Maskinell täckdikning betänkande

= tdCjFE National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1950: 39 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

MASKINELL TÄCKDIKNING Betänkande avgivet av Kommittén för maskinell

U P P S A L A 19 5 0

täckdikning

Statens offentliga utredningar 1950 Kronologisk

1. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:18. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. Beckman. 44 s. K. 2. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. Victor Petterson. 157 s. H. 3. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. Kihlström. 137 s. E. 4. Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. Statens Reproduktionsanstalt. 105 s. E. 5. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. Beckman. 199 s. Fi. 6. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m. Marcus. 64 s. Fl. 7. 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Marcus. 112 s. Fi. 8. Betänkande angående rationsaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. Beckman. 155 s. Ju. 9. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska avtalssystemet. Katalog- och Tidskriftstryck. 74 s. H. 10. Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. Marcus. 175 s., 1 pl. H. 11. Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. Beckman. 64* s., 515 s. S. 12. Handelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 1. Handelsgymnasierna. Marcus. 445 s. E. 13. Skyddsrum för civilbefolkningen. Nordisk Rotogravyr. 154 s., 1 pl. I. 14. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. Gummesson. 99 s. K. 15. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem. Kihlström. 65 s. S. 16. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Av I. Strahl. Victor Petterson. 168 s. Ju. 17. Betänkande med förslag rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket m. m. Victor Petterson. 151 s. K. 18. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:19. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Västmanlands län. Beckman. 37 s. K.

förteckning

19. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m. m. Kihlström. 235 s. S. 20. Undersökning rörande brukningskostnadernas samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. Gernandt. 276 s. Jo. 21. 1944 års allmänna skattekommitté. 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, m. m. Marcus. 170 s. Fi. 22. Statsbidrag för ålderdomshem. Beckman. 61 s. S. 23. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 5 angående verksamheten vid sjukhustvätterierna och möjligheterna att rationalisera densamma. Kihlström. 201 s. I. 24. Betänkande med förslag till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Norstedt. 62 s. Ju. 25. Det statliga utredningstrycket. Trycksakskommitténs betänkande. Idun. 43 s. Fi. 26. Kommittésvenska. En undersökning och ett försök till riktlinjer av E. Wellander. Bilaga till trycksakskommitténs betänkande. Idun. 88 s. Fi. 27. Betänkande med förslag till ny lag om flottning i allmän flottled, m. m. Beckman. 220 s. Ju. 28. Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen. Idun. VI, 680 s. I. 29. Betänkande angående arbets- och kapitalkostnaderna i jordbrukskalkylen. Idun. 369 s. Jo. 30. Partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt. Marcus. 39 s. S. 31. Betänkande med förslag till lag om prästmöte och stiftsmöte m. m. Av H. Ljungberg. Katalog- och Tidskriftstryck. 93 s. E. 32. Arbetstidsutredningens betänkande. Del 4. Tre veckors semester. Beckman. 92 s., 128* s. S. 33. Allmän pensionsförsäkring. Principbetänkande. Norstedt. 329 s. H. 34. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1945 års allmänna fastighetstaxering. Norstedt. VI, 174 8. Fi. 35. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående avdrag vid taxering för utländska skatter. Beckman. 149 s. Fi. 36. Försvarets centrala typ-, intendentur- och civilförvaltning. Beckman. 297 s. Fö. 37. Försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. Bildbilaga. Beckman. 89 s. Fö. 38. Utredning rörande frivilligt försvarsarbete. Beckman. 311 s. Fö. 39. Maskinell täckdikning. Almqvist & Wiksell, Uppsala. 135 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet. Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1950: 39 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

MASKINELL TÄCKDIKNING Betänkande Kommittén

avgivet av

för maskinell

UPPSALA

Almqvist

& Wiksells

täckdikning

1950 Boktryckeri

AB

Innehållsförteckning Sid.

Skrivelse

till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet...

5 Inledning Direktiven Utredningsarbetets bedrivande

7 7 8

Kap. I. Tidigare användning av maskiner för täckdikesgrävning

12 Sverige Utlandet

12 14

Kap. II. Nu använda maskiner och arbetsmetoder vid maskinell dikning

täck15

Avd. 1. Maskinernas konstruktion och arbetssätt Dikningsmaskiner av grävhjulstyp (t. ex. Buckeye, Parsons) D:o av fräshjulstyp (Roteho) D:o av skraphjulstyp (Barford) D:o av grävkedjetyp (Allen) D:o av fräskedjetyp (Jeep-A-Trench) D:o av skrapkedjetyp (Barber-Greene) Grävmaskiner av grävskopetyp (Åkerman) Dikningsmaskiner av skruvtyp (Construct) Täckdikesplogar (Aashamar) Täckdikningsmaskiner av andra typer än ovan nämnda Sammanfattning beträffande lämpligaste maskintyper för olika j o r d a r . .

15 21 30 33 35 38 39 43 47 49 52 53

Avd. 2. Rörläggning m. m Dikesbottnens fall och jämnhet Rörläggning efter handskopning Direkt rörläggning Boren

54 54 63 64 65

Avd. 3. Återfyllning

av diken

Kap. III. Tubulering Vanlig tubulering Modifierade tubuleringsmetoder Jämförelse mellan tubulering och rördikning

69 69 72 74

4 Kap. IV. Kostnader för maskindikning

75 Avd. 1. Arbetstiden Arbetstidens indelning Årlig användningstid

75 75 77

Avd. 2. I dikningskostnaden ingående delposter Avskrivnings- och räntekostnader Underhålls- oeh reparationskostnader Kostnader för transport av maskinen längre sträckor mellan två arbetsplatser Kostnader för bränsle och smörjmedel Löner till personal Kostnader för central arbetsledning och administration Kostnad för återfyllning av dikena

82 84 86 88 89 89 90 90

Avd. 3. Självkostnader

för maskindikning

Avd. 4. Taxor

93 Avd. 5. Kostnader för jordbrukaren

95 Avd. 6. Maskindikning

jämförd

med handdikning

ur kostnadssynpunkt....

100 Kap. V. Maskindikningsverksamhetens bedrivande. Arbetsstyrka, kontroll, företagsformer 101 Avd. 1. För täckdikningens utförande erforderlig arbetsstyrka Arbetsmoment Betydelsen av att rörläggningen sker omedelbart elter grävningen Ansvaret för rörläggningen. Kontrollen av dikningen Arbetslag för stor dikningsmaskin

101 102 102 103 105

Avd. 2. Företagsformer Företagsformer i utlandet

106 109

Kap. VI. Maskindikningsverksamhetens framtida utveckling

110 Avd. 1. Verksamhetens omfattning Den dikningsbehövande arealens storlek och beskaffenhet Storleken av den areal där maskindikning beräknas komma att utföras Nuvarande dikningsverksamhet Maskindikningsverksamhetens framtida utveckling Erforderlig maskinutrustning

110 110 113 115 117 119

Avd. 2. Åtgärder för att främja maskindikningverksamheten Maskinanskaffning Lantbruksnämndernas personal Upplysningsverksamhet Ytterligare undersökningar

121 121 123 123 125

Kap. VII. Sammanfattning

126 Litteraturhänvisningar

77// Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet

Den 22 juni 1944 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet F. Domö att tillkalla tre utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag rörande möjligheterna att med maskinella hjälpmedel få till stånd en utvidgad och förbättrad täckdikningsverksamhet. I enlighet härmed tillkallade statsrådet samma dag som sakkunniga undertecknade, ingenjören numera professorn Nils Berglund, Uppsala, tillika ordförande, agronomen numera föreståndaren för statens maskinprovningar, direktören Harald A:son Moberg, Uppsala, samt dåvarande jordbrukskonsulenten numera lantbrukskonsulenten Erik Almlöf, Skara. Utredningen antog namnet Kommittén för maskinell täckdikning. Som sekreterare förordnades den 21 augusti 1944 agronomen Holger Larsen, Alnarp. Sedan agronom Larsen begärt entledigande från detta uppdrag, förordnades den 1 april 1949 till ny sekreterare civilingenjören Sverker Persson, Uppsala. Kommittén erhöll tillstånd att såsom tekniska experter tillkalla civilingenjören Nils Weibull, Malmö, och agronomen Yngve Andersson, Uppsala. Sedermera tillkallades även dåvarande jordbrukskonsulenten numera lantbruksdirektören A. Norrgård, Linköping, såsom expert. Under utredningsarbetet fann kommittén snart, att ingående undersökningar och praktiska prov måste göras, för att frågan skulle bli till fullo utredd. Medel härtill beviljades av riksdagen den 25 januari 1946. För undersökningarna anställdes civilingenjören Sverker Persson, lantmästaren Nils-Erik Ohlson samt dessutom två maskinister till den täckdikningsmaskin, med vilken de praktiska proven skulle utföras. Överinseende av verksamheten har utövats gemensamt av jordbrukstekniska institutet och statens maskinprovningar. Den direkta ledningen av verksamheten ävensom bokföring och andra kamerala göromål har omhänderhafts av jordbrukstekniska institutet. Under utredningsarbetets senare del har medverkat fil. kand. Hugo x\ndersson, Uppsala.

6 Kommittén får härmed till Herr Statsrådet vördsamt överlämna efterföljande betänkande. Uppsala den 31 mars 1950. NILS BERGLUND. ERIK ALMLÖF.

HARALD A : S O N

Sverker

MOBERG.

Persson.

Inledning Direktiven B a k g r u n d e n till och d i r e k t i v e n för den n u a v s l u t a d e u n d e r s ö k n i n g e n f r a m g å av följande u t d r a g u r s t a t s r å d e t D o m ö s y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o kollet d e n 22 j u n i 1944: Under de senaste årtiondena har en omfattande rationalisering av landets jordbruk ägt rum. Jordbruksdriften har i samband härmed mer och mer intensifierats. Genom ett omfattande vetenskapligt arbete har utsädets kvalitet i hög grad höjts, varigenom större skördar kunnat erhållas. Även själva jordens avkastningsförmåga har ökats genom olika åtgärder såsom förbättrad gödsling och dikning. Särskilt täckdikningen torde härutinnan vara av den största betydelse. Denna jordbrukets rationalisering torde böra fortsättas för att landets jordbruk skall vara på bästa sätt rustat för sin betydelsefulla uppgift i folkhushållets tjänst. Sedan flera år ha statsmakterna stött jordbruket i dess rationaliserings- och förbättringssträvanden genom att bland annat lämna bidrag och lån till grundförbättringar av skilda slag. Sålunda ha sedan länge bidrag och lån lämnats till understödjande av täckdikningsverksamheten, och för detta ändamål ha under årens lopp anvisats högst betydande belopp. Särskilt i landets sydligare delar h a r verksamheten även fått en avsevärd omfattning. I Malmöhus län torde över 58,5 procent av åkerjorden vara täckdikad. I andra delar av landet återstår emellertid mycket att göra på detta område. I exempelvis Skaraborgs och Värmlands län äro endast 16,5 respektive 8,8 procent av åkerjorden försedda med täckdiken. Anledningen till att täckdikningen icke i större omfattning genomförts i vissa delar av landet torde bland annat i hög grad sammanhänga med att täckdikningen är en förhållandevis arbetskrävande åtgärd och därför förorsakar icke obetydliga kostnader för jordägaren. Inom jordbrukets olika arbetsområden ha arbetsbesparande maskiner mer och mer kommit till användning. Staten underlättar anskaffningen av dylika maskiner genom utlämnande av lån på fördelaktiga villkor från jordbrukets maskinlånefond till enskilda personer eller sammanslutningar, vilka åtaga sig att ställa maskinerna till förfogande för jordbrukare som äro i behov därav. Bestämmelserna rörande denna verksamhet finnas upptagna i kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 401) angående lån från jordbrukets maskinlånefond. Jag torde få erinra därom, att lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen den 5 maj 1944 efter uppdrag av Kungl. Maj:t framlagt vissa förslag rörande ändringar i nyssnämnda författning, vilka förslag åsyfta att ytterligare förbättra villkoren för den gemensamma maskinanvändningen på jordbrukets område. För underlättande av arbetet vid täckdikning ha olika försök med grävningsmaskiner gjorts. Någon helt tillfredsställande lösning av detta problem h a r emellertid icke uppnåtts. De enskilda maskinfirmorna ha i betraktande av bland annat ovissheten i vad mån avsättning för dylika maskiner finnes inom landet

8 icke velat upptaga försöksarbetet på detta område i någon större omfattning. Emellertid skulle säkerligen betydande vinster kunna göras för det svenska jordbruket, därest en fullgod lösning av förevarande problem kunde erhållas. En utvidgad täckdikningsverksamhet utgör såsom jag förut antytt en betydelsefull faktor i det fortsatta rationaliseringsarbetet inom landets jordbruk. Med hänsyn härtill vill jag förorda, att en utredning igångsattes rörande möjligheterna att med maskinella hjälpmedel få till stånd en utvidgad och förbättrad täckdikningsverksamhet. Vid den av mig nu förordade utredningen bör i samarbete med de på det jordbruksmaskintekniska området verksamma statliga organen och privata firmorna verkställas en närmare utredning rörande möjligheterna att framställa för täckdikningsarbetet lämpliga maskiner. Härvid torde, i den mån så låter sig göra, kontakt även böra sökas med den i utlandet förefintliga sakkunskapen på detta område. För att kunna bilda sig en uppfattning om storleken av den maskinella utrustning, som kan bliva behövlig inom landet, synes kunna övervägas att verkställa en approximativ uppskattning av den stenfria åkerareal, som är i behov av täckdikning och som kan täckdikas med maskinella hjälpmedel. Därest det skulle visa sig möjligt att få fram för ändamålet lämpade maskiner, synes utredningen böra taga under övervägande på vad sätt och under vilka former ifrågavarande maskiner lämpligen kunna ställas till jordbrukets förfogande. Under utredningen synes även böra uppmärksammas om och i vad mån förbättring och ett förbilligande av de för täckdikning använda rören kan åstadkommas. Utredningsarbetets bedrivande Av direktiven framgår, att utredningen endast skulle avse maskiner för täckdikning. Kommittén har därför icke gjort studier över maskiner för grävning av öppna diken eller kanaler och icke medtagit sådana maskiner i den slutliga sammanställningen över erforderlig maskinpark. Kommittén inledde sitt arbete med att ur facktidskrifter och annan tillgänglig litteratur insamla uppgifter från såväl Sverige som utlandet om tidigare användning av maskiner för grävning av täckdiken. Studier av maskiner i praktiskt arbete kunde kommittén åren 1944 och 1945 företaga endast i fråga om täckdikesplogar och enstaka grävmaskiner av det slag, som begagnas för schaktning och lastning av jord men vilka för täckdikning äro försedda med en speciell skopa. Dessa två maskintyper voro nämligen de enda som då begagnades i Sverige. Däremot funnos i vårt land före krigsslutet icke någon av de i vissa andra länder — främst i Förenta staterna — allmänt använda täckdikningsmaskinerna av grävhjuls- eller grävkedjetyp. För att få möjlighet att undersöka även dessa maskiners lämplighet för svenska förhållanden ansåg sig kommittén behöva själv disponera en sådan och med denna utföra täckdikningsarbete. Den viktigaste anledningen härtill var att det vid den tiden föreföll ovisst, huruvida inom de närmaste åren någon maskin konirae att införas på privat initiativ, men även om så skedde, skulle en privatägd maskin sannolikt icke kunna disponeras av kommittén på det sätt som erfordrades för undersökningarna. Kommittén behövde nämligen pröva maskinen på många gårdar i olika delar av landet

9 och då även i de gränsfall, där det vore tvivelaktigt om maskingrävning lämpade sig. En sådan försöksverksamhet bleve knappast ekonomiskt lönande. Ytterligare ett viktigt skäl var, att kommittén måste ha möjlighet att göra ändringar på maskinen samt att göra försök med olika grävutrustning. Efter undersökningar i Förenta staterna inköpte kommittén en grävhjulsmaskin av fabrikatet Buckeye, 1946 års nya modell. Avsikten var att vid en senare tidpunkt om så ansågs erforderligt anskaffa ytterligare en maskin och då av annan typ. Sedermera visade det sig emellertid lämpligare att studera dessa andra maskiner på annat sätt. Nyssnämnda dikningsmaskin Buckeye kunde icke levereras förrän våren 1947. Erforderlig personal, reparationsutrustning och transportfordon hade då redan anskaffats, varför arbetet omedelbart kunde sättas igång. Början gjordes i Västergötland, där under 3 1/a månad cirka 27 000 m diken grävdes, till större delen djupare stamdiken. Grävningen utfördes på sex olika gårdar med huvudsakligen styv lerjord. Under november och december månader gjordes försök på fem olika gårdar i Halland och västra Skåne, bl. a. för att utröna hur länge maskinerna förmå gräva under hösten och vintern. Enär arbetet utfördes under otjänlig väderlek och på stenig jord, grävdesunder dessa två sista månader av år 1947 endast 8 000 m diken. Maskinen transporterades i januari 1948 till Uppsala, där den i Jordbrukstekniska institutets verkstad fick genomgå en grundlig översyn, som utfördes av de för försöken anställda maskinisterna. I samband med att för slitna delar reparerades eller utbyttes, gjordes vissa förstärkningar och andra förbättringar på maskinen. Trots att beställning av reservdelar från Förenta staterna gjorts samtidigt med maskinköpet erhöllos dessa icke till vinteröversynen, varför nya delar måste tillverkas inom landet. Detta medförde att reparationskostnaderna blevo höga. Så snart tjälen gått ur jorden år 1948 igångsattes fältarbetena på nytt. Början gjordes i Skåne, där grävning skedde på tre gårdar under april månad; därefter grävdes i Östergötland, Södermanland, Dalarna och Uppland. Ett försök att använda maskinen vid dikning av en norrländsk myr företogs också. Arbetena avslutades vid september månads utgång. Under 1948 grävdes med kommitténs maskin på 18 gårdar sammanlagt 38 000 m diken, huvudsakligen fullständiga dräneringssystem. När försöken avslutades hade maskinen provats på alla de jordslag, där dikning med grävhjulsmaskin kunde tänkas få någon betydelse. Försöken gjordes med avsikt korta på varje arbetsställe, i genomsnitt cirka 10 dagar, för att maskinen skulle kunna prövas under så många olika förhållanden som möjligt. Där så kunnat ske, har maskinen använts för dikesgrävning i samband med den försöksverksamhet, som bedrives av Täckdikningsförsöksnämnden. Under år 1947 inkom till Sverige utom kommitténs Buckeye ytterligare

sex grävhjulsmaskiner (Buckeye och Parsons), två grävkedjemaskiner (Allen) och två skrapkedjemaskiner (Barber-Greene), av vilka dock sammanlagt endast fem begagnades inom jordbruket. Även dessa privatägda maskiner har kommittén genom stort tillmötesgående fått grundligt studera i arbete allt ifrån det att de togos i bruk. I gengäld har kommitténs tekniska personal allt som oftast varit i tillfälle att lämna respektive maskinägare råd angående maskinernas utrustning och användning. Sådant samarbete i förening med studier bedrevs även under år 1948, då ytterligare ett antal skrapkedjemaskiner inkommit till landet, och samarbetet har fortsatt jämväl år 1949. I slutet av 1948 provade kommittén under en kortare tid den traktormonterade täckdikningsmaskinen Barford. Kommittén har vidare följt utvecklingen av en täckdikningsmaskin, som konstruerats av Fredrik Groop och tillverkats vid Näs kungsgård i Hedemora, och har studerat denna maskin i Dalarna samt utfört några korta prov med densamma på två platser i Uppland. Ytterligare ett antal svenska uppfinnare ha vänt sig till kommittén för att få sina förslag granskade och ha därvid erhållit råd och anvisningar. Kommittén har haft tillfälle att bese utförda provexemplar, av vilka ett par visats i arbete. I några fall har kommittén avgivit yttrande till svenska uppfinnarkontoret beträffande anslagsäskanden till nykonstruerade täekdikningsma skiner. Med anledning av att i direktiven även upptagits frågan om tegelrörens pris har kommittén verkställt en undersökning härav och inlämnade den 20 augusti 1945 till jordbruksdepartementet en skrivelse i frågan. Kommitténs ordförande studerade under en resa sommaren 1946 maskinell täckdikning i Förenta staterna. Under resan — som främst företogs för annat ändamål på uppdrag av Jordbrukstekniska föreningen och på dess bekostnad — fördes underhandlingar och träffades preliminärt avtal om inköp av den förutnämnda dikningsmaskinen Buckeye för kommitténs undersökningar; sådana underhandlingar kunde nämligen vid den tiden endast med svårighet föras från Sverige. Ordföranden besökte, förutom verkstäder där maskiner för dikesgrävning tillverkades, också dräneringsexperter vid ett flertal lantbrukshögskolor i de mellersta och östra staterna samt studerade maskinell täckdikning i praktiken. Enligt medgivande av Kungl. Maj:t företog en delegation ur kommittén i april 1948 en studieresa till England. Därvid studerades olika maskiner för täckdikning i arbete i skilda delar av landet. Vidare sammanträffade delegationen med representanter för den statliga organisationen för täckdikningsverksamheten både vid huvudkontoret i London och vid ett flertal underavdelningar ute i landet. Även privata dikningsentreprenörer samt tillverk a r e av dikningsmaskiner besöktes.

11 Erfarenheter, som framkommit under dessa resor i utlandet samt vid förutnämnda undersökningar och andra studier i Sverige rörande grävmaskiner, ha inarbetats i efterföljande kapitel. Kommitténs verksamhet torde, långt innan detta betänkande framlägges, ha varit till gagn. Redan genom tillsättandet år 1944 av en kommitté för frågans utredning fästes uppmärksamheten på att maskiner för täckdikning måhända kunde användas i större utsträckning än som dittills skett. Senare har kommittén bl. a. genom sina kontakter med utlandet medverkat när firmor och enskilda personer anskaffat dikningsmaskiner. Dessutom har, som förut framhållits, kommittén och dess experter bedrivit en ganska omfattande rådgivande verksamhet. Samtidigt har utarbetats handledningar i maskinell täckdikning, vilka utgivits av Jordbrukstekniska institutet. I samband med de praktiska proven med kommitténs dikningsmaskin och under medverkan av respektive hushållningssällskap ha demonstrationer anordnats, först på Ryholm i Västergötland och sedan på ett flertal andra platser i landet. Dessa demonstrationer ha varit talrikt besökta.

Kap. I. Tidigare användning av maskiner för täckdikesgrävning Sverige Dikesgrävning är liksom all grävning ett tungt, mekaniskt arbete. Det är därför synnerligen önskvärt att den mänskliga arbetskraften inom detta område ersattes av maskiner. Redan tidigt började man också konstruera grävmaskiner, och utgick då helt naturligt från den vanliga plogen. För grundare diken kunde man använda dikesplogar utan uppfordringsdon, men för djupare diken fordrades att plogen utrustades med någon anordning som lyfte den lösplöjda jorden upp ur diket. En sådan plog med ett hjul som uppfordringsdon omtalas från Förenta staterna redan 1855 (1)*. I Norge konstruerade John Engen i början av 1900-talet en dikesplog med kedja som uppfordringsdon. Denna maskin såldes omkring år 1920 i Sverige under namnet Revolt och fick en viss spridning. En liknande plog under namnet Champion förekom i marknaden omkring år 1930. Båda provades vid statens maskin- och redskapsprovningsanstalter (2, 3). År 1936, vid vilken tid ett flertal större täckdikningsföretag pågingo i Skaraborgs län, vidtogos från därvarande hushållningssällskaps sida åtgärder för att få maskiner för grävning av täckdiken i bruk. Detta resulterade i att lantbrukskandidat Ottar Aashamar, som i Norge utfört en del förbättringar på Engens täckdikesplog, kom till Sverige med några dikesplogar och började intressera jordbrukarna i Skaraborgs län för maskingrävning. Han började år 1936 i Järpås i Västergötland egen tillverkning av dikesplogar, vilka sedan dess försäljas under namnet Aashamars dikesplog (4). De ha fått en betydande spridning, särskilt i Västergötland men även i andra delar av Sverige. T. o. m. mars 1950 ha cirka 830 plogar sålts. Under senare år ha dessutom täckdikesplogar av liknande konstruktion under namnen Snabb och Dicos (58) försålts i ett mindre antal. I början av 1900-talet konstruerades i Förenta staterna maskiner med grävhjul eller grävkedja som arbetsorgan. Den första modellen av fabrikatet Parsons framkom 1907 och av Buckeye 1908 (1). Dessa voro ångdrivna, men de ersattes snart av motordrivna maskintyper. * Siffra inom parentes anger litteraturhänvisning till sidan 133.

13 Under och omedelbart efter första världskriget var intresset för maskindikning på grund av de höga arbetslönerna och bristen på arbetskraft ganska stort även i vårt land. År 1920 importerades på initiativ av bl. a. civilingenjör Paul Wretlind ett par grävhjulsmaskiner av fabrikatet Buckeye (5). Dessa jämte en av de tre maskiner av samma modell, som tillverkats av AB Hässleholms Verkstäder, Hässleholm, begagnades i början av 1920-talet på några gårdar i Mellansverige och på Gotland (56). En av de amerikanska maskinerna provades i samband härmed år 1921 av statens maskin- och redskapsprovningsanstalter (6). Arbetet blev knappast billigare än handgrävning, vilket torde varit en av orsakerna till att maskinerna ej kommo att användas någon längre tid. Främst torde dock den i jämförelse med krigsåren ökade tillgången på arbetskraft ha gjort att förutsättningar för maskinell täckdikning ej längre voro för handen. Ingen av dessa 1920-talets maskiner synes ha använts för dikning av större areal än totalt 200 ha. En av dem begagnades även av telegrafverket för upptagning av kabeldiken. AB Hässleholms Verkstäder upptog även tillverkning av grävkedjemaskiner (märket AHV) och sålde under åren 1918—1921 ett antal sådana i vårt land. Denna maskintyp provades av maskin- och redskapsprovningsanstalterna samtidigt med den förutnämnda täckdikningsmaskinen Buckeye (6). Erfarenheterna av dessa maskiner synas ha varit växlande. I något fall, där jorden varit svårgrävd, visade sig motorn vara för svag. Även i de fall, där maskinerna kunnat arbeta tillfredsställande, inträffade ofta sönderkörningar. Eftersom de provade maskintyperna befunno sig på försöksstadiet, voro de dessutom behäftade med en del konstruktionsfel. Även AB Åbjörn Andersson, Svedala, gjorde omkring 1920 försök med en grävkedjemaskin, enligt uppgift huvudsakligen med tanke på export till Ryssland. En dikningsmaskin av skruvtyp konstruerades 1912 av Otto Bergman, Lungsund, men kom aldrig i praktiskt bruk (5, 44, 54). Mellan åren 1925 och 1936 förekom praktiskt taget ingen maskindikning i Sverige, bortsett från en obetydlig användning av dikesplogar. Mot slutet av 1930-talet ökades emellertid inlressel för dikesplogarna. I England hade firman Priestman Bros. konstruerat en för täckdikning lämpad specialskopa till sina små grävmaskiner, och en sådan importerades till Sverige 1939; avsikten var dock icke att använda den för åkerjordsdränering. År 1944 påbörjades emellertid sådan dränering på Allmänna Svenska Utsädesaktiebolagets gårdar i Svalöv, varvid man använde svenska grävmaskiner med skopor, konstruerade av svenska firmor (AB Åkermans Gjuteri & Mek. Verkstad och AB Vägförbättringar). De nu använda engelska och amerikanska dikningsmaskinerna inkommo till Sverige som ovan nämnts först under 1947 och 1948 (se sidorna 9—10).

14 Utlandet Såsom i inledningen nämnts, framkommo mycket tidigt i Förenta staterna olika dikningsmaskiner, och där fingo också sådana maskiner praltisk betydelse långt tidigare än i något annat land. Detta berodde dels pi att jorden i mycket stor utsträckning är stenfri och därför lämpad för maikindikning, dels därpå att arbetslönerna redan tidigt voro höga jämfört med maskinkostnaderna, varför det blev ekonomiskt fördelaktigt att anvinda maskiner. Sedan flera år tillbaka utföres därför enligt uppskattning (irka 90 % av allt dikningsarbete i Förenta staterna med maskin. Grävhjulsmaskinerna, främst av fabrikatet Buckeye, spela därvid en dominermde roll, även om andra maskintyper också användas (1, 8). I England har man före andra världskriget i huvudsak arbetat erdast med tubulering samt med dikesplogar utan uppfordringsdon. Under den allmänna upprustningen av landets jordbruk i samband med kriget construerades en liten dikningsmaskin av fräshjulstyp som kom till stor användning, varjämte grävmaskiner med specialskopor samt grävhjulsimskiner användes (7). En omfattande statlig organisation för dikningsverkiamheten utbyggdes (se sidan 109). När man efter första världskriget i Tyskland återupptog arbetet med åkerjordens dränering rådde stor brist på arbetskraft. Man sökte därför använda maskiner för dräneringen och ombyggde då en maskin, avsedc för grävning av skyttegravar, så att den skulle passa för jordbruksdränering. En förbättrad upplaga av denna maskin, Weserhutte G I, togs i brut år 1938, och den begagnades sedan på flera platser. Maskinell grävning av täckdiken har dock icke fått någon nämnvärd omfattning i Tyskland. Däremot har man mycket intresserat sig för att förbättra tubuleringsmetoderna, bl. a. genom att försöka draga in tegelrör i gångarna eller på annat sätt förstärka dessas väggar. Av de skandinaviska länderna har utom Sverige endast Finland i praktisk drift använt egentliga maskiner för täckdikning. Liksom i Sverige anskaffades därstädes omkring 1920 några grävhjulsmaskiner. Dessa arbetade i två å tre år, varvid de sammanlagt grävde cirka 200 000 m. Efter vinterkriget 1939—1940 återupptogs maskindikningsverksamheten, i det att två amerikanska grävhjulsmaskiner av fabrikatet Cleveland anskaffades (9). I Norge och Danmark har endast obetydlig experimentverksamhet ned täckdikningsmaskiner förekommit (57, 63), bortsett från nyssnämnde John Engens och hans efterföljares dikesplogar i Norge.

Kap. II. Nu använda maskiner och arbetsmetoder vid maskinell täckdikning Avd. 1. Maskinernas konstruktion och arbetssätt Så gott som alla täckdikningsmaskiner kunna sägas bestå av två huvuddelar, grävaggregatet och drivaggregatet. Grävaggregatet innehåller de arbetande grävorganen och uppbäres helt eller delvis av drivaggregatet. Det sistnämnda innehåller maskinens drivmotor med transmissioner samt anordningar för maskinens förflyttning och manövrering. För den följande beskrivningen av dikningsmaskinerna är det lämpligt att indela dessa efter det sätt varpå deras grävorgan äro byggda. En stor grupp maskiner har ett flertal skär, skopor, skrapor eller dylikt r vilka kunna vara fästa antingen vid ett stelt hjul eller på en ändlös kedja. En annan grupp maskiner har ett enda skärande organ (grävskopemaskiner, dikesplogar)- Maskiner med skruv kunna sägas intaga en mellanställning. Såsom närmare motiveras i det följande böra grupperna maskiner med hjul resp. ined kedja indelas i undergrupper. Följande fullständiga indelning erhålles därvid (se även bilderna 1—9): dikningsmaskiner av grävhjulstyp (exempelvis Buckeye) dikningsmaskiner av fräshjulstyp (exempelvis Roteho) dikningsmaskiner av skraphjulstyp (exempelvis Barford) dikningsmaskiner av grävkedjetyp (exempelvis Allen) dikningsmaskiner av fräskedjetyp (exempelvis Jeep-A-Trench) dikningsmaskiner av skrapkedjetyp (exempelvis Barber-Greene) grävmaskiner av grävskopetyp (exempelvis Åkerman) dikningsmaskiner av skruvtyp (exempelvis Construct) täckdikesplogar (exempelvis Aashamar) dikningsmaskiner, arbetande efter andra principer än ovan nämnda. På grävhjulsmaskinerna äro skären utformade som skopor, vilka både skära lös jorden och i sig transportera upp densamma ur diket. På fräshjulsmaskinerna utföra skären endast lösskärandet av jorden, medan upptransporten åstadkommes genom att hjulet arbetar med så hög hastighet, att jorden slungas upp och ut ur hjulet. Skraphjulsmaskinernas skär äro

16 ställda nästan radiellt i hjulet och skrapa därför med sig jorden i stället för att skära lös den. Samma skillnad mellan skären finnes hos de tre typerna av kedjemaskiner. Grävkedjemaskinerna ha skopor som både skära lös jorden och transportera upp den. Fräskedjemaskinerna ha skär som endast skära lös jorden. Skrapkedjemaskiner na ha skär, som arbeta i nästan rät vinkel mot arbetsytan och således skrapa i stället för att skära. Allmänt kan om ovanstående maskintyper sägas, att de maskiner som ha grävorganet utfört som ett hjul utsättas för mindre slitage, eftersom antalet rörliga delar är mindre. Kedjemaskinerna ha fördelen att lättare kunna taga upp sten ur jorden, eftersom kedjan icke ger skären en så stum infästning som hjulet. Grävhjuls- och fräshjulsmaskinerna liksom grävkedje- och fräskedjemaskinerna ha betydligt lägre kraftförbrukning än skraphjuls- och skrapkedjemaskinerna. De kunna dessutom förses med effektiva urskrapare, varför de kunna arbeta även i vidhäftande jord. En viss fördel med skraphjulsoch skrapkedjemaskinerna är att de k u n n a göras starkare och därför äro mindre känsliga för stenpåkörning. De största skadorna vid stenpåkörning åstadkommas sannolikt på fräsmaskinerna, vilkas skär arbeta med hög hastighet. Nästa grupp utgöres av vanliga grävmaskiner av den typ, som användes för bl. a. schaktning och lastning av jord. Dessa kunna för täckdikesgrävning förses med en specialkonstruerad grävskopa, och det är endast denna kombination som beröres i det följande. Hos dikningsmaskiner av skruvtyp utgöres grävorganet av en eller flera skruvar, som med sin kant skrapa lös jorden och sedan transportera upp den. Dikesplogarna sakna i sina enklaste typer rörliga delar. När plogen dragés framåt, lösskäres en jordstrimla av ett skär på maskinen och föres på ett lutande plan upp ur diket. Sådant är möjligt endast i grunda diken. På plogar för vanligen förekommande täckdikesdjup är detta plan ersatt med en transportkedja. Sådana plogar för täck dikesgrävning kunna, i motsats till tidigare nämnda maskiner, ej gräva diket till fullt djup på en gång utan måste köras flera gånger fram och tillbaka över detsamma. För diskussion av maskindikningsarbetets organisation, personalbehov m. m. är ovanstående indelning onödigt detaljerad. De motordrivna maskinerna indelas då lämpligare efter storlek i å ena sidan små täckdikningsmaskiner med inköpspris under cirka 15 000 kronor och å andra sidan stora sådana. På de förra utgöres drivaggregatet ofta av en tillkopplad vanlig jordbrukstraktor, medan de senare i allmänhet äro försedda med speciella drivaggregat. En tredje grupp utgöra dikesplogarna, som äro avsevärt enklare och billigare än övriga dikningsmaskiner.

17 Fig. 1—9.

Schematiska avbildningar av arbetssätt

täckdikningsmaskinernas

mj/ti

=///=///=///>JE-///~r///~

///*=/''

Fig. 1. Gräuhjutsmaskin. Skoporna fästa i stelt hjul och försedda med bottnar. Jorden faller ner på en sidtransportör. Ex. Buckeye, Parsons.

777w/«="

Fig. 2. Fräshjulsmaskin.

Skären fästa på stelt hjul, som roterar med hög hastighet. Jorden kastas upp framför hjulet. Ex. Roteho.

=£tJIS///£i///S//t-=///^S-M'^->"=

Fig. 3. Skraphjulsmaskin. Skären bilda ett stelt skraphjul. Jorden skrapas upp framför skraporna till markytan där en plåt skjuter av jorden framåt. Hjulet och avskraparen arbeta växelvis. Ex. Barford. 2 -506461

///~///~///^. Fig. 4. Grävkedjemaskin.

Skoporna fästa på en kedja och försedda med bottnar. Jorden lägges av på en sidtransportör. Ex. Allen.

Fig. 5. Fräskedjemaskin.

Skären fästa på en kedja som går med hög hastighet. Jorden kastas upp framför kedjan. Ex. Jeep-A-Trench.

19 Fig. 6. Skrapkedjemaskin. Jorden transporteras upp av tvärställda skrapor, fästa på en kedja. På det visade exemplet, Barber-Greene, kastar en förlängning av föregående länk i kedjan ut jorden från skraporna vid övre kedjehjulet.

Fig. 7. Grävskopa av AB Vågförbättringars modell. Till vänster vid grävning, till höger vid tömning.

///—///—/V-^T/Z^

W^ffF^V!^ Fig. 8. Dikningsmaskin

av skruvtyp. Jorden transporteras upp av en skruv. Längs skruvens periferi äro små skär a fastsatta. Kx. Construct.

LSC^ .i^ \

CTWXXX ^ ^za^i3i*a^Ä

/T

-\NX; — — — — —-///£*/'£

>V£ ))tS= ///<=• ///-

//^///a

^Q^<X2iW^&-///==

///=F ///=T A'/^ ///-///

=£//!

Fig. 9. Dikesplog. När plogen dragés framåt, lösgöres en jordstrimla som föres upp ur diket på elevatorkedjan. Ex. Aashamar.

21 Dikningsmaskiner av grävhjulstyp Täckdikningsmaskiner av grävhjulstyp äro avsedda för upptagning på en gång av ett alltigenom lika brett dike till fullt djup. Maskinerna äro självgående och ha ett från motorn drivet grävorgan, som består av ett stort grävhjul med fast anbragta skopor. Skoporna röra sig i arbetet framåt och uppåt och tömmas på sitt innehåll, då de nått hjulets översta punkt. Jorden nedfaller på en sidtransportör och avlägges i en sträng vid sidan av diket. Maskiner av grävhjulstyp finnas av ett flertal fabrikat, av vilka de amerikanska Buckeye (1, 50)*, Cleveland (1, 50) och Parsons (1) äro de mest kända. Av varje fabrikat finnas ett flertal olika modeller. I Sverige voro år 1949 i bruk maskiner av typerna Buckeye 301 och Parsons Trenchliner 200, båda avsedda för åkerjordsdränering, samt Buckeye 12, använd vid grävning av kabeldiken. — Dessutom kan den i USA och England i mindre utsträckning använda maskinen Buckeye 16 DS här omnämnas (7). Grävaggregatet Som ovan nämnts utgöres det arbetande organet på dessa täckdikningsmaskiner av ett grävhjul. Detta består av två hjulringar, mellan vilkas ytterkanter ett antal halvcylindriska skopor äro fastsatta. Skopor med olika bredd finnas, så att dikesbredder mellan 31 och 65 cm kunna erhållas. De egentliga skärande organen kunna utgöras antingen av hela skär, monterade framför skoporna, eller av grävtänder fastskruvade utanpå skoporna. Dessutom finnas sidoskär, som ge diket sådan bredd att grävhjulet icke klämmes fast. Skoporna äro försedda med bakåt-inåt riktade fingrar av rundjärn, vilka tjänstgöra som bottnar. I maskinernas utrustning ingår även en omgång hela bottnar, avsedda att användas vid grävning i torr jord. Grävhjulet är upphängt i en ram av rör eller profilstål. Det stödes av ett antal stödrullar, varav ett par är drivande. Drivrullarna ha tänder, som gripa in i kuggar på hjulringarnas inncrkanter eller sidor, och drivas med kedjor från en grävdifferential. Sidtransportören är en gummibandstransportör, som lägger av jorden vid sidan om maskinen. Keglering av jordsträngens avstånd från diket sker antingen genom en plåtskärm, fastsatt utanför transportören, eller genom att hela sidtransportören flyttas ett längre eller kortare stycke ut från grävhjulet. På några typer av fabrikatet Buckeye kan jorden läggas av endast på vänster sida om grävmaskinen, medan på övriga maskiner jorden kan läggas av valfritt på vänster eller höger sida. * Siffra inom parentes anger litteraturhänvisning till sidan 133.

22 Jorden skrapas ur skoporna ned på transportören av ett antal urskrapare, fästa i ramen på sådant sätt att de kunna passera mellan fingrarna i skopornas botten. På Cleveland-maskinerna äro urskraparna svängbart upphängda, så att de fällas bakåt om de stöta på hårt motstånd, t. ex. om en sten följer med skoporna upp. Dessutom användas ibland sidoknivar, som skrapa hjulringarnas insidor rena. Bakom grävhjulet finnes i allmänhet en släpsko. Dess uppgift är dels att samla upp den lösa jord som grävhjulet lämnar efter sig, dels att j ä m n a av dikesbottnen och ge denna en halvcirkelformig sektion, så att de nedlagda rören komina att ligga stadigt. Under släpskons botten sitter en form skena, som gör en smal ränna i dikets mitt för små rör. Släpskon är fäst vid grävhjulets ram på sådant sätt, att en säkring brister vid påkörning på sten eller annat hinder och släpskon svänger bakåt. För att möjliggöra direkt rörläggning monteras bakom släpskons stam två plåtar, mellan vilka rören läggas ned. Dessa sköldar stödja samtidigt dikeskanterna och hindra lös jord att falla ned i diket. Under transport hänger grävaggregatet i ett bakre och ett främre par stållinor, som äro fästa vid maskinens hisspel. Under grävning hänger endast grävaggregatets främre del i bärlinorna, medan den bakre änden stöder med släpskon mot dikesbottnen. Härigenom vinnes att grävhjulet blir mera oberoende av ojämnheter i markytan. För att möjliggöra grävning av ett dike med jämnt fall även om markytan är ojämn måste på grävhjulets ram finnas en djupvisare. Denna består av en rundjärnsten, som antingen är fast anbragt på grävhjulets ram eller också pendlande upphängd för att kompensera eventuell sidolutning hos grävhjulet. I fråga om grävaggregatets konstruktion äro i allmänhet skillnaderna mellan de olika fabrikaten mycket små.

Drivaggregatet Drivaggregaten på de olika fabrikaten av grävhjulsmaskiner skilja sig däremot rätt väsentligt från varandra. Detta gäller främst sättet på vilket maskinerna uppbäras. Parsons- och Clevelandmaskinerna gå helt på band, på samma sätt som bandtraktorer. Fabrikatet Buckeye har också en helbandskonstruktion, nämligen modellen Buckeye 12, men dessutom halvbandskonstruktion på Buckeye 301 och andra för jordbruket avsedda modeller samt enbart hjul på modellen Buckeye 16 DS. Halvbandskonstruktionen innebär att maskinens bakre del uppbäres av bandaggregat, som gjorts relativt korta, medan främre delen bäres av vanliga hjul. Maskinen styres med framhjulen.

23 Fig. 10. Buckeye 301 med grävhjulet upplyft.

Nyssnämnda modell Buckeye 16 DS har i stället för de bakre bandaggregaten boggier av tvillingmonterade gummihjul. På mycket lös och slirig jord läggas band av stålplattor runt bakhjulen, varigenom en halvbandskonstruktion erhålles. Utförandet med gummihjul blir dyrbarare än andra konstruktioner men möjliggör snabbare transport på väg, vilket är en stor fördel vid täta förflyttningar. Av dessa olika konstruktioner ger halvbandskonstruktionen den lugnaste gången för maskinen, varigenom arbetet med att hålla exakt dikesdjup betydligt underlättas. Sedan det i Jordbrukstekniska institutets meddelande 227 (10) närmare beskrivna bandlåset monterats på den av kommittén inköpta dikningsmaskinen (se sidan 9), har framkomligheten visat sig bliva lika god hos denna maskin som hos sådana maskiner, vilka gå helt på band. Maskinerna drivas av en förbränningsmotor längst fram på ramverket. I regel kan antingen förgasar- eller dieselmotor erhållas till samma maskin. Bakom drivmotorn finnas de växellådor, varigenom rörelsen överföres dels till banden (respektive hjulen), dels till grävhjulet och dels till det hisspel, som användes för att höja och sänka grävaggregatet. Växellådorna som driva banden äro vanligen utförda så, att en högre och en lägre serie hastigheter framåt erhållas. Den lägre serien med hastigheter från 0,5 till 3 ni per minut användes vid grävning, medan den högre serien med en maximihastighet av cirka 5 km per timme (högre vid gummihjulsförsedda maskiner) användes då maskinen transporteras mellan olika diken eller mellan olika åkrar. För grävhjulet finnas också ett antal olika hastigheter, vanligen dock icke så många som för rörelsen framåt. De lägre grävhjulshastigheterna användas vid grävning i stenig jord, de högre i stenfri, lättgrävd sådan. Hissspelet kan antingen vara helt mekaniskt med lintrummor drivna av skruv-

växlar, eller hydrauliskt med tryckoljecylindrar, som påverka bärlinornas brytrullar. Manövreringen av maskinen skötes helt från en plats. På de typer av Buckeye, som äro avsedda för jordbruket, är förarplattformen placerad långt bak på drivaggregatet vid sidan om grävaggregatet, så att föraren både vid höjdinriktning och vid körning av maskinen kan stå vänd framåt. Härigenom vinnes också, att föraren har god överblick över grävhjulet och till exempel kan se om sten fastnat i skoporna. På övriga maskiner sitter föraren ungefär mitt för drivaggregatet på höger sida. I detta fall får han sköta höjdinriktningen vänd bakåt men styrning och körning av maskinen vänd framåt.

Tekniska Buckeye

data för

grävhjulsmaskiner.

301 (senare

utförandet)

Tillverkare: Gar Wood Industries, Inc, Findlay, Ohio, USA (11) Grävdjup: maximum 1,65 in Grävbredd: 7" skopor 30—35 cm 11" skopor 4 0 - 5 0 cm 15" skopor 50—60 cm Grävhastigheter: låg serie, framåt 0,6—1,35—2,0—3,0 m / m i n back 1,4 m / m i n hög serie, framåt 1,1—2,6—4,0—5,7 m / m i n back 2,7 m / m i n Transporthastigheter: framåt 1—2,1—3,4—5 k m / t i m back 2,2 k m / t i m Grävhjulets periferihastighet: framåt 0,61—1,33 m / s back 0,7 m / s Motor: Chrysler, modell Ind-7, 6 cyl., bensin (ev. fotogen), effekt vid 1 600 varv/min 40 hk eller General Motors diesel, modell 2055, effekt vid 1 600 varv/min 44 hk Dimensioner: längd 7,5 m bredd över banden 2,4 m höjd i transport lägst ca 2,8 m höjd i arbete 2,7 m bandens bredd 0,4 m bandens längd mellan centra 1,2 m grävhjulets ytterdiameter ca 2,8 m Vikt: 6 100 kg Pris i Sverige våren 1948: ca 46 000 kr Generalagent i Sverige: AB Carl Engström, Kungsgatan 79, Stockholm

25 Fig. 11. Buckeye 301 i arbete på fullt grävdjup. Rörläggning omedelbart bakom maskinen.

Parsons

200 Tillverkare: Parsons Company, Newton, Iowa, USA (12) (Tillverkas även på licens i England under namnet WingetParsons) Grävdjup: maximum 1,65 m Grävbredd: 15" skopor 38—50 cm 18" skopor 45—58 cm 2 1 " skopor 53—65 cm Grävhastigheter: 25 st. 0,06—3,0 m / m i n Transporthastigheter: 5 st. 0,8—4,3 k m / t i m Grävhjulets periferihast.: 5 st. 0,2—1,35 m / s Motor: Bensin, Waukesha, 6 cyl. 55 hk Diesel, Caterpillar, 4 cyl. 45 hk International, 4 cyl. 45 hk Dimensioner: längd 7,2 m bredd över sidtransportör 2,3 m bredd över banden 2,1 m höjd under transport minst 3,0 m höjd i arbete 2,9 m bandens bredd 0,45 m bandens längd mellan centra 2,3 m grävhjulets ytterdiameter 2,9 m

26 Vikt med bensinmotor: 8 600 kg Pris i Sverige sommaren 1949 (engelsk tillv.): ca 60 000 kr Generalagent i Sverige: Agenturfirman J. N. Dalhoff, Strandvägen 7, Stockholm Cleveland modell

110 Tillverkare: The Cleveland Trencher Co. Cleveland, Ohio, USA (13) Grävdjup: maximum 1,65 m Grävbredd: 5 skoptyper 28—60 cm Grävhastigheter: 30 st. framåt 0,12—8,8 m / m i n Transporthastigheter: 18 st. framåt 0,05—3,7 k m / t i m Grävhjulets hastigheter: 4 st. framåt 1 back Motor: Hercules 6 cyl. bensin 60 hk International UD-9, diesel 57 hk Dimensioner: längd 6,8 m bredd över sidtransportör 2,4 m bredd över banden 1,8 m (1,9 m) höjd under transport minst 2,9 m höjd i arbete 2,5 m bandens bredd 0,3 m (0,4 m) bandens längd 1,75 m grävhjulets ytterdiameter 2,9 m Vikt: 5 500 kg Pris i Sverige obekant, i Förenta staterna ungefär samma som för Buckeye (1). Generalagent i Sverige: Kooperativa Förbundet, Jordbruksavdelningen, Stockholm Grävhjulsmaskinerna

i arbete

Maskinen rör sig under arbetet sakta framåt över den blivande dikessträckningen och gräver diket bakom sig till fullt djup. För att man oberoende av markytans ojämnheter skall erhålla en j ä m n dikesbotten, måste grävningsdjupet ständigt kontrolleras och justeras. Kontrollen sker genom fluktning (syftning). För detta ändamål ställer man längs diket upp s. k. flukter, dvs. riktkäppar med tvärslåar på en viss bestämd höjd över dikesbottnen. Genom att sedan höja eller sänka grävhjulet, så att dess djupvisare ständigt befinner sig i syftlinjen över dessa tvärslåar, erhålles rätt djup

27 Fig. 12. Parsons 200. Skopor med hela skär.

hos diket (64). Beroende på hur förarplattformen är placerad på maskinen sker denna höjdinriktning bakåt eller framåt, alltså på Buckeye 301 framåt, men på övriga maskiner bakåt. Om maskinen ej har alltför hög hastighet framåt och maskinisten är uppmärksam, erhålles mycket små avvikelser från den önskade exakta dikesbottnen. Avvägningsdiagram från ett stort antal diken, grävda under olika förhållanden, visa att största avvikelsen från medelbottenlinjen i allmänhet kan hållas under ± 2 cm och ofta under ± 1 cm. (Se f. ö. sidan 55.) När ett dike påbörjas på plan mark dröjer det något, innan grävhjulet hunnit arbeta sig ned till fullt djup. Den sträcka, som maskinen härunder måste röra sig framåt, utgör mellan 2 och 5 m beroende på dikesdjupet och maskinens konstruktion. Likaså dröjer det en stund, innan grävhjulet åter kan komma ned till fullt dikesdjup, om det måst höjas på grund av sten i diket. Dikningsmaskiner av grävhjulstyp ha svårt att taga upp i jorden befintlig sten, varjämte maskinerna måste köras sakta på stenig jord på grund av risken för sönderkörning. Deras höga avverkningsförmåga och stora noggrannhet vid grävningen komma därför ej till sin rätt på annat än stenfri jord. Grävhjulsmaskinernas normala arbetsområde blir därför sedimentära jordar, som äro fria från sten så när som på enstaka större sådana, samt eventuellt djup torvjord. Arbetsbetingelserna äro särskilt gynnsamma, där jorden är helt stenfri och utgöres av lättlera, mjäla, mo, sand eller torvjord, medan de bli svårare än normalt i mycket styv och klistrig lera eller där jorden innehåller stenar.

28 Även helt stenfri jord kan i vissa fall ge upphov till svårigheter, nämligen vid grävning i nästan uttorkade öppna diken med riklig vegetation eller i styv lera (särskilt mullrik lera) med sådan fuktighetshalt, att den är vidhäftande men på samma gång relativt fast. Rensningen av skoporna blir i dessa fall mycket dålig. Om enstaka stenar påträffas i jorden, kan maskinen ofta taga upp dessa. Detta gäller främst småsten, men även större stenar med upp till 40 cm största mått kunna i regel tagas upp, om de ej ligga nära dikesbottnen och om jorden är lös. De maskiner som gräva ett brett dike taga lättare upp sten än de som gräva ett smalare. Vid grävning på relativt stenfri jord inträffar stundom att den underliggande moränen ligger så högt, att diket kommer att sträcka sig ned i denna. Är moränen ej för torr och hård, kan maskinen visserligen taga sig fram genom densamma, men eftersom avverkningen i sådana fall blir mycket låg, lönar sig maskingrävning endast när det är fråga om relativt korta sträckor. Moränjord är i allmänhet alltför stenig för att kunna grävas med täckdikningsmaskiner av denna typ. Ett viktigt undantag från denna regel utgör den relativt stenfria lerjorden i Skåne, som ligger inom den baltiska moränens område. På denna kan man nämligen i vissa fall använda täckdikningsmaskin av grävhjulstyp, varvid dock avverkningen blir relativt låg. Som ovan nämnts förekommer vid arbete med maskiner av berörda typ dels rörläggning direkt efter maskinen, dels rörläggning sedan dikesbottnen efter grävningen finjusterats för hand. Vilken av dessa metoder som användes är av viss betydelse för maskinens dagsavverkning, i det att denna i regel blir lägre vid direkt rörläggning än om skopning först utföres. Detta beror på att grävningshastigheten måste avpassas efter rörläggningen, varvid hastigheten blir lägre och flera avbrott uppstå. Man kan som regel räkna med att dagsavverkningen vid direkt rörläggning blir 15 å 25 % lägre än vid läggning efter finskopning för hand. På grundval av de undersökningar, som kommittén företagit, dels med sin egen maskin, dels med andra maskiner av liknande typ som arbetat i Sverige, samt vidare med stöd av de erfarenheter, som meddelats från utlandet (1, 9), ha följande genomsnittliga värden på maskinernas avverkning kunnat fastställas. På lerjord, som är i det närmaste stenfri men ej alltför styv och hård, har medelavverkningen varit cirka 450 m per 8-timniarsdag. Sådan jord är att anse som normal för grävhjulsmaskiner. Under svåra arbetsbetingelser, dvs. mycket klistrig eller stenig lera eller annan stenig jord, blir avverkningen avsevärt lägre, t. ex. för baltisk moränlera cirka 180 m per dag. Under gynnsamma betingelser, dvs. helt stenfri, lätt jord, har avverkningen för mineraljord (sand, mo, mjäla) varit cirka 540 m per dag och för torvjord cirka 600 m per dag. Dessa siffror gälla för rörläggning

29 Fig. 13. Parsons 200. Skopor med grävtänder.

efter finskopning för hand samt för arbete vid gynnsam väderlek, alltså ej mycket sent eller mycket tidigt på året. Vidare gälla de som medeltal för hela täckdikessystem med gren- och stamdiken men icke för arbeten bestående av uteslutande djupa stamdiken, då avverkningen blir något lägre. I här åsyftad 8-timmars arbetsdag inräknas all den tid, då maskinen är i arbete ute på fältet, utom den tid, då den smörjes. Grävhjulsmaskinerna liksom andra grävmaskiner förslitas starkt. Detta gäller särskilt grävaggregatet, medan drivaggregatet slites betydligt mindre. I allmänhet är grävaggregatet så konstruerat, att utbyte av förslitna delar kan ske på ett enkelt sätt, en sak som särskilt gäller Buckeye. En förutsättning för att icke alltför långa avbrott skola uppstå för reparationer är emellertid, att reservdelar finnas tillgängliga, vilket icke varit fallet för de amerikanska maskiner, som hittills använts i landet. Efterhand som dessa maskiner komma till ökad användning, bör man dock kunna räkna med att frågan om reservdelar blir löst. De sönderkörningar som inträffa äro i de allra flesta fall förorsakade av stenar i jorden. Mest utsatta äro härvidlag urskraparna samt grävtänder och skär. Vid långvarig körning i stenig jord skadas ibland även andra

30 delar av grävaggregatet, t. ex. dettas ram. Det har visat sig, att maskiner som gräva ett smalt dike (30—35 cm) äro mera utsatta för dylik sönderkörning än de maskiner, som gräva ett bredare dike. Därför rekommendera tillverkarna numera endast maskiner med brett grävhjul. Någon markerad skillnad i hållbarhet mellan de olika maskintyper som användas i Sverige har icke kunnat konstateras. En utförlig redogörelse för grävhjulsmaskinernas konstruktion, arbetssätt och användning finnes i Jordbrukstekniska institutets meddelande nr 227: »Täckdikning med maskin av grävhjulstyp» (10).

Dikningsmaskiner av fräshjulstyp Ett flertal maskiner av fräshjulstyp ha konstruerats, men endast två av dessa ha kommit över försöksstadiet, nämligen Roteho, en engelsk dikningsmaskin som framkom under andra världskriget, samt ATG-Grabenfräser, en tysk maskin som synes ha framkommit något tidigare (7, 9). Även på dessa maskiner utgöres arbetsorganet av ett hjul försett med skär. Skären äro dock så utformade, att de endast skära lös jorden men ej kunna transportera upp densamma till markytan. Hjulet roterar emellertid med hög hastighet, så att den lösgrävda jorden därav kastas upp ur diket. Grävorganets arbetssätt kan alltså jämföras med arbetssättet hos exempelvis de frasar, som användas för sponthyvling i träbearbetningsmaskiner. ATG-maskinen har ett specialkonstruerat drivaggregat på band. Roteho är däremot byggd på en Fordson hjultraktor av äldre modell. Grävningen måste ske med betydligt lägre hastighet framåt än traktorns normala arbetshastighet, varför en särskild växellåda har inmonterats som driver maskinens bakhjul med reducerad hastighet. På grund av den väsentligt ökade belastningen på traktorns bakhjul ha de vanliga järnhjulen på Fordsontraktorn ersatts med en speciell hjulkonstruktion, som i viss mån arbetar på samma sätt som band, de s. k. Rotapedhjulen. För kontroll av dikesdjupet finnes åtminstone på Roteho en djupvisare, vilken användes på samma sätt som djupvisaren på de tidigare beskrivna grävhjulsmaskinerna (sid. 27). Dikesbottnen blir så jämn, att man i vissa fall anser sig kunna lägga rören direkt efter maskinen utan skopning. För detta ändamål monteras bakom maskinen en ränna för direkt läggning av tegelrör, så konstruerad att rören endast behöva matas in i rännans övre del, varefter maskinen själv lägger ner dem.

31 Fig. 14. Roteho dikningsmaskin monterad på Fordson traktor.

Fig. 15. Roteho. Detalj av hjulet, visande skären.

32 Tekniska

data för fräshjulsmaskinerna Roteho Tillverkare: Rotary Hoes Ltd., East Horndon, Essex, England Grävdjup: vanligen högst 0,83 m (i undantagsfall 0,9 m) Grävbredd: 18 cm Grävhastigheter, 3: 0,06—0,02- 0,6 m / m i n Transporthastigheter, 3: 2,7—5,0—12,5 k m / t i m ( = traktorns) Motor (Fordson): 26 hk Fräshjulets diameter: ca 1,5 m Pris exkl. traktor och Rotapedhjul 1948: £ 500 i England A TG-Grabenf raser Tillverkare: Allgemeine Transportanlagen G m b H, Leipzig, Tyskland Grävdjup: maximum 1,1 m Grävbredd: 20 cm Grävhjulets periferihastighet: 1,5 m / s Motor (bandtraktor): 40 hk Grävhjulets diameter: 2,6 m Ingen av dessa maskiner har provats i Sverige. ATG-Grabenfräser begagnades i Tyskland före andra världskriget, men endast i ringa omfattning. Några uppgifter beträffande dess användning ha därefter icke stått att få. Den engelska Roteho har tillverkats i 125 exemplar, av vilka huvuddelen använts i engelska jordbruksministeriets maskinhållarverksamhet under och efter kriget. Vid kommitténs studieresa till England våren 1948 studerades några Rotehomaskiner i arbete. Dessa voro av något olika utförande i fråga om vissa detaljer. Vidare inhämtades från jordbruksministeriet i England sifferuppgifter och andra upplysningar beträffande maskinerna. Så som dikningsarbetet var upplagt, med i allmänhet mycket små arbeten (ofta grävning av rörstammar för tubulatordiken), blev maskinens genomsnittsavverkning enligt vissa uppgifter cirka 2 000 m per vecka eller 20 000 —50 000 m per år. Som fördelar nämndes att maskinen är betydligt billigare än de stora grävh julsmaskinerna, att den på grund av sin litenhet lättare kunde transporteras mellan arbetsplatserna samt att den grävde ett smalare dike, varför icke så stora jordmassor uppgrävdes som av grävh julsmaskinerna. — Att den mindre grävbredden för denna maskin icke medför några svårigheter beror på att maskinen användes uteslutande på stenfri jord. Rotehomaskinen tillverkas icke längre, då den traktortyp på vilken den är byggd har gått ur marknaden och maskinen måste omkonstrueras för att kunna användas på en annan traktor. Inom engelska jordbruksministeriet ansåg man, att maskinen vid omkonstruktionen dessutom borde ges

33 större motorstyrka samt genomgående göras något kraftigare. Vidare borde den konstrueras för ett något större dikesdjup. På grund av hjulets höga hastighet skadas skären lätt även av små stenar. Grävdjupet är dessutom mindre än det som vanligen användes i Sverige. Maskinen skulle därför i Sverige endast kunna användas för grävning av grendiken inom vissa begränsade områden.

Dikningsmaskiner av skraphjulstyp Av denna typ är den engelska dikningsmaskinen Barford (7). Maskinens grävorgan är ett skraphjul med sex radiellt placerade skrapor. Samtidigt som hjulet roterar kring sitt centrum tvingas det framåt, och skraporna skrapa därvid lös jorden. Denna föres samtidigt av skraporna upp ur diket, där den med en särskild skrapplåt skrapas av framåt. Hjulet roterar icke kontinuerligt utan stegvis och med relativt låg hastighet. På grund av att skraporna äro ställda vinkelrätt mot den yta de bearbeta, åtgår stor kraft vid grävningen. Maskinen är monterad på och drives av en Fordson-Majortraktor genom dess kraftuttag. För att åstadkomma den erforderliga låga frammatningshastigheten är maskinen försedd med ett linspel, med vilket maskin och traktor dragas fram mot ett ankare, fäst i marken ett stycke framför maskinen. Linspelets hastighet kan varieras, så att olika matningshastigheter erhållas. Maskinen är avsedd att gräva ett dike med sluttande sidor och konstant djup under markytan. På den Barford dikningsmaskin, som provades av kommittén under ungefär en veckas tid hösten 1948, gjordes försök att reglera dikesdjupet på liknande sätt som vid grävh julsmaskinerna, men det visade sig, att relativt omfattande ändringar måste göras på maskinen om man skulle få en dylik djupreglering praktiskt användbar. Vid grävning i lös jord med ringa sammanhållning, som t. ex. mjäla, arbetade maskinen bra och åstadkom ett välformat dike, som var rent från lös jord på bottnen. Även i morängrus med riklig förekomst av rullstenar kunde maskinen användas, eftersom skraphjulet arbetar långsamt och maskinen är försedd med säkerhetskoppling. I relativt torr och hård lera däremot blev maskinen hårt belastad och gick därför ryckigt. Detta gjorde, att det blev mycket tröttande att köra den. Som slutresultat av kommitténs undersökningar k a n sägas, att maskinen i sin nuvarande utformning knappast är användbar för åkerjordsdränering. Däremot torde den vara väl lämpad för grävning av kabeldiken och liknande, eftersom den kan användas även i stenig jord. För sådana diken spelar det ringa grävdjupet samt avsaknaden av praktiskt användbar djupreglering ingen roll. 3-506461

34 Fig. 16. Barford dikningsmaskin monterad på Fordson Major traktor.

Fig. 17. Barford dikningsmaskin i arbete. Djupvisare och extra jordplogar påmonterade i för sökssyfte.

Tekniska

data för skraphjulsmaskinen

Barford

Tillverkare: Barford (Agricultural) Ltd, Grantham, England (46) Grävdjup: maximum 0,7 (0,75) m Grävbredd: i botten av diket 13 cm i dasen 28 cm

35 Grävhastigheter: 0,5—2,1 m / m i n Transporthastigheter ( = traktorns) 4—15 k m / t i m Motor (Fordson Major): 28 hk Pris: 6 900 kr Generalagent: Ford Motor Co AB, Stockholm Dikningsmaskiner av grävkedjetyp Till denna grupp hör den engelska maskinen Allen, av vilka två modeller använts i Sverige, nämligen den mycket stora nr 25, som endast rent undantagsvis användes i jordbruket, samt den mindre, betecknad 12/18 (34). I Förenta staterna tillverkas ett stort antal grävkedjemaskiner, men av erhållna uppgifter att döma har huvudsakligen endast den nykonstruerade Badger (1, 32, 50) kommit till användning inom jordbruket. I Tyskland representeras typen av maskinen Weserhiitte G I (25). Som redan i kapitel I har nämnts tillverkades i Sverige i början av 1920-talet en grävkedjemaskin (AHV) av AB Hässleholms Verkstäder, men denna tillverkning är sedan länge nedlagd (6). Även AB Åbjörn Andersson, Svedala, gjorde vid samma tid försök med en grävkedjemaskin (31). Dikningsmaskiner av grävkedjetyp äro liksom maskiner av grävhjulstyp utrustade med skopor, vilka dels skära lös materialet, dels transportera upp det. Två typer av skopor finnas. Den ena är försedd med utbytbara grävtänder i kanten och har hel botten samt är avsedd för stenig jord och jord med dålig sammanhållning. Den andra typen har en skärande egg samt botten av rundjärnsfingrar och lämpar sig för relativt stenfri jord med god sammanhållning, t. ex. lera. I klistrig lera måste den senare typen användas. Skoporna äro förenade sinsemellan med länkar, så att de bilda en ändlös kedja, som löper runt en bom över två kedjehjul och ett antal stödrullar. Vid övre kedjehjulet passerar grävkedjan en urskrapare, som rensar ut jorden ur skoporna. Jorden faller ned på en sidtransportör, som lägger av den i en sträng vid sidan av diket. Vid ändring av dikesdjupet svänges bommen kring sin övre ände, som är lagrad i drivaggregatet. Manövreringen sker på hydraulisk eller mekanisk väg. I diket bakom nedre kedjehjulet bör gå en släpsko med uppgift först och främst att samla upp den lösa jord, som faller ur skoporna, samt dessutom att jämna till dikesbottnen. Om släpskon är på lämpligt sätt förenad med grävbommen kan den upptaga en del av dennas tyngd, varigenom dikningsmaskinens gång blir stadigare och dikesbottnen jämnare. Av ovan nämnda maskiner är endast Badger utrustad med släpsko. För ett exemplar av Allen 12/18 som arbetar i Sverige har emellertid efter kommitténs anvisningar tillverkats en släpsko. Till sistnämnda maskin Allen har konstruerats två plogar, vilka ha till

36 Fig. 18. Allen 12/18. Släpskon till vänster, djupvisaren överst i mitten samt jordplogarna nedtill i mitten av bilden äro påbyggda i Sverige.

uppgift att föra den lösa jord, som lägger sig på dikeskanterna, ned i diket innan släpskon passerat. Skulle denna lösa jord få ligga kvar på dikeskanterna, faller en del därav ned i diket sedan maskinen passerat och måste skopas upp för hand. Dessa sidoplogar äro ledbart förenade med drivaggregatets ramverk. Drivaggregaten på grävkedjeinaskinerna äro i stort sett lika grävh julsmaskinernas. Helbandskonstruktion är det vanliga för alla maskiner utom Badger, vilken kan förses även med halvbandskonstruktion eller enbart gummihjul. Hos grävh julsmaskinerna blir inverkan på dikesbottnen av markytans ojämnheter förminskade på grund av att grävhjulet delvis uppbäres av släpskon. På grävkedjemaskinerna uppbäres grävbommen däremot i allmänhet helt av drivaggregatet samt sträcker sig dessutom relativt långt bakom maskinens band, vilket medför att ojämnheterna i dikesbottnen ofta bli större än ojämnheterna på marken. För att ej alltför mycket manuellt arbete skall återstå sedan maskingrävningen är utförd, måste en tillförlitlig djup visare finnas på maskinen. Endast på Badger ingår en sådan i utrustningen. Till de maskiner, som äro i arbete i Sverige, ha därför djupvisare tillverkats av maskinägarna. Höjdriktningen sker bakåt på samtliga dessa maskiner (se sid. 27). Efter Badger, som har bärande släpsko, blir dikesbottnen enligt uppgift (1) så j ä m n att rören kunna läggas direkt efter maskinen, liksom vid täckdikningsmaskiner av grävhjulstyp. Efter övriga maskiner däremot, som ha grävbommen helt upphängd i drivaggregatet, blir dikesbottnen trots att djupvisare monterats så ojämn, att efterskopning alltid måste utföras. Genom att skoporna på grävkedjemaskinerna äro fästa i en kedja och ej vid ett stumt hjul som på grävh julsmaskinerna äro de betydligt rörligare på den förstnämnda maskintypen än på den senare. När därför en grävkedjemaskin träffar på en sten, kunna skoporna först vika undan och passera denna. När maskinen sedan rört sig ytterligare något framåt och gräv-

37 Fig. 19. Allen 12/18 i arbete.

organen därigenom pressas hårdare mot stenen, vrida sig skoporna ut från bommen och få på så sätt bättre tag, varvid stenen i allmänhet följer med upp. Av denna orsak kunna maskiner av grävkedjetyp lättare taga upp sten än maskiner av grävhjulstyp. A andra sidan medför grävkedjan med dess stora antal leder att förslitningen blir större än på grävh julsmaskinerna. Likaså ökas risken för sönderkörning. Avverkningen är liksom vid grävhjulsmaskinerna i hög grad beroende av jordens stenighet. Under arbetsförhållanden, som för grävkedjemaskiner kunna betecknas som normala, dvs. måttligt fuktig lera med endast ett fåtal stenar, blir medelavverkningen cirka 450 m per 8-timmars arbetsdag. Är stenförekomsten rikligare, så kan man t. ex. erhålla en avverkning av 250 m per dag under samma omständigheter som för grävhjulsmaskiner endast medgiva en avverkning av 180 m per dag (baltisk moränlera och liknande). Under gynnsamma förhållanden — dvs. stenfri jord — äro genomsnittliga

Fig. 20. Allen 12/18. Detalj av grävaggregatet, med skopor, tillverkade i Sverige för grävning i lera.

38 prestationer på 500 å 600 m per dag vanliga för grävkedjemaskiner. Eftersom urskrapningen är effektivare hos dessa än hos grävhjulsmaskinerna, inverkar klistrig lera icke så ogynnsamt på avverkningen hos de förra som hos de senare. — Ovan angivna siffror äro hämtade från de arbeten som utförts med Allen 12/18 i Sverige, övriga maskiners arbetsprestationer torde uppgå till ungefär samma värden. Tekniska

data för

grävkedjemaskiner

Allen 12/18 Tillverkare: John Allen & Sons Ltd., Oxford, England (34) Grävdjup: maximalt 1,8 m Grävbredd: 12" skopa 33—48 cm 18" skopa 48 cm Grävhastigheter: framåt) A O ^ 0 ö t 0,8—1,2—1,7—2,3 m / m i n back Grävkedjans hastigheter: 0,62 och 1,38 m / s Transporthastigheter: 4 och 6,4 k m / t i m Motor: Donnan Diesel 4 cyl. 32 hk Dimensioner: längd under transport 7,1 m bredd över sidtransportör 2,0 m bredd över banden 1,3 ni höjd 2,2 m bandens bredd 0,3 m bandens längd mellan centra 1,9 m Vikt: 6 700 kg Pris (sommaren 1949): 44 000 kr Generalagent: Tornborg & Lundberg AB, Stockholm Dikningsmaskiner av fräskedjetyp Arbetsorganet hos fräskedjemaskinerna utgöres av en rullkedja med påmonterade skär, vilka arbeta på samma sätt som motsvarande organ hos fräshjulsmaskinerna. Grävorgan av denna typ förekommer på den amerikanska dikningsmaskinen Jeep-A-Trench (1, 33). Maskinens drivaggregat utgöres av en Willys Jeep, som försetts med en speciell växellåda för reduktion av hastigheten. Maskinen saknar anordningar för kontroll av dikets fall. Den saknar även släpsko, varför ef ter justering av diket för hand är nödvändig. Avverkningen är enligt amerikanska uppgifter i stenfri lätt jord cirka 30 m per timme. Fördelen med maskinen är att den lätt kan förflyttas mellan olika arbetsplatser.

39 Fig. 21. Jeep-A-Trench. Skären äro fästa på en rullkedja. Jorden föres åt sidan av två skruvar. Fotot taget i Förenta staterna.

Data för

Jeep-A-Trench

Tillverkare: Auburn Machine Works, Inc., Auburn, Nebr., USA Grävdjup: maximum 1,5 m Grävbredd: 15—33 cm Vikt (enbart grävaggregat): 500 kg Dikningsmaskiner av skrapkedjetyp Till denna grupp höra ett flertal maskiner av vilka Barber-Greene (1, 50), Neal's Rapid (36) och Aveling-Barford (50) samt den experimentmaskin, som konstruerats av Fredrik Groop, och tillverkats på Näs kungsgård, Hedemora, användas inom jordbruket i större eller mindre omfattning. Gemensamt för dessa maskiner är att arbetsorganen, som äro fastsatta på länkarna i en kedja, bilda så trubbig vinkel mot jorden, att denna ej skares utan skrapas lös. På Aveling-Barford finnas utom de egentliga skären ett antal tänder i kedjan med uppgift att luckra upp jorden. Grävbommen är på Barber-Greene vertikal och på Aveling-Barford lutande. På den vid Näs kungsgård tillverkade maskinen är bommen utformad som ett triangelformat ramverk, kring vilket skrapkedjan löper.

40 Fig. 22. Barber-Greene 44 C.

Hos Barber-Greene sker djupreglering genom att hela bommen höjes eller sänkes. Hos övriga maskiner sker den genom att bommen svänges kring en punkt i sin övre ände. Dessa maskiner ha speciellt konstruerade drivaggregat, med undantag av maskinen från Näs kungsgård, som kopplas efter en vanlig lantbrukstraktor. Eftersom maskinerna sakna urskrapare, kan ingen av dem arbeta tillfredsställande i klistrig lera. Skraporna bli nämligen fyllda med lera redan efter kort tids körning. Däremot arbetar åtminstone den stora Barber-Greene bra i hård jord. Denna maskin är främst avsedd för grävning av vatten- och avloppsledningar i samhällen och därför kraftigare byggd än de egentliga täckdikningsmaskinerna. Maskinen från Näs kungsgård, som ännu befinner sig på försöksstadiet, är så klent dimensionerad, att den ej förmår gräva upp sten. Vid försök, som kommittén gjorde med denna maskin, visade det sig att den gick bra endast på de stenfria mo- och mjälajordarna i Dalarna samt på ren torvjord. På styv och torr lerjord förmådde maskinen icke gräva. Beträffande maskiner av denna typ finnas avverkningssiffror tillgängliga endast för Barber-Greene. För denna erhölls vid arbeten i Sverige under förhållanden, som för dessa maskiner kan anses som normala — dvs. relativt torr jord med någon stenförekomst -— en medelavverkning av 250 m per dag. Som gränsvärden kunna angivas 400 m per dag vid gynnsamma

41 Fig. 23. Barber-Greene 44 C. Detalj av kedjan.

förhållanden (stenfri torr jord) och 110 m per dag vid ogynnsamma sådana (mycket stenig jord eller fuktig lera). Enligt uppgift från Förenta staterna ligger avverkningen för Barber-Greene därstädes högre och närmare grävhjul smaskinernas prestationer (1). På Barber-Greene och maskinen från Näs kungsgård finnes djupvisare monterad, varför höjdriktning efter utsatta flukter kan ske. Efter dessa maskiner erhålles ett ganska exakt dikesdjup, men bottnen blir icke ren från lös jord, varför skopning för hand är erforderlig före rörläggningen. En fördel med Barber-Greene är att fullt dikesdjup kan erhållas omedelbart vid dikets början, varför handgrävningsarbetet vid hopkoppling av grenoch stamdiken blir minimalt. Maskinen är särskilt lämpad för stamdiken

Fig. 24. Barber-Greene 44 C. Föraren kan från maskinens manöverplattform syfta bakåt över maskinens djupvisare samt över två, efter avvägning uppsatta flukter bakom maskinen.

på grund av sitt stora grävdjup. Den fordrar fast och jämn mark, enär dess stora vikt och höjd gör att den lättare än andra grävmaskiner stjälper på lös mark. Tekniska

data för skrapkedjemaskiner Barber-Greene

na

nr 44 C

Tillverkare: Barber-Greene Co, Aurora, Illinois, USA (24) Grävdjup: maximalt 2,5 m Grävbredd: 18" skopor 45—53—60 cm Grävhastigheter: 20 st. 0,25—2,4 m / m i n Transporthastigheter: 3 st. framåt 1,2—3,2 k m / t i m back 0,8 k m / t i m Grävkedjans hastigheter: 3 st. framåt 1 back Motor: Buda 6 cyl. bensin 62 hk Dimensioner: längd 5,4 m bredd över sidtransportör 3,6 m bredd över banden 2,2 m höjd under transport 4,9 m höjd i arbete 3,4 m bandens bredd 0,35 m bandens längd mellan centra 2,1 m Vikt: 10 300 kg Pris (hösten 1949): 63 700 kr Generalagent: Salén & Wicander AB, Stockholm

A veling-Barford Tillverkare: Aveling-Barford Ltd., Grantham, England (37) Grävdjup: högst 1,05 m Grävbredd: enkel kedja 28 cm dubbel kedja 45 cm Grävhastigheter: 12 st. 0,12—0,9 m / m i n Transporthastigheter: maskinen saknar anordning för egen förflyttningMotor: encylindrig bensinmotor 8 hk Dimensioner: längd 3,9 m bredd 2,2 m Vikt: ca 3 000 kg Pris (hösten 1949): ca 15 000 kr Generalagent: Firma Ivar Sjöblom, Stockholm

4:;

Fig. 25. Dikningsmaskin från Näs Kungsgård, Hedemora. Kedjan går runt ett triangulärt ramverk. På den horisontella delen skakas jorden av. — Grävning i mjäla — mo.

Dikningsmaskin konstruerad av Fr. Groop, Hedemora tillverkad vid Näs kungsgård, Hedemora Grävdjup: högst 1,3 m Grävbredd: 16 cm Grävhastigheter: 0,5—2,5 m / m i n Drives och flyttas av traktor (20 hk) Vikt: ca 1 300 kg

(38)

Grävmaskiner av grävskopetyp Grävmaskiner av den typ som vanligen användes för olika byggnadsarbeten, vägarbeten o. dyl. kunna användas även för dikningsarbeten. Vid grävning av diken för mycket stora täckta avloppsledningar kunna de vanliga djupgrävningsskoporna användas, men vid grävning av vanliga täckdiken för små rördimensioner bör en smalare skopa begagnas, så att icke onödigt mycket jord blir uppgrävd. Sådana specialskopor för grävning av täckdiken ha också konstruerats och använts i England (7, 39) och senare även i Sverige. De största arealer som i Sverige täckdikats på detta sätt tillhöra Allmänna Svenska Utsädesaktiebolaget i Svalöv. Här har använts en skopa av AB Vägförbättringars modell utförd i två bredder, dels för 35, dels för 45 cm bottenbredd på diket (40). Vid så smala skopor som här är fråga om, erbjuder tömningen av jorden ur skoporna vissa svårigheter. För den skull är skopans botten rörlig och förbunden med grävarmen med en stållina, som vid skopans tömning drar bottnen bakåt, varvid jorden kastas

ut. Skopan är utdragen i en spets för att lättare tränga ned i jorden och för att man på denna spets skall k u n n a lyfta sådana stenar, som icke rymmas inne i skopan. För grävning i hård, stenbunden jord förses skopspetsen med ett antal grävtänder. Även andra modeller av speciella täckdikningsskopor finnas. Alla ha det gemensamt att de ha en lös botten eller bakstycke, som när skopan föres ut i tömningsläge automatiskt kastar ut den jord som finns i densamma. Sådana skopor tillverkas av Åkermans Gjuteri & Mekaniska Verkstad, Eslöv samt av engelska firmor, bl. a. Priestman Bros. i Hull. Den senare firman tillverkar även en skopa, som är så upphängd att den rör sig parallellt med grävarmen och som vidare är försedd med en sula, som hindrar den att tränga för djupt ned vid grävning (7, 39). Härigenom erhålles lättare en j ä m n dikesbotten. Den amerikanska maskinen Shield-Bantam använder för dikningsarbeten en skopa, som helt enkelt består av en böjd plåt, vilken som en skyffel skrapar upp jorden (1). Tekniska

data för grävskopemaskiner

och skopor

Åkermans dikningsskopa (41) Tillverkare: Åkermans Gjuteri & Mek. Verkstad, Eslöv Grävdjup: maximalt ca 3 m Skopa 48 cm Grävbredd: ca 50 cm Pris (1949): 1 875 kr

38 cm ca 40 cm 1 725 kr

25 cm ca 30 cm 1 650 kr

Grävmaskin Åkerman 200 D (41) Drives av traktor. Erforderlig minsta motoreffekt 25 hk Maskinens vikt inkl. dikningsskopa: 4 500 kg Maskinens pris (1949): 23 000 kr Grävmaskin

Åkerman

200 och 350 (41)

Grävmaskin: Åkerman 200 Motoreffekt: 22 hk Vikt: 6 000 kg Pris (oktober 1949) inkl. en skopa: 34 000 kr

Åkerman 350 30 hk 9 500 kg 47 500 kr

Dikningsskopa Priestman Tile Drain Teredo (14) (»automatisk» djupreglering) Tillverkare: Priestman Bros. Ltd., Hull, England Grävdjup: maximalt ca 1,2 m Grävbredd: ca 0,2 m eller ca 0,3 m

45 Fig. 26. Grävmaskin med täekdikningsskopa.

Vikt: 605 resp. 660 kg Pris (1949): 4800 kr Generalagent: AB Industridiesel, Sibyllegatan 7, Stockholm Dikningsskopa

Priestman

Contractors'

Type Teredo

Grävdjup: maximalt ca 2,1 m Grävbredd: ca 0,3 m eller ca 0,38—0,46 m Vikt: 510 kg Pris (1949): 4500 kr Grävmaskin

Priestman

Motoreffekt: 27 hk Vikt inkl. dikningsskopa: 8 600 kg Pris (okt. 1949) exkl. skopor: 51 900 kr

Wolf

(14)

(14)

46 Fig. 27. Den specialkonstruerade täckdikningsskopan. Den lösa bottnen, som kastar ut jorden synes upptill och i hålet.

Ovan nämnda specialskopor kunna monteras på de flesta vanliga grävmaskiner av skoptyp. Det är lämpligast att använda maskiner avsedda för 300 å 400 liters normala skopor, men även mindre maskiner kunna användas. Större maskiner ge icke högre avverkning utan medföra endast ökade kostnader samt svårigheter vid transport över broar och genom vägportar. Vid Åkermans Gjuteri & Mekaniska Verkstad i Eslöv har konstruerats en speciell grävmaskinstyp bl. a. för täckdikesarbeten (41). Denna består av samma delar som en vanlig grävmaskin med undantag av motor. Maskinen drives i stället från den traktor till vilken den är kopplad. Vidare är maskinen icke monterad på band utan går på gummihjul, varför den

snabbt kan förflyttas mellan olika arbetsplatser. Även andra grävmaskiner, avsedda att kopplas till traktor, finnas (48). Grävmaskinen Shield-Bantam är monterad på ett lastbilschassi, exempelvis GMC 3-axliga, där alla hjul äro drivna (1). Även denna maskin har tydligen mycket god framkomlighet på väg, varför den passar för de små arbeten, som ofta komma i fråga inom lantbruket och där transporterna alltså kunna bli ganska långa och talrika. Grävskoporna kunna användas för täckdikning på alla jordar, även mycket steniga. Vid arbetena i Svalöv upptogos stenar på upp till 2 tons vikt. Avverkningarna bli dock icke så höga som för de specialbyggda täckdikningsmaskinerna. Vid arbetena i Svalöv erhölls under förhållanden, som för denna maskintyp kunna betraktas som normala, dvs. relativt stenfri moränlera, en avverkning på cirka 220 m per dag, medan den under svåra betingelser, dvs. rikligt med sten, sjönk till cirka 150 m per dag och under gynnsamma förhållanden kunde uppgå till 400 m per dag. Vid andra arbeten, där maskinisten varit mindre van vid täckdikesgrävning samt där dikena utgjorts av djupare stamdiken, har avverkningen varit lägre, cirka 100 m per dag. Siffrorna från Svalöv härröra från ett arbete av stor omfattning bestående av hela täckdikessystem, där sålunda grendikena utgjorde huvuddelen. Erfarenheter från andra håll visa att skopans bredd har relativt liten inverkan på avverkningen. Kontrollen av fallet hos diket skötes, utom vid den tidigare nämnda engelska grävskopan, vanligen så, att en man går i diket och kontrollerar djupet samt visar maskinisten vad som skall justeras. Dikesbottnen blir i dessa fall dock alltid något ojämn, varför den ytterligare måste justeras för hand innan rören kunna läggas. Bottnens jämnhet beror vid dessa maskiner i ännu högre grad än vid övriga på maskinistens skicklighet. En utförligare redogörelse för täckdikning med grävskopemaskiner finnes i Meddelande nr 215 från Jordbrukstekniska institutet, »Täckdikning med grävmaskin av grävskopetyp» (15).

Dikningsmaskiner av skruvtyp Omkring år 1912 konstruerade Otto Bergman, Lungsund, en dikningsmaskin av skruvtyp, som emellertid icke vidare utvecklades (5, 44, 54). För närvarande provas en annan maskin av skruvtyp, konstruerad av Alf Liljekvist, Markaryd, och tillverkad under namnet Construct (42). Arbetsorganet i den senare maskinen utgöres av två plåtspiraler som dels skrapa lös jorden, dels transportera upp den till ytan. Skruvarna arbeta i varandra, varigenom de hålla sig rena även om jorden är klistrig. De k u n n a sedda i maskinens rörelseriktning ligga antingen bakom eller vid sidan av varandra, beroende på vilken dikesbredd man önskar erhålla. Längs kanten av skruven äro små skär påsvetsade, som luckra upp jorden. En skruv med slät kant

48 Fig. 28. Skruvgrävmaskinen Construct. Maskinen kopplad till en gummihjulstraktor. Framtill på traktorn finnes ett linspel varmed maskinen spelas fram mot ett ankare.

arbetar nämligen icke tillfredsställande i hård jord. Även med skär arbetar maskinen emellertid mycket tungt i sådan jord. I lös jord är däremot avverkningsförmågan mycket stor. Skruvarna äro lagrade i en bom och djupregleringen sker genom att denna på hydraulisk väg svänges kring sin övre ände. Maskinen kopplas efter en traktor, som även lämnar drivkraft till skruvarna. Eftersom traktormotorns effekt vanligen ej är tillräcklig, finnes på

Fig. 29. Detalj av skruvarna i arbetsläge.

41)

maskinen även en hjälpmotor. Hela ekipaget vinschas fram mot ett ankare vid dikets bortre ände medelst en vinsch, anbragt framtill på traktorn. Eftersom denna maskin endast finnes i provexemplar och icke har körts under längre försök, kunna siffror över dess avverkningsförmåga icke anges. Av utförda försök att döma torde den lämpa sig huvudsakligen för lösare jordar, helt stenfria eller med endast mycket obetydlig förekomst av småsten. Skruvmaskiner för rensning och grävning av öppna diken ha konstruerats i Tyskland (7, 49, 55). Tekniska data för skruvgrävmaskinen Construct Tillverkare: AB Constructverken, Mellerud (42) Grävdjup: maximalt 1,6 m Grävbredd: Skruvarna bredvid varandra, botten 35 cm markytan 50 cm Skruvarna efter varandra, botten 18 cm markytan 30 cm Grävhastigheter: 0,7—8 m / m i n Transporthastigheter (traktorns): 4—21 k m / t i m Skruvarnas varvtal: 750—800 r / m i n Motoreffekt: traktorn 45 hk hjälpmotor ca 40 hk 85 hk Pris 1949 (exkl. t r a k t o r ) : ca 40 000 kr Täckdikesplogar Redan tidigt ha försök gjorts att för dikesgrävning använda plogliknande redskap, så konstruerade att ett fast skär lösgör jorden, som sedan på olika sätt transporteras upp till markytan. Efter det sätt på vilket transporten sker kan man indela dikesplogarna i sådana med uppfordringsdon och sådana utan. Hos de senare sk jutes den lösgrävda jorden först uppåt på ett lutande plan, varefter densamma när den kommer över dikeskanten föres åt sidan av en snedställd plogvinge. Denna typ av dikesplogar kan endast användas där diket skall vara grunt och där jorden kan skäras lös i en sträng med god sammanhållning. Typen har kommit till användning huvudsakligen på Englands styva lerjordar (7) men även på ett flygfält i Sverige (51). Är jorden smulig eller dikesdjupet stort måste något uppfordringsdon finnas. Den i Sverige allmänt använda Aashamarsplogen är av denna typ. Ett skär lösgör en 5 å 10 cm tjock jordstrimla, som sedan transporteras upp ur diket på en elevatorkedja. Kedjan drives av ett hjul, som går i diket 4 — 506461

50 Fig. 30. Aashamars dikesplog.

under maskinen och som dessutom uppbär denna. Aashamarsplogen är avsedd att dragas av hästar, men även traktor kan användas. Eftersom endast en tunn strimla kan upptagas varje gång maskinen köres längs diket, måste den upprepade gånger köras fram och åter innan fullt dikesdjup erhålles. Dikesplogar med elevatorkedja lämpa sig huvudsakligen för stenfria jordar med god sammanhållning, dvs. lagom fuktiga, sedimentära lerjordar och lerhaltiga mojordar. Avverkningen kan uppgå till 800 m per dag, men utgör vanligen cirka 400 m per dag. En viss reglering av dikesdjupet kan uppnås genom att maskinen under gång inställes för att skära olika tjocka jordstrimlor, men diket måste trots detta alltid finskopas för hand innan rören läggas. Om jorden är olika hård i skilda delar av ett dike, blir dikes-

51 Fig. 31. Aashamars dikesplog, dragen av hästar.

bottnen så ojämn, att plogen icke bör användas. — En stor fördel med dikesplogarna är deras låga pris. Även en dikesplog med elevatorhjul har använts i Sverige (59). Arbetet med Aashamars dikesplog beskrives utförligt i meddelande nr 209 från Jordbrukstekniska institutet, »Handledning i användning av täckdikesplogar» (16).

Fig. 32. Aashamars dikesplog, dragen av traktor.

52 Tekniska

data för Aashamars

dikesplog

Tillverkare: O. Aashamar, Järpås Grävdjup: maximalt 1,2—1,3 m Grävbredd: 18 cm Vikt: 130 kg Pris: 550 kr Täckdikningsmaskiner av andra typer än ovan nämnda Bland de många förslag till täckdikningsmaskiner, som inkommit till kommittén, finnas några där maskinerna äro avsedda att arbeta efter andra principer än de som tidigare beskrivits. I vad mån dessa konstruktioner äro praktiskt användbara kan ännu icke avgöras, eftersom maskinerna icke blivit provade. De skola dock i korthet omnämnas för att redogörelsen skall giva en fullständig bild av de olika vägar man försökt gå för att lösa hithörande problem. En förslagsställare föreslår en kombination av grävkedja och grävhjul. Grävkedjan, som löper runt grävhjulet och har samma hastighet som detta, innehåller endast knivar, som lösgöra jorden. Denna transporteras sedan upp ur diket medelst fack i grävhjulet. Genom denna anordning skulle vinnas, att grävkedjan kunde utformas på ett sätt som vore mest lämpligt för att gräva lös jorden, och grävhjulet å sin sida utföras så att det på effektivaste sätt kunde transportera upp densamma (17). Tillverkning av ett provexemplar är planerad (62). Samma tanke, att skilja på lösskärandet av jorden och dess upptransport, ligger till grund även för ett annat uppslag. Enligt detta skulle jorden skäras lös av två knivar med upp- och nedgående rörelse och transporteras upp med en kedjeelevator (53). De flesta täckdikningsmaskiner gräva ett dike med parallella lodräta sidor. Detta har den nackdelen att dikeskanterna lätt rasa in. Önskvärt vore därför att sidorna kunde givas en viss lutning, så att diket bleve bredare vid markytan än vid bottnen. Ett försök att åstadkomma en maskin för detta har gjorts i ett förslag, där maskinens arbetsorgan utgöras av två fräshjul med axlarna i viss vinkel mot varandra. Även enligt detta förslag skulle jorden transporteras upp av en efterföljande elevatorkedja (18). Ett förslag till täckdikningsmaskin har även framkommit, där konstruktören tänkt sig en maskin med endast en skopa. Denna skulle röra sig i en i det närmaste rätvinklig fyrsidig bana, varvid arbetscykeln omfattar frammatning framåt, grävning uppåt, tömning bakåt och återgång nedåt. Rörelsen skulle åstadkommas medelst tryckoljecylindrar, vilkas ventiler skulle styras så att tempona utfördes automatiskt. Maskinen kan alltså betraktas som en specialform av den vanliga grävmaskinen med täckdikningsskopa.

53 Ett provexemplar av denna maskin är under tillverkning men har ännu ej provats (19). En maskin av skraphjulstyp med högt varvtal hos hjulet har tillverkats i Norge (21). Många förslag till gräv-, fräs- och skrapkedjor ha också framkommit och patenterats. De ha i allmänhet saknat anordning för effektiv utrensning av klistrig jord (20). Sammanfattning beträffande lämpligaste maskintyper för olika jordar Synpunkter på maskinernas lämplighet under olika förhållanden framföras beträffande maskinernas allmänna byggnad i början av detta kapitel, beträffande varje maskintyps speciella egenskaper i beskrivningen av respektive typ samt beträffande kostnaderna för grävning med en viss maskintyp i efterföljande kapitel IV. Som en sammanfattning av de på dessa olika ställen anförda synpunkterna kan följande anföras. Morän jord. Maskindikning på moränjord kan alltid utföras med grävskopemaskiner. I något enstaka fall, där moränjorden är relativt stenfri, kunna även andra maskiner användas, då främst Barber-Greene men möjligen också grävkedjemaskiner och grävhjulsmaskiner. Eftersom dikningen blir dyrbar på moränjord, torde maskingrävning — liksom även handgrävning — på sådan jord få liten omfattning och huvudsakligen inskränka sig till större stamledningar samt till upptagandet av enstaka sugdiken. På den mest stenfria moränleran torde dock även systematisk dikning med maskin komma att utföras. Torvjord med minst samma djup som dikena kan i allmänhet maskindikas, under förutsättning att den bär maskinerna. Om en man kan gå torrskodd, är bärigheten i allmänhet tillräcklig för maskiner, utrustade med breddningsplankor e. d. För nämnda jord torde grävhjuls- och grävkedjemaskiner vara lämpligast, men även grävskopemaskiner (och maskiner av skruvtyp) kunna användas. Sedimentår jord. Det lämpligaste arbetsområdet för täckdikningsmaskinerna erbjuder den sedimentära jorden. Den allmännaste användningen på denna jord torde grävkedjemaskinerna få, eftersom deras arbete ej nämnvärt hindras av enstaka stenar, vilka förekomma i viss sedimentär jord. På den helt stenfria jorden äro dock grävhjulsmaskiner eller dikesplogar bäst, de förra emedan de ge den jämnaste dikesbottnen, de senare enär med dem grävningskostnaden blir lägst. Dikesplogar lämpa sig emellertid endast på lerjord eller lerhaltig mojord och böra köras endast de tider på året då jorden har lämplig fuktighet. På sedimentär jord med rikligare stenförekomst (t. ex. inom gränsområde till moränjord) kunna grävskopemaskiner vara att föredraga.

54 För stamledningar kunna i all sedimentär jord samtliga dikningsmaskiner med undantag av dikesplogar komma till användning. För de största och djupaste ledningarna kunna dock endast grävskopemaskiner och skrapkedjemaskinen Barber-Greene utföra arbetet.

Avd. 2. Rörläggning m. m. Dikesbottnens fall och jämnhet För att ett täckdikessystem skall fungera väl måste rörledningarna läggas med j ä m n t fall. Av en täckdikningsmaskin måste man därför fordra, att man med densamma skall kunna gräva ett dike, vars fall endast obetydligt avviker från det i täckdikningsplanen bestämda. De maskiner, som äro försedda med djup visare eller annan anordning för djupinriktning efter i förväg utsatta flukter (riktmallar), uppfylla i regel detta villkor. När det gäller dikesbottnens jämnhet är idealet, att bottnen överallt är slät och har samma lutning. Detta uppnås emellertid aldrig. Om man gör en avvägning av en dikesbotten med mätpunkterna nära varandra, erhålles en profilkurva (se diagram 1—7) som visar, att lutningen på vissa korta sträckor är stor och riktad åt rätt håll, medan den på andra sträckor kan vara obetydlig eller t. o. m. riktad åt motsatta håll mot dikets fall. Orsakerna äro att söka å ena sidan i olikheter i jordens konsistens, ojämnheter i markytan m. m. varav dikningsmaskinerna påverkas vid grävningen, men å andra sidan även i vissa egenskaper hos maskinerna själva. Av hittills provade maskiner ge grävhjulsmaskinerna den jämnaste bottnen. Huvudorsaken härtill är att endast främre delen av grävhjulets ram är upphängd i grävmaskinen, medan bakre änden av ramen medelst släpskon stöder mot dikesbottnen och alltså går rakt fram utan att påverkas av ojämnheter i markytan. Dessutom utjämnar släpskon, som på dessa maskiner är normal utrustning, de små ojämnheter, som finnas kvar i dikesbottnen, när grävhjulet passerat. De olika maskinerna av grävhjulstyp prestera i stort sett arbete av samma kvalitet. Det är emellertid mindre ansträngande att hålla en j ä m n dikesbotten med de maskiner, som ha framhjul, än med dem, som gå helt på band. Maskinerna med framhjul gå nämligen stadigare, eftersom deras stödpunkter ligga långt ifrån varandra.

Diagram 1—7.

Avvägningsdiagram efter dikningsmaskiner

Avvägningarna gjorda varje meter (i diagram 5 C tätare) på orörd dikesbotten omedelbart bakom maskinen före finskopning och rörläggning eller (diagram 1 och 2 C) på direkt lagda rör. Mätfel ca + 1 / 2 cm. Som jämförelse för höjdskalan har inritats ett 50 mm (2") tegelrör i samma /iö/dskala som diagrammet. Observera att förminskningen i längd är 20 gånger så stark som i höjd. Littera A—D i diagrammen beteckna olika diken.

56 O

QQ

o

a,

o

o o

o «o

59 V.

o

•+~,

-c

Q>

<U

E o <4>

••a

u Sb

:« — 05 O

o «o

•

G 3 O C in .a a ^ =q <0) *oJ

J2 '-3 *J E «, w

•o "3 O £

BP "2 — s-c

o *

c •<s JM ft c/5 • H

5c

C

> *" > en

00 CO

U

O 4>

O

o

»O

^ -i. 'C

o o

£ CA

-o -

<D

£ 4)

~*

«a

o

CQ Q> 4c •

O CVj

ec

td

<

^

o Q tO

^.^

^ • " • ^

<u

-f-.

o

£D

O «o

o io

+U)

O

o

o »o

"3

5 S

c c

62 Fig. 33.

Dikesbotten efter Allen 12/18, utrustad med släpsko och skopor enl. fig. 18—20. Bottnen blir ren från lös jord men något ojämn. Dikets bredd ca 33 cm.

I ett dike utfört med grävh julsmaskin äro ojämnheterna i dikesbottnen i allmänhet så små att, om dikets fall är 5:1 000 eller mera, bakfall icke behöver förekomma ens på kortare sträckor. Om rören läggas direkt efter maskinen på en sådan dikesbotten, behöver man därför ej befara, att vattnet skall bli stående i något rör. De maskiner som arbeta med kedja, således både gräv- och skrarkedjemaskinerna, lämna en ojämnare och mindre ren botten. Detta beror rämst på att maskinernas grävbom är helt upphängd i maskinen. Därigenom överföras de rörelser, som maskinen gör på grund av ojämnheter i markytan, oförminskade, eller i vissa fall t. o. m. förstorade, till grävorganen. I allmänhet hinner föraren icke i tid helt parera dessa rörelser. Om maskinen utrustas med släpsko, kan den gräva ett dike som är nästan rent i bottnen. Denna släpsko uppbär emellertid endast en obetydlig del av bommens tyngd, varför den ej får samma utjämnande inverkan som grävhjulsmaskimernas släpsko. Efter dikningsmaskiner som sakna djupvisare blir diket betydligt ojämnare än efter dem som ha sådan. I allmänhet kan man på maskinerna montera plogar som rensa dikeskanterna från lös jord. Detta är ett nödvändigt villkor för att efterskopningen och rörläggningen icke skola försvåras genom nedfallande jo*d. Maskingrävningen bör under alla omständigheter göras så noggrait som möjligt för att minska handarbetet. Det är nämligen i allmänhet icke nöj ligt att gräva nere i diket, utan all jord måste tagas upp genom skopning. vilket

63 Fig. 34. Dikesbotten efter Buckeye. Bilden tagen omedelbart bakom släpskon mellan de sköldar som hindra lös jord att falla ner i diket. Observera rännan i mitten för smala rör.

blir mycket ansträngande om det rör sig om större ojämnheter eller om jorden är hård och torr. De flesta maskiner gräva icke till fullt djup vid början av ett dike och ibland ej heller vid dess slut. Detta är särskilt fallet med grävhjulsmaskinerna, vilka behöva relativt lång sträcka för att komma ned till fullt djup. Det arbete, som på grund härav erfordras för att göra dikessystemet fullt färdigt, kan bli betydande. Likaledes erfordras relativt mycket handarbete vid uppgrävning av de stenar, som maskinen ej kan taga upp. Ofta är det fördelaktigt att spränga stenarna, och detta kan underlättas genom maskinell borrning. Möjligen skulle arbetet med borttagande av sten kunna underlättas genom användning av stenröjningsvagn. Emellertid äro stenar i diket mycket svårare att lyfta än stenar i markytan. Rörläggning efter handskopning Den vanligaste metoden är, att rören läggas för hand med rörkrok sedan bottnen justerats efter maskinen genom finskopning för hand. Rörläggning och skopning kunna då utföras på samma sätt som om diket vore grävt för hand. Det bör dock ihågkommas, att dikeskanterna i allmänhet icke stå så bra efter maskingrävning som efter handgrävning. Därför bör rörläggningen påbörjas så snart som möjligt och utföras efter hand som maskinen gräver.

64 Fig. 35. Rörläggning direkt efter Buckeye 301. Rörläggaren står på maskinen och tager rören från en släde som dragés av maskinen.

Direkt rörläggning Som ovan nämnts, lämna grävh julsmaskinerna en jämn dikesbotten. Man kan därför lägga rören direkt från maskinen under det denna gräver, utan att någon föregående handbearbetning av dikesbottnen sker. Metoden ger möjlighet att spara minst en man. Maskinernas avverkning blir emellertid i sådant fall lägre än då rören läggas för hand senare, särskilt då sten förekommer i jorden, och därför blir i allmänhet den ekonomiska vinsten med direkt rörläggning obetydlig eller ingen. Vidare kräves att fallet är mer än 5:1 000 för att icke bakfall skall uppstå. Direkt rörläggning lämpar sig därför i regel bäst på lättgrävd jord med gott fall. Ibland är möjligheten till direkt rörläggning särskilt värdefull, nämligen om risk finnes att dikeskanterna rasa omedelbart bakom maskinen eller diket flyter igen. På sådan jord har direkt läggning förekommit även av lantbruksrör av betong, trots att detta på grund av rörens längd medför ännu större försening än direktläggning av tegelrör. Vid direkt rörläggning läggas rören ut längs dikessträckningen i högar, från vilka de lastas upp på en släde, som dragés av grävmaskinen. Rör-

65 Fig. 36. Täckning med sågspån omedelbart sedan rören lagts och innan jord hunnit rasa ned. Buckeye 301.

läggaren står bakom maskinens släpsko på en plattform lagd ovanpå sköldarna. Han tar rören med en rörkrok från släden och lägger ned dem i diket mellan sköldarna, innan maskinen passerat. Sköldarna hindra då lös jord på sidorna att falla ned i diket. Man kan också lägga ut rören i en jämn sträng längs diket, varvid rören under läggningen tagas direkt därifrån utan att först lastas på rörsläde. Denna metod kräver dock mera arbete än den föregående. Försök har gjorts att ytterligare mekanisera rörläggningsarbetet. I England har till dikningsmaskinerna Buckeye och Roteho (52) utförts olika konstruktioner av rännor, som leda ned tegelrören i diket mellan sköldarna. Rören matas in i rännan för hand. Den delegation från kommittén som besökte England hade även tillfälle att studera två sådana rörläggningsrännor i arbete. Rörläggningen uppfyllde emellertid icke de krav på noggrannhet, som man i Sverige i allmänhet uppställer.

Rören Vid direkt rörläggning efter dikningsmaskin böra särskilt höga krav ställas på tegelrörens kvalitet. Det är av särskild vikt, att rören äro raka och jämnt avskurna i ändarna samt hela. Om rören äro felaktiga i dessa avseenden, tar det nämligen lång tid för rörläggaren att passa in dem mot varandra för att erhålla täta skarvar. Eftersom rörläggningen bestämmer 5-506461

66 Fig. 37. Aterfyllning med gummihjulstraktor (28 hk) med enkel mullskrapa. Traktorn kör vinkelrätt mot diket.

maskinens arbetstakt, blir därvid avverkningen lägre, varför grävningskostnaderna således stiga. Om rören läggas efter handskopning, påverkas icke kostnaderna i lika hög grad genom en eventuell försening av läggningsarbetet, men även i sådant fall är det av värde, att rören äro av hög kvalitet. Vad beträffar de grövre rördimensionerna kunna i vissa fall lantbruksrör av betong bli billigare än tegelrör i motsvarande dimension. En övergång till dylika betongrör utan muffar synes särskilt i vissa delar av landet pågå för rör från 150 mm diameter och uppåt. Skulle denna övergång till betongrör fortsätta, är det av vikt att liknande bestämmelser för tillverkning av dessa utfärdas som numera finnas för tegelrören (standardisering av kvalitet, dimensioner och former). Som tidigare i avsnittet om direkt rörläggning omnämndes, äro möjligheterna att lägga rör direkt efter maskinen begränsade till de diken, där fallet överstiger 5:1 000. Inom flera viktiga jordbruksområden i vårt land är emellertid fallet på grendikena ofta mindre. Direkt rörläggning kan här icke utföras, eftersom man i så fall finge räkna med att diket på vissa korta sträckor erhölle bakfall. Stundom är det dock önskvärt att kunna använda metoden även på sådan jord. Emellertid synes klarhet ännu icke föreligga om vilken inverkan ett obetydligt bakfall kan ha på dräneringens varaktighet eller huruvida ett svagt bakfall kan kompenseras genom större rördimension. Kommittén anser det därför påkallat, att hydroteknisk expertis grundligt undersöker möjligheterna att kompensera mindre felaktigheter i dikesfallet med grövre rördimensioner. Även andra detaljer beträffande rören och rörläggningen böra undersökas, t. ex. betydelsen av att rörändarna noggrant passas mot varandra, varaktigheten hos diken med liten eller stor rördiameter samt täckningsmaterialets inverkan.

C) 7

Fig. 38. Atcrfyllning med bandtraktor (Caterpillar D 4) med vinkelställt schaktblad.

Avd. 3. Återfyllning av diken Sedan rören lagts — och grusning eventuellt företagits — böra de omedelbart täckas med ett 20 cm tjockt jordlager för att icke rubbas ur sitt läge, när diket senare återfylles eller om dikeskanterna dessförinnan rasa. Denna täckning bör göras för hand genom att matjord stickes loss från dikets övre slänt. Vid maskindikning är det särskilt viktigt att täckningen blir väl utförd, eftersom maskinerna i allmänhet gräva upp relativt breda diken, i vilka rören ligga ostadigt. Dessutom är risken för att dikeskanterna skola rasa större vid ett maskingrävt dike än vid ett handgrävt sådant. I allmänhet användes matjord till täckningen, men på sådan jord som har benägenhet att flyta in i rören, t. ex. sand och mojord, användes annat täckningsmaterial närmast rören, vanligen grus, sågspån eller halm. Om rören läggas direkt efter dikningsmaskinen, kan även denna första täckning göras omedelbart mellan sköldarna innan någon lös jord på nytt faller ned mot rörskarvarna. Därigenom bli rörskarvarna effektivt skyddade mot inträngande sand. Själva återfyllningen av diket bör icke göras förrän den uppgrävda jorden torkat. Den kan utföras med olika redskap eller maskiner. Det enklaste är att använda plog och planérsladd, vilka i allmänhet finnas på gården. En förutsättning för att planérsladd skall kunna användas är, att jorden är relativt torr och att jordsträngen icke blivit sammanslagen av regn. Har man tillgång till traktor kan man till denna tillverka en enkel mull-

68 Fig. 39. Återfyllning med skyffel på traktordragen grävskopemaskin.

skrapa, vilken liknar ett schaktblad men icke är så kraftigt byggd och saknar anordningar för inställning i höjdled. I allmänhet får då traktorn köras fram och tillbaka vinkelrätt mot diket. Endast om jordsträngen är mycket lös och traktorn stor och tung kan man köra längs efter diket, varvid mullskrapan snedställes, så att den verkar som en väghyvel. Med den förstnämnda anordningen kan en dagsavverkning på cirka 1 500 m återfyllt dike påräknas. Om jordsträngarna äro stora samt hårda på grund av regn, kan det vara fördelaktigt att använda en bandtraktor med vanligt schaktblad för återfyllningen. Arbetet får dock ofta utföras på samma sätt som ovan beskrivits för hjultraktor med mullskrapa, dvs. traktorn kör fram och tillbaka vinkelrätt mot diket. Om jordsträngen innehåller stora stenar måste stor försiktighet iakttagas för att rören icke skola skadas, en sak som hittills icke alltid tillräckligt beaktats. Avverkningen bör kunna uppgå till 2 000 ä 2 500 m per dag. Eftersom dessa stora traktorer i allmänhet äro dyra i drift, bli kostnaderna dock större än med föregående metod. Om man använder en maskin av grävskopetyp för återfyllningen, utrustas denna med en skyffel av 1 å 1 'A m bredd i stället för skopa. Den går vid sidan om diket och skrapar ned jordsträngen i detta samt packar eventuellt också ihop jorden. Denna metod ställer sig emellertid ännu dyrare än de ovan nämnda och kan användas med fördel endast om man är i tillfälle att för återfyllningen använda samma maskin som för grävningen och om arbetet är så litet, att det icke lönar sig att hyra en särskild maskin för återfyllningen.

Kap. III. Tubulering Vid all dränering åstadkommer man i jorden kanaler, genom vilka det överflödiga vattnet ledes bort. Vid dränering med tegelrör gräver man upp ett dike, lägger ner rör och återfyller diket. Detta är förenat med mycket arbete, varför man redan tidigt försökte förenkla dräneringen genom att åstadkomma kanalerna i jorden utan att först gräva upp diken härför. De olika metoder man härvid använder kallas med ett gemensamt namn tubulering. Vanlig tubulering I vanliga enkla — nedan beskrivna — tubulatordiken utgöres kanalens väggar av den av tubulatorn sammanpressade jorden. Sådana diken började man använda i England för ungefär 200 år sedan, och metoden har alltsedan dess ined framgång använts där (23) *. Den har kommit till användning även i Frankrike samt i Danmark (63), Holland och Tyskland. På senare tid har den provats i de två sistnämnda länderna och tydligen tilldragit sig stort intresse, men har så vitt bekant hittills ej fått större utbredning. Tubulering har tidigt använts i Sverige, särskilt på Gotland, där bland andra godsägare J. M. Larsson, Skäggs egendom, på 1880-talet konstruerade en tubulator för användning på de gotländska myrarna (47). Under senare år har tubulering utförts som komplement till vanlig täckdikning, t. ex. på Russelbacka egendom i Skaraborgs län. Hela denna egendom täckdikades med tegelrör under 1920-talet efter en av hushållningssällskapet i länet uppgjord plan. Särskilt den första tiden var täckdikningen emellertid icke fullt effektiv, utan jorden torkade upp långsamt och ojämnt. För att ernå en effektivare torrläggning tubulerades vissa delar av egendomen under 1930talet, varvid tubulatordiken drogos på tvären över tegelrörsdikena. Enligt uppgift av gårdens förvaltare har tubuleringen gjort god nytta och bidragit till att avhjälpa bristerna hos täckdikningen. Upptorkningen har skett jämnare på den tidigare otillfredsställande torrlagda delen. Senare har tubulering på samma sätt utförts på Tornby egendom norr om Linköping samt på ett antal gårdar i närheten därav. År 1949 inköpte kommittén en engelsk tubulator, med vilken Täckdikningsförsöksnämnden samma år påbörjade mera systematiska försök med tubulering (45). * Siffra inom parentes anger litteraturhänvisning till sidan 133.

70 Fig. 40. Tubulator, dragen av bandtraktor (Caterpillar D 7).

En tubulator är vanligen konstruerad på följande sätt. Kanalen i jorden åstadkommes av en spolformig kropp med 4—7 cm största diameter. Efter tubulatorkroppen följer en expander, som är fäst i tubulatorkroppen med en kätting. Expandera är något större än tubulatorkroppen och har en diameter på 8—15 cm. Dess uppgift är att göra tubulatorkanalens väggar släta. Tubulatorkroppen är med en tunn men bred stålklinga förenad med tubulatorns ramverk. Spetsen på tubulatorkroppen är riktad något nedåt. Maskinen går oftast på hjul. De flesta typerna äro försedda med någon anordning, som kan lyfta tubulatorkroppen ur jorden när maskinen rör sig framåt. Tubulatorn kräver mycket stor dragkraft. Denna åstadkommes ibland på så sätt, att tubulatorn med en stållina bogseras fram mot en vinsch, monterad på en vanlig jordbrukstraktor. Betydligt högre avverkning erhålles emellertid om tubulatorn kopplas direkt till en bandtraktor. Denna måste vara mycket kraftig och blir således dyrbar, varför det är nödvändigt att den väl utnyttjas för tubulering eller andra lämpliga arbeten. Vid tubulering på litet djup och på lätt jord kan även en stor hjultraktor användas som dragkraft. I England, där tubulering allmänt användes, har man som dragkraft vanligen stora bandtraktorer (Caterpillar D 7 eller liknande), medan man på kontinenten ofta använder traktorvinschar. I England äro fälten i allmänhet kuperade. Man kan därför utan svårighet där erhålla naturligt fall på tubulatordikena. Av denna anledning sakna

71 Fig. 41. Tubulatorkroppen upplyft. de engelska tubulatorerna anordning för reglering av djupet under gång. I Holland och Tyskland däremot, där tubulering vanligen sker på mycket plana fält, måste möjlighet finnas att minska djupet mot dikets övre ände. Tyska och holländska tubulatorer äro därför oftast försedda med någon anordning, som gör det möjligt att reglera dikesdjupet under arbetet. De tubulatorer, som tidigare använts i Sverige, ha varit av denna senare typ. Eftersom dragkraftbehovet stiger avsevärt vid ökat dikesdjup, har man varit nödsakad att lägga tubulatordikena grundare än man vanligen lägger rördiken. I allmänhet läggas de förstnämnda på 50—70 cm djup, men även så grunda diken som 40 cm förekomma. Med det ringa djupet följer att man måste lägga dikena relativt tätt. Ett dikesavstånd av 3—5 m är därför vanligt. Ofta påbörjas ett tubulatordike i ett öppet dike och dragés sedan inåt åkern. På detta sätt erhålles ett dikesöga för varje tubulatordike. Dikesögat är emellertid tubulatorkanalens svagaste punkt, vilken först förstöres genom att det öppna dikets kanter rasa eller genom att djur bygga bo i öppningen. För att förstärka utloppet lägger man därför ofta ner rör i den nedersta delen av tubulatorkanalen. I avsikt att undvika alltför många utlopp med åtföljande omfattande handgrävning söker man sammanföra tubulatordikena till system med gemensamt utlopp. Stammarna i dessa system kunna utgöras antingen av rördiken eller tubulatordiken. I det senare fallet dragas tubulatorstammarna på ett större djup och givas större diameter än grendikena. Vanligen drar man tre parallella stamdiken på cirka 1 m avstånd från varandra för att erhålla större säkerhet för att systemet verkligen får avlopp. Tubulatorstammarna böra naturligtvis förses med utlopp av rör. Läggas stammarna som rörledningar förfar man på följande sätt. Sedan rörledningen lagts, fylles diket med poröst material (t. ex. ris, singel, tegel-

avfall eller slagg) till så stor höjd, att tubulatordikena med säkerhet komma att passera genom detta porösa skikt. Därefter tubuleras tvärs över rörstammarna. Vattnet från tubulatordikena rinner då genom det porösa fyllnadsmaterialet ned till rörledningen. Dränering enligt det senare systemet kan eventuellt utföras så, att ett glest rörledningssystem utlägges och tubulering därefter utföres tvärs över detta systems grendiken. Därvid böra rördikena på sätt som ovan nämnts återfyllas med poröst material till tillräcklig höjd över rören. Avverkningen med en tubulator, dragen av en stor bandtraktor, kan enligt engelska uppgifter uppskattas till 0,35 ha per timme och 240—400 ha per år. Betingelserna för vanlig tubulering äro gynnsammast på mycket styva leror. I England anses jordar med mer än 45 % lera och mindre än 20 % sand (inkl. grovmo) vara mycket lämpliga för tubulering, medan jordar med mindre än 35 % lera och mer än 45 % sand äro klart olämpliga. Sveriges vanligaste styva leror skulle alltså lämpa sig för sådan dränering. Jorden måste dock vara stenfri i det lager där tubulatorkanalen går, medan småsten i ytlagret icke hindrar tubuleringen. Hur svagt fall på dikena som kan tillåtas är ännu ej utrönt i Sverige. Exempel på så ringa fall som 7:1000 förekommer i engelska broschyrer, och som absolut minimum anges 5:1 000 (22, 23). Varaktigheten hos ett tubulerat dräneringssystem varierar högst avsevärt och beror främst på den jord, i vilken tubuleringen är utförd. Enligt engelska uppgifter hålla tubulatordiken i styv lera vanligen 10—15 år och i undantagsfall upp till 50 år, medan de på sandig jord förstöras redan efter ett a två år. På jord, som lämpar sig för tubulering, kan man sålunda räkna med en varaktighet på mellan fem och femton år.

Modifierade tubuleringsmetoder 1 Holland och Tyskland, där jorden ofta är sådan, att vanlig tubulering blir föga varaktig, ha försök gjorts att på olika sätt förstärka tubulatorkanalens vägg och därigenom öka varaktigheten. Därvid prövades först möjligheten att införa tegelrör i den av tubulatorn framställda kanalen. Försök härmed utfördes i England av Fowler och i Holland av Visser (63). Vid Landmaschinen-Institut i Bonn-Poppelsdorf utarbetades av Vormfelde m. fl. en praktiskt användbar metod härför, vanligen kallad Poppelsdorfermetoden. Den består däri, att tegelrör trädas på en tjock stållina, som kopplas efter tubulatorkroppen samt dragés in i jorden samtidigt som tubulatorkanalen köres upp. När rörsträngen är indragen, lossas linan från tubulatorn och dragés ut från andra änden, medan rören stanna kvar i marken. Vid denna metod bli rörfogarna täta, då rören självfallet bli hårt sammanpres-

sade vid indragningen. Rören måste emellertid vara väl brända och av god kvalitet, så att de icke gå sönder. Djupet hos dikena kan med hänsyn till den erfordrade dragkraften icke bli så stort som vid vanlig täckdikning med rör, varför också avståndet mellan dikena måste vara mindre. Endast grendikena framställas på detta sätt. Stamdikena grävas och läggas på vanligt sätt. Första försöket med Poppelsdorfermetoden gjordes år 1929. Jämförd med vanlig rördikning har metoden flera nackdelar. För det första uppluckras jorden icke ovanför rörsträngen såsom vid vanlig dikesgrävning, varför vattnet från de övre jordlagren icke så lätt kan sjunka ned till rören. Vidare pressas jorden kring kanalen samman av tubulatorkroppen, varför det blir svårare för vattnet att komma in i rörsträngen. Slutligen bli också kostnaderna för tegelrör högre per hektar än vid vanlig täckdikning, emedan avståndet mellan dikena måste minskas. Vid en av maskinfirman Rudolf Sack i Leipzig lancerad metod indrages också rör i tubulatorkanalen samtidigt med att denna bildas. Rörmaterialet utgöres här icke av tegel utan av ett stålband, som vid indragning i kanalen formas till ett långt, sammanhängande rör med en öppen skarv på undersidan, genom vilken vattnet kan komma in. Vid täckdikning enligt denna metod erfordras utom tubulatorplogen ett rörverk, som uppställes vid stamdiket och som formar röret av plåtbandet. När diket fått den önskade längden, frigöres rörets överände från tubulatorn, varefter dess nedre ände avklippes och kopplas till ett stamdike med tegelrör. Rörmaterialet utgöres av 160 mm bred och ungefär 1 mm tjock plåt, som behandlats med rostskyddsmedel. Trots detta förstöres dock plåten relativt snabbt av rost. Flerstädes har man arbetat med olika metoder att medelst cementbruk förstärka de med tubulatorn framställda kanalerna. Professor Janert i Leipzig var den förste som lyckades konstruera en praktiskt användbar maskin härför. Enligt den av Janert utarbetade metoden framställes med en tubulator kanaler i marken, vilkas väggar omedelbart efter uppkörningen beklädas med cementbruk. Då den härvid uppkomna rörsträngen blir helt sammanhängande och saknar fogar, måste dess väggar i stället vara så porösa, att de genomsläppa vattnet tillräckligt snabbt. Detta ernås genom att till cementbruket använda grov sand utan inblandning av finare mineralpartiklar. Den av Janert konstruerade maskinen utför samtidigt alla arbetsoperationer, dvs. blandning av cementbruk samt uppkörning av kanalen och gjutning av rören i denna. Rörsträngens djup kan regleras av föraren under gång och uppgå till högst 75 cm. Rörens inre diameter blir 30 mm och väggtjockleken 15 mm. Maskinens hastighet under arbetet är 4 m per minut. Som en nackdel hos metoden kan bl. a. nämnas, att rören äro för klena samt att väggmaterialet har relativt dålig hållbarhet, eftersom det måste göras poröst.

74 Jämförelse mellan tubulering och rördikning Den viktigaste fördelen med tubulering är, att den kan utföras med enkel maskinutrustning — bortsett från traktorn. Vidare kräver metoden betydligt mindre mänsklig arbetskraft än vanliga dikningsmetoder, varför den blir billigare. Den stora bandtraktor som erfordras är visserligen relativt dyr i anskaffning, men en sådan traktor kan vanligen effektivt utnyttjas för många andra arbeten, och därigenom blir kostnaden för dess användning vid tubulering måttlig. Med en traktorkostnad av 50 kronor per timme torde kostnaden för ett dikessystem med tubulerade stammar och grendiken uppgå till cirka 150 kronor per ha. Om man i stället för tubulerade stammar lägger rörstammar, blir kostnaden högre men dock icke så hög som för fullständig rördikning. De tubulerade grendikena kunna sedan vid behov lätt förnyas till låg kostnad. Ett exempel härpå må anföras. Man beräknade 1945 i England för en viss gård (22) kostnaden för ett fullständigt, tubulerat dikessystem med tegelrörsstammar till 390 kronor per ha. Själva tubuleringsarbetet kostade 61 kronor per ha. En fullständig rördränering (med uppskattningsvis 60 års livslängd) skulle kostat 1 190 kronor per ha. Om jorden är sådan, att tubulatordikena få en varaktighet av mer än 5 år, blir alltså i detta fall dränering med tubulatordiken billigare än rördränering (22). Som en ytterligare fördel kan framhållas, att tubulering kan utföras i växande gröda utan att växtligheten nämnvärt skadas. Den viktigaste nackdelen är att tubulering kan användas med fördel endast inom starkt begränsade områden, huvudsakligen sådana med stenfri, styv lerjord. Vilken betydelse tubuleringen kan komma att få i Sverige kan ännu ej bedömas. Man känner icke, vilka områden som äro tillräckligt stenfria och som samtidigt ha tillräckligt naturligt fall för att tubulatordränering skall kunna utföras på sådant sätt, att den fungerar tillfredsställande. Vidare känner man ej tubulatorkanalernas varaktighet i Sverige på sådan jord. På jord där tubulering främst kan komma i fråga (stenfri lerjord) är problemet med ytvattnets avledande av stor betydelse. Speciellt bör därför undersökas, om sådan varaktig sprickbildning vid tubulering uppstår över kanalen, att ytvattnets nedträngande underlättas, eller om sammanpressningen av jorden i tubulatorkanalens väggar hindrar vattnet att komma in i kanalen. Vidare bör risken för kanalens igenslamning samt för väggarnas sönderfall undersökas, eftersom åtminstone vad den senare frågan beträffar förhållandena i Sverige med hänsyn till tjälbildningen äro andra än i England. Tubuleringen bör vid dessa undersökningar jämföras med väl utförd täckdikning med rör.

Kap. IV. Kostnader för maskindikning Avd. 1. Arbetstiden För att kunna bestämma kostnaderna för maskindikning måste man känna till dels hur lång arbetssäsong man kan räkna ined, dels hur effektivt arbetstiden kan utnyttjas. Arbetstidens indelning En dikningsmaskins arbetssäsong oinfattar i stort sett tiden från dikningsarbetets början på våren till dess avslutning på hösten. Den övriga delen av året står maskinen antingen uppställd för förvaring eller också intagen på verkstad för reparation. Hur lång arbetssäsong man kan påräkna under olika förhållanden samt vilka faktorer som inverka på arbetssäsongens längd, behandlas närmare i ett följande avsnitt (sid. 77—82). I arbetssäsongen innefattas arbetsdagar, enstaka stilleståndsdagar samt flyttningsdagar. Under en normal arbetsdag om 8 timmar utföres grävning samt förflyttning mellan olika diken på arbetsplatsen. Dessutom inräknas i den normala arbetstiden stoppar för sådana småreparationer (mindre än en halv dag), som icke kunna uppskjutas, och under vilka större delen av personalen måste vänta utan att kunna sysselsättas med annat arbete. Däremot inräknas icke den tid som åtgår för smörj ning samt för sådana mindre justeringar, som kunna uppskjutas till kvällen. Dessa senare arbeten utföras på övertid av maskinisterna. I allmänhet kan man räkna med, att denna regelbundna övertid för smörjning och justering uppgår till cirka 1 timme per dag. Några ingående studier rörande hur stor del av den normala arbetstiden, som upptages av småreparationer och andra stoppar, har icke gjorts vid kommitténs undersökningar av maskingrävning i Sverige. Denna spilltid varierar nämligen i mycket hög grad med arbetsbetingelserna samt är olika för olika maskiner. En för praktiskt bruk direkt användbar avverkningssiffra erhålles emellertid, om man vid bestämning av maskinernas avverkning inräknar spilltiden i den normala arbetstiden, såsom skett vid kommitténs undersökningar. I de härvid erhållna avverkningssiffrorna uttryckas således även arbetsbetingelsernas inverkan både på maskinens hastighet under själva grävningen och på den spilltid som uppstår. I vissa uppgifter,

huvudsakligen från utlandet, har avverkningen angivits per enhet effektiv tid. Vid omräkningen av denna avverkning till avverkningen per normal arbetsdag har kommittén använt sig av värden från en undersökning som gjorts i Finland (9)*. Enligt denna uppgick spilltiden till 20 % av den normala arbetstiden, dvs. den effektiva tiden till 80 % av arbetstiden. Dessa siffror erhöllos för en grävhjulsmaskin under till synes normala grävningsbetingelser. En stilleståndsdag uppkommer då maskinen måste stå stilla en hel dag eller mera. Den vanligaste anledningen härtill är otjänlig väderlek eller att en större reparation måste företagas, men även andra orsaker kunna förekomma. Som stilleståndsdagar räknas däremot icke de relativt långa perioder som ibland förekomma under sommaren, då maskinen icke kan hållas i arbete av hänsyn till grödorna eller på grund av bristande tillgång på arbetskraft. Dessa senare uppehåll kunna i allmänhet förutses redan då arbetet planlägges vid årets början. Under stilleståndsdagar kan oftast större delen av arbetsstyrkan beredas sysselsättning med annat arbete. Hur många stilleståndsdagar man i genomsnitt bör räkna med per år är omöjligt att ange förrän erfarenheter från flera års arbeten föreligga. Som en allmän regel gäller dock, att ju omsorgsfullare arbetet är planerat, desto färre bli stilleståndsdagarna. Flyttningstid räknas mellan de tidpunkter, då arbetet på en gård är färdigt och då arbetet på nästa gård kan börja. Den omfattar alltså utom tiden för själva transporten även den tid, som åtgår för maskinens iordningställande före och efter förflyttningen. De snabbaste transporterna kunna utföras med de täckdikningsmaskiner, som gå på gummihjul och som alltså kunna förflytta sig själva med relativt hög hastighet mellan arbetsplatserna. En maskin, som har band eller järnhjul, måste i allmänhet transporteras på lastbil eller specialbyggd släpvagn, dragen av lastbil eller traktor. I sådant fall förlänges transporttiden av att maskinen måste lastas på och av transportfordonet samt att detta ofta icke kan skaffas fram till arbetsplatsen just vid den tidpunkt, då maskinen är färdig för lastning. Vissa maskiner, såsom Barber-Greene, måste dessutom delvis nedmonteras för att kunna passera under viadukter. Följande värden på transporttiderna ha erhållits vid de undersökningar, kommittén har gjort. För kommitténs egen maskin, Buckeye, transporterad på en bildragen släpvagn, vilken hela tiden fanns tillgänglig vid arbetsplatsen, erhölls en transporttid av 12 % av antalet arbetsdagar. Härvid är att märka, att denna maskin endast arbetade ett fåtal dagar på varje gård, samt att transporterna voro relativt långa, då dikningsverksamheten var upplagd som försök och bedrevs över hela landet. För en Barber-Greene, som varit sysselsatt i Västergötland, erhölls en transporttid av 15 % av antalet arbetsdagar. Denna * Siffra inom parentes anger litteraturhänvisning till sidan 133.

maskin är emellertid svårare att transportera än någon annan av de dikningsmaskiner, som kommittén undersökt. Som regel kan man räkna med att i medeltal en dag åtgår för transporten från en arbetsplats till en annan, om maskinen måste lastas. För de gummihjulsförsedda maskinerna är transporttiden avsevärt kortare, vilket är av stor betydelse, då det gäller små arbeten, där transporter ofta måste utföras. Flyttningsdagarna kunna normalt anses utgöra cirka 10 % av maskinens årliga användningstid. Årlig användningstid Ärlig användningstid innefattar arbets-, flyttnings- och stilleståndsdagar men ej sådana av olika orsaker betingade uppehåll, som kunna förutses vid årets början. Användningstidens längd bestämmes först och främst av klimatet på orten, i det att frost samt långvariga regn försvåra eller omöjliggöra maskingrävning. Men även andra orsaker kunna inskränka användningstiden. Så kan man t. ex. tvingas till uppehåll i verksamheten genom bristande tillgång på arbetskraft eller på grund av att de fält, som skola dikas, bära sådana grödor, som hindra dikningen. Dylika hinder uppträda regelbundet under vissa delar av året. Vid de stora dikningsmaskinerna sysselsattes en stor arbetsstyrka, som till en större eller mindre del består av ett fast anställt arbetslag. Som ur exemplen på sidorna 98 och 99 kan utläsas kommer kostnaden för en stilleståndsdag, framför allt på grund av den fast anställda personalens löner, att uppgå till ett relativt högt belopp. Det är därför av synnerlig vikt att detta arbetslag ständigt hålles sysselsatt. Även med hänsyn till det stora, i maskinerna nedlagda kapitalet, är det önskvärt att en lång årlig användningstid erhålles. De små maskinerna användas i allmänhet endast då jordförhållanden och arbetskraftstillgång äro gynnsamma för arbetet. Under våren bör man påbörja dikningsarbetet så snart tjälen gått ur marken och jorden torkat upp tillräckligt. Särskilt då bör maskingrävningen forceras. Även om avbrott i arbetet måste göras under denna årstid på grund av otjänlig väderlek, bli dessa avbrott i regel kortvariga, enär jorden då snabbt torkar upp. På hösten skulle de stora dikningsmaskinerna i allmänhet kunna arbeta ända till dess att tjälens tjocklek uppgår till 5 ä 10 cm. I de sydligaste delarna av vårt land skulle alltså en sådan maskin i många fall kunna hållas i arbete under hela året, eftersom tjälen sällan når någon nämnvärd tjocklek i dessa trakter. I allmänhet göres dock under vintern ett uppehåll på fyra månader. Marken blir nämligen av höstregnen oftast så uppblött, att man endast kan arbeta på vall men icke på plöjd åker. Sådana förhållanden kunna vissa år inträffa ganska tidigt under hösten (redan

78 under oktober månad) även i södra och mellersta delarna av landet. För att täckdikningens kvalitet ej skall bli lidande genom återfyllning med blöt jord, är det lämpligast att då avbryta maskingrävningen. Vidare nedsätter kylan och vätan arbetsintensiteten i så hög grad, att arbetet blir betydligt dyrare än under sommaren. Som en ytterligare orsak till vinteruppehåll kan anföras, att maskinen i allmänhet behöver tagas in för grundlig översyn en gång om året, och det är i allmänhet lämpligast att utföra denna under vintern. Man får därför räkna med ett uppehåll i arbetet även i våra sydligaste jordbruksområden under månaderna november t. o. m. februari eller mars. Exempel finnas dock på att en maskin varit i arbete under hela året. Ju längre norrut man kommer, desto kortare blir arbetssäsongen. I Mellansverige kan arbetet i allmänhet ej påbörjas förrän i april och måste oftast avslutas under oktober månad. I Norrland får man räkna med ännu kortare arbetssäsong. Å andra sidan kan denna bli längre för de i Norrland använda maskinerna, om dessa under vintern flyttas till södra Sverige, såsom skett med vissa för nyodling och stenröjning använda bandtraktorer. När täckdikningen utföres för hand medhinnes endast en mindre areal varje år. Härvid dikas den del av gården, som bäst lämpar sig därför, nämligen trädan. För rationell maskindikning är emellertid detta system mindre lämpligt. Eftersom trädan, där den överhuvud taget förekommer, endast utgör V. till 1A av en gårds totala åkerareal, bleve det för varje gård blott en mindre areal som maskindikades varje år. Detta skulle medföra täta förflyttningar, varför maskinen icke kunde utnyttjas effektivt. I vissa landsdelar saknas träda helt eller ersattes av halvträda. Man är därför nödsakad att dika även andra skiften än trädan, och i allmänhet brukar då dikning kunna utföras på stubbåkrarna. Därigenom kan maskinen vanligen hållas sysselsatt från början av augusti till säsongens slut. För att den skall kunna sysselsättas även under högsommaren fordras, att man dikar också på vallarna så fort första skörden tagits. Detta kan ibland vara till olägenhet, nämligen om jordbrukaren är beroende av betet på vallarna. Det mest rationella vore emellertid att i ett sammanhang utföra hela dikningsarbetet på en gård. Jordbrukaren undginge därvid att upprepade gånger få vidkännas de besvär, som förberedelserna och själva arbetet medföra. På stora egendomar, där täckdikningen är så omfattande, att en större dikningsmaskin har arbete under en följd av år och således endast ett fåtal skiften i cirkulationen medhinnes årligen, kan maskinen hållas sysselsatt hela säsongen utan att grödorna åsamkas nämnvärda skador. Även vid täckdikning av en gård, där den areal som skall dikas är av ungefär samma storlek som maskinens årsavverkning (på lerjord i mellersta Sverige cirka 120 h a ) , kunna skadorna begränsas om arbetet planeras på lämpligt sätt, såsom visas i nedanstående två exempel, vilka avse en gård i mellersta och en i södra delen av landet.

79 Egendom

om cirka 120 ha i mellersta

Sverige

Skiften i cirkulationen

Ordningsföljd för dikning av skiftena

Tid under året då täckdikning verkställes

Ar- Förorbets- sakade dagar skador

Träda Höstsäd Rotfrukter och vårsäd . . . Vårsäd med insådd Vall l:a året Vall 2:a året Vårsäd Betesvallar + div. avlopp

1 (i 9 7 3 4 8 2 och 5

April—maj Aug. efter skörd Oktober Aug.—sept Juni Juni—juli Sept.—okt Maj och j u l i . . . .

15 15 15 15 15 15 15 30

Inga

a) Inga

» c)

Summa 135 dagar a) Insådden skadas men kan hjälpsås. b) Aterväxten samt nästa års skörd bli nedsatta. e) Obetydliga skador. Betesvallarna hjälpsås eventuellt.

Flgendom om cirka 150 ha i södra Sverige Skiften i cirkulationen

Halvträda (Grönfoder och foder rotfrukter) Höstraps och våroljeväxter Höstsäd och vårsäd Rotfrukter Vårsäd med insådd Vall ev. fröodling l:a året Vall ev. fröodling 2:a året Höstraps och höstsäd Betesvallar + div. avlopp

Ordningsföljd för dikning av skiftena

1 5, 7 9 10 (i 2

3 4, 8

Tid under året då täckdikning verkställes

Ar- Föror bets- sakade dagar skador

April—maj Aug.—okt November Nov.—dec September Juni—juli (vid fröodlig ev. dec.) Juli Aug.—okt .Maj—juni, ev. mars

18 18 18 18 18 18 18 18 2(i

Inga

a) b) c) Inga (t)

Summa 170 dagar a) Insådden skadas, men kan hjälpsås. b) Aterväxten skadas, nästa års skörd nedsättes. c) Aterväxten blir skadad. d) Obetydliga skador. Betesvallarna hjälpsås eventuellt.

Om fastigheterna däremot äro så små, att maskinen årligen hinner utföra täckdikning på t. ex. 5 fastigheter om 25 ha eller 10 fastigheter om 12 ha, kan det ej undvikas, att skada uppstår på växande gröda, då hela täckdikningen utföres under ett år. I sådana fall kan nämligen dikning icke först göras av trädan på samtliga gårdar, därefter av betesvallarna osv. på

samma sätt som på en gård på 120 ha, ty då blir varje »dikningsenhet» så liten och flyttningarna så omfattande, att täckdikningen avsevärt fördyras. I dylika fall torde därför böra övervägas, om ej täckdikning lämpligast kan ske utan hänsyn till den växande grödan. Vissa förluster bli härvid oundvikliga, men dikningsarbetet kan planeras så, att dessa begränsas. Så kunna t. ex. fält med stråsäd dikas vid en sådan tidpunkt, att säden kan användas som grönfoder eller torkas till hö. Eventuellt kunna även tillfälliga förändringar i växtföljden vidtagas. Bland annat är det icke ovanligt att träda tillämpas under dikningsåret, även om sådan eljest ej förekommer på gården. Förlusterna genom att en del av grödan förstöres eller försämras då hela dikningsarbetet utföres samtidigt uppväges vidare helt eller delvis därav, att man så mycket tidigare kommer i åtnjutande av den skördeökning, som den förbättrade dikningen medför. En jämförelse i detta hänseende kan göras rent siffermässigt, om man antar vissa värden på vinster resp. förluster (se efterföljande exempel). I kalkylen kan man dessutom eventuellt räkna med att maskinhållaren kan utföra arbetet till ett lägre pris om han blir i tillfälle att utföra hela dikningen på en gång, eftersom det innebär stora fördelar för honom att kunna hålla maskinen ständigt sysselsatt under säsongen. Faktorer, som å andra sidan minska möjligheterna att dika hela eller en stor del av gården på en gång, är den stora kapitalinvestering som erfordras, samt det förhållandet att gårdens totala avkastning kan sjunka alltför mycket under dikningsåret. Exempel på beräkning

av förlusten eller vinsten vid dikesgrävning maskin på besådda fält

med

Exempel 1 Fullständigt dräneringssystem utföres. Dikesavstånd Dikeslängd per ha Längs varje dike kräves ett fritt utrymme med bredden Yta som måste skördas i förtid: enl. ovan 570 x 4,5 vändplatscr m. m

= 2 550 m 2 450 m 2 3 000 m 2

Värdet av grödan fullmogen (t. ex. havre 24 dt/ha = 600 kr/ha) 0,30 x 600 Värdet av grödan, för tidigt skördad (som grönfoder 180 dt/ha = 350 kr/ha) 0,30 x 350 Förlust genom för tidig skörd, 180—105 =

18 m 570 m 4,5 m

3 000 m 2 /ha = 30 % 180

kr n

/ a

!05 k r / h a 75 kr/ha

81 Till övriga dikningskostnader skall alltså läggas 75 kronor per dikat ha för minskad skörd det år, dikningen utföres. Genom dikningen erhålles dels en viss skördeökning, dels en viss brukningsbåtnad. Sammanlagda antagas de i dessa exempel utgöra 100 kronor per år och ha (en ofta angiven siffra vid täckdikningsföretag). Om därför dikningen av ett fält genom grävning i växande gröda kan utföras ett år tidigare än annars vore möjligt, uppstår alltså ingen förlust. Detta under förutsättning att, såsom antagits i ovanstående exempel, endast en del av grödan per ha skördas såsom grönfoder. Om å andra sidan hela fältet måste skördas på detta sätt som grönfoder, blir ökningen i dikningskostnad (alltså i detta fall 250 kronor) täckt endast om tidsvinsten blir tre år. Exempel 2 Jämförelse mellan samtidig dikning av hela ägoarealen och successiv dikning av densamma med ett skifte per år. Alt. 1. 1/6 av gårdens areal dikas per år. Alt. 2. Hela ägoarealen dikas på en gång. Avkastningsökning och brukningsbåtnad per år genom dikningen enl. ex. 1 100 kr/ha Sammanlagd avkastningsökning under de sex första åren sedan täckdikningen påbörjats: Alt. 1. 5 (år) x | xlOO (kr) + 4 (år) x L x 100 (kr) + 3 (år) x(l. xlOO (kr) + 2 ( å r ) x | xlOO (kr) + 1 (år) x 1 x 1 0 0 (kr) = 250 kr/ha Alt. 2. 5 (år) x 100 (kr) = 500 kr minskad med förlusten genom för tidig skörd, (ex. 1) 75 kr/ha = 425 kr/ha Även i detta exempel lönar sig den forcerade dikningen ur avkastningssynpunkt. Dessutom erhålles i alt. 2 betydligt lägre transportkostnader för maskinen samt även i övrigt lägre omkostnader. T r o t s alla a n s t r ä n g n i n g a r k a n det, som o v a n b e r ö r t s , ofta visa sig omöjligt a t t skaffa l ä m p l i g t a r b e t e till d i k n i n g s m a s k i n e n u n d e r en p e r i o d p å förs o m m a r e n och k a n s k e även u n d e r h ö g s o m m a r e n , då inga fält f i n n a s , d ä r d i k n i n g får u t f ö r a s . E n a n n a n a n l e d n i n g till att j o r d b r u k a r n a i b l a n d icke k u n n a t a g a e m o t d i k n i n g s m a s k i n e n är, att j o r d b r u k s a r b e t e t u n d e r vissa d e l a r av å r e t k r ä v e r all tillgänglig a r b e t s k r a f t , varför j o r d b r u k a r e n icke d i s p o n e r a r d e n a r b e t s k r a f t , s o m b e h ö v s som h a n d r ä c k n i n g vid d i k n i n g s m a s k i n e n eller för a t t f ä r d i g s t ä l l a t ä c k d i k e n a . Det k a n d ä r f ö r bli n ö d v ä n d i g t a t t u n d e r en l ä n g r e eller k o r t a r e tid g ö r a u p p e h å l l i d i k n i n g s a r b e t e t . E n s å d a n s t i l l e s t å n d s p e r i o d k a n t ä n k a s i n t r ä f f a t. ex. vid h ö s k ö r d e n . O m d e n p e r s o n a l som m e d f ö l j e r d i k n i n g s m a s k i n e n då k a n i n s ä t t a s i j o r d b r u k s a r b e t e eller a n n a t a r b e t e , b e h ö v a dessa a v b r o t t ej b e t y d a n å g o t s t ö r r e e k o n o m i s k t a v b r ä c k för m a s k i n ä g a r e n , s ä r s k i l t o m h a n v a r i t b e r e d d på att u p p e h å l l måste göras. C-506461

82 Vissa av de stora täckdikningsmaskinerna, främst maskiner av grävskopetyp, kunna användas för annat arbete under den tid, då de ej kunna beredas sysselsättning inom jordbruket. Grävskopemaskinerna kunna användas för alla slags grävnings- och schaktningsarbeten, men även de specialbyggda dikningsmaskinerna kunna eventuellt beredas sysselsättning t. ex. med grävning av diken till kablar och rörledningar i samhällen. Ett annat sätt att bättre utnyttja maskinerna är att köra dem i flera skift, en sak som tekniskt mycket väl låter sig göra under den ljusa delen av året. Dikningsmaskinerna kunna f. ö. köras även under mörker, om strålkastare påmonteras. I sådant fall kan dock endast själva grävningen utföras nattetid, medan rörläggningen, om kvaliteten ej skall bli lidande, bör ske vid dagsljus. För att köra maskinen i flera skift kräves emellertid riklig tillgång på personal, och då denna förutsättning sällan är för handen, inskränker man sig i allmänhet till att arbeta i ett skift. För att helt utnyttja den tillgängliga arbetskraften kan det däremot ibland vara förmånligt att själva maskinen köres på övertid, så att den dagliga arbetstiden för den kommer att uppgå till 10 å 12 timmar. Som normal årlig användningstid kan man för grävhjuls- och grävkedjemaskiner räkna med 150 dagar i Mellansverige. Normala gränsvärden för hela landet äro 100 och 200 dagar per år. För maskiner av grävskopetyp bör man k u n n a räkna med något längre årlig användningstid, t. ex. 170 dagar normalt samt 100 och 250 dagar (skift) per år såsom gränsvärden. Den senare siffran uppnås genom att maskinen köres i flera skift under en del av året. För de små dikningsmaskinerna kan man i allmänhet ej räkna med så lång årlig användningstid. För dikesplogarna av exempelvis Aashamarstyp kräves, att jorden har den rätta fuktigheten för att arbetet skall bli tillfredsställande. I allmänhet uppfylles detta villkor blott en mycket kort tid på året. Maskinerna skötas vanligen av gårdens eget folk, varför även tillgången på arbetskraft bestämmer när och hur länge de skola användas. Eftersom de oftast ägas av jordbrukarna själva, vilka endast dika ett skifte per år, kan man för dessa maskiner räkna med en årlig användningstid av 2 å 3 veckor. Om flera gårdar gemensamt använda samma maskin, blir dock den årliga användningstiden något längre.

Avd. 2. I dikningskostnaden ingående delposter Kostnaden för ett dikningsföretag är sammansatt av ett stort antal delposter. Det är lämpligt att sammanföra dessa i grupper, nämligen kostnader för grävningsarbetet, kostnader för läggningsarbetet,

83 kostnader för återfyllningen samt materialkostnader för rör, brunnar o. d. En femte grupp, som dock i allmänhet försummas, är kostnaden för uppgörandet av dikningsplanen. I de följande kalkylerna och jämförelserna mellan hand- och maskindikning har man måst taga alla dessa kostnadsgrupper skilda från varandra, icke blott för att erhålla den absoluta totala kostnaden, utan även emedan alla dessa kostnadsgrupper variera alltefter den dikningsmetod som användes. Vid beräkningen av kostnaderna för maskindikning ha som grundval använts de resultat, som erhållits vid kommitténs försök med Buckeye 301 under två säsonger. Beträffande övriga maskiner, som arbetat i Sverige, ha en mängd uppgifter erhållits från respektive ägare. Ur tillgänglig litteratur ha uppgifter beträffande maskinernas användning i utlandet kunnat erhållas. Användbarheten av dessa senare uppgifter begränsas dock därigenom att det icke alltid angivits under vilka förutsättningar de uppgivna siffrorna erhållits. Eftersom det därigenom icke varit möjligt att direkt jämföra de förhållanden, under vilka maskinerna arbetat i utlandet, med dem som råda i Sverige, ha svårigheter uppstått att omsätta de utländska sifferuppgifterna till svenska förhållanden. Genom jämförelser mellan de erhållna uppgifterna inbördes och granskning av dessa med stöd av de iakttagelser, som gjorts vid undersökningarna, har kommittén sökt komma fram till vissa medelvärden för de olika faktorerna. I flera fall ha dock utgångsvärdena varit så få och även så olika, att ett sådant medeltal skulle bli mycket osäkert. Detta gäller särskilt de viktiga posterna avskrivningar och reparationer, eftersom maskinell täckdikning icke pågått här i landet mer än cirka tre år och medeltalsberäkningar av dessa kostnader måste baseras på betydligt längre perioder. Av denna anledning kunna här nedan för vissa poster ej angivas bestämda medeltal utan endast de gränser, inom vilka ett sådant anses ligga. För att kalkylerna å andra sidan icke skola bli alltför omfattande och svåröverskådliga men ändock ge ett något så när rättvisande resultat, ha sannolika medelvärden på respektive poster införts i desamma. Grävningskostnaden vid maskindikning fördelas på följande undergrupper, nämligen avskrivnings- och räntekostnader, reparationskostnader (vilka även omfatta försäkring och förvaring), kostnader för transport mellan arbetsplatserna, kostnader för bränsle och smörjmedel, löner till personal (både fast och tillfälligt anställd), kostnader för arbetsledning och administration.

84 1. Avskrivnings-

och

räntekostnader

Kommittén har i sina efterföljande kalkyler räknat med lika stor avskrivning för varje dag, som maskinen varit i arbete till dess den blivit utsliten. På grund av att en maskin sällan är jäinnstarkt konstruerad och vissa delar sålunda slitas betydligt fortare än andra, är det mycket svårt att avgöra när den skall anses vara utsliten. Genom omfattande utbyten eller reparationer av förslitna delar kan maskinen hållas driftsduglig under en avsevärd tid, varigenom man erhåller en låg årlig avskrivningskostnad men i gengäld får högre reparationskostnader. Å andra sidan kan man genom att efter relativt kort tid anskaffa en ny maskin hålla reparationskontot nere, medan avskrivningskostnaden i sådant fall blir hög. När det gäller fullt utexperimenterade täckdikningsmaskiner, bör man kunna anse maskinen uttjänt, när drivmotorn är utsliten. Då torde även flera andra viktiga delar, såsom växellåda och bandställ, vara hårt slitna. Vidare torde man kunna förutsätta, att om livslängden räknas i arbetsdagar (skift) blir den inom relativt vida gränser praktiskt taget oberoende av om maskinen användes kort eller lång tid per år. Avskrivningstiden blir sällan så lång att man behöver taga hänsyn till värdeminskning på grund av röstning eller på grund av att maskinen blir omodern. Som tidigare nämnts har kommittén icke kunnat göra några egna studier över maskinernas livslängd utan måst basera sina kalkyler på inhämtade uppgifter, vilka på två undantag när härröra från utlandet. De erhållna siffrorna ange i ett fåtal fall maskinernas verkliga (i några fall uppskattade) livslängd, medan de i flertalet fall avse den avskrivningstid man räknat med. Siffrorna för livslängden (tabell 1) äro hämtade från en undersökning gjord i Iowa, Förenta staterna (1). Tabell 1. Uppgiven livslängd på dikningsmaskiner (Iowa) (1) Antal maskiner

ArbetsUppsk. Xuv. Uppsk. dagar unlivslängd, ålder, livslängd, der 1947, arbetsmedeltal medeltal dagar medeltal 9,8 år 8,3 » 9,3 »

134 143 134

Parsons Cleveland .Medeltal för samtliga ovanstående maskintyper

17 (i 5

8,1 år 1,2 » 2.2 »

7,!) »

9,4 »

1 280

Barber-Greene Grävskopemaskin (Shield-Bantam). . . .

5 3

7,9 » 1,2 »

15,8 » 11,0 »

17») 180

2 690 1 980

Buckeye

De uppgifter, som lämnats angående faktiska eller beräknade ningstider, finnas sammanställda i tabell 2.

avskriv-

85 Tabell 2. Uppgivna

avskrivningstider Avskrivningstid. arbetsdagar

A Ila

dikningsmaskiner

lull. Ass. General Contractors of America. 400—1 000 Harber-Greene 1 kalkyler för 8 st. stora arbeten i Förenta staterna Siffrorna lämnade av tillverkaren (24) Avskrivningskostnad, medeltal 0,15 % ,'dag

liuckeyc

670 525 885

(grävhjulsmaskin)

Enligt finsk kalkyl, 5 år om 125 arbetsdagar (9)

625 Grävskopemaskiner Enligt Sv. Byggn.-entreprenörsföreningen; 8 ar

1 200—1 800 1 500—2 500

Weserhiitte G. I. (grävkedjemaskin) Enligt tysk kalkyl; 10 år å 175 arbetsdagar (25)

1 750

Ytterligare en hållpunkt vid bedömningen av dikningsmaskinernas livslängd erhålles genom jämförelse med jordbrukstraktorer. Dikningsmaskinerna gå något hårdare belastade än dessa, men erhålla i gengäld i allmänhet mera sakkunnig skötsel. Man räknar i självkostnadskalkylerna ofta med en livslängd för jordbrukstraktorer av mellan 10 000 och 12 000 timmar, dvs. 1 250—1 500 arbetsdagar (26). I verkligheten kan emellertid livslängden bli avsevärt längre. Den normala livslängden för här berörda maskiner torde ligga mellan nedanstående gränser: för grävmaskin av grävskopetyp: 900 och 2 500 arbetsdagar för dikesplogar med elevatorkedja (typ Aashamar): 125 och 250 arbetsdagar för övriga dikningsmaskiner: 100 och 2 000 arbetsdagar I följande kalkyler ha nedanstående värden på avskrivningstiden använts. Tabell 3. / kalkylerna

använda

värden på

Grävskopemaskiner Grävhjuls- och grävkedjemaskiner samt Barber-Greene Dikesplogar med elevatorkedja (typ Aashamar)

avskrivningstid. 1 400 arbetsdagar 1 000 »> 150

»>

86 Avskrivningstiden grundar sig på det ovannämnda antagandet, att maskinernas arbete hela tiden varit av den svårighetsgrad som i kapitel II betecknats som normal för respektive maskintyp. Om en maskin arbetar under svårare förhållanden bli påfrestningarna större, och avskrivningstiden bör följaktligen beräknas något kortare. I kostnadskalkylerna bör därför avskrivningskostnaden ökas med cirka 20 %, när maskinerna arbeta under svåra omständigheter. Däremot torde gynnsammare grävningsförhållanden knappast motivera en nämnvärd förlängning av avskrivningstiden. I detta senare fall är nämligen avverkningen per skift större, vilket åstadkommes genom att maskinen köres på högre växel eller genom att uppehållen i arbetet bli färre och kortare. Förslitningen per arbetsdag torde därför bli ungefär densamma, bortsett från vissa undantagsfall, varför även avskrivningskostnaden bör vara oförändrad. Räntekostnaderna ha fördelats med lika belopp per år under hela avskrivningstiden. Endast obetydligt fel uppstår, om den årliga räntekostnaden beräknas som räntan på maskinens halva inköpsvärde. Med 4 % räntefot blir alltså räntekostnaden per år 2 % av maskinens inköpsvärde.

2. Underhålls-

och

reparationskostnader

Underhålls- och reparationskostnaderna kunna indelas i två grupper av inbördes något olika karaktär, nämligen dels kostnaderna för de upprepade smärre reparationer, som göras under löpande arbete ute på fältet, dels kostnaderna för de stora reparationerna, främst då den årliga översynen men även någon gång förekommande reparationer på verkstad av större sönderkörningar. Den första gruppen sammanhänger direkt med det arbete som utföres, varför storleken av dessa kostnader kan anses bli proportionell mot antalet arbetsdagar per år. I denna post medtages endast materialkostnader, transporter och arbetslöner till reparatörer och annan utomstående personal, däremot ej kostnader för det arbete som maskinisterna utföra eller extrakostnader, orsakade av maskinens stillastående. Den fördyring, som uppkommer genom dessa senare orsaker, kommer till synes i en lägre avverkning per dag, eftersom dessa stoppar inräknas i den normala arbetstiden. (Se för övrigt sidorna 75—76.) Arbetslönen för de småjusteringar och reparationer, som göras efter den ordinarie arbetstidens slut i samband med att maskinen smörjes, upptages i kalkylen i posten »smörjning». Den andra gruppens kostnader variera icke likformigt med maskinens årliga användning. Översynen bör nämligen göras en gång om året, om arbetssäsongen icke varit onormalt kort. Därvid utbytas vissa delar, exem-

87 pelvis bussningar i lager, även om de icke äro helt utslitna, men likväl så pass slitna att de icke kunna anses hålla ytterligare ett år. Stor inverkan på reparationskostnaderna har tillgången på reservdelar, vilken bl. a. sammanhänger med valutasituationen. Dessutom får man räkna ined att vissa originalreservdelar från utlandet bli oproportionerligt dyra, så länge endast ett fåtal maskiner av varje typ finnes här i landet. Hur tillgången till egen verkstad för vinteröversynen inverkar på reparationskostnaderna kommer att senare beröras i kapitel V, avd. 2. Till denna utgiftsgrupp har även förts garagehyran, som emellertid för dessa maskiner är av underordnad betydelse. Under pågående arbete behövs inget garage, och under en del av vinteruppehållet står maskinen på verkstad. För resten av vintern är ett enkelt skjul, som endast skyddar mot regn och snö, tillräckligt. F r å n olika håll ha följande värden på verkliga reparationskostnader erhållits (tabell 4). Tabell 4. Uppgifter på verkliga reparationskostnader inköpspris

i % av maskinernas % per

Kommitténs

år

% per dag

11,7

0,10

11,1 21,0 9,5 12,9

0,083 0,147 0,071 0,095

8,9 6,5

0,052 0,036

egna försök

Buckeye 301: 5 400 kr/år* Undersökningar

i Förenta staterna

Iowa: Buckeye (1) Parsons Cleveland Medeltal av ovanstående

Barber-Greene Grävskopemaskin

0,047 0,086 0,017

Annan undersökning: medeltal 8 arbeten (Barber-Greene) (24) maximum minimum England (5—9 Buckeye 10 DS 2 500—3 400 kr/år (Min. of Agr. & Fish.) 14,3 Finland

0,11

(9)

Telegrafverket i Sverige Buckeye 12. 2 maskiner, vardera 2 säsonger: 4 100 k r / å r + verkstadshyra

ca 10

* Till ovanstående tabell bör påpekas att kommitténs maskin Buckeye, som var ny, i försökssyfte utsatts för stora påfrestningar.

88 Vtterligare värden kunna erhållas genom komplettering av ofullständiga sifferuppgifter, som lämnats av maskinägarna. Dessutom upptagas i nedanstående tabell 5 även de värden, som användas i vissa företags kalkyler. Tabell 5. Beräknade

reparationskostnader

i % av maskinernas inköpsvärde

Parsons: maskin A (kompletterat av kommittén) maskin B • Allen: en maskin » Buckeye: en maskin » Traktorer enligt Jordbrukstekniska institutet (26) Grävskopemaskiner enligt Byggn.-entreprenörsfören. anvisn. . . Alla dikningsmaskiner enligt Ass. General Contractors of Am. (1)

% per år

% per dag

8,7 9,2 10,2 10,5

0,052 0,092 0,070 0,05

20 18

Den normala verkliga reparationskostnaden för de stora dikningsmaskinerna synes alltså ligga mellan 8 och l'i % per år eller 0,06 och 0,11 % per arbetsdag räknat på inköpsvärdet. Grävhjuls- och grävkedjemaskinerna uppvisa därvid de högre siffrorna och grävskopemaskinerna de lägsta. För att av kalkylerna skall framgå, att reparationskostnaderna ej variera parallellt med maskinens årliga användningstid, ha dessa kostnader uppdelats på två poster, en beräknad per år, oberoende av årliga användningstiden, och en bestämd till visst belopp per arbetsdag. På grund av det otillräckliga materialet har någon skillnad mellan maskiner av olika fabrikat men av samma typ ej införts i kalkylerna. Däremot ha olika reparationskostnader upptagits för maskiner av olika typer. Kommittén räknar i efterföljande kalkyler med en verklig reparationskostnad av 1 000 k r / å r -)- 35 k r / d a g för grävhjulsmaskiner och Barber-Greene 1 000 k r / å r -\- 30 k r / d a g för grävkedjemaskiner 1 000 k r / å r -\- 25 kr/dag för grävskopemaskiner 3 k r / d a g för dikesplogar med elevatorkedja. 3. Kostnader platser

för transport

av maskinen

längre sträckor

mellan tvä arbets-

I kostnaderna för maskinens förflyttning mellan olika arbetsplatser innefattas kostnader för transportmedlen (släpvagnar och bilar) med deras personal samt avlöning till den del av maskinens personal, som icke kan vara sysselsatt med produktivt arbete under den tid, då maskinen flyttas från en arbetsplats till en annan (vanligen maskinisten och andremaskinisten). \ r id transporter med eller efter bil, ej överstigande 75 km, får man räkna

89 med att 1 a l '/,, dag åtgår till varje förflyttning. Kostnaden kan beräknas ligga mellan 60 och 400 kronor per förflyttning. De lägre kostnaderna, cirka 120 kronor, gälla en maskin, som kan transporteras på lastbil, t. ex. Allen 12/18, medan de högre, cirka 250 kronor, gälla de maskiner, som erfordra specialbyggd släpvagn för sin transport. 4. Kostnader

för bränsle och

smörjmedel

Det har visat sig att variationerna i bränsleförbrukningen äro relativt små, varför man kan räkna med i stort sett samma bränsleförbrukning för alla maskiner. För maskiner utrustade med dieselmotorer ligger förbrukningen vid ungefär 40 liter brännolja per arbetsdag, medan förgasarmotorerna i medeltal draga 60 liter bensin eller fotogen. För vissa motorer tillkommer dessutom 2—4 liter startbensin. Kostnaden för smörjolja och fett har uppgått till cirka 4 kronor per arbetsdag, varvid även olja för oljebyten i växellådor har medräknats. I smörjningskostnaden ingår dessutom arbetslön för maskinisten eller andremaskinisten för den övertid, då smörjningen utföres, i regel 1 timme per dag. 5. Löner

till

personal

Den o r d i n a r i e m a s k i n i s t e n bör vara fast anställd, så att man icke behöver lära upp en ny maskinist varje år. Under den tid, då maskinen icke är i arbete, beredes han sysselsättning med översyn av maskinen eller med annat arbete. Detta andra arbete måste ofta överbetalas, och extrakostnaden härför bör fördelas på den tid, då maskinen är i produktivt arbete. Kostnaden för maskinisten blir därför högre ju kortare maskinens årliga användningstid är. Vid normal arbetssäsong ligger lönekostnaden för maskinisten, beräknad på detta sätt, vanligen mellan 18 och 26 kronor. Högre löner (upp till 35 å 45 kronor) liksom även lägre (ner till 16 kronor) förekomma, bl. a. beroende på arten av arbetsgivarens (maskinhållarens) verksamhet. Till ovanstående arbetslöner kommer i förekommande fall traktamente med 6—10 kronor per arbetsdag samt eventuellt resekostnader. Dessutom är det ofta fördelaktigt att maskinisten erhåller premieackord med 1—5 öre per meter dike. Mycket höga premier äro icke lämpliga. A n d r e m a s k i n i s t e n förutsattes vara timavlönad med en timpenning av 1,75—2 kronor och dessutom eventuellt åtnjuta traktamente med 6—10 kronor per dag samt premier. R ö r l ä g g a r e o c h h a n t l a n g a r e för stenuppgrävning, skopning, rörläggning och koppling av rör erhålla enligt lantarbetareavtalet för närvarande 1,70 kronor per timme, eller om de äro utbildade täckdikningsförmän 4,50 kronor per dag jämte 1,90 kronor per timme. Premieackord bör dessutom utgå. Om de bo på större avstånd från arbetsplatsen tillkommer

ersättning för restid och fordonsförslitning. Personal anställd enligt vägarbetareavtal har f. n. en timlön på 1,94 kronor. Vidare tillkomma i sistnämnda fall relativt höga traktamenten och resekostnader. A r b e t s l e d a r e n, som hittills i vissa fall varit en täckdikningsförman, bör erhålla något högre lön än vad en sådan avtalsenligt är berättigad till. En del av avlöningen bör utgå såsom premier. Kostnaden per dag kan beräknas bli cirka 30 kronor inklusive traktamente. 6. Kostnader för central arbetsledning och administration Kostnaderna för central arbetsledning och administration variera starkt, beroende på hur maskinens arbete är ordnat. Vidare bero de på i hur hög grad maskinen utnyttjas samt på hur stort verksamhetsområde man räknar med för rörelsen. För en inaskinhållareverksamhet, som bedrives med en stor täckdikningsmaskin och där ägaren själv delvis deltar i arbetet, kan man exempelvis räkna med 1 500 kronor i administrationskostnad per år, om maskinens verksamhet är förlagd till en bestämd ort och trakten närmast däromkring. En betydligt högre kostnad, 3 000—5 000 kronor, kan anses normal, om arbetet ledes från ett centralt kontor och maskinerna sättas i arbete inom ett mycket vidsträckt område, t. ex. inom skilda delar av landet. Beträffande verksamhet av detta senare slag har även uppgivits, att kostnaden för administration uppgår till 15 % av den övriga självkostnaden för dikningsarbetet. Kostnad för återfyllning av dikena Kostnaden för återfyllningen kan under normala förhållanden beräknas bli för igenplöjning (grunt dike, lucker jord), cirka 5 öre/m återfyllning med hjultraktor och mullskrapa (gårdens egna) . . . 7 » återfyllning medelst två hjultraktorer och en planérsladd (gårdens egna) 10 » återfyllning medelst bandtraktor med schaktblad (förhyrd) . . . . 15 » återfyllning medelst grävskopemaskin med skyffel (förhyrd) . . . . 25 » I de tre första alternativen utföres arbetet med gårdens egna redskap och traktorer, varför några flyttningskostnader ej förekomma. Kostnaden blir därför tämligen oberoende av arbetets storlek. I de båda senare alternativen användas förhyrda maskiner, varför de höga transportkostnaderna spela en mycket stor roll. Ovan angivna pris för återfyllning medelst bandtraktor med schaktblad förutsätter att minst 4 000 m dike kan återfyllas på en gång. Priset för grävmaskin med återfyllningsskyffel förutsätter att maskinen redan finnes på platsen, så att endast en mindre del av transportkostnaderna kommer att belasta kalkylen över återfyllningen.

91 Avd. 3. Självkostnader för maskindikning De i föregående avdelning uppgivna delposterna i kostnaden för maskindikning äro angivna på olika sätt, såsom i kronor per arbetsdag, i kronor per arbetsplats och i kronor per meter. Detta har skett för att ej alltför inånga begränsande variabla faktorer skola behöva angivas för varje delpost, eller med andra ord så att de angivna värdena få största möjliga allmängiltighet. För att dessa värden skola bliva praktiskt användbara måste de omräknas till samma sort, lämpligen då kronor per meter eller kronor per arbetsdag. För att möjliggöra denna omräkning måste man antaga värden på årlig användningstid (dagar per å r ) , avverkning (meter per dag) samt varje arbetes omfattning (meter per arbetsplats). De härigenom erhållna siffervärdena få dock mera karaktären av exempel, som gälla under bestämda förutsättningar. Den största allmängiltigheten erhålles om dikningskostnaden uträknas i kronor per dag. Den enda viktiga variabeln i denna post är den årliga användningstiden. Hur denna inverkar på kostnaden per dag illustreras i diagram 8. 140 %

A x

\^ » ^^^ /

^^****"^.

80 60 40 20

50 Hrliq

onvändninqsiiä

, dagar

Diagram 8. Mask in källarens självkostnad per arbetsdag för maskin och en maskinist vid olika läng •ärlig användningstid, uttryckt i % av självkostnaden vid en årlig användningstid av 150 dagar. Arbetssäsongens längd torde vanligen ligga mellan 100 och 200 dagar. Kurva 1: Självkostnad under förutsättning av fast årlig administrationskostnad. Kurva 2: Självkostnad under förutsättning att administrationskostnaden är 15 % av övrig självkostnad.

92 Som s y n e s av d i a g r a m m e t k u n n a k o s t n a d e r n a för m a s k i n p l u s m a s k i n i s t bli 10—15 % h ö g r e eller 5—7 % lägre i n o m o m r å d e t för n o r m a l v a r i a t i o n av d e n å r l i g a a n v ä n d n i n g s t i d e n j ä m f ö r t m e d det a n t a g n a m e d e l v ä r d e t , 150 d a g a r dvs. 135 a r b e t s d a g a r . I b e r ä k n i n g a r n a h a r f ö r u t s a t t s , att a n t a l e t s t i l l e s t å n d s d a g a r p r a k t i s k t taget är lika m e d noll. O m e m e l l e r t i d s t i l l e s t å n d s d a g a r n a bli flera, ö k a s n a t u r ligtvis m a s k i n k o s t n a d e n r ä k n a d p e r a r b e t s d a g . Av d i a g r a m 9 f r a m g å r , a t t ö k n i n g e n dock icke blir så stor. S j ä l v k o s t n a d s k a l k y l e n är av v ä r d e f r ä m s t för e n t r e p r e n ö r e n - i n a s k i n h å l l a ren, n ä r d e n n e skall b e s t ä m m a sina t a x o r , m e n ä v e n för de g å r d a r s o m u t föra sin d i k n i n g m e d egen m a s k i n och egen a r b e t s k r a f t , s å s o m oftast ä r fallet då d i k e s p l o g a r a n v ä n d a s . D ä r f ö r h a r h ä r u t r ä k n a t s ett e x e m p e l p å k o s t n a d e n per m e t e r för d e t t a s e n a r e fall. P å s i d a n 99 a n f ö r e s y t t e r l i g a r e e x e m p e l h ä r p å . Det bör o b s e r v e r a s , att v ä r d e n a e n d a s t gälla u n d e r de i e x e m p l e n givna f ö r u t s ä t t n i n g a r n a och således ej ä r o a l l m ä n g i l t i g a .

Exempel

på

självkostnadsberäkning

Dikesplog med e l e v a t o r k e d j a

(Aashamar)

Stenfri lera med lämplig fuktighet, hästar som dragkraft. Hela dikessystem med normal dikeslängd. Plogen äges av gården, som utför arbetet med egen arbetskraft. Inköpspris för plogen med utrustning Avskrivningstid Årlig användning Avverkning per dag

650 kr 150 dagar 25 dagar 350 m

Självkostnad 650 Avskrivning = 150 4 • 650 Ränta kr/år = 13 kr/år 100 - 2 Underhåll

kr/dag 4,35 kr/dag 0,50 Maskinkostnad

2 mansdagsverken å 1,70 kr/timme 4 hästdagsverken å 0,85 kr/timme Utgrävning vid kopplingsställen

»

3,00 » 7,85 kr/dag 27,20 kr/dag 27,20 » 7,00 »

Total grävningskostnad 69,25 kr/dag Grävningskostnad per m

69,25 = 350

, , 0,20 kr/m

n nn

+ premier Uäggningskostnad per m Återfyllning (plöjning, sladdning).

0,04 0,15 0,05 Total arbetskostnad per m

» » »

0,44 kr/m

93 140 * 120 100

20 U I

0 1 0

I

i

-

I

i

l

I

10 Stillestondsdogor Diagram 9. Stillesländsdagarnas inverkan på maskinhällarens självkostnad (per arbetsdag) för maskin och en maskinist, uttryckt i %. Arbetssäsongens längd = 150 dagar. Kostnaderna för stilleståndsdagarna (huvudsakligen maskinistlönen) förutsättas skola helt bestridas av maskinhållaren.

Avd. 4. Taxor Huvuddelen av all maskindikning kommer med all sannolikhet att utföras på entreprenad av olika maskinhållare. De taxor som därvid användas böra utformas så, att de nära ansluta sig till självkostnaderna, varigenom riskerna för förluster minskas för maskinhållaren. Taxorna böra emellertid också utformas så, att de vinster som uppstå, då maskinen utnyttjas rationellt, fördelas mellan maskinhållare och uppdragsgivare i form av högre nettoinkomst resp. lägre meterpris. Bådas medverkan kräves nämligen för att dikningsmaskinerna skola effektivt utnyttjas. Det är därför icke lämpligt att utforma taxan såsom enbart en avgift per meter dike eller enbart en avgift per dag. I förra fallet riskerar man att noggrannheten eftersattes, varjämte svårigheterna att fastställa en för respektive jordförhållanden skälig taxa bli stora. I det senare fallet bli kostnaderna för jordbrukaren vid låg avverkning och eventuella stillestånd så höga, att tvister kunna uppstå beträffande orsakerna härtill. Lämpligast för båda parter är därför en taxa, som innehåller dels en fast grundavgift per dag, dels ett rörligt tillägg räknat per meter dike. För jordbrukaren medför en sådan taxa, att meterkostnaden blir lägre om jorden är lättgrävd och avverkningen därför hög (se diagram 10).

«00%,g

Diagram 10. Grävningskostnad per meter dike (maskin och en maskinist samt arbetsledare) vid olika dagsavverkning. Diagrammet uppgjort efter nedanstående taxor. Kurvan för dikesplog återger enbart självkostnaden för dikesplog, dragkraft, två man och arbetsledning. 1. Grävkedjemaskin, taxa 150 kr/arbetsdag+ 0,20 kr/m dike. 2. Grävskopemaskin, taxa 180 kr/arbetsdag+ 0,25 kr/m dike. 3. Grävhjulsmaskin, taxa 165 kr/arbetsdag+ 0,20 kr/m dike. -4. Barber-Greene, taxa 200 kr /arbetsdag + 0,25 kr/m dike. 5. Dikesplog, självkostnad 90 kr/arbetsdag+ 0,04 kr/m dike.

Vid uppgörande av de taxor, som ligga till grund för de fortsatta kostnadsberäkningarna, har kommittén utgått från att maskinhållarens självkostnader skola vara täckta vid den lägsta dagsavverkning som normalt kan förväntas. När maskinhållaren tillhandahåller maskin med bränsle, maskinist och en arbetsledare, skall enligt dessa taxor avgiften för utfört arbete utgå med 200 kr/arbetsdag + 0,25 k r / m för Barber-Greene 180 kr/arbetsdag -f 0,25 k r / m för grävskopemaskin 165 kr/arbetsdag -4- 0,20 k r / m för grävhjulsmaskin 150 kr/arbetsdag + 0,20 k r / m för grävkedjemaskin För stilleståndsdagar anses en ersättning av 50—100 kronor per dag berättigad, om orsakerna till stilleståndet äro sådana, att kostnaderna skola bestridas av uppdragsgivaren.

95 öre/m 20

1 10

\

0 1000

10000 m

Diagram 11. Tilläggsavgiften för transporter mellan tvä arbetsplatser, omräknad till öre per meter dike, om det på en gång utförda dikningsarbetet är av olika storlek. 1. Dikningsmaskin transporterad på släpvagn (t. ex. grävhjulsmaskin), 250 kronor per transport. 2. Dikningsmaskin transporterad på bil (t. ex. Allen 12/18) 120 kronor per transport.

Kostnaderna för flyttning med transportfordon böra ersättas skilda från övriga kostnader och med cirka 120 kronor per flyttning för maskin, som kan transporteras på lastbil, och cirka 250 kronor per flyttning för maskin, som kräver släpvagn för sin transport. Hur kostnaden per meter dike därvid varierar alltefter arbetets storlek framgår av diagram 11, som visar att stora arbeten ur denna synpunkt äro fördelaktigare.

Avd. 5. Kostnader för jordbrukaren De i föregående avdelning angivna exemplen på taxor, omräknade till kostnad per meter dike, ge dikeskostnader enligt diagram 10. I diagram 12 ha meterkostnaderna ställts i förhållande till jordens beskaffenhet. Ur detta diagram kan man därför utläsa vad dikesgrävning med en viss maskintyp ungefärligen kommer att kosta på en viss jord. Som jämförelse har även det område markerats, inom vilket handgrävningspriserna ligga enligt uppgifter år 1949 från olika delar av landet. Vid studium av detta diagram är att observera, att det gäller ett exempel där ett flertal värden äro antagna och alltså kunna variera högst avsevärt. Dessa antagna värden kunna dock anses vara medelvärden. För att erhålla samma

96 kr; m 2.00

6rövkedjemaskin Brövskopemaskin Grävhju Ismas kin Barber-Greene D i k e5pI o g

Diagram 12. Grävningskostnad per meter dike för olika jordslag. Diagrammet är uppgjort enligt taxorna på sidan 94 och avser hela dikessystem (grendiken och små stamdiken). Handgrävningspriserna år 1949 för grendiken (rördiameter högst 65 mm, djup högst 1,1 m) ligga inom de skuggade områdena.

förutsättningar för alla maskintyper har vidare antagits, att rörläggningen i samtliga fall skett efter skopning. De använda värdena för avverkningen avse ett sådant fall, då arbetet utgöres av grävning av hela dikessystem, omfattande både stamdiken och — till övervägande delen — grendiken. Handgrävningspriserna gälla endast grendiken. Vid grävning av enbart stamdiken bli avverkningarna cirka 10— 30 % lägre och kostnaderna i motsvarande mån högre. Av variationerna i dikningskostnaderna kunna några vara värda att närmare studeras. Detta gäller då dem som bero på olika rörläggningsmetoder, på valet av maskintyp samt på det sätt, varpå maskinhållarverksamheten är ordnad. Efter grävhjulsmaskinerna kan rörläggning ske direkt. Meterpriserna för de båda alternativen direkt rörläggning och läggning efter skopning visas i tabell 6. Som synes erbjuder den direkta rörläggningen inga större ekonomiska fördelar, i många fall blir den t. o. m. dyrare. Fördelarna äro av an-

97 nan art, såsom mindre arbetsstyrka ävensom säkrare rörläggning på sådan jord, där dikena flyta eller rasa igen. Tabell ö. Jämförelse mellan direkt rörläggning (d) och läggning efter skopning (s) vid användning av grävhjulsmaskiner Moränlera, lättgrävd

Sed. lera, Sandjord helt stenfri

Torvmarksjord

350 450

430 540

490 600

1,23 1,12

0,67 0,57

0,58 0,51

0,54 0,48

Rörläggningskostnad kr/m

0,19 0,17

0,10 0,14

0,09 0,15

0,08 0,15

Utkörning av rör, vatten m. m. kr/m,

0,04

0,04

0,04

0,04

0,05

0,05

0,05

0,05

0,81 0,76

0,71 0,71

0,66

Avverkning m arbetsdag.

160 180

Grävningskostnad kr/m.

S:a av ovanstående kr/m.

1,46 1,34

0,68

I detta sammanhang förtjänar ytterligare en sak att nämnas. I Förenta Staterna använder man betydligt större rör än fallet är i Sverige och anser sig därigenom kunna i viss mån eftersätta kravet på noggrann läggning även om detta icke är huvudmotivet för de större rören. På så sätt ökas hastigheten vid direkt rörläggning så att dagsavverkningen blir större, varigenom kostnaden för grävning och läggning sjunker. Detta motverkar den högre kostnaden för de större tegelrören. Om kostnaden för den direkta rörläggningen på detta sätt skall kunna nedbringas i Sverige är för närvarande icke möjligt att avgöra, ty dels vet man icke, om man kan eftersätta noggrannheten vid rörläggningen och öka läggningshastigheten genom att öka rördimensionerna, dels vet man icke, vilka förändringar av rörpriset, en allmän övergång till användning av större rör skulle medföra. Man kan dock förutse, att en ökad efterfrågan på de större rören skulle komma att sänka deras pris. Valet av maskintyp har naturligtvis en viss inverkan på kostnaden för maskindikningen. I diagram 12 anges exempel på grävningspriset per meter för några vanliga jordtyper, då olika maskiner användas. Som synes bli härvid skillnaderna i pris relativt stora. Ibland kan det dock vara fördelaktigt att använda en maskin som ger högre meterpris än en annan. Detta gäller för arbeten som innehålla diken av olika slag, t. ex. öppna diken, djupa, täckta ledningar och vanliga åkertäckdiken, särskilt om arbetena äro små. I diagrammet äro transportkostnaderna nämligen ej inräknade. 7-506461

98 Om en dyrare maskin kan utföra alla delar av arbetet, bli transportkostnaderna för denna fördelade på hela arbetet, varför på varje del kommer ett lägre tillägg för transporterna än om en särskild maskin anskaffas för varje fas av arbetet. Detta kan i vissa fall utjämna prisskillnaden för själva grävningen. De i diagram 12 angivna meterpriserna gälla endast själva grävningen av dikena, medan större delen av läggningskostnaden ej är medtagen. Även beträffande denna senare post uppvisa de olika maskintyperna skiljaktigheter som påverka jämförelsen mellan dem. Sålunda ge grävhjulsmaskinerna på i det närmaste stenfri jord en betydligt jämnare botten än övriga maskiner, varför läggningskostnaderna efter de förra endast bli cirka 13 öre per m mot cirka 20 öre per m efter de övriga. För de stenigare jordarna stiger kostnaden för rörläggning (och stenupptagning) samtidigt som kvalitetsskillnaden mellan maskinernas arbeten blir mindre. På stenig jord ligger läggningskostnaden per meter efter grävskopemaskinen 5—15 öre lägre än för övriga maskiner. De för- och nackdelar, som olika företagsformer medföra, diskuteras utförligt i kapitel V. Endast deras inverkan på priserna skall här beröras. Man bör sålunda kunna räkna med att en maskinhållare, som arbetar inom ett begränsat område och använder arbetskraft, bosatt på orten, kan arbeta med lägre självkostnader än en entreprenör, som flyttar från trakt till trakt och därvid måste medföra erforderlig personal. Lokala entreprenörer samt stora gårdar, som mera tillfälligt gräva åt andra, kunna ofta räkna med att använda arbetskraft som avlönas enligt lantarbetaravtalet, medan större entreprenörer, som även syssla med väg- och husbyggen, i allmänhet måste räkna med att avlöna sin personal enligt dyrare löneavtal. Ett par exempel på ytterlighetsfall härav skola angivas.

Exempel på skillnad i självkostnader beroende på olikhet i företagsformerna Maskinhållare A: Enskild maskinägare med arbetsområdet begränsat till en del av ett län. Arbetssäsong 130 dagar = 115 arbetsdagar. Maskinhållare B: Vägentreprenör med huvudsakligen annan verksamhet än åkertäckdikning. Arbetssäsong 150 dagar = 135 arbetsdagar.

99 Exempel

1 Maskinhållaren tillhandahåller dikningsmaskin med förare. Transporterna betalas separat. Självkostnader,

kr/arbetsdag A

B

8 50 16 Maskinkostnad 120

7 40 16 109

19 7

35 15

46 000 Avskrivning

kr/dag = 1 000 R ä n t a 920 kr/år = Reparationer Driv- och smörjmedel, smörj ning b

Maskinist, lön » , traktamente, resekostnader

Administrationskostnader S:a självkostnader, kr/arbetsdag Exempel

2 Maskinhållaren åtager sig grävning, läggning och återfyllning. Transporterna av rör, grus och vatten utföras av gården. Självkostnader,

kr arbetdag A 146 20 34 21

B 159 30 40 45

Återfyllning (motsvarande grävning av 400 m/dag)

221 28

274 30

Administration

249 30

304 50

354 Maskin + maskinist enligt exempel 1 Arbetsledare, lön Två rörläggare, lön Traktamenten och resekostnader till ovanstående

,

S:a självkostnader, kr/arbetsdag

Avd. 6. Maskindikning jämförd med handdikning ur kostnadssynpunkt E n a v g ö r a n d e fråga är, o m m a s k i n d i k n i n g k o m m e r a t t s t ä l l a sig billigare eller p å a n n a t s ä t t f ö r d e l a k t i g a r e ä n h a n d d i k n i n g . S o m av d i a g r a m 12 f r a m går, ligga p r i s e r n a för h a n d g r ä v n i n g i vissa fall l ä g r e ä n de, som m a n k a n r ä k n a m e d för m a s k i n d i k n i n g . D o c k bör o b s e r v e r a s , att d e n a r b e t s l e d a r e , v a r s a v l ö n i n g i n g å r i m a s k i n d i k n i n g s p r i s e t , k a n h i n n a m e d en del r ö r l ä g g -

100 ningsarbete, varför själva grävningskostnaden vid användning av maskin blir något lägre än diagrammet visar. Vidare synes det sannolikt, att förhållandet mellan arbetslöner och maskinkostnader även i framtiden kommer att förskjutas i sådan riktning, att maskindikning blir ännu fördelaktigare ur ekonomisk synpunkt. Den nu rådande knappheten på arbetskraft inom jordbruket kommer enligt befolkningsstatistiska prognoser troligen ej att nämnvärt minska. Även om läget på arbetsmarknaden till följd av sämre konjunkturer skulle bli sådant, att den allmänna tillgången på arbetskraft blir större, kan man knappast vänta, att denna nytillkommande arbetskraft annat än i andra hand kommer att söka sig till dikningsarbeten. Ovanstående jämförelse gäller arbeten, vilka till sin huvuddel utgöras av grendiken. Då det gäller stamdiken, blir jämförelsen betydligt förmånligare för maskindikningen. Visserligen stiger kostnaden även för maskingrävning med växande rördimensioner och dikesdjup, men alls icke så snabbt som för handgrävning. Sålunda är det icke ovanligt att för handgrävning av en 200 mm ledning på 1,5 meters djup i stenfri lera betingas dubbelt så högt pris som för maskingrävning. Om den areal som skall täckdikas redan förut är dränerad med öppna diken, blir jämförelsen gynnsammare för handgrävningen. Ingen av dikningsmaskinerna kan nämligen med fördel gräva i befintliga öppna diken, och även om en sådan dikesfördjupning icke är omöjlig, blir avverkningen densamma eller t. o. m. lägre än vid nygrävning, varför dikningskostnaden således blir densamma eller högre. Vid handgrävning kräver däremot fördjupningen av de öppna dikena ofta endast obetydligt arbete, varför dikningskostnaden blir låg. Om alltså öppna diken finnas, där täckdikena skola läggas, blir det i regel billigare att gräva dessa täckdiken för hand. Ur hydroteknisk synpunkt är det troligen också fördelaktigare att lägga tegelrören i de gamla öppna dikena, eftersom täckdikningssystemen då möjligen komina att fungera snabbare och säkrare än om rören läggas bredvid det gamla diket. Detta gäller huvudsakligen stamdiken. Grendiken läggas oftast tvärs över de gamla öppna dikena. Slutligen bör anmärkas, att statliga åtgärder, som eventuellt komma att vidtagas antingen i arbetsmarknadsreglerande syfte eller som understöd åt jordbruket, kunna komma att påverka jämförelsen mellan hand- och maskindikning.

Kap. V. Maskindikningsverksamhetens bedrivande. Arbetsstyrka, kontroll, företagsformer Avd. 1. För täckdikningens utförande erforderlig arbetsstyrka Vid täckdikning av åkerjord investeras ett stort kapital. Kostnaden fölen fullständig detalj dikning med täckdiken jämte därtill hörande täckta och öppna avlopp belöper sig ofta till över 1 000 kronor per ha. I allmänhet är det de ur odlingssynpunkt värdefullaste åkerjordarna, som fordra den intensivaste torrläggningen. En förutsättning för att investeringen skall bli lönande är, att täckdikningen utföres på sådant sätt, att den avsedda verkan av dikningen erhålles samt att varaktigheten blir den största möjliga. Detta kräver att dikningen utföres med omsorg. Av största vikt är därför att dikningsarbetet organiseras så, att en effektiv kontroll av detsamma möjliggöres. Slarv vid utförandet är mycket svårt att upptäcka sedan dikningen är färdig, och kontrollen måste av denna anledning utföras under arbetets gång. Vid all statsunderstödd täckdikning är sådan kontroll föreskriven. Även för de många täckdikningsföretag, som helt bekostas av jordbrukarna själva, är det emellertid nationalekonomiskt sett lika viktigt, att dikningen blir väl utförd. Detta borde också kunna bli fallet, om den erforderliga frivilliga kontrollen kombineras med rådgivning. Kontrollen bör liksom nu sker lämpligast anförtros åt lantbruksnämnden i länet, vari lantbruksingenjörsorganisationen inbegripes. Det bör även åvila den statliga lantbruksorganisationen att arbeta för en ändamålsenlig utveckling i övrigt av den maskinella täckdikningen. Maskinell täckdikning ställer mycket större krav på att arbetet organiseras och ledes väl, än vad fallet är med handdikning. Kommittén vill framhålla vikten av att dessa krav bli tillgodosedda, ty därpå kommer det att bero, om maskindikningen blir ekonomisk och får jordbrukarnas förtroende. Emellertid anser kommittén det icke lämpligt eller ens möjligt att med nuvarande ringa erfarenhet framlägga detaljerade förslag om hur maskindikningen bör i detalj organiseras i olika fall. Kommittén vill dock med ledning av sina undersökningar här nedan framlägga vissa synpunkter.

102 Arbetsmoment Vare sig täckdikningsarbetet sker för hand eller med maskin innefattas däri följande moment: a r b e t s l e d n i n g inklusive stakning och anvisningar till grävaren respektive maskinisten, g r ä v n i n g inklusive grovjustering, r ö r 1 ä g g n i n g, vanligen föregången av finjustering, samt k o n t r o l l av dikets fall och rörläggningens noggrannhet. Grävningen utföres vid handdikning av för ändamålet anställda handgrävare eller av gårdens ordinarie arbetskraft. Vid maskindikning utföres den i enstaka fall av gården själv med egen maskin, men i allmänhet av maskinhållare; rörläggarna utföra erforderlig handgrävning vid kopplingsställen och stenar. Själva dikningsmaskinens besättning utgöres vanligen av en till tre man. Rörläggningen utföres av särskilda rörläggare, av handgrävare eller av läckdikningsförmän. I täckdikningsförmännens åligganden ingå ofta även arbetsledning och kontroll. De för- och nackdelar, som dessa olika möjligheter för rörläggningens utförande medföra, beröras närmare i det följande. Vid handgrävning kan en man hinna utföra finskopning och rörläggning efter tre å fyra handgrävare. Vid maskindikning kräves i allmänhet tre till fem rörläggare per maskin för att rörläggningen skall hålla samma takt som grävningen. Eftersom rörläggarna vid maskindikning även måste utföra viss handgrävning, hinna de nämligen ej lägga lika många meter per dag som vid handgrävning. Hur kontrollen nu sker och i framtiden lämpligen bör utföras, diskuteras ingående i det följande. Arbetsledningen blir vid handdikning av så liten omfattning, att den kan utföras av täckdikningsförmannen samt gårdens arbetsbefäl. Vid maskindikning nödvändiggör maskinens höga avverkning samt arbetslagets storlek en arbetsledning, som för att bliva effektiv helt tager en persons tid i anspråk.

Betydelsen av att rörläggningen sker omedelbart efter grävningen Dikningsmaskinerna gräva diken med parallella sidor samt åstadkomma ofta spår som skada dikeskanterna. Dikningen utföres dessutom under en stor del av året och därvid även under perioder, då jordens sammanhållning är nedsatt av regn eller andra orsaker. Risken för ras är därför betydligt större i maskingrävda diken än i handgrävda. Har ras inträffat i ett maskingrävt dike, går det nästan aldrig att rensa diket med maskin, utan ett nytt

103 dike måste grävas bredvid det igenrasade. Det är därför av stor betydelse, att rörläggningen kan ske i omedelbar anslutning till grävningen. Om rörläggarna ej hinna följa maskinen, bör dennas hastighet nedsättas, vilket emellertid medför avsevärt ökade grävningskostnader. (Ett uppehåll på en halvtimme med grävhjulsmaskin medför en fördyring av arbetet med cirka 15 kronor.) Rörläggare måste alltså finnas på platsen samtidigt som maskinen och i tillräckligt antal. Även om risk för ras icke föreligger, är det emellertid nödvändigt att tillräckligt många rörläggare finnas på platsen, i fall dessa skola följa maskinen från en arbetsplats till nästa. Under sådana förhållanden får rörläggningsarbetet på varje plats icke taga flera dagar i anspråk än grävningsarbetet. Ansvaret för rör läggningen. Kontrollen av dikningen Frågan om handhavandet av rörläggningen samt av kontrollen efter densamma kan i huvudsak lösas på två sätt. Antingen kan både rörläggning och kontroll handhavas av lantbruksnämnden, eller också kan rörläggningen utföras av maskinhållaren (handgrävaren) medan endast kontrollen åvilar lantbruksnämnden. a. Rörläggning

och kontroll

genom

lantbruksnämnden

Då det gäller handdikning ombesörjes för närvarande i flertal län både rörläggning och kontroll samt i viss mån även arbetsledning av lantbruksnämnden genom dess täckdikningsförmän. Dessa äro anställda hos nämnden mot lön, men erhålla icke något premietillägg. Nämnda system anses allmänt vara det, som ger den högsta kvaliteten på dikningsarbetet. I län med livlig dikningsverksamhet och ett stort antal täckdikningsförmän, som samtidigt skola fungera som kontrollanter var och en vid sitt dikningsföretag, kommer emellertid den ansvarsfulla kontrollen att på detta sätt överlämnas åt ett så stort antal personer, att de som ha ledningen av nämndens dikningsverksamhet i sin tur nödgas ägna mycket arbete åt tillsynen av dikningsförmännen. Vid dikningsföretag, som utlämnas på entreprenad, utföres rörläggningsarbetet ofta av personer, som ej äro anställda hos nämnden som förmän. I sådana fall ombesörj es kontrollen av andra tjänstemän i nämnden än de nyssnämnda. Detta arbetssätt blir emellertid omständligt och mindre effektivt samt inverkar därför i sin tur menligt på nämndens övriga verksamhet. Det har bland annat av denna anledning ifrågasatts, om icke täckdikningsförmännens arbete med rörläggning borde upphöra, så att de kunna ägna mera tid åt kontroll och arbetsledning. Då ovan beskrivna system, enligt vilket samma personer, anställda hos lantbruksnämnden, på en gång fungera såsom rörläggare, arbetsledare och kontrollanter, användes vid maskingrävning, ställas ännu högre krav på

att nämnden i rätt tid dirigerar erforderlig personal till varje arbete, enär annars kostsamma stillestånd uppstå, vilka i sista hand få betalas av jordbrukaren. Nämndens verksamhet skulle under sådana förhållanden i än högre grad än som för närvarande är fallet få karaktär av arbetsförmedling. Det kan starkt ifrågasättas om detta är en uppgift för lantbruksnämnderna. Man kan även förmoda, att hos nämnden anställda täckdikningsförmän, som tillika tjänstgöra som rörläggare, komme att få mindre auktoritet gentemot en maskinhållare och hans maskinister än gentemot vanliga handgrävare. Risk förefunnes i så fall, att maskinisten i syfte att öka sin maskins dagsavverkning och därmed sin egen premie eftersatte grävningens kvalitet och därigenom förorsakade rörläggarna extra arbete vid finskopning. b. Rörläggning genom entreprenören och kontroll genom lantbruksnämnden I några län, där endast mycket få täckdikningsförmän finnas, har då det gäller handdikning kontrollen åvilat lantbruksnämnden, medan rörläggningen ombesörjts av entreprenör. Därvid har rörläggningen utförts av handgrävaren. Vid maskindikning kan systemet tänkas utformat på följande sätt. Maskinhållaren utför rörläggningen på entreprenad, varvid rörläggare ingå i den arbetsstyrka, som hans arbetsledare har till förfogande. Rörläggarna kunna antingen såsom fast anställda tillhöra ett arbetslag, som följer maskinen från plats till plats, eller också genom maskinhållaren anskaffas för varje särskilt arbete (eventuellt rekryteras från gårdens arbetsstyrka). Dessa personer måste vara skickliga rörläggare men behöva icke ha förmanskompetens. Kontrollen utföres av en kontrollant, vilken är anställd hos lantbruksnämnden och som sålunda är helt oberoende av maskinhållaren. Kontrollanten skall ha möjlighet att effektivt övervaka pågående arbete och bör därför icke följa mer än två (eller möjligen tre) maskiner samtidigt. Han skall även ge anvisningar för de mindre ändringar i dikenas sträckning som kunna erfordras. På kontrollanten ställas sålunda högre krav än på täckdikningsförmännen i fråga om utbildning, erfarenhet och omdöme. Vissa av de nuvarande täckdikningsförmännen uppfylla dessa högre krav, men icke alla. En förutsättning för att detta system skall fungera tillfredsställande är att kontrollen göres effektiv, en sak som enligt kommitténs uppfattning mycket väl bör kunna ske. De avsevärda fördelar som systemet medför ligga dels i att nämnden icke behöver hålla så stor personal, vilket både för nämnden och allmänheten medför större smidighet i planeringsarbetet samt dels däri, att maskinhållaren genom att själv anskaffa rörläggare k a n effektivisera sin verksamhet och därigenom erbjuda jordbrukarna lägre priser. Kommittén anser sålunda, att det senare systemet med rörläggning genom entreprenörens försorg och kontroll genom lantbruksnämnden obetingat är

105 att föredraga vid maskindikning. Noggrannheten i dikningen behöver icke därigenom bli lidande. Lantbruksnämndens och maskinhållarens arbete underlättas i hög grad. Beträffande handdikningen har kommittén icke ansett sig behöva föreslå någon ändring i nuvarande system. Arbetslag för stor dikningsmaskin De stora täckdikningsmaskinerna kräva oberoende av typ ungefär lika stor personal, bestående av arbetsledare, maskinist, eventuellt andre maskinist och riktare, vidare rörläggare och hantlangare för dikets färdigställande samt slutligen handräckning för utkörning av rör, vatten och fyllnadsmaterial. F r å n r ä k n a s denna senare grupp, utgör arbetsstyrkan alltså fem till åtta man. Köres maskinen mer än 8 timmar per dag, kan ännu flera personer erfordras. — Den hos lantbruksnämnden anställda kontrollanten medräknas här ej i arbetsstyrkan. Man kan tänka sig två i princip skilda sätt att anskaffa dessa arbetare. Antingen kunna de ingå i ett permanent arbetslag som följer maskinen från plats till plats, eller också kunna de anskaffas för varje enskilt arbete och utgöras antingen av gårdens eget folk eller av tillfälligt anställd arbetskraft. Oberoende av det sätt som tillämpas för personalen i övrigt måste maskinisten under alla förhållanden följa maskinen. 1) När det första sättet helt genomföres följer med maskinen ett komplett arbetslag, bestående av arbetsledare, maskinist och andremaskinist samt två eller, om maskinens avverkning så fordrar, tre rörläggare och hantlangare. Dessa kunna då beräknas hinna med hela arbetet, förutsatt att stenförekomsten icke är alltför riklig, i vilket fall ytterligare handräckning för stenupptagning får anskaffas på platsen. Den fördel som detta system medför ligger främst däri, att arbetets effektivitet blir hög, enär personalen blir väl van vid maskinen och en mängd spilltid därigenom undvikes. En nackdel är bl. a. att svårigheter kunna uppstå att ordna inkvartering och kosthåll för arbetsstyrkan. Dessutom bör man räkna med att traktamenten måste utgå till hela arbetsstyrkan, varför kostnaderna för personal bli höga. En tredje olägenhet, som man icke får bortse från, är att under perioder av nödtvungna uppehåll arbetsstyrkan måste beredas sysselsättning med annat arbete än maskindikning. 2) Enligt det andra sättet följer med maskinen endast en maskinist. All övrig personal anskaffas på platsen och utgöres antingen av gårdens eget folk eller av arbetskraft, bosatt i närheten. Särskilt om dikningen utföres under en mindre bråd tid i jordbruket, kan det vara av stort intresse för gården att få sin lediga arbetskraft sysselsatt med dikning. Om endast maskinisten följer maskinen, behöver ofta ej så stor arbetsstyrka anställas som i föregående fall, enär arbetarna kunna fortsätta med arbetet sedan.

106 dikningsmaskinen flyttat till annan arbetsplats, förutsatt att risk för ras ej finnes. Fördelen med detta system är att planläggningen för maskinhållaren blir enklare, bl. a. emedan kostnaderna för stilleståndsdagar ej bli så höga. Vidare bli flyttningarna lättare att utföra, eftersom ej så stor arbetsstyrka behöver transporteras. Svårigheterna med kosthåll och inkvartering bli mindre eller bortfalla helt. Dessutom kan man ofta påräkna något lägre lönekostnad på grund av minskade traktamenten och reseersättningar. Däremot blir arbetseffektiviteten lägre särskilt ifråga om mindre arbeten, eftersom ny personal måste uppläras för varje arbete. Den allvarligaste nackdelen — som ofta har avgörande betydelse — är dock att svårigheter i många fall uppstå att anskaffa erforderlig personal just vid den tid, då maskinen helst borde användas. Detta gäller särskilt vid högsäsongerna inom jordbruket. 3) Som ett tredje alternativ kan den mellanform nämnas, vid vilken utom maskinisten även en täckdikningsutbildad arbetsledare medföljer maskinen. Denne leder då arbetet tillsammans med gårdens eget befäl. Eftersom han har stor erfarenhet av arbetet, kan detta organiseras effektivare och avverkningen därigenom bli högre än om endast maskinist följer maskinen. En nackdel kan vara, att arbetsledaren ofta måste lämna ett arbete innan det är avslutat för att förbereda ett nytt. Kommittén har ansett att skälen i många fall tala för ett permanent arbetslag, som följer maskinen, och vill därför rekommendera att man noga prövar detta sätt. I andra fall kan det måhända vara lämpligare med andra former för arbetets bedrivande. Erfarenheten får utvisa vilka som äro lämpligast under olika förutsättningar. Ovanstående diskussion av arbetslagets sammansättning berör icke kontrollanten. Denne förutsattes alltid vara anställd hos lantbruksnämnden.

Avd. 2. Företagsformer För de stora täckdikningsmaskinerna med inköpspris på 40 000—65 000 kronor kräves en så omfattande organisation, att en jordbrukare i allmänhet icke själv kan stå för denna. Någon form av maskinhållarverksamhet är därför nödvändig. Då någon dylik tidigare ej förekommit inom jordbruket ifråga om så dyrbara maskiner, äro de problem som sammanhänga med sådan verksamhet värda att närmare diskuteras. När det gäller att tillhandahålla jordbruket täckdikningsmaskiner av de större typerna ha olika möjligheter prövats. Det har förekommit, att en enskild gård själv anskaffat dikningsmaskin, men det vanligaste är, att grävning utföres av maskinhållare. Denne kan arbeta inom ett lokalt begränsat område såsom vanliga maskinstationer göra, eller bedriva sin verksamhet över hela riket såsom fallet är med de stora vägentreprenörerna.

107 Slutligen har även staten anskaffat dikningsmaskiner, avsedda för jordbruket. a) För att det skall löna sig för en gård att själv anskaffa dikningsmaskin, fordras att gården har mycket stora arealer som behöva och kunna täckdikas på en gång. Maskinernas kapacitet är nämligen så stor, att det icke lönar sig för en medelstor gård att skaffa maskin för eget bruk. Knappast ens en stor gård kan sysselsätta maskinen hela året med egen dikning, men maskinen kan i sådant fall uthyras till grannarna under längre eller kortare tid. — Med en enda gård jämställes i detta avseende flera närbelägna gårdar, som ha samma ägare eller som bildat bolag för anskaffning av dikningsmaskin. Genom att anskaffa egen maskin kan gården tillgodogöra sig den vinst som annars skulle tillfalla maskinhållaren, men får då även ta i beaktande riskerna för sönderkörning o. d. Eftersom maskinen i detta fall vanligen köres av en av gårdens traktorskötare och även i övrigt gårdens arbetare användas, bli lönekostnaderna relativt låga. Vidare kan den arbetskraft, som i vanliga fall hålles sysselsatt med dikning, vid arbetstoppar inom jordbruket överföras dit. På samma sätt kan dikningspersonalen under den tid, då maskinen ej kan användas, eventuellt beredas sysselsättning med andra arbeten inom jordbruket eller skogsbruket. Nackdelen av att maskinen ej ständigt kan hållas sysselsatt får mindre betydelse, om arbetskraften utnyttjas på detta sätt. En större olägenhet är att maskinen endast i undantagsfall kan utföra all dikning på gården. Delar av dikningsarbetet måste därför i allmänhet utföras för hand eller med förhyrd maskin av annan typ än den egna. Vidare bli reparationerna ofta relativt dyrbara och ta lång tid, eftersom gården mera sällan har egen verkstad som är så väl utrustad, att den kan utföra alla reparationer. b) Det andra alternativet är att dikningsmaskinen tillhandahålles av en huvudsakligen inom jordbruket sysselsatt entreprenör med relativt begränsat arbetsområde och innehavare av endast en maskin. Till denna kategori bör även räknas de maskinstationer, som tillhandahålla en stor dikningsmaskin. I nämnda fall kan maskinen användas även för det mindre jordbruket samt utnyttjas betydligt bättre än då den äges av gården själv. Eftersom vissa av dessa entreprenörer ha tillgång till egen verkstad, kunna reparationerna utföras snabbt och till självkostnadspris. Maskinstationerna kunna dessutom ha tillgång till traktorer med schaktblad eller mullskrapa för återfyllning av dikena. Även i detta fall erhålles relativt låga lönekostnader, eftersom åtminstone traktamentena bortfalla, när grävning sker i hemorten, och endast mindre reseersättningar behöva utbetalas. En förutsättning för att en sådan verksamhet skall vara ekonomiskt bärkraftig är dock, att inom maskinens verksamhetsområde finnes tillräckligt stora arealer med jord som passar just för den maskintyp, maskinhållaren har. Men även i

108 sådant fall kan det knappast undvikas, att samma svårigheter uppstå som för den enskilda gården, nämligen att handgrävning måste tillgripas eller att maskiner måste hyras utifrån för att fullborda dikningsföretagen. c) För att möjliggöra ett bättre tillgodoseende av jordbrukarens krav på komplett arbete, kan ovan nämnda inaskinhållarverksamhet utvidgas till att omfatta flera dikningsmaskiner, t. ex. 3—5 sådana. Verksamheten tankes dock fortfarande begränsad huvudsakligen till jordbruket samt till ett samlat naturligt jordbruksområde, t. ex. östgötaslätten. Maskinantalet bör icke vara mycket större än ovan nämnts, enär man då riskerar att administrationen blir mera betungande och arbetsanskaffningen svårare. Denna företagsform utgör i många avseenden ett mellanting mellan formerna b) och d ) . d) En fjärde möjlighet är att maskindikningen utföres av de stora entreprenadfirmor, som eljest huvudsakligen äro sysselsatta med vägbyggnadsarbeten och liknande. Dessa firmor ha god erfarenhet av entreprenadverksamhet samt tillgång till kunniga maskinister och verkstadspersonal. Ofta ha de flera maskiner, varför i sådant fall den för ifrågavarande arbete lämpligaste typen kan väljas. Vidare kan det löna sig för en sådan entreprenör att själv hålla transportfordon för maskinerna. Dessa större entreprenörer ha också de största förutsättningarna att öka rörelsens avkastning genom att använda maskinerna för arbete utanför jordbruket. Företagsformen medför dock högre transportkostnader samt högre kostnader för arbetskraft på grund av högre löner och traktamenten. Det vidsträckta arbetsområdet samt rörelsens storlek medför, att även kostnaderna för administration och arbetsledning bli relativt höga. I något fall har kvaliteten på ett arbete, utfört av en firma av detta slag, varit mindre god, troligen beroende bl. a. på att personalen varit mindre van vid dränering av åkerjord. Om firman utför sådan dränering i stor omfattning behöver dåligt utförande dock icke befaras. e) Ett ytterligare alternativ är att staten inköper maskinerna och att vägförvaltningen eller annan myndighet i länet handhar dikningsverksamheten. Detta system skulle komma att medföra ungefär samma fördelar som de, som anförts i alternativ d) härovan. Möjligen kunde man dessutom räkna med något bättre tillgång till transportfordon, maskiner för återfyllning samt reparationsverkstäder. Däremot bli möjligheterna mindre att anpassa maskinens verksamhet efter arbetstillgång o. dyl. och utsikterna till god räntabilitet sämre. Till detta bidrar bl. a. att administration och arbetsledning bli mera omständliga och dyrbara. Sammanfattningsvis kan sägas, att verksamhet av det slag det här är fråga om befinner sig under rask utveckling, varför man ännu ej med säkerhet kan avgöra vilken form som är lämpligast. Lokala förhållanden kunna också spela in. Kommittén har dock funnit, att företagsformerna

109 b) och c) erbjuda väsentliga fördelar framför andra former. Dessa företagsformer innefatta enskilda maskinhållare med 1—5 maskiner och verksamheten förlagd till ett samlat jordbruksområde. Företagsformer i utlandet Förenta staterna I Förenta staterna, där maskingrävning förekommer vid uppskattningsvis 90 % av all täckdikning, är den så gott som uteslutande organiserad som privat entreprenörsverksamhet. Vanligast är sannolikt, att en person inköper en dikningsmaskin och själv medföljer denna såsom maskinist eller rörläggare. Arbetsstyrkan utgöres vanligen av 2 ä 3 man, och dessa utföra hela grävnings- och läggningsarbetet. Återfyllning av dikena samt anskaffning och framkörning av rör ombesörjes vanligen av farmaren själv, men i vissa fall åtager sig entreprenören även båda eller ettdera av dessa arbeten. Kontrollen utföres av farmaren själv eller vid större företag av en konsulent. England I England förekommer både privat och statlig maskindikningsverksamhet. Den förstnämnda företagsformen är i vissa fall kombinerad med ett större jordbruk, på samma sätt som förekommer i Sverige. Större delen av maskindikningen utföres dock sedan krigsåren i statlig regi, då staten under kriget inköpte ett stort antal maskiner och med dem bedrev dikning genom sina underordnade organ i krisförvaltningen. Vid jordbruksministeriet, Ministery of Agriculture and Fisheries, finnes en särskild avdelning för täckdikning, Land Drainage Division, som är den centrala myndigheten för alla täckdikningsfrågor, såväl själva maskindikningsverksamheten som bidragsgivningen åt dikningsföretagen och planläggningen av dessa. Under den centrala myndigheten finnes i varje county (län) en underavdelning förlagd till dettas s. k. County Agricultural Executive Committee, varifrån den omedelbara ledningen av verksamheten utövas. Dessa kommittéer (nämnder) ha i allmänhet tillgång till egen verkstad samt en omfattande maskinpark, med vilken de utom täckdikning utföra tubulering, plöjning och viss annan maskinhållarverksamhet. År 1948 funnos 26 sådana kommittéer. Deras sammanlagda maskinpark utgjorde 500 grävskopemaskiner, vilka huvudsakligen användes för grävning av öppna diken, 500 stora bandtraktorer (varav hälften med schaktblad), 150 tubulatorer, 20 dikningsmaskiner av grävhjulstyp, 110 dikningsmaskiner av skraphjulstyp (Roteho) samt ett fåtal andra maskiner. Sedermera har verksamheten decentraliserats och även i övrigt omorganiserats, varvid landet indelats i åtta distrikt med vardera en teknisk rådgivare och en avdelning för bidragsfrågor.

Kap. VI. Maskindikningsverksamhetens framtida utveckling Avd. 1. Verksamhetens omfattning Den dikningsbehövande arealens storlek och beskaffenhet För att kunna uppskatta storleken av den areal i vårt land, som lämpar sig för maskindikning, måste man i första hand ha kännedom om storleken av den dikningsbehövande åkerarealen samt om jordarten och stenigheten hos denna. Så när som på vissa totalsummor finnas inga uppgifter om dessa förhållanden tillgängliga i den officiella statistiken (28, 29)*. Därför har kommittén under sommaren och hösten 1949 insamlat sådana uppgifter från de olika länens lantbruksnämnder. Vid bearbetningen har statsgeologen Gunnar Ekström medverkat. En sammanställning av uppgifterna återfinnes i tabell 7. Trots att kommittén således gjort ansträngningar att erhålla möjligast tillförlitliga värden, är den starkt medveten om att dessa äro osäkra, emedan de utgöra uppskattningar som endast i fråga om ett par län stödja sig på gjorda undersökningar. Denna osäkerhet har påpekats såväl av lantbruksnämnderna själva som av statsgeologen Ekström. Osäkerheten gäller främst uppgifterna om jordart, men även uppgifterna om den areal som av lönsamhetsskäl icke lämpar sig för dikning. Kommittén anser dock, att uppgifterna trots detta ge en i stort sett riktig bild av förhållandena. Av tabell 7 framgår, att av landets totala åkerareal 3 731 000 ha utgöras 531 000 ha av jord som är så vattengenomsläpplig att dränering är onödig (självdränerande), och 365 000 ha av sådan jord där täckdikning med största sannolikhet icke kommer att löna sig under nuvarande förhållanden. Återstoden, 2 835 000 ha, är alltså i behov av dikning antingen med fullständiga dikessystem eller med enstaka diken. Av denna dikningsbehövande areal äro endast 1 084 000 ha eller 38,3 % redan dikade. Dessa siffror visa god överensstämmelse med dem som angivits av 1942 års torrläggningssakkunniga (29), enligt vilka 2 753 000 ha av den totala åkerarealen (3 740 000 ha) skulle vara dikningsbehövande och därav 1 029 000 ha redan täckdikade. * Siffra inom parentes anger litteraturhänvisning till sidan 133.

Ill

O

O O

O

O

O O O

O O

O

g ; rt

•a

teg » O O O O O O O - O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O i O O O O cacocoi>i>cooc5inio co co m M O ) H (Cl 1-H

CO

CD CO i->

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o m co m ca T-H ca o m m o T H y-l IfJ

CO l O LO

r« 5P"S °03 M

:« —

j -

<U

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o O O O O O O O O O O O - r H O O O O r H O O O O C O O r H C O

°« —! cu 03

5 -s 03

u

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O

> =2 :Q * -

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o m o o m o m © oci>i>^Hca c o o oococo

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o O O O O i O O O O O O i O O O

cacoxoooorHocaca-r"

*H

^

o T3 :C3 03

o co

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o i > o o o m o o o i o o o o o o c a o c o o o o o o c a o c o c a T t i T f c o i o c a c o r H o c a - r H o o c a c a m- r H o t ^ o a i o c o i o o o c o o r ^ rHi .^-i C l rHi T-i I > C l CD T-H C l -rH l O _ c no i-M c a iI— > ir>^ c/»iH o i\/o \- T-H r H -T, o c/1H o c r*^ o __i n . .

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o i o o o o o o o - r H o o o o - r - o o o o o c a o c o o o co o c o r ^ i > o o o i > o o o i ( O c a a > c o i n i o o o r - c o i n ( 3 : i o c o L o o o - r « uo H O O N ^ t O H / M n H / o M H / t N t o i O H M C O M N i O O O l O t O O C H O CO

_5 'ä? os

i

B 1

:C3 :03 C •—»<-, 03 C/} ~ 3 <-,

o p O' o O o O o o O Q o C o O o Q c_ c_Q r^ © O O O c O oo o roH 0co0 oo o CO o o O o O o O' o o o O o l> c er. O o m ( 0 co O' CO O O cr> CO O o CO i n «t CO o o o o C l C l C l r* -T 1 rH r H rrrH Cl C l C l rH i rH C} m O o

o o O ~ o o o o 1-H

o CO o

~

~

- 1

o o o LO

c; o o o

1-H

CO

o

O

O

CTi

O

o m

O O o c c 03 O lO U O

c)

o

r« CO

O O O

CO C l

rH

rH

o o o o © o o O o o o O 01 O o O o o m O o O o r^ o lO _H O m

Oi

i-1

Cl

«*

CO

T -

Cl

o o o in HH

O

C-; O

O O

Cl O CO i n I-1

o c

O

O O

o o TH

m

o O o r? O c. cc o o O C U o o o in C l W T H CO m C l rH

CO

CO

rH

O

O O

m CO CO

o C m p C0

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O r H o o o m i > o o o o o o i - H o o o o " > H < o o o o o i > o o o o o coco^-rHTHcaa5M<oioot><3>coo-r)<cacacoinoocacaocarH coco^coc^coCT>cooocia5i-HH-j<ooooincoioiooooi-Hot>cooo COCll-H

T-H

1-H

i-H

:CC

3 • = .

lO

lans nd. nge ar s

5 "2

+•> 03 — G E Ul - H ^ C

COCa

Ti c

B g? » » " " t£> 03 S S M M S H V J

e s-S-s-s»?< * «

1—(1-HI-HI-HTHI-HI-HI-HI-H

1-H

a

§ « o g -g o c 5 Ä t; C « ^ä C C *J 9> _

4) A

•= P ;A > > -fl i H i O 3 ca O - o «-i ;03 O" S :03 O :oS :G3 . 2 :C3 O 3 E 03 <B 0305 I j oÄ 72 § S E CQS

c

o q

112 Utöver de uppgifter som finnas sammanställda i tabell 7 ha lantbruksnämnderna lämnat uppgifter om den dikade arealens fördelning efter jordart samt om behovet av systematisk täckdikning. Därav framgår beträffande redan utförd dikning, att den areal i landet, som utgöres av lättgrävd moränlera (vilken till allra största delen återfinnes i Skånes slättbygder), är dikad i den största utsträckningen eller till cirka 60 % av den i tabell 7 som dikningsbehövande angivna arealen. För den sedimentära leran skilja sig uppgifterna från olika län beträffande redan dikad areal avsevärt från varandra och från rikssiffran 37 %, och variera mellan 10 och 80 %. Låga siffror ha Skaraborgs län ( 2 7 % ) samt Norrlandslänen. För torvjord ligger värdet för hela landet vid cirka 25 %. Dikning av den dräneringsbehövande arealen kan utföras med olika dikesavstånd, alltefter jordens genomsläpplighet och markens lutning. Man skiljer mellan å ena sidan systematisk täckdikning, å andra sidan dikning med enstaka diken, ofta kallad behovsdikning. I det förra fallet täckes hela arealen med regelbundna dikessystem, varvid man erhåller en dikeslängd per ha av mellan 350 och 950 m beroende på avståndet mellan dikena, vilket i sin tur bestämmes av jordarten. I det senare fallet lägger man diken endast i sänkor och till vattensjuka fläckar, som äro i särskilt behov av utdikning. Dikeslängden per ha av hela det område, som genom sådan dikning blir tillfredsställande dränerat, kan uppskattas till 200 å 400 m. Om dränering med enstaka diken är tillräcklig på en del av åkerarealen, medför detta att genomsnittliga dikeslängden per ha, räknad på hela den effektivt avdikade arealen, blir mindre än om hela arealen skulle systematiskt dikas. I de på sidan 110 nämnda uppgifterna lämnade lantbruksnämnderna även en uppskattning av möjligheterna att tillämpa dränering med enstaka diken (behovsdikning). Av svaren, som voro mycket varierande, har såsom medeltal framgått, att sådan dikning bedömdes kunna tillämpas på 75 % av den steniga moränjorden, 35 % av torvjorden, 30 % av sand- och mojorden samt 5—10 % av lerjorden. Enligt en undersökning, gjord av statsgeologen Ekström (60), ha hittills i genomsnitt följande dikesavstånd använts för fullständiga dikessystem, nämligen på torvjord sand- och mojord sedimentär lerjord lättgrävd moränlera övrig morän jord

ca 30 m ca 20 m ca 15 m ca 15 m ca 17 m

Genom övergång till en mera intensiv odling samt från höstsådda till vårsådda grödor minskas dikningsbehovet. Utvecklingen går i denna riktning och som följd härav användes även större dikesavstånd än förut. För

113 den närmaste framtiden torde man därför kunna räkna med följande genomsnittliga dikesavstånd. torvjord, minst 70 cm djup 30 m sandjord, mojord 22 m sedimentär lerjord 18 m lättgrävd moränlera 18 m övrig moränjord 20 m Övergången till mindre intensiv dikning torde även resultera i att dikning med enstaka diken (behovsdikning) tillämpas i högre grad än hittills. Härtill medverka även de höga dikning sko stnaderna. Kommittén räknar därför med behovsdikning på 35 % av torvjorden och sand- och mojorden, 25 % av den sedimentära lerjorden och den lättgrävda moränleran samt 75 % av den steniga moränjorden i vilken senare även innefattas den steniga moränleran. Med hänsyn tagen dels till dessa olika dikesavstånd, dels till ovan angivna möjligheter att tillämpa s. k. behovsdikning, erhållas följande värden på dikeslängden, vilka utgöra medeltal för hela den areal som blivit tillfredsställande dränerad: torvjord sandjord, mojord sedimentär lerjord (mjäla) lättgrävd moränlera övrig morän jord

300 m / h a 400 m / h a 500 m / h a 500 m / h a 330 m / h a

Dessa värden användas senare i utredningen för beräkning av maskinernas årsavverkning uttryckt i hektar. Storleken av den areal där maskindikning beräknas komma att utföras Som framgår av kapitel II finnes numera tekniskt sett möjlighet att med maskin dika så gott som all jord. De faktorer som begränsa täckdikningsmaskinernas användning bli därför huvudsakligen av ekonomisk natur. Dikningskostnaden för olika jord och maskiner kan avläsas i diagram 12. På sidorna 96—99 redogöres för de variationer i priset som kunna förväntas under olika förhållanden. Därav framgår, att maskindikning i allmänhet ställer sig fördelaktig eller åtminstone icke ofördelaktig för större ledningar i nästan all slags jord samt för täckdikessystem i stenfri eller nästan stenfri jord. Även lokala förhållanden inverka på förutsättningarna för maskindikning. Jämfört med maskingrävning blir handgrävning ur kostnadssynpunkt ofördelaktigare i områden, där arbetslönerna äro höga och tillgången på 8-506461

114 arbetskraft ringa, såsom fallet är t. ex. inom industriområdena. Även inom några slättbygdsområden med utpräglad jordbrukskaraktär råder stor brist på handgrävare, varför maskindikning måste tillgripas. Å andra sidan bli i trakter med små och glest belägna jordbruk, främst skogsbygderna, transportkostnaderna för maskinerna höga, och därför kan därstädes endast obetydlig maskindikningsverksamhet påräknas. För jord som kan tillfredsställande dräneras med enstaka diken blir dikeslängden per hektar liten och totalkostnaden därigenom låg. Man kan därför räkna med att ett relativt högt meterpris icke kommer att verka så avskräckande vid behovsdikning som vid systematisk dikning. Anmärkas bör dock, att transportkostnaderna per meter dike bli högre vid liten total dikeslängd. Kommittén har vid bedömning av de dikningsbehövande arealernas lämplighet för maskindikning tagit hänsyn till kostnaden för maskindikning — närmast den del som hänger samman med maskinernas avverkning på jord av olika typ — men dessutom till gårdarnas storlek, åkrarnas form och topografi samt huruvida bebyggelsen är samlad eller spridd. De senare uppgifterna har kommittén till en del hämtat ur 1944 års jordbruksräkning, (28). Flera viktiga synpunkter ha också erhållits vid diskussioner med representanter för lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen, lantbrukshögskolan m. fl. Som slutresultat ha erhållits de värden som äro införda i tabell 8.

Tabell 8.

Total åkerareal, a) där dikning med maskin är ekonomiskt fördelad efter jordart

Jordart

Torvjord Sedimentär

Ha a).

% av dikningsbehövande a) areal enligt tabell 7

40 000

190 000 845 000 120 000

50 70 60

55 000 60 000

35 10

1 310 000

möjlig,

Relativtal

jord

Sand, nio Lera (mjäla) helt stenfri Lera (mjäla) med enstaka block

14 65 9

Moränjord Moränlera, lättgrävd Övrig moränjord Alla jordarter

a) Av denna areal är en viss del redan dikad. Se sidorna 110—112.

115 Som framgår av tabellen kunna 46 % av den dikningsbehövande åkerarealen i landet anses vara av sådan beskaffenhet, att maskindikning är ekonomiskt möjlig med de förutsättningar som rått åren 1949 och 1950. De sedimentära jordarna äro de gynnsammaste för maskindikning. På moränjordarna bedömas förutsättningarna vara sämre på grund av de höga dikningskostnaderna, och så är även fallet på torvjorden, som ofta återfinnes på små och avlägset belägna gårdar. Som i tabellen angivits är en del av den dikningsbehövande arealen redan dikad. Man kunde därför möjligen antaga att hela (eller i vissa fall största delen av) den för maskindikning lämpade arealen redan vore dikad och att den odikade arealen vore av sådan beskaffenhet, att den ej kunde dikas med maskin. Kommittén anser det emellertid sannolikt, trots att uppgifter icke finnas som underlag för ett sådant antagande, att en stor del av den för maskingrävning lämpliga arealen är odikad. Brist på aktuella arbetsobjekt torde därför icke lägga hinder i vägen för maskindikning i sådan förhållandevis liten omfattning som i det följande förutsattes. Dessutom torde en del av den redan dikade arealen inom en nära framtid bli i behov av omdikning. På grund av osäkerheten i beräkningarna anser sig kommittén icke kunna närmare angiva hur stor areal som lämpar sig för maskindikning i olika län. Följande må dock tjäna som en vägledning. Gynnsammast äro jordförhållandena m. m. i Mellansveriges slättbygdslän samt i Halland, där 60— 70 % av den i tabell 7 som dikningsbehövande angivna arealen bör kunna dikas med maskin. För Skånes del torde motsvarande siffra vara cirka 30 %, för Värmland och Dalarna cirka 40 %, för norra Norrland och Gotland cirka 20 % samt för småländska höglandet cirka 10 %. I hektar uttryckt synes sålunda den för maskindikning möjliga arealen vara störst i Skaraborgs län och Östergötland med cirka 175 000 ha respektive cirka 110 000 ha. Sydsveriges slättlän samt Mälarlänen torde vardera ha 70 000— 100 000 ha åker som är möjlig att maskindika.

Nuvarande dikningsverksamhet För att kunna bedöma den framtida omfattningen av maskindikningsverksamheten är det nödvändigt att känna till storleken av nuvarande dikningsverksamhet. Uppgifter om hur stor areal, som årligen täckdikas i vårt land, saknas i den officiella statistiken. Den årliga tillverkningen av tegelrör kan emellertid ge en bild av omfattningen av täckdikningen med rör, vilket är det oftast förekommande och tillika det värdefullaste slaget av täckdikning. Visserligen kan lagerhållningen av rör variera något, men särskilt om man r ä k n a r över en längre tidsperiod, torde dock uppgiften om rörtillverkningen ge en

10000 I9I5

1948 Diagram 13. Årlig täckdikning i Sverige beräknad ur tegelrörsproduktionen. Den prickstreckade linjen är kurvans medellinje.

4ooo ha 4 0 0 ooo \kF

1 ooo 700000

1948 Diagram 14. 1. Årlig täckdikning i Skaraborgs län enl. hushållningssällskapets uppgifter. 2. Hushållningssällskapets bidrag till räntelindring å dikningslån. 3. Statsbidrag utgick åren 1933—1935 utan behovsprövning med 25 %, åren 1935—1948 endast efter behovsprövning.

tämligen riktig bild av täckdikningsverksamhetens omfattning. I diagram 13 angives produktionen av tegelrör enligt av kungl. kommerskollegium meddelade siffror i den årliga industristatistiken för åren 1915—1948. Efter dessa siffror har kommittén beräknat den areal, som skulle ha täckdikats med rör under antagande att det i medeltal skulle åtgå 2 100 rör per hektar

117 samt att 10 % av rören användas för annat än åkerjordsdränering. (Denna del var troligen större än 10 % under åren 1941—45 på grund av flygfältsbyggen o. d.) Under de första år, diagrammet avser, dikade man tätare, varför röråtgången per hektar var större än 2 100. Diagrammet visar därför något för stor dikad areal för dessa år. Som jämförelse visas även diagram 14, avseende dikad areal samt utlämnade statsbidrag i Skaraborgs län under samma tid enligt uppgifter från länets hushållningssällskap. I diagram 13 har inlagts medellinjen för åren 1915—1948. Som synes går den med endast ringa stegring från 18 000 till 21 000 ha. Under denna period ha inga andra dikningsmaskiner använts än dikesplogarna, och dessa ha först under de allra senaste åren kunnat tänkas påverka utvecklingen i landet i sin helhet och även då i mycket ringa grad. Sammanfattningsvis kan sägas, att den årliga täckdikningen, sedd över en längre tidsperiod, ligger vid ungefär 20 000 ha.

Maskindikningsverksamhetens framtida utveckling Naturligtvis vore det mycket önskvärt att hela den dikningsbehövande arealen med det snaraste bleve dikad. Detta skulle dock kräva en mångdubbling av den nuvarande dikningsverksamheten. En sådan ökning kan med tanke på tillgången på arbetskraft och kapital icke rimligtvis förväntas inom de närmaste åren. Tillgången på arbetskraft inom jordbruket visar enligt befolkningsstatistiken en stadig nedgång som väntas fortsätta. Man kan därför icke räkna med att i framtiden ha tillgång ens till det antal dagsverken, som nu nedläggas på täckdikning. — Härvid bortses från de förhållanden som en kraftig och långvarig depressionsperiod kunde komma att medföra. — Om man därför vid beräkning av dikningsverksamhetens omfattning och antalet dikningsmaskiner förutsätter en oförändrad tillgång på arbetskraft, erhåller man med stor sannolikhet värden, som ligga över men möjligen relativt nära de högsta som framdeles kunna förekomma. Förmågan och viljan från jordbrukarens sida att investera kapital i täckdikning varierar starkt. Kommittén håller det för föga troligt, att någon nämnvärd ökning av sådan investering kommer att ske, enär ett flertal andra viktiga investeringsbehov också göra sig gällande, såsom förbättring av bostäder och ekonomibyggnader, maskinanskaffning och stenröjning. Eftersom täckdikning med maskin blir ungefär lika dyr som täckdikning för hand, komme vid en till sin storlek oförändrad investering i dikningen, verksamhetens totala omfattning icke att förändras, även om maskinell dikning skulle få ökad användning jämförd med handdikning. En beräkning av maskinantalet med utgångspunkt från oförändrad dikningsverksamhet

118 torde därför ge ett maskinantal, söm ligger i närheten av och kanske något under vad som skulle behövas. Av dessa olika anledningar har kommittén ansett det lämpligt att räkna med två alternativ, nämligen dels med oförändrad investering, dvs. oförändrad årligen dikad areal, trots successivt minskad arbetskraftstilUåna' såsom huvudalternativ, dels med oförändrad arbetskraftstillgång och ökad investering som sidoalternativ. Det senare alternativet ger möjlighet att diskutera vilken inverkan den största sannolika ökningen kommer att få. I det förra fallet skulle alltså oförändrat ca 20 000 ha täckdikas årligen. För närvarande kräves vid maskindikning endast ungefär hälften så många dagsverken per ha som vid handdikning. Den totala arbetskraftsåtgången kommer dock icke att minskas till hälften av den nuvarande, eftersom maskinerna ej kunna helt ersätta handgrävarna. Enligt tabell 8 anses 46 % av den dikningsbehövande arealen vara tekniskt och ekonomiskt lämpad för maskindikning. Man bör ha rätt att förmoda, att den årliga dikningsverksamheten relativt sett kommer att inriktas i betydligt högre grad på sådan jord än på den, där maskiner ej kunna användas. Kommittén antar därför att, sedan fullt antal maskiner anskaffats, 60 % (12 000 ha) av den då årligen täckdikade arealen kommer att dikas med maskin. För dessa 60 % erfordras endast 30 % av nuvarande totala antal dagsverken, medan för återstående handdikade 40 % (8 000 ha) arbetskraftsbehovet blir oförändrat 40 %. Alltså skulle det antal dagsverken, som under dessa förutsättningar nedläggas på täckdikningen, sedan maskiner insatts minska till 70 % av det nuvarande. Om man, såsom i sidoalternativet förutsattes, kan räkna med oförändrad tillgång på arbetskraft, skulle man genom maskininsats enligt ovanstående beräkningar kunna höja den årliga dikningen med 43 % eller i avrundat tal 50 % till cirka 30 000 ha. Även det i dikningen årligen investerade kapitalet skulle då ökas med 50 %. ökningen komme även att beröra rörproduktionen samt arbetet med uppgörande av dikesplaner. Den förra kan enligt uppgift utan svårighet utökas i samma takt som dikningsverksamheten. Det senare arbetet utföres till större delen av lantbruksnämnderna. Då emellertid maskinanvändning gör det möjligt att snabbt och med ringa arbetskraft dika stora arealer i ett sammanhang, torde ökningen i årlig dikning till stor del komma att ske på så sätt, att genomsnittsstorleken ökas på den del av ett dikningsföretag, som på en gång utföres. Antalet dikningsföretag torde däremot icke ökas i nämnvärd grad. Eftersom stora företag medföra förhållandevis mindre arbete vid uppgörandet av dikesplaner, torde därför ökningen i denna del av lantbruksnämndernas arbete jämfört med verksamhetens tidigare omfattning icke bli lika stor som ökningen i den årligen dikade arealen. Kommittén har som nämnt ansett sig böra taga upp sistnämnda sido-

119 alternativ till diskussion men anser att försiktigheten bjuder att man för de närmaste åren icke räknar med större omfattning på täckdikningen än vad som framgår av det förut nämnda huvudalternativet, dvs. 20 000 ha per år. Under förutsättning att verksamheten bedrives i samma omfattning på allt slags jord skulle enligt huvudalternativet årligen med maskin täckdikas de i tabell 9 upptagna arealerna. Tabell 9. Uppskattning av de arealer som årligen komma att maskindikas under förutsättning av oförändrad årlig täckdikning av 20 000 ha. Jordart

Ha 300

Sedimentär jord 1 700 7 800 1 100 Moränjord 500 600 Summa

12 000

Därtill kan förväntas komma 80 % av alla större avloppsledningar i torrläggningsföretagen, vilket — enligt en på uppgifter från Skaraborgs län baserad uppskattning — vid en årlig täckdikning av cirka 20 000 ha uppgår till 800 000 m, fördelade på olika jordslag på ungefär samma sätt som den vanliga övriga täckdikningen. Med denna omfattning av dikningsverksamheten kommer den effektivt avdikade arealen att öka endast långsamt. Med av lantbruksnämnderna angivna värden för täckdikningens livslängd (i medeltal 60 år) skulle nämligen täckdikningen årligen hinna bli avsevärt försämrad på cirka 18 000 ha, vilken areal således bör dragas från den ovan antagna årligen täckdikade arealen (20 000 ha) vid beräkning av den totala, effektivt täckdikade arealens tillväxt. Som jämförelse kan nämnas, att ifall hela den dikningsbehövande arealen vore dikad, skulle den nödvändiga underhållsdikningen uppgå till cirka 47 000 ha årligen. Erforderlig maskinutrustning Med i kapitel II angivna siffror rörande dagsavverkningen för de olika maskinerna och på sidan 82 angiven normal årlig användningstid erhållas

nedanstående värden för den årliga avverkningen för respektive maskintyp och jord (tabell 10). Vid beräkning av dessa värden ha de på sidan 113 angivna dikeslängderna per hektar använts. De stora olikheterna i erfordrad dikeslängd är en av orsakerna till olikheterna i maskinernas avverkning på olika jordarter. Tabell 10.

Årlig avverkning för olika täckdikningsmaskiner användningstid. Hektar per år Sedimentär jord Maskintyp

Grävhjulsmaskiner Grävkedjemaskiner Barber-Greene Grävskopemaskiner Dikesplogar med elevatorkedja .

Torvjord

260 260 195

normal

Moränjord

Lera och mjäla Sand

med

nio

helt stenfri

med enstaka block

180 180 135 130 10

125 125 85 80 13

110 110 65 70 10

Obet. stenig moränlera

Övrig moränjord

50 70 70 70

40 70

På sidan 53 angavs att flera olika maskintyper kunde användas för samma slags jord. Därav följer att man icke bestämt kan ange hur inånga maskiner av en viss typ, som kan komma till användning. Utom de rent dikningstekniska förutsättningarna inverkar t. ex. tillgången på maskiner i marknaden. När därför här nedan uträknats två exempel (tabellerna 11 a och b) på erforderligt antal dikningsmaskiner med kapacitet motsvarande det i tabell 9 angivna dikningsbehovet, sker detta endast för att ge en ungefärlig uppfattning om maskinuppsättningens sammansättning och storlek. En maskinuppsättning, vars sammansättning företer relativt stora avvikelser frän de i exemplen angivna, kan anses lika riktig. Vid utarbetandet av tabell I l a har förutsatts att maskinköparen har frihet att välja den maskintyp, han finner lämpligast. Tabell 1 1 b har uppgjorts för att visa maskinbeståndets sammansättning om en stark begränsning av antalet maskintyper anses nödvändig. I fråga om dikesplogarna avse tabellerna att visa det antal som kan förutsättas vara i arbete varje år. Totala antalet dikesplogar inom landet blir emellertid avsevärt högre än vad tabellen visar, på grund av att en stor del av dikesplogarna icke användes varje år. Det bör vidare observeras, att maskinantalet i tabell 11 beräknats med utgångspunkt från de maskiner som i dag finnas tillgängliga i marknaden. Nya maskintyper med väsentligt förbättrade egenskaper kunna komma att helt ändra förutsättningarna. Även uppgifterna rörande nuvarande maskin-

121 typer kunna i något fall vid fortsatta undersökningar visa sig vara mindre allmängiltiga än här antagits. Tabellerna äro uppgjorda för huvudalternativet, avseende årlig täckdikning av 20 000 ha. För det andra alternativet, 30 000 ha per år, erfordras 50 % flera maskiner eller sammanlagt cirka 160 stora täckdikningsmaskiner. Tabell 11. Exempel på erforderligt antal täckdikningsmaskiner ha årlig täckdikning

vid 20 000

Se även texten på sidorna 120 och 121 Tabell 11 a För täckta avlopp

Summa

37 29 15 26 107 275

För täckdikning

För täckta avlopp

Summa

56 14

13 21

69 35

För täckdiknin»

.Maskin

33 22 7 11

Grävhjulsmaskiner Grävkedjemaskiner Barber-Greene Grävskopemaskiner S:a stora dikningsmaskiner

275 Dikesplogar

Tabell 11 b Maskin

Grävkedjemaskiner Grävskopemaskiner

104 S:a stora dikningsmaskiner 300

Dikesplogar

300 Avd. 2. Åtgärder för att främja maskindikningsverksamheten Maskinanskaffning Årlig täckdikning

20 000 ha

Som huvudalternativ för beräkningarna har tagits en oförändrad dikningsverksamhet om 20 000 ha per år, varav vid tillräcklig tillgång på maskiner 60 % skulle komma att dikas med sådana. En dylik maskindikningsverksamhet skulle kräva cirka 105 stora maskiner. Eftersom för närvarande endast cirka 10 sådana finnas i landet, måste den erforderliga maskinparken till största delen nyuppsättas. Kommittén anser intet hinder föreligga för

att verksamheten utbygges under loppet av 8 a 15 år, eller förslagsvis 10 år, räknat från det år då utbyggnaden påbörjades. Detta innebär, att i genomsnitt tio nya maskiner årligen insättas i drift. Av dessa tio maskiner böra högst tre utgöras av grävskopemaskiner. Dylika maskiner äro de enda som för närvarande tillverkas inom landet. Övriga maskiner måste därför importeras, åtminstone till dess att en tillverkning i Sverige kommit igång, vilket kan beräknas taga minst tre år. Med hänsyn till det ringa antal maskiner som erfordras, böra inköpen i första hand inriktas på en enda maskintyp. Eftersom grävkedjemaskinerna ha den allsidigaste användbarheten bör huvudvikten läggas på dem. Det blir därför nödvändigt att årligen till landet anskaffa cirka sex grävkedjemaskiner, som kunna erhållas från England, samt en å två maskiner av annan typ, vilka för närvarande måste köpas i Förenta staterna. Kostnaden för dessa 7 a 8 maskiner uppgår till cirka 400 000 kronor. Vid diskussion av de olika företagsformer, som kunna komma i fråga vid maskinernas användning i jordbruket (se sidorna 106—109), har kommittén funnit flera olika alternativ vara praktiskt möjliga, men anser den lämpligaste formen vara, att maskindikningen utföres av privata maskinhållare (entreprenörer) med relativt liten eller medelstor rörelse. En sådan maskinhållare behöver för inköp av maskiner samt som rörelsekapital per maskin 50 000—75 000 kronor. Hela detta kapital kan i vissa fall anskaffas av maskinhållaren själv, medan man i andra fall måste räkna med att t. ex. maskinlånefonden kan behöva anlitas för den del av kapitalet som erfordras för maskininköp. Fonden är emellertid redan så starkt anlitad, att lån för inköp av täckdikningsmaskiner icke lämpligen kunna tagas från de medel, som för närvarande årligen tillföras fonden och som avse anskaffning huvudsakligen av vanliga lantbruksmaskiner och traktorer. Kommittén anser därför, att det årliga anslaget bör höjas så mycket att fonden blir tillräcklig även för lån till inköp av täckdikningsmaskiner. Bidrag synas däremot icke behöva lämnas. Om lån sökas för exempelvis sex maskiner årligen, blir det erforderliga sammanlagda lånebeloppet cirka 300 000 kronor. För lån till dikningsmaskiner kunna i stort sett samma bestämmelser gälla som hittills för lån till inköp av andra maskiner för grundförbättringsarbeten (61). Kommittén har även undersökt förutsättningarna för tillverkning inom landet av stora täckdikningsmaskiner och har därvid erfarit, att intresse för en sådan tillverkning finnes. För verkstäder, som redan nu framställa maskiner för jord- och stenindustrien, äro de stora täckdikningsmaskinerna lämpliga tillverkningsobjekt. Av samma skäl som ovan anförts beträffande importen av maskiner torde maskiner av grävkedjetyp för närvarande vara lämpligast för inhemsk tillverkning, varvid de erfarenheter som vunnits med denna maskintyp böra utnyttjas för förbättring av konstruktionen. För att

underlätta utexperiinenterandet bör erforderlig valuta ställas till vederbörande firmas disposition i och för inköp av en ä två moderna utländska dikningsmaskiner. Årlig täckdikning

30 000 ha

Sidoalternativet, som avser att markera en sannolik övre gräns för utvecklingen, bygger på antagandet, att det framdeles kommer att finnas tillgång till arbetskraft i samma omfattning som för närvarande är fallet samt att investeringarna öka så att 30 000 ha årligen kunna täckdikas. För detta kräves cirka 160 stora täckdikningsmaskiner. En femtonårig utbyggnadsperiod anses i detta fall rimlig, vilket kräver samma årliga maskintillskott, tio stora dikningsmaskiner, som huvudalternativet. Inköpssumman för de importerade maskinerna blir även i detta fall cirka 400 000 kronor. Det belopp som eventuellt erfordras som maskinlån torde icke heller överstiga 300 000 kronor årligen. Om läget på arbetsmarknaden vid någon tidpunkt i framtiden skulle kräva att dikningsarbete användes för att bereda sysselsättning åt arbetslös arbetskraft, bör motsvarande antal maskiner samtidigt anskaffas, så att största möjliga areal blir dikad.

Lantbruksnämndernas personal Av skäl som i kapitel V anförts anser kommittén lämpligt, att kontrollen av dikningens kvalitet utövas av lantbruksnämnderna. Som kontrollanter tjänstgöra för närvarande i förekommande fall täckdikningsförmän, lantbruksinstruktörer eller lantbruksingenjörens assistenter. Kontrollen inkräktar emellertid i hög grad på dessas ordinarie arbete samt medför dessutom i många fall att överkvalificerad arbetskraft tages i anspråk. Särskilda kontrollanter böra därför anställas vid nämnderna. I varje län skulle erfordras ungefär hälften så många kontrollanter som maskiner. Tillkomsten av sådana kontrollanter skulle samtidigt medföra, att de nuvarande rörläggande täckdikningsförmännen ej längre behövde anlitas för maskindikning. Frågor rörande dessa förmäns uppgifter vid handdikning har kommittén ansett falla utanför området för sitt uppdrag.

Upplysningsverksamhet Enär maskindikning icke förekommit i nämnvärd omfattning tidigare i vårt land, ha lantbrukskonsulenter, lantbruksingenjörer, maskinkonsulenter och övriga, som skola planera dikningsföretagen och ge jordbrukarna upplysningar angående möjligheterna för maskinanvändning, icke haft tillfälle

124 att skaffa sig erfarenhet på detta område. Lämpligt är därför, att två kortare kurser för dessa tjänstemän anordnas av lantbruksstyrelsen, eventuellt under medverkan av Jordbrukstekniska institutet och lantbruksnämnden i Skaraborgs län, vilka båda sysslat med dikningsmaskiner och maskindikning. Under kursen böra de viktigaste maskinerna demonstreras i arbete på olika jord, vidare de speciella krav behandlas, som maskinanvändning ställer på dikessystemens utformning, kostnaderna för maskindikning studeras samt slutligen möjligheterna diskuteras att genom insättande av maskiner intensifiera dikningsverksamheten. Kurserna böra förläggas till Skaraborgs län och som föredragshållare böra anlitas olika experter på området. För demonstrationerna måste lämpliga maskiner tillfälligt förhyras. Kurserna borde lämpligen omfatta en vecka. Deltagareantalet i varje kurs bör begränsas till högst 35. En första kurs kan lämpligen hållas under försommaren 1951 och den andra kursen antingen omedelbart därefter eller också sommaren 1952. Enligt efterföljande kalkyl beräknas kostnaderna för varje kurs belöpa sig på 18 500 kronor. En annan kurs, mera inriktad på maskintekniska spörsmål, bör senare anordnas för maskinkonsulenter m. fl. Vidare böra kurser hållas för jordbrukare i skötseln av dikesplogar, eftersom dessa plogars användning i hög grad hämmas genom bristande skicklighet hos dem som betjäna desamma. Dessa kurser inordnas lämpligen i hushållningssällskapens eller lantbruksnämndernas ordinarie upplysningsverksamhet och uppläggas som endagskurser. Kostnader för kurs i maskindikning för lantbrukskonsulenter ingenjörer

och

Kursledningen, traktamente 12 dagar resekostnader Föreläsare, arvoden traktamenten, resekostnader Maskinhyra, inkl. transport av maskiner, lön till maskinister samt motorbränsle Rörläggare Bussresa för kursdeltagarna Övriga omkostnader

lantbruks900: 550: 800: 1 200: 3 000: 500: 800: 2 000:

Kostnader för kursen

9 750 5 250 3 500

Kostnader för deltagare

8 750

35 deltagare, traktamenten 6 dagar reseersättningar

Totalkostnad 18 500

125 De rörläggare, som skola följa maskinerna, skola förslagsvis ej anställas hos lantbruksnämnderna, men nämnderna böra medverka till att kurser för rörläggare anordnas, så att yrkesskicklig personal blir tillgänglig. Därigenom erhålles en viss garanti för arbetets kvalitet. Ytterligare undersökningar I samband med den av kommittén gjorda undersökningen ha flera problem framkommit, som skulle erfordra närmare undersökningar. Detta har dock ansetts ligga utanför kommitténs uppdrag samt skulle dessutom ha tagit lång tid och därigenom fördröjt kommitténs arbete. Här åsyftas bl. a. den på sidan 66 upptagna frågan hur noggrannheten vid rörläggningen inverkar på dikningens varaktighet, när olika rördimensioner användas. Vidare borde undersökas hur den större dikesbredden vid maskindikning inverkar på dikenas förmåga att avleda ytvatten, hur inblandningen av alv i matjorden påverkar växtligheten m. m. För att möjliggöra fortsatta studier av maskindikningens varaktighet ha kartor över de områden, som dikats med kommitténs maskin, överlämnats till hydrotekniska institutionen vid lantbrukshögskolan. — De under 1949 påbörjade försöken med tubulering böra fullföljas i tillräckligt stor skala, enär användning av tubulering avsevärt skulle minska dikning sko stnader na för vissa jordar. Kommitténs utredning visar, att för svenska förhållanden lämpliga typer av dikningsmaskiner finnas i prisklassen 45 000—65 000 kronor. Däremot finnes icke någon lämplig mindre dikningsmaskin (kostnad under 15 000 kronor) som kan gräva till fullt dikesdjup på en gång och som kan kopplas till traktor. Eftersom en dylik maskin skulle kunna få en icke ringa betydelse, är det av värde att alla nya uppslag till sådana beaktas och att uppfinnare av lovande konstruktioner lämnas erforderligt stöd så att deras maskiner kunna provas. Sådant ekonomiskt stöd bör kunna lämnas på samma sätt som hittills genom Svenska Uppfinnarekontoret.

Kap. VII. Sammanfattning Det nu framlagda betänkandet berör enbart maskiner för utförande av täckdikning, däremot ej maskiner för grävning av öppna diken eller kanaler. Enkla s. k. dikesplogar begagnades i viss utsträckning i Sverige redan under 1920-talet men kommo till allmännare användning först i slutet av 1930-talet. Stora motordrivna dikningsmaskiner kommo under 1900-talets första årtionde i bruk i Förenta staterna. I början av 1920-talet provades några sådana i Sverige, men de fingo ingen nämnvärd praktisk användning, enär kostnaden för maskingrävning vid denna tid blev betydligt högre ån för handgrävning, varjämte tillgången på arbetskraft snart nog blev god. Åren 1944—1947 kom grävning med stora dikningsmaskiner ånyo igång, främst beroende på den allvarliga bristen på handgrävare. Maskintyper Av täckdikningsmaskiner finnas dels stora motordrivna, självgående maskiner, som gräva diket till fullt djup på en gång, dels små dikesplogar. De fyra huvudtyper av stora dikningsmaskiner, som för närvarande finnas i Sverige, äro: Grävhjulsmaskiner (Buckeye och Parsons), som ha flera skopor fästa på ett stelt hjul (bilderna 1 samt 10—13). Grävkedjemaskiner (Allen), som ha flera skopor fästa på en kedja (bilderna 4 samt 18—20). Skrapkedjemaskiner (Barber-Greene), som ha flera tvärställda skrapor fästa på en kedja (bilderna 6 samt 22—24). Grävskopemaskiner, som ha en för täckdikning specialkonstruerad smal grävskopa (bilderna 7, 26 och 27). Dessa stora dikningsmaskiner kosta i inköp mellan 45 000 och 65 000 kronor. Dikesplogar med elevatorkedja (Aashamar m. fl.) äro avsedda att dragas av hästar, men även traktor kan användas. De köras 10—25 gånger fram och åter i det blivande diket och skära för varje drag lös en tunn jordstrimla, som på elevatorkedjan transporteras upp till dikeskanten (bilderna 9, 30, 31 och 32). Aashamarsplogen kostar 550 kronor.

127 Maskinernas användningsområden Någon maskin, som ur både teknisk och ekonomisk synpunkt är lämplig för all slags jord, finnes icke. Därför behövas i Sverige olika maskintyper. Den sedimentära jorden är den för maskindikning bäst lämpade. På sådan jord äro grävkedjemaskinerna allmännast användbara, enär deras arbete ej nämnvärt hindras av enstaka stenar. På den helt — eller i det allra närmaste — stenfria jorden äro dock grävh julsmaskinerna lämpligast, emedan de åstadkomma den jämnaste dikesbottnen. På stenfri lerjord eller annan stenfri, lerhaltig sedimentär jord blir grävningskostnaden lägst med dikesplog. En sådan kan dock icke användas annat än då jorden har lämplig fuktighetshalt. Grävskopemaskinerna ha även på lättgrävd jord låg avverkning. Moränjord. På nästan all morän jord — även mycket stenbunden sådan — kan maskindikning utföras med grävskopemaskiner. Avverkningen blir dock förhållandevis låg. På moränjord med ringa stenförekomst, t. ex. Skånes baltiska moränlera, kunna även grävkedjemaskiner begagnas. Djup torvjord kan dikas med grävhjuls- eller grävkedjemaskiner. Tabell 12. Sammanställning Dikesplog (Aashamar)

av täckdikningsmaskinernas

data

GrävhjulsGrävkedjeGrävskopemaskin maskin maskin (Buckeye 301) (Allen 12/18) (Åkerman 350)

Dala Grävbredd, cm Grävdjup, max., m Vikt, kg Pris (1949), kr Avverkning, arbetsdag:

18 ca 1,2 130 550

30—60 1,65 6 100 46 000 (1948)

33v48 1,8 6 700 44 000

30— ca 3 9 500 47 500

500—700

500—700 400—620

300—430

350—600 300—450 100—300 (150)

200—350 200—350 150—300 90—180

m per S-limmars

Torvjord Sed. sand och nio Sed. lera och mjäla helt stenfri med enstaka block Lättgrävd moränlera Övrig moränjord

250—400

400—620

250—700 200—500

350—600 300—450 100—220

350—430

Grävningsarbetets beskaffenhet Man kan icke med någon dikningsmaskin åstadkomma lika j ä m n dikesbotten som en rörläggare, som för hand och med vatten i diket fin justerar bottnen.

128 Med en grävhjulsmaskin, körd av en noggrann maskinist, erhålles dock så jämn botten, att ytterligare justering av densamma före rörläggningen i allmänhet ej erfordras om fallet är större än 5:1 000. Rörläggningen kan i sådana diken göras direkt från maskinen (bild 35). Maskinen får därvid ej köras fortare än att rörläggaren hinner lägga rören omsorgsfullt, varför avverkningen per dag blir lägre än då läggningen sker efter handskopning. Metoden erbjuder därför vanligen icke någon direkt ekonomisk vinst men väl den fördelen, att det fordras ett mindre arbetslag. Metoden tillämpas vidare med fördel där jorden är sådan, att kanterna rasa ned eller diket flyter igen. Med de övriga stora dikningsmaskinerna kan, under förutsättning att de äro försedda med djupvisare, åstadkommas ungefär samma jämnhet i dikesbottnen som i ett dike, grävt och grovskopat av handgrävare. Finskopning för hand före rörläggningen erfordras alltid efter dessa maskiner, liksom efter handgrävare. Dikesplogarna gräva de ojämnaste dikena. För samtliga maskiner är den viktigaste förutsättningen för att diket skall bli väl grävt, att maskinisten är noggrann och uppmärksam.

Tubulering Vid tubulering åstadkommer man kanaler i jorden med en s. k. tubulator, som dragés av traktor. Ett tubulerat kanalsystem köres fort upp och blir därför billigt. Metoden har ej nämnvärt prövats i Sverige, och man kan därför ännu icke uttala sig om dess lämplighet för svenska förhållanden. Den kan i varje fall icke tillämpas annat än på stenfri styv lerjord.

Arbetsbehov Totala behovet av mänsklig arbetskraft (för grävning och rörläggning) är vid maskindikning endast cirka hälften av arbetsbehovet vid grävningför hand, då grävning sker i jord, som lämpar sig för respektive maskiner.

Kostnader Som normal årlig användningstid i Mellansverige kan man räkna med 150 dagar för grävhjuls- och grävkedjemaskiner och 170 dagar för grävskopemaskiner. Dikesplogarna begagnas vanligen blott 2 ä 3 veckor årligen. För en j ä m n sysselsättning av den arbetsstyrka, som följer maskinen, kan det vara nödvändigt att gräva även på fält med växande gröda. På längre sikt behöver detta icke medföra ökad kostnad för jordbrukaren.

129 Maskinernas livslängd varierar allt efter jordens svårighetsgrad, maskinisternas duglighet m. m. Den kan normalt beräknas ligga mellan 700 och 2 000 arbetsdagar för flertalet maskintyper och något högre för grävskopemaskiner. Den årliga underhållskostnaden, innefattande jämväl grundlig översyn vintertid, torde uppgå till i genomsnitt 8 ä 14 % av maskinernas inköpsvärde. För maskinens transport längre sträckor mellan två arbetsplatser åtgår minst en dag, och transporten kostar i runt tal mellan 100 och 250 kronor inklusive avlöning och traktamenten till maskinernas personal. Då flyttningarna sålunda äro kostsamma, böra jordbrukarna i en ort och lantbruksnämnden planlägga maskindikningen så, att maskinen får dika en stor samlad areal på varje plats. Taxorna för maskingrävning böra helst utformas så, att de bestå dels av en fast avgift per dag, dels av en avgift per meter dike. Därigenom kommer vinsten vid hög dagsavverkning för maskinen såväl jordbrukaren till godo i form av lägre kostnad per meter dike som maskinhållaren i form av högre nettoinkomst per dag. Grävningskostnad. Utgående från ovannämnda taxor (t. ex. för grävhjulsmaskin 165 kronor per dag -f- 20 öre per m) har kommittén beräknat den ungefärliga grävningskostnaden per meter dike vid användande av lämplig maskintyp till i tabell 13 upptagna värden. Grävningskostnaden innefattar kostnaderna för maskin, maskinist och arbetsledare men ej transportkostnaden för maskinen. Den avser hela dikessystem med huvudsakligen grendiken. Handgrävningspriserna ligga för närvarande på ungefär samma nivå som maskingrävningspriserna för respektive jordslag. För större stamledningar stiga kostnaderna både för handgrävning och maskingrävning, snabbast dock för handgrävning.

Tabell 13. Ungefärlig grävningskostnad

vid

maskingrävning

(Siffrorna inom parentes avse dikesplog) Öre per meter Torvjord, mer än 0,7 m djup Sedimentär sand och mo

42—53 44—60 (27—40)

Sedimentär lera och mjäla, helt stenfri

45—67 (17—40)

D:o, med enstaka block

54—75 (22—49)

Lättgrävd moränlera Övrig moränjord

70—145 125—225

9-506461

130 Jämförelse med handdikning. Kostnaden för grävning med maskin blir vanligen icke nämnvärt lägre än för grävning för hand vid nuvarande handgrävningspriser. Fördelen med maskingrävning består därför främst i att med maskinernas hjälp täckdikning kan utföras, även när det råder brist på handgrävare. Man har anledning förmoda, att i framtiden förhållandet mellan arbetslöner och maskinkostnader förskjutes i sådan riktning, att maskindikning då blir fördelaktigare även ur ekonomisk synpunkt. Med dikesplog kan man redan nu gräva täckdiken billigare än på något annat sätt, men möjligheten att använda dikesplog är starkt begränsad. Arbetsstyrka De stora täckdikningsmaskinerna fordra en arbetsstyrka, bestående av en arbetsledare, en maskinist och två ä fyra rörläggare samt dessutom eventuellt en andremaskinist. För grävskopeinaskinerna tillkommer en riktare. Ibland kräves ytterligare en eller flera rörläggare. I många fall blir arbetet inklusive rörläggningen bäst och snabbast utfört, om arbetsstyrkan — åtminstone till större delen — utgöres av maskinhållarens fast anställda arbetslag, som följer maskinen från arbetsplats till arbetsplats. Företagsformer Utvecklingen får visa vilka företagsformer som äro lämpligast. Hittills gjorda erfarenheter tyda på att verksamheten, då det gäller de stora dikningsmaskinerna, bör bedrivas av en enskild maskinhållare (entreprenör), eventuellt en maskinstation eller en jordbrukarnas centralförening. En sådan bör hålla en eller några få dikningsmaskiner och huvudsakligen arbeta åt jordbruket inom ett begränsat område av högst ett läns storlek. Kontroll Kontrollen av dikningens kvalitet, som är av avgörande betydelse, kan och bör enligt kommitténs uppfattning utföras av en särskild, hos länets lantbruksnämnd anställd kontrollant. Här åsyftade kontrollanter finnas för närvarande icke hos nämnderna. Maskindikningens omfattning För maskindikning lämpad areal. Kommittén har bedömt, att 1 300 000 ha av Sveriges åkerjord är sådan i avseende på jordens beskaffenhet, brukningsdelarnas storlek och belägenhet m. m., att maskindikning på dem är ekonomiskt möjlig. Gynnsammast äro förutsättningarna för maskindikning inom Mellansveriges slättbygder.

131 Årlig täckdikning. För närvarande täckdikas cirka 20 000 ha per år. Vågade man förutsätta, att tillgången på arbetskraft för täckdikning framdeles blir oförändrad, skulle man, sedan tillräckligt antal maskiner anskaffats, årligen kunna täckdika cirka 30 000 ha, dvs. 50 % mera än nu. Detta förutsätter även, att jordbrukarna skulle förmå och vilja investera 50 % mer än vad de nu göra i täckdikning. Enligt befolkningsutredningarna bör m a n emellertid icke räkna med oförändrad tillgång på arbetskraft i jordbruket utan i stället utgå från att denna successivt minskas. Ej heller synes det sannolikt att ökningen av det kapital, som jordbrukarna nedlägga i täckdikning, blir så stor som 50 %. Kommittén har därför i sina kalkyler över maskinbehovet räknat med att den totala årliga täckdikningen trots maskininsatsen i stort sett blir oförändrad, dvs. att även framdeles 20 000 ha dikas årligen. Antal dikningsmaskiner. Kommittén har bedömt att 60 % (12 000 ha) av den årliga täckdikningen kommer att utföras med maskiner, sedan sådana anskaffats i tillräckligt antal. Utgående från denna förutsättning har kommittén beräknat, att cirka 100 stora täckdikningsmaskiner erfordras utöver det fåtal, som redan finnes. Dessa 100 maskiner torde kunna anskaffas inom 8 a 15 år från det år, då maskindikningen på allvar igångsattes. Bäknar man med 10 år, t. ex. åren 1952—1962, skulle sålunda varje år behöva anskaffas i medeltal 10 stora dikningsmaskiner. Statliga maskinlån Statsbidrag för anskaffning av dessa maskiner torde knappast behöva utgå. Eftersom maskinerna emellertid äro dyra i inköp, böra de maskinhållare, som så behöva, beredas möjlighet att erhålla statliga maskinlån. Lånesumman för detta ändamål har kommittén uppskattat till högst 300 000 kronor per år. Utlåningen kan lämpligen ske från statens maskinlånefond. Eftersom denna emellertid redan är hårt anlitad, bör det för dikningsmaskinerna uppkomna lånebehovet täckas genom att motsvarande belopp (enligt ovan högst 300 000 kronor) årligen tillföres fonden utöver det för annan låneverksamhet avsedda. Maskinlån för dikningsmaskiner erfordras fr. o. m. budgetåret 1951/52. Kurser Kommittén finner det angeläget att lantbruksstyrelsen anordnar kurser, vid vilka lantbruksingenjörer, lantbrukskonsulenter och maskinkonsulenter orienteras om förutsättningarna för och det tekniska förfarandet vid maskinell täckdikning. Kostnaden för varje sådan kurs om 35 deltagare beräknas

bli 18 500 kronor. För två kurser skulle sålunda erfordras statsbidrag på 37 000 kronor. Kommittén föreslår att en första sådan kurs hålles sommaren 1951 samt att en andra kurs hålles antingen omedelbart därefter eller också sommaren 1952. Ytterligare undersökningar Frågor, som äro av stor vikt för maskindikningens framtida utveckling men som ansetts ligga utanför kommitténs uppdrag och som därför böra studeras av annan institution, äro hur noggrannheten vid rörläggningen inverkar på dikningens varaktighet, när olika rördimensioner användas, h u r den större dikesbredden vid maskindikning inverkar på dikenas förmåga att avleda ytvatten samt hur inblandningen av alv i matjorden påverkar växtligheten. De under 1949 påbörjade försöken med tubulering böra fullföljas i tillräckligt stor skala. Mindre dikningsmaskiner med inköpspris under 15 000 kronor kunna beräknas bli av stort värde. Försök att inom landet konstruera lämpliga sådana böra därför noga beaktas och understödjas. Understöden böra kunna lämnas genom Svenska Uppfinnarkontoret.

Litteraturhänvisningar 1. Factors affecting performance of tile ditching machines by W. E. Beach. Ej publicerad M. S. thesis vid Iowa State College, USA 1948. 2. Medd. nr 58 från styrelsen för maskin- och redskapsprovningsanstalterna, sid. 39. 1919. 3. Medd. nr 298 från statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, Ultima. 1932. 4. Grundförbättring (tidskr.) 1948 nr 4 sid. 280. 5. Dikesgrävning med motorkraft. E. P. Wretlind. Medd. från Sv. motokulturför. nr 74, 1919. 6. Medd. nr 62 från styrelsen för maskin- och redskapsprovningsanstalterna, sid. 37. 1921. 7. The development of machinery for field drainage works by E. A. G. Johnson, Ministry of Agriculture and Fisheries, London 70807 — 1. 1946. 8. Tile Trenching Machinery by D. L. Yarnell. Farmers' Bulletin 1131. U. S. Dept. of Agriculture. 1920. 9. Täckdikenas maskinella grävning, av professor Lauri Keso. Helsingfors 1945. Tidskriftsutdrag. 10. Täckdikning med maskin av grävhjulstyp. N. E. Ohlson Medd. 227 från Jordbrukstekniska institutet 1949. 11. Gar Word Industries, Inc., Findley Division — Findley, Ohio. Buckeye 301, broschyrer. 1948. 12. The Parsons Company, Newton, Iowa. Parsons Trenchliner 200, broschyrer 1946. 13. The Cleveland Trencher Company, Cleveland 17, Ohio. Cleveland 110 trencher, broschyrer. 14. Priestman Bros Ltd. Hull, England. Priestman Cub & Wolf, broschyrer 604/44 och 610/46. 15. Täckdikning med grävmaskin av grävskopetyp. S. Persson —• N. E. Ohlson. Medd. 215 från Jordbrukstekniska institutet 1948. 16. Handledning i användning av täckdikesplogar. E. Almlöf — N. E. Ohlson. Medd. nr 209 från Jordbrukstekniska institutet 1950. 17. Patentansökan från Hugo Schölander, Järpås. 5298/47 och 4565/49. 18. Sv. pat. nr 119821. Johansson, Väderstad. 1947. 19. Disp. E. A. Nyholm, AB Maskinfabriken i Örnsköldsvik, Örnsköldsvik (ritningar) 1947. 20. Sv. pat. nr 118124. Holmer—Johansson, Jönköping, 1947. Sv. pat. nr 118172. Stenbacka, Helsingfors, 1947. Sv. pat. nr 118436. Fryxell, Åkarp, 1947.

134 Lantbruksinstruktör Enoch Karlsson, Örebro. (Provmaskin utförd 1949.) Lantbrukare Paul Olsson, Rasbokil. (Provmaskin utförd 1949.) 21. Sv. pat. nr 52605. A. Löken, 1922. S. H. Lundh & Co A/S, Oslo (Broschyr). Norsk Landbruk 1942, nr 30. 22. Land Drainage Notes, Land Drainage Division, Ministry of Agriculture & Fisheries London. 1944—1946. 23. The principles of Field Drainage by H. H. Nicholson, Cambridge 1946. 24. Barber-Greene Company, Aurora, Illinois, USA. Barber-Greene Vertical Boom Ditchers. (Broschyrer) 1945. 25. Deutsche Landeskulturzeitung 1939, sid. 168 och följ. 26. Hur kostnader och taxor för maskinarbeten i jordbruket beräknas. LönnemarkBerg-Berglund. Medd. nr 214 från Jordbrukstekniska institutet. 1948. 28. Jordbruksräkningen år 1944, Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1946. 29. Den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. SOU 1944: 56, tab. V, sid. 301. 31. Sv. pat. nr 47257. Fredriksson, Svedala, 1920. 49686 » » 1921. 53296 » » 1922. 32. Implement and Tractor 1948, Nr 27, sid. 64 och 21. 33. Successful Farming, J u n e 1948, sid. 18 även F a r m Implement News Febr. 24, 1949, sid. 105. 34. John Allen & Sons (Oxford) Ltd, Cowley, Oxford, England. Allen 12/18 (broschyrer) 1947. Allen mod. 25 (broschyrer). Lantmannen, nr 35, 27 aug. 1949, sid. 644. 36. R. H. Neal & Co., Ltd, Plant House, London W 5. Katalog 11 a. 1942. Farm Implement and Machinery Beview, Aug. 1, 1936, sid. 386. 37. Aveling-Barford Ltd, Grantham, England. (Broschyrer 1459 R.) 38. Föreståndare Fr. Groop, Näs Kungsgård, Hedemora. (Ritningar och beskrivningar samt utförd provmaskin.) 1947. 39. Excavators and Land Drainage, Priestman Bros Ltd., Hull, England. Publ. 605/44. 40. Sv. pat. nr 115 989. AB Vägförbättringar 1946. 41. AB Åkermans Gjuteri & Mek. Verkstad, Eslöv. (Broschyrer) 1949. 42. AB Constructverken, Mellerud. (Ritningar och beskrivningar samt utförd provmaskin.) 1948. 44. Sv. mosskulturföreningens tidskr. 1916, sid. 24—50. 45. Grundförbättring, 1949/50, nr 1 sid. 63. 46. Barford (Agricultural) Ltd, Grantham, England. (Broschyrer) 1947. 47. Sv. Mosskulturföreningens tidskr., 1889, sid. 479—480. 48. AB Arboga Byggnadssmide, Arboga. Traktordriven grävmaskin. (Beskrivning.) 49. Techn. in der Landwirtschaft, 1927, Heft 8, Aug., sid. 184—185. Mitt. der D. L. G. 2 mars 1929, sid. 198—199. Die Landmaschine, 23 nov. 1929, sid. 708—709. 50. La machine agricole möderne, 1949, juli—aug., sid. 11—14. 51. N y t t från AB Vägförbättringar, Våra Vägar, 1943 nr 1, s i d . ä l . Sv. pat. nr 107 781. E. Gustafsson. 1943. 52. Rotary Hoes Ltd, East Horndon, Essex, England. (Broschyrer.) 53. Norsk Landbruk 1942, nr 25.

135 54. Sv. mosskulturföreningens tidskrift 1912, sid. 424. 55. Österreichische Landtechnik, Heft 8/9, Sept. 1949, Seite 191. 5(3. Sv. mosskulturföreningens tidskrift 1921, sid. 245 och 275. 57. Sv. mosskulturföreningens tidskrift 1920, sid. lö—18. Meldinger fra Norges Landbrukshogskole, 1922. 58. Täckdikesplogen Snabb: Ivar Hansson, Åsteboberg. Sv. pat. 114 428. Täckdikesplogen Dicos: Öberg & Östman, Örnsköldsvik. 59. Lantbr. Fr. Pettersson, Klevens gård, Mölltorp. Se Dikning, del II av E. Almlöf. Sid. 284. Rotogravyr. 60. Några dräneringsproblem ur hydrogeologisk synpunkt. Av statsgeolog G. Ekström. Grundförbättring 1947, nr 1, sid. 21—31. 61. Svensk författningssamling nr 380: 1948. (Speciellt § 10.) 62. Bröderna Abelsson & Co, Järpås. (Beskrivningar av provmaskin.) 63. Statens Redskabsprover, 66 Beretning. Kobenhavn 1932. 64. Farm Drainage Handbook. Buckeve Traction Ditcher Co, Findlay, Ohio, USA. 1946.

Statens offentliga utredningar 1950 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. [16] Betänkande med förslag till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [24] Betänkande med förslag till ny lag om flottning i allmän flottled, m. m. [27]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. [2]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Det statliga utredningstrycket. Trycksakskommittens betänkande. [25] Kommittésvenska. En undersökning och ett försök till riktlinjer. Bilaga till trycksakskommitténs betänkande. [26]

Industri. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem. [15]

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska avtalssystemet. [9]

Statens och kommunernas finansväsen. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. [5] 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [7] 1944 års allmänna skattekommitté. 4. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, m. m. [21] Länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvalningen. [28] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1945 års allmänna fastighetstaxering. [34] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående avdrag vid taxering för utländska skatter. [35] Politi.

Kommunikationsväsen. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. [14] Betänkande med förslag rörande decentralisering inom vägoch vattenbyggnadsverket m. m. [17]

Bank-, kredit- och penningväsen. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m. [6]

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. [8] Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. [11] Statsbidrag för ålderdomshem. [22] Partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt. [30] Arbetstidsutredningens betänkande. Del 4. Tre veckors semester. [32]

Försäkringsväsen. Allmän pensionsförsäkring. Principbetänkande. [33]

Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag angående fordringar på synförmågan för anställning i allmän och enskild tjänst m. m. [19] Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 5 angående verksamheten vid sjukhustvätterierna och möjligheterna att rationalisera densamma. [23]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. [3] Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. [4] Handelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 1. Handelsgymnasierna. [12] & st* Betänkande med förslag till lag om prästmöte och stiftsmöte m. m. [31]

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:18. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. [1] 2:19. Västmanlands län. [18] Den svenska elbranschens kapacitet och konkurrensförhållanden. [10] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Undersökning rörande brukningskostnadernas samband med åkerfältens storlek, form och beskaffenhet. [20] Betänkande angående arbets- och kapitalkostnaderna i jordbrukskalkylen. [29] Maskinell täckdikning. [39]

Försvarsväsen. Skyddsrum för civilbefolkningen. [13] Försvarets centrala tyg, intendentur- och civilförvaltning. [36] Försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. Bildbilaga. [37] Utredning rörande frivilligt försvarsarbete. [38]

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Uppsala 1950. Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB 506461