Förslag till sjömanslag m. m. betänkande
Hänvisat till av
- SOU 1952:10: Sjömännens sjukförsäkring betänkande, avsnitt 62.18 och 119
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 1 : 2 2 HANDELSDEPARTEMENTET
FÖRSLAG TILL SJÖMANSLAG M. BETÄNKANDE AVGIVET AV 1946 ÅRS SJÖMANSKOMMITTÉ
S T O C K H O L M 1 9
Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk
förteckning
1. Statligt stol åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fi. 2. Försvarets icrsonaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. 3. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid satens Järnvägar . Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningei av medicine studerande m. fl Kihlström. 123 5. E. 5. Förslag till naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. J o . 6. Näriugslives lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer fcr dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation Norstedt. 304 g. I. 9. 1945 års unversitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutionsoch stipenclefrågor m. m., det akademiska befordringsväsencet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E. 10. Sjöfartsförlindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av sto-maktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli .948 —juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—K. Av K. Amark. Idun. 338 s. H . 12. Promemorh med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Ttdskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 års almänna skattekommitté. 5. Betänkande angående itudiekostnaders behandling i beskattningshänseiiide. Marcus. 79 s. Fi. 14. Landsbygdielektrifieringens utbredning år 1950. Idun. 47 s K. 15. Daghem o:h förskolor. Betänkande om barnstugor och barntilsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. 16. Filmcensunn. Betänkande 1. Beckman 95 s. E. 17. Statens sjikhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjuk- husens vårtavdelningar m. ni. Beckman. 233 s. J. 18. Betänkandi med förslag till förordning angående upphandlin* och arbeten för statens behov ni. in. Norstedt. '7 s. F i . 19. SOS. Samiällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummessoi. 89 s. I. 20. Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beckman. .43 s. Jo. 21. Kejnekomnissionens utredning. Norstedt. 313 s. Ju. 22. Förslag til sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. II.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet, J o . — jordbruksdepartementet.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1951:22
HANDELSDEPARTEMENTET
FÖRSLAG TILL SJÖMANSLAG M. M. BETÄNKANDE AVGIVET AV 1946 ÅRS SJÖMANSKOMMITTÉ
STOCKHOLM ISAAC MARCUS
1951 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 517711
INNEHÅLL
Sid
Skrivelse till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
5 Förslag till sjömanslag
7 Förslag till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen
31 Inledning
32 Motiv
37 Sjömanslagen 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen Särskilda yttranden
37 92 96
Till Herr
Statsrådet
Kungl.
och Chefen
för
Handelsdepartementet
1946 års
sjömanskommitté
lar
härmed
vördsamt
avgiva sitt
fjärde
betänkande, innefattande dels förslag till ny sjömanslag och dels
förslag
till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen. Särskilda yttranden ha avgivits av undertecknade Böös, Forssblad och Reuterskiöld. I kommitténs sammansättning har sedan föregående betänkande avgivits den förändringen inträtt, att den 15 september 1950 ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet Ernst Berggren förordnats att i stället för ombudsmannen E. J. Blomgren, som erhållit begärt entledigande, vara ledamot av kommittén. Vidare har den 26 september 1950 extra ordinarie assessorn i Svea hovrätt Anders Lindstedt förordnats att vid kommitténs fortsatta handläggning av frågan om revision av sjömanslagen vara sekreterare åt kommittén i stället lör sekreteraren S. T. Gerentz, som anmält förhinder. Stockholm den 10 augusti 1951. AUG. E. BERGGREN H.
F.
REUTERSKIÖLD
ANDERS SÖRE
LINDBERG G. Böös
DOUGLAS FORSSBLAD JERKER SVENSSON N.
H.
ÅKESSON
/ Anders
Lindstedt
FÖRSLAG T I L L SJÖMANSLAG
1 KAP. Om befälhavarens
tjänsteavtal
1 §• Redaren skall sörja för att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren om anställningsvillkoren. 2 §.
Är ej annat överenskommet, äger vardera parten uppsäga tjänsteavtalet att efter tre månader upphöra i svensk hamn, som fartyget anlöper för lossning, lastning eller uppläggning; dock med rätt för befälhavaren, om han varit i tjänst på fartyget ett år, att tre månader efter uppsägning frånträda avtalet jämväl i utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggningshamn. 3 §.
Befälhavaren kan av redaren när som helst skiljas från sin befattning. Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets bestånd gått till ända, utan att skäl, som i 4 eller 5 § sägs, därtill föranlett, äger han rätt till hyra för tre månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där 2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller till sin hemort här i riket. 4 §•
Avskedas befälhavaren på grund av sjukdom eller skada, som gör honom oförmögen att föra fartyget, äger han rätt till hyra för tre månader från det han lämnade tjänsten. Har han vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan, är han dock ej berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten. Detsamma gäller, där han efter tjänstens antagande ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande, ifråga om könssjukdom dock endast försåvitt han ådragit sig sjukdomen avsiktligen. 5 §. Avskedas befälhavaren på grund av oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i tjänsten, är han icke berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.
6 §.
Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat eller förklaras det efter sjöolycka icke vara iståndsättligt, upphör tjänsteavtalet att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll; dock åligger det befälhavaren att mot hyra och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget, lasten och de ombordvarande. Om befälhavarens rätt till hyra vid arbetslöshet samt till fri hemresa med hyra och underhåll under resan gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman. 7 §• För befälhavaren gäller: 1. om fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring vad i 26 § stadgas, såframt han icke avskedats jämlikt 5 §; 2. om vård och fri hemresa med underhåll vid sjukdom vad i 28 § stadgas; 3. om hyra vid dödsfall, om begravning och eldbegängelse samt om kvarlåtenskap vad i 24, 29 och 30 §§ stadgas; samt 4. om ersättning för förlorade effekter vad i 42 § stadgas. 8 §. Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets frakt (kaplake) eller av ersättning för överliggetid eller av annan inkomst av resan eller andel av redarens vinst å rörelsen (tantiem), och upphör avtalet före resans slut eller räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren av den honom sålunda tillförsäkrade gottgörelsen erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela längd eller hela räkenskapåret belöper på tjänstetiden. Är befälhavaren enligt 3, 4, 6 eller 7 § berättigad att erhålla hyra för längre tid än h a n varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse för tiden efter det han lämnade tjänsten utgå med det belopp, varmed dubbla beloppet av den främste styrmannens hyra må överstiga hans fasta befälhavarehyra.
2 KAP.
Om besättningens Om tjänsteavtalets
tjänsteavtal ingående.
9 §. Befälhavaren äger å redarens vägnar antaga fartygets besättning av såväl befäls- som manskapsgrad. Vid antagandet av maskinpersonalen skall befälhavaren såvitt möjligt inh ä m t a förslag från maskinchefen. Han bör samråda med den främste av styrmännen vid antagandet av däckspersonalen och med föreståndaren för ekonomiavdelningen vid antagandet av denne underställd personal.
10 §. I skeppstjänst må icke användas man under femton år och ej heller kvinna under aderton år. Den som icke uppnått aderton års ålder må ej användas i eldartjänst eller i tjänst såsom kollämpare. F r å n stadgandet i andra stycket, såvitt angår den som uppnått femton års ålder, äger Konungen eller den myndighet åt vilken Konungen må hava uppdragit prövningen därutinnan, för särskilda fall medgiva undantag. 11 §• Sedan sjöman antagits, skall han av befälhavaren förses med motbok, upprättad enligt av kommerskollegium fastställt formulär, vilken skall innehålla: 1. sjömannens fullständiga namn, födelseår, födelsedag och hemort; 2. befattning, vari sjömannen antagits; 3. resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet gäller, eller avmönstringsort eller uppsägningstid, som avtalats; 4. hyra, som överenskommits, så ock, där hyran är bestämd till visst belopp för resa, den tid, som beräknas åtgå för resan; 5. övertidsersättning, som avtalats, där sådan ersättning icke skall utgå enligt lag; samt 6. övriga anställningsvillkor. I motboken skall anteckning ske om tjänstgöringens början och slut, så ock om uppsägning av tjänsteavtalet och dagen därför. Övertidsersättning, som sjöman förtjänar, så ock vad av hyran och övertidsersättningen utbetalas eller avdrages skall likaledes införas i motboken; vid utbetalning i annat myntslag än det, vari hyran är bestämd, skall kursen angivas. Är tjänsteavtalet ingånget med tillämpning av kollektivavtal, skall befälhavaren sörja för att exemplar av kollektivavtalet finnes tillgängligt å fartyget. Angående sjömans på- och avmönstring samt vad därvid skall iakttagas gäller vad Konungen förordnar. Om tjänsteavtalets
upphörande.
12 §. Är sjöman antagen för bestämd tid eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid och utgår tiden under resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets ankomst till svensk h a m n ; dock att, där fartyget dessförinnan anlöper utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggningshamn, avtalet skall upphöra i den hamnen. 13 §. Är ej annat överenskommet, äger vardera parten uppsäga tjänsteavtalet att upphöra i envar svensk hamn, som fartyget anlöper. Detsamma gäller, om sjöman antagits för bestämd tid eller för bestämd resa och h a n stan-
n a r kvar i tjänsten, efter det tiden eller resan gått till ända, utan att nytt avtal träffas. Är sjömannen icke svensk eller är han icke antagen här i riket, må tjänsteavtalet uppsägas att upphöra jämväl i utländsk hamn, som fartyget anlöper för lossning, lastning eller uppläggning. Uppsägningstiden vare en månad för maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning och radiotelegrafist samt sju dagar för övriga sjömän. 14 §. Varder sjöman uppsagd från sin tjänst, skall, därest sjömannen före uppsägningstidens utgång så påfordrar, samråd rörande uppsägningen ske inom sådan nämnd, varom i 64 § förmäles. Sjömannen äger närvara vid nämndens sammanträde. 15 §. Ändå att annat följer av tjänsteavtalet eller av bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande i svensk hamn, äger sjöman, som varit i tjänst ett år, uppsäga tjänsteavtalet att efter tid, som i 13 § sägs, upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning, lastning eller uppläggning. Vid ommönstring m å dock en tid om högst ett år ånyo börja löpa, såframt sjömannen uttryckligen samtycker därtill. 16 §. Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet eller bestämmelse i detta kapitel äger frånträda avtalet, är pliktig att, när fartyget kommer i hamn, kvarstå i tjänsten för att biträda vid arbete, som nödvändigt måste utföras, dock icke utöver två dagar eller, i fråga om segelfartyg som upplägges, fyra dagar efter ankomstdagen. Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman pliktig att mot hyra och underhåll kvarstanna å orten, tills förklaringen avgivits. 17 §. Tillåter ej myndighet å utländsk ort, där sjöman skulle avgå från tjänsten, sjömannen att inkomma i det främmande landet, eller fordras för tillstånd härtill säkerhet, som han ej kan ställa, fortfar tjänsteavtalet att gälla, till dess fartyget ankommer till ort, där avmönstring kan äga rum. Om
hyran. 18 §.
Hyra utgår från och med den dag sjömannen tillträder tjänsten ombord. Har h a n dessförinnan på redarens begäran överlämnat sjöfartsbok eller andr a sedvanliga handlingar eller har han måst resa från förhyrningsorten för att k o m m a till fartyget, utgår dock hyran från och med den dag handlingarna överlämnas eller resan äntrades.
Hyran löper till och med den dag han avgår från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen. Är han vid nämnd tidpunkt behäftad med sjukdom eller skada, som sätter honom ur stånd att tjänstgöra, har han rätt till hyra så länge arbetsoförmågan varar, dock icke för tid då han äger uppbära hyra eller lön hos annan arbetsgivare och i intet fall utöver två månader. Sjöman är ej berättigad till hyra för tid, då han utan laga skäl håller sig från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han förtegat vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger han åtnjuta hyra för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av sjukdom eller skada, som han efter tjänstens antagande ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande. Vad sist är stadgat gäller dock ej, där sjömannen är svensk och arbetsoförmågan uppkommit till följd av könssjukdom, med mindre han ådragit sig sjukdomen avsiktligen. Vid beräkning av hyra för del av månad räknas månaden till trettio dagar. 19 §. Betalning av hyra må fordras allenast när fartyget ligger i hamn och i samma land icke oftare än var sjunde dag. Hyran skall betalas i reda penningar, såvida sjömannen ej begär anvisning å redaren. Betalning kan fordras i ortens myntslag efter den kurs, som bankinrättning på platsen betalar för det mynt, vari hyran är bestämd. Svensk sjöman, som vill från utlandet sända hyresmedel till Sverige, äger härför enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, utan kostnad anlita svensk konsul; och vare staten ansvarig för sådana penningförsändelser. 20 §.
Sjöman äger fordra, att viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insattes i svensk bank. Han må dock icke kräva utbetalning efter flera än tre samtidigt löpande dragsedlar. Utan sjömannens samtycke m å dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår till att täcka sjömannen ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen medgives eller eljest är klar. 21 §. Av hyra, som skall kontant utbetalas till sjömannen, äger befälhavaren att varje gång betalning sker innehålla en tredjedel, till dess sjömannen avgår från tjänsten. Innehållet belopp må dock icke vid någon tid överstiga hyra för en halv månad. 22 §. Är hyra fastställd till visst belopp för resa, skall den i motboken gjorda anteckningen om resans antagliga varaktighet lända till efterrättelse vid beräkning av hyra i fall, då sådan bör beräknas för viss tid. 11
Ändras resan, så att den kommer att vara längre tid än vid förhyrningen antogs, äger sjömannen åtnjuta motsvarande tillägg till h y r a n ; förlänges eljest resan, skall för den överskjutande tiden utgå tilläggshyra, beräknad efter den å förhyrningsorten gängse månadshyran. Underskrides den för resan beräknade tiden, skall den avtalade hyran ändock utgå till fullo. 23 §.
Varder besättningen under resa förminskad, skall därigenom inbesparad hyra för den tid fartyget är till sjöss fördelas mellan de kvarblivna i förhållande till det ökade arbete envar fått vidkännas, dock allenast i mån som de icke åtnjutit ersättning härför såsom för övertidsarbete enligt vad därom är särskilt föreskrivet. Vad nu är stadgat äger, såvitt angår kökspersonalen, tillämpning jämväl under fartygets uppehåll i hamn. 24 §.
Dör sjöman, utgår hyran till och med dödsdagen, där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i detta kapitel förut upphört. Förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade eller måste antagas senast hava inträffat, skall vid beräknande av hyran så anses som om sjömannens död inträffat vid utgången av den tid som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten. Var sjömannen svensk, har hans efterlämnade hustru eller barn under sexton år rätt till tilläggshyra för en månad, såframt hans död inträffat medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad till hyra jämlikt 18 § andra stycket andra punkten, I sistnämnda fall må dock avdragas vad utbetalats eller skall utbetalas jämlikt berörda stadgande. 25 §. Befinnes vid sluträkning sjöman hava i förskott uppburit mer, än rätteligen tillkom honom, äger han ändock behålla vad han uppburit, där tjänstgöringen upphört av sådan anledning, som i 24, 32, 34, 38, 39, 40 eller 41 § sägs. Om hemresa
efter längre tids
tjänstgöring.
26 §.
Vill svensk sjöman, som i utlandet avgår från sin tjänst, resa till sin hemort här i riket, skall av kostnaden för resan med underhåll hälften bestridas av statsmedel och hälften gäldas av redaren, såframt sjömannen varit i tjänst två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk h a m n under det senast förflutna året. Beräknas fartyget inom sex månader uppnå h a m n från vilken hemresan kan anordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, vare sjömannen ej berättigad till fri hemresa med mindre
han, om det påfordras, kvarstår i tjänsten tills fartyget uppnår sådan hamn. Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, erhålla fri hemresa, göre samtidigt framställning därom. Hemresan skall anordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul icke finnes å platsen, av befälhavaren. Anordnas hemresan av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet för redarens andel. Kan åt sjömannen beredas tjänst å fartyg, som är bestämt till Sverige eller till ort varifrån h a n bekvämligen kan resa hem, vare han pliktig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd och på lika förmånliga villkor. Om sjukvård
och
begravning.
27 §. Sjöman är pliktig att, när befälhavaren så påfordrar, underkasta sig läkarundersökning, dock utan kostnad för sjömannen. Finnes anledning antaga, att sjöman är sjuk eller skadad, skall befälhavaren såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare. Är sjöman sjuk eller skadad, skall befälhavaren sörja för att han erhåller Detr y g g a n d e vård ombord eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel. Finnes anledning antaga, att sjöman är behäftad med sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, skall befälhavaren låta bringa honom i land, därest det ombord icke kan träffas betryggande åtgärder mot smittfaran. Kan sjuk eller skadad sjöman icke själv taga vård om sina tillhörigheter, skall befälhavaren draga försorg om dem. Kvar lämnas sjuk eller skadad sjöman i utlandet, skall befälhavaren överlämna honom åt svenske konsulns försorg eller, om svensk konsul icke finnes på platsen, på annat sätt skaffa honom lämplig vård ävensom underrätta närmaste svenske konsul om de vidtagna åtgärderna. På begäran av sjömannen skall befälhavaren underrätta hans närmaste anhöriga. 28 §. Kostnaden för sjömans sjukvård skall, med de i tredje stycket omförmälda undantagen, bestridas av redaren, så länge sjömannen är kvar i tjänsten. Är sjöman sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande, äger han, med de undantag som följa av tredje och fjärde styckena, åtnjuta sjukvård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor. Tiden räknas från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke ägt rum, från den dag fartyget gått vidare. Är sjömannen svensk och lämnar han tjänsten på grund av sjukdom eller skada eller lider han vid avgången från tjänsten av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avmönstring, är han dessutom berättigad till fri resa med underhåll till sin hemort här i riket. Skall resan företagas från utlandet, är sjömannen dock pliktig att antaga tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 § andra stycket stadgas.
Har sjömannen vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan, är h a n pliktig att själv bekosta sjukvården och är icke berättigad till fri hemresa. Samma lag vare, där han efter tjänstens antagande ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande, dock icke där sjömannen är svensk och sjukdomen är könssjukdom, med mindre han ådragit sig densamma avsiktligen. Är sjömannen svensk och lider han vid tjänsteförhållandets upphörande av könssjukdom eller tuberkulos, övertager statsverket de utgifter för sjukvård eller hemresa, vilka eljest skulle åvila redaren. Detsamma gäller där sjömannen är utländsk och han lider av tuberkulos i smittsamt skede. 29 §. Dör sjöman, skall befälhavaren underrätta hans närmaste anhöriga om dödsfallet ävensom sörja för hans begravning. Sker eldbegängelse, skall befälhavaren ock sörja för att urna innehållande askan bliver hemsänd. Befälhavaren skall snarast möjligt låta i vittnens närvaro uppteckna vad den avlidne efterlämnat å fartyget ävensom sörja för att kvarlåtenskapen avlämnas till delägarna i boet eller till annan för deras räkning. Har dödsfallet inträffat utom riket, skall befälhavaren överlämna förteckningen till närmaste svenske konsul. Kan kvarlåtenskapen ej utan skada eller olägenhet behållas ombord eller beräknas fartyget icke anlöpa svensk hamn inom ett år, skall jämväl kvarlåtenskapen överlämnas till konsuln. I den m å n egendomen är utsatt för förskämning eller snar förstörelse, må den dock dessförinnan av befälhavaren försäljas på lämpligt sätt eller bortskaffas. Därest försäljning sker, är befälhavaren skyldig att efter ankomsten till svensk hamn redovisa för försäljningssumman inför ombudsman vid sjömanshus här i riket. 30 §.
Kostnaden för sjömans begravning skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjömannen var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse, skola jämväl därav föranledda kostnader bestridas av redaren. Dör svensk sjöman å tid, då han enligt 28 § fjärde stycket vårdas på statsverkets bekostnad, skola utgifterna för hans begravning och eldbegängelse bestridas av statsmedel. 31 §. När befälhavaren i utlandet överlämnar sjuk eller skadad sjöman åt svensk konsuls försorg, skall han för kostnad som enligt 28 och 30 §§ åvilar redaren ställa säkerhet, som kan av konsuln godkännas. Detsamma gäller beträffande hyra, vartill sjömannen må vara berättigad jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. Hyresbelopp, som är till betalning förfallet, skall tillställas konsuln. I den mån beloppet icke erfordras till att täcka utgifter för sjömannens räkning, skall konsuln på begäran överlämna detsamma till
sjömannen, såframt denne icke befinner sig i sådant tillstånd, att han ä r oförmögen att handhava sina angelägenheter. . Har befälhavaren i utlandet nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke enligt svensk lag ålegat redaren och som befälhavaren ej med bistånd av svensk konsul kunnat undvika, äger redaren undfå ersättning för utgiften av statsmedel. Om befälhavarens
rätt att avskeda
sjöman.
32 §. Är sjöman till följd av sjukdom eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller lider han av sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, äger befälhavaren avskeda honom. Om sjömans rätt till hyra gäller i sådant fall vad i 18 § sägs. 33 §.
Befälhavaren äger vidare avskeda sjöman: 1. om han finnes vara oduglig till den tjänst, för vilken han blivit a n tagen; 2. om han icke infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måst antagas i hans ställe; 3. om han gör sig skyldig till grov tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran att åtlyda förmans order, våld å överordnad, misshandel av a n d r a ombordvarande eller upprepad onykterhet i tjänsten; 4. om han gör sig skyldig till förskingring, stöld eller annat grovt brott, döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kunna utsätta fartyget för äventyr, eller beträdes med att hava ombord undanstuckit tullpliktigt eller till utförsel i avgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet gods; eller 5. om han drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndighet. Innan befälhavaren avskedar sjöman jämlikt denna paragraf, skall förhör hållas enligt bestämmelserna i 64 §. Förhöret skall äga rum, även om sjömannen är förhindrad att vara personligen tillstädes. Sjöman, som avskedas enligt denna paragraf, är icke berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten. Avskedas sjöman enligt andra punkten, vare han dock bibehållen vid rätten till hyra jämlikt 18 § andra stycket andra punkten, om han var utan skuld. Är sjömannen svensk och föranleddes hans utevaro av utländsk myndighets påbud, äger han av statsmedel erhålla fri hemresa med underhåll till sin hemort här i riket så ock hyra för den tid han av sådan anledning varder arbetslös, dock icke utöver två månader. Vad i 26 § andra stycket stadgas om sjömans plikt att i samband med hemresa antaga tjänst å annat fartyg, äge motsvarande tillämpning. Avskedas sjöman enligt tredje, fjärde eller femte punkten, är h a n icke berättigad till fri hemresa enligt 26 §. Detsamma gäller, om han avskedas enligt andra punkten och det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten.
lfr
34 §. Avskedas sjöman, utan att skäl, som i 32 eller 33 § sägs, därtill föranlett, äger han rätt till hyra för två månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande i svensk h a m n är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska h a m n eller sin hemort här i riket. Om sjömans
rätt att erhålla
entledigande.
35 §. Visar sjöman, att han kan få tjänst av högre grad på fartyg än den h a n innehar eller annan tjänst vars antagande är av väsentlig betydelse för honom, äger han rätt att erhålla entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sättter duglig m a n i sitt ställe. Detsamma gälle, om det efter tjänstens antagande inträffat omständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom att bliva fri från tjänsten. 36 §.
Råder i hamn, till vilken faryget är bestämt, elakartad farsot, äger sjöman, såframt detta kommit till hans kännedom först efter det han antagits, rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förhållandet. Samma lag vare, där fara föreligger för att fartyget skall uppbringas av krigförande eller utsättas för krigsskada eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökats. 37 §. Är sjöman antagen för bestämd resa, och varder denna väsentligt ändrad, äger han rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förändringen. Sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten, är berättigad till hyra för en månad. Han äger därjämte rätt till fri resa med underhåll till förhyrningsorten, om tjänsten frånträdes före resans början, men eljest till avmönstringsorten. 38 §.
Är fartyget icke i sj ovärdigt skick för den resa, som därmed skall företagas, eller är det så bristfälligt utrustat eller så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att livsfara för de ombordvarande kan antagas därigenom uppkomma under resan, eller äro besättningens bostäder vid resans början hälsofarliga, och underlåter befälhavaren att vidtaga de åtgärder, som erfordras för undanröjande av förefintliga fel och brister, äger sjöman erhålla entledigande med rätt till hyra och fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna i 34 §.
39 §. Visar sjöman, att han misshandlats av befälhavaren, eller att han ombord misshandlats av andra, utan att befälhavaren givit honom påkallat skydd, eller att befälhavaren förhållit honom försvarlig kost, äger han erhålla entledigande med rätt till hyra och fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna i 34 §. 40 §.
Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det eljest att vara svenskt, äger sjöman erhålla entledigande med rätt till hyra och fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna i 34 §. Timar a n n a n förändring av äganderätten till fartyget, har sjömannen rätt att erhålla entledigande. Ombytes befälhavare, vare det ej laga skäl för sjömannen att lämna tjänsten.
Om tjänsteavtalets
upphörande
vid fartygets
förolyckande.
41 §. Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka icke vara iståndsättligt, upphör sjömans tjänsteavtal att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll; dock åligger det sjöman att mot hyra och underhåll deltaga i bärgningen och bliva tillstädes, till dess sjöförklaringen avgivits. Varder svensk sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han rätt till hyra för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket åtnjuter hyra. Upphör till följd av fartygets förolyckande svensk sjömans anställning, äger han rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort här i riket så ock hyra under resan i den m å n sådan ej utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall bestridas av statsmedel. Skall resan företagas från utlandet, är sjömannen dock pliktig att antaga tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 § andra stycket stadgas. Om förlust
av
effekter.
42 §.
För förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd av sjöröveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget, är svensk sjöman berättigad att erhålla ersättning av redaren enligt grunder, som Konungen fastställer. 2—517711.
Om tvist angående
tjänsteförhållandet.
43 §. Åtnöjes sjöman icke med avräkning, som befälhavaren för avmönstring upprättat, äger han begära mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet. Uppstår, medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen angående tjänsteförhållandet, må tvisten hänskjutas till avgörande av svensk konsul. Tvisten må ej dragas inför utländsk myndighet. Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse, intill dess saken kan varda prövad av domstol här i riket. Avser beslutet fråga om skyldighet att gälda penningbelopp över ett h u n d r a kronor, äger mönstringsförrättaren eller konsuln, där omständigheterna tala därför, bestämma, att beloppet eller del därav skall nedsättas hos honom i avvaktan på att saken varder prövad av domstol. Nedsatt belopp skall jämte avskrift av beslutet översändas till kommerskollegium. Sedan sex månader förflutit efter det beslutet gavs, må beloppet utbetalas, såframt ej, enligt vad till kommerskollegium blivit anmält eller eljest är kollegium veterligt, domstol annorledes förordnat eller saken är under domstols prövning.
3 KAP.
Om
skeppstjänsten
Om arbetsledningen
ombord.
44 § Befälhavaren äger högsta myndighet ombord. Avlider befälhavaren eller varder h a n urståndsatt att föra fartyget eller övergiver han tjänsten, skall den främste av styrmännen träda i hans ställe, till dess befälhavare förordnats. 45 §. Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren tillhanda vid navigeringen och därtill hörande observationer och beräkningar; att, där ej annat följer av 46 §, utöva uppsikt över manskapet och tillsyn å fartyget med tillbehör och utrustning; att hava tillsyn å lastningen och lossningen ävensom tillse, att därvid föres nödig anteckning över godset; samt att övervaka stuvningen av last ävensom av proviant, som icke stuvas i därför särskilt inredda utrymmen. Om hans skyldighet att föra skeppsdagboken stadgas i sjölagen. Vid befälhavarens frånvaro eller förfall äger den främste av de styrmän, som äro tillstädes, att i fall, för vilka befälhavaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe träffa avgörande, som ej kan tåla uppskov.
46 §.
Maskinchefen leder och är ansvarig för maskintjänsten. Det åligger honom särskilt att sörja för driften, skötseln och underhållet av fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar ävensom av fartygsskrovet inom maskin- och p a n n r u m med tillhörande utrymmen; att hava tillsyn å drivmedels- och bränsleförråd samt andra maskinförnödenheter ävensom vid mottagandet kontrollera beskaffenheten och mängden därav; att mellan maskinisterna fördela deras åligganden; samt att utöva uppsikt över maskinpersonalen och hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäderna. Om hans skyldighet att föra maskindagboken stadgas i sjölagen. Inträffar ofall eller förmärkes fel inom de delar av fartyget med tillbehör och utrustning, varom i första stycket förmäles, skall maskinchefen ofördröj ligen underrätta befälhavaren därom. Vid maskinchefens frånvaro eller förfall äger den främste av de maskinister, som äro tillstädes, att i fall, för vilka maskinchefen icke meddelat föreskrift, i dennes ställe träffa avgörande, som ej kan tåla uppskov. 47 §.
Föreståndaren för ekonomiavdelningen leder och är ansvarig för arbetet inom avdelningen. Det åligger honom särskilt att svara för tillagningen och serveringen av kosten samt utöva tillsyn över provianten, ävensom sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren bestämmer. 48 §. Radiotelegrafisten åligger särskilt att förestå radiotjänsten. Han är inför befälhavaren ansvarig för driften, skötseln och underhållet av fartygets radiotelegrafinstallation. Om hans skyldighet att hålla vakt vid radiotelegrafapparat samt att föra dagbok gäller vad därom är särskilt stadgat. Förmärkes fel i radiotelegrafinstallationen skall radiotelegrafisten ofördröj ligen underrätta befälhavaren därom. Om allmänna
skyldigheter
i
tjänsten.
49 §. Befälhavaren och envar annan skall bemöta sina underordnade med välvilja och hovsamhet. Envar skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt, med hövlighet bemöta överordnad samt noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord föreskrives. Då sjöman mottager en order, skall han genom tydligt och, lämpligt svar utmärka, att han uppfattat den. 50 §. Sjöman skall noggrant efterkomma förmans order angående tjänsten, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med omsorg och nit fullgöra sina åligganden.
Skada, som uppkommer genom sjömans fel eller försummelse i tjänsten, är han pliktig att ersätta; dock äger rätten med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt nedsätta ersättningen efter ty skäligt prövas. ö m tillträde av och utevaro från tjänsten medtagande av gods.
samt om
51 §. Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring ombord å därför bestämd tid. Under fartygs uppehåll i h a m n eller eljest å säker ankarplats har sjöman rätt att under fritid gå i land, såvida ej sjömannens kvar stannande ombord är av behovet påkallat med hänsyn till fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet, fullgörandet av nödvändig skeppstjänst eller fartygets förestående avresa eller förhalning. Beordras sjöman kvarstanna ombord under fritid för att utföra arbete, som icke är betingat av hänsyn till fartygets säkerhet eller förestående avgång, är h a n berättigad till skäligt vederlag för väntetid. Under sådant uppehåll, varom i andra stycket förmäles, skall sjöman på därom av honom gjord framställning beredas tillfälle att för egna angelägenheters ordnande en gång i månaden å dag då affärs- och expeditionslokaler hållas öppna vistas i land under tiden efter klockan 12, eller under annan tid varom överenskommelse träffats. Överstiger icke fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta timmar, må dock sådant landlov kunna påfordras allenast såvida fartygets avgång ej därigenom fördröj es. I den m å n så lämpligen kan ske med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, skall befälhavaren utan kostnad för besättningen anordna sådan båtförbindelse, att besättningen kan utnyttja sin rätt att i fall, varom i andra och fjärde styckena förmäles, vistas i land. • Varder sjöman hindrad att i rätt tid komma ombord, åligger honom att utan dröjsmål underrätta befälhavaren. 52 §. Underlåter sjöman, som påmönstrats å fartyg, att i rätt tid tillträda tjänsten eller går h a n i land utan att vara berättigad därtill eller kommer han icke tillbaka i rätt tid efter att hava varit i land, äger befälhavaren, såvida fartyget eljest icke har tillräcklig besättning, rätt att för hans inställande i tjänsten anlita vederbörande polismyndighet. Denna bestämmelse gäller ej fartyg i inrikes fart. 53 §. Egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets upphörande kvarlämnar ombord, skall förvaras för hans räkning. F^ör gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger redaren av egendomen innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjömannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. I den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet, kostnaderna eller övriga omständigheter icke utan olägenhet kan förvaras, må. den säljas på
lämpligt sätt. Försäljning må ock ske, där sjömannen icke inom ett år från det tjänsteförhållandet upphörde hos redaren begärt att återfå egendomen. Är sjömannen rymd, må redaren efter utgången av nämnda tid insända försäljningssumman samt innestående hyra till kommerskollegium att användas på sätt i 69 § sägs. 54 §. Förnödenheter för personligt bruk äger sjöman medtaga i skälig omfattning, såframt de ej kunna utsätta fartyg eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Utan befälhavarens tillstånd må han ej medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning. För olovligen medtaget gods är sjömannen pliktig att erlägga frakt, så ock, om skada vållas, ersättning enligt vad i 50 § andra stycket sägs. Finnes anledning antaga, att något olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren låta i vittnens närvaro undersöka besättningens gömmor. Vad olovligen medtagits må befälhavaren taga i förvar, låta föra i land eller, om så är nödvändigt, kasta över bord. Om skeppsarbetet,
kosten
och
hälsovårdsförhållandena.
55 §. Vid skeppsarbetets anordnande skall hänsyn tagas till envars ställning i tjänsten samt, såvitt möjligt, jämväl till hans fortsatta utbildning. Har arbetsinställelse (lockout eller strejk) vidtagits i fråga om lossningseller lastningsarbete och strider inställelsen ej mot lag, avtal eller föreningsstadgar, vare sjöman, i vilkens arbetsuppgifter sådant arbete regelmässigt icke ingår, ej skyldig att utföra arbete som nu sagts. Den, som har ledningen av arbetet, är pliktig tillse, att nödiga anordningar Lill skydd mot olycksfall och ohälsa finnas vidtagna i enlighet med gällande föreskrifter. 56 §. Om arbetstiden å fartyg och om semester gäller vad därom är särskilt stadgat. Å fartyg, för vilket sådan lag om arbetstid icke gäller, må besättningen ej å söndagar och här i riket brukliga helgdagar åläggas arbete, som kan tåla uppskov. Envar av besättningen, som så önskar, bör såvitt möjligt beredas tillfälle till bön och gudstjänst å sön- och helgdagar. 57 §. Sjöman under sexton år må ej under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 användas till arbete ombord i vidare mån än att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. F r å n detta stadgande äger Konungen, eller den myndighet åt vilken Konungen må hava uppdragit prövningen därutinnan, medgiva undantag, såvitt angår fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton.
58 §. Befälhavaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig kost i enlighet med föreskrifter, som Konungen meddelar. Finner befälhavaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten, äger besättningen därför undfå skälig ersättning. Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll på entreprenad. 59 §. Befälhavaren skall hava tillsyn å hälsovården, bostäderna och renligheten ombord samt tillse, att de föreskrifter, som härutinnan meddelas, noggrant iakttagas. Om
tvångsmedel. 60 §.
När det prövas erforderligt för upprätthållande av ordning och skick ombord, äger befälhavaren eller, vid hans frånvaro eller förfall, den som i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. Är fartyget statt i fara eller utbryter myteri ombord eller eljest när nöden kräver, är han berättigad att bruka varje medel, som är nödvändigt för framtvingande av lydnad eller återställande av ordningen; och. åligger det envar av besättningen att i ty fall, jämväl utan särskild anmaning, lämna befälhavaren nödigt bistånd. Får den, som vägrade lydnad, skada, vare gärningsmannen saklös, där ej prövas, att större våld brukats, än nöden krävde. 61 §. Begår någon av besättningen, när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott av den art, att svårare straff än fängelse därå kan följa, är befälhavaren, där icke brottet av ortens myndighet beivras, pliktig tillse, att sä snart ske kan med den brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna i 64 §. Befälhavaren skall tillse, att den brottslige icke lämnar fartyget, och äger för sådant ändamål, där det prövas nödigt, hålla honom i fängsligt förvar ombord till dess han kan överlämnas till svensk konsul eller till polismyndighet här i riket; befälhavaren är dock ansvarig, att den brottslige ej behandlas strängare än nödigt är.
4 Om
KAP. disciplinbot 62 §.
Disciplinbot må åläggas sjöman genom mistning av hyra för högst sju dagar: 1. om han underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten, eller om han utan att vara därtill berättigad går i land, eller om han icke kommer tillbaka i rätt tid efter att hava varit i land; 2. om han försummar att anmäla förfall, som hindrar honom att i rätt tid komma ombord; 3. om han genom försummelse i tjänsten åstadkommer skada eller fara; 4. om han är berusad i tjänsten; 5. om han förslösar eller eljest på otillbörligt sätt behandlar proviant; 6. om han låter obehörig person hålla sig dold ombord, eller om han oaktat förbud låter någon komma ombord; 7. om han olovligen skaffar ombord rusdrycker eller annat, som kan föranleda oordning eller äventyr, eller om h a n olovligen iörer sina tillhörigheter från bord; 8. om han uppför sig oskickligt mot överordnad eller underlåter att hörsamma förmans order angående tjänsten; eller 9. om han ombord eller eljest i tjänsten yppar gräl eller annan ofred eller annorledes bryter mot ordning och skick. Disciplinbot må dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller fart i Öresund och icke heller på annat fartyg under uppehåll i svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk h a m n och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång. 63 §.
Disciplinbot må ej ålägges tidigare än tjugufyra timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer. 64 §.
Finner befälhavaren disciplinbot böra åläggas sjöman, hänskjute han saken till prövning av en disciplinnämnd, bestående av befälhavaren såsom ordförande samt två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter. Angår saken sjöman, som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen eller radiotelegrafist, skola de båda ledamöterna såvitt möjligt vara maskinchefen och den främste av styrmännen eller annan av befälsgraden. Rör saken annan sjöman, skola om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis vara den av manskapet utsedde förtroendemannen samt den andre vara antingen maskinchefen,
den främste av styrmännen eller föreståndaren för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maksin-, däcks- eller ekonomipersonalen. Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet i nämnden enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast. Innan nämnden avgör saken, skola sjömannen och de personer, som antagas kunna lämna upplysning i saken, höras inför nämnden. Vid förhöret äger sjömannen få frågor framställda angående sådant som kan bidraga till sakens utredning. Avgivna förklaringar så ock det beslut nämnden träffat, införas i skeppsdagboken och uppläsas. Jämväl från beslutet avvikande mening antecknas i skeppsdagboken. Riktigheten av det antecknade bestyrkes av ordföranden och ledamöterna genom deras underskrifter. Har vad sålunda är föreskrivet rörande formerna för förhöret icke iakttagits, vare beslut om disciplinbot utan verkan. På begäran äger sjömannen erhålla avskrift av det vid förhöret antecknade och av beslutet. 65 §. Disciplinbot skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de omständigheter, varunder förseelsen begåtts, samt den felandes tidigare uppförande. Finnes förseelsen vara ringa och är anledning antaga, att den felande skall låta sig rättas allenast genom varning, bör disciplinbot icke åläggas. Befälhavaren äger ej till åtal angiva förseelse, som varit föremål för disciplinnämnds prövning, med mindre han i anslutning till nämndens beslut gjort uttryckligt förbehåll därom. 66 §.
Befälhavaren äger, när skäl därtill äro, före sjömans avgång från tjänsten helt eller delvis efterskänka ålagd disciplinbot. Beslut härom skall införas i skeppsdagboken samt underskrivas av befälhavaren och två vittnen; sker det ej, vare beslutet utan verkan. 67 §. Nöjes ej sjöman åt disciplinnämnds beslut, äger han begära prövning av beslutet antingen vid avmönstringen av den mönstringsförrättare, som verkställer denna, eller ock före avmönstringen av mönstringsförrättaren i första h a m n under resan, där sådan finnes och där fartyget väntas ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren undersöke, huruvida disciplinboten må anses vara laglig och skälig, samt meddele däröver beslut. Beslutet skall införas i skeppsdagboken, och avskrift därom skall på begäran meddelas sjömannen. Har prövning av disciplinnämnds beslut ej skett i den ordning, nu är stadgad, äger sjömannen utföra sin talan vid domstol här i riket inom ett år efter avmönstringen eller, om avmönstring ej ägt rum, efter det han lämnat tjänsten.
68 §.
Är i fall, som i 67 § första stycket sägs, befälhavaren eller sjömannen missnöjd med mönstringsförrättarens beslut, äger han, om beslutet meddelats av mönstringsförrättare i stad, där rådhusrätt finnes, hos denna rådhusrätt begära prövning av beslutet. Har beslutet meddelats av mönstringsförrättare utom riket eller här i riket å ort, där rådhusrätt ej finnes, må sådan begäran göras hos rådhusrätten vid fartygets ankomst till första hamn, där rådhusrätt finnes och där fartyget väntas ligga minst två dagar. Begäran, som nu sagts, skall göras så snart ske kan och i god tid före fartygets avgång. Vid prövningen vare rådhusrätten doniför med en lagfaren domare. Då prövning, som här avses, påkallats, inkalie rätten ofördröj ligen disciplinnämnden och sjömannen samt övriga personer, som antagas k u n n a lämna upplysning i saken, därvid befälhavaren skall förständigas att förete skeppsdagboken; finnes mönstringsförrättaren på platsen, må jämväl denne inkallas. Den som ej hörsammar kallelsen, må dömas till böter, ej överstigande trehundra kronor, och vid vite, som tillika må utdömas, åläggas att iakttaga inställelse. Sedan rätten hört klaganden och de övriga, vilkas hörande rätten finner nödigt, meddele den utan uppskov beslut i saken. Beslutet skall införas i skeppsdagboken. Talan mot beslutet må ej föras. Finner rätten till följd av fartygets avgång från orten sig icke k u n n a avgöra saken, äger den avskriva saken från vidare handläggning. Har prövning av mönstringsförrättarens beslut ej skett i den ordning, nu är stadgad, vare om befälhavarens och sjömannens rätt att klandra beslutet vid domstol här i riket lag, som i 67 § andra stycket sägs. 69 §. Hyra, som på grund av disciplinbots åläggande frångått sjöman, skall befälhavaren vid sjömannens avmönstring överlämna till mönstringsförrättaren mot kvitto, som tecknas i eller fogas vid skeppsdagboken; äger avmönstring ej rum, skall redovisning ske till ombudsmannen vid sjömanshuset i första svenska hamn, som fartyget anlöper, efter det sjömannen lämnat tjänsten. Därvid skall tillika överlämnas avskrift av disciplinnämndens beslut, så ock vad vid förhöret jämlikt 64 § antecknats. Medlen jämte avskriften skola insändas till kommerskollegium. Hyresmedel, som nu sagts, skola användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga enligt föreskrifter, som Konungen meddelar.
5 KAP.
Om personer
ombord, som icke tillhöra
egentliga
den
besättningen 70 §.
Beträffande de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besättningen, skall vad i denna lag är stadgat för sjöman äga motsvarande tillämpning. 71 §. Med avseende å de ombord anställda personer, som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren, skall vad i 10 och 27 §§, 28 § fjärde stycket, 29, 31, 49, 50, 54 samt 57—61 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. De äro pliktiga att efter förmåga förrätta det arbete, som befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. 72 §.
Å sjömän, som av befälhavaren medtagas enligt vad i 34 § sjölagen sägs, gälle vad i 71 § är stadgat.
6 KAP.
Ansvarsbestämmelser 73 §.
Befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, straffes med dagsböter : 1. om han i strid mot stadgande i 10 eller 57 § använder någon i skeppstjänst; 2. om han vägrar förse den, som antagits, med motbok; 3. om h a n åsidosätter skyldighet, som enligt denna lag åligger honom mot sjuk eller skadad person eller till undanröjande av smittfara för de ombordvarande; 4. om han underlåter att iakttaga vad i denna lag stadgas om hållande av förhör, innan någon avskedas; 5. om han underlåter i fall, som 43 § omförmäler, att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättares eller konsuls beslut; 6. om han utan laga skäl vägrar någon att gå i land enligt bestämmelserna i 51 §; eller 7. om han bryter mot vad i denna lag är föreskrivet om kosthållet.
Lika med befälhavare straffes redare, där förseelse, varom i 1, 5 eller 7 förmäles, skett med hans vetskap och vilja. Har i fall, varom i 1 sägs, användandet av minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter, högst femtio kronor. 74 §.
Missbrukar befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, den tvångsrätt eller den rätt att taga någon å fartyget anställd i förvar, som tillkommer honom enligt denna lag, eller behandlar h a n någon ombord anställd med onödig hårdhet, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst sex månader, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må han tillika för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor äro stadgade. Om sådan påföljd skall domstolen ofördröj ligen underrätta kommerskollegium. 75 §. Underlåter sjöman i avsikt att undandraga sig tjänsten att inställa sig ombord, då det honom åligger, eller avviker h a n i avsikt, som nu sagts, olovligen från fartyg, straffes, om rymningen sker under sådana omständigheter, att fartyg eller människor därigenom utsättas för fara, eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse i högst ett år eller med dagsböter. Gör sjöman, som är påmönstrad å fartyg, sig eljest skyldig till rymning, domes till dagsböter. 76 §.
Var, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller dåd främjar rymningen, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år. 77 §.
Sätter sig någon å fartyget anställd upp mot befälhavaren eller den, som i hans ställe förer befälet, och vägrar honom lydnad, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år. Överfaller han med våld eller hot om våld befälhavaren eller annan förman i tjänsten eller för att honom till någon tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, domes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till dagsböter dömas. 78 §. Göra ombord anställda myteri, dömes anstiftare eller anförare till fängelse eller till straffarbete i högst två år och a n n a n deltagare till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
till dagsböter. Övas vid myteriet våld å person eller egendom, må anstiftare eller anförare dömas till straffarbete i högst sex år och annan deltagare till straffarbete i högst två år. För våld eller annan brottslig gärning, som vid myteri begås, varde ock gärningsmannen straffad, enligt vad i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs. 79 §. Är någon å fartyget anställd genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst ett år, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. Är den skyldige maskinchef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist, må han, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig rättigheten att i dylik beställning nyttjas, där för sådan rättighets utövande särskilda villkor äro stadgade. Om sådan påföljd skall domstolen ofördröj ligen underrätta kommerskollegium eller, i fråga om radiotelegrafist, telegrafstyrelsen. 80 §.
Medtager någon å fartyget anställd utan befälhavarens tillstånd gods, vars förande utsätter fartyg eller last för äventyr, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 81 §. Har någon å fartyget anställd på annat sätt, än här ovan är sagt, gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten, eller har han brutit mot ordning och skick, straffes med dagsböter. 82 §. Har den, som begått brottslig handling, varom i 75—81 §§ förmäles, för samma handling ålagts disciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid brottets bedömande därå fästa skäligt avseende och må i ty fall, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen eller ock alldeles bortfalla. 83 §. Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §, 77 § första stycket eller 81 § omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, utan att målsägande angivit brottet till åtal; skall brottet straffas efter allmän lag, lände till efterrättelse vad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal. 84 §.
I avseende å straff, vartill efter denna lag dömes, gälle, där ej härovan är annorlunda stadgat, vad allmän lag föreskriver.
7 KAP.
Om laga domstol
och
rättegång
85 §. Rådhusrätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna lag. Att sådant mål i visst fall må upptagas av häradsrätt är särskilt stadgat. 86 §.
Om rådhusrätts behörighet att upptaga tvistemål enligt denna lag gälle i tillämpliga delar vad angående laga domstol i tvistemål i allmänhet är stadgat. Talan må ock väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finnes. Är ej rådhusrätt å ort, där svaranden enligt vad sålunda är föreskrivet må sökas, äge käranden instämma tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten. Finnes ej behörig domstol efter vad nu är sagt, må tvisten upptagas av rådhusrätten i fartygets hemort eller, om där ej är rådhusrätt, av den rådhusrätt, som är närmast. Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist. 87 §.
Om rådhusrätts behörighet att upptaga brottmål enligt denna lag gälle i tillämpliga delar vad angående laga domstol i brottmål i allmänhet är stadgat. Finnes ej rådhusrätt å ort, vid vars domstol den tilltalade enligt vad sålunda är föreskrivet har att svara, må åtal väckas vid den rådhusrätt, som är närmast den orten.
8 KAP. Särskilda
bestämmelser 88 §.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vad enligt 18 § tredje stycket samt 24, 26, 28, 41 och 42 §§ gäller till förmån för svensk sjöman, skall tillämpas jämväl beträffande utländsk sjöman. 89 §. Konungen äger meddela närmare föreskrifter för de fall, där i denna lag omförmäld kostnad skall helt eller delvis bestridas av statsmedel. 90 §. Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen om semester finnas tillgängliga å fartyget. Åsidosätter han skyldighet, som nu sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Genom denna lag upphäves sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270). Utan hinder av vad i 10 § första och andra styckena finnes stadgat må den, som vid tiden för lagens ikraftträdande användes i där omförmäld tjänst, fortfarande användas i samma tjänst. Där i lag eller särskild författning hänvisas till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen Härigenom förordnas, att 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen skola, 36 och 287 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: 34 §.
Befälhavaren vare pliktig att till sådant antal och med den rätt till gottgörelse, som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att besörja, eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömanslagen. Utan betalning vare befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman, så ock hans efterlämnade effekter, såvitt de utan olägenhet kunna medtagas. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att förpliktelse som i första stycket sägs skall gälla jämväl i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter. 36 §.
Skeppsdagboken föres av befälhavaren eller, under hans tillsyn och medansvar, av styrmannen. Maskindagboken föres, under befälhavarens tillsyn och medansvar, antingen av maskinchefen eller, under dennes tillsyn och medansvar, av maskinisten. Anteckningarna i dagboken skola göras efter tidsföljden, i hamn för varje dygn och till sjöss för varje vakt; vad under en vakt förekommer må tills vidare upptecknas å en kladd, men det antecknade skall före dygnets utgång införas i dagboken. Dagboken skall i dagboken. 287 §. Försummar befälhavare fyra år. Samma lag vare, där maskinchef, styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i denna § sägs. 295 §. Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 § omförmäles, å sitt fartyg medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter, straffes med böter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
INLEDNING
Ojölagen den 23 februari 1864 var vårt lands första moderna sjölag. Lagen utgjorde en sammanfattning av bestämmelser rörande de viktigaste ämnen, som omedelbart hänförde sig till sjöfarten. Bland dessa bestämmelser återfunnos stadganden, som avhandlade sjöfolkets sociala förhållanden. 1864 års sjölag avlöstes av sjölagen den 12 juni 1891. Genom denna lag, som tillkom efter gemensamma överläggningar mellan Danmark, Norge och Sverige, blev bl. a. sjöfolkets sociala ställning i åtskilliga hänseenden förbättrad. Efter det första världskrigets slut återupptogs det skandinaviska samarbetet på sjörättens område för revision av 1891 års sjölag. Till detta samarbete anslöt sig även Finland. Från svensk sida deltog den år 1919 tillkallade s. k. sjölagskommittén. Samarbetet utmynnade bl. a. däri, att de bestämmelser, som rörde sjöfolkets sociala förhållanden, utbrötos ur de nordiska sjölagarna och sammanfördes till en särskild lag, benämnd »sjömanslag». De fyra sjömanslagarna utfärdades, den svenska år 1922, de danska och norska år 1923 samt den finska år 1924. De voro i huvudsak överensstämmande. Den nya lagstiftningen innebar ett ytterligare framsteg för sjöfolket på det sociala området. Genom sin anslutning till Nationernas förbund inträdde Sverige såsom medlem i Internationella arbetsorganisationen i Geneve. Denna organisation har vid olika tillfällen behandlat frågor rörande sjö-
folkets arbetsförhållanden och i anslutning därtill antagit konventioner i ämnet, vilka därefter underställts medlemsstaternas lagstiftande församling. Detta internationella samarbete har lör Sveriges vidkommande medfört bl. a. ändringar i sjömanslagen. Sålunda infördes år 1925 bestämmelser om minimiålder för eldare och kollämpare ombord i fartygen. År 1934 tillkommo regler, som tillförsäkrade sjöfolket viss ersättning vid arbetslöshet på grund av fartygets förlisning. I samband med tillkomsten av 1938 års sjöarbetstidslag upptogos slutligen i sjömanslagen föreskrifter om nattvila för minderåriga under sexton år. I april 1938 uppdrog chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, åt dåvarande presidenten i Svea hovrätt Birger Ekeberg att såsom sakkunnig utreda frågan om Sveriges anslutning till tre av arbetsorganisationen antagna förslag till konventioner om sjömäns anställningsavtal och om hemförskaffning av sjömän samt angående redares förpliktelser, då sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden. Åt den sakkunnige uppdrogs även att utarbeta de förslag till ändringar i sjömanslagen eller annan författning, som kunde erfordras för dylik anslutning eller i samband därmed eljest kunde finnas behövliga. Efter överläggningar med delegerade för Danmark, Finland och Norge framlade den sakkunnige (1938 års sjömanslagsutredning) den 27 april 1939 ett betänkande med förslag till
vissa ändringar i sjömanslagen (SOU 1939:21). I betänkandet uttalades, att ingen av de nordiska delegationerna ansett sig böra förorda ratificering av berörda konventioner, men att delegationerna ändock funnit skäl föreslå ett antal av konventionerna föranledda ändringar i gällande sjömans- och sjölagar på sätt i betänkandet intagna danska, finska, norska och svenska parallelltexter utvisade. Dessa texter voro i stort sett likalydande. De föreslagna ändringarna åsyftade bl. a. att förbättra sjöfolkets förmåner vid sjukdom och skada, att utsträcka rätten för svensk sjöman att få ersättning av redaren för förlust av effekter ävensom att berättiga svensk sjöman att efter längre tids tjänstgöring få bidrag av staten och redaren till hemresa från utrikes ort. Till följd av det andra världskrigets utbrott blev sjömanslagsutredningens förslag aldrig förelagt riksdagen. Icke heller i Danmark och Finland blevo förslagen förelagda den lagstiftande församlingen. I Norge däremot ledde förslaget till lag den 16 juni 1939, som trädde i kraft den 1 oktober samma år. Lagen överensstämde i stort sett med förslaget. De jämkningar som gjordes voro till sjöfolkets förmån. Den 18 januari 1946 beslöt Kungl. Maj :t efter hemställan av chefen för handelsdepartementet, att utredningsmän (1946 års sjömanskommitté) skulle tillkallas för att verkställa utredning och avgiva förslag om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Enligt de för utredningsarbetet gällande direktiven skulle bl. a. sjömanslagen upptagas till revision. I direktiven anförde departementschefen i fråga om sjömanslagen, att utredningen borde skyndsamt överväga huruvida det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget borde, utan att eventuellt nya förslag till ändringar av-
vaktades, underställas riksdagens prövning, ävensom att utredningen beträffande sjömanslagens bestämmelser i övrigt borde överväga möjligheten att för sjöfolket skapa större trygghet i anställningen. Vidare framhölls i direktiven att, eftersom sjömanslagen vore av internordisk karaktär, enighet mellan de nordiska staterna borde eftersträvas i fråga om ändringar av lagen, samt att utredningen i förekommande fall borde inkomma med förslag till sådana förhandlingar med övriga nordiska stater, som åsyftade en sådan lösning. Slutligen uttalades i direktiven att utredningen borde behandla frågan om Sveriges anslutning till de förslag till konventioner, vilka kunde komma att antagas av Internationella arbetsorganisationen vid en blivande konferens i Seattle år 1946, samt utarbeta de förslag till ändringar i svensk lagstiftning, som kunde erfordras för sådan anslutning eller i samband därmed eljest befunnes erforderliga. I skrivelse den 12 november 1948 till chefen för handelsdepartementet anmälde sjömanskommittén, att kommittén icke ansett sig böra föreslå att det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget underställdes riksdagens prövning separat utan funnit fortsatt behandling av förslaget böra anstå tills den väntade, mera omfattande översynen av sjömanslagen blivit avslutad. I anslutning därtill omtalade kommittén, att sedan förslag till ändringar i lagen framförts av olika myndigheter och sammanslutningar, kommittén granskat och dryftat de framlagda förslagen. Vidare sade sig kommittén förutsätta, att åtgärder vidtoges för frågans fortsatta behandling i samråd med de övriga nordiska länderna. Vid skrivelsen hade kommittén fogat en »P. M. rörande revision av sjömanslagen m. m.», i vilken kommittén förtecknat
3—517711.
de förslag och önskemål som befunnits vara av beskaffenhet att böra prövas vid de ifrågasatta nordiska överläggningarna. Kommittén anmärkte därvid, att, då kommittén förutsatte att den efter dessa överläggningar skulle få avgiva slutgiltigt förslag till ändringar i sjömanslagen, kommittén icke medtagit sådana förslag, vilka på grund av sin natur icke kunde bli föremål för gemensamt nordiskt dryftande. Även i Danmark, Finland och Norge tillsattes kommittéer med uppdrag att pröva frågan om revision av sjömanslagen. Inom envar av dessa kommittéer utarbetades en promemoria, upptagande de förslag till ändringar i lagen som ansåges önskvärda. På inbjudan av den svenska regeringen ägde under tiden den 14—den 23 november 1949 en konferens rum i Rättvik med deltagare från de fyra nordiska länderna för dryftande av hithörande frågor. Ordförande för den danska delegationen var professor dr. jur. Kristian Sindballe, för den finska delegationen förvaltningsrådet jur. dr. Rudolf Beckman, för den norska delegationen overrettssakf0rer Magnus Bjerkholt och för den svenska delegationen f. d. justitierådet Emil Sandström. I övrigt utgjordes delegationerna huvudsakligen av företrädare för redare och sjöfolk. Vid konferensen behandlades samtliga de förslag till ändringar av sjömanslagen, vilka förtecknats i de fyra kommittéernas promemorior. I flera fall nåddes enighet om en gemensam linje, men på åtskilliga punkter voro meningarna så delade att gemensamma uttalanden icke kunde göras. Med hänsyn härtill ansågs önskvärt att överläggningarna fortsattes inom en trängre krets, bestående av opartiska representanter för de fyra ländernas regeringar och med uppgift att på grund-
val av diskussionen i Rättvik utarbeta utkast till nya lagtexter. Under tiden den 12—den 28 april 1950 hölls också på inbjudan av den danska regeringen ett möte i Köpenhamn. Deltagare voro förenämnda Sindballe, Beckman, Bjerkholt och Sandström, envar såsom representant för sitt lands regering. Dessutom närvoro representanter för redare och ombordanställda såsom rådgivare. Vid mötet fastslogs inledningsvis att det med hänsyn till de många ändringsförslagen vore mest ändamålsenligt att utarbeta utkast till helt ny sjömanslag, därvid dock gällande lags uppställning skulle i möjligaste mån följas. Vidare rådde enighet därom att mötet icke skulle behandla de avsnitt av sjömanslagen, som upptaga ansvarsbestämmelser eller andra föreskrifter av offentligrättslig karaktär. Vid mötets slut förelåg ett av de fyra regeringspresentanterna utarbetat utkast till ny sjömanslag i fyra parallelltexter. I flertalet frågor hade enighet uppnåtts, men i en del avseenden voro texterna icke överensstämmande. Sedan det vid mötet i Köpenhamn ut-1 arbetade utkastet till ny sjömanslag jämte en redogörelse för de härvid föreslagna ändringarna i den svenska sjömanslagen i maj 1950 överlämnats till chefen för handelsdepartementet, blevo utkastet samt redogörelsen genom ämbetsskrivelse den 12 september 1950 tillställda 1946 års sjömanskommitté för att beaktas vid och tjäna såsom ledning för kommitténs fortsatta arbete med sjömanslagens revision. Med anledning av vad sålunda förekommit återupptog sjömanskommittén hösten 1950 arbetet med revision av sjömanslagen. I enlighet med de erhållna direktiven har kommittén därvid beaktat ej mindre det av 1938 års sjömanslagsutredning framlagda förslaget och
det å mötet i Köpenhamn utarbetade utkastet än även de förslag till konventioner, som efter det andra världskrigets slut antagits av Internationella arbetsorganisationen, i den mån de beröra sjömanslagen. Beträffande 1938 års sjömanslagsutrednings förslag, vilket är inarbetat i Köpenhamns-utkastet, h a r kommittén funnit sig kunna i huvudsak godtaga detSRinma. Kommittén h a r emellertid föreslagit en del ändringar till sjöfolkets förmån. Vidkommande Köpenhamns-utkastet i övrigt har kommittén i det väsentligaste anslutit sig till detsamma. Även h ä r föreslår dock kommittén ett antal ändringar och uppmjukningar till förmån för sjöfolket. Vidare har kommittén vidtagit en del redaktionella omarbetningar. Vad slutligen angår den tidigare ora., nämnda konferensen i Seattle år 1946 må omtalas, att arbetsorganisationen där antog förslag till nio konventioner å sjöfartens område. Av dem beröra två sjömanslagen, nämligen konvention (nr 70) angående social trygghet för sjömän samt konvention (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg. Genom proposition nr 321/1947 anhöll Kungi. Maj:t om riksdagens yttrande angående bl. a. dessa båda konventioner. I skrivelse nr 477/1947 sade sig riksdagen anse, att med avgörandet av frågan om konventionernas ratificering borde tillsvidare anstå. Riksdagen tillade emellertid, att i det fortsatta lagstiftningsarbetet på området borde eftersträvas att konventionerna så småningom skulle kunna ratificeras. Konventionen angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg behandlades ånyo å en konferens, som hölls med arbetsorganisationen år 1949 i Geneve. Därvid beslöts att konventionen skulle ändras och i stället antogs den re-
viderade konventionen (nr 93) angående hyror, arbetstid och bemanning. Även denna konvention har varit föremål för statsmakternas prövning (se prop, nr 207/1950 och riksdagens skrivelse n r 238/1950). Det befanns emellertid att förutsättningarna för en svensk ratificering av konventionen fortfarande icke förelågo. Mellan Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän, å ena, samt sjömanslagen, å andra sidan, föreligga beröringspunkter beträffande de föreskrifter, som tillförsäkra de ombordanställda särskilda förmåner, då de till följd av oavsiktligen ådragen skada eller sjukdom kvarlämnas utomlands. Enligt konventionen skall sjöman i sådant fall vara berättigad dels till sjukvård tills han blivit återställd eller dessförinnan hemsänts, dels till kost och logi tills det är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller han dessförinnan hemsänts och dels till full hyra under viss tid. Denna tid må i närmare angivna fall icke understiga 12 veckor. I jämförelse härmed äro sjömanslagens bestämmelser i åtskilliga hänseenden avsevärt mindre förmånliga för sjöfolket. Kommittén har eftersträvat att avpassa sitt förslag efter konventionens föreskrifter. Kommittén har emellertid icke funnit möjligt att bringa förslaget helt i överensstämmelse med konventionen. Anledningen därtill är huvudsakligen den, att sjöfolket skulle komma i en alltför gynnsam ställning i förhållande till andra arbetstagare. Sålunda har kommittén icke velat utsträcka den tid under vilken en i utlandet kvarlämnad sjöman äger på redarens bekostnad åtnjuta sjukvård utöver nu gällande 12 veckor. Det må emellertid framhållas, att kommittén för närvarande utreder frågan om obligatorisk sjukförsäkring för sjöfolk. Det är sannolikt, att denna ut-
redning utmynnar i förslag, som skulle komma att ytterligare närma svensk lagstiftning på detta område till konventionen. Icke heller har kommittén ansett sig böra föreslå, att hyran till en i utlandet kvarlämnad sjöman skall kunna utgå u n d e r längre tid än två månader efter tjänsteförhållandets upphörande. Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning å fartyg (Seattlekonventionen nr 76) har, såvitt angår sjömanslagen, betydelse beträffande bestämmelserna om nattvila för minderåriga. Vid en jämförelse mellan konventionen och sjömanslagens föreskrifter framkommer, att konventionen icke kan ratificeras förrän lagen ändrats. I kommitténs förslag ha emellertid hithörande
bestämmelser utformats så, att hinder för ratifikation icke längre skulle föreligga. Kommitténs förslag till ny sjömanslag förutsätter, att sjölagen ändras i vissa hänseenden. Betänkandet innehåller därför även förslag till ändringar i sistnämnda lag. De av kommittén föreslagna ändringarna äro så gott som undantagslöst till de ombordanställdas förmån. I åtskilliga hänseenden har emellertid enighet icke kunnat uppnås inom kommittén. Angående den närmare innebörden av majoritetens ändringsförslag hänvisas till de härefter intagna motiven. De skiljaktiga meningarna redovisas särskilt.
M O T I V
Sjömanslagen 1 §• 1 lagrummet stadgas att det åligger redaren att sörja för att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren om anställningsvillkoren. Saklig ändring i lagrummet föreslås icke. På förslag från danskt håll har emellertid en mindre redaktioj nell ändring vidtagits. 2 §.
Lagrummet föreskriver för närvarande att, därest överenskommelse mellan redaren och befälhavaren icke träffats om tjänsteavtalets varaktighet, avtalet skall anses slutet att tre månader efter det uppsägning å någondera sidan skett upphöra i svensk hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning, dock med rätt för befälhavaren, om han varit i tjänst på fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg ett och ett halv år, att tre månader efter uppsägning frånträda avtalet jämväl i utländsk lossnings- eller lastningshamn. Av förarbetena till lagen framgår att lagrummet tillkommit för att reglera de fall, där avtalet saknar bestämmelser rörande tiden för avtalets giltighet och orten där det må upphöra. Det förefaller emellertid kommittén som om ordalydelsen icke helt täcker vad sålunda avsetts. Ordet »varaktighet» i den inledande satsen torde nämligen innefatta en tidsbegränsning och synes icke inrymma jämväl en ortsangivning. Kommittén föreslår
därför en jämkning av ordalagen i lagrummets början. Motsvarande jämkning föreslås beträffande 13 §, som är tillämplig å besättningen. Vidare föreslår kommittén, att den i lagrummet lämnade särbestämmelsen för segelfartyg skall utgå. Bestämmelsen saknar numera praktisk betydelse. Kommittén förutsätter, att med segelfartyg i sjömanslagens mening avses endast sådant fartyg, vars enda eller huvudsakliga framdrivningsmedel är segel. I den svenska handelsflottan finnes för närvarande icke något segelfartyg utan hjälpmaskin och bestämmelsen skulle därför i fortsättningen kunna tillämpas allenast beträffande segelfartyg med hjälpmaskin. Sveriges segelfartygsförening, till vilken de flesta segelfartygen med hjälpmaskin äro anslutna, har under hand meddelat kommittén, att den icke hade något att erinra mot att ifrågavarande särbestämmelse utginge. Enligt lagrummets nuvarande avfattning må avtalet icke bringas att upphöra i annan hamn än lossnings- och lastningshamn. Tanken är den, att befälhavaren icke skall kunna frånträda tjänsten i en hamn, som av fartyget tillfälligt anlöpes, t. ex en order- eller nödhamn. F r å n olika håll h a r emellertid framhållits att lagen saknar bestämmelse för det fall, att fartyget efter uppsägningstidens utgång anlöper en hamn, där fartyget skall uppläggas. Den tolkningen ligger visserligen nära till hands att, eftersom
anlöpandet av uppläggningshamnen icke är tillfälligt, lagen skulle kunna tillämpas även beträffande sådan hamn, men häremot talar lagens ordalydelse. Det har framhållits såsom önskvärt, att lagen skulle uttryckligen jämställa uppläggningshamn med lossnings- och lastningshamn. Kommittén har funnit dessa önskemål böra beaktas och föreslår därför, att lagrummet ändras i enlighet med det sagda. Samma ändring föreslås beträffande övriga lagrum, där begreppet lossnings- och lastningshamn återfinnes. (Jfr 12, 13 och 15 §§.) 3 §. I sin nuvarande lydelse tillerkänner lagrummets första stycke redaren rätt att, utan avseende å vad mellan honom och befälhavaren må ha avtalats om tjänstetidens längd, när som helst skilja befälhavaren från hans befattning. Befälhavaren kan sålunda icke fordra att få kvarbliva i tjänsten längre än redaren medgiver. Därmed följer emellertid icke att han u n d e r alla förhållanden går miste om de i tjänsteavtalet stadgade förmånerna. Enligt lagrummets andra stycke i dess gällande lydelse är nämligen befälhavaren, därest han avskedas i strid med avtalet och utan att laga skäl därtill förelegat, berättigad till skadestånd motsvarande ersättning för den förlust han lider genom avskedandet. I tredje stycket lämnas en hjälpregel för det fall, att utredning om förlusten ej förebringas. Befälhavaren blir berättigad till en standardersättning, motsvarande hyra för tre månader jämte i förekommande fall fri resa med underhåll till närmaste sven.ska hamn. För besättningen återfinnas motsvarande regler i 34 §. Den i 3 § andra stycket lämnade huvudregeln, som överensstämmer med gällande principer på skadeståndsrättens
område, saknar motsvarighet i 1864 och 1891 års sjölagar. Enligt dessa lagar utgick ersättningen vid kontraktsstridigt avsked städse med standardbelopp. Härom anföres i motiven till 1891 års lag att det principiellt riktiga visserligen vore, att befälhavaren tillerkändes varken mer eller mindre än full ersättning för den skada han lede genom kontraktsbrottet, men att — med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten att uppskatta skadan, särskilt med de former under vilka tvister därom åtminstone i första h a n d prövades — det vore nödvändigt att välja en i viss mån godtycklig utväg. I motiven till nuvarande, sedan år 1923 gällande sjömanslag framhölls, att denna synpunkt visserligen vore värd synnerligt beaktande, men att den syntes kunna nöjaktigt tillgodoses genom att regeln om standardersättning bibehölles såsom en hjälpregel att användas i de fall, då ersättningsfrågan icke utreddes. Gällande danska och finska sjömanslogar upptaga beträffande befälhavaren samma ersättningsregler som den svenska, under det att den norska sjömanslagen icke föreskriver annan form av ersättning än standardersättning. Under de nordiska överläggningarna framkommo såväl från danskt som finskt håll önskemål om att de övriga länderna skulle ansluta sig till den norska ståndpunkten. Från norskt håll vitsordades, att regeln om standardersättning visat sig vara synnerligen praktisk och att den uppenbarligen hade bidragit till att förhindra tvister mellan parterna. Den vore därför avgjort att föredraga framför en regel, vars tillämpning förutsätter att parterna taga ställning till de olika omständigheter, vilka i varje särskilt fall kunna tänkas påverka ersättningens storlek. De nordiska överläggningarna på denna punkt utmynnade i att samtliga fyra utkast till
ny sjömanslag upptogo den gällande norska lagens föreskrifter. Kommittén vill ingalunda förneka, att det ur principiell synpunkt vore riktigast att i lagen bibehålla nuvarande regler angående sättet för skadeståndets beräknande, men kommittén anser sig å andra sidan icke kunna bortse från de praktiska fördelar som otvivelaktigt följa med en regel om standardersättning, En avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser måste anses vara försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart. En sådan regel h a r för Sveriges del tillämpats under lång tid före år 1923 och i Norge även för tiden därefter, utan att obilliga eller eljest stötande följder kunnat påvisas. Vid övervägande av vad sålunda anförts och med beaktande jämväl av angelägenheten att söka upprätthålla den nordiska enigheten har kommittén beslutat föreslå, att den befälhavaren tillkommande ersättningen enligt förevarande lagrum alltid skall utgå med standardbelopp. Vidkommande beräknandet av ersättningens storlek föreslår kommittén, att samma regler som nu återfinnas i lagrummets tredje stycke skola tillämpas, dock med den utvidgningen att befälhavaren, om han avskedas i utlandet och 2 § är tillämplig, blir berättigad till resa med underhåll ända till sin hemort här i riket. 4 §.
Lagrummet upptager regler angående hyran för det fall, att redaren skiljer befälhavaren från tjänsten under åberopande av att denne till följd av sjukdom eller skada är oförmögen att föra fartyget. I första stycket återfinnes huvudregeln, att befälhavaren är berättigad till hyra för — utöver den tid han förrättat tjänsten — tre månader efter avgången från den-
na (sjukhyra). I andra stycket stadgas emellertid att, där befälhavaren ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande, han icke äger rätt till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten. Motsvarande bestämmelser för besättningen återfinnas i 32 §. Ehuru lagen saknar uttrycklig bestämmelse härom, är det självklart att även en uppsåtligen ådragen sjukdom eller skada medför förlust av rätten till sjukhyra. Kommittén har emellertid ansett sig böra för tydlighetens skull föreslå, att föreskrift härom inflyter i lagtexten. Härigenom skulle även överensstämmelse uppnås med övriga nordiska sjömanslagar. I detta sammanhang uppkommer frågan, huru könssjukdomarna skola bedömas. Gällande sjömanslag saknar särskild bestämmelse för dessa sjukdomar. Enligt vedertagen uppfattning är emellertid en könssjukdom att betrakta såsom självförvållad intill dess befälhavaren eller sjömannen visat, att han oförskyllt ådragit sig sjukdomen. Härav följer så gott som undantagslöst att, därest befälhavaren eller en sjöman blir arbetsoförmögen till följd av en ådragen könssjukdom, han förlorar sin rätt till hyra. Icke heller kan han åberopa 7 respektive 28 § för att få sjukvården bekostad av redaren. Tidigare torde uppfattningen om könssjukdomarna ha varit en annan. I 1864 års sjölag föreskrevs sålunda i 65 §, vilket lagrum var tillämpligt jämväl på befälhavaren, att redaren icke vore skyldig att bekosta vård för en sjukdom eller skada, som sjömannen ådragit sig genom eget grovt vållande. I det förslag, som låg till grund för 1891 års sjölag, upptogs under 90 § ett stadgande av följande lydelse: »Avskedas sjöman till följd av skada eller sjukdom, som han genom eget
grovt vållande ådragit sig, eller därför att han funnits behäftad med venerisk sjukdom, njute han ej h y r a för längre tid, än han förrättat sin tjänst, och kostnaden för hans skötsel och vård må avkortas på hans innestående hyra. Entledigas han icke, njute han dock ej h y r a för den tid, h a n är ur stånd att förrätta sin tjänst, och ersatte kostnaden för skötsel och vård». I anslutning till detta förslag uttalar sig riksdagens särskilda utskott (nr 1) på följande sätt: »Redarens skyldighet att bekosta sjukvård åt de i tjänst å fartyget anställde personer har blivit begränsad icke blott till tiden, utan, vad kanske är viktigare, därigenom att veneriska sjukdomar, som för närvarande lära ådraga rederierna synnerligen betungande sjukvårdsutgifter för besättningen, i förslagets 90 § likställas med självförvållade och således ej berättiga sjömännen till vård på rederiets bekostnad». Kommittén kan icke finna annan förklaring till att rederiernas sjukvårdsutgifter i anslutning till de veneriska sjukdomarna voro så betungande under den tid 1864 års sjölag gällde, än att dessa sjukdomar då icke ansågos vara självförvållade. Av förarbetena till 1891 års lag kan icke utläsas, vilken inställning lagstiftaren i detta avseende hade till könssjukdomarna. Icke heller framgår varför lagen i fråga om rätten till hyra och sjukvård likställde dessa sjukdomar med de självförvållade. Det är emellertid icke uteslutet, att stadgandet sammankopplalades med den samtidigt införda föreskriften, att befälhavaren ägde omedelbart avskeda sjöman, som var behäftad med venerisk sjukdom. Denna föreskrift tillkom av hänsyn till den övriga besättningen. Vid tiden för tillkomsten av gällande sjömanslag var i allt fall den allmänna uppfattningen den, att en könssjukdom — därest icke motsatsen bevi-
sades — vore att anse såsom ådragen genom eget grovt vållande. Riktigheten av denna uppfattning ifrågasattes emellertid av en del myndigheter och sammanslutningar, som hördes över förslaget till lagen. Kommittén hävdar till en början, att det icke är förenligt med vår tids uppfattning att utan vidare fastslå, att en könssjukdom skall vara att betrakta såsom ådragen genom eget grovt vållande. Enligt kommitténs mening bör tvärtom utgångspunkten — liksom beträffande alla andra sjukdomar — vara den, att sjukdomen icke är att anse såsom självförvållad. Vad särskilt angår sjömansyrket måste i denna fråga hänsyn tagas till yrkets särart och de förhållanden varunder vederbörande lever. Kommittén har vidare beaktat, att gällande praxis måste fresta den, som ådragit sig en könssjukdom, att i det längsta söka dölja sin sjukdom, eftersom han eljest riskerar att själv få bekosta erforderlig vård samt förlora sina löneförmåner. En sådan ordning är icke till fördel vare sig för den sjuke eller hans omgivning. Det är kommittén bekant, att det stora danska rederiet »Det 0stasiatiske Kompagni» i Köpenhamn ändrat inställning till könssjukdomarna. F r å n och med år 1947 har detta rederi såsom ett led i kampen mot könssjukdomarna i fråga om sjukvård jämställt dem med andra sjukdomar. Rederiet anser nämligen, att härigenom större säkerhet vinnes för att sjukdomsfallen skola komma under behandling i rätt tid. Rederiet har vidare funnit, att den nya ordningen icke blivit särskilt kostsam för rederiet, framförallt beroende därpå att en i tid behandlad könssjukdom numera endast i undantagsfall blir så elakartad att arbetsoförmåga uppstår eller sjukhusvård i land erfordras.
På grund av det anförda har kommittén funnit det böra lagfästas, att den rätt till h y r a och fri sjukvård som enligt sjömanslagen tillkommer sjuk befälhavare eller sjöman icke skall gå förlorad av den anledningen att sjukdomen är en könssjukdom. Kommittén anser det vara skäligt, att sjöfartsnäringen och icke den enskilde får bära de utgifter som kunna uppkomma i sådant sammanhang. En lagbestämmelse härom bör dock icke göras undantagslös. Sålunda synes det kommittén naturligt, att bestämmelsen göres tillämplig endast beträffande svenskt sjöfolk. Detta sammanhänger med det förhållandet att svenska sjömän, som äro anställda å utländska fartyg, torde få avstå från hyra samt själva bekosta sjukvården, då fråga är om könssjukdom. De av kommittén sålunda föreslagna reglerna överensstämma med dem, som upptagits i de fyra nordiska Köpenhamnsutkasten. Kommittén anser emellertid, att ytterligare en föreskrift i detta sammanhang bör inflyta i lagen. Det bör utsägas att, där den ombordanställde ådragit sig könssjukdomen avsiktligen, han icke äger kräva hyra och sjukvård på redarens bekostnad. Kommittén övergår härefter till den närmare utformningen av 4 §. Det må därvid framhållas att kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna nödvändiggör även redaktionella ändringar. Kommittén har ej funnit skäl föreslå ändring av den i lagrummets första stycke upptagna huvudregeln att, därest befälhavaren avskedas på grund av sjukdom eller skada som gör honom oförmögen att föra fartyget, han är berättigad till hyra för tre månader från det han lämnade tjänsten. Nuvarande andra stycket, vari två undantag från huvudregeln upptagas, bör emellertid uppdelas i två meningar, vilka anknytas omedelbart
till huvudregeln. Enligt kommitténs förslag innehåller den första meningen gällande bestämmelse, att därest befälhavaren vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan, han icke är berättigad till h y r a för längre tid än han förrättat tjänsten. I anslutning härtill må understrykas att det för bestämmelsens tilllämplighet är .likgiltigt, huruvida den sjukdom eller skada som förtigits är självförvållad eller icke, ävensom att bestämmelsen gäller såväl den under tjänsteförhållandets bestånd utgående h y r a n som sjukhyran. Den andra av båda berörda meningar upptager den föreskriften, att befälhavaren ej heller är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten, där han efter tjänstens antagande ådragit sig sjukdomen uppsåtligen eller genom grovt vållande, i fråga om könssjukdom dock endast försåvitt han ådragit sig sjukdomen avsiktligen. Orden »efter tjänstens antagande» ha inskjutits av den anledningen, att kommittén velat förebygga alla tolkningssvårigheter. Om dessa o r d saknades skulle nämligen den tolkningen kunna göras, att sjöman, som blir arbetsoförmögen på grund av en självförvållad sjukdom, skulle förlora sin rätt till hyra, även om han icke förtegat sjukdomen vid tjänstens antagande. Även ifrågavarande föreskrift avser både sjukh y r a och den hyra, som löper under pågående tjänst.
5 §. Lagrummet upptager den bestämmelsen, att befälhavare, som avskedas på grund av oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i tjänsten, icke är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten. Kommittén föreslår ingen ändring av lagrummet.
6 §.
I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, därest fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller förklaras efter sjöolycka icke kan vara iståndsättligt, befälhavarens tjänsteavtal u p p h ö r att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll. Härtill fogas den bestämmelsen att befälhavaren dock är pliktig att mot hyra och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget och lasten. Kommittén har icke funnit skäl att föreslå saklig ändring i nu återgivna stadganden. — E h u r u uttrycklig bestämmelse saknas därom, torde det ligga i sakens natur, att befälhavarens skyldighet att bliva tillstädes gäller jämväl då så erfordras av hänsyn till de ombordvarande. Kommittén anser, att för tydlighetens skull föreskrift härom bör inflyta i lagen. Beträffande besättningen återfinnas föreskrifter om tjänsteavtalets upphörande vid sjöolycka i 41 § gällande sjömanslag. I detta lagrums tredje stycke stadgas att svensk sjöman, vars anställning upphör i utlandet till följd av fartygets förolyckande, äger rätt bl. a. att på statens bekostnad erhålla fri resa med underhåll till sin hemort här i riket. Av 6 § andra stycket gällande lag framgår att detta stadgande är tillämpligt jämväl å befälhavaren. I fråga om denna förmån överensstämma de danska och finska sjömanslagarna med den svenska lagen. I den norska lagen äro emellertid befälhavaren och sjömannen ännu mera gynnsamt ställda. Enligt denna utgår nämligen förmånen jämväl i det fall, att anställningen u p p h ö r i hemlandet. Kommittén kan icke finna annat än att den norska lagens ståndpunkt är den riktiga och föreslår därför att den svenska la-
gen i förevarande avseende bringas i överensstämmelse med den norska. Det bör även framhållas, att de finska och danska Köpenhamns-utkasten intaga samma ståndpunkt. F r å n norskt håll h a r påpekats att i det underhåll, som staten enligt 6 och 41 §§ har att bekosta i samband med befälhavares eller sjömans hemresa, måste anses ingå jämväl kostnaden för anskaffande av den beklädnad befälhavaren eller sjömannen oundgängligen behöver för resan. Det ansågs emellertid att uttrycklig föreskrift h ä r o m borde inflyta i lagen. Kommittén h a r visserligen icke något i och för sig att erinra mot detta förslag, men kommittén finner detsamma icke böra föranleda ändring av den svenska sjömanslagen. Svensk rättspraxis (se N. J. A. 1888: 84 ävensom Alséns kommentar till 28 § sjömanslagen) får nämligen anses ha fastslagit att i det underhåll, som redaren h a r att bestrida i vissa fall (t. ex. enligt 28 och 34 §§ sjömanslagen), ingår även för hemresan nödig beklädnad. På grund härav och då det är uppenbart att statens förpliktelse i detta avseende icke kan vara m i n d r e vidsträckt än redarens, skulle ett bifall till det norska förslaget enligt kommitténs uppfattning nödvändiggöra en ändring av samtliga de lagrum, där begreppet »fri hemresa med underhåll» återfinnes. Därest endast 41 § ändrades, skulle nämligen den tolkningen kunna befaras, att kommittén avsett att befria redaren från den honom nu åvilande skyldigheten att bekosta ifrågavarande utgift. Ändring av samtliga berörda lagrum finner emellertid kommittén vara onödig. Slutligen föreslår kommittén den redaktionella ändringen, att den i nuvarande 6 § intagna hänvisningen till stadgandet angående sjömans rätt att er-
hålla ersättning för förlust av effekter vid fartygets förolyckande flyttas till 7 §. 7 §•
Enligt sjömanslagen åtnjuta befälhavaren och besättningen åtskilliga förmåner av social art. Lagen är uppställd så, att utförliga stadganden om dessa förmåner lämnas i de kapitel, som avse besättningen, medan förevarande lagrum som angår befälhavaren, hänvisar till dessa stadganden. Kommittén föreslår vissa utökningar och förbättringar av förmånerna. Kommittén ämnar behandla hithörande frågor i anslutning till de för besättningen gällande bestämmelserna. I övrigt skulle ifrågavarande lagrum enligt kommitténs förslag få en mera överskådlig uppställning än för närvarande. Såsom under 6 § anmärkts har hänvisningen till stadgandet om rätt till ersättning för förlorade effekter flyttats från nämnda paragraf till 7 §. 8 §.
Stundom avtalas mellan redaren och befälhavaren, att denne skall åtnjuta andel av fartygets frakt (kaplake) eller av annan inkomst av resan eller andel av redarens vinst å rörelsen (tantiem). I förevarande lagrum lämnas föreskrifter angående huru sådan gottgörelse skall beräknas, därest avtalet upphör före resans slut eller räkenskapsårets utgång. Kommittén föreslår ingen saklig ändring av lagrummet. Däremot har två redaktionella ändringar vidtagits. 9 §. Enligt lagrummets första stycke äger befälhavaren å redarens vägnar antaga fartygets besättning. Kommittén avser icke att föreslå ändring i detta huvudstadgande.
I lagrummets andra stycke föreskrives för närvarande att befälhavaren vid antagandet av maskinpersonalen skall samråda med förste maskinisten. Före år 1915 saknade lagen bestämmelser om medverkan från maskinistens sida vid antagandet av nämnda personal. År 1910 hade emellertid den s. k. sjöfartssäkerhetskommittén framlagt ett förslag till utbyggnad av de bestämmelser, som då gällde beträffande säkerheten ombord å fartyg. I förslaget berördes maskinistens ställning ombord och det ansvar denne hade för fartygets maskineri och dess behöriga skötsel. Detta ansvar ansågs så betydelsefullt, att i förslaget det stadgandet upptogs, att maskinisten efter befälhavarens föreskrift skulle anskaffa den för maskintjänsten erforderliga personalen. Förslaget ledde till lagen den 16 oktober 1914 om ändring i vissa delar av sjölagen. Berörda stadgande fick därvid en något annorlunda lydelse än nu sagts. Det föreskrevs nämligen, att deJ skulle åligga maskinisten att biträda befälhavaren vid anskaffande av erforderlig maskinpersonal. Däremot stadgades ej skyldighet för befälhavaren att påkalla maskinistens biträde. Av förarbetena till gällande sjömanslag kan utläsas, att föreskriften om befälhavarens skyldighet att samråda med maskinisten tillkom därför att det med hänsyn till förhållandena i maskindrivna fartyg, där maskinisten ansvarar för maskineriets drift och skötsel, ansågs naturligt att han även skulle få framlägga sina synpunkter vid antagandet av den personal, som u n d e r hans uppsikt skall deltaga i förekommande göromål. Teknikens framsteg ha emellertid medfört, att maskinpersonalens arbete ombord blivit alltmera invecklat och ansvarsfullt. Maskintjänsten ställer allt större krav på sina utövare. Det är där-
för av största vikt, att den för tjänsten lämpligaste personalen antages. Det ligger i sakens natur, att förste maskinisten eller — såsom den vedertagna benämningen numera är — maskinchefen h a r större förutsättningar än befälhavaren att bedöma, huruvida en person lämpligen bör anställas inom maskinavdelningen eller ej. Enligt vad sjömanskommittén inhämtat sker det i lagrummet anbefallda samrådet numera vanligen på det sättet, att befälhavaren överlåter åt maskinchefen att utvälja maskinpersonalen. På grund av det anförda har kommittén funnit, att lagen bör tillerkänna maskinchefen större inflytande vid antagandet av maskinpersonalen än vad för närvarande är fallet. Kommittén föreslår därför den ändringen, att befälhavaren vid antagandet av denna personal såvitt möjligt skall inhämta förslag från maskinchefen. Av orden »såvitt möjligt» framgår att kommittén icke ansett sig kunna föreslå, att denna befälhavarens skyldighet skall vara ovillkorlig. Undantag måste nämligen göras för sådana fall, där maskinchefen av en eller annan anledning är förhindrad att avgiva förslag. Kommittén har vidare funnit det vara av en viss betydelse, att även den främste av styrmännen, vilken närmast under befälhavaren utövar uppsikt över den till däcksavdelningen hörande personalen, samt stewarden, som förestår ekonomiavdelningen, bli i tillfälle att vid antagandet av dem underställd personal framlägga sina synpunkter. Med hänsyn till arten av arbetet inom dessa avdelningar har kommittén emellertid icke funnit skäl föreslå, att befälhavaren även i dessa fall skall inhämta förslag från vederbörande utan ansett det vara tillfyllest med en föreskrift att samråd skall ske.
10 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att minderårig u n d e r femton år ej må användas i skeppstjänst. Av sista stycket framgår att efter särskild prövning undantag kan medgivas beträffande den, som uppnått fjorton års ålder. Såsom lagen är skriven gälla dessa föreskrifter såväl man som kvinna. Beträffande kvinna finnes dock enligt särskild författning den inskränkningen, att kvinna under tjuguett år ej må användas till lastning, stuvning eller lossning av varor ombord å däckat fartyg med en nettodräktighet av 80 registerton eller därutöver. Enligt kommitténs uppfattning bör, såvitt angår användning av män i skeppstjänst i allmänhet, åldersgränsen bibehållas vid femton år. Däremot anser kommittén, att det med hänsyn till de säregna förhållandena ombord å ett fartyg icke kan vara lämpligt att kvinna, som ej fyllt aderton år, tager anställning å fartyg. Kommittén föreslår därför, att ett stadgande härom införes i lagrummet. Ett sådant stadgande får sin egentliga betydelse för de kvinnor, vilka tjänstgöra såsom uppasserskor, städerskor och dylikt. Av 70 och 71 §§ framgår nämligen att 10 § är tillämplig å de ombord anställda, som icke tillhöra den egentliga besättningen. — Enligt kommitténs uppfattning finnes ej anledning att bibehålla undantagsbestämmelsen för den som uppnått fjorton års ålder. Sjömansyrket måste anses vara för h å r t för minderåriga under femton år. Det må även framhållas att enligt gällande ordning svensk ungdom lämnar folkskolan först vid femton års ålder. Icke heller har kommittén funnit skäl föreslå, att undantag skall kunna beviljas beträffande kvinna, som icke uppnått aderton års ålder.
Enligt lagrummets a n d r a stycke må för n ä r v a r a n d e i eldartjänst ej användas den som icke uppnått sexton års ålder. I tredje stycket stadgas emellertid beträffande ångfartyg att, då fartyget nyttjas i viss vidsträcktare fart, i eldartjänst eller såsom kollämpare icke må användas den, som icke fyllt aderton år. De övriga nordiska lagarna äro strängare. Enligt dem är åldersgränsen för eldare och kollämpare aderton år, oavsett i vilket farvatten fartyget nyttjas. Kommittén anser, att denna ståndpunkt är riktig. Beträffande koleldade ångfartyg torde nämligen även i inskränkt fart arbetet såsom eldare och kollämpare vanligen vara för hårt för den, som är under aderton år. Å oljeeldade ångfartyg är eldartjänsten visserligen icke särskilt ansträngande, men å andra sidan är arbetet så ansvarsfullt, att det icke bör anförtros åt någon, som icke uppnått nämnda åldersgräns. F ö r närvarande torde det endast i undantagsfall förekomma, att personer under aderton år anställas såsom eldare och kollämpare å svenska fartyg. Enligt de danska och norska förslagen skulle åldersgränsen för eldare höjas till nitton år. Kommittén finner emellertid denna gräns vara onödigt hög och h a r därför stannat för det förslaget, att gränsen för såväl eldare som kollämpare å alla fartyg skall vara aderton år. För att emellertid rekryteringen till förevarande yrkesgrupper icke onödigtvis skall försvåras föreslår kommittén, att Konungen eller den myndighet Konungen förordnar skall kunna medgiva undantag beträffande man, som uppnått femton års ålder. Kommittén har härvid tänkt närmast på sådana fall, där vederbörande är så utvecklad att han utan fara kan användas i tjänst såsom eldare eller kollämpare.
Slutligen upptager 10 § för närvarande vissa föreskrifter om nattvila för minderårig under sexton år. Kommittén föreslår, att föreskrifterna flyttas till det avsnitt av tredje kapitlet, som rör skeppsarbetet. Se 57 § i kommitténs förslag. 11 §• I nuvarande första stycket stadgas att befälhavaren, sedan sjöman antagits, skall förse denne med motbok, upprättad enligt av kommerskollegium fastställt formulär, vilken skall innehålla närmare angivna uppgifter, däribland om sjömannens födelseort. I samband med fastställande av nytt formulär till motbok har hos kommerskollegium föreslagits att uppgiften om födelseorten skulle utgå ur formuläret. Denna fråga har av kollegium hänskjutits till kommitténs avgörande. Kommittén, som finner det vara utan betydelse huruvida motboken innehåller förevarande uppgift eller ej, vill icke motsätta sig förslaget. Kommittén föreslår därför, att den nuvarande föreskriften i 11 § om att motboken skall innehålla uppgift å sjömannens födelseort skall utgå. I övrigt föreslås ingen ändring av lagrummet, som upptager huvudsakligen ordningsföreskrifter. 12 §. Sjömans tjänsteavtal torde vanligen innehålla bestämmelser för bedömande av tiden för avtalets giltighet och orten, där det må upphöra. Intet h i n d r a r emellertid att avtalet ingås för viss resa eller med viss uppsägningstid utan att ort för avtalets u p p h ö r a n d e angives. Tvist skulle då kunna uppstå mellan parterna angående tjänsteavtalets bestånd i det fall, att den avtalade tiden utgår under pågående resa. Det h a r där-
för ansetts erforderligt att reglera förevarande fall i lagen. I förarbetena till 1891 års sjölag uttalas, att det kan icke antagas ha varit parternas mening, att sjömannen vid den avtalade tidens utgång skulle kunna upphöra med tjänsten, medan fartyget befunne sig till sjöss eller i nödhamn. Denna tanke har kommit till uttryck i gällande sjömanslag. I 12 § stadgas nämligen, att avtalet skall fortfara till fartygets ankomst till närmaste lossnings- eller lastningshamn. Kommittén har ansett sig böra föreslå två uppmjukningar av förevarande lagrum. Sålunda har i kommitténs förslag uppläggningshamn likställts med lossnings- och lastningshamn. (Jfr 2 §.) Vidare har kommittén beaktat, att enligt gällande kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer sjömannen äger efter närmare angiven uppsägningstid lämna fartyget i vilken svensk hamn som helst. Förutsättningen är sålunda icke, att hamnen anlöpes för lossning eller lastning. Denna regel har gällt i ett tjugutal år. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det följdriktigt, att motsvarande skall gälla i fall, varom i 12 § förmäles. Kommittén föreslår därför en regel av innehåll att, där fartyget efter det den avtalade tiden utgått anländer till Sverige, avtalet skall upphöra vid fartygets ankomst till svensk hamn, oavsett om hamnen är lossnings-, lastningseller uppläggningshamn. 13 § (13, 14). 13 § i gällande sjömanslag avser sådant fall, där tjänsteavtalet saknar bestämmelse icke endast om den ort, där avtalet må upphöra, utan även om tiden för dess giltighet. Lagrummet föreskriver, att vardera parten äger uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som
fartyget anlöper för lossning eller lastning, dock att, om sjömannen är svensk och antagen här i riket, avtalet må uppsägas endast i svensk lossnings- eller lastningshamn. 14 § i gällande sjömanslag reglerar det fall, att sjöman antagits för bestämd tid eller för bestämd resa och stannar kvar i tjänsten efter det tiden eller resan gått till ända utan att nytt avtal träffas. Vardera parten äger uppsäga avtalet att u p p h ö r a i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning och lastning. Här finnes ej något undantag för det fall, att sjömannen är svensk och antagen här i riket. Kommittén har uppmärksammat, att svensk sjöman på grund av stadgandet i 14 § kan komma i ett för honom oförmånligt och av honom ej förutsett läge. Såsom exempel kan anföras det fallet, att en sjöman i Göteborg antages för resa till London å ett fartyg, som därifrån skall fortsätta till New York och sedan över London återvända till Göteborg. Stannar sjömanen i tjänsten efter fartygets ankomst till London utan att nytt avtal träffas, är redaren enligt gällande rätt oförhindrad att uppsäga avtalet att u p p h ö r a vid fartygets ankomst till New York. För sjömannen torde en sådan uppsägning kunna innebära en oangenäm överraskning. Visserligen kan invändas att sjömannen för att skydda sig bör, innan han bestämmer sig för att kvarbliva i tjänsten, försöka få ett nytt anställningsavtal till stånd, men enligt kommitténs mening bör det ankomma på redaren såsom varande arbetsgivare att föranstalta om nytt avtal. Underlåter han detta, kan det icke anses obilligt mot honom, om han sedan icke äger uppsäga avtalet att upphöra i utländsk hamn. Å andra sidan kan kommittén icke finna att sjömannen i nu
nämnt fall bör ha vidsträcktare rätt än redaren att uppsäga avtalet. Såvitt kommittén kan bedöma, är ett tjänsteavtal, som uppkommit på sätt i 14 § sägs, att jämställa med sådant avtal, som i 13 § förmäles. Kommittén anser därför, att enhetliga regler böra gälla för de båda fallen och föreslår att 13 och 14 §§ sammanslås till ett lagrum. — I Köpenhamns-utkastet äro dessa båda paragrafer icke sammanslagna. I sak avviker kommitténs förslag från utkastet såtillvida att i fall, varom i gällande 14 § förmäles, även svensk och h ä r i riket antagen sjöman äger uppsäga avtalet att upphöra i utländsk lossnings-, lastningsoch uppläggningshamn. Vidare föreslår kommittén, att uppläggningshamn skall jämställas med lossnings- och lastningshamn (se 2 §) samt att då fråga är om svensk h a m n , avtalet skall kunna sägas upp i vilken hamn som helst (se 12 §). I nuvarande 13 och 14 §§ förutsattes att viss uppsägningstid skall förflyta, innan tjänsteförhållandet upphör. Tiden är en månad, om sjömannen tillhör befälsgraden och sju dagar om han tillhör manskapsgraden. Av förarbetena till lagen framgår att tiden bestämts i anslutning till gängse anställningsvillkor. Av sjömanslagen kan icke utläsas vilken grad en sjöman tillhör. Graden är avhängig av den tjänst, i vilken han anställts. Enligt fast utbildad praxis kunna ej andra sjömän än maskinchef, styrman och maskinist tillhöra befälsgraden. Föreståndare för ekonomiavdelningen och radiotelegrafist kunna sålunda icke hänföras till n ä m n d a grad. Härav följer att enligt lagen uppsägningstiden för dem blir sju dagar. Jämlikt de för dem vanligen gällande anställningsavtalen äga de emellertid åtnjuta en månads uppsägningstid. Kom-
mittén har därför funnit skäl föreslå, att lagen ändras i enlighet därmed. 14 § ( n y ) . Inom svensk arbetsrätt gäller sedan länge den grundsatsen, att envar av parterna i ett tjänsteavtal äger bringa tjänsteförhållandet till upphörande när som helst, blott överenskommen eller eljest skälig uppsägningstid iakttages. Utvecklingen har emellertid gått därhän, att den enskilde arbetstagaren, som vanligen på ett helt annat sätt än arbetsgivaren är beroende av tjänsteavtalets bestånd, anses böra vara i viss mån tryggad mot sådana uppsägningar från arbetsgivarens sida, vilka icke äro sakligt grundade. I det mellan Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige år 1938 ingångna s. k. huvudavtalet har denna fråga ingående behandlats. Enligt detta avtal åligger det — utom i vissa närmare angivna undantagsfall — arbetsgivaren att vid uppsägning eller permittering av arbetare, vars anställning varat minst nio månader, senast fjorton dagar i förväg underrätta arbetareorganisationens representant på arbetsplatsen om den tilltänkta åtgärden. Om av denne eller arbetsgivaren så begäres, skall samråd mellan dem äga rum rörande åtgärden. Arbetareparten äger vidare hänskjuta frågan till undersökning inom den s. k. arbetsmarknadsnämnden, som av arbetsgivareföreningen och landsorganisationen gemensamt tillsatts för handläggning av frågor av allmän eller eljest större betydelse för arbetsmarknaden. Nämnden skall söka komma till en samstämmig uppfattning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning av motsättningarna mellan parterna. Nämndens beslut delgives respektive förbund, på vilka det ankommer att
i samråd med arbetsgivareföreningen respektive landsorganisationen vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. Nämndens beslut är icke juridiskt bindande för berörda parter men avses vara ett moraliskt förpliktande värdeomdöme. I en av arbetsgivareföreningen lämnad redogörelse för huvudavtalet säges bl. a. följande: »Ehuru arbetsgivarnas juridiska frihet ej begränsas genom dessa regler, mana de dock arbetsgivarna till noggrannhet och försiktighet i de avgöranden, som avse anställningsförhållanden. Det är sålunda otvivelaktigt, att huvudavtalet i denna del lägger en ej oväsentligt ökad börda på driftsledarnas axlar. Genom samrådsplikten blir arbetsgivaren skyldig att till motparten före vidtagandet av åtgärden angiva skälet för densamma. Uppenbart är att arbetsgivaren icke är skyldig att rätta sig efter de önskemål, som vid ett samråd kunna komma till uttryck från arbetarsidan. Lika klart är emellertid, att han bör söka efterkomma alla rimliga framställningar, i den mån detta kan ske utan äventyrande av arbetets effektivitet. Han måste också räkna med möjligheten av att arbetsmarknadsnämnden kommer att pröva åtgärdens skälighet.» Efter legostadgans upphävande är sjömanslagen — jämte hembiträdeslagen — den enda författning, som upptager föreskrifter om arbetsavtal. Enligt kommitténs mening bör hinder ej möta att låta den av de ledande parterna på arbetsmarknaden godtagna principen om samråd vid uppsägning komma till uttryck i sjömanslagen. Föreskrifterna härom måste dock avpassas efter förhållandena till sjöss. Särskild hänsyn måste tagas till säkerheten ombord. Samr å d bör därför icke förekomma i samband med att sjöman avskedas. Om han sålunda skiljes från tjänsten, därför att h a n är oduglig eller gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, kan i princip
intet invändas häremot. E n a h a n d a är förhållandet då sjöman avskedas, därför att han på grund av sjukdom är ur stånd att sköta tjänsten. Mera tveksam blir frågan, när sjöman jämlikt 34 § avskedas utan att något av de skäl, som nyss nämnts, därtill föranlett. I dessa fall är emellertid sjömannen berättigad till skadestånd och häri ligger en viss säkerhet mot avskedanden, som icke äro sakligt grundade. Kommittén h a r funnit huvudsaken vara att skapa sådana regler, som äro ägnade att förhindra förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar utan att därför friheten att genom uppsägning bringa tjänsteavtalet till u p p h ö r a n d e inskränkes. Enligt kommitténs övertygelse skulle detta mål vinnas, om befälhavaren kunde tvingas att inför ojäviga personer redogöra för anledningen till en uppsägning samt den uppsagde sjömannen få möjlighet att samtidigt framlägga sina synpunkter. Kommittén h a r icke funnit skäl föreslå, att en uppsägning skall föregås av varsel från arbetsgivarens sida eller att samråd alltid skall ske efter en uppsägning. Enligt kommitténs uppfattning bor det ankomma på sjömannen att avgöra, huruvida uppsägningen skall dryftas av utomstående personer eller icke. Kommittén föreslår därför, att samråd skall ske, därest sjömannen före uppsägningstidens utgång så påfordrar. Vidare föreslår kommittén, att samrådet skall ske inom sådan nämnd, som enligt kommitténs förslag skall träda i verksamhet, då fråga u p p k o m m e r om att ålägga sjöman disciplinbot för begången förseelse. Meningen är, att denna nämnd skall utgöras av tre ledamöter med befälhavaren såsom ordförande. De båda övriga ledamöterna skola utses av befälhavaren i varje särskilt fall, därvid hänsyn skall tagas till sjömannens tjänsteställ-
ning. Jfr 64 §. Slutligen är det, såsom förut antytts, kommitténs avsikt, att sjömannen skall äga närvara vid det sammanträde, där uppsägningen dryftas. Förevarande regler saknas i Köpenhamns-utkastet. 15 §. Enligt lagrummet i dess gällande lydelse äger sjöman — ändå att annat följer av tjänsteavtalet eller av bestämmelsen i 13 § om avtalets u p p h ö r a n d e i svensk hamn — med den uppsägningstid som i nämnda paragraf förmäles uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning, allt under förutsättning att han efter sista påmönstringen varit i tjänst på fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg ett och ett halvt år. Denna tvingande bestämmelse kan spåras tillbaka till 1864 års sjölag. Anledningen till att sjömannen tillerkänts denna förmån är den, att det ansetts önskvärt att förebygga de olägenheter, som en alltför långvarig anställning å samma fartyg stundom kan medföra för sjömannen. Såsom av det nyss sagda framgår är sjömannens rätt att uppsäga avtalet beroende av, huruvida han efter sista påmönstringen varit i tjänst på fartyget under den i lagrummet angivna tiden eller icke. Sjömans påmönstring — liksom hans avmönstring — regleras i Kungl. kungörelsen den 9 juni 1939 angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m. Påmönstringen innebär en i administrativ ordning gjord bekräftelse av ett mellan befälhavaren och sjömannen redan ingånget tjänsteavtal. Orden »efter sista påmönstringen» återfunnos redan i 1864 års sjölag. Vid tiden för dess tillkomst synes mönstring ha skett endast i anslutning till att sjö-
man till- eller avträdde anställning ombord. Det var därför fullt naturligt att låta tiden löpa från den sista påmönstringen. Utvecklingen på sjöfartens område har emellertid efter hand medfört, att mönstring kommit att verkställas även i andra sammanhang. Enligt 42 § nyssnämnda kungörelse skall sålunda avmönstring ske bl. a., då den för sjömansrullans giltighet bestämda tiden utlöpt. I sådant fall måste, ehuru tjänsteavtalet med besättningen fortfarande är gällande samt denna skall kvarbliva på fartyget, påmönstring äga rum. Av- och påmönstringen sker då i ett sammanhang. På samma sätt förfares, när sjöman befordras till högre tjänst å fartyget. Slutligen skall, ändå att tjänsteavtalet är gällande, sjöman avmönstras, då han på grund av sjukdom blivit kvarlämnad eller till följd av semester stannar i land. Sedan sjömannen tillfrisknat eller semestern tilländalupit, måste påmönstring ske, även om han skall fortsätta tjänstgöringen på samma fartyg. En sträng tolkning av lagrummets ordalag leder sålunda till att en sjöman, vilken varit anställd på samma fartyg ett år men som därunder till följd av någon nyss nämnd anledning ommönstrats, icke kan göra sin rätt gällande enligt lagrummet, förrän han varit i tjänst ett år respektive ett och ett halvt år efter ommönstringen. Vid övervägande av hithörande frågor har kommittén till en början funnit skäl föreslå den redaktionella ändringen, att särbestämmelsen om segelfartyg skall utgå ur lagrummet. (Se 2 §.) Vidare föreslår kommittén, som finner nyssnämnda tolkning icke vara förenlig med andemeningen i lagrummet, att detta får sådan lydelse att därav tydligt framgår, att avgörande för sjömannens uppsägningsrätt är att han varit anställd på
4—517711.
fartyget ett år. Kommittén har emellertid beaktat, att en på detta sätt tvingande regel stundom skulle vara obillig mot redaren. Kommittén tänker närmast på det fall att en sjöman, som ex. under 11 månader varit i tjänst på ett fartyg såsom andre styrman, blir befordrad till förste styrman. För redaren torde det oftast komma olägligt, om styrmannen redan en månad efter befordringen skulle uppsäga avtalet. Kommittén föreslår därför den uppmjukningen av den föreslagna regeln, att vid ommönstring en ny tid om ett år må börja löpa, därest sjömannen uttryckligen samtycker därtill. Kommittén har uppmärksammat, att uttrycket »ommönstring» icke återfinnes i sjömanshuskungörelsen, men kommittén har det oaktat ej funnit hinder föreligga att använda uttrycket i sjömanslagen, eftersom dess innebörd icke kan missförstås och därmed bäst utsäges, att fråga är om en påmönstring som icke föranletts av att sjömannen nyanställts å fartyget. Slutligen har i kommitténs förslag uppläggningshamn likställts med lossnings- och lastningshamn. (Se 2 §.) 16 §. Lagrummet ålägger sjöman, som äger frånträda tjänsteavtalet, att när fartyget kommer i hamn, kvarstå i tjänsten för att biträda vid arbete, som nödvändigt måste utföras, dock icke utöver två dagar eller i fråga om segelfartyg fyra dagar. Lagrummet upptager vidare ett stadgande om sjömans skyldighet att kvarstanna å ort, där sjöförklaring skall avgivas. Kommittén föreslår ingen annan ändring än att, då fråga är om segelfartyg, plikten att kvarstå i tjänsten under fyra dagar skall avse allenast det fall att segelfartyget upplägges.
17 §. Lagrummet, som saknar motsvarighet i äldre lagar, behandlar det fall, att sjöman skall avmönstras å utländsk ort, men myndigheterna i det främmande landet icke tillåta honom att inkomma eller för tillstånd härtill fordra säkerhet, som han icke kan ställa. Lagrummet föreskriver, att sjömannen är pliktig att kvarstå i tjänsten till dess fartyget ankommer till ort, där avmönstring kan ske. Föreskriften har tillkommit för att förebygga krav från sjömannen att få medfölja fartyget såsom passagerare. Av ordalagen, vilka äro desamma i de danska och norska lagarna, vill det synas som om sjömannen å andra sidan icke skulle ha en ovillkorlig rätt att kvarstå i tjänsten, utan att härför fordras befälhavarens medgivande. Denna tolkning återfinnes såväl i E. Altens kommentar till den norska sjömanslagen som i Kristian Sindballes verk »Dansk S0ret» (sid. 254). Det torde emellertid förhålla sig så, att lagstiftaren såsom självklart utgått från att sjömannen under alla förhållanden i de med lagrummet avsedda fallen skulle äga kvarstå i tjänsten och sålunda icke behöva nöja sig med att stanna ombord såsom passagerare, därmed förlorande sin rätt till hyra. I den proposition med förslag till sjömanslag, som år 1922 förelades den finska riksdagen, voro orden »är han pliktig att kvarstå i tjänsten» ersatta med orden »fortfar arbetsavtalet att gälla». I den sedermera utfärdade lagen blev lydelsen den i propositionen föreslagna. Härigenom voro alla tvivel om vad med lagrummet avsåges undanröjda. Ehuru, kommittén veterligt, tvist aldrig uppstått i Sverige angående lagrummets innebörd, h a r kommittén ansett sig böra föreslå att lagrummet för tydlighe-
tens skull erhåller den finska lydelsen. Kommittén vill emellertid icke underlåta att framhålla, att stadgandet kan medföra ej så obetydliga nackdelar för redaren. Framförallt är detta fallet, då ny man antagits i stället för den, som skulle avgå ur tjänsten, och redaren blir pliktig att betala dubbel hyra. Stadgandet avser emellertid händelser, som icke varit av någondera parten förutsedda, och kommittén har därför ansett, att sjöfartsnäringen såsom sådan bör ansvara för de utgifter, som kunna uppkomma i förevarande sammanhang. Kommittén har därvid även beaktat, att det numera icke torde bereda befälhavaren större svårigheter att — ex. genom radiotelegram — i förväg förvissa sig om, huruvida sjömannen får komma in i vederbörande land eller ej. Kommitténs förslag överensstämmer icke med Köpenhamns-utkastet. Enligt detta har lagrummet samma lydelse som i gällande lag, dock med det tillägget att sjömannen är berättigad att kvarstå i tjänsten, där så utan avsevärd olägenhet låter sig göra. 18 §. Lagrummet upptager föreskrifter om den tid, under vilken hyra skall utgå. Jämlikt första stycket i dess gällande lydelse skall hyra utgå från och med den dag sjömannen tillträder tjänsten ombord eller, om han måst resa från förhyrningsorten för att komma till fartyget, från och med den dag resan äntrades. För att bringa lagrummet i närmare överensstämmelse med gällande praxis föreslår kommittén den utvidgningen av stadgandet, att om sjömannen före resans anträdande på redarens begäran överlämnar sjöfartsbok eller andra sedvanliga handlingar (ex. pass eller ransoneringskort), hyran skall utgå från
och med den dag handlingarna överläm nas. I andra stycket stadgas för närvarande att hyran skall löpa till och med den dag sjömannen avgår från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen, där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i förevarande kapitel förut upphört. — Av redaktionella skäl föreslår kommittén, att sista satsen i detta stycke skall utgå. F r å n huvudregeln, att sjömannen har rätt till hyra så länge han kvarstår i tjänsten, finnas enligt gällande lag ett par undantag. I lagrummets tredje stycke stadgas sålunda att hyra icke utgår för den tid sjöman utan laga skäl håller sig från tjänsten. Vidare framgår av 32 § att sjöman icke är berättigad till hyra för tid, då han är ur stånd att förrätta tjänsten till följd av sjukdom eller skada, som han ådragit sig genom grovt vållande eller förtegat vid tjänstens antagande. Lagen saknar för närvarande en allmän bestämmelse om ersättning åt sjöman, som vid avgången från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller kroppsskada. En särregel härom återfinnes emellertid i 32 §, vilket lagrum berättigar befälhavaren att avskeda sjöman som av nu nämnd anledning för längre tid är satt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller lider av sjukdom, som medför fara för de ombordvarande. I sådant fall äger sjömannen åtnjuta hyra för två månader, om han tillhör befälsgraden och för en månad om han tillhör manskapsgraden (sjukhyra). Såsom lagrådet framhöll i sitt utlåtande över gällande sjömanslag följer av lagens uppbyggnad, att befälhavaren i de fall, då viss uppsägningstid gäller, kan välja mellan att avskeda sjuk eller
skadad sjöman och utbetala sjukhyra till honom eller att uppsäga avtalet samt på lämpligt sätt föra honom till hamn, där avtalet efter uppsägningstidens utgång upphör. Det h a r också visat sig, att 32 § endast sällan kommit till användning. Eftersom den för besättningen gällande uppsägningstiden — till skillnad från vad som gäller beträffande befälhavaren — så gott som undantagslöst är betydligt kortare än den tid, vilken ligger till grund för sjukhyrans storlek, blir det vanligen för redaren fördelaktigare, om sjömannen icke avskedas utan uppsäges. Såsom 1938 års sjömanslagsutredning påpekar i sitt betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av sjömanslagen m. m. är lagens ståndpunkt föga tillfredsställande. Det må även framhållas att lagens regler blivit väsentligen uppmjukade i kollektivavtalen. Av nämnda betänkande vill det emellertid synas som om sjömanslagsutredningen tänkt sig, att sjömannen skulle bli berättigad till sjukhyra allenast i det fall att han utan egen begäran frånträder sin tjänst. Kommittén anser emellertid att, eftersom här är fråga om en social förmån, betingad av sjömansyrkets särart, rätten till sjukhyra bör vara oberoende av anledningen till tjänsteförhållandets u p p h ö r a n d e . Sålunda bör i princip även den sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller på egen begäran erhåller entledigande, vara berättigad till sjukhyra. Detsamma bör gälla, därest tjänsteavtalet u p p h ö r till följd av sjöolycka enligt 41 §. Endast då sjöman avskedas enligt 33 §, eller sålunda därför att han väsentligen åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet åligger honom, kan icke med skäl göras gällande att han skall ha rätt till sjukhyra. Kommittén har emellertid funnit, att denna regel icke bör göras undantagslös. Därest försenad inställelse
föranlett avskedandet och det sedermera visar sig, att sjömannen var utan skuld, skulle det enligt kommitténs m e n i n g vara obilligt mot honom, om han skulle förlora rätten till sjukhyra. Särskilt tydligt framträder detta, om uteblivandet förorsakats just därav, att sjömannen insjuknat eller skadats. Mot avfattningen av 32 § anmärkte sjömanslagsutredningen vidare, att en sjöman som avskedas på grund av sjukdom äger rätt till två respektive en månads sjukhyra, även om arbetsoförmågan icke varar motsvarande tid. I likhet med utredningen anser kommittén, att en sådan regel är mindre välgrundad och att regeln bör ändras därhän, att sjukhyra icke skall utgå för längre tid än sjömannen är arbetsoförmögen. Kommittén delar sjömanslagsutredningens uppfattning, att bestämmelserna om sjukhyra lämpligen böra upptagas i 18 § andra stycket. Vad angår bestämmelsernas närmare utformning anser kommittén till skillnad från utredningen, att sjömannen bör vara berättigad till sjukhyra icke allenast om han är satt ur stånd att tjänstgöra i det ögonblick han lämnar tjänsten, utan även om han sedermera blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, varmed han var behäftad då han frånträdde tjänsten eller avmönstrades. Sjukdomen kan vara av den art, att den yppar sig först efter någon tid och vidare kan en till synes obetydlig skada sedermera förvärras så, att arbetsoförmåga uppstår. För att bestämmelsen icke skall bli alltför betungande för redaren och för att sjömannen icke skall kunna kräva hyra å två håll har emellertid kommittén funnit den begränsningen nödvändig, att sjukhyra icke må fordras för tid, då sjömannen äger uppbära hyra eller lön hos annan arbetsgivare.
Kommittén har därvid avsett exempelvis det fallet, att sjömannen under inkubationstiden tagit tjänst å annat fartyg eller erhållit anställning i land, med vilken följer rätt att vid sjukdom uppbära full lön eller lön med sjukavdrag. Det må framhållas att Köpenhamns-utkastet icke upptager denna begränsning. Kommittén övergår härefter till frågan under vilken tid rätten till sjukhyra skall föreligga. Såsom förut påpekats kan sjöman av befälsgraden enligt gällande rätt få sjukhyra för två månader under det att sjöman av manskapsgraden aldrig kan kräva sjukhyra för längre tid än en månad. Köpenhamns-utkastet har bibehållit denna åtskillnad. Kommittén kan emellertid icke ansluta sig till en sådan ståndpunkt. I Sverige gäller nämligen numera den grundsatsen, att i fråga om sociala förmåner åtskillnad icke må göras mellan olika grupper. Kommitténs inställning måste därför bli den, att den längsta tid u n d e r vilken sjukhyra må kunna utgå skall vara densamma för alla sjömän. — I artikel 3 i Seattlekonventionen nr 70 angående social trygghet för sjömän stadgas bl. a., att därest sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas i utlandet, han äger rätt till sjukersättning i form av full lön till dess det är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller till dess han hemsänts, dock högst under tolv veckor. Däremot saknar konventionen föreskrifter om ersättning åt sjöman, som under vistelse i hemlandet är oförmögen till tjänstgöring på grund av sjukdom eller skada. Anledningen torde vara den att det förutsattes, att sjömannen i sådant fall blir berättigad till sjukersättning enligt allmänt gällande bestämmelser. Å andra sidan synes konventionens ståndpunkt vara den att i stat, där sådana bestämmelser saknas, även sjömännen få finna
sig i att bli utan sjukersättning. Svensk lagstiftning upptager för n ä r v a r a n d e icke några allmänna föreskrifter om ersättning åt arbetstagare vid sjukdom. Enligt 32 § sjömanslagen är emellertid principen den, att sjukhyra utgår icke endast om sjömannen kvarlämnas i utlandet utan även om han lämnar tjänsten i Sverige. Därutinnan är sålunda sjömannen förmånligare ställd än a n d r a arbetstagare, som insjukna u n d e r vistelse här i riket. Därmed följer att han i förevarande hänseende jämväl är tillförsäkrad förmånligare villkor än som gälla enligt konventionen. Vid övervägande av ifrågavarande spörsmål h a r kommittén, som funnit det vara uteslutet att frångå nyssnämnda princip, stannat för det förslaget att sjukhyra må krävas för en tid av högst två månader. Det skulle nämligen enligt kommitténs mening innebära en alltför vidsträckt förpliktelse för redaren, om sjömännen alltid bleve berättigade till sjukhyra u n d e r så lång maximitid som de i konventionen angivna tolv veckorna. Det må framhållas att kommittén icke förbisett, att befälhavare, som avskedas på grund av sjukdom eller skada, jämlikt 4 § är berättigad till sjukhyra för tre månader. Detta sammanhänger emellertid med befälhavarens anställningsförhållanden. Såväl enligt vanligen gällande anställningsavtal som enligt 2 § åtnjuter befälhavaren tre månaders uppsägningstid och i följd därav enligt 3 § h y r a för motsvarande tid vid kontraktsstridigt avsked. Enligt kommitténs mening skulle det icke vara rimligt, om han ej vore berättigad till hyra för samma tid vid avsked på grund av sjukdom. Kommittén föreslår, att gällande undantagsstadgande från lagrummets första och andra stycken, nämligen att h y r a icke utgår för den tid sjömannen utan
laga skäl håller sig från tjänsten, skall bibehållas i 18 § tredje stycket. Vidare anser kommittén i likhet med sjömanslagsutredningen, att den för närvarande i 32 § andra stycket upptagna regeln om att sjömannen förlorar sin rätt till hyra, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande, bör överflyttas till 18 § tredje stycket. I kommitténs förslag har emellertid regeln fått en helt annan utformning än för närvarande. Sålunda har uttryckligen angivits att även en uppsåtligen ådragen sjukdom kan medföra förlust av rätten till hyra. Vidare har hänsyn tagits till kommitténs ståndpunkt i fråga om könssjukdomarna. I dessa frågor får kommittén hänvisa till vad anförts under 4 §, där motsvarande bestämmelser återfinnas. 19 §. Enligt lagrummets första stycke må sjöman för närvarande fordra betalning av hyra allenast när fartyget ligger i hamn och icke oftare än en gång i veckan. Frånsett att det är tveksamt, huru uttrycket »en gång i veckan» skall tolkas, följer av stadgandet att en sjöman, som uppburit hyra under fartygets uppehåll i ett land, icke kan kräva betalning av hyra i samma vecka även om fartyget under tiden anlöper en hamn i ett annat land. Med hänsyn till att ett lands mynt vanligen icke är gångbart i ett annat land har kommittén funnit stadgandet böra jämkas till sjömannens förmån. Kommittén föreslår därför den lydelsen, att betalning av hyra icke i samma land må fordras oftare än var sjunde dag. Lagrummet i övrigt upptager bestämmelser om i vilken form hyran må utgå och om rätt för sjöman att kostnadsfritt
anlita konsul för att få hyresmedel hemsända. Ändring härutinnan föreslås ej. 20 §.
De i lagrummet upptagna bestämmelserna infördes såsom nya i gällande sjömanslag. Enligt första stycket äger sjöman fordra, att viss del av h y r a n efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insattes i svensk bank. Av förarbetena till gällande lag framgår att stadgandet tillkom för att undanröja de svårigheter, som förelågo för en sjöman att till sina anhöriga eller a n d r a personer regelbundet lämna viss del av h y r a n ävensom att för egen del göra besparingar. Det har emellertid visat sig, att sjöfolket utnyttjat rätten att få hyra utbetald efter dragsedel även för ändamål, som ursprungligen icke voro avsedda, t. ex. för gäldande av varu- och avbetalningsskulder. Till följd härav kan antalet dragsedlar bli ganska stort och en icke oväsentlig arbetsbörda påläggas befälhavaren. Kommittén föreslår därför den inskränkningen i gällande bestämmelse, att sjömannen icke må fordra utbetalning efter flera än tre samtidigt löpande dragsedlar. I nuvarande andra stycket stadgas att utan sjömannens samtycke må dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga h y r a n icke förslår till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk mot honom. Stadgandet innebar en nyhet på arbetsrättens område. Den grundsatsen gällde nämligen beträffande såväl arbetsavtal till sjöss som andra enskilda arbetsavtal, att arbetstagarens krav på att utfå förfallen lön var underkastat de kvittningsregler, som voro tillämpliga
rörande fordringar i allmänhet. Arbetsgivaren kunde sålunda vägra att utbetala förfallet lönebelopp under påstående att han hade en motfordran å arbetstagaren, och om denne ansåg att arbetsgivaren saknade fog för en sådan åtgärd, hade han ingen annan utväg än att gå till domstol. Denna grundsats torde fortfarande gälla i fråga om andra arbetsavtal än sådana, som ingås mellan redare och sjömän. Enligt kommitténs uppfattning är sjömanslagens stadgande i vissa hänseenden oklart. Till en början är ordet »ersättningsanspråk» svårtolkat. Av ordet kan icke utläsas om därmed avses ett anspråk, som redaren förmenar sig ha eller om förutsättningen är att anspråket är ostridigt. Vidare synes det tveksamt, huruvida stadgandet åsyftar vilket ersättningsanspråk som helst eller allenast sådant, som härflyter ur ett tjänsteförhållande mellan parterna. Skulle fallet vara det sistnämnda, uppkommer frågan, huruvida anspråket måste kunna hänföras till pågående tjänst eller ej. Förarbetena till lagen giva icke någon ledning för bedömandet av dessa spörsmål. Icke heller den danska sjömanslagens avfattning är ägnad att giva sådan ledning. I det ursprungliga finska förslaget till sjömanslag hade lagrummet ungefär samma lydelse som i gällande svenska lag. I propositionen till 1922 års finska riksdag var emellertid lydelsen följande: »Utan sjömannens samtycke må dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller till gäldande av fordran, som härflyter av arbetsförhållandet, såframt sagda fordran är klar eller sjömannen erkänner dess riktighet.» Av denna lydelse, som återfinnes i gällande lag, framgår otvetydigt vad som
åsyftats. Även ordalagen i den norska sjömanslagen, vilken på denna punkt icke ändrats sedan lagens tillkomst, giva vid handen, att dragsedelsbeloppet må nedsättas allenast till täckande av disciplinstraff eller ersättningsanspråk, som hänföra sig till pågående tjänst. Vad angår begreppet »ersättningsanspråk» synes vidare av Altens kommentar till den norska lagen framgå att vad som avsetts är främst ersättning för skada, som vållats redaren genom sjömans fel eller försummelse i tjänsten. Såvitt kommittén kan bedöma saknas skälig anledning att antaga annat än att lagstiftarnas mening var, att de fyra nordiska lagarna i sakligt hänseende skulle överensstämma med varandra. Oavsett huru härmed förhåller sig, h a r emellertid kommittén funnit grundtanken i den finska lagen vara den riktiga, varför kommittén föreslår att stadgandet i den svenska lagen får ungefär samma lydelse som i den finska lagen. Kommittén har även övervägt att föreslå, att stadgandet skulle vara tillämpligt jämväl å den del av hyran, som skall kontant utbetalas till sjömannen, men kommittén har funnit att stadgandet i så fall skulle ställa sjömannen i en allt för gynnsam ställning i förhållande till arbetstagaren i land, varför tanken fått falla. 21 §. Lagrummet upptager föreskrifter om rätt för befälhavare att under närmare angivna förutsättningar innehålla sjöman tillkommande hyresbelopp. Kommittén föreslår ingen ändring av lagrummet. 22 §.
I lagrummet lämnas regler om huru hyran skall beräknas i närmare angivna fall. Ändring föreslås ej.
23 §. I lagrummet stadgas för närvarande att, om besättningen under resa blir förminskad, därigenom inbesparad hyra skall för den tid fartyget är till sjöss fördelas mellan de kvarblivna i förhållande till det ökade arbete envar fått vidkännas, dock endast i mån de icke fått ersättning härför såsom för övertidsarbete enligt sjöarbetstidslagen. Under de nordiska överläggningarna påyrkade olika representanter för de fyra länderna, att lagrummet måtte ändras så att däri stadgades, att inbesparad hyra skall fördelas mellan sjömännen i den manskapsgrupp, som blivit förminskad, såframt det icke visas att gruppen genom förminskningen ej fått ökat arbete. Såsom skäl för ändringen androgs att tvister härigenom skulle undvikas. Svenska representanter invände emellertid, att tvister aldrig förekommit i Sverige och att den i lagrummet angivna grundsatsen, att envar skall ha ersättning i förhållande till det ökade arbete han fått vidkännas, vore den riktiga och att således anledning att ändra lagrummet icke förelåge. I det svenska Köpenhamns-utkastet har lagrummet samma lydelse som i gällande lag. Kommittén ansluter sig till uppfattningen, att lagrummet icke bör ändras i förevarande hänseende. Kommittén vill därvid särskilt understryka vikten av att lagrummet tillämpas på sätt är åsyftat och att sålunda endast de, som verkligen vidkänts ökat arbete, skola ha rätt till inbesparad hyra. Redan i samband med tillkomsten av gällande lag hemställdes från olika håll, att lagrummets tillämplighet icke borde begränsas till den tid, då fartyget är till sjöss. Detta spörsmål har prövats av kommittén. Det kan icke bestridas, att även under fartygets uppehåll i hamn en
förminskning av besättningen kan medföra ökat arbete för sjömännen i form av strängare sysselsättning under den ordinarie arbetstiden. Detta gäller i första hand beträffande sådant arbete, som måste utföras oberoende av om fartyget är till sjöss eller ligger i hamn, och då framför allt kökspersonalens arbete. Eftersom kosten skall serveras på bestämda tider, kan det icke alltid bli tal om övertidsarbete för denna personal, utan den tvingas stundom arbeta hårdare under den ordinarie arbetstiden. Vid övervägande av hithörande frågor har kommittén stannat för det förslaget, att gällande föreskrifter om fördelning av inbesparad hyra skall, såvitt angår kökspersonalen, vara tillämpliga jämväl då fartyget ligger i hamn. Den föreslagna regeln återfinnes icke i Köpenhamnsutkastet. Däremot upptager det norska utkastet motsvarande föreskrift. 24 §.
I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler angående hyra vid sjömans död. Huvudstadgandet är, att hyra skall utgå till och med dödsdagen, såvida icke sjömannens rätt till h y r a upph ö r t på grund av stadgande i förevarande kapitel, eller sålunda exempelvis därför att han på grund av en självförvållad sjukdom var ur stånd att förrätta tjänsten eller utan laga skäl avhöll sig från denna. Vidare lämnas föreskrifter om hyrans beräknande i sådant fall, där fartyget förolyckas med man och allt utan att upplysning kan vinnas om tiden då olyckan inträffade. I Kungl. Maj:ts proposition nr 13 till 1922 års riksdag med förslag till sjömanslag, vilket förslag grundade sig på ett utav den s. k. sjölagskommittén avgivet betänkande, hade lagrummet ett andra stycke av följande lydelse: »Var
sjömannen svensk, är redaren, såframt skyldighet jämlikt 30 § att gälda begravningskostnaden åvilar honom samt sjömannen varit i redarens tjänst under de sista sex månaderna, innan anställningen genom dödsfallet eller eljest upphört, pliktig att till den avlidnes efterlämnade hustru eller minderåriga barn utgiva en månads tilläggshyra.» I anslutning härtill anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet i huvudsak följande:
någon nämnvärd tunga. Jag antager nämligen, att risken för utgivandet av dylikt understöd bör kunna mot en troligtvis ringa premie genom försäkring täckas. Jag har därför låtit förevarande stadgande kvarstå i förslaget. — -— — Vidkommande stadgandets förhållande till lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 och lagrådets med avseende därå gjorda påpekande anser jag, att tilläggshyra bör utgå, även om sjömans död förorsakats av olycksfall. Att detta också varit sjölagskomitténs mening synes mig ganska visst.»
»I avgiven reservation h a r redarrepresentanten inom sjölagskommittén ansett fullgiltig anledning för upptagande av en dylik bestämmelse icke föreligga. Lagrådet har anslutit sig till denna uppfattning. Som skäl för stadgandets avstyrkande har i huvudsak framhållits, att den redaren ålagda förpliktelsen, som saknade motstycke inom annat verksamhetsområde, icke kunde anses vara betingad av några ur sjöfartsnäringens speciella karaktär härledda skäl. Jag kan icke instämma härutinnan. De stora faror för liv och hälsa, varmed sjömansyrket är förenat, och vartill motsvarighet knappast torde finnas inom något annat yrke, synas mig väl berättiga upptagandet av denna bestämmelse. Visserligen j må det medgivas, att en utveckling av försäkringsväsendet på detta område, så: som inom lagrådet framhållits, vore en i och för sig lämpligare väg att tillförsäkra efterlevande ett behövligt understöd vid familjeförsörjarens frånfälle, och jag hyser också förhoppning, att spörsmålet om familjepension i samband med frågan om sjöfolkets pensionering i övrigt, vilken fråga för närvarande är under behandling hos de s. k. skeppstjänstkommitterade, skall inom en snar framtid bringas till en lycklig lösning. Att emellertid i avbidan på förslag härom undanskjuta en bestämmelse med ifrågavarande behjärtansvärda syfte synes mig ej vara skäligt, så mycket hellre, som jag är övertygad om att denna förpliktelse —- vilken för övrigt segelfartygsföreningen ej velat motsätta sig — icke skulle för rederinäringen innebära
Riksdagen beslöt emellertid, sedan kamrarna först stannat för olika beslut, att stadgandet skulle utgå ur lagen. Sjömanskommittén h a r upptagit förevarande spörsmål till prövning. Kommittén har därvid bemärkt, att såväl den danska som den norska lagen innehålla föreskrifter om en månads tilläggshyra för avliden sjömans änka eller minderåriga barn. Enligt kommitténs uppfattning tala övertygande skäl för att nu införa en liknande föreskrift i den svenska lagen. Kommittén ansluter sig därvid helt till de synpunkter, som framlades av chefen för justitiedepartementet i propositionen nr 13/1922. Det må särskilt framhållas att frågan om sjöfolkets pensionering visserligen numera är löst, men enligt därom gällande författningar utgår icke familjepension. Beträffande utformningen av stadgandet har kommittén funnit sig böra föreslå, att redarens förpliktelse att utgiva understöd till avliden sjömans efterlevande skall avse ett belopp motsvarande en månads hyra. Vidkommande spörsmålet vilka efterlevande som böra komma i åtnjutande av tilläggshyra, har kommittén stannat för det förslaget, att andra än hustru och barn under sexton år icke böra komma ifråga. Åldersgränsen har valts med hänsyn till att enligt de författ-
ningar, som upptaga föreskrifter om bidrag till barn, bidraget vanligen icke utgår längre än till dess barnet uppnått n ä m n d a ålder. Vad angår övriga förutsättningar för rätten till tilläggshyra har kommittén ej funnit skäl föreslå, att rätten skall vara beroende av att sjömannen varit i redarens tjänst viss tid. Det förefaller nämligen kommittén vara obilligt, om exempelvis tilläggshyra skulle frånkännas de efterlevande efter en sjöman, som varit till sjöss de sista tjugu åren, enbart av den tillfälliga anledningen att hans senaste anställning varat endast kort tid. Kommittén föreslår därför, att redaren skall vara pliktig att utgiva tilläggshyra, så snart sjömannens död inträffade medan han var i redarens tjänst. Kommittén har därvid icke förbisett, att tillläggshyra kan komma att utgå trots att sjömannens rätt till hyra upphört. Det kan synas som om en sådan föreskrift skulle innebära en alltför långt gående förpliktelse för redaren, men med hänsyn till att tilläggshyran är avsedd att vara understöd till de efterlevande, har kommittén funnit att denna förmån icke bör berövas dem exempelvis av den anledningen, att sjömannen avlidit av en självförvållad sjukdom eller under en olovlig bortovaro från fartyget. Det i propositionen nr 13/1922 föreslagna stadgandet hade samma innebörd. — Slutligen föreslår kommittén, att tillläggshyra skall utgå jämväl i det fall att sjömannen avlidit å tid, då han var berättigad till sjukhyra enligt 18 §. För att emellertid redarens förpliktelse att betala sjukhyra och tilläggshyra icke skall bliva alltför betungande föreslås, att redaren skall ha rätt att från tilläggshyr a n draga ej mindre den sjukhyra sjömannen redan må ha uppburit än även ej gulden men till betalning förfallen
sjukhyra, varpå sjömannens dödsbo må ha krav. Av 7 § framgår att stadgandet avses bliva tillämpligt å befälhavaren. 25 §.
I lagrummet stadgas att, därest det vid sluträkning befinnes att sjöman i förskott uppburit mer, än rätteligen tillkom honom, han ändock äger behålla vad han uppburit, där tjänstgöringen upphört av närmare angiven anledning. Kommittén föreslår endast en mindre redaktionell ändring i lagrummet. 26 § ( n y ) . 1938 års sjömanslagsutredning föreslog i sitt betänkande (25 a §), att i sjömanslagen måtte införas en bestämmelse om rätt för sjöman, som lämnar sin tjänst i utlandet, att åtnjuta hemresebidrag efter längre tids tjänstgöring. Kommittén, som i princip biträder ett sådant förslag, föreslår att hithörande bestämmelser införas i lagen under en ny paragraf med beteckningen 26 § samt att föreskrifterna i nuvarande 26 § sammanfogas med reglerna i gällande 27 §. Såsom sjömanslagsutredningen påpekade förutsätter lagen, att en sjöman, som efter slutad anställning önskar fara hem, antingen själv får bekosta hemresan eller ock försöka erhålla tjänst på ett hemgående fartyg. Ofta blir sjömannen i väntan på lägenhet kvar i den utländska hamnen, till dess hans hopsparade hyresmedel blivit förbrukade, varefter han kan bliva nödsakad att ånyo taga hyra på ett fartyg i utrikes fart eller också måste han såsom nödlidande omhändertagas av konsul och hemsändas på statens bekostnad. Enligt kommitténs mening bör det eftersträvas att skapa lagregler, som kunna bidraga till att knyta sjömannen fastare såväl till den
redare i vars tjänst han är som till hemlandet. Det gäller emellertid att avväga dessa regler, så att de å ena sidan icke bli alltför betungande för redaren och staten och å andra sidan verkligen bli till glädje och nytta för sjömannen. Utredningen ansåg, att staten, redaren och sjömannen skulle bidraga med vardera en tredjedel av kostnaden för hemresan jämte underhåll. Kommittén har emellertid funnit, att förmånen i de allra flesta fallen skulle bli utan värde för sjömannen, om han skulle behöva bidraga till hemresan med egna medel. Kommittén har därför stannat för det förslaget, att kostnaden för hemresan jämte underhåll skall bestridas av staten och redaren med hälften vardera. Enligt sjömanslagsutredningens förslag skulle såsom villkor för ifrågavarande förmån gälla, att sjömannen varit i redarens tjänst i två år eller — då fråga vore om vissa avlägsna h a m n a r — tre år samt att sjömannen icke haft tillfälle att lämna tjänsten i hemlandet under det senast förflutna året. Vid övervägande av detta förslag har kommittén funnit, att skäl ej föreligger att göra åtskillnad mellan olika hamnar, utan kommittén anser att tiden över lag bör vara två år. Vidare h a r kommittén funnit, att. uttrycket »varit i redarens tjänst» bör utbytas mot uttrycket »varit i tjänst». Kommittén har nämligen befarat, att lagrummet eljest skulle komma att få mindre räckvidd än som varit avsett. Kommittén har därvid tänkt på det fallet, att sjömannen väl varit anställd på samma fartyg i två år men att under denna tid fartyget bytt ägare. Enligt kommitténs uppfattning skulle det icke vara rimligt, om sjömannen skulle förlora sin rätt enligt förevarande lagrum, därför att sistnämnda omständighet inträffat. Kommittén anser sålunda, att sjömannen skall
kunna kräva fri hemresa därest han, antingen varit i samme redares tjänst två år eller varit anställd å samma fartyg under nämnda tid. Av sjömanslagsutredningen föreslogs ytterligare att sjömannen för att komma i åtnjutande av förmånen skulle vara pliktig att, om så påfordrades, kvarstå i tjänsten tills fartyget u p p n å d d e h a m n från vilken hemresan kunde företagas med avsevärt mindre kostnad, såvida detta beräknades ske inom tre månader. Även kommittén förmenar, att en begränsning av detta slag bör göras, men kommittén har — med hänsyn till de många uppmjukningar av utredningens förslag som kommittén funnit skäliga — ansett att detta stadgande bör skärpas, såtillvida att tiden bestämmes till sex månader. I likhet med sjömanslagsutredningen föreslår kommittén, att sjöman som själv uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, samtidigt skall begära fri hemresa för att icke gå miste om förmånen. Vidare biträder kommittén utredningens förslag, att sjömannen skall vara pliktig att antaga tjänst å fartyg, som är bestämt till Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen kan resa hem, dock endast under den förutsättningen, att han anställes i likvärdig tjänst. Kommittén anser emellertid att en ytterligare förutsättning bör vara, att sjömannens hälsotillstånd medgiver honom att antaga sådan tjänst. Det må framhållas att denna förutsättning skall föreligga såväl enligt 28 som 41 §§ gällande sjömanslag. Slutligen ansluter sig kommittén till sjömanslagsutredningens förslag att hemresan skall anordnas av svensk konsul eller befälhavaren. Syftet med denna föreskrift är att möjliggöra tillämpning av 34 § sjölagen och Kungl. förordningen den 12 april 1907 angående gottgö-
relse för svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort, varigenom skulle skapas säkerhet för att resan anordnades på bästa och minst kostsamma sätt. (Jfr kommitténs förslag till ändrad lydelse av 34 § sjölagen.) Jämlikt sjömanslagsutredningens förslag skulle endast sjömän av manskapsgraden vara berättigade till ifrågavarande förmån. Såsom förut omtalats intager emellertid kommittén den ståndpunkten, att vid sociala förmåner åtskillnad ej bör göras mellan olika grupper, och kommittén föreslår därför att i förekommande fall jämväl sjömän av befälsgraden samt befälhavaren skola äga rätt till fri hemresa. I anslutning till de föreslagna stadgandena i 26 § — vilka återfinnas i samtliga fyra Köpenhamns-utkast — har till 33 § fogats en bestämmelse, att sjöman, som avskedas enligt tredje, fjärde eller femte punkten sistnämnda lagrum eller sålunda därför att han gjort sig skyldig till en ej obetydlig förseelse, icke är berättigad till fri hemresa enligt 26 §. Enligt sjömanslagsutredningens förslag skulle detsamma gälla, då sjömannen avskedas jämlikt första eller andra punkten i 33 §. Beträffande första punkten, som är tillämplig då sjömannen finnes vara oduglig till den tjänst för vilken han blivit antagen, torde denna fråga sakna större praktisk betydelse. Det torde nämligen höra till undantagsfallen, att fråga om sjömans oduglighet skulle uppstå först efter två års tjänstgöring. Därest ett sådant fall inträffade, skulle det dock enligt kommitténs mening vara föga tillfredsställande att frånkänna sjömannen förmånen av fri hemresa. Beträffande andra punkten, vilken såsom avskedsgrund upptager försenad inställelse, blir frågan mera tveksam. Sjömanslagsutredningen uttalade såsom sin me-
ning, att det icke vore skäligt att sjöman, som genom försenad inställelse gåve anledning till avskedande, skulle bibehållas vid förmånen. Enligt utredningens uppfattning borde bl. a. beaktas, att befälhavarens ur kostnadssynpunkt i vissa fall betydelsefulla rätt att kräva sjömannens kvarstående i tjänst till dess för hemresans anordnande lämplig hamn uppnåtts skulle bliva illusorisk, i fall fartyget måst avgå utan sjömannen. Kommittén kan till fullo ansluta sig till denna uppfattning då fråga är om sjöman, som avsiktligen lämnat tjänsten eller med andra ord rymt. Däremot kan kommittén icke finna annat än att den sjöman, som eljest utebliver från fartyget och därför avskedas, skulle bli väl strängt behandlad, om han i och med avskedandet skulle förlora rätten till fri hemresa enligt 26 £. Det må i anslutning härtill framhållas att en sjöman, som varit i samme redares tjänst eller anställd å samma fartyg så länge som två år, vanligen torde tillhöra den skötsamma och pålitliga sorten, varför hans uteblivande kan förutsättas vara en engångsföreteelse eller bero på omständigheter över vilka han icke ägt råda. Vid övervägande av vad sålunda förekommit har kommittén stannat för det förslaget att till 33 § skall fogas ett stycke av innehåll, att därest sjöman avskedas enligt tredje, fjärde eller femte punkten, han icke är berättigad till fri hemresa enligt 26 § samt att detsamma skall gälla, om han avskedas enligt andra punkten och det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten. Det må framhållas att sistnämnda begränsning icke återfinnes i något av de fyra Köpenhamns-utkasten. Intet av b e r ö r d a utkast upptager uttrycklig föreskrift om att befälhavare, som avskedas enligt 5 § eller sålunda för
att han ådagalagt oduglighet, oredlighet, grovt fel eller försummelse i tjänsten, skall gå förlustig rätten till fri hemresa jämlikt 26 §. Enligt kommitténs uppfattning bör det emellertid i lagen klart utsägas att (.befälhavaren i förevarande hänseende icke skall vara förmånligare ställd än sjöman. Kommittén föreslår därför, att 7 § första punkten, vari stadgas att för befälhavaren gäller vad i 26 § är föreskrivet om fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring, får sådan lydelse att därav framgår att förmånen icke skall utgå, där befälhavaren avskedats jämlikt 5 §. Med hänsyn till den förtroendeställning befälhavaren Intager har kommittén ej funnit skäl föreligga att göra undantag för det fall att befälhavaren avskedas på grund av oduglighet. 27 § (26 och 27). Såsom förut omtalats föreslår kommittén, att gällande 26 och 27 §§ skola sammanslås till en ny paragraf med beteckningen 27 §. Nuvarande 26 § föreskriver skyldighet för sjöman att, när befälhavaren så påfordrar, underkasta sig läkarundersökning, dock utan kostnad för sjömannen. Kommittén, som anser att detta stadgande oförändrat bör inflyta i lagen, föreslår att stadgandet skall bilda första meningen i den nya 27 §. Enligt 27 § första stycket i dess gällande lydelse skall befälhavaren, när sjöman är sjuk eller skadad, sörja för att denne erhåller nödig vård ombord eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel. I lagrummets andra stycke föreskrives för närvarande bl. a. att då anledning finnes att antaga, att sjöman är behäftad med sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, befälhavaren skall, så-
vitt ske kan, låta den sjuke undergå läkarundersökning. Mot avfattningen av nu nämnda stadganden har anmärkts att därav synes framgå, att den befälhavaren ålagda skyldigheten att föranstalta om läkarundersökning skulle föreligga allenast då anledning föreligger till antagande, att sjömannen är behäftad med en smittsam sjukdom och sålunda icke när det kan antagas att han lider av annan sjukdom. Enligt denna tolkning skulle beträffande ej smittsamma sjukdomar läkare behöva anlitas först sedan det blivit uppenbart att läkarbehandling är erforderlig. Kommittén kan visserligen icke finna, att lagens nuvarande lydelse giver stöd för en sådan tolkning, men kommittén har dock för tydlighetens skull funnit sig böra föreslå ett stadgande av innehåll, att när anledning finnes till antagande att sjöman är sjuk, befälhavaren skall såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare. Enligt kommitténs förslag skall detta stadgande tillsammans med den förut berörda föreskriften om sjömans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning bilda första stycket i den nya 27 §. Andra stycket i den nya paragrafen skall enligt kommitténs förslag utgöras dels av de nuvarande reglerna i 27 § första stycket och dels av föreskriften i samma paragrafs andra stycke, att när anledning föreligger till antagande att sjöman är behäftad med sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, befälhavaren skall låta bringa honom i land, därest betryggande åtgärder mot smittfaran icke kunnat träffas ombord. Slutligen föreslår kommittén, att nuvarande tredje stycket i 27 § —- vari stadgas skyldighet för befälhavaren att i visst fall omhändertaga sjuk eller skadad sjömans tillhörigheter — samt nu-
varande fjärde stycket i samma paragraf — vari lämnas föreskrifter om huru med sjuk eller skadad sjöman, som kvarlämnas i utlandet, skall förfaras — skola i oförändrat skick inflyta i nya 27 §. Dock föreslås att till fjärde stycket fogas den bestämmelsen, att då en i utlandet kvarlämnad sjöman så begär, befälhavaren skall underrätta hans närmaste anhöriga. 28 §.
Lagrummet upptager för närvarande regler angående vem som skall bekosta vården av sjuk eller skadad sjöman. I första styckets inledande mening återfinnes huvudregeln, att redaren skall bekosta sjukvården, så länge sjömannen är kvar i tjänsten. I andra stycket stadgas emellertid för närvarande att sjömannen skall själv bekosta vården, om han ådragit sig sjukdomen genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande. Kommittén föreslår till en början den redaktionella ändringen, att den inledande meningen skall bilda lagrummets första stycke samt att däri hänvisning skall göras till undantagsbestämmelsen. I nuvarande första stycket stadgas vidare att — därest sjuk eller skadad sjöman vid tjänstetidens utgång varder skild från tjänsten eller dessförinnan avskedad utan sådan grund som i 33 § sägs — han jämväl efter anställningens upphörande äger åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor efter avmönstringen; har avmönstring icke skett, räknas tiden från det fartyget gått vidare. Ytterligare föreskrives att svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten, dessutom är berättigad till fri resa med underhåll till sin hemort här i ri-
ket, dock med skyldighet att — u n d e r samma förutsättningar som angivits i den av kommittén förslagna 26 § — antaga tjänst å annat fartyg. Av nuvarande andra stycket framgår att denna förmån icke må krävas, om sjukdomen eller skadan är självförvållad. Enligt kommitténs förslag skola reglerna om sjukvård och hemresa på redarens bekostnad efter tjänsteförhållandets u p p h ö r a n d e bilda andra stycket i 28 §, därvid hänvisning göres till nu nämnda undantagsbestämmelse, som i kommitténs förslag återfinnes i tredje stycket. Kommittén h a r emellertid funnit, att reglerna i viss mån böra uppmjukas till sjömannens förmån. Till en början må framhållas att såsom reglerna för närvarande äro avfattade, äger en sjöman icke rätt till sjukvård på redarens bekostnad, om han lämnar tjänsten på egen begäran, och ej heller om han blir avskedad enligt 33 § eller sålunda för det han i något väsentligt avseende åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet. Den finska lagen intager samma ståndpunkt. De danska och norska lagarna ha emellertid en annan inställning. Enligt dem har nämligen sjömannen rätt till sjukvård på redarens bekostnad, så snart han är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande. Enligt kommitténs mening är denna inställning riktig. Såsom i förarbetena till 1891 års sjölag uttalas, måste omfånget av redarens skyldighet att bekosta sjukvård åt sjöman bedömas enligt billighetshänsyn. Kommittén kan för sin del icke finna, att det överensstämmer med billigheten att från förmånen av fri sjukvård utestänga sjöman, som frånträder tjänsten på egen begäran. Mera tveksam ställer sig saken, därest sjömannen avskedats enligt 33 §. Kommittén har emellertid funnit det
vara en väl sträng påföljd för sjömannen, om han genom avskedandet skulle förlora rätten till fri sjukvård. På grund av det anförda föreslår kommittén att 28 § i förevarande hänseende bringas i överensstämmelse med de danska och norska lagarna. Vidare har kommittén funnit, att stadgandet i 28 § om rätt för svensk sjöman att på redarens bekostnad erhålla hemresa jämte underhåll till hemorten här i riket skäligen bör vara tillämpligt icke endast, då sjömannen lämnar tjänsten i utlandet, utan även när han avgår från tjänsten i svensk hamn. För att rätten till hemresa på redarens bekostnad icke skall bli alltför vidsträckt föreslår kommittén, att sjömannen ej skall vara berättigad till denna förmån i a n d r a fall än när han lämnar tjänsten på grund av sjukdom eller skada, eller när han vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avmönstring. Kommittén vill sålunda förebygga, att en sjöman skall kunna kräva hemresa på redarens bekostnad, om han efter avgången från tjänsten ex. under en kortare tid står under läkares tillsyn för någon obetydlig krämpa. Såsom förut berörts stadgas i nuvarande andra stycket i 28 § att sjömannen är pliktig att själv bekosta sjukvården och icke är berättigad till fri hemresa, om han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande. Vidare föreskrives att redarens utlägg för kostnad, som nu sagts, må avdragas å sjömannens hyra. Kommittén föreslår, dels att sistnämnda föreskrift skall utgå, eftersom redan av 20 § framgår att denna avdragsrätt föreligger, och dels att återstående regler skola bilda tredje stycket i 28 §. I fråga om den närmare
utformningen av dessa regler föreslår kommittén i anslutning till sin tidigare uttalade uppfattning om könssjukdomarna, att reglerna ändras på samma sätt som motsvarande regler i 4 och 18 §§. Enligt lagen den 20 juni 1918 ang. åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är envar, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, berättigad att för sjukdomen erhålla sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel. Lagen tillkom såsom ett led i kampen mot dessa för folkhälsan så farliga sjukdomar. Lagen är emellertid tillämplig allenast å den, som vistas här i riket. En i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, kan sålunda icke åberopa nämnda lag för att erhålla kostnadsfri vård. Eftersom könssjukdom enligt gällande sjömanslags ståndpunkt är att betrakta såsom en självförvållad sjukdom, äger han ej åtnjuta vård på redarens bekostnad. Utan särskilt stadgande skulle alltså den omständigheten att sjömannen kvarlämnades i utlandet medföra att han finge själv bekosta vården. Detta ansågs emellertid vara obilligt och därför infördes under 28 § tredje stycket sjömanslagen den föreskriften att, därest svensk sjöman som är behäftad med könssjukdom i smittsamt skede kvarlämnas i utlandet, kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel skall bestridas av statsmedel för tiden efter det hans anställning upphört. Motsvarande föreskrift återfinnes i övriga nordiska lagar. I den danska lagen stadgas dessutom att i förekommande fall kostnaden för hemresan skall utgå av statsmedel. Under de nordiska överläggningarna framhölls att sistnämnda föreskrifter skulle kunna borttagas, eftersom huvudprincipen föresloges bli den att redaren skulle vara pliktig att bekosta vården av
mittén har emellertid ytterligare ansett, könssjuk inhemsk sjöman icke blott så att samma regel bör gälla beträffande länge tjänsteförhållandet bestode utan utländsk sjöman, som vid avgången ur jämväl för viss tid därefter. Å andra sitjänsten lider av tuberkulos i smittsamt dan påpekades att det med hänsyn till skede. Föreskriften återfinnes i det ifrågavarande sjukdomars natur icke norska Köpenhamns-utkastet. vore mer än rimligt, att staten övertoge Av 7 § framgår att 28 § föreslås bliva redarens förpliktelser i vad avsåge titillämplig jämväl å befälhavaren. Detta den efter tjänsteförhållandets upphöranöverensstämmer med gällande rätt. de ävensom i förekommande fall bekostade sjömannens hemresa. Vidare ansågs 29 §. att skäl ej förelåge att skilja mellan Lagrummet upptager bestämmelser av smittsam och icke smittsam könssjukolika slag för det fall att sjömannen avdom. Överläggningarna utmynnade i det lider, medan han är kvar i tjänsten. gemensamma förslaget att, där sjömanEnligt första stycket är befälhavaren nen är d a n s k / f i n s k / n o r s k / s v e n s k och för närvarande pliktig att — förutom h a n vid tjänsteförhållandets upphörande underrätta sjömannens närmaste anhölider av könssjukdom, statsverket skall riga om dödsfallet — sörja för h a n s beövertaga de utgifter för sjukvård eller gravning. Inträffar dödsfallet utom rihemresa, vilka eljest skulle åvila redaket, torde begravningen vanligen icke ren. äga rum i sjömannens hemland. Lagen Kommittén, som funnit detta förslag föreskriver nämligen icke skyldighet för stå i överensstämmelse med grunderna befälhavaren att hemförskaffa kroppen för 1918 års lag, har anslutit sig till detefter en utomlands avliden sjöman. Komsamma. , mittén ämnar icke föreslå införandet av Enligt de fyra Köpenhamns-utkasten en bestämmelse, som skulle ålägga befälskall vad stadgats om statens skyldighet havaren detta. Nu för tiden föregås att bekosta sjukvård och hemresa för emellertid begravning ofta av eldbekönssjuk sjöman gälla jämväl sjöman, gängelse. På grund härav och eftersom som vid tjänsteförhållandets upphörandet icke torde vara förenat med nämnde lider av tuberkulos. Mot ett sådant värd olägenhet att sända askan till sjöförslag kan visserligen invändas från mannens hemland där begravningen elsvenskt håll att statsverket icke i fråga ler, såsom den vedertagna svenska terom någon enskild - arbetstagare i land men är, nedsättandet av askan då kan bekostar vården vid tuberkulos, men ur ske, föreslår kommittén, att till första samhällets synpunkt måste det anses listycket fogas ett stadgande av innehåll ka viktigt att bekämpa denna sjukdom att, där eldbegängelse sker, befälhavaren som könssjukdomarna. Vid sådant förskall sörja för att urna innehållande ashållande och då det icke med fog kan kan blir hemsänd. Kommittén anser sig göras gällande att tuberkulos är en sjukicke kunna gå in på frågan i vilka fall dom, som drabbar särskilt sjömän, har och under vilka förutsättningar eldbekommittén funnit statsverket böra framgängelse må ske. Denna fråga regleras för sjöfartsnäringen bära de utgifter som för svenskt vidkommande i Kungl. kunkunna uppkomma i anledning av att svensk sjöman vid tjänsteförhållandets I görelsen den 8 december 1933 ang. eldu p p h ö r a n d e lider av tuberkulos. Kom- ||begängelse. Det må även framhållas att
särskilda föreskrifter kunna gälla å den ort, där dödsfallet inträffat. I lagrummets andra stycke stadgas för närvarande, att befälhavaren skall låta uppteckna vad den avlidne efterlämnat å fartyget ävensom sörja för att kvarlåtenskapen avlämnas till delägarna i boet eller till annan för deras räkning. Kommittén föreslår det tillägget, att upptecknandet skall ske snarast möjligt och i vittnens närvaro ävensom att, därest dödsfallet inträffat utom riket, uppteckningen skall överlämnas till närmaste svenske konsul. Enligt lagrummets andra stycke i dess nuvarande lydelse gäller vidare att, därest sjömannen avlidit utomlands och kvarlåtenskapen icke utan skada eller olägenhet kan behållas ombord, befälhavaren skall antingen överlämna densamma till närmaste svenske konsul eller på lämpligt sätt försälja den. Kommittén föreslår den utvidgningen av stadgandet, att befälhavarens rätt att överlämna kvarlåtenskapen till konsuln skall föreligga jämväl därest fartyget beräknas icke anlöpa svensk hamn inom ett år från dödsfallet. Å andra sidan föreslår kommittén, att befälhavarens rätt att försälja egendom skall inskränkas såtillvida, att försäljning må ske allenast i den mån egendomen är utsatt för förskämning eller snar förstörelse. I anslutning härtill föreslås emellertid att befälhavaren i sådant fall må i stället bortskaffa egendomen. Förhållandena kunna vara sådana, att försäljning är utesluten. Slutligen föreskrives för närvarande i andra stycket att befälhavaren efter ankomsten till svensk hamn är skyldig att redovisa för försäljningssumman inför ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets hemort. Enligt kommitténs förslag skall redovisning kunna ske in-
för ombudsman vid vilket som helst av rikets sjömanshus. Enligt 7 § skulle 29 § bli tillämplig även då fråga är om avliden befälhavare. Vanligen torde det ankomma på den styrman, som jämlikt 44 § träder i den avlidne befälhavarens ställe, att vidtaga de i anslutning till dödsfallet föreskrivna åtgärderna. 30 §.
Lagrummet stadgar i sin nuvarande lydelse skyldighet för redaren att bestrida kostnaden för sjömans begravning, om dödsfallet inträffat medan sjömannen var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad. Kommittén ämnar icke föreslå ändring i detta stadgande. Däremot anser kommittén, att stadgandet bör utökas med en föreskrift om skyldighet för redaren att i förekommande fall bestrida utgifterna för eldbegängelse. Såsom lagrummet nu är avfattat torde redaren vara pliktig att bestrida de utgifter, som kunna uppkomma i samband med nedsättande av askan ( = begravningskostnad) men däremot icke kostnaden för själva eldbegängelsen. Enligt vad kommittén erfarit brukar emellertid redaren betala denna kostnad, om eldbegängelsen sker å utrikes ort. Så vanligt förekommande som eldbegängelse numera är kan det heller icke anses annat än rimligt, om skyldigheten att gälda begravningskostnaden skulle komma att omfatta jämväl utgifterna för eldbegängelse. På grund av det anförda föreslår kommittén ett tilläggsstadgande av denna innebörd. Av kommitténs förslag till ny lydelse av 34 § sjölagen framgår, att befälhavaren skall vara pliktig att från utlandet utan betalning medtaga u r n a innehållande askan efter avliden svensk sjöman.
5—517711.
Enligt kommitténs förslag har till lagrummet fogats ett andra stycke, innehållande den bestämmelsen att, därest svensk sjöman avlider under tid då statsverket enligt 28 § fjärde stycket bekostar hans sjukvård, utgifterna för begravning och eldbegängelse skola utgå av statsmedel. Eftersom redaren får svara för dessa utgifter om sjömannen dör medan han ännu vårdas på redarens bekostnad, måste det anses följdriktigt att statsverket bestrider samma utgifter, om dödsfallet inträffar under det sjömannen vårdas på statens bekostnad. Av 7 § framgår att 30 § är tillämplig beträffande avliden befälhavare. 31 §. I gällande lydelse innehåller lagrummet den föreskriften att — därest befälhavaren, i fall där svensk konsuls bistånd ej kunnat erhållas, nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift som icke ålegat redaren — denne äger därför undfå ersättning av statsmedel. I den finska sjömanslagen är lagrummet likalydande. I de danska och norska sjömanslagarna är lagrummet uppdelat i två stycken, varav andra stycket utgöres av n ä m n d a föreskrift. Första stycket upptager regler om skyldighet för befälhavare, som i utlandet överlämnar sjuk eller skadad sjöman åt konsuls försorg, att på begäran ställa säkerhet för kostnad, som enligt 28 och 30 §§ åvilar redaren. Vidare föreskrives att sjömannen tillkommande hyresbelopp skall överlämnas till konsuln samt att sjömannen icke må utan konsulns samtycke utfå beloppet, så länge han är under dennes försorg. 1938 års sjömanslagsutredning föreslog att motsvarande bestämmelser skul-
le upptagas i den svenska lagen såsom ett nytt första stycke. Kommittén ansluter sig i p r i n c i p till detta förslag, men kommittén h a r funnit ett p a r ändringar böra vidtagas. Sålunda bör skyldigheten att ställa säkerhet, som kan av konsuln godkännas, omfatta jämväl den sjukhyra, vartill sjömannen må bliva berättigad. Vidare kan det icke anses rimligt att betaga sjömannen den principiella rätt, som tillkommer varje arbetstagare, nämligen att själv förfoga över intjänad arbetslön. Kommittén föreslår därför, att konsuln icke skall kunna vägra att till sjömannen utbetala till betalning förfallet hyresbelopp, såvida icke beloppet erfordras till täckande av utgifter för sjömannens räkning eller sjömannen befinner sig i sådant tillstånd, att han icke är i stånd att handha sina angelägenheter. Vad angår stadgandet om rätt för redaren att i vissa fall undfå ersättning av statsmedel skall detta, såsom förut antytts, enligt kommitténs förslag bilda lagrummets andra stycke. Förutsättningen för stadgandets tillämplighet torde enligt gällande praxis (jfr N. J. A. 1949: 330) i första hand vara den, att det icke enligt svensk lag ålegat redaren att bestrida den av befälhavaren gjorda utgiften. Härutöver torde emellertid fordras att befälhavarens förpliktelse att göra utgiften grundat sig på svenska rättsregler. Grundar sig däremot utgiften på främmande lands lagstiftning (ex. immigrationsbestämmelser), blir utgiften att betrakta såsom en slags driftskostnad för rederiet och är därför icke av beskaffenhet att ådraga staten betalningsskyldighet jämlikt 31 § sjömanslagen. Under de nordiska överläggningarna behandlades förevarande spörsmål ingående. Allmänt ansågs det icke vara
rimligt att redare, som för inhemsk sjömans sjukvård eller begravning förskjutit mer än enligt hemlandets lag ålegat honom, icke skulle kunna vända sig mot staten för att få ersättning härför. Enighet rådde därom att den i 31 § stadgade skyldigheten för staten att gottgöra redaren borde vara för handen, även om befälhavaren nödgats göra utgiften på grund av främmande lands lagstiftning och då oberoende av huruvida bistånd av konsul kunnat erhållas eller ej. Överläggningarna utmynnade i det förslaget, att i de nordiska lagarna orden »i fall där svensk (dansk/finsk/norsk) konsuls bistånd ej kunnat erhållas» skulle utgå ur lagarna, samt att uttrycket »som icke ålegat redaren» skulle utbytas mot uttrycket »som icke enligt svensk (dansk/ finsk/norsk) lag ålegat redaren». Kommittén har ansett sig böra i princip biträda det gemensamma nordiska förslaget. Kommittén finner det emellertid vara av största vikt, att säkerhet skapas för att ersättningskyldighet för staten icke inträder i annat fall än där utgiften verkligen varit oundviklig. Eljest skulle kunna befaras att redaren kommer att finna det tämligen likgiltigt om utgiften göres eller ej, eftersom han kan räkna med att alltid bli gottgjord av staten. På grund av det anförda föreslår kommittén den ändringen av förevarande stadgande, att redaren skall äga undfå ersättning av statsmedel där befälhavaren i utlandet nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke enligt svensk lag ålegat redaren och som befälhavaren ej med biträde av svensk konsul kunnat undvika. Ersättningsskyldighet för staten skulle sålunda inträda i fall, där utgiften måst göras oaktat konsul biträtt befälhavaren, eller där det visas att gjord utgift
ej kunnat undvikas även om konsul anlitats. 32 §.
I lagrummet stadgas för närvarande att befälhavaren äger avskeda sjöman, som till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller som lider av sjukdom, medförande fara för de ombordvarande. Enligt kommitténs förslag skulle detta stadgande i oförändrat skick bilda första stycket i 32 §. Såsom anmärkts i anslutning till kommitténs förslag till ändring av 18 § u p p tager gällande 32 § även föreskrifter om hyra vid sjukdom. Kommittén föreslår, att dessa föreskrifter överflyttas till 18 § (jfr detta lagrum) och i 32 § ersättas med en hänvisning till 18 §. 33 §.
I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att befälhavaren i vissa under punkt 1—4 uppräknade fall äger avskeda sjöman, oaktat tjänsteavtalet består. I samtliga fall grundar sig befälhavarens rätt därpå, att sjömannen i ett eller annat avseende åsidosatt vad enligt avtalet måste anses åligga honom. Kommittén har icke ansett sig böra föreslå begränsning av den befälhavaren sålunda medgivna rätt att avskeda sjöman. Däremot har kommittén funnit vägande skäl tala för att rätten bör utvidgas. I gällande dansk sjömanslag stadgas under punkt 4, att sjöman må avskedas bl. a., därest han döljer obehörig person ombord. Motsvarande regel saknas i den svenska lagen. Enligt kommitténs uppfattning bör visserligen den omständigheten, att sjöman döljer obehörig person ombord, icke i och för sig medföra
rätt för befälhavaren att avskeda sjömannen, men det kan icke bestridas, att sjömannens handlingssätt stundom kan medföra ej önskvärda följder för fartyget eller de ombordvarande. Kommittén h a r tänkt särskilt på det fallet, att sjömannen i främmande hamn söker dölja en för brott eller illegal politisk verksamhet efterspanad person i avsikt att smuggla honom ut ur landet. Upptäckes förhållandet av det främmande landets myndigheter, blir påföljden måhända den, att fartyget tages i beslag, de ombordvarande kvarhållas eller dryga böter åläggas rederiet. Enligt kommitténs uppfattning skulle det säkerligen verka återhållande på sjömannen, om han riskerade avsked i sådant fall. På grund av det anförda föreslår kommittén, att till fjärde punkten fogas en bestämmelse, att befälhavaren må avskeda sjöman, om han döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kunna medföra allvarliga följder för fartyget eller de ombordvarande. Av 43 § gällande lag framgår att tvist om tjänsteförhållandet må avgöras allenast av svensk myndighet. Att sådan tvist är undandragen utländsk myndighets prövning sammanhänger därmed, att vårt land vill försöka h i n d r a främmande länder att få domsrätt över svenska fartyg och göra sina lagbestämmelser om tjänsteförhållandet tillämpliga å dem. I den danska och norska sjömanslagen återfinnes en femte punkt under 33 §, enligt vilken sjöman må avskedas, om han drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndighet. Motsvar a n d e bestämmelse saknas i den finska och svenska lagen. Vid sin behandling av förslaget till gällande svenska sjömanslag hemställde lagrådet, att förevar a n d e stadgande måtte införas jämväl i den svenska lagen, enär eljest överträ-
delse av 43 § icke skulle kunna beivras. Dåvarande chefen för justitiedepartementet lämnade emellertid lagrådets hemställan utan bifall under hänvisning till att sådan överträdelse skulle kunna straffas med böter såsom förseelse i tjänsten enligt 82 §. Departementschefen ansåg vidare, att den ifrågasatta bestämmelsen under alla förhållanden skulle bliva icke blott m i n d r e lämplig utan även föga effektiv, eftersom ett avskedande givetvis icke skulle kunna verkställas inom det lands territorium, där tvisten anhängiggjorts, ävensom vara utan all betydelse, om sjömannen redan lämnat tjänsten, då han påkallade utländsk myndighets prövning av tvisten. Kommittén har upptagit denna fråga till behandling och har därvid funnit, att stadgandet bör inflyta i den svenska lagen. Enligt kommitténs mening är det av största betydelse att tvister angående svenska rättsförhållanden icke dragas inför utländska myndigheter och det synes kommittén uppenbart, att åtminstone en i tjänst varande sjöman skulle nog betänka sig innan han vände sig till utländsk myndighet, om han visste att han i så fall kunde bli avskedad. Den omständigheten, att avskedandet måh ä n d a icke skulle kunna verkställas inom det land, där tvisten anhängiggjorts, kan enligt kommitténs uppfattning icke tillmätas avgörande betydelse. Sjömannen torde nämligen, om befälhavaren vidhåller sitt beslut att avskeda honom, bli nödsakad att lämna fartyget i första hamn, där hinder för avmönstring ej möter. I 33 § andra stycket stadgas för närvarande att, innan sjöman som är ombord avskedas, skall såvitt möjligt med honom hållas förhör, som i 64 § sägs. I förarbetena till gällande sjömanslag uttalas i anslutning till förevarande
stadgande, att det lärer med säkerhet antagas, att avskedande icke kommer att äga rum utan omsorgsfull prövning av de föreliggande omständigheterna. Erfarenheten har emellertid visat, att detta antagande icke till fullo motsvarats av verkligheten. Det inträffar emellanåt att avskedande sker utan föregående förhör. Anledningen härtill torde vara den, att föreskriften om förhör icke gjorts ovillkorlig. Förhör behöver ju icke hållas, om sjömannen ej är ombord, och vidare är begreppet »såvitt möjligt» tänjbart. Enligt kommitténs mening bör befälhavaren icke i något fall kunna vidtaga en för sjömannen så allvarlig åtgärd som att avskeda denne, utan att saken i görligaste mån dessförinnan utretts. Förhör bör sålunda äga rum även om sjömannen icke kan vara personligen tillstädes. Det är ingalunda uteslutet, att de övriga ombordvarande vid ett förhör skulle kunna lämna sådana upplysningar, att vederbörandes skuld eller oskuld bleve klarlagd. Det kan bli av särskild betydelse i fall, där avsked enligt 33 § andra punkten, eller således för det sjömannen icke inställt sig i rätt tid, är ifrågasatt. Vid förhöret kunna sådana omständigheter framkomma, att befälhavaren anser sig böra avstå från sin rätt att avskeda sjömannen. På grund av det anförda föreslår kommittén den lydelsen av 33 § andra stycket, att innan befälhavaren avskedar sjöman jämlikt denna paragraf, förhör skall hållas jämlikt bestämmelserna i 64 § (jfr detta lagrum), samt att förhöret skall äga rum, även om sjömannen är förhindrad att vara personligen tillstädes. Enligt 33 § sista stycket i dess gällande lydelse är sjöman, som avskedas enligt denna paragraf, icke berättigad till h y r a för längre tid än han förrättat tjänsten. Kommittén har i princip intet
att erinra mot stadgandet, men obestridligen leder detsamma stundom till obilliga följder för den avskedade sjömannen. Särskilt blir detta fallet, om befälhavaren under åberopande av 33 § andra punkten avskedar sjöman, som icke inställt sig i rätt tid, och denne i själva verket var utan skuld. Kommittén vill icke anvisa den utvägen, att befälhavaren i sådant fall skulle åläggas att återtaga sjömannen i tjänsten eller att betala honom hyra för viss tid. Däremot har kommittén — såsom framgår av vad anförts under 18 § — funnit skäl föreslå, att sjömannen skall bibehållas vid sin rätt till sjukhyra. Enligt kommitténs mening bör emellertid ytterligare en regel till sjömannens förmån införas. Kommittén har därvid haft det fallet för ögonen, att sjömannens utevaro berott därpå att han mot sin vilja blivit kvarhållen av myndigheterna på platsen. Sålunda kan tänkas, att sjömannen blivit ålagd att inställa sig vid en allmän läkarundersökning eller att han icke k u n nat komma till hamnområdet, därför att detta blivit avspärrat. Särskilt om sjömannen befinner sig i utlandet blir hans belägenhet svår. Enligt kommitténs mening bör staten i sådant fall ingripa till sjömannens förmån, om han är svensk. På grund av det anförda föreslår kommittén ett stadgande av innehåll att, därest sjömannen är svensk och hans uteblivande från fartyget föranletts av utländsk myndighets påbud, han skall vara berättigad att av statsmedel erhålla fri resa till sin hemort här i riket ävensom hyra för den tid han av sådan anledning varder arbetslös, dock icke utöver två månader. Vidare föreslås att, vad i 26 § stadgas om sjömans plikt att i samband med hemresa antaga tjänst å annat fartyg, skall äga motsvarande tilllämpning. — Köpenhamns-utkastet skil-
jer sig från kommitténs förslag såtillvida som jämlikt utkastet staten skall bispringa sjömannen endast i fall, där uteblivandet berott på offentligt påbjuden läkarundersökning. Enligt kommitténs förslag skall slutligen till 33 § fogas ett fjärde stycke, upptagande bestämmelser om rätten till fri hemresa enligt 26 § i fall, då sjöman avskedats enligt förstnämnda paragraf. Härom hänvisas till vad anförts under 26 §. 34 §.
I likhet med vad som gäller beträffande befälhavaren förutsätter lagen, att sjöman när som helst må avskedas från sin tjänst, även om han icke är ur stånd att fullgöra tjänsten på grund av sjukdom eller h a r gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Förevarande lagrum upptager föreskrifter om ersättning till en sålunda avskedad sjöman. Föreskrifterna motsvaras av de bestämmelser, som i 3 § lämnas angående befälhavaren. Även i 34 § är huvudregeln för närvarande den, att sjömannen äger rätt till skadestånd i form av gottgörelse för den förlust han lider genom att han tvingas lämna tjänsten i förtid, och vidare lämnas en hjälpregel om standardersättning i det fall att utredning om förlusten icke varder förebragt. I förhållande till den i 3 § lämnade hjälpregeln föreligger den skillnaden, att medan befälhavaren är berättigad till hyra för tre månader, må sjöman av befälsgraden kräva endast två månaders hyra samt sjöman av manskapsgraden blott en månads hyra. Innan kommittén närmare redogör för sitt ändringsförslag, anser sig kommittén böra rikta uppmärksamheten på ett spörsmål av största betydelse i anslutning till skadeståndsreglerna i 34 §. Till en början må framhållas, att det icke
synes vara fullt klart vad som avses med ett avskedande från tjänsten. En sjömans tjänsteavtal torde vanligen vara slutet att efter viss uppsägningstid upphöra i svensk hamn. Tvekan torde icke råda därom, att sjömannen till följd av avtalets innehåll i p r i n c i p är förhindrad att lämna fartyget annorstädes än i svensk hamn och att han förty gör sig skyldig till icke endast kontraktsbrott utan även rymning, om han lämnar fartyget i utländsk hamn. Saken ställer sig emellertid annorlunda ur arbetsgivarens synpunkt. F r å n redarhåll har med skärpa hävdats, att kontraktsbrott icke föreligger från arbetsgivarens sida, om sjömannen avmönstras i utlandet, blott han får ersättning, motsvarande fri resa med underhåll till svensk hamn samt hyra under den tid, som normalt kan beräknas åtgå för hemresan, dock minst under tid som svarar mot den avtalade uppsägningstiden. F r å n arbetstagarnas sida har lika bestämt gjorts gällande, att ett avskedande föreligger, så snart sjömannen blir avmönstrad i utlandet. Till en början intog svensk rättspraxis samma ståndpunkt som redarna (jfr ex. N. J. A. 1931:91), men genom arbetsdomstolens dom nr 19/1934 får anses vara slutgiltigt fastslaget, att en i utlandet verkställd avmönstring, när avtalet föreskriver frånträdande i svensk hamn, är att betrakta såsom ett sådant avskedande ur tjänsten, som enligt 34 § sjömanslagen medför skyldighet för redaren att utgiva ersättning för sjömannens förlust. Norsk rättspraxis är så sträng på denna punkt, att sjömannen anses vara avskedad, om fartyget lämnar den norska hamn, där sjömannen ilandsatts, innan uppsägningstiden gått till ända. På sätt skadeståndsreglerna äro utformade i 34 § i gällande svenska sjömanslag, kan emellertid, såsom arbets-
domstolen fastslagit i sin dom nr 19/ 1934, den sjömannen tillkommande ersättningen icke bestämmas till högre belopp än som erfordras för att försätta sjömannen i samma ställning som om han så snart som möjligt efter den tidpunkt, då avskedandet ägde rum, blivit med fartyget förd till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande och tillika fått åtnjuta uppsägningstid. Även om sålunda grunden för skadeståndets beräknande får anses vara klar, kunna emellertid omständigheterna i det särskilda fallet inbjuda till tvister. Parterna ha m å h ä n d a olika uppfattning om storleken av det belopp, som erfordras för att försätta sjömannen i nyssnämnda ställning. Befälhavaren gör ex. gällande, att sjömannen kan resa med den eller den lägenheten, under det att sjömannen påstår, att tiden är för knapp för detta. Vidare kan tvist uppstå angående i vad mån särskilda omständigheter såsom tillstötande sjukdom skola inverka på ersättningens storlek. På grund av vad sålunda och under 3 § anförts har kommittén stannat för det förslaget, att det sjöman enligt 34 § tillkommande skadeståndet städse skall utgå med standardbelopp. Förslaget överensstämmer härutinnan med Köpenhamns-utkastet. Kommittén övergår härefter till frågan om beloppets storlek. Såsom förut omtalats skiljes i gällande 34 § mellan olika grupper av sjömän såtillvida att, där hjälpregeln om standardersättning blir tillämplig, sjöman av befälsgraden får två månaders h y r a under det att övriga sjömän få nöja sig med en månads hyra. I detta avseende är Köpenhamnsutkastet likalydande. Kommittén hyser emellertid den uppfattningen, att åtskillnad mellan olika grupper av sjömän icke bör göras, utan kommittén föreslår att
skadeståndsbeloppet beträffande alla sjömän skall bestämmas till hyra för två månader eller sålunda samma ersättning, som enligt kommitténs förslag må högst utgå såsom sjukhyra. I fråga om den till sjömannens hemresa utgående ersättningen föreslår kommittén — liksom beträffande 3 § — den utvidgningen att, därest sjömannen är berättigad att erhålla fri resa till svensk hamn, han i stället må begära fri resa ända till sin hemort här i riket. Slutligen må framhållas att ett genomförande av kommitténs förslag torde medföra, att sjömännen i övervägande antal fall skulle bli förmånligare ställda än för närvarande. Detta sammanhänger därmed, att den för sjömannen vanligen gällande uppsägningstiden är avsevärt kortare än två månader. Jämlikt grunderna för arbetsdomstolens dom 19/1934 skulle sålunda sjömannen komma att få högre ersättning än för närvarande, så snart resan till den för tjänstens frånträdande bestämda orten kan beräknas vara kortare tid än två månader. Enligt kommitténs åsikt överensstämmer det med billighetens krav att skälig gottgörelse lämnas den sjöman som — utan att själv ha givit anledning därtill — av arbetsgivaren tvingas lämna tjänsten under andra förhållanden än han haft skäl att räkna med. 35 §. Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse må sjöman erhålla entledigande, om han visar, antingen att han kan få fartyg att föra eller erhålla befordran till styrman eller maskinist eller till styrman eller maskinist av högre grad än den han innehar, eller att det efter tjänstens antagande inträffat omständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom att bli fri från tjänsten,
allt under förutsättning att han utan ökad utgift för redaren sätter annan duglig man i sitt ställe. Kommittén föreslår ett par ändringar i stadgandet av i huvudsak redaktionell art. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning av lagrummet otvetydigt framgå, att detsamma är tillämpligt icke blott, då sjömannen kan erhålla befordran till de i lagrummet uppräknade befälstjänsterna, utan så snart han kan få tjänst av högre grad på fartyg än den han innehar. I anslutning härtill bör vidare stadgas att sjömannen har rätt till entledigande när han eljest kan få en tjänst, vars antagande är av väsentlig betydelse för honom, t. ex. då en maskinist erbjudes en välavlönad maskinisttjänst i land eller en styrman kan bli lots. Vad angår föreskriften att sjöman äger rätt till entledigande, om det är en välfärdsfråga för honom att bli fri från tjänsten, föreslår kommittén att densamma bibehålles. I nuvarande andra stycket stadgas, att i de med lagrummet avsedda fallen h y r a skall utgå för den tid sjömannen varit i tjänst. Kommittén föreslår, att stadgandet skall borttagas. Enligt kommitténs mening är detsamma onödigt, eftersom 18 § lämnar uttömmande regler i saken. Vidare skulle stadgandet i viss mån komma att strida mot de av kommittén föreslagna reglerna om sjukhyra. Av vad under 18 § anförts framgår nämligen att sjöman, som begär entledigande enligt 35 §, skulle bibehållas vid sin rätt till sådan hyra. 36 §.
Lagrummet medgiver för närvarande sjöman rätt att i vissa fall erhålla entledigande, då elakartad farsot, som vunnit större utbredning, råder i hamn, dit fartyget är bestämt, eller när fara före-
ligger för att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas för krigsskada. I anslutning därtill stadgas att hyra skall utgå för den tid sjömannen varit i tjänst. Av samma skäl som anförts under 35 § föreslår kommittén, att sistnämnda stadgande skall utgå. Vidare föreslås att orden »som vunnit större utbredning» skola borttagas. Härigenom skulle överensstämmelse uppnås med övriga nordiska lagar. Slutligen föreslår kommittén, att uttrycket »krigförande makt» skall ändras till »krigförande». Kommittén har nämligen funnit det böra klart utsägas, att lagrummet skall vara tillämpligt icke endast om krigstillstånd råder mellan suveräna stater utan även då fråga är om inbördeskrig av sådant slag som ex. det spanska under 1930-talet. 37 §.
I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler om rätt för sjöman att i vissa fall erhålla entledigande vid förändring av resan. Vidare stadgas att sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten, äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider, dock icke utöver hyra för en månad, om han tillhör befälsgraden, och för en halv månad, om han tillhör manskapsgraden, ävensom fri resa med underhåll till förhyrningsorten eller, om resan börjat, till avmönstringsorten. Slutligen stadgas att, om utredning angående förlusten ej varder förebragt, sjömannen skall vara berättigad att erhålla vad sålunda är bestämt såsom högsta ersättning. I likhet med vad som föreslagits i anslutning till 3 och 34 §§ föreslår kommittén, att den sjömannen tillkommande ersättningen alltid skall utgå med standardbelopp. Då enligt kommitténs åsikt
icke heller här föreligger anledning att skilja mellan olika grupper av sjömän, föreslår kommittén att ersättningen beträffande alla sjömän bestämmes till hyra för en månad ävensom fri resa med underhåll. Enligt Köpenhamns-utkastet skall ersättningen till sjöman av manskapsgraden utgå med belopp motsvarande hyra för en halv månad. 38 §. Lagrummet berättigar för närvarande sjöman att erhålla entledigande med ersättning enligt 34 §, när fartyget icke är i sjövärdigt skick eller eljest är behäftat med allvarlig brist av n ä r m a r e angivet slag. Samma rätt föreligger för sjömannen, om befälhavaren i strid mot stadgandet i 59 § underlåter att efterkomma framställning om syn å fartyget. Enligt sistnämnda lagrum i dess nuvarande lydelse åligger det befälhavaren att — därest i närmare angiven ordning de ombordvarande göra framställning om syn för utrönande av något av de i 38 § omförmälda förhållandena — anhålla om förrättande av syn. Denna anhållan skall göras, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndighet och utom riket hos svensk konsul eller, om sådan icke finnes på platsen, hos närmaste svenske konsul eller vederbörande myndighet på orten. Enligt kommitténs uppfattning saknar 59 § numera betydelse. Den kontroll staten utövar i fråga om sjövärdigheten måste anses vara fullt betryggande. Bl. a. kan vem som helst, antingen han är anställd ombord eller icke, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndighet (fartygsinspektören) och utom riket hos svenske konsuln anmäla att missförhållande ombord föreligger i det eller det avseendet. Framgår icke av omständigheterna att anmälningen är ogrundad,
blir saken prövad. På grund av det anförda föreslår kommittén, att 59 § skall utgå ur lagen och som en följd härav jämväl andra stycket i 38 §. Däremot har kommittén funnit, att första stycket i sistnämnda lagrum bör kvarstå i oförändrat skick, frånsett en mindre redaktionell ändring. — I Köpenhamns-utkastet ha såväl 38 § andra stycket som 59 § bibehållits. 39 §. I lagrummet upptagas bestämmelser om rätt för sjöman att erhålla entledigande om han misshandlats av befälhavaren eller av andra ombordvarande utan att befälhavaren givit honom påkallat skydd eller om befälhavaren förhållit honom försvarlig kost. Kommittén föreslår, att stadgandet bibehålles. 40 §.
I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, därest fartyget försäljes till utländsk man eller annorledes upph ö r att vara svenskt, sjöman äger rätt att erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning som i 34 § sägs. I nuvarande andra stycket föreskrives att, om annan förändring av äganderätten till fartyget sker eller befälhavaren ombytes, detta ej är laga skäl för sjömannen att lämna tjänsten. Av de ombordanställdas representanter inom kommittén har framhållits, att stadgandet i lagrummets första stycke är utan större värde för sjömännen. De k u n n a nämligen åberopa stadgandet endast i det fall, att tjänsteavtalet ännu består, då fartyget övergår i utländsk ägo. Väljer sålunda redaren den utvägen att uppsäga besättningens tjänsteavtal i god tid före äganderättens övergång, kan besättningen icke kräva gottgörelse, även om den skulle bli arbetslös genom för-
säljningen. Sjömännen ha emellertid föga glädje av stadgandet ens för det fall, att redaren skulle underlåta uppsäga avtalet. På sätt skadeståndsreglerna för närvarande äro utformade få nämligen sjömännen — såsom under 34 § framhållits — nöja sig med en ersättning motsvarande hyra under uppsägningstiden samt, därest entledigandet erhålles å annan ort än där tjänsten skall frånträdas, h y r a för den längre tid, som kan beräknas åtgå för resan till nämnda ort. De ombordanställdas representanter ha ifrågasatt sådan ändring av 40 § första stycket, att sjöman vid fartygets försäljning till utlandet skulle ha rätt till hyra för viss tid, om han varder arbetslös till följd av försäljningen, och detta oberoende av huruvida han blivit uppsagd eller själv begärt entledigande. Vid övervägande av detta spörsmål h a r kommittén stannat för att icke föreslå ändring i nuvarande regler. Enligt kommitténs åsikt är det uteslutet att inskränka den vardera parten tillkommande rätten att utan ekonomisk påföljd i laga ordning uppsäga tjänsteavtalet till upphörande. Vad angår sättet för skadeståndets beräknande i de fall, där sjömannen själv begär entledigande eller en av redaren verkställd uppsägning rätteligen är att bedöma såsom ett avskedande, får kommittén hänvisa till vad anförts i anslutning till ändringsförslaget under 34 §. Godtages detta förslag, följer därav att sjömannen i övervägande antalet fall skulle erhålla en skälig gottgörelse. Beträffande andra stycket föreslår kommittén den ändringen, att därest fartyget eljest byter ägare, sjöman skall vara berättigad till entledigande, dock utan rätt till ersättning. Visserligen kan mot förslaget invändas att det för den enskilde sjömannen oftast torde vara
likgiltigt, om fartyget äges av det ena eller det andra svenska rederiet, men enligt kommitténs uppfattning kan det vara av väsentlig betydelse för sjömannen att omedelbart få lämna sin tjänst, om fartyget övergår till annat rederi. Så torde exempelvis vara fallet, om fartyget äges av ett rederi, inom vilket befordringsutsikterna äro goda, men säljes till ett mindre rederi, där dessa utsikter äro ogynnsamma. — Samtliga fyra Köpenhamns-utkast upptaga ifrågavarande stadgande. 41 §. I lagrummets första stycke återfinnes för närvarande den i 6 § upptagna regeln, att tjänsteavtalet upphör att gälla, om fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka förklaras icke vara iståndsättligt. I anslutning härtill föreskrives att sjömannen är skyldig att mot h y r a och underhåll deltaga i bärgningen och bliva tillstädes till dess sjöförklaringen avgivits. I nuvarande andra stycket stadgas att, därest svensk sjöman varder arbetslös till följd av fartygets förolyckande, han äger rätt till h y r a för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket åtnjuter hyra. Av 6 § framgår att stadgandet är tillämpligt å befälhavaren. Av de ombordanställdas representanter inom kommittén har påpekats att stadgandet i a n d r a stycket kommit att få ringa betydelse för befälhavaren och sjömännen. Förutsättningen för stadgandets tillämplighet är ju i första hand, att fartyget gått under eller kondemnerats. Denna fråga är emellertid ofta tveksam, och det kan dröja avsevärd tid innan den bliver slutligen avgjord. Detta medför att, ehuru sjöolyckan gjort en fort-
satt tjänstgöring ombord å fartyget omöjlig, de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhålla den i 41 § angivna ersättningen. I stället bli de av redaren skilda från tjänsten och få tillsvidare nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om sjöolyckan inträffat å annan ort än där tjänsten må frånträdas, för den längre tid resan kan vara. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget är iståndsättligt, äro de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning. De ombordanställdas representanter inom kommittén ha ifrågasatt den utvidgningen av 41 §, att d ä r u n d e r skulle inrymmas alla de fall, där skeppstjänsten icke kan fortgå till följd av olycka, som drabbat fartyget. Kommittén har övervägt denna fråga men ej funnit skäl föreslå ändring i nu gällande regler. Med hänsyn till att den redaren enligt 41 § åliggande skyldigheten att vid arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen saknar motsvarighet inom andra arbetsförhållanden har kommittén ansett, att skyldigheten icke bör utvidgas. Det må emellertid uppmärksammas att, därest kommitténs förslag till ändring av skadeståndsreglerna i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanställdas önskemål ändock skulle bli tillgodosedda i avsevärd mån. Befälhavaren och besättningen komma nämligen i de flesta fallen att få högre ersättning än för närvarande, om redaren väljer att skilja dem från tjänsten i de fall där den olycka, som drabbat fartyget, icke är av den art att 41 § blir tillämplig. Enligt tredje stycket i 41 § äger för närvarande svensk sjöman, vars anställning till följd av fartygets förolyckande upphör i utlandet, rätt att erhålla dels av statsmedel fri resa med underhåll till sin hemort här i riket och dels av reda-
ren hyra under resan i den mån sådan icke utgår enligt andra stycket. I anslutning härtill stadgas skyldighet för sjömannen att antaga tjänst å hemvändande fartyg enligt vad i gällande 28 § sägs. Kommittén föreslår ingen annan ändring i detta stadgande än att —- såsom under 6 § anmärkts — rätten till fri hemresa med underhåll skall föreligga jämväl då anställningen upphör inom riket. Slutligen föreslår kommittén, att nuvar a n d e fjärde stycket, upptagande regler om ersättning för förlust av effekter, skall bilda 42 §. 42 § ( 4 1 : 4 ) . I gällande sjömanslag föreskrives under 42 § att Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats svensk sjöman, skall tillkomma jämväl utländsk sjöman. Kommittén föreslår, att föreskriften skall flyttas till kapitel 8, vilket skall upptaga olika stadganden under rubriken »Särskilda bestämmelser», samt att i stället reglerna i nuvarande 41 § fjärde stycket om ersättning för förlust av effekter skola bilda ett nytt lagrum med beteckningen 42 §. Enligt gällande regler är svensk sjöman berättigad att för förlust av effekter vid fartygets förolyckande erhålla ersättning av redaren enligt vissa i särskild författning angivna grunder. Samma regler återfinnas i den nuvarande danska sjömanslagen. Enligt gällande finsk och norsk sjömanslag äger sjömannen samma rätt, därest förlusten uppkommer till följd av sjöröveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget. De finska och norska bestämmelserna ha emellertid sedan flera år tillämpats på svenska fartyg. De återfin-
nas nämligen i flertalet av de till sjöss gällande kollektivavtalen. 1938 års sjömanslagsutredning föreslog också, att den svenska sjömanslagen i förevarande avseende skulle ha samma innehåll som den finska och norska sjömanslagen. Utredningen framhöll i anslutning till sitt förslag, att det måste anses föga tilltalande, att ex. sjömän, som med personliga uppoffringar och stora ansträngningar fört ett skadat eller brinnande fartyg i hamn, icke skulle vara lagligen berättigade till ersättning för effekter som därvid gått förlorade. Likaså vore det otillfredsställande, att ersättningsrätt enligt lag icke skulle föreligga ex. i fall då ett sjunket fartyg bärgas, sedan de ombordanställdas ägodelar blivit förstörda av havsvatten. På grund av det anförda föreslår kommittén sådan ändring av ifrågavarande stadgande, att överensstämmelse uppnås med gällande finska och norska lagar. Av 7 § framgår att 42 § enligt kommitténs förslag skulle bli tillämplig å befälhavaren. 43 §.
I lagrummets första stycke stadgas för n ä r v a r a n d e att, därest sjöman icke åtnöjes med avräkning, som befälhavaren för avmönstring upprättat, han äger begära mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet. Kommittén ämnar icke föreslå ändring i detta stadgande. Enligt nuvarande andra stycket skall, därest tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen uppstår angående tjänsteförhållandet medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvisten hänskjutas till avgörande av svenske konsuln på stället eller, om sådan där icke finnes eller hinder möter för hans anlitande, den svenske konsul, som därefter under resan först anträffas. Angående grunden
för stadgandet hänvisas till vad kommittén anfört i anslutning till 33 § femte punkten. Kommittén har uppmärksammat, att stadgandet i sin nuvarande utformning kan tolkas så, att parterna icke blott ha en ovillkorlig rätt att få tvisten prövad av konsuln utan även skyldighet att hänskjuta tvisten till honom. Det senare kan givetvis icke vara meningen med stadgandet. Intet h i n d r a r parterna att låta med prövningen anstå tills tvisten ex. kan hänskjutas till svensk domstol eller avgöras genom förhandlingar mellan de organisationer parterna tillhöra. För tydlighetens skull föreslår kommittén därför den ändringen, att orden »skall tvisten hänskjutas etc» utbytas mot orden »må tvisten hänskjutas etc», varjämte tillägges: »Tvisten må icke dragas inför utländsk myndighet.» I lagrummets tredje stycke upptages för närvarande den föreskriften att mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse intill dess saken kan komma under prövning av svensk domstol. I gällande norska sjömanslag stadgas i anslutning härtill att, därest beslutet avser skyldighet att gälda penningbelopp över etthundra kronor, nedsättning av beloppet eller del därav kan påfordras i avvaktan på att saken prövas av domstol, varjämte föreskrives huru med beloppet tillsvidare skall förfaras. I likhet med 1938 års sjömanslagsutredning föreslår kommittén, att motsvarande bestämmelser skola införas i den svenska sjömanslagen. 44 § (44, 46: 2 ) .
I 44 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger högsta myndighet ombord. Ändring i stadgandet föreslås ej. I nuvarande 46 § andra stycket föreskrives att, därest befälhavaren avlider eller han varder urståndsatt att föra far-
tyget eller han övergiver tjänsten, styrmannen eller, om flera styrmän finnas, den främste av dem skall träda i befälhavarens ställe, till dess sådan förordnats. Av redaktionella skäl föreslår kommittén, att sistnämnda stycke överföres till 44 §. Vidare föreslås att uttrycket »styrmannen eller, om flera styrmän finnas, den främste av dem» förenklas till »den främste av styrmännen». 45 § (45, 4 6 : 1 ) . I sin gällande lydelse upptager 45 § regler angående styrmannens skyldigheter och befogenheter i tjänsten. I nuvarande 46 § första stycket återfinnas bestämmelser om rätt för styrmannen att vid befälhavarens frånvaro eller förfall i viss utsträckning utöva denne tillkommande befogenheter. Kommittén föreslår den redaktionella ändringen, att nu nämnda föreskrifter sammanfogas till ett lagrum, benämnt 45 §. Bland styrmannens nuvarande åligganden ingår att övervaka stuvningen av last och proviant. Föreskriften har uppenbarligen tillkommit av säkerhetshänsyn. Emellertid förekommer ofta, att fartyget har särskilt inredda proviantrum och i sådant fall brukar stuvningen av provianten övervakas av föreståndaren för ekonomiavdelningen. Kommittén anser, att denna praxis bör lagfästas och föreslår därför den ändringen, att styrmannens skyldighet att övervaka stuvningen av proviant skall föreligga endast då denna icke stuvas i därför särskilt inredda utrymmen. I nuvarande andra stycket 45 § sjömanslagen erinras om att beträffande styrmans skyldighet att föra skeppsdagboken gäller vad i sjölagen stadgas. Här-
med avses närmast ett stadgande i 36 § sjölagen, enligt vilket befälhavaren må uppdraga åt styrman att föra denna bok. Enligt kommitténs förslag skall nämnda erinran bibehållas i 45 § sjömanslagen. Däremot föreslår kommittén, att 36 § sjölagen skall ändras i vissa avseenden. Härutinnan får kommittén hänvisa till vad i betänkandet anföres i anslutning till sistnämnda lagrum. 46 § (47, 48). Nuvarande 47 och 48 §§ upptaga bestämmelser om maskinchefens (förste maskinisten eller maskinisten) skyldigheter och befogenheter i tjänsten. Kommittén föreslår av redaktionella skäl, att de båda lagrummen skola sammanföras till en paragraf med beteckningen 46 §. Härigenom få ifrågavarande stadganden en något annorlunda utformning men saklig ändring föreslås ej. I gällande 47 § tredje stycket sjömanslagen erinras om att beträffande maskinchefens skyldighet att föra maskindagboken gäller vad i sjölagen stadgas. Även här avses ett stadgande i 36 § sjölagen. Av detta framgår att maskinchefen är pliktig att föra berörda bok. Enligt kommitténs förslag skall sistnämnda stadgande ändras jämväl i vad avser maskindagboken. Härom hänvisas till vad kommittén anfört i anslutning till 36 § sjölagen. 47 § (ny). Inom ett fartygs ekonomiavdelning utföres — särskilt på större fartyg — ett ofta både krävande och ansvarsfullt arbete. Ledningen av arbetet är vanligen anförtrodd åt en särskild person, benämnd föreståndare för ekonomiavdelningen eller steward. Kommittén h a r funnit det önskvärt, att detta förhållande kommer till uttryck i sjömanslagen och
föreslår därför att bestämmelser om föreståndarens skyldigheter och befogenheter skola upptagas i ett särskilt lagrum med beteckningen 47 §. 48 § (ny). Vad kommittén anfört om föreståndarens för ekonomiavdelningen ansvarsfulla ställning äger motsvarande tillämpning i fråga om radiotelegrafisten ombord. Kommittén har funnit, att jämväl dennes åligganden och befogenheter böra närmare angivas i sjömanslagen. Enligt kommitténs förslag skulle erforderliga bestämmelser härom upptagas under ett särskilt lagrum med beteckningen 48 §. Det må emellertid framhållas att radiotelegrafistens åligganden i viss utsträckning äro angivna i Kungl. förordningen den 9 december 1932 angående fartygs utrustning med radiotelegrafinstallation m. m. Erinran h ä r o m bör inflyta i sjömanslagen. 49 §. Lagrummet upptager regler angående ordning och skick ombord. Bl. a. uttalas att kroppslig aga ej må tilldelas någon. Detta synes kommittén vara så självklart, att stadgandet bör försvinna ur lagen. Vidare föreslår kommittén, att ordet »befallningar» utbytes mot det mjukare ordet »order». 50 §. Lagrummets första stycke avhandlar sjömannens plikt att i tjänsten åtlyda förmans order samt att väl v å r d a fartyg och gods ävensom omsorgsfullt fullgöra sina åligganden. I a n d r a stycket upptagas bestämmelser om sjömans skyldighet att ersätta skada, som uppkommer genom hans fel eller försummelse i tjänsten. Kommittén föreslår ej någon saklig ändring i dessa bestämmelser.
51 §. I första stycket stadgas för närvarande att sjöman skall inställa sig till tjänstgöring ombord å därför bestämd tid, samt att han därefter icke utan tillstånd må gå från skeppsbord. I nuvarande andra stycket föreskrives att under fartygs uppehåll i hamn eller eljest å säker ankarplats sjöman ej må vägras att under fritid gå i land, såvida icke hans kvarstannande ombord är påkallat med hänsyn till fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet, fullgörandet av nödvändig skeppstjänst eller fartygets förestående avresa eller förhalning. Enligt gällande sjömanslag är sålunda huvudregeln, att sjömannen måste begära särskilt tillstånd för att under sin fritid få lämna fartyget, låt vara att tillstånd icke må vägras utom i de angivna undantagsfallen. Regeln strider mot den i land allmänt gällande grundsatsen, att varje arbetstagare må utan någon som helst inskränkning förfoga över sin fritid efter eget skön. Regeln är påkallad av hänsyn till de särskilda förhållandena till sjöss. Kommittén har emellertid funnit, att intet h i n d r a r en sådan avfattning av lagen att därav framgår att berörda grundsats i princip gäller jämväl för arbetstagaren till sjöss. Lagen bör sålunda icke föreskriva skyldighet för sjömannen att begära tillstånd, om han under fritid vill lämna fartyget. Hans rätt att gå i land bör vara ovillkorlig i den meningen, att endast ett uttryckligt meddelande att han icke får lämna fartyget kan betaga honom rätten. Kommittén föreslår därför, att den i första stycket upptagna bestämmelsen: »Han må därefter icke utan tillstånd gå från skeppsbord» skall borttagas, ävensom att orden »må sjöman ic-
ke vägras tillstånd att under fritid gå i land» i andra stycket skola utbytas mot orden »har sjöman rätt att under fritid gå i land». Enligt sjöarbetstidslagen äger sjöman, som beordras utföra arbete å annan tid än den ordinarie arbetstiden, rätt till särskild ersättning härför. Ålägges honom sådant arbete under fartygets uppehåll i hamn, kunna emellertid förhållandena vara sådana att, ehuru övertidsarbetet måhända pågår endast någon timme, han icke kan utnyttja sin rätt att gå i land under fritiden. Det oaktat är han icke berättigad till annan gottgörelse än ersättningen för själva övertidsarbetet. Kommittén h a r funnit rimligt föreslå ett stadgande av innehåll, att därest sjöman beordras stanna ombord för att utföra arbete, som icke är betingat av hänsyn till fartygets säkerhet eller förestående avgång, han äger kräva skäligt vederlag för väntetid. Kommittén anser, att frågan om vederlagets storlek får lösas av parterna avtalsvägen. Det må framhållas, att ett liknande stadgande återfinnes i gällande kollektivavtal, varför kommitténs förslag innebär endast ett lagfästande av gällande praxis. Kommittén föreslår, att ifrågavarande stadgande skall bilda lagrummets tredje stycke. I nuvarande tredje stycket upptages en bestämmelse om rätt för sjömannen att en gång i månaden vistas i land efter klockan 12 för egna angelägenheters ordnande. Kommittén anser, att stadgandet bör bibehållas i sjömanslagen och föreslår, att det skall bilda lagrummets fjärde stycke. Enligt fjärde stycket i dess nuvarande lydelse är sjömannen berättigad att, där så lämpligen kan ske, kostnadsfritt anlita fartygets båtar för att komma i land, då landlov beviljats honom.
Vid behandlingen av detta stadgande h a r kommittén funnit övervägande skäl tala för att detsamma bör utvidgas till sjömannens förmån. F ö r sjömannen, som icke h a r samma möjligheter som arbetstagaren i land att utnyttja sin fritid, är det av största betydelse att h a n verkligen kan komma i land under fartygets uppehåll i hamn. Ligger fartyget förtöjt invid kajen eller i närheten av denna, är saken enkel. Är fartyget däremot förankrat på redden, kunna förhållandena vara sådana, att sjömannen får svårt att taga sig i land. Fartygets båtar äro måhända icke lämpliga för färd in till land, och för den enskilde sjömannen kan det visa sig vara omöjligt eller alltför dyrbart att hyra en båt. Bl. a. löper han risken att bli uppskörtad, då han skall hyra farkost för återfärden. För befälhavaren torde det vanligen vara lättare att till ett rimligt p r i s ordna en båtförbindelse med land i de fall, där fartygets egna båtar icke lämpligen kunna användas. På grund av det anförda föreslår kommittén att såsom ett femte stycke upptages den bestämmelsen, att i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, befälhavaren skall utan kostnad för besättningen a n o r d n a sådan båtförbindelse, att besättningen kan utnyttja sin rätt enligt andra och fjärde styckena att vistas i land. I lagrummets sista stycke stadgas slutligen, att sjöman, som varder förh i n d r a d att i rätt tid komma ombord, är skyldig att utan dröjsmål underrätta befälhavaren därom. Kommittén föreslår ej ä n d r i n g i stadgandet. 52 §. I lagrummet stadgas för n ä r v a r a n d e att, därest sjöman som påmönstrats å fartyg underlåter att i rätt tid tillträda
tjänsten eller går i land utan tillstånd eller icke kommer tillbaka i rätt tid efter att hava varit i land, befälhavaren äger anlita polismyndighet för att inställa sjömannen i tjänsten, dock endast under den förutsättningen att fartyget eljest skulle sakna tillräcklig besättning. Motsvarande stadgande återfinnes redan i 1864 års sjölag. I samband med tillkomsten av gällande sjömanslag prövades hithörande spörsmål ingående. F r å n åtskilliga håll yrkades att stadgandet skulle borttagas ur lagen. Det framhölls därvid att bestämmelsen vore ett undantag från den allmänt gällande regeln, att uppfyllandet av ett civilt tjänsteavtal icke kunde framtvingas under medverkan av myndighet. Från andra håll underströks att de särskilda förhållandena till sjöss nödvändiggjorde, att stadgandet kvarstode i lagen. Första lagutskottet anförde bl. a. följande vid frågans behandling i riksdagen: »Medan en i land anställd arbetare, som lämnar sin tjänst, ofta kan utan svårighet ersättas, är det mången gång svårt och understundom omöjligt att med erforderlig skyndsamhet ersätta avviken sjöman med annan duglig man. En följd härav blir — även då fartygets säkerhet icke är i fara — att fartyget uppehålles, och särskilt för ett segelfartyg kan en jämförelsevis ringa försening under ogynnsamma omständigheter medföra en förlängning av resan flera dagar eller mera. Vilken skada härigenom kan tillskyndas redare, lastägare och ombordvarande, ligger i öppen dag. Genom borttagande av den ifrågavarande befogenheten för befälhavaren skulle jämväl disciplinen ombord lätt kunna äventyras. Ett upphävande av denna rätt å utrikes ort torde vidare, på sätt beskicknings- och konsulära myndigheter med synnerlig styrka framhållit, så till vida stå i strid med det allmännas
intresse, som sjöman, vilken efterläm-1 nas å främmande ort, synnerligen ofta blir nödsakad att anlita hjälp av vederbörande konsul, varefter denne i de flesta fall får ombesörja hans hemförskaffning. I samband härmed står den indirekta följd av stadgandet, att det mången gång kan vara en ren fördel för sjömannen att bliva återhämtad till fartyget. Att emellertid en undantagsregel av här föreslagen natur icke bör komma till användning i större omfattning än som är oundgängligen nödigt, är uppenbart.» Kommittén har upptagit frågan till förnyad prövning. Genom utvecklingen på arbetsrättens område har stadgandet enligt kommitténs mening kommit att i ännu högre grad än vid tiden för sjömanslagens tillkomst framstå såsom en undantagsbestämmelse från eljest vedertagna regler. Kommittén har det oaktat funnit övervägande skäl tala för att stadgandet bibehålles i lagen. Dock föreslår kommittén, att detsamma skall begränsas till att gälla fartyg i utrikes fart. Kommittén vill ingalunda bestrida, att det jämväl för den inrikes sjöfarten kan vara av synnerlig vikt att arbetsstyrkan å fartygen blir fulltalig, men motsvarande torde gälla icke endast beträffande det inhemska kommunikationsväsendet i övrigt utan även beträffande åtskilliga andra näringsgrenar inom landet. 53 §. Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger befälhavaren, om sjöman rymmer, på lämpligt sätt försälja hans ombord kvarlämnade tillhörigheter. I nuvarande andra stycket stadgas att sjömannen äger inom ett år från rymningen utfå vad av försäljningssumman ävensom av innestående hyra återstår, sedan redaren täckt sina ersättningsan-
språk mot sjömannen. I anslutning därtill föreskrives att, om sjömannen icke låter sig avhöra inom n ä m n d a tid, medlen skola av redaren översändas till kommerskollegium och användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga. Det må understrykas att de sålunda återgivna reglerna avse endast rymd sjöman. Däremot saknar gällande sjömanslag — frånsett stadgandet i 29 § om huru med avliden sjömans egendom skall förfaras — bestämmelser för de fall, där tjänsteförhållandet upphört av annan anledning än rymning. Enligt kommitténs uppfattning bör denna lucka i lagen fyllas. Vidare anser kommittén att erforderliga bestämmelser böra vara i möjligaste mån enhetliga och att sålunda r y m d sjöman i princip icke skall komma i sämre ställning än andra sjömän, vars tjänsteavtal upphört. Kommittén föreslår, att 53 § såsom huvudstadgande skall upptaga den bestämmelsen att egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets upphörande kvarlämnar ombord, skall förvaras för hans räkning. Enligt kommitténs förslag skall till denna bestämmelse fogas en föreskrift enligt vilken redaren för gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger av egendomen innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjömannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Såvitt kommittén kan bedöma, överensstämmer det med allmänna rättsgrundsatser att tillerkänna redaren retentionsrätt i förevarande fall. Vid övervägande av hithörande frågor h a r kommittén emellertid funnit, att redarens skyldighet att förvara av sjöman kvarlämnad egendom icke skäligen kan göras obegränsad till tiden, eftersom skyldigheten då skulle bli alltför betungande för redaren. Kommittén föreslår därför en bestämmelse av in-
nehåll, att i den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet, kostnaderna eller övriga omständigheter icke utan olägenhet kan förvaras, den må säljas på lämpligt sätt, ävensom att försäljning under alla förhållanden må ske, där sjömannen icke inom ett år från det tjänsteförhållandet upphörde hos redaren begärt att återfå egendomen. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, ej mindre att redaren äger av försäljningssumman tillgodoräkna sig klara och till betalning förfallna fordringar å sjömannen än även att uppstående överskott skall — i den mån redaren icke kan åberopa reglerna om tioårig preskription — utbetalas till sjömannen eller hållas avskilda för hans räkning. F r å n redarhåll inom kommittén har framhållits att den sålunda föreslagna ordningen skulle bli tyngande för redaren och att denne, i allt fall då fråga vore om rymd sjöman, borde ha möjlighet att efter en ej alltför lång tid bli fri från alla förpliktelser gentemot sjömannen. Kommitténs övriga ledamöter ha funnit denna synpunkt beaktansvärd och kommittén har därför enat sig om det förslaget, att då sjömannen är rymd, redaren skall äga att, sedan ett år förflutit från rymningen utan att sjömannen låtit sig avhöra, insända försäljningssumman samt möjligen innestående h y r a till kommerkollegium för att användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga. Även i detta fall följer av allmänna rättsregler, att redaren äger dessförinnan tillgodogöra sig klara och förfallna motfordringar. 54 §.
I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjömannen äger medtaga förnödenheter för personligt
6—517711.
bruk i skälig omfattning, såvida de ej kunna utsätta fartyg eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Vidare föreskrives att sjömannen icke utan befälhavarens tillstånd må medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning. Kommittén föreslår ej ändring i detta stadgande. Enligt nuvarande andra stycket är sjömannen skyldig att erlägga frakt för olovligen medtaget gods ävensom att, därest skada vållas, ersätta denna. Övriga nordiska lagar upptaga samma stadgande. I sjölagskommitténs förslag till gällande sjömanslag stadgades, att ersättningen för vållad skada skulle fastställas enligt bestämmelserna i 50 § andra stycket. Uppenbarligen ville sjölagskommittén göra klart, att domstolen jämväl i det med 54 § avsedda fallet skulle äga nedsätta skadeersättningen efter ty skäligt prövades. Dåvarande chefen för justitiedepartementet ansåg emellertid, att hänvisningen till 50 § kunde såsom obehövlig utgå ur 54 §. F r å n danskt håll har emellertid nu gjorts gällande att hänvisningen icke är överflödig. Såsom skäl anföres att enligt dansk uppfattning sjömanslagen icke möjliggör jämkning av ersättning för skada, som vållats därför att sjöman olovligen medtagit gods. Även från norskt håll har hemställts om sådan avfattning av 54 §, att tvekan om stadgandets rätta innebörd icke kan uppstå. Vid övervägande av denna fråga h a r sjömanskommittén icke ansett tillräcklig anledning föreligga att motsätta sig det danska och norska önskemålet. Kommittén föreslår därför, att 54 § andra stycket sjömanslagen får samma lydelse som i berörda förslag till gällande sjömanslag.
82 Enligt lagrummets tredje stycke i dess j gällande lydelse äger befälhavaren bl. a. låta undersöka besättningens gömmor, där skäligen kan antagas, att något olovligen medtagits ombord. Kommittén har funnit lämpligt föreslå den ändringen, att undersökningen skall ske i vittnens närvaro. Härigenom skulle närmare överensstämmelse med övriga nordiska lagar uppnås. 55 §. I lagrummets första stycke stadgas för n ä r v a r a n d e att vid skeppsarbetets ano r d n a n d e hänsyn skall tagas till envars ställning i tjänsten. I den danska lagen föreskrives i anslutning härtill att hänsyn skall tagas jämväl till vederbörandes fortsatta utbildning i hans fack. Med befälhavarens skyldighet enligt 49 § att behandla sina underordnade med välvilja torde visserligen — såsom också förutsattes vid den svenska sjömanslagens tillkomst — följa att befälhavaren bör tillse, att besättningens utbildning främjas, men kommittén finner det önskvärt att detta tydligt utsäges i lagen. Kommittén föreslår därför, att till 55 § första stycket skall fogas en bestämmelse av samma innehåll som den danska. Vid behandlingen av förevarande lagrum ha de ombordanställdas representanter inom kommittén väckt en fråga av stor principiell betydelse. De ha nämligen yrkat, att i sjömanslagen måtte införas en bestämmelse av innehåll, att sjöman, i vars åligganden lossnings- eller lastningsarbete icke regelmässigt ingår, ej må åläggas sådant arbete. Bakgrunden till yrkandet är önskemålet, att de sjömän, som eljest aldrig befatta sig med lossnings- och lastningsarbete, icke skola kunna beordras att utföra detta slags arbete i hamn, där stuveri-
arbetarna strejka. Kungl. Maj:t har i två domar, givna den 8 februari 1932, avgjort denna fråga såvitt angår sjömän, som påmönstrats å fartyg såsom smörjare eller steward, eller sålunda sjömän, i vilkas åligganden lossnings- eller lastningsarbete regelmässigt icke ingår. (Se N. J. A. 1932: 1.) Högsta domstolen fann den omständigheten, att hamnarbetarstrejk rådde i den hamn varom fråga var, icke ha varit av beskaffenhet att fritaga vare sig smörjaren eller stewarden från skyldighet att på befälhavarens order biträda vid lossningen av lasten. Såvitt kommittén kan bedöma berodde denna utgång därpå, att domstolen ansåg att stadgandet i 55 § om att vid skeppsarbetets anordnande hänsyn skall tagas till envars ställning i tjänsten i förevarande fall finge vika för bestämmelsen i 50 § om sjömans plikt att åtlyda förmans order i tjänsten. Trots den utveckling arbetsrätten genomgått under senare tid torde icke med säkerhet kunna antagas, att en rättegång i samma fråga skulle få en annan utgång nu än år 1932. Enligt kommitténs mening torde det därför bli nödvändigt att — därest de ombordanställdas önskemål i förevarande avseende finnes böra tillgodoses — i sjömanslagen införa ett särskilt stadgande i saken och då lämpligen under 55 §. I frågan huruvida de ombordanställdas önskemål bör tillgodoses må framhållas att rättsuppfattningen för närvarande torde vara den, att därest strid uppkommer på arbetsmarknaden, en utomstående arbetstagare har ett berättigat anspråk på att icke bli indragen i striden. Härav följer i princip att arbetstagaren, så länge striden pågår, icke bör beordras att utföra annat arbete än det som regelmässigt ingår bland hans göromål och att sålunda ramen för
hans arbetsområde icke får vidgas att omfatta sådana utanför hans vanliga åligganden fallande arbeten, som äro föremål för striden. Enligt kommitténs mening är det därför helt naturligt, att en bestämmelse av den utav de ombordanställda föreslagna innebörden fogas till 55 §. Kommittén anser emellertid att av lagtexten bör tydligt framgå, att bestämmelsen icke gäller i annat fall än där arbetsinställelse (lockout eller strejk) vidtagits i fråga om lossnings- eller lastningsarbete. Än vidare bör klart utsägas, att arbetsinställelsen ej får strida mot lag, avtal eller föreningsstadgar. Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande bestämmelse bilda lagrummets andra stycke. Det må påpekas att bestämmelsen icke återfinnes i Köpenhamns-utkastet. I lagrummets nuvarande andra stycke stadgas att den, som har ledningen av arbetet, är pliktig tillse att nödiga anordningar till skydd mot olycksfall och ohälsa finnas vidtagna i enlighet med gällande föreskrifter. Kommittén föreslår här ingen annan ändring, än att stadgandet skall bilda lagrummets tredje stycke. 56 §.
Kommittén föreslår endast en mindre redaktionell ändring av de i lagrummet upptagna reglerna, vilka anknyta till arbetstiden ombord. 57 § ( 1 0 : 4 ) . Såsom anförts i anslutning till 10 $ föreslår kommittén, att de i nämnda lagr u m upptagna reglerna om nattvila för minderårig under sexton år skola flyttas till det avsnitt av tredje kapitlet, som rör skeppsarbetet. Kommittén har funnit lämpligt att låta dessa regler bilda ett särskilt lagrum med beteckningen
57 §. I anslutning härtill föreslås att de nuvarande föreskrifterna i 57 §, vilka avhandla kosten ombord, skola överfö ras till 58 §. Bestämmelserna om nattvila för minderåriga sjömän återfinnas för närvar a n d e under 10 § fjärde stycket. Huvudstagandet är, att å fartyg, som användes i nordsjö- eller vidsträcktare fart, minderårig under sexton år icke må under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 användas i skeppsarbete i vidare mån än att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. I anslutning härtill föreskrives under punkterna a)—e) att stadgandet icke skall utgöra hinder för den minderåriges nyttjande till sådan skeppstjänst, som avser fartygets säkerhet eller fordras för åtgärd, påbjuden av tull- och hälsovårdsmyndighet, eller föranledes därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad. Bestämmelserna infördes genom lagändring år 1938 och tillkommo för att bringa svensk lagstiftning på sjöarbetstidens område i överensstämmelse med en år 1936 i Geneve av internationella arbetsorganisationens generalkonferens antagen konvention angående arbetstid och bemanning å fartyg (jfr prop, nr 223/ 1938). Vid behandlingen av hithörande frågor har kommittén emellertid beaktat, att gällande sjömanslag icke överensstämmer med de föreskrifter, som återfinnas i den av arbetsorganisationen år 1949 i Geneve antagna konventionen (nr 93) angående hyror, arbetstid och bemanning (reviderade Seattlekonventionen nr 76). Samma regler gälla visserligen beträffande åldersgräns och om nattvilans längd, men den i sjömanslagen upptagna undantagsbestämmelsen i fråga om annan fart än nordsjö- och
vidsträcktare fart strider mot konventionens innehåll. Konventionen gäller nämligen i förevarande avseende alla farvatten. Vidare torde de i sjömanslagen under 10 § fjärde stycket a)—e) angivna undantagen icke i allo vara förenliga med konventionen. Såvitt kan utläsas ur denna må nämligen förbudet att använda person under sexton år till arbete nattetid åsidosättas endast i det fall, att förbudet »anses inkräkta på befälhavarens rätt och plikt att fordra eller på befälets eller manskapets skyldighet att utföra sådant arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt för fartygets säkra och effektiva drift». Konventionens räckvidd är emellertid såtillvida begränsad, att den icke är tilllämplig å fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton. Såvitt kommittén kan bedöma är det intet som hindrar, att de i sjömanslagen upptagna reglerna om nattvila för minderåriga avfattas så att de icke komma att strida mot föreskrifterna i Genévekonventionen nr 93. Kommittén anser för sin del det vara angeläget tillse, att de unga sjömännen — för vilka sjömansyrket är särskilt krävande — beredas tillfälle till erforderlig nattvila. Kommittén föreslår därför, att sjömanslagen skall upptaga den huvudregeln, att sjöman under sexton år icke må användas till arbete nattetid i vidare mån än att han under tiden mellan klockan 20 och 8 erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. Enligt kommitténs mening är det självklart att denna regel må åsidosättas då så finnes påkallat av hänsyn till fartygets säkerhet, och kommittén har funnit särskilt stadgande härom icke vara erforderligt. Med tanke på den m i n d r e skeppsfarten har kommittén emellertid ansett sig böra föreslå, att beträffande fartyg med
en bruttodräktighet understigande 500 registerton Konungen, eller den myndighet åt vilken Konungen må ha uppdragit prövningen därutinnan, skall kunna medgiva undantag från huvudregeln. 58 § (57). Av redaktionella skäl föreslår kommittén, att lagrummets nuvarande regler skola överflyttas till 59 §, samt att bestämmelserna i gällande 57 § upptagas under 58 §. Beträffande sistnämnda bestämmelser, som röra kosthållet ombord, föreslår kommittén att tredje och fjärde styckena såsom numera saknande betydelse skola utgå ur lagen. 59 § (58). Av vad anförts under 38 § framgår att enligt kommitténs förslag de i förevarande lagrum upptagna reglerna om syn skola borttagas ur lagen. Kommittén föreslår, att i stället de nuvarande reglerna i 58 §, vilka avhandla hälsovårdsförhållandena ombord, med oförä n d r a d lydelse skola bilda 59 §. 60 §.
Enligt kommitténs förslag skola gällande bestämmelser, som beröra befälhavarens rätt att i vissa fall använda tvång för att skaffa sig lydnad, lämnas oförändrade. 61 §. Lagrummet upptager bestämmelser om skyldighet för befälhavaren att i vissa fall hålla förhör med sjöman, som begått grovt brott, ävensom att hålla denne i fängsligt förvar. Kommittén föreslår ej saklig ändring av lagrummet. 62 §.
Lagrummet medgiver för närvarande befälhavaren rätt att ålägga sjöman be-
straffning genom mistning av hyra för en till sju dagar, om sjömannen begår någon av de förseelser som finnas uppräknade i lagrummet. Bestraffningsrätten må emellertid icke utövas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller fart i Öresund. Dessa bestraffningsbestämmelser, vilka i stort sett äro gemensamma för de nordiska länderna, äro delvis hämtade från 1891 års sjölag. Där voro emellertid bestämmelserna i åtskilliga hänseenden strängare för sjömannen. I samband med tillkomsten av gällande sjömanslag blevo hithörande frågor allsidigt belysta och ingående behandlade. Sålunda anförde sjölagskommittén i sitt betänkande bl. a. följande. »Ett fartyg till sjöss h a r ej utan skäl betecknats som ett samhälle för sig, avskilt från hemlandet. Till detta samhälles natur hör, att envar av dess medlemmar är underkastad lydnadsplikt gent emot den överordnade, och att den högste ombord äger, när fara är å färde, använda tvångsmyndighet för återställande av ordningen, om så är nödvändigt. Redan härav torde framgå, att, i den mån fartygets ledning är avskuren från varje tillgång till de vanliga rättsmedlen och myndigheterna i land, en viss disciplinär och delvis dömande myndighet ombord näppeligen kan undvaras. Visserligen vore det ej i och för sig otänkbart, att själva utmätandet och åläggandet av straff finge anstå, till dess saken vid fartygets återkomst till hemlandet kunde överlämnas till domstols prövning och avgörande, eller i allt fall till dess fartyget ankommit till ort, där staten vore utrustad med ett eller annat offentligt, för denna myndighets utövande lämpat organ. Även om emellertid en dylik anordning vore praktiskt genomförbar — vår såväl processordning som utrikesrepresentation lägga hinder i vägen därför — torde densamma ingalunda lämpa sig för beivran av indisciplinära företeelser å fartyg. Det ligger nämligen
i den disciplinära bestraffningens natur, att straffet bör följa ganska omedelbart på förseelsen. Denna grundsats är av den avgörande betydelse, att densamma icke kan eftergivas, utan att möjligheten att upprätthålla disciplinen ombord äventyras. — Sedan gammalt har befälhavaren såsom bärare av den högsta myndigheten ombord ansetts som den självskrivne handhavaren av bestraffningsrätten å fartyget. — — — Mot bestraffningsrättens läggande i befälhavarens hand har någon gång invänts, att befälhavaren genom densammas utövande komme att döma i egen sak. Denna uppfattning vilar på den oriktiga föreställningen, att en förseelse av beskaffenhet, varom här i regel är fråga, är ett mot befälhavaren personligen riktat brott. En disciplinär förseelse är, såsom redan namnet ger vid handen, ett brott mot disciplinen, mot lydnaden och ordningen ombord, vars upprätthållande ej minst är ett offentligt intresse av största betydelse. Endast i de fall, då förseelsen innefattar våld, hot eller förolämpning mot befälhavaren, kan denne anses jämväl vara part i saken. Principiellt sett skulle givetvis befälhavaren ej i dessa fall äga att handlägga och avgöra målen. Den avvikelse från allmänna rättsgrundsatser, som i viss mån måste anses här föreligga, är emellertid betingad därav, att förseelsens omedelbara bestraffande funnits för disciplinens upprätthållande erforderligt. Nämnas må ock, att de disciplinära förseelserna ombord mera sällan äro av sist antydda slag, och att dessa således framstå som undantagsfall, vilkas bedömande icke ansetts böra betinga en särskild reglering. Skulle emellertid en ändring av nuvarande anordning förmenas vara oundgänglig, synes annan utväg icke kunna ifrågakomma än att ombord anordna en särskild disciplindomstol, bestående av befälhavaren som ordförande samt exempelvis en representant för befälet och en för den övriga besättningen såsom ledamöter med rätt för dem att jämte befälhavaren deltaga i avgörandet. Dessa representanter skulle kunna antingen utses av befälhavaren eller ock väljas av den besättningsgrupp, vars
intressen de skulle företräda; deras utseende kunde ske antingen för resa eller tid eller ock för varje gång. Genom en så anordnad disciplindomstol har man menat, att grunden till varje misstanke om ett godtyckligt och oriktigt tillämpande av bestraffningsrätten skulle vara undanröjd. Mot anordnandet av en disciplindomstol på sätt ovan antytts må till en början invändas, att dess införande bleve för den stora massan av fall en fullkomligt onödig apparat, som skulle verka i hög grad tyngande. Redan dess sammansättande torde medföra ej ringa olägenheter vare sig det ena eller andra sättet för representanternas utseende väljes. Mera betänkligt är emellertid, att sammansättningen av en dylik domstol ingalunda lärer komma att uppfattas såsom utgörande en säker borgen för oväld och sträng saklighet. Fastmera ligger det nära till hands, att de tvenne bisittarna komme att betraktas såsom representanter för särskilda gruppintressen och såsom en följd därav den uppfattningen rotfasta sig, att domsrätten utövades enligt intressesynpunkter. Härtill kommer slutligen faran, att genom avgörandets överlåtande åt en dylik domstol befälhavarens auktoritet komme att undergrävas och hans förmåga och intresse av att på tillfredsställande sätt fullgöra sin uppgift därigenom försvagas. — — — Det är tydligt, att den disciplinära bestraffningsrätten icke bör komma till användning i större omfattning än som oundgängligen betingas av förhållandena.» Förevarande spörsmål har ingående dryftats såväl vid de gemensamma nordiska överläggningarna som inom sjömanskommittén. Bl. a. har övervägts att helt borttaga det disciplinära förfarandet ombord å fartyg. Det har nämligen framkommit att manskapet hyser den största misstro mot de i deras tycke godtyckliga och många gånger orättvisa disciplinstraffen. Enligt deras uppfattning strider den nuvarande ordningen mot allmänna rättsgrundsatser. Motsvarande bestämmelser gälla icke ifråga om de
enskilda arbetsavtalen i land. De anse, att disciplinära frågor bäst lösas av en nämnd i land, sammansatt av företrädare för de olika parterna och med en opartisk jurist såsom ordförande. Vid de nordiska överläggningarna var emellertid den övervägande uppfattningen den, att en viss disciplinär och dömande myndighet alltjämt måste finnas ombord å fartygen. Kommittén ansluter sig till denna uppfattning. Vad angår frågan huru berörda myndighet lämpligen bör utövas har från manskapets sida bestämt hävdats, att nuvarande ordning vore synnerligen otillfredsställande, framförallt därför att det strede mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser, att en och samme person ensam vore åklagare, domare och domsverkställare. Enligt deras mening borde rätten att beivra disciplinära förseelser anförtros åt en särskild nämnd, i vilken besättningen skulle vara företrädd. F r å n åtskilliga håll ha invändningar rests mot en sådan ordning. Därvid ha huvudsakligen de synpunkter, som sjölagskommittén andragit i sitt betänkande, åberopats. De nordiska överläggningarna utmynnade i ett förslag, enligt vilket den disciplinära och dömande myndigheten skulle överflyttas från befälhavaren till en s. k. disciplinnämnd, sammansatt av befälhavaren och två på visst sätt utsedda ledamöter ur besättningen. Vid övervägande av denna fråga har sjömanskommittén till en början funnit, att den befälhavaren tillagda befogenheten att ensam utöva ifrågavarande myndighet obestridligen i princip är oförenlig med vår tids rättsåskådning, samt att ett bibehållande av nuvarande regler därför skulle kunna rättfärdigas endast i den mån de ansågos påkallade av hänsyn till de säregna förhållandena till sjöss. Vid bedömande härav kan kommittén icke
undgå att taga ställning till de synpunkter, som vid sjömanslagens tillkomst androgos mot tanken på att inrätta en disciplinnämnd ombord å fartyg. Det må då först beaktas att enligt 64 § i dess gällande lydelse förhör skall hållas med vederbörande sjöman, innan befälhavaren äger ålägga honom disciplinstraff. Vid förhöret skola två av befälhavaren på visst sätt utsedda gode män ur besättningen närvara. Därest förslaget om disciplinnämnd godtages, skulle den egentliga skillnaden bli den, att gode männen skulle deltaga jämväl i avgörandet av saken. Kommittén kan icke för sin del finna, att en sådan ordning skulle bli särskilt tyngande. — Enligt kommitténs uppfattning torde det icke vara att befara, att de båda bisittarna i en disciplinnämnd skulle fatta sin uppgift så, att det ålåge dem att till varje pris tillvarataga sin grupps intressen. Kommittén är tvärtom övertygad om att bisittarna skulle känna sitt ansvar och sålunda icke låta sig påverkas av ovidkommande synpunkter utan handla efter bästa förstånd och samvete. — Icke heller hyser kommittén oro för att befälhavarens auktoritet skulle undergrävas, därest avgörandet i disciplinärenden anförtroddes åt en nämnd. Kommittén finner det icke ens uteslutet, att befälhavarens ställning snarare skulle bli starkare. Enligt den nuvarande ordningen kan nämligen ständigt befaras, att besättningen — med rätt eller orätt — bibringas den uppfattningen att befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid åläggande av disciplinstraff med påföljd att besättningen förlorar förtroendet för befälhavaren, allt till men för disciplinen ombord. Däremot finnes all anledning antaga att sjömännen med större jämnmod skulle böja sig för ett avgörande, som träffats under medver-
kan av företrädare för dem själva. Härtill kommer att det för befälhavaren säkerligen skulle vara värdefullt, om han vore nödsakad att före avgörandet taga ställning till synpunkter, framförda av personer, som ha samma ansvar för beslutets riktighet som han själv. På grund av vad sålunda anförts har kommittén anslutit sig till det gemensamma nordiska förslaget att överflytta den disciplinära myndigheten på en disciplinnämnd. Kommittén återkommer till nämndens sammansättning i anslutning till 64 §. Vidare föreslår kommittén, att ordet »disciplinstraff» skall utbytas mot ordet »disciplinbot». Enligt gällande lag är lägsta disciplinstraff mistning av hyra för en dag. Kommittén föreslår sådan ändring av stadgandet, att huru litet belopp som helst skall kunna åläggas såsom disciplinbot. I gällande danska och norska sjömanslagar stadgas, att disciplinstraff icke må åläggas å fartyg under uppehåll i inhemsk hamn eller för förseelser, som begåtts i sådan hamn och kunnat angivas till åtal före fartygets avgång. Kommittén finner denna inskränkning vara befogad och föreslår därför, att den svenska sjömanslagen skall upptaga motsvarande regler. 63 §.
I lagrummet föreskrives för närvar a n d e att disciplinstraff icke må åläggas tidigare än tolv timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer. Kommittén har funnit skäligt föreslå, att tidsfristen om tolv timmar skall utsträckas till tjugufyra timmar.
64 §.
Såsom förut antytts stadgar lagrummet i sin nuvarande lydelse, att befäi havaren, innan bestraffning ålägges, skall hålla förhör i saken i närvaro av två gode män ur besättningen. I lagrummet lämnas vidare närmare föreskrifter r ö r a n d e formerna för förhöret, varjämte stadgas att, om dessa föreskrifter icke iakttagas, beslut om bestraffning skall vara utan verkan. Av vad under 62 § anförts framgår att enligt kommitténs förslag disciplinärenden skola avgöras, icke såsom för närvarande av befälhavaren ensam, utan av en på visst sätt sammansatt disciplinnämnd. I anslutning till detta förslag tvingas kommittén till en början att taga ställning till frågan, huru ett ärende lämpligen bör anhängiggöras hos nämnden. Enligt nuvarande ordning bestämmer befälhavaren ensam, huruvida en begången förseelse bör föranleda disciplinstraff eller icke. Enligt kommitténs mening bör icke den omständigheten, att själva avgörandet överlämnas till en nämnd, föranleda ändring i denna ordning. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet ombord, bör det naturligen ligga i hans hand att besluta, huruvida ett disciplinärt förfarande skall inledas eller ej. Kommittén föreslår därför, att 64 § skall inledas med det stadgandet att befälhavaren, därest han finner disciplinbot böra åläggas sjöman, skall hänskjuta saken till en disciplinnämnd. Beträffande nämndens sammansättning föreslår kommittén, att den skall bestå av befälhavaren såsom ordförande och två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter. Vid utseendet av dem skall befälhavaren taga hänsyn till vederbörande sjömans ställning ombord.
Sålunda skola, där saken angår sjöman som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen eller radiotelegrafist, de båda ledamöterna vara maskinchefen och den främste av styrmännen eller, om någon av dem är förhindrad, annan av befälsgraden. Därest icke någon av befälsgraden finnes att tillgå, må ledamöterna utses bland manskapet. Rör saken annan sjöman, skall om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis vara den av manskapet utsedde förtroendemannen, samt den andre ledamoten vara maskinchefen, den främste av styrmännen eller föreståndaren för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen. Nu återgivna regler skola enligt kommitténs förslag bilda lagrummets första och andra stycken. Med kommitténs förslag att ett disciplinärende skall avgöras av tre personer följer vidare, att lagen måste upptaga omröstningsregler. Enligt kommitténs mening ligger det närmast till hands att hämta förebild till dessa regler ur rättegångsbalken. Med hänsyn till att ett disciplinärende måste anses vara mera jämförbart med ett brottmål än med ett tvistemål har kommittén funnit, att omröstningsreglerna i 64 § böra överensstämma med rättegångsbalkens föreskrifter angående omröstning till dom i brottmål. Kommittén föreslår därför, att såsom lagrummets tredje stycke skall upptagas det stadgandet, att såsom disciplinnämnds beslut skall gälla den mening, varom flertalet enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast. Av sistnämnda regel följer att, därest t. ex. en av nämndens medlemmar röstar för att sjömannen skall frias, den andre för
att sjömannen skall såsom disciplinbot mista hyra för två dagar samt den tredje för att disciplinboten skall utgöra h y r a för fem dagar, blir nämndens beslut, att mistning av hyra för två dagar ålägges sjömannen såsom disciplinbot. I fråga om lagrummets övriga stadganden har kommittén icke föreslagit andra än redaktionella ändringar. 65 §. I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman ålagd bestraffning skall lämpas efter förseelsens natur samt andra omständigheter ävensom att, där förseelsen finnes vara ringa och anledning är att antaga att den felande skall låta sig rättas allenast genom varning, till straff ej bör dömas. Kommitténs förslag upptager ej saklig ä n d r i n g i detta stadgande. Enligt nuvarande andra stycket äger befälhavaren ej vid domstol åtala eller till åtal angiva förseelse, för vilken han ålagt bestraffning, med mindre han i beslutet om straffets åläggande gjort uttryckligt förbehåll därom. Stadgandet har tillkommit i sjömannens intresse. Det har nämligen ansetts att han bör ha rätt att snarast möjligt få veta, huruvida han för en begången förseelse kan komma att av befälhavaren ställas under ytterligare ansvar. Kommittén, som finner bestämmelsen böra bibehållas, föreslår ej andra ändringar än sådana som äro ur redaktionell synpunkt betingade av förslaget om inrättande av disciplinnämnd och av nya rättegångsbalkens regler om åtals väckande. 66 §. Enligt lagrummet äger befälhavaren under närmare angivna förutsättningar efterskänka ålagd bestraffning. Kommittén föreslår ej saklig ändring härutinnan.
67 och 68 §§. Kommittén föreslår allenast redaktionella ändringar i dessa lagrum, som upptaga bestämmelser om rätten till fullföljd i disciplinärenden samt formerna härför. 69 §. I lagrummet lämnas föreskrifter om huru med hyra, som på grund av bestraffning frångått sjömannen, skall förfaras. Saklig ändring föreslås ej. 70 §.
I lagrummet föreskrives att beträffande de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besättningen, skall vad i sjömanslagen stadgas för sjöman äga motsvarande tilllämpning. Kommittén föreslår ej ändring i stadgandet. 71 §. Enligt lagrummets första stycke skall vad i n ä r m a r e angivna bestämmelser i sjömanslagen är stadgat äga motsvarande tillämpning med avseende å de ombord anställda personer, som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren. I andra stycket stadgas att förevarande personer skola vara pliktiga att efter förmåga förrätta det arbete, som befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt ålägga dem. Kommittén föreslår endast redaktionella ändringar i dessa stadganden. 72 §.
I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att å sjömän, som hemsändas genom försorg av konsul enligt vad i sjölagen (se 34 §) sägs, de i 71 § första stycket omförmälda stadgandena skola äga motsvarande tillämpning. Enligt nuvarande andra stycket äro förevarande sjömän pliktiga att, där så
påkallas, mot skälig gottgörelse efter förmåga biträda vid skeppstjänsten, därvid nödig hänsyn skall tagas till envars tidigare tjänsteställning. Beträffande första stycket föreslår kommittén en redaktionell ändring betingad av den föreslagna ändringen i 34 § sjölagen. I fråga om andra stycket finner kommittén det i princip icke vara överensstämmande med billigheten, att sjöman vilken färdas såsom passagerare enligt nämnda lagrum skall vara pliktig att på order utföra skeppsarbete. Enligt kommitténs mening bör han ha samma ställning ombord som varje annan passagerare. Det må även beaktas att tvister lätt kunna uppstå mellan befälhavaren och sjömannen-passageraren om och i vilken mån den senare är i stånd att biträda vid skeppstjänsten. Kommittén är övertygad om att, när fråga är om en arbetsför sjöman, denne i de flesta fallen kommer att frivilligt ställa sin arbetskraft till förfogande mot skälig gottgörelse, därest befälhavaren begär det. På grund av det anförda föreslår kommittén, att den sjömannen-passageraren för närvarande åvilande skyldigheten att biträda vid skeppstjänsten skall inskränkas till att avse arbete, som befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga honom. 7 3 _ 8 4 §§ (73—80, 82—85). I förevarande lagrum, som upptaga ansvarsbestämmelser, föreslår kommittén endast redaktionella ändringar samt sådana som äro betingade av kommitténs ändringsförslag i övrigt. 85—87 §§ (86, 87, 89). Lagrummen upptaga bestämmelser om laga domstol och rättegång i mål, som skola bedömas efter sjömanslagen. I lagrummen hänvisas till den allmänna rät-
tegångsordningen men därjämte lämnas särskilda föreskrifter, föranledda av de sjörättsliga målens egenart. I anslutning härtill har kommittén — i likhet med 1938 års sjömanslagsutredning — funnit erforderligt att pröva ett spörsmål av viss betydelse. Av grunderna för 43 § framgår att lagen förutsätter, att varje tvist angående tjänsteförhållandet skall kunna hänskjutas till svensk domstols avgörande. Kommittén har emellertid funnit, att med denna utgångspunkt de nuvarande forumreglerna icke äro till fyllest. Sålunda kan ex. utländsk sjöman, om fartyget befinner sig utom riket, icke sökas vid svensk domstol under annan förutsättning, än att han antingen äger känt hemvist här i riket eller härstädes har egendom. För att förevarande lucka skall fyllas föreslår kommittén lika med sjömanslagsutredningen, att till 86 § första stycket skall fogas en bestämmelse, att där annat i lagrummet angivet forum icke står till buds, tvisten skall upptagas av rådhusrätten i fartygets hemort eller, om där ej är rådhusrätt, av den rådhusrätt som är närmast. 88 § (42), 89 § (ny) och 90 §. Såsom förut omtalats föreslår kommittén, att under rubriken »Särskilda
bestämmelser» ett nytt kapitel med beteckningen 8 skall fogas till sjömanslagen. Enligt kommitténs förslag skall 88 § upptaga stadgandet i nuvarande 42 §. Jämlikt detta stadgande äger Konungen under förutsättning av ömsesidighet förordna, att förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats svensk sjöman, skall tillkomma jämväl utländsk sjöman. Kommittén föreslår, att sådant förordnande skall kunna göras även beträffande de till förmån för svensk sjöman i 18 § tredje stycket (sjukhyra vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom), 24 § (tilläggshyra) och 26 § (fri hemresa efter längre tids tjänstgöring) givna bestämmelserna. I 89 § skall enligt kommitténs förslag stadgas, att Konungen äger utfärda närmare föreskrifter för de fall, där i sjömanslagen omnämnd kostnad skall helt eller delvis bestridas av statsmedel. Slutligen föreslår kommittén, att nuvarande 90 § — som föreskriver skyldighet för befälhavaren att tillse att sjömanslagen och lagen om semester finnas tillgängliga ombord — skall kvarstå i oförändrat skick.
Förslag till ändrad lydelse av 3 4 , 3 6 , 2 8 7 o c h 2 9 5 §§ s j ö l a g e n 34 §.
1 lagrummet föreskrives för närvarande att befälhavaren är pliktig att till sådant antal och mot den betalning, som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att ombesörja. Närmare föreskrifter härom lämnas i Kungl. förordningen den 12 april 1907 angående gottgörelse för svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort. Av kommitténs förslag till ny sjömanslag framgår, att kommittén under 26 § föreslagit att svensk befälhavare och svensk sjöman efter viss längre tids tjänstgöring skola bli berättigade till fri hemresa, ävensom att kommittén funnit hemresan böra såvitt möjligt ske i den ordning varom stadgas i 34 § sjölagen. I anslutning härtill föreslår kommittén sådan ändring av sistnämnda lagrum, att därav framgår att den befälhavaren åvilande skyldigheten att mot betalning medtaga svenskt sjöfolk skall avse jämväl sjöfolk, som enligt 26 § sjömanslagen äger rätt till fri hemresa. Den sålunda föreslagna ändringen torde nödvändiggöra att berörda förordning ändras i redaktionellt avseende. Till 1938 års sjömanslagsutredning överlämnades från Kungl. Maj:t riksdagens skrivelse nr 128/1937 i anledning av väckt motion angående bestridandet
av kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd på svenskt fartyg. Utredningen upptog denna fråga till prövning och fann därvid skäl föreligga att stadga plikt för befälhavare att utan ersättning medtaga urna med aska efter avliden befälhavare eller sjöman av svensk nationalitet. Enligt utredningens uppfattning k u n d e däremot längre gående förpliktelse med avseende å hemtransport av kvarlevorna efter sjöfolk icke lämpligen ifrågasättas. Vidare ansåg utredningen, att eftersom förpliktelsen skäligen borde avse aska efter jämväl annat sjöfolk än sådant som varit anställt på fartyget, stadgandet borde upptagas i sjölagen och icke i sjömanslagen. Utredningen föreslog därjämte, att liknande förpliktelser borde stadgas beträffande efterlämnade effekter, dock endast i den mån de utan olägenhet kunde medtagas. Utredningen avsåg därvid närmast det fall, att kvarlåtenskap efter en å utrikes ort avliden svensk sjöman jämlikt 29 § sjömanslagen omhändertagits av befälhavaren och därefter överlämnats till konsuln. Slutligen föreslog utredningen, att den i 34 § andra punkten sjölagen i dess gällande lydelse stadgade befogenheten för Kungl. Maj:t att förordna om tillämpning beträffande utländskt sjöfolk av den i lagrummet föreskrivna förpliktelsen skulle upptagas i ett nytt andra stycke, så avfattat att bemyndigandet utsträcktes till att omfatta förordnande beträffande för-
plikteisen att medtaga aska efter avlidet sjöfolk samt efterlämnade effekter. Kommittén ansluter sig helt till sjömanslagsutredningens förslag och föreslår därför, att 34 § sjölagen skall ändras i enlighet därmed. Såsom 34 § sjölagen och 1907 års förordning för n ä r v a r a n d e äro avfattade kan den befälhavare, som nödgas medtaga sjöfolk jämlikt nämnda lagrum, icke av statsmedel utfå annan ersättning än som beräknas motsvara kostnaden för själva resan, kosten däri inräknad. I anslutning härtill har inom utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolksoch sjöfartsärenden fråga väckts angående skyldighet för statsverket att ersätta skador som förorsakats av sjöfolk, som medtagits jämlikt 34 § sjölagen. Denna fråga har överlämnats till kommittén för utredning, därvid en inom Sveriges redareförening i ämnet upprättad promemoria tillställts kommittén. Enligt denna promemoria har erfarenheten från de gångna åren visat att i ett icke ringa antal fall sjöfolk, som medtagits jämlikt 34 § sjölagen, uppfört sig mindre väl under hemresan. Sålunda har förekommit att en sådan passagerare svårt misshandlat en sjöman ur fartygets besättning med påföljd att redaren fått vidkännas utgifter för sjukvård och sjukersättning till sjömannen. Ehuru av utredningen klart framgick att passageraren, som var medellös, bar skulden för det inträffade, vägrades redaren göttgörelse av statsmedel för nämnda utgifter. I promemorian framhålles vidare att, ehuru visst fall icke kunde åberopas, det när som helst kunde inträffa att sjöfolk, som medtagits jämlikt 34 § sjölagen, vållade skador å fartyget ex. genom att handskas ovarsamt med eld. Vid övervägande av detta spörsmål har kommittén funnit det vara föga till-
fredsställande att den befälhavare, som enligt påbud i lag är förpliktad att medtaga en honom ovidkommande person såsom passagerare, icke skulle kunna vända sig till myndigheterna för att få ersättning för den skada, denne person under resan kan ha tillskyndat fartygets ägare. Enligt kommitténs uppfattning fordrar billigheten, att staten gentemot ägaren skall svara för sådan skada, samt att det följaktligen blir staten och icke ägaren som får kräva sitt åter hos den skadevållande. På grund av det anförda föreslår kommittén, att gällande bestämmelser ändras därhän att fartygets ägare blir berättigad till ersättning av statsmedel icke endast för själva resekostnaden utan även för skada, vållad av passagerare som medtagits jämlikt 34 § sjölagen. Såvitt kommittén kan bedöma räcker det därvid icke med att ändra 1907 års förordning utan det torde bli nödvändigt att även jämka ordalagen i nämnda lagrum. Kommittén föreslår, att orden »och mot den betalning, som av Konungen fastställes» utbytas mot orden »och med den rätt till gottgörelse, som av Konungen fastställes». Vad angår de erforderliga ändringarna av berörda förordning må omtalas, att kommittén i sinom tid ämnar inkomma med förslag härutinnan. 36 §.
I lagrummet lämnas föreskrifter angående skeppsdagbokens och maskindagbokens förande. Alltsedan år 1892 inledes lagrummet med den bestämmelsen, att skeppsdagboken föres av befälhavaren eller, under hans tillsyn och ansvar, av styrmannen, samt att maskindagboken föres, likaledes under befälhavarens tillsyn och ansvar, av maskinisten (numera maskinchefen). Före den 1 januari 1923 upptog sjölagen under 79 och 80 §§
bestämmelser angående styrmannens och maskinistens åligganden och befogenheter. I 79 § stadgades bl. a. att styrmannen, därest han förde skeppsdagboken, vore ansvarig för dess riktighet samt i 80 § bl. a. att maskinisten förde maskindagboken under befälhavarens tillsyn och vore ansvarig för dess riktighet. Dessa båda lagrum befunno sig bland de stadganden som utbrötos ur sjölagen och sammanfördes till nu gällande sjömanslag. Bestämmelsen i 79 och 80 §§, att styrmannen och maskinisten vore ansvariga för riktigheten av dagbok som fördes av dem, återfanns under 45 respektive 47 §§ i sjölagskommitténs förslag till sjömanslag. Vid sin behandling av detta förslag anmärkte lagrådet, att förevarande bestämmelse egentligen vore överflödig, men att det i allt fall syntes lämpligt att bestämmelsen — därest den icke ansåges kunna helt uteslutas — upptoges i 36 § sjölagen och att i den blivande sjömanslagens 45 och 47 §§ intoges allenast erinran därom, att beträffande styrmans respektive maskinists skyldighet att föra dagbok vore stadgat i sjölagen. I propositionen nr 13/1922 med förslag till sjömanslag hade emellertid hithörande stadganden samma lydelse som i sjölagskommitténs förslag. Första lagutskottet föreslog dock på de av lagrådet anförda skälen, att med avseende å dagboks förande i 45 och 47 §§ skulle intagas allenast erinran därom, att beträffande styrmans respektive maskinists skyldighet att föra dagbok vore stadgat i sjölagen. Däremot föreslog utskottet icke någon ändring av ordalydelsen i 36 § sjölagen. Riksdagen följde utskottet och lagen kom sålunda att avfattas i enlighet med utskottets förslag. F r å n maskinbefälshåll har yrkats att gällande bestämmelser om styrmannens och maskinchefens skyldighet att föra
dagbok måtte ändras i redaktionellt avseende. Som skäl härför h a r anförts att av lagen numera icke kan tillräckligt klart utläsas att styrmannen och maskinchefen vid förande av dagbok också äro ansvariga för dess riktighet, utan att ordalagen kunna — såsom förekommit i verkligheten — föranleda till den tolkningen att befälhavaren ensam är ansvarig härför. Vidare har framhållits att den enklaste lösningen vore att i 36 § sjölagen ändra ordet »ansvar» till »medansvar». Vid övervägande av detta yrkande har sjömanskommittén funnit det ligga i sakens natur, att den som förer dagbok också är ansvarig för dess riktighet (jfr Alséns kommentar till 45 § sjömanslagen). Vidare må beaktas att 287 § sjölagen stadgar straff icke endast för befälhavare utan även för styrman och maskinist, som göra sig skyldiga till försummelse eller felaktighet vid dagboks förande. Härav framgår sålunda att både styrman och maskinchef äro ansvariga för riktigheten av dagbok, som föres av dem. Kommittén vill emellertid icke bestrida, att gällande bestämmelser kunna vara svårtolkade för den obevandrade och kommittén har därför icke velat avvisa det gjorda yrkandet om redaktionell ändring av den inledande meningen i 36 § sjölagen. Från maskinbefälshåll har vidare hemställts att i 36 § måtte intagas en föreskrift, enligt vilken maskindagboken finge, under maskinchefens tillsyn och medansvar, föras av en denne underställd maskinist. Kommittén har icke funnit skäl föreligga att motsätta sig detta yrkande. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén att första meningen i 36 § sjölagen skall upptaga det stadgandet, att skeppsdagboken föres av befäl-
havaren eller, under hans tillsyn och medansvar, av styrmannen, samt att maskindagboken föres, under befälhavarens tillsyn och medansvar, antingen av maskinchefen eller, under dennes tillsyn och medansvar, av maskinisten. Köpenhamns-utkastet upptager icke något förslag till ändring av 36 § sjölagen. De av kommittén föreslagna ändringarna skulle emellertid bringa hithörande svenska bestämmelser i närmare överensstämmelse med de danska och norska lagarna. 287 §. Såsom tidigare omtalats upptager lagrummet regler om straff för befälhavare, styrman och maskinist, som gjort sig
skyldiga till försummelse eller felaktighet vid dagboks förande. Kommittén föreslår endast en redaktionell ändring, föranledd därav att maskinisten numera benämnes maskinchefen. 295 §. Lagrummet stadgar bötesansvar för den befälhavare, som utan lagligt hinder vägrar att i sådant fall, som i 34 § sjölagen sägs, å sitt fartyg medtaga sjöfolk. I anslutning till den föreslagna utvidgningen av sistnämnda lagrum föreslår kommittén, att vad i 295 § stadgas skall gälla jämväl, där befälhavaren vägrar medtaga askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman eller hans efterlämnade effekter.
SÄRSKILDA
Av herr Böös: Sådant kommittéförslaget nu föreligger avviker det i åtskilliga stycken från det s. k. Köpenhamns-förslaget. Med hänsyn till sjömanslagens karaktär av nordisk lagstiftningsprodukt och den jämväl i direktiven för kommittéarbetet framhävda angelägenheten av den nordiska gemenskapens upprätthållande på detta rättsområde, anser jag det önskvärt att ytterligare försök till sammanjämkning av de skilda nordiska förslagen göres, innan definitiva lagstiftningsåtgärder vidtagas. Härvid synes det danska förslaget, som i flertalet punkter närmast ansluter sig till Köpenhamns-förslaget, bäst ägnat att tagas till rättesnöre i sådana avseenden där ej rent nationella skiljaktigheter (främst i administrativt hänseende) motivera olikheter. Med denna allmänna reservation beträffande den slutliga utformningen av lagförslaget i dess helhet, får jag beträffande enskilda stadganden anföra från majoritetens förslag avvikande mening i följande hänseenden. Ad 14 §. Köpenhamns-förslaget saknar motsvarighet till den här föreslagna regeln om samråd med disciplinnämnden i fråga om vanliga uppsägningar. Det förefaller mig tveksamt om det kan vara klokt att på detta sätt lagfästa en från industrins avtalsområde hämtad idé som dels icke blivit knäsatt av de avtalsslutande parterna på sjöfartsområdet, dels i icke oväsentlig mån har ett annat
96 YTTRANDEN
innehåll än förevarande paragraf i förslaget (obs. exempelvis att den åberopade klausulen i det s. k. huvudavtalet gäller uppsägning av arbetare vars anställning varat längre t i d ) . Även om den föreslagna proceduren formellt sett icke skulle inskränka befälhavarens rättsenliga frihet att genom uppsägning bringa tjänsteavtal till upphörande, kan den dock i verkligheten komma att få sådan verkan, och detta kan förefalla så mycket mera betänkligt som det icke lärer kunna göras gällande att »förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar» (som kommittén säger sig avse att förhindra) förekomma i sådan utsträckning att ett ingripande i lagstiftningsväg på den grund skulle kunna anses vara av nöden. Ad 15 §. I detta lagrum stadgad rätt för sjömannen att uppsäga avtalet efter ett års tjänst bör enligt min mening hava till förutsättning att den stadgade tiden tillbragts i en och samma tjänst, enär övergång från en tjänst till en annan, även om det är fråga om tjänst å samma fartyg, innebär att ett nytt tjänsteavtal (och därmed ny mönstring) kommer till stånd, därvid sjömannen har möjlighet att begränsa avtalets giltighetstid eller förbehålla sig kortare uppsägningstid eller annan uppsägningsrätt än som varit överenskommen i det första avtalet. I likhet med övriga nordiska texter enligt Köpenhamns-förslaget bör stadgandet för den skull angivas gälla »sjöman som varit i tjänsten ett år». Sker detta, kan sista meningen (»Vid
ommönstring etc.») lämpligen utgå; dess utelämnande är för övrigt i och för sig önskvärt, enär ordet »ommönstring» icke är författningsmässigt och ej heller till sin innebörd entydigt. Ad 17 §. Det är enligt min mening föga troligt att gällande lagbestämmelse har den innebörd att en sjöman under angivna omständigheter skulle ha ovillkorlig rätt att kvarstå i tjänsten; motsatt uppfattning, som hävdats av danska och norska rättslärda, förefaller mera välgrundad. Då förslaget sålunda icke utan vidare, såsom kommittén närmast vill göra gällande, kan betraktas såsom allenast ett förtydligande av vad som skulle kunna antagas vara gällande lag, synes den lösning Köpenhamns-förslagets danska, norska och svenska texter innehålla vara att föredraga. Jag får sål u n d a föreslå, att lagrummet erhåller den avfattning som den svenska texten i Köpenhamns-förslaget utvisar. Ad 18 §. Gentemot den utvidgning av rätten till sjukhyra som förslaget innebär i jämförelse med bestämmelserna i 32 § i gällande lag har jag i det stora hela icke någon invändning. Under erinran om 1938 års sjömanslagsutrednings förslag och med hänvisning jämväl till det nyligen framlagda danska kommittéförslaget anser jag mig emellertid böra ifrågasätta om det kan vara välbetänkt att låta en hur kortvarig anställning som helst grunda rätt till full sjukhyra. Det danska förslaget innehåller härutinnan den begränsning, att sjukhyran i vart fall icke löper flera dagar än sjömannen varit i tjänsten, med mindre bestämda tecken på sjukdom eller skada kunnat påvisas. Såsom motiv härtill har anförts, att det, om denna begränsning icke gällde, skulle vara synnerligen frestande för personer som icke hade någon fastare anknytning till fartyget,
enär deras tjänstgöring varat allenast få dagar — och måhända på förhand varit bestämd att vara blott kortare tid — att skaffa sig sjukhyra genom att simulera sjukdom, ävensom att det för övrigt syntes föga rimligt att giva sådana personer rätt till full sjukhyra efter några få dagars tjänst. Dessa skäl synas böra tillmätas än större vikt, om man, såsom i det svenska förslaget skett, utsträcker tiden för sjukhyran till två månader för alla sjömän (vilket icke skett i det danska förslaget och i det norska förbehållits sjömän av norsk nationalitet). Ad 27 §. Utan att vilja ifrågasätta lämpligheten av att ålägga befälhavaren att föranstalta om läkarundersökning av sjuk eller skadad sjöman, när verklig anledning därtill finnes, vill jag beträffande utformningen av stadgandet i andra meningen av första stycket framhålla, att det föreskriver skyldighet i nämnda hänseende för befälhavaren även när det gäller ett sjukdoms- eller olycksfall som uppenbarligen icke påkallar särskild undersökning av läkare för diagnos eller ordination, t. ex. då en rad sjukdomsfall av enahanda art inträffar i en följd (dysenteri, angina etc.). I dylikt läge kan det icke vara nödvändigt att för varje nytt fall tillkalla läkare, även om möjlighet därtill skulle föreligga. Icke heller synes läkarundersökning erforderlig när det gäller exempelvis en sjukdom med lätt igenkännliga symptom med vars rätta behandling befälhavaren är väl förtrogen. Stadgandet borde för den skull avfattas så, att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning inträder när detta med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat. Ad 34 §. I strid mot Köpenhamns-förslaget och i olikhet jämväl med de dans-
7—517711.
ka och norska kommittéförslagen har kommittén i förevarande paragraf föreslagit rätt till två månaders hyra vid kontraktsstridigt avskedande för såväl manskap som befäl. Kommittén säger sig anse anledning ej föreligga att beträffande ersättningens storlek göra åtskillnad mellan olika grupper av sjömän och föreslår att ersättningen skall utgå på samma sätt som kommittén föreslagit beträffande den maximala sjukhyran (jfr 18 § andra stycket) eller sålunda med två månaders hyra, oberoende av tjänsteställning. På liknande sätt har kommittén — likaledes i strid mot övriga nordiska förslag — förfarit beträffande skadeståndsregeln i 37 § (ersättning vid avgång från tjänsten till följd av ändring i r e s a n ) . I båda dessa fall har kommitténs dels (i likhet med Köpenhamns-förslaget) förvandlat den subsidiära skadeståndsregeln (standardersättningen) till huvudregel — varemot jag för min del icke vill rikta någon invändning — dels fördubblat det manskapet enligt standardersättningsregeln i förevarande fall tillkommande skadestånd genom att likställa denna kategori med befälet. Att på detta sätt åvägabringa jämlikhet mellan olika kategorier av anställda kan — av principiella skäl som kommittén n ä r m a r e utvecklat i motiveringen till 18 § — måhända vara riktigt när det gäller s. k. sociala förmåner, dit rätten till sjukhyra torde få räknas. Rättsreglerna i 34 och 37 §§ avse däremot — såsom kommitténs egna ordalag också ge vid handen — en ren skadeståndsreglering, beträffande vilken lika litet som i fråga om löneförmåner sociala jämlikhetskrav kunna åberopas. Vid sådant förhållande och då det icke är anledning antaga att standardersättningsregeln i dess nuvarande ut-
formning för manskapets del skulle giva en alltför låg skadeersättning (något som ej heller påståtts), k a n jag icke biträda kommitténs förslag i detta avseende. Jag föreslår därför, att den nuvarande subsidiära skadeståndsregeln upptages såsom huvudregel i dess avfattning enligt gällande lag. Ad 37 §. Under åberopande av vad jag nyss anfört beträffande standardersättningsklausulen i 34 § får jag — med hänvisning jämväl till de danska och norska kommittéförslagen — anmäla enahanda skiljaktighet i fråga om skadeståndsregeln i andra stycket av förevarande paragraf. Ad 51 §. Stadgandet i tredje stycket om »vederlag för väntetid», om en sjöman beordras att under fritid kvarstanna ombord, h a r icke någon motsvarighet i gällande lag. Till sin innebörd är det åsyftade vederlaget närmast jämförligt med övertidsersättning enligt sjöarbetstidslagen och utgör liksom detta slag av ersättning en form av lön. Stadgandet är följaktligen stridande mot den enligt svensk arbetsrätt vedertagna principen att undvika lagstiftning på löneområdet. Bestämmelserna om övertidsersättning äro, såsom undantag från vad som enligt nämnda princip gäller ihom arbetslivet i övrigt, grundade på behovet av korrektiv mot utnyttjandet av övertidsarbete, vilket lagstiftaren velat i möjligaste mån inskränka. Dessa skäl kunna icke alls åberopas beträffande beordrat kvarstannande ombord i beredskapssyfte, vilket under namn av stopptörn är en skyldighet som enligt gammal sedvänja ingår i sjömännens tjänsteförpliktelser. Om och i vad mån särskild ersättning härför bör utgå, är en fråga som principiellt bör regleras genom avtal mellan parterna. För den skull och då för övrigt överenskommel-
ser i ämnet förekomma i gällande kollektivavtal, bör ifrågavarande stadgande enligt min mening icke upptagas i sjömanslagen. Ad 57 §. Detta stadgande om förbud mot minderårigs användande till skeppstjänst nattetid är överflyttat från 10 § i gällande lag; därvid hava dock i sistnämnda lagrum förekommande undantag från förbudet utelämnats. Det ligger emellertid i sakens natur att befälhavaren måste kunna — utan att befara straffpåföljd (jfr straffbestämmelsen i 73 §) — använda en minderårig sjöman i sådan skeppstjänst som erfordras för r ä d d a n d e av liv, fartyg och last, för hjälp åt fartyg eller personer i sjönöd etc. Härför kräves emellertid uttrycklig undantagsbestämmelse i lagen, och jag får för den skull — under åberopande av vad departementschefen anfört i saken vid tillkomsten av gällande stadgande (se prop, nr 223/1938 sid. 139) föreslå, att till första stycket av förevarande paragraf fogas det undantagsstadgande (»Vad här sagts skall dock icke utgöra hinder» etc.) som ingår i fjärde stycket av 10 § i gällande lag, sådant detta stadgande lyder enligt lagen den 30 september 1938 (nr 610).
Av hrr Forssblad o c h Reuterskiöld: Sjömanskommittén har kunnat ernå enighet beträffande flertalet paragrafer i sjömanslagen. Rörande ett antal bestämmelser — däribland de flesta av betydelsefull natur — har detta emellertid ej kunnat ske. I dylika fall h a r omröstning inom kommittén företagits, varvid man stannat inför majoritetsbeslut. F ö r att erhålla en rättvisande uppfattning av dessa beslut, bör erinras om, att de i många fall tillkommit tillfölje det förhållandet, att de ombordanställda haft 7f—517711.
fyra representanter i kommittén, medan rederinäringen haft endast två. Därest de bägge intressegrupperna företrätts av lika antal representanter, skulle majoritet inom kommittén icke hava förelegat för åtskilliga av de förslag, vilka nu formellt framstå såsom kommitténs förslag Ovanberörda omständigheter äro av betydelse vid bedömandet av de bestämmelser, som nedan upptagas till behandling var för sig. Redan nu gällande sjömanslag innehåller ett antal föreskrifter av den art, att man måste ifrågasätta deras skälighet. Detta gäller framför allt övervältrandet av det ekonomiska ansvaret på redaren i fall, då detta rimligen borde hava burits av den ombordanställde eller av staten. Undersökningar, som i annat sammanhang verkställts, hava till exempel visat, att redarens långvariga vårdnadsplikt mot sjuka sjömän vilar på synnerligen lösa grunder. Under tider då tjänsteförhållandena till sjöss hade annan karaktär, förefanns måhända visst fog för att låta arbetsgivaren betala sjukvårdskostnaderna för sjöfolket. I dagens läge gestalta sig emellertid förhållandena på ett annat sätt. Sjöfolket har nu i de flesta hänseenden uppnått likvärdiga — i flera fall bättre — förmåner än arbetstagaren i land. Sjöfolkets organisationer hava strävat efter detta men borde då också taga den konsekvensen, att likställighet åvägabringas i lagstiftningshänseende även beträffande sådana sociala förmåner, där sjömännen nu hava företräde. Endast i de enstaka fall då sjöfartens säregna natur därtill föranleder, böra avvikelser få ske från denna princip. Där så ej är fallet, synes därför obilligt, att arbetsgivarna inom sjöfartsnäringen skola genom lag-
stiftning ställas i ett särläge i förhållande till andra näringar. Det framstår som än mera opåkallat att ytterligare påbygga den del av sociallagstiftningen, vilken saknar motsvarighet beträffande yrkena i land, och som ej heller motiveras av sjömansyrkets särart. Man kan ej heller bortse från de ekonomiska konsekvenserna härav för näringen, vilken redan nu är över hövan belastad med lagar och förordningar av skilda slag, något som i tider av nedåtgående konjunkturer måste leda till ett försämrat konkurrensläge med ty åtföljande uppläggning av fartyg och arbetslöshet bland sjöfolket. Efter dessa mera allmänna reflexioner kommer nedan att behandlas de paragrafer, beträffande vilka vi hysa en mot majoriteten avvikande mening. 3
§.
Enligt 3 § sjömanslagen i dess nuvar a n d e lydelse äger befälhavare, som obehörigen avskedats, rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. Detta stadgande ansluter sig till allmänt vedertagna principer på skadeståndsrättens område. Vid tillämpningen i praktiken har stadgandet icke givit anledning till särskilda svårigheter. Kommittémajoriteten föreslår, att en standardersättning, motsvarande tre månaders hyra, skall utgå i stället för ett på vanligt sätt beräknat skadestånd. Detta förslag ingiver starka betänkligheter, i det att vid tillämpningen av en dylik regel hänsyn icke kan tagas till skadans storlek i de speciella fallen. Redan i motiven till 1891 års sjölag framhölls också, att det principiellt riktiga visserligen vore, att befälhavaren tillerkändes varken mer eller mindre än full ersättning för den skada han lede genom kontraktsbrottet, men att man den gången
på grund av praktiska skäl införde en standardersättning. I sjömanslagen av år 1922 övergick man likväl till en ordning, som anslöt sig till gällande principer på skadeståndsrättens område. — Bärande skäl ha icke förebragts för att frångå denna p r i n c i p . Då man på andra områden, där sjömansyrkets egenart icke måste föranleda annat ståndpunktstagande, söker bringa de bestämmelser, som gälla till sjöss, i samklang med motsvarande bestämmelser i land, synes det oss felaktigt, att man nu föreslår ett avsteg från denna princip, så mycket mer som enligt vad ovan nämnts svårigheter icke uppstått vid tillämpningen av gällande paragraf — Det kan ej heller vara riktigt, att befälhavare eller besättningsmän, som efter entledigande erhålla ny anställning — något som då det gäller allt befäl åtminstone för närvarande kan ske utan tidsutdräkt — skola under en tid av u p p till 3 respektive 2 månader erhålla dubbel hyra. Bestämmelser angående standardersättning finnas meddelade i den nu gällande norska sjömanslagen. I den praktiska tillämpningen synas dessa regler ofta hava lett till stötande resultat. I detta sammanhang må hänvisas till rättsfall, intagna i Nordiske Domme i Sj0fartsanliggender, t. ex. årgång 1948 sid. 113. Den förenkling av skadeståndsberäkningen, som bestämmelser angående standardersättning medföra, synes i varje fall icke i detta sammanhang hava uppvägt de betydande olägenheter ur rättvisesynpunkt, som orsakas av denna regel. 4
§.
Kommittémajoriteten har föreslagit den utvidgningen av hittills gällande bestämmelser, att ersättning skall utgå till befälhavare, som avskedas på grund
av könssjukdom, dock icke i de fall denna ådragits avsiktligt. Den konstruktion, som i förslaget gjorts i avseende å könssjukdomarna, måste betecknas som mycket anmärkningsvärd. Sjöman, som genom grovt vållande ådragit sig annan sjukdom än könssjukdom, åtnjuter icke fri sjukvård jämlikt förslaget. Har han emellertid ådragit sig könssjukdom genom sådant vållande, skall han hava denna förmån och detta oberoende av vem som har bevisskyldighet härutinnan. En så långt gående bestämmelse till förmån för sjömännen, i fall där de hava särskild anledning till försiktighet, är stötande mot rättskänslan och kan icke accepteras. Det må bemärkas, att könssjukdomarna äro mycket vanliga bland sjömännen och att de ofta äro förorsakade av vårdslöshet från deras sida. Den ändring, som nu föreslås, är uppenbarligen ägnad att motverka alla de försök till förbättring å detta område, som sedan lång tid tillbaka från skilda håll gjorts. 13 §. Enligt det föreliggande förslaget skulle här i riket antagen svensk sjöman, som anställts för bestämd tid eller bestämd resa och som stannar kvar i tjänsten efter det tiden eller resan gått till ända utan att nytt avtal träffats, få skiljas från tjänsten endast i svensk hamn. Kommittémajoriteten anser, att det bör åligga redaren att sörja för, att nytt tjänsteavtal i dylika fall ingås. Det framstår som obilligt att införa en sådan ensidig skyldighet för redaren. Det är lika mycket ett intresse för den anställde att föranstalta om, att ett nytt tjänsteavtal ingås. Därest åtgärder, syftande till en förlängning av tjänsteavtalet icke vidtagits av någondera parten, saknas anledning frångå den regel,
som gäller beträffande alla sjömän, nämligen att avtalet skall kunna bringas till upphörande i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning, lastning eller uppläggning. 14 §. Det förslag, som framlagts i denna paragraf, kan ej godtagas. Även om förhållandena på arbetsmarknaden i land äro sådana, att arbetsgivareföreningen och landsorganisationen kunnat på avtalsväg träffa överenskommelse om vissa bestämmelser r ö r a n d e samråd före uppsägning av anställda, kan detta icke åberopas i avseende å tjänsteförhållandet till sjöss. Att i lag fastställa en föreskrift härom torde över huvud taget få anses oriktigt och hava karaktären av ett ensidigt gynnande av ena parten i ett fritt avtalsmellanhavande, baserat på ömsesidiga uppsägningsregler. — Vid bedömandet av tjänsteavtalet å ett fartyg kan man icke bortse från säkerheten till sjöss. Befälhavarens möjligheter att från tjänsten skilja en sjöman, som han icke anser lämplig att behålla ombord, få icke inskränkas. Visserligen kan det sägas, att förslaget icke utgör ett absolut hinder härför, men enbart ett ifrågasättande av denna befälhavarens rätt genom att såsom skett i förslaget förelägga ärendet en bland besättningen utsedd nämnd, måste bestämt avrådas, särskilt som det skulle verka allt annat än i disciplinfrämjande syfte. Ett undergrävande av befälhavarens auktoritet, vilken är nödvändig för upprätthållande av disciplinära förhållanden ombord, får helt enkelt icke ske. Beträffande ifrågavarande nämnd och dess sammansättning hänvisas till § 64. Majoritetens motivering till nu avhandlade paragraf är ej hållbar. Enligt denna skulle förhastade samt i och för
sig oberättigade uppsägningar kunna förhindras, om befälhavaren kunde tvingas att inför ojäviga personer redogöra för anledningen. Det torde ligga i sakens natur, att befälhavaren icke gör sig av med en besättningsman utan särskilda skäl. Vidare lärer sammanhållningen ombord mellan besättningsmännen ofta medföra, att deras uppfattning ej kommer att sammanfalla med befälhavarens, även i sådana fall då befälhavaren har goda skäl att avmönstra en sjöman. Det är också mången gång ganska naturligt, att besättningen ej har samma möjlighet som befälhavaren att bland annat med hänsyn till sjöfartssäkerheten bedöma hithörande frågor. — I praktiken torde ett stadgande av föreslaget innehåll icke hava någon verklig uppgift att fylla samt därjämte vara ineffektivt och utgöra en ständig källa till irritation. 17 §. Det kan icke vara riktigt, att — såsom kommittémajoriteten framhåller i motiveringen — sjöfartsnäringen såsom sådan bör ansvara för de utgifter, som kunna uppkomma för det fall sjöman genom åtgärder av utländsk myndighet förhindras avmönstra. Befälhavaren eller rederiet kan mången gång ej förutse eller förvissa sig därom, att sjömannen icke får gå i land i utländsk hamn. I de flesta fall är det nödvändigt för rederierna att ersätta avmönstrad befälsperson med från hemlandet utsänd ersättare. Detta gäller även i avseende å andra kategorier ombordanställda, om ock ej i samma utsträckning. Skulle det då inträffa, att befälsperson, vilken krävt avmönstring, nekas inkomma i det främmande landet, blir rederiet skyldigt att låta denne person kvarstå i tjänsten med full lön, trots att ersättare anställts. Ett
övervältrande å rederiet av de stora kostnader, som härigenom ofta kunna uppstå, är icke rimligt, i synnerhet med tanke på att det mestadels är sjömannen själv, som önskar lämna fartyget. Rättvisa och skälighet tillgodoses fullt ut, om sjömannen äger utan kostnad medfölja fartyget till annan hamn, där han har möjlighet att lämna fartyget. 18 §. I nu föreliggande lagförslag har i denna paragraf i a n d r a stycket införts en bestämmelse om sjukhyra, som icke är motiverad. Man går i förslaget till och med längre än 1938 års sjömanslagsutredning, vilken åtminstone ville begränsa sjömans rätt till sjukhyra på så sätt, att denna ej kunde utgå för flera dagar än han varit i tjänsten. Därjämte sätter man den maximala sjukhyran till 2 månader för såväl befäl som besättning. På det sätt förslaget formulerats, skulle hyresersättning komma att utgå jämväl i de fall då redaren icke är skyldig att utgiva sjukvårdsersättning, d. v. s. åt sjöman, vilken är behäftad med sjukdom av sådan art, att sjömannen mycket väl kan vårdas ombord. Sjömannen kan nämligen i sådant fall begära avmönstring efter egen uppsägning och får, om förslaget antages, sjukhyrä efter avmönstringen. För den, som h a r kännedom om hithörande förhållanden, står det klart, att de föreslagna bestämmelserna komma att inbjuda till missbruk i mycket stor omfattning. I detta avseende hänvisas till vad som från rederinäringen framhållits i anslutning till remissbehandlingen av 1938 års förslag. Förhållandena hava sedan dess icke ändrats. Majoriteten anför i motiven, att den grundsatsen numera gäller i Sverige, att åtskillnad på lagstiftning i fråga om
sociala förmåner icke må göras mellan olika grupper av samhällsmedborgare. Häremot må genmälas, att för andra yrkesutövare regler r ö r a n d e lön vid sjukdom icke finnas upptagna i lag. Om nu förhållandena till sjöss anses vara sådana, att en särlagstiftning på detta område är nödvändig — en ståndpunkt som vi icke obetingat kunna dela — följer härav icke, att den höga ersättning, som för närvarande utgår till befäl, jämväl skall tillkomma manskapet. Därest lagstiftarna vid sjömanslagens tillkomst utgingo från, att en nivellering mellan olika kategorier borde ske, är det sannolikt, att man stannat vid en lägre ersättning än 2 månader. I övrigt är kommittémajoritetens motivering härutinnan haltande, då en kategoriklyvning i vissa avseenden likväl måste bibehållas, t. ex. då det gäller befälhavare och i fråga om uppsägningstiden. Avseende slutligen stadgandet i tredje stycket rörande könssjukdom hänvisas till vad vi under 4 § anfört därom. 23 §.
Det tillägg till paragrafen, som föreslås, nämligen att fördelning av hyra skall kunna förekomma jämväl i vad avser kökspersonalen, när fartyget ligger i hamn bör utgå. Det framgår av motiveringen till 1922 års lag, att man genom att begränsa ersättningen att utgå under tid, då fartyget är till sjöss, velat få en fast gräns för hyresfördelningen. Skäl för att nu göra avsteg från denna begränsning förefinnes ej. En inskränkning av kökspersonalen torde regelmässigt få till följd, att längre tid åtgår för måltidernas beredande. Skulle tiden överskrida den ordinarie arbetstiden, utgår övertidsersättning. Ett införande av den föreslagna bestämmel-
sen skulle dessutom giva anledning till tvister och tolkningssvårigheter. Under beteckningen kökspersonal enligt sjömanslagen falla nämligen ett mycket stort antal yrkeskategorier, vilka icke sällan hava ringa beröring med varandra, varför en minskning inom en kategori icke behöver påverka arbetet för en annan. 28 §.
Det är skäligt, att redarens skyldighet att sörja för sjömans sjukvård efter det han lämnat tjänsten inskränkes på sätt motsvarande bestämmelse i gällande lag stadgar. Det är däremot icke rimligt, att redaren skall åläggas vittgående förpliktelser mot en sjöman, som avskedats av skäl enligt 33 § såsom våld å överordnad, misshandel av andra ombordvarande, upprepad onykterhet i tjänsten m. m. Det är ett känt förhållande, att sjömän icke sällan, då de på grund av grov misskötsel skiljas från tjänsten, uppsöka läkare och erhålla intyg om sjukdom av ett eller annat slag, som anses erfordra vård. Det är här ej fråga om verkliga sjukdomar utan oftast någon obetydlig krämpa, som icke skulle hava anmälts, för det fall mannen ej blivit skild från tjänsten. Beträffande vad i tredje stycket sägs rörande könssjukdom hänvisas till vad ovan under 4 § sägs. 34, 37, 38 och 39 §§. I fråga om den i dessa paragrafer föreslagna standardersättningen hänvisas till vad vi ovan anfört under 3 §. 40 §.
Beträffande den i första stycket föreslagna standardersättningen enligt 34 §
av det föreliggande lagförslaget hänvisas till vad som ovan framhållits. Den omständigheten, att svenskt fartyg byter ägare utan att dock fartygets nationalitet ändras, är utan praktisk betydelse för sjömannen, som alltjämt är bibehållen vid de förmåner, vilka äro honom tillförsäkrade enligt svensk lag och gällande avtal. Vad kommittémajoriteten anför till stöd för förslaget om rätt att även i dylika fall erhålla entledigande är rent teoretiskt. Veterligen hava de nu gällande bestämmelserna icke i praktiken givit anledning till klagomål. Ur juridisk-teknisk synpunkt framstår förslaget på denna punkt som särdeles olämpligt. Ett icke ringa antal fartyg i den svenska handelsflottan äges i partrederiets former. Enligt förslaget skulle varje förändring i äganderätten till fartyget giva sjöman rätt att erhålla entledigande. Någon inskränkning har i förslaget icke gjorts beträffande de fall, d å äganderättsförändringen avser endast del i fartyget. En dylik inskränkning beträffande förutsättningen för stadgandets tillämplighet skulle för övrigt icke kunna vidtagas på ett praktiskt tillfredsställande sätt till följd av omöjligheten att på ett lämpligt sätt draga en gräns mellan äganderättsskiften av olika art och omfattning. Ur redaresynpunkt skulle förslaget vara till betydande olägenhet i händelse av fartygs överlåtelse. Den tilltänkte köparen av ett fartyg skulle alltid riskera att få övertaga ett fartyg, vars besättning lämnat fartyget. Denna omständighet, som oavsett tidsförhållandena alltid skulle utgöra ett orosmoment vid fartygs överlåtelse, skulle särskilt under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden vara till betydande olägenhet för rederinäringen.
51 §. I förslaget har såsom tredje stycke införts ett stadgande om r ä t t för sjöman att erhålla ersättning för väntetid. Det är principiellt felaktigt, att i en lag av denna karaktär införa en bestämmelse, som är av lönereglerande natur. Det kan med hänsyn till sjöfartens särart bliva nödvändigt, att en sjöman måste kvarstanna ombord i avvaktan på utförandet av för fartyget nödvändiga arbeten. Det ankommer på arbetsmarknadens parter att sig emellan överenskomma, huruvida ersättning för sådan inskränkning i sjömannens frihet skall utgå eller ej. Med tillkomsten av 1948 års sjöarbetstidslag hava sådana regler för arbetstiden och vederlag tillkommit, vilka göra det möjligt för sjömannen att på ett helt annat sätt än tidigare erhålla fritid för egna angelägenheters ordnande, varför bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke om rätt till s. k. halv fridag bör utgå. 52 §. Den inrikes sjöfarten kan icke i det hänseende, varom i stadgandet är fråga, jämställas med övriga inhemska kommunikationsmedel. De ekonomiska konsekvenserna av en eller flera sjömäns avvikande bliva genomgående mer kännbara och förorsaka större olägenhet än vad fallet skulle hava varit, om en motsvarande situation inträffat beträffande kommunikationsmedlen till lands. Härtill kommer att hithörande svårigheter, som erfarenhetsmässigt äro av stor betydelse för sjöfartsnäringen, torde i det närmaste sakna aktualitet för transportväsendet till lands. Det framstår även som ett samhällsintresse, att kostnader för omhänderta-
gandet av avvikna sjömän icke onödigtvis övervältras på stat eller kommun. Så blir icke sällan fallet, då sjömän — ofta i onyktert tillstånd — bliva kvarlämnade i en måhända avlägset belägen hamn i Sverige och utan medel att taga sig därifrån. Det är icke blott i samhällets och rederinäringens utan även i dessa sjömäns eget intresse att möjlighet alltjämt skall förefinnas att inställa dem å vederbörande fartyg, innan detta avgår. Av ovan anförda skäl kunna vi icke biträda kommittémajoritetens förslag i denna punkt. 55 §. Den föreslagna bestämmelsen i lagrummets andra stycke har tidigare varit förmål för behandling vid skilda tillfällen. Vid 1936 års riksdag väcktes motion i ämnet. Riksdagen avslog motionen. Angående skälen härför hänvisas till andra lagutskottets utlåtande. Det må här tillfogas, att det med hänsyn till allmänna intressen såsom sjöfartssäkerheten ävensom nödvändigheten av att under vissa förhållanden kunna lossa eller lasta gods icke är möjligt att lagfästa en dylik inskränkning i skeppstjänsten. Att även mycket betydande intressen kunna komma att påverkas är uppenbart. Uppenbart är att förhållandena kunna vara sådana, att ett avbrytande av lastnings- eller lossningsarbetet kan komma att medföra osäkerhet för de ombordanställdas liv och egendom samt för fartyget. Vidare kan den last, som intages eller lossas, vara av så ömtålig beskaffenhet, att densamma endast- under begränsad tidrymd kan kvarligga i fartyget utan att förstöras. En fartygslast representerar mestadels mycket stora värden, vilka sålunda mången gång kun-
na stå på spel, om icke lossnings- och lastningsarbete få fullföljas. Man kan såsom exempel taga ett fartyg lastat med olika slag av livsförnödenheter, vilka för den allmäna folkförsörjningen u n d e r en viss period kunna vara nödvändiga. Slutligen måste det anses oriktigt, att på lagstiftningsväg gynna en av arbetsmarknadens parter på sätt nu föreslagits. 57 §.
Mot ett överflyttande av bestämmelsen i 10 § sjömanslagen rörande nattvila för minderårig till denna paragraf är intet att erinra. Däremot synes det icke befogat att ur stadgandet utesluta de undantag från huvudregeln, som nu föreskrivas i näst sista stycket av 10 § sjömanslagen. Även detta undantagsstadgande bör inflyta i 57 § av den nya lagen. Trots den dispensmöjlighet, som kommittémajoriteten föreslår, skulle det vara uteslutet att å de fartyg, som användas i östersjöfart och uppgå till minst 500 bruttoton, för vakttjänst använda sjöman, som fyllt 15 men ej 16 år. Tjänsten å dessa fartyg, vilka regelmässigt företaga endast kortare resor med få nätter till sjöss och med en arbetstid om endast 8 timmar per dygn, kan icke betraktas som hård. Ett generellt förbud mot nattarbete för dessa sjömän är icke motiverat. Den föreslagna regeln skulle även försvåra rekryteringen till sjömansyrket. Ynglingar i åldern mellan 15 och 16 år stå efter slutad skolgång inför valet av yrke. De, som därvid välja sjömansbanan, taga mången gång anställning just på den kategori av fartyg, som skulle drabbas av den föreslagna bestämmelsen. Ett genomförande av förslaget p å denna punkt skulle leda till att dessa ynglingar icke kunna antagas till däcks-
och maskintjänst ombord å dylika fartyg. Det är fara värt, att sjösinnad ungdom härigenom i icke ringa omfattning skulle tvingas att slå in på andra yrkesbanor och icke heller sedermera söka sig anställning till sjöss. 62 §.
Kommittémajoriteten föreslår, att disciplinbot icke skall kunna åläggas sjöm a n under fartygets uppehåll i svensk h a m n eller för förseelse, som begåtts i svensk h a m n och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång. De i paragrafen uppräknade förseelserna äro av den art, att en polisanmälan med åtföljande åtal i många fall måste framstå som ett alltför kraftigt inskridande mot den felande. På grund av den stora anhopningen av mål hos åklagaremyndigheterna och vid domstolarna, skulle det icke vara möjligt att få ärendena behandlade inom rimlig tid. Att å andra sidan lämna dessa disciplinära förseelser helt opåtalade, skulle inverka synnerligen menligt på disciplinen ombord. Det torde kunna befaras, att den praktiska konsekvensen av det föreslagna stadgandet skulle bliva, att ifrågavarande förseelser i stor utsträckning bleve opåtalade. Med hänsyn till de stora värden, som äro anförtrodda åt befälhavaren och besättningen, och de risker, som äro förenade med sjöfarten, är det oundgängligen erforderligt att säkerställa disciplinen ombord. De nu gällande bestämmelserna, vilka i praktiken tillämpats på ett fullt tillfredsställande sätt, böra bibehållas även i de fall, varom nu är fråga.
64 §.
Förslaget att införa en disciplinnämnd ombord å fartygen kan icke godtagas. Vi dela därutinnan helt de farhågor, som den s. k. sjölagskommittén framförde och vilka utförligt redovisas i motiveringen till denna paragraf. Därvid anföres bland annat, att sammansättningen av en dylik domstol ingalunda lärer komma att uppfattas såsom utgörande en säker borgen för oväld och sträng saklighet, utan att det fastmera ligger nära till hands, att de tvenne bisittarna komme att betraktas såsom representanter för särskilda gruppintressen och såsom följd därav den uppfattningen rotfasta sig, att domsrätten utövades enligt intressesynpunkter. Vi kunna icke finna, att sådana ändr a d e förhållanden i disciplinärt hänseende inträffat till sjöss, att detta skulle motivera en annan inställning än den, som nämnda kommitté intog. 72 §.
Det kan icke anses obilligt, att en s. k. konsulatpassagerare, som är fullt frisk, förpliktas deltaga i skeppsarbetet mot skälig gottgörelse och efter förmåga. Fastmer torde det ligga i hans intresse att genom utförandet av betalt arbete under en många gånger lång sjöresa förskaffa sig medel till sitt uppehälle efter resans slut. Därigenom skulle också det allmänna undgå att åtminstone till en början få draga försorg om dessa personer, som mestadels sakna medel, då de återkomma till Sverige. Nuvarande bestämmelser böra bibehållas.
Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk förteckning (Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m. [5] Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. [20] Förslag till sjömanslag m. m. [22]
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstadga. [12! Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. [18] Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.
Kommunikationsvägen. Statens och kommunernas finansväsen. 1944 års allmanna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13]
Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10
Politl. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8] SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [19] Kejnekommissionens utredning. [21]
Bank-, kredit- och penningväsen.
Nationalekonomi och socialpolitik. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd a v stormaktskriget 1939 Inträdda krisen. Del 10, Tiden juli 1948—Juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. [15] Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstadier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. [17]
Hulso- och sjukvård.
Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. [14]
Fast egendom. Jordbrak med binäringar.
ISAAC
MARCUS
Försäkrin ga väsen.
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4] 1945 åts universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. [9] Filmcensuren. Betänkande 1. [16]
Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]
Utrikes ärenden. Internationell rätt.
BOKTR Y C K E J U - A K T I E B O L A C