs i januari 1947. Denna utvisade ett i stort selt tillfredsställande försörjningsläge. Beträffande vissa varor föranledde inventeringen emellertid materielnämndeii att hos reservförrådsnämnden och droghandlarna göra framställningar om ökad import. För medicinalstyrelsens räkning företog nämnden inventering av viss tandvårdsmateriel, avsedd för folktandvården. En under hösten 1946 inträdd, starkt kännbar knapphet på cellulosavadd för barnavårds- och sjukvårdsändamål föranledde materielnämndeii att utreda konsumtionsbehovet och möjligheterna att genom ökad inhemsk tillverkning eller annorledes tillgodose detsamma. Framställningarna avgåvos efter verkställd utredning till bränslekommissionen såsom vederbörande försörjningsmyndighet och till handelskommissionen. Särskilda utredningar företogos därjämte beträffande viss annan sjukvårdsmateriel. Av dessa må särskilt nämnas en utredning beträffande febertermometrar, föranledd av en vid årsskiftet 1946/47 inträdd knapphet på denna vara. På framställning av materielnämnden erhöll nämnden Kungl. Maj:ts bemyndigande att försälja viss del av det för beredskapssjukhusen lagrade partiet av febertermometrar. Materielnämndens upphandlingsverksamhet för den internationella hjälpverksamhetens räkning fortgick i oförminskad omfattning. Detta arbete, som tidigare endast avsett inköp på uppdrag av Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet, utvidgades, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, att omfatta även vissa större upphandlingsuppdrag för Svenska röda korset.

287 Av andra större upphandlingar, som uppdragits åt nämnden, må nämnas anskaffning av utrustning dels för vissa paviljonger för vård av tuberkulösa utländska medborgare (s. k. E-paviljonger) och dels för provisoriska barnmorskeelevbostäder i Maria sjukhus i Stockholm. Efter remisser från handelskommissionen verkställde materielnämnden ulredningar och framlade förslag rörande varuutbytet i avseende på läkemedel och sjukvårdsmaleriel med Schweiz, Polen, Norge, Italien, Nederländerna, Belgien-Luxemburg, Danmark, Jugoslavien, Spanien, Finland, Bulgarien, brittisk-amerikanska zonen av Tyskland, Österrike samt Frankrike. Materielnämnden avgav liksom tidigare efter remisser, i flertalet fall från statliga myndigheter, yttranden i frågor angående import och export av läkemedel och sjukvårdsmateriel eller andra ärenden av försörjningskaraktär rörande nämnda varor. Denna verksamhet ökades högst väsentligt efter det i mars 1947 genomförda allmänna importförbudet, vilket kom att omfatta så gott som alla varor tillhörande nämndens verksamhetsområde. På framställning av materielnämnden medgav Kungl. Maj:t upprättande av ytterligare ett antal centralförråd för lagring av den för beredskapssjukhusen anskaffade utrustningen. Lokaler för sådana förråd anskaffades, sedan Kungl. Maj:t anvisat erforderliga medel, genom inköp av vissa baracker som stått under förvaltning av arbetsmarknadskommissionen.

16.

Priser och prisreglering.

Översikt av prisutvecklingen. Den internationella prisutvecklingen under perioden juli 1946—juni 1947 dominerades av prisutvecklingen i Förenta staterna i samband med priskontrollens upphävande därstädes. Under de s. k. »priskontrollorolighelerna» under juli 1946, när priskontrollen tillfälligt upphävdes, stego de amerikanska partipriserna med icke mindre än 14 procent, mätt i Bureau of Labor's partiprisindex. Därefter skedde delvis till följd av marknadsförhållanden, delvis till följd av priskontrollens återinförande en viss stabilisering av prisnivån. Den 11 november 1946 upphävdes den amerikanska priskontrollen definitivt. Prisstegringen blev nu av betydligt mindre omfattning än i juli, och redan under våren 1947 kunde ett visst jämviktstillstånd i prisnivån sägas ha inträtt. Den totala prisstegringen i Förenta staterna under hela perioden juli 1946—juni 1947, mätt i Moody's råvaruprisindex samt Bureau of Labor's partiprisindex, uppgick till icke mindre än 30 procent, främst beroende på uppgången under sommaren 1946. Den svenska prisnivån låg i stort sett stabil under sommaren och förhösten 1946, beroende på att den internationella prisstegringen genom kronappreeieringen den 13 juli 1946 tillfälligt hindrades att påverka den inhemska prisnivån. De hastigt stigande importpriserna eliminerade emellertid på kor! tid effekten av kronapprecieringen. (Jfr sid. 297.) Prisstegringar på framförallt hudar och kemisk-tekniska artiklar förorsakade i kommerskollegii importprisindex en uppgång med 6 procent under tiden oktober 1946—juni 1947. Uppgången i kollegiets partiprisindex blev under samma tid 7 procent. Den starka utländska efterfrågan på svenska skogsprodukter medförde, i samband med en viss omläggning av statsmakternas exportprispolitik (se sid. 313 ff.), en mycket markerad stegring av exportpriserna på skogsprodukter under våren 1947. Prisstegringen inom exporten, mätt i kommerskollegii exportprisindex, uppgick under månaderna mars—juni till icke mindre än 23 procent, vilket motsvarade prisstegringen under hela perioden juli 1946—juni 1947. Kommerskollegii parti-, import- och exportprisindex under tiden juni 1946—juni 1947 framgår av nedanstående tabell, där samtliga indextal omräknats med augusti 1939 = 100.

289 År 1946

Partiprisindex

Importprisindex

Exportpris index

Juni Juli Augusti . September Oktober . . November December

108 168 107 167 168 171 173

226 220 227 227 231 232 232

189 189 185 183 184 185 185

År 1947 Januari . . Februari . . Mars April Maj Juni

175 176 177 177 178 179

235 235 237 240 240 239

18S 189 188 209 225 232

Den procentuella förändringen för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex under olika perioder sedan krigsutbrottet framgår av nedanstående sammanställning. P r o c e n t u e 11 föri l u l l i n g för olika v a r u g r u p p e r i k o m m e r s kollegii p a r t i p r i s i n d e x 1 o co ~

1 ~

1N

r- - t T Cl

CD G 3 3 "8 • "

Generalindex U p p d e l n i n g a v v a r o r n a efter a n vändning: Jordbruksförnödenheter

Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel . . Konsumtionsvaror U p p d e l n i n g a v v a r o r n a efter h ä r komst: Jordbruksprodukter Industriprodukter

*)

"•*

1 CO

CM T -t- O O T-

1 t

« -t -t CD

1w

1 .0 lO -f Cl i -

'G ö

- p

*1 -"

3 .3

i = io -r

1 o

c : *-<

1 i-

^ -t • ^ e/s C5 T-

1 .ro G*

'3 C

a. 3 3 Ö —.

o

,

—

—5

.2 •-">

.4

1 — 4

10 38 54 18 23

23 10 84 8 23

3 11 4 4 11

4 5 12 3 3

2 0 0 0 0

2 2 1 — 2 4 0 — 4 1 8 6 2 — 9-29 —5 — 1 2 1 0 1 4 o — 2 0 1 4

57 97 108 46 71

19 31

22 20

12 8

— 2 6

2 — 1

2 — 4 3 0 — 3 —4

68 80

0 4

4 3

Förändringarna i detaljpriserna voro, alt döma av gängse indextal, betydande under slutet av år 1946 samt första halvåret 1947. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex sleg sålunda under denna tid med icke mindre än 16 enheter till 259 (1914 års serie) i juni 1947. Under samma tid var slegringen i riksbankens konsumtionsprisindex 2 procent ( 1 9 3 9 = 1 0 0 ) . Stegringen i socialstyrelsens index berodde emellertid till största delen på en i december 1946 företagen indexjustering samt det på grund av omläggningen av skattesystemet ökade skatteunderlaget. De prisförändringar som påverkade index bärrörde från slopandet av subventionerna på smör, mjölk och socker fr. o. m. årsskiftet 1946/47 och de på grund härav inträdda prishöjningarna på dessa varor. I motsatt riktning verkade avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. I början av juni 1947 höjdes priserna 19—816090

290 på mjölk, grädde och ost enligt regeringens beslut den 5 juni 1947. Ovannämnda prisförändringar bidrogo även till stegringen av riksbankens konsumtionsprisindex, vilken dessutom påverkades av en i slutet av år 1946 företagen justering av viktsystemet. Den procentuella utvecklingen av socialstyrelsens levnadskostnadsindex samt riksbankens konsumtionsprisindex för tiden juni 1946—juni 1947 framgår av nedanstående tablå:

1946 juni—september september—december 1947 december—mars mars—juni

Socialstyrel, j sens levnadskostnadsindex — 03 4-1*2 4-3-3 4-1-9

_„ , Riksbankens , .. konsumtionsprisindex +03 -f 3-1 — 14 +0'7

Den allmänna prispolitiken. I inkomstbilagan till 1947 års statsverksproposition gjordes en del uttalanden rörande den ställiga prispolitiken, som i detta sammanhang lämpligen må beröras. Här betonades vikten av att med all makt söka åstadkomma bättre balans mellan tillgång och efterfrågan i det allmänna ekonomiska livet. Brislen på balans — vilken erkändes som elt faktum kunde, framhölls det, uttryckas på många sätt. Inkomsterna vore för stora i förhållande till varumängden vid gällande priser. Vi försökte konsumera och investera sammanlagt mer än våra tillgångar å material och arbetskraft medgåve. Priserna vore för låga i förhållande till köpkraften i pengar. De olika formuleringarna antydde samtidigt de olika utvägar, som kunde finnas för att nå balans. Den sisla, att priserna vore för låga, anvisade prisstegring som medel atl vinna jämvikt. Men eftersom det just var prisstegringen som man ville undvika, vore del naturligt atl uppmärksamheten inriktades på de andra möjligheterna, d. v. s. möjligheterna att nå jämvikt genom att hålla tillbaka efterfrågan eller att öka tillgången eller bådadera. Vid alla dessa överväganden finge inan komma ihåg, all motviljan mot prisstegring uppträdde på samma gång som stråvan efter att omedelbart nå en höjd konsumtionsstandard och strävan att snarast möjligt göra den ännu högre genom nya investeringar. Det gällde alltså ständigt en avvägning mellan i och för sig angelägna önskemål. Hur långt samordningen mellan olika tänkbara åtgärder räckte för all hålla vår prisnivå i stort sett oförändrad, kunde endast erfarenheten visa. Riktlinjen kunde i alla händelser inte bli någon annan än den, att den stabilitet i priserna, som praktiskt taget förelegat under de sist förflutna fyra åren, skulle upprätthållas. Det behövde inte innebära, att jämkningar skulle vara uteslutna, när särskilda omständigheter, t. ex. ofrånkomliga höjningar av priserna på importerade råvaror, förändrat förutsättningarna för produktionen. Inte heller innebure det att priskontrollen skulle vara

291 förhindrad att medge jämkningar, när det kunde visas, att produktionen av vissa standardvaror försvårades och övergången till mera lyxbetonad tillverkning blivit alltför lockande vid gällande prisrelationer. Den förstärkning av kontrollen, som kunde bli behövlig, finge ej utgöra ett avgörande hinder för en politik, som också i fråga om prisregleringen sökte anpassa sig efler växlande förhållanden. Det konstaterades, att i denna politik utrymme kunde beredas för sådana medel som subventioner på olika stadier för att undvika hastiga eller övergående prishöjningar. De i finansplanen närmare angivna huvudlinjerna för arbetet på att minska spänningen mellan tillgång och efterfrågan toge, framhölls vidare, uppenbarligen sikte på en någorlunda begränsad tidsperiod. Bristen på balans förutsattes vara övergående och jämvikt eftersträvas genom en ökning av tillgången på varor. Utsikterna till en dylik ökning berodde delvis på förhållanden utanför vårt lands gränser. Ökad tillförsel av bränsle, råvaror och andra produktionsmedel skulle ganska snabbt medföra en förbättring. Vad som låge i vår egen makt vore att med tillgängliga medel hålla uppe sysselsättningen och öka arbetets effektivitet. Men ingen förbättring i varutillgängen kunde återställa den samhällsekonomiska balansen, om samtidigt en sådan ökning ägde rum av hela folkets inkomster i pengar, att en ny spänning mellan tillgång och efterfrågan framväxte. Ingenting kunde hindra ett helt folk att bevilja sig självt ökade inkomster i pengar, utom insikten att därmed intet vunnes för en höjning av den reala levnadsstandarden. Svårigheten att låta denna insikt bestämma handlandet låge ej minst i svårigheten att finna en av alla erkänd norm för en rättvis fördelning av nationalinkomsten. Strävan efter samhällsekonomisk balans knötes sålunda samman med strävan att finna sådana anordningar inom det ekonomiska livet, som både toge hänsyn till behovet att främja företagsamhet och sparsamhet och samtidigt gåve olika medborgargrupper känslan av alt få ut sin rättmätiga andel av produktionsresultatet. Å annat ställe (sid. 191 ff.) redogöres för hurusom under våren 1947 den starkt stegrade importen och det växande importöverskottet åstadkom en knapphet på utlandsvalutor, företrädesvis »hårda» valutor, vilken framtvingade åtgärder med syfte att begränsa undervikten i utrikeshandeln och därigenom hejda det fortsatta valutautflödet. Ifrågavarande åtgärder måste självfallet försvära fullföljandet av prisstabiliseringspolitiken, såvitt denna baserades på en eftersträvad ökning av varutillgången. Det kunde ej undgås, att en konflikt här uppstod mellan tvenne var för sig högst trängande samhällsekonomiska krav, å ena sidan skyddandet av de hopsmältande valutareserverna och å andra sidan neutraliseringen av det köpkraftsöverskott, som utgjorde ett ständigt och växande hot om en överhandtagande inflation. Det må i detta sammanhang blott påpekas, att ett flertal åtgärder, som under år 1946 och början av år 1947 vidtogos på det ekonomiskt-politiska området, ja denna politiks hela inriktning, måste anses ha kraftigt

292 bidragit att öka och försvåra det iråkade dilemmat. Det var i detta tvångsläge som regeringen i början av juni inbjöd till den i inledningskapitlet omnämnda allmänna s. k. runda bords-konferensen för inflationens bekämpande. Beklagligtvis avslöts denna konferens ulan att enighet kunnat vinnas om ett effektivt och konsekvent handlingsprogram. Budgetåret utmynnade därför i en förvirrad situation, som erbjöd små utsikter för en verkningsfull till botten på problemen gående anliinflalionspolitik. Vad speciellt angår målsättningen och medlen för den statliga prisreglcrande och priskonlrollerande verksamheten blevo dessa föremål för dryftning vid behandlingen av del vid 1947 års riksdag framlagda förslaget till ny prisregleringslag. Se härom ovan sid. 29. Det bör tilläggas, att i samband med denna fråga motioner väcktes från kommunistiskt håll, vari framfördes krav på en väsentlig skärpning av den statliga priskontrollen, demokratisering av priskontrollnämndens sammansättning samt skyndsam utredning om den ställiga priskontrollens framtid och fortsatta organisation. I remissyttrande över motionerna anförde priskontrollnämnden, att en intensifierad priskontroll icke vore ett tillräckligt vapen i kampen mot inflationen, utan måste, för att bli effektiv, samordnas med andra ekonomisktpolitiska åtgärder. Icke minst borde beaktas det ömsesidiga sambandet mellan priser och löner. Lönestegringstendenserna gjorde det alltmer vanskligt alt upprätthålla prisstoppolitiken. Lönestegringar hade redan på vissa områden måst tillålas slå igenom i prisstegringar, och i andra fall hade otvivelaktigt på olika vägar en s. k. dold prisstegring kommit till stånd. Det borde beaktas, att vid en ytterligare skärpning av priskontrollen på sådana områden, där priskontroll vore möjlig att med högre grad av effektivitet upprätthållas, komme, om icke andra, generellt verkande inflationsbekämpande åtgärder samtidigt insattes, inflationstrycket på de mer svårkontrollerbara sektorerna av marknaden och därmed snedvridningen avpriser och produktion att än ytterligare ökas. Vid en skärpning av priskontrollen vore det också av väsentlig vikt, att denna icke erhölle en sådan utformning att den verkade produklionshämmande och sålunda fördröjde den avveckling av priskontrollen som nämnden ur principiella synpunkter ansåg önskvärd. En effektiviscring och skärpning av priskontrollen måste därför, såsom motionärerna ock framhållit, förenas med ökade krav på smidighet. Motionärernas yrkande om en demokratisering av nämnden tillstyrktes av Landsorganisationen, som anförde att de breda konsumentintressena voro underrepresenterade i nämnden. Jordbruksorganisationerna ansågo, att en bättre numerär balans borde åstadkommas mellan jordbrukarna och övriga yrkesgrupper inom nämnden. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande över förslaget, att i främsta rummet hänsyn borde tagas till nämndens funktionsduglighet och att denna ståndpunkt väl skulle låta sig förena

293 med konsumenternas berättigade krav på representation inom nämnden. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t, särskilt med hänsyn till priskontrollens sannolikt tilltagande betydelse, hade sin uppmärksamhet riktad på denna fråga, och ansåg därför någon riksdagens åtgärd härutinnan icke vara erforderlig. Motionärernas hemställan om skyndsam utredning angående den statliga priskontrollens framtid och forisatta organisation tillstyrktes av Landsorganisationen, som i sitt yttrande framhöll, att även efter en normalisering av försörjningsläget någon form av priskontroll borde kvarstå, enär prisets marknadsreglerande funktion hade begränsats genom monopolisering. Resultaten av intensifierad rationalisering och effektivisering kunde enligt Landsorganisationens förmenande endast genom en fortsatt reglering komma konsumenterna till godo. Prisbildningens roll i ett samhälle med full sysselsättning borde göras till föremål för utredning, förhållandet mellan pris- och monopolkontrollen klarläggas samt i anslutning härtill förslag till ny prisregleringslag och härför lämplig organisation utarbetas. Priskontrollnämnden påpekade häremot osmidigheten i en statlig priskontroll, vilken måste leda till stelhet i det ekonomiska livet och till konserverande av prisrelationer, som icke vore marknadsmåssigt betingade, och därmed till snedvridning av produktionen. Den fria konkurrensen vore enligt nämndens åsikt en bättre regulator. Dessutom ansåg nämnden, att frågan om priskontrollens framtid icke kunde bedömas som ett isolerat problem, enär den inginge som en del i det större spörsmålet om de ekonomiska utvecklingstendenserna och den ekonomiska politiken. Nämnden ansåg för sin del, att en sådan ekonomisk politik borde eftersträvas, som icke fordrade priskontroll som komplement. Andra lagutskottet framhöll, att så länge faran för inflation var akut borde priskontrollen kvarstå. Frågan om priskontrollens uppgifter i ett framtida samhälle ansåg utskottet däremot för tidigt väckt. Utskottet ansåg liksom priskontrollnämnden, alt frågan om priskontrollens fortbestånd vore elt delproblem i ett större spörsmål, varför den icke vid delta tillfälle borde upptagas till behandling. Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder. Giltighetstiden för kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) angående allmänt prisstopp hade genom successiva förordnanden förlängts t. o. m. den 31 augusti 1946. Genom nya författningar den 30 augusti och den 29 november 1946 samt den 28 februari och den 30 maj 1947 gavs prisstoppkungörelsen fortsalt giltighet t. o. m. den 30 juni 1947, varvid den s. k. sekundära prisstoppdagen framflyttades resp. till den 31 augusti och den 30 november 1946 samt den 28 februari och den 31 maj 1947. I samband med utfärdandet av ny prisregleringslag samt tillämpningskungörelser härtill den 30 juni 1947 (nr 303—305) (se sid. 31) utfärdade

294 Kungl. Maj:t s a m m a dag ny kungörelse angående allmänt prisstopp (nr 3 0 6 ) . Giltighetstiden för s i s t n ä m n d a k u n g ö r e l s e b e s t ä m d e s h ä r v i d till sex m å n a d e r , m e d a n t i d i g a r e f ö r o r d n a n d e n i ä m n e t r e g e l m ä s s i g t givits för t r e m å n a d e r . D e n n y a p r i s s t o p p k u n g ö r e l s e n gällde s å l u n d a för t i d e n 1 j u l i — 31 d e c e m b e r 1947. E r f o r d e r l i g a t i l l ä m p n i n g s f ö r e s k r i f t e r l ä m n a d e s i p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n s m e d d e l a n d e n r 9 1 1 , vilket i n n e h ö l l en s a m m a n f a t t n i n g a v alla fr. o. m . d e n 1 j u l i g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r o m a l l m ä n t p r i s s t o p p . Då d e u r s p r u n g l i g a b e s t ä m m e l s e r n a p å d e t t a o m r å d e tid efter a n n a n u n d e r g å t t ä n d r i n g a r , vilka icke alltid a n m ä r k t s i d e s s a ö v e r s i k t e r , s y n e s det l ä m p ligt a t t h ä r m e d d e l a en k o r t f a t t a d översikt av vad h ä r u t i n n a n fr. o. m. d e n 1 j u l i 1947 skulle gälla. ( J f r del IV sid. 471, del V sid. 198 och del VI sid. 191.) Prisstoppet gällde förnödenheter och tjänster av alla slag. avseende såväl enskild som kommunal och statlig ekonomisk verksamhet, vilka icke särskilt undantagits från prisstoppet. Verksamheten skulle vara frivillig och avse den inhemska marknaden samt kunde vara antingen yrkesmässig eller icke yrkesmässig. Prisstoppet omfattade även sådan hotell- och pensionatrörelse, för vilken fordrades myndighets tillstånd, vidare överlåtelse eller upplåtelse av förmögenhetsrättigheter av immateriell art samt vissa s. k. begränsade nyttjanderätter till fast egendom, nämligen rättighet att taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke kunde hänföras till fastighetens vanliga avkastning. Prisstoppet ägde icke tillämpning å sådan statlig verksamhet, för vilken gällde av Kungl. Maj:t eller av statlig myndighet fastställda taxor eller avgifter. Av förnödenheter som eljest särskilt undantagits märkas: 1) förnödenheter som blivit föremål för prisreglering i annan ordning (normalpris, utfästelsepris, pris som fastställts i anslutning till tvångskartcllering eller auktorisation eller s. k. spärrpris samt prisreglering med stöd av annan av Kungl. Maj:t utfärdad författning än prisregleringslagen; därest prisreglering helt eller delvis genomförts med stöd av annat stadgande än bestämmelserna om prisstopp och dylik prisreglering upphörde att gälla, blevo prisstoppbcstämmelserna i samma mån automatiskt tilllämpliga); 2) tobak, spritdrycker och vin; samt 3) vissa förnödenheter som priskontrollnämnden av olika skäl särskilt undantagit, såsom köksväxter, frukter, bär och blommor, färsk och frusen fisk, kött av fågel och vilt, tarmar, ägg, lantsmör, trän, klor och alkali, tagel och hår, sågtimmer, massaved, props och flottningsbrännved, pappersavfall vid försäljning till särskild partihandlare, levande djur samt antikviteter, konstverk och produkter av konsthantverk. I fråga om tjänster var prisstoppet tillämpligt endast beträffande tjänster som någon såsom företagare utförde åt annan, sålunda icke beträffande arbets- och löneförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Undantagna voro vidare tjänster, som blivit föremål för prisreglering i annan ordning eller (med undantag av transportverksamhet) enligt annan av Kungl. Maj :t utfärdad författning än prisregleringslagen, samt vissa former av försäkringsrörelse (liv-, sjuk-, olycksfalls- och trafikförsäkring, återförsäkring samt försäkring bedriven av s. k. sockenbolag m. fl.). Vid bestämmandet av stoppris gjordes åtskillnad mellan förnödenheter och tjänster av standardkaraktär och av beställningskaraktär. Begreppet »beställningskaraktär» avsåg därvid att täcka allenast sådana förnödenheter och tjänster, som tillverkades resp. utfördes efter särskilda ritningar eller specifikationer i enlighet med av beställare givna anvisningar.

295 Inom »standardgruppen» skildes mellan stoppriser, som anknutits till den ursprungliga prisstoppdagen den 31 oktober 1942, och stoppriser, som ställdes i relation till s. k. sekundär prisstoppdag, nämligen den 30 juni 1947. (Enligt förut gällande bestämmelser funnos ett flertal sekundära prisstoppdagar, vilka tillkommit vid varje förlängning av prisstoppet. För att förenkla systemet gällde enligt den nya ordningen endast e n sekundär prisstoppdag, den 30 juni 1947.) Prisstoppdagen den 31 oktober 1942 hade avseende på sådana förnödenheter eller tjänster, som tillhandahöllos inom landet nämnda dag eller dessförinnan. Om en viss .säljare eller företagare först efter den 31 oktober 1942 etablerat rörelse, i vilken tillhandahöllos dylika förnödenheter eller tjänster, skulle hans prissättning likväl bedömas enligt de bestämmelser, som gällde för nämnda prisstoppdag. Den sekundära prisstoppdagen den 30 juni 1947 gällde med avseende å förnödenheter och tjänster, som först efter den 31 oktober 1942 börjat tillhandahällas inom landet (s. k. nya förnödenheter eller tjänster). Beträffande förnödenheter var det här cndasl fråga om rena nytillverkningar, grundade t. ex. på nya uppfinningar, samt sådana importerade förnödenheter, som tidigare ej alls saluförts inom landet. En mindre omfattande, icke väsentlig ändring i utförandet av en förut saluhällen förnödenhet medförde ej, att förnödenheten blev att anse som ny. I första hand skulle såsom stoppris gälla det pris, som vederbörande säljare eller företagare tillämpade den 31 oktober 1942 resp. den 3(1 juni 1947. Med tilllämpat pris likställdes noterat pris. I andra hand skulle — därest vederbörande säljare eller företagare nämnda dag icke sålde förnödenheten eller utförde tjänsten — såsom stoppris gälla det pris, som sagda dag var att anse såsom gängse pris för förnödenheten eller tjänsten vid motsvarande försäljning eller rörelse. I tredje hand skulle — där icke ens något gängse pris förefanns för förnödenheten eller tjänsten den 31 oktober 1942 resp. den 30 juni 1947 —- såsom stoppris gälla det pris, som säljaren eller företagaren före nämnda dag senast tillämpat (noterat), därest överenskommelse om annat pris icke träffades med priskontrollnämnden. Hade nämnden efler den 31 oktober 1942 träffat överenskommelse med säljare eller företagare om sänkt stoppris, var det i enlighet med överenskommelsen tilllämpade lägre priset att anse som nytt stoppris. Detsamma gällde i de fall då nämnden träffat överenskommelse om sänkning av stoppris med den branschorganisation, som säljaren eller företagaren tillhörde. Ilade efter den 31 maj 1945 skett överlåtelse av rörelse, i vilken tillhandahölls prisstoppad förnödenhet eller tjänst, skulle vid den fortsatta driften av rörelsen såsom stoppris för den nya innehavaren gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga för resp. förnödenhet eller tjänst. Om den tidigare innehavaren erhållit tillstånd till överskridande av stoppris, gällde detta medgivande även för den nye innehavaren. Hade överlåtelse ägt rum den 31 maj 1945 eller dessförinnan, voro däremot de allmänna prisstoppbestämmclserna tillämpliga. Prisstoppet gällde för varje säljare och företagare för sig såväl beträffande själva priserna som i fråga om försäljnings- och betalningsvillkor. Tillämpades olika priser vid en och samma säljares eller företagares olika driftställen (försäljningsplatser), voro nämnda priser likaså prisstoppade. Jämväl i förhållandet mellan säljare och företagare, å ena, samt deras olika kunder, å andra sidan, voro stoppriserna individuella. Om olika kunder till en och samma säljare eller företagare exempelvis åtnjöto olika prisstopprabatter, fingo dessa sålunda ej nedsättas utan nämndens tillstånd. Hade en prishöjning medgivits i ett handelsled, följde därav icke utan vidare, att säljare inom ett senare handelsled också fingo höja sina priser, ulan härför erfordrades tillstånd av nämnden.

296 I fråga om förnödenheter eller tjänster m. m. av beställningskaraktär föreskrevs, att såsom stoppris skulle gälla det pris, som säljaren eller företagaren erhöll vid kalkylcring enligt vissa fastställda regler. Vid avgivande av anbud eller träffande av avtal fick säljaren eller företagaren i enlighet härmed icke räkna med högre priser å förnödenheter och tjänster, som skulle komma till användning vid beställningens fullgörande, högre arbetslöner eller högre omkostnadspålägg än som betingades av å anbudsdagen resp. avtalsdagen gällande förhållanden, varvid — om statlig prisreglering var genomförd — högre priser än prisregleringen medgav ej fingo beräknas; ej heller fick högre vinstpålägg avses än säljaren eller företagaren normalt tillämpat vid närmast motsvarande anbud eller avtal före den 1 juli 1947. Dock ägde säljaren eller företagaren vid avgivande av anbud göra förbehåll för högre priser och löner än nyss sagts, genom användande bl. a. av klausul om rörligt pris med hänsyn till efter avtalsdagen eventuellt inträdda höjningar av priser och arbetslöner, varvid emellertid måste inrymmas rätt för priskontrollnämnden att granska ifrågasatt prisändring i anledning av klausulen. I samtliga hithörande fall gällde, att säljaren eller företagaren ej fick vid den slutliga debiteringen av beställningen räkna med högre arbetslöner och omkostnader än han verkligen fått vidkännas. Priskontrollnämnden medgav rätt för detaljhandlare inom speceri- och livsmedelshandeln att, såvitt rörde försäljning i butik efter den 31 december 1942, borttaga eller nedsätta vid sådan försäljning förut tillämpad återbäring eller därmed likställd omsättningsrabatt, vilken utgick i penningar eller varor enligt på förhand tillkännagivna grunder. Medgivandet avsåg däremot icke övriga rabatter, t. ex. sådana extra rabatter, som detaljhandlare enligt särskilda avtal tilllämpade vid försäljning till vissa stora köpare. Beträffande förnödenhet eller tjänst, för vilken föreskrift om överenskommclseeller riktpris trätt i kraft efter den 31 oktober 1942, gällde, att vederbörande säljare eller företagare ägde rätt att, om sagda pris var högre än stoppriset, höja sitt pris till nivå med överenskommelse- eller riktpriset. Hade föreskrift om överenskommelse- eller riktpris trätt i kraft före den 1 november 1942, gällde däremot, att en säljare eller företagare, som därförut underskridit sådant pris, icke ägde rätt att utan nämndens tillstånd höja det faktiskt uttagna priset till nivå med överenskommelse- eller riktpriset. Det faktiskt uttagna priset gällde sålunda som säljarens eller företagarens stoppris. Stoppris fick ej överskridas utan efter priskontrollnämndens på förhand lämnade tillstånd. Såsom höjning av stoppris ansågs först och främst ökning av själva nettopriset. Nedsättning av förut beviljade rabatter räknades sålunda som höjning av stoppris, om nettopriset härigenom höjdes. Vidare ansågs såsom höjning av stoppris å förnödenhet varje sådan förändring i försäljningsvillkoren eller i förnödenhetens kvalitet eller i standardförpackningsvikt, volym eller kvalitet, som innebar, att för förnödenheten uttogs högre pris än det förut tillämpade. Såsom höjning av stoppriset å tjänst betraktades varje sådan förändring i betalningsvillkoren eller i fråga om sättet för tjänstens utförande, som innebar, att för tjänsten uttogs högre pris än det förut tillämpade. Detsamma var förhållandet, om särskild ersättning uttogs för materialier eller för användningen av redskap eller maskiner eller för andra omkostnader eller utgifter och ändring i för kunden menlig riktning vidlogs i fråga om grunderna för ersättningens uttagande. Brott mot de i priskontrollnämndens meddelande givna föreskrifterna kunde föranleda ansvar enligt 12 § prisregleringslagen, varvid tillika hela värdet av uppburet eller avtalat vederlag kunde dömas förverkat till kronan.

297 I kungl. cirkulär till statsmyndigheterna den 30 juni 1947 (SFS nr 307) anbefalldes dessa att under den lid den nya prisstoppkungörelsen var gällande icke höja av dem fastställda taxor eller avgifter utan att samråd ägt rum med priskontrollnämnden. Funne nämnden sig icke kunna biträda därvid framfört förslag om taxe- eller avgiftshöjning, hade vederbörande myndigheter att, därest förslaget vidhölles, hänskjula ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. I efterföljande kapitel (sid. 325) redogöras för hurusom riksbanken den 13 juli 1946 — i syfte alt i någon mån neutralisera återverkningarna på den svenska marknadens priser av i utlandet inträffade prisstegringar — s ä n k t e s a m t l i g a u t l ä n d s k a v ä x e l k u r s e r m e d i g e n o ms n i t l 1 4 p r o c e n t . Efter framställning av livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden bemyndigade Kungl. Maj:t den 26 juli 1946 sistnämnda myndighet alt beträffande sådan vara eller sådan av importerade råvaror eller halvfabrikat tillverkad förnödenhet, för vilken det allmänna prisstoppet gällde och i fråga om vilken minskning av återanskaffningskostnaden ägt rum till följd av växelkursförändringen, förordna om den sänkning av gällande stoppris å varan eller förnödenheten, som svarade mot minskningen i återanskaffningskostnaden. Motsvarande bemyndigande gavs åt såväl livsmedelskommissionen som priskontrollnämnden i fråga om sänkning av normalpris. I anledning härav upptog priskontrollnämnden förhandlingar med näringsorganisationer och företag om sänkning av priser på importvaror och varor tillverkade av importerade råvaror och halvfabrikat. Härvid uppnåddes i princip enighet om att återanskaffningspriset skulle vara normerande för prissättningen av nämnda varor på den svenska marknaden. Svårigheten var emellertid att i rådande läge avgöra vilka priser som skulle betraktas som återanskaffningspriser. Enhetliga världsmarknadsnoteringar funnos i allmänhet icke. De utländska säljarna offererade i regel endast till leveransdagens pris, varför de svenska köparna i många fall ej kunde få vetskap om priset förrän varan avlastades. Därtill kom, att den internationella prisstegringen, som pågått under hela våren, fortsatte, icke minst på grund av upphörandet av priskontrollen i Förenta staterna under juli månad. Förhandlingsarbetet fick därför inriktas på att i samarbete med organisationer och företag söka fastställa de olika importvarornas återanskaffningspriser. Den effekt av kronrevalveringen, som tog sig uttryck i sänkta priser, blev i själva verket ganska begränsad. Fram till slutet av september 1946 kunde prissänkning genomföras på ett 30-tal artiklar, nämligen följande: bananer, apelsiner, äpplen, päron, hushållssalt, sardeller, majsflingor, islandssill, tonfisk, kardemumma, te, hushållsglas och hushållsporslin, härdsalter för gjuterier, fisknät, resårband, traktorer, skriv- och räknemaskiner, kassa-

298 kontrollapparater, kylskåp, oljeaggregat, automobiler, grammofonskivor, reservoirpennor, fotografiskt material, ur och urdelar, kirurgiska instrument, utländsk litteratur, utländska tidningar och tidskrifter samt guld. Prissänkningarnas storlek varierade mellan 5 och 14 procent. I de fall då priserna varit uppgjorda i svensk valuta koinnio naturligtvis inga prissänkningar till stånd. Härutöver medförde kronuppskrivningen emellertid, att det var möjligt att för största delen av importvarorna hålla priserna oförändrade. För vissa varor var prisstegringen i utlandet så stor, att trots växelkurssänkningen en viss prishöjning på den svenska marknaden ägde rum. Detta gällde framför allt vissa garner. Föreskrifter angående uttagande av prisutjämningsavgift vid export enligt härom gällande förordning den 25 maj 1945 (nr 256) (se del VI sid. 381 och del VII sid. 367) hade intill utgången av första halvåret 1946 utfärdats beträffande dels sågade och hyvlade trävaror, dels props. De sålunda bestämda avgifterna (utom avgifter för props, se sid. 315) fortfora att utgå, intill dess under våren 1947 en nyordning på delta område kom till stånd efter förhandlingar mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen. Dessa förhandlingar resulterade i en överenskommelse mellan parterna, vilken av Kungl. Maj:t godkändes den 9 maj 1947. Överenskommelsen gick bl. a. ut på alt av den för tiden intill den 1 februari 1948 beräknade totala exportkvantiteten för sågade och hyvlade trävaror en kvot av 80 procent skulle tillkomma nämnda förenings medlemmar mot skyldighet dels att ställa viss mängd trävaror till förfogande för den inhemska marknaden, dels alt till en särskild konjunkturutjämningsfond inleverera 100 kronor per std exporterad vara. För den återstående exporten, vilken reserverades för utom föreningen stående exportörer, skulle prisutjämningsavgift utgå som förut liksom ock för de trävaror av annat slag (bjälkar, spärrar, syllar, kådämnen och monteringsfärdiga trähus m. m.), beträffande vilka avsättning till konjunkturutjämningsfonden icke skulle äga rum. I en den 9 maj 1947 utfärdad kungörelse (nr 184) bestämdes prisutjämningsavgiften till ett och samma belopp för alla sortiment, 21:50 kronor per fm3, motsvarande ungefär 100 kronor per std. (För ett varuslag, som tullbehandlades efter vikt, bestämdes avgiften till 4 : 2 5 kronor per 100 kg.) Rörande hithörande förhållanden samt rörande prisregleringen i övrigt för trävaror se nedan sid. 313 ff. Bemyndigandet för Kungl. Maj: t att uttaga prisutjämningsavgifter var enligt gällande författning begränsat till utgången av juni 1947. Frågan om fortsatt bemyndigande härutinnan förelades 1947 års riksdag i proposition nr 285. Föredragande statsrådet erinrade i propositionen om den förskjutning som utrikeshandeln undergått sedan föregående år och vilken haft en betydande inverkan på trävarumarknaden. Då hade det framstått som det väsentliga intresset att förhindra, att den stora internationella efterfrågan på trävaror skulle ined-

299 föra en allvarlig knapphet på dessa varor inom landet med därav följande starka påfrestningar på de inhemska priserna. Detta intresse stode givetvis kvar, men härtill hade kommit det i (lagens situation med dess tilltagande passiva handelsbalans ytterst skärpta behovet av att så mycket som möjligt öka landets export och därigenom till landet få in främmande valutor, främst pund och dollar. En avvägning från dessa olika synpunkter måste här äga rum. Inom folkhushållningsdepartementel och bränslekommissionen hade under den senaste tiden förts ingående förhandlingar med berörda parter rörande hithörande frågor. Från sågverksägarna hade härunder framförts krav på helt frigivande av priserna på trävaror såväl vid försäljningar inom landet som på export och som följd därav jämväl slopande av prisutjämningsavgifterna. Statsrådet hade emellertid ansett sig endast i begränsad utsträckning kunna förorda ett tillmötesgående av dessa krav. Exportpriserna hade funnits kunna helt frigivas. Däremot syntes det ur många synpunkter angeläget, alt någon väsentlig höjning av de inhemska priserna på trävaror icke komme till stånd. Ett tillräckligt utbud av trävaror på den inhemska marknaden måste säkerställas. Den kvantitet, som finge exporteras, måste begränsas och på ett skäligt sätt fördelas mellan trävaruexportörerna, vilka i sin tur måste förbinda sig att i viss utsträckning ställa trävaror av ifrågavarande slag till den inhemska konsumtionens förfogande. Dessutom måste viss del av de för trävaruexporten inflytande likviderna steriliseras för att på sådant sätt förhindra en alltför stark spänning mellan hemmamarknadspriserna och exportpriserna. Jämväl rent penningpolitiska synpunkter talade för en sådan sterilisering. Statsrådet redogjorde härefter för de åtgärder som från angivna synpunkter vidtagits, nämligen normalprishöjningen för sågade och hyvlade trävaror samt den ovan berörda med Svenska trävaruexportföreningen träffade överenskommelsen m. m. Beträffande pappersmassa hade prisutjämningsavgift icke utgått. Man hade för detta varuslag nöjt sig med att via cxportlicenscrna och viss kontroll över prissättningen tillförsäkra den svenska marknaden ett tillräckligt utbud utan väsentliga prisböjningar. I rådande läge hade det emellertid av samma skäl som anförts beträffande trävarorna ansetts lämpligt att helt frigiva exportpriserna. Förutsättningar för uttagande av prisutjämningsavgift kunde med hänsyn till den synnerligen höga exportprisnivån i och för sig anses vara för handen och införande av en sådan avgift å pappersmassa hade därför även varit under övervägande. Efter förhandlingar med vederbörande sammanslutningar hade emellertid bränslekommissionen i stället träffat avtal med dessa om inrättande av konjunkturutjämningsfonder enligt i huvudsak samma principer som enligt överenskommelserna med trävaruexportföreningen (se nedan sid. 320). I fråga om papp och papper hade tidigare gällt vissa riktpriser för exporten, men även dessa hade av samma skäl som de förut anförda upphävts. Svenska pappersbruksföreningen hade emellertid åtagit sig att tillse, att den inhemska försörjningen med papper och papp av olika sortiment bleve tillfredsställande. Genom att tillverkarna av pappersmassa garanterat leverans till pappersbruken av vissa kvantiteter massa till pris, avsevärt understigande exportpriserna, kunde priserna å papp och papper i huvudsak hållas vid förutvarande nivå. Med hänsyn härtill hade det trots riktprisernas upphävande icke ansetts erforderligt att införa prisutjämningsavgift å papp och papper. För andra varuslag än de nu nämnda hade uttagandet av prisutjämningsavgift icke ifrågasatts. Uteslutet vore dock icke, att ur prisstabiliseringssynpunkt sådana åtgärder kunde befinnas nödvändiga. Av det anförda fann statsrådet framgå,

300 att behov förelåge av fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att uttaga prisutjämningsavgiftcr, förslagsvis till utgången av budgetåret 1947/48. Samma regler beträffande förutsättning för prisutjämningsavgifts uttagande samt bestämmande av dess belopp, som tidigare godkänts av riksdagen, borde alltjämt gälla. P r o p o s i t i o n e n n r 285 i n n e h ö l l även förslag r ö r a n d e d i s p o s i t i o n e n av de till d i v e r s e m e d e l s f o n d e n för p r i s u t j ä m n i n g s a v g i f t e r i n f l u t n a m e d l e n . I d e n n a fond förelåg vid t i d e n för p r o p o s i t i o n e n s a v g i v a n d e en b e h å l l n i n g av i r u n l tal 27 m i l j . k r o n o r . Det föreslogs, att ett belopp av 12 milj. kronor skulle reserveras för bidrag till skogsvårdande åtgärder efter prövning av olika hithörande ändamål. Föreningen för växtföriidling borde — utöver tidigare ur fonden erhållet anslag av 553 000 kronor — enligt gjord framställning erhålla ytterligare högst 290 000 kronor såsom bidrag för byggnadsarbeten. Medel föreslogos ock skola tagas i anspråk för byggnader till en planerad utbildningsanstalt för sågverksindustrien vid Strömnäs bruk i Västernorrlands län. Vidare förordades subvention till visst belopp för import av trävaror från Finland. Slutligen hemställdes i propositionen om rätt för Kungl. Maj:t att av fonden använda ett belopp av 2,s milj. kronor såsom subvention åt sådan bostadsbyggnadsverksamhet, som ägde rum med statligt stöd i form av lån eller bidrag, i syfte att motverka en stegring av byggnadskostnaderna på grund av prishöjningen för sågade och hyvlade trävaror. Ett belopp av angiven storlek syntes böra överföras från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter till investeringsanslaget till tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet. Med inräknande av ett belopp å 100 000 kronor för stödjande av undersökningar och experiment med syfte att befordra en ekonomisering i användningen av trävaror kunde för ovan angivna ändamål beräknas komma att från diversemedelsfonden utgå tillhopa 21,6 milj. kronor. Återstoden av influtna och framdeles inflytande prisutjämningsavgifter föreslogs skola tills vidare reserveras samt disponeras på sätt, varom förslag framdeles komme att underställas riksdagen. R i k s d a g e n biföll till alla delar de i p r o p o s i t i o n n r 285 f r a m l a g d a slagen.

för-

Genom f ö r o r d n i n g d e n 30 j u n i 1947 ( n r 310) b e s t ä m d e s , a t t f ö r o r d n i n g e n d e n 25 m a j 1945 ( n r 256) a n g å e n d e p r i s u t j ä m n i n g s a v g i f t s k u l l e äga fortsatt giltighet t. o. m . den 30 j u n i 1948. I skrivelse den 13 s e p t e m b e r 1946 g j o r d e p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n n i n g hos K u n g l . M a j : t i syfte a l t s k a p a m ö j l i g h e t e r till subvention allmännas sida av införseln av vissa viktigare varor.

framställfrän det

Nämnden erinrade om att starka prisstegringstendenser rådde på de utländska marknaderna, varigenom den svenska prisnivån utsattes för ett starkt tryck uppåt. Detta tryck hade visserligen i någon mån lättat genom uppskrivningen av den svenska kronans värde. Nämnden ansåge emellertid, att därutöver en ökad importpriskontroll vore erforderlig för att förhindra att prisstegringen utomlands sloge igenom på den svenska prisnivån och att såsom ett led i denna utvidgade priskontroll borde övervägas införandet av subventioner å vissa viktigare importråvaror. Ett beträdande av subventionsvägen vore enligt nämndens mening vis-

301 serligen förenat med allvarliga ölägenheter och måste i princip anses förkastligt. Emellertid borde subventioner kunna anses försvarliga i speciella fall som temporära åtgärder i syfte att eliminera tillfälliga prisrörelser. Vad som i rådande läge kunde motivera att tillgripa subventioner var sålunda antagandet att de prisstegringstendenser, som gjorde sig gällande via utrikeshandeln, vore av relativt övergående natur. Den prisuppgång, som på senare tid skett på de utländska marknaderna, syntes därjämte vara i viss mån spekulativt betonad och sammanhängande med den rådande starka varuefterfrågan. Skulle det visa sig, att priserna på de utländska marknaderna komme att stabilisera sig på dåvarande nivå, borde subventionsåtgärderna avvecklas, enär det på längre sikt finge anses ofrånkomligt, att de verkliga kostnaderna toge sig uttryck i konsumentpriserna. Nämnden framhöll vidare, att man vid övervägande av de ifrågasatta .subventionsåtgärdernas omfattning i huvudsak syntes böra inrikta sig på en subvention av sådana råvaror, som vore av betydelse för de stora konsumtionsartiklarna och spelade en mera omedelbar roll för konsumentpriserna och därmed för levnadskostnadsindex. I anslutning härtill erinrade nämnden om de betydande överskott, som förclågo ä den statliga krigsriskförsäkringsverksamhelen samt inom vissa clearingkassor, samt ifrågasatte om ej dessa medel kunde tänkas bli använda för finansieringen av erforderliga importsubventioner. I de över f r a m s t ä l l n i n g e n av m y n d i g h e t e r och s a m m a n s l u t n i n g a r avgivna y t t r a n d e n a t i l l s t y r k t e s i a l l m ä n h e t p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n s förslag om än m e d t v e k a n och u n d e r f r a m h å l l a n d e av de o l ä g e n h e t e r , som vore förk n i p p a d e m e d en dylik a n o r d n i n g . Bl. a. framhölls av riksbanksfullmäktige, alt en subventionering av föreslagen art vore ägnad att minska importörernas intresse och möjlighet att vid sina kontakter med utländska leverantörer nå lägsta möjliga priser. Uppenbarligen vore subventionsförfarandet även ägnat att försvaga de svenska myndigheternas ställning vid handelsförhandlingar med utlandet samt att ge upphov till klagomål över diskriminerande behandling. Sedan subventioneringen en gång införts, vore det svårt att avskaffa den. Trots tungt vägande invändningar funno fullmäktige dock att man icke borde avsäga sig möjligheten att i rådande läge möta internationella prisstegringar genom subventionsåtgärder. Sådana åtgärder borde emellertid tillgripas endast efter noggrant övervägande och av tvingande skäl. En förutsättning vore även, att förfarandet begränsades dels till råvaror eller råvarusladiet mycket närstående produkter, dels till ur prisstrategisk synpunkt betydelsefulla varor. T r o t s de u n d e r r e m i s s f ö r f a r a n d e t f r a m f ö r d a i n v ä n d n i n g a r n a framlade K u n g l . M a j : t i p r o p o s i t i o n till 1946 å r s r i k s d a g s h ö s t s e s s i o n , n r 360, förslag all till s u b v e n l i o n e r i n g av införseln av vissa v a r o r m å t t e å tilläggsstat för b u d g e t å r e t 1946/47 a n v i s a s ett a n s l a g av 25 m i l j . k r o n o r . F o l k h u s h ä l l n i n g s m i n i s t e r n f r a m h ö l l i sin m o t i v e r i n g , a t t i f r å g a v a r a n d e slag av s u b v e n t i o n e r i n g m e d h ä n s y n till d ä r m e d f ö r e n a d e v å d o r b o r d e t i l l ä m p a s r e s t r i k t i v t . D e n b o r d e s å l u n d a äga r u m e n d a s t d ä r s a n n o l i k a s k ä l förelåge för a n t a g a n d e t a t t p r i s s t e g r i n g e n vore av ö v e r g å e n d e k a r a k t ä r . V i d a r e b o r d e d e n i h u v u d s a k b e g r ä n s a s till s å d a n a i m p o r t e r a d e r å v a r o r , v i l k a s i m p o r t p r i s e r u t ö v a d e ett v ä s e n t l i g t i n f l y t a n d e p å den a l l m ä n n a p r i s n i v å n inom

302 landet. Det syntes dock icke böra vara helt uteslutet att tillämpa subventioneringen även å varor, som representerade ett senare stadium av produktionsprocessen, i den mån synnerligen starka skäl förelåge. Subventionsåtgärd borde kunna vidtagas allenast efter beslut av Kungl. Maj :t, som därvid jämväl borde meddela närmare föreskrifter angående subventioneringens utformning i detalj. Med avseende på finansieringen av subventionerna uttalade departementschefen, att de av priskontrollnämnden påpekade överskotten å den statliga krigsriskförsäkringsverksamheten samt å clearingkassornas verksamhet tills vidare icke lämpligen borde anlitas härför. I motioner i riksdagen yrkades avslag på propositionen om importsubventioner, och vid riksdagsbehandlingen i övrigt utsattes förslaget för stark kritik, varvid framhölls å ena sidan de föreslagna åtgärdernas ineffektivitet som medel i kampen mot den hotande inflationen och å andra sidan de vittutseende statsfinansiella konsekvenserna. Emellertid anvisade riksdagen det begärda anslaget, dock med understrykande av angelägenheten, att subventioneringen tillämpades restriktivt och allenast under de av departementschefen angivna förhållandena. Jämlikt förslag i propositionen begränsades bemyndigandet för Kungl. Maj:t alt medgiva subventionering till utgången av juni 1947. Kungl. Maj:t anbefallde i skrivelse den 30 december 1946 priskontrollnämnden att, i den mån beträffande visst varuslag behov av subvention förefunnes eller uppkomme, efter samråd med vederbörande försörjningskommission inkomma med förslag i sådant hänseende. Efter särskilda framställningar av priskontrollnämnden ställde Kungl. Maj:t genom beslut den 21 mars och den 25 april 1947 av det ifrågavarande anslaget sammanlagt 17 milj. kronor till priskontrollnämndens förfogande, därav 6 milj. kronor för subventionering av införseln av bomull och 11 milj. kronor för subventionering av införseln av hudar. Subventioneringen av b o m u l l grundade sig på en den 18 december 1946 mellan priskontrollnämnden och Svenska bomullsfabrikantföreningen träffad överenskommelse. Subventionen utgick med 39 öre per kg, utgörande skillnaden mellan det för bomullsspinnerierna fastställda kalkylpriset för bomull, kronor 2:15 per kg, samt åtcranskaffningspriset för bomull den 18 december 1946, kronor 2: 54 per kg. Sistnämnda pris hade beräknats såsom ett vägt medeltal av priserna på de vanligast förekommande kvaliteterna av nordamerikansk och brasiliansk bomull. Subventionen omfattade all bomull, som intill utgången av juni 1947 förbrukades av spinnerierna för garn- eller sytrådstillverkning. Utbetalning av subventionerna verkställdes av priskontrollnämnden med ledning av uppgifter rörande kvantiteten utlevererat garn, som spinnerierna voro skyldiga att avgiva till industrikommissionen varannan månad. Vad beträffar subventioneringen av h u d a r märkes, att reservförrådsnämnden vid olika tillfällen under hösten 1946 — redan innan riksdagens beslut i subventionsfrågan förelåg — erhöll Kungl. Maj:ts bemyndigande att av Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening till självkostnadspris inköpa vissa

303 partier hudar samt att försälja desamma till garverierna till av priskontrollnämnden godkända försäljningspriser, även om dessa understege reservförrådsnämndens inköpspriser. På grundval av nämnda bemyndiganden utbetalade reservförrådsnämnden c:a i>,:> milj. kronor såsom subvention för omkring 7 000 ton hudar. Dessa kostnader täcktes genom ianspråktagande av medel från det belopp av 11 milj. kronor, som ställts till priskontrollnämndens förfogande för subventionering av införseln av hudar. Genom föreningens försorg inköptes dessutom eller avsågs att före budgetårets utgång inköpas ytterligare hudpartier till sammanlagt omkring 4 000 ton; kostnaden för subventionering härav beräknades till högst 5,r. milj. kronor. Subventioneringen tillgick i detta fall så, att föreningen fördelade de av densamma importerade hudarna på de olika garverierna, vilka vid hudarnas ankomst till Göteborg var för sig betalade på dem belöpande andelar till fastställt kalkylpris, kronor 1:61 per kg, medan priskontrollnämnden betalade föreningen skillnaden mellan det faktiska inköpspriset och kalkylpriset. I april 1947 hemställde priskontrollnämnden hos Kungl. Maj:t om rätt att utbetala subvention jämväl för import av m u r t e g e 1 från Belgien. Offert härom hade erhållits till ett pris per 1 000 st. fritt byggnadsplatsen av 170 kronor mot 115 för svenskt tegel. Framställningen föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Under hänvisning till en förnyad framställning från nämnden avlät Kungl. Maj:t till 1947 års riksdag proposition, nr 250, angående fortsatt importsubventionering. Folkhushållningsministern framhöll här, alt genom den subventionering av införseln av bomull och hudar, som genomförts på grundval av 1946 års riksdagsbeslut, hade en annars oundviklig, ganska avsevärd fördyring av tvenne sä viktiga konsumtionsvarugrupper som kläder och skodon kunnat förhindras. Frågan om en fortsatt subventionering av importen borde bedömas med särskilt avseende fäst vid utsikterna för den kommande prisutvecklingen. Enligt statsrådets förmenande förelåge skäl för antagandet, att den under det senaste året inträffade prisstegringen åtminstone i viss utsträckning vore av övergående natur. Det syntes därför påkallat att ännu någon lid framåt vidtaga åtgärder för att begränsa återverkningarna på den svenska marknaden av denna internationella prishöjning. Priskontrollnämnden hade preliminärt beräknat kostnaderna för subventionering av bomulls- och hudimporten under budgetåret 1947/48 till 37 milj. kronor. Av det för 1946/47 beviljade anslaget antogs en reservation komma att finnas å c:a 8 milj. kronor. Med hänsyn till »ovissheten rörande den fortsatta internationella prisutvecklingen och behovet av forisatta subventionsåtgärder» hemställdes i propositionen om ett reservationsanslag för ändamålet för budgetåret 1947/48 av 40 milj. kronor. Även denna gång väcktes i riksdagen motioner om avslag. Statsutskottets majoritet tillstyrkte propositionen men med nedsättning av anslagsbeloppet till 35 milj. kronor. Reservanter i utskottet påyrkade avslag under framhållande att importsubventioneringen, i stället för att — som gjorts gällande — bidraga till en allmän stabilisering på det ekonomiska området, snarare finge anses ha en motsatt verkan, då genom ett system med importsubventioner den allmänna köpkraften i folkhushållet finge en ökning

304 av samma storleksordning som subventionerna. Den pågående minskningen i tillgången på utländska valutor, vilken föranlett ingripande åtgärder i importbegränsande riktning, syntes göra det särskilt olämpligt att stimulera efterfrågan just på sådana varor, vilkas produktion i väsentlig mån byggde på importerade råmaterial och halvfabrikat. I längden kunde en importsubvenlionering komma att försvåra det allmänna läget genom att dölja de ekonomiska realiteterna och sålunda motverka den eftersträvansvärda anpassningen av efterfrågan med hänsyn till vårt lands möjligheter i fråga om varuförsörjningen. Riksdagen följde utskoltsmajoriteten och anvisade alltså till fortsatt subventionering av införseln av vissa varor för hudgetåret 1947/48 ett reservationsanslag av 35 milj. kronor. Liksom efter det föregående riksdagsbeslutet anmodade Kungl. Maj:t priskontrollnämnden att, efter samråd med vederbörande försörjningskommission, inkomma med förslag angående importsubvenlionering, där sådan kunde anses av omständigheterna påkallad. På grund av höjda importpriser hade konsumentpriset å kaffe fr. o. m. den 24 maj 1946 höjts med 10 öre samt fr. o. m. den 1 oktober 1946 med ytterligare 10 öre per kg. Konsumentpriset å rostat Santoskaffe, som i september 1944 fastställts till kronor 5:50, utgjorde således sedan början avoktober kronor 5: 70 per kg. I priset ingick tull jämte tilläggstull med ett belopp av 60 öre och skatt med ett belopp av 80 öre eller sammanlagt kronor 1: 40 per kg (motsvarande för orostat kaffe 45 + 65 = 110 öre per k g ) . Sedan cifpriset på kaffe i början av oktober 1946 stigit avsevärt utöver del pris som lagts till grund för den senaste bestämningen av konsumentpriset, fann priskontrollnämnden, att åtgärder borde vidtagas för att förhindra en ytterligare stegring av konsumentpriset och förordade för sin del att tullen eller skatten a kaffe sänktes med härför erforderligt belopp. I en promemoria den 11 oklober meddelade nämnden, att den nyss förut träffat överenskommelse med representanter för kaffeimportörerna därom, att en sänkning av tullen eller skatten å kaffe skulle — med utgångspunkt från det då gällande återanskaffningspriset — för ernående av det önskade syftet kunna begränsas lill 30 öre per kg orostat kaffe. Genom senare inträdande prisstegring å den internationella kaffemarknaden samt höjda fraktkostnader befanns dock nämnda belopp otillräckligt för bibehållande av ett :> förändra t konsumtionspris. I proposition till 1946 års höstriksdag, nr 357, underställde Kungl. Maj:l frågan om sänkning av kaffebeskattningen riksdagens prövning. Finansministern anförde här, att det — med hänsyn till att kaffet inloge en framträdande plats i den enskilda hushållningen — syntes i hög grad angeläget, att konsumentpriset på kaffe icke höjdes utöver gällande pris. En stegring av detta pris kunde även få återverkningar på den allmänna prisnivån. Lämpligast vore att härvid sänka den skatt å kaffe, som införts år 1939

305 såsom en extra beskattning utöver de tidigare utgående tullavgifterna å kaffe. Då fobpriset på kaffe vore förhållandevis labilt och prisutvecklingen svår att förutse, syntes det icke böra eftersträvas att nu genomföra en sådan sänkning av kaffeskatten som kunde uppväga de senast inträdda höjningarna i fobpriset. I stället förordades, att skatten sänktes med ett mindre belopp, motsvarande den del av prisstegringen, som kunde antagas bliva bestående under den närmaste framtiden, samtidigt som Kungl. Maj:t bemyndigades alt framdeles i den utsträckning Kungl. Maj: t funne lämpligt besluta om ytterligare sänkning av ifrågavarande skatt. I propositionen föreslogs, att skatten å orostat kaffe från viss dag i november 1946 sänktes från 65 till 35 öre per kg och å rostat kaffe samt kaffesurrogat med tillsats av kaffe från 80 till 45 öre per kg samt alt Kungl. Maj:t därjämte bemyndigades att i erforderlig utsträckning besluta om ytterligare skattesänkning. Då del kunde förutsättas,, att de lager av orostat kaffe, för vilka importörerna betalat skatt efter 65 öre per kg, i huvudsak bleve tömda under tiden fram till dess skattesänkningen trädde i kraft, syntes några särskilda föreskrifter om rätt till restitution av tidigare erlagd skatt icke behövliga. Riksdagen godkände förslaget i vad avsåg den föreslagna nedsättningen av skallesatsen men avböjde del begärda bemyndigandet att utan riksdagens hörande vidtaga ytterligare skattesänkning. Förordning i ämnet utfärdades den 22 november 1946 (nr 698) och trädde i kraft påföljande dag. Med bifall i huvudsak till Kungl. Maj:ts proposition vid 1946 års riksdags höstsession, nr 386, beslöt riksdagen att fr. o. m. den 1 januari 1947 allmän omsättningsskall icke vidare skulle utgå i de fall där skattesatsen var bestämd till 5 procent av den skattepliktiga omsättningen, med undantagdock för personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sidvagnar lill motorcyklar. (Där skatlen var bestämd alt utgå efter högre skattesats — skärpt omsättningsskatt — skulle den däremot tills vidare alltjämt utgå.) Undantagna vid avvecklingen voro efter den 1 januari 1947 influtna vederlag vid försäljning, arbetsprestation och uthyrning, varom avtal slutits före denna tidpunkt. Kungl. förordning härom utfärdades den 20 december 1946 (nr 767). Beträffande förhistorien till ifrågavarande riksdagsbeslut samt härvid inom olika instanser anförda synpunkter hänvisas lill framställningen å sid. 335 ff. Till stor del påverkades beslutet om skattens avveckling redan från årsskiftet 1946/47 (i stället för från den 1 juli 1947, såsom riksdagen i beslut vid vårsessionen 1946 förutsatt) av farhågor för en höjning av levnadskostnadsindex redan i mars 1947 till en nivå, som enligt gällande ramavtal komine att automatiskt utlösa en allmän lönestegring genom höjning av indextilläggel från 20,7 till 25,7 procent. Priskontrollnämnden, som i sitt utlåtande i frågan huvudsakligen uppehöll sig vid sistnämnda förhållanden, 20—S16090

306 h ä n v i s a d e i övrigt till en av n ä m n d e n s vice o r d f ö r a n d e , p r o f e s s o r n E. L u n d b e r g och s e k t i o n s c h e f e n O. Karleby u p p r ä t t a d p r o m e m o r i a r ö r a n d e v e r k n i n g a r n a a v o m s ä t t n i n g s s k a t t e n s avveckling. I d e n n a p r o m e m o r i a , v i l k e n v a r fogad s o m bilaga till p r o p o s i t i o n e n , f r a m f ö r d e s ur p r i s s t a b i l i s e r i n g s s y n p u n k t e n s k a r p v a r n i n g m o t ett s l o p a n d e av o m s ä t t n i n g s s k a t t e n i rådande situation. Det påpekades i promemorian, att man när riksdagen våren 1946 beslöt omsättningsskattens avveckling vid halvårsskiftet 1947 ganska allmänt räknade med en fortgående snabb förbättring av försörjningen, vilken skulle leda till en minskning av spänningen mellan köpkraft och varutillgång och därmed till minskat inflationstryck. Man kunde emellertid nu konstatera, att det allmänna ekonomiska läget utvecklat sig på ett helt annat sätt. Det rådde nu ett mycket starkt inflationstryck. Spänningen mellan varutillgång och efterfrågan utgjorde ett allvarligt hot mot prisstabiliteten. Icke minst på konsumtionsområdet tenderade den effektiva köpkraften att överstiga löpande tillgång på varor. Den oväntat starka stegring i omsättningen sedan föregående år, som omsättningsskatteintäkterna registrerade (en ökning med 25—30 procent för de senaste m å n a d e r n a ) , syntes till en del bero såväl på lagerförtäring som på en »dold» prisstegring. I ett sådant läge måste ett slopande av omsättningsskatten betecknas som en direkt o 1 ä m p 1 i g åtgärd. Den omedelbara verkan kunde nämligen endast bliva en ytterligare ökning av köpkraftstrycket på konsumtionsfronten. Den sänkning av priserna, som borttagandet av omsättningsskatten skulle resultera i, komme troligen icke att motsvaras av en ökad varutillgång. En till nästa år genom lönehöjningar m. m. sannolikt väsentligt ökad inkomstsumma komme i så fall att stå emot ett med omsättningskattens belopp sänkt konsumtionsvärde. Det syntes nämligen knappast försvarligt att för nästa år räkna med någon väsentlig ökning i det för 1946 förvånansvärt stora importöverskottet, vilket skulle vara nödvändigt för att åstadkomma en minskning i det rådande köpkraftslrycket. Med denna utgångspunkt borde den ekonomiska politiken i vårt land med hänsyn till fastställda planer och åtaganden i fråga om export, investering ocli offentliga utgifter inriktas på att hindra förhandenvarande tendens mot alltför snabb ökning i konsumtionen. Ett borttagande av omsättningsskatten verkade uppenbarligen i rakt motsatt riktning. Som ett ytterligare argument för omsättningsskattens bibehållande tills vidare anfördes den omständigheten, att del icke syntes vara möjligt att i rådande läge räkna med att skattebortfallet överlag komme konsumenterna till godo. Att priskontrollnämnden skulle kunna utöva verkligt effektiv kontroll över att prissänkningar genomgående företoges, finge anses omöjligt. Om skatten slopades vill årsskiftet, innebure detta, att i runt tal kanske omkring 100 milj. kronor under år 1947 skulle kunna komma icke konsumenterna utan handeln och andra omsättningsskattepliktiga näringsidkare till godo i form av marginalförbättring. Detta belopp skulle koncentreras till de perifera områden, där priskontroll icke kunde utövas effektivt. Elt dylikt resultat syntes icke kunna undvikas i rådande konjunktursituation, karakteriserad av högt kostnadstryck och en stark »seller's market». I d e n m o t i v e r i n g , s o m i p r o p o s i t i o n e n a n f ö r d e s för o m s ä t t n i n g s s k a t t e n s o m e d e l b a r a avveckling, togs m y c k e t lätt p å de u p p e n b a r a v å d o r n a h ä r a v m e d h ä n s y n till d e n föreliggande e k o n o m i s k a s i t u a t i o n e n . S t å n d p u n k t s -

307 tagandet måste anses ha förestavats till övervägande del ur skallepolitiska synpunkter. I övrigt utvecklades i propositionen hurusom det för köpkraftsutvecklingen farliga tillskottet i köpkraft genom omsättningsskattens slopande komme att få relativt mindre betydelse, därest vissa subventioner till livsmedelspriser samtidigt upphörde alt utgå och de faktiska priserna till jordbrukarna tillätes att slå igenom i konsumentpriserna. Det föreslogs alltså, i enlighet med förslag av livsmedelskommissionen, att en avveckling skedde av sockersubventionen. Vidare borde ett slopande äga rum dels av det allmänna mjölkpristillägget å konsumtionsmjölk och produktmjölk, dels av lantsmörsbidraget och dels av den å vissa orter utgående kompensationen för utebliven prishöjning å konsumtionsmjölk (se härom vidare sid. 64). Även sistnämnda förslag godkändes av riksdagen. Sedan riksdagens beslut i den föreliggande frågan fattats och förordning i ämnet utfärdats, bemyndigade Kungl. Maj:t den 20 december 1946 med stöd av prisregleringslagen priskontrollnämnden dels att förordna om sänkning, i den omfattning som kunde föranledas av skatteavvecklingen, av vid utgången av år 1946 gällande stoppriser eller normalpriser å förnödenheter eller tjänster, för vilka under samma år utgått omsättningsskatt med 5 procent, dels att utfärda föreskrifter om skyldighet för handlare att vidtaga åtgärder beträffande prislistor, prismärkning av varor och kundernas underrättande om de nya priserna, allt i enlighet med av nämnden angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer inneburo bl. a., att prisavdragen — utom i vissa undantagsfall — skulle verkställas enligt en särskild »Tabell för prisavdrag vid avveckling av den femprocentiga allmänna omsättningsskatten», vilken utarbetats efter överläggningar med Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet. Därvid syntes beträffande vissa näringsgrenar eller för vissa näringsomräden, där priserna dittills sedvanligen avrundats till 5-, 10- eller 25-örestaI, samma avrundningssystem som förut böra tillämpas i fråga om de nya priserna, även om detta skulle innebära, att avdragen i vissa prislägen — i allmänhet de lägre av dessa — komine att märkbart under- eller överstiga 5 procent. Prisavdragen borde emellertid avpassas så, att den genomsnittliga prissänkningen motsvarade 5 procent. I meddelande nr 835 lämnade priskontrollnämnden föreskrifter om prisavdrag m. m. vid den femprocentiga allmänna omsättningsskattens avveckling. Prisavdrag skulle göras vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning, som skedde under sådana förhållanden, att därvid dittills följt skatteskyldighet till 5 procent. Avdragsskyldigheten avsåg de priser, som vid utgången av år 1946 voro gällande enligt stadgandena om allmänt prisstopp eller enligt av priskontrollnämnden, industrikommissionen eller livsmedelskommissionen utfärdade särskilda prisföreskrifter. Det upplystes, att om nya särskilda prisföreskrifter utfärdades eller nya prisöverenskommelser träffades för tiden efter den 31 december 1946 komme priserna däri att upptagas utan tillägg av omsättningsskatt. I meddelandet intogs därefter

308 ovannämnda tabell för prisavdrag. Vissa särskilda begränsande avdragsbestämmelser angåvos beträffande yrkesmässigt bedriven helinackorderingsrörelse samt yrkesmässig försäljning av förnödenheter i restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse. I de fall, där för viss förnödenhet eller tjänst priset exklusive omsättningsskatten särskilt angivits i prisföreskrifter, som utfärdats av någon av förutnämnda myndigheter, eller i överenskommelser med dessa eller i av dem godtagna utfästelser, skulle nämnda pris exklusive omsättningsskatt gälla såsom högsta pris. Hade beträffande viss förnödenhet eller tjänst priset exklusive omsättningsskatten dittills regelmässigt angivits för allmänheten, exempelvis genom prismärkning, skulle nämnda pris tillämpas utan avseende vid den i meddelandet föreskrivna avdragsskyldigheten. I prislistor o. dyl. skulle tydligt utmärkas de priser som inkluderade omsättningsskatt och vilka följaktligen skulle sänkas. Förnödenheter, vilka sedvanligen brukade vara pä ett eller annat säll prismärkta, skulle märkas med det nya priset. Denna märkning skulle vara slutförd senast den 31 januari 1947. För ett stort antal varor fastställde priskontrollnämnden successivt nya sänkta normalpriser, vilka sänkningar överensstämde med dem som angivits i förenämnda tabell, med undantag för ett fåtal varor, där smärre avrundningar skett efter förhandlingar med representanter för resp. branscher. Sänkningarna berörde bl. a. även måltidspriserna och priserna för helpension vid turisthotell och därmed likställda restauranger och pensionat och yttrade sig i en omreglering av de procentuella tillägg, som medgivits till de i anslutning till 1938 ars priser fastställda s. k. grundpriserna. Angående prisregleringen under tiden juli 1946—juni 1947 för jordbruksprodukter hänvisas till framställningen å sid. 52—66. Det framgår därav, all priserna på spannmål av 1946 års skörd bestämdes skola utgå som förut efter en under regleringsåret stigande skala med ungefär samma belopp som föregående års priser, dock att för vete och råg fastställdes ett enhetligt pris, i stället för alt förut en differens häremellan på 1 krona per deciton förelegat. Förmalningsersättningen fölbrödsäd upphörde jämlikt tidigare fattat beslut fr. o. m. den 1 oktober 1946. Detta drog med sig häremot svarande höjningar av priserna å mjöl och gryn, bröd, makaroner m. m. För regleringsåret 1947/48 skulle spannmålspriserna jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1947 generellt höjas med 2 kronor (vårvete dock med 3 kronor) per deciton, varjämte ställdes i utsikt vissa premier å brödsäd. För slakteriprodukter avvecklades under sommaren och hösten 1946 det system med statliga pristillägg, som förut under året möjliggjort ett förbättrat utbyte för producenterna ulan motsvarande höjning av konsumentpriserna. Nya pristillägg lillkommo som led i jordbruksregleringen under våren 1947.

309 Ett viktigt steg hän emot förenkling och rationalisering av prisstödet för jordbruksprodukter togs genom det förutnämnda beslutet om avveckling i vissa delar från 1947 års ingång av statssubventionerna på jordbruksområdet (se sid. 54). En given följd härav blev rätt kännbara prishöjningar för såväl socker och sirap som mjölk och smör. Prisstegringen å smör drog med sig också höjning av margarinpriset. Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1947 i anledning av de förda förhandlingarna rörande jordbrukets prisreglering för 1947/48 innebar — förutom redan omnämnd ökning av spannmålspriserna - - prisböjningar framför allt för konsuintionsmjölk, grädde och ost, fabrikspotatis samt slakteriprodukter. Normalpriserna för inhemsk f r u k t kunde i stort sell bibehållas på förutvarande nivå. För apelsiner fastställdes normalpriser gällande för hela landet i stället för som förut blott för städerna Stockholm och Göteborg. Beträffande f i s k k o n s e r v e r träffade priskontrollnämnden överenskommelse med konservindustrien om sänkta fabrikspriser, vilka betingades av sänkta råvarupriser och minskade emballagekostnader. Ovan sid. 304 har omnämnts, att den internationella prisstegringen j>å k a f f e till en viss grad förhindrades att slå igenom på den svenska marknaden genom nedsättning av kaffeskatlen. I maj 1947 höjdes emellertid kaffepriset vid försäljning till konsument med 20—22 öre per kg. Stegrade råvarukostnader nödvändiggjorde höjning av normalpriserna på c h o lil a d v a r o r med 6 å 8 procent. Turisthotellen och därmed likställda restauranger och pensionat erhöllo priskontrollnämndens medgivande (meddelande den 1 mars 1947, nr 873) att höja grundpriserna för m å l t i d s a b o n n e m a n g o c h h e l p e n s i o n med 25 öre per dag, förutom tidigare medgivna kristillägg, vilka emellertid något sänktes i samband med den allmänna omsättningsskattens borttagande (jfr del VI sid. 172). Med grundpriser menades i detta sammanhang antingen priser tillämpade år 1938 eller ock sådana som senare fastställts. Generellt tillstånd lämnades samtliga näringsställen att fr. o. m. den 1 mars 1947 höja stoppriserna för vissa drycker upp till den före den 1 januari 1947 gällande nivån. Detta tillstånd gällde mjölk, kaffe, le och choklad och för priser som efter höjningen icke överstego 50 öre. Beträffande prisregleringsfrågor, som förekommit på det industriella området må nämnas följande. Stegrade priser på de utländska järnmarknaderna föranledde i slutet av 1946 överenskommelse med Svenska järn- och balkgrossisters förening, varigenom prishöjningar medgåvos för olika slag av h a n d e l s j ä r n, varierande mellan 10 och 20 kronor per ton. För svensk valstråd medgavs i början av 1947 än större prisökning, vilket sammanhängde med den starkt minskade produktionen av valstråd och den därav framkallade prekära bristen på spik m. m. för byggnadsverksamheten. Denna prishöjning drog med sig stegrade priser även för trådspik, taggtråd, järntråd etc.

310 Jämväl de utländska prisstegringarna för m e t a l l e r (särskilt koppar, bly och zink) fingo sin motsvarighet inom Sverige, där priskontrollnämnden såg sig föranlåten medge höjningar i gällande prislistor, varigenom tidigare prissänkningar gingo mer eller mindre förlorade. För bilar fastställde nämnden under augusti och september 1946 nya stoppriser efter hand som import ägde rum av de olika bilmärkena. Priserna på importerade bilar hade under våren 1946 befunnit sig i stigande. Effekten av kronrevalveringen uteblev i stort sett på bilmarknaden, enär de amerikanska säljarna successivt höjde fobpriserna. Emellertid kunde trots detta genom de nya stoppriserna sänkningar av utförsäljningspriserna genomföras med reducering av de svenska handelsmarginalerna. Genom nya stoppriser i oktober och november kunde sänkningar åstadkommas jämväl för bilgummi, såväl svensktillverkat som importerat, samt cykelgummi. Förhandlingar hade redan tidigare förts med representer för radioindustrien och radioleverantörerna i syfte att ernå prissänkningar för r a d i 0m o t l a g n i n g s a p p a r a t e r . Då dessa icke ledde till önskat resultat, utverkade sig priskontrollnämnden Kungl. Maj:Is bemyndigande den 26 juli 1946 att fastställa normalpriser på sådana apparater. Nämnden föreskrev, att för apparat av typ som fanns intagen i leverantörs prislista skulle såsom normalpris vid försäljning till konsument gälla det dittillsvarandc listpriset, minskat med 25 procent. För övriga apparattyper fastställdes särskilda normalpriser. Höjningar måste, beroende på stegrade löne- och bränslekostnader, ske i fråga om stoppriserna för t e g e 1 (maj 1947), likaså för h u s h å 11 s g 1 a s. Lönestegringar medförde höjda stoppriser jämväl för kalk och kalksten, torvströ m. in. De prisregleringsåtgärder, som genomfördes i fråga om t e x t i l v a r o r , voro ganska omfattande. Avtalet med Textilgrossisternas riksförbund och Konfektionsindustriföreningen angående villkoren för importör att bedriva parti- och detaljhandel med i avtalet avsedda textilvaror förlängdes successivt, senast fram till utgången av september 1947. Därvid blev det möjligt att vidtaga en justering nedåt av marginalerna om 3—4 procent för detaljhandeln och c:a 1 procent för partihandeln. Eljest gick prisregleringen på textilområdet tämligen genomgående i stigande riktning. Redan i början av år 1946 hade på grund av stegrade priser å bomull på världsmarknaden prishöjningar måst vidtagas för såväl garn och vävnader som konfektionsartiklar därav (se del VII sid. 255). Då bomullspriserna sedermera under året gingo alltmer i höjden, fann priskontrollnämnden sig nödsakad, efter förhandlingar med fabrikanter och handeln, att för senare halvåret 1946 ytterligare öka priserna på bomullsfabrikat. För garn höjdes fabrikspriserna med i genomsnitt 16 procent. Då samtidigt handelsmarginalerna något beskuros, kunde höjningen av parti- och detaljhandelspri-

serna dock begränsas, beträffande de senare till 8 å 12 procent för olika garnsorter. För standardvävnader blev höjningen av fabrikspriserna 11 a 12 procent, medan detaljprisstegringen begränsades till högst 8 procent. De höjda fabrikspriserna på bomullsvävnader Lillätos ej att helt slå igenom beträffande priserna på bomullskonfektion. Enligt överenskommelse med konfektionsindustrien förmåddes fabrikanterna att bära 25 a 33 procent av tygprishöjningen. Det ökade kalkylpriset för bomull drog med sig höjningar även för vigognegarn och trikåartiklar av bomull. Nya prislistor för bomullsvaror fastställdes för första halvåret 1947. Härvid blev det möjligt att med anlitande av den subvention å i produktionen av garn använd bomull om 39 öre per kg, för vilken förut redogjorts (se sid. 302), undgå höjning av kalkylpriset härå, och de tidigare fastställda garnpriserna kunde följaktligen bibehållas oförändrade. Höjd vävlön medförde emellertid en ökning av vävnadspriserna med 2 ä 3 procent. Inom konfektionen höjdes priserna pä blåkläder med c:a 10 procent. Vad trikåvaror av bomull angår fingo fabrikanterna rätt att kalkylera med fullt återanskaffningspris på råvarorna, varigenom fabrikspriserna stego med 1,5 ä 3 procent, men genom att beskära handelsmarginalerna förhindrades alt prishöjningarna slogo igenom i detaljpriserna. För konstsilkevävnader medförde höjda importpriser pä konstsilkegarn prishöjningar på fodervävnader m. m. upp till 2 procent. Å charmeusevävnader blevo prishöjningarna än större och på konfektionsvaror härav måsle prisernas ökas med upp till 12 procent. I fråga om yllevaror föranleddes prisstegringar framför allt av höjda kalkylpriser för importerade kamgarner. Höjda arbetslöner framkallade prisstegring sårskill för herrkonfektion av vlletyp och för skrädderiarliklar. I skrivelse till Kungl. Maj: t den 14 februari 1947 lämnade priskontrollnämnden en redogörelse för prisregleringssystemet på lexlilområdet, sådant detla successivt utbildats och vid nämnda tidpunkt fungerade. Det framhölls, att läget var synnerligen komplicerat och ej i allo tillfredsställande ur effektivitetssynpunkt. Det syntes icke osannolikt, att åtminstone större delen av gällande beslag skulle kunna upphävas tidigare än vad fallet kunde bli i fråga om prisregleringen för samma varor. De prisföreskrifter, som baserats på allmänna förfogandelagen, komme vid beslagens hävande att sakna grund, därest icke förfogandelagens bestämmelser ersattes av annan lagstiftning. Givna bemyndiganden att fastställa normalpriser gällde för stora varugrupper endast vid bestämmandet av priser i grossist- och detaljistleden. Om i sådant fall råvarorna varken låge under beslag eller vore föremål för handelsreglering och prisreglering erfordrades jämväl i fabrikantledet, vore priskontrollnämnden — vid avsaknad av bemyndigande alt fastställa normalpris i nämnda led hänvisad till att söka genomföra prisreglering genom överenskommelse eller genom användning av utfästelsepriser. Men detta vore i inånga fall praktiskt ogörligt. Vid rådande påfrestning i prishänscende på textilmarknaden ansåg priskontrollnämnden, att möjlighet borde finnas till effektiva ingripanden i prisreglcrande

312 syfte på alla områden inom textilbranschen. Delta borde bäst kunna ske genom användning av normalpriser i alla led, antingen genom direkt angivande av priser i kronor och ören eller genom fastställande av vissa procentuella handelsmarginaler. Prisreglering borde även kunna ske beträffande textilvaror tillverkade av konstfibrer eller konsthartser. Priskontrollnämndens framställning gav Kungl. Maj:t anledning att i skrivelse till nämnden den 28 februari 1947 — med upphävande av tidigare meddelade beslut i ämnel — bemyndiga nämnden att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i dess skrivelse anförts, fastställda normalpriser dels å textilvaror tillverkade av konstfibrer eller konsthartser, dels å lönearbeten avseende textilvaror. Nämnden bemyndigades även att meddela bestämmelser, att den som dreve handel med textilvaror skulle vara skyldig alt i den utsträckning och på det sätt som nämnden föreskreve utsätta pris och varubeleckning. Vad nämndens framställning i övrigt angick lämnades frågan tills vidare öppen. För l i n o l j a höjdes i september 1946 lill följd av prisstegring på den internationella marknaden stoppriscrna med närmare 40 procent. Prisstegringar nödvändiggjordes även i fråga om f l y t a n d e b r ä n s1 c n. För bensin/benty! vidtogs visserligen den 16 februari 1947 en prissänkning med 3 öre per liter, beroende på att tvångsinblandning av alkohol från årsskiftet nedsattes från 15 till 4 procent. För motorbrännolja och fotogen åter måste på grund av höjda cifpriser från den 9 maj en ökning av försäljningspriserna ske, varigenom i juli föregående år frivilligt genomförda prissänkningar ålerlogos. Priserna utgjorde därefter för bensin/ benlyl 37 öre, för motorbrännolja 15 öre, för lysfotogen 17 öre och för motorfotogen 16,5 öre, allt per liter inom O-zon med vissa tillägg för övriga zoner. Överenskommelserna med Färghandelns leverantörförening och Kemikaliegrosshandelns importförening angående handeln med f ä r g e r , d r o g e r o c h k e m i k a l i e r förlängdes i flera omgångar, senast fram till utgången av september 1947. Efter framställning från Elektriska installatörorganisationernas riksförbund godkände priskontrollnämnden den 29 november 1946 en förhöjning i fråga om e l e k t r i s k a r e p a r a t i o n s a r b e t c n av dittills gällande timpriser med 20 öre per debiterad monlörlimmc. Procentuellt betydde delta en förhöjning med 5 procent för Stockholm och 5 ä 8 procent för landsorten. För var och en av fyra särskilda ortsgrupper fastställdes en maximigräns för montörpriset, utöver vilket stoppris plus uttagen prishöjning ej fick gå. För f r i s ö r y r k e t beslöt priskontrollnämnden, på framställning avSvenska frisörföreningen, den 25 oktober 1946 en allmän höjning av stopppriserna oin c:a 5 procent, beroende på lönestegringar. Bestämmelserna blevo i januari 1947 omarbetade, varvid man i stort sett utgick från en av

313 frisörföreningen i maj 1942 fastställd minimiprislisla. Priserna voro något olika bestämda för olika dyrortsgrupper. Med hänsyn till den för tidningarna genomförda begränsningen av pappersförbrukningen godkändes fr. o. m. den 1 april 1947 en förhöjning av t i d n i n g a r n a s a n n o n s p r i se r med 20 procent. Syftet var att möjliggöra en nedskärning av annonsvolymen och en begränsning av i första hand de utrymmeskrävande annonserna. Prisregleringen i fråga om trävaror samt pappersmassa och papper kräver en särskild något utförligare behandling. Som omförmälls i del VII sid. 369 upphävdes fr. o. m. den 1 juli 1946 normalpriserna på rundvirke, innefattande sågtimmer av furu och gran jämte fanértimmer, plywoodvirkc och slipcrsämnen ävensom massaved, props och flottningsbrännved. För bearbetade trävaror (sågade och hyvlade varor etc.) gällde däremot av priskontrollnämnden fastställda normalpriser, motsvarande i genomsnitt 360 kronor per std. Priserna på rundvirke begränsades sålunda uppåt av det »tak», som normalprisregleringen för förädlade trävaror bildade i förening med föreskrifterna om prisutjämningsavgifter för sågat virke vid export samt de riktpriser som följdes vid export av pappersmassa. Redan den 16 juli 1946 såg sig bränslekommissionen föranlåten att förordna om köpslopp i fråga om inköp av massaved och skog på rot för industriveduppköpande företag. Detta skedde i avvaktan på att inledda underhandlingar mellan representanter för massaindustrien och skogsägarna skulle resultera i en överenskommelse, ägnad att stabilisera priserna på främst massaved. Förhandlingarna ledde emellertid icke till tillfredsställande resultat. Genom beslut av kommissionen, gällande från den 7 oktober, blev därför inköpsförbudet upphävt. Liksom tidigare gällde emellertid även därefter, att massaved icke fick inköpas utan tillstånd av kommissionen. För dem som crhållo sådant tillstånd utfärdade kommissionen även tillstånd all köpa timmer och avverkningsrätter. Förvärv av timmer och avverkningsrätter fick i (ivrigt endast ske efter tillstånd av vederbörande kristidsstyrclse. Sedan efter köpstoppels hävande marknaden för industrisortimenten praktiskt tagel blivit fri, sökte köparnas organisationer stabilisera prisbildningen genom viss kvotering av inköpen. Därvid begärde man bränslekommissionens biträde beträffande tilldelningen av kvoter till de köpare som ej tillhörde organisationerna. Kommissionen förklarade sig emellertid icke kunna lämna sådan medverkan. Rundvirkesmarknaden utvecklade sig härefter under helt fri och obunden prisbildning. Den starka konkurrensen om råvaran föranledde därvid en betydande stegring av rundvirkespriserna. Tidigast gjorde sig denna gällande vid kronoskogsauktionerna, men den spred sig snart även lill försäljningar

från enskilda skogsägare. Det uppgavs, att prisuppgången genomsnittligt utgjorde mellan 25 och 60 procent av de under år 1945 gällande normalpriserna. Denna virkesfördyring föranledde i sin ordning krav från såväl sågverksindustriens som trävaruhandelns och skogsägarnas sida på upphävande av normalprisregleringen för sågade och hyvlade trävaror. En av priskontrollnämnden i mars 1947 gjord utredning gav vid handen, att en kostnadsökning för sågverken, beroende i huvudsak på ökade rotpriser, kunde konstateras, uppgående till 66 å 149 kronor per std. Från industriens sida angavs den genomsnittliga kostnadsökningen till minst 100 kronor per std. Som följd av att de gällande normalpriserna voro för låga för att absorbera kostnadsstcgringen etablerades under våren 1947 ett nästan totalt försäljningsstopp. De stora lager som trävaruhandlarna lågo inne med gjorde att avbrottet i virkesförsäljningarna till en början icke gjorde sig i högre grad märkbart för konsumenterna. Dä lagren emellertid snabbt uttömdes och risk sålunda förelåg för ett sammanbrott på marknaden, begärde priskontrollnämnden den 26 april Kungl. Maj:ts tillstånd att få höja gällande normalpriser på sågade och hyvlade trävaror av furu och gran med c:a 35 öre per kbf ( i genomsnitt 15 procent). Därjämte framhöll nämnden vikten av elt återinförande av prisregleringen på såg timmer, massaved och skogsavverkningsrätter samt förbudet mot skogsauktioner. Enbart en höjning av normalpriserna på sågverksprodukter skulle enligl nämndens åsikt endast betyda en temporår förbättring. Den 9 maj 1947 erhöll nämnden Kungl. Maj :ts bemyndigande att höja normalpriserna pä sågade och hyvlade trävaror av furu och gran, dock endast med c:a 20 öre per kbf (i genomsnitt 9 procent). Bestämmelser härom utfärdades av nämnden genom meddelanden nr 898 och 899. P r i s u t j ä m n i n g s a v g i f t e n vid u t f ö r s e l av s å g a d e och h y v l a d e t r ä v a r o r utgjorde enligt kungörelsen den 17 maj 1946 (nr 197) 22:50 kronor per fm3 eller omkring 105 kronor per std (se del VII sid. 367). Enligt kungörelsen ägde handelskommissionen i samråd med priskontrollnämnden medgiva befrielse, helt eller delvis, från prisutjämningsavgift, där det med hänsyn till särskilda förhållanden funnes påkallat. Efter kronrevalveringen den 13 juli 1946, varvid riksbanken sänkte sin officiella kursnotering för pund från 16: 90 till 14: 50 kronor — en kursförändring som för kontrakt i icke kursgaranteral pund innebar ett med 14,2 procent ökat pris för köparen i hans valuta — sänktes prisutjämningsavgiften genom Kungl. Maj :ts beslut den 26 juli med som regel 14 kronor till 8: 50 kronor per fm3 (motsvarande i runt tal 40 kronor per std) vid export som grundade sig på kontrakt, tecknat efter den 12 juli 1946. Sedermera infördes enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27 september 1946 för exporter som grundade sig på kontrakt, tecknat efter nämnda dag, en rörlig regressiv prisutjämningsavgift, motsvarande ett efter varje kontrakts me-

315 delpris så avpassat belopp, att säljarens nettoutbyte i kronor för kontraktet blev ungefär detsamma som före kronrevalveringen. I anslutning till sänkningen av prisutjämningsavgiften nedsattes vid kontrakt i pund med kursgaranti omräkningskursen från 16:90 till 14:50 kronor, varigenom priserna i de olika köparländernas valutor förblevo desamma som före kronrevalveringen. Den prisutjämningsavgift, som under våren 1946 utgått vid export av props (se del VII sid. 367), upphörde att gälla för den efter den 1 juli 1946 fallande produktionen. Beträffande ordnandet av prisförhållandena i fråga om sågade och hyvlade trävaror under år 1947 upptog bränslekommissionen förhandlingar med berörda parter, vilka blevo både långvariga och segslitna. Till sist kunde kommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 maj 1947 meddela, att kommissionen, under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande, träffat överenskommelse med Svenska trävaruexportföreningen angående villkoren för export av ifrågavarande varor under tiden till den 1 februari 1948. Överenskommelsen innebar i huvudsak, a t t den beräknade exporten, 360 000 nom. std, skulle kvoteras så, att 80 procent komme på föreningens medlemmar, a t t föreningen förband sig att av sina medlemmar och till en för ändamålet bildad stiftelse, benämnd Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond, inleverera en avgift av 100 kronor per nom. std av medlemmarnas export, a t t de sålunda influtna medlen skulle i huvudsak användas i konjunkturutjämnande syfte och utbetalas i den ordning och på de villkor som närmare angåvos i överenskommelsen och därvid fogad bilaga, samt a t t föreningens medlemmar åtogo sig att under liden 1 februari 1947—1 februari 1948 på hemmamarknaden och högst till de priser som gällde för denna ställa till förfogande en kvantitet av ifrågavarande varuslag, motsvarande minst 50 procent av vad som exporterades av medlemmarna. I denna kvantitet skulle få inräknas dels medlemmarnas leveranser till egna och anslutna företags träförädlingsverk av trävaror, som åtgingc till förfärdigandet av trähus och snickerier, avsedda att kvarbliva i landet, och dels medlemmarnas trävaruförbrukning för egna byggnader och reparationer. Vad sålunda finge inräknas beräknades ej överstiga 30 procent av den totala kvantitet, som av föreningens medlemmar skulle ställas till hemmamarknadens förfogande. Någon garanti för denna procentsals hade föreningen ej ansett sig kunna lämna, men föreningen hade i sårskild skrivelse utfäst sig att göra vad på den ankomme för att den avsedda proportionen skulle uppnås. Vid eventuell ökning av den omförmälda exportkvantiteten, 360 000 std, skulle Kungl. Maj :t efter samråd med föreningen och andra intresserade parter bestämma angående exporten av denna överskjutande kvantitet. Bränslekommissionen och föreningen skulle i samförstånd kunna besluta,

att annan än medlem av föreningen finge ansluta sig till överenskommelsen och att därav föranledd jämkning i exportkvot och minimikvantitet för användning på hemmamarknaden skulle ske. Föreningen skulle vara berättigad, i vad gällde ytterligare inbetalningar till stiftelsen, alt uppsäga överenskommelsen med omedelbar verkan, om exporten av ifrågavarande varuslag under tiden till den 1 februari 1948 gjordes beroende av statliga prisbestämmelser, om exporten av sådana trävaror under nämnda tid av staten belades med annan avgift än den i avtalet bestämda, om normalpriser på ifrågavarande trävaror för försäljning på hemmamarknaden sattes lägre än dem som vid avtalets ingående ifrågasatts, innebärande en ungefärlig genomsnittlig höjning med 20 öre per kbf av de dittills gällande normalpriserna, eller om frågan om beskattning av avgifterna ej ordnades på i avtalet närmare angivet sätt. Enligt överenskommelsen mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen skulle de till Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond influtna avgifterna på export av sågade och hyvlade trävaror jämte ränta — förutom för förvaltningsändamål — disponeras i främsta rummet för forsknings- och andra ändamål av samfällt intresse för trävaruindustrien. Utbetalning till föreningens medlemmar kunde med Kungl. Maj:ts medgivande ske, når ändrade konjunkturförhållanden därtill föranledde. Belopp, som ej disponerades på ovan angivet sätt, skulle utbetalas till medlemmarna med en tredjedel under januari 1951, en tredjedel under januari 1952 och återstoden under januari 1953. Utbetalningen till medlemmarna skulle stå i proportion till varje medlems totala tillverkning av trävaror såväl för export som för användning på hemmamarknaden under de tre kalenderåren närmast före beslutet om utbetalning. Jämkning av denna fördelningsprincip kunde av stiftelsens styrelse verkställas under hänsynstagande till förhållanden, som föranlett onormal ändring av produktionen, såväl ökning som minskning. Stiftelsens angelägenheter skulle handhas av en styrelse, beslående av föreningens verkställande utskott samt två ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t efter samråd med föreningen. Frånsett den ökning av exportkvantiteten, som eventuellt uppkomme utöver den beräknade, skulle, som framgår av det ovan anförda, 20 procent av 360 000 nom. std komma atl sta till förfogande för export av tillverkare och grossister, som ej voro medlemmar av Svenska trävaruexportföreningen. Flertalet av dessa exportörer tillhörde Inlandssägverkens centralförening och Södra Sveriges trävaruexportförening, omfattande ett stort antal små och medelstora sågverk, Övre Norrlands sågverksägareföreningars centralförbund samt Nedre Norrlands och Bergslagernas sågverksägareföreningars centralförbund, båda omfattande ett stort antal sågverk med försäljning år 1946 så gott som hell på hemmamarknaden; dessutom tillverkare (»outsiders») ävensom grossister, som delvis voro organiserade, delvis oorganiserade. Beträffande denna heterogena samling intressenters export ansåg bränslekommissionen bildandet av konjunkturutjäinningsfonder praktiskt ogenom-

317 förbart. Deras intressen syntes kommissionen kunna tillgodoses på i huvudsak likvärdigt sätt som de exportörers, vilka tillhörde huvudorganisationen, därest för de av dem exporterade kvantiteterna erlades prisutjämningsavgifter enligt dittillsvarande grunder om 100 kronor per nom. std eller 21:50 kronor per fur, vilka inflöte till diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter och där fördes på särskilt konto för all kunna användas lill förmån för de företag som tillverkat exportvarorna. Med hänsyn till denna förmån borde för dessa tillverkare såsom förutsättning för export gälla, att de åtoge sig leveranser för hemmamarknaden lill kvantiteter, motsvarande minst 50 procent av deras exportkvantitet. Kommissionen ansåg, att möjlighet borde beredas för grossist atl från en tillverkare köpa trävaror, som han avsåge att exportera, till högre priser än normalpriserna; tillståndet borde dock vara beroende av prövning av priskontrollnämnden i varje särskilt fall. Bränslekommissionen anmärkte till sist i sin skrivelse, all, om än det varit önskvärt alt alla intressenter inom trävarubranschen hade kunnat behandlas på mera likformigt sätt än som enligt förslaget bleve fallet, branschens heterogena struktur och den i rådande läge utomordentligt betydelsefulla angelägenheten alt motarbeta inflationen i landet förmått kommissionen all — trots starka betänkligheter — acceptera det förhandlingsresultat som framkommit efter långa överläggningar, under vilka man prövat ett flertal andra utvägar, som dock icke befunnits framkomliga. Genom beslut den 9 maj 1947 godkände Kungl. Maj: t del mellan bränslekommissionen för Kungl. Maj:l och kronan, å cnn, samt Svenska trävaruexportföreningen, å andra sidan, träffade avla let rörande exporten av sågade och hyvlade trävaror under tiden intill den 1 februari 1948. Samma dag utfärdades kungörelse (nr 184) angående prisutjämningsavgift å vissa trävaror, vilken ersatte den tidigare kungörelsen i ämnet den 25 maj 1945 (nr 257). I den nya kungörelsen upptogos enligt bränslekommissionens förslag några ytterligare virkessortiment (s. k. hollandsändar, splilved, laths och profilerade lister m. m.). Prisutjämningsavgiften bestämdes till av kommissionen föreslaget belopp, 21:50 kronor per fm" utförd vara (beträffande profilerade lister 4: 25 kronor per 100 kg). Avgiften skulle ej Utgå beträffande varuparti, för vilket jämlikt av Kungl. Maj:t godkänd överenskommelse belopp motsvarande avgiften skulle avsättas i annan ordning. (Härvid syftades givetvis på det med Svenska trävaruexportföreningen för dess medlemmar ingångna avtalet; dessa voro alliså beträffande sågade och hyvlade trävaror fria från prisutjämningsavgift.) I skrivelse i ämnet till bränslekommissionen förordnade Kungl. Maj:t, atl prisutjämningsavgifter som inflöte vid export, varför licens beviljats efter den 19 maj 1947, skulle av statskontoret inom diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter bokföras särskilt och disponeras på sätt Kungl. Maj:t komme att föreskriva. Kungl. Maj:t förklarade vidare, med upphävande av

318 sitt beslut den 23 augusti 1946 (se ovan sid. 112), att vid meddelande avlicens för export av sågade och hyvlade trävaror villkor icke skulle föreskrivas rörande exportpriset. I fråga om p a p p e r s m a s s a och p a p p e r blevo särskilt exportpriserna föremål för regleringsåtgärder, vilka delvis voro av ganska anmärkningsvärd beskaffenhet. Å sid. 113 omnämnes, att vid bedömandet av exportlicensansökningar för pappersmassa alltsedan våren 1946 följts vissa av organisationerna på området angivna, av bränslekommissionen godkända riktpriser. Först den 15 augusti fastställde bränslekommissionen genom formligt beslut de ifrågavarande riktpriserna såsom normgivande vid exportlicensprövningen. Beträffande dessa riktpriser uppgav priskontrollnämnden sedermera i en till folkhushållningsdepartementet ingiven promemoria, att de finge anses ligga rätt högt i förhållande till exportpriserna för sågat virke, vilket kunde komma att riskera sågverkens råvaruförsörjning genom överföring av virke från timmer till massaved. Nämnden ansåge därför en viss nedsättning av riktpriserna å massa lämplig. Genom kronans revalvering den 13 juli motsvarade i själva verket oförändrade riktpriser i svensk valuta ett med c:a 14 procent förhöjt pris i utländsk valuta. En nedsättning med hela 14 procent ansåg nämnden skola bliva för stor och föreslog 5 procenl med viss begränsning uppåt per ton räknat, så att ej de dyrare massasorterna drabbades alltför hårt. I en senare promemoria framhölls vikten av att exportpriserna på papper underginge motsvarande sänkning som priserna å pappersmassa. Vid förda förhandlingar med industriorganisationerna (Svenska eellulosaföreningen, Svenska trämasseföreningen och Svenska pappersbruksföreningen) motsatte sig dessa bestäml den föreslagna prisnedsättningen. Det framhölls, att de dittillsvarande riktpriserna lågo avsevärt lägre än de priser, som då kunde erhållas på världsmarknaden. The Paper Control i England, tillhörande Board of Trade, hade självmant framhållit, att man givetvis vore beredd kompensera de svenska tillverkarna för ändringen i kronkursen genom en motsvarande höjning av förut tillämpade pundpriser. Även i andra importländer hade man förklarat sig icke ha något att invända mot en dylik höjning i resp. länders valuta. De priser, som vid export av massa uttogos av andra massaexporlerande länder, lågo även avsevärt högre än de svenska riktpriserna. Även om den ifrågasatta prissänkningen vore av övergående natur, skulle en dylik åtgärd ofelbart leda till feltolkningar, som i sin tur skulle kunna menligt inverka på prisnivåns senare utveckling. Såväl landet som industrien borde ha allt intresse av att undvika den förvirring och osäkerhet på köparesidan, som ett så egendomligt förfarande skulle framkalla och de konsekvenseiför redan avslutade kontrakt, som kunde följa därav. Av föreningarna underströks vidare det anmärkningsvärda i att regeringen i anslutning till en vidtagen valutateknisk åtgärd, som finge verkningar för hela landets näringsliv, ansåge sig kunna begära, att en viss gren av exportindustrien skulle göra ekonomiska uppoffringar, medan andra betydelsefulla grenar — vilkas prissättning tilläventyrs icke vore lika lätt att kontrollera — lämnades frihet att själva träffa avgörande

319 rörande sin prispolitik. Slutligen framhölls det orimliga i att vidtaga en sänkning av priser, som redan förut finge betecknas som moderata, vid en tidpunkt då man måste räkna med avsevärt stegrade tillverkningskostnader genom höjda priser på råvaran och stegrade arbetslöner. Sannolikheten talade dessutom för att varje prissänkning i rådande läge endast skulle berika export- och importmellanhänder, resp. utländska filialkontor. Trots de framförda vågande betänkligheterna fattade Kungl. Maj:t den 20 september 1946 beslut i enlighet med priskontrollnämndens förslag. Kungl. Maj:t föreskrev sålunda, att vid prövning av ansökan om licens för export av pappersmassa, som grundade sig på kontrakt tecknade efter den 31 juli 1946, riktpriser skulle tillämpas, som med minst 5 procent, dock med högst 15 kronor per ton, understcge de förut fastställda riktpriserna samt att vid prövning av ansökning om licens för export av papper, som grundade sig på kontrakt tecknat efter den 31 juli 1946, licens ej finge meddelas med mindre exporlpriset i svenskt mynt antingen med 5 procent eller ock med 25 kronor per ton understege det pris, till vilket export skulle ha medgivits, därest växelkurserna ej ändrats. Den genomförda exportprissänkningen medförde, att försäljningarna av pappersmassa och papper lill utlandet praktiskt taget avstannade. Situationen utvecklade sig härefter så, att regeringen slutligen fann sig föranlåten att ändra sitt tidigare beslut i ärendet. Den 1 november 1946 förklarade Kungl. Maj:t, att såsom förutsättning för meddelande av licens för pappersmassa, papper och papp skulle — därest icke handelskommissionen efter samråd med priskontrollnämnden funne särskilda skäl till annat föranleda -— gälla, att exportpriserna för pappersmassa, avseende leverans fob eller fbv vid tillverkarens fabrik, i svenskt mynt icke överstege de förut bestämda riktpriserna samt att exportpriserna för papper och papp i svenskt mynt icke överstege de svenska exportpriser, som i allmänhet gällde för sådana varor den 12 juli 1946. Detta beslut innebar, att vid försäljning av ifrågavarande varor i utländsk valuta en prishöjning av 14 procent medgavs, d. v. s. att säljarna utfingo oförändrat pris i kronor. Det bör tillläggas, att representanter för de berörda branschorganisationerna vid överläggningar inför vederbörande statsråd förklarat, att industrien icke ville påyrka vidare prishöjningar under avverkningssäsongen. Som följd av beslutet den 1 november faställde bränslekommissionen den 14 november ny riktprislista för pappersmassa. Som omnämnts å sid. 115 bemyndigade Kungl. Maj :t den 14 mars 1947 bränslekommissionen att träffa överenskommelse med Svenska pappersbruksföreningen angående leveranser av papper och papp å den inhemska marknaden under år 1947. Föreningen hade satt som villkor för sitt biträdande av överenskommelsen, alt pappersindustrien erhölle full frihet med avseende å exportprissättningen utan prisutjämningsavgifter. Genom avslutandet av ifrågavarande avtal hade alltså fastslagits, att några sådana

320 avgifter icke skulle ifrågakomma vid export av pappersindustriens produkter. Kungl. Maj:t förklarade i samband härmed, med ändring av besluten den 24 maj och den 23 augusti 1946, i vad de avsågo pappersmassa, papper och papp, samt med upphävande av beslutet den 1 november 1946, all fr. o. m. den 1 april 1947 vid meddelande av licens för export av pappersmassa, papper och papp villkor icke skulle föreskrivas rörande del pris som finge helingas för till export avsett varuparti. Härmed var alltså ullalat, att exportpriserna ej endast för papper och papp utan även för pappersmassa skulle fritagas från statlig reglering. Då emellertid, vad pappersmassan beträffar, en stark spänning förelåg mellan export- och hemmamarknadspriserna, fanns för denna varas vidkommande samma skäl som beträffande trävarorna att pä något sått söka förekomma, att de höga exportpriserna påverkade hemmamarknaden i inflationislisk riktning. Denna fråga löstes här på liknande sätt som på trävaruområdet genom överenskommelser med industriens organisationer rörande fondering av en del av de inflytande exportlikviderna. Den 1 april 1947 träffades sålunda mellan bränslekommissionen och Svenska cellulosaföreningen en överenskommelse, varigenom föreningen förband sig att av sina medlemmar uppbära och till en särskild, av cellulosaföreningen bildad stiftelse, benämnd Stiftelsen Cellulosaindustriens konjunkturutjämningsfond, inleverera 50 kronor per ton under tiden till den 1 februari 1948 levererad kemisk massa. Undantag gjordes dock härvid för dels vad som sålts före överenskommelsens underskrivande med tillämpning av priser, ej överstigande dittillsvarande riktpriser, dels viskoscellulosa som sålts eller såldes för framställning inom landet av viskosprodukter, dels ock vad som efter överenskommelsens underskrivande i övrigt såldes för all efter förädling användas på den svenska hemmamarknaden, överenskommelsen kunde biträdas jämväl av företag, som ej voro medlemmar av föreningen; dessa blevo därigenom fullt likställda med föreningens medlemmar i de avseenden som avsågos med överenskommelsen. Beträffande fördelningen av influtna medel ävensom beträffande föreningens rätt att uppsäga överenskommelsen samt beträffande styrelsens sammansättning funnos bestämmelser i huvudsak motsvarande dem som skulle gälla för Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond. Liknande överenskommelse angående mekanisk massa slöts den 1 april 1947 mellan bränslekommissionen och Svenska trämasseföreningen, varigenom bildades Stiftelsen Trämasseindustriens konjunkturutjämningsfond. Avsättningen till denna fond var bestämd till 20 kronor per ton levererad massa. I övrigt skulle enligt denna överenskommelse gälla i huvudsak samma bestämmelser som för cellulosaindustrien. I samtidigt mellan Svenska pappersbruksföreningen, å ena, samt cellulosaföreningen resp. trämasseföreningen, å andra sidan, träffade avtal an-

321 gående massaleveranser till de inhemska pappersbruken (se sid. 115) beståmdes för de kvantiteter som avsågos för hemmamarknadens behov av papper och papp priser, vilka avsevärt understego dem som beräknades kunna erhållas för den exporterade massan. Genom beslut den 18 april 1947 godkände Kungl. Maj:t nyssnämnda av bränslekommissionen ingångna båda överenskommelser. Samtidigt inedmeddelade Kungl. Maj:t handelskommissionen föreskrift, att licens för export av kemisk massa finge av kommissionen beviljas endast under förutsättning att tillverkaren biträdde vederbörande överenskommelse ävensom förband sig att svara för på honom belöpande andel — beräknad efter storleken av tillverkarens massaproduktion under år 1947 i förhållande till andra förelags tillverkning — av den kvantitet pappersmassa, som enligt nyssnämnda avtal mellan pappersbruksföreningen och cellulosaföreningen resp. trämasseföreningen skulle levereras till pappersbruken. Som i det föregående antytts, hade vid avslutandet av överenskommelserna med trävara-, cellulosa- och trämasseföreningarna förutsatts en lösning i viss riktning av i samband med inbetalningarna till vederbörande stiftelse uppkommande s k a t t e f r å g o r . Sålunda hade förutsatts, att vederbörande förelag skulle vid beräkning av nettointäkt av rörelse för del beskattningsår, då medlen inbetalades, få åtnjuta avdrag med belopp motsvarande de inbetalda medlen. Vidare hade förutsatts, att stiftelserna icke skulle vara skallskyldiga till inkomst- och förmögenhetsskatt för de medel, som enligt överenskommelserna inbetalades till stiftelserna, eller för därav härflytande avkastning. Ä andra sidan hade förutsatts, att till vederbörande förelag utbetalade medel skulle bos företagarna beskattas som intäkt av rörelse för det beskattningsår då medlen uppburits; detta skulle gälla även vid utbetalning till företagen av ränlemedel, som stiftelsen uppburit. Förverkligandet av dessa krav förutsatte vissa författningsbestämmelser. Härom framlade Kungl. Maj :t till 1947 års riksdag proposition. nr 296, vilken av riksdagen godkändes. Som följd härav utfärdades förordning den 30 juni 1947 (nr 339) om rätt alt vid taxering för inkomsl njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, ni. m. Clearingkassorna. Under budgetåret 1946/47 tillkom ytterligare en clearingkassa, i det all Kungl. Maj:t den 28 februari 1947 förordnade, att inom reservförrådsnåinnden skulle inrättas en sådan kassa för reglering av marknadspriserna inom landet å r a k a r ö r a v s m i d b a r t j ä r n o c h s t å l ä v e n s o m ä m n e n t i l l d y l i k a r ö r. Clearingen skulle omfatta dels sådana rör av angivet slag, som efter den 20 mars 1947 tillverkades inom eller infördes Lill riket (utom rör som infördes direkt av förbrukare), dels sådana till riket införda ämnen till dylika rör, som efter nämnda dag toges i anspråk för tillverkning av rör som nyss sagts (se sid. 105). Syftet angavs vara att 21—816090

322 möjliggöra import av smidda rör och värmeledningstuber i sådana fall, där importpriserna väsentligt överstego motsvarande svenska priser. Clearingkassan avsågs skola bli självförsörjande. Emellertid bemyndigades reservförrådsnämnden att såsom förlagskapital för clearingens genomförande taga i anspråk högst 800 000 kronor av medel som stodo till nämndens förfogande för varuinköp. Vad clearingkassorna i övrigt beträffar hade redan vid 1946 års ingång flera avslutat sin verksamhet och utsikter syntes yppa sig, att inom en icke alltför avlägsen framtid övriga clearingförfaranden skulle kunna avvecklas. Genom beslut den 29 mars 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt priskontrollnämnden att efter samråd med övriga krisorgan, vid vilka clearingkassor funnos inrättade, överväga och till Kungl. Maj:t inkomma ined förslag rörande allmänna riktlinjer för dispositionen av de överskott, som de särskilda clearingkassorna efter clearingförfarandets upphörande kunde förete utöver till förfogande ställt förlagskapital. Med överlämnande av yttranden från livsmedelskommissionen, industrikommissionen, bränslekommissionen och reservförrådsnämnden inkom priskontrollnämnden i skrivelse den 15 juni 1946 med den begärda utredningen jämte förslag i ämnet. Förslaget innebar i huvudsak, att clearingkassornas överskott skulle överföras till särskilda, vid de centrala krisorganen inrättade fonder, vilkas medel skulle i första hand användas till åtgärder i prisutjämnande syfte inom vederbörande krisorgans verksamhetsområde. Något generellt beslut i frågan angående dispositionen av clearingkassornas eventuella överskott vid kassornas upphörande hade ännu vid utgången av budgetåret 1946/47 icke fattats. Av de i del VII sid. 371 ff. omnämnda clearingkassorna hade vid nyssnämnda tidpunkt följande avslutat sin verksamhet: clearingkassorna för smörjmedel, flytande harts, tryckrör, flytande bränsle, acetylsalicylsyra, aluminium och inrikes producerat handelsjärn (järnverkens koksclearingkassa). Dessutom hade de inom handelskommissionen inrättade prisut jämningskassorna för särskilda länder avvecklats. Rörande järnverkens koksclearingkassa hade redan vid dess bildande överenskommits, att uppkommande överskott skulle återbetalas till vederbörande i clearingen deltagande jårnverk. Kassan rörande aluminium visade vid sin upplösning underskott, vilket täcktes genom anslag jämlikt proposition 1947, nr 182. Av överskottet i kassan för acetylsalicylsyra återgick en del till Aktiebolaget Bofors, medan resten stannade hos reservförrådsnämnden. Angående kassan för flytande bränsle meddelade Kungl. Maj:l den 10 januari 1947 föreskrifter om hur det skulle förfaras med kassans återstående tillgångar; se härom ovan sid. 168. I fråga om prisutjämningskassan för varuutbytet med Frankrike (den viktigaste av de av handelskommissionen administrerade kassorna), vilken vid upplösningen visade en behållning av c:a 957 000 kronor, föreskrev Kungl. Maj:t den 25 oktober 1946, att av nämnda behåll-

323 ning - sedan 350 000 kronor avgått för nedclearing av priset på från Frankrike importerat havssalt — ett belopp av högst 375 000 kronor skulle få utbetalas till svenska handelskammaren i Paris för inköp av aktier i Sverigehuset därstädes. Av detta kapital skulle bildas en fond, förvaltad av handelskammarens styrelse, vars avkastning skulle användas till åtgärder för främjande av handelsförbindelserna mellan Sverige och Frankrike. På kommerskollegium och handelskammaren gemensamt skulle ankomma att meddela närmare bestämmelse beträffande fondens förvaltning och användningen av fondens avkastning. Rörande sammanslagning av bränslekommissionens kolsubventionskassa med dess kolclearingkassa se sid. 147.

17.

Penningväsendet.

Kreditmarknaden. Den redan under föregående budgetår framträdande förskjutningen i förhållandet mellan affärsbankernas in- och utlåningsverksamhet fortfor i förstärkt grad under budgetåret 1946/47. Utlåningsökningen accentuerades sålunda ytterligare, medan en fortgående retardering i inlåningsökningen uppstod. Vid utgången av juni 1946 registrerades ett ullåningsöverskott av 290 milj. kronor. För hela perioden 1 juli 1946—30 juni 1947 uppgick utlåningsökningen lill 1 169 och inlåningsökningen lill 305 milj. kronor. Utlåningsökningen under perioden översteg sålunda inlåningsökningen med 864 milj. kronor mot 806 milj. kronor för budgetåret 1945/46. För ultimo juni 1947 noterades ett utlåningsöverskott av 574 milj. kronor. Relationen mellan in- och ullåning uppvisade för sparbankernas del samma tendens som för affärsbankerna. Inlåningen ökades under budgetåret 1946/47 med 261 milj. kronor mot 409 milj. kronor under budgetåret 1945/46, medan utlåningen växte med 441 milj. kronor mot 318 milj. kronor under föregående budgetår. Del inlåningsöverskott om 1 021 milj. kronor, som förefanns vid utgången av juni 1946, reducerades sålunda intill åtgången av juni 1947 till 841 milj. kronor, d. v. s. med 180 milj. kronor. Motsvarande siffra för budgetåret 1945/46 var 91 milj. kronor. (Uppgifterna avse de 84 större sparbankernas ställning.) Postsparbankens insättarebehållning steg under budgetåret 1946/47 med 163 milj. kronor mot 172 milj. kronor under 1945/46. Den antydda utvecklingen medförde en tydlig omsvängning på kreditmarknaden. Fram till hösten 1946 var denna ännu jämförelsevis lätt och banklikviditeten kunde upprätthållas med bankernas egna kassamedel. De starkt ökade anspråk på likvida medel, som härefter ställdes från näringslivets sida för betalning av den stora importen ävensom för investeringsändamål, föranledde en avsevärd nedgång i bankernas likviditet. Affärsbankerna föranleddes härav att i stor utsträckning realisera obligationer och skattkammarväxlar. Vad sparbankerna beträffar vållade den ovan påvisade nedgången i inlåningen, att även dessa, för att kunna tillgodose anspråken på fastighetskredit, började minska sin obligationsportfölj. Jämväl för försäkringsbolagen gjorde sig eii tendens till ökning av intecknings-

325 lånen på bekostnad av obligationsplaceringarna gällande emot slutet av år 1946. De stora utbuden av obligationer e t c , kunde icke upptagas av marknaden, varför riksbanken för att förhindra alltför stora rubbningar i kursläget ingrep genom mycket omfattande inköp. Riksbankens obligationsinnehav tillväxte på detta sätt kraftigt och ökningen fortsatte under förslå halvåret 1947. Till belysande av kursutvecklingen må nåmnas, att kursen å långsiktiga statens 3 procentsobligationer, som vid budgetarets början noterade i parti, i november 1946 föll till 99% procent, vid vilken procentsats kursen utan större avvikelser förblev stående under resten av budgetåret. De stora av riksbanken i kursstödjande syfte företagna obligationsköpen voro ur penningpolitisk synpunkt så till vida olägliga som de självfallet medförde en ökad spridning av betalningsmedel och därmed ett ökat inflationstryck, cl. v. s. just det som man i rådande läge bort undvika. Valutamarknaden. En viktig händelse på valutamarknaden inträffade, då riksbanken — efter frågans behandling i utrikesnämnden och beslut av regeringen — den 13 juli 1946 företog en höjning eller a p p r e c i e r i n g a v d e n s v e n s k a k r o n a n s v ä r d e i förhållande till utländska valutor med något över 14 procent. Säljkursen för U. S. dollar reducerades härvid från 4:20 till 3:60 och för pund sterling från 16:92 till 14:50. Motsvarande kurssänkningar genomfördes för övriga valutor. Den sålunda genomförda höjningen av den svenska kronans värde utgjorde ett led i åtgärderna för stabilisering av penningvärdet. Syftet var närmast att i viss mån neutralisera inflytandet på vårt land av de starka prisstegringstendenser, som framträdde främst i Förenta staterna i samband med att priskontrollen därstädes upphävdes. Till någon del vanns väl det avsedda syftet, men då prisstegringen utomlands fortsatte och man där skyndade sig att i möjligaste mån höja sina priser gentemot oss, blevo verkningarna icke länge bestående. Beträffande de ingripanden som svenska regeringen vidtog i samband ined valutaapprecieringen för att hålla tillhaka prisstegringen å svenska exportvaror, särskilt pappersmassa och papper, se sid. 318. Riksbankens guldbehållning bokfördes under året liksom tidigare efter ett pris av 2 480 kronor per kg fint guld, medan dess dagspris beräknades på basis av det av Förenta staternas finansministerium tillämpade priset, 35 dollar per uns fint guld. I samband med apprecicringen av den svenska kronan sänktes det så beräknade guldpriset från 4 726:16 till 4 050:99 kronor per kg, vilket medförde en minskning av dagsvärdet å riksbankens guldbehållning med c:a 285 milj. kronor. Kursändringen sänkte samtidigt dagsvärdet å riksbankens valutainnehav med c:a 242 milj. kronor. Den nedskrivning av värdet av riksbankens guld- och valutatillgångar, som erfordrades i samband med apprecieringen, uppgick sålunda till c:a 527 milj. kronor. Av detta belopp täcktes omkring 345 milj. kronor av skillnaden

mellan dagsvärdet och värdet i riksbankens böcker av guld- och valutainnehavet vid tidpunkten för apprecieringen. Enligt beslut av 1946 års riksdag vid dess höslsession (i anledning av proposition nr 370) reglerades återstoden eller 182 milj. kronor genom att riksgäldskontoret till riksbanken överlämnade en icke räntebärande skuldförbindelse på detta belopp. Riksbankens innehav av utländska valutor undergick under tiden närmast före apprecieringen en betydande ökning. Detta sammanhängde i väsentlig mån med alt importörer och andra, som hade att erlägga Iikvider i utländsk valuta, i avvaktan på en motsedd ändring av valutakurserna, i största möjliga utsträckning uppsköto betalningarna, medan export- och rederiföretag påskyndade hemtagandet av sina fordringar i utlandet. Sedan apprecieringen ägt rum, uppstod helt naturligt en kapitalrörelse i motsatt riktning. Valutareserverna började nu hastigt minskas, i första hand för verkställande av de uppskjutna likviderna. Starkare och mera varaktigt inverkade emellertid behovet av valutor för finansiering av det växande importöverskottet, som i sin ordning bör ha stimulerats av valutauppskrivningen. Den sålunda begynta valutautströmningen fortfor sedan i ökat tempo under resten av budgetåret. Riksbankens och riksgäldskontorets behållning av guld och valutor, som vid utgången av juni 1946 uppgått till 3 512 milj. kronor, minskades på detta sätt till 1 071 milj. kronor ultimo j u n i 1947. Om hänsyn tages till att kursändringen sänkte dagsvärdet å förrådet av guld och valutor med 543 milj. kronor, reducerades sålunda guldoch valutainnehavet under budgetåret med 1 898 milj. kronor. Häremot bör emellertid ställas en nettoinströmning för affärsbankernas vidkommande om 206 milj. kronor. Det från hösten 1946 alltmer betydande valutautflödet föranledde bankofullmäktige att i en promemoria den 19 december 1946 fästa regeringens uppmärksamhet på behovet av åtgärder för att förhindra en ytterligare nedgång i valutareserven. Behovet av en omfattande importreglering såsom det verksammaste medlet härvidlag underströks av fullmäktige i en ny promemoria den 30 januari 1947. Först genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 mars 1947, efter ytterligare enträgen framställning av bankofullmäkligc, kom den efterlysta importregleringen till stånd, sedan guld- och valutareserven nedgått till ungefär hälften av den storlek den haft i mitten av juli 1946. Endast långsamt kunde emellertid regleringen erhålla någon större effekt i åsyftad riktning — härvid inverkade även handelspolitiska skäl — och valutautflödet fortsatte i oförminskad takt under återstoden av budgetåret. (Se härom sid. 192 ff.) Som ett led i den skärpta valutapolitiken anordnade valutakontoret jämlikt kontorets kungörelse den 16 april 1947 (SFS nr 133) en i n v e n t e r i n g per den 30 april av innehav av vissa utländska tillgångar. Deklarationspliktig var svensk medborgare, som var bosatt i riket eller eljest här uppehöll sig, svensk juridisk person samt utländsk medborgare, som haft

327 läst bostad i Sverige sedan den 15 maj 1945. Inventeringen omfattade fordringar om minst 10 000 kronors värde, som den uppgiftsskyldige ägde hos någon i Nord-, Mellan- eller Sydamerika, Portugal, Schweiz eller det s. k. slerlingområdet, ävensom värdepapper till minst samma värde, utfärdade eller betalbara i någon av nyssnämnda stater eller slerlingområdet. Sedelutgivningsrätten. De häftiga rörelserna pä valutamarknaden nödvändiggjorde i början av år 1947 en revision av de gällande bestämmelserna angående riksbankens sedelutgivningsrätt. För att skapa den större clasticitet i penningsystemet, som av de rådande förhållandena påkallades genom den från hösten 1946 fortsatta valutautströmningen, höjdes genom kungörelse den 14 februari 1947 (nr 31) — med stöd av fullmaktslagen den 22 december 1939 (nr 895) — sedelulgivningsrätten med 1 050 milj. kronor till dubbla summan av metalliska kassan + 1 400 milj. kronor. Beslutet påtalades ur konstitutionell synpunkt i avgivna motioner samt av bankoutskottet i dess utlåtande nr 32. I maj 1947 funno bankofullmäktige den fortsatta valutautströmningen nödvändiggöra en ytterligare höjning av sistnämnda belopp. Finansministern berörde frågan i propositionen nr 314. Vid gällande bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt ledde, framhöll han, en nedgång i valutareserven, i den mån guldkassan berördes, till en minskad sedelutgivningsrält. Handelsbalansens utveckling hade därför medfört behov av än mer vidgad utgivningsrätt i förhållande till riksbankslagens bestämmelser. I enlighet med bankofullmäktiges sedermera avgivna förslag höjdes genom kungörelse den 20 juni 1947 (nr 251) sedelutgivningsrätten med ytterligare 1 100 milj. kronor utöver vad som bestämts i februari och fastställdes sålunda till dubbla summan av metalliska kassan + 2 500 milj. kronor. Penningpolitiken. I en skrivelse, anknuten till bankofullmäktiges framställning till Kungl. Maj:t av den 22 maj 1947 angående fortsatt befrielse från sedelinlösningsskyldigheten m. m., dryftade fullmäktige riktlinjerna för en ekonomisk politik i syfte dels att komma till rätta med de på längre sikt bestående valutaproblemen resp. de frågor, till vilka dessa problems akuta tillspetsning givit upphov, dels att reglera utvecklingen på kapitalmarknaden i enlighet med de allmänna strävanden att stabilisera penningvärdet, som alltjämt utgjorde huvudlinjen i landets ekonomiska politik. I första hand måste man, framhöllo fullmäktige, söka nå fram till en sådan reglering av pris-, löne- och vinstförhållandena, att inkomstvolymen såvitt möjligt stabiliserades. Härför erfordrades icke endast att ytterligare inkomststegringar inom olika områden undvekes eller i varje fall strängt begränsades utan även att den starkt uppdrivna efterfrågan på arbetskraft och material holies tillbaka. Enligt fullmäktiges mening måste bl. a. investeringsvolymen reduceras väsentligt under den nivå den under senare tid uppnått. I samma syfte måste det ankomma på staten och kommunerna att för dagen avstå från utgiftsökningar samt att

328 genomföra sådana utgiftsreduktioner, som låge inom möjligheternas gränser. Ett uppskov med kostnadskrävande åtgärder, som icke för dagen vore trängande nödvändiga och varigenom arbetskraft och material kunde friställas, vore sålunda starkt motiverat av hänsyn till allmänna ekonomiska överväganden. Sitt fulla värde i detta sammanhang finge utgiftsbegränsningarna först om de icke åtföljdes av en motsvarande reduktion av .statsintäkterna utan tillätes taga sig uttryck i ett budgetöverskolt. I fråga o m räntepolitiken följande:

a n f ö r d e f u l l m ä k t i g e i s a m m a skrivelse bl. a.

»I ett konjunkturläge, där det bland annat framstår såsom önskvärt att söka begränsa investeringarnas omfattning och att få till stånd ett ökat sparande, är det givet, att frågan om en räntehöjning övervägts av fullmäktige. Vid olika tillfällen under den senaste liden har spörsmålet sålunda varit föremål för diskussion. Detta har varit desto mera naturligt, som en räntehöjning kan synas vara en enkel metod att nå angivna resultat och vid tidigare tillfällen tillgripits i liknande syfte. Emellertid föreligga för närvarande på detta som inom många andra områden speciella förhållanden, som medföra att en räntehöjning icke har samma verkningar som under mera normala omständigheter. I nuvarande läge ined reglering av hyror och priser är situationen en annan. En räntehöjning skulle sålunda icke onödiggöra nuvarande direkta regleringar på investeringsområdet. Med denna utgångspunkt anse fullmäktige, att man medelst en räntehöjning icke kan ernå den begränsning av investeringsverksamheten som för närvarande framstår såsom nödvändig. Av betydelse har härvid även varit, att en mera drastisk höjning av räntan — d. v. s. till 5 å 6 procent eller högre — enligt fullmäktiges mening icke bör ifrågakomma, utan diskussionen har gällt verkningarna av en måttlig ränteförändring. Om man verkligen kunde räkna med att en mindre räntehöjning skulle medföra ett väsentligt ökat frivilligt sparande, vore detta givetvis en faktor av mycket stor betydelse. Det förefaller dock föga troligt, att en något högre inlåningsräuta än den nuvarande skulle mera avsevärt öka sparandet. Av vida större betydelse är en sådan allmän ekonomisk politik, att allmänheten blir övertygad om att del är förmånligt att i görligaste mån uppskjuta såväl investeringar som inköp avexempelvis mera varaktiga konsumtionsvaror till en tidpunkt, då såväl priser som kvaliteter bli förmånligare. Fullmäktige vilja dock i detta sammanhang ånyo understryka vikten av att från det allmännas sida snarast vidtagas åtgärder för främjandet av det frivilliga sparandet. Vid sin behandling av räntespörsmålet ha givetvis fullmäktige även tagit hänsyn till andra faktorer än de som i korthet här berörts. Sålunda ha erfarenheterna från andra länder beaktats liksom de mera psykologiska verkningar en räntehöjning skulle ha. Fullmäktige ha emellertid efter en ingående prövning av frågan icke funnit skäl föreligga för att i nuvarande läge vidtaga en räntehöjning.» F i n a n s m i n i s t e r n anslöt sig i v a l u t a p r o p o s i t i o n c n ( n r 314) i s t o r t sett till vad b a n k o f u l l m ä k t i g e a n f ö r t . D e t t a gällde ä v e n u t t a l a n d e t i r ä n t e f r å g a n . I l i k h e t m e d f u l l m ä k t i g e a n s å g h a n a t t en r ä n t e h ö j n i n g av d e n o m f a t t n i n g , s o m i r å d a n d e läge k u n d e d i s k u t e r a s , icke k u n d e bli av s å d a n betydelse e x e m p e l v i s för b e s k ä r n i n g e n av i n v e s t e r i n g s v e r k s a m h e t e n eller för a t t s t i m u l e r a d e t frivilliga s p a r a n d e t , a t t f ö r d e l a r n a av en r ä n t e b ö j n i n g skulle

329 uppväga de betydande nackdelar som en sådan åtgärd skulle föra med sig, icke minst när det gällde att få till stånd den önskvärda stabiliseringen av det ekonomiska livet. Några nya synpunkter framkommo icke heller i bankoutskottets utlåtande i anledning av propositionen. I räntespörsmålet anförde utskottet, att en räntehöjning av den begränsade omfattning, som varit ifrågasatt, inom investeringsområdet kunde väntas få sin väsentligaste effekt på det redan starkt reglerade bostadsbyggandet. I själva verket skulle en räntehöjning för det dåvarande vara berättigad endast i den mån man avsåge att helt slopa det regleringssystem, som uppbyggts inom bostadspolitiken. En räntehöjning kunde i övrigt befaras komma att motverka stabiliseringssträvandena genom att öka kostnadstrycket. Utskottet anförde vidare, att det vore av stor betydelse att även i fortsättningen en sådan penningpolitik bedreves, att på penning- och kapitalmarknaden icke en känsla av penningriklighet framkallades eller vidmakthölles. En viss penningknapphet i kreditinstituten kunde nämligen utöva en hälsosamt återhållande inverkan på en del av den enskilda investeringen. Riksbankens operationer i marknaden borde avpassas med hänsyn härtill. Trots att ett intimt samband rådde mellan dessa operationer och ränteutvecklingen, syntes ej för tillfället anledning finnas att genomföra eller medge en höjning av räntenivån. Myntförhållanden. Jämlikt artikel IX i den mellan Sverige, Danmark och Norge gällande myntkonventionen skulle enligt konventionen präglade mynt, såväl huvudmynt som skiljemynt, med vissa inskränkningar vara lagligt betalningsmedel efter deras lydelse i alla tre rikena utan hänsyn till i vilket rike de voro präglade. I anslutning härtill hade de tre rikena åtagit sig viss ömsesidig inväxlingsskyldighet. Sedan efter det första världskrigets utbrott skiljaktigheter efter hand inträtt i värdet på svensk, dansk och norsk krona till svenska kronans fördel, uppstod en omfattande smuggling av danska och norska skiljemynt till Sverige. För att stävja denna trafik överenskommo de tre ländernas regeringar den 22 mars 1924 om en tilläggsartikel till myntkonventionen, enligt vilken skiljemynt som präglats enligt konventionen i ett av rikena skulle efter viss angiven lid upphöra alt vara lagligt betalningsmedel i de andra rikena. I anslutning till 1924 års tilläggsartikel utfärdades lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige. I denna lag stadgades (i första stycket), att danska och norska skiljemynt, präglade enligt konventionsbestämmelserna, skulle upphöra alt vara lagligt betalningsmedel i Sverige och att förty här i riket icke någon skulle vara pliktig att mottaga sådana mynt i betalning. Vidare föreskrevs (i andra stycket samma lag), att mynt,

varom nu sagts, skulle tills vidare, vid anfordran, inlösas av riksbanken efter deras lydelse med svenskt skiljemynt eller riksbankens sedlar och att dylik inlösen skedde vid varje riksbankens kontor. Denna lag trädde i kraft den 6 oktober 1924. I skrivelse den 16 januari 1947 hemställde fullmäktige i riksbanken, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att andra stycket i 1924 års lag skulle upphöra att gälla. Såsom motivering härför anförde fullmäktige, att Norges bank — under hänvisning till skiljemyntssituatioaen i Norge samt den kursförlust Norge gjorde, då Norges bank i sin tur överloge de av riksbanken inlösta norska konventionsmynten — hos Sveriges riksbank hemställ I, att riksbanken måtte föreslå upphävande av dess förpliktelse att inlösa dylika mynt. För Danmarks vidkommande syntes ifrågavarande spörsmål icke vara av samma betydelse. Danmarks nationalbank hade emellertid förklarat sig icke ha någon erinran mot att inlösningsskyldigheten upphävdes. Med hänsyn till den förlust, som vid ett omedelbart upphörande av inlösningsskyldigheten kunde uppstå för svenska innehavare av konventionsmynt, borde sådana innehavare beredas lämplig tidsfrist för inväxling av mynten. Då särskilt vid gränstrakterna lill Norge norska mynt förekomme i icke obetydlig omfattning, syntes ikraftträdandet av en lagändring om inlösningsskyldighetens upphörande åtminstone i de län som gränsade till Norge böra föregås av lämpliga publiceringsåtgärder. Kungl. Maj:t framlade proposition i ärendet till 1947 års riksdag, nr 69. Sedan riksdagen godkänt denna, utfärdades lag den 11 april 1947 (nr 124), varigenom andra stycket av lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige upphävdes med utgången av juni 1947. Härigenom upphörde riksbankens skyldighet att efter deras lydelse inlösa danska och norska enligt konventionsbeslämmelserna präglade skiljemynt. Från riksbankens sida vidtogos vissa publiceringsålgärder särskilt i de till Norge gränsande länen. Samtidigt med nämnda lag utfärdades kungörelse (nr 125), varigenom det i kungörelsen den 11 april 1924 (nr 71) stadgade förbudet mot införsel till riket av vissa danska och norska skiljemynl upphävdes.

18. Statsfinanserna. Statsregleringen för budgetåret 1946/47. Den av 1946 ärs riksdag fastställda riksstaten för budgetåret 1946/47 upptog å driftbudgeten inkomster till ett belopp av 3 347,1 milj. kronor och utgifter till i det närmaste samma belopp eller 3 347,6 milj. kronor. På kapitalbudgeten upptogs ett belopp representerande nettoinvesteringen, d. v. s. summan av investeringsbemyndigandena, om 899,7 milj. kronor. Bruttoinvesteringen eller summan av investeringsanslagen uppgick till 1 214,1 milj. kronor. Beredskapsslat för försvarsväsendet antogs för 1946/47 till belopp av 275 milj. kronor å driftbudgeten och 10 milj. kronor å kapitalbudjeten samt allmän beredskapsstat, slutande på 676 milj. kronor på drift6 budgeten och 374 milj. kronor på kapitalbudgeten, med rätt för Kungl. Maj:t att, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, intill ett belopp av 150 milj. kronor besluta om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å sistnämnda stat. Något beslut fattades icke under budgetårets lopp om ianspråktagande vare sig av de på försvarsberedskapsstaten eller av de på allmän beredskapsstat anslagna medlen. I likhet med vad under de föregående krisåren skett antog riksdagen tvenne tilläggsstater till riksstaten för budgetåret 1946/47, den ena vid höstsessionen 1946, den andra vid vårsessionen 1947. Tilläggsstaterna upptogo inga inkomstbelopp. Utgifterna dels å riksstaten, dels å tilläggsstaterna uppgingo till följande belopp:

milj. kr.

Kapitalbudgeten (S:a investeringsanslag) milj. kr.

3 3470 1809 246 3 5591

12141 71*» 427 132110

Driltbudgeten

Riksstatcn Tilläggsstat 1 Tilläggsstat II Summa

Då inkomsterna oförändrat upptogos till 3 347,1 milj. kronor, uppkom beträffande driftbudgeten ett underskott på 212,0 milj. kronor. Vad kapitalbudgeten beträffar belöpte sig summan av investeringsanslagen, som ovan anförts, till 1 328,0 milj. kronor. Med avdrag för avskrivningar av skilda slag m. m. erhölls ett belopp för nettoinvesteringarna eller de s. k. investe-

ringsbemyndigandena av 1 008,0 milj. kronor, vilket belopp svarade mot det nytillskott av lånemedel, som erfordrades för kapitalbudgetens realiserande. Enligt budgetredovisningen blev det verkliga budgetutfallet för 1946/47 följande: Driftbudgeten: Inkomster ;J 605g Reservationer från föregående budgetår 1 2921

Utgifter 3 155-0 Reservationer till följande b u d g e t å r . . 1 7198 Överskott 23-1

Summa 4 0979

Summa 4 897.il

Kapilalbudgelen: Avskrivningsmedel m. m Nettoinvestering

2920 661-1 Summa

9531 Bruttoinvestering

953-1 Summa

9531 Å driftbudgeten uppstod sålunda ett överskott av 23,1 milj. kronor att tillföras statens budgetutjämningsfond. Denna hade vid budgetårets ingång utvisat en brist av 7 511,9 milj. kronor, vilken nu minskades till 7 488,8 milj. kronor. Uppkomsten av nämnda överskott vid slutredovisningen, under det att den fastställda budgeten i stället visat underskott på ett par hundra milj. kronor, förklaras dels av att inkomsterna — såväl skatter som inkomster av statens kapitalfonder — inflöto med högre belopp än som beräknats, dels av att utgifterna i åtskilliga fall begränsats. Reservationerna ökades som följd härav starkt, nämligen med icke mindre än 427,7 milj. kronor. Den över kapitalbudgeten redovisade nyinvesteringen uppgick till 661,1 milj. kronor mot beräknade 1 008,0 milj. kronor. De från föregående budgetår kvarstående, icke utnyttjade beloppen å medelsanvisningar under kapitalbudgeten utgjorde vid budgetårets ingång 2 102,!) milj. kronor, medan de till påföljande budgetår kvarstående outnyttjade beloppen uppgingo till 2 386,5 milj. kronor. Reservationerna å såväl drift- som kapilalbudgelen hade alltså nått en mycket ansenlig storlek. De voro i själva verket så betydande, alt de — såsom ock statsrevisorerna i sin i slutet av år 1947 avgivna berättelse underströko — i hög grad försvårade överblicken över statsutgifterna och vållade att riksstaten icke i avsedd utsträckning kunde anses utgöra en hushållsplan för det budgetår, för vilket den fastställts. Statsregleringen för budgetåret 1947/48. Det i 1947 års statsverksproposition upptagna inkomstbeloppet å driftbudgeten för budgetåret 1947/48 slutade på en summa av 4 035 milj. kronor, medan utgifterna upptogos till ett belopp av 3 701 milj. kronor. Enligt förslaget räknades alltså med ett budgetöverskott å 334 milj. kronor. Omlägg-

333 ningen av uppbördsförfarandet från 1947 års ingång medförde, att inkomsttitlarna inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet Ir. o. m. budgetåret 1947/48 helt borlföllo från riksslaten. Samtliga skatter, vilka innefattades i det nya uppbördsförfarandet, sammanfördes under titeln »preliminär skatt å inkomst och förmögenhet m. m.» Inkomsttiteln krigskonjunklurskalt kvarstod men med ett belopp av endast 10 milj. kronor. Såsom ny inkomsttitel uppfördes den dittills under inkomst- och förmögenhetsskatten bokförda kupongskatten, vilken icke berördes av uppbördsreformen. Inkomsttiteln p r e l i m i n ä r s k a t t å i n k o m s t o c h f ö r m ö g e n h e t m. ni. inrymde å ena sidan uppbörd av såväl statsskatter som kommunalskatter och å andra sidan utbetalningar av kommunerna tillkommande belopp. De inkomster, vilka beräknades å denna inkomsttitel, voro dels inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet, skogsvårdsavgifter och folkpensionsavgifter, dels ock kommunalskatt i form av fastighetsskatt, kommunal inkomstskatt och skogsaccis. Den faktiska uppbörd, som inflöte till statsverket — med hänsyn tagen till restantier — skulle disponeras sålunda, att dels skogsvårdsavgifter och folkpensionsavgifter omfördes till vederbörliga i riksstaten upptagna inkomsttitlar, dels ock till kommunerna utbetalades fastighetsskatt, kommunal inkomstskatt och skogsaccis. Inkomsttiteln belastades slutligen av restitutioner. Skillnaden mellan den faktiska uppbörden och de sammanlagda utgifterna blev den nettoinkomst för statsverket, som motsvarade den i riksstaten upptagna inkomsttiteln preliminär skatt å inkomst ocli förmögenhet m. m. Hithörande skatteinkomster, vilka för budgetåret 1945/46 uppgingo till 1 246 milj. kronor, skulle enligt beräkningarna för budgetåret 1947/48 uppgå till 1 750 milj. kronor. Stegringen beräknades till elt belopp av omkring 150 milj. kronor vara att återföra på omläggningen av uppbördssystemet, varigenom huvudparten av skatteuppbörden bringades att närmare ansluta sig till inkomstförhållandena vid tiden för skatternas erläggande. Den återstående stegringen av skatteuppbörden svarade mot en beräknad ökning av det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Stegringen av skatteunderlaget angavs främst vara att hänföra till ökad sysselsättning och höjda lönesatser. Bidragande vore jämväl ökad avkastning av jordbruket och höjda rörelseinkomster, särskilt för bolagen. Vid beräkningen av den preliminära skatten för 1947/48 förutsattes att skatt å inkomst och förmögenhet skulle utgå av den storlek och med den fördelning på olika skattskyldiga, som motsvarade den gällande inkomst- och förmögenhetsskatten, värnskatten och särskilda skatten å förmögenhet, om dessa upptoges för helt år, med bortseende från effekten av ett eventuellt genomförande fr. o. m. kalenderåret 1948 av 1945 års statsskatteberednings förslag till omläggning av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (se sid. 338). På inkomstberäkningarna inverkade även i avsevärd mån sänkningen av kaffeskatten samt bortfallet av den allmänna omsättningsskatten med un-

334 dantag för den del därav som innefattade skärpt omsättningsskatt samt skatt på personbilar och tyngre motorcyklar m. m. (se sid. 335). Sistnämnda poster sammanfattades under titeln varuskatt. Proposition nr 312 innehöll ny beräkning av vissa inkomsttitlar, vilken gav till resultat en inkomstsumma av 4 184,9 milj. kronor. Till följd av särskilda riksdagsbeslut höjdes även i inånga fall utgiftsberäkningarna. Emellertid hade riksdagen vid tidpunkten för riksstatens fastställande den 30 juni 1947 ännu icke kunnat fatta beslut beträffande Kungl. Maj:ts anslagsäskanden i ett flertal betydelsefulla propositioner. Detta gällde bl. a. anslagen till bostadsförsörjningen, till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. Statsregleringen måste därför ske utan hänsyn tagen till dessa anslagsäskanden, vilka belöpte sig till ett sammanlagt belopp av 581,3 milj. kronor. Riksstaten för budgetåret 1947/48, sådan den av riksdagen slutgiltigt fastställdes, utvisade därför för driftbudgetens vidkommande elt ansenligt överskott. De sammanlagda inkomsterna upptogos här till 4 174,9 milj. kronor och utgifterna till 3 406,6 milj. kronor. Överskottet blev alltså 768,3 milj. kronor. Vad kapitalbudgeten angår innefattade denna enligt statsverkspropositionen en investeringsplan för budgetåret 1947/48 och en häremot svarande inkomsttitel Lånemedel till ett belopp av 753,6 milj. kronor. Även här påverkades statsregleringen dels av vissa beslut i anledning av senare framlagda propositioner, dels därav att, liksom ifråga om driftbudgeten, beslut vid budgetårsskiftet i en del fall ännu ej kunnat av riksdagen fattas. Det sistnämnda gällde anslagsäskanden om sammanlagt 306,9 milj. kronor. De av riksdagen anvisade invesleringsanslagen för budgetåret 1947/48 uppgingo tillhopa till 835,5 milj. kronor. Efter avdrag av inkomster av avskrivningsmedel och övriga kapitalmedel m. m. erhölls en summa för nettoinvesteringarna av 458,1 milj. kronor. Till samma belopp upptogos följaktligen de för budgetens realiserande erforderliga lånemedlen. De anslag, vilka riksdagen anvisade för budgetåret 1947/48 genom beslul efter den 30 juni 1947, sammanfattades i en den 17 juli s. å. dagtecknad tilläggsstat I. Denna upptog pä driftbudgeten anslag å tillsammans 578,(i milj. kronor och på kapitalbudgeten anslag å 305,6 milj. kronor. Beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetaret 1947/48 antogs till belopp av 275 milj. kronor å driftbudgeten och 10 milj. kronor å kapitalbudgeten. Någon ny allmän beredskapsstat för budgetåret 1947/48 antogs icke. I stället bemyndigades Kungl. Maj:t genom en särskild finansfullmakt att under budgetåret, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen av ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande avarbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47 (se sid. 264).

335 Skattelagstiftning. Alt den är 1939 införda skatten å kaffe av prispolitiska skäl genom förordning den 22 november 1946 (nr 698) fr. o. m. den 23 i samma månad nedsattes från 65 till 35 öre per kg för orostat kaffe och från 80 till 45 öre per kg för rostat kaffe har omnämnts ovan å sid. 304. Rörande den allmänna omsättningsskatten, varom stadgats i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) (se del II sid. 201 ff.), hade Kungl. Maj:t i proposition till 1946 års riksdag, nr 222, i samband med framläggandet av en allmän statlig finansieringsplan för de närmaste åren förordat, alt denna skatt skulle avvecklas fr. o. m. den 1 januari 1948, och anhållit om riksdagens yttrande häröver. I sådant fall borde förslag om upphävande av förordningen om allmän omsättningsskatt föreläggas 1947 ärs riksdag, sedan de med upphävandet sammanhängande detaljfrågorna underkastats ytterligare beredning. I sitt utlåtande över propositionen anförde första särskilda utskottet vid 1946 års riksdag (vårsessionen), att utskottet med hänsyn till önskvärdheten av att omsättningsskatten slopades snarast möjligt ville — trots de betänkligheter ur statsfinansiell synpunkt som vore förbundna därmed — förorda, att tidpunkten för avvecklingen fastställdes till den 1 juli 1947. Utskottet uttalade därjämte, att därest förhållandena skulle utveckla sig på sådant sått, att det kunde befinnas angeläget att omsättningsskatten slopades redan före nyssnämnda dag, frågan därom borde upptagas till omprövning. I enlighet med utskottets tillstyrkan hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om förslag angående den allmänna omsättningsskattens avveckling fr. o. m. den 1 juli 1947, vilket förslag jämväl borde avhandla frågan huruvida särskild beskattning av varor, som vore underkastade skärpt omsättningsskatt, skulle bibehållas. I proposition i ärendet till 1946 års riksdags höstsession, nr 386, föreslogs, att den allmänna omsättningsskatten skulle i huvudsak bortfalla redan vid årsskiftet 1946/47. Sådan skatt skulle enligt förslaget icke uttagas vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning, varom avtal slötes efter den 31 december 1946 eller vid uttag av vara från rörelse eller vid import, som skedde efter nämnda dag. Däremot skulle omsättningsskatt fortfarande i enlighet med gällande bestämmelser erläggas dels beträffande vara, för vilken skatten bestäm Is all utgå efter högre skattesats än 5 procent av den skattepliktiga omsättningen, dels vid försäljning och import av personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar. I motiveringen erkände finansministern, att det dåvarande ekonomiska läget framstode såsom ur olika synpunkter ogynnsammare än man under våren tänkte sig. Härvid syftades uppenbarligen mindre på den statsfinansiella situationen — en avveckling av omsättningsskatten i huvudsak redan vid årsskiftet syntes icke behöva leda lill underskott i 1946/47 års budget — som på risken för en överhandtagande penningvärdeförsämring, framkallad av ökad spänning i »den samhällsekonomiska balansen». Vådan i penningpolitiskt hänseende av att i ett sådant läge borttaga omsättningsskatten, varigenom ett belopp av 300 ä 400 milj.

336 kronor såsom ökad köpkraft ställdes till konsumenternas förfogande, syntes finansministern väl ej benägen att helt bortse ifrån. Att han icke desto mindre nu ansåg sig böra föreslå en omedelbar avveckling av ifrågavarande skatt, motiverade han med att han icke ville förorda, att »den till snara skattesänkningar ledande linjen» övergåves. Han tillade, att om avvecklingen av skatten under alla förhållanden icke uppskötes längre än till den 1 juli 1917, syntes det för prisutvecklingen farliga tillskottet i köpkraft få en relativt mindre betydelse, i synnerhet om vissa subventioner till livsmedelspriser samtidigt upphörde att utgå och de faktiska priserna till jordbrukarna tillätes slå igenom i konsumentpriserna. Förslaget om omsättningsskattens avveckling fr. o. m. den 1 januari 1917 kombinerades därför med förslag om borttagande av vissa subventioner med avseende å livsmedelspriserna (se härom sid. 54). Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet underströk i sitt utlåtande kraftigare än i propositionen skett det skadliga i att genom omsättningsskattens borttagande skärpa den rådande spänningen mellan köpkraft och varutillgång, men hänvisade liksom finansministern till önskvärdheten alt fullfölja den av statsmakterna Ulligare accepterade linjen med skattesänkningar. »Såväl vid avvecklingsfrågans behandling vid riksdagens vårsession som i propositionen nr 386 har», yttrade utskottet, »varit normgivande det skatteprogrammet, att inom en nära framtid skulle såväl omsättningsskatten avvecklas som de direkta skatterna för det övervägande antalet skattskyldiga sänkas. Att sänka sistnämnda skatter men bibehålla omsättningsskatten bör enligt utskottets mening icke ifrågakomma. Det enda alternativet vid sidan av omsättningsskattens slopande skulle alltså bliva, att även de direkta skatterna holies uppe vid nuvarande nivå. Beträffande detta senare alternativ må dock erinras om att i den politiska diskussionen under del senaste året — bland annat under valrörelsen — med viss skärpa understrukits från olika håll, att tidpunkten nu är inne att minska det höga skattetryck, som föranletts av krigsförhållandena.» Mot utskottsmajoritetens tillstyrkande av omsättningsskattens borttagande (med angivna undanlag) från årsskiftet 1946/47 reserverade sig högerns representanter i utskottet. R i k s d a g e n biföll p r o p o s i t i o n e n såväl i vad d e n avsåg d e n a l l m ä n n a o m s ä t t n i n g s s k a t t e n s avveckling — med vissa u n d a n t a g — vid u t g å n g e n av å r 1946 s o m i vad d e n a n s å g det b e r ö r d a b e m y n d i g a n d e t för K u n g l . Maj:l atl b o r t t a g a vissa s u b v e n t i o n e r med a v s e e n d e p å l i v s m e d e l s p r i s e r n a . I a n l e d n i n g av r i k s d a g s b e s l u t e t u t f ä r d a d e s f ö r o r d n i n g den 20 d e c e m b e r 1946 ( n r 767) om a v v e c k l i n g av d e n a l l m ä n n a o m s ä t t n i n g s s k a t t e n i vad d e n utgick efter en s k a t t e s a t s av fem p r o c e n t . 1 B e t r ä f f a n d e k o n s e k v e n s e r n a av o m s ä t t n i n g s s k a t t e n s b o r t t a g a n d e för p r i s r e g l e r i n g e n se sid. 305. U p p h ä v a n d e t av vissa s u b v e n t i o n e r p å l i v s m e d e l s o m r å d e t b e h a n d l a s å sid. 54. S o m f r a m g å r av det a n f ö r d a h a d e vid a v v e c k l i n g e n av d e n a l l m ä n n a femp r o c e n t i g a o m s ä t t n i n g s s k a t t e n fr. o. m . d e n 1 j a n u a r i 1947 u n d a n t a g g j o r t s för p e r s o n a u t o m o b i l e r samt tyngre motorcyklar och s i d v a g n a r till m o t o r c y k l a r . D e n n a u n d a n t a g s b e s t ä m m e l s e , vilk e n t i l l k o m m i t p å förslag av den k o m m i t t é , s o m t i l l s a t t s för v e r k s t ä l l a n d e 1 En redogörelse för innebörden i avvecklhigsbestämmelserna lämnas i lidskriften »Från departement och nämnder» 1946, h. 24.

337 av utredning i skatteavvecklingsfrågan (varubeskattningskommittén), motiverades med att kommittén hade för avsikt att undersöka möjligheten och lämpligheten av att i fråga om sådana fordon omföra omsättningsskatten till en varuskatt och att — därest en dylik beskattning bleve genomförd under förra hälften av år 1947 — elt slopande av omsättningsskatten redan fr. o. m. den 1 januari 1947 skulle framstå såsom synnerligen irrationellt. Den 29 mars 1947 överlämnade kommittén betänkande med förslag till slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten samt till omläggning av varubeskaltningen. Kommittén anförde härvid, att den — efter en närmare undersökning av möjligheterna att genomföra en riktigt avvägd beskattning av vissa slag av motorfordon — icke ansett sig böra utforma något förslag till en sådan beskattning. Med hänsyn till vad sålunda förekommit fann Kungl. Maj:t, alt frågan om omföring av den allmänna omsättningsskatten å vissa motorfordon till en varuskatt åtminstone för det dåvarande borde förfalla samt att, som följd därav, omsättningsskatten å nämnda fordon borde avvecklas. Proposition härom avläts till 1947 års riksdag, nr 249. Avvecklingen föreslogs skola genomföras fr. o. m. den 1 juli 1947. Bevillningsutskottet tillstyrkte bifall till propositionen, men den avslogs av riksdagens båda kamrar, varvid som skäl anfördes den allmänna försämringen i det ekonomiska läget, som bl. a. aktualiserat frågan om en skärpning av beskattningen på umbärliga varor. Den senaste förordningen angående krigskonjunkturskatt hade utfärdats den 21 juni 1946 (nr 361). Denna förordning gällde dels merinkomster under år 1945, dels ock merinkomster under tidigare beskattningsår, vilkas beskattning kunnat uppskjutas på grund av under dessa år gällande värderingsregler beträffande lager av tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, samt beträffande kontrakt å dylika tillgångar. Genom förordningen avsågs sålunda en avveckling av krigskonjunktur skatten skola ske vid 1946 års taxering i samband med ett avräkningsförfarande per den 31 december 1945. Av taxeringstekniska skäl kunde emellertid avräkningsförfarandet vid 1946 års taxering till krigskonjunkturskatt icke omfatta andra skattskyldiga än dem, vilkas räkenskapsår utgick den 31 december eller senare, dock före den 1 mars. I propositionen 1946, nr 210, angående krigskonjunkturskatt för år 1946 framhölls sålunda, att särskilda bestämmelser bleve erforderliga beträffande skattskyldiga, vilkas räkenskapsår ulginge efler den 28 februari men före den 31 december. Dessa skattskyldiga skulle år 1946 taxeras för det beskattningsår, som utlöpt närmast före den 31 december 1945, och avräkningsförfärandet för ifrågavarande skattskyldiga borde därför äga rum i samband med en ny taxering till krigskonjunkturskatt år 1947, avseende merinkomster under senare delen av år 1945. Vid sistnämnda taxering borde jämväl sådana tantieminkomster taxeras, som 22—816090

338 hänförde sig till år 1945 men som Uppburits eller blivit tillgängliga för lyftning först efter den 31 december 1945. I enlighet med nu anförda uttalande framlades proposition till 1947 års riksdag, nr 72, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947, innefattande bestämmelser om krigskonjunkturskattens avveckling för de skattskyldiga, för vilka avräkning icke kunnat ske vid 1946 års taxering. Förslaget anslöt sig i allt väsentligt till 1946 års motsvarande förordning. Det var emellertid utformat så, att taxering enligt förordningen skulle kunna åsältas antingen av 1947 eller 1948 års prövningsnämnder. Anledningen härtill var, att vissa skattskyldiga eljest genom att utsträcka räkenskapsåret skulle kunna bereda sig möjlighet att undandraga sig påföring av krigskonjunkturskatt i samband med avräkningsförfarandet. Propositionen bifölls av riksdagen. Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947 utfärdades den 9 maj 1947 (nr 201). Tillämpningsbestämmelser härtill meddelades genom kungörelser den 20 juni 1947 (nr 341 och 342). I förordning den 21 februari 1947 (nr 33) lämnades bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg m. m., vilka anknöto till tidigare härom årligen alltsedan år 1941 meddelade föreskrifter. Härigenom förlängdes den period, inom vilken beskattning skulle ske för ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av åren 1940—1945, ävensom för köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår för vilka taxering ägt rum åren 1941—1945, t. o. in. det beskattningsår, för vilket taxering komme att verkställas år 1950. Bestämmelserna om den särskilda omsättnings- och utskänkningsskatlen å spritdrycker enligt förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) erhöllo genom förordning den 21 februari 1947 (nr 34) förlängd giltighet till utgången avjuni 1948. Enligt förordning den 21 mars 1947 (nr 107) uppsköts på nytt till den 1 juli 1948 ikraftträdandet av den i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) föreskrivna skatten å motorsprit. I proposition till 1947 års riksdag, nr 212, framlade Kungl. Maj :t på grundval av ett av 1945 års statsskatteberedning avgivet betänkande (SOU 1946 nr 79) förslag till ändrade grunder för den direkta statsbeskattningen samt om införande av en kvarlåtenskapsskatt. Förslaget, som innebar betydelsefulla och djupgående förändringar i fråga om såväl det statliga skattesystemets konstruktion som avvägningen av skattebördan mellan olika skatteformer och olika kategorier av skattskyldiga, föranledde en rad motioner i båda kamrarna. Vissa av dessa innehöllo yrkande om avslag å propositionen i dess helhet jämte hemställan till Kungl. Maj: t om förnyad utredning, medan andra åsyftade partiellt avslag eller ändringar i

339 ena eller andra avseendet av Kungl. Maj:ts förslag. Propositionen tillstyrktes i huvudsak av bevillningsutskottets majoritet (betänkande nr 50), och riksdagen fattade också beslut i enlighet härmed. I samband med de av proposition nr 212 föranledda besluten biföll riksdagen jämväl förslag i proposition nr 299 om b e g r ä n s n i n g i v i s s a f a l l a v s k a t t t i l l s t a t e n . Härvid avsågs dels begränsning av skatt på grund av 1948 års taxering, för vilket fall motsvarande bestämmelser anlogos som dem vilka tidigare gällt, dels begränsning av skatt på grund av senare taxeringar, då det nya systemet för statsbeskattningen bragts i tilllämpning. För sistnämnda fall meddelades spärregler provisoriskt i avvaktan på en närmare utredning angående verkningarna av den nya förmögenhetsbeskattningen. Då nu omförmälda beslut i fråga om den framlida statsbeskattningen — om än till sin utformning givetvis påverkade av rådande förhållanden — icke kunna betraktas som med kristidshushållningen och kristidspolitiken direkt sammanhängande frågor, saknas anledning all här närmare ingå på en redogörelse för desamma. Det må blott tilläggas, att besluten föranledde utfärdandet av en rad författningar, samtliga daterade den 26 juli 1947 (SFS nr 575—584), av vilka flertalet avsägs skola träda i kraft den 1 januari 1948. De viktigaste av dessa författningar voro: lag (nr 575) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), förordning (nr 576) om statlig inkomstskatt, förordning (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, förordning (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, förordning (nr 582) om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt, förordning (nr 583) om begränsning i vissa fall av skatt lill staten på grund av 1948 års taxering och förordning (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall. Då det nya systemet för den statliga inkomst- och förmögenhelsbeskallningen bestämts skola tillämpas från ingången av år 1948, krävdes särskilda bestämmelser angående de procenttal, varmed dylik skatt skulle ingå i preliminär skatt för de båda hälfterna av budgetåret 1947/48. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen, att bottenskatten enligt 1928 års förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle för förra hälften av nämnda budgetär (d. v. s. senare halvåret 1947) ingå i preliminär skatt med — liksom tidigare 150 procent av grundbeloppet för fysiska personer och 200 procent av grundbeloppet för svenska aktiebolag m. fl. För budgetårets senare hälft (d. v. s. första halvåret 1948) fastställdes det procenttal, varmed statlig inkomstskatt enligt den nya förordningen härom skulle ingå i preliminär skatt, till 100. Härom utfärdades förordningar den 26 juli 1946 (nr 594 och 595). Värnskatt bestämdes skola preliminärt erläggas för förra hälften av budgetåret 1947/48 enligt samma grunder som för senare hälften av budgetåret 1946/47. Förordning härom utfärdades den 30 juni 1946 (nr 340).

340 Uppbördsförordningen d e n 31 d e c e m b e r 1945 ( n r 896) blev enligt beslut av 1946 å r s r i k s d a g vid dess b ö s t s e s s i o n i enlighet ined p r o p o s i t i o n n r 372 f ö r e m å l för vissa ä n d r i n g a r , v a r o m f ö r o r d n i n g u t f ä r d a d e s d e n 20 d e c e m b e r 1946 ( n r 7 6 8 ) . Dessa ä n d r i n g a r i n n e b u r o dels vissa efter de nya u p p b ö r d s b e s t ä m m e l s e r n a l ä m p a d e regler om s k a t t e a n s t å n d för v ä r n p l i k t i g a , dels bes t ä m m e l s e r om befrielse f r å n l ö n e a v d r a g b e t r ä f f a n d e de till v ä r n p l i k t i g a u t g å e n d e f a m i l j e b i d r a g e n s a m t b e t r ä f f a n d e de av a r b e t s l ö s h e t s n ä m n d m e d b i d r a g av s t a t s m e d e l u t g i v n a k o n t a n t a a r b e t s l ö s h e t s u n d e r s t ö d e n . Den 31 d e c e m b e r 1946 u t f ä r d a d e s k u n g ö r e l s e ( n r 890) med vissa föreskrifter a n g å e n d e t i l l ä m p n i n g e n av 1945 å r s u p p b ö r d s f ö r o r d n i n g . Ytterligare ändringar i uppbördsförordningen ävensom i taxeringsförordn i n g e n och vissa a n d r a s k a t l e f ö r f a t t n i n g a r , vilka ä n d r i n g a r f ö r a n l e d d e s av f ö r h å l l a n d e n s o m s a m m a n h ä n g d e med ö v e r g å n g e n till k ä l l b e s k a t t n i n g s s y s t e m e t , g e n o m f ö r d e s enligt beslut vid 1947 å r s r i k s d a g och k u n g j o r d e s g e n o m f ö r f a t t n i n g a r den 26 j u l i 1947 ( n r 5 8 5 — 5 8 8 ) . Slutligen ä r a t t o m f ö r m ä l a , att 1947 å r s r i k s d a g m e d a n l e d n i n g av motioner i b å d a k a m r a r n a beslöt u p p h ä v a n d e med u t g å n g e n av å r 1948 av lagen o m skogsaccis d e n 28 s e p t e m b e r 1928 ( n r 377) j ä m t e lagen d e n 12 april 1940 ( n r 200) m e d visst tillägg till n y s s n ä m n d a f ö r f a t t n i n g . L a g i ä m n e t u t f ä r d a d e s d e n 26 j u l i 1947 ( n r 5 8 9 ) . H ä r a v f ö r a n l e d d a ä n d r i n g a r vidtogos s a m t i d i g t i vissa a n d r a författningar (1947 n r 5 9 0 — 5 9 3 ) . Genom förordning den 17 juni 1938 (nr 384) hade svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjöt fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag enligt i förordningen närmare angivna regler för a v s ä t t n i n g t i l l k o nj u n k t u r i n v e s t e r i n g s f o n d e r för byggnader samt för inventarier och varulager. Förordningen avsåg allenast avsättningar, som gjordes under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1939—1941. Genom förordning den 20 juni 1941 (nr 433) utsträcktes emellertid bestämmelserna i 1938 års förordning till atl gälla jämväl i fråga om avsättningar under beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren 1942—1944. Redan under år 1942 genomfördes ny lagstiftning i ämnet. Genom förordning den 12 juni nämnda år (nr 371) stadgades, att för de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1942—1944, avdrag enligt närmare angivna regler finge ske för avsättning till i n v e s t e r i n g s f o n d e r för byggnader, för inventarier och varulager, för arbeten i gruva samt för ersättande av förkrigslager. Vad angår de två sistnämnda fonderna innebar den nya förordningen utvidgning av den krets av skattskyldiga, vilka iigde tillgodonjuta avdragsrätten; rätt till avdrag för avsättning tillerkändes nämligen beträffande investeringsfond för arbeten i gruva varje svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, oavsett om företaget tillgodonjöt fri avskrivning eller icke, samt beträffande investeringsfond för ersättande av förkrigslager varje skattskyldig rörelseidkare. — Genom förordningen av år 1942 upphävdes 1941 års förordning, därvid tillika föreskrevs, att om fondavsättning gjorts enligt sistnämnda förordning den skulle anses utgöra avsättning enligt 1942 års förordning. Slutligen vidtogos genom förordning den 9 juni 1944 (nr 279) åtskilliga änd-

341 ringar i 1912 års förordning, innehållande bl. a. att avdrag för avsättning till investeringsfond medgavs jämväl för de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1945—1947, samt att avdrag fick ske även för avsättning till investeringsfond för fartyg. Snart nog efter tillkomsten av 1942 års lagstiftning om investeringsfonder framkommo yrkanden om ändringar i densamma. Genom 1944 års förordning blevo de dessförinnan framställda ändringsyrkandena delvis tillgodosedda, men vissa frågor blevo ställda på framtiden. På grund härav tillkallade finansministern, enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande den 10 november 1944, sakkunniga med uppdrag att inom finansdepartementet verkställa en allmän översyn av lagstiftningen om investeringsfonder m. m. De sakkunniga avlämnade den 8 november 1945 betänkande med förslag i ämnet. På grundval av betänkandet utarbetades proposition, som förelades 1947 ars riksdag, nr 86. I propositionen anfördes, alt den gällande provisoriska lagstiftningen om fondavsättningar var av tämligen oenhetlig karaktär. De år 1938 meddelade bestämmelserna om konjunkturinvesteringsfonder åsyftade — såsom framgingc redan av namnet — att främja en sådan planläggning av näringslivets investeringsverksamhet, att denna komine att verka i konjunkturutjämnandc riktning. 1942 års lagstiftning om investeringsfonder motiverades däremot av i viss mån andra skäl. Denna lagstiftning avsåg sålunda främst att bereda möjlighet till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i övrigt kunde anses böra vidtagas omedelbart. Av särskild art voro vidare de genom 1944 års författningsändringar införda investeringsfonderna för fartyg, vilka fonder avsågo att bereda möjlighet till avsättning av medel för anskaffning av ersättningstonnage för i utrikes fart använda fartyg. Sistnämnda bestämmelser liksom bestämmelserna om investeringsfonder för ersättande av förkrigslager voro avsedda att gälla endast så länge de krisartade förhållandena varade. Propositionen innehöll endast bestämmelser om fonder med konjunkturutjämnande syfte. De investeringsfonder, som enligt förslaget skulle förekomma, voro sålunda investeringsfonder för byggnader, för inventarier, för varulager samt för arbeten i gruva. Avsättning för de ändamål, vartill dessa fonder voro avsedda att användas, föranledde i princip avdragsrätt vid taxering. En nyhet i förslaget var däremot, alt de dittillsvarande provisoriska bestämmelserna skulle ersättas med permanenta sådana. Andra nyheter voro, att maximitiden för avsättning av medel och (leras ianspråktagande för avsett ändamål utsträckts samt att lagstiftningen kompletterats med särskilda bestämmelser för främjande av bostadsbyggande. I övrigt föreslogos åtskilliga ändringar i förhållande till gällande regler huvudsakligen i avsikt dels att förenkla tillämpningen av bestämmelserna och på annat sätt uppmuntra till ökad avsättning och dels att effektivisera kontrollen över att avsatta medel komme till användning på sådant sätt, att de tillgodosåge lagstiftningens syfte. Riksdagen biföll propositionen med oväsentliga ändringar. I enlighet härmed utfärdades den 2 maj 1947 förordning (nr 174) om investeringsfonder såsom en permanent författning, vilken skulle äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställdes under år 1947. Såsom tillsynsmyndighet över användningen av avsatta medel förordnades arbetsmarknadskommissionen. Klagan över kommissionens beslut finge föras hos Kungl. Maj:t i finansdepartementet.

342 Statsskulden. Statsbudgeten för budgetåret 1946/47, som var balanserad, utföll med ett betydande kassamässigt överskott. Väsentligen till följd härav kunde statskontoret till riksgäldskontoret under budgetåret överlämna 550 milj. kronor i tillfällig avräkning å tidigare erhållna kassaförstärkningar. Detta belopp var tillräckligt för att möta huvudparten av riksgäldskontorets utgifter, varför statsskuldsökningen för detta ändamål under budgetåret 1946/47 endast uppgick till 43 milj. kronor. Härutöver steg emellertid skulden med 18.2 milj. kronor, motsvarande en lill riksbanken överlämnad förbindelse i samband med överföring till riksgäldskontoret av riksbankens förlust vid apprecieringen av den svenska kronan i juli 1946. Sammanlagt ökades stålsskulden sålunda med 225 milj. kronor, varemot svarar en minskning av den fonderade skulden med 107 milj. kronor till 9 373 milj. kronor den 30 juni 1947 och en ökning av den tillfälliga statsskulden med 332 milj. kronor till 2 047 milj. kronor. Riksgäldskontorets större låneoperationer under budgetåret 1946/47 avsågo samtliga konvertering av äldre statslån. I september 1946 emitterades ett nytt premieobligationslån å 150 milj. kronor för utbyte mot det av riksgäldskontoret i februari 1946 uppsagda premielånet av år 1936 å 120 milj. kronor, varvid skillnadsbeloppet såldes kontant. I december 1946 företogs konvertering av det då förfallande 3-procentslånet av den 15 december 1941 å 323 m i l j / k r o n o r i ett nytt 46-årigt 3 procents obligationslån av den 15 december 1946 och mot samma lån utbyttes i april 1947 statens 2i/ 2 procents lån av år 1935 å 50 milj. kronor. Nyteckning av obligationer förekom icke vid konverleringen av dessa båda räntelån. 1936 års premielån blev utbytt Fonderad statsskuld milj. kr.

Förändringar i statens upplåning nedanstående bud getår: 1939/40 . 1940/41 . 1941/42 . 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 . 1946/47

Stalsobligationslån 377 1 077 1 205 956 947 908 864 — 229

Län bos Statsstatsinsti- skuldförtutioner bindelser o. fonder m. m. 1

Summa

18 116 75 101 113 90 65 — 6

423 1 207 1 361 1 123 713 1 062 1 108 — 107

28 14 81 83 — 347 64 179 128

Summa Tillfällig redovisad statsstatsskuld skuld milj. kr.

milj. kr.

56S 338 396 682 329 117 -866 332

9S1 1 546 1757 1 1103 1 048 1 17!) 242 225

Statsskuldens storlek: 2 634 151 2 483 148 474 30 juni 1939 1 861 10 953 2 581 8 372 664 377 30 juni 1945 7 331 11 195 1 715 9 480 729 556 30 juni 1946 8 195 11420 2 047 9 373 723 684 30 juni 1947 1 Statsskuldförbindelser, sparobligationer, likskonton, inlåning från sparbanker, av staten övertagna lån samt övrig fonderad statsskuld.

343 praktiskt taget till hela sitt belopp, medan konverteringsresultaten i de två övriga fallen stannade vid något över 50 procent av de äldre lånens belopp. Vad särskilt 1935 års lån beträffar föll det konverterade beloppet huvudsakligen på obligationer i riksbankens ägo. Vad angår förändringarna i den tillfälliga statsskulden under budgetåret 1946/47 må nämnas, att beloppet av utelöpande skattkammarväxlar steg med 800 milj. kronor, främst på grund av att riksgäldskontorets disposition av vissa statsinstitutioners i riksbanken innestående kassabehållningar upphörde och att riksbanken i samband därmed köpte skattkammarväxlar å 700 milj. kronor av riksgäldskontoret. Till belysning av de förändringar, som under krigsåren skell i statens upplåning, ävensom statsskuldens storlek den 30 juni 1939 samt vid början och slutet av budgetåren 1945/46 och 1946/47 meddelas å sid. 342 en tablå, grundad på riksgäldskontorets årsbok för sistnämnda budgetår.

19. Svenskt deltagande i internationell återuppbyggnadsoch hjälpverksamhet. Statlig kreditgivning till utlandet. I del VII sid. 395—397 har meddelats en med ledning av uppgifter från finansdepartementet gjord summarisk översikt angående de statskrediter, som från svensk sida lämnats främmande länder under kriget och efter detsamma fram till utgången av första halvåret 1946 för finansiering dels av vissa kostnader härstädes för flyktinghjälp m. m., dels av svensk exporl i huvudsak för återuppbyggnadsändamål. Delvis kunna väl dessa krediter även sägas ha betingats av önskan att under rådande betalningssvårigheter upprätthålla traditionella handelsförbindelser med särskilda europeiska länder. Totalsumman av i olika former lämnade krediter (varav efterskänkts 200 milj. kronor till Norge och Danmark, avseende utgifter för flyktingverksamhet och polisutbildning m. m.) uppgick enligt nämnda översikt till 1 835,6 milj. kronor. Efter den 1 juli 1946 har överenskommelse angående svensk statskredit i större omfattning ingåtts huvudsakligen blott i förhållande till Sovjetunionen genom kreditavtalet den 7 oktober 1946 (se sid. 217). En inom riksbanken uppgjord sammanställning angående den svenska statliga kreditgivningen — uppgjord enligt något andra grunder än den nyss omförmälda — lämnade bankofullmäktige i bilaga till en till Kungl. Maj:t ingiven framställning den 17 oktober 1947. Denna sammanställning, vilken omfattar jämväl krediter som avtalats under budgetåret 1946/47, anger även i vilken omfattning vederbörliga krediter utnyttjats intill den 1 juli 1947. Däri ingå också de med Storbritannien inom ramen för avslutade betalningsavtal överenskomna valutakrediterna. Huvudsiffrorna i den av riksbanken meddelade tablån äro följande: , ,, Kredit- Utnyttjat Krediter, beviljade före vapenstilleståndet eller i omedelbar belopp pcr 3 °/ 6 1917 anslutning till detta: milj. kr. m i l j . kr. krediter till Finland 218 218 krediter för icke kommersiella ändamål (konsumtionsutgifter i Sverige) 390 369-5 krediter för varuinköp, beviljade före vapenstilleståndet 774 713 ytterligare krediter för varuinköp, beviljade före 1 augusti 1945 . . . . 93-5 104-5 övrig kreditgivning ->7-o 57-5 Krediter, beviljade under efterkrigsperioden ' t 190-6 301 Summa 2 723-6 1 763-5 1

Därav kredit till Sovjetunionen 1 miljard kronor.

345 Härtill komma reciproka överdragningsrätter inom ramen för allmänna betalningsavtal till sammanlagt belopp av 256,G milj. kronor. Det anmärkes i bankofullmäktiges skrivelse, att de under det sovjetryska kreditavtalet intill oktober 1947 kontraktcrade beställningarna uppgingo till 225 milj. kronor, avseende leveranser fram t. o. in. år 1951. I tablån redovisad belastning i detta hänseende, uppgående till c:a 60 milj. kronor, avsågc blott till mindre del varulikvider. Som statliga bidrag av gåvokaraktär (och alltså icke ingående bland krediterna) upptogos i tablån utgifter för flyktingar i Sverige till 165 milj. kronor och utgifter för hjälpverksamhet utom landet till 132 milj. kronor. Enskilda bidrag, innefattande gåvor till hjälpverksamhet utom landet, upptogos till c:a 500 milj. kronor. Härjämte upptogs en post: Utgifter enligt 1946 års Washingtonavtal (tills vidare innestående) om 125 milj. kronor. Nämnda avtal, vilket avslöts den 18 juli 1946 mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Förenta staterna, Frankrike och Storbritannien, avsåg reglering av de i Sverige befintliga tillgångar, som antingen tillhörde tyska medborgare samt offentliga eller enskilda institutioner i Tyskland eller ock kunde visas ha rätlsstridigt bortförts från de av Tyskland under kriget ockuperade länderna. Genom ifrågavarande överenskommelse, som av riksdagen godkändes i enlighet med proposition vid 1946 års riksdags höstsession, nr 367, utfäste sig Sverige att såsom bidrag från svensk sida utbetala dels 50 milj. kronor till den internationella flyktingkommittén i London, att användas för gottgörelse och ny bosättning åt de offer för den tyska nazistregimen, vilka icke kunde repatrieras, dels 75 milj. kronor såsom fortsättning av de svenska bidragen till återuppbyggnaden i de krigshärjade länderna. Någon utbetalning av dessa summor hade ännu vid utgången av första halvåret 1947 icke ägt rum, beroende på att resultaten av förhandlingar med berörda länder angående medlens disposition först måste avvaktas. Humanitär hjälpverksamhet. För humanitår hjälpverksamhet i av kriget berörda länder hade t. o. m. budgetåret 1945/46 av riksdagen beviljats anslag om sammanlagt 129 milj. kronor. Anslagen hade anvisats såsom reservationsanslag under sjunde huvudtiteln under rubriken Bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete. Efter vederbörlig anmodan inkom Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet den 19 oktober 1946 till finansdepartementet med en promemoria, vari gjordes framställning om ny inedelsanvisning dels för alltjämt pågående hjälpåtgärder inom Sverige ni. in., dels ock för vissa angivna nya hjälpåtgärder i utlandet. Promemorian utmynnade i begäran om anslag å tillsammans 24,6 milj. kronor, med fördelning på särskilda specificerade ändamål. I proposition, som kort därefter framlades för riksdagen vid dess höstsession, nr 373, äskades med åberopande av kommitténs mo-

346 tivering anslag å tilläggsstat för budgetåret 1946/47 till ett något reducerat belopp, 23 620 000 kronor, vilket av riksdagen bifölls. Den beviljade anslagssumman fördelade sig på olika verksamhetsgrenar på följande sätt: till sjukvård för finska barn » repatriantverksamhet » yrkesutbildning i Sverige av norsk ungdom » leverans av baracker till Finland

Kronor | 800 000 1 i 100 000 : (00 000 I 100 000

i barnbespisningar i Tyskland

1 roo 000

» utbyggnad av det svenska barnsjukhuset i Polen » kulturell hjälp

220 000 JOOO 000 Summa

23 ti20 000

I den sålunda av riksdagen beslutade medelsanvisningen för hjälparbete t ingick, som framgår av ovanstående sammanställning, ett belopp av 4,5 milj. kronor till barnbespisningar i Tyskland. Administrationen av dessa bespisningar handhades av Svenska röda korset efter samråd med Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. Anslaget kunde beräknas ha förbrukats den 1 juli 1947. Med hänsyn till att försörjningssvårigheterna i Tyskland kunde väntas komina att fortbestå även under den följande vintern syntes en fortsättning av ifrågavarande svenska hjälpverksamhet önskvärd. Enligt överstyrelsens för Svenska röda korset mening borde ett uppehåll i bespisningsverksamheten lämpligen äga rum under eftersommaren (utom i Berlin, där den av särskilda skäl syntes, åtminstone i mindre s-kala, böra oavbrutet pågå). För att möjliggöra barnbespisningarnas återupptagande i förutvarande omfattning under perioden 1 oktober 1947—30 juni 1948 hemställde nyssnämnda kommitté i maj 1947 om förnyat anslag för ändamålet. Det ställdes i utsikt, att Europahjälpen komme att bidraga med åtminstone 1 milj. kronor. Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 315 gjorda äskande, som jämväl innefattade begäran om fortsatt anslag till sjukvård i Sverige för finska barn, anvisade 1947 års riksdag anslag för budgetåret 1947/48 av för det förra av nyssnämnda ändamål 3 milj. kronor och för det senare ändamålet 800 000 kronor. Beträffande arten och omfattningen av den svenska internationella hjälpverksamheten under åren 1946 och 1947 — såväl den i statlig regi som den av de på området verksamma enskilda organisationerna bedrivna — må här en sammanträngd översikt meddelas. Beskaffenheten av de i ämnet erhållna upplysningarna har gjort, att översikten i allmänhet kommit atl avse verksamheten fram till utgången av år 1947. Dispositionen av de statsmedel, som ställts till förfogande för det internationella återuppbyggnadsarbetet i trängre mening, ankom som förut pä Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. De av delta organ förmedlade statliga bidragen uppgingo under år 1946 till c:a 45 och under år 1947 till c:a 13 milj. kronor. Vid sidan härav kommo emellertid statsmedel genom vissa andra myndigheter, såsom utlänningskommissionen,

347 medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och civiltorsvarsstyrelsen, i vidsträckt mån till användning i samband med den av dem bedrivna utlänningsverksamheten. Under år 1947 logos sålunda av sistnämnda myndigheter för sådana ändamål i anspråk c:a 17 milj. kronor, företrädesvis för utländska flyktingar, invalider och barn i Sverige. Svenska Europahjälpen (se del VII sid. 328), till vilken anslutits ett trettiotal organisationer representerande näringslivet samt olika ideella, sociala, religiösa och politiska rörelser, bedrev såsom centralt insamlingsorgan en omfattande verksamhet. Resultatet av de under olika former bedrivna insamlingarna blev under år 1946 i kontanta medel omkring 24 och under år 1947 14,2 milj. kronor. Därtill kommo åtskilliga varupartier in nalura, såsom fisk, potatis, kläder och skor. Med undantag för Polen, där hjälpen väsentligen lämnades i Svenska Europahjälpens regi, utfördes och kontrollerades det med stöd av nu nämnda tillgångar bedrivna hjälparbetet huvudsakligen av Svenska röda korset och Föreningen Rädda barnen. För Finlands vidkommande förmedlades hjälpen i stort sett genom Finlands Folkhjälp. Utöver de anslag, som lämnades av staten och Europahjälpen, anskaffades medel till olika humanitära uppgifter i utlandet genom särinsamlingar, bedrivna av ett trettiotal organisationer av skilda slag, vilka verkade dels för den hjälpbehövande befolkningen inom särskilda länder, dels för speciella folkgrupper eller för speciella ändamål. Hithörande insamlingar resulterade under år 1947 i c:a 15 milj. kronor i penningar samt omkring 1 800 ton varor av olika slag. Härjämte må nämnas den verksamhet som nu liksom förut bedrivits genom vistelsen av utländska barn i Sverige hos privatfamiljer eller placerade i barnhem och på sjukhus. Vårdkostnaderna härför under år 1947 skattas lill omkring 11 milj. kronor. I en inom Svenska röda korset verkställd uppskattning av Sveriges samlade insatser för det internationella hjälparbetet i vidsträckt mening under år 1947 beräknas värdet härav uppgå till omkring 114 milj. kronor. Häri ingår även den mängd gåvopaket, som under året sänts till olika adressater i utlandet, enligt officiell uppgift värderade till c:a 20 milj. kronor. Den svenska hjälpverksamheten i utlandet omfattade år 1947 14 europeiska länder och utövades under skiftande former. I främsta rummet avsäg den nu som förut hjälp åt det uppväxande släktet, varvid särskilt märkas de omfattande barnbespisningarna, vilka genom försorg av Svenska röda korset och Föreningen Rädda barnen - - om ock bekostade huvudsakligen genom statsmedel — bedrivits framför allt i Tyskland (Västtyskland och Berlin) men även i viss utsträckning i Finland, Österrike, Ungern, Polen, Jugoslavien och Rumänien. Sammanlagt utspisades under år 1947 inom nämnda länder så gott som varje helgfri dag över 280 000 barn i åldern 3—14 år med s. k. svensksoppa. Det verkliga antalet barn var dock vida högre, då ju icke samma barn deltogo i utspisningarna året runt. Genom

348 det förut omförmälda av riksdagen beviljade anslaget till barnbespisningar i Tyskland å 3 milj. kronor tryggades denna verksamhet fram till utgången av juni 1948. Livsmedelshjälp lämnades även till ungdomsläger, barn- och daghemsverksamhet, sy- och arbetsstugor m. m. Svenska »faddrar» understödde under året c:a 12 300 barn i Finland, Frankrike, Italien, Polen, Tyskland och Ungern. Utländska sjuka eller klena barn erhöllo under längre eller kortare tid sjukhusvård i Sverige. Klädsändningar skedde till en kvantitet år 1947 av c:a 628 ton. Ett tjugutal barnhem och sommarkolonier i Finland, Frankrike, Italien, Polen, Tjeckoslovakien och Tyskland fingo svensk hjälp; en del av dem drevos helt i svensk regi, andra fingo kompletteringar av utrustning, kläder och livsmedel. S. k. barnprevenlorier ha inrättats, där tuberkulösa barn under kortare tider erhållit kost och nödig vård. I svensk regi ha drivits preventorier i Polen, Österrike och Jugoslavien, varjämte förberedelser träffats för inrättande av sådana i Frankrike och Grekland. Särskilt märkes det stora preventoriet för 600 barn i Dzierzazno nära Gdynia i Polen, vilket hösten 1947 överlämnats till Polska röda korset, som fått anslag till driften ett halvår framåt. Fyra sjukhus i resp. Polen, Tyskland, Ungern och Österrike ha understötts från Sverige och upprustats med materiel, instrument, läkemedel m. m. Det största av dessa sjukhus, det för 400 sängplatser inrättade, helt med svenska medel bekostade sjukhuset i Otvvock1 i Polen, vilket förut drivits helt i svensk regi, överlämnades i september 1947 till Warszawa stad. En gren av understödsverksamhet, vilken tidigare i blott mindre omfattning beaktats, den s. k. kulturella hjälpen, fick år 1947 en större plats på det svenska hjälpprogrammet. Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet framlade plan härför i sin ovan omnämnda promemoria den 19 oktober 1946. Det nämndes där, att insatserna på detta område dittills i huvudsak begränsats till vissa åtgärder beträffande medicinsk utbildning i Polen samt tryck av akademiska läroböcker på polska, varjämte möjligheter bcretts för norsk ungdom att erhålla yrkesutbildning i Sverige och för vissa kategorier norska och finska studenter att vinna akademisk utbildning härstädes. De intresserade enskilda organisationernas insatser hade på grund av bristande ekonomiska resurser icke kunnat erhålla önskad omfattning. Det upplagda nya hjälpprogrammet upptog i första rummet beredandet av bättre levnadsbetingelser för elever och lärare vid vissa högre läroanstalter i krigshärjade länder, särskilt i form av bespisningar på liknande sätt som redan ordnats för barn. Vidare nämndes leveranser av skoloch studiemateriel, laboratorieutrustning samt litteratur, som kunde anskaffas eller inom rimlig tid tryckas i Sverige. Därjämte förklarades önskvärt, att möjligheter bereddes för utländska specialister inom olika områden 1

I del VII sid. 399 har namnet felaktigt angivits Otwick.

349 att under kortare lid besöka Sverige för att genom anordnade kurser och konferenser ytterligare förbereda sig för sina arbetsuppgifter i hemlandet. Särskilt beträffande livsmedelsleveranser för utspisningar påräknades bidrag från enskilt håll, främst Svenska Europahjälpen. Framställningen ledde till att ett anslag för hithörande ändamål å 2 milj. kronor, som redan nämnts, hösten 1946 anvisades av riksdagen. Bespisningar kommo som följd härav under år 1947 till stånd, särskilt för studenter i ett flertal länder, nämligen Tyskland, Polen, Österrike, Ungern, Jugoslavien och Rumänien. Härtill kommo sändningar av medicinsk och annan vetenskaplig materiel, litteratur, papper m. m. samt inbjudning av olika personalgrupper till kurser, konferenser och studier i Sverige. Sin största betydelse fick denna verksamhet i Tyskland. Studentbespisningarna där omfattade över 9 000 studenter från skilda universitet och högskolor. Tyska lärare, studenter, ungdoms- och scoutledare m. fl. gåvos i rätt stor utsträckning tillfälle till studiebesök i Sverige. Ytterligare vissa personalkategorier har den svenska hjälpverksamheten intresserat sig för, nämligen framför allt de rotlösa flyktingarna. Dessa, som av olika skäl tvingats alt lämna sina hem för att söka sig ny existens på andra platser, måste, innan de kunnat inrangeras i samhället, tillfälligt få tak över huvudet, deras kläder och skor ses om och barnen sysselsättas. Baracker, arbetsstugor, skomakerier, kan liner etc. ha för flyktingskarorna upprättats med svenska medel, främst i Tyskland, Polen och Rumänien. De hemvändande krigsfångarna och invaliderna, som måste lära sig nya yrken, de senare ofta förses med proteser o. s. v., ha ock i viss utsträckning kunnat lämnas en hjälpande hand.

BILAGOR

353 Bilaga 1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade under liden 1 juli 1946—30 juni

1947.

(Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A. Författningar r ö r a n d e folkhushållningen. 1. Tvångsförfogaiido över egendom. 21/3

1947 nr

21/3

»

98 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). 99 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613).

2. Moratorium, förniynderskap m. m, 14/3

14/3

14/3

1947 nr 115 Lag ang. utsträckt tillämpning (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger. 1947 » 116 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt a t t lyfta utdelning i konkurs. 1947 »> 117 K. K. om förlängning (t. o. m. 30/6 1948) av tiden för rätt att lyfta utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs.

3. Patent ni. ni. 14/9

1946 nr 598 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1947) i förhållande till Ungern av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 11/9 1946 » 599 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1947) i förhållande till Belgien av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särsk'tda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 29/11 1946 » 722 Lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret. Giltighet t. o. m. 31/12 1949. Härigenom upphäves lagen 30/6 1942 (nr 550). 29/11 1946 » 723 K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1947) i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 6/12 1946 » 765 K. K. ang. vad med krigsmateriel skall förstås i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om upp23—816090

25/4

20/0 20/0

tinningar av betydelse för försvaret. Härigenom upphäves K. K. 30/6 1942 (nr 554). 1947 nr 148 K. K. om tillämpning i förhållande till Amerikas förenta stater av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 1947 » 261 Lag om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 1947 » 301 K. K. om tillämpning i förhållande till Amerikas förenta stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m.

4. Förvaltningsmyndigheters och enskilda organisationers verksamhet vid krig eller krigsfara. 14/3

1947 nr 112 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

5. Allmänna bestämmelser rörande ransoneringssystemet. 6. Kristidsorganisalioncn. 25/7

1946 nr 565 K. K. om ändring i instruktionen den 27 oktober 1939 (nr 788) för statens livsmedelskommission. 25/7 1946 i) 574 K. K. ang. ändrad lydelse av 5 § instruktionen för statens arbetsmarknadskommission den 7 maj 1940 (nr 326). 30/12 1946 » 897 K. instruktion för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. 10/1 1947 )> 4 K. K. om ändring i instruktionen den 27 oktober 1939 (nr 788) för statens livsmedelskommission. 18/4 1947 » 154 K. K. om ändrad lydelse av 2 § instruktionen den 25 februari 1940 (nr 125) för valutakontoret. 30/6 1947 » 540 K. K. med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. 7. Jordbruket och livsmcdclshushållningen. a. Författningar sammanhängande med prisregleringen på jordbruksområdet. 30/8 1946 nr 581 Transumt av K. brev till fullmäktige i riksbanken ang. bestämmande av belåningsvärdet å spannmål under regleringsåret 1946/47. 30/12 1946 » 893 K. K. om ändring i kungörelsen den 28 november 1941 (nr 894) ang. pristillägg för mjölk m. m. 28/2 1947 » 77 K. K. ang. ändring av accisen å margarin. 28/2 1947 i) 78 K. K. ang. tullen å margarin. 27/6 1947 t 327 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1948) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. regle-ing av införseln av socker. 'f 27/6 1947 » 328 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande.

b. Andra jörfattningar rörande jordbruket och trädgårdsskötseln. 25/7 1946 » 569 K. K. om beviljande i vissa fall av tjänstledighet för skördearbete.

355 20/9 20/9 14/2 14/2 14/3 28/3

28/3

c. 9/5

9/5

1946 nr 604 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 1946 i 605 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 14 oktober 1946. 1947 » 42 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 oktober 1941 (nr 821) ang. beslag å strötorv, torvmull och torvströ. 1947 nr 43 K. K. om upphävande av kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 249) ang. beslag å samt reglering av handeln med nikotin m. m. 1947 » 86 K. K. ang. uppgifter för svin-och hönsräkning den 14 april 1947. 1947 » 104 K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rör. skördeutsikterna och skörden under år 1947. 1947 » 105 K. K. ang. arealinventering och kreatursräkning inom riket m. m. Fisket. 1947 nr 172 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av kungörelsen den 24 maj 1946 (nr 247) om viss reglering av handeln med strömming. 1947 » 173 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av kungörelsen den 24 maj 1946 (nr 246) om prisregleringsavgift å fisk.

d. Livsmedelshushållningen 19/7

i övrigt.

1946 nr 531 K. K. om upphävande, i vad avser ost, av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 545) ang. beslag å samt reglering av handeln med kondenserad mjölk och grädde samt torrmjölk och ost. 25/7 1946 » 564 K. K. om ändring av kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser ang. tillverkning av och handel med ost. » 572 K. K. om upphävande av kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 235) 9/8 1946 med förbud mot tillverkning av hushållsmargarin för avsalu. 14/9 1946 » 603 Transumt av K. brev till statens livsmedelskommission ang. skyldighet för statliga institutioner a t t avstå fodersäd m. m. 11/10 1946 » 622 K. K. om ändring i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av bröd. 18/10 1946 » 654 K. F. om ändring av förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) ang. förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. 18/10 1946 * 655 K. K. med vissa bestämmelser ang. fodertran. 18/10 1946 » 658 K. K. om upphävande, såvitt angår trän, späck från havsdjur och tranemulsion, av kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 378) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fettämnen. 18/10 1946 » 659 K. K. om upphävande av kungörelsen den 19 september 1941 (nr 758) ang. tillverkning av trän för avsalu. 8/11 1946 » 688 K. K. om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ kungörelsen den 20 4 november 1942 (nr 877) ang. prisrabattering å matfett och mjölk m. m. 13/12 1946 »> 751 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av kungörelsen den 20 mars 1942 (147) ang. försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m. 30/12 1946 » 790 K. K. om upphävande av kungörelsen den 22 november 1940 (nr 945) ang. reglering av handeln med ostlöpe.

356 14/2

1947 nr

36 K. K. om upphävande av kungörelserna den 1 november 1940 (nr 902) ang. beslag å ris och risgryn samt den 6 december 1940 (nr 976) ang. reglering av handeln med ris och risgryn. » 37 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 546) ang. beslag å samt reglering av handeln med till människoföda tjänliga ärter och bönor. » 38 K. K. om upphävande av kungörelsen den 21 november 1941 (nr 880) ang. beslag å samt reglering av handeln med fodercellulosa. » 39 K. K. om upphävande av kungörelsen den 7 augusti 1942 (nr 734) ang. beslag å älgkött. » 40 K. K. om upphävande av kungörelsen den 8 januari 1943 (nr 4) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fiskkonserver. » 41 K. K. om upphävande av kungörelsen den 23 oktober 1942 (nr 868) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa vitaminhaltiga varor. » 44 K. K. om upphävande av kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 389) med vissa bestämmelser ang. utsmältning av fett ur däggdjursben. » 45 K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter om upphävande av cirkuläret den 20 mars 1942 (nr 156) ang. förfarandet med däggdjursben, som framvinnas vid vissa statliga och kommunala inrättningar. » 46 K. K. om upphävande av kungörelserna den 10 januari 1941 (nr 16) ang. beslag å stråfoder samt den 30 augusti 1941 (nr 707) ang. reglering av handeln med stråfoder. » 47 K. K. om upphävande av kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 340) ang. förbud mot användande av växande säd till kreatursbete m. m. » 48 K. K. om upphävande av kungörelsen den 8 januari 1943 (nr 8) med vissa bestämmelser ang. användningen av kålfrö. » 81 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaobönor m. m. » 101 K. K. om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 343) ang. reglering av införseln av havregryn och havremjöl. » 241 K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. » 249 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m.

14/2

14/2

14/2

14/2

14/2

14/2

14/2

14/2

14/2

14/2

14/3

21/3

13/6 13/6

1947 1947

8. Industrien (utom livsmedelsindustri). 14/9

1946 nr 591 K. K. om upphävande av kungörelsen dftn 17 oktober 1941 (nr 815) ang. beslag å asfalttakpapp m. m. 14/9 1946 » 609 K. K. ang. inventering av vissa förråd av kalcinerad soda. 11/10 1946 i) 629 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa slag av rör av smidbart järn eller stål eller av koppar. 11/10 1946 » 630 K. K. ang. förbud mot användning av vissa slag av rör av smidbart järn eller stål vid tillverkning av vissa varor.

357 18/10 1946 nr 635 K. K. om upphävande av kungörelsen den 31 januari 1941 (nr 13) ang. beslag å avfall och förslitna varor av kautschuk. 30/12 1946 » 791 K. K. om upphävande av 11 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 24/1 1947 » 14 K. K. om upphävande av kungörelsen den 14 augusti 1942 (nr 736) ang. beslag å oarbetad kautschuk (rågummi) m. m. 24/1 1947 » 15 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 5 augusti 1943 (nr 655) om tillämpning å vissa för annat ändamål än skotillverkning eller skoreparation avsedda kautschukplattor av kungörelsen den 21 april 1943 (nr 200) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av läder och skodon m. m. 24/1 1947 » 16 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 augusti 1943 (nr 673) ang. försäljning av för skotillverkning eller skoreparation avsedda ersättningsmedel för läder eller gummi. 21/2 1947 » 58 K. K. om upphävande av kungörelsen den 1 augusti 1940 (nr 756) ang. kontroll över tillverkningen och försäljningen av vissa lampor och apparater för acetylengas. 19/3 1947 » 87 K. K. om ändrad lydelse av 8 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 14/3 1947 » 119 K. K. ang. beslag å papp och papper samt vissa därav tillverkade varor. 9/5 1947 » 178 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. sparsamhet med papper och papp. '.). Bränsle-, smörjmedels- oeh ki-aflhushållnimjcii. a. Fasta bränslen och kolgas. 13/12 1946 nr 747 K. K. om upphävande av kungörelsen den 6 april 1945 (nr 106) ang. inskränkning av förbrukningen av gas. 13/12 1946 » 753 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. statsgaranti för bränntorv tillverkningssäsongen 1947 m. m. 13/12 1946 * 754 Transumt av K. brev till statens bräslekommission ang. åtgärder för främjande av vedanskaffningen. 14/2 1947 » 49 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 494) ang. tillämpning å massaved av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. 14/2 1947 » 50 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 501) med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. 14/2 1947 » 51 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juli 1944 (nr 562) ang. skyldighet a t t lämna vissa uppgifter rör. tillverkning av träkol och gengasved, m. m. 21/3 1947 » 118 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. ändrade bestämmelser i fråga om åtgärder för främjande av vedanskaffningen, m. m. 2/5 1947 » 157 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. 9/5 1947 » 165 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 21 april 1944 (nr 166) med fastställande av normalpriser å vissa råkolssortiment.

358 30/5

1947 nr 218 K. K. ang. inventering av landets förråd av ved samt timmer och vissa andra trävaror.

b. Flytande bränslen. 20/9 1946 nr 596 K. K. med bestämmelse jämlikt 1 S förordningen den 7 juni 1934 (nr 230) om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att inköpa molorsprit. 18/10 1916 » 636 K. K. ang. upphävande av 6 § kungörelsen den 13 november 1942 (nr 873) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor, in. m. 20/12 1946 » 771 K. K. med bestämmelse jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1934 (nr 230) om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin a l t inköpa molorsprit. 28/3 1917 » 106 K. K. om befrielse under andra kalenderkvartalet 1947 från stadgad skyldighet att inköpa motorsprit. c.

Smörjmedel.

d. Krafthushållning. 14/2 1947 nr 52 K. K. om upphävande av kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 260) ang. förberedande åtgärder för reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. 16/5 1947 » 199 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen avelektrisk kraft och gas. 13/6 1947 » 250 K. K. ang. förberedande åtgärder för reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. 10. Utrikeshandeln. i

a. 14/9 30/6

Allmänt. 1946 nr 589 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § instruktionen den 26 juni 1933 (nr 430; för exportkreditnämnden. 1947 » 338 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) ang. statsgaranti för exportkredit.

b. Importförbud och importreglering. 29/11 1946 nr 716 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 582) ang. reglering av införseln av vissa varor fogade varuförteckningen. 29/11 1946 » 717 K. K. om ändring i den till kungörelsen den 31 juli 1945 (nr 583) ang. reglering av införseln av vissa livsmedel m. m. fogade varuförteckningen. 6/12 1946 » 725 K. K. ang. avlämnande av intyg i vissa fall vid införsel av varor från Finland. 14/3 1947 » 82 K. K. ang. allmänt importförbud. 21/3 1947 8 101 K. K. om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 343) ang. reglering av införseln av havregryn och havremjöl. 27/6 1947 » 327 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1948) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln a,' socker. c.

Exportförbud.

359 11. Sjöfarten. 12. Trafikväsendet i övrigt. a. Järnvägarna. 13/12 1946 nr 745 K. K. ined vissa föreskrifter rör. transport å järnväg. 20/6 1947 » 255 K. K. med vissa föreskrifter rör. transport å järnväg.

b. Motorfordonstrafiken. 20/9

1946 nr 597 K. K. om fortsalt giltighet (t. o. m. 30/9 1947) av kungörelsen den 24 september 1943 (nr 696) ang. rätt att utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran. 15/11 1946 » 692 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 4 juni 1943 (nr 285) ang. tillfällig eftergift från bestämmelserna i 4 § mom. h) motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561). 15/11 1946 » 693 K. F. ang. upphävande av förordningen den 10 oktober 1941 (nr 783) med viss föreskrift ang. förmedling av godstransporter med automobil. 29/11 1940 » 709 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1947) av 1 § kungörelsen den 12 februari 1943 (nr 55) med vissa bestämmelser för befrämjande av användningen av pcrsonautomobilringar i yrkesmässig trafik för godsbefordran. 29/11 19-16 » 710 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1947) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. 20/12 1946 » 769 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/3 resp. 31/12 1947) av vissa, vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) berörande undantagsbestämmelser. '9/3 1917 » 87 K. K. om ändrad lydelse av 8 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 21/3 1947 »> 92 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. ni. 31/12 1947) av förordningen den 5 december 1941 (nr 901) ang. tillfälligt upphävande i vissa delar av 37 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562). 25/4 1947 » 137 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. 16/5 1947 » 182 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. in. 31/12 1947) av 1 § kungörelsen den 12 februari 1943 (nr 55) med vissa bestämmelser för befrämjande av användningen av personautomobilringar i yrkesmässig trafik för godsbefordran. 13. Post- och telegrafväsendet. 14. Försäkringsväsendet. 13/12 1946 nr 752 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 12 juni 1942 (nr 870) med förordnande jämlikt 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. 30/5 1947 » 220 K. K. om tillfällig höjning av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande.

360 15. Arbetsmarknaden. a. 30/6 30/6

30/6 30/6

16/5

Allmänt. 1947 nr 364 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1947) av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. 1947 » 305 K. K. ang. ändrad lydelse åv 1 § kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen. 1947 » 366 Lag ang. upphävande av lagen den 15 juni 1934 (nr 267) om offentlig arbetsförmedling. 1947 » 367 Lag ang. ändring i lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

b. Uppskov med värnpliktstjänstgöring. 1947 nr 196 K. K. ang. viss inskränkning i rätten att bevilja uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.

16. Löneförhållanden, dyrtidstillägg m. m. 19/7 1946 nr 544 K. K. ang. kristillägg under tredje kvartalet 1946. 25/10 1946 » 648 K. K. ang. kristillägg under fjärde kvartalet 194(5. 29/11 1946 i) 714 K. F. ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. 17/1 1947 » 9 K. K. ang. kristillägg under första kvartalet 1947. 28/2 1947 » 64 Lag om dyrtidstillägg under senare halvåret 1917 å folkpensioner och invalidundcrstöd. 28/2 1947 » 65 Lag om dyrtidstillägg under senare halvåret 1947 å barnbidrag. 28/2 1947 » 66 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under senare halvåret 1947 å folkpensioner och invalidunderslöd samt lagen om dyrtidstillägg under senare halvåret 1947 å barnbidrag. 28/2 1947 » 67 Lag ang. ändring i lagen den 1 december 1944 (nr 751) om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd. 28/2 1947 * 68 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen under senare halvåret 1947 av lagen om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidundcrstöd. 28/2 1947 » 69 Lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1945 (nr 233) om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. 28/2 1947 » 70 K. F. om dyrtidstillägg under senare halvåret 1947 å blindhetsersättningar. 28/2 1947 » 71 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg under senare halvåret 1947 å blindhetsersättningar. 28/2 1947 » 72 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1945 (nr 239) om provisorisk förstärkning av blindhelscrsäftningar. 28/3 1947 » 108 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1948) av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) ang. dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

361 28/3

18/4 20/6

30/6 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6

1947 nr 109 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1948) av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, m. m. 1947 » 130 K. K. ang. kristillägg under andra kvartalet 1947. 1947 » 268 K. F. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. 1947 » 376 Statens löneplansförordning. 1947 » 377 K. K. ang. vissa tabellbilagor till statens löneplansförordning. 1947 » 411 Statens allmänna avlöningsreglemente. 1947 » 412 K. K. ang. vissa bilagor till statens allmänna avlöningsrcglemente. 1947 »> 416 1947 års allmänna tjänstepensionsreglementc. 1947 » 417 1947 års allmänna familjepcnsionsreglemcnte. 1947 » 458 K. K. med vissa bestämmelser ang. dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst under budgetåret 1947/48. 1947 » 460 K. K. ang. kristillägg under budgetåret 1947/48. i

17. Den militära beredsUanstjänslen. 6/6 6/6

1947 nr 237 K. F. om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99). 1947 » 238 K. F. om ändrad lydelse av 4 § 1 och 2 mom. förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) ang. provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m.

18. Byggnads- oeli bostadsväsendet. 25/7 31/1 7/3

21/3 25/4

25/4

1946 nr 573 K. K. ang. räntefoten för förbätlringslån och lantarbetarbostadslån. 1947 » 27 K. K. ang. ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 3 december 1943 (nr 831) om skyldighet a t t anmäla hyresledighet m. m. 1947 » 79 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 1947 » 91 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 1947 » 142 Lag ang. ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1948) av samma lag. 1947 » 143 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1948) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

19. Sjukvården. 25/10 1946 nr 657 K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus.

362 20. Undervisningsväsendet. 21/3

1947 nr

94 K. cirkulär till skolöverstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektören samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under år 1947 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m.

21. Prisregleringen. 30/8

1946 nr 577 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/11 1946) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 8/11 1946 » 687 K. K. ang. begränsning av rätten för importör att bedriva handel med vissa textilvaror. 29/11 1946 » 711 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 28/2 1947) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 20/12 1946 » 774 K. K. ang. förordnande för bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen att utöva övervakning jämlikt lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. 28/2 1947 nr 57 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/5 1947) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 28/3 1947 » 156 K. cirkulär till statsmyndigheterna med provisoriska föreskrifter om rörligt pris vid vissa avtal om upphandling och arbeten för statens behov. 9/5 1947 » 184 K. K. ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. 9/5 1947 » 185 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror m. m. 30/5 1947 »> 214 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1917) av kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 209) ang. allmänt prisstopp. 30/6 1947 » 303 Prisregleringslag. Giltighet t. o. m. 30/6 1918. 30/6 1947 » 304 K. K. med förordnande jämlikt 1 § prisreglcringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). 30/6 1947 » 305 K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). Giltighet t. o. m. 30/6 1948. 30/6 1947 o 306 K. K. ang. allmänt prisstopp. 30/0 1947 » 307 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. storleken av vissa taxor och avgifter. 30/6 1947 » 310 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift. 22. Penning- oeh bankväsendet. 14/9

1946 nr 592 K. K. ang. ändring av kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 381) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Italien m. m. 20/12 1946 » 766 Lag med särskilda bestämmelser om bankaktiebolags inlåning. Giltighet t. o. m. 30/6 1949. Härigenom upphäves lagen 26/3 1943 (nr 117). 24/1 1947 » 22 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 633) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Belgien och Luxemburg. 14/2 1947 i) 31 K. K. med viss bestämmelse ang. riksbankens sedelutgivning.

363 21/2

1947 nr

35 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. r ä t t för Konungen a t t i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpappcr. » 121 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. » 124 Lag om upphävande av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) ang. upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige. » 125 K. K. om upphävande av kungörelsen den 11 april 1924 (nr 71) ang. förbud tillsvidare mot införsel till riket av vissa danska och norska skiljemynt. » 133 Valutakontorets kungörelse ang. deklaration av vissa utländska tillgångar. »> 144 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 23 juli 1940 (nr 720) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhällande till Danmark. »> 158 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). » 159 Lag om fortsatt giltighet (t. O. m. 30/6 1948) av lagen den 15 december 1939 (nr 850) ang. rätt för Konungen a t t i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. »> 194 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 22 december 1939 (nr 895) ang. r ä t t för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. » 251 K. K. med viss bestämmelse ang. riksbankens sedelutgivning. Härigenom upphäves K. K. 14/2 1947 (nr 31). » 308 K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid (t. o. m. 30/6 1948) från skyldigheten a t t inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

28/3

11/4

11/4

16/4

25/4

2/5

2/5

16/5

20/6

30/6

23. Statsfinanserna. a.

Skatteväsendet. 1946 nr 585 K. K. ang. meddelande i fråga om yrkesmässigt bedrivet fiske av förordnande jämlikt 4 § 5 mom. förordningen den 21 juni 1946 (nr 361) om krigskonjunkturskatt för år 1946. 18/10 1946 » 637 K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av de belopp, varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt skola ingå i debiterad preliminär skatt för år 1947. 22/11 1946 » 698 K. F. ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939 (nr 877) om skatt å kaffe. 22/11 1946 » 699 K. K. om ikraftträdande av förordningen den 22 november 1946 (nr 698) ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939 (nr 877) om skatt å kaffe. 20/12 1946 » 767 K. F. om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent. 20/12 1946 » 768 K. F. om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896). 6/9

364 7/2

1947 nr

26 K. cirkulär till generalpoststyrelsen och samtliga länsstyrelser ang. fastställelse av formulär till uppgift jämlikt 6 § förordningen den 20 december 1946 (nr 767) om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent. 21/2 1947 » 33 K. F. med ytterligare bestämmelser ang. taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m. 21/2 1947 » 34 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 21/3 1947 * 107 K. F. om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit. 9/5 1947 »> 201 K. F. om krigskonjunkturskatt för år 1947. 20/6 1947 » 341 K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 9 maj 1947 (nr 201) om krigskonjunkturskatt för år 1947. 20/6 1947 » 342 K. K. med föreskrifter rör. restitution av åren 1940—1946 påförd krigskonjunkturskatt. 30/6 1947 » 339 K. F. om rätt a t t vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m. 30/6 1947 » 310 K. F. om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret 1947/48. 30/6 1947 » 596 K. K. ang. fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt för år 1947 m. m. 30/6 1947 » 597 Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställelse avvissa för tillämpningen av förordningen den 9 maj 1947 (nr201)om krigskonjunkturskatt för å r l 9 4 7 avsedda formulär. b. Statslån. 25/7 1940 nr 568 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3 % obligationslån av den 1 november 1945. 4/10 1946 » 620 K. K. ang. garanti å den rikets gäld. som uppkommit genom utfärdande av obligationer till 1945 års emission av svenska statens obligationslån för inlösen av enskilda järnvägar. 7/2 1947 » 55 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens premieobligationslån av år 1946. 13/6 1947 i) 355 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 3 % obligationslån av den 1 februari 1946. B. Andra författningar. 24. Xcutralitctshcsläimm-lscr in. in. 25. Utlänningskontroll; passbestämmeiser in. ni. 25/10 1946 nr 662 K. K. om upphävande av kungörelsen den 15 juni 1945 (nr 314) ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. 8/11 1946 » 685 K. K. om ändrad lydelse av 28 § utlänningskungörelsen den 15 juni 1945 (nr 317). 29/11 1946 »> 740 K. K. om ändrad lydelse av 6 § 1 mom. kungörelsen den 12 januari 1939 (nr 28) ang. särskilda villkor för utlännings

10/1 7/2 21/3 25/4 30/5 20/6 20/6 20/6

vistelse inom skyddsområde för fästning eller motsvarande försvarsanläggning samt för utlännings tillträde till etablissement vid försvarsväsendet m. m. 1947 nr 20 K. K. ang. ändring i utlänningskungörelsen den 15 juni 1945 (nr 317). 1947 » 24 K. K. ang. viseringsfrihet för franska medborgare. 1947 » 100 K. K. ang. viseringsfrihet för vissa utlänningar. 1947 » 141 K. K. ang. viseringsfrihet för medborgare i Amerikas förenta stater. 1947 * 215 K. K. ang. viseringsfrihet för vissa canadensiska medborgare. 1947 » 312 Lag ang. ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av samma lag. 1947 » 313 K. K. ang. ändring i utlänningskungörelsen den 15 juni 1945 (nr 317). 1947 » 315 K. K. om ändrad lydelse av 9 § kungörelsen den 12 januari 1939 (nr 28) ang. särskilda villkor för utlännings vistelse inom skyddsområde för fästning eller motsvarande försvarsanläggning samt för utlännings tillträde till etablissement vid försvarsväsendet m. m.

26. Spioneri, sabotage m. m . 14/3

1947 nr 113 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1948) av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage.

27. Ordnings- och säkerhetsföreskrifter. 28. Tryckfrihet. 29. Civilförsvaret. 4/10 1946 nr 638 K. K. ang. ändring i civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646). 30/6 1947 » 388 Lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). 30. Kontroll å och återställande av viss utländsk egendom m. m. 18/10 1946 nr 660 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 526) om skingringsförbud å tysk egendom m. m. 1/11 1946 » 700 K. K. om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ instruktionen den 29 juni 1945 (nr 524) för flyktkapitalbyrån. 13/12 1946 » 748 K. K. om deklaration av viss utomlands befintlig tysk egen dom m. m. 21/3 1947 » 110 Lag ang. ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av samma lag. 21/3 1947 » 111 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 14 december 1945 (nr 885) om administration av vissa bolag m. m. 5/5 1947 » 170 Flyktkapitalbyråns kungörelse om undantag från gällande skingringsförbud a tysk och japansk egendom m. m. 30/6 1947 » 318 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

366 Bilaga

2.

F ö r t e c k n i n g över de centrala kristidsmyndigheterna s a m t deras ledande personal, s a k k u n n i g a , rådsledamöter in. fl. o m k r i n g den 1 mars

1947.

Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1947/48.

A. Under socialdepartementet. Statens arbetsmarknadskommission. Instruktion 7/5 1940 (nr 326; ändrad genom K. K. nr 812/1940, 887/1940, 250/1943, 818/1944 och 574/194(5).

Ordf. och chef: riksdagsmannen K. J. Olsson. Vice ordf.: avdelningschefen C. W. Curtman. Övriga ledamöter: ombudsmannen H. Adamsson, riksdagsmannen K. O. H. Andersson, direktören E. Brodén, förbundsordföranden E. Falk, sekreteraren E. Norrman, direktören A. G. Ssemund, riksdagsled, fru Disa Västberg. Kansli: Första avdelningen: chef chefen för försvarets socialbyrå C. W. Curtman. Militära beredskapsbyrån: chef majoren A. G. Nordin. Arbetsförmedlingsbyrån: chef byråinspektören S. Skogh. Kanslisektionen: chef jur. kand. T. Mandorff. Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning: fil. lic. E. Neymark. Sektionen för länsarbetsnämnderna: chef byrådirektören A. Jacobi. Andra avdelningen: chef vakant. Socialhjälpsbyrån: chef fil. dr H. Nordström. Byrån för ärenden ang. byggnadstillstånd: chef jur. kand. W. Lingren. Kameral- och förrådsbyrån: chef civilingenjören J. Jacobson. Tekniska byrån: ingenjören B. Budhagen. Tekniska beredskapssektionen: chef vägingenjören A. Tånneryd. Sociala beredskapssektionen: chef redaktören B. B . Johansson. Delegation för ärenden angående inköp av gatsten för statens räkning: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordförande. Medlemmar: landshövdingen M. Jacobsson (vice ordf.), förrådsdirektören J. E. Nelander, direktören V. Kullgren, förtroendemannen O. W. Karlsson. Överrevisorer: byråchefen P . A. Valsingcr (ordf.), krigsrådet K. Jehander, riksdagsmannen J. Mårtensson. Arbetsmarknadskommissionens råd: samma ledamöter som 1/2 1946. Under arbetsmarknadskommissionen höra länsarbetsnämnderna (K. K. 7/5 1940, nr 328; ändrad genom K. K. 703/1944 och 339/1945) och under dem de offentliga

367 arbetsförmedlingsanstalterna (K. K. 7/5 1940, nr 329, om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen). Rlksblockmyndigheten. Instruktion 5/2 1943 (nr 53). Ordf.: riksdagsmannen K. J. Olsson. Ledamöter: landshövdingen Bo Hammarskjöld (vice ordf.), godsägaren K. O. H. Andersson, lantbruksskoleföreståndaren Å. Hovgård. Kansli: Chef: vakant. Sekreterare: notarien C. G. Bodlund. Under riksblockmyndigheten höra länsblockimjndighctcrna nr 54).

(instruktion 5/2 1943

Medicinalstyrelsens materielnämnd. K. br. 17/1 1941. Ordf.: riksdagsmannen E. Fast. Ledamöter: överläkaren B. Bager, överstelöjtnanten B. H. N a t t och Dag, apotekaren S. E. Svensson, överingenjören S. Telenius, apotekaren A. Welander. Verkst. tjänsteman: byråchefen S. Blom. Sekreterare: jur. kand. G. Gerdrup. Upphandlingsärenden: intendenten J. E. Olauson. Läkemedelsärenden: apotekaren J. Halldin. Utrikeshandelsärenden: apotekaren IT. Nilsson. Statens hyresråd. Instruktion 19/0 1942 (nr 432; ändrad genom K. K. nr 110/1913).

Ordf.: f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleanter: revisionssekreteraren E. Alexanderson, revisionssekreteraren C. Svennegård och underståthållaren M. Wahlbäck. Ledamöter: revisionssekreteraren E. Alexanderson, revisionssekreteraren C. Svennegård, advokaten S. Ahlmark, majoren T. Wibom, ombudsmannen O. Bengtsson, hovrättsassessorn S. Larsson. Särskilda sakkunniga: byråchefen A. Johansson, generaldirektören E. Bexelius, hovrättsassessorn E. Hedfeldt, hovrättsassessorn H. Skogman. Kansli: Byråchef: hovrättsassessorn H. F. Ringdén. Föredragande: rådmannen Y. Carlsson, hovrättsassessorn S. Källén, h o v r ä t t s fiskalen T. Wedleff, hovrättsfiskalen Ewa Beuterskiöld-Svensson. Sekreterare: jur. kand. K. V. Bolandcr. Byggnadsberedningen. K. br. 19/0 1942. Ordf.: statsrådet J. Ericsson. Ledamöter: ordföranden i arbetsmarknadskommissionen riksdagsmannen K. J. Olsson, ledamoten av industrikommissionen överingenjören B. Sundfeldt och ordföranden i statens byggnadslånebyrå byråchefen A. Johansson (eller vid förfall

368 för dem ledamot av eller tjänsteman hos resp. kommission eller byggnadslånebyrån, som i särskild ordning utses) samt direktören S. Lundberg (ersättare direktören G. Settergren), revisorn G. Severinson (ersättare revisorn H. Landström), förbundsordf. J. Grewin (ersättare B . Meidner) ävensom vid handläggning av ärenden av särskild betydelse ur transportsynpunkl vice ordföranden i trafikkommissionen. l'f. kanslichef: länsnotarien Å. Sylwan.

B . Under finansdepartementet. Valutakontoret. Instruktion 25/2 1940 (nr 125).

Styrelse: riksbankschefen I. Booth (ordf.), f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, envoyén D. Hammarskjöld, direktören S. Lundberg, konsuln Th. Lundgren, bankdirektören F. Wallberg. Jourhavande: v. riksbankschefen K. Böök. Verkst. direktör: bankdirektören H. Magnusson; bitr. direktör: bankokommissarien L. Hammarskiöld. Ombudsman: bankdirektören H. Ekengren; bitr. ombudsman bankokommissarien G. Månsson. Kontorschef: S. .loge; bitr. kontorschef T. B. Carlson. Centrala krigskonj unkturskattenämnden. K. F. 21/6 1940 (nr 301) om krigskonjunkturskatt för år 1940.

Ordf.: tf. presidenten S. Norrman. Vice ordf.: byråchefen K. Wulff. Ledamöter: kamreraren L. Brunes, auktoriserade revisorn O. Jelf, bankdirektören E. Browaldh, direktören T. Petterson, direktören J. Eklund, direktören E. Persson, överdirektören G. Strindlund, direktören A. H. Stensgård. Suppleanter: assessorn S. Jarnerup, kassören A. W. Strand, auktoriserade revisorn E. Bybeck, direktören H. Ohlin, direktören B. Ljungberger, direktören O. Backman, professorn P. L. Nanneson, länsjägmästaren A. E. Nyblom, riksdagsmannen K. H j . Gustafson i Dädesjö. Centralkonsulent: taxeringsintendenten A. Johansson. Sekreterare: länsassessorn A. F. Brekkevold. Krigskoiijunklurskaltcrådet. K. br. 20/12 1940. Ordf.: tf. presidenten S. Norrman. Ledamöter: f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert, direktören G. Söderlund, kammarrättsrådet E. Hedelius; suppl. för Söderlund hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: amanuensen J. Löf. Centrala omsättningsskattenämnden. K. F. 13/12 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. Ordf.: justitierådet J. O. Hagander. Vice ordf.: landskamreraren A. Wigert. Ledamöter: direktören J. L. Lindqvist, professorn G. Törnqvist, revisionschefen E. Wingård. Sekreterare: assessorn Å. Granlund. Centralkonsulent: assessorn O. Åkesson.

309 C. Under folkhushållningsdepartementet. Statens reservförrådsnämnd. Instruktion 14/8 1937 (nr 754). Ordf.: f. d. landshövdingen A. B. Gärde. Ledamöter: direktören G. A. Holmberg, direktören S. Nauckhoff, direktören W. Wehtje. Verkst. direktör: direktören B . Kindgren. Vice verkst. direktör och sekr. förste byråsekreteraren C. Lamberth. Kontorschef: kamreraren J. Söderbaum. Bokföringsavd.: B. Berndt. Läkemedelsavd.: apotekaren S. Svensson. Bensin- och oljeavd.: civilingenjören P. Holmström. Gummiringsavd.: G. Ekholm. Lagerkontroll: civilingenjörerna E. Delin och C.-E. Uddenbcrg. Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788; ändrad genom K. K. nr 29/1944, 505/1940 och 4/1947). Ordf. och chef: hovrättsrådet O. Söderström. Vice ordf.: lantbrukaren S. Norup. Övriga ledamöter: fil. lic. M. Bonow, lantbrukaren G. Carlsson, riksdagsled, fru O. Nordgren, köpmannen L. P. Åslund. A v d e l n i n g a r m. m.: Avdelningen för animaliska produkter: chef agronomen G. Lund. Avdelningen för vegetabiliska produkter: tf chef agronomen H. Hagander. Byrån för fodermedel och utfodring: chef agronomen A. Andersson. Konsumlionsavdelningen: chef sekreteraren G. Hulting. Byrån för omsättningskontrollen: förest, aktuarien B. Otthammar. Byrån för konsumentärenden: förest, vakant. Byrån för industriella ärenden: förest, sekreteraren H. Hiort. Allmänna avdelningen: Juridiska sektionen: chef hovrättsassessorn K. Larsson. Byrån för vissa löpande ärenden: förest, sekr. S. Ströbcrg. Sektionen för administrativa ärenden: chef greve N. Tolstoy. Sektionen för kristidsstyrelserna m. m.: tf chef sekreteraren B. Nordström. Byrån för prisclearing m. m.: förest, civilekonomen C. Bjerström. Planläggnings- och lagringsbyrån: chef byråchefen S. Palmi. Statistiska byrån: chef byråchefen O. Zetterberg. Utredningsbyrån: chef byråchefen H. Olsson (tji.); tf. chef förste aktuarien L. Juréen. Byrån för ärenden rörande fisk: chef greve N. Tolstoy. Utrikes- och licensbyrån: chef fil. dr G. Widell. Sekretariatet: Sekreterarekontoret: förest, sekreteraren S. Ströberg. Kamrerarekontorel: förest, kamreraren A. Savelius. Bevisionskontoret: förest, förste revisorn S. Frantzich. Pressdetaljen: förest, redaktören O. Östmark. Personalkontoret: chef byråchefen O. Zetterberg. 2-1—816090

370 Livsmedelskommissionens råd: professorn E. L. A. Abramson, riksdagsledamoten fru H. M. Alvén, riksdagsmannen A. Andersson, riksdagsmannen K. A. M. Andersson, friherre C. S. Beck-Friis, lektorn J. E. Björnsson, lantbrukaren B. Blomqvist, direktören G. Borgström, disponenten A. Börjesson, direktören C. H j . Carlborn, direktören H j . Degerstedt, landstingsmannen B. Ekström, sekreteraren P. E. Enderstein, landstingsmannen A. Erlandsson, sekreteraren A. Th. Flytström, lin L. Jansson, förbundsordföranden A. Johansson, riksdagsmannen J. H, J o hansson, godsägaren C. G. Liedberg, redaktören A. Lindberger, direktören K. .1. O. Lindström, förbundsordföranden IT. Molander, herr H. Myrgren, direktören K. Möller, fru M. Ncumiiller, konsuln C. W. Norenberg, direktören G. Olin, inspektrisen I. Osvald, förvaltaren H. G. Bingborg, riksdagsledamoten fru (i. Svensson, lantbrukaren E. A. Själander, riksdagsmannen K. B. Ufbult, fru G. Wiklund. Under livsmedelskommissionen höra kristidsstyrelser och kristidsnämnder (K. K. 8/9 1939, nr 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9 1939, nr 65S, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund; ändrad genom K. K. nr 928/1941. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.) Statens industrikommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K. K. nr 582/1940). Ordf. och chef: direktören S. B:son Sohlman. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: kommerserådet H. Carlborg. Övriga ledamöter: revisionssekreteraren S. Hammarskiöld, hovrättsrådet B. Lindskog, marinöverdirektören J. II. Qvistgaard, överingenjören B. Sundfeldt, andre ordf. i Landsorganisationen G. S. Vahlberg. Kansli: Kanslichef: jur. kand. B. Beuterskiöld. Sekreterare: förste byråsekr. greve G. Mörner, jur. kand. .1. Ouchterlony. Kamerala frågor m. m.: jur. kand. S. Björnwall. Avdelningar: Byggnadsavdclningen: chef majoren B. C. Larson. Behovsprövningar för byggnadstillstånd: ingenjören P. G. Bergström. Löpande ransoneringsfrågor: civilingenjören S. Weisner (cement och tegel), K. S. Gustafsson (fönsterglas/maskinglas, lager- och fabrikationsändamål). ingenjören L. E. Lövkvist (fönstcrglas/maskinglas, byggnadsändamål). Järnavdelningen: chef direktören A. L. Diedrichs. Assistent: bergsingenjören S. Larsson. Sekreterare: jur. kand. N. Å. Brunsson. Tilldelningsbyrån för valsjärn: överingenjören H. Uhrus. Assistent: ingenjören II. K. H. Silvander. — Tackjärn och skrot: direktören T. Bjerke, G. Malmström. — Bör: direktören O. Birgén. Kemiska avdelningen: tf. chef direktören B. Löfström. Linoljeärenden: E. Bengtsson. — Fettärenden: K. E. Eriksson. — Hartsärenden: T. Skiöld. — Bakelitärenden: C. Galfve. Läderavdelningen: chef direktören E. Hallström. Chefsassistent: kamreraren L. Lindborg. Metallavdelningen: chef direktören G. Jakobsson. Bansoneringsfrågor: kamreraren J. G. Wedin.

371 Textilavdelningen: chef direktören E. W. Paues. Assistent: jur. kand. B. Berger. Sekreterare: G. Fondelius. Bomullsbyrån: Civilingenjören G. Berg; O. Engman; G. Fondelius. — Ullbyrån: advokaten A. Regneli. — Lin-, jute- och hampbyrån: jur. kand. B. Berger. — Trikåbyrån: ingenjören L. Swanström. — Export- och importfrågor: M. Wallner. Verkstadsavdelningen: chef direktören G. Leire. Planläggning av civila verkstadsarbeten: direktören G. Klemming. Självständiga byråer: Elektriska byrån: chef kraflverksdirektören O. Lfarder. Assistent: ingenjören B . Kihlgren. Gummibyrån: chef sekreteraren M. Lagercrantz. Tekniska frågor: ingenjören S. Borgström. — Bansoneringsärenden: A. Björkström. Mobiliseringsbyrån: chef direktören G. Jacobsson. Prisbyrån: chef byråchefen J. E. Svensson. Statistiska byrån: chef förste aktuarien A. Eriksson. Utrikeshandelsbyrån: chef kamniarskrivaren P. G. Wennersten. Statens bränslekommission. Instruktion 14/0 1910 (nr 581). Ordf. och chef: överdirektören K.-G. Ljungdahl. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: byråchefen E. F. Malmgren. Övriga ledamöter: lantbrukaren C. Carlsson, direktören B. Lagergren, förste ordf. i Landsorganisationen A. Lindberg, direktören Å. Nerell, ombudsmannen S. Severin. Kansli: Sekreterare: jur. kand. O. Robson och jur. kand. M. Rosén. Bitr. sekreterare: pol. mag. G. Alkman. Juridiska byrån: chef hovrättsrådet II. Digman; sekreterare hovrättsfiskalen M. Hedberg. Kameralbyrån: chef taxeringsintendenten B. Alvin; kamrer civilekonomen C.-H. Fehrnström. A v d e l n i n g a r och b y r å e r : Planläggningsavdelningen: chef civilingenjören P.-O. Kjellström. Planeringsbyrån: chef ingenjören N. Lundmark. Byrån för licensärenden: chef B. Birgersson; assistent ingenjören A. Milton. — Kontoret för fasta bränslen: förest. I. Wulff. — Kontoret för eldningsolja: förest, f. Wulff. — Kontoret för vedlicenser: förest. T. Frisell. — Torvhandelskontoret: förest. B. Engzell. Byrån för flytande bränslen: chef ingenjören F. Winqwist. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander. Sekreterare jur. kand. C. Tham. — Kontoret för bränslelicenser för staten och landstingen tillhöriga anläggningar samt för nybyggen: förest, ingenjören S. D. Larsson. — Kontoret för eldningsoljelicenser: förest, ingenjören G. Pettersson. Kolavdclningen: chef direktören K. Holmquist. Importens fördelning, skeppningsärenden m. m.: O. Sandell, N. Ancrantz. Demurrageärenden: konsuln G. Albrecht. — Ärenden ang. lagerhandeln: G. Ericsen. — Kolelearingärenden: F. Ljunggren. — Statistik: L. Ericson.

372 Vedavdelningen: chef byrådirektören G. Olhammar. Anskaffningsbyrån: chef jägmästaren N. E. Dahlgren; sekreterare: jägmästaren N. Holst. Transportbyrån: chef byråassistenten H. Bunefelt; sekreterare: M. Bydell. Kraftbyrån: chef vakant. Skogsindustribyrån: chef vice ordföranden. Sekreterare: jägmästaren S. Collinder. — Ärenden rör. rundvirkc: disponenten K. Åhrberg. — Ärenden rör. trävaror och snickerier: direktören A. Kull. Ärenden rör. pappersmassa och wallboard: civilingenjören H j . Hesse. — Ärenden rör. papper och papp: fil. kand. II. Anstrin. Utrikeshandelsbyrån: chef pol. mag. E. Grafström. Sekreterare: fil. kand. C. E. von Oelreich och jur. kand. II. Beuterskiöld. — Licenskontor: tjf. förest, fil. kand. C. E. von Oelreich. Bränslekommissionens råd: samma ledamöter som 1/2 1946. Statens handelskomniission. Instruktion 10/11 1939 (nr 805). Ordf.: landshövdingen V. Lundvik. Vice ordf.: v. riksbankschefen K. Böök. Övriga ledamöter: direktören E. Sjögren, handelsrådel T. Vineli, direktören E. Kördel, bankofullmäktigen P. Gränebo, hovrättsrådet B. Lindskog, direktören Hj. Degerstedt. Direktör: förste sekreteraren S. Brusewitz. Bitr. direktör: riksbankskamreraren G. Åkermalm. Exportlicensavdelningen: chef bitr. direktören. Importlicensavdelningen: chef tullöverkontrollören T. Palmstrand. Sekretariatet: sekreterarna E. T:son Söderquist och T. Segenius. Kontorsavdelningen med statistiska avdelningen: chef förste tullkontrollören II. Karlberg. Statens trafikkommission. Instruktion 1/8 1940 (nr 747; ändrad genom K. K. nr 21/1944). Ordf. och chef: direktören G. Friseli. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: byråchefen C. B. Trolle. Övriga ledamöter: direktören G. Andersson, direktören C. A. Eriksson, överstelöjtnanten C. C. von Horn, direktören Å. Nerell, utrikesrådet N. Ståhle. Kanslichef: länsnotarien B. Dillen. Sektioner: Sektionen för ärenden rörande sjöfarten och hamnarna: chefer direktören H. Hoogland och direktören B. Wa>rn. — Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef byråchefen C. B. Trolle. — Sektionen för personbiltrafik: byråchefen C. B . Trolle. — Sektionen för godsbiltrafik: kaptenen C.-Fr. Grönvall. Trafikkommissionens råd: samma ledamöter som 1/2 1946. Statens krigsförsäkringsnämnd. K. K. 3/9 1939 (nr 590) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars 1939 (nr 08) om statlig krigsförsäkring m. m. Ordf.: landshövdingen K. Levinson. Vice ordf.: byråchefen D. Östrand. Övriga ledamöter: direktören J. L. Ekman, direktören E. Högberg, assuransdirektören N. Rogberg, advokaten E. Henriques, utrikesrådet N. Ståhle, assuransdirektören C. E. Åhmansson, direktören E. Kördel.

373 Vid jäv för någon av ovanstående ledamöter inträda i stället, efter kallelse av ordföranden, såsom ledamöter f. d. justitierådet R. Eklund och sjötekniska konsulenten hos kommerskollegium B. G. Bergström. Av Kungl. Maj:t förordnad särskild sakkunnig: assuransdirektören Chr. Röhss, Sekreterare: advokaten E. Hcnriques. Kanslichef: greve F. von Schwerin. Kaskoavdelningen: chef assuransdirektören C. E. Åhmansson. \ aruavdelningen: chef assuransdirektören N. Rogberg; avd.-chef för haverier G. Odhelius; bitr. avd.-chef A. Thomander.

Statens priskontrolliiänind. Instruktion 20/0 1941 (nr 482; ändrad genom K. K. nr 607/1942, 312/1943 och 208/1945).

Ordf. och chef: direktören H. Älmcby. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: hovrättsrådet B. V. Lindskog. Övriga ledamöter: riksdagsmannen N. O. Jönsson, redaktören A. Lind, professorn E. Lundberg, direktören A. G. Matts, förbundsordföranden P. E. Nyström, direktören H. Ohlin, civilingenjören C. S:son Schmidt. Kanslichef: hovrättsrådet E. H. Dahlin. Sekretariatet: chef rådmannen R. von Delwig. Kameralbyrån: chef kamreraren T. Bende. Juridiska byrån: chef byråchefen G. Wiedcsheim-Paul. Publiccringsbyrån: chef redaktören H. Stuge. Sektionschefer: Järn- och metallprodukter: civilekonomen B. Wåhlstedt. Bränslen och trävaror: jägmästaren Th. Bseckström. Textilprodukter: byråchefen B. Nordqvist. Läder och skor: direktörsassistenten L. Gillgren. Kemisk-tekniska produkter: disponenten A. Hellman. Livsmedel: byråchefen E. Carbell. Allmänna sektionen: disponenten A. Hellman. Importhandel: byråchefen H . Lundberg. Prisövervakning: disponenten O. Spongenberg. Utredningar och planläggning: pol. mag. O. Karlcby. Transporter: förste byråsekreteraren II. Engström. Aktiv hushållning: fru Vera Diurson. Priskontrollnämndens råd: samma ledamöter som 1/2 1946 utom andre ordföranden i Landsorganisationen G. Andersson. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelsena inrättade toren (K. K. 20/6 1941, nr 483).

priskon-

Statens upplysningsbyrå. K. br. 27/9 1945. Chef: redaktören K. Walles. Sekreterare: K. O. Hammarlund, redaktör av tidskriften »Från departement och nämnder». — Granskning och klipparkiv: redaktören J. Löwenthal. — Sakkunnig för annonsfrågor: förste byråsekreteraren G. Horn.

374 Svenska kommittén lör internationell hjälpverksamhet. K. br. 10/3 1944. Ordf.: riksmarskalken B. Ekebcrg. Ledamöter: greve F. Bernadotte af Wisborg, direktören E. Bjelle, fru Elsa Cedergren, ombudsmannen N. Goude, kyrkoherden F. Holmgren, kanslirådet K. von Horn, fru Margit Levinson, fru Alva Myrdal, professorn G. Nyström, folskoleinspektören K. Steenberg, direktören M. Waldenström. Sekreterare: fil. kand. H. W:son Beer. Överrevisionen för krisforvaltningen. Instruktion 31/12 1913 (nr 91(5; ändrad genom K. K. nr 211/1911). Ordf.: bankdirektören G. Engfors. Övriga ledamöter: riksdagsmännen redaktören K. Ward och lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl, aukt. revisorn S. Hagström, hovrättsrådet B. Unger. Byråchef: förste revisorn E. Cronmark.

376 Kvantitets uppgifter rörande ransoneringen av livsmedel *d *•*

c .

•°. E o •

>> u OJ

> a

1940 Mars April.... Maj Juni Juli Augusti. . September Oktober.. November December

215-7 204-2 214-3 203-1

— — — — — — — — —

1941 Januari. . Februari. Mars April Maj Juni Juli Augusti. . Sentember Oktober... November, December.

202-7 202-7 202-7 202-7 202-7 181-8 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6

13-2 13-2 13-2 11-0 11-0 11-0 0 0 0 0 0 0

1942 Januari. . . P'ebruari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . , September Oktober. . November December

172-1 100-7 100-7 160-7 160-7 167-1 170-5 170-5 166-8 166-7 166-7 177-4

1943 Januari. . Februari. Mars April.... Maj Juni Juli Augusti. . September Oktober.. November December

166-7 166-7 166-7 166-7 167-4 159-8 102-2 100-7 166-7 160-7 100-7 199-3

c 00

a o

— — — — — .— — — —

El

if Ii — — — — — 215-7 204-2 214-3 203-1

u o c

o

V

:0

S -

C

ca c 3u

sä M

BD

as 3 0.

£

.— — — — —

><

ca

— — — — — — — — —

— — — — — — — — —

— — — — — — — — —

— — — — — — — —

— — .— — — — — — — — —

— .— — — — — — — — —

a

S

— — — —

4-4

33-3

2-6

4-4 4-4 4-4 ll-l 11-1 11-1 0 0 0 0 0 3-5

69-7 61-2 63-8 66-7 62-5 67-5 77-2 93-5103-9 109-9 79-9 01-7

34-8 40-1 38-6 41-1 35-7 38-9 39-4 38-2 35-5 35-4 35-7 37-1

4-9 8-3 8-3 8-3 7-9 4-2 4-2 4-2 4-0 3-5 3-5 6-4

61-2 60-0 60-3 61-2 61-2 68-9 78-9 96-2 125-3 132-6 60-6 61-9

37-1 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 38-6 40-3 37-5 38-0

2-3 0 0 0 0 0 0 0 0-5 3-8 3-8 5-6

62-2 60-6 59-7 60-5 00-6 00-7 78-8 92-8 110-1 93-6 59-3 69-3

35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 35-7 41-8

5-6 5-6 5-6 0 0 0 0 0 0

10-5 10-5

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 16-1

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 5-6 10-9

172-1 166-7 166-7 166-7 166-7 167-1 170-5 170-5 166-8 166-7 172-3 204-4

7-5 5-4 5-4 3-9 0 0 (I 0 0 0 8-0 8-0

— — — — — — — — — — l-i

2-6 2-6 2-6 2-2 2-2 2-2 2-2 3-3 5-2 3-3 3-3 3-2

16-1 16-9 28-6 21-3 21-7 21-7 21-7 21-7 19-2 16-7 16-3 15-9

10-9 11-0 11-1 11-1 11-0 10-9 10-9 10-9 10-9 10-9 11-6 10-9

193-7 194-6 206-4 199-1 200-1 192-4 194-8 199-3 196-8 194-3 194-6 226-1

8-0 7-9 7-6 8-2 11-9 0 0 0 1-9 14-3 16-7 15-2

1-ii 0 0 0 0 0 0 0 0-5 3-8 3-8 4-1

3-2 3-4 3-4 3-3 4-2 7-4 14-8 18-2 16-5 10-6 10-0 12-0

.—

OJ

102-0 73-7 85-7 114-3 139-2 107-1 70-0 61-2 66-4

215-9 215-9 215-9 219-3 219-3 198-é 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6

— —

M o in

— —

—

Bilaga 3.

samt tvätt- och r engöringsmedel. (Gram per dag) o

•a i/)

C3

53 >

00 00

t/i

>

3 £

o

alternativt

alternativt 1940

280 28-6 286

15-2 15-1 143 14-3 14-3 14-3 131 11-6 102 110

61 61 5-7 5-7 5-7 57 53 4-7 41 4-4

299 33' 6 354

11-4 8-9 8-6

46 36 35

7-9 73 4-8 4-8 4-8 5-3 55 5-5 5-8

32 33 3-8 38 3-8 43 44 44 46

Maj juli September Oktober November December

8-5 106

11-4 11-4 10-5 9-7 12-2 133

86 10-1 91 86 8-6 86 86 8-6

20-7 212 181 17-1 17-1 136 7-1 7-1

17-2 17-7 15-1 14-3 14-3 14-3 143 14-3

137 10-7 10-4 95 8-8 5-7 5-7 5-7 64 6-6 60 69

7-1 7-1 71

4-8 4-8 5-1

86 86 86 86 8-6 7-9 6-1 6-1 61 61 6-1 61

7-1 7-1 9-3 15-3 15-3 153 153 15-3 15-3

14-3 14-3 143 14-3 14-3 13-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2 102

5-fi 36 36 3-6 0 0 0 0 0 0 0 0

45 30 36 36 36 2-5 22 2" 2 2'0 0-7 2-3 1-6

5-0 4-8 41 4-3 4-3 4-3 1-3 43 43 43 4-3 41

5-5 4-0 3-7 36 36 3-6 36 4-5 7-2 13.4 10-7 10-2

8-2 7-9 73 7-1 7-1 71 71 71 7-1 71 71 6-8

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

1-6 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

39 4-0 43 43 43 4-3 43 43 4-5 4-8 4-8 80

99 10-1 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7 111 11-9 11-9 11-9

66 07 7-1 7-1 71 71 71 7-1 7-4 79 79 79

1941 8-1 Februari

4-0 4-0 10-0 97 10-0 9-7

13-6 134 129 12-9

80-6 651 60-2 573 57-1 55-8 61-8 661 633

4-2 1-2 42 4-2 4-1 41 4-0 4-0 41 41 4-1 68

110 10-7 10-7 10-7 8-8 17-2 113 12-5 96 6-0 5-1 51

597 571 523 44-2 319 254 228 27-7 264 276 300 333

4-7 3-0 30 2-1 1-5 2-1 2-8 2-8 2-8 4-8 4-8 4-5

3-7 24 24 1-3

4-0 4'2 4-2 4-2 4-2 4-6 49 54 63 7-1 7.2 15-7

51 54 8-7 24-3 7-0 10-9 64 64 64 5-6 5-1 4-6

29' 1 28-6 31-2 51-2 590 75-7 622 64-1 61-2 552 57" 1 616

45 45 26 26 26 35 24 2-4 49 61 81 11-6

1-9 1-9 11 1-1 11 1-5

Maj juli Augusti September Oktober November December 1942 Februari \pril Maj j uli September Oktober November December

0-8 0-8 11 11 11 1-9 1-9 1-8

194:1 Februari

Maj Juli September November 1 December

l-o 10 30 4-4 60 89

378 Ä

E o Z E

o

s

-

C/3

1944 Januari . . . Februari . Mars April Maj Juni Juli Augusti . . . September Oktober. . . November. December .

101-0 172-0 178-6 170-4 178-5 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6 178-6

164 169 16-8 16-7 17-4 17-9 17-9 17-9 17-9 17-7 143 14-3

1945 Januari .. . Februari . Mars April Maj Juni Juli Augusti . . . September Oktober.. . November. December .

1786 178-6 178.6 178-6 1090 160-7 166-7 166-7 160-7 102-0 166-0 166-7

14-3 143 14-3 143 13-8 10-2 10-2 102 11-8 11-9 12-4 14-3

1940 Januari Februari . Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober. . . . November. . December . .

101-8 106-1 158-0 156-3 152-7 151-5 151-5 151-5 151 151-5 151-5 161-3

14-3 143 14-3 12-5 11-9 11-9 11-9 11-9 11-9 13-0 130 14-5

170-1 180-4 172 168-8 163-6 163-1 1634 163-4 163-4 164-5 164-5 175-8

1947 Januari Februari Mars April Maj Juni

167'J 1563 155-7 151-5 151-5 151-5

159 17-1 17-8 19-7 197 20-4

183-8 173-4 173-5 171-2 171-2 171-9

..

10!) ll-o 11-1 11-1 11-0 109 10-9 10-9

3-8 10-8 10-8 9-7 0 0 0 0 0 0 0

188-3 199-9 206 204-2 206-9 207-4 207-4 207-4 190-5 196-3 192-9 1929

192-9 196-7 203-7 203-7 192-5 176-9 176-9 176-9 178-5 173-9 178-4 181-0

17-1 18-5 17-9 179 179

11 4-5 4-7 6-0 0 1-8 2-7 2-7 4-0 4-0 4-0 4-0

9-7 10-3 10-7 11-5 107

34 29 2-9 09 0 0 0

3-3 33 33 3-0 36 10-8 3-2 3'2 3-2

o

5-6 5-6 5'2 49 •1-5 32 2-7 2-7 3-6 •lo

4-0 6-7

02 22 0 0 0

o o o o o o 6-5

o o o o o o o o o o o

59-9 57-1 633 53-5 55-4 569 72-2 104-3 152-7 60 57-1 63-6

430 42-6 446 42-5 45'1 49-1 491 •15-5 446 446 446 446

58-8 55-6 556 55-4 54-1 55-9 58-3 02-5 93-4 112-4 1111 09-5

432 40-2 38-3 35-7 35-7 357 357 35-7 35-7 35-7 35-5 40-2

51-8 52-5 51-3 48 48-8 55-1 69-6 94-1 110-5 112-5 49-8 539

36!) 357 357 35-7 342 333 333 33-3 333 333 351 •13-3

57-1 51-3 51-3 51.3 51-3 55'5

357 35-7 35-7 35-7 ."(i II 40-2

>

t-1 C

o £ alternativt

alternativt 1944 Januari Februari. . . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . . September. Oktober. .. November. December. 1945 Januari. . . Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. .. September. Oktober. . . November. December. 1940 Januari. . . Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti. . . September Oktober... November. December . 1947 Januari . . . Februari . Mars April Maj Juni

4-8 81 9-1 10-3 120 11-9 12-0 13-6 13-3 11-2 11-2 9-8

16-2 13-7 11-8 11-7 11-7 12-1 121 11-9 11-9 11-9 11-9 11-9

7-9 7-9 8-8 13-4 13-7 13-8 13-2 12-7 12-7 11.1 11-1 11-1

9-6 7-5 7-1 6-7 6-6 0-9 7-2 6-7 4-3 18-9 4-3 4-3

11-9 11-9 11-9 11-0 10-7 7-2 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7 10-7

111 9-6 9-4 8-8 8-6 9-2 10-0 10-3 10-1 21-7 21-7 7-3

55-7 53-5 54-5 57-8 55-2 57-8 55-3 42-9 42-9 42-9 59-5 61-3

4-2 4-2 4-3 4-3 4-3 4-3 4-3 43 43 43 4-3 5- 3

10-6 10-6 10-7 10-9 10-9 10-7 10-7 10-7 12-8 12-8 12-8 154

7-2 7-0 7-0 7-2 7-2 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 71 8-8

5o- 0 52-4 50-0 50-0 10-5 45-7

53 5-3 3-6 36 36 36

8-8 8-8 60 0-0 60 6-0

0 0 0 0 0 0

9-3 9-2 8-2 7-1 7-2 9-7 6-3 10-1 17-2 14-1 10-0 6-6

6-8 15-7 19-9 14-7 19-0 27-3 20-5 11-4 7-7 0-4 0-4 0-4

50-9 57-1 57-1 08-1 124-5 107-8 85-7 82-1 66-8 53-1 44-2 44-6

8-2 8-2 4-9 6-1 10-0 7-9 6-8 9-9 11-9 7-5 9-1 14-2

0-6 6-6 3-9 4-8 8-0 8-1 8-1 11-9 14-4 9-0 11-3 17-0

6-0 7-3 11-4

5-3 5-7 5-8 5-1

11-5 15-3 27-7 18-3 15-9 10-7 23-8 13-4 9-7 0-4 0-4 7-8

38-3 42-4 42-0 41-8 41-6 52-2 49-1 51-7 46-4 60-5 05-3 03-5

10-1 8-9 8-9 7-8 4-8 6-0 6-9 9-2 21-2 16-1

12-1 10-7 10-7 9-4 5-8 7-2 8-3 11-1 25-4 12-9

8-1 7-1 7-1 5-9 2-6 2-6 2-6 0 0 12-9

15-3 15-2 15-6 11-9 8-9 10-0 11-8

9-1 8-9 9-5 16-1 19-5 24-1 48-2

11-4 1 1-2 12-7 12-8

4-5 5-7 5-1 51

o o o

9-1 11-1 10-2 10-2

0 0 0

o o o o o o o o o o o 4-2 4-2 11-5 0 0 0 0

o o o

14*3 16-7 16-7 16-7 13-7

380 Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen avse grundransonerna för vuxna personer. För spädbarn h a ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till äldre personer, 60 är och däröver (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar dels Ull havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av personer med tungt arbete, dels till vissa kategorier a v personer med speciella kostförhållanden. Av tvättmedel ha tillaggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl och bröd m . m . : Ransoneringen gäller för hela tiden fr. o. m. 3/10 1940 mjöl ervn ^ n J " , • r , l , e t 1 C ° Ch * F ä g ; r a n s o n e n a v h å r t b röd har bestämts till 0-8 och ransonen av mjukt bröd till 1-3 gånger mjölransonen; därjämte omfattar den i ifrågavarande kolumn redovisade ransoneringen: Fr. o. m. 17/7 1941 även majsena, majsflingor och makaroner m. m . ; majsena och majs«. i ,n <r,. fbngor fria fr. o. m. 22/10 1945, makaroner fria 17/9 1945—6/4 1946. » 24/9 1941 » råg- och vetekli (kruskakli); fria 20/10—6/4 1946. » 1/2 1942 » småbröd; kex fria 22/10 1945—6/4 1946 » 20/7 1942 t . o. m. 3/7 1944 även majsmjöl och majsgryn » 9/11 1942 » 16/1 1944 , puddingpulver. » 9/11 1942 » 29/2 1944 » krämpulver och mazarinpulver. > 9/11 1942 » 31/3 1944 . kakpuder, anslagsmjöl och bakmjöl. I C k 9 r y n Samt andra o 5 r T " / \ ? P r o d u k t e r av havre och korn: Ransoneringen började 15/1 1 g r y n - v o r o ^ Ä Ä ^ l T ^

' * " *****

* « " "

med

" * " °Ch b

^

K

™"

Ärter: Ransoneringen varade 19/11 1941—21/5 1944. Bruna bönor: Ransoneringen varade 1/1 1942—16/9 1945. Potatisproduktcr: Ransoneringen varade 14/12 1941—21/5 1944 samt 1 7 / 1 - 1 6 / 9 1945. Tidvis har potatismjöl fått inköpas alternativt med mjöl och bröd. Risgryn: Ransoneringen varade 8/12 1940—28/2 1947. Socker: Ransoneringen infördes 10/4 1940. Den har under tiden 10/4—2/11 1940 endast om fattat socker därefter både socker oeh sirap; ransonen av sirap har vari! 1-4 gånger sockerransonen; siffrorna i tabellen avse såväl den ordinarie tilldelningen av socker som den på eftersommaren och hösten resp. år utgående extra tilldelningen för syltning och saftning. Matfett! Ransoneringen omfattar under tiden 20/11 1941-31/1 1944 även grädde, varvid 1 yt liter grädde motsvarat 250 gram smör. Ost: Ransoneringen omfattar för tiden 3/11 1940—31/1 1941 endast hel- och halvfet ost av komjölk, dock ej lantost eller dessertost; fr. o. m. 1/7 1941 omfattar ransoneringen all ost utom mesost getost oeh renost (under tiden 1/7 1941-30/4 1942 alternativt med charkuterivaror samt under t.dcn 1/5-30/6 1942 alternativt med annat matfett än smör, margarin eU ma oTja) ; Ransoneringen upphörde 19/7 1946. ÄH0- Ransoneringen varade 24/9 1941-31/12 1945. Alternativt med ägg har under olika perioder fått inköpas vissa köttvaror, amerikanskt fläsk, köttkonserver, havregryn, r s g r y " potatisprodukter eller melaugc-äggpulver. «•*"•*«• Kött och fläsk: Ransoneringen omfattar för tiden 6/10 1 9 4 0 - 3 1 / 3 1941 endast fläsk, därefter XL°ft c h a r k u t f e n v a r o r m- •»• av nötkreatur, får, get, häst, svin och ren; ransonen är angiven i gram benfri vara. n e r i n - n ^ L M ^ l94$,Ou"danto8os S"™essivt åtskilliga slag a v köttvaror från rausow*?-* ,. t ° ' m - ? / 2 b C t r - F e n k Ö t t 0 c h fr - °- l n - 21>2 b e t r - f ar- och getkött samt från skilda tidpunkter betr. e t t flertal charkuterivaror. Under tiden 18/10 1944—11/11 1945 var far- och getkött åter ransonerat. iQ?n a " e A t C ° C h u " k a ° : Ransoneringen infördes betr. kaffe och te 27/3 1940 och betr. kakao 8/7 HZ t ^ e n n " T L° c - 5 9 1 9 4 5 m e " ä t e r i n f ö r d e s 17/3 1947. Ransonerna avse alternativt HnÅrinfaL 'n r - ur*80, S l f f r o r n a ' t a b e l l e n avse beträffande kaffe - med bortseende från extratilldelning till äldre personer m. fl. - tilldelningen till personer som ej uttagit tobakskort. Torkad frukt: Ransoneringen varade 10/10 1941—24/2 1946.

381 Tvätl- och rengöringsmedel: Ransoneringen infördes 12/5 1940. Ransonerna avse alternativt tvål, såpa eller tvättpulver. Utöver de i tabellen omnämnda varorna ha följande varuslag varit underkastade ransonering, vilken handhafts av livsmedelskommissionen: mandel och kärnor 1/7 1941—16/9 1945, kryddor 1/7 1941—15/11 1945, koksalt 7/1—16/9 1945, tobaksvaror 1/6 1942—20/9 1945, ljus 7/1 1941—8/9 1946 samt textilvaror 30/12 1941—25/11 1945. Handeln ined skodon var under tiden 22/4 1943—25/11 1915 underkastad ransonering, vilken handhades av industrikommissionen.

382 Sammanlagda grund- och tilläggsransonerna av livsmedel Exempel, utvisande ransonernas Mjöl

"2 3

k -»

1942 15/9 15/12 1943 10/6 10/12 1944 10/6 10/12 1945 10/6 10/12 1946 10/6 10/12 1947 10/6

LO

166-7 178-6 166-7 166-7 178-6 178-6 160-7 106-7 151-5 151-5 151-5

eller

Ä r t e r

gryn

•2 §

G r u n d - o. t i l l ä g g s ranson

b

a

a 250-1 267-9 250-0 250-0 207-9 207-9 250-0 250-0 240-3 239-8 246-2

333-4 401-8 375-0 375-0 401-8 101-8 375-0 375-0 373-3 372-2 388-2

c 250-1 312-5 291-7 291-7 312-5 312-5 291-7 291-7 284-6 284-0 293-G

41-7 44-6 41-7 41-7 44-6 44-6 •11-7 -11-7 44-3 44-1 47-3

1942 15/9 15/12 1943 19/6 10/12 1944 10/0 10/12 1945 10/6 10/12 1940 10/0 10/12 1947 10/6

4-1 8-1 4-2 19-6 7-4 6-8 9-0 11-7 21-3

1)

för

b ö n o r

G r u n d - o. t i l l ä g g s ranson

C

i

BB

.5. c 3 ' g — *-> <—*

2 fe a

v.

10-7 20-3 10-7 41-3 4-1 8-1 4-1

9-0 0.0 19-2 0-0 4-0 00

9-6 0-0 19-2 0-0 1-0 0-0

9-0 0-0 19-2 0-0 4-0

i 3

G r u n d - o. t i l l ä g g s ranson

o-o

O s t

5 9

och

storlek

Ä g g

G r u n d - o. t i l l ä g g s ranson a

b

c

4-1 8-1 4-2 19-0 7-4 6-8 9-Ii 14-7 21-3

12-2 8-1 4-2 19-6 7-4 6-8 9-0 14-7 21-3

4-1 8-1 4-2 19-6 7-4 0-8 9-6 14-7 21-3

, ED 00 i . C CD 1H • -

51 £ es f" 2 •* t/i

3 C - es

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 6-4 16-7 8-0

a

b

c

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 0-4 10-7 8-0

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 0-4 16-7 8-0

8-0 5-4 12-0 4-6 28-1 6-4 10-7 8-0

,

BB

BD -r • =

Anmärkningar: De tre persongrupper, berättigade lill tilläggsransoner, vilka här utvalts som exempel, äro: a. Personer i jordbruksarbete, 20 år och däröver, samt arbetare inom verkstadsindustrien. b. Skogsarbetare i Norrland, Dalarna och Värmland, boende utom hemmet, organiserade i kocklag. c. Byggnadsarbetare m. fl. grupper inom den tyngre industrien.

38:J

Bilaga 4.

vid vissa tidpunkter åren 1942—1947. (Gram per dag ) v i s s a t y p i s k a p e r s o n g r u p p e r . (Se a n m ä r k n i n g a r ) . M a t f c t t

S o c k e r

"2 3

ii 1912 15/9 15/12 1913 10/6 10/12 1944 10/0 10/12 1915 10/0 10/12 1940 10/0 10/12 1917 10/0

01-2 00-7 60-6 73-0 55-6 58-3 52-0 52-6 48-8 51-3 5 1•3

G r u n d - o. t i l l ä g g s ranson a

b

c

lil-2 00-7 00-6 73-0 55-6 58-8 52-0 52-0 48-8 51-3 51-3

SIG 100-0 90-9 92-2 83-3 88-2 78-9 78-9 73-2 76-n 70-9

61-2 60-7 60-6 73-0 55-fi 58-8 52-6 52-0 48-8 513 51-3

, BD BD !-< C

i1 35-7 38-5 35-7 35-7 35-7 33-3 35-7 35-7 33-3 35-7 35-7

G r u n d - o. till äggsranson a

b

c

44-6 48-1 44-6 44-6 44-6 41-7 44-6 44-6 41-7 446 446

53-5 57-7 53-6 53-6 62-5 58-3 62-5 02-5 58-3 02-5 62-5

44-6 48-1 44-6 44-6 44-6 50-0 44-6 44-6 41-7 44-6 440

—

c/i

9. c

o5 1912 15/9 15/12 1943 10/0 10/12 1944 10/0 10/12 1945 10/6 10/12 1946 10/0 10/12 1917 10/0

25-8 33-3 97-8 57-1 79-7 42-9 47-1 57-1 59-1 63-2 45-5

G r u n d - o. t i l l ä g g s ranson a 32-3 44-4 116-8 78-6 94-0 57-1 58-8 85-7 89-1 84-2 630

b

c

56-3 32-3 66-7 44-4 154-9 116-8 121-4 78-6 122-6 94-0 85-7 57-1 82-4 58-8 142-7 85-7 118-4 89-1 120-3 84-2 10(V( 03-0

i —

C S S H

£ •* 8-9 9-6 9-0 90 9-0 8-3 9-0 9-0 8-3 9-0 9-0

K a f f e

K ö t t v a r o r

"2 o

BD >ED •; •-a =

i BO BD t-, C ti —

•*** V H

?H BS •*a vi

in

sc

G r u n d - o. t i l l ä g g s ranson a

b

c

1-5 3-1 2-6 10-7 4-9 7-5 4-8

1-5 3i 2-6 10-7 4-9 7-5 4-8

3-0 4-7 5-3 14-1 7-3 10-0 6-5

1-5 3-1 2-G 10-7 4-9 7-5 4-8

— — —

— — —

— — —

— — —

BD i BD t : .5 ••a e 5 c *

CO

, * es

11-4

25-0

* ™

»Tillägg för torrskaffning> avser den tilläggsranson, som utöver grund- och övrig tillaggsranson medgivits åtskilliga grupper av personer, såvitt dessa varit hänvisade att regelbundet i större omfattning leva på medhavd matsäck. — Utöver de i tabellen angivna varuslagen ha tidvis även lämnats tilläggsransoner av torkad frukt. — Tilläggsransoner ha för de i tabellen som exempel medtagna persongrupperna ej lämnats för bl. a. ost och ägg. Tilläggsransoner härav ha däremot tfrågakommit för vissa andra grupper, såsom för sjömän samt for havande kvinnor och nyblivna mödrar.

384 Bilaga 5.

Varubeslag, som tillkommit eller upphävts under tiden 1 juli 1946—30 juni 1947. Beträffande varubeslag, som tillkommit eller upphävts före den 1 juli 1946, se bilaga 5 i delarna IV -VII.

Tillkomna beslag Kungörelse Datum

Dag för beslagets ikraftNr trädande

Varugrupp

Stat. nr

Varuslag

II. Vegetabiliska 14/3 1947

15/3 1947

153, 154 155:2

Anmärkningar 1

Omnämnt

i texlen sid.

ämnen.

Kaffe Te

a, b, c

VIII 92

a, b, c

Vill 92

IV. Produkter av livsmedelsindustri etc. 14/3 1947

15/3 1917

295 296 ur 298 297

14/3 1917 119

2/4 1947

Kakaobönor . Kakaopulver: osockrat . . . sockrat . . . Kakaosmör. . .

» » » » » » » » »

X . P a p p e r s m a s s a , papp o e h papper, a r b e t e n d ä r a v s a m t tryckalster.

ur 827— 834, 835: 2 Papp, utom träfiberplallor a, b, c 836-857: 2 Papper ur 877 » » & 359—861 Tapeter, tapetbärder härunder inbegripna » » » 862, 863 Papperspåsar och kuverier » » » 864 S. k. papeterier » » » 867 Klistrad wellpapp eller well papper

VIII 114

X X . Varor, ej annorstädes upptagna. 14/3 1947 119 1

2/4 1947

ur 2048

Kartonger av papp eller papper a, b, c

VIII 114

I anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället. b: att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

385 Upphävda beslag Kungörelse ang. beslagets hävande

Beslagskungörelse V a r u s l a g Datum

Nr

17/10 1941 31/1 1941

815 43

13/6

14/8

1/11 1940 28/0 1941

902 546

1941 1942 1943 1942 1941 1942 1941

880 734 4 868 821 249 16

28/0

Datum

25—S16090

Dag för ikraftträd.

Ost (beslaget fortfar betr. kondenserad mjölk och grädde samt torrmjölk) 19/7 1946 531 :20/7 1940 II 14/9 III Asfalttakpapp m. m » 591 17/9 Avfall och förslitna varor av II ') 635 !21/10 18/10 kautschuk Trän, späck från havsdjur och tranemulsion (beslaget fortfar betr. övriga i kungörelsen av658 II sedda varor) 18/10 1/11 i Oarbetad kautschuk (rågummi 14 27/1 1947 IV 24/1 1947 m. m II 30 1/3 i 14/2 Ris och risgryn • Ärtor och bönor, tjänliga till II 1/3 37 14/2 människoföda 1/3 III 14/2 38 Fodercellulosa IV 14/2 1/3 39 Älgkött IV 14/2 1/3 40 Vissa fiskkonserver IV 14/2 41 1/3 Vissa vitaminhaltiga varor . . III 42 1/3 Strötorv, torvmull och torvströ 14/2 III 14/2 it 43 1/3 Nikotin m. m II 14/2 Stråfoder >> 40 1/3 1)

21/11 7/8 8/1 23/10 30/10 22/5 10/1

Nr

Beslaget omnämnt å sid.

269 97 297

270 101 80 254 56 60 301 76 44 258 258

380 Bilaga 6.

Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 19Förkortningar: LK — Statens livsmedelskommission. BK — Statens bränslekommission. P N — Statens priskontrollnämnd.

Kungl. Maj:ts beslut

Varuslag

Prisbestämn. delegerad till

Med stöd av Kungl. Maj: bemyndigande utfärdade normalprisbestämmelser

Levande djur oeh animaliska ämnen K. br. 14/11 1941 K. br.

5/12 1941

Fisk: torkad fisk och lutfisk

LK

sill

LK

strömming, skarpsill

LK

K. br. 31/7 1942, 18/2 1944

ål

LK

K. br. 6/3 1942, 10/7 1942, 2/10 1942, 27/11 1942, 30/6 1943, 20/10 1944,

diverse saltvattenfisk

LK

K. br. 23/1 1942, 4/9 1942

LK cirk. 1007, 1258, 1443, 16 1817, 1944,2439,2097,27 LK cirk. 551, 574, 610, 686, 7 782, 833, 856, 897, 9 1206,1258,1278,1342, 14, 1676, 1739,1778,1817,20 2074,2096,2103,2258.23 2327, 2509, 2539 (färsk frusen sill) LK cirk. 679, 931, 1232, 12 1592,1817,1994,2221,23 2409,2482,2523,2719,27 (salt o. sockersaltad sill) LK cirk. 1007, 1258, 1443, Ii (rökt sill) LK cirk. 047, 6S6, 768, 78 833, 856, 897, 947, löi 1080, 1144, 1171, 121 1222, 1258, 1350, 13! 1443, 1479,1481,1499,15! 1530, 1502,1598,1658,16 1718,1753,1795,1865,1 85 1937,1957,2006,2034,20 2044,2095, 2154,2229, 22 2267,2284,2296,2303,1.. ,23] 2373, 2422, 2482, 2504,25 2581, 2608, 2610, 2773 (färsk o. frusen strömmin LK cirk. 871, 1361, 1592, 1 (salt strömming) LK cirk. 1361, 1592, 1817 (s« strömming) LK cirk. 1067, 1258, 1443,18 (rökt strömming, böcklin LK cirk. 686, 833, 897, 125 1278, 1443, 1676, 1817 (färsk skarpsill) LK cirk. 931, 1232, 1817 (s: o. sockersaltad skarpsill) LK cirk. 873, 975, 1004, 145 1676, 1817 LK cirk. 686, 719, 733, 735, 78 833, 856, 975, 1004, 103 1120, 1139, 1206, 125

387 1

26/1 1945, 29/6 1945, 1/2 1940

K. br. 12/6 1942, 11/12 1942, 27/8 1943

K. br. 27/11 1942, 30/6 1943

K. br. 24/4 1942, 29/1 1943, 21/4 1943

diverse sötvattenfisk

Kräftdjur: räkor Kött- oeh Häskvaror: köttvaror som avses i K. K. 28/3 1941 (nr 173) (kött och fläsk samt ätbara djurdelar av nötkreatur, hästar, får, getter, renar och svin; charkuterivaror; kött- och fläskkonserver) samt blod

LK

LK

LK

LK

LK LK

K. br. 29/8 1941, 7/8 1942

älgkött

LK

K. br. 29/1 1943

tarmar

LK

K . b r . 24/10 1941, 12/12 1941, 30/6 1942,23/10 1942,20/11 1942

tamfågel

PN

25f—S16090

* 1342,1443,1551,1622,1670, 1817,1882,1994,2058,2089, 2096, 2141,2258,2267,2316, 2327, 2349, 2439, 2467, 2509, 2539,2697,2773, (berggylta, bergtunga, fjärsing, glyskolja, gråsej, guldlax, haj, havkatt, horngädda, hälleflundra, knot, kolja, kolmule eller blåvitling, kummel, kungsfisk, lerskädda, lubb, lyrtorsk, långa, makrill, marulk, piggvar, rocka, rödspätta, rödtunga, sandskädda, simpa, skoläst, skrubba, slätvar, staksill, stenbit, taggmakrill, tonfisk, torsk, vitling, vitlinglyra, ålkusa, äkta tunga) LK cirk. 834,947, 1178, 1255, 1392, 1499, 1574, 1817 (abborre, asp, braxen, faren, forell, farna, gädda, gös, harr, id, karp, lake, lax, laxöring, mört, nejonögon, nors, röding, sik, siklöja, stör, sutare, vimma) LK cirk. 1145, 1258, 1443, 1622, 1817 LK cirk. 734,796,854,921,1009, 1194,1209,1336,1339,1425, 1573,1581,1011,1624,1840, 1956,1990,2073, 2076, 2187, 2205,2232, 2252,2260,2292, 2336, 2425,2550,2725,2758, 2763,2775,2787,2792,2814, 2833,2860, 2864,2884 (fläsk) LK cirk. 734,796,854,921,1009, 1209,1339,1425,1542,1611, 1624,1840,1990,2187,2260, 2292,2336, 2425, 2550,2567, 2638,2093,2725,2743, 2758, 2703, 2775, 2787,2792,2814, 2833, 2860, 2874, 2884 (kött av nötkreatur, hästar o. får) LK cirk. 1039, 1202, 1736, 1840, 2055, 2452 (renkött) LK cirk. 796, 854, 1009, 1209, 1542,1011,1840,1990,2260, 2425, 2725, 2775, 2860 (organ och Inälvor) LK cirk. 418, 884, 1535, 1810, 2394, 2425 LK cirk. 1220, 1542, 1991, 2321, 2575, 2752 P N medd. 36, 58, 65, 141, 104, 199, 221, 208, 334 (höns, kyckling, anka, gås, kalkon, pärlhöns)

388 2

4 PN medd. 52,147, 164, 268, 55 651, 605, 073 (fasan, gr{ and, järpe, orre, rapphöi ripa, tjäder) PN medd. 52, 164, 268, 55 651, 605. 673 PN medd. 140, 164, 208, 27 334, 520, 550 LK cirk. 523, 580, 607, 666, 77 862, 1047, 1137, 1234, 144 1629, 1689,1980,2624,264 2676, 2729, 2778, 2883 (oskummad och standan serad mjölk samt sterilis rad grädde) LK cirk. 408, 442, 598, 632, 72 876, 974, 1360, 1508, 108 1934,1977,1980 2201,238 2473,2517,2518,2547,257 2653,2659,2699, 2739,275 2772, 2797, 2827, 2883 (vissa ostslag) LK cirk. 598, 1508, 1934, 197 (messmör, mesost, getost LK cirk. 446, 466, 495, 509, 53 577, 595, 606, 636, 665, 71 755, 807, 993, 1044, 127 1328, 1525,1590,1647,160 1819,2002,2037,2178,208 2220,2372,2408,2402,240 2488, 2516,2687,2705,274 P N medd. 161, 347, 498, 781 840 P N medd. 144, 238, 796 (tag« nöthår, svinhår, renhår, äl( hår, hundhår och hundul

K. br. 28/11 1941, 14/8 1942, 4/9 1942

skogsfågel

PN

K. br. 28/11 1941, 4/9 1942

hare, rådjur

PN

kanin

PN

K. br. 30/6 1942, 19/2 1943 K. br 7/11 1941

Mjölk oeh grädde

LK

K. br. 28/6 1941

Ost

LK

K. br. 19/9 1941, 26/9 1941, 24/10 1941. 9/10 1942, 6/9 1946

ÄHfl

LK

K. br. 4/9 1942, 10/9 1943, 1/9 1944 K. br. 17/7 1912

Honung, svensk

PN

Tagel oeh hår m. m.

PN

Vegetabiliska ämnen K. br. 8/12 1944

blommor: de i julhandeln vanligast förekommande

PN

P N medd. 537, 553

K. br. 2/10 1942, 0/10 1944, 17/5 1946

Potatis

LK

K. br. 15/8 1941, 21/8 1942

Stråfoder: hö och halm

LK

LK cirk. 987, 992, 1015, 103 1070,1126,1188,1192,124: 1264,1292,1300,1312,133' 1363,1898,2040,2057,207! 2082,2083,2106,2130,213! 2157,2213,2255, 2273,228' 2597, 2614, 2043, 2772 LK cirk. 423, 814, 841, 87f 1449,1604,1940,2852,288'; 2906

Frukt och grönsaker: svenska äpplen och päron

PN

K. br. 14/11 1941, 25/9 1942, 23/7 1943, 20/8 1943, 4/8 1944, 11/5 1945, 30/8 1946 K. br. 8/9 1944

lingon

PN

P N medd. 42, 61, 175, 222, 32: 338, 489, 497, 522, 625, 62( 640, 658, 667, 668, 688, ÖOI 773, 779, 809

389 2

i

PN medd. 227, 270, 290, 299, 303, 308, 428, 454, 458, 568, 590, 598, 604, 627 PN medd. 521, 571 LK cirk. 2211 PN medd. 525, 557, 577

. br. 20/11 1942, 31/12 1943, 9/2 1945, 20/4 1945

svenska tomater och gurkoi

PN

. br. 10/11 1944, 16/3 1945 K. br. 16/3 1945 br. 24/11 1944, 26/1 1945, 16/3 1945, 11/5 1945 I. br. 11/5 1945, 30/8 1946

svensk gul och röd lök sättlök och sticklök vitkål, morötter, kålrötter, rödbetor svenska frukter och bär samt grönsaker och rotfrukter (andra än de förut nämnda) importerad färsk frukt och lök samt importerade färska bär och grönsaker

PN LK PN

bananer

PN

PN medd. 607, 614, 617, 622, 627, 657, 777, 781

PN

PN medd. 216, 217, 218, 231, 233, 234, 242, 243, 251, 265, 273, 336, 352, 356, 359, 374, 379, 388, 389, 408, 437, 510, 522, 532, 540, 026, 639, 640, 658, 675, 688, 697, 705, 716, 739, 778, 779, 795. 809, 813, 817, 845, 870

PN

PN medd. 710, 771, 846

Te

LK

LK cirk. 1485, 2185, 2774

X. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 25/8 1944

Brödsäd

LK

LK cirk. 411, 497, 590, 702, 911, 1126, 1164, 1410, 2011, 2411, 2440, 2711 (vete, råg)

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Fodersäd

LK

LK cirk. 411,497,661,702, 911, 1032, 1126, 1410, 1511 a, 1511 b, 1890, 2011, 2146, 2411, 2446, 2711, 2847, (korn, havre, blandsäd, vieker, foderärter)

Hirs

LK

LK cirk. 1374

v. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Ärter: matärter

LK

LK cirk. 485,510,522,911,904, 1007, 1032, 1120, 1511 a, 1511 b , 1993, 2375, 2411, 2680

C. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Bönor: bruna bönor

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 26/11 1943

Utsädesspannmål

LK

LK cirk. 485, 573, 592, 911, 1252, 1511 a, 1511 b, 1041, 1974, 2011, 2411, 2774 LK cirk. 411, 522, 592, 001, 911, 1032,1104,1060,1951,2059, 2331, 2459, 2649, 2742

. b r . 11/12 1942, 22/1 1943, ) 1943, 17/9 1943, 8/9 1944, 12/10, 26/10, 15/11 1945, 8/3 1946

K. br. 22/2 1946 K. br. 16/7 1943

K. br.

7/5

1943 K. br. 26/9

1941 Gryn: risgryn

LK

LK cirk. 538, 667, 1298, 1504, 1987

K. br. 15/8

1941 Kli

LK

LK cirk. 437, 497, 1013, 1486, 1564, 1666, 1767, 1963

LK

LK cirk. 1115, 1182, 1193, 1660, 2059, 2459, 2742 LK cirk. 1182, 1700, 2110, 2499, 2785

FrSer: K. br. 4/12 1942, 29/1 1943, 26/11 1943 K. br. 8/1 1943, 21/1 1944, 30/12 1944, 21/12 1945. 30/12 1946 K. br. 26/11 1943

vallväxt- och

rotfruktsfrö

köksväxtfrö

LK

oljeväxtfrö

LK

LK cirk. 1000, 1951, 2059, 2331, 2459, 2649, 2742

390 1

4 Fett o c h oljor av anlmaliskt eller vegetabiliskt ursprung K. br. 10/10 1941, 14/9 1944, 2/3 1945, 28/2 1947

Fettvarors matfett råvaror

K. br. 26/9 1941, 5/6 1942, 19/6 1942, 11/6 1943

Trän

och

fett-

LK

LK

LK cirk. 476, 477, 513, 5' 1980, 2778 (smör) LK cirk. 475, 593, 697, 8 1980, 1998, 2201, 2829 (margarin) LK cirk. 477, 843, 1630, 18 1992, 2131, 2779 (flott, ta m. m.) LK cirk 451, 792, 1505, 18! 2028, 2251, 2480

Produkter av livsmedelsindustri ni. in. samt fodermedel K. br. 28/5 1943 K. br. 28/3 1947

Chokladvaror

PN

PN medd. 310, 319, 426, 8( 887, LK cirk. 1436, 17 2281, 2443, 2809 LK cirk. 836, 944, 1030, 10^ 1201,1748,1901,1936,20fl 2147,2216,2453,2493,25; 2710, 2795 LK cirk. 2216, 2225, 2493, 25! 2747, 2752, 2776,2795, 28( 2880

Bröd: K. br. 30/6 1942, 2/6 1944

mjukt matbröd

LK

K. br. 23/3 1945, 17/5 1946

mjukt kaffebröd

LK

PN

P N medd. 372, 406, 450, 4( 808

kött- och fläskkonserver

LK

fisk-, skaldjurs- och sakskonserver

grön-

PN

LK cirk. 786, 1209, 1490, 18' 1899 P N medd. 197, 209, 285, 30 333, 397, 433, 535, 669, 8

Mineralvatten och läskedrycker

PN

PN medd. 534, 569, 910

Fodermedel: oljekraftfoder

LK

fodercellulosa

LK

K. br. 12/12 1941

standardiserade höns- och kycklingfoderblandningar

LK

K. br. 22/10 1943

vetegroddar, sopmjöl, foderbröd avrens av brödsäd, ärter och vicker samt mältad brödsäd klöverfröagnar, klöverfrönudlar, hömjöl av fälttorkat hö, maltgroddar luzernmjöl (konsttorkat hömjöl)

LK

LK cirk. 437, 748, 1450, 148 1538, 1767, 1925,2304,26' LK cirk. 426, 554, 696, 74 910, 972, 1003, 1767 LK cirk. 531, 648, 793, 101 1163,1208,1728,1767,182 2027,2135,2389,2511,267 2696, 2748, 2802 LK cirk. 1636, 1767, 2115

LK

LK cirk. 1612, 1876

LK

LK cirk. 531, 638, 1097, 110 1463, 1610, 1767, 1903

LK

LK cirk. 649, 814, 1097, 146 1707

K. br. 8/10 1943, 14/1 1944, 18/2 1944

Konditorivaror Konserver:

K. br. 24/4

1942 K. br. 30/10 1942 K. br. 8/12 1944, 16/2 1945

K. br. 15/8 1941, 22/5 1942, 30/6 1943, 17/9 1943 K. br. 15/8 1941, 16/10 1942

K. br. 12/11 1943 K. br. 12/12 1941, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 20/2 1942, 19/6 1942, 4/12 1942, 8/7 1943

391 2

1 K. br. 30/1 K. br. 22/5

1942 1942

K. br. 24/7 1942 K. br. 23/10 1942 K. br.

5/3

foderjäst animaliskt kreatursfoder (foderbenmjöl, köttfodermjöl, benmjöl, valmjöl) fiskmjöl och fiskensilage dikalciumfosfat och mineralfoderblandningar diverse annat kreatursfoder (majs, majseftermjöl, linkakmjöl, solrosmjöl, vetefodermjöl, melass, betfor, fodersirap, sockersnitsel, betmassa m. m.)

4 LK LK

LK cirk. 619, 1767, 2219 LK cirk. 746, 785, 1037, 1215, 1767, 1838, 2806

LK LK

LK cirk. 872, 1767, 1894, 2734 LK cirk. 1037, 1767, 1838, 2464, 2465, 2560, 2579, 2806 LK cirk. 1306, 1522, 1568, 1767, 2046, 2265, 2389, 2740

LK

Mineraliska och fossila nen Stenkol, koks och kolbriketter

K. br. 30/6 1947

BK

Bränntorv: K. K. 13/6 1941 (nr 383) K. K. 27/2 1942 (nr 90) K. K. 9/4 1943 (nr 173) K. K. 3/3 1944 (nr 64) K. br. 17/4 1942, 9/4 1943 K. br. 24/7

vid försäljning från producent

—

vid försäljning från återförsäljare

BK

BK cirk. 133, 210, 262, 285

Strötorv, torvmull och torvströ

LK

LK cirk. 831, 982, 1468

PN

PN medd. 87, 120, 170, 189, 452, 552, 555, 060, 683

PN

P N medd. 189

PN

P N medd. 87, 120

Smörjmedel: K. br. 17/4 1942

K. br.

2/10 1942

K. br. 17/4

smörjmedel som avses i K.K. 2/5 1941 (nr 226) samt smörjmedel framställda av trätjära smörjmedel framställda av skifferråolja paraffin

K e m i s k a produkter m . m . s a m t gödselmedel 9/4

1943 Trfttjärn, avsedd a t t användas för annat ändamål än som flytande bränsle

PN

P N medd. 292, 677 (trätjära för bestryknings- eller impregneringsändamål m. m.)

K. br. 17/6

1943 Lim: autoklavlim samt draglim och gelatinlim

PN

PN medd. 317

Konstgödsel

LK

LK cirk. 1026,1294, 1415, 1599, 1785,1918,2203,2300,2376, 2500,2526,2631,2641,2763, 2861, 2898 (kalksalpeter, chilesalpeter, kalkkväve, ammoniumsulfat, ljungasalpeter, köpingsalpeter, kall, kainit, superfosfat, thomasfosfat m. m.)

K. br.

K. br. 30/10 1942, 23/3 1945

i

I

392 i

4 Hudar, skinn och pälsverk s a m t arbeten därav K. br. 30/7 1943

Fårskinn, svenska, vade, klippta

K. br. 30/6

Arbetshandskar

1943 K. br. 17/4 1942, 8/11 1946 K. br. 13/6 1947

K. K. 31/5 1940 (nr 420) K. K. 2/7 1940 (nr 664) K. K. 10/1 1941 (nr 13) K. K. 4/4 1941 (nr 199) K. K. 2/5 1941 (nr 231) K. K. 13/6 1941 (nr 381) K. K. 31/7 1941 (nr 684) K. K. 17/10 1941 (nr 793) K. K. 28/11 1941 (nr 890) K. K. 30/12 1941 (nr 1004) K. K. 6/3 1942 (nr 70) K. K. 9/10 1942 (nr 811) K. K. 11/12 1942 (nr 940) K. K. 31/12 1942 (nr 906) K. K. 13/8 1943 (nr 058) K. K. 22/0 1944 (nr 356) K. K. 30/9 1944 (nr 068) K. K. 30/9 1944 (nr 009), K. br. 14/6 1946 K. br. 19/6 1942

barkgar-

K a u t s c h u k , guttaperka och balata s a m t arbeten därav Cykelgummi: cykeldäck och cykelslangar Automobildäck, begagnade o. regummerade

PN

PN medd. 335

PN

PN medd. 330, 089

PN

PN medd. 94, 101, 815

PN

Trävaror och kork s a m t arbeten därav Ved: vid försäljning från producent

massaved, flollningsbrännved och props vid försäljning till återförsäljare

BK BK

K. br. 17/9 1943, 24/5 1916

Andra trävaror: sågtimmer av furu och gran

K. br. 25/9 1942, 8/2 1946, 10/5 1940, 9/5 1947

sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran

PN

K. br. 15/10 1943, 27/10 1944, rundvirke av björk, bok, ek, 23/11 1945 al och asp K. br. 22/12 1943 sågade varor av björk K. br. 27/8 1943, 14/1 1944 sågade varor av bok K. br. 23/5 1947 Träfibcrplndor K. K. 28/0 1941 (nr 602) Träkol K. K. 22/8 1941 (nr 703) K. K. 12/0 1942 (nr 340) K. K. 21/4 1944 (nr 166) K. K. 9/5 1947 (nr 165) K. br. 23/3 1945 icke bearbetat stubbugnskol

PN

PN

PN PN PN

BK

BK cirk. 298, 309, 329, 33( PN medd. 774 BK cirk. 152, cirk. skr. 26/ 1943 PN medd. 354, 369, 375, 38E 399, 415, 507, 512, 524 (i 12, 767, 898 P N medd. 181, 204, 283, 008 706, 722, 746, 747, 750, 76c 823, 827, 828, 899, 900 P N medd. 370, 400, 513, 676 830 P N medd. 395, 400, 533 P N medd. 353

BK cirk. 333

393 1

4 Skördegarn

LK

K. br. 10/3 1944

Puts- och polertrassel, innehållande fibrer av ull, bomull, cellull, konstsilke, lin, jute eller hampa

PN

LK cirk. 789, 811, 879, 1184, 1265,1445,1796,2156, 2495, 2796 (skördegarn och pappersgarn) P N medd. 431

Spånadsämnen samt arbeten därav K. br.

8/5

1942 K. br. 4/2 1944

Lackduk, svensktillverkad

PN

P N medd. 420

K. br. 10/3 1944

Gummitråd samt elastiska band, snören och vävnader, tillv. av gummitråd och textilmaterial

PN

P N medd. 500, 544, 545

K. br. 10/3 1944

Band, vävda och flätade, sytråd och sysilke.

PN

P N medd. 475, 558, 559, 034, 635, 762, 786, 854, 880, 897,

K. br. 0/7 1945

Bindor, hygieniska

PN

P N medd. 621, 862

PN

PN medd. 269, 693, 785, 863 (bomullsgarn) P N medd. 313, 435, 436, 494, 592, 605, 758, 853, 864, 867 ullgarn) P N medd. 436, 606 (cellullgarn) P N medd. 59, 60, 64, 72, 78,119, 142, 151, 173, 174,200,201, 202, 203, 223, 224, 225, 230. 237, 256, 257, 258, 259, 276. 277, 304, 305, 311, 361,362. 411, 412, 429,430, 462,463, 483, 548, 549, 587, 588, 609, 010, 055, 656, 687, 700,731. 732, 790, 799, 822, 837, 883, 895 (bomulls-, ylle- och cellullvävnader) P N medd. 203, 264, 281, 282, 324, 325, 409,410,441,442, 482,486,487,488,538,539, 619, 620, 629, 630, 702, 703, 743, 744, 791, 855, 893 (trikå- och strumpartiklar) P N medd. 59, 180, 228, 298, 331, 332, 380, 451, 480, 490, 519, 573, 091, 092, 695, 729, 784, 816, 822, 837, 844, 879, 883, 891, 896, 901, 903 (konfektion) P N medd. 811 (gasbindor) P N medd. 455, 460, 810, 826 (mössor) P N medd. 309, 401, 481, 561, 562, 733, 734 (tågvirke och repslageriprodukter)

Andra textilvaror: K. br. 29/8 1941, 24/7 1942

vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter av IK meddelad licens, samt konfektions- el. andra sömnadsartiklar av sådan vävnad (i detaljhandeln) priskontrollerade S-vävnader, T-vävnader, standardoch licensvävnader av bomull el. cellull, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner samt konfektion av standard- el. licensvävnader av bomull el. cellull (i grosshandeln)

K. br. 12/2

1943 K. br. 12/2

1943 T-vävnader, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner, konfektion av T-vävnader samt hampaprodukter (i detaljhandeln)

PN

K. br. 2S/2 1917

Textilvaror, tillverkade av konstfibrer el. konsthartser lönarbeten, avseende garner, vävnader, trikåartiklar, strumpor och konfektionsartiklar

PN

K . b r . 23/2 1945

tågvirke och repslageriprodukter

PN

K. br. 20/6 1944

Pappmattor, impregnerade med asfalt

PN

K. br. 110/3 1944, 28/2 1917

PN

PN

P N medd. 470, 653

394 2

1 Oädla metaller o c h därav

arbeten

K. br. 18/12 1942, 31/12 1943

Aluminium in. il. metaller samt halvfabrikat därav

PN

PN medd. 402, 541 (aluminiui

K. br. 20/11 1942, 31/12 1943

Aluminiumkärl och ematjerade kärl (i detaljhandeln)

PN

PN medd. 219, 405, 551, ffl 719, 852 (aluminiumkärl PN medd. 220, 520, 805 (enl jerade kärl)

PN

PN medd. 770, 789, 859

M a s k i n e r , a p p a r a t e r och elektrisk materiel Radioinotlagiiingsappnraler

K. br. 26/7 1946

Transportväsen K. K. 27/2 1942 (nr 111) K. K. 12/6 1942 (nr 344) K. K. 5/2 1943 (nr 50) K. K. 9/3 1945 (nr 55)

K. K.

8/2 1940 (nr

34)

K. br. 10/9 1943, 31/12 1943, 15/2 1946

K. br. 21/4 1943, 15/2 1946

PN medd. 88,98, 110, 117, 11 103, 241,260,266,288,31 391,432, 574, 583, 708, 71

Virkestransporter: transporter med gengasbil av sågtimmer, massaved, props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol last-

—

Fartygsfrakter: transporter inom landet med motorseglare eller motorpråm av massaved, props, långved och kastved

PN

PN medd. 349, 514, 582, 7

PN

PN medd. 297, 407, 514, 581 715

PN

PN medd. 515, 603, 8-17, 873

d:o transporter automobiler

med

d:o av annat gods

Resta uraugväsen K. br. 6/10 1944, 21/2 1947

Rum, måltider och helpension vid turisthotell och därmed likställda restauranger och pensionat

Statens offentliga utredningar 1948 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till ändrad butikstängningslagstiftning. [3] Markutredningen. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. [4]

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till ny Kungl. Maj:ts förordning ang. explosiva varor m. m. [8]

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 2. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare m. m. [22] Foliti. Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 3. Betänkande ang. säkerhetstjänstens verksamhet. [7J

Kommunikations väsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 3. Smalspåriga järnvägar i östra Småland och Östergötland. [9] Betänkande ang. skärgårdstrafiken m. m. [101 Betänkande ang. statens järnvägars organisation. Del 1. Den centrala ledningen. [13] Betänkande rörande vägnämndernas och länsvägnämndernas arbetsuppgifter m. m. [18] Betänkande med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten. [20]

Nationalekonomi och socialpolitik. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 4. Förslag ang. partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst. [11] Förslag till sjöarbetstidslag. [16] Betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. [23] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 8. Tiden juli 1946—juni 1947. 126]

Hälso- och sjukvård. Den öppna läkarvården i riket. [14] Bilagor. [24] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:6—7. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Jönköpings län och Kronobergs län. [6] 2:16. Skaraborgs län. [15] 2:5. Östergötlands län. [25] Den svenska spritfabrikationen och dess avsättningsförhållanden. [19]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Trädgårdsundervisningen. [5] Statens trädgårdsförsök. [12] Betänkande ang. utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. [171 Ungdomen och arbetet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 6. [211

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren. [1] Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. [2]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt

Esselte aktiebolag Stockholm 1948 816090