Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 10,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:11 HANDELSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

X

T I D E N J U L I 1948—JUNI 1950

Redogörelse

utarbetad

på offentligt av

jämte

KARL

ÅMARK

sakregister

till delarna

I—X

S T O C K H O L M 1 9 5 1

uppdrag

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

förteckning

1. Statligt stid åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fi. 2. Försvarets personaltjänst. Kihlstöm. 166 s. Fö. 3. F örhållandtt mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningei av medicine studerande m. fl. Kihlström. 123 s. E. 5. Förslag till laturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. Jo. 6. Näringslives lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer fir dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkandi angående polis- och åklagarväsendets organisatioi. Norstedt. 304 s. I. 9. 1945 års iniversitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiieringsverksamheten, personal-, institutions- och tipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E. 10. Sjöfartsförlindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmaktena och folkhushållningen under den till följd av sbrmaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden uli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1-10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. II.

Anm. Om ärskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till let departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo.= jordbruksdepaiementet.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1951:11

HANDELSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER|DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

X

T I D E N J U L I 1 9 4 8 - J U N I 1950

Redogörelse

utarbetad

på offentligt av

KARL

AMARK

jämte sakregister till delarna I—X

STOCKHOLM 1951 I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 016933

,Bt

fev«

'c.>

uppdrag

Med föreliggande volym, del X av arbetet »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen», avslutas den serie av redogörelser, vars utarbetande ursprungligen uppdrogs åt rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap genom kungl. brev den 17 november 1939 och vars fullföljande, efter det att rikskommissionen med utgången av år 1946 upphört, genom särskilt Kungl. Maj:ts beslut överlämnats åt undertecknad såsom ett personligt uppdrag. De föregående delarna av denna serie ingå bland Statens offentliga utredningar under följande nummer: 1941:18, 1942:25, 1943:25, 1944:11, 1945:17, 1946:35, 1947:41, 1948:26 och 1949:30. Den nu publicerade delen behandlar i ett sammanhang förhållandena under de två budgetåren 1948/49 och 1949/50. För vissa avsnitt har framställningen dock av särskilda skäl ej förts fram längre än till utgången av år 1949. Så är fallet bl. a. i fråga om arbetsmarknaden, byggnadsregleringen och penningväsendet. Beträffande de ämnen, som ursprungligen upptogos till behandling i dessa redogörelser, ansågs den historiska framställningen i flera fall kunna avslutas redan i den åttonde delen. I andra fall befanns så lämpligen kunna ske i den nionde delen. Det sistnämnda gäller särskilt kapitlen om den statliga lagerhållningen, sjöfarten samt sjukvården och läkemedelsanskaffningen. Redogörelser för sistnämnda grenar av den statliga förvaltningsverksamheten återfinnas därför ej i den föreliggande tionde delen. I stor utsträckning — så framför allt i fråga om livsmedelshushållningen, industrien och bränslehushållningen — har framställningen i denna sista del blivit en skildring av buru det under krigsåren uppbyggda regleringssystemet avvecklats och en återgång skett till normala fredsförhållanden. Någon förteckning över normalprisbestämmelser, sådan som förekommer i föregående delar, har ej ansetts här böra medtagas, då Kungl. Maj :ts beslut angående normalprisers införande å nya områden, av varor och tjänster i endast några få fall meddelats under det här behandlade tidsskedet. Däremot har den i samtliga årgångar intagna förteckningen över de under vederbörande budgetår utfärdade beredskaps- och kristidsförfattningarna funnits böra kompletteras med en förteckning över de kristidsförfattningar berörande folkhushållningen, vilka kvarstodo ännu den 1 juli 1950. Den ger en antydan om på vilka särskilda punkter en reglering av kristidskaraktär ännu vid nämnda tid i större eller mindre mån upprätt-

hölls. Till sist ingår här ett detaljerat, alfabetiskt sakregister till innehållet i samtliga delar I—X. För det biträde, som, nu liksom förut, vid redogörelsens avfattning eller genom granskning av särskilda avsnitt lämnats av befattningshavare inom olika ämbetsverk och kristidsmyndigheter, hembäres ett varmt tack. Som en komplettering till det verk, som med föreliggande volym avslutas, kommer senare att offentliggöras en av Kungl. Maj :t beslutad, med biträde av sakkunniga utarbetad, sammanfattande översikt över kristidshushållningen och kristidspolitiken under krigsåren och tiden närmast därefter. Stockholm i november 1950. KARL ÅMARK.

INNEHÅLL Sjuttonde avdelningen T i d e n juli 1948—juni

1950 Sid.

1. Inledning

H

2. Beredskapslagstiftning och annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur

18 *°

Tvångsförfogande över egendom sid. 18. — Patentlagstiftningen sid. 20. — Krafthushållningen sid. 20. — Arbetsmarknaden sid. 22. — Byggnads-och bostadsväsendet sid. 22. — Prisregleringen sid. 24. — Penning- och bankväsendet sid. 24. — Bolagslagstiftningen sid. 26.

3. Kristidsorganisationen

28 De centrala och lokala kristidsmyndigheterna sid. 28. — Folkhushållningsdepartementets upphörande sid. 36. 4. J o r d b r u k e t o c h l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g e n Försörjningsläget sid. 38. — Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1948/49 sid. 41. — Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåren 1949/50 och 1950/51 sid. 44. — Prisregleringen för särskilda varuslag sid. 54. — Konstgödselregleringen sid. 65. — Skördegarnsregleringen sid. 66. — Drivmedelsregleringen sid. 68. — Utsäde och frö sid. 68. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor sid. 69. — Fodermedelsregleringen sid. 74. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 79. — Regleringen av sockernäringen sid. 81. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 84. — Kött- och fläskregleringen sid. 87. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 92. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 97. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 104. — Regleringen av handeln med kaffe, te, kakao och choklad sid. 105.— Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel sid. 106. — Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsregleringarna sid. 107. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 107.

5. I n d u s t r i e n 109 Översikt av produktionsutvecklingen sid. 109. — Järn och järnvaror sid. 111. — Andra metaller sid. 115. — Verkstadsprodukter sid. 119. — Cement sid. 120. — Glasvaror sid. 121. — Trävaror sid. 121. — Pappersmassa och papper sid. 124. — Textilvaror sid. 128. — Läder och skodon sid. 133. — Gummi och gummivaror sid. 136. — Feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färgämnen m. m. sid. 138. — Fotografisk materiel sid. 142. — Andra kemiska produkter sid. 143. 6. B r ä n s l e h u s h å l l n i n g e n 144 Försörjningsläget sid. 144. — Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja sid. 145. — Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 150. — Handels- och prisregleringen beträffande ved sid. 153. — Handels- och prisreg-

6 leringeu beträffande träkol sid. 160. — Torvproduktionen sid. 162. — Handels- och förbrukningsregleringen beträffande flytande bränslen sid. 165. — Skiff erolieindustrien sid. 167. 7. K r a f t f ö r s ö r j n i n g e n

170 Kraftförsörjningsläget sid. 170. — Inskränkningar i kraftförbrukningen sid. 171. — Landsbygdens elektrifiering s*d. 173. 8. U t r i k e s h a n d e l n

174 Statistisk överblick sid. 174. — Utrikeshandelns reglering: Importregleringen sid. 179. Exportregleringen sid. 183. — Exportkreditgaranti sid. 185. — Betalningsförhållanden sid. 186. — Handelsavtal sid. 191. — Sveriges deltagande i Internationella handelsorganisationen sid. 194. 9. M o t o r f o r d o n s t r a f i k e n

10. A r b e t s m a r k n a d e n . L ö n e f r å g o r och social h j ä l p v e r k s a m h e t 200 Statistisk överblick över arbetsmarknaden sid. 200. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 202. — Arbetsmarknadsregleringen sid. 204. —- Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering sid 207. — Kollektivavtalen sid. 208. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 211. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor sid. 213. 1 1 . B y g g n a d s - och b o s t a d s v ä s e n d e t

216 Byggnadsförsörjningen sid. 216. — Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten sid. 219. — Hyresregleringen sid. 223 . 12. P r i s e r och p r i s r e g l e r i n g

226 Översikt av prisutvecklingen sid. 226. — Den allmänna prispolitiken sid. 228. — Det allmänna prisstoppet sid. 234. — Prisutjämningsavgifter sid. 236. — Prissubventionering sid. 238. — Utjämningsavgifter vid utförsel av vissa varor sid. 247. — Prisregleringen för särskilda varuslag sid. 248. — Clearingkassorna sid. 250. 13. Penningväsendet

252 Kreditmarknaden sid. 252. — Valutamarknaden sid. 254. — Penning- och valutapolitiken sid. 256. 14. S t a t s f i n a n s e r n a Statsregleringarna för budgetåren 1948/49 och 1949/50 sid. 259. — Statsregleringen för budgetåret 1950/51 sid. 261. — Skattelagstiftning sid. 261. — Statsskulden sid. 267.

25 9

/

Bilagor, Bilaga 1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1948—30 juni 1950 273 Bilaga 2. Förteckning över kristidsförfattningar vilka kvarstodo den 1 juli 1950

rörande

folkhushållningen, 289

Bilaga 3. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. omkring den 1 juli 1949 293 Bilaga 4. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt t v ä t t och rengöringsmedel under tiden juli 1948—juni 1950 300 Bilaga 5. Varubeslag som upphävts under tiden 1 juli 1948—30 juni 1950

301 Rättelser till delarna I—IX

303 Sakregister till delarna I—X

Sjuttonde avdelningen Tiden juli 1948-juni 1950

1. Inledning. D e t a l l m ä n n a e k o n o m i s k a läget p r ä g l a d e s u n d e r å r 1948 l i k s o m å r e t f ö r u t a v b r i s t a n d e j ä m v i k t m e l l a n t i l l g å n g och e f t e r f r å g a n i n o m s a m h ä l l s e k o n o m i e n m e d f o r t s a t t ö v e r h ä n g a n d e h o t o m en u t v e c k l i n g i i n f l a t i o n i s t i s k r i k t n i n g . E m e l l e r t i d d ä m p a d e s k r a f t e n i d e s s a t e n d e n s e r p å t a g l i g t u n d e r å r 1948 s o m följd bl. a. av s t a t s m a k t e r n a s å t g ä r d e r i syfte a t t m i n s k a efterfrågeöverskottet och återställa den samhälleliga balansen. M å l e t och m e t o d e r n a för d e n förda p o l i t i k e n s a m m a n f a t t a d e s av r e g e r i n g e n i en d e n 28 o k t o b e r 1948 u t f ä r d a d k o m m u n i k é i följande å t t a punkter: »1. Jämvikt måste skapas mellan export och import. En nedskärning av importen till exportens nuvarande nivå skulle innebära risker för minskad produktion. Balansen bör därför uppnås genom ökning av exporten. Av den inom landet tillverkade varumängden kommer en större del att användas för export än för närvarande. 2. Exportintressena beaktas vid beviljandet av byggnadstillstånd för såväl anläggningar som bostäder, vid tilldelning av importlicenser, vid fördelning av handelsreglerade varor och vid kreditgivning. 3. En fortsalt stegring och effektivisering av hela produktionen måste ske. Vederbörligt utrymme måste skapas för investeringar på områden och i företag med hög produktivitet. Prodnktionshämmande moment i regleringssystemet böra undanröjas. 4. För att nå denna nödvändiga produktions- och exportökning kräves ansträngningar av alla grupper i samhället och ett nära samarbete mellan statsmakterna och näringslivets ekonomiska och fackliga organisationer. 5. En politik efter dessa linjer skapar förutsättningar för en standardhöjning på längre sikt. Läget nödvändiggör emellertid en begränsning av den omedelbara konsumtionen. 6. Investeringsvolymen måste hållas inom ramen för sparandet. Begränsningen av mindre nödvändiga investeringar förutsätter en restriktiv kreditpolitik. En sådan kreditpolitik utan räntehöjning kräver ett nära samarbete mellan riksbanken och olika slag av kreditföretag. 7. Denna politik medför krav på stor återhållsamhet i fråga om allmänna investeringar, som syfta till ytterligare höjning av den inhemska standarden. Stor sparsamhet måste iakttagas i fråga om det allmännas utgifter. Överbalansering av statens budget bör upprätthållas vid minst samma höjd som för närvarande. 8. Programmets genomförande förutsätter en stabilisering av priser och penninginkomster. De skenbara uppoffringar som en sådan stabilisering innebär utgöra medborgarnas gemensamma bidrag till den kraftansträngning, som är ofrånkomlig, om en säker grund skall kunna läggas för fortsatt ekonomiskt framåtskridande.»

12 Efter dessa riktlinjer arbetades målmedvetet och icke utan framgång på att bemästra svårigheterna. Den eftersträvade jämvikten mellan import och export syntes på väg att förverkligas mot slutet av år 1948. Främst sammanhängde detta med att den planlagda beskärningen av importen på avgörande sätt slagit igenom. I den mån balans vunnits inom utrikeshandeln hade denna uppnåtts på en låg importnivå. Men en måttlig ökning av exporten hade ock bidragit. Som följd av denna utveckling avstannade under år 1948 det sedan hösten 1946 pågående valutautflödet och ersattes av en viss återinströmning av valutor. Med hänsyn till det inre läget märktes, att den redan tidigare inledda investeringsbegränsande politiken började få avsedd effekt. Härtill bidrog uppenbarligen, att kreditinstituten vid sin utlåning i enlighet med träffade överenskommelser intogo en viss återhållsamhet. Stabiliseringssträvandena understöddes även genom budgetens överbalan sering. Det goda utfallet av 1948 års skörd var likaledes en faktor av betydelse i detta sammanhang, främst därigenom att det underlättade prispolitiken och tillbakahöll kraven på inkomstförbättringar på jordbrukets område. Löneläget stabiliserades genom överenskommelser som under hösten 1948 ingingos med löntagarnas organisationer att avstå från krav på lönestegringar intill slutet av år 1949. Dessa överenskommelser fingo ökad tyngd genom att de förutsatte icke blott oförändrat prisläge utan även en medverkan från övriga inkomsttagargrupper. En viss skärpning av priskontrollen ägde rum i enlighet med de under sommaren 1948 utfärdade provisoriska direktiven för priskontrollnämnden. Den uppnådda inkomststabiliseringen utgjorde å sin sida en avgörande förutsättning för att prisnivån i fortsättningen skulle kunna hållas stabil. De antydda omständigheterna och åtgärderna hade möjliggjort attt i väsentlig mån bringa de inflationsdrivande krafterna inom landet umder kontroll. Läget måste emellertid alltjämt betraktas som mycket labiltt. I finansplanen till 1949 års statsverksproposition framhöll finansministern, att även om utsikterna att under den närmaste tiden uppnå balans luade ökats, förutsatte dock detta ett fullföljande av den restriktiva politiken på olika områden liksom av arbetet för ökad produktion och export. Med avseende på budgeten underströks, att man måste eftersträva största möjlliga överbalansering, vilket krävde en stark återhållsamhet i fråga om utgiftsökningar, då en skatteskärpning icke syntes böra ifrågakomma beträffamde vare sig den direkta eller den indirekta beskattningen. En fortsatt stark begränsning av investeringarna och importen framstode som nödvändig, imen samtidigt betonades att i fråga om såväl den inre som den yttre balamsen en lättnad i läget måste sökas i riktning mot ökad effektivitet i p r o d u k t i o nen och ökad tillgång på sparmedel. I proposition till 1948 års riksdag, nr 286, hade framlagts en s. k. naitionalbudget, innefattande en allmän ekonomisk prognos för samma år, i vil-

ken förekom bl. a. en gruppering av de för den ekonomiska utvecklingen betydelsefulla faktorerna i sådana som beräknades öka efterfrågeöverskottet och sådana som beräknades minska detsamma. Prognosen utmynnade i en differens mellan tillgång och efterfrågan, det s. k. inflationsgapet, på 1 000 milj. kronor. Genom att utvecklingen under år 1948 i flera hänseenden förlöpte annorlunda än väntat kom emellertid prognosen, då den konfronterades med verkligheten, att framstå såsom alltför pessimistisk. Konjunkturinstitutet ansåg sig i en i slutet av året företagen avstämning av normalbudgeten mot den faktiska utvecklingen kunna konstatera, att det i prognosen angivna restbeloppet 1 000 milj. kronor i själva verket försvunnit. I den i samband med statsverkspropositionen för 1949 framlagda nationalbudgeten för nämnda år utgick man, följande resultatet av nyssberörda avstämning, från att samhällsekonomisk balans, d. v. s. jämvikt emellan det totala utbudet och den totala efterfrågan i samhället, redan uppnåtts. Balansen betingades av förutsedda ändringar i förhållande till föregående år beträffande flertalet av nationalbudgetens poster. I en vid 1949 års höstriksdag framlagd proposition, nr 215, meddelades, att det vid en i augusti företagen avstämning av 1949 års nationalbudget för första hälften av året visat sig, att det dittillsvarande utfallet av budgeten i stort sett motsvarat beräkningarna. Den antagna förhandenvaron av samhällsekonomisk balans hade sålunda bekräftats. Utvecklingen hade närmast blivit något gynnsammare än vad man ansett sig kunna vänta vid tidpunkten för statsverkspropositionens framläggande. Produktionsökningen hade med sannolikhet varit större än som antagits. Efterkrigsårens omfattande investeringar hade börjat visa sina verkningar i form av ökad produktivitet. Tillväxten i produktionen hade icke åtföljts av en uppgång i konsumtionen, vilken syntes ha stabiliserats på ungefär samma nivå som under första halvåret 1948. Den planerade nedgången i de totala investeringarna hade kunnat programenligt genomföras. Prisutvecklingen inom landet hade i jämförelse med andra länder visat en anmärkningsvärd stabilitet i fråga om både partiprisnivån och levnadskostnadsnivån. På utrikeshandelns område hade däremot vissa förskjutningar inträtt i prisläget. För Sveriges del hade dessa förskjutningar gått i oförmånlig riktning. Exportvarorna hade sålunda sjunkit i pris, medan importvarorna stigit. Våra prisrelationer i förhållande till utlandet hade alltså försämrats. Enligt de verkställda beräkningarna vore på grund av den konstaterade försämringen av prisrelationerna i vår utrikeshandel en extra belastning på den inhemska försörjningen att vänta av storleksordningen 250 milj. kronor jämfört med den ursprungliga nationalbudgeten. Emellertid hade exportvolymen under första halvåret 1949 varit 12 procent större än för första halvåret 1948. Samtidigt hade importvolymen reducerats med 17 procent. Tack vare denna utveckling hade handelsbalansen praktiskt taget varit i jämvikt. En balans för

samtliga löpande betalningar med utlandet uppvisade för första halvåiet 1949 t. o. m. ett, låt vara obetydligt överskott, medan bytesbalansen under första halvåret 1948 däremot givit ett underskott på närmare 500 m i j . kronor. I syfte att skapa underlag för en fortsatt ekonomisk stabiliseringspolitik under år 1950 upptog regeringen i augusti 1949 överläggningar med deletationer från arbetsmarknadens och jordbrukets organisationer. En princpuppgörelse i frågan träffades den 8 september. Delegationerna enades dirvid om att rekommendera sina huvudmän att fortsätta stabiliseringspoliiken under år 1950 enligt samma grunder som under år 1949. I uppgörelsm inrymdes även en överenskommelse mellan regeringen och jordbrukarnas organisationer angående fortsatta åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. I viss mån förskötos förutsättningarna för den träffade uppgörelsen £enom det beslut som från svensk sida fattades om devalvering av den svensta kronans värde gent emot dollarn med 3 0 ^ procent, i anslutning till av England och ett flertal andra länder med mjukvalutor vidtagna motsvarande åtgärder. Denna devalvering av den svenska valutan måste komma att medföra stegrade kostnader i kronor räknat för vissa delar av vår import och vållade därför en extra svårighet i stabiliseringspolitiken. Den dittills\arande inkomststabiliseringen hade varit knuten till förutsättningen att levnadskostnaderna i allt väsentligt icke ökades. Om nu importprisstegringar sloge igenom i form av höjda levnadskostnader, skulle underlaget för en fortsatt inkomststabilisering rubbas. Den förändring i landets läge, som devalveringen innebar, funno statsmakterna icke böra föranleda en förändring av den dittills förda ekonomiska politiken. På Kungl. Maj :ts förslag i propositionerna 1949, nr 215 och 217, beslöt riksdagen, att den av devalveringen framkallade prisstegringstendensen skulle i huvudsak motverkas genom tillgripandet av direkta subventionsåtgärder, innefattande såväl utvidgning av redan utgående subventioner som införandet av nya. Devalveringens inverkan på den inre svenska prisnivån beräknades — under förutsättning att inga särskilda åtgärder i prisnedhållande syfte vidtoges — bliva av den omfattning, att levnadskostnaderna, dock först successivt, komme att stegras med omkring iy2 procent, motsvarande 2y2 enheter i socialstyrelsens levnadskostnadsindex med år 1935 som bas. De beslutade subventionsåtgärderna kunde väntas komma att neutralisera en indexstegring på omkring 3y2 enheter och skulle alltså få den effekten, att levnadskostnaderna, efter index räknat, förbleve oberörda av devalveringens följder. Under hänvisning till detta förhållande blev det möjligt att låta den med löntagarorganisationerna träffade principuppgörelsen förbli beståndande. Den blev också sedermera genom beslut av vederbörande sammanslutningar bekräftad.

15 Nationalbudgeten för år 1950, vilken framlades i samband med statsverkspropositionen för samma år, utgick liksom budgeten för föregående år från möjligheten att upprätthålla balans i samhällsekonomien. I finansplanen framhölls, att de verkställda kalkylerna pekade mot en ytterligare lättnad i det ekonomiska läget. Främst på grund av en förutsedd gynnsam utveckling av produktionen var det möjligt att i planerna för 1950 inrymma en icke obetydlig ökning av investeringarna. Samtidigt medgav den inträdda förbättringen i valutaläget en ansenlig utvidgning av licenseringsramen för importen, vilket innebar en motsvarande förstärkning av de inhemska försörjningsmöjligheterna. Genom förlängning av överenskommelserna om inkomststabilisering samt genom fortsatt sträng återhållsamhet i fråga om statsutgifter i förening med en i stort sett oförminskad skattebelastning på de privata inkomsterna hade vidare förutsättningar skapats för en stabiliserad hushållning på konsumtionens område. Planerna i fråga om investeringsverksamheten och utrikeshandeln inneburo en begynnande avveckling av de krisbetonade detaljregleringarna och en fortsatt utveckling mot ett fritt ekonomiskt system. I finansministerns yttrande vid finansplanens framläggande underströks dock, att den förutsedda jämvikten i landets hushållning under året alltjämt förutsatte regleringar på viktiga huvudområden av det ekonomiska livet samt alla samhällsgruppers samverkan till en stabilisering av inkomsterna. I en i slutet av mars 1950 framlagd proposition, n r 237, lämnades en kort överblick över det ekonomiska läget under den gångna delen av året. Det framhölls, att den internationella konjunkturutvecklingen ännu icke givit något entydigt utslag. Varken någon allmän konjunkturuppgång eller något påtagligt tecken till konjunkturavmattning hade dittills kunnat spår; s utomlands. Vad anginge prisrörelserna i utlandet hade för vissa viktiga v.iror prisstegringar, för andra varor däremot icke oväsentliga prisfall noterats. Ej heller i fråga om de interna balansfaktorerna funnes några symptomatiska avvikelser från de ursprungliga beräkningarna att anföra. På utrikeshandelns område hade emellertid läget utvecklat sig gynnsammare än väntat, om man såge på det totala varuutbytet. Det syntes därför troligt, att de i nationalbudgeten inrymda exportkalkylerna kunde tåla att uppjusteras, vilket innebure möjligheter till en ytterligare vidgning av i n portramen. Om sålunda utsikterna för den totala utrikeshandeln syntes goda, finge detta dock icke undanskymma dollarbalansens beträngda läge. Kravet på en väsentlig ökning av exporten till Förenta staterna och det övriga dollarområdet vore alltjämt lika bjudande och fordrade oavlåtlig uppmärksamhet. Över huvud förelåge emellertid inga data som gåve anledning till att ändra den konjunkturuppfattning, som präglade finansplanen och nationalbudgeten. Man syntes alltså böra inrikta sig på att de särskilda anstalter

16 som träffats till penningvärdets skydd och den ekonomiska järn viltens upprätthållande finge bibehållas till årets slut vid i stort sett gällande omfattning. Bland annat krävde stabiliseringspolitikens fullföljande att prisstabiliteten på konsumtionsområdet bevarades genom att de i anslutning till devalveringen hösten 1949 beslutade subventionerna bibehölles inder återstoden av året. Med utgångspunkt från de för tillfället gällande världsmarknadspriserna finge man vara beredd på att avvecklingen av berörda subventioner, tillika med tillämpningen enligt förutvarande grunder avåteranskaffningsprisprincipen, automatiskt komme att medföra en viss uppjustering av prisnivån och levnadskostnaderna tämligen omedelbart efter 1951 års ingång. Därest den av subventionernas upphörande betingade engångsförskjutningen av prisnivån föranledde en motsvarande nominell lönekompensation, komme dock icke härigenom den samhällsekonomiska balansen under nästa år att rubbas. Det bleve fortfarande jämvikt mellan den totala tillgången och efterfrågan i samhället, fastän på ett värdemässigt något förhöjt plan. Utrymmet för lönestegringar, som sträckte sig härutöver och vilka alltså innebure en höjning av den reala inkomststandarden, komme emellertid att vara begränsat under år 1951. De programmatiska uttalandena i här berörda proposition utmynnade i ett understrykande av hurusom den nya rörligheten på inkomstområdet gjorde de kvarstående resterna av statlig kontroll desto betydelsefullare. Det gällde att skapa garantier för att de mödosamt vunna resultaten av de senaste årens stabiliseringspolitik icke spolierades genom att myndigheterna förlorade herraväldet över utvecklingen vid eventuellt uppkommande överbelastningar på ekonomien under den första övergångstiden. Att under denna tid en aktiv priskontroll måste utövas finge, framhölls det, anses självfallet. Det uteslöte dock icke ett smidigt handhavande av prisregleringen och en fortsatt avveckling av denna i samma mån som risker för en ogynnsam prisutveckling ej behövde befaras. Med hänsyn till riskerna fölen ansvällning av investeringsverksamheten krävdes jämväl i fråga om byggnadsregleringen att rådande återhållsamhet tills vidare alltjämt iakttoges. Läget krävde även en restriktiv kreditpolitik, varvid man som förut måste räkna med kreditinstitutens medverkan. Den överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna m. fl. kreditinrättningar angående återhållsamhet vid utlåningen, som gällt under de senaste åren, hade utgjort ett värdefullt stöd för stabiliseringssträvandena och finge även i fortsättningen förutsättas vara i kraft. Över huvud gällde det att tillse, att den samhällsekonomiska balansen icke rubbades genom att förväntningar om en ny inflationsfas i samband med lönestabiliseringens och importsubventionernas avskaffande växte sig starka och föranledde till eljest icke motiverade dispositioner. Finge utvecklingen fortgå ostört under resten av året, borde samhällsekonomien i hägnet av den, låt vara villkorliga, jämvikt, som förefunnits sedan hösten

17 1948, ha nått en sådan hållfasthet vid utgången av år 1950, att den i betydande grad kunde tåla de påfrestningar, som den då eventuellt komme att utsättas för. Bankoutskottet, som fått propositionen under behandling och även inhämtat bankofullmäktiges yttrande i ämnet, särskilt rörande riktlinjerna för penningpolitiken, anmälde i sitt utlåtande, att det funnit sig kunna godkänna de handlingsnormer, som i propositionen framlagts. Stabiliseringspolitiken borde enligt utskottets uppfattning fullföljas, vilket innebure, att man intill 1950 års slut hade att till penningvärdets skydd och den ekonomiska jämviktens bevarande i stort sett bibehålla gällande i stabiliseringssyfte tillkomna regleringsåtgärder. I vissa motioner hade framhållits såsom önskvärt, att en återgång till friare ekonomiska förhållanden ägde r u m genom avveckling av de efter den 1 januari 1951 alltjämt kvarstående regleringarna inom pris-, byggnads- och utrikeshandelsområdena. Försiktigheten bjöde, yttrade utskottet, att med avskaffandet av ifrågavarande regleringsåtgärder finge anstå, intill dess de ekonomiska förhållandena ytterligare stabiliserats och dessutom en säkrare överblick av läget vunnits. Övergången till en friare ekonomi borde dessutom göras så mjuk som möjligt, så att störningar i näringslivet undvekes. Utskottet fann sig följaktligen böra instämma i finansministerns uttalande, att avvecklingen av regleringarna borde ske i takt med det ekonomiska lägets förbättring samt att det vore bättre att taga ett steg i sänder på vägen mot fri samhällsekonomisk balans än att hela stabiliseringspolitiken vedervågades. Reservanter inom utskottet vände sig emot propositionens och utskottsmajoritetens enligt deras uppfattning överdrivet försiktiga hållning och rekommenderade regleringarnas snara avskaffande och ersättande med generella och automatiskt verkande medel för underbyggande av jämvikten inom samhällsekonomien. Riksdagen meddelade, att den för sin del bifallit vad bankoutskottet i sitt utlåtande anfört.

2—016933

2. Beredskapslagstiftning och annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogande över egendom. Vid sitt beslut år 1948 angående fortsatt giltighet till utgången av juni 1949 av allmänna förfogandelagen hade riksdagen godkänt ett av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 15 gjort uttalande, att lagen, därest den funnes böra ytterligare förlängas, borde göras till föremål för en genomgripande översyn, varvid dess omfattning borde begränsas på sådant sätt, att Kungl. Maj :t icke erhölle vidsträcktare befogenheter än som betingades av rådande förhållanden. Riksdagens uttalande föranledde, att chefen för folkhushållningsdepartementet enligt av Kungl. Maj :t den 11 juni 1948 meddelat bemyndigande tillkallade sakkunniga för att biträda med en allmän översyn av ifrågavarande lag. De sakkunniga, vilka antogo benämningen förfoganderättskommittén, avgåvo den 8 januari 1949 betänkande med förslag till vissa ändringar i förfogandelagen samt om fortsatt giltighet av densamma. Förslaget gick ut på att lagen i något ändrad form skulle förlängas på obestämd tid och alltså få karaktären av en beredskapslagstiftning, men att bemyndigande för Kungl. Maj :t att tillämpa lagen — utom vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig — skulle kunna av riksdagen meddelas under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden allenast för viss begränsad tid, högst ett år i sänder. Bemyndigandet att tillämpa lagen skulle därvid kunna avse samtliga eller endast vissa stadganden. Proposition i ämnet (nr 210), i allt väsentligt grundad på kommittéförslaget, förelades 1949 års riksdag. I propositionen anförde folkhushållningsministern, att behovet av en lagstinning av allmänna förfogandelagens karaktär under tider av krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, vore uppenbart. Enighet syntes ock föreligga om att förfogandelagen icke kunde upphöra att tillämpas omedelbart efter det kriget slutat eller krigsfaran försvunnit utan att lagen måste kunna tillämpas även »under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Grundtanken i förfoganderättskommitténs förslag fann statsrådet sig kunna i princip godtaga. Den översyn ;\ lagen, som kommittén verkställt, vore emellertid icke fullständig. Åtskilliga problem funnes, som borde upptagas vid en grundligare översyn av lagen i belysning av erfarenheterna från den gångna kristiden. I avvaktan på en sådan utredning borde den gällande lagen — med de mera begränsade ändringar, som kunde verk-

19 ställas med stöd av kommitténs förslag — icke erhålla obestämd giltighetstid utan dess giltighet begränsas till viss tid, förslagsvis t. o. m. den 31 december 1952. Även med en sådan begränsad giltighetstid borde åt lagen givas karaktären av beredskapslag, som gällde även under fredstid men som finge tillämpas allenast vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, ävensom under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Tillämpning av lagen under andra förhållanden än de nu nämnda, d. v. s. under extraordinära förhållanden, som ej föranleddes av krig, borde icke komma i fråga, enär detta skulle innebära en principiell utvidgning av fullmaktslagstiftningen, som ej kunde anses nödvändig. Erfordrades åtgärder för att möta extraordinära förhållanden av sist angivna art, borde beslut härom fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen för varje särskilt fall. Beträffande formerna för beslut om att lagen helt eller delvis skulle träda i tillämpning borde man, såsom kommittén föreslagit, skilja mellan å ena sidan krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, och å andra sidan andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden. I förra fallet borde Kungl. Maj:t omedelbart kunna forordna, att lagen skulle träda i tillämpning, utan att riksdagens medverkan behövde avvaktas, och detta även om riksdagssession påginge. Sådant förordnande skulle dock i efterhand underställas riksdagen. Under andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden borde riksdagens medverkan för förordnande alltid erfordras. Förordnandet borde i sådant fall gälla under viss tid. Härav borde följa, ehuru särskilt stadgande därom i lagen icke syntes erforderligt, att, om en tid av krig eller krigsfara överginge till en tid av andra, av krig föranledda lorhållanden, Kungl. Maj:t så snart ske kunde borde underställa riksdagen frågan, under vilken tid och i vilken utsträckning förordnande på grund av lagen skulle aga tillämpning. Det syntes riktigt, att Kungl. Maj:t, i den mån så kunde ske, för riksdagen framlade en plan rörande den försörjningspolitik, som vore avsedd att bedrivas under samma tid. Det låge i sakens natur, att denna plan endast kunde innefatta allmänna riktlinjer utan preciserade förslag. Det i överensstämmelse med det sagda utarbetade och för riksdagen framlagda förslaget om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen m. in. innebar i huvudsak följande. Vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, skulle Kungl. Maj:t äga förordna om tillämpning av 2—7 §§ i lagen. Om riksdagssession ej påginge, då förordnande meddelades, skulle en förutsättning härför vara, att riksdagskallelse utgått eller att riksdagen ändock skulle sammanträda inom 30 dagar. Förordnandet skulle godkännas av riksdagen inom 30 dagar efter det förordnandet meddelats eller, om riksdagssession då ej påginge, från sessionens början. Skedde det ej, skulle förordnandet vara förfallet. Vid av krig föranledda utomordentliga förhållanden skulle förordnande om tillämpning av berörda paragrafer i lagen k u n n a av Kungl. Maj:t meddelas endast med samtycke av riksdagen. I sistnämnda fall skulle förordnandet avse begränsad tid, högst ett år, och det skulle kunna inskränkas att avse endast vissa av ovannämnda bestämmelser eller vissa ändamål. Vidare föreslogs ändring i 15 §, varigenom riksvärderingsnämnden komme att erhålla större möjligheter att vid bestämmande av ersättning frångå fastställda taxor eller jämlikt prisregleringslagen fastställda priser. I sitt sålunda ändrade skick skulle lagen äga giltighet t. o. m. den 31 december 1952.

20 I propositionen hemställdes vidare, att riksdagen måtte lämna sitt samtycke till förordnande, att 2—5 och 7 §§ förfogandelagen skulle äga tillämpning under tiden 1 juli 1949—30 juni 1950, 4 § dock endast i den mån det erfordrades för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov. Riksdagen godkände till alla delar propositionen. I enlighet härmed utfärdades den 3 juni 1949 lag (nr 273) om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag. Samma dag utfärdades även dels förordning (nr 274) angående tillämpning av lagen i ovan angiven omfattning under tiden 1 juli 1949—30 j u n i 1950, dels ock förordning (nr 275) om fortsatt giltighet av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613) t. o. m. den 31 december 1952. Genom förordning den 14 april 1950 (nr 108) föreskrevs, att 2—5 §§ allm ä n n a förfogandelagen skulle äga tillämpning jämväl under tiden 1 juli 1950—30 j u n i 1951, 2 § andra stycket samt 4 och 5 §§ dock endast i den mån det erfordrades för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov.

Patentlagstiftningen. Genom lag den 13 maj 1949 (nr 200) förordnades, att lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret, vilken gällde t. o. m. den 31 december 1949, skulle äga fortsatt giltighet t. o. m. den 31 december 1952. Tillämpningen av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. utsträcktes genom kungörelse den 29 oktober 1948 (nr 674) till ytterligare vissa länder (bl. a. Brasilien, Grekland och Liechtenstein).

Krafthushållningen. Lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas gällde enligt därom år 1948 utfärdad författning t. o. m. den 30 juni 1949. För att lagens materiella bestämmelser skulle bringas i tillämpning erfordrades särskilt förordnande därom, vilket dock endast finge meddelas vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Med riksdagens samtycke hade Kungl. Maj :t genom kungörelse den 12 december 1941 (nr 926) förordnat, att ifrågavarande bestämmelser tills vidare skulle äga tillämpning (se del III sid. 18). Berörda lag hade möjliggjort bl. a. genomförandet av den elektriska kraftransoneringen hösten och vintern 1947/48 samt gasransoneringen under åren 1945 och 1946.

21 I skrivelse den 28 december 1948 gjorde bränslekommissionen framställning — vari vattenfallsstyrelsen i avgivet yttrande förenade sig — om förlängning av ifrågavarande lags giltighet för en tid av förslagsvis fem år, dock icke i vad densamma avsåg reglering av gasförbrukningen. Frågan upptogs av Kungl. Maj:t och framlades för 1949 års riksdag i proposition nr 82. Föredragande statsrådet sade sig instämma med bränslekommissionen däri att en förlängning av lagen icke behövde omfatta gasregleringen. Vad åter angick den elektriska kraften framhöll statsrådet, att de av myndigheterna anförda skälen syntes klart giva vid handen, att behov av fortsatt beredskapslagstiftning härutinnan förelåge. Genom de senaste årens kraftiga industriella expansion förefunnes risk för att efterfrågan på elektrisk kraft komme att överstiga tillgången, särskilt i tider av dålig vattentillgång. Dessa farhågor hade under det senast förflutna året ytterligare accentuerats därigenom att utbyggandet av kraftverken på grund av materialsvårigheter avsevärt försenats. Denna risk beräknades komma att kvarstå åtminstone ett par år in på 1950-talet. Om på grund härav en begränsning av kraftförbrukningen bleve nödvändig, vore det lämpligare att genomföra en sådan med stöd av föreskrifter från statsmakternas sida än genom åtgöranden av kraftleverantörerna. För dessa sistnämnda vore det av väsentlig vikt vid uppgörande av kraftleveranskontrakt, att det funnes en lagstiftning, som åtminstone under viss tid framåt gåve möjlighet till sådana regleringsåtgärder. Såsom framhållits av bränslekommissionen, kunde det emellertid knappast anses riktigt att — åtminstone för en flerårig period framåt — beteckna de omständigheter, som nu kunde antagas motivera åtgärder av hithörande slag, som av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Det syntes därför lämpligare att i fortsättningen icke göra lagens tillämpning beroende av sådana villkor utan i stället låta lagen under viss tid framåt giva Kungl. Maj:t befogenhet att utfärda bestämmelser om förbrukningen av elektrisk kraft, om situationen bleve sådan, att behov av dylika bestämmelser uppenbarligen förelåge. Mest praktiskt syntes vara, att den gällande lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas ersattes med en ny lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft med giltighetstid begränsad till fem år. Det i enlighet med de anförda motiven utarbetade och i propositionen framlagda lagförslaget godkändes av riksdagen och den 6 maj 1949 utfärdades lag (nr 182) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, gällande t. o. m. den 30 juni 1954. Den nya lagens bestämmelser anslöto sig i allt väsentligt till den tidigare lagens utom så till vida att dels bestämmelserna om reglering av gasförbrukningen, dels föreskriften om särskilt förordnande för att lagens materiella bestämmelser skulle träda i tillämpning borttagits. Uppgiften att under Kungl. Maj :t handha tillämpningen av lagen skulle tillkomma den myndighet som Kungl. Maj :t bestämde (i den gamla lagen angavs här uttryckligen bränslekommissionen, vilken emellertid förutsattes komma att upphöra, innan lagens giltighetstid utginge). Kungl. Maj :t erhöll vidare uttryckligen befogenhet att i särskilda fall medgiva befrielse från skyldighet att erlägga överuttagningsavgift, medan sådant bemyndigande förut lämnats genom särskilt beslut av riksdagen.

22 Arbetsmarknaden. Vid 1948 års riksdag hade antagits en lag, enligt vilken Kungl. Maj:t, där till följd av rådande utomordentliga förhållanden på arbetsmarknaden så funnes påkallat, ägde beträffande visst företag eller viss rörelse meddela eftergift från det i 1912 års arbetarskyddslag stadgade nattarbetsförbudet för kvinnor utöver vad som var medgivet enligt lagen (se del IX sid. 24). Arbetsmarknadsläget bedömdes våren 1949 vara sådant, att ifrågavarande dispensrätt fortfarande borde finnas. Med bifall till proposition nr 189/1949 fattade riksdagen beslut av sådan innebörd, gällande för tiden t. o. m. den 30 juni 1950. I härefter utfärdad lag den 27 maj 1949 (nr 251) meddelades föreskrift härom. Dispensrätten hänfördes här till 36 § första stycket av den nya arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), vilken paragraf väsentligen överensstämde med 19 § första stycket i 1912 års arbetarskyddslag. I propositionen nr 189/1919 meddelades, att Kungl. Maj:t med stöd av 1948 års dispenslag under den gångna tiden medgivit dispens från nattarbetsförbudet i 13 fall, huvudsakligast inom järnindustrien, där dispens beviljats vid bl. a. Domnarvets, Sandvikens, Fagersta och Avesta järnverk. Giltigheten av lagen nr 251/1949 utsträcktes sedermera genom lag den 17 mars 1950 (nr 71) t. o. m. utgången av år 1950.

Byggnads- och bostadsväsendet. Vid tillkomsten av 1943 års lagstiftning om tillståndstvång för byggnadsarbete förutsattes, att tillståndsgivningen skulle fördelas mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadskommissionen, såsom även varit fallet beträffande den tidigare, på arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt grundade regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten. Den centraliserade kontrollen förmenades komma att skapa förbättrade möjligheter till en rättvis fördelning av arbetskraften och det ansågs önskvärt, att prövningen av ett tillämnat byggnadsföretags angelägenhetsgrad anförtroddes ett organ, som hade överblick över byggnadsverksamheten i dess helhet. I skrivelse den 25 september 1948 gjorde arbetsmarknadsstyrelsen •— som från 1948 års början övertagit arbetsmarknadskommissionens befattning med hithörande ärenden — framställning om sådan ändring i byggnadstillståndslagen, att möjlighet bereddes att uppdraga åt länsarbetsnämnd att i särskilda fall meddela byggnadstillstånd. Till motivering av förslaget framhöll arbetsmarknadsstyrelsen hurusom de investeringsbudgeter, som upprättats för att tjäna som riktlinjer för byggnadstillståndsgivningen, innefattade en förhandsbedömning av investeringsverksamhetens lämpliga omfång inom olika områden. Angelägenhetsgraderingen av ifrågasatta byggadsföretag hade därmed delvis redan på förhand gjorts och denna gradering gällde numera i huvudsak en gradering inbördes av skilda arbeten inom

23 ett visst område, vilken syntes kunna med fördel anförtros lokala organ med deras större kännedom om de på varje ort föreliggande förhållandena. En dylik decentralisering komme att medföra lättnader i fråga om ärendenas behandling. I realiteten innebure den icke någon större skillnad gentemot dittills tillämpade system med generella byggnadstillstånd, förbundna med villkor om länsarbetsnämnds igångsättningstillstånd. Den fördelen skulle emellertid uppnås, att det bleve lättare att tillgodose eventuella behov av särskilda villkor eller föreskrifter. Framställningen föranledde proposition till 1948 års riksdags höstsession, nr 309. Sedan riksdagen godkänt förslaget, utfärdades lag den 17 december 1948 (nr 749) angående ändring av vissa paragrafer i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete den 30 juni 1943 (nr 444), varigenom dels stadgades att, i den mån Konungen därom förordnade, såväl tillståndsmyndigheten som myndighet, underordnad densamma, skulle kunna meddela byggnadstillstånd, dels meddelades bestämmelse angående överklagande av underordnad myndighets beslut. Den nya anordningen medförde, att dittills tillämpade system med generella byggnadstillstånd icke längre blev erforderligt. Ur byggnadsregleringssynpunkt blev det därefter fråga om endast två kategorier av byggnadsarbeten, nämligen dels arbeten, vilka icke fingo utföras utan särskilt byggnadstillstånd, och dels arbeten som voro klart undantagna från lagens tilllämpning. De sistnämnda slagen av arbeten specificerades i 1 § av tillämpningskungörelsen till tillståndslagen enligt den lydelse denna erhöll genom kungörelse den 17 december 1948 (nr 750). Genom lag den 6 maj 1949 (nr 185) erhöll 1943 års lag om tillståndstvång för byggnadsarbete i sin nya lydelse förlängd giltighet t. o. m. den 30 j u n i 1950. Enligt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 66/1950 förlängdes giltigheten ytterligare genom lag den 26 maj 1950 (nr 226) t. o. m. den 30 juni 1951. Lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) om hyresreglering m. m. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. ävensom lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. erhöllo genom lagar den 20 maj 1949 (nr 224—226) i enlighet med riksdagens beslut i anledning av proposition nr 136/1949 fortsatt giltighet t. o. m. den 30 september 1950. Samtliga tre författningar erhöllo genom lagar den 28 april 1950 (nr 130 —132) förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1951. Härvid fogades till hyresregleringslagen, i enlighet med riksdagens beslut i anledning av proposition nr 51/1950, en ny paragraf av innebörd, att sammanslutning av fastighetsägare, hyresgäster eller rörelseidkare inom kommun skulle, om den därom gjort framställning till ordföranden i kommunens beslutande myndighet, vid därefter förekommande val av ledamöter eller suppleanter i hyresnämnden äga avge förslag till sådan ledamot eller suppleant, som skulle

24 anses företräda sammanslutningens intressen. Hade dylikt förslag avgivits av förening, som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kunde anses väl företräda ifrågavarande intressegrupp, skulle vid valet skälig hänsyn tagas till förslaget.

Prisregleringen. Prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303) erhöll genom lag den 3 juni 1949 (nr 317), efter det att riksdagen godkänt proposition i ärendet nr 207/1949, förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1950 samt genom lag den 12 maj 1950 (nr 174), i enlighet med riksdagens beslut i anledning av proposition nr 115/1950, ytterligare förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1951.

Penning- och bankväsendet. Genom lag den 4 mars 1949 (nr 60) förlängdes jämlikt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 16/1949 giltighetstiden för den s. k. clearinglagen (lag om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. den 16 februari 1934, nr 19) t. o. m. den 30 juni 1951, d. v. s. för två år. Valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) erhöll genom lag den 3 juni 1949 (nr 311) (jämlikt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 206/1949) förlängd giltighet för ett år, nämligen t. o. m. den 30 juni 1950. Samtidigt utfärdades med riksdagens samtycke förordning (nr 312) om ändring i valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). Motivering för de vidtagna ändringarna, vilka skedde på framställning av fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret och inneburo i flera hänseenden skärpta regleringsbestämmelser, lämnades i sistnämnda proposition. I sitt yttrande i ärendet (nr 43) framhöll bankoutskottet, att de ifrågavarande ändringarna i valutaförordningen finge ses mot bakgrunden av att, med rådande knapphet i valutatillgångarna, dessa i första hand måste reserveras för sådana ändamål som tillgodosåge folkhushållets intressen. Tendenser till spekulation mot svenska kronan hade under den senaste tiden framträtt, vilka varit ägnade att motverka valutamyndigheternas strävanden att hemtaga intjänta valutor. Även av andra skäl hade en översyn av valutalagsiiftningcn ansetts påkallad, vilken föranlett förslag om skärpning av de i valutaförordningen stadgade inskränkningarna i enskilda personers rätt att förfoga över sina utländska tillgångar. En precisering av innehållet och räckvidden av vissa föreskrifter hade dessutom enligt erfarenheten visat sig behövlig och önskvärd i syfte att skapa klarhet, undanröja tvekan och stärka valutamyndigheternas möjligheter att kontrollera betalningar och kapitalrörelser samt ingripa mot överträdelser och kringgående av föreskrifterna. Utskottet framhöll emellertid samtidigt den synnerliga vikten av att valutalagstiftningen icke till förfång för de lojala transaktionerna med utlandet dreves längre än som betingades av dess syfte samt att bestämmelserna tillämpades med

25 omdöme och smidighet. Utskottet underströk till sist önskvärdheten av att en återgång snarast möjligt till friare förhållanden på valutaområdet med alla medel eftersträvades. Genom lag den 2 juni 1950 (nr 220) blev valutalagens giltighetstid förlängd t. o. m. den 30 juni 1951. Den 28 maj 1948 hade utfärdats en provisorisk lag (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning (se del IX sid. 28). Enligt denna lag ägde riksbanken under tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 utgiva sedlar till ett belopp av högst 3 200 milj. kronor. I samma lag stadgades vidare, att Konungen ägde, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare 700 milj. kronor. I skrivelse den 10 mars 1949 framhöllo bankofullmäktige, att nyssnämnda provisoriska lag antagits att gälla i avvaktan på en definitiv omläggning av riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen, men att förhållandena ännu icke kunde anses så stabiliserade, att en sådan definitiv omläggning borde ske. Fullmäktige hemställde därför, att den särskilda sedelutgivningslagen måtte erhålla fortsatt giltighet tills vidare intill utgången av juni 1950, dock med den ändringen att nyssberörda maximibelopp för sedelutgivningen, 3 200 milj. kronor, höjdes till 3 500 milj. kronor. Som motivering för sistnämnda förslag anförde fullmäktige, att sedelcirkulationen den 28 februari 1949 uppgått till 2 952 milj. kronor och att sedelstocken under tiden fram till 1949 års slut, med hänsyn till den normalt förekommande säsongvariationen, kunde beräknas stiga med 300 å 400 milj. kronor. Kungl. Maj:t framlade i anslutning till bankofullmäktiges framställning i proposition nr 208/1949 förslag i ärendet, vilket av riksdagen godkändes. Härefter utfärdades den 3 juni 1949 ny lag (nr 315) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, vari för tiden 1 juli 1949—30 juni 1950 med ovannämnda ändring meddelades enahanda föreskrifter i ämnet som de under föregående budgetår gällande. Samma föreskrifter meddelades för tiden 1 juli 1950—30 juni 1951 i lag den 2 juni 1950 (nr 257; (jämlikt av riksdagen godkänd proposition nr 221/1950). Enligt riksdagens på framställning i nyssnämnda propositioner fattade beslut erhöll riksbanken genom kungörelser den 3 juni 1949 (nr 316) och den 2 juni 1950 (nr 258) fortsatt befrielse till utgången av juni 1951 från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Med bifall till Kungl. Maj :ts ytterligare förslag i proposition nr 208/1949 beslöt riksdagen d e l s fortsatt tillämpning — i avvaktan på definitiv lagstiftning i ämnet — av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning (se del VIII sid. 33) i fråga om inlåning under tiden 1 juli 1949—30 j u n i 1951, d e l s o c k förnyande i något jämkad form intill utgången av juni 1950 av fullmaktslagen den 21 juli 1948 (nr 601) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, vilken i sin

ordning var i huvudsakliga delar likalydande med 1939 års lag i ämnet (se del IX sid. 31). Vederbörliga författningar utfärdades den 3 juni 1949 (nr 313 och 314). Genom lag den 2 juni 1950 (nr 221) förlängdes sistnämnda lags giltighet t. o. m. den 30 juni 1951. Bolagslagstiftningen. 1948 års lag med särskilda bestämmelser om disposition av aktiebolags vinstmedel (se del IX sid. 33) ägde tillämpning beträffande räkenskapsår som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949. I proposition till 1949 års riksdag, nr 209, framlade Kungl. Maj:t förslag angående fortsatt tillämpning av ifrågavarande lagstiftning under ytterligare ett räkenskapsår. Förslaget motiverades av finansministern i korthet med att en sådan förlängning av lagens giltighet måste anses påkallad med hänsyn till det ekonomiska läget. Propositionen kom under behandling först vid riksdagens höstsession. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 54), att i lagen sammanförts bestämmelser rörande två olika regleringar, nämligen dels rörande begränsning av vinstutdelning från aktiebolag och dels rörande skyldighet för aktiebolag att insätta viss del av sina vinstmedel på spärrkonto i riksbanken. Utdelningsstoppet liksom skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar avsåge enligt lagen vinster, som uppkommit under räkenskapsår som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949, d. v. s. för bolag, vilkas räkenskapsår löpte per kalenderår, räkenskapsåren 1947 och 1948. Innebörden av propositionens lagförslag vore, att båda regleringarna skulle tillämpas jämväl beträffande vinster som hänförde sig till räkenskapsår som utginge före den 31 december 1950, d. v. s. i nyss angivna normalfall räkenskapsåret 1949. Utskottet sade sig vid en prövning ur alla olika synpunkter av frågan om utdelningsstoppets förlängning ha funnit, att det för genomförande av de överenskomna inkomstbegränsningarna och för bibehållande av lönestoppet — hörnstenarna i den tillämpade stabiliseringspolitiken — måste anses erforderligt att utdelningsstoppet bevarades. Ur produktionssynpunkt vore dock angeläget, att det icke upprätthölles längre än den ekonomiska stabiliseringspolitiken oundgängligen krävde. I fråga om skyldigheten för bolagen att insätta medel på spärrkonto i riksbanken framhöll utskottet, att den penningpolitiska effekten av lagstiftningen finge anses rätt begränsad och i verkligheten mindre än som ursprungligen avsetts. Med hänsyn till rådande läge på penningmarknaden kunde en förlängning av skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar till att avse ytterligare ett räkenskapsår icke heller framdeles förväntas spela någon mera avgörande roll i penningpolitiskt avseende, även om vissa omständigheter tydde på att bolagsvinsterna för det löpande räkenskapsåret åtminstone i en del fall komme att förete ökning. Genom byggnads- och importregleringarna hade statsmakterna redan möjlighet att behärska de viktigaste sektorerna av investeringsverksamheten. Betydelsen av de spärrkontoinsättningar, som komme att ske under 1950, begränsades ytterligare av att de spärrade medlen skulle frigivas vid utgången av detta år, såvida ej annorledes förordnades i lag. Utskottet erinrade vidare om att en av de förutsättningar för den kompromiss,

27 varpa enigheten vid lagens antagande vilade, var insättningsskvldighetens begränsning till två år. Till stöd för den ifrågasatta förlängningen hade emellertid nu åberopats de följdverkningar, som uppkommit efter devalveringen av den svenska kronan. Det hade sålunda bl. a. hänvisats till, att ökade vinster kunde uppstå for exportindustriernas vidkommande genom de förbättrade avsättningsr e g l e r n a närmast i de länder som icke devalverat eller gjort detta i mindre utsträckning an Sverige. Trots uttalade betänkligheter fann sig utskottet icke i rådande läge kunna avi!Ch^ ° ,nSf-Var,a!'tighel a V insättningsskyldigheten. Avgörande för utskottonn.1 S lYn T i n T ^ a U å t g ä r d e r i G k e V k l t ° 8 e s S O m försvårade löneÄ T Kl ! I", T ' d " r m e d stabili ^ringspolitikens genomförande under år 1950. Utskottet förutsatte därvid, att lagstiftningen om insättningsskyldighet icke komme att vidare förlängas. «*5«ci Riksdagen biföll propositionen i enlighet med utskottets hemställan. Den 21 december 1949 utfärdades lag (nr 678), varigenom bestämmelserna i lagen nr 17o/1948 gåvos tillämpning beträffande räkenskapsår som utgått under tiden fr. o. m. den 31 december 1949 t. o. m. den 30 december 1950. Skyldighet skulle dock icke föreligga att efter utgången av år 1950 verkställa insättning a spärrkonto. Under hänvisning till angelägenheten av en varsam avveckling av inkomststabiliseringspolitiken föreslogs i proposition till 1950 års riksdag, nr 203 att bestämmelserna i 1948 års lag, i vad de avsåge begränsning av rätten for bolag att verkställa vinstutdelning, skulle tillämpas även beträffande räkenskapsår, som utginge under tiden 31 december 1950-30 december 1951, dock med viss uppmjukning så till vida att vinstutdelningen finge, utan hinder av vad eljest i lagen stadgades, uppgå till sex procent av aktiekapitalet i stället för som förut fem procent. I fråga om frigörandet av å sparrkonto insatta medel föreslogs, att hälften skulle frigöra^ vid utgången av ar 1950 samt återstoden, tillika med ränta för år 1951, först med utgången av sistnämnda år. Propositionens behandling uppsköts av riksdagen till hostsessionen 1950. Angående omfattningen av spärrkontoinsättningarna lämnades vissa uppgifter P P b i forenamnda propositioner. iqrQ

nligt

s

Py k o n t o ™™ndens verksamhetsberättelser hade fram till den 1 mars

tUl d e Y H i°oin SattS in; ^ " ^ k r ° n ° r S a m t U n d e r d e n efterföljande tiden till den 1 mars 1950 ca 108 milj. kronor eller sammanlagt 241 milj. kronor De

t S ^ r ^ - r ^ ^ Fe7°derna »"* S k i l d a bestämmelser i lagen undan-

E£ H ;nsattningsskyldighet uppgingo till resp. ca 90 och 63 milj. kronor. Med de anförda siffrorna bör jämföras, att enligt proposition nr 181/1948 de en n ntta 2l^Ttmo°^ at uppgå tu c a 5 0 0 l m if l kronor

la stiftnin en sku11 Sr f S a n t s å e *n steriliseras antogos komma H„ a v ^ f e ]

tion. For statsverket medförde spärrkontoinsättningen en rätt betydande kostnad att 8 A 7 d ^ i t l d t ; t e d n edde h °!!f rai n Sb ä° tl taagrenna 2 P r ° C e n t S r ä n t a å S P^ronmmeI a n

21:i^^^^

"

^ ^

»

^ genom minskad

3. Kristidsorganisationen. De centrala och lokala kristidsmyndigheterna. Sedan reservförrådsnämnden fr. o. m. den 1 juli 1948 upphört som ett självständigt organ och ingått som en del av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, förblev krisförvaltningsorganisationen under budgetåret 1948/49 i stort sett oförändrad. Som följd av kristidsregleringarnas successiva avskaffande kunde emellertid under senare halvåret 1949 på flera områden en avveckling igångsättas, vilken kraftigt fortsattes under första halvåret 1950. Vid årsskiftet 1949/50 försvunno kristidsstyrelserna och deras återstående arbetsuppgifter överfördes på länsstyrelserna. Trafikkommissionen upphörde med sin verksamhet vid utgången av januari 1950. F r . o . m . den 1 januari 1950 sammanslogos handels- och industrikommissionerna till en myndighet, vilket givetvis innebar en organisatorisk förenkling. Bränslekommissionen bibehölls alltjämt men inskränktes på grund av arbetsuppgifternas bortfallande väsentligt i omfattning. Beträffande livsmedelskommissionen beslöts vid 1950 års riksdag, att den skulle upphöra med utgången av juni 1950 men att den därefter skulle, till sin omfattning starkt begränsad, tills vidare som ett särskilt krisorgan anknytas till det nybildade permanenta organet för jordbruksregleringen, statens jordbruksnämnd. I del IX sid. 38—42 har lämnats en översikt angående krisförvaltningens utveckling alltsedan år 1940 och fram t. o. m. budgetåret 1947/48 med hänsyn till personal och kostnader. Här nedan meddelas vissa sammanställningar, vilka äro avsedda att för budgetåren 1948/49 och 1949/50 komplettera denna översikt. Personalstyrkan vid de viktigaste centrala krisorganen samt kristidsstyrelserna redovisas i vederbörande års statsverkspropositioner för nedan angivna tidpunkter sålunda: 1

i i

i »

1948 1949

LK

IK

BK

HK

TK

PKN

Krst.

Summa

202 238 194

289 295 236

258 269 125

220 457 621

56 58 25

258 274 216

730 705

2 013 2 296 1417

1 LK = livsmedelskommissionen, IK = industrikommissionen, BK = bränslekommissionen, H K = handelskommissionen, TK = trafikkommissionen, P K N = priskontrollnämnden, R F N = reservförrådsnämnden, Krst. = kristidsstyrelserna.

29 Siffrorna ange, liksom motsvarande i del IX, endast den mera fast anställda personalen, ej tillfälliga befattningshavare. Bland TK:s angivna personal ingå ej länstrafikledarna, bland kristidsstyrelsernas personal ej de vid styrelsernas kontrollbyråer anställda befattningshavarna. Anslagen till avlöningar och omkostnader och dessas ianspråktagande redovisas till följande belopp i tusental kronor: Summa

Omkostnader

Avlöningar

Budgetår

1947/48 1948/49 1949/50

Anslag

Utgifter

Anslag

Utgifter

Anslag

Utgifter

10 690 16 550 14 400

19 350 21 141 14 195

3 401 5 615 5 008

7 882 7 367 3 661

14 091 22 165 19 408

27 232 28 508 17 856

Verkliga nettokostnaderna voro för de särskilda kristidsorganen under budgetåren 1947/48—1949/50 följande (i tusental k r o n o r ) : Budgetår 1947/48 1948/49 1949/50

IK

LK

BK

HK

6 053 2 663 3 319 6 273 2 837 3 021 3 389 1 272 1497

TK

PKN

Krst.

Summa

289 7 571

27 232 28 508 17 856

RFN

3 394 946 2 997 4 819 1 031 2 996 6 534 509 2 573

7 531 2 082

Serien av uppgifter rörande antalet anställda vid kristidsorganen och lönekostnaderna per månad för dessa enligt överrevisionens för krisförvaltningen rapporter fullföljes här för åren 1948 och 1949.

Personalantal 1 juli 1948 1 jan. 1949 1 juli 1949 1 jan. 1950

LK

IK

BK

HK

TK

PKN

Krst.

Summa

406 393 325 242

337 290 294

273 257 188 126

508 511 620 *839

85 79 73 40

263 258 200 218

1 204 982 630 238

3 076 2 770 2 330 1703

205 180 136 97

319 340 395 *543

60 59 60 37

190 189 174 176

584 522 382 121

1843 1736 1594 1156

" Lönekostnader per månad 1 000 kronor Juli 1948 Januari 1949 Juli 1949 Januari 1950

279 251 244 182

206 195 203

—

Beträffande de ändringar och omregleringar, som vidtogos inom krisförvaltningen under tiden efter den 1 juli 1948, må följande mera detaljerade uppgifter meddelas. Inom handelskommissionen genomfördes i slutet av år 1948 en ändrad organisation. Kommissionen uppdelades på tre avdelningar, nämligen utred1

Siffrorna

avse för tiden fr. o. m. 1 januari 1950 handels- och industrikommissionen.

30 ningsavdelningen, licensavdelningen och administrativa avdelningen; härtill kom en fristående maskinimportsektion. Licensavdelningen innehöll två byråer, importlicensbyrån och exportlicensbyrån, och en fristående sektion för ärenden angående kombinationslicenser. Inom byråerna bibehölls indelningen på sektioner efter tulltaxans varugrupper. Den administrativa avdelningen uppdelades på tre byråer, juridiska byrån, kontroll- och besvärsbyrån och kanslibyrån samt en fristående sektion för pressinformation. Inom industrikommissionen sammanslogos fr. o. m. den 1 juli 1949 utrikes- och planläggningsbyråerna till en byrå, benämnd utredningsbyrån. På förslag av en i oktober 1948 tillsatt kommitté, krisförvaltningens effektiviseringskommitté, beslöt Kungl. Maj:t den 16 december 1949, att handelsoch industrikommissionerna skulle från ingången av år 1950 sammanslås till en kommission, benämnd statens handels- och industrikommission, vilken liksom den förutvarande handelskommissionen skulle sortera under handelsdepartementet. Sammanslagningen motiverades därmed att, så som förhållandena utvecklats, behandlingen av frågor rörande utrikeshandeln kommit att utgöra den långt övervägande delen av industrikommissionens verksamhet och att därför en väsentlig förenkling och personalbesparingborde kunna ernås genom att dessa ärenden — frånsett dem som rörde livsmedel m. m. och därför behandlades av livsmedelskommissionen — samlades hos en myndighet. Genom sammanslagningen väntades ock en ökad effektivitet vid importlicensbehandlingen, då inom resp. varuavdelningar komme att samlas all erforderlig expertis för att bedöma licensärendena från såväl handels- och valutapolitiska som försörjningsmässiga synpunkter. Härmed komme det remissförfarande att falla bort, som förut måst tillämpas på grund av att flertalet importlicensärenden krävde behandling inom båda kommissionerna. Omorganisationen underlättades av att de två kommissionerna blivit under året inrymda i samma byggnad. För handels- och industrikommissionen utfärdade Kungl. Maj :t instruktion den 3 februari 1950 (SFS nr 65), varvid de särskilda instruktionerna för de förutvarande två kommissionerna upphävdes. Den nya kommissionens uppgift angavs vara att under Kungl. Maj :t handha den under rådande förhållanden erforderliga regleringen av dels varuutbytet med utlandet, dels råvaruförsörjningen och produktionen inom landet, i den mån dessa uppgifter icke ankomme på annan myndighet. I övrigt skulle det ankomma på kommissionen att handha de uppgifter, som eljest av Kungl. Maj :t till kommissionen överlämnades. Vid den närmare specifikationen av kommissionens åligganden följdes i den nya instruktionen tämligen noga de föreskrifter som meddelats dels — beträffande varuutbytet med utlandet — i instruktionen för handelskommissionen den 12 december 1947 (nr 979) (se del IX sid. 47), dels — beträffande regleringen av råvaruförsörjningen och produktionen inom landet —•

31 i instruktionen för industrikommissionen den 27 oktober 1939 (nr 787) (se del I sid. 49), i sistnämnda hänseende dock med åtskilliga av de förändrade förhållandena påkallade förenklingar. Handels- och industrikommissionen skulle enligt instruktionen bestå av en ordförande och chef, en vice ordförande samt i övrigt ledamöter till det antal Kungl. Maj :t bestämde. Antalet ledamöter blev enligt Kungl. Maj :ts beslut — utom ordföranden — fjorton, varav flertalet utgjorde personer, som varit ledamöter i endera av de två nu sammanslagna kommissionerna. Ett arbetsutskott tillsattes, bestående av ordföranden, vice ordföranden och vissa ledamöter, med uppdrag att å kommissionens vägnar besluta i ett flertal ärenden. Under de närmaste månaderna efter kommissionens tillsättning skedde gradvis en sammansmältning av de förutvarande kommissionernas utredande och administrativa organ. Sedan denna process fullbordats, funnos sammanlagt elva avdelningar, nämligen en utredningsavdelning, en handelspolitisk avdelning, en statistisk avdelning, fem varuavdelningar (kemiska, textil-, järn-, metall- och byggnads-, maskin- och verkstads- samt diverseavdelningarna), en exportavdelning, en kontroll- och besvärsavdelning samt en administrativ avdelning. Därjämte fanns en fristående byrå, läderbyrån. Inom handelspolitiska avdelningen funnos två byråer, nämligen kvoteringsbyrån och byrån för kombinationsaffärer. Inom administrativa avdelningen fanns en särskild byrå, kanslibyrån. Utrednings-, handelspolitiska och statistiska avdelningarna sorterade under en direktör för utrikeshandelsärenden, kontroll- och besvärs- samt administrativa avdelningarna under en kanslichef. Inom bränslekommissionen skedde i samband med arbetsuppgifternas minskning en successiv indragning av avdelningar och byråer. Sålunda upphörde fr. o. m. den 1 maj 1949 kommissionens pappersbyrå, varvid kvarstående ärenden rörande pappersförsörjningen övertogos av skogsindustribyrån. Till denna byrå hänfördes fr. o. m. den 1 juli 1949 även frågor rörande védför sörj ningen, när vedavdelningen från sagda dag indrogs. Bensinransoneringens upphävande fr. o. m. den 12 november 1949 medförde, att den härför inrättade kontrollbyrån blev överflödig och fr. o. m. den 1 december avskaffades. Med utgången av februari 1950 överflyttades till handels- och industrikommissionen handläggningen av frågor rörande reglering av försörjningen med trävaror, pappersmassa och papper. Samtidigt upphörde även kraftbyrån och byrån för industrilicensärenden. I juni 1950 befriades bränslekommissionen från återstående uppgifter beträffande försörjningen med flytande bränslen, huvudsakligen importlicensärenden, vilkas behandling övertogs av handels- och industrikommissionen. I skrivelse till chefen för foikhushållningsdepartementet den 21 november 1949 framlade trafikkommissionen förslag till avveckling av kommissionens sektion för ärenden rörande sjöfarten och hamnarna.

32 Kommissionen erinrade om att sektionens huvudsakliga arbetsuppgift hade varit att under krisårens tonnagebrist trygga tillgången på tonnage för varor som voro av vikt för landets försörjning och beredskap. Numera vore läget sådant, att det icke längre förelåge någon tonnagebrist som nödvändiggjorde reglering av sjöfarten. Emellertid hade de sedan våren 1949 rådande valutasvårigheterna medfört, att fraktfartslicenseringen kommit att indirekt tjäna som ett medel för kontroll av att intjänade fraktvalutor tillfördes landet. Sedan bristläget i fråga om tonnagetillgången upphört, hade denna kontroll i realiteten varit det enda skälet till att fraktfartslagen den 21 mars 1940 (nr 176), varpå fraktfartsregleringen baserats, bibehållits i kraft. En dylik anordning syntes icke tillfredsställande. Lagen borde ej tillämpas för att tillgodose andra syften än dem som den av lagstiftarna avsetts att tjäna. Valutakontrollen borde i stället utföras med direkt tillämpning av härför avsedda valutaförfattningar och helt handhas av den myndighet som hade att företräda landets valutaintressen, övriga av sjöfartssektionen handhavda arbetsuppgifter borde lämpligen överflyttas till andra centrala statsmyndigheter. I anledning av trafikkommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 9 december 1949 trenne kungörelser (nr 610—612), varigenom dels förordnandena om tillämpning av fraktfartslagen den 21 mars 1940 (nr 176) samt häremot svarande moment i trafikkommissionens instruktion upphävdes, dels stadgades att kontrollen över utländska intressen i svenska fartyg enligt lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. skulle fr. o. m. den 1 januari 1950 överflyttas — i vad angick frågor om försäljning till utlänning av svenskt fartyg eller andel däri — på handels- (och industri)kommissionen och — i vad angick frågor om tillstånd till aktieteckning, aktieöverlåtelse eller upplåtelse i fall som avsåges i lagen — på valutakontoret. Föreskrifter meddelades samtidigt om valutakontorets övertagande av fraktvalutakontrollen. Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 29 december 1949 upphörde med årsskiftet trafikkommissionens sektion för ärenden rörande sjöfarten och hamnarna. Trafikkommissionens verksamhet i övrigt upphörde med utgången av januari 1950 enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27 i samma månad, vilket jämväl innebar upphävande från nämnda tidpunkt av kommissionens instruktion. Åt kommissionens ordförande, vice ordförande och kanslichef uppdrogs att i egenskap av likvidatorer avsluta avvecklingen av kommissionens verksamhet med hänsyn till dess ekonomiska förvaltning m. m. Avvecklingen av den lokala kristidsorganisationen inleddes i början av år 1949 genom Kungl. Maj :ts beslut den 14 januari om indragning av de vid kristidsstyrelserna befintliga bränslekontoren. Kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 644) angående inrättande av dylika kontor upphävdes med utgången av februari 1949. I samma mån som tillgången på fossila bränslen blivit rikligare och som följd därav såväl de konsumtionsreglerande som de produktionsstimulerande uppgifterna på bränsleområdet bortfallit, hade redan under föregående år personalen å bränslekontoren kunnat i väsentlig m å n in-

33 dragas. Emellertid bemyndigades bränslekommissionen att efter samråd med livsmedelskommissionen förordna, att vid kristidsstyrelser, där sådant funnes nödvändigt, bränslekontor fortfarande tills vidare skulle finnas. I övrigt skulle slutförandet av hithörande arbetsuppgifter ankomma på särskilda vid kristidsstyrelsernas kanslier inrättade bränsleavdelningar. Bränslekontoren avskaffades successivt under år 1949. Även i övrigt utvecklade sig förhållandena under år 1949 så, att behovet av lokala kristidsorgan undan för undan minskades. I underdånig skrivelse den 12 juli 1949 inkom livsmedelskommissionen med förslag om avveckling av hela den under kommissionen sorterande lokalorganisationen och om sättet för handläggning av ännu återstående ärenden. Med godkännande av den framlagda planen fattade Kungl. Maj :t den 4 augusti 1949 vissa grundläggande beslut. Genom särskild kungörelse (nr 470) förordnades, att kungörelsen den 8 september 1939 (nr 657) om kristidsstyrelser skulle upphöra att gälla med utgången av år 1949 samt att de uppgifter som dittills ankommit på kristidsstyrelserna och som fortfarande krävde handläggning skulle från samma tidpunkt övertagas av länsstyrelserna. Vad beträffar kristidsnämndsinstitutionen avsågs icke att denna skulle omedelbart upphöra. Kungörelsen om kristidsnämnder den 8 september 1939 (nr 658) bibehölls men med det tillägget (enligt kungörelse nr 471/1949), att kommun skulle fr. o. m. år 1950, därest behov av särskild kristidsnämnd icke förelåge, efter inhämtande av länsstyrelsens medgivande kunna uppdraga åt annan kommunal myndighet att fullgöra på kristidsnämnd ankommande uppgifter. Genom en senare författning den 9 december 1949 (nr 624) förordnades, att den angående kristidsnämnden för Stockholms stad utfärdade kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 817) skulle upphöra att gälla med utgången av år 1949, samt att de åt denna nämnd anförtrodda uppgifterna av kristidsstyrelsekaraktär skulle överflyttas på överståthållarämbetet. Enligt kommunalt beslut överfördes Stockholms kristidsnämnds övriga uppgifter på stadens slakthus- och saluhallsstyrelse. Betämmelserna i kungörelsen nr 470/1949 angående överflyttning å länsstyrelserna av de uppgifter, som dittills åvilat kristidsstyrelserna, kompletterades i kungl. brev den 29 december 1949 med föreskriften, att länsstyrelserna skulle från sagda dag i enahanda hänseenden som dessförinnan kristidsstyrelserna biträda de centrala kristidsorganen vid fullgörande av deras arbetsuppgifter, med skyldighet för länsstyrelserna att därvid iakttaga de allmänna direktiv som utfärdades av vederbörande centrala krisorgan. Det föreskrevs vidare (genom kungörelse nr 715/1949), att besvär över länsstyrelsernas beslut i sådana frågor där dessa biträtt livsmedelskommissionen i dess arbete skulle föras hos nämnda kommission. Särskilda anordningar krävdes för det fortsatta handhavandet av kristidsstyrelsernas uppgifter med avseende på bränslehushållningen och priskontrollen. 3—010903

34 Vad de förra angår visade det sig behövligt, på grund av den under bränsleåret 1949/50 införda subventioneringen av hushållens bränslekostnader, vilken bl. a. förutsatte bibehållande av ransoneringssystemet för koks och antracit, att träffa vissa anstalter för besörjande av härmed sammanhängande lokala regleringsuppgifter, vilka dittills handhafts av bränslekontoren eller kristidsstyrelsernas bränsleavdelningar. Åt bränslekommissionen uppdrogs att från årsskiftet handlägga de ärenden som dittills ombesörjts av bränslekontoren i Stockholms stad och Stockholms län. För handhavande av ärenden, som förut åvilat bränslekontoren i Kristianstad, Malmö och Hälsingborg, bemyndigades bränslekommissionen att utse ett kommissionen underställt ombud med kontor i Malmö. För övrigt uppdrogs åt länsstyrelserna att var för sig träffa anordningar för bränsleärendenas besörjande inom vederbörande län. Beträffande priskontrollen utfärdade Kungl. Maj :t den 4 november 1949 en särskild kungörelse (nr 586), varigenom länsstyrelserna (med undantag för Stockholms stad och län) ålades att med iakttagande av de allmänna föreskrifter som meddelades av priskontrollnämnden biträda denna nämnd i dess prisreglerande och priskontrollerande verksamhet. Ifrågavarande ärenden skulle handläggas vid ett inom landskontoret inrättat priskontor, för vilket skulle finnas en av länsstyrelsen i samråd med priskontrollnämnden utsedd föreståndare. Länsstyrelserna bemyndigades i samband härmed att meddela föreskrifter och beslut jämlikt 10 § prisregleringslagen, d. v. s. angående avgivande av för priskontrollen erforderliga prisuppgifter m. m. Vid priskontrollnämnden inrättades ett för Stockholms stad och län gemensamt priskontor. Här ovan omförmälda ärenden vid länsstyrelserna skulle enligt Kungl. Maj:ts föreskrift den 18 november 1949 i allmänhet handläggas å landskanslierna. För ändamålet ägde länsstyrelserna i erforderlig omfattning anställa tillfällig personal, varvid i första hand vid kristidsstyrelserna och priskontoren förut anställd personal borde komma i fråga. Till b i d r a g t i l l k r i s t i d s n ä m n d e r n a s v e r k s a m h e t under år 1947 hade riksdagen för budgetåret 1948/49 anvisat ett anslag om 1,6 milj. kronor. Verkliga kostnaden blev 1640 000 kronor. För budgetåret 1949/50 beslöts anslag till samma belopp som förut eller 1,6 milj. kronor, avseende verksamheten under år 1948. Summan av utbetalda bidrag för sistnämnda år blev 1 535 000 kronor. Med hänsyn till att kostnaderna för kristidsnämndernas verksamhet under år 1949 kunde beräknas bliva avsevärt minskade nedsattes i 1950/51 års riksstat anslaget för ifrågavarande ändamål till 900 000 kronor. Den lokala kristidsorganisationens upplösning medförde, att den inom livsmedelskommissionen inrättade sektionen för kristidsstyrelserna m. m. indrogs med utgången av år 1949. Kvarstående uppgifter inom nämnda sek-

35 tions arbetsområde övertogos av kommissionens sektion för administrativa ärenden. Livsmedelskommissionens avveckling var en fråga som sammankopplats med fullföljandet av de vid 1947 års riksdag fastställda riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. I samband härmed hade principbeslut fattats om att ett särskilt organ, statens jordbruksnämnd, skulle inrättas för övertagande bl. a. av de uppgifter av mera permanent natur, vilka sammanhängde med den s. k. jordbruksregleringen och vilka voro av snarlik beskaffenhet med dem som livsmedelskommissionen övertagit från den under senare delen av 1930-talet verksamma jordbruksnämnden, när denna med utgången av november 1939 upphörde. 1947 års riksdagsbeslut innebar, att den nya jordbruksnämnden skulle bildas genom omorganisation av livsmedelskommissionen, då kommissionen helt eller åtminstone i huvudsak avvecklat sin av krisförhållandena föranledda regleringsverksamhet i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jordbruksministern den 15 juli 1948 sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande organisationen av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets område. De sakkunniga avgåvo den 5 februari 1949 betänkande med förslag i ämnet. Enligt förslaget skulle jordbruksnämnden träda i verksamhet den 1 juli 1949; den skulle utgöra ett betydande ämbetsverk med en generaldirektör i spetsen samt bortåt 150 ordinarie och extra ordinarie befattningshavare i olika grader, varjämte den ytterligare personal som kunde behövas hos nämnden skulle överföras dit från livsmedelskommissionen med oförändrade anställningsvillkor. På grund av den starka kritik som förslaget rönte från myndigheter och organisationer, som efter remiss yttrat sig däröver — man ansåg ganska allmänt den föreslagna organisationen alltför omfattande och kostsam — framlades för 1949 års riksdag ingen proposition i ärendet. I stället tillkallade jordbruksministern den 30 juni 1949 fem utredningsmän för att överse kommittéförslaget. Utredningsmännen, vilka antogo benämningen jordbruksnämndsutredningen, avlämnade sitt betänkande den 20 december 1949. I huvudsak låg detta till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1950 års riksdag, nr 161, angående inrättande av statens jordbruksnämnd m. m. I propositionen föreslogs, att det nya organet för jordbruksprisregleringen skulle inrättas fr. o. m. den 1 juli 1950. Samtidigt härmed skulle livsmedelskommissionen upphöra med sin verksamhet. Jordbruksnämnden skulle övertaga livsmedelskommissionens befattning med sådana ärenden som ej voro av krisnatur. Den skulle vidare övertaga statens sockernämnds och statens linnämnds arbetsuppgifter samt handlägga vissa ärenden rörande prisreglering å fisk. För de uppgifter av krisnatur, som ankommo på livsmedelskommissionen och som kunde kvarstå vid tiden för dennas av-

36 veckling — här nämndes särskilt kafferansoneringen och prissubventioneringen för livsmedel — skulle i anslutning till jordbruksnämnden inrättas en särskild kommission för krisärenden. Denna skulle ha samma ledning som jordbruksnämnden och även i övrigt arbeta som ett komplement till denna. Jordbruksnämnden skulle bestå av en generaldirektör och chef samt högst fem ledamöter. (I denna punkt skilde sig propositionen från jordbruksnämndsutredningens förslag, enligt vilket i spetsen för nämnden skulle stå en deltidsanställd, arvodesavlönad ordförande och under honom en souschef som icke skulle vara ledamot av nämnden.) Dessutom skulle till nämnden knytas ett råd samt ett expertorgan för arbetet med upprättande av jordbrukskalkyler. Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 161 godkändes av riksdagen. I kungörelse den 26 maj 1950 (nr 280) meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser om överflyttande fr. o. m. den 1 juli 1950 å statens jordbruksnämnd och statens kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet av de uppgifter som dittills tillkommit statens livsmedelskommission, statens sockernämnd och statens linnämnd. Instruktionerna för sistnämnda tre myndigheter resp. den 27 oktober 1939 (nr 788), den 10 maj 1940 (nr 377) och den 31 maj 1940 (nr 448) skulle enligt kungörelsen upphöra att gälla med utgången av juni 1950. Inom kommissionen för krisuppgifter på livsmedelsområdet skulle handläggas ärenden, varom stadgades i ett antal i kungörelsen särskilt angivna kristidsförfattningar, sammanlagt 19 st., eller som grundade sig på föreskrifter, vilka Kungl. Maj :t genom särskilda beslut meddelat i frågor som avsåges i ifrågavarande författningar. Folkhushållningsdepartementets upphörande. Det successiva bortfallandet av kristidsregleringarna och övriga med krishushållningen sammanhängande förvaltningsärenden gjorde, att ett särskilt departement inom Kungl. Maj:ts kansli icke ansågs erforderligt för dithörande ärenden efter utgången av budgetåret 1949/50. Som av det förut anförda framgår, hade kristidsstyrelserna upphört från årsskiftet 1949/50, trafikkommissionen från utgången av januari 1950; den sammanslagna handels- och industrikommissionen hade vid sitt upprättande underställts handelsdepartementet, livsmedelskommissionen var avsedd att vid utgången av juni 1950 upphöra som självständigt organ och som en krisrotel anknytas till den under jordbruksdepartementet upprättade jordbruksnämnden. Folkhushållningsdepartementets verksamhet var eljest vid budgetårets slut begränsad till den ekonomiska försvarsberedskapen, priskontrollen, återstående bränsleärenden samt vissa avvecklingsfrågor. Jämlikt förslag i 1950 års statsverksproposition (10 :e huvudtiteln) samt proposition nr 3/1950, vilka av riksdagen godkändes, upphörde folkhushåll-

ningsdepartementet vid utgången av budgetåret 1949/50. De ännu kvarvarande, dittills under detta departement sorterande myndigheterna, nämligen riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, bränslekommissionen, priskontrollnämnden och överrevisionen för krisförvaltningen, överfördes fr. o. m. den 1 juli 1950 till handelsdepartementet, varest ärenden som sammanhängde med nämnda myndigheters verksamhetsområden därefter skulle departementalt handläggas. Bestämmelser härom intogos i departementsstadgan den 29 juni 1950 (nr 401) samt kungörelsen s. d. (nr 403) om överflyttande å jordbruks- och handelsdepartementen av de uppgifter som tillkommo folkhushållningsdepartementet m. m. Av egentliga kristidsorgan kvarstodo vid det nya budgetårets ingång i övrigt den till socialdepartementet hörande byggnadsberedningen samt de under samma departement sorterande statens hyresråd och arbetsmarknadsstyrelsens krisrotel ävensom det under finansdepartementet hörande valutakontoret.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Utsikterna för 1948 års skörd voro till en början icke särskilt lovande. Höstsådden 1947 hade skett under ogynnsamma omständigheter och en betydande utvintring av höstsäden ägde rum. Även vallarna voro till följd av 1947 års svåra torka illa åtgångna. Väderleken under vegetationsperioden 1948 blev emellertid jämförelsevis fördelaktig. Trots det dåliga utgångsläget kunde sålunda de höstsådda arealerna och vallarna lämna en efter förhållandena god skörd. De vårsådda grödorna och betena hade alltifrån början gynnsamma växtförhållanden. Tillgången på handelsgödsel var i stort sett tillfredsställande, även om efterfrågan på kvävegödsel måste begränsas i jämförelse med de båda närmast föregående åren och betydande svårigheter förelågo att tillgodose efterfrågan på superfosfat. Över huvud kunde skördeutbytet år 1948, med undantag för höskörden, betecknas såsom liggande över medelmåttan. I fråga om samtliga växtslag voro hektarskördarna betydligt högre än under missväxtåret 1947. Även år 1949 voro skördeförhållandena i stort sett förmånliga. Den skiftande väderleken inom olika landsdelar vållade emellertid att resultaten blevo lokalt rätt skiljaktiga, varvid läget särskilt för Norrland utvecklade sig relativt ogynnsamt. Brödsädsskörden utföll totalt något sämre än 1948, likaså skörden av potatis och rotfrukter, medan däremot fodersäds- och höskördarna voro avgjort bättre. Totalresultatet av växtodlingen inom det egentliga jordbruket, vilket för år 1947 angivits med en så låg siffra som 6 797 milj. skördeenheter eller endast ungefär 75 procent av motsvarande genomsnittstal för 1930-talet, nådde för år 1948 siffran 8 920 och för år 1949 siffran 9 177 milj. Som framgår av tabellen å sid. 39 hade b r ö d s ä d s arealen år 1948 väsentligt vidgats i förhållande till 1947 års bl. a. genom svåra vinterskador starkt inskränkta areal. Den gick dock åter något tillbaka år 1949. Tack vare förbättrad hektaravkastning sistnämnda år blev skillnaden i skördekvantitet likväl ej så stor. Saluöverskottet av brödsäd av 1948 års skörd beräknades med omkring 35 procent överstiga handelsförmalningen av vete och råg under konsumtionsåret 1947/48. En betydande ökning av brödsäds-

39 Skördad areal 1 000 hektar

Skörd per hektar kilogram

1930/39

1930/39

224,3 66,5 204,9 7,5

140,9 151,0 110,4 4,8

172,8 142,9 155,5 4,3

167,7 139,5 131,0 3,9

2 450 1 820 1 910 1 340

1250 1470 1 250 940

2 480 1 920 2 040 1 140

2 540 1 950 2 080 1 210

503,2

407,7

475,5

442,1

2 140

2 150

2 210

Korn 108,4 100,0 87,8 86,1 Havre 660,7 529,2 489,6 501,8 Blandsäd 251,0 287,6 281,6 309,4 Vicker 4,3 4,5 3,5 5,3 Ärter 20,0 21,5 21,2 22,8 Potatis 132,8 142,3 147,9 134,6 Sockerbetor 47,3 48,2 47,6 49,3 Foderrotfrukter.... 79,4 60,9 60,8 54,0 Säd till grönfoder. . 104,1 122,5 134,1 118,7 Oljeväxter 44,2 78,7 141,8 Spånadsväxter 5,6 5,7 6,5 Slåttervall 1 375,5 1 352,2 1 318,5 1 297,5

2 030 1 820 2 160 1 590 1 510 13 880 35 210 37 640

1 760 1 280 1 500 1 130 1 170 12 360 30 950 27 820

2 200 1 620 2 030 1 550 1 650 15 390 38 030 34 210

2 070 1 670 2 090 1 440 1420 12 780 35 910 35 160

3 630

2 490

3 260

3 670

Höstvete Vårvete Höstråg Vårråg Summa brödsäd

Skörd i % av skörden 1930/39

Skörd i ton 1930/39 il medeltal|

1J4/

674 500 401 500

399 000 142 600

702 300 321 900

698 400 276 700

59,2 35,5

104,1 80,2

103,5 68,9

Summa brödsäd 1 076 000 541 600 1 024 200

975 100

50,3

95,2

90,6

177 900 840 200

80,6 56,4

88,4 66,0

81,5 69,9

547 900 437 200 577 800 655 600 Summa fodersäd 1 967 800 1 291 400 1 563 200 1 673 700

79,8

105,5

119,7

65,6

79,4

85,1

Ärter (huvudsakligen matärter). 30 100 25 100 35 000 32 400 Potatis 1 844 100 1 758 300 2 276 500 1 719 700 Sockerbetor 1 682 200 1 493 100 1 808 200 1 770 100 Foderrotfrukter 2 970 000 1 695 300 2 080 200 1 897 400 Hö (vallhö och ängshö) 5 495 200 3 644 000 4 583 700 5 067 800 Halm 3 767 600 2 094 000 2 976 600 3 030 000

83,4 95,3 88,8 57,0 66,3 55,6

116,3 123,4 107,5 70,0 83,4 79,0

107,6 93,3 105,2 63,9 92,2 80,4

Vete Råg

Korn Havre Övrig fodersäd vicker)

218 300 176 000 1 201 600 678 200 (blandsäd

och

192 900 792 500

lagren kunde på grund härav äga rum, varigenom en beredskapsreserv åter erhölls. Därtill bidrog även, att inblandningen av korn vid framställning av vete- och rågmjöl fortfor under större delen av konsumtionsåret 1948/49. Importöverskottet av brödsäd och mjöl därav uppgick sistnämnda år i spannmål räknat till ca 40 000 ton mot ca 195 000 ton under 1947/48. För tillverkningen av vete- och rågmjöl under 1948/49, sammanlagt 546 700 ton, användes 645 200 ton vete och råg och 29 000 ton korn. Inblandningen av korn upphörde i maj 1949. Lagerställningen i fråga om brödsäd under-

40 gick, som redan nämnts, en betydande förbättring. De sammanlagda handels- och kvarnlagren av brödsäd av gammal skörd, vilka i början av september 1948 uppgingo till 109 000 ton, ökades sålunda till 297 000 ton vid slutet av augusti 1949. Vad beträffar förhållandena under 1949/50 må framhållas, att brödsädsskörden år 1949 var omkring 50 000 ton lägre än året förut. Saluöverskottet beräknades emellertid bli ungefär detsamma. Någon nämnvärd import av brödsäd förekom ej utan i stället en icke obetydlig export (ca 110 000 ton). Bryggeriernas och mälteriernas inköp av korn från handeln uppgingo under 1948/49 till 29 000 ton mot 24 000 ton under 1947/48. Råsocker ställdes ej, såsom fallet var under 1947/48, till bryggeriernas förfogande. Importen av malt var däremot något större. Tillverkningen av korngryn och kornmjöl minskades från 5 000 till 4 200 ton och av havregryn och havremjöl från 32 100 till 26 800 ton. På f o d e r m e d e l s o m r å d e t är att nämna, att tillgången å fodersäd under 1948/49, ehuru lägre än före kriget, var väsentligt bättre än närmast föregående år, vilket möjliggjorde upphävande under hösten 1948 av bestämmelserna om leveranstvång och ransonering. Större kvantiteter kli kunde ock ställas till förfogande, medan däremot förbrukningen av oljekraftfoder var ungefär oförändrad. Under 1949/50 var försörjningsläget på fodermedelsområdet ytterligare förbättrat. Nu gällde ej heller som under 1948/49 utfodringsförbud för korn. Beträffande försörjningsläget i fråga om p o t a t i s , sockerbetor och o l j e v ä x t e r lämnas vissa uppgifter å sid. 79, 81 och 85. Särskilt anmärkningsvärd var den betydande utvidgning, som ägde rum i fråga om oljeväxtodlingen, vars omfattning och avkastning under de tre åren 1947— 49 mer än tredubblades, en utveckling, vilken uppenbarligen till stor del ägde rum på bekostnad av brödsädsodlingen. Utbytet av 1948 års oljeväxtproduktion beräknades utgöra 8 700 ton linolja samt 26 400 ton margarinoljor, motsvarande 31 700 ton margarin eller över hälften av hela margarinförbrukningen under 1948/49. Foderinnehållet i 1948 års skörd av oljeväxtfröer uppgick till närmare 58 100 ton eller nära en tredjedel av hela årsförbrukningen av oljekraftfoder. Under året 1949/50 var, som kan slutas av produktionssiffrorna å sid. 85, utvinningen av olja och fodermedel ytterligare kraftigt stegrad. Kreatursräkningarna den 1 juni 1948 och 1949 utvisade, att i fråga om h u s d j u r s s t a m m e n nötkreatursbeståndet fortsatt att i någon mån minskas, nämligen från 2 796 600 år 1947 till 2 624 700 år 1948 och 2 584 500 år 1949 (korna från 1 808 500 till 1 705 500 resp. 1 668 200), medan en viss stegring inträtt beträffande svinstammen (från 1 188 900 år 1947 till 1 195 000 år 1948 och 1 237 600 år 1949). Hästarnas och fårens antal minskades i snabb takt. Trots nedgången i djurbeståndet, vilken tyder på en relativt stark utgall-

4i

ring, redovisas en minskad slakt av nötkreatur, får och häst från 136 400 ton år 1947/48 till 119 000 ton år 1948/49. Svinslakten däremot steg från 138 400 till 152 400 ton. Siffrorna för 1949/50 tyda på att nedgången i köttproduktionen upphört och vänts i stegring, medan fläskproduktionen ytterligare ökats. Den försvagade inhemska koltillförseln under 1948/49 föranledde en relativt betydande köttimport, vilken fortsatte även under 1949/50. Av fläsk var importen ringa. Förbrukningen av kött och fläsk tillsammans kunde under 1948/49 upprätthållas på i stort sett samma nivå som förut, men under 1949/50 inträdde till följd av ransoneringens upphörande i juni 1949 en påtaglig ökning i förbrukningen, vilken möjliggjordes dels genom den nyssnämnda importen och dels genom ianspråktagande av förefintliga lagertillgångar. M j ö l k p r o d u k t i o n e n tillväxte från 4 367 000 ton under 1947/48 till 4 546 000 ton under 1948/49 och fortfor under 1949/50 liksom invägningen av mjölk vid mejerierna att stiga. Enär produktionen av mjölk tilltog i snabbare takt än den direkta konsumtionen, kunde användningen av mjölk för produkttillverkning ökas förhållandevis kraftigt. Smörtillverkningen steg från 93 600 ton 1947/48 till 99 700 ton 1948/49 och osttillverkningen än kraftigare, nämligen från 49 300 till 59 900 ton. Tillverkningav helfet ost, vilken varit förbjuden ända sedan början av november 1940, medgavs ånyo under hösten 1949. Produktionen av ä g g visade fortsatt kraftig utveckling. Medan denna för 1947/48 skattats till 71 600 ton, angavs den för 1948/49 till 84 000 ton. Då tillgången härigenom kom att överstiga efterfrågan, måste en icke ringa upplagring äga rum, varjämte export i viss omfattning skedde. F i s k e t s avkastning visade under 1948/49 och 1949/50 inga mera framträdande förändringar vid jämförelse med föregående produktionsår. Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1948/49. Den 9 april och den 14 maj 1948 hade Kungl. Maj :t efter förslag av livsmedelskommissionen meddelat beslut angående priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter under regleringsåret 1948/49. Beslutet den 14 maj innebar bl. a. att jordbruket genom subventioner och prishöjningar skulle erhålla det belopp å 163 milj. kronor, varom överenskommelse träffats vid de förberedande överläggningarna mellan livsmedelskommissionen och jordbrukets organisationer (se del IX sid. 66—67). Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut hade delgivits riksdagen i proposition nr 275/1948 angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. I propositionen hade föredragande statsrådet anfört bl. a., att i likhet med föregående år möjligheten syntes böra hållas öppen för en omprövning av jordbrukspriserna under regleringsåret 1948/49 på grundval av i augusti

42 1948 eller därefter, så snart skörderesultatet kunde överblickas, företagen omräkning av jordbrukskalkylen. Därest som ett led i strävandena att uppnå ekonomisk stabilitet överenskommelser träffades med jordbrukets organisationer om ändring i grunderna för kompensation till jordbruket enligt 4-procentregeln, borde hinder dock icke möta för fullgörande av en dylik överenskommelse. Vad i propositionen i detta stycke anförts hade ej föranlett någon riksdagens erinran. Sistnämnda förbehåll bragtes inom kort i tillämpning vid de överläggningar som i början av juli 1948 ägde rum med näringsorganisationerna och fackförbunden angående den fortsatta pris- och lönepolitiken. Den överenskommelse, som härvid träffades mellan regeringen å ena samt Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk å andra sidan (se del IX sid. 19), innefattade en utfästelse från organisationerna att, även om det ekonomiska utfallet av årets skörd bleve sämre än beräknat, jordbrukarna vore beredda att låta den i augusti vanligen förekommande omräkningen anstå till efter årsskiftet 1948/49 och att någon ändring av prisregleringen icke heller då skulle ifrågakomma, därest löneläget för år 1949 bleve oförändrat. Organisationerna förutsatte, att ett belopp, motsvarande den del av de av statsmakterna våren 1948 beslutade tillskotten av statsmedel till priserna på jordbrukets produkter, som icke enligt beräkningarna för kalkylen vore en följd av 1947 års svaga skörd, skulle tillföras jordbruket via prisbildningen, därest sagda tillskott skulle upphöra och beloppet icke täcktes av större skörd eller minskade kostnader. Härigenom skulle jordbrukets framtida möjligheter till förbättrad ekonomisk standard bibehållas i enlighet med statsmakternas tidigare uttalanden och beslut. I den mån utfästelsen innebure förlust över 4 procent, utgingo dock organisationerna ifrån att jordbruket, då skördeutfallet så möjliggjorde utan prisförhöjning, skulle återfå vad som förlorades produktionsåret 1948/49. I skrivelse den 20 augusti 1948 framlade livsmedelskommissionen vissa förslag rörande s p a n n m å l s - o c h f o d e r m e d e l s r e g i e r i n g e n s utformning under regleringsåret 1948/49. Kommissionen anförde härvid i huvudsak följande. Årets skörd syntes enligt de preliminära skördeuppskattningarna i stort sett motsvara den på våren 1948 antagna normskörden. Förskjutningar i fråga om kostnaderna av den storleksordningen, att en omräkning av jordbrukskalkylen nu skulle resultera i att 4-procentregeln bleve tillämplig, hade ej heller inträffat. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 april och den 14 maj 1948 skulle fr. o. m. den 1 september 1948 årsmedelpriset på vårvete av normalkvalitet höjas med 3 kronor samt årsmedelpriserna på höstvete och råg av normalkvalitet med 1 krona, allt per deciton. Då det gällt att effektuera detta beslut, hade fråga uppkommit om en ändring av skalan för den successiva prisstegringen vid leverans av brödsäd från odlare. Under regleringsåret 1947/48 hade denna prisstegring utgjort 5 öre för var tionde dag, således 15 öre per månad och deciton, medan den för fodersäden utgjort 10 öre för var femtonde dag, således 20 öre per månad och deciton.

43 Under åberopande av att de för brödsäden fastställda stegringsbeloppen icke motsvarade skälig ersättning för ränta och lagring av brödsäden hade Svenska spannmålsaktiebolaget föreslagit livsmedelskommissionen att för 1948 års skörd tilllämpa samma prisstegringsskala för brödsäden som för fodersäden. Enligt bolagets mening vore detta nödvändigt bl. a. av den anledningen, att man eljest kunde vänta sig att handeln endast i ringa utsträckning skulle vara villig att omhändcrhava lagring av brödsäd, med påföljd att denna komme att hembjudas spannmålsbolaget för att lagras i bolagets egen regi, vilket skulle åsamka statsverket både kostnader och besvär. Kommissionen hade för sin del beslutat tillmötesgå bolagets framställning och lämnat bolaget preliminärt medgivande att för den nya skörden av brödsäd tillämpa den för fodersäd gällande prisstegringsskalan. I samband härmed hade kommissionen efter hörande av sitt råd beslutat förorda, att ingångspriset för brödsäd per den 1 september 1948 skulle bestämmas till för höstvete och råg 1947/48 års ingångspriser ökade med 85 öre och för vårvete 1947/48 års ingångspris för detta sädesslag ökat med kronor 2 : 8 5 . Vidare hade kommissionen beslutat, att den successiva prisstegringen skulle för såväl brödsäd som fodersäd fortsätta till utgången av mars 1949. Den sista prisstegringen vid försäljning från odlare skulle i enlighet härmed ske den 1 april 1949. Kommissionen räknade med nödvändigheten av att även under regleringsåret 1948/49 taga i anspråk korn som tillskott till brödsädsförsörjningen samt att korn i södra och mellersta Sverige för den skull skulle betraktas som brödsäd. För till människoföda dugligt korn, som överläts till spannmålsbolaget, bandeln och kvarnarna, borde jordbrukarna liksom under regleringsåret 1947/48 erhålla ett särskilt tillägg av 2 kronor per deciton. Ingångspriset på korn per den 1 september 1948 hade med hänsyn härtill fastställts till 26: 90 kronor per deciton. Detta pris borde undergå samma successiva stegring som priserna på annan spannmål. Med avseende på annan fodersäd än korn ansåg kommissionen övervägande skäl tala för att leveransskyldigheten liksom också ransoneringen nu upphävdes. För att motverka en befarad nedgång i leveranserna fann kommissionen dock angeläget, att försäljningspriset på havre och blandsäd något höjdes utöver den prishöjning på 1 krona per deciton, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1948 skulle tillämpas fr. o. m. den 1 september 1948. I förhållande till animaliepriserna och särskilt priserna på ägg och fläsk måste gällande fodersädspriser anses ligga lågt. En höjning av de senare med 2 kronor per deciton — i stället för som tidigare beslutats 1 krona — skulle enligt kommissionens uppfattning minska riskerna för att fodersäden i ökad utsträckning loges i anspråk på de egna gårdarna för utvidgning av animalieproduktionen därstädes. Inom kommissionens råd hade majoriteten anslutit sig till kommissionens uppfattning i denna fråga. Å andra sidan hade inom rådet framhållits, att den ifrågasatta prishöjningen skulle medföra ökade utgifter för småbruken och därför borde undvikas. Detta vore, yttrade kommissionen, givetvis i och för sig riktigt, men om prishöjningen medförde den avsedda effekten, d. v. s. åstadkomme att större kvantiteter fodersäd fördes i marknaden, borde fördelen härav ur småbrukarnas synpunkt vara större än nackdelen av prishöjningen. Vad angick prissättningen å kraftfodermedel borde oljekraftfodret icke undergå annan förändring än den som påkallades av den införda pappersaccisen, vilken beräknades motsvara en prishöjning av 15 öre per deciton. En motsvarande prishöjning hade redan skett beträffande kli. Därest den av kommissionen ifrågasatta höjningen av priset på havre och blandsäd (2 kronor per deciton) godkändes av Kungl. Maj :t, syntes det lämpligt att prisen å vete-, havre- och kornkli höjdes med samma belopp och priset å majs med 1 krona per deciton.

44 Genom beslut den 27 augusti bemyndigade Kungl. Maj :t livsmedelskommissionen att under regleringsåret 1948/49 handha spannmåls- och fodermedelsregleringen efter de riktlinjer och principer, som kommissionen förordat. I vad den angick prishöjningar å foder säd utöver de tidigare beslutade vann framställningen dock icke Kungl. Maj :ts bifall. Beträffande de av livsmedelskommissionen i anledning av Kungl. Maj :ts beslut meddelade prisbestämmelserna se nedan sid. 54. Som i livsmedelskommissionens ovan refererade skrivelse omförmäldes hade kommissionen icke ansett nödigt att företaga någon fullständig omräkning av kalkylen i augusti 1948. Med beaktande bl. a. av den betydelse, som kalkylen hade för bedömning av jordbrukets ekonomiska läge i förhållande till andra näringar, företog kommissionen emellertid sedermera i november 1948 en ny beräkning av jordbrukets inkomster och kostnader under regleringsåret 1948/49. Den sålunda upprättade kalkylen, som icke kom till användning vid behandlingen av jordbrukets prisfrågor, visade ett överskott av 24 milj. kronor i stället för det underskott av 15 milj. kronor, som normkalkylen våren 1948 företett, sedan de av jordbruksuppgörelsen föranledda prisförändringarna beaktats. Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåren 1949/50 och 1950/51. I syfte att erhålla underlag för behandling av prissättningsfrågorna för regleringsåret 1949/50 lät livsmedelskommissionen liksom under tidigare år skett genom den s. k. LK-delegationen utarbeta en förkalkyl rörande jordbrukets inkomster och kostnader under sagda regleringsår. Kalkylen utvisade vid tillämpning av samma beräkningsgrunder som föregående år ett underskott på ca 168 milj. kronor eller 6,1 procent av inkomstsumman. Delegationen lade även fram en alternativ beräkning, i vilken nya principer använts för uppskattning av jordbrukets räntekostnader. Innebörden av dessa principer, vilka föreslagits av särskilda sakkunniga, var, att man beaktat icke blott alla förändringar i kapitalvolymen sedan basåret 1938/39 utan även den fördyring, som kännetecknat anskaffningen under samma tid av kapitalföremål av olika slag. Enligt det senare alternativet blev underskottet ca 235 milj. kronor eller 8,6 procent av kalkylens inkomstsumma. Eftersom vid kalkylens upprättande beslut icke förelåg om i vilken utsträckning allmänna subventioner under nästa produktionsår skulle utgå, hade delegationen icke å något av alternativen räknat med sådana. Om vid tillfället utgående subventioner finge kvarstå med oförändrade belopp, sammanlagt 120,5 milj. kronor, under produktionsåret 1949/50, minskades underskottet i kalkylen till 47,4 milj. kronor vid tillämpning av oförändrad metodik och till 114,6 milj. kronor enligt de nya principerna. Underskottet i normkalkylen för 1949/50 hade uppkommit trots att produktionsvolymen ökats med över 6 procent jämfört med den för 1948/49 upprättade

normkalkylen. Jordbrukets sammanlagda inkomster visade en ökning med endast omkring 90 milj. kronor eller 3 procent, huvudsakligen på grund av prisfall på ägg och potatis. Vid dessa jämförelser hade de vid beräkningstillfället utgående allmänna subventionerna på mjölk, kött och fläsk antagits bli kvar under 1949/50. Inkomstökningen kom huvudsakligen på oljeväxter och fläsk, medan en minskning beräknades för bl. a. brödsäd och potatis. Nedgången i äggpriset kompenserades till väsentlig del av väntad större produktion. Av jordbrukets kostnader visade posten handelsgödsel en ökning med 27 milj. kronor jämfört med förra normkalkylen. Kostnaderna beräknades f. ö. stiga för köpfodermedel med ca 17, för driv- och smörjmedel med 11 samt för maskiner och redskap med 27 milj. kronor. Arbetskostnaderna skulle vid oförändrad arbetsvolym stegras med ca 80 milj. kronor. Härav kunde ungefär hälften hänföras till en faktisk ökning av lantarbetarnas löner inkl. den för jordbrukarna själva beräknade ersättningen för deras arbete. Den återstående ökningen sammanhängde med att man i prognosen för 1949/50 framskrivit den senast kända statistiskt redovisade lönen för 1946/47, som visat sig ligga högre än man tidigare beräknat. Man hade alltså antagit, att den faktiska lönen komme att ligga lika mycket över kollektivavtalslönen som under 1946/47. I kalkylen räknades med en minskning av arbetskraftsvolymen med 11/2 procent sedan föregående år, motsvarande ca 35 milj. kronor. Den kalkylmässiga ökningen av arbetskostnaderna stannade därför vid i runt tal 45 milj. kronor. Kalkylen granskades vid gemensamt sammanträde med livsmedelskommissionens och priskontrollnämndens råd. I fråga om kostnaderna anslöto sig jordbruksrepresentanterna till det nya alternativet för räntekostnadernas beräkning, vilket innebar hänsynstagande till fördyringen sedan basåret, medan övriga ledamöter ansågo att man även denna gång borde beräkna kostnaderna enligt förut tillämpad metod. Från jordbrukshåll yrkades därjämte dels att vissa avdrag på inkomstsidan skulle göras för stimulansinkomster av oljeväxtodling, dels att de särskilda producent- och kontantbidragen för mjölk, vilka borde betraktas som sociala bidrag, icke skulle inräknas i kalkylen. I början av april 1949 ägde överläggningar rum mellan å ena sidan representanter för regeringen samt å andra sidan delegerade från styrelserna från Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk. Från regeringsrepresentanternas sida anfördes därvid, att det enligt deras uppfattning för stabiliseringspolitikens fullföljande vore önskvärt, att avgörandet om prisregleringarna för produktionsåret 1949/50, närmast beträffande mjölk och mejeriprodukter, uppskötes till hösten. Därigenom skulle den för tillfället viktigaste prisregleringsfrågan på jordbrukets område kunna behandlas i samband med ställningstagandena på andra områden av betydelse för stabiliseringssträvandena. I fråga om prisregleringarna för andra jordbruksalster än mjölk och mejeriprodukter borde beslut däremot fattas under våren. Jordbrukets förhandlingsdelegerade uttalade åter, att en utjämning av det enligt deras uppfattning föreliggande inkomstunderskottet borde kunna ske inom stabiliseringspolitikens ram samt att prisfrågan, i likhet med vad som skett under senare år, borde i sin helhet avgöras på våren.

46 D å p a r t e r n a s s t å n d p u n k t e r icke s y n t e s k u n n a f ö r e n a s , f ö r e s k r e v K u n g l . M a j : t g e n o m b e s l u t d e n 8 a p r i l , a t t l i v s m e d e l s k o m m i s s i o n e n n u skulle avgiva förslag till p r i s s ä t t n i n g och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e å t g ä r d e r för n ä s t a r e g l e r i n g s å r a l l e n a s t b e t r ä f f a n d e a n d r a j o r d b r u k s p r o d u k t e r ä n mjölk och m e p e r i p r o d u k t e r . I b e s l u t e t a n g a v s även, a t t p r i s f ö r s l a g r ö r a n d e sistn ä m n d a b å d a v a r u s l a g skulle av k o m m i s s i o n e n avgivas först efter s ä r s k i l d a n m a n i n g av K u n g l . Maj :t. L i v s m e d e l s k o m m i s s i o n e n s i e n l i g h e t m e d K u n g l . M a j : t s b e s l u t avgivna förslag f r a m l a d e s i skrivelse d e n 19 a p r i l 1949. Kommissionen ingick här till en början på en bedömning av d e t a l l m ä n n a l i v s m e d e l s l ä g e t och framhöll, att detta avsevärt förbättrats under det senaste året. Världsproduktionen av livsmedel hade under år 1948 ökat med omkring 6 procent jämfört med år 1947 och därmed för första gången efter krigsutbrottet kommit upp till förkrigsnivån. Trots denna produktionsökning låge konsumtionsstandarden i stora delar av världen dock ännu betydligt under sagda nivå. Detta sammanhängde i första hand med att världens befolkning sedan förkrigstiden ökat med ett par h u n d r a miljoner eller omkring 10 procent. Folkökningen hade medfört, att en betydande del av produktionsökningen i överskottsområdena tagits i anspråk av befolkningen därstädes och följaktligen icke kommit underskottsområdena till godo. Även om sålunda ett icke obetydligt underskott av livsmedel alltjämt förelåge i vissa delar av världen jämfört med förkrigstiden, hade produktionsökningen medfört, att spänningen mellan tillgång och efterfrågan på jordbruksprodukter märkbart avtagit. De utländska priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter hade sålunda kulminerat under år 1948 och betydande prisfall hade kunnat registreras för de varuslag, vilka tidigare betalats med onormalt höga priser. Under den dittills gångna delen av år 1949 hade priserna i allmänhet visat en fortsatt nedåtgående tendens. Kommissionen framhöll, att det inträffade prisfallet givetvis finge ses mot bakgrunden av den onormalt höga internationella prisnivå, som rått under de senaste åren. Det vore emellertid av intresse att konstatera, att den press på världsmarknadspriserna, som nu började bliva märkbar, hade inträtt innan förkrigstidens balans mellan tillgången och efterfrågan på jordbruksprodukter åter uppnåtts. Med all säkerhet hade därvidlag bl. a. de europeiska betalningssvårigheterna gentemot dollarområdet spelat en betydelsefull roll. Skäl talade för att — därest fredliga förhållanden bleve rådande under de närmaste åren — konkurrensen mellan de länder som exporterade jordbruksprodukter komme att gradvis hårdna med ytterligare prisfall som följd. I förevarande sammanhang vore av intresse att konstatera, att priserna på världsmarknaden syntes börja stabiliseras vid en sådan nivå, att det svenska jordbruket icke utan statligt skydd kunde i tillräcklig omfattning uppehålla en lönsam produktion. Kommissionen underströk, att utlandspriserna på flertalet viktigare jordbruksprodukter redan nu hade nedgått till och för vissa varuslag t. o. m. underskridit de inhemska priserna. Beträffande det i n h e m s k a f ö r s ö r j n i n g s l ä g e t framhöll kommisssionen, att detta under loppet av det löpande regleringsåret ävenledes förbättrats avsevärt till följd av 1948 års förhållandevis goda skörd. Det gynnsamma skördeutfallet i förening med de tämligen goda utsikterna för kraftfoderimporten hade gjort det möjligt att vid ingången av regleringsåret 1948/49 slopa de åligganden att avstå fodersäd till det allmänna, som åvilat jordbrukarna i södra och mellersta delen av landet. Samtidigt hade ransoneringen av annan fodersäd än korn samt foderbröd, sopmjöl och maltgroddar upphävts. Under den gångna delen av regie-

47 ringsåret hade ytterligare lättnader kunnat vidtagas i ransoneringen av fodermedel. (Se härom nedan sid. 77.) I fråga om de större konsumtionsregleringarna erinrade kommissionen om att mjöl- och brödransoneringen upphävts den 2 oktober 1948 och matfettsransoneringen den 25 mars 1949 (se sid. 71 och 95). Angående kött och fläsk framhölls, att slakten av nötkreatur ännu icke på långt när svarade mot konsumtionsbehovet, men att däremot försörjningsläget för fläsk syntes komma att förbättras under nästkommande regleringsår till följd av en väntad produktionsökning. Försörjningsläget i fråga om socker bleve i icke ringa mån avhängigt av sockerbetsodlingens omfattning och hektarskörden under det kommande skördeåret. Kommissionen fann vanskligt att uttala sig om när de återstående handels- och förbrukningsregleringarna beträffande livsmedel och jordbruksförnödenheter kunde slopas men underströk önskvärdheten av att regleringarna avvecklades så snart som möjligt. Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 8 april 1949 ansåg sig livsmedelskommissionen böra tolka så, att kommissionen i detta sammanhang icke hade att avge förslag till utjämning av det underskott, som förelåg i normkalkylen för 1949/50. Det vore nämligen, framhöll kommissionen, mycket svårt att åstadkomma en sådan utjämning utan att priset på mjölk — jordbrukets viktigaste avsaluprodukt — berördes därav. Kommissionens prisförslag för andra jordbruksprodukter avsåge fördenskull endast sådana justeringar som betingades av försörjningspolitiska skäl. Av enahanda orsaker fann kommissionen sig sakna anledning att nu taga ställning till de skiljaktiga meningar beträffande olika poster i kalkylen, som framkommit vid granskningen av densamma inom kommissionens och priskontrollnämndens råd. Eftersom kommissionen ej hade att avge prisförslag för mjölk och mejeriprodukter, förutsatte den att gällande mjölkbidrag av olika slagskulle i stort sett oförändrade utgå från början av regleringsåret 1949/50, till dess priserna definitivt fastställdes. De prisförslag, som kommissionen i sin ifrågavarande skrivelse framlade, voro i huvudsak följande. Kommissionen föreslog icke någon ändring av priserna på brödsäd för 1949/50, trots att den stora prisskillnaden mellan vår- och höstvete bl. a. torde ha medverkat till den nedgång, som förekommit i höstsädsodlingen. Kommissionen ansåg dock önskvärt, att man så småningom komme tillbaka till den normala relationen mellan priserna på vår- och höstvete och föreslog därför, att priset på höstvete, höstråg och vårvete av 1950 års skörd fastställdes redan före höstsådden 1949! Även priserna på höstsådda oljeväxtcr borde enligt kommissionens mening fastställas redan före såningstiden. I fråga om korn föreslogs att detta spannmålsslag under regleringsåret 1949/50 åter skulle betraktas som fodersäd. Detta innebure, att bestämmelser om utfodringsförbud och leveransplikt upphävdes, samtidigt som det särskilda pristilllägget på 2 kronor per deciton borttoges. Kommissionen ansåg önskvärt, att normalpriserna på fodersäd upphävdes så snart detta läte sig göra utan svårare störningar på andra närliggande områden. Frågan om införande av fri prisbildning på fodersäd borde dock upptagas först vid en senare tidpunkt, när fodersäds* skördens storlek kunde överblickas. Därest årets fodersädsskörd visade sig icke komma att täcka behovet, borde övervägas att i dylikt fall höja normalpriserna på fodersäd och majs med förslagsvis 1 krona per deciton. Kommissionen för-

ordade, att priserna å kli bibehölles oförändrade samt att normalpriserna å vicker och foderväxter slopades, önskvärt vore, att ransoneringen av oljekraftfoder avvecklades så snart som möjligt. Vid fri försäljning bleve emellertid nödvändigt att vidtaga justering av priset därå, förslagsvis med omkring 2 kronor per deciton. Ingen ändring föreslogs av priset på fabrikspotatis. Beträffande ägg erinrade kommissionen, att priset under regleringsåret 1948/49 fått svänga fritt mellan 2:50 och 3:50 kronor per kg till producenter i södra Sverige. Det hade ålegat kommissionen att genom lagring och andra åtgärder verka för att priset icke underskrede den lägre prisgränsen. På äggmarknaden rådde för tillfället överproduktion och priset hade sedan december 1948 befunnit sig vid bottennivån. För att i fortsättningen uppnå balans mellan tillgång och efterfrågan föreslogs att prisgränserna sänktes med 50 öre. Priset skulle sålunda få variera mellan 2 och 3 kronor per kg. De prisreglerande åtgärderna rörande handeln med köttvaror borde tills vidare bibehållas i stort sett oförändrade. Under erinran att för löpande regleringsår anvisats medel för utbetalning till producenterna av pristillägg för kött och fläsk förklarade kommissionen, att den ansåg sig böra räkna med att ifrågavarande pristillägg skulle utgå så länge ransoneringen av nämnda produkter bibehölles. För tillfället utginge statliga pristillägg endast på fläsk. Kommissionen fann det naturligt, att konsumtion och produktion vid upphävd ransonering av kött och fläsk finge anpassas efter varandra med hjälp av fri prisbildning. I rådande läge kunde emellertid utbetalande av statliga pristillägg anses motiverade för att bereda stimulans åt fläskproduktionen utan att konsumentpriserna därav påverkades. Med hänsyn härtill föreslog kommissionen, att ett belopp, motsvarande 25 öre per kg marknadsfört fläsk, anvisades för regleringsåret 1949/50. Kostnaderna härför beräknades till 33 milj. kronor. Synnerligen önskvärt vore, att vid det slutliga ståndpunktstagandet till prissättningen på jordbrukets produkter under 1949/50 betingelser skapades för upphävande av kött- och fläskransoneringen. Den 22 april 1949 meddelade Kungl. Maj :t beslut rörande vissa av de i livsmedelskommissionens skrivelse berörda prisfrågorna. Kungl. Maj :t förklarade sig vilja framdeles, sedan kommissionen efter anmaning avgivit förslag härom, meddela beslut angående prissättningen å mjölk och mejeriprodukter för regleringsåret 1949/50. I avbidan härpå förutsattes, att gällande grunder för den statliga prisregleringen å nämnda produkter tills vidare skulle tillämpas i stort sett oförändrade. Beträffande övriga jordbruksprodukter innebar beslutet, att genomsnittspriserna å brödsäd skulle vara desamma som gällt under 1948/49 samt att jämväl priset å fabrikspotatis skulle vara oförändrat. I fråga om äggpriset godkände Kungl. Maj:t livsmedelskommissionens förslag, att producentpriset borde få fritt svänga mellan ett bottenpris av 2 kronor och ett högsta pris av 3 kronor per kg. Någon ändring i den rådande genomsnittliga prisnivån för kött och fläsk ifrågasattes ej. Pristillägg för slaktprodukter avsågos skola utgå med ungefärligen samma belopp som de vilka beräknats för 1948/49. I den sedvanliga proposition angående jordbruksregleringen som framlades vid 1949 års riksdag, nr 212, anknöt jorbruksministern till livsmedelskommissionens ovan refererade uttalanden beträffande det allmänna livsmedelsläget såväl i världen i stort som i vårt land. Han framhöll önskvärd-

4 i)

heten av att de förbättringar i försörjningen härstädes, som inträtt under det senaste året, vidmakthölles samt att om möjligt ytterligare lättnader i ransoneringarna genomfördes. Samtidigt inskärpte, betonades det, det ekonomiska läget angelägenheten av att importen av livsmedel och förnödenheter för jordbruket icke toge mer valuta i anspråk än som vore oundgängligen nödvändigt. Försörjningsprogrammet för nästfoljande år borde därför utformas med utgångspunkt från önskemålet, att livsmedelsbehovet i största möjliga utsträckning täcktes av inhemsk produktion samt att denna produktion holies vid eller, om möjligt, höjdes över 1948 års nivå. Det erinrades om att även det utrikespolitiska läget gjorde en god försörjningsberedskap angelägen. Härefter redogjordes för Kungl. Maj:ts beslut i jordbrukets prisfrågor den 22 april 1949, varvid framhölls, att detta avvek från tidigare år meddelade motsvarande beslut så tillvida, att den definitiva prissättningen såvitt angick mjölk och mejeriprodukter och därmed även den definitiva prisavvägningen beträffande jordbruksproduktionen i dess helhet uppskjutits till en senare tidpunkt. Resultatet av den till grund för prissättningsbeslutet liggande inom livsmedelskommissionen utförda prognosen angående jordbrukets inkomster och kostnader refererades. Det underströks, att beräkningarna i prognosen i och för sig i huvudsak accepterats vid granskningen inom livsmedelskommissionens och priskontrollnämndens råd, ehuru vissa invändningar och reservationer gjorts från jordbruksrepresentanternas sida (se ovan sid. 45). Det nämndes vidare, att jordbrukets delegerade under de förda förhandlingarna bestämt förklarat, att enligt deras uppfattning systemet med vårprissättning, så som tidigare skett, borde tillämpas för samtliga grenar av jordbruksproduktionen. Gent emot de från jordbrukshåll som konsekvens av de gjorda invändningarna framställda anspråken på åtgärder för utjämning av ett prognosmässigt inkomstunderskott hävdade jordbruksministern, att dessa, såvitt de avsåge belopp överstigande omkring 168 milj. kronor, måste bedömas såsom åsyftande en faktisk inkomstökning för jordbruket i förhållande till det löpande produktionsåret. Under sådana förhållanden vore det enligt statsrådets mening nödvändigt, att anspråken i fråga prövades först vid en tidpunkt då man bättre kunde sätta in dem i deras samband med den ekonomiska stabiliseringspolitiken i dess helhet. En dylik samordning tedde sig desto angelägnare som jordbrukets representanter velat förbehålla jordbruket rätt att redan för nästkommande regleringsår erhålla ytterligare prisjusteringar utöver de nu påyrkade, därest lönerna skulle komma att höjas för andra yrkesgrupper. Ett sådant uppskov behövde ej innebära, att jordbrukets prisfrågor i sin helhet lämnades olösta. Enär jordbruksrepresentanterna vid de förda överläggningarna angivit, att enligt deras uppfattning de begärda prisjustering4—010933

50 arna helt eller så gott som helt borde komma mjölkproduktionen till godo, syntes hinder ej möta att beslut nu — med beaktande av huvudsakligen försörj ningsmässiga synpunkter — fattades angående prissättningen på andra jordbruksprodukter än mjölk och mejeriprodukter ävensom därmed sammanhängande frågor, under det att den definitiva prissättningen å sistnämnda båda produkter och därmed det definitiva avgörandet av jordbrukets prisfrågor i deras helhet uppskötes till en senare tidpunkt. Statsrådet delade livsmedelskommissionens uppfattning, att priserna på höstvete, höstråg och vårvete lämpligen borde fastställas redan före höstsådden, om än detta kunde synas något tveksamt beträffande vårvete av nästa års skörd, då storleken av den önskade vårvetearealen ju bland annat bleve beroende av omfattningen av den areal, som besatts med höstsäd, samt av eventuell utvintring. Om tillgången på brödsäd det medgåve, borde, som livsmedelskommissionen föreslagit, korn under nästkommande regleringsår åter behandlas som fodersäd. I och för sig vore det önskvärt, att fri prisbildning återinfördes å fodersäd. Till denna fråga borde dock ställning tagas först vid en senare tidpunkt, då man kunde överblicka fodersädsskördens storlek. En höjning av fodersädspriserna borde om möjligt undvikas. Av de ransoneringar beträffande olika slag av fodermedel, som införts under krigsåren, återstode nu endast ransoneringen av oljekraftfoder. En avveckling av denna ransonering vore önskvärd ur flera synpunkter och borde därför övervägas. Även här syntes det emellertid angeläget, att en prishöjning om möjligt undvekes. Frågan om äggprisets reglering hade redan avgjorts genom Kungl. Maj :ts beslut i enlighet med livsmedelskommissionens förslag. Det underströks att det vore angeläget, att den bestämda bottenprisnivån kunde uppehållas. Till frågan om köttransoneringens upphävande vore det, enligt statsrådets mening, ännu för tidigt att taga ställning. I prisfrågan på köttområdet hade kommissionen uttalat, att normalprisernas bibehållande borde bli beroende av ransoneringens fortvaro. Statsrådet ansåg en övergång till fri prisbildning emellertid böra övervägas endast om densamma kunde ske utan risk för oförutsedda prisstegringar. Medel borde även för nästa regleringsår beräknas till utbetalande av statliga pristillägg på slaktprodukter. Gällande bestämmelser för reglering av fetthalten i mjölk och mejeriprodukter borde i stort sett bibehållas oförändrade. Liksom tidigare borde det emellertid ankomma på Kungl. Maj :t att under hänsynstagande till utvecklingen av försörjningsläget besluta om bestämmelsernas fortsatta bestånd. Kungl. Maj:t borde vidare alltjämt äga bemyndigande dels att uttaga tillläggsaccis å margarin och vissa andra fettvaror, dels ock att upptaga en rörlig clearingavgift vid import av fettämnen, motsvarande i varje särskilt fall skillnaden mellan normalpriset och den faktiska anskaffningskostnaden för varan i fråga. Liksom för löpande regleringsår borde det även stå

51 Kungl. Maj:t fritt att, i den mån så prövades lämpligt, genomföra en omläggning av systemet med acciser och rörliga clearingavgifter, så att fasta importavgifter kunde uttagas på olika slag av fett och fettråvaror för framställning av margarin och matnyttigt fett. Sedan ransoneringen av matfett numera upphört, måste efterfrågan på de olika slagen av matfett, främst smör och margarin, regleras genom prissättningen. En viss lagring av smör borde emellertid alltjämt ske under sommaren för att möta den efterfrågan som kunde väntas komma att göra sig gällande vid den säsongmässiga nedgången av smörproduktionen på hösten. För sådan lagring borde stöd utgå enligt gällande principer. Liksom för år 1948/49 borde även för 1949/50 beräknas ett belopp av 6 milj. kronor till förbättring av mjölkhandelns marginaler. Ävenledes borde som förut utgå dels s. k. merfrakttillägg, dels s. k. regleringskostnadstillägg till vissa mjölkorganisationer i Stockholm och Göteborg, dels viss ersättning för behandling av konsumtionsmjölk vid några mejerier, som levererade mjölk till Stockholm, dels bidrag till uppehållande av mejeriernas körlinjer inom de områden, där transportkostnaderna vore särskilt höga. Anledning syntes ej förefinnas att vidtaga någon ändring i fråga om prisregieringen för konstgödselmedel. Till täckande av kostnader för Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet hade i statsverkspropositionen för budgetåret 1949/50 upptagits ett beräknat belopp av 25 milj. kronor. Beloppet fann jordbruksministern nu kunna nedsättas till 20 milj. kronor. Sammanlagda anslagsäskandena för budgetåret 1949/50 i proposition nr 212 uppgingo för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område till 103 milj. kronor och för kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet till 20 milj. kronor. Riksdagen godkände propositionen till alla delar. Därmed bemyndigades Kungl. Maj:t att liksom förut inom den anvisade anslagsramen i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen angivna riktlinjer handhava jordbruksregleringen och vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar därav. I jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande i ärendet yttrades, att om det befunnes erforderligt att taga statsmedel i anspråk utöver vad som av riksdagen ställdes till förfogande, borde frågan underställas riksdagen. Det definitiva beslutet angående grunderna för prisregleringen borde ävenledes underställas riksdagen. Av de till förfogande ställda medlen till bekostande av prisreglerande åtgärder på jordbrukets område avsågos enligt propositionen 50 milj. kronor för allmänt mjölkpristillägg, 19,5 milj. kronor för mjölkpristillägg i vissa delar av landet, 9 milj. kronor för särskilda mjölkbidrag såsom merfrakttillägg m. m., 6 milj. kronor för bidrag till förbättring av mjölkhandelns marginaler, 33 milj. kronor för pristillägg å slaktdjursprodukter, 200 000 kronor för främjande av ullproduktionen samt 5 milj. kronor för diverse

52 kostnader (varav 900 000 kronor för särskilda åtgärder till stöd för jordbruket i Norrland). Sammanlagda beloppet av angivna poster var 122,7 milj. kronor. Med hänsyn till förefintlig reservation kunde det verkliga anslagsbeloppet begränsas till 103 milj. kronor. Den på våren 1949 upprättade prognosen över jordbrukets inkomster och kostnader under regleringsåret 1949/50 omräknades, såsom från början förutsatts, i augusti 1949 på grundval av arealinventeringen den 1 juni samt preliminära beräkningar av årets skördeutfall. Den sålunda omräknade kalkylen visade — med tillämpning av den dittillsvarande metoden för beräkning av räntekostnaderna — ett överskott för 1949/50 av 41,2 milj. kronor mot ett underskott av 47,4 milj. i normkalkylen. Den kalkylmässiga förbättringen utgjorde alltså 88,6 milj. kronor. Förbättringen berodde i första hand på att arbetskostnadsposten, sedan ny lönestatistik blivit tillgänglig, upptagits lägre än i normalkalkylen. Häremot protesterade emellertid flertalet jordbrukarrepresentanter i livsmedelskommissionens råd. Vid överläggningar mellan representanter för regeringen samt delegerade för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk enades man om att vårkalkylen skulle läggas till grund för prissättningen under 1949/50, dock med beaktande jämväl av resultatet av augustiomräkningen, framför allt i fråga om arbetskostnaderna. Uppgörelse träffades av innebörd att jordbruket skulle tillföras en prisförbättring, motsvarande ett belopp av 40 milj. kronor. Härtill skulle dessutom komma dels ett belopp av 20 milj. kronor såsom kompensation för vidtagen prissänkning å oljeväxtfrö av 1950 års skörd och dels en summa av 6 milj. kronor såsom särskilt stöd åt mjölkproduktionen i vissa delar av norra Sverige, där jordbruket drabbats av skördenedsättning på grund av torka och frost. Spörsmålet om prissättningen på jordbrukets produkter sammankopplades härefter med frågan om den fortsatta ekonomiska stabiliseringspolitiken under år 1950, i det att vid de allmänna överläggningar som härom ägde r u m med de stora intresseorganisationerna (se härom sid. 14) enighet nåddes om att i stabiliseringen inrymma jordbruksöverenskommelsen. I samband härmed uttalades från regeringens sida, att avsikten vore att överenskommelsen icke skulle medföra höjda konsumentpriser. Vid den i oktober 1949 sammanträdande höstriksdagen hemställde Kungl. Maj:t i proposition nr 216 om anslag för bekostande av de subventioner om sammanlagt 66 milj. kronor, som genom förenämnda överenskommelse tillförsäkrats jordbruket utöver de tidigare beslutade. I samband härmed framlades i propositionen vissa riktlinjer för fortsatta prisreglerande åtgärder på jordbruksområdet under regleringsåret 1949/50, vilka till övervägande del gällde åtgärder avsedda att förbättra mjölkproduktionens lönsamhet. Det framhölls f. ö. i propositionen, att effekten av den devalvering av den svenska valutan, som företagits kort tid efter det överläggningarna i stabiliseringsfrågan hållits, givetvis måste beaktas, då det gällde att taga

53 ställning till jordbrukets prisfrågor. Emellertid syntes av allt att döma de prisstegringar å importvaror, som kunde väntas till följd av kronans nedskrivning, icke komma att bli större än att deras verkningar på konsumentprisnivån kunde effektivt neutraliseras. Antagligen finge man väl räkna med en viss fördyring i fråga om importen av fodermedel och andra jordbruksförnödenheter. Men även här borde det bli möjligt att genom åtgärder från det allmännas sida, närmast i clearingväg, förhindra att någon egentlig kostnadsökning inträdde. Med accepterande av de träffade överenskommelserna godkände riksdagen de riktlinjer för fortsatta prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1949/50, som framlagts i propositionen, samt beviljade det av Kungl. Maj:t äskade anslaget å 66 milj. kronor. Sedan livsmedelskommissionen på anmodan inkommit med detaljerad plan för anslagsmedlens användning, meddelade Kungl. Maj:t beslut i ärendet den 2 december 1949. För innebörden härav redogöres i korthet nedan å sid. 63. Angående de beslut om subventionsåtgärder för bl. a. vissa livsmedel, varom förslag vid höstsessionen 1949 förelades riksdagen i propositionerna nr 215 och 217 med främsta syfte att motverka av devalveringen föranledda prisstegringar, se sid. 242 ff. Den sedvanliga proceduren med utarbetande av förkalkyl rörande jordbrukets inkomster och kostnader under nästkommande regleringsår, överläggningar med jordbruksorganisationerna, preliminära beslut rörande prissättningen samt riksdagsbehandling av hela problemkomplexet upprepades även under våren 1950 med avseende på j o r d b r u k s r e g l e r i n g e n f ö r r e g l e r i n g s å r e t 1 9 5 0 / 5 1 . Överläggningarna med organisationerna ledde till enighet om att man i den till grund för regleringen liggande kalkylen skulle hålla sig till det alternativ, som räknade med den sedan basåret försiggångna ökningen av kapitalvolymens värde och en därav föranledd stegring av räntekostnaden. Enligt denna metod visade kalkylen för 1950/51 ett inkomstunderskott av 22 ä 23 milj. kronor, ett belopp som höjdes med ytterligare ca 10 milj. kronor genom vissa samtidigt föreslagna prisändringar i marknadsanpassande syfte, överenskommelsen fastslog emellertid uttryckligen, att tillämpningen av nyssnämnda princip för kostnadsberäkning med hänsyn till den gällande prisstabiliseringspolitiken icke skulle få föranleda ökning av produktpriserna, så länge nämnda politik var avsedd att tillämpas, d. v. s. till utgången av år 1950. För tiden därefter förbehöllo sig däremot jordbruksrepresentanterna att påräkna täckning för de särskilda kostnadsökningar, t. ex. ökade löner till jordbrukets arbetskraft, som kunde uppkomma till följd av stabiliseringspolitikens upphörande eller modifiering. Sedan livsmedelskommissionen i anslutning till den träffade överenskommelsen inkommit med utlåtande och förslag angående jordbrukets prisreglering under regleringsåret 1950/51, meddelade Kungl. Maj:t den 21 april

54 1950 beslut rörande en del av de av kommissionen framlagda förslagen. Beslutet innebar, att den gällande prisnivån å jordbrukets produkter i därav berörda hänseenden skulle tills vidare bibehållas i stort sett oförändrad. Övriga hithörande spörsmål behandlades i den kort därpå framlagda propositionen nr 245, vilken ock innehöll Kungl. Maj:ts äskanden om anslag för budgetåret 1950/51 till här ifrågavarande ändamål. Riksdagen bemyndigade på vanligt sätt Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering under näst följ ande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i propositionen samt anvisade härför erforderliga anslag, nämligen till prisreglerande åtgärder på jordbruksområdet 191 milj. kronor, till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet 25 milj. kronor och till statlig lagerhållning (omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet) 6 milj. kronor. Anledning synes ej föreligga att här närmare redogöra för innebörden av de fattade besluten, då dessa genomgående hänförde sig till förhållanden under en period bortom den för föreliggande serie av översikter bestämda slutliga tidsgränsen. Prisregleringen för särskilda varuslag. För regleringsåret 1948/49 fastställdes genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 3157 i enlighet med statsmakternas beslut, på liknande sätt som skett under de närmast föregående åren, normalpriser på såväl brödsäd som fodersäd, utformade enligt en stigande skala. Denna gavs i fråga om brödsäd och korn en något ändrad utformning mot förut med förhållandevis lägre ingångspriser och högre slutpriser i syfte att stimulera till lagring hos jordbrukarna. Prisstegringen skulle, såvitt angick försäljning från odlare, för samtliga spannmålsslag avbrytas den 16 mars. Under den tid skalan omfattade skulle priserna stiga med 10 öre per deciton vid början och mitten av varje månad, medan under 1947/48 priset på brödsäden stigit med 5 öre per deciton var tionde dag. Prissättningen innebar, att medelpriset i jämförelse med föregående år höjts med 3 kronor per deciton för vårvete och med 1 krona per deciton för all annan spannmål. Begynnelse- och slutpriserna under de båda regleringsåren framgå av följande sammanställning. 1948/49

1947/48

Vårvete Höstvete och råg Korn Vithavre Stråblandsäd Vicker och foderärter

Utgångspris kr. /dt

Slutpris kr. /dt

Utgångspris

kr./dt

Slutpris kr./dt

31:05 28:05 26:05 20:30 19:80 21:30 27: 30

31:90 28:90 26:90 21:70 21:20 22:70 28:70

33:90 28:90 26:90 21:30 20: 80 22:30 28:30

35:20 30:20 28:20 22:60 22:10 23:60 29:60

55 För icke fullgod spannmål av v e t e och r å g samt sådan spannmålsblandning eller blandsäd som var att betrakta som brödsäd och som kunde iordningställas till fullgod fodervara gällde ett minimipris, som med 1 krona per deciton understeg det vid leveranstillfället gällande normalpriset på korn. Om sådan vara uppfyllde samtliga kvalitetsfordringar för fullgod brödsäd med det undantaget, att mältningsgraden uppgick till mer än 5 procent, skulle dock, om priset därigenom bleve högre, betalning erläggas efter den prisregleringsskala, som anknöt till priset på fullgod spannmål. Systemet med prisorter för södra och mellersta Sverige bibehölls. I norra Sverige gällde däremot normalpriserna som förut vid försäljning från odlare fritt av köparen anvisad mottagningsplats. Kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för olika kvaliteter av brödsäd och fodersäd fastställdes genom cirkulär nr 3152. De överensstämde med de föregående år gällande med det huvudsakliga undantaget, att såsom vårvete nu endast räknades vara, innehållande högst 2 procent höstvete och/eller råg mot förut 5 procent. Genom Svenska spannmålsaktiebolaget verkställdes, i likhet med vad tidigare brukats vid övergången från ett regleringsår till ett annat, prisskillnadsreglering beträffande hos handeln och kvarnarna den 31 augusti 1948 kvarvarande spannmål. Genom beslut den 22 april 1949 hade Kungl. Maj :t, som omnämnes å sid. 48, godkänt livsmedelskommissionens i skrivelse den 19 april avgivna förslag beträffande genomsnittspriserna å brödsäd för r e g l e r i n g s å r e t 1 9 4 9/5 0. Beslutet innebar icke någon ändring av då gällande genomsnittspriser. Kommissionen hade emellertid i sin skrivelse ifrågasatt en sådan jämkning i skalorna för den under regleringsåret avsedda successiva prisstegringen, att denna under oktober och november komme att utgöra 25 öre men i övrigt liksom förut 10 öre per deciton och halvmånad. Det kunde, enligt vad kommissionen framhöll, förväntas, att ändringen skulle medverka till att en del av jordbrukarnas leveranser förskötes från höstmånaderna till senare tidpunkt, vilket av spannmålsbolaget framhållits såsom önskvärt för att minska påfrestningen av lagerutrymmena under hösten. Kommissionen hade vidare anmält, att en översyn av de dittills tillämpade kvalitetsbestämmelserna och prisregleringsskalorna för spannmål (såväl brödsäd som fodersäd) påginge hos spannmålsbolaget. I bägge hänseendena förbehöll sig kommissionen att senare inkomma med förslag. Så skedde genom kommissionens skrivelse den 15 juli 1949. Beträffande det i sistnämnda skrivelse framlagda inom spannmålsbolaget utarbetade förslaget till ändrade kvalitetsföreskrifter och prisregleringsskalor anmärkte kommissionen, att dessa motiverats särskilt av de förhållanden som tillkommit genom den under de senare åren allt vanligare skördetröskningen och direkttröskningen på fältet samt den i samband därmed nödvändiga maskinella torkningen av spannmålen. Den viktigaste nyheten i ändringsförslaget i fråga om brödsäden var, att man vid bedömandet av

56 brödsädens kvalitet utgick från en normal vattenhalt av 16,5 procent mot tidigare 17,5 procent och att all levererad spannmål skulle omräknas till en vattenhalt av 16,5 procent. Det kunde beräknas, att tillämpandet av de nya bestämmelserna skulle i fråga om brödsäden medföra en genomsnittlig försämring av det pris som jordbrukarna erhölle med 62,1 öre per deciton. Kommissionen förutsatte, att jordbruket i de grundpriser som komme att fastställas skulle kompenseras för prisförsämringen. Förutom den sänkning av jordbrukarnas salupris, som den nyssnämnda ändringen i kvalitetsbestämmelserna innebar, kunde en ytterligare försämring av 10 öre per deciton väntas tillkomma genom en av spannmålsbolaget genomförd förändring av ersättningarna för torkning av spannmål. Totalt kunde man alltså räkna försämringen till 72,1 öre per deciton. Mot denna stod den prisförbättring, som den föreslagna ökningen i prisstegringen under oktober och november med 60 öre per deciton komme att medföra och vilken kunde beräknas på genomsnittspriset motsvara 23,1 öre per deciton. En jämförelse mellan nämnda siffror gav vid handen, att övergångspriserna för brödsäd per den 1 september 1949 borde i förhållande till föregående år höjas med omkring 50 öre per deciton. Genom beslut den 29 juli 1949 godkände Kungl. Maj :t livsmedelskommissionens ovan omförmälda förslag. De nya bestämmelserna om kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för brödsäd och fodersäd kungjorde livsmedelskommissionen i cirkulär nr 3308. Prisbestämmelserna för spannmål under regleringsåret 1949/50 intogos i kommissionens cirkulär angående spannmålsregleringen för nämnda år, nr 3312. Vad angår brödsäden angåvos här de prisstegringsskalor som skulle gälla fr. o. m. september 1949 dels för vårvete, dels för höstvete och råg. Begynnelse- och slutpriserna voro följande:

Vårvete Höstvete och råg

Utgångspris (1—15 sept. 1949) kr./dt

Slutpris fr. o. m. 16 mars 1950 kr./dt

34:40 29:40

36:30 31:30

Prisstegringen var som nämnts 10 öre per deciton för varje halvmånad utom under oktober och november, då den var 25 öre per halvmånad. Priserna gällde som förut i södra och mellersta Sverige fritt närmaste prisort samt i norra Sverige fritt av köparen anvisad mottagningsort. Livsmedelskommissionen hade i sin skrivelse den 19 april 1949 framhållit önskvärdheten av att priserna på höstvete, höstråg och vårvete för r e g l e r i n g s å r e t 1 9 5 0 / 5 1 (d. v. s. 1950 års skörd) fastställdes redan före sådden 1949. I skrivelse den 15 juli återkom kommissionen till denna fråga. Kommissionen anförde därvid bl. a. följande.

E 7

Den förhållandevis stora prisskillnaden mellan vårvete och höstvete av 5 kronor per deciton medförde viss risk för underslev, varjämte den otvivelaktigt medverkat till den nedgång i höstsädsodlingen, som ägt rum under det sista året. Kommissionen fann det lämpligt, att man så småningom komme tillbaka till ungefärligen samma proportioner mellan höst- och vårvetearealerna som före kriget. I fråga om höstvete och råg hade under normala tider rått en prisskillnad på 1 ä 2 kronor per deciton. Då nedgången i rågarealen blivit större än som ansetts önskvärt, sattes priserna under konsumtionsåret 1940/47 lika för höstvete och råg, vilket förhållande alltjämt vore rådande. För tillfället funnes ganska god tillgång på råg, trots att vid framställningen av vetemjöl använts en del råg för att öka avsättningen av rågspannmål. Härjämte finge man räkna med en förändring i konsumtionsvanorna, innebärande en större vetemjöls- och vetebrödsanvändning än tidigare. Kommissionen ifrågasatte i anledning härav lämpligheten av att återgå till mera normala förhållanden med prisskillnad mellan höstvete och råg. Frågan om avvägningen av priserna på de olika brödsädsslagen hade tagits upp till behandling inom kommissionens råd. Rådsledamöterna hade därvid icke ansett sig kunna taga ställning till den absoluta prissättning, som kunde anses lämplig för 1950 års skörd ä de olika sädesslagen. I fråga om prisrelationerna mellan dessa hade däremot enhälligt förordats, att grundpriset borde för vårvete ligga 3 kronor högre samt för råg 1 krona lägre än för höstvete. För egen del anslöt sig kommissionen till vad dess råd föreslagit. I sitt förenämnda beslut den 29 juli 1949 godkände Kungl. Maj:t de av livsmedelskommissionen förordade relationstalen för vårvete, höstvete och råg under regleringsåret 1950/51. Med avseende på f o d e r s ä d e n hade livsmedelskommissionen redan i sin skrivelse den 19 april 1949 förordat, att normalpriserna därå måtte upphävas snarast möjligt. Kommissionen återkom till ämnet i skrivelse den 16 augusti 1949 och hemställde — under hänvisning till de goda utsikterna för fodersädstillgången — att prisbildningen å fodersäd, inkl. majs och kli, måtte fr. o. m. den 1 september 1949 lämnas fri samt att prisreglering av övergångslagren per den 31 augusti 1949 måtte få ske på så sätt, att envar handlande till spannmålsbolaget försålde sitt innehav av fodersäd nämnda dag till samma priser som bolaget då tillämpade vid försäljning till auktoriserad handlande. Kungl. Maj:t godkände förslaget den 19 augusti 1949. I nyssnämnda cirkulär nr 3312 föreskrev livsmedelskommissionen följaktligen, att några normalprisbestämmelser fr. o. m. den 1 september 1949 icke skulle gälla för fodersäd. Vid försäljning härav från spannmålsbolaget skulle dock gälla vissa av kommissionen fastställda försäljningspriser. Fraktbidrag skulle i prisutjämningssyfte utbetalas av spannmålsbolaget för järnvägs- och sjötransport av fodersäd från södra och mellersta till norra Sverige med belopp av högst 2: 50 kronor per deciton. Normalpriserna å m a t ä r t e r, vilka gällt sedan den 15 oktober 1947, upphävdes jämväl fr. o. m. den 1 september 1948. Beträffande b r u n a b ö n o r hade för 1948 års odling jämlikt riksda-

58 gens beslut fastställts ett garantipris av 1 krona 10 öre per kg. Med bifall till proposition nr 68/1949 beslöt riksdagen, att även för 1949 års skörd skulle bestämmas ett garantipris, förslagsvis samma som för föregående år eller 1 krona 10 öre per kg. Garantipris till detta belopp fastställdes av Kungl. Maj :t den 3 juni 1949. Åt Svenska spannmålsaktiebolaget uppdrogs senare att till nämnda pris inlösa svenskodlade bruna bönor av 1949 års skörd som hembjödos till bolaget senast den 1 april 1950. Garantipris fastställdes enligt riksdagens beslut även för 1950 års skörd av bruna bönor, denna gång dock sänkt till 1 krona per kg. Normalpriset å bruna bönor höjdes fr. o. m. den 1 september 1948 från kronor 1: 29 till 1: 46 per kg vid försäljning till förbrukare. Det upphävdes helt med utgången av maj 1950. I samband med frigivande av handeln med h ö s t u t s ä d e av strå- och trindsäd upphävdes fr. o. m. den 11 juli 1949 dittills gällande bestämmelser om normalpriser vid försäljning av nämnda slag av utsäde. Detsamma blev fallet med v å r u t s ä d e av strå- och trindsäd fr. o. m. den 19 november 1949. Höjningen av spannmålspriserna fr. o. m. den 1 september 1948 nödvändiggjorde en motsvarande höjning av m j ö l p r i s e r n a . Dessa, som under regleringsåret 1947/48 i flera omgångar stegrats, bestämdes från nämnda dag enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 3160 skola för de särskilda mjölslagen ökas med ytterligare vissa belopp. Storleken av de från ingången av september 1948 gällande högstpriserna ab kvarn framgår av följande: Nettopris, kr. per deciton före V« 1948 fr. o. m. V9 1948 Enhets vetemjöl Grahamsmjöl Samsikt Sammalet rågmjöl Mannagryn

48:40 39:90 40: 90 34:90 57:90

49: 65 41:15 42: 40 35: 65 59:15

De höjda priserna å mjöl drogo givetvis även med sig höjning av normalpriserna å b r ö d . Härom stadgades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3164. Vissa prissänkningar å såväl matbröd om kaffebröd vidtogos sedermera fr. o. m. den 8 november 1948 med anledning av mjöl- och brödransoneringens upphävande i samband med ändringar av viktsindelningen av de olika brödslagen (cirkulär nr 3190). Vissa ytterligare sänkningar i normalpriserna på långfranska bröd och mjukt kaffebröd skedde fr. o. m. den 19 april 1949 som följd av matfettsransoneringens upphävande (cirkulär nr 3264). Fr. o. m. den 26 september 1949 upphävdes samtliga av livsmedelskommissionen utfärdade prisbestämmelser rörande mjöl av vete och råg. Enligt beslut av priskontrollnämnden skulle ej heller bestämmelserna om allmänt prisstopp äga tillämpning på ifrågavarande varor. Prisbildningen på

59 dessa var alltså helt fri. För mannagryn gällde däremot alltjämt de tidigare prisföreskrifterna. Som en konsekvens av prishöjningarna å spannmål, särskilt fodersäd, från den 1 september 1948 höjdes från samma dag även normalpriserna å vissa andra fodermedel. För majs ökades, med bibehållande av den stigande prisskalan, normalpriset med 1 krona per deciton. Klipriset ökades med samma belopp utom för rågkli, där ökningen blev 3 kronor, varigenom prisskillnaden mellan vete- och rågkli minskades från 3 kronor till 1 krona per deciton. Samtidigt höjdes priset på hönsfoderblandningar med 2 : 5 0 kronor per deciton. Normalpriset för melass ökades fr. o. m. den 25 oktober 1948 från 14 till 20 kronor per deciton. Med växlande belopp höjdes samtidigt normalpriserna jämväl för foderbröd, sopmjöl, vete- och maltgroddar, betfor samt köttfoder- och blodmjöl. På hösten 1949 vidtog avvecklingen av prisregleringarna på fodermedelsområdet. Det har redan nämnts, att normalpriserna å fodersäd upphävdes fr. o. m. den 1 september d. å. Från samma tidpunkt borttogos normalpriserna även för vete- och rågkli. I fortsättningen av månaden resp. från början av december frigavs prisbildningen för oljekraftfoder av alla slag, för betmassa, betfor och flertalet övriga vegetabiliska fodermedel samt jämväl för foderbenmjöl, dikalciumfosfat och mineralfoderblandningar. I mars skedde detsamma i fråga om animaliska fodermedel (blodmjöl, köttfodermjöl, valmjöl, fiskmjöl och fiskensilage). Prisbildningen å matpotatis var alltsedan slutet av april 1948 fri. Emellertid återinfördes tillfälligt fr. o. m. den 16 resp. den 24 maj t. o. m. den 17 juli 1950, på grund av hastigt påkommen prisstegring som bl. a. föranlett import från Finland, normalpris å potatis vid försäljning till detaljhandlare samt från dessa till förbrukare i Stockholm och Göteborg med omnejd. Beträffande fabrikspotatis reglerades priset i vanlig ordning. Se härom sid. 80. Statliga pristillägg på kött och fläsk utgingo som följd av de träffade överenskommelserna angående jordbruksregleringen under såväl 1948 som 1949. Livsmedelskommissionen utbetalade sålunda u n d e r t i d e n fr. o. m. den 1 maj 1948 pristillägg för kött av storboskap, kalv och häst samt fläsk. Tilllägget för kött av storboskap sänktes fr. o. m. den 20 september 1948 från 30 till 20 och fr. o. m. den 4 oktober till 10 öre per kg. F r å n den 28 mars 1949 slopades tillägget helt för kött av storboskap, kalv och häst, varemot tillägget för fläsk höjdes från 5 till 25 öre per kg. För dessa pristillägg disponerades av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under budgetåret 1948/49 ett belopp av 30,5 milj. kronor. Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 26 juni 1948 livsmedelskommissionen att av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under budgetåret 1947/48 disponera 3,6 milj. kronor för pristillägg på kött och fläsk under sommaren 1948. Därjämte avtalades med jordbrukets organisationer, att som pristillägg på kött och fläsk skulle utbetalas ett belopp mot-

60 svarande skillnaden mellan, å ena sidan, 2,6 milj. kronor och, å andra sidan, beloppet av den restitution av tilläggsskatt på bensin, som jordbruket kunde komma att erhålla för budgetåret 1947/48. Nyssnämnda belopp av 3,6 milj. kronor samt sistnämnda skillnadsbelopp utgjorde en del av den kompensation, som jordbruket skulle tillgodoföras på grund av bl. a. bensinprishöjningen. Riksdagsbeslutet 1949 i jordbrukets prisfrågor innebar bl. a., att för regleringsåret 1949/50 ställdes till förfogande för utbetalande av pristillägg för slaktdjursprodukter ett belopp av 33 milj. kronor. Pristillägget beräknades fr. o. m. den 20 juni 1949 efter 20 kronor per svin, vägande i slaktat skick minst 50 kg. Tillägget sänktes fr. o. m. den 13 februari 1950 till 18 kronor per svin. Prisregleringen för kött och fläsk fortfor för övrigt att tillämpas enligt de grunder som fastställts att gälla fr. o. m. den 19 januari 1948 (se del IX sid. 75). Med då genomförda friare system för partipriserna på nötkött och fläsk avsågs icke att på längre sikt förändra den dittills gällande partiprisnivån eller detaljhandelsmarginalen. Någon sådan förändring inträffade ej heller. De då och då meddelade ändrade prisföreskrifterna hade väsentligen blott säsongmässig karaktär. En mera betydelsefull omläggning av prisregleringssystemet för kött och fläsk ägde rum i juni 1949. I samråd med priskontrollnämnden utfärdade livsmedelskommissionen då, med tillämpning fr. o. m. den 13 juni, nya bestämmelser angående priserna på hela, halva och fjärdedels kroppar av nötkreatur och svin (cirkulär nr 3287). Dessa nya bestämmelser voro grundade på en överenskommelse med Sveriges slakteriförbund och åsyftade att de priser på ifrågavarande varor som av förbundet tillämpades i Stockholm — med vissa avdrag och tillägg för skilda delar av landet — skulle gälla såsom normalpriser. Överenskommelsen innebar, att slakteriförbundet skulle äga att inom vissa gränser tillämpa rörliga partipriser. Avsikten var att möjliggöra en ökad anpassning av priserna till utvecklingen på kött- och fläskmarknaden och till sedvanliga säsongvariationer i efterfrågan och utbud. Det skulle emellertid tillses, att på längre sikt den i jordbrukskalkylen angivna genomsnittliga prisnivån för slaktdjursprodukter icke överskreds. I enlighet härmed angåvos i cirkuläret vissa baspriser, som förbundet jämlikt överenskommelsen förband sig att i sin genomsnittliga prisnivå icke överskrida med mer än 6 procent. Partiprisnivån skulle under en 52-veckorsperiod få överstiga basprisnivån med högst 1 procent. Om prishöjningar överstigande angivna gränser likväl skedde och anledning icke funnes att antaga, att dessa omedelbart komme att uppvägas av prissänkningar, skulle fasta normalpriser återinföras. Vid uträkningen av baspriserna hade man utgått från att partipris på fläsk, som med 10 öre per kg understeg ovannämnda genomsnittliga prisnivå, och ett partipris på nötkött, som med 22 öre per kg översteg samma prisnivå.

61 I samband med beslutet om köttransoneringens upphörande fr. o. m. den 20 juni 1949 (se nedan sid. 91) meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär n r 3292 vissa ändrade prisbestämmelser för kött, fläsk och charkuterivaror vid försäljning till förbrukare. De nya bestämmelserna inneburo både höjningar och sänkningar för särskilda varuslag. Andra sådana merendels säsongmässiga ändringar skedde i fortsättningen under regleringsåret 1949/50. För de i cirkuläret nr 3292 icke direkt angivna slagen av charkuterivaror och styckade delar av kött och fläsk skulle prisbildningen vara fri. Emellertid förbundo sig handelns branschorganisationer i med dem träffad överenskommelse att medverka till att förut tillämpade öresmarginaler vid försäljning av styckat nöt- och kalvkött, fläsk samt charkuterivaror i detaljhandeln icke överskredes. Det beräknades, att 72 procent av den totala tillverkningen av blandade charkuterivaror skulle tills vidare bli normalprisbundna i detaljhandelsledet. Motsvarande siffra beträffande kött och fläsk samt charkuterivaror tillsammantagna var 69 procent. Efter hand blevo under hösten 1949 och våren 1950 ytterligare varuslag i prishänseende frigivna. Sålunda voro i april 1950 samtliga normalpriser för charkuterivaror upphävda. För att stimulera s m å g r i s produktionen erhöll livsmedelskommissionen genom Kungl. Maj :ts beslut den 2 december 1948 bemyndigande att under år 1949 efter i huvudsak samma grunder som under närmast föregående år stödja densamma genom lämnad prisgaranti av 2 kronor per kg levande vikt för grisar vägande minst 15 och högst 24 kg. Samma bemyndigande gavs kommissionen för år 1950 genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 november 1949. Beträffande mjölk- och matfettsregleringen må erinras om att a l l m ä n t m j ö l k p r i s t i l l ä g g upphört att utgå från början av år 1947, medan däremot det s. k. extra mjölkpristillägget fortfarande utgick inom Norrland och vissa delar av Svealand och Götaland. Genom beslut vid 1948 års riksdag återinfördes emellertid det allmänna mjölkpristillägget fr. o. m. den 1 september 1948 samt bestämdes att tills vidare utgå med 70 öre per kg mjölkfett i all mjölk och grädde, som vid mejeri invägts från producenter. Samtidigt med att normalpriserna på smör fr. o. m. den 25 mars 1949 höjdes med 40 öre per kg, nedsattes beträffande fett i mjölk och grädde, som användes för smörberedning, det allmänna mjölkpristillägget till 22,2 öre per kg (jfr sid. 93). De nya föreskrifterna angående mjölkpristillägg föranledde utfärdande av ny kungörelse den 26 augusti 1948 (nr 632) angående pristillägg för mjölk m. m., varigenom kungörelsen den 28 november 1941 i samma ämne upphävdes utom såvitt angick mjölk och grädde, som in vägts vid mejeri före den 1 september 1948. Den äldre kungörelsen avsåg i sin senaste lydelse följande mjölkbidrag, nämligen mjölkpristillägg, lantsmörsbidrag, utjämningsbidrag, missväxtbidrag och producentbidrag. Enär något missväxt-

62 bidrag icke utgick för tiden efter den 31 augusti 1948 samt lantsmörsbidraget upphört att utgå fr. o. m. den 1 juli 1948 och särskild kungörelse utfärdats angående producentbidrag, omfattade den nya kungörelsen endast mjölkpristillägg och utjämningsbidrag. Med anledning av vad sålunda förekommit meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 3167 nya bestämmelser angående mjölkpristillägg (såväl allmänt som extra sådant) och utjämningsbidrag. Ändringarna i bestämmelserna om utjämningsbidrag voro i huvudsak av formell karaktär. Förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost (utjämningsavgift) gavs genom förordning den 3 juni 1949 (nr 355) fortsatt giltighet t. o. m. den 31 augusti 1950 och förlängdes genom förordning nr 474/1950 ytterligare på obestämd tid. Utjämningsavgiftens storlek förblev oförändrad. Sedan riksdagen lämnat utan erinran det i propositionen nr 275/1948 framlagda förslaget om anvisande av ett belopp av 6 milj. kronor för b id r a g t i l l f ö r b ä t t r i n g av m j ö l k h a n d e l n s marginaler under budgetåret 1948/49, utfärdade livsmedelskommissionen med vederbörligt bemyndigande genom cirkulär nr 3162 och 3220 bestämmelser om sådana bidrag för tiden fr. o. m. 1 september 1948. Marginalen för standardiserad mjölk skulle enligt bestämmelserna utgöra minst 3,5—5 öre per liter, växlande för olika orter, marginalen för grädde i hela landet minst 20 öre per liter. I de fall där tillämpandet av angivna marginaler medförde en sänkning av priset på mjölk eller grädde vid försäljning från mejeri till detaljhandlare, skulle vederbörande mejeri tillföras en motsvarande kompensation av statsmedel (marginaltillägg). Mejeri som försålde mjölk till enskild förbrukare men icke till återförsäljare erhöll i stället för marginaltillägg ett särskilt bidrag om 0,5 öre per liter till enskild förbrukare försåld mjölk. Marginaltillägg och bidrag av nyss angivet slag skulle efter ansökan månadsvis utbetalas av Svenska mejeriernas riksförening. Upphörandet fr. o. m. den 25 mars 1949 av matfettsregleringen (se sid. 95) medförde vissa nya prisbestämmelser på matfettsområdet. Riksnoteringen på r u n m ä r k t smör höjdes nämnda dag, som förut nämnts, med 40 öre eller från 4: 55 till 4: 95 kronor per kg. Med samma belopp höjdes även normalpriset på mejerismör och lantsmör vid försäljning till förbrukare, nämligen till 5: 60 kronor per kg (5: 70 kronor för osaltat mejerismör i särskild förpackning). Fr. o. m. den 25 mars 1949, delvis fr. o. m. den 13 juni, slopades vidare normalpriserna på margarin, s. k. restaurangblandning samt andra slag av matnyttigt animaliskt fett. Föreskrifterna om allmänt prisstopp skulle ej heller äga tillämpning på ifrågavarande varor. Enligt träffad överenskommelse fick emellertid detaljhandelspriset på margarin icke överstiga 2: 60 kronor per kg. Beträffande restaurangblandning innehöll samma överenskommelse, att denna vara icke fick försäljas i små förpackningar (s. k. konsumentförpackningar) samt att varan endast skulle

63 tillhandahållas näringsställen, allmänna inrättningar och liknande förbrukare. (Beträffande motiveringen för hithörande prisåtgärder se sid. 93—94.) Samtidigt med att handeln med t j o c k g r ä d d e fr. o. m. den 12 juli 1949 frigavs, fastställdes i cirkulär nr 3300 normalpris för denna vara, nämligen vid försäljning till konsument i Stockholm kronor 5:30, i Göteborg kronor 5: 20 och i övriga riket kronor 5: 10 per liter. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 22 april 1949 skulle de för regleringsåret 1948/49 fastställda mjölkpristilläggen i avvaktan på slutligt ställningstagande i mjölkprisfrågan tills vidare utgå oförändrade även under 1949/50. Sedan riksdagen vid höstsessionen 1949 anvisat ytterligare 66 milj. kronor till prisförbättring å jordbrukets produkter under 1949/50, varav största delen avsågs skola nyttjas till statliga pristillägg på mjölk, bestämde Kungl. Maj:t genom beslut den 2 december 1949, att av berörda belopp 57,3 milj. kronor skulle användas till förhöjning av det allmänna mjölkpristillägget samt 6 milj. kronor såsom särskilt stöd åt mjölkproduktionen i de områden, inom vilka enligt gällande regler extra mjölkpristillägg utgingo. Återstoden eller 2,7 milj. kronor skulle tillföras jordbruket genom prissättningen på den s. k. direktlevererade mjölken. Det föreskrevs vidare, att accis ej skulle utgå på margarin som levererats efter utgången av år 1949. I anledning av Kungl. Maj:ts beslut utfärdade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 3350 nya bestämmelser angående mjölkpristilläggen att gälla retroaktivt fr. o. m. den 1 september 1949. Det a l l m ä n n a m j ö l k p r i s t i l l ä g g e t bestämdes härvid skola utgå med följande belopp, nämligen för varje kg mjölkfett i sådan vid mejeri från producenten invägd mjölk och grädde, som användes vid smörberedning, 66,2 öre samt för varje kg mjölkfett i annan vid mejeri invägd mjölk och grädde 114 öre. Det e x t r a m j ö l k p r i s t i l l ä g g e t för Norrland samt vissa delar av Svealand och Götaland skulle, utöver tidigare fastställda belopp, utgå med belopp per kg mjölk och till mjölk omräknad grädde varierande för olika områden från 40 öre till 1: 43 kronor. Fr. o. m. den 1 februari 1950 blevo de gällande grunderna för beräknande av de allmänna mjölkbidragen föremål för viss omreglering jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 3376. Det sedan juli 1947 tillämpade systemet med utjämningsavgift för mjölk och mejeriprodukter samt utjämningsbidrag för mjölk (se del IX sid. 77) hade till syfte att åstadkomma en utjämning av intäkterna från olika grenar av mejerirörelse till förmån särskilt för smörberedningen. Höjningen av smörpriset den 25 mars 1949 gav, som redan nämnts, anledning till en differentiering av mjölkpristilläggen på sådant sätt, att de blevo lägre för sådan mjölk som användes för smörberedning än för annan mjölk. Syftet med utjämningsbidragen kom härigenom att skymmas. För att underlätta överblicken av systemets verkningar bestämde livsmedelskommissionen genom nyssnämnda cirkulär, att den önskade utjämningen för olika mejeriprodukter skulle åstadkommas enbart

med hjälp av utjämningsavgifterna och att mjölkpristillägget sålunda icke vidare skulle differentieras med avseende på mjölkens och gräddens användning för olika produktslag. Fr. o. m. den 1 februari 1950 utgick i enlighet härmed det allmänna mjölkpristillägget generellt med 82,4 öre per kg för allt från producenter invägt mjölkfett. Utjämningsbidraget fastställdes till 20 öre per kg invägt mjölkfett. Utjämningsavgiften blev per kg 0,2 öre för konsumtionsmjölk, 0,5 öre för mjölk och grädde för framställning av torrmjölk och kondensmjölk, 32 öre för tunn och 43 öre för tjock grädde samt 14—29 öre för olika slag av ost. De särskilda och extra mjölkpristillläggen berördes icke av omläggningen av avgifts- och bidragssystemet. Fr. o. m. maj 1950 nedsattes det allmänna mjölkpristillägget till 77,4 öre per kg invägt mjölkfett. Samma syfte som prisutjämningsavgiften, nämligen att åstadkomma en med hänsyn till försörjningsläget ändamålsenlig fördelning av tillverkningen av olika mejeriprodukter, hade också den fr. o. m. den 1 december 1949 införda tillverkningsavgiften för o s t . Avgiften utgick med 10 öre per kg för ost som tillverkades under tiden 1 december 1949—28 februari 1950 samt med 20 öre per kg för ost som tillverkades fr. o. m. den 1 mars 1950. Avgiftsförfarandet innebar, att det allmänna mjölkpristillägget för sådan mjölk och grädde, som av mejeri användes för ostberedning, i praktiken reducerades med ett mot avgiften svarande belopp. Genom avgiften inflytande medel överfördes till en särskild fond. Om dess användning förklarade sig livsmedelskommissionen senare komma att fatta beslut efter samråd med Svenska mejeriernas riksförening. För att stimulera avsättningen av s. k. halvfet ost, vilken stagnerat sedan helfet ost blivit tillgänglig i marknaden (se härom sid. 97), bestämde livsmedelskommissionen, att fr. o. m. den 10 mars 1950 normalpriset å den halvfeta osten (ost med en fetthaltsbeteckning av 30 + eller lägre) skulle sänkas med 60 öre per kg men priset på den helfeta osten (ost med högre fetthaltsbeteckning än 30 + ) däremot höjas med 20 öre per kg. För genomförandet av denna prisdifferentiering ålades tillverkarna av helfet ost att till den i föregående stycke omnämnda fonden inbetala 20 öre för varje kg av denna vara som expedierades, medan en ersättning ur fonden av 60 öre per kg lämnades tillverkarna av halvfet ost. Ännu vid utgången av juni 1950 kvarstodo normalpriser å såväl mjölk och grädde som smör och ost. Däremot hade, som ovan nämnts, normalpriserna på margarin slopats på våren 1949. Normalpriserna på oleo stock, fårtalg, teknisk nöttalg samt tekniskt häst- och svinfett upphävdes fr. o. m. den 13 juni, normalpriserna på övriga slag av animaliska fett fr. o. m. den 1 december 1949. Prisregleringen för konstgödsel tillämpades enligt oförändrade grunder efter en under produktionsåret stigande prisskala. De i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3294 fastställda normalpriserna för första tilldelnings-

65 perioden 1949/50 överensstämde i stort sett med priserna för motsvarande period föregående år. Normalprisregleringen för konstgödsel upphörde med utgången av juni 1950. Beträffande de från december 1949 i allmänt pristryckande syfte införda s t a t s s u b v e n t i o n e r n a för vissa slag av livsmedel se sid. 245. Konstgödselregleringen. Gödselåret 1948/49 tog sin början den 16 juli 1948. Liksom förut bestämdes, att tilldelningen skulle fördelas på tre perioder, den första omfattande tiden 16 juli—30 september, den andra tiden 1 oktober 1948—31 januari 1949 och den tredje återstoden av gödselåret. Försörjningen ined f o s f a t g ö d s e 1 var fortfarande god, vilket gjorde att försäljningen därav liksom under de närmast föregående åren kunde lämnas fri. Den inhemska tillverkningen av superfosfat beräknades under gödselåret komma att stiga till över 400 000 ton. Härtill medverkade, att Aktiebolaget förenade superfosfatfabrikers nya fabrik i Norrköping nu kommit helt i "ånc. o

o

Handeln med k a 1 i g ö d s e 1 hade de två föregående gödselåren varit fri. Den kraftiga stegring i efterfrågan som därunder gjort sig gällande samt svårigheterna, bl. a. ur valutasynpunkt, att tillgodose denna stora efterfrågan gjorde det emellertid påkallat att återinföra ransoneringen av kali. Tilldelningen bestämdes för hela året till en myckenhet, som var dubbelt så stor som den under 1945/46 lämnade, jämförelsevis begränsade kvantiteten. Vad beträffar k v ä v e g ö d s e 1 n måste man fortfarande r ä k n a med en viss knapphet i tillgången, framför allt därför att de svårigheter som vållats den inhemska produktionen genom föregående års brist på elektrisk kraft ännu gjorde sig i någon mån kännbara. Emellertid beräknades tillverkningen och importen — vilken sistnämnda alltjämt reglerades genom »allokation» av det internationella regleringsorganet (International Emergency Food Committee) —tillsammans komma att förslå för en tilldelning, som var något större än under 1947/48. Vissa kvantiteter kvävegödselmedel ställdes till kristidsstyrelsernas förfogande för en särskild tilldelning till sådana jordbruk, som med dittills tillämpat tilldelningssystem blivit missgynnade i förhållande till andra. Jordbrukare, som genom hushållningssällskap erhållit statsbidrag för utförande av sådana betesförbättringar, betesanläggningar eller nyodlingar, vid vilka enligt uppgjord plan grundgödsling skulle verkställas, kunde av kristidsstyrelse beviljas särskild tilldelning av kali- och kvävegödsel. Sådan särskild tilldelning kunde också beviljas jordbrukare, som medelst m a r k k a r t a eller medelst vederbörligt utlåtande över fältförsök visade, att hans jord led brist på näringsämnen. Fruktodlare och innehavare av handelsträdgård kunde ävenledes som förut erhålla särskild tilldelning liksom ock odlare av 5—016933

olje- och spånadsväxter. Sockerbetsodlare berättigades liksom föregående år att erhålla en tilldelning av 450 kg chilesalpeter per hektar tecknad sockerbetsareal. Med hänsyn till den förutsedda förbättrade tillgången på kaligödsel beslöt livsmedelskommissionen att fr. o. m. den 1 juli 1949 upphäva ransoneringen därav. Då redan enligt tidigare bestämmelser superfosfat, thomasfosfat, benmjöl, hornmjöl och vissa biandgödselmedel fingo fritt försäljas, voro fr. o. m. nyssnämnda dag av samtliga konstgödselmedel endast kvävegödselmedlen ransonerade. Även denna ransonering, vilken omfattade kalksalpeter, chilesalpeter, kalkkväve, ljungasalpeter, köpingsalpeter, ammoniumsulfat och leunasalpeter, hävdes fr. o. m. den 1 oktober 1949. Härmed var ransoneringen avskaffad för alla slag av konstgödselmedel. Den 28 oktober 1949 förordnade Kungl. Maj:t, att kungörelsen den 30 oktober 1942 (nr 859) angående beslag å samt reglering av handeln med ljungasalpeter m. m. skulle helt upphöra att gälla med utgången av november 1949. Samtidigt upphävdes kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 549) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa gödselmedel, dock med det undantaget att beslagsbestämmelserna i 1—6 §§ fortfarande skulle gälla med avseende på ammoniumsulfat och thomasfosfat. Bibehållandet av beslaget på sistnämnda båda konstgödselmedel sammanhängde med att viss clearingavgift uttogs på dessa varor. I samband med nu nämnda åtgärder upphävdes de dittills gällande bestämmelser om centralisering av handeln med konstgödsel, enligt vilka import och inköp från tillverkare förbehållits vissa företagare, s. k. centralförsäljare, vilka distribuerat konstgödseln till förbrukare genom förmedling av återförsäljare (se del III sid. 43). Fr. o. m. den 1 december 1949 gällde ingen annan inskränkning i förfoganderätten över konstgödselmedel än att tillverkare av ammoniumsulfat voro skyldiga att avgiva månatliga omsättningsrapporter till livsmedelskommissionen. Även denna skyldighet upphörde med utgången av juni 1950. F r å n samma tid trädde kungörelsen nr 549/1941 helt ur kraft. I del IX sid. 83 meddelas en tablå över förbrukningen av konstgödsel under krisåren. Sammanställningen kompletteras här med motsvarande siffror för gödselåren 1948/49 och 1949/50. Fosfatgödsel, 20 %-lg vara KaUgodsel 40 %-ig var, Kvavegodsel, 15,» y 0 -ig

1948/49 t<m 404 600 8 800

1949/50 404 300 0 500

Skördegarnsregleringen. Den 6 februari 1948 hade Kungl. Maj :t bemyndigat industrikommissionen att dels ingå avtal om tillverkning av 6 000 ton pappersskördegarn

67 för 1948 års skördesäsong, dels påfordra tillverkning av ytterligare högst 600 ton under juli och augusti s. å. (se del IX sid. 84). Sedan industrikommissionen i slutet av augusti 1948 anmält, att den avtalade maximitillverkningen i huvudsak färdigställts men behovet för året på grund av det gynnsamma skörderesultatet visat sig större än beräknat, medgav Kungl. Maj:t den 3 september 1949, att kommissionen finge med vederbörande producenter avtala om tillverkning för 1948 års skördesäsong av vtterliaare ö 300 ton. I november 1948 inkom industrikommissionen med framställning om åtgärder för fortsatt tillverkning av pappersskördegarn. Kommissionen framhöll, att då import av råvara för tillverkning av hampskördegarn såväl av valutaskäl som med hänsyn till tillgången på världsmarknaden alltjämt icke syntes kunna erhållas i erforderlig utsträckning, hade kommissionen upptagit förhandlingar med tillverkarna av pappersskördegarn och med dem slutit preliminärt avtal för år 1949. Avtalskvantiteten hade härvid upptagits till 6 600 ton. Tillverkningsperiodens slutpunkt hade angivits till den 31 juli i stället för som förut den 31 augusti, detta med hänsyn till dels att garnet måtte kunna levereras till förbrukarna så tidigt som möjligt och dels att svårigheter kunde komina att föreligga att jämsides med den löpande produktionen under senare delen av juni samt juli och augusti bereda plats för en eventuell tilläggstillverkning. Genom beslut den 26 november 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t industrikommissionen att för 1949 års skördesäsong avsluta produktionsavtal av angivet innehåll ävensom att, därest det skulle visa sig erforderligt, påfordra en tillverkning av ytterligare 600 ton under tiden 1 juli—31 augusti 1949. De företag, med vilka kommissionen i enlighet härmed avtalade om tillverkning av pappersskördegarn under år 1949, voro Aktiebolaget P. A. Carlmark, Aktiebolaget International Harvester Cy, Svenska bindgarnsfabrikens aktiebolag och Aktiebolaget Wahlbecks fabriker. Sedan pappersskatt införts fr. o. m. den 1 juli 1948, utverkade sig livsmedelskommissionen, enligt Kungl. Majrts beslut den 23 juli 1948, rätt att ur kommissionens clearingkassa för förnödenheter för jordbrukets behov till fabrikanterna utbetala vad dessa finge erlägga i pappersskatt för spinnpapper, avsett för årets tillverkning. Det ansågs nämligen önskvärt, att någon höjning av gällande normalpris å skördegarn ej skedde under löpande säsong. Fr. o. m. den 9 september 1948 höjdes emellertid normalpriset å pappersskördegarn vid försäljning till förbrukare från kronor 1:42 till 1: 57 per kg. Vid försäljning i kvantiteter understigande 20 kg fick som förut uttagas ett tillägg av högst 2 öre per kg. De beträffande tillverkningen av pappersskördegarn för år 1949 slutna vtalen voro de sista i serien av dylika avtal. Det ansågs överflödigt att vtalsvis säkerställa tillverkningen under år 1950. Normalpriserna på ifråga-

68 varande vara upphävdes fr. o. m. den 3 april 1950. I samband därmed förordnade priskontrollnämnden, att pappersskördegarn skulle undantagas från bestämmelserna om allmänt prisstopp. Drivmedelsregleringen. Bestämmelser om tilldelningen av bensinbränsle för jordbruket i enlighet med de grunder som gällt från bensinransoneringens införande den 30 april 1948 lämnades för tiden september—december 1948 i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3150 samt för skilda perioder under år 1949 i cirkulären nr 3217, 3240, 3295 och 3321. Fr. o. m. den 11 november 1949 upphävdes bensinransoneringen. Därmed upphörde samtliga de bestämmelser rörande bensintilldelning för jordbrukets behov, som livsmedelskommissionen utfärdat, att gälla. Beträffande den för tiden fr. o. m. den 1 april 1948 medgivna rätten till restitution av tilläggsskatt på bensin, som använts för jordbrukets bensindrivna traktorer, se sid. 264. Bestämmelser härom meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3210 för tiden 1 april 1948—31 mars 1949 samt i cirkulär nr 3369 för tiden 1 april—31 december 1949 och i cirkulär nr 3406 för första halvåret 1950. Den minimiförbrukning av bensin, som utgjorde förutsättning för restitution, var för den första perioden bestämd till i genomsnitt för hela perioden 100 liter per kvartal men sänktes för den andra perioden till 200 liter för hela året 1949. Samma minimikvantitet föreskrevs för första halvåret 1950. Utsäde och frö.

De beträffande utsäde av spannmål och oljeväxter för höstsådden 1948 meddelade föreskrifterna överensstämde med dem som för motsvarande fall meddelats under de närmast föregående åren. Dylikt utsäde fick alltså fortfarande försäljas till jordbrukare utan att köparen avlämnade inköpsbevis. Bestämmelser angående spannmålsutsäde och frö för vårsådden 1949 lämnades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3197. Enligt dessa bestämmelser fordrades icke längre — i motsats mot vad fallet var under våren 1948 — något tillstånd av myndighet för rätt att inköpa utsäde. I viss utsträckning var utsädeshandeln emellertid alltjämt underkastad restriktioner. Sålunda fick yrkesmässig handel med utsädesspannmål liksom förut endast bedrivas av auktoriserad utsädeshandlare, och sådan handlande fick försälja utsädesspannmål till förbrukare endast under förutsättning att denna kunde antagas verkligen komma att använda varan tilfl utsäde. Upprättande av leveranssedel krävdes ej längre, men i fråga ovM vete, råg eller korn förpliktades utsädeshandlaren att till kristidsnämndeiB

69 i det område, där köparens brukningsdel var belägen, månadsvis lämna uppgift om gjorda utsädesleveranser. Vid försäljning jordbrukare emellan av nämnda slag av utsäde skulle köparen till säljaren överlämna ett mottagningsbevis, vilket säljaren hade att inom åtta dagar insända till sin kristidsnämnd. Även för dylika överlåtelser gällde som villkor, att varan verkligen skulle användas för utsädesändamål. Handeln med vallväxt- och rotfruktsfröer samt utsäde av olje- och spånadsväxter frigavs jämlikt nyssnämnda cirkulär helt i november 1948. Bestämmelserna om auktorisation av fröhandlare upphävdes. Normalpriserna å utsädesspannmål uppjusterades som följd av de för regleringsåret 1948/49 företagna höjningarna av spannmålspriserna i övrigt. För fröer av skilda slag bibehöllos normalpriserna med smärre jämkningar vid ungefär oförändrad höjd. Under år 1949 slopades det mesta av återstående regleringar i fråga om handeln med utsäde och frö. I juli medgavs, att höstutsäde och i början av november att vårutsäde av strå- och trindsäd skulle få fritt försäljas av odlare samt av auktoriserade utsädeshandlare. Sådan handlande var dock fortfarande skyldig att avge viss redovisning för sin rörelse och att iaktta vissa föreskrifter om märkning av förpackningar, vari utsäde salufördes. Samtidigt upphävdes normalpriserna vid försäljning av resp. höstoch vårutsäde av strå- och trindsäd, olje- och spånadsväxter samt frö av vallväxter och rotfrukter, varjämte dessa varuslag även undantogos från de allmänna prisstoppbestämmelserna. Vad beträffar köksväxtfrö upphävdes normalpriserna från den 1 november. Med utgången av november 1949 upphörde följande två författningar, på vilka regleringen av utsädes- och fröhandeln grundats, att gälla, nämligen kungörelserna den 4 juli 1941 (nr 625) och den 30 december 1941 (nr 1001) angående beslag å och reglering av handeln med vissa fröer resp. vissa oljeväxtfröer m. m. För handeln med köksväxtfrö, vilken aldrig varit underkastad reglering på samma sätt som övriga fröslag, gällde emellertid fortfarande kungörelsen den 8 januari 1943 (nr 7) enligt vilken köksväxtfrö icke fick yrkesmässigt försäljas annorledes än efter vikt eller i förseglad förpackning, innehållande viss av livsmedelskommissionen fastställd mängd frö.

Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor. I sin skrivelse angående spannmålsregleringen den 20 augusti 1948 (se ovan sid. 42) anförde livsmedelskommissionen, att kommissionen beträffande brödsäden ansett några väsentliga ändringar tills vidare icke böra göras. Vissa smärre lättnader i mjöl- och brödransoneringen hade dock funnits kunna omedelbart vidtagas. Senare under regleringsåret vore kommissionen emellertid beredd att taga ransoneringen på hithörande område

i dess helhet under omprövning på grundval av vad man då visste om skördens storlek och möjligheterna till import. Vid den planering som legat till grund för kommissionens nyssnämnda beslut om lättnader i mjöl- och brödransoneringen hade man utgått ifrån att kornet inom Götaland och Svealand (utom vissa delar av Värmlands och Kopparbergs län) samt huvuddelen av Gävleborgs län även under konsumtionsåret 1948/49 skulle betraktas som brödsäd och användas för utdrygning av råg- och vetetillgångarna. Detta innebure bl. a., att utfodringsförbudet för korn inom nämnda landsdelar tills vidare måste kvarstå och att jordbrukarna skulle vara skyldiga att överlåta allt korn som var dugligt till människoföda till spannmålsbolaget, handeln och kvarnarna. Kungl. Maj :t lämnade i skrivelse den 27 augusti 1948 vad livsmedelskommissionen i angivna hänseenden anfört utan erinran. I kommissionens härefter utfärdade cirkulär angående spannmålsregleringen under regleringsåret 1948/49 (nr 3157) meddelades föreskrifter av liknande innebörd som de under de närmast föregående åren gällande beträffande odlares eget förfogande över spannmål, leveransskyldighet m. m. Utfodringsförbudet för korn i södra och mellersta Sverige förnyades. En nyhet var, att tröskningsrapporterna, vilka föregående år avskaffats i södra och mellersta Sverige, slopades även för Norrlands vidkommande. Däremot kvarstodo för hela landet bestämmelserna om antecknings- och uppgiftsskyldighet beträffande den som för annans räkning verkställde tröskning av spannmål (tröskningsförrättare). Skyldigheten att till handeln eller kvarnindustrien i behörig ordning inleverera brödsäd och korn skulle vara fullgjord senast den 1 april 1949. Vissa i livsmedelskommissionens nyss berörda skrivelse förebådade lättnader i m j ö l - o c h b r ö d r a n s o n e r i n g e n genomfördes fr. o. m. den 23 augusti 1948 enligt cirkulär nr 3149. De bestodo i upphävande av ransoneringen för makaroner och vermiceller, mannagryn, hårda pepparkakor samt småbröd. Vidare skedde en höjning av såväl grundransonen som tilldelningen på tilläggskorten därigenom att ransoneringsperioden förkortades från 34 till 32 dagar. Grundransonen av mjöl och bröd kom härigenom att höjas från 147,1 till 156,3 gram per dag. De sålunda genomförda ransoneringslättnaderna beräknades medföra en ökning av den mot kuponger och licenser svarande försäljningen, omräknad i brödsäd, om ca 50 000 ton. Sedan resultatet av skördeuppskattningen per den 31 augusti 1948 blivit klart, upptog livsmedelskommissionen frågan om mjöl- och brödransoneringens fortsatta bestånd över huvud till överläggning med medlemmarna av kommissionens råd. I en den 28 september 1948 daterad och s. d. till folkhushållningsministern ingiven promemoria anförde kommissionen bl. a. följande. Sista skördeuppskattningen hade utvisat en kvantitet som med ca 30 000 ton översteg den enligt skördeuppskattningen per den 15 juli

71 beräknade brödsädsskörden. Avtal hade träffats om viss import av brödsäd. Rådets medlemmar hade med hänsyn till det som betryggande ansedda försörjningsläget enhälligt uttalat sig för att mjöl- och brödransoneringen måtte upphävas snarast möjligt. Full enighet hade även rått beträffande vissa i samband med ransoneringens hävande erforderliga övergångsbestämmelser. För egen del hade kommissionen beslutat föreslå, att mjöloch brödransoneringen måtte under vissa angivna betingelser upphöra fr. o. m. den 2 oktober, och hemställde om utfärdande av härför nödiga författningar. Kommissionen hade ansett sig kunna utgå ifrån, att erforderlig valuta skulle ställas till förfogande för ytterligare import under konsumtionsåret 1948/49 av 50 000 ä 75 000 ton brödspannmål. Någon inventering hos kvarnarna eller handeln syntes ej behövlig, ej heller slutredovisning från handelns sida. Livsmedelskommissionens framställning bifölls av Kungl. Maj :t, som den 1 oktober 1948 med giltighet fr. o. m. den 2 oktober förordnade, att kungörelserna den 31 augusti 1940 (nr 809) angående reglering av brödsädsförbrukningen och den 10 januari 1941 (nr 19) angående reglering av förbrukningen av mjöl och gryn av havre och korn skulle erhålla delvis ändrad lydelse ävensom att kungörelserna den 11 juli 1941 (nr 652) angående reglering av handeln med majsstärkelse (majsena), makaroner och vermiceller samt majsflingor och den 27 november 1942 (nr 892) om tilllämpning å rismjöl och vissa färdigberedda rätter av nyssnämnda kungörelse den 31 augusti 1940 skulle upphöra att gälla (kungörelser 1948, nr 653—656). Innebörden av Kungl. Maj :ts beslut sammanfattades av livsmedelskommissionen och publicerades tillika med vissa av kommissionen meddelade tillämpningsbestämmelser i cirkulär nr 3177. Mjöl- och brödransoneringens slopande innebar, att alla under denna ransonering inbegripna varor fingo fritt överlåtas i handeln och fritt serveras på näringsställe. Detaljhandlare, bageriidkare och innehavare av näringsställen behövde icke avge någon slutredovisning men skulle senast den 9 oktober till vederbörande kristidsstyrelses kontrollbyrå ha insänt alla de inköpskuponger och -licenser för mjöl och bröd, som de innehade vid tidpunkten för ransoneringens upphörande. Gällande kvalitets-, standardiserings- och prisbestämmelser för bröd komme tills vidare att kvarstå oförändrade. Brödransoneringens slopande medförde icke, att beslaget på brödsäd och korn upphävdes. Detta beslag kvarstod alltjämt. Likaledes kvarstod skyldigheten för jordbrukare att leverera denna spannmål till handeln och kvarnarna. Vidare gällde fortfarande förbud mot utfodring av brödsäd och mjöl, gryn eller bröd härav. I norra Sverige fick dock korn användas för utfodring i tidigare medgiven utsträckning. Odlare av brödsäd eller korn erhöll rätt att utan förmalningskort eller förmalningslicens låta förmala sin spannmål för tillgodoseende av sitt eget

72 husbehov samt för anställda och födorådstagare m. fl. Vid sådan förmalning behövde gällande inblandnings- och utmalningsbestämmelser icke iakttagas i vidare mån än att utmalning skulle ske till minst 65 procent. Med hänsyn härtill meddelades förbud för odlare och likställda att mot vederlag överlåta mjöl av brödsäd och korn. I anslutning till utfodringsförbudet ålades kvarnarna att till spannmålsbolaget inleverera en särskild avgift av 10 öre per kg försålt kornmjöl eller korngryn. Stoppriset på dessa produkter höjdes samtidigt i alla handelsled med samma belopp. Syftet med dessa bestämmelser var att förekomma, att ifrågavarande produkter användes för utfodring. Tillverkare av charkuterivaror berättigades att erhålla kompensation för prisförhöjningen, sä att denna icke komme att återverka på priserna å dylika varor. Utfodringsförbudet för korn upphävdes enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 3273 fr. o. m. den 1 maj 1949. I samband därmed slopades bestämmelserna om särskild avgift å kornmjöl och korngryn som försåldes från kvarn. Handeln med matärter och matbönor förblev som förut fri, men utfodringsförbudet ägde alltjämt bestånd. Genom kungörelse nr 457/1949 blev gällande tullfrihet för omalet korn och malt utsträckt att gälla t. o. m. den 31 december 1949. Den förlängdes sedermera genom kungörelse nr 706/1949 t. o. m. den 30 juni 1950. De bestämmelser angående spannmålsregleringen under r e g l e r i n g s å r e t 1 9 4 9/5 0, som livsmedelskommissionen meddelade i cirkulär nr 3312, företedde givetvis efter vad som inträffat under det gångna regleringsåret vissa ändringar i förhållande till motsvarande bestämmelser för 1948,49. I stort sett upprätthölls dock beträffande spannmålshandeln det tidigare systemet med beslag samt auktoriserade spannmåls- och utsädeshandlare. Med brödsäd förstods nu endast vete och råg. I princip kvarstod alltjämt tvånget att försälja all sådan brödspannmål, som icke användes till utsäde eller för tillåten husbehovsförbrukning, till Svenska spannmålsaktiebolaget, auktoriserad handlare eller kvarn. Utfodring av annat än avrens eller (i viss mindre omfattning) icke fullgod brödsäd var fortfarande förbjuden. Däremot var förfoganderätten över matärter och matbönor numera fullt fri. Tröskningsrapporter krävdes ej längre i något fall. Förmalning vid kvarn för odlarens eget husbehov fick äga rum utan förmalningskort eller förmalningslicens. Leveransskyldigheten skulle enligt senare meddelade föreskrifter vara fullgjord senast den 1 maj 1950. Vad angår b r ö d s ä d s f ö r m a l n i n g e n må nämnas, att i fråga om utmalningsprocenten vissa sänkningar under perioden kunnat ske. Sålunda nedsattes de genomsnittliga minimiprocenttalen för siktat vetemjöl utom kex- och makaronimjöl den 1 september 1948 från 82,5 till 81,5 och den 1 november till 80,5 samt för samsikt den 1 september 1948 från 85 till 80. Även för makaronimjöl (grynmjöl) vidtogs viss sänkning av utmalnings-

73 procenten. Enligt de bestämmelser som gällde vid 1949 års början skulle det mjöl, som i handeln gick under namnet vetemjöl, i regel ha följande procentuella sammansättning: vete 78 procent, råg 15 procent och korn 7 procent. Genom cirkulär nr 3274, utfärdat den 9 maj 1949, upphävdes skyldigheten att vid framställning av vetemjöl och samsikt verkställa inblandning av korn. Det föreskrevs, att i vete som förmaldes till annat vetemjöl än makaronimjöl skulle inblandas råg till en myckenhet av minst 13 och högst 21 procent. Fr. o. m. den 1 september 1949 lättades väsentligt på regleringsbestämmelserna beträffande förmalning av brödsäd. De nya bestämmelserna, vilka meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3316, inneburo i huvudsak följande: Vid förmalning behövde icke längre ske uttagning med viss procent av den förmalda spannmålskvantiteten utan mjöltillverkare fick uttaga den procenthalt han funne för gott. Skyldigheten att i vete inblanda råg kvarstod men nedsattes från dittills bestämda minimum 13 till minimum 4 procent råg. Av den mängd vete som vid kvarn förmaldes under en förmalningsperiod skulle i genomsnitt minst 25 procent utgöras av vårvete. Sedan förmalningen med angivna begränsningar sålunda lämnats fri stod det kvarnidkare fritt att tillverka de mjölsorter han fann lämpligt. Tillverkningen inrättades i fortsättningen så, att den i stort sett kom att omfatta de sorter som före ransoneringen funnos i handeln. Helt upphävdes med utgången av juni 1950 genom kungörelse den 22 s. m. (nr 396) samtliga ännu bestående författningar, varpå brödsädsregleringen baserats, nämligen kungörelserna den 31 augusti 1940 (nr 809) angående reglering av brödsädsförbrukningen, den 10 januari 1941 (nr 19) angående reglering av förbrukningen av mjöl och gryn av havre och korn, den 30 augusti 1941 (nr 711) angående reglering av handeln med vissa slag av spannmål, samt den 17 juni 1943 (nr 417) angående beslag å vissa slag av spannmål och rotfrukter m. m. Härmed upphörde i stort sett alla bestående inskränkningar i rätten att förfoga över spannmål, däribland främst förbudet mot att använda råg och vete till utfodring. Då emellertid skäl syntes föreligga att åt vederbörande centrala prisregleringsorgan (statens jordbruksnämnd) inrymma befogenhet att vid behov meddela sådana förmalningsbestämmelser som erfordrades för att reglera avsättningen av inhemsk brödspannmål, utfärdades med riksdagens samtycke den 22 juni 1950 en kungörelse (nr 397) innehållande föreskrifter i sådant hänseende. Dittills gällande förmalningsbestämmelser kvarstodo tills vidare oförändrade. De bestämmelser om spannmåisregleringen, som skulle gälla fr. o. m. den 1 juli 1950, meddelade statens jordbruksnämnd i cirkulär nr 3. De under de gångna åren gällande viktsklasserna för mjukt bröd hade tillkommit i samband med mjöl- och brödransoneringens införande och måst avpassas med hänsyn till ransoneringskupongernas inköpsvärde.

74 Det hade därvid icke kunnat undvikas, att en del brödtyper fått ojämna vikter. Sedan mjöl- och brödransoneringen upphävts, ansågs det lämpligt att brödvikterna ändrades till jämnare och för en rationell tillverkning bättre avpassade tal. På framställning av livsmedelskommissionen utfärdade därför Kungl. Maj :t den 22 oktober 1948 i sådant syfte kungörelse (nr 670) om ändrad lydelse av vissa paragrafer i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd. I samband därmed genomfördes sänkningar i normalpriserna beträffande vissa brödtyper. Genom kungörelse den 8 april 1949 (nr 132) fann Kungl. Maj :t lämpligt att fr. o. m. den 19 i samma månad upphäva gällande förbud mot inkavling av fett i bröd. Härigenom blev det åter tillåtet att tillverka kaffebröd av wienertyp. Samtidigt upphävde livsmedelskommissionen jämväl förbudet mot framställning av s. k. smördeg. Ifrågavarande lättnader sammanhängde med slopandet kort förut av matfettsransoneringen. Angående prisregleringen för brödsäd se sid. 54. Fodermedelsregleringen. Som förut nämnts, befanns nödvändigt att även under regleringsåret 1948/49 påkräva inlevererande av korn i södra och mellersta Sverige till handeln och kvarnarna för att användas som utdrygning av brödsädstillgången. Följaktligen måste utfodringsförbudet för korn inom nämnda landsdelar upprätthållas. Emellertid bedömde livsmedelskommissionen fodermedelssituationen för det nya regleringsåret över huvud så gynnsamt, att kommissionen fann sig böra på allvar undersöka möjligheterna att tämligen snart avveckla i första hand leveranstvånget för annan fodersäd än korn och i andra hand ransoneringen av inhemska fodermedel. I sin skrivelse den 20 augusti 1948 anförde livsmedelskommissionen, att man, därest l e v e r a n s s k y l d i g h e t e n upphävdes, säkerligen finge räkna med något minskade leveranser från jordbrukarna. Troligen skulle jordbrukare, som normalt producerade fodersäd för försäljning, i många fall behålla fodersäden hemma för ökad utfodring på gården samt också i viss utsträckning upplägga reservlager till ett följande år. Den största olägenheten av nedgången i leveranserna komme antagligen att bestå däri att jordbrukare, som nu hade flera djur än som motsvarade deras produktion av fodersäd, finge svårigheter att inköpa foder till sina djur. En annan risk vore, att fodersäd ej i tillräckliga kvantiteter skulle kunna ställas till förfogande för skogskörslor och i typiska underskottsområden för sådan spannmål. Under tidigare år hade man fäst stort avseende vid att genom tvångsavståendena kunna disponera över så stora förråd av fodersäd, att man kunnat tillgodose samtliga inköpsbehov i såvitt möjligt lika mån. Å andra sidan vore det klart, att ett slopande av leveransskyldigheten för fodersäd skulle innebära mycket stora fördelar såväl för handeln som för fodersädsförbrukarna. Från jordbrukarhåll hade också uppgivits, att jordbrukarnas leve-

75 ranser med hänsyn till tradition och svårigheter att hastigt göra omläggningar i driften icke kunde väntas nedgå mera avsevärt. I vissa fall skulle man kanske t. o. m. kunna räkna med ökade leveranser. Erfarenheten syntes nämligen ha visat, att jordbrukare, som väl kunnat försälja mer fodersäd än som motsvarat avståendekvantiteten, på grund av systemet med fodersädsavstående blivit obenägna att avyttra mera än vad de ålagts att göra. Härtill komme, att fodersädsskörden enligt de preliminära skörderapporterna syntes vara ovanligt jämnt fördelad regionalt sett. Frånvaron av större missväxtområden bidroge givetvis att minska de risker, som kunde åtfölja en avveckling av fodersädsavståcndet. Vid de överläggningar, som i frågan hållits med livsmedelskommissionens råd, hade en avveckling" av leveransskyldigheten för fodersäd enhälligt tillstyrkts. Man hade bl. a. framhållit, att en sådan under alla förhållanden borde ske under de närmaste åren och att det ingalunda vore säkert att utsikterna för en mera friktionsfri avveckling bleve gynnsammare ett kommande år. För egen del förordade kommissionen, att leveransskyldigheten för fodersäd omedelbart upphävdes. Beträffande förutsättningarna för ett slopande av f o d e r s ä d s r a n s o n e r i n g e n anförde kommissionen, att totalkvantiteten av den för utfodringsändamål avsedda fodersäd, som genom det allmänna ställts till förfogande under konsumtionsåret 1947/48 inkl. ersättningsmedel härför (majs, kli, betfor m. fl.), kunde uppskattas till något över 300 000 ton. Av nämnda kvantitet utgjordes 75 000 a 80 000 ton av majs och omkring 110 000 ton av importerat kli. Slopades fodermedelsransoneringen, kunde man förutsätta att efterfrågan på fodersäd skulle öka. Normalt användes nämligen mera av denna vara vid utfodring av åtminstone hästar och svin än som motsvarade kommissionens tilldelningar av fodersäd och ersättningsmedel härför under de år då fodersäden varit ransonerad. En förutsedd minskning av importen av majs och andra ersättningsmedel för den inhemska fodersäden kunde också komma att medföra en ökad efterfrågan på den senare, vilken kunde bli svår att under alla förhållanden tillgodose. En avveckling av fodersädsransoneringen försvårades vidare i viss mån därav, att det under regleringsåret 1948/49 bleve nödvändigt att inom södra och mellersta Sverige disponera allt korn för människoföda. Fodersädstillgångarna minskades härigenom med 40 000—50 000 ton. Mot de nu angivna svårigheterna borde ställas de mycket större fördelar, som man vunne genom att slopa fodersädsransoneringen. Denna förorsakade stort arbete och mycket besvär för särskilt lanthandeln och kontrollen över dess efterlevnad beredde stora svårigheter. I varje fall borde reglerna om auktorisation av fodcrsädshandlare kvarstå, då spannmålsbolaget härigenom finge möjlighet att även i fortsättningen dirigera fodersäd till platser, där den oundgängligen behövdes för att tillgodose samhällsviktiga ändamål. I livsmedelskommissionens råd hade samtliga representanter förordat, att ransoneringen av havre och blandsäd avskaffades. Även kommissionen anslöt sig till detta yrkande med tillägg att som en konsekvens därav även ransoneringen av maltgroddar, foderbröd och sopmjöl borde upphöra. Däremot borde ransoneringen av betfor och melass, kli och oljekraftfoder samt standardiserade hönsfoderblandningar tills vidare kvarstå. Likaså borde regleringen av handeln med majs bibehållas tills vidare. Av tillgängliga klikvantiteter borde den del, som ej utdelades för mjölkproduktionen, dels användas för tillverkning av standardiserade hönsfoderblandningar, dels hållas som reserv för tilldelningar i särskilda fall. I fråga om majsen gällde, att den i stor utsträckning komme att användas för foderblandningar och i samband därmed bli ransonerad. I den mån den komme att användas som ersättning för och utdrygning av svensk fodersäd, kunde man

överväga att direkt jämställa den med sådan och medge i viss mån fri försäljning av densamma. Ur fraktsynpunkt vore det nämligen mest rationellt att försälja den så nära importhamnen som möjligt. Den största majsimporten skedde till Skåne, som i fråga om fodersäd utgjorde ett underskottsområde. I stället för att täcka underskottet av fodersäd i Skåne från Mellansverige och kanske senare på konsumtionsäret nödgas till Mellansverige frakta majs kunde det vara lämpligt att redan på tidigt stadium försälja vissa partier majs fritt i Skåne. Kungl. Maj:ts beslut i spannmålsfrågan den 27 augusti 1948 innebar godkännande i princip av livsmedelskommissionens här relaterade förslag samt bemyndigande för kommissionen att handla i överensstämmelse därmed. I kommissionens cirkulär angående spannmålsregleringen för 1948/49, nr 3157, stadgades följaktligen, att användningen av annan fodersäd än korn skulle fr. o. m. den 1 september 1948 vara fri, bortsett från att den icke fick förstöras eller behandlas på sådant sätt att den förlorade i användbarhet som människo- eller djurföda. Beslaget på sådan fodersäd kvarstod alltjämt, men något tvång att avstå fodersäd mot leveransbesked skulle icke vidare förekomma. Vidare bibehöllos beträffande rätten till fri överlåtelse av här avsedd spannmål vissa restriktioner, varigenom noggrant preciserades i vilka fall dylik överlåtelse fick ske. Tillåten var sådan överlåtelse från odlare till annan jordbrukare. Ävenså fick fodersäd överlåtas dels av envar till Svenska spannmålsaktiebolaget, till auktoriserad handlare samt till kvarn, dels av spannmålsbolaget, auktoriserad handlare och kvarn till annan auktoriserad handlare eller annan kvarn samt till tillverkare av specialfodermedel, detaljhandlare och förbrukare, dels av detaljhandlare till annan detaljhandlare eller till förbrukare. Sedermera medgavs, att odlare fick överlåta annan fodersäd än korn även till sina anställda, till födorådstagare o. dyl. samt till sådana innehavare av hushållshöns eller hushållsgrisar, som ej voro jordbrukare. I samband med att fodersädsransoneringen slopades bestämde livsmedelskommissionen, att även foderbröd (brödmjöl), sopmjöl och maltgroddar samt luzernmjöl fingo fritt försäljas. Fortfarande förblevo däremot foderblandningar för utfodring av fjäderfän underkastade ransonering. Tilldelning av hönsfoderblandning måste därför lämnas, helst som dylik äggviterik blandning i regel finge anses nödvändig för erhållande av god äggavkastning. Fjäderfäinnehavarna berättigades dock att utbyta tilldelning av hönsfoderblandning mot tilldelning av motsvarande mängd kli. Grunderna för ifrågavarande ransonering voro i stort sett desamma som de förut tillämpade, dock med den skillnaden att innehav av egen fodersäd icke i och för sig utgjorde hinder för erhållande av tilldelning. Denna utgick alltjämt endast för ett efter vissa grunder reducerat djurantal. Reduceringsbestämmelserna voro oförändrade. Ändrade bestämmelser angående sammansättningen av standardiserade hönsfoderblandningar utfärdades i flera omgångar.

77 Jämväl ransoneringen av o l j e k r a f t f o d e r och k 1 i upprätthölls efter det nya regleringsårets ingång. Tilldelningen utgick enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 3151 efter i huvudsak samma grunder som under de föregående åren. Inom södra och mellersta Sverige skulle tilldelningen sålunda handhas av kristidsnämnderna och utgå dels med en viss kvantitet oljekraftfoder per ko oberoende av mjölkavkastningen, dels med vissa kvantiteter oljekraftfoder och kli, som bestämdes på grundval av mjölkproduktionen inom de olika besättningarna under tiden 1 juli 1947— 30 juni 1948. Inom de fyra nordligaste länen skulle tilldelningen däremot handhas av kristidsstyrelserna. Till dessas förfogande ställde livsmedelskommissionen sedermera vissa kvantiteter oljekraftfoder och kli att disponeras enligt särskilda anvisningar. Odlare av olje- och spånadsväxter beviljades liksom tidigare en särskild tilldelning av oljekraftfoder i form av extraherat rapsmjöl och senapsmjöl. Kraftfodertilldelningen för mjölkproduktionen utgick med något lägre kvantiteter än närmast föregående år. Starkt reducerad var klitilldelningen. Denna kunde dock i början av år 1949 ökas på grund av inträffad rikligare import av vetekli. En allmän extra tilldelning gavs med viss myckenhet per ko i södra och mellersta Sverige och dessutom en särskild tilldelning att efter vissa grunder utgå i hela landet. Fr. o. m. den 20 oktober 1948 upphävdes ransoneringen av rågkli och betfor samt från den 1 februari 1949 ransoneringen av melass. Fr. o. m. den 14 mars 1949 blev även försäljningen av vetekli, vetegroddar, vetefodermjöl och glutenfoder fri. Sedan härefter fr. o. m. den 11 april 1949 jämväl ransoneringen av standardiserade höns foderblandningar och av foderblandningar för pälsdjur samt av luzernmjöl tillhörande vissa högre kvalitetsklasser, upphävts, kvarstod i fråga om fodermedel ransonering endast för oljekraftfoder och fiskmjöl. Fortfarande gällde härjämte bestämmelserna om särskilt tillstånd för tillverkning av hönsfoderblandningar och dessas sammansättning samt om märkning av förpackningar härav m. m. Förbudet mot b r ä n n i n g a v s t r å f o d e r , varom stadgats i kungörelsen den 26 september 1947 (nr 697) upphörde att gälla fr. o. in. den 29 juli 1948. Gällande beslag på stråfoder skulle icke utgöra hinder mot bränning av dylikt foder. Ovan å sid. 57 har omnämnts, att normalpriserna å fodersäd på framställning av livsmedelskommissionen upphävdes fr. o. m. den 1 september 1949. Kommissionen, som ansåg att frisläppandet av fodersädspriserna borde kompletteras med föreskrifter om försäljning av importfoder, bestämde i samband härmed, att handeln med importerad fodersäd, inkl. majs och kli, samt övriga fodermedel i den mån dessa varor innehades av Svenska spannmålsaktiebolaget, skulle fr. o. in. den 1 september 1949 äga rum i spannmålsbolagets regi. Försäljningen komme att ske basis vissa större importhamnar och endast till partihandlare. Beträffande försäljnings-

78 priset fastställde kommissionen vissa grunder, vilka avsågo att förhindra en stegring av gällande förbrukarepriser. Under hösten 1949 vidtogos ett flertal åtgärder till slutlig avveckling av fodermedelsregleringen. Å sid. 59 har omnämnts vad i detta hänseende åtgjordes för frigörande av prisbildningen på området. Fr. o. ni. den 9 september medgavs fri försäljning av oljekraftfoderblandning, linfrökakor och linfröexpeller samt extraherat rapsmjöl och extraherat senapsmjöl. Från början av oktober fick yrkesmässig tillverkare av foderblandningar för fjäderfän i huvudsak sammansätta blandningarna efter egen önskan. Fortfarande gällde dock, att särskilt tillstånd erfordrades för rätt att yrkesmässigt tillverka foderblandningar för fjäderfän. Tillverkaren skulle ock enligt vissa grunder offentligt deklarera blandningens sammansättning ävensom garantera en viss minimihalt av råprotein och smältbar äggvita samt en viss maximihalt av växttråd och aska. Fr. o. m. den 1 oktober medgavs även fri överlåtelse av foderbenmjöl och dikalciumfosfat, och tillverkningen av mineralfoderblandningar fick ske utan särskilt tillstånd. Även här bibehöllos emellertid en del kontrollföreskrifter som garanti för varornas beskaffenhet. Efter framställning av livsmedelskommissionen upphävdes med utgången av november 1949 en hel rad författningar, som legat till grund för de olika grenarna av fodermedelsregleringen. Därmed upphörde också giltigheten av de föreskrifter, vilka livsmedelskommissionen utfärdat med stöd av dessa författningar. Då ifrågavarande regleringsföreskrifter emellertid till största delen satts ur kraft redan tidigare, hade upphävandet huvudsakligen formell betydelse. De författningar som sålunda upphörde att gälla voro följande: kungörelsen nr 601/1947 ang. beslag å stråfoder m. m., kungörelsen nr 417/1943 ang. beslag å vissa slag av spannmål och rotfrukter, såvitt den avsåg foderbetor, råa vitbetor, ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda samt ärter och bönor, tjänliga till människoföda, kungörelsen nr 711/1941 ang. reglering av handeln med vissa slag av spannmål, såvitt den avsåg ärter och bönor ej tjänliga till människoföda, 7—9 §'§ i kungörelsen nr 626/1941 ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fodermedel m. m., utom såvitt dessa författningsrum avsågo fiskmjöl, kungörelsen nr 795/1940 ang. reglering av handeln med vissa kraftfodermedel, kungörelsen nr 834/1947 ang. beslag å samt reglering av handeln med trän, samt 6 och 10 §§ i kungörelsen nr 19/1941 ang. reglering av förbrukningen av mjöl och gryn av havre och korn. Samtliga de föreskrifter, som från ingången av december 1949 fortfarande gällde för fodermedel, sammanställdes i ett samlingscirkulär nr 3345. Över huvud ägde dessa kvarstående bestämmelser mycket begränsad praktisk betydelse. Ovan ha omnämnts de alltjämt giltiga föreskrifterna beträffande foderblandningar, foderbenmjöl, dikalciumfosfat och mineralfoderblandningar. Liknande föreskrifter rörande märkning och förpackning m. m. av

79 blodmjöl, köttfodermjöl och valmjöl samt fiskmjöl och fiskensilage gällde allt fortfarande och kvarstodo liksom de förra vid utgången av första halvåret 1950. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. 1948 års potatisskörd, som enligt preliminära uppskattningar beräknats till 2 165 000 ton och enligt den slutgiltiga statistiken redovisades till en I kvantitet av 2 276 500 ton, var näst 1940 års skörd den största som erhållits i landet. Skördens riklighet medförde ett så lågt producentpris på matpotatis, att livsmedelskommissionen icke fann anledning att fastställa något normalpris därå. Genom underhandsöverenskommelser sökte kommissionen emellertid få till stånd en viss justering av konsumentpriserna inom ett antal större konsumtionsorter. Svårigheterna för potatisodlarna att få avsättning för hela skörden gjorde, att livsmedelskommissionen fann anledning meddela licenser för en mycket stor tillverkning av potatisstärkelse, nämligen ej mindre än omkring 40 000 ton, medan den normala tillverkningen i allmänhet hållit sig vid ca 22 500 ton och den högsta tidigare tillverkningen varit 33 300 ton. Kommissionen fann därjämte lämpligt att under hösten 1948 lämna tillstånd till användning av potatis för brännvinsbränning intill en kvantitet av 21 milj. liter. På detta sätt blev det möjligt att bereda avsättning i för största delen av fabrikspotatisen. F r a m på våren 1949 visade det sig, att flerstädes i landet, särskilt inom vissa delar av Hallands och Kalmar län, fanns ett ganska stort överskott av matpotatis. Någon mera betydande export var icke att påräkna, då flertalet länder i Europa år 1948 haft en god potatisskörd. Frågan om ökat tillstånd till brännvinsbränning blev härigenom aktuell. Framställning därom gjordes av Sveriges potatisodlares riksförbund. Livsmedelskommissionen ställde sig tveksam med hänsyn dels till att staten icke åtagit sig någon garanti beträffande avsättningen av matpotatis och dels till det förhållandet, att det i rådande försörjningsläge måste anses lämpligast att i största möjliga utsträckning använda befintliga överskottspartier av pota1 tis för svin uppfödning. Då emellertid svårigheter kunde visas föreligga att för utfodringsändamål använda hela överskottet, fann sig kommissionen böra samtycka till de gjorda yrkandena om rätt till ökad bränning. Genom beslut den 1 april 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommissionen att vidtaga åtgärder för ökning av den medgivna tillverkningen under 1948/49 med ytterligare högst 5 milj. liter. Hela denna kvantitet kom dock icke att tillverkas. Priset å potatis, som inköptes för tillverkning av stärkelse eller brännvin, fastställdes liksom tidigare enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande av livs-

80 medelskommissionen. De för kampanjen 1948/49 såsom förut enligt en stigande skala bestämda priserna innefattade en höjning med 4 öre per stärkelseprocent och hektoliter jämfört med priserna under 1947 48. Kungl. Maj:ts beslut den 22 april 1949 angående prissättningen på vissa jordbrukets produkter och förnödenheter under regleringsåret 1949/50 innebar, att priset på fabrikspotatis skulle förbli oförändrat. Genom avtal med Sveriges bränneriidkareförening lämnade livsmedelskommissionen — mot det att potatisodlarna i bränneridistrikten upprätthölle en odling av samma omfattning som förut — enahanda avsättningsgaranti för 1949 års skörd som den vilken lämnats för 1948 års skörd (se del IX sid. 94). I likhet med vad tidigare under en följd av år skett träffade livsmedelskommissionen under hösten 1948 ett av Kungl. Maj :t sedermera godkänt avtal med Sveriges stärkelseproducenters förening angående föreningens inköp och försäljning av p o t a t i s s t ä r k e l s e under tillverkningsåret 1948/49. Den härvid fastställda prissättningen innebar en av det stegrade potatispriset föranledd höjning av stärkelsepriset med kronor 4 : 7 5 per deciton. Det förbättrade försörjningsläget på potatisområdet föranledde livsmedelskommissionen att i framställning till Kungl. Maj :t den 8 mars 1949 hemställa om upphävande av kungörelsen den 5 december 1941 (nr 922) angående beslag å samt reglering av handeln med potatismjöl m. m. ävensom kungörelsen den 2 oktober 1942 (nr 788) angående beslag å samt reglering av handeln med stärkelsesirap. Genom beslut den 24 mars 1949 tillmötesgick Kungl. Maj :t kommissionens framställning och kungörelser angående upphävande av de nämnda två författningarna utfärdades samma dag (nr 76 och 77). Härigenom upphävdes även alla de ännu gällande bestämmelser, vilka livsmedelskommissionen med stöd av ifrågavarande författningar meddelat. Potatismjöl och andra i förstnämnda kungörelse avsedda produkter av potatis (potatisflingor, skuren och torkad samt torkad och finmalen potatis, gryn av potatismjöl) hade redan tidigare fått försäljas fritt, varför de vidtagna åtgärderna beträffande dessa varor enligt kommissionens cirkulär nr 3253 ej föranledde annan föreskrift än att den kvotering av potatismjöl till livsmedelsgrossister och vissa andra köpare, som gällt för tiden fr. o. m. den 1 april 1946, nu upphävdes. I vad det gällde stärkelsesirap (glykos) innebar beslutet, att den för denna vara ännu upprätthållna handelsregleringen avvecklades och att stärkelsesirap fr. o. m. den 25 mars 1949 fick överlåtas utan mottagande av inköpsbevis. Slutredovisning skulle i samband med avvecklingen avgivas av yrkesmässiga tillverkare. I sin motivering för regleringens upphörande på hithörande område framhöll kommissionen, att den allt rikligare tillgången på potatismjöl bl. a. inneburit en

81 ljusning beträffande möjligheterna att förse glykostillverkarna med erforderlig råvara. De fabriker, som tillverkade stärkelsesirap i Sverige, arbetade sedan länge med potatismjöl som huvudsaklig råvara och deras kapacitet syntes fullt tillräcklig för att tillgodose det inhemska behovet samt gåve dessutom utrymme för beredning av stärkelsesirap, avsedd att användas vid tillverkning av varor för export. Den ojämförligt största posten stärkelsesirap tillfördes sötvaruindustrien. Livsmedelskommissionen hade under senaste kvartal kunnat helt tillmötesgå de framställningar som gjorts om tilldelning av potatismjöl och stärkelsesirap och ansåg sig även fortsättningsvis kunna så förfara. Efter framställning av livsmedelskommissionen förordnade Kungl. Maj :t den 28 oktober 1949, att 7—12 §§ i kungörelsen den 2 oktober 1942 (nr 806) angående beslag å potatis m. m. skulle upphöra att gälla med utgången av november 1949. De upphävda stadgandena innehöllo föreskrifter om handelsreglering, transportförbud, utfodringsförbud och förbud mot s. k. råskalning av potatis. Redan tidigare hade livsmedelskommissionen upphävt handelsregleringen beträffande potatis och medgivit generella undantag från de nyssnämnda förbuden. Upphävandet av de ifrågavarande paragraferna i kungörelsen hade därför endast formellt betydelse. Beslaget på potatis kvarstod även efter den 30 november 1949. Men enligt cirkulär nr 3344 medgav livsmedelskommissionen, att envar utan hinder av beslaget fick fritt förfoga över potatis för annat ändamål än tillverkning av potatismjöl och brännvin. Tillstånd att använda potatis för bränneriändamål avsåg kommissionen att lämna endast till Sveriges bränneriidkareförening och Aktiebolaget Vin- & spritcentralen. Beslaget upphörde med utgången av juni 1950, från vilken tidpunkt kungörelsen nr 806/1942 helt upphävdes. Därmed följde rätt att fritt använda potatis för sådan brännvinstillverkning som enligt rusdryckslagstiftningen var tillåten. Statens jordbruksnämnd (som från nämnda tidpunkt efterträdde livsmedelskommissionen) bemyndigades dock att, då så ansåges påkallat ur försörjningssynpunkt, begränsa användningen av potatis för sprittillverkning. På vanligt sätt slöt livsmedelskommissionen i november 1949 avtal med Sveriges stärkelseproducenters förening angående föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under tillverkningsåret 1949/50. De därvid fastställda inköps- och försäljningspriserna inneburo en sänkning i förhållande till föregående års priser med 1 krona per deciton.

Regleringen av sockernäringen. Resultatet av såväl 1948/49 som 1949/50 års sockerkampanj utföll förhållandevis tillfredsställande både för jordbrukets och för sockerindustriens vidkommande. Betarealen nedgick från 48 200 hektar år 1947 till 47 600 under 1948 men ökades år 1949 åter till 49 300. Fortfarande var den dock underlägsen arealen under 1940-talets tidigare år. Men i gengäld voro av6—010933

82 kastningssiffrorna per hektar mycket goda och även sockerhalten hos betorna relativt hög. Totalskörden av betor uppgick till 1 808 200 ton år 1948 och 1 770 100 ton år 1949 mot 1 493 100 ton år 1947. Råsockerproduktionen nådde kampanjåren 1948/49 och 1949/50 något över 290 000 ton. Denna produktion var emellertid otillräcklig för landets behov och en ej obetydlig import krävdes. Under produktionsåret 1948/49, då ransoneringen ännu bibehölls, uppgick importen (inkl. uppläggning på tullnederlag och i frihamnar) till ca 60 milj. ton. Med anledning av att ransoneringen fr. o. m. september 1949 upphörde (se sid. 104) växte behovet och för 1949/50 beräknades en brist komma att föreligga om ca 76 000 ton, som måste täckas genom import. Enligt Kungl. Maj :ts förslag (propositionerna nr 195/1949 och nr 213/1950 ) fattade båda årens riksdagar beslut angående sockernäringens upprätthållande och reglering efter i huvudsak samma principer som tidigare under en följd av år tillämpats. Besluten innefattade godkännande av avtal som träffats av en särskild delegation med Svenska sockerfabriksaktiebolaget, varvid i båda fallen till grund för avtalet låg en uppgörelse mellan samma delegation och Sveriges betodlares centralförening rörande villkoren för sockerbetsodlingen under resp. år. Det år 1949 slutna avtalet omfattade, i anknytning till en av bolaget vidtagen omläggning av räkenskapsåret, en tid av endast nio månader, nämligen tiden 1 augusti 1949 -30 april 1950, medan 1950 års avtal avsåg 12-månadersperioden 1 maj 1950— 30 april 1951. Grundpriset för betorna var i 1949 års avtal oförändrat från 1948, d. v. s. kronor 5:30 per deciton betor med 16 procent sockerhalt. Odlare sontecknat kontrakt med Mörbylånga, Borna, Linköpings eller Lidköpings råsockerfabrik erhöllo ock samma arealtillägg som året förut. En nyhet var däremot bestämmelsen om pristillägg för odling å särskilt stenbunden mark. Tillägget var föranlett av ett stadgande i det nya kollektivavtalet rörande skötsel av sockerbetor. För att bereda ersättning för den merkostnad, som kunde uppkomma vid anlitande av lejd arbetskraft å dylik mark, ävensom för att bereda kompensation för merarbete i de fall då detta utfördes av odlaren själv, skulle enligt 1949 års uppgörelse som en provisorisk anordning ett belopp av högst 250 000 kronor ställas till betodlareföreningens disposition för att på vissa villkor, med högst kronor 2 1 : 70 per hektar av särskilt stenbunden mark, utbetalas till vederbörande odlare. En mindre jämkning hade gjorts i fråga om rätten för betodlare att uttaga melass. Betodlare skulle sålunda nu äga rätt att per påbörjad hektar odlade sockerbetor erhålla ett fat melass om 250 kg till ett pris av 3 ä 4 öre per kg samt därutöver Va fat till ett pris av 14 öre per kg. I 1950 års betodlingsavtal var grundpriset höjt till 5:35 kronor. Detta pris skulle tillämpas, därest den kontrakterade odlingen understeg 50 200

83 hektar. Men därutöver skulle göras ett stimulanstillägg om 1 öre per 100 kg för varje helt 200-tal hektar, varmed odlingen översteg 50 000 hektar upp till 5:55 kronor, vilket pris uppnåddes vid en odling omfattande minst 54 000 hektar. Vidare skulle, med hänsyn till att sockerfabriken i Lidköping nedlagts, särskilda villkor gälla beträffande odling och leverans av i Västergötland odlade betor. Avtalen med sockerbolaget företedde — frånsett den kortare giltighetstiden för 1949 års avtal — blott oväsentliga avvikelser från det för 1948 49 gällande. Föreskrifterna angående sockerregleringen intogos liksom tidigare i kungl. brev till generaltullstyrelsen (SFS 1949 nr 229 och 1950 nr 168), vilka därjämte innehöllo bestämmelser om upplåtande åt bolaget av importmonopol å socker för tiden 1 augusti 1949—30 april 1950 resp. tiden 1 maj 1950—30 april 1951. Giltigheten av 1932 års förordning angående reglering av införseln av socker förlängdes genom förordning nr 228/1949 t. o. m. den 30 april 1950 samt genom förordningar nr 120/1950 och 169/1950 t. o. m. den 31 maj 1951. I skrivelse den 18 mars 1949 framhöll livsmedelskommissionen, att bränslesituationen dåmera syntes ha förbättrats i sådan mån, att den krisraffinering av socker, som med hänsyn till landets bränsleförsörjning tillämpats alltsedan den 1 augusti 1941, icke längre vore påkallad. Kommissionen hemställde därför, att Kungl. Maj :t måtte medge sockerbolaget rätt att återupptaga tillverkningen av helraffinerat svenskt socker. Genom beslut den 9 september 1949 lämnade Kungl. Maj:t bolaget det begärda bemyndigandet. Vid utgången av sockerbolagets verksamhetsår 1947/48 fanns å sockerrörelsen ett betydande överskott staten till godo. Enligt statens sockernämnds beräkningar skulle emellertid detta överskott och mer därtill behöva tagas i anspråk för löpande utgifter under efterföljande år. Vid utgången av avtalsåret 1948/49 beräknades komma att föreligga ett underskott å närmare 5 milj. kronor, vilket enligt gällande avtal skulle täckas av staten. I främsta rummet berodde denna försämring av driftsresultatet på den höjning av betpriset, som vidtagits år 1948, samt på ökning av bränsle- och emballagekostnaderna. Även för verksamhetsåret 1949/50 kunde man, enligt vad sockernämnden upplyste, räkna med att underskott komme att uppstå, om ej sockerpriset höjdes. Storleken av denna brist beräknade nämnden under vissa angivna förutsättningar till omkring 8 milj. kronor. I propositionen nr 213/1950 framhölls, att då underskottet under 1948/49 uppkommit genom att sockerpriset hållits lägre än vad som motsvarat tillverkningskostnaderna, hinder ej borde möta att för täckande av bristen disponera erforderligt belopp ur det anslag som riksdagen hösten 1949 anvisat till subventionering av priserna å vissa livsmedel (se sid. 244). Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

84 Odlingen av spånads- och oljeväxter. Genom beslut av 1948 års riksdag hade för budgetåret 1948/49 såsom bidrag till stödjande av priset på linhalm och hamphalm i enlighet med tidigare meddelad prisgaranti anvisats anslag å 1,7 milj. kronor, varav 1 milj. kronor avsågo lin- och 700 000 kronor hampproduktionen (se del IX sid. 96). Linodlareföreningarnas bokslut för räkenskapsåret 1947/48 visade, att flertalet föreningar voro i behov av statsbidrag till stödjande av priset på linhalm av 1947 års skörd. Statens linnämnd angav i en framställning den 29 januari 1949 förlusterna för fem föreningar (alla utom Hallands läns linodlareförening) till 1 247 875: 06 kronor. Med hänsyn till att medel som ursprungligen avsetts till stödjande av priset på hamphalm fått i viss utsträckning tagas i anspråk för stödjande av priset på linhalm av 1947 års skörd, kunde bidragsbehovet för sistnämnda ändamål begränsas till i runt tal 1 130 000 kronor. Förlusterna härrörde dels av drygare anläggningskostnader för beredningsverken än som ursprungligen beräknats, varmed följt ökad skuldsättning hos hemslöjdslånefonden och ökade amorteringar och räntor, dels av stegrade arbetskostnader, dels ock av jämförelsevis ogynnsamma skörderesultat för linodlingen. Samtidigt som linnämnden gjorde framställning om statsbidrag till stödjande av priset å linhalm av 1947 års skörd till nyss angivna belopp, hemställde den om anslag å 1 milj. kronor till stödjande av priset på linhalm av 1948 års skörd. Härigenom ville nämnden uppnå, att linodlareföreningarna i bidragshänseende bleve jämställda med hampodlareföretagen, som dittills kunnat erhålla ifrågavarande statsbidrag efter avslutande av företagens verksamhetsår den 30 juni. Medelsbehovet för 1948/49 till stödjande av priset på hamphalm av 1948 års skörd uppskattade linnämnden till 665 000 kronor. Med hänsyn tagen till en beräknad reservation å hithörande anslag för 1948/49 angav nämnden, att till täckande av ifrågavarande medelsbehov erfordrades för budgetåret 1949/50 sammanlagt 2 752 000 kronor. I proposition till 1949 års riksdag, nr 68, äskade Kungl. Maj :t anslag till nämnda belopp, vilket av riksdagen beviljades. Riksdagen biföll därjämte i propositionen framställt förslag, att de två hampberedningsföretagen måtte på grund av sin svaga ekonomiska ställning få medges anstånd med erläggande av intill den 1 juli 1950 förfallande amorteringar och räntor å erhållna lån från hemslöjdslånefonden. Motsvarande medgivande gavs ock beträffande linberedningsverken, i händelse sådant anstånd i särskilt fall skulle visa sig erforderligt. Med avseende på väckt fråga om avskrivning helt eller delvis av de lån som lämnats hampberedningsföretagen från hemslöjdslånefonden uttalade jordbruksministern i nämnda proposition, att spörsmålet härom syntes böra upptagas till prövning först i samband med att frågan om den inhemska

85 hampodlingens och hampberedningens framtida omfattning slutligen avgjordes. Kronan borde vid behov få utfärda förklaring av innebörd att krav på återbetalning av dylikt lån icke skulle göras gällande förrän i samband med likvidation av vederbörande företag och att lånet vid likvidationen skulle äga sämre rätt än övriga gällande fordringar hos företaget. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Den 11 oktober 1949 tillkallade jordbruksministern enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande sakkunniga för att utreda frågan om fortsatt statligt stöd åt lin- och hampodlingen efter det tiden för gällande prisgaranti utgått. På denna utredning grundat förslag väntades icke kunna föreläggas riksdagen förrän tidigast år 1951. I proposition till 1950 års riksdag, nr 142. framhöll emellertid jordbruksministern, att för vissa lin- och hampodlingsföretag garantitiden redan gått till ända. I avbidan på resultatet av utredningsarbetet syntes det rimligt, att garantien utsträckes att generellt gälla både 1949 och 1950 års skörd. För stödjande av priset å linhalm och hamphalm av 1949 års skörd äskades i propositionen ett anslag av 1 665 000 kronor, varav 1 milj. kronor avsågs för lin och 665 000 kronor för hampa. Förslaget bifölls av riksdagen. Odlingen av oljeväxter erfor under åren 1948 och 1949 fortsatt stark utvidgning. Odlingens omfattning under åren 1946—1949 belyses av följande siffror. Areal 1946 1947 1948 1949

Vårraps Vitsenap och och vårrybs Fiskebysenap hektar hektar

hektar

„.. .. Uijeim hektar

Summa hektar

5 281 13 702 18 138 14 613

259 75 • •

8 730 15 963 21669 46 960

26 998 42 661 78 729 141836

ton

ton

ton

ton *

ton

14 700 14 400 52 700 113 900

4 500 14 500 18 500 13 700

• • • •

0 900 16 500 24 700 50 700

2610» 45 400 95 900 178300

5 822 2 986 15 330 39 792

Totalskörd (9 % vattenhalt) 1946 1947 1948 1949

Höstraps och höstrybs hektar

6 906 9 935 23 592 40 471

, . .. Vallmo

c

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 februari 1949 förklarade livsmedelskommissionen sig anse, att man med tanke på försörjningsläget för matfett inom landet ej borde sätta målet för oljeväxtodlingens omfattning under år 1949 lägre än sammanlagt 70 000 hektar. Härav borde i enlighet med industrikommissionens uppfattning omkring 20 000 hektar avse odling av oljelin, varav kunde beräknas en skörd av omkring 25 000 ton linfrö. Med hänsyn till önskvärdheten av att så snart som möjligt avveckla matfettsregleringen ävensom till det stora behovet av linolja såge livsmedelskommissionen gärna, att odlingen ökades utöver den anförda siffran. Mot en areal av omkring 100 000 hektar syntes ur denna synpunkt intet vara att 1

Häri ingå även vissa kvantiteter frö av spånadslin.

86 erinra, förutsatt att kostnaden för den genom inhemsk odling utvunna oljan icke mera avsevärt överstege kostnaden för den importerade. Vid en bedömning av olika på frågan inverkande omständigheter hade kommissionen ansett, att det i rådande valutasituation väl kunde försvaras att för inhemsk olja betala ett överpris av 10 å 15 procent i förhållande till de priser, som i allmänhet måste erläggas fritt oljefabrik för importerat fett av motsvarande kvalitet vid köp inom ramen för gällande internationell allokation och vid likvid i pund sterling eller annan valuta av motsvarande hårdhetsgrad. Det framhölls, att de inhemska oljorna voro av hög kvalitet och väsentligt bättre än de som kunde erhållas utanför allokationen. Med tanke på dels det goda resultatet av 1948 års odling och dels den tecknade stora arealen för höstsådden 1948 syntes det emellertid kommissionen riktigt, att priserna för de vårsådda oljeväxterna något sänktes, om man såsom mål för 1949 års odling uppställde en lägsta totalareal av 70 000 hektar. De prissänkningar som kommissionen följaktligen föreslog hade godtagits av oljeväxtodlarnas centralförening. Kommissionen förordade, att garantipriser i enlighet härmed på samma sätt som tidigare skett fastställdes för frö av vårodlade oljeväxter under 1949. För frö av höstraps och höstrybs av 1950 års skörd borde däremot allenast ett högsta garantipris fastställas. Kommissionen meddelade, att i förhållande till 1948 års importpriser hade priserna å svensk olja för margarintill verkning beräknats bliva 13 å 14 procent högre men å svensk linolja omkring 28 procent lägre. På sista tiden hade emellertid priserna på utlandsmarknaden fallit. Kungl. Maj:ts i proposition 1949, nr 68, framlagda förslag till stödåtgärder för oljeväxtodlingen under år 1949 överensstämde helt med livsmedelskommissionens. De garantipriser per kg vårsått till oljefabrikerna levererat frö med 9 procent vattenhalt, som i propositionen föreslogos, voro 1 krona för frö av vårraps, 83 öre för frö av vitsenap och 96 öre för linfrö. Enligt vad livsmedelskommissionen anfört skulle odlarna vid nämnda garantipriser kunna för frö med 18 procent vattenhalt kunna påräkna en ersättning av resp. 85, 70 och 82 öre per kg frö, vilket understeg samma ersättning för 1948 med resp. 5, 8 och 3 öre. Garantipriset för frö av höstraps och höstrybs syntes icke böra överstiga 1 krona per kg. Garantipriser borde ej åsättas frö av Fiskebysenap, vallmofrö och hampfrö med hänsyn till dessa fröslags ringa betydelse. För att eventuellt uppkommande överskottspartier härav skulle kunna tillgodogöras för oljeutvinning borde livsmedelskommissionen emellertid äga befogenhet att föranstalta om inlösen av nämnda fröslag till priser som avvägdes med hänsyn till oljehalten. Enahanda befogenhet borde tillkomma kommissionen även beträffande ;.!ndra oljehaltiga fröslag såsom solros, soja m. fl. Organisationen av odlingen borde jämväl under produktionsåret 1949/50 handhas i fråga om

87 de egentliga oljeväxterna av Sveriges oljeväxtodlares centralförening och i fråga om spånadslin av linberedningssammanslutningarna samt Riksförbundet lin och hampa. Till främjande av förädlings- och försöksverksamheten med oljeväxter äskades ett anslag för budgetåret 1949/50 av 41 000 kronor. De förluster, som kunde komma att uppstå i samband med 1949 års oljeväxtodling, borde liksom förut täckas med anlitande av livsmedelskommissionens clearingkassa för fettvaror. De i propositionen framlagda förslagen till stödåtgärder för oljeväxtodlingen biföllos till alla delar av riksdagen. I sin skrivelse i ämnet hänvisade riksdagen emellertid till ett uttalande av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 24, vari underströks, att de förhållanden som vore av beskaffenhet att inverka på bedömandet av oljeväxtodlingens lämplighet borde följas med uppmärksamhet, varvid bl. a. borde uppmärksammas huruvida åtgärder kunde vara påkallade för att lönsamheten av oljeväxtodlingen bragtes i skälig överensstämmelse med lönsamheten av annan odling. Genom beslut den 3 juni 1949 fastställde Kungl. Maj:t ovan angivna garantipriser för vårsått oljefrö av 1949 års skörd samt bemyndigade livsmedelskommissionen att i enlighet med vad i proposition nr 68 anförts med omförmälda organisationer träffa överenskommelser angående odling av oljeväxter, resp. inköp och försäljning av linfrö för spånadsändamål. Garantipriset för höstraps och höstrybs av 1950 års skörd fastställdes genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 augusti 1949 till 88 öre per kg vid leverans till fabrik av till 9 procent vattenhalt nedtorkad vara. I de överenskommelser, som livsmedelskommissionen med stöd av det erhållna bemyndigandet slöt med berörda organisationer, fastställdes liksom i motsvarande tidigare överenskommelser de grundpriser, som organisationerna hade att gottgöra vederbörande odlare eller odlaresammanslutning vid leverans av oljeoch linfrö. Priser för under år 1950 vårsådda oljeväxter fastställde Kungl. Maj :t på livsmedelskommissionens hemställan redan den 3 mars 1950. De härvid bestämda garantipriserna vid leverans av vara med 9 procent vattenhalt voro följande: för vårraps och vårrybs 88 öre, för vitsenap 73 öre och för oljelin 82,5 öre per kg. Nämnda priser voro, som framgår vid jämförelse med 1949 års priser, ej obetydligt lägre än dessa. Kött- och fläskregleringen. Slaktdjursregleringen samt ransoneringssystemet beträffande kött, fläsk och charkuterivaror m. m. ägde under sommaren och hösten 1948 samt under våren 1949 fortfarande bestånd och tillämpades efter i huvudsak samma grunder som förut. Några större ändringar i

88 grundransonernas totala storlek skedde icke. Fr. o. m. den 24 mars 1949 genomfördes emellertid en differentiering i tilldelningen på ransoneringskorten på så sätt att inköpsrätten för tre fjärdedelar av kupongerna begränsades till andra köttvaror än nöt- och kalvkött. Orsaken härtill var den rubbade balans som uppstått i tillgången på hithörande varuslag med brist på nötkött men en växande och i stort sett tillfredsställande tillgång i fråga om fläsk. Beträffande allmänna inrättningar och liknande förbrukare meddelades ock föreskrifter av motsvarande innebörd. En lättnad i ransoneringen vidtogs från samma dag, därigenom att restaurangkorten för köttvaror slopades. Viss skyldighet skulle dock fortfarande föreligga för personer, som under en längre tid intogo sina måltider på ett och samma näringsställe, att avlämna inköpskort för köttvaror. Fortsatt tilldelning av köttvaror lämnades näringsställe i visst förhållande till förbrukningen under 1948. En annan lättnad var det fr. o. m. den 7 mars 1949 lämnade medgivandet, att kokta ärter med fläsk fingo försäljas i allmänna handeln och serveras på näringsställe utan mottagande av inköpsbevis för köttvaror, under villkor dock att vid tillredningen per 1 000 gram färdig vara icke användes mer än 100 gram benfritt fläsk. En extratilldelning lämnades av fläsk under juli och augusti 1948 samt av vissa slag av köttvaror med undantag av nöt- och kalvkött under april— j u n i 1949. Utökning skedde i ett par omgångar i det tillåtna sortimentet av charkuterivaror. Kravet på kött- och fläskransoneringens avskaffande, vilket aktualiserats redan år 1947 och under det följande året stöddes av en växande opinion, dryftades vid 1949 års riksdag i samband med behandlingen av motioner i båda kamrarna, vari yrkades på upphävande av bestämmelserna om s l a k t g o d e m ä n . Första kammarens andra tillfälliga utskott inhämtade i denna fråga yttrande av livsmedelskommissionen, som därvid — efter redogörelse för slaktgodemannainstitutionens tillkomst och syfte (se härom del IX sid. 102) — anförde bl. a. följande: På vissa håll hade det mött svårigheter att tillsätta det erforderliga antalet slaktgodemän, men endast inom ett fåtal områden hade det verkligen misslyckats att tillfredsställande ordna dessa förhållanden. Erfarenheterna om betydelsen av de skärpta ransoneringsbestämmelser, som trädde i kraft omkring den 1 mars 1948 och av vilka föreskrifterna rörande övervakning genom slaktgodemän endast utgjorde en del, hade i stort sett varit goda och de nya åtgärderna hade otvivelaktigt medfört en uppryckning i fråga om efterlevnaden av såväl slaktföreskrifterna som ransoneringsbestämmelserna i övrigt. I vilken utsträckning denna förbättring finge tillskrivas införandet av slaktgodemän vore givetvis svårt att angiva, men med all säkerhet hade slaktgodemännen betytt mycket för att nedbringa den illegala slakten. Någon sammanställning över de fall av olaga slakt som uppdagats av slaktgodemännen funnes icke, men man måste ha klart för sig, att nyttan av slaktgodemännen mindre toge sig uttryck däri att de vid sin kontroll upptäckte olaga slakt än däri att genom deras existens olaga slakt förhindrades. Emellertid hade fr. o. m. hösten 1948 visat sig uppstå svårigheter för allt fler

89 kristidsnämnder att tillsätta och behålla slaktgodemän, och en allmän försämring av respekten för köttransoneringen hade kunnat konstateras, allt bidragande till att ransoneringen nu fungerade mindre tillfredsställande än under tiden närmast efter det de nya bestämmelserna infördes. De aktuella förhållandena på detta område hade upptagits till behandling med kristidsstyrelserna och med representanter för branschorganisationerna. Det hade därvid konstaterats, att tillgången på köttvaror ännu ej vore sådan, att ransoneringen kunde slopas. Fläskproduktionen beräknades visserligen öka, men balans i försörjningen med både kött och fläsk kunde sannolikt ej uppnås förrän tidigast under hösten 1949. I dagens läge med frivilligt lönestopp, baserat på en stabil prisnivå, kunde mera betydande prishöjningar icke medges på vare sig kött eller fläsk. Möjligheten att få till stånd balans genom ändrad prissättning vore sålunda tills vidare utesluten. Ransoneringen vore därför alltjämt nödvändig för en rättvis fördelning av köttvarorna. Vederbörande sammanslutningar inom slakterinäringen och handelns organisationer vore också ense med kommissionen om nödvändigheten att inför sommarens bristsituation tills vidare upprätthålla ransoneringen av kött och fläsk. Såväl dessa sammanslutningar som kristidsstyrelserna hade samtidigt betonat angelägenheten av att en effektiv kontroll över såväl distributionen som produktionen av köttvaror upprätthöllcs och därvid förordat bibehållande av slaktgodemännen, vilkas verksamhet om möjligt borde effektiviseras. Handelns och de privata slakteriernas organisationer hade jämväl framhållit, att de icke ville finna sig i en kontroll ensidigt inriktad på slakterier och handel. Om kontrollen över producenterna genom slaktgodemän slopades, borde enligt deras uppfattning även den kontroll, som berörde slakterierna och handeln, bortfalla. Första kammarens förenämnda utskott avstyrkte motionen, men kammaren beslöt i enlighet med en reservation inom utskottet, att hos Kungl. Maj :t skulle hemställas om upphävande snarast möjligt av bestämmelserna om slaktgodemän. Samma beslut fattades av andra kammaren, och riksdagsskrivelse av angiven innebörd avläts till Kungl. Maj:t den 14 maj 1949 (nr 235). Redan dessförinnan hade livsmedelskommissionen, framförallt som följd av en konstaterad fortgående förbättring av försörjningsläget på köttmarknaden, främst genom en ökad fläskproduktion som bl. a. visade sig i en under hela våren fortsatt lagring och infrysning av fläsk, ansett sig böra upptaga frågan om ransoneringens slopande till diskussion med i främsta rummet jordbrukets och handelns organisationer. Då dessa organisationer härvid enhälligt förordade en omedelbar avveckling av ransoneringen, beslöt kommissionen underkasta ärendet en mera allsidig prövning och upptog för detta ändamål överläggningar med priskontrollnämnden samt en rad sammanslutningar, representerande produktionen, handeln, arbetsmarknaden och konsumenterna. Överläggningarna angåvos av kommissionen skola avse möjligheterna att redan på sommaren 1949 slopa köttransoneringen. Såsom förutsättning skulle gälla, att slopandet icke finge äventyra den mellan statsmakterna och de stora löntagareorganisationerna överenskomna pris- och lönestabiliseringen. Vid sammanträde den 10 maj med organisationernas företrädare beslöts tillsätta en expertkommitté, innefat-

90 tände representanter för myndigheterna, de producent- och konsumentkooperativa branschorganisationerna samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund. I kommittén ingingo jämväl såsom observatörer representanter för Landsorganisationen och Sveriges lantbruksförbund. Denna kommitté skulle ha till uppgift att utarbeta förslag till åtgärder, som i prisstabiliserande syfte borde vidtagas i händelse av ett omedelbart slopande av köttransoneringen. Sedan ärendet varit föremål för ingående behandling inom expertkommittén och även dryftats vid sammanträden med organisationernas företrädare, beslöto de senare ansluta sig till en av kommittén avlämnad promemoria. Av denna framgick, att stora svårigheter förelegat att så samman jämka de olika intressena att ett praktiskt realiserbart program kunde föreläggas myndigheterna. Emellertid lyckades det att uppnå full enighet mellan näringsorganisationerna och myndigheternas representanter rörande de prispolitiska åtgärder, som borde vidtagas i samband med ett slopande av köttransoneringen. Det i promemorian framlagda förslaget tillstyrktes sedermera av livsmedelskommissionens råd. Det behandlades och godkändes jämväl av priskontrollnämnden och dess råd. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 juni 1949 redogjorde livsmedelskommissionen för vad i ärendet förekommit samt framlade de förslag, som kommissionen för egen del förordade med avseende på såväl prisregleringen som slakterirörelsens och handelns reglering i fortsättningen. I sistnämnda hänseende hade i promemorian föreslagits ett system med auktorisation för rätt att yrkesmässigt utöva slakterirörelse, innebärande att auktoriserad slaktare skulle vara skyldig iakttaga de föreskrifter angående fördelningen av köttvaror, som kommissionen vid tillfällen av brist på varor i vissa områden kunde komma att bestämma. Denna auktorisation, som utan särskild ansökan borde beviljas dåvarande tillståndsinnehavare, skulle möjliggöra för kommissionen att vid behov dirigera köttvaror från överskotts- till underskottsområden och motverka, att en lokal knapphet på köttvaror skulle kunna leda till en mera allmän prisstegring. Ur olika synpunkter — och främst för att skapa möjligheter att följa prisutvecklingen på området — hade det vidare ansetts vara angeläget att sortimentsbegränsningen och standardiseringen av charkuterivaror kvarstode under viss övergångstid. Det hade vidare förutsatts, att någon ändring av gällande klassificeringsbestämmelser för kött och fläsk icke skulle vidtagas. I dessa hänseenden liksom i övriga delar hade kommissionen ansett sig kunna i allt väsentligt biträda de förslag som expertkommittén framlagt. Då förutsättningar sålunda syntes föreligga för ett upphävande av köttransoneringen utan rubbning av den erforderliga tillförseln av kött till landets olika delar och utan risk för någon prishöjning av betydelse för de aktuella stabiliseringssträ* vandena, ansåg kommissionen att ransoneringen av köttvaror borde upphävas fr. o. m. den 20 juni 1949. Samtidigt borde systemet med slaktgodemän slopas.

91 Livsmedelskommissionens hemställan jämte i dess skrivelse utvecklade preciserade förslag till åtgärder godkändes av Kungl. Maj:t genom beslut den 18 juni. Beslutet innebar i första hand, att fr. o. m. den 20 juni 1949 följande tre författningar skulle upphöra att gälla, nämligen kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173) angående reglering av förbrukningen av köttvaror, kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1027) angående beslag å råister och råtalg m. m. samt kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 59) angående beslag å samt reglering av handeln ined tarmar m. m. Med anledning därav upphävdes, såsom närmare utvecklades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3291, alla av kommissionen på grundval av nämnda författningar utfärdade bestämmelser. Sålunda upphörde fr. o. m. den 20 juni 1949 ransoneringen av köttvaror ävensom skyldigheten för djuruppfödare att föra journal angående sitt djurbestånd liksom ock den av slaktgodemännen utövade kontrollen över djurbesättningarna. Gällande bestämmelser angående slaktlicens samt slakteri- och trafikanttillstånd upphävdes även. T a r m a r och konsttarmar fingo fritt användas och överlåtas. Huvudsakligen formell betydelse ägde upphävandet av kungörelsen angående beslag å råister och råtalg m. m., enär fritt förfogande över de med kungörelsen avsedda varorna medgivits redan i samband med matfettransoneringens upphävande den 25 mars 1949 (se sid. 95). Kungl. Maj :ts beslut innefattade vidare utfärdandet av en särskild kungörelse (nr 333) med vissa bestämmelser rörande slakt av nötkreatur och svin, m. m., varigenom vissa inskränkningar stipulerades i rätten att yrkesmässigt bedriva slakterirörelse. Syftet härmed var att under en övergångstid möjliggöra för livsmedelskommissionen att vid behov dirigera köttvaror från överskotts- till underskottsområden för att motverka lokal knapphet på köttvaror och därmed följande tendenser till prisstegring. I kungörelsen stadgades, att slakt av nötkreatur och svin för försäljning i egen rörelse och förvärv i återförsäljningssyfte av hela, halva eller fjärdedels kroppar av sådana djur fick företagas endast av dén som erhållit särskild auktorisation av livsmedelskommissionen. I de av kommissionen med stöd av kungörelsen i förutnämnda cirkulär meddelade bestämmelserna föreskrevs, att den som den 19 juni 1949 innehade gällande slakteri- eller trafikanttillstånd eller särskilt tillstånd att direkt av djuruppfödare förvärva köttvaror automatiskt erhöll ställning som auktoriserad slaktare. Annan person eller företag som önskade erhålla auktorisation hade att ansöka därom hos kommissionen. Auktoriserad slaktare skulle vara skyldig att, i den mån kommissionen så påfordrade, under viss tidsperiod till köpare inom av kommissionen anvisat område överlåta viss av kommissionen bestämd del av den mängd köttvaror, som under samma tid genom nedslaktning eller förvärv tillfördes hans rörelse. Han var även skyldig att föra anteckningar rörande omfattningen av sin rörelse ävensom att iakttaga särskilt stadgade

92 styckningsbestämmelser samt att före försäljningen av hela, halva eller fjärdedels kroppar av nötkreatur och svin från slaktkroppen avlägsna vissa angivna organ m. m. Det påpekades i cirkuläret, att förut utfärdade bestämmelser om standardisering och sortimentsbegränsning beträffande charkuterivaror samt om klassificering av kött och fläsk tills vidare kvarstodo oförändrade. (I detta sammanhang må nämnas, att ledningen och tillsynen över köttklassificeringen jämlikt kungörelse den 30 juni 1948, nr 530, fr. o. m. den 1 juli 1948 överflyttats från lantbruksstyrelsen till livsmedelskommissionen.) Av vederbörande kristidsnämnd meddelade förordnanden för slaktgodemän upphörde att gälla den 20 juni 1949 liksom ock de av kristidsnämnderna meddelade förordnandena för kontrollanter för stämpling och vägning av kött och fläsk. Angående de i samband med köttransoneringens upphävande av livsmedelskommissionen utfärdade ändrade bestämmelserna om statligt pristillägg för fläsk samt de nya bestämmelserna om partiprisernas reglering se sid. 60—61. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. R a n s o n e r i n g s s y s t e m e t på matfettsområdet fortfor efter halvårsskiftet juni/juli 1948 att tillämpas som förut, fastän den därtill ank n u t n a statliga prisrabatteringen sedan årets början icke längre upprätthölls och från augusti månads ingång även formellt avskaffades. Med hänsyn till den säsongmässiga nedgången i mjölkproduktionen och den därav följande knappheten på smör under hösten 1948 vidtog livsmedelskommissionen en åtgärd som tidigare vid flera tillfällen tillgripits, nämligen en uppdelning av ransonerna på olika slag av matfett. Kommissionen bestämde, att fr. o. m. den ransoneringsperiod som började den 9 oktober 1948 halva tilldelningen av matfett skulle utgå i form av annat matfett än smör (d. v. s. margarin m. m . ) . D'enna uppdelning gällde dock icke restaurangkupongerna. Av den matfettstilldelning, som lämnades näringsställe för matlagningsändamål, skulle två tredjedelar utgå i form av annat matfett än smör, av tilldelningen till allmänna inrättningar och därmed jämställda förbrukare hälften. Denna uppdelning av matfettsransonerna på smör och annat fett bestod ända tills ransoneringen på hithörande område upphörde. En extratilldelning på 250 gram matfett per person gavs under tiden december 1948—januari 1949. Utvecklingen blev i början av år 1949 sådan, att livsmedelskommissionen upptog frågan om fettransoneringens avskaffande till allvarlig prövning. Resultatet därav blev positivt. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars gjorde kommissionen formlig hemställan därom, vilken av Kungl. Maj :t redan följande dag med omedelbar verkan bifölls.

93 I nämnda skrivelse anförde livsmedelskommissionen i huvudsak följande. Undersökningar r ö r a n d e försörjningen med fettråvaror, som kommissionen just slutfört, hade visat att fettförsörjningen i världen, totalt sett, undergått en viss icke obetydlig förbättring. Till följd härav hade de internationella s. k. allokationerna på fettvaror (genom International Emergency Food Committee) slopats i mitten av februari 1949, vilket för Sveriges vidkommande — även om en ökad fettvaruimport av valutaskäl icke ansåges böra komma till stånd — dock innebure en förbättring i försörjningsläget så tillvida som härigenom öppnades möjlighet icke blott att valfritt inköpa det eller de fettslag, som ur försörjningssynpunkt kunde anses lämpligast, utan även att välja sådana varor, som ur handelspolitisk synpunkt ställde sig fördelaktigast. Den internationella prisnivån på dessa varor hade därjämte under senaste tiden varit fallande. Redan det internationella läget tydde sålunda på en viss ljusning på fettförsörjningens område. Men även den inhemska utvecklingen hade visat goda tecken. Oljeväxtodlingens väsentligt ökade avkastning syntes göra det i och för sig befogat att slopa margarinransoneringen. Helst borde dock -— om förutsättningar funnes eller kunde skapas —• hela matfettsransoneringen hävas i ett sammanhang. Beträffande smöret ansåg kommissionen, att man — även med hänsyn tagen till den under de senaste m å n a d e r n a skedda ökningen i mjölkinvägningen — icke kunde räkna med att tillgången skulle bliva tillräcklig för att svara mot den efterfrågan som komme att uppstå vid oförändrad prisrelation mellan smör och annat matfett. Emellertid hade kommissionen undersökt möjligheterna att genom ändrad prisrelation skapa ett sådant läge, att även vid fri konsumtion balans kunde ernås mellan efterfrågan och tillgång på smör och margarin. Vid diskussioner inom kommissionens råd samt med representanter för mejeriorganisationer, margarinindustrien och handeln hade enighet rått om lämpligheten av att genom höjning av smör- och sänkning av margarinpriset skapa en sådan spänning mellan priserna på dessa varor, att jämvikt på marknaden nåddes och fri försäljning möjliggjordes. Ett konsumentpris av 5: 60 kronor per kg för r u n m ä r k t smör och 2: 60 kronor p e r kg för margarin hade ansetts medföra den eftersträvade balansen utan att medföra någon n ä m n v ä r d höjning av levnadskostnadsindex. Över huvud borde priset enligt kommissionens, industriens och handelns samstämmiga åsikt fortsättningsvis vara den faktor som styrde konsumtionens inriktning. Ändringen i smörpriset (från kronor 5: 20 till 5: 60) medförde för jordbrukets del, att en mot höjningen däri svarande sänkning av det allmänna mjölkpristilläggct borde vidtagas från gällande 70 öre till 22,2 öre per kg mjölkfett beträffande sådan vid mejeri fråil producenten invägd mjölk och grädde, som användes för smörberedning. Priset på omärkt smör komme enligt kommissionens åsikt att på en fri m a r k n a d icke uppnå det för mejerismör fastställda högsta priset. Några särskilda åtgärder från statens sida — utöver generella, för allt smör gällande anordningar — syntes icke böra ifrågakomma till stödjande av priset på omärkt smör. Även beträffande lantsmör räknade kommissionen med att priset vid fri prisbildning komme att ligga lägre än priset på runmärkt smör. För lantsmöret h a d e dittills tillämpats ett system, som innebure att staten garanterade lantsmörsproducenterna ett pris för p r i m a vara, som motsvarade riksnoteringen för r u n m ä r k t smör. Garantien fullgjordes på sådant sätt, att mejeriorganisationen toge hand om uppkommande överskott, varvid organisationen erhölle täckning för sina insamlings- och lagringskostnader och eventuella förluster vid försäljningen. Ifrågavarande garanti från statens sida hade motiverats bl. a. av att för mejerimjölken utbetalats ett mjölkpristillägg av 70 öre per kg mjölkfett, vilket tillägg ej kommit

94 lantsmörsmjölken till del. Med hänsyn till att kommissionens ovannämnda förslag innebure, att pristillägget för mejerimjölk till större delen avvecklades och ersattes med en prishöjning på smöret, som även finge uttagas för lantsmöret, i den mån så kunde ske i konkurrensen med annat smör, syntes det dittillsvarande garantiprissystemet för lantsmör böra slopas. Den omständigheten, att nämnda system förutsatte en relativt dyrbar administration i förhållande till dess värde för producenterna, talade även för systemets avveckling. I fråga om margarinet hade man, ansåg kommissionen, vid den ifrågasatta prissättningen att motse en kraftigt ökad tillverkning, då hela konsumtionsökningen av matfett beräknades falla på margarinet. Approximativt syntes man kunna räkna med en årskonsumtion av ungefär 70 000 ton margarin, vilket motsvarade en tillverkningsökning på i runt tal 20 000 ton per år i förhållande till 1948. (Under förkrigsåren uppgick margarintillverkningen till ca 60 000 ton per år.) Den beräknade ökningen i margarinproduktionen medförde, att tillverkarna borde kunna bära en del av den ifrågasatta prissänkningen (från 3 till 2 : 6 0 kronor per kg). Vid överläggningar med Margarinbolaget, Kooperativa förbundet och detaljhandeln hade enighet nåtts om att tillverkare och handlande skulle bära 10 öre av denna prissänkning. För återstoden skulle täckning lämnas genom reduktion av margarinaccisen med 30 öre per kg. I så fall garanterade de nämnda intressenterna, att konsumentpriset å margarin (bortsett från s. k. restaurangblandning) icke skulle komma att överstiga kronor 2: 60 per kg. Kommissionen erinrade om att på bagerimargarin utginge, utöver accisen, vissa clearingavgifter till kommissionen om 35 eller 55 öre per kg beroende på margarinets sammansättning. Efter hävandet av ransoneringen på matfett bleve det enligt kommissionens mening tekniskt omöjligt att upprätthålla skilda regler för accis och clearingavgift beträffande å ena sidan hushållsmargarin och å andra sidan bagerimargarin. För bagerimargarin borde därför accisen sänkas till samma belopp som för hushållsmargarin. Vidare borde hushållsmargarinet och bagerimargarinet likställas med avseende å eventuella clearingavgifter. För tillfället utginge icke någon clearingavgift för hushållsmargarin. Kommissionen föreslog nu införandet av en enhetlig clearingavgift för allt margarin, motsvarande den kvarstående margarinaccisen, eller 8 öre per kg. Härigenom skulle clearingkassan för fettvaror m. m. tillföras ett belopp av i runt tal 5 milj. kronor. Samtidigt skulle då margarinaccisen avvecklas i sin helhet. S. k. restaurangblandning, bestående av hälften smör och hälften margarin, tillhandahölles enligt gällande föreskrifter endast på näringsställen och vissa allmänna inrättningar. Från detaljhandelns sida hade ifrågasatts, att denna blandning i fortsättningen skulle få säljas även till enskilda hushåll. Jordbrukets representanter hade emellertid motsatt sig detta av flera skäl och margarinindustrien hade ej heller visat något större intresse för vare sig denna eller andra blandningsprodukter av smör och margarin. Representanterna för restaurangnäringen hade för sin del hemställt att få behålla restaurangblandningen, enär en övergång till rent smör skulle betyda en väsentlig kostnadsökning för näringsställena och medföra krav på en höjning av restaurangpriserna, särskilt folkrestaurangerna. Under beaktande av nu n ä m n d a synpunkter och då stora svårigheter mötte att kontrollera prissättningen på blandningar av smör och margarin hade kommissionen träffat överenskommelse med Margarinbolaget, Kooperativa förbundet och handeln, att inga andra blandningar skulle tillverkas än restaurangblandning och att denna alltid skulle vara sammansatt av hälften smör och hälften margarin, att den uteslutande skulle försäljas till näringsställen och allmänna inrättningar samt att försäljningen endast skulle ske i större förpackningar och alltså icke i s. k. konsumentförpackningar.

95 Kommissionen föreslog härefter, att i samband med ett hävande av ransoneringen för smör, margarin och annat matfett även regleringen av handeln med slakterifett (benflott, talg, destruktionsfett och benfett) skulle helt slopas. Med hänsyn till att det alltjämt förelåge brist på talg skulle ett hävande av ransoneringen på slakterifett vid oförändrad prisbildning med säkerhet medföra en olämplig fördelning av tillgångarna på talg, enär en överbetalning från vissa förbrukares sida troligen icke skulle kunna undvikas. Det syntes kommissionen därför riktigast att släppa normalprissättningen på allt matnyttigt animaliskt fett. En sådan åtgärd syntes nämligen icke medföra fara för någon genomsnittlig prishöjning på matnyttigt animaliskt fett, enär betydelsen av en prisökning på talgen säkerligen komme att uppvägas av en prisminskning för isterflottet. Kommissionen ansåg sig däremot icke för det dåvarande kunna förorda någon ändring i prissättningen på tekniskt animaliskt fett. Frågan om ett slopande av normalpriserna på sådant fett syntes därför böra anstå och först senare upptagas till prövning, när tillgången på palmolja blivit rikligare. Livsmedelskommissionens i samråd med priskontrollnämnden gjorda hemställan gick ut på att åtgärder måtte vidtagas för upphävande av dels regleringen av handeln med matfett, dels regleringen av handeln med råister, råtalg och slakterifett, dels bestämmelserna om auktorisation för uppköpare av råister och råtalg, dels ock regleringen av handeln med mjölkskumningsmaskiner. Däremot ansåg kommissionen, att handelsregleringarna för andra än de nämnda fettvarorna borde kvarstå med hänsyn bl. a. till den knapphet som ännu rådde på vissa fettvaror och till den prisclearing som alltjämt borde äga rum. Beslagen å matfett och fettråvaror borde även bibehållas, enär de vore behövliga för clearingförfarandet och kvalitetsbestämmelserna samt för att — om så skulle bliva nödvändigt — kunna dirigera matfett till bristområden inom landet. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 24 mars 1949 utfärdades s. d. kungörelser (nr 69—71) om upphävande fr. o. m. den 25 mars 1949 av d e l s kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1028) angående reglering av handeln med matfett, d e l s kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1029) angående reglering av handeln med vissa fettråvaror m. m., såvitt den avsåg oleomargäfin, ister, talg, benfett samt annat djurfett, ej särskilt nämnt, d e l s o c k kungörelsen den 22 november 1940 (nr 947) angående handel med mjöikskumningsmaskiner m. m. I prisfrågan innebar Kungl. Maj :ts beslut — med frångående av livsmedelskommissionens förslag — att margarinaccisen nedsattes från 38 till 8 öre per kg (kungörelse nr 79). I cirkulär nr 3255 lämnade livsmedelskommissionen en sammanfattning av beslutens innebörd samt meddelade i samband därmed vissa särskilda föreskrifter. Upphävandet av kungörelsen angående matfettsregleringen den 20 december 1940 innebar rätt till fri överlåtelse utan mottagandet av inköpsbevis beträffande alla i kungörelsen avsedda slag av matfett, nämligen smör, flott (svinflott, benflott och hästflott), margarin, konstister och matolja samt andra ersättningsmedel för smör eller flott. (Det påpekades, att förbud alltjämt förelåg mot försäljning av tjock grädde samt att bestäm-

96 melserna angående standardiseringen av mjölk och angående ostens fetthalt voro oförändrade.) Fr. o. m. den 25 mars 1949 skulle vidare alla av kommissionen tidigare meddelade föreskrifter om auktorisation av lantsmörshandlare och om handeln med lantsmör upphöra. I samband härmed upphävdes även bestämmelserna angående vissa garantipriser på lantsmör. Fri överlåtelse fick vidare ske av ännu ransonerade ersättningsmedel för matfett samt för blockchoklad. (Sådana här avsedda ersättningsmedel, vilka innehöllo socker eller sirap, fingo saluhållas endast mot inköpsbevis för socker.) Till meddelandet om upphävande av reglering av handeln med vissa fettråvaror fogades i cirkuläret, att kommissionen beslutat jämväl upphäva samtliga bestämmelser angående auktoriserad uppköpare av fettvaror och angående skyldighet för innehavare av slakteri- och trafikanttillstånd att avgiva särskild redovisning för framvunna fettråvaror ävensom gällande bestämmelser om tillståndstvång för raffinering eller förädling av animaliskt fett. I cirkuläret erinrades om att enligt kungörelsen nr 834/1947 och cirkulär nr 2998 bl. a. flytande sillolja var underkastad beslag och i vissa fall handelsreglering. Kommissionen hade beslutat, att fr. o. m. den 25 mars 1949 fritt förfogande fick äga r u m beträffande flytande sillolja. Angående de i samband med matfettregleringens upphävande vidtagna prisförändringarna å smör och margarin m. m. samt ändringen av det allm ä n n a mjölkpristillägget se ovan sid. 62 ff. Efter framställning av livsmedelskommissionen beslöt Kungl. Maj:t den 8 juli 1949 att fr. o. m. den 12 juli upphäva kungörelsen den 1 november 1940 (nr 903) med särskilda bestämmelser angående handeln med grädde (kungörelse nr 441/1949). Detta innebar att grädde, oberoende av fetthalten, fick fritt försäljas och användas för tillverkning eller beredning av varor. I samband härmed lämnade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 3300 föreskrifter om normalpriser på grädde. Genom beslut den 28 oktober 1949 upphävde Kungl. Maj:t med utgången av november s. å. fyra särskilda författningar berörande regleringarna i fråga om mejeriprodukter, nämligen kungörelserna nr 1025/1940 ang. beslag å vissa förråd av smör, nr 545/1941 ang. beslag å samt reglering av handeln med kondenserad mjölk och grädde samt torrmjölk och ost, nr 862/1941 ang. reglering av handeln med grädde, samt nr 891/1941 ang. tillämpning av bestämmelserna om reglering av handeln med grädde i fråga om fettemulsion. Härmed upphävdes även alla de föreskrifter som livsmedelskommissionen med stöd av nämnda författningar utfärdat. Då de flesta hithörande bestämmelserna enligt tidigare beslut redan upphört att tillämpas, ägde de vidtagna åtgärderna huvudsakligen blott formell betydelse. Lagringsersättningen för ost borttogs med hänsyn till rådande knapphet

97 på varan fr. o. m. den 1 december 1948 men återinfördes till samma belopp som förut eller 5 öre per kg fr. o. m. den 1 juni 1949. Mejeriernas inbetalning till livsmedelskommissionens clearingkassa, vilken sedan en längre tid tillbaka skett med 5 öre per kg levererad ost, höjdes fr. o. m. den 1 december till 15 öre. Clearingkassans uppgift var i främsta rummet att finansiera nyssnämnda lagringsersättning. Med giltighet fr. o. m. den 1 oktober 1949 medgav livsmedelskommissionen rätt att tillverka ost med högre fetthalt än 33 procent i torrsubstansen. Försäljning av sådan ost (med undantag av getmesost, smältost och dessertost) tilläts dock först fr. o. m. den 6 februari 1950. I cirkulär nr 3376 (utkommet den 1 april 1950) lämnades en sammanfattning av då ännu gällande regleringsbestämmelser rörande mejerivaror. Regleringsfrågor beträffande t e k n i s k t f e t t beröras å sid. 140. Fisket och fiskhandelsregleringen. Under budgetåret 1948/49 upprätthölls enligt samma principer som gällt sedan våren 1946 såväl den i fiskerinäringens intresse tillkomna prisregleringen å fisk som regleringen av handeln med strömming. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 februari 1949 framlade livsmedelskommissionen förslag om fortsatt fiskprisreglering efter den 30 juni 1949. Kommissionen anförde, att den för egen del funnit övervägande skäl tala för att denna reglering även efter utgången av budgetåret 1948/49 upprätthölles i huvudsaklig överensstämmelse ined gällande grunder. Även om avsättningsförhållandena under det gångna året varit relativt gynnsamma, hade, framhöll kommissionen, förelegat visst behov av prisskydd för fiskarena. Detta behov kunde måhända under nästa budgetår bliva än mer framträdande, därest den sista tidens goda exportkonjunkturer icke komme att fortfara. Härjämte finge beaktas, att tillgången på köttvaror längre fram kunde komma att förbättras, varigenom möjligheterna att avsätta fisk på den inhemska marknaden i motsvarande mån skulle försämras. Med anledning av vissa från enskilt saltsillhandlarehåll anförda kritiska synpunkter på gällande prisregleringssystem framhöll kommissionen, att det ej förelåge delade meningar om att regleringsföreningarnas verksamhet borde utövas på ett lojalt sätt, så att annans berättigade intressen icke kränktes. Vid behandlingen av uppkommande frågor om fiskexport tillsåge kommissionen regelmässigt, att föreningarna med sina varor icke bedreve illojal konkurrens med de enskilda exportörerna. Genom kommissionens medverkan hade också för behandlingen av frågor om fiskexport rådgivande organ tillskapats, inom vilka representanter för de enskilda exportörerna samarbetade med representanter för regleringsföreningarna. Representanter för den berörda handeln brukade vidare regelmässigt konsulteras av kommissionen i viktigare frågor angående avvägning av fiskarenas minimipriser. 7—010933

98 Livsmedelskommissionens i skrivelsen den 11 februari gjorda framställning föranledde proposition till 1949 års riksdag, nr 67, vilken av riksdagen bifölls. Enligt beslutet skulle gällande prisregleringssystem för fisk tillämpas jämväl under budgetåret 1949/50 efter i huvudsak oförändrade grunder. Kostnaderna härför beräknades kunna täckas med inflytande regleringsavgifter samt en till ca 2,7 milj. kronor uppgående reservation. Något nytt anslag för ändamålet behövde därför icke anvisas för 1949/50. Riksdagen godkände likaledes förslaget att prisregleringsföreningarna även under detta budgetår finge åtnjuta de dem tillerkända statslånen till deras hela belopp samt räntefritt med undantag för ett till Västkustfisk, förening u. p. a., lämnat riksbankslån å 2,5 milj. kronor. Frågan om fiskprisernas reglering och fiskhandelns ordnande förelades även riksdagen 1950 i proposition nr 202. Med bifall därtill beslöt riksdagen, att grunderna för prisregleringen skulle bibehållas i huvudsak oförändrade jämväl under budgetåret 1950/51. Då medelsbehovet för fortsatt utbetalning av pristillägg och prisutjämningsbidrag kunde beräknas täckas av kvarstående behållningar i clearingkassan för fisk och fortsättningsvis inflytande regleringsavgifter, ifrågasattes icke något ytterligare anslag för ändamålet. Riksdagen samtyckte till att prisregleringsföreningarna även under 1950/51 finge åtnjuta räntefrihet för dem tillkommande statslån ävensom att föreningen Sydkustfisk finge på samma villkor som föreningen Västkustfisk tillerkännas en räntebärande riksbankskredit till ett belopp av högst 2 milj. kronor. Förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk m. m., vilken gällde t. o. m. den 30 juni 1950, erhöll enligt förordningen den 9 juni 1950 (nr 247) förlängd giltighet till utgången av juni 1952. P r i s u t v e c k l i n g e n p å f i s k o m r å d e t företedde år 1948 åtskilliga växlingar. En viss tendens till allmän prisstegring under hösten föranledde livsmedelskommissionen att i samråd med priskontrollnämnden överväga frågan om maximering av priserna jämväl på annan färsk fisk än strömming (för vilket fiskslag prisbildningen reglerades i särskild ordning, se del VII sid. 234—235). I samband härmed verkställdes en del prisundersökningar och hölls en rad överläggningar med representanter för vederbörande fiskaresammanslutningar och för fiskhandeln. Ett resultat av dessa förhandlingar var, att fiskarorganisationerna förmåddes upphäva kvarstående s. k. fångstransoneringar av fisk, med undantag endast för sillfångsterna på västkusten, där den synnerligen rikliga tillgången på sill av tekniska skäl alltjämt nödvändiggjorde en viss ransonering. Strävandena att i såväl försörjnings- som prisregleringssyfte smidigare söka utnyttja möjligheterna till import av billigare fisk från grannländerna föranledde livsmedelskommissionen att tills vidare frångå de principer,

99 enligt vilka importen av hänsyn till det svenska fisket till stor del koncentrerats på speciella fiskslag, som endast i mindre utsträckning konkurrerade med den inhemska fisken. Kommissionen beslöt sålunda medge import även av sådana relativt billiga och med svensk fisk direkt konkurrerande fiskslag som dansk torsk och norska frusna filéer av gråsej och torsk, i den mån så erfordrades för nedbringande av fiskpriserna till en skälig nivå. För att importen av billigare fisk skulle få tillräcklig effekt i konsumentledet fann kommissionen lämpligt, att fasta normalpriser åsattes sådan importfisk som inköptes från grannländerna till relativt konstanta priser och som vid kontroll kunde skiljas från motsvarande svenska varor. Bestämmelser av sådan innebörd meddelades — efter av Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande — genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 3205 med giltighet fr. o. m. den 15 december 1948 beträffande från Norge importerade frusna filéer av gråsej och torsk. I skrivelse den 3 december 1948 förmälde livsmedelskommissionen, att inom kommissionen och priskontrollnämnden samt mellan dem och representanter för fisket och fiskhandeln diskuterats åtgärder som lämpligen borde tillgripas till stabilisering av fiskpriserna, för den händelse de ovan antydda åtgärderna i fråga om fisket och fiskimporten icke visade sig tillräckliga. Som ett resultat av förda överläggningar och gjorda utredningar hemställde kommissionen i nämnda skrivelse om befogenhet att i en eller annan form binda fiskhandelns marginaler — med lämpliga normalprisbestämmelser, om rättelse ej kunde åstadkommas på överenskommelsens väg — kombinerat med åtgärder för annonsering av de fastställda, varierande priserna. Förslaget härom stöddes ej av priskontrollnämnden och lämnades av Kungl. Maj :t genom beslut den 8 april 1949 utan bifall. Saken upptogs emellertid på nytt under hösten 1949, nu på initiativ av priskontrollnämnden, som ansåg sig ha funnit, att de handelsmarginaler som uttogos vid försäljning av färsk och frusen fisk utom strömming i vissa fall voro alltför stora och medförde onormalt höga detaljpriser. Det ledde till att Kungl. Maj:t den 2 december 1949 bemyndigade livsmedelskommissionen dels att i samråd med priskontrollnämnden reglera handelsmarginalerna å annan färsk och frusen fisk än strömming, dels ock att tills vidare verkställa viss annonsering av fiskpriser. Med stöd härav igångsattes från mitten av december 1949 en fortlöpande statlig annonsering av fiskpriser i hela Svealand samt vissa delar av Norrland och Götaland. För hela det område som omfattades av annonseringen fastställdes enhetliga detaljhandelspriser, varvid hänsyn togs — förutom till föregående dags medelpris vid fiskauktionerna i Göteborg — till uppgifter från ilandföringsplatserna och från fiskhandeln. De sålunda kungjorda priserna hade icke karaktären av normalpriser utan angåvos som riktpriser på fisk. Systemet fortgick till slutet av mars 1950. Det visade sig att riktpriserna i stort sett följdes av fiskhandeln och att anordningen alltså kunde sägas ha fyllt sitt ändamål.

100 Vad angår prisregleringen för strömming vid ostkusten tillämpades alltsedan sommaren 1946 ett system, varvid de auktoriserade strömmingsförsäljningsföreningarnas centralorganisation Ostkustfisk centralförening u.p.a. bestämde partinoteringen efter vissa med livsmedelskommissionen överenskomna riktlinjer, innebärande att noteringen varierade med dagsfångsterna vid producentföreningarnas kuststräckor. (Normalpris gällde ej i partihandeln.) Prisbildningen i detaljhandeln åter var genom normalprisbestämmelser på visst sätt maximerad. F r å n fiskarorganisationernas sida framträdde under år 1949 önskemål om en helt fri prisbildning såväl i partisom i detaljhandelsledet. Förhandlingar härom upptogos av livsmedelskommissionen, som i princip anslöt sig till förslaget och gjorde framställning i saken till Kungl. Maj :t den 8 november. Den 12 maj 1950 fattade Kungl. Maj:t beslut i ärendet och förklarade sig därvid lämna utan erinran, att kommissionen medgåve fri prisbildning på färsk och frusen strömming såväl i partihandeln som i detaljhandeln. Statens jordbruksnämnd, som fr. o. m. den 1 juli 1950 övertagit livsmedelskommissionens befogenheter, upphävde därefter från nämnda dag i samråd med priskontrollnämnden normalpriset på färsk och frusen strömming vid försäljning i detaljhandeln (jordbruksnämndens cirkulär nr 2). Genom samma cirkulär genomfördes även viss höjning av den till auktoriserade partihandlare utgående rabatten vid inköp av färsk strömming från producentförening. Under vart och ett av åren 1945—1947 hade livsmedelskommissionen med stöd av kungörelsen den 11 december 1942 (nr 959) angående beslag a samt reglering av handeln med salt sill m. m. meddelat f ö r b u d m o t f ö r s ä l j n i n g t i l l f ö r b r u k a r e a v i s 1 a n d s s i 11 viss tid under eftersommaren och hösten. Sådant förbud hade gällt under följande perioder: 5 september—5 november 1945, 21 augusti—31 oktober 1946 och 8 augusti—31 november 1947. Syftet med dessa försäljningsförbud hade ursprungligen varit att — med hänsyn till den begränsade importen av islandssill och till det förhållandet att sillen under hösten infördes till riket successivt i mindre poster — möjliggöra en mera j ä m n distribution av denna vara. Senare fick emellertid förbudet huvudsakligen karaktären av skyddsåtgärd till förmån för försäljningen på den inhemska marknaden av svensk s. k. fladensill. Denna skyddskaraktär blev än mera utpräglad beträffande det försäljningsförbud av enahanda slag som utfärdades år 1948 och gällde under tiden 20 juli—30 november s. å. (livsmedelskommissionens cirkulär nr 3134 och 3194). Saken väckte denna gång större uppmärksamhet och livsmedelskommissionens beslut blev föremål för överklagande från de större sillimportörernas sida. Det framhölls i ingivna besvärsskrifter (av Aktiebolaget Bröderne Ameln och Svenska fiskhandelsförbundet m. fl.), att meddelandet av ifrågavarande försäljningsförbud, i

101 den mån det vore att betrakta som en skyddsåtgärd till förmån för vissa yrkesintressen, måste anses ligga utanför livsmedelskommissionens befogenhet, enär den till stöd härför åberopade kungörelsen vilade på förfogandelagen, vilken icke berättigade till åtgärder i protektionistiskt syfte. Besvären lämnades av Kungl. Maj:t enligt beslut den 22 april 1949, i likhet med samtidigt anförda besvär över vissa andra av kristidsmyndigheterna i samband med importen och försäljningen av islandssill vidtagna regleringsåtgärder (se nedan), utan avseende. I en senare ingiven framställning sade sig livsmedelskommissionen anse, att behov av tillfälliga försäljningsförbud för islandssill även framdeles kunde komina att föreligga. Kommissionen fann emellertid önskvärt, att härför nu i stället skapades en annan rättsgrund. Kommissionen framhöll, att de i förenämnda kungörelse nr 959/1942 meddelade beslagsbestämmelserna efter kriget tagits i anspråk endast för genomförande av ifrågavarande tillfälliga försäljningsförbud för islandssill. Vid sådant förhållande syntes lämpligt, att nämnda beslagskungörelse upphävdes och att i stället en särskild författning utfärdades, på vilken eventuella nya försäljningsförbud kunde grundas. Framställningen föranledde beslut av Kungl. Maj:t dels den 28 april 1949, varigenom kungörelsen den 11 december 1942 (nr 959) angående beslag å samt reglering av handeln med salt sill ni. m. upphävdes, och dels den 6 maj 1949, varigenom kungörelse utfärdades (nr 179) om förbud mot försäljning av islandssill under viss tid av året. I kungörelsen stadgades, att kryddad, salt eller sockersaltad islandssill, med undantag av s. k. gaffelbitar, förpackade i plåtemballage, ej fick utan tillstånd av livsmedelskommissionen säljas till förbrukare under tiden 1 augusti—30 november. Det under hösten 1948 gällande försäljningsförbudet medförde enligt uppgifter från handlarehåll, att ännu långt in under år 1949 kvarlågo betydande kvantiteter islandssill hos detaljhandeln. Då det var av vikt att utförsäljning härav kunde ske, innan årets import toge sin början, medgav livsmedelskommissionen genom cirkulär den 19 juli 1949, nr 3303, att 1948 års fångst av islandssill fick utan hinder av nyssberörda kungörelse fritt försäljas under augusti manad 1949. Medgivandet utsträcktes senare till att omfatta hela perioden t. o. m. den 30 november 1949. Undantag från försäljningsförbudet i vad det avsåg sill av 1949 års fångst meddelades av livsmedelskommissionen för november månad år 1949. De förutnämnda besvären över vissa livsmedelskommissionens och priskontrollnämndens i samband med regleringen av handeln med islandssill vidtagna åtgärder berörde — förutom det tillfälliga försäljningsförbudet — framför allt frågan om grunderna för importregleringen samt den anbefallda s. k. kombinationsförsäljningen av islandssill och fladensill. I sitt yttrande över besvären den 25 januari 1949 ingick livsmedelskommissionen på en utförlig redogörelse för hithörande förhållanden.

102 D ä r a v i n h ä m t a s bl. a. f ö l j a n d e . Sill var i Sverige före kriget både en importvara och en exportvara. Konsumtionen av saltsill inom landet var inriktad så gott som uteslutande på importsillen (huvudsakligen islandssill, som ilandfördes från såväl Island som Norge, samt norsk stor- och fetsill), medan den svenskfångade sillen (huvudsakligen s. k. vintersill) till övervägande delen fann avsättning utomlands, främst i färskt tillstånd; den hade en fast m a r k n a d framför allt i Tyskland. Någon konkurrens på den inhemska marknaden mellan den importerade och den svenskfångade sillen fanns praktiskt taget icke. Kriget och avspärrningen medförde, att importen successivt minskades för att slutligen helt upphöra. Det svenska fisket intensifierades och svensksillen fick, så långt den förslog, tillgodose det inhemska behovet. I syfte att möjliggöra för myndigheterna att på bästa sätt tillvarataga återstående importmöjligheter och skapa en rättvis fördelning av importen mellan olika intressen infördes genom kungörelsen den 3 januari 1941 (nr 4) importförbud på saltsill (se del II sid. 275). Fördelningen eller kvoteringen av importen kom i likhet med vad fallet var i fråga om flertalet andra importvaror att grundas på förtullningen under förkrigsåren; på förslag av importörerna fastställdes åren 1937—1939 som basperiod. Under kriget kom kvoteringen i realiteten att tillämpas endast på den import av norsk stor- och fetsill, som förekom under 1941 och 1942; importen av islandssill hade helt upphört redan 1940, och under 1943 och 1944 förekom över huvud taget ingen import av sill. När avspärrningen hävdes våren 1945, blev det åter möjligt att importera saltsill. De svenska västkustfiskarena upptogo samtidigt ett nytt sillfiske vid Fladenground i Nordsjön, vilket redan samma år ledde till en betydande beredning av svensk saltsill av god kvalitet. Möjligheterna att finna avsättning utomlands för svensksillen — fladensillen såväl som annan sill — voro emellertid synnerligen ovissa, vilket föranledde fiskarena att hos myndigheterna resa krav på att vid fastställandet av importens storlek skulle tagas hänsyn till deras eget fiske och avsättningsmöjligheterna för den svenskfångade fisken. En dylik anpassning förutsatte, att importregleringen och eventuellt även kvoteringen bibehölles. För livsmedelskommissionen var det emellertid angeläget, att den av kriget framtvingade importregleringen — så snart förhållandena tilläte det — upphävdes och importen snarast möjligt frigjordes från ett utvecklingshämmande kvoteringsförfarande. År 1945 kunde importlicenser för norsk fetsill meddelas i sådan omfattning att kvotering ej behövde ske, men importen av islandssill blev av olika orsaker mindre än som motsvarade behovet och måste kvoteras. I de överenskommelser, som träffades med Norge och Island om varuutbytet under 1946, bereddes i enlighet med kommissionens önskan utrymme för så pass stor saltsillimport, att ett slopande av kvoteringen skulle bliva möjligt i fråga om samtliga sillslag. Redan på föråret 1946 kunde man också släppa kvoteringen, när det gällde storsillen, och längre fram visade det sig möjligt att även detta år undvika en kvotering av fetsillen. När det gällde islandssillen åter, blev det nödvändigt att bibehålla kvoteringen redan på den grund, att inköpsmöjligheterna även nu voro begränsade. Innan detta stod klart, hade kommissionen emellertid sett sig nödsakad att begränsa importmedgivandena i förhållande till vad som ursprungligen planerats. Anledningen härtill var främst, att exportutsikterna för svensksillen alltjämt voro ovissa och att kommissionen med hänsyn härtill icke längre ansåg sig kunna bortse från kravet på en anpassning av importen efter de r å d a n d e marknadsförhållandena.

103 Från såväl kommissionens som importörernas sida syntes det önskvärt, att den för islandssillen av nyssnämnda skäl alltjämt tillämpade, på förkrigssiffror grundade kvoteringen på lämpligt sätt modifierades. Det ansågs, att man kommit så långt bort från basåren, att man icke utan vidare kunde anknyta till förkrigsårens förtullning och bortse från den utveckling inom saltsillhandeln, som skett under krigsåren, då marknaden i stort sett varit förbehållen den svenskfångade sillen. För kvoteringen år 1948 fastställdes som huvudprincip, att varje importör av islandssill skulle erhålla så stor andel i importen som svarade mot vad han under 1947 dels importerat, dels saltat av svenskfångad sill, d. v. s. i stort sett hans totala omsättning av saltsill under 1947. Rätten att u t n y t t j a på denna grund beräknade kvoter gjordes emellertid beroende av kvotinnehavarnas inköp under 1948 av svenskfångad fladensill inom ramen för ett mellan importörföreningen och fiskareorganisationerna träffat avtal, varigenom importörerna i förväg gentemot fiskarena bundo sig att för saltning och avsättning på den inhemska marknaden övertaga så mycket sill från årets fladenfiske, som motsvarade sammanlagt 80 000 tunnor saltad vara. För att få utnyttja hela sin importkvot blev alltså varje kvotinnehavare tvungen att inköpa minst sin efter samma grunder som importkvoten beräknade andel i de 80 000 tunnorna fladensill. Arrangemanget innebar en kompromiss mellan olika inom importörföreningen framkomna förslag till frågans lösning. Det beslöts sedermera, att en blivande kvotering av importen under 1949 skulle efter samma grunder, för vilka ovan redogjorts, baseras på 1948 års import och inköp av svensksill — inom såväl som utom åtagandet om de 80 000 tunnorna. Kvoteringen komme sålunda, genom att försäljningen av fladensill på den svenska marknaden icke hämmades av några kvoteringar, att göras rörlig och därmed toges enligt livsmedelskommissionens mening ytterligare ett steg i riktning mot en friare utveckling inom branschen. En följd av det skildrade arrangemanget var, att priskontrollnämnden beslöt att slopa i prisregleringslagen meddelat förbud mot s. k. kombinationsförsäljningar, när det gällde handeln med islandssill och fladensill. Åtgärden, som tillkom efter framställningar från handeln, innebar, att möjlighet öppnades för handlandena att vid försäljning av islandssill — antingen det skedde till grossist, detaljist eller förbrukare — uppställa som villkor, att köparen även övertog en kvantitet fladensill. Mot de vidtagna anordningarna riktades i besvären anmärkningar, gående ut på att livsmedelskommissionen vid sitt handhavande av importregleringen gått utöver de befogenheter, som enligt gällande författningar tillkommo densamma. Kommissionen sökte i sitt yttrande uppvisa, att så icke varit fallet, men erkände att importregleringen i fråga om saltsillen efter kriget -— med Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande — kommit att tjäna ett syfte, som därmed ursprungligen icke avsetts, nämligen att möjliggöra en anpassning av importen till behovet på den svenska marknaden med hänsyn bl. a. till tillgången på svenskfångad sill. Det underströks i detta sammanhang, att regleringen sedan ett par år varit betingad även av den uppkomna valutasituationen. I sitt beslut i ärendet den 22 april 1949 fann Kungl. Maj :t vad därvid förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

104 Med utgången av november 1949 upphörde giltigheten av kungörelsen den 10 maj 1946 (nr 180) om beslag å vissa tomtunnor. Kungörelsen avsåg tunnor användbara för saltning av fisk. Under de senaste åren hade emellertid utan hinder av beslaget fått fritt förfogas över sådana tomtunnor. Upphävandet av kungörelsen ägde därför blott den betydelsen, att den däri föreskrivna rapportskyldigheten bortföll. Regleringen av handeln med socker och sirap. Ransoneringssystemet för socker och sirap upprätthölls efter samma grunder som förut under perioden juli 1948—augusti 1949. Ransonerna till hushållsförbrukare voro i huvudsak oförändrade. För syltning och saftning medgavs under är 1949 liksom under år 1948 en extratilldelning av 6 kg per person. Tilldelningen av socker till bagerier och konditorier ändrades däremot i viss män från början av år 1949. Dittills hade denna tilldelning utgått med högst 70 procent av vederbörande företags förbrukning år 1939. Nu bestämdes tilldelningen i stället att utgå med 40 kg per 1 000 kronor av den del av företagens omsättning under år 1948, som beräknades ha belöpt sig på tillverkningen av kaffebröd, skorpor, mandelkubbar, småbröd, pepparkakor, bakelser, tårtor, sockerkakor, efterrätter o. dyl. De förut gällande bestämmelserna om sockertilldelning för utfodring av bin erhöllo tillämpning även för år 1949. På sommaren 1949 ansågs försörjningsläget för socker såväl internationellt som inom riket ha blivit sådant, att ransoneringen av socker- och sirapsförbrukningen utan olägenhet kunde upphöra, och i skrivelse den 23 augusti gjorde livsmedelskommissionen framställning härom. Kommissionen framhöll, att för täckandet av förbrukningen vid fri konsumtion samt för hällande av ett önskvärt övergängslager av socker kunde beräknas komma att under konsumtionsåret 1949/50 erfordras ett tillskott genom import av ca 76 000 ton. Någon svårighet att åstadkomma sådan import förelåge icke. Vissa åtgärder krävdes emellertid för utjämning av priserna å inhemskt och importerat socker. Det dittills importerade sockret hade av sockerbolaget i allmänhet salts till industrier och andra liknande förbrukare, varvid uttagits ett pris som legat ungefär 20 öre per kg över partipriset å inhemskt socker. Då det efter sockerransoneringens upphävande bleve svårt att upprätthålla två olika prisnivåer för socker, borde ett enhetligt pris gälla. För de förluster som sockerbolaget därvid komme att göra på inneliggande lager av importsockret måste bolaget beredas ersättning, vilket lämpligen kunde ske från kommissionens clearingkassa för kolonialvaror, dit tidigare vissa överskott på importsockerför sälj ningen överlämnats. Kungl. Maj:t biföll framställningen och förordnade den 31 augusti dels att kungörelserna den 9 april 1940 (nr 191) angående reglering av handeln

105 med socker och den 1 november 1940 (nr 899) angående reglering av handeln med sirap skulle upphöra att gälla den 1 september 1949, dels att vad livsmedelskommissionen föreslagit angående ett enhetligt partipris på socker och ersättning till sockerbolaget för lagerförlust skulle vinna tillämpning. Jämlikt beslut av 1949 ärs höstriksdag anvisades ett belopp av 5 milj. kronor till clearingkassan för kolonialvaror för täckande av förluster till följd av bl. a. ökade importpriser pä socker. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 16 september 1949 förverkligades ett gammalt önskemål, därigenom att åtgärder anbefalldes för åstadkommande av ett över hela riket enhetligt detaljhandelspris på socker. Förslag hade av statens sockernämnd framställts, att vid leverans av socker från sockerbruken detaljisternas järnvägsfrakt till ett antal särskilt angivna orter i Norrland och Dalarna skulle i angivet syfte maximeras till 2 öre per kg samt bolaget svara för den del av transportkostnaden som översteg detta belopp. Genom nämnda beslut uppdrog Kungl. Maj:t åt sockernämnden att träffa avtal med sockerbolaget i enlighet med förslaget, dock med den av priskontrollnämnden föreslagna modifikationen, att detaljistens egen maximifrakt skulle, i stället för att preciseras till 2 öre per kg, genom fraktbidraget anpassas så, att detaljistens fraktminskning komme att utgöra jämnt öretal per kg. Regleringen av handeln med kaffe, te, kakao och choklad. Bortsett frän vissa höjningar av ransonerna vid tiden för de större helgerna förblev A-a/'/eransoneringen i stort sett oförändrad fram t. o. m. den 18 januari 1950. Den i del IX sid. 111 omnämnda rikligare tilldelningen av s. k. Rio-kaffe fortfor att tillämpas och vidgades t. o. m. från mitten av juli 1948, sä att mot 1 kg vanligt rostat kaffe svarade 2,6 kg Rio-kaffe. Anordningen upphörde den 21 januari 1949. Fr. o. m. den 19 januari 1950 vidtogs i anledning av devalveringen och i samband därmed genomfört system för prisclearing av kaffe (se sid. 246) en sänkning av grundransonen med ca 30 procent. Denna motsvarade därefter ungefär hälften av den genomsnittliga förbrukningen är 1946, då kaffet ej var ransonerat. Tilldelningen till allmänna inrättningar och liknande förbrukare utgick efter samma grunder som för enskilda hushall. Vad beträffar restauranger och andra näringsställen fastställdes tilldelningen fr. o. m. den 1 februari 1950 till 80 procent av tilldelningen för januari. Dä det icke ansågs lämpligt att subventionera kaffet pä näringsställen såsom medelst clearingsysteinet var fallet med kaffe för hushällsförbrukning, bemyndigade Kungl. Maj :t livsmedelskommissionen att från nyssnämnda tidpunkt i samband med licensgivningen till ifrågavarande inrättningar uttaga en särskild avgift, motsvarande den utgående clearingersättningen.

106 F r ä n april uttogs sådan avgift även för kaffe som tilldelats fartyg i utrikes fart. För tiden fr. o. m. den 28 april ökades tilldelningen för hushållsförbrukare med 25 procent, alltså upp till 75 procent av genomsnittsförbrukningen 1946. Näringsställena erhöllo tilldelning, motsvarande 50 procent av 1946 års förbrukning eller ungefär samma kvantitet per månad som gällde före den 1 februari 1950. Vissa från Brasilien importerade kvantiteter s. k. Minaskaffe, vilka icke underkastats prisclearing och därför ställde sig förhållandevis dyrare än annat kaffe, fingo fr. o. m. den 1 juni 1950 fritt försäljas utanför ransoneringen. Inventering av hos handlande befintliga lager av kaffe ägde rum per den 1 mars 1950. Efter framställning av livsmedelskommissionen förordnade Kungl. Maj :t den 4 november 1949, att kungörelsen den 9 april 1943 (nr 167) angående beslag å viss choklad samt reglering av handeln med kakaobönor m. m. skulle upphöra att gälla den 7 november 1949 samt att från samma dag jämväl kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 81) angående beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaobönor m. m. skulle upphöra att gälla såvitt den avsåg kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör. Härigenom upphävdes, i den m å n så icke redan skett, samtliga de bestämmelser om beslag å samt reglering av handeln med kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör samt choklad och konfityrer, innehållande choklad, vilka livsmedelskommissionen med stöd av ifrågavarande författningar meddelat. Redan något tidigare, nämligen från den 31 oktober 1949, hade priskontrollnämnden upphävt samtliga bestämmelser om normalpriser och stopppriser på choklad och konfityrer, innehållande choklad. I samband därmed hade livsmedelskommissionen sett sig föranlåten upphäva de med stöd av 1943 års beslagkungörelse utfärdade föreskrifterna rörande standardisering av tillverkningen av hithörande varor. Normalprisbestämmelserna i fråga om te upphävdes den 5 juni 1950. Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel. Kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel, vilken enligt tidigare bestämmelser gällde till utgången av juni 1949, erhöll genom särskilda Kungl. Maj :ts förordnanden förlängd giltighet först till utgången av juni 1950 och sedan till utgången av juni 1951. I det betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. in., som avgivits av 1948 års livsmedelssakkunniga, hade föreslagits bestämmelser om ersättningsmedel för livsmedel, vilka voro avsedda att ersätta föreskrifterna i 1942 års kungörelse. Det ansågs lämpligt att dennas giltighet utsträcktes till den tidpunkt, då den nya livsmedelsstadgan kunde väntas träda i tillämpning.

107 Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsregleringarna. Vid sidan av de beslut, som under åren 1948 och 1949 fattades om avveckling av ransoneringarna inom olika grenar av livsmedelshushållningen, upphävdes successivt en rad specialföreskrifter, som stått i samband med dessa regleringar men som redan före deras upphävande eller i samband därmed förlorat sin betydelse. Sålunda meddelade livsmedelskommissionen i maj 1949, att kommissionen i samråd med de centrala militärförvaltningarna och med godkännande av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter beslutat upphäva bestämmelserna om inskränkningar i rätten för personer tillhörande försvarsväsendet att begagna dem tilldelade inköpskort för ransonerade varor ävensom om tilldelning av särskilda inköpskort för dylika varor till sådan personal. Den för vissa andra personkategorier — lärare och elever vid vissa skolor, sjömän, på sjukhus intagna personer, deltagare i barnkolonier, arbetsläger och andra förläggningar m. fl. — stadgade skyldigheten att avlämna personoch inköpskort eller ställa sina inköpskort till vederbörande lednings förfogande upphörde fr. o. m. den 1 juli 1949. Kungörelsen den 23 maj 1941 (nr 275) med vissa bestämmelser angående servering av mat å restauranger, pensionat och kaféer upphörde att gälla med utgången av september 1949. Redan från den 12 september hade livsmedelskommissionen upphävt de med stöd av kungörelsen utfärdade föreskrifterna om begränsning av näringsställes rätt att servera smörgåsbord m. m. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Allmän arealinventering anordnades hösten 1948 samt våren och hösten 1949 efter i huvudsak samma grunder som tidigare dylika inventeringar. Arealinventeringen per den 1 juni 1949 var jämlikt kungörelsen den 1 april 1949 (nr 121) förenad med kreatursräkning. Särskild svinräkning ägde r u m den 1 oktober 1948 samt den 17 oktober 1949 och den 17 april 1950, den sistnämnda kombinerad med hönsräkning (kungörelser den 26 augusti 1948, nr 640, den 22 september 1949, nr 494, och den 24 mars 1950, nr 96). Enär ännu år 1948 befanns nödvändigt att fordra avstående av foder säd och inleverans av beslagtagen brödsäd till handeln eller kvarnindustrien, måste även detta år anordnas en särskild skördeuppskattning för såväl fodersäd som brödsäd, avsedd att ligga till grund för beräkning av de kvantiteter brödsäd, som skulle avstås, och de kvantiteter brödsäd, som borde kunna disponeras för kvarnändamäl. Bestämmelser angående denna särskilda skördeuppskattning meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3120. Någon liknande undersökning behövde ej företagas år 1949. Särskild inventering av landets förråd av vissa livsmedel ägde liksom år 1947 på framställning av konjunkturinstitutet rum i december 1948 och de-

108 cember 1949 (kungörelser den 26 november 1948, nr 727, och den 11 november 1949, nr 598). Skyldighet att lämna uppgifter till inventeringen ålåg dels partihandlare med i kungörelserna angivna varor, dels var och en som av livsmedelskommissionen anmodades lämna uppgift av ifrågavarande slag. Med stöd av sistberörda bestämmelser infordrade kommissionen inventeringsuppgifter från en grupp detaljhandlare, utvalda i samråd med handelns organisationer.

5. Industrien. Översikt av produktionsutvecklingen. Industriproduktionen i Sverige befann sig enligt kommerskollegii och Sveriges industriförbunds produktionsindextal, vilka utgå från år 1935 som basår, i kontinuerlig stegring från år 1941, då produktionsnivån efter tillbakagången under de första krigsåren företedde ett minimum, betecknat med indexsiffran 120. Språnget uppåt var mycket betydande från 1945 till 1946, det första fredsåret, nämligen frän 138 till 167. Därefter skedde ett visst avsaktande i den uppåtgående rörelsen; för åren 1947—1949 nåddes resp. siffrorna 172, 183 och 189. Genomsnittssiffran var för senare halvåret 1949 194 och för första halvåret 1950 201, vilket anger en fortgående ytterligare höjning av produktionsnivån. Helt allmänt torde kunna sägas, att vad som möjliggjorde denna betydande ökning av tillverkningsvolymen under efterkrigsären främst var den gynnsamma produktivitetsutvecklingen inom industriföretagen, vilken i sin tur i väsentlig grad berodde pä en jämnare tillgäng på material och bränsle, varigenom de förut vanliga driftstoppen och anhopningarna av halvfabrikat kunde undvikas. De senare årens omfattande kapitalinvesteringar begynte därjämte bära frukt i form av ökad effektivitet hos produktionsapparaten. Därtill kom, att den tidigare mycket kännbara bristen pä arbetskraft inom ett flertal industrigrenar börjat ge vika och att den skadliga överrörligheten bland arbeturpersonalen till god del övervunnits. Produktionsökningen var under åren 1948 och 1949 fördelad på så gott som samtliga industrigrupper. Här nedan skall med några ord läget inom de viktigare branscherna beröras. J ä r n m a l m s e x p o r t e n steg kraftigt, nämligen frän 8,5 milj. ton år 1947 till 11,5 milj. ton 1948 och 12,8 milj. ton 1949 och hade därmed ungefär nått förkrigsnivån. Ökningen föll väsentligen på utförseln till Västtyskland, som på detta liksom på flera andra områden började återtaga sin roll som huvudavnämare av svenska produkter. Till järnmalmsexportens tillväxt bidrog framför allt den förbättrade tillgängen på arbetskraft vid gruvorna, vilken bl. a. gynnades genom införandet av 40-timmars arbetsvecka samt tre veckors semester för gruvarbetare. I viss mån torde även den pågående rationaliseringen av gruvdriften ha ökat produktions-

110 resultatet. Exporten under första halvåret 1950 stod ungefär i jämnhöjd med exporten under motsvarande tid 1949. Inom j ä r n i n d u s t r i e n var likaledes utan tvivel den bättre försörjningen med arbetskraft en huvudförutsättning för den stigande produktionen. Den under de första efterkrigsären märkbara förskjutningen i tillverkningen från handelsjärn till kvalitetsjärn upphörde och förbyttes snarast i en utveckling i motsatt riktning. Trots hårdnande konkurrens på världsmarknaden fortsatte exporten att stiga. Starkare var dock ökningen i den inhemska järnkonsumtionen, vartill även en växande import bidrog. Tack vare den förbättrade järnförsörjningen kunde den av industrikommissionen handhavda prioriteringen av handelsjärnsleveranserna upphävas under hösten 1949 utom beträffande tunnplåt, där prioriteringen upphörde först från början av maj 1950. V e r k s t a d s i n d u s t r i e n s produktionsbetingelser förbättrades stadigt med hänsyn till såväl arbetskraftsförhållanden som materialförsörjning, och företagen kunde med stegrade leveranser möta den alltjämt livliga efterfrågan på hemmamarknaden liksom på de utländska marknaderna. Även v a r v s i n d u s t r i e n s läge präglades av full sysselsättning, förbättrad tillgång på material och arbetskraft samt stigande produktion. Under år 1949 inträffade emellertid som följd av försämrade utsikter på fraktmarknaden ett omslag i efterfrågan på nytt tonnage, särskilt från utlandet, vilket medförde en viss minskning i varvsindustriens orderstock. Produktionen vid s å g v e r k e n hölls väl uppe intill gränsen för den numera reducerade råvarutillgången, och exporten av trävaror ökades. Ur avsättningssynpunkt medförde devalveringen av den svenska kronan i september 1949 i stort sett gynnsamma verkningar. C e l l u l o s a i n d u s t r i e n s produktionsförhållanden voro goda, men avsättningen framför allt pä den amerikanska marknaden mötte under år 1948 svåra hinder genom övermäktig amerikansk och canadensisk konkurrens. Först sedan väsentliga prisreduktioner genomförts och särskilt efter krondevalveringen inträdde en vändning, som gjorde att den amerikanska marknaden i någon mån återvann sin tidigare betydelse som den för vår cellulosaindustri viktigaste. P a p p e r s i n d u s t r i e n s produktion upprätthölls pä en hög nivå och exporten särskilt av tidningspapper steg. Den inhemska pappersförbrukningen däremot begränsades genom avtal med producenterna, t. o. m. starkare än under 1947, i syfte att friställa största möjliga kvantiteter för en ur valutasynpunkt önskvärd export. Även t e x t i l - och l ä d e r i n d u s t r i e r n a visade under åren 1948 och 1949 en stigande produktionstendens. Materialförsörjningen inom textilindustrien var i stort sett tillfredsställande tack vare ökad import av spånadsämnen. Som följd av dollarbristen kunde någon större bomullsimport icke ske från den amerikanska inköpsmarknaden, som förut varit den viktigaste, utan inköpen koncentrerades i stället till Brasilien samt Indien och

Ill Egypten. Läderförsörjningen beredde vissa svårigheter. Hudimporten minskades något, men minskningen uppvägdes mer än väl av stigande produktion inom landet som följd av ökad slakt. De höjda priserna på råvarumarknaderna hindrades liksom i fråga om bomull genom fortsatta subventionsåtgärder från att slå igenom på inlandsmarknaden. Produktionen av såväl ovanläder som bottenläder steg. Dock var tillgången på vissa slag av ovanläder, framför allt importerade sådana, alltjämt knapp. Försörjningen med bottenläder kompletterades i stor utsträckning genom ökad användning av rågummi. Tilldelningen av läder till skofabrikerna enligt licenssystem ägde alltjämt rum. Det var ett av de få områden, där industriell produktionsreglering upprätthölls ännu vid utgången av juni 1950. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n begränsades under år 1948 ytterligare något genom skärpta restriktioner i fråga om tillståndsgivningen. Vad året 1949 beträffar höll sig bostadsproduktionen på ungefär samma nivå som året förut. Däremot gingo industribyggen och övrig byggnadsverksamhet något tillbaka. Bostadsbyggnadsvolymen beräknades från 1948 till 1949 ha ökats med 4 procent. Antalet färdigställda lägenheter sjönk dock från 54 000 till ca 44 000. Angående orsakerna till denna nedgång i bostadstillskottet se sid. 217. Alltjämt rådde brist på radiatorer för vilka systemet med prioritering av vissa leveranser fortfarande upprätthölls, medan läget i fråga om övriga byggnadsmaterial var tillfredsställande. Som följd av den förbättrade materialförsörjningen kunde byggnadstiderna märkbart förkortas. Järn och järnvaror. Genom avtal den 15 februari 1946 med Aktiebolaget Centrifugalrör, Oxelösund, hade kronan tillförsäkrat bolaget avsättningsgaranti för vissa kvantiteter av bolaget före utgången av år 1947 tillverkade tryckrör (muffr ö r ) , vilken garanti sedermera förlängts att omfatta före utgången av år 1948 tillverkad vara (se del IX sid. 121). Följden härav blev, att kronan —• eftersom de inhemska rören betingade ett högre pris än de utländska — jämlikt garantivillkoren nödgades övertaga icke obetydliga partier av de svensktillverkade rören. Frågan om hur avsättningen härav ävensom av bolagets efter den 31 december 1948 tillverkade rör skulle ordnas löstes sä, att industrikommissionen den 29 juli 1948 träffade överenskommelse dels med Aktiebolaget Centrifugalrör, dels med Svenska rörföreningen såsom representant för landets rörgrossister av innebörd, att försäljning av tryckrör skulle ske allenast efter av industrikommissionen erhållen licens, varvid kommissionen ägde föreskriva, att i fråga om kvantiteter om 10 ton eller däröver av rör i sådana dimensioner som bolaget tillverkade minst 60 procent av den licenserade kvantiteten skulle uttagas i svenska rör. överenskommelsen godkändes av Kungl. Maj :t den 1 oktober 1948. Ifråga-

112 varande reglering var, som framgår av det sagda, ej föranledd av förhandenvarande varubrist utan hade ett rent protektionistiskt syfte. Produktionsavtalet med Aktiebolaget Centrifugalrör och däri lämnad prisgaranti utgick vid 1948 ärs slut. Däremot fortfor avtalet om licensering och inblandning att löpa. Industrikommissionen önskade för sin del avveckla inblandningstvånget, vilket måste anses betungande för förbrukarna (huvudsakligen k o m m u n e r ) . Emellertid erhöll kommissionen den 8 juli 1949 Kungl. Maj :ts bemyndigande att med vederbörande avtala om förlängning av avtalet intill slutet av år 1949, dock med den ändringen, att den obligatoriska inblandningen av svenskt fabrikat nedsattes till 50 procent. Då Svenska rörföreningen icke längre var rätt forum, måste det nya avtalet slutas med varje rörimportör för sig. Med utgången av år 1949 upphörde licenstvånget för hithörande slag av järnrör. Vad beträffar gjutna 6" normalrör för avloppsledningar, varav tillverkning ej längre upprätthölls inom landet, hade rör av denna dimension alltsedan juli 1944 varit underkastade handelsreglering. Denna reglering gick, jämlikt överenskommelse med vederbörande grossister, ut därpå, att för inköp krävdes licens av industrikommissionen, vilken meddelades endast för sädana anläggningar, där 6" rör voro särskilt behövliga (se del VI sid. 66). På grund av det förbättrade försörjningsläget uppsade kommissionen överenskommelsen med verkan att rör av ifrågavarande slag fr. o. m. den 1 januari 1949 fingo fritt försäljas. En annan lättnad i regleringssystemet på rörområdet var, att Kungl. Maj :t på industrikommissionens framställning genom kungörelse den 4 augusti 1949 (nr 468) upphävde det genom kungörelsen den 11 oktober 1946 (nr 630) stadgade förbudet mot användning av vissa slag av rör av smidbart j ä r n och stal vid tillverkning av vissa varor (se del VIII sid. 104). Ifrågavarande rör (ledningsrör och ångpannetuber) fingo alltså härefter fritt användas utan inskränkning med avseende på ändamålet. Lättnader medgävos även i fråga om den alltsedan början av september 1941 tillämpade regleringen av handeln med bleckplåt (se del III sid. 91). Genom industrikommissionens meddelande nr 390 frigavs fr. o. m. den 25 april 1949 försäljningen och förbrukningen av s. k. elektrolytiskt förtent plåt, benämnd 0,25, samt obegagnat emballage och delar därtill, vilka helt tillverkats av sådan plåt eller delvis av sådan plåt jämte annat än bleckplåt. Tillverkning av nämnda slag av förtent plät hade upptagits under kriget. Dess användningsområde för emballage sammanföll i stort sett med svartplåtens. Frågan om upphävande av bleckplåtsregleringen upptogs av handels- och industrikommissionen i framställning den 4 april 1950. Läget var då enligt kommissionens mening sådant, att regleringen utan fara för försörjningen kunde slopas. Årsbehovet skattades till omkring 21 000 ton, därav ca 15 000

113 ton prima plät för konservindustrien (där livsmedelskommissionen handhade licenseringen) och ca 6 000 ton för tekniskt emballage (där handelsoch industrikommissionen var licensmyndighet och där huvudsakligen sekunda plåt kom till användning). Prima bleckplåt kunde importeras huvudsakligen från Förenta staterna; sekunda plåt erhölls mestadels från England. På senaste tiden hade emellertid även Tyskland börjat leverera prima bleckplåt, och det var främst tack vare denna import som ransoneringen numera framstod som obehövlig. Då tillgången på bleckplåt endast ungefärligen motsvarade förbrukningen, fann kommissionen likväl att importregleringen borde bibehållas. Det bör nämnas, att redan tidigare ett prisclearingförfarande anordnats för att utjämna kostnaderna mellan den billigare amerikanska och den dyrare tyska bleckplåten. I anledning av framställningen förordnade Kungl. Maj:t den 21 april 1950, att kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 706) angående beslag å samt reglering av handeln med bleckplåt m. m. skulle upphöra med utgången av april 1950. Därigenom var handeln med och förbrukningen av bleckplåt fullt fri. Kort tid efter krigsutsbrottet hade smidesjärnsskrot lagts under beslag, hösten 1941 efterföljt av beslag ä skrot av icke smidbart j ä r n (gjutjärnsskrot). Beslaget ä gjutjärnsskrot skedde samtidigt som regleringen av tackjärnsmarknaden infördes (se del III sid. 95). När importen av smidesjärnsskrot efter kriget kunde upptagas i någorlunda betryggande oinfattning, upphävdes beslaget härå (se del VII sid. 244). Däremot kvarstod beslaget pä gjutjärnsskrot — gjuteriernas billigaste råvara — vilket beslag organisatoriskt handhades parallellt med regleringsåtgärderna ä tackjärnsmarknaden. I maj 1949 fann industrikommissionen läget i fråga om tackjärnsförsörjningen vara sådant, att en avveckling av den dittills tillämpade frivilliga regleringen härutinnan kunde påbörjas. Vid sådant förhållande syntes tillräckliga skäl ej föreligga att bibehålla regleringen i fråga om den jämförelsevis mindre betydande råvaran gjutjärnsskrot. Pä framställning av industrikommissionen utfärdade Kungl. Maj:t fördenskull kungörelse den 3 juni 1949 (nr 279), varigenom beslaget ä dylikt skrot upphävdes. Som följd härav föreskrev kommissionen i meddelande nr 392, att gjutjärnsskrot fr. o. m. den 15 juni 1949 fick fritt försäljas och förbrukas. Beträffande den nyssnämnda avvecklingen av tackjärnsregleringen förhöll det sig på följande sätt. Alltsedan hösten 1941 hade industrikommissionens järnavdelning genom frivillig överenskommelse med dels landets tackjärnstillverkare, dels tackjärnsimportörerna verkställt fördelning mellan de tackjärnsförbrukande järnverken och gjuterierna av för avsalu disponibelt tackjärn. Under krigsåren hade avdelningen därvid nödgats genomföra en på behovsprövning grundad fördelning av samtliga tackjärnskvaliteter. Efter krigets slut hade däremot fördelningen begränsats till att i huvudsak omfatta endast inhemskt, för avsalu producerat kokstackjärn (inkl. elektrotackjärn från 8—010933

114 Norrbottens järnverk), vilket fördelats efter kvot, medan tillgången på inhemskt kvalitetstackjärn varit sä tillfredsställande, att förbrukarna i stort sett kunnat verkställa sina inköp i önskad utsträckning. Förbrukarnas inköp av sistnämnda tackjärnskvaliteter registrerades emellertid alltjämt av järnavdelningen, som alltså behöll möjligheter till en allmän övervakning av tackjärnsförsörjningen. Av den sålunda fortlöpande förda statistiken fann industrikommissionen, att en tendens till ökad lagerhållning av tackjärn kunnat förmärkas och att lagren våren 1949, under förutsättning av en fortsatt jämn tillförsel, finge anses så betryggande, att en allmän avveckling av tackjärnsregleringen kunde komina till stånd. Som en övergångsanordning, föranledd av den fortfarande prisskillnaden mellan det dyrare utländska och det billigare inhemska kokstackjärnet, ingick kommissionen efter överläggning med priskontrollnämnden samt producenter och förbrukare i maj 1949 överenskommelse med de tre tillverkarna av kokstackjärn för avsalu, Norrbottens järnverk aktiebolag, Oxelösunds järnverksaktiebolag och Herrängs gravaktiebolag, varigenom dessa förbundo sig att även framdeles, intill dess priset på det importerade kokstackjärnet komme i nivå med den inhemska produktionens, vid sina försäljninagr iakttaga de fördelningsgrunder som dittills tillämpats. Kvartalsrapporteringen från järnverk och gjuterier bibehölls. Nu nämnda arrangemang upphörde i mitten av september 1949 därigenom att avtalet med de tre företagen hävdes. Från denna tidpunkt lämnades försäljningen av tackjärn inom landet fullt fri. Även den allmänna p r i o r i t e r i n g a v j ä r n v e r k e n s l e v e r a n s e r a v h a n d e l s j ä r n , vilken alltsedan krigets början ingått som ett viktigt led i industrikommissionens reglering av järnförsörjningen (se del I sid. 269), fann kommissionen tiden nu vara inne att avskaffa. I slutet av oktober 1949 inkom kommissionen till Kungl. Maj:t med framställning i sådant syfte. Rörande ifrågavarande verksamhet meddelades i skrivelsen bl. a. följande. Efter överläggningar mellan representanter för industrikommissionen och för järnhanteringen hade i början av år 1940 träffats överenskommelse om dispositionen av järnbrukens produktion av handelsjärn för tillgodoseende av i första hand krigsmaktens och statens affärsdrivande verks behov av järn. För handhavande av härmed sammanhängande uppgifter bildades en järnbrukens fördelningscentral, vilken år 1942 organiserades som en tilldelningsbyrå under industrikommissionens järnavdelning. Detta organ hade haft till uppgift dels att bedöma huruvida visst för kommissionen anmält behov av järn var av den karaktär, att kommissionens prioritering erfordrades, dels att tekniskt bedöma huruvida materialet i fråga med hänsyn till kvalitet och form kunde tillverkas vid svenskt järnverk samt att tillse, att ifrågakommande järnverk åtoge sig leverans av begärt material på sådan tid att detsamma kunde komma till avsedd användning. Till en början handlades på detta sätt endast ärenden om tilldelning för ovannämnda behov, men under senare delen av 1942 utvidgades verksamheten till att avse prioritering av järnverkens order jämväl för ur försörjnings- och sysselsättnings-

synpunkt angelägna behov. Medverkan från industriens sida vid orderplaceringen hade lämnats genom att verkens försäljningschefer alltsedan 1941 deltagit i månatliga sammanträden, s. k. orderfördelningskonferenser. Den genom industrikommissionen prioriterade delen av järnverkens noterade order uppgick åren 1943—1944 till omkring tre fjärdedelar av hela orderstocken och steg sedan till omkring 95 procent år 1947. Därefter skedde en viss nedgång. Under sommaren 1949 hade kommissionen försöksvis begränsat prioriteringsverksamheten utan att därigenom större olägenheter uppstått. Med anledning härav hade kommissionen i samförstånd med järnverken planlagt en avveckling, innebärande att verkens försäljning i princip lämnades fri, under förutsättning dock att verken såvitt möjligt tillgodosåge de kunder som hos dem dittills haft månatligen stående eller andra regelbundet återkommande tilldelningar. Dock skulle kommissionen även i fortsättningen prioritera riksviktiga järnbeställningar ävensom eventuella behov i samband med ansträngningar att öka landets export, varvid något järnverkens eget organ komme att övertaga utläggningen på de enskilda verken. De varuslag, för vilka enligt överenskommelser den regelbundet återkommande tilldelningen skulle upphöra, voro valsjärn, armcringsjärn och valstråd samt grov- och mediumplåt. Tunnplåt undantogs tillsvidare, enär tillgången här ännu icke helt täckte efterfrågan. Kungl. Maj:t förklarade sig den 4 november 1949 icke ha något att erinra mot den av industrikommissionen föreslagna avvecklingsanordningen, vilken under den närmast följande tiden genomfördes. Vad beträffar tunnplåt fortgick orderfördelningen enligt överenskommelse med järnverken t. o. m. april 1950. Handels- och industrikommissionen fann då, att försörjningsläget på detta område förbättrats i sådan grad, särskilt genom ökning av importen, att prioriteringen kunde avvecklas. Med de därav berörda järnverken träffade kommissionen uppgörelse, enligt vilken dessas försäljning av tunnplåt lämnades i princip fri under förutsättning att verken såvitt möjligt tillgodosåge de kunder, som hos dem dittills haft månatligt stående eller andra regelbundet återkommande tilldelningar. I fråga om vissa plåtsorter, å vilka en viss knapphet varit rådande, såsom bl. a. plåt för värmeledningsradiatorer och galvaniserad plåt för s. k. garneringsarbeten å bostadshus, skulle härvid iakttagas, att leveranserna för dessa ändamål fortfarande upphölles vid minst de totalkvantiteter som under de senaste månaderna lämnats i tilldelning genom kommissionen. I den mån så befunnes erforderligt, skulle kommissionen även i fortsättningen prioritera beställningar för försvarsväsendet och för ur försörjningssynpunkt särskilt viktiga ändamål. Genom beslut den 9 juni 1950 godkände Kungl. Maj:t den av handelsoch industrikommissionen i förevarande avseende träffade anordningen. Andra metaller. För att under krigstidens avspärrning åstadkomma en svensk tillverkning av aluminium, baserad på inhemskt råmaterial, vilken någorlunda svarade mot det genom en ingripande förbrukningsreglering starkt nedpres-

116 sade behovet, hade år 1941 träffats avtal om dylik produktion mellan staten genom industrikommissionen, å ena, samt Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet (Sako) och ett nybildat dotterbolag till Sako, Svenska aloxidverken aktiebolag (Salox), å andra sidan. I enlighet med detta avtal uppförde de båda företagen i Kubikenborg anläggningar såväl för framställning av halvfabrikatet aluminiumoxid — med användande av det inhemska mineralet andalusit — som för utvinning av aluminium ur oxiden. Staten ä sin sida lämnade företagen stöd i olika former, särskilt genom kontant bidrag, konstruerat såsom en viss premie för varje ton aluminiumoxid som tillverkades, men också genom stödköp av aluminium samt genom prissättningen å denna vara. I samband med ett sådant stödköp förband sig Salox i ett avtal av år 1944 att — därest anläggningarna i Kubikenborg för tillverkning av aluminiumoxid och hjälpråvaran kryolit skulle definitivt nedläggas — under en tid av fem år från nedläggandet, dock ej längre än t. o. m. år 1953, på egen bekostnad vidmakthålla anläggningarna. Härigenom ville man från statens sida söka trygga åtminstone någon beredskap på ifrågavarande område. (Se del II sid. 305 och del V sid. 278.) Sedan de statliga stödåtgärderna på våren 1946 upphört, fann Sako, att det för fortsatt bedrivande av en ekonomiskt lönsam svensk aluminiumindustri vore nödvändigt att utvidga produktionen och att rationalisera driften. Sädana åtgärder skulle emellertid kräva avsevärda kapitalinvesteringar. Bolaget tog därför med dåvarande chefen för handelsdepartementet upp frågan om aluminiumindustriens framtid och i samband därmed spörsmålet om stöd åt bolaget från statens sida i form av lån, medverkan vid vissa förhandlingar eller på annat lämpligt sätt. Genom beslut den 29 juli 1946 uppdrog departementschefen åt en särskild utredningsman att verkställa erforderliga undersökningar rörande nämnda industris ställning och framtida organisation samt att för sådant ändamål upptaga överläggningar i ämnet. Efter fullgjort uppdrag avgav utredningsmannen den 5 mars 1949 en promemoria, i vilken uppdragits vissa huvudlinjer efter vilka en överenskommelse skulle kunna träffas med bolagen om utbyggnad av aluminiumfabriken i Kubikenborg. Utredningsmannen konstaterade i sin promemoria, att medan den inhemska aluminiumproduktionen genom tillkomsten av den nya fabriken ungefär fördubblats, hade konsumtionen vuxit till mera än det tredubbla mot före kriget. Det syntes vara av ett stort intresse för landet, att den förefintliga aluminiumindustrien bevarades och utvidgades, så att den i varje fall bleve i stånd att tillgodose de krav på aluminium, som ur beredskapssynpunkt kunde komma att ställas. Från bolagens sida hade vid förda förhandlingar förklarats, att man efter noggranna överväganden kommit till den uppfattningen, att nedgången av aluminiumpriset på världsmarknaden och de förhållandevis höga kraftpriserna inom landet gjorde en utvidgning av den svenska aluminiumindustrien ytterst riskfull samt att bolagen kunde bliva nödsakade att nedlägga driften. Enda utvägen att upprätthålla aluminiumproduktionen vore enligt utrednings-

117 mannen att nedbringa tillverkningskostnaderna. Då orsaken till de höga svenska tillverkningskostnaderna i första hand vore att söka i produktionens ringa omfattning och fördelning på två fabriker (Månsbo och Kubikenborg), syntes en produktionsökning och koncentrering av driften erforderlig. I första hand räknades enligt Sakos planering med en utvidgning av produktionen vid Kubikenborg från 3 800 till 8 000 ton aluminium per år. För en sådan utvidgning erfordrades ett krafttillskott av 10 400 kW. En reduktion av priset på denna kraftkvantitet från dåvarande 83 till 60 kronor per kW-år beräknades skola möjliggöra en aluminiumtillverkning med tillfredsställande resultat. Sako hade förklarat sig villigt att verkställa omförmälda utvidgning av produktionskapaciteten endast under den förutsättningen att ett pris för det behövliga krafttillskottet av 60 kronor per kW-år kunde erhållas eller att på annat sätt genom statens försorg bereddes ett motsvarande stöd. Med anledning härav hade förhandlingar upptagits med vattenfallsstyrelsen, som emellertid ansett sig icke kunna lämna kraft till ifrågavarande ändamål till ett pris som innebure en subvention till Sako. Ett dylikt förfarande skulle nämligen utgöra ett avsteg från principen, att vattenfallsverket skulle drivas såsom att affärsdrivande verk. Därest man icke kunde räkna med en tillräcklig sänkning av kraftpriset, förelåge möjlighet att lämna stöd i annan form. Införande av ett högt tullskydd fann utredningsmannen icke vara att rekommendera, särskilt med hänsyn till pågående internationella förhandlingar om tullsänkningar. Lån mot billig ränta kunde tänkas, men det syntes kunna starkt ifrågasättas, om det vore lämpligt att staten förutom redan lämnade lån till bolagen utlånade ytterligare så väsentliga belopp som det här skulle bli fråga om. Utvägen att stödja ifrågavarande produktion genom subvention fann utredningsmannen däremot erbjuda vissa fördelar. Subventionen borde utgå med så stort belopp, att den motsvarade den begärda kraftprissänkningen. Lämpligen syntes den kunna ske genom åt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anvisade beredskapsmedel. Vid förhandlingar med bolagen hade från deras sida utfästelse lämnats att utbygga fabriksanläggningen i Kubikenborg till en kapacitet av 8 000 ton aluminium per år, att så länge subventionen varade på egen bekostnad underhålla den befintliga oxidfabriken (vars bevarade syntes erforderligt ur beredskapssynpunkt) samt att utan kostnad för staten omhänderha erforderlig lagring av oxid, mot det att bolagen erhölle en subvention (premie) av 3 öre per tillverkat kg aluminium intill 8 000 ton per är under 20 år. Därest frågan icke löstes med billigare kraft från vattenfallsstyrelsen, vilket bolagen sagt sig föredraga, borde enligt utredningsmannens mening lämpligen uppdragas åt riksnämnden att med bolagen träffa avtal av i huvudsak sådant innehåll, som nyss nämnts. S e d a n i a v g i v n a y t t r a n d e n d e n f ö r e s l a g n a l ö s n i n g e n i stort sett t i l l s t y r k t s av v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t e r , f r a m l a d e K u n g l . M a j : t f r å g a n för 1949 å r s riksdag i proposition nr 211. I folkhushållningsministerns uttalande i ärendet framhölls, att alumin i u m u n d e r och efter det s e n a s t e v ä r l d s k r i g e t k o m m i t att få allt s t ö r r e b e t y d e l s e . V ä r l d s p r o d u k t i o n e n , som för ä r 1939 u p p s k a t t a d e s till o m k r i n g 700 000 ton, b e r ä k n a d e s u n d e r 1948 h a u p p g å t t till i r u n t tal 1,2 m i l j . t o n . F ö r b r u k n i n g e n i Sverige h a d e v ä s e n t l i g e n s t e g r a t s s e d a n t i d e n före k r i g e t och u t g j o r d e n u o m k r i n g 19 000 t o n m o t före k r i g e t 6 å 7 000 t o n . I m p o r t e n av a l u m i n i u m s k e d d e n u till ö v e r v ä g a n d e del m o t h å r d v a l u t a .

118 Även om en utbyggnad av den inhemska aluminiumindustrien med hänsyn till den långa byggnadstiden icke för dagen kunde medföra några lättnader i valutasituationen, syntes dock en utvidgad industri på längre sikt innebära väsentliga fördelar ur valutasynpunkt. Det övervägande skälet för att bibehålla en svensk aluminiumindustri låge emellertid i dess värde ur beredskapssynpunkt. En utförd beräkning gåve vid handen, att en lösning av beredskapsfrågan genom lagring komme att ställa sig ur ekonomisk synpunkt oförmånligare än ett fortsatt upprätthållande av den inhemska aluminiumindustrien. I likhet med utredningsmannen och de flesta remissinstanserna förklarade sig statsrådet anse en statlig subvention för ändamålet vara att förorda, dock utan att binda sig vid det av utredningsmannen framlagda förslaget. Propositionen utmynnde i en hemställan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att — efter ytterligare överläggningar med Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet — träffa avtal i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats, vilken hemställan av riksdagen bifölls. Härefter uppdrog Kungl. Maj :t den 3 juni 1949 åt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att med nämnda bolag upptaga överläggningar rörande utbyggnad av den svenska aluminiumindustrien i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som av folkhushållningsministern angivits i statsrådsprotokollet den 8 april 1949 och att sedermera till Kungl. Maj :t återkomma med slutligt förslag till avtal om sådan utbyggnad. Sedan riksnämnden fullgjort det anbefallda uppdraget, godkände Kungl. Maj:t den 29 juli 1949 ett mellan nämnden, å ena, samt Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet och Svenska aloxidverken aktiebolag å andra sidan slutet avtal. Enligt detta åtogo sig bolagen att i två etapper utvidga aluminiumfabriken i Kubikenborg så, att dess årliga produktionskapacitet senast den 1 april 1951 skulle motsvara ca 3 800 ton samt senast den 1 augusti 1954 ca 8 000 ton aluminium och aluminiumlegeringar; sistnämnda kapacitet skulle vidmakthållas till utgången av år 1970. Därest riksnämnden så påfordrade, skulle genom aluminiumkompaniets försorg till utgången av 1970 hållas ett lager av intill 3 500 ton aluminiumoxid. Bolagen förbundo sig därjämte att till samma tidpunkt underhålla oxidfabriken i Kubikenborg, så att inom sex månader efter varsel produktionen där kunde återupptagas med en årlig produktionskapacitet av 6 800 ton oxid vid användning av andalusit som utgångsmaterial. Som ersättning för bolagens åtaganden skulle riksnämnden erlägga en på visst sätt beräknad produktionspremie (3 öre per kg aluminium, dock högst 240 000 kronor per å r ) . På grund av i olika hänseenden inträffade förbättringar i försörjningsläget beslöt industrikommissionen den 8 juni 1949 att kvarvarande regie-

119 ringar i fråga om elektriska kablar, ledningar och träd (ledningskablar försedda med blymantel, gummislangledning och dynamotråd, allt med tråd av koppar eller av legering innehållande minst 25 viktprocent koppar) liksom även gällande bestämmelser angående användning av bandjärn vid armering av jordkablar skulle fr. o. m. den 1 juli 1949 upphävas. I detta sammanhang aktualiserades frågan om bibehållandet av beslaget å koppar och vissa kopparlegeringar m. m. enligt kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 169) samt de författningsmässiga bestämmelserna om reglering av användningen av samma varor, vilka numera väsentligen blott tillämpades i fråga om elektrisk ledningsmateriel. Då beslaget som följd av industrikommissionens nyssnämnda beslut kunde anses obehövligt, förordnade Kungl. Maj:t den 30 juni 1949 om upphävande av berörda kungörelse nr 169/1941 fr. o. m. den 1 juli 1949. Efter denna tidpunkt voro bland metallerna allenast bly och tenn underkastade reglering med hänsyn till handel och förbrukning. Dock gällde härvid de lättnaderna, att till en och samma förbrukare fick per månad försäljas högst 25 kg bly eller blylegering samt 1 kg rent tenn eller legering innehållande upp till 1 kg tenn. Mot slutet av år 1949 fann industrikommissionen försörjningsläget även beträffande dessa metaller förhållandevis tillfredsställande och hemställde därför om upphävande av kvarstående regleringsförfattningar på metallområdet. Som följd härav utfärdade Kungl. Maj:t den 2 december 1949 tvenne författningar (nr 602 och 603), varigenom fr. o. m. den 10 december upphävdes dels kungörelsen den 26 april 1940 (nr 290) angående beslag å aluminium m. m., dels kungörelsen den 24 oktober 1941 (nr 816) angående beslag å vissa metaller och metallegeringar m. in. samt reglering av användningen av samma varor. Verkstadsprodukter. För att fullbordandet av särskilt nödvändiga byggnader icke skulle äventyras genom brist på viss byggnadsmateriel hade industrikommissionen under sommaren 1945 träffat överenskommelse med tillverkare av bl. a. värmeledningspannor, spisar och radiatorer om förtursrätt vid leverans av dylik materiel. Med stöd av överenskommelserna hade kommissionen tid efter annan utfärdat närmare bestämmelser angående leverans med förtur, senast i meddelande nr 371, gällande för senare halvåret 1948. Den 17 september 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen att meddela liknande föreskrifter även för första halvåret 1949. Emellertid befanns försörjningsläget ha i vissa här ifrågavarande hänseenden så förbättrats, att förtursrätt icke vidare var behövlig beträffande värmeledningspannor, elektriska spisar och gasspisar. I meddelande nr 377 gav industrikommissionen till känna, att efter överenskommelse med vederbörande tillverkare

120 komme förtursrätt vid leverans av nämnda materiel icke att tillämpas efter den 17 november 1948. Däremot bibehöllos bestämmelserna om förtursrätt i fråga om radiatorer, och i meddelande nr 379 föreskrev kommissionen, att detsamma skulle gälla även för tiden fr. o. m. den 1 januari 1949. Cement. Tillgången å cement visade sig vid början av hösten 1948 vara så god, att det sedan den 8 april 1941 upprätthållna beslaget å denna vara kunde hävas. Så skedde ock med utgången av september månad enligt kungörelse den 24 september 1948 (nr 648). Det ansågs dock icke lämpligt att i detta sammanhang helt upphäva gällande handelsrestriktioner på cementområdet, detta framför allt för att möjliggöra upptagandet av en mera avsevärd export. Årskapaciteten hos de svenska cementfabrikerna angavs av industrikommissionen i skrivelse den 8 september 1948 till 1 700 000 ton, varav 450 000 ton standardcement och 1 250 000 ton s. k. E-cement, innehållande omkring 68 procent standardcement. Totala kapaciteten skulle alltså vid tillverkning av enbart standardcement utgöra ca 1 300 000 ton. Med inräknande av tillverkningen vid en under byggnad varande ny cementfabrik beräknades årskapaciteten för 1949 komma att uppgå till ca 1 600 000 ton standardcement eller — vid bibehållande av samma proportion mellan standardcement och E-cement som under år 1948 — totalt omkring 2 milj. ton. Då årsbehovet kunde skattas till omkring 1 500 000 ton, beräknades ett avsevärt överskott uppkomma, vilket lämpligen borde exporteras. Exporten, för vilken goda förutsättningar uppgåvos föreligga, måste helt utgöras av standardcement. För en export av exempelvis 400 000 ton kunde man vänta sig att erhålla ett valutatillskott av ca 19 milj. kronor netto. Villkoret var, att tillverkningen av E-cement fortsatte som förut samt att standardcement liksom tidigare finge användas endast för särskilda ändamål, vartill E-cement icke lämpligen kunde brukas. Efter erhållet bemyndigande träffade industrikommissionen därför avtal med de båda svenska cementförsäljningsbolagen, Svenska cementförsäljningsaktiebolaget Cementa och Aktiebolaget Gullhögens bruk, vilka avtal ersatte den förutvarande på beslaget grundade handelsregleringen. Bolagen förbundo sig genom dessa avtal, enligt vad kommissionen upplyste i cirkulär nr 375, att fr. o. m. den 1 oktober 1948 icke försälja eller annorledes överlåta standardcement annat än mot av industrikommissionen utfärdat tillständsbevis (inköpslicens) samt att månadsvis till kommissionen avgiva redovisning. Avtalen gällde endast standardcement, varför långsamt hårdnande portlandscement och snabbcement samt såsom tidigare (alltsedan den 1 februari 1942) E-cement fingo försäljas och förbrukas fritt. Avtalstiden, som ursprungligen var begränsad till ett är, förlängdes senare till utgången av december 1950.

121 Fr. o. m. den 1 november 1948 medgav industrikommissionen enligt ineddelande nr 376 vissa lättnader i försäljningen av standardcement. Sålunda tilläts att utan licens till en och samma förbrukare försälja högst 10 säckar standardcement per månad, mot att säljaren antecknades i särskild förteckning. Vidare gavs rätt till fri tilldelning i viss omfattning under vintermånaderna för gjutning av bjälklag i bostadsbyggnader, när gjutningen ägde rum vid låg temperatur.

Glasvaror. De under våren 1949 ännu gällande bestämmelserna angående reglering av handeln med ofolierat fönsterglas/maskinglas inneburo i stort sett, att försäljningen av sådant glas av större tjocklek än 2 mm frän glasbruk fick ske endast mot licens, under det att all annan försäljning var licensfri. Till följd av förbättring i försörjningsläget pä området tillkännagav industrikommissionen i meddelande nr 386, att fr. o. m. den 4 april 1949 VA gång tjockt och dubbeltjockt fönsterglas (högst 4,2 mm tjockt) med en bredd av högst 90 cm samt maskinglas med större tjocklek än 4,2 mm med en bredd av högst 75 cm fick försäljas från glasbruk utan licens. Även dessa återstående restriktioner fann industrikommissionen på hösten 1949 kunna utan olägenhet upphöra. En viss import av tjockare glas, särskilt av större dimensioner samt vissa specialglas, vore alltjämt nödvändig, men kommissionen ansåg importregleringen tillräcklig för genomförande av eventuellt behövliga kontrollåtgärder. Genom kungörelse den 28 oktober 1949 (nr 539) upphävde Kungl. Maj:t fr. o. m. den 10 påföljande november kungörelsen den 5 maj 1944 (nr 192) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa slag av fönster- och spegelglas. Som följd härav fingo från nämnda dag fönster- och spegelglas av alla slag fritt försäljas och förbrukas. Sista resten av regleringssystemet beträffande s. k. hålglas (se del VII sid. 248) försvann fr. o. m. den 10 december 1949, då genom en författning av den 2 december (nr 604) även kungörelsen den 1 mars 1946 (nr 51) med vissa bestämmelser angående användningen av kärl av glas eller plåt 111. m. upphävdes.

Trävaror. I cirkulär nr 638, daterat den 16 juni 1948, hade bränslekommissionen meddelat beslut angående r e g l e r i n g a v v i r k e s h a n d e 1 n för tiden fr. o. m. den 1 juli 1948. Systemet med uppdelning av landet på särskilda inköpsområden, fem till antalet, så som det utformats hösten 1947, hade därvid bibehållits, dock med vissa modifikationer huvudsakligen av-

122 seende friare former för råvaruanskaffningen för de mindre sågverken (se del IX sid. 129). Denna reglering av virkeshandeln, vilken tidigare i stort sett godtagits av de olika intressegrupperna, kom efter den konjunkturomsvängning, som för skogsindustriernas vidkommande ägde r u m under senare delen av år 1948, att framstå som otidsenlig och besvärande för såväl säljare som köpare. Starka krav framfördes från vederbörande organisationers sida på att regleringen av rundvirkesmarknaden skulle helt upphävas. Bränslekommissionen, som anbefallts att yttra sig över de i sådant hänseende gjorda framställningarna, lämnade i sitt yttrande den 28 december 1948 inledningsvis en resumé över utvecklingen på hithörande område under de senaste åren. Kommissionen framhöll, att ett av de mera vägande skälen för virkesregleringens relativt stränga utformning hösten 1947 varit att genom avgränsning och kontroll av virkesköpen motverka en då befarad inflationsartad prisstegring på virket. Under senare delen av år 1948 hade emellertid på världsmarknaden inträffat prisfall på pappersmassa, som för Sveriges vidkommande inneburit en sänkning på omkring 15 procent av de toppriser, som uppnåtts under vintermånaderna 1947/48. På många håll ansåges ytterligare prisfall vara att vänta under är 1949. Denna utveckling komme enligt kommissionens mening att föranleda en sänkning av priserna för massaved, som avverkats eller avverkades under pågående säsong. För Norrlands vidkommande hade mellan vederbörande köpare- och säljareparter redan träffats avtal, som innebure en viss prissänkning för massaved och oförändrade eller något höjda priser för sågtimmer jämfört med förhållandena under föregående avverkningsår. Det kunde antagas att prissättningen för massaved och timmer inom övriga delar av landet komme att i stort sett få samma karaktär som för Norrland. I fråga om handeln med rundvirke för annan användning än som industriråvara ansåg kommissionen förhållandena böra bedömas annorlunda. Risken för kedjehandel med rundvirke finge ej anses helt utesluten med åtföljande störande verkningar på prisbildningen. Upphandlingen av rundvirke av olika slag för export, som under löpande säsong kunde väntas få stor omfattning, vore möjligen även i fortsättningen i behov av reglering, bl. a. i syfte att fä densamma geografiskt så fördelad, att den icke i onödan störde träförädlingsindustriernas virkesupphandling. Här anförda omständigheter syntes kommissionen närmast tala för att virkesregleringen ej längre behövde tillämpas vid träförädlingsindustriernas upphandling av råvara för drift av egna verk utan tills vidare kunde inskränkas att gälla för handeln med rundvirke i övrigt. Kommissionen ansåg sig följaktligen böra så tillvida tillstyrka de gjorda framställningarna, att träförädlingsindustrierna genom generella tillstånd medgåves rätt att fritt köpa skogsprodukter för förädling vid egna verk och hemställde om bemyndigande att i gällande bestämmelser vidtaga därav betingade ändringar.

123 Denna kommissionens hemställan bifölls av Kungl. Maj:t genom beslut den 14 januari 1949. Som följd härav meddelade bränslekommissionen i cirkulär nr 661 bestämmelser angående reglering fr. o. m. den 1 februari 1949 av handeln med a) massaved, timmer och sågbar kubb av furu och gran, sliperämnen samt lövvirke av alla slag, b) props samt c) mastträ, spiror, pålar och stolpar. Förvärv av avverkningsrätter, huvudsakligen avseende virke inom resp. grupp, jämställdes med handel med virke av motsvarande slag. Indelningen av riket i inköpsområden var här helt slopad. Generellt tillstånd till förvärv av under a) upptagna virkesslag lämnades träförädlingsindustrier för drift av eget verk samt skogsägareföreningar. Samma frihet medgavs beträffande förvärv av varor under c) åt statliga inrättningar och verk för tillgodoseende av egna behov, impregneringsverk för impregnering vid egen anläggning samt skogsägareföreningar. För alla andra fall skulle alltfort gälla, att virkesförvärv fick ske endast efter särskilt tillstånd av bränslekommissionen. Såsom villkor för förvärvstillstånd, generellt eller individuellt, skulle gälla, att inköpt eller ur avverkningsrätt utvunnet virke ej fick utan bränslekommissionens tillstånd säljas till annan än den som hade tillstånd att förvärva sådant virke. Förvärvad avverkningsrätt fick ej till annan överlåtas utan bränslekommissionens medgivande. Liksom förut undantogs från regleringen virkesförvärv för byggnadsbehov m. m. ä egen fastighet. Bränslekommissionen hade i cirkulär den 4 december 1947, nr 595, förordnat, att trävaror icke utan kommissionens tillstånd fingo användas till framställning av m o n t e r i n g s f ä r d i g a b y g g n a d e r i andra fall än där tillverkningen skedde till beställare som erhållit vederbörligt byggnadstillstånd eller till fullgörande av leverans, för vilken erhållits exporttillstånd (se del IX sid. 128). Detta cirkulär upphävdes fr. o. m. den 11 juni 1949, sedan Kungl. Maj:t i kungörelse den 3 juni s. å. (nr 277) angående viss inskränkning i rätten att använda trävaror till byggnadsarbete m. m. meddelat föreskrifter, som bl. a. innefattade reglering av framställningen av monteringsfärdiga trähus. Enligt nyssnämnda kungörelse, som trädde i kraft den 11 juni 1949, överflyttades tillståndsgivningen i ifrågavarande hänseende från bränslekommissionen till arbetsmarknadsstyrelsen med rätt för denna att delegera avgörandet till länsarbetsnämnderna. Förbudet, som var ett led i den allmänna byggnadsregleringen, utvidgades samtidigt att omfatta ej endast användning av virke för tillverkning av monteringsfärdiga byggnader utan även överlåtelse av sådan byggnad och transport därav från tillverkningsplatsen. övriga ännu kvarstående regleringsföreskrifter på trävaruområdet upphörde att gälla med utgången av september 1949. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 i samma månad upphävdes från nyssnämnda tidpunkt följande författningar, på vilka dessa kvarvarande rester av trävaruregleringarna vilat: kungörelsen den 30 januari 1942 (nr 32) angående viss

reglering av handeln med virke, kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt m. m., kungörelsen den 20 april 1945 (nr 138) angående beslag å massaved (pappersved) och props samt kungörelsen den 26 april 1946 (nr 156) angående beslag å vissa trävaror av furu och gran m. m. Därmed bortföllo även de av bränslekommissionen med stöd av nämnda författningar utfärdade tillämpningsbestämmelserna. Angående p r i s u t j ä m n i n g s a v g i f t e n f ö r t r ä v a r o r ävensom angående förlängning av överenskommelser, som träffats mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen i fråga om exporten av sågade och hyvlade trävaror samt avsättning av medel till Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond, se sid. 237. Pappersmassa och papper. Den efter kriget uppkomna höga exportprisnivån och därmed följande risk för ojämn pappersförsörjning inom landet ävensom önskan att främja exporten av papp och papper hade föranlett den handelsreglering, som hithörande varor varit underkastade under åren 1947 och 1948. En huvudprincip vid denna reglering var, att leveranser på hemmamarknaden skulle ske till av Kungl. Maj :t eller priskontrollnämnden godkända högsta stopppriser under det att exportpriserna voro fria. För att de svenska priserna skulle kunna hållas oförändrade träffades vartdera året genom myndigheternas medverkan överenskommelser mellan massa- och pappersindustrierna i form av s. k. globalavtal, varigenom bestämdes att vissa massakvantiteter skulle levereras till de icke självförsörjande pappersbruken till särskilda priser, vilka väsentligt understego de priser, som kunde uttagas på export. På grundval av globalavtalen ingick bränslekommissionen särskilda överenskommelser med Svenska pappersbruksföreningen, upptagande viss dokumentationsplikt för pappersbruken på hemmamarknaden. För innehållet i dessa avtal och överenskommelser har redogjorts i del IX sid. 135 och 313 ff. För år 1949 kunde något globalavtal angående pappersmassan efter samma linjer som under de närmast föregående åren icke träffas. Orsaken härtill var framför allt, att massapriserna på exportmarknaden visade en fallande tendens. Med hänsyn till denna pristendens var massaindustrien icke villig att förhandla om nytt globalavtal för den inhemska marknaden. Vid de förhandlingar, som från denna utgångspunkt fördes mellan bränslekommissionen och Svenska pappersbruksföreningen rörande avtal för år 1949, nåddes enighet mellan förhandlarna om en total dokumentationsplikt för pappersbruken på hemmamarknaden, omfattande 397 500 ton. Från pappersindustriens sida begärdes vid förhandlingarna kompensation för det av industrien beräknade högre priset ä sådan massa som tidi-

125 gare köpts på grundval av globalavtalen. Kommissionen ansåg sig böra föreslå en differentierad prishöjning på papp och papper, som bl. a. skulle täcka industriens merkostnader för de icke självförsörjande pappersbrukens köp av massa. Vid frågans behandling hos priskontrollnämnden ställde sig denna avvisande mot att medge höjning av priserna pä papp och papper. Själv beslöt nämnden, att massaleveranserna till icke självförsörjande pappersbruk skulle ske till de högsta stoppriser som gällde enligt globalavtalet för år 1948. Under hand erfor bränslekommissionen, att med hänsyn till priskontrollnämndens ställningstagande i prisfrågorna det avtalsförslag som framkommit vid förhandlingarna mellan kommissionen och pappersindustrien icke skulle komma att godkännas av Kungl. Maj:t. Den handelsreglering på pappersområdet, som genomförts för åren 1947 och 1948, hade förutsatt medverkan från industriens sida. Kommissionen fann för sin del en sådan medverkan vara nödvändig för upprätthållande av en handelsreglering av papp och papper m. m. Det gällde här varor, som icke kunde sägas utgöra ett enhetligt regleringsobjekt i vanlig mening och som förekommo i en mångfald kvaliteter och sortiment, många med synnerligen vidsträckt användning och ofta tillverkade pä direkt beställning av förädlingsföretag. Därtill kom, att regleringen av papp och papper till skillnad från andra varuregleringar varit en överskottsreglering, tillkommen i syfte att bringa ned hemmamarknadskonsumtionen för att åstadkomma ökad export. I rådande läge ansåg bränslekommissionen, att förutsättningar för industriens medverkan saknades, och fann sig därför föranlåten besluta om hävande av hithörande handelsreglerande bestämmelser. Meddelande härom offentliggjorde kommissionen i cirkulär den 20 december 1948, nr 656, vilket innehöll att papp och papper m. fl. varor som voro under beslag enligt kungörelserna nr 119/1947 och 820/1947, med undantag av tidningspapper, fingo fr. o. m. den 1 januari 1949 fritt levereras från svenska pappersbruk samt att envar som innehade eller förvärvade sådan vara, som fick fritt levereras, ägde att fritt förfoga däröver. Beträffande tidningspapper hänvisades till särskilda överenskommelser med Svenska tidningspappersbrukens förening och Svenska tidningsutgivareföreningen. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 december 1948 redogjorde bränslekommissionen för nu relaterade förhållanden. Kommissionen anförde, att den var fullt medveten om att ett frisläppande av papp och papper i radande situation kunde komma att vålla kännbara rubbningar i försörjningsläget. Det vore givetvis vanskligt att förutsäga var bristerna komme att bliva mest framträdande. Det funnos emellertid många kvaliteter, där även smärre oinställningar kunde medföra svåra konsekvenser. Kommissionen framhöll här sådana papperssorter som exempelvis spinnpapper, råvara för framställning av wellpappemballage och trähaltigt papper för boktryckerierna, där varan var prisbillig i förhållande till framställningskost-

126 naderna. Å andra sidan funnes en del papperssorter där tillverkningen vore mera lönande och sannolikt komme att ökas. Kommissionen befarade, att denna ökning, som kunde beräknas ske på icke försörjningsviktiga områden, även kunde komma att medföra en nedgång i exporten. Bränslekommissionens i skrivelsen den 21 december 1948 meddelade redogörelse lämnade Kungl. Maj:t enligt beslut den 21 januari 1949 utan erinran. De ovan omnämnda avtalen med Svenska tidningspappersbrukens förening och Svenska tidningsutgivareföreningen angående leveranser av tidningspapper slötos resp. den 21 december 1948 och den 18 januari 1949. Frågan om säkerställande av de massaköpande pappersbrukens råvaruförsörjning kvarstod emellertid olöst. Ansträngningar gjordes att härutinnan nå en lösning som från regeringens sida kunde anses acceptabel, så till vida att den icke oförmånligt påverkade den förda stabiliseringspolitiken. Av förslag, som bränslekommissionen hade under övervägande, syntes endast ett kunna betraktas som genomförbart. Detta gick ut på att genom viss restitution av pappersskatten lämna de massaköpande pappersbruken kompensation vid inköp av massa till fria priser. I avsikt att tiygga tillförseln på hemmamarknaden av vissa kvantiteter papp och papper efter denna linje fördes förhandlingar mellan myndigheterna och pappersindustrien, vilka resulterade i en preliminär överenskommelse den 24 februari 1949. Som följd härav upphävde priskontrollnämnden de tidigare beslutade stoppriserna på massa. Den i överenskommelsen avsedda skatterestitutionen innebar i stort sett följande. Sedan prisstoppbestämmelserna för massa hävts, skulle de massaköpande pappersbruken efter framställning kunna medgivas viss restitution av den pappersskatt, som uttogs vid leverans på hemmamarknaden av vissa kvantiteter papp och papper tillverkade av den till fria priser inköpta kemiska massan med undantag av s. k. kvistmassa. Någon restitution för inköp av kvistmassa och mekanisk massa syntes icke böra medgivas med hänsyn till att de fastställda stoppriserna på sådan massa endast obetydligt understego de gällande globalpriserna. Restitutionsbeloppet skulle i stort sett svara mot skillnaden mellan de fria priserna och stoppriserna på köpmassan. Vidare borde restitutionen begränsas till för varje bruk på förhand överenskommen kvantitet massa för framställning av varor avsedda att levereras på hemmamarknaden. Det beräknades, att restitution av pappersskatt skulle behöva lämnas för tillverkning av papp och papper m. m. motsvarande en råvaruförbrukning av högst 80 00Q ton kemisk massa under år 1949. För säkrande av hemmamarknadsbehovet till en mot föregående år ungefär svarande omfattning syntes ifrånkomligt, att den preliminärt träffade överenskommelsen med industrien bleve bestående under hela år 1949.

127 Härför erfordrades riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att för ändamålet medgiva restitution av högst 4 milj. kronor av under året influtna pappersskattemedel. Sådant bemyndigande lämnade riksdagen genom beslut i anledning av proposition nr 72/1949 (se sid. 263). Med stöd av den fortfarande gällande kungörelsen nr 142/1948 — vilken gav bränslekommissionen befogenhet att meddela föreskrifter om i vilken utsträckning och under vilka villkor papp, papper och pappersvara som var under beslag fick överlåtas eller användas i yrkesmässig verksamhet — utfärdade kommissionen den 13 januari 1949 föreskrifter, som i vissa hänseenden modifierade bestämmelserna i cirkulär nr 656. I ett nyssnämnda dag utfärdat cirkulär nr 660 stadgades att, såvitt anginge papp och papper, som såldes från svenska pappersbruk till tillverkare av emballage eller andra förädlade produkter av papp eller papper i och för export, dylik försäljning tills vidare fick ske efter tillstånd av kommissionen i varje i särskilt fall -— oavsett meddelade prisstoppbestämmelser — till gällande exportpriser till vissa närmare angivna kategorier köpare. Förbud stadgades samtidigt att för förbrukning inom landet utbjuda eller försälja papp eller papper som utlevererats för export eller förädling till produkt som avsetts för export. Sist anförda bestämmelser upphävdes fr. o. m. den 1 maj 1949, då bränslekommissionens befattning med hithörande ärenden upphörde, och ersattes av föreskrifter utfärdade av kontrollstyrelsen angående förutsättningar för undantagande från beskattning av papp eller papper. Enligt sistnämnda föreskrifter fick papp eller papper, som utlevererades för export eller försåldes på hemmamarknaden för förädling till exportprodukt, icke ; vare sig som råvara eller i förädlad form utbjudas eller försäljas för förbrukning inom landet eller i riket eljest användas, med mindre anmälan härom gjordes till kontrollstyrelsen. Sedan de handelsreglerande bestämmelserna rörande papp och papper med undantag av tidningspapper i början av år 1949 upphävts samt de beträffande tidningspapper med tillverkare och förbrukare slutna avtalen med 1949 års utgång utlöpt utan att förnyas eller ersättas med andra förbrukningsreglerande åtgärder, fann bränslekommissionen tiden vara inne för upphävande även av de författningar, på vilka hithörande regleringar baserats. Med bifall till kommissionens härom gjorda framställning förordnade Kungl. Maj:t den 24 februari 1950, att nedanstående tre författningar skulle med utgången av februari 1950 upphöra att gälla: kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 119) angående beslag å papp och papper samt vissa därav tillverkade varor, kungörelsen den 14 november 1947 (nr 820) angående beslag å garn av papper m. m. samt kungörelsen den 2 april 1948 (nr 142) angående reglering av handeln med och förbrukningen av papp och papper samt vissa därav tillverkade varor.

128 Resultatet av p a p p e r s a v f a 11 s i n s a m 1 i n g e n under år 1948 fann bränslekommissionen ha överträffat förväntningarna. Under året hade, enligt vad kommissionen meddelade i skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 januari 1949, insamlats 123 089 ton, medan 120 000 ton satts som mål för året. Av den insamlade kvantiteten hade ca 75 000 ton levererats till pappersbruken och resten, ca 48 000 ton, exporterats. Värdet av exporten beräknades till ca 12 milj. kronor. Då det syntes angeläget, att dittills vunna resultat icke underskredes, fann sig kommissionen föranlåten att även under år 1949 fortsätta upplysnings- och propagandakampanjen för insamlingen. Kommissionen lät för ändamålet trycka en folder i 25 000 exemplar att utdelas till samtliga i insamlingen engagerade organisationer och uppköpare. Dessutom anordnades liksom tidigare skett en anonnskampanj i dagspressen. Resultatet av 1949 års insamling blev 101 639 ton, varav exporterades ca 49 000 ton. Textilvaror. Genom kungörelse den 23 november 1945 (nr 715) hade förordnats om fortsatt reglering av bl. a. handel med för fiskeriändamål avsett garn av bomull och bomullsavfall. Med stöd av kungörelsen hade industrikommissionen i meddelande nr 285 utfärdat närmare bestämmelser om denna handelsreglering (se del VII sid. 68). Sedermera hade kommissionen medgivit, att dylikt garn, finare än nr 40, fick fritt försäljas och förbrukas. På grund av det förbättrade försörjningsläget fann sig kommissionen föranlåten att fr. o. m. den 1 januari 1949 frigiva försäljningen och förbrukningen även av övrigt för fiskeriändamål avsett garn av bomull och bomullsavfall. Med hänsyn till att i och med nyssnämnda beslut samtliga i förenämnda kungörelse avsedda varuslag successivt befriats från handelsreglering och försörjningsläget icke syntes påfordra fortsatt reglering på ifrågavarande område, upphävdes författningen i fråga helt genom kungörelse den 24 mars 1949 (nr 75). Kort härefter upptogs till avgörande frågan om den fortsatta handelsregleringen beträffande sytråd, vilken vara hade lagts under beslag genom kungörelsen den 3 januari 1941 (nr 3). Industrikommissionen fann tiden vara inne att medge fri försäljning och förbrukning av importerad sytråd utan hinder av beslaget och utfärdade cirkulär härom den 4 maj 1949. I del IX sid. 140 har omnämnts, att Kungl. Maj :t i mars 1948 bemyndigade industrikommissionen att med Aktiebolaget svenskt konstsilke träffa avtal om viss fortsatt tillverkning av konstsilkecordgarn. Avsättningsgaranti för den avtalade tillverkningen ägde kommissionen tillförsäkra bolaget till den 1 juli 1949. Avtal av denna innebörd slöts den 19 mars 1948. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 april 1949 meddelade industrikommissionen, att bolaget till den 1 juli 1949 kunde beräknas ha tillverkat

129 1 072 800 kg cordgarn, varigenom en kvantitet av 127 200 kg komme att återstå av den ursprungligen avtalade kvantiteten, 1 200 000 kg. För denna rest skulle kronan enligt den sista överenskommelsen vara skyldig gottgöra bolaget kronor 1: 28 per kg. Emellertid hade bolaget nu gått med på att avstå från denna fordran, om det för det i huvudavtalet fastställda priset finge tillverka ytterligare 46 550 kg. Bolaget vore även berett att på enahanda villkor framställa hela restkvantiteten, 127 200 kg. I så fall komme bolaget därefter att sänka priset med kronor 1: 24 per kg och vore dä villigt att i mån av behov utan avsättningsgaranti fortsättningsvis tillverka 35 000 kg konstsilkecordgarn per månad. På grund av att under rådande valutaläge stora svårigheter förelåge att tillgodose behovet av bilcordgarn tillstyrkte kommissionen nu uppgörelse med bolaget på nämnda villkor. Genom beslut den 20 maj 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t industrikommissionen att med Aktiebolaget svenskt konstsilke sluta avtal av angiven innebörd. P r o d u k t i o n s r e g i e r i n g e n beträffande bomullsindustrien upprätthölls ännu vid ingången av andra halvåret 1948 i flera hänseenden. Från årsskiftet 1948/49 genomfördes dock vissa lättnader. Industrikommissionen medgav, att bomull fick förbrukas så långt vederbörande företags importkvot räckte. Ökades produktionen av bomullsgarn, kunde motsvarande ökning i bomullstilldelningen påräknas. Förbrukningen av cellull bands ej längre av några kvantitativa begränsningar. Föreskrifterna angående leveranstvång för vissa kvantiteter trikågarn och tillverkning av vissa försörjningsviktiga vävnader (blätwills, lakansväv m. m.) upphävdes, enär Svenska bomullsfabrikantföreningen åtagit sig garanti för en tillräcklig tillverkning av dessa varor. Ytterligare lättnader vidtogos frän den 1 juli 1949. Sålunda upphävdes då de tidigare produktionsåläggandena beträffande bomullsgarn för fiskeriändamål. Ävenså upphävdes kravet på att av hela tillverkningen av bomullsvävnader 65 procent skulle utgöras av standardvävnader HY svenskspunnet garn. (Standardvävnaderna utgjordes av bomullsindustriens gamla stapelvaror; övriga mer speciella vävnader benämndes licensvävnader; för deras tillverkning hade dittills fordrats särskild licens.) Tillverkningsförbudet för markisväv, tältduk, sängöverkast, mattor och säckväv upphävdes likaledes ävensom begränsningen av tillverkningen av möbeltyger, gardin- och draperityger samt duk- och serviettyger till 60 procent av genomsnittliga förkrigstillverkningen inom resp. fabriker. Vad ylleindustrien beträffar gällde som förut, att fabrikant ägde under tiden för meddelat förbrukningstillstånds giltighet förbruka de kvantiteter han för fabrikationens behöriga bedrivande efter eget bedömande ansåg sig kunna disponera dels av sina inneliggande lager, dels av de importkvoter som meddelats honom för löpande är och dels av den svenskull som 9—016933

130 kunde komma att köpas under vederbörlig tillverkningsperiod. Industrikommissionen erinrade emellertid fabrikanterna, att de kvantiteter råvaror och halvfabrikat, som för ylleindustrien kunde importeras inom ramen för gällande importplan, icke medgåve lika stor förbrukning därav som tidigare. I fråga om ull utginge importplanen från ett genomsnittligt ullinnehåll av högst 50 procent i kardgarn och vävnader därav. Företag som tidigare tillverkat garn för försäljning till väverier och trikåfabriker ålades fortsätta härmed i minst samma utsträckning som tidigare. Tillverkningen av handelsgarn begränsades till den kvantitet som tillverkats under första halvåret 1947. Beträffande k o n s t s i 1 k e v ä v n a d e r gällde fortfarande, att tillverkningen härav skulle omfatta viss proportion fodervävnader. T r i k åi n d u s t r i e n tyngdes av föreskrifter om att tillverkningen i viss omfattning skulle utgöras av standardartiklar. För h a m p v a r u t i 11 v e r kn i n g e n upprätthöllos alltjämt ett flertal inskränkande föreskrifter, bl. a. att hampa och hampblår fick användas endast för viss standardiserad tillverkning av tågvirke och bindgarn, att skördegarn, emballeringsgarn och klädstreck ej finge tillverkas av härdfibrig hampa (sisal eller manilla), att manilla endast fick användas för tillverkning av snurrevadståg m. m. För övrigt var tillverkningen på textilområdet i flera hänseenden underkastad föreskrifter, vilka endast hade till syfte att tjäna prisregleringen, men dock liksom övriga produktionsföreskrifter grundade sig på gällande beslagsförfattningar eller på kungörelsen den 23 november 1945 om viss inskränkning i rätten att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Industrikommissionen, som för sin del var angelägen om att gällande produktionsregleringar snarast kunde bringas ur världen, ingav till Kungl. Maj:t en den 15 juni 1949 daterad skrivelse, vari kommissionen sökte uppvisa, att ifrågavarande regleringar icke längre voro ur försörjningssynpunkt erforderliga men för produktionen hinderliga i rådande situation, då inför en hotande konjunkturförsämring företagarna framför allt måste se till att produktionen snabbt och smidigt anpassades efter marknadens krav. De i fortsättningen eventuellt behövliga prisregleringarna borde enligt kommissionens åsikt baseras på prisregleringslagen. Kommissionen hemställde därför om upphävande av samtliga ännu gällande beslagsförfattningar rörande spänadsämnen och textilvaror ävensom av ovannämnda kungörelse nr 714/1945. I avgivet yttrande över industrikommissionens framställning påvisade priskontrollnämnden, att ett bifall härtill skulle medföra vissa olägenheter för den fortsatta priskontrollens upprätthållande. Emellertid ville nämnden icke motsätta sig att de ifrågavarande beslagskungörelserna upphävdes — därest detta ansäges motiverat ur försörjningssynpunkt — under förutsättning antingen att 1945 års författning bibehölles eller att denna för-

131 fattning ersattes med annan, som medgåve utfärdandet av de föreskrifter som erfordrades till fullständigande av nämndens befogenheter. Ärendet var oavgjort ännu vid utgången av juni 1950. I enlighet med den ståndpunkt som industrikommissionen intog i sin skrivelse den 15 juni 1949 att regleringarna inom textilområdet skulle upphävas förenklades emellertid samtliga produktionsbestämmelser så långt det var möjligt utan att åsidosätta priskontrollnämndens önskemål. Sålunda utfärdades den 31 oktober 1949 tillverkningsbestämmelser för ylleindustrien av innebörd att all produktionsreglering inom denna industri slopades. I tillverkningsföreskrifterna upptogos endast bestämmelser i prisreglerande syfte. Vidare avvecklades under hösten 1949 den fördelning av bomullsvävnader till sjukhus och andra allmänna inrättningar, som industrikommissionen ombesörjt alltsedan kriget. Fr. o. m. den 1 januari 1950 skulle alltså de allmänna inrättningarnas inköp av dessa vävnader ske utan kommissionens medverkan genom upphandling i vanlig ordning. För trikåindustrien utfärdades den 4 januari 1950 nya bestämmelser. Dessa inneburo, att tidigare föreskrifter rörande användning av svenskspunna bomullsoch imitatgarner på begäran av priskontrollnämnden bibehöllos. I övrigt slopades praktiskt taget alla tidigare produktionsreglerande bestämmelser. Slutligen utfärdades den 28 j u n i 1950 nya tillverkningsbestämmelser för tågvirkesfabrikerna, varigenom samtliga tidigare tillverkningsföreskrifter rörande hampa och hampblår avskaffades. Skördegarn skulle dock icke heller i fortsättningen få tillverkas av hårdfibrig hampa. Beträffande subventioneringen av bomullsimporten se sid. 238, 244. Under kriget hade som följd av avspärrningen en rätt avsevärd ökning av den svenska fårstammen ägt rum. Ur olika synpunkter måste det anses önskvärt, att denna ökning komme att bestå. Härför syntes emellertid vissa stödåtgärder erforderliga. I anledning av ett uttalande av 1944 års riksdag (se del V sid. 249) hade Sveriges lantbruksförbund i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 september 1944 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för införande av provisorisk prisgaranti å svensk ull. Kungl. Maj:t fann den 26 januari 1945 lantbruksförbundets framställning icke föranleda någon Kungl. Majrts åtgärd men uttalade därvid, att Kungl. Maj:t förutsatte, att vederbörande jordbruksorganisationer skulle upptaga förhandlingar med ylleindustrien om träffande av sådana anstalter, varigenom de svenska ullproducenterna tillförsäkrades avsättning av svensk ull på skäliga villkor. Förhandlingar med sådant syfte kommo också till stånd, vilka resulterade i att Sveriges lantbruksförbund och Svenska ylleindustriföreningen utsago en gemensam delegation med uppdrag att undersöka möjligheterna för att bereda erforderligt stöd åt avsättningen av svensk ull. Delegationen uppgjorde ett förslag, enligt vilket kostnaden för ifrågasatt prisstöd skulle likformigt fördelas på hela ylleindustrien. Överenskommelse om tillämpning av detta stödförfarande kunde emellertid icke träffas, då frän ylleindustriens sida förklarades, att den icke kunde åtaga sig de i förslaget angivna förpliktelserna. Emellertid hemställde

132 Lantbruksförbundet, att Kungl. Maj:t ville upptaga frågan om statliga åtgärder till befrämjande av den svenska ullproduktionen till förnyad prövning. I proposition till 1948 års riksdag, nr 275, upptog Kungl. Maj:t frågan om stöd åt ullproduktionen och framlade härutinnan vissa riktlinjer, vilka ock vunno riksdagens godkännande (se del IX sid. 69—70). Kungl. Maj:t anbefallde härefter livsmedelskommissionen att med beaktande av vad som anförts i nämnda proposition och i jordbruksutskottets utlåtande i frågan uppgöra förslag till bestämmelser om stödåtgärder. Sådant förslag avgav kommissionen i slutet av september 1948 efter överläggningar med en rad sammanslutningar (Båvarugrossistföreningen, Svenska fåravelsföreningen, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges slakteriförbund samt Ullspinneri- och väveriföreningen) och efter samråd med industrikommissionen och priskontrollnämnden. Kommissionen meddelade, att man vid förhandlingarna med nämnda organisationer stannat vid förslaget att låta insamlingen av ullen på lika villkor handhas av Kontrollhudar, andelsslakteriernas förening u. p . a., samt Ullspinneri- och väveriföreningen. Insamlingen för Kontrollhudar skulle ske genom de till slakteriförbundet anslutna slakteriföreningarna. Då det bl. a. av kostnadsskäl icke vore möjligt att anordna särskild kvalitetsbedömning vid varje slakteriförening, föreslogs sådan skola ske endast hos vissa föreningar. Till dessa skulle översändas den ull, som mottagits vid övriga föreningar. Subventionen, vilken förslagsvis borde utgå med 50 öre per kg otvättad ull, skulle, sedan kvalitetsbedömning skett, utbetalas i samband med den övriga likviden av den slakteriförening, som insamlat ullen, direkt till producenten enligt särskild avräkningsnota. Ullspinnerioch väveriföreningen skulle insamla ullen genom sina kommissionärer. I detta fall skulle ullen klassificeras och kvalitetsbedömas vid vederbörande fabrik, som sedermera över kommissionären utbetalade såväl likviden som subventionen till producenten på enahanda sätt som beträffande likvid från slakteriförening. Vid leverans skulle producenten på särskild av livsmedelskommissionen fastställd blankett avgiva försäkran, att ullen producerats på av leverantören brukad gård. Båda organisationerna skulle vara skyldiga att mottaga all den ull, som utbjödes från producent. De båda organisationerna skulle jämväl omhänderha försäljningen av ullen. Försäljning finge endast ske på de villkor, som industrikommissionen bestämde. Genom beslut den 3 december 1948 godkände Kungl. Maj:t det sålunda av livsmedelskommissionen framlagda förslaget. Kungl. Maj :t bestämde, att bidrag fick utbetalas för sådan ull som klassificerats efter den 1 oktober 1948 och h ä r r ö r d e från fårklippning efter den 1 september s. å. Betalning skulle ske i enlighet med de kvalitets- och prisbestämmelser, som fastställts av industrikommissionen i samråd med priskontrollnämnden. Föreningarna och deras uppköpare skulle följa de bestämmelser rörande verksamhetens bedrivande, som i övrigt kunde komma att meddelas av livsmedelskommissionen. Bestämmelser om statsbidrag till främjande av den svenska ullproduktionen meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 3221. Det framhölls, att Kungl. Maj:t vid sitt beslut förutsatt, att frågan om fortsatt statligt stöd åt ullproduktionen skulle omprövas, när bidragsverksamheen bedrivits så lång tid, att man fått möjlighet att bedöma dess verkningar i fråga om prisbildningen på den inhemska ullen samt i fråga om upprätthållande av fårstammen. Bestämmelserna hade därför erhållit i viss mån provisorisk form. Prisbildningen vid köp av klassificerad ull angavs vara i princip fri. Däremot hade industrikommissionen i samråd med priskontrollnämnden fastställt visst försäljningspris på klassificerad svensk ull till förbrukare, baserat på ett pris av 4: 50 kronor per kg otvättad ull med 62 procent rendement.

133 Läder och skodon. Enligt de undersökningar angående försörjningsläget för skodon som industrikommissionen företagit vid årsskiftet 1948/49 befanns detta ha i väsentlig grad förbättrats. Den totala produktionen av läderskor år 1948 hade enligt statistiken utgjort 10,77 milj. par, vilket innebar en ökning med 16,7 procent jämfört med 1947. Konsumtionen hade uppgått till 9,82 milj. par, vilket representerade en ökning med 9 procent. Lagren hade ökat med 1,04 milj. par eller med ca 17 procent. Av det föreliggande statistiska materialet fann industrikommissionen framgå, att försörjningen beträffande skor under 1948 varit god. Produktionen hade icke obetydligt överstigit konsumtionen och skolagren hade i stort sett bringats upp till förkrigsnivån. Det fastställda importprogrammet, som i första hand var baserat på import av bottenlädcrshudar från Argentina och berett läder frän Storbritannien, möjliggjorde upprätthållandet av en oförändrad produktion år 1949, om så skulle erfordras. Den förbättring i försörjningsläget, som sålunda inträtt, gav kommissionen anledning att underkasta regleringarna på läder- och skoområdet en granskning, och kommissionen fann därvid tiden vara inne att företaga vissa lättnader och förenklingar i gällande regleringsbestämmelser. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 mars 1949 gjorde kommissionen framställning härom. Kommissionen lämnade i skrivelsen till en början en redogörelse för det sätt, på vilket regleringarna voro utformade. Regleringen av handeln med sul- och bindsulläder hade införts fr. o. m. den 1 januari 1941 och regleringen av handeln med skoovanläder och foderskinn fr. o. m. den 15 februari 1943. För att en skofabrik skulle kunna förvärva läder eller skinn erfordrades en av kommissionen utfärdad inköpslicens. Skofabrikerna hade att med sina inköpslicensansökningar vända sig till sina leverantörer, som i allmänhet utgjordes av garverier. I den mån garveriet hade möjlighet att leverera den önskade varan, tecknade det å den av skofabriken överlämnade licensansökningen förklaring huruvida leverans av begärd vara och kvantitet kunde ske (»leveransåtagande») samt översände därefter ansökningen till kommissionen. Innan licens beviljades för den kvantitet leveransåtagandet avsåg, kontrollerade kommissionen, att densamma icke översteg den kvantitet, som fabriken enligt gällande kvotsystem var berättigad till. Då knappheten på läder efter avspärrningen 1940 började bli mera kännbar, infördes kvotering av bottenläder. För ovanläder genomfördes en motsvarande kvotering vid årsskiftet 1944/45, medan all import av dylikt läder ännu låg nere. Kvoteringsbas var för bottenlädret skofabrikernas förbrukning därav under åren 1937—1939, för ovanläder förbrukningen under år 1944. År 1943 knöts till lädertilldelningen det villkoret, att skofabrikerna skulle tillverka en viss procent av sin totala tillverkning av läderskor i s. k. P-skor. Procenten fastställdes till en början till 30 procent men höjdes fr. o. m. andra halvåret 1947 till 40 procent. Samtidigt härmed genomfördes en viss rörlighet i tilldelningssystemet, innebärande ökad rätt till tilldelning av läder till företag som åtogo sig att tillverka mera P-skor (glidande skala). Systemet med tilläggstilldel-

ning innebar i stort sett, att all tilldelning utöver grundtilldelningen skulle användas uteslutande till P-skor. Vid en så hög tilldelning som för bottenläder 134 procent och för ovanläder 170 procent av grundtilldelningen följde skyldighet att tillverka ej mindre än 72 procent P-skor. Beträffande reparationsläder (halvsulningsläder) var regleringen anordnad så, att läderdetaljisterna erhöllo tilldelning av dylikt läder kvartalsvis mot licens enligt en kvot, baserad på resp. handlares omsättning år 1945. Läderhandlarna, som fournerade skomakarna med läder, hade rätt att fritt försälja detsamma. Sedan lagren av P-skor nu bringats upp därhän, att de vid årsskiftet 1948'49 utgjorde drygt 50 procent av det totala lagret och sammansättningen av detta lager därjämte väl svarade mot konsumtionens dåvarande inriktning, borde enligt kommissionens mening tillses, att produktionen i fortsättningen anpassades efter konsumtionen, så att balans uppnåddes mellan P-skor och övriga skor. För detta ändamål vore kvotsystemets bibehållande överflödigt, särskilt med den påbyggnad som systemet erhållit från den 1 juli 1947. Denna påbyggnad, vilken som förut nämnts innebar, att i stort sett all tilldelning utöver grundtilldelningen skulle användas uteslutande till P-skor, syftade till att åstadkomma en ökad tillgång på dylika skor. I detta avseende hade systemet numera fyllt sin uppgift, och då det vore behäftat med betydande olägenheter, syntes det angeläget att avveckla detsamma och ersätta det med en annan ordning, som, utan att vara behäftad med det rådande systemets brister, likväl innebure en garanti för att produktionen av P-skor finge en omfattning som motsvarade den aktuella efterfrågan. Kommissionens förslag till lättnader i och begynnande avveckling av regleringssystemet på läder- och skoområdet gick ut på följande. Gällande beslag på hudar och skinn ävensom den därtill knutna produktions- och handelsregleringen vid garverierna borde bibehållas, kvoteringen av botten- och ovanläder till skofabrikerna däremot upphävas. Som villkor för tilldelning borde alltjämt krävas inköpslicenser med tekniskt samma förfarande som förut. Vid sin prövning av licensansökningar finge industrikommissionen tillse, att begärd kvantitet vore rimlig med hänsyn till omfattningen av vederbörande skofabriks aktuella produktion, så att spekulations- eller lagringsköp förhindrades. Genom att sålunda bibehålla licenssystemet ägde man enligt kommissionens mening möjlighet att även i fortsättningen kontrollera, att lädret användes för försörjningsviktiga behov samt att någon upplagring till förfång för produktionen icke skedde. Det tjänade dessutom som rättslig grundval för fortsatt priskontroll. Såsom villkor för lädertilldelning borde fortfarande gälla, att en viss del av vederbörande fabriks produktion i par räknat utgjordes av P-skor. Kommissionen angav för andra halvåret denna andel till 47 procent; dock borde kommissionen äga rätt att medge de fabriker, vilkas tillverkning av P-skor icke nådde upp till nämnda proportion, att bibehålla det lägre procenttalet. Regleringen av handeln med reparationsläder (halvsulningsläder) föreslogs skola helt slopas. I till industrikommissionen avgivet yttrande förklarade sig priskontrollnämnden icke kunna tillstyrka kommissionens förslag om slopande av kvo-

135 teringssystemet. Dock ville nämnden icke motsätta sig en viss minskning av produktionen av P-skor. Denna minskning borde enligt nämndens mening åstadkommas genom sänkning av procentsiffrorna i gällande skala för P-skotillverkningsskyldigheten i förhållande till tilldelad läderkvantitet. I polemik mot priskontrollnämnden vidhöll industrikommissionen sitt förslag och framhöll särskilt beträffande kvotsystemet, att detta påverkade skoindustriens struktur på ett orationellt sätt. Systemet gynnade i tilldelningshänseende företag som voro inriktade på tillverkning av skor av standardtyp och missgynnade sådana som voro mera inställda på kvalitetstillverkning'. Följden hade blivit en mindre lycklig snedvridning av produktionen. De av kommissionen föreslagna lättnaderna i det rådande regleringssystemet fann den innebära en anpassning till det förändrade läge som inträtt på skomarknaden och samtidigt möjliggöra en lämplig och smidig övergång till friare förhållanden. Kungl. Maj :ts beslut i ärendet den 1 april 1949 innebar, att den glidande skalan för lädertilldelningen till skofabrikerna slopades och att nya kvoter fastställdes, baserade på skofabrikernas förbrukning av bottenläder under år 1948. Såsom villkor för tilldelningen av läder skulle gälla, att minst 50 procent av varje särskild fabriks hela skoproduktion i par räknat skulle utgöras av P-skodon, med rätt dock för industrikommissionen att i samråd med priskontrollnämnden medge de fabriker, vilkas tillverkning vid tidpunkten för beslutet understeg 50 procent, att bibehålla den lägre procentsatsen. Slopandet av handelsregleringen i fråga om reparationsläder ställdes på framtiden. I samband med beslutets fattande uttalades, att frågan om regleringarnas fortsatta utformning eller bestånd borde upptagas till förnyad prövning senare under året. I syfte att skipa rättvisa mellan olika grupper av tillverkare utverkade sig industrikommissionen Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 september 1949 att i samråd med priskontrollnämnden medge de skofabriker, vid vilka tillverkningen av P-skor tidigare varit mindre än 50 procent, en begränsning av P-skotillverkningsskyldigheten med 4 enheter. Efter förnyad framställning av industrikommissionen fattade Kungl. Maj :t den 11 november 1949 beslut, varigenom kommissionens tidigare uttalade önskemål i fråga om avveckling av regleringssystemet på läder- och skoområdet delvis uppfylldes. Kungl. Maj:t föreskrev, att licenseringen av rem- och plattläder skulle upphöra med utgången av år 1949. Handeln med och förbrukningen av dylikt läder blev sålunda från nämnda tidpunkt fri. För bottenläder samt ovanläder och reparationsläder skulle licenseringen tills vidare bibehållas men utan kvotering. Licenseringen skulle av industrikommissionen handhas på sådant sätt, att spekulationsköp och onormala lagringsköp såvitt möjligt undvekes samt att licenserna till skofabrikerna förbundes med villkor om skyldighet att tillverka P-skor enligt gällande regler.

136 Med anledning av den ökade tillgång på importvaror, som blev en följd dels av frilistningen inom handeln med de till Marshallorganisationen anslutna länderna, dels av de ökade importmöjligheterna i övrigt, beslöt handels- och industrikommissionen den 7 mars 1950 att slopa licenseringen för följande läderslag: läder, framställt av får- och getskinn samt hästhudar, inkl. skofoderskinn; importerat berett läder; samt läder, framställt av importerade osubventionerade hudar och skinn. Licenseringen bibehölls alltså alltjämt för läder, framställt av inhemska hudar och skinn av nötkreatur samt av importerade subventionerade hudar, d. v. s. för det prisbilliga lädret, medan det dyrare importlädret frigavs. Föreskrift härom lämnades i kommissionens meddelande nr 13. I meddelande den 30 juli 1949, nr 394, tillkännagav industrikommissionen, att den underkastat de gällande bestämmelserna angående t i l l v e r k n i n g a v s k o d o n f ö r c i v i l t b r u k en allmän granskning med hänsyn till dåmera rådande förhållanden. Kommissionen hade därvid funnit, att bestämmelserna, vilka kungjorts i en rad tidigare meddelanden, kunde i stort sett upphävas. Från förenämnda dag undanröjdes alltså jämlikt berörda meddelande alla dittillsvarande tillverkningsbestämmelser rörande skodon för civilt bruk, med det enda undantaget att förbud fortfarande skulle gälla mot att tillverka tofflor av ovanläder, berett av hudar och skinn av nötkreatur. För dispens från detta förbud fordrades särskilt tillstånd av industrikommissionen. Angående s u b v e n t i o n e n a v h u d i m p o r t e n se sid. 239, 244. Gummi och gummivaror. Genom en rad beslut under år 1948 uppdrog Kungl. Maj :t åt industrikommissionen att med ordet »hästvagnsdäck» lata stämpla ett stort antal p e r s o n b i l s d ä c k , tillhörande olika företag och firmor, och att därefter utfärda licenser för inköp av sålunda stämplade däck, varvid skulle föreskrivas att däcken endast finge brukas å hästvagn samt att desamma icke finge överlåtas eller användas för annat ändamål. Generellt bemyndigande av detta slag erhöll kommissionen genom Kungl. Maj :ts beslut den 24 mars 1949. Detta skulle gälla alla personbilsdäck, som på grund av större inblandning av syntetiskt gummi voro mindre lagringsdugliga eller voro behäftade med påtagliga fabrikationsfel. Genom ett senare beslut den 6 maj 1949 förordnade Kungl. Maj:t, att sålunda till hästvagnsdäck nedstämplade däck finge utan hinder av gällande regleringsbestämmelser fritt försäljas och överlåtas med iakttagande av de prisbestämmelser, som voro eller kunde bli gällande för dylika däck. Specialtillverkade hästvagnsdäck, d. v. s. däck som tillverkats särskilt för hästfordon, voro icke under beslag och icke heller underkastade handelsreglering. Senare under år 1949 befanns tillgången på bilgummi över huvud så för-

137 bättrad, att tiden syntes vara inne att helt upphäva härutinnan ännu gällande handelsreglering. (Denna omfattade dåmera blott handeln med och monteringen av obegagnade lastbilsdäck i 16"-dimensionerna och obegagnade personbilsdäck.) På framställning av industrikommissionen utfärdade Kungl. Maj:t fördenskull kungörelse den 31 augusti 1949 (nr 474), varigenom 4—7 §§ i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706), vilka innehöllo bestämmelser om handeln med bilgummi m. m., upphävdes fr. o. m. den 1 september 1949. Kungl. Maj:t förordnade samtidigt, att bilgummi, utan hinder av gällande författningar om beslag å gummiringar, skulle från nämnda dag få inom riket fritt försäljas och överlåtas; dock skulle av priskontrollnämnden utfärdade prisföreskrifter på området alltjämt tilllämpas. Fr. o. m. den 12 november 1949 upphävdes genom kungörelser den 11 november 1949 (nr 569 och 570) slutgiltigt samtliga kvarstående författningar med avseende på bilgummiregleringen, nämligen dels följande beslagsförfattningar: kungörelserna den 14 februari 1941 (nr 68) angående beslag å vissa gummiringar m. m., den 25 juli 1941 (nr 675) angående beslag å vissa reservgummiringar, den 13 februari 1942 (nr 65) angående utvidgat beslag å gummiringar m. m. samt den 21 april 1943 (nr 237) angående ytterligare utvidgat beslag å gummiringar m. m., dels — i vad den ännu var i kraft — kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) angående reglering av handeln med och användningen av bilgummi, m. m. samt kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 805) angående tillämpning å motorcyklar av vissa bestämmelser i sistnämnda kungörelse. Beträffande den inhemska tillverkningen av syntetiskt gummi anmälde industrikommissionen i underdånig skrivelse den 22 december 1948, att konserverings- och avvecklingsarbetet vid fabriken i Ljungaverk i enlighet med kungl. brevet den 5 december 1907 fortsatts och nu var i allt väsentligt avslutat. Likaledes hade försäljningen av efter konserveringen överblivna råvaror, förrådsmateriel och apparatur fortgått. Denna försäljning hade visat sig draga höga kostnader speciellt då det gällt begagnade maskiner och apparater, enär dessa fordrat ett betydande renoveringsarbete för att överhuvud taget kunna säljas på annat sätt än som skrot. Å det av riksdagen beviljade reservationsanslaget till tillverkning av syntetiskt gummi komme vid utgången av år 1948 att återstå ca 570 000 kronor. Med en beräknad kostnad per år för vakttjänst, 25 000 kronor, och för forskningsoch försöksverksamhet, 240 000 kronor, kunde av anslaget vid 1949 års slut beräknas återstå ca 305 000 kronor. Efter det att den del av kommissionens verksamhet, som kunde betraktas som avvecklingsverksamhet, avslutats, ansåg kommissionen lämpligt, att återstående uppgifter, vilka voro av ren beredskapskaraktär, överfördes till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och att till nämnden ur befintligt reservationsanslag anvi-

138 sades de medel som bleve erforderliga för verksamhetens bedrivande. För bevarande av kontinuiteten borde dock gummiforskningskommittén bibehålla den direkta tillsynen över och planeringen av forskningsarbetet. Sedan riksnämnden i avgivet yttrande förklarat sig ej ha något att erinra mot att från industrikommissionen övertaga uppsiktsskyldigheten rörande gummiforskningen, meddelade Kungl. Maj :t den 3 juni 1949 föreskrift om att berörda överflyttning skulle ske fr. o. m. den 1 juli 1949. Nämnden bemyndigades att tills vidare under tiden 1 juli—30 september 1949 föranstalta om fortsatt forsknings- och försöksverksamhet beträffande syntetiskt gummi i huvudsak av samma omfattning och enligt samma riktlinjer som under år 1948. Ytterligare erhöll nämnden genom Kungl. Maj :ts beslut den 9 september 1949 bemyndigande att före utgången av juni 1950 föranstalta om slutförande av ifrågavarande forsknings- och försöksverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med av gummiforskningskommittén framlagd plan. Till fortsatt odlings- och försöksverksamhet med den gummiförande maskrosväxten Taraxacum koksagys anvisade riksdagen för budgetåret 1949/50 ett anslag av 45 000 kronor. Härav avsågs 25 000 kronor skola ställas till förfogande för Sveriges utsädesförening och 20 000 kronor för statens jordbruksförsök. Samma belopp anvisades jämväl för budgetåret 1950/51. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färgämnen m. m. Beträffande linolja hade genom industrikommissionens meddelande nr 363 medgivits tilldelning under vissa villkor för under målningssäsongen 1948 liksom tidigare för under 1947 verkställd utvändig målning av träväggar. Detta medgivande upphävdes fr. o. m. den 1 augusti 1948. För målningssäsongen 1949 lämnade kommissionen enligt meddelande nr 384 tilldelning för enahanda ändamål under samma villkor som tidigare. En viss ytterligare lättnad i hithörande handelsreglering kungjorde kommissionen i meddelande nr 381, bestående däri, att ägare av mindre fiske-, motor-, segel- och roddbåtar fr. o. m. den 15 februari 1949 fingo rätt att utan licens allenast mot avlämnande av ett ifyllt formulär inköpa linolja, linoljefärg och linoljekitt, som erfordrades för båten, sammanlagt motsvarande högst 300 poäng (3 kg linolja). Fr. o. m. den 1 april 1949 frigavs helt, jämlikt meddelande nr 384, handeln med och förbrukningen av linoljekitt. Mot slutet av år 1949 fann industrikommissionen tiden vara inne, att resterna av handels- och förbrukningsregleringen beträffande linolja och närstående produkter avlägsnades, och hemställde därom i skrivelse den 23 november 1949. I skrivelsen omnämndes, att förbrukningen av linolja före kriget uppgått till 16 ä 18 000 ton per år. Genom licenssystemet hade förbrukningen åren 1947 och 1948 hållit sig omkring 12 000 ton per år. Den inhemska oljelinodlingen kunde beräknas ge ca 16 000 ton linolja. Vad

139 som felade i behoven kunde lätteligen tillgodoses genom import. Kommissionen avsäge dock att träffa överenskommelse med linoljeslagerierna om månatlig rapportering även i fortsättningen av import, lager, förbrukning etc. Ransoneringen av kinesisk och japansk träolja kunde betraktas som ett komplement till linoljeransoneringen och borde upphöra samtidigt med denna. Med bifall till kommissionens framställning upphävde Kungl. Maj:t genom kungörelser den 25 november 1949 (nr 590—593) fr. o. m. utgången av november samtliga de författningar, varpå ifrågavarande regleringar grundats, nämligen kungörelserna den 19 april 1940 (nr 247) angående beslag å linolja, den 28 mars 1941 (nr 172) angående reglering av handeln med linolja, den 19 december 1941 (nr 992) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa tryck- och oljefärger samt den 9 januari 1948 (nr 7) om beslag å samt reglering av handeln med kinesisk och japansk träolja. Samtliga i dessa författningar avsedda varor fingo som följd härav fr. o. m. den 1 december 1949 fritt försäljas och förbrukas. Ransonering av tvätt- och rengöringsmedel fortgick vid ingången av andra halvåret 1948 som förut. Tilldelningen ökades något fr. o. m. den 17 september och under de sista månaderna av 1948 gavs även en extra tilldelning av 250 gram såpa. Dessförinnan hade emellertid länge undersökningar pågått, syftande till att klarlägga möjligheterna för tvättmedelsransoneringens avskaffande. Vid ett sammanträde med livsmedelskommissionens båda handelsråd i augusti togs frågan härom upp i anledning av från handelshåll uttalat önskemål om hävande av ransoneringen på såpa. De vid sammanträdet närvarande tvättmedelsfabrikanterna och majoriteten av representanterna för handeln hyste emellertid starka betänkligheter mot att vid denna tidpunkt slopa hela tvättmedelsransoneringen. Under de fortsatta förhandlingar, som fördes ined representanter för fabrikanterna och handeln, framhölls från näringslivets sida, att ökad råvarutilldelning och uppläggande av visst buffertlager av färdiga konsumtionsvaror vore nödvändiga förutsättningar för en någorlunda friktionsfri övergång till fri försäljning. Fabriksrepresentanterna preciserade sedermera sina yrkanden till att avse en höjning av råvarutilldelningen från dittillsvarande 18 600 ton till 22 000 ton fettråvaror per år samt uppläggande av ett buffertlager av konsumtionsvaror till en kvantitet motsvarande en månads försäljning. Såväl kommissionens allmänna råd som dess båda handelsråd tillstyrkte sedermera ransoneringens upphävande under de av fabrikanterna angivna förutsättningarna. Ett led i undersökningarna utgjorde den ransoneringsinventering i fråga om tvätt- och rengöringsmedel, som anordnades vid årsskiftet 1948/49 enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 3212. Med hänsyn till den förbättring av landets försörjning med fettråvaror, som inträtt under de senaste månaderna, ansåg sig kommissionen i början

140 av år 1949 kunna för tvättmedelsindustriens behov disponera en kvantitet av 22 000 ton fettråvaror per år, utan att detta behövde medföra några ogynnsamma återverkningar på tilldelningen av matfett. I fråga om färdiga konsumtionsvaror hade genom forcerad tillverkning så stora lager skapats, att även härutinnan de av fabrikanterna och handeln uttalade önskemålen fingo anses fullt tillgodosedda. I anledning av kommissionens som följd härav gjorda hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 21 januari 1949 kungörelse (nr 11), varigenom kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 320) angående reglering av handeln med tvål och såpa samt vissa andra tvätt- och rengöringsmedel upphävdes fr. o. m. den 22 januari. Härmed upphörde även samtliga de bestämmelser, som livsmedelskommissionen med stöd av nämnda författning utfärdat, att gälla. Meddelande härom lämnade kommissionen i cirkulär nr 3230. Fr. o. m. den 22 januari 1949 fingo alltså tvätt- och rengöringsmedel av alla slag överlåtas utan mottagande av inköpsbevis. Dessa varor hade icke varit underkastade beslag. Med utgången av november 1949 upphävdes även kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 718) angående tillverkning av vissa tvättoch rengöringsmedel (se del IV sid. 102). Det skedde genom en kungörelse den 28 oktober 1949 (nr 563). De av livsmedelskommissionen i början av år 1941 i samband med inrättandet inom kommissionen av en clearingkassa för reglering av marknadspriserna å fettvaror ingångna avtalen med Svenska fettindustriernas råvaruoch importförening, Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker och Linoljeslageriernas försäljningsaktiebolag rörande reglering av marknadspriserna ä fettvaror (se del II sid. 241) hade gång efter annan erhållit förlängd giltighet. Sådan förlängning skedde enligt kungl. brev den 22 oktober 1948 till utgången av år 1949 och enligt kungl. brev den 16 december 1949 tills vidare fr. o. m. den 1 januari 1950. I övrigt må beträffande regleringen av fetträvaror för tekniska ändamål nämnas följande. Fr. o. m. den 1 resp. den 13 juni 1949 slopades ransoneringen för alla under beslag lagda fettsyror utom olein och stearin. Sistnämnda varor frigåvos den 29 påföljande augusti. (Ransoneringen hade beträffande olein och stearin bestått från slutet av december 1940 och beträffande övriga fettsyror från juni 1941.) Då numera de flesta av de tid efter annan genomförda handels- och förbrukningsregleringarna på fettvaruområdet slopats (angående linolja m. m. se dock ovan sid. 138), befanns tiden mogen att upphäva den långa rad av författningar, varpå regleringarna grundats. Det skedde med utgången av november 1949 genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 oktober s. å. (kungörelser nr 552 ff.). De sålunda upphävda författningarna voro: kungörelsen nr 714/1940 ang.

141 beslag å sulfatharts, majsolja och ricinolja, kungörelsen nr 979/1940 ang. beslag a vissa oljor, kungörelsen nr 1026/1940 ang. beslag å vissa animaliska fettämnen m. m., kungörelsen nr 378/1941 ang. beslag å samt regleringav handeln med vissa fettämnen (utom i vad den avsäg dels rov- och rapsolja, även blåsta, samt andra liknande blåsta oljor, dels ock flytande vegetabiliska feta oljor ej s. n., andra än solrosolja och vallmoolja), kungörelsen nr 228/1943 ang. beslag å samt reglering av handeln med lecitin m. m., kungörelsen nr 1063/1940 ang. beslag å ljus samt reglering av förbrukningen av samma vara, kungörelsen nr 1029/1940 ang. reglering av handeln med vissa fettråvaror m. m. i vad den avsåg olein, stearin, jungfruolja, provenceolja, sesamolja, majsolja, ricinolja, vallmoolja och palmolja, kungörelsen nr 718/1942 ang. tillverkning av vissa tvätt- och rengöringsmedel samt cirkuläret den 1 augusti 1941 (nr 685) ang. anordnande av fettavskiljare inom vissa statliga och kommunala inrättningar. Härigenom upphävdes även samtliga de föreskrifter, vilka livsmedelskommissionen med stöd av de upphävda författningsbestämmelserna utfärdat. I fråga om de hithörande varor, för vilka redan tidigare medgivits fritt förfogande — de utgjorde i själva verket flertalet — hade författningsbestämmelsernas upphävande givetvis blott formell betydelse. I samband med ovannämnda åtgärder beslöt kommissionen i samråd med priskontrollnämnden att med giltighet från den 1 december 1949 även upphäva ännu kvarstående normalpris- och kvalitetsbestämmelser rörande animaliskt fett. Vissa fettvaror voro emellertid alltjämt liksom förut föremål för prisclearing. De fettråvaror, för vilka beslag efter den 30 juni 1950 fortfarande kvarstod, voro följande: jordnöt- och arachidolja, bomullsfrö- eller cottonolja, sojaolja, solrosolja, palmolja, kokosolja och palmkärnolja, härdat vegetabiliskt fett, rov- och rapsolja, även blåsta jämte liknande blåsta oljor, samt flytande vegetabiliska oljor ej s. n. andra än solrosolja och vallmoolja. För samtliga dessa varor utom palmolja gällde därjämte bestämmelser om handelsreglering. Beslag å samt reglering av handeln med vissa vita pigment hade bestått sedan den 4 februari 1945 enligt kungörelse den 26 januari s. å. (nr 19) (se del VI sid. 245). Beträffande zinkvitt hade fri försäljning och förbrukning fått äga r u m redan fr. o. m. den 24 augusti 1945 och beträffande zinksulf idvitt hade vissa lättnader medgivits fr. o. m. den 1 juni 1948. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 m a r s 1949 anmälde industrikommissionen, att landets försörjning med zinksulf idvitt och blyvitt så avsevärt förbättrats, att skäl saknades att utöver importregleringen upprätthålla beslag och därpå grundad handelsreglering. Importregleringen gave nämligen tillräckliga möjligheter att genom till importlicenserna knutna villkor utöva den begränsade kontroll över handeln, som framdeles kunde anses nöd-

142 vändig. Någon inhemsk produktion förekomme ej. På kommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj :t den 22 april 1949 om upphävande av förutnämnda kungörelse nr 19/1945 med utgången av april 1949. Kungörelsen omfattade blyvitt, zinkvitt (zinkoxid), inbegripet zinkgrått, samt zinksulfidvitt (litopon), inbegripet zinksulfid. Fr. o. m. den 1 maj 1949 fingo alltså nämnda varor, i den män detta icke tidigare medgivits, försäljas och förbrukas utan licens (industrikommissionens meddelande nr 388). Detsamma blev fr. o. m. den 1 december 1949 fallet beträffande titandioxid och titanvitt i och med att kungörelsen den 4 januari 1945 (nr 2) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa industrikemikalier genom kungörelse den 25 november 1949 (nr 594) upphävdes. I fråga om övriga i kungörelsen nr 2/1945 avsedda varor hade handelsregleringen redan tidigare upphävts. Fotografisk materiel. I 1949 års statsverksproposition, 10 :e huvudtiteln, omförmäldes, att det ännu ej blivit möjligt att, såsom man räknat med, driva Aktiebolaget Ceaverken efter rent kommersiella linjer. Då landets import av röntgenfilm från Förenta staterna bortfallit, hade behovet måst fyllas med anlitande av bolagets produktion. Detta hade medfört minskning av den varumängd, som eljest kunnat gä till export. Import- och exportrestriktionerna hade vidare åsamkat bolaget svårigheter. För dagen vore situationen den, att en större del av bolagets produktion reserverats för hemmamarknaden — genom överenskommelse med sjukvårdsberedskapsnämnden hade bolaget åtagit sig att svara för intill en tredjedel av de svenska sjukvårdsinrättningarnas behov av röntgenfilm — medan en mindre del fortfarande antogs kunna exporteras. Så som bolagets verksamhet numera bedreves vore den betydelsefull ur försörjningssynpunkt. Frågan huruvida bolagets produktion i framtiden helt skulle tagas i anspråk för beredskapsändamål syntes böra lösas i annat sammanhang. Oavsett vad lösningen bleve, stode det klart, att bolaget borde fortsätta sin verksamhet, vilken tills vidare borde bedrivas efter samma linjer som förut. För att bolaget inom sitt område skulle kunna hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen vore det motiverat, att medel anvisades även för nästa budgetår till fortsatt forskningsverksamhet. En viktig uppgift för denna forskning vore att sörja för att kvaliteten på den svenska röntgenfilmen bleve fullgod. Kungl. Maj :ts förslag om anslag till Aktiebolaget Ceaverken för vissa forskningsarbeten för budgetåret 1949/50 till samma belopp som tidigare eller 40 000 kronor godkändes av riksdagen. Detsamma blev fallet med det anslag till lika belopp som i 1950 års statsverksproposition äskades för budgetåret 1950/51.

143 Andra kemiska produkter. Genom kungörelse den 4 april 1941 (nr 189) hade förordnats om beslag å bl. a. kolofonium och sulfatharts, raffinerat, annat än tallolja (se del II sid. 303). Fri försäljning av dessa varor hade emellertid fr. o. m. den 1 juli 1947 medgivits intill en kvantitet av 250 kg per köpare och kalendermånad. På grund av ökad förbrukning av kolofonium inom områden, där tidigare annan råvara använts, inskränkte industrikommissionen enligt meddelande nr 373 den tillåtna fria försäljningen av denna vara till 10 kg per köpare och kalendermånad, medan försäljningsrätten för sulfatharts förblev oförändrad. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 mars 1949 anmälde industrikommissionen, att försörjningsläget icke blott beträffande nyssnämnda varor utan även beträffande vissa andra kemiska produkter så avsevärt förbättrats, att ett uppgivande av gällande handelsreglering syntes utan olägenhet kunna ske. De avsedda varorna voro, förutom kolofonium och sulfatharts, dels kalcincrad soda (natriumkarbonat), som lagts under beslag genom kungörelse den 21 april 1943 (nr 204), dels carnaubavax, paraffin, jordvax, montanvax och ceresin samt glycerin, vilka samtliga lagts under beslag genom kungörelse den 9 januari 1948 (nr 8). Enligt kommissionens mening gåves genom importregleringen tillräckliga möjligheter att medelst importlicenserna och därvid knutna fördelningsvillkor utöva den begränsade kontroll över handeln och förbrukningen, som framdeles kunde vara behövlig. Över den inhemska produktionen, där sådan förekom — det gällde speciellt glycerin — kunde erforderlig kontroll vinnas genom frivilliga överenskommelser. På industrikommissionens i anledning härav gjorda hemställan förordnade Kungl. Maj:t den 29 mars 1949 (genom kungörelser nr 72—74) om upphävande med utgången av mars 1949 av förenämnda tre beslagskungörelser. Kommissionen gav i meddelanden nr 383, 385 och 387 underrättelse om fri försäljning av ifrågavarande varor men erinrade samtidigt importörer därav om att det å importlicenserna förefintliga villkoret, att importören icke fick disponera vederbörligt varuparti med mindre han kunde uppvisa av kommissionen godkänd fördelningsplan, fortfarande gällde. Sistnämnda s. k. fördelningsvillkor borttogs i slutet av år 1949. Som en konsekvens av slopandet av handels- och produktionsregleringarna i fråga om tvättmedel och glasvaror upphävdes med utgången av år 1949 genom en författning den 29 december 1949 (nr 701) kungörelsen den 8 juli 1943 (nr 628) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa natriumfosfater ni. m.

6. Bränslehushållningen. Försörjningsläget. Bränsleåret 1947/48 var det sista som ännu kunde sägas vara i bränsleförsörjningshänseende i någon mån präglat av kristidens bristhushållning. Importen av f a s t a f o s s i l a b r ä n s l e n nådde redan då en sådan omfattning, att de —• jämte andra tillgängliga bränslen — i stort sett täckte behoven. Dock rådde ännu en märkbar brist på koks, som i görligaste man fick utfyllas genom amerikansk antracit jämte brunkolsbriketter och till en viss grad även genom ved och torv. Knappheten på koks, vilken var en internationell företeelse, övervanns sedermera i huvudsak genom den rikligare import som ägde rum under aren 1948 och 1949, företrädesvis frän tyska västzonen. Importen av kolbränslen uppgick under nedannämnda år till följande kvantiteter: i 1939 1946 1947 1948 1949 1950 l:a halvåret

Stenkol

Koks

Kolbriketter

Summa

ton 6 342 500 2 443 000 4 160 400 5 401 000 3 964 700 2 250 000

ton 2 339 100 1011300 903 800 1 615 900 1 985 300 1 072 000

ton 37 800 59 200 646 400 214 900 5 400

ton « 719 400 3 513 000 5 710 600 7 231 800 5 955 400 3 32:1 000

Importen från Förenta staterna, vilken under de första efterkrigsåren varit förhållandevis mycket stor, nedgick under åren 1948 och 1949 av valutaskäl högst väsentligt (frän ca 40 procent av hela kolbränsleimporten 1947 till 12 procent 1948 och 6,5 procent 1949). I stället trädde Polen som kolexportör alltmer avgjort i förgrunden, närmast i ordningen följt av Storbritannien. Av kolimporten härrörde sålunda år 1948 64 procent och år 1949 56 procent från Polen samt resp. 20 och 38 procent från Storbritannien; av koksimporten kom resp. 42 och 64 procent från Tyskland. Programmet för v e d p r o d u k t i o n e n under avverkningsåret 1947/48 hade från början upptagit en kvantitet brännved om 15 milj m 8 t. Perioden avsäg tiden 1 oktober 1947—30 september 1948. Härav hade till utgången av juni 1948 blott avverkats ungefär hälften (se del IX sid. 168). För hela perioden blev avverkningskvantiteten beträffande brännved (inkl. långved för kolning samt stubbved) nära 9 milj. m't. Härtill kom ca 12,5 milj. m 3 t

145 massaved och props. Brännvedskvantiteten motsvarade sålunda icke på långt när det uppställda avverkningsprogrammet och översteg föga det vanliga behovet av s. k. normalved. Ur försörjningssynpunkt var detta utan större betydelse, då ersättningsved under bränsleåret 1948/49 endast i obetydlig omfattning behövde tagas i anspråk. Lagen om avverkningsskyldighet hade genom beslut av 1948 års riksdag förlänats giltighet till utgången av september 1949. För tiden efter den 30 september 1948 bragtes lagen icke vidare i tillämpning och någon förlängning av dess giltighet efter den 30 september 1949 sattes icke i fråga. T o r v p r o d u k t i o n e n upprätthölls ännu under år 1948 vid en kvantitet av omkring 500 000 ton. Den minskades därefter hastigt och omfattade år 1949 endast omkring 125 000 ton, som huvudsakligen användes för framställning av torvbriketfer. I fråga om f l y t a n d e b r ä n s l e n måste importen alltjämt av valutabesparingsskäl i avsevärd mån begränsas. Detta nödvändiggjorde bibehållandet av förbrukningsregleringar framför allt i fråga om bensin och eldningsolja. Vad beträffar bensin upphävdes ransoneringen i november 1949, men förbrukningen hölls nere genom en fortfarande hög beskattning. Handeln med övriga oljor frigavs praktiskt taget helt i februari 1950. Importen av flytande bränslen uppgick under åren 1939 samt 1946—1949 till följande kvantiteter: i

Bensin 3

m 1939 788 100 (= 574 000 ton) 1946 605 400 ( = 441 000 » ) 1947 883 500 ( = 643 500 »> ) 1948 733 100 ( = 534 000 i ) 1949 690 800 ( = 503 200 » ) 1950 l:a halvåret 330 500 ( = 240 700 »> )

Nativ olja

Fotogen Motor- och pannbrännolja m. m.

ton

ton

64 800 459 800 476 600 575 000 466 500 459 600

628 300 729 800 1 763 400 1 866 800 1 755 300 1 024 300

ton 136 800 119 700 131 200 175 900 169 000 101 200

Den inhemska tillverkningen av oljebränslen bedrevs som förut dels genom bearbetning av crude oil (nativ olja) vid A. Johnson & Co:s raffinaderier i Nynäshamn och Malmö, dels genom bearbetning av skiffer vid Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggning i Kvarntorp. Tillverkningen, vilken år 1947 uppgick till ca 70 000 m 3 bensin, 20 000 m 3 fotogen m. m. och 460 000 m 3 mörka oljor, nedgick sammanlagt något under år 1948, nämligen till resp. 70 000, 30 000 och 410 000 m 3 . I oktober 1949 upptogs produktionen vid det av Koppartrans oljeaktiebolag anlagda raffinaderiet i Göteborg.

Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja. Plan för bränsletilldelningen till h u s h å l l s f ö r b r u k a r e under bränsleåret 1948/49 hade av bränslekommissionen meddelats i cirkulär den 10—010933

146 3 juni 1948, nr 631 (se del IX sid. 153). Enligt planen komme av fossila bränslen att i regel blott lämnas tilldelning intill 80 procent av poängsumm a n å B-licenserna (på Gotland och Öland 90 procent och för de minsta förbrukarna över huvud 100 procent) samt intill 90 procent av poängsumman å A-licenserna. Hela tilldelningen mot A-licenser fick levereras redan från början av juli. Leveranser mot B-licenser medgåvos först från början av augusti; härvid skulle mindre förbrukare äga rätt att omedelbart uttaga hela sin årstilldelning, varemot leveranserna till större förbrukare tills vidare begränsades till vissa procenttal. I enlighet med dessa bestämmelser pågingo leveranserna av fossila bränslen (väsentligen koks och antracit) samt, i viss utsträckning, av ved och torv under hösten 1948. Resterande delar av 1948/49 års tilldelning frigåvos fr. o. m. den 17 januari 1949. Bränslekommissionens rätt att tillåta import av e l d n i n g s o l j o r blev för bränsleåret 1948/49 enligt direktiv från Kungl. Maj :t av valutaskäl starkt beskuren. I direktiven angavs, att den oljemängd av kvaliteterna 1 och 2 (d. v. s. de lättare kvaliteterna), som fick importeras, i första hand skulle avses för villafastigheter och hyreshus med endast en värmepanna, vilka redan innehade oljelicenser, samt småindustrier med ungefär samma konsumtionsvolym som villafastigheterna ävensom för industriugnar, där utebliven oljeeldning kunde komma att medföra avsevärd produktionsminskning. Först i andra hand skulle tilldelning av dylik olja till större fastigheter komina i fråga. Även beträffande eldningsolja 3 visade sig en minskning av tilldelningen till fastigheter ofrånkomlig. Det var givet, att under sådana förhållanden antalet oljeeldade fastigheter icke kunde få ökas, varför licenser enligt de meddelade direktiven icke fingo beviljas för ytterligare villa- eller hyresfastigheter. Mot förhandsmeddelanden, avseende fastigheter i vilka oljeeldningsaggregat icke voro installerade den 1 augusti 1948, fick olja icke levereras. I cirkulär nr 645 meddelade bränslekommissionen, att det vid dispositionen, efter ovan angivna direktiv, av de till buds stående kvantiteterna av eldningsolja 1 och 2 för hushållsförbrukning under bränsleåret 1948/49 befunnits, att fastigheter med en licenskvantitet av sammanlagt högst 8 m 3 per bränsleår kunde få hela kvantiteten obeskuren, men att tilldelningen för licenser med över 8 m 3 gradvis måste skäras ned, så att den för licenser om 80 m 3 och däröver endast komme att utgöra 25 procent. För licenser under 25 n r blev dock reduktionen icke större än till 80 procent av licenskvantiteten, d. v. s. samma inskränkning i tilldelning som under 1948/49 tillämpades för fasta bränslen. Eldningsolja 3 kunde tilldelas smärre förbrukare till hela licenskvantiteten och större fastigheter intill 80 procent av behovet. Kommissionen meddelade, att ansökningar om dispens från de angivna tilldelningsbestämmelserna, under åberopande av att lagringsutrymmen

147 tagits i anspråk för oljetankar eller att pannorna icke hunnit omändras, icke kunde bifallas. Där två eller flera pannor funnes för fastighetsuppvärmningen, borde enligt kommissionens föreskrift i god tid före eldningssäsongens början anordningar vidtagas för övergång till eldning med fasta bränslen i samtliga pannor utom en, som fortfarande kunde oljeeldas och användas för att taga upp toppbelastningen under den kallaste delen av vintern. Närmare föreskrifter angående de leveranser mot hushållslicenser, som enligt de givna bestämmelserna fingo ske, lämnade kommissionen i cirkulär nr 649 för tiden fr. o. m. den 30 augusti 1948 och i cirkulär nr 658 för tiden fr. o. m. den 10 januari 1949. Fr. o. m. den 26 april 1949 frigavs helt försäljningen och förbrukningen av eldningsolja 3. För fastigheternas vidkommande bibehölls dock licenseringstvånget i så måtto, att för erhållande av licens, som dock ej var kvantitetsbegränsad, erfordrades garanti om leverans av olja jämte intyg att det installerade oljeeldningsaggregatet var godkänt av sprängämnesinspektionen för eldningsolja 3. Dessa bestämmelser meddelades i bränslekommissionens cirkulär nr 667. En viss bränslemängd ställdes till bränslekommissionens förfogande för v a r m v a t t e n b e r e d n i n g under uppvärmningssäsongen 1948/49. På grundval av de utställda inköpshandlingarna för ändamålet kunde fastställas, att nämnda kvantitet räckte till 75 dagars varmvatten. Kommissionen föreslog, att dessa dagar skulle fördelas med 30 dagar under vardera fjärde kvartalet 1948 och första kvartalet 1949 samt 15 dagar under andra kvartalet 1949. Efter överläggning med representanter dels för husmödrarna, dels för fastighetsägare, fastighetsskötare och hyresgästorganisationer bestämdes, att varmvattenperioderna i hyreshus som regel skulle begränsas till fyra dagar i sträck, och planer fastställdes för periodernas fördelning. Om en fastighetsägare och samtliga hans hyresgäster enades om ett annat tidsschema, finge emellertid detta schema tillämpas. Båda parterna skulle dock vara överens om att godkänna det bränsletillägg som bleve förknippat med den ändrade tidsindelningen. På grund av den osedvanligt blida väderleken under vintern 1948/49 fann bränslekommissionen i februari 1949 möjlighet att öka tilldelningen av fast bränsle för varmvattenberedning. Ett överskott kunde väntas uppkomma särskilt av de mindre lagerbeständiga bränsleslagen, amerikansk antracit och brunkolsbriketter. Om dessa bränslen lagrades ännu längre, förelåge enligt kommissionens mening risk för att kvaliteten sjönke så, att de icke lämpade sig för fastigheternas pannor. Kommissionen beslöt fördenskull, att varmvatten under tiden 19 februari—15 maj 1949 skulle kontinuerligt få tillhandahållas i hyreshus, där fasta bränslen tilldelats för varmvattenberedningen under 1948/49. Medgivandet utsträcktes senare att gälla t. o. m. den 4 juni 1949. Då tilldelningen av olja för varmvatten icke

148 ansågs kunna ökas, blevo beträffande oljeeldade hyreshus de tidigare bestämda begränsningarna med avseende på varmvattenberedningen bestående, utom (fr. o. ni. den 16 maj) i de fall där eldningsolja 3 användes för ändamålet. För tiden fr. o. m. den 5 juni 1949 fick varmvatten tills vidare tillhandahållas i hyreshus, där andra bränslen än eldningsolja 1 och 2, koks eller antracit normalt användes för sådant ändamål. De kvarstående inskränkningarna i rätten att tillhandahålla varmvatten upphävdes i september 1949. Enligt en inom bränslekommissionen verkställd beräkning kunde den bränslebesparing, som skett tack vare varmvattenförbuden under de sammanlagt omkring 39 månader, varunder dylikt förbud tillämpats alltsedan år 1940, anses motsvara en bränslekvantitet om ca 800 000 ton koks. Vad beträffar b r ä n s l e t i l l d e l n i n g e n t i l l i n d u s t r i e n u n d e r b r ä n s l e å r e t 1 9 4 8 / 4 9, varom stadgades i bränslekommissionens cirkulär nr 625, må nämnas, att full behovstäckning bereddes i fråga om koks för smides- och gjuteriändamål, medan koksbehovet för uppvärmning m. m. kunde täckas blott till omkring 40 procent. Av eldningsolja 1 och 2 erhöllo industriens ugnar i regel fortlöpande tilldelning intill 90 procent av behovet. Övriga behov intill 80 m 3 per år täcktes till omkring 25 procent, medan större förbrukare icke erhöllo fast tilldelning utan tillgodosågos med oundgängliga kvantiteter under en till tre månader beräknad omställningstid. Eldningsolja 3 (och även den i marknaden nyinförda kvaliteten 4) kunde åtminstone från september 1948 tilldelas upp till 80 procent av behovet. Frigivningen av handeln med sistnämnda slag av oljor från den 26 april 1949 kom givetvis även industriförbrukarna till godo. Genom särskilda Kungl. Maj :ts beslut under säsongen 1948/49 upphävdes regleringarna i fråga om handeln med stenkol, ved och torv (se nedan sid. 152, 158 och 163). Av de fasta bränslen, som användas av hushållsförbrukarna, voro fr. o. m. den 1 juni 1949 endast koks och antracit handelsreglerade. Med hänsyn till valutaläget ansågs denna reglering tills vidare böra fortsättas. Härtill medverkade även det förhållandet, att ett frisläppande av kokshandeln kunde väntas åstadkomma ogynnsamma prisverkningar på hyresmarknaden till följd av bränsleklausulernas tekniska konstruktion. Bränslekommissionen bedömde emellertid tillgången på koks så god, att kommissionen i sin plan för b r ä n s l e f ö r s ö r j n i n g e n för hushållsförbrukarna u n d e r b r ä n s l e å r e t 1 9 4 9 / 5 0 , vilken framlades i cirkulär nr 675, ansåg sig kunna utlova, att under nämnda år hela tilldelningen mot utställda licenser för uppvärmning och ekonomibehov skulle i landet i dess helhet k u n n a lämnas i koks eller i förekommande fall antracit. Någon uppdelning i ortsgrupper behövde fördenskull icke ifrågakomma. Även för varmvattenberedning i full utsträckning under vintern komme tilldelning av koks att kunna lämnas. Trots hävandet av ortsgruppsindelningen skulle de år 1942/43 eller senare utställda A- och

149 B-licenserna samt inköpsbevisen, i den mån dessa avsåge koksinköp, gälla även under 1949/50. Endast för nytillkommande förbrukare skulle således nya inköpshandlingar utfärdas. Tilldelningen av koks och antracit mot för dessa bränsleslag gällande såväl A- som B-licenser skulle alltså utgöra 100 procent av licensernas A + B-poängsumma. Leverans mot vederbörliga tilldelningar skulle få ske fr. o. m. den 20 juni 1949. Beträffande t i l l d e l n i n g o c h l e v e r a n s a v eldningsolja 1 o c h 2 u n d e r b r ä n s l e å r e t 1 9 4 9 / 5 0 lämnade kommissionen meddelande i cirkulär nr 676. Kommissionen framhöll, att importen av nämnda oljeslag liksom under föregående bränsleår av valutaskäl måste beskäras. De kvantiteter, som komme att stå till förfogande, kunde, sedan de för industrien nödvändiga behoven täckts, icke beräknas räcka till full tilldelning för de hushållsförbrukare som redan hade licenser för eldningsolja. Under sådana förhållanden vore det även under 1949/50 uteslutet att öka antalet oljeeldade fastigheter. Liksom under föregående bränsleår komme villafastigheter att erhålla full tilldelning mot sina licenser. Detsamma komme även nu att gälla de minsta hyresfastigheterna och de större cnpanneanläggningarna, varför begränsningen av oljetilldelningen komme att drabba främst de med flera pannor utrustade större hyreshusen. Tilldelningen för sistnämnda fastigheter angavs skola bli lika stor som under 1948/49 och blott tillåta eldning med olja i en panna under den kallaste delen av vintern. I övrigt måste i dessa fastigheter som förut koks eller stenkol användas för att täcka behovet. Liksom under föregående år komme icke några dispenser att lämnas frän tilldelningsbestämmelserna. Ej heller kunde de förbrukare, som nu erhölie full tilldelning, påräkna extralicenser. En sträng hushållning med tilldelningen vore därför tills vidare nödvändig. Tilldelningen och försäljningen av koks till i n d u s t r i e n för b r ä n s l e å r e t 1 9 4 9 / 5 0 reglerades genom bränslekommissionens cirkulär nr 677. Då försörjningsläget i fråga om koks nu väsentligt förbättrats, kunde betydande lättnader medges i tilldelningen härav i jämförelse med föregående bränsleår. De för 1948/49 meddelade licenserna skulle gälla även för 1949/50, men deras inköpsvärde komme att, där fråga var om koks för uppvärmning och ångalstring, höjas intill 200 procent. För gjuteri-, smides- och övriga ändamål kunde tilldelningen enligt licenserna redan anses tillfredsställande och höjdes därför icke. Licenser, som utfärdats för inköp av antracit till industrien, upphörde att gälla den 30 j u n i 1949. I den mån förbrukare under bränsleåret 1949/50 önskade använda antracit, skulle ansökan om licens insändas till tilldelningsmyndigheten, som ägde bevilja licens för så stor kvantitet som erfordrades för tillgodoseende av intill 80 procent av årsbehovet. Funnes antracit ej att tillgå, skulle licensen gälla för ekvivalent mängd koks. ,. Beträffande eldningsolja gällde tills vidare vad därom anförts för 1948/49.

150 Genom yppade möjligheter till oljeimport mot betalning i mjukvaluta förbättrades vid början av år 1950 försörjningsläget beträffande e l d n i n g s o l j a , dock ej i den grad att alla behov därav kunde väntas bliva helt tillgodosedda. Då bränslekommissionen emellertid trots detta ansåg en avveckling av gällande ransonering på hithörande område önskvärd, upptog kommissionen förhandlingar med oljeföretagen rörande förutsättningarna för oljeransoneringens slopande. Dessa förhandlingar resulterade i att samtliga inom landet verksamma oljeföretag förbundo sig att, för den händelse oljehandeln frigåves, uppfylla vissa villkor syftande till att trygga licensinnehavarnas oljebehov under år 1950. Främst gällde det här villaägare och ägare av andra fastigheter med endast en värmepanna samt vissa industriförbrukare. I anslutning härtill förklarade kommissionen, att någon tilldelning av hårdvaluta för import av eldningsolja utöver vad som enligt importplanen för 1950 fastställts för envar importör icke komme att medges samt att icke heller lån ur statliga lager kunde beviljas. På bränslekommissionens framställning gav Kungl. Maj :t enligt beslut den 17 februari 1950 kommissionen fria händer att häva ännu gällande regleringsföreskrifter beträffande handeln med och förbrukningen av flytande bränslen. Detta ägde betydelse ej blott för eldningsoljan utan även för motorbrännolja och fotogen, där vissa försäljnings- och förbrukningsförbud fortfarande kvarstodo (se sid. 166). Bränslekommissionens i anledning härav utfärdade cirkulär nr 697 innehöll i avseende på eldningsolja, att försäljning av sådan olja av alla slag (således även eldningsolja 1 och 2) fick fr. o. m. den 18 februari 1950 ske fritt till samtliga förbrukarkategorier. Gällande licenser skulle emellertid kvarstå och bevaras av vederbörande leverantörer, som hade att till kommissionen göra anmälan om nytillträdande hushållsförbrukare och leveranser utöver viss angiven kvantitet. I cirkuläret hänvisades i övrigt till överenskommelserna med oljebolagen, vari dessa förbundit sig att under återstoden av år 1950 verkställa leveranser mot gällande licenser i huvudsak enligt i cirkulär nr 676 utfärdade bestämmelser.

Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och koks. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1949 förklarade bränslekommissionen, att förutsättningar syntes föreligga för avskaffande av handelsregleringen i fråga om å n g k o k Den import härav som kunde påräknas såväl från Polen som från Storbritannien var enligt kommissionens åsikt av sådan storleksordning, att den komme att täcka landets behov vid maximal ångkraftproduktion och högsta konsumtion även inom övriga förbrukarekategorier. Vid beräkning av detta behov måste, framhöll kommissionen, hänsyn tagas till att olja i viss utsträckning användes som

substitut för kol. På grund av god tillgång på importerad tjock eldningsolja och förväntad ökad inhemsk produktion av sådan olja vore en stegring av oljekonsumtionen att förvänta. Den ökning av kokskonsumtionen, som kolregleringens avskaffande kunde medföra, förmodades komma att helt falla på hushållsförbrukningen, då övriga förbrukare redan nu konsumerade de kvantiteter de ansågo behövliga. Den väntade merkonsumtionen borde bli av jämförelsevis ringa omfattning. Någon priskontroll vare sig för grosshandeln eller för lagerhandeln ansåg kommissionen icke böra kvarstå. Bibehållandet av importlicenserna antingen för varje last eller för större partier, för avräkning mot kontingenter i nya handelsavtal eller för erhållande av valutatilldelning, syntes vara den enda fortsättningsvis erforderliga regleringsåtgärden. Bränslekommissionens skrivelse föranledde ingen omedelbar åtgärd av Kungl. Maj :t. Den 5 maj 1949 inkom kommissionen emellertid med en ny skrivelse, vari den förklarade sig anse tiden vara inne för avskaffande av den statliga regleringen jämväl beträffande k o l t i l l g a s - o c h k o k s v e r k samt av stenkol framställda b r i k e t t e r . Begleringen av handeln med kol till gas- och koksverk hade, framhöll kommissionen, en annan karaktär än regleringen av handeln med ångkol i så måtto att endast engrosköpare förekomme. Behovet av gas- och kokskol kunde beräknas till 900 000 å 950 000 ton per år, varav landets enda koksverk, Oxelösunds järnverks aktiebolag, förbrukade ca 110 000 ton. övriga förbrukare utgjordes av landets 37 gasverk. Stockholms gasverk toge ensamt i anspråk nära 50 procent av den beräknade behovskvantiteten, de sex största gasverken tillsammans 78 procent. Bortsett från valutasynpunkten ansåg kommissionen möjligheterna att genom tillräcklig import tillgodose behoven även beträffande nu ifrågavarande kolsorter vara goda. Import ägde rum från Förenta staterna, Storbritannien, Polen och Tyskland. Importen av tyska kol hade ej förrän under första kvartalet 1949 kommit i gång och var ännu obetydlig. Enligt det senaste avtalet med Polen skulle under den avtalsperiod som utlöpte den 30 april 1949 gaskol importeras till en kvantitet av 150 000 ton. Det hade emellertid visat sig svårt att avsätta dessa kol på den svenska marknaden på grund av deras otillfredsställande kvalitet. En del av den avtalade importkvantiteten hade därför förblivit outtagen. Enligt det med Storbritannien år 1949 ingångna handelsavtalet skulle till Sverige levereras bl. a. 1 milj. ton kol. Från svensk sida hade hemställts, att 300 000 ton av denna kvantitet skulle utgöras av gaskol. Trots att engelsmännen själva lede viss brist på gaskol, syntes dock möjligheter föreligga till import av den ifrågasatta kvantiteten. Sedan möjligheterna till import från sistnämnda tre länder utnyttjats så långt som möjligt, finge återstående behov täckas genom inköp i Förenta staterna, förslagsvis till 70 procent. De amerikanska gaskolen vore, enligt vad bränslekommissionen upplyste, de ojämförligt bästa och även de billigaste. Cif-priserna utgjorde för amerikanska kol 62, för polska 65: 50, för tyska 70, för engelska 72: 50 kronor per ton. Av valutaskäl måste importen av amerikanska kol emellertid hållas nere i möjligaste mån. Kvotering mellan gasverken av tillgängliga kvantiteter verkställdes genom Svenska gasverksföreningen enligt överenskommelse med bränslekommissionen, varvid dock Oxelösundsverkets behov först måste tillgodoses.

152 Det syntes naturligt, att jämväl regleringen av handeln med stenkolsbriketter upphävdes i detta sammanhang. I så fall bleve — bortsett från antracitkol — handeln med stenkol och därav framställt bränsle helt fri. I en ytterligare skrivelse den 10 maj 1949 sade sig bränslekommissionen ämna, så snart förhållandena det medgåve, hos Kungl. Maj :t föreslå, att även handelsregleringen för k o k s slopades. Detta förutsatte dock, att utsikter funnes till en tryggad lagerhållning på hithörande område. Kommissionens strävan gick därför ut på att tillse, att lagren inom landet byggdes upp i största möjliga utsträckning. Enligt den plan som kommissionen uppgjort för kokshushållningen under bränsleäret 1949/50 räknades med en import under perioden 1 april 1949—31 mars 1950 av minst 2 och högst 2,5 milj. ton. För planens fullföljande krävdes, även för den antagna minimikvantiteten, att importen finge fortgå kontinuerligt under sommaren och hösten 1949, vilket innebure en import av genomsnittligt ca 175 000 ton per månad. Då lagerhandlarna antogos kunna lagra högst 650 000 ton och industriens lagringsmöjligheter ävenledes voro begränsade, ansåg kommissionen erforderligt, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anbefalldes ordna lagerutrymmen för ca 400 000 ton koks utöver de 100 000 ton metallurgisk koks, som inrymts i nämndens importplan. Kungl. Maj:t fattade i anledning av bränslekommissionens framställningar beslut den 20 maj 1949. Beslutet innebar utfärdande av tvenne kungörelser (nr 230 och 231), varigenom de båda för kolhandelsregleringen grundläggande kungörelserna den 28 juni 1940 (nr 650) angående reglering av importpriserna å stenkol och koks m. m. samt den 19 augusti 1940 (nr 794) angående reglering av handeln med stenkol och koks m. m. upphävdes med utgången av maj 1949 i vad de avsågo stenkol (med undantag av antracit) samt stenkolsbriketter. Därjämte bemyndigades riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att upplägga ett reservlager av koks om högst 400 000 ton utöver tidigare upplagda 100 000 ton för gjuteri- och hyttändamål. Beslutet innebar, att stenkol (utom antracit) och stenkolsbriketter fingo fr. o. m. den 1 juni 1949 köpas och säljas fritt över hela landet. (Däremot kvarstod importförbudet och således även importlicensförfarandet alltjämt för nu berörda varuslag.) Samtidigt upphörde för de nämnda varorna den intill dess tillämpade prisclearingen, vilken alltså nu begränsades till att omfatta allenast koks och antracit. För dessa varuslag fastställde därför bränslekommissionen som förut avräkningspriser att ligga till grund för clearingförfarandet, dock icke i fråga om sådana till riket ankommande laster av koks, vilka levererades till direktförbrukare i prisgrupp 1. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 juni 1950 (kungörelse nr 346) upphävdes fr. o. m. den 1 juli 1950 beslagskungörelserna beträffande stenkol m. m. den 28 mars 1941 (nr 174) och den 31 juli 1941 (nr 683) ävensom

kungörelsen den 12 april 1940 (nr 195), den sistnämnda dock endast i vad den avsåg stenkol (med undantag av antracit) samt stenkolsbriketter. Angående den s u b v e n t i o n e r i n g a v h u s h å l l e n s b r ä n s l e k o s t n a d e r — huvudsakligen beträffande koks och antracit — vilken jämlikt riksdagens beslut genomfördes under bränsleåret 1948/49 samt sedermera fr. o. m. den 1 december 1949, se sid. 240, 245. Handels- och prisregleringen beträffande ved. I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 april 1948 (se del IX sid. 167) hade bränslekommissionen framlagt förslag avseende bränsleförsörjningen under bränsleåret 1948/49 och i fråga om vedförsörjningen delvis även under bränsleåret 1949/50. Kommissionen berörde härvid även frågan om upphävandet av handelsregleringen för vedbränslen. Med hänsyn till att försörjningsläget och de internationella förhållandena syntes för ovissa för att denna reglering omedelbart skulle kunna hävas förklarade sig kommissionen emellertid vilja återkomma till frågan hösten 1948, då större möjligheter förelåge att bedöma utsikterna för importen 1949 av fossila bränslen. Det skedde i en skrivelse från kommissionen den 21 oktober 1948. Kommissionen utgick här från att import av fossila bränslen och olja under bränsleåret 1948/49 skulle kunna ske i tillräcklig omfattning. På grund härav erfordrades ved endast för täckande av normalvedsbehovet, och kommissionen ansåg att ved funnes i tillräcklig omfattning härtill. Kommissionen räknade även med att importen av fossila bränslen för bränsleåret 1949/50 skulle bliva tillfredsställande, varför vedavverkning under 1948/49 icke borde behöva ske i större omfattning än som erfordrades för tillgodoseende av nästa års normalvedsbehov, uppskattat till 8 milj. m3t, varav 6 milj. för hushållsförbrukning och 2 milj. för industrien, eller samma kvantiteter som under vart och ett av de båda föregående åren. Bränslebehoven under 1949/50 borde alltså kunna fyllas utan att »reglerad» ersättningsved behövde tillgripas. Vedbränsleförsörjningen kunde därmed sägas ha i stort sett återförts till de före kriget rådande förhållandena, under vilka de lokala behoven av vedbränslen regelmässigt täcktes genom köp i öppna marknaden och till pris som reglerades av tillgång och efterfrågan och i viss mån även av priserna på fossila bränslen. I och med att krigsårens stora krav på vedbränslen bortfallit syntes man kunna avskaffa eller åtminstone avsevärt uppmjuka de av bristläget föranledda vedhandelsbestämmelserna, vilkas fortsatta handhavande krävde en i förhållande till därav berörda konsumentantal och vedkvantiteter onormalt stor och kostsam förvaltningsapparat. Då vid denna frågas bedömande även vissa lokala synpunkter måste beaktas, hade kommissionen sökt inhämta meningarna i landet bl. a. genom ett allmänt sammanträde med kristidsstyrelserna. Diskussionen vid sammanträdet och senare överläggningar med vissa kristidsstyrelser hade givit uttryck fölen allmän uppfattning, att i stort sett tidpunkten vore inne för en avveckling av hithörande bestämmelser. Kommissionen lämnade i sin skrivelse en redogörelse för den bestående handelsregleringen beträffande vedbränslen, så som den utformats särskilt

154 i d e n s a m m a n f a t t a n d e k u n g ö r e l s e n d e n 17 d e c e m b e r 1943 ( n r 906) och m e d s t ö d h ä r a v u t f ä r d a d e c i r k u l ä r . D e n n a r e d o g ö r e l s e m å h ä r för ö v e r s k å d lighetens skull i s a m m a n d r a g återges. Försäljning av ved från producent skulle i regel ske till de auktoriserade brännveduppköparna. Inom zon 1 — d. v. s. hela den egentliga landsbygden — fick producent dock fritt sälja till förbrukare inom samma kristidsnämndsområde. Inom zon 2 och — beträffande försäljningar från ett kristidsnämndsområde till ett annat — inom zon 1 fick producent sälja till hushållsförbrukare mot inköpsnota. (Denna, som hade formen av vanlig faktura, skulle insändas till kristidsnämnden för vidare befordran till bränslekontoret i orten och hade till huvudsaklig uppgift att möjliggöra en granskning av prissättningen.) Industrier över en viss storleksordning liksom även statens och landstingens allmänna inrättningar måste — oberoende av var de voro belägna — inköpa sitt bränsle mot licens. Inom tätorter zon 3 fick försäljning till förbrukare ske mot inköpsbevis. Där förelåg således en handelsreglering i egentlig bemärkelse. Ett antal städer voro s. k. handelsreglerade orter (Stockholm, Solna, Sundbyberg, Lidingö, Göteborg, Mölndal, Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Landskrona, Lund och Eslöv). F ö r dessa gällde, att försäljningen till förbrukarna skedde mot licens genom vedhandlare. Vedhandlarna fingo sin ved genom ortens kristidsnämnd eller genom ett särskilt bildat bolag (vedorgan). Den ved som gick till zon 3-orter och handelsreglerade orter var underkastad clearing. Konsumenterna fingo därigenom inköpa sin ved till enhetliga priser, oberoende av om veden kom från nära liggande skogar eller från avlägsna orter med stora transportkostnader. Clearingen innebar nämligen, att förbrukningsorten närbelägen ved med lägre transportkostnader fick bidraga till att utjämna priset på ved som kom från mera avlägset belägna produktionsorter. Clearingen skedde genom de auktoriserade brännveduppköparna eller kristidsstyrelserna vid leveranser till zon 3-orter och genom kristidsnämndens eller vedorganets försorg i de handelsreglerade orterna. Vedtransporter med bil till handelsreglerade orter voro därjämte underkastade transportreglering. I f o r t s ä t t n i n g e n av sin skrivelse a n f ö r d e b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n i h u v u d sak följande. Genomförandet av en fri vedhandel skulle i princip innebära, att vedhandlare och konsumenter även i de dittillsvarande handelsreglerade orterna och zon 3-orterna — med undantag för de större industrierna och de allmänna inrättningarna — tillätes att själva taga kontakt med producenter för täckande av sitt vedbehov under bränsleåret 1949/50. I sin underdåniga skrivelse den 8 april 1948 hade kommissionen givit uttryck för den åsikten, att som villkor för övergången från reglerad till fri vedhandel borde gälla icke blott att det nästkommande bränsleårets behov vore tryggat utan helst även att kommissionen disponerade vissa vedtillgångar såsom reserver för att, då förhållandena så påkallade, anlitas i de orter där de fria uppköpen icke givit tillfredsställande resultat. Förstn ä m n d a villkor kunde sägas vara uppfyllt så tillvida att avverkningarna under det intill den 1 oktober 1948 utsträckta avverkningsåret i stort sett beräknades h a varit tillfyllest för täckande av behoven under bränsleåret 1948/49. De önskvärda reserverna i kommissionens hand syntes däremot bli av relativt obetydlig omfattning. Kommissionen ansåg emellertid icke att sistnämnda förhållande borde vara avgörande hinder för en övergång till fri vedhandel. Vid slopandet av vedhandelsregleringen borde även det allmänna beslaget å

155 ved enligt kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) hävas i de delar av landet, där detsamma icke redan blivit hävt genom kungörelsen den 17 december 1943 (nr 907). En fri vedhandel förutsatte enligt kommissionens övertygelse fria producentpriser. Härigenom erhölle producenterna en önskvärd stimulans till ökad vedproduktion inom försörjningsområdena för tätorter, vilkas normalvedbehov uppskattats till 2 milj. m ! t. En sådan inriktning av vedproduktionen vore ägnad att till kvantitet och avstånd begränsa »sugningen» av ved från den egentliga landsbygden med dess behov av ca 4 milj. m 3 t och komme därigenom att gynnsamt påverka prisbildningen på veden inom den även förut fria vedhandeln för hushållsförbrukarna på landsbygden. Det funnes därför skäl antaga, att åtminstone inom stora områden i skogsbygderna några större störningar av vedmarknaden icke borde uppkomma vid fri prisbildning. Ett u p p h ä v a n d e av producentnormalpriserna innebure återkallande av Kungl. |Maj:ts bemyndigande för bränslekommissionen den 12 december 1947 och den 11 juni 1948 att fastställa vissa normalpriser å ved. I samband därmed syntes priskontrollnämndlen böra föreskriva, att prisregleringslagens' stopprisbestämmelser icke skulle äga tillämpning i förevarande avseende. Beträffande den inverkan som producentnormalprisernas hävande komme att få på konsumentpriserna ansåg kommissionen en höjning av de sistnämnda sannolik på landsbygden. För tätorternas vidkommande borde enligt kommissionens mening de gällande återförsäljarepriserna i södra och mellersta Sverige i stort sett utan alltför stora justeringar kunna stimulera skogsägarna till en frivillig produktion av erforderlig storleksordning. Kommissionen föreslog därför, att de gällande återförsäljarepriserna i handelsreglerade orter och zon 3-orter i dessa landsdelar måtte upphävas i sin egenskap av normalpriser, varvid gällande prisstoppbestämmelser komme att träda i tillämpning. För tätorterna i Norrland och Dalarna låge förhållandena i viss mån annorlunda till på grund av den starka konkurrensen därstädes med massaindustriens råvaruinköp. Då det vore ytterst vanskligt att rätt avväga ett stoppris som samtidigt kunde tillgodose konsumenternas intressen och stimulera till den erforderliga produktionen, ville kommissionen för ifrågavarande landsdelar förorda en helt fri prisbildning även beträff a n d e återförsäljarepriserna i tätorterna med undanröjande jämväl av prisstoppjbestämmelserna. Kommissionen förordade, att vid genomförandet av de föreslagna åtgärderna Imåtte meddelas övergångsbestämmelser av innebörd att de dittills gällande konsumentnormalpriserna i varje fall skulle tillämpas under hela bränsleåret 1948/49 jför den ved som tillfördes vedhandeln genom kristidsstyrelserna eller bränslekommissionen och som försåldes till konsumenterna i avräkning på licenser eller inköpsbevis. Kungl. Maj:ts bemyndigande för bränslekommissionen den 19 juni 1942 att fastställa normalpriser å ved vid annan försäljning än från producent borde i samband därmed återkallas. Bränslekommissionen sade sig vara väl medveten om att övergången från en flerårig reglering till fri handel, där vedhandlare och konsumenter själva finge taga ansvaret för sin vedförsörjning, sannolikt komme att medföra viss oro och störningar, men förmodade att dessa icke skulle bliva av alltför svårartad eller långvarig natur. Under en övergångstid, i första hand omfattande vintern 1948/49, syntes det bliva nödvändigt att de kommunala myndigheterna, var och en inom sitt område, noggrant följde utvecklingen och i känsla av sitt ansvar för ortens försörjning grepe in med stödåtgärder, där så prövades angeläget, eventuellt genom rotköp och avverkning i kommunal regi.

156 Den fria vedhandeln skulle enligt bränslekommissionens förslag omfatta alla konsumenter utom större industrier samt allmänna inrättningar. Sammanlagt beräknades sistnämnda konsumenters normalvedsbehov uppgå till ca 2,5 milj. m 3 t. Lokalt kunde deras vedbehov vara av den storleksordningen, att ett anskaffande av behövliga kvantiteter inom närmaste områden kunde allvarligt äventyra möjligheterna för hushållsförbrukarna att på lämpligt sätt täcka sitt vedbehov. Kommissionen ansåg det därför angeläget att åtminstone tills vidare styra industriernas och de allmänna inrättningarnas vedinköp genom ett fortsatt licensförfarande, som dä närmast skulle syfta till att anvisa lämpliga inköpsområden. Detta innebure ett bibehållande av regleringsbestämmelserna i kungörelsen nr 906/1943 i vad angick dessa konsumenters inköp av ved. I kungörelsen nr 906/1943 hade särskilda bestämmelser meddelats angående reglering av handeln med träkol och gengasved ävensom angående tillverkning av dessa varuslag. Bränslekommissionen ansåg, att dessa bestämmelser nu kunde slopas, enär särskild anledning att begränsa eller dirigera tillverkningen eller användningen av träkol eller gengasved icke längre syntes föreligga. Priskontrollnämnden förklarade sig i avgivet yttrande vara av den uppfattningen, att vedhandelsregleringen inom zon 3 och i de handelsreglerade orterna ej borde upphävas, innan man med så stor säkerhet som möjligt kunde överblicka konsekvenserna därav. De gällande normalpriserna i såväl producent- som konsumentledet borde enligt nämndens åsikt bibehållas, då en bindning allenast av slutpriset, medan producentpriset lämnades fritt, syntes innebära alltför stora påfrestningar på prissystemet. En översyn borde dock kunna verkställas beträffande konsumentpriserna inom de delar av landet, där de kunde anses vara felaktigt avvägda. Om produktionen av ved icke bleve tillfredsställande med gällande normalpriser, borde åtgärder övervägas för främjande av denna produktion genom något slag av subvention. I en promemoria den 19 november 1948 bemötte bränslekommissionen priskontrollnämndens invändningar och framhöll särskilt de ogynnsamma verkningar som skulle uppstå genom varje tänkbar form av subvention. Vissa modifikationer av sitt ursprungliga förslag förordade kommissionen emellertid i en ytterligare promemoria, daterad den 11 december 1948, vari kommissionen även hemställde om bemyndigande att genom kontrakt med domänstyrelsen samt vissa skogsägareföreningar eller skogsbolag anskaffa ett reservlager av ved, förslagsvis till en kvantitet av 2 ä 300 000 m 3 t. Den 10 december 1948 meddelade Kungl. Maj:t beslut i förevärande ärende. I tvenne författningar (nr 756 och 757) förordnades härvid om upphävande dels av kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) angående beslag å ved — i den mån den ännu ägde tillämpning — dels av kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved

157 och träkol m. m., såvitt angick ved som avverkats efter utgången av september 1948 eller framdeles avverkades. Sistnämnda kungörelse skulle dock även beträffande sådan ved — i den mån bränslekommissionen så föreskreve — fortfarande äga tillämpning vid överlåtelser till statliga och kommunala inrättningar eller till större industrier. Kungl. Maj :ts beslut innefattade jämväl föreskrifter beträffande den fortsatta prisregleringen i enlighet med bränslekommissionens förslag. Kommissionen bemyndigades vidare att i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen i särskild promemoria föreslagit vidtaga åtgärder för anskaffande av ett statligt reservlager av ved. Bränslekommissionens tillämpningsbestämmelser i ämnet meddelades i cirkulär nr 655. Enligt dessa bestämmelser skulle fr. o. m. den 1 januari 1949 ined avseende på vedhandelsregleringen gälla följande. De gamla föreskrifterna rörande handelsreglering och priser skulle tills vidare kvarstå oförändrade för all den ved som avverkats före den 1 oktober 1948, d. v. s. den ved som var avsedd att komma till användning under återstoden av bränsleåret 1948/49 (s. k. »gammal ved»). Däremot upphävdes från årsskiftet såväl de handelsreglerande bestämmelserna som bestämmelserna om producentnormalpriser för all ved som avverkats efter den 30 september 1948. Denna »nya ved» var i princip avsedd att förbrukas först nästkommande vinter eller senare. Vedhandlare och konsumenter kunde sålunda omedelbart efter den 31 december 1948 taga kontakt med producenterna och träffa avtal om leveranser av dylik ny ved utan anvisningar, inköpsnotor el. dyl. Industrier och trafikföretag med ett årligt normalbehov av 300 m 3 t eller däröver samt statens anläggningar och allmänna inrättningar tillhörande landsting och kommuner skulle dock av kristidsstyrelse eller bränslekommissionen anvisas de områden inom resp. län, där inköp finge göras, så att deras inköp ej verkade störande på hushållskonsumenternas och vedhandlarnas möjligheter att täcka sina vedbehov. Kommissionen meddelade vidare, att konsumentnormalpriser gällande s. k. ny ved komme att fastställas av priskontrollnämnden för såväl de dittills prisreglerade tätorterna som ytterligare ett antal orter, vilka skulle bestämmas av nämnden och kommissionen gemensamt. Dessa konsumentnormalpriser förutsågos å flertalet orter komma att, särskilt beträffande de sekunda sortimenten, i stort sett sammanfalla med de förut gällande. På vissa orter — framför allt i Norrland — antogs dock en större eller mindre justering av priserna uppåt bli ofrånkomlig för att därigenom stimulera skogsägarna till en för vederbörande orts behov erforderlig vedproduktion. Avsikten var att, sedan på detta sätt ett nät av prisreglerade orter utlagts över hela landet, prisbildningen skulle få utvecklas fritt på den egentliga landsbygden. Efter dessa grunder ägde sedan prisbestämning för konsumenthandeln

158 i ett antal orter rum beträffande ved avsedd för förbrukning under tiden till den 1 juli 1949. Avsikten med bibehållandet av såväl handels- som prisregleringsbestämmelser för den ved som avverkats före den 1 oktober 1948 (s. k. gammal ved) var att såvitt möjligt förhindra prisstörningar och försörjningssvårigheter under pågående bränsleår. Sådana olägenheter kunde nämligen befaras uppstå, om regleringsbestämmelserna beträffande den gamla veden helt upphävdes innan säker täckning förelåge för behovet av ved för den ordnade vedhandeln i första hand inom handelsreglerade orter och övriga större tätorter. Vid slutet av första kvartalet 1949 ansåg bränslekommissionen emellertid tiden vara inne för beslut om vedregleringens fortsatta avveckling. Kommissionen framhöll i underdånig skrivelse den 24 mars, att enär dåmera såväl de enskilda konsumenterna som vedhandlarna i stort sett finge anses ha täckt sitt vedbehov för återstående delen av bränsleåret och kommissionen därjämte disponerade över nöjaktiga vedlager, ett bibehållande av de särskilda bestämmelserna för den gamla veden icke vidare syntes påkallat. En viktig synpunkt var ock att det, ju längre tiden framskred, måste bli allt svårare att särskilja ved som avverkats under olika perioder. Kommissionen fann sålunda, att regleringen av handeln med ved nu borde upphävas jämväl för sådan ved som avverkats före den 1 oktober 1948, dock med undantag för överlåtelser till större industrier och allmänna inrättningar. Rörande dessa storförbrukare ansåg kommissionen ur allmän bränsleförsörjningssynpunkt lämpligt, att möjlighet tills vidare bevarades till fördelning av deras anskaffning, till dess ett stabilare bränsleförsörjningsläge inträtt. Även den åtskillnad som med hänsyn till prisregleringen gjorts mellan ny och gammal ved fann kommissionen nu böra upphävas liksom ock kvarvarande rester av den med stöd av kungörelsen nr 264/1941 vidmakthållna transportregleringen för ved (den upprätthölls sedan den 1 juli 1948 blott beträffande transport av ved landsvägsledes till handelsreglerad ort). Vid prövning av sakläget fann Kungl. Maj:t tillräckliga skäl ej föreligga för bibehållande av särbestämmelser rörande industriers och allmänna inrättningars vedinköp. Genom tvenne kungörelser den 22 april 1949 (nr 153 och 154) upphävde Kungl. Maj :t följaktligen helt med utgången av april 1949 dels kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved och träkol, m. m., dels kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 264) angående förbud i vissa fall att transportera ved. Fr. o. m. den 1 maj 1949 fick sålunda all ved fritt överlåtas och transporteras utan att tillstånd i något fall erfordrades. Med avseende på prisregleringen samtyckte Kungl. Maj :t till att enhetliga bestämmelser finge gälla för såväl gammal som ny ved. Genom cirku-

159 lär n r 680 upphävde bränslekommissionen sedermera i samråd med priskontrollnämnden fr. o. m. den 1 juli 1949 de för ett antal tätorter ännu gällande konsumentnormalpriserna. Härmed var prisbildningen på vedområdet helt fri. Riksdagen hade för budgetåret 1948/49 anvisat ett anslag av 2,7 milj. kronor till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved m. m. Med detta anslag avsågs att täcka dels vissa direkta omkostnader i samband med inköp av ved, dels kostnader för utkörning av ved från centrallager i tätorter, dels kostnader för prisförluster å långved och kastved. Bränslekommissionen lämnade i skrivelse den 17 juni 1949 redogörelse för hithörande kostnader och beräknade förluster under budgetåret. Under rubriken direkta omkostnader för inköp av ved upptog kommissionen ett belopp av något över 1 milj. kronor, varav största delen härrörde från de pristillägg, som under vintern 1948 utbetalats till skogsägare i Norrland, huvudsakligen som kompensation för de opåräknade merkostnader som de onormalt stora snömängderna på ofrusen mark förorsakat producenterna för den ved som redan blivit framkörd till normal leveransplats. Kostnaderna för utkörning av ved från centrallager i tätorter samt prisförluster å långved, särskilt i samband med anskaffande av ett statligt reservlager av ved i anledning av kungl. brevet den 10 december 1948, upptogos till resp. 223 000 och 1 033 000 kronor. Slutligen upptogs under rubriken prisförluster å långved och kastved vid försäljning av kommissionens vedlager i samband med avvecklingen av kommissionens vedaffärer ett belopp av 2 290 000 kronor. Sedan handeln med ved blivit fri fr. o. m. den 1 maj 1949, hade kommissionen sökt träffa anstalter att på förmånligaste sätt placera sina överblivande vedlager. Dessa utgjordes dels av sådan ved som kommissionen enligt auktorisationsavtal med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och privata brännveduppköpare hade skyldighet att inlösa, dels av ved som kommissionen köpt enligt särskilda med bolag, revir m. fl. uppgjorda kontrakt. Från mitten av mars 1949 avyttrade kommissionen med viss förlust väsentliga partier av nämnda vedtillgångar, bl. a. till arméförvaltningen. Vidare träffades överenskommelse med ett flertal auktoriserade brännveduppköpare, att dessa mot en viss ersättning skulle övertaga kvarvarande inom auktorisationens ram inköpt ved. Nämnda kostnadspost, 2 290 000 kronor, representerade de förluster som genom berörda dispositioner beräknades ha uppstått under 1948/49. Som följd särskilt av dessa avvecklingskostnader överskreds ifrågavarande anslag med ett belopp av ca 1,8 milj. kronor. Till bestridande av återstående statsutgifter i samband med vedhushållningens reglering anvisade riksdagen för budgetåret 1949/50 ett anslag av 2 milj. kronor. Från kolclearingkassan överfördes enligt Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1949 till vedclearingkassan ett belopp av 13 253 700 kronor för täckande av sistnämnda kassas utgifter under budgetåret 1948/49 för produktionspremier, rotvärdesgaranti, särskilda anskaffnings- och försäljningsersättningar för ved samt begränsning av priserna på ved och torv till vissa högsta prisgränser. Ytterligare överfördes frän kol- till vedclearingkassan genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1950 ett belopp av 387 800 kronor. Sam-

160 tidigt bemyndigades bränslekommissionen att till kostnader för inköp och inlösen av ved m. m. utbetala högst 4 050 000 kronor. Med utgången av budgetaret 1949/50 voro praktiskt taget samtliga bränslekommissionens engagemang i samband med övertagandet och försäljningen av de auktoriserade brännveduppköparnas vedlager avvecklade. På grund av den relativt stora omfattningen av dessa affärer befanns dock lämpligt att för täckande av sådana kostnader, som till äventyrs ej kunnat redovisas före den 1 juli 1950, för budgetåret 1950/51 till samma ändamål anvisa ett ytterligare anslag av 300 000 kronor. Handels- och prisregleringen beträffande träkol. Genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 717) hade för rätten att yrkesmässigt köpa och sälja icke bearbetat träkol (råkol) uppställts krav på bränslekommissionens särskilda tillstånd härtill och med stöd av kungörelsen hade kommissionen meddelat vissa företag auktorisation i sådant hänseende (se del IV sid. 116 ff.). Auktorisationerna gällde för ett år i sänder, i regel från den 1 maj till den 30 april påföljande år. Orsaken till denna begränsning i rätten att driva handel med räkol var främst den starkt stegrade efterfrågan på träkol för gengasdrift, vilken befarades ge anledning till en icke önskvärd konkurrens mellan järnbruken och uppköparna av gengasbränslen och störa planerade fördelningar av träkolssortimenten mellan de två grupperna av konsumenter. Enligt denna planering skulle milkol av barr- eller bland ved i största möjliga utsträckning förbehållas järnhanteringen, medan ugnskol samt milkol av lövved avsågs skola användas för framställning av gengasbränsle. Under krigsåren kunde produktionen av träkol hållas relativt hög på grund av dåvarande utomordentliga möjligheter att jämväl erhålla avsättning till goda priser för den vid kolningen utvunna tjäran. Från ar 1946 minskades intresset för kolning i samma mån som tjäran förlorade sin betydelse såsom ersättningsbränsle och såsom råvara för framställning av smörjolja. Som följd härav nedgick produktionen av träkol i sådan omfattning, att inan för att k u n n a trygga järnhanteringens behov av räkol ansåg sig böra tills vidare bibehålla den möjlighet till reglering av handeln med denna vara som ovannämnda författning lämnade. Sedan gengasdriften i huvudsak upphört och träkolmarknaden synts ha alltmer stabiliserats, uppkom fråga om hävande av ifrågavarande reglering. I underdånig skrivelse den 24 mars 1949 förmälde bränslekommissionen, att Svenska järnbrukens träkolsförening, vilken svarade för ungefär 80 procent av inköpsvolymen av det träkol som måste tillföras järnbruksdriften utöver brukens egen kolproduktion och i denna egenskap i första hand erhållit auktorisation såsom råkolsuppköpare, hos kommissionen hemställt,

161 att regleringen av träkolshandeln mätte upphöra fr. o. m. den 1 maj 1949. Kommissionen förordade denna hemställan. I detta sammanhang upptog bränslekommissionen jämväl till prövning frågan om bibehållandet av normalpriser på icke bearbetat träkol ävensom pä stubbugnskol. Beträffande förstnämnda sortiment hade i kungörelser den 28 juni 1941 (nr 602) och den 21 april 1944 (nr 166) fastställts vissa normalpriser att gälla vid frivillig försäljning från producent eller för dennes räkning (se del II sid. 320 och del V sid. 299). Dessa priser hade sedermera höjts i ett par omgångar. Beträffande stubbugnskol hade bränslekommissionen jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 mars 1945 (se del VI sid. 271) vid skilda tillfällen meddelat föreskrifter om normalpriser. Prisregleringen för dessa träkolssortiment hade, som bränslekommissionen påvisade, tillkommit under en tid av knapphet på råvara och stark konkurrens mellan uppköpare av järnbrukskol och tillverkare av gengasbränsle. Prisförhöjningarna hade betingats dels av stegrade omkostnader för tillverkning och transporter, dels av höjda massavedspriser. I sin mån hade även medverkat, att till följd av lägre fordringar på massavedens kvalitet även de sämre vedsortimenten tillförts cellulosaindustrien, varigenom råvaruanskaff ningen för träkol still verkningen försvårats och produktionen därav hämmats. Försörjningsläget på träkolsområdet syntes nu ha lättats betydligt. I en av träkolsföreningen framlagd kalkyl beträffande behovet av s. k. långfärdskol för järnbruken under år 1949 uppskattades detsamma till icke fullt 1 milj. m 3 , varav täckning i form av leveranskontrakt funnes för ca 86 procent. Återstående köpbehov av långfärdskol för 1949 skulle sålunda uppgå till endast ca 130 000 m \ Ifrågavarande restkvantitet ansåg träkolsföreningen kunna utan svårighet anskaffas i öppna marknaden och till priser som icke obetydligt understege gällande normalpriser. Bränslekommissionen delade denna uppfattning med hänsyn till den redan inträdda eller förutsedda utvecklingen på ved- och gagnvirkesmarknaden. Under sådana förhållanden syntes normalprisbestämmelser icke längre erforderliga vare sig för räkol eller för stubbugnskol. Med anledning av bränslekommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj:t den 22 april 1949 (kungörelser nr 155 och 156) om upphävande med utgången av samma månad dels av kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 717) angående begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa och sälja råkol, dels av kungörelsen den 21 april 1944 (nr 166) med fastställande av normalpriser å vissa råkolssortiment. Genom det samtidiga upphävandet av kungörelsen nr 906/1943 (se ovan sid. 158) försvunno kvarvarande bestämmelser rörande regleringen i övrigt av handeln med träkol och gengasved. I cirkulär nr 669 meddelade bränslekommissionen, att som följd av att de angivna författningarna sålunda upphört att gälla, såväl inköp som försäljning av icke bearbetat träkol fick fr. o. m. den 1 maj 1949 ske fritt utan tillstånd av kommissionen. i l —016933

162 Torvproduktionen. I kungl. brev till bränslekommissionen den 20 februari 1948 hade meddelats bestämmelser rörande statsgaranti för under år 1948 tillverkad maskintorv till en kvantitet av högst 300 000 ton samt om inlösen av sådan av statsgarantien omfattad torv, vilken ej k u n n a t försäljas. Bränntorvproduktionen under året uppgick till ca 500 000 ton, varav ca 400 000 ton maskintorv. I underdånig skrivelse den 4 maj 1949 anmälde bränslekommissionen, att av 1948 års produktion i laga tid för inlösen anmälts och godkänts ca 15 000 ton bränntorv, vilken kvantitet kommissionen var skyldig att inlösa för ett sammanlagt belopp om högst 450 000 kronor. Inlösen av statsgaranterad torv hade aldrig tidigare kommit i fråga. Den inlösta torvkvantiteten antogs i huvudsak kunna försäljas till Statens järnvägar till garantipriset, varför någon större förlust ej syntes vara att befara. Genom beslut den 6 maj 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t bränslekommissionen att av medel som ställts till kommissionens förfogande för inköp och inlösen av ved använda högst det angivna beloppet till bestridande av kostnaderna för ifrågavarande inlösen. Kommissionen redogjorde sedermera i skrivelse den 31 maj 1950 för resultatet av de då slutförda åtgärderna för försäljning m. m. av den inlösta garantitorven. Av ovannämnda 15 000 ton underkändes vid provtagning ca 10 procent och av återstående 13 143 ton inköptes huvudparten av statens järnvägar. Ca 2 000 ton kunde icke försäljas. Den totala förlusten i samband med inlösen och försäljning av torv uppgick till i runt tal 150 000 kronor. Frågan om torvindustriens framtida utveckling och statens inställning till densamma upptogs av bränslekommissionen vid slutet av år 1948 och början av år 1949 till ingående prövning. Av kommissionens planläggningsavdelning utarbetades en promemoria i ämnet, som kommissionen jämte vissa yttranden överlämnade till Kungl. Maj:t med skrivelse den 10 februari 1949. I skrivelsen framhöll kommissionen, att en fortsatt torvproduktion, enligt vad som framginge av den verkställda utredningen, icke vore för det dåvarande ur bränsleförsörjningssynpunkt erforderlig. Ej heller av valutaskäl syntes en dylik tillverkning vara motiverad. Om torvproduktionen skulle upprätthållas med beaktande uteslutande av beredskapssynpunkter, skulle avsättning kunna vinnas endast genom tvångsåtgärder eller genom en kraftig subventionering av konsumentpriserna på torv. Beredskapssynpunkterna på torvfrågan tillgodosåges enligt kommisisonens — och även enligt riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap — mening bäst genom en intensifierad forskningsverksamhet. För att omsätta den teoretiska forskningsverksamheten i praktisk drift erfordrades en produktionsvolym av endast några tiotusental ton. Denna produktion syntes kunna rymmas inom Aktiebolaget svensk torvförädlings mossar, vilket dock icke uteslöte, att forskningsverksamheten kunde förläggas även till andra lämpliga mossar. För att kunna bedriva forskningsverksamheten så effektivt som möjligt och därmed å ena sidan tillgodose de mera näraliggande beredskapsuppgifterna och

163 å andra sidan bidraga till lösandet av bränslefrågor på lång sikt tarvades emellertid väsentligt ökade anslag. Den forskningsverksamhet särskilt i fråga om praktisk tillämpning vid enskilda torvmossar, som kunde ifrågakomma, borde enligt kommissionens åsikt kunna ske under ledning av Statens tekniska forskningsråd och med anlitande av medel, som stode till rådets förfogande för forskning på bränsleområdet i allmänhet. För att möjliggöra avsättning för den torv som producerades i anslutning till försöksverksamheten erfordrades en viss subvention, vare sig torven köptes och konsumerades av statens anläggningar eller den såldes i den fria marknaden. Vid en årlig torvproduktion av exempelvis 40 000 ton, som antogs finna köpare till ett pris av högst 25 kronor per ton, skulle under de första åren sannolikt krävas ett anslag på minst 400 000 kronor för att täcka produktionskostnaderna. I övrigt ansåg bränslekommissionen, att, eftersom ett fortsatt upprätthållande av torvproduktionen icke vore behövligt ur försörjningssynpunkt, det dittillsvarande produktionsstödet liksom ock regleringen av handeln, transporten och prisbildningen m. m. på torvområdet borde upphöra snarast möjligt. Härför fordrades att en hel rad författningar upphävdes. Då emellertid vissa rättsförhållanden mellan kommissionen och torvproducenterna kvarstode oreglerade, syntes det kommissionen lämpligast, att den sattes i tillfälle att avveckla dessa frågor enligt dittills tillämpade ordning. Bränslekommissionens framställning föranledde beslut av Kungl. Maj :t den 11 mars 1949. Genom särskilda kungörelser nämnda dag (nr 82—88) upphävdes med utgången av mars 1949 följande författningar: kungörelsen den 24 januari 1941 (nr 41) angående förbud mot användande av strötorv, torvmull och torvströ såsom bränsle, kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 409) angående meddelande av statsgaranti åt tillverkare av bränntorv, kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 607) angående bidrag av statsmedel till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo, kungörelsen den 17 april 1942 (nr 213) angående reglering av handeln med bränntorv m. m., kungörelsen den 17 april 1942 (nr 214) angående förbud att försälja viss torv, kungörelsen den 17 april 1942 (nr 215) angående förbud i vissa fall att transportera torv med järnväg samt kungörelsen den 9 april 1943 (nr 173) med fastställande av normalpriser å maskintorv och sticktorv. Kungörelsen nr 409/1941 skulle dock alltjämt tillämpas i fråga om torv, för vilken Kungl. Maj :t redan meddelat statsgaranti, och kungörelsen nr 607/1941 tillämpas i fråga om statsbidrag, som beviljats med stöd av densamma, samt därmed sammanhängande frågor. I cirkulär nr 665 meddelade bränslekommissionen, att kommissionen för sin del beslutat att vad i dess tidigare cirkulär föreskrivits angående handeln med torv skulle fr. o. m. den 1 april 1949 gälla endast beträffande slutlig reglering av bidrags-, låne- och garantiärenden m. m., vilka grundade sig på dittills gällande bestämmelser. Upphävandet i övrigt av regleringen av handeln med bränntorv m. m. samt av bestämmelserna om stödåtgärder av kriskaraktär för torvproduktionen innebure, att torv av alla slag och kvaliteter finge köpas och säljas fritt över hela landet. Med hänsyn till att leveranserna av 1948 års torvproduktion ännu icke

164 avslutats bestämdes, att de auktoriserade provtagarna skulle fortsätta sin verksamhet till bränsleårets slut. Dittillsvarande bestämmelser angående clearing vid leverans av torv skulle tills vidare intill den 30 juni 1949 fortfarande gälla i fråga om torv av 1948 eller tidigare års produktion. Till planläggning av t o r v f o r s k n i n g m. m. hade av 1947 års riksdag anvisats ett anslag av 200 000 kronor. Planläggningsarbetet skulle äga r u m inom Aktiebolaget svensk torvförädling (se del VIII sid. 164). I samband med anslagets beviljande uttalade riksdagen, att det ur beredskapssynpunkt och även rent nationalekonomiskt sett syntes önskvärt och angeläget, att den dittills bedrivna forsknings- och försöksverksamheten på torvområdet utökades och intensifierades. Den 3 mars 1948 framlade bolaget förslag till plan rörande det fortsatta forsknings- och försöksarbetet. Planen utmynnade i hemställan om att bolaget skulle få i uppdrag att organisera och handha den statliga torvforskningen samt att bolaget under budgetåret 1948/49 skulle erhålla anslag å dels 600 000 kronor för att uppföra och utrusta ett forskningslaboratorium, dels 300 000 kronor for att bestrida kostnaderna för forskningsverksamheten. I flertalet av de över förslaget inhämtade remissyttrandena underströks önskvärdheten av ett starkt statligt stöd åt torvforskningen. Vissa av remissmyndigheterna tillstyrkte bolagets förslag i organisationsfrågan, medan andra ansågo att ledningen av den statliga torvforskningen i stället borde anförtros ät ett särskilt torvforskningsinstitut. Förslag i ärendet framlades i statsverkspropositionen vid 1949 ärs riksdag (10:e huvudtiteln). Därvid framhölls av handelsministern, att ifrågavarande forsknings- och försöksverksamhet vore en angelägen uppgift. Det förordades, att verksamheten förlades till bolaget, som finge anses tekniskt väl rustat härför. Det betonades emellertid, att, även om statens stöd till torvforskning i fortsättningen huvudsakligen lämnades i form av forskningsanslag till bolaget, det dock finge anses självklart, att bidrag av statsmedel till sådan forskning även skulle kunna lämnas i annan ordning, exempelvis av statens tekniska forskningsråd från anslaget till teknisktvetenskaplig forskning m. m. För budgetåret 1949/50 föreslogs ett anslag begränsat till 150 000 kronor, ett belopp som syntes göra det möjligt för bolaget att i ungefär oförändrad omfattning fullfölja den verksamhet som påbörjats år 1948. Medlen borde i första hand användas för forskning beträffande torvens avvattning. Förslaget godkändes av riksdagen. Dess beslut innebar även att, i enlighet med bolagets hemställan, baracker och övriga byggnader å de mossar som bolaget arrenderade av domänstyrelsen finge överlåtas till bolaget utan ersättning. Samma belopp, 150 000 kronor, anvisades för ifrågavarande ändamål även för budgetåret 1950/51.

165 Handels- och förbrukningsregleringen beträffande flytande bränslen. Vid ingången av andra halvåret 1948 gällde ännu beslag och härpå grundad förbrukningsransonering för bensinbränslen (bensin, lättbentyl och andra brännbara vätskor innehållande bensin). Beträffande handeln och förbrukningen av eldningsolja, kvaliteterna 1 och 2, tillämpades ett licenssystem, för vilket redogjorts ovan å sid. 146. Övriga slag av flytande bränslen voro ej underkastade egentlig handelsreglering, men för motorbrännolja och fotogen gällde alltjämt vissa föreskrifter, vilka i någon mån begränsade rätten till försäljning och användning därav (se del IX sid. 180). För att giva effekt åt sistnämnda föreskrifter hade bränslekommissionen hänvänt sig till en del större branschorganisationer, såsom Sveriges köpmannaförbund, Färghandlarnas riksförbund m. fl., med vädjan om deras medverkan till en lojal efterlevnad av desamma. B e n s i n r a n s o n e r i n g e n hade från början motiverats därmed, att det ur valutabesparingssynpunkt var nödvändigt att hålla nere bensinimporten, vilken till väsentlig del måste ske mot betalning i hårdvaluta. Samma skäl för ransoneringens bibehållande anfördes även i fortsättningen, trots att det måste antagas som säkert, att förbrukningen starkt begränsades genom det höga försäljningspriset, vilket i sin ordning berodde på den fr. o. m. den 1 april 1948 genomförda skärpta beskattningen (sammanlagt 45 öre per liter bensin). Bensinransoneringens fortbestånd dryftades i riksdagen vid höstsessionen 1948 och även vid vårsessionen 1949 i samband med frågan om bibehållande av tilläggsskatten å bensin och brännoljor. I motioner vid sistnämnda riksdag framställdes yrkanden om ransoneringens omedelbara avskaffande. Det framhölls, att ransoneringens avveckling skulle medföra en reduktion av kostnaderna såväl för det allmänna som för näringslivet och över huvud utöva ett gynnsamt inflytande på landets ekonomi. Den konsumtionsökning som kunde väntas inträda efter ransoneringens försvinnade uppskattades av motionärerna till omkring 100 000 m 3 per är. En till denna kvantitet begränsad importökning syntes icke vara av den storleksordning, att den ur valutasynpunkt borde lägga hinder i vägen för en så önskvärd reform som ransoneringens avveckling. Å andra sidan skulle statskassan därigenom tillföras ökade skatteinkomster till omkring 45 milj. kronor. Även bevillningsutskottet fann det önskvärt, att ransoneringen liksom den skärpta bensinbeskattningen upphörde så snart som förhållandena det medgåve. Emellertid hade utskottet från bränsle- och trafikkommissioner 11a införskaffat upplysningar som gavo vid handen, att konsumtionsökningen genom ransoneringens upphävande troligen skulle bliva betydligt större, kanske dubbelt mot vad i motionerna gissningsvis angivits. En ökad konsumtion kunde emellertid tillfredsställas endast genom en ökad import mot dollar. Enligt utskottets uppfattning var valutaläget icke sådant, att hårdvaluta kunde ställas till förfogande för inköp av en så starkt ökad

166 bensinkvantitet. Riksdagens beslut gick ut på bibehållande tills vidare av såväl den skärpta beskattningen som ransoneringen. Genom den uppskrivning av dollarkursen, som genomfördes den 19 september 1949, stegrades kostnaderna för bensinimporten rätt avsevärt, och detta föranledde beslut av priskontrollnämnden om höjning av stoppriserna å bensin och lättbentyl i detaljhandeln fr. o. m. den 18 oktober 1949, nämligen från 69 till 72 öre per liter i O-zon med sedvanliga tillägg för övriga zoner. Trots att alltså kostnaderna i dollar för en ökad import nu måste bliva större än förut, fann regeringen tiden vara inne att tillmötesgå de av en allmän opinion alltmer bestämt framställda fordringarna på bensinransoneringens slopande. Beslut härom fattades av Kungl. Maj :t den 11 november 1949. Med tillämpning fr. o. m. den 12 november upphävdes då genom tvenne kungörelser (nr 566 och 567) de författningar, varpå ransoneringen var grundad, nämligen kungörelsen den 13 februari 1948 (nr 50) angående beslag å bensin m. m. och kungörelsen den 19 mars 1948 (nr 136) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av flytande bränsle m. m. I en utsänd kommuniké meddelades, att en förutsättning för beslutet var, att gällande bensinskatt bibehölles. Även med oförändrat bensinpris vore visserligen en viss ökning av efterfrågan på bensin att vänta, men denna bleve sannolikt icke större än att import av erforderlig bensinkvantitet, så som förhållandena nu vore, låge inom ramen för våra möjligheter. Skulle däremot skatten sänkas, komme efterfrågan säkerligen att stegras utöver vad som med hänsyn till valutaläget kunde tillgodoses. Handeln med bensin var alltså fr. o. m. den 12 november 1949 åter fri. Däremot ansågs fortfarande behövligt att bibehålla gällande föreskrifter i fråga om begränsning av handeln med och förbrukningen av a n d r a f l y t a n d e b r ä n s l e n . Då genom upphävandet av kungörelsen nr 136/1948 den rättsliga grunden härför bortföll, utfärdades i dess ställe den 11 november 1949 en ny kungörelse (nr 568), vilken meddelade i sådant avseende nödiga bestämmelser. Med stöd härav föreskrev bränslekommissionen i cirkulär nr 689, att av kommissionen tidigare utfärdade, ännu gällande föreskrifter rörande reglering av försäljningen och förbrukningen av eldningsolja skulle fortfarande äga tillämpning, att motorbrännolja alltjämt fick försäljas endast för motordrift samt att utan kommissionens tillstånd motorbrännolja icke fick användas för uppvärmningsändamål och fotogen icke för centraluppvärmning. Dessutom meddelades vissa föreskrifter om fortsatt antecknings- och redovisningsskyldighet för ifrågavarande bränslen. Först fr. o. m. den 18 februari 1950 upphävde bränslekommissionen — genom cirkulär nr 697 — med stöd av Kungl. Maj :ts den 17 februari lämnade medgivande, de kvarstående bestämmelser, vilka i ena eller andra avseendet begränsade rätten till fri försäljning och förbrukning av flytande bränslen. Vad angår eldningsolja har detta omnämnts ovan å sid. 150, varvid jämväl redogjorts för de överenskommelser som bränslekommissionen

i samband med frigivandet av försäljningen av eldningsolja 1 och 2 funnit sig böra träffa med oljebolagen i syfte att tills vidare säkerställa licensinnehavarnas oljebehov. Kungörelsen den 11 november 1949 (nr 568) upphörde jämlikt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 319) att gälla med utgången av j u n i s. å. Skifferoljeindustrien. I proposition till 1948 års riksdag, nr 60, hade chefen för handelsdepartementet, i anledning av de likviditetssvårigheter vari Svenska skifferoljeaktiebolaget av skilda anledningar råkat, anfört, att det inträdda läget nödvändiggjorde en förutsättningslös omprövning av bolagets ställning samt att denna prövning borde i första hand verkställas av särskilt tillkallade utredningsmän. I avbidan på utredningens resultat borde verkets fortsatta utbyggnad enligt 1946 års riksdagsbeslut tills vidare anstå. Driften vid bolagets anläggningar borde dock fortsätta och erforderliga medel härför ställas till förfogande. Medelsbehovet uppskattades till 15 milj. kronor, vilket belopp anvisades av riksdagen. Därmed hade alltsedan bolagets tillkomst till bolagets verksamhet anvisats sammanlagt omkring 87 milj. kronor. De utredningsmän, vilka av handelsministern tillkallats för att utreda frågan om Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet, avlämnade sitt utlåtande den 19 februari 1949. Häri föreslog utredningen enhälligt, att utbyggnaden av bolagets anläggningar vid Kvarntorp skulle fullföljas. Utredningen hade icke funnit den omständigheten att verket i sitt förefintliga skick ginge med förlust eller det förhållandet att företaget redan kostat det allmänna betydande belopp böra föranleda verksamhetens uppgivande. Som förklaring till svårigheterna hänvisade utredningen till att verket dittills haft karaktär av försöksverk, vid vilket ett otal problem kvarstått att lösa. Därutöver framhölls, att verkets utbyggnad under krigstiden måst ske i forcerad takt, varvid ett mera långsiktigt perspektiv ej kunnat beaktas och vissa delar av verket fått en mera provisorisk utformning. Vägen till förbättring av driftsresultatet ansåg utredningen böra gå genom dels rationalisering av såväl produktionsapparat som drift och dels ytterligare utveckling av tillverkningen av biprodukter samt ökning av företagets hela omslutning. Från dessa utgångspunkter fann sig utredningen böra i huvudsak godtaga de av skifferoljebolagets styrelse år 1946 framlagda och av samma års riksdag behandlade förslagen till ytterligare utbyggnad av anläggningarna (se del VII sid. 291 ff.). Dessutom föreslog utredningen vissa investeringar för att möjliggöra olika rationaliseringsåtgärder, främst avseende skifferbrytningen. Utredningens förslag innebar, att vattenreningsanläggningen kompletterades och utbyggdes, att anordningarna för skifferns brytning och beredning kompletterades, att de tre Bergh-ugnarna vid verket ombyggdes för högre produktion enligt en av skifferoljebolaget utarbetad metod, att ångkraftverket utvidgades till erforderlig kapacitet, att gasolanläggningen fullbordades, att två ytterligare svavelverk anskaffades samt att nya bostadshus om sammanlagt 80 lägenheter uppfördes. Härför erforderligt kapitaltillskott uppskattades till sammanlagt 21,4 milj. kronor, i vilket belopp inräknats utgifter för täckning av driftförluster och för förnyelse av anläggningarna under budgetåret 1949/50.

168 I proposition till 1949 års riksdag, n r 143, framlade Kungl. Maj:t på grundval av ifrågavarande utredning förslag rörande bolagets framtida verksamhet. Det framhölls i propositionen, att vid frågans bedömning tre olika lösningar erbjudit sig. Ett alternativ hade varit, att utbyggnaden av Kvarntorpsanläggningen fullföljdes. Såsom ett andra alternativ hade övervägts, huruvida icke verksamheten i fråga n u borde nedläggas men produktionsapparaten dock underhållas så att den i en avspärrningssituation åter kunde tagas i anspråk. Slutligen hade såsom ett tredje alternativ ifrågasatts, om icke utbyggnaden av skifferoljeverket tills vidare kunde anstå och driften fortsätta med befintliga anläggningar. Vid vägande mot varandra av dessa olika linjer hade föredragande statsrådet liksom ock i stort sett de hörda remissmyndigheterna kommit till den slutsatsen, att, sett på längre sikt, det första alternativet erbjöde de största fördelarna och att därför verkets utbyggnad borde fullföljas efter i huvudsak de av utredningen föreslagna linjerna. I propositionen tillstyrktes sålunda i huvudsak utredningens förslag, såvitt detsamma avsåg att medel anvisades för budgetåret 1949/50. Det erforderliga kapitalbeloppet för genomförande av utredningens förslag i dess helhet beräknades, som förut nämnts, uppgå till sammanlagt 21 400 000 kronor, varav 15 050 000 kronor såsom lån. Av det sammanlagda beloppet föreslogs i propositionen, att för budgetåret 1949/50 anvisades 3 750 000 kronor såsom anslag och 6 000 000 kroonr såsom lån. Frågan om anvisande av återstående medel finge framdeles upptagas till prövning. Statsutskottet yttrade i sitt utlåtande i ärendet, att vid bedömningen av bolagets framtida verksamhet största vikt måste läggas vid dennas betydelse ur beredskapssynpunkt, främst i händelse Sverige skulle avspärras utan att indragas i krig. Inhemsk oljeproduktion kunde ej ersättas av enbart lagring av oljor, enär lagren, om de ej kunde förnyas genom import, undan för undan komme att minskas under avspärrningstiden. Med befintlig kapacitet uppginge Kvarntorpsanläggningens produktion till 10 500 nr bensin och 35 400 m3 brännolja per år. Genom den föreslagna utbyggnaden, varigenom produktionen beräknades komma att utökas till 28 000 resp. 73 000 m3, skulle en avsevärd förbättring i försörjningsläget kunna åstadkommas. En annan fråga av viss betydelse vore, att vid oljebolaget bedrivits en högst avsevärd forskningsverksamhet. Ett nedläggande av driften skulle givetvis komma att synnerligen menligt inverka på forskningen på de områden, där skifferprodukter kunde nyttiggöras inom landet. Även om utskottet hyste betänkligheter mot en kapitalinvestering av den storlek, varom här var fråga, och därvid icke förbisåge, att ytterligare kapitalinsatser från statens sida kunde bliva påkallade, ansåg utskottet Kvarntorpverkets beredskapsvärde vara av den angelägenhetsgrad, att utskottet i likhet med de hörda remissmyndigheterna icke ville tillstyrka, att verksamheten vare sig nedlades eller inordnades i materielreserv. Vid sådant förhållande och då, av den verkställda utredningen att döma, genom en utbyggnad av verksamheten rimliga förutsättningar syntes föreligga för räntabel drift eller åtminstone för att en eventuell förlust icke komme att överstiga eljest nödvändiga beredskapsåtgärder förordade utskottet, att denna uibyggnad fullföljdes efter i huvudsak de av utredningen föreslagna linjerna.

169 I enlighet med utskottets tillstyrkan fattade också riksdagen beslut i frågan och anvisade för budgetåret 1949/50 de av Kungl. Maj:t äskade anslagen. I proposition nr 147 till 1950 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag om ytterligare medelsanvisning för fullföljande av utbyggnadsprogrammet för Kvarntorpsverket, med de ändringar som funnits påkallade av under byggnadstiden gjorda erfarenheter. Med bifall till propositionen anvisade riksdagen för budgetåret 1950/51 till täckande av kostnaderna för Svenska skifferoljebolagets verksamhet samt för skifferoljeverkets fortsatta utbyggnad anslag om sammanlagt 12 655 000 kronor, varav å kapitalbudgeten att tillhandahållas bolaget såsom lån 9 455 000 kronor.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftförsörjningsläget. Mot slutet av kriget igångsattes — utöver pågående utbyggnader av kraiftförsörjningsapparaten — byggandet av ett flertal nya vattenkraftsstationer. Man räknade med att härigenom erhålla ett betydande tillskott till kraftförsörjningen redan under sommaren och hösten 1948. På grund av förseningar i maskinleveranserna och svårigheter att erhålla övrig materiel i rätt tid samt även begränsad tillgång på arbetskraft blev programmet emellertid ungefär ett år försenat. De nya krafttillskotten sedan vintern 1947/48 blevo därför under det nästföljande året ganska obetydliga i förhållande till vad man ursprungligen räknat med. Då därjämte vattentillgången blev sämre än normalt, kunde det icke undgås, att balansen mellan tillgång och efterfrågan på elkraft under senare delen av år 1948 blev ansträngd. Snötillgången var, när vintern 1947/48 slutade, i stort sett mycket god. Detta gällde dock icke för fjälltrakterna, och denna omständighet tillika med det faktum att grundvattenstånden efter föregående års torka lågo onormalt lågt gjorde att återfyllnaden av vattenmagasinen under vårfloden blev relativt otillfredsställande. En försiktig beräkning hade givit vid handen, att en fyllnadsgrad av 75 procent borde nås under juli 1948. I verkligheten kom man icke längre än till 67 procent, vilket betydde att resultatet blev 300 milj. k W h sämre än väntat. Nederbörden under sommaren blev förhållandevis sparsam, ej minst i de ur kraftförsörjningssynpunkt viktiga områdena omkring Vänern och Indalsälvens källsjöar. Den s. k. vattenkraftindex, vilken anger förhällandet mellan den verkliga vattenkrafttillgången och den krafttillgång som skulle ha nåtts vid normal magasinsfyllnad och normal vattentillgång i övrigt, låg, efter en tillfällig uppgång under vårfloden, i juli och augusti vid en nivå av omkring 85 procent. Det rådande tillståndet med underskott på utbyggd vattenkraft och låg vattenfyllnad i magasinen inedförde, att ångkraftverken måste pressas i full utsträckning för att täcka energibehovet. Någon reserv för vattenbrist fanns ej längre, icke heller någon tillräcklig reserv för eventuella maskinhaverier. Det framstod därför som nödvändigt att under hösten 1948 begränsa kraftkonsumtionen på liknande sätt som skett under föregående år, om ock skäliga förhoppningar syntes kunna hysas att restriktionerna ej skulle behöva bli fullt lika hårda. Liksom under tidigare år var den första åtgärden i krafthushållningssyfte en begränsning av kraftförbrukningen för ånggenerering, vilken sedan

171 flera år reglerats genom CDL. I viss utsträckning hade industrien i samband med den förbättrade krafttillgången våren 1948 tillåtits använda elkraft för sådana ändamål till besparing av importbränsle. Det befanns nu nödvändigt att åter förbjuda dylik användning av elkraft under större delen av veckan för att motsvarande kraftbelopp i stället skulle sparas i magasinen till vintern. Nästa steg blev att få till stånd en mobilisering av ångkrafttillgångarna, och CDL utsände liksom föregående år till kraftföretagen en begäran om medverkan härvidlag. Det visade sig dock omöjligt att komma upp i samma höga ångkraftproduktion som vintern förut, beroende på att arbeten med översyn och reparationer av maskineriet e t c , som nödvändiggjorts av tidigare hårda körning av ångkraftverken, ännu icke voro slutförda. De direkta restriktioner i kraftförbrukningen, som befunnos nödvändiga, trädde i kraft den 1 september 1948. För innebörden härav redogöres i följande avsnitt. De senare höstmånaderna under år 1948 kännetecknades av rikligare nederbörd, som väsentligen förbättrade kraftförsörjningsläget. De hårt avtappade vattenmagasinen kunde åter börja fyllas, ehuru först emot årets slut den totalt tillgängliga vattenkraften åter nådde normala värden. Dess bättre fortgick bränsletillförseln till ångkraftverken på tillfredsställande sätt; detta gällde såväl kol som de tyngre eldningsoljor, vilka här användes. Tack vare dels förbättringen i magasinsläget och dels den genom de vidtagna restriktionerna åstadkomna begränsningen av energiförbrukningen kunde en i stor sett tillfredsställande balans i kraftförsörjningen upprätthållas under vinterperioden 1948/49. Härtill bidrogo även den ovanligt blida vintern och tillkomsten av ett nytt större ångkraftaggregat. Restriktionerna i elkraftförbrukningen upphörde i allt väsentligt i februari 1949. Utvecklingen under år 1949 liknade i mycket den under 1948. Sommaren var liksom då regnfattig. Kraftförsörjningsläget tedde sig som följd därav vid höstens början rätt hotande och föranledde vidtagandet av vissa beredskapsåtgärder (se n e d a n ) . Fr. o. m. oktober inträdde emellertid en period av riklig nederbörd, som gjorde att elkraftsituationen hastigt undergick en radikal förbättring. Restriktioner i kraftförbrukningen behövde därför ej vidtagas. På grund av den avsevärda stegring i kraftverkens sammanlagda maskineffekt, som sedermera ägt rum genom tillkomsten av ett flertal nya vattenkraftverk och utbyggnadlen av äldre dylika, kunna, trots fortskridande belastningstillväxt, riskerna för en förnyad bristhushållning på kraftområdet och därmed sammanhängande förbrukningsregleringar av liknande slag som de vilka tillämpats under de gångna krisåren anses för en längre tid framåt praktiskt taget undanröjda. Inskränkningar i kraftförbrukningen. De inskränkningar i rätten att använda elektrisk kraft (elrestriktioner), vilka befunnos erforderliga under höisten 1948, kungjordes av bränslekom-

172 missionen i cirkulär nr 648 att tillämpas fr. o. m. den 1 september n ä m n d a år. Dessa restriktioner, vilka avsågo förbud mot användning av elkraft för rumsuppvärmning och varmvattenberedning samt olika slag av ljusskylt soch reklambelysning m. m., voro med vissa smärre undantag av samma slag som de vilka gällde under hösten och vintern 1947/48 (se del IX sid. 189). Härtill fogades även bestämmelser om att gatu- och vägbelysningen inom de områden, där elransonering var genomförd föregående år, skulle minskas till högst 70 procent av den normala. I bägge fallen utfärdades bestämmelserna med stöd av kungörelsen den 29 augusti 1947 (nr 612/. Elrestriktionerna omfattade hela landet utom Gotland. De skulle liksom motsvarande bestämmelser 1947/48 tillämpas under s. k. spärrtid. Men medan denna spärrtid då efter hand utsträcktes att gälla dygnet runt, lämnades nu tiden från kl. 18 på lördag kväll till kl. 7 på måndag morgon fri, en lättnad som antogs vara värdefull både när det gällde skyltfönsteroch reklambelysning och när det för allmänhetens del var fråga om att använda elvärme för bad m. m. Fr. o. m. den 11 december 1948 utökades den fria perioden under resp. veckor till att omfatta tiden från kl. 13 lördagar och helgdagsaftnar till påföljande måndag (resp. dag efter helgdag) kl. 7. I det generella förbudet mot användning av elkraft för fasad- och skyltbelysning gjordes undantag för vägledningsskylt utan reklamkaraktär för allmän institution, såsom sjukhus, apotek, postkontor, brand-, polis- och järnvägsstation. Likaledes fingo hotell och pensionat ha en hänvisningsskylt på högst 200 W etc. Undantag gjordes även för särskilt belysta ur på offentliga platser. Biografentréer och liknande fingo belysas i den utsträckning, som betingades av säkerhetsskäl. Skyltfönster, skyltskåp och montrer fingo vara upplysta när det var mörkt och ifrågavarande lokal var öppen. Föregående års bestämmelse om nedbringande av belysningseffekten till högst 25 procent av den normala ersattes med mera exakta anvisningar. I de undantagsfall, dä man förra året erhållit dispens från rumsuppvärmnings- och varmvattenförbuden, behövde man icke lämna in ny ansökan, om dåvarande omständigheter fortfarande gällde. Som förut nämnts förbättrades kraftförsörjningsläget under hösten 1948 tämligen snart i avgörande, grad. Vissa lättnader i elrestriktionerna funnos därför k u n n a genomföras redan från den 20 december. Genom bränslekommissionens cirkulär nr 654 medgavs frän nämnda dag användning av elkraft under spärrtid mellan kl. 21 och kl. 7 för rumsuppvärmning och varmvattenberedning. Därjämte upphävdes tills vidare inskränkningarna i fråga om reklam- och fasadbelysning samt tillfällig, icke nödvändig belysning utomhus. Den föreskrivna inskränkningen i gatu- och vägbelysningen kunde helt eller delvis underlåtas, om vederbörande polismyndighet ansågc så vara nödvändigt med hänsyn till den allmänna säkerheten. De kvarstående restriktionsbestämmelserna upphävdes helt den 19 februari 1949. Elkraft fick alltså från sist angivna tidpunkt fritt användas dygnet runt utan någon inskränkning från bränslekommissionens sida. Alltjämt gällde dock, att

173 användning av elkraft för ånggenerering endast fick ske i den omfattning som bestämdes av CDL. För att säkerställa den nödvändiga kraftförsörjningen under det kritiska läge som rådde i början av hösten 1949 fann bränslekommissionen angeläget, att förberedelser vidtoges för en eventuellt behövlig effekt- och energiransonering även under detta år. I skrivelse den 30 september 1949 hemställde kommissionen om att en kungörelse angående regleringen av elektrisk kraft måtte utfärdas, ungefärligen överensstämmande med den kungörelse i ämnet, som utfärdats i slutet av augusti 1947. Den 7 oktober 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt bränslekommissionen att vidtaga erforderliga åtgärder för att en reglering av förbrukningen av elektrisk kraft i enlighet med lagen den 6 maj 1949 om dylik reglering skulle vid förefallande behov kunna utan dröjsmål genomföras, samt utfärdade en kungörelse (nr 521), vilken möjliggjorde för kommissionen att från kraftproducenter och kraftförbrukare inhämta nödiga uppgifter. Som förut nämnts, blev läget under fortsättningen av hösten sådant, att det visade sig obehövligt att genomföra några nya restriktioner i kraftförbrukningen.

Landsbygdens elektrifiering. T. o. m. budgetåret 1948/49 hade till befrämjande av landsbygdens elektrifiering för lämnande av bidrag härför utan återbetalningsskyldighet anvisats sammanlagt 49 milj. kronor. Anslaget för 1947/48 hade utgjort 7 milj. kronor, anslaget för 1948/49 3 milj. kronor. Av det förra beloppet hade 3 milj. kronor tills vidare spärrats, men 1 milj. kronor härav hade vid slutet av år 1948 lösgivits, varför under budgetåret 1948/49 stått till förfogande ett belopp av 4 milj. kronor. I 1949 års statsverksproposition (9:e huvudtiteln) framhöll jordbruksministern, hurusom läget nödvändiggjorde, att ifrågavarande verksamhet holies inom en snäv ram även under det kommande budgetaret. Dock vore önskvärt, att verksamheten icke behövde ytterligare inskränkas i förhällande till den omfattning den hade under löpande budgetår. För 1949/50 föreslogs samma anslagsbelopp som för föregående år, men det ställdes i utsikt, att därutöver viss del av de spärrade medlen skulle ställas till förfogande. Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag. Genom att enligt Kungl. Maj :ts beslut ytterligare 1 milj. kronor fick tagas i anspråk av den odisponerade delen av anslaget för 1947/48 stod jämväl under 1949/50 ett sammanlagt belopp av 4 milj. kronor till förfogande för här ifrågavarande verksamhet. För budgetåret 1950/51 anvisade riksdagen för ändamålet samma belopp som under vart och ett av de två föregående åren eller 3 milj. kronor. Det förutsattes härvid, att dessutom återstoden av de spärrade medlen, 1,3 milj. kronor, skulle ställas till förfogande för verksamheten under 1950/51.

8. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Under år 1945 hade varuutbytet med utlandet för första gången på många år värdemässigt resulterat i ett betydande överskott för exporten. Sverige blev då i stånd att — oberört som det var av kriget — lämna ett verksamt bidrag till fyllande av den skriande varubristen i de krigshärjade länderna. Redan följande år förbyttes emellertid detta exportöverskott i ett ännu större överskott för importen. Den inhemska varuhungern började nu efter krigstidens bristhushållning göra sig gällande, trots att exporten fortfarande var betydande. Importöverskottet fortfor att växa under år 1947 och nådde då ett toppvärde av ej långt ifrån 2 miljarder kronor. Härefter pendlade utvecklingen ånyo över åt motsatt håll. Om ock differensen emellan de månatliga import- och exportsiffrorna även i fortsättningen på vanligt sätt växlade med säsongerna, inträdde nu •— från senare hälften av 1948 — en utjämning, vilken för år 1949 i dess helhet resulterade i en n ä r a nog fullständig jämvikt i handelsbalansen och även för första halvåret 1950 yttrade sig i en förhållandevis obetydlig övervikt på importsidan. Värdesiffrorna för utrikeshandeln anges i efterföljande tablå månadsvis fr. o. m. januari 1947 t. o. m. juni 1950. Import och export månadsvis januari 1947—juni 1950. Milj. kronor.

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December Summa

1£50

1947 Import

Export

Import

Export

403 367 495 472 491 504

431 328 426 398 458 492

Import

Export

Import

Export

374 337 281 359 464 471 525 500 553 527 435 394

223 120 140 221 253 297 320 321 307 371 313 354

425 375 381 472 427 452 465 421 391 374 377 385

289 233 228 326 345 356 319 310 361 384 409 419

381 337 381 327 361 333 320 344 365 356 394 434

336 257 291 309 365 373 334 334 401 349 416 485

5 220

3 240

4 945

3 979

4 333

4 250

175 Import och export halvårsvis 1939—juni 1950. Importel. exportöverskott resp. år Jan.-juni Juli-dec. Hela året Jan.-juni Juli-dec. Hela året milj. kr. Import milj. kronor

Å r

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

1 142 1 148 797 754 881 939 363 1 488 2 286 2 532 2 120 2 732

1357 856 877 1026 933 738 721 1898 2 934 2 413 2 213

2 499 2 004 1674 1780 1814 1677 1084 3 386 5 220 4 945 4 333

Export milj. kronor

913 690 596 550 601 410 293 1 178 1254 1 777 1931 2 533

976 637 749 769 571 443 1 465 1369 1986 2 202 2 319

1889 1 327 1345 1319 1 172 853 1 758 2 547 3 240 3 979 4 250

+ + +

610 677 329

+ 461 + 642 + 824 — 674 + 839 + 1980 + 966" + 83

Halvårsvis sammanfattas import- och exportsiffrorna för hela perioden fr. o. m. år 1939 i ovanstående tabell, vilken därjämte anger årliga importeller exportöverskottet för samma tid. Den i dessa tabeller för de senaste åren tecknade utvecklingen torde få anses ha i väsentlig m å n bestämts genom den målmedvetet och konsekvent genomförda handelspolitik, som knäsatts under år 1947 men först under 1948 förmådde avsätta mera påtagliga resultat. Denna politik innebar — såsom utförligt beskrives i avsnitten Utrikeshandelns reglering i de två föregående delarna av dessa översikter samt nedan å sid. 179 ff. — å ena sidan en med hänsyn till förefintliga valutatillgångar och betalningsmöjligheter strängt handhavd reglering av importen enligt tid efter annan fastställda planer, speciellt i fråga om importen från länder med s. k. hårdvaluta, och å andra sidan en på olika sätt befrämjad, mera eller mindre framgångsrik exportoffensiv. Huru utrikeshandeln k v a n t i t a t i v t utvecklade sig belyses i någon mån genom de indexberäkningar angående importens och exportens »volym», som utförts inom konjunkturinstitutet och successivt framlagts i dess publikationer. Av den sammanställning av hithörande data. som för år 1947 och första halvåret 1948 återgives i del IX av dessa översikter sid. 202, framgår, att importens volym under 1948 års två första kvartal kunde i förhållande till förkrigsnivån (medeltalen för åren 1936/38 satta = 100) betecknas med resp. talen 107 och 122, exportens volym med talen 56 och 75. För hela året 1948 har enligt s a m m a beräkningar importvolymen angivits med siffran 112 och exportvolyiaien med siffran 80. Redan under detta år ägde, av dessa siffror att döma, även volymmässigt en utjämning rum i förhållandet mellan import och export jämsides med den värdemässiga. Utvecklingen gick sedan vidare i samma riktning, så att under åren 1949 och 1950 det förutvarande förhållandet mellan import- och export-

176 volymerna, ställda i relation till förkrigsläget, helt omkastades. Av konjunkturinstitutet har, med tillämpning av en något ändrad metod, följande volymsiffror uträknats för år 1949 och första halvåret 1950 (basperiod är här året 1938): 1949: första kvartalet andra » tredje » fjärde » 1950: första »> andra »

Importvolym 84 81 84 90 93 105

Exportvolym 89 112 118 137 127 142

Indextalen för hela året 1949 äro 87 för importen och 115 för exporten. Medan enligt dessa siffror importvolymen efter nedgången från 1947/48 hållit sig tämligen stabil till slutet av 1949 och därefter visar en mycket måttlig höjning, företer exportvolymen en under hela perioden nästan oavbrutet stigande kurva. Till denna anmärkningsvärda exportökning bidrogo mer eller mindre alla de för den svenska exporthandeln karakteristiska stora varugrupperna: trävaror, pappersmassa och papper, järnmalm, järn och stål, verkstadsprodukter m. m. Även vissa jordbruksprodukter började i växande omfattning Uppträda pä exportmarknaden. Av de i del VIII sid. 289 och del IX sid. 289 samt nedan å sid. 226 återgivna indextalen för p r i s e r n a å de viktigare varuslagen inom importen och exporten (omräknade pä basen augusti 1939) framgår, att exportprisnivån, som alltifrån krigets början och ända t. o. m. är 1946 legat, jämfört med förkrigsläget, långt nedom importprisnivån, under åren 1947 och 1948 kraftigt stegrades i förhållande till denna och under sistnämnda år t. o. m. överskred densamma. Till detta för bytesrelationen gentemot utlandet gynnsamma förhållande bidrog den vid nämnda tid goda konjunkturen på exportmarknaden för svenska produkter, i främsta rummet pappersmassa och papper. Under år 1949 inträdde härutinnan ett markant omslag, mest beroende på den ofördelaktiga utvecklingen i fråga om massaexporten till Amerika. Först mot 1949 års slut och under förra hälften av 1950 försköts marknadsläget i för Sverige förmånlig riktning, vilket tog sig uttryck i en ny höjning av exportprisindex. Vad importpriserna beträffar påverkades emellertid dessa samtidigt än kraftigare i stegrande riktning genom den i september 1949 vidtagna devalveringen av den svenska valutan gentemot dollarn, vilken i motsvarande mån fördyrade importen i svenska kronor räknat från dollarländer och andra icke eller i mindre mån devalverande länder. Utrikeshandelns l ä n d e r f ö r d e l n i n g under åren 1946—1949 och första halvåret 1950 samt, till jämförelse härmed, fördelningen under år 1939 belyses i tabellerna å sid. 177 och 178. Man konstaterar, att fördelningen av importen på ursprungsländer och av exporten pä destinationsländer efter de rubbningar, som ägde rum först under kriget och sedan — i en delvis annan riktning — under de första efterkrigsåren t. o. m. 1947,

177 Importens fördelning på ursprungsländer. 1939

1950 jan.— juni

1 700,3

1 749,7

2 592,6

3 147,4

2 886,0

1 774.6

Absoluta tal. Milj. kr. Europeiska

länder

Därav: Nordiska länder Tyskland Storbritannien och Irland Nederländerna, Belgien, Luxem burg och Frankrike Schweiz Italien Spanien och Portugal Tjeckoslovakien Polen Övriga

180,0 619,8 327,9

302,7 38,1 341,2

386,0 110,2 444,4

389,6 150,8 861,0

381,0 316,1 751,1

180,4 275,1 551,2

311,3 45,9 39,3 13,5 22,9 55,4 84,3

379,3 229,8 100,8 82,5 77,0 124,0 74,3

664,8 208,3 206,5 66,0 157,2 173,4 175,8

842,9 86,5 168,3 71,5 113,1 290,0 173,7

728,8 66,5 135,3 79,5 103,2 206,9 117,6

411,1 28,4 92,0 41,2 51,6 85,2 58,4

Utomeuropeiska

1 635.9

2 628,9

1 797.5

1 447,9

414,3 223,3 160,8

800,6 602,9 232,4

1 640,3 711,9 276,7

692,2 560,3 545,0

415,5 461,6 570,8

268,7 335,9 352,8

2 498,7

3 385,6

5 221,5

4 944,9

4 333,9

2 732,0

68,0

61,7

49,7

63,7

66,6

7,2 24,8 13,1

8,9 1,1 10,1

7,4 2,1 8,5

7,9 3,1 17,4

7,3 17,3

6,6 10,1 20,2

12,5 1,8 1,6 0,5 0,9 2,2 3,4

11,2 6,8 3,0 2,4 2,3 3,7 2,2

12,7 4,0 4,0 1,3 3,0 3,3 3,4

17,0 1,8 3,4 1,4 2,3 5,9 3,5

16,8 1,5 3,1 1,8 2,4 4,8 2,8

15,1 1,0 3,4 1,5 1,9 3,1 2,1

48,3

50,3

36,3

33,4

35,0

16,6 9,0 6,4

23 6 17,8 6,9

31,4 13,6 5,3

14,0 11,3 11,0

9,6 10,6 13,2

9,8 12,3 12,9

100,0 I

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

länder

Därav: Förenta staterna Övriga Amerika Andra världsdelar Summa Procenttal. Europeiska

länder

Därav: Nordiska länder Tyskland Storbritannien och Irland Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike Schweiz Italien Spanien och Portugal Tjeckoslovakien Polen övriga , Utomeuropeiska

länder

Därav: Förenta staterna övriga Amerika Andra världsdelar Summa

på senaste tiden åter börjat närma sig de förhållanden, som rådde under tiden före eller invid krigsutbrottet. Det mest anmärkningsvärda draget i fråga om Sveriges handelsförbindelser under åren närmast efter kriget var Tysklands bortfallande som exportör och importör, varvid som ersättare uppträdde med avseende på importen främst Förenta staterna samt Schweiz 12—010933

178 Exportens fördelning på

förbrukningsländer.

1950 Jan.— juni

1 476,9

1 818,7

2 174,5

2 844,8

3 172.9

1 875,3

329,5 369,0 425,6

422,2 18,7 401,1

454,7 20,9 519,2

613,7 150,7 701,8

734,6 339,1 761,3

473,9 323,0 388,3

194,4 17,8 44,5 13,1 11,1 25,5 46,4

502,2 103,2 69,5 84,0 63,6 82,3 71,9

595,1 106,6 92.4 72,8 92,6 98,9 121,3

693,7 100,2 88,5 86,0 102,2 148,2 159,8

629,3 61,6 126,1 61,5 98,4 123,6 237,4

338,0 32,8 50,0 37,3 42,6 76,8 112,6

411,7

728,0

1 065,3

1 134,3

1 077.3

658,2

178,6 138,7

184,5 356,5 187,0

349,2 453,8 262,3

292,3 385,5 456,5

248,0 357,3 472,0

148,2 237,1 272,9

1888,6

2 546,7

3 239,8

3 979,1

4 230,2

2 533,5

78,2

71,4

67,1

71.

17,4 19,5 22,5

16,6 0,7 15,8

14,0 0,6 16,0

15,4 3,8 17,7

17,3 8,0 17,9

18,7 12,8 15,3

10,3 0,9 2,4 0,7 0,6 1,4 2,5

19,7 4,1 2,7 3,3 2,5 3,2 2,8

18,4 3,3 2,9 2,2 2,9 3,1 3,7

17,4 2,5 2,2 2,2 2,6 3,7 4,0

14,8 1,4 3,0 1,5 2,3 2,9 5,6

13,3 1,3 2,0 1,5 1,7 3,0 4,4

21,8

32,9

2i,0

9,5 5,0 7,3

7,2 14,0 7,4

10,8 14,0 8,1

7,3 9,7 11,5

5,8 8,4 11,1

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Absoluta tal. Milj. kr. Europeiska

länder

Därav: Nordiska länder Tyskland Storbritannien och Irland Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Franrike Schweiz Italien Spanien och Portugal Tjeckoslovakien Polen Övriga Utomeuropeiska

länder

Därav: Förenta staterna Övriga Amerika Andra världsdelar

94,4

Summa Procenttal. Europeiska

länder

Därav: Nordiska länder Tyskland Storbritannien och Irland Nederländerna, Belgien, Luxem burg och Frankrike Schweiz Italien Spanien och Portugul Tjeckoslovakien Polen Övriga Utomeuropeiska

länder

Därav: Förenta staterna Övriga Amerika Andra världsdelar Summa

74,0

M 10,8 10P,0

och vissa västeuropeiska länder, ej minst Storbritannien, samt med avseende på exporten särskilt en rad länder i Västeuropa och Sydamerika. Den högt uppdrivna importen från Förenta staterna måste sedermera av valutaskäl starkt begränsas, vilket ock blev fallet med importen från andra hårdvalutaländer (Schweiz m. fl.). Över huvud blev importhandeln nu geografiskt

179 m e r a fördelad än förut, i väsentlig mån följande de vägar som betalningsmedelssituationen härutinnan anvisade, en utveckling som till en viss grad även påverkade exportens riktning. Tyskland — företrädesvis Västtyskland — började med år 1949 återvinna sin tidigare betydelsefulla ställning både som leverantör och som mottagare av svenska produkter. Storbritannien och övriga s. k. sterlingländer samt den västeuropeiska ländergruppen försvarade härunder fortfarande i stort sett sina positioner, medan förlusten väsentligen drabbade handeln med Amerika. Den större frihet i handelsförbindelserna mellan de till Marshallorganisationen hörande länderna, vilken började genomföras från slutet av år 1949 (se sid. 181), hade ännu vid utgången av den tid tabellerna omfatta icke hunnit avsätta några mera märkbara resultat. Utrikeshandelns reglering. Importregleringen. I del IX sid. 211—212 omförmäles, att export- och importberedningen i slutet av år 1947 framlagt dels en beräkning angående landets totala importmöjligheter under år 1948, dels en beräkning av den import som under samma år med hänsyn till påräkneliga tillgångar i dollar och likvärdiga valutor borde kunna under samma år medgivas från s. k. hårdvalutaländer, fördelad på skilda varuslag. Genom beslut den 12 december 1947 förordnade Kungl. Maj:t, att sistnämnda beräkning, vilken slutade på en summa av 1 465 milj. kronor, skulle tills vidare under första kvartalet 1948 ligga till grund för vederbörande myndigheters licensgivning för import från hårdvalutaländerna. (Som sådana länder räknades då bl. a. staterna å hela amerikanska kontinenten, Japan och Filippinerna samt vissa europeiska länder, särskilt Schweiz, Portugal, Italien, Turkiet, Sovjetunionen och Tyskland). Ny beräkning angående 1948 års importmöjligheter verkställdes sedermera av handelskommissionen; härav föranleddes en något jämkad importplan för andra kvartalet. Emellertid utvecklade sig valutasituationen i fortsättningen i oväntat ogynnsam riktning och det visade sig därför nödvändigt att i importplanen för senare halvåret 1948 vidtaga drastiska nedskärningar. I främsta rummet berodde detta på att inkomsterna av exporten till Förenta staterna av skilda orsaker kunde förutses bli avsevärt lägre än tidigare beräknats. Den nya hårdvalutaimportplanen omfattade ett mera begränsat område än de tidigare planerna, nämligen allenast Förenta staterna, Canada, Japan och Filippinerna; dessutom omfattade planen övrig import som betalades med dollar med undantag för kol- och koksimporten från Polen och Västtyskland. Begränsningen betingades därav att särskilda arrangemang träffats eller förutsattes bli nödvändiga med åtminstone flertalet övriga av de tidigare hårdvalutaimportplanerna berörda länder. Den nya planen upptog för senare halvåret 1948

180 en dollarbetald import på totalt omkring 180 milj. kronor. Härav hänförde sig 90 milj. kronor till bränslekommissionens område, huvudsakligen för inköp av flytande bränslen; för industrikommissionens del, d. v. s. för inköp av industriråvaror, maskiner m. m., beräknades 60 milj. kronor. Resten avsåg varor för försvaret, läkemedel m. m., varjämte en reserv upptagits på 10 milj. kronor. Hur hård den gjorda nedskärningen var framgår därav, att importen enbart från Förenta staterna under första halvåret 1948 uppgått till över 400 milj. kronor och för senare halvåret 1947 till omkring 940 milj. kronor. Vid planläggningen av importens reglering under år 1949 utgick m a n från en beräknad total import av ca 4 200 milj. kronor, vilket innebar en nedskärning i förhållande till föregående års faktiska import med över 700 milj. kronor. Härvid förutsågs en omfördelning av importen genom överflyttande i väsentligt vidgad omfattning av import från hårdvalutamarknader till andra marknader. Å andra sidan hade vid dollartillgångarnas beräkning ett stegrande moment tillkommit, därigenom att hänsyn även kunnat tagas till vissa krediter enligt Marshallplanen. Som följd härav hade för den dollarbetalda importen utrymme kunnat beredas även åt sådan import som erfordrades för vissa långsiktiga investeringar, bl. a. för fullföljande av planerade utbyggnader inom järnindustrien och kraftförsörjningen. Beträffande importen från hårdvalutaområdet under 1949 fastställde Kungl. Maj:t kvartalsvis särskilda planer, vilka slutade på följande belopp för de särskilda kvartalen: 145,8, 83,0, 143,5 och 161,1 milj. kronor. Summan för hela året blev 533,4 milj. kronor. I samband med fastställandet av importplanen för fjärde kvartalet bemyndigade Kungl. Maj :t med hänsyn till den i september 1949 skedda devalveringen av den svenska kronan de licensgivande myndigheterna att överskrida de i planerna för de tre första kvartalen angivna beloppen med högst 44 procent av den del av beloppen, som intill den 19 september icke tagits i anspråk för licensgivning. Det medgavs vidare, att utfärdade licenser, som sistnämnda dag helt eller delvis förelago oanvända, finge utnyttjas till de högre kronbelopp, som föranleddes av devalveringen. I fråga om importen under 1950 ansåg man sig — med ianspråktagande jämväl av till buds stående Marshallmedel — kunna räkna med en total ram för licenseringen (den s. k. globala importplanen) om ca 5 300 milj. kronor, ett väsentligt ökat belopp i jämförelse med den faktiska importen under 1949, vilken stannade vid 4 334 milj. kronor. I den nämnda summan ingick emellertid även ett utnyttjande av den under 1949 ökade valutareserven, i främsta rummet pundinnehavet, till 250 å 300 milj. kronor. Hårdvalutaplanerna för 1950 fastställdes för halvår i stället för som under de föregående åren för kvartal. Till följd särskilt av de förbättrade exportutsikterna på den amerikanska marknaden kunde beloppen i dessa planer

181 i ej obetydlig grad höjas i jämförelse med motsvarande belopp under 1949. Planen för första halvåret angav en summa av 358,7 milj. kronor, vartill senare gjordes ett tillägg av 30,9 milj. kronor. Planen för andra halvåret upptog en summa av 322,9 milj. kronor. Summan för hela året blev alltså 712,5 milj. kronor. (Den höjdes senare genom beslut i september till ca 800 milj. kronor.) Det i dessa planer avsedda dollarområdet omfattade Förenta staterna, Canada, Mexiko, de mellanamerikanska staterna samt Venezuela och Filippinerna. Den faktiska importen från dessa länder under år 1949 uppgick till 472 milj. kronor. Vad beträffar importregleringen gent emot andra länder än dollarländer skedde under hösten 1949 en betydelsefull ändring genom överenskommelser, träffade inom Marshall- eller — som den ock kallades — Parisorganisationens ram, vilka inneburo åtaganden om frilistning i vidsträckt omfattning av importen från flertalet länder tillhörande denna organisation. I enlighet med beslut, som fattats av Parisorganisationens råd, beslöts för Sveriges vidkommande att fr. o. m. den 1 november 1949 tillåta fri import från flertalet Marshall-länder av varor upptagna i en härför avsedd frilista. Därjämte förklarade man sig från svensk sida eftersträva att införa s. k. globalkvoter (d. v. s. kvotabelopp för import av särskilda varor från vilket som helst annat Marshall-land) beträffande ett flertal varor, upptagna i en annan lista. Det meddelades, att vid sidan härav upprättats två villkorliga listor, en upptagande varor som man förklarade sig beredd att upptaga på frilista, om motsvarande förmåner i andra länder bereddes svenska exportvaror, och en upptagande varor, beträffande vilka man åsyftade att efter förhandlingar införa globalkvoter. De beslutade lättnaderna gällde import från samtliga Marshall-länder utom Schweiz, Belgien och Västtyskland. Dessa tre länder såg man sig i Sverige liksom i flertalet övriga länder av valutaskäl nödsakad att tills vidare utesluta från importlättnader. Å andra sidan befanns det, med hänsyn bl. a. till Sveriges betydande pundbehållning lämpligt och önskvärt att medtaga samtliga länder med pundvaluta, oberoende av om de tillhörde Marshall-gruppen. Sammanlagt representerade de varor, som upptagits på de fyra listorna, för de berörda ländernas vidkommande ett svenskt importvärde år 1948 om närmare 1 000 milj. kronor eller drygt 40 procent av importen från dessa länder. Av beloppet föll ca 250 milj. kronor eller 10 procent av importen på ovillkorlig frilista och ca 240 milj. kronor på villkorlig frilista samt 200 milj. kronor på den ovillkorliga och drygt 300 milj. kronor på den villkorliga globalkvotlistan. Efter förhandlingar med Italien skedde fr. o. m. den 1 december 1949 en utökning av den ovillkorliga frilistan med ytterligare en del varor. Sammanlagt representerade den ovillkorliga frilistan i då gällande skick omkring 13 procent av den svenska importen från härav berörda stater.

182 Emellertid framkommo inom Paris-organisationen nya förslag för ordnandet av den eftersträvade friare handeln mellan Marshall-länderna. Dessa ledde till ett rådsbeslut av huvudsakligen följande innehåll: Senast den 15 december skulle deltagarländerna besluta om avskaffande av kvantitativa importrestriktioner för minst 50 procent av totalimporten från andra deltagarländer, räknade som en samlad grupp. Härvid skulle dock bortses från import i statlig eller jämförlig regi. Beräkningen av 50-procent-kvantiteten skulle ske för de tre varugrupperna livsmedel, råvaror och färdigvaror var för sig. En undantagsklausul fanns dock av innebörd att deltagarland, som med hänsyn till sin ekonomiska och finansiella situation icke ansåge sig i stånd att helt följa den uppställda regeln, skulle kunna göra avsteg därifrån mot skyldighet att för organisationen redovisa orsakerna. Liksom enligt tidigare beslut fanns alltjämt möjlighet för ett land att undantaga importen från visst eller vissa andra länder från åtgärdernas tillämplighet. Svenska regeringen beslöt för sin del godkänna rådsbeslutet med förbehåll dock för att svårigheter kunde uppstå att helt följa 50-procentregeln i fråga om gruppen färdigvaror. Ny frilista, utarbetad i enlighet med dessa riktlinjer, utfärdades med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1950. De länder, för vilka frilistan skulle gälla, utökades här med Finland, vilket land stod utanför Marshall-organisationen, medan däremot Schweiz, Belgien och Västtyskland fortfarande voro uteslutna från frilistningen. Totalinförseln till Sverige från övriga Marshall-länder uppgick år 1948, som skulle vara basår vid beräkningarna, till ca 2 750 milj. kronor eller ungefär 55 procent av Sveriges hela införsel detta år. Från beloppet skulle i detta sammanhang avdragas ca 190 milj. kronor, som avsåg statlig och därmed jämförlig import. Med utgångspunkt från dessa tal skulle 50-procentregeln totalt gälla varor, som ingått i 1948 års import med ett värde av ca 1 280 milj. kronor. I själva verket var den svenska frilistan mera omfattande, i det att den omslöt varor som år 1948 ingingo med närmare 60 procent i importen från Marshall-länderna eller något över 30 procent av vår totalinförsel från alla länder. Inom samtliga tre varukategorier nåddes 50-procentregeln och beträffande råvarorna betydligt mer. Att en vara upptagits på frilistan innebar, att de svenska myndigheterna skulle vara förpliktade att utfärda importlicenser härför vid import från de å listan angivna länderna utan begränsning och utan saklig prövning. Av flera skäl ansågs ej möjligt att genast slopa kravet på importlicens för frilistade varor, vilket emellertid hade blott formell betydelse. Då bifall till ansökningar beträffande här ifrågavarande licenser, s. k. B-licenser, alltid kunde påräknas, kunde expedition därav ske så gott som omedelbart. Förutsättning för användning av B-licens var, att importen avsåg vara som frambragts eller tillverkats i något av de av frilistningen berörda länderna samt att likvid erlades enligt de bestämmelser som gällde för betalningar

183 nnellan Sverige och det land resp. valutaområde, där varan frambragts eller tilllverkats. Transitoaffärer voro alltså principiellt uteslutna. De länder, från villka import mot B-licens kunde äga rum, voro följande: Danmark, Finland, Frrankrike och franska besittningar, Färöarna, Grekland, Indonesien, Island, Ihalien, Nederländerna och Nederlänska Västindien, Norge, Spetsbergen, Sttorhritannien och övriga länder tillhörande sterlingområdet, Turkiet, Trrieste och Österrike. Redan från början hade förutsatts, att systemet med B-licenser — om uttvecklingen ginge efter beräkning — skulle tjäna som en övergångsform, inman en definitiv frilistning kunde äga rum. Beslut angående B-licenssy.'stemets avskaffande fattade Kungl. Maj:t, på handels- och industrikommiissionens framställning, den 9 juni 1950 att tillämpas fr. o. m. den 1 påföiljande juli. I samband härmed beslötos även vissa andra lättnader, bl. a. i ifråga om transitoaffärer. Med stöd av den i ämnet utfärdade kungörelsen (mr 325) samt särskilt av Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande fastställde haindels- och industrikommissionen i meddelande nr 29 bestämmelser angåiende licensfri import för de av frilistningen berörda varorna från de läinder, mot vilka frilistan var tillämplig, nämligen dels i Marshall-organisaticonen deltagande länder utom Schweiz, Belgien och Västtyskland, dels sherlingområdet i övrigt samt Finland och Indonesien. Genom beslut av Parisorganisationens råd den 31 januari 1950 fastställdes ett program för frilistningssystemets ytterligare utveckling till att oimfatta först 60 och senare 75 procent av var och en av de tre förut nämnda vairugrupperna (livsmedel, råvaror och färdigvaror). 60-procentgränsen avsåigs skola nås i samband med att ett betalningssystem upprättats, vilket nnöjliggjorde multilateral överföring av medlemsländernas valutor. Som ne>dan å sid. 189 omförmäles, skedde detta i slutet av juli 1950 genom tillk o m s t e n av den europeiska betalningsunionen. Sverige fann sig i samband häirmed i början av september 1950 kunna utsträcka sin importfrilista till a t t omfatta även Västtyskland och Belgien. Förberedelser vidtogos därjämte fö)r frigivande av importen från Schweiz. Frilistning upp till 75 procent föirutsattes enligt ovannämnda rådsbeslut skola kunna genomföras före 19)50 års utgång. Excportregleringen. Oberoende av frågorna rörande importens frigivning pågingo hos vederb ö r a n d e myndigheter undersökningar rörande möjligheten att åstadkomma lätttnader även i exportregleringen. Handels- och industrikommissionen ink o m med framställning härom den 2 maj 1950, innefattande bl. a. förslag tilll bemyndigande för kommissionen att i viss utsträckning medge utförsel u t a n licens. Med bifall härtill utfärdade Kungl. Maj: t kungörelse den 9 juni 19)50 (nr 324) angående allmänt exportförbud, vilken fr. o. m. den 1 juli 19)50 ersatte exportförbudskungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168). Här-

igenom gavs handels- och industrikommissionen befogenhet att efter bemyndigande av Kungl. Maj :t för särskilda varuslag medgiva utförsel u t a n exportlicens; sådant medgivande kunde av kommissionen förbindas med villkor för licensfrihetens åtnjutande. I meddelande nr 30 utfärdade handels- och industrikommissionen föreskrifter, varigenom kravet på exportlicens släpptes beträffande ett stort antal i en särskild s. k. villkorlig exportfrilista upptagna varuslag, då utförsel skedde till i berörda meddelande angivna länder. De länder, till vilka export utan licens sålunda kunde äga rum, voro främst de nord-, mellanoch sydamerikanska staterna, de europeiska länder som deltogo i Marshallsamarbetet samt det brittiska samväldets länder. Därjämte inbegrepos de övriga områden som tillhörde nämnda länders valutaområden. Undantagna från den fria exporten voro varor av annat ursprung än svenskt samt ett hundratal varor eller varugrupper som av särskilda skäl icke ansetts ännu kunna friges. Hit hörde en del varor, som berördes av jordbruksregleringen eller på vilka knapphet inom landet alltjämt rådde, samt vidare varor som subventionerades vid import eller som framställdes av utländska råvaror. Av handelspolitiska skäl frisläpptes icke heller exporten av järnmalm, trävaror, pappersmassa, tidningspapper och kullager. En begränsning av den fria exporträtten låg enligt förenämnda meddelande däri, att endast affärsföretag som var infört i svenskt firma-, förenings- eller aktiebolagsregister kunde komma i åtnjutande därav. Denna begränsning avsåg att garantera, att licensfriheten ej utnyttjades annat än för vanlig kommersiell export. Firma av angivet slag hade att avge en förbindelse att iakttaga de villkor som ställts för licensfriheten. Dessa villkor voro följande: Exportvaran skulle vara försåld under förbehåll att full betalning erlades enligt det betalningsavtal som gällde mellan Sverige och förbrukningslandet eller, om sådant betalningsavtal ej funnes, enligt de bestämmelser, som valutakontoret utfärdat till valutabankerna angående betalningar mellan Sverige och ifrågavarande land, eller ock i US-dollar, fria schweizerfrancs eller svenska kronor från allmänt konto U S A hos svensk valutabank. Exportvaran skulle vidare vara försåld på villkor att full betalning erlades inom sex månader, räknat från den dag då varan anmälts till tullanstalt för utförsel eller inlämnats till postanstalt för direkt befordran till utlandet. Vid varje utförseltillfälle skulle för tull- eller postanstalt företes en av exportören avgiven och hos handels- och industrikommissionen registrerad förbindelse om iakttagande av de för licensfrihet uppställda villkoren. Exportör som låtit inregistrera en dylik förbindelse hos kommissionen behövde därefter icke utverka exportlicens för sådan export som föll inom medgivandets tillämplighet. Förbindelsen kunde utnyttjas för export vid olika tillfällen och utan någon begränsning beträffande varumängd eller varuvärde. Den till den nya exportförbudskungörelsen

fogade allmänna

frilistan,

185 vilken gällde export till alla länder och icke var bunden till uppfyllande av några särskilda villkor, var i huvudsak lika med den till den äldre kungörelsen hörande frilistan. Den nya kungörelsen ägde självfallet ej tillämpning å varuslag, för vilket exportförbud gällde enligt särskild författning (krigsmateriel m. m . ) . Exportkreditgaranti. Då ett system med statlig exportkredit infördes år 1933, skedde detta i syfte att främja exporten och därigenom bereda ökade arbetstillfällen inom landet, varav behov då förelåg på grund av den rådande svåra arbetslösheten. Systemet bibehölls emellertid även efter det att arbetslöshetskrisen övervunnits och fick ökat värde till följd av senare tillkomna valutarestriktioner och transfereringshinder. I åtskilliga fall förekom därjämte, att statlig exportkreditgaranti fick träda i stället för kreditgivning från svenska statens sida. Emellertid visade det sig, att det garantibelopp som riksdagen beviljat endast till mindre del togs i anspråk. Vid utgången av år 1949 omfattade sålunda statens garantier blott ungefär en tredjedel av det belopp å 300 milj. kronor, vartill garantierna fingo uppgå under tiden t. o. m. den 30 juni 1951. På exportkreditnämndens dittillsvarande verksamhet hade, bortsett från finska skadefall som reglerats i särskild ordning, uppkommit en behållning av 9,6 milj. kronor. Att det för garantigivning anvisade beloppet i så pass liten omfattning kommit att utnyttjas torde till en del ha berott på de förhållandevis snäva restriktioner som gällt för exportkrediterna. Endast i ringa mån hade en anpassning kunnat ske till det nya marknadsläge, som uppstått under de senare åren. Av särskild betydelse var, att garantigivningen icke blivit i stånd att påverka exporten till de ur valutasynpunkt mest angelägna marknaderna. Från näringslivets sida hade vid flera tillfällen framförts önskemål om vidgade möjligheter att erhålla statlig exportkreditgaranti. Som följd härav utarbetades inom handelsdepartementet en promemoria rörande eventuell utbyggnad av exportkreditgarantigivningen. Sedan vederbörliga yttranden häröver inhämtats, framlades en proposition i ämnet till 1950 års riksdag, nr 211. Det framhölls där, att från statsmakternas sida olika åtgärder vidtagits för att under rådande förhållanden öka industriens konkurrenskraft för export mot betalning i dollar- och annan hårdvaluta. I samma syfte vore jämväl en lämplig anpassning av exportkreditreglerna påkallad. Systemet borde därför utbyggas så att det kunde ge stimulans framför allt åt exporten på hårdvalutamarknaderna. I propositionen föreslogos följande åtgärder. Garanti borde i viss begränsad omfattning — förslagsvis 30 milj. kronor — kunna lämnas mot förluster å lagerhållning utomlands. Som skäl härför anfördes, att det i stor utsträckning visat sig erforderligt för exportörer, som ville upparbeta

186 en mera betydande export på hårdvalutaländer, att i ifrågavarande land upplägga lager, varifrån leverans omedelbart kunde ske. För att upplägga och underhålla sådana lager krävdes emellertid betydande kapital. Ett skydd mot förluster härvidlag borde i många fall kunna främja önskvärd export, samtidigt som garantisystemet medförde större möjligheter för exportörerna att erhålla bankkrediter. Det föreslogs vidare att, medan enligt gällande bestämmelser garanti icke kunde lämnas beträffande transitogods liksom ej heller i fråga om importerade, inom landet i blott ringa m å n bearbetade produkter, sådan garanti skulle kunna lämnas, då möjlighet därigenom skapades att tillföra vårt land hårdvaluta eller eljest särskilda skäl talade därför. Andra förordade ändringar voro, att maximigränsen för exportkreditgaranti höjdes till 85 procent av lämnad kredit för alla slag av produkter samt att garantigivningen i fråga om entreprenadarbeten utomlands finge omfatta ej blott som förut svenska varor och tjänster utan även varor av utländskt ursprung som ingingo i varuleveranser i samband med sådan entreprenad. Det antogs, att den förordade utbyggnaden av garantigivningen för exportkredit icke skulle få sådana verkningar, att det till 300 milj. kronor bestämda maximibeloppet för tiden intill utgången av budgetåret 1950/51 komme att överskridas. Någon ändring av sammanlagda garantibeloppet föreslogs därför ej. Riksdagen biföll propositionen under hänvisning till statsutskottets utlåtande, vari särskilt framhölls, att garantigivning för lagerhållning utomlands borde tagas i anspråk med stor försiktighet och först sedan exportkreditnämnden i varje särskilt fall förvissat sig om att försäljningsmöjligheterna på tillfredsställande sätt undersökts. I anledning av riksdagsbeslutet utfärdades ny kungörelse angående statsgaranti för exportkredit den 9 juni 1950 (nr 321). Betalningsförhållanden. Det väldiga underskottet under de första efterkrigsåren i Västeuropas betalningsbalans i förhållande till andra delar av världen, främst den amerikanska kontinenten, var det som givit upphov till den s. k. M a r s h a l l p l a n e n för organiserandet av amerikansk hjälp till Europas återuppbyggnad. För planens innebörd och för upprättandet av de för verksamheten erforderliga organisationerna har i korthet redogjorts i del IX sid. 235 ff. De ifrågavarande organisationerna utgjordes dels av en i Washington inrättad administration för ekonomiskt samarbete, the United States Economic Cooperation Administration (ECA), dels av ett i enlighet med Pariskonventionen den 16 april 1948 genom samverkan mellan de deltagande europeiska staterna, sammanlagt 18 st., upprättat organ med säte i Paris, Organisation for European Economic Cooperation (OEEC). De viktigaste

187 uppgifterna för sistnämnda organisation voro enligt konventionen, vid sidan av fördelningen av den amerikanska finanshjälpen, utarbetandet av återuppbyggnadsprogram, arbete för vidgande av handeln mellan deltagarländerna och omvärlden samt genomförandet — till underlättande av ett sådant vidgat handelsutbyte — av ett ändamålsenligt betalningssystem. Den 16 oktober 1948 godkände Parisorganisationens råd dels ett program för återuppbyggnadsarbetet fram till den 1 juli 1949, dels ock en överenskommelse om inter-europeiska betalningar och kompensationer. För hela den i Marshall-planen förutsedda fyraårsperioden, d. v. s. tiden fram t. o. m. år 1952, förbereddes en generalplan för återuppbyggnadsarbetet, baserad på de av deltagarländerna som svar på utsända frågeformulär utarbetade nationella programmen. Sveriges bidrag till ifrågavarande arbete var det svenska s. k. långtidsprogrammet 1947—1952/53, vilket av svenska regeringen överlämnades till OEEC den 21 oktober 1948.1 Frän amerikansk sida meddelades, att det belopp som för det första budgetåret, d. v. s. fram till den 1 juli 1949, stode till förfogande för finansiell hjälp till europeiska länder utgjorde 4 875 milj. dollar. Detta belopp bestämdes av Parisorganisationen skola fördelas mellan medlemsstaterna på basis av dessa länders beräknade underskott i betalningarna i förhållande till dollarområdet. Med hänsyn till de över- och underskott i betalningsbalansen, som förefunnos medlemsstaterna emellan, befanns emellertid nödvändigt att komplettera rekommendationerna rörande fördelningen av den amerikanska finanshjälpen med ett särskilt intereuropeiskt betalnings- och kompensationssystem. Det var detta system som utformats i ovannämnda överenskommelse den 16 oktober 1948. Nämnda system innebar i huvudsak följande. Varje land åtog sig att ställa till övriga i organisationen deltagande länders förfogande en överdragningsrätt, motsvarande dess beräknade bruttoöverskott i betalningarna gentemot övriga länder. Varje lands nettobidrag till eller nettohjälp från de övriga länderna blev enligt denna konstruktion lika med den överdragningsrätt som det lämnade dessa länder, minskad med den överdragningsrätt det erhöll från dem. Om ett land redovisade underskott i förhållande till övriga länder, erhöll det alltså, utöver den amerikanska finanshjälpen, en hjälp från dessa länder, som underlättade ett fullföljande av den ömsesidiga handeln utan betalningar i guld eller dollar. Om åter ett land redovisade ett sammanlagt överskott i förhållande till övriga länder, hade det att lämna motsvarande nettohjälp till dessa; den finanshjälp, det självt erhöll, blev lika med den direkta dollarhjalpen, reducerad med landets bidrag i egen valuta till övriga länder. Till den del den mottagna dollartilldelningen på detta sätt för ett visst land motsvarades av nettobidrag i egen valuta till de andra länderna kom ifrågavarande land att stå blott 1 E n redogörelse för programmet lämnas i tidskriften Från departement och nämnder 1948 nr 20.

188 såsom förmedlare av viss finanshjälp. I sådant fall betecknades finainshjalpen såsom v i l l k o r l i g och saknade i princip gåvo- eller lånekaraktär. Systemet kompletterades med bestämmelser om en månatlig multilateral clearing mellan deltagarländerna, genom vilken en kvittning av fordringar och skulder kom till stånd. De nettobidrag som de olika länderna måste lämna till övriga länder täcktes helt av finansbidrag från Förenta staterna utan återbetalningsskyldighet. Det tekniska handhavandet av betalningsöverenskommelsen åvilade Internationella regleringsbanken i Basel. Betalningsöverenskommelsen biträddes från svensk sida, sedan riksdagen med bifall till proposition nr 314/1948 godkänt densamma. Den ägde giltighet till dess att kompensationerna för juni månad 1949 slutförts. Beträffande betalningssystemet för 1949/50 träffades inom Parisorganisationen en ny överenskommelse den 7 september 1949. Även denna godkändes för Sveriges vidkommande, efter det riksdagen bifallit proposition i ämnet nr 210/1950. Provisoriskt hade densamma trätt i kraft redan fr. o. m. den 1 juli 1949. Konstruktionen med dragningsrätter och kompensationer genom månatligt genomförda kvittningar var densamma i det nya systemet som i det för föregående år tillämpade. En nyhet var emellertid, att möjligheter öppnats för ett land som erhållit en dragningsrätt att till 25 procent använda denna för betalningar även till andra deltagarländer än det land som lämnat dragningsrätten. Avsikten med att dragningsrätterna sålunda gåvos en partiellt multilateral användbarhet var att skapa utrymme för en viss konkurrens mellan deltagarländerna och härigenom främja handelsutbytet dem emellan. Enligt de allmänna grunderna för dragningsrättssystemet skulle, som förut nämnts, varje land, som ställde egen valuta till förfogande i samband med en dragningsrätt, erhålla motsvarande ersättning i dollar ur den amerikanska finanshjälpen. I den mån den multilaterala delen av en dragningsrätt utnyttjades i ett annat land än det som öppnat dragningsrätten, medförde detta ett tillskott i dollar till det förstnämnda landet utöver vad detta land i annat fall kunnat räkna med som dollarbidrag ur finanshjälpen, medan å andra sidan det land som inrättat en dragningsrätt riskerade att förlora ett mot den multilaterala delen svarande belopp av sin dollartilldelning, för den händelse ifrågavarande del bleve utnyttjad i ett annat deltagarland. Möjligheterna att vinna ett extra dollarbidrag resp. risken att gå miste om delar av dollarbidragen beräknades komma att hos deltagarländerna framkalla en strävan att i konkurrens med varandra hålla upp eller öka sin export till andra deltagarländer. Det nya betalningssystemet hade alltså till en viss grad ställt betalningsförbindelserna mellan Marshall-länderna på en multilateral bas. Ökad betydelse fick detta i samma mån som friheten i handelsutbytet vidgades

189 genom uppgörelser om avskaffande av de kvantitativa importrestriktionerna. Det var emellertid blott ett första steg mot införandet av en fullständig utbytbarhet mellan de europeiska valutorna. För att nå detta syfte arbetades redan från hösten 1949 på att åstadkomma en europeisk betalningsunion med ett särskilt verkställande organ. Någon överenskommelse härom hade vid utgången av första halvåret 1950 ännu ej träffats men kom till stånd genom beslut av Parisorganisationens råd i augusti 195*0.1 Den härigenom bildade västeuropeiska betalningsunionen, European Payments Union (EPU), hade närmast karaktären av en clearingcentral. De stater, som hade ett nettounderskott i sin betalningsbalans mot övriga deltagarländer, skulle äga rätt att efter vissa grunder erhålla kredit via unionen, överskottsländerna däremot hade skyldighet att enligt vissa regler ställa kredit till unionens förfogande. Underskottsländernas krediträtt begränsades bl. a. därav att, sedan ett sådant land dragit 20 procent av den kvot som fastställts för detsamma, skyldighet inträdde för detta land att inbetala en viss mängd guld till unionen för varje därutöver draget kreditbelopp. I fråga om överskottsländerna gällde omvänt, att deras kreditskyldighet var förbunden med rätt att erhålla viss guldmängd från unionen som kompensation för varje utlämnat kreditbelopp överstigande 20 procent av vederbörande lands kvot. Sä länge kreditgivningen stannade under 20 procent, komme kreditorlandet icke att erhålla någon guldkompensation utan endast viss räntegottgörelse. Systemet möjliggjordes genom att en betydande del av den dollarhjälp, som avsågs skola ställas till Marshallländernas förfogande under planåret 1950/51, bestämdes skola avdelas som arbetskapital för betalningsunionen. wSveriges deltagande i Marshall-organisationen innebar icke mottagandet av några direkta gåvor av Marshall-medel, vilket motiverades av att landet såsom skonat av kriget ägde en relativt god ekonomisk ställning. Däremot kom Sverige i viss utsträckning i åtnjutande av de två andra hjälpformerna, krediter och s. k. villkorlig hjälp, vilka båda inneburo att dollarvaluta ställdes till förfogande för möjliggörande av ökade varuinköp från hårdvalutaländer. Under de två planåren 1948/49 och 1949/50 uppgick Sveriges samlade dollarhjälp till omkring 45 resp. 51 eller tillhopa ca 96 milj. dollar. Därav utgick omkring 20 milj. dollar i lån, medan hela den övriga delen eller ca 76 milj. dollar erhölls i form av villkorlig hjälp. Det sistnämnda innebar, att därigenom skapats möjligheter för omväxling till motsvarande belopp av landets intjänade överskott av olika europeiska valutor till dollar. Den vida största delen av de av Sverige lämnade dragningsrätter, vilka lågo till grund för den villkorliga Marshall-hjälpen, utnyttjades av Norge. Mindre delar tillföllo Grekland, Västtyskland, Nederländerna, Turkiet och Portugal. De genom ECA utlämnde dollarbeloppen voro i främsta rummet avsedda för inköp i Förenta staterna men kunde även användas för inköp i andra 1 Överenskommelsen undertecknades den 19 september 1950 och biträddes därvid även från svensk sida. Riksdagens godkännande inhämtades senare.

190 länder. För Sveriges del ifrågakommo väsentligen inköp i Förenta staterna, i övrigt huvudsakligen inköp i Canada. Genom tillkomsten av den europeiska betalningsunionen inträdde i viss mån ändrade förhållanden beträffande Sveriges delaktighet i dollartilldelningarna. Sverige inträdde i unionen såsom ett sannolikt överskottsland. Dess kvot bestämdes till 1 350 milj. kronor. Landet skulle alltså enligt bestämmelserna vara skyldigt att såsom en första kredit ställa 270 milj. kronor, d. v. s. 20 procent av kvoten, till unionens disposition. Först sedan detta belopp i kreditgivningen överskridits, skulle det bli möjligt att i samband med ytterligare krediter förvärva guld eller dollar. Eftersom våra ordinarie dollarinkomster måste anses uppenbart otillräckliga, gjordes emellertid för Sveriges del ett undantag från de allmänna reglerna därigenom att landet genom ett specialarrangemang tillförsäkrades en viss tilldelning av dollarvaluta oavsett utfallet av dess betalningsförhållande till unionen. Denna tilldelning beräknades för Sveriges vidkommande för 1950/51 uppgå till 25 milj. dollar (ca 125 milj. kronor), motsvarande omkring hälften av den dollartilldelning som Sverige erhållit under vart och ett av de två föregående åren. Betalningsförhållandena med avseende på Sveriges handel med S y da m e r i k a, vilka under år 1948 av valutaskäl vållat svårigheter, lättades därigenom att man efter vidlyftiga förhandlingar med de viktigare sydamerikanska staterna uppnådde att få handeln med dessa länder omlagd på annan basis än dollar, väsentligen i svenska kronor. Vad betalningsproblemet i förhållande till s t e r l i n g l ä n d e r n a beträffar ordnades detta efter det att pundets i augusti 1947 proklamerade konvertibilitet gentemot dollarn inom kort gått förlorad, genom en överenskommelse som gick ut på att Sverige skulle under de två närmast följande åren söka täcka en avsevärt större del av sitt importbehov än dittills varit fallet i sterlingländer i syfte såväl att utjämna löpande betalningsbalanser som att förbruka en del av sin förhållandevis mycket stora men nu ej längre för internationella betalningsbehov fritt användbara pundreserv (se del IX sid. 227). Förhållandena under åren 1948 och 1949 växlade med tillämpning av en ömsevis större eller mindre liberalitet i licensgivningen, varvid man från svensk sida hade till riktpunkt att bibehålla pundreserven vid lämpligt omfång. Vid fastställandet av dragningsrätterna mellan Parisorganisationens länder togs för Sveriges vidkommande hänsyn till de mellan Sverige och Storbritannien föreliggande särskilda förhållandena, varigenom möjliggjordes för Sverige att gentemot Storbritannien likvidera föreliggande betalningsunderskott ur eljest bundna pundbehållningar intill ett motvärde av 70 milj. dollar. I anslutning härtill slopades i tidigare avtal stipulerade överdragningsrätter de båda länderna emellan. På detta sätt kunde en väsentlig del av Sveriges äldre dittills spärrade pundtillgångar frigöras för likvidering av löpande handel med sterlingområdet.

191 Handelsavtal. Den livliga handelspolitiska verksamhet, som utvecklades under de första efterkrigsåren, fortfor och intensifierades snarast ytterligare under åren 1948—1950. Systemet med bilaterala handels- och betalningsöverenskommelser, innehållande specificerade listor över varukontingenter, för vilka vederbörande länder förpliktade sig att meddela import- eller exportlicenser, samt i betalningshänseende merendels bestämmelser om ömsesidiga överdragningsrätter, s. k. »swingfunds», utsträcktes till så gott som alla europeiska länder, däribland även Storbritannien. Däremot bragtes detta system endast delvis i användning gentemot det brittiska samväldets övriga länder samt de sydamerikanska republikerna och alls icke i förhållande till Förenta staterna. Till en viss grad uppmjukades den stela bilateralismen genom de inom Parisorganisationen träffade, i föregående avsnitt omnämnda betalningsöverenskommelserna, vilka, sä långt denna organisation räckte och även ett stycke utanför denna, banade väg för en återgång till friare, flersidiga relationer i betalningsförhållandena och därmed även för ett övervinnande av det konstlade och ekonomiskt ogynnsamma laborerandet med tvåsidigt utjämnade handelsbalanser. En uppröjning i djungeln av kontingenteringar och kvantitativa importrestriktioner igångsattes även från en annan utgångspunkt, nämligen genom överenskommelserna om generella undantag frän importreglering av vissa bestämda delar av resp. länders import, den s. k. frilistningen (se ovan sid. 181). Det synes icke böra ifrågakomma att i detta sammanhang — såsom skett i föregående delar av dessa översikter — ingå på en redogörelse för den långa raden av utav Sverige under redogörelseperioden träffade varuutbytes- och betalningsavtal, sammanlagt närmare ett hundratal. Blott några mera betydelsefulla moment i samband med hithörande överenskommelser må här beröras. Viktigast voro utan tvivel de avtal som under ifrågavarande tid slötos med Storbritannien. Vid förhandlingar med denna makt i slutet av år 1948 enades man om vissa modifikationer i den föregående år överenskomna anordningen med ömsesidig överdragningsrätt intill vissa belopp på det löpande betalningskontot. Med utgångspunkt från uppgjorda prognoser beträffande handels- och betalningsförbindelserna mellan Sverige och sterlingområdet under 1948 och 1949 och mot bakgrunden av de inom Parisorganisationens ram ingångna överenskommelserna bestämdes, att den tidigare begränsningen av överdragningsrätterna skulle helt upphöra. Tillämpningsbestämmelser fastställdes beträffande den i Paris träffade principöverenskommelsen, varigenom Sverige erhållit rätt att, såsom ovan å sid. 190 omnämnts, successivt taga i anspråk dittills intill utgången av 1949 spärrade pundtillgodohavanden. Beträffande varuutbytet under 1949 utgick man från möjligheten av en

192 väsentlig ökning av den svenska exporten, nämligen från ca 670 milj. kronor 1948 till ca 800 milj. kronor, medan däremot Sveriges import från Storbritannien lämpligen syntes böra upprätthållas vid ungefär samma höjd som under år 1948 eller 850 å 900 milj. kronor. Från brittisk sida utfäste man sig att under 1949 tills vidare genomföra ett leveransprogram avseende 1 milj. ton kol och 400 000 ton koks, 50 000 ton järn och stål samt maskiner, kemikalier, textilvaror m. m. I fråga om svenska exportvaror räknade man med ökade leveranser framför allt av trävaror, cellulosa och papper. För år 1950 avslöts i december 1949 ett nytt betalningsavtal av i huvudsak samma innehåll som det med år 1949 utlöpande avtalet av år 1945 med däri enligt senare tilläggsavtal vidtagna ändringar. Med avseende på varuutbytet träffades överenskommelse om en total svensk licensgivning av ej mindre än omkring 1,3 miljarder kronor, medan totalvärdet av den svenska exporten till Storbritannien beräknades uppgå till ca 850 milj. kronor mot ca 750 milj. kronor år 1949. I avtalet med Frankrike för avtalsåret 1948/49 förutsattes ett balanserat varuutbyte på omkring 265 milj. kronor i vardera riktningen. Genom en i anknytning till varuutbytesavtalet ingången finansöverenskommelse träffades uppgörelse rörande samtliga sedan länge utestående frågor i samband med de svensk-franska betalningsförbindelserna, innebärande bl. a. fastställandet av en amorteringsplan för Frankrikes konsoliderade skuld till Sverige. Uppgörelsen angående det svensk-franska handelsutbytet under 1949/50 kom att till tiden sammanfalla med förberedelserna för frilistningen å ömse sidor enligt Parisorganisationens beslut den 2 november 1949, och det var därför möjligt att i samband med förhandlingarna beakta önskemål i nämnda hänseende. Enligt avtalet komme de frilistade varorna å ömse håll att uppgå till mellan 60 och 70 procent av den beräknade importen under det nya avtalsåret. F r å n fransk sida tillmötesgick man framställda svenska önskemal genom att höja kontingenterna för importen från Sverige av en del ur svensk exportsynpunkt viktiga varor i sådan omfattning, att även huvuddelen av den icke frilistade exporten till Frankrike i praktiken komme att bli oberoende av de kvarstående franska importrestriktionerna. Tyvärr motverkades dessa ur svensk synpunkt viktiga franska medgivanden genom tullpolitiska åtgärder, särskilt i fråga om papper, vilka starkt försvåiade den svenska exporten. Då i ämnet förda förhandlingar blevo resultatDsa, fann man sig från svensk sida böra vidtaga vissa begränsningar i den förut gentemot Frankrike tillämpade liberala licenseringspolitiken, bl. a. beträffande importen av bilar. Med avseende på handels- och betalningsförbindelserna mellan Sverige och Västtyskland under 1949 träffades en överenskommelse i början av januari s. å., gällande till en början de brittiska och amerikanska zonerna,

193 sedermera även den franska zonen. Det var den första mera allmänna uppgörelsen mellan Sverige och området i fråga. I den ömsesidiga handeln förutsågs en väsentlig ökning i förhällande till 1948. Huvudposterna i den svenska exportlistan voro järnmalm, pappersmassa och papper, fisk och torrmjölk, j ä r n och stål, maskiner och apparater m. m. Däremot kunde tills vidare de svenska önskemålen om återupptagande av trävaruexporten icke tillmötesgås. Importen till Sverige förutsågs skola bestå framför allt av koks, j ä r n och stål, maskiner och apparater samt kemikalier och järnskrot. Betalningarna skulle utöver avtalade swingfunds som förut utjämnas i dollar, men det beräknade tyska importöverskottet avsågs skola täckas dels genom ianspråktagande av odisponerade fondmedel, vilka från svensk sida enligt den s. k. Washingtonöverenskommelsen den 18 juli 1946 rörande tyska tillgångar i Sverige avsatts för finansierandet av svenska leveranser bl. a. till Bizonen, dels genom utnyttjandet av den dragningsrätt å 5 milj. dollar, som Sverige jämlikt den intereuropeiska betalningsöverenskommelsen den 16 oktober 1948 beviljat Bizonen under första Marshallåret. Genom en tilläggsöverenskommelse i juni 1949 utökades kontingenterna å ömse håll avsevärt. Betydelsefullt ur svensk synpunkt var, att härigenom återupptagandet av den traditionella svenska exporten av trävaror till Västtyskland möjliggjordes. En ny handelsöverenskommelse med detta land, gällande tiden december 1949—november 1950, träffades i slutet av 1949. Den innebar en omfattande liberalisering av Västtysklands import från Sverige. På grund av den västtyska marknadens mycket begränsade köpkraft var det emellertid av betalningshänsyn ännu icke möjligt att genomföra några väsentliga lättnader i den svenska importen från Västtyskland. Så blev däremot fallet genom det nya betalningsavtal som förbereddes i juni 1950, ehuru det formligen avslöts och trädde i kraft först något senare. Vid denna uppgörelse togs hänsyn till att utvecklingen av betalningsbalansen mellan Sverige och Västtyskland lett till ett betydande betalningsöverskott till svensk förmån samt vidare till att Västtyskland förklarat sig berett att avstå från kravet på saidoreglering i dollar inför den väntade västeuropeiska betalningsunionen. Dessa omständigheter möjliggjorde för Sverige att utsträcka sin allmänna importfrilista till att omfatta även Västtyskland. I fråga om den svenska exporten konstaterades under förhandlingarna, att Västtyskland komme att övergå till ett system med en enhetlig, på alla Marshalländer tillämplig frilista, vilket bl. a. innebar, att de förekommande särskilda frilistningsåtagandena gent emot vissa länder, däribland Sverige, efter utlöpande av gällande avtal skulle avvecklas och principiellt ersättas av den enhetliga listan. F r å n tysk sida utfäste m a n sig att i detta sammanhang i största möjliga utsträckning tillgodose svenska exportintressen. Den steg för steg utvidgade friheten i handelsförbindelserna mellan Sverige och Västtyskland var självfallet en huvudförutsättning för den snabba 13—016933

194 tillväxt i varuutbytet dessa länder emellan, vilken får betraktas som det mest iögonenfallande draget hos den svenska utrikeshandeln under de senaste åren. Några ord böra sägas om de uppgörelser som under h ä r ifrågavarande period träffades med vissa av de sydamerikanska staterna. Varuutbytet med dessa länder reglerades icke genom kontingenter. I avtalen gavs emellertid uttryck åt en allmän strävan att uppnå balans i varuomsättningen. I övrigt syftade man till sådana betalningsanordningar, att utjämning av uppkommande differenser kunde ske utan användande av dollar. I det avtal som i november 1948 slöts med Argentina bestämdes sålunda, att alla betalningar mellan de två länderna skulle ske i svenska kronor. Inga transfereringar av betalningsmedel skulle äga rum, så länge totalsaldot till endera landets förmän ej översteg 50 milj. kronor. Därest denna gräns överskredes, skulle överskjutande belopp transfereras i pund eller annan valuta enligt överenskommelse i varje särskilt fall. I avtal med Uruguay bestämdes likaledes, att alla betalningar skulle äga rum i svenska kronor med en swingfund om 3 % milj. kronor. Överskjutande belopp skulle likvideras i sådan valuta, varom överenskommelse träffades, eller genom varuleveranser. Det arrangemang som träffats med Förenta staterna den 11 februari och den 12 juni 1948, varigenom Sverige intill utgången av juni 1949 väsentligen befriats frän de band på dess handelspolitiska handlingsfrihet, som innefattades i 1935 års handelsavtal mellan de två länderna (se del IX sid. 214), förlängdes t. o. m. den 30 juni 1950. Genom en överenskommelse i maj 1950 upphävdes nämnda handelsavtal helt med utgången av juni s. å. Sveriges deltagande i Internationella handelsorganisationen m. m. I del IX sid. 217 ff. har en redogörelse lämnats för tillkomsten av den i Förenta Nationernas regi vid konferensen i Havana i mars 1948 bildade Internationella handelsorganisationen (International Trade Organization, förkortat ITO). Denna, vilken var anknuten till FN såsom ett fackorgan, var utformad från den huvudsynpunkten, att de olika ländernas handelspolitik borde underkastas vissa regler åsyftande att motverka att länderna vidtoge åtgärder som hade ogynnsamma verkningar på den internationella handeln och därigenom på de olika ländernas välstånd. Den för organisationen antagna stadgan, den s. k. Havanastadgan, åsyftade sålunda bl. a. att undanröja handelshinder av olika slag och innehöll för detta ändamål detaljerade föreskrifter om villkoren för användning av olika handelspolitiska medel, såsom tullar och andra avgifter, kvantitativa restriktioner, subventioner, import- och exportmonopol m. m. I fråga om tullar och liknande avgifter föreskrevs, att det skulle åligga medlemsstaterna att inleda och genomföra förhandlingar, syftande till en väsentlig nedsättning av den allmänna avgiftsnivån. Förhandlingar av i stadgan åsyftat slag hade redan under sommaren

195 och hösten 1947 bedrivits jämsides med arbetet på stadgeförslaget. Häri hade de länder deltagit, som voro representerade i Havanakonferensens förberedande kommitté, jämte några andra, inalles 23 st. Förhandlingarna utmynnade i ett allmänt tull- och handelsavtal, kallat General Agreement on Tariffs and Trade (GATT), som undertecknades i Geneve den 30 oktober 1947. Den viktigaste delen av detta avtal utgjordes av de listor över tullmedgivanden — nedsättningar och bindningar —• som gjorts av de deltagande länderna. Tullmedgivandena ansågos omfatta i genomsnitt % av de anslutna ländernas import. Då dessa länder representerade ungefär :]± av världshandeln, berörde avtalet således ungefär hälften av världshandeln. Det bragtes genom ett särskilt protokoll i provisorisk tillämpning av de 23 signatärmakterna. Vid ett nytt möte i Geneve på hösten 1948 beslöto de till avtalet anslutna staterna, i syfte att vinna ökad anslutning till avtalet, att inbjuda ytterligare ett antal länder att deltaga i fortsatta tullförhandlingar. Sådan inbjudan antogs av 11 länder, däribland Sverige. De sålunda planerade förhandlingarna ägde r u m i Annecy i Frankrike och togo sin början den 11 april 1949. Själva förhandlingsarbetet bedrevs bilateralt på grundval av dessförinnan inlämnade listor över önskade tullmedgivanden samt vid förhandlingarna överlämnade svarslistor. De koncessioner som ett visst land gjort vid sina förhandlingar med olika motparter samlades till en gemensam koncessionslista för ifrågavarande land. På grund av avtalets multilaterala karaktär var denna lista i sin helhet tillämplig gent emot samtliga motparter, oavsett med vilket land förhandlingar förts om de enskilda varuslagen. De olika koncessionslistorna fogades såsom bilagor till ett särskilt protokoll, angivande villkoren för de nytillträdande ländernas anslutning till avtalet. För de redan anslutna ländernas vidkommande utgjorde dessa koncessionslistor supplement till motsvarande listor i 1947 års avtal. De utländska tullkoncessioner, som voro av intresse för Sverige, voro av mycket olika omfattning i skilda länder. Sammantagna spände de emellertid över ett sä vidsträckt fält, att praktiskt taget varje svensk exportartikel i åtminstone något land berördes av gjorda koncessioner. De av Sverige utfästa koncessionerna omfattade en betydande del av svenska tulltaxan. Med hänsyn till att den svenska tullnivån internationellt sett är mycket låg, inneburo de mestadels bindning av gällande tull eller tullfrihet och endast i mindre utsträckning nedsättning eller borttagande av särskilda tullsatser. Frågan om Sveriges anslutning till den internationella handelsorganisationen och till allmänna tull- och handelsavtalet enligt det i Annecy upprättade anslutningsprotokollet — vilket avsäg en provisorisk tillämpning av GATT i avvaktan pä erforderliga ändringar av gällande lagstiftning i vederbörande länder — förelades 1950 å r s riksdag i propositionerna nr 52 och 54. Härvid uttalades beträffande det förra spörsmålet, att organisatio-

196 nens uppgifter måste anses väl överensstämma med den allmänna målsättning, som beträffande handel och sysselsättning gällt för Sveriges del. Att medverka i en världshandelsorganisation, som syftade till att bana väg för en multilateral och av restriktioner i görligaste mån obunden handel, måste avgjort anses ligga i Sveriges intresse. Särskilt framhölls, att —• enligt särskilt gjord undersökning — det svenska jordbrukspolitiska programmet med därav betingade importregleringsåtgärder m. m. icke kunde anses utgöra hinder för att Sverige godtoge Havanastadgan. I fråga om tull- och handelsavtalet uttalades, att detta, såvitt det kunde bedömas, i stort sett finge anses såsom för Sverige förmånligt. Propositionerna biföllos av riksdagen. Därmed bemyndigades Kungl. Maj:t att ä Sveriges vägnar, vid tidpunkt som Kungl. Maj:t ägde bestämma, godtaga Havanastadgan för en internationell handelsorganisation och fastställa de villkor, på vilka stadgan finge sättas i kraft för Sveriges del. Riksdagen meddelade vidare, att den för sin del godkänt Sveriges anslutning till det allmänna tull- och handelsavtalet enligt det i Annecy upprättade anslutningsprotokollet samt bemyndigade Kungl. Maj :t dels att för Sveriges del godkänna sådana ändringar i avtalet som framdeles kunde komma att beslutas av de avtalsslutande parterna, i den mån dess ändringar icke krävde författningsändringar av beskaffenhet att påkalla riksdagens medverkan, dels ock att, då förutsättningar härför inträtt, vidtaga åtgärder för Sveriges definitiva anslutning till berörda avtal. I proposition nr 53/1950 framlade Kungl. Maj :t förslag bl. a. om genomförande av de tulländringar som påkallades av Sveriges anslutning till GATT, vilket jämväl godkändes av riksdagen. I detta sammanhang må nämnas, att 1950 års riksdag, med bifall till proposition nr 89, jämväl bemyndigade Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för Sveriges anslutning till de vid konferensen i Bretton Woods i Förenta staterna i juli 1944 i avsikt att återställa den internationella betalningsmekanismen efter kriget bildade tvenne institutionerna, I n t e r n a t i o n e l l a v a l u t a f o n d e n (International Monetary F u n d ) och I n t e r nationella återuppbyggnadsbanken (International Bank for Reconstruction and Development). Riksdagens beslut innefattade även bemyndigande för riksbanken att tillskjuta det erforderliga insatskapitalet (uppskattningsvis omkring 620 milj. kronor förutom belopp som vid anfordran kunde behöva betalas in till banken) samt rätt för Kungl. Maj :t att lämna garanti för täckning av riksbankens eventuella förluster på grund av medlemsskapet i ifrågavarande institutioner. För den händelse anslutning från Sveriges sida till de två institutionerna av någon orsak icke komme att ske, bemyndigades Kungl. Maj:t att i stället ingå de särskilda valutaavtal, varom bestämmelser funnos i Havanastadgan och i det allmänna tulloch handelsavtalet.

9. Motorfordonstrafiken. Här nedan lämnas, för att möjliggöra en sammanfattande återblick över motorfordonsbeståndets storlek och sammansättning under krisperioden, en tabellarisk uppställning, utvisande antalet registrerade motorfordon vid slutet av varje är fr. o. m. 1939 t. o. m. 1949 samt vid utgången av juni 1950.

Antalet rcgistrei ade motorfordon

31/12 1939 31/12 1940 31/12 1941 31/12 1942 31/12 1943 31/12 1944 31/12 1945 31/12 1946 31/12 1947 31/12 1948 31/12 1949 30/6 1950

Bussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

5 109 3 604 3 523 3 826 3 870 3 896 3 977 4 789 5 601 6 471 7 014 7 132

63 028 43 084 38 998 38 523 38 050 38 206 41 882 59 400 71 304 76 368 79 503 80 100

180 717 34 646 31854 36 749 36 194 39 137 50 108 138 489 161 226 179 587 194 454 213 041

2 i 8 854 81 334 74 375 79 098 78 114 81 239 93 967 202 678 238 131 202 426 280 971 300 273

Fördelning efter drivmedlets art Flytande bränsle

Gengas

— —

28 858 72 755 72 781 70 780 72 895 57 898 6 763 2 492 1 111 487 372

4 902 4 943 6 346 36 275 194 898 234 928 260 679 279 859 299 343

Annat drivmedel

. — —

1415 2 391 1 998 1 794 1 017 711 636 625 558

Man finner av tablån, att totalantalet motorfordon under år 1948 åter uppnådde och vid dess slut ej oväsentligt översteg antalet vid krigets början efter att under de egentliga krigsåren ha hållit sig vid ungefär en tredjedel av detta antal. Man finner vidare, att personbilarna under kristiden minskades mycket starkare än lastbilarna, nämligen med ca 80 procent mot endast omkring 40 procent för lastbilarna. År 1949 var emellertid den förra proportionen ungefär återställd. Av tablån framlyser klart vilken avgörande betydelse gengassystemet haft för trafikens upprätthållande under de svåraste avspärrningsåren (1941— 1944), dä antalet gengasdrivna fordon representerade genomsnittligt över 90 procent av hela fordonsantalet. Andra drivmedel än gengas och — i någon m å n elektrisk kraft — kommo aldrig att för motorfordonstrafiken spela någon egentlig roll som ersättning för den minskade tillgängen på flytande bränslen. R a n s o n e r i n g e n i f r å g a o m b i l r i n g a r , vilken sedan år 1947 haft betydelse huvudsakligen beträffande personbilsdäck och såsom sådana användbara lastbilsdäck, lättades i viss mån i mars 1949, sedan industrikommissionen för att möjliggöra snabbare omsättning av förefint-

198 liga förråd av mindre lagringsbeständiga däck ställt vissa mängder därav utöver tidigare disponibla däckskvantiteter till trafikkommissionens förfogande. En upprustning av personbilar i nyttotrafik kunde härigenom verkställas, och man kunde därför räkna med att en ökad inköpsfrekvens vid ett frigivande av bilgummimarknaden icke skulle medföra allvarliga återverkningar på nyttotrafiken. Helt upphörde därefter ifrågavarande ransonering fr. o. m. den 1 september 1949 i samband med upphävandet av de paragrafer i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) angående reglering av handeln med och förbrukningen av bilgummi, varpå ransoneringen var baserad (jfr sid. 137). K ö r t i l l s t å n d s r e g l e r i n g e n , vilken jämväl grundade sig på nyssnämnda kungörelse, upprätthölls i viss begränsad omfattning ännu vid ingången av senare halvåret 1948 (se del IX sid. 251). För den huvudsakliga trafiken gällde emellertid av trafikkommissionen meddelade generella körtillstånd. De huvudgrupper av motorfordon och motorredskap, för vilka ännu särskilt körtillstånd erfordrades, utgjordes väsentligen dels av personoch lastbilar som drevos med annat än bensin eller elkraft och dels av motorredskap som brukades såsom dragfordon i traktortåg för trafikändamål, d. v. s. i huvudsak alla andra traktorer än sådana som uteslutande användes inom jordbruk och skogsbruk. Ifrågavarande reglering fortfor att tillämpas efter väsentligen oförändrade grunder intill den 12 november 1949, då den avskaffades i och med det fullständiga upphävandet av kungörelsen nr 706/1945. Med avseende på b e n s i n r a n s o n e r i n g e n , för vars huvudgrunder redogjorts i del IX sid. 179 och 251, lämnade trafikkommissionen successivt meddelande till länsstyrelserna om storleken av den länskvot, som för varje ransoneringsperiod tilldelades vederbörande län och inom vilken länsstyrelsen ägde att utställa inköpskort och inköpslicenser. Envar av ransoneringsperioderna omfattade intill den 1 juli 1949 två månader, därefter tre månader. Då första ransoneringsperioden avsåg månaderna maj—juni 1948, föllo på budgetåret 1948/49 perioderna nr 2—7. Länskvoternas sammanlagda storlek hölls i stort sett oförändrad vid 50 ä 60 milj. liter per månad. Fr. o. m. femte ransoneringsperioden, d. v. s. från årsskiftet 1948/49, uppdelades länskvoten pä dels en grundkvot, som utan vidare fick disponeras lör tilldelningarna, och dels en reservkvot, som endast i den mån grundkvoten ej föresloge och blott med trafikkommissionens medgivande fick tagas i anspråk för tillgodoseende av oundgängligen nödvändiga ändamål. Utöver länskvoterna lämnades särskilda tilldelningar för vissa statliga och kommunala myndigheter samt enskilda järnvägars angelägna transporter, för oljebolagens lastbilar, för vissa flottningsföreningar tillhöriga båtar, för provkörning av fabriksnya motorfordon, för vissa pågående vägoch flygfältsarbeten, för resor och transporter i hemvärns- och frivillig befälsutbildningstjänst samt för vissa flygklubbar tillhöriga bogserbilar och vinschar m. m. Under tredje ransoneringsperioden tillkom tilldelning för i

199 valrörelsen använda bilar. Utom länskvoterna lämnades även tilldelning för utländsk biltrafik. För sommarmånaderna medgav trafikkommissionen särskild tilldelning efter ansökan till motorbåtar. Härvid tilläten standardranson avsåg dels startbensin, dels bensin för drift av hjälpmotor till segelbåt eller motor i jolle, dels bensin för drift av motorbåt, i sistnämnda fall varierande efter båtens motoreffekt från 30 till 260 liter för hela perioden. I syfte att möjliggöra försäljning av vissa kvantiteter sulfatterpentin, som dels funnos i lager hos en del fabriker, dels väntades bli tillverkade under senare delen av 1948 (sammanlagt omkring 4 milj. liter), bemyndigade trafikkommissionen länsstyrelserna i Norrland och de skogrikare länen söderut att utfärda särskilda körtillstånd för bildrift med blandning av bensin och sulfatterpentin beträffande lastbilar som huvudsakligen brukades för ved- och virkestransporter. Linjetrafiken med o m n i b u s s a r bibehölls i stort sett vid förutvarande omfattning genom föreskrift att turlistor med upptaget antal korkilometer, som översteg antalet under motsvarande föregående säsong, skulle underställas trafikkommissionen för godkännande. För sommaren 1949 lämnade komissionen, för att möjliggöra nödvändiga trafikutvidgningar inom självhushållningens ram för varje län, länsstyrelserna generellt bemyndigande att medge ökning av antalet turlistkilometer inom länet med 5 procent i förhållande till antalet föregående år. Beträffande turistoch beställningstrafiken med omnibussar anbefalldes största sparsamhet. Bensinransoneringen upphörde fr. o. m. den 12 november 1949 (se sid. 166). Efter denna tidpunkt var motorfordonstrafiken — bortsett frän regieringen av importen av bilar, sammansättningsdelar för bilar och reservdelar — befriad från varje reglering, som begränsade dess omfattning eller påverkade dess struktur. Ett hämmande inflytande på dess expansion utövade emellertid alltjämt den kvarstående höga besinbeskattningen. De alltsedan de första krigsåren gällande undantagsbestämmelserna beträffande vissa föreskrifter i vägtrafikstadgan, vilka undantag möjliggjort ett intensivare utnyttjande i vissa fall av det tillgängliga lastbilsbeståndet, erhöllo genom särskilda förordningar förlängd giltighet först till ingången av december 1949 och därefter till utgången av december 1950 resp. juni 1951. Förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik erhöll likaledes förlängd giltighet till utgången av december 1950. Detsamma blev fallet med de gällande föreskrifterna angående rätt att i särskida fall utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran. Normalpriserna ä virkes-, ved- och träkolstransporter, vilka av priskontrollnämnden senast fastställts med giltighet fr. o. m. den 1 april 1948, upphävdes fr. o. m. den 15 februari 1949. I samband därmed upphävdes även förordningen den 13 mars 1942 (nr 112) med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil (se del III sid. 395).

10. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hj älp ver ksamhet. * Statistisk överblick över arbetsmarknaden. Utvecklingen på arbetsmarknaden under perioden juli 1948—december 1949 kännetecknades av alltjämt hög sysselsättning men ökad utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Arbetskraftens rörlighet minskade men var dock fortfarande betydande. I nedanstående sammanställning av vissa statistiska serier belyses arbetsmarknadens utveckling under åren 1947, 1948 och 1949.

Månad

Antal ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid arbetsförmedlingarna

Arbetslösheten inom fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa i 1 000tal

1949 Januari Februari Mars

96 92 85

109 101 92

123 119 117

4,2 5,1 4,3

4,4 4,2 3,8

4,1 4,0 3,6

5,0 5,3 4,8

4,0 4,6 4,2

4,0 4,6 4,4

April Maj Juni

77 66 66

84 73 77

103 91 93

2,7 1,8 1,8

2.3 1,7 1,9

2,8 1,9 2,0

3,5 2,1 1,6

2,9 1,9 1,4

3,5 2,2 1,7

Juli Augusti

68 70 78

74 77 85

89 92 99

1,7

M

1,4 1,4 1,6

108 119 126

1,8 2,3 4,9

1,2 1,1 1,1 1,5 2,3 2,9

1,2 1,2 1,3

88 97 107

1,6 1,7 2,4 4,5

1,8 1,6 1,6

84 92 98

1,9 1,7 1,8 1,9 2,5 5,4

1,5 2,3 3,0

2,1 3,4 4,1

SI 111

89 118

107 134

} 2,8

2,8

2,7

2,7

2,5

2,9

December Medeltal 2 / ^

1 Framställningen i de tre första avsnitten i detta kapitel har begränsats till perioden juli 1948—december 1949. 2 I fråga om antalet ansökningar om arbete på 100 lediga platser anges t v å årsmedeltal, av vilka A-talet är ett aritmetiskt medeltal av månadstalen, medan B-talet avser antalet ansökning ar om arbete under hela året i förhållande till under året n y a n m ä l d a lediga platser.

201 Arbetslösheten inom fackförbunden var under de olika månaderna 1949 av ungefär samma omfattning som under 1947 och 1948. Nedgången mellan månaderna under årets första kvartal 1947, 1948 och 1949 torde vara resultatet av bemödandena att åstadkomma säsongutjämning inom byggnadsverksamheten. Antalet hos arbetslöshetsnämnderna anmälda hjälpsökande arbetslösa, som alltsedan 1944 sjunkit år från år, undergick under redovisningsperioden en mindre ökning. Under senare halvåret 1948 och t. o. m. februari 1949 var det vid varje månadsskifte ungefär av samma storlek som ett år tidigare, men därefter överstiga talen för 1949 talen för motsvarande månadsskiften 1948. Under 1949 företogos tvenne inventeringar över hos arbetsförmedlingen anmälda arbetssökande arbetslösa medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, nämligen för veckorna 25—30 april och 14—19 november. Inventeringarna utvisade, att arbetslösheten var obetydlig. Vid aprilinventeringen 1949 uppgick hela antalet arbetslösa kassamedlemmar till 19 270 eller 1,9 procent av medlemsantalet och vid novemberinventeringen till 16 020 eller 1,5 procent. För över hälften av kassorna understeg antalet arbetslösa vid båda tillfällena 1 procent. De högsta arbetslöshetssiffrorna uppvisade vid båda dessa tidpunkter byggnadsfacken samt kassor med medlemmar huvudsakligen sysselsatta inom samfärdsel samt skogsbruk och flottning. Över hälften av de arbetslösa kassamedlemmarna (58 resp. 57 procent) voro i åldern 25—49 år. Antalet utlänningar, som hade arbete i Sverige, var betydande och växte avsevärt under senare hälften av 1948 och även något under 1949. Antalet arbetsanmälda utlänningar utgjorde sålunda vid mitten av 1948 drygt 77 000, vid årsskiftet 1948/49 87 500 och vid årsskiftet 1949/50 89 900. En god del av ökningen under 1949 är att hänföra till finska och norska kvinnor, som erhållit anställning inom grupperna »Hotell, restaurang och storhushåll» samt inom »Husligt arbete». Inom gruppen »Industri och hantverk» steg antalet utlänningar under 1948 men undergick icke några större förändringar under 1949. Arbetskraftens rörlighet minskades under redovisningsperioden. Antalet avgångna arbetare inom industrien utgjorde sålunda enligt socialstyrelsens beräkningar i procent av antalet anställda under en vecka i augusti och en vecka i november 1948 1,1 resp. 0,8 mot 1,3 resp. 0,9 ett är tidigare. Under en vecka inom envar av månaderna februari, maj, augusti och november 1949 uppgick motsvarande rörlighetsprocent till resp. 0,7, 1,0, 0,9 och 0,7. Karakteristiskt för utvecklingen under 1949 var, att den mest markanta nedgången i omsättningen av arbetskraft inträffade i de branscher, som tidigare haft den största överrörligheten. Den stora rörligheten förblev dock alltjämt ett svårt problem på många arbetsplatser.

202 Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. I jämförelse med 1948 hade j o r d b r u k e t under 1949 mindre konkurrens om arbetskraften. Även jordbrukets egen efterfrågan på arbetskraft minskades något, bl. a. beroende på fortsatt mekanisering. Sålunda anskaffades ytterligare ett stort antal skördetröskor och traktorer samt upprättades flera maskinstationer. Pä hösten 1948 försvårades och försenades skördearbetet av ogynnsamma väderleksförhållanden, särskilt i Mellansverige. Då de tillgängliga skördemaskinerna under rådande omständigheter ej kunde utnyttjas i full utsträckning, steg behovet av manuell arbetskraft och var på sina håll svårt att tillgodose. På hösten 1949 underlättades skördearbetet av gynnsamt väder, och några större arbetskraftssvårigheter förelågo icke. Då samt under den efterföljande vintern förelåg liksom under 1948 i vissa delar av landet ett överskott av lantarbetare, som sökte fast anställning. Rekryteringen av yngre arbetskraft synes ha undergått en förbättring, enär yrket genom mekanisering blivit mera lockande för ungdomen. Till betskötseln voro svårigheterna att skaffa arbetskraft under redovisningsperioden mindre än tidigare. Beträffande s k o g s b r u k e t må framhållas, att avverkningsförhållandena under vintern 1948/49 voro osedvanligt gynnsamma. De genomsnittliga arbetsförtjänsterna undergingo, särskilt i de båda nordligaste länen, en icke obetydlig stegring. Efterfrågan på arbetskraft till vinteravverkningarna synes också i stort sett ha kunnat tillgodoses. Antalet hos arbetsförmedlingen lediganmälda platser för skogsarbetare var sålunda i februari 1949 endast 7 200 mot 15 600 under samma månad 1948. Skogsbruket erhöll särskilt i Norrbottens län ett ganska avsevärt tillskott av finsk arbetskraft. Pä grund av minskade sommaravverkningar, vilka endast delvis kompenserades av utökade skogsvårdsarbeten, var den säsongmässiga nedgången i sysselsättningen inom skogsbruket mera accentuerad under 1949 än fallet varit under de närmast föregående åren. Den minskade efterfrågan på arbetskraft till skogsbruket medförde under hösten, särskilt i de båda nordligaste länen, svårigheter att omplacera den arbetskraft, som vid denna tid började friställas inom andra yrkesområden. Sysselsättningen inom i n d u s t r i o c h h a n t v e r k var fortfarande mycket god och under hela redovisningsperioden t. o. m. högre än vid motsvarande tidpunkt ett år tidigare. F r å n maj 1948 till maj 1949 hade industriens arbetarantal ökats med 0,5 procent och från augusti 1948 till augusti 1949 med 0,2 procent. Detta skulle innebära, därest statistiken vore representativ för hela gruppen industri och hantverk, att 2 000 å 3 000 fler industri- och hantverksarbetare sysselsattes i augusti 1949 än i augusti 1948. Härtill komma emellertid de ca 5 000, som vid den senare tidpunkten

voro anställda vid under perioden nytillkomna företag med avdrag för dem som sysselsattes vid under samma tid nedlagda företag. Om de sistnämnda finnes ingen uppgift. Frånvarofrekvensen inom industrien sjönk obetydligt, enligt vad som framgick av undersökningar som socialstyrelsen anställde under vissa veckor åren 1948 och 1949. Huruvida arbetsintensiteten steg eller icke under redovisningsperioden är omöjligt att generellt bedöma. Av uppgifter från ett stort antal enskilda företag framgår emellertid, att man i många fall ansett sig kunna konstatera en stegring. Såsom bevis härför har anförts, att förtjänsterna vid oförändrade ackord ökats samt att ackordsarbetets andel av den totala arbetstiden i inånga fall blivit större än förut. Även den mindre rörligheten torde ha medverkat till stigande arbetsintensitet. Från den 1 juli 1948 till den 30 juni 1949 nyetablerades enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen verkställd utredning 525 industriföretag med minst tre sysselsatta mot 629 under tolvmånadersperioden dessförinnan. Det verkliga antalet nystartade företag av denna storleksordning torde vara större, då redovisningen icke är fullständig. Antalet sysselsatta i de nystartade företagen utgjorde 4 608, därav 34 procent kvinnor. Inom malmbrytning och metallindustri fortsatte ökningen av arbetarantalet. Särskilt stark var den vid gruvorna, vilket berodde dels på stort nyanställningsbehov, dels pä förbättrade möjligheter att erhålla arbetskraft. Bostadsförhållandena på gruvorterna förbättrades nämligen genom nybyggnad och genom upprustning av äldre bostäder. Järn-, stål- och kopparverken hade på hösten 1948 en betydande brist på arbetskraft, men under 1949 lyckades de öka arbetarantalet, icke minst tack vare en omfattande nybyggnad av bostäder i brukssamhällena. Torvindustrien, som endast delvis upprätthölls under 1948, nedlades under 1949 så gott som helt. Inom gruppen träindustri, för vilken som helhet ungefär oförändrad sysselsättning noterades, kunde konstateras en relativt stor sysselsättningsökning för sågverk och hyvlerier. Detta berodde främst på de förbättrade avsättningsmöjligheterna på exportmarknaden. Inom möbelindustrien rådde dock en viss arbetslöshet särskilt under första halvåret 1949. Sysselsättningen inom pappersindustrien låg något lägre under 1949 än under föregående år. Livsmedelsindustrien påverkades av att vissa ransoneringar upphävdes. Inom textilindustrien fortsatte förskjutningen mot ökad användning av manlig arbetskraft. Bristen på arbetskraft, särskilt kvinnlig, inom textil- och beklädnadsindustrien var betydande, och i vissa fall kunde ej hela maskinkapaciteten utnyttjas, enär yrkesarbetare saknades. Även inom läder-, hår- och gummivaruindustrien rådde brist på kvinnlig arbetskraft. Sysselsättningen inom byggnadsverksamheten påverkades under 1948 av

204 den skärpning av byggnadsregleringen, som då vidtogs. Enligt den inventering som skedde av den reglerade byggnadsverksamhetens omfattning den 2 augusti 1948 skulle antalet sysselsatta inom denna del av byggnadsverksamheten då ha varit ca 150 000 mot 185 000 vid motsvarande inventeringstillfälle året förut. Minskningen i antalet sysselsatta byggnadsarbetare torde främst bero på att tillströmningen av arbetskraft under högsäsongen försvårades genom den skärpta regleringen. Enligt motsvarande inventering den 1 augusti 1949 var antalet sysselsatta byggnadsarbetare praktiskt taget oförändrat jämfört med samma tidpunkt 1948. Arbetslösheten bland byggnadsarbetarna låg under första delen av 1949 på obetydligt högre nivå än motsvarande tid 1948. Under senare delen av året var arbetslösheten lägre än 1948. För att bereda friställda byggnadsarbetare möjlighet till anställning inom andra arbetsområden påbörjades en omskolningsverksamhet för sådana personer, som kunde anses lämpade för verkstads- och därmed jämförlig industri. Inom h a n d e l n undergick antalet heltidsanställda enligt en av socialstyrelsen verkställd undersökning en minskning med 2,2 procent från mitten av juli 1948 till motsvarande tid 1949. Därest materialet är representativt för hela varuhandeln, skulle totala antalet sysselsatta ha minskat med uppskattningsvis 5 000. Minskningen var betydligt kraftigare för kvinnornas än för männens del och kraftigare för de mindre än för de större företagen. Den minskade sysselsättningen torde förklaras dels av en något minskad omsättning i vissa branscher, dels av ett minskat arbetskraftsbehov på grund av att flera ransoneringar upphävdes. Trots den något minskade sysselsättningen kvarstodo i mänga fall svårigheter att tillgodose särskilt vissa livsmedelsaffärers behov av kvinnlig personal. S j u k h u s e n hade under hela redovisningsperioden brist på sjuksköterskor. Tillgången på biträdespersonal förbättrades däremot avsevärt. Sanatorier, sinnessjukhus och ålderdomshem hade dock alltjämt svårigheter att erhålla biträden i tillräcklig utsträckning. På det h u s l i g a o m r å d e t inträdde icke någon förändring; behovet av ytterligare arbetskraft var här alltjämt mycket framträdande. Möjligen förbättrades tillgången på tillfällig hemhjälp något i städer och andra tätorter. Arbetsmarknadsregleringen. Antalet genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatta platser under tiden 1947—1949 framgår av följande sammanställning. 1947 1948 1949

Första halvåret

Andra halvåret

Summa

Därav manliga

559 423 567 481 533 210

585 546 571 006 566 625

1 144 969 1 138 487 1 099 835

740 944 729 309 698 673

205 Man konstaterar en viss minskning, vilken sammanhänger med den avtagande rörligheten på arbetsmarknaden. Inom s k o g s b r u k e t var efterfrågan på arbetskraft betydligt mindre än tidigare. Bemyndigandet för arbetsmarknadsstyrelsen att utbetala s. k. överflyttningsbidrag (se del IX sid. 260) förlängdes t. o. m. utgången av mars 1949. P å hösten 1948 beslöt emellertid arbetsmarknadsstyrelsen i princip — med hänsyn till att skogsägarnas produktionsplikt upphört och skogsbruket återgått till mera normala produktionsförhållanden — att förmåner av olika slag till arbetstagare, som från andra arbetsområden överfördes till skogsbruket, icke skulle utgå efter slutet av avverkningssäsongen 1948/49. Bidragsverksamheten avvecklades helt i början av 1949. De under ett antal år anordnade praktiklägren i skogsbruk samt skogslägren för skolungdom upphörde också under 1949. Propagandan för s. k. frivilliga arbetsinsatser inom j o r d b r u k e t bedrevs under redovisningsperioden i huvudsak på samma sätt som förut. Under 1949 voro 160 jordbruksläger för huvudsakligen skolungdom med omkring 3 600 deltagare anordnade. Även skolungdom från övriga nordiska länder deltog. Vidare anordnades jordbruksläger för studenter från olika länder. Arbetet inom ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen samt inom tjänstemannaförmedlingen bedrevs efter i huvudsak samma riktlinjer som förut (se del VII sid. 339). Inom arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsbyrå hade utarbetandet av yrkeskartoteket vid 1949 års utgång fortskridit så långt, att vid årets slut 375 blad, behandlande ca 1 000 yrken, förelågo. Icke heller beträffande riktlinjerna för arbetsvärden åt partiellt arbetsföra förekommo några större ändringar. Arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamheten var alltjämt under utbyggnad. I slutet av 1948 påbörjades verksamheten för omskolning m. m. av partiellt arbetsföra, icke hänförliga till i militärtjänst skadade (civilskadade). Den under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning bedrivna kursverksamheten för arbetslösa m. fl. fortsatte. Under redovisningsperioden anordnades kommunala och centrala omskolningskurser inom en hel rad yrken. Vidare anordnades förberedande kurser för skeppskockar i samråd med Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet, utbildningskurser inom tvätteriyrket m. m. Samtliga kurser anordnades i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Vid årsskiftet 1949/50 pågingo 30 kurser med 330 deltagare (arbetslösa, i militärtjänst skadade, partiellt arbetsföra, friställda byggnadsarbetare, utlänningar m. fl.). Timpenningen utgick efter samma grunder som förut med lägst 43 och högst 75 öre, till friställda byggnadsarbetare dock med väsentligt högre belopp. De b e r e d s k a p s a r b e t e n , till vilka statsbidrag beviljades under redovisningsperioden, utgjordes huvudsakligen av kompletterande etapper av tidigare påbörjade arbeten. Totalkostnaderna för de beviljade statliga

206 och statskommunala beredskapsarbetena utgjorde 2,0 milj. kronor under andra halvåret 1948, 3,7 milj. kronor under första halvåret och 5,9 milj. kronor under andra halvåret 1949, alltså sammanlagt under redovisningsperioden 11,6 milj. kronor. Av detta belopp utgjorde 4,6 milj. kronor tillläggsanslag till tidigare beviljade anslag. Hjälpverksamheten för arbetslösa tillhörande intellektuella m. fl. yrken fortsatte efter i huvudsak samma linjer som förut. Antalet svenska arkivarbetare ökades frän 301 vid redovisningsperiodens början till 409 vid dess slut. Antalet musikerhjälpta utgjorde vid sistnämnda tidpunkt 83. Även för intellektuella flyktingar bedrevs sådan hjälpverksamhet. Antalet flyktingar i arkivarbete och musikerhjälp steg från 350 vid redovisningsperiodens början till 424 vid dess slut. De flesta av flyktingarna voro balter. Ersättningen vid arkivarbete och musikerhjälp utgick i högsta dyrortsgruppen med 390, i lägsta med 350 kronor per månad om 30 dagar vid heltidstjänst. Bland flyktingar i arkivarbete med kompetens för kvalificerat forskningsarbete utsagos 50 att i stället för att vara arkivarbetare vara stipendiater för budgetåren 1948/49 och 1949/50. Stipendiet utgick med 575 kronor per månad. D a g u n d e r s t ö d s - o c h h y r e s h j ä 1 p s v e r k s a m h e t e n hade fortfarande relativt ringa omfattning om än något större än närmast föregående redovisningsperiod. Under juli—november 1948 uppgick antalet dagunderstödda endast till några tiotal. Därefter steg antalet, och verksamheten hade i februari och mars 1949 sin största omfattning, då antalet dagunderstödda uppgick till omkring 900. Den bedrevs då av 12 städer och 11 landskommuner. Inom de 12 städerna samt i 4 av landskommunerna förekom även hyreshjälpsverksamhet. Beträffande uppskov med inställelse till v ä r n p l i k t s t j ä n s t g ö r i n g vid mobilisering m. m. för vissa värnpliktiga vid statliga och kommunala verk och inrättningar, krigsviktiga industriföretag och jordbruket m. m. utfärdades den 18 juni 1949 en ny kungörelse (nr 350). I den gamla och i den nya uppskovskungörelsen föreskriven årlig revidering av beviljade uppskov ägde rum. Registreringen av vissa personalkategorier inom jordbruket och skogsbruket för underlättande av kollektiv hempermittering vid eventuell inkallelse till militär beredskapstjänstgöring fortgick även. Länsarbetsnämndernas beredskapsregister blevo kontinuerligt reviderade och kompletterade. De hos arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna upprättade registren över industri- och hantverksföretag (företagsregistren) underkastades fortlöpande revidering, men därjämte igångsattes under 1949 en särskild komplettering och översyn av dessa. Registren omfattade vid 1949 års utgång närmare 33 000 företag (arbetsställen). Efter framställning av vederbörande militära myndigheter avgav arbetsmarknadsstyrelsen yttrande över ett antal enskilda framställningar om anstånd med, befrielse eller hempermittering från militärtjänstgöring.

207 Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering. I enlighet med Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr 249 vid 1948 års riksdag hade för budgetåret 1948/49 anslagsbeloppen för arbetsmarknadens reglering uppdelats på fyra anslag, nämligen till kostnader för 1) arbetslöshetens bekämpande in. m., 2) överflyttning av arbetskraft, 3) arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet och 4) främjande av företagsverksamhet m. m. Under de olika anslagstitlarna hade för 1948/49 anvisats resp. 4, 7, 1,3 och 1,5 milj. kronor. Till krisorganisationen vid arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen hade för 1948/49 anvisats anslag å resp. 1 och 2,5 milj. kronor. I proposition nr 116 vid 1949 års riksdag angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering för budgetåret 1949/50 framhöll socialministern beträffande anslaget till kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m., att kostnaderna för beredskapsarbeten — den största under nämnda anslagstitel ingående utgiftsposten — fortfarande vore betydande, ehuru de dock kunnat icke oväsentligt nedbringas i förhållande till tidigare belopp. Medan nettokostnaderna under budgetåret 1946/47 uppgått till ca 16,8 milj. kronor, utgjorde motsvarande kostnader under budgetåret 1947/48 ca 11,7 milj. kronor och beräknades för budgetåret 1948/49 komma att stanna vid ca 10,1 milj. kronor. Den övergång från statliga till statskommunala arbeten, som förordats i proposition nr 249/1948, hade emellertid icke kunnat genomföras i beräknad omfattning. Den väsentliga anledningen härtill syntes vara, att flertalet kommuner icke hade sådan teknisk organisation, att de kunde driva beredskapsarbeten i egen regi. Statsrådet underströk önskvärdheten av att övergången från statliga till statskommunala arbeten fullföljdes i den utsträckning som visade sig möjligt. I enlighet med framställning av arbetsmarknadsstyrelsen föreslogs anvisande för budgetåret 1948/49 av ett tilläggsanslag under förevarande titel av 1 milj. kronor. Någon reservation beräknades ej kvarstå å detta anslag vid det löpande budgetårets utgång. Anslagsbehovet för 1949/50 angavs till 17 milj. kronor. Beträffande anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft, vilket tidigare huvudsakligen anlitats för att bekosta åtgärder för skogsbrukets arbetskraftsförsörjning, anmärktes, att på grund av utvecklingen bl. a. i fråga om importen av fossilt bränsle de härunder anvisade beloppen för såväl det föregående som det löpande budgetåret endast behövt tagas i anspråk till en mindre del. Som följd härav hade å ifrågavarande anslag uppstått en betydande reservation, vilket gjorde förnyad medelsanvisning onödig. Sådan ifrågasattes ej heller under anslaget till kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet. Till kostnader för främjande av företagsverksamhet m. m. äskades däremot ett anslag av 1,5 milj. kronor. Riksdagen biföll de i proposition nr 116/1949 gjorda anslagsäskandena å 1 milj. kronor för budgetåret 1948/49 och sammanlagt 18,5 milj. kronor

208 för budgetåret 1949/50. Av 1950 års riksdag beslöts å tilläggsstat för budgetåret 1949/50 ytterligare anslag å 4 milj. kronor. De av 1950 års riksdag beviljade anslagen för budgetåret 1950/51 till arbetslöshetens bekämpande och till främjande av företagsamhet uppgingo till resp. 19,8 och 1,5 milj. kronor. Till krisorganisationen vid arbetsmarknadsstyrelsen samt vid den offentliga arbetsförmedlingen anvisade riksdagen för budgetåret 1949/50 anslag å resp. 0,9 och 2,5 milj. kronor. Samma belopp anvisades även för budgetåret 1950/51. Kollektivavtalen. Efter en period av synnerligen intensiv förhandlingsverksamhet omkring årsskiftet 1947/48 och under första halvåret 1948, varvid uppgörelser nåddes inom alla de stora avtalsområden, där utlöpningstiden var förlagd till eller omkring årsskiftet, inträdde under andra halvåret 1948 ett relativt lugn på avtalsmarknaden. Uppgörelser träffades i juli för mjukbröds- och spisbrödsbagerierna samt för kvarnindustrien, innebärande en viss höjning av veckolönerna. Nya avtal för skogsbruket i Norrland och Dalarna samt i i södra och mellersta Sverige slötos i slutet av september resp. mitten av november att gälla t. o. m. den 30 september 1949. Sammanlagt berörde dessa uppgörelser omkring 120 000 arbetare. Bl. a. infördes i avtalen bestämmelser om ersättning vid huggares och körares bortaliggning samt ersättning vid tumningshantlangning. Å sid. 12 omnämnes, att regeringen i och för fullföljande av den stabiliseringspolitik, om vars vikt och angelägenhet enighet rådde inom olika politiska läger, under hösten 1948 träffade principöverenskommelser med representanter för arbetstagarnas organisationer, varigenom dessa förbundo sig att verka för att de olika löntagargrupperna komme att avstå från löneuppdrivande aktioner under nästa år. (Från tjänstemännens organisationer hade utfästelser av detta slag lämnats redan för senare halvåret 1948.) Som följd av dessa överenskommelser utfärdade de båda huvudorganisationernas, LO:s och TCO:s, representantskap i november resp. december 1948 rekommendationer till de till vederbörande organisation anslutna förbunden att för år 1949 icke ställa krav på generella löneförbättringar eller därmed jämförliga ändringar i gällande avtal. I LO:s uttalande hette det bl. a.: »Regeringen har helt nyss visat, att utomordentliga åtgärder måste vidtas för att motverka riskerna av en fortgående försämring av penningvärdet och därav följande ekonomiska svårigheter. Programmet innefattar produktionsfrämjande åtgärder av skilda slag, investeringsbegränsningar och en minskad konsumtion i avsikt att därigenom öka vår export och hindra valutautströmningen. — I klar insikt om inflationens ödeläggande följder både för samhället och den enskilde kan fackföreningsrörelsen icke avvisa regeringens hemställan om bi-

stånd i kampen mot den botande faran. Fackföreningsrörelsen är — i förlitande på att den därigenom på längre sikt gagnar arbetarnas intressen — beredd att medverka för att återställa balansen i vårt ekonomiska liv. Det förutsattes därvid, att statsmakterna likaväl som korporationer och enskilda helhjärtat och utan tvekan samarbetar för att vinna målet. Fackföreningsrörelsen förutsätter, att de nya direktiven för priskontroll skall visa sig effektiva och möjliggöra en stabil hyres- och prisnivå. Från statsmakternas sida bör man vidare vidta åtgärder för att stabilisera även andra inkomster än löner. — • En förutsättning för att de anbefallda åtgärderna skall leda till önskat resultat är att alla är beredda att medverka.» I TCO:s uttalande anfördes bl. a.: »TCO:s representantskap konstaterar, att en standardförbättring för löntagarna icke kan vinnas i dagens situation genom en höjning av penninglönerna, som icke motsvaras av ökad tillgång på varor för hemmamarknadens behov. En allmän höjning av lönenivån kan sålunda icke beräknas medföra förbättrade reallöner. Tvärtom kan den befaras leda till ett motsatt resultat. Tjänstemännen, liksom andra löntagare, stå i dag inför valet mellan en fortsatt inflatorisk utveckling med alla dess konsekvenser — bl. a. ett försämrat produktionsresultat och därav följande sämre underlag för lönenivån eller medverkan till åtgärder i inflationsbekämpande syfte. Även om man måste räkna med att ett inkomststopp icke är tillfyllest för att bemästra svårigheterna, bör detta dock kunna medföra ett brytande av en farlig uvecklingstendens. Kan man dessutom vinna ett ökat sparande, så uppnås på frivillig väg större effekt av de antiinflatoriska strävandena. TCO:s representantskap vill starkt betona nödvändigheten av medverkan även från andra inkomsttagargrupper än löntagarna. Härvid förutsätter representantskåpet, att statsmakterna svara för att löntagarna icke ensamma få påtaga sig de nu behövliga ansträngningarna. Representantskapet förutsätter vidare en målmedveten samordning från statsmakternas sida av alla åtgärder, vilka äro erforderliga för uppnåendet av önskad effekt vid bekämpandet av inflationen. » Sedan nödig anslutning vunnits från vederbörande fackförbunds och specialorganisationers sida, skedde vid årsskiftet 1948/49 en allmän prolongation i oförändrat skick av de gällande avtalen. I vissa större avtalsfrågor, som kvarstodo olösta, nåddes under första kvartalet 1949 uppgörelser. Detta gällde jordbruksnäringen med dess 50 000 arbetare, fastighetsarbetarfacket, sjöfartsnäringen samt handelsträdgårdsyrket. Jordbruksuppgörelsen, som skedde i slutet av januari, innebar framför allt en anpassning till den nya lantarbetstidslagen. Viss kompensation tillerkändes de olika arbetargrupperna för minskad arbetstid. Uppgörelsen avsåg ett år räknat från den 1 november 1948. För handelsträdgårdarna träffades nytt avtal ävenledes i slutet av januari, för fastighetsarbetarna i mitten av februari. Sistnämnda avtal berörde omkring 10 000 arbetare och gällde till den 1 oktober 1949. Såväl timlöner som ackordspriser inkl. index höjdes med omkring 5 procent för deltidsanställda fastighetsarbetare generellt i landets städer med undantag för Stockholms förorter och ytterom14—016933

210 raden, där motsvarande höjning blev omkring 10 procent. I anslutning till de ändringar i sjöarbetstidslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1949, fördes under våren 1949 segslitna förhandlingar om anpassning av avtalen för de ombordanställdas organisationer till lagändringarna. Den uppgörelse som i mitten av mars träffades innebar, att kompensation för överskjutande ordinarie arbetstid skulle utgå intill högst 3 dagar per månad. Denna huvudregel gällde vaktindelad personal och kökspersonal. Avtalen skulle gälla t. o. m. 31 januari 1950. Bland de förhandlingar, som under den följande tiden ägde rum, torde de viktigaste vara de som i mitten av november 1949 upptogos mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetarförbundet om nytt riks- och löneavtal för jordbruket. Dessa förhandlingar pågingo ännu vid årets utgång och uppgörelse nåddes först i senare hälften av januari 1950. Det nya avtalet, som skulle gälla till den 1 november 1950 och som direkt eller indirekt berörde i runt tal 100 000 arbetare, innebar, att såväl manliga som kvinnliga arbetare erhöllo en timlöneförhöjning med 2 öre från den 1 januari 1950 och med ytterligare 4 öre från den 1 mars 1950. Vissa höjningar av ackordslöner förutsågos också i avtalet. Under senare delen av år 1949 tilldrog sig frågan om en ny allmän avtalsprolongation för år 1950 det största intresset. LO:s representantskap beslöt i augusti rekommendera avtalsprolongering med fortsatt lönestopp ytterligare ett år, och liknande uttalanden gjordes av tjänstemännens topporganisationer. Allmänt framflyttades uppsägningstiderna för de avtal, som utlöpte vid eller omkring årsskiftet, i avvaktan på det definitiva ställningstagandet till frågan om prolongation av avtalen, vilken fråga komplicerats genom den i september inträffade devalveringen av den svenska kronans värde. I början av november tog LO:s representantskap ställning till frågan och förutsatte härvid, att arbetarna skulle kompenseras för eventuella stegringar av levnadskostnaderna under avtalstiden. I mitten av december hade samtliga fackförbund godkänt LO:s rekommendation, varefter Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen upptogo förhandlingar om ett s. k. kompensationsavtal. Dessa förhandlingar ledde till en överenskommelse i mitten av januari 1950. Innebörden av denna överenskommelse var, att de båda huvudorganisationerna skulle hos de anslutna förbunden verka för prolongation på ett år av de avtal, vilkas giltighetstid var angiven att utlöpa under tiden 31 december 1949—30 juni 1950, dock med tillförande till avtalen av en garantiregel, enligt vilken förhandlingar kunde påkallas om att vuxen arbetare skulle erhålla ett tillägg av 10 öre per timme, därest levnadskostnadstalet i 1935 års serie stege till minst siffran 169 antingen i april, juli eller oktober 1950. Om arbetsgivarparten icke ansåge sig kunna erbjuda ett sådant tillägg, skulle frågan anses som intressetvist. För tjänstemannaorganisationerna ägde förhandlingar r u m med olika arbetsgivarsammanslutningar. Mellan Svenska arbetsgivareföreningen och de båda

211 stora TCO-förbunden för industritjänstemän och för arbetsledare träffades överenskommelse av i huvudsak samma innehåll som det med LO upprättade kompensationsavtalet, dock utan angivande av någon fixerad kompensationsregel. Som följd av dessa uppgörelser förekommo under första halvåret 1950 inga lönerörelser av större betydelse. Förhandlingar angående varjehanda spörsmål pågingo likvisst och resulterade delvis i nya avtal. Inom skogshanteringen träffades sålunda i mitten av januari 1950 uppgörelse om nya avtal för skogsarbete samt körningsarbete i södra och mellersta Sverige. Sammanlagt berörde dessa uppgörelser omkring 50 000 arbetare. I stort sett prolongerades tidigare gällande avtal med en del justeringar av teknisk natur, varjämte även här kompensationsavtal skulle gälla. Förutom en del andra förhandlingar om avtalsprolongationer, avseende skogsförmän, virkesmätare, flottnings- och flottledsarbetare och skiljeställen, ägde förhandlingar rum mellan domänverket och till Föreningen skogsarbeten anslutna skogsföretag samt lokala samorganisationer i norra Dalarna. Dessa förhandlingar ledde länge icke till något resultat, varför arbetet i berörda trakter låg stilla. Principuppgörelse träffades inför statens förlikningsman först den 23 april. Förhandlingar mellan Svenska stadsförbundet och de kommunalanställdas personalorganisationer om upprättande av ett normalpensionsreglemente för kommunalt anställda arbetare och tjänstemän fördes i olika omgångar inför en av Kungl. Maj :t förordnad medlingskommission. Förhandlingarna förklarades strandade i slutet av juni. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Regeringen hade i maj 1948 med tjänstemannaorganisationerna träffat en överenskommelse, som sedermera av riksdagen godkändes, enligt vilken den automatiska lönerörlighet, varom stadgades i 1947 års löneplansförordning, tills vidare icke skulle tillämpas utan att dittills gällande procenttal för höjning av månadslönerna, 12 procent, skulle oförändrat fasthällas under senare halvåret 1948, dock med det förbehållet, att om levnadskostnaderna komme att uppnå pristalet 124 (detta stod under andra kvartalet 1948 vid 120), procenttalet för lönehöjningen skulle ökas till 20. De för tredje och fjärde kvartalen 1948 fastställda pristalen voro 120 resp. 122. Det 12-procentiga rörliga lönetillägget kvarstod därför hela året oförändrat. Vid årsskiftet 1948/49 upptogos på nytt förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer (Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemannens riksförbund och Statstjänarkartellen). Frågan gällde huruvida förutsättningar funnos för en överenskommelse om fortsatt bindning av det rörliga lönetillägget pä samma sätt som under senare halvåret 1948. Det medgivande, som de statsanställda dä lämnat, hade utan tvivel

spelat en stor roll för stabiliseringen av lönerna på arbetsmarknaden i övrigt. Vid förhandlingarna nåddes enighet om att den automatiska lönerörligheten enligt statens löneplansförordning fortfarande icke skulle sättas i funktion utan att även under år 1949 det rörliga tillägget skulle utgå efter 12 procent, förutsatt att ej pristalet uppginge till minst 124, i vilket fall procenttalet skulle höjas till 20. Från de anställdas sida ansåg man sig böra uttala, att inkomststabiliseringen icke borde få tagas till intäkt för en restriktiv bedömning av förslag till sådana ändringar i lönehänseende, som föranleddes av organisatoriska skäl, förändrade arbetsuppgifter eller a n d r a särskilda förhållanden. Då såsom villkor för uppgörelsen framför allt gällde, att den skulle inga som led i en politik för stabilisering av inkomsterna inom alla samhällsgrupper, framhölls av organisationerna, att garantiregeln icke enbart kunde uppfattas som ett skydd mot oväntade höjningar av levnadskostnderna utan att den också innebure en viss trygghet för att prishöjningar som ledde till inkomsthöjningar för vissa grupper k u n d e utlösa kompenserande lönehöjningar för de anställda. Det vore därför stridande mot garantiregelns syfte, om direkta prishöjningar ersattes med subventioner, som skapade ökade inkomster för någon viss samhällsgrupp. Att jämsides med inkomststabiliseringen skulle gälla en effektiv priskontroll betraktades självfallet. Överenskommelsen underställdes i proposition nr 34 1949 års riksdag och godkändes av denna. Det bestämdes härvid också, att kristillägg, i de fall där sådana ännu förekomme, skulle som förut regleras i anslutning till den procentuella förhöjningen av de nyreglerade lönerna samt att de provisoriska lönetilläggen till befattningshavare, som icke omfattades av den allmänna löneregleringen, skulle under budgetåret 1949/50 utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder som gällt under de två föregående budgetåren. Pristalen under de fyra kvartalen 1949 utgjorde resp. 122, 121, 122 och 122. Den rörliga löneförhöjningen bibehölls därför vid 12 procent under hela året. Överenskommelse av samma innebörd som den för år 1949 gällande träffades med de statsanställdas organisationer (varibland nu även uppträdde Sveriges akademikers centralorganisation) jämväl för året 1950 och förelades detta års riksdag i proposition nr 41. Här omtalades, att som ett led i överenskommelsen ingick att, därest statstjänstemännens huvudorganisationer gemensamt i anslutning till 4 § 2 mom. statens löneplansförordning påkallade förhandlingar om det rörliga tilläggets förhöjning för viss begränsad tid efter utgången av år 1950, vid dylika förhandlingar hänsyn skulle tagas till den i förhällande till andra grupper längre tid, under vilken statstjänstemännen underkastat sig inkomststabilisering, då de medverkat till det rörliga tilläggets maximering redan fr. o. m. den 1 juli 1948, medan inkomststoppet i övrigt gällt fr. o. m. år 1949.

213 Riksdagen godkände propositionen, till följd varav lönestoppet för statstjänstemännen liksom för andra grupper av löntagare kom att tillämpas även för år 1950. Socialförsäkrings- och understödsfrågor. Vid 1948 års riksdag hade som kompensation åt folkpensionärerna för stegrade levnadskostnader för år 1948 medgivits dyrtidstillägg, beräknade efter en kompensationsgrad av 5 procent. Detta betecknades såsom endast en provisorisk lösning, beroende på att det material som då förelåg för beräknande av levnadskostnadsstegringens storlek i här ifrågavarande sammanhang icke var så tillförlitligt, att det kunde läggas till grund för en mera permanent lagstiftning i ämnet. Efter Kungl. Maj:ts den 26 juni 1948 givna bemyndigande tillkallade socialministern sex sakkunniga för utredning av frågan om införande av ett indexreglerat dyrtidstillägg för folkpensionärerna. Åt de sakkunniga uppdrogs jämväl att utreda folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader, att i samarbete med socialstyrelsen verkställa en hushållsbudgetundersökning beträffande dessa pensionärer samt att på grundval härav utarbeta en levnadskostnadsindex för ifrågavarande befolkningsgrupp. De sakkunniga avgåvo den 1 februari 1949 betänkande med förslag i ämnet. Med hänsyn till det förberedelsearbete, som den föreslagna indexregleringen komme att kräva, utgingo de sakkunniga ifrån att de nya bestämmelserna icke kunde träda i kraft förrän den 1 januari 1950. Enligt deras mening bleve det därför nödvändigt att — såsom skett under år 1948 — utgiva provisoriska dyrtidstillägg även för år 1949. Detta borde enligt de sakkunnigas förslag utgå efter samma kompensationsgrad som tillämpades i fråga om tillägget för 1948. Förslag i ämnet framlades vid 1949 års riksdag i proposition nr 170. Det gick ut på detsamma som sakkunnigförslaget, nämligen att dyrtidstilläggen skulle under år 1949, i likhet med vad som gällde under 1948, beräknas efter en kompensationsgrad av 5 procent och utgå utan behovsprövning som engångsersättning. Riksdagen biföll propositionen. Härefter utfärdades lag den 27 maj 1949 (nr 240) om dyrtidstillägg för är 1949 å folkpensioner. Tillämpningsbestämmelser meddelades i kungörelse den 10 juni 1949 (nr 361). Förslag angående indexreglerade dyrtidstillägg till folkpensionerna enligt de riktlinjer, som framlagts i de i juni 1948 tillkallade sakkunnigas betänkande, förelades 1950 års riksdag i proposition nr 109. Förslaget, som innebar vissa ändringar i 1946 års folkpensioneringslag och därmed sammanhörande lagar och kungörelser, bifölls i allt väsentligt av riksdagen. Författningar i ämnet utfärdades den 2 juni 1950 (nr 264—268). De nya bestämmelserna gingo ut pä, att indextillägg skulle fr. o. m. år 1950 utgå å

214 allmän ålderspension, tilläggspension och änkepension för att kompensera den levnadskostnadsökning som inträtt i förhållande till levnadskostnaderna i j u n i 1946, då den nya folkpensioneringslagen antogs. Socialstyrelsen ägde varje år verkställa beräkning av förhållandet mellan de allmänna levnadskostnaderna under arets andra kvartal och levnadskostnaderna i juni 1946. På grundval härav skulle senast den 20 juli fastställas det procenttal (pensionspristalet), som utmärkte angivna förhällande, att gälla för hela det är, varunder det fastställts. För varje hel mångfald av fem, varmed pensionspristalet översteg 100, skulle indextillägg för år räknat utgå med 30 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru som uppbar hustrutillägg, 40 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjöt ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbar hustrutillägg, samt 50 kronor för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet stigit med hel mångfald av fem men därefter nedgick, skulle indextillägg utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet översteg närmast lägre hela mångfald av fem. Indextilläggen skulle utbetalas årsvis av pensionsstyrelsen. Genom tvenne förordningar den 27 maj 1949 (nr 242 och 241) gavs förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1950 åt dels förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m., dels förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, m. m. I propositionen i ämnet till 1949 års riksdag meddelades, att socialvårdskommittén i avgivet betänkande förordat nya ersättningsregler för de kategorier det här gällde, men att förslag härutinnan ej hunne föreläggas årets riksdag, varför den gällande ordningen syntes böra bestå tills vidare under ytterligare ett halvår. Frågan löstes vid 1950 års riksdag enligt förslag, som framlades i proposition nr 97. Författningar i ämnet utfärdades den 2 juni 1950 (nr 295 och 296). 1944 års förordning om kristillägg å daghjälp frän erkända arbetslöshetskassor gavs även genom förordning den 6 maj 1949 (nr 186) fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1950. Frågan om höjda förmåner till de erkända arbetslöshetskassornas medlemmar hade varit på tal vid olika tillfällen under de senaste åren. Bl. a. hade från kassornas sida påyrkats en förbättring av kassornas understöd genom höjning av daghjälpens maximibelopp samt ökning av statens bidrag till försäkringen. Med anledning av de yrkanden, som sålunda framkommit, hade en särskild utredningsman inom socialdepartementet företagit vissa undersökningar av hithörande spörsmål. Enligt dessa undersökningar skulle en rätt betydande höjning av de frän de erkända arbetslöshetskassorna utgående

215 understödsbeloppen vara påkallad för att de försäkrade skulle beredas erforderlig ekonomisk hjälp vid arbetslöshet och för att kassamedlemmarna i händelse av arbetslöshet skulle ur understödssynpunkt intaga den fördelaktigare ställning i förhållande till andra arbetslösa, vilken de enligt sakens natur borde ha. Frågan framlades för 1950 års riksdag i proposition nr 159. Här föreslogs, att det i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor stadgade maximibeloppet för daghjälp höjdes från sju till åtta kronor samt att det enligt förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp frän erkända arbetslöshetskassor av statsmedel utgående kristillägget om 75 öre för varje daghjälp omvandlades till ett fast statsbidrag, benämnt grundstatsbidrag, till samma belopp. Sedan riksdagen godkänt propositionen, utfärdades förordningar i ämnet den 2 juni 1950 (nr 239 ocsh 240). På grund av den inträdda prisstegringen hade under hösten 1942 meddelats bestämmelser angående kristillägg av statsmedel till de erkända sjukkassornas sjukpenningförsäkrade medlemmar (se del IV sid. 200). Därvid hade framstått som mest angeläget att skydda de sjukkassemedlemmar, som hade försörjningsskyldighet mot barn. Med hänsyn härtill och enär man icke ville föregripa den då pågående utredningen om sjukförsäkringens reformering löstes frågan så, att statens hjälp erhöll form av ett kristillägg till sjukpenningen för de sjukkassemedlemmar, som hade ett eller flera hemmavarande barn under 15 år. Tilläggets belopp bestämdes till 50 öre, om barnens antal var högst två, och eljest till en krona per dag. Med anledning av framställning från pensionsstyrelsen framlade Kungl. Maj :t i proposition nr 22 till 1949 års riksdag förslag om ändring av kristilläggens karaktär, så att dessa utbyttes mot direkta av statsmedel utgående barntillägg till sjukkassornas stadgeenliga sjukpenning. Ändringen, vilken motiverades med önskan att undanröja de administrativa olägenheter som visat sig vara förknippade med det dittills tillämpade systemet, föreslogs skola genomföras på det sättet, att den gällande kristilläggskungörelsen upphävdes och bestämmelser om barntillägg intogos i sjukkasseförordningen och kungörelsen om statsbidrag till sjukkassor. Förslaget godkände av riksdagen och erforderliga författningar utfärdades den 8 april 1949 (nr 133 och 134) med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1949. Villkoren för erhållande av barntillägg blevo härigenom i viss mån vidgade i förhållande till vad förut gällt. Tilläggsbeloppens storlek förblev oförändrad. Det av riksdagen anvisade anslaget till bidrag till sjukkassor för budgetåret 1949/50 uppgick till 50,6 milj. kronor. Häri ingingo kostnader för barntillägg med 5,7 milj. kronor.

11. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. U n d e r d e s e n a s t e å r e n h a d e r i k s d a g e n b e s l u t a t n y a g r u n d e r såväl för l å n och b i d r a g till b o s t a d s h u s s o m för b o s t a d s r a b a t t e r till s ä r s k i l d a h u s h å l l s k a t e g o r i e r . I p r o p o s i t i o n till 1949 å r s r i k s d a g n r 153 a n g å e n d e a n s l a g till f r ä m j a n d e a v b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n för b u d g e t a r e t 1949/50 l ä m n a d e s en ö v e r s k å d l i g r e d o g ö r e l s e för g ä l l a n d e l å n e - och b i d r a g s b e s t ä m m e l s e r (sid. 3 — 9 ) , till v i l k e n h ä r h ä n v i s a s . ( B e t r ä f f a n d e d e n h i s t o r i s k a u t v e c k l i n g e n p å o m r å d e t se s ä r s k i l t följande s t ä l l e n i d e s s a ö v e r s i k t e r : del II sid. 4 1 9 ; del III sid. 4 2 7 ; del VII sid. 3 5 3 ; del VIII sid. 275.) Beträffande bostadsproduktionen under år 1948 meddelade bostadsstyrelsen i sin framställning den 17 januari 1949 angående medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under nästföljande budgetår följande uppgifter. Tillskottet av nya lägenheter hade under år 1948 i stort sett väl motsvarat den produktionsplan för bostäder, vilken ingick som en del av 1948 års investeringsbudget. Enligt denna plan beräknades antalet under året färdigställda lägenheter till 55 000, varav 39 000 i kvotorterna och 16 500 i orter och samhällen utanför kvotorterna. (Den senare ortsgruppen motsvarade i huvudsak egentlig landsbygd samt mindre tätorter med under 3 000 i n v å n a r e ) . Med ledning av föreliggande uppgifter kunde det under år 1948 erhållna lägenhetstillskottet uppskattas till omkring 54 000 lägenheter, varav 37 000 å 38 000 i kvotorterna och 16 000 å 17 000 utanför dessa. Det underskott på något mer än 1 000 lägenheter i förhållande till planen, som syntes föreligga för året och som kunde helt hänföras till eftersläpning i färdigställandet av företag i Stockholm, antogs komma att fyllas under första månaderna av år 1949. De uppskattade produktionssiffrorna för det senaste året, lagda till de närmast föregående sedan krigets slutskede förflutna årens siffror, gåve — meddelades vidare i bostadsstyrelsens skrivelse — till resultat, att under fyraårsperioden 1945—1948 omkring 220 000 lägenheter färdigställts i hela l a n d e t Härav fölle i det närmaste 160 000 lägenheter på kvotorterna. Mot sistnämnda bruttotillskott svarade vid den avgång av äldre lägenheter genom rivning eller av andra orsaker, som kunde beräknas för ifrågavarande år, en nettoökning av kvotorternas lägenhetsbestånd på omkring 150 000 lägenheter. Det anmärktes, att denna ökningväsentligt översteg tillväxten av bostadsbeståndet under någon föregående period av motsvarande längd. Än mera gällde detta, om räkningen utfördes i antal rumsenheter i stället för i antal lägenheter. Denna stora ökning till trots hade bostadsbristen icke visat någon tendens att mildras, vilket förhållande tillskrevs en exceptionellt uppdriven tillväxt i stadssamhällenas hushållsbestånd under efterkrigsåren, betingad av hög äktenskapsfrekvens och stora inflyttningsöverskott under högkonjunkturen för stadsnäringarna. (Det borde ha kunnat tilläggas, att hyresregleringen säkerligen spelat

217 en betydande roll för bostadsbristens konserverande genom de hinder nämnda reglering berett för bostadsbeståndets rationella utnyttjande.) I den för år 1949 fastställda investeringsbudgeten och den däri ingående planen för byggnadstillstånd för bostäder beräknades antalet färdigställda lägenheter under året till 43 000 i hela landet, varav 33 000 i kvotorterna och 10 000 i övriga orter. Detta innebar en väsentlig nedskärning i förhållande till de föregående årens tillskott, trots att antalet lägenheter i igångsatta företag beräknades komma att något överstiga 1948 års siffror. Orsaken härtill var, att 1948 års produktionsresultat ännu erhöll betydande tillskott från den under tidigare år igångsatta produktion, som stockats till följd av materialbristen, medan 1949 års beräknade tillskott angav det produktionsresultat, som utan utnyttjande av »dolda reserver» svarade mot det senaste årets restriktiva tillståndsgivning. Bostadsstyrelsen framhöll, att berörda nedskärning i det förväntade produktionsresultatet för år 1949 ofrånkomligen försämrade utsikterna för bostadsförsörjningen. För landsbygdens del betydde den en uppdämning av den under de första efterkrigsåren kraftiga, utomordentligt välbehövliga förnyelsen av bostadsbeståndet. De mindre tätorterna på landsbygden hade på senare år visat starka tillväxttendenscr, som komme att hämmas genom en stramare byggnadsreglering. För de större stadssamhällenas del hotade en skärpning av bostadsbristen. Bostadsstyrelsen sade sig vara väl medveten om de investeringspolitiska skäl, som nu gjorde en hård restriktivitet nödvändig. Styrelsen ansåge dock, att utomordentligt starka skäl talade för att, när i fortsättningen möjligheter kunde yppa sig att pä någon punkt öka investeringarna, bostäderna jämte kollektiva komplement till bostadsbebyggelsen av olika slag, inkl. skolor och sjukhusbyggnader, borde ges en priorietsställning närmast efter sådan investering, som kunde anses ha hög angelägenhetsgrad i sammanhang med strävandena att åstadkomma balans i utrikeshandeln. Kungl. Maj:ts till 1949 års riksdag avlåtna proposition, nr 153, angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen för budgetåret 1949/50 byggde väsentligen på bostadsstyrelsens i skrivelsen den 17 januari 1949 framlagda förslag. De för olika grenar av bidrags- och låneverksamheten i propositionen upptagna anslagsäskandena fördelades under samma rubriker som i riksstaten för 1948/49. Dessutom tillkommo låneanslag till anordnande av kollektiva tvätterier samt till Aktiebolaget elementhus, ett företag vilket ägdes av ett antal svenska industriföretag och Sveriges lantbruksförbund och vilket hade till uppgift att framställa monteringsfärdiga trähus enligt ett av Aktiebolaget bostadsforskning utarbetat material- och kostnadsbesparande system. Med hänsyn dels till förefintliga ansenliga reservationer, dels till den planerade begränsningen av bostadsbyggandet upptogos inga särskilda, nya anslagsäskanden under rubrikerna anslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden samt anslag till lånefonden för bostadsbyggande (långivningen från sistnämnda fond beräknades uppgå till ca 300 milj. kronor). Propositionen innehöll även förslag rörande hl. a. vissa ändringar i villkoren för egnahemslån, tertiärlån och tilläggslän samt familjebostadsbidrag ävensom rörande utvidgning av besvärsrätten beträffande bostadsstyrelsens beslut. Riksdagen godkände propositionen till alla delar.

218 De av riksdagen för budgetåret 1949/50 anvisade hithörande anslagen voro följande: [ på driftbudgeten: *' till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag 0,4 » hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer *f»" » särskilda bostadsrabatter ' » bidrag till inrättande av pensionärshem på kapitalbudgeten: till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet >° » lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder »>" » lån till anordnande av kollektiva tvätterier *> i lån till Aktiebolaget elementhus

I proposition till 1950 års riksdag, nr 144, framlade Kungl. Maj :t förslag angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen för budgetåret 1950/51. Propositionen stödde sig på en framställning av bostadsstyrelsen den 16 januari 1950. Av styrelsens däri lämnade redogörelse för läget på bostadsmarknaden framgick, att det totala underskottet på lägenheter i stadssamhällena fortfarande var mycket stort och att under det senaste året någon märkbar lättnad i bostadsmarknadsläget icke inträtt. Tillskottet av lägenheter i landet hade som följd av den av samhällsekonomiska skäl nedskurna byggnadsverksamheten sjunkit från ca 58 000 år 1947 till ca 48 000 år 1948 och ca 44 000 år 1949. Denna av tillfälliga störningar i samhällsekonomien betingade minskning av bostadsproduktionen hade bidragit till att bostadsbristen icke kunnat avvecklas på sätt tidigare ansetts angeläget. Med den för år 1950 planerade bostadsproduktionen syntes icke uteslutet, att läget under detta år kunde förbättras, men man kunde dock icke bortse från risken av att läget ytterligare försämrades. I propositionen äskades anslag för den fortsatta statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Dessa anslag, vilka av riksdagen med viss ändring beviljades, voro följande: på driftbudgeten : till kapitalmedelsförluster "och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån » hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer » särskilda bostadsrabatter » bidrag till inrättande av pensionärshem » rabatter vid viss försäljning av övertaliga baracker på kapitalbudgeten: till lån till anordnande av kollektiva tvätterier

Mllj

- kn 0 673 *'>» • n oÅa u 50(> >2

>°

Riksdagen biföll därjämte övriga i propositionen framlagda förslag, vilka inneburo, förutom mindre jämkningar i låne- och bidragsvillkoren, att kommunerna skulle svara för hälften av kostnaderna för de särskilda bostadsrabatterna, de s. k. trekronorsbidragen, samt att statsbidrag skulle i viss omfattning kunna lämnas till pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus, som förvaltades av kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag.

219 Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten. 1 Lagen den 30 juni 1943 (nr 186) om tillståndstvång för byggnadsarbete (byggnadstillståndslagen) erhöll genom lag den 6 maj 1949 (nr 185) förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1950. Genom beslut den 18 juni 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetsmarknadsstyrelsen att tills vidare under år 1949 meddela byggnadstillstånd för av järnvägsstyrelsen eller för dess räkning bedrivna arbeten. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 5 augusti 1949 ät arbetsmarknadsstyrelsen att under samma tid meddela byggnadstillstånd för utförande av arbeten vid det statliga vägväsendet samt genom beslut den 18 november 1949 att beträffande arbete ä staten tillhörig byggnad eller anläggning meddela byggnadstillstånd i de fall, där för arbetets utförande erforderliga medel anvisades av Kungl. Maj :t eller eljest funnes tillgängliga. Därest styrelsen funne byggnadstillstånd beträffande visst arbete av sistnämnda slag icke böra meddelas, skulle styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning. Genom kungörelse den 7 oktober 1949 (nr 520) undantogos från tillståndstvånget dels arbeten avseende ekonomibyggnader för jordbruks- eller skogsbruksfastighets eget behov, dels ock med vissa undantag reparationsoch förbättringsarbete å bostadshus med högst två bostadslägenheter (enoch tvåfamiljshus). Genom kungörelse den 16 december 1949 (nr 654) föreskrevs slutligen, att arbete avseende enskild väg skulle få bedrivas utan byggnadstillstånd under förutsättning att statsbidrag beviljats. För att försöksvis genomföra en önskvärd decentralisering av beslutanderätten i tillståndsärendena i den omfattning som vore möjlig meddelade Kungl. Maj:t, såsom omnämnts i del IX sid. 278, genom beslut den 17 juni 1948 generellt byggnadstillstånd fr. o. m. 1 juli 1948 för flertalet ärenden avseende bostäder, byggnader och anläggningar för jordbruk, skogsbruk och fiske samt rivningsarbeten, varjämte arbetsmarknadsstyrelsen erhöll rätt att bemyndiga länsarbetsnämnd att meddela igångsättningstillstånd för dessa arbeten. I enlighet härmed bemyndigade arbetsmarknadsstyrelsen länsarbetsnämnderna att inom ramen för särskilda kvoter meddela igångsättningstillstånd för ifrågavarande arbeten. Byggnadstillståndslagen ändrades genom lag den 17 december 1948 (nr 749) på sådant sätt, att möjlighet öppnades för Kungl. Maj:t att uppdraga åt länsarbetsnämnd att meddela byggnadstillstånd (se sid. 23). Genom beslut samma dag gav Kungl. Maj :t länsarbetsnämnderna i uppdrag att fr. o. m. den 1 januari 1949 med vissa undantag meddela byggnadstillstånd beträffande arbeten avseende bostadshus, byggnader och anläggningar för jordbruk, skogsbruk och fiske, rivningsarbeten samt vissa arbeten, som beräknades icke draga högre kostnad än 20 000 kronor. I samband härmed återkallades tidigare meddelade generella byggnadstillstånd dels för arbeten av här ifrågavarande slag och dels för s. k. tremannaarbeten. 1

Framställningen avser tiden juni 1948—december 1949.

220 Ifråga om vissa slag av arbeten för statliga myndigheter meddelades under här ifrågavarande tid speciella tillstånd. Sådant tillstånd skulle sålunda gälla för statligt underhälls- och reparationsarbete, som utfördes med stadigvarande anställda arbetstagare, ävensom för åtskilliga andra av försvarets fabriksstyrelse, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen eller för deras räkning bedrivna arbeten. För sistnämnda arbeten skulle dock gälla, att de icke finge igångsättas annat än efter medgivande i varje särskilt fall av vederbörande länsarbetsnämnd, som också hade att bestämma storleken av arbetsstyrkan för varje arbete. Vidare meddelades tillstånd för fångvårdsstyrelsen att utföra vissa arbeten med anlitande av fångar som arbetskraft samt för lotsstyrelsen beträffande vissa arbeten, som utfördes av stadigvarande anställda arbetstagare j ä m t e arbetstagare som vederbörande länsarbetsnämnd anvisade. Av en särskild art var det byggnadstillstånd, som den 30 december 1948 meddelades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Detta tillstånd avsåg i huvudsak arbeten som utfördes med anlitande av medel, vilka av Kungl. Maj :t ställdes till styrelsens förfogande från anslagen till vägunderhållet, till förstärkning och förbättring av vägar samt till vägbeläggningar. I berörda arbeten finge vid varje tid sysselsättas högst det antal arbetare, som arbetsmarknadsstyrelsen efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställde för varje län. Det skulle härvid åligga vederbörande vägförvaltning att samråda med länsarbetsnämnden i länet om igångsättning av förstärknings-, förbättrings- och beläggningsarbeten. I detta sammanhang må nämnas, att domänstyrelsen för år 1949 erhöll byggnadstillstånd för ny-, till- och ombyggnad under sagda år av bostadsh u s och ekonomibyggnader samt vissa andra nödvändiga arbeten intill en viss i tillståndet angiven sammanlagd kostnad. Vid dessa arbeten fick, förutom hos domänverket stadigvarande anställda arbetstagare, sysselsättas allenast den arbetskraft som anvisats genom vederbörande länsarbetsnämnd. Slutligen må nämnas, att byggnadstillstånd meddelades byggnadsstyrelsen för utförande under 1949 av sådana reparations- och underhallsarbeten, för vilka kostnaderna avsågos skola bestridas med medel från de i staten för statens allmänna fastighetsfond under slottsbyggnadernas och byggnadsstyrelsens delfonder upptagna anslagsposterna för reparationsoch underhällskostnader m. m. Samtliga ovannämnda tillstånd meddelades av Kungl. Maj:t. Även arbetsmarknadsstyrelsen lämnade emellertid vissa byggnadstillstånd av här avsedd art. Så erhöllo enligt styrelsens beslut kommuner med fast anställda kommunalarbetare tillstånd till utförande av underhålls- och reparationsarbeten samt anläggningsarbeten (men ej husbyggnader), som beräknades kosta högst 20 000 kronor. För varje k o m m u n fixerades därvid högsta antalet arbetare som fingo sysselsättas inom ramen för tillståndet. I fråga om anläggningsarbeten förutsattes igängsättningstillstånd av vederbörande läns-

221 arbetsnämnd, varigenom man bl. a. ville skapa möjligheter att förhindra en icke önskvärd utökning av kommunalarbetarkåren. Arbetsmarknadsstyrelsen meddelade ock förvaltningar av enskilda järnvägar och av spårvägar tillstånd av i huvudsak samma omfattning, som gällde beträffande statens järnvägar. Vissa större industriföretag berättigades att med anlitande av ett i allmänhet för varje fall fixerat antal fast anställda arbetare utföra löpande underhålls- och reparationsarbeten. Liksom för år 1947 upprättades för vart och ett av åren 1948 och 1949 en i n v e s t e r i n g s b u d g e t , inom vilken de olika investeringsområdena tilldelades kvoter. Redogörelse för dessa investeringsbudgeter och för h u r u de utfallit ha de senaste åren framlagts för riksdagen i statsverkspropositionerna. (1948 ars statsverksprop. bil. 1: Inkomsterna, bih. 6; 1949 års statsverksprop. bil. 1: Inkomsterna, bih. 2; samt 1950 års statsverksprop. bil. 1: Inkomsterna, bih. 3.) Sedan genom den ovannämnda kungörelsen den 7 oktober 1949 medgivits, att reparations- och förbättringsarbeten å en- och tvåfamiljsbostadshus skulle få utföras utan byggnadstillstånd, medgav arbetsmarknadsstyrelsen, att byggnadstillstånd för utförande av motsvarande arbeten å flerfamiljshus skulle få meddelas av länsarbetsnämnderna utan begränsning av någon kvot. Medgivandet avsåg emellertid allenast arbeten, som igångsattes mellan den 1 oktober och den 1 februari påföljande år och avslutades senast den 1 maj sistnämnda är. Denna bestämmelse infördes med hänsyn till önskemålet att utnyttja byggnadsarbetarna mera fullständigt under vintersäsongen. Lättnader infördes sedermera fr. o. m. den 1 januari 1950 jämväl ifråga om småarbeten (med en kostnad ej överstigande 3 000 kronor) som ej avsågo bostäder. Byggnadstillstånd för dylika arbeten fingo nämligen meddelas utan begränsning av någon kvot. Bränslekommissionen hade i cirkulär den 4 december 1947 meddelat föreskrifter om förbud mot framställning av monteringsfärdiga byggnader i sådana fall, där ej byggnadstillstånd eller exportlicens meddelats. Nämnda föreskrifter ersattes av kungl. kungörelse den 3 juni 1949 (nr 277) angående viss inskränkning i rätten att använda trävaror till byggnadsarbete m. m. Enligt kungörelsen fingo trävaror icke användas för sådan tillverkning av hus eller monteringsfärdiga delar till hus, som ägde r u m på annan plats än den där huset var avsett att uppföras. På detta sätt tillverkade hus eller delar av hus fingo ej heller vare sig överlåtas eller transporteras från tillverkningsplatsen. Tillverkning för export eller av hus, för vilket byggnadstillstånd eller annat särskilt tillstånd meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd, medgavs dock. I anslutning till redogörelsen för budgetaret 1947/48 i del IX sid. 279— 281 belyses här nedan byggnadsregleringen statistiskt under budgetåret 1948/49 och andra halvåret 1949.

222 Under budgetåret 1948/49 inkommo 66 598 ansökningar om byggnadstillstånd. Den beräknade totalkostnaden för dessa uppgick till 2 665 milj. kronor. Jämfört med motsvarande uppgifter för föregående budgetår (31 500 ansökningar med en beräknad totalkostnad av 2 474 milj. kronor) ökades totalkostnaden för de nytillkomna planerade byggnadsinvesteringarna med 191 milj. kronor. De beräknade byggnadskostnaderna för de under perioden beviljade ansökningarna uppgingo till 2 137 milj. kronor mot 1 195 milj. kronor under perioden 1947/48. Totalkostnaderna för avslagna ansökningar stego under samma tid med 38 procent till 548 milj. kronor. Under halvåret juli—december 1949 inkommo 22 354 ansökningar, för vilka byggnadskostnaderna beräknats till 1 287 milj. kronor. Totalkostnaderna för beviljade och avslagna ansökningar uppgingo till 1 153 resp. 164 milj. kronor. Nedanstående sammanställning visar h u r kostnaderna för de beviljade byggnadsinvesteringarna under budgetåret 1948/49 fördelade sig efter byggnadens typ i jämförelse med budgetåret 1947/48. Sammanställningen visar även de under sista halvåret 1949 beviljade investeringarnas fördelning efter byggnadstyp. Beviljade ansökningar i milj. kr. Byggnadstyp

Bostadshus (inkl. personalbostäder) Byggnader för jordbruk, skogsbruk o. fiske Industribyggnader Kraft- och belysningsverk Byggnader för samfärdsel * » handel » » förvaltning, sociala ändamål m. m Skolor, kyrkor, övriga samlingslokaler m. m Vägar o. gator, vatten o. avlopp m. m Militära arbeten Samtliga

1947/48

1948/49

720,0 35,8 143,4 41,9 50,9 24,9 21,4 49,0 99,4 8,5

1091,5 55,1 224,5 270,1 101,1 54,1 75,1 129,6 109,4 26,4

1 195,2

2 136,9

Beviljade ansökÖkning ningar i i milj. kr. milj. kr. juli—dec. 1949

+

371,5 19,3 81,1 228,2 50,2 29,2 53,7 80,6 10,0 17,9 9 il,

780,0 9,8 124,9 12,8 40,1 19,1 30,7 49 5 79,2 7,1 1 153,2

Av sammanställningen framgår, att en betydande ökning av tillståndsgivningen utmärkte budgetåret 1948/49. Ökningen var särskilt markant för grupperna bostadshus samt industri- och kraftverksbyggen, vilka under föregående budgetår drabbats av en kraftig nedskärning. Vid bedömandet av ovanstående siffror bör ihågkommas, att investeringsbudgeten uppgjorts per kalenderår, varför en jämförelse mellan årskvoterna 1948 och 1949 ger den mest exakta uppfattningen om den ökade tillståndsgivningen. Antalet lägenheter i under budgetåren 1947/48 och 1948/49 samt under sista halvåret 1949 beviljade byggnadsföretag redovisas här nedan med fördelning på lägenhetstyper.

223 Antal lägenheter L ä g e n h e t s t y p

Högst 1 rum och kök . . . 2 rum och kök 3 rum och kök 4 rum och kök 5 eller flera rum och kök Samtliga lägenheter

budgetåret 1947/48

budgetåret 1948/49

juli—dec. 1949

5 824 9 492 9 265 4 520 1337

6 553 14 993 11 590 4 820 1 927

5 807 10 574 8 286 3 049 1 258

30 438

39 »83

28 974

Under budgetåret 1947/48 beviljades även byggnadstillstånd för tremannabyggen, vilka före omläggningen 1 juli 1948 av tillståndsgivningen för bostadshus samt byggnads- och anläggningsarbeten för jordbruk, skogsbruk och fiske, bedrevos med generellt byggnadstillstånd förbundet med länsarbetsnämndsklausul. De beräknade kostnaderna för dessa tremannabyggen, vilka icke ingå i ovanstående siffror, uppgingo till 103,6 milj. kronor. Efter omläggningen ha ifrågavarande ärenden behandlats på samma sätt som övriga ärenden av hithörande slag. Hyresregleringen. De lagar, på vilka hyresregleringen vilade, nämligen hyresregleringslagen den 17 j u n i 1942 (nr 429) och lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (den s. k. bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. erhöllo, såsom omnämnts å sid. 23, jämlikt beslut av 1949 års och 1950 års riksdagar förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1950 resp. den 30 september 1951. I samband med nämnda lagars förlängning till den 30 september 1951 tillades i hyresregleringslagen en 14 a § med bestämmelser angående viss förslagsrätt vid val av ledamot eller suppleant i hyresnämnd. Hyresregleringslagens tillämpning utsträcktes under tiden 1 juli 1948— 30 juni 1950 enligt Kungl. Maj :ts beslut till ytterligare ett fyrtiotal orter i landet. Någon principiell ändring i statens hyresråds verksamhet ägde under här ifrågavarande tid icke r u m u t a n den bedrevs efter i huvudsak samma linjer som förut. Antalet inkomna besvärsmål fortfor att ökas och utgjorde under budgetåret 1948/49 omkring 4 950 mot cirka 4 400 under föregående budgetår. Under budgetåret 1949/50 inkommo omkring 4 700 besvärsmål. Under hela den tid hyresrådet varit i verksamhet hade fram till den 1 juli 1950 inkommit 31 391 mål, medan 30 027 mål avgjorts eller återkallats. Balansen den 30 juni 1950 utgjorde sålunda 1 364 mål. Genom beslut den 24 maj 1949 bestämde hyresrådet, att någon generell hyreshöjning utöver den i hyresregleringslagen omförmälda grundhyran

224 icke skulle f ö r e k o m m a u n d e r t i d e n 1 o k t o b e r 1949—30 s e p t e m b e r 1950, vilk e t beslut, efter det b e s v ä r a n f ö r t s av Sveriges f a s t i g h e t s ä g a r e f ö r b u n d , fastställdes av K u n g l . Maj :t. Icke heller för t i d e n 1 o k t o b e r 1950—30 s e p t e m ber 1951 f a n n h y r e s r å d e t , j ä m l i k t b e s l u t d e n 9 j u n i 1950, p å k a l l a t a t t m e d giva n å g o n g e n e r e l l h y r e s h ö j n i n g . H y r e s r å d e t m o t i v e r a d e d e t t a sitt b e s l u t sålunda: »Till grund för hyresrådets beslut den 24 maj 1949 låg främst en inom hyresrådets kansli utförd undersökning om fastighetsomkostnadernas förändringar under tiden 1938—1948 avseende 514 identiska fastigheter belägna inom 35 orter med 10 000 invånare och däröver. Denna undersökning torde för landet i dess helhet ha givit en i stort sett riktig bild av fastighetsomkostnadernas utveckling under nämnda tidsperiod. För att få underlag för hyresrådets ställningstagande i frågan om generell hyreshöjning för tiden efter den 30 september 1950 h a r nu genom hyresrådets kansli inhämtats vissa kompletterande uppgifter om ovannämnda 514 fastigheter för år 1949. Beträffande Göteborg och Malmö, för vilka städer förefintligt material med hänsyn till antaglig svarsfrekvens befarades icke bliva tillräckligt representativt, ha uppgifter infordrats för ytterligare 155 fastigheter i Göteborg och 111 fastigheter i Malmö. Materialet till förevarande undersökning har uppdelats i olika orter och ortsgrupper, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, städer med 30 000—100 000 invånare samt orter med 10 000—30 000 invånare. Enligt resultaten i föregående års undersökning hade — i genomsnitt för samtliga bearbetade fastigheter — hyresförluster, onera exklusive bränsleutgifter, reparationer och underhåll samt 7/m av kommunal fastighetsskatt ökat från 1938 till 1948 med tillhopa 71/* procent av 1938 års hyresvärde. Å andra sidan hade hyresvärdet ökat med i runt tal 21/» procent samt ränteutgifterna minskat med i verkligheten cirka 4 procent men vid en beräkning under förutsättning av oförändrad skuldsumma 2Va procent. Av den undersökning som hyresrådet nu verkställt framgår — ävenledes i genomsnitt för samtliga bearbetade fastigheter — att från 1938 till 1949 ovannämnda huvudgrupp av utgifter ökat med sammanlagt 61/» procent, medan h y r o r n a ökat med drygt 21/* procent och ränteutgifterna minskat med i verkligheten 4 procent men under förutsättning av oförändrad skuldsamma 2:,/4 procent. Beträffande de för olika orter och ortsgrupper särredovisade resultaten förete dessa vissa avvikelser i förhållande till de genomsnittliga beräkningarna för samtliga bearbetade fastigheter, men dessa avvikelser äro dock icke för någon grupp av sådan art att de motivera ett särskilt hänsynstagande. Fastighetsomkostnaderna under år 1949 ha således enligt berörda undersökning — om hänsyn tages till samtliga de poster som böra ifrågakomma vid bedömandet — icke undergått några avsevärda förändringar för landet i dess helhet. För tiden efter 1949 saknar hyresrådet statistiskt material. Hyresrådet har företagit vissa preliminära beräkningar angående den ökning av omkostnaderna, som till följd av arbetarskyddslagens bestämmelser om veckovila inträder från och med den 1 oktober 1950 för fastigheter där fastighetsarbetare finnes anställd. Dessa beräkningar visa att ifrågavarande omkostnadsökning icke är av en sådan storleksordning att den, då övriga omkostnader icke undergått någon nämnvärd ökning sedan föregående år, enligt 5 § hyresregleringslagen bör medföra generell hyreshöjning. Genom beslut den 28 april 1950 har Kungl. Maj:t uppdragit åt hyresrådet att verkställa närmare utredning r ö r a n d e de ök-

225 ningar av fastighetsomkostnaderna som kunna föranledas av arbetarskyddslagens omförmälda bestämmelser. Hyresrådet har emellertid icke ansett sig kunna eller behöva avvakta resultatet av denna utredning för att uppfylla den hyresrådet enligt dess instruktion åliggande skyldigheten att avgöra huruvida medgivande till hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen skall medgivas för det hyresår som börjar den 1 instundande oktober.» Reservation mot hyresrådets beslut avgavs dels av representanten för statens priskontrollnämnd, dels av en av rådets opartiska ledamöter, dels ock av de två fastighetsägarerepresentanterna. Priskontrollnämndens representant ansåg, att det skulle ha varit riktigare om förevarande fråga kunnat bedömas i så nära anslutning som möjligt till de grunder för lönsamhetsberäkningar i prisärenden, som priskontrollnämnden hade att tillämpa enligt Kungl. Maj:ts beslut den 29 december 1949. Den opartiska ledamoten av hyresrådet fann, att generell hyreshöjning icke borde medgivas för Stockholm men däremot för övriga hyresreglerade orter i landet med tre procent av hyran exklusive bränslekostnader i de lägenheter som voro färdigställda före den 1 januari 1942. Fastighetsägarerepresentanterna ansågo, att det syntes dem vara otvivelaktigt, att hyresrådet lagligen icke bort undandraga sig att medgiva sådan hyreshöjning med procentsatser, icke understigande 4 procent för Stockholm, 6 procent för Göteborg, 8 procent för Malmö och orter med 30 000—100 000 invånare samt 10 procent för mindre orter. Över hyresrådets beslut den 9 juni 1950 anförde Sveriges fastighetsägareförbund besvär hos Kungl. Maj:t.

15—

12.

Priser och prisreglering.

Översikt av prisutvecklingen. Prisutvecklingen på de internationella råvarumarknaderna, sådan den främst återspeglas i amerikanska prisindexserier, företedde från början av år 1948 en i stort sett fallande tendens, vilken än mer utpräglad fortfor även under är 1949. Under våren 1950 förmärktes emellertid en svängning uppåt i priskurvorna, uppenbarligen som följd av en ökad ekonomisk aktivitet, och denna rörelse blev framemot sommaren starkare markerad i samband med krigsutsbrottet i Fjärran Östern. I de europeiska länderna var pristendensen under hela perioden, i motsats till läget i Amerika, väsentligen stigande. Denna tendens skärptes genom den valutadepreciering gent emot dollarn, som flertalet av dessa länder med England i spetsen genomförde i september 1949. Den allmänt stimulerande effekt, som oinjusteringen av valutakurserna i enlighet med sitt syfte utövade i fråga om den europeiska exporten på Amerika och övriga dollarmarknader, verkade emellertid i fortsättningen otvivelaktigt stadgande på prisrelationerna över huvud. En utjämnande och stabiliserande betydelse torde även den stegvis genomförda liberaliseringen av den intereuropeiska handeln genom frilistningssystemet (se sid. 181) ha haft. Vad prisutvecklingen i Sverige angår kännetecknades den under åren 1948 och 1949 av en anmärkningsvärt stor fasthet, om ock betydande svängningar förekommo på särskilda varuområden. Här nedan meddelas kvartalsvis uträknade medeltal av siffrorna i kominerskollegii partiprisindex för åren 1948 och 1949 samt första halvåret 1950 jämte motsvarande medeltal för de i samma index ingående importoch exportprisserierna, allt omräknat med augusti 1939 som bas. Partiprisindex 187,7 193,3 194,7 195,0 195,0 194,7 194,0 196,3 197,7 199,7

Importprisindex 253,0 254,7 253,0 251,0 250,3 240,7 238,3 281,7 285,0 284,3

Exportpris-

index 255,0 254,7 250,0 242,0 236,0 217,7 208,0 224,7 239,0 251,7

227 Partipristalen förete som synes en ovanligt jämn sifferserie, som först bryts av en viss stegring under första halvåret 1950. En väsentlig orsak till den lugna prisutvecklingen låg helt visst i den förda stabiliseringspolitiken, vilken baserats dels på de överenskommelser som, under förutsättning av principiellt prisstopp, slutits mellan regeringen samt arbetsmarknadens och näringslivets huvudorganisationer om inställande av aktioner i löne- och inkomststegrande syfte, dels på fortsatt restriktiv kredit- och investeringskontroll. Import- och exportprisindices följde fram till hösten 1949 den särskilt på de amerikanska marknaderna framträdande nedgående pristendensen. Omsvängningen kom med fjärde kvartalet 1949 efter den genomförda devalveringen. Exportprisernas förhållandevis starkare stegring sammanhängde väsentligen med förbättrade exportkonjunkturer för skogsindustriernas produkter. Till en del förhindrades de höjda importpriserna genom subventionsåtgärder från att slå igenom på hemmamarknaden, vilken därför, som ovan framhållits, förblev i stort sett stabil. Den procentuella förändringen för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex under halvåren från juni 1948 till juni 1950 samt under hela perioden augusti 1939—juni 1950 framgår av följande sammanställning. Procentuell förändring för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex. Generalindex Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter Industriprodukter

J u n i 1948— Dec. 1948— Juni 1949— Dec. 1949— Aug. 1939— dec. 1948 juni 1949 dec. 1949 juni 1950 juni 1950 + 9,9 —0,5 + 1,4 + 1,8 +100 9 + 2,4 4-0,8 +7,3 + 2,4 — 1,0

+ 0,9 — 2,6 — 3^4 + 0,6 +1,0

+4,1 + \,i + 9^2 + 1/2 — 0,5

09 + 2^6 — 6,1 4- 0 6 +34

+882 -f 1134 + 170,6 + 59i + 944

— 4,6 + 2,3

+4,3 —1,4

— 0,5 + 1,4

+ 2 8 -f- 0,'9

+ 88 9 +100^9

Sista kolumnen i ovanstående tablå anger totala prisstegringen för de skilda varugrupperna från krigets början och fram till mitten av 1950. Det visar sig, att partipriserna, generellt sett, under perioden stigit till det dubbla. Exakt samma prisstegring redovisas även för industriprodukterna, medan stegringen för jordbruksprodukterna uppgick till ca 90 procent. Här är att observera, att priserna för sistnämnda produkter — liksom även priserna å jordbruksförnödenheter — i viss utsträckning hållits nere genom subventioner av olika slag. (I någon mån gällde detsamma även för gruppen industriprodukter genom subventionerna på bomull och hudar.) Största stegringen visar gruppen bränsle och smörjmedel. Dock hade prisnivån för dithörande varor avsevärt sjunkit sedan krigsslutet. I juni 1945 uppgick sålunda prisstegringen för denna varugrupp till ej mindre än 234

228 procent mot 170,6 i juni 1950. Minsta stegringen, 59,1 procent, företer gruppen maskiner och transportmedel. Socialstyrelsens allmänna k o n s u m t i o n s p r i s i n d e x (år 1935 = 100) höjde sig från 172 i juni 1948 till 176 i juni 1949 och 177 i juni 1950 eller, vid reduktion med 1939 som bas, från 159 till resp. 163 och 164. L e v n a d s k o s t n a d s i n d e x (år 1935 = 100) steg från 164 i juni 1948 till 166 i juni 1949 och 167 i juni 1950; vid reduktion med 1939 som bas bliva sistnämnda tal resp. 150, 152 och 153. Levnadskostnadernas höjning sedan tiden närmast före krigsutbrottet k a n alltså anses ha uppgått till något över 50 procent. Den allmänna prispolitiken. Genom beslut den 21 juli 1948 hade Kungl. Maj:t meddelat nya direktiv för priskontrollnämndens prisreglerande verksamhet (se del IX sid. 296). Innebörden av dessa nya direktiv, vilka betecknades som provisoriska i avvaktan på en blivande prövning av de allmänna grunderna för priskontrollen, var i korthet följande: Prishöjningar finge endast beviljas i sällsynta undantagsfall, nämligen där en så avsevärd kostnadsstegring inträffat, att den medförde orimligt låg avkastning eller förlust för vederbörande företag eller bransch. Höjda arbetslöner finge icke utgöra motiv för prishöjning. Bedömningen av prisfrågorna skulle, med beaktande av det föreliggande försörjningsintresset, så långt möjligt grundas på förhållandena hos de mest effektiva företagen. Prisrelationerna borde inom ramen för en allmän prisstabilisering avvägas så att en ändamålsenlig produktionsinriktning främjades. Den prisreglerande verksamheten skulle inriktas på att i all möjlig utsträckning genomföra prissänkningar. De nya direktiven möttes av ett utpräglat ogillande från näringslivets sida. Såväl sättet för direktivens tillkomst — utan närmare kontakt med näringslivets män — som deras ur företagaresynpunkt synnerligen snäva innebörd påtalades i en till statsministern den 7 september 1948 ingiven framställning av de fyra stora näringsorganisationerna, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och småindustriförbund. Här underströks därjämte nödvändigheten av att det prispolitiska programmet kombinerades med andra åtgärder, som syftade till upprätthållande av en samhällsekonomisk balans. Man pekade på den för ett effektivt prisstopp nödvändiga stabiliseringen av inkomst- och lönenivån samt vidare på vikten av att främja produktion och sparande och att begränsa mindre angelägen investering och konsumtion. Framställningen utmynnade i yrkande på omedelbart vidtagande av sådana åtgärder. En skrift i liknande syfte ingavs samtidigt till statsministern av Stockholms handelskammare. Den 25 november 1948 inkom Sveriges industriförbund med en framställning till chefen för folkhushållnings-

229 departementet, vari förbundet efterlyste större klarhet i fråga om de grunder, efter vilka priskontrollnämnden beräknade företagens lönsamhet, och särskilt i fråga om vad som skulle förstås med uttrycket »orimligt låg avkastning». Först den 10 december 1948 togs från regeringens sida initiativ för att förbereda de provisoriska riktlinjernas ersättande med mera definitiva sädana. Genom Kungl. Maj:ts beslut denna dag bemyndigades chefen för folkhushållningsdepartementet att tillkalla ledamöter i en förhandlingsdelegation för hithörande spörsmål, inneslutande representanter för industri, hantverk, handel samt löntagarna och priskontrollnämnden. Till ordförande för delegationen utsågs förutvarande justitierådet (sedermera överståthållaren) J. Hagander. Enligt statsrådsuttalandet i ämnet borde delegationens överläggningar inriktas mot samma mäl som det, vartill de provisoriska direktiven siktat, nämligen upprätthällande av stabilitet i prisnivån. Utgående från ett studium av vid priskontrollen tillämpade metoder och en analys av verkningarna av de provisoriska direktiven borde delegationen vidare bl. a. u p p m ä r k s a m m a h u r den sålunda angivna målsättningen skulle kunna förenas med önskemålet att säkerställa angelägen produktion. Grundern för den prisreglerande verksamheten dryftades vid 1949 års riksdag i anledning av motioner i ämnet, vari särskilt underströks angelägenheten av att priskontrollen utformades på sådant sätt, att en smidig övergång till fri prisbildning möjliggjordes. I vederbörande utskottsutlåtanden hänvisades emellertid till den tillsatta förhandlingsdelegationen och något uttalande från riksdagens sida gjordes ej. I Sveriges industriförbunds förutnämnda framställning den 25 november 1948 hade hemställts om utarbetande av en redogörelse för de grunder, enligt vilka priskontrollnämnden bedömde företagens lönsamhet, och för vad som enligt nämndens mening förstodes med uttrycket »orimligt låg avkastning» i de provisoriska direktiven. Rörande denna fråga om n o rm e r n a f ö r l ö n s a m h e t s b e d ö m n i n g e n såsom hjälpmedel vid priskontrollen, vilken — liksom andra spörsmål som rörde metoderna för prisregleringen överlämnats till förhandlingsdelegationen — lät denna genom särskilda sakkunniga verkställa en utredning, vilken ingavs till regeringen den 29 oktober 1949 jämte vissa därtill knutna rekommendationer. Delegationen framhöll angelägenheten av alt, i den mån enligt direktiven för den prisreglerande verksamheten lönsamhetsberäkningar erfordrades vid de prisreglerande myndigheternas behandling av prisfrågor, dessa beräkningar verkställdes på sådant sätt, att de, med tillämpning av metoder som ur företagsekonomiska synpunkter kunde betraktas som riktiga, gave en tillförlitlig bild av räntabiliteten hos vederbörande företag eller bransch. Delegationen förordade, att lönsamhetsberäkningarna skedde i huvudsaklig överensstämmelse med de principer som angivits i den verkställda utredningen, men betonade, att de nya principerna icke utan samtidigt påvisbar kostnadsökning finge föranleda krav på prishöjningar för räntabilitetens förbättring. F. ö. underströks i delegationens

yttrande, att genom de förordade beräkningarna och utredningarna dock blott erhölles ett — visserligen ganska fast — underlag för bedömningen av uppkommande prisfrågor men att det slutliga avgörandet av dessa under alla förhållanden innefattade en i den prisreglerande myndighetens hand lagd skälighetsprövning, verkställd med ledning av de direktiv för den prisreglerande verksamheten som vore eller framdeles kunde bli givna. Enligt sitt beslut i frågan den 29 december 1949 anbefallde Kungl. Maj:t de prisreglerande myndigheterna att vid utförande av lönsamhetsundersökningar, i den mån sådana funnes erforderliga vid avgörande av prisärende, i huvudsak följa de principer som förhandlingsdelegationen föreslagit, dock med rätt för myndigheten att i samförstånd med vederbörande företag eller branschorganisation vidtaga av omständigheterna påkallade förenklingar eller modifikationer. Kungl. Maj:t lämnade utan erinran de synpunkter i övrigt, som delegationen anfört beträffande tillämpningen av de nya principerna för lönsamhetsberäkningarna. En redogörelse för de anbefallda grunderna för lönsamhetsberäkningar lämnade priskontrollnämnden i meddelande nr 1251. Slutförandet av delegationens huvuduppdrag, innebärande utformning av nya, mera definitiva direktiv för priskontrollen, fördröjdes och hindrades genom de fortgående förskjutningar som inträdde i den allmänna ekonomiska situationen. Delegationen stannade först för den uppfattningen, att någon ändring i de provisoriska direktiven icke borde föreslås för år 1949, men att frågan om innehållet i de därefter gällande direktiven skulle upptagas på hösten sagda år, då läget antogs kunna bättre överblickas. Innan så hunnit ske, undergick emellertid läget en ny avgörande förändring genom den devalvering av den svenska kronans värde gent emot den amerikanska dollarn och vissa andra valutor, som vidtogs den 19 september 1949. Till följd härav stego i avsevärd omfattning priserna på importvaror från icke devalverade länder eller från länder som devalverat i lägre grad än Sverige, och därmed följde en allmän uppåtriktad pressning på hela den svenska prisnivån. Frågan om förlängning av den ännu upprätthållna lönestabiliseringspolitiken kom därvid i förgrunden och förhandlingar härom upptogos, vilka slutligen i början av är 1950 ledde till uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter om fortsatt lönestabilisering under detta år (se sid. 210). Därmed hade en bas erhållits för bedömande jämväl av priskontrollens möjligheter under den närmaste framtiden. Förhandlingsdelegerade funno också tiden nu vara inne för ett ståndpunktstagande och avgåvo utlåtande i ämnet den 27 februari 1950. Innan en redogörelse härför lämnas, må några ord inskjutas om vad krondevalveringen rent principiellt kom att betyda för priskontrollnämndens handläggning av prisregleringsärenden, såvitt dessa berördes av priserna på importerade varor. Frågan gällde här huruvida den vid den prisreglerande verksamheten alltid tillämpade s. k. återanskaffningsprisprin-

231 cipen — d. v. s. regeln att ändring i återanskaffningskostnaden för visst varuslag borde medföra motsvarande ändring i försäljningspriserna för varuslaget i fråga — skulle tillämpas även vid prisstegringar, som föranletts av valutadeprecieringen. Priskontrollnämnden framhöll i en skrivelse i ämnet, att om så skulle ske komme många företag att på sina inneliggande lager erhålla en vinst, i svenska kronor räknat, som finge anses vara avannan art än normala lagervinster i anledning av allmänna internationella prisstegringar; nämnden hemställde om ett uttalande i vad mån sagda förhållande borde föranleda ett frångående av gällande regler för prisregleringen. Kungl. Maj :t resolverade den 7 oktober 1949, att vid den prisreglerande verksamheten återanskaffningsprisprincipen i allmänhet borde tilllämpas inom ramen för de gällande provisoriska direktiven. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som uppkommit i samband med nedsättningen av den svenska kronans yttre värde, fann Kungl. Maj:t dock gott bemyndiga de prisreglerande myndigheterna att intill utgången av år 1949 göra avsteg från berörda princip, i den m å n därigenom prishöjningar på viktiga konsumtionsvarar kunde förhindras utan att vederbörande producenters eller återförsäljares behöriga intressen åsidosattes. En viss utläggning av innebörden av detta Kungl. Maj:ts beslut lämnade folkhushållningsministern i ett interpellationssvar i riksdagens första kammare den 16 november 1949. Någon förlängning av återanskaffningsprisprincipens suspension efter årsskiftet ifrågasattes ej av priskontrollnämnden och den upphörde följaktligen med årets utgång. Tillämpningen av de givna övergångsbestämmelserna skedde i stor utsträckning i samförstånd med näringslivet. Att återanskaffningsprisprincipen så snart kunde återinföras angavs av priskontrollnämndens ordförande bero därpå, att stora varuområden redan reglerats med hänsyn till de nya prisrelationerna. Detta vore exempelvis fallet med sådana viktiga varor som textila råprodukter, flytande och fasta bränslen, metaller m. m. De internationella priserna hade på dessa varuområden tillåtits slå igenom etappvis, varigenom man dels uppnått en mjukare övergång, dels i viss mån kunnat förhindra pristoppar. I berörda utlåtande den 27 februari 1950 anförde prisförhandlingsdelegationen, att eventuella nya direktiv för priskontrollen enligt dess åsikt icke borde eller ens kunde fastställas för längre tid än den som de med arbetsmarknadens parter ingångna avtalen avsågo, nämligen år 1950. Spörsmålet om direktiv för priskontrollen efter 1950 finge upptagas till prövning i anslutning till utformandet av den allmänna ekonomiska politik, som därefter funnes böra följas. Delegationen förklarade, att inom densamma enighet hade nåtts angående målet för priskontrollen. Detta angavs vara att — i anslutning till de träffade överenskommelserna om lönestabilisering och till de allmänna strävandena att nå inkomststabilisering — i största möjliga utsträckning

232 förhindra prisstegrinagr och främja prissänkningar. Inom ramen för denna målsättning borde de prisreglerande myndigheterna anpassa sina åtgärder så, att en av den prisreglerande verksamheten föranledd snedvridning av produktion och distribution i möjligaste m å n motverkades och en ändamålsenlig inriktning i dessa hänseenden sålunda främjades. Enighet rådde även om att kostnadsökningar, som berodde på lönehöjningar, så länge lönestabiliseringen upprätthölles, i princip icke finge åberopas som skäl för prishöjning. Beträffande direktivens innehåll i övrigt hade delegationens ledamöter delat upp sig på två linjer, varav den ena (linje A) stöddes av de fyra ledamöter som representerade näringslivet, den andra (linje B) av de sex ledamöter som representerade Kooperativa förbundet, löntagarorganisationerna och priskontrollnämnden. Delegationens opartiske ordförande hade icke tagit ställning till de framförda förslagen. Delegationen hade fungerat huvudsakligen som ett förhandlingsorgan och det hade därför ej varit fråga om några majoritetsbeslut från dess sida. I korthet sagt gick förslaget A ut därpå, att en ökning av självkostnaderna i princip skulle få föranleda motsvarande prishöjning, medan i förslaget B hävdades, att de nya direktiven borde väsentligen anknytas till de provisoriska riktlinjerna för den prisreglerande verksamheten, ehuru med vissa modifikationer. I sitt beslut i ärendet den 31 mars 1950 anslöt sig Kungl. Maj :t helt till den linje som utvecklats i B-förslaget, vars särskilda punkter oförändrade inflöto i beslutet. De ledamöter, som stodo bakom A - f ö r s l a g e t , uttalade, att de accepterat den angivna målsättningen med det bestämda förbehållet, att stabiliseringspolitiken med utgången av år 1950 avlöstes av friare ekonomiska förhållanden. Blott inom ramen av en fri prisbildning vore det enligt deras åsikt möjligt att uppnå en i verklig mening samhällsekonomisk balans. I förslaget uttalades i övrigt, att prisregleringen borde upphävas beträffande sådana varuslag, för vilka genomsnittligt risk för prisstegringar icke förelåge. Ökning av andra kostnader än lönekostnader, som företagsekonomiskt normalt inginge i självkostnaden för en varas produktion och distribution, skulle föranleda däremot svarande prishöjning. Om priskontrollnämnden genom lönsamhetsberäkning emellertid därvid, dock senast inom en månad från det hemställan om prishöjning ingivits, förmådde visa, att kostnadsökningen kunde bäras inom ramen av tidigare utgående priser, ägde nämnden helt eller delvis vägra begärd prishöjning eller föreskriva, att företaget skulle vidtaga motsvarande prissänkning på andra av företagets produkter. Om till följd av sänkning av ifrågavarande kostnader ökade vinster eller marginaler för ett företag eller en bransch kunde påvisas, skulle nämnden vidtaga åtgärder för prissänkning. Berodde den ökade lönsamheten uppenbarligen på rationaliseringsåtgärder, skulle hänsyn därvid tagas till företagets ökade behov av fondavsättningar för att möjliggöra sådan rationalisering. Vid prisändringar skulle återförsäljarnas marginaler i princip bibehållas procentuellt sett oförändrade. I sådana fall, där denna princip frångåtts vid prishöjningar och marginalerna alltså fastställts till lägre belopp i kronor och ören räknat än vad som motsvarat den procentuella prishöjningen, borde vid prissänk-

233 ningar en motsvarande justering ske, så att marginalen även därvid bibehölles i kronor och ören oförändrad. B - f ö r s l a g e t , vilket, som o v a n n ä m n t s , h e l t l a d e s till g r u n d för K u n g l . M a j : t s b e s l u t i ä r e n d e t , h a d e n e d a n s t å e n d e lydelse. De a n f ö r d a p u n k t e r n a u t g j o r d e de n y a r i k t l i n j e r , som p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n och ö v r i g a m y n d i g h e t e r m e d p r i s r e g l e r a n d e u p p g i f t e r a n b e f a l l d e s a t t fr. o. m . d e n 15 a p r i l 1950 t i l l s v i d a r e u n d e r å r 1950 vid u t ö v a n d e av sin p r i s r e g l e r a n d e v e r k s a m het iakttaga. 1. Målet för den prisreglerande verksamheten skall — i anslutning till de mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer träffade överenskommelserna om lönestabilisering och till de allmänna strävandena att nå inkomststabilisering — vara att i största möjliga utsträckning förhindra prisstegringar och främja prissänkningar. Inom ramen för denna allmänna målsättning böra de prisreglerande myndigheterna anpassa sina åtgärder så, att en av den prisreglerande verksamheten föranledd snedvridning av produktion och distribution i möjligaste mån motverkas och en ändamålsenlig inriktning i dessa hänseenden sålunda främjas. 2. Det allmänna prisstoppet avses skola bibehållas under år 1950 med oförändrad allmän prisstoppsdag. Där tillräcklig säkerhet föreligger beträffande visst varuslag eller viss grupp av varor, att ett upphävande av prisregleringen icke kommer att medföra prisstegring, utan tvärtom sannolika skäl tala för att genom konkurrensen eller annorledes prissänkning kan åstadkommas, bör prisregleringen i fråga om varuslaget eller varugruppen upphävas. 3. Förutsättning för att prishöjning för visst varuslag skall kunna medgivas skall alltid vara, att det föreliggande priset på varan enligt en av den prisreglerande myndigheten vederbörligen granskad kostnadskalkyl visas icke medföra täckning av produktions- eller anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst. Produktions- och anskaffningskostnaderna beräknas därvid med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen. 4. Även om en dylik kostnadskalkyl i och för sig skulle motivera en prishöjning, bör en sådan i allmänht icke medgivas i annat fall, än att verkställd lönsamhetsberäkning giver vid handen, att verksamheten inom företaget eller branschen såsom helhet, om prishöjning icke genomföres, kommer att ge en avkastning, som med hänsyn till föreliggande förhållanden uppenbarligen måste betecknas som för låg. Är så icke fallet, bör dock prishöjning kunna medgivas, om kompenserande prissänkning genomföres på någon annan av företagets eller branschens produkter eller eljest särskilda omständigheter föreligga. 5. Vid bedömande av de under 3 och 4 angivna förutsättningarna skall till utgångspunkt tagas pris- och kostnadsläget hos rationellt arbetande företag inom vederbörande bransch. Härvid böra beaktas de skillnader i fråga om varusortiment och kvalitet m. m., som kunna föreligga. 6. Kostnadsökningar, som bero på lönehöjningar, böra, så länge lönestabiliseringen upprätthålles, i princip icke få åberopas som skäl för prishöjning. Detta skall dock icke gälla sådant lönetillägg, som direkt eller indirekt kan komma att utgå till följd av att levnadskostnaderna enligt 1935 års indexserie uppgå till 169. 7. En mindre betydande prishöjning i produktionsledet bör icke i och för sig få medföra höjning av föreliggande handelsmarginaler i kronor och ören räknade. Skulle en betydande höjning inträda i samband med en omsättningsminskning och de efter prishöjningen uppkommande marginalerna i kronor och ören räknade måste anses särskilt låga, kan marginalökning i viss utsträckning medgivas.

234 8. I de fall, att för visst företag eller bransch övernormala vinster eller marginaler föreligga, böra de prisreglerande myndigheterna vidtaga åtgärder för att åstadkomma prissänkningar. Särskild uppmärksamhet bör härvid ägnas de fall, där anledning till antagande finnes, att prissättningen är monopolistiskt bestämd. 9. De prisreglerande myndigheterna skola upprätthålla fortlöpande god kontakt med näringslivet och dess organisationer. De nya direktiven för den prisreglerande verksamheten under är 1950 offentliggjorde priskontrollnämnden i meddelande nr 1259. Med anledning av önskemål, som från vissa organisationer inom näringslivet framförts beträffande formerna för ärendesbehandlingen inom priskontrollnämnden och särskilt om förbättrade möjligheter för enskilda parter att inför nämnden klargöra och hävda sina intressen, fann sig nämnden föranlåten att i skrivelse den 17 februari 1950 delgiva näringslivets huvudorganisationer nämndens beslut att i prisfrågor av särskilt stor vikt lämna sökande tillfälle att inför vederbörande nämndavdelning eller nämnden in pleno framföra sina speciella synpunkter. Med hänsyn till att tiden icke medgåve att i någon större utsträckning tillämpa detta förfaringssätt fölen frågas avgörande i nämnden, måste denna emellertid förbehålla sig att avgöra, när förutsättningar därför finge anses vara för handen. Med anledning av att förhandlingsdelegerade för överläggningar rörande definitiva riktlinjer för priskontrollen i avgivet yttrande understrukit vikten av att, där så begärdes, enskilda parter bereddes tillfälle att företräda inför nämnden i all den utsträckning som vore förenlig med erforderlig smidighet i ärendenas handläggning, anförde priskontrollnämnden, att det enligt dess mening borde ankomma på ordföranden att avgöra om enskild part skulle beredas tillfälle att inför nämnden framlägga sina synpunkter i visst ärende, dock utan hinder för nämnden i dess helhet att besluta om inkallelse av part. Kungl. Maj:t lämnade enligt beslut den 26 maj 1950 de ovan återgivna av priskontrollnämnden tillämpade reglerna utan erinran.

Det allmänna prisstoppet. Kungörelsen angående allmänt prisstopp den 30 juni 1947 (nr 306), vilken ursprungligen gällde till utgången av år 1947, hade genom senare författningar erhållit förlängd giltighet till utgången av år 1948. Giltighetstiden utsträcktes ytterligare för ett halvår i sänder genom kungörelser den 30 december 1948 (nr 773), den 18 juni 1949 (nr 412), den 29 december 1949 (nr 686) och den 9 juni 1950 (nr 244) genom sistnämnda författning t. o. m. den 31 december 1950. Den s. k. sekundära prisstoppdagen försköts successivt, så att den alltid utgjorde dagen näst före varje ny halvårsperiods början. Tid efter annan utfärdade priskontrollnämnden meddelanden angående

235 generella undantag från prisstoppbestämmelserna för vissa varuslag. En förteckning över sålunda beslutade undantag utgav nämnden den 29 april 1949 genom meddelande n r 1137. Emellertid hade nämnden redan dessförinnan igångsatt en utredning angående de allmänna förutsättningarna och möjligheterna för en avveckling av priskontrollen. Syftet därmed var att söka fastslå beträffande vilka varor tillgången förbättrats i den grad, att man för dem, i händelse de undantoges från priskontrollen, icke syntes behöva räkna med risk för prisstegring. Utredningen resulterade i första hand i en lista, vilken kungjordes i meddelande nr 1150 och vilken upptog ett ganska stort antal varor, som fr. o. m. den 1 juli 1949 undantogos frän prisstoppet, däribland åtskilliga slag av livsmedel. Under hösten 1949 frisläpptes ytterligare ett antal varor, men i stort sett förhöll man sig nu avvaktande, bl. a. av det skälet att man ville något följa verkningarna av krondevalveringen och iakttaga pristendenserna utomlands. Undersökningarna återupptogos emellertid mot slutet av året, och med stöd härav kunde priskontrollnämnden i februari 1950 fatta beslut om upphävande av prisstoppet för ett flertal betydande varugrupper. Det gällde här ytterligare ett antal livsmedelsvaror, många kemikalier (för vilka dock prisstoppet kvarstod vid försäljning i detaljhandeln), en del textilvaror, porslin och glas, j ä r n och järnvaror samt ett stort antal maskiner och apparater m. m. Varulistan offentliggjordes i nämndens meddelande nr 1240 med tillämpning fr. o. m. den 10 mars 1950. Ytterligare ett antal varuslag samt ett flertal tjänster undantogos under nästföljande månader från prisstoppet, varom sammanfattande bestämmelser lämnades i priskontrollnämndens meddelanden nr 1285 och 1288. I samband med delgivningen av de nya provisoriska direktiven för den prisreglerande verksamheten den 21 juli 1948 uppdrog Kungl. Maj:t åt priskontrollnämnden att verkställa utredning angående möjligheterna att för b e s t ä l l n i n g s a r b e t e n återinföra de för varor av standardkaraktär gällande bestämmelserna om prisstopp. Rörande denna fråga låg det till på följande sätt. Enligt 1942 års prisstoppbeslut gällde ett generellt förbud för tillverkare av beställningsarbeten att vid prissättningen utgå från högre materialpriser och arbetslöner än dem, med vilka han å vederbörlig prisstoppdag kalkylerat för samma eller liknande slags förnödenhet, ävensom att räkna med högre pålägg i kronor och ören för övriga i kalkylerna ingående poster än dem, med vilka han vid nämnda tidpunkt räknat. I fråga om avtal med långa leveranstider fanns dock möjlighet att intaga prisrörlighetsklausul i avtalet och få denna godkänd av nämnden. Emellertid ledde den följande utvecklingen därhän, att prisstoppet för beställningsarbeten antingen direkt åsidosattes eller ock genom begagnandet av prisrörlighetsklausuler vid avtals ingående mer eller mindre sattes ur funktion. Priskontrollnämnden fann sig också småningom föranlåten att med frångående av 1942 års bestämmelser uttryckligen godkänna vissa särbestämmelser för beställningsarbeten till skillnad mot dem som gällde för varor av standardkaraktär. Detta skedde i nämndens meddelande den 30 juni 1947 (nr 911) med bestämmelser angående allmänt pris-

236 stopp, vari stadgades, att för förnödenheter och tjänster av beställningskaraktär skulle såsom stoppris gälla det pris som säljaren eller företagaren erhölle vid kalkylering enligt faktiskt föreliggande kostnader. (Se del VIII sid. 296.) Med hänsyn till bl. a. direktiven angående skärpt priskontroll fann priskontrollnämnden det icke längre motiverat, att beställningsarbeten behandlades efter andra grunder än standardvaror. Nämnden avgav den 11 september 1948 förslag till nya bestämmelser om stoppris å beställningsarbeten. Förslaget innebar principiellt, att såsom stoppris skulle gälla det pris som säljaren eller företagaren erhölle genom att till grund för prisberäkningen lägga de materialpriser och arbetslöner, varmed han kalkylerat den 31 augusti 1948 eller närmast dessförinnan. Härtill finge läggas högst de omkostnads- och vinstpålägg, med vilka säljaren eller företagaren räknat vid närmast motsvarande anbud före den 1 september 1948. Klausul om rörligt pris finge förekomma i anbud eller avtal endast om klausulen i förväg godkänts av nämnden. För giltigheten av annan klausul, avseende efter avtalsdagen inträdda höjda kostnader, uppställdes särskilda villkor. Priskontrollnämndens skrivelse i ärendet överlämnades till förhandlingsdelegationen för översyn av direktiven rörande priskontrollen, vilken avgav utlåtande häröver den 15 juni 1949. Delegationens flertal uttalade härvid som sin åsikt, att prisstoppet å beställningsarbeten borde hävas med utgången av juni 1949. Som skäl härför anfördes, att ifrågavarande priskontroll i rådande läge icke vore erforderlig för att förhindra en höjning av prisnivån och att därför tidpunkten kunde anses inne för en återgång till en helt fri prisbildning på detta område. Priskontrollnämndens representanter i delegationen ansågo däremot, att gällande bestämmelser i ämnet borde tills vidare bibehållas. Frågan förlorade sin aktualitet i samma mån som de viktigare grupperna av »tjänster» genom beslut av priskontrollnämnden undantogos från det allmänna prisstoppet. Prisutjämningsavgifter. Förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) angående prisutjämningsavgift hade enligt beslut av 1948 års riksdag erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1949. Sådan avgift hade bragts i tillämpning endast beträffande vissa slag av trävaror av furu och gran samt beträffande pappersmassa (se beträffande förhållandena under budgetåren 1947/48 och 1948/49 del IX sid. 297 och 311). Frågan om fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift underställdes 1949 års riksdag i proposition nr 178. Det framhölls här av föredragande statsrådet, att man, vad trävarorna angingc, i fråga om ett flertal sortiment måste räkna med att den utländska efterfrågan alltjämt kunde komma att vara så stor, att en exportprisnivå, väsentligen överstigande den inhemska, komme att uppnås. Med utgående härifrån hade också

237 överenskommelse redan träffats med Svenska trävaruexportföreningen rörande inbetalning för år 1949 av avgifter till Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond, vilka avgifter tjänade samma syfte som prisutjämningsavgifterna. Då alltså en fortsatt spänning mellan exportprisnivån och den inhemska prisnivån kunde väntas föreligga på trävaruområdet, ansåg statsrådet behov av prisutjämningsavgift i fråga om trävaror alltjämt erforderlig. För pappersmassa hade den senaste tiden kännetecknats av sjunkande exportpriser och försvårade exportmöjligheter i utlandet. Med anledning härav hade prisutjämningsavgifter å denna vara liksom även inbetalningarna till cellulosaindustriens och trämasseindustriens konjunkturutjämningsfonder upphört fr. o. m. den 11 september 1948 och de syntes icke behöva återinföras, såvida icke särskilda förhållanden inträffade. Med hänsyn till vad i propositionen anförts beträffande trävarorna, hemställdes om fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att för tiden t. o. m. den 30 j u n i 1950 meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift. Sedan riksdagen härtill lämnat sitt bifall, utfärdades förordning den 3 j u n i 1949 (nr 280), varigenom förordningen angående prisutjämningsavgift erhöll förlängd giltighet till utgången av juni 1950. Förslag om förlängning för ytterligare ett år av prisutjämningsavgiftsförordningens giltighet framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 124 till 1950 års riksdag. Riksdagen biföll propositionen, och genom förordning den 12 maj 1950 (nr 178) utsträcktes giltighetstiden för ifrågavarande författning till utgången av juni 1951. Sedan prisutjämningsavgifterna för pappersmassa upphört att utgå, uttogos sådana avgifter endast för vissa slag av trävaror. Tillämpningen av prisutjämningssystemet pä detta varuområde reglerades ännu i början avår 1949 genom kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 184), men såväl tillämpningsområdet som avgifternas storlek hade genom senare författningsändringar avsevärt begränsats (se del IX sid. 311). Fr. o. m. den 15 januari 1949 borttogs prisutjämningsavgiften även för syllar och fr. o. m. den 15 mars 1949 för bjälkar och spärrar (kungörelser 1949 nr 5 och 57). Den kvarstod härefter blott för sågade och hyvlade bräder e t c , ribbor m. m. samt profilerade lister. Genom kungörelsen den 22 september 1949 (nr 490) nedsattes avgiften för bräder och ribbor m. m. från 16 till 11 kronor per m»f och för profilerade lister från 3: 20 till 2 kronor per 100 kg. 1948 års avtal mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen rörande trävaruexportens storlek samt rörande inbetalning av avgifter till Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond (se del IX sid. 312) förlängdes till den 1 mars 1949. Det ersattes sedermera av nya avtal av liknande innehåll för ett år i sänder. I samband med nedsättningen i prisutjämningsavgiftens belopp i september 1949 sänktes inbetalningsskyldigheten till 2 kronor per kg för profilerade lister och 50 kronor per nom. std för övriga trävaror. I propositionerna nr 178/1949 och 124/1950 lämnades redogörelser för

238 beloppen av influtna prisutjämningsavgifter och deras användning samt förslag angående disposition av till förfogande stående medel. I del IX sid. 312 omnämnes, att de prisutjämningsavgifter som inflöto för exporten av sågade och hyvlade trävaror från företag utanför Svenska trävaruexportföreningen skulle tillföras en särskild fond, benämnd De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond av år 1948, och disponeras för ändamål av intresse för trävaruindustrien. Prisutjämningsmedel, vilka influtit vid export av props, skulle enligt Kungl. Maj :ts beslut den 3 juni 1949 avsättas till en särskild fond för underlättande av propsexporten. Av Kungl. Maj :t framställda förslag om användning för olika skogliga och sociala ändamål av disponibla prisutjämningsmedel biföllos av riksdagen. Genom förordning den 17 februari 1950 (nr 25) bragtes den tidigare godkända principen om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser m. m. (se del VIII sid. 321) i tillämpning med avseende å det den 24 februari 1949 mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen ingångna nya avtalet rörande Stiftelsen trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond. Prissubventionering. Till subventionering av införseln av vissa varor hade riksdagen för budgetåren 1946/47 och 1947/48 anvisat reservationsanslag om resp. 25 och 35 milj. kronor. Genom beslut av 1948 års riksdag medgavs, att det för 1947/48 anvisade anslaget, trots ändrade förutsättningar, även fortsättningsvis fick användas för därmed avsett ändamål. Det av riksdagen sålunda lämnade bemyndigandet utnyttjades under budgetåret 1948/49 liksom förut för subventionering av importen av bomull och hudar. Vad beträffar subventionen av b o m u l l s i m p o r t e n ställde Kungl. Maj:t härför genom särskilda beslut den 6 augusti och den 17 december 1948 belopp om resp. 3 och 7,7 milj. kronor till priskontrollnämndens förfogande för användning under andra halvåret 1948 och första halvåret 1949. Subventionen utgick under andra halvåret 1948 med 23 öre per kg av sådan bomull som under halvåret förbrukades av spinnerierna för framställning av rent bomullsgarn samt sytråd, vigognegarn, cottonlingarn och cellullblandat bomullsgarn. Nämnda belopp utgjorde skillnaden mellan det för första och andra halvåret 1948 av priskontrollnämnden fastställda kalkylpriset av 2: 87 kronor per kg bomull samt det för andra halvåret 1948 beräknade återanskaffningspriset för bomull, 3: 10 kronor per kg. Vid beräkning av återanskaffningspriset hade nämnden utgått från att industrien vid utgången av 1948 skulle ha ett lager av råbomull motsvarande högst 45/2 månaders förbrukning. Återanskaffningspriset utgjorde ett vägt medeltal av priserna på brasiliansk bomull, 2: 98 kronor, och på ostindisk bomull, 3:85 kronor per kg. Under första halvåret 1949 utgick subventionen med 47 öre per kg för samma varuslag som de förutnämnda. Det av priskontrollnämnden fastställda kalkyl-

239 priset för bomull utgjorde under ifrågavarande period liksom under år 1948 2:87 kronor, medan återanskaffningspriset utgjorde 3:34 kronor per kg, innebärande en höjning i förhållande till det tidigare priset med 24 öre per kg. Administreringen av och kontrollen över subventioneringen handhades i huvudsak på samma sätt som förut. För subventionering av i m p o r t e n a v h u d a r under andra halvåret 1949 ställde Kungl. Maj:t genom beslut den 17 september 1948 och den 11 m a r s 1949 belopp om resp. 5,6 och 6,5 milj. kronor till priskontrollnämndens förfogande. Det genomsnittliga subventionsbeloppet beräknades för de under andra halvåret 1948 importerade hudarna komma att uppgå till 1 krona men för de under första halvåret 1949 importerade hudarna till 1 å 1: 35 kronor per kg. Kalkylpriset fastställdes till samma belopp som förut eller 1: 61 kronor per kg. Subventioneringen genomfördes i övrigt enligt tidigare tillämpade metod. Metoden innebar i huvudsak följande: Importen ägde rum genom Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening 1940 u. p. a. Denna öppnade rembours, för vilken medlemmarna ställde borgen. Föreningen fördelade de inköpta hudarna på de olika garverierna, vilka vid hudarnas ankomst till Göteborg var för sig betalade på dem belöpande andelar till fastställt kalkylpris, varefter priskontrollnämnden erlade skillnaden mellan det faktiska inköpspriset och nämndens kalkylpris. I skrivelse den 18 november 1948 upptog priskontrollnämnden frågan huruvida och i vilken utsträckning importsubventionering borde förekomma även under budgetåret 1949/50. Enligt nämndens uppfattning förelåg icke för det dåvarande någon anledning att utvidga subventioneringen till andra varuslag än bomull och hudar. Då det emellertid syntes vara av särskild betydelse, att prisstegringar på dessa två varuområden undvekes, fann nämnden önskvärt, att anslag för eventuella subventionsbehov funnes tillgängliga även för budgetåret 1949/50. Proposition i ämnet avläts till 1949 års riksdag, nr 172. Folkhushållningsministern uttalade här, att av åtskilliga tecken att döma en viss omsvängning i den internationella prissituationen på senaste tiden ägt rum. Utsikterna till prissänkning på de internationella råvarumarknaderna syntes vid föreliggande tillfälle (mars 1949) mera sannolika än när frågan om importsubventioneringen föregående år behandlades. Med hänsyn till de ursprungligen angivna förutsättningarna för subventioneringens genomförande borde därför skälen för att ännu någon tid fortsätta densamma nu anses vara starkare än ett år tidigare. Departementschefen fann sig vidare böra fästa avgörande vikt vid att den lönestabilisering, som uppnåtts inom landet tack vare bl. a. överenskommelsen med tjänstemännens huvudorganisationer om fortsatt bindning under år 1949 av det rörliga lönetillägget på samma sätt som under senare halvåret 1948, icke möjliggjorde ett borttagande av importsubventionerna. Med hänsyn härtill för-

240 ordades, att subventioneringen av bomulls- och hudimporten måtte fortsätta under budgetåret 1949/50. Den totala kostnaden härför beräknades med utgångspunkt från de subventionsbelopp som anvisats för första halvåret 1949 till omkring 28 milj. kronor, fördelad med omkring 15 milj. kronor för bomull och 13 milj. kronor för hudar. Då vid utgången av budgetåret 1948/49 beräknades komma att finnas en reservation på det ifrågavarande anslaget av ca 11 milj. kronor, angavs det ytterligare medelsbehovet för 1949/50 till 17 milj. kronor. Med hänsyn till det ovissa prisläget fann Kungl. Maj :t beloppet böra avrundas uppåt till 20 milj. kronor och anslag för ändamålet begärdes till detta belopp. Stödd på en majoritet inom statsutskottet — reservanter inom utskottet yrkade nu liksom föregående år avslag helt eller delvis — beviljade riksdagen för budgetåret 1949/50 anslag till subventionering av införseln av vissa varor å 17 milj. kronor. I propositionen nr 172/1949 behandlades även den fråga, som i motsvarande proposition år 1948 förknippats med importsubventioneringen, nämligen frågan om subventionering av hushållens b r ä n s l e k o s t n a d e r . Redogörelse lämnades för vad därutinnan förekommit sedan riksdagen fattade sitt beslut i ärendet. Genom beslut den 30 juli 1948 hade Kungl. Maj:t bemyndigat bränslekommissionen dels att använda högst 30 milj. kronor ur kommissionens kolclearingkassa för subventionering av hushållens bränslekostnader under bränsleåret 1948/49, dels ock att i samråd med priskontrollnämnden fastställa normalpriser på stenkol och koks m. m., allt i huvudsaklig överensstämmelse med av bränslekommissionen framlagt förslag. Det förutsattes, att i de fall där subvention skulle utgå eljest gällande normalpriser skulle minskas med subventionsbeloppet. De av bränslekommissionen i enlighet härmed i cirkulär nr 644 fastställda normalpriserna, avsedda att gälla fr. o. m. den 1 juli 1948 i lagerhandelns detaljhandel vid leveranser mot hushållslicenser, innefattade subvention till följande belopp per hl, nämligen för koks 50 öre, för stenkol 45 öre, för antracit 3 : 45 kronor, för antracitbriketter 1: 40 kronor och för brunkolsbriketter 65 öre. Det långt viktigaste av de subventionerade varuslagen var koks, på vilken vara över hälften av subventionsbeloppet beräknades falla. Bränslekommissionen avstyrkte i skrivelse den 11 februari 1949 fortsatt subvention på hithörande område under 1949/50 och framhöll särskilt som skäl härför, att subventioneringssystemet syntes komma att omöjliggöra avvecklingen av kvarvarande bränsleregleringar. I propositionen förordades likväl — av samma skäl som anförts beträffande frågan om fortsatt importsubventionering — att subventionering av hushållens bränslekostnader skulle fortgå enligt oförändrade grunder under bränsleåret 1949/50. Kostnaderna härför beräknades uppgå till 25 milj. kronor. Eftersom några

241 ytterligare medel icke bleve att tillgå i kolclearingkassan, äskades för ändamålet anslag å riksstaten till nämnda belopp. Resultaten av förda avtalsförhandlingar beträffande koksimporten under år 1949 syntes emellertid visa, att totalkostnaden för koksimporten komme att k u n n a under året sänkas väsentligt. I en till statsutskottet från folkhushållningsdepartementet överlämnad promemoria av den 30 april 1949 uttalades fördenskull, att något anslag till subventionering av hushållens bränslekostnader icke syntes behöva uppföras å riksstaten för budgetåret 1949/50. Skulle prisutvecklingen på koks, yttrades i promemorian, sedermera under bränsleåret åter bliva ogynnsam, hade regeringen för avsikt att vidtaga åtgärder för att hushållens bränslekostnader bibehölles oförändrade. Frågan om en eventuell subventionering av bränslekostnaderna bleve m å h ä n d a i sådant fall ånyo aktuell. På grund av vad sålunda från regeringens sida anförts förföll tills vidare frågan om anslag till bränslesubventionering för budgetåret 1949/50. Subventionen på bränsleområdet upphörde följaktligen för denna gång den 1 juli 1949. Till följd av händelser som inträffade under senare halvåret 1949 kom området för subventionsåtgärder i pristryckande syfte mot slutet av året att högst betydligt utvidgas. Vid redogörelsen ovan å sid. 14 för de åtgärder som under år 1949 vidtogos i syfte att skapa underlag för en fortsatt stabiliseringspolitik under år 1950 ha bl. a. de uppgörelser omnämnts som i sådan avsikt i början av september 1949 träffades mellan regeringen och de stora s. k. intresseorganisationerna (Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation). Förutsättningen för dessa uppgörelser var, liksom vid föregående liknande överenskommelser, att en mera betydande stegring av levnadskostnaderna förhindrades. Möjligheterna för en härpå inriktad prispolitik försvårades emellertid genom devalveringen av den svenska kronan, vilken nödvändigtvis måste medföra ökade kostnader i kronor räknat för vissa delar av Sveriges import och, om inga motverkande åtgärder vidtoges, även påverka den inhemska prisnivån i stegrande riktning och därigenom rubba underlaget för fortsatt inkomststabilisering. Regeringens ståndpunkt i den så uppkomna situationen var, att den genom devalveringen inträdda lägesförändringen på prisområdet icke borde föranleda någon omläggning av den dittills förda ekonomiska politiken, detta så mycket hellre som anledning syntes förefinnas till förväntan, att den av devalveringen framkallade prisstegringen i viss mån kunde vara av övergående art. Som det närmast till hands liggande medlet att motverka den hotande prisstegringstendensen tedde det sig att tillgripa direkta subventionsåtgärder, innefattande såväl utvidgning av redan utgående subventioner som införande av nya dylika. 16—010933

242 Förslag härom underställde regeringen i tvenne propositioner 1949 å r s riksdag vid dess höstsession. I proposition nr 215 utvecklade finansministern sin allmänna syn på det föreliggande spörsmålet och framlade förslag till subvention av kaffeimporten. (Att sistnämnda fråga framfördes från finansdepartementet sammanhängde med att den delvis berörde skatte- och tullfrågor.) Övriga förslag till subventionsåtgärder innefattades i en på folkhushållningsministerns föredragning framlagd proposition, nr 217. I sistnämnda proposition redogjordes först för de subventioner beträffande importen av bomull och hudar samt beträffande hushållens bränslekostnader, som dittills tillämpats. Vid senast fattade riksdagsbeslut om dessa åtgärder hade lönestabiliseringens upprätthållande spelat en avgörande roll. Det förklarades nu, att sambandet mellan löne- och prisstabiliseringen alltjämt finge anses vara av avgörande betydelse vid utformningen av fortsatta åtgärder på hithörande område. Importsubventionerna för bomull och hudar borde enligt departementschefens mening ej blott bibehållas utan kunde eventuellt tänkas böra ytterligare ökas till följd av hotande ytterligare prisstegring. Det kunde därjämte visa sig nödvändigt att utsträcka subventionsförfarandet till att omfatta även andra varugrupper. Subvention av hushållens bränslekostnader borde jämväl i fortsättningen äga rum. För nu nämnda ändamål funnes för budgetåret 1949/50 disponibelt ett belopp av ca 28 milj. kronor. I propositionen föreslogs, att på tillläggsstat för 1949/50 mätte för enahanda ändamål anvisas anslag om ytterligare 90 milj. kronor. Det framhölls emellertid vidare i propositionen, att en långt gående subvention av ett relativt begränsat antal importvaror kunde medföra en alltför stark förskjutning av prisrelationerna. På grund härav syntes det önskvärt, att möjligheter öppnades att utsträcka subventionsförfarandet över ett mera vidsträckt område. Särskilt syntes i detta sammanhang livsmedelspriserna böra beaktas. Det pekades sålunda på utvägen att återinföra det under krisåren tillämpade systemet med s. k. förmalningsersättning, varigenom mjölpriserna skulle kunna sänkas. Som möjliga föremål för subventionsåtgärder nämndes också fläsk och ost. Vidare framkastades tanken på tillskott till den av livsmedelskommissionen förvaltade clearingkassan för kolonialvaror. Sammanlagt beräknades kostnaden för prisnedsättning å vissa livsmedel under återstoden av budgetåret 1949/50 till 63 milj. kronor. Anslag härför äskades följaktligen å nämnda belopp. För subvention av kaffeimporten begärdes anslag å 17 milj. kronor. Sistberörda medel föreslogos skola tillföras en inom livsmedelskommissionen inrättad särskild clearingkassa för kaffe. I propositionen nr 215 begärdes, att till denna kassa jämväl måtte överföras intäkterna intill den 1 juli 1950 av tullen, tilläggstullen och skatten å kaffe. För tobak angavs i proposition 215, att som följd av devalveringen en icke obetydlig merkostnad kunde väntas uppkomma, vilken vid tillämpning

243 frän Tobaksmonopolets sida av återanskaffningsprisprincipen komme att medföra fördyring av tillverkningskostnaderna och därmed prishöjning å tobaksfabrikat. Med hänsyn till monopolets stora inneliggande lager av råtobak förordades emellertid som tillräcklig åtgärd, att återanskaffningsprisprincipen här tills vidare sattes ur kraft i likhet med vad som med stöd av Kungl. Maj :ts förut meddelade bemyndigande åt de prisreglerande myndigheterna kunde komina att gälla för andra delar av näringslivet (se sid. 231). Det meddelades i proposition nr 217, att den av devalveringen direkt föranledda höjningen av levnadskostnadsindex (med basåret 1935) kunde, därest motåtgärder ej vidtoges, uppskattas till i runt tal 2,5 enheter. De föreslagna subventionerna beräknades möjliggöra en sänkning av nämnda index med ca 3,5 enheter och därutöver innefatta en viss reserv för mötande av oförutsedda sekundära verkningar av devalveringen. I sitt utlåtande över propositionerna (nr 184) anförde statsutskottet, att riksdagen tidigare, då fråga varit om anvisande av medel för subventionering av införseln av vissa varor, visserligen samtyckt härtill men samtidigt uttalat principiella betänkligheter mot ett subventionsförfarande överhuvud. Utskottet underströk nu på nytt dessa betänkligheter men fann sig dock, med hänsyn till de särskilda förhållanden, som uppkommit genom krondevalveringen, böra godtaga, att subventionsåtgärder i prisnedhållande syfte vidtoges av den art och i den omfattning som angåves i propositionerna. Utskottet anförde vidare, att enligt en från folkhushållningsdepartementet mottagen promemoria den sedan avlämnandet av propositionen nr 217 försiggångna prisstegringen på kaffe medfört, att subventionen härför måste väsentligt ökas utöver vad där förutsatts, om kaffepriset skulle kunna hållas oförändrat. Med hänsyn till den ovisshet som vidlådde beräkningarna rörande subventionsbehovet för kaffe förordade utskottet, att riksdagen lämnade Kungl. Maj :t bemyndigande att, när de till prisclearing å kaffe avsedda medlen förbrukats, för nedsättning av kaffepriserna i erforderlig omfattning jämväl tillgripa medel från det föreslagna 90 milj.kronorsanslaget. Beträffande frågan om återinförande av förmalningsersättning vid handelsförmalning av vete och råg uttalade utskottet stor tvekan, särskilt med hänsyn till de nackdelar som enligt tidigare erfarenhet varit förknippade med detta system. I varje fall borde en dylik åtgärd tillgripas först sedan andra prissänkande utvägar övervägts och icke visat sig framkomliga. F. ö. pekade utskottet på att som föremål för subventionsåtgärder på livsmedelsområdet borde kunna ifrågakomma även sådana varor som socker, havregryn samt spis- och knäckebröd. Reservanter i utskottet vände sig — samtidigt som de erkände, att riksdagen genom regeringens överenskommelser med organisationerna försatts i ett tvångsläge — mot vissa delar av utskottets uttalanden. De framhöllo, att man, då behovet av subventioner motiverats framför allt med hänvis-

244 ning till devalveringens prisstegrande effekt, borde fasthålla vid denna motivering och därför begränsa subventionsåtgärderna till importpriserna. Endast om det visade sig tekniskt omöjligt att i erforderlig grad hålla tillbaka levnadskostnadsstegringen genom importsubventioner, borde subvention av inom landet producerade varor tillgripas, dock under inga förhållanden beträffande mjöl och fläsk. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med statsutskottets hemställan. Därmed godkände riksdagen de i propositionerna nr 215 och 217 angivna riktlinjerna för handhavandet av importsubventioneringen under budgetåret 1949/50 samt anvisade å tilläggsstat för samma budgetår dels till subventionering av införseln av vissa varor 90 milj. kronor, dels till prisnedsättning å vissa livsmedel 63 milj. kronor och dels till prisclearing å kaffe 17 milj. kronor. Kungl. Maj:t bemyndigades vidare att intill den 1 juli 1950 i den utsträckning Kungl. Maj :t funne lämpligt besluta om överförande av tull, tilläggstull och skatt å kaffe till en nyinrättad c 1 e a r i n g k a s s a för denna vara samt att, i den m å n till prisclearing å kaffe avsedda medel icke försloge för ändamålet, för subventionering av kaffe anlita medel från nämnda 90 milj.-kronorsanslag. Såsom framgår av i skilda propositioner lämnade uppgifter hade av de anslag å tillhopa 60 milj. kronor, som beviljats för subvention av införseln av vissa varor, för subventionering av bomulls- och hudimporten använts under budgetåret 1946/47 omkring 16 milj. kronor och under budgetåret 1947/48 10,65 milj. kronor. Under budgetåret 1949/50 utnyttjades ifrågavarande anslag till omkring 23 milj. kronor. Vad beträffar b o m u l l bibehölls under andra halvåret 1949 kalkylpriset vid samma belopp som förut eller kronor 2: 87 per kg. Subventionen utgick med ett belopp av 20 öre per kg för vid spinnerierna för garn- och sytrådstillverkning förbrukad bomull. För första halvåret 1950 fick kalkylpriset för bomull av ordinär kvalitet kvarstå oförändrat vid kronor 2:87, medan ett särskilt kalkylpris å kronor 3: 60 per kg fastställdes för egyptisk bomull. Subventionen utgjorde under första kvartalet kronor 1: 20 för ordinär och 1: 56 för egyptisk bomull samt under andra kvartalet 97 öre för ordinär och kronor 2: 23 för egyptisk bomull. I fråga om h u d a r räknades under andra halvåret 1949 liksom förut med ett kalkylpris av kronor 1:61 per kg och ungefär samma subventionsbelopp som tidigare. För hudar, som inköpts under första kvartalet 1950 från Argentina eller Uruguay, skulle subventionsbeloppet utgöra skillnaden mellan å ena sidan ett genomsnittligt anskaffningspris, som för envar av följande huvudgrupper av hudar, nämligen kohudar, »äkta frigorifico» oxhudar och »frigorificotyp» oxhudar, per kg råhud fastställdes av priskontrollnämnden i samråd med handelsoch industrikommissionen med ledning av noteringar å nämnda marknader den 15 februari 1950, samt å andra sidan ett kalkylpris för nyssnämnda tre slag av hudar om resp. 1: 48, 1:74 och 1: 52 kronor per kg råhud. Subventionsbeloppen uppgingo till resp. 1: 73, 1: 85 och 1: 86 kronor per kg. I den mån subvention av import av hudar från andra marknader än Argentina och Uruguay avsåges böra ifrågakomma, skulle grunderna för subventionen av priskontrollnämnden underställas Kungl. Maj:ts prövning. För hudar som inköptes under andra kvartalet

245 1950 fastställdes sedermera beträffande nyssnämnda tre typer av hudar samma kalkylpris som de för första kvartalet gällande. Subventionsbeloppen blevo resp. 1: 83, 1: 93 och 1: 85 kronor per kg råhud. Till subventionering av h u s h å l l e n s b r ä n s l e k o s t n a d e r anvisades för budgetåret 1949/50 med anlitande av 90 milj.-kronorsanslaget till subventionering av vissa varor sammanlagt 45 milj. kronor. Subventionen utformades så, att vederbörande auktoriserade lagerhandlare eller gasverk vid försäljning av koks och antracit såsom hushållsbränsle fr. o. m. den 1 december 1949 erhöll ett subventionsbelopp, uppgående för koks till kronor 1: 70 per hl eller 34 kronor per ton och för antracit till 2: 45 kronor per hl eller 27 kronor per ton. Bränslekommissionen bemyndigades att, därest priset å koks skulle falla, vidtaga erforderlig jämkning i subventionsbeloppens storlek. Bestämmelser i ämnet meddelade bränslekommissionen i cirkulär nr 691. Där fastställdes normalpriser för koks, antracit och brunkolsbriketter att gälla i lagerhandeln fr. o. m. den 1 december 1949, varvid beträffande koks och antracit åtskillnad gjordes på subventionerat och icke subventionerat pris. För brunkolsbriketter, som icke inbegripits under subventionen, upphörde normalpriserna att gälla med utgången av februari 1950. Samma subventionspriser som fastställts fr. o. m. den 1 december 1949 gällde ännu vid utgången av juni 1950. Det icke subventionerade kokspriset sänktes däremot fr. o. m. den 1 april 1950 med 35 öre per hl, varigenom subventionsbeloppet för koks i motsvarande mån minskades. Rörande verkställigheten i övrigt av riksdagens beslut i subventionsfrågan meddelade Kungl. Maj :t föreskrifter enligt beslut den 2 december 1949. Kungl. Maj:t förordnade sålunda, at inom livsmedelskommissionen skulle inrättas en clearingkassa för k a f f e , till vilken skulle anvisas dels det för ändamålet beviljade anslaget å 17 milj. kronor, dels de belopp som fr. o. m. den 1 november 1949 t. o. m. den 30 juni 1950 influtit eller komme att inflyta i tull, tilläggstull och skatt för kaffe. Ur denna kassa skulle clearingersättningar utbetalas till importörerna för kaffe som försålts under oktober och november 1949 med 25 öre per kg orostat kaffe för oktober och 2 kronor per kg för november. Till subventionering av h a v r e g r y n , h a v r e m u s t och h a v r e m j ö l med 10 öre per kg för vara, som av tillverkarna utlevererades under tiden 16 november 1949—30 juni 1950, anvisades ett belopp av 1,7 milj. kronor. Åt livsmedelskommissionen uppdrogs att i samråd med priskontrollnämnden inkomma med de förslag till ytterligare subvention av livsmedel, som i föreliggande situation kunde befinnas påkallade. Beträffande havreprodukter ändrades beslutet inom kort så, att subventionen skulle avse leveranser från tillverkare under tiden 5 december 1949 30 juni 1950. Handlande som gjorde inköp direkt från kvarn skulle erhålla subvention för varje kg, varmed hans lager den 5 december 1949 översteg

246 2 000 kg, på villkor att han, när subventionen upphörde, till livsmedelskommissionen gjorde motsvarande inbetalning för den kvantitet, varmed lagret då överstege 2 000 kg. Stoppriserna å havreprodukter nedsattes i samband med subventionens införande med 10 öre per kg i alla handelsled. I fråga om kaffe utbetalades, som nyss nämnts, en clearingersättning av 25 öre per kg för vara som utlevererades under oktober och 2 kronor per kg för vara som utlevererades under november 1949. För december 1949 utgick clearingersättningen med 3: 93 kronor, för tiden 1—18 januari 1950 med 3:33 kronor, för tiden 19—31 januari med 1:88 samt för februari med 1: 90 kronor, allt per kg orostat kaffe. I samband med sänkningen av subventionsbeloppet höjdes konsumentpriset å kaffe fr. o. m. den 19 januari 1950 med 2 kronor per kg, samtidigt som ransonerna något sänktes. Då det ansågs lämpligt, att restauranger och näringsställen erlade fullt pris, bemyndigades livsmedelskommissionen att vid utställandet åt dem av inköpslicenser för kaffe för tiden efter utgången av januari 1950 såsom villkor föreskriva skyldighet att till kommissionen inbetala ett belopp, motsvarande den å licenskvantiteten belöpande clearingersättningen. Clearingersättningen varierade under månaderna mars—juni 1950 med belopp mellan kronor 1:76 och 1: 66 per kg. Sedan det till clearingkassan för kaffe från början överförda beloppet förbrukats, tillfördes densamma från det allmänna anslaget till subventionering av införseln av vissa varor ytterligare omkring 15,4 milj. kronor. De totala kostnaderna för subventionering av kaffe under budgetåret 1949/50 uppgingo till sammanlagt ca 46 milj. kronor. Livsmedelskommissionen framlade i skrivelse den 20 december 1949 i anledning av det erhållna utredningsuppdraget vissa allmänna synpunkter på frågan om subvention i övrigt av särskilda slag av livsmedel. Formligt förslag framställdes härvid blott beträffande o s t . Härom fattade Kungl. Maj:t beslut den 21 december. Subventionen, vilken begynte utgå fr. o. m. den 9 januari 1950, bestämdes till 60 öre per kg för svensktillverkad ost med fetthalt i torrsubstansen under 40 procent. Sedan försäljning av helfet ost medgivits (fr. o. m. den 6 februari 1950), utsträcktes subventioneringen att även gälla sådan ost. Från anslaget till prisnedsättning å vissa livsmedel ställdes tills vidare till förfogande ett belopp av 5,5 milj. kronor. I anslutning till subventioneringen genomfördes en motsvarande sänkning av normalpriserna på ost. Frågan om subvention av importvaror och andra varor som stöd åt stabiliseringssträvandena efter utgången av budgetåret 1949/50 underställde Kungl. Maj:t 1950 års riksdag i propositioner nr 179 och 180. Här underströks det faktum, att lönestabiliseringen enligt överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden förlängts att gälla till slutet av 1950. De skäl, som för budgetåret 1949/50 motiverat en stabilisering av prisnivån, gällde sålunda med oförminskad styrka åtminstone för första hälften av budget-

247 året 1950/51. Man syntes emellertid icke böra räkna ined att de under hösten 1949 beslutade subventionsåtgärderna skulle äga fortsatt giltighet efter ingången av år 1951. Dock borde beträffande de även tidigare subventionerade varorna bomull och hudar möjlighet skapas för att, om så befunnes önskvärt, under en övergångstid fortsätta subventioneringen i syfte att erhålla en smidigare prisanpassning samt motverka spekulativa lagringsköp. Å reservationsanslaget till subventionering av införseln av vissa varor kunde beräknas vid slutet av budgetåret 1949/50 finnas en behållning om ca 15 milj. kronor. Då kostnaderna för subvention av bomull och hudar samt hushållens bränslekostnader under budgetåret 1950/51 uppskattades till 77,4 milj. kronor, borde medelsbehovet för hithörande ändamål vara omkring 62,5 milj. kronor men angavs av handelsministern med bred säkerhetsmarginal till 75 milj. kronor. För prisclearingen å kaffe förordades i propositionerna, att hela kostnaden genom direkt anslag belastade riksstaten. För detta ändamål beräknades för senare hälften av 1950 ett belopp av 24 milj. kronor bliva behövligt. Något nytt anslag till prisnedsättning av vissa livsmedel ansågs däremot icke erforderligt. Propositionerna utmynnade därför i äskanden om anslag dels till subventionering av införseln av vissa varor å 75 milj. kronor, dels till prisclearing å kaffe å 24 milj. kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med vad i propositionerna nr 179 och 180 föreslagits. Kungl. Maj :t ställde de beviljade anslagen till statskontorets förfogande samt förordnade beträffande det senare anslaget, att detta skulle utbetalas till statens jordbruksnämnd för att tillföras clearingkassan för kaffe. Vidare förordnades beträffande subventionen av priserna å havreprodukter och ost, att denna skulle fortsätta under tiden 1 juli—31 december 1950. I fråga om subventionerna av hushållens bränslekostnader samt av importen av bomull och hudar bestämdes, att dessa skulle fortsätta under tid och enligt grunder som Kungl. Maj :t framdeles efter förslag av bränslekommissionen resp. priskontrollnämnden ville meddela. Utjämningsavgifter vid utförsel av vissa varor. I skrivelse till Kungl. Maj: t den 28 februari 1950 framhöll livsmedelskommissionen, hurusom för ett flertal varuslag inom kommissionens verksamhetsområde statliga bidrag i olika former lämnades i syfte att hålla nere de inhemska priserna på ifrågavarande varor. Bidrag av sådant slag vore dels de här förut omnämnda i samband med krondevalveringen införda prisbidragen för kaffe, ost och havreprodukter, dels de statliga pristillägg som lämnades till producenterna av åtskilliga lantbruksprodukter, främst mjölk och mejerivaror. Härjämte pekades på de inom livsmedelskommissionen inrättade clearingkassorna, ur vilka bidrag utbetalades i avsikt att utjämna skillnaden mellan inhemska försäljningspriser och import- eller

248 produktionskostnader, samt vidare på de varor som voro föremål för central import genom Svenska sockerfabriksaktiebolaget eller Svenska spannmålsaktiebolaget och vilka ofta måste säljas med förlust som täcktes av statsmedel. Kommissionen fann det otillfredsställande, att statliga prissubventioner, som voro avsedda för den inhemska marknaden, komme även utlandet till godo eller utnyttjades av vederbörande exportörer, och föreslog, att bestämmelser utfärdades angående uttagande av exportavgifter vid export av varor, för vilka bidrag utgingo, motsvarande det j)å varan belöpande bidraget. Med anledning av denna framställning, vilken i princip stöddes även av handels- och industrikommissionen, utfärdade Kungl. Maj:t den 31 m a r s 1950 kungörelse (nr 156) angående utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor. I kungörelsen, som trädde i kraft den 1 juni 1950, bemyndigades livsmedelskommissionen att bestämma för vilka varor utjämningsavgift skulle uttagas samt med vilka belopp avgiften skulle utgå. Kommissionen bemyndigades vidare att medgiva befrielse helt eller delvis från utjämningsavgift eller återbäring av sådan avgift samt att meddela tillämpningsföreskrifter. Med stöd av kungörelsen utfärdade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 3400 bestämmelser i ämnet. De varor eller grupper av varor, på vilka en tillämpning av kungörelsen kunde komina i fråga, upptogos i en särskild till cirkuläret fogad förteckning. Utjämningsavgift skulle icke utgå, då vara utfördes i gåvopaket, för vilket särskild exportlicens ej erfordrades eller för vilket beviljades s. k. standardlicens. Befrielse från avgift komme i övrigt regelmässigt att medges för utförselpost mindre än 100 kg samt för exportvara som till högst 10 procent innehölle avgiftsbelagd råvara. Utförsel av vara, för vilken utjämningsavgift skulle utgå, finge ej ske med mindre exportören erhållit av kommissionen utfärdat bevis, att hinder mot utförseln ej mötte. Avgiftsbeloppet skulle uträknas av kommissionen, vilken ock inkasserade avgifterna. Därest export icke komme till stånd av vara, för vilken utjämningsavgift erlagts, ägde exportören erhålla restitution av avgiften. Utjämningsavgifter fastställdes i nämnda cirkulär för följande varor: kött av nötkreatur, fläsk, levande nötkreatur och svin, korv och vissa andra beredda varor samt konserver av kött eller fläsk, grädde, smör, ost, havregryn, havremust och havremjöl, malt och maltextrakt, socker och vissa varor innehållande socker, kaffe samt margarin. Prisregleringen för särskilda varuslag. Beträffande prisregleringen under budgetåren 1948/49 och 1949/50 i fråga om j o r d b r u k s p r o d u k t e r hänvisas till framställningen ä sid. 41 ff. Angående priserna å mjöl och bröd se sid. 58. Här må särskilt observeras

249 de prisförskjutningar, som blevo en följd av mjöl- och brödransoneringens upphävande den 2 oktober 1948, samt det fullständiga frigivandet av prisbildningen å vete- och rågmjöl i slutet av september 1949. Normalprisernas och prisstoppets upphörande beträffande fodersäd fr. o. m. den 1 september 1949 åtföljdes av vissa stegringar i priserna på havregryn och andra havreprodukter. En sänkning härutinnan med 10 öre per kg kunde emellertid genomföras fr. o. m. den 5 december 1949 på grund av riksdagens beslut om subventionering av priserna på detta område. Angående subventionen för ost fr. o. m. den 9 januari 1950 se sid. 246. Världsmarknadens k a f f e p r i s e r befunno sig under hösten 1949 i stark stegring till följd av ökad efterfrågan och samtidigt försämrade skördeutsikter särskilt i Brasilien. För att förhindra att denna stegring helt sloge igenom på den svenska marknaden — vilket skulle jämförelsevis starkt påverka levnadskostnadsindex — inriktades importsubventioneringssystemet i särskild grad på att hålla konsumentpriserna å kaffe nere (se härom sid. 245—246). På det i n d u s t r i e l l a området vidtog priskontrollnämnden för åtskilliga varugrupper såväl höjningar som sänkningar i gällande stoppriser eller annorledes bundna priser. Trots de strängare principer som från sommaren 1948 tillämpades vid priskontrollen, vore emellertid höjningarna avgjort övervägande; merendels motiverades de av ökade råvarukostnader. Prissänkningar vidtogos bl. a. i fråga om tvätt- och rengöringsmedel, ljus, vissa konserver och konfityrvaror samt metaller och sprängämnen. Normalpriserna å sågade och hyvlade trävaror samt bjälkar och spärrar m. m. av furu och gran upphävdes från den 13 mars 1950. Rörande det ur prissynpunkt betydelsefulla P-skosystemets utveckling se sid. 135. För subventionerna å bomull och hudar hänvisas till sid. 238 och 244. Beträffande färger, droger och kemikalier anmälde priskontrollnämnden i slutet av februari 1950, att försörjningsläget efter hand så förbättrats, att de särskilda föreskrifter som gällde angående begränsning av rätten att bedriva parti- resp. detaljhandel med dylika varor (se del IX sid. 308) ej längre syntes erforderliga. Enligt Kungl. Maj:ts härav föranledda beslut den 3 mars 1950 upphävdes (genom kungörelser nr 56 och 57) såväl de gällande kungörelserna i ämnet den 24 oktober 1947 (nr 796 och 797) som de mellan priskontrollnämnden och branschorganisationerna härutinnan slutna avtalen med verkan fr. o. m. den 10 mars 1950. Nämnden upphävde samtidigt prisstoppbestämmelserna för ett stort antal varor inom detta område, dock ej inom detaljhandeln. Med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1950 upphävdes vidare på priskontrollnämndens framställning genom kungörelse nr 345/1950 kungörelsen den 26 mars 1943 (nr 135) angående begränsning av rätten att yrkesmässigt utföra vissa arbeten å motorfordon m. m. Samtidigt upphörde det vid kungörelsen fogade mellan priskontrollnämnden och Bilverkstädernas riksför-

250 bund träffade avtalet (se del IV sid. 474) att gälla. Fortfarande voro emellertid arbeten å motorfordon underkastade bestämmelserna om allmänt prisstopp. För att underlätta övervakningen av dessa bestämmelsers efterlevnad ålades bilverkstäderna skyldighet att även i fortsättningen för arbeten med kostnad över 20 kronor utfärda faktura, innehållande specifikation av arbetstid och förbrukat material m. m. Vad angår b r ä n s l e n nedsattes detalj priset för bensin den 1 oktober 1948 med 1 öre till 68 öre per liter i O-zon, vilken nedsättning dock snart återtogs. Priserna å eldningsolja liksom även å motorbrännolja och fotogen sänktes i flera omgångar till följd av nedgång i importpriserna. Som följd av krondevalveringen i september 1949 måste emellertid priserna å samtliga mineraloljor därefter rätt avsevärt höjas. För bensin blev prishöjningen 3 öre per liter. Under våren 1950 kunde försäljningspriserna å eldningsolja i viss mån nedsättas på grund av sänkning av importpriserna, medan bensinpriset däremot höjdes ytterligare med ett par öre per liter. I fråga om stenkol och kolbriketter upphörde handelsregleringen den 1 juli 1949 och samtidigt fritogos dessa varor från det allmänna prisstoppet. För koks och antracit fastställdes normalpriser från den 1 augusti 1948. Dessa priser kvarstodo oförändrade till den 30 juni 1949. Under denna tid voro leveranserna till hushållen subventionerade med för koks 50 öre, för stenkol 45 öre och för antracit kronor 3 : 45 per hl. Den 1 juli 1949 upphörde subventioneringen å koks och antracit. Nya lägre lagerhandelspriser fastställdes å koks, vilket möjliggjordes dels genom importprisernas sänkning och dels genom begränsning av lagerhandlarnas marginaler. Antracitpriserna däremot höjdes. På nytt infördes subvention för hushållsförbrukningen av koks och antracit den 1 december 1949, varigenom icke blott devalveringens verkningar på detta område eliminerades utan även en kraftig ytterligare prissänkning åstadkoms. De tillämpade subventionsbeloppen anges å sid. 245. I övrigt hänvisas till vad ovan å sid. 235 anförts angående prisstoppet och dess stegvis genomförda partiella avveckling under hösten 1949 och våren 1950. Clearingkassorna. Under tiden fr. o. m. den 1 juli 1948 inrättades en ny clearingkassa, nämligen inom livsmedelskommissionen beträffande k a f f e i anledning av beslutet vid höstriksdagen 1949 om subventionering av kaffeimporten (se sid. 245). Till kassan, varom föreskrifter meddelades i kungl. brev den 2 december 1949, överlämnades dels medel från särskilda av riksdagen beviljade anslag och dels intäkterna av tull och skatt å kaffe. Kassan erhöll därjämte visst tillskott genom clearingavgift, som uttogs vid försäljning axkaffe till näringsställen o. dyl. Clearingbidrag skulle utgå till importör av

251 kaffe med belopp som för viss bestämd tid, vanligen kalendermånad, bestämdes genom jämförelse mellan ett framräknat kalkylgrundpris och det importpris, som gällande stoppris på kaffe skulle ge importörerna möjlighet att betala. Den enligt kungl. brev den 28 februari 1947 inom reservförrådsnämnden inrättade clearingkassan f ö r r a k a r ö r a v s m i d b a r t j ä r n o c h s t å l (se del VIII sid. 105) upphörde fr. o. m. den 1 september 1949 till följd av Kungl. Maj:ts beslut den 12 augusti s. å. Anledning till kassans avskaffande var dels förbättrade importförhållanden, dels avtagande efterfrågan på grund av den minskade byggnadsverksamheten. Åt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uppdrogs att inkomma med slutredovisning rörande kassans verksamhet. Denna utvisade en slutlig förlust av omkring 550 000 kronor. Underskottet hade huvudsakligen förorsakats av en forcerad import av dyrare rör under clearingens tre sista månader, då importörerna vetat om tidpunkten för kassans upphörande. Den 17 mars 1950 föreskrev Kungl. Maj:t, efter inhämtande av riksdagens samtycke (proposition nr 49), att underskottet skulle täckas av den kvarstående behållningen från den i mars 1946 avskaffade clearingkassan för raka gjutna tryckrör. Att sålunda överskottet i den ena av ifrågavarande kassor användes för att täcka underskottet i den andra syntes, såsom framhölls i propositionen, motiverat med hänsyn till att de båda kassorna avsett tämligen likartade varuslag. Beträffande clearingkassan för m j u k f i b r i g h a m p a , vilken inrättats inom industrikommissionen enligt kungl. brev den 9 februari 1945 (se del VI sid. 241) och vilken tillkommit väsentligen för att stödja den svenska hampodlingen, förordnade Kungl. Maj:t den 10 mars 1950, att densamma skulle upphöra fr. o. m. den 17 mars, samt uppdrog åt handels- och industrikommissionen att inkomma med slutredovisning rörande kassans verksamhet. Ställningen visade ett underskott av ca 500 000 kronor. För täckande härav anvisade riksdagen, med bifall till proposition nr 142, ett anslag av 400 000 kronor, medan 100 000 kronor, som utgjorde det av staten tillskjutna förlagskapitalet, bestämdes skola avskrivas över fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. Vid utgången av juni 1950 upprätthölls ännu verksamhet i fråga om flera clearingkassor, särskilt de inom livsmedels- och bränslekommissionerna inrättade kassorna. I vissa fall kvarstodo kassor, vid vilka någon verksamhet icke längre bedrevs. Sådana voro t. ex. clearingkassorna för ägg och fisk. Något generellt beslut hade ännu vid nämnda tidpunkt icke fattats angående disposition vid kassornas upphörande av däri eventuellt förefintliga överskott.

13.

Penningväsendet. 1

Kreditmarknaden. Såsom i föregående översikt omnämnts (del IX sid. 318), visade stegringen i affärsbankernas utlåning till allmänheten en markerad avmattning under budgetåret 1947/48. En toppsiffra nåddes i mars 1948 med 8 105 milj. kronor. Budgetåret 1948/49 präglades därefter av en stagnation i utlåningen med en absolut minskning av utlåningsvolymen som resultat. Vid årsskiftet 1948/49 hade det utlånade beloppet nedgått till 7 830 milj. kronor och i augusti 1949 nåddes ett bottenläge med 7 756 milj. kronor. Under de sista månaderna av 1949 skedde åter en viss utvidgning av kreditvolymen, och vid detta års slut uppgick utlåningen till 7 975 milj. kronor. Inlåningen, som ultimo juni 1948 utgjorde 7 331 milj. kronor, visade under hela översiktsperioden en stadig och under de sista månaderna accelererad stegring. Vid slutet av 1948 var inlåningen 7 490 milj. kronor och vid 1949 års utgång nåddes en absolut maximisiffra med 8 258 milj. kronor. Som följd av den ovan antydda utvecklingen med stagnerande utlåning och stegrad inlåning minskades successivt det vid utgången av budgetåret 1947/48 befintliga utlåningsöverskottet av 685 milj. kronor och förbyttes i augusti 1949 i ett inlåningsöverskott, som vid slutet av år 1949 uppgick till 283 milj. kronor. Vad beträffar sparbankerna fortsatte såväl utlåningen som insättarbehållningen att växa. Den förra uppgick vid översiktsperiodens början till 4 222 och vid dess slut till 4 779 milj. kronor, medan den senare vid samma tidpunkter utgjorde 4 759 resp. 5 135 milj. kronor. Då således utlåningen ökade med 557 milj. kronor, under det att inlåningsökningen stannade vid 376 milj. kronor, innebar utvecklingen under perioden, att den minskning i sparbankernas inlåningsöverskott, som sedan lång tid ägt rum, även under den här avhandlade perioden fortgick, fastän i minskad takt. 2 Postsparbankens insättarbehållning ökades under översiktsperioden från 1 837 till 2 083 milj. kronor, d. v. s. med 246 milj. kronor, varav 87 milj. kronor föllo på andra halvåret 1948. I det åtstramade läge som under budgetaret 1946/47 rått på kreditmarknaden inträdde under senare delen av är 1948 en lättnad. Delvis hängde detta samman med den vid nämnda tid skeende förbättringen i landets 1 2

Framställningen avser tiden juli 1948—december 1949. Samtliga här angivna siffror hänföra sig till de 84 större sparbankerna.

253 valutasituation, i det att valutaköpen i riksbanken med åtföljande penningmedelsindragning upphörde, medan i stället de inflytande valutorna försåldes till riksbanken, varvid en utströmning av betalningsmedel på marknaden ägde rum. I samma riktning verkade även de stödköp till fasta kurser av vissa statens, hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer, som riksbanken företog i syfte att reglera kursutvecklingen på obligationsmarknaden. Omfattningen därav framgår av nedanstående tabell. Nettoresultatet av riksbankens samtliga marknadstransaktioner under andra halvåret 1948 blev en ökning av likviditeten med 634 milj. kronor. Likviditeten på marknaden förbättrades även därigenom att den sedan kriget fortgående kreditexpansionen avtog. Av betydelse härvidlag var bl. a. den statliga investeringskontrollen samt den återhållsamhet som kreditinstituten efter de i föregående översikt (del IX sid. 319) nämnda överenskommelserna med myndigheterna ålade sig vid sin kreditgivning. Riksbankens

Statsobligationer Skattkammarväxlar Övriga värdepapper

behållning av svenska värdepapper. .Milj. kronor. 30/6 1948 31/12 1948 30/6 1949 1167 1255 929 1 375 i 325 1 571 523 737 740 Summa

3 065

3 317

3 240

31/12 1949 741 1807 635 3 183

Genom sina ovan nämnda marknadsoperationer höll riksbanken under senare delen av 1948 liksom tidigare den effektiva räntenivån för de av banken stödda obligationsemissionerna omkring 3 %-nivån. Därvid tilllämpades en stödkurs av 99% % för statens långa 3 %-obligationer av åren 1945 och 1946. I fråga om vissa andra räntesatser noterades emellertid en dragning uppåt, så bl. a. beträffande diskontot för tre månaders skattkammarväxlar (varvid samtidigt löptiden förkortades), dagslän mellan affärsbankerna, postsparbankens och försäkringsbolagens kommunallån och bundna inteckningslån samt de obligationer, vilka kurser icke stöddes av riksbanken. Mot slutet av 1948 mattades stegringstendenserna i ränteläget och i december skedde en tydlig omsvängning med stigande kurser på obligationsmarknaderna som följd. Härtill bidrag i främsta rummet, att principerna för riksbankens stödköp omlades, så att en effektiv 3 %-nivå genomfördes för a l l a långfristiga guldkantade obligationer med en successivt fallande nivå för mera kortfristiga dylika. I anslutning härtill anpassades även övriga räntesatser till den nya nivån. Genom de skedda förändringarna kunde riksbanken upphöra med sina stödköp av obligationer och i januari 1949 övergå till att minska sin portfölj genom försäljningar i syfte att avlasta det tryck mot en kreditexpansion, som förefintligheten av avsevärda likvida medel hos kreditinstituten i annat fall skulle utövat. Under hela året 1949 såldes sålunda obligationer

254 till ett värde av 616 milj. kronor. Riksgäldskontorets lånebehov, som under samma år uppgick till i runt tal 500 milj. kronor, täcktes huvudsakligen genom skattkammarväxlar, som övertogos av riksbanken. Trots obligationsförsäljningarna var därför nedgången i riksbankens totala behållning av svenska värdepapper under året jämförelsevis liten, nämligen endast 134 milj. kronor. Den åtstramande effekten av obligationsförsäljningarna neutraliserades för övrigt av det utflöde av penningmedel till marknaden, som förorsakades av den under senare delen av år 1949 ytterligare förbättrade valutaställningen. I samma riktning verkade den icke ringa ökningen av det enskilda sparandet, enligt konjunkturinstitutets beräkningar mellan 1948 och 1949 uppgående till 500 milj. kronor. Fortsatta restriktioner befunnos därför även under år 1949 nödvändiga till förhindrande av en förnyad kreditexpansion med rubbningar i den samhällsekonomiska balansen som följd. Investeringskontrollen förblev fördenskull i kraft. Avtalen med kreditinstituten kompletterades i slutet av december 1948 med en överenskommelse mellan riksbanken samt stadshypotekskassan, hypoteksbanken och Aktiebolaget Industrikredit angående viss begränsning av dessa institutioners utlåning under år 1949. Vidare förlängdes 1948 års lag med bestämmelser om partiell sterilisering av aktiebolagens vinstmedel att gälla ytterligare ett år. Den beredskapslagstiftning, som redan förut fanns angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, skärptes ytterligare i syfte att skapa ett penning-politiskt medel, som skulle kunna tagas i bruk i sådana situationer, då en erforderlig åtstramning på penningmarknaden icke kunde uppnås på annat sätt. Riksbankens obligationsförsäljningar och de restriktiva åtgärder som vidtogos kunde emellertid icke hindra, att en viss ökning av likviditeten på marknaden ägde rum. Under hela året 1949 ledde riksbankens samtliga transaktioner till att betalningsmedelsförsörjningen, varmed avses sedelstocken och affärsbankernas tillgodohavanden på checkräkning hos riksbanken, ökades med 181 milj. kronor. Ansående de bestämmelser, som meddelades rörande riksbankens sedelutgivning, samt angående fortsatt befrielse för banken från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld hänvisas till redogörelsen ä sid. 25. Valutamarknaden. Såsom i det föregående antytts inträffade under senare delen av år 1948 en omsvängning i landets valutaläge. Den efter hand skärpta importregleringen verkade under året med full kraft, samtidigt som en mindre ökning skedde i exporten. Som en följd härav bröts i september det sedan hösten 1946 fortgående valutautflödet, och en viss återströmning av valutor ägde rum under de sista månaderna av 1948. I början av 1949 förmärktes en säsongmässig, mindre utströmning av valutor, men fr. o. m. maj och fram till årets slut visade valutareserven en stegring under in-

255 verkan av det i stort sett balanserade utfallet av utrikeshandeln, som gjorde att det inflytande nettot av andra betalningar än varubetalningar icke behövde tagas i anspråk för täckning av överskottsimport. Utvecklingen framgår av tabellen å sid. 256. Av särskild betydelse var den ökning som skedde av guld- och dollarreserven. Denna möjliggjordes till stor del genom Sveriges anslutning till konventionen angående intereuropeiskt samarbete, den s. k. Pariskonventionen, enär som följd därav en del av den nödvändiga importen från dollarområdet kunde betalas med erhållen s. k. villkorlig hjälp i stället för med löpande dollarinkomster (se sid. 187). Det må dock påpekas, att någon villkorlig hjälp av tekniska skäl icke kunde utnyttjas i betalningshänseende under år 1948, varför ökningen av dollarbehållningen under detta år icke berodde på anslutningen till konventionen. I detta sammanhang må även nämnas, att Sverige genom en överenskommelse med Storbritannien år 1948 erhöll rätt att successivt taga i anspråk sina tidigare intill utgången av 1949 spärrade pundtillgodohavanden (jfr sid. 190). I oktober ägde i anledning därav en avräkning r u m av dylika tillgodohavanden i svenska kronor mot dylika ackumulerade pundtillgångar. Den sänkning i det brittiska pundets värde gent emot dollarn, som ägde rum den 18 september 1949, ledde även till en d e v a l v e r i n g a v d e n s v e n s k a k r o n a n . Bankofullmäktige beslöto nämligen den 19 september att höja riksbankens säljkurs på dollar från kronor 3 : 6 0 till kronor 5: 18, vilket innebar en devalvering av den svenska kronan i samma grad som av det brittiska pundet eller med 30% procent. I samband härmed justerades även kurserna på sådana valutor, som icke alls devalverades eller devalverades i lägre grad än den svenska kronan. Likaså höjdes guldpriset, som är baserat pä den officiella guldnoteringen i USA, från kronor 4 060: 99 till kronor 5 821: 29 per kg fint guld. Genom devalveringen steg, såsom framgår av omstående tabell, värdet av riksbankens guld- och valutareserv med netto 125 milj. kronor. Att bankofullmäktige beslöto låta den svenska kronan helt följa pundet motiverades av att, om så icke hade skett, detta måhända hade kunnat leda till svårigheter för den svenska exporten särskilt till det yttre sterlingområdet och till sådana andra marknader, där de svenska varorna konkurrerade med produkter från devalverande länder. Vidare skulle risk ha förelegat för spekulation mot den svenska kronan pä grund av förväntningar om en ytterligare devalvering senare. V a 1 u t a r e s t r i k t i o n e r n a ändrades under översiktsperioden endast i mindre betydelsefulla avsenden. Genom ändringar i valutaförordningen, enligt en författning den 3 juni 1949 (nr 312), blev begreppet »bosatt här i riket» utsträckt att gälla även sådana utlänningar som fått fast bostad i riket under tiden 26 november 1939—31 december 1946. Vidare genomfördes vissa skärpningar med avseende på enskilda personers rätt att förfoga över sina utländska tillgångar. Ovan nämnda kategori utlän-

256 Riksbankens

behållning

av guld och

valutor

19/9 1949 1948 30/6

1948 31/12

Till kurser före devalveringen

Till kurser efter devalveringen

1949 31/12

307 13 230 77

290 113 214 85

254 173 459 92

365 249 459 100

362 385 508 61

Summa (brutto).

97S

1 173

1 316

Kronskulder . . .

126 Summa (netto).

1 190

Guld US-dollar Pund Övriga valutor .

Anm. Häri ingår icke riksgäldskontorets andel i Treasury Hills i pund, 109 milj. kr. samt franska Bons du Trésor, 45 milj. kr.

ningar ålades att före den 1 oktober 1949 hembjuda sina fordringar i hårda valutor till riksbanken eller valutabank. Angående beslut om Sveriges anslutning till den internationella valutafonden (International Monetary F u n d ) och den internationella återuppbyggnadsbanken (International Bank for Reconstruction and Development) se sid. 196. Penning- och valutapolitiken. Under större delen av år 1948 förekommo inom fullmäktige i riksbanken diskussioner rörande riksbankens obligationsköp och det därmed sammanhängande problemet om räntenivån. Redan i början av året yrkades sålunda av en minoritet inom fullmäktige, vari även den dåvarande riksbankschefen ingick, att riksbanken skulle upphöra att köpa obligationer i den omfattning som dittills skett. Yrkandet motiverades bl. a. med att centralbanken under en högkonjunktur borde strama åt marknaden samt med att den återhållsamhet i kreditgivningen, som åstadkommits genom de tidigare nämnda överenskommelserna med vissa kreditinstitut, måste skärpas genom en åtstramande politik även från riksbankens egen sida. Den partiella steriliseringen av aktiebolagens vinter förefölle vidare orimlig, om riksbanken fortsatte att genom obligationsköpen omintetgöra den åtstramning, som man avsett då steriliseringen genomfördes. Efter vissa utredningar och överläggningar med affärsbankerna beslöto fullmäktige dock att icke företaga någon ändring i fråga om stödköpspolitiken. Som skäl för detta beslut låg önskemålet om ett bibehållande av räntenivån, vilket krävde fortsatta obligationsköp. Senare framställdes av minoriteten inom fullmäktige förslag om sänkning av de kurser, till vilka riksbanken företog sina stödköp, samt om höjning av diskontot och samtliga övriga räntesatser med en halv procent. Även dessa förslag avvisades av fullmäktiges majoritet, som i stället i december 1948 beslöt att genomföra en uppjustering av obligationskurserna

därhän, att de överensstämde ined ett ränteläge av tre procent för a l l a guldkantade obligationer. Ett bibehållande av räntenivån betraktades som en absolut förutsättning för genomförandet av det allmänna ekonomiska programmet. En räntehöjning skulle nämligen ha inneburit risker för hyresoch prisstegringar och skulle även i övrigt ha stridit mot den inledda prisoch inkomststabiliseringspolitiken. Det sålunda fattade beslutet ledde till att dåvarande riksbankschefen begärde entledigande från befattningen såsom bankofullmäktig. I sitt utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning för år 1948 (nr 11/1949) framhöll bankoutskottet, att utskottet i likhet med fullmäktiges majoritet var av den uppfattningen, att en räntestegring i det då rådande läget skulle ha medfört betydande svårigheter för ett genomförande av den ekonomiska stabiliseringspolitiken. Denna ståndp u n k t innebar dock icke, att utskottet ansåg att räntan för framtiden avlysts som penningpolitisk regulator. Under andra ekonomiska förhållanden, menade utskottet, torde möjligheterna till ränteförändringar alltjämt vara av betydelse för riksbanken i dess valutavårdande verksamhet. Utskottet betonade även önskvärdheten av att en återgång till friare förhållanden på kapitalmarknaden snarast möjligt komme till stånd, men att regleringarna icke kunde avskaffas förrän den inre balansen i samhällsekonomien återställts. Slutligen betonade utskottet vikten av att en sådan penningpolitik fördes, att penning- och kapitalmarknaderna icke gåves en känsla av penningriklighet. Stramhet på penningmarknaden vore ett verksamt medel att begränsa den inflationsdrivande kreditefterfrågan och borde därför, inom ramen för rådande ränteläge, eftersträvas. Dessa av utskottet framförda synpunkter godkändes sedermera av riksdagen. N I de riktlinjer, som regeringen i sin deklaration av den 28 oktober 1948 uppdrog för den ekonomiska politiken (se sid. 11), berördes även investerings- och räntepolitiken. Det framhölls därvid, att investeringsvolymen måste hållas inom ramen för sparandet. Begränsningen av mindre nödvändiga investeringar förutsatte en restriktiv kreditpolitik. En sådan kreditpolitik utan räntehöjning krävde ett nära samarbete mellan riksbanken och olika slag av kreditföretag. Denna politik medförde även krav på stor återhållsamhet i fråga om allmänna investeringar. Stor sparsamhet måste iakttagas i fråga om det allmännas utgifter. I regeringsdeklarationen framhölls i detta sammanhang slutligen, att överbalanseringen av statsbudgeten borde upprätthållas. I en skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 mars 1949 ined förslag till lagstiftning angående bankaktiebolagens kassareserver m. fl. frågor framlade bankofullmäktige sin syn på kredit- och investeringspolitiken på följande sätt: 171 —016933

258 »Vad penningpolitiken beträffar äro fullmäktige av den åsikten, att så länge stabiliseringssträvandena på det ekonomiska området ha utsikter att vinna framgång och så länge en räntestegring skulle allvarligt försvåra dessa strävanden, något som fullmäktige i nuvarande situation anse vara fallet, bör rådande ränteläge i stort sett bibehållas. Inom ramen för en sålunda bestämd penningpolitik bör stramhet på penningmarknaden och allmän återhållsamhet med kreditgivningen eftersträvas. Fullmäktige vilja framhålla, att i ett ekonomiskt läge som det nuvarande, betingat av stränga regleringar, risk föreligger att produktionsstrukturen snedvrides, framför allt på grund av de tills vidare ofrånkomliga import- och investcringsbegränsningarna. Härigenom nedsättes produktiviteten. Särskilt oroväckande är, att en sådan produktivitetssänkning hotar att bliva bestående för lång framtid genom den fastlåsning av en mindre effektiv produktionsinriktning, som lätt äger rum. Här påtalade tendenser böra i största möjliga utsträckning motarbetas, särskilt vid handhavandet av regleringarna av importen, investeringarna och priserna samt av skattepolitiken. I sitt arbete med att åstadkomma en begränsning av kreditgivningen har riksbanken för sin del sökt beakta dessa risker.» I en i anslutning till skrivelsen framlagd proposition förklarade sig chefen för finansdepartementet icke ha anledning till erinran mot de av fullmäktige framförda synpunkterna, och även bankoutskottet anslöt sig därtill i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 44). Beträffande landets växelkurspolitik förekom på sommaren 1948, i anledning av de vikande tendenserna på exportmarknaden, främst i fråga om massaexporten på Förenta staterna, vissa diskussioner inom bankofullmäktige, dock utan att några förslag om förändringar i växelkurserna framställdes. Senare under året verkställdes även vissa utredningar i ämnet samt fördes vissa diskussioner mellan regeringen och representanter för näringslivet. Ej heller i dessa sammanhang befunnos några växelkursjusteringar vara påkallade. I sin förutnämnda skrivelse av den 10 mars 1949 framhöllo fullmäktige i riksbanken, att ansträngningarna att öka exporten och bereda den gynnsammast möjliga avsättningsförhållanden på främmande marknader borde ske med den utgångspunkten, att någon förändring av kronans yttre värde icke skulle äga rum. I detta uttalande instämde bankoutskottet och underströk därvid vikten av att stabiliseringssträvandena icke utsattes för ett tryck utifrån. Detta skulle, framhöll utskottet, bli fallet om ensidiga åtgärder beträffande växelkurserna vidtoges av vårt land. Dylika åtgärder kunde visserligen på kort sikt synas exportfrämjande men skulle samtidigt fördyra vår relativt stora import. Genom den devalvering, som Storbritannien företog den 18 september 1949 och som följdes av devalveringar i en rad andra länder, kom frågan om de svenska växelkurserna i ett helt nytt läge. Det var nu icke längre fråga om en ensidig svensk åtgärd, och på de grunder, som tidigare redovisats, beslöto fullmäktige i riksbanken att den svenska kronan skulle följa pundet.

14. Statsfinanserna. Statsregleringarna för budgetåren 1948/49 och 1949/50. De av vederbörande riksdagar fastställda riksstaterna för budgetåren 1948/49 och 1949/50 med därtill hörande tilläggsstater upptogo med avseende på d r i f t b u d g e t e n följande belopp:

Inkomster Utgifter: riksstaten tilläggsstat I tilläggsstat II Summa Överskott

1948/49 milj. kr. 3 014,5

1949/50 milj. kr. 5 073,9

4 425,5 7,4 29,7

4 395,1 236,0 20,5

4 462,6 551,9

4 651,6 422,3

Överskottet för budgetåret 1948/49 berodde till största delen på de år 1948 beslutade nya konsumtionsskatterna, vilkas avkastning beräknats till 485 milj. kronor per år (se del IX sid. 329). I verkligheten utföll statsregleringen för 1948/49 enligt budgetredovisningen, med hänsyn tagen jämväl till förändringarna i behållningen av reservationer, med ett överskott av 465,9 milj. kronor, vilket var det belopp som för året tillfördes statens budgetutjämningsfond. Enligt riksstaten för 1949/50 uppgick driftbudgetöverskottet för nämnda år till den betydande summan av 678,8 milj. kronor. Emellertid ökades budgetens utgiftssida genom tilläggsstaterna med ej mindre än 256,5 milj. kronor, varigenom budgetöverskottet nedbragtes till 422,3 milj. kronor. Utgiftsstatens ökning sammanhängde väsentligen med den på hösten 1949 beslutade höjningen av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ävensom de samtidigt beslutade anslagen till subventionering av och till prisnedsättning å vissa varor, vilka anslag främst motiverades med hänvisning till det läge som uppkommit genom devalveringen av den svenska valutan i september 1949. Beträffande de extra konsumtionsskatterna hade vid deras införande år 1948 betonats, att de voro avsedda som ett led i vidtagna åtgärder till skydd för penningvärdet och att intäkterna därav i överensstämmelse härmed icke skulle få användas för bestridande av statsutgifter utan uteslutande avses för överbalansering av budgeten. Denna förutsättning under-

260 ströks, då en förlängning av giltighetstiden för ifrågavarande skatter beslöts vid 1949 års riksdag. Att intäkterna av dessa skatter under 1949/50 delvis togos i anspråk för de nyssnämnda subventionerna etc. förklarades i 1950 års statsverksproposition icke kunna anses strida mot den penningpolitiska motiveringen för skatterna i fråga, då subventionerna, som det framhölls, hade till uppgift att skapa förutsättningar för en fortsatt inkomststabilisering. I propositionen nr 237/1950 lämnades en redogörelse för det beräknade utfallet av budgetens inkomsttitlar och utvecklingen av statsutgifterna under budgetåret 1949/50, så långt den vid tiden för propositionens avgivande (maj 1950) kunde överblickas. Av redogörelsen framgick, att det faktiska överskottet å driftbudgeten för 1949/50 förväntades komina att uppgå till i runt tal 200 milj. kronor. Toges hänsyn jämväl till motsedda förändringar i behållningen av reservationer a driftbudgeten, kunde emellertid utgifterna tvärtom beräknas komina att överstiga inkomsterna. Enligt budgetredovisningen utföll driftbudgeten för 1949/50 med ett faktiskt överskott ä 162,7 milj. kronor. Utgifterna å k a p i t a l b u d g e t e n med frånräknande av avskrivningar av skilda slag samt avsättningar till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster (nettoinvesteringen eller den s. k. investeringsplanen) angåvos enligt vederbörande riksstater och tilläggsstater tillsammans för budgetåret 1948/49 till 432,1 och för budgetåret 1949/50 till 349,2 milj. kronor. Mot dessa summor svarade för resp. år till lika belopp upptagna poster lånemedel. De outnyttjade beloppen på kapitalbudgeten, de s. k. reservationerna, upptogos för den 30 juni 1948 till 2 587,8 och för den 30 juni 1949 till 2 292,3 milj. kronor. Under budgetåret 1948 minskades alltså reservationerna med närmare 300 milj. kronor, vilket medförde ett i motsvarande grad ökat behov av lånemedel. För budgetåret 1949/50 räknades med en liknande medelsförbrukning av 300 å 400 milj. kronor. Till större delen belöpte sistnämnda summa på den statliga bostadslåneverksamheten. Förutom på lånefonderna för bostadsbyggande föllo de outnyttjade beloppen på kapitalbudgeten huvudsakligen på fonderna för kreditgivning till utlandet. Det bestämdes, att av de outnyttjade beloppen under sistnämnda fonder omkring en halv miljard kronor skulle vid utgången av budgetåret 1949/50 redovisas såsom besparing. De outnyttjade beloppen på kapitalbudgeten kunde som följd härav beräknas nedgå till omkring 1,5 miljarder kronor den 30 juni 1950. I verkligheten blev summan 1 289,3 milj. kronor. Beredskapsstat för försvarsväsendet hade för budgetaret 1948/49 antagits till samma belopp som för föregående budgetår, nämligen 275 milj. kronor ä driftbudgeten och 10 milj. kronor å kapitalbudgeten. Samma belopp fastställdes även för budgetaret 1949/50. Kungl. Maj :t bemyndigades härjämte att under budgetåret 1949/50, på samma sätt som skett för de två

261 föregående budgetåren, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen för ett belopp av 150 milj. kronor, meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. Statsregleringen för budgetåret 1950/51. Utgifterna å driftbudgeten för budgetåret 1950/51 upptogos i den av 1950 års riksdag antagna riksstaten till ett belopp av 4 838,7 milj. kronor och inkomsterna till 4 998,1 milj. kronor. På inkomstsidan ingingo även intäkterna från dem av de extra konsumtionsskatterna, vilka beslutats skola kvarstå under budgetåret. Detta var fallet med samtliga ifrågavarande skatter (se del IX sid. 329) utom pappersskatten, vilken avskaffats redan fr. o. m. maj 1950, samt tilläggsskatten å bensin och brännolja, vars giltighet begränsats till årsskiftet 1950/51 (se nedan sid. 266). Frågan om övriga extra konsumtionsskatters fortbestånd gjordes beroende av framtida beslut angående allmän revision av skattesystemet. Med avseende på utgifterna i riksstaten för 1950/51 må nämnas, att anslag till subventionering av vissa varor samt till prisclearing i prissänkande syfte å kaffe — utgifter som i främsta rummet ansetts böra bestridas genom intäkterna av nyssnämnda konsumtionsskatter — upptagits till sammanlagt belopp av omkring 100 milj. kronor. Beträffande beredskapsstat för försvarsväsendet fattades för 1950/51 samma beslut som för föregående budgetår. I proposition till 1950 års riksdag, nr 126, framlade Kungl. Maj :t förslag angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51. Förslaget upptog anslagssummor om 840 milj. kronor på driftbudgeten och 380 milj. kronor på kapitalbudgeten. Propositionens behandling uppsköts av riksdagen till höstsessionen 1950, vilket föranledde riksdagen att för senare halvåret 1950 förlänga bemyndigandet för Kungl. Maj:t att vid behov intill ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten som uppförts å allmän beredskapsstat för 1946/47. Skattelagstiftning. De skärpningar i den indirekta beskattningen, som genomförts vid 1948 års riksdag i syfte att ernå en önskvärd överbalansering av budgeten, hade av finansministern angivits skola vara av tillfällig natur. Frågan om deras fortbestånd borde fördenskull prövas av nästkommande års riksdag. Vad angår bestämmelserna rörande omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker hade dessa sedan länge plägat av riksdagen antagas blott för ett år i sänder. I förordningen om pappersskatt hade ock föreskrivits, att denna skatt endast skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1949. I övrigt voro de ifrågavarande skatteskärpningarna icke tidsbegränsade utan hade fastställts att gälla tills vidare.

262 I den i 1949 års statsverksproposition framlagda finansplanen förutsattes, som ovan nämnts, att de år 1948 genomförda extra ordinära skattehöjningarna skulle — med ett ur statsfinansiell synpunkt oväsentligt undantag (totalisatormedlen) — bibehållas jämväl under budgetåret 1949/50. Ytterligare höjningar av vare sig de här ifrågavarande eller andra skatter räknades däremot icke med. Denna mening gavs uttryck åt även i proposition nr 24/1949, vari i övrigt hemställdes om förlängd giltighet till utgången av juni 1950 av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker med däri år 1948 vidtagna höjningar av skattesatserna. Beträffande pappersskatten föreslogs i proposition nr 72, att även denna skatt skulle fortfara att utgå t. o. m. den 30 juni 1950. Riksdagen beslöt, i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag, att samtliga ifrågavarande tillfälliga skatter och skattehöjningar skulle utgå jämväl under budgetåret 1949/50. Som framgår av det föregående, krävdes härför utfärdande av nya författningar endast vad angick omsättningsoch utskänkningsskatten å spridrycker samt pappersskatten, enär endast dessa voro tidsbegränsade. Förordningar, innehållande bestämmelser om sådan förlängning av giltighetstiden, utfärdades den 27 maj 1949 (nr 236 och 237). Riksdagens beslut angående skatteskärpningarnas fortsatta bestånd ägde tillämpning även med avseende å den vid 1948 års riksdag beslutade ökningen av statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel, dock med viss jämkning i fråga om grunderna för fördelningen av totalisatormedlen (proposition nr 8, riksdagens skrivelse nr 45). Proposition nr 72 angående pappersskatten innehöll förutom förslaget om förlängd giltighet av förordningen härom även vissa förslag om ändringar av bestämmelserna i sagda förordning. Dessa förslag jämte i anledning därav väckta motioner föranledde riksdagsbeslut, som fick betydelse för skattebestämmelsernas tillämpning redan under budgetåret 1948/49. Den i anledning av riksdagsbeslutet utfärdade förordningen den 8 april 1949 (nr 123) angående ändring i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt trädde nämligen i tillämpning redan den 9 april. De härvid genomförda ändringarna inneburo i huvudsak följande. Från skatteplikt undantogs vulkanfiber och annan kemiskt beredd fiberpapp i plattor samt papp och papper, som användes för tillverkning av isoleringsmaterial, dock endast om den färdiga varan var homogen och i isoleringshänseende kunde jämställas med porösa träfiberplattor. Å andra sidan utsträcktes skatteplikten till följande, tidigare ej skattepliktiga varor, nämligen importerat ljuskänsligt fotografiskt papper samt pappersmassa, avsedd att användas i stället för vara, för vilken pappersskatt utgick. För importerad asfalttakpapp och annan likartad papp nedsattes skattesatsen från 15 till 5 öre per kg. Ändringar gjordes i fråga om tillverkares rätt att i deklaration göra avdrag för varupartier ävensom i fråga om kontrollen över varor som ut-

263 lämnades av tillverkare för utförsel ur riket. Bestämmelser meddelades vidare om att pappersskatt (lagerskatt) skulle utgå å vissa lager av pappersmassa, som vid förordningens ikraftträdande innehades av annan än tillverkare av pappersmassa, dock endast i den mån lagret översteg 2 000 kg. Riksdagens beslut innefattade slutligen bemyndigande för Kungl. Maj :t att, i enlighet med vad som förutsatts vid överläggningar med pappersbruken angående den inhemska försörjningen med papper och papp under år 1949, förordna om viss restitution av pappersskatt intill ett sammanlagt belopp av 4 milj. kronor. En särskild förordning utfärdades den 1 april 1949 (nr 100), vilken innehöll vissa smärre ändringar i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt. En mindre ändring genomfördes även genom en författning den 22 april 1949 (nr 176) i förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Jämlikt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 122/1949 utfärdades den 22 april 1949 förordning (nr 175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt. Förordningen innebar, att den s. k. 80-procentspärren skulle fr. o. m. år 1949 tillämpas även i fråga om preliminär skatt. Spärren skulle emellertid gälla endast i fråga om preliminär B-skatt. Genom förordning den 10 juni 1949 (nr 420) bestämdes i enlighet med riksdagens beslut, att statlig inkomstskatt för fysiska personer etc. skulle ingå i preliminär skatt för hela budgetåret 1949/50 med 100 procent av grundbeloppet. I ett flertal motioner vid 1949 års riksdag framfördes yrkanden på en omprövning av d e t vid 1947 års r i k s d a g införda s k a t t e s y s t e m e t . I vissa motioner påyrkades särskilt avskaffande av den vid samma tillfälle beslutade kvarlåtenskapsskatten. Bevillningsutskottet förordade i sitt över motionerna avgivna betänkande (nr 18) att en översyn av det rådande skattesystemet komme till stånd men framhöll, att en sådan översyn icke kunde undgå att i viss mån vidgas till att omfatta också överväganden om ramen för statliga utgifter. »En avvägning mellan den rimliga höjden för statsutgifterna och en rimlig höjd hos det samlade skattetrycket måste sålunda», yttrade utskottet, »utgöra förutsättningen för de ytterligare avvägningar, som en utredning av skattefrågan innebär. Den första av dessa avvägningar är den mellan skatterna på inkomst och förmögenhet å ena sidan, samt konsumtionsskatterna å den andra. Därefter kommer avvägningen mellan de direkta skatterna inbördes. Vad dessa senare skatter beträffar utgöra de uppenbarligen ett nödvändigt led i skattesystemet, medan delade meningar föreligga om den inbördes avvägningen dem emellan. Det gäller såväl frågan, i vilken utsträckning enskilda skattebetalare skola belastas i jämförelse med bolagen, som avvägningen mellan skatten på inkomster å ena sidan och förmögenheter å den andra. Dessa skiljaktiga me-

ningar togo sig uttryck vid 1947 års skattereform, då det förslag som genomfördes utsattes för kritik, därför att det ansågs belasta förmögenheterna alltför hårt, medan dess förespråkare ansågo en lättnad för inkomsttagarna vara av sådan betydelse, att om en sänkning av hela skattesumman varit finansiellt möjlig den borde ha skett genom en ytterligare sänkning av inkomstskatten. Såväl denna motsättning som de skiljaktiga meningarna om en riktig avvägning mellan den årliga förmögenhetsskatten å ena sidan och arvsskatterna å den andra kvarstå fortfarande, och utskottet kan här tydligen inte ge tillkänna någon enhetlig uppfattning, lika litet som i fråga om utformningen av skatteskalor med deras olika tryck på olika grupper av inkomsttagare och förmögenhetsägare. Det är ett för alla gemensamt intresse, att hela skattesystemet så utformas, att det i minsta möjliga grad lägger hinder i vägen för en höjning av folkets välstånd genom fortsatt utveckling av produktionen. Att därvid skatternas inverkan både på sparandet och arbetsviljan måste beaktas är lika allmänt erkänt som det har visat sig svårt att vinna enighet om verkningarna i praktiken av skattesystemets utformning. I den mån utredningen i detta hänseende kan finna vägar till ett mera objektivt bedömande av dessa olika verkningar, ökas tydligen utsikterna till ett samförstånd eller en sammanjämkning mellan uppfattningarna. Ä andra sidan synes det icke vara tillrådligt att med hänvisning till de ekonomiskt gynnsamma verkningarna av ett lägre skattetryck föreslå sådana sänkningar av skatterna, som leda till underskott i budgeten, utan att detta är motiverat av ekonomisk stagnation och kris, eller som omöjliggöra en under högkonjunktur önskvärd överbalansering av budgeten.» Med bifall till utskottets hemställan anhöll riksdagen (i skrivelse nr 140), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av skatterna till staten och deras verkningar samt att de förslag, som därav föranleddes, måtte föreläggas riksdagen. Riksdagsskrivelsen föranledde beslut av Kungl. Maj:t den 22 april 1949, varigenom finansministern bemyndigades tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av statsskatterna och deras verkningar. Sakkunniga tillkallades omedelbart härefter till ett antal av nio. De antogo namnet 1949 års skatteutredning. Vid konseljbehandlingen av ärendet hänvisade finansministern till bevillningsutskottets uttalanden men framhöll därutöver såsom en fråga, som utredningen måste ägna uppmärksamhet, det samband som rådde mellan här åsyftade översyn av den statliga beskattningen och den redan igångsatta undersökningen om höjning av ortsavdragen vid den kommunala beskattingen genom den s. k. kommunala skatteutredningen. Ett nära samarbete borde fördenskull äga rum mellan de två utredningarna. Frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes vid jordbrukets drift eller inom fiskerinäringen var föremål för prövning vid 1948 års riksdag i samband med behandlingen av förslaget om skärpt bensinbeskattning. I anledning av motioner i ämnet anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en utredning av restitutionsspörsmålet, samt bemyndigade Kungl. Maj :t att — därest praktiska svårigheter icke lade hinder i vägen — förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan ben-

265 sin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden 1 april 1948—31 mars 1949. Sedan livsmedelskommissionen på uppdrag yttrat sig i frågan, förordnade Kungl. Maj :t den 12 november 1948, att restitution finge äga r u m av tilläggsskatt å bensin i den av riksdagen angivna oinfattningen, samt uppdrog åt livsmedelskommissionen att vidtaga erforderliga åtgärder för restitutionens genomförande. Kommissionens föreskrifter i ämnet meddelades i cirkulär nr 3210. Samtidigt tillkallade chefen för finansdepartementet enligt Kungl. Majrts bemyndigande sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om rätt till restitution av skatt för bensin som användes vid jordbrukets drift eller för yrkesmässigt bedrivet fiske. I en vid 1949 års riksdag framlagd proposition, nr 188, meddelade Kungl. Maj:t, att förutnämnda sakkunnigutredning icke kunde bliva slutförd så tidigt, att ett härpå grundat förslag kunde underställas årets riksdag. Med hänsyn härtill förordades i propositionen, att den provisoriskt gällande restitutionsrätten i fråga om tilläggsskatten å bensin måtte utsträckas att gälla för tiden fram till den 30 juni 1950. Propositionen tillstyrktes av bevillningsutskottet, som därmed avvisade en rad motionsvis framförda yrkanden på mera vittgående skatterestitution för jordbruket samt restitution även för fisket. Riksdagens beslut i frågan innebar bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan bensin, som förbrukades vid jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden 1 april 1949—30 juni 1950, ävensom att — därest Kungl. Maj:t icke skulle finna praktiska svårigheter i detta hänseende föreligga — förordna om restitution i lämplig utsträckning av tilläggsskatt jämväl å sådan bensin, som i övrigt användes vid jordbruket under nyssnämnda tid för annat ändamål än för vägtrafik. Genom beslut den 3 februari 1950 förordnade Kungl. Maj :t att restitution fick äga r u m av tilläggsskatt å sådan bensin som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden 1 april—31 december 1949. Föreskrifter härom meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 3369. De förutnämnda sakkunniga avlämnade betänkande med förslag till restitution i vissa fall av bensinskatt den 30 november 1949. Förslaget mötte vid remissbehandlingen stark kritik från åtskilliga remissinstanser, vilka betecknade det föreslagna systemet såsom alltför invecklat och samtidigt svårkontrollerbart. I proposition till 1950 års riksdag, nr 178, inskränkte sig Kungl. Maj:t till att föreslå förlängd tillämpning för tiden t. o. m. den 30 juni 1951 av det begränsade restitutionsförfarande som praktiserats alltsedan april 1948. Någon restitution av tilläggsskatt för bensin som använts för yrkesmässigt bedrivet fiske föreslogs ej. Propositionen bifölls av riksdagen. Förordnande om skatterestitution för bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under första halvåret 1950, medde-

lades av Kungl. Maj:t den 9 juni 1950. Livsmedelskommissionens tillämpningsföreskrifter härtill innefattades i cirkulär nr 3406. 1949 års skatteutredning avgav den 10 december 1949 betänkande rörande frågan om avveckling av de år 1948 beslutade e x t r a o r d i n ä r a k o ns u m t i o n s s k a 11 e r n a. Utredningen framhöll, att dessa skatter från början ansetts vara av tillfällig natur och att de därför borde avvecklas så snart de fyllt sin uppgift, d. v. s. när det ekonomiska läget icke längre kunde anses påkalla en mot dem svarande överbalansering av budgeten. Emellertid kunde med hänsyn till det trängande behovet av lättnader på den direkta beskattningens område frågan om avvecklingen av hithörande indirekta skatter icke bedömas fristående från övriga skattefrågor. Omständigheter hade tillkommit, som talade för att en total avveckling icke längre borde villkorslöst fullföljas. Skulle en lindring av någon betydelse i den direkta beskattningen kunna förverkligas inom överskådlig tid, vore det ofrånkomligt att åtminstone delvis låta skatteskärpningarna från år 1948 kvarstå. Avvecklingen finge alltså nu ses i annat sammanhang än tidigare, nämligen såsom ett alternativ till en sänkning av de direkta skatterna. Utredningen hade för sin del funnit, att en dylik skattesänkning, avseende såväl de kommunala som de statliga skatterna, vore ett intresse som borde gå före önskemålet om en fullständig avvccklin gav de extraordinära konsumtionsskatterna. En särställning intoge emellertid tilläggsskatterna på bensin och brännoljor samt pappersskatten, vilka i motsats till de övriga i stor utsträckning träffade en oumbärlig konsumtion och därför borde i främsta rummet avskaffas. Vad beträffar pappersskatten föreslog Kungl. Maj :t i proposition till 1950 års riksdag, nr 193, att den skulle upphöra redan med utgången av april 1950, vilket riksdagen biföll. Förordning härom utfärdades den 28 april 1950 (nr 134). Angående tilläggsskatterna på bensin och brännoljor föreslogs i proposition 1950, nr 237, att dessa skulle oförändrade fortfara under första hälften av budgetåret 1950/51. Med utgången av år 1950 skulle de upphöra, men samtidigt skulle de ordinarie skatterna på drivmedlen i viss mån höjas, nämligen för bensin från 18 till 25 öre och för brännolja från 14 till 20 öre per liter. Detta innebar en total reduktion av drivmedelsbeskattningen med 20 öre per liter. Den föreslagna kvarstående beskattningens höjd angavs vara avpassad med hänsyn till de nödvändiga kostnaderna för vägväsendet, för vilket ändamål ifrågavarande skatter alltjämt borde reserveras. Även detta förslag godkändes av riksdagen. (Andra kammaren beslöt i enlighet med en reservation till bevillningsutskottets betänkande i ämnet, att tilläggsskatterna skulle avvecklas redan med utgången av juni 1950, men riksdagsbeslutet utföll vid gemensam votering i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag.) Författningar i ämnet utfärdades den 2 juni 1950 (nr 414 och 415). Enligt en särskild kungörelse s. d. (nr 416) medgavs restitution av tilläggsskatt å bensin till ett belopp av 20 öre per liter till yrkesmässig försäljare, som vid årsskiftet 1950/51 innehade lager av bensin om minst 200 liter.

267 De övriga av de vid 1948 års riksdag beslutade skärpningarna av den indirekta beskattningen lämnades för budgetåret 1950/51 orubbade. Förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker erhöll, med den år 1948 vidtagna höjningen av skattesatserna, förlängd giltighet till utgången av juni 1951. Liksom för föregående budgetår bestämdes, att även för budgetåret 1950/51 den statliga inkomstskatten för fysiska personer etc. skulle ingå i preliminärskatten med 100 procent av grundbeloppet. Statsskulden. 1 Det statsfinansiella läget under översiktsperioden, juli 1948—december 1949, kännetecknades av ett avsevärt sämre kassamässigt utfall av budgeten i jämförelse med de närmast tidigare åren. Medan riksgäldskontoret sålunda under budgetåren 1946/47 och 1947/48 från statskontoret erhöll 550 respektive 390 milj. kronor i återbetalning å de under krigsåren lämnade kassaförstärkningarna, utgjorde motsvarande belopp under nu ifrågavarande tidsperiod av ett och ett halvt år allenast 35 milj. kronor. Under sådana förhållanden och då stora krav alltjämt ställdes på riksgäldskontoret för kapitalbudgetens finansiering och därmed sammanhängande utgifter, uppstod för riksgäldskontoret under perioden ett betydande lånebehov. Möjligheterna till obligationsupplåning direkt i marknaden på för statsmakterna godtagbara villkor voro under översiktsperioden allt fortfarande starkt beskurna, varför riksgäldskontoret för täckande av sitt lånebehov blev hänvisat till kortfristig kredit genom försäljning av skattkammarväxlar till riksbanken. Bankens innehav av svenska statspapper ökades härigenom avsevärt. Å andra sidan minskades detta innehav genom försäljning av betydande belopp i marknaden. Under perioden begränsades på grund härav ökningen av bankens innehav av svenska värdepapper till 119 milj. kronor, därav 7 milj. kronor i statspapper. Under översiktsperioden upplades icke något nytt statslån genom emission direkt i marknaden. Däremot emitterade riksgäldskontoret — i syfte att avhjälpa den brist på obligationsmaterial med medellång löptid som förelåg i marknaden — i maj 1949 två statslån å vartdera 150 milj. kronor, ett feinårigt 2V2 % lån och ett tioårigt 2% % lån. Båda lånen övertogos av riksbanken, som skulle försälja lånen under hand, varvid banken som likvid till riksgäldskontoret överlämnade långfristiga obligationer av äldre län å motsvarande belopp. I september 1949 övertog riksbanken av 2l/2 % lånet obligationer för ytterligare 100 milj. kronor mot likvid i form av äldre statsobligationer och skattkammarväxlar. En konverteringsoperation företogs av riksgäldskontoret under översiktsperioden, nämligen av 1943 års 3 % statslån av den 15 april å 279 milj. 1

Framställningen avser tiden juli 1948—december 1949.

268 Fonderad statsskuld milj. kr.

Förändringar i statens upplåning nedanstående budgetår: 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 juli—december 1949 jan.—juni 1950 Statsskuldens storlek: 30 juni 1939 » 1940 • 1941 »

» »

1943 1944

»

1946 » 1947 » 1948 t 1949 31 december 1949 30 juni 1950

,

Statsobligationslån

Lån hos Statsstatsinsti- skuldförtutioner bindelser o. fonder m. m. 1

Summa

377 1 077 1 205 956 947 908 864 — 229 — 454 — 386 18 — 18

28 14 81 63 — 347 64 179 128 82 50 18 83

18 115 75 104 114 90 65 — 6 — 20 18 15 100

1861 2 238 3 315 4 520 5 476 6 423 7 331 8 195 7 966 7 512 7 126 7 145 7 126

474 502 516 597 660 313 377 556 684 766 816 834 917

148 166 281 356 460 574 664 729 723 703 721 736 836

Summa Tillfällig redovisad statsstatsskuld skuld milj. kr.

milj. kr.

423 1 206 1 361 1 123 714 1 062 1 108 — 107 — 392 — 318 51 165

568 339 396 682 328 117 -866 332 459 692 143 -147

991 1545 1757 1805 1042 1 179 242 225 67 374 194 18

2 483 2 906 4 112 5 473 6 596 7 310 8 372 9 480 9 373 8 981 8 663 8 714 8 879

151 719 1058 1454 2136 2 464 2 581 1 715 2 047 2 506 3 198 3 341 3 194

2 634 3 625 5 170 6 927 8 732 9 774 10 953 11 195 11420 11487 11861 12 055 12 073

Statsskuldförbindelser, sparobligationer, rikskonton, inlåning från staten övertagna lån samt övrig fonderad statsskuld. 1

sparbanker,

av

kronor, som förföll till betalning i april 1949. Av nämnda belopp konverterades 87 % eller 247 milj. kronor, varav 90 milj. kronor mot 3 % statsobligationer av den 15 december 1946 och 157 milj. kronor mot skattkammarväxlar med åtta månaders eller två års löptid. I enlighet med det amerikanska hjälpprogrammet för Europas ekonomiska återuppbyggnad (Marshall-planen) hade Sverige för programmets första verksamhetsår förutsetts skola erhålla en total tilldelning av $ 45,4 milj., varav $20,4 milj. skulle amorteras av Sverige genom direkta betalningar till Amerikas förenta stater. För denna del har riksgäldskontoret i december 1949 till den amerikanska låneagenten, Export-Import Bank of Washington, utfärdat en skuldförbindelse å intill $ 20,4. Lånebeloppet skall förräntas efter 2XA % för år från och med den 1 juli 1952 och skall amorteras under åren 1956—1983. Då ifrågavarande del av den amerikanska krediten utnyttjats först under år 1950, hade skuldförbindelsen den 31 december 1949 ännu icke redovisats såsom statsskuld. Statsskulden ökades under översiktsperioden med 568 milj. kronor, därav 374 milj. kronor under budgetåret 1948/49 och 194 milj. kronor under

269 senare halvåret 1949. Nämnda belopp utvisa emellertid icke den nettoupplåning, som företagits för bestridande av riksgäldskontorets utgifter. Statsskulden har nämligen varit föremål för nedskrivning dels genom annullering av statsobligationer, som riksgäldskontoret övertagit i olika sammanhang, och dels genom minskning av beloppet av den förbindelse, som riksgäldskontoret utfärdat till riksbanken vid överförandet av bankens kursförlust vid valutaapprecieringen i juli 1946. Bortser man från nu berörda transaktioner, framkommer en reell nettoökning av statsskulden under översiktsperioden av 698 milj. kronor, därav 194 milj. kronor under senare halvåret 1949. Den förskjutning i fråga om statsskuldens sammansättning, som ägt rum under de senare åren och som lett till att den tillfälliga statsskulden kommit att upptaga en proportionellt allt större del av den totala skulden, fortsatte även under översiktsperioden. Såsom närmare framgår av den å sid. 268 intagna tablån över statsskulden, minskades den fonderade skulden under budgetåret 1948/49 med 318 milj. kronor, medan den tillfälliga skulden samtidigt steg med 692 milj. kronor. Den 31 december 1949 uppgick den fonderade statsskulden till 8 714 milj. kronor och den tillfälliga statsskulden till 3 341 milj. kronor, motsvarande en total skuld av 12 055 milj. kronor. Den 30 juni 1950 utgjorde den fonderade statsskulden 8 879 och den tillfälliga statsskulden 3 194 milj. kronor eller tillhopa 12 073 milj. kronor.

B I L A G O R

273 Bilaga 1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade under tiden 1 juli 1948—30 juni

1950.

(Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A. Författningar rörande folkhushållningen. 1. Tvångsförfogande över egendom. 3/6

3/6

3/6 14/4

1949 nr 273 Lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1952) av samma lag. 1949 » 274 K. F . ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 1949 » 275 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1952) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613). 1950 » 108 K. F. ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). Giltighet t. o. m. 30/6 1951.

2. Patent ni. m. 21/7

1948 nr 610 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 656) om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 29/10 1948 » 673 K. K. om tillämpning i förhållande till Österrike av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 29/10 1948 » 674 K .K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 656) om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 13/5 1949 » 200 Lag. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1952) av lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret. 14/10 1949 » 522 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 301) om tillämpning i förhållande till Amerikas förenta stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 18—016933

274 3. Kristidsorganisationen. 24/9

1948 nr 638 K. K. om upphävande av 3 § andra stycket instruktionen den 10 maj 1940 (nr 377) för statens sockernämnd. 14/1 1949 » 25 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 644) ang. inrättande av bränslekontor vid kristidsstyrelserna, m. m. 6/5 1949 » 193 K. K. om ändrad lydelse av 8, 15 och 22 §§ instruktionen för statens handelskommission den 12 december 1947 (nr 979). 3/6 1949 » 325 K. K. om ändrad lydelse av 7 § 1 mom. kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 540) med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. 4/8 1949 » 470 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 8 september 1939 (nr 657) om kristidsstyrelser samt ang. överflyttande på länsstyrelserna av de uppgifter, som ankomma på kristidsstyrelserna. 4/8 1949 » 471 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder. 4/11 1949 » 586 K. K. ang. länsstyrelsernas befattning med priskontrollen. 4/11 1949 » 587 Transumt av K. brev till statens priskontrollnämnd ang. inrättande vid statens priskontrollnämnd av ett priskontor för Stockholms stad och län. 9/12 1949 » 611 K. K. ang. upphävande av 2 § e) och 4 § andra stycket instruktionen den 1 augusti 1940 (nr 747) för statens trafikkommission. 9/12 1949 » 624 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 817) om kristidsnämnd för Stockholms stad samt ang. tillämpning inom staden av kungörelsen den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder, m. m. 29/12 1949 > 715 K. K. med vissa bestämmelser rörande länsstyrelsernas prövning av kristidsärenden, tillhörande statens livsmedelskommissions verksamhetsområde. 27/1 1950 » 16 K. K. om upphävande av instruktionen den 1 augusti 1940 (nr 747) för statens trafikkommission. 3/2 1950 » 65 K. instruktion för statens handels- och industrikommission. 26/5 1950 » 187 K. K. om ändrad lydelse av 2 § instruktionen den 25 februari 1940 (nr 125) för valutakontoret. 26/5 1950 » 280 K. K, om överflyttande å statens jordbruksnämnd och statens kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet av de uppgifter som tillkomma statens livsmedelskommission, statens sockernämnd och statens linnämnd. 9/6 1950 » 372 K. K. om stämpelfrihet för expeditioner från statens kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet. 29/6 1950 » 401 K. stadga ang. statsdepartementen. 29/6 1950 » 403 K. K. om överflyttande å jordbruks- och handelsdepartementen av de uppgifter som tillkomma folkhushållningsdepartementet m. m. 4. Jordbruket och livsmedelshnshålliiingen. a. Prisregleringen på 26/8 24/3

jordbruksområdet.

1948 nr 632 K. K. ang pristillägg för mjölk m. m. 1949 » 79 K. K. ang. ändring av accisen å margarin.

275 24/3 1/4 20/5

1949 nr 80 K. K. ang. tullen å margarin. 1949 » 102 K. K. ang. ändring av accisen och tilläggsaccisen å fettemulsion. 1949 » 228 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/4 1950) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 20/5 1949 » 229 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. 3/6 1949 » 355 K. F . ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/81950) avförordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost. 2/12 1949 » 606 K. K. om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ kungörelsen den 26 augusti 1948 (nr 632) ang. pristillägg för mjölk m. m. 2/12 1949 » 643 K. K. ang. upphävande av accisen å margarin. 2/12 1949 » 644 K. K. ang. tullen å margarin. 21/4 1950 » 120 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/5 1950) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 21/4 1950 » 121 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens upprätthållande. 12/5 1950 » 168 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. 12/5 1950 » 169 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/5 1951) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker, så ock om ändrad lydelse av 2 § samma förordning. 2/6 1950 » 474 K. F. ang. fortsatt giltighet av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost. b. Jordbruket och 26/8 26/8 11/3

1/4 1/4 22/9 22/9 24/3 28/4 c. 28/4

6/5 9/6

trädgårdsskötseln.

1948 nr 640 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 1 oktober 1948. 1948 » 641 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 1949 » 82 K. K. om upphävande av kungörelsen den 24 januari 1941 (nr 41) ang. förbud mot användande av strötorv, torvmull och torvströ såsom bränsle. 1949 » 121 K. K. ang. arealinventering och kreatursräkning inom riket m. m 1949 » 122 K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande skördeutsikterna och skörden under år 1949. 1949 » 493 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 1949 » 494 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 17 oktober 1949. 1950 » 96 K. K. ang. uppgifter för svin- och hönsräkning m. m. den 17 april 1950. 1950 » 136 K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande skördeutsikterna och skörden under år 1950. Fisket. 1949 nr 162 K. K. om u p p h ä v a n d e av kungörelsen den 11 december 1942 (nr 959) ang. beslag å samt reglering av handeln med salt sill m. m. 1949 » 179 K. K. om förbud mot försäljning av islandssill under viss tid av året. 1950 » 247 K. F. ang. fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk, m. m.

276 d. Livsmedelshushållningen 21/7

i övrigt.

1948 nr 607 K. K. om upphävande av kungörelsen den 26 september 1947 (nr 697) ang. förbud mot bränning av stråfoder. 1/10 1948 » 653 K. K. om ändring i kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 809) ang. reglering av brödsädsförbrukningen. 1/10 1948 » 654 K. K. om ändring i kungörelsen den 10 januari 1941 (nr 19) ang. reglering av förbrukningen av mjöl och gryn av havre och korn. 1/10 1948 » 655 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 27 november 1942 (nr 892) om tillämpning å rismjöl och vissa färdigberedda m a t rätter av kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 809) ang. reglering av brödsädsförbrukningen. 1/10 1948 » 656 K. K. om upphävande av kungörelsen den 11 juli 1941 (nr 652) ang. reglering av handeln med majsstärkelse (majsena), makaroner och vermiceller samt majsflingor m. m. 22/10 1948 » 670 K. K. om ändrad lydelse av 3 § 1 och 2 mom. kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av bröd. 24/3 1949 » 69 K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1028) ang. reglering av handeln med matfett. 24/3 1949 » 70 K. K. om upphävande beträffande vissa varor av kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1029) ang. reglering av handeln med vissa fettråvaror m. m. 24/3 1949 » 71 K. K. om upphävande av kungörelsen den 22 november 1940 (nr 947) ang. handeln med mjölkskumningsmaskiner, m. m. 24/3 1949 » 76 K. K. om upphävande av kungörelsen den 5 december 1941 (nr 922) ang. beslag å samt reglering av handeln med potatismjöl m. m. 24/3 1949 » 77 K. K. om upphävande av kungörelsen den 2 oktober 1942 (nr 788) ang. beslag å samt reglering av handeln med stärkelsesirap. 8/4 1949 » 132 K. K. om upphävande av kungörelsen den 17 maj 1946 (nr 199) ang. förbud mot inkavling av matfett vid yrkesmässig tillverkning av bakverk. 18/6 1949 » 330 K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1027) ang. beslag å råister och råtalg m. m. 18/6 1949 » 331 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173) ang. reglering av förbrukningen av köttvaror. 18/6 1949 » 332 K. K. om upphävande av kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 59) ang. beslag å samt reglering av handeln med tarmar, m. m. 18/6 1949 » 333 K. K. med vissa bestämmelser rörande slakt av nötkreatur och svin, m. m. 30/6 1949 » 426 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m. 30/6 1949 » 457 K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. Giltighet t. o. m. 31/12 1949. 8/7 1949 » 441 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 1 november 1940 (nr 903) med särskilda bestämmelser ang. handeln med grädde. 8/7 1949 » 442 K. K. med förordnande om avgift för smör som användes för framställning av grädde m. m.

277 31/8

1949 nr 472 K. K. om upphävande av kungörelsen den 9 april 1940 (nr 191) ang. reglering av handeln med socker. 31/8 1949 »> 473 K. K. om upphävande av kungörelsen den 1 november 1940 (nr 899) ang. reglering av handeln med sirap. 22/9 1949 »> 485 K. K. om upphävande av kungörelsen den 23 maj 1941 (nr 275) med vissa bestämmelser ang. servering av m a t å restauranger, pensionat och kaféer. 28/10 1949 » 540 K. K. om upphävande beträffande vissa av kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 417) ang. beslag å vissa slag av spannmål och rotfrukter, m. m. 28/10 1949 » 541 K. K. om upphävande beträffande vissa varor av kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 711) ang. reglering av handeln med vissa slag av spannmål. 28/10 1949 » 542 K. K. om upphävande av kungörelsen den 15 augusti 1947 (nr 601) ang. beslag å stråfoder, m. m. 28/10 1949 » 543 K. K. om upphävande, utom beträffande viss vara, av 7—9 §§ kungörelsen den 4 juli 1941 (nr 626) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fodermedel m. m. 28/10 1949 * 544 K. K. om upphävande av kungörelsen den 21 november 1947 (nr 834) ang. beslag å samt reglering av handeln med trän. 28/10 1949 » 545 K. K. om upphävande av kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 795) ang. reglering av handeln med vissa kraftfodermedel. 28/10 1949 » 546 K. K. om upphävande av 6 och 10 §§ kungörelsen den 10 januari 1941 (nr 19) ang. reglering av förbrukningen av mjöl och gryn av havre och korn. 28/10 1949 » 547 K. K. om upphävande av kungörelsen den 4 juli 1941 (nr 625) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fröer. 28/10 1949 » 548 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 december 1941 (nr 1001) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa oljeväxtfröer m. m. 28/10 1949 »> 549 K. K. om upphävande, utom beträffande vissa varor, av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 549) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa gödselmedel. 28/10 1949 » 550 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 oktober 1942 (nr 859) ang. beslag å samt reglering av handeln med ljungasalpeter m. m. 28/10 1949 » 551 K. K. om upphävande av 7—12 §§ kungörelsen den 2 oktober 1942 (nr 806) ang. beslag å potatis, m. m. 28/10 1949 » 553 K. K. om upphävande av kungörelsen den 6 december 1940 (nr 979) ang. beslag å vissa oljor. 28/10 1949 » 554 K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1025) ang. beslag å vissa förråd av smör. 28/10 1949 » 555 K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1026) ang. beslag å vissa animaliska fettämnen m. m. 28/10 1949 » 556 K. K. om upphävande, utom beträffande vissa varor, av kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 378) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fettämnen. 28/10 1949 » 557 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 545) ang. beslag å samt reglering av handeln med kondenserad mjölk och grädde samt torrmjölk och ost.

278 28/10 1949 nr 558 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 april 1943 (nr 228) ang. beslag å samt reglering av handeln med lecitin m. m. 28/10 1949 » 560 K. K. om upphävande beträffande vissa varor av kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1029) ang. reglering av handeln med vissa fettråvaror m. m. 28/10 1949 » 561 K. K. om upphävande av kungörelsen den 7 november 1941 (nr 862) ang. reglering av handeln med grädde, m. m. 28/10 1949 » 562 K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter om upphävande av cirkuläret den 1 augusti 1941 (nr 685) ang. anordnande av fettavskiljare inom vissa statliga och kommunala inrättningar. 28/10 1949 » 565 K. K. om upphävande av kungörelsen den 6 november 1942 (nr 882) ang. lokala regleringar av handeln med livsmedel. 4/11 1949 » 532 K. K. om upphävande av kungörelsen den 9 april 1943 (nr 167) ang. beslag å viss choklad samt reglering av handeln med kakaobönor m. m. 4/11 1949 » 533 K. K. om upphävande beträffande vissa varor av kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 81) ang. beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaobönor m. m. 29/12 1949 » 706 K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 24/2 1950 » 36 K. K. ang. skyldighet för handlande a t t deklarera förråd av kaffe. 26/5 1950 » 181 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m. 22/6 1950 i 394 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 549) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa gödselmedel. 22/6 1950 » 395 K. K. om u p p h ä v a n d e av kungörelsen den 2 oktober 1942 (nr 806) ang. beslag å potatis m. m. 22/6 1950 » 396 K. K. om upphävande av vissa författningar ang. reglering av förbrukningen av brödsäd m. m. 22/6 1950 » 397 K. K. med vissa bestämmelser om förmalning av vete och råg, m. m. 2/6 1950 » 475 K. F. om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 30 juni 1944 (nr 459) ang. avgift för smör som användes för framstäMning av grädde m. m. 5. Industrien (utom livsmedelsindustri). 24/9 21/1

24/3

24/3 24/3

1948 nr 648 K. K. om u p p h ä v a n d e av kungörelsen den 4 april 1941 (nr 186) ang. beslag å cement för byggnadsändamål. 1949 » 11 K. K. om upphävande av kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 320) ang. reglering av handeln med tvål och såpa samt vissa andra t v ä t t - och rengöringsmedel. 1949 » 70 K. K. om upphävande beträffande vissa varor av kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1029) ang. reglering av handeln med vissa fettråvaror m. m. 1949 » 72 K. K. om upphävande av kungörelsen den 4 april 1941 (nr 189) ang. beslag å vissa hartser m. m. 1949 » 73 K. K. om upphävande av kungörelsen den 21 april 1943 (nr 204) ang. beslag å samt reglering av handeln med kalcinerad soda.

279 1949 nr 74 K.. K. om upphävande av kungörelsen den 9 januari 1948 (nr 8) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa växer, paraffin och glycerin. 24/3 1949 » 75 K . K. om upphävande av kungörelsen den 23 november 1945 (nr 715) ang. fortsatt reglering av handeln med vissa slag av fiskredskap ävensom tågvirke och linor m. m. 22/4 1949 » 145 K . K. om upphävande av kungörelsen den 26 januari 1945 (nr 19) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa vita pigment. 3/6 1949 i 279 K . K. om upphävande av kungörelsen den 24 oktober 1941 (nr 817) ang. beslag å skrot av icke smidbart järn. 30/6 1949 » 425 K . K. om upphävande av kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 169) ang. beslag å koppar och vissa kopparlegeringar m. m. samt reglering av användningen av samma varor. 4/8 1949 » 468 K . K. om upphävande av kungörelsen den 11 oktober 1946 (nr 630) ang. förbud mot användning av vissa slag av rör av smidbart järn eller stål vid tillverkning av vissa varor. 31/8 1949 » 474 K . K. om upphävande av 4—7 §§ kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 22/9 1949 » 486 K . K. om upphävande av kungörelsen den 30 januari 1942 (nr 32) ang. viss reglering av handeln med virke. 22/9 1949 » 487 K . K. om upphävande av kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 722) ang. viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt m. m. 22/9 1949 » 488 K . K. om upphävande av kungörelsen den 20 april 1945 (nr 138) ang. beslag å massaved (pappersved) och props. 22/9 1949 » 489 K . K. om upphävande av kungörelsen den 26 april 1946 (nr 156) ang. beslag å vissa trävaror av furu och gran m. m. 28/10 1949 » 539 K . K. om upphävande av kungörelsen den 5 maj 1944 (nr 192) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa slag av fönster- och spegelglas. 28/10 1949 » 552 K . K. om upphävande av kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 714) ang. beslag å sulfatharts, majsolja och ricinolja. 28/10 1949 » 559 K . K. om upphävande av kungörelsen den 30 december 1940 (nr 1063) ang. beslag å ljus samt reglering av förbrukningen av samma vara. 28/10 1949 » 563 K . K. om upphävande av kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 718) ang. tillverkning av vissa tvätt- och rengöringsmedel. 28/10 1949 » 564 K . K. ang. upphävande av kungörelsen den 10 maj 1946 (nr 180) om beslag å vissa tomtunnor. 11/11 1949 » 569 K . K. om upphävande av vissa kungörelser ang. beslag å gummiringar m. m. 11/11 1949 » 570 K . K. om upphävande av kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi, m. m. 25/11 1949 » 590 K . K. om upphävande av kungörelsen den 19 april 1940 (nr 247) ang. beslag å linolja. 25/11 1949 » 591 K . K. om upphävande av kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 172) ang. reglering av handeln med linolja. 25/11 1949 » 592 K . K. om upphävande av kungörelsen den 19 december 1941 (nr 992) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa tryck- och oljefärger m. m.

24/3

280 25/11 1949 nr 593 K. K. om upphävande av kungörelsen den 9 januari 1948 ( n r 7) ang. beslag å samt reglering av handeln med kinesisk och japansk träolja. 25/11 1949 » 594 K. K. om upphävande av kungörelsen den 4 januari 1945 ( n r 2) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa industrikemikalier. 25/11 1949 » 599 K. K. om upphävande i vad avser tallolja av kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 317) ang. beslag å vissa fettämnen. 2/12 1949 » 601 K. K. om upphävande av kungörelsen den 6 november 1942 (nr 895) ang. inventering av landets förråd av mjölkflaskor av visst slag, m. m. 2/12 1949 » 602 K. K. om upphävande av kungörelsen den 26 april 1940 (nr 2'90) ang. beslag å aluminium m. m. 2/12 1949 » 603 K. K. om upphävande av kungörelsen den 24 oktober 1941 (nr 816) ang. beslag å vissa metaller och metallegeringar m. m. samt reglering av användningen av samma varor. 2/12 1949 » 604 K. K. om upphävande av kungörelsen den 1 mars 1946 (nr 51) med vissa bestämmelser ang. användningen av kärl av glas eller plåt m. m. 29/12 1949 » 701 K. K. om upphävande av kungörelsen den 8 juli 1943 (nr 628) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa n a t r i u m fosfater m. m. 24/2 1950 » 33 K. K. om upphävande av kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 119) ang. beslag å papp och papper samt vissa därav tillverkade varor. 24/2 1950 » 34 K. K. om upphävande av kungörelsen den 14 november 1947 (nr 820) ang. beslag å garn av papper m. m. 24/2 1950 » 35 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 2 april 1948 (nr 142) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av papp och papper samt vissa därav tillverkade varor. 21/4 1950 » 124 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 706) ang. beslag å bleckplåt samt reglering av handeln med bleckplåt m. m. 6. Bränslehusliållningen. a. Kolbränsle,

ved, träkol.

10/12 1948 nr 756 K. K. om upphävande av kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) ang. beslag å ved. 10/12 1948 » 757 K. K. om tillämpningen av kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) ang. reglering av handeln med ved och träkol, m. m. i fråga om ved, avverkad efter utgången av september 1948. 22/4 1949 » 153 K. K. om upphävande av kungörelsen den 17 december 1943 (nr 906) ang. reglering av handeln med ved och träkol, m. m. 22/4 1949 » 154 K. K. om upphävande av kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 264) ang. förbud i vissa fall att transportera ved. 22/4 1949 » 155 K. K. om upphävande av kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 717) ang. begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa och sälja råkol. 22/4 1949 » 156 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 21 april 1944 (nr 166) med fastställande av normalpriser å vissa råkolssortiment.

281 20/5

20/5

22/9 22/9 22/6

1949 nr 230 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 650) ang. reglering av importpriserna å stenkol och koks m. m. i vad avser dels stenkol med undantag av antracitkol, dels ock stenkolsbriketter. 1949 » 231 K. K. om upphävande av kungörelsen den 19 augusti 1940 (nr 794) ang. reglering av handeln med stenkol och koks m. m. i vad avser dels stenkol med undantag av antracitkol, dels ock stenkolsbriketter. 1949 » 486 K. K. om upphävande av kungörelsen den 30 januari 1942 (nr 32) ang. viss reglering av handeln med virke. 1949 » 487 K. K. om upphävande av kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 722) ang. viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt m. m. 1950 » 346 K. K. om upphävande av vissa kungörelser ang. beslag å stenkol.

b. Torv. 11/3

1949 nr

11/3

»

11/3

»

11/3

»

11/3

»

11/3

»

c. Flytande

83 K. K. om upphävande av kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 409) ang. meddelande av statsgaranti åt tillverkare av bränntorv. 84 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 607) ang. bidrag av statsmedel till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo. 85 K. K. om upphävande av kungörelsen den 17 april 1942 (nr 213) ang. reglering av handeln med bränntorv m. m. 86 K. K. om upphävande av kungörelsen den 17 april 1942 (nr 214) ang. förbud a t t försälja viss torv. 87 K. K. om upphävande av kungörelsen den 17 april 1942 (nr 215) ang. förbud i vissa fall att transportera torv med järnväg. 88 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 9 april 1943 (nr 173) med fastställande av normalpriser å maskintorv och sticktorv. bränslen.

11/11 1949 nr 566 K. K. om upphävande av kungörelsen den 13 februari 1948 (nr 50) ang. beslag å bensin m. m. 11/11 1949 » 567 K. K. om upphävande av kungörelsen den 19 mars 1948 (nr 136) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av flytande bränsle m. m. 11/11 1949 » 568 K. K. ang. reglering av handeln med och förbrukningen av vissa flytande bränslen. 9/6 1950 » 318 K. K. med viss föreskrift rörande tillämpningen av förordningen den 10 juni 1938 (nr 367) ang. handel med vissa mineraloljor. 9/6 1950 » 319 K. K. om upphävande av kungörelsen den 11 november 1949 (nr 568) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av vissa ftytande bränslen. 7. Kiafthushållningen. 6/5

1949 nr 182 Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Giltighet t. o. m. 30/6 1954. 7/10 1949 » 521 K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande alstring och förbrukning av elektrisk kraft.

282 8. Utrikeshandeln. a.

Allmänt.

9/6

1950 nr 321 K. K. ang. statsgaranti för exportkredit m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1951.

b.

Importreglering.

26/8

1948 nr 629 K. K. om u p p h ä v a n d e av övergångsbestämmelserna till kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud, m. m. 25/11 1949 > 613 K. K. om ändrad lydelse av den vid kungörelsen den 6 februari 1948 (nr 34) om ändring i kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud fogade bilagan 2. 24/3 1950 » 98 K. K. ang. tillägg till den vid kungörelsen den 6 februari 1948 (nr 34) om ändring i kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud fogade bilagan 2. 9/6 1950 » 325 K. K. om ändring i kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud. c.

Exportreglering.

18/6

1949 nr 367 K. K. ändrad lydelse av 1 och 5 §§ kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud. 16/12 1949 » 687 K. K. om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud m. m. 9/6 1950 » 324 K. K. ang. allmänt exportförbud. 9. Sjöfarten. 9/12 1949 nr 610 K. K. om u p p h ä v a n d e av dels kungörelsen den 21 mars 1940 (nr 177) med förordnande jämlikt 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, dels ock kungörelsen den 11 december 1942 (nr 956) med förordnande jämlikt 2 § samma lag. 9/12 1949 » 612 K. K. med vissa bestämmelser i anledning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. 10. Landtrafiken. a.

Järnvägarna.

17/12 1948 nr 736 K. K. med vissa föreskrifter rörande transport å järnväg. 10/6 1949 » 283 K. K. med viss föreskrift rörande transport å järnväg. b.

Motorfordonstrafiken.

17/12 1948 nr 744 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1949) av vissa, vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) berörande undantagsbestämmelser. 17/12 1948 » 745 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1949) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. 17/12 1948 » 746 K. K. ang. r ä t t a t t u t a n särskilt tillstånd i yrkesmässig trafik för godsbefordran a n v ä n d a vissa släpfordon. Giltighet t. o. m. 31/12 1949.

283 11/2

1949 nr

3/6

31/8

11/11 1949 11/11 1949

9/12 1949

9/12 1949

9/12 1949

9/12 1949

9/6

9/6

9/6

31 K. F. ang. upphävande av förordningen den 13 mars 1942 (nr 112) med särskilda bestämmelser beträffande vissa virkestransporter med automobil. » 281 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. » 474 K. K. om upphävande av 4—7 §§ kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. » 569 K. K. om upphävande av vissa kungörelser ang. beslag å gummiringar m. m. » 570 K. K. om u p p h ä v a n d e av kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi, m. m. » 620 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1950) av förordningen den 5 december 1941 (nr 901) ang. tillfälligt upphävande av vissa delar av 37 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562). » 621 K. F. ang. tillfälligt upphävande i viss del av 41 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1950. » 622 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. » 623 K. K. ang. r ä t t a t t u t a n särskilt trafiktillstånd i yrkesmässig trafik för godsbefordran använda vissa släpfordon. Giltighet t. o. m. 31/12 1950. » 228 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. » 235 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av förordningen den 9 december 1949 (nr 621) ang. tillfälligt upphävande i viss del av 41 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) m. m. » 236 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik.

11. Arbetsmarknaden. a. 21 Ib

27/5

17/3

Arbetsmarknadsregleringen. 1949 nr 251 Lag ang. eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1). Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 1949 » 278 K. K. ang. vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Härigenom upphävas K. K. 30/6 1934 (nr 434) och 30/6 1944 (nr 476). 1950 » 71 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1950) av lagen den 27 maj 1949 (nr 251) ang. eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).

284 b. Uppskov med 18/6

värnpliktstjänstgöring.

1949 nr 350 K. K. ang. uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen m. m. (uppskovskungörelse).

12. Löneförhållanden, dyrtidstillägg m. m. 21/7

6/5

27/5 27/5

27/5

10/6 2/6

1948 nr 597 K. K. med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av lagen den 30 juni 1948 (nr 529) om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner. 1949 » 186 K. F. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. 1949 » 240 Lag om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner. 1949 » 241 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, m. m. 1949 » 242 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) ang. dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. 1949 » 361 K. K. ang. tillämpningen av lagen den 27 maj 1949 (nr 240) om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner. 1950 » 264 Lag ang. ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

13. Byggnads- och bostadsväsendet. 24/9

1948 nr 642 K. K. ang. ändrad lydelse av 26 § kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag. 17/12 1948 » 749 Lag ang. ändrad lydelse av 2 och 15 §§ lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 17/12 1948 » 750 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 6/5 1949 » 185 Lag. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 20/5 1949 » 224 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1950) av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. 20/5 1949 » 225 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1950) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. 20/5 1949 » 226 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1950) av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. 3/6 1949 » 277 K. K. ang. viss inskränkning i rätten att använda trävaror till byggnadsarbete m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 18/6 1949 » 378 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag. 18/6 1949 » 390 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån.

285 7/10 1949 nr 520 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 16/12 1949 » 654 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 28/4 1950 » 130 Lag ang. ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1951) av samma lag. 28/4 1950 • 131 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1951) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. 28/4 1950 » 132 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1951) av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. 26/5 1950 » 226 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 9/6 1950 » 368 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 040) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 9/6 1950 » 369 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av kungörelsen den 3 juni 1949 (nr 277) ang. viss inskränkning i rätten a t t använda trävaror till byggnadsarbete m. m. 14. Prisregleringen. 10/9

1948 nr 634 K. K. om upphävande av kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 293) ang. prisutjämningsavgift å pappersmassa av trä. 30/12 1948 » 773 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 306) ang. allmänt prisstopp. 3/1 1949 » 5 K. K. om ändring i kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 184) ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. 4/3 1949 » 57 K. K. om ändring i kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 184) ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. 24/3 1949 » 90 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. fortsatt giltighet av i cirkuläret den 19 mars 1948 (nr 135) meddelade provisoriska föreskrifter om rörligt pris vid vissa avtal om upphandling och arbeten för statens behov. 3/6 1949 » 280 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift. 3/6 1949 » 317 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). 3/6 1949 » 318 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 305) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). 18/6 1949 » 412 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1949) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 306) ang. allmänt prisstopp. 22/9 1949 » 490 K. K. om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 184) ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. 29/12 1949 » 686 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. ni. 30/6 1950) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 306) ang. allmänt prisstopp.

286 56 K. K. om upphävande av kungörelsen den 24 oktober 1947 (nr 796) ang. begränsning av rätten a t t bedriva partihandel med färger, droger och kemikalier. » 57 K. K. om upphävande av kungörelsen den 24 oktober 1947 (nr 797) ang. begränsning av rätten för importör a t t bedriva viss detaljhandel med färger, droger och kemikalier. 87 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. fortsatt giltighet av i » cirkuläret den 19 mars 1948 (nr 135) meddelade provisoriska föreskrifter om rörligt pris vid vissa avtal om upphandling och arbeten för statens behov. » 156 K. K. ang. utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor. » 145 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. storleken av vissa taxor och avgifter. » 174 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). » 175 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 305) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). » 178 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift. » 244 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1950) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 306) ang. allmänt prisstopp. » 345 K. K. om upphävande av kungörelsen den 26 mars 1943 (nr 135) ang. begränsning av r ä t t e n a t t yrkesmässigt utföra vissa arbeten å motorfordon m. m.

3/3

1950 nr

3'3

24/3

31/3 28/4

1950 1950

12/5

12/5

12/5

9/6

22/6

15. Penning- oeh bankväsendet, bolagslagstiftning. 21/7

3/6 3/6 3/6

3/6

3/6 3/6

30/7

1948 nr 601 Lag ang. r ä t t för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Giltighet t. o. m. 30/6 1949. 311 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av valutalagen den 1949 22 juni 1939 (nr 350). 312 K. F. om ändring i valutaförordningen den 25 februari 1940 1949 (nr 97). 313 Lag om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 1949 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser ang. bankaktiebolags inlåning. 314 Lag ang. r ä t t för Konungen att i vissa fall meddela särskilda 1949 bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 315 Lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelut1949 givning. Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 316 K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldig1949 heten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 1949 » 477 Meddelande från valutakontoret ang. tillämpning beträffande vissa utlänningar av valutakontorets kungörelse den 21 oktober 1947 ang. hembuds- och deklarationsskyldighet beträffande vissa utländska tillgångar.

287 21/12 1949 nr 678 Lag ang. fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel. 2/6 1950 » 220 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). 2/6 1950 » 221 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) ang. r ä t t för Konungen a t t i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. 2/6 1950 » 257 Lag om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. 2/6 1950 » 258 K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten a t t inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1951. 16. Skatteväsendet. 1/4 1949 nr 100 K. F. ang. ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt. 8/4 1949 » 123 K. F. ang. ändring i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt. 8/4 1949 » 124 K. K. om ikraftträdande av förordningen den 8 april 1949 (nr 123) ang. ändring i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt. 27/5 1949 » 236 K. F . om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 27/5 1949 » 237 K. F. ang. ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt giltighet av förordningen. 20/1 1950 » 10 K. F . ang. ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. 17/2 1950 » 25 K. F . om r ä t t a t t vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämjämningsfond, m. m. 28/4 1950 » 134 K. F. ang. u p p h ä v a n d e av förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt. 28/4 1950 » 135 K. K. om upphävande av kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 284) ang. restitution av pappersskatt. 2/6 1950 » 222 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 2/6 1950 » 414 K. F . ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. 2/6 1950 » 415 K. F. om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) ang. skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. 2/6 1950 » 416 K. K. om viss restitution av tilläggsskatt å bensin. 17. Civilförsvaret. 26/11 1948 nr 735 K. instruktion för civilförsvarsstyrelsen. 14/1 1949 » 28 K. K. om ändrad lydelse av 88 § civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646).

288 14/1 4/3

1949 nr 29 K. K. om civilförsvaret vid luftfartsverket. 1949 » 103 K. K. om civilförsvaret (luftskyddet) vid försvarsväsendet tillhörande anläggningar och byggnader m. m. 3/6 1949 » 379 K. K. om ändring i civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646) samt fortsatt giltighet av samma kungörelse. 3/6 1949 » 380 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§ kungörelsen den 14 september 1944 (nr 648) om personalprövningsnämnder samt fortsatt giltighet av samma kungörelse. 31/8 1949 » 515 K. K. om skyddsplacering av varuförråd m. m. Härigenom upphäves K. K. 8/1 1944 (nr 10). 9/12 1949 » 617 K. K. om ändrad lydelse av 26 § civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646). 18. Kontroll å och återställande av viss utländsk egendom. 13/5

13/5 13/5

13/5

3/3

3/3 3/3 3/3

1949 nr 196 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. 1949 » 197 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m. 1949 »> 198 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av lagen den 14 december 1945 (nr 885) om administration av vissa bolag m. m. 1949 » 199 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1950) av lagen den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar. 1950 » 50 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. 1950 » 51 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m. 1950 » 52 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 14 december 1945 (nr 885) om administration av vissa bolag m. m. 1950 » 53 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1951) av lagen den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar.

289 Bilaga

2.

Förteckning över kristidsförfattningar rörande folkhushållningen, vilka kvarstodo den 1 juli 1950. 1. Författningar av allmän karaktär. Allmän förfogandelag 22/6 1939 (nr 293). (Ändrad genom lagar nr 168/1940, 251/1942 och 273/1949. Förlängd giltighetstid t. o. m. 31/12 1952.) Allmän förfogandeförordning 3/9 1939 (nr 613). (Ändrad genom K. F. nr 252/1942 och 404/1943 Förlängd giltighet t. o. m. 31/12 1952.) K. F. 14/4 1950 (nr 108) ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelaeen den 22 juni 1939 (nr 293). K. K. 17/6 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor m m (Andrad genom K. K. nr 62/1944 och 648/1945.) Lag 5/6 1942 (nr 302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar. Lag 5/6 1942 (nr 298) om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor. K. K. 11/6 1943 (nr 381) ang. frankeringsfrihet för vissa försändelser i ransonerings- och prisrabatteringsärenden. Lag 15/6 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifl er. K. K. 6/9 1939 (nr 626) med förordnande jämlikt 1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter. Lag 3/5 1940 (nr 300) ang. förordnande om anstånd med betalning av gäld m. m. (moratorielag).

2. Kristidsorganisationen. K. K. 8/9 1939 (nr 658) om kristidsnämnder. (Ändrad genom K. K. nr 771/1945 och 471/1949.) K. K. 8/9 1939 (nr 659) om kommunala kristidsförbund. (Ändrad genom K. K. nr 928/1941.) K. K. 4/8 1949 (nr 470) ang. upphävande av kungörelsen den 8 september 1939 (nr 657) om kristidsstyrelser samt ang. överflyttande på länsstyrelserna av de uppgifter, som ankomma på kristidsstyrelserna. K. K. 9/12 1949 (nr 624) om upphävande av kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 817) om kristidsnämnd för Stockholms stad samt ang. tillämpning inom staden av kungörelsen den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder, m. ni. (Innehåller stadgande, a t t de uppgifter, som ankomma på kristidsstyrelse, skola beträffande Stockholms stad handhavas av överståthållarämbetet.) K. instruktion 3/2 1950 (nr 65) för statens handels- och industrikommission. K. instruktion 14/6 1940 (nr 581) för statens bränslekommission. K. instruktion 21/5 1948 (nr 282) för statens priskontrollnämnd. K. K. 4/11 1949 (nr 586) ang. länsstyrelsernas befattning med priskontrollen. K. instruktion 19/6 1942 (nr 432) för statens hyresråd. (Ändrad genom K. K. nr 116/1943.) K. instruktion 31/12 1943 (nr 946) för överrevisionen för krisförvaltninsen. (Ändrad 8genom K. K. nr 241/1944.) K. instruktion 25/2 1940 (nr 125) för valutakontoret. K. instruktion 23/4 1948 (nr 178) för spärrkontonämnden. 3. Jordbruket o c h livsmcdelsliushållningcn. K. K. 27/9 1940 (nr 842) ang. beslag å skördegarn och reglering av förbrukningen av samma vara K. K. 29/9 1939 (nr 677) ang. beslag å vissa fodermedel. 19—016933

290 K. K. 3/5 1940 (nr 302) ang. beslag å omalen havre samt råg- och vetekli. (Beslaget å omalen havre enligt denna författning hävt genom K. K. nr 754/1940.) K. K. 4/7 1941 (nr 627) ang. beslag å omalen majs m. m. K. K. 1/8 1940 (nr 753) ang. beslag å melass. K. K. 4/7 1941 (nr 626) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fodermedel m. m. (Handelsregleringsbestämmelserna i 7—9 §§ upphävda genom K. K. nr 543/1949 utom betr. fiskmjöl.) K. K. 8/1 1943 (nr 7) med vissa bestämmelser ang. handeln med köksväxtfrö. K. K. 30/6 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av bröd. (Ändrad genom K. K. nr 6/1944, 76/1945, 622/1946 och 670/1948.) K. K. 18/6 1949 (nr 333) med vissa bestämmelser rörande slakt av nötkreatur och svin, m. m. K. K. 10/5 1940 (nr 317) ang. beslag å vissa fettämnen. (Upphävd genom K. K. nr 599/1949 betr. tallolja.) K. K. 13/6 1941 (nr 378) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fettämnen. (Andrad genom K. K. nr 658/1946 och 556/1949. Giltighet blott betr. rov- och rapsolja, liknande blåsta samt vissa flytande vegetabiliska oljor.) K. K. 20/12 1940 (nr 1029) ang. reglering av handeln med vissa fettråvaror m . m . (Ändrad genom K. K. nr 70/1949 och 560/1949. Giltighet blott betr. varor under beslag enl. K. K. nr 317/1940 utom palmolja.) K. K. 6/3 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser ang. handeln med mjölk. (Ändrad genom K. K. nr 329/1942 och 64/1945.) K. K. 14/3 1947 (nr 81) ang. beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaobönor m. m. (Ändrad genom K. K. nr 146/1948, 149/1948 och 533/1949. Giltighet blott betr. kaffe och te, i fråga om handelsregleringen blott betr. kaffe.) K. K. 20/3 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. (Ändrad genom K. K. nr 842/1945, varvid rubriken blev: K. K. ang. försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m. Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.)

4. Industrien. K. K. 21/5 1943 (nr 271) ang. beslag å samt reglering av handeln med radiatorer och värmelement. K. K. 21/12 1942 (nr 977) ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa slag av tegel. K. K. 23/7 1940 (nr 752) ang. beslag å ull och bomull m. m. (Delvis upphävd genom K. K. nr 716/1945.) K. K. 19/8 1940 (nr 779) ang. beslag å hampa och hampblår. K. K. 3/1 1941 (nr 3) ang. beslag å garn och sytråd av bomull. K. K. 30/1 1942 (nr 22) ang. beslag å vissa spånadsämnen och garner samt reglering av handeln med spånadsämnen och konstsilke. K. K. 23/11 1945 (nr 714) om viss inskränkning i rätlen att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. (Ändrad genom K. K. nr 29/1948.) K. K. 17/5 1940 (nr 366) ang. beslag å vissa hudar och skinn. (Ändrad genom K. K. nr 171/1941.) K. K. 28/3 1941 (nr 170) ang. utvidgat beslag å hudar och skinn. K. K. 21/9 1943 (nr 200) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av läder och skodon m. m. (Ändrad genom K. K. nr 416/1943 och delvis upphävd genom K. K. nr 719/1945.)

5. Bränsle- och krafthushållningen. K. K. 19/1 1940 (nr 53) ang. beslag å viss koks. (Gäller inom landet tillverkad gasverkskoks.) K. K. 12/4 1940 (nr 195) ang. beslag å viss stenkol m . m . (Upphävd genom K. K. nr 346/1950 betr. stenkol utom antracitkol samt stenkolsbriketter.) K. K. 28/6 1940 (nr 650) ang. reglering av importpriserna å stenkol och koks m . m . (Upphävd genom K. K. nr 230/1949 betr. stenkol utom antracitkol samt stenkolsbriketter.) K. K. 19/8 1940 (nr 794) ang. reglering av handeln med stenkol och koks m . m . (Upphävd genom K. K. nr 231/1949 betr. stenkol utom antracitkol samt stenkolsbriketter. Denna liksom de två föregående författningarna ägde sålunda från den 1/7 1950 giltighet blott betr. antracitkol och koks.) K. K. 13/9 1940 (nr 819) med vissa bestämmelser ang. användning av central varmvattenberedningsanläggning. K. K. 16/5 1941 (nr 266) ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter om inköp av bränsle for industriella anläggningar m. m. Lag 6/5 1949 (nr 182) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. K. K. 7/10 1949 (nr 521) ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande alstring och förbrukning av elektrisk kraft.

291 6. Utrikeshandeln. K. K. 14/3 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud. (Ändrad genom K. K. nr 489/1947, 662/1947, 34/1948, 629/1948, 613/1949, 98/1950 och 325/1950.) K. K. 9/6 1950 (nr 324) ang. allmänt exportförbud.

7. Sjöfarten. Lag 22/6 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. K. K. 1/9 1939 (nr 592) ang. tillämpning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. K. K. 9/12 1949 (nr 612) med vissa bestämmelser i anledning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. Lag 21/3 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. (Ägde ej tilllämpning sedan 1/1 1950.)

8. Försäkringsväsendet. Lag 10/3 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m . m . (Ändrad genom lagar nr 942/1940 och 369/1942. (Ägde ej tillämpning 1/7 1950.) Lag 11/6 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. (Ändrad genom lagar nr 854/1939, 540/1941, 216/1942, 175/1943 och 421/1948.) K. K. 28/6 1941 (nr 541) ang. tillämpning av lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Lag 21/6 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. (Ändrad genom lagar nr 980/1940, 808/1943, 248/1944 och 122/1945.) Lag 11/6 1943 (nr 338) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring. Lag 21/6 1940 (nr 541) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. Lag 21/6 1940 (nr 542) med vissa bestämmelser om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m. m. K. K. 21/6 1940 (nr 543) med förordnande jämlikt 1 § lagarna den 21 juni 1940 (nr 541) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. och (nr 542) med vissa bestämmelser om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m. m.

9. Arbetsmarknadsregleringen. K. F . 30/4 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare a t t anmäla arbetsanställning. (Ändrad genom K. K. nr 519/1947.) K. K. 28/5 1943 (nr 340) med vissa föreskrifter ang. anmälningsskyldighet enligt förordningen den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. K. K. 25/8 1947 (nr 728) med särskilda bestämmelser för Stockholm i fråga om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. Lag 27/5 1949 (nr 251) ang. eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1). (Förlängd giltighet t. o. m. 31/12 1950.) 10. Byggnadsregleringen. Lag 30/6 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. (Ändrad genom lagar nr 186/1948 och 749/1948. Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) K. K. 29/7 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. (Ändrad genom K. K. nr 882/1943, 148/1945, 752/1945, 222/1946, 79/1947, 750/1948, 520/1949, 654/1949 och 368/1950.) K. K. 3/6 1949 (nr 277) ang. viss inskränkning i rätten att använda trävaror till byggnadsarbete m. m. (Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) 1 1 . Hyresregleringen. Lag 19/6 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. (Ändrad genom lagar nr 112/1943, 67/1945, 798/1945, 87/1946, 142/1947, 243/1948 och 130/1950. Förlängd giltighet t. o. m. 30/9 1951.) Lag 19/6 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (Ändrad genom lagar nr 113/1943 och 797/1945. Förlängd giltighet t. o. m. 30/9 1951.) K. K. 19/6 1942 (nr 431) med närmare föreskrifter ang. hyresnämndernas verksamhet. (Ändrad genom K. K. nr 115/1943.)

292 Lag 28/5 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. (Förlängd giltighet t. o. m. 30/9 1951.) K. K. 15/1 1943 (nr 10) om skyldighet a t t lämna vissa uppgifter ang. fastighets ekonomiska förhållanden. (Ändrad genom K. K. nr 10/1945.) K. K. 3/12 1943 (nr 831) om skyldighet a t t anmäla hyresledighet m. m. (Ändrad genom K. K. nr 27/1947.) K. K. 14/4 1944 (nr 144) om skyldighet a t t lämna uppgift ang. uthyrning av möblerad bostad. 1 2 . Prisregleringen. Prisregleringslag 30/6 1947 (nr 303). (Ändrad genom lag nr 408/1948. Förlängd giltighet t. o. ni. 30/6 1951.) K. K. 30/6 1947 (nr 304) med förordnande jämlikt 1 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303.) K. K. 30/6 19 47 (nr 305) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). (Ändrad genom K. K. nr 409/1948. Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) K. K. 30/6 1947 (nr 306) ang. allmänt prisstopp. (Förlängd för ett halvår i sänder, senast t. o. m. 31/12 1950.) K. cirkulär till statsmyndigheterna 28/4 1950 (nr 145) ang. storleken av vissa taxor och avgifter. K. F. 25/5 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift. (Ändrad genom K. F . nr 282/1946 och 863/1947. Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) K. K. 9/5 1947 (nr 184) ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. (Ändrad genom K. K. nr 705/1947, 121/1948, 5/1949, 57/1949 och 490/1949.) 13.

Bolagslagstiftningen.

Lag 23/4 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel. K. K. 23/4 1948 (nr 176) med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel. 14. P e n n i n g - o c h bankväsendet. Lag 20/12 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser ang. bankaktiebolags inlåning. (Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) Lag 3/6 1949 (nr 314) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. (Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) Lag 3/6 1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser rör. riksbankens sedelutgivning. (Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) K. K. 2/6 1950 (nr 258) ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. (Giltighet t. o. m. 30/6 1951.) 15. Valutaregleringen. Lag 22/6 1939 (nr 350) om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag). (Ändrad genom lag nr 613/1940. Förlängd giltighet t. o. m. 30/6 1951.) Valutaförordning 25/2 1940 (nr 97). (Ändrad genom K. F. nr 244/1941, 693/1944, 16/1945 och 312/1949.)

293 Bilaga

3.

Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. omkring den 1 juli 1949. (Beträffande statens handels- och industrikommission anges personalen omkring den 1 april 1950.) A. Under socialdepartementet. Byggnadsberedningen. K. br. 19/6 1942. Ordf.: statsrådet P. E. Sköld. Ledamöter: statssekreteraren G. Lange, generaldirektören G. Vahlberg, generaldirektören A. Johansson, överingenjören B. Sundfel dt, direktören G. Settergren (ersättare direktören E. Tunhammar), disponenten B. Carleson (ersättare direktören S. Ericsson), direktören E. Kördel (ersättare direktören A. Skarby), direktören H. Grundström, förbundsordföranden J. Grewin (ersättare sekreteraren A. Nilstein och förbundsordföranden E. Strandberg) samt godsägaren S. Norup (ersättare lantbrukaren B. Ekström). Kanslichef: länsnotarien A. Bönquist. Statens hyresråd. Instruktion 19/6 1942 (nr 432; ändrad genom K. K. nr 116/1943). Ordf. f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleanter: revisionssekreteraren E. Alexanderson, revisionssekreteraren C. Svennegård, underståthållaren M. Wahlbäck och lagbyråchefen E . Hedfeldt. Ledamöter: revisionssekreteraren E. Alexanderson, revisionssekreteraren C. Svennegård, advokaten S. Ahlmark, majoren T. Wibom, ombudsmannen O. Bengtsson och ombudsmannen L. Fredricsson. Särskilda sakkunniga: generaldirektören A. Johansson, generaldirektören E. Bexelius, lagbyråchefen E. Hedfeldt och hovrättsassessorn H. Skogman. Kansli: Byråchef: hovrättsassessorn H.-F. Bingdén. B . Under

finansdepartementet.

Valutakontoret. Instruktion 25/2 1940 (nr 125; ändrad genom K. K. nr 154/1947 och 187/1950).

Styrelse: riksbankschefen K. Böök (ordf.), bankofullmäktigen J. A. Andersson, statssekreteraren G. Lange, statssekreteraren M. Lemne, konsuln Th. Lundgren, bankdirektören F. Wallberg, advokaten S. Wetter och direktören Å. Wetterlind.

294 Verkst. direktör: vice riksbankschefen H. Magnusson; bitr. direktör bankdirektören L. Hammarskiöld. Ombudsman: bankdirektören H. Ekengren; bitr. ombudsman bankokommissarien G. Månsson. Kontorschef: S. Joge; bitr. kontorschef T. B. Carlson. C. Under handelsdepartementet. Statens liandelskonunission. Instruktion 12/12 1947 (nr 979; ändrad genom K. K. nr 193/1949).

Ordf.: envoyén E. Modig. Vice ordf.: handelsrådet T. Vinell och hovrättsrådet B. V. Lindskog. Övriga ledamöter: direktören H j . Degerstedt, förbundsordföranden A. Geijer, riksdagsmannen P. Gränebo, direktören S. K a s t r u p , direktören I. Kull, direktören E. Kördel, vice riksbankschefen H. Magnusson och direktören E. Sjögren. Direktör: byråchefen E. Grafström. Utredningsavdelningen: chef byråchefen C.-E. von Oelreich. Sektion I (handelspolitiska ärenden): chef förste byråsekreteraren S. Larson. Sektion II (importplansärenden): chef förste aktuarien S. Öhman. Sektion I I I (statistiken): chef förste aktuarien S. Öhman. Sektion IV (allmänna utredningar): chef ingenjören N. Lundmark. Licensavdelningen: chef byråchefen T. Millqvist. Importlicensbyrån: chef byråchefen Th. Palmstrand; Sektion I (kemikalier m. m.): chef kammarskrivaren E. Jonasson. Sektion II (vissa textilier m. m.): tjf. chef kammarskrivaren A. Norrestam. Sektion I I I (järn och andra oädla metaller): chef kammarskrivaren G. Jansson. Sektion IV (fristående maskinimportsektionen): se nedan. Sektion V (ädla metaller, arbeten därav, glasvaror, keramik m. m.): chef förste kammarskrivaren C.-J. Cederlund. Sektion VI (vissa textilier m. m.): chef kammarskrivaren A. Norrestam. Sektionen för speciella licensärenden och utredningar: tjf. chef byråchefen E . Malmen. Sektionen för speciella kvoteringsärenden: chef L. Lundin. Textilkvoteringsrådets kansli: chef förste byråinspektören B . Jonsson. Exportlicensbyrån: chef byråchefen G. Hultkrantz. Sektion I (mekanisk industri, hudar, skinn, pälsverk, gummivaror, arbeten av oädel metall, järn och stål samt fordon): chef byrådirektören G. Löfstedt. Sektion II (kemiska produkter, livsmedel m. m.): chef tullkontrollören H. Bornmark. Sektion I I I (trävaror, papper, cellulosa m. m.): chef B. Lagerwall. Sektion IV (gåvolicenser): chef sekreteraren S. Lundberg. Fristående sektionen för kombinationslicenser: chef kammarskrivaren S. E. Orrö. Administrativa avdelningen: chef byråchefen J. W. Edberg. Juridiska byrån: chef revisionssekreteraren I. Weidenhaijn. Kontroll- och besvärsbyrån: chef byråchefen O. Blomquist. Kanslibyrån: chef byråchefen W. Lingren. Sektion för pressinformation: chef redaktören B. A. Crampelle. Ombudsexpeditionen i Göteborg: chef kammarskrivaren V. Fryksmark. Ombudsexpeditionen i Malmö: chef kontrollören B. Lignell. Fristående maskinimportsektionen: chef direktören H. Pyk; bitr. chef kammarskrivaren K. Henriksson.

295 D . Under folkhushållningsdepartementet. Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788; ändrad genom K. K. nr 29/1944, 565/1946 och 4/1947). Ordf. och chef: hovrättsrådet O. Söderström. Vice ordf.: lantbrukaren D. Svensson. Övriga ledamöter: fil. lic. M. Bonow, lantbrukaren G. Carlsson, riksdagsled, fru O. Nordgren, köpmannen O. W. Olsson. A v d e l n i n g a r m. m.: Avdelningen för animaliska produkter: tf. chef byrådirektören G. Hulting. Avdelningen för vegetabiliska produkter: tf. chef agronomen H. Hagander. Byrån för fodermedel och utfodring: chef agronomen A. Andersson. Konsumtionsavdelningen: chef byrådirektören G. Hulting. Byrån för omsättningskontrollen: förest, förste aktuarien B. Otthammar. Byrån för tilldelningsärenden: förest, förste aktuarien J. A. Holm. Allmänna avdelningen: Juridiska sektionen: chef hovrättsassessorn A. Bibbing. Byrån för vissa löpande ärenden: förest, sekreteraren S. Ströberg. Sektionen för administrativa ärenden: tf. chef sekreteraren S. Ströberg. Sektionen för kristidsstyrelserna m. m.: tf. chef sekreteraren B. Nordström. Byrån för prisclearing m. m.: förest, förste aktuarien C. Bjerström. Planläggnings- och lagringsbyrån: chef byråchefen S. Palmi. Statistiska byrån: chef byråchefen O. Zetterberg. Utredningsbyrån: chef byråchefen L. Juréen. B y r å n för ärenden rörande fisk: chef greve N. Tolstoy: bitr. chef fil. dr S. Sjögren. Sektionen för utrikes- och licensärenden: chef greve N. Tolstoy; bitr. chef: köpman F. Brynolf. Sekretariatet: Sekreterarekontoret: förest, sekreteraren S. Ströberg. Kamrerarekontoret: förest, kamreraren A. Savelius. Bevisionskontoret: förest, förste revisorn S. Frantzich. Pressdetaljen: förest, redaktören O. Östmark. Personalkontoret: chef byråchefen O. Zetterberg. Livsnnedelskommissionens råd: samma ledamöter som föregående år utom förbundsordföranden H. Molander, vilken ersatts av förbundsordföranden O. Persson. Statiens industrikommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K. K. nr 582/1940). Ordlf. och chef: tf. generaldirektören J. H. Qvistgaard. Viice ordf. och chefens ställföreträdare: direktören E. Tunhammar. Övriiga ledamöter: överingenjören B. Sundfeldt, hovrättsrådet B. Lindskog, direktöiren G. Settergren, förbundssekreteraren H. S. Form, direktören H. Pyk, förbiundsordföranden O. Westerlund.

296 Kansli: Kanslichef: revisionssekreteraren T. Myrland. Sekreterare: byrådirektören greve G. Mörner, byråsekreteraren S. Björnwall. Smörjmedelsimport: G. Hammarstrand, T. Svedberg. Maskinimportsektionen: chef direktören H. Pyk. Avdelningar: Byggnadsavdelningen: chef majoren B . C. Larsson. Importfrågor: ingenjören E. Borell. — Behovsprövningar för byggnadstillstånd: direktörsassistenten H. Egnell. — Löpande ransoneringsfrågor: civilingenjören S. Weisner (cement och tegel), ingenjören E. Sköld (radiatorer), ingenjören L. E. Lövkvist (fönsterglas/maskinglas). Järnavdelningen: chef direktören H. Anelius; bitr. avd. chef bergsingenjören S. Larson. Sekreterare: jur. kand. N. Å. Brunson. — Tilldelningsbyrån för valsjärn: överingenjören H. Uhrus; assistent ingenjören H. K. H. Silvander. — Bör: kamreraren S. Fogelberg. — Legeringsmetaller och ferrolegeringar: S. Göransson. Kemiska avdelningen: chef ingenjören S. Huss; stf. chef ingenjören L. Brage. Exportfrågor och kombinationsaffärer: ingenjören S. Elg. — Plastärenden: ingenjören J. E. Jansson. — Maskinimport och byggnadsärenden: överingenjören H. Wahlberg. Läderavdelningen: chef direktören E. Hallström; chefsassistent: kamreraren L. Lindborg. Metallavdelningen: chef direktören N. Frenne. Bansoneringsfrågor: kamreraren J. G. Wedin. Textilavdelningen: chef direktören G. Gibson. Sekreterare: jur. kand. B. Berger och G. Fondelius. — Bomullsbyrån: ingenjörerna I. Weman och C. A. Lindecrantz. — Ullbyrån: ingenjören S. Werge. — Lin-, jute- och hampärenden: A. Olsson. — Trikåbyrån: ingenjören L. Swanström. — Konfektion och vävnader: G. Fondelius. — Textilmaskiner: M. Wallner. — Expedition för import och export: J. Eneberg. Verkstadsavdelningen: chef direktören G. Leire. Allmänna verkstadsfrågor och importreglering: direktören G. Klemming. — Assistenter för importfrågor: ingenjören E. Bendel, ingenjören G. Jacobsson, H. Schelin, E. Berg. Självständiga

byråer:

Elektriska byrån: chef ingenjören B . Kihlgren. Import- och exportplanering: ingenjören J. Hultkrantz. Maskin- och materielfrågor: ingenjörerna B. Lange, H. Larsson, G. Borgström och T. Cederborg. Bansoneringsärenden: ingenjörerna K. Skog och T. Cederborg. Gummibyrån: chef byråsekreteraren E. Petersson. Juridiska byrån: chef jur. kand. B. Beuterskiöld; sekr. jur. kand. J. Ouchterlony. Linoljebyrån: chef sekreteraren E. Bengtsson. Statistiska byrån: chef byråchefen A. Eriksson. Utredningsbyrån: chef byrådirektören M. H. Lagercrantz. Planläggningssektionen: chef sekreteraren L. Masreliez. Särskilda utredningar: förste byråsekreteraren B. Seth.

297 Statens bränslekommission. Instruktion 14/6 1940 (nr 581).

Ordf. och chef: ombudsmannen E. Severin. Ledamöter: direktören Y. Bengtsson, lantbrukaren C. Carlsson, civilingenjören P.-O. Kjellström, överdirektören G. Nilsson, försäljningschefen i domänstyrelsen G. Olhammar. Kansli: Chef: revisionssekreteraren C. S. Carlon. — Sekreterare: jur. kand. M. Bosén. Utrikeshandelsärenden: jur. kand. H. Beuterskiöld. Juridiska byrån: chef assessorn P. Eklund. — Sekreterare: hovrättsfiskalen M. Hedberg, advokaten Kj. 01 vig. Kameralbyrån: chef civilekonomen O. H. Malmström. Kontrollbyrån: chef jur. kand. M. Bosén. Avdelningar

och

byråer:

Planläggningsavdelningen: chef civilingenjören P.-O. Kjellström. Planeringsbyrån: chef ingenjören N. Lundmark. Byrån för industrilicensärenden: chef B. Birgersson. Byrån för flytande bränslen: chef överstelöjtnanten A. Eklund. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander. Kontoret för eldningsoljelicenser för hushåll: förest, ingenjören G. Pettersson. Kolavdelningen: chef direktören J. V. Wallin. Byrån för lagerhandel: chef G. Ericson. — Importens fördelning, skeppningsärenden o. dyk: N. Ancrantz. Kraftbyrån: chef civilingenjören M. O. Westerberg. Skogsindustribyrån: chef jägmästaren L. Laurell. Trävaror: direktören A. Kull. — Pappersmassa och papper: civilingenjören H j . Hesse. Bränslekommissionens råd: i huvudsak samma ledamöter som föregående år.

Statens trafikkommission. Instruktionen 1/8 1940 (nr 747; ändrad genom K. K. nr 21/1944).

Ordf. och chef: direktören G. Frisell. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: f. d. byråchefen C. B . Trolle. Övriga ledamöter: direktören C. A. Eriksson, överstelöjtnanten F. Hård av Segerstad, direktören K. Hägglöf, direktören Å. Nerell, envoyén N. Ståhle. Kanslichef: länsnotarien B. Dillen. Sektioner: Sektionen för ärenden rörande sjöfarten och hamnarna: chefer direktörerna B. Wicrn och N. Hegardt. — Järnvägstrafik och civil luftfart: chef f. d. byråchefen C. B . Trolle. — Personbiltrafik: f. d. byråchefen C. B . Trolle. Trafikkommissionens råd: i huvudsak samma ledamöter som föregående år.

298 Statens priskontrollnämnd. Instruktion 21/5 1948 (nr 282).

Ordf. och chef: direktören H. Älmeby. A v d e l n i n g I: Vice ordf.: hovrättsrådet B. Lindskog. Övriga ledamöter: direktören J.-O. Modig, överingenjören G. Bydbeck, revisorn G. Severinson, ombudsmannen H. Svensson, ombudsmannen H. Svärd, docenten A. Östlind. Avdelning II: Vice ordf.: hovrättsrådet E. H. Dahlin. Övriga ledamöter: kassören fru I. Ahlberg, direktören A. Bergstrand, riksdagsmannen N. O. Jönsson, redaktören A. Lind, direktören A. G. Matts, fil. kand. B . Meidner. Kanslichef: hovrättsrådet E. H. Dahlin. Chef för sekretariatet: rådmannen B . von Delwig. Bitr. kanslichef: byråchefen B. Nordqvist. Chef för kameralkontoret: kamreraren A. Ericson. Chef för publiceringssektionen: redaktören H. Stuge. Byråer: Juridiska byrån: chef byråchefen G. Wiedesheim-Paul. Järn- och metallbyrån: chef byråchefen S. Nyström. Bränsle- och trävarubyrån: chef jägmästaren Th. Backström. Textilbyrån: chef byråchefen L. Gillgren. Läder- och skobyrån: chef byråchefen L. Gillgren. Byrån för kemisk-tekniska produkter: chef byråchefen C.-A. Nilson. Livsmedelsbyrån: byråchefen E. Carbell. Allmänna byrån: chef byråchefen A. Hellman. Importhandelsbyrån: chef byråchefen H. Lundberg. Prisövervakningsbyrån: chef byråchefen O. Spongenberg. Utrednings- och planläggningsbyrån: chef vakant. Transportbyrån: chef byråchefen L. Mossberg. Konfektionsbyrån: chef byråchefen E. Alhvin. Aktiv hushållning: chef fru V. Diurson. Priskontrollnämndens råd: samma ledamöter som föregående år, med undantag av disponenten G. Engel, direktören G. Ernmark och generaldirektören G. Vahlberg men med tillägg av andre ordf. i LO E . Norrman.

Statens upplysningsbyrå. K. br. 27/9 1945.

Chef: redaktören K. Walles. Sekreterare: K. O. Hammarlund, redaktör för tidskriften »Från departement och nämnder». — Granskning och klipparkiv: redaktören J. Löwenthal. — Sakkunnig för annonsfrågor: förste byråsekreteraren G. Horn.

299 Överrevisionen för krisförvaltningen. Instruktion 31/12 1943 (nr 846; ändrad genom K. K. nr 241/1944).

Ordf. bankdirektören G. Engfors. Övriga ledamöter: riksdagsmännen redaktören K. Ward och lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl, aukt. revisorn S. Hagström, hovrättsrådet S. Björklund. Byråchef: revisionskommissarien E. Cronmark. Förste revisor: revisorn S. G. Törner.

Statens handels- och industrikommission. (Personal omkring den 1 april 1950.) Instruktion 3/2 1950 (nr 65).

Ordf. och chef: generaldirektören N. Malmfors. Vice ordf.: direktören E. W. Tunhammar. Övriga ledamöter: förbundsordföranden A. H. Adiels, direktören Hj. Degerstedt, förbundssekreteraren H. S. Form, förbundsordföranden A. Geijer, direktören S. Kastrup, direktören I. Kull, direktören E. Kördel, hovrättsrådet B. Lindskog, vice riksbankschefen H. Magnusson, direktören H. Pyk, direktören G. Settergren, direktören E. Sjögren och handelsrådet T. Vineli. Direktör för utrikeshandelsärenden: byråchefen E. Grafström. Kanslichef: byråchefen G. Ericsson. Avdelningar: Utredningsavdelningen: chef byrådirektören P. G. Wennersten; bitr. chef byråchefen C. E. von Oelreich. Sektionen för handelsavtalsfrågor: chef förste byråsekreteraren S. Larson. Handelspolitiska avdelningen: chef byråchefen T. Millqvist; bitr. chef byrådirektören M. Lagercrantz. Kvoteringsbyrån: chef byråchefen Th. Palmstrand. Byrån för kombinationsaffärer: chef byråchefen S. E. Orrö. Statistiska avdelningen: chef byråchefen A. Eriksson. Sektionen för utrikeshandelsstatistik: chef förste aktuarien S. Öhman. Sektionen för försörjningsstatistik: chef förste aktuarien O. Wikberg. Kemiska avdelningen: chef ingenjören S. Huss. Textilavdelningen: chef direktören G. Gibson. Järn-, metall- och byggnadsavdelningen: chef direktören H. Dahlerus. Maskin- och verkstadsavdelningen: chef direktören H. Pyk. Diverseavdelningen: chef revisorn E. Malmen. Läderbyrån: chef direktören E. Hallström. Exportavdelningen: chef byråchefen G. Hultkrantz. Kontroll- och besvärsavdelningen: chef byråchefen S. Stiernstedt. Administrativa avdelningen: chef vakant. Kanslibyrån: chef byråchefen J. W. Edberg. Personal- och kameralsektionen: chef byråsekreteraren S. Björnwall. Organisationssektionen: chef postassistenten H. Åkesson. Pressärenden: redaktören B. A. Crampelle. Ombudsexpeditionen i Göteborg: chef kammarskrivaren V. Fryksmark. Ombudsexpeditionen i Malmö: chef tullkontrollören B. Lignell.

300 Bilaga 4.

Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvätt- och rengöringsmedel juli 1948—juni 1950. Gram per dag.

1948 Juli Augusti . . September Oktober . . November December 1949 Januari . . Februari. . Mars April Maj Juni Juli Augusti . . September Oktober . . November December 1950 Januari . . Februari. . Mars April Maj Juni

Mjöl och HavreSocker bröd gryn m. m.

Matfett

84,9 107,7 116,8 76,7 51,3 53,4 55,6 50,0 51,5 51,5 51,3 72,6 117,6 157,5

147,1 147,1 151,3

15,9

Såpa

Tvål

Tvättpulver

Kött och fläsk

Kaffe

35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 39 8

46,8 51,6 53,3 57,1 57,1 60,8

10,5 10,2 10,2 10,2 10,2 11,7

3,6 3,6 3,6 3,9 4,3 4,3

17,7 8,9 8,9 11,3 14,3 15,4

6,0 6,0 6,0 6,5 7,1 7,1

39,6 35,9 37,0

57,1 57,1 57,1 63,3 68,2 64,0

10,2 10,2 10,2 10,2 10,2 10,2 10,2 10,2 10,2 10,2 11,0 11,1

13,

7,1

alternativt

8,9 7,3 7,2 *,l 8,9 9,0

Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen, vilken utgör fortsättning på tabellen i del IX, bilaga 3, avse grundransonerna för vuxna personer. För spädbarn ha ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till äldre personer, 60 år och däröver (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar, dels till havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av personer med tungt arbete, dels till vissa kategorier av personer med speciella kostförhållanden. Av tvättmedel ha tilläggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke. Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad, under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl, gryn och bröd m. m.: Ransoneringen upphävdes för havregryn fr. o. m. 15/7 1948, för makaroner, vermiceller, mannagryn, hårda pepparkakor och småbröd fr. o. m. 23/8 1948 samt för mjöl, gryn och bröd, alla slag, fr. o. m. 2/10 1948. Socker: Ransoneringen för socker och sirap upphävdes fr. o. m. 1/9 1949. Matfett: Ransoneringen upphävdes fr. o. m. 25/3 1949. Kött och fläsk: Ransoneringen upphävdes fr. o. m. 20/6 1949. Tvätt- och rengöringsmedel: Ransoneringen upphävdes fr. o. m. 22/1 1949.

301 Bilaga 5.

Varubeslag som upphävts under tiden 1 juli 1948—30 juni 1950. Jfr bilaga 5 i delarna IV—IX. Kungörelse ang. beslagets hävande

Beslagskungörelse V a r u s 1a Datum

Nr

4/4 1941 3/10 1941 4/4 1941 21/4 1943 9/1 1948

186 792 189 2U4 8

5/12 1941 922 2/10 1942 788 26/1 1945 19 11/12 1942 959 24/10 1941 817 20/12 1940 1027 29/1 1943 59 28/3 1941 169 20/4 26/4

1945 1946

138 156

9/4 14/3

1943 1947

167 81

5/5

15/8 1947 601 21/11 1947 834 4/7 1941 625 30/12 1941 1001 28/6 1941 549 30/10 1942 2/7 1940

859 714

6/12 1940 979 20/12 1940 1025 20/12 1940 1026

Datum

Cement 24/9 1948 Ved 10/12 24/3 1949 Vissa hartser m. m Kalcinerad soda Vissa växer, paraffin och glycerin Potatismjöl m. m Stärkelsesirap Vissa vita pigment 22/4 Salt sill m. m 28/4 Skrot av icke smidbart järn . . 3/6 Råister och råtalg m. m 18/6 Tarmar m. m Koppar och vissa kopparlegeringar m. m 30/6 Massaved (pappersved) och props 22/9 Vissa trävaror av furu och gran m. m Viss choklad 4/11 Kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör Vissa slag av fönster- och spe gelglas 28/10 Foderbetor, vitbetor (råa), ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda och ej hänförliga till annat nummer, samt ärter och bönor, tjänliga till människoföda (beslaget fortfar betr övriga i kungörelsen avsedda varor) 28/10 1949 Stråfoder » » » » Trän » » Vissa fröer » » Vissa oljeväxtfröer m. m Vissa gödselmedel (utom ammo» » niumsulfat och tomasfosfat).. » » Ljungasalpeter m. m Sulfatharts, majsolja och ricin» » olja » » Vissa oljor » » Vissa förråd av smör » » Vissa animaliska fettämnen m.m.

Nr

Dag för ikraftträd.

Beslaget omnämnt å sid.

648 756 72 73

1/10 1948 II 291 1/1 1949 III 116 1/4 i II 303 IV 344

74 76 77 145 162 279 330 332

25/3 26/3 1/5 1/5 15/6 20/6

IX 145 III 60 IV 56 VI 245 IV 71 III 95 II 73, 75 IV 291

425 488

1/7 1/10

I I 289 V I 267

489 532

7/11

VII 250 IV 309 VIII 92

533 539

10/11

V 279

540 542 544 547 548

1/12 1949

IV 278 IX 90 IX 110

III 57 III 267

549 550

IV 38

II 250

552 553 554 555

II 93 II 75 II 73,75 II 73,76

302 Kungörelse ang. beslagets hävande

Beslagskungörelse V a r u s 1a Datum

Nr

13/6

28/6

30/4 1943 228 30/12 1940 1063 10/5 1946 180 13/2 1948 50 14/2 1941 68 25/7 1941 675 13/2 1942 65 21/4 1943 237 19/4 1940 247 19/12 1941 992 9/1 1948 7 4/1 1945 2 10/5 1940 317 26/4 1940 24/10 1941

290 816

8/7 1943 14/3 1947

628 119

14/11 1947 30/8 1941 28/3 1941 31/7 1941 12/4 1940 28/6 1941 2/10 1942 17/6 1943

820 706 174 683 195 549 806 417

Datum

Vissa fettämnen (utom rov- och rapsolja, även blåsta, andra liknande blåsta oljor, samt flytande vegetabiliska feta oljor ej s. n. andra än solrosolja oeh vallmoolja) 28/10 1949 Kondenserad mjölk och grädde » » samt torrmjölk och ost .... » Lecitin m. m » Ljus » Vissa tomtunnor 11/11 » Bensin m. m

Dag för ikraftträd.

1/12 1949

557 558 559 564 566

12/11

»

25/11 Linolja » >> Vissa tryck- och oljefärger m. m. » » Kinesisk och japansk träolja . . » Vissa industrikemikalier Tallolja (beslaget fortfar betr. övriga i kungörelsen avsedda varor) 2/12 » Aluminium m. m Vissa metaller och metallege» • ringar m. m 29/12 » Vissa natriumfosfater Papp och papper samt vissa därav tillverkade varor . . . . 24/2 1950 » » Garn av papper m. m » 21/4 Bleckplåt

590 592 593 594

33 34 124

1/3

Stenkol m. m. (beslaget fortfart 22/6 betr. antracit och koks) j

1/7

Gummiringar m. m

Vissa gödselmedel Potatis Spannmål och rotfrukter, andra än de för vilka beslaget hävts genom K. K. nr 540/1949

»

Nr

599 602

10/12

603 701

1/1 1950

II 27C II 269 IV 295 II 95 VII 236 IX 178 ( II 297 I III 103 U l l 312 { IV 339 I 280 III 107 IX 145 VI 246 I 259 I 272 I I I 93 V 83

i

394 395

VIII 114 I X 130 III 91 II 313 III 115 I 289 II 250 IV 53

»

396 IV 278

i>

i»

> )

1/12

Beslaget omnämnt å sid.

» 1/5

303 Rättelser till delarna I—IX. Sida

Rad:

Ståi-

Skall vara

Del I. 26 71 121 177 210 241 244 245 271 293 334 347 358 409 410 426

De två näst översta styckena flyttas till sid. 24 sist under rubr. Sjöfarten, 15 u förbunden förbuden 7 u Uppköparens Uppköpens 8—9 u Sveriges hudhandlareförening och Svenska hudhandlareföreningen och Sveriges Garveriidkareförening Svenska garveriidkareföreningen 8n 1 juni 30 juni 12 u Konstgödsel Konstgödselmedel 18 u råg råg1n stärkelsefabrikanters stärkelseproducenters 12 u martinjärnsimportörers martintackj ärnsimportörers 17 u Sverige kr. 1: 50 Sverige kr. 1: 00 7 u handelsavtal sjöfartsavtal 1u uppmjukning uppskjutning Andra stycket flyttas till sid. 204 (under lubr. Sjöfarten). 7 — -> n Orden »Ändrad genom K. K. nr 748/1939» flyttas efter rad 5 n. 1 8 — 24 u Rubr. till förf. 15 / 12 1939 (nr 856), 15 / 12 1939 (nr 857) och 15 / 3 1940 (nr 149) flyttas till sid. 408 under avd. Sjöfarten. 4 u Enderlein Enderstein

Del II. 8 28 61 87 264 275 276 319 340 345 351 363 374 415 486 500 501 502

22 u 4 n 3 n 19 n 2n

invaliditetsunderstöd invalidunderstöd oljefabrik oljefabriker proposition nr 1 proposition nr 1, kapitalbudgeten tvål tvätt april mars 22 — >3 u fiskimportörers förening fiskimportörförening 6u efter orden »1 januari 1938 tillägges: (delvis redan från 1 mars 1935) 11 n 18 juni 13 juni 4n Mackmyra AB Mackmyra Sulfit AB 11 u sprägningsarbeten sprängningsarbeten 1 0 — 11 n motorcyklar i icke yrkesmässig tra motorcyklar samt motorbåtar, alla fik samt motorbåtar i icke yrkesmässig trafik 5u kungörelser kungörelse 23 u 31995 42 776 6n invaliditetsunderstöd invalidunderstöd. (Samma rättelse göres å sid. 416 rad 5, 9 och 15 u samt å sid. 468 rad 32 och 35 u) 6— 7 u v. verkst. direktören i Svenska Cellu- överingenjören B. Sundfeldt losa AB, överingenjören R. Sundfeldt I kol. 6 tillägges, a t t beslaget å motorbrännolja m. m. enligt K. K 3 / 4 1940 (nr 208) hävts genom K. K. nr 315/1940 fr. o. m. den 10 / 5 1940. / kol. 7 (II 349. (Samma rättelse göres i del II 308 \rad. 2 \ I I I sid. 517 och del IV sid. 544) | 1 7 /s 1940 (Samma rättelse göres i i kol. 1 \ 7 U 1941 < del III sid. 518 och del IV sid. l överst f

'ni

I 545)

u = uppifrån; n = nedifrån.

301 Sida

Rad

Står

Skall vara

Del III. 17 99 125 153 153 202 227 284 313 343 347 349 374 380 469 471 491 526

orden »meddela föreskrift att» utgå 2 n 23 u tillverkade av tillverkade av standardvävnader av / 16 u 1 skogsvägslånefonden skogsväglånefonden l 1 n ) Den utrikes trafiken Totaltrafiken 9 u Siffrorna i tredje sifferkolumnen i tabellen (1941) ändras sålunda: 4 540, 985, 1 239, 1434, 1277, 1088, 1029, 7 052, 11592. 14 u 99 98 26 u juni december 1—2 n Västkustfiskarnas centralförbund, Framför bägge namnen tillägges Ostkustfiskarnas centralförbund ordet Svenska men utgjorde utrustning för momen 2 u torfordon som kastved och massaved kastved 20 u 4 u 35 30 7 u lägre högre 27 u kungörelse förordning 23 u måanderna månaderna Efter rad 7 införes: 19 / 6 1942 nr 432 K. instruktion för statens hyresråd. Datum för de 5 första kungörelserna under rubr. »d. Livsmedelshushållningen i övrigt» ändras från lL 1941 till 4 / 7 1941. 24 6 u /s 1940 "/« 1940 / kol. 1 \ 17 17 / 4 1942 /4 1941 \ rad 4 /

Del IV. 92 146 147 177 179 204 255 259 263 263 289 318 326 354 354 400 401

427 427 449 482 493 526

byggnadslov för lägenheter innehållande 49 832 rum I kolumnhuvudet tillägges efter orden Tusen ton: (där ej annat angives). Siffrorna i fjärde sifferkolumnen (år 1942) äro felaktiga. De riktiga siffrorna återfinnas i del V, tabellen å sid. 134. 14 u 1942 1943 13 n kungörelser förordningar 1943 1942 5 u 31 december 1942 eller senare, dock 18 u 31 december 1941 eller senare före den 31 december 1944 statens försvarsväsendets 9 u Indextal 1943 tabellens Indextal sista kol. 1941 1942 3 n 14 u januari 1945 juli 1944 25 u 28 329 att omfatta 28 329 rum S-vävnader och T-vävnader av ylle, 10—11 n S-vävnader, T-vävnader 7 oktober 7 oktober 1942 18 u Sveriges råvarugrossistförening Svenska råvarugrossistföreningen 7 n kungörelse förordning 3 n Efter översta stycket tillägges: Genom samma kungörelse bestämdes exportlicensavgiften enligt en stigande skala från 2 kronor för gods med värde av högst 100 kronor till 1 000 kronor för gods med värde 1 milj. kronor eller däröver. (Jfr del I sid. 127.) 16 n Kungörelsen Förordningen 13 n kungörelse förordning man man, född år 1923, 19 u 12 n tillhör tillhörde OT /X 1942 « / u 1942 18 n 2 n och vete av vete 4 n

49 832 byggnadslov

305 Sida

Rad

Står

Skall vara

Del V. 3 133 251 259 289 350 430

17—18 u dagtecknad dagtecknade I kolumnhuvudet tillägges efter orden Tusen ton: (där ej annat angives). 6 n 1914 1944 2 n januari 1946 juli 1945 6 u april maj 1 n 1949 1939 Den under rubr. »2. Moratorium, förmynderskap, m. m.» sist upptagna lagen den 22 / 6 1944 (nr 394) bör i stället upptagas under rubr. 4 å sid. 431. 448 19 u yrkesreglering yrkesvägledning 2 482^ kol. 1, br. i / u 1943 K. br. 3 °/ 6 1943. I kol. 4 tillägges rad 7 i vid samma rubrik: P N medd. 330. (Samma rättelse göres i del VI sid. 474)

}«

Del VI. 26 64

15 u 11 u

17 n 19 u 20 u 19 u 23 u 11 u 25 u 20 u 474-1 kol. 2 rad 12 n 68 84 84 123 222 239 270 272

8 229 000, 8 256 000, 8 731 000 400 milj. sten cirkulär sönderslaget 1 000 tegel 136 2:70 Detsammas 50 öre kbm 23 mars

kill

8 229 milj., 8 256 milj., 8 731 milj. 400 milj. mur- och taktegel, varav ca 350 milj. murtegel meddelande sönderfruset 1 000 tegel av normalstorlek 342 2:80 Detsamma 50 öre per kbm 16 mars ffrån. (Samma rättelse gores'i del L VII sid. 448 och del VIII sid. 392)

Del VII. 126

6 u

licensavgift

141 5 n Internationel 208< tabellens >| indextal sista kol. 218 1 u Hästexportföreningen 247 14 u oktober 280 12 u 1943 334 3 n krigsförsäkringsanstalten 354 5 u 28 juni 355<j tabellens industri 4:e kol. 366 18 n augusti 399 11 u Otwick

licensavgift av samma storlek som den före den 1 april 1943 gällande exportlicensavgiften (se del I sid. 127) International Indextal 1946 Hästexportberedningen maj 1946 riksförsäkringsanstalten 29 juni industri och kraftverk maj

Otwock

Del VIII. 174 176 196 310

17 n 13 u 1 u 15 n

20—016933

1946 1947 Tilldelningen Tilldelningen i övrigt inportlicenseringen importlicenseringen Efter Textilgrossisternas riksförbund tillägges: Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförbund.

306 Sida

Rad

Skall vara

Står

382J

Efter ordet kemisk tillägges: resp. mekanisk. 8 u 1943 10 / 6 kol. 1 \M943 19 / 6 rad 14 u

Del IX. 1947/48 1946/47 17 u 13 n 1940 1948 övre t a b . 49 800 54 { rad 2 n \ 4 4 200 45 450 17 n 121 Efter ordet ränteutgifter tillägges: å tertiärlån. 17 n 277 622 1 662 8 u 346 Hela tablån över upphävda beslag utgår. 372 23 28

SAKREGISTER till delarna I—X. Aceton IV 111. Acetylenaggregat I I 1 0 3 ; I I I 134; V I I I 110. Acetylsalicylsyra IV 352; VI 74, 168. Ackumulatorfabriks AB Tudor I I I 321. Aktiebolag: lag om begränsning av vinstutdelning fr., IV 255; V 232; VI 193; V I I 202; lag om dispos. av a:s vinstmedel IX 33—35; X 26—27. Aktiv hushållning II 208, 447—448; III 211, 460; IV 231, 260; 485—486; V 424—426; VI 412. Albrechtsons Nätfabriks AB, V 90. Alkaliproduktion II 101, 307. Allmänna tull- och handelsavtalet (General Agreement on Tariffs and Trade, GATT) X 195—196. Aluminium: inhemsk prod., prod, avtal II 99, 305; IV 347; X 115—118; beslag I 272; I I I 93; X 119; handels- o. förbrukningsregi. I 272—273; II 88; III 93—94; V 278; importregi. VII 62—63, 246; prisregi. VII 63, 245—246. Se f. ö. Metaller. Alunskiffer, koncessionslagstiftning III 229— 231. Ammoniumsulfat se Konstgödsel. Ammunitionsnämnd, statens, 1218—219, 431 —432; II 481; III 239. Andalusit II 99, 305. Antimon III 92—93; V I I I 106. Apatit, apatitslig I I 1 0 1 , 251; III 112; IV 351— 352; VI 39; VII 301. Arbetarskyddslagen, eftergift fr. viss best. i, 1 3 1 ; 1X24; X 22. Arbetsblock 180—83, 250—251; 11246—248; III 240, 253—255; IV 36, 260, 442; V 37—38; V I I I 70; riksblockdelegation I I I 254; länsblockdelegation III 254; länsblockmyndigheter IV 36, 260, 422; förskott av statsmedel V 38. Arbetsförmedlingen, den offentliga: ställd under statlig ledning I 225; II 404; V 235; VI 195; 1X47; organisationens utbygg. I I I 186; IV 196, 444; kretsorg. IV 196—197; arbetsförmedl. f. utlänn. IV 196, 444; V 180; f. partiellt arbetsföra V I I I 260; 1X260— 261; tjänstemannaförmedl. VII 340—341. Arbetsförmedlingstvång: för byggnadsverks, m . m . II 400; III 232, 429—130; IV 195—

196, 203—204; för torvhant. m. m. III 232, 350; IV 127, 196, 442—443; V 179. Arbetslöshetsförsäkringen, den frivilliga, II 410—411; VI 162—163; statsbidrag t. erk. arbetslöshetskassor II 411; VI162—163; VII 350; V I I I 271; IX 274; X 214—215. Arbetslöshetsnämnd, lag om, V 375. Arbetsmarknaden: statistik I 159—160, 359— 360; II 176—177, 396—397; I I I 179—180, 409—410; IV 188—189, 437—438; V 174— 175, 370—371; VI 152—153, 348—349; VII 169—170, 335—336; V I I I 254—256; 1X256 —258; X 200—201; arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden I 160—163, 360 —363; II 177—180, 397—399; I I I 180—182, 410—412; IV 189—191, 438—440; V 175— 176, 371—373; VI 153—155, 349—351; VII 170—172, 336—338; V I I I 256—258; IX 258 —260; X 202—204; arbetsmarknadsregi. I 163—165, 363—366; II 180—183, 399—444; III 183—188, 412—418; IV 191—198, 440 —445; V 177—182, 373—376; VI 155—158, 351—355; VII 173—175, 338—341; V I I I 258 —262; IX 260—262; X 204—206; anslag rör. arbetsmarkn. regi. I 365—366; II 406—410; III 418—419; IV 445—447; V 376—377; VI 355—357; VII 341—344; V I I I 262—264; IX 262—265; X 207—208; invent, av arbetskraft II 403; III 184, 188, 413; IV 193, 195— 196, 441; V 177—178, 374; VI 156, 353; registr. av arbetskraft II 404; III 418; IV 197, 445; V 181, 376; VI 157, 355; VII 175, 341; V I I I 261—262; 1X262; X 206; kursverks. I 164; II 180, 402; III 186, 416—417; IV 194 —195, 443; V 179, 374; VI 156—157, 354; VII 174, 339; V I I I 261; IX 261, X 205; ungdomsförmedl. o. yrkesvägledn. I I 4 0 1 ; V 375; VI 157, 354; VII 339; frivill. beredskapsinsatser III 185—186, 289, 415; IV 193—194; 441—442; V 178, 374; VI 156, 353—354; VII 173, 339; VIII 259; 1X260; arbetslöshetsunderstöd II 182—183, 408—409; I I I 187, 417; V 376; VII 175, 341; V I I I 261; IX 261— 262; X 206; beredskapsarbeten I 364; II 182, 403; III 186, 188, 416; IV 197, 444; V 181, 375; VI 157, 355; VII 175; VIII 261; 1 X 2 6 1 ; X 205—206; gatstensbeställn., gatstensinköp III 417; IV 197; arkivarbeten, musiker-

308 hjälp m . m . II 402; I I I 186—187, 417: IV 197, 445; V 181, 375; VI 157, 355; VII 175, 341; VIII 261, 1X261; X 206; anläggningsreserv (sysselsättn. beredskap) V 416—417; IX 265. Se f. ö. Arbetsförmedlingen, Arbetsförmedlingstvång, Beredskapsmönstring, Beredskapsregister, Beredskapsstat, allmän. Arbetsmarknadskommission, statens: 1939 års kommission 160—61; 1940 års kommission: instruktion o. uppgifter I 223—225; II 28— 29; V 188; organisation I 224—225; II 29; III 21, 240; IV 20, 260; V 21; VI 23—24,194: VII 17; V I I I 38; personal I 428, 434; II 482: III 492; IV 514—515; V 448; VI 437; VII 421—422; V I I I 366; verksamhet I 163—165, 363—365; II 180—183, 399—406; I I I 183— 188, 412—418; IV 191—198, 440—445; V 177—182, 189—191, 373—376, 384; VI 155—158, 165—167, 351—355, 367—369; VII 173—175, 178—180, 338—341, 355— 357; VIII 258—262, 278—284; IX 260—262, 278—281; upphörande V I I I 38; 1 X 4 7 . Arbetsmarknadsnämnden I I I 191. Arbetsmarknadstyrelsen: uppgifter o. organisation VIII 38—39; instruktion IX 47; verksamhet 1X260—262, 278—281; X 204— 206, 219—223. Arbetstidens reglering, lag om undantag fr. gäll. best. härom I 207; II 219; III 232; IV 249; V 229; VI 186; VII 200. Arbetstvister se Medling i a. Arealbidrag IX 61, 72—73. Arkivarbeten se Arbetsmarknaden. Arrendeavtal, lag om jämkning härav i vissa fall I I I 226—227; IV 241—242; V 226—227; VI 185—186. Arvsbeskattning V I I I 338; försvarsobligation ss. betaln.medel vid erlägg. av arvsskatt II 205,441. Asfalt II 303, 308. Asfalttakpapp se Byggnadspapp. Astra, AB, II 101. Automobiltrafik se Motorfordonstrafik. Avbetalningsgods: lag om inskränkning i rätten att återtaga a. fr. vissa värnpliktiga I 33; V 226; förordn. om inskränkning i rätten att återtaga a. I 199, VII 196. Avesta Jernverks AB IV 108; V 288. Avfallsprodukter: tillvaratag, härav som industriråvaror II 102; I I I 111, 324—253; IV 354; V 96—97; VI 89—90, 256—257; VII 81. Avmagnetisering, magnetskvdd (skydd mot magnetminor) IV 412—413; V 352—353, 367; VI 324—325; VII 320; V I I I 228—229; IX 245. Avverkningsrätt, förvärv av, IV 115—116; V 108—109; VI 101, 270, 276—278; VII 89— 90; V I I I 111, 149; IX 162; X 123. Avverkningsskyldighet se Ved. Bagerijäst, reservlager av, IV 45. Bakelit o. a. pressmassor se Konsthartser.

Bananer VII 52—53. Band och snören, elastiska: importregi. IV 325. Bankaktiebolag: lag om rätt för Konungen a t t i vissa fall meddela särsk. best. om b:s kassareserv 1210; II 226; III 235; IV 253; V 231; VI 193; VII 201; V I I I 32; IX 31—32; X 25—26; lag om r ä t t för Konungen a t t medgiva undantag fr.gäll. inlåningsbest. IV 254; lag ang. b:s inlåning V I I I 33; X 25. Bankir AB Trägårdh & Co. V 91. Bankoutskottet: uttal. ang. den ekon. politiken II 435; I I I 441—442; VI 377—378; 1 X 1 6 — 17, 321—322; X 17, 257. Barnbidrag se Folkpensioner; allmänna b. V I I I 269. Befraktarnas intresseförening IV 408; V 350. Ben, fettutvinning ur, I I 2 9 9 ; I I I 105, 319; IV 295; VI 52; V I I I 86. Bengtsfors Sulfit AB II 121, 340. Bensin, lättbentyl, motyl: handels- o. förbrukningsregi. I 107—108, 301—303; II 117— 118, 336; I I I 128—129, 353; IV 130—131, 380—381; V 120—121, 317; VI 109, 292— 293; VII 100; IX 176—180; X 165—166. Se f. ö. Bränslen, flytande. Bensin- och oljenämnden I 54—55, 221, 427. Bensinskatt se Skattelagstiftning. Bensoesyra m. fl. kemikalier, anv. för livsmedelskonserv. VI 246; VII 257. Bensol, bensololjor II 97, 303; I I I 108; V 284; VII 75; V I I I 124. Beredskapsarbeten se Arbetsmarknaden. Beredskapsförfogandelag I 16, 18; I I I 220— 221; VII 196. Beredskapskort: inköpskort A I 84—86; inköpskort U IV 85. Beredskapskurser se Arbetsmarknaden (kursverks.) Beredskapslager: upplägg, i hemmen av livsmedel m. m. I 13; se f. ö. Reservförråd, statliga. Beredskapsmönstring I I I 188; IV 198; V 181— 182. Beredskapsregister II 404; III 188. Beredskapsstat: allmän 1387—388; I I 4 4 0 ; V 401—404, 411—416; VI 357, 387; VII 344, 385, 387; V I I I 263—264; IX 330; X 261; för försvarsväs. 1182; I I 4 3 9 ; I I I 451, 453; IV 478—480; V 401, 404; VI 387—388; VII 385, 387; V I I I 331, 334; IX 329; X 260—261. Bergslagsbrukens kolförening IV 117, 118; V I I 286. Bergsöe, Paul, & Son AB VI 250. Beslag (statsbeslag) 117; förteckning å varor som lagts under b. II 497—504; I I I 511— 525; IV 537—553; V 476—477; VI 468; V I I 4 4 0 — 4 4 1 ; V I I I 384—385; 1X371—372; X 301—302. Beslag å särskilda varor: aluminium 1272; X 119; asfalttakpapp m. m. I I I 97; V I I I 117; bensaldehyd m . m . VI 246; V I I 257; bleckplåt III 91: X 1 1 3 ; cement II 291; X 120; choklad IV 309: X 106; fettämnen o. feta oljor I 259; II 75, 76, 93, 270, 299; V I I I 90;

309 X 141; fisk III 76; IV 70; X 101; fiskkonserver IV 70, 301; V I I I 90; fodercellulosa I I I 56; V I I I 79; fodermedel, div. I 75; III 54; frukt, torkad, m . m . II 279; VII 237; fröer: vallväxt- o. rotfrukts- I I I 57; X 69; oljeväxtI I I 267; X 69; färger, tryck- o. olje- III 107; X 139; garn o. tråd av bomull II 293; glas, fönster- o. spegel- V 279; X 121; glycerin II 301; VII 72; IX 145; X 143; gummi, oarb. (rågummi) IV 101; V I I I 119; gummiavfall II 297; VII 71; gummiringar II 297; III 103, 312; IV 339; VII 71; X 137; gummistövlar I I I 105; VII 69; gödselmedel II 250; IV 38; X 66; hartser II 303; X 143; hudar o. skinn I 276; II 296; industrikemikalier VI 246; X 142; järnplåt m. m. IV 95; V 72; VII 244; järnskrot, gjut- III 95; X 113; järnskrot, smides- I 274; VII 244; kaffe, te II 273; VII 51; VIII 92; kakaobönor m. m. II 77: V I I I 92; X 106; karbolsyra m.m. I 282; VII 75; kli I 244; koks I 289; koksalt VI 231; V I I 53; konsthartser IV 343, VII 75; konstull II 292; krom III 306; kryddor m. m. II 280; VII 53; lecitin IV 295; X 141, lim o. gelatin III 319; VII 257; linolja I 280; X 139; ljus II 95; X 141; majs m. m. I I I 54, melass II 55; metaller II 289; I I I 93; X 119; mineraloljor I 304; IX 178; X 166; mjölk o. grädde kondens., torrmjölk II 269; X 96; natriumo. kaliumföreningar V 83; X 143; nikotin m. m. III 258; ost II 69, 269; V I I I 87; papp o. papper samt arb. därav V I I I 114; X 127; pappersgarn IX 130; X 127; pigment, vita VI 245; X 142; platina VI 93; VII 245; potatis IV 53; X 81; potatismjöl m. m. III 60; X 80; radiatorer m. m. IV 322; ris o. risgryn II 80; V I I I 91; rotfrukter III 45, 54; IV 281; X 78; skördegarn II 44, 91; smör II 73, 75; X 96; smörjmedel I 314, II 127, 349; I I I 362; VII 108; soda, kalcinerad IV 344; X 143; spannmål (brödsäd o. fodersäd) I 244; II 45, 52, 57; I I I 45, 261; IV 278; X 73,78; sprängämnen IV 107; spånadsämnen II 89, 91; III 308; stenkol I 289; II 313; I I I 115; X 152—153; stråfoder II 258; V I I I 79; IX 90; X 78; stärkelsesirap IV 56; X 80; tagel o. borst m . m . V 78; VII 255; tarmar IV 291; X 91; tegel IV 96, 323; tobaksvaror III 296; V I I 53; tomtunnor VII 236; X 104; torvströ m . m . III 44; trän II 270; V I I I 90; IX 110; X 78; träolja, kinesisk o. japansk IX 145; X 139; träsprit o. formalin IV 105; V I I I 75; trätjära o. a. trädestillationsprod. I I 3 4 2 ; V I I 101; trävaror (oarb. sågade, hyvlade) V I I 250; X 124; tungbensin, terpentin m. m. II 96; VII 75; växer m. m. IX 145; X 143; ved, massaved, props II 314; I I I 116; V 299; VI 267; X 124, 156; vitaminhaltiga varor IV 76; V I I I 91; älgkött IV 60; V I I I 86; ärter o. bönor I 76, 241; II 254; V I I I 74. Beställningsarbeten: prisregi. V 199; X 235— 236. Betalningsmedel, utländska, se Valutareglering.

Betalningsskyldighet i förh. t. utlandet, lag härom (clearinglagen) II 225; III 235; IV 253; V 231; VI 192; VII 201; VIII 32; IX 28; X 24. Se f. ö. Clearing (internat. betalningsutjämning). Betalningsöverenskommelser med främmande länder 11195—196, 437; I I I 206—207, 450. Se f. ö. Clearing, Handels- och betalningsavtal. Betfor V 44. Se f. ö. Fodersäd (tilldelning). Bilbränsleproducenternas riksförbund III 345; försäljningscentral IV 118, 134. Bilkol, förening u. p. a. I 104; II 125. Billeruds AB II 340. Biltrafiknämnd, statens, II 167. Bilverkstädernas riksförbund IV 474; VII 370X 249. Bilägarnas inköpscentral VII 151. Bind- och segelgarn se Tågvirke. Blandsäd se Fodersäd, Spannmål. Bleckplåt (konservplåt) I 274; II 88; III 9092; IV 94—95; VII 244; X 112—113. Blekinge läns havsfiskeförening V 265. Blindhetsersättning, dyrtidstillägg å, II416III 193, 422—423; IV 450—451; V 381; VI 360—361; VII 349; V I I I 271. Blockdriftledning 1117. Bly: beslag I I I 93; handels- o. förbrukningsregi. III 92—94; VII 63; X 119; import II 99, 290; III 109; åtg. för ökad tillgång å, prod, avtal II 305; III 109, 321; IV 108, 346—347V 85—86, 288; VI 250. Se f. ö. Metaller. Bofors, AB, I 268; II 101, 308; IV 348, 352; VI 74; VII 65. Bohus stickning, Föreningen, IV 197; V 376. Bohusläns konservfabrikers fördelningsförening IV 70; V 57. Bolag: lag ang. b., föreningar, sparbanker etc. vid krig el. krigsfara II 17—18; III 232IV 243; V 227; VI 187; VII 198. Se Aktiebolag. Bolidens Gruv AB II 98, 99, 304, 305, 307; I I I 109, 321; IV 108, 344; V 85—86; VI 80—81, 249—250; VII 76, 300. Bomull: beslag II 89; importsubvention V I I I 302; IX 299; X 238—239, 244. Bomullsavfall II 292. Bomullsindustrien, bomullsvaror: beslag (garn, tråd) II 293; produktionsregi. II 90—91 293—294; IV 97; VI 69; V I I 253—254; V I I I 117—118; IX 139; X 129; importfrämj. åtg. VII 263; prisregi. II 90, 294, 434; I I I 99; IV 98, 326; VII 255; V I I I 310—311; IX 307 —308. Se f. ö. Textilindustrien, Textilvaror. Bonnarör V 287; VI 76. Borst se Tagel. Bostadsförsörjningen: läget på bostadsmarkn. 11417—418; III 425; IV 201—202, 454— 456; V 186, 383; VI 164—165; VII 178; V I I I 272—274; IX 276—277; X 216—217; åtgärder för främj. av, I 368—369; II 417—421; III 426—429; IV 202—203, 454—458; V 383—384; VI 363—367; V I I 351—354; V I I I 272—277; IX 276—277; X 217—218.

310 Bostadsrätt: lag om kontroll av upplåt, o. överlåt, av, III 234,432—433; IV 251,463; V 231; VI 191; VII 201; V I I I 28; 1X25; X 23. Se f. ö. Hyresreglering. Bostadssociala utredningen VII 352; VIII 274 —275. Bostadsstyrelsen IX 275. Bostadsuppvärmning, kommittén för rationell, (BUV) III 352. Boutredning se Förmyndarskap. Brandslang II 91. Brännbara vätskor, andra än flytande bränsle I 306; IV 128; VIII 168. Brännoljecentralen I 104; IV 385. Bränntorvfabrikanternas riksförbund V 120; VI 108. Brännveduppköpare, auktoriserade, se Ved. Bränslehushållningen 191—115, 286—313; II 104—126, 309—348; III 113—135, 326—361; IV 112—136, 355—388; V 98—125, 294— 325; VI 91—112, 258—298: VII 82—107, 270—295; VIII 133—171; 1X148—184; X 1 44 —169; försörjn.läget I 91. Se f. ö. Bensin m. m., Bränslen, fasta, Bränslen, flytande, Eldningsolja, Fotogen, Gas, Gengas, Gengasved, Kolbränslen, Motorbrännolja, Skifferolja, Sulfitsprit, Tjära, Torv, Träkol, Ved. Bränsleklausul, socialstyrelsens, I 369—370; II 422. Bränslekommission, statens: instruktion o. uppgifter 1220—221; III 239—240: X 34; organisation I 221—222; II 232; III 239—240; IV 19, 259; V 20; VII 17, 203—204; V I I I 37; IX 46; X 31; personal I 432; II 487; III 498; IV 521—522; V 454—455; VI 444; VII 427— 428; V I I I 371—372; 1X358—359; X 297; verksamhet II 104—126, 309—348; III 113 —135, 138—139, 326—361, 366; IV 113— 136, 139—140, 355—388; V 99—125, 295— 325; VI 93—112, 259—298, 302—303; V I I 8 5 _ 1 0 5 , 249—252, 272—295, 297; V I I I 111 —117, 136—169, 173—176, 313—321; IX 125—138, 150—183, 188—193, 310—317; X 121—128, 145—167, 171—173. Bränslekontor vid kristidsstyrelserna I 221; X 32—33. Bränslen, fasta: försörjningsläget II 104—106, 309—310; III 113—114, 326—327; IV 112— —113, 355—356; V 98—99, 294—295; VI 91—93, 258—259; VII 82—85, 270—271; V I I I 133—136; IX 148—150; X 144—145; förbrukningsregi. I 97, 287, 290; II 106—110, 310—318; III 114—119, 327—330; IV 113— 116, 356—359; V 99—102, 295—298; V I 93—95, 259—263; VII 85—87, 272—274; V I I I 136—142; IX 150—156; X 145—150: förbrukares uppgiftsplikt II 318; V I I I 142; bränsleekonomi III 351—352; prisclearing V 301—304. Se f. ö. Bränslehushållningen, Gengasved, Kolbränslen, Torv, Träkol, Varmvatten, Ved. Bränslen, flytande: försörjningsläget I 105,301; 11116—117; III 352; IV 127, 380; V 120, 316—317; VI 108—109, 292; VII 96—97,

289; V I I I 165—166; IX 174—176; X 145: importprogram I 105—106; förfogande över tankfartyg I 105, 301; importregi. VI 294— —295; distributionsregi. 1104; IV 385—386: V 322; lagringsskyld. I 12, 308; V I I I 168— 169; IX 181; lagring för särsk. änd. I 109— 110, 308; VI 335; lagerutrymmen, ansk. av, I 109, 307—308; II 344—345; I I I 358—359; 1X181—182; avyttr. av militära lager V I I 290; raffinering I I I 357—358; beslag 1304; I X 178; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) I 106—109, 301—306: II 117—119, 336— 338; I I I 128—130, 353—354; IV 128—130. 380—381; V 120—121, 317; VI 109, 292— 293; VII 98—101, 289—290; V I I I 138, 141— 142, 167; IX 151—152, 155, 156, 176—181: X 146—147, 149, 150, 165—167; bränsleekonomi I 306—307; II 118; 1X176; prisregi. III 356—357; IV 131, 384—385; V I I 4 6—47, 102—105; V I I I 167, 312; 1X309— 310; X 2 5 0 ; clearingkassa I I I 357; IV 384; V I I 105, 337; V I I I 167—168; beredskapsfrågor VII 97—98. Se f. ö. Bensin m. m., Brännoljecentralen, Drivmedelscentralen, Eldningsolja, Fotogen, Motorbrännolja, Skifferolja. Sulfitsprit, Tjära. Bränsleproducenternas riksförbund II 331. Bröd: mjukt matbröd, försäljning av, I 262; I I I 50, 262; IV 44; V 253—254; V I I I 75; X73—74; prisregi. IV 43; V 254; VI 211; X 58. Se f. ö. Mjöl, gryn och bröd. Brödsäd: beslag II 45, 52; I I I 45—46, 261; IV 278: X 73; leveransplikt II 52; III 47, 259; IV 276; V 252; VI 210; VII 221; V I I I 74; IX 86—87; utfodringsförbud II 47; handelso. förbrukningsregi. II 45—54, 253: I I I 46—• —47; IV 40—41, 276—277; V 42, 251—252: VI 42, 209—210; VII 221; V I I I 73—74; IX 85—87; X 70—73. Se f. ö. Förmalning, Mjöl, gryn och bröd, Spannmål, Utsäde. Buna V 81. Byggnadsarbete, lag om tillståndstvång för, IV 251, 459—462; V 187, 231; VI 191, 367; V I I 201; V I I I 27; 1X24—25; X 22—23. Bvggnadsberedningen I I I 430; IV 203—204; 'personal I I I 493; IV 516; V 450; VI 438; VII 423; V I I I 307—368; IX 354; X 293. Byggnads- och reparationsberedskap (för försvaret) V 234—235. Byggnadspapp: beslag I I I 97; V I I I 117; produktionregi, (standardisering) I I I 97; V 76; V I 2 4 0 ; VII 66, 252; handels- o. förbrukningsregi. I I I 97: IV 97; V 76; VII 66, 252. Byggnadsreglering I I I 429—430; IV 203—204, '458—462; V 186—191, 384; VI 165—167, 367—369; V I I 178—180, 355—356; V I I I 278—284; IX 278—281; X 219—223. Se f. ö. Arbetsförmedlingstvång, Byggnadsarbete, Byggnadsberedningen, Investeringsbudget. Byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning I I I 351—352. Bvggnadsverksamheten: produktion III 89—• 90; IV 92—93, 201—203, 318; V 71, 277; VI 66, 239; VII 61, 243—244; V I I I 101; IX 119

311 —120; X 111; arbetskraftsfrågor I 161—162, 362; II 178—179, 398; III 182, 411; IV 190— 191, 439; V 176, 372; VI 154, 350; VII 172, 337; V I I I 258; IX 259; X 203—204. Se f. ö. Arbetsförmedlingstvång, Byggnadsarbete, Byggnadsreglering. Byggnadsämnesindustrierna VI 64; VII 59, 241; V I I I 98. Bär se Frukter och bär. Bärkommittéer 11278—279; I I I 78, 288—289. Bönor (bruna), matbönor: odlingsstöd (prisgaranti) 1248—249; III 48, 246; IV 264; V 247; VI 205; IX 73; X 57—58; importregi. II 238; beslag II 52, 254; I I I 45, 261; IV 278; V I I I 74; handels- och förbrukningsregi. II 254—255; III 51, 262; IV 42; V 43, 253; VI 43; VII 38; VIII 74; prisregi. III 30; IV 30; V 32; VI 35; VII 31; V I I I 61; 1X73; X 58. Carnaubavax IX 145; X 143. Ceaverken, AB, II 308, 425; IV 353; V 292; VI 373; VII 268—269; V I I I 132; 1X147; X 142. Cellfor se Fodercellulosa. Cellull, inhemsk prod., prod.avtal II 100, 306; III 110—111; IV 348; V 89. Cellullvaror IV 98, 325; VI 241. Celluloid IV 104. Cellulosaindustrien se Pappersmasseindustrien. Cellulosaindustriens biprodukter II 101, 307; III 323; VII 75. Se f. ö. Sulfatharts, Tallolja. Cement: beslag II 291; X 120; produktions- o. handelsregi. II 290—291: III 96, 308; X 120 —121. Cementindustrien VI 64; VII 59; X 120. Centrala driftledningen (CDL) I 117, 118, 317; II 131, 354; III 139, 367; IV 140, 391; V 127, 330—331; VI 114—115, 303—304; VII 111, 297—298; V I I I 176—177; IX 187—188. Centralbolaget för kemiska industrier IV 348. Centrifugalrör, AB, VII 300; 1X121; X I I I . Charkuterivaror: produktionsregi. IV 265— 266, 292; VI 221; IX 103. Se f. ö. Kött och fläsk. Chilesalpeter se Konstgödsel. Choklad, chokladvaror, konfityrer: beslag IV 309; X 106; produktionsregi. IV 310; V 273; VI 59, 230; handels- o. förbrukningsregi. IV 308—311; X 1 0 6 ; prisregi. IV 310; V 273; VI 230; X 1 0 6 . Civilförsvar: civilförsvarslag V 233; VI 16 (jämte andra hithör. förf.); IX 35—37; tilllämpningsföreskr. VI 193; VII 202; uppg. o. organisation VI 16—21; IX 36. Se f. ö. Luftskydd, Undanförsel, Utrymning. Civilförsvarsnämnd VI 20. Civilförsvarsstyrelsen VI 17, 24—25. Clearing (internationell betalningsutjämning) IV 153—156; clearinglagen se Betalningsskyldighet i förh. t. utlandet. Clearing (prisutjämning), bestämmelser härom II 431—432; Se f. ö. Clearingkassor. Clearingkassor: allmän översikt III 444—446;

V 396—397; VII 371—382; avveckling, dispos, av kvarvar. tillgångar V I I I 322—323. Clearingkassor, särskilda kassor för: acetylsalicylsyra VII 377; aluminium VII 63, 378; bomull o. cellull I I I 445; V 397; VII 379; fettvaror II 241; III 445—446; V 396; V I I 372; fisk I I I 285, 446: VII 373; flytande bränslen I I I 357; VII 377; V I I I 167—168; flytande harts V 94, 397; V I I 374—375; hampa VI 241; VII 375, 378; X 251; handelsjärn III 445; V 397; VII 378—379; handelsutbytet med vissa länder VII 380—381; hudar o. skinn III 445; VI 243; VII 380; jordbruksförnödenheter II 39; I I I 445; VII 372; IX 80; järnrör VI 67; VII 245, 375; V I I I 105, 321; X 2 5 1 ; kaffe X 244—245, 250; kemikalier V 397; VII 379; kolbränslen II 111; III 445; IV 359—360; VII 276. 375— 376; VIII 148; IX 157—158; kolonialvaror III 30, 293, 295, 445—446; IV 33, 83; V 397; VII 372; ost IV 63; VII 373; smörjmedel I I I 364, 446; V 397; VII 109, 374; ved (och torv) III 331; IV 374; V i l l , 301—304; VI 284; VII 376; ägg III 279, 445; VII 372. Cordgarn, cordväv V 89, 291—292; VI 255; VII 262—263; V I I I 127—128; IX 140; X 128—129. Cykelringar se Gummivaror. Dagkort III 84. Detaljhandelns prisnämnd I 61, 177. Domstolarna: lag ang. d. och rättegången vid krig el. krigsfara I 201—202; II 218: I I I 231; IV 243; V 227; VI 187; VII 197; V I I I 26; lag om r ä t t att i domstolsär. insända handl. med posten m. m. V 228. Driftvärn VI 194, 303. Drivmedelsberedskap VII 97—98. Drivmedelscentralen IV 386; V 322; VI 111; IX 182—183. Drivmedelsutredning, 1944 års, VI 295; VII 97. Dyrtidstillägg: lag ang. begränsning av d. å. lön o. pension IV 250—251; Y 184, 229; VI 188; VII 200. Se f. ö. Blindhetsersättning, Folkpensioner m. m., Lönekontrollnämnd, statens, Lön- o. pensionsregi. för statsanställda, Olycksfallsförsäkring. Dödande av handling som förstörts under krig m. m.: lag härom III 15. Efterkrigspolitiken, utredn. ang., IV 237—239; V 408—411; Va 407—410. Se f. ö. Ekonomisk efterkrigsplanering. Ekonomisk efterkrigsplanering, kommission för, Y 409—411, 451; VI 408—410, 440. Ekonomisk försvarsberedskap I 11—13; V I I I 40—43; 1X48—52; lag om skyld, för näringsidkare m. fl. att biträda vid, IX 52. Se f. ö. Rikskommissionen för e., Riksnämnden för e. Eksjö Mekaniska Verkstad, AB, VI 76. Eldningsolja (pannbrännolja): förbrukningsregi. I 303—306; II 118—119, 338; I I I 130, 354; IV 132, 381; VII 86—87, 100, 272—273;

312 VIII 138, 141—142; 1X151—152, 155, 156; X 146—147, 149, 150, 166. Se f. ö. Bränslen, flytande. Elektrifiering, landsbygdens II 132—133, 355 — 356; IV 392; V 128, 332; VI 304—305; VII 299; V I I I 178: IX 193; X 173; elektrifieringslånefonden II 356; elektrifieringsberedningen II 355; kraftledningslånefonden II 355—356. Elektrisk kraft se Krafthushållningen. Elektrisk materiel II 289, 306; VI 82; VII 77— 78; 1X122; X 119. Elektriska anläggningar II 290; III 94, 307; IV 320—321; VI 82—84. Elektroder, elektrodmassa III 322; IV 109— 110; V 87—88, 290; söderbergselektroder V 87—88.

Elektrokemiska AB II 101, 307; V 96, 292. Elektronrör II 306. Ensilage se Siloanläggningar. Ersättning, gäldande av e. enl. fartygsuttagningslagen m. fl. lagar: lag härom I 18—19, 198; II 217; III 220; IV 240; V 223; VI 185; VII 195; V I I I 22; tillämpningskung. 119; II 14; III 15; IV 240; V 223. Ersättningsmedel för vissa livsmedel III 298— 300; IV 84; VII 53; V I I I 93; IX 111—112; X 96, 106. Se f. ö. Kaffesurrogat. Eskortering 1138, 340; II 159, 379; III 157, 383; IV 162; V 145; VI 133, 326. European Coal Organization (ECO) VII 83, 270 306. European Payments Union (EPLT) X 189. Export- och importberedningen IX 209—213. Exportkredit, exportkreditgaranti, exportkreditnämnden 11366—367; 111374—375; V 340—342; VI 312—313; VII 307—309; VIII 197—199; IX 216—217; X 185—186. Exportreglering 1 7 1 , 126—129, 327—328; II 139—140, 363—364; III 146; VI 123, 311; V I I I 190; 1X214—215; X 183—185. Se Licensavgift. Extraktionsverken, AB, III 71. Fabriksplaner 113. Fachgruppe Kiistenschiffer IV 161. Fachgruppe Reeder II 153, 375; III 156, 381; V7 349. Falsterbokanalen I 339; II 158—159, 378. Familjebidragsförordning VII 200. Familjeunderstöd åt t. militärtjänst inkallad värnpliktigs anhöriga I 32; II 22, Se f. ö. Krigsfamiljebidragsförordning. Farleder, åtg. för förbättring av, I 338—339; II 158—159. Fartyg: fartygsbeståndet o. dess användning I 134—135, 334—335; II 151—152, 373— 374; III 151—152, 379; IV 157—158, 406; V 139—140, 347; VI 126—128, 317; VII 134 —136, 317; V I I I 223; 1X241—242; krigsförlisning av f. I 134, 334—335; II 152, 374; III 152, 379; IV 157—158, 406; V 139—140, 347; VI 127, 317; VII 135, 317; V I I I 224; lag om förbud i vissa fall mot överlåt, el. upplåt.

av f. I 22, 23; tillämpningskung. härtill I 24; fartygsförsäljn. t. utlandet I 135, 335; II 152, 373—374; I I I 152, 379; IV 157, 406; tidsbefraktningsavtal med utlänning I 135, 335; V 350—351; VII 139—140; V I I I 227. Se f. ö. Avmagnetisering. Fraktfart, Gengas, Minskyddsanordningar, Sjöfart. Fartygsuttagningslag 116; III 221. Ferrolegeringar, AB, II 101; V 288. Fett, ospaltat (neutralfett): förbud mot användn. härav vid tvättmedelstillv. I 278; III 317. Fettavskiljare III 70: VI 52. Fettemulsion II 70; III 68; V 263; X 96. Fetthärdning IV 111. Fettämnen, fettråvaror: planläggn. av fetthushålln. I 259; II 270; beslag I 259; II 73, 76, 93—94, 270, 299; X 91, 140—141; handels- o. förbrukningsregi. I 257—262; II 7 5 _ 7 6 , 94, 299; V 264; VII 257; X 95—96, 140—141; import III 277—278; importregi. II 241; prisregi. II 241; IV 266—267; IX 76; X 64; avfallsfett III 70—71; VI 52. Fiber se Tagel. Finansförvaltningen, lag ang. utöv. under vissa utomordentl. förh. av fullm. i riksbanken o. fullm. i riksgäldskont. tillkom, befog. I 203; II 218; III 231; IV 243; V 227; VI 187; VII 198. Finlands folkhjälp V I I I 347. Finska sågverksägareföreningen VII 280. Fisk: försörjningsläget IV 66—67, 297; Y 56— 57; VI 53—54; lagring o. konservering II 136, 275, 358; III 76, 286—287; IV 70; Y 57 —58, 336—337; anslag t. främj. av beredning o. avsättning II 276; III 287—288; beslag III 76; IV 70—71; X 101; handels regi. II 276; III 74—76, 283; IV 68—71, 297—300 V 266; VII 47—48, 234; V I I I 88—89; IX 108—109; importregi. II 275; III 285; X 99; förbrukningsregi. (råns.) IV 71—75, 300— 302; prisregi. II 276; I I I 75, 280—286; IV 68—69, 297—300; V 58, 265—267; VI 55—56, 224—225; V I I 46—47, 229—236; V I I I 88—89; 1X106—109; X 97—100; avsättnings- o. prisgaranti III 283—285; IV 298; V 58—59, 265—267; VI 55—56, 224; VII 230—235. Se f. ö. Lutfisk, Strömming. Fiskare: understöd åt, II 276; I I I 77, 287; olycksfallsförsäkring för, III 408; V 381— 382; VI 362; V I I I 271; IX 274; X 214. Fiskavfall, skrapfisk IV 75—76; V 268; VII 49. Fiskegarn, fisknät o. a. fiskredskap: produktion III 97; V 90; import, importregi. I I I 97—98; handelsregi. IV 99; VII 67—68, IX 140; X128. Fiskenämnd, statens, II 276; I I I 238, 383. Fiskeristyrelsen med statensfiskeriförsökm.m. IX 108. Fiskeriutredning, 1945 års, V I I 230. Fisket: avkastning II 275; III 74, 279—280; IV 66, 297; V 56—57; VI 53—54; VII 25, 206; VIII 50; IX 59; drivmedelsförsörjning II 277; III 76—77,129—130; åtg. för intensi-

313 fiering av, 1252; 11275—276; III 77, 287; 303—306; 118 11—119, 336; III 129, 353; IV IV 67—68; V 59, 267. 131, 381; V 121, 317; VI 109, 293; V I I 100— Fiskkonserver IV 301; V I I I 90. 101, 290; IX 180; motorfotogen se MotorFisklever m. m. II 271; I I I 71; IV 76—77; brännolja. Se f. ö. Bränslen, flytande. V 60. Fotografisk materiel II 308; IV 353; V 292; Fiskmjöl IV 75; V 26S. VII 268—269; V I I I 132; IX 147; X 142. Flotationsolja II 307. Fraktfart: lag om förbud i vissa fall mot utFlusspat IV 347. rikes f. med svenskt fartyg m. m. I 22, 24; Flyktinghjälp VII 399—400; V I I I 349. lag med vissa best. om f. med svenska fartyg Fläsk se Kött och fläsk. I 203, 336; tillämpningskung. I 24, 203—204; Fodercellulosa (cellfor): produktion, leveransIV 161. Se f. ö. Sjöfart. avtal, försäljning II 56, 122, 257, 340; III 55, Frankeringsfrihet för vissa försändelser i ran264, 354—355; IV 50, 133, 281; VI 46; samsonerings- m. fl. ärenden IV 257, 313. mansättning, mineralisering II 257; I I I 56, Fredsfamiljebidragsförordning I 210; I I I 233— 264; beslag III 56, V I I I 79; ransonering II 234; VI 189; VII 200. 257; III 56, 264; prisregi. II 239; III 30—31; Frisöryrket: prisregi. V 201; V I I I 312. 246—247; IV7 31, 264. Frukt, torkad: beslag II 279; VII 237; handelsFoderintressen tf öreningen I 75, 241, I I 3 9 , o. förbrukningsregi. (råns.) II 279—280; I I I 134—135, 340; I I I 46, 55. 82, 294; IV 82—83, 311; Y 65, 273; VI 60, Foderjäst II 307; I I I 112, 323. 230; VII 52, 237; clearing IV 83. Fodermedel se Fodercellulosa, Foderjäst, FoFrukter och bär, inhemska: lagring I 79—80; dersäd, Hönsfoderblandning, Kraftfoder, II 136, 277; IV 305—306; åtg. för tillvaratag, Stråfoder, Trän. av, II 81—82, 277—279; III 78, 288—289; Fodermedelshandlare, auktoriserade, IV 51. IV 77—79, 302—304; V 61—62, 268—269; Fodersäd o. ersättningsmedel härför: leveransVI 57, 227; VII 49; prisregi. IV 80; V 63; plikt II 57, 255; I I I 51—52, 263; IV 46—47, VI 57; VII 50; IX 303. 279; V 43—44; VI 44—45, 211; VII 38; V I I I Frukter och bär, utländska: prisregi. IV 81; 75; IX 88—89; X 74—75, 76; leveranspremie V 63. III 29; beslag II 52; III 45—46, 261; IV 278; Frukt-och potatislagerhusfonden I I I 291—292; X 78; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) IV 306; V 62—63, 270—271; VI 228. 1157—58, 255—256; III 52—54, 263; IV Frustrationsförsäkring II 21, 173; I I I 407. 48—49, 279—280; V 44—45, 254—255; VI »Från departement och nämnder» 1 1 9 1 , 395; 45, 212—213; VII 39—40, 221—222; VIII II 207, 447; I I I 211, 460; IV 230, 485; V 216, 75—77; IX 89; X 75—76; utfodringsförbud 423; VI 180, 411; VII 18. för korn IX 88; X 70, 72. Se f. ö. Spannmål. Frö: v a l l v ä x t - o. r o t f r u k t s f r ö : beslag Fodertran se Trän. III 57; X 69; handelsregl. I I I 57—58; IV Folkberedskapen 1231, 395; II 209—211; 51—52, 283; V 46; VI 47; X 69; inventering 449—450; I I I 212—213, 461—462; IV 231— IV 52, pris- o. avsättningsgaranti I I I 58, 232, 486—487; V 216—217, 424; VI 180, 411. 247, 268; IV 284; prisregi. IV 52; V 33—34; Folkförsörjningsnämnden I 43, 45, 429. VI 47; Folkhushållningsdepartementet: inrättning o. k ö k s v ä x t f r ö : handelsregi. IV 283; V 257; verks.område I 42—43, 64; II 229—230; prisregi. IV 283; V 257; VI 47. upphörande X 36—37. o l j e - och s p å n a d s v ä x t f r ö : beslag I I I Folkhälsan, statens institut för, I 265; III 134 58, 267; X 69, handelsregl. III 267—268; IV —135. 284; V 46—47; VI 47, 215; X 69. Folkkök IV 313—315. Fröhandlare, auktoriserade, III 58. Folkpensioner, invalidunderstöd, barnbidrag: Fröintressentföreningen I I I 46. lag härom III 422—423; VII 349; V I I I 269— Färger, droger och kemikalier: handels- o. pris270; dyrtidstillägg II 416; I I I 192—193, regi. III 443—444; IV 473—474; V 396; 422—423; IV 450—451; Y 381; VI 161—162, VI 173, 382; VII 185, 370; V I I I 312; IX 360—361; VII 349; V I I I 270—271; IX 272— 308—309; X 249. 273; X 213—214. Färger och fernissor I I I 107—108; V 283; Folkrörelsernas sparkampanj IX 319, 336. VI 73—74; VII 73—74; X 139; målningsFondbörsen I 181, 383. kurser IV 103. Se f. ö. Linolja m. m. Fondpapper: förordn. om rätt för Konungen att Färg- och fernissfabrikanternas förening IV i vissa fall meddela särsk. best. om stämpel103. avgift vid köp o. byte av, I 210; II 226; I I I Färghandelns leverantörförening III 443; IV 235; IV 253; V 231; VI 193; VII 201; V I I I 32; 473; VI 173. 1X28. Färgämnen (pigment) VI 244—245; IX 145— Formalin IV 105—106; VII 75. 146; X 141—142. Forskningens beredskapsorganisation III 322, Förbjudna områden (för sjöfart) I 340; II 378; 323. V 145; VI 325. Forss AB II 340. Förenade Svenska Oljeimportörers AB IV 386. Fotogen (lysfotogen): förbrukningsregi. I 108, Föreningar se Bolag.

314 Författningar: förteckning över förf. av beredskapskaraktär el. eljest sammanh. med krisförh. 1399—423; 11453—479; III 465—489; I V 491—512; V 429—446; VI 417—435; VII 4 0 3—420; V I I I 353—365; 1X341—353; X 273—288; förteckning över kristidsförf., vilka kvarstodo den 1/7 1950 X 289—292. Förfogandelag, allmän, I 16—18, 197; II 217; III 219—220; IV 240: V 223; VI 185; V I I 195; V I I I 22; 1 X 2 1 ; X 18—20; militär f. I 16. Se f. ö. Beredskapsförfogandelag, Luftskyddsförfogandelag. Förfogandeförordning, allmän. I 18, 198; II 217; III 220; IV 240: V 223; VI 185; VII 195; V I I I 22; 1 X 2 1 ; X 20. Förhandlingsdelegationen för överläggningar rör. definitiva riktlinjer för priskontrollen X 229—234. Förmalning av brödsäd: förmalningsbestämmelser II 47—48, 253; III 48—49, 260—261; I V 41—42, 278; V 42, 252; VI 43, 210; VII 37—38, 220; V I I I 74; IX 87; X 72—73; förmalningsersättning II 35, 238; I I I 30, 246, 270; IV 31, 264; V 32, 243; VI 35, VII 32, 214; V I I I 61; förmalningskort II 48; förmalninglicens II 48. Förmynderskap, lag om f., godmanskap o. boutredning vid krig el. krigsfara II 17; III 232; IV 243; V 227; VI 187; V I I I 198. Förstärkt försvarsberedskap: intagande I 14; upphörande VI 188; avvecklingsåtg. VI 190. Försvarets fabriksstyrelse (fabriksverk) IV 259; V 234. Försvarets socialbyrå VII 204. Försvarslån I 392—393; II 444—445; III 458. Försvarsobligation ss. betalningsmedel vid erlägg, av arvsskatt II 205, 441. Försvarsväsendets verkstadsnämnd I 219— 220, 432; II 481—482; I I I 491—492; IV 259. Försäkringsanstalt, utländsk: lag om rätt för sådan att driva försäkringsrörelse här i riket I 26, 27; lag om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m. m. I 206. Försäkringsrörelse, inländsk, vid krig m. m., lag härom I 27—28, 206. Försäkringsverksamhet: prisregi. V 199—200. Se f.ö. Krigsförsäkringsnämnd, statens, Krigsolycksfallsförsäkring, Krigsriskförsäkring, Krigsskadeersättning, Livförsäkring. Försäljningsskatt se Skattelagstiftning. Gamlestadens Fabrikers AB V 90. Garvämnen: försörjning med I 278; III 322— 323; VI255—256; uppköp av ekved för garvämnestillv. IV 110; V 93—94; VI 87; VII 79; V I I I 131—132; IX 146. Garvämnes AB Weibull IV 110; V 93; VI 87; V I I 79; V I I I 132; IX 146. Gas (kolgas): lag om regi. av elektr. kraft och gas se Krafthushållningen; förbrukningsregi.: ransonering VI 96—98, 263—265; VII 87—88, 274—275; V I I I 142—144; regi. i annan form VI 95—96. 263; V I I 88.

Gasbetong, lättbetong IV 96; VI 64; V I I I 110. Gas- och koksverkens ekonomiska förening (Gokef) II 97, VII 74, 76; V I I I 124. Gaspulsator IV 135. Gasskyddsmateriel, förordn. ang. tillv. härav 140*. Gasverkens biprodukter (stenkolstjära, bensol, toluol, xvlol, solventnafta): handelsregl. II 97, 303; åtg. för ökad prod. II 101, 308; I I I 108. Se f. ö. Bensol, Stenkolstjära. Gatstensbeställningsarbeten se Arbetsmarknaden. GATT se Allmänna tull- och handelsavtalet. Gengas (generatorgas): gengassakkunniga av 1937 I 112; gengasaggregat, tillv. o. försäljn. I 114; II 123; I I I 134; lånefond för inköp avgasgeneratorer för motordrift I 113, 313: II 125—126, 348; III 361; IV 387; gengasdrivna fordon, antal registr. II 124, 346; III 1 3 3 — i 3 4 j 359; IV 135, 386—387; V 123, 322; V i l l i — 1 1 2 . 296; VII 105—106, 294; V I I I 170—171; IX 246; X 197; gengasdrift för jordbrukstraktorer I 113, II 43, 249; I I I 255; IV 37, 273; V 250; gengasdrift för stationära änd. II 346; I I I 134; gengasinstallation å fiskebåtar o. andra fartyg II 155, 277, 348, 377; IV 136; V 323; experiment o. försöksverks. I I I 361; IV 135, 387; teknisk utveckling V 123—125; provningar o. kontroll av gengasaggregat I 113, 313; I I 3 4 8 ; IV 387; V 324; VI 297; åtg. mot brandfara vid gengasdrift II 347—348; III 360; besiktning av gengasfordon III 359—361; VI 298; instruktionskurser för mekaniker o. förare I 113; råd o. anvisningar för gengasdrift I 313; II 126; I I I 359; IV 136; förgiftningsfaran vid gengasdrift: medicinsk-teknisk nämnd II 126, 347; forskningsverks, o. klinisk behandling I I I 134— 135; V 324—325; VI 297—298; VII 295; folkhälsoinstitutets gengasråd V 325; statens gengasforskningsråd VI 112; g e n g a s b r ä n s l e : prod. o. lagring av I 113— 114; II 125: I I I 126, 344; IV 126; V 322—323 VI 287—290; VII 93—95, 287; handel med o. distr. av gengasbränsle I 311; II 125, 347; beredskapsfrågor VII 106—107, 294—295. Se f. ö. Gengasved, Kolugnar, Svenska Gengas AB. Gengasnämnd, statens, I 55—56, 221, 427. Gengasved: produktionsregi. I I I 344; IV 126; V 108, 314—315; VI 290; uppgiftsplikt för tillv. av, VI 107; VII 286; V I I I 161. Gips VI 75. Gjuteri AB Normalrör V 85. Gjuteritackjärnsimportörernas förening I 271. Glas och glasvaror: f ö n s t e r - o c h s p e g e l g l a s : förtursrätt vid leveranser IV 97; produktionsregi. IV 324; beslag Y 229; X 121; handels- o. förbrukningsregi. IV 97, 325; V 279—280; VI 68— 69; V I I 247—248; V I I I 110—111; I X 124 —125; X 121: produktionsfrämj. åtg. IV 348; V 289—290.

315 s m å g l a s , g l a s e m b a l l a g e : produktionsregi. V 76; handels- o. förbrukningsregl. Y 73—76, 280; VII 65, 248—249; X 121; produktionsfrämj. åtg. V 289—290. Glasindustrien VI 64. Glasskärv, krossglas V 75, 96. Glaubersalt V 76, 83, 289; VII 75. Glimmer II 306. Glycerin 1278; 11301—302; III 317; VII 72; IX 145; X 143. Glucksmans Metallaffär, AB, V 289. Glödlampssocklar VI 257. Godmanskap se Förmvnderskap. Grafitdeglar IV 324. Grafitelektroder se Elektroder. Granitindustrien IX 305. Grisslehamns Fiskförädlings AB I I I 71. Grosshandelns prisnämnd I 61, 177. Gruvindustri se Malmbrytning och malmexport. Gryn se Mjöl, gryn och bröd, Ris, risgryn. Grädde: begränsn. av fetthalten II 68—69; X 96; handels- o. förbrukningsregi. III 67; V 263; X 96; prisregi. V I I I 65; IX 78; X 62— 63; prisrabattering II 69. Grästorksanläggningar, lån för anskaff. av, I. 78; II 260. Grönsaker se Köksväxter. Guld: importförbud VI 15. Se f. ö. Sedelinlösningsskyldighet. Gullhögens Bruk, AB, X 120. Gummi, oarbetat (rågummi): beslag IV 101; V I I I 119; handels- o. förbrukningsregi. IV 101; VII 256. Se f. ö. Gummi, syntetiskt, Koksagysväxten. Gummi, syntetiskt: inhemsk tillv. (neoprengummi, svedopren) III 111: IV 349—350; V 91—93; VI 85—86, 252—254; VII 80—81, 263—267; V I I I 128—130; IX 142—144; X 137—138; import (buna) V 81; VII 79. Gummiavfall (gummiskrot): beslag II 297; V I I I 120; handelsregl. II 93. 296—297; VII 71: V I I I 120; insamling III 111, 325. Gummiersättningsmedel V 80, 90. Gummi- (kautschuk-) industrien II 92—93, 288; III 90; IV 92; V 81; VI 238. Se f. ö. Gummivaror. Gummivaror: bilringar, bildäck, motorcykelringar 11297—298; III 103—104, 311—314; IV 337—340; V 81; VII 71—72, 79—80; VIII 120—122; X 137; hästvagnsdäck IX 142; X 136; cykelringar, cykeldäck, cykelgummi II 297; III 314—315; IV 102, 340—341; V 8 1 — 82, 282; VI 72; VII 71; gummiskodon, gummistövlar 1278; III 104—105; IV 101; VI 242—243; VII 69; andra gummivaror I I I 315—316; V 77, 79; VII 256; V I I I 119. Se f. ö. Motorfordonstrafiken (försörjn. med gummiringar e t c ) . Gåvopaket: införsel IV 431; V 167, 364; VI 146; utförsel V 135; VII 127, 158; I X 215. Göteborgs Torskmjölsfabrik, AB, II 271; I I I 71.

Halm se Stråfoder. Hampa, hampblår: beslag II 91. Se f. ö. Hampodling. Hampberedning, AB, IV 57. Hampodling, hampberedning I I I 272; IV 57, 289; VII 41—42; IX 96; produktionsfrämj. åtg. I 248; II 63; III 61—62, 272—273; IV 290; V 49, 260; VI 218—219; VII 225; V I I I 82—83; IX 96; X 84—85. Handels- och betalningsavtal, handelsöverenskommelser I 130, 331—332; II 142—146, 367—370; III 147—150, 376—378; IV 149— 153, 401—405; V 135—138, 342—346; VI 123—125, 313—316; VII 127—133, 309— 316; VIII 199—222; IX 219—235; X 191— 194; h a n d e l s a v t a l m e d s ä r s k . l ä n d e r : Argentina VII 133; X 194: Belgien o. Luxemburg II 143, 367; III 149, 377; IV 151, 403 V 137, 344; VI 124, 314—315: VII 312—313; V I I I 207—208; IX 223; Bulgarien III 378: IV 153; IX 231; Danmark II 142, 146, 368— 369; I I I 148, 376; IV 149—150, 402—403; V 136, 343; VI 123, 313; VII 128—129, 309— 310; V I I I 200—201; 1X220; Finland II 143 —144, 369; III 149,377—378; IV 151—153; V 136—137, 344; VI 124, 314; VII 129—130, 311; V I I I 202—203; IX 221; Frankrike I I I 378; V 138; VI 315—316; V I I 131—132, 314; V I I I 208; IX 223—224; X 192; Förenta staterna V 135; V I I I 196—197; IX 214; X 194; Grekland IX 231—232; Island VI 314; V I I 310—311; V I I I 201—202; IX 220—221; Italien II 145; III 149—150; IV 404; VII 132, 314—315; V I I I 209—210; IX 225—226; J a pan VIII222; Jugoslavien V I I I 213—215; IX 230—231; Nederländerna II 143, 367; I I I 149, 377; IV7 151, 403; V 137, 344; VI 124, 314; VII 131, 312; V I I I 207; IX 222; Norge II 142, 146, 367; III 148—149. 376; IV 150— 151, 403; V 136, 343—344; VI 123, 313; VII 127—128, 310; V I I I 199—200; IX 219—220: Peru \ a 125; Polen VII 130, 311—312; V I I I 203—207; IX 221—222; Portugal (V 346); IX 226; Rumänien IV 405; Schweiz IV 404; V 138, 345; VI 124, 315; V I I 313—314; V I I I 209; IX 224—225; Slovakien I I I 377; IV 151, 404; Y 138; Sovjetunionen I 332; II 144, 369 —370; V I I I 215—220; 1X232—233; Spanien (V 345—346); VII 315; V I I I 210—211; IX 226; Sterlingområdets länder V I I I 211; Storbritannien I 130; V 136; VI 314; VII 312; V I I I 211—212; IX 226—228; X 191—192; sydamerikanska stater X 194; Tjeckoslovakien VII 132—133; V I I I 212; IX 228—229; Turkiet VII 316; IX 232; Tvskland I 130, 331—332; II 145—146, 367; I I I 147—148; IV 149, 401—402; V 136, 342—343, VI 123; ockupationszonerna i Tyskland V I I I 220—• 221; 1X233—235; X 192—194; Ungern II 143, 370; I I I 377; IV 151, 403; V 137—138; 344—345; VI 124; V I I I 213; I X 230; Österrike 1X229—230. Handels- och industrikommission, statens, X

31G 30—31; personal X 229; verksamhet X ISO— 185. Handelskommission, statens: tillsättning I 56; instruktion o. uppgifter I 57; IX 47; organisation 157; 11141—142; V I I I 37; 1X46— 47; X 29—30; personal I 427, 432—433; II 487—488; III 498—499; IV 522; V 455—456; VI 445; VII 428; VIII 372; IX 355—356; X 294; verksamhet I 127—129, 327—331; II 139—142, 363—366; III 146—147, 374; IV 148—149, 399—401; V 135, 339—340; VI 122—123, 311—312; VII 123—127, 307; V I I I 190—197; IX 204—215; X 179—185; upphörande X 30. Handelslicensnämnd, statens, I 56, 429. Handelspolitiska beredningen VII 309. Handelspolitiska rådet VII 309. Handelsspionage, lagstiftning mot, 1 2 1 . Handskar, arbets-, Y 81; VII 255. Hargs Fabrikers AB V 89. Harts, flytande, se Sulfatharts; kolofonium II 303—304; IV 104—105; V I I I 124; IX 143. Havanakonferensen för handels- och sysselsättningsfrågor, Havanastadgan 1X217— 219; X 194—196. Havre se Fodersäd, Spannmål. Havregryn o. a. havreprodukter: subvention X 245. Se f. ö. Mjöl, gryn och bröd. Hellefors Bruks AB IV 134. Hemmens forskningsinstitut V 425; VI 412— 413. Hemslöjdslånefonden (lin- o. hampberedningslån) 1248; II 63; I I I 62, 273; IV 290; V 49; X84. Hemvärn II 221; VI 303. Herrängs Gruv AB X 114. Hissmofors AB II 340. Hjälp krigets offer V 421; VI 406; VII 398. Hjälpfoder (vass, starr, fräken, löv m . m . ) II 260; I I I 57, 266—267; IV 51. Hjälpkommittén för Finlands barn IV 405; VII 398. Hjälpkommittén för Frankrikes barn VII 398. Hjälpverksamhet, internationell, se Återuppbyggnads- och hjälpverksamhet. Hjälpverksamhet, svenska kommittén för internationell, V 420—421; VI 403—405; VII 398—399; V I I I 345—347; personal V 458; VI 446; V I I 430; V I I I 374. Holmberg, Algot & Söner, AB, V I I I 84. Fludar och skinn: beslag I 276; II 296; handelsregl. I 277; II 295—296; IX 140—142; import V I I 78—79; prisregi. VI 243; importsubvention V I I I 302—303; 1X299—300; X 2 9 3 , 244—245. Hundar, uttagning av, VII 16. Husligt arbete VII 174—175. Husqvarna Vapenfabriks AB VI 76. Hyra, lag om anstånd för vissa värnpl. med betalning av, I 200; VII 226. Hyresnämnder I I I 432—433. Hyresleglering: lag härom I I I 234, 432—433; IV 251, 463; V 231, 385; VI 191, 370; VII 201, 356; V I I I 28, 284; IX 25, 281; X 23; lag

om hyresrätt vid hemskillnad etc. 1 X 2 7 ; X 23; hyresregleringsverks. III 435; IV 207 —209, 462—463; V 385—386; VI 369—371 VII 356—357; V I I I 284—285; IX 281—283; X 223—225. Se f. ö. Bostadsrätt. Hyresråd, statens, I I I 432; personal I I I 493; IV 516; V 449; VI 438; VII 422—423; V I I I 367; IX 354; X 293. Häst- och fordonsanskaffning, förf. härom l 15; III 221. Hästexport VII 217—218: V I I I 51. Hästexportberedning, statens, VII 217—218. Hästägares uppgiftsskyldighet, kung. härom IV 240; V 16. Hö se Stråfoder. Höganäs-Billesholms AB III 115; VI 251—252. Hönsfoderblandning III 53; IV 280; VII 40; X 77—78. Se f. ö. Fodersäd. Llönsräkning III 301; IV 315; V 274; VI 233; VII 238; V I I I 93; IX 112; X 107. Ica-förbundet V 361. Iggesunds Bruk, AB, VII 236. Importberedningen V I I I 194; IX 207. Importföreningar 11146—149, 490—493; I I I 501. Importreglering 1 129—130, 328—330; II 140 —141, 364—365; III 146—147, 374; IV 148, 399—400; V 135, 339; VI 122—123, 311; V I I 123—126, 307; V I I I 190—197; IX 204—214; X 179—183; importförbud, allmänt, V I I I 192; IX 204—206, 213; importplaner IX 207 —208, 211—212; X 179—181; importförbud å div. lyxvaror I 329; II 40; importförbud å div. jordbruksprodukter II 140; tillfäll, importförbud å åtsk. råvaror o. industriprod. VII 81, 124, 258; frilistning X 181— 183; i m p o r t r e g i . för s ä r s k . v a r u s l a g : aluminium VII 62—63; band o. snören, elastiska IV 325; bensol m. m. III 108; bly II 290; brandslang II 364; bönor II 238; cellullvävnader IV 325; celluloid m. m. IV 104; fettämnen II 241; fisk II 275; III 285; fisknät III 98; gips VI 75; grafitdeglar IV 324; gummitråd V 77; harts IV 105; järnrör, gjutna, VI 67; kaffe, te, kakao, kryddor I 129; konstgödsel I 241; konsthartser III 320; lin- o. hampprodukter IV 325; mineraloljor VI 294—295; nickel V 279; ovanläder m. m. III 103; paraffin V I I I 124; russin IV 311; salicylsyra o. acetylsalicylsyra VI 74; silkesstrumpor V 281; silver IV 320; smörjmedel I I I 136; tarmar IV 291; tvätt- o. rengöringsmedel III 316; vin och sprit, spritdrycker, II 140; zink II 290; ärter II 35. Se Licensavgift. Industrien: produktion I 87—88, 266—267; II 84—86, 285—288; III 88—90, 304—306; IV 89—93, 317—318; V 68—71, 276—277; V I 62—66, 236—239; VII 55—61, 240—244; V I I I 95—104; 1X114—120; X 109—111; arbetskraftsfrågor I 161—163, 361—362; II 178, 398; I I I 181—182, 410—411; IV 190—

317 191, 439, 443; V 175—176, 371—372; VI 154, 350; VII 171—172, 336—337; VIII 257—258; IX 258—259; X 202—204; regleringsåtgärder, allmänt I 89, 271—272; II 86—87, 288 —289; V I I 61; regleringsåtg. betr. särsk. industrier och varuslag I 272—282; II 87— 97, 289—304; I I I 90—108, 306—320; IV 93 —108, 318—344; V 72—84, 278—284; VI 66—76, 239—247; VII 61—76, 244—258; V I I I 104—124; 1X120—147; X 111—143; åtg. för ökad varutillgång, ersättningsprod. I 282—283; II 97—102, 304—308; I I I 109— 112, 321—324; IV 108—111, 344—354; V 84 —96, 284—293; VI 76—89, 247—256; V I I 76—81, 258—269; V I I I 125—132; IX 120— 147. Se f. ö. Krigstillverkning samt rubr. för särsk. industrier o. varuslag. Industriens omställningskommitté V 417. Industriens utredningsinstitut II 98. Industrikemikalier VI 246; VII 75. Industrikommission, statens: instruktion o. uppgifter 149—50, 217—218; III 240; organisation 150—51, 217—218; II 232; III 21, 239; IV 19, 258—259; V 19—20; VI 22, 194; VII 17, 203; IX 46; X 30; prisbyrå I 270; personal 1426, 430—431; 11486—487; III 497; IV 519—520; V 453—454; VI442—443; V I I 426—427; V I I I 370—371; IX 357—358; X 295—296; verksamhet I 90, 267—283; II 86—103, 126—129, 288—308, 348—352; I I I 90—112, 135—136, 306—325, 361—364; IV 93—111, 136—137, 318—354, 388—389; V 72—97, 125, 278—293, 325—328; VI 66—90, 239—257, 298—300; VII 61—81, 107—109, 244—269; V I I I 104—111, 117—130; IX 121 —125, 138—147; X 111—143; upphörande X30. Industrikonsulenter VII 17. Industrimetoder, AB, II 120, 338. Industrisakkunniga I 49, 89, 429. Industrisilver, förening u. p. a. IV 319. Informationsstyrelse, statens: instruktion o. uppgifter I 229—230; II 29; VI 25, 195— 196; VII 18; organisation I 230—231; II 29 —30, 233—234; III 23, 240—241, 459; V 237—239; VI 25, 195—196; personal I 435— 436; 11480—481; III 490; IV 513—514; V 447; VI 436; verksamhet 1394—395; II 207 —211, 447—450; III 210—213, 459—462; IV 230—232, 485—487; V 215—217, 423— 424; VI 179—180, 411—413; upphörande VI 195—196; VII 18. Se f. ö. Aktiv hushållning, Folkberedskapen. Informationsverksamhet, statlig, I 191—192. Se f. ö. Folkberedskapen, Informationsstyrelse, statens, Tremannanämnd, Upplysningsbyrå, statens. Ingenjörsvetenskapsakademien I 310; I I I 322, 323, 352. Inkomst- och förmögenhetsskatt se Skattelagstiftning. Inkvarteringsnämnder I 212, 229; II 227. Inköpskort för livsmedel e t c : beredskapsort I 84—86; IV 85; gemensamma inköpskort

V 66; återkallande av inköpskort el. inköpslicenser I I I 302—303; falska kort o. licenser V 228. International Routing and Reporting Authority (IRRA) VII 141; V I I I 229. Internationella handelsorganisationen (International Trade Organization, ITO) IX 218; X 194—196. Internationella valutafonden (International Monetary Fund) X 196. Internationella återuppbyggnadsbanken (International Bank for Reconstruction and Development) X 196. Invaliditetsförsäkring se Livsförsäkring. Invalidunderstöd se Folkpensioner etc. Inventering: arbetskraft inom byggnadsind. IV 195—196; arbetskraft inom industri o. hantverk II 403; III 188; arbetskraft inom skogsbruket III 184, 413; IV 193, 441; V 177—178, 374; beredskapsarb. II 182; I I I 188; fiskebåtar III 130; frö IV 52; gummiringar IV 338; jordbruksförh. (åkerarealer o. skörd m. m.) II 82, 283; III 83, 300—301, IV 87, 315; V 67, 274; VI 60—61, 234; VII 53— 54, 238; V I I I 93; 1X112; X 107; kolugnar V I 1 0 7 ; köttvaror V I 2 2 1 ; lastbilar 1348; III 170—171; IV 419—420; V 164—165; linolja, kitt, oljefärger IV 342; VI 245—246; livsmedel, råns. III 301—302; IV 87—88, 341; VI 61; VII 239; V I I I 94; 1X112; livsmedel, diverse (kvartalsinvent.) I 83—84, 262—263; II 82, 284; III 83, 301; IV 87, 316; V 67, 275; VI 61, 235; VII 54; IX 113; X 108; läkemedel o. a. sjukvårdsmateriel II 424; I I I 194, 434; IV 210, 464; V 192, 387; VI 168, 372; VII 179, 358; V I I I 286; IX 284; metaller I 273; mjölkflaskor IV 64; papper VII 251; potatis III 60; V 47; rör av smidb. järn o. stål V I I I 104; skodon VI 72; smörjmedel 1315; II 127, 349; I I I 136; IV 136, 388; V 125, 325; VI 299; stråfoder I I I 266; sågverksanläggn. VII 112; textilvaror II 89; IV 100; IX 140; traktorer II 42; träkol I 98; III 127; IV 126: VI 107; valutor, utländska 1181; II 195; VI 383; V I I I 326—327; ved o. a. trävaror 198; II 325; III 335; IV 366; V 305; Va 280; VII 279; V I I I 157. Investeringsbudget V I I I 279—282; IX 278— 279; X 2 2 1 . Investeringssakkunniga IV 239. Investeringsrådet VI 408. Investeringsutredningen V 410; VI 407. Islandssill: försäljningsförbud, handelsregl. V I I 48; V I I I 88; IX 106; X 100—103. Jernkontoret II 88; III 351, 445; IV 149. Johnson & Co., A., I I I 351—358; IV 110; V 122, 129, 290, 318, 321. Jordbrukarungdomens förbund II 102, 278; V 61. Jordbruket: produktion (åkerarealens användn., skörd, animalieprod.) I 65—67; II 31—33; III 24—27; IV 22—26; Y 24—29; VI 27—32; VII 20—25; V I I I 44—50; 1 X 5 3 —

318 59, X 38—41; produktionsplanering, plan för växtodl. 1234; 11237—238; I I I 242; IV 262; V 241; VI 199; VII 206—207; arbetskraft I 80—83, 160, 250—251; I I 4 0 , 178, 246—249, 397; III 40—41, 180—181, 184— 186, 253—255, 410, 414—415; IV 36, 189, 193—194, 438; V 37—38, 175,178—179, 371; VI 39—40, 153, 349; VII 34, 170, 336; V I I I 68—70, 256; 1X80—81, 258; X 202, 205; utbildningskurser i beredskapssyfte 1252; II 41. Se f. ö. Arbetsblock, Arealbidrag, Arrendeavtal, Brödsäd, Bönor, Fodercellulosa, Foderjäst, Fodersäd, Frö, Hampodling, Hästexport, Inventering, Konstgödsel, Kraftfoder, Kreatursbeståndet, Krislån, Lantarbetstidslagen, Linodling, Livsmedelshushållningen, Motordriften vid jordbruket, Nikotinvaror, Odlingspremie, Oljeväxter, Potatis, Siloanläggningar, Skördegarn, Skördeskador, Skördestatistik, Sockerbetsodling, Spannmål, Stråfoder, Torvströ, Utsäde, Vanhävd, Ärter. Jordbrukskasseorganisationen IX 319. Jordbrukskommitté, 1942 års, III 250—251; IV 28; IX 69. Jordbruksmaskiner IV 37—38, 95. Jordbruksnämnd, statens (av 1935) I 45, 68, 71, 127. Jordbruksnämnd, statens (av 1950) X 35—36. Jordbrukstekniska föreningen III 44, 267; IV 273; V I I I 131. Jordvax, montanvax, ceresin IX 145; X 143. Juteindustrien, jutevaror: produktionsregi. 1191, 294—295; VII 254. Se f. ö. Textilvaror. Järn och stål: fördelning o. prioritering av leveranser I 269; X114—115; regi. av järnimporten 1271; prisregi. 1271; I I 4 3 3 ; V I I I 309; 1X304—305. Se f. ö. Järnindustrien, Järnvaror, Skrot, Tackjärn. Järnbrukscentralen IV 224. Järnbruksförnödenheter, AB, I 276, VIII 106. Järnbruksko], förening u. p. a. IV 118; VII 286. Järnindustrien 1269; 11286—287; I I I 89, 304 —305; IV 90, 317; V 68—69, 276; VI 63, 237; VII 56—57, 240—241; VIII 96—97, 101—102; IX 115—116; X 110. Se f. ö. Järn och stål, Järnvaror, Tackjärn. Järnmalm se Malmbrytning och malmexport. Järnvaror: armeringsjärn V I I I 105; järnplåt, balk- o. profiljärn V 72; VII 244; järnrör III 307; V 84—85; 286—287; VI 66—67, 76— 78; VII 77, 244—245; V I I I 104—106, 321 —322; 1X121; X 111—112, 251; plåtkärl m. m. V 72; träskruv, beslag, byggnadssmiden m. m. V I I I 107—109. Järnvägar: statens I 140—145, 341—346; II 160—164,380—384; III 158—162, ! 384—389; IV 164—170, 414—418; V 147—153, 354— 359; VI 134—139, 327—332; VII 142—148, 321—327; V I I I 230—238; enskilda I 145— 146, 346; II 165, 384—385: III 163, 389; IV 170—171, 419; V 154, 359; VI139—140, 332; VII 148—149, 327; V I I I 239—240; järnvägstaxor IX 310.

Kadmium I I I 92—93; VII 245. Kaffe: beslag II 273; VII 51; V I I I 92; handelso. förbrukningsregi. (råns.) I 254—256; II 78—79, 273—274; III 80—81, 293—294; IV 82, 307; V 64—65, 272; VI 59,229; V I I 5 1 — 52; V I I I 92—93; IX 110—111; X 105—106; prisregi. V I I I 304—305; 1X303; X 246; subvention X 242—247. Kaffeskatt se Skattelagstiftning. Kaffesurrogat 1179—80, 274—275; I I I 81. Kakao, kakaopulver m. m.: beslag II 77; V I I I 92; X 106; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) II 77—79, 274; III 80—81, 293—294; IV 82, 308; V 65, 272—273; VI 59, 229; VII 51—52; VIII 92—93; IX 110—111; X 106. Kalciumklorid V 292. Kaligödning (kalisalter) se Konstgödsel. Kalium- och natriumföreningar: beslag V 83; handelsregl. V 83—84, 284; VI 76; V I I 75; X143. Kalkkväve: inhemsk prod. II 100; I I I 112. Se f. ö. Konstgödsel. Kalksalpeter se Konstgödsel. Kalmarsund se Farleder. Karbidlampor o. a. apparater för acetylengas: kontrollåtgärder II 103; V I I I 110. Karbolsyra I 282. Karlshamns Oljefabriker, AB, 1241; II 101, 241, 271; III 71; IV 267; VI 225—226; VII 33; X 140. Karotin VI 225; VII 48. Kemikaliegrosshandelns importförening III 443; IV 473; VI 173. Kemisk industri, diverse VI 66; VII 61; V I I I 101; 1X119. Kemiska produkter: inhemsk prod., ersättningsprod. II 100—102, 288, 307—308; III 112, 323—324; IV 111, 351—352; VI 88—89; V I I I 101; 1X119. Kilowattjakt II 131. Kinne-Klevautredningen VII 169. Kitt se Färger och fernissor. Kli se Kraftfoder. Klädkort I I I 101—102. Klädvårdskommittéer III 460; IV 231. Klövolja III 319. Kobolt II 99. Koks se Kolbränslen. Koksagysväxten (Taraxacum kok-saghyz), maskrosgummi I I I 322; IV 350—351; V 290 —291; VI 86, 254—255; VII 267—268; V I I I 130—131; 1X144; X 138. Koksalt: beslag VI 231; VII 53; handels- o. förbrukningsregi, (råns.) VI 231—232; VII 53; tilldelning för utfodringsänd. VI 213—214. Kolbränslen (stenkol, koks, kolbriketter): inhemsk stenkolsprod. III 115; import 192— 93, 286, 288; II 104, 309; III 113, 326; IV112, 355; V 98, 294; VI 91; V I I 82—83, 270—271; V I I I 133—136; 1X148—149; X 144; importregi. I 93; beslag I 289; II 313; I I I 115; X 152; handelsregl. I 95—96; III 115; V 102 —105; VI 98—99; V I I I 144—148; IX 157— 158; X 150—153; kolhandelns statsavtal I

319 94—96; V102—105; V I I I 145—147; förbrukningsregi. I 97, 287 (Se vidare Bränslen, fasta); prisregi. I 93—96, 289—290; II 111— 112, 318; I I I 119—120, 330; IV 118—119, 359—360; V 102—105, 298; VII 88—89, 276; V I I I 144—148; 1X157—159; X 151— 152, 250; clearingkassor se d. o.; importsubventionering 1X300—301; X 240—241, 245, 247. Se f. ö. Bränslen, fasta. Kollektivavtal I 165—167, 366—367; II 183— 185, 411—415; I I I 189—191, 419—422; IV 198—199, 447—449; V 182—184, 377—379; VI 158—159, 357—358; VII 175—177; 344 —346; V I I I 264—266; 1X265—269; X 208 —211: ramavtal I 167; II 184, 411; III 419— 420; V 377—378; V I I I 265: principuttalanden IX 265—266; X 208—209; kompensationsavtal X 210. Kolnämnd, statens, 151—52, 221, 426. Kolugnar: större II 307; smärre I 104; II 328— 329; antal anläggn. II 330—331, 344; inventering VI 107. Kommerskollegium 1127; II 116; IV 345. Kommunala krisuppgifter: lag om skyld, för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranl. arbetsuppg. I 20; I I I 19. Kondenserad mjölk: beslag II 269 (kondens, mjölk o. grädde samt torrmjölk); handelsregl. II 270; V 263; X 96. Konditorivaror, prisregi. V 394—395. Konfektionsindustrien, konfektionsvaror: produktionsregi. IV 98—99; VI 70; arbetskraftsförh. IV 443—444; prisregi. II 295; I I I 98; IV 98, 326; V 77, 281; VII 69; V I I I 311; IX 308. Konfektionsindustriföreningen V 202; V I 1 7 3 ; V I I I 310; IX 306. Konjunkturinvesteringsfonder, avsättning till, V I I I 340—341. Konjunkturutjämningsfonder: Stift. Cellulosaindustriens k. V I I I 320; IX 313—314; Stift. Trämasseindustriens k. V I I I 320; IX 313— 314; Stift. Trävaruindustriens k. V I I I 315— 316; I X 312; X 237; De mindre sågverkens k. IX 298, 312; X 238; Stift. Centralfonder för anställda inom skogsbruket o. skogsindustrien IX 314; Stift. Kopparfors o. Hofors fond etc. IX 315; Stift. Tegefors verks fond etc. IX 315; företagsstiftelser IX 314; länsstiftelser IX 314; skattelättnader för avsättn. till, V I I I 321; 1X317; X 238. Konkurrensbegränsning: lag om k. inom näringslivet VII 365—366. Konkurs: lag om förlängning i särsk. fall av tiden för r ä t t a t t lyfta utdelning i, IV 241; V 225; VI 185; V I I 196; V I I I 22; IX 22. Konservemballage II 88; III 91; VII 27. Konservfabrikernas riksförening IV 354. Konservringar V 90—91. Konstgödsel: regi. av försörjningen I 73—74, 240—241; 1143—44, 250—251; III 42—43, 256—257; IV 38, 273—274; V 39—41, 250— 251; VI 41—42, 208—209; VII 35—36, 218— 219; V I I I 70—72; 1X82—83; X 65—66;

uppg. ang. förbrukn. VII 36; V I I I 72; IX 83; X 66; beslag II 250—251; IV 38; X 66; prisregi. II 39; I I I 37—38, 249; IV 35, 267; V 37, 245; VI 39; VII 34; V I I I 66; 1X79; X 64; prisrabattering III 69, 276; Konsthartser: beslag I 282; VII 75; IV 343; handels- o. förbrukningsregi. I 282; III 320; IV 342—343; VI247; VII 75; importregi. III320. Konstsilkevaror, charmeusevaror V 77; IX 139. Konstull, ullavfall m. m.: beslag II 292. Konsumentregister I 85. Konsumtionsundersökningar: hushållsunders, (socialstyrelsens) I 265; II 237; I I I 244—245; IV 263; V 241—242; VI 199—200; VII 208— 209; V a i l 51—52; unders, ang. tot. konsumtionsvolymen för livsmedel III 27—28; IV 27—28. Kontrollbyråer se Kristidsstyrelser. Kontrollhudar, andelsslakteriernas förening u. p. a. 1X141; X 1 3 2 . Kontrollstyrelsen IV 46; X 127. Konvojering II 379; I I I 157. Kooperativa förbundet II 125, 307; I I I 110; IV 53; VII 229; IX 19. Koppar o. kopparlegeringar: beslag II 289; X 119; handels- o. förbrukningsregi. II 88, 289—290; I I I 94, 307; VII 63; åtg. för ökad tillgång, produktionsavtal II 98, 304—305; I I I 109, 321; IV 108, 344—345; V 85—86, 288; VI 79—80, 249; VII 76. Se f. ö. Metaller. Kopparfors AB IX 315. Korn: bryggerikorn II 59; IV 45—46; V 43; VI 44; tullfrihet II 59, 257; I I I 260; IV 277; V 252; VI 211; VII 221; V I I I 74; 1X87; X 72. Se f. ö. Fodersäd, Spannmål. Korsnäs AB II 122, 307; I I I 131, 355; V 122. Kraftanläggningar: lag om skyddsåtg. för, I I I 236; vidt. skyddsåtg. VI 114—115, 303. Se f. ö. Krafthushållningen. Kraftfoder (oljekraftfoder, kli, melass m. m.): regi. av försörjningen, handels- o. förbrukningsregi. I 75—76, 241—245; II 54—57, 257—258; I I I 54—55, 265—266; IV 49—51, 280—281; V 45—46, 255—256; VI 45—46, 213; VII 39, 223; V I I I 77—78; 1X89—90; X 77—78; beslag I 75, 244; prisregi. I 75; II 39, 239; III 31, 246; IV 31, 264; V 33, 243 —244; VI 36, 203; VII 212; IX 74; X 43, 59; prisrabattering III 69, 276. Krafthushållningen: I 117—120, 316—318; II 130—133, 353—356; III 137—140, 365—368; IV 138—141, 390—392; Y 126—128; 329— 332; VI 113—116, 301—305; VII 110—112, 296—299; VII 172—178; IX 185—193; X 170—173; kraftsituationen I 118, 316—317; II 130—131, 353—354; I I I 137—138, 365— 366; IV 138—139, 390; V 126—127, 329— 330; VI 113—114, 301—302; VII 110—111, 296—297; V I I I 172—173; IX 185—186; X 170—171;utbvggnadavnyakrafttillg. I 120, 318; II 132, 354, 355; III 140, 367—368; IV 141, 391—392; V 127—128, 331—332; VI 116, 304; VII 112, 198; V I I I 177—178; IX 186; reparationsberedskap V 330—331; lag

320 om regi. av förbrukn. av el. kraft o. gas III 17—18; IV 247; V 228; VI 187; V I I 198; V I I I 26; IX 23; lag om regi. av förbrukn. av el. kraft X 21; restriktioner i kraftförbr. I I I 138—139, 366; IV 139—140, 390; V 127, 329; Va 302—303; V I I 111, 297; V I I I 173—176; IX 188—193; X 171—173; ransonering av el. kraft I I I 366; IV 139—140; V I I I 175— 176; 1X190—193; X 173. Se f. ö. Centrala driftledningen, Elektrifiering, landsbygdens, Vattenreglering, tillfällig. Kreatursbeståndet V 27; VI 29; VII 23; V I I I 47; IX 57; X 40. Kreatursräkning II 82, 283; III 301; IV 315; V 274; VI 234; VII 238; V I I I 94: IX 112; X 107. Kreditgivning, statlig, till utlandet VI 394— 397; VII 395—397; V I I I 344—345; IX 322— 323. Kreditmarknaden se Penning- och bankväsendet. Kreditnämnden I 62; personal I 428, 435; II 483; III 494. Kresol 1282. Kreuger & Toll, AB; kung. ang. tid f. lyftande av utdeln. i bol.:s konkurs IV 241; V 225; VI 185; VII 196; V I I I 22; 1 X 2 2 . Krigsavlöningsreglemente I 32. Krigsfamiljebidragsförordning I 209; II 219— 220; I I I 233—234, 418; V 231; VII 200. Krigsförlisningar se Fartyg. Krigsförsäkring se Krigsolycksfallsförsäkring, Krigsriskförsäkring. Krigsförsäkringskostnader, överflyttn. på staten av, I 175, 178. Krigsförsäkringsnämnd, statens: uppgifter I 59 —60; V I I I 38; organisation I 60, 222, 357; II 174, 232; personal I 428, 433; II 489; I I I 499; IV 523; V 456; VI 445—446; VII 428—429; V I I I 372—373; verksamhet Se Krigsriskförsäkring; upphörande IX 47. Krigshandelslag se Utfästelser. Krigsindustriombud VI 23, 115. Krigsindustriregister I 13. Krigskonjunkturskatt se Skattelagstiftning. Krigskonjunkturskattenämnden, centrala, II 200; personal II 483—484; I I I 494; IV 517; V 450; VI 439; VII 423; V I I I 368. Krigskonjunkturskatterådet II 201; personal II 484; I I I 495; IV 517; V 450; VI 439; V I I 423; V I I I 368. Krigsleveranser: kung. härom I 13; lag ang. skyld, a t t meddela uppg. om kostn. för k. I 37. Krigsmateriel, åtg. för ökad tillv. av, II 102— 103. Krigsmaterielnämnd, statens, I I I 239, 491; IV 259. Krigsmaterielverket IV 259; Y 234. Krigsolycksfallsförsäkring I 157—158, 357— 358; II 175, 394—395; III 178, 407; IV 187. 4 3 5 _ 4 3 6 ; Y 173, 369; VI 151, 347; V I I 334: V I I I 252—253; lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstg. personer I 25; II

219, 394—395; III 232, 407; IV 436; Svenska olycksfallsförsäkringsbolagens pool för k. I 158. Krigsriskersättniug till sjömän: överenskommelser härom 1166; III 421; IV 199, 409; skattelindring för IV 409—410, 482; V 351; VI 324, 390; lag om utbetalande av k. I 26; II 377; III 381—382; IV 410—411; V 351; VI 324; tillämpningskung. I 26, 358; III 382; IV 411; V 351; VI 324; behålln. av i postsparbanken insatta krigsriskersättningsmedel II 377; III 382; IV 411; V 351; VI 324. Krigsriskförsäkring (transportförsäkring): I 154—157, 354—357; II 172—175, 393—394; III 176—178, 404—407; IV 186—187, 434— 435; V 170—172, 367—369; VI 149—151, 343—346; VII 167—168, 332—333; V I I I 248—250; lag om statlig krigsförsäkring m. m. I 25; II 21—22; III 232, 405; tillämpningskung, härtill I 25; krigsutbrottsförsäkring I 155, 356; II 393; I I I 404; V I I I 248 —249; avtal med Svensk krigsförsäkringspool o. med sjöassuradörernas sammanslutningar I 154; III 177, 406—407; V 368; V I I I 250; tillvaratagande av varuägares intressen utomlands 1357; 11173—175, 393; III 177— 178, 405; försäkring av statl. mynd:s transporter III 177, 405. Se f. ö. Krigsförsäkringsnämnd, statens, Frustrationsförsäkring. Krigsriskkassa, bränslekommissionens, II 112; VII 376. Krigsskadeersättning: lag härom I 204—206; 1120—21; V 16—18, 229; VI 187: tillämpning V 172—173, 369; VI 346—347; V I I 333—334; V I I I 250—252. Krigsskadenämnd, statens, V 18, 20, 451; VI 440; VII 424. Se f. ö. Krigsskadeersättning. Krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar I I I 237. Krigstillverkning: industriens omställning härför I 267—270; förfogande över krigsindustriföretag I 268—269; V I I I 109. Krisadministration II 218; III 231; IV 244; V 228: Va 187: VII 198. Krislagstiftning se Lagstiftning, beredskapsoch kris-. Krislån till jordbrukare 11245—246; III 39— 40, 253; VII 216—217. Krismyndigheterna, samverkan mellan, I 64; veckosammanträden med ordförandena I 64; II 24. Krisrevision, statens: tillsättning o. instruktion I 231; personal I 436: II 483; I I I 494; IV 516; upphörande V 21—22. Kristallsoda: produktion V 96; tilldeln. för beredn. av lutfisk V 59; VI 57. Kristidsförbund, kommunala: kung. härom I 21; inrättande I 47; antal I 48; II 26, 231; III 21—22, 238—239; IV 19, 258. Kristidsnämnder, kommunala: kung. härom 121; X 33; organisation o. uppgifter 146— 47; antal 148; II 26, 231, I I I 21—22, 239; IV 19, 257—258; V 19. 234: VI 22, 104; kristidsnämnd för Stockholms stad II 25; X 33:

321 statsbidrag II 231; I I I 20—21; IV 19; V 19, 234; VI 22, 194; VII 203; V I I I 36; 1 X 4 5 — 46; X 34; tjänstebrevsrätt IV 257. Kristidsorganisation, kristidsförvaltning I 4 1 — 64, 216—232; II 24—30, 229—234; I I I 20— 23, 238—241; IV 18—20, 257—260; V 19— 22, 234—239; VI 22—25, 194—197; VII 17—19, 203—204; VI11 34—40; 1X38—42; X 28—37; generalplan för, I 41; avvecklingsåtg. VI 196—197; V I I 18—19; V I I I 34—35; personalstyrka och kostnader IX 39—42; X 28—29; personalförteckning för de centrala kristidsorganen I 425—436; II 480—489; I I I 490—500; IV 513—524; V 447—458; VI 436—446; V I I 421—430; V I I I 366—374; IX 354—360; X 293—299; pensionsrätt IX 42 —44; e. o. tjänster IX 44—45. Kristidsstyrelser: kung. härom I 21; organisation o. uppgifter I 45—46, 216—217; normalinstruktion Y 19; kontrollbyråer I 217; II 25; IV 18—19; V 19; bränslekontor se d. o.; priskontor se d. o.; förtroenderåd V I I I 37; upphörande X 33. Kristillägg se Arbetslöshetsförsäkringen, Löneoch pensionsreglering för statsanställda, Sjukkassor. Krisuppgifter på livsmedelsområdet, statens kommission för, X 36. Krom, kromjärn m. m. I I I 306—307; VII 62. Kromsyra V I I I 124. Kroppsskada, uppk. under krig el. försvarsberedskap m. m.: ersättning för, II 22; V 230; V I I 200; familjebidrag åt värnpliktiga m. fl. som drabbats av, II 220; I I I 234; V 230; ersättning för k. ådragen under hemvärnsel. luftskyddstjänstg. II 221; d:o under fullg. av tjänsteplikt IV 450. Kryddor: beslag II 279—280; V I I 53; handelso. förbrukningsregi. (råns.) I I 2 8 0 ; III 82, 295; IV 83, 311; V 65, 273; VI 60, 230; V I I 53; prisclearing IV 83; V 65. Kryolit IV 347. Kubikenborg (aluminiumfabrik) II 205; IV 347; X 116—118. Kuponger, ränte- o. utdelnings-, lag om förlängd giltighetstid för, IV 241; V 225; VI 18ö; V I I 196; V I I I 22; IX 22. Kuponginsamling III 84; VI 233. Kupongskatt se Skattelagstiftning. Kvarntillstånd II 47. Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté I 165, 252; II 41, 102; III 325; IV 193. Källfallsgruvans molybdenbolag I I I 321; VI 82. Kärnbindemedel IV 322—323; VII 247. Köksväxter: åtg. för ökad odling av, II 278; I I I 288—290; IV 77—79; V 61; VI 226—227; åtg. för tillvaratag, av, IV 80, 302—304; V 61, 268—269; VI 57, 227; V I I 49: avsättnings- o. prisgaranti I I I 290; IV 79, 304— 305; V 62, 269—270; prisregi. IV 80—81, 305; V 270; V I 57, 227—228; V I I 49—50. K ö t t och fläsk (även organ, inälvor, charkuterivaror): produktion I I I 26, 243; IV 25; V 27— 28; VI 29—30; VII 23—24; V I I I 47—48; 21 —

016933 IX 57—58; X 41; slaktregi. II 265; I I I 64— 65, 274; IV 58—60, 292—293; VI 50; IX 101 —105; X 88—92; regi. av handeln med levande djur I I I 65; IV 58—59; V 262; IX 102— 103; handels- o. förbrukningsregi. betr. kött etc. (råns.) II 64—66 (end. fläsk), 264—266; III 65, 274—275; IV 60—61, 294; Y 52, 262; VI 50—51, 220—221; VII 43—44, 227; V I I I 85—86; 1X98—100, 103—104; X 87—92; regi. betr. älgkött IV 60; V 50; V I I I 86; klassificering 11240—241; I I I 247; X 92; prisregi. 11239—241; I I I 31—32, 247—248; IV 32—33, 265—266, 270; V 34—35, 244, 247, 248; VI 37, 201—203; VII 32, 214—215; V I I I 61—63; IX 75—76; X 48, 59—61. Se f. ö. Lagring av jordbruksprodukter m. m., Matservering, Restaurangkort, Slaktgodemän, Slaktlicens, Smågrisar, Tarmar, Växlingskort. Lagerhållning, statlig, se Lagring av jordbruksprodukter m. m., Reservförråd. Lagring av jordbruksprodukter o. a. livsmedel I 71—73, 320, 322; II 135—136, 358—359; I I I 143,370; IV 143, 395—396; V 335—337; VI 307—308; VII 302—303; V I I I 182—183; IX 198—199. Lagring av mjöl o. socker i konsumtionsorter I 263—264; II 82—83; V I I 50—51. Lagringsutrymmen för livsmedel I 263. Lagstiftning, beredskaps- och kris-, I 15—40, 197—215; II 14—23, 217—228; I I I 15—19, 219—237; IV 15—17, 240—256; V 16—18, 223—233; VI 15—21, 185—193; V I I 16, 195 —202; V I I I 22—33; 1X21—37; X 18—27. Landsförbundet för arbetslöshetens bekämpande IV 293; VI 221—222. Landsorganisationen i Sverige I 167, 367; I I 185; I I I 191, 419; V 377—378; V I I I 265, 293; IX 18, 265—266; X 90, 208, 210. Lantarbetstidslagen: lag om meddel. av förordn. a t t nämnda lag icke skall äga tillämpning I 207, 251; förordn. om suspens. av gäll. arbetstidsbestämmelser II 41. Lantmännens mjölkförsäljningsförening i Göteborg II 267. Lastbilcentralernas riksförening IV 176. Lastkommittén i New Vork II 158. Lecitin IV 295; VII 228. Legeringsmetaller II 88. Se f. ö. Kobolt, Krom, Mangan, Molybden, Nickel, Volfram. Lejdebrevssystemet II 157. Lejdtrafiken (Göteborgstrafiken) II 373—374; I I I 154—155, 380—381; IV 159—160, 407— 408; V 142—143, 348—349; VI 130—131, 319. Levande djur, handeln med, se K ö t t och fläsk. Leveranspremie för fodersäd I I I 29. Levnadskostnadsindex IX 270—271. Licensavgift: för exportlicenser I 127; VII 127; X 304; för importlicenser V I I 126. Lim: produktion I I I 318; beslag III 319; V I I 257; handelsregl. I I I 319; VI 75; VII 257. Lin se Linodling, Textilvaror.

322 Linneindustrien, linnevaror: produktionsregi. II 91, 294; VI 70; VII 254; importregi. IV 325. Se f. ö. Textilindustri. Linnämnd, statens, 1248; II 63; I I I 61, 272; X 84; personal I 430; II 484; I I I 495; IV 517; upphörande X 36. Linodling, linberedning I 248; II 306; I I I 61, 272; IV 56—57, 289; VII 41—42; 1 X 9 6 ; produktionsfrämj. åtg. I 248; II 63; I I I 61—62, 272—273; IV 290; V 49, 260; VI 218 —219; V I I 225; V I I I 82—83; IX 96; X 84— 85. Linoleummattor V I I 73; IX 309. Linolja och linoljehalt, målningsmaterial: beslag I 280; X 139; handels- o. förbrukningsregi. 1280—281; 1195—96, 302; III 106— 108; IV 341—342; V 283—284; VI 74, 245; V I I 73, 256—257; V I I I 122—123; IX 144— 145; X 138—139. Linoljeslageriernas Försäljnings AB I 241, 280, 281; II 241; IV 267; V I I 33; X 140. Litopon (zinksulfidvitt) se Färgämnen. Livförsäkring: lag med vissa best. om 1. vid krig II 18—19, 219; lag om krigsansvarighet för liv- o. invaliditetsförsäkring IV 248. Livsmedel: förbrukning I 265; II 237; I I I 27— 28, 244—245; IV 27—28, 263; V 241—242; VI 199—200; VII 208—209; V I I I 51—52; utrikeshandel III 24; IV 21—22; V 23—24; VI 26, 32; V I I 25; V I I I 46, 50—51; 1X60; lokal regi. av handeln med 1. IV 85—86; V I I 238. Se f. ö. Konsumtionsundersökningar, Livsmedelshushållningen, Ransonering av livsmedel. Livsmedels- och fodermedelsindustrierna: ärenden härom handläggas av livsmedelskommiss. II 24. Livsmedelshushållningen: försörjningsläget I 65—67, 233—234; II 31—34, 235—238; I I I 24—28, 242—245; IV 21—28, 261—263; V 23—29, 240—242; VI 26—32, 198—200; V I I 20 —26, 205—209; V I I I 44—52; IX 53—60; X 38—41; prisregi. I 68—71, 234—240; II 34—40, 238—245, 276; I I I 28—38, 245— 253, 280—286, 443; IV 28—35, 68—69, S O SI, 221—222, 264—272, 297—300, 472, 474 —475; V 29—37, 201, 242—249, 394—395; VI 32—39, 55—56, 172, 200—207, 224—225, 381; V I I 27—28, 30—34, 209—216, 229— 235, 368—369; V I I I 52—66, 308—309; I X 60—80, 302—304; X 41—65, 248—249; anslag till jordbruksregi. I 71, 239; II 244; I I I 252; IV 271—272; V 249; VI 201, 207; V I I 214; V I I I 59; IX 63, 67, 70—71; X 51—52, 53, 54; livsmedelssubventioner, sammanställn. ang., III 38—39. Se f. ö. Arealbidrag, Brödsäd, Bönor, Ersättningsmedel, Fettämnen, Fisk, Fiskavfall, Fiskkonserver, Fisklever, Fiskmjöl m. m. Förmalning, Grädde, Inköpskort, Inventering, Islandssill, Kaffe, Kaffesurrogat, Kakao, Karotin, Kondenserad mjölk, Korn, Kryddor, Köksväxter, K ö t t och fläsk, Lutfisk, Malt, Maltdrycker, Mandel o. nötkärnor, Margarin,

Matfett, Matservering, Mesost, Mjöl, Mjöl gryn och bröd, Mjölk, Ost, Personkort, Potatis, Potatisflingor, Potatismjöl, R a b a t t system, Ransonerade varor, Ransonering av livsmedel, Ransoneringsförfattningar, Restaurangkort, Restaurangnäringen, Ris, risgryn, Russin, Smör, Socker o. sirap, Spannmål, Trän, Vitaminhaltiga varor, Vitkål, Växlingskort, Ägg, Äggpulver, Ärter. Livsmedelskommission, statens: tillsättning I 43; instruktion o. uppgifter: I 44—45; II 24; I I I 238; organisation 144—45; 11230—231; I I I 20, 238; IV 18, 257; V 19, 234; VI 22, 194; V I I 35—36; IX 45; X 34—35; personal 1425—426, 429—430; I I 4 8 5 ; I I I 496; IV 518—519; V 452—453; VI 441; V I I 425— 426; V I I I 369—370; 1X356—357; X 295; verksamhet I 80, 234—265, 320; II 34—83, 93—95, 135—136, 238—284, 298—301, 358 —359; I I I 28—87, 101—102, 105—106, 143, 245—303, 309—311, 316—318, 370; IV 28— 88, 99—100, 103, 143, 264—316, 327—329, 341; V 29—67, 78, 83, 242—275, 281, 282— 283, 335—337; VI 32—61, 71, 73, 200—235, 241—242, 244, 307—308; V I I 27—54, 67, 72, 209—239, 257, 302—303; V I I I 52—94, 123, 182—183; IX 60—113, 146, 198—199; X 41 —108, 139—140; upphörande X 36. Ljungasalpeter se Konstgödsel. Ljungaverk (gummifabrik) IV 349; V 91; V I 8 5 , 252—254; V I I 264; V I I I 128—129; IX 143. Ljus (stearin- m. m.): produktionsregi. II 95; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) II 95, 300—301; I I I 106, 318; IV 103, 341; V 83, 283; VI 73, 244; V I I 73, 257; V I I I 123. LK-delegationen I I I 251; VI 204; VII 27; V I I I 53, 55; 1 X 6 1 , 63; X 44. Lotterivinster, skatt å, se Skattelagstiftning. Luftskydd: luftskyddsförfogandelag 116, 211; II 227; luftskyddslag, luftskyddskung. I 40, 211; II 227; luftskyddsinspektionen I 40, 211; II 226; IV 256; VI 25; luftskyddstillstånd 140, 211. Lump och textilavfall 11292—293; VII 68. Luossavaara-Kiirunavaara AB IV 351—352; VI 39, 247—248; V I I 301; V I I I 126; IX 120. Lutfisk: handels- o. förbrukningsregi. III 76; tilldeln. av kristallsoda för beredn. av, V 59; VI 57. Luzemmjöl I I I 265; IV 281. Se f. ö. Kraftfoder. Läder och lädervaror (andra än skodon): produktionsregi. II 91—92, 295—296; III 102— 103, 311; importregi. I I I 103, handelsregl. II 92; IV 330—331, 335—336; V I I 69; X 133— 136; prisregi. VI 72; V I I 70, 255—256; konstläder (läderersättningsmedel) IV 337, 348; V 80, 90; V I I I 119. Läder- och skoindustrien: produktion II 288; III 90, 305—306; IV 92, 318; V 71; VI 65; VII 61, 243; V I I I 100—101; 1X118—119; X I I I , 133; arbetskraftsförh. IV 443; V 179 —180. Se f. ö. Läder och lädervaror, Skodon. Läderersättningsmedel se Läder och lädervaror.

323 Läkemedel och annan sjukvårdsmatcriel: anskaffning I 372; II 186, 423—425; III 194— 195, 434—435; IV 210, 464; V 192, 387; VI 168, 372; V I I 181—182, 358—359; V I I I 286 —287; IX 284; insamling o. odling av drogväxter II 424; I I I 434; IV 210, 464—465; V 192; VI 169; V I I 359; inventering II 424; I I I 194, 434; IV 210, 464; V 192, 387; VI 168, 372; VII 181, 358; V I I I 286; IX 284; internationell hjälpverksamhet V 192—193, 387 388; VI 168—169, 373; VII 182, 359; V I I I 286; IX 284. Se f ö. Medicinalstyrelsens materielnämnd, Sjukvård, Sjukvårdsberedningen, centrala, Sjukvårdsberedskapsnämnden. Länsarbetsnämnder I 225, VI 24, 157, 195; VII 17—18; IX 47. Länsblockmyndigheter se Arbetsblock. Länsbostadsnämnder IX 275—276. Länsstyrelserna: övertaga kristidsstyrelsernas uppgifter X 33—34. Länstrafikledare se Motorfordonstrafiken. Lättbentyl se Bensin, Bränslen, flytande. Lättbetong se Gasbetong. Lönekontrollnämnd, statens, IV 250; V 451; VI 439; V I I 424. Lone- och pensionsreglering för statsanställda II 184; I I I 193, 423—424; IV 452—453; V 184—185, 379—380; VI 159—161, 358—360; V I I 346—349; V I I I 266—269; 1X270—272; X 211—213; kristillägg II 184; I I I 193, 423 —424; IV 452—453; V 184, 380; VI 160— 161, 358—360; V I I 348; V I I I 268; barntilllägg VI 160, 359—360; provis. lönetillägg V I 160, 359—360. Mackmyra Sulfit AB II 340. Magnesit VI 251—252. Magnesium I I I 92—93; V 278. Magnetskydd se Avmagnetisering. Majs I 242—243; I X 74. Malmbrytning och malmexport VI 63, 247— 248; VII 56, 258—259; V I I I 96; IX 115, 120 —121; X 109; arbetskraftsfrågor VI 154; V I I 171. Malmöhus läns havsfiskeförening V 265. Malt: tullfrihet II 59, 257; I I I 260; IV 277; V 252; VI 211; V I I 221; V I I I 74; IX 87; X 72. Maltdrycker: tilldeln. av korn för tillv. av, II 59; IV 45—46; V 43; VI 44; regi. av inbryggningsstyrkan II 59; IV 46; V 43; VI 43, 211. Maltdrycksbeskattning se Skattelagstiftning. Mandel och nötkärnor: beslag II 280; VII 53; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) II 280; I I I 82, 295; IV 83, 311; V 65, 273; VI 60, 230; V I I I 53; prisclearing IV 311. Mangan III 109—110. Margarin: produktionsregi. I 258; II 67, 268; I I I 66; V I I 228; handelsregl. I 260—261; II 68; prisregi., margarinaccis II 67, 69, 241; I I I 32—33, 253; IV 33, 266; VI 222; VII 65; V I I I 58, 65; X 62, 95; prisrabattering II 67. Se f. ö. Matfett, Smör. Margarin AB Svea IV 65.

Marshallorganisationen X 181—183, 186—190. Marshallplanen IX 235—240; X 186—190. Maskinanskaffning, lån för, I 283. Maskrosgummi, se Koksagysväxten. Massaved (pappersved) I I I 116—117; IV 125; V 113, 114, 299, 314; VI 100—101, 104, 265 —267; VII 277; V I I I 161; 1X125—128; X 124. Matavfall, insamling för svinuppfödning IV 293—294; V 50—52; VI 221—222. Se f. ö. Landsförbundet för arbetslöshetens bekämpande. Matfett: försörjningsläget 179; II 70—71; III 27; IV 26; V 28; VI 31; V I I 24; V I I I 49— 50; IX 59; X 93—94; förbrukningsregl. (råns.) II 71—75, 267; I I I 68, 276; IV 61, 294; V 52—53, 54, 263; VI 51—52, 211, 222; V I I 45, 227—228; V I I I 86—87; IX 104; X 92—95; inkavlingsförbud I I I 68; VII 227; X 74; prisregi. II 69—70; prisrabattering I 261—262; II 67, 70, 267; I I I 68—69, 276— 277; IV 62—63, 294; V 54; VI 52; VII 45; V I I I 59; IX 105. Se f. ö. Fettämnen, Margarin, Smör. Matolja II 70. Maträtter, färdiglagade, IV 45. Matservering å restauranger o. a. näringsställen II 266; I I I 275; VII 238; X 107. Maximiprislag 134—35, 210; II 222. Medicinalstyrelsens beredskapsorganisation I 168—171, 371—372; 1X285—286. Medicinalstyrelsens materielnämnd 1171; II 423; personal 1428, 435; I I 4 8 2 ; I I I 493; IV 515; V 449; VI 438; V I I 422; V I I I 367; upphörande IX 285; verksamhet se Läkemedel etc. Medling i arbetstvister, lag om utvidgad tilllämpn. av lagen härom I 28, 30—31; II 219; I I I 232; IV 249; V 229; VI 188; VII 200. Melass se Kraftfoder. Mesost, mesmassa: produktions- o. lagringsfrågor IV 63, 295; V 55; V I 52; prisregi. I I I 249; V 55; VI 38. Se f. ö. Ost. Metaller, andra än järn: inventering I 273; åtg. för ökad tillgång å, II 98—99, 304—305; I I I 109—110, 321; IV 108—109, 344—347; V 278—279; VI 79—82; beslag I 272—273; II 289—290; I I I 93—94; IV 93 ;X 119; handels- o. förbrukningsregi. I 274; II 87—88, 289—290; I I I 92—94, 306—307; IV 93—94, 318—320; V 73; VI 68; V I I 62—63; V I I I 106 —107; X 119; prisregi. I I I 94; IV 93—94; V 73, 395—396; V I I 64; V I I I 107, 310; skrot II 289, 307; I I I 94; IV 93; VII 63. Se f. ö. Aluminium, Antimon, Bly, Guld, Kadmium, Kobolt, Koppar, Krom, Legeringsmetaller, Magnesium, Mangan, Molybden, Nickel, Platina, Silver, Tenn, Volfram, Zink. Metallsektionen I 274. Metanol se Träsprit. Mineralfoder se Kraftfoder. Mineraloljor se Bränslen, flytande, Smörjmedel. Mineringar: svenska I 138, 339—340; II 378; I I I 157, 383; IV 162; V 353; VI 133, 326; VII

324 140; utländska I 132—134; II 372; VI 132— 133. Minskyddsanordningar å fartyg, paravaner IV 411—412; V 351—352; VI 325. Minsvepning, mindesarmering I 139, 340; II 159, 379; I I I 157, 383; IV 163; V 146, 353; VI 133, 326; VII 140—141, 320; V I I I 227— 228; 1X245. Mjöl: prisregi. II 35, 238; III 246; I V 3 1 ; V243; VI 35; V I I 32; V I I I 61; 1X74, 303; X 58. Se f. ö. Förmalning, Lagring av mjöl och socker etc. Mjöl, gryn och bröd: förbrukningsregi. (råns.) II 46, 48—52, 53, 254; I I I 49—50, 262; IV 42—43, 278; V 43, 253; VI 43, 210—211; VII 38, 221; V a l l 74—75; IX 88; X 70—71. Se f. ö. Restaurangkort, Växlingskort. Mjölk: produktion III 27, 243; IV 26; V 28; VI 30—31; VII 24; V I I I 48—49; IX 58—59; X 4 1 ; standardisering av fetthalten I I I 35, 66—67, 275—276; skummjölk o. vassla IV 63, 295; transporter IV 64; V 53; prisregi. I 70, 237; 1137—38, 239, 267; III 33—37, 248; IV 33—34, 266, 270—272; V 35—36, 244, 248; VI 37—38, 201; VII 32—33, 213, 215; V I I I 58, 63—65; IX 62, 76—79; X 51, 61—64; prisrabattering II 268; III 68—69, 276—277; IV 62—63; V 54; VI 52; V I I 45; IX 105; missväxtbidrag IX 62, 77—78. Se f. ö. Kondenserad mjölk, Torrmjölk. Mjölkcentralen i Stockholm II 267. Mjölkflaskor IV 64. Mjölkskumningsmaskiner II 72; X 95. Mo & Domsjö AB II 121, 340; IV 348; V 90. Molybden, molybdenslig, molybdensulfid I I I 321; IV 109; VI 82. Moratorium: moratorielag I 198—199; tilllämpning å värnpliktiga m. fl. V 226; VII 196. Se f. ö. Avbetalningsgods, Hyra. Morötter IV 304—305; V 269; VI 225. Motorbrännolja, motorfotogen: förbrukningsregi. I 108—109, 303—306; II 118—119,336 —338; I I I 129, 353—354; IV 131—132, 381; V 121, 317; VI 109, 293; VII 100; 1X180. Se f. ö. Bränslen, flytande. Motordriften vid jordbruket: driv- och smörjmedelsförsörjning 1142—43, 249—250; I I I 41—42, 129, 255—256, 353—354; IV 36—37, 272—273; V 39, 249—250; VI 40, 207—208; VII 34—35; IX 81—82; X 68; avstängn. av traktorer fr. tilldeln. av flyt. drivmedel II 249; I I I 129, 255; IV 37; gengasdrift II 43, 249; I I I 255; IV 37, 273; V 250. Se f. ö. Traktorer. Motorfordon: beståndet av, IV 135, 387; V 123, 322; VI 140, 333; V I I 150—151, 327—328; V I I I 240—241; IX 246; X 197; centralt automobilregister I I I 399; beredskapsförteckning I I I 170; IV 419—420; V 164—165; inventering av lastbilar I 348; III 170—171; IV 419—420; V 164—165; u t n y t t j . vid krig el. krigsfara V 223—225; reparation m. m. under krig V 225; försäljning av försvaret tillhöriga V I I 150—151; prisregi. 1X305;

pris å ändrings- o. reparationsarbeten IV 474; V 396; VI 382; VII 370; X 249—250. Motorfordonstrafiken I 346—348; II 165—167, 385—388; III 163—171, 390—399; IV 171— 181, 419—429; V 155—165, 359—362; VI 140—144, 333—337; VII 149—157, 327— 331; V I I I 240—247; 1X246—255; X 197— 199; ransonering av flyt. drivmedel I 301— 303; II 117—118, 336; VI 335; V I I 152—154; 1X250—253; X 165—166, 198—199; trafikregi, genom smörjmedelsransonering II 349 352, 387; I I I 164—165, 391—393; IV 171— 174, 421—422; V 157—160, 360; VI 141— 142, 333; VII 151—152; regi. av personbilstrafiken IV 420—421, 422; V I I I 242—244; IX 247—251; körtillståndsregl. V I I 155, V I I I 242—244; IX 247—251; X 198; regi. av busstrafiken I I I 168—169; IV 172; V 159— 160, 362; VI 142, 334—335; V I I 152, 156— 157, 330; V I I I 246—247; 1X253; X 199; räjongbegränsning I I I 167—168, 390; IV 173—174, 420—421; V 361; VI 334; V I I 155 —156, 330; V I I I 245—246; klassificering av lastbilar V 161; turplacering för gods vid yrkesmässig lastbilstrafik I I I 397; V 163; VI 334; orderorganisation för lastbilstrafik, ordercentraler, auktoriserade lastbilscentraler 1347; 11165—166; III398; IV176—178, 428; V 162—163; 1X253—254; lastbilsblock IV 175—176; Y 164; biltrafikförordn. II 166— 167; förordn. ej tillämplig å vedtransporter m. m. II 388; I I I 171, 397; IV 427; V 161— 162; tidsbegräns. tillstånd t. yrkesmässig biltrafik m. m. I 347; II 387—388; III 391; IV 179; V 162, 362; VI 143—144, 336; V I I 157, 330; V I I I 247; IX 254; X 199; föreskr. ang. körhastighet o. maximilast, hjultryck m. m. I 109; II 387; I I I 169—170, 390—391; IV 179; V 362; VI 107; V I I I 247; 1X255; traktortåg I I I 171; V 362; V I I 157; släpfordon V 162; VI 144; VII 157; V I I I 247; IX 254; X 199; skyld, a t t utföra vissa transporter I I I 396—397; förbud mot viss godstransport IV 427; VI 143; V I I 156; försörjning med gummiringar, gummiringregi. III 392; V 155—157; VI 142—143, 333—334; VII 71 —72, 154—155, 328—330; V I I I 120—122, 241,244; X 197—198; användn. av personbilsringar för godstrafik, P-boggisystem III 393 —394; IV 174—175, 422—423, 425—426; V I I I 247; 1X254; statslån för ombyggnad av lastbilar t. boggisystem IV 422—424; V 161; VII 331; ersättningsringar IV 427; V I 335—336; V I I I 247; uppgiftsskyld. betr. godstrafik, trafikräkning I I I 399; IV 180; V 165; uppgiftsskyld. betr. förbrukning av gengasbränsle o. smörjmedel II 385; IV 180 —181; taxor för personbefordran IV 179; V 396; V I I 185—186; IX 310; taxor för godstrafik, normalpris för godstransporter I I I 3 9 4 _ 3 9 6 ; IV 180, 429; VI336—337; V I I 185—186, 330—331; 1X255; X 199; vägklassificering IV 178—179, 428; länstrafikledare V 235, 359—360; transportkonsulen-

325 ter vid länsstyrelserna, trafikföredragande V 164; 1 X 2 5 4 . Se f. ö. Motorfordon. Motorseglare och motorpråmar: fraktregi. IV 408; V 144, 350; VII 370—371; IX 245. Motorsprit, skatt å, se Skattelagstiftning. Motyl se Bensin, Bränslen, flytande. Munkedals AB II 340. Musikerhjälp se Arbetsmarknaden. Myntväsen: ändr. i myntlagen I I I 236, 449; skiljemynt I I I 448—449; V I I I 329—330. Månsbo (aluminiumfabrik) II 99, 305. Mölnlycke Väfveri AB I I 1 0 0 ; V 89; VII 262. Nationalbudget IX 14—15, 279; X 12—13, 15. Nattarbete av kvinnor, dispens fr. förbud mot, I X 23—24; X 22. Natriumsulfat II 100; VII 75. Navicertsystemet II 156—157. Neutralitet, förklaring härom I 14. Neutralitetsskydd se Sjöfart. Nickel, nickelsulfat: åtg. f. ökad tillgång II 99, 305; I I I 109; V 86—87; VI 80—81; importregi. V 279. Nikotinvaror för bekämp. av skadeinsekter I I I 258—259; IV 275—276. Nitrocellulosa IV 353. Nohab Flygmotor AB II 103. Nol-Tingstad, AB, V 90. Nordisk Silkecellulosa, AB, II 100, 306. Normalpris 136—37; förteckning över normalprisbest. III 526—528; IV 554—559; V 478—484; VI 469—476; V I I 442—449; V I I I 386—394; IX 373—382. Normalrörföreningen u. p. a. I 271. Norrbottens Järnverk AB I I I 110; V 285—286; VI 78—79; VII 259—261; V I I I 125—126; X 114. Nyetableringsspärr I 37; II 225. Näringslivets bostadsdelegation V I I 353. »Näringsorganisationerna», uttal. ang. den ekon. politiken V I I I 19—21. Näringssakkunniga III 20. Nöjesskatt se Skattelagstiftning. Nötkärnor se Mandel. Odlingspremie för vete och råg I I I 29, 245— 246. Oljefärger se Färger och fernissor. Oljekraftfoder se Kraftfoder. Oljeraffinaderiet Zonen AB I I I 71. Oljeväxtcentralen VII 43. Oljeväxter: odling II 63; I I I 62, 274; IV 57— 58, 290; V 49—50, 261; VI 49; V I I 42, 225; V I I I 83, 85; IX 57, 97; X 85; stödåtgärder för odling (kontraktsodling med prisgaranti) 1249—250; 11263—264; I I I 62—64, 273— 274; IV 290—291; V 50, 261; VI 50, 219— 220; VII 42, 226—227; V I I I 84—85; IX 97 —98; X 85—87; förluster på odling av, IV 58; V 50; VI 50; V I I I 85; I X 98; X 87. Olycksfallsförsäkring: höjning av ersättningar o. livräntor, dyrtidstillägg III 191—192; IV 451—452; VI 361; VII 350; V I I I 271; IX

273—274; X 214; för fiskare se Fiskare; för värnpliktiga IV 449—450. Omsättningsskatt se Skattelagstiftning. Omsättningsskattenämnden, centrala, II 204; personal II 484; I I I 495; IV 517; V 450; VI 439; VII 424; VIII 368. Orderorganisation för lastbilstrafik se Motorfordonstrafik. Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (Organisation for European Economic Cooperation, OEEC) IX 238; X 186. Ost: tillverkningsregi. (begränsning av fetthalten) II 69; V 263—264; X 97; beslag I I 69, 269; VIII 187; handels- o. förbrukningsregi, (råns.) II 69, 269; I I I 69—70, 276—277; IV 61—62, 294; V 54—55, 264; VI 52,222; V I I 45, 228; lagring, lagringsersättning, clearingkassa för, I I I 70; IV 63; V I I I 87; IX 105; X 97; subvention X 246; prisregi. II 38 —39, 239; III 33, 249; IV 33; V 37, 245; VI 38; VII 216; X 64; lantost II 72—73. Ostkustfisk, förening (centralförening) u. p. a. I I I 286; VII 233—235; V I I I 88; X 100. Ostkustfiskarnas exportförening III 281; IV 68. Ostlöpe II 73; V I I I 87. Oxelösunds Järnverks AB IV 368; X 114. Papper, papp: exportregi. V I I 252; I X 1 3 6 ; inlandsleveranser V I I I 113—116; IX 136; X 124; inventering VII 251; beslag V I I I 114; X 127; handels- o. förbrukningsregi. V I I I 115 —117; IX 131—138; X 125—127; besparingsåtg. VII 251; V I I I 116—117; prisregi. V I I I 319—320; 1X317; insamling av pappersavfall V a l l 117; 1X138; X 128. Pappersgarn: beslag IX 129—130; X 127. Se f. ö. Skördegarn. Pappersindustrien: produktion o. export II 287—288; III 90; IV 92; Y 70, 277; VI 65, 238; VII 59, 242; V I I I 100, 103; 1X118; X 110; ersättningsproduktion II 100. Pappersmassa: exportregi. V I I 252; V I I I 113— 114; inlandsleveranser V I I I 115, 319; X 124; prisregi. V I I I 113, 318—321; IX 316; prisutjämningsavgift IX 316. Pappersmasseindustrien: produktion o. export II 287; I I I 90, 305; IV 91, 317; V 70, 277; VI 65, 238; V I I 58—59, 242; V I I I 99—100, 103; 1X117—118; X 1 1 0 . Se f. ö. Konjunkturutjämningsfonder. Pappersskatt se Skattelagstiftning. Paraffin V I I I 124; IX 145; X 143. Paraffinum liquidum VII 74. Paravaner se Minskyddsanordningar å fartyg. Pariskonventionen IX 238—239. Parisorganisationen se Marshallorganisationen. Partiledarekonferens V I I I 13—15. Patent: lag ang. p. vid krig el. krigsfara II 16— 17, 218; III 227; IV 242; V 227; VI 186; VII 197; V I I I 23; förordn. om lagens tillämpning II 17, 218; I I I 16, 227; IV 15, 242; V 16, 227; VI 15, 186; VII 16, 197; V I I I 23; internat. konferens rör. patentfrågor m. m. V I I I 23—

326 24; lag om återställ, i vissa fall av r ä t t t. p. m. m. V I I I 24; förordn. om sistn. lags tilllämpning V I I I 24; IX 23; X 20. Penning- och bankväsendet I 179—181, 378—• 383; II194—195,435—436; I I I 204—206,447 —448; IV 226—228, 476—477, V 209—211, 398—400; VI 174—177: 383—384; VII 187, 383—384; V I I I 324—330; 1X318—323; X 252—258; kreditmarknaden I 180—181, 380—381; II 194—195, 434—436; I I I 204— 206, 447 —448; IV 226—227, 476; V 209, 398; VI 176, 383—384; V I I 187, 383; V I I I 324—325; IX 318—319; X 252—254; valutamarknaden I I I 204; V I I I 325—327; 1X319 —320; X 254—256; valuta- o. penningpolitik 1179—180, 381—383; II 436; III 206, 448; IV 227—228, 476—477; V 210—211, 398—400; VI 176—177, 384; VII 383—384: V I I I 325—329; IX 321—323; X 256—258; svenska fordr.i USA spärrade II437; 1X320. Se f. ö. Bankaktiebolag, Kreditgivning, statlig, till utlandet, Valutakontoret, Valutakurs, Valutareglering. Personkort II 280—283; I I I 303; VI 233; falska V 228. Petsamoleden, Petsamotrafiken II 157—158, 373. Pigment, vita, se Färgämnen. Platina: beslag IV 93; VII 245; handels- o. förbrukningsregi. IV 93; V I I 63; importförbud VI 15. Plexiglas IV 104. Positionsregister över svenska handelsfartyg I 138. Postverket, postförbindelserna med utlandet 1146—149, 349—350; 11168—169, 389— 390; I I I 172—173, 400—401; IV 182—183, 430—431; V 166—167, 363—364; V I 1 4 5 — 146, 338—339; VII 158—163; höjning av postbefordringsavgifterna I I I 457; V 363; 406; IX 335. Potatis: försörjningsläget II 62, 260; III 58— 59; IV 25; V 27, 257; VI 28—29, 47, 215; IX 56; åtgärder o. propaganda för ökad odling 1245; II 261; I I I 28; IV 77—79; V 61; VI 216; lagring IV 52—53; V I 48; V I I 41; V I I I 80; 1X92; inventering I I I 60; V 47; beslag IV 53; X 81; utfodringsförbud III 61; IV 54, 284—285; V I 4 7 ; VII 39; handels- o. förbrukningsregi. IV 53—55; V I I I 79; X 81; transportregi. IV 55; Y 258; fraktbidrag VI 48; VII 223; V I I I 79—80; IX 93; potatisanvändning för industr. änd. III 269; IV 54; VI 47—48; brännvinsbränning av p. II 62, 260—261; I I I 59, 269; IV 56; V 48; V I I 40, 223; V I I I 79; IX 92; X 79; avsättnings- o. prisgaranti I I I 269; IV 285—286; V 48, 246, 257—258; V I 4 8 , 215—216; V I I 211,223; IX 94; X 80; prisregi. IV 32, 264, 270; Y 34, 244; V I 36, 203; V I I 216; I X 74—75, 92—94; X 5 9 , 79—80. Potatisflingor II 261; III 59, 60, 269—270; IV 55—56; V 258. Potatismjöl (stärkelse): regi. av produktion o.

avsättning 1246; II 62, 261; I I I 59; IV 56, 286; V 48; VI 48—49; VII 41; V I I I 80; IX 93; X 80, 81; beslag I I I 60; X 80; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) III 60, 270; IV 56, 286; V 48—49, 258; VI 216; VII 41, 224; IX 94; X 80; inblandning i råg- o. vetemjöl I I I 60, 269—270. Potatismjölsnämnd, statens, I 246; III 238. Pottaska V 76, 83; VII 75. Pressnämnden III 23, 491; Y 239, 514. Pressrådet I 62, 429; II 480; I I I 23. Pressakkunniga Y 239; VI 25, 436. Priskontor vid kristidsstvrelserna II 233, I I I 22, 202—203; Y 206—208; V I I I 39; X 34. Priskontrollnämnd, statens: instruktion o. uppgifter 1226; 11232—233; III 240; V I 195; IX 48; organisation I 226; II 233; IV 20, 260; IX 48; personal I 435; II 489; I I I 500; IV 523—524; V 457; VI 446; VII 429; V I I I 373; IX 359—360; X 298; verksamhet I 376 —377; II 189—193, 433—434; I I I 199—203. 442—444; IV 221—225, 470—475; V 197— 206, 394—396; VI172—173, 380—382; V I I 184—186, 366—371; V I I I 293—321; I X 290 —310; X 228—250. Prisocker II 224. Prisombud I 376; III 22, 202; V 206—208; V I I I 40; 1 X 4 8 . Prisreglering: program o. principer I 175—178; II 191—193, 430—431; I I I 199—202, 439— 442; IV 215—221 (dir. Söderlunds p. m.); V 1 9 7 _ 1 9 8 , 392—394; VI 376—380; V I I 363 —366; V I I I 290—293; 1X290—296; X 228 234; prisövervakning o. priskontroll I 176— 178, 376—377; I I 1 9 1 ; prisregi. för särsk. varuslag o. tjänster I 377; II 190—191, 433— 434; III 442—446; IV 221—224, 472—475; Y 199—206, 394—396; VI 172—173, 381— 382; VII 184—186, 366—371; V I I I 304— 321; 1X301—317; X 248—250; prisregi. i anl. av allm. omsättningsskattens borttag. V I I I 307—308; prisregl. i anl. av vissa skattehöjningar IX 301—302; marginalförbättr. för detaljhandeln IV 472; 1X304; import subv. (för bomull o. hudar) V I I I 300—304: I X 298—301; X 238—247; subv. för kaffe o. vissa andra livsmedel X 242—247; subv. av hushållens bränslekostn. 1X300—301; X 240—241, 245. Se f. ö. Clearing (prisutjämning), Clearingkassor, Livsmedelshushållningen (prisregi.), Maximiprislag, Normalpris, Prisregleringslag, Prisstopp, Prisutjämningsavgift samt resp. varurubriker. Prisregleringslag 135—37; 11222—225; I I I 234—235; IV 251—253; V 231; VI 191—192; V I I 201; V I I I 28—32; IX 27—28; X 24; tilllämpningskung. I 36; II 222; I I I 234; IV 253; V 231; \ a 192; V I I 201; V I I I 31; I X 27. Prissakkunniga I 61, 428. Prisstopp, allmänt, II 224; IV 217, 224—225, 470—472; V 198—199, 394; VI 172, 192, 380: V I I 184, 366; V I I I 293—297; IX 296—297; X 234—236. Prisutjämningsavgift vid export av vissa varor

327 VI 380—381; V I I 366—368; V I I I 298—300; IX 297—298; X 236—238. Se f. ö. Pappersmassa, Trävaror. Prisutvecklingen, prisstatistik I 172—175, 373 —375; II 187—189, 426—429; III 196—199, 436—439; IV 212—215, 467—470; V 194— 197, 389—392; VI 170—172, 374—376; V I I 183—184, 361—363; V I I I 288—290; IX 288 —290; X 226—228. Privata auktoriserade brännveduppköpares förening Y 105. Producentbidrag (till mjölkproducenter) se Mjölk (prisregi.) Producentregister för jordbruket I I I 83, 301. Props V 299; VI 106—107, 265—267; V I I 279 —280. Publikationsnämnd, statens, IX 133. Rabattsystem betr. matfett, smör m. m. I 261 —262; II 67, 70, 267—268; III 68—69, 276277; IV 62—63, 272, 294; V 54; VI 52; V I I 45; V a i l 59; IX 105. Radiatorer: beslag IV 322; handelsregl. IV 321 —322; förtursrätt vid lev. V I I 64, 246; V I I I 109; IX 122; X 119—120. Radioartiklar II 306. Ransonerade varor: best. ang. handeln därmed IV 245—247, 313; V 66—67; VI 60; förbud i vissa fall mot handel med, III 222—224; r ä t t för näringsställen o. inråttn. att för sin rörelse använda dyl. varor av egen produktion III 303; överlåtelse av råns. varor å auktion IV 15—16, 245. Se f. ö. Ransonering av livsmedel m. m., Ransoneringsförfattningar. Ransonering av livsmedel m. m.: sammanfatta. av best. härom VI 60; kontrollsystem I I I 84—87, 303; särsk. best. för försvarsväsendet, fartyg, sjuka pers., skolkök m. fl. I I I 83—84; IV 84, 312; V 66, 273—274; VI 233, X 107; propaganda för stärkande av ransoneringsmoralen IX 113; kvantitetsuppgifter III 509—510; IV 535—536; V 473—475; VI 465—467; V I I 26, 209, 432—439; V I I I 376— 383; 1X362—370; X 300; förteckning över ransoneringskort II 494—496: I I I 502—508; IV 525—534; V 459—472; VI 447—464. Se f. ö. Inköpskort, Personkort. Ransoneringsförfattningar, straff o. påföljder vid överträdelse av, II 15; I I I 16—17, 2 2 1 — 223. Regeringsuttalanden ang. den allm. ekon. politiken 1112—13, 216, 430—431; III 217— 218, 440—441; IV 13; V 13—14, 393—394, 400; VI 376—377; 378—380; V I I 363—364; V I I I 13—15, 18—19, 290—291; IX 13—16; X 11—16. Reklamationsnämnden för automobilgummi III 314. Reklamråd II 30. Rekvisition: rekvisitionslag I 15. 197; III 220 —221; VII 16, 196; rekvisitionsförordning 115; III 221; V 16; kung. ang. företrädesrätt vid planläggning av r. etc. 119; I I 1 4 . Se f. ö. Ersättning, gäldande av etc.

Reservförråd, statliga, 112, 121—123, 319— 324; 11134—135, 357; I I I 141—143, 369— 371; IV 142—143, 393—395; V 129—130, 333—335; VI 117—118, 306—307; VII 113— 115, 300—302; V I I I 179—181; IX 194—198; försäljningsbestämmelser I 121—123, 324; II 135, 357; I I I 142—143, 369; IV 142—143, 393; V 129, 333; VI 117, 306; VII 113—114; prissättning I 122; II 135; I I I 142; IV 394; V I I 114; försäkring I I I 405—406; V I I I 181; anslag I 12, 322—323; II 359; I I I 370—371; IV 395; V 334—335; VI 307; VII 302; V I I I 181—182; 1X198; finansiering 1121; VII 301—302; 1X197—198. Reservförrådsnämnd, statens: uppdrag (allmänt) I 12, 63; personal I 429, 436; II 485; I I I 495; IV 518; V 451—452; VI 440; VII 424—425; V I I I 369; s ä r s k . i n k ö p s u p p d r a g : gummiringar I I I 104, 141, 370; IV 142, 394; V 129; spillolja II 129; sprit II 341; I I I 141—142, 369—370; IV 142; tackjärn V 285; Va 77—78, 248; tjära o. tjärprodukter I I I 136; IV 394; V 129, 321; andra varor III 278, 323, 370—71; IV 142, 394; V 129—130, 288, 292, 333—334; VI 76, 117—118, 306; V I I 114—115,300—301; V I I I 108,177—178, I X 196; uppdrag ang. löntillv. V I I I 179; uppdrag ang. befraktning II 357; VII 115; verksamhet, se Reservförråd, statliga; förluster VII 301; V I I I 130, 180—181; 1X196 —197. Reso (Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation) IX 165, 167. Restaurangkort: för bröd II 51; för köttvaror I I I 275; för matfett III 68; i allmänhet IV 312. Restaurangnäringen: prisregi. IV 221—222; 474—475; VI 172; VII 368—369; V I I I 309; I X 303—304. Se f. ö. Matservering etc. Reymersholms Gamla Industri AB II 100, 307; VI 79—80. Riddarhytte AB II 305; IV 108. Riksarbetslag I I I 413; IV 192. Riksbanken: lag ang. r ä t t för Konungen a t t meddela särsk. best. om r:s sedelutgivning o. bankrörelse m. m. I 39, 210; II 225; III 235; IV 253; V 231; VI 192; VII 201; V I I I 32; I X 28; bemynd. för bankofullm. att fatta beslut, ej överensst. med bankoregi. I 210; II 226; III 236; IV 254; V 232; VI 193. Se f. ö. Finansförvaltningen, Sedelinlösningsskyldighet, Sedelutgivning. Riksbanksfullmäktige, uttalanden ang. penningpolitiken o. den allm. ekon. politiken I 381; IV 227—228; V 210—211 (av riksbanken tillk. sakkunniga), 398—400; VI 177, 384; V I I 383—384; V I I I 15—17, 191—192, 327—328; X 258. Riksblockmyndigheten IV 36, 260, 442; personal IV 515; V 448—449; VI 437—438; V I I 422; V I I I 367. Riksdriftbyrån 1117. Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden 1X193.

328 Riksförbundet för kvinnlig samhällstjänst IV 193. Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) II 37; III 33; IV 34; VII 210; 1X19; X 45. Riksförbundet lin och hampa VI 220; V I I 43, 226; V I I I 85; IX 98. Riksförsäkringsanstalten I 158. Riksgäldskontoret se Finansförvaltningen, Skattkammarväxlar. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap: verksamhet I 11—12; personal I 429, 436; I I 4 8 4 ; avveckling 1 5 1 , 63—64; II 28; upphörande V I I I 42. Rikskommittén för humanitär hjälp åt flyktingar m. fl. II 405; hjälpverks. för till militärtjänst inkallades familjer I I 4 0 5 — 406. Rikskonton IV 484. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: tillkomst o. uppgifter V I I I 42—43; 1X49—52; instruktion 1X50—51; organisation V I I I 42. Riksskogstaxeringsnämnden III 123, 340. Rikstävlingen IV 302; V 96—97, 268; VI 89— 90, 227, 256; VII 81; V I I I 259. Riksvärderingsnämnden, taxor upprättade av, 118. Ris, risgryn: beslag II 80; V I I I 91; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) II 80; III 79, 292; IV 81, 306; V 63, 271; VI 58, 228; VII 50, 237; V I I I 91; prisregi. I I I 79, 293; VI 58. Robertsfors, AB, II 340. Rundabordskonferens IV 215—216; V I I I 18— 21. Russin IV 311. Råfosfat I 178. Råkolcentralen, förening u. p. a. IV 117, 118. Rånäs Bruks AB VI 244. Råsoda V 292. Råvarutillgångar, inhemska, anslag till utn y t t j . av, I 283; I I I 324. Råvarutillgångar, Sveriges, åtg. för regi. av hushålln. med, I 271—272. Se f. ö. särsk. varurubriker. Rädda barnen, Föreningen, V 421; V I 4 0 5 ; VII 398; V I I I 347. Rättegång se Domstolarna. Röda kors-trafik IV 162, 407; V 141. Röntgenmaterial II 308, 424—425; I I I 323— 324; IV 353—354, 464; V 292; VI 373; VII 268—269. Sackarin II 308; IV 352. Salpetersyra II 100. Samarbetskommittén för byggnadsfrågor V I I I 277. Samarbetskommittén för industriellt brandskydd I I I 210. Samarbetskommittén för sparpropaganda I I I 210. Sedelutgivning: grunder härför 1380—381; V I I I 327; lag med särsk. bestäm, rör. riksbankens sedelutgivning 1X28—30, 320— 321; X 25. Se f. ö. Riksbanken.

Sedelinlösningsskyldighet: befrielse för riksbanken fr. skyld, a t t inlösa av banken utg. sedlar med guld I 210; II 225; III 236; IV 253; V 231; VI 193; VII 201; V I I I 32; IX 30; X 25. Semester för viss militär tjänstgöringstid II 221. Sill se Islandssill, Fisk. Sillolja IX 109; X 96. Silltunnor se Tomtunnor. Siloanläggningar för ensilagefoder II 61—62, 260; I I I 267: IV 282; V 256; VI 214; V I I 223. Silver: produktionsavtal IV 347; import IV 318; handelsregl. IV 318—320; V I I I 106— 107. Sirap II 77. Se f. ö. Socker. Sjukkassor, erkända: kristillägg IV 200, 451; V 381; VI 361; V I I 350; V I I I 271; 1X274; X215. Sjukvård I 168—171, 371—372; lag om sjukhusvård vid krig el. krigsfara I 33, 168; II 222; tjänsteplikt för medicinalpersonal I 33, 170, 207; II 186, 425; III 195, 435; sjukvårdsberedskap 1170; II 186, 424—425; IX 285—287; beredskapssjukhus I 169, 371; II 186, 424; III 194; IV 210; V 193, 388; VII 359—360; IX 285—286. Se f. ö. Läkemedel o. a. sjukvårdsmateriel, Medicinalstyrelsens materielnämnd. Sjukvårdsberedningen, centrala, IV 465—466. Sjukvårdsberedskapsnämnden IX 285—287. Sjöfart: sjötrafikens omfattning 1131—132, 333—334; II 150—151, 371—372; I I I 153, 379—380; IV 158—159, 406—407; V 141— 142, 347—348; VI 128—130; 317—319; VII 136—138, 317—318; V I I I 224—226; IX 242 —243; arbetskraft, personal I 162, 362; II 179, 399; I I I 182, 411; IV 191, 439—440; V 372; VI 155, 350—351; VII 337; V I I I 258; IX 259; bränsleförsörjning I 338; II 154— 155, 376; III 157, 354, 355; VI 320; omläggning av sjöfartsvägarna I 132—134; fraktfartsregi. I 135—137, 335—338; II 152— 154; 374—376; I I I 155—157, 381; IV 160— 162; 408—409; V 143—144, 349—351; VI 131—132, 319—320, 382; V I I 138—140, 318—320; V I I I 226—227; I X 243—245; sjöfarts- o. neutralitetsskydd I 137—139, 339— 340; II 159, 378—379; III 157, 383; IV 162— 163, 411—413; V 145—146, 351—353; VI 132—133, 325—326; VII 140—141, 320; V a l l 227—229; I X 245; sjöfartskontor V 146; VII 141, 320; V I I I 229; IX 245. Se f. ö. Eskortering, Fartyg, Fraktfart, Förbjudna områden, Konvojering, Krigsriskersättning, Lejdtrafiken, Mineringar, Minsvepning, Motorseglare o. motorpråmar, Petsamoleden, Sjöfartsorgan, internationella, Sjöfartspoolen. Sjöfartskommittéii 1939 158, 136; II 153, 375; III 156, 381; V 349. Sjöfartsnämnd, statens, I 57—58, 127; personal I 427, 433; verksamhet I 135—137, 335— 338; II152—154; upphörande II 27.

329 Sjöfartsorgan, internationella, VII 319—320; V I I I 226; 1X244. Sjöfartspoolen, den internationella, (UMA) VI 320—323; V I I 138—139, 318—319; V I I I 226. Skandinaviska Grafitindustri AB IV 109; V 87, 290. Skatteavdrag: för militär tjänstgöring II 220, 441; I I I 455; för gåva t. luftvärnet el. hemvärnet II 441; för gåva t. sjövärnskåren I I I 455; för gåva t. lindr. av nöd i krigshärjade länder V 213. Se f. ö. Konjunkturutjämningsfonder, Krigsriskersättning. Skattefria bryggeriers riksförbund V 361. Skattelagstiftning I 185—190, 388—391; II 198—205, 440—444; I I I 208—209, 453— 457; IV 480—483; V 212—214, 404—406; VI 388—392; V I I 188—190, 387—393; V I I I 335—341; 1X330—335; X 261—267; accis å druv- o. stärkelsesocker samt stärkelsesirap I 189; II 444; accis å silke (borttages för silke anv. f. tillv. av cordväv) VII 392; automobilbeskattning II 204—205; V 212—213; VI 392; VII 188—189; bensinskatt, tilläggsskatt å bensin m. m. I 189, 391; II 444; I I I 457; IV 482; V 406; VI 392; VII 189; 1X330—331; X 266; restitution av d:o X 264—266; försäljningsskatt IX 332; X 263; förmögenhetsskatt, särskild, 1390; hundskatt IV 481; industrisockerskatt I 188—189; II 444; inkomst- o. förmögenhetsskatt I 390; II 440; I I I 453—454; IV481; V405; VI 388; VII 387—388; V I I I 338 —339; IX 330—335; X 263, 267; kaffeskatt I 188; V I I I 335; krigskonjunkturskatt II 198 —201, 441—442; I I I 454; IV 481; V 405; VI 388—389; V I I 189—190, 388—391; V I I I 337—338; kupongskatt IV 481; livförsäkringsanstalter, beskattning av, IV 482; lotterivinster, skatt å, I I I 456; VI 390; läskedrycksskatt 1187—188; II444; 1X334; maltdrycksbeskattning I 187; IX 334; X 263; motorsprit, skatt å, II 444; I I I 457; IV 482; V 406; VI 392; V I I 393; V I I I 338; 1X331; nöjesskatt, statlig, I 189—190, 390; VII 190; 1X334; omsättningsskatt, allmän, II 201— 204, 444; I I I 208, 457; IV 481; V 212, 406; VI 391; V I I 391; V I I I 305—308, 335—337; IX 331—332; omsättningsskatt, skärpt, II 443; V 212, 406; I X 332; omsättningsskatt, särskild, å vin I 186; omsättnings- o. utskänkningsskatt å spritdrycker I 186, 391; II 444; I I I 456; IV 480; V 406; VI 391; VII 392—393; V I I I 338; 1X334; X 267; pappersskatt I X 333; X 262—263, 266; pälsvaror, skatt å vissa, IV 480; V 406; VII 392; 1X333; tobaksbeskattning 1186, 391; II 444; I I I 208, 456; IX 333—334; trafikskatt I I I 456; utskiftningsskatt 1 390; varuskatt II 443; VI 391; V I I 391—392; IX 333; värnskatt 1185—186, 389; II 441; I I I 454; IV 481; V 405; VI 388; VII 388; V I I I 339; IX 335; ökning av statsverkets andel i totalisator-, tips- o. lotterimedlen IX 334—335;

X 2 6 2 ; skattestrafflag IV 483; skattespärr I I I 455; V 405; VI 391; V I I I 339; X 263; erkända skatteförmedlingskassor IV 483; avdrag för avsätta, till (konjunktur-) investeringsfond V 405; V I I I 340—341. Se f. ö. Skattetaxering, Uppbördsväsen, Värnpliktiga. Skattetaxering: förstärkning av taxeringsorganisationen III 208—209, 455; IV 483; omorganisation av beskattningsnämnderna Y 213—214; taxering för inkomst av stormfälld skog IV 482; d:o av avyttrad ved VI 389 —390. Skattkammarväxlar: bemynd. för riksgäldskontoret att t. riksbanken överlämna s. el. skuldförbindelser i annan form I 210; II 226; I I I 236; IV 254; V 232; VI 193; V I I 201; V I I I 32; 1 X 3 1 . Skifferolja: utredn. om tillv. av, I 310; II 120— 121; skifferoljeverket å Kinnekulle (KinneKleva) I 112, 309; II 120, 339; I I I 130, 354; IV 132—133; V 121, 318; V I I 290—293; skiff eroljeverket i Kvarntorp II 120—121, 338—339; III 130, 354; IV 132, 382—383; V 121, 318—319; VII 290—294; V I I I 169— 170; IX 183—184; X 167—169; produktion IV 132, 383; V 120, 317; VI 109—110, 293; V I I 96—97; V I I I 166; handel o. förbrukning IV 132; V 318; VI 110. Skifferoljesakkunniga, 1940 års, I 310; II 120. Skodon: produktionsregi. II 296; I I I 311; IV 100, 336; V 80; VI 72, 243—244; V I I 69—70, 255; VIII 119; IX 140; X 136; inventering VI 72; ransonering IV 331—335; V 79, 281 —282; V I 7 2 ; VII 69; prisregi. (P-skosystemet) IV 329—330; V 80; VI 243—244; V I I 70—71; IX 308; X 133—135. Skogens Kol AB II 307, 342; IV 117, 118; V 122; VII 286. Skogsarbeten, Föreningen, III 394. Skogsavverkningsrätt se Avverkningsrätt. Skogsbruket: arbetskraftsfrågor 1160—161, 361; II 178, 397—398; I I I 181, 183—184, 410, 412—414; IV 189—190, 191—193, 438, 440—441; V 175, 177—178, 371, 373— 374; VI 153—154, 156, 349—350, 352— 353; VII 171, 173, 336, 338—339; V I I I 153, 155, 256, 258—259; IX 164—166, 258, 260; X 202, 205; huggarekurser II 399—400; bidrag t. icke yrkesvana skogsarbetare II 400; VI 352; arbetspremier VI 279, 353; VII 278 —279, 338; VIII 153, 258—259; I X 164— 165, 260. Se f. ö. Inventering, Riksarbetslag, Tjänsteplikt, Ved. Skogsvägar, anläggning av, 111125,344; IV 376. Skogsväglånefonden III 125. Skogsägarnas Olje AB I I 3 4 4 ; I I I 132, 356; IV 134, 384; V 123, 320; VI 294, 299; V I I 102,107. Skoindustrien se Läder- och skoindustrien. Skolungdom, ledighet för deltag, i lantbruksarbete, bärplockning m. m. II 41, 248, 279; I I I 415; IV 194. Skrot av smidbart järn (smidesjärnskrot): be-

330 slag I 274—276; VII 244; handelsregl. I 275 —276; II 88—89; I I I 95; V I I 244. Skrot av icke smidbart järn (gjutjärnskrot): beslag I I I 95; X 113; handelsregl. I I I 95; V I I I 106; X 1 1 3 . Skrotinsamlig se Avfallsprodukter. Skruv AB V I I I 108, 180. Skyddsplacering av varuförråd V 232. Skånska ostkustens och Malmöhus läns havsfiskeföreningar III 284; V 265. Skånska Ättikfabriken, AB, II 307. Skönviks AB I I 1 2 1 , 340. Skörd se Jordbruket. Skördegarn, pappersskördegarn: produktionsavtal II 45; IV 39; V 41; VI 42; VII 37; V I I I 72—73; I X 83—84; X 67; beslag II 44, 91; handels- o. förbrukningsregi. II 44—45, 251 —252; I I I 44, 257—258; IV 38—39, 274— 275; V 251; VI 42; prisregi. II 40; I I I 249, 258; IV 39, 267; V 245; VI 209; V I I 37; IX 84; X 67. Skördeskador (genom osedvanlig nederbörd el. översvämning), ersättning för, V I I 28—29; V I I I 66—67. Skördestatistik, skördeuppgifter, skördeuppskattning II 283; I I I 82—83, 300—301; IV 87, 315; V 274; VI 234; VII 239; IX 86; X 107. Slaktare, auktoriserade, X 90—91. Slakteritillstånd 1164—65, 265; I I I 64—65; IV 58—59. Slaktgodemän IV 59; V 262; IX 103; X 88—92. Slaktlicens II 64—66, 265; I I I 274; IV 59—60, 292—293. Slaktmarknaden, regi. av, se Kött och fläsk. Smågrisar: prisstöd III 32, 248; IV 33, 266; V 35; VI 37; V I I I 63; IX 76; X 61. Smör: försäljning av beredskapslagrat s. I I I 66; IV 61; V 53, 263; VII 44; V I I I 86; beslag II 73, 75—76; X 96; prisregl. II 37, 67, 239, 268; I I I 33; IV 33; V I I I 64; X 62; prisrabattering I 261—262; II 67, 70; lantsmör, lantsmörsbidrag II 72, 268; IV 61; V I I I 64; X 93, 96. Se f. ö. Lagring av jordbruksprodukter, Matfett. Smörjmedel, smörjoljor: försörjning med, I 115 —116, 314; I I I 135; IV 136; V I I 107; inventering I 315; I I 1 2 7 , 349; I I I 136; IV 136, 388; V 125, 325; VI 299; beslag I 314; II 127, 349; I I I 362—363; V I I 108; handels- o. förbrukningsregi. I 314—315; II 126—128, 250, 349—352; I I I 361—362; IV 389; V I I 108; importregi. III 136; ersättningssmörjoljor (ur tjära m. m.) II 101, 352; I I I 133, 135— 136; IV 136, 388—389; V 125, 326; VI 299— 300: V I I 102; prisregi. I I I 363—364; IV 136 —137; V 327; VI 298—299; VII 108—109; clearingkassa för s. I I I 364; V 326—327; V I 2 9 8 ; V I I 109. Se f. ö. Motorfordonstrafiken, Spillolja, Stubbugnstjära. Smörjoljecentralen 1116. Socialstyrelsen I 265; II 237. Socker och sirap: handels- o. förbrukningsregi. (råns.) I 256—257; II 76—77, 273; I I I 79—

80, 293; IV 81—82, 306—307; V 63—64, 271; VI 58—59, 228—229; V I I 50,237; V I I I 91—92; IX 110; X 104—105; prisregi. V I I I 309; 1X303; X 1 0 5 . Se f. ö. Lagring av mjöl och socker etc. Sockerbetsodling och sockerproduktion: försörjningsläget I 77; I I I 270; IV 288; V 259; V I 2 1 6 ; VII 224; V I I I 81; IX 56. 94; X 81—82; produktions- o. prisregi. I 77—78, 246—248: 11262—263; III 270—271; IV 287—289; V 259—260; VI 216—218; V I I 224—225; V I I I 81—82; IX 94—96; X 82—83; lag ang. skyld. i vissa fall a t t verkst. odl. av sockerbetor II 262; täckande av förlust genom sockerregi. IV 287—288; V 260; VI 218; V I I 225; V I I I 82; X 8 3 . Sockernämnd, statens, I 247, 248; personal I 430; II 485; I I I 496—497; upphörande X 36. Sockersnitsel IV 281. Soda: kalcinerad IV 343—344; V I I 75, 258; V I I I 123—124; X 143; kaustik V 76; V I I 75; råsoda V 292. Soda-blötläggningsmedel, handels- o. förbrukningsregi, (råns.) V 82—83, 283; VI 73, 244; V I I 72—73. Spannmål: beslag I 244; II 52, 57; I I I 45, 261; IV 278; X 73, 78; lagring hos jordbrukare IV 41; p a n t r ä t t i s. I 214; handelsregl. II 53; I I I 46—47; IV 40—41; prisregi. 170, 235, 239; 1134—36, 238; I I I 28—30, 245—246; IV 30—31, 264, 269; V 30—33, 242—243; Va 34—35; V I I 30—32, 211; V I I I 60—61; IX 68—69, 71—73; X 42—43, 54—58. Se f. ö. Brödsäd, Bönor, Fodersäd, Förmalning, Jordbruket, Korn, Majs, Ärter. Spannmålshandlare, auktoriserade, I I I 47. Sparande, främj. av frivilligt, V 209—210. Sparbanker: lag om tryggande av s:s värdehandl. I I I 236. Se f. ö. Bolag etc. Sparobligationer 1392; I I I 458; IV 484. Spillolja I 314; II 127—129; I I I 135; V 327— 328; Va 299. Spray- mjölk se Torrmjölk. Sprutgjutningsmassor IV 104. Sprängämnen IV 106—108; VI 76. Spånadsväxter se Hampa, Hampodling, Linodling. Spånadsämnen se Bomull, Cellull, Hampa, Lin, Lump och textilavfall, Ull etc. Spärrkontonämnden IX 34. Statens byggnadsinstitut V I I I 277. Statens Skogsindustrier, AB, I I I 132—133, 355—356; IV 133, 383; V 122, 320; V I 110, 294; V I I 102. Statsfinanserna: statsregleringen I 182—185, 384—387; 11197—198, 438—440; I I I 4 5 1 — 453; IV 478—480; V 401—404; VI 385—388; VII 385—387; V I I I 331—332; IX 324—330; X 259—261; riksstatens uppställning m. m. IV 479—480; V 402—404. Se f. ö. Beredskapsstat, Skattelagstiftning, Statslån, Statsskulden. Statslån 1391—393; II 205—206, 444—445; I I I 457—458; IV 484; V 407; VI 392—393;

331 VII 393—394; V I I I 342; IX 335—336; X 267; bemynd. f. Konungen att under krig etc. upptaga lån I I I 236; IV 253; V 231; VI 193; V I I 201. Se f. ö. Rikskonton, Sparobligationer. Stats- och kommunalmyndigheterna: lag ang. dem o. deras verksamhet vid krig el. krigsfara II 15—16; III 231; IV 243—244; V I I 198. Statsskulden I 393: II 206, 445—446; I I I 457; IV 484; V 406—407; VI 392—393; V I I 393— 394; V I I I 342—343; IX 335—337; X 268— 269. Stenkol se Kolbränslen. Stenkolstjära, stenkolsbeck: handels- o. förbrukningsregi. II 97, 303; VII 74, 76; V I I I 124. Stenman, Aug., AB, V I I I 108, 180. Stockholms automobilhandlareförening V I I 151. Stockholms Benmjölsfabriks AB II 101. Stockholms handelskammare I X 19, 293—295; X228. Stockholms Superfosfatfabriks AB II 100; I I I 43, 112; IV 349; V 91—93; V I 253; 1 X 1 4 4 . Stockvik (gummifabrik) V 92; V I 8 5 , 252—253; VII 264; IX 144. Stora Kopparbergs Bergslags AB II 100, 307; IV 352; VI 81. Storviks Sulfit AB IX 315. Stråfoder: försörjningen med, II 59—61; IV 282; V 256; transportregi. II 59—60; I I I 57; beslag II 258; V I I I 79; IX 90; X 78; handelsregl. II 60, 259; III 56—57, 266; IV 51; V 46; Va 213; VII 39; I X 90—91; prisregi. II 238; III 31; IV 31—32; V 33, 244, 246—247; V I 3 6 ; 1X74, 91; inventering I I I 266; lag om r ä t t för arrendator a t t bortföra s. II 259; I I I 227; IV 242; V 227; VI 186; IX 92; förbud mot bränning av, VI 46; X 77. Stråfoderhandlare, auktoriserade, II 60. Strömming: handelsregl. II 276; I I I 286; IV 68; avsättnings- o. prisgaranti II 276; I I I 283, 286; prisregl. I I I 281; IV 68; VII 234—235; X 100. Se f. ö. Fisk, Fisket. Stubbugnskol se Träkol. Stubbugnstjära (för smörjoljetillv.) och stubbterpentin I I I 133, 135—136, 356; IV 134, 384; V 123, 320; VI 110, 294; V I I 102. Stärkelse se Potatismjöl. Stärkelsesirap IV 56; V I I 41, 224; X 80—81. Sulfatharts (flytande harts) II 101, 304; IV 111; V 94—95; VI 87; V I I 72; V I I I 124. Sulfitsprit: produktion, produktionskapacitet 1110—111, 308—309; II 123; IV 133, 383; V 121, 319; VI 110, 293; V I I 97; V I I I 166; statslån för grund. el. utvidg. av fabriker II 121,339; nya el. utvidg. fabriksanläggn. II 340—341; III 130—131; avtal rör. leverans o. prissättning 1111—112, 308—309; 11121—122; lutavgift II 340; IV 133; fördelningsplan IV 133; uppköp, lagring o. försäljning av motorsprit I I 3 4 1 ; I I I 131, 355; inköp för förtäringsänd. V 122; VI 110;

V I I 97; skyld, att inblanda sprit i bensin V I I I 166—167; IX 176. Superfosfat se Apatit, Konstgödsel. Svartviks AB II 340. Svavel IV 111. Svavelkis II 307. Svavelsyra II 100. Svedopren se Gummi, syntetiskt. Svensk andelsfisk, förening u. p. a. II 342; I I I 71; IV 386. Svensk- engelska Mineralolje AB I 105. Svensk krigsförsäkringspool I 154. Svensk Sprit, AB, I 309; II 121—122, 257; IV 133. Se Fodercellulosa (leveransavtal). Svensk Torvförädling, AB, I 115, 300; II 116, 334; I I I 128, 351; V I I I 162—165; 1X174; X 164. Svensk trankontroll, Föreningen, II 271; V 60. Svenska Ackumulator AB Jungner IV 108, 346—347; V 288; VI 250. Svenska Aeroplan AB II 103. Svenska Aloxidverken AB X 116—118. Svenska Aluminiumkompaniet, AB, II 99, 305; IV 347; V 278; VII 245—246; X 116—118. Svenska arbetsgivareföreningen I 167, 367; I I 185; I I I 191, 419, 421; V 377—378; V I I I 265; IX 266; X 210. Svenska bankföreningen 1X319. Svenska Bensin &. Petroleum AB B P I 105. Svenska bomullsfabrikantföreningen I I I 445; V I I I 302; X 1 2 9 . Svenska brandskyddsföreningen I I I 360. Svenska bryggareföreningen IV 46; V 361. Svenska bränntorvfabrikanters försäljningsförening V 120. Svenska Cellulosa AB II 307. Svenska cellulosaföreningen IV 149; V 94—95; VI 46; V I I I 113, 115, 318; I X 135—136, 313 —314, 316. Svenska Cementförsäljnings AB Cementa X 120. Svenska choklad- och konfityrfabrikantföreningen IV 309, 311. Svenska Europahjälpen V I I 398; V I I I 347. Svenska exportslakteriernas förening I 71. Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening II 241, 270; III 277—278; IV 266; V I I 33; X 1 4 0 . Svenska fiskredskapsimportörernas förening I I I 97—98. Svenska Fordhandlareföreningen VII 151. Svenska garveriidkareföreningen I 177, 277— 278; 1 X 1 4 1 . Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening III 445; V I I I 179, 302. Svenska Gengas AB I 312—313; II 43,123; I I I 126, 134, 361; IV 118, 134, 135, 387; V 323; VI 287—289; V I I 94, 287; V I I I 150. Svenska Gulf Oil Company AB I 105. Svenska gummiforskningslaboratoriet (i Uppsala) V 93; VI 85; VII 266; IX 144. Svenska hudgrossistföreningen I 277; IX 141. Svenska hudhandlareföreningen 1177, 277; 1X141.

332 Svenska importföreningen för konstgödselmedel I 241; II 39. Svenska insjöfiskarnas försäljningsförening I 253. Svenska järn-(och) balkgrossisters förening I 271; V I I I 105. Svenska järnbrukens träkolsförening I I I 122; IV 117; X 160. Svenska järnbruksindustriens råvaru- och importförening I 276; V I I I 106. Svenska järn- och metallskrothandlareföreningen IV 354. Svenska Jästfabriks AB IV 45. Svenska kolimportörers förening 1939 I 94; I I I 115; V 102; V I I I 145. Svenska kolonialvaruimportföreningen III 293, 295, 445; IV 311. Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet se Hjälpverksamhet. Svenska Konstgödnings AB I I I 43. Svenska konsthartsindustriens råvaru- och importförening I I I 320; IV 104. Svenska lantarbetsgivareföreningen I I I 394. Svenska lantmännens riksförbund I I I 43; IV 53; V 270; VII 43. Svenska lasttrafikbilägareförbundet I 347; I I I 394; V 160. Svenska livförsäkringsbolags förening IV 247. Svenska martinjärnsimportörers förening I 271. Svenska maskinbefälsförbundet IV 409. Svenska mejeriernas riksförening 1262; II 7 1 , 72, 267, 268; III 248; IV 34, 63, 64, 143; V 361; V I I 33; IX 78. Svenska Metallverken, AB, III 321; V 85; VI 79—80; VII 76. Svenska Norgehjälpen V 270, 421; VI 404— 405; VII 398. Svenska olycksfallsförsäkringsbolagens pool för krigsolycksfallsförsäkring (krigsolycksfallsförsäkringspoolen) I 158. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund I I I 284; V 265. Svenska pappersbruksföreningen V 94; V I I I 113, 115, 318—320; IX 135—136, 316, 317. Svenska Petroleum AB Standard I 105. Svenska propsexportörernas förening VI 106, 265. Svenska råvaru- och importföreningen för kemikalier IV 105. Svenska råvarugrossistföreningen II 93; IV 354. Svenska Röda korset V 421; VI 405; V I I 398; V I I I 347. Svenska rörföreningen I 271; X 111. Svenska sjukkasseförbundet IV 200. Svenska sjöfolksförbundet IV 409. Svenska Shell, AB, I 306; V 122, 129, 320. Svenska Skifferolje AB 11121,338—339; I I I 130; IV 382—383; Y 121, 318—319; VII 290 —294; V I I I 169—170; 1X183—184; X 167 —169. Svenska slaktvaruimportföreningen IV 33. Svenska smörprovningarna V 263.

Svenska smörjoljeimportörers förening I 116. Svenska Sockerfabriks AB 1246—247, 264; II 263; I I I 271; IV 287—289; V 259—260; V I 2 1 7 ; V I I 224; V I I I 81—82; 1 X 9 5 ; X 82—83. Svenska Spannmåls AB: inköp o. lagring av spannmål, fodermedel, frö m. m. I 72, 77, 234, 264, 320, 321; II 35, 47, 53, 59, 134, 359; III 46—47, 55, 56, 57, 60, 264, 267, 268, 446; IV 41, 51, 52, 282, 283—284; V 47; VI 46; X 77; upplägg, av reservlager av spannmål I 12; lagring av mjöl i konsumtionsorter I 264; uppköp av potatis I I I 269; IV 52, 53, 55, 285—286; V 47—48, 257—258; V I 4 8 ; VII 41, 223; V I I I 80; IX 92; lagring av potatisflingor I I 2 6 1 ; IV 55; uppköp av köksväxter III 290; IV 79, 304—305; V 62, 269—270; VI 226; uppköp av svensk tobak IV 276; uppköp av bagerijäst IV 45; uppköp av torkat matavfall V 52; uppköp av trän V 60; kontraktsodling av oljeväxter II 263; I I I 64, 273; IV 291; kontraktsodling av koksagys V 291; finansiering av bolagets verks. IV 396; anslag I 322; II 359; I I I 252, 371; IV 242, 396; V 249, 337; VI 308; V I I 303; V I I I 59, 183; 1X70; X 51, 54. Svenska sparbanksföreningen IX 319. Svenska stewartsföreningen IV 409. Svenska stråfoderhandelsföreningen II238, 259, 260; III 46, 56. Svenska Superfosfatförsäljnings AB I I I 43. Svenska teknologföreningen 1314; II 131. Svenska tidningspappersbrukens förening X 125—126. Svenska tidningsutgivareföreningen IX 133; X 125—126. Svenska Tobaksmonopolet, AB, I I I 295—297; IV 275—276; V 65. Svenska torvfabrikanters förening V 120; VI 108. Svenska trädestillatörer, Föreningen, II 341. Svenska trämasseföreningen IV 149; V I I I 113, 115, 318; 1X135—136, 313—314, 316. Svenska trätjärexportörer, Föreningen, II 342. Svenska trävaruexportföreningen V I I I 315; IX 312. Svenska valsjärns- och rörimportörers förening 1271. Svenska vanföreanstalternas centralkommitté V I I I 260. Svenska västkustfiskarnas centralförbund I I I 75, 284; IV 297, 386; V 265; V I I 46. Svenska wallboardfabrikanternas förening IV 149. Svenska ägghandelsförbundet I I I 297; VII 229. Svenskt Konstsilke, AB, II 306; VI 255; V I I 262; X 128. Sveriges automobilhandlareförbund V I I 151. Sveriges bageriidkareförening V 361. Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförening (-förbund) Y 202; V I 173; IX 306. Sveriges betodlares centralförening I 247; II 262; I I I 271, 414; V I I I 81; 1 X 9 5 ; X 82.

333 Sveriges bränneriidkareförening I 245; II 62, 261; I I I 269; IV 55. Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund V 361; X 9 0 . Sveriges fartygsbefälsförening IV 409. Sveriges fastighetsägareförbund V 385; VI 370; V I I 357; IX 283; X 224, 225. Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund I I I 292; V 361. Sveriges färskfiskimportörförening I I I 285. Sveriges garveriidkares intressentförening VII 255. Sveriges grossistförbund I 61, 177; IX 19; X 228. Sveriges hampodlareförening I I I 272; IV 57. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation IX 18; X 228. Sveriges husmodersföreningars riksförbund II 278. Sveriges industriförbund II 98; V 417; 1X18; X 228; bränslekommitté I 56; produktionskommitté II 98; prisbyrå 1 6 1 , 177. Sveriges kolonialvarugrossisters riksförbund V 361. Sveriges köpmannaförbund I 61, 177; I X 19; X228. Sveriges lantbruksförbund II 37, 262; I I I 33, 120; IV 34;VII 210; I X 1 9 ; X 4 5 , 90, 131. Sveriges läderhandlares riksförbund VII 256. Sveriges nykterhetsvänners landsförbund II 261; IV 45. Sveriges oljeväxtodlares centralförening IV 291; V 261; VI 47, 220; VII 43, 226; V I I I 85; I X 98; X 87. Sveriges potatisodlares riksförbund VI 48. Sveriges radiotelegrafistförening IV 409. Sveriges redareförening I 355; II 172; I I I 176, 382, 407, 421; IV409;V350. Sveriges råvaruhandlareförening IV 354. Sveriges segelfartygsförening IV 161, 408; V 350. Sveriges sill- och fiskimportörförening II 275; I I I 75, 286; IV 70. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund I 100, 293; II 114; III 120, 394; V 105, 109; IX 306. Sveriges skrot- och råvaruhandlares riksförbund IV 354. Sveriges slakteriförbund I 177, 277; I I I 32; IV 143; V 361; IX 69, 140—141; X 60. Sveriges spisbrödsfabrikanter, Föreningen, V 361. Sveriges stärkelseproducenters förening I 245; II 261; III 59, 60; IV 56; V 48; VI 48; V I I 41; V I I I 80; IX 93; X 80, 81. Sveriges trävaruhandlareföreningars centralförbund V I I 66. Sveriges ungdomsberedskap III 289, 349, 415; IV 193, 302, 304; V 96, 268; V I 89, 227. Sveriges Utrikeshandels Kompensations AB (SUKAB) II 141, 366. Sveriges utsädesförening V 49, 261; VI 86, 219; VII 226; V I I I 84, 131. Sveriges valstråndimportörers förening I 271.

Sveriges varvsindustriförening I 271. Sveriges vattenfabrikanters riksförbund V 361. Sveriges ångtrålareförening I I I 75; IV 297; V 265. Sveriges äggimportörförening I I I 279; IV 65—• 66, 143; VII 45. Sveriges äggintressenters förening II 272; I I I 279. Svin: slaktreglering II64—66. Se f. ö. Kött och fläsk, Smågrisar. Svinräkning II 82; III 83, 301; IV 315; V 67, 274; VI 61, 233; V I I 54, 238; V I I I 93; I X 112; X 1 0 7 . Sydkustfisk, förening u. p. a., V I I 233; V I I I 88; X 9 8 . Sytråd V 89; VII 262; X 128. Sågverksindustrien se Trävaruindustrien. Säters molybdenbolag I I I 321; VI 82. Söderbergselektroder se Elektroder. Södra Sveriges Torvkols AB V I I 95. Tackjärn: handels- o. förbrukningsregi. I I I 95; X 113—114; inköp VI 77—78, 248; träkolsinköp V 284—285; VI 77—78; avsättningsgaranti V 285; prisregi. V 395. Tagel, borst, fiber: beslag o. handelsregl. V 78 —79; VII 69, 255. Tallolja II 101; I I I 323; VI 87. Tannin, AB, IV 110; V 93; VI 87; VII 79; V I I I 132; 1X146. Tarmar: beslag o. handelsregl. IV 291—292; V 262; VII 227; X 91; prisregi. IV 266. Taxeringsväsendet se Skattetaxering. Te: beslag II 273; V I I 51; V I I I 92; handelso. förbrukningsregi. (råns.) I 254—256; II 78 —79, 273—274; I I I 80—81, 293—294; IV 82, 308; V 64—65, 272; VI 59,229; V I I 51—52; V I I I 92—93; IX 110—111. Tegefors Verk, AB, II 340; IX 315. Tegel, mur- och tak-: beslag IV 96; handels- o. förbrukningsregi. IV 95—97, 323—324; VI 239; V I I I 110; vinterproduktion IV 96; V I 84; VII 78; V I I I 127; 1X122—123. Tegelindustrien VI 64; VII 60. Tegelrör: produktionspremier V I I 261—262; V I I I 126—127; IX 123—124. Tekniskt vetenskaplig forskning, institutioner för, IV 236—237. Telegrafverket, utländska telefon- och telegraftrafiken 1150—153, 351—353; II 170—171, 391—392; I I I 174—175, 402—403; IV 184— 185, 432—433; V 168—169, 365—366; VI 147—148, 340—342; VII 164—166; höjn. av abonnemangsavg. samt av telefon- o. telegramavg. I I I 402—403, 456—457; V 366; IX 310. Tenn: beslag I I I 93; handels- o. förbrukningsregi. III 92—94, 307; IV 93; V I I 63; X 119. Se f. ö. Metaller. Terpentin, terpentinolja, sulfatterpentin: produktion II 101; I I I 323; beslag I I 96; stubbterpentin V 123, 320; VI 110, 294; handelsregl. II 96, 302—303; V 284; V I I 75.

334 The Texas Company AB I 105. Textildelegationen H I 21. Textilgrossisternas riksförbund V 202; VI 173; V I I I 310; 1X306. Textilimportrådet V 203. Textilindustrien: produktion II 288; I I I 90, 305; IV 92, 318; V 70—71, 277; VI 65, 69— 70; V I I 60, 242—243; V I I I 100; 1X118; X 110. Textilkvoteringsrådet IX 213. Textilregleringsbyrån I I I 21. Textilrådet III 1*10. Textilvaror: försörjningsläget II 89; V 89; produktionsregi. 11 90—91, 291—295; I I I 98— 99, 309; IV 97—98, 325; V 77; VI 69—70; V I I 67—68, 253—254; V I I I 117—118; I X 138—139; X 129—131; inventering II 89; IV 100; IX 140; beslag II 89, 91; I I I 308—309; handels- o. förbrukningsregi. (råns.) I I I 99— 102, 309—311; IV 99—100, 327—329; V 78, 281; Va 71, 241—242; V I I 67; handelsregl. betr. importerade t. V 202—203; V I 173, 382; V I I 185, 370; V I I I 310; 1X306—307; prisregi. II 293—294, 434; I I I 99; IV 98, 326; V 77, 202—203, 281, 395; VI 70—71; V I I 69, 254—255; V I I I 310—312; 1X306—308. Se f. ö. Bomullsindustrien e t c , Cellullvaror, Juteindustrien e t c , Konfektionsindustrien e t c , Konstsilkevaror, Linneindustrien e t c , Trikåindustrien e t c , Tågvirke e t c , Ylleindustrien etc. Tidan, AB, IV 348. Tillståndstvång se Byggnadsarbete. Tjänstemannaförmedling V I I 340. Tjänstemannaorganisationerna se Lone- och pensionsreglering för statsanställda. Tjänstemännens Centralorganisation X 208— 209. Tjänsteplikt: lag härom I 28—30; I I 219; I I I 232; IV 249; V 229; VI 188; V I I 199—200; V I I I 27; tillämpningskung. 1206—207; I I I 232; V I I 200; t. för medicinalpersonal, lag om, jämte tillämpningskung. I 33, 170, 207; t. för skogsarbete IV 192—193. Tjära (tjärolja) för motordrift, motortjära: produktion I I I 132—133, 356; IV 133—134, 383—384; V 122—123, 320; VI 110, 294; V I I 97, 102; produktionsfrämj. åtg., produktionsavtal I I 1 1 9 , 341—344; I I I 132—133, 355—356; IV 134; V 320; VI 110; avsättningsgaranti II 343; I I I 131; beslag II 342; V I I 101; tilldelning o. förbrukningsregl. II 337, 344; I I I 129—130, 354; V 122, 320; V I I 101. Se f. ö. Kolugnar, Stubbugnstjära. Tjära för bestryknings- och eldningsändamål I I I 356. Tobaksmonopolet se Svenska Tobaksmonopolet, AB. Tobaksvaror: beslag I I I 296; V I I 53; handelso. förbrukningsregi. (råns.) I I I 295—298. IV 83—84, 312; V 65—66, 273; V I 60, 232 —233; V I I 53. Tobaksbeskattning se Skattelagstiftning. Toluol II 307.

Tomtunnor: beslag o. handelsregl. VII 236; X 104; leverans av stav för tillv. av, VII 236; V I I I 89—90. Torrmjölk: beslag II 269; X 96; handelsregl. II 270; V 263; VI 51; VII 44; prisrabattering IV 63; användning av t. för främst, av reservmjölk (spray- mjölk) V 53—54; VII 44; V I I I 87; IX 105. Torv (bränntorv): produktionens omfatta. II 116, 333; I I I 127; IV 126—127; V 118; VI 108; VII 95; V I I I 161—162; IX 172—173; X 162; torvförädling I 114—115, 300; arbetskraftsfrågor II 398; I I I 349—350, 410, 414; IV 127, 196, 438, 442; V 179; V I I 173; statlig inlösnings- o. prisgaranti I I 3 3 2 , 335, 111 345—346; IV 378; V 316; VI 291; V I I 288; V I I I 162; IX 173—174; X 162; anslag t. förbered, åtg. å torvmossar i enskild ägo II 334; I I I 127; IV 380; torvlån II 116, 333, 334; I I I 128, 350; IV 379; propaganda för sticktorvberedning I I I 349; IV 127; produktionspremie V I 2 9 1 ; kurser för instruktörer o. förmän I I 3 3 2 ; I I I 127, 349; IV 127, 379; kvalitetskontroll, provtagning I I I 348—349; IV 127; V 118; avsättning V 118—120, 315; VI 108, 292; förbrukning för olika änd. V 120; VI 108; VII 95; V I I I 162; handelsregl. I I I 347—348; IV 379; X 163; transportregi. I I I 349; I X 174; X 163; prisregl. II 335; I I I 346—347; IV 378—379; V 315—316; X 163; prisclearing V 304; forskningsverksamhet V I I I 163—164; X 164; beredskapsåtgärder V I I I 162—165. Torvströ och torvmull: beslag I I I 44; handelso. förbrukningsregi. 11252—253; I I I 45, 259; IV 39; V 41—42; prisregi. I I I 45; IV 39—40; V 4 1 . Torvutredning, 1946 års, V I I I 163—164. Trafik AB Grängesberg—Oxelösund V I I I 126; IX 120. Trafikkommission, statens: instruktion o. uppgifter I I 2 7 — 2 8 ; organisation I I 2 8 , 232; IV 19—20, 260; V 235; VI 23; V I I 204; V I I I 38; IX 47; X 31—32; personal I I 488; I I I 499; IV 522—523; V 456; VI 445; V I I 428; V I I I 372; IX 359; X 297; verksamhet I I 152 —155, 165—166, 374—377, 385—388; 111 155—157, 163—171, 381, 390—399; IV 160 —162, 171—181, 408—409, 419—429; V 143, 155—165, 349—351, 359—362; VI 131—132, 141—143, 319—320, 333—336; V I I 139— 140, 150—157, 318—320, 328—331; V I I I 226—227, 241—247; 1X244—245, 247—255; X 197—199; upphörande X 32. Trafikledning, allmän civil, vid krig el. krigsfara V 224. Trafikskatt se Skattelagstiftning. Traktordestillat V 249, 321; VI 111, 207, 294. Traktorer: inventering II 42. Se f. ö. Motordriften vid jordbruket. Trän m. m.: beslag II 270; V I I I 90; I X 109— 110; X 78; produktions- o. handelsregl. I I 271; I I I 71, 267; IV 75; V 60; V I I 48—49; V I I I 90—91; I X 110; X 78; prisregi. V 60,

335 267; V I 226; fodertran I I I 71, 266; IV 50, V I I I 98—99, 102—103; IX 116—117; X 110; 281—282; V 46, 256; I X 91. konjunkturutjämningsfonder se d. o. Transitering, garantiförbindelser II 365. Tröskningsrapporter I I I 47; 1 X 8 6 . Transitotrafik, AB, II 158. Tungbensin II 96, 202—203; VII 75. Transportkommission, statens: instruktion o. Tvångskartellering I 37; II 225. uppgifter I 58—59; personal I 427—428, 433; Tvätterinäringen: prisregi. IX 309. upphörande II 27. Tvätt- och rengöringsmedel: produktionsregi. Transportkonsulenter se Motorfordonstrafiken. I 278; II 95, 299—300; IV 102—103; X 140; Transportmedel, inskränkning vid krig el. mjukgöring (avhärdning) av t v ä t t v a t t e n I I I krigsfara i rätten a t t begagna för allmän 105—106; IV 351; handels- o. förbrukningstrafik avsedda, IV 16—17. regi, (råns.) I 279—280; II 94—95, 300; I I I 105, 317—318; IV 103, 341; V 82—83, 282— Tremannanämnden för det statliga informa283; VI 73, 244; VII 72; V I I I 123; IX 146; tionsväsendet I 62—63, 428—429. X 139—140; importregi. I I I 316. Se f. ö. Trikloretylen IV 106; V 284; V I I 75. Ransonering av livsmedel m. m. (kvantitetsTrikåindustrien, trikåvaror: produktionsregl. uppgifter), Soda- blötläggningsmedel. II 90, 294; I I I 98, 309; prisregi. II 434; I I I 98; IV 98, 326. Se f. ö. Textilvaror. Tågvirke, linor, bind- och segelgarn: handels- o. Trollhättans Elektrothermiska AB IV 346; V förbrukningsregi. (råns.) IV 327—328; V I I 289; VI 251; VII 76. 68; V I I I 118; prisregi. VI 241. Tryckfärger, trycksvärta se Färger och fernisTöretjära se Stubbugnstjära. sor. Tryckrör, AB, Y 287. Trädestillat (bildestillat) V 321; VI 111, 294. Uddeholms AB II 340. Trädestillationsprodukter II 101. Uddgruvans molybdenbolag IV 109; VI 82. Träförsockring II 122, 307; I I I 131, 355; V122. Ull, konstull, ullavfall: beslag II 89; inhemsk Trähus, monteringsfärdiga, IX 128—129; X ullproduktion II 100, 306; V 249; V I I I 59; 123. IX 69—70; X 131—132. Se f. ö. Textilvaror. Ulvsunda Gummifabriks AB V 90. Träkol: produktion I I I 126; IV 376—377; VI UMA se Sjöfartspoolen. 287; produktionsregi. II 115, 329—330; I I I Undanförsel av varuförråd I 212—214; II 228; 344; IV 126, 377; V 117, 314—315; VII 94, III 237; IV 255—256; V 232—233, 337; V I 286; stubbugnskol VI 102, 271; VII 286; milkolning, kurser i, I 104; I I I 126, 345; IV 308; VII 303; samarbetsdelegation för frågor 126; producenters o. handlandes uppgiftshärom I I I 241. plikt 197; II 328; VI 107; VII 286; V I I I Undanförselbyrån, centrala, V 236, 457; V I 25. 161; inventering I 98; I I I 127; IV 126; VI Underlagsfilm III 324; V 293. 107; behovsberäkningar I I I 345; X 161; Undervisningsväsendet, kung. ang. verks, vid handels- o. förbrukningsregi. I 290—291; II vissa undervisningsanstalter vid krig el. 316; IV 116—118; VI 101—102; VII 85—86, krigsfara I 33. 286; X 1 6 0 — 1 6 1 ; transportregi. I I I 126; Ungdomsförmedling och yrkesvägledning se IV 377—378; V 107, 301; V I I 90; prisregi. Arb etsmarknaden. II 320; I I I 122—123, 333; V 110, 299—301; United States Economic Cooperation AdmiVI 271; VII 90; V I I I 149; 1X161—162; X nistration (ECA) X 186. 161. Se f. ö. Kolugnar. United States Maritime Commission I I I 157. Träkol, AB, IV 117, 118; VII 286. Uppbördsväsen VII 190; V I I I 340. Träolja, kinesisk och japansk, IX 145; X 139. LTppfinnarnämnd, statens, I 284—285; personal Träsprit (metanol): beslag o. handelsregl. IV I 431; II 484; I I I 495; IV 517; V 451; VI 440; VII 424. 105—106; VII 75. Trävaror (virke): beslag VII 250; X 124; Uppfinningar: nyttiggörande av, I 284; lag om handelsregl. III 328—329; V I I 250; V I I I 111 u. av betydelse för rikets försvar el. folkför—112; IX 125—129; X 121—124; transportsörjn. m. m. I I I 228—229; IV 243; Y 227; regi. VII 66; exportregi. V I I 251; V I I I 112, V I 1 8 6 ; V I I 197; V I I I 24; lag om u. av be315—317; IX 312; mätning o. klassificering tydelse för försvaret V I I I 25—26; X 20; IV 361—362; V i l l , 205, 299; V I I 267; granskningsnämnd för patentansökn. rör. prisregl. å sågtimmer o. a. gagnvirke V 203— dyl. u. I I I 228—229. 206; VI 173; VII 369; V I I I 313—314; IX Upplysningsbyrå, statens, V I I 18; personal 306; prisregi. å sågade, hyvlade, bilade etc. VII 429; V I I I 373; IX 360; X 298. trävaror IV 222—223; V 203; V I I 369; V I I I Uppskov vid mobilisering se Värnplikts314; IX 310—311; prisutjämningsavgift VII tjänstgöring. 367—368; V I I I 314—317; 1X311—313; X Utfästelser rör. in- och utförsel av varor m. m.: 237—238. lag härom jämte tillämpningsförf. I 21—22; Trävaru- (sågverks-) industrien: produktion o. II 218; I I I 232; IV 247; V 229; VI 187; V I I export II 287; I I I 90; IV 91; V 69—70, 277; 199; V I I I 197; tillämpning 1330—331; II VI 64, 237—238; VII 57—58, 241—242, 369; 141, 365; IV 149; V 340; VI 312.

336 Utjämningsavgift vid utförsel av vissa varor X 247—248. Utlänningar se Arbetsförmedlingen. Utlänningskommission, statens, V 236. Utrikeshandel: statistik I 124—125, 325—327; II 137—139, 360—363; I I I 144—146, 372— 374; IV 144—148, 397—399; V 131—135, 338—339; VI 119—122, 309—311; V I I 116 —120, 304—306; V I I I 184—190; 1X200— 205; X 174—179; kontroll över u. II 365— 366; I I I 147; IV 148—149, 399—400; kompensationsaffärer II 141, 365; I I I 147; betalningsförhållanden X 186—190. Se f. ö. Exportreglering, Handels- o. betalningsavtal, Importreglering, Utfästelser. Utrymning: utrymningslag o. utrymningskung. II226—228; lag om vissa skyldigh. för kommun i avs. på u. I 212; II 226; Utrymningshjälp 1212; II 227. Utrymningshjälpsnämnder I 229. Utrymningskommission, statens: instruktion o. uppgifter I 228; I I 2 2 7 , 233; organisation 1228; personal 1435; I I 4 8 3 ; I I I 493; IV 515; V 449; upphörande VI 25. Utrymningstjänsteplikt II 227. Utskiftningsskatt se Skattelagstiftning. Utspridning av varuförråd I 215. Utsäde av spannmål II 53—54, 255; I I I 29, 48, 260; IV 40, 277; V 256—257; VI 42, 214; V I I 37, 219—220; V I I I 73; 1X84—85; X 68—69; prisrabattering I I I 69, 276. Se f. ö. Frö. Utsädeshandlare, auktoriserade, II 53. Uttagningsförordning IV 15; V 223—224; V I I 16. Wallsta Ångsågs AB V I I I 90. Valutabank 138. Valutakontoret I 227; personal I 435; II 483; I I I 494; IV 516; V 450; VI 439; VII 423; V I I I 368; IX 355; X 293—294. Valutakurs, växelkurs I 179—180; V I I I 297, 325. Valutareglering: valutalag (lag om förfog, över utländska betalningsmedel m. m.) I 37—39, 210—211; II 225; I I I 235; IV 253; V 231; VI 193; V I I 201; V I I I 32; 1X28; X 24; valutaförordning I 211, 226, 379; II 226; VI 15, 174—175; X 24; valutadeklaration I 181; II 195; \ a 383; V I I I 326—327; rekvisition av utländska betalningsmedel o. fordringar IX 210, 320; valutaregleringens handhavande I 180, 378—380; II 436; VI 174—176, 383; VII 187; VIII 326; IX 210; X 255—256. Vanhävd av jordbruk, lag om åtgärder häremot I I I 224—226. Wargöns AB V 88; VII 301. Varmvatten: tillhandahåll, av v. fr. central varmvattenberedningsanläggning I 287; II 107, 312; I I I 114, 327; IV 114, 357; V 100— 101, 296; VI 94—95, 260; V I I 87, 273; V I I I 138—139; IX 152; X 147—148. Varukontroll, internationell, V I I 120—123, 306 —307; IX 217.

Varuskatt se Skattelagstiftning. Varvsindustrien II 287; IV 91; V 69; VI 64; V I I 57; V I I I 98; IX 116; X 110. Washingtonavtalet 1946 V I I I 345. Vattenreglering, tillfällig: lag härom 1119; IV 247; V I I 198—199; regleringsåtgärder I 119, 318; II 131—132, 355; I I I 140, 367; IV 141, 391; V 127, 331; VI 115—116, 304; V I I 111, 298; V I I I 177; IX 187. Ved: p r o d u k t i o n : vedavverkningens omfattning 1299; II 115, 323—324; I I I 126, 335—337; IV 124—125, 366—368; V 117, 306—307; VI 106, 280—282; V I I 93, 280— 282; V I I I 157—160; 1X166, 168; inventering av vedtillg. I 98; II 325; I I I 335; IV 366; V 305; VI 280; V I I 279; V I I I 157; inventeringsresultat I I I 337; IV 369; V 117, 307—308; VI 281—283; VII 283; V I I I 159; beräkningar ang. vedbehovet, produktionsplaner, avverkningsprogram I 298—299; II 320—321, 325—326; I I I 339—340; IV 370— 371; V 112—113, 309—310; VI 104, 283— 286; VII 278, 284; V I I I 150—151, 159—161; IX 163, 167—171; X 153; lag om avverkningsskyldighet 1295—297; II325; I I I 341— 343; IV 373; V 312; VI 283; V I I 283; V I I I 161; IX 167; tillämpningsbestämmelser I 296 —297; 11114—115; IV 121—122, 365—366; VI 278; V I I 285; V I I I 154; producenters o. handlandes uppgiftsplikt I 97—98, 293— 294; II 321; I I I 117; IV 363; V 116; VI 105 —106; VII 277; produktionsålägganden, produktionspliktens omfattning II114—115, 328; I I I 123—124, 343—344; IV 122, 367, 374—376; V 115, 305, 312; VI273—274, 286; V I I 90—91, 283—285; V I I I 152, 154; IX 163—164, 171; anslag till vedproduktionens tryggande o. till veduppköp I 297— 298; II 326—327; I I I 337—338, 341; IV 125, 370, 373; V 311—312; VI 284—285; V I I 279, 284; V I I I 161; 1 X 1 7 1 ; X 159; lån till förskottering av avverkningskostnad I 100, 293—294; II 114; I I I 124, 338—339; IV 123, 370, 373; statlig inlösnings- o. prisgaranti I 98—101, 294; 11113—114, 231, 327—328; I I I 124, 334, 339, 343; IV 123, 373—374; V 115; VI 272—273, 286—287; VII 92, 285; V I I I 152, 154; IX 163, 166—167; stimul. av självanskaffning II 110; VI 278—279; V I I I

154—155; i x 165, 167; avverkningsavtal V

313; VI 103, 105, 287; producentpremier VI 275—276; V I I 92, 278; V I I I 152—153; IX 164; anskaff. av arbetskraft för vedhuggning II 322, 399—400; IV 124 (se f. ö. Skogsbruket); arbetspremier, överflyttningsbidrag se Skogsbruket; fritidshuggning IX 165—166, 167. v e d u p p k ö p : förlagskapital för veduppköp III 125, 338; IV370; statsinköp 11324—325; III 124—125; V 313; V I I 280; statliga regleringslager II 324; reservlager X 156; centrallager Y 108; auktorisation av brännveduppköpare I I I 117—118; V 105—107; V I I I 155

337 —157; aukt. brännveduppköpares verksamförsäkring, Värnpliktslån, Värnpliktstjänsthet I I I 334; IV 126; V 116, 308—309, 313; göring. V I 105, 279—280; VII 92, 279; IX 172; X Värnpliktslån: förordn. härom 1122—23; VI 159—160; auktorisation av industrivedupp190; ärenden härom handläggas av arbetsköpare III 117; industriföretags inköp av marknadskommiss. II 28; värnpliktslånemassaved IV 125; V 314; VI 104; V I I I 111; nämnder II 28; lånerörelsen II 181, 405; III h a n d e l s - , t r a n s p o r t - o. p r i s r e g l e r i n g : 418; IV 445; V 376; VI 355; VII 341; vansbeslag å ved II 314; III 116—117; V 299; pliktslånefonden VI 190. X 156; handelsregl. I 292—293; Il 314—318; Värnpliktstjänstgöring: lag om förbud mot I I I 115—119, 327—329, 331, 334; IV 114— arbetstagares avskedande m. a. a. v. I 32, 116, 359; V 107, 298—299; VI 265—267; X 210; lag om inkallelse av värnpliktiga för 153—158; transportregi. II 314, 317; IV 114 avveckling av försvarsberedskap m . m . VI —115; IX 162; X 158; förbrukningsregi. I 189; uppskov vid mobilisering, hemförlov290—291 (se vidare Bränslen, fasta); åtning o. hempermittering fr. militärtjänstgärder för ökad användning av långved IV göring I 12, 360; II 28, 181, 248, 405; I I I 363—364; prisregi. 103, 293; II 112—113, 318 40—41, 188, 418; IV 36, 198, 445; VLSI —320; III 120—122, 331—333; IV 119— 376; VI39—40, 157—158, 355; VII 175 121, 360—361; V 109—111, 301—304; VI 341; VIII 261; 1X262; X 200. 99—101, 268—270; VII 277, 370; VIII 148 Värnskatt se Skattelagstiftning. —150; 1X159—161; X 155—159; prisVästkustfisk, förening u. p . a. V I I 233; V I I I clearing III 331; IV 374; V i l l , 303—304; 88, 89; X 98. VI 271—272; X 154. Se f. ö. AvverkningsVätesuperoxid VI 246—247; VII 258. rätt, Bränslen, fasta, Massaved, SkogsVäxelprotest, lag om utsträckning av tiden för bruket. upptagande av, I 200. Vedclearingkassan IV 374, V i l l , 301—304; Växlingskort II 50, 266. VI 284; VII 280, 376; VIII 157, 1X171, Växtodlingen, plan för, se Jordbruket. X 159. Vedkontor, lokala, I 54. Ylleindustrien, yllevaror: produktionsregi. II Vedmått VI 267. 90, 291—292; III 99, 309; IV 97—98; VI 69Vednämnd, statens, I 52—54, 426—427; uppVII 253; V I I I 117; 1X139; X 129—130; hörande I 221. prisregi. II 293, 434; III 99; IV 98, 320; VI Vedtransportkommittéer II 166, 388. 241; IX 308. Se f. ö. Textilvaror. Wellpappemballage IX 130. Yxsjö Gruvor, AB, II 99; IV 109; V 87. 289; Verkstadsindustrien: produktion o. export I VI 251. 269—270; II 287; III 89, 305; IV 90—91, 317—318; V 69, 276; VI 63—64, 237; VII 57, Zink: beslag III 93; X 1 1 9 ; handels- o. för241; V I I I 97—98; 1X116; X 110; ersättbrukningsregi. III 92—94; V 278; VI 68; V I I ningsproduktion II 99—100, 305—306. Se 63; import II 99, 290; III 109; IV 345; åtg. f. ö. Arbetsmarknaden (kursverks.). för ökad tillgång, produktionsavtal I I I 109, Vcrkstadsprodukter: förtursrätt vid leveranser 321; IV 345—346; V 289; VI 81, 251; VII 70. VII 64, 246—247; VIII 109; IX 122; X 119. Se f. ö. Metaller. Versteegh-koncernen IX 315—316. Zinkgruvor, AB, III 109. Vin- & Spritcentralen, AB, I 111, 309; II 121 Zinkklorid, zinksulfat II 307. — 122, 339—341; III 131, 141—112, 355; Zinkvitt se Färgämnen. IV 133, 142; V 48; VII 301. Vinstutdelning se Aktiebolag. Vitaminförsörjningen, kommitté lör, II 237. Åkers Styckebruk, AB, V 85. Vitaminhaltiga varor, vitaminpreparat IV 76 Återuppbyggnadsnämnd, statens, V 120, 457; —77; V 267; VI 225—226; VII 48— 19; VIII VI 446. 91. Återuppbyggnads- och hjälpverksamhet, inVitkål IV 304—305; V 270. ternationell, V 418—422; VI 394—406; V I I Volfram II 99; IV 109; V 87, 289; VI 251. 395—400; VIII 344—349; efterkrigsleverausVärnpliktiga: lag rör. utmätning hos, I 33; er VI 398—403; humanitär hjälpverks. V I V 226; lag om inskränkning i rätten att 403—406; VII 397—400; V I I I 345—349. Se återtaga avbetalningsgods från, I 33; V f. ö. Hjälpverksamhet, svenska kommittén 226; författningar ang. vissa förmåner vid för internationell, Kreditgivning, statlig, till indrivning av utskylder från, 133; V 230; utlandet, Återuppbyggnadsnämnd, statens. lag om anstånd för vissa v. med betalning av hyra m. m. I 200; V 220; moraÄgg: produktion IV 26; V 29, 264; VI 33, 223; torielagcns tillämpning å v. m. fl. V 226; VII 25; VIII 50; IX 59; X 41; lagring II 272; VII 196; skattelättnader II 220; III 455. IV 296—297; VII 229; konservering III 278; Se f. ö. Familjeunderstöd, Fredsfamilj ebiimport II 272; III 279; IV 65, 297; handelsdragsförordning, Krigsfamiljebidragsförordo. förbrukningsrcgl. (råns.) III 72—73, 278 ning, Kroppsskada, Semester, Olycksfalls—279; IV 05—66, 296, 297; V 55, 26 1; VI 22—01693 3

338 53, 223; VII 45—46; prisregi. III 37, 249, 279; IV 35, 267, 270; V 37, 245; VI 38; V I I 33, 216, 228; V I I I 58, 65—66; 1X69, 79; X 48, 57; tillvaratag, av sjöfågelsägg II 272; III 279. Äggpulver (melange-) IV 65; V 55; VI 223; VII 46. Älvenäs (cellullfabrik) I I I 111; IV 348. Ärter: odlingsstöd (inlösnings- o. prisgaranti) I 249; II 238; III 246; IV 264; V 246; VI 35;

beslag 176, 241; II 52, 254; I I I 45, 261; IV 278; V I I I 74; handels- o. förbrukningsregi. 176—77; 11254—255; III 48, 50—51, 262; IV 42, 278; V 43, 253; VI 43; V I I I 74; prisregi. III 30; IV 30; V 32; VI 35; VII 31; V I I I 61; 1 X 7 3 . Överrevisionen för krisförvaltningen: tillsättning o. instruktion V 22; personal V 458; VII 430; V I I I 374; IX 360; X 299.

[duns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1051 016933

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m. [5]

Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7j

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikationsvuscn. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. [3j Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Statens och kommunernas fiuansväsen.

Politi. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8j

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [ l l j

Försäkringsväsen.

Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4j 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. [9]

lliilso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalsering. [6]

Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 51 016933