Hyresregleringskommitténs betänkande. 1,

V)N<J

4 National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 2 : 3 7 JUSTITIEDEPARTEMENTET

Behovsprövning på bostadsmarknaden Hyresregleringskommitténs betänkande

S T O C K H O L M 1 9 5 2

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

förteckning

19. Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. Ger 1. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarannandt. 53 s. S. det. Haeggström. 457 s. Fi. 20. Bussllnjeutredningen. I. Betänkande med för 2. Förslag till lag om bankrörelse m. m. Gummesslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill] son. 212 s. Fl. för bussföretag m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 163 s. K. 3. Löneplan eller kollektivavtal. Kihlström. 99 s.C. 21. Räjongplan för fångvården. Gernandt. 67 s. Ju. 4. Nordisk passfrihet. Betänkande n r 1. Beckman. 38 s. U. 22. Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. 5. Det yngsta fångvårdsklientelet. Av T. Eriksson. Gummesson. 219 s. I. Kihlström. 19 s. J u . 23. Bokutredningen. Kihlström. 310 s. E. 6. Betänkande med förslag till allmänt reseregle24. Betänkande med förslag till allmän förfogandemente m. m. Hseggström. 173 s. C. lag och allmän ransoneringslag. Katalog och 7. Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstningsTidskriftstryck. 276 s. H. och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 25. Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med 96 s. J u . förslag till vissa ändringar i byggnadslagstift8. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. Av E. Haningen. Sydsvenska Dagbladet, Malmö. 186 s. Ju stad. Bilaga 1 till 1950 års folkomröstnings- och 26. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelvalsåttsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 216 ser rörande vägförenlngar m. m. Appelberg, s. J u . Uppsala. 135 s. K. 9. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. Av 27. Betänkande med förslag till förbättrade kommuE. G. Ohlin. Bilaga 2 till 1950 års folkomröstnikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. land. Beckman. 542 s. K. Kihlström. 159 s. J u . 28. Lagberedningens förslag till ny lagstiftning om 10. Sjömännens sjukförsäkring. Appelberg, Uppsala. tomträtt m. m. Katalog och Tidskriftstryck 152 s. H. 1 1 5 s - J u „ „ i. , „ * 11. Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951— 29. Vidgat tillträde till högre studier. Av F. Schmidt, 1955. Beckman. 66 s. Fi. Gernandt. 237 s. E. 12. 1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, 30. Rekrytering och utbildning av polispersonal folkupplysning och forskning på alkoholfrågans Gummesson. 310 s. I. „. . i område. Victor Petterson. 95 s. Fi. 31. Supplement n r 8 till Sveriges familjenamn 1920 13. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhålStatens Reproduktionsanstalt. 80 s. Fi. landen inom lappmarkerna samt tillgodogöran32. Förslag om samförvaltning av stadshypoteksdet av fisket i kronovattnen därstädes och i och bostadskreditorganisationerna. Beckman. 131 Jämtlands län m. m. Marcus. 246 s., 1 karta. Jo. S. Fi. 14. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallags33. Den första lärarhögskolan. Haeggström. VHIj kommitténs betänkande. 3. Kihlström. 447 s. I. 296 s. E. . . 15. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens rå34. Betänkande med förslag angående arbetsmark. varuförsörjning. Beckman. 135 s. H. 16—17. Tull- och valutalättnader i resandetrafiken nadsstatistiken. Kihlström. 143 s. S. mellan de nordiska länderna. Betänkanden nr 2 35. Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organii och 3. Gernandt. 31 resp. 15 s. U. sation. Victor Petterson. 85 s. K. 18. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och 36. Stöd åt änkor och vissa andra ensamståendf Förenta staterna. Bilaga 3 till 1950 års folkomkvinnor m. m. Hseggström. 189 s. S. I röstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. 37. Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyres. Kihlström. 88 s. J u . regleringskommitténs betänkande. 1. Idun. ? s Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, Ur tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utföra begynnels bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . . jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1952:37 JUSTITIEDEPARTEMENTET

Behovsprövning på bostadsmarknaden Hyresregleringskommitténs betänkande

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG S T O C K H O L M 1952

i: «lBZ /(

ESSELTE

AB

Innehållsförteckning Skrivelse till chefen för Kungl. justitiedepartementet 5 Direktiv för utredningen 7 Inledning 9 Kap. I. Regleringsfrågan på den nordiska bostadsmarknaden 13 Danmark 13 Norge 20 Finland 23 Regleringsfrågan i Sverige 29 1) Regleringsfrågan inför riksdagen 29 2) Framställningar i övrigt om behovsprövning på bostadsmarknaden 50 3) Tidigare utredningar om behovsprövning på bostadsmarknaden 59 a) Utkast till lag om tillstånd a t t hyra bostad (hyreslicens) m. m 59 b) Förslag till lag om inskränkning i rätten a t t hyra bostadslägenhet 64 4) K o m m u n a l a åtgärder i syfte a t t reglera fördelningen av bostadslägenheter 66 Kap. II. Statistiska uppgifter 73 Kap. III. Utvägar a t t avhjälpa missförhållanden beträffande fördelningen avbostäder 77 m 1. Reglering genom lagstiftning 77 a) Regleringens omfattning med avseende å tiden 77 b) Skall regleringen omfatta bestående bostadsinnehav?. . . . 78 c) Regleringens omfattning i lokalt hänseende 79 cl) Vilka upplåtelseformer böra regleras? Ägares r ä t t a t t nyttja lägenhet 81 e) Regleringens omfattning med avseende å lägenhetsbeståndet 83 (1) Reglering av allenast nyproduktionen eller allenast det äldre lägenhetsbeståndet 85 (2) Reglering av allenast vissa lägenhetstyper 86 (3) Fri sektor omfattande alla lägenhetstyper 89 f) Böra bytestransaktioner regleras? 92 g) Behovsprövningens konstruktion 99 h) Särskilda konsekvenser av en reglering av bostadsmarknaden 99 (1) Ingrepp i avtalsfriheten 99 (2) Regleringens sekundära inverkan på bostadsmarknaden . 102 (3) Regleringens inverkan på arbetsmarknaden 103 (4) Regleringens ingrepp i den privata förmedlingsverksamheten 105 (5) Olagliga ersättningar på bostadsmarknaden 105 i) Administration och kostnader 110 j) Olika system för reglering av bostadsmarknaden 111

•I (1) Obligatorisk kommunal bostadsförmedling Ill (2) Det danska regleringssystemet 115 (3) Hyreslicenssystemct 117 (4) Förslaget om inskränkning i rätten a t t hyra bostadslägenhet 117 2. Reglering av bostadsmarknaden genom frivilliga överenskommelser 118 3. Åtgärder av ekonomisk art 123 a) Speciell hyresdifTerentiering och liknande åtgärder . . . .124 b) Engångspremie vid upplåtelse till gynnad hyresgäst. . . .126 c) Avgiftsplikt vid icke önskvärda upplåtelser .' 126 Kap. IV. Synpunkter på lagstiftnings- och frivilligalternativen. Kommitténs val dem emellan 128 1. Gemensamma synpunkter 128 2. Reglering av bostadsmarknaden genom lagstiftning 130 3. Reglering av bostadsmarknaden genom frivilliga överenskommelser 135 13 4. Kommitténs förslag 9 K a p . V. Kommitténs lagstiftningsförslag 142 Allmän motivering 141 49 l 1. Kvotprmcipen * 2. Reglerade lägenheter 147 3. Reglerade upplåtelseformer I48 4. R ä t t a t t inneha reglerad lägenhet 148 5. Regleringens genomförande 152 a) Reglering av nyproduktionen 152 (1) Kvotens fastställande 153 (2) Anvisning av bostadssökande 155 (3) Kontroll. Regleringens ingrepp i dispositionsrätten . . 1 5 9 b) Reglering av det äldre lägenhetsbeståndet 161 (1) Kvotens fastställande 161 (2) Kontroll. Regleringens ingrepp i dispositionsrätten . .162 c) Undantag från behovsprövningen 163 6. Administrationen. 1) Kommunala bostadsförmedlingens organisation och verksamhet 167 16 8 2) Besvärsrätt _ 171 3) Tvångsmedel :gleringens temporära och lokala giltighet 172 7. Regleringens giltig Specialmotivering I'2 Sammanfattning 1® Reservation av herr Järtelius 18 / Reservation av herr Ståhl | ^ Särskilt yttrande av herr Ståhl I97 200 Särskilt yttrande av herr Wiman

Bilagor A. Författningsförslag • B. P . M. med vissa beräkningar om folkmängd, lägenhetsbestånd och bostadsbrist i städer med 20 000 invånare C. Förslag till rekommendationer som skola utfärdas vid frivillig reglering av bostadsmarknaden

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Lrenom beslut den 16 mars 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att tillkalla högst åtta sakkunniga att inom departementet utreda dels i vilken utsträckning och på vad sätt en fördelning av ledigblivna bostadslägenheter efter behovsprinciper borde genomföras, dels vilka ändringar eller tillägg som kunde vara påkallade beträffande hyresregleringslagen och anslutande författningar, dels motsvarande frågor beträffande den allmänna hyreslagstiftningen, dels ock vilka övergångsbestämmelser som kunde erfordras för den situation som uppkomme då hyresregleringen skulle upphöra. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 4 april 1951 såsom sakkunniga underståthållaren Martin Wahlbäck, tillika ordförande, redaktören Torsten Henrikson, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson, advokaten Gösta Järtelius, numera hovrättsassessorn Hans-Fr. Ringdén, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Manne Ståhl samt vice verkställande direktören i Stockholms fastighetsägareförening Hans Wiman. Till sekreterare åt de sakkunniga, vilka antagit benämningen hyresregleringskommittén, förordnades den 14 april 1951 numera revisionssekreteraren Y. Linder. Den 7 mars 1952 förordnades föredraganden i Statens hyresråd, pol. mag. Stina Thornell att stå till kommitténs förfogande som expert. Hon har utarbetat en till kommitténs nedannämnda betänkande fogad promemoria. Kommittén har till behandling i första hand upptagit frågan om behovsprövning på bostadsmarknaden. För att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget i denna del ha till kommittén överlämnats 1) en den 19 mars 1943 dagtecknad, av numera justitierådet Erik Hagbergh upprättad promemoria angående införande av behovsprövning på

hyresmarknaden jämte vissa över promemorian avgivna utlåtanden och yttranden; 2) riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1947, nr 358, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder; 3) avskrifter av Kungl. bostadsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 17 januari 1949 och den 16 januari 1950, innefattande bland annat framställningar om lagstiftning rörande behovsprövning på bostadsmarknaden; 4) en inom Kungl. socialdepartementet upprättad, den 24 november 1950 dagtecknad promemoria med förslag till åtgärder beträffande bostadsbyggande och bostadsmarknad jämte vissa yttranden över ett i promemorian framlagt förslag till lag om inskränkning i rätten att hyra bostadslägenhet. Dessutom ha till kommittén överlämnats ett antal framställningar i ämnet från kommuner eller kommunala organ samt från enskilda organisationer. Enligt Herr Statsrådets medgivande har kommittén den 5 juni 1951 studerat verksamheten vid den kommunala bostadsförmedlingen i Malmö samt under de två följande dagarna besökt Köpenhamn för att inhämta erfarenheter angående det danska boliganvisningssystemet. Jämväl verksamheten vid den kommunala bostadsförmedlingen i Stockholm har varit föremål för kommitténs studium på platsen. Kommittén har samrått med 1951 års bostadsutredning samt för vinnande av närmare kännedom om bostadsmarknadsläget haft gemensam överläggning med representanter för ett antal kommunala bostadsförmedlingar. Sedan kommittén numera fullgjort sitt utredningsuppdrag såvitt angår frågan om behovsprövning på bostadsmarknaden, får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande i detta ämne. Reservationer av herrar Järtelius och Ståhl samt särskilda yttranden av herrar Ståhl och Wiman bifogas. Stockholm den 9 oktober 1952. . MARTIN WAHLBÄCK Torsten

Henrikson

Elsa Johansson

Gösta

Järtelius

Hans-Fr.

Ringdén

Manne Ståhl

Hans

Wiman j Y. Linder

Direktiv för utredningen. JVommitténs uppdrag innefattas i ett anförande av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, till statsrådsprotokollet för den 16 mars 1951. Statsrådet yttrade därvid, att läget på bostadsmarknaden ännu åtta år efter hyresregleringens införande fortfarande vore mycket svårt och att man nödgades räkna med att regleringen måste bestå ännu lång tid framåt. Efter att vidare ha anmärkt, att det i ett sådant läge vore påkallat att företaga en allmän granskning av det för bostads- och hyresmarknaden gällande regleringssystemet, yttrade statsrådet därefter angående den del av kommitténs uppdrag som skall behandlas i förevarande betänkande: Därvid träder den frågan i förgrunden, hur man skall komma till rätta med de missförhållanden, som uppstått till följd av att konkurrensen om nytillkomna och ledigblivna lägenheter är så utomordentligt hård. Det är naturligtvis önskvärt, att när antalet bostadssökande Ur stort och deras personliga förhållanden mycket olika, de lediga lägenheterna komma de sökande till godo, som bäst behöva dem. Även den tid vederbörande varit utan lägenhet bör inverka på förturen, eftersom de skador som bostadslösheten vållar den enskilde — skador på familjeliv, hälsa, arbetsro, ekonomi — ofta bli allt svårare med tiden. Om icke marknaden på ett eller annat sätt regleras — vare sig genom lag eller kollektiva överenskommelser eller på annat sätt — bli emellertid dylika synpunkter uppenbarligen otillräckligt tillgodosedda. Det blir i stor utsträckning socialt sett ovidkommande faktorer eller rena slumpen, som avgör

vilka bland de många bostadssökande som få de lediga lägenheterna. Ett särskilt allvarligt missförhållande är det härvid, att man alltmer betingar sig otillåtna ersättningar för att upplåta eller överlåta lägenheter. Detta är visserligen belagt med straff, men på grund av bevissvårigheter ha sädana brott kunnat beivras endast i synnerligen liten utsträckning. Det är naturligt, att under nu angivna förhållanden frågan om en laglig reglering på detta område blivit mycket uppmärksammad. Inom Kungl. Maj :ts kansli har denna fråga tagits upp vid flera tillfällen, första gången redan i början av 1943. Inom riksdagen har problemet likaledes behandlats i olika sammanhang. Med anledning av motioner beslöt riksdagen 1947 att i skrivelse (nr 358) till Kungl. Maj:t tillkännagiva vissa av andra lagutskottet vid dess behandling av motionerna anförda synpunkter. Enligt utskottet borde det bland annat tagas under övervägande, huruvida det borde uppgöras förslag till en beredskapslagstiftning, som på orter där så erfordrades skulle tillåta en behovsprövning av de hyressökande och som skulle giva en verklig företrädesrätt till hyreslediga lägenheter åt vissa grupper. Även vid varje följande riksdag har frågan i en eller annan form behandlats, dock utan att detta lett till positivt beslut. I olika sammanhang, då man ifrågasatt en reglering på detta område, har det framhållits, att uppgiften är mycket vansklig och att man tvekade inför de rent praktiska svårigheterna att genomföra den. Då saken vid olika tillfällen övervägts inom justitiedepartementet, har det avgörande skälet för att tillsvidare ställa sig avvaktande varit betänkligheterna att införa en ny krisbetingad reglering, som kunde vålla stor irritation och

8 bli mycket besvärlig att administrera. Under det senaste året ha emellertid utsikterna att häva bostadsbristen försämrats till den grad, att en sådan lösning av problemet måhända blir nödvändig. Det bör därför utredas, i vilken utsträckning och på vad sätt en fördelning av ledigblivna lägenheter efter behovsprinciper bör genomföras. Det förtjänar understrykas, att vad saken gäller är anordnande i en eller annan form av en behovsprövning bland de bostadssökande. Detta förhållande synes icke alltid ha tillräckligt beaktats i den allmänna diskussionen. Oftast angives frågan gälla införande av »obligatorisk kommunal bostadsförmedling», men denna beteckning säger i och för sig ingenting om principerna för regleringen, endast om förfarandets yttre former. En dylik anordning kan reellt innebära regleringar av högst olika beskaffenhet, från den allra hårdaste, varvid förmedlingsorganet individuellt bestämmer varje särskild lägenhetsupplåtelse, och till mycket liberala sådana, där upplåtarcn har en vidsträckt rätt att välja mellan olika sökande. Ett förslag till behovsprövning har framlagts i en inom socialdepartementet i november 1950 utarbetad promemoria med förslag till åtgärder beträffande bostadsbyggande och bostadsmarknad. Detta förslag byggde till skillnad från systemet

med bostadsförmedling på den principen, att avgörandet i varje enskilt fall skulle grundas direkt på vissa i lagen inskrivna regler, så att icke varje sådant fall skulle behöva behandlas administrativt. Detta var alltså ett försök att förenkla och förbilliga förfarandet. Emellertid utsattes förslaget vid remissbehandlingen för åtskillig kritik, och det bör ytterligare utredas, om denna väg är framkomlig. Det bör måhända tillfogas, att med den föreslagna utredningen givetvis icke åsyftas att till någon större del avhjälpa bostadsbristen som sådan. Det invändes stundom mot förslag av denna art, att man därmed icke får fram flera bostäder och att detta är det enda viktiga. Denna invändning går vid sidan av förslaget; något dylikt är icke förslagets egentliga syfte, även om en reglering av denna art även kan bidraga til! att frigöra utrymmen och bättre hushålla med dem som finnas. Frågan hur försörjningen med bostäder skall infogas i vårt försörjningsprogram i dess helhet är ett helt annat spörsmål, som måste upptagas i ett större samhällsekonomiskt sammanhang. Här är blott fråga om att åstadkomma en riktigare fördelning av det bostadsbestånd, som vid varje tidpunkt står till förfogande, och därvid även i möjligaste mån försöka att komma till rätta med de olagliga ersättningarna på denna marknad.

Inledning IJostadsfrågan har sedan länge stått i förgrunden i den politiska och sociala diskussionen i vårt land. En anledning härtill är naturligen den att statsmakterna mera aktivt än tidigare äro verksamma för att främja en allmän successiv förbättring av bostadsförhållandena. Pris- och konjunkturförhållandena under och efter andra världskriget ha emellertid lagt hinder i vägen för att i avsedd takt realisera det angivna bostadspolitiska målet och framtvingat åtgärder från statsmakternas sida, som betingats av den instabila ekonomiska utvecklingen. Bostadsfrågans aktualitet i dagens läge sammanhänger närmast med att de statliga ingripandena på bostadsmarknaden i flera hänseenden icke förmått h i n d r a en utveckling som icke synes föra fram till det uppställda bostadspolitiska målet. I följd härav råder — oberoende av olika politiska bedömningar i fråga om mål och medel inom bostadspolitiken — enighet om att de inträdda störningarna på bostadsmarknaden skapat allvarliga missförhållanden. De i det föregående antydda statliga åtgärderna ha haft olika syftning. Åtgärder sådana som kontroll å prissättningen p å byggnadsmaterial, förmånliga lån till stöd för nybyggnadsverksamheten samt bostadsrabatter av olika slag till vissa hushållsgrupper, främst familjer med minst två minderåriga barn, ha samtliga bland annat syftat till en sådan sänkning av bostadskostnads-

postens andel i den totala familjebudgeten som möjliggjorde höjning av bostadsstandarden. Genom byggnadsregleringen ha statsmakterna kunnat bestämma över hur stor andel av den totala investeringen för byggnadsändamål som skulle tillkomma bostadsbyggandet. Hyresregleringen, vars primära syfte är bekämpande av inflationstendenser, torde numera i allmänhet anses ha ett självständigt bostadspolitiskt syfte. Genom den möjlighet som beretts en hyresgäst att få en mot honom riktad uppsägning av hyresförhållandet ogiltigförklarad ha hyresgästerna beretts större trygghet att få behålla sin innehavda bostad. Påståendet om en ogynnsam utveckling på bostadsmarknaden innebär icke någon värdering av den förda bostadspolitiken; för en sådan värdering skulle en mycket djupgående analys vara av nöden. Däremot torde det vara ett obestridligt faktum både att den ekonomiska utvecklingen under och efter kriget gjort det till en tvingande nödvändighet för det allmänna att föra en aktiv bostadspolitik och att den bostadspolitik som de facto förts kan för sig redovisa mycket betydande positiva resultat. Och vad beträffar det förut fällda omdömet om allvarliga missförhållanden på bostadsmarknaden har detta sin tillämpning främst i fråga om det förhållandet att tillgången på bostäder ej motsvarat efterfrågan eller med a n d r a ord att det uppstått en alltmer besvärande bostadsbrist med bostadslöshet, upp-

1(1 skjuten familjebildning och andra för de enskildas trivsel ödeläggande situationer som följd. Bostadsfrågan utgör trots dess många aspekter i så måtto ett odelbart helt, att om ett ingripande utifrån sker i ett visst syfte eller på en viss del av bostadsmarknaden, ingripandet lätteligen får icke alltid förutsedda verkningar på en annan del av bostadsmarknaden. Kommittén syftar härvid icke på sådana åtgärder som från början torde ha haft dubbel syftning, exempelvis tertiär- och tilläggslåneverksamheten, som avsetts både att verka produktionsbefrämjande och att förbilliga hyrorna. Kommittén h a r i stället i tankarna det orsakssammanhang som torde råda mellan hyresregleringen och bostadsbristen genom att den förra u n d e r den löneutveckling som rått ökat efterfrågan på bostäder; hur starkt detta orsakssammanhang är råder det olika meningar om. Det förefintliga sambandet mellan bostadsfrågans olika delkomplex skulle i och för sig göra det motiverat att vid diskussion exempelvis om åtgärder för effektivare fördelning av bostadsbeståndet under tid av bostadsbrist taga upp till analys jämväl frågan huruvida bostadsefterfrågan och därmed även bostadsbristen skulle kunna minskas genom att medgiva en väsentligt högre hyresnivå, direkt eller genom minskning av bostadssubventionernas relativa storlek. De bostadsfrågor som ha med den hyrespolitiska målsättningen att göra äro emellertid för närvarande föremål för separat utredning genom 1951 års bostadsutredning. Hyresregleringskommitténs uppdrag, såvitt det berör det avsnitt som är föremål för behandling i detta betänkande, begränsar sig enligt de givna direktiven uttryckligen till åstadkommandet av en riktigare fördelning av det bostadsbestånd som

vid varje tidpunkt står till förfogande och någon antydan har icke givits om att förslag med primärt rent hyrespolitiskt syfte kunde vara att överväga. Kommittén skulle likväl icke ha avhållit sig från att i ena eller andra formen taga initiativ till utredningar av nu antydd innebörd, därest kommittén ansett någon större grad av sannolikhet föreligga för att därigenom skulle yppa sig en framkomlig väg för väsentlig lindring i bostadsbristen. Kommittén h a r icke ansett någon sådan sannolikhetsgrad vara för handen. Dess utredningar h a därför tagit sikte allenast på det angivna fördelningsproblemet, och det torde vid sådant förhållande icke vara av nöden att ens som orientering ingå på utvecklingen efter år 1939 på bostadsmarknaden, såvitt rörer produktionsbefrämjande eller rent hyrespolitiska åtgärder samt deras verkningar. En omfattande och långvarig bostadsbrist utgör i ett socialt eljest välordnat land ett svårt samhällsont. Av denna följa många personliga tragedier. För den bostadslöse, som endast genom provisoriska nödfallsåtgärder kunnat beredas tak över huvudet, måste situationen i de flesta fall te sig tröstlös. Många av de bostadssökande utgöras av personer vilka ämna ingå äktenskap. Omöjligheten för dem att komma över en egen familjelägenhet måste vara starkt ägnad att ge upphov åt stämningar av missmod, vartill mera allmänt sett kommer att den tidiga familjebildningen motverkas, vilket är befolkningspolitiskt menligt för vårt land med dess blygsamma befolkningstillväxt. En del av trångboddheten får också skrivas på bostadsbristens konto; särskilt torde detta vara fallet beträffande familjer med ökande barnantal. Att vi i vårt land sedan flera år dragits med svår bostadsbrist torde vara

11 ett av alla väl känt faktum. I ett följande avsnitt av detta betänkande skall kommittén närmare gå in på både frågan om bostadsbristens omfattning och den beräkningsbara utvecklingstendensen i fråga om densamma. Vad det framtida skeendet beträffar är detta uppenbarligen beroende på en mångfald svårbedömbara faktorer. Någon säker prognos står icke att åstadkomma. Det kunde synas som om ett radikalt ökat bostadsbyggande utgjorde ett effektivt sätt att på kort tid häva bostadsbristen. Man kan emellertid icke få någon säker uppfattning om en viss antagen bostadsbyggnadsvolyms betydelse för bostadsbristen. Vid fri konkurrens om lediga lägenheter kan nämligen icke utan vidare antagas, att ett nytillkommet lägenhetsbestånd kommer dem till godo som värst drabbats av bostadsbristen. Den faktor som starkast verkar för en annan ordning är den s. k. hushållssprängningen eller det förhållandet att medlemmar av ett hushåll bryta sig ut ur hushållsgemenskapen och hyra egna lägenheter. När det gäller att med utgångspunkt från en konstaterad bostadsbrist bedöma frågan om en reglering av upplåtelserna av lediga lägenheter, kan anknytning lämpligen ske till det sist berörda fenomenet — hushållssprängningen. Dess innebörd kan ur den nu relevanta synpunkten sägas i allmänhet vara, att en ledig lägenhet som skulle kunnat uthyras till och varit tjänlig för en familj tages i anspråk av en ensamstående. Det är främst två omständigheter som gynna förekomsten av hushållssprängning. Den ena är den att de ensamståendes ekonomiska läge många gånger är så gynnsamt att de anse sig ha råd med den utgift som förhyrandet av egen lägenhet medför; en väsentligt bidragande orsak härtill h a r varit, att hyresposten, exklusive

bränsle, sedan 1930-talet i jämförelse med övriga levnadskostnader och med arbetslönerna varit relativt stillastående i äldre fastigheter. Den andra åsyftade omständigheten är den att vid konkurrens om lediga lägenheter den ensamstående, som i regel åstadkommer mindre förslitning av lägenheten, i allmänhet besitter större konkurrenskraft än ett familjehushåll, i varje fall om hyresvärden låter ekonomiska synpunkter fälla utslaget. Barnfamiljernas underlägsenhet vid en konkurrens om lediga lägenheter är givetvis en allvarlig sak, då den illa r i m m a r med strävandena i vårt land att föra en familjevårdande socialpolitik. Detsamma kan sägas om det förhållandet att de ensamstående i konkurrensen om lediga lägenheter undantränga dem som ämna ingå äktenskap. Äga dessa företeelser större räckvidd — en sak vartill kommittén senare återkommer — tala de onekligen för att upplåtelser av lediga lägenheter i en eller annan form underkastas reglering. Genom en sådan reglering skulle dessutom kunna vinnas en utjämning av utrymmesstandarden, varigenom motverkades att trångboddhet förekomme vid sidan av ett alltför spatiöst begagnande av bostadslägenheter. Med det sagda har givetvis icke tagits någon ståndpunkt till frågan om en reglering av angivet slag är i nuvarande läge påkallad. För ett ståndpunktstagande härtill fordras icke blott en närmare undersökning av läget på bostadsmarknaden och av verkningarna av den nu rådande ordningen i fråga om upplåtelser av lediga lägenheter utan också en avvägning mot de nackdelar som en reglering på detta område kan väntas föra med sig. Ju hårdare och för sitt direkta syfte till synes effektivare denna göres dess större torde risken vara för att den skall föra med sig biverk-

VI ningar som ur olika synpunkter måste inge betänkligheter. Valmöjligheter mellan mer och mindre ingripande regleringsformer torde emellertid föreligga, varför det ingrepp i fastighetsägarnas handlingsfrihet som en reglering alltid måste innebära och som får anses utgöra den främsta olägenheten kan göras mindre kännbart. Kommittén anser sig därför redan nu kunna — så-

som nämnts utan att taga ställning till den kommittén förelagda sakfrågan — i princip uttala, att man icke utan vidare kan avvisa tanken på att genom en reglering i en eller annan form av upplåtelser av lediga lägenheter åstadkomma en samhälleligt sett mera önskvärd fördelning av det lediga lägenhetsbeståndet.

K A P I T E L I.

Regleringsfrågan på den nordiska bostadsmarknaden. U nder den bostadskris, som i samband med a n d r a världskriget drabbat de flesta europeiska länder, har givetvis problemet om en fördelning av tillgängliga bostäder aktualiserats på åtskilliga håll. Med hänsyn till att förhållandena i de flesta krigshärjade länder i allt för hög grad torde avvika från de svenska har kommittén ansett tillfyllest att undersöka h u r problemet behandlats i våra nordiska grannländer. Av dessa har dock särskilt Finland men i ej obetydlig omfattning även Norge varit utsatt för krigshandlingar som medfört skador å bostadsbeståndet. Förhållandena i Danmark torde däremot i högre grad vara jämförbara med Sveriges. Kommittén har icke ansett erforderligt att närmare undersöka vilka åtgärder som i nu nämnda länder vidtagits i anslutning till bostadskrisen under och efter första världskriget. Vissa uppgifter om hithörande förhållanden återfinnas i Kungl. Maj:ts proposition nr 314 till 1920 års riksdag sid. 160 f. Danmark. Bostadsbristen föranledde tidigt lagstiftning med ändamål att säkerställa ett effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet. Redan 1942 bemyndigades kommunerna att framtvinga uthyrning av lägenheter som under viss tid stått outh y r d a och obebodda. Följande år utfärdades bestämmelser som avsågo att

h i n d r a sammanläggning av bostadslägenheter och nyttjande av bostadslägenheter för annat ändamål än bostad ävensom omöjliggöra att ett hushåll disponerade mera än en bostad inom samma kommun. Samma år, 1943, utfärdades en lag som bemyndigade kommunerna att meddela förbud mot att ensamstående personer, vilka ej förut haft självständig lägenhet om minst två rum, fingo h y r a sådan lägenhet. Dessa bestämmelser visade sig emellertid icke tillräckliga för att genomföra ett effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet och 1945 utfärdades lag om bostadsanvisning, varigenom stadgades om direkt kontroll över uthyrningen av bostadslägenheter. Lagen, som undergått åtskilliga ändringar, h a r numera inarbetats i den allmänna hyreslagen. 1 Reglerna om bostadsanvisning och därmed sammanhängande bestämmelser äro upptagna i XVIII och XIX kap. av sistnämnda lag. Dennas giltighetstid utgår med mars månad 1954; den skall upptagas till revision under riksdagen 1953—1954 (§ 161). Bestämmelserna om bostadsanvisning gälla obligatoriskt för Köpenhamn och kringliggande kommuner och bli genom 1 Lov om leje av den 14 juni 1951, som trätt i kraft den 1 juli samma år. Inom parentes utsatta paragrafer hänvisa till denna lag.

14 beslut av vederbörande kommunalbestyrelse tillämpliga även i annan kommun (§ 129). Regleringens omfattning. Principiellt äro alla bostadslägenheter, vilka ej särskilt undantagas, underkastade regleringen. I en särskild bestämmelse angives direkt, att regleringen är tillämplig även på uthyrning i andra hand vare sig lägenheten uthyres i möblerat eller omöblcrat skick (§ 141 st. 1). Följande lägenheter äro undantagna (§ 141 st. 2 ) : 1) Bostad som nyttjas av ägare till fastigheten. Finnas flera ägare, må blott en åberopa sig på denna bestämmelse och det endast om ingen av de övriga ägarna bor i fastigheten. Även i sistnämnda fall må dock ägare övertaga en ledig lägenhet, om han uppfyller de villkor, som skulle krävts uppfyllda vid uthyrning; om dessa se nedan. I tvåfamiljshus, som börjat uppföras den 1 juni 1947 eller senare må dock alltid ägarna bebo lägenheterna. 2) Offentlig tjänstebostad samt bostadslägenhet som av staten eller kommun uthyres till person i allmän tjänst, såvida det ej gäller nyttjande av lägenheten efter det vederbörande slutat tjänsten. 3) Bostadslägenhet, som användes till privat tjänstebostad eller som den 23 maj 1946 var uthyrd till funktionär för fastighetens drift, så länge lägenheten nyttjas för berörda ändamål. 4) Bostadslägenhet som står i omedelbar förbindelse med affärslokal och uthyres i samband med denna eller som sedan den 22 augusti 1945 varit u t h y r d i samband med lokalen. 5) Bostadslägenhet, vara lagstiftningen om fastigheter på landet (lagar den 12 april 1935 och den 13 mars 1943) är tillämplig. Beträffande bostadslägenheter i fastigheter, vilka tillhöra staten eller kommun och som användas till allmänt ändamål, gälla lagens bestämmelser en-

dast om det enligt vederbörande departements prövning är förenligt med fastighetens ändamål (§ 141 st. 3). Vad gäller övertagande av bostadsrättslägenheter och liknande bostadslägenheter skall vid avgöranden som träffas under tillämpningen av bestämmelserna om bostadsanvisning skälig hänsyn tagas till de rättigheter till lägenhetsövertagande, som följa av vederbörande förenings stadgar, om dessa fastställts före den 1 juli 1945 eller godkänts av vederbörlig myndighet. Detta gäller dock endast om den som skall övertaga lägenheten uppfyller de krav, som skulle uppställts vid uthyrning av lägenheten och tillämpas icke om lägenheten var uthyrd före den 1 juli 1945 (§ 142 st. 1). För vissa fastigheter, som uppförts med anlitande av statslån, gälla särskilda villkor beträffande dem som skola kunna antagas till hyresgäster. Dessa villkor skola i regel tillämpas jämsides med förevarande lagstiftning (§ 142 st. 2). Regleringens genomförande. I de kommuner, där regleringen gäller, skall dess genomförande handhavas av ett boliganvisningsudvalg (vanligen benämnt boligudvalg) som består av fyra ledamöter. Två av dessa, av vilka den ene skall vara udvalgets ordförande, utses direkt av kommunens beslutande myndighet; de två övriga, vilka skola representera parterna på bostadsmarknaden, utses av samma myndighet sedan partsorganisationerna, om sådana finnas i kommunen, beretts tillfälle att föreslå var sin kandidat. Samtidigt utses suppleanter för alla ledamöter. I ärenden som angå bostadsrättsföreningar och jämförliga sammanslutningar ersattes fastighetsägarerepresentanten av en ledamot som utsetts efter förslag av bostadsrättsföreningarna (§ 130).

15 Några särskilda kvalifikationer för att vara ledamot i boligudvalget äro icke uppställda, bortsett från att vederbörande skall vara dansk medborgare, myndig, »uberygtet» och ej i konkurstillstånd. Särskilda regler om rätt att vägra mottaga u p p d r a g som ledamot samt om jäv finnas (§ 70 st. 4—6). Val av medlemmar i boligudvalget synes ej vara begränsat till viss tid. Boligudvalgets beslut fattas med enkel majoritet; vid lika röstetal är ordförandens mening avgörande (§ 130 st. 1). Udvalget h a r rätt att infordra nödiga upplysningar från myndigheter och enskilda och kan ingå avtal med partsorganisationerna. Kostnaderna för verksamheten bestridas av kommunen, som, om förhållandena föranleda därtill, kan tillerkänna ledamöterna arvode (§ 143). Regleringssystemet. Begleringen avser icke redan bestående förhållanden utan griper in först då en bostadslägenhet blir ledig. När så sker är fastighetsägaren-uthyraren pliktig att göra anmälan till boligudvalget. Detta kontrollerar därefter, att vid upplåtelse av lägenheten vissa normer följas beträffande den nye lägenhetsinnehavaren (§§ 131 —134). Genom särskilda bestämmelser tillförsäkras det allmänna möjlighet förhindra att bostäder stå outnyttjade. H a r det anmälts, att en lägenhet blivit ledig, skall fastighetsägaren senast inom sex veckor därefter styrka, att den uthyrts i enlighet med lagens regler. Kan han icke göra detta, har boligudvalget rätt att på hans vägnar uthyra lägenheten (§ 140). Om en hyresgäst definitivt avflyttar utan att hyresavtalet upphör, är han (liksom fastighetsägar e n ) skyldig att anmäla flyttningen till udvalget, som h a r befogenhet att föranstalta om hyresförhållandets upphör a n d e (§ 131 st. 1). Samma rättighet har

udvalget i det fall att en hyresgäst under sex månader icke bebott den förh y r d a lägenheten, därest icke hyresgästens frånvaro beror på sjukdom, tjänsteresa, semester, militärtjänst, tillfällig förflyttning i yrket eller dylikt. Hyresgäst och hyresvärd äro skyldiga att anmäla förhållandet till boligudvalget, hyresgästen inom fjorton dagar efter det sexmånaderstiden utgått och hyresvärden inom fjorton dagar efter det han fått kännedom om saken (§ 131 st. 3). Har en bostadslägenhet varit outhyrd och obebodd mera än fyra veckor skall fastighetsägaren göra anmälan till kommunal myndighet som därefter kan förelägga fastighetsägaren att föranstalta om u t h y r n i n g av lägenheten. Om ny hyresgäst icke inflyttat inom en månad efter föreläggandet, är kommunen berättigad att h y r a lägenheten med rätt att upplåta densamma i andra hand. Sistnämnda bestämmelser gälla icke lägenheter som undergå tillfällig reparation eller som ej förut varit i bruk, ej heller lägenheter som nyttjas blott viss del av året, t. ex. sommarbostäder (§ 150 st. 1—3). Underlåtenhet att göra vederbörliga anmälningar straffas med böter (§§ 156, 157). Huvudprinciperna för regleringen äro följande: Bostadslägenhet å högst 3 rum får icke upplåtas till annan än den som godkänts av boligudvalget. Större bostadslägenhet får upplåtas utan godkännande, om efter upplåtelsen personbeståndet i lägenheten uppfyller vissa i lagen fastställda normer och den nye hyresgästen i fråga om den tid varunder han bott i kommunen fyller de krav som boligudvalget enligt sin praxis uppställer för godkännande (§§ 133, 134). Anmälningsskyldighet. Då en bostadslägenhet — mindre eller större — blir ledig skall fastighetsägaren göra anmälan därom till boligudvalget sist inom

16 har då att inom åtta dagar på samma sätt som beträffande det första förslaget, antingen godkänna eller avvisa det nya förslaget. Har detta underkänts, skall lägenheten uthyras till den av udvalget anvisade sökanden (§ 133 st. 1 ) . Vid kommitténs besök i Köpenhamn h a erhållits närmare upplysningar angående tillämpningen av nu återgivna bestämmelser. Förutsättningarna för att en föreslagen hyresgäst skall godkännas av boligudvalget äro endast fastställda i praxis. Denna är mycket fast och väl känd för fastighetsägarna. I huvudsak gäller därUthyrning av lägenheter om högst 3 rum. utinnan följande. Den som föreslås (neSamtidigt med att fastighetsägaren an- dan kallad hyresgästen) måste ha varit mäler att en lägenhet blivit ledig är han bosatt i kommunen i minst två år före berättigad att föreslå ny hyresgäst. Där- inflyttningen i den lägenhet varom fråvid skall upplysning lämnas om den ga är. (Från regeln om bosättning under föreslagnes hushåll och den tidpunkt viss tid finnas vissa undantag, vilka då han senast inflyttat till kommunen. skola behandlas nedan, se sid. 17—18.) Har fastighetsägaren försummat sin an- Ensamstående godkännas över huvud mälningsskyldighet, kan boligudvalget icke som hyresgäster till självständiga anvisa en lägenhetssökande, till vilken lägenheter. I allmänhet kräver boliglägenheten omedelbart skall upplåtas udvalget, att lägenheter större än ett r u m och kammare (kammare = rum (§ 132, § 133 st. 2). 2 Har fastighetsägaren däremot i veder- m i n d r e än 10 m ) uthyras till personer börlig ordning anmält ledigheten och med barn. Äkta makar, som icke ha föreslagit ny hyresgäst, skall boligud- hemmavarande barn under 18 år, få i valget snarast möjligt underrätta honom regel icke h y r a lägenheter större än ett om huruvida förslaget kan godkännas. rum och kammare. Makar med ett barn Förslaget skall anses som godkänt, om under 18 år få hyra högst 2 eller 3 rum. icke udvalget senast inom åtta socken- Makar med två barn tillåtas h y r a lägendagar skriftligen underrättat fastighets- heter om 4 eller flera rum. Ensam perägaren om att godkännande vägrats samt son med ett barn godkännes som hyresgäst till en tvårumslägenhet. Den som anvisat en lägenhetssökande (§ 132). Om fastighetsägaren icke föreslagit avflyttar från lägenhet inom boligudnågon hyresgäst eller om den som före- valgets område kan i allmänhet få tillslagits ej godkännes av boligudvalget, stånd att hyra en lika stor lägenhet därskall detta inom den nyss angivna fris- städes. I stor utsträckning äro ärendena anten av åtta söckendagar anvisa en sökande, till vilken lägenheten må uthy- gående godkännande av den beskaffenras. Fastighetsägaren har sedan rätt att het att de kunna avgöras av boligudvalinom åtta dagar efter det anvisningen gets kanslipersonal utan att udvalget beskett till boligudvalget inkomma med höver sammanträda. Medan fastighetsett nytt förslag på hyresgäst. Udvalget ägarens första förslag till uthyrning i

fjorton dagar efter det uppsägning skett eller på annat sätt blivit honom bekant att lägenheten är eller skall bli ledig. Ny bostadslägenhet skall anmälas senast fyra veckor före den tidpunkt då inflyttning beräknas kunna ske. Anmälan skall innehålla upplysningar om lägenheten och vara åtföljd av avskrift av senast gällande hyreskontrakt (§ 131 st. 1). Då ogift person dör skall vederbörande skifteret göra anmälan om dödsfallet (§ 131 st. 4 ) . Underlåter fastighetsägare att göra anmälan, straffas han med böter (§ 156).

17 ungefär hälften av fallen underkännes av boligudvalget, blir i regel det andra förslaget godkänt, enär fastighetsägaren då följer udvalgets praxis. En följd härav är att boligudvalget icke ofta kan erbjuda de anmälda bostadssökandena lägenheter. Boligudvalget har dock möjlighet att åstadkomma uthyrning till viss hyresgäst genom att anvisa denne som sökande till lediganmäld lägenhet och vägra godkännande av fastighetsägarens förslag. Detta kan ske även om förslaget är i överensstämmelse med udvalgets praxis. Möjligheten har emellertid endast i undantagsfall begagnats. I allmänhet tages den största hänsyn till fastighetsägarens önskningar. Boligudvalget kontrollerar de i anmälningarna lämnade personuppgifterna genom samarbete med folkregistret. Straff finnes ej stadgat för fastighetsägare som lämnar felaktiga uppgifter. Udvalget har ej möjlighet att kontrollera, huruvida en fastighetsägare mottagit ersättning för att föreslå viss hyresgäst. Dylika ersättningar, vilka äro straffbelagda, torde förekomma i ganska stor utsträckning. Slutligen torde den praxis som tilllämpas av boligudvalget i Köpenhamn vara representativ även för den på andra orter härskande. Uthyrning av lägenheter om 4 eller flera rum. Inträffad ledighet i sådan lägenhet skall anmälas till boligudvalget i enlighet med vad som gäller för mindre lägenheter. Sedan så skett, äger emellertid fastighetsägaren att utan godkännande h y r a ut lägenheten om följande villkor uppfyllas: Hyresgästen skall ha varit bosatt i kommunen under den tid som enligt boligudvalgets praxis i allmänhet kräves, således för Köpenhamns del två år. Antalet i lägenheten boende skall minst uppgå till visst i lagen angivet antal personer i förhållande till 2—216548

lägenhetens rumsantal och av sagda antal skall hyresgästens hushåll utgöra minst viss del. Om detta icke omfattar så många personer att det erforderliga antalet boende i lägenheten fylles, kan bristen täckas genom uthyrning i andra hand. Lagen upptager följande normer (§ 134):

Lägenhetens storlek

4 rum 6 rum 7 rum o. större

Totala antalet boende

4 5 5 6

Därav hyresgästens hushåll totalt

antal barn under 18 år

3 3 4 4

1 1 2 2

Med barn likställas adoptivbarn och fosterbarn. I detta sammanhang anmärkes, att boligudvalget, när det anvisar hyresgäst till en lägenhet om minst fyra rum, kan anvisa en person, som gentemot udvalget förbinder sig att efter dettas närmare bestämmande uthyra viss del av lägenheten i andra hand (§ 133 st. 3). Sådan uthyrning kan icke förhindras av fastighetsägaren (§ 153 st. 1 ) , vilken emellertid av lagen tillerkännes rätt att av h y r a n för andrahandsupplåtelsen uppbära 15 procent (§ 135, § 153 st. 2). Andrahandsuthyrning, som ingåtts med föranledande av bestämmelserna ovan, är vederbörande pliktig att hålla vid makt. Om sådant hyresförhållande upphör, måste därför, med m i n d r e boligudvalget ej medgiver annat, ny andrahandsuthyrning ske (§ 135 st. 2 ) . Inskränkningar i boligudvalgets rätt att vägra godkännande. För särskilda fall h a r i lagen uttryckligen angivits att ett uthyrningsförslag skall godkännas eller att viss betingelse för dess godkännande skall anses föreligga. Dessa fall äro följande. 1) Bosättning inom en av Stor-

18 köpenhamns kommuner skall tillgodoräknas vederbörande då bostad sökes i en annan av dessa kommuner (§ 138 st. 1). 2) Om ägaren av ett tvåfamiljshus själv bebor en av fastighetens lägenheter, skall ett förslag om uthyrning av den andra lägenheten till närmare släktingar till ägaren eller hans make godkännas om vissa ytterligare förutsättningar äro uppfyllda (§ 138 st. 2). 3) Uthyrning till förflyttad tjänsteman skall godkännas, om vederbörande frånträder lägenhet i sin förutvarande hemortskommun (§ 138 st. 3). 4) Motsvarande gäller i fråga om uthyrning till person, som nödgas frånträda en offentlig eller privat tjänstebostad, eller till efterlevande make, som ej får behålla andra makens tjänstebostad. Vissa restriktioner finnas emellertid beträffande den nya bostadens storlek m. m. (§ 138 st. 4 ) . 5) Uthyrning till den som frånträder en större lägenhet i samma kommun skall alltid godkännas (§ 138 st. 5). 6) Är fråga om uthyrning av avliden hyresgästs lägenhet till person, som under minst fem år haft gemensamt hushåll med den avlidne och i väsentlig grad bidragit till hushållet, skall godkännande likaledes meddelas. Dock kan boligudvalget vägra godkännande, om den föreslagne hyresgästens hushåll ej omfattar mera än två personer och lägenheten h a r flera än tre rum samt udvalget inom en månad före den dag då den avlidnes hyresförhållande kan fås att u p p h ö r a kan anvisa vederbörande annan passande trerumslägenhet i kommunen (§ 136). Byten av lägenheter skola, efter anmälan i vanlig ordning, godkännas, om lägenheterna och de bytandes hushåll äro lika stora eller om vid byte mellan två olika stora lägenheter den större blir bebodd av flera personer än förut (§ 137). Kommittén har inhämtat, att det vid

byte i flera led kräves att samtliga led skola uppfylla ovannämnda föreskrifter och att därför byten omfattande flera än två lägenheter visat sig svåra att genomföra. Byten synas överhuvud ej vara vanliga. Det antages, att en förklaringsgrund härtill kan vara, att fastighetsägarna, vilkas medgivande är erforderligt, sakna intresse för byten. Tvångsmedel och straffbestämmelser. Om uthyrning sker i strid mot lagens föreskrifter eller om hyresgäst, som är pliktig att hyra ut i andra hand underlåter detta, kan boligudvalget föra talan om hyresförhållandets u p p h ö r a n d e samt genom exekutiv myndighet låta avhysa hyresgästen (§§ 144, 145). Underlåtenhet att göra vederbörliga anmälningar straffas, såsom förut anmärkts, med böter. Samma straff är stadgat för fastighetsägare som ingår hyresavtal i strid mot lagens bestämmelser. Har hyresgästen uppsåtligt medverkat till överträdelsen dömes även han till böter, vilket straff även drabbar honom om han underlåter att hyra ut i andra hand, i fall då skyldighet därtill föreligger (§ 156).

Det må slutligen framhållas, att boligudvalgets beslut icke kunna överklagas på sakliga grunder. Vid kommitténs besök i Köpenhamn uppgavs, att det möjligen kunde tänkas att ett beslut kunde överklagas vid domstol, om boligudvalget därigenom åsidosatt klar, tidigare tillämpad praxis i fråga om godkännande. Då boligudvalget får kännedom om en olaglig uthyrning kan udvalget genom någon sin tjänsteman eller genom ombud antingen föra en vanlig civil talan vid landsretten om hyresförhållandets upphörande eller också anmäla saken till polismyndigheten. Den först-

19 nämnda vägen anlitas i tveksamma fall. Efter polisanmälan, som avser klara överträdelser, äger förfarandet rum vid byretten utan medverkan av udvalget. Boligudvalgets verksamhet omfattar de 25 000—30 000 lägenheter som årligen bli lediga i Köpenhamn. Kanslipersonalen omfattar 20 personer och kostnaderna för verksamheten uppgå till 250 000—300 000 kronor per år. Till boliganvisningen anslutande bestämmelser. Såsom tidigare berörts innehåller lagen även vissa bestämmelser som avse att bidraga till ett effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet och förhindra att detta minskas. Dessa bestämmelser innebära följande. 1) Utan tillstånd av kommunal myndighet får fastighetsägare eller hyresgäst icke sammanlägga två bostadslägenheter eller delar av sådana, taga bostadslägenhet helt eller delvis i bruk för annat ändamål än bostad, ej heller inom samma kommun nyttja mera än en bostadslägenhet till bostad för personer som höra till samma hushåll (§ 146 st. 1, 2, 4 ) . Klagan över att tillstånd vägrats kan icke föras (§ 147). Ett flertal bestämmelser avse att säkerställa efterlevnaden av de angivna förbuden samt att h i n d r a minskning av bostadsbeståndet. Sålunda är det, om det framgår att en uppsägning åsyftar att möjliggöra sammanläggning av lägenheter etc. ett villkor för uppsägningens giltighet att vederbörligt tillstånd lämnats (§ 146 st. 3 ) . I fall då tillstånd enligt ovan erfordras får inflyttning ej ske eller byggnadsarbete, som avser sammanläggning av lägenheter eller ändring av bostadslägenhet till annat ändamål påbörjas förrän tillstånd kommit till vederbörandes kännedom. Har denna bestämmelse överträtts, kan lämnat tillstånd återkallas (§ 148). De myndigheter som meddela byggnads-

tillstånd skola innan sådant tillstånd gives konferera med den kommunala myndigheten, om ett tilltänkt byggnadsarbete avser att minska antalet bostäder i en fastighet, riva bostadslägenheter eller förändra bostäder till användning för annat ändamål än bostad (§ 149). 2) Om de åtgärder som kunna vidtagas, då bostadslägenhet står outhyrd och obebodd har tidigare talats (sid. 15). 3) Lägenhet, som användes till bostad under hela året, må icke utan särskilt tillstånd av kommunal myndighet tagas i bruk såsom sommarbostad eller liknande om detta medför, att lägenheten kommer att vara obebodd viss del av året eller blott kan uthyras med förbehåll att den skall viss tid nyttjas av annan än hyresgästen. Detta förbud gäller dock blott för lägenheter som tagas i bruk efter den 19 maj 1947. överträdelse kan medföra föreläggande att uth y r a lägenheten och, om sådant föreläggande ej efterkommes, tvångsförhyrande för kommunens räkning med rätt till andrahandsuthyrning (§ 151). 4) En kommun kan bestämma att ensamstående person, vilken ej före den 12 maj 1943 själv innehaft eller varit gift med person som haft självständig lägenhet å minst två rum, icke utan särskilt tillstånd må hyra eller som ägare nyttja lägenhet å två eller flera rum till bostad för sig ensam. Om nyttjandet av lägenheten är tillåtet enligt reglerna för boliganvisning, erfordras icke tillstånd av nu berört slag (§ 152). 5) Enligt en allmän regel (§ 57) får uthyrning i andra hand eller upplåtelse av hel lägenhet eller del därav icke äga rum mot fastighetsägarens vilja, såvida ej är fråga om upplåtelse till hyresgästens eller hans makes närmaste släktingar. Genom en särskild bestämmelse h a r föreskrivits att den som h y r en lägenhet å minst två rum alltid är berättigad att uthyra del av lägenheten.

211 Fastighetsägaren kan förbjuda sådan uthyrning endast om antalet i lägenheten boende skulle komma att överstiga antalet rum (§ 153). Överträdelser av ovan u n d e r 1)—4) nämnda bestämmelser äro belagda med böter (§ 157). Otillåten uthyrning enligt 4) ovan medför avhysning av hyresgästen. Norge. Även här föranledde bostadsbristen, som försvårades genom av krigshandlingar förorsakade skador på fastighetsbeståndet, tidigt ingrepp från det allmännas sida. Sedan det s. k. administrationsrådet den 27 juni 1940 utfärdat bestämmelser om tillfälligt avhjälpande av bostadsbrist som förorsakats av krigsförhållandena, utfärdades av Quislingregeringen den 7 november 1942 en lag om rätt för kommuner att kräva avstående av nyttjanderätten till lägenheter. Enligt denna lag kunde fylkesmannen 1 lämna ordföranden i kommunens beslutande myndighet tillstånd att vidtaga långt gående ;åtgärder för att avhjälpa bostadsbrist. F ö r den händelse det på grund av krigshandlingar eller andra extraordinära förhållanden befanns nödvändigt kund e en fastighetsägare eller hyresgäst t. o. m. åläggas att tillfälligt avstå från rum som han själv hade behov av för att bereda husvilla personer tak över huvudet. Huvudregeln var emellertid att myndigheten endast kunde kräva avståe n d e av sådana utrymmen, som icke voro nödvändiga till bostad åt innehavaren eller hans familj eller för vederbörandes näringsverksamhet. Lagen medgav ingrepp i bestående förhållanden. Den 19 juli 1946 utfärdades en ny 1

Motsvarar länsstyrelsen.

lag med bestämmelser som voro avsevärt mindre ingripande. 1 Lagen skulle gälla i kommuner, där 1942 års lag tilllämpats och i de a n d r a kommuner, beträffande vilka fylkesmannen med godkännande av kommunaldepartementet så förordnade. Denna lag gav kommunen rätt att genom en särskilt tillsatt husfördelningsnämnd rekvirera bland annat bostadslägenheter eller delar av sådana, som icke voro nödvändiga för ägarens eller hyresgästens bruk. Bätten kunde utövas när äganderätt eller hyresrätt skulle övergå till ny innehavare och innebar att rekvirerat utrymme måste upplåtas till person som anvisades av husfördelningsnämnden. Viss valrätt mellan olika sökande fanns dock. Varje kommun skulle fastställa en norm för det antal rum som en ägare eller hyresgäst kunde påfordra att få undantaget för eget bruk. Normen skulle godkännas av fylkesmannen. Lagen innehöll även bestämmelser om obligatorisk rätt att uthyra större lägenheter i andra hand, fastställande av vederlaget för det utrymme som rekvirerats, kommunalt ansvar för hyra och vissa reparationskostnader m. m. Sistnämnda lag har sedermera avlösts av den nu gällande lagen om bostadsanvisning 2 som trätt i kraft den 1 juli 1950 och i väsentliga delar är av samm a innehåll som den danska lagstiftningen. Lagen är dock icke p å långt n ä r så detaljerad som denna. Lagen gäller automatiskt i alla kommuner, där 1946 års lag var tillämplig den 30 juni 1950. Kommunen kan dock bestämma att bostadsanvisningslagen ej skall gälla för kommunen. I andra kommuner blir lagen tillämplig efter kommunens bestämmande (§ 1 ) . 1 Midlertidig lov om avståing av bruksrett til husrom m. v. 2 Midlertidig lov den 30 juni 1950 om boligformidling. Hänvisningarna avse denna lag.

21 Regleringens omfattning. Lagen gäller för alla bostadslägenheter, omöblerade och möblerade, utom enkelrum, som utgöra del av upplåtarens bostad, samt vid lagens tillkomst befintliga sommarbostäder (§ 3). Kommunen kan besluta att lagen icke skall gälla i fråga om uthyrning av lägenheter i kommunens fastigheter och fastigheter tillhöriga vissa i beslutet angivna bostadsföreningar, vilkas uthyrning kontrolleras av kommunen (§ 18).

Regleringens genomförande. I de kommuner, där lagen är tillämplig, skall finnas en bostadsförmedlingsnämnd på minst tre personer, vilka jämte personliga suppleanter väljas av kommunens beslutande myndighet för den kommunala valperioden. Ordförande och suppleant för denne utses av den kommunala myndigheten. I nämnden skall finnas en representant för fastighetsägarna och en för hyresgästerna; där partsorganisationer finnas äga dessa föreslå representanter. Envar som är bosatt i kommunen och ej fyllt 60 år är pliktig att åtaga sig ledamotskap i nämnden (§ 2). Regleringssystemet. En bostadslägenhet, som blir ledig, får icke uthyras eller av fastighetsägaren tagas i bruk utan nämndens samtycke. Detta gäller i motsats till vad som är fallet i Danmark såväl stora som små lägenheter. Inträffad eller väntad ledighet skall anmälas till nämnden av fastighetsägaren snarast möjligt och senast 30 dagar efter det han fått kännedom om ledigheten. Ny lägenhet skall anmälas senast 30 dagar före beräknad inflyttningsdag (§ 5 ) . Genom särskilda föreskrifter är sörjt för att lagenhet, som icke skall bebos av fastighetens ägare eller av veder-

börande hyresgäst under längre tid (minst 9 m å n a d e r ) , tages i anspråk för den tid som den skall stå tom. Den blivande ledigheten skall anmälas för nämnden, som kan föranstalta om att lägenheten blir uthyrd för samma tid (§ I D Kommunens beslutande myndighet skall för lägenheter av olika storlek fastställa det minsta antal personer ett hushåll skall omfatta för att få tillstånd att inflytta, den s. k. normen. Begreppet hushåll definieras icke i lagen. Därjämte må av myndigheten bestämmas, att endast den som bott viss tid i kommunen kan få inflyttningstillstånd. Denna tid får dock bestämmas till högst två år. Nämnden kan i vissa fall, som särskilt anges i lagen, göra avsteg från sålunda fastställda villkor (§ 4). Se nedan. När ledighet anmäles kan fastighetsägaren samtidigt föreslå hyresgäst eller anmäla att han själv önskar övertaga lägenheten. Därvid skall av sökanden förebringas utredning från folkregistret eller annan offentlig myndighet om den tilltänkte lägenhetsinnehavarens hushåll, bostad och den tidpunkt då han inflyttat till kommunen. Vid uthyrning skall tillika ingivas av b å d a parterna undertecknat förslag till hyreskontrakt i tre exemplar ( § 6 ) . Om förslaget överensstämmer med normen och eventuellt gällande bestämmelse angående viss tids bosättning i kommunen, skall förslaget godkännas (§ 7 st. 1 ) . Har godkännande vägrats, skall nämnden snarast och sist inom 14 dagar efter det förslaget mottogs avsända skriftlig underrättelse därom. Sker detta ej anses förslaget godkänt (§ 9 ) . Om förslag icke godkänts eller om intet förslag framlagts i samband med anmälan, skall nämnden förelägga vederbörande att inom 14 dagar inkomma med förslag till nytt hyresavtal och sam-

22 tidigt lämna underrättelse om villkoren för godkännande. Inkommer därefter icke förslag i rätt tid eller blir avgivet förslag underkänt, kan nämnden föreslå att lägenheten uthyres till viss angiven bostadssökande på vanliga hyresvillkor. Om detta förslag icke följes kan nämnden förordna att lägenheten skall uthyras till viss sökande och, om så behövs, skaffa denne besittning till lägenheten genom exekutiv myndighet (§ 10). I de fall då lägenhet tvångsvis uthyres till hyresgäst som anvisats av nämnden fastställes hyran av prisregleringsmyndighet ( § 1 0 sista st.). Som förut nämnts kan avvikelse från de vanliga förutsättningarna för godkännande ske i vissa fall. Dessa ä r o : 1) Fastighetsägare tillätes övertaga ledig lägenhet i sitt hus även om hans hushåll icke omfattar tillräckligt antal personer (§ 7 st. 2). 2) I hus med högst tre lägenheter, av vilka ägaren bebor eller skall bo i en, skall nämnden godkänna att ägaren av ledig lägenhet får övertaga så många rum att han i allt får det antal som enligt den gällande normen svarar mot hans hushåll. I dylikt hus må ledig lägenhet uthyras till familj, varav en medlem är släkt i rätt upp- eller nedstigande led till fastighetsägaren eller hans make, även om hyresgästens hushåll icke omfattar så många personer som normen kräver (§ 7 st. 3). 3) I nybyggd fastighet skall byggherren eller den som deltager i företaget som »parthaver eller aksjonar» få flytta in i lägenhet, även om de allmänna villkoren med avseende å hushållsstorlek och bosättning i kommunen icke äro uppfyllda (§ 7 st. 4 p. 1). Då godkännande lämnas i de fall som nämnts under 1)—3), kan nämnden uppställa som villkor, att de rum som överstiga normen hyras ut i andra h a n d (§ 7 sista st.). 4) De allmänna villkoren för godkän-

nande gälla icke heller i vissa fall, då arbetsgivare hyr ut bostäder till arbetare eller »funktionär» eller då sådan anställd flyttar in i lägenhet som han själv uppfört eller som anskaffats med ekonomiskt understöd från företaget och vartill detta har inlösnings- eller förköpsrätt (§ 7 st. 4 p. 2). 1 Genom en speciell bestämmelse h a r nämnden berättigats att även i andra fall lämna godkännande oaktat de vanliga villkoren därför icke äro uppfyllda. Sådant godkännande kan lämnas »undantagsvis i det enskilda fallet», när »samfundsmässiga hänsyn eller andra särskilda förhållanden» så föranleda. Vid godkännande enligt denna bestämmelse kan nämnden uppställa villkor (§ 8). Sådant villkor kan t. ex. innefatta skyldighet att företaga uthyrning i andra hand. Uthyrning i samband med byte skall anmälas och godkännas innan inflyttning får ske. Godkännande skall lämnas, då byte sker mellan hyresgäster med lika stora lägenheter eller då den större lägenheten blir bebodd av större hushåll än förut. Nämnden har dock möjlighet att lämna godkännande vid byte även när »samfundsmässiga hänsyn eller andra särskilda förhållanden» föranleda det. I sistnämnda fall kan nämnden uppställa villkor för godkännandet. — Enkelrum må bytas utan godkännande (§ 13). Andrahandsuthyrning som ålagts hyresgäst skall hållas vid makt, såvida icke nämnden medgiver annat (§ 12). Med nämndens samtycke är den som hyr helt hus eller lägenhet å minst två rum och kök berättigad att h y r a ut del av huset eller lägenheten i andra hand även om fastighetsägaren vägrar sitt tillstånd (§ 14). 1 Endast bostäder som uppförts av de anställda eller företaget äro alltid undantagna ; i övrigt måste bostaden ha anskaffats före lagens ikraftträdande.

23 Kontroll och straffbestämmelser m. m. Nämnden skall kontrollera att lagen efterleves (§ 15). Om lägenhet uthyres eller eljest nyttjas i strid mot lagens bestämmelser eller om det i efterhand visar sig att godkännande lämnats på grundval av oriktiga upplysningar, kan nämnden framställa krav på att ingånget hyresförhållande omedelbart skall upphöra och att lägenhetsinnehavaren skall avlägsnas från lägenheten. Till genomförande härav kan erhållas bistånd av exekutiv myndighet. Innan åtgärd vidtages skola parterna beredas tillfälle att yttra sig (§ 16). Underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter och lämnande av oriktiga uppgifter är belagt med bötesstraff (§ 21 st. 1). Lagen innehåller slutligen bestämmelser om att kommunen kan förordna om förbud att riva byggnad utan tillstånd av nämnden (§ 17), samt vissa övergångsbestämmelser m. m. Möjlighet att överklaga nämndens beslut synes ej föreligga.

Finland. Även i Finland h a r fördelningen av bostadslägenheterna reglerats genom lagstiftning. Med stöd av en fullmaktslag den 6 maj 1941 om reglementering av näringslivet under undantagsförhållanden gåvos genom ett beslut av statsrådet den 10 i samma månad angående hyresreglementering för första gången föreskrifter i ämnet. Beslutet innefattade även bestämmelser motsvarande den svenska hyresregleringslagens regler om hyrans storlek samt uppsägningsskydd för hyresgäster. Fördelningen av hyresbostäderna skulle ske i form av obligatorisk bostadsförmedling. Under de följande åren ha talrika ändringar och kompletteringar av be-

stämmelserna om hyresreglementering förekommit. De nu gällande bestämmelserna innefattas i statsrådets beslut den 8 februari 1951 om hyresreglementering, vilket utfärdats enligt bemyndigande i en fullmaktslag, lagen den 29 december 1950 om hyresreglementering. Sistnämnda lag gällde till och med utgången av 1951. Genom en ändring den 22 december 1951 i ovannämnda lag av den 6 maj 1941 om reglementering av näringslivet h a r statsrådets bemyndigande att utfärda bestämmelser i fråga om hyresförhållanden åter grundats på sistnämnda lag, som gäller till och med 1952. Samtidigt h a r föreskrivits, att de med stöd av hyresreglementeringslagen utfärdade bestämmelserna skola gälla under samma tid. Bestämmelserna om hyresreglementering innebära såvitt angår bostadsfördelningen och därmed sammanhängande spörsmål i huvudsak följande. I 2 kapitlet av statsrådsbeslutet 1 , vilket kapitel bär rubriken »Bostadsförmedlingen» ha sammanförts bestämmelser som avse dels tvångsfördelning av lediga hyreslägenheter, dels vissa åtgärder till tryggande av att bostadsbeståndet effektivt utnyttjas. Beslutets 3 kapitel, som rubricerats »Effektiviseringsåtgärderna», innehåller bestämmelser om längre gående åtgärder för att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av lägenhetsbeståndet, vilka åtgärder avse ingripande i bestående besittningsförhållanden. Regleringens tillämplighet. Bostadsförmedling skall vara anordnad i städerna samt i de köpingar, samhällen med sammanträngd befolkning och andra områden i landskommuner, beträffande vilka statsrådet särskilt bestämt det. I 1 Följande paragrafhänvisningar avse där annat ej angives detta beslut.

24 kommun där bostadsförmedling anordnats skola bestämmelserna i 2 kapitlet vara tillämpliga (28 §). På ort, varom statsrådet särskilt beslutat och där bostadsförmedling är anordnad, äger det lokala verkställighetsorganet (hyresnämnden) befogenhet att därjämte tilllämpa bestämmelserna i 3 kapitlet (49 §). Undantagna från regleringen ä r o : 1) Sådana nya byggnader och nya lägenheter i gamla byggnader som blivit färdiga efter den 1 januari 1949 ävensom sådana semesterbostäder som den 1 januari 1950 ej voro i hyresgästs besittning eller därefter blivit eller bli lediga. (Med gammal byggnad avses sådan vars huvudsakliga byggnadsarbeten äro utförda före den 1 januari 1949 och som till största delen kunnat tagas i bruk före nämnda tidpunkt.) (2 §.) 2) Sådana möblerade r u m i hotell, resandehem och natthärbärgen, för vilka hyran beräknas för dag eller vecka (3 §). 3) Lägenheter vilka äro avsedda endast som bostäder för studerande och som av hyresnämnden efter särskild ansökan befriats (29 § st. 2 ) . Bestämmelserna i 3 kapitlet beröra icke lägenheter, som innehavas av utländska beskickningar, »utsända konsulat» eller till dessa hörande utländska medborgare, ej heller lägenheter, som undantagas genom särskilt beslut av socialministeriet (57 §). Bostadsförmedlingen. Förmedlingen är avgiftsfri och verkställes av hyresnämnden (28 §). Hyresnämnd, som även h a r att handlägga frågor om hyrans storlek och uppsägningsskydd, har ungefärligen samma organisation och — bortsett från uppgiften att handlägga bostadsförmedlings- och därmed sammanhängande ärenden — befogenhet som en svensk hyresnämnd. Ändring i hyresnämnds beslut sökes genom besvär hos en av landets två hyresprövningsnämnder (63 §).

Hyresprövningsnämnd motsvarar det svenska hyresrådet. Närmare redogörelse för proceduren vid de finska hyresregleringsmyndigheterna synes sakna intresse i detta sammanhang. Endast Ayresavtal äro underkastade reglering. Bostadslägenhet får icke uthyras eller hyras annorlunda än genom förmedling av hyresnämnd (29 §). Uthyrning av möblerad bostad är underkastad reglering. Principen för regleringen är att ledig lägenhet skall anmälas till hyresnämnden och att skyldighet föreligger att uthyra lägenheten åt någon av nämnden anvisad bostadsbehövande (30 § st. 1). Hyresvärd är skyldig att utan dröjsmål anmäla ledig eller ledigblivande lägenhet. Ledig skall jämväl sådan lägenhet anses vara, vars innehavare dött utan att efterlämna anhörig, med vilken han oavbrutet bott tillsammans ända till sin död (30 § st. 1 och 2). Genom särskilda stadganden har hyresnämnden tillagts befogenhet att i vissa fall förklara lägenhet ledig och förordna att eventuellt gällande hyresförhållande beträffande lägenheten skall upphöra från och med viss dag. Enligt direktiv från socialministeriet skall lägenhet förklaras ledig vid hyresgästs dödsfall om värden icke anmält lägenheten ledig. Dock bör lägenheten icke ledigförklaras förrän 3 månader efter dödsfallet. Sedan lägenhet anmälts ledig (eller beslut, varigenom den ledigförklarats av hyresnämnden, vunnit laga kraft) skall nämnden ofördröjligen anvisa lägenheten åt bostadsbehövande. Nämnden kan dock även ge hyresvärden tillstånd att h y r a ut lägenheten till hyresgäst, som han själv väljer (31 § st. 1; 43 §). Den som av nämnden anvisats skall inom fyra dagar från anvisningsbeslutet anmäla till nämnden huruvida han mottager lägenheten, vid äventyr att nämn-

25 den eljest kan anvisa annan (31 § st. 2 ) . Den anvisade kan få h a n d r ä c k n i n g av polismyndigheten om värden vägrar att låta honom bese lägenheten (30 § st. 4). Sedan sökanden anmält att han vill mottaga lägenheten skall nämnden ofördröjligen underrätta hyresvärden därom (31 § st. 2 ) . Hyresperioden för den anvisade börjar från och med den dag han gjort anmälan till nämnden, dock tidigast från det lägenheten blivit ledig. Enas p a r t e r n a ej om hyresvillkoren bestämmas de av nämnden (30 § st. 3). Om anvisad bostadssökande ej godtager lägenheten eller underlåter att göra anmälan inom stadgad tid har nämnden möjlighet att anvisa annan sökande. Anvisningsförfarandet skall emellertid inom 14 dagar efter det lägenheten anmälts ledig av värden vara avslutat genom att till nämnden inkommit anmälan från anvisad sökande, att han mottager lägenheten. Om lediganmäld lägenhet icke utrymts av den förutvarande hyresgästen, räknas dock fjortondagarstiden från det lägenheten utrymts. Har anvisningsförfarandet icke lett till resultat, skall nämnden ofördröjligen medge hyresvärden tillstånd att själv välja hyresgäst (31 § st. 3). Bostadssökande, som anmält att han mottager anvisad lägenhet kan, om så behövs, erhålla handräckning av polismyndigheten för att komma i besittning av lägenheten (30 § st. 4 ) . Reglerna för anvisningen innehålla följande. Hyresnämnden skall i enlighet med de närmare förskrifter som utfärdas av socialministeriet tillse att lägenheter främst tilldelas a) sådana familjer med barn som varaktigt haft sin bostad på orten och som utan eget förvållande vräkts eller skola vräkas, b) andra familjer med b a r n som varaktigt haft sin bostad på orten samt c) sådana från annan ort inflyttade familjer med barn,

vilkas huvudsakliga försörj are ovillkorligen böra vara bosatta på orten för skötande av tjänst eller befattning som är viktig för den statliga eller kommunala förvaltningen eller för produktionsverksamheten (32 § st. 1). Är lägenhet oundgänglig för ämbetsverk eller offentlig inrättning eller kräver allmänt intresse dess användande för visst ändamål, skall den framför annat användas för dylikt ändamål (32 § st. 2). Anmäles lägenhet, som p å grund av arbetsavtal använts såsom bostad för arbetare, ledig skall hyresnämnden på anhållan av arbetsgivare främst anvisa lägenheten åt någon annan av dennes arbetare (32 § st. 3). Socialministeriet har för tillämpningen av dessa föreskrifter lämnat följande anvisningar: Ministeriet anser, att nämnderna böra, därest icke något osedvanligt eller särskilt vägande skäl annat påfordrar, ovillkorligen iakttaga fören ä m n d a ordning vid anvisandet av lägenheter även med avseende å förhållandet mellan däri nämnda skilda grupper. Likaså finner ministeriet skäl att, med tanke på några tidigare i praktiken förekomna fall, understryka att de kommunala eller statliga eller för produktionsverksamheten viktiga tjänster och befattningar, som böra anses höra till den i 32 § 1 mom. nämnda gruppen av bostadssökande, äro förhållandevis fåtaliga, varför det är skäl att tolka stadgandet med synnerlig omtanke. Emedan de å varje ort rådande särskilda förhållandena försvåra utfärdandet av allmängiltiga direktiv för den ordning i vilken anvisandet av lägenheter bör ske, meddelar ministeriet att detsamma kommer att utöver ovannämnda direktiv vid behov giva de nämnder som äro berättigade att tillämpa bestämmelserna i reglementeringsbeslutets 2 kapitel, n ä r m a r e anvisningar i saken.

26 2) Tvångsuppdelning av lägenhet kan företagas om en lägenhet lämpligen låter sig uppdela. Hyresnämnd kan nämligen såsom särskild lägenhet förklara sådan del av lägenhet, som h a r särskild ytterdörr eller ingång utifrån eller från trappa eller med skäliga kostnader kan avskiljas från lägenheten i övrigt. Sådan förklaring får dock ske endast om lägenhetsinnehavaren får kvar så stort antal rum som skäligen prövas motsvara hans behov (41 § st. 1). I detta fall kan hyresBestämmelser som avse effektivt utnytt- nämnden ingripa i ett bestående besittjande av bostadsbeståndet. Som tidigare ningsförhållande. Har sådan avskiljbar lägenhetsdel alltnämnts tillämpas de här avsedda stadgandena jämsides med bestämmelserna sedan den 1 februari 1944 eller den seom bostadsförmedlingen medan de i 3 nare tidpunkt då obligatorisk bostadskapitlet upptagna effektiviseringsåtgär- förmedling började tillämpas i kommuderna fordra ytterligare ett särskilt för- nen innehafts av underhyresgäst ( = hyordnande för att få tillämpas. De nu resgäst i andra hand) får lägenhetsdelen avsedda stadgandena, som alltså gälla icke förklaras för särskild lägenhet förrför varje kommun, i vilken bostadsför- än underhyresgästen flyttat (41 § st. 2 ) . medling är anordnad, innebära följande. Å a n d r a sidan skall, då underhyresgäst 1) Tomma lägenheter skola bringas till sådan avskiljbar lägenhetsdel som till användning. Som tidigare berörts h ä r nämnts flyttar, obligatoriskt till kan hyresnämnden i vissa fall förklara prövning upptagas fråga om lägenhetsen lägenhet ledig. Så kan ske, om inne- delens förklarande som särskild lägenhavare av bostad icke bebott densamma het (41 § st. 3). Om smärre ändringsarbeten fordras under tre månader utan att ha giltig orför avskiljande av del av lägenhet till sak till frånvaron. I samband med ledigsärskild lägenhet, kan hyresnämnden förklarandet kan förordnas, att ett eventuellt gällande hyresförhållande skall förordna, att lägenhetens ägare skall till upphöra från och med viss dag (38 §). viss dag ombesörja arbetena och, om Bätt att förklara lägenhet ledig före- ägaren ej fullgör arbetena, låta utföra ligger vidare, om fastighetsägare, som dem på ägarens bekostnad (42 §). Sedan beslutet om konstituerande av på grund av tillämnad ombyggnad eller rivning av sin fastighet eller planerad särskild lägenhet vunnit laga kraft äger uppdelning av lägenhet fått tillstånd att hyresnämnden omedelbart anvisa hyressäga upp hyresgäst, icke inom skälig tid gäst (43 §). 3) Förbud mot att inneha mer ån en utför det uppgivna byggnadsarbetet. bostadslägenhet. I kommuner, vari beHärvid förordnas tillika att lägenheten stämmelserna om bostadsförmedling gälånyo skall uthyras (39 §). I särskilda la, få »äkta makar, övriga familjer eller bestämmelser regleras förfarandet då ett enskilda personer» inneha endast en beslut om ledigförklaring skall genomlägenhet som är underkastad reglering. föras (40 §). Bland annat kan föreskriUndantag gäller för makar som för skövas att lägenheten skall utrymmas tande av sin tjänst eller av annat syntvångsvis.

Byten av lägenheter få äga rum efter tillstånd av hyresnämnd. Tillstånd kan beviljas om giltiga skäl anförts och hyresvärden eller hyresvärdarna skriftligen lämnat sitt bifall. Om hyresvärds skriftliga medgivande saknas kallas parterna till sammanträde och om nämnden finner att värden ej har giltigt skäl till vägran, kan nämnden oaktat medgivande icke lämnats godkänna bytet (34§).

27 nerlijen giltigt skäl måste bo i skilda k o m n u n e r och på den grund anses vara i bebrv av var sin bostad (36 § st. 1). Familj eller person som innehar bostad i orejlerad kommun eller som h a r en från reglering undantagen lägenhet får ej utsn hyresnämndens tillstånd tillika inneha lägenhet som faller under regleringea (36 § st. 2). Undantag gäller i viss n å n för fastighetsägare och ägare av s. k. aktielägenhet, motsvarande bostadsiättslägenhet (36 § st. 3). Semesterbostad anses ej som särskild lägenhet vid tillämpning av nu angivna bestämmelse: (36 § st. 4). Om det kommer till hyresnämndens kännedom, att bostad innehaves av någon som ej är berättigad därtill kan n ä m n l e n antingen förklara lägenheten ledig, eller, om vederbörande lägenhetsinnehivare bör få behålla den lägenhet han har inom nämndens verksamhetsområde men avstå från lägenhet på annan ort, göra anmälan till hyresnämnden å sistnämnda ort (37 §). Till ledigförklarad lägenhet må nämnden, sedan beslutet vunnit laga kraft, anvisa hyresgäst (43 §).

Effektiviseringsåtgärderna. För tillämpning av de i 3 kapitlet upptagna effektiviseringsåtgärderna fordras såsom tidigare berörts särskilt förordnande. Sådant fordras även beträffande städerna, i vilka övriga bestämmelser automatiskt äro tillämpliga. Såsom förut nämnts är det hyresnämnden som fritt avgör om den vill begagna sig av nu ifrågavarande bestämmelser. Hyresnämnden har befogenhet att jämte bestämmelserna om bostadsförmedling tillämpa nu ifrågavarande stadganden (49 §). Dessa gälla icke för diplomaters, utsända konsulers, konsulats och till dessa hörande utländsk personals lägenheter. Socialministeriet kan därjämte besluta att vissa lägenheter

skola vara undantagna från tillämpningen (57 §). Nu ifrågavarande s t a d g a n d e n Ä o m i februari 1951 gällde i 35 städer™7 köpingar och mer än 20 landskommuner eller delar av sådana, innebära följande. 1) Tvångsuthyrning av överflödsutrymme. Om lägenhetsinnehavare förfogar över större antal rum än vad som enligt viss norm är tillåtet, kan förordnas, att överflödiga rum skola upplåtas till uthyrning (50 §). Det tillåtna antalet rum är ett för varje i lägenheten stadigvarande bosatt person, dock räknas blott ett rum för två barn under 10 år. Av underhyresgäster innehavda rum räknas icke. Till rum räknas ej kök såvida ej nämnden av särskild anledning finner att det bör räknas, ej heller utrymme under 7 kvadratmeter. Såsom i lägenheten stadigvarande bosatta personer anses jämväl de medlemmar av lägenhetsinnehavarens familj, vilka tillfälligt vistas på annan ort men omedelbart före sin avflyttning haft gemensam bostad med lägenhetsinnehavaren. Om synnerligen vägande skäl föreligga kan hyresnämnden avvika från normen till lägenhetsinnehavarens favör (51 §). Om antalet rum minskats genom ändringar som utförts efter den 1 juni 1943 skall det tidigare antalet räknas vid tilllämpning av ovannämnda bestämmelser (52 §). Då hyresnämnden förordnar att viss del av lägenhet skall uthyras, skall nämnden tillika bestämma hur många personer som minst skola antagas till hyresgäster samt fastställa viss tid, ej kortare än 14 dagar, inom vilken lägenhetsinnehavaren själv må verkställa uthyrningen. Efterkommes ej sådant beslut, anvisar nämnden hyresgäster och bestämmer vilka rum de skola ha samt träffar avgörande beträffande nyttjandet av lägenhetens gemensamma förmåner. — Sedan ärende som här avses in-

28 letts genom att lägenhetsinncbavaren kallats till nämnden, får lägenhetsinnehavajA. ej utan nämndens tillstånd själv antagWunderhyresgäster (53 §). Nämnden skall tillse att skyldigheten att avstå från överflödsutrymme fördelas jämnt mellan de lägenhetsinnehavare som ha sådant utrymme. Vid sina förordnanden i det enskilda fallet skall nämnden söka åstadkomma en ordning som förorsakar minsta möjliga obehag. Bl. a. föreskrives att nämnden skall beakta de anvisade hyresgästernas förutsättningar att trivas med lägenhetsinnehavaren (54 §). 2) Vidmakthållande av underuthyrning. Om del av lägenhet, som varit uthyrd i andra hand blir ledig eller någon underhyresgäst flyttar, skall lägenhetsdelen omedelbart upplåtas på nytt respektive ny underhyresgäst antagas. Lägenhetsinnehavaren får ej utan hyresnämndens tillstånd taga ledigblivet utrymme i anspråk för egen del eller minska antalet underhyresgäster. Ha förstnämnda bestämmelser icke efterkommits inom viss tid, kan nämnden anvisa ny underhyresgäst. Bestämmelserna gälla ej i det fall, att underuthyrning, som ej varit nödvändig, ägt r u m efter den 1 januari 1950. Om sådan underuthyrning upphör kan alltså lägenhetsinnehavaren taga ledigblivet utrymme i anspråk (55 §). 3) Tvångsomflyttning av underhyresgäster. Om i viss lägenhet flera rum disponeras av en eller flera underhyresgäster, kan hyresnämnden, när särskilda skäl fordra det, förordna att hyresgäst flyttar till annat eller flera hyresgäster till samma rum, för så vitt placeringen kan ordnas så, att underhyresgästernas bostadsbehov blir skäligen tillfredsställt (56 §). Enligt en särskild bestämmelse kan statsrådet förordna, att i viss kommun

fastighetsägarna eller deras representanter skola vara skyldiga att inom tre dagar från det hyresgäst avflyttat göra anmälan därom till hyresnämnden (89 §). Vissa bestämmelser, vilka gälla i alla kommuner, där regleringen över huvud är tillämplig, åsyfta att säkerställa bibehållandet av bostadsbeståndet eller dettas behöriga utnyttjande. Sålunda finnas stadganden som försvåra ändring av bostadslägenhet till affärslokal eller semesterbostad, sammanläggning av bostadslägenheter samt rivning av bostadsfastighet (6 §). Fastighetsägare eller lägenhetsinnehavare som för att försvåra eller hindra tillämpningen av reglementeringsbeslutet vidtager åtgärd som minskar möjligheterna att utnyttja bostadslägenhet eller underlåter att fullfölja påbörjad reparation, kan av hyresnämnden åläggas att sätta lägenheten i stånd. Efterkommes ej hyresnämndens åläggande, kan nämnden låta utföra arbetet på den försumliges bekostnad (88 §). Tvångsmedel och straffbestämmelser. Har hyresgäst kommit i besittning av lägenhet genom att lämna oriktiga uppgifter om sina förhållanden kan nämnden förordna, att han skall avflytta från lägenheten vid äventyr av vräkning på egen bekostnad. Detta gäller även byten (35 §). På sätt ovan framgått kunna tvång och ekonomiska påföljder komma till användning även i andra fall. Överträdelser av reglementeringsbeslutet straffas enligt lagen den 30 december 1943 om bestraffning av reglementeringsbrott. Enligt denna lag (2 §) straffas »den som underlåter att iakttaga eller på annat sätt bryter mot (bestämmelser om reglementering) eller gör försök därtill» med minst 100 dagsböter eller fäng-

29 else ej u n d e r tre månader, där ej strängare straff finnes utmätt i annat lagrum. Högre och lägre straff stadgas för grövre respektive lindrigare fall. Lagen innehåller även bestämmelser om förverkande av fördel som åtkommits genom brott mot lagen.

Regleringsfrågan i Sverige. 1) Regleringsfrågan

inför

riksdagen.

Det första världskriget medförde för Sveriges del statliga ingripanden på hyresmarknaden. Härutinnan må hänvisas till framställningen i den promemoria angående hyresreglering, som år 1942 utarbetades inom justitiedepartementet 1 , sid. 13 ff. Därav framgår, att någon lagstiftning angående tvångsfördelning av lägenheter icke kom till stånd, ehuru tanken på en sådan efter hand fick förespråkare. I de hyresstegringslagar som utfärdades inflöto visserligen bestämmelser om kommunal bostadsförmedling men dessa bestämmelser avsågo icke något tvångsingripande. Frågan om tvångsfördelning upptogs däremot vid riksdagarna 1917—1920. De förslag som väcktes avsågo, såsom av den följande redogörelsen framgår, ingrepp mot de bestående hyresförhållandena genom bostadsransonering och skatt på större lägenheter. I dessa hänseenden förekom följande. 1917. I motion i andra kammaren (nr 105) av h e r r Hage m. fl. hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära framläggande av förslag till progressiv beskattning för innehav eller nyttjande av större bostadsvåningar. Motionärerna anförde i huvudsak: På grund av den i anledning av kristiden så gott som fullständigt upphörda byggnadsverksamheten hade en betänklig bostadsbrist uppstått. De åtgärder som 1

SOU 1942:14.

diskuterats — förslag om bostadsförmedling, förbilligande av byggnadsmaterial, lån ni. m. — torde icke bli effektiva utan byggnadsverksamheten torde för lång tid framåt komma att stagnera eller bli för liten. Det vore därför rimligt att söka åstadkomma ett system, avsett att förebygga att vissa medborgare stode utan bostad medan andra innehade alltför stora bostäder. Ett sätt vore att lägga en dryg beskattning på större våningar progressivt växande efter antalet rum eller ytinnehåll dock med hänsyn tagen till antalet i resp. våningar boende personer. En dylik hyresskatt borde vara ägnad att i någon mån medverka till åstadkommande av ökad tillgång på smålägenheter genom att minska efterfrågan på större lägenheter, vilket borde leda till uppdelning av dessa. Bevillningsutskottet avstyrkte motionen och anförde i sitt utlåtande (nr 5) över densamma bl. a., att den föreslagna skatten skulle drabba synnerligen ojämnt, att det vore svårt att förutse vem den egentligen komme att belasta, hyresvärd eller hyresgäst, att den ej träffade olika orter likformigt samt att det ej vore säkert att motionärernas egentliga syfte med motionen — åstadkommande av flera smålägenheter — skulle uppnås. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd. 1918. I två i huvudsak likalydande motioner, i första kammaren (nr 129) av herr Ström och i a n d r a kammaren (nr 277) av herr Hage väcktes ånyo förslag om de i 1917 års motion berörda åtgärderna, varjämte ifrågasattes om icke bostadsransonering borde införas. Motionärerna yrkade att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning i frågan. Vederbörande utskott avstyrkte motionerna (första kammarens andra tillfälliga utskott i utlåtande nr 9 och andra

30 kammarens tredje tillfälliga utskott i utlåtande nr 3) och desamma föranledde ingen riksdagens åtgärd. 1919. I motion (nr 305) i andra kammaren hemställde h e r r Hage att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning angående lämpliga åtgärder mot bostadsbristen och föreslog på nytt bostadsransonering och skatt på större våningar. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott anförde i utlåtande (nr 7) över motionen bl. a.: Utskottet ansåge, att i samhällen, där någon nämnvärd del av befolkningen vore hänvisad till outhärdliga bostadsförhållanden, innehavare av större våningar borde kunna åläggas avstå från någon del av dessa, dock endast i de fall där innehavet av sådana våningar tydligen endast tillfredsställde ett lyxbehov. En sådan åtgärd vore dock en ytterst extrem kristidsåtgärd, men vore ett mindre ont än att människor måste inhysas i provisoriska bostäder. En lag om bostadsransonering komme att stöta på praktiska svårigheter men kunde påkallas av extrem bostadsnöd och vore enligt sakens natur avsedd att vara allenast tillfällig. Lagen borde tilllämpas blott i städer som själva beslutade därom. Utskottet hemställde, att kammaren måtte för sin del besluta skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om vissa utredningar i bostadsfrågan. Andra kammaren biföll utskottets hemställan, varemot första kammaren, i överensstämmelse med dess andra tillfälliga utskotts förslag, beslöt att icke biträda andra kammarens begäran om utredning. 1920.1 proposition (nr 314) med olika förslag i bostadsfrågan behandlade vederbörande departementschef bl. a. vad som enligt ovan förevarit vid 1919 års riksdag. Departementschefen yttrade därvid, att en bostadsransonering säker-

ligen skulle medföra en mycket ringa lindring av bostadssvårigheterna, och anförde vidare: Då Stockholm väl vore den stad, där en bostadsransonering närmast skulle tänkas vara av betydelse, är det ett tydligt erkännande av ransoneringens ringa betydelse för bostadsfrågan, att Stockholms stadsfullmäktige med en så överväldigande majoritet — en majoritet sammansatt av skiftande politiska och samhälleliga åsikter och inneslutande alla de närvarande 15 kvinnorna, vilket i ett ämne som det förevarande bör läggas märke till — avvisat ransoneringstanken. Vid denna frågas bedömande må också framhållas, att det synes klart, att det utrymme, som genom en ransonering skulle ställas till de bostadsbehövandes förfogande, bör i främsta rummet iordningställas till fristående bostadslägenheter. Det måste nämligen betonas, att den socialt sett vådligaste sidan av bostadsnöden är bristen på familjebostäder. De omändringsarbeten, som skulle krävas för att iordningställa sådana styckade lägenheter, skulle bliva hindersamma för nyproduktion avbostäder och även på grund av sin dyrbarhet kräva att subventionsmedel ställdes till förfogande. Dylika medel komma dock till rationellare användning vid produktion av nya bostäder. Givetvis kunna förhållanden tänkas, då en bostadsransonering trots allt måste tillgripas. Men den måste, efter min mening, betraktas såsom yttersta åtgärd. Förslag om tvångsfördelning av bostäder upptogs icke i propositionen. Vid samma års riksdag motionerade herr Hage ånyo i andra kammaren (motion nr 311) om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning, huruvida icke en förbättring av bostadstillgången skulle kunna vinnas genom bostadsransonering, skatt på överloppsrum eller liknande anordningar. Sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 3), att riksdagen måtte avslå motionen. Detta blev även riksdagens beslut.

31 Det kan anmärkas, att socialstyrelsen i slutet av år 1920 erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om bostadsransonering och följande år framlade en utredning i ämnet. Utredningen gav vid handen, att endast ett mycket ringa lägenhetstillskott kunde förväntas bli tillgängligt genom uppdelning av eller tvångsinkvartering i de underbefolkade lägenheterna, och föranledde icke till några åtgärder. 1

Även under bostadskrisen i samband med andra världskriget har frågan om tvångsfördelning av bostäder behandlats i riksdagen. Under åren 1942—1951 har härutinnan förekommit följande. 1942. Under förarbetena till 1942 års hyresregleringslagstiftning blev frågan om behovsprövning på bostadsmarknaden uppmärksammad. I den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian angående hyresregleringen 2 föreslogs, att kommunala bostadsförmedlingar skulle inrättas i de kommuner där hyresregleringen avsågs skola införas. Motivet till detta förslag var i huvudsak att motverka oskäliga ersättningar vid hyresförmedling samt önskan att under kristid bespara de bostadsbehövande kostnader. Under remissbehandlingen av promemorian framfördes av 1941 års befolkningsutredning tanken på behovsprövning vid bostadsförmedlingen. Utredningen anförde: En ransonering av de upptagna bostadsutrymmena torde kunna ifrågasättas endast i yttersta nödfall. Men åtgärder, som kunna sägas innebära en ransonering av lediga lägenheter, disponibla genom nyproduk1 Ett kortare referat av utredningen finnes i det av Eli F. Heckscher utgivna samlingsverket Bidrag till Sveriges ekonomiska och sociala historia under och efter världskriget s. 365. 2 SOU 1942: 14.

tion eller hushållsupplösning och avflyttning, kunna försvaras, då påtagliga svårigheter framträda för befolkningskategorier, vilkas bostadsförsörjning är socialt och befolkningspolitiskt angelägen. Att härvid de barnfostrande familjerna samt de nygrundade äktenskapen böra ha företräde framför icke-familjebildande kategorier av bostadssökande, synes utredningen självklart. En ökning av inneboendes3'stemet är visserligen alltid en olägenhet men är i nuvarande situation möjligen ofrånkomlig. En sådan utveckling är i vart fall en långt mindre olägenhet än husvillhet för familjer. Åtgärder av här antydd art böra givetvis inte genomföras, därest icke ett påtagligt behov därav föreligger. Bostadsmarknadslägets utveckling under de närmaste åren är ännu oviss, men risken för en allvarlig ytterligare försämring motiverar att beredskapsåtgärder vidtagas och lämpligen på sådant sätt, att de vid inträdande behov kunna successivt sättas i kraft. Som en första åtgärd, som med sin föga ingripande art torde kunna genomföras omedelbart i samband med hyresregleringen och inrättandet av kommunal bostadsförmedling, kan tänkas föreskriften, att bostadsförmedling skall giva företräde åt dem som skola bilda familj samt familj med flera barn vid anvisning av anmäld hyresledig lägenhet. Vid skärpt bostadsbrist torde dock en sådan företrädesrätt till anvisning bli skäligen verkningslös, när stark konkurrens om lägenheterna råder. Som beredskap för en dylik situation synes det därför lämpligt att lagen ger möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om en mera bindande reglering, innebärande förbud för hyresvärd att uthyra ledig lägenhet till annan än hyressökande, som anvisats av bostadsförmedlingen. I praktiken torde en dylik åtgärd lämpligen i regel böra utformas sålunda, att anvisning lämnas icke på en enda hyressökande, utan på en större eller mindre grupp av sökande, som tillhöra de familjekategorier, vilka böra givas företräde, varigenom hyresvärdens möjlighet till egen prövning av de hyressökande icke beskäres alltför hårt. Möjlighet för hyresvärden att, om särskilda skäl föreligga, kunna erhålla dispens från bostadsförmedlings anvisning bör även hållas öppen. Sådan dispens bör lämpligen meddelas av hyresnämnden. Departementschefen anförde i anled-

32 ning härav i propositionen rörande hyresregleringen: 1 Med anledning av vad befolkningsutredningen anfört vill jag understryka, att den kommunala bostadsförmedlingen bör bedrivas så, att företräde i möjligaste mån lämnas familjer med barn och dem som ämna ingå äktenskap. Erforderliga föreskrifter härom torde lämpligen böra intagas i de kommunala instruktionerna för förmedlingsorganen. För närvarande synes det ej nödvändigt att införa längre gående åtgärder för att tillgodose familjernas intressen vid förmedlingen. Denna fråga bör emellertid följas med synnerlig uppmärksamhet.

serligen hithörande problem vara av den största vikt för samhället, men eftersom de torde vara under behandling av 1941 års befolkningsutredning, finner utskottet icke skäl att föreslå någon ny utredning i ämnet.

Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd. 1943. I en motion (nr 106) i andra kammaren hemställde h e r r Set Persson m. fl., att riksdagen måtte för sin del besluta, att avgiftsfri bostadsförmedling skulle obligatoriskt anordnas i varje kommun där hyresregleringslagen vore tillämplig. Förslagets syfte var, att barnI en motion i andra kammaren den rika familjer genom de kommunala 17 januari 1942 (nr 21) hade herr Ed- bostadsförmedlingsorganens medverkan berg m. fl. hemställt att riksdagen måtte skulle tillgodoses vid uthyrning av ledigi skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om blivna lägenheter. skyndsam utredning rörande bl. a. möjI två likalydande motioner (nr 131 i ligheterna att skapa ökad trygghet för andra kammaren av h e r r Edberg m. fl. hyressökande familjer med barn, exem- samt nr 185 i första kammaren av herr pelvis genom särskild förordning med Hage) upptogs problemet om de hyresstadgande om företrädesrätt för sådan sökande barnfamiljernas svårigheter till familj till hyresledig lägenhet. Såsom utförlig behandling. Motionärerna kongrund för motionen i nu berörda del staterade, att 10 § hyresregleringslagen anfördes, att det i ett stort antal fall icke erbjöde hyressökande barnfamiljer förekommit att hyressökande familjer något egentligt skydd och anmärkte, att med barn avvisats av fastighetsägare Kungl. Maj:t icke i något fall förordnat enbart med den motiveringen, att man om inrättande av kommunal bostadsicke önskade barn i fastigheten, även- förmedling. Vidare anfördes i huvudsak som att det inträffat fall då uppsägning följande: skett med samma motivering. Med kännedom om hur den kommunala Andra lagutskottet yttrade beträffan- bostadsförmedlingen verkar på platser, där de frågan om fördelning av bostäder i sådan existerar —• exempelvis i Malmö, sitt utlåtande (nr 42) över ovan nämn- där man dock har övervägande goda erfarenheter av densamma — torde man kunda proposition och motion: na fastslå, att en förmedling i och för sig En verklig rätt för barnrika familjer att icke löser det problem, varom nu är fråga, framför andra hyressökande erhålla före- såvida den icke kompletteras med anmälträde till lediga lägenheter skulle förutsät- ningsskyldighet för hyresvärdar, som inneta ett synnerligen långt gående ingrepp i ha hyreslediga lägenheter, samt ett formfastighetsägarnas befogenheter. Såsom de- ligt stadgande om förtursrätt för barnfapartementschefen framhållit synes det åt- miljer till sådana lägenheter. Att stadganminstone för närvarande icke nödvändigt det, som givetvis komme att innebära ett att vidtaga en dylik åtgärd. Familjernas bo- långt gående ingrepp i fastighetsägarnas stadsbehov torde emellertid i första hand befogenheter, måste givas en så smidig böra tillgodoses genom åtgärder av eko- utformning, att urvalsfrihet till en viss nomisk art. Utskottet finner vis- gräns tillätes, är uppenbart. Å andra sidan torde man i nuvarande läge inte böra 1 hesitera för åtgärder, som under normala Kungl. Maj:ts prop. 301/1942.

33 tider skulle betraktas som icke önskvärda eller olämpliga. Exceptionella tider kräva exceptionella åtgärder, och ett stadgande av ovan angiven innebörd skulle icke till sin karaktär skilja sig från andra med kristiden förbundna lagar och förordningar, exempelvis lagen av den 19 april 1940 om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. samt lagen av den 14 oktober 1939 angående förbud för arbetstagares avskedande på grund av militärtjänstgöring. Intet kan vara oss mera fjärran än att förringa de åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits för främjande av bostadsproduktionen. Trots bristen på material och arbetskraft har mångenstädes en ganska betydande byggnation ägt rum, nya barnrikehus ha tillkommit, kooperativa byggnadsföreningar ha tagit berömvärda initiativ, på vissa håll ha ersättningsbostäder för mindre bemedlade, icke barnrika familjer, d. v. s. familjer med barnantal under tre, uppförts. Dessa åtgärder ha emellertid icke varit tillfyllest. I stor utsträckning ha utdömda och speciellt för ett uppväxande släkte hälsovådliga bostäder måst tagas i anspråk; att det speciellt är barnfamiljerna som hänvisas till sådana bostäder är från många håll omvittnat. På andra håll ha typiska nödbostäder måst uppföras för att bereda i främsta rummet barnfamiljer tak över huvudet. För starkt expanderande städer och samhällen är problemet ytterst allvarligt. Nyinflyttade familjer med barn ha som regel betydligt svårare att finna ett hem än barnlösa och ogifta. Många gånger har det dessutom hänt, att gamla hyresgäster — med barn — före hyresregleringslagens ikraftträdande uppsagts från sina lägenheter, vilka sedan uthyrts som ungkarlsrum. Familjebildningen fortsätter ju också under krisen, och för dessa nybildade familjer, som många gånger ha att vänta snar tillökning, är läget ofta ytterst prekärt. Motionärerna åberopade resultatet av en enquéte hos kommunala myndigheter och hyresgästorganisationer i ett antal städer och samhällen. Härom anfördes: Det bör betonas, att svaren inte kunna anses ge en fullt rättvisande och ännu mindre uttömmande bild av de verkliga förhållandena. I regel har mycket kort tid stått till buds för svarens avgivande; de 3—216548

intervjuade ha därför inte alltid varit i tillfälle att sammanställa något fylligare statistiskt material eller insamla vissa andra uppgifter, som kunde varit av värde för frågans bedömande. I viss utsträckning kunna måhända uppgiftslämnarnas omdömen anses subjektivt grundade; samtliga måste dock betraktas som väl förtrogna med bostadsförhållandena på respektive orter. I själva verket torde situationen vara ännu värre än svaren på rundfrågan ge vid handen. Trots detta ge svaren en skrämmande bild av situationen för otaliga barnfamiljer i bostadsbristens Sverige. Som en röd tråd löper genom alla uttalandena ett resignerat konstaterande: när innehavaren av en hyresledig lägenhet får veta, att den hyressökande familjen har barn, är lägenheten som oftast »upptagen». Som man kunnat vänta tecknas situationen mörkast i de städer, som på grund av en hastigt expanderande rustningsindustri sugit till sig en mängd arbetskraft och starkt ökat sitt invånarantal. Karlskoga, Linköping och Motala kunna väljas som typexempel. Sedan svaren på enquéten 1 redovisats och vissa tidningsuttalanden återgivits, anförde motionärerna vidare bland annat: Den gjorda inventeringen får betraktas som snapshots från en social verklighet, vilken förvisso som helhet betraktad är ännu allvarligare, ännu mera skrämmande än som framgår av dessa rapsodiska glimtar. Man får måhända också förutsätta, att den generella bild av hyresvärdarnas avoghet mot barnfamiljer, som skymtar fram i en del av enquétesvaren, är något väl starkt påpenslad. Det finns självfallet också många förstående hyresvärdar, att de så sällan uppmärksammats i rundfrågesvaren får väl förklaras därmed, att hälsan alltid tiger still. Tillsammantagna ge svaren emellertid ett intryck av så påtagliga symtom på ohälsa mångenstädes, att ett samhälle, som tar 1 Enligt redogörelsen omfattade enquéten; Karlskoga, Linköping, Motala, Stockholm, Göteborg, Malmö, Sandviken, Halmstad, Eskilstuna, Jönköping, Borås, Sundbyberg, Landskrona, Luleå, Nyköping, Mölndal, Karlskrona, Sala, Nässjö, Kristianstad, Bodafors, Norrtälje, Karlshamn, Vänersborg och Västanfors. Angående innehållet i svaren hänvisas till motionen AK 131/1943.

34 sina sociala problem på allvar, inte gärna kan låta det hela passera utan ingripande. — — — Motionärerna äro av den uppfattningen, att problemet bäst löstes på följande sätt: 1. Legal skyldighet att upprätta kommunal bostadsförmedling införes, dock med möjlighet för Kungl. Maj :t att bevilja dispens. 2. På ort, där kommunal bostadsförmedling upprättats, införes anmälningsskyldighet för hyresvärdar, som ha hyreslediga lägenheter att utbjuda. 3. Barnfamiljer tillerkännas företrädesrätt till hyreslediga lägenheter. Motionärerna hemställde förty, att riksdagen måtte anhålla om skyndsamma åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer med barn, förslagsvis genom införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för hyresvärdar och förtursrätt för barnfamilj till hyresledig lägenhet. I sitt utlåtande (nr 57) över ovannämnda motioner anförde andra lagutskottet i huvudsak: Ett av särskild utredningsman inom finansdepartementet utarbetat förslag till lagstiftning om tillstånd att h y r a bostad (hyreslicens) m. m. vore för det dåvarande under övervägande. 1 Utskottet hänvisade till sitt uttalande 1942 men vore medvetet om att en företrädesrätt för barnfamiljer till hyreslediga lägenheter kunde vara påkallad under exceptionella förhållanden på hyresmarknaden. Det vore dock enligt utskottets mening icke lämpligt, att riksdagen toge ställning till spörsmålet, huruvida sådana förhållanden förelåge, innan åtminstone prövning skett av frågan, huruvida förutnämnda förslag skulle upphöjas till lag. Utskottet hemställde förty, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, men förutsatte, att Kungl. Maj:t snarast toge ställning till förutnämnda lagförslag samt i övrigt ägnade 1

Ang. detta förslag se nedan sid. 59 ff.

särskild uppmärksamhet åt de frågor, som berörde hyressökande barnfamiljers bostadsförhållanden. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Under åren 194i—1945 synes frågan om reglering av bostadsmarknaden icke ha berörts. 1946. I motion (nr 556) i anledning av proposition (nr 279) angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen föreslogo h e r r Kempe m. fl., i samband med att de rekommenderade kommunal byggnadsverksamhet och kommunalt understöd till bostadsproduktionen, varigenom moderna bostäder skulle kunna tillhandahållas för billiga hyror, att kommunerna skulle åläggas att upprätta bostadsförmedling samt att privata hyresvärdar skulle förpliktas att anmäla lediga lägenheter till den kommunala bostadsförmedlingen och vara skyldiga att mottaga av denna anvisade bostadssökande. Sistnämnda åtgärder skulle enligt motionärerna leda till att alla bostäder kunde fördelas efter vederbörande bostadssökandes inkomster. Statsutskottet hemställde i utlåtande (nr 238) att, enär vad i denna del föreslagits i motionen enligt utskottets mening i dåvarande läge ej påkallade någon åtgärd från riksdagens sida, motionen i angiven del ej måtte bifallas. Detta blev även riksdagens beslut. 1947. I två likalydande motioner (nr 205 i första kammaren av herr Johannesson och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin) hemställdes, att riksdagen måtte besluta att till Kungl. Maj :t göra framställning om skyndsam utredning och förslag dels rörande skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare att anmäla hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen, dels rörande införande av skyldighet för fastighetsägarna att av det hyressökande

bostadsklientel, som funnes anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen, söka och taga sina hyresgäster, dels ock rörande införande av bestämmelser, som skapade större förutsättningar för familjer med barn att erhålla bostad, dock med beaktande av den begränsning i denna fastighetsägarnas skyldighet, som angivits i motionerna. I motionerna anfördes i huvudsak följande: Trots en omfattande byggnadsverksamhet är bristen på bostäder alltjämt stor. Denna knapphet skapar missförhållanden av sådan omfattning att skäl för ett effektivare samhällsingripande i hyresreglerandc syfte måste anses påkallat. Vid urval av hyresgäster kan fastighetsägaren i nuvarande läge tillgodose sina önskemål i en utsträckning, som under normala förhållanden icke är möjlig. Detta medför att vissa grupper hyressökande, särskilt familjer med barn, komma i en mycket svår ställning, när det gäller att erhålla bostad. Fastighetsägarna välja självklart sina hyresgäster ur ekonomiska synpunkter; ett förhållande, som rent allmänt må anses naturligt. Emellertid befinnes läget på bostadsmarknaden för närvarande vara sådant, att skäl föreligger från samhällets sida att ur social synpunkt skaffa rättelse i berörda avseende. Den nuvarande hyresregleringslagen lämnar icke samhället erforderligt stöd för inskridande i nämnda hänseende. — — — Det saknas heller icke exempel från de kommunala bostadsförmedlingarnas verksamhetsområde på den maktlöshet, som drabbar kommunerna genom bristen i lagstiftningen i detta avseende. Det finnes fall, där den kommunala myndigheten vid införandet av kommunal bostadsförmedling träffat överenskommelser med vederbörande fastighetsägarföreningar på platsen om ett förtroligt och intimt samarbete, men trots dessa överenskommelser ha vederbörande föreningar genom cirkulärskrivelser till sina medlemmar påvisat bristerna i lagstiftningen och därigenom bidragit till att skapa ett förhållande på hyresmarknaden, som bland den hyressökande allmänheten misskrediterar den kommunala bostadsförmedlingen. Det må väl anses självklart, att om allmänheten kommer underfund med att, ehuru de äro anmälda som bostadssökande

på den kommunala bostadsförmedlingen och stå i tur att erhålla bostad, fastighetsägarna sedan taga in andra hyresgäster i sina fastigheter, intresset bland dessa bostadssökande att använda sig av den kommunala bostadsförmedlingen härigenom blir avsevärt avtrubbat. Det ligger också i sakens natur, att den kommunala bostadsförmedlingen, när den rekommenderar hyresgäster till fastighetsägarna, måste beakta, att det klientel, som rekommenderas, är ur alla synpunkter (fastighetsägarsynpunkter) av det slag att den kommunala bostadsförmedlingen icke blir misskrediterad hos vederbörande fastighetsägare. Därest så blir fallet, komma vederbörande fastighetsägare i fortsättningen aldrig att mottaga några hyresgäster, anvisade av den kommunala bostadsförmedlingen. Härigenom skapas ett förhållande, som faktiskt drabbar familjer med barn och med dem jämställda. Det medgives villigt, att svårigheterna att råda bot mot dessa förhållanden äro mjxket stora och att ett ingrepp på lagstiftningens väg att tvinga fastighetsägarna att mottaga alla av bostadsförmedlingarna anvisade torde vara en väg, som knappast kan anses tillrådlig av skäl, som inte närmare behöva utvecklas. Detta är icke heller avsikten med denna motion. Emellertid torde med hänsyn till det nuvarande läget på hyresmarknaden vissa restriktiva åtgärder vara påkallade i syfte att begränsa fastighetsägarnas frihet vid val av hyresgäster. Begränsningen skulle innebära ett åläggande för fastighetsägarna att söka sina hyresgäster bland de vid kommunala bostadsförmedlingen anmälda sökande. En sådan begränsning kan näppeligen i nuvarande läge på bostadsmarknaden vara till men för fastighetsägarna med hänsyn till den stora mängden av hyressökande. Därutöver borde man på lagstiftningens väg kunna besluta om skyldighet för fastighetsägarna att upplåta en viss procentuell andel av sina lägenheter till familjer med barn. Om en lagstiftning kommer till stånd i här anförd riktning, torde det emellertid vara välbetänkt, att man överlåter åt vederbörande kommunala instanser att avgöra, huruvida inan önskar en tillämpning av en sådan lag inom sitt område. Det torde vara uppenbart, att ett alltför kraftigt intrång på fastighetsägarnas rätt att bestämma över sina fastigheter kommer att motver-

3G

ka intresset för byggande av nya fastigheter inom en sådan kommun. Det kommunala organet bör nämligen ha de största förutsättningarna att pröva, vilka fördelar och nackdelar en dylik lagstiftning kan få inom kommunen. Andra lagutskottet, till vilket motionerna remitterades, inhämtade yttrande över motionerna från socialstyrelsen och hyresrådet samt beredde Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund tillfälle att yttra sig. De inkomna yttrandena innehöllo bland annat följande. Socialstyrelsen: Bostadsbristen är på många håll synnerligen kännbar. Särskilt ha familjer med barn mött växande svårigheter att skaffa sig bostad. Läget kan betecknas som allvarligt och påkallar skyndsamma åtgärder för olägenheternas avhjälpande. Frågan om den kommunala bostadsförmedlingens betydelse har trätt i förgrunden vid diskussionen av möjligheterna att komma till rätta med missförhållandena på detta område. Kommunal bostadsförmedling har införts på ett antal orter i Sverige, däribland Stockholm och några andra större städer. Med nuvarande lagstiftning ha emellertid den kommunala förmedlingens möjligheter att påverka fördelningen av hyresbostäderna sin givna begränsning, eftersom det är hyresvärdarna obetaget att hyra ut bostadslägenheterna till andra än dem som anvisats genom förmedlingen. Härtill kommer, att för hyresvärdarnas del behovet av att anlita förmedlingens tjänster självklart blir mindre i samma mån som efterfrågan på bostäder överstiger utbudet. — — — En effektiv reglering av hyresmarknaden synes förutsätta, att uthyrning av bostäder göres beroende av anvisning från offentlig myndighet i en eller annan form. Detta skulle givetvis innebära en inskränkning av den enskilda avtalsfriheten. Det medgives i motionerna, att problemet är svårt att lösa. Ett ingrepp på lagstiftningens väg för att tvinga fastighetsägarna att som hyresgäster acceptera av bostadsförmedlingen anvisade skötsamma och solida personer vilja motionärerna icke utan vidare ifrågasätta. Det är emellertid troligt, att de mindre långt gående restriktiva åtgärder i syfte att begränsa fastighets-

ägarnas frihet vid val av hyresgäster, som i stället anvisas i motionerna, icke skulle få någon tillfyllestgörande effekt. En tillräcklig ökning av bostadsproduktionen är utan tvivel den bästa vägen att på längre sikt lösa bostadsförsörjningens problem. Den aktuella situationen på hyresmarknaden på vissa håll i landet är emellertid sådan, att de bostadsförsuijningsfrågor, som framställa sig på kort sikt, ha fått en synnerlig betydelse. För att åtgärder på detta område skola bli till verklig nytta, böra de genomföras utan dröjsmål. Någon nämnvärd effekt synes därvid knappast kunna ernås utan att möjligheter skapas för att genom kommunala organ i större eller mindre mån dirigera fördelningen av de lediga bostäderna. Beträffande de nyproducerade lägenheterna är det lättare än i fråga om det äldre fastighetsbeståndet att på sådant sätt bereda det allmännas organ möjlighet att öva inflytande på bostadsmarknaden. De kan sålunda såsom villkor för beviljande av statliga lån för bostadsbyggnadsändamål eller för beviljande av byggnadstillstånd stadga, att lägenheterna i respektive bostadshus uthyras genom den kommunala bostadsförmedlingen. Härför erfordras dock författningsändring eller, beträffande subventionerade fastigheter, i vart fall riksdagsbeslut. En lösning av frågan bör, i vad avser nybyggda fastigheter, komma till stånd redan under nu pågående riksdag. Härvid bör särskilt övervägas, huruvida inskränkningen i fastighetsägarens rätt att uthyra lägenheterna skall avse endast den första uthyrningen. Vissa skäl tala nämligen för att man i fråga om andra och påföljande uthyrningar bör jämställa nya och äldre fastigheter, och beträffande dessa äldre fastigheter kommer, såsom nedan påpekas, frågan i ett annat läge. Vad i övrigt beträffar den närmare innebörden av förmedlingens befogenheter synes man böra såvitt möjligt tillse, att uthyrningen icke sker i strid mot vederbörande fastighetsägares önskningar. För att systemet skall kunna fungera effektivt, synes det dock i varje fall vara nödvändigt, att skyldighet stadgas för fastighetsägaren att uthyra åtminstone en viss kvotdel av de nya lägenheterna till hyresgäster inom den grupp, som anvisas av förmedlingen. Förmedlingen måste rimligen ytterligare få befogenhet att i undantagsfall anvisa viss särskild hyresgäst till

37 en lägenhet. Därjämte bör förmedlingen ha rätt att inom vissa gränser bestämma tidpunkten för uthyrning av dessa lägenheter, som då skulle kunna hållas lediga till kort tid före inflyttningen för att möta s. k. katastroffall. Det nuvarande läget på hyresmarknaden är sådant, att det motiverar en sådan inskränkning i fastighetsägarnas avtalsfrihet, som dessa bestämmelser skulle innebära. Bestämmelserna böra dock kompletteras med en föreskrift av innehåll, att skyldighet icke skall föreligga för en hyresvärd att godtaga sådan hyresgäst, mot vilken berättigade anmärkningar kunna göras. Tvister i dylikt avseende böra kunna underställas prövning av vederbörande hyresnämnd och av statens hyresråd. Fastighetsägarnas legitima intresse att få pålitliga och om bostaden aktsamma hyresgäster är vidare en sida av problemet, som under alla omständigheter även kräver beaktande. —• — •— Vad beträffar det äldre lägenhetsbeståndet äro betänkligheterna onekligen större mot ingrepp av liknande slag. En särskild utredning torde i varje fall krävas för en prövning av frågan om behovet av ett ingrepp i avtalsfriheten härvidlag och om därför erforderliga ändringar i gällande författningar, t. ex. i hyreslagen. Vissa åtgärder i ovan antydd riktning ör en mera ändamålsenlig fördelning av .le nyproducerade lägenheterna synas, som redan anmärkts, omedelbart böra komma till stånd. Beträffande det äldre lägenhetsbeståndet torde vidtagandet av åtgärder förutsätta en särskild utredning. Hyresrådet (majoriteten): Det av motionärerna berörda problemet om svårigheten särskilt för familjer med barn att under rådande bostadsbrist erhålla lägenhet förtjänar största uppmärksamhet. Hyresrådet har icke tillgång till mera utförliga uppgifter om hur detta problem för närvarande i praktiken ter sig för de bostadssökande. Emellertid har hyresrådet ett intryck av att läget på bostadsmarknaden under senaste året snarare skärpts än förbättrats och, såsom motionärerna framhållit, ligger det i sakens natur, att detta särskilt hårt drabbar bostadssökande med barn. Det är obestridligt, att om en hyresvärd har tillfälle att välja mellan en barnfamilj och en ensamstående, såväl ekonomiska som andra skäl kunna tala för att han väljer den senare, och man måste räkna med att

i viss utsträckning detta betraktelsesätt fäller utslaget. Till avhjälpande av dessa olägenheter hava motionärerna pekat på åtgärder av olika slag. Det ifrågasattes sålunda dels skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare att anmäla hyresledighet till kommunal bostadsförmedling, dels införande av skyldighet för fastighetsägare att av det hyressökande klientel, som finnes anmält hos den kommunala förmedlingen, söka och taga sina hyresgäster. Hyresrådet vill emellertid understryka, att dessa åtgärder i och för sig, utan komplettering med andra åtgärder, äro fullständigt värdelösa för det av motionärerna avsedda ändamålet. Frågan om skyldighet att anmäla hyresledighet har vid flera tillfällen varit uppe till diskussion, även i riksdagen, och det har därvid gång på gång framhållits, att intet mera står att vinna på den vägen. Så länge man icke begränsar hyresvärdens frihet att hyra ut till vem han vill, är det meningslöst att i större utsträckning än nu sker tvinga in anmälningar till den kommunala förmedlingen. Endast i de fall, där förmedlingen har utsikt att placera en klient har den någon praktisk användning för en anmälan. Vad återigen angår den ifrågasatta skyldigheten för hyresvärd att vid valet av hyresgäst hålla sig till det klientel, som är anmält hos förmedlingen, ha motionärerna själva framhållit, att även med en sådan skyldighet hyresvärden skulle få stor valfrihet. I själva verket är denna valfrihet så stor, att åtgärden skulle bli alldeles betydelselös. Eftersom alla hyressökande i samhället, även de som direkt trätt i förbindelse med hyresvärden, skulle befinna sig bland detta klientel, skulle anordningen vara alldeles utan verkan. Viktigare är den tredje av motionärerna ifrågasatta anordningen, att i en eller annan form hyresvärd skulle förpliktas att vid uthyrning till ny hyresgäst i viss utsträckning tillgodose barnfamiljerna. Såsom förut framhållits är det vanskligt att bedöma, om förhållandena äro sådana, att behov av så ingripande åtgärder nu föreligger; sannolikt är, att förhållandena ligga olika till på olika orter. Emellertid synes det med hänsyn till bostadsmarknadens läge i allmänhet för närvarande vara välbetänkt att i det angivna syftet tillskapa en beredskapslagstiftning, så beskaffad att regleringsåtgärder av olika slag, mer eller

38 mindre ingripande, kunna efter initiativ av vederbörande kommunala myndigheter och genom beslut av Kungl. Maj :t införas för viss ort i den mån förhållandena på den orten göra regleringsåtgärder nödvändiga. Så snart omständigheterna det medgiva, böra dessa föreskrifter åter efter hand upphävas. För att förbereda en dylik lagstiftning kräves särskild utredning, och hyresrådet vill således tillstyrka, att en utredning företages om lagstiftningsåtgärder i syfte att under den rådande bostadsbristen giva särskilt behövande bostadssökande, främst familjer med barn, visst företräde till lediga lägenheter. Ledamoten Svennegård var ense med hyresrådet såvitt rådet dels avstyrkt motionerna i vad de avsåge skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare att anmäla hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen och dels tillstyrkt motionerna i vad de gällde utredning rörande införande av bestämmelser som skapade större förutsättningar för familjer med barn att erhålla bostad. Vad slutligen anginge motionärernas yrkande om införande av skyldighet för fastighetsägarna att av de hyressökande som funnes anmälda hos den kommunala bostadsförmedlingen söka och taga sina hyresgäster, ville Svennegård delvis tillstyrka bifall till detsamma. Svennegård föreslog en tilläggsbestämmelse i hyresregleringslagen av innehåll att hyresgäst skulle vara berättigad att överlåta bostadslägenhet till familj med barn eller till någon som ämnade ingå äktenskap eller ock till någon som på grund av sin verksamhet måste vistas på orten, dock att om kommunal bostadsförmedling funnes hyresgästen skulle äga sagda rätt endast då fråga vore om överlåtelse till hyressökande som anvisats av den kommunala bostadsförmedlingen. Om hyresvärden visade, att den till vilken överlåtelse skett ej vore godtagbar som hyresgäst eller att överlåtelsen eljest skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för honom, skulle han kunna få överlåtelsen förklarad ogiltig av hyresnämnden. Fastighetsägarerepresentanterna i hyresrådet ansågo att de för det dåvarande föreliggande svårigheterna för olika hyressökande vore av övergående natur. De ville dock icke motsätta sig en förutsättningslös

utredning om eventuellt erforderliga åtgärder. Hyresgästrepresentanterna i hyresrådet underströko, att läget på bostadsmarknaden under de senare åren snarare skärpts än förbättrats och att försämringen särskilt hårt gått ut över barnfamiljerna. Då krisen nu vore så utpräglad att på många håll bostadsnöd förelåge borde skyndsamma åtgärder vidtagas och de enda åtgärder som kunde avlägsna missförhållandena vore att införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling på alla orter där hyresregleringslagen gällde samt ge denna förmedling full kontroll och bestämmanderätt över all uthyrning av bostäder. Sveriges fastighetsägareförbund: Enligt förbundets uppfattning bero de nuvarande svårigheterna på omständigheter av övergående natur. Erfarenheten visar, att lägenhetsbristen vid en viss tidpunkt kan vara påfallande stor för att kort tid därefter ha förbytts i en riklig tillgång. Så var förhållandet exempelvis efter den ekonomiska depressionen i Amerika i slutet på 1920talet, vilken kom till uttryck i Sverige i början av 1930-talet. Bostadslägenheter kommo då plötsligt att i mycket stor utsträckning stå lediga, och det kan såsom ett betecknande faktum erinras om att hyrorna då också i stor utsträckning väsentligt sjönko. Det finns icke anledning antaga annat än att den i Sverige nu rådande högkonjunkturen kan komma att inom en kanske ganska snar framtid förbytas i en depression. Erfarenheten visar, att folkströmmen till städerna då avsevärt retarderar. En dylik minskad inflyttning till städerna behöver icke bliva särskilt stor, förrän lättnader inträda på bostadsmarknaden på de orter, där framträdande bostadsbrist nu råder. Över huvud bör man icke förbise, att hela problemet har starkt lokalt betonade särdrag. För övrigt bör observeras, att redan nu föreligga vissa tecken, som tyda på, att svårigheterna snart nog komma att avtaga, varvid särskilt må pekas på minskad familjebildning och minskat födelseöverskott. I varje fall bör framhållas, att det för bostadsförsörjningen behövliga lägenhetsantalet icke kan framskapas genom att samhället förbjuder hyresvärderna att till vissa grupper av medborgare uthyra ledigblivna lägenheter. En lagstiftning om företrädesrätt för vissa personer eller vissa grupper av personer att erhålla ledigblivna

39 lägenheter ä r säkerligen, oavsett från vilka synpunkter man bedömer saken, något av det mest betänkliga som kan tillgripas. Bland dem som i n u v a r a n d e läge icke k u n n a t erhålla egna lägenheter befinna sig icke blott barnfamiljer u t a n ock b a r n lösa familjer och ensamstående personer. Motionärerna synas åsyfta en lagstiftning, som skulle ha till ä n d a m å l att genom offentlig myndighets ingripande genomföra en klassindelning av medborgarna, nämligen å ena sidan de privilegierade, som skulle ha rätt att få h y r a bostad, och å andra sidan de, som skulle i detta avseende försättas i ett a n d r a h a n d s l ä g e . Det kan på goda grunder ifrågasättas om ett samhällsingripande av dylik innebörd står i överensstämmelse med den demokratiska grundsatsen om j ä m l i k h e t och inbördes likställdhet mellan medborgarna i förhållande till staten. Mången, som bleve missgynnad vid urvalet bland de hyressökande, skulle med all r ä t t k u n n a hävda, a t t systemet stode i flagrant motsättning mot en rättvis och demokratisk ordning. En dylik lagstiftning skulle också stå i dålig överensstämmelse med de förhoppninga r om l ä t t n a d e r i förutsättningarna för livsföringen, som väcktes genom krigsh a n d l i n g a r n a s avslutande. Motionärerna ha icke n ä r m a r e utvecklat efter vilka riktlinjer de själva tänka sig, att den kommunala bostadsförmedlingen skulle äga diskvalificera bostadsbehövande till a t t erhålla bostad. De resonera emellertid, som om från hyresvärdens sida icke skulle finnas någon anledning till erinran, blott han ägde välja mellan ett något så n ä r stort a n t a l hyressökande. — — — Motionärerna synas ( n ä r de föreslå skyldighet för hyresvärdarna a t t uthyra viss procentuell andel av sina lägenheter till barnfamiljer) skatta åt den tyvärr ofta förekommande oriktiga uppfattningen, a t t hyresvärdarna principiellt intaga en avvisande hållning mot barnfamiljer såsom hyresgäster och att uthyrningen av lägenheter h a r allenast en rent ekonomisk sida. Det verkliga förhållandet är, att ingen ansvarskännande hyresvärd — och förbundet hävdar med styrka, a t t den stora mängden fastighetsägare äger en stark ansvarskänsla i fullgörandet av sin u r social synp u n k t betydelsefulla uppgift inom bostadsförsörjningen — avvisar en hyressökande blott därför, a t t denne h a r barn. Men även om en hyressökande, vare sig han h a r

barn eller icke, är fullt solvent för hyran, så kunna omständigheterna likväl vara sådana, att han icke skäligen bör komma i fråga såsom hyresgäst. Lägenheten kan, då det gäller en barnfamilj, t. ex. vara för liten eller eljest olämplig för en dylik hyresgäst. Det ligger också en utomordentlig vikt på att söka tillse —- och detta gäller alla hyressökande — att hyresklientelet i ett hus ä r något så n ä r homogent, så a t t icke den ena hyresgästen störande bryter mot den andra. Varje erfaren fastighetsförvaltare vet, vilken olust, som kan uppkomma i en hyresfastighet blott genom att en hyresgäst råkat komma i en för honom icke lämplig omgivning. En dylik hyresgäst behöver förvisso icke vara en barnfamilj utan kan lika väl vara en familj utan barn eller en ensamstående person. Nu anförda förhållande behöver icke heller äga något samband med den hyressökandes ekonomiska situation. Den psykologiska sidan av uthyrandet är sålunda m i n s t lika viktig som den ekonomiska. Att under dylika förhållanden bli påtvingad en viss hyresgäst kan blott alltför lätt leda till ett resultat, som icke endast för hyresvärden utan även för övriga hyresgäster ä r synnerligen otillfredsställande. Enligt förbundets mening är grunden till de rådande svårigheterna a t t erhålla bostad delvis att söka i den gällande hyresregleringslagstiftningen. Det besittningsskydd, som en hyresgäst h a r enligt hyresregleringslagen, h a r bidragit till att öka bostadsbristen. Svårigheten, för att inte säga omöjligheten, för hyresvärden a t t bringa ett hyresavtal till upphörande, h a r skapat en konstlad bostadsbrist, som sannolikt ä r av betydande omfång. Erfarenheterna från hyresregleringen i början av 1920-talet utgöra ett belägg härför. Förhållandet var då i stort sett det, a t t ehuru antalet rum per individ icke sjönk, så blev bostadsbristen dock värre. Detta hade sin orsak i att till följd av uppsägningsförbudet stora grupper av hyresgäster nödgades bo kvar i lägenheter, som icke passade för deras behov, d. v. s. a t t familjer som blivit stora tvingades att sitta kvar i lägenheter, som blivit dem för små, allt u n d e r det a t t små familjer tvingades behålla lägenheter, som voro för stora för dem. Beglerna om hyresgästens besittningsskydd i den nu gällande hyresregleringslagen ha u t a n tvivel börjat få samma effekt. Det ä r därför all anledning att antaga, att en uppmjukning av dessa

40 regler skulle kunna verksamt underlätta en rationell anpassning av lägenhetsbehovet till det befintliga lägenhetsbeståndet. En lagändring i dylikt syfte synes i varje fall lämpligare att tillgripa än den av motionärerna åsyftade nya tvångsregleringen, i synnerhet som denna sistnämnda nödvändigtvis måste kombineras med ett samhällets ansvar i ekonomiskt avseende för att de hyresgäster, som samhället påtvingar hyresvärden, fullgöra sina skyldigheter enligt hyresavtalet. Med åberopande av ovanstående vill förbundet bestämt avstyrka de remitterade motionerna. Hyresgästernas riksförbund: Vi ansluter oss helt till motionärernas framställning avseende bostadsbristen och vill gärna understryka, att den på vissa orter under senare år blivit så besvärande, att man nödgats tillgripa exceptionella åtgärder. — Vi skall inte ingå på att diskutera orsaken till den ökade bostadsknappheten. De flesta faktorer, som förorsakat denna, är alltför väl kända. Vi vill emellertid framhålla, att på senare tid ensamstående i stor utsträckning konkurrerar om familjebostäder till stort men för framförallt familjer med barn. Detta förhållande torde bero på, att utbudet av möblerade s. k. uthyrningsrum under senare år minskat, vilket i sin tur torde ha sin förklaring i, att all arbetskraft nu är fullt sysselsatt. Detta jämte viss lönehöjning har medfört, att den sammanlagda familjeinkomsten ökat därhän, att många familjer nu icke anser sig behöva hysa inneboende. Vår bostadsproduktion är för närvarande huvudsakligen inställd på framskapandet av familjebostäder, eftersom behovet av dessa är enormt stort. En lättnad för familjerna förhindras dock av att, som tidigare framhållits, ensamboende konkurrerar om familjebostäderna. Detta har länge kunnat iakttagas, och statens byggnadslånebyrå har helt nyligen företagit en stickprovsundersökning för att utröna i vilken omfattning ensamstående fått hyra familjelägenheter i nyuppförda fastigheter. Undersökningen, som omfattade ett tiotal orter, har visat, att genomsnittligt 10 % av lägenheterna tagits i bruk av ensamstående. Kommunerna kan beträffande fastigheter, som de kontrollerar, förhindra, att denna uthyrning får alltför stor omfattning, men i alla privatuppförda fastigheter och i det

gamla fastighetsbeståndet torde det ligga så till, att uthyraren, fastighetsägaren, hellre tar en ensamstående som hyresgäst än en familj med ett eller flera barn. Då man tyvärr får räkna med, att det kommer att åtgå ganska lång tid, innan bostadsbristen blir hävd, anser vi det nödvändigt, att vissa regleringsåtgärder beträffande uthyrning vidtages. Just det förhållandet att ensamstående med framgång konkurrerar om familjebostäderna måste medverka till, att hävandet av bostadsbristen onödigtvis fördröjes. Naturligtvis skall även ensamstående ha rätt till hyggliga bostäder, men i ett bristläge som det nuvarande synes det oss naturligt, att familjer med barn och även en del andra kategorier beredas förtursrätt till lägenheter. — — — Vi förstår de svårigheter som ett konsekvent genomförande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling innebär men anser, att i ett så svårt läge som för närvarande råder på bostadsmarknaden man icke bör tveka inför en sådan åtgärd. Genom en förnuftig fördelning av de bostäder, som nu byggas, skulle vi säkerligen kunna ganska avsevärt lätta trycket på bostadsmarknaden. I fråga om nybyggda bostäder framstår det som ganska egendomligt, att statsmakterna genom byggnadslånebyrån så noggrant prövar de ekonomiska betingelserna för bygget och även i övrigt ställer villkor, som måste uppfyllas, men när sedan huset är färdigt kan det uthyras till vilka hyresgäster som helst. Man lägger vid husets planering tonvikten på familjebostäder, men sedan har värden full frihet att hyra ut till hur många ensamstående han vill. Det bör därför vara angeläget att se till, att åtminstone dessa familjebostäder i nuvarande svåra läge först och främst upplåtas åt barnfamiljer. Mot fastighetsägarnas erinran om att skyldighet för dem att mottaga av förmedlingen anvisad hyresgäst skulle innebära ekonomiska risker av sådan storleksordning, att fastighetsägarna rimligen icke bör bära dessa, ber vi få anföra, att under nuvarande knapphetsläge på bostadsmarknaden anstränger hyresgästerna sig till det yttersta för att betala sina hyror. Om så inte sker, förlorar de sin hyresrätt och har ej heller hyresregleringslagens skydd. Man kan förutsätta, att endast familjer, som kommit i svårigheter på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra olyc-

41 kor, underlåter att betala sina hyror. I alla sådana fall skall emellertid socialvården ingripa, och genom en viss övervakning skulle ett sådant ingripande kunna ske så snabbt, att några ekonomiska olyckor ej behöver inträffa. Vårt resonemang leder också till, att det egentligen inte skulle innebära några större risker för kommunen att i särskilda fall garantera hyressumman för anvisad hyresgäst. Vi vill gärna tillstyrka vad i den berörda motionen sägs om angelägenheten av att större förutsättningar skapas för familjer med barn att erhålla bostad. Vi tror emellertid icke, att motionärernas förslag i dessa avseenden är tillräckliga. Full rättvisa vid fördelning av bostäder, som blivit lediga antingen genom nybyggen eller i det äldre fastighetsbeståndet, kan enligt vår mening endast uppnås genom individuell prövning av fallen. Fastighetsägare måste därför vara skyldig att mottaga av kommunal bostadsförmedling anvisad hyresgäst, d. v. s. obligatorisk kommunal bostadsförmedling införes. Vi tillåter oss således föreslå en sådan lagändring, att obligatorisk kommunal bostadsförmedling införes på de orter, där hyresregleringslagen äger tillämpning. Utskottet anförde, att läget på bostadsmarknaden gåve anledning till allvarliga bekymmer och att hyresregleringen haft den m i n d r e gynnsamma konsekvensen, att fördelningen av bostadsbeståndet i viss mån låsts fast och en naturlig anpassning allt efter den enskildes växlande behov av ökat eller minskat bostadsutrymme försvårats. Utskottet yttrade vidare: De nuvarande svårigheterna kunna uppenbarligen endast övervinnas på ett sätt, nämligen genom ökad bostadsproduktion. Emellertid begränsas möjligheterna att härigenom avhjälpa bostadsbristen av den otillräckliga tillgången på arbetskraft och materiel. Många av de övriga faktorer, som påverka läget på bostadsmarknaden, äro också av ganska svårberäknelig art. Det finnes därför skäl att taga under övervägande, huruvida icke åtgärder av annan art måstj vidtagas, för den händelse en försämriig av bostadssituationen skulle inträda.

Vad som härvid kan komma i fråga är åtgärder, vilka innebära, att det förefintliga beståndet av hyreslägenheter fördelas på ett sådant vis, att det blir — sett ur social synpunkt — tillfredsställande utnyttjat. Den mest ingripande åtgärden skulle vara en fullständig bostadsransonering. Vidare kunna tänkas ifrågakomma olika former av behovsprövning av de hyressökande, vilka med utgångspunkt härifrån skulle uppdelas i två eller flera grupper att i viss ordning komma i fråga vid uthyrning av hyreslediga bostäder. Ingripanden av mer eller mindre långtgående slag kunna knytas till samtliga fastigheter eller endast till nyuppförda hus. Efter att ha berört olika under diskussionen framlagda förslag till åtgärder på området, anförde utskottet: Såvitt utskottet vid granskning av de föreliggande förslagen kunnat finna, komma åtgärder av åsyftat slag, därest de skola bliva av önskad effektivitet, att vara förenade med vissa ofrånkomliga icke oväsentliga nackdelar. Sålunda kan icke undvikas, att betydande inskränkningar i de enskildas avtalsfrihet måste göras. Samtliga mera genomtänkta förslag bygga på den tanken, att hyresvärdarnas val av hyresgäster skall begränsas antingen till viss större eller mindre grupp hyressökande eller till bestämd hyressökande. Därest t. ex. hyresvärdarna ålades att som hyresgäster antaga familjer med barn, komme en dylik åtgärd att i realiteten innebära, att ansvaret för denna grupps bostadsförsörjning övervältrades på vissa enskilda medborgare. Dylika ingripanden kunna befaras få åtminstone viss produktionshämmandc verkan och därigenom direkt motverka det primära intresset av ökad bostadsproduktion. Vidare torde under alla omständigheter en ganska vidlyftig administrativ apparat för handhavande av denna angelägenhet bliva erforderlig. Med hänsyn till betydelsen av dylika avgöranden för den enskildes del måste ett besvärsförfarande finnas. Tilllika uppställa sig vissa ersättningsfrågor, därest av det allmänna anvisad hyresgäst icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Vad här anförts gäller också de av motionärerna föreslagna åtgärderna, i den mån dessa kunna bliva verkningsfulla. Vad beträffar motionärernas förslag om skärpt

42 skyldighet för fastighetsägare att anmäla inträffade hyresledigheter till kommunal bostadsförmedling ävensom att välja sina hyresgäster bland de hyressökande, som finnas anmälda hos sådan bostadsförmedling, kunna dylika åtgärder inte få någon som helst effekt isolerade utan endast i förening med andra ingripanden. Utskottet är, som av det nu anförda framgår, väl medvetet om de betydande nackdelar, som ett ingripande från det allmännas sida på detta område måste medföra. Dessa svårigheter få dock enligt utskottets mening icke leda till att man i alla lägen avstår från att vidtaga sådana åtgärder. Barnfamiljerna, vilka redan under normala förhållanden äro mindre eftersökta hyresgäster, komma vid en tilltagande bostadsbrist i en allt besvärligare situation. Ur sociala och andra synpunkter kan det bliva nödvändigt att på något sätt bispringa dylika familjer, som icke kunnat erhålla bostad. Under vissa omständigheter måste såväl samhället taga på sig det besvär och de kostnader, som äro förenade med åtgärder, vilka kunna behövas, som enskilda hyresvärdar och andra hyressökande underkasta sig inskränkningar i hittillsvarande avtalsfrihet, för att de mest trängande behoven skola kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill synes det utskottet böra tagas under övervägande, huruvida det bör uppgöras förslag till en beredskapslagstiftning, som på orter, där så erfordras, tillåter en behovsprövning av de hyressökande och som giver en verklig företrädesrätt till hyreslediga lägenheter åt vissa grupper. På grund av det anförda får utskottet — som förutsätter, att Kungl. Maj:t följer utvecklingen på bostadsmarknaden med den största uppmärksamhet och, därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt, för riksdagen framlägger de förslag, som kunna erfordras för att säkra tillgången på bostäder för dem, som äro i största behov därav — hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännagiva vad utskottet härovan anfört. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan, dock med den ändring, föranledd av yrkanden som framställts under debatten, att orden »därest bostadsbristen skulle ytterligare avse-

värt skärpas» i sista stycket av utlåtandet skulle utgå. 1948. I motion (nr 215) i andra kammaren hemställde h e r r Kempe m. fl. att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag till lagstiftning, avseende rätt för kommunal myndighet i orter, där hyresregleringslagen vore tillämplig, att pröva hyresavtal, som efter lagstiftningens ikraftträdande inginges beträffande där befintliga bostadslägenheter. Motionärerna framhöllo att förhållandena på bostadsmarknaden i flertalet av landets tätorter sedan flera år tillbaka präglades av sådan brist på bostäder, att situationen måste betecknas såsom skriande bostadsnöd. Kommunerna saknade beträffande större delen av det befintliga bostadsbeståndet möjlighet att utöva något inflytande. Fastighetsägarna hade genom den rådande bostadssituationen fått en frihet i fråga om urvalet av hyresgäster, som ej funnits under normala förhållanden. I regel torde sådana bostadssökande som hade god ekonomi och som kunde antagas vålla minsta förslitning av lägenheterna givas företräde. Obestridligen spelade också personliga relationer och önskemål ofta en stor roll. I icke obetydlig omfattning träffades olagliga uppgörelser vid upplåtelse av lägenheter. Vidare anfördes: För att råda bot mot dessa missförhållanden och för åstadkommande av en med hänsyn till behovet och ur samhällelig synpunkt önskvärd och riktig fördelning av lägenhetsbeståndet synes nödvändigt att tillgripa särskilda lagstiftningsåtgärder, varigenom kommunerna tillförsäkras erforderliga befogenheter i fråga om uthyrningen av ledigblivet bostadsbestånd. Lämpligen synes den avsedda lagstiftningen böra givas sådan utformning, att hyresavtal, som efter lagens ikraftträdande ingås beträffande lägenheter, belägna inom städer och andra tätbefolkade orter där hyresregleringslagen äger tillämpning, för att bli gällande skola prövas av kommunal myn-

43 dighet. Därmed skulle vinnas icke blott att ledigblivet bostadsbestånd blir fördelat efter behov och angelägenhetsgrad, utan även att kommunerna få möjlighet utöva erforderlig kontroll över inflyttningen. Erfarenheten har nämligen visat, att inflyttningen till särskilt de större städerna till betydande del motiverats av helt andra intressen än näringslivets arbetskraftsbehov. Icke minst gäller detta i fråga om utländska medborgare, som vistas här i landet och som utan att bärande arbetsmarknadspolitiska och andra skäl kunna förebringas söka sig till de större städerna. Det må framhållas, att lagstiftning av liknande art sedan flera år tillbaka funnits i Danmark och med gott resultat tilllämpats i Köpenhamn. I en motion (nr 517), likaledes i andra kammaren, föranledd av Kungl. Maj:ts proposition (nr 212/1948) om bl. a. rätt för hyresgäst att även mot hyresvärdens vilja byta lägenhet, förordade h e r r Adolfsson ni. fl. i första hand, att yrkandet i ovannämnda motion (nr 215) måtte bifallas. I andra hand hemställdes, att förslaget om bytesrätten måtte överarbetas så att vissa myndigheter — kommunala bostadsförmedlingar, där sådana vore anordnade, och på andra orter förmedlingsorganen för den statliga bostadslåneverksamheten — finge rätt att öva inflytande vid bytesfrågornas avgörande. I sitt yttrande över motionerna 1 återgav andra lagutskottet vad utskottet anfört beträffande frågan om behovsprövning -vid 1947 års riksdag, erinrade om riksdagens då till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse i ämnet samt anförde vidare: Av uttalanden som departementschefen gjort i propositionen nr 212/19482 framgår, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på föreliggande problem. Med hänsyn härtill och med hänsyn till innehållet i den ovan omnämnda skrivelsen finner utskottet det icke erforderligt att riks1

Se utlåtande nr 33. angående hyresregleringslagens förlängning, införande av obligatorisk bytesrätt m. m. 2

dagen nu gör någon framställning till Kungl. Maj:t i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motionen 11:215. Härvid förutsätter emellertid utskottet, att Kungl. Maj:t följer utvecklingen på bostadsmarnaden med uppmärksamhet och att Kungl. Maj :t, om utvecklingen föranleder därtill, för riksdagen framlägger förslag till åtgärder för att säkra tillgången på bostäder för dem, som äro i störst behov därav. Även motionen nr 517 avstyrktes. Riksdagen gillade utskottets ståndpunktstagande. 1949. I det till Kungl. Maj:ts proposition (nr 136) angående förlängning av hyresregleringslagstiftningen fogade statsrådsprotokollet anmärktes, att Hyresgästernas riksförbund och bostadsstyrelsen i remissyttranden r ö r a n d e det ämne propositionen avsåge begärt utredning av frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Departementschefen anförde härom till nämnda protokoll: Jag vill först erinra om att, såsom framgår av bostadsstyrelsens förut återgivna beräkningar, bostadsbristen under det senaste året hållit sig ungefär oförändrad. Men även om bristläget på bostadsmarknaden icke siffermässigt försämras, kan krisens långvarighet i och för sig skapa svårigheter av psykologisk och annan art som aktualisera frågan om införande av obligatorisk bostadsförmedling. Tanken på en dylik speciell regleringsåtgärd har tidigare vid upprepade tillfällen dryftats inom Kungl. Maj :ts kansli. Spörsmålet har emellertid befunnits erbjuda betydande svårigheter, något varom erfarenheterna från våra nordiska grannländer även bära vittnesbörd. Bland annat är det svårt att finna en sådan form för regleringen, att icke den administrativa apparaten och den formella omgången bli oproportionerligt stora i förhållande till de fördelar som kunna vinnas. Särskilda komplikationer uppstå även då det gäller att reglera förhållandet till det slags hyresmarknad som går ut på lägenhetsbyten; denna marknad är för närvarande i fråga om de äldre husen den viktigaste. Beträffande lägenhetsbytena framlade jag i samband med hyresregleringens förlängning år 1948 vissa förslag

44 till ändrade lagbestämmelser, vilka emellertid icke vunno riksdagens bifall. Av vad som förekom vid handläggningen av nämnda ärende, som alltså endast avsåg en speciell del av hyresmarknaden, kan slutas vilka betydande svårigheter som måste vara förenade med en mera fullständig reglering av hela denna marknad. Härtill kommer helt allmänt angelägenheten av att så snart som möjligt avveckla krisregleringarna och icke skärpa dem. Med hänsyn till det mycket allvarliga problem, som bostadsbristen utgör, är emellertid frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli. Vid 1949 års riksdag yrkades i flera motioner, att åtgärder måtte vidtagas för att få till stånd lagstiftning om s. k. obligatorisk kommunal bostadsförmedling innebärande, att ägare av hyreshus skulle vara förpliktade att upplåta hyreslediga lägenheter till bostadssökande, som anvisades av kommunal bostadsförmedling. Förslag härom framställdes i motionerna nr 181 och 264 i första kammaren samt nr 166 i andra kammaren (av herr a r Norling och ö h m a n respektive herr Hagberg i Luleå m. fl.) ävensom i motion nr 289 i första kammaren (herrar Johannesson och Uhlén) och nr 363 i andra kammaren (herrar Sköldin och Edberg). Motiveringarna till de i nu berörda motioner framställda kraven på obligatorisk bostadsförmedling innehöllo intet egentligt nytt. I förstnämnda motion yrkades därjämte, att en lagstiftning om bostadsransonering måtte åvägabringas för tilllämpning i kommuner som framställde begäran därom. Motionärerna anförde i denna fråga: I den bristsituation som nu föreligger har ofta påtalats, att större lägenheter i stor utsträckning disponeras av ett fåtal personer och att uppdelning av dessa större lägenheter skulle kunna medföra en tem-

porär förbättring på bostadsmarknaden. För att erhålla närmare belysning av det berättigade i dessa påståenden har i Stockholm verkställts en undersökning rörande bostadsförhållandena, särskilt inom de större bostadslägenheterna. Ifrågavarande undersökning, som grundats på uppgifter, redovisade i en av Stockholms stads statistiska kontor verkställd undersökning, har givit vid handen, att antalet boende per rumsenhet inklusive kök i genomsnitt utgör en person. Ifråga om de större lägenheterna, till vilka räknats lägenheter om 4 rum och kök och därutöver, och vilka utgör 23,8 % av lägenhetsbeståndet, har framgått, att antalet boende per rumsenhet inklusive kök i genomsnitt endast utgjorde 0,66. Med ledning av den allmänna bostadsräkningen år 1945 har en annan utredning gjorts, som omfattar material från 17 av landets största städer. Utredningen visar, att det finns 23 400 lägenheter, vars innehavare har ett rum per person och därutöver minst 2 rum för gemensamt bruk. Om den normen uppställdes att ingen skulle ha mer än ett rum plus därutöver ett vardagsrum för gemensamt bruk av familjens medlemmar, skulle i dessa 23 400 lägenheter finnas 37 000 »överskottsrum», vilka kunde komma bostadsbehövande till godo. Här finns således en bostadsreserv, men det krävs en lagändring, om den skall kunna tagas i användning. Motionerna nr 181 och 166 hänvisades till statsutskottet, som i utlåtande (nr 171) utan närmare motivering hemställde, att motionerna i den del, varom här är fråga, ej måtte föranleda någon åtgärd. Övriga motioner behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande (nr 19) rekapitulerade vad som tidigare förekommit i frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling och vidare anförde bland annat: Utskottet är alltjämt av den uppfattningen att det kan visa sig oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfredsställande fördelning av det förefintliga beståndet hyreslägenheter att bestämmelser införas, som giva vissa särskilt behövande bostadssökande företrädesrätt till hyreslediga lägenheter. Ju längre det rådande bristläget

45 varar, desto större torde svårigheterna och skadeverkningarna på grund av bostadsbristen bliva. Utskottet har härvidlag särskilt uppmärksammat den fara, som ligger i att bostadsbristen utnyttjas för obehörig ekonomisk vinning. Även om det icke låter sig göra att närmare bedöma i vilken utsträckning otillåtna ersättningar förekomma i samband med hyresavtals ingående eller vid enskild förmedling av hyreslediga lägenheter, torde vissa omständigheter tyda på att under de sist förflutna åren dylika otillåtna ersättningar blivit allt vanligare. En sådan utveckling till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade ekonomiska resurser anser utskottet synnerligen allvarlig och den bör såvitt möjligt stävjas. Utskottet finner emellertid uppenbart att införandet av bestämmelser om sådan behovsprövning som ovan angivits skulle — såsom jämväl vid flera tidigare tillfällen framhållits — medföra väsentliga nackdelar. Här må erinras om de betydande inskränkningar i enskildas avtalsfrihet som en dylik åtgärd skulle innebära. Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas bostadsförsörjning komma att övervältras på vissa enskilda medborgare. Vissa ersättningsfrågor uppställa sig därjämte, därest av det allmänna anvisad hyresgäst icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Man torde ej heller kunna bortse från det särskilda obehag som kan förorsakas, därest ägaren till en mindre fastighet med exempelvis allenast två lägenheter icke får möjlighet att själv fritt välja sin hyresgäst. Särskilda komplikationer kunna, såsom departementschefen framhållit, uppstå då det gäller att reglera förhållandet till de numera mycket vanliga lägenhetsbytena. Härtill kommer den vidlyftiga administrativa apparat, som torde bliva erforderlig. Innan beslut fattas om införande av sådan behovsprövning, bör det därför enligt utskottets mening såvitt möjligt vara klarlagt, att väsentliga fördelar kunna vinnas i förhållande till de nackdelar, som en dylik åtgärd skulle medföra. — Av tillgängligt material över läget på bostadsmarknaden framgår, att bostadsbristen under de senaste åren i stort sett hållit sig oförändrad. Även om man beträffande lägenhetstillskottet för år 1949 har att räkna med viss minskning i förhållande till de föregående årens tillskott, torde dock med hänsyn till den uppskattade be-

hovstillväxten bristläget icke komma att förvärras under den närmaste tiden. Till stöd för yrkandet att nu införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan sålunda icke åberopas någon skärpning av bostadsbristen. Vid övervägande av de fördelar som, såvitt nu kan bedömas, stå att vinna genom införande av obligatorisk behovsprövning vid lägenhetsuthyrning och de olägenheter som äro förknippade med en dylik ordning har utskottet funnit skälen mot att nu införa bestämmelser av dylikt innehåll väga tyngst. Utskottet avstyrker därför de nu förevarande motionerna. Emellertid vill utskottet erinra om att departementschefen i den föreliggande propositionen uttalat att frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling är föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet förutsätter därför att, därest läget på bostadsmarknaden skulle försämras eller utvecklingen i övrigt föranleda därtill, Kungl. Maj:t kommer att för riksdagen framlägga förslag till erforderliga åtgärder för att möjliggöra en tillfredsställande fördelning av det förefintliga beståndet hyreslägenheter. Utskottet hemställde sålunda, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Herr Uhlén reserverade sig och ansåg att utskottet bort rekommendera riksdagen att begära utredning av frågan. Vissa andra ledamöter av utskottet ville motivera utskottets ställningstagande något annorlunda. Bland annat önskade de utesluta sista meningen i utskottets motivering. Kamrarna godkände andra lagutskottets förslag (första kammaren med 95 röster mot 33 och andra kammaren med 132 röster mot 76 för h e r r Uhléns reservation). Statsutskottets ovan berörda hemställan bifölls av riksdagen. 1950. Vid detta års riksdag framlades tre motioner avseende frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling. I de likalydande motionerna nr 42 i första kammaren (herr Johannesson m. fl.) och

46 nr 6 i andra kammaren (herr Edberg m. fl.) yrkades att riksdagen måtte anhålla att regeringen skulle om möjligt redan till årets riksdag framlägga förslag till bestämmelser, enligt vilka kommun, som därom gjorde framställning, efter Kungl. Maj:ts prövning kunde medges rätt att införa obligatorisk bostadsförmedling för alla lägenheter, som uthyrdes i fastigheter med mer än två lägenheter och som icke fölle under begreppet tjänstebostad. I motion nr 420 i andra kammaren (av h e r r Lager m. fl.) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om snabba åtgärder för införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Motionerna nr 42 och 6 upptogo under fyra punkter [1)—4)] i huvudsak följande: Bostadsbristen hade alltsedan krigsslutet skärpts. Utsikt till förbättring inom den närmaste tiden torde ej finnas. Bristsituationens skadeverkningar bleve för varje år alltmera uppenbara. Lägenheter hade blivit en handelsvara och en omfattande svartabörsförsäljning av sådana förekomme, framför allt i de större städerna. Bostadssökande med små ekonomiska resurser komme ofta till korta i konkurrensen om de lediga lägenheterna. Samhället vore skyldigt att i görligaste mån eliminera vådorna av en bristsituation. I enlighet med denna princip hade hyresregleringslagen tillkommit men den vore av begränsad räckvidd. Den medgåve icke åstadkommande av en socialt tillfredsställande fördelning av det lediga bostadsbeståndet. Kommunernas möjlighet enligt 10 § hyresregleringslagen att införa kommunal bostadsförmedling hade utnyttjats av flera kommuner, särskilt de större stadskommunerna. Den kommunala bostadsförmedlingens räckvidd vore emellertid begränsad enär den icke • kunde göras obligatorisk. Så gott som hela det gamla bostadsbeståndet och en

viss del av nyproduktionen vore u n d a n dragna den kommunala bostadsförmedlingen. I fortsättningen anfördes i nu berörda motioner: 5) En rättvis fördelning av det alltför knappa lediga bostadsbeståndet är givetvis svår att åstadkomma. Den kan över huvud taget icke ske utan att hänsyn tagcs till angelägenhetsgraden. De enda organ. som äga möjlighet att verkställa en sådan prövning, torde vara de kommunala bostadsförmedlingarna. Det här förda resonemanget leder alltså fram till den slutsatsen, att Kungl. Maj.t bör ges befogenhet att medge de kommuner, som så önska, rått att göra den kommunala bostadsförmedlingen obligatorisk. 6) Vid bedömandet av denna fråga måste utgångspunkten vara den, att förhållandena inom olika kommuner äro rätt olikartade. Någon lagstiftning med åläggande för varje kommun att införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan därför självfallet icke komma i fråga. Endast de kommuner, som själva finna att de behöva ett sådant instrument för att bemästra en prekär situation, böra medges rätt att efter framställning till och prövning av Kungl. Maj :t införa obligatorisk bostadsförmedling. Man torde kunna hysa full tilltro till att de kommunala organen, därest en sådan möjlighet öppnas, komma att begagna den med all nödig varsamhet och omsikt. 7) Det bör i detta sammanhang understrykas, att det här icke är fråga om att införa någon i princip ny reglering. Vad det gäller är närmast att införa ett komplement till den alltjämt nödvändiga hyresregleringslagen i syfte att göra denna effektiv. 8) Eventuell tveksamhet för en sådan komplettering bör kunna dämpas av den verksamhet, som hittills utövats av de kommunala bostadsförmedlingarna. I praktiken skulle en sådan komplettering endast innebära, att de principer, efter vilka de kommunala bostadsförmedlingarna nu anvisa lägenheter inom en betydande del av det nya bostadsbeståndet, utsträcktes till att gälla praktiskt taget hela bostadsbeståndet, alltså även det äldre. 9) Angelägenheten av att så sker må belysas med följande. De allra flesta nyproducerade lägenhe-

47 ter bestå av två rum och kök. En typisk 2-rumsIägenhet i en av våra större städer betingar i ett under fjolåret färdigställt bostadsområde en grundhyra på 126 kr., vartill komma kylskåpsavgift kr. 3:50, klausultillägg för bränsle i december kr. 8: 05 och varmvattenavgift kr. 7: 50, sammanlagt alltså kr. 145:05. Om man som normalt utgår ifrån alt högst 20 % av inkomsten böra åtgå till hyra, skulle för hyra av en sådan lägenhet alltså behövas en månadsinkomst av ca 725 kr. Om man i stället utgår från 25 %, erfordras en månadsinkomst på ca 580 kr. Med en skiljegräns satt så lågt som till 500 kr. inkomst per månad har likväl befunnits, att ungefär fjärdedelen av de vid denna stads bostadsförmedling sökande familjerna inte gärna kan hyra någon lägenhet inom det nyproducerade lägenhetsbeståndet. Det synes orimligt, att en familj med låg månadsinkomst skall tvingas välja mellan framtida bostadslöshet av obestämd långvarighet eller accepterande av en bostad med för vederbörande familjs förhållanden utan tvekan för hög hyra. Det äldre bostadsbeståndet innehåller de flesta av de många bostadstyper, som efterfrågas, samtidigt som hyresgäster i detta äldre bostadsbestånd i stor utsträckning stå som sökande till lägenheter under uppförande. Därest även det äldre bostadsbeståndet rycktes in under en kommunal bostadsförmedlings verksamhet, skulle en smidigare omflyttning inom hela bostadsbeståndet åstadkommas. En större rörlighet på bostadsmarknaden skulle otvivelaktigt ernås med bättre anpassning till skiftande individuella önskemål och möjligheter. 10) En sådan bättre anpassning kan nås utan att fördenskull varje lägenhet lägges under den obligatoriska bostadsförmedlingen inom de kommuner, där en sådan kommer till stånd. Vissa undantag torde böra stadgas. Villor med endast två lägenheter, av vilka den ena bebos av ägaren, böra sålunda av flera skäl — främst med hänsyn till det nära och ömtåliga förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst •—• undantagas i lag om obligatorisk bostadsförmedling. Detta har möjligen ej tillräckligt klart framhävts vid tidigare framställningar i frågan, vilket törhända delvis kan förklara det motstånd dessa framställningar mött. Likaså böra tjänstebostäder undantagas, varvid en klar definition

på begreppet tjänstebostad bör intagas i lagen. 11) Mot tanken på en obligatorisk bostadsförmedling inom de kommuner, som finna en sådan angelägen, har invänts, att denna skulle innebära sådana inskränkningar i den enskilda avtalsfriheten, att denna bleve starkt beskuren. Hyresvärdarna skulle icke själva få välja de hyresgäster de önska. Man synes utgå från att de sökande vid de kommunala bostadsförmedlingarna äro osäkra eller omöjliga som hyresgäster. Detta är en missuppfattning. I bostadsförmedlingarnas register finns så gott som hela befolkningsstrukturen representerad. Undersökningar om de sökandes bostadskultur, tidigare hyresbetalning och hyresbetalningsförmåga göras före anvisandet av lägenhet. Givetvis böra i lagen intas direktiv, som i görligaste mån ta hänsyn till fastighetsägarnas synpunkter. Sålunda bör kunna stadgas, att fastighetsägare äger valfrihet bland ett antal anvisade bostadssökande inom samma angelägenhetsgrad. I princip skulle en på så sätt utformad lagstiftning innebära ett mindre tvång än själva hyresregleringslagen. Den relativa inskränkning i avtalsfriheten, varom det ändå kunde bli tal för den grupp av medborgare, vars sociala funktion är att tillhandahålla bostäder, bör dessutom ställas i relation till vad saken ytterst gäller: de bostadssökandes rätt till frihet från nöd i all den utsträckning en sådan rätt kan skapas. 12) Den frågan har också uppställts, vem som skall svara för eventuella hyresförluster. Denna fråga bör lämpligen behandlas i relation till hur direktiven angående skyldigheten att mottaga anvisad sökande utformas. I praktiken torde farhågorna på denna punkt ha starkt överdimensionerats. Den prövning av de enskilda fallen, som ligger till grund för de kommunala bostadsförmedlingarnas anvisningar, har berörts under punkt 11 ovan. Några klagomål från den sektor av bostadsmarknaden, som nu mottar anvisade hyresgäster för de kommunala bostadsförmedlingarna, ha icke försports. 13) Någon vidlyftig administrativ apparat torde icke erfordras, därest kommunal bostadsförmedling göres obligatorisk. Från de kommunala bostadsförmedlingarnas sida vitsordas, att arbetet icke nämnvärt skulle belastas genom en sådan utveckling — i

48 förmedling. Att förmedlingen skall vara obligatorisk innebär att hyresvärdarna skola vara skyldiga dels att anmäla hyreslediga bostadslägenheter till ett kommunalt förmedlingsorgan och dels att såsom hyresgäster mottaga bostadssökande, som anvisas av detta organ. I sistnämnda hänseende kan den modifikationen tänkas, att hyresvärden beredes tillfälle att välja inom en bestämd krets av förmedlingsorganet anvisade personer; i motionerna 1:42 och 11:6 anvisas en sådan utväg såsom lämplig. Frågan om införande av obligatorisk bostadsförmedling har vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Framförda förslag om införande av en sådan ordning ha emellertid hittills icke vunnit riksdagens bifall. Vad som framför allt invänts emot förslagen har varit de svårigheter och olägenheter i olika avseenden, som ansetts vara förbundna med en obligatorisk förmedling av ifrågavarande slag. Vid 1949 års riksdag påpekade, såsom ovan nämnts. andra lagutskottet i detta sammanhang den inskränkning i allmänna avtalsfriheten, som den föreslagna ordningen skulle innebära, samt vidare att ansvaret för barnfamiljernas bostadsförsörjning komme att övervältras på vissa enskilda medborgare, att det vore oklart om det allmänna skulle bliva ersättningsskyldigt därest en av den kommunala förmedlingen anvisad hyresgäst icke fullgjorde sina skyldigheter gentemot hyresvärden, samt att man icke finge bortse från det särskilda obehag som för ägaren av en mindre fastighet om exempelvis endast två lägenheter kunde vållas av att han icke finge själv fritt välja sin Motiveringen till motionen nr 420 in- hyresgäst. Dessutom åberopades de särskilnehöll i huvudsak hänvisning till och da komplikationer, som uppstode då det närmare utläggning av de rådande miss- gällde att reglera förhållandet till våningsbytena. Farhågor uttalades även för att en förhållandena på bostadsmarknaden. obligatorisk kommunal bostadsförmedling Tredje lagutskottet, som behandlade skulle nödvändiggöra inrättandet av en motionerna samtidigt med propositio- vidlyftig administrativ apparat. nen om hyresregleringsförfattningarnas Emellertid har vid flera tillfällen framförlängning, yttrade i utlåtande (nr 9 ) : hållits, att situationen på bostadsmarknaI samtliga i anledning av propositionen den kunde komma att framtvinga anordväckta motioner påyrkas åtgärder för in- nandet av en obligatorisk bostadsförmedförande av obligatorisk kommunal bostads- ling trots de olägenheter en sådan medförde. Detta underströks i andra lagutskoti Ärsskiftesredogörelse från kommunala tets utlåtande vid 1949 års riksdag. I utbostadsförmedlingen i Göteborg samt en låtandet anfördes dock vidare med avseenframställning till Kungl. Maj :t från drät- de på läget år 1949, att det vore anledning selkammarens i Malmö tredje avdelning; räkna med att bristen icke komme att förom sistnämnda framställning se nedan värras under den närmaste tiden och att sid. 53 f.

vissa fall torde man nu få offra mera arbete på jakten efter bostäder än som motsvarar det merarbete som en obligatorisk förmedlingsverksamhet skulle förorsaka. 14) Från olika institutioner och organ, som äga intim och daglig kontakt med förhållandena på bostadsmarknaden, ha i flera fall starka önskemål framförts om en obligatorisk bostadsförmedling för de kommuner, som önska införa sådan. Här må endast hänvisas till bostadsstyrelsen, kommunala förtroendeorgan och bostadsförmedlingar samt den organiserade hyresgäströrelsen. Dessa önskemål bygga på en sådan erfarenhet, att de svårligen torde kunna negligeras. 15) Det må slutligen poängteras, att vad som här påyrkas endast är en tillfällig lagstiftning, avsedd att äga giltighet så länge nuvarande svåra förhållanden på bostadsmarknaden bestå. Sedan motionärerna vidare förklarat att till vederbörande utskott överlämnades visst material till belysning av situationen i Göteborg och Malmö 1 anförde de slutligen: Sammanfattningsvis skulle alltså den föreslagna lagens innehåll kunna anges sålunda: Kommunen bör efter framställning till Kungl. Maj:t kunna erhålla bemyndigande att föreskriva införande av obligatorisk bostadsförmedling inom kommunen för alla lägenheter, som uthyras i fastigheter med mer än två lägenheter och som icke kunna karakteriseras som tjänstebostad.

49 därför till stöd för yrkandet att införa kommunal bostadsförmedling icke kunde åberopas någon skärpning av bostadsbristen. Såvitt man kan utläsa av upprättade prognoser för 1950 torde visserligen någon förbättring i bostadssituationen komina att inträffa under året. Det totala behovet av bostäder är emellertid så stort att det, såvitt nu kan bedömas, icke kan komma att bliva täckt ännu på lång tid. Den omständigheten, att bostadsbristen redan bestått i många år och tydligen kommer att vara ännu åtskillig tid, gör det enligt utskottets mening utomordentligt angeläget att alla utvägar försökas för att i möjligaste mån lindra trycket, åtminstone för dem som hårdast drabbats av bristen på bostäder. En sådan utväg är inrättandet av obligatorisk bostadsförmedling i kommunal regi. Utskottet vill därför tillstyrka att en utredning verkställes rörande möjligheten att införa en sådan ordning. Denna utredning torde lämpligen böra ske i samband med den utredning av frågor rörande hyresregleringen, som departementschefen vid remissen till lagrådet av nu föreliggande lagförslag förklarat sig ämna ombesörja. Beträffande några detaljspörsmål i samband med anordnandet av en bostadsförmedling av det slag, varom här är fråga, vill utskottet såsom sin mening uttala följande. Obligatorisk bostadsförmedling bör icke inrättas i andra fall än då framställning därom gjorts av vederbörande kommun och bör icke gälla tvåfamiljsvillor och tjänstebostäder. Sedan beslut fattats om inrättandet av sådan förmedling, skall skyldighet föreligga för hyresvärdarna att till den kommunala bostadsförmedlingen anmäla hyreslediga lägenheter. Innan en lägenhet anvisas till en bostadssökande bör förmedlingsorganet företaga undersökning rörande sökandens allmänna lämplighet såsom hyresgäst, speciellt beträffande betalningsförmågan. Anvisning bör icke ske, därest icke vederbörande kan bedömas vara i stånd att fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Vidare bör anvisning å lägenhet lämnas flera bostadssökande, och hyresvärden bör ha möjlighet att inom denna krets välja hyresgäst. Genom att på detta sätt en sovring sker av de sökande och viss valrätt beredes hyresvärdarna bör för dessa tvånget av en obligatorisk förmedling bliva mindre kännbart. I de — troligen icke särdeles vanliga — 4— 216548

fall, då en av den kommunala bostadsförmedlingen anvisad hyresgäst brister i fullgörandet av sina förpliktelser mot värden, bör den sistnämnde ha möjlighet att få ersättning av det allmänna. Detta synes vara en ofrånkomlig konsekvens av att friheten att välja hyresgäst inskränkts. Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning av frågan om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling i enlighet med de riktlinjer, som utskottet i utlåtandet angivit, samt att därefter förslag till lagstiftning i frågan måtte framläggas för riksdagen. Åtta utskottsledamöter reserverade sig och ansågo att motionerna icke borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets beslut tillkom efter lottning. Riksdagen godkände reservationen. (I andra kammaren, där rösträkning skedde, voro röstetalen 59 för utskottsförslaget och 62 för reservationen.) 1951. Till det vid propositionen nr 168 angående hyresregleringslagstiftningens förlängning fogade statsrådsprotokollet anförde chefen för justitiedepartementet bl. a.: Hyresregleringen innebär en reglering av hyresmarknaden endast i vissa hänseenden, avseende huvudsakligen hyrornas belopp samt rätten för hyresgäst att bo kvar i sin lägenhet. Väsentligen oreglerat är däremot hur de lägenheter, som tillkomma genom nybyggnad eller som eljest bli lediga, skola fördelas mellan de bostadssökande. Vi ha med andra ord i stort sett ingen reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning. Frågan om en sådan reglering har väckts många gånger i olika sammanhang men har icke förts fram till positivt beslut på grund av de svårigheter och olägenheter som äro förbundna härmed. Förhållandena äro emellertid nu sådana, att enligt min mening en närmare undersökning av denna fråga icke längre kan uppskjutas. I två likalydande motioner (nr 157 i första kammaren av herr Johannesson m. fl. och nr 130 i andra kammaren av herr Edberg m. fl.) framställdes ånyo

50 yrkande om utredning angående obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Motionärerna hänvisade till motion nr 6/1950 i a n d r a kammaren, och åberopade statistik angående bostadssituationen från de tre största städernas bostadsförmedlingar samt framhöllo, att förslag om viss undantagslagstiftning för ensamstående personer som framlagts i en inom socialdepartementet upprättad promemoria beträffande bostadsbyggande och bostadsmarknad 1 avstyrkts av flera remissinstanser, vilka i stället förordat obligatorisk kommunal bostadsförmedling. I motionen nr 601 i andra kammaren (av herr Lager m. fl.) upprepades de i ovannämnda motion nr 181 vid 1949 års riksdag framförda kraven på införande av lagstiftning om bostadsransonering och obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Förstnämnda två motioner behandlades av tredje lagutskottet, som i utlåtande (nr 13) hänvisade till att sakkunniga för utredning av bl. a. frågan om behovsprövning tillsatts ( = hyresregleringskommittén) med denna fråga som den främsta utredningsuppgiften och framhöll önskvärdheten av att utredningen därutinnan bedreves på skyndsammaste sätt. Utskottet hemställde att motionerna måtte anses besvarade genom vad sålunda anförts. Denna hemställan bifölls av riksdagen. Motionen nr 601 föranledde på hemställan av statsutskottet icke till någon riksdagens åtgärd.

2) Framställningar i övrigt om behovsprövning på bostadsmarknaden. Följande framställningar till Kungl. Maj :t i frågan om anordnande av en be1

Se nedan sid. 64.

hovsprövning på bostadsmarknaden ha överlämnats till kommittén. Stadskollegiet i Stockholm anhöll i skrivelse den 29 maj 1947, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en »förutsättningslös utredning angående tillskapande av en lagstiftning r ö r a n d e rätt för kommunal myndighet i Stockholm att pröva nyingångna hyresavtal, avseende där befintliga bostadslägenheter». Efter att ha lämnat uppgifter om läget på bostadsmarknaden i Stockholm och vissa av staden vidtagna åtgärder för att motverka den rådande bostadsbristen och för att i fråga om nybyggda fastigheter åstadkomma en fördelning av bostäderna efter angelägenhetsgrad anförde kollegiet vidare i skrivelsen: Den del av bostadsbeståndet, vars uthyrning staden kan påverka på detta eller annat sätt, är emellertid relativt obetydlig. Hela bostadsbeståndet i Stockholm utgjorde vid senaste årsskiftet 240 000 lägenheter. Därav äges av staden eller av stadens bostadsbolag endast omkring 15 000 lägenheter. Den årliga nyproduktionen av lägenheter, över vilken staden förskaffat sig inflytande i den mån den tillkommer med dess medverkan, utgör 7 000 å 8 000 lägenheter. Omsättningen av hyresgäster i det äldre bostadsbeståndet är givetvis under nuvarande förhållanden avsevärt lägre än normalt. Likväl torde årligen åtminstone 5 000 å 6 000 lägenheter byta innehavare. Med hänsyn till nuvarande svåra förhållanden på bostadsmarknaden S3-nes därför påkallat, att staden även i fråga om de lägenheter, som bliva lediga i det redan befintliga bostadsbeståndet, beredes möjlighet att medverka till att desamma bliva nyttjade på ett ur samhällets synpunkt önskvärt sätt. Kollegiet uppgav, att dess framställning föranletts av hemställan från fastighetsnämnden och citerade vissa delar av nämndens motivering för dess hemställan. Citatet innehöll i huvudsak följande: Det ansåges numera vara en kommunens skyldighet att svara för tillgodoseendet av medborgarnas bostadsbehov.

51 Möjligheterna därtill vore dock beskurna genom att bostadsproduktionen begränsats av statsmakterna. För Stockholms del hade detta föranlett att bostadsproduktionen under de senaste åren icke motsvarat inflyttningen och hushållsbildningen, än mindre möjliggjort önskvärd sanering av bostadsbeståndet. Dessa förhållanden talade för att staden tillförsäkrades befogenhet att kontrollera inflyttningen, som till ej obetydlig del motiverades av andra intressen än näringslivets arbetskraftsbehov. En åtgärd av detta slag vore visserligen betänklig med hänsyn till dess natur av ingrepp i den enskildes rättigheter men fastighetsnämnden ansåge att medborgarnas berättigade krav på samhället att tillförsäkras en bostad borde givas företräde. Stadskollegiet anförde vidare, att kollegiet ansåge sig ha grundad anledning antaga, att en icke oväsentlig del av de ledigblivande äldre lägenheterna disponerades på ett ur samhällets synpunkter mindre ändamålsenligt sätt, och yttrade slutligen bland annat: I den rådande bristsituationen torde det under dessa förhållanden vara berättigat att företaga även sådana åtgärder, som innebära en begränsning av de enskilda medborgarnas rätt att oinskränkt förfoga över sin egendom, om därigenom kan åstadkommas en med hänsyn till behovet och angelägenhetsgraden effektivare och rättvisare fördelning av lägenhetsbeståndet samt därjämte även i viss mån en under nuvarande förhållanden behövlig kontroll över inflyttningen till Stockholm. — För en kommunal prövningsrätt i enlighet med fastighetsnämndens förslag borde sådana regler gälla, att fastighetsägare, i det fall hyresavtal icke kan godkännas, skulle vara skyldig uthyra den lediga lägenheten till bostadssökande, som anvisas av den kommunala bostadsförmedlingen, men detta givetvis endast för såvitt denne skäligen kan tagas för god. Med den efterfrågan på lägenheter, som för närvarande föreligger, synas därvid fastighetsägarens urvalsmöjligheter bliva mycket stora. En

sådan lagstiftning, som dessutom finge förutsättas komma att gälla blott under den tid förhållandena så oundgängligen krävde, komme således endast att medföra ett synnerligen måttligt ingrepp i medborgarens rätt att fritt förfoga över sin egendom, men torde ändock vara ägnad åstadkomma mycket gynnsamma verkningar ur såväl samhällets som den enskilde bostadssökande medborgarens synpunkt. Stadskollegiet anser med stöd av ovanstående, att fördelarna av en lagstiftning, sådan som den föreslagna, torde överväga nackdelarna. På grund av frågans komplicerade karaktär torde dock ett definitivt ställningstagande böra föregås av en mer ingående förutsättningslös utredning. Stadskollegiets beslut v a r ej enhälligt. Två ledamöter ansågo att någon framställning icke borde göras. Överståthållarämbetet, som med eget yttrande överlämnade stadskollegiets framställning till Kungl. Maj:t, anförde därvid bl. a.: Enligt överståthållarämbetets uppfattning torde en lagstiftning i den av stadskollegiet begärda riktningen ur nu förevarande synpunkter bliva förhållandevis betydelselös. Skall ett ingripande ske — något varom ämbetet på föreliggande material icke är berett att uttala sig — måste detsamma ske efter grundlig utredning och enhetliga normer för hela riket samt syfta till ett slags bostadsransonering, exempelvis i form av skyldighet att genom delning av våningar eller på annat sätt avstå utrymmen, där disproportionen mellan antalet eldstäder å ena sidan och antalet inneboende å den andra är alltför påfallande. Säkerligen har inflyttningen till rikets huvudstad tagit större omfattning än som ur skilda synpunkter varit önskvärt och överståthållarämbetet kan alltså instämma med de kommunala myndigheterna i dessas strävan att minska inflyttning till huvudstaden. Ämbetet kan däremot icke tillstyrka de medel, som för sådant ändamål föreslagits. Sannolikt skulle en kommunal kontroll över inflyttningen till huvudstaden redan från början bliva ineffektiv, enär väl den ungdomliga arbetskraft, varom i de flesta fall är fråga, till en början skulle finna bostad hos släktingar och bekanta och först sedan de vunnit fast anställning måhända börja söka sig egen lä-

52 genhet. Men att på detta skede förvägra dem egen bostad synes knappast hållbart. Än vidare skulle en kontroll över inflyttningen komma att beröra verksamhetsområden, som måste vara undandragna den kommunala beslutanderätten. Det skulle ju annars skapas ett ohållbart läge, om exempelvis statsmakterna beslutat inrätta och till huvudstaden förlägga något nytt ämbetsverk, men de kommunala myndigheterna genom befogenhet att vägra godkänna hyresavtal skulle kunna förhindra «tt ämbetsverket erhölle erforderlig personal, som måhända till avsevärd del måste rekryteras från befattningshavare ute i landet. Bostadsstyrelsen har bl. a. 1949 och 1950 i samband med framställningar om anslag till den statliga verksamheten för främjande av bostadsförsörjningen uttalat sig i frågan om behovsprövning på bostadsmarknaden. I sin framställning om anslag för budgetåret 1949/1950 anförde styrelsen bl.a.: Det tillstånd som sedan flera år råder på bostadsmarknaden, i synnerhet i de största städerna, har i och för sig gett motiv för åtgärder, syftande till en ur sociala synpunkter mera försvarlig fördelning av den bostadstillgång, som uppstår genom nyproduktionen samt genom upplösning av bestående hushåll, varigenom äldre lägenheter friställas. Det är otvivelaktigt, att i många fall bostadsbehov av relativt låg angelägenhetsgrad kunna hävda sig bättre på bostadsmarknaden •— icke minst med hjälp av svartabörshandelns metoder — än sådana behov, vars eftersättande betyder en verklig nödsituation för en familj. Tidigare närda förhoppningar att en om än långsam avveckling av bostadsbristen skulle komma igång inom nära framtid ha betingat en naturlig tvekan att föreslå nya ingripanden på bostadsmarknaden av sådan art, som funnits nödvändiga i praktiskt taget alla andra europeiska länder. Då nu utsikterna för det närmaste året snarast peka mot fortsatt försämring av läget och möjligheterna till en effektiv bristavveckling med all sannolikhet måste dröja flera år böra, efter styrelsens uppfattning, åtgärder övervägas, som kunna bidraga till att lätta trycket för de sämst ställda grup-

perna av bostadsbehövande hushåll. Ett stort antal stadssamhällen ha under senare år ordnat kommunal bostadsförmedling. Genom en växande bostadsproduktion i kommunernas eller allmännyttiga företags regi samt genom överenskommelser mellan kommunala organ och enskilda byggherrar har en betydande del av de nyproducerade lägenheterna förts in under offentlig bostadsförmedling, varvid möjlighet till behovsprövning öppnats. Av den årliga bostadstillgången utgöres dock en väsentlig del av de lägenheter, som friställas genom avflyttning från orten eller hushållsupplösning. Full effektivitet hos en bostadsförmedling, som tillämpar angelägenhetsprövning efter sociala hänsyn, kan nås endast om även denna kategori av lägenheter kan omfattas av förmedlingen. Styrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en lagstiftning bör förberedas, som ger möjligheter för kommuner, som så finna angeläget, att efter Kungl. Maj :ts medgivande föreskriva obligatorisk bostadsförmedling. En dylik lagstiftning bör enligt styrelsens uppfattning utformas på sådant sätt, att det intrång den gör på fastighetsägares rätt att själv välja hyresgäst begränsas i möjligaste mån. Syftet att ge företräde åt angelägna bostadsanskaffningsbehov framför uppenbart mindre angelägna bör kunna tillgodoses samtidigt som valmöjlighet inom vida gränser bevaras för fastighetsägaren. Särskild uppmärksamhet synes böra ägnas frågor rörande byten av lägenheter samt upplåtelse av bostadsrätt. Förslag i ämnet bör om möjligt föreläggas 1949 års riksdag.

I styrelsens motsvarande framställning för budgetåret 1950/1951 anfördes: Styrelsen understryker ånyo sin uppfattning, att åtgärder ägnade att medverka till ett bättre urval av bostadsbehövande hushåll för tillträde till ledigblivna lägenheter kunna så utformas, att olägenheterna för fastighetsägarna bli obetydliga. Styrelsen vill på denna punkt särskilt hänvisa till erfarenheterna av den danska lagstiftningen på området. Vid övervägande av sådana åtgärder bör, såsom styrelsen förra året framhöll, särskild hänsyn tagas såväl till önskemålet att bevara möjligheten att byta lägenhet som till bostadskooperationen. Inom den sistnämnda bidraga medlemmarnas insatser i ej obetydlig mån till finansieringen av nyproduktionen, och förhål-

53 landenas natur kräver viss frihet för föreningarna vid valet av nya medlemmar. Örebro siad hemställde i skrivelse den 2 maj 1949, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vissa av stadsfullmäktige understödda synpunkter på bostadsfördelningsfrågan, som framförts i en motion i stadsfullmäktige och av stadens fastighetsdirektör, vidtaga de åtgärder som kunde synas ändamålsenliga och lämpliga för åstadkommande av en rättvis fördelning av tillgängliga bostäder. I den omförmälda motionen anfördes i huvudsak. I Örebro hade stadens kommunala bostadsförmedling en viss del av de nyproducerade lägenheterna till uthyrning men icke i någon större utsträckning fått om hand ledigblivna lägenheter i det äldre fastighetsbeståndet. E n ä r alla ledigblivna lägenheter borde anmälas till den kommunala bostadsförmedlingen och uthyras till hyresgäst som valts bland dem som av bostadsförmedlingen ansåges vara mest behövande, hemställdes att stadsfullmäktige ville hos statsmakterna begära lagstiftning i ämnet. Fastighetsdirektören, som avgav yttr a n d e över motionen, anmärkte, att frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling förevarit i riksdagen vid flera tillfällen och återgav andra lagutskottets utlåtande vid 1947 års riksdag. Vidare anförde fastighetsdirektören: I likhet med vad fallet är i praktiskt taget alla städer med kommunal bostadsförmedling är här i staden bostadsförmedlingens verksamhet i praktiken begränsad till att omfatta uthyrning av lägenheter i nybyggen jämte det tusental lägenheter som finnas i staden tillhöriga bostadshus. Under år 1948 har förmedlingen haft 3 372 sökande medan under samma tid 474 kunnat anvisas lägenhet. I rådande bristsituation på bostadsmarknaden är det givet att en mera rättvis fördelning av lediga lägenheter — d. v. s. i motsats till vad nu många gånger gäller

barnfamiljer och nybildade familjer skulle äga företräde för erhållande av lägenhet — skulle kunna genomföras, därest obligatorisk kommunal bostadsförmedling infördes. Såsom ovan nämnts är ett genomförande härav förenat med avsevärda svårigheter, men å andra sidan ökar bostadsbristen för varje dag och därmed svårigheterna för de mest behövande bostadssökandc att erhålla lägenhet. Läget kan snart nog bli katastrofalt och nödvändiggöra ett ingripande från det allmänna för att säkra tillgången på bostäder för i första hand barnfamiljerna. Det synes mig därför, även om frågan i alla fall kommer upp till behandling i innevarande års riksdag, icke vara ur vägen att man såsom motionärerna föreslagit hos statsmakterna begär en prövning av frågan om lämpliga åtgärder för att i möjligaste utsträckning kunna bereda bostäder åt dem, som äro i största behov därav. Drätselkammaren och stadsfullmäktiges första beredningsavdelning föreslogo, att stadsfullmäktige måtte göra nu förevarande framställning. Stadsfullmäktige biföllo förslaget med 34 röster mot 13. I skrivelse den 12 december 1949 hemställde drätselkammarens i Malmö tredje avdelning, att Kungl. Maj :t måtte — åtminstone vad Malmö beträffade — vidtaga åtgärder till möjliggörande av effektiv och tillfredsställande fördelning av bostadslägenheter. Drätselkammaren anförde i huvudsak följande: Läget på bostadsmarknaden i Malmö, som under åren efter senaste världskriget genomgått en fortlöpande försämring, vore nu sådant att det torde vara nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för att med bostäder förse dem, som vore i störst behov därav. Vid utgången av tredje kvartalet 1949 kvarstode hos bostadsförmedlingen en efterfrågan på 9191 1 lägenheter, av vilka 4 667 efterfrågades av sökande som saknade 1 Sifferuppgifterna grundades på material som sammanställts av kommunala bostadsförmedlingen.

54 egen bostad medan 4 524 efterfrågades av sökande som önskade ny lägenhet. De båda nämnda grupperna av sökande omfattade jämte familjemedlemmar 10 560 respektive 14 555 personer. Gjorda sammanställningar visade att de sökande som redan innehade bostad sökte ny sådan huvudsakligen för att förbättra sin bostadsstandard. Av bostadsförmedlingens uppgifter om antalet anmälda sökande vid utgången av tredje kvartalet under de senaste åren jämförda med antalet inflyttningsfärdiga nya lägenheter vid motsvarande tidpunkter framginge, att läget på bostadsmarknaden sakta försämrats fram till den 1 oktober 1946 för att därefter hastigt förvärras. En särskild undersökning av de sökande, som den 30 september 1949 uppgivit sig sakna egen bostad, visade att av dessa vore 2 032 familjeförsörjare och att av de angivna familjeförsörjarna 1 198 hade barn under 16 år. Hälsovårdsnämnden hade uppgivit att antalet utdömbara lägenheter, som fortfarande beboddes, vore omkring 2 000, av vilka ungefär hälften torde bebos av familjer med barn. Drätselkammaren hade 1947 beslutat att vid prövning av ansökningar om byggnadstillstånd taga hänsyn bl. a. till det förhållandet huruvida vederbörande sökande uppdragit åt bostadsförmedlingen att anvisa hyresgäster eller bostadsrättshavare till ifrågasatt nybyggnad. Detta hade haft till följd att förmedlingen numera erhölle uppdrag att anvisa hyresgäster eller bostadsrättshavare till samtliga lägenheter i nybyggda flerfamiljshus.

kunde dessa sökande blott i mycket liten omfattning beredas bostäder i det nya fastighetsbeståndet. Inom den grupp sökande, som innehade enrumslägenheter i det gamla bostadsbeståndet, funnes emellertid omkring 600 sökande med hushåll omfattande minst två personer, vilkas enrumslägenheter skulle bli lediga om dessa sökande bereddes önskade större bostäder. Bostadsförmedlingen hade sökt främja omflyttning i enlighet med vad nu angivits men detta h a d e stött på svårigheter enär fastighetsägarna trots uppmaningar från sin organisation ej i önskvärd utsträckning velat medverka genom att låta förmedlingen disponera de frigjorda lägenheterna. Sålunda hade under de tre första kvartalen av år 1949 omkring 490 innehavare av enrumslägenheter i det gamla fastighetsbeståndet genom bostadsförmedlingens försorg erhållit bostäder i n y p r o duktionen medan blott omkring 190 av de därigenom ledigblivna lägenheterna ställts till förmedlingens förfogande.

De anmälda sökandena utan egen bostad önskade i stor utsträckning enrumslägenheter. Den 30 september 1949 efterfrågades sålunda inom nämnda sökandegrupp 1 452 dylika lägenheter av sökande med familj om minst 2 personer. Då nyproduktionen inriktats p å lägenheter större än enrumslägenheter,

Två ledamöter av drätselkammaren ansågo, att inga åtgärder borde vidtagas. En obligatorisk bostadsförmedling skulle blott skapa osäkerhet och ytterligare missnöje. Det antal lägenheter i det gamla bostadsbeståndet som frigjordes genom att hyresgästen flyttade till annan lägenhet utan byte vore försvinnan-

Svårigheterna på bostadsmarknaden framginge även därav, att under nyss angivna tre kvartal endast omkring 20 lägenheter, som blivit lediga i det gamla bostadsbeståndet på annat sätt än genom omflyttning, fått besättas av bostadsförmedlingen, oaktat Malmö fastighetsägareförening uppmanat sina medlemmar att hos förmedlingen anmäla lediga lägenheter. Det vore uppenbart att dessa 20 lägenheter icke utgjorde mera än en mindre del av de lägenheter som under sagda tid blivit lediga på annat sätt än genom byte.

55 de litet. Det vore ej rimligt att ingripa mot sedvanliga byten. Om en hyresgäst med lägenhet i det gamla bostadsbeståndet genom bostadsförmedlingen erhölle bostad i en nybyggd fastighet, skulle enligt vad drätselkammaren redan beslutat till den ledigblivna lägenheten anvisas ny hyresgäst av bostadsförmedlingen. I Malmö hade sålunda redan vidtagits åtgärder som resulterat i att lediga lägenheter jämväl i det gamla lägenhetsbeståndet disponerades av bostadsförmedlingen. Stadsfullmäktige i Landskrona hemställde i skrivelse den 17 april 1950, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av lagstiftning angående obligatorisk kommunal bostadsförmedling i samhällen som ville tillämpa sådan obligatorisk förmedling. Stadsfullmäktige hade upptagit frågan på föranledande av drätselkammaren, som i skrivelse till stadsfullmäktige bland annat framhållit följande: På grund av bostadsbristen måste ett stort antal hälsovådliga och utdömda lägenheter alltjämt nyttjas till bostäder även för familjer med barn. Hälsovårdsnämndens fortlöpande inspektion avslöjade ständigt nya fall. Enligt approximativ uppskattning vore för det dåvarande 250—300 lägenheter i sådant skick, att utdömande komme att ske med det snaraste. De ansvariga myndigheterna kunde ej längre stillatigande åse ett dylikt sakernas tillstånd i synnerhet som komm u n e r n a ålagts att befrämja bostadsbeståndet. All efterfrågan på bostäder k u n d e visserligen i rådande bristläge ej tillfredsställas, men genom en effektivisering av den kommunala bostadsförmedlingen k u n d e myndigheterna försöka att taga h ä n s y n till de socialt sett mest trängande fallen vid fördelningen av det hyreslediga bostadsbeståndet. Drätselkammaren föresloge därför, alt stadsfullmäktige måtte besluta att hos

de lagstiftande myndigheterna framhålla nödvändigheten av att lagstiftning genomfördes angående kommunal bostadsförmedling i de samhällen som så önskade. Stadsfullmäktiges beslut fattades med 26 röster mot 10. Stockholms stadsfullmäktige hemställde i skrivelse den 14 oktober 1950, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om skyndsamma åtgärder för åvägabringande av lagstiftning, som möjliggjorde för kommunerna att införa obligatorisk bostadsförmedling. Stadsfullmäktige, som fattade sitt beslut att göra ifrågavarande hemställan med 50 röster mot 11 1 , åberopade till stöd för densamma vad som anförts i stadskollegiets utlåtande nr 324/1950. Av detta utlåtande inhämtas i huvudsak följande. Sedan stadskollegiets ovannämnda framställning den 29 maj 1947 till Kungl. Maj:t icke lett till något resultat, hemställde fastighetsborgarrådet i skrivelse den 25 april 1949 till fastighetsnämnden bl. a. att denna ville föreslå stadskollegiet att förnya sin framställning till Kungl. Maj:t om lagstiftningsåtgärder angående obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Fastighetsnämnden — som inhämtade yttrande från fastighetskontoret och kommunala bostadsförmedlingen — förordade genom skrivelse den 7 mars 1950 i enlighet med fastighetskontorets hemställan att stadskollegiet måtte göra förnyad framställning hos Kungl. Maj :t om tillskapande av lagstiftning som nyss nämnts i huvudsaklig överensstämmelse med principer som av fastighetskontoret i dess yttrande föreslagits. Borgarrådsberedningen avstyrkte — med hänsyn till det vid 1950 års riksdag fattade beslutet i anledning av mo1 38 ledamöter voro frånvarande godkänt förfall.

med

56 tioner om obligatorisk bostadsförmedling 1 — fastighetsnämndens förslag och stadskollegiet beslöt den 20 juni 1950 att detta icke skulle föranleda till någon kollegiets åtgärd. Den 30 juni 1950 väcktes av h e r r Lager m. fl. en motion i stadsfullmäktige av innehåll att stadsfullmäktige måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att lag om obligatorisk bostadsförmedling snarast måtte införas. Fastighetsnämnden yttrade i skrivelse den 12 september 1950, med hänvisning till sin nyss berörda framställning, att det i betraktande av att majoriteten för avslag å motionerna varit obetydlig i riksdagens andra kammare icke vore opåkallat att förnyad framställning avlätes. Även borgarrådsberedningen tillstyrkte motionen. Stadskollegiet beslöt den 5 oktober 1950 med 6 röster mot 5 att hemställa till stadsfullmäktige att hos Kungl. Maj :t göra den nu ifrågavarande framställningen. Stadskollegiet anförde därvid bl. a., att kollegiet ansåge, att de av fastighetsnämnden godtagna principerna för den obligatoriska bostadsförmedlingen, som särskilt toge sikte på att inskränkningen i den enskildes avtalsfrihet skulle bli så föga kännbar som möjligt, borde komma under statsmakternas övervägande, men förordade sådan skärpning av lagstiftningen, att ocker med hyreslägenheter skulle kunna förhindras och att hyresvärd icke skulle kunna vägra att mottaga anvisad hyresgäst som skäligen kunde tagas för god. De nämnda principerna för den ifrågasatta lagstiftningen hade framlagts i fastighetsnämndens ovanberörda skrivelse av den 7 mars 1950, som i denna del innehöll följande: 1

Se ovan sid. 45 ff.

En kommunal kontroll över uthyrningen inom det befintliga enskilda bostadsbeståndet synes främst böra ha till syfte, dels att under nuvarande svårigheter på bostadsmarknaden i möjligaste mån förhindra icke nödvändiga inflyttningar till huvudstaden, dels att säkerställa ett i nuvarande läge ur bostadssociala synpunkter lämpligt utnyttjande av detta bostadsbestånd. Dessa krav torde i skälig utsträckning kunna tillgodoses även med beaktande av önskemålet att intrånget på fastighetsägarnas rätt att själva välja hyresgäster i möjligaste mån begränsas. Detta skulle enligt nämndens förmenande kunna åstadkommas genom att vissa bestämda riktlinjer fastställdes för uthyrningarna, varvid fastighetsägaren skulle äga rätt att, därest dessa riktlinjer i respektive fall följdes, själv bestämma hyresgästen. Ett sådant förfarande skulle överensstämma med det system för offentlig bostadsförmedling, som sedan år 1945 gäller i Köpenhamn och vilket en delegation från fastighetsförvaltningen haft tillfälle att närmare studera vid ett besök därstädes. En kortfattad redogörelse för de för Köpenhamn gällande lagbestämmelserna på detta område torde därför här böra lämnas. Därest en lagstiftning kommer till stånd, som medför rätt för kommun att införa obligatorisk bostadsförmedling för alla lediga lägenheter, synes denna lagstiftning endast böra innefatta de allmänna stadganden, som skola reglera kommunens befogenheter i hithörande avseende. Med hänsyn till att förhållandena icke torde vara ensartade inom de skilda samhällen, som kunna tänkas komma att vilja införa obligatorisk bostadsförmedling, bör det däremot hänskjutas till kommunerna själva att utforma de detaljbestämmelser, som skola gälla vid förmedlingen. Det synes naturligt och lämpligt att den obligatoriska bostadsförmedlingen i förekommande fall åstadkommes genom en utbyggnad av de bestämmelser, som i anslutning till hyresregleringslagen (12 §) redan nu gälla om anmälningsskyldighet för lediga lägenheter. Denna anmälningsskyldighet, varom stadgande finnes utfärdat i kungl. kungörelse den 3 december 1943 och som enligt beslut av Kungl. Maj :t den 17 mars 1944 från och med den 1 april samma år gäller för Stockholm, är emellertid i sin nuvarande form illusorisk, då skyldighet

57 att anmäla uppkommen hyresledighet icke föreligger, därest lägenheten uthyrts inom den angivna tidsfristen och detta ju för närvarande nära nog undantagslöst torde vara fallet. Några anmälningar om hyresledigheter komma icke heller bostadsförmedlingen tillhanda. Den ordning för anmälningsskyldigheten angående ledigblivna lägenheter, som gäller för Köpenhamn och för vilken ovan närmare redogjorts, skulle enligt fastighetsnämndens mening i huvudsak även kunna tänkas för Stockholms vidkommande. De angivna tidsfristerna för anmälningar om ledigheter ävensom för prövningen av ställda förslag till uthyrningar synas väl avvägda, och förfarandet torde möjliggöra en smidig och snabb handläggning samt ger också fastighetsägaren möjligheter att själv välja hyresgäster utan att det allmännas intresse vid dispositionen av lägenhetsbeståndet behöver åsidosättas. Enligt det danska systemet skall det organ, som å kommunens vägnar skall handhava verksamheten, såsom ovan angivits, vara sammansatt på visst sätt; bland annat skola såväl hyresgäst- som fastighetsägareorganisationerna vara representerade i organets styrelse. I Stockholm har bostadsförmedlingens styrelse sådan sammansättning och borde därför även kunna godtagas för den ifrågasatta utvidgade uppgiften. Det torde få förutsättas att, därest en lagstiftning av här ifrågavarande slag kommer till stånd, vederbörande kommun skall ha att göra framställning till Kungl. Maj:t om lagens tillämpning för kommunen ifråga. Härvid torde då också kunna prövas, huruvida redan befintligt kommunalt organ kan godkännas för handhavande av uppgiften, liksom eventuellt även de detaljbestämmelser, som vederbörande kommun kan önska tillämpa vid sin förmedlingsverksamhet. Vad nämnda bestämmelser beträffar, så har ovan framhållits att den ifrågasatta nya lagstiftningen främst bör ha till syfte att säkerställa ett i nuvarande läge ur allmänna synpunkter lämpligt utnyttjande av bostadsbeståndet. Det har vidare ansetts av vikt att intrånget på den enskilda fastighetsägarens rätt att välja hyresgäst skall göras så litet kännbart som möjligt, liksom det också är önskvärt att det administrativa förfarandet i möjligaste mån förenklas. Ett beaktande av samtliga dessa olika synpunkter synes, såsom ovan fram-

hållits, leda till att man måste ge avkall på kravet att bostadsanvisningen skall ske efter en av bostadsförmedlingen gjord turordning av vid förmedlingen anmälda bostadssökande. Kommunen torde i stället böra nöja sig med att fastställa vissa generella regler för uthyrningen av de lediga lägenheterna, varvid, om dessa regler följas, fastighetsägaren själv skulle få välja sina hyresgäster. Erforderlig kontroll av uthyrningen skulle dock givetvis ske från bostadsförmedlingens sida. Anvisning efter turordningsprincipen •— på sätt nu sker — skulle däremot alltjämt äga rum i fråga om den kommunala nyproduktionen samt de övriga bostäder, där staden genom särskilda överenskommelser (tomträttsavtal och dylikt) är tillförsäkrad hyresgästanvisning. Då det gäller dispositionen i nuvarande läge på bostadsmarknaden av uppkomna ledigheter inom bostadsbeståndet i Stockholm, är det av särskild vikt att garantier skapas för att lägenheterna upplåtas till i huvudstaden boende samt att det i respektive fall ifrågakommande bostadsutrymmet står i rimlig proportion till det föreliggande bostadsbehovet med hänsyn till familjens storlek. Det första kravet synes skäligen kunna anses tillgodosett, därest den avsedda hyresgästen varit kyrkobokförd i Stockholm under förslagsvis de senaste två åren. Det andra huvudvillkoret för att vederbörande utan vidare prövning skall godkännas som hyresgäst till ledig lägenhet — familjestorleken —• är vanskligare att utforma. Av vikt härvid är emellertid av ovan angivna skäl att gränserna icke göras för snäva. Det torde vara det väsentligaste, att uppenbar misshushållning av tillgängliga bostadsutrymmen förhindras. Enligt fastighetsnämndens mening skulle rimliga anspråk i detta hänseende kunna anses tillgodosedda, därest antalet boende i den lediga lägenheten komme att uppgå till minst en person mera än antalet rum i lägenheten, med undantag dock givetvis för enkelrum. Därest här angivna båda huvudvillkor uppfyllas vid uthyrning av ledigbliven lägenhet, skulle bostadsförmedlingen allenast ha att godkänna uthyrningen. I övriga fall skulle godkännandet bli beroende på prövning i varje särskilt fall. Fastställandet av berörda båda huvudvillkor skulle sålunda icke utesluta att även sådan av hyresvärd avsedd uthyrning, där huvudvillkoren icke

58 uppfyllas, godkännes av bostadsförmedlingen. Skillnaden skulle dock vara att bostadsförmedlingen i det första fallet, därest uppgifterna vid gjord granskning befinnas riktiga, icke skall kunna vägra uthyrningen, medan i andra fallet bostadsförmedlingen skall äga att efter prövning av de särskilda förhållandena godkänna eller vägra uthyrningen. Nämnden har här velat angiva de huvudprinciper, som enligt nämndens mening lämpligen skulle kunna uppställas för vinnande av det med införandet av obligatorisk bostadsförmedling avsedda syftemålet. Av det anförda framgår dock, att spörsmålet är ytterligt komplicerat, och olika alternativ äro givetvis tänkbara. Nämnden finner det emellertid angeläget att gränserna för den »fria» uthyrningen icke göras snävare än som kan anses nödvändigt för att huvudsyftet med åtgärden skall säkerställas. Det torde för övrigt icke vara erforderligt att berörda bestämmelser nu i detalj utformas, utan torde denna fråga lämpligen böra upptagas till slutlig prövning, sedan innebörden av en eventuell lagstiftning i ämnet blivit klarlagd.

Under samma tid hade själva bostadsförhållandena successivt förbättrats genom statliga lån till nyproduktionen samt bostadsrabatter till barnfamiljer. Likväl hade från ett utgångsläge i början av 1940-talet med visst lägenhetsöverskott utbildats en alltmera påtaglig bostadsbrist. Det vore givetvis vanskligt att avgöra vilka orsakerna till denna bostadsbrist vore. Säkerligen hade de i hyresregleringskommitténs direktiv angivna omständigheterna (livlig nybildning av hushåll, oväntat hög äktenskapsfrekvens och inflyttning från landsbygden till tätorterna samt de på senare tid försämrade möjligheterna att producera nya bostäder) bidragit till utvecklingen men de kunde icke ensamma förklara densamma. En förklaring kunde ej erhållas med mindre man beaktade den fastlåsning av bostadsmarknaden som själva hyresregleringen förorsakat.

Sundbybergs hyresgästförening har vid sammanträde den 8 mars 1951 beslutat hemställa, att Kungl. Maj:t såsom ett hjälpmedel under den tid bostadsbristen komme att bestå ville föranstalta om effektiv kontroll i form av obligatorisk bostadsförmedling av sådan innebörd, att en kommunal bostadsförmedling skulle kunna föreslå och genomföra önskvärda omflyttningar genom lägenhetsbyten. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 april 1951 har Stockholms handelskammare anfört bl. a.: Det förelåge uppenbarligen ett samband mellan hyresregleringen och åtskilliga missförhållanden på bostadsmarknaden. Kammaren ansåge, att hyresregleringen utgjorde om icke den avgörande så dock en i hög grad bidragande orsak till bostadskrisen. Den svenska bostadsproduktionen hade u n d e r de senaste tio åren legat på en mycket hög nivå, i själva verket förhållandevis högre än i något annat land.

Under 1940-talet hade de ogiftas krav på bostäder undergått en fortlöpande stegring. Enligt bostadsstyrelsens undersökningar rörande perioden 1945—1949 hade gifta eller förut gifta personer bibehållit sin hushållsfrekvens oförändrad medan gruppen vuxna ogifta ökat sin frekvens med omkring 25 procent. Samtidigt hade en relativ sänkning av bostadskostnaderna inträtt, vilket resulterat i en ökning av efterfrågan på bostäder. Denna efterfrågan skulle kunnat begränsas endast om hyresnivån tilllåtits att anpassa sig efter stegringen av penninginkomsterna. En anpassning av hyresnivån efter marknadsläget kunde givetvis ej i och för sig lösa bostadsproblemet, men i ett läge, då det icke syntes möjligt att genom ökad produktion tillgodose alla anspråk på lägenheter, vore en successivt återställd fri prisbildning på hyresmarknaden uppenbarligen ägnad att dämpa och anpassa efterfrågan på lägenheter

59 efter det till förfogande stående lägenhetsbeståndet. Handelskammaren ansåge, att en avveckling av hyresregleringen hörde till de åtgärder som i första hand borde övervägas. Det vore tveksamt, inom vilken tidrymd en återinförd fri prisbildning på bostadsmarknaden kunde påverka efterfrågan så att balans uppkomme. Det förelåge därför risk för att alltför plötsligt vidtagna åtgärder kunde komma att icke blott medföra sociala olägenheter utan även i ogynnsam riktning påverka den samhällsekonomiska situationen i stort. Ett slopande av regleringen torde därför böra genomföras successivt. Handelskammaren åsyftade med förevarande framställning främst, att frågan om en snarast möjligt vidtagen successiv avveckling av hyresregleringen finge en central ställning vid de sakkunnigas överväganden.

3) Tidigare utredningar om behovsprövning på bostadsmarknaden. a) Utkast till lag om tillstånd att bostad (hyreslicens) m. m.

hyra

Den 19 mars 1943 avlämnade dåvarande revisionssekreteraren, numera justiticrådet Erik Hagbergh en på uppdrag av chefen för finansdepartementet utarbetad promemoria angående införande av behovsprövning på hyresmarknaden. Utredningen i ämnet hade enligt uttalande i promemorian igångsatts i anslutning till det pågående arbetet med den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring, varför problemet om behovsprövning på bostadsmarknaden i första hand bort betraktas i belysning av de åtgärder som kunde föranledas av mera allmänna överväganden rörande den ekonomiska politiken.

Efter en redogörelse bland annat för den under föregående år tillkomna hyresregleringslagstiftningen, för de framställningar som gjorts om ingripanden på bostadsmarknaden i andra hänseenden än som berörts i nämnda lagstiftning, för det dåvarande läget på bostadsmarknaden ävensom för vissa överväganden rörande begränsning av. byggnadsverksamheten, anfördes i promemorian : Av den förut lämnade redogörelsen för bostadsmarknadsläget torde framgå, att, ehuru en viss lättnad på bostadsmarknaden måhända numera är skönjbar, läget dock för närvarande är sådant att detsamma i och för sig synes åtminstone för vissa orter motivera ett samhälleligt ingripande för åstadkommande av en behovsprövning i fråga om bostäder. Det bör härvid särskilt betonas, att under krisen den normala hushållsbildningen lärer i ej obetydlig utsträckning hava hämmats och att på grund därav och av andra orsaker ett avsevärt latent bostadsbehov förefinnes. Bortsett från nyssnämnda förhållanden kan en behovsprövning på hyresmarknaden bliva påkallad, om de ovan antydda allmänna ekonomiska övervägandena skulle föranleda åtgärder för en begränsning av byggnadsverksamheten. Kampen mot inflation synes nämligen under vissa förutsättningar kunna kräva att jämväl bostadsproduktionen begränsas och detta måhända utöver vad som nödvändiggöres av den direkta bristen på arbetsmaterial och arbetskraft. Det lärer icke kunna undgås, att den större återhållsamhet, som kan komma att uppställas vid regleringen av byggnadsverksamheten, drabbar även bostadsproduktionen. Berörda förhållande, tillika med vad nyss sagts rörande bostadsmarknadsläget, torde förutsätta att man strängt hushållar med bostadsbeståndet, d. v. s. i en eller annan form genomför en ransonering av lediga bostadslägenheter eller inför en behovsprövning i fråga om enskildas bostadsbehov. Åtgärder i denna riktning synas önskvärda ej minst med hänsyn till de omkastningar i utvecklingen och växlingar i det allmänna krisläget, som snabbt kunna inträda med åtföljande, skärpning av bostadsmarknadsläget. I anledning av vad sålunda anförts synas vissa skäl tala

60 för införande av en lagstiftning om behovsprövning på hyresmarknaden. Det framlagda lagutkastet innehöll i huvudsak följande. Lagen skulle, efter Konungens förordnande, tillämpas i stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1943 års ingång hade minst 2 000 invånare. Vederbörande hyresnämnd skulle verkställa behovsprövningen, som skulle omfatta uthyrning av omöblerade bostadslägenheter i första eller andra hand samt upplåtelse eller överlåtelse av bostadsrättseller liknande andelsrättslägenheter avsedda till bostad. Endast ledigblivna lägenheter skulle falla under regleringen, vilken genom sin konstruktion automatiskt skulle omfatta vanliga byten. Hyresnämnden hade befogenhet att medgiva dispens från bestämmelserna. Lagförslaget uppställde såsom villkor för giltigheten av ett upplåtelseavtal av ovan nämnt slag, att hyresnämnden meddelat lägenhetsinnehavaren tillstånd att i orten hyra bostad. Detta tillstånd benämndes hyreslicens. Utan licens kunde endast villkorliga avtal ingås, överträdelse av förbudet skulle medföra böter eller fängelse för båda parterna, varjämte utmätningsman på begäran av hyresnämnden skulle avhysa lägenhetsinnehavaren. Hyreslicens skulle sökas hos hyresnämnden i den ort där vederbörande önskade bostad. I ansökningen skulle lämnas uppgifter om de personer, för vilka bostad önskades, dessa personers verksamhet samt andra för bedömande av bostadsbehovet betydelsefulla omständigheter. Vid sin prövning av ansökan om hyreslicens skulle hyresnämnden »under beaktande av läget på bostadsmarknaden i orten, fästa särskild vikt vid att tillgodose bostadsbehovet för den som på grund av sin verksamhet måste vistas

på orten, så ock för familj med barn samt för dem som ingå äktenskap». Hyreslicens skulle förfalla ett år efter dess beviljande. Den skulle ej gälla för viss lägenhet men enligt lagförslaget borde i densamma »angivas bostadens storlek». Med sistnämnda bestämmelse avsågs, att det skulle fastställas hur stor bostad som skulle få förhyras med stöd av licensen. I lagförslaget upptogos vidare bland annat bestämmelser angående skyldighet för hyresvärd att till hyresnämnden eller kommunal bostadsförmedling, där dylik vore inrättad, anmäla ledigblivna bostadslägenheter och uthyrningar av sådana, ävensom angående förfarandet i ärenden r ö r a n d e hyreslicens. Beträffande effekten av de föreslagna åtgärderna yttrade utredningsmannen: Huruvida en lagstiftning i enlighet med de nu angivna synpunkterna kan förväntas medföra avsevärda fördelar, synes vanskligt att säga. Lagstiftningens praktiska verkningar minskas naturligen i hög grad genom att densamma föreslås icke skola gälla förlängning av nu bestående hyresförhållanden. Det resultat, som kan vinnas genom lagstiftningen, torde huvudsakligen komma att bestå dels i ett försvårande av sådan inflyttning till orter med bostadsbrist, som icke kan anses betingad av bärande skäl, dels ock ett reserverande för vissa hyressökande kategorier, med uteslutande av andra, av lediga bostadslägenheter. De, som uteslötos från rätten att hyra bostadslägenhet, bleve mestadels hänvisade till att hyra i andra hand. På dessa vägar synes lagstiftningen böra leda till en minskning och i viss mån ett tillbakahållande av bostadsbehoven. I fråga om önskvärdheten av en viss inbördes företrädesordning mellan de bostadsbehövande som fått hyreslicens anfördes i promemorian: Att i en lag fastslå en mera bindande reglering i detta hänseende är förenat med synnerliga svårigheter. Förutom det otillfredsställande i att starkt begränsa eller göra helt illusorisk hyresvärdens möjlighet att själv pröva de hyressökande, sy-

01 nes en ordning som medför en överflyttning av denna prövning till kommunal myndighet väcka betänklighet och måhända som konsekvens böra föranleda en viss ekonomisk ansvarighet för kommunen. Med den tanke, som ligger bakom utkastet, får hyresvärden en viss, låt vara begränsad, rätt att välja hyresgäst. Omfattningen av de kategorier hyressökande, som böra erhålla hyreslicens, kommer naturligen att växla i mån av bostadsmarknadens växlingar på orten. Till ledning för hyresnämndernas prövning av ansökningar om hyreslicens har på grund av det anförda synts böra upptagas allenast en mera instruktorisk bestämmelse. Lagförslaget remitterades till åtskilliga myndigheter och organisationer. Av de inkomna yttrandena må här återgivas följande. Hyresrådet: Frågan om behovsprövning på hyresmarknaden har i den hittills förda diskussionen väckts från två helt olika utgångspunkter. Då den här föreliggande utredningen igångsattes, avsågs att en sådan behovsprövning skulle ingå som ett led i en av finanspolitiska skäl tillkommen strävan att begränsa byggnadsverksamheten. Tanken torde ha varit den, att man som resultat av behovsprövningen skulle få fram ett begränsat antal anspråk på bostäder, vilka anspråk även under nuvarande förhållanden ansåges nödvändiga att tillgodose, varefter man genom statliga åtgärder skulle begränsa byggnadsverksamheten på varje ort, så att densamma fyllde detta begränsade behov men icke mera. Problemet kan ju emellertid angripas även från motsatt utgångspunkt, varvid man tänker sig att byggnadsverksamheten icke underkastas andra begränsningar än dem som följa redan av brist på material, brist på arbetskraft och övriga förutsättningar. I detta fall skulle behovsprövningen på hyresmarknaden tillämpas så, att man utginge från en viss kvantitet bostäder, som kunde beräknas bli tillgängliga, och därefter såge till, att dessa bostäder komme dem bland de bostadssökande tillgodo, som först borde komma i fråga. Hyresrådet anförde härefter att det föreslagna stadgandet om hyresnämndens prövning av licensansökningar l ä m n a d e utrymme för olika tolkningar

och därför ej lämpade sig som grundval för fastställande av det oundgängliga bostadsbehovet. Och om regleringens syfte vore det andra av de såsom möjliga antagna, vore stadgandet icke användbart för att plocka ut de bostadssökande som borde erhålla de tillgängliga bostäderna. Sannolikt skulle antalet beviljade hyreslicenser alltid överstiga antalet bostäder. Licensinnehavarna måste då konkurrera inbördes på samma sätt som skedde på en fri bostadsmarknad. Visserligen skulle den vinsten uppkomma att konkurrensen minskades något genom att vissa bostadssökande blivit uteslutna vid licensprövningen men det kunde likväl befaras att besväret med och kostnaderna för organisationen icke komme att medföra önskat resultat. Lagstiftningen kunde såsom utredningsmannen själv antagit väntas få huvudsakligen den verkan, att inflyttningen till vissa orter hindrades. Det syntes uppenbart, att hyresnämnderna eller andra organ för bostadsförmedling icke kunde bemästra de näringspolitiska problem som borde ha avgörande betydelse vid begränsning av inflyttningen. Efter att ha skisserat huru en differentiering mellan olika bostadssökande skulle kunna genomföras 1 samt kritiserat vissa detaljer i lagförslaget avstyrkte hyresrådet att förslaget utan omarbetning lades till grund för lagstiftning men tillstyrkte »att till fortsatt övervägande upptages frågan om en reglering av hyresmarknaden av huvudsaklig innebörd att beträffande ort, där kommunal bostadsförmedling finnes, Kungl. Maj :t skall äga föreskriva, att omöblerad bostadslägenhet icke må uthyras till ny innehavare annat än 1 Hyresrådet ansåg, att en sådan differentiering icke kunde genomföras på annat sätt än medelst kommunal bostadsförmedling, därvid emellertid regleringen kunde göras mer eller mindre sträng allt efter det aktuella läget på bostadsmarknaden.

62 genom förmedlingens medverkan eller med dess medgivande». Fastighetsägarerepresentanterna i hyresrådet reserverade sig mot yttrandet i sist angivna del. Socialstyrelsen avstyrkte förslaget under åberopande att detsamma ej kunde väntas medföra någon effekt och förordade utarbetande av ett förslag innefattande bestämmelser om individuell behovsprövning jämte individuella anvisningar av de hyressökande till respektive hyresvärdar. Bostadssociula utredningen ansåg att förslaget icke i sin förevarande form borde läggas till grund för någon statsmakternas åtgärd och framhöll, att lagstiftningen icke kunde väntas medföra någon effekt och att den icke gjorde det möjligt att tillerkänna de mest behövande någon företrädesrätt. En behovsprövning borde på ett smidigare sätt kunna anpassas efter bostadsbehovens angelägenhetsgrad och bostadsmarknadens växlingar. Utredningen anförde vidare, att det snarast borde förberedas en lagstiftning som gjorde det möjligt för kommunal bostadsförmedling å ort med svårartad bostadsbrist att anordna behovsprövning på hyresmarknaden beträffande lediga lägenheter. Sådan prövning kunde dock blott ske genom att det infördes förmedlingstvång grundat på uppgiftsskyldighet för fastighetsägare. Detta skulle dock ej innebära att en fastighetsägare tvingades att antaga viss hyresgäst utan endast att vissa lägenheter reserverades för bostadssökande av särskilda kategorier. Härigenom skulle exempelvis möjliggöras att två- eller trerumslägenheter, vilka hade låg hyra, kunde reserveras för sådana familjer med barn, som icke tillhörde de mera välsituerade klasserna, under det mera bemedlade barnfamiljer finge välja mellan motsvarande lägenheter i något hög-

re prisklass. Varje hyressökande som bostadsförmedlingen önskade tillgodose borde erhålla anvisningar på de lägenheter han finge tillstånd att hyra. Statens byggnadslånebyrå förmälde, att byrån tagit del av bostadssociala utredningens yttrande och att b y r å n till fullo anslöte sig till detsamma. Svenska stadsförbundet yttrade, att förbundet ansåge sig sakna anledning till erinran mot förslagets genomförande under rådande förhållanden på bostadsmarknaden. Hyresgästernas riksförbund ansåg, att den föreslagna lagstiftningen u n d e r alla förhållanden icke kunde tagas till utgångspunkt för åtgärder med syfte att giva vissa kategorier bostadssökande företräde till erhållande av bostäder. Förbundet hemställde, att frågan om sådant företräde måtte göras till föremål för fortsatt utredning med beaktande av vissa anförda synpunkter, vilka i huvudsak framginge av förbundets kritik av lagförslaget. Mot detta anmärkte förbundet bland annat: Förbundet måste bestämt motsätta sig att licenstvång infördes i syfte att främja en inskränkning av nyproduktionen av bostäder. Licenssystemet skapade ej tillräckliga garantier för en företrädesrätt för vissa kategorier bostadssökande. De för licensprövningen uppställda grunderna vore föga vägledande och risk förelåge att ovidkommande synpunkter skulle anläggas vid prövningen. Systemet erbjöde icke tillräckliga möjligheter att tillgodose det enligt förbundets uppfattning primära ändamålet att trygga bostadsförsörjningen för sådana medborgare som i särskilt hög grad vore i behov av det allmännas stöd. Läget på bostadsmarknaden krävde, att den kommunala bostadsförmedlingsverksamheten effektiviserades och att en lagstiftning, som gåve kommunal myndighet möjlighet att anvisa

63 viss hyresgäst ledigbliven lägenhet, komme till stånd. Sveriges fastighetsägareförbund uttalade de starkaste betänkligheter mot förslaget på grundval av huvudsakligen följande allmänna synpunkter: En av de viktigaste förutsättningarna för hyreshusens rationella skötsel vore att hyresvärden ägde bestämma vilka som skulle få nyttja lägenheterna. Särskilt i tider då möjligheterna att erhålla täckning för ökade förvaltningskostnader blivit genom lagstiftning mycket starkt begränsade, måste stränga krav på hyresgästernas skötsamhet och förmåga att vårda lägenheterna upprätthållas. Förslaget framkallade i dessa hänseenden allvarliga betänkligheter, enär det komme att medföra en betydande begränsning av antalet av de till förhyrning berättigade och till yttermera visso ingen prövning av de sökandes ekonomiska bärkraft skulle äga rum. Det kunde därför lätt nog inträffa att uthyrning till insolventa personer komme att ske. Frågan om det allmännas ansvar för hyresavtalens fullgörande måste lösas även vid ett system som det föreslagna. Särskilt hårt komme behovsprövningen att drabba de nybyggda husens ägare. I dessa hus skulle förekomma ett oproportionerligt stort antal nyinflyttade familjer, vilkas uppehåll på orten betingats av de rådande konjunkturerna och därför ofta kunde väntas bli tillfälligt, samt personer med svag ekonomi, varemot i allmänhet alla äldre familjer k o m m e att saknas. Förslaget diskvalificerade såsom hyressökande personer, som icke på grund av sin verksamhet nödgades vistas på orten, samt sådana, vilkas barn vuxit u p p och flyttat från hemmet. Ett dylikt i n g r e p p mot den enskilde måste kunna mottiveras med utomordentligt extrao r d i n ä r a förhållanden. Sådana förhåll a n d e n förelåge icke.

Om på en ort bostadsnöden blivit så framträdande, att en reglering av hyresmarknaden kunde anses påkallad, så torde detta bero på en av tillfälliga förhållanden föranledd tillströmning till orten. I en dylik situation kunde det tänkas vara behövligt att genom införande av hyreslicens i viss mån h i n d r a tillströmningen. Däremot måste det vara förkastligt att utvidga kontrollen därhän att omflyttningen inom orten försvårades eller att vissa hyresgäster — sådana som måste byta bostad — förvisades från orten. Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund avstyrkte förslaget och yttrade att införandet av en lagstiftning som den föreslagna rent principiellt måste betraktas som synnerligen beklagligt med hänsyn till de redan förekommande regleringarna på hyres- och bostadsmarknaden. Förbundet anförde vidare i huvudsak: Licensprövningsärendena komme att h å r t belasta hyresn ä m n d e r och hyresråd. Krav på hyreslicens skulle verka hämmande på köp av bostadsrättslägenheter i nya hus, varför en icke önskvärd minskning av bostadsproduktionen skulle kunna bli följden. En bostadsransonering av föreslagen art, vilken icke berörde det äldre fastighetsbeståndet kunde knappast bli annat än mycket otillfredsställande. Inskränkning av bostadsproduktionen kunde åstadkommas med betydligt enklare medel än den i förslaget angivna omständliga administrationsapparaten. Om samhället nödgades ingripa på bostadsmarknaden borde åtgärderna icke baseras på föreliggande förslag. Svenska Folkbyggen, förening u. p. a., uppgav sig ha tagit del av promemorian och inkom med en skrivelse vari bland annat anfördes: Föreningen ville närmast vända sig mot den tanke, som låge till grund för promemorian, nämligen att en medveten begränsning av bostads-

64 produktionen skulle företagas. Om en lagstiftning som den föreslagna genomfördes förelåge stor risk för att kommunerna — vilka enligt statsmakternas uttalanden borde ha ansvar för tillgången på bostäder — förlorade känslan av detta ansvar och sökte övervinna de akuta svårigheterna på bostadsmarknaden icke genom bostadsproduktion utan genom rigorös tillämpning av licensförfarandet. Lagförslaget föranledde Kungl. Maj:ts åtgärd.

icke

någon

b) Förslag till lag om inskränkning rätten att hyra bostadslägenhet.

i

I en inom socialdepartementet upprättad, den 24 november 1950 dagtecknad promemoria med förslag till åtgärder beträffande bostadsbyggande och bostadsmarknad ha diskuterats olika åtgärder för att bereda bostadslösa familjer större möjligheter att anskaffa acceptabel bostad än som för det dåvarande förelåge. I promemorian diskuterades åtgärder, som åsyftade dels ett snabbt tillvaratagande av byggnadstekniska landvinningar, dels en ändring i villkoren för viss bostadslångivning och vissa bostadssubventioner för att medverka till en begränsad omläggning av bostadsbyggandet och dels utövande av tvång å kvotkommunerna i syfte att förmå dessa kommuner till att medverka till att ett visst antal bostadslösa familjer erhölle acceptabel bostad. Vidare framlades i promemorian förslag till en tidsbegränsad lagstiftning, varigenom ensamstående personers rätt att hyra nyproducerade och ledigblivna bostäder om minst ett rum och kök eller minst två rum och kokvrå skulle inskränkas. Såsom motivering för sistnämnda förslag anfördes i promemorian, att under senare år diskuterats införande av be-

hovsprövning på bostadsmarknaden i någon form, i första hand lämpligheten av att kommunerna gåves möjlighet att bestämma fördelningen av nyproducerade och ledigblivna bostadslägenheter. Det konstaterades, att skäl för och emot en sådan behovsprövning anförts samt att med hänsyn till styrkan av de skäl som talade mot införande av en dylik ordning det först borde undersökas, om ej de bostadslösa familjernas ställning kunde påtagligt förbättras på annat sätt. Vidare anfördes: Ett underlättande för bostadslösa familjer att erhålla en självständig lägenhet i det befintliga bostadsbeståndet måste alltid förutsätta, att ensamstående personers efterfrågan hålles tillbaka. Såsom förut nämnts, synes det sannolikt att ogifta personer under senare år i förhållandevis stor utsträckning kunnat skaffa sig egen lägenhet. Av intresse i detta sammanhang är vidare, att ogifta ofta bilda enpersonshushåll; detta gäller även förut gifta personer. I första hand torde böra tillses att familjernas möjligheter att förhyra ledigblivna lägenheter om minst 2 rum och kök vidgas. Angelägenheten av att snabbt avhjälpa familjernas bostadsbrist motiverar emellertid att tillfälligt även ledigblivna lägenheter om 1 rum och kök upplåtas till familjer, främst familjer utan barn. Med ledning av uppgifter ur 1945 års allmänna bostadsräkning kan beräknas, att i tätorterna ca 3/4 av ensamstående med självständig bostad inneha lägenheter om minst 1 rum och kök. Antalet dylika hushåll utgör drygt 300 000. En om också rätt obetydlig minskning av ensamståendes innehav av lägenheter om minst 1 rum och kök skulle därför medföra, att de bostadslösa familjernas utsikter att erhålla en acceptabel bostad bleve påtagligt större. Vid den ifrågasatta tillfälliga omläggningen av bostadsbyggandets inriktning på lägenhetstyper skulle å andra sidan de ensamstående kunna disponera över ett växande antal lägenheter om ett rum med eller utan kokvrå.1 1 Såsom tidigare nämnts diskuterades i promemorian även åtgärder syftande till viss omläggning av bostadsproduktionen. Därutinnan ansågs böra undersökas vad som stode att vinna genom en ökning av

65 Lagförslaget innebar i huvudsak följande. 1

bolag, varmed följde rätt att besitta eller hyra lägenhet (7 §). Förbudet upprätthölls ej strikt. I vissa Tillämplighet. Lagen skulle gälla i varje fall gjordes undantag. Dessa voro: a) Det stad, köping eller municipalsamhälle, var tillåtet att ingå hyresavtal med icke som vid 1951 års ingång hade minst »kvalificerad» hyresgäst därest såsom 5 000 invånare. Konungen skulle beträfförutsättning för avtalets giltighet uppfande viss ort kunna medgiva undantag ställdes som villkor, att hyresgästen från eller utsträckning av tillämpligheskulle före tillträdet ingå äktenskap eller ten (1 §). i samband med tillträdet sammanflytta Regleringen skulle omfatta bostads- med barn, adoptivbarn eller fosterbarn lägenheter (=z lägenheter som voro av- (3 § andra st. första p . ) . b) Detsamma sedda att helt eller delvis nyttjas till skulle gälla, om hyresavtalet innehöll det bostad), vilka omfattade minst ett rum villkor för giltigheten, att hyresgästen och kök eller minst två rum och kok- skulle i samband med tillträdet avträda vrå. Särskilda definitioner å kök och annan lägenhet, vara lagen var tillämpkokvrå uppställdes (2 §). I motiven an- lig (3 § andra st. andra p . ) . c) Hyresgavs att såväl omöblerade som möble- nämnden skulle på särskilda skäl kunna rade lägenheter föllo under regleringen. meddela dispens från förbudet (3 § sista st.), d) Slutligen skulle utan hinRegleringens konstruktion. Lagen stadder av lagens bestämmelser få träffas gade i p r i n c i p förbud för s. k. ensamhyresavtal, som ersatte avtal slutet före stående att hyra lägenhet som omfattades av regleringen. Detta uttrycktes så, lagens ikraftträdande (övergångsbestämatt hyresavtal angående dylik lägenhet melserna). icke fick träffas med mindre hyresgäsMed det under a) återgivna stadganten var gift eller hade eget hemmava- det avsågs bl. a. att möjliggöra för förrande b a r n , adoptivbarn eller fosterlovade att hyra sådana lägenheter, som barn (3 §). Förbudet gällde även upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt och föllo under regleringen. Beträffande byten gällde, att dessa annan andelsrätt i förening eller aktieproduktionen av 2- och 3-rumslägenheterna såsom innebärande nya hyresavtal i på de allra största lägenheternas bekost- princip skulle vara underkastade reglenad. En ökning av produktionen av lägen- ringen. Enligt den ovan under b) anheter om 1 rum och kokvrå borde jämväl märkta bestämmelsen, blevo dock byten kunna övervägas bl. a. med hänsyn till mellan lägenheter, å vilka lagen var tillden ökade förekomsten av enpersonshuslämplig, helt fria. håll. Däremot borde icke lägenheter om 1 rum och kök produceras i ökad omfattning. — Produktionsomläggningen kunde beford- Tvångsmedel. Ingående av otillåtet hyras genom att så bestämma byggnadskvo- resavtal skulle för båda kontrahenterna terna, att kommunerna komme att inrik- medföra botes- eller fängelsestraff (4 §). ta sitt intresse på tillkomsten av nu önsEtt i strid mot lagen träffat hyreskade lägenhetstyper. avtal blev icke utan vidare verkningsAnm. Beslut om ny kvotberäkningsmetod löst men kunde av hyresnämnden förhar fattats i december 1950. Angående innebörden av denna metod, som tillämpats klaras ogiltigt. Om tillträde redan skett, från och med den 1 juli 1951, se proposi- skulle ogiltigheten enligt nämndens betion nr 1 till 1951 års riksdag, bil. 1, bih. stämmande inträda vid viss framtida 3 sid. 7. 1 Paragrafhänvisningarna avse lagförsla- tidpunkt (5 §). get. Hyresnämnden skulle icke under alla 5—216548

66 förhållanden förklara avtalet ogiltigt. Om hyresgästen efter avtalet »kvalificerat» sig, fick ogiltigförklaring ej meddelas. Och om skäl till dispens från lagens bestämmelser förelågo, skulle avtalet få bestå (5 §). Därest hyresavtal förklarats ogiltigt, skulle hyresgäst, som med stöd av avtalet inflyttat, avhysas (6 § andra st.). Kontroll. Kommun, vari lagen gällde, skulle genom lämpligt organ övervaka lagens efterlevnad (6 §). Det avsågs att kommunerna skulle ha fria händer att organisera kontrollen på sätt som passade dem bäst. Det kontrollorgan, som skulle övervaka lagens efterlevnad skulle bl. a. föra talan om ogiltigförklaring och avhysning (6 § andra st.). Kommunen skulle vidare ombesörja registrering av hyressökande i enlighet med de närmare föreskrifter, som Konungen skulle meddela (6 § tredje st.). Med denna bestämmelse avsågs att dels skapa en säkrare möjlighet till bedömande av huru utvecklingen på bostadsmarknaden gestaltade sig dels ock underlätta dispensgivningen. Besvär m. m. Genom hänvisning till hyresregleringslagen gjordes bl. a. dennas bestämmelser om besvär och förfarandet inför hyresnämnd tillämpliga i ärenden enligt den föreslagna lagen. Mot beslut, varigenom dispens meddelats skulle talan icke få föras (8 §). Det förutsattes, att särskilda tillämpningsföreskrifter skulle utfärdas (9 §). Lagen avsågs skola gälla för ett år i sänder. Lagförslaget remitterades för yttrande till en mängd myndigheter och korporationer. Omkring fyrtio yttranden avgåvos, av vilka flertalet inneburo ett avstyrkande av förslaget. Angående det n ä r m a r e innehållet i

yttrandena hänvisas till redogörelse i proposition nr 124 till 1951 års riksdag sid. 19—21. 4) Kommunala åtgärder i syfte att reglera fördelningen av bostadslägenheter. I en av kommittén i juni 1951 anordnad enquéte till de befintliga kommunala bostadsförmedlingarna har bl. a. hemställts, att dessa måtte uppgiva, i vilken omfattning de h a d e grepp om bostadsmarknaden i orten samt huruvida särskilda åtgärder vidtagits av de kommunala myndigheterna för att tillförsäkra bostadsförmedlingarna lägenheter att anvisa. Av svaren från de 34 bostadsförmedlingar som yttrat sig i berörda hänseenden framgår att åtskilliga bostadsförmedlingar ha mer eller mindre fullständig kontroll över uthyrningen av de lägenheter som nyproduceras men att lediga lägenheter i det gamla fastighetsbeståndet endast i ringa omfattning uthyras under medverkan av förmedlingarna. Att lägenheter över huvud stå till dessas förfogande såsom uthyrningsobjekt är i regel resultatet av särskilda åtgärder från de kommunala myndigheternas sida; Kungl. kungörelsen den 3 december 1943 om skyldighet att anmäla hyresledighet m. m. synes icke ha haft någon effekt i detta hänseende. De åtgärder som vidtagits ha bestått i dels tillämpning av vissa tvångsförfaranden mot producenter av fastigheter dels ock särskilda avtal med organisationer eller enskilda. De ingrepp av tvingande kai-aklär, varom här är fråga, utövas gent emot dem som uppföra fastigheter och taga regelmässigt den formen, att kommunal myndighet uppställer som villkor för att myndigheten skall företaga viss åtgärd, att producenten förbinder sig att låta de nya lägenheterna uthyras genom

67 kommunala bostadsförmedlingen. Av förenanmda enquétesvar framgår, att ingrepp som här avses förekomma på inalles 16 orter. Villkoret kan anknytas till olika moment av produktionsverksamheten. På 9 orter förekommer det, att berörda villkor införes i kontrakt angående försäljning av kommunal mark eller upplåtelse av tomträtt. I 10 kommuner uppställes avgivande av förbindelse med nyss angivet innehåll, såsom villkor för att byggnadstillstånd skall tillstyrkas. I ett fall fordras sådan utfästelse, då kommunen tecknar borgen för byggnadskreditiv och i ett fall 1 har »kommunala bostadsförmedlingen, som samtidigt är förmedlingsorgan» för statliga bostadslån, »satt såsom villkor för förmedling av lån att bostadsförmedlingen skall ha medbestämmanderätt vid inflyttning i nyproducerade lägenheter». De två förstnämnda metoderna tillämpas ofta jämsides med varandra. Huruvida de kommunala myndigheternas här berörda förfarande äro lagligen grundade kan vara tvivel underkastat. Här må hänvisas till två fall ur administrativ praxis. 1) Villkor i köpekontrakt. Drätselkammaren i Linköping beslöt den 1 november 1949 bemyndiga stadens fastighetskontor att i blivande köpekontrakt å hyreshustomter intaga bestämmelser därom, att hyreslägenheterna i fastigheter, som uppfördes å de försålda tomterna, skulle uthyras till hyressökande, som anvisades av vissa kommunala organ. Över beslutet anförde G. besvär hos magistraten med yrkande att beslutet måtte upphävas, enär det kränkte G:s enskilda rätt som fastighetsägare och byggnadsföretagare, vilade på orättvis grund och vore "lagligt. G. anmärkte särskilt, att villkoret icke skulle gälla vid försäljning av tomter till bostadsrättsföreningar och ej heller syntes vara avsett att gälla för andra köpare än enskilda fysiska eller juridiska personer samt att genom beslutet sålunda

2) Direktiv till förmedlingsorgan. Efter framställning från bostadsnämnden i Uppsala, som var stadens förmedlingsorgan för låneförmedling enligt den då gällande kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus, beslöto stadsfullmäktige i Uppsala den 17 oktober 1947 bl. a. att byggnadstillstånd för bostadshus tills vidare icke skulle tillstyrkas för bostadsföretag, som avsåges att komma till stånd utan stöd av statslån. Häröver besvärade sig ett flertal enskilda under anförande, att den på stadens myndigheter ankommande prövningen av ansökningar om byggnadstillstånd borde ske i varje särskilt fall enligt dittills tillämpade grunder utan hänsynstagande till något förbehåll från stadsfullmäktiges sida. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrade i

1 Strängnäs, där bostadsförmedlingen ombesörjes av drätselkammarens sekreterare.

1 Utförligare referat i Svenska stadsförbundets tidskrift 1951 sid. 483.

gjordes skillnad mellan olika kategorier av fastighetsägare. Magistraten prövade i utslag den 17 maj 1950 lagligt undanröja beslutet, enär detta, i vad detsamma stadgade skyldighet för vissa fastighetsägare att i fastigheter, uppförda å tomter försålda från staden upplåta lägenheter till hyresgäster, som anvisats av staden, måste anses innefatta, att denna kategori fastighetsägare försattes i ogynnsammare ställning än andra, och därför vilade på orättvis grund. Drätselkammaren besvärade sig hos länsstyrelsen i Östergötlands län, som genom resolution den 10 november 1950 lämnade besvären utan bifall. Sedan drätselkammaren fullföljt talan, yttrade Regeringsrätten i beslut den 17 oktober 1951: Begeringsrätten finner väl vad G. i målet anmärkt mot drätselkammarens beslut icke utgöra skäl för att anse heslutet kränka G:s enskilda rätt eller vila på orättvis grund; men enär beslutet, med hänsyn till dess lydelse och omständigheterna vid dess tillkomst, kan så förstås, att med bestämmelsen angående viss skyldighet för fastighetsköpare avsetts villkor för köpens bestånd, samt vid sådant förhållande de anvisningar för fastighetskontoret, som i beslutet meddelas, stå i strid mot reglerna rörande köp av fast egendom, prövar Begeringsrätten lagligt fastställa det slut, vartill magistraten och länsstyrelsen kommit i målet. 1

68 utslag den 7 april 1948: Enär stadsfullmäktige icke äga meddela anvisningar angående den handläggning av ärenden om tillstånd till byggnadsföretag, som enligt gällande föreskrifter ankommer å bostadsnämnden i dess egenskap av kommunalt låneförmedlingsorgan, och fullmäktige alltså genom det klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövar länsstyrelsen jämlikt 76 § lagen om kommunalstyrelse i stad lagligt upphäva beslutet. Efter besvär av stadsfullmäktige fann Regeringsrätten enligt beslut den 17 november 1948 icke skäl att göra ändring i länsstyrelsens utslag.1 Av det under 1) refererade målet synes framgå att en kommun vid försäljning av tomtmark i och för sig är befogad att avkräva köparen en förbindelse att uthyra lägenheter i hus, som uppföres å den upplåtna marken, till sökande som anvisas av kommunen. Förbindelsen får dock ej på sådant sätt kombineras med köpet, att den framstår som ett resolutivt köpevillkor. Tänkbart vore måhända, att uppfyllandet av en förbindelse av nu berört slag säkrades med vitesbestämmelse. I regel torde dock vetskapen hos köparen, att brott mot förbindelsen kommer att framdeles utesluta honom från möjligheten att förvärva mark från kommunen, vara tillräcklig garanti för att förbindelsen efterleves. Kommunerna synas sålunda ha laglig möjlighet att i det fall varom h ä r talats tillförsäkra sina bostadsförmedlingar de nyproducerade lägenheterna. Detsamma torde gälla de fall, där »villkoret» kombineras med tomträttsavtal 2 eller borgensåtagande. 1 Utförligare referat i Svenska Stadsförbundets tidskrift 1948 sid. 415. 2 I det av lagberedningen den 27 september 1952 avgivna förslaget till ny lagstiftning om tomträtt m. m. (SOU 1952:28) föreslås bl. a. förbud mot att i tomträttsupplåtelse stadgas inskränkning i tomträttshavarens rätt att i tomträtten upplåta nyttjanderätt (4 kap. 6 § nyttjanderättslagen i dess föreslagna lydelse). Enligt moti-

Några slutsatser r ö r a n d e frågan om lagligheten av att »villkor» uppställes av låneförmedlingsorganet torde icke kunna dragas av det under 2) refererade målet. Däri h a r emellertid konstaterats, att en kommun icke är befogad att ge direktiv beträffande en kommunal självförvaltningsmyndighets avgöranden. Sistnämnda myndighet h a r vid sin handläggning av ärendena att u n d e r ämbetsansvar tillämpa gällande föreskrifter och om — såsom fallet är i fråga om reglerna för behandlingen av ansökningar om byggnadstillstånd — något stöd i dessa för uppställande av »villkor» icke kan erhållas, torde myndigheten icke äga att tillämpa dylika. Vad här sagts torde äga motsvarande tillämpning såvitt angår förmedling av statliga bostadslån. Här avsedda avtal beröra så gott som uteslutande nyproduktionen och gå ut på att lägenheterna eller viss del av dem i ett nyuppfört hus skola uthyras till sökande som anvisas av den kommunala bostadsförmedlingen. I det övervägande antalet fall ingås ifrågavarande avtal mellan kommunen (kommunalt organ) och vederbörande producent. Så är förhållandet på sexton orter, medan på tre orter avtal ingåtts med producentorganisation. Närmare uppgifter om nu berörda avtal ha i allmänhet icke lämnats. I vissa fall torde icke vara uteslutet, att »avtalen» egentligen äro att hänföra till sådana »villkor» som nämnts under närmast föregående avdelning. ven avser detta förbud bl. a. föreskrifter i upplåtelsen om att tomträttshavaren ej får uthyra lägenhet till vem han vill. Skälet till förbudet anges vara att tomträtt med avseende å hyresreglerande åtgärder principiellt bör vara likställd med äganderätt och icke diskriminerad i förhållande därtill. Se sid. 70 och 80 i ovannämnda utredning.

69 Egentliga avtal angående det privatägda äldre (d. v. s. minst en gång uthyrda) bostadsbeståndet synas blott föreligga i ett fåtal fall. 1 I Malmö ledde underhandlingar mellan kommunala bostadsförmedlingen och stadens fastighetsägareförening till det resultatet att föreningen i början av år 1949 skriftligen uppmanade sina medlemmar att anmäla ledigblivna lägenheter till bostadsförmedlingen. Enligt dennas uppgift har emellertid uppmaningen icke lett till önskat resultat i det endast i några få undantagsfall ledigblivna lägenheter i det privatägda bostadsbeståndet ställas till bostadsförmedlingens förfogande. I slutet av 1947 träffades mellan delegerade från Stockholms stads fastighetsnämnd och Stockholms fastighetsägareförening överenskommelse att föreningen skulle anbefalla sina medlemmar att vid uthyrning av ledigblivna lägenheter följa vissa i överenskommelsen angivna riktlinjer samt inom föreningen tillsätta en särskild nämnd med uppgift att verka för överenskommelsens genomförande. Med anledning av vad sålunda förekommit utfärdade föreningen i februari 1948 till sina medlemmar ett cirkulär, vari, efter redogörelse för ovannämnda överenskommelse, bl. a. anfördes följande: På grund härav och då såsom grundval för en överenskommelse uttryckligen angivits att den enskilde fastighetsägaren icke skulle påtvingas hyressökande, som enligt hans mening icke vore önskvärd såsom hyresgäst, har föreningen med fastighetsnämnden träffat överenskommelse om följande riktlinjer att tillämpas intill dess balans inträtt mellan tillgång och efterfrågan på bostäder. 1. Till bostadssökande, som önskar inflytta till Stockholm, skall lägenhet upp1 Här bortses från överenskommelser som på vissa håll träffats med de allmännyttiga bostadsföretagen.

låtas endast om inflyttningen ur allmänna synpunkter kan anses önskvärd och angelägen. 2. I fråga om i Stockholm boende, som icke innehar egen lägenhet, skall lägenhet upplåtas allenast om bostadssökanden nödvändigtvis måste uppehålla sig i Stockholm eller är i oundgängligt behov av egen lägenhet. 3. Varje upplåtelse av lägenhet skall ske med beaktande av den bostadssökandes oundgängliga behov av utrymme. 4. Ledigbliviia lägenheter skola upplåtas även till vid stadens bostadsförmedling anmälda bostadssökande, vilka skäligen kunna godtagas såsom hyresgäster. Föreningen har därjämte utfäst sig att medverka till att fall av hyresocker och olagliga hyresformer bliva beivrade. Överenskommelsen innebär att föreningen åtagit sig att uppmana medlemmarna att i fortsättningen tillämpa ovan angivna grunder vid upplåtelse av lägenheter ävensom att inom föreningen tillsätta en särskild nämnd med uppgift att lämna fastighetsägarna råd och anvisningar i fråga om tillämpningen av de överenskomna grunderna samt att bedriva samarbete med stadens bostadsförmedlingsorgan. Med hänsyn till den utomordentliga vikten av att frågor om uthyrning i fortsättningen komma att av fastighetsägarna behandlas i enlighet med den träffade överenskommelsen får styrelsen rikta en allvarlig vädjan till medlemmarna att vid uthyrning av ledigbliviia lägenheter och byten iakttaga vad som angivits i överenskommelsen. I enlighet med den träffade överenskommelsen har inom föreningen upprättats »Fastighetsägarnas Utlryrningsnämnd -— organ för rådgivning vid val av hyresgäster» med uppgift att på framställning av fastighetsägare eller bostadsförmedlingen meddela råd i fråga om val av hyresgäst vid uthyrning. Bostadsförmedlingen i Stockholm h a r uppgivit, att ledigblivna äldre lägenheter endast i undantagsfall få uthyras av förmedlingen. Huruvida ovannämnda överenskommelse i övrigt lett till något resultat har icke varit möjligt att erhålla uppgifter om.

7(1 På flera håll, bl. a. i Stockholm, Göteborg och Malmö, förekommer det att bostadsförmedlingen söker skaffa sig möjlighet att anvisa ny hyresgäst till en lägenhet i det gamla bostadsbeståndet som blivit ledig genom att innehavaren av bostadsförmedlingen erbjudits bostad i en nybyggd fastighet. I regel utövas därvid ett tvång på det sätt, att hyresgästen i den äldre lägenheten får den nya bostaden endast om han kan utverka medgivande från sin hyresvärd att bostadsförmedlingen skall få disponera den ledigblivna lägenheten. Bostadsförmedlingarna i de tre nämnda städerna begära att hyresvärden skall utfärda en skriftlig förbindelse med angiven innebörd. F r å n Stockholm och Malmö uppgives emellertid av bostadsförmedlingarna, att de ofta mött svårigheter då det gällt uppfyllandet av dylika förbindelser. Bland annat har förmedlingen ej sällan nödgats acceptera av hyresvärden uppställda speciella önskemål beträffande den hyresgäst som skolat anvisas till den frigjorda lägenheten, oaktat dessa önskemål icke överensstämt med förmedlingens principer vid anvisningen av lägenheter. Sålunda har det kunnat förekomma att bostadsförmedlingen måst anvisa en barnlös familj eller en familj med ett barn till en lägenhet, som enligt vanligen tillämpade grunder bort förbehållas en familj med flera barn. F r å n Göteborg har meddelats, att bostadsförmedlingen i de fall varom nu är fråga i regel kan få medgivande till att i den ledigblivna lägenheten inplacera en familj med ett barn men att det oftast är omöjligt att få hyresvärdarna att godtaga större familjer.

I tabellen å sid. 71 lämnas en översikt över de uppgiftslämnande bostadsförmedlingarnas möjligheter att anvisa lägenheter i nyproduktionen.

1 Villkor i tomträttskontrakt och vid borgensåtagande för byggnadskreditiv. Avtal med allmännyttiga bostadsföretag och Göteborgs byggmästares intresseförening u.p.a. Vissa lägenheter lämnas fria (2-familjshus, tjänstebostäder, 2 lägenheter i varje flerfamiljshus samt särskilt medgivna undantag). 2 Villkor infört 1951. 3 50 % motsvarar ungefär den del av nyproduktionen som sker i kommunal regi; i enstaka fall förekommer avtal med producent. 4 Efter 1/1 1951 har »genom vissa överenskommelser» 90 % av lägenheterna i hus som byggts på mark köpt från kommunen uthyrts genom bostadsförmedlingen. 6 Bostadsförmedlingen förmedlar »övervägande delen utom industrikvoten». • Den del av nyproduktionen som icke fördelas genom bostadsförmedlingen synes vara lägenheter producerade av industriföretagen. Numera torde dock även dessa lägenheter disponeras av förmedlingen, som dock efter ett år skall ställa motsvarande antal lägenheter till industrins förfogande. ' 50 % motsvarar den kommunala produktionen; fr. o. m. 1/7 1951 skola enligt avtal med H.S.B., Riksbyggen samt stadens fastighetsägare- och byggmästareföreningar 75 % av de nyproducerade lägenheterna upplåtas genom bostadsförmedlingen. 8 Återstående 35 % disponeras huvudsakligen av industrin. • Avtal med de allmännyttiga bostadsföretagen och i övrigt från fall till fall; under de två senaste åren har större delen av den privata bostadsproduktionen fördelats genom kommunala bostadsförmedlingen. 10 Avtal att 85 % av lägenheterna i ett nybygge skall uthyras genom kommunala bostadsförmedlingen träffas »i samband med regleringen av fastighetens gatukostnader vid ansökan om byggnadslov». 11 överenskommelse med »byggherrar av stiftelsehus» ( = de flesta uppförda hyreshus) att fördelningen av lägenheterna i dessa hus skall ske i samverkan med bostadsförmedlingen. 12 Villkor fr. o. m. 1/7 1950. 13 Största delen av nyproduktionen belöper på allmännyttiga och bostadskooperativa företag. Bostadsförmedlingen äger föreslå hyresgäster till 20 % av de allmännyttiga företagens produktion och 30% av de bostadskooperativa företagens. 14 Beslut om villkor 1951. 15 Beslut om villkor 1951. 16 Fördelningen av lägenheterna diskuteras i samband med tillstyrkande av byggnadstillstånd men genomföres helt efter frivillig överenskommelse. Resterande 50 % av de under 1950 producerade lägenheterna »var av sådan

7! De kommunala

bostadsförmedlingarnas möjligheter alt disponera lägenheter m. m.

nyproducerade

I Dispositionsrätt över lägenheterna förvärvad genom

Ort

villkor i samband med Andel av nyproduktionen köpesom bevilförmedlingarna kontrakt jande av andra eller disponera byggförhåltomträttsupp- nadstill- landen stånd låtelse

Stockholm . Göteborg. .. Malmö

100 % 100 % 100 %

Norrköping.

Endast den i kommunal regi 50% 80—90 % Endast den kommunal regi 100 % 67% 50% 65 % 100 % 100 % 85% 100 % 70% Endast den kommunal regi 100 % 0 95% Endast den i kommunal regi 25% 100 % 0 0 0 50% 25% 0 0 14%

Hälsingborg Örebro Uppsala . . . Västerås . . . Borås Linköping.. Eskilstuna . Gävle Jönköping . Solna Halmstad . . Karlskoga. . Karlskrona. Södertälje . Landskrona Sundbyberg Trollhättan Luleå Mölndal. . . . Trelleborg. . Västervik . . Nässjö Nacka Alingsås . . . Karlshamn . Strängnäs. . Svedala . . . Alvesta Kungälv . . . Krylbo

avtal med

produenskild centorga producent nisationer

Se not 1 Se not 2 Se not 3 Se not 4 Se not 5 Se not 6 Se not 7 Se not 8 Se not 9 Se not 10

Se not 11

Se not 12

Se not 13 Se not 14 Se not 15 Se not 16 Se not 17 Se not 18

Endast den i kommunal regi

» 90—95 %

storleksordning att det ansågs fördelaktigasa t t hyresvärdarna själva ombesörjde u t h y r t ningen». 11 25 % motsvarar den kommunala produktionen; man planerar a t t införa villkor.

18 Villkor i samband med förmedling av lån. Villkoret innebär emellertid blott a t t bostadsförmedlingen skall ha »medbestämmanderätt vid inflyttning i nyproducerade lägenheter».

72 Beträffande det gamla lägenhetsbeståndet föreligga följande uppgifter. Ledigblivna lägenheter fastigheterna:

i de

privatägda

Borås: Under 1950 ställdes 62 lägenheter till bostadsförmedlingens förfogande. Karlskoga: Omkring 10 % av hela antalet (som ej uppgivits) ställes till bostadsförmedlingens förfogande. Krylbo: 20—30 % av hela antalet (som ej uppgivits) ställes till bostadsförmedlingens förfogande. Luleå: »Privata fastighetsägare ha i relativt stor omfattning anlitat kommunala bostadsförmedlingen.» 29 bostadsförmedlingar: Ingen eller obetydlig del av lägenheterna får uthyras av bostadsförmedlingen.

6 bostadsförmedlingar: Inga uppgifter. Anm. Här har icke tagits hänsyn till det flerstädes förekommande förhållandet, att bostadsförmedlingen förskaffar sig möjlighet att anvisa hyresgäst till lägenhet som frigjorts genom att förmedlingen berett dess innehavare bostad i nybyggd fastighet. Se härom ovan. Ledigblivna fastigheter.

lägenheter

i

kommunägda

11 bostadsförmedlingar ha direkt uppgivit, att de disponera över lägenheterna i rubr. fastigheter. Sannolikt är detsamma fallet på åtskilliga a n d r a håll där kommunen äger fastigheter. I ett fall (Västervik) har dock uppgivits, att det kommunala fastighetsbolaget uthyr självständigt. Ledigblivna lägenheter i allmännyttiga bostadsföretags fastigheter. Från Göteborg uppges, att bostadsförmedlingen får anvisa hyresgäster till här avsedda lägenheter.

KAPITEL

II.

Statistiska uppgifter. JVommittén har för att få en grundval för sitt ställningstagande till frågan om ett eventuellt ingripande vid fördelningen av lägenhetsbeståndet låtit utföra dels vissa sammanställningar av tillgängliga statistiska uppgifter avseende läget på bostadsmarknaden dels ock efter samråd med Kungl. bostadsstyrelsen en undersökning angående boendeförhållandenas utveckling under åren efter andra världskriget med särskild hänsyn till förändringar i boendetätheten. Sammanställningarna och undersökningen redovisas i en av kommitténs expert upprättad promemoria, vilken fogats till detta betänkande som bilaga B. Sammanställningarna och undersökningen ha begränsats till att omfatta städer som vid slutet av 1945 hade minst 20 000 invånare, detta med hänsyn till att det endast är inom större samhällen som någon mera omfattande hyresmarknad förekommer och att alltså endast där ett eventuellt ingripande skulle kunna vara erforderligt. I det följande lämnas en sammanfattning av promemorian, såvitt den-

samma behandlar läget på bostadsmarknaden. Befolkningens sammansättning. I de nyssnämnda tätorterna (härefter endast benämnda tätorterna) har befolkningen under femårsperioden 1946—1950 ökats med drygt 12 %. Även i absoluta tal är ökningen betydande såsom framgår av tabell l.i Beräkningar av den sannolika befolkningsutvecklingen i tätorterna under perioden 1951—1955 ha även företagits. På grund av att definitiva uppgifter från 1950 års folkräkning icke varit tillgängliga då beräkningarna utförts har som utgångspunkt måst väljas folkräkningen av år 1945. Hänsyn till de administrativa indelningsändringar som ägt rum 1945—1950 har ej kunnat tagas, vilket medfört att den för år 1950 framräknade befolkningen med cirka 47 000 personer understiger den preliminära siffran från 1950 års folkräkning. Med utgångspunkt från de i promemorian gjorda antagandena kan tillskottet av hushåll under perioden 1951— 1955 beräknas enligt följande alternativ: 1

Tabellhänvisningarna avse bilagan B.

74 Alternativ Ingen nettoinflyttning etter 1950 Hushållstillskott 1951—1955

Samma nettoinflyttning som under 1946—1950

Samma ökning Hushållsbild Samma ökning Hushållsbildav hushålls- ningen stannar av hushållsningen stannar bildningen som på 1950 års bildningen som på 1950 års under under nivå nivå 1946—1950 1946—1950

hela perioden

40 000

55 000

per år

8 000

11 000

Till jämförelse kan nämnas att antalet nytillkomna hushåll under åren 1946 —1950 var cirka 94 000, alltså per år omkring 18 800. I fråga om den vuxna befolkningens fördelning på civilstånd ge beräkningarna vid handen att — bortsett från nettoinflyttning — under 1951—1955 de giftas och förut giftas andel av denna befolkning skulle komma att öka (med nära 3 resp. något över 1 %) medan gruppen ensamstående skulle minska (med 4 % ) . Hushållskvoter. Hushållskvoten, d.v.s. procenten lägenhetsinnehavare inom en viss befolkningsgrupp, är ett uttryck för i vilken omfattning de i gruppen ingående personerna kunnat realisera önskemål om egen lägenhet. Den i promemorian återgivna undersökningen av hushållskvoternas utveckling under 1940talet i vissa städer visar, att hushållskvoten för de ogifta ökats påtagligt, särskilt för kvinnorna, att hushållskvoten för gifta män (d. v. s. huvuddelen av familjehushållen) varit praktiskt taget oförändrad samt att hushållskvoten för de förut gifta (vilka givetvis, särskilt vad angår kvinnorna, i viss utsträckning representera barnfamiljer) visat en påtaglig ökning för kvinnorna men en sänkning för männen. Det mest markanta draget h a r alltså varit de ogiftas starkt ökade hushållsbildning. Boendetäthet. I fråga om hus byggda före 1942 har en av kommittén gjord

90 000100 000 18 00020 000

105 000— 115 000 21 000— 23 000

undersökning visat, att under åren 1946 —1950 i dessa hus en ökning av antalet mindre hushåll ägt rum. Detta gäller framför allt enpersonshushållen. Därvid bör dock beaktas, att omflyttningen i det ifrågavarande lägenhetsbeståndet främst berört de mindre lägenheterna. Orsakerna till att de mindre hushållen ökats ha varit dels en uttunning inom kvarboende hushåll, dels att inflyttade hushåll varit mindre än de utflyttade. Det har icke varit möjligt att statistiskt klarlägga, huruvida en tendens att föredraga ensamstående bostadssökande vid uthyrning av ledigblivna lägenheter förekommit eller icke. Vad angår senare byggda hus ha endast vissa uppgifter funnits tillgängliga rörande hus byggda 1946—1949. Dessa uppgifter, som blott avse städerna Norrköping, Västerås och Gävle, visa, att i nämnda fastighetsbestånd de större hushållen äro starkare representerade än i det tidigare byggda beståndet. En särskild bearbetning av uppgifterna för Norrköping har givit vid handen, att boendetätheten i de mindre lägenheterna (om högst ett rum och kök) är lägre i fastighetsbeståndet från 1946—1949 än i de äldre husen. Däremot har boendetätheten i de större lägenheterna visat sig vara högre i det nyare beståndet än i det äldre. Trångboddhet (enligt normen mer än två boende per rum) är som helhet betydligt ovanligare i de nvare husen än

75 i d> äldre. I de förra finnes trångboddheten till mycket stor del (nära 50 c/<) i tvårumslägenheterna. I det äldre fastighetsbeståndet är trångboddheten till nära 90 c/o förlagd till lägenheter om högst ett rum och kök. Lägenhetsbestånd. I de ifrågavarande tätorterna har t o t a l a a n t a l e t l ä g e n h e t e r under perioden 1946—1950 ökits från i runt tal 684 000 till 778 000 eller med 94 000, vilket motsvarar en årlig ökning med cirka 18 800 lägenheter. De angivna siffrorna avse emellertid även lägenheter i bostadsrättsförenings- och enfamiljshus samt sådana lägenheter som äro för små för att vara lämpliga som familjebostäder. Vid slutet av år 1950 uppgick a n t a l e t h y r e s l ä g e n h e t e r om minst ett rum och kök i tätorterna till omkring 402 000, varav 162 400 ( = 40,4 %) ettrumslägenheter och 239 600 (=59,6 %) större lägenheter. Ett år senare voro motsvarande siffror, efter ett nytillskott av cirka 14 000 lägenheter, omkring 163 500 (39,3 %) lägenheter om ett rum och kök samt omkring 252 500 ( = 60,7 %) större lägenheter. Det bör beaktas, att av lägenheterna om ett rum och kök endast omkring 85 000 å 90 000 torde vara utrustade med centralvärme och i fullgott skick. Bostadsbrist. Enligt en av bostadsstyrelsen gjord undersökning, baserad på uppgifter från kommunala myndigheter, funnos inom tätorterna den 1 oktober 1951 följande antal bostadssökande: Bosalta på resp. ort (eventuell familj även boende på orten) utan egen bostad med egen bostad

59 000 50 000

Bosalla på resp. ort med jen på annan ort

2 700

Bosatta på annan ort

famil12 000 Summa 123 700

Undersökningen utvisar även de sökandes fördelning på olika civilståndsgrupper. Härutinnan hänvisas till tabellerna 11 A och B i bilaga B. Det må emellertid framhållas, att av de ovan angivna 59 000 bostadssökandena utan egen lägenhet omkring 3/4 voro familjeförsörjare eller sökte lägenhet för att kunna ingå äktenskap. Av de 50 000 bostadssökande som hade egen bostad uppgåvo 25 % att de sökte annan bostad på grund av att de bodde i rivningshus, utdömda eller utdömbara lägenheter eller voro uppsagda till avflyttning. Det bör understrykas, att de till grund för undersökningen liggande uppgifterna torde vara tämligen osäkra. Beaktas bör också, å ena sidan att sannolikt icke alla redovisade ansökningar voro aktuella vid undersökningstillfället, å andra sidan att det torde förefinnas ett latent bostadsbehov som icke tagit sig uttryck i anmälan till någon kommunal myndighet. För att närmare belysa först nämnda förhållande ha inom en del städer igångsatts undersökningar av bostadsköernas beskaffenhet; från dessa undersökningar finnas hitintills endast vissa preliminära resultat tillgängliga för Stockholm och Malmö. Bostadsköernas sammansättning. I Stockholm och Malmö h a såsom nyss nämnts företagits särskilda undersökningar beträffande de till bostadsförmedlingarna anmälda sökandena. Stockholmsundersökningen avsåg ett representativt urval bland de sökande som voro anmälda den 31 mars 1952 medan Malmöundersökningen omfattade samtliga den 1 november 1951 anmälda sökande. Undersökningarna gåvo vid handen, dels att av dem som voro anmälda hos bostadsförmedlingarna endast en viss del, 85—90 %, utgjordes av sökande som verkligen önskade kvarstå som sådana, dels att av de kvarstående sökande, som

76 uppgivit sig sakna egen bostad, 5—20 % under väntetiden hos förmedlingen själva skaffat sig bostad men likväl ville kvarstå som sökande. Det finnes viss anledning antaga, att ovannämnda förhållanden äro allmängiltiga. Under förutsättning att nämnda procentuella bortfall bland de anmälda sökandena ä r detsamma för samtliga bostadssökandekategorier skulle alltså minst 68 och högst omkring 85 % av de hos en bostadsförmedling såsom bostadslösa anmälda sökandena verkligen sakna egen bostad. I övrigt må framhållas att undersökningarna utvisa att bland dem som sakna egen bostad äro familjer med två

eller flera barn representerade i relativt ringa utsträckning (familjer med tre eller flera barn ingå praktiskt taget icke i denna grupp) medan däremot cnbarnsfamiljernas andel är förhållandevis stor. Bland sökande med egen bostad utgöra barnfamiljerna, dock ej familjer med tre eller flera barn, en avsevärt större del. Slutligen kan erinras om att omflyttningarna i det äldre lägenhetsbeståndet synas vara förhållandevis talrika och att de genom sådana omflyttningar uppkomma verkliga ledigheterna •— i varje fall inom mindre och medelstora orter — icke torde vara så fåtaliga, att de kunna anses sakna all betydelse.

KAPITEL

III.

Utvägar att avhjälpa missförhållanden beträffande fördelningen av bostäder. A v det föregående har framgått, att under den rådande bostadsbristen uppkommit eller skärpts vissa missförhållanden i fråga om fördelning av de ledigblivna bostäderna. Detta har särskilt för barnfamiljer och yngre gifta eller förlovade p a r medfört stora svårigheter. Allvarliga olägenheter äro i synnerhet de väntetider, som merendels torde förflyta innan bostadssökande av dessa kategorier över huvud få ett erbjudande om bostad samt svårigheterna för dem att komma åt de prisbilligare lägenheterna i det äldre fastighetsbeståndet. Ehuru det icke kan anses vara statistiskt klarlagt vill kommittén tillika framhålla som sin erfarenhet, att olagliga ersättningar i skilda former och av olika parter på bostadsmarknaden ofta uttagas i samband med att en ledig lägenhet upplåtes eller överlåtes. På ansvarigt håll beräknas bostadsbristen icke bli undanröjd inom en nära framtid. Med hänsyn härtill och till den omfattning bostadsbristen enligt förut redovisade siffror erhållit anser kommittén, att det bör allvarligt övervägas att reglera fördelningen av tillgängliga bostäder. Detta måste emellertid i så fall ske på sådant sätt, att minsta möjliga olägenheter och skadeverkningar uppkomma. Till frågan, huruvida reglering bör ske i form av bostadsransonering och

således inbegripa även bestående innehav av bostäder eller endast omfatta sådana bostäder som bli lediga, vill kommittén återkomma längre fram. 1 Med avseende å sättet för åstadkommande av en marknadsreglering torde tre möjligheter erbjuda sig. 1) Lagstiftning. 2) Frivilliga överenskommelser. Härmed avses, att organisationerna av fastighetsägare och bostadsproducenter skola åtaga sig verka för att en önskvärd fördelning av lägenheterna kommer till stånd. 3) Ekonomiska åtgärder i syfte att önskvärda upplåtelser göras ekonomiskt förmånliga och icke önskvärda ekonomiskt oförmånliga. 1. Reglering genom lagstiftning. a) Regleringens omfattning med avseende å tiden. Med hänsyn till att den otillfredsställande fördelningen av bostäder i huvudsak är en av bostadsbristen betingad krisföreteelse bör en lagstiftning, som är avsedd att ingripa däremot, endast erhålla tidsbegränsad giltighet. Tvekan kan råda därom, huruvida lagen — i likhet med hyresregleringsförfattningarna — bör gälla endast ett år i sänder eller om dess giltighet bör utsträckas till längre tid. I betraktande av att en lagstiftning på 1

Se sid. 78.

78 här ifrågavarande område först efter relativt lång tid torde kunna medföra några verkningar och att en besvärande bostadsbrist sannolikt kommer att råda under flera år framåt synes det vara anledning att — åtminstone vid lagstiftningens införande — icke ge densamma så kort giltighetstid som ett år. Lagen torde sålunda i första omgången böra gälla under minst två år. b) Skall regleringen bostadsinnehav?

omfatta

bestående

Om en lagstiftning om bostadsfördelning göres tillämplig även å bostadsupplåtelser, som bestå vid dess införande, kommer lagstiftningen att verka som en ransoneringsförfattning med beslagtagande och omfördelning av den reglerade nyttigheten. Klart är, att en ransoneringslag i effekt är överlägsen en reglering som blott omfattar de framtida upplåtelserna. Emellertid äro olägenheterna av en bostadsransonering så framträdande, att den torde böra tillgripas endast i en extrem situation då det föreligger omfattande husvillhet eller då ett mycket stort antal familjer måste inhysas i nödbostäder. Bansonering av bostäderna skulle innebära, att många lägenhetsinnehavare bleve nödsakade att antingen flytta till mindre lägenheter eller också upplåta en del av sitt bostadsutrymme åt andra. En omflyttning skulle medföra stora kostnader och stöta på betydande praktiska svårigheter beträffande anskaffning av nya bostäder, ordnande av transportmöjligheter för bohag o. s. v. För de flyttningsskyldiga skulle lagstiftningen, bortsett från att den åsamkade dem extra kostnader, te sig som ett synnerligen orättfärdigt ingrepp i deras privata livsföring. Med hänsyn till dessa omständigheter och till att lagens tillämpning ofta måste

medföra konflikter med ömtåliga personliga förhållanden bleve det säkerligen nödvändigt att åtskilliga undantag medgåves, vilket skulle minska lagens effekt. Även om lagstiftningens ingrepp mot de bestående lägenhetsinnehaven endast ginge ut på att innehavare av större bostadslägenheter skulle avstå från överflödsutrymmen måste åtskilliga svårigheter och problem uppstå. Ett avskiljande till självständiga lägenheter av överflödsutrymmena skulle enligt erfarenheten vara möjligt endast i undantagsfall. Avskiljandet skulle, där det vore möjligt, draga stora kostnader, då ofta kök och toalettrum måste inrättas. Sannolikt vore det förmånligare att motsvarande kostnadsbelopp användes till produktion av nya bostadshus. Och en tvångsinkvartering i de stora lägenheterna på sådant sätt att lägenheternas bekvämligheter nyttjades gemensamt skulle utan tvivel i många fall medföra konflikter mellan lägenheternas ursprungliga innehavare och de inkvarterade. Med tanke på hur relativt vanliga konfliktsituationer mellan andrahandshyresgäster och deras värdar äro kan man förmoda, att slitningar mellan lägenhetsinnehavare och den, till vilken han tvångsvis nödgats upplåta en del av sin lägenhet, snarare skulle bli regel än undantag. Med hänsyn till risken för friktioner mellan parterna måste därför utväljandet av dem, som skulle inkvarteras, erbjuda utomordentligt svårlösta problem. Därtill komme, att avgöranden måste träffas angående uppdelning av de berörda lägenheternas hyror och bekvämligheter. Oavsett om ransoneringen genomfördes i form av omflyttning eller inkvartering måste tvångsmedel garantera dess genomförande. Såvitt angår omflyttningsalternativet skulle använ-

711 (landet av tvångsmedlet te sig obilligt i de — utan tvivel ofta förekommande — fall, i vilka den flyttningsskyldige kunde göra gällande att han icke kunnat anskaffa annan lägenhet. Det är att märka, att man i Norge och Finland, där bostadsransonering i viss utsträckning förekommit, funnit skäl att avveckla eller uppmjuka densamma. Kommittén kan icke finna, att läget på den svenska bostadsmarknaden är så katastrofalt, att en bostadsransonering med alla dess olägenheter för närvarande kan vara motiverad. En lagstiftning om reglering av bostadsupplåtelser bör alltså enligt kommitténs mening endast avse sådana som komma till stånd efter lagstiftningens genomförande.

heter endast 209 lägenheter voro obegagnade. Av dessa borde emellertid åtskilliga icke medräknas, enär de faktiskt begagnades av vederbörande fastighetsägare för olika ändamål (till materialförråd, möbelförvaring, kommunalt ändamål, bostad). Andra lägenheter voro utdömda som bostad eller uppgåvos vara av dålig beskaffenhet eller stodo under reparation eller ombyggnad.

I de övriga nordiska ländernas regleringssystem, för vilka ovan redogjorts, förekomma bestämmelser, som avse att säkerställa utnyttjandet av bostadslägenheter som icke begagnas. Även om man anser, att en reglering ej bör ingripa i bestående avtalsförhållanden, kan det ifrågasättas, om den icke borde kompletteras med bestämmelser av nyss nämnda innehåll. Härvid är dock att märka att det torde bli förhållandevis sällsynt, att en fastighetsägare såsom protest mot regleringen kommer att underlåta att upplåta honom tillhöriga lägenheter. Följden av en sådan åtgärd kommer ju att i främsta rummet gå ut över hans egen ekonomi. Utan att göra några närmare jämförelser vill kommittén nämna att en undersökning avseende Stockholm, som år 1946 företogs inom statens hyresråd, visade, att omkring den 1 oktober 1946 enligt mantalsförteckningarna av hela bostadsbeståndets cirka 240 000 lägen-

c) Regleringens hänseende.

Med hänsyn till det sagda kan kommittén icke finna, att särskilda bestämmelser i ovannämnda hänseende äro påkallade. Den omständigheten, att det kan förekomma att personer inneha mera än en bostadslägenhet för eget bruk torde icke heller — med hänsyn till att förhållandet torde vara sällsynt — böra föranleda något ingripande. omfattning

i

lokalt

Bostadsbristen och därav förorsakade missförhållanden förekomma huvudsakligen inom tätorterna. Att döma av svaren på vissa av kommittén till flertalet större tätorter ställda förfrågningar synes det förhålla sig så att i vissa tätorter — naturligtvis i första hand m i n d r e sådana — bostadsbristen är relativt godartad och hyresmarknaden av så obetydlig omfattning, att det icke kan vara påkallat att för dessa orters del införa den belastning av kommunens förvaltning och de olägenheter i övrigt som en reglering av vilken art den än må vara skulle draga med sig. Det är sålunda tydligt, att en regleringslagstiftning icke bör göras generellt tillämplig för alla orter. Då det gäller att finna en form för bestämmandet av regleringens lokala giltighet äro olika möjligheter tänkbara. I första hand möter spörsmålet, hu-

80 ruvida någon lokal myndighet — främst givetvis vederbörande kommuns beslutande organ — skall tillerkännas inflytande på avgörandet av frågan om regleringens giltighet för viss ort. Åtskilliga skäl tala för att så bör vara fallet. Till en början är det uppenbart, att de lokala myndigheterna ha de största förutsättningarna att överblicka ortens bostadsmarknad och behovet av att densamma regleras. Det är självklart av största vikt att beslutet om regleringens införande grundas på så aktuella informationer som möjligt. Detta gör, att man måste anse det mindre lämpligt, att i själva författningen direkt bestämmes, för vilka orter regleringen skall vara gällande.

kallad. I allmänhet torde de eventuella oförmånliga verkningarna av ett sådant beslut icke kunna drabba någon annan kommun än den som fattat beslutet. Möjligen skulle en kommuns underlåtenhet att genomföra reglering av sin bostadsmarknad kunna tänkas medföra en ökad konkurrens på den reglerade marknaden i en grannkommun. Om t. ex. i Stockholm infördes reglering av bostadsmarknaden medan de kringliggande städerna hade oreglerad marknad, vore det förmodligen icke helt uteslutet, att bostadssökande, som ej ansåge sig ha utsikt att erhålla bostad i exempelvis Lidingö eller Sundbyberg, anmälde sig som sökande i Stockholm även om de hade för avsikt att bibehålla sitt arbete å någon av den andra orterna.

En tänkbar utväg är givetvis att låta högre myndighet — Kungl. Maj:t, vederbörande länsstyrelse, bostadsstyrelsen eller hyresrådet — efter hörande av kommunen fatta beslut om regleringens införande, varvid rimligtvis bör gälla, att regleringen icke finge införas mot kommunens vilja. Särskilda förhållanden inom en kommun kunna nämligen göra, att det skulle vara olägligt för kommunen om en reglering av ifrågavarande slag infördes. I synnerhet kan detta vara fallet i kommuner, vilkas näringsliv domineras av en eller flera stora industrier, som själva, kanske för stora kostnader, vidtagit åtgärder för lösandet av bostadsfrågan för sin personal. Ytterligare ett skäl som talar mot ett införande av regleringen mot kommunens önskan är, att varje slag av reglering på här ifrågavarande område torde komma att medföra ej obetydliga kostnader för kommunen.

Verkningarna av en utveckling som den nu angivna synas dock icke böra överskattas och det torde ej vara anledning att med hänsyn till dem lösa spörsmålet om kommuns rätt att motsätta sig reglering på annat sätt än som ovan förutsatts.

Om kommunerna ha vetorätt i fråga om regleringens införande, kan visserligen inträffa, att en kommun beslutar att icke tillämpa reglering, ehuru en sådan objektivt sett vore på-

Om sålunda reglering av bostadsmarknaden i en kommun icke bör kunna införas mot kommunens vilja, synes jämväl lämpligt, att kommunen själv tager initiativet till regleringens införande. En sådan ordning överensstämmer med den princip, som kommit till uttryck i lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, enligt vilken författning det åligger kommunerna, särskilt de större, att i olika hänseenden vara verksamma för planering av bostadsförhållandena och understödjande av bostadsbyggandet. Det kan emellertid ifrågasättas om icke kommunens rätt att införa reglering bör vara inskränkt såvitt angår mindre kommuner. I en mindre kommun kunna nämligen förhållandena ofta vara sådana, att det lätt kan kon-

81 stateras, att det skulle vara uppenbart obefogat med en reglering av bostadsmarknaden. Ett dylikt omdöme lärer däremot mera sällan kunna med säkerhet uttalas beträffande en större kommun. Därtill kommer, att de kostnader, som en reglering måste medföra, torde spela en relativt betydelsefullare roll för en mindre kommuns ekonomi än för en större kommuns. Häremot skulle måhända kunna göras gällande, att det borde vara kommunens ensak om den ville belasta sin ekonomi med kostnaderna för regleringen och att en onödigtvis genomförd reglering skulle sakna betydelse i andra hänseenden, enär lägenhetsupplåtelserna skulle kunna genomföras som vanligt eftersom företrädesberättigade bostadssökande icke skulle finnas eller blott förekomma i ytterst ringa antal. Emellertid måste varje reglering förutsätta tillämpning av kontroll över alla upplåtelser och denna kontroll måste, sedan regleringen väl införts, fortgå med därav följande olägenheter, eventuellt även kostnader och förluster för de enskilda upplåtarna av lägenheter. Under sådana förhållanden synes det icke rimligt att en kanske obetydlig majoritet i kommunens beslutande organ skulle kunna, möjligen för flera år framåt, påtvinga fastighetsägarna en onödig reglering av bostadsmarknaden. De mindre kommunerna torde sålunda icke böra tillerkännas obetingad rätt att införa reglering. Lämpligen torde kunna överlåtas till Kungl. Maj:t att konfirmera en sådan kommuns beslut därutinnan. Det kan anmärkas, att här ifrågasatta ordning gäller beträffande hyresregleringens införande å sådana orter, för vilka lagen icke är direkt tillämplig. Hur gränsen bör dragas mellan kommuner som skola äga att självstän6— 216548

digt införa reglering av sin bostadsmarknad och övriga kommuner kan givetvis vara föremål för delade meningar. Kommittén har härutinnan stannat för ett invånarantal av 20 000 såsom skiljelinje. Sammanfattningsvis böra alltså enligt kommitténs mening bestämmelserna angående regleringens giltighet i lokalt hänseende innebära följande. Kommun som vid senaste årsskifte hade minst 20.000 invånare skall äga ovillkorlig rätt att genom sitt beslutande organ förordna om regleringslagstiftningens tillämpning för kommunen. Annan kommun skall vara skyldig att underställa beslutet om lagstiftningens tillämpning Kungl. Maj:ts prövning och beslutet blir giltigt först sedan Kungl. Maj:t godkänt detsamma. Med denna utformning av bestämmelserna torde för lagstiftningens upphävande i viss kommun endast fordras ett kommunalt beslut därom. d) Vilka upplåtelseformer böra regleras? Ägares rätt att nyttja lägenhet. Vid en reglering, som syftar till att påverka fördelningen av bostäder, bör huvudregeln vara, att allt tillhandahållande av bostad skall vara underkastat kontroll. Begeln kan synas enkel men fordrar i åtskilliga hänseenden närmare utläggning. De vanligaste formerna för tillhandahållande av bostad äro hyresavtal och avtal om upplåtelse av bostadsrätt, varmed i detta sammanhang måste likställas annan på innehav av andelsrätt i förening eller bolag grundad rätt att besitta bostadslägenhet. Klart är att dessa avtal, om en reglering skall få någon effekt, måste vara underkastade regleringen och att — såvitt angår hyresavtal — detta bör vara fallet vare sig uthyrning sker i första eller andra

82 hand eller avser omöblerad eller möblerad lägenhet. I sakens natur ligger vidare att överlåtelse av reglerad lägenhet måste likställas med upplåtelse av sådan lägenhet. Vid överlåtelse av fastighet förekommer att säljaren förbehåller sig att nyttja viss del av fastigheten. Den omständigheten, att en på äganderätt grundad befogenhet att nyttja fastigheten ersattes med en nyttjanderätt bör emellertid icke föranleda att denna nyttjanderätt underkastas kontroll. Skulle däremot nyttjanderätt förbehållas annan än säljaren bör bedömandet utfalla annorlunda. I vissa fall kan bostad tillhandahållas genom upplåtelse, som har karaktären av ensidig rättshandling. Så är fallet vid benefikt upplåtande av bostad och vid successionsrättslig nyttjanderätt av olika slag. I sistnämnda hänseende åsyftas dels nyttjanderätt som givits någon genom legat i testamente och dels den rätt att nyttja en i ett dödsbo ingående fastighet, vilken innehaves av den, som enligt testamente eller på grund av arvslagens bestämmelser har s. k. fri dispositionsrätt. Denna rätt torde dock stå mycket nära äganderätt. I detta sammanhang må ock nämnas fideikommissrätt, som väl får anses intaga en mellanställning mellan nyttjanderätt (testamentarisk) och äganderätt. De nu åsyftade fallen — i vilka rätten till en bostad upplåtits »ensidigt» — torde icke böra inbegripas under en reglering av bostadsmarknaden. Bortsett från att de äro förhållandevis sällsynta, synes det icke rimligt att ingripa mot vederlagsfria upplåtelser. Att det i enstaka fall beträffande t. ex. testamentarisk nyttjanderätt kan tänkas, att nyttjanderätthavaren är pliktig att å sin sida utföra vissa prestatio-

ner, torde icke vara skäl att föra nyltj änder ätten under reglering. Vid vissa avtal förekommer att till ena kontrahenten upplåtes bostad utan att denna upplåtelse kan sägas vara det huvudsakliga ändamålet med avtalet. Bostadsupplåtelsen är med andra ord endast ett sekundärt moment i detta. Exempel på sådana avtal äro arrendeavtal och arbetsavtal, där arbetsgivaren tillhandahåller bostad åt den anställde. Det är uppenbart, att en lagstiftning om reglering på bostadsmarknaden i princip icke bör vara tillämplig på avtal av angivet slag. Vid dylika avtal föreligger ett starkt intresse för den part, som upplåter bostaden, att med hänsyn till avtalets huvudsakliga innehåll få välja sin medkontrahent oberoende av de synpunkter, som kunna anföras beträffande bostadsfördelningen. Därför kan det ej komma ifråga att låta dessa synpunkter inverka på valet. De svårigheter som möta i nu berörda fall hänföra sig till gränsdragningen mellan avtalstyperna. Såvitt angår arrende torde mera sällan någon tveksamhet behöva uppkomma. Genom stadgandet i 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen ha givits regler för åtskiljandet av arrende- och hyresavtal, vilka regler väl i de flesta fall — åtminstone inom de tätorter, där en bostadsmarknadsreglering kan tänkas bli tillämplig — böra vara tillfyllest. Annorlunda ställer det sig då det gäller att avgöra, huruvida ett visst avtal bör anses vara arbetsavtal eller hyresavtal, eller, rättare sagt, huruvida reglerna för hyresavtal äro tillämpliga på den i avtalet ingående bostadsupplåtelsen. Härvidlag finnes icke någon lagbestämmelse att falla tillbaka på — 3 kap. 1 § nyttjanderättslagen lämnar ej mycken ledning. Spörsmålet har

83 också i teori och praxis varit föremål för mycket delade m e n i n g a r . 1 I detta sammanhang kan icke problemet om hur gränsen mellan arbetsavtal och hyresavtal bör dragas närmare utvecklas. Här må endast anmärkas, att det, bl. a. med hänsyn till den skiftande naturen av de avtalsförhållanden som skulle regleras, torde möta stora svårigheter att uppställa lagregler, som lösa berörda problem. Bortsett härifrån synes det icke lämpligt att i en så speciell lagstiftning som den nu förevarande inarbeta regler om ifrågavarande gränsdragning, även om reglerna icke skulle vara tillämpliga på andra områden. Det torde sålunda få överlämnas åt rättstillämpningen att från fall till fall träffa avgörande i dessa gränsdragningsfrågor.

lande av de syften man vill uppnå. Fastighetsägaren bör alltså principiellt vara oförhindrad att själv nyttja bostadslägenhet i sin fastighet. F r å n den angivna principen måste emellertid av praktiska skäl göras undantag. Om det finnes flera ägare till en fastighet kan icke komma ifråga att tillerkänna samtliga den angivna rättigheten. I annat fall skulle regleringen alltför lätt kunna kringgås genom att flera personer gemensamt förvärvade en fastighet eller genom att en hyresvärd till den bostadssökande överläte en obetydlig andel i fastigheten. Det synes alltså vara nödvändigt att fastighetsägarens rätt till nyttjande av bostad i den egna fastigheten begränsas.

e) Regleringens seende Även om en reglering av bostadsmarknaden med nödvändighet måste ingripa i en fastighetsägares rätt att upplåta bostäderna i den honom tillhöriga fastigheten, kan det icke i och för sig anses ligga i en sådan reglerings natur att inskränka fastighetsägarens befogenhet att för eget bruk taga i anspråk en bostad i fastigheten. Ett ingrepp i äganderätten bör uppenbarligen ej utsträckas längre än som oundgängligen fordras för säkerstäl1

Här må hänvisas till Lejman: Om begreppet nyttjanderätt till fast egendom sid. 34 ff. Skarstedt: Lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. fl. författningar (2 uppl.) sid. 159. Svennegård: Blandade arbets- och hyresavtal (i Förvaltningsrättslig tidskrift 1947 sid. 257 ff.; se även Svensk Juristtidning 1951 sid. 321 ff.). Walin: Allmänna hyreslagen m. m. (1949) sid. 12—13. Zetterberg-Hedfeldt: Hyresregleringslagen (2 omarb. uppl. 1951) sid. 170 ff.

å

omfattning

med

av-

lägenhetsbeståndet.

Som tidigare framhållits bör en reglering icke omfatta mera än som är absolut nödvändigt för att dess syfte med säkerhet skall uppnås. Det får sålunda övervägas, om en reglering av bostadsmarknaden skall omfatta hela beståndet av tillgängliga lägenheter eller om viss del därav kan undantagas. Med undantagande åsyftas här ett generellt undandragande från reglering, d. v. s. rätt för vederbörande fastighetsägare eller annan, som disponerar över lägenheten, att bestämma över lägenhetens användning på samma sätt som då någon reglering på bostadsmarknaden icke finnes. Den under närmast föregående avdelning behandlade rätten för fastighetsägare att för eget bruk nyttja lägenhet i honom tillhörig fastighet eller liknande speciella bestämmelser, som k u n n a befinnas erforderliga, avses alltså icke härvidlag. Vid en reglering på bostadsmarknaden torde det vara särskilt bety-

84 delsefullt om en viss del av lägenhetsbeståndet kan lämnas oreglerad. Det är ju tydligt, att många bostadssökande av olika skäl, vilka för dem personligen framstå såsom ytterst vägande, kunna vilja ordna sin bostadsfråga på visst sätt. Å andra sidan måste det ofta inträffa, att dessa skäl — h u r betydelsefulla de än te sig för den enskilde sökanden — icke äro av den art att hänsyn kan tagas till dem då bostäder skola fördelas under en marknadsreglering, som — i vilken form den än anordnas — alltid måste bli i viss mån schematisk. Om nu på bostadsmarknaden finnes en »fri sektor», inom vilken de bostadssökande äro berättigade att obundna av regleringen söka lägenhet, ha de ovannämnda sökandena åtminstone någon förhoppning om att kunna tillfredsställa sina särskilda önskemål i fråga om bostaden. Den omständigheten, att en sådan möjlighet att tillgodose speciella bostadsbehov finnes, gör en reglering betydligt m i n d r e ogynnsam för åtskilliga bostadssökande och måste även med hänsyn till den mindre bundenheten för fastighetsägarna ur deras synpunkt vara att föredraga. Såsom ytterligare skäl för att en fri sektor är önskvärd kan anföras, att erfarenheten visat, att det icke är lämpligt att alltför många lägenheter i en fastighet bebos av familjer med barn. 1 1 Genom förmedling av bostadsstyrelsen har kommittén från förmedlingsorganen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping infordrat uppgifter huruvida resp. städer vidtagit åtgärder — och i så fall av vilken art — för att begränsa den omfattning i vilken barnfamiljerna beredas bostad i flerfamiljshus. Till kommittén ha överlämnats nedan återgivna svar.

Stockholms stads fastighetskontor: Sedan Stockholm 1936 bildat två kommunala bostadsbolag hade dessas produktion under de första åren praktiskt taget helt och hållet upplåtits åt barnfamiljer. Detta vi-

sade sig snart nog förenat med betydande olägenheter såväl ur bostadssociala synpunkter som av rent fastighetsekonomiska skäl. Man hade därför i fortsättningen strävat mer och mer efter att komma ifrån alltför stor barnanhopning i byggnaderna. För närvarande ansåge man, att antalet barnrika familjer (= familjer med minst 3 minderåriga barn) borde inom en och samma fastighet begränsas till 20—25 % av totala antalet hyresgäster. I fråga om anvisningen av bostäder åt barnrika familjer tillämpade stadens bostadsförmedling den principen att högst 25 % av lägenheterna i samma hus upplätes till familj med tre eller flera barn. Familjerna med ett och två barn toge som regel 55 % av lägenhetsbeståndet i en nybyggnad i anspråk, medan återstoden disponerades för hushåll om två vuxna personer och ensamstående. De angivna siffrorna gällde de kommunala bolagens nybyggda fastigheter. I den enskilda nyproduktionen vore procentsiffran för familjer med minst tre barn lägre, medan det relativa antalet familjer med ett barn vore större. Göteborgs stads drätselkammare: Inga åtgärder hade vidtagits för att begränsa antalet barnfamiljer i flerfamiljshus. Anm. Vid en av kommittén anordnad konferens den 5 mars 1952 med representanter för vissa kommunala bostadsförmedlingar uppgavs, att man i Göteborg anvisar barnfamiljer till 70 % av lägenheterna i nybyggda hus (därav reserveras 15 % för familjer med tre eller flera barn, 15 % för familjer med två barn och 40 % för familjer med ett barn). Övriga lägenheter i fastigheten avses för dem som ämna ingå äktenskap samt ensamstående. Malmö stads fastighetskontor: Drätselkammarens tredje avdelning hade för bostadsförmedlingens anvisning av bostadslägenheter fastställt bl. a. följande regler: Lägenhet om minst 1 rum och kök finge ej anvisas som bostad åt ensam person. I nybyggda fastigheter skulle cirka 40 % av lägenheterna anvisas till personer, bosatta i Malmö, som ingått eller avsåge att ingå äktenskap, högst 20 % av lägenheterna till personer, som vore bosatta men ej mantalsskrivna i Malmö eller som avsåge att inflytta dit (produktiv arbetskraft) och återstående cirka 40 % av lägenheterna till personer mantalsskrivna i Malmö, som saknade lägenhet eller bebodde för stora, för små eller av hälsovårdsnämnden utdömda lägenheter. Inom varje fastighet skulle om möjligt anvisas bostäder för familjer med minst tre barn till 5—10 % av totala lägenhetsantalet, och skulle tillses, att antalet barn något så när jämt fördelades på olika trappuppgångar.

85 Visserligen skulle enligt vad tidigare antagits utom barnfamiljer även de som önskade ingå äktenskap gynnas vid en tvångsfördelning av lägenheterna, men många sökande av sistnämnda kategori komme inom relativt kort tid efter det de erhållit bostad att övergå till gruppen barnfamiljer. Det vore sålunda att vänta, att en reglering av hela lägenhetsbeståndet —• åtminstone såvitt angår nyproducerade fastigheter — komme att bidraga till skapande av »barnrikehus». I fråga om sättet för anordnande av den fria sektorn kunna olika möjligheter tänkas. En utväg är att göra regleringen tillämplig endast på nyproducerade lägenheter eller endast på lägenheter, som förut varit uthyrda eller tagna i bruk. Man kan även låta regleringen omfatta allenast lägenheter av viss beskaffenhet medan övriga lämnas fria. Ur de synpunkter som ovan anförts skulle det dock vara lämpligast med en fri sektor, vari lägenheter av alla slag inginge. I förhållande till vad som tidigare tilllämpats innebure dessa regler, att antalet familjer med tre eller flera barn i de särskilda fastigheterna begränsats. -4nm. Vid ovannämnda konferens uppgavs, att man för Malmös del i nyproducerade fastigheter i regel besätter högst mellan 15 och 20 % av lägenheterna med familjer med två eller flera barn och att antalet lägenheter, som i en fastighet innehavas av barnfamiljer, kan komma att uppgå till cirka 80 % av hela antalet. Norrköpings stads fastighetskontor: I fråga om stadens egen bostadsproduktion sökte man begränsa antalet minderåriga barn per trappa till omkring 10 i trevåningshus och samma princip komme att tillämpas beträffande den enskilda bostadsproduktionen på mark som av staden upplåtits med tomträtt. I övrigt hade inga åtgärder vidtagits för att begränsa antalet barnfamiljer i en särskild fastighet. Anm. Vid nyssnämnda konferens uppgavs, att man i Norrköping vid uthyrning av lägenheter i den kommunala stiftelsens hus sökte ordna så, att genomsnittliga antalet barn per lägenhet stannade vid 1,5.

(1) R e g l e r i n g a v a l l e n a s t n y p r o d u k t i o n e n eller allenast det äldre lägenhetsbeståndet. Om regleringen av bostadsmarknaden utformas så, att den omfattar endast de lägenheter som nyproduceras eller endast de äldre lägenheterna, erhålles en fri sektor bestående av det lägenhetsbestånd, som lämnas utanför regleringen. Denna fria sektor bör i vilket fall som helst bli sammansatt av alla slags lägenheter. De n y p r o d u c e r a d e lägenh e te r n a ha såsom tidigare nämnts på många orter ställts till de kommunala bostadsförmedlingarnas förfogande genom åtgärder av olika slag. Det skulle för de bostadssökande te sig som ett svårförståeligt resultat av en legal reglering på detta område, att bostadsförmedlingens inflytande på uthyrningen av dessa lägenheter eliminerades. I de fall, där kommunala bostadsförmedlingen fått fullständig kontroll över nyproduktionen, skulle sannolikt ett frigivande av denna icke kunna kompenseras av att det äldre lägenhetsbeståndet underkastades reglering. Ehuru säkra uppgifter icke stått att erhålla angående mängden av lägenheter, som årligen bli lediga inom det äldre fastighetsbeståndet, är det högst antagligt, att dessa till antalet avsevärt understiga de under motsvarande tid nyproducerade. Om nyproduktionen undantoges från reglering, skulle denna för de nyssnämnda orterna innebära en försämring av bostadsförmedlingarnas möjligheter att anvisa lägenheter. Det torde därför icke kunna komma ifråga att undantaga nyproduktionen från reglering. Vad angår d e t ä l d r e lägenh e t s b e s t å n d e t kan det vara tveksamt om ledigheter inträffa så ofta inom detsamma, att det kan anses erforder-

86 ligt att låta regleringen omfatta även detta bestånd. Ehuru som nämnts säkra uppgifter angående antalet årligen lediga äldre lägenheter icke stått att få, synes dock enligt en undersökning som kommittén företagit antalet ledigheter icke vara så litet, att man kan bortse från detsamma. Flera skäl tala emellertid för att det äldre lägenhetsbeståndet bör vara underkastat reglering. I första hand må framhållas, att det ur psykologisk synpunkt måste vara av stor betydelse, att ej någon del av bostadsmarknaden undandrages kontroll. Skulle så ske beträffande det gamla lägenhetsbeståndet, komme regleringen förmodligen från början att mötas med misstro från de bostadssökandes sida och om den, som antagligt är, icke kunde helt motsvara deras förväntningar, skulle detta med säkerhet anses bero på nu angivna förhållande. Med de ökade byggnadskostnaderna ha de nyproducerade lägenheterna kommit att betinga allt högre hyror. Ej sällan har det enligt erfarenheter från bostadsförmedlingen i Stockholm förekommit, att familjer, som erbjudits bostad i en nyproducerad fastighet, nödgats avböja erbjudandet av ekonomiska skäl. Det måste med hänsyn till dessa förhållanden anses önskvärt att familjer med barn kunna i ökad omfattning beredas bostäder i det äldre fastighetsbeståndet med dess i allmänhet billigare hyror. Av de införskaffade statistiska uppgifterna framgår, att antalet barn per lägenhet nedgått i det äldre fastighetsbeståndet. Över huvud har boendetätheten där minskat. Då fastigheter med äldre lägenheter genomgående torde vara samlade i vissa stadsdelar blir resultatet, om tendensen fortsätter, ett ökat underskott på barn därstädes i förhållande till områden med nybyggda

fastigheter. Olägenheterna av en sådan utveckling under en period av bostadsbrist äro uppenbara. De ovan angivna skälen för att låta regleringen omfatta såväl nyproduktionen som det gamla lägenhetsbeståndet torde i stort sett bibehålla sin giltighet hur den fria sektorn än utformas. (2) R e g l e r i n g a v a l l e n a s t sa lägenhetstyper.

vis-

Den första fråga som möter vid utformningen av ett alternativ med reglering av allenast vissa lägenhetstyper är den vilken norm som skall tillämpas vid indelningen av lägenheterna i reglerade och oreglerade. Även om åtskilliga olika indelningsgrunder äro teoretiskt tänkbara, torde man icke kunna praktiskt räkna med annan indelningsgrund än den efter lägenheternas storlek samt förekomsten i desamma av kök eller kokvrå. Det torde icke låta sig göra att för angivande av en lägenhets storlek använda annan måttenhet än rumsantalet. Det synes vidare klart att den fria sektorn vid detta alternativ bör omfatta dels de största och dels de minsta lägenhetstyperna. Endast på så sätt kan undantagandet av vissa lägenhetstyper från reglering tjäna sitt syfte i sådan grad att det går att försvara, i det att i så fall den avsedda möjligheten till erhållande av lägenhet utanför regleringen ges icke enbart åt dem vilkas bostadskrav är inriktat på särskilt stora eller på särskilt små lägenheter utan åt båda de angivna kategorierna. Om den fria sektorn anordnas på sätt h ä r angivits torde man kunna räkna med att det reglerade mellanskiktet av lägenheter till sin viktigaste beståndsdel kommer att utgöras av familjelägenheter, vilkas storlek gör dem lämpade för de bostadssökande, vilka regleringen avser att gynna.

87 Med ett sålunda skisserat system blir det nödvändigt att göra två gränsdragningar mellan reglerade och oreglerade lägenheter. Vad först angår den övre gränsen för regleringen kan denna icke gärna sättas lägre än vid fyra rum och kök. Lägenheter om tre rum och kök kunna icke lämnas utanför regleringen, detta framför allt med hänsyn till att denna lägenhetskategori är särskilt lämpad för hushåll med barn. Det kan givetvis med hänsyn till de större barnfamiljernas behov ifrågasättas om lägenheterna om fvra rum och kök kunna läm-

Lägenheter mindre än 1 rk, lägenheter utan kokmöjlighet

bistånd i konkurrensen om fyrarumslägenheterna. Även bestämmandet av den nedre gränsen för regleringen är problematiskt. Man kan nämligen ha delade meningar om huruvida lägenheterna om ett rum och kök böra ingå i regleringen eller ej. Att lägenheterna om ett rum och kök utgöra en mycket betydande del av lägenhetsbeståndet i de större städerna framgår av följande tablå, avseende totala och relativa antalet hyreslägenheter av olika storlek vid slutet av år 1950 i städer med över 20 000 invånare.

L L ää g e n h e t e r

om 5 o. flera rk

1 rk

2 rk

3 rk

rk 44 rk

87 340

162 396

145 646

57 676

20 028

16 211

17,8 %

99 q

4,1 %

9 o

0/

29,8 %

nas utanför regleringen. Att undantaga dem från regleringen påkallas främst därav att i annat fall den fria sektorn bland de större lägenhetstyperna blir så begränsad att den ej kommer att spela någon nämnvärd roll. Om man vid denna gränsdragning, såsom kommittén anser riktigt, låter sistnämnda synpunkt väga över, så att lägenheterna om fyra rum och kök lämnas utanför regleringen, kan ett visst stöd härför erhållas i den omständigheten, att de kommunala bostadsförmedlingarnas omsorg om familjer med tre eller flera b a r n synes ha haft en god effekt. Enligt uttalande exempelvis från bostadsförimedlingen i Stockholm understiger vänitetiden hos förmedlingen för en såd a n barnfamilj väsentligt två år. Det är emellertid obestridligt, att det oaktat vägande invändningar kunna framföras mot att ej ge barnfamiljerna något

11,8 %

o»-5

0/

/o

De skäl som möjligen skulle kunna anföras till stöd för att låta ifrågavarande lägenheter falla utanför regleringen torde kunna anges sålunda: a) Det kan ur bostadssocial synpunkt icke anses önskvärt, att lägenheter om ett rum och kök tagas i anspråk för de hushållskategorier, som skola gynnas genom regleringen. b) Av lägenhetsbeståndet om ett rum och kök utgöres en betydande del av icke fullgoda lägenheter. Dessa böra i varje fall lämnas ur räkningen, då det gäller att bedöma, om makar och barnfamiljer böra erhålla företrädesrätt till lägenheterna om ett rum och kök. Frekvensen av flyttningar från de fullgoda lägenheterna är vansklig att beräkna. Om nyproduktionen av lägenheter om ett rum och kök kan man däremot göra beräkningar, enligt vilka den i de stör-

88 re städerna skulle utgöra omkring 1 500 lägenheter per år. Det antal lägenheter om ett rum och kök som skulle komma makar och barnfamiljer tillgodo, därest nämnda lägenhetskategori förbehölles dem, kan icke beräknas vara så stort, att det, med hänsyn till att antalet bostadssökande familjeförsörjare samt sådana som söka lägenhet för att ingå äktenskap kan beräknas utgöra omkring 40 000, skulle få någon avgörande betydelse för lättandet av deras bostadsfråga. c) Däremot skulle ett undantagande av nämnda lägenhetskategori från regleringen få väsentlig betydelse för tillgodoseende av de ensamstående bostadssökandes behov. Dessa kunna beräknas uppgå till omkring 13 000. En motsvarande redovisning av skälen för att låta lägenheterna om ett rum och kök ingå i regleringen ter sig sålunda: a) Den bostadspolitiska målsättning, som inneburit att lägenheter om ett rum och kök undanskjutits såsom familjelägenheter till förmån för lägenheter om två rum och kök, bör icke inverka på bedömningen av förevarande problem. Det gäller nu att hindra skadeverkningarna av en bristsituation, i vilken de familjebushåll som efterfråga lägenheter om ett r u m och kök måste antagas få sin bostadsfråga bostadssocialt bättre ordnad om deras önskemål tillgodoses än eljest. Konkurrensen om lägenheterna om två rum och kök skulle nämligen i senare fallet skärpas, vartill kommer att många familjehushåll icke ha råd att hyra större lägenhet än ett rum och kök. b) Även om det medges att det ej går att tillförlitligt beräkna den kvantitativa betydelsen av förevarande problem, bör dock icke bortses från att en med regleringen sammanhängande faktor måste på ett väsentligt sätt i steg-

rande riktning påverka flyttningsfrekvensen från lägenheter om ett rum och kök. Regleringen av lägenheterna om två och tre rum och kök ger barnfamiljerna en företrädesrätt till dessa. Av dessa familjer kommer en betydande — och efter hand som regleringen hinner verka ökande — del att utgöras av familjer som ditflytta från lägenheter om ett rum och kök. Flyttningsfrekvensen beträffande sistnämnda slag av lägenheter kommer därför att bli betydligt större än hittills. c) Den ändrade bostadsfördelning som eftersträvas med förslaget måste gå ut över de ensamstående. Frågan är endast hur långt dessa skola undanträngas. Om lägenheter om ett rum och kök undantagas från regleringen, skulle de gynnade bostadssökandena få företräde till endast 49 procent eller — om även lägenheterna större än tre rum och kök undantoges — till endast 41,6 procent av det befintliga beståndet hyreslägenheter. Effekten härav skulle bli alltför ringa för att kunna motivera en lagstiftning av denna art. Kommittén finner för sin del, att de skäl som tala för att medtaga även lägenheterna om ett rum och kök i regleringen klart väga över de skäl som tala i motsatt riktning. Den vid en reglering av här avsedd typ tillgängliga fria sektorn skulle enligt vad ovan utvecklats komma att omfatta de allra minsta och de allra största lägenheterna. Detta skulle emellertid medföra avsevärda olägenheter. Det är uppenbart, att de speciella bostadsbehov, om vilka förut talats, i många fall äro inriktade på lägenheter som skola vara underkastade reglering. I den mån så är fallet finnes ingen möjlighet att taga hänsyn till nämnda behov. Det har vidare framhållits, att det icke är lyckligt, om samtliga lägen-

89 heter i en fastighet innehavas av familjer med barn. Inom de senare årens bostadsproduktion har det på olika håll förekommit att i vissa stadsdelar uteslutande uppförts hus som endast innehållit bostadslägenheter om 1—3 rum och kök. En reglering av här förevarande art skulle efter hand medföra dels att de hus som nu nämnts skulle i alltför hög grad fyllas med barnfamiljer och dels att de stadsdelar, i vilka sådana hus vore vanliga, så småningom skulle bli överbefolkade med barn. Olägenheterna av »barnrikehus» ha förut berörts. Att en koncentration av barnfamiljer till vissa stadsdelar skulle vara olycklig ä r även tydligt. Följden därav skulle sannolikt bland annat bli, att för de barnrika stadsdelarna erfordrades utökning av skolor och andra för ungdomen avsedda inrättningar, medan motsvarande institutioner på andra håll kanske icke kunde utnyttjas i tillräcklig grad. Det måste slutligen även beaktas att i alltför barnrika stadsdelar med nödvändighet uppkomma problem i fråga om ungdomens fritidssysselsättning, problem som på ett tillfredsställande sätt måste lösas, om icke allvarliga olägenheter skola uppstå. Det må emellertid i detta sammanhang erinras om att de statliga familje-, bostads- och bränslebidragen i regel endast utgå till familjer bosatta i fastigheter uppförda efter den 1 januari 1948. Dessa fastigheter äro i allmänhet belägna i orternas ytterområden. En följd härav är tydligen, att flertalet lägenheter inom dessa områden — oavsett om reglering av här avsedd art genomföres — komma att bebos av familjer med barn. Ett system, i vilket regleringens omfattning bestämts på sätt ovan angivits, bar emellertid även vissa fördelar. I främsta rummet bland dessa står,

att systemet blir relativt enkelt och lätt att tillämpa för de därav berörda fastighetsägarna och hyresgästerna. Vanligen torde det icke behöva råda något tvivel, huruvida en viss lägenhet är underkastad reglering eller ej. En ytterligare fördel är att en fri sektor omedelbart kommer till stånd. Det måste anses vara en förtjänst hos systemet, att det tillåter även de kategorier av bostadssökande, som icke intaga någon gynnad ställning, att bestämt räkna med möjligheten att — åtminstone bland vissa lägenhetstyper — kunna skaffa sig egen bostad. Slutligen bör beaktas, att systemet har den effekten att varje ledigbliven reglerad lägenhet i det äldre fastighetsbeståndet kommer bostadssökande av gynnad kategori till godo. (3) F r i alla

sektor

omfattande

lägenhetstyper.

Som tidigare framhållits är det synnerligen önskvärt att en fri sektor på en reglerad bostadsmarknad omfattar lägenheter av samtliga typer, detta för att speciella bostadsbehov av alla slag skola ha möjlighet att bli tillgodosedda. Anordnandet av en sådan fri sektor torde — bortsett från metoden att reglera endast nyproduktionen eller endast det äldre lägenhetsbeståndet — kunna ske på huvudsakligen två sätt. I första hand kan man i varje fastighet lämna ett visst antal lägenheter utanför regleringen. Fullt konsekvent genomförd skulle denna metod innebära, att de lägenheter, som sålunda undandroges reglering, uttoges bland samtliga lägenhetstyper i fastigheten. Det torde dock kunna befaras att ett sådant konsekvent genomförande av metoden skulle nödvändiggöra synnerligen invecklade regler för tillämpningen. Med hänsyn härtill torde man

90 få nöja sig med den föreskriften, att visst antal av samtliga lägenheter i en fastighet skall undantagas från reglering. Såsom nedan skall visas torde det även med en sådan konstruktion av regleringen inträffa, att den fria sektorn kommer att omfatta de flesta lägenhetstyper. Vid beräkningen av antalet lägenheter som skola vara underkastade reglering får givetvis helt bortses från sådana smålägenheter som över huvud icke skulle ingå däri. Självfallet måste nämligen även vid en reglering av detta slag vissa mindre lägenheter, som icke kunde anses lämpade till bostäder för familjer (enkelrum, enkelkök och eventuellt lägenheter med endast kokvrå) helt lämnas utanför regleringen. Den fria sektorn komme sålunda att utom de nyssnämnda undantagna lägenheterna omfatta även alla dylika smålägenheter. I andra hand kan man tillskapa en fri sektor genom att särskilda fastigheter helt undantagas från reglering. Det kunde t. ex. ifrågasättas att tillämpa regleringen allenast på fastigheter av viss minimistorlek. En sådan anordning vore dock ur rättvisesynpunkt stötande. Denna väg torde därför icke kunna anses framkomlig. Om man sålunda torde vara hänvisad att anlita den förstnämnda utvägen för anordnande av en fri sektor, erbjuder frågan om vilken ordning som skulle tillämpas vid uttagande inom en viss fastighet av lägenheter till den fria sektorn särskilda problem. Å ena sidan måste i görligaste mån skapas garantier för att den fria sektorn kommer att omfatta alla slags lägenheter, å andra sidan bör fastighetsägarens rätt att bestämma över sin fastighet såvitt möjligt lämnas orubbad. I princip bör sålunda fastighetsägaren, i den mån det kan ske utan fara för den fria sektorns allsidiga

sammansättning, få utvälja de lägenheter inom fastigheten, som skola vara fria från reglering. En ofrånkomlig inskränkning i denna befogenhet måste dock göras. Regleringen innebär i princip som förut antytts, att visst antal lägenheter i varje fastighet skall vara förbehållet hyresgäster, vilkas hushåll har särskild sammansättning (kvalificerade hushåll). Det är uppenbart, att fastighetsägaren icke kan tillåtas att utnyttja sin rätt att utvälja lägenheter till den fria sektorn så länge ej det nyssnämnda antalet lägenheter är besatt med kvalificerade hushåll. I annat fall skulle en fastighetsägare kunna för lång tid framåt sätta regleringen inspel genom att då en lägenhet bleve ledig förklara, att densamma skulle ingå i den fria sektorn. Principen måste vara, att den fria sektorn får träda i funktion först då vederbörligt antal kvalificerade hushåll finnes i fastigheten. Härigenom uppnås med tämligen stor sannolikhet även den fördelen, att den fria sektorn blir mer allsidigt sammansatt av olika lägenhetstyper än om fastighetsägarens val vore oinskränkt eller om vissa lägenhetstyper vore underkastade hundraprocentig reglering. Det kan nämligen antagas, att olika 18 genhetstyper bli lediga under den tid då fastighetsägaren är nödsakad att upplåta alla de ledigblivna lägenheterna till kvalificerade hushåll. När det läge inträder, att det bestämda antalet kvalificerade hushåll i fastigheten är fyllt, är det antagligt, att dessa hushåll inneha lägenheter av olika typer. De lägenheter som därefter bli lediga och som då få fritt upplåtas skulle, åtminstone om hänsyn tages till hela det befintliga lägenhetsbeståndet, därför även representera olika typer. Naturligtvis skulle en fastighetsägare

91 ha möjlighet att på längre sikt vid sina uthyrningar förfara så, att den fria sektorn komme att uteslutande bestå av lägenheter av viss typ. För att uppnå detta måste han dock underlåta att begagna sig av sin rätt till fri uthyrning i de fall då en ledigbliven lägenhet icke tillhörde den typ som han önskade skulle ingå i den fria sektorn. Det förefaller icke sannolikt, att många fastighetsägare skulle vara benägna att genomföra ett sådant program, som i en stor eller medelstor fastighet — därest ej omsättningen av hyresgäster vore exceptionellt hög — skulle kräva en tid av åtskilliga år. Risken att fastighetsägarna i allmänhet skulle genom att förfara på nu antytt sätt åstadkomma en snedvridning av den fria sektorn förefaller ej stor. I en nybyggd fastighet skulle däremot ägaren få möjlighet att omedelbart bestämma den fria sektorns sammansättning. Nyproduktionen kommer till stor del till stånd genom kommunala och allmännyttiga bostadsföretag. Dessa producentgrupper kunna förutsättas sakna intresse att påverka sammansättningen av den fria sektorn. De enskilda producenterna komma sannolikt att i regel bestämma den fria sektorn utifrån andra synpunkter än sådana som kunna motivera dennas inskränkning till viss lägenhetstyp. En utväg att få fram en lämpligt sammansatt fri sektor vore givetvis att m a n läte ett särskilt organ, t. ex. ortens kommunala bostadsförmedling, för varje fastighet avgöra, huruvida en ledigbliven lägenhet finge uthyras fritt eller ej. Detta skulle emellertid medföra ett avsevärt arbete och kunna inneb ä r a att den fria sektorn inskränktes i praktiken. Även om i en viss fastighet det bestämda antalet kvalificerade hushåll vore fyllt, skulle nämligen bostadsförmedlingen under åberopande,

att ledigblivna lägenheter ej borde ingå i den fria sektorn, kunna göra denna tämligen illusorisk. Med hänsyn till att det ovan behandlade systemet synes komma att medföra sannolikhet för att den fria sektorn blir allsidigt sammansatt, synes ej finnas skäl att tillgripa det nu angivna tvångsförfarandet. En av de svåraste frågor, som måste lösas vid en reglering enligt nu avhandlade metod, är spörsmålet om h u r u stor procentuell andel av en fastighets lägenhetsbestånd som skall förbehållas de kvalificerade hushållen. Denna fråga skall icke i detta sammanhang närmare behandlas. Här må endast antydas vissa uppkommande problem. Om ett lågt procenttal valdes, kunde det inträffa, att regleringen icke bleve tillräckligt effektiv, enär för litet antal lägenheter förbehölles de kvalificerade hushållen. Skulle åter ett högt procenttal tagas, kunde detta ha till följd att i många fastigheter någon fri sektor icke uppkomme förrän regleringen tillämpats under längre tid. Härigenom skulle den främsta fördelen med en regler i n g av denna typ försvinna. Detta torde dock icke böra betraktas som en så avgörande nackdel att systemet på grund därav måste förkastas. Efter hand måste en fri sektor uppkomma inom varje fastighet och under tiden till dess detta skedde skulle i varje fall finnas att tillgå en fri sektor i de nyproducerade fastigheterna. Det vore ju även möjligt att med stöd av erfarenheten justera procenttalet om detta befunnits olämpligt. En reglering enligt ovan angivna riktlinjer skulle visserligen nödvändiggöra mera invecklade regler än en reglering som blott omfattade vissa lägenhetstyper, men den skulle i sakligt hänseende erbjuda betydande fördelar. Den fria sektorn komme såsom ovan

92 utvecklats att omfatta alla slag av lägenheter och risken för att familjer med barn alltför starkt koncentrerades till vissa områden undvekes. Dessa fördelar måste enligt kommitténs mening anses vida överväga de olägenheter som kunna följa av den mera invecklade regleringsmekanismen. Kommittén anser därför nu diskuterade regleringsmetod överlägsen systemet med reglering av allenast vissa lägenhetstyper. f) Böra bytestransaktioner

regleras?

Den av bostadsbristen föranledda låsningen av hyresmarknaden har som känt är på vissa orter medfört att byten av lägenheter blivit synnerligen vanliga. Därvid förekomma icke blott byte mellan två parter utan även transaktioner i flera, ända till ett tiotal led. Enligt uppgifter från de kommunala bostadsförmedlingarna förekomma byten av lägenheter i tämligen stor omfattning i Göteborg, Karlskoga, Malmö och Västervik medan bytesfrekvensen är av mycket stor omfattning i Karlskrona, Linköping, Stockholm, Södertälje och Trollhättan. Av övriga 30 tillfrågade bostadsförmedlingar ha 14 uppgivit, att byten ej torde vara särdeles vanliga inom deras områden under det att 16, däribland bostadsförmedlingarna i Norrköping, Örebro och städerna invid Stockholm icke lämnat besked i frågan eller gjort osäkra uttalanden. Tydligt är emellertid att problemet om lägenhetsbytenas behandling vid en reglering av bostadsmarknaden icke kan förbigås. Härvid uppkomma två frågor, dels spörsmålet om bytena på ett eller annat sätt böra regleras och dels spörsmålet om bytestransaktionerna böra motverkas eller underlättas. Sistnämnda fråga har år 1948 varit föremål för statsmakternas överväganden. Vad först angår spörsmålet om regle-

ring av bytena må till en början framhållas, att en bytestransaktion icke medför frigörande av någon lägenhet som skulle kunna komma marknaden till godo. Det förefaller svårt att tänka sig att något väsentligt ur behovsprövningens synpunkt skulle kunna vinnas genom ett ingripande från det allmännas sida i bytestransaktionerna. Om hyresgästerna A och B överenskommit att byta lägenhet och vederbörande behovsprövningsmyndighet ingrepe under förklaring, att B:s lägenhet icke finge övertagas av A utan skulle tilldelas hyresgästen C medan A hänvisades till att övertaga C:s lägenhet, skulle A utan tvivel i flertalet fall draga sig tillbaka och hela transaktionen därmed gå om intet. Därtill komme att den fastighetsägare, som uthyrde B:s lägenhet och medgivit bytet i dess ursprungligen tänkta form kanske icke ville mottaga C som hyresgäst. Det inses lätt, att bytestransaktioner i flera led skulle ställa sig än svårare att genomföra. Ofta göres gällande, att benägenheten att betinga sig olagliga ersättningar är särskilt stor vid bytestransaktioner och att dessa av detta skäl borde underkastas reglering. Det är dock att märka, att när fråga är om ett verkligt byte av lägenheter — alltså icke om en transaktion som endast betecknas som byte men i verkligheten är en vanlig överlåtelse — i regel båda parterna anse sig ha något att vinna på bytet och att det därför framstår som snarast mindre sannolikt, att de skulle vilja betinga sig särskild ersättning. Härmed är naturligtvis icke sagt att olagliga ersättningar icke skulle förekomma i samband med lägenhetsbyten, men sådana ersättningar torde dock vara vanligare i andra sammanhang. 1 En olägenhet med att låta bytestransaktionerna falla utanför reglering1

Jämför nedan sid. 95 f.

93 en skulle kunna vara, att man begagnade bytcsformen som en täckmantel för kringgående av regleringen och alltså betecknade en vanlig uthyrning som byte. Det synes dock icke omöjligt att anordna en reglering som stävjar de flesta försök därutinnan. Å andra sidan torde vägande skäl tala emot att en reglering av lägenhetsbytena genomföres. Till en början torde det förhålla sig så, att de flesta byten som komma till stånd icke i särdeles utpräglad grad kunna betecknas som olämpliga ur behovsprövningssynpunkt. Så kan endast anses vara fallet då bytet medför att ett hushåll om flera personer från en större lägenhet flyttar till en lägenhet som är för liten för dess behov. Kommittén har icke intryck av att sådana byten skulle vara vanliga. Då de flesta lägenhetsbyten alltså torde vara ur behovsprövningssynpunkt lämpliga eller indifferenta, synes det obehövligt att låta ett regleringsförfarande omfatta även bytena, vilket, åtminstone i flera städer, skulle medföra ett större arbete för det organ, som skulle svara för regleringens tillämpning. I detta sammanhang må anmärkas att det torde vara utomordentligt svårt att konstruera regler, efter vilka kunde avgöras, huruvida en viss bytestransaktion vore godkännbar eller ej. De förut återgivna reglerna om byten i den danska lagstiftningen 1 synas vara alltför schematiska. Kommittén har inhämtat, att desamma gjort att byten i flera led äro mycket ovanliga i Danmark, enär de på grund av lagens bestämmelser äro ytterst svåra att genomföra, och att över huvud byten där äro tämligen sällsynta. Att såsom skett i den finska lagstiftningen 2 överlämna

i Se sid. 18. - Se sid. 26.

åt kontrollorganet att efter eget skön avgöra, om en viss transaktion skall godkännas eller icke, är ej heller tillfredsställande. •Tidigare har betonats, att det finnes många speciella bostadsbehov, som svårligen kunna beaktas under en reglering av bostadsmarknaden. Under en tid av bostadsbrist erbjuder byte av lägenhet i högre grad än eljest en möjlighet för den enskilde att ordna sin bostadsfråga på det sätt han önskar. Det kan då icke försvaras, att man utan vägande skäl betager honom denna möjlighet. Härtill kommer, att den som vill byta lägenhet —• i synnerhet om det gäller att flytta till en mindre lägenhet — i regel har starka motiv därtill. Ofta kan det ligga viktiga ekonomiska eller andra för den enskilde betydelsefulla skäl bakom en önskan att erhålla en mindre och billigare lägenhet. Om bytena skulle vara underkastade tvånget att behöva godkännas, skulle säkerligen den godkännande myndigheten i många fall ställas inför mycket svåra och intrikata avgöranden. Slutligen må framhållas, att det under en tid av bostadsbrist är av stor betydelse att rörligheten på bostadsmarknaden ej motverkas. Därest lägenhetsbytena skulle underkastas reglering kunde befaras, att detta skulle minska bytesfrekvensen och därigenom bidraga till en ökad låsning av marknaden. Å andra sidan torde det vara tydligt, att man endast genom betydande insatser av penningar och personal skulle kunna anordna en effektiv bytesförmedling i samhällelig regi. Även om en sådan förmedling utrustades med mycket stora resurser är det ej troligt att den skulle k u n n a åstadkomma samma resultat i fråga om genomförandet av byten, som nås under en fri bytesmarknad, där den enskildes

94 initiativ till lösandet av hans bostadsfråga får göra sig gällande. På grund av det anförda finner kommittén övervägande skäl tala för att lägenhelsbytena icke underkastas reglering. Vad härefter angår frågan om det allmännas inställning till bytena framgår av det ovan sagda, att det icke kan vara tal om att vidtaga några åtgärder för att motverka den lojala bytesverksamheten. Spörsmålet kan endast vara, huruvida man bör söka på något sätt underlätta densamma. Här kommer huvudsakligen i fråga att bereda möjlighet för hyresgäst att även utan samtycke från hyresvärden genomföra ett lägenhetsbyte. Som inledningsvis nämnts har denna fråga varit föremål för statsmakternas överväganden vid 1948 års riksdag. I proposition (nr 212) till sagda riksdag föreslog Kungl. Maj :t införande i hyresregleringslagen av en ny paragraf, 8 b, av följande lydelse: Är lägenhet förhyrd till bostad och vill hyresgästen sätta viss hyressökande i sitt ställe för att genom byte, i ett eller flera led, erhålla annan bostad, men vägrar hyresvärden att samtycka till överlåtelsen, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen förordna, att överlåtelsen likväl må äga rum inom viss av nämnden bestämd tid, såframt hyresrätten ej är förverkad samt vägande skäl tala för bytet och hyresvärdens vägran finnes vara obillig. I fråga om hyresvillkoren efter överlåtelsen skall vad i 7 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Beträffande motiveringen till lagförslaget och innehållet i de yttranden över detsamma som införskaffats hänvisas till ovannämnda proposition. Departementschefen, statsrådet Zetterberg, anförde till statsrådsprotokollet, att en regel som den föreslagna, vilken inskränkte möjligheten att hindra byten, säkerligen skulle medverka till en ur bostadssocial synpunkt nyt-

tig omflyttning på h y r e s m a r k n a d e n , och yttrade vidare bl. a: Mot detta förslag har under remissbehandlingen i första hand invänts, att ett ingrepp härigenom skedde i fastighetsägarens rådighet över fastigheten. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt men kritiken mot förslaget ur denna synpunkt synes mig dock betydligt överdriven. I regel torde fastighetsägaren ej ha någon anledning att motsätta sig en överlåtelse i bytessyfte därför att han vid uppkommande ledighet vill hyra ut lägenheten till annan än den av hyresgästen anvisade. En sådan vägran är nämligen ofta meningslös, eftersom hyresvärden därmed endast vinner att bytet går om intet men icke att lägenheten blir ledig. Förslaget innebär ej heller att man på hyresgästen överflyttar hyresvärdens nuvarande rätt att bestämma vem som skall få disponera lägenheten; det lämnar endast hyresgästen rätt att, om samtycke till överlåtelse vägras, påkalla hyresnämndens prövning av frågan huruvida hyresvärdens skäl härför äro bärande. Avsikten är sålunda att under nuvarande bostadsbrist bereda tillfälle till en avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen. Hyresvärdens intresse är självfallet i första hand att icke behöva påtvingas en från hans synpunkt sett olämplig hyresgäst. Om hyresvärdens berättigade anspråk i detta hänseende tillgodoses — jag återkommer senare till denna fråga — synes emellertid något avgörande hinder mot förslaget icke behöva möta från den synpunkten att därigenom sker en viss förskjutning i det nuvarande rättsläget mellan hyresvärd och hyresgäst. Såsom jag förut framhållit är systemet med lägenhetsbyten ägnat att underlätta en naturlig anpassning av lägenhetsbeståndet efter de växlande behoven. En lagregel som skapar ökade möjligheter att genomföra lägenhetsbyten synes alltså i och för sig vara av ett visst värde. Mot en sådan regel kan visserligen invändas, att man genom att underlätta genomförandet av byten icke alltid vinner den från social svnpunkt sett bästa fördelningen av bostäderna. Vid sidan av den utav hyresgästen anvisade hyressökanden kunna finnas många andra, vilka äro i större behov av den ifrågavarande lägenheten. Invändningen förlorar emellertid i styrka när man betänker, att om en överlåtelse av lägenheten till

95 den av hyresgästen anvisade icke kommer till stånd, lägenheten i de flesta fall icke heller blir ledig för någon annan hyressökande. Att man i vissa fall icke kan nå det ur social synpunkt bästa resultatet synes icke böra skymma blicken för att mera begränsade fördelar kunna stå att vinna. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för införande av en lagbestämmelse, enligt vilken lägenhetsbyte kan ske även om hyresvärden icke samtycker därtill. Det bör emellertid icke ifrågakomma att giva hyresgästen en obegränsad rätt att överlåta lägenheten i syfte att genom byte erhålla annan lägenhet. Möjlighet att i strid mot hyresvärdens vilja få ett byte till stånd bör föreligga endast efter prövning av hyresnämnd och under vissa begränsade förutsättningar. Härför talar i första hand hänsynen till hyresvärden. Dennes anspråk att icke kunna påtvingas en olämplig hyresgäst måste tillgodoses. Vid prövningen inför hyresnämnd bör sålunda beaktas, att hyresvärdens möjlighet att utfå hyran icke försämras. Förutom den ekonomiska solvensen har hyresvärden tydligen ett intresse av att den tilltänkte hyresgästens personliga kvalifikationer äro godtagbara ; denna synpunkt har under remissbehandlingen särskilt framhållits från fastighetsägarehåll. Även enligt min mening måste vid prövningen behörig hänsyn tagas till denna synpunkt. Man torde emellertid icke kunna stanna vid att låta prövningen ske endast ur den begränsade synvinkeln, om hyresvärden skäligen bör kunna taga den anvisade hyresgästen som god med hänsyn till dennes ekonomiska och personliga kvalifikationer; i så fall komme enligt min mening den bostadssociala synpunkten alltför mycket i bakgrunden. Hänsyn måste kunna tagas till en sådan omständighet som att hyresvärden önskar disponera lägenheten på annat sätt t. ex. hyra ut den till annan person, som har synnerligen stort behov av lägenheten. En avvägning måste kunna ske mellan den sistnämndes behov av att kunna flytta in i lägenheten samt den ursprungliga hyresgästens och den av honom anvisade hyressökandens intresse av att få ett byte till stånd. Vid en dylik avvägning måste emellertid å andra sidan beaktas, att på sätt jag förut framhållit en vägran till ett ifrågasatt byte mången gång kan ha till följd att hyresgästen sitter kvar i lägenhe-

ten. Vad nu sagts har särskild betydelse då fastighetsägaren regelmässigt brukar upplåta lägenheten endast till bostadssökande som anvisas av den kommunala bostadsförmedlingen. Jag vill även erinra att i vissa fall, där fastigheten tillhör kooperativ förening, behörig hänsyn bör tagas till vad stadgarna innehålla om hyresgästens kvalifikationer. Under remissbehandlingen ha uttalats farhågor för att förslagets genomförande skulle medföra att otillåten ersättning i samband med lägenhetsbyte betingades i större utsträckning än nu är att räkna med. Självfallet kunna dessa farhågor icke avvisas som helt ogrundade men de böra å andra sidan icke överdrivas. I och för sig synas ej förutsättningarna för att kunna betinga sig en otillåten ersättning vara så stora vid byten, eftersom å båda sidor föreligger ett intresse av att få ett byte till stånd. Man kan dock inte bortse från att situationen ofta är den, att intresset å den ena sidan väger över. Av inhämtade uppgifter från Stockholms hyresnämnders centralkansli synes framgå att otillbörliga ersättningar i samband med byten äro jämförelsevis mindre vanliga än vid andra lägenhetsöverlåtelser. Vad nu anförts hindrar icke att vissa betänkligheter möta ur nu angiven synpunkt. Den omständigheten att frågan om överlåtelse kan komma att prövas av hyresnämnd medför emellertid en ökad risk för upptäckt, som torde verka avhållande. Genom hyresrådets försorg torde hyresnämnderna böra anmanas att ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. Jag vill erinra att, även om svårigheterna att bevisa att gottgörelse betingats för överlåtelse av lägenhet äro betydande, åtal härför i flera fall lett till fällande dom. I åtskilliga i anledning av propositionen väckta motioner (nr 353, 354, 356 och 357 i första samt nr 513, 515, 516 och 518 i andra kammaren) yrkades att propositionen i nu förevarande del måtte avslås. Motionärerna framhöllo i huvudsak: Den föreslagna lagstiftningen vore ej tillräckligt sakligt motiverad, ty det hade icke styrkts, att hyresvärdarna i någon större omfattning vägrade av ej godtagbara skäl att gå med på lägen-

96 hetsbyten. Det kunde befaras, att antalet fall, i vilka olagliga ersättningar förekomme, skulle öka i antal. Det borde därvid beaktas, att den av parterna i en bytestransaktion, som innehade den större och bättre lägenheten, vore väl medveten därom, att hans lägenhet representerade ett ekonomiskt värde, varför påståendet, att det vid byte föreliggande ömsesidiga intresset skulle motverka tendensen att begära ersättning vore verklighetsfrämmande. Den föreslagna bytesrätten skulle än mer skärpa den rådande, ur bostadssociala synpunkter otillfredsställande skillnaden mellan dem som innehade lägenhet och dem som saknade sådan. Det vore icke säkert att lägenhetsbeståndet komme att utnyttjas bättre om den nya lagstiftningen genomfördes. En brist i densamma vore, att den icke innehölle bestämmelser som skyddade hyresvärden i det fall att den hyresgäst som påtvingats värden ej erlade hyra i vederbörlig ordning. Lagstiftningen skulle innebära ett synnerligen betänkligt undergrävande av förtroendet till äganderätten och medföra mycket arbete för hyresregleringsmyndigheterna. I motionen nr 517 i andra kammaren yrkades en skärpning av den föreslagna paragrafen, innebärande rätt för kommunalt organ att öva inflytande vid bytesfrågornas avgörande. Slutligen yrkades i motionen nr 514 i andra kammaren, att det föreslagna stadgandet skulle kompletteras med en bestämmelse, som bibehölle den dittills förekommande rätten för medlemmarna i en kooperativ bostadsförening att i fastställd turordning hyra ledigblivna lägenheter i föreningens hus. Andra lagutskottet, till vilket propositionen och motionerna hänvisades yttrade i utlåtande (nr 33) : Genom byte av lägenheter kunna i många fall vinnas betydande fördelar. Under nu-

varande bostadsbrist är det ofta endast genom lägenhetsbyte som en hyresgäst kan erhålla en annan och för honom lämpligare bostad. Lägenhetsbytena äro ägnade att motverka den stelhet på bostadsmarknaden, som är en följd av bostadsbristen och den därav föranledda hyresregleringen. Eftersom bostadsbristen i viss mån är ett fördelningsproblem följer härav, att lägenhetsbyten äro önskvärda. I och för sig delar utskottet därför departementschefens uppfattning, att lägenhetsbyten böra underlättas. Utskottet är emellertid icke övertygat om lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen beträffande lägenhetsbyten. Såsom ovan angivits har enligt gällande lagstiftning en hyresvärd möjlighet att förhindra en hyresgästs lägenhetsbyte. Departementschefen har i propositionen framhållit, att det funnes anledning till antagande, att hyresvärdarna som regel visat förståelse för hyresgästernas önskemål på denna punkt. Detta torde också vara riktigt. I propositionen saknas däremot hållpunkter för att bedöma i vilken utsträckning hyresvärdar utan bärande skäl förhindrat i och för sig önskvärda byten. I den till grund för propositionen inom justitiedepartementet upprättade promemorian uppgives endast, att det ej sällan inträffat, att hyresvärden vägrat sitt samtycke, ehuru någon befogad anmärkning icke kunnat riktas mot den ifrågasatta nya kontrahenten i hyresförhållandet. Departementschefen har härom i propositionen uttalat, att det givetvis förekommit fall, då hyresvärden vägrat att samtycka till en ifrågasatt överlåtelse, och att uppenbarligen hyresvärden stundom kan ha haft giltig anledning härtill men att i andra fall hans avslag kan ha skett utan bärande skäl. Propositionen ger föga ledning för att bedöma behovet av den föreslagna lagstiftningen om lägenhetsbyten. Det är också svårt att avgöra, om vinsten av den föreslagna lagstiftningen står i rimlig proportion till lagstiftningens obestridliga nackdelar. Redan nu torde det icke vara helt ovanligt, att en hyresgäst betingar sig otillåten ersättning i samband med lägenhetsbyte. Sådana olagliga transaktioner skulle säkerligen öka i omfattning, om den föreslagna rätten till lägenhetsbyte genomfördes. Denna utveckling skulle givetvis bli till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade ekonomiska re-

07 surser. Den föreslagna lagstiftningen torde också komma att förorsaka hyresnämnder och statens hyresråd betydligt ökat arbete. Enligt utskottets mening ha övervägande skäl för den föreslagna lagstiftningen rörande hyresgästs bytesrätt icke kunnat åberopas. Utskottet förordar därför, att 8 b § utgår ur den föreslagna lagen om ändring i hyresregleringslagen m. m. Vid detta ställningstagande har utskottet utgått ifrån, att hyresvärdarna i regel icke utan bärande skäl förhindra i och för sig önskvärda lägenhetsbyten. Skulle det visa sig, att hyresvärdarna i mera nämnvärd omfattning utan godtagbara skäl motsätta sig lägenhetsbyten, får frågan om hyresgästs rätt till sådana byten tagas upp till förnyat övervägande. Utskottet förutsätter. att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. I motionen 11:514 framställes yrkande om ett tillägg till den i propositionen föreslagna 8 b § i syfte att från paragrafens tillämpningsområde undantaga bostadslägenheter, som ägas av kooperativa föreningar. Av principiella skäl skulle det enligt utskottets mening knappast vara möjligt att bifalla detta yrkande. Då emellertid utskottet förordat, att 8 b § skall utgå ur lagförslaget, saknar utskottet anledning att upptaga frågan om det föreslagna undantaget för kooperativa föreningar till närmare behandling. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet förordat. I samband med behandlingen av förslaget om bytesrätt utsändes i juni 1948 från Sveriges Fastighetsägareförbund till samtliga fastighetsägareföreningar ett meddelande, vari bl. a. anfördes följande: Lagutskottet — vars avslagsförslag i frågan riksdagen biföll — har uttalat bl. a. att utskottet utgått från att hyresvärdarna i regel icke utan bärande skäl förhindra i och för sig önskvärda lägenhetsbyten. Skulle det visa sig, fortsatte utskottet, att hyresvärdar i mera nämnvärd omfattning utan godtagbara skäl motsätta sig lägenhetsbyten, finge frågan om hyresgästs rätt till sådana byten tagas upp till förnyat övervägande. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. Jämväl under riksdags7—216548

debatten koinmo liknande synpunkter till uttryck. Det ligger därför i fastighetsägarnas eget intresse att lämna sin frivilliga medverkan till att lägenhetsbyten kommer till stånd i största möjliga utsträckning. Principiellt bör byte icke vägras, därest hyresgästen visar godtagbara skäl för sin önskan. Däremot bör hyresvärden förbehålla sig rätten att pröva, huruvida den föreslagna hyresgästen är ur hans synpunkt lämplig. Om — med hänsyn till den föreslagna hyresgästen —• ett byte vägras, bör således hyresvärden klargöra för nuvarande hyresgästen, att denna vägran icke avser ett byte i och för sig utan att hyresgästen har möjlighet att komma med annat bytesförslag. För att vid ev. tvister angående lägenhetsbyten bereda fastighetsägaren och hyresgästen möjligheter att hänskjuta frågan till ett medlingsorgan har Sveriges Fastighetsägareförbund efter samråd med Hyresgästernas Riksförbund beslutat förorda, att inom varje fastighetsägareförening skall tillsättas ett av två eller flera fastighetsägare bestående förtroenderåd. Som bekant har ett dylikt organ redan inrättats av Stockholms Fastighetsägareförening. Uppkommer tvist i fråga om ett lägenhetsbyte, bör detta förtroenderåd beredas tillfälle att yttra sig över, huruvida byte bör komma till stånd eller icke. Sådan medling skall kunna påkallas såväl av fastighetsägaren som hyresgästen. För att förtroenderådet skall kunna lösa uppkommande tvister, förutsattes att båda parterna inför förtroendemännen sanningsenligt lämna fullständiga uppgifter rörande de förhållanden, som kunna inverka på frågan, huruvida bytet bör komma till stånd. Förbundet förutsätter att fastighetsägarna lojalt ställa sig till efterrättelse förtroendemännens uttalande i frågan. Fastighetsägareförbundet har om verkningarna av detta meddelande i skrivelse till kommittén anfört, att efter meddelandets utsändande inom de till förbundet anslutna fastighetsägareföreningarna handlagts ett stort antal bytesärenden och att genom föreningarnas ingripanden byten kunnat genomföras i avsevärt större utsträckning än som eljest skulle ha kunnat ske. Kommittén

har

i sin

förutnämnda

98 enquéte till de kommunala bostadsförmedlingarna, vilken omfattat 39 förmedlingar, framställt vissa frågor angående behovet av lagstadgad bytesrätt. Frågan »Förekommer vägran av hyresvärdar av icke godtagbara skäl att medge byte i sådan utsträckning, att bostadsmarknaden därav väsentligt påverkas?» har besvarats jakande av 14 1 och nekande av 82 bostadsförmedlingar, medan 17 3 bostadsförmedlingar underlåtit att giva besked eller uttryckligen förklarat sig ej kunna göra något uttalande. Beträffande förstnämnda 14 bostadsförmedlingar är emellertid att märka, att 7 stycken 4 uppgivit, att bytesfrekvensen inom deras områden är av ringa omfattning, och 3 (Gävle, Norrköping och Sundbyberg) icke kunnat göra något uttalande därutinnan. Det är sålunda endast 4 bostadsförmedlingar (Karlskrona, Linköping, Malmö och Södertälje) som gjort gällande både att bytesfrekvensen inom deras område är stor eller tämligen stor och att bostadsmarknaden väsentligt påverkas av hyresvärdarnas vägran av icke godtagbara skäl att medge byte.

främst drabbas av vägran från hyresvärd av ej godtagbara skäl att medge byte (där sådan vägran förekommer) ha 19 bostadsförmedlingar uppgivit familjer med minderåriga barn, varjämte 6 av dessa förmedlingar även angivit personer med svag ekonomi, de som flytta till annan ort eller utlänningar. Frågan har av 20 bostadsförmedlingar lämnats obesvarad. Slutligen har frågan, om bostadsförmedlingen ansåge det av behovet påkallat att lägenhetsbyten underlättades t. ex. genom införande av skyldighet för hyresvärd att efter myndighets prövning medge byte, besvarats med ja av 18 1 och med nej av 92 bostadsförmedlingar, medan 12 underlåtit att svara. Av de 18 bostadsförmedlingar, som ansett att bytesrätt bör införas, är det emellertid endast fyra (Karlskrona, Malmö, Södertälje och Västervik) som även kunnat uppge, att bytesfrekvensen inom deras område är hög. Avstyrkande svar ha kommit från fyra orter med hög eller tämligen hög bytesfrekvens (Karlskoga, Linköping, Stockholm och Trollhättan).

Det nekande svaret från Stockholm har dikterats av tre ledamöter i bostadsförmedlingens styrelse. Ordföranden och en ledamot reserverade sig och ansågo att svaret i överensstämmelse med bostadsförmedlingskontorets utlåtande bort vara i huvudsak jakande. På frågan, vilka bostadssökande som

Kommittén kan icke finna, att svaren på den företagna enquéten lämna klart belägg för att det skulle föreligga ett allmänt behov av att införa en lagstiftning om bytesrätt. Flertalet av de vid frågans behandling under 1948 års riksdag anförda skälen mot en sådan anordning synas också kommittén i allt väsent-

1 Alvesta, Borås, Eskilstuna, Gävle, Halmstad, Karlskrona, Krylbo, Linköping, Malmö, Norrköping, Nässjö, Strängnäs, Sundbyberg och Södertälje. 2 Karlshamn, Luleå, Mölndal, Nacka, Solna, Stockholm, Västervik och Västerås. 3 Bland dessa märkas Göteborg, Hälsingborg, Jönköping, Uppsala och Örebro. 4 Alvesta, Borås, Eskilstuna, Halmstad, Krylbo, Nässjö och Strängnäs.

1 Alingsås, Borås, Eskilstuna, Gävle, Halmstad, Hälsingborg, Karlshamn, Karlskrona, Krylbo, Luleå, Malmö, Nässjö, Strängnäs, Sundbyberg, Södertälje, Uppsala, Vimmerby och Västervik. 2 Karlskoga, Jönköping, Kungälv, Linköping, Mölndal, Nacka, Stockholm, Trollhättan och Västerås. — Svaret från Stockholm dikterades av tre ledamöter i bostadsförmedlingens styrelse, medan ordf. och en ledamot reserverade sig.

99 ligt äga giltighet. Därjämte vill kommittén framhålla, att det, om bostadsmarknaden regleras, torde bli mindre behov av att införa rätt för hyresgästen att mot hyresvärdens vilja få byta lägenhet. Då en behovsprövning genomförts, måste nämligen hyresvärden räkna med att han icke kan fritt hyra ut den lägenhet, som hyresgästen önskar byta även om densamma blir ledig. Vid sådant förhållande torde värdens motiv att vägra byte ej sällan bortfalla.

g) Behovsprövningens

konstruktion.

Genomförandet av behovsprövning på bostadsmarknaden förutsätter, att avgöranden träffas i flera olika hänseenden. I första hand måste fastställas, vilka lägenheter som skola vara underkastade reglering, och vilka kategorier av bostadssökande som skola ha företräde till de reglerade lägenheterna. I andra hand möter spörsmålet, vilken av flera företrädesberättigade bostadssökande som skall erhålla viss reglerad lägenhet. Beträffande det sätt, på vilket ovan angivna avgöranden skola komma till stånd, kan man principiellt tänka sig två skilda metoder. Dels kunna regler för avgörandena givas i författningsväg och dels kan man överlåta åt något lokalt organ att efter eget skön besluta i de enskilda fallen. Det ligger i sakens natur att intetdera systemet kan genomföras fullt konsekvent. Normerna för behovsprövningen torde aldrig kunna så detaljerat utformas i lagtext att icke utrymme måste finnas för det tillämp a n d e organets omdöme vid behovsprövningen, och å andra sidan kan icke förordas att överlämna åt en lokal myndighet att obunden av alla regler avgöra hithörande frågor. Då det gäller den tekniska utformningen av en behovsprövning på bo-

stadsmarknaden har man därför att avväga, i vilken utsträckning dessa principer för behovsprövningens verkställande lämpligen böra komma till användning. I denna fråga skola här anföras vissa allmänna synpunkter. Till förmån för principen att i största möjliga utsträckning fixera behovsprövningsnormerna i författningsväg talar främst att man därigenom befordr a r enhetlighet och konsekvens i avgörandena för olika orter och försvårar godtycke samt tillämpning av ovidkommande synpunkter. Dessa fördelar äro emellertid förbundna med de nackdelar, som lätt följa med all legal reglering av ett komplicerat område av samhällslivet: systemet blir schematiskt och stelt och det blir svårt att taga hänsyn till specialfallen och de skiftande förhållandena på olika orter. Att överlämna avgörandena åt lokal myndighet har omvända fördelar och nackdelar. Helt allmänt synes man dock kunna säga, att frågorna om vilka lägenheter som böra falla under reglering och vilka kategorier bostadssökande som böra gynnas, vilka frågor självfallet stå i nära samband med varandra, lämpligen torde böra regleras i lag, under det att vid avgörandet av den inbördes företrädesordningen mellan de särskilda bostadssökandena möjlighet bör finnas för den myndighet, som har att tillämpa regleringen, att i viss utsträckning låta sin kännedom om de lokala och personliga förhållandena inverka. h) Särskilda konsekvenser av en reglering av bostadsmarknaden. (1) I n g r e p p

i

avtalsfriheten.

En ofrånkomlig konsekvens av att bostadsmarknaden regleras är att de enskildas frihet att sluta avtal om upp-

100 låtelse av bostäder måste inskränkas. Detta har betydelse såväl för bostadssökande som för dem, som upplåta bostäder. Bostadssökande, som icke tillhöra gynnad kategori, måste finna sig i att deras möjligheter att ordna sin bostadsfråga i vissa hänseenden lida intrång. Detta ligger i regleringens natur och kan ej undvikas. Såsom tidigare framhållits är det med hänsyn till bl. a. 'denna konsekvens av en marknadsreglering av största betydelse, om någon del av lägenhetsbeståndet kan lämnas utanför regleringen, så att även bostadssökande av icke gynnad kategori erhålla en om ock inskränkt möjlighet att genom egna ansträngningar skaffa sig den bostad de önska. Vad angår upplåtarna av lägenheter innebär regleringen, att deras rätt att själva utse den, till vilken de vilja upplåta lägenheterna antingen helt berövas dem eller minskas. Vid den strängaste formen av reglering är fastighetsägaren skyldig — om han över huvud vill utnyttja lägenheten — att upplåta denna till en viss av vederbörande myndighet utsedd bostadssökande. Vid en m i n d r e sträng reglering lämnas fastighetsägaren frihet att antingen välja mellan ett antal av myndigheten utsedda bostadssökande eller ock utse en lägenhetsinnehavare vilken han vill, blott denne uppfyller vissa fastställda kvalifikationer. I och med att fastighetsägarens rätt att välja medkontrahent i hyresförhållandet inskränkes genom reglering av bostadsmarknaden uppkommer i första h a n d frågan, huruvida och i vad mån fastighetsägaren bör vara berättigad till ersättning av det allmänna för den händelse han gör förlust på ett avtal, som ingåtts i enlighet med regleringen. Det synes uppenbart, att icke vilken

som helst än så obetydlig inskränkning i fastighetsägarens rätt att utse hyresgäst bör medföra ersättningsrätt. En sådan rätt torde fastmera böra inträda endast i den mån det kan anses, att fastighetsägaren genom regleringens tillämpning utsattes för påtagligt ökad risk att ingå förlustbringande avtal. Om regleringen allenast innebär skyldighet för fastighetsägaren att vid sitt val av hyresgäst hålla sig till bostadssökande med vissa kvalifikationer, torde man icke med fog kunna göra gällande, att någon sådan ökad risk föreligger. I dylika fall synes alltså utrymme ej finnas för krav på ersättning. De danska och norska behovsprövningslagarna, vilka bygga på ett system med valfrihet för fastighetsägaren inom vissa kategorier av hyresgäster, känna icke heller till någon ersättningsrätt. Då fastighetsägaren är hänvisad att upplåta lägenheten till bostadssökande, som anvisas av myndighet, torde frågan om ersättningen däremot komma i ett annat läge. Här är fastighetsägarens valrätt under alla förhållanden inskränkt i betydande grad; om endast en bostadssökande anvisas föreligger ingen valrätt över huvud. Även om det skulle kunna sägas, att den myndighet, som äger anvisa bostadssökande, självfallet icke får anvisa annan sökande än den, som efter noggrann prövning befinnes i ekonomiskt hänseende godtagbar 1 , och att 1 Det förutsattes, att myndigheten icke anvisar notoriskt dåliga betalare eller ekonomiskt mycket svaga bostadssökande till privata hyresfastigheter utan söker bereda sådana klienter bostad i lägenheter som disponeras av vederbörande kommun. Mot en sådan sovring av klientelet skulle kunna invändas, att den leder till avsteg från behovsprövningens principer. Det torde dock knappast ligga inom ramen för behovsprövningen som sådan att förse bostadssökande av angivna kategorier med lägenheter.

101 myndigheten objektivt sett besitter lika goda förutsättningar för en sådan prövning som den enskilde fastighetsägaren, synes dock billigheten fordra, att ersättningsmöjlighet öppnas i det fall, att icke mera än en bostadssökande anvisas. Då det endast mera sällan kommer att inträffa, att en anvisad bostadssökande brister i fullgörandet av sina kontraktsenliga förpliktelser, synes det allmännas ansvar i nu förevarande hänseende icke bli alltför betungande. I det fall, att fastighetsägaren får möjlighet att välja mellan ett låt vara begränsat antal av myndigheten anvisade bostadssökande är det mera tveksamt om han bör tillerkännas rätt till ersättning för förluster på ett ingånget avtal. Följande synpunkter kunna här anföras. Till en början är det tydligt, att ju flera av myndigheten efter prövning godtagbara befunna sökande, som erbjudas fastighetsägaren att välja mellan, desto m i n d r e skäl föreligger att medgiva någon ersättningsrätt. Den nuvarande starka konkurrensen om lägenheterna och den därigenom minskade risken för hyresförluster är en följd av bostadsbristen. Under normala tider, med ett överskott på lägenheter, torde fastighetsägarnas valmöjligheter vara mera begränsade såvitt angår flertalet lägenheter. Under dessa omständigheter kan det ej anses, att inskränkningen av fastighetsägarens valrätt är ett så allvarligt ingrepp som eljest skulle kunna göras gällande. Bostadsbristen har enligt vad erfarenheten visat medfört, att personer, som inneha lägenhet, i medvetande om svårigheten att erhålla annan bostad göra sitt yttersta för att ej genom bristande fullgörande av sina kontraktsenliga förpliktelser gå miste om den bostad de förhyra. Man kan därför utgå ifrån att om det skulle inträffa, att

en solvent hyresgäst — och andra skulle enligt ovan ej komma i fråga — som efter myndighetens anvisning erhållit en lägenhet, skulle göra sig skyldig till försummelse med avseende å hyresbetalningen, skulle detta i det övervägande antalet fall bero på oförutsedda omständigheter. Enligt uppgifter från den kommunala bostadsförmedlingsverksamheten torde det också sällan förekomma att hyresgäster, som av förmedlingarna anvisats till lägenheter i det privata fastighetsbeståndet, brista i hyresbetalning. Vid övervägande av de anförda omständigheterna har kommittén funnit, att tillräckliga skäl saknas att medgiva ersättningsrätt åt en fastighetsägare, som beredes möjlighet att träffa sitt val av hyresgäst bland ett visst antal anvisade ur ekonomisk synpunkt godtagbara bostadssökande. Vilket antal som därvid skall krävas kan vara föremål för delade meningar. Kommittén h a r kommit till det resultatet, att det borde vara tillräckligt om fastighetsägaren beredes tillfälle att välja mellan tre personer. En fastighetsägares intresse av att själv få avgöra till vem han vill hyra ut sina lägenheter anknyter emellertid icke blott till de ekonomiska aspekterna på hyresförhållandet. Även ur a n d r a synpunkter än de rent ekonomiska kan det vara av största betydelse att hyresvärden har möjlighet att sovra bland de bostadssökande. Särskilt med avseende å mindre hyresfastigheter — speciellt naturligtvis tvåfamiljshus — kunna hyresgästernas personliga egenskaper spela en viktig roll vid urvalet. I den mån det låter sig förena med kraven på behovsprövning bör givetvis nu antydda synpunkt beaktas vid utformningen av en reglering.

102 (2) R e g l e r i n g e n s inverkan på marknaden.

sekundära bostads-

En reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning kan givetvis tänkas ha inverkan i hänseenden som icke stå i direkt samband med regleringen som sådan. Det gäller att, därest verkningar i oförmånlig riktning kunna befaras, söka anordna regleringen så, att dessa verkningar i möjligaste mån undvikas. Ett av syftena med regleringen är att åstadkomma ett bättre utnyttjande av de tillgängliga bostadsresurserna. Ovan har berörts frågan, huruvida en reglering kan väntas medföra minskat intresse från värdarnas sida att överhuvud h y r a ut sina lägenheter. 1 Det har därvid konstaterats, att det icke torde föreligga någon större risk för en utveckling i sådan riktning. Här skall emellertid anmärkas, att risken för minskad uthyrning kan tänkas vara större i fråga om tillfälliga uthyrningar, d. v. s. i sådana fall, där en lägenhetsinnehavare, som för kortare tid lämnar sin lägenhet t. ex. för semestervistelse på annan ort, avser att uthyra denna under sin frånvaro. Även om så skulle vara fallet torde förhållandet icke behöva föranleda några särskilda åtgärder. De uthyrningar, varom här är fråga, synas nämligen i allmänhet sakna betydelse för bostadsmarknaden som sådan. Möjligen skulle man kunna tänka sig att medge undantag från regleringen såvitt anginge uthyrning av sommarbostäder och liknande lägenheter. Med hänsyn till att regleringen knappast torde komma att bli tillämplig på orter, där dylik uthyrning förekommer i större omfattning, förefaller det icke heller för detta fall påkallat med speciella bestämmelser. 1

Se sid. 79.

Genom hyresregleringen h a r i fråga om äldre delar av bostadsbeståndet bostadskostnaden kommit att utgöra en mindre del av den privata utgiftsbudgeten. En relativ hyressänkning har sålunda ägt rum. Detta har medfört, att i många fall hushåll, som tidigare skulle nöjt sig med gemensam lägenhet, delats i det att ogifta barn eller inneboende anhöriga sökt sig självständiga bostäder. En annan följd av den relativa hyressänkningen torde ha varit att uthyrningen av möblerade rum minskat i omfattning, enär det bidrag som inkomsten från rumsuthyrning utgjort blivit mindre behövligt. 1 Det klientel som förut hyrt i andra hand har därvid i viss utsträckning hänvisats att söka sig egna lägenheter. Genom den s. k. hushållssprängning som sålunda ägt rum har gruppen ensamstående lägenhetsinnehavare väsentligt ökats. En reglering på bostadsmarknaden skulle avse att hindra en fortsatt tendens i den angivna riktningen. Om regleringen får den verkan som sålunda avses, torde därav följa behov av ökad tillgång på möblerade rum för ensamstående. Såsom nyss nämnts torde emellertid uppsägningsskyddet för de inneboende ha minskat benägenheten att hyra ut i andra hand. Den praxis som under inflytande av bostadssituationen utvecklat sig hos hyresnämnder och hyresråd h a r nämligen inneburit ett mycket starkt uppsägningsskydd jämväl vid hyresförhållanden som avsett möblerade rum. De som brukat hyra ut möblerade rum ha därför icke ansett sig kunna räkna med att genom uppsägning få hyresförhållandet att upphöra, om de exempelvis behövt rummet för eget behov eller de vantrivts med hyres1

Sannolikt har även kontrollen av hyran för andrahandsuthyrningen samt uppsägningsskyddet för de inneboende medverkat till att minska benägenheten att hyra ut i andra hand.

103 gästen. Då nu de ensamstående genom en reglering — i vilken form den än sker — komma att på den allmänna bostadsmarknaden få stå tillbaka för övriga bostadssökande, är det mera angeläget än förut att villigheten att hyra ut möblerade rum främjas. Av de olika åtgärder i detta syfte som äro tänkbara kan kommittén i detta sammanhang icke förorda någon annan än en viss uppmjukning i praxis av uppsägningsskyddet i fråga om möblerade rum. Kommittén är medveten om att betänkligheter kunna resas häremot. Det oaktat anser kommittén läget vid genomförandet av en reglering kräva en sådan uppmjukning. Huruvida regleringen i och för sig kan tänkas minska rörligheten på bostadsmarknaden, förefaller svårt att bedöma. Om emellertid, såsom ovan förutsatts, lägenhetsbyten undantagas från reglering, synes det icke vara anledning att räkna med någon större inverkan härvidlag. Möjligen skulle det kunna befaras, att nyproduktionen av bostäder inriktades på sådana lägenhetstyper som lämnades fria från reglering. Med hänsyn till att de myndigheter, som utöva inflytande på byggnadsverksamheten, ha möjlighet att inverka härvidlag, synes dock icke finnas större fog för farhåga, att utvecklingen skulle kunna gå i den angivna riktningen. (3) R e g l e r i n g e n s inverkan på arbetsmarknaden. Det är tydligt, att en reglering på bostadsmarknaden, hur den än konstrueras, kommer att utöva stort inflytande på arbetsmarknaden. Behovet av bostad är ju av så p r i m ä r natur att detsamma måste tillfredsställas i första hand, och möjligheten att erhålla acceptabel bostad är av oftast avgörande betydelse för frågan, huruvida en per-

son reflekterar på att söka arbete på en viss ort eller ej. Vad angår dem, som redan ha bostad, är dennas beskaffenhet av stor betydelse för deras större eller mindre trivsel och därmed oftast även för deras arbetsinsats. Sistnämnda spörsmål, som redan berörts, skall emellertid icke diskuteras i detta sammanhang. Här skall allenast behandlas regleringens inverkan på arbetsmarknaden därigenom, att arbetskraft, som är behövlig på viss ort eller eljest vill söka sig dit, vållas svårigheter i fråga om bostadsanskaffningen. Ett skäl till införande av reglering skulle kunna vara att det allmänna ansåge nödvändigt att tillförsäkra för samhällets funktion viktiga inrättningar eller näringslivet erforderlig arbetskraft. Den reglering som skulle kunna komma ifråga torde emellertid som av det föregående framgår i väsentlig grad få grundas på helt andra motiv, i främsta rummet på nödvändigheten att tillgodose barnfamiljernas och de äktenskapsbildande gruppernas bostadsbehov. Det är därför tydligt, att regleringen lätt kan komma i konflikt med ovan angivna intressen. Vid en reglering, vars främsta syfte är att tillförsäkra vissa grupper av bostadssökande bostäder och som icke särskilt tager sikte på arbetsmarknadens problem, kan det befaras, att de myndigheter, som skola tillämpa regleringen och som med nödvändighet måste komma att i främsta rummet representera lokala intressen, komma att i den mån regleringens utformning det medger begagna densamma till att sätta spärr för inflyttning till orten. Det har också framgått av de uppgifter, som lämnats kommittén från bostadsförmedlingarna, att vissa av dem vid sin fördelning av de tillgängliga bostäderna äro synnerligen restriktiva mot bostadssökande från annan ort.

104 Ölägenheterna av en sådan politik äro uppenbara. En planerad utvidgning av en kanske mycket viktig industri kan försvåras eller rent av omöjliggöras genom att erforderlig arbetskraft, som måste tagas utifrån, icke erhåller bostäder. Liknande problem uppkomma i fråga om så betydelsefulla inrättningar som sjukhus, läroanstalter och kommunikationsverk. En tjänsteman —• privatanställd eller i allmän tjänst — som erbjudes befordran på annan ort, kan finna sig nödsakad att avböja förflyttning. Företagare i industri och hantverk, affärsidkare, läkare, tandläkare, advokater och andra yrkesmän kunna av svårigheter att skaffa bostad avhållas från att söka sin utkomst på den ort de tänkt sig. Myndighetens beslut i de nu avsedda fallen skulle innebära näringspolitiska ställningstaganden av mycket stor räckvidd. Det finns grundad anledning antaga, att de myndigheter, som skola svara för regleringens tillämpning, icke kunna göras till organ, lämpade för dessa ställningstaganden. Såvitt angår industriföretag och för samhällets funktion viktiga inrättningar skulle kunna invändas, att man icke behövde befara några konflikter, enär företagens eller inrättningarnas intressen sammanfalla med vederbörande kommuns. Detta torde dock ej vara riktigt. De bostadsbehövande inom en kommun måste antagas komma att utöva ett sådant tryck på vederbörande regleringsmyndighet, att denna kommer att sätta deras socialt betingade önskemål framför de måhända mera långsiktiga ekonomiska och allmänt kommunala intressen, som äro förbundna med ett industriföretags eller en allmän inrättnings behov av arbetskraft. I varje fall torde detta bli händelsen, om arbetskraftsbehovet moti-

veras av grundandet eller utvidgandet av ett industriföretag. Det är ganska vanligt, att större industriföretag medverka till lösandet av bostadsfrågan för företagets anställda. Detta kan ske i olika former: genom egen byggnadsverksamhet och uthyrning, genom att företaget i öppna marknaden hyr bostäder och i sin tur hyr ut dessa till de anställda, genom hjälp med byggnadslån eller lämnande av tomtmark på billiga villkor till anställda etc. Enligt uppgifter, som lämnats av representanter för industriföretag, ha de angivna förmånerna i vissa fall kommit även andra än de hos vederbörande företag anställda tillgodo. På åtskilliga håll, särskilt i fråga om mindre orter, har denna verksamhet varit av stor betydelse för utökningen och moderniseringen av ett till låga hyror utbjudet bostadsbestånd. Om inflyttningsspärr på sätt ovan antagits kommer till stånd i anslutning till införandet av en reglering på bostadsmarknaden kan det antagas att detta skulle leda till en mera negativ bostadspolitik från industriföretagens sida. Vad särskilt gäller industriföretag på större orter samt allmännyttiga inrättningar kan det lätt inträffa att de kunna komma i ett svårt läge genom regleringens införande. Även de enskildas förut berörda intressen av att utan någon form av kommunal kontroll kunna få välja arbetsplats synas vara värda största beaktande. Det anförda leder till att utformningen av en reglering på bostadsmarknaden bör anordnas så, att det icke blir möjligt för vederbörande kommun att genom regleringens tillämpning i praktiken uppställa spärrar för inflyttning till orten. Detta synes emellertid icke vara tillräckligt. Med hänsyn till den stora betydelse för samhället, som kan vara förbunden med ett industri-

105 företags eller en allmännyttig inrättnings verksamhet torde det vara nödvändigt att hålla öppen möjligheten att genom undantag från regleringen tillgodose dessa företags och inrättningars personalbehov. Vad åter angår de enskilda, som ha intresse av att obundna av regleringen välja arbetsplats på en viss ort, få de på lika villkor konkurrera med de bostadssökande på orten. Möjligen skulle det vara tänkbart att tillskapa bestämmelser, som gjorde det lättare för yrkesutövare av särskild betydelse för samhället att erhålla bostad. Detta torde dock med hänsyn till de svåra avgöranden, som i dylika fall måste träffas och som näppeligen kunna regleras i författningsväg, icke låta sig göra. Man torde få hänvisa sådana bostadssökande till att söka bostad inom den fria sektor, som enligt vad tidigare berörts bör anordnas.

rekt anmält sig såsom sökande till lediga lägenheter, och all anledning finnes till antagande att motsvarande skett på andra håll. Vad den yrkesmässiga bostadsförmedlingen — som för övrigt tämligen ofta torde bedrivas jämsides med fastighetsmäklarverksamhet — för närvarande väsentligen sysslar med torde vara förmedling av lägenhetsbyten och möblerade lägenheter. 1 Som förut framhållits torde byten av lägenheter icke böra underkastas reglering. Detta torde icke heller böra bli fallet med de möblerade enkelrummen, som utgöra den ojämförligt största delen av det i möblerat skick uthyrda lägenhetsbeståndet. Av allt att döma synes därför en reglering på bostadsmarknaden icke komma att i mera avsevärd grad beskära de privata förmedlingsbyråernas nuvarande verksamhet.

(4) R e g l e r i n g e n s ingrepp i den privata förmedlingsverksamheten.

(5) O l a g l i g a e r s ä t t n i n g a r bostadsmarknaden.

Tydligt är att en reglering, som helt eller i stor utsträckning bygger på att de bostadssökande anvisas av den myndighet, som har att tillämpa regleringen, kan medföra ett intrång i den privata förmedlingen av bostäder. Det kan i ett sådant läge bli fråga, om icke de som utöva sådan verksamhet böra vara berättigade till ersättning för intrånget i sitt näringsfång. Vid bedömande av denna fråga synes emellertid böra beaktas följande. Bostadsbristen, som medfört, att konkurrensen om de lediga lägenheterna ä r utomordentligt hård, torde i stor utsträckning ha medfört att fastighetsägarna uthyra sina lägenheter utan anlitande av förmedlare. Sålunda ha enligt vad kommittén erfarit många fastighetsägare i Stockholm upprättat särskilda förteckningar över dem, som di-

på

Som känt är h a r den av bostadsbristen föranledda skärpta konkurrensen om lägenheterna medfört, att de som upplåta eller överlåta lägenheter i många fall betinga sig särskild ersättning av den bostadssökande medkontrahenten. Hyresregleringslagens kriminalisering av dylika förfaranden har visat sig tämligen ineffektiv. I de kommittén givna direktiven, har särskilt framhållts, 1 I en framställning den 15 oktober 1949 från Stockholmskretsen av Sveriges Fastighetsmäklares Riksförening u. p. a. till Stockholms hyresnämnder angående ändring av den fastställda arvodestaxan uppgavs bl. a., att de uthyrningar, som då genomfördes av de privata uthyrningsbyråerna, till största delen voro lägenhetsbyten samt att fastighetsägarna upphört att anlita bostadsförmedlare. I en skrivelse den 27 februari 1951 till hyresnämnderna i samma ärende uppgav föreningen, att uthyrningsverksamheten »förklarligt nog» till nära 100 procent bestod av byten.

106 att man i samband med införandet även behovsprövning på bostadsmarknaden bör söka att i möjligaste mån komma till rätta med de olagliga ersättningarna på denna marknad. I och för sig torde en reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning icke kunna väntas medföra ökad benägenhet för illojala transaktioner inom det område på marknaden där den har tillämpning. Med hänsyn till att regleringen avser att minska konkurrensen om vissa lägenheter kan den snarare väntas leda till nedgång i de olagliga transaktionernas antal såvitt rör de lägenheter som underkastas regleringen. Om en lägenhet endast får upplåtas eller överlåtas till en viss, av myndighet utvald person torde någon möjlighet knappast föreligga att av denne uttaga ersättning. I den mån upplåtaren fortfarande skall ha valrätt mellan olika sökande kan han dock alltjämt försöka skaffa sig ersättning även om det måste antagas, att sökandena, som veta med sig att deras möjligheter att erhålla bostad ökats genom regleringens införande, torde bli mindre benägna att gå med på härutinnan framställda anspråk. Beträffande lägenheter, som lämnas utanför regleringen, kan måhända befaras, att konkurrensen om desamma kommer att skärpas och att med anledning därav frekvensen av olagliga ersättningar kommer att ökas. Även av denna anledning torde frågan om förh i n d r a n d e av dessa ersättningar vara förtjänt av särskild uppmärksamhet. Det måste emellertid betonas, att den ledande synpunkten vid utformningen av en reglering på bostadsmarknaden icke får vara regleringens möjlighet att förhindra olagliga ersättningar. Denna synpunkt bör enligt kommitténs mening komma i andra hand, ehuru

givetvis all tänkbar hänsyn bör tagas till densamma. De gällande bestämmelserna mot olagliga ersättningar på hyresmarknaden återfinnas i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. samt den samma dag utfärdade lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m . 1 Dessa bestämmelser innebära följande. En hyresvärd får för viss lägenhet icke mottaga eller träffa avtal om högre hyra än den för lägenheten tillåtna grundhyran. Med h y r a likställes varje annan gottgörelsc, vilken beteckning den än givits, som måste antagas utgöra vederlag för upplåtelse av nyttjanderätt till lägenheten. Det är även förbjudet för hyresvärd att utan hyresnämndens tillstånd såsom villkor för uthyrning träffa avtal om försträckning eller borgensförbindelse av hyresgästen. De nu återgivna reglerna gälla alla slag av lägenheter. Hyresgäst som överlåter sin hyresrätt till bostadslägenhet får icke mottaga eller avtala om gottgörelse för överlåtelsen. Han är endast berättigad att taga emot ersättning för redan erlagd hyra som belöper på tiden efter det han avträtt lägenheten. Straffet för förbrytelse mot ovan angivna bestämmelser är dagsböter eller fängelse. I fråga om upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt och liknande andelsrätt, varmed följer rätt att besitta eller hyra lägenhet, finnas motsvarande stadganden, som vid enahanda ansvar förbjuda uttagande av eller avtal om ersättning utöver den som godkänts av vederbörliga myndigheter. Straffbestämmelserna avse icke den, till vilken lägenheten upplåtes. Denne 1 Se 3, 11, 23 och 27 §§ i hyresregleringslagen samt 4, 7 och 16 §§ i kontrolllagen.

lär ej kunna straffas som delaktig, ens om initiativet till den olagliga transaktionen utgått från honom. Såsom inledningsvis nämnts är det tämligen vanligt, att nu berörda bestämmelser överträdas. Beivrandet av dessa överträdelser har visat sig möta synnerligen stora svårigheter med hänsyn till att det endast i sällsynta fall är möjligt att bevisa att olaglig ersättning utgått eller avtalats. Då, såsom ovan framhållits, det icke bör vara huvudändamålet med en reglering p å bostadsmarknaden att förhindra olagliga ersättningar, gäller att undersöka om det kan vara möjligt att genom andra åtgärder effektivisera förbuden mot sådana ersättningar. Två möjligheter erbjuda sig. Dels kan man överväga, om icke straffbarheten bör utsträckas att gälla även de bostadssökande, dels kan det ifrågasättas att förskjuta straffbarhetsgränsen. Frågan om straff för hyressökande, som erbjuder olaglig ersättning, var under debatt vid hyresregleringslagens tillkomst. Vid behandlingen av 1942 års proposition med förslag till lag om hyresreglering anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande (nr 4 2 ) : Enligt utskottets mening är det nödvändigt för upprätthållande av lagstiftningens effektivitet, att överträdelser av hyresregleringen skola kunna medföra straff. Det är också tydligt, att detta ansvar i första hand bör drabba hyresvärden eller den som eljest har ekonomisk vinning av brottet. Men åtminstone i vissa fall kan även en hyresgästs handlingssätt vara av sådan art, att det skulle verka stötande, om han ginge fri från ansvar. Även om en utsträckning av straffbudet i denna riktning möter vissa praktiska svårigheter, vill utskottet därför — i analogi med vad som föreskrivits i vissa andra kristidsförfattningar — föreslå, att en hyresgäst skall straffas, om han uppsåtligen förleder hyresvärden att mottaga eller träffa avtal om högre hyra än grundhyran. Jämväl vid de övriga förseelser, som enligt propositionen skola straffbeläggas,

bör medkontrahenten under motsvarande förutsättning drabbas av straff. I anslutning härtill föreslog utskottet ett tillägg till straffbestämmelserna av innebörd, att den som uppsåtligen förledde annan till de i lagen angivna brotten skulle dömas till det för brotten utsatta straffet. Utskottet var emellertid icke enigt i denna del. Fem ledamöter reserverade sig och anförde, att ansvaret för överträdelser av hyresregleringen borde drabba allenast hyresvärden: Det torde ligga i sakens natur, att denne, som handhar uthyrningen, skall svara för att lagstiftningen därvid efterleves. Det synes oss även oriktigt att jämställa hyresvärden, som har ekonomisk vinning av att taga för hög hyra, med hyresgästen, som ser sig nödsakad att betala denna hyra för att få bostad åt sig och sin familj. En utvidgning av straffbudet till att omfatta hyresgästen skulle dessutom, såsom även utskottet funnit, medföra stora praktiska svårigheter. Om även hyresgästen hotas av straff, kommer detta troligen att i hög grad minska möjligheterna att åtkomma brottsliga hyresvärdar genom att dessas överträdelser icke bliva angivna eller kunna ledas i bevis. Den av utskottet angivna förutsättningen för att hyresgästen skall straffas, nämligen att han förlett hyresvärden, torde även vålla stora bevisningssvårigheter. Utskottets ändringsförslag vann icke riksdagens bifall. Att en straffbestämmelse skulle i nämnvärd grad avhålla de bostadssökande från att erbjuda och betala otillåtna ersättningar torde icke kunna förutsättas. Däremot skulle en bestämmelse, som kriminaliserade även erbjudande eller utgivande av otillåten ersättning, utgöra ett starkt motiv för den hyresgäst, som vore straffskyldig enligt densamma, att dölja överträdelsen. Under sådana förhållanden skulle det säkerligen bli ytterst sällsynt att en överträdelse komme i dagen. Med hänsyn till att sålunda en utsträck-

108 ning av straffbarheten till att gälla även hyressökande, som erbjuder eller erlägger illegal ersättning, uppenbarligen skulle verka därhän, att möjligheterna att avslöja överträdelser av nu ifrågavarande slag bleve ännu mindre än de för närvarande äro, kan kommittén icke finna en sådan åtgärd lämplig. I andra hand skulle man kunna överväga att, med bibehållande av de nuvarande straffbudens inskränkning till att gälla dem som upplåta eller överlåta lägenheter, förskjuta straffbarhetsgränsen så att redan ett betingande av otillåten ersättning straffbelades. Även denna fråga har varit på tal vid hyresregleringens tillkomst. I det lagutkast, som var bifogat den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian angående hyresreglering », vilken lades till grund för Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, hade förbudet mot otillåtna ersättninger utformats så, att även den som »betingade sig» illegal gottgörelse skulle straffas. Under remissbehandlingen av promemorian anmärkte Sveriges fastighetsägareförbund : För att bedöma det föreslagna straffbudets räckvidd är det bland annat nödvändigt, att innebörden av begreppet »betingar sig» närmare fixeras. Det har redan visat sig, att den farhågan är spridd, att under nämnda begrepp skall kunna hänföras även det förhållandet att hyresvärden vid förhandlingar om avtal eller avtalsförlängningar säger sig önska en högre hyra än den medgivna eller fastställda grundhyran. Om hyresvärden i hyresgästens närvaro uttalar, att han måste ha en högre hyra för att överhuvud kunna gå med på en förlängning, så har han, enligt detta betraktelsesätt, »betingat sig» en olovlig hyra och därmed skapat ett kanske kärkommet tillfälle för hyresgästen att såsom målsägande angiva saken hos allmänna åklagaren. Det är nödvändigt att fixera begreppet 1

SOU 1942:14.

»betingat sig» till något bestämt konkret förfarande. I sådant hänseende synes det förbundet, som i princip avstyrker kriminaliseringen, att den fordran bör upprätthållas, att betingandet skall ha tagit sig uttryck i ett avtal om uthyrning, och detta avtal bör ha förlänats skriftlig form. Departementschefen anförde i propositionen, som innehöll lagtexten i dess sedermera fastställda lydelse i denna del, att med anledning av vad fastighetsägareförbundet anfört gränsen för straffbarhet torde böra angivas sålunda, att avtal skulle ha träffats om otillåten hyra eller annan förbjuden gottgörelse, där ej sådan h y r a eller gottgörelse mottagits. Det synes svårt att bestrida, att ett stadgande, som gjorde r e d a n betingandet av otillåten ersättning straffbart, skulle bättre än nu gällande bestämmelser motverka tagandet av sådan ersättning. Uppenbarligen är det lättare att bevisa att krav på ersättning framställts än att ersättning utgått. I de fall då illegal gottgörelse utgår för upplåtelse av en lägenhet torde det vara vanligt att mera än en spekulant varit i förbindelse med upplåtaren och fått del av kravet på ersättning innan upplåtelsen sker. Det är ju ingalunda säkert att den, som först u p p t r ä d e r som aspirant på lägenheten, träffar avtal med upplåtaren. Ofta förekommer väl också, att denne träder i förbindelse med flera sökande för att tillförsäkra sig högsta möjliga ersättning. Om nu blotta betingandet av ersättning vore straffbart skulle uppenbarligen sammanstämmande vittnesmål från flera spekulanter att ersättning begärts kunna vara tillräckligt bevis för att så verkligen skett. Under nuvarande förhållanden torde motsvarande utredning icke ensam utgöra nöjaktig bevisning om att ersättning betalts eller att avtal därom träffats. I förstnämnda fall skulle upplåtaren därjämte få svå-

109 rare att framställa krav på ersättning, enär han av försiktighetsskäl måste göra detta vid personligt sammanträffande med spekulanten. Därest han framförde sitt krav vid telefonsamtal med spekulanten kunde han nämligen riskera att samtalet upptoges maskinellt eller avlyssnades av något vittne eller t. o. m. att polismyndigheten tagit kontakt med honom. I fråga om innebörden av uttrycket »betinga sig» har, som ovan framgått, Sveriges fastighetsägareförbund ansett nödvändigt med en närmare fixering av begreppet och uttalat, att detsamma borde anknytas till något konkret förfarande. Förbundet har framhållit, att man på sina håll velat tolka uttrycket så, att även ett uttalande från hyresvärden, att han för att kunna framdeles uthyra lägenheten måste ha högre hyra, skulle vara straffbart. Kommittén kan icke finna, att en straffbestämmelse av nu ifrågavarande innehåll skulle behöva bereda alltför stora svårigheter vid tolkningen, om man fasthölle, att syftet med densamma vore att förhindra otillåtna ersättningar. Med utgångspunkt härifrån är det tydligt, att det ej skulle kunna vara straffbart att betinga sig högre hyra än den gällande grundhyran, därest, av omständigheterna framginge, att vederbörande hade för avsikt att underställa frågan om hyreshöjning hyresnämndens prövning. Detta kunde framgå därav, att hyresvärdens krav på högre hyra framstode som befogat, t. ex. på grund av att han vidtagit förbättringar i lägenheten, eller att han utan oskäligt uppehåll efter framställande av sitt krav av eget initiativ gjort framställning till hyresnämnden i ärendet o. s. v. Det är att märka, att en begäran om högre h y r a ingalunda behöver framställas först då fråga uppkommer om lägenhetens upplåtande.

En hyresvärd är oförhindrad att när som helst hos hyresnämnden yrka höjning av grundhyran och detta kan ske även om lägenheten icke är uthyrd. Å andra sidan skulle det i många fall kunna föreligga omständigheter, som talade för att en begäran om ersättning vore otillåtlig. Så kunde i regel anses vara fallet, om hyresvärden krävde ett engångsbelopp, om lägenhetens grundhyra nyligen varit föremål för prövning och därefter ingen förbättring av lägenheten skett, om den begärda hyran vore uppenbart för hög, om krav framställdes att hyressökanden skulle övertaga möbler o. d. till oskäligt pris, om hyresvärden påfordrade att den sökande skulle reparera lägenheten eller yrkade, att en oskälig bränsleklausul skulle tillämpas etc. Då en hyresgäst betingar sig ersättning för att överlåta hyresrätten, torde konstaterandet, huruvida den begärda ersättningen är otillåten, endast undantagsvis erbjuda något problem. För en hyresgäst, som avträder en hyrd lägenhet, torde det mera sällan kunna föreligga anledning att kräva ersättning, som icke tydligt framstår som motiverad. Utom den av lagen angivna ersättningen för hyra som erlagts i förskott torde i normala fall knappast kunna förekomma annat än ersättning för utrustning, som av hyresgästen anskaffats till lägenheten, t. ex. korkmattor, rullgardiner o. d. Såvitt angår överlåtelse av hyresrätt synes därför icke behöva föreligga betänkligheter av det slag, som ovan angivits, mot att straffbelägga ett betingande av otillåten ersättning. De fall som i bevishänseende främst torde vålla svårigheter, äro de, i vilka upplåtelsen eller överlåtelsen av lägenheten kombineras med ett avtal om övertagande av möbler eller annat lösöre. De svårigheter, som h ä r avses, föreligga dock i lika mån vid tillämp-

110 ningen av de nuvarande straffbestämmelserna och synas icke kunna tillmätas den vikt, att de i och för sig böra lägga hinder i vägen för att utvidga gränsen för det straffbara området på sätt här ifrågasatts. Det saknas i krislagstiftningen icke exempel på straffbestämmelser, som kriminalisera redan krävandet av otilllåtna förmåner eller erbjudandet av sådana. Sålunda stadgar 12 § prisregleringslagen dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, vid grovt brott, upp till två års straffarbete för den, som saluhåller eller i återförsäljningssyfte erbjuder sig att köpa prisreglerad förnödenhet till högre pris än normalpriset eller erbjuder sig att utföra tjänst, vara normalpris gäller, mot högre ersättning än som är tillåten. I betraktande av det anförda finner kommittén sig kunna förorda sådan ändring i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen, att straff införes för den, som för upplåtelse eller överlåtelse av bostadslägenhet betingar sig hyra eller annan ersättning, som icke är tillåten.

i) Administration

och

kostnader.

Tydligt är att en reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning förutsätter kontroll av att regleringen efterleves. Med hänsyn till att verksamheten åtminstone på en något så när stor ort kan antagas bli ganska omfattande och att den är av tämligen speciell natur synes det påkallat med ett särskilt organ för utövande av densamma. Behovet av ett sådant specialorgan måste uppenbarligen bli större i samma mån som det gäller att tillämpa regleringen på enskilda fall genom särskilda beslut. Över huvud torde man icke vid ett mera utvecklat system kunna undvara ett sådant

organ, även om detsamma möjligen i vissa fall tillika kan ha andra uppgifter. Att det organ, som eventuellt inrättas, lämpligen bör få kommunal karaktär synes klart. Härav följer även, att tilllämpningsorganets verksamhetsområde bör sammanfalla med vederbörande kommun. Möjligen skulle man, om en ort har särskilt stor bostadsmarknad, kunna ifrågasätta att uppdela verksamheten på flera jämställda tillämpningsorgan. Då det emellertid i fråga om bostadsfördelningen är av vikt med en överblick över hela bostadsmarknaden, synes detta knappast vara lämpligt. Vilka resurser med avseende å personal m. m. som kunna erfordras är svårt att på förhand beräkna. Vad som härvidlag kan bli erforderligt beror givetvis dels på storleken av vederbörande orts bostadsmarknad, dels på vilka uppgifter som komma att åligga nu ifrågavarande kommunala organ. Klart är, att ju mera ingående reglering som genomföres, desto större kravmåste ställas på tillämpningsorganets resurser. Om, såsom nedan förutsattes, det kommer att åligga vederbörande kommun att svara för kostnaderna för regleringens tillämpning, torde åt kommunen böra inrymmas möjlighet att träffa de närmare avgörandena härutinnan. För en sådan lösning talar även den omständigheten, att kommunen bäst torde kunna bedöma vad som i detta hänseende kan vara erforderligt. I detta sammanhang uppkommer frågan i vad mån tillämpningsorganets avgöranden böra kunna överklagas hos överordnad myndighet och i så fall vilken denna bör vara. Det torde dock ej vara möjligt att taga definitiv ståndpunkt till dessa problem förrän det närmare klarlagts, vilka avgöranden som skola ankomma på tillämpningsorganet. De avgöranden, som här komma ifråga, äro med hänsyn till sin na-

Ill t u r o c h till ä r e n d e n a s i r e g e l b r å d s k a n d e b e s k a f f e n h e t ofta i c k e l ä m p a d e för ett b e s v ä r s f ö r f a r a n d e . I s v e n s k f ö r v a l t ningsrätt gäller emellertid som vedertagen p r i n c i p , att beslut av k o m m u n a l m y n d i g h e t — i all s y n n e r h e t b e s l u t av sådan för den enskilde m y c k e t ingripande art som de, om vilka h ä r är fråga — g e n o m g å e n d e k u n n a u n d e r ställas h ö g r e m y n d i g h e t s g r a n s k n i n g . D e t t a l e d e r till a t t m a n m å s t e k r ä v a m y c k e t s t a r k a s k ä l för a t t i c k e a n o r d n a m ö j l i g h e t till ö v e r k l a g a n d e . Av d e t o v a n a n f ö r d a f r a m g å r , a t t d e t i c k e l å t e r sig g ö r a att i d e t t a s a m m a n h a n g n ä r m a r e b e r ä k n a k o s t n a d e r n a för regleringens tillämpning, enär dessa bli helt b e r o e n d e av t i l l ä m p n i n g s o r g a nens o r g a n i s a t i o n och o m f a t t n i n g e n av deras verksamhet. I nedanstående tablå l ä m n a s r e d o g ö r e l s e för d e k o s t n a d e r , som åsamkats vissa k o m m u n e r , vilka inrättat kommunal bostadsförmedling. U p p g i f t e r n a h a e r h å l l i t s g e n o m förfrågningar hos v e d e r b ö r a n d e bostadsförmedlingar. Redogörelsen omfattar blott bostadsförmedlingar, vilkas verks a m h e t ä r av n å g o t så n ä r b e t y d a n d e omfattning. Gränsen h a r satts vid bostadsförmedlingar m e d minst två hel-

tidsanställda tjänstemän. Uppgifterna a v s e å r 1950. Då såsom ovan framhållits genomför a n d e t av b o s t a d s f ö r d e l n i n g e n ä r att a n s e s o m en k o m m u n a l a n g e l ä g e n h e t t o r d e i likhet m e d v a d s o m gäller beträffande hyresregleringen och de komm u n e n å l a g d a u p p g i f t e r n a till f r ä m j a n de av bostadsförsörjningen, varje k o m m u n b ö r a s v a r a för d e k o s t n a d e r s o m avse regleringens tillämpning inom kommunen. Däremot torde kostnader som belöpa på det besvärsförfarande, som k a n k o m m a att a n o r d n a s , icke bör a åvila k o m m u n e n . Kommittén h a r h ä r v i d u t g å t t i f r å n , att h y r e s n ä m n d e r n a ej s k o l a v a r a b e s v ä r s i n s t a n s . j)

Olika system marknaden.

för reglering

av

bostads-

(1) O b l i g a t o r i s k k o m m u n a l bostadsförmedling. Såsom av den tidigare l ä m n a d e red o g ö r e l s e n för r e g l e r i n g s f r å g a n s beh a n d l i n g i r i k s d a g e n f r a m g å r h a r i åts k i l l i g a f ö r s l a g till r e g l e r i n g , s o m a v motionärer eller i remissyttranden f r a m l a g t s , f ö r o r d a t s s. k. o b l i g a t o r i s k kommunal bostadsförmedling. Något Årliga kostnaden i kronor

Ort

Stockholm . Göteborg . . Malmö Uppsala .. . Solna Sundbyberg Gävle Jönköping . Linköping. .

Antal tj.-män

totalt

33 344 000 18 109 000 9 70 000 1 3 17 678 25 300 2Vi 26 000 2 1 /. 14 500 2 16 819 2 10 568 2 a — ärenden som u n d e r året varit an- 1 hängiga. 2 b = ärenden som resulterat i förmedling. Beräkningarna avse omöblerade lägenheter.

per inv.

per tj.-man

0,47 0,31 0,37 0,29 0,69 1,08 0,31 0,39 0,20

10 424 6 055 7 777 5 050 10 120 10 400 7 250 8 409 5 284

per ärende

5,14 4,51 5,10 2 5,45 4,02 5,89 2,21 4,95 3,36

38,09 42,13 28,20 98,76 39,29 72,22 70,05 49,03 36,57

dessutom vid behov extra arbetskraft. ett mindre antal ärenden avseende m ö b lerade lägenheter ingår sannolikt i beräkningsunderlaget.

112 n ä r m a r e angivande av vad denna form av reglering skulle innebära har dock i allmänhet icke skett. Därmed torde emellertid i regel avses ett system, enligt vilket en ledig lägenhet, som är underkastad regleringen, i princip icke får hyras ut till annan än bostadssökande, vilken anvisats av det i orten inrättade organ, som h a r att övervaka regleringens genomförande. Dennas innebörd är alltså att då en viss lägenhet blir ledig, det skall särskilt avgöras, vilken av sökandena till lägenheter av ifrågavarande slag som bör tilldelas densamma. Avgörandet träffas av ett särskilt kommunalt organ, den kommunala bostadsförmedlingen. Denna kan vid sina avgöranden antingen vara bunden av vissa i lag eller på annat sätt, t. ex. genom kommunalt beslut fastställda, normer för behovsprövningen eller också ha befogenhet att träffa sitt beslut helt enligt eget omdöme efter övervägande av omständigheterna i det särskilda fallet. I sin mest extrema form innebär en reglering av denna art, att endast en sökande anvisas till varje lägenhet, varvid sålunda upplåtaren icke har någon som helst valmöjlighet. Upplåtaren torde visserligen av systemets förespråkare i allmänhet medges rätt att med avvisande av en sökande, som icke kan anses godtagbar som hyresgäst, begära att annan sökande anvisas, men eljest måste han, om han över huvud vill upplåta lägenheten, träffa avtal med den av bostadsförmedlingen anvisade. En uppmjukning av systemet kan ske genom att bostadsförmedlingen ålägges att till varje lägenhet anvisa flera sökande, mellan vilka upplåtaren h a r att träffa sitt val. Genom obligatorisk bostadsförmedling vinnas åtskilliga fördelar i fråga om behovsprövningens genomförande.

I främsta rummet kommer, att det i och för sig torde vara möjligt att med detta system få till stånd en e f f e k t i v a r e b e h o v s p r ö v n i n g än med något annat. Under förutsättning att normerna för behovsprövningen äro lämpligt utformade och att de kommunala bostadsförmedlingar, som skola tillämpa dem i praktiken, erhålla en tillfredsställande organisation och tillräckliga resurser, torde i princip stora möjligheter finnas att de lediga lägenheterna komma att tilldelas dem av de anmälda bostadssökandena som bäst behöva dem. En följd av att behovsprövning införes är att l ä g e n h e t s b e s t å n d e t blir effektivare utnyttjat. Det iir tydligt, att behovsprövningen bl. a. måste förutsätta ett anpassande av hushållen efter lägenheterna. Visserligen torde man vid utformningen av en reglering aldrig kunna till fullo genomföra principen om hushållens anpassning efter bostädernas storlek. Reglerna för behovsprövning lära under alla förhållanden nödgas lämna utrymme för tillämpning av andra synpunkter, som i någon mån kunna föranleda avsteg från nämnda princip. På det hela taget måste dock regleringen verka därhän, att flera lägenheter än förut bli mera effektivt utnyttjade. Denna verkan av regleringen kan emellertid, så länge regleringen icke går ut på en ransonering av bostäderna, d. v. s. ett ingrepp i de existerande boendeförhållandena, först så småningom inträda i det äldre lägenhetsbeståndet. I nyproduktionen däremot bli lägenheterna från början så effektivt utnyttjande som det tillämpade systemet medger. Det torde vara tydligt att lägenhetsbeståndets effektiva utnyttjande i hög grad — kanske bättre än vid något annat system för behovsprövningens ge-

113 nomförande — kan tillgodoses vid obligatorisk bostadsförmedling, som innebär ett individuellt utväljande av de bostadssökande till de särskilda lägenheterna. Intet annat behovsprövningssystem torde kunna erbjuda sådana möjligheter att f ö r h i n d r a olagliga transaktioner på bostadsmarknaden som obligatorisk bostadsförmedling. Om systemet genomföres i sin mest extrema form, d. v. s. så att blott en sökande anvisas till varje lägenhet, synes det vara praktiskt taget uteslutet att upplåtaren eller överlåtaren skulle kunna med någon utsikt till framgång betinga sig otillåten ersättning av den som anvisats. I samma mån som ett större antal sökande anvisades till en lägenhet skulle möjligheter att begära illegal gottgörelse för upplåtelsen framträda. Obligatorisk bostadsförmedling förutsattes i alla förslag, som förorda denna form av behovsprövning, böra vara kostnadsfri för parterna på hyresmarknaden. Detta skulle i jämförelse med nuvarande förhållanden innebära b es p a r i n g a r för de b o s t a d s s ö k a n d e . Det torde vara klart, att av de hyressökande, i varje fall i de något så när stora städerna, för närvarande utgivas avsevärda — oftast skäligen onyttiga — belopp på annonsering efter lägenheter och i avgifter till privata bostadsförmedlare samt även i andra hänseenden, som stå i samband med sökandet efter bostad. Den tidsspillan, som föranledes av sökandet, torde även vara beaktansvärd. Om obligatorisk bostadsförmedling genomfördes, skulle uppenbarligen största delen av berörda kostnader och tidsspillan bortfalla. Ett system med obligatorisk bostadsförmedling uppvisar emellertid flera nackdelar. 8—216548

Uppenbarligen medför intet annat system så stort i n g r e p p i a v t a l s f r i h e t e n i hyresförhållandena som obligatorisk bostadsförmedling. Vid detta systems mest extrema form är avtalsfriheten för hyresvärdens del t. o. m. helt upphävd i vad angår valet av medkontrahent. Även den bostadssökandes rätt att själv avgöra med vem han vill ingå hyresavtal är praktiskt taget upphävd. Väl kan hyresgästen neka att hyra en honom erbjuden lägenhet. En hyressökande lärer emellertid icke vid obligatorisk bostadsförmedling kunna räkna med att få bostad i viss fastighet. Skulle han utan godtagbara skäl vägra att mottaga honom anvisad lägenhet, torde det nog kunna ifrågasättas om han icke kommer att få stå tillbaka vid framtida anvisningar. Vad angår de närmare konsekvenserna av regleringens ingrepp i avtalsfriheten hänvisas till vad ovan anförts. 1 Då en lägenhet blir ledig skall vid obligatorisk bostadsförmedling vederbörande myndighet bland ett vanligen stort antal sökande utvälja en eller några få, som anvisas lägenheten. Tydligt är att detta kommer att ställa mycket stora krav på myndigheten. Även om i lag eller tillämpningsföreskrifter givits regler för urvalet, måste det dock i sista hand komma an på den tillämpande myndighetens omdöme och opartiskhet. Med hänsyn till bristfälligheten i allt mänskligt handlande torde det kunna b e f a ras, att i m å n g a fall ovidk o m m a n d e s y n p u n k t e r få göra sig g ä l l a n d e vid a n v isn i n g a r n a . Den uttalade farhågan behöver icke betyda antagandet av någon ond avsikt hos de i myndighetens namn handlande personerna. Risken att den beslutande myndigheten vid 1

Se sid. 99 f.

114 sina avgöranden låter leda sig av subjektiva bedömningsgrunder synes vara större vid obligatorisk bostadsförmedling än vid något annat system för behovsprövning och torde såsom nedan skall beröras icke kunna i nämnvärd grad elimineras genom att besvärsmöjlighet anordnas. Med hänsyn till att vid obligatorisk bostadsförmedling avgöranden skola träffas särskilt för varje ledig lägenhet torde ett tämligen omfattande arbete behöva nedläggas på ärendenas handläggning. Detta medför, att de kommunala bostadsförmedlingarna, som skola handhava regleringen, säkerligen måste utrustas med betydande resurser. Obligatorisk bostadsförmedling kan därför väntas draga relativt s t o ra k o s t n a d e r o c h k r ä va mycken arbetskraft.

omprövning av denna bostadsförmedlingens placering av de sökande skulle icke vara praktiskt tänkbart. Uppenbarligen kunde ej komma ifråga att meddela den enskilde sökanden något slags beslut varje gång han finge stå tillbaka för en annan sökande. Och det skulle leda till orimliga förhållanden om klientelet hos bostadsförmedlingen mera allmänt begärde att få granska förmedlingens material för att k u n n a bedöma rättvisan i placeringarna. En sådan granskning skulle dock vara nödvändig för att en viss sökande skulle kunna visa, att han placerats oriktigt i förhållande till andra. Mycket stora svårigheter skulle för övrigt möta om det gällde att inför en omprövningsinstans förebringa det material, varpå bostadsförmedlingen grundat sitt avgörande i det speciella fallet.

En olägenhet, som under vissa förut angivna förutsättningar vidlåder detta system för behovsprövning är att det bereder kommunen möjlighet att — genom sin bostadsförmedling — f ö r h i n d r a i n f l y t t n i n g . I fråga om detta förhållande hänvisas till vad tidigare yttrats. 1 De avgöranden, som träffas av en kommunal bostadsförmedling, måste i viss mån innefatta en skönsmässig prövning. Med hänsyn härtill och till de avgjorda ärendenas utomordentliga betydelse för den enskilde synes det i hög grad angeläget att det vid ett system av denna art finnes möjlighet att överklaga bostadsförmedlingens beslut. Emellertid torde det föreligga särskilt stora s v å r i g h e t e r a t t anordn a e t t b e s v ä r s f ö r f a r a n d e vid obligatorisk bostadsförmedling.

Liknande besvärligheter skulle uppstå om det gällde att föra talan mot en av bostadsförmedlingen verkställd anvisning. Under alla förhållanden förefaller det uteslutet, att man skulle kunna tillerkänna andra hyressökande rätt att överklaga en lämnad anvisning. Det kan ej vara rimligt att en hyresvärd skulle behöva avvakta att en anvisning »vunne laga kraft» och under tiden måhända gå förlustig hyra. Däremot kunde hyresvärden utan olägenhet berättigas att överklaga en anvisning på den grund att den hyressökande, som anvisats, icke vore godtagbar.

Det bleve tydligen nödvändigt att den kommunala bostadsförmedlingen ordnade de sökande i turordning efter deras bostadsbehov. Att anordna en 1

Se sid. 103 f.

Därest behovsprövning i form av obligatorisk bostadsförmedling genomfördes skulle tydligen de bostadssökande b e t a g a s m ö j l i g h e t e n att genom egna iniativ medverka t i l l l ö s a n d e t av s i n bostadsfråga. Då bostadsmarknaden är oreglerad, är tydligen den enskilde bostadssökandens större eller mindre energi vid sökandet efter en bostad av avgörande

115 betydelse. Den som icke skyr besvär och kostnader h a r större möjligheter att få en bostad än den som håller sig passiv. I varje fall äro den förres utsikter att erhålla en lägenhet som överensstämmer med hans önskningar och behov större än den senares. Då önskvärdheten av att den enskilde har möjlighet att genom eget initiativ ordna sin bostadsfråga är odiskutabel, utgör den eliminering av denna möjlighet, som blir en följd av obligatorisk bostadsförmedling, en allvarlig olägenhet. Det bör dock erinras därom, att samtidigt med att utrymmet för det enskilda initiativet inskränkes, uppnås den givna fördelen, att olikheter i de sökandes ekonomiska möjligheter utjämnas. (2) D e t d a n s k a systemet.1

reglerings-

Principen i det danska systemet för behovsprövning är som av den tidigare lämnade redogörelsen framgått, att hyresvärden skall vid uthyrningen av en viss lägenhet träffa sitt val mellan sådana hyressökande vilkas hushåll ha enligt praxis eller i lag fastställd sammansättning och vilka varit bosatta inom kommunen under bestämd tid. Om hyresvärden vid sitt utseende av hyressökande följt vedertagen praxis eller — såvitt angår de större lägenheterna — de i lagen uppställda reglerna beträffande kraven på sammansättningen av hyresgästens hushåll, kan han enligt vad kommittén inhämtat, räkna med att hans val av hyresgäst praktiskt taget alltid kommer att stå sig. Ett system av denna typ har följande fördelar. Systemet genomför en b o s t a d s fördelning efter behov såtillvida som de kategorier av hyres1

Se sid. 13 ff.

sökande som man vill gynna äro tillförsäkrade företräde framför de övriga. I betraktande av att fastighetsägarna i praktiken äga uthyra en ledig lägenhet till vilken som helst bostadssökande som uppfyller de fastställda kraven på hushållets sammansättning, torde det få anses, att systemet gör ett ganska må t t l i g t i n g r e p p i f a s tighetsägarnas handlingsf r i h e t . De hyressökande, som tillhöra gynnad kategori, h a möjligheter att inom de gränser, som regleringen uppställer i fråga om bostadens storlek, söka hyra den lägenhet som bäst passar dem. Den enskilde hyressökanden av gynnad kategori är sålunda bi b e h å l l e n vid möjligheten att genom egna initiativ och ansträngn i n g a r lösa sin bostadsfråga. Det danska systemet för behovsprövning synes vara förhållandevis e n k e l t och billigt i administration. Härutinnan hänvisas till de ovan 1 lämnade uppgifterna. Vissa nackdelar äro emellertid förknippade med ett system av denna art. I främsta rummet kommer det förhållandet, att systemet i c k e m e d för någon differentiering bland bostadssökande av s a m m a k a t e g o r i . Såvitt gäller de större lägenheterna (om minst 4 rum) har fastighetsägaren, om han följer de i lagen angivna normerna för hyresgästens hushåll och bosättningstid inom kommunen, obetingad rätt att hyra ut till vem han vill. I fråga om mindre lägenheter blir enligt praxis värdens uthyrningsförslag praktiskt taget alltid godkänt för såvitt de av praxis godtagna normerna i nyssnämnda hänseenden blivit iakttagna. Uppenbarligen måste det ofta 1

Se sid. 19.

före-

116 komma, att bland dem, vilka anmält sig hos vederbörande hyresvärd som spekulanter på en viss lägenhet, finnas flera som uppfylla de formella förutsättningarna för att kunna godkännas som hyresgäster. Lika tydligt torde vara, att bland de sålunda i och för sig kvalificerade hyressökandena i regel finnes någon eller några, som med hänsyn till särskilda omständigheter borde erhålla företräde framför övriga. Med ett system som det danska, där kontrollmyndigheten över huvud icke får kännedom om de av hyresvärden avvisade spekulanterna, finnes ingen möjlighet att beakta sådana särskilda i behovsprövningshänseende betydelsefulla omständigheter. Visserligen finnes i det danska systemet möjlighet för myndigheten att genom vägran att godkänna ett uthyrningsförslag, vilken vägran ej behöver motiveras och som icke torde kunna på sakliga grunder överklagas, åvägabringa att lägenheten måste uthyras till en av myndigheten anvisad sökande, men denna möjlighet har enligt uppgift endast i undantagsfall begagnats och det torde ligga i sakens natur, att det i ett system uppbyggt på ett sätt som det danska icke kan komma i fråga att göra så flitigt bruk därav, att nu berörda olägenhet kan elimineras. Det danska systemet för »boliganvisning», som trots sitt namn i praktiken icke i första hand går ut på anvisning av bostäder, torde ej m e d föra någon minskning av den bostadssökande allmänhetens besvär och k o s t n a d e r för sökande av bostad. Detta system utgör i n t e t h i n d e r m o t t a g a n d e av o t i l l å t n a ers ä t t n i n g a r i samband med upplåtelser eller överlåtelser av lägenheter. Enligt vad kommittén erfarit vid sitt

besök i Köpenhamn torde sådana ersättningar även vara ganska vanliga. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen för den danska boliganvisningslagstiftningen framgår räknas det med att en person för att kunna godkännas som hyresgäst skall ha varit bosatt inom vederbörande kommun viss tid, som fastställes genom den kommunala kontrollmyndighetens praxis. Myndigheten är emellertid ej bunden av praxis och kan — enligt vad som uppgivits från danskt håll — göra avsteg från denna, om det t. ex. gäller att medge uthyrning till arbetskraft, som är av bet3 r delse för näringslivet i kommunen. Den kommunala behovsprövningsmyndigheten har sålunda m ö j l i g h e t att öva inflytand e p å i n f l y t t n i n g e n t i l l k o inni u n e n samtidigt som själva l a g stiftningen föruts ätter att en viss inflyttningsspärr skall finnas. Enligt vad som anmärkts från danskt fastighetsägarehåll har det i Köpenhamn förekommit, att ärendenas avgöranden fördröjts, så att hyresförluster uppstått. Detta torde dock huvudsakligen ha berott på att kontrollmyndigheten tidigare — med begagnande av då föreliggande möjligheter — haft tendens att ställa avgörandena på framtiden i avbidan på ytterligare utredning och lärer numera, sedan lagen år 1951 ändrats i vissa detaljer, icke så lätt kunna förekomma. Då systemet förutsätter att flera meddelanden mellan myndigheten och fastighetsägaren kunna komma att utväxlas, synes det visserligen i och för sig kunna medföra ett visst dröjsmål med uthyrningsfrågans avgörande. Om så blir fallet torde det dock med nuvarande bestämmelser i regel bero på att fastighetsägaren vid avgivande av förslag å hyresgäst icke följer gällande praxis.

117 (3) H y r e s 1 i c e n s s y s t e m e t.

1 Den främsta fördelen med det s. k. hyreslicenssystemet synes vara, att detsamma innebär ett relativt o b e t y d ligt i n g r e p p i avtalsfriheten på bostadsmarknaden. Med de bestämmelser för beviljande av hyreslicens, som det framlagda förslaget till detta system innehåller, torde det vara ofrånkomligt, att ett stort antal licenser skulle komma att beviljas. Detta skulle medföra, att en hyresvärd finge ett ej obetydligt antal sökande att välja mellan. Å andra sidan bleve de personer, som erhölle hyreslicens, berättigade att aspirera på vilken som helst lägenhet av den storlek licensen angåve. De enskilda sökandena hade sålunda m ö j l i g h e t att genom egna ansträngningar bidraga till att ordna sin bostadsfråga. Då de organ, som skulle handhava tillämpningen av systemet, hyresnämnder och hyresråd, redan funnes, skulle a d m i n i s t r a t i o n e n bli enkel även om de nämnda myndigheternas arbetsbörda komme att ökas. Systemet torde emellertid vara behäftat med allvarliga nackdelar. I främsta rummet kommer den omständigheten, att systemets effekt i be h o v s p r ö v n i n g s h ä n s e e n de m å s t e a n t a g a s v a r a obet y d l i g , vilket även påpekats i flera remissyttranden. Som förut anmärkts skulle sannolikt ett relativt stort antal lyreslicenser komma att meddelas, enär det uppenbarligen icke kunde komma i fråga att meddela licenser uteslutande för de grupper hyressökande, som främst ansåges böra gynnas. Dessa skulle alltså fortfarande nödgas konkurrera med hyressökande av andra kategorier även om bestämmelsen, 1

Se sid. 59 ff.

att varje licens skulle avse lägenhet av viss storlek, måhända skulle medföra någon inskränkning härutinnan. I n g en differentiering mellan licensberättigade bostadss ö k a n d e av s a m m a kategori skulle kunna genomföras. Hyresnämnderna skulle vid sin verksamhet som licensbeviljande myndighet komma att, såsom förslaget direkt förutsätter, taga ställning till frågan om och i vad mån inflyttning till kommunen borde medgivas. Olägenheterna av ett sådant i n f l y t a n d e p å b e folkningsomflyttningen ha tidigare utförligt behandlats. Det kan antagas, att systemet skulle vålla svårigheter vid genomförande av byten, åtminstone i flera led. Härigenom skulle b o s t a d s m a r k n a d e n s s t e l h e t ökas. (4) F ö r s l a g e t om inskränkn i n g i r ä t t e n a t t h y r a bostadslägenhet.1 De huvudsakliga fördelarna med ett system som det i socialdepartementets förut refererade promemoria föreslagna torde vara, att systemet i förhållande till andra är r e l a t i v t e n k e l t i u t f o r m n i n g e n och att det principiellt i c k e l ä g g e r h i n d e r i v ä gen för f l y t t n i n g a r mellan o l i k a o r t e r . Det torde även få anses vara en förtjänst, att möjlighet öppnas för den, som ämnar ingå äktenskap, att i avbidan på att giftermål kommer till stånd villkorligt förhyra en lägenhet som han eljest icke skulle varit berättigad att innehava. Systemet har dock avsevärda nackdelar. De bostadssökande komme att u p p delas i två kategorier, ensamstående och övriga, av vilka de 1

Se sid. 64 ff.

118 förstnämnda i princip skulle förhindras hyra andra lägenheter än de allra minsta. Visserligen skulle hyresnämnden vara berättigad att meddela dispens från lagens bestämmelse därutinnan, men det förutsattes att dispensgivningen skulle bli restriktiv. F r å n representanter för arbetsmarknaden uttalades också under förslagets remissbehandling, att lagen kunde väntas komma att försvåra omflyttningen av den rörliga arbetskraften, vilken till stor del utgjordes av ensamstående.

torde utgöra den närmaste anledningen till obenägenheten att få med barn bland fastighetens hyresgäster. Det visar sig ej så sällan att om starka samhälleliga eller sociala skäl tala för att vissa handlingsnormer iakttagas av en yrkesgrupp, goda resultat kunna vinnas genom att få den intresseorganisation, i vilken de till yrkesgruppen hörande äro sammanslutna, aktivt verksam i önskad riktning och genom att motivläget klarlägges med hjälp av upplysning och propaganda.

I likhet med förut omnämnda metoder för a n o r d n a n d e av behovsprövning utom obligatorisk bostadsförmedling m ö j l i g g ö r i c k e h e l l e r n u för e v a r a n d e s y s t e m n å g o n differentiering mellan bostadss ö k a n d e inom den gynnade kategorin. Dessa skulle, evad deras hushåll bestode av två eller flera personer kunna konkurrera om samtliga lägenheter, som vore underkastade regleringen. Med hänsyn härtill kunde förmodligen väntas den effekten av systemet, att barnfamiljerna skulle få stå tillbaka för övriga privilegierade bostadssökande.

Den grupp som i detta fall skulle påverkas är fastighetsägarna. Organisationer, representerande fastighetsägare av olika kategorier, finnas. För den uthyrningspraxis som eftersträvas tala i nuvarande läge starka skäl. Denna praxis kan icke anses så oförenlig med en ekonomisk fastighetsförvaltning, att fastighetsägarna ej skulle gå att påverka i önskad riktning. Hur fastighetsägarnas organisationer skulle ställa sig till ett sådant alternativ, kan givetvis ådagaläggas först efter närmare diskussion med dem härom. Kommittén har bedömt förutsättningarna vara såpass gynnsamma, att den ansett en närmare undersökning böra göras om vederbörande organisationers inställning till detsamma. Den första åtgärd kommittén vidtog för att undersöka möjligheterna att reglera bostadsmarknaden genom frivilliga överenskommelser var att till gemensam överläggning i frågan inbjuda Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund. Överläggningen utmynnade i att fastighetsägareförbundet åtog sig att till kommittén inkomma med skriftligt förslag till en på frivillighetens väg tillkommen reglering.

2. Reglering av bostadsmarknaden genom frivilliga överenskommelser. Om lägenhetsupplåtelserna redan nu skedde efter de riktlinjerna att barnfamiljer och de som ämna ingå äktenskap i p r i n c i p finge prioritet framför ensamstående och att ett större familjemedlemsantal predisponerade till erhållande av större lägenhet, funnes icke behov av någon marknadsreglering. Men konstaterandet av att på den fria m a r k n a d som nu råder nämnda riktlinjer icke äro vägledande behöver ej betyda att endast lagstiftningstvång kan få dem som äro ansvariga för uth y r n i n g a r n a att bortse från de synpunkter av främst ekonomisk art, som

Fastighetsägareförbundet inkom sedermera till kommittén med en den 7 juni 1952 dagtecknad skrivelse, vari

119 till en början lämnas en översikt över vissa med fastighetsägarnas medverkan redan vidtagna åtgärder i marknadsreglerande syfte. Sålunda redovisas dels den mellan Stockholms Fastighetsägareförening och Stockholms stads fastighetsnämnd träffade överenskommelsen med riktlinjer för upplåtelse av bostadslägenheter, dels det av fastighetsägareförbundet utsända meddelandet angående lägenhetsbyten. Vad i dessa båda hänseenden förekommit har redovisats i det föregående. 1 — Vidare beröres uthyrningen av s. k. frigjorda lägenheter. När en trångbodd familj, som förhyrde lägenhet inom det gamla bostadsbeståndet, genom bostadsförmedlingen blivit anvisad lägenhet inom nyproduktionen, h a d e förmedlingen förklarat, att hyressökanden icke kunde erhålla den anvisade lägenheten med mindre förmedlingen finge anvisa hyressökande till den lägenhet, från vilken hyressökanden skulle flytta eller anvisa hyressökande till annan lägenhet i fastigheten. Förbundet uppger i sin skrivelse, att åtminstone inom fastighetsägareföreningarna i de större städerna fastighetsägarna i allmänhet torde ha ställt sig förstående gentemot denna bostadsförmedlingens ståndpunkt. Fastighetsägarna hade sålunda medgivit att såsom hyresgäst i den frånflyttades ställe antaga hyresgäst som skäligen kunde tagas för god. När fastighetsägarna visat sig obenägna att godtaga förmedlingens ståndpunkt, hade fastighetsägareföreningarna i betydande omfattning medverkat till att överenskommelse kunnat uppnås mellan förmedlingen och vederbörande fastighetsägare. Vissa bostadsförmedlingar hade påpekat, att fastighetsägare understundom uraktlåtit att uppfylla en given utfästelse att låta bostadsförmedlingen an-

1 Se sid. 69 resp. sid. 97.

visa hyresgäst till en frigjord lägenhet. Dylikt borde emellertid enligt förbundets mening kunna förebyggas genom åtgärder av rent praktisk art, t. ex. genom att hyreskontrakt för den avflyttande hyresgästen icke utlämnades förrän kontrakt slutits mellan fastighetsägaren och den av bostadsförmedlingen anvisade hyresgästen. — Slutligen erinras i skrivelsen om att i fråga om det nyproducerade bostadsbeståndet kommunerna genom villkor i samband med försäljning av tomtmark, upplåtelser med tomträtt och beviljande av byggnadstillstånd i stor utsträckning tillförsäkrat de kommunala bostadsförmedlingarna bestämmanderätten över uthyrningen i de flesta nytillkomna fastigheter. Efter att ha påpekat att förbundet närmast företräder ägare av fastigheter inom det befintliga bostadsbeståndet förklarar sig förbundet berett att till fastighetsägarna i de städer av sådan storlek som kunde finnas lämpligt utsända en maning eller appell innefattande allmänna riktlinjer för uthyrning av lägenheter; appellen skulle också annonseras i dagspressen och omnämnas i radio. Appellen borde innefatta en rekommendation till fastighetsägarna att vid uthyrning av lägenheter om två r u m och kök eller större beakta såväl storleken av hyressökandens familj som hyressökandens behov av lägenhet. Därjämte skulle göras ett uttalande, som innefattade en uppmaning till fastighetsägarna att anmäla lediga lägenheter till de kommunala bostadsförmedlingarna. I liknande ordalag som användes i meddelandet om lägenhetsbyten skulle uttalas att fastighetsägarna endast genom att följa organisationens riktlinjer hade möjlighet att undvika lagstiftning på området. Fastighetsägarna skulle i appellen vidare uppmanas till fortsatt medverkan till byten samt fortsatt tillmötesgå-

120 ende av bostadsförmedlingarnas önske- nas medverkan kunde åtstadkommas en mål att få anvisa hyressökande till fri- opinionsbildning bland fastighetsägargjorda lägenheter. Slutligen skulle i na till förmån för uthyrning till familjeappellen också meddelas, att tveksam- hushållen och främst till familjer med ma frågor angående tillämpning av de barn. givna riktlinjerna kunde hänskjutas till I förbundets skrivelse framhålles de förtroenderåd eller uthyrningsnämnslutligen att genomförandet av en verkder, som för behandling av bytesärensam propaganda skulle komma att kräden funnes inom de till förbundet anva betydande kostnader. Då man måste slutna fastighetsägareföreningarna. Förförutsätta att det är ett samhällets introenderåden skulle därigenom också tresse att medverka till en sådan prokunna anlitas vid mera markerade avpaganda, anser förbundet, att anslag vikelser från de givna riktlinjerna. Då för ändamålet bör anvisas av allmänna fastighetsägarna funne det naturligt att medel. Mottagande och fördelning av ställa sig till efterrättelse av den egna utanordnade medel skulle kunna anförorganisationen lämnade anvisningar, tros åt den tilltänkta riksnämnden. syntes sakens framgång bäst främjas För att kunna bedöma de till fastiggenom att behandlingen av tveksamma hetsägareförbundet anslutna lokalförfall och av ifrågasatta avvikelser från eningarnas representativitet har komriktlinjerna helt anförtroddes fastigmittén anhållit om vissa uppgifter från hetsägarnas egna organisationer. Ehuru förbundet härom. Förbundet h a r villförbundet i övrigt funnit förhandlingar farit kommitténs begäran. De lämnade med hyresgästorganisationen utgöra uppgifterna innefattas i en promemoria den naturliga formen för samverkan angående till lokalföreningarna anslutmellan parterna på hyresmarknaden, na fastigheter i förhållande till antalet framstode det i detta sammanhang icke hyreshus i städer med 20 000 invånare såsom ändamålsenligt att bereda hyresoch däröver. gästföreningarna representation i de Av promemorian framgår att med lokala förtroenderåden. Om förbundet samtliga de angivna städerna medräkdäremot tillsatte en för hela riket genade de anslutna fastigheterna utgöra mensam nämnd med uppgift att följa 53,4 procent av antalet hyreshus. Bortutvecklingen av den föreslagna ordningen och angiva eventuellt ytterli- ses från Norrköping, varest finnas två gare erforderliga riktlinjer, förutsatte fastighetsägareföreningar, av vilka enförbundet representation i denna dast den ena är ansluten till förbundet, nämnd även från Hyresgästernas riks- ha fem städer mindre än 40 procent förbund, varjämte inbjudan till repre- av hyreshusen anslutna. Endast sådana sentation i nämnden borde utgå till hyreshus ingå i det redovisade materialet som ägas av enskild person, fasbostadsstyrelsen. tighetsbolag eller ideell förening. Fastighetsägareförbundet understryFörbundet påpekar i promemorian, ker, att någon garanti icke kan lämnas att på grund av förbundets allmänna för att alla fastighetsägare komma att struktur och verksamhet de till förbunställa sig förbundets anvisningar till det anslutna fastigheterna framför allt efterrättelse. Verkningarna av den före- torde utgöras av större hyreshus, varslagna ordningen skulle enligt förbun- för det, om uppgifter härom funnits det ligga på ett annat plan: genom för- tillgängliga, hade varit riktigare att anbundets och fastighetsägareföreningar- giva relationstalen i förhållande till

121 hyreshus med exempelvis minst sex lägenheter. Förbundet h a r sökt uppskatta, i vilken utsträckning antalet hyreslägenheter skulle komma att påverkas genom rekommendationer av den art förbundet föreslagit och därvid kommit till att en rekommendation totalt skulle kunna komma att direkt beröra 270 000 ä 285 000 hyreslägenheter. Hyresgästernas riksförbund har beretts tillfälle att yttra sig över fastighetsägareförbundets skrivelse och avgivit sådant yttrande den 13 juni 1952. I yttrandet framhålles, att fastighetsägareförbundets organisationsprocent icke vore så stor, att man kunde påstå, att förbundet vore helt representativt för fastighetsägarkåren. Varken fastighetsägareförbundet eller de anslutna föreningarna kunde vidare tvinga en medlem att ställa sig förbundets eller föreningens rekommendationer till efterrättelse. Dessa kunde därför knappast betraktas som annat än välmenande men till intet förpliktande meddelanden. Då i de lokala nämnderna endast skulle sitta representanter för fastighetsägarna, hade hyresgästintresset ej någon möjlighet att göra sig gällande i första instans, varför anordningen med en för hela riket gemensam nämnd, där representanter skulle finnas även för hyresgästerna, knappast torde kunna få någon effekt. Därest någon lagstiftning ej komme till stånd, torde verkan av den propaganda, som skulle utgöra denna nämnds uppgift, ej kunna förväntas bliva stor, icke ens om en tvångsreglering på detta område kunde uppsättas som ett hot, därest parollerna skulle få liten effekt. Enda förutsättningen för att en lösning på frivillighetens väg kunde accepteras vore att fastighetsägarna helhjärtat ville vara med på en förmedling efter av partsorganisationerna gemensamt

uppdragna linjer och under dessa organisationers gemensamma kontroll. Träffade överenskommelser mellan organisationerna måste i alla händelser kunna ges bindande kraft och i det avseende kunde lagstiftningsåtgärder icke undvikas. Kunde icke en ordning av detta slag accepteras av fastighetsägarna, såge sig riksförbundet nödsakat avstyrka den som alternativ till lagstiftning framlagda förslaget. Till ledning för ett av kommittén utlyst nytt sammanträde med fastighetsägareförbundet i denna fråga förelåg en av kommittén utarbetad promemoria om den tilltänkta appellens innehåll. Vid detta sammanträde förklarade sig fastighetsägareförbundet godtaga denna promemoria med vissa mindre betydande jämkningar, om vilka diskussion förekom vid sammanträdet. I övrigt framförde fastighetsägareförbundet vid sammanträdet följande önskemål: a) Alla som hyrde ut lägenheter måste ställas i paritet beträffande sättet att fullgöra uthyrningen. Det vore därför ett bestämt önskemål att appellen komme att omfattas av HSB, Svenska riksbyggen och de allmännyttiga bostadsföretagen. Även nyproduktionen borde omfattas av frivilliglinjen. b) Förbundet förutsatte att relativt lång tid — ett par år — förflöte, innan den slutliga bedömningen av frivilliglinjens verkningar skedde. c) Av lika stor vikt som själva appellen vore att en fortlöpande opinionspåverkan skedde. Förbundet ägde icke ekonomiska möjligheter härför. Förbundet utginge från att av staten komme att anvisas medel för täckande av kostnaderna både för propaganda- och upplysningsverksamheten och för de kanslikostnader, som uthyrningsnämndernas verksamhet komme att föra med sig. Däremot avsåge förbundet att even-

122 tuella arvoden till uthyrningsnämndernas ledamöter skulle bestridas av vederbörande organisation. Det huvudsakliga resultatet av överläggningarna med fastighetsägareförbundet har därefter av kommittén delgivits HSB:s riksförbund, Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och Svenska byggnadsindustriförbundet med hemställan om besked, huruvida envar av dessa organisationer kunde åtaga sig att på motsvarande sätt som fastighetsägareförbundet uppmana organisationens medlemmar att i fråga om dispositionen av bostadslägenheter följa vissa angivna riktlinjer. I de skrivelser kommittén avlät till dessa organisationer omnämndes, att det på åtskilliga orter förekom, att särskilda överenskommelser träffats därom att nybyggda lägenheter skulle ställas till förfogande för ortens kommunala bostadsförmedling. I viss utsträckning torde överenskommelser av detta slag omfatta även lägenheter inom det befintliga bostadsbeståndet. På sina håll hade kommunerna uppställt motsvarande villkor för att de skulle tillstyrka byggnadstillstånd. Det vore, framhöll kommittén, icke avsett att genom de frivilliga överenskommelserna göra någon ändring därutinnan. De angivna riktlinjerna skulle sålunda tillämpas endast i den mån lägenhetsdispositionerna ej redan vore ordnade på angivna sätt. I skrivelserna inbjöd kommittén till ett gemensamt sammanträde för diskussion om frivilligalternativet. Vid detta sammanträde förekom huvudsakligen följande. Svenska byggnadsindustriförbundet: Förbundet utgjorde en ren producentorganisation, som vore representativ för producenterna. En ej oväsentlig del av de fastigheter som uppfördes av

medlemmar av förbundet, kvarbleve i byggherrens ägo. Denne ginge då i regel in i vederbörande fastighetsägareförening. Frågan om marknadsreglering hade därför för förbundets vidkommande intresse endast i fråga om nyproduktionen. På de större tätorterna vore nyproduktionen redan under kommunala bostadsförmedlingens kontroll, och den diskuterade frågan begränsade sig i fråga om förbundet till att avse nyproduktionen å övriga orter, d. v. s. å orter där nyproduktionen fortfarande uthyrdes fritt. — E h u r u förbundet ansåge, att bostadsfrågan skulle kunna lösas genom uppmjukning av den nuvarande hyresregleringen, vore förbundet för att därmed undvika lagstiftning villigt gå med p å den föreslagna appellen. Dock ville förbundet ha jämkningar dels därutinnan, att hus med endast en eller två bostadslägenheter icke skulle beröras av appellen, dels i så måtto, att byggherren skulle ha rätt att utöver portvaktslägenheter fritt disponera över en lägenhet i varje nybyggt hus. Genom denna jämkning skulle rekommendationen bli m i n d r e stelbent och därmed lättare att få åtlydd. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (Sabo): Redan nu torde, där kommunal bostadsförmedling funnes, denna förfoga över alla Sabo-lägenheter. Detta gällde såväl nyproducerade som tidigare i bruk tagna bostadslägenheter. Ehuru sålunda anledning icke funnes till ändring i uthyrningspraxis i fråga om lägenheterna i de Sabo tillhöriga fastigheterna, vore Sabo villigt att till sina medlemmar rikta en likalydande appell som den fastighetsägareförbundet förklarat sig villigt rikta till sina medlemmar. HSB:s riksförbund: HSB vore villigt stödja ett uttalande av den karaktär

123 son: angåves i den från kommittén mottagna skrivelsen, bl. a. för att undvika ytterligare lagstiftning på bostadsmarknaden. I rätt stor utsträckning förekon.nie att de lokala HSB-föreningarna samarbetade med vederbörande kommunala bostadsförmedling, som hade veto beträffande lägenhets ianspråktagande. Så vore förhållandet i Stockholm, där anmälan av bostadssökande skedde hos HSB, men sökanden för att få lägenheten måste godkännas av kommunala bostadsförmedlingen. I Malmö toge HSB ej emot anmälningar utan hänvisade till kommunala bostadsförmedlingen. På andra håll hade viss del av produktionen lämnats till kommunala bostadsförmedlingen. Ett anvisningsförfarande passade ej fullt in på förhållandena inom HSB, varest man ville ha kvar sin nyrekrytering men vore villig låta kommunala bostadsförmedlingen få vetorätt. — Då fråga om överlåtelse av bostadsrättslägenhet uppkomme, tilllämpades icke någon hembudsskyldighet inom HSB-föreningarna; förslag härom hade tidigare avvisats. Om styrelsen vägrade inträde i föreningen för den som köpt en lägenhet, kunde denne med stöd av 25 § lagen om bostadsrättsföreningar påkalla skiljedom och vunne därvid i regel bifall till sin talan. Då styrelsen sålunda icke hade några maktmedel mot den som med kännedom om bostadsrättslagen dreve sin formella rätt måste, såvitt anginge överlåtelse av bostadsrättslägenheter i HSBhus, rekommendationen för att få verkan accepteras av den enskilde medlemmen. Omsättningen på bostadsrättslägenheter vore dock liten — i Stockholm två procent per år. De flesta överlåtelserna skedde i enlighet med de föreslagna riktlinjerna. Beträffande de överlåtelser som ej skedde på detta sätt vore det svårt att förutsäga den verkan appellen skulle komma att få. Denna

fråga hade dock kvantitativt sett icke någon större betydelse. Svenska riksbyggen: Uppbyggnaden av Svenska riksbyggen skilde sig från HSB:s organisation i det avseendet att Svenska riksbyggen icke hade någon moderförening utan endast fristående bostadsrättsföreningar. Även för riksbyggens del vore det oftast vederbörande kommunala bostadsförmedling som finge stipulera villkoren för nyupplåtelser. Riksbyggen hade dock ibland kunnat få disponera några lägenheter för speciella ändamål. — Riksbyggen kunde ansluta sig till appellen och vore villigt medverka. En fri sektor borde dock finnas. Sedan kommittén härefter utarbetat och tillställt organisationerna förslag till formulering av de rekommendationer som avsåges skola utfärdas, ha organisationerna accepterat förslagen med vissa smärre jämkningar. I enlighet härmed ha organisationerna åtagit sig att om frivilliglinjen väljes utfärda och verka för iakttagande av appeller med det huvudsakliga innehåll, som framgår av den till detta betänkande fogade bilagan C. 3. Åtgärder av ekonomisk art. En lämpligt avvägd allmän höjning av hyrorna skulle utmönstra åtskilliga bostadssökande och därigenom minska konkurrensen om de befintliga lägenheterna. En sådan hyreshöjning skulle emellertid i stor utsträckning bli särskilt kännbar närmast för barnrikefamiljerna, vilka det enligt vad tidigare berörts ligger i samhällets intresse att understödja. Med hänsyn härtill bleve nödvändigt att genom särskilda ytterligare subventioner stärka dessa gruppers konkurrenskraft på bostadsmarknaden.

124 Det torde icke tillhöra kommitténs uppdrag att utreda frågan om en allmän hyreshöjning, vilken fråga prövas i annan ordning. 1 Däremot böra övervägas möjligheterna att genom andra åtgärder av ekonomisk art åstadkomma en önskad lägenhetsfördelning. Om, såsom ovan antagits, motviljan mot att upplåta lägenheter till personer, vilka ha eller kunna beräknas få barn, har sin huvudsakliga grund däri, att upplåtaren betraktar en upplåtelse till sådan bostadssökande som ekonomiskt oförmånlig emedan ökade utgifter för lägenheten kunna förväntas, ligger det nära till hands att överväga om det icke skulle vara möjligt att utöva inverkan på lägenhetsupplåtelserna genom att göra de önskvärda upplåtelserna mera lockande ur ekonomisk synpunkt. Man kan härvidlag principiellt tänka sig två metoder, å ena sidan att upplåtelser till sökande av önskad kategori honoreras med högre hyror eller annan liknande periodisk förmån eller med en viss engångspremie vid upplåtelsen samt å andra sidan att upplåtelser till andra sökande göras i ekonomiskt hänseende ofördelaktiga genom att de beläggas med särskild avgift, periodiskt utgående eller av engångskaraktär. a) Speciell hyresdifferentiering liknande åtgärder.

och

En åtgärd av h ä r avsedd art innebär som nämnts, att upplåtelse i enlighet med vad som anses önskvärt medför rätt till särskild förmån så länge upplåtelsen består. Förmånen kan antingen utgå i form av särskild överskottshyra eller ock konstrueras så, att ett visst extra avdrag från hyresinkomsten medgives vid självdeklarationen. Om man tänker sig differentiera 1

Jämför sid. 10.

hyrorna på sådant sätt, att upplåtelse till hyresgäst av gynnad kategori skall medföra rätt till överskottshyra, så kan det uppenbarligen ej vara tal om att åstadkomma differentieringen genom att sänka några nu gällande hyror. Differentieringen måste alltså ske så att upplåtelse till gynnade bostadsbehövande medför rätt till högre hyra än den normala. Med hänsyn härtill kan metoden blott tillämpas på hyresreglerade orter och är beroende av att hyresregleringen består. För att ej syftet med åtgärden skulle förfelas, bleve det säkerligen nödvändigt att överskottshyran i flertalet fall gäldades av det allmänna i form av subvention. Givetvis kunde denna dock inkomstprövas så att den minskades eller utebleve vid högre inkomst. Storleken av överskottshyran måste avvägas så, att åtgärden bleve effektiv. Det bleve säkerligen nödvändigt, att överskottshyran uppginge till minst så stort belopp, att kompensation erhölles för de ovan berörda ökade kostnader för lägenheten, som uppkomma genom dess nyttjande av en gynnad hyresgäst. I särskilda bestämmelser finge för olika typer av lägenheter anges, vilken sammansättning hyresgästens hushåll måste ha för att subvention skulle utgå och till vilket belopp den borde beräknas i olika fall. Sannolikt bleve det nödvändigt att differentiera subventionen med hänsyn till antalet hushållsmedlemmar i hyresgästens familj, eventuellt också i förhållande till ortens hyres- och prisnivå. En sådan differentiering skulle göra systemet tämligen komplicerat och medföra svårlösta problem i fråga om avvägningen av subventionsbeloppen. Subventionen kunde utbetalas efter årlig rekvisition av hyresvärden hos

125 lämplig myndighet, varvid hyresvärden hade att på lämpligt sätt styrka de relevanta omständigheterna. Det vore ej i och för sig nödvändigt, att förmånen utginge för sådana lägenheter, som redan vore uthyrda i enlighet med ovan angivna normer. Emot en sådan ordning kunde dock med fog invändas, att det skulle framstå som synnerligen orättvist, om icke de hyresvärdar, som redan hyrt ut i enlighet med de normer, vilka ur samhällets synpunkt tedde sig som önskvärda, bleve delaktiga av samma förmåner som de, vilka först efter åtgärdernas genomförande ställde sig normerna till efterrättelse. Fördelen med ett system som det ovan skisserade skulle huvudsakligen vara, att det verkade automatiskt utan att direkt ingripa i de enskilda parternas handlande. Emellertid torde avsevärda olägenheter vara förknippade med en hyresdifferentiering av ifrågavarande slag. För att önskad effekt med visshet skulle nås finge subventionen säkerligen bestämmas till relativt högt belopp. Vad som härutinnan skulle vara nödvändigt är synnerligen svårt att bedöma. Det lär ej vara möjligt att uppskatta styrkan av de motiv av annat slag än ekonomiska som kunna ligga bakom en upplåtares val av hyresgäster eller hur stor ekonomisk förmån som kan erfordras för att betaga dessa motiv deras verkan. En beräkning av de kostnader som skulle ådragas det allmänna genom åtgärderna blir därför med nödvändighet ytterst vansklig så mycket mera som svårigheterna att uppskatta antalet lägenheter som kunde komma ifråga till subventionering äro avsevärda. Det torde dock kunna antagas, att kostnaderna, i varje fall efter det systemet

varit verksamt några år, bleve av tämligen betydande omfattning. Än betänkligare vore, att genom åtgärder av ifrågavarande slag skapades en särskild hyresnivå, som skulle gripa in i lägenhetsbeståndet på ett mycket oregelmässigt sätt och försvåra återgång till en normal hyresmarknad. Det kunde säkerligen väntas, att effekten av åtgärden minskades genom att olagliga ersättningar utbetalades av andra bostadssökande än de gynnade. En annan synnerligen betänklig svaghet hos systemet vore, att detsamma icke medgåve någon differentiering mellan olika bostadssökande. Det är uppenbarligen av vikt att fördelningen av bostäder sker så, att de som längsta tiden saknat egen bostad i första hand erhålla sådan. Även i andra fall, t. ex. vid sjukdom, kan det vara befogat att viss sökande kommer bland dem som främst tilldelas bostad. Någon möjlighet att tillgodose sådana önskemål erbjuder systemet knappast. Som förut antytts kunde en honorering av önskade uthyrningar ske även på så sätt, att hyresvärden medgåves rätt att vid självdeklaration från hyresinkomsten göra ett särskilt avdrag utöver vad som eljest vore motiverat. Det torde stöta på oöverkomliga svårigheter att tillförlitligt beräkna både storleken av det avdrag som skulle vara erforderligt för uppnående av önskad effekt och de ekonomiska verkningarna av ett på detta sätt anordnat subventionssystem. Möjligen skulle en utformning av systemet enligt nu angiven princip med hänsyn till de psykologiska verkningarna av den skattelindring som åstadkoms ge jämförelsevis bättre resultat än en utformning enligt först angivna riktlinjer. Vid övervägande av möjligheterna att genomföra ett system av ovan an-

126 given art har kommittén funnit att de nackdelar som vidlåda detsamma äro så betydande och att dess utformning skulle stöta på så stora praktiska svårigheter, att systemet icke kan anses vara användbart som medel att inverka på bostadsfördelningen. b) Engåiigspremie vid gynnad hyresgäst.

upplåtelse

till

Man kan vidare tänka sig att upplåtelse till gynnad hyresgäst tillförsäkrar upplåtaren en särskild premie av lämpligt avvägd storlek. Även detta system skulle verka automatiskt och utan ingrepp i den enskilda avtalsfriheten. Kontrollen av att förutsättningarna för premiens erhållande förelåge torde ej behöva bli alltför invecklad eller kostsam. Däremot synes vara svårt att bestämma, h u r stor premie .som skulle behövas för att önskad effekt skulle uppnås. Uppenbarligen kunde premien ej sättas alltför lågt i betraktande av att en upplåtare för närvarande måste räkna med att i åtskilliga år få behålla sina hyresgäster. Därtill kommer, att säkerligen endast ett relativt högt premiebelopp kunde avskräcka bostadssökande av icke gynnad kategori från att erbjuda upplåtaren motsvarande summa. Under alla förhållanden kunde nog väntas, att åtskilliga upplåtelser av ej önskat slag komme till stånd även om systemet genomfördes. Effekten av systemet bleve därför svår att beräkna. Redan med den nuvarande flyttningsfrekvensen, som ju måste vara avsevärt minskad på grund av tidsläget, skulle systemet draga betydande årliga kostnader. Det kunde näppeligen komma ifråga att belasta de bostadssökande med erläggande av premien. Systemet vidlådes av samma olägenhet som förut berörts i fråga om den

under a) angivna metoden, nämligen den, att differentiering mellan sökande med olika bostadsbehov icke blir möjligKommittén kan med hänsyn till de väsentliga nackdelar och osäkerhetsmoment som måste anses förknippade med detta system icke finna att detsamma erbjuder någon acceptabel lösning av fördelningsproblemet. c) Avgiftsplikt upplåtelser.

vid

icke

önskvärda

En ekonomisk åtgärd av här angiven art kan riktas antingen mot upplåtare eller mot förhyrare. I förra fallet skulle detta innebära, att upplåtaren ålades att till statsverket inleverera en lämpligt avpassad summa, en »uthyrningsskatt» — antingen för varje år eller också vid upplåtelsen — om upplåtelse skedde till annan än gynnad hyresgäst. I senare fallet skulle motsvarande skyldighet åvila hyresgästen. Ett sådant system skulle uppenbarligen te sig synnerligen odiöst. Därest det första alternativet — med uthyrningsskatten åvilande upplåtaren — valdes, skulle säkerligen icke gynnade hyresgäster i ett stort antal fall åtaga sig att betala skatten, vilket visserligen vore möjligt att förbjuda men knappast att effektivt hindra. Syftet med åtgärden skulle därmed i stor utsträckning förfelas. Det andra alternativet — med skatten åvilande hyresgästen — torde vara än mindre ägnat att befrämja det önskade resultatet. Med tanke på de ersättningar, som för närvarande förekomma vid upplåtelse av lägenheter, kan det förutses, att endast en synnerligen hög beskattning skulle i tillräcklig grad dämpa efterfrågan hos bostadssökande av icke gynnad kategori. Det skulle sannolikt bli nödvändigt

127 att differentiera uthyrningsskatten med hänsyn till olika upplåtelsers större eller mindre olämplighet ur fördelningssynpunkt och kanske även med hänsyn till andra omständigheter, t. ex. de personliga förhållandena hos de lägenhetsinnehavare, vilkas förhyrningar komme i fråga som skatteobjekt. Kontrollen skulle bli mycket besvärlig — i desto högre grad ju mera differen-

tierad uthyrningsskatten vore. Slutligen kan mot detta system riktas samma erinran som mot föregående två system, nämligen att detsamma icke medger hänsynstagande till olika bostadssökandes skiljaktiga behov. Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att icke heller nu berörda metod för påverkande av bostadsfördelningen är användbar.

KAPITEL IV.

Synpunkter på lagstiftnings- och frivilligalternativen. — Kommitténs val dem emellan. 1.

Gemensamma synpunkter.

1 det föregående har konstaterats, att allvarliga missförhållanden föreligga i fråga om fördelningen av bostadslägenheterna och att dessa missförhållanden kunna antagas komma att bestå ännu flera år, om inga åtgärder vidtagas för att råda bot för desamma. Av de utvägar som erbjuda sig för åstadkommande av en bostadsmarknadsreglering äro enligt det resultat, vartill kommittén i sina tidigare allmänna överväganden kommit, två framkomliga, nämligen reglering antingen genom lagstiftning eller genom frivilliga överenskommelser. Innan en värdering sker av dessa båda alternativ vart och ett för sig bör emellertid ställning tagas till frågan, huruvida behovet av reglering är så trängande att en sådan bör genomföras trots de nackdelar som kunna antagas vara gemensamma för båda alternativen. För fullständighetens skull må tillläggas, att det vid varje värdering på detta område naturligtvis icke låter sig göra att tillämpa någon metod, som kan ge ett objektivt utslag i den ena eller andra riktningen. Man är hänvisad till att göra en uppskattning efter skälighetsgrunder av de moment som kunna påverka omdömet. Behovet av reglering. Härutinnan får kommittén sammanfattningsvis framhålla följande.

Genom de senare årens utveckling på bostadsmarknaden i tätorterna h a sådana yngre bostadssökande, som ämna ingå eller nyligen ingått äktenskap samt bostadssökande som ha barn fått det svårt att hävda sig i konkurrensen om de lediga lägenheterna. Det anses, att fastighetsägarna av bl. a. ekonomiska skäl visat en markerad benägenhet att ej hyra ut lediga lägenheter till sökande av de nämnda kategorierna. Denna uthyrningspolitik har blivit möjlig att genomföra i avsevärd omfattning genom att de ensamstående samtidigt kunnat öka sin efterfrågan på självständiga bostäder. Oaktat de kommunala bostadsförmedlingarna på vissa större tätorter under flera år haft möjlighet att disponera flertalet eller en stor del av de nyproducerade lägenheterna och vid sin anvisning av hyresgäster till dessa lämnat hyressökande av förstnämnda kategorier företräde, är antalet bostadsökande inom giftermålsoch barnfamiljsgrupperna fortfarande på i stort sett samma nivå. Man har ej något stöd för förhoppningen att nu angivna förhållanden icke skulle fortfara. Med hänsyn härtill och till att antalet bostadslösa inom giftermåls- och barnfamiljsgrupperna måste betecknas som avsevärt föreligger uppenbarligen ett trängande behov av att den b e r ö r d a utvecklingen brytes. Intressekonflikten

mellan

olika

grup-

129 per av bostadssökande. Tydligt är att ett gynnande genom reglering på bostadsmarknaden av barnfamiljer och de äktenskapsbildande måste leda till att övriga bostadssökande, som kunna aspirera på de lägenheter, vilka avses skola i princip förbehållas förstnämnda kategorier av sökande, komma i sämre ställning då det gäller att tillgodose bostadsbehovet. De bostadssökande, vilka sålunda få stå tillbaka, utgöras, som tidigare anmärkts, till väsentlig del av ensamstående, d. v. s. vuxna ogifta eller förut gifta personer utan hemmavarande barn. Om samhällets resurser icke medge tillhandahållande av självständiga bostäder åt mer än endera av dessa huvudkategorier gäller att avgöra vilken av dem som bör erhålla företräde. Tvekan torde icke kunna råda därom, att åtminstone större delen av de tillgängliga bostadsresurserna bör reserveras för barnfamiljer och gifta utan barn. Dessas behov av självständiga lägenheter är utan tvivel generellt bedömt mera trängande och tillika ur samhällets synpunkt mera behjärtansvärt än de ensamståendes. Vad som vållar tveksamhet är frågan, huruvida läget för de grupper, som principiellt äro företrädesberättigade, är så allvarligt att en marknadsreglering är behövlig. Kommittén kan icke finna annat än att så är förhållandet. Härmed är dock icke sagt, alt ensamstående böra avstängas från möjligheten att skaffa sig självständig bostad. Med hänsyn till att bland dessa uppenbarligen finnas många, vilkas bostadsbehov kräver största beaktande, vore det av värde, om de ensamstående hade möjlighet att inom någon del av bostadsbeståndet få sina önskemål i fråga om bostaden uppfyllda. En sådan möjlighet skulle göra den till de ensamståendes nackdel träffade intresseavvägningen betydligt mindre stötande. 9—216548

Utjämnande av utrymmesstandarden. Av det statistiska materialet framgår att många barnfamiljer inom tätorterna besväras av trångboddhet. Det är vidare tydligt, att de ensamstående i stor utsträckning tagit i anspråk lägenheter som kunnat användas av familjer. På sätt förut berörts torde en reglering på bostadsmarknaden böra i möjligaste mån anordnas så, att vid dess tillämpning hushållens storlek kommer att anpassas efter lägenheternas. Regleringen kommer härigenom att efter hand medföra en önskvärd utjämning av utrymmesstandarden. Jämsides härmed vinnes, att det befintliga bostadsbeståndet blir bättre utnyttjat. Båda dessa omständigheter tala för att en reglering införes. Inverkan på bostadsmarknaden. Bostadsbristen har som känt är medfört en minskad rörlighet på bostadsmarknaden. Den som av en eller annan anledning — t. ex. av ekonomiska skäl, ändrat behov av utrymme eller ombyte av arbetsplats — önskar få en annan lägenhet än den han innehar, möter vid sökandet efter ny bostad stora svårigheter. Den snabbaste utvägen är under nuvarande förhållanden, då någon bostadsreserv icke existerar, att söka byta sig till den önskade lägenheten. Olägenheterna av denna bostadsmarknadens stelhet äro påtagliga. Därigenom hindras i många fall ett lämpligt utnyttjande av lägenhetsbeståndet, de enskilda tillskyndas ekonomiska förluster genom att de nödgas behålla lägenheter som blivit för dyra för dem, eller genom att de måste underkasta sig långa och tröttande resor till och från arbetet o. s. v. Det är angeläget att få en uppfattning om huruvida en reglering kan tänkas föranleda ytterligare minskad rörlighet på marknaden. Antalet lägenheter, som bli lediga ge-

130 nom dödsfall eller på annat sätt utan samband med byten, kan icke påverkas genom bostadsmarknadens reglering. Vid behandlingen i det föregående av lagstiftningsalternativet 1 har framhållits, att man ej torde behöva räkna med att en fastighetsägare såsom protest mot en sådan reglering kommer att underlåta att upplåta honom tillhöriga lägenheter. För frivilligalternativets vidkommande torde en sådan inverkan vara utesluten. På nu berört sätt kan alltså en reglering icke medföra någon låsning av marknaden.

ringens utformning. Anses det icke kunna komma i fråga att genomföra en reglering, som äger någon effekt i nu förevarande hänseende, mister detta skäl sin betydelse. Den frivilliga ordningen kan — i likhet med en lagstiftning som inskränker sig till att utestänga de ensamstående från huvuddelen av familjelägenheterna — icke få någon annan hämmande inverkan på de olagliga ersättningarna än i den mån genom utestängandet konkurrensen om familjelägenheterna blir mindre.

En reglering av lägenhetsbytena synes, på sätt tidigare utvecklats 2 , under vissa förhållanden kunna hindra omflyttningar, som väl icke äro ur behovsprövningssynpunkt idealiska men dock medföra ett bättre utnyttjande av lägenhetsbeståndet. I detta hänseende skulle en reglering otvivelaktigt ha en oförmånlig effekt på bostadsmarknaden. Såsom tidigare framhållits böra dock bytestransaktioner vid genomförande av lagstiftningsalternativet icke underkastas reglering. Enligt den rekommendation som ingår i den frivilliga ordningen skola fastighetsägarna även i fortsättningen medverka till lägenhetsbyten. Under sådana förhållanden bortfaller det skäl mot reglering som nyss angivits.

Vid en avvägning av ovan anförda synpunkter finner kommittén, att de förhållanden, som tala för en reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning, böra tillerkännas den vikt, att betänkligheterna häremot måste få vika. Med reservation för den inverkan på bedömandet, som kan följa av att vart och ett av de båda alternativen kan vara förenat med nackdelar som vidlåda endast detta alternativ anser kommittén alltså, att en reglering av bostadsmarknaden är påkallad.

Olagliga ersättningar pä bostadsmarknaden. Om man genom införande av behovsprövning på bostadsmarknaden kunde uppnå, att de på denna marknad under nuvarande förhållanden ofta förekommande otillåtna ersättningarna vid upplåtelse och överlåtelse av lägenheter hindrades eller i avsevärd grad försvårades, skulle detta vara ett icke oviktigt skäl för införande av en behovsprövning. Som förut berörts är effekten härvidlag av en reglering lagstiftningsvägen i väsentlig mån beroende på regle1 Se sid. 79. 2 Se sid. 92 f.

2. Reglering av bostadsmarknaden genom lagstiftning. Kommittén övergår härefter till en granskning av lagstiftningsalternativel och uppehåller sig därvid vid synpunkter som ha sin tillämpning endast i fråga om detta alternativ. Ingrepp i avtalsfriheten. F a s t i gh e t s ä g a r e s y n p u n k t e r. Den allvarligaste invändningen mot en reglering av bostadsmarknaden genom lagstiftning torde vara den, som går ut på att regleringen medför en stark inskränkning av eller helt upphäver avtalsfriheten i hyresförhållandena. Det ligger i sakens natur att detta är en ofrånkomlig följd av en sådan reglering. Till stöd för nu berörda invändning

131 skulle i första hand kunna åberopas den allmänna principen att en ägare bör var^ berättigad att, om andras intressen icke trädas för nära, själv disponera över användningen av sin egendom. Denna rätt kan dock icke i alla lägen få utgöra h i n d e r för genomförande avvad viktiga samhällsintressen påkalla, i synnerhet ej om den erforderliga inskränkningen av ägarens dispositionsrätt kan ske utan att denne åsamkas ekonomisk skada. En fastighetsägares intresse av att själv få utse den, till vilken han vill upplåta lägenhet i sin fastighet, har uppenbarligen i främsta rummet ekonomisk grund. Ett avtal om lägenhetsupplåtelse medför alltid en viss risk för utgifter eller förlust och det är givet, att fastighetsägaren kan ha berättigade anspråk på att själv få bedöma denna risk. Om emellertid en lagstiftning utformas så, att risken för hyresförlust eller annan ekonomisk skada av ett hyresavtal, som ingåtts med föranledande av lagstiftningen, icke blir nämnvärt större än under en fri hyresmarknad, eller om det allmänna ikläder sig ansvar för berörda skador, synes en fastighetsägare ej med fog kunna åberopa ekonomisk grund för nu ifrågavarande invändning. Ur fastighetsägaresypunkt kan därjämte i detta sammanhang invändas, att det av andra orsaker än de rent ekonomiska är av stor betydelse att en fastighetsägare har möjlighet att sovra hyresgästklientelet. Det kunde bl. a. ofta vara i hyresgästernas eget intresse, att i en fastighet icke upplätes bostad åt en hyressökande, som icke passade in i miljön. Beträffande mindre fastigheter, i vilka ägaren själv bor — speciellt tvåfamiljshus — vore hyresgästernas personliga egenskaper av största betydelse för den gemensamma trivseln. Under nuvarande förhållanden, då det med

hänsyn till hyresregleringslagens uppsägningsskydd praktiskt taget vore omöjligt för en fastighetsägare att genomdriva en icke önskvärd hyresgästs avflyttning från fastigheten, vore det av alldeles särskild betydelse, att en fastighetsägare hade möjlighet att pröva en hyressökandes lämplighet ur berörda synpunkter. Frågan huruvida en reglering i nu förevarande hänseende kan anses vålla några olägenheter är helt beroende av regleringens konstruktion. Om regleringen innebär skyldighet för fastighetsägaren att upplåta en ledig lägenhet inom kretsen av ett begränsat antal sökande, vilka anvisats av kommunal myndighet, kan det naturligtvis riskeras, att alla de anvisade sökandena äro ur ovan berörda synpunkter olämpliga. Vid en reglering av en typ som den danska, där fastighetsägaren har möjlighet att inom en relativt stor grupp hyressökande utvälja den, till vilken han vill upplåta lägenheten, synes invändningen till stor del sakna betydelse. Den synes i sådant fall endast kunna innebära, att ett hushåll av den typ, som enligt bestämmelserna skall erhålla lägenheten — d. v. s. närmast en familj med barn — icke passar i fastigheten med hänsyn till sammansättningen av dennas övriga hushåll. Att en sådan invändning icke bör få tillmätas avgörande betydelse torde vara uppenbart. H y r e s g ä s t s y n p u n k t e r . Från de hyressökandes sida skulle kunna göras gällande, att en lagstiftning om behovsprövning på bostadsmarknaden skulle hindra dem att söka sig bostad i den fastighet som bäst passade dem och att de betoges möjligheten att genom egna initiativ ordna sin bostadsfråga. Denna invändning har, i vad den berör konflikten mellan gynnade och icke gynnade kategorier av hyressökande, behandlats i samband med att skälen

132 för och emot reglering över huvud av bostadsmarknaden belystes. Den har emellertid även en annan aspekt. Även hyressökande som enligt normerna för lagstiftningen intaga en gynnad ställning kunna tänkas i viss mån bli hämmade i sin strävan att på lämpligaste sätt ordna sin bostadsfråga. Det kan inträffa, att en hyressökande finner sig nödsakad att acceptera en bostad, som icke i allo tillfredsställer hans önskemål, enär han icke får eller vågar försumma tillfället. En reglering kan uppenbarligen icke beakta alla de skiftande omständigheter som för den enskilde hyressökanden kunna framstå såsom synnerligen betydelsefulla. Vid bedömandet av denna olägenhet för de hyressökande, får dock ej bortses från att dessas möjligheter att välja den bostad som passar dem bäst under tid av bostadsbrist i realiteten redan äro inskränkta. Uppenbart är att det sagda blir mest påtagligt vid en reglering som innebär anvisning av lägenheter genom bostadsförmedling. Därvid kan tänkas dels att regleringsbestämmelserna innefatta skyldighet för den, som anvisas lägenhet, vilken faller inom ramen för de önskemål han framfört då han anmälde sig hos förmedlingen, att acceptera denna vid äventyr att eljest få stå tillbaka vid kommande anvisningar, dels att den hyressökande, även om det står honom fritt att utan påföljd avböja en anvisad lägenhet, icke vågar göra detta av fruktan för att ett nytt tillfälle att erhålla lägenhet icke skall erbjuda sig inom den närmaste framtiden. Ett system med anvisning av lägenheter torde såsom tidigare utvecklats i stort sett omöjliggöra det enskilda initiativet från de hyressökandes sida. Vad angår »tvånget» ett acceptera en erbjuden, enligt den bostadssökande icke helt tillfredsställande lägenhet, tor-

de detta icke i och för sig kunna anföras som skäl mot en lagstiftning. Det måste anses vara av betydelse under nuvarande förhållanden att de, som sakna egen bostad eller äro uppenbart trångbodda, över huvud erhålla lägenhet av lämplig storlek, även om alla individuella önskemål beträffande bostadens detaljer icke kunna tillgodoses. Klart är också att det icke gärna vid en någorlunda omsorgsfull behandling från förmedlingsorganets sida av de bostadssökandes ärenden kan komma i fråga att en hyressökande vid äventyr att framdeles få stå tillbaka måste mottaga en lägenhet, som i mera väsentliga avseenden beträffande hyra och standard avviker från vad han tänkt sig. Att den enskilde bostadssökanden icke kan genom eget initiativ bidraga till att lösa sin bostadsfråga torde få betraktas som en viss olägenhet, även om sökanden vid sina egna bemödanden skulle vara nödsakad att hålla sig inom den ram som fastställts genom behovsprövningsnormerna. Det torde dock ej kunna anses att denna olägenhet är av väsentlig betydelse, detta så mycket mindre som avsaknaden av berörda möjlighet, såsom i annat sammanhang utvecklats, medför vissa kostnadsbesparingar för de bostadssökande. Man får icke heller förbise att de nu berörda olägenheterna — tvånget att acceptera en icke helt tillfredsställande lägenhet och omöjligheten att utveckla eget initiativ vid sökandet efter bostad — lindras, om rätten att utan hinder av regleringen byta lägenhet lämnas öppen. Olägenheterna minskas också i viss mån om regleringen medger en fri sektor, inom vilken inga restriktioner råda. Samma olägenheter torde få anses praktiskt taget uteslutna om regleringen förutsätter att de bostadssökande själva träda i förbindelse med fastighetsägarna.

133 Inverkan på arbetsmarknaden m. m. Såsom förut utvecklats 1 kan en reglering genom lagstiftning tänkas medföra allvarliga skadeverkningar för industriföretag och viktiga samhällsinrättningar samt föranleda ingrepp i den enskildes rätt att söka arbete och bostad var han finner lämpligt. Med hänsyn till att det som tidigare framhållits icke torde vara omöjligt att utforma en lagstiftning så, att de n ä m n d a olägenheterna motverkas, synes densamma ur de angivna synpunkterna icke behöva möta allvarliga betänkligheter. Legalisering av bostadsförmedlingarnas kontroll över nyproduktionen. Såsom tidigare anmärkts ha de kommunala bostadsförmedlingarna på vissa större tätorter under flera år haft möjlighet att disponera flertalet eller en stor del av de nyproducerade lägenheterna. Flertalet av förmedlingarna h a r fått denna kontroll genom direkt ingripande av kommunerna. Det måste anses vara ett heaktansvärt intresse att berörda kontroll över nyproduktionen, vars innehavandc uppenbarligen är av största betydelse för bostadsförmedlingarna, är i lag direkt sanktionerad. Inverkan pä nyproduktionens inriktning. Kommittén har vid behandlingen i kap. III av frågan om reglering genom lagstiftning* uppehållit sig vid huruvida det kunde befaras, att nyproduktionen av bostäder i följd av regleringen inriktades på sådana lägenhetstyper som lämnades fria från reglering. Några oförmånliga verkningar av betydelse i detta hänseende torde icke vara att befara. Kostnader i samband med reglering genom lagstiftning. Det är ofrånkomligt, att införande och tillämpning av en reglering på bostadsmarknaden genom lagstiftning måste medföra vissa kostnader 1 Se sid 103 ff. 2 Se sid. 103.

för det allmänna. Såsom förut berörts» synes det böra ankomma på vederbörande kommuner att svara för dessa. Kostnadernas storlek torde i viss mån bestämmas av den utformning regleringen erhåller, och det låter sig icke göra att h ä r ingå på några närmare beräkningar. Kostnaderna torde dock ej komma att uppgå till så stora belopp att de bli utslagsgivande för frågan om regleringens införande. Om regleringens tillämplighet för viss kommun, såsom tidigare förutsatts, göres beroende av kommunens beslut, ligger det för övrigt i kommunens hand att tillmäta kostnadsfrågan tillbörlig vikt. Kostnaderna för det allmänna i samband med ett besvärsförfarande torde i stor utsträckning bli beroende på förfarandets utformning. Vad beträffar parterna på bostadsmarknaden torde vara klart, att de hyressökande i allmänhet icke kunna få någon ekonomisk olägenhet av att reglering införes. Såsom tidigare anmärkts synes denna böra anordnas så, att de enskilda icke behöva erlägga någon avgift för anlitande av den myndighet som kan komma i fråga. Däremot är det tänkbart, att utgift eller förlust skulle kunna i enstaka fall tillskyndas en hyresvärd — och möjligen under vissa omständigheter även en hyressökande — genom att ett ärendes avgörande av myndigheten fördröjes. Risken härför torde dock, med en lämplig utformning av regleringsbestämmelserna, ej böra överdrivas. I det föregående torde i flera sammanhang ha framgått att giltigheten av en anförd synpunkt eller dess tyngd varit avhängig av hur en lagstiftning på detta område komme att utformas. Det är fördenskull vanskligt att sammanfattande uttala sig om lagstiftningsalternativet utan att ha några konkreta grun1

Se sid. 111.

134 der för detsamma att hålla sig till. Med beaktande av de i det föregående gjorda övervägandena böra därför nu angivas de riktlinjer som enligt kommitténs mening borde följas, därest lagstiftning om behovsprövning på bostadsmarknaden skulle införas. Lagstiftningen erhåller tidsbegränsad giltighet. Den bör icke föranleda ändring i bestående bostadsförhållanden utan endast avse lägenheter som framdeles nyproduceras eller eljest bli tillgängliga. I lokalt hänseende bör regleringen tillämpas endast inom kommun som fattat beslut därom; dock att beslut av mindre kommun om regleringens införande för att bli giltigt bör godkännas av Kungl. Maj:t. I sakligt hänseende synes regleringen i princip böra omfatta sådana upplåtelser och överlåtelser av nyttjanderätt till bostad som grundas på hyresavtal, bostadsrättsförhållande eller med bostadsrätt jämförbart andelsrättsförhållande. Av praktiska skäl måste inskränkning göras i samägares rätt att nyttja dem tillhörig fastighet till bostad, men eljest bör en ägare fritt kunna till egen bostad nyttja lägenhet i sin fastighet. Innehavare av bostadsrätt däremot bör i sådant hänseende likställas med hyresgäst. Regleringen bör gälla upplåtelser av både möblerade och omöblerade lägenheter samt avse uthyrningar såväl i första som andra hand. Undantag från regleringen bör göras i fråga om upplåtelser och överlåtelser som föranledas av lägenhetsbyten. Behovsprövningen skall främst tillgodose hushåll med barn samt sådana bostadssökande utan barn, som ingått eller ämna ingå äktenskap. En viss del av bostadsbeståndet, en fri sektor, bör dock lämnas utanför regleringen för att tillgodose dels sådana speciella bostadsbehov, till vilka eljest icke kan tagas sär-

skild hänsyn, dels deras bostadsbehov, som icke skola ha företräde till något slag av lägenheter (kvotsystem). Den fria sektorn bör omfatta alla slag av lägenheter. Normerna för behovsprövningen böra tillgodose önskemålet att hushållen anpassas efter de tillgängliga lägenheternas storlek. Normerna böra i möjligaste mån vara fastställda i lagen. Genomförande av behovsprövning bör ske efter olika system beträffande nyproducerade lägenheter och äldre sådana. I fråga om de förra bör genom ett särskilt inrättat organ verkställas anvisning av ett begränsat antal sökande bland dem, som enligt behovsprövningsnormerna kunna komma ifråga. Antalet sökande som skall anvisas till varje lägenhet bör dock vara så stort att ansvar för det allmänna beträffande hyresförlust o. dyl. icke bör komma i fråga. Äldre lägenheter, d. v. s. lägenheter som tidigare varit tagna i bruk, må fritt uthyras efter upplåtarens val till den som uppfyller de villkor som äro upptagna i normerna. Genom särskilda bestämmelser bör sörjas för att de lokala organ som skola svara för regleringens tillämpning icke kunna begagna regleringen för att hindra inflyttning till orten. För att tillgodose industriföretags och samhällsviktiga inrättningars personalbehov bör möjlighet finnas för Kungl. Maj:t att göra undantag från regleringen i speciella fall. Kostnaderna för regleringen böra bäras av vederbörande kommun. Någon avgift för enskilda fastighetsägare eller hyressökande bör icke förekomma. I den mån det är möjligt bör besvärsrätt föreligga mot beslut av det kommunala tillämpningsorganet. Straff bör stadgas för överträdelse av regleringen. Därjämte bör hyresförhållande som kommit till stånd i strid mot

135 regleringen kunna bringas att upphöra. Kontroll av regleringens efterlevnad bör ske genom det lokala tillämpningsorganet. För att göra kontrollen möjlig böra i p r i n c i p samtliga upplåtelser som ske inom kommunen granskas av tilllämpningsorganet. Då kommittén tidigare uttalade den åsikten, att en reglering av bostadsmarknaden vore påkallad, knöt kommittén härtill en reservation för den inverkan på bedömandet, som kunde följa av de speciellt med lagstiftningsalternativet förenade nackdelarna. Efter att ha skärskådat de synpunkter som kunna anläggas h ä r p å och skisserat de riktlinjer för en lagstiftning som kommittén i och för sig skulle vilja förorda kommer kommittén — utan att därmed taga ställning till huruvida utvägen med lagstiftning eller med frivilliga överenskommelser slutligen är att förorda — till den slutsatsen, att en lagstiftning efter dessa riktlinjer kan tillstyrkas. 3. Reglering av bostadsmarknaden genom frivilliga överenskommelser. Vad man främst ställer sig tveksam till i fråga om alternativet med frivilliga överenskommelser är dess effekt. Ett prononcerat uttryck för skeptisk inställning härtill kommer till synes i yttrandet av Hyresgästernas riksförbund, där fastighetsägareförbundets rekommendationer betecknas som »välmenande men till intet förpliktande meddelanden». Frågan om bristande effekt hos det frivilliga alternativet har icke så mycket med nyproduktionen att göra. Den ordning, enligt vilken kommunala bostadsförmedlingar fått inflytande på fördelningen av de nyproducerade lägenheterna, skulle givetvis komma att bestå och antagligen komme den även att utbyggas. För denna del av bostads-

marknaden kan frågan icke anses brännande. Ej heller när det gäller de i Sabo organiserade bostadsföretagens fastighetsinnehav eller den del av bostadsmarknaden som representeras av HSB och Svenska riksbyggen torde spörsmålet om bristande effekt ha någon större aktualitet. Vad de förra beträffar äro de mestadels i realiteten en annan uppenbarelseform för kommunerna, som därför ej böra ha någon svårighet att få sin uthyrningspolitik realiserad i dessa företag. I fråga om de båda senare torde man efter de utfästelser kommittén erhållit från själva organisationernas sida endast behöva uppmärksamma det vid sammanträdet med kommittén berörda förhållandet, att enskilda medlemmar kunna genomdriva bostadsrättsöverlåtelser mot ledningens vilja. Även bortsett från att den tilltänkta upplysningsverksamheten får antagas jämväl på dessa medlemmar utöva ett tryck att handla i enlighet med de förordade riktlinjerna har problemet kvantitativt icke någon större räckvidd. Något större ovisshet vålla de bostadsrättsföreningar, som de båda nämnda organisationerna icke representera. I fråga om dem finnes icke någon central organisation att lita till. Effekten i dessa fall blir väl närmast beroende av i vad mån en tilltänkt allmän upplysningskampanj kan påverka den allmänna uppfattningen. Det rör sig dock även här om en förhållandevis obetydlig del av bostadsmarknaden. Det återstår då i huvudsak det äldre privatägda fastighetsbeståndet. Utan varje anspråk på precision kan antagas, att drygt hälften av detta fastighetsbestånd tillhör till Sveriges Fastighetsägareförbund anslutna medlemmar. Kommittén h a r anledning utgå ifrån att ledningen inom både fastighetsägareförbundet och dess lokalföreningar

136 kommer att göra vad i dess förmåga står för att få de rekommendationer som ledningen ställt sig bakom åtlydda. När det gäller att bedöma medlemmarnas hörsamhet mot appellen h a r man å ena sidan att räkna med den negativa faktorn att sanktioner icke drabba dem som uraktlåta att ställa sig appellen till efterrättelse. Å andra sidan får icke bortses från den påtryckning, som ligger däri, att om den frivilliga ordningen skulle misslyckas, en lagstiftning när som helst kan aktualiseras. Därtill kommer, att handlandet mer eller mindre medvetet påverkas av en verksamt upplagd propaganda. Om det grepp fastighetsägareföreningarna i allmänhet ha över sina medlemmar saknar kommittén tillräcklig insikt för att kunna göra något uttalande. Med reservation för det ovissa i bedömningen vågar kommittén helt allmänt ställa den prognosen att de fall, i vilka rekommendationen ej blir åtlydd, i huvudsak komma att begränsa sig till dem, i fråga om vilka fastighetsägaren på grund av personliga relationer till hyressökanden eller till följd av de i och för sig övertygande skäl denne åberopar för sitt behov av lägenheten anser en undantagssituation föreligga. Det är givetvis icke avsett att fastighetsägaren i dylika fall skall utan hänvändelse till uthyrningsnämnden avvika från de förordade riktlinjerna. Ovissheten om den frivilliga linjens effekt är givetvis störst i fråga om den del av det privata fastighetsbeståndet som ägs av oorganiserade fastighetsägare. Frågeställningen här är närmast den, huruvida en upplysningskampanj kan komma att så genomsyra folks handlande att den nuvarande benägenheten att missgynna barnfamiljer ersattes med en benägenhet att låta dem få företräde. Man måste samtidigt räkna med att trycket på dessa fastighetsägare från de

hittills gynnade kategoriernas sida kommer att öka som en följd av att dessa komma att få känna på svårigheter att få lägenheter inom andra delar av bostadsbeståndet. För sin del finner kommittén det icke möjligt att göra något uttalande i denna fråga. Gör man ett försök att anlägga psykologiska synpunkter på frivilligalternativet måste detta ske under jämförelse med lagstiftningsalternativet. Även om man därvid antager att vilketdera alternativet som än genomföres en opposition till förmån för det andra alternativet kommer att framträda, kommer motståndet från de opponerande att sedan utgöra en psykologisk belastning endast för lagstiftningsalternativet. Försök att misskreditera en administrativt ordnad reglering ha ofta lätt att vinna resonans. Något undantag härifrån kan man så mycket mindre räkna med i detta fall som avböjandet av den frivilliga linjen givetvis kan utnyttjas som argument. Bortsett från den större eller mindre sannolikheten av dylika opinionsyttringar torde någon meningsskiljaktighet icke råda därom att — vid antagande av likvärdighet i övrigt — en genom organisationers medverkan frivilligt genomförd ordning allmänt sett är att föredraga framför lagstiftning. Det torde icke vara erforderligt att närmare analysera de faktorer man här har att göra med. Dock må påpekas att den tillgång det vid frivilliglinjen utgör att ha de privata fastighetsägarnas organisationer såsom aktivt medverkande icke torde kunna beräknas i fråga om lagstiftningsalternativet få sin motsvarighet i någon genomgående positiv inställning från fastighetsägarnas sida till detsamma. En reglering genom lagstiftning brukar ofta framhållas såsom stel och besvärlig att tillämpa, medan en ordning,

137 för vilken intresseorganisationer stå som garanter, anges vara smidig och lätt att manövrera. Vad den förra motsättningen — stelheten kontra smidigheten — beträffar ligger det misstaget nära till hands att om i den frivilliga ordningen avvikelser från n o r m e r n a göras, så snart bärande skäl kunna anföras därför, detta tages som ett utslag av smidighet. Läget på bostadsmarknaden är emellertid sådant att det påkallar en reglering, som måste leda till hårdhet i individuella fall. Om fastighetsägarna äro lätta att övertyga om att avvikelse från normerna bör ske, kan hela regleringen lätt bli ett slag i luften. Vad å andra sidan lagstiftningen angår synes det kommittén som om den fria sektorn som är tänkt att ingå såsom ett led i densamma väsentligen skyddar den från att kunna betecknas såsom stel. Då den frivilliga linjen såvitt angår det äldre fastighetsbeståndet saknar motsvarighet till den fria sektorn — dispensförfarandet kan anses endast i begränsad omfattning fylla samma funktion som denna •— lider frivilliglinjen så tillvida av stelhet att den icke reserverar någon viss del av beståndet av familjelägenheter för de ensamstående. Däremot vill kommittén icke bestrida att dess lagstiftningsalternativ kan kritiseras både ur den synpunkten att det lägger en viss uppgiftsskyldighet på allmänheten och i det avseendet att dess regler icke äro så lättillgängliga; ett större hänsynstagande till dessa faktorer hade nämligen måst göra förslaget sakligt mindre väl balanserat, vilket enligt kommitténs mening varit en större nackdel. Det är därför att förmoda att åtminstone för fastighetsägarna lagstiftningsalternativet ter sig som en större lunga än det andra alternativet. Kommittén finner sig böra av nu anförda synpunkter draga den slutsatsen

att även alternativet med frivilliga överenskommelser utgör en acceptabel form för reglering av bostadsmarknaden. Det synes icke nödvändigt att nu detaljplanera den frivilliga ordningen. Därest det slutliga avgörandet skulle gå i den riktningen, att den frivilliga ordningen bör komma till stånd, torde det icke vålla större tidsutdräkt att träffa de anordningar, som k u n n a vara erforderliga för att säkra ett så effektivt resultat som möjligt. Innan den frivilliga ordningen ställes upp som ett alternativ till lagstiftning, synes det dock av nöden att göra några preciseringar i fråga om frivilliglinjen. Först må då beröras frågan efter vilka synpunkter uthyrningsnämnderna böra bedriva sin dispensgivning. Kommittén har nyss uttalat, att läget på bostadsmarknaden är sådant, att det påkallar en reglering som måste leda till hårdhet i individuella fall. Att möjlighet till dispens ges innebär givetvis en eftergift i mildrande riktning. När fråga om dispens uppkommer, ligger då det resonemanget när till hands, att dispens bör beviljas av den anledningen att, om lagstiftning efter kvotprincipen gällt, fallet kunnat inrymmas u n d e r den fria sektorn. Kommittén måste dock ställa sig avböjande till att denna synpunkt i och för sig tillmötes betydelse i annat fall än om barnantalet i fastigheten redan förut är så relativt högt att genom den ytterligare ökning därav, som skulle följa om dispens ej medgåves, hyresvärden skulle komma att utsättas för en oproportionerlig fastighetsekonomisk belastning. Om kvotprincipen mera generellt toges som riktpunkt vid dispensgivningen, skulle nämligen effekten av frivilliglinjen bli alltför svag. Man nödgas nämligen taga med i betraktande att — även om den frivilliga ordningen skulle visa sig motsvara ganska högt ställda förväntningar — man icke kan räkna

138 med att uthyrningar i strid mot rekommendationerna bli en företeelse utan betydelse i sammanhanget. Det måste sålunda i allmänhet bli till parterna i det tilltänkta hyresförhållandet anknytande synpunkter som böra bilda underlag för dispensgivning. Bortsett från förut berörda dispensfall med fastighetsekonomisk bakgrund torde det så gott som undantagslöst vara den tilltänkte hyresgästens förhållanden som bilda godkännbara dispensmotiv. Dispensgivningen förutsattes emellertid bli synnerligen restriktiv. Som av rekommendationerna framgår beröras däri ej de fall då överenskommelser träffats därom, att nybyggda lägenheter skola ställas till förfogande för ortens kommunala bostadsförmedling. Såvitt kommittén känner till ha dessa överenskommelser följts av de enskilda parterna, och det föreligger då ingen anledning att för dylika fall söka frammana något visst handlingssätt. Kommittén har vid sin medverkan till rekommendationernas utformning letts av den synpunkten att om kommunala bostadsförmedlingen får inflytande över lägenhetsuthyrningen det i detta sammanhang — alltså när det gäller den frivilliga ordningen — icke finnes anledning för kommittén att uttala sig om efter vilka riktlinjer förmedlingen bör handha uthyrningen. Det är sålunda exempelvis ej avsett att rekommendationerna skola hindra fortsatt tillämpning av vissa förmedlingars praxis att lämna en eller ett par lägenheter i nybyggda hus till byggherrens fria disposition eller upphäva träffade överenskommelser mellan kommunalt organ och organisation på bostadsmarknaden om viss ordning för lägenhetsupplåtelserna. Icke heller avses att rekommendationerna skola h i n d r a ingående av sådana överenskommelser på orter, där dylika icke finnas. I den mån en rekommendation

lämnar en viss organisation möjlighet att välja mellan olika alternativ för sitt handlande skall organisationen givetvis äga full frihet att tillämpa det alternativ den föredrager. Om den frivilliga ordningen genomfördes, borde detta ske i form av ett försök. Innebörden härav bör något närmare klarläggas. Meningen med att en verksamhet sages ha karaktären av försök är ju att, sedan den verkat under en viss tid, ett övervägande sker, huruvida utfallet av densamma varit såpass positivt att man ej har anledning ersätta den med något annat. Det sagda har sin tillämpning även i detta fall, och vad frivilliglinjen vid en negativ bedömning skulle ersättas med vore lagstiftning — förutsatt givetvis att vid den relevanta tidpunkten förhållandena på bostadsmarknaden ej förändrats så till det bättre att ingendera formen av reglering längre vore påkallad. Det gäller då att bestämma dels hur man skall kunna få objektivt underlag för en bedömning av den frivilliga ordningens verkningar, dels försökstidens längd. Vad den förra synpunkten angår är det högst sannolikt att om bedömningen icke grundar sig på något statistiskt material, divergerande uppfattningar framkomma i fråga om bedömningen. Synpunkterna kunna mer eller mindre omedvetet bli subjektivt färgade, och allmängiltighet kan ges åt erfarenheter från individuella fall. Ett sådant läge måste undvikas. Ett statistiskt material måste således finnas att tillgå. Av detta material måste enligt kommitténs mening krävas, att det är ur statistisk synpunkt godtagbart och att vid dess bearbetning lång tid ej behöver förflyta mellan den tid, till vilken bearbetningen skall framföras, och tidpunkten för resultatets framläggande. Dessa

139 krav kunna emellertid, enligt vad kommittén vid sina överväganden funnit, icke uppfyllas utan fortlöpande uppgiftsskyldighet beträffande skedda uthyrningar av sådana bostadslägenheter, som avses med rekommendationerna. Sådan uppgiftsskyldighet torde icke kunna åläggas någon annan än upplåtaren. Kommitténs överväganden ha även omfattat frågan, huruvida uppgifterna skulle kunna insamlas på frivillighetens väg. Med hänsyn främst till det ansenliga antalet oorganiserade fastighetsägare är denna väg dock icke framkomlig; den invändningen kan nämligen ej gendrivas att fastighetsägare som ej hörsamma rekommendationerna givetvis komma att underlåta att lämna uppgift härom. Uppgiftsskyldigheten, som torde kunna införas på administrativ väg, synes endast behöva avse lägenhetens storlek, räknad i rumsantal, och sammansättningen av hyresgästens hushåll. Den behöver enligt kommitténs mening endast omfatta tätorter med minst 20 000 invånare. Materialet skulle endast användas för statistiskt ändamål och självfallet icke få tjäna som underlag för åtgärder i någon form mot dem, om vilka uppgifterna ge vid handen att de icke följt de rekommenderade riktlinjerna. Vad därefter angår försökstidens längd synes det lämpligt inrikta sig på att det statistiska material, som framkommer genom uppgiftsskyldigheten, föreligger färdigt att redovisa vid årsskiftet 1954— 1955, då alltså ställning kan tagas till 1'rågan om lagstiftningsaltcrnativet kan mera definitivt undanskjutas. Om det frivilliga alternativet ges företräde, vill kommittén tillstyrka, att staten åtager sig kostnaderna därför i den utsträckning fastighetsägareförbundet förutsatt. Några kostnadsberäkningar har kommittén icke ansett sig på detta stadium böra företaga. Uppenbart är

dock att det icke kan röra sig om något större anslagsbelopp. Vidare vill kommittén påpeka att, även om den frivilliga linjen väljes, den ändring bör genonlföras som kommittén föreslagit i fråga om straffbestämmelserna i hyresregleringslagstiftningen mot olagliga ersättningar.

4. Kommitténs förslag. Hur än den inbördes bedömningen av de båda föreliggande alternativen utfaller bör enligt kommitténs mening lagstiftningsalternativet fullföljas så, att lagtext utarbetas. Såsom nämnts får den frivilliga ordningen i nuvarande läge karaktären av ett försök. Möjlighet bör därför föreligga att utan tidsutdräkt genomföra en lagstiftning. Återstår så frågan, vilket av de båda alternativen som av kommittén förordas framför det andra. Kommittén har i det föregående redovisat de olika synpunkter som kunna läggas på denna avvägningsfråga, och det finns icke anledning att nu upprepa desamma. För kommittén blir det slutliga valet mellan de båda alternativen beroende av vilken betydelse man i nuläget bör tillerkänna den väntade större effekt, som talar för lagstiftningsalternativet. Att kommittén härvid inför bestämningen »i nuläget» har sin grund däri, att ju mörkare man bedömer bostadssituationen — både den nu konstaterbara och den för den närmaste framtiden beräkningsbara — dess större vikt ligger på effekten av det system man vill införa. Om — såsom kommittén är benägen anse — alternativen i övrigt finnas vara i stort sett jämbördiga, blir det bedömningen av bostadssituationen som blir avgörande för vilket av dem som bör ges företräde. Med hänsyn till att intet av alternativen kan beräknas börja tillämpas förrän under nästa år

140 och till att man — på grund av deras nyss berörda jämbördighet — ej gärna vill binda sig för det h å r d a r e ingreppet, om en lättnad i bostadssituationen är i sikte, blir ställningstagandet närmast beroende av framtidsbedömningen av bostadssituationen, d. v. s. förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på bostäder. Att ställa prognos för dessa båda faktorer är vanskligt. Särskilt torde det vara svårt att under nuvarande labila förhållanden åstadkomma en tillförlitlig bedömning av den framtida efterfrågan. Under 1952 ha framträtt tecken till konjunkturavmattning. I och för sig torde man därför ha anledning vänta, att bostadsefterfrågans tillväxt skall dämpas. Denna verkan på efterfrågan behöver dock icke vara samtidig med avmattningen i konjunkturerna utan kan visa en viss eftersläpning. Huruvida någon minskning i efterfrågans tillväxt redan inträtt är då detta skrives (i september 1952) icke möjligt att bedöma. Sedan den årliga undersökning av bostadssituationen, som bostadsstyrelsen verkställer beträffande vissa kommuner och som avser förhållandena vid månadsskiftet september—oktober, bearbetats, vilket enligt uppgift beräknas vara utfört i början av november, torde man emellertid kunna få någon grund för bedömningen. Kommittén har givetvis inga möjligheter att med någon större grad av säkerhet beräkna konjunkturutvecklingen och anser sig därför ej böra närmare ingå på spörsmålet i vad mån bostadsefterfrågan kan väntas minska såsom en följd av vikande konjunkturer. I fråga om den framtida efterfrågan på bostäder är ytterligare att beakta att en nedåtgående tendens i hushållsbildningen under de förutsättningar som anges i den statistiska utredningen kan antagas komma att inträda under 1950talet. Det är tydligt att denna omstän-

dighet måste inverka på nämnda efterfrågan. Vad härefter angår tillgången på bostäder har kommittén inhämtat från bostadsstyrelsen, att produktionen under den gångna delen av 1952 visat en gynnsammare utveckling än åren dessförinnan. Sålunda hade man kunnat konstatera, att byggnadstiderna i genomsnitt minskats med ett par månader. Detta kunde främst tillskrivas den omständigheten, att tillgången på arbetskraft blivit bättre ehuru det fortfarande rådde brist på vissa specialarbetare, särskilt murare. Genom denna brist hindrades det fulla utnyttjandet av den övriga arbetskraften. Under den hittills förflutna delen av 1952 hade antalet inflyttningsfärdiga lägenheter varit större än under motsvarande tid föregående år. Detta hade dock delvis berott på att ett antal försenade byggnadsföretag fullbordats under innevarande år i stället för under 1951. Därjämte hade produktionen under 1952 i högre grad än förut inriktats på mindre lägenheter; detta i enlighet med en mot slutet av 1950 uppgjord plan att öka antalet separata lägenhetsenheter inom ramen för en viss produktionsvolym genom att bygga s. k. kombinationslägenheter. Under 1952 hade igångsättningen av nya byggnadsföretag varit ganska omfattande. Under förutsättning att inga oförutsedda omständigheter påverkade utvecklingen kunde man i gynnsamt fall räkna med att i hela landet omkring 50 000 bostadslägenheter bleve färdigställda u n d e r 1952. Detta överstege resultatet för 1951 med omkring 10 000 lägenheter. I fråga om bostadsbyggandet under 1953 kunde beräknas, att omkring 50 000 lägenheter skulle bli färdiga under förutsättning av sådan igångsättningstakt att antalet lägenheter under byggnad holies konstant och att de nyss nämnda kortare byggnadstiderna fortfarande kunde genomföras. Flera

141 faktorer gjorde dock beräkningarna osäkra. I främsta rummet vore härvidlag av betydelse tillgången på arbetskraft och tomtmark, möjligheterna att på förhand utföra erforderligt planeringsarbete samt den byggvilja som producenterna kunde antagas besitta. Med avseende å sistnämnda omständighet vore att märka, att en måttlig konjunkturavmattning kunde beräknas verka befrämjande på bostadsbyggandet, enär under sådana förhållanden efterfrågan på industribyggnader minskades utan att motsvarande minskning inträdde i fråga om bostäder. Enligt styrelsens mening hade man på det hela taget anledning att för närvarande betrakta den närmaste tidens utveckling i fråga om bostadsproduktionen med en viss, ehuru försiktig optimism. Om än de nu framförda faktorerna icke tillåta, att några säkra slutsatser dragas om tillgången och efterfrågan på bostäder under den närmaste framtiden, synes dock läget på bostadsmarknaden vara sådant, att man ej bör binda

sig för det hårdare av de två till buds stående alternativen. Kommittén finner sig alltså böra förorda den frivilliga ordningen. Häremot kan måhända invändas, att i den mån utvecklingen på bostadsmarknaden varit bestämmande för kommitténs förordande av frivilligalternativet nämnda skäl på grund av osäkerheten i de faktorer, på vilka det bygger, ej väger särdeles tungt. Kommittén vill fördenskull erinra om sitt tidigare uttalande att en genom organisationers medverkan frivilligt genomförd ordning allmänt sett är att föredraga framför lagstiftning. I ett läge som det förevarande får den nu nämnda synpunkten sin givna betydelse, och den har också bidragit till kommitténs slutliga ställningstagande. Kommittén tillstyrker alltså, att Kungl. Maj :t tager initiativ till att åtgärder för genomförande på frivillighetens väg av behovsprövning på bostadsmarknaden vidtagas i anslutning till kommitténs i det föregående framförda förslag.

KAPITEL

V.

Kommitténs lagstiftningsförslag. Allmän motivering. 1. Kvotprincipen. O åsom tidigare anförts är det av olika skäl önskvärt att viss del av lägenhetsbeståndet omfattande alla slags lägenheter lämnas fri från reglering. Endast en större eller mindre kvotdel av lägenheterna bör regleras, under det att återstoden, den fria sektorn, skall kunna fritt upplåtas. Skälen till denna anordning ha tidigare utförligt redovisats. Beträffande utformningen av systemet med en fri sektor kunna följande synpunkter anföras. Med hänsyn till vikten av att ej för många barnfamiljer placeras i ett och samma hus, måste tydligen den fria sektorn i princip förekomma i varje hus. Även rättvisesynpunkten talar för att så bör vara fallet. Det kan möjligen diskuteras, om den fria sektorn bör vara proportionsvis lika stor i alla hus oavsett om de innehålla många eller få lägenheter. Något skäl att i detta hänseende göra skillnad mellan stora och små fastigheter torde emellertid icke kunna anföras. En annan sak är, att det beträffande hus med få lägenheter kan bli nödvändigt med en viss approximering. Det har tidigare framhållits, att det bör ankomma på fastighetsägaren att bestämma vilka lägenheter, som skola förbehållas »familjegruppen» och vilka

som skola ingå i den fria sektorn. Därvid har även konstaterats, att denna befogenhet för fastighetsägaren icke torde komma att medföra någon fara för att den fria sektorn skulle bli ensidigt sammansatt. Fastighetsägarens valrätt i nu berörda hänseende har dock ansetts böra inskränkas i så måtto, att någon fri uthyrning icke bör få förekomma förrän det bestämda antalet lägenheter i fastigheten är besatt med kvalificerade hushåll. Det har tidigare 1 antagits, att det antal lägenheter i ett visst hus, som skall vara underkastat reglering — de s. k. kvotlägenheterna — skall beräknas med utgångspunkt från hela antalet regleringsbara lägenheter i huset. Man kan emellertid även tänka sig att som utgångspunkt för beräkningarna välja totala antalet lägenheter. I detta fall erfordras givetvis bestämmelser, som föreskriva, att de regleringsbara lägenheterna i första hand skola ingå bland kvotlägenheterna. Om en fastighet innehåller ett stort antal affärslägenheter eller om en betydande del av bostadslägenheterna utgöres av smålägenheter, som icke lämpa sig för familjer. kan det göras gällande, att barntätheten i en sådan fastighet icke har möjlighet att bli så stor, att de förut an1

Jämför sid. 89—90.

143 givna olägenheterna kunna uppkomma. En beräkningsmetod av detta slag kan emellertid för många fastigheter leda till att någon fri sektor icke kan komma till stånd. Det måste nämligen ej sällan inträffa, att antalet regleringsbara lägenheter i en fastighet understiger det antal, som enligt den fastställda kvotprocenten skall förekomma. Förutom att det måste anses obilligt mot ägarna av dylika fastigheter, att de icke få möjlighet att fritt disponera över någon bostadslägenhet, inträder den nackdelen, att man icke kan bilda sig en tillförlitlig uppfattning om den fria sektorns totala omfattning. Under dessa förhållanden försvåras bestämmandet av kvotprocenten i hög grad. Kommittén har därför valt metoden att beräkna nämnda procent på antalet regleringsbara lägenheter. Bestämmandet av procenttalet för kvoten är förenat med stora svårigheter. A ena sidan måste det avpassas så, att regleringen får tillräcklig effekt, å andra sidan bör man tillse att regleringen ej kommer att omfatta mera än som är strängt nödvändigt. Med hänsyn till de många svårbedömbara faktorer som inverka på frågan torde icke vara möjligt att komma fram till någon siffra rent räknemässigt, utan man lär vara hänvisad till allmänna överväganden. Följande synpurfkter synas därvid i första hand böra beaktas. Vid konkurrens mellan olika grupper ligger det — om inga särskilda omständigheter föranleda till annat — närmast till hands att fördela den omstridda nyttigheten efter de konkurrer a n d e gruppernas inbördes storleksförhållande. I konkurrensen om bostäderna kunna de sökande i stort sett indelas i två grupper, å ena sidan familjegruppen bestående av familjer med eller utan barn samt personer, som söka lägenhet för att kunna ingå äkten-

skap, å andra sidan gruppen ensamstående, som innefattar dels ogifta, dels förut gifta (samt i enstaka fall gifta som leva skilda från m a k e n ) . Ehuru av det föregående framgår att det synbarligen är nödvändigt att förstnämnda grupp gynnas vid en fördelning av lediga bostäder, torde det dock vara av intresse att undersöka respektive gruppers storlek, angiven i antalet hushållsenheter. Hushållsantalet fås genom att multiplicera numerären med den för gruppen beräknade hushållskvoten. Med hänsyn till att denna kvot vad angår de ensamstående av orsaker som förut angivits ökats osedvanligt kraftigt under de sista tio åren, torde man vid jämförelsen böra räkna med de hushållskvoter, som gällde vid början av andra världskriget, då de ekonomiska faktorer, som verkat pådrivande på hushållssprängningen, ännu icke hunnit göra sig så starkt gällande. En beräkning av de angivna gruppernas hushållsantal avseende befolkningen i städer med 20 000 invånare och däröver har gjorts i tablåerna på sid. 144. Beräkningarna grundas på uppgifterna i tablå å sid. 228 i bilaga B. Antalet gifta män har antagits utgöra hälften av antalet gifta personer. Såsom representativa »normala» hushållskvoter ha antagits de som framkommit för år 1940 vid den å sid. 230 i bilaga B återgivna undersökningen, därvid dock kvoten för de ensamstående avrundats till helt tal. Som synes överensstämmer indelningen av det tillgängliga materialet icke med den förut angivna gruppindelningen. Den i ovanstående tablåer förekommande gruppen »förut gifta» omfattar dels personer med barn, dels ensamstående. Även inom gruppen »ogifta» förekomma givetvis personer med barn. Den grupp som i fördelningshänseende betecknats som famil-

144 1950 Hushåll Befolkningsgrupp

Ogifta (ålder 20—a> år)

Antagen hushållskvot

Storlek

25 97 78

383 000 536 000 172 000

antal *

andel i procent av samtliga hushåll

96 000 520 000 134 000

12,8 69,3 17,9

1955 Hushåll Befolkningsgrupp

Ogifta (ålder 20—a> år)

Antagen hushållskvot

Storlek

25 97 78

319 000 563 000 192 000

antal*

andel i procent av samtliga hushåll

80 000 546 000 150 000

10,3 70,4 19,3

avjämnat till närmaste 1 000-tal. jegruppen torde alltså vara relativt större än den i beräkningarna förekommande gruppen gifta män. En omständighet, som bör beaktas vid avvägningen av procenttalet, är vidare, att åtskilliga inom gruppen ensamstående inrikta eller böra inrikta sig på att erhålla en bostad som är för liten för att vara acceptabel såsom familjebostad. Detta förhållande minskar konkurrensen från nämnda grupp, men det torde icke vara möjligt att ange storleken av minskningen. Diagrammet å sid. 145, som utvisar det beräknade antalet bostadsbehövande hushåll enligt ovanstående tablå för 1950 och beräknade antalet under samma år befintliga hyreslägenheter inom de orter, som då hade minst 20 000 invånare, belyser såvitt angår dessa lägenheter, konkurrensförhållandena. Av betydelse för nu förevarande avvägning torde även vara de olika hushållsgruppernas representation bland de bostadssökande som sakna egen bostad. Tabell 11 i bilaga B, som innehåller resultatet av en av bostadsstyrelsen ut-

förd undersökning, utvisar, att i ovannämnda orter de sökande som tillhöra familjegruppen äro nära tre gånger så många som de ensamstående sökandena. Tabellen avser förhållandena den 1 oktober 1951. Vid bedömande av de sist angivna talen torde man böra räkna med att ett antal av de ensamstående sökandena önska bostad som icke är tjänlig som familjebostad. Förmodligen ha vissa ensamstående sökande icke något aktuellt bostadsbehov utan ha anmält sig endast för att i god tid tillförsäkra sig tur till erhållande av bostad. Såsom ovan framhållits bör antalet barnfamiljer i en fastighet begränsas. På sätt tidigare framgått 1 ha de kommunala bostadsförmedlingarna i de tre storstäderna vid anvisning av bostadssökande till nybyggda fastigheter anvisat barnfamiljer till 70 å 80 procent av lägenheterna medan återstoden disponerats för gifta par, personer som ämna ingå äktenskap och ensamstående. De angivna procentsiffrorna synas vara 1

Jämför not å sid. 84 f.

145 Hushåll Ogifta 12,8 %

Hyreslägenheter

17,8 %

Lägenheter å 1 rum, 1 kök, eller med endast kokvrå m. m.

33,2 % Lägenheter å 1 r. o. k.

Gifta man

69,3 %

41,6 % Lägenheter å 2 eller 3 r. o. k.

Förut gifta

17,9 % 7,4 %

Lägenheter större än 3 r. o. k.

beräknade på totala antalet bostadslägenheter i fastigheterna. Med hänsyn till svårigheterna att förse barnfamiljerna med bostäder torde förmedlingarna ha nödgats gå utöver vad som strängt taget varit önskvärt härvidlag. Att så är förhållandet har bestyrkts av uttalanden från bostadsförmedlingarnas representanter. Det är tydligt, att procenttalet för kvoten utan olägenhet skulle kunna sättas något högre i fastigheter, som innehålla relativt få familjelägenheter, än i fastigheter med relativt många sådana. I de förra fastigheterna bleve ju vid samma kvottal familjernas relativa andel i lägenhetsbeståndet m i n d r e än i de senare. Det synes dock ej lämpligt att införa de tämligen komplicerade regler, som skulle bli erforderliga om man ville göra kvotprocenten beroende av relativa antalet familjelägenheter i fastigheterna. Man kunde möjligen även ifrågasätta att låta procenttalet för kvoten påverkas av antalet barn inom fastigheten. Detta skulle emellertid ock10— 216548

så nödvändiggöra mycket invecklade bestämmelser. Ett spörsmål som är synnerligen svårt att bedöma är frågan vilka speciella bostadsbehov man bör taga hänsyn till vid bestämmandet av kvoten och i andra hand hur många sökande med sådana behov som kunna finnas. Det torde ligga i sakens natur, att det knappast låter sig göra att verkställa en uppskattning i någotdera hänseendet. Det bör emellertid framhållas, att ju mindre stränga normer för kvalificering till olika lägenhetstyper som uppställas desto mindre behov av fri sektor finnes. Av det anförda torde framgå, att avvägningen av det procenttal som bör fastställas för kvoten är synnerligen vansklig. Med hänsyn till den relativa storleken av de båda grupperna sökande synes minst 70 procent av de för familjer lämpade lägenheterna böra förbehållas sådana sökande som kunna hänföras till familjegruppen. Med hänsyn till att denna grupp under bostadskrisen som helhet haft svårt att hävda sina intressen på bostadsmarknaden finnes skäl att välja ett högre procenttal. Var den övre gränsen lämpligen bör dragas är svårt att avgöra. Även om man beaktar, att i flertalet bostadshus torde finnas ett antal mindre lägenheter, som icke kunna tänkas upplåtna till familjer, synes man med hänsyn till olägenheten av att för många barnfamiljer förekomma i ett hus ej böra stanna för en högre kvotsiffra än 80 å 85 procent. Man bör dock även beakta, att en stor del av det äldre fastighetsbeståndet består av hus i vilka mindre än 70 procent av de regleringsbara lägenheterna äro uthyrda till hushåll, som enligt de kvalifikationsnormer kommittén ämnar förorda icke äro kvalificerade att innehava dem. Man kan räkna med att i dessa hus under flera år varje ledig-

146 bliven lägenhet måste uthyras enligt normerna. Under samma tid kommer sålunda ingen fri sektor att finnas i denna del av fastighetsbeståndet. Det angivna förhållandet synes leda till att man skulle kunna välja ett lägre procenttal för kvoten. Ytterligare omständigheter kunna anföras som tala för att man icke bör gå alltför högt vid bestämmandet av procenttalet. Såsom tidigare framgått förekommer det flerstädes — särskilt å orter där bostadsbristen måste bedömas vara störst — att de kommunala bostadsförmedlingarna helt eller till huvudsaklig del disponera över nyproduktionen. Det kan antagas, att bostadsförmedlingarna framdeles i samma utsträckning som nu komma att förfoga över ledigblivna lägenheter i kommunägda fastigheter och sannolikt även i de hus som uppföras av allmännyttiga bostadsföretag. Såsom nedan kommer att framgå ämnar kommittén föreslå, att i nybyggda hus det antal lägenheter, som motsvarar den antagna kvotprocenten, skall upplåtas genom kommunal bostadsförmedling. Det synes antagligt att producenterna i många fall komma att överlämna till bostadsförmedlingen att anvisa hyresgäster även till övriga lägenheter. Man torde med hänsyn till de angivna förhållandena kunna förutsätta, att en mycket betydande del av nyproduktionen även efter regleringens genomförande kommer att helt stå till de kommunala bostadsförmedlingarnas förfogande. Dessa äro då oförhindrade, att för de sålunda av dem disponerade fastigheterna, om det befinnes erforderligt, anvisa bostadssökande ur familjegruppen till flera lägenheter än som motsvaras av det fastställda procenttalet. I betraktande av ovan anförda omständigheter har kommittén stannat för att kvoten bör bestämmas till 75 procent.

Procenttalet kan ändras om detta visar sig erforderligt sedan systemet prövats någon tid. Av intresse är att undersöka / vad mån en fri sektor kan tänkas komma till stånd om kvoten bestämmes till 75 procent. I fastigheter, som nyuppföras, uppstår givetvis en sådan sektor. Vad angår fastigheter, som redan äro tagna i bruk vid lagens ikraftträdande, måste man i avsaknad av fullständiga uppgifter om boendeförhållandena i detta fastighetsbestånd i viss mån nöja sig med antaganden. I fråga om en betydande del därav nämligen de hus, som uppförts t. o. m. år 1941, har emellertid i samband med den statistiska undersökning angående boendeförhållandena, som kommittén låtit verkställa, även beaktats verkan av den antagna 75-procentregeln. Det har visat sig, att, om regeln varit i tilllämpning år 1951 för Stockholm och Malmö, år 1950 för Göteborg och år 1952 för städer med 20 000—100 000 invånare, fri sektor skulle förekommit i så många procent av hela antalet hus i berörda fastighetsbestånd, som anges i följande tablå.

Stockholm Göteborg Malmö Städer med 20 000— 100 000 inv

20,6 38,9 24,9 36,6

Vad angår återstående del av det nuvarande äldre fastighetsbeståndet är man hänvisad till antaganden beträffande förekomsten av fri sektor. Det kan därvid förefalla sannolikt, att proportionsvis lika många hus med fri sektor skulle förekomma inom det fastighetsbestånd som tillkommit efter 1941 som inom det dessförinnan befintliga. Dock torde man beträffande hus, vid vilkas tillkomst ortens kommunala bostadsförmedling haft kontroll över

147 nyproduktionen, böra räkna med att lägenheterna upplåtits efter sådana normer, att fri sektor förekommer i dessa hus. Att närmare bedöma omfattningen av sistnämnda fastighetsbestånd torde ställa sig vanskligt. I de största städerna har dock de kommunala bostadsförmedlingarnas inflytande på fördelningen av de nyproducerade lägenheterna nu funnits såpass länge, att nämnda fastighetsbestånd måste beräknas ha en betydande omfattning. 2 . Reglerade l ä g e n h e t e r . I princip synes en reglering böra omfatta alla sådana lägenheter, som äro lämpade till bostäder åt barnfamiljer eller gifta par. Såsom förut berörts är det icke möjligt att följa den bostadspolitiska målsättningen vid avgörandet av vilka lägenheter som skola regleras. Med hänsyn till bristen på bostäder måste avsteg nedåt göras från denna målsättning. Hur långt som helst kan man dock ej gå. Det kan icke anses försvarligt att genomföra en reglering, som bidrager till att placera barnfamiljer eller gifta par i bostäder, som äro uppenbart olämpliga för dem. Var nedre gränsen för de reglerade lägenheterna skall dragas, kan vara tveksamt. I annat sammanhang 1 har anförts att även så små lägenheter som å ett rum och kök torde böra förbehållas de gynnade kategorierna. Kommittén anser, att de skäl som i nämnda sammanhang framlagts ha sin giltighet även beträffande en reglering av den typ, varom h ä r är fråga. Även om lägenheter å ett r u m och kokvrå i vissa fall kunna vara i det närmaste jämställda med lägenheter å ett rum och kök i vad angår deras lämplighet för bostadssökande inom familjegruppen, anser kommittén dock detta vara så 1

Se sid. 87 f.

pass sällan förekommande, att det icke är lämpligt att låta denna lägenhetstyp falla under regleringen. Lägenheter å två eller flera rum och kokvrå lära också med hänsyn till att de torde vara tämligen fåtaliga utan olägenhet kunna lämnas utanför. Det synes icke vara anledning att införa någon övre gräns för regleringen. Vad som bör förstås med bostadslägenhet torde ej behöva definieras i lagen. Utan särskilt stadgande torde s. k. blandade lägenheter, d. v. s. lägenheter som förutom bostad omfatta utrymme avsett för innehavarens yrkesutövning, vara att betrakta som bostäder. Dock bör därvid endast det egentliga bostadsutrymmet vara avgörande för lägenhetens storlek. Såsom typiska exempel på blandade lägenheter kunna nämnas av läkare och tandläkare till bostad och praktik förhyrda våningar. Till undvikande av tvivelsmål synes lämpligt, att lagtexten innehåller definitioner av begreppen rum, kök och kokvrå. Därjämte torde erfordras en bestämmelse, som hindrar att lagen kringgås på det sätt, att en lägenhet uthyres etappvis, därvid varje uthyrning avser ett utrymme understigande ett rum och kök. Beträffande två fall synas undantag böra förekomma från bestämmelserna om reglerade lägenheter. I första hand torde vara rimligt, att ägaren till en hyresfastighet skall vara berättigad att som bostad för egen räkning utan hinder av regleringen taga i anspråk en bostadslägenhet i sin fastighet. Skulle denna, på sätt numera tämligen ofta förekommer, förvaltas i den formen, att ett bolag eller en ekonomisk förening formellt står som ägare, torde rätten att fritt disponera ägarlägenheten böra tillkomma den, som har viss, ej allt för liten andel i bolaget

148 eller föreningen. Mera än en lägenhet kan ej lämnas fri för ägares räkning; i annat fall skulle möjlighet att kringgå eller minska verkan av regleringen uppkomma genom att man konstruerad e samäganderättsförhållande. Det synes ej finnas tillräckliga skäl att undantaga lägenheter för anhöriga till fastighetens ägare. Denne bör icke heller kunna överlåta sin rätt till lägenheten å annan, utan en förutsättning för rättens begagnande bör vara att vederbörande ägare själv bebor lägenheten.

de göromål, som sedvanligen ombesörjas av fastighetsskötare eller portvakt. Såsom redan antytts är det avsett, att de nu angivna undantagen från bestämmelserna om de reglerade lägenheterna skola tillämpas på så sätt, att lägenhet, som skall begagnas av fastighetsägaren respektive upplåtas till fastighetsskötare eller portvakt, över huvud icke inräknas bland fastighetens reglerade lägenheter, å vilka kvotlägenheternas antal beräknas.

Vidare synes en fastighetsägare böra berättigas att fritt upplåta lägenhet åt anställd, som i egenskap av fastighetsskötare eller portvakt är nödvändig för fastighetens drift. Kommittén har icke ansett nödigt att betunga fastighetsägarna med att i varje särskilt fall föra bevisning om att den person, vilken såsom uppgiven portvakt skall hyra en lägenhet, är nödvändig för fastighetens skötsel. I stället har kommittén funnit lämpligt att tillerkänna fastighetsägare, vars hus har en viss minsta storlek, ovillkorlig rätt att få räkna med en fri lägenhet för portvakt. Gränsen härvidlag har kommittén — ehuru med viss tvekan — dragit så lågt som vid fastigheter, innehållande tre lägenheter. I varje fastighet, vari finnas minst tre lägenheter — vare sig bostadslägenheter eller affärslokaler — skulle alltså en lägenhet kunna utan vidare uthyras till fastighetsskötare eller portvakt. Ehuru det naturligtvis med en sådan bestämmelse föreligger viss fara för att i och för sig onödiga uthyrningar av detta slag komma till stånd, kan man dock icke bortse från att det i många fall även i en mindre fastighet kan föreligga ett behov för fastighetsägaren att ha en person, som utövar den direkta skötseln av fastigheten. Givetvis äro anställningar pro forma ej tillåtna, utan det kräves att den anställde faktiskt utför

3. Reglerade upplåtelseformer. På de skäl som tidigare anförts anser kommittén, att regleringen bör omfatta upplåtelse av bostad — omöblerad eller möblerad — genom hyresavtal och under bostadsrätt. Med bostadsrätt bör uppenbarligen likställas varje annan andelsrätt i förening eller bolag, varmed följer rätt att besitta eller h y r a bostadslägenhet. Även överlåtelse av bostadslägenhet och upplåtelse av sådan lägenhet i andra hand bör falla under regleringen. Beträffande motiveringen till detta ståndpunktstagande hänvisas till kapilet III 1 , där även vissa i detta sammanhang uppkommande spörsmål behandlats. Om regleringens ingrepp med avseende å fastighetsägarnas rätt att för eget bruk nyttja lägenheter i dem tillhöriga hus har förut talats. 2 4. Rätt att inneha reglerad lägenhet I denna avdelning skola behandlas de egentliga behovsprövningsnormerna, d. v. s. de bestämmelser, enligt vilka det avgöres, huruvida en viss bostadssökande med hänsyn till sina familjeförhållanden är berättigad att inneha en viss lägenhet. Enligt det syfte 1

Se sid. 81 f. 2 Se sid. 83 och 147.

149 regleringen avser att vinna bör antalet familjemedlemmar i den bostadssökandes hushåll vara utslagsgivande för sökandens rätt till bostad. I princip bör sålunda en sökande med stort hushåll anses berättigad till en större lägenhet än en sökande, vars hushåll är av mindre omfattning. Fråga uppkommer till en början i vilken utsträckning det kan vara behövligt att genomföra en anpassning av hushållens storlek efter lägenheternas. Kommittén har icke funnit erforderligt med en alltför långt gående differentiering i detta hänseende. Skälen härtill äro följande. Den viktigaste verkan av en långtgående differentiering skulle vara att större lägenheter förbehölles flerbarnsfamiljer. Dessa ha främst kommit i åtanke vid de kommunala myndigheternas åtgärder för att fördela lediga lägenheter och en lättnad i deras läge har därför kommit till stånd. Om vissa lägenhetstyper förbehölles exempelvis familjer med flera än två barn, skulle den situationen kunna inträda, att efterfrågan icke vore lika stor som tillgången. Även om regleringen icke därmed skulle bli verkningslös skulle med visst fog kunna göras gällande, att bristande förutseende präglade utformningen av dess normer. Vidare torde man kunna påräkna, att inom familjegruppen de bostadssökande själva — ej minst då det gäller förhållandevis dyra lägenheter i nyare hus — i regel ej vilja h y r a en bostad som är alltför stor för deras behov. Kommittén anser tillfyllest med följande två bestämmelser: 1) lägenheter å ett rum och kök skola innehavas av hushåll om minst två medlemmar; 2) större lägenheter skola innehavas av hushåll om minst tre medlemmar. Självfallet h i n d r a r regleringen icke att ett hushåll innehar en mindre lägen-

het än vad det enligt reglerna skulle vara berättigat till. Hushåll. Med hushåll avses i princip en grupp personer, som på grund av familjeband eller andra orsaker bo eller avse att bo tillsammans och ha gemensam mathållning. Naturligtvis förekommer det att enstaka hushållsmedlemmar kunna ha kost utom bostaden, t. ex. på arbetsplatsen, utan att man därför kan frånkänna dem medlemskap i hushållet, och möjligen kunna även andra från det normala avvikande förhållanden tänkas föreligga utan att hushållsgemenskapen bry tes. Sålunda torde barn, som under viss del av året för studier vistas utom föräldrarnas boningsort, få anses höra till dessas hushåll. Motsvarande synes böra gälla, då en hushållsmedlem för annat ändamål — t. ex. för en längre resa —• är frånvarande under viss tid och det med någorlunda säkerhet kan beräknas när vederbörande skall återvända. Däremot kunna barn, som vid skilsmässa ställts under ena makens vårdnad, naturligtvis ej i den mening varom här är fråga anses höra till andra makens hushåll, även om denne har rätt till umgänge med dem under vissa tider. Det är uppenbarligen ej lämpligt att binda sig vid någon viss definition av begreppet hushåll, utan man torde få överlämna åt tillämpningen att lösa eventuellt uppkommande spörsmål. Det bör emellertid fasthållas, att det alltid måste föreligga en påvisbar gemenskap åtminstone i bostadshänseende för att man skall kunna tala om ett hushåll. Familjemedlemmar. Med hänsyn till regleringens syfte att tillgodose familjegruppen bland de bostadssökande måste vissa krav uppställas på sammansättningen av de hushåll, som skola vara kvalificerade att erhålla de reglerade lägenheterna. Inledningsvis har

150 sagts, att det bör vara antalet familjemedlemmar i hushållet som är avgörande. I första hand innefattar begreppet familjemedlem — utom bostadssökanden själv — hans make och barn. Genom det uppställda kravet på hushållsgemenskap äro make och barn, som icke sammanbo eller avse att sammanbo med den bostadssökande uteslutna. Med barn böra likställas adoptivbarn och fosterbarn. Även barn, adoptivbarn och fosterbarn till bostadssökandens make böra räknas som familjemedlemmar. Det kan ifrågasättas om icke barn i det hänseende varom här är fråga borde få räknas som familjemedlemmar endast till dess de uppnådde viss ålder. Kommittén har emellertid icke ansett detta lämpligt. Med hänsyn till att uppväxande barn i många fall relativt länge kvarbo i hemmet under utbildnings- eller studietid finge en åldersgräns sättas tämligen högt. Verkningarna av åldersgränsen skulle framträda, då en barnfamilj behövde söka ny lägenhet på grund av ökat utrymmesbehov eller flyttning till annan ort. Därvid skulle de barn, som överskridit åldersgränsen, bli nödsakade att skaffa sig egna lägenheter. Regleringen skulle på så sätt verka pådrivande på hushållssprängningen, vilket uppenbarligen bör undvikas. Ett ej ovanligt förhållande är, att ålderstigna föräldrar bosätta sig hos något av sina vuxna barn. Starka skäl tala uppenbarligen för att man i ett sådant fall bör räkna föräldrarna som familjemedlemmar i det hänseende varom nu är fråga. Med föräldrar böra i detta fall givetvis likställas adoptivföräldrar och fosterföräldrar, och även motsvarande anhöriga till lägenhetsinnehavarens (den bostadssökandes) make böra naturligtvis betraktas som

familjemedlemmar. Det föreligger tydligen viss risk att en bostadssökande för att bli berättigad till större lägenhet uppger, att hans eller makens föräldrar skola ingå i familjen, ehuru detta icke avses. Det synes därför böra fordras, att det göres sannolikt, att vederbörande anhöriga verkligen skola beredas bostad hos sökanden. Hemhjälp. Med de kvalifikationsnormer, som ovan antagits, uppkommer i allmänhet ej något problem i fråga om eventuellt anställd hemhjälp. I regel torde ett hushåll, som har behov av sådan hjälp, omfatta så många familjemedlemmar, att det är berättigat att inneha tillräckligt stor lägenhet. För ett särskilt fall synas emellertid särskilda bestämmelser vara påkallade. Om en ensamstående person med ett minderårigt barn har förvärvsarbete utom hemmet, torde ofta föreligga behov att ha hemhjälp. Det synes rimligt, att sådan bostadssökande berättigas att räkna den, som anställes för sådant ändamål, såsom familjemedlem. Liksom i det nyss angivna fallet, då nära anhöriga skola beredas bostad hos den bostadssökande, torde böra fordras att det kvalificerande förhållandet göres sannolikt. Vissa ensamstående utan barn kunna givetvis på grund av ålderdomssvaghet, sjukdom eller andra orsaker ha ett berättigat behov av hemhjälp. Dessa ensamstående, som enligt de antagna reglerna för behovsprövningen endast äro berättigade att inneha lägenheter mindre än ett rum och kök, ha dock möjlighet att inom den fria sektorn söka sig en bostad, som tillfredsställer deras utrymmesbehov. För att verkan av regleringen ej skall bli alltför ringa måste samma ståndpunkt intagas i fråga om barnlösa makar som önska hemhjälp med bostad hos makarna. Personer,

som ämna ingå

äktenskap,

151 skola enligt regleringens syfte beredas företräde jämsides med barnfamiljerna. Detta kan enklast ske därigenom, att bostadssökandes trolovade likställes med make i behovsprövningshänseende. Enär trolovning är ett formlöst avtal synes man icke kunna kräva särskild bevisning därom. Det kan däremot ifrågasättas, om icke en bostadssökande, som åberopat trolovning som kvalifikation för viss lägenhet, borde ingå äktenskap före inflyttningen eller inom viss tid därefter. I senare fallet skulle konsekvensen bjuda, att åsidosättande av bestämmelsen medförde skyldighet att frånträda lägenheten. Av flera skäl som icke behöva närmare utvecklas vill kommittén dock icke förorda regler av angiven innebörd. Visserligen är att befara, att bestämmelsen om företrädesrätt för trolovade kan komma att missbrukas, men risk att detta kommer att ske i alltför stor omfattning torde dock icke föreligga. Enligt erfarenheterna från den nuvarande kommunala bostadsförmedlingsverksamheten i Stockholm och Göteborg är det icke vanligt, att bostadssökande felaktigt uppge sig vara förlovade. Kommittén avser att föreslå, att prövning av viss sökandes kvalifikationer skall verkställas av kommunal bostadsförmedling och ske med ledning av uppgifter, som sökanden avgivit på heder och samvete. Det straffansvar, som oriktiga upplysningar härigenom komma att medföra, kan antagas bidraga till att minska faran för att regleringen kringgås på denna punkt. Tidpunkten, då kvalificerande förhållande skall föreligga. Såsom nyss antytts ämnar kommittén föreslå ett prövningsförfarande, varigenom bostadssökandens rätt att nyttja viss lägenhet skall avgöras. Det avses, att prövningen skall omhänderhavas av

kommunal bostadsförmedling och antingen ha den formen, att förmedlingen anvisar den bostadssökande att h y r a viss lägenhet, eller ock gå ut på att avgöra, huruvida tillstånd bör lämnas en fastighetsägare att h y r a ut viss lägenhet till en angiven bostadssökande. I princip torde böra fordras, att förhållande, som kvalificerar en bostadssökande till viss lägenhetstyp, skall föreligga vid den tidpunkt, då kvalifikationsfrågan slutligt avgöres. De svårigheter, som kunna tänkas uppstå vid kontrollens genomförande i praktiken, skola behandlas under nästföljande avdelning. Undantag från kravet på kvalifikation. Ehuru det av kommittén föreslagna systemet upptager en fri sektor, inom vilken de, som icke äro kvalificerade för den av dem önskade lägenhetstypen, kunna söka sig den bostad de eftersträva, kan det likväl i vissa fall tänkas uppstå behov av att göra undantag från kravet p å kvalifikation. Så är bland annat fallet i vissa situationer, då den bostadssökande haft sin bostad i den lägenhet, varom fråga är, utan att dock ha formellt framstått som hyresgäst till densamma. Reglering av berörda undantag kan ske antingen genom att man medger den myndighet, som skall utöva kontrollen, rätt att meddela dispens från bestämmelserna om kvalifikation eller genom att i lagen direkt uppräkna de undantag, som skola kunna ifrågakomma. Kommittén har valt den senare metoden dels med hänsyn till faran av att en dispensregel, som ju alltid måste vara i viss mån generell, lätt kan komma att tillämpas i icke avsedda fall och bli föremål för växlande tolkning av olika myndigheter, dels i betraktande av att den fria sektorn innebär en möjlighet för dem, som anse sig behöva större lägenhet än kvalifikationsreglerna medge.

152 De undantag från nämnda regler, som kommittén ansett erforderliga, behandlas under följande avdelning. 1 5. Regleringens genomförande. Såsom tidigare berörts 2 anser kommittén, att regleringen såvitt angår nyproduktionen, i princip bör utformas som obligatorisk bostadsförmedling medan i fråga om det äldre lägenhetsbeståndet ett system av i stort sett samma typ som det danska bör tillämpas. Vid detta ställningstagande ha följande synpunkter varit vägledande. Det är av stor betydelse dels att de bostadssökande med bestämdhet kunna räkna med att — om också efter en väntetid — erhålla bostad, dels att möjlighet finnes att omedelbart tillgodose mycket trängande bostadsbehov. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att åtminstone viss del av de ledigblivna lägenheterna upplåtes till hyresgäster, som anvisas efter turordning, eller står till förfogande för nyssnämnda trängande fall. Å andra sidan måste det anses vara av värde, om regleringen för någon del av de lediga lägenheterna kan medge ett friare val av hyresgäster än som kan bli möjligt, då ett anvisningsförfarande äger rum. Därigenom torde regleringen komma att framstå som avsevärt mindre besvärande för fastighetsägarna. Det enda tänkbara sättet att uppdela de lediga lägenheterna för det ändamål, som nu är i fråga, torde vara att skilja mellan nyproducerade lägenheter och förut nyttjade lägenheter (»äldre» lägenheter). Det synes därvid naturligast att för de nyproducerade lägenheterna tillämpa ett anvisningsförfarande och låta de äldre lägenheterna inom ramen för behovsprövningsnormerna uthyras efter fastighetsägarnas fria val. E h u r u säkra 1 2

Se sid. 163 ff. Se sid. 134.

uppgifter angående antalet ledigblivna äldre lägenheter icke äro tillgängliga. torde man med tämligen stor visshet kunna antaga, att dessa äro mindre talrika än de nyproducerade lägenheterna. För att en turordning skall få någorlunda effekt, är det nödvändigt att antalet lägenheter, som uthyres efter tur, icke är alltför ringa. Detta talar för att ett anvisningsförfarande bör tilllämpas beträffande de nyproducerade lägenheterna. Att en stor grupp lägenheter upplåtes till särskilt anvisade bostadssökande är av betydelse även ur den synpunkten, att en bättre anpassning av hushållens storlek efter lägenheternas kan antagas komma till stånd vid en offentlig myndighets anvisningar än då fastighetsägarna verkställa urvalet. I senare fallet torde oftare än i det förra inträffa att endast regleringens minimikrav på hushållets storlek bli iakttagna. Därtill kommer, att på många större orter redan nu genomförts det systemet, att de nyproducerade lägenheterna i huvudsak uthyras genom bostadsförmedlingarnas försorg. Det skulle innebära en försvagning att icke i fortsättningen lita till detta system, utan* vilket situationen på bostadsmarknaden för familjegruppen säkerligen skulle ha varit betydligt svårare än den nu är. Anvisningen av hyresgäster avses skola handhavas av ett särskilt organ med karaktär av kommunal bostadsförmedling. Samma organ bör lämpligen anförtros kontrollen av att regleringen iakttages. Till den närmare utformningen av bostadsförmedlingens organisation och riktlinjerna för dess verksamhet vill kommittén återkomma längre fram. a) Reglering

av

nyproduktionen.

Den för nyproduktionen avsedda ordningen med direkt anvisning av bo-

153 stadssökande skall principiellt tillämpas då fråga är om förstagångsuthyrning av bostadslägenheter i en nybyggd fastighet. Därvid skola alla reglerade bostadslägenheter i fastigheten, även sådana som eventuellt icke skola omedelbart uthyras, tagas upp till behandling. Om däremot en lägenhet vid första upplåtelsen efter fastighetens färdigställande uthyrts till affärslokal och sedermera ändras till bostad och uthyres på nytt, eller om uthyrning sker av en lägenhet, som tidigare nyttjats av fastighetsägaren själv eller av portvakt, skola icke nu förevarande regler utan reglerna för äldre lägenheter tilllämpas. Sistnämnda regler måste av lämplighetsskäl användas även då fråga är om nyupplåtelse av lägenheter i tillbyggd del av fastighet. Regleringens genomförande beträffande en viss fastighet innebär i första hand att de reglerade lägenheterna fördelas på kvotlägenheter och lägenheter som ingå i fria sektorn, i andra hand att kommunala bostadsförmedlingen anvisar hyresgäster till förstnämnda lägenheter. Däremot förutsattes icke, att uthyrning till de anvisade hyresgästerna måste ske; kommittén anser, såsom i annat sammanhang framhållits, att de ekonomiska påföljder, vilka drabba den fastighetsägare, som låter lägenheter vara outhyrda, böra vara tillräckliga för att förmå fastighetsägaren att acceptera någon av de anvisade bostadssökandena. (1)

Kvotens

fastställande.

Fördelningen av fastighetens lägenheter kräver till en början, att det bestämmes, hur många av de reglerade lägenheterna som skola ingå i kvoten. Kommittén har utarbetat en tabell, som för hus, innehållande 1—20 reglerade lägenheter, direkt anger antalet kvotlägenheter. Om antalet reglerade lägen-

heter i en fastighet överstiger 20, skola kvotlägenheterna utgöra tre fjärdedelar av antalet eller, om detta icke är jämnt delbart med fyra, av det antal som närmast överstiger tre fjärdedelar. Vid de approximeringar, som för tabellens upprättande varit nödvändiga, har följts den principen att antalet kvotlägenheter bestämts till det hela tal, som närmast motsvarat tre fjärdedelar av lägenhetsantalet med avkortning nedåt då decimalsiffran 5 erhållits. Utväljandet av de särskilda lägenheter, som skola ingå i det fastställda antalet kvotlägenheter, anser kommittén kunna anförtros åt fastighetsägaren. Skälen härtill ha tidigare utförligt redovisats. 1 Sedan fastighetsägaren träffat sitt val i fråga om kvotlägenheterna, är han oförhindrad att fritt upplåta övriga reglerade lägenheter i fastigheten. Oreglerade lägenheter få när som helst upplåtas. Innan härefter lämnas redogörelse för reglerna om anvisning av hyresgäster, skola diskuteras dels tvåfamiljshusen, dels bostadsrättslägenheter och därmed jämställda lägenheter. Enligt ovannämnda tabell över antalet kvotlägenheter måste ägaren av ett tvåfamiljshus vid uthyrning ställa sig reglerna om behovsprövning till efterrättelse beträffande den ena lägenheten. Man skulle möjligen i fråga om tvåfamiljshus, i vilka ägaren bebor eller skall bebo ena lägenheten, med hänsyn till det speciella förhållande mellan hyresvärd och hyresgäst, som där förekommer, kunna ifrågasätta, om icke undantag borde göras från regleringen. Med det system för uthyrningen, som kommittén föreslår beträffande äldre lägenheter, synes icke finnas skäl att göra något undantag för det fall, att ena 1

Se sid. 90—91.

154 lägenheten i ett tvåfamilj shus skall uthyras på nytt efter att ha blivit ledig. Fastighetsägaren har då obegränsad valrätt bland bostadssökande, som uppfylla kvalificeringsbestämmelserna för lägenheten i fråga. Det förhållandet, att valet begränsas av dessa bestämmelser, synes med hänsyn till de måttliga krav, som uppställts för kvalificering även till de större lägenheterna, icke böra föranleda undantag från behovsprövningen i detta fall. Då det gäller uthyrning av lägenhet i ett nyuppfört tvåfamiljshus, skall bostadsförmedlingen anvisa hyresgäst och det är tydligt, att fastighetsägarens möjligheter till urval måste bli mera begränsade. Med hänsyn till de speciella krav på hyresgästen, som fastighetsägaren i ett tvåfamiljshus kan behöva uppställa, skulle i detta fall möjligen kunna göras gällande, att alltför små valmöjligheter föreligga och att fastighetsägaren därför borde tillåtas att fritt välja hyresgäst. Enligt kommitténs förslag skall en hyresvärd vara berättigad att till varje lägenhet få tre personer anvisade; bostadsförmedlingen skall dock vara oförhindrad att anvisa flera. I och för sig finnes sålunda möjlighet för bostadsförmedlingen att erbjuda ägaren av ett tvåfamiljshus flera än tre hyresgäster. Det kan vara lämpligt, att bostadsförmedlingarna, då de ha att anvisa hyressökande till lägenheter i tvåfamiljshus, i vilka ägaren bor, tillhandahålla uthyraren ett flertal sökande att välja mellan. Anvisning av andra sökande än sådana, som kunna anses objektivt godtagbara som hyresgäster, skall som nämnts över huvud icke förekomma. Den omständigheten, att de sökande, som anvisas, måste uppfylla kvalifikationsnormerna för den lägenhet, varom fråga är, kan lika litet som då det gäller äldre lägenheter i tvåfamiljshus vara något skäl att undantaga

dessa hus från regleringen. Den som planerar att uppföra ett tvåfamiljshus med en uthyrningslägenhet av sådan storlek, att den lämpar sig som familjebostad, kan ej anses ha något berättigat intresse av att få hyra ut en dylik lägenhet till en hyresgäst utan barn. Med hänsyn till nu angivna förhållanden kan kommittén icke heller finna det påkallat att undantaga nyuppförda tvåfamiljshus från regleringen. Lagstiftningen om bostadsrättsföreningar torde bygga på den principen," att en grupp personer, vilka som helst, skall kunna fritt sammansluta sig för att gemensamt lösa sin bostadsfråga. En tilllämpning på bostadsrätts- och liknande förhållanden av det för nyproducerade hyreslägenheter antagna regleringssystemet skulle uppenbarligen strida mot nämnda princip. En konsekvent tillämpning skulle nämligen innebära, att endast de bostadssökande, som anvisats av den kommunala bostadsförmedlingen, vore berättigade att teckna bostadsrätt i en nybildad förening. Det kan därför ifrågasättas, om icke för nyproducerade bostadsrättslägenheter borde gälla en motsvarighet till reglerna för upplåtelse av äldre lägenheter, d. v. s. den, som tecknat bostadsrätt, borde, oberoende av anmälan hos bostadsförmedlingen, få nyttja den honom tillkommande lägenheten under förutsättning givetvis, att han vore kvalificerad för densamma. Den enda vägande invändning, som kan riktas häremot, är tydligen att man därigenom ger avkall på den turordning mellan de bostadssökande, som enligt vad tidigare berörts bör tillämpas vid fördelningen av nyproducerade lägenheter. Emellertid förlorar invändningen i styrka om man beaktar, att de stora bostadskooperativa företagen, vilka numera torde intaga en dominerande ställning i fråga om nypro-

155 duktionen av bostadsrättslägenheter, redan tillämpa turordning. I fråga om den övervägande delen av de nytillkommande bostadsrättslägenheterna torde därför gälla, att de fördelas efter tur. Mot en tillämpning av de vanliga reglerna för nyproduktionen kan invändas, att detta skulle förhindra en person, som önskar lösa sin bostadsfråga genom förvärv av en bostadsrättslägenhet, att i avbidan på u p p n å e n d e av kvalifikation eller på regleringens upphörande vidtaga åtgärder för realiserande av sitt önskemål. Kommittén anser, att övervägande skäl tala för att man i fråga om nyproducerade bostadsrättsfastigheter bör göra avsteg från anvisningsprincipen. I dessa fastigheter skola alltså de, som tecknat bostadsrätt, ha företräde framför alla andra till erhållande av lägenheter, för vilka de äro kvalificerade. Det sagda avser givetvis endast kvotlägenheterna. Beträffande lägenheter, som ingå i den fria sektorn eller icke omfattas av regleringen, erfordras enligt de allmänna reglerna ingen kvalifikation hos innehavarna. Det angivna företrädet till bostadsrättslägenheter bör självfallet endast tillämpas då bostadsrättshavaren avser att själv bebo lägenheten. Om han önskar u t h y r a densamma skola de vanliga reglerna om anvisning gälla. (2) A n v i s n i n g sökande.

av

bostads-

Sedan på sätt förut angivits blivit bestämt vilka lägenheter som skola utgöra en nybyggd fastighets kvotlägenheter, skall kommunala bostadsförmedlingen anvisa bostadssökande, till vilka uthyrning av kvotlägenheterna må ske. Som tidigare berörts föreligger intet tvång att uthyra lägenheterna; anvisningen innebär allenast, att om en i kvoten ingående lägenhet skall uthyras,

måste det i princip ske till någon som bostadsförmedlingen anvisat. För vissa fall måste dock medgivas undantag från denna regel. Härtill återkommer kommittén nedan. Vid en närmare reglering av anvisningsförfarandet möta åtskilliga spörsmål, av vilka många beröra antingen rent tekniska frågor eller ock anknyta till situationer som kunna beräknas bli tämligen sällsynta. Kommittén anser icke lämpligt att i själva lagen söka ge någon detaljreglering av anvisningsförfarandet utan ämnar där till behandling upptaga endast de huvudprinciper som böra gälla. Detaljspörsmålen torde lämpligen kunna behandlas i en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad författning, som också innefattar närmare föreskrifter angående förfarandet vid bostadsförmedlingens handläggning av ärenden enligt lagen. Som huvudregel för anvisningen av bostadssökande bör gälla, att endast sådana sökande anvisas, som äro kvalificerade för den lägenhet varom fråga är. Kommittén anser icke erforderligt att göra undantag från denna regel. Skulle det inträffa, att viss hos bostadsförmedlingen anmäld sökande har behov av större bostad än han är kvalificerad för, har han möjlighet att tillgodose detta behov inom den fria sektorn, antingen genom egna åtgöranden eller genom biträde av bostadsförmedlingen, som enligt vad förut påpekats efter regleringens genomförande i många fastigheter torde komma att disponera även över den fria sektorn. Det har icke ansetts erforderligt att i lagen angiva, vid vilken tidpunkt kvalifikation skall föreligga. Tydligt är att anvisning av viss sökande icke kommer i fråga, med mindre sökanden enligt de uppgifter han i samband med anmälan lämnat om sina familjeförhållanden framstår som kvalificerad. Det

156 torde kunna förmodas, att bostadsförmedlingarna med bibehållande av nu flerstädes tillämpad praxis komma att i samband med att fråga om anvisning av en sökande blir aktuell kontrollera att de lämnade uppgifterna fortfarande äro med verkligheten överensstämmande. Vad angår anmäld bostadssökande, som u p p n å r kvalifikation för större lägenhet, ligger det i sakens natur, att bostadsförmedlingen bör taga hänsyn härtill så snart förhållandet anmälts och att sökandens tur till anvisning bör räknas från dagen för den första anmälan hos bostadsförmedlingen, ej från den dag då den ändrade kvalifikationen anmäldes. Någon lagbestämmelse därom lär ej vara erforderlig. Vid avvägningen av vilket antal bostadssökande, som bör anvisas till en och samma lägenhet, göra sig två vara n d r a motsatta synpunkter gällande. Å ena sidan böra så många sökande anvisas, att upplåtaren har viss valrätt, å andra sidan måste antalet anvisningar begränsas med hänsyn till dem som äro främst i tur att erhålla bostad. Enär det tydligen endast är av hänsyn till upplåtaren som mera än en anvisning behöver ifrågasättas, bör det under alla förhållanden vara tillräckligt med så många anvisningar som upplåtaren begär. Vad angår frågan om begränsningen av antalet anvisningar har kommittén icke funnit lämpligt att i detta hänseende binda bostadsförmedlingarna vid någon bestämd siffra. Förmedlingarna få sålunda sätta antalet anvisningar efter omständigheterna i det särskilda fallet. Det kan som tidigare nämnts då fråga är om uthyrning av ena lägenheten i ett tvåfamiljshus, vari ägaren skall bo, vara anledning att bereda upplåtaren ett rikligare urval än då det gäller upplåtelse av lägenhet i ett stort hyreshus. Om bostadsförmedlingen sålunda bör ha möjlighet att lämna så

många anvisningar som den finner lämpligt, måste å andra sidan uthyrarens rätt att erhålla anvisningar med hänsyn till de bostadssökande begränsas. Det är ju tydligt, att turordningen lätt skulle kunna sättas ur spel om alltför många sökande anvisades. Kommittén har funnit lämpligt att begränsa upplåtarens ovillkorliga rätt att erhålla anvisningar till tre sökande för varje lägenhet. För att upplåtaren med säkerhet skall få möjlighet att välja mellan tre sökande till viss lägenhet måste tillika uppställas det villkoret, att sökande, som anvisas till en lägenhet, icke samtidigt få anvisas till annan lägenhet i samma fastighet. Utan denna restriktion skulle bostadsförmedlingen som lätt inses endast behöva anvisa några få — eventuellt blott två — sökande mera än antalet lägenheter. I fråga om antalet anvisningar bör alltså gälla, att bostadsförmedlingen skall anvisa det antal sökande som upplåtaren begärt, dock att förmedlingen icke skall vara skyldig att anvisa flera än att upplåtaren får möjlighet att för varje lägenhet välja mellan tre som ej samtidigt anvisats till annan lägenhet i fastigheten. Till en fastighet med exempelvis 10 kvotlägenheter skall sålunda upplåtaren kunna påfordra anvisning av sammanlagt 30 sökande men han kan om han så vill nöja sig med 10. Intet h i n d r a r att upplåtaren begär anvisning av en sökande till varje lägenhet samt ett mindre antal sökande såsom reserv. Samtliga sökande som anvisas böra skäligen kunna tagas för goda som hyresgäster. Vad som skall konstituera godtagbarhet kan givetvis icke fastslås i lag. Det måste bli en tillämpningsfråga att i samband med att en sökande anvisas till viss lägenhet avgöra sökandens godtagbarhet efter övervägande av olika omständigheter, såsom hans

157 ekonomi i förhållande till den ifrågavarande lägenhetens hyra, hans personliga egenskaper som hyresgäst etc. Självfallet bör upplåtaren icke vara förpliktad att godtaga bostadsförmedlingens uppfattning angående anvisad sökandes godtagbarhet. Till de möjligheter som böra beredas upplåtaren att få sin mening därvidlag beaktad vill kommittén återkomma. Om fastighetsägaren såsom ovan förutsatts beredes möjlighet att för en viss lägenhet välja mellan tre bostadssökande, vilka efter objektiv prövning befunnits godtagbara som hyresgäster, synes det icke finnas anledning att ifrågasätta att det allmänna bör stå i ansvar för anvisad hyresgästs fullgörande av sina förpliktelser. Kommittén hänvisar till vad förut anförts rörande en eventuell ersättningsskyldighet för det allmänna. 1 Frågan om den ordning, i vilken de hos bostadsförmedlingen anmälda sökandena böra ifrågakomma till anvisning, är uppenbarligen av den vikt att densamma bör upptagas till avgörande i själva lagen. På sätt förut i olika sammanhang berörts är det av vikt, att de sökande anvisas i den ordning de anmält sig till bostadsförmedlingen. Med anledning härav har upptagits såsom huvudregel, att sökande som tidigare anmält sig hos bostadsförmedlingen skall erhålla anvisning före sökande som anmält sig senare. Det torde knappast behöva anmärkas, att t u r o r d n i n g icke kan tillämpas mellan sökande, som anmält sig till olika slag av lägenheter eller som önska bostäder i olika stadsdelar. Det ligger i sakens natur, att de sökande i samband med att de anmäla sig hos bostadsförmedlingen uppge h u r stor och h u r dyr bostad de vilja ha och även beredas tillfälle att framställa 1

Se sid. 100 f.

andra synpunkter med avseende å den sökta bostadens beskaffenhet, belägenhet inom orten o. s. v. Det bör ej komma i fråga, att av sökanden framförda önskemål undertryckas av bostadsförmedlingen. Vid anvisning av bostad bör bostadsförmedlingen i möjligaste mån beakta sökandens önskningar i fråga om bostaden. En annan sak är, att anvisning naturligtvis ej bör komma till stånd, därest sökanden t. ex. i ekonomiskt hänseende icke kan anses godtagbar som hyresgäst till en lägenhet i den prisklass han begärt. Om en sökande efter anvisning beredes tillfälle att h y r a en bostad, som överensstämmer med de av honom framställda önskemålen, torde man, om han vägrar förhyra densamma, kunna anse hans bostadsbehov mindre trängande. Detta synes lämpligen böra föranleda, att sökanden förlorar sin tur. Det är uppenbart, att bland dem, som anmält sig hos bostadsförmedlingarna till erhållande av bostad, finnas sökande vilkas bostadsbehov är mera trängande än andras. I vissa fall kan behovet vara av den art, att det måste anses påkallat att tillgodose vederbörande sökande före dem som anmält sig tidigare. Kommittén vill h ä r nedan — utan någon inbördes gradering — lämna exempel på omständigheter, vilka enligt kommitténs mening kunna komma i fråga såsom skäl till beviljande av förtur till anvisning. 1) Avsaknad av egen bostad. Med egen bostad förstås i allmänhet — bortsett från bostad i egen fastighet —• lägenhet som innehaves med bostadsrätt eller förhyres direkt av fastighetsägaren. I det hänseende varom h ä r är fråga måste emellertid även en i a n d r a hand förhyrd bostad, möblerad eller omöblerad, som icke delas med annan, anses såsom egen bostad. Avsaknad av

158 egen bostad föreligger däremot dels i det fall, att en familj innebor hos släktingar, dels då familjen måste bo splittrad. Naturligtvis kunna även då en familj bor hos anhöriga förhållandena vara sådana, att det ej framstår som skäligt att förtur beviljas. Så torde t. ex. få anses vara fallet om en änkling eller änka som är i behov av vård och tillsyn delar sin bostad med en gift son eller dotter och lägenheten är så stor att det icke föreligger trångboddhet. I det fall, att en person har giltigt skäl att bo på den ort där han anmält sig som bostadssökande (t. ex. på grund av sin yrkesverksamhet), bör avsaknad av egen bostad anses vara för handen även om han skulle ha bostad annorstädes men så långt från nämnda ort att familjen måste bo splittrad. Med avsaknad av egen bostad bör vidare jämställas det förhållandet, att innehavd bostad utdömts av hälsovårdsnämnden. 2) Svårare sjukdom hos bostadssökande eller medlem av hans familj bör i vissa fall kunna ge förtur. Det skall då vara fråga om sjukdom av sådan art, att den gör ombyte av bostad önskvärt. Som exempel kan nämnas hjärtsjukdom som föranleder behov av bostad på nedre botten eller i fastighet utrustad med hiss. 3) Om sökanden har skiftarbete, kan det finnas ett starkt behov att få en bostad som erbjuder större möjligheter till ostördhet än den innehavda bostaden. 4) Förtur bör kunna medges om bostadsförhållandena äro sådana, att enligt läkarintyg förutsättningar för avbrytande av havandeskap äro för handen. 1 1

I skrivelse till kommittén har 1950 års abortutredning sagt sig vilja kraftigt understryka, att trots bostadsfrågans allmänt prekära läge knappast någon kategori i

Över huvud skall det för att förtur skall komma i fråga enligt kommitténs mening föreligga en för sökandens eller någon hans familjemedlems kroppsliga hälsa eller psykiska välbefinnande avgörande omständighet, och kommittén är benägen anse att för att förtur skall kunna erhållas fallet skall kunna inordnas under något av de angivna typexemplen. Det oaktat kan kommittén icke förorda, att i lagtexten uppräknas de fall, i vilka avsteg från turordningen kunna ifrågakomma. Man är då hänvisad till att i en särskild bestämmelse bemyndiga bostadsförmedlingen att, när skäl därtill förekommer, efter prövning av omständighcterna bevilja viss sökande förtur. Av bestämmelsens formulering bör framgå karaktären av de förhållanden, som kunna föranleda tillämpning av densamma. I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén upptagit ett stadgande, att kommunala bostadsförmedlingen, där ömmande omständigheter, såsom sjukdom eller avsaknad av egen bostad, föreligga, må giva sökande förtur till anvisning av bostad. Genom att beviljandet av förtur icke göres obligatoriskt vid alla fall av ömmande omständigheter, vill kommittén betona, att en sträng prövning är erforderlig. Det är icke avsett, att bostadsförmedlingarna skola upprätta någon turordning mellan förtursfallen inbördes. Att det vid bedömande av en viss sökandes till förtur berättigande svårigheter i jämförelse med andra förtursberättigade sökandes bör tagas hänsyn bland annat till längden av den tid, under vilken dessa svårigheter förelegat, torde emellertid utan särskilt stadgande vara uppenbart. Å andra sidan kan — högre grad vore förtjänt av uppmärksamhet än de kvinnor, som själva önskade bära fram sina barn men på grund av vidriga bostadsförhållanden förmenades att göra detta.

159 såsom exempelvis då abort är aktuell — det skäl som åberopas till stöd för förtur nödvändiggöra omedelbar anvisning av lägenhet. Som i annat sammanhang nämnts synes det erforderligt tillse att bostadsförmedlingarnas anvisningsverksamhet icke leder till uppställande av inflyttningsspärrar. Av skäl, för vilka tidigare redogjorts 1 , anser kommittén påkallat med ett uttryckligt stadgande, att såsom villkor för att sökande skall kunna komma i fråga till anvisning icke må uppställas krav på att sökanden skall vara bosatt i kommunen. I enstaka fall torde det inträffa att bostadsförmedlingen icke kan fullgöra sin skyldighet att anvisa bostadssökande. Med hänsyn till den förhandsprövning av de sökandes godtagbarhet, som bostadsförmedlingen bör företaga innan anvisning sker, torde visserligen mera sällan komma att inträffa, att en anvisad sökande befinnes icke godtagbar. Däremot förefaller det icke helt uteslutet, att det understundom kan bli svårt att anvisa sökande till dyrare lägenheter. Och man torde även böra r ä k n a med möjligheten, att en anvisad sökande drager sig tillbaka efter det han varit i kontakt med upplåtaren. De b å d a sistnämnda fallen synas böra jämställas med att en icke godtagbar sökande anvisats. Då bostadsförmedlingen icke kan fullgöra sin anvisningsskyldighet i den omfattning upplåtaren — inom ramen för vad han är berättigad till — begärt, d. v. s. antingen anvisat en icke godtagbar person eller ock måst avstå från att verkställa anvisning, synes den påföljden böra inträda, att upplåtaren tillerkännes rätt att upplåta den ifrågav a r a n d e lägenheten enligt reglerna för iildre lägenheter. I det fall att orsaken till att anvisningsskyldigheten ej full1

Se sid. 103 f.

gjorts är att anvisad sökande befunnits icke godtagbar skulle kunna ifrågasättas om icke bostadsförmedlingen borde beredas tillfälle att komplettera förut gjorda anvisningar. Med hänsyn till att upplåtaren i regel har intresse av att få uthyrningsfrågan snabbt avgjord, synes ett sådant kompletteringsförfarande icke böra anordnas. Detaljföreskrifter om anvisningsförfarandet böra som inledningsvis anmärkts ges i särskild författning. Såsom exempel på spörsmål, beträffande vilka riktlinjer kunna komma att bli erforderliga, vill kommittén nämna frågorna, i vilken ordning bostadsförmedlingen skall försäkra sig om de hyressökandes villighet att hyra viss lägenhet, hur det skall förfaras, om viss bostadssökande, som står i tur, icke anträffas då anvisning för honom blir aktuell, om tidsfrist för anvisnings givande, hur kontakten mellan parterna bör ordnas samt ordningen för fastställande av viss sökandes godtagbarhet.

(3) K o n t r o l l . ingrepp i rätten.

Regleringens dispositions-

Enligt vad tidigare berörts skall kommunala bostadsförmedlingen övervaka att lagen ej overtrades. I fråga om nybyggd fastighet innebär detta, som den föregående framställningen visar, att bostadsförmedlingen i enlighet med lagens bestämmelser skall fastställa antalet kvotlägenheter. Därjämte skall bostadsförmedlingen anvisa sökande till de lägenheter, som enligt fastighetsägarens bestämmande skola ingå bland kvotlägenheterna, samt beträffande bostadsrättslägenheter kontrollera att de bostadsrättshavare, som själva vilja begagna sina lägenheter, äro kvalificerade för dessa. Slutligen

160 har bostadsförmedlingen att tillse, huruvida det undantagande av lägenheter för fastighetsägare och portvakt som eventuellt skett är lagligen grundat. För att kunna genomföra de angivna uppgifterna måste bostadsförmedlingen beredas tillfälle att granska fastighetens lägenhetsbestånd och fastighetsägaren anmäla vilka lägenheter han önskar skola ingå bland kvotlägenheterna. Det har synts kommittén lämpligt att bostadsförmedlingens behandling av gjorda anmälningar äger rum innan någon av de reglerade lägenheterna tages i bruk. Däremot kan fastighetsägaren utan föregående granskning taga i anspråk de oreglerade lägenheterna, d. v. s. lägenheter mindre än ett rum och kök samt lägenheter, som avses för ägare och portvakt. Med hänsyn till vad nyss sagts har i lagen angivits, att inflyttning i de reglerade lägenheterna inom fria sektorn icke får ske förrän bostadsförmedlingen efter prövning av lägenhetsfördelningen i fastigheten godkänt denna. Beträffande kvotlägenheterna, som skola uthyras, har som huvudregel föreskrivits, att endast anvisade bostadssökande må taga dem i bruk. Några olägenheter av att förhandskontroll sålunda skall ske synas icke vara att befara. Det bör icke vålla fastighetsägaren några svårigheter att påkalla prövning av frågan om lägenhetsfördelningen i så god tid, att ärendet kan vara avgjort innan tiden för inflyttning i fastigheten är inne. Såsom längre fram skall beröras anser kommittén erforderligt med bestämmelser, som möjliggöra, att den som genom överträdelse av lagen kommit i besittning av en lägenhet kan avhysas därifrån. Det synes då nödigt att man ålägger de hyressökande skyldighet att kontrollera, huruvida en

dem utan bostadsförmedlingens medverkan erbjuden reglerad lägenhet i ett nybyggt hus får uthyras fritt. I lagtexten har därför föreskrivits, att envar som vill inflytta i sådan lägenhet, skall vara skyldig att på förhand övertyga sig om att hinder mot inflyttningen ej möter. Att konstatera detta torde icke behöva vålla de hyressökande några svårigheter. Enklast sker det därigenom, att upplåtaren avkräves besked om utgången av bostadsförmedlingens prövning beträffande fastigheten. De hyressökande kunna även inhämta upplysning direkt hos bostadsförmedlingen. Närmare bestämmelser om ordningen för den prövning, varom ovan talats, synas lämpligen kunna meddelas i särskilda tillämpningsföreskrifter till lagen. Såsom av det föregående framgått har regleringens ingripande i dispositionsrätten över de reglerade lägenheterna anknutits till själva nyttjandet. Detta kan beträffande hyresförhållanden medföra, att ett ingånget avtal blir ogenomförbart på grund av att lagen lägger hinder i vägen för hyresgästens nyttjande av lägenheten. Så länge regleringen består torde hyresavtal i regel få anses träffade under den förutsättning, att dylikt hinder icke skall föreligga. Om förutsättningen brister synes avtalet böra vara förfallet. Frågan huruvida skadeståndsskyldighet för endera parten därjämte bör inträda, synes med hänsyn till de skiftande omständigheter, som kunna vara förknippade med avtalet, icke kunna generellt besvaras utan får avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Kommittén vill i detta sammanhang allenast anmärka, att 10 § andra stycket allmänna hyreslagen icke synes vara tillämpligt i förevarande fall.

161 b) Reglering av det äldre lägenhetsbeståndet. Reglerna för äldre lägenheter avses skola tillämpas i alla andra fall än då fråga är om förstagångsuthyrning av lägenheter i nybyggd fastighet. Så snart en lägenhet varit tagen i bruk, även om den innehafts av fastighetsägare eller portvakt eller varit upplåten för annat ändamål än bostad, skall den som tidigare anmärkts vid sedermera inträffande ledighet behandlas enligt nu ifrågavarande regler. Enligt särskilt stadgande skola dessa gälla även vid förstagångsuthyrning av lägenhet i tillbyggd del av fastighet. Principerna för regleringen av de äldre lägenheterna äro följande. Det skall tillses, att de reglerade lägenheterna i det äldre fastighetsbeståndet komma att till lika stor del som motsvarande lägenheter i nyproduktionen innehavas av kvalificerade hyresgäster. Även i dessa fastigheter skall sålunda en viss kvotdel av de reglerade lägenheterna vara besatt med innehavare tillhörande gynnad kategori av bostadssökande. Valet av hyresgäst till ledig lägenhet sker icke genom anvisning från bostadsförmedlingen utan ankommer på fastighetsägaren. Om fastighetens reglerade lägenheter icke i fastställd utsträckning innehavas avhyresgäster, vilka enligt behovsprövningsnormerna äro berättigade till dem, skall därför fastighetsägaren, intill dess så blir förhållandet, vara skyldig att vid upplåtelser av ledigblivna lägenheter hålla sig till kvalificerade bostadssökande. Sedan det läge inträtt, att det bestämda antalet lägenheter innehaves av kvalificerade hyresgäster, få därefter ledigblivna lägenheter upplåtas utan hänsyn till kvalifikationsbestämmelserna. Ifrågasatta upplåtelser granskas av kommunala bostadsförmedlingen, som, om den tilltänkte hyresgästen 11—216548

är kvalificerad eller om kvalifikation icke är erforderlig, godkänner upplåtelsen. (1) K v o t e n s

fastställande.

Om den bostadssökande, till vilken fastighetsägaren önskar uthyra en ledigbliven reglerad lägenhet, är kvalificerad för densamma behöver bostadsförmedlingen ej göra annat än att konstatera detta, varefter upplåtelsen omedelbart kan godkännas. Skulle den av fastighetsägaren framförda aspiranten på den lediga lägenheten däremot icke vara kvalificerad, kan upplåtelsen ej godkännas med mindre det erforderliga antalet av fastighetens reglerade lägenheter innehaves av kvalificerade personer. Att vid varje inträffad ledighet, då uthyrning till okvalificerad ifrågakommer, undersöka huruvida så är fallet skulle uppenbarligen ställa sig mycket betungande för bostadsförmedlingen. Ej heller torde man kunna ålägga fastighetsägaren att vid alla dessa tillfällen förebringa bevisning därom. En sådan bevisning måste ju avse samtliga reglerade lägenheter i fastigheten, vilket då fråga vore om stora fastigheter bleve tämligen besvärligt att åstadkomma. Man torde vara hänvisad till att låta förhållandena vid en viss tidpunkt vara avgörande för en lämplig period framåt. Sedan denna förflutit verkställes en undersökning, huruvida ändringar i de relevanta omständigheterna förekommit, varefter resultatet blir avgörande för en ny tidsperiod o. s. v. Den utredning som tid efter annan måste göras kan uppenbarligen i regel icke ombesörjas av bostadsförmedlingen genom direkt undersökning. De uppgifter om personbeståndet i fastigheten, som innefattas i mantalsförteckningarna och mantalslängderna äro icke tillräckliga för att klarlägga boendeförhållandena i fastig-

162 heterna. Ej heller mantalsuppgifterna äro lämpade för detta ändamål då de kunna beräknas först lång tid efter avgivandet bli tillgängliga för bostadsförmedlingen. Kommittén har kommit till den uppfattningen, att det lämpligaste sättet att tillhandahålla bostadsförmedlingarna erforderligt material skulle vara att samtliga innehavare av bostadslägenheter i fastigheten lämnade uppgifter angående dels de av dem bebodda lägenheterna, dels sammansättningen av respektive hushåll. Fullgörandet av angivna uppgiftsskyldighet, som lämpligen kunde ske en gång om året i samband med mantalsskrivningen, behövde ej bli särskilt betungande. Till komplettering av uppgifterna borde fastighetsägaren tillhandahålla förteckning över lägenheterna i fastigheten. De avgivna uppgifterna, vilkas insamlande och överlämnande till bostadsförmedlingen kunde omhänderhavas av fastighetens ägare, skulle under året närmast efter avgivandet ligga till grund för prövningen, huruvida antalet kvotlägenheter med kvalificerade innehavare vore fyllt. Visserligen skulle med en sådan anordning icke kunna tagas hänsyn till ändringar i personbeståndet som inträffat kortare tid än ett år efter de senaste uppgifternas avgivande, men denna omständighet torde lika ofta kunna föranleda för hög som för låg beräkning av antalet lägenheter med kvalificerade innehavare. Med hänsyn härtill och till den tidsutdräkt det skulle vålla bostadsförmedlingen, om denna skulle vara nödsakad att pröva framlagd bevisning om förändringar i en fastighets personbestånd, anser kommittén icke lämpligt att sådan bevisning får föras. De senast avgivna uppgifterna böra alltså intill dess nya uppgifter föreligga äga absolut vitsord. Närmare bestämmelser om avgivan-

de av sådana uppgifter som h ä r nämnts kunna lämpligen meddelas i särskilda tillämpningsföreskrifter. (2) K o n t r o l l . ingrepp i rätten.

Regleringens dispositions-

På sätt inledningsvis anförts anser kommittén, att bostadsförmedlingens kontroll av upplåtelserna av äldre lägenheter bör ske i den formen, att bostadsförmedlingen prövar huruvida godkännande av en tilltänkt upplåtelse kan lämnas eller icke. De ärenden, varom här blir fråga, torde i normala fall bli av ganska enkel beskaffenhet. Endast i fråga om upplåtelser till bostadssökande, som är okvalificerad för den berörda lägenheten, behöver någon närmare undersökning göras. En sådan undersökning går ut på att med stöd av de senast ingivna uppgifterna om hushållen i fastigheten avgöra, huruvida den lägenhet om vars upplåtelse är fråga kan ingå i fria sektorn eller ej. De för bedömande av frågan om den tilltänkte hyresgästens kvalifikation erforderliga uppgifterna — upplysningar om lägenhetens storlek och om den bostadssökandes hushåll — kunna lämnas i en ansökan om godkännande av upplåtelsen, som fastighetsägaren avger före det avsedda hyresförhållandets början. Det torde vara lämpligt att den bostadssökande genom påskrift å ansökningen får svara för de uppgifter, som beröra hans personliga förhållanden och att samtliga uppgifter avges på heder och samvete. Bostadsförmedlingen bör givetvis om anledning föreligger därtill kontrollera de lämnade uppgifternas riktighet. Kommittén anser ur flera synpunkter lämpligast, att förmedlingens granskning av upplåtelserna sker innan inflyttning i vederbörande lägenhet får

163 äga rum. För parterna, särskilt hyresgästen, är det utan tvivel förmånligare om kvalifikationsfrågan blir avgjord innan alltför vittgående dispositioner träffats. Mot det tvångsmedel, som kommittén funnit oundgängligt såsom medel att avhålla från olaga lägenhetsupplåtelser, nämligen avhysning, skulle förmodligen uppstå starka betänkligheter därest kontrollen skulle ske först efter inflyttningen. I överensstämmelse härmed har stadgats förbud mot inflyttning i reglerad äldre lägenhet innan godkännande lämnats. Liksom beträffande nyproduktionen anser kommittén icke erforderligt med kontroll över upplåtelserna av oreglerade smålägenheter eller i de fall, där en lägenhet tages i anspråk för fastighetsägares eller portvakts räkning. I fråga om verkan på ett ingånget hyresavtal av att godkännande vägras hänvisas till vad ovan anförts rörande motsvarande situation vid upplåtelse av lägenhet i nybyggd fastighet. c) Undantag

från

behovsprövningen. 1

1 det föregående har anmärkts, att kommittén funnit anledning medge vissa undantag från behovsprövningen och att kommittén valt att särskilt ange desamma i lagen. Beträffande följande undantag hänvisas till vad tidigare anförts: 1) f a s t i g h e t s ä g a r e s rätt att för eget b r u k och för portvakt eller fastighetsskötare undantaga två lägenheter; 2) b o s t a d s u p p l å t e l s e r grund a d e p å t j ä n s t e a v t a l ; 3) b o s t a d s u p p l å t e l s e r , som stå i samband med lägenhetsbyt e n. 2 Nedan skall lämnas en redogörelse för i Se sid. 151. Se sid. 83 och 147—148, 82—83 samt 92 ff.

de undantag, som kommittén ansett i övrigt böra förekomma. 4) D i s p e n s r ä t t för Kungl. M a j : t. I åtskilliga samhällen förekommer, såsom tidigare i annat sammanhang berörts, att industriföretag för att trygga sina möjligheter att få och behålla arbetskraft antingen uppfört egna bostadshus eller också skaffat sig bostadslägenheter å den allmänna marknaden. 1 För sådana industriföretag är det i regel ett ytterst viktigt intresse att dispositionsmöjligheterna över de anskaffade personalbostäderna ej inskränkas. Kommittén har förut framhållit, att det synes nödvändigt att genom undantag från regleringen skapa möjlighet för viktiga industriföretag och allmännyttiga inrättningar att tillgodose sitt personalbehov. Det synes ej möjligt att genom detaljerade bestämmelser reglera hithörande ofta mycket skiftande förhållanden. Kommittén har därför ansett lämpligt med den ordningen, att Kungl. Maj:t, om särskilda förhållanden föranleda därtill, skall kunna förordna, att lagen icke eller allenast i särskilda hänseenden — t. ex. endast för speciella lägenhetstyper eller upplåtelser — skall äga tillämpning för viss fastighet eller lägenhet. Bestämmelsen är avsedd att om så behövs kunna tillämpas på bostäder som av kommun anskaffats för tillgodoseende av särskilda bostadsbehov, bl. a. för omhändertagande av de s. k. katastroffallen. 5) B o s t a d s u p p l å t e l s e i h o tell- eller pensionatrörelse skall ej behovsprövas. Vad som skall avses med sådan rörelse framgår av kungl. stadgan den 8 juni 1917. 6) B o s t a d s u p p l å t e l s e i åld e r d o m s h e m m. m. Å upplåtelse av bostad i samband med omhänderta-

1 Se sid. 104.

164 gande enligt fattigvårdslagen är lagen självfallet icke tillämplig. Det har synts kommittén riktigt att detsamma bör gälla bostadsupplåtelser i vissa, ofta på donationsmedel grundade inrättningar, i vilka mot ersättning beredes bostäder åt åldriga eller sjuka personer eller eljest åt personer av viss kategori. För att hindra att lagen kringgås genom att en fastighets förvaltning ordnas i form av stiftelse har föreskrivits att nu avsedda undantag endast skall gälla stiftelser, vilkas stadgar fastställts före det lagen vann tillämpning i kommunen. Skulle det i fråga om nytillkommande stiftelse föreligga skäl att medge motsvarande undantagsställning kan detta ske genom tillämpning av bestämmelsen om Kungl. Maj:ts rätt att dispensera från lagen. Vidare har kommittén ansett lämpligt undantaga bostäder, som äro avsedda för lärare eller elever vid internatskolor eller andra läroanstalter. Bestämmelsen är tillämplig endast då sådan bostad användes för sitt egentliga ändamål. Om sålunda här avsedd bostad upplåtes till annan än lärare eller elev -vid anstalten, t. ex. för att då bostaden under viss tid är ledig förbättra anstaltens ekonomi, blir lagen tillämplig ;å upplåtelsen. 7) D ö d s b o s r ä t t a t t nyttja d e n a v l i d n e s l ä g e n h e t . Dödsbo kan i egenskap av juridisk person enligt behovsprövningsnormerna icke vara kvalificerat för reglerad lägenhet. Då hyresgäst avlider inträder hans dödsh o emellertid som part i hyresförhållandet i hans ställe. Det kan givetvis ej komma i fråga att fråntaga dödsboet rätten att åtminstone under den för boutredningen erforderliga tiden behålla lägenheten. Sedan denna utredning avslutats synes icke föreligga något intresse att bibehålla dödsboet vid hyresrätten.

Det synes icke kunna anföras något bärande skäl varför ett dödsbo skulle vara berättigat att överlåta sin hyresrätt på okvalificerad bostadssökande, ens om denne skulle stå i släktskapsförhållande till den avlidne. En annan sak är, att det kan förekomma, att en person, make eller släkting till den döde eller helt oskyld, som varit medlem av den avlidnes hushåll och sålunda bott i lägenheten, kan ha ett mycket stort intresse av att fortfarande få bibehålla sin bostad därstädes och att detta intresse i vissa fall kan vara värt att beakta. Om behandlingen av sistnämnda fall blir tal nedan. Enligt kommitténs mening bör sålunda ett dödsbo principiellt få kvarstanna i den avlidnes lägenhet under viss tid, varefter lägenheten bör upplåtas i vanlig ordning. Frågan blir närmast om man bör införa bestämmelser, som hindra ett dödsbo att u n d e r längre tid än som erfordras för avvecklingen nyttja lägenheten. Ett sådant förlängt nyttjande kan merendels antagas innebära att en dödsbodelägare eller någon person, som dödsboet vill gynna, erhållit bostad i lägenheten, ehuru dödsboet alltjämt formellt står som innehavare av hyresrätten. Vid övervägande av denna fråga har kommittén kommit till det resultatet, att de regler, som skulle vara nödvändiga för det angivna ändamålet — om vederbörlig hänsyn till dödsboets och fastighetsägarens berättigade intressen skulle tagas — måste göras tämligen invecklade och svårtillämpliga. De skulle därjämte förorsaka såväl enskilda parter som bostadsförmedlingarna mycket arbete och bleve sannolikt föga effektiva. Kommittén anser icke att man skulle vinna så stort tillskott av lägenheter genom en reglering av nu ifrågavarande detalj, att en sådan reglering är motiverad trots de

165 uppenbara olägenheter, som vidlåda densamma. Det bör därjämte framhållas, att man utan särskild bestämmelse har möjlighet att ingripa mot sådana illojala förfaringssätt som nyss nämnts. Om nämligen ett dödsbo kvarstår som hyresgäst till den avlidnes lägenhet efter arvskiftets företagande under det att lägenheten nyttjas av dödsbodelägare eller utomstående, erbjuder det ej alltför stora svårigheter att konstatera, att en olaga överlåtelse av lägenheten ägt rum, mot vilken överlåtelse bostadsförmedlingen kan ingripa. I enlighet med det anförda har i lagen såvitt angår dödsbo efter den, som innehaft reglerad lägenhet, endast upptagits en bestämmelse, att dödsboet äger disponera den avlidnes lägenhet. 8) H u s h å l l s m e d l e m s rätt att övertaga avliden hushållsföreståndares lägenh e t. En avliden lägenhetsinnehavares hushållsmedlemmar kunna ha starkt intresse att ej behöva lämna den lägenhet som varit deras bostad under kanske mycket lång tid. Ofta kan det i förhållanden, som h ä r avses, vara en tillfällighet att de efterlevande icke formellt framstått som hyresgäster. De böra därför ha möjlighet att utan behovsprövning övertaga lägenheten. Endast person som under relativt lång tid varit medlem av hushållet bör kunna göra anspråk på befrielse från behovsprövning. Med medlemskap i den avlidnes hushåll torde b ö r a likställas medlemskap i hans förut avlidne makes hushåll, om m a k a r n a bott tillsammans. 9) M a k e s r ä t t a t t övertaga a n d r a m a k e n s l ä g e n h e t . Make bör alltid då äktenskapet eller samlevnaden upphör äga att övertaga lägenhet, som förut gemensamt bebotts av båda makarna eller som av endera av dem förhyrts eller anskaffats till ge-

mensam bostad. I sistnämnda fall bör ej krävas, att lägenheten nyttjats gemensamt. Härunder kommer t. ex. även det fall, att avliden make förhyrt eller förvärvat bostadsrätt till lägenhet i avsikt att däri bereda makarna gemensam bostad, ehuru inflyttning icke hunnit ske före dödsfallet. Att närmare motivera förevarande bestämmelse synes icke erforderligt. I det sist angivna fallet, då nyanskaffad lägenhet icke hunnit tillträdas, borde visserligen kontrolleras, att makarna enligt behovsprövningsnormerna skulle varit kvalificerade. Med hänsyn till att så i regel torde vara förhållandet och att fallet synes komma att bli mycket sällsynt förefaller detta emellertid obehövligt. Den make tillkommande här berörda rätten gäller oavsett om övertagandet sker efter avtal med hyresvärden eller om tvångsövertagande jämlikt 8 a § hyresregleringslagen äger rum. Ej sällan torde förekomma, att make, som är berättigad att övertaga lägenhet, som här avses, kan ha behov av en inedhyresgäst som delar ansvaret för hyran. Det synes rimligt, att övertagande utan behovsprövning bör få äga rum även i sådant fall. Godkännande bör ej heller erfordras, då hyresrätt övergår å änka enligt bestämmelsen i 3 kap. 8 § andra stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 10) V i s s u t h y r n i n g i a n d r a h a n d . Av praktiska skäl bör från behovsprövning undantagas andrahandsuthyrning, då fråga endast är om upplåtelse av en mindre del av lägenhet. Här åsyftas främst de sedvanliga uthyrningarna av möblerade rum med del i kök. Genom särskilt stadgande har lägenhet med del i kök i regleringshänseende likställts med lägenhet, till vilken hör kök, som disponeras av lägenhetsinnehava-

166 ren ensam. På grund härav skulle alla uthyrningar i andra hand avseende minst ett rum med del i kök vara underkastade behovsprövning och förbehållas hushåll, omfattande minst två personer. Om dylika uthyrningar underkastades behovsprövning, skulle detta verka h ä m m a n d e på villigheten att upplåta rum till inneboende. Kommittén har därför ansett lämpligt att från reglering undantaga de i andra hand förhyrda bostäder, som utgöras av ett eller två rum med del i kök. 11) F ö r n y a n d e a v h y r e s a v tal, å t e r v i n n i n g av hyresr ä t t . Hänsyn har vidare ansetts böra tagas till det fall, att den, som förhyrt viss lägenhet, erhåller nytt hyresavtal angående densamma eller att förlorad hyresrätt återvinnes enligt 3 kap. 34 § nyttjanderättslagen. Förnyande av hyresavtal kan ske genom särskild överenskommelse mellan parterna, genom s. k. tyst förlängning enligt 6 § nämnda lag eller genom hyresnämnds förlängning av hyresförhållande. Behovsprövning synes icke vara påkallad i någotdera av de här upptagna fallen. I de här ovan berörda fallen — med undantag för bytesfallet och det fall, att lägenhet övertages av hushållsmedlem — har kommittén icke ansett erforderligt att en ifrågasatt upplåtelse underställes bostadsförmedlingen för att denna skall bli i tillfälle att granska huruvida frihet från lagens tillämpning föreligger. Då fråga är om upplåtelse, som beröres av ett av Kungl. Maj:t meddelat dispensbeslut, beror det på detta besluts innehåll, huruvida kontroll skall äga rum eller ej. I de fall som omnämnts under 2) samt 4)—6) ovan har det ansetts lämpligt att upplåtare i fall av tvekan skall kunna från bostadsförmedlingen erhålla ett auktoritativt uttalande i frågan, huru-

vida en ifrågasatt upplåtelse är underkastad lagen eller icke. 12) F r å n t r ä d a n d e a v a n n a n l ä g e n h e t . Kommittén h a r ansett, att den, som frånträder viss lägenhet å ort där lagen är gällande, icke behöver vara kvalificerad för att godkännas som innehavare av annan motsvarande lägenhet. Skälet härtill är, att det i regel kan beräknas, att den avträdda lägenheten kommer den reglerade delen av bostadsmarknaden tillgodo och att således transaktionen är ur regleringssynpunkt likgiltig. 13) ö v e r t a g a n d e av lägenhet vid u p p l ö s n i n g a v gemensamt hyresförhållande. Om två eller flera personer, även andr a än äkta makar, gemensamt förhyra en lägenhet, kan det ofta, då det gemensamma hyresförhållandet upplöses, vara av vitalt intresse för någon eller några av hyresgästerna att behålla lägenheten. Hyresförhållandet kan ju ha upplösts genom ensidig åtgärd från en av hyresgästerna mot flertalets vilja. Ovannämnda intresse har beaktats genom bestämmelsen i 8 a § första stycket hyresregleringslagen, att om gemensamt hyresförhållande skall upphöra, hyresgäst, som varit part i förhållandet, av hyresnämnd kan tillerkännas rätt att mot hyresvärdens vilja övertaga lägenheten. Det synes i och för sig rimligt, att behovsprövning icke bör förekomma, då övertagande av tidigare gemensamt förhyrd lägenhet sker, och detta oavsett om övertagandet sker tvångsvis enligt nyss angivna bestämmelse eller under frivillig medverkan från hyresvärdens sida. Med hänsyn till den möjlighet till kringgående avregleringen som öppnas, om behovsprövning alltid är utesluten i här berörda fall, synes emellertid nödvändigt att undantaget från behovsprövningen

167 inskränkes till att avse gemensamma hyresförhållanden, vilka bestå då lagen börjar tillämpas i kommunen. 14) B o s t a d som har samband med lokal för rörelse. En bostadslägenhet som står i inre förbindelse med lokal för affärsrörelse eller hantverk bör utan behovsprövning få upplåtas till person som är sysselsatt i rörelsen eller hantverket. Motsvarande bör gälla i fråga om självständig bostadslägenhet som då lagen vann tilllämpning i viss kommun var uthyrd till person, vilken var sysselsatt i affärsrörelse eller hantverk med lokal i samma fastighet som bostaden. 15) B o s t a d s u p p l å t e l s e till vissa utlänningar. Upplåtelse av bostad till utlänning, tillhörande eller anställd vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat har även ansetts böra undantagas från behovsprövning. I de ovan under 12)—15) upptagna fallen skola — liksom i de under 3) och 8) berörda — upplåtelserna kontrolleras av bostadsförmedlingen. Slutligen torde böra anmärkas, att om sökande som uppfyller behovsprövningsnormerna icke kan anskaffas till viss lägenhet, denna självfallet bör få upplåtas till vem som helst. 6. Administrationen. 1) Kommunala organisation

och

bostadsförmedlingens verksamhet.

I det föregående 1 h a r uttalats, att det syntes påkallat med ett särskilt organ för kontroll av att regleringen av bostadsmarknaden efterleves. Det har vidare ansetts klart, att detta organ borde få kommunal karaktär. I likhet med vad fallet är i fråga om a n d r a kommunala organ, som genom 1

Se sid. 110.

särskild lagstiftning beklätts med bestämda uppgifter, bör sammansättningen av den kommunala bostadsförmedlingen anges i lagen. Kommittén utgår därvid från såsom givet, att förmedlingen skall arbeta såsom en nämnd eller styrelse. Av bostadsförmedlingens karaktär av kommunal nämnd följer ej givet, att samtliga dess medlemmar skola utses av kommunen. Det ligger nära till hands att göra jämförelse med hyresnämnderna, vilka som bekant bestå av två kommunvalda ledamöter och en genom statligt organ — statens hyresråd — utsedd ordförande. Att ordföranden i hyresnämnderna utses av ett statligt organ torde sammanhänga med att dessa nämnder beklätts med domsrätt, som gör det önskvärt att ordföranden är lagfaren eller i varje fall uppfyller vissa av proceduren inför dessa nämnder betingade formella krav. Vad de kommunala bostadsförmedlingarna beträffar bör i princip eftersträvas att deras prövning blir normbunden och det vore av den anledningen ej opåkallat att å deras ordförande uppställa krav på lagfarenhet. Å andra sidan äro i fråga om de ärenden som komma att utgöra förmedlingarnas huvuduppgift, bostadsanvisningarna, omständigheterna i de enskilda fallen så varierande att i praktiken tämligen stort utrymme måste lämnas åt en skönsmässig prövning. Förmedlingarnas ärenden kunna därför knappast anses mer juridiskt betonade än åtskilliga andra ärenden som avgöras av kommunala organ utan obligatoriskt juristinslag. Kommittén har därför icke ansett sig böra uppställa något särskilt kompetensvillkor för förmedlingarnas ordförande, som föreslås skola utses av kommunens beslutande myndighet. I ett avseende föreslås dock en in-

168 skränkning i friheten att utse ordförande, nämligen så tillvida att till ordförande ej må utses ledamot av eller befattningshavare vid kommunal nämnd, åt vilken kommunens fastighetsförvaltning är anförtrodd. Kommunerna äro ju i stor omfattning ägare av fastigheter antingen direkt eller genom föreningar eller stiftelser, i vilka kommunerna äga ett bestämmande inflytande. De intressekonflikter som uppkomma i de ärenden förmedlingarna ha att handlägga torde ofta komma att beröra kommunen såsom fastighetsägare. Det kan då ej vara lämpligt att ordföranden i nämnden samtidigt är satt att bevaka kommunens intressen som fastighetsägare. I själva verket torde ofta jäv föreligga i sådant fall. Möjligheten till invändningar i sådant hänseende bör därför undvikas. Förmedlingens styrelse synes, förutom av ordföranden, böra bestå av fyra ledamöter. De bestämmelser som i hyresregleringslagen finnas om ledamöterna i hyresnämnd och proceduren för deras utseende, torde böra göras tillämpliga även å utseendet av ledamöter i bostadsförmedlingarnas styrelser. De avgöranden som träffas av de kommunala bostadsförmedlingarna äro för den enskilde av den vikt, att om möjligt styrelsen som sådan bör stå bakom avgörandet. Å andra sidan torde åtminstone i de större städerna en viss delegation av ärenden från styrelsen visa sig nödvändig. Om förmedlingarna lämnas full frihet i fråga om denna delegationsrätt, kan dock inträffa att en styrelse icke tillräckligt aktgiver på angelägenheten med hänsyn till förmedlingarnas vittgående befogenheter av att ansvaret i största möjliga utsträckning ligger hos styrelsen själv. Att delegationsreglerna få en lämplig utformning synes därför ur allmän

synpunkt vara av den betydelse att frågan därom bör underställas kommunens beslutande myndighet. Delegation bör kunna ske antingen till styrelsens ordförande eller till tjänsteman hos förmedlingen. 2)

Besvärsrätt.

Kommittén har tidigare 1 berört frågan huruvida bostadsförmedlingens avgöranden böra kunna överklagas hos överordnad myndighet. Därvid framhölls, att avgörandena med hänsyn till sin natur och till ärendenas i regel brådskande beskaffenhet ofta icke vore lämpade för ett besvärsförfarande. Samtidigt påpekades, att i svensk förvaltningsrätt gällde som vedertagen princip att beslut av kommunal myndighet — i all synnerhet beslut av sådan för den enskilde mycket ingripande art som de, om vilka här vore fråga — genomgående kunde underställas högre myndighets prövning. Mycket starka skäl ansågs därför böra krävas för att icke anordna möjlighet till överklagande. Vid ett mera allmänt övervägande av frågan om besvärsrätt mot kommunala bostadsförmedlingens beslut har man att taga hänsyn till tre intressentgrupper. Den ena av dessa utgör fastighetsägargruppen. Det kan exempelvis vara fråga om huruvida en viss lägenhet ingår i den fria sektorn eller ej eller om den eller de bostadssökande, som fastighetsägaren fått sig anvisade av förmedlingen, äro godtagbara eller ej. Vidare har man att beakta de bostadssökande, till vilkas ansökan eller anmälan förmedlingen genom sina beslut tagit direkt ställning. Det kan till exempel röra sig om huruvida sökanden med hänsyn till hushållssammansättningen är kvalificerad eller ej till 1

Se sid. 110—111.

169 en viss lägenhet eller en viss lägenhetstyp. Sökanden kan också ha anhållit att komma i fråga till anvisning med förtur men ej medgivits detta. Slutligen kunna beslut av förmedlingen indirekt beröra andra hos förmedlingen anmälda bostadssökandes intressen. Beviljas en viss bostadssökande förtur, har ju detta till följd att iildre sökande utan förtur få stå tillbaka. Och med den tämligen stora frihet i bedömningen av olika bostadssökandes behov som det torde vara nödvändigt att tillerkänna förmedlingarna är det tydligt, att inom den grupp sökande som ansetts böra få förtur ancienniteten ej så sällan kommer att frångås, vilket försämrar de äldre förtursberättigades ställning. Att i fall sådana som de nu nämnda besvärsrätt i och för sig är motiverad torde vara obestridligt. Frågan gäller därför närmast om starka praktiska skäl tala mot sådan rätt. Vad beträffar den sist omnämnda gruppen — sökande som indirekt beröras av förmedlingens beslut — göra sig dessa praktiska skäl onekligen starkt gällande. En flitigt utnyttjad besvärsrätt i dessa fall skulle kunna leda till att överinstansen nödgades för stora delar av bostadskön pröva den av förmedlingen bestämda turordningen. Det synes kommittén nödvändigt förhindra denna möjlighet. Beträffande de båda övriga grupperna — fastighetsägarna samt de bostadssökande som avses med ett visst beslut — göra sig ej betänkligheter av denna art gällande. Att hithörande ärenden — såsom förut framhållits — i regel äro av brådskande beskaffenhet synes icke kunna motväga vad som talar för införande av besvärsrätt. Ärendenas i regel brådskande natur torde emellertid i begränsande riktning komma att påverka besvärsfrekvensen. Därav föl-

jer dock icke att besvärsrätten skulle få en underordnad betydelse. Vetskapen hos förmedlingarna att överinstansen har rätt och skyldighet att i hela deras vidd ompröva beslut som överklagas bör avhålla förmedlingarna från att omotiverat frångå riktlinjer för lagstiftningen, exempelvis då det gäller de omständigheter som skola anses berättiga till förtur. Enligt kommitténs mening bör därför för dessa grupper möjlighet finnas att överklaga beslut av kommunal bostadsförmedling. Fråga blir då vem som skall pröva besvären. Det synes till en början klart att statlig myndighet och ej något organ inom kommunen bör verkställa besvärsprövningen. De alternativ som synas vara att diskutera i detta sammanhang äro om besvärsprövningen bör anförtros statens hyresråd eller länsstyrelserna. Vid övervägande av alternativet med statens hyresråd framkomma de fördelar och nackdelar som en centraliserad besvärsprövning i allmänhet för med sig. Man skulle sålunda med statens hyresråd såsom besvärsmyndighet få en enhetlig prövning av ärendena i andra instans och på grund därav icke behöva överväga att föra ärendena vidare till en tredje instans. I det hänseendet medför detta alternativ en given fördel framför länsstyrelsealternativet, i fråga om vilket man måste antingen låta samtliga länsstyrelser utgöra sista instans eller låta länsstyrelsernas beslut bli överklagbara. Något egentligt sakligt samband mellan målen från h y r e s n ä m n d e r n a och från bostadsförmedlingarna föreligger icke; det är närmast med hänsyn till de sannolikt högre kostnaderna som tanken på att nyupprätta ett centralt besvärsorgan icke framförts som alternativ. Ett förläggande av besvärspröv-

170 ningen till hyresrådet torde därför böra organisatoriskt genomföras så, att rådet arbetar på två avdelningar —• den ena för mål från hyresnämnderna och den andra för mål från förmedlingarna — i regel med skilda personuppsättningar. Det synes kommittén ej kunna med fog göras gällande att förmedlingsärendena äro av den beskaffenhet att vid den centraliserade prövningen vinsten i form av de i besluten deltagande ledamöternas större kapacitet för uppgiften uppväger nackdelen i form av bristande lokalkännedom. Såsom förut framhållits ha ärendena icke någon utpräglat juridisk karaktär. Behovet av en överprövning sammanhänger —• förutom med den större garanti för den enskilde som alltid ligger däri att ärendet blir föremål för prövning av mer än en myndighet — främst därmed att den andra instansen står helt fri från de m å h ä n d a kommunalt färgade stridigheter som kunna utgöra ärendets bakgrund. Icke blott ur sistnämnda synpunkt utan också därför att i åtskilliga hänseenden tillämpningen av lagen bör ske med hänsynstagande till situationen i de skilda kommunerna är å andra sidan den brist på kännedom om de lokala förhållandena som utmärker en till huvudstaden förlagd centraliserad prövning en väsentlig svaghet. Kostnaderna för ett till hyresrådet förlagt besvärsförfarande torde bli väsentligt större än om besvären prövas av länsstyrelserna. De synpunkter som kunna anläggas å ett till länsstyrelserna förlagt besvärsförfarande torde indirekt framgå av det ovan i fråga om besvärsprövning av hyresrådet förda resonemanget. Det må emellertid tilläggas att länsstyrelsernas auktoritativa ställning i länen är ägnad att skapa förståelse och re-

spekt för de avgöranden som av dem skulle träffas i dessa ä r e n d e n ; kommittén förutsätter att beslutanderätten i dessa ärenden icke delegeras till befattningshavare under avdelningschefs ställning. Vidare må påpekas, att den arbetsbörda som åvilar länsstyrelserna givetvis utgör en omständighet som kan inge betänksamhet mot att lägga nya uppgifter på dem. På grund av länsstyrelsernas ställning som allmän besvärsinstans i kommunala mål ligger uppgiften dock nära till hands för dem. Kommittén bedömer det icke heller som sannolikt att besvär komma att anföras i den utsträckning att handläggningen av dessa besvärsärenden för varje länsstyrelse för sig kommer att betyda någon mera kännbar påfrestning. Vid sina överväganden av nu anförda synpunkter har kommittén kommit till den uppfattningen att länsstyrelserna böra anförtros besvärsprövningen. Fråga uppkommer då huruvida länsstyrelserna skola utgöra sista instans. Det skäl som främst kan anföras häremot är givetvis, att i så fall enhetligheten i praxis äventyras och därmed mindre vägledning ges åt underinstansen. Betydelsen härav bör icke underskattas. Såsom exempel på spörsmål, i fråga om vilka enhetlighet i tolkningen är önskvärd, må nämnas frågor 0111 räckvidden i olika hänseenden av de bestämmelser, som undantaga vissa slag av fastigheter från lagens tillämpning eller om man i ett visst fall h a r att räkna med en eller flera fastigheter. Frågor om bostadssökandes godtagbarhet kunna väl också innehålla moment, i fråga om vilka ett visst ställningstagande kan bli till framtida vägledning. Samtidigt bör dock understrykas, att beträffande sistnämnda slag av frågor de individuella omständigheterna mestadels torde variera alltför mycket för att tillåta ett kopierande av ett tidigare avgörande.

171 Kommittén föreställer sig att sistnämnda situation blir den frekvensmässigt övervägande. Om man i nu behandlade spörsmål vill följa vad som är det traditionella inom förvaltningen, råder ej något tvivel om att länsstyrelsernas beslut böra få överklagas. De ärenden, i vilka länsstyrelserna utgöra sista instans, kunna i fråga om sin betydelse för den enskilde icke anses ha samma valör som åtskilliga av de ärenden som kunna komma från bostadsförmedlingarna. En viss roll vid nu ifrågavarande bedömande måste den omständigheten anses spela att lagstiftningen om bostadsanvisning är avsedd endast som ett provisorium. Dels är det lättare att få fram av erfarenheten betingade ändringsförslag vid prolongation av en tidsbegränsad lag än när det gäller en icke tidsbegränsad lagstiftning, varför ogynnsamma erfarenheter av en avskuren besvärsrätt tämligen snart böra kunna rättas till, dels ställas i olika hänseenden kraven högre på en permanent lag än på en provisorisk, varför ställningstagandena i avseende å den senare ej behöva få någon större prejudicerande effekt. Om någon besvärsinstans över länsstyrelserna skulle inrättas i dessa ärenden, bör denna instans utgöras av regeringsrätten. Denna är som bekant synnerligen arbetstyngd. Den har genom beslut av årets riksdag förstärkts genom inrättande av flera ledamotsbefattningar. Trots förstärkningen har det ansetts erforderligt att överväga att lätta dess arbetsbörda genom att avstänga vissa ärendesgrupper från möjligheten att kunna fullföljas till regeringsrätten, och en utredning härom h a r bebådats. Att under sådana omständigheter tillföra regeringsrätten en ny ärendesgrupp synes böra undvikas,

därest icke mycket starka skäl tala därför. Kommittén hyser för egen del mycket stark tvekan om ställningstagandet i nu berörda fråga men har stannat för att förorda ett tvåinstanssystem. 3)

Tvångsmedel.

Att efterlevnaden av bestämmelserna i en lag om bostadsanvisning måste tryggas genom straffsanktion torde vara uppenbart. I ett läge där konkurrensen om bostäderna är så stark att mången är beredd att betala en orimligt hög ersättning, mätt efter mera normala förhållanden, endast för att få hyra en lägenhet, har emellertid även ett ganska kraftigt tilltaget bötesstraff icke någon avgörande inverkan i avhållande riktning. Annorlunda förhåller det sig om vederbörande måste räkna med risken att bli av med den lägenhet han tillkämpat sig. Man måste sålunda träffa en anordning, enligt vilken den som med åsidosättande av lagen kommit i besittning av en lägenhet på talan av myndighet kan vräkas från lägenheten. Om en bostadssökande, som av bostadsförmedlingen nekats godkännande av en till honom gjord lägenhetsupplåtelse, det oaktat flyttar in i lägenheten, bör alltså den olaga inflyttningen anses utgöra avhysningsanledning. Det är angeläget att avhysningsförfarandet kan ordnas snabbt, så att lägenheten snarast blir upplåten till kvalificerad innehavare. Om avhysningsåläggandet städse vore knutet till straffådömandet, förelåge emellertid risk för att det kunde dröja åtskillig tid innan den som inflyttat tvingades lämna lägenheten. Det synes därför lämpligt att förläna den kommunala bostadsförmedlingen, som ju bör ha intresse av att dess beslut bli åtlydda, befogenhet att vid domstol eller hos

172 överexekutor föra talan om avhysning av lägenhetsinnehavaren. 7. Regleringens temporära och lokala giltighet.

slut därom, dock att sådant beslut av kommun, som vid närmast föregående årsskifte icke hade minst 20 000 invånare, skall bli giltigt först sedan detsamma godkänts av Kungl. Maj:t.

Med hänvisning till de skäl, som tidigare utförligt redovisats 1 , föreslår kommittén, att lagen erhåller tills vidare två års giltighet, att densamma skall vara tillämplig allenast på sådana lägenhetsupplåtelser, som äga rum efter dess ikraftträdande, samt att lagen skall gälla för kommun, som fattat be-

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har kommittén utarbetat förslag till bostadsanvisningslag. Detta förslag jämte övriga av kommittén upprättade författningsförslag ha fogats till detta betänkande såsom bilaga A.

Specialmotivering. Lagens tillämpningsområde. 1 §• I denna paragraf ha reglerna för lagens lokala giltighet utformats i enlighet med de i det föregående 2 förordade riktlinjerna. Av de bestämmelser, som reglera förutsättningarna för att lägenheter skola få tagas i bruk (11 och 15 §§) framgår, att lagen icke ingriper i förhållanden, som äga bestånd vid den tidpunkt, då lagen vinner tillämpning. Allmänna bestämmelser. 2 §.

Lagen avser bostadslägenheter samt s. k. blandade lägenheter, vilka omförmälas i 8 §. Det har ansetts tillfyllest att låta lagen ingripa mot nyttjandet av lägenhet, som är underkastad regleringen. I och för sig kan alltså hyresavtal angående sådan lägenhet ingås; en hyresgäst, som är okvalificerad, får emellertid icke begagna lägenheten. Denna konstruktion torde icke kunna medföra några praktiska olägenheter. Fall, i vilka 1 2

Se sid. 77 ff. Se sid. 79 f.

en okvalificerad hyresgäst låter hyresavtalet bestå oaktat han ej kan nyttja lägenheten, torde bli sällsynta. Huruvida ett hyresavtal med en okvalificerad hyresgäst blir ogiltigt i och med att det fastställes, att hyresgästen icke får nyttja lägenheten, blir beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Som tidigare berörts 1 torde emellertid avtalet i regel få anses förfallet. I olika sammanhang har likaledes anmärkts att någon skyldighet att upplåta en ledig bostadslägenhet icke föreligger. Bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf avser i första hand att bereda möjlighet till undantagande från lagens tillämpning av industrins för de anställda uppförda eller anskaffade bostäder, där detta kan befinnas påkallat. 3 §. Denna paragraf behandlar undantag från regleringen. Med hänsyn till att regleringen såsom av 2 § framgår icke avser andra upplåtelseformer än h y r a och bostadsrätt vore vad under punkterna 1) och 2) stadgas strängt taget onödigt. Kommittén har emellertid fun1

Se sid. 160, 163.

173 nit det lämpligt att uttryckligen ange, att bostadsanvisningslagen ej gäller upplåtelser som äro grundade på arbetsavtal. Beträffande gränsen mellan å ena sidan bostadsrättsupplåtelse och uthyrning och å andra sidan upplåtelse på grund av arbetsavtal hänvisas till det föregående. 1 Punkt 1 ) . Med kommun avses icke blott borgerliga primärkommuner utan alla slag av kommunala bildningar: landsting, församlingar, skoldistrikt etc. Punkt 2 ) . Kommittén vill anmärka, att även om rådande praxis i fråga om hyresregleringslagstiftningen skulle vara benägen att utsträcka tillämpningen av sagda lagstiftning då det gäller gränsfallen mellan arbetsavtal och hyresavtal — ett förhållande varom kommittén dock ej i detta betänkande vill göra något uttalande — bör i varje fall bostadsanvisningslagen tillämpas mycket restriktivt i motsvarande situationer. Beträffande punkterna 3)—5) samt sista stycket hänvisas till det föregående. 2 Någon kontroll genom granskning av här avsedda upplåtelser har icke ansetts erforderlig.

4 §.

I denna paragraf anges vilka lägenheter som beröras av regleringen. Reglerad lägenhet skall innehålla kök och ett eller flera rum. Vad som skall förstås med kök och rum anges i 7 §. Lägenheter som endast innehålla kokvrå eller som sakna kokmöjlighet eller som utgöras av s. k. enkelkök falla alltså utanför regleringen. Upplåtelse av sådana — oreglerade — lägenheter får ske utan kontroll från det allmännas sida.

5 §. Här angivna undantagande åv lägenheter från regleringen ha tidigare motiverats. 1 I lagen anges icke vilken av flera ägare eller andelsinnehavare, som har rätt att undantaga en lägenhet för sin räkning. Denna fråga får avgöras i annan ordning, t. ex. enligt samäganderättslagen. 6 §.

I denna paragraf anges behovsprövningsnormerna. Dessa anknyta till begreppet hushåll, som utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. 2 7 §.

Beträffande här givna definition å familjemedlem hänvisas till vad i det föregående anförts. 3 Enligt 1) kräves beträffande familjemedlemmar, att det skall göras sannolikt, att de skola sammanbo med den bostadssökande i den nya lägenheten. Motsvarande krav uppställes enligt 2) i fråga om hemhjälp, därvid dock någon sannolikhetsbevisning ej kräves för att en redan anställd person med bostad hos sökanden skall bibehålla anställningen. Beträffande kvalifikation genom trolovning hänvisas likaledes till vad som tidigare anförts. 4 Den angivna definitionen å fastighet synes sällan behöva vålla svårigheter vid tillämpningen. Gårdshus torde i regel bli att räkna som självständiga fastigheter. Detsamma gäller de särskilda enheterna i s. k. radhus, vilka enheter i regel torde vara åtskilda genom brandmurar. 1 2

1 2

Se sid. 82—83. Se sid. 163 f.

Se sid. 83 och 147—148. Se sid. 148 f. 3 Se sid. 149 f. « Se sid. 150—151.

174 Bestämmelsen i sista stycket avser att hindra kringgående av regleringen genom att en upplåtelse angives omfatta endast »del i kök». 8 §.

Om de i denna paragraf omförmälda s. k. blandade lägenheterna h a r tidigare talats. 1 Bestämmelsen avses icke vara tilllämplig å tjänstemän, vilka i viss utsträckning utföra arbete i hemmet. 9 g. Förhandsbesked angående den storlek viss lägenhet skall anses ha vid lagens tillämpning kan tänkas erforderligt dels i fråga om vanliga bostadslägenheter, t. ex. då tvekan råder, huruvida visst utrymme skall räknas som rum eller kök, dels i fråga om de i 8 § omförmälda blandade lägenheterna. 10 §. Införandet av den här angivna uppgiftsskyldigheten har förut motiverats. 2 De närmare bestämmelserna för skyldighetens fullgörande torde kunna ges i tillämpningsföreskrifter till lagen. Som förut anmärkts synes det lämpligt att ifrågavarande uppgiftsskyldighet anknytes till lämnande av uppgifter till mantalsskrivningen. Skulle det i fråga om viss kommun anses nödvändigt att med kort förberedelsetid införa lagen kan det dock bli erforderligt föreskriva, att uppgifterna första gången skola lämnas utan samband med mantalsskrivningen. Om behovsprövning då bostadslägenheter i nyuppförd fastighet första gången tagas i bruk. 11 §. Denna paragraf behandlar regleringens ingrepp med avseende å nyproduce1 2

Se sid. 147. Se sid. 161—162.

rade lägenheter då dessa första gången skola tagas i bruk. I det föregående har paragrafen utförligt motiverats. 1 Lagen anger icke vem som skall taga initiativet till förfarandet eller h u r detta i praktiken skall gestalta sig. Kommittén har ansett att erforderliga stadganden därom lämpligen kunna ges i tilllämpningsföreskrifter. I enlighet med den antagna principen, att det skall vara fastighetsägaren, som bestämmer vilka lägenheter som skola ingå bland kvotlägenheterna respektive i den fria sektorn, synes naturligt, att fastighetsägaren verkställer en fördelning av lägenheterna på nämnda grupper och därefter underställer fördelningen bostadsförmedlingens granskning. Några föreskrifter om viss tid, då berörda åtgärd av fastighetsägaren skall vidtagas, torde icke erfordras, enär det ligger i fastighetsägarens intresse att få förfarandet avslutat i god tid före den dag, då inflyttning kan beräknas äga rum. Däremot lära bestämmelser som närmare reglera fortgången av bostadsförmedlingens åtgärder icke kunna undvaras. Bestämmelsen i 3 mom. att bostadsrättsförening äger förbehålla kvalificerade medlemmar vissa lägenheter medför, att det antal lägenheter, till vilka bostadsförmedlingen äger anvisa sökan de, minskas med lika många lägenheter, som förbehållas medlemmarna. Om sålunda en bostadsrättsfastighet innehåller 20 reglerade lägenheter och bostadsrättsföreningen har 10 för erhållande av lägenheter kvalificerade medlemmar, för vilka den förbehåller lägenheter, blir resultatet, att bostadsförmedlingen får anvisa sökande till endast 5 lägenheter, eftersom 5 lägenheter ingå i den fria sektorn och 10 lägenheter förbehållas för nyssnämnda medlemmars räkning. Då fråga är om fastighet som tillhör bo1

Se sid. 152 ff.

175 stadsrättsförening, skall bostadsförmedlingen anvisa sökande, som äro villiga att förvärva bostadsrätt, såvida föreningen icke nöjer sig med att hyressökande anvisas. Såsom av 30 § framgår skall den, som i strid mot lagen inflyttat i reglerad lägenhet, kunna avhysas från densamma. Med hänsyn härtill har det befunnits lämpligast att stadga förbud mot inflyttning i såväl lägenheterna i fria sektorn som i de enligt 3 mom. förbehållna lägenheterna intill dess bostadsförmedlingens granskning slutförts. Då denna granskning som ovan nämnts bör kunna försiggå i god tid före inflyttningsdagen synas några olägenheter härav icke vara att befara. 12 §. Även denna paragraf har motiverats i det föregående. 1 13 §. Turordningen mellan de bostadssökande, vilken reglerats i denna paragraf, har tidigare utförligt diskuterats. 2 Såsom i det föregående framhållits bör en bostadssökande ha full frihet att framställa vilka önskemål han vill beträffande den lägenhet han söker. Självfallet äger sökanden också innan anvisning skett ändra och komplettera sina framställda önskemål. Man synes kunna förutsätta, att bostadsförmedlingarna då en ansökan om anvisning av bostad inkommer taga reda på sökandens önskningar i alla väsentliga avseenden, såsom i fråga om den sökta lägenhetens storlek, hyra, belägenhet inom orten etc. Om därefter en lägenhet anvisas, som överensstämmer med de framställda önskemålen, synes det därför icke orimligt att låta en sökande, som vägrar att godtaga densamma, sättas tillbaka i tur1

Se sid. 155. 2 Se sid. 157.

ordningen. Låter man ej denna påföljd inträda, föreligger risk att sökandena i alltför många fall på grund av vacklan vid lägenhetsvalet bringa förfarandet ur dess normala gång. En förutsättning för att påföljden skall inträda är givetvis, att lägenheten stått till sökandens förfogande, d. v. s. vederbörande fastighetsägare skall ha varit villig att upplåta lägenheten till honom. 14 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad förut anmärkts. 1 Paragrafen medger icke avsteg från behovsprövningsnormerna. Härvidlag hänvisas till vad tidigare anförts. 2 Kommittén vill anmärka, att en bostadsförmedling, som anser att en viss sökande i och för sig har giltiga skäl att erhålla en större lägenhet än normerna medge, i regel torde ha möjlighet att tillgodose ifrågavarande sökandes behov inom den fria sektorn i någon fastighet, som bostadsförmedlingen disponerar.

Om behovsprövning i fråga om lägenheter som förut varit tagna i bruk. 15 §.

I denna paragraf fastslås beträffande reglerade lägenheter som förut varit nyttjade den principen, att sådan lägenhet icke utan förhandsgodkännande av bostadsförmedlingen får tagas i bruk av ägare eller hyresgäst. Principen har förut motiverats. 3 Det bör måhända särskilt framhållas, att det i detta fall är fastighetsägaren, som utan bostadsförmedlingens medverkan utväljer den, till vilken han vill upplåta lägenheten. Närmare bestämmelser om formen för sökande av godkännande torde lämpligen k u n n a ges i till1 2

Se sid. 157 f. Se sid. 151. 3 Se sid. 162—163.

176 lämpningsföreskrifter. Det bör genom dessa sörjas för, att ärendets behandling hos bostadsförmedlingen sker snabbt. Om godkännande vägras, kan fastighetsägaren inkomma med ny ansökan. Han är även oförhindrad att i samma ansökan upptaga flera hyressökande, vilka avses kunna ifrågakomma till förhyrande av lägenheten. Andra stycket avser att hindra, att lagen kringgås på det sätt att en reglerad lägenhet uthyres så att säga etappvis, därvid varje etapp omfattar sådan del av lägenheten, som icke för sig utgör reglerad lägenhet. I tredje stycket angives, att dödsbo må utan att söka godkännande utöva avliden lägenhetsinnehavares bostadsrätt eller hyresrätt. Kommittén hänvisar till vad tidigare anförts härom. 1 16 §. Här berörda undantag från behovsprövningen ha behandlats i det föregående. 2 Beträffande det under 4) upptagna fallet, att hyresgäst erhåller förnyelse av hyresavtal, torde böra anmärkas, att bestämmelsen icke är tillämplig, om det nya hyresavtalet omfattar större utrymme än hyresgästen tidigare innehaft. I sådant fall skall jämlikt 15 § andra stycket godkännande sökas i fråga om nytillkommen lägenhetsdel. 17 §. Denna paragraf upptager huvudreglerna för behovsprövningen. Under 1) stadgas, att medgivande till inflyttning skall lämnas, då den föreslagne hyresgästens hushåll är av den omfattning, som i 6 § föreskrivits beträffande den lägenhetstyp varom fråga är. Om lägenheten uthyres till flera hyresgäster är det tillräckligt att någon av 1 2

Se sid. 164. Se sid. 165—166.

dessa är kvalificerad. Äro de ej samtliga kvalificerade kan det vara anledning för bostadsförmedlingen att särskilt granska, huruvida det icke är fråga om ett försök att kringgå regleringen. Då ett dylikt hyresförhållande anmäles bör därför bostadsförmedlingen, om anledning finnes att misstänka att avtalet endast avser att tillförsäkra den okvalificerade bostad, kontrollera, att den kvalificerade hyresgästen icke har annan bostad som han fortfarande ämnar bebo. På vissa orter tillämpas den ordningen, att en ledigbliven lägenhet i en fastighet i första hand erbjudes äldre hyresgäster i samma hus. Denna s. k. omflyttningsrätt kan — såvida lägenheten icke ligger inom fria sektorn eller tillämpning av bestämmelsen i 18 § 2) förekommer — icke tillämpas i andra fall än då vederbörande hyresgäst är kvalificerad för den lägenhet, varom fråga är. I fråga om det under 2) upptagna villkoret för godkännande hänvisas till vad tidigare anförts. 1 Här torde blott behöva göras några anmärkningar angående beräkningen då fråga är om uthyrning av tillbyggd del av fastighet. Därvid skola såsom i 11 § 6 mom. angivits nu förevarande regler tillämpas. Med hänsyn till bestämmelsen i sista stycket av förevarande paragraf kan därvid inträffa, att den fria sektorn vid en sådan uthyrning kommer att omfatta mera än den normala fjärdedelen av fastighetens reglerade lägenheter. Om i en fastighet med 20 sådana lägenheter enligt senast avgivna hushållsuppgifter 15 voro uthyrda till kvalificerade innehavare få samtliga tillbyggda lägenheter upplåtas till icke kvalificerade personer. Å andra sidan måste fastighetsägaren om kvoten icke var fylld vid de senaste hushållsuppgifternas avgivande, uthyra samtliga till-

i Se sid. 161.

177 byggda lägenheter till kvalificerade hyresgäster. 18 §. De här behandlade undantagen från behovsprövningen ha i det föregående berörts. 1 Vad gäller byten har kommittén ej funnit anledning att göra någon inskränkning i bytesmöjligheterna för det fall att fråga är om byte mellan ort, där lagen gäller, och ort, där så ej är förhållandet. Skälet härtill är, att vid sådant byte alltid föreligger säkerhet för att den reglerade ortens bostadsmarknad befrias från en bostadssökande. Då det gäller avstående av lägenhet, varom talas under 2) i förevarande paragraf, måste däremot fordras, att lägenheten som avstås skall ligga inom ort där lagen är gällande. Det torde vara berättigat att i det avseende varom här är fråga betrakta sådana orter som en enhet och förutsätta att här berörda transaktioner i stort sett komma att fördela sig jämnt mellan sagda orter. Om man däremot skulle godkänna ett avstående av lägenhet inom oreglerad ort såsom berättigande till avsteg från kvalifikationsnormerna, skulle stora möjligheter till kringgående av lagen öppnas. Och lojala transaktioner av berörd art skulle i regel innebära att den reglerade bostadsmarknaden ej erhölle kompensation för belastningen. Det skulle nämligen i dylika fall sannolikt endast sällan inträffa, att lägenheten å den oreglerade orten uthyrdes till bostadssökande från reglerad ort. Enligt sista stycket i denna paragraf skall upplåtelse till okvalificerad sökande godkännas, om kvalificerad sökande varken kan anskaffas av upplåtaren eller anvisas av kommunala bostadsförmedlingen. Särskild bevisning om att 1

Se sid. 92 ff., 166, 165 och 167. 12—216548

upplåtaren icke kunnat anskaffa kvalificerad sökande torde ej böra fordras. Det synes vara tillräckligt med upplåtarens enligt 24 § på heder och samvete avgivna uppgift att så är förhållandet. Skulle, då tillämpning av förevarande bestämmelse påkallas, kvalificerad sökande finnas inom kommunen, torde bostadsförmedlingen i allmänhet äga eller snabbt kunna skaffa sig kännedom därom. Det synes därför knappast behöva befaras, att bestämmelsen kommer att kunna missbrukas i någon större utsträckning.

Om kommunal bostadsförmedling m. m. 19—22 §§. I fråga om dessa paragrafer hänvisas till det förut anförda. 1 Huruvida ordförande, ledamöter och suppleanter i bostadsförmedlings styrelse skola åtnjuta arvoden, beror på kommunens bestämmande. Någon skyldighet att åtaga sig berörda uppdrag har icke stadgats. Ett beslut av bostadsförmedlingen, varigenom viss lägenhetsfördelning fastställts eller godkännande meddelats, bör enligt sakens natur omedelbart kunna tillämpas. Beslut varigenom förklarats, att hinder möter mot viss inflyttning, måste tydligen gälla intill dess detsamma i vederbörlig ordning ändrats eller upphävts av överordnad myndighet. I 21 § sista stycket h a r i anslutning härtill införts uttrycklig bestämmelse, att bostadsförmedlingens beslut gäller från den dag detsamma meddelats eller den senare dag, som kan vara i beslutet bestämd. Att ett beslut ges verkan först å viss framtida dag torde huvudsakligen kunna förekomma i det fall som avses i 25 | . i Se sid 167 f.

178 23 §.

Det har synts lämpligt att i lagen upptaga vissa grundläggande föreskrifter om bostadsförmedlingens behandling av inkomna ansökningar om anvisning av bostad. I detta syfte bar i förevarande paragraf stadgats, att bostadsförmedlingen omedelbart skall fastställa den sökandes turordning och kvalifikationsförhållanden samt huruvida han är berättigad till förtur. Självfallet kan sökanden, om förhållandena beträffande de två sistnämnda omständigheterna ändras efter ansökningens ingivande, anmäla detta till bostadsförmedlingen, som då har att vidtaga därav påkallade justeringar av den förut verkställda bedömningen. Det behöver icke särskilt anges, att bostadsförmedlingen äger göra andra anteckningar å registerkortet än de i lagen angivna. Sålunda torde registerkortet böra upptaga sökandens önskemål och de omständigheter han åberopat till styrkande av sin rätt till förtur m. m. 24 §.

Genom föreskriften att skriftliga uppgifter i ärende enligt lagen skola avgivas på heder och samvete har avsetts att göra straffbestämmelsen i 13 kap. 10 § strafflagen tillämplig i de fall, då oriktiga uppgifter lämnas. 25 §.

Såsom tidigare anförts har kommittén ansett erforderligt att införa möjlighet att avhysa den som i strid mot lagen kommit i besittning av en lägenhet. 1 Bestämmelse härom har upptagits i 30 g, vari stadgas, att avhysning skall genomföras, då laga kraft ägande beslut föreligger, att vederbörande icke är berättigad att nyttja lägenheten. 1

Se sid. 171.

I denna paragraf ålägges bostadsförmedlingen att ex officio upptaga frågan om rätten att nyttja en reglerad lägenhet, som tagits i bruk utan att vederbörligt godkännande inhämtats cller kunnat erhållas, t. ex. därför att lägenheten bort upplåtas till sökande som anvisats av bostadsförmedlingen. Man kan även tänka sig att bostadsförmedlingen finner anledning att pröva, huruvida bestämmelserna i 5 eller 16 § tillämpats riktigt. Den prövning, varom här är fråga, innebär en granskning av huruvida lägenhetsinnehavaren enligt lagens bestämmelser kan medges rätt att nyttja lägenheten. Det förhållandet att överträdelse av inflyttningsförbud skett inverkar icke på prövningen. Om därvid befinnes, att tillämpning av 5, 17 eller 18 § kan äga rum, skall bostadsförmedlingen — bortsett från anmälan enligt 32 § andra stycket — icke vidtaga annan åtgärd än att konstatera detta. Vad nu sagts gäller givetvis ej det fall att lägenheten enligt 11 § 1 mom. bort förbehållas bostadssökande, som anvisats av bostadsförmedlingen. Är detta förhållandet blir innehavaren trots kvalifikation obehörig, såvida icke undantagsvis likväl lagenligt antal lägenheter fått disponeras av bostadsförmedlingen för kvalificerade sökande. Då bostadsförmedlingen avgör att olaga nyttjande av viss lägenhet föreligger, torde förmedlingen lämpligen böra i beslutet utsätta viss dag, å vilken lägenheten skall vara utrymd.

Om besvär m. m. 26—27 §§.

Frågan om de allmänna grunderna för besvärsrätten h a r behandlats i det föregående. 1 1

Se sid. 168 ff.

179 I 26 § andra stycket har föreskrivits, att besvärstiden skall räknas från den dag klaganden erhöll del av det beslut, som överklagas. Kommittén anser ej erforderligt att i lagen upptaga närmare bestämmelser angående sättet för delgivning av beslut. Sådana bestämmelser torde lämpligen böra meddelas i tilllämpningsföreskrifter till lagen i samband med övriga regler om förfarandet hos bostadsförmedlingen. Kommittén har funnit lämpligt stadga att besvären skola inges till den bostadsförmedling som meddelat beslutet samt att bostadsförmedlingen skall vidarebefordra desamma. Därvid bör förmedlingen avge yttrande över besvären. Med hänsyn till ärendenas i regel brådskande beskaffenhet har föreskrivits att besvären jämte yttrande skola översändas till länsstyrelsen senast inom en vecka från det besvären inkommit. Att besvären kunna av parten insändas med posten framgår av lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m. 28 §. I olika sammanhang har framhållits, att bostadsförmedlingen skall taga hänsyn till alla omständigheter, som äro kända, då frågan om anvisning blir aktuell för viss sökande. Denna paragraf stadgar, att även omständigheter som inträffat efter meddelandet av ett överklagat beslut skola beaktas, om de åberopas eller eljest framkomma i ett besvärsärende. Bestämmelser i vad mån beslut i olika ärenden vinna laga kraft ha icke upptagits i lagen. I detta hänseende torde böra gälla följande. Avslag å en ansökan om godkännande h i n d r a r icke att fastighetsägaren inkommer med ny ansökan upptagande samma lägenhet och bo-

stadssökande. Det bör icke heller möta något hinder för en fastighetsägare att till bostadsförmedlingens prövning hänskjuta en ny fördelning av de reglerade lägenheterna i en nybyggd fastighet. Att ett av bostadsförmedling meddelat beslut enligt 3 § sista stycket eller 9 § skulle vara ovillkorligt bindande för ett senare avgörande i samma fråga synes icke vara nödvändigt. Om däremot ett dylikt beslut meddelats av länsstyrelsen bör bostadsförmedlingen ej frångå detsamma. I ett fall är det emellertid nödvändigt att räkna med laga kraft hos ett meddelat beslut. Om en bostadsförmedling jämlikt 25 § förklarat en lägenhetsinnehavare icke berättigad att inneha sin lägenhet och beslutet ej inom stadgad tid överklagats eller om det blivit fastställt av länsstyrelsen, måste beslutet kunna ligga till grund för ett avhysningsförfarande jämlikt 30 §. I det fall att beslutet angår en lägenhet som förut varit tagen i bruk föreligger visserligen möjlighet att göra ansökan om godkännande av upplåtelsen. Sådan ansökan bör dock icke verka avbrytande på ett inlett avhysningsförfarande.

Ansvarsbestämmelser m. m. 29 §. I första och andra styckena straffbeläggas brott mot inflyttningsförbud. Sista stycket avser att fastslå att förhandsbesked enligt där nämnda paragrafer icke får åsidosättas även om det skulle vara sakligt oriktigt. 30 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 25 §. 31 §. Den som i och för sig kan ådömas ansvar för medgivande till olaga inflytt-

180 ning kan även bli skyldig att solidariskt med lägenhetsinnehavaren svara för avhysningskostnader. Särskilda bestämmelser. 33 §. Paragrafen har sin motsvarighet i 18 § sista stycket samt 28 § hyresregleringslagen. 34 §.

Paragrafen motsvarar 25 § hyresregleringslagen. 35 §.

Kommittén har såsom i annat sammanhang anmärkts ej funnit erforderligt att för närvarande utarbeta tillämpningsföreskrifter till lagen. Sådana föreskrifter torde bl. a. böra omfatta anvisningar om bekantgörandet av lagens tillämpning i viss kommun, regler för förfarandet hos bostadsförmedlingen och närmare bestämmelser om hushållsuppgifterna. Övergångsbestämmelser. De under 1) och 2) upptagna stadgand e n a ha avseende å det tänkta normalfallet, att kommun beslutar om lagens tillämpning från och med den 1 november visst år. Såsom tidigare berörts torde det, om lagen i viss kommun avses skola tillämpas från annan dag än den 1 november, kunna bli nödvändigt att stadga särskild tid för hushållsuppgifternas första avgivande. Förslagen till ändringar i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen. Enligt 10 § hyresregleringslagen kan Kungl. Maj :t mot en kommuns önskan ålägga kommunen att anordna kommunal bostadsförmedling. Någon sådan till-

lämpning av nämnda paragraf har emellertid icke förekommit. Med hänsyn härtill och då enligt den föreslagna bostadsanvisningslagen kommunal bostadsförmedling skall inrättas i varje kommun, där sistnämnda lag blir gällande, torde ej finnas anledning att om bostadsanvisningslagen antages bibehålla möjligheten att kunna tvångsvis genomföra kommunal bostadsförmedling i övriga kommuner. Kommittén föreslår därför för sådant fall att ifrågavarande lagrum skall upphöra att gälla. De föreslagna ändringarna i 3 och 11 § hyresregleringslagen samt 4 och 7 §§ bostadsrättskontrollagen anser kommittén såsom förut framhållits böra genomföras oavsett om förslaget till bostadsanvisningslag antages eller ej. Dessa ändringsförslag ha i det föregående utförligt motiverats. 1

Förslaget till ändring i lagen om ekonomiska föreningar. Enligt övergångsbestämmelserna till lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1953, skall lagen principiellt gälla även för föreningar, å vilka äldre lag varit tillämplig. Bland andra bestämmelser i den nya lagen, som komma att gälla beträffande äldre föreningar är föreskriften i 14 § andra stycket att medlem må på grund, som kan vara bestämd i stadgarna, uteslutas ur föreningen. Det torde kunna antagas, att vissa ekonomiska föreningar, vilkas ändamål är att åt sina medlemmar upplåta nyttjanderätt till lägenheter i föreningens hus, i stadgarna upptagit en bestämmelse av innebörd, att medlem, som upplåter sin lägenhet åt annan, kan uteslutas ur föreningen. I sådana fall synes 1

Se sid. 105 ff.

181 skäligt, att medlem, som jämlikt bostadsanvisningslagen icke äger att själv bebo sin lägenhet, beredes möjlighet att även mot föreningens vilja upplåta lägenheten till annan. För tillgodoseende härav har till 14 § i ovannämnda lag fogats ett tredje stycke av innehåll, att sådan bestämmelse i stadgarna som ovan sagts ej skall utgöra hinder för medlem, vilken på grund av bostadsanvisningslagen är förhindrad att själv bebo sin lägenhet, att uthyra densamma till godtagbar person.

Förslaget till ändring i lagen om bostadsrättsföreningar. Här angivna ändringsförslag motsvar a r vad som föreslagits beträffande lagen om ekonomiska föreningar.

Förslaget till ändring i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt tryckfrihetsförordningen torde bostadsförmedlingens anteckningar om de bostadssökande samt de intyg och andra skriftliga redogörelser, som dessa kunna ha ingivit, vara allmänna handlingar. 1 Det synes uppenbart, att de uppgifter om de sökandes personliga förhållanden, som ingå i berörda handlingar, icke böra vara tillgängliga för allmänheten. Kommittén föreslår därför ett tilllägg till 14 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, enligt vilket nyssnämnda uppgifter beredas skydd mot obehörigt utlämnande. 1

Se tryckfrihetsförordningen 2 kap. 2 §.

Sammanfattning. Vi ha i vårt land sedan flera år dragits med svår bostadsbrist. I den på grund därav skärpta konkurrensen om lägenheter kan icke utan vidare antagas, att de nytillkomna eller lediga lägenheterna komma dem till godo som värst drabbats av bostadsbristen. Tvärtom har det visat sig, att barnfamiljer och yngre gifta eller förlovade par ha svårigheter att göra sig gällande i konkurrensen om lägenheterna. Om ekonomiska synpunkter fälla utslaget, besitter nämligen den ensamstående, som ju i regel åstadkommer mindre förslitning av lägenheten, i allmänhet större konkurrenskraft än ett familjehushåll. Antalet ensamstående, som inneha egna lägenheter, har samtidigt ökat genom den s. k. hushållssprängningen eller det förhållandet att medlemmar av ett hushåll bryta sig ut ur hushållsgemcnskapen och hyra egna lägenheter. De ekonomiska faktorerna gynna förekomsten av hushållssprängning.

sådan reglering torde erbjuda sig, nämligen lagstiftning, frivilliga överenskommelser samt åtgärder i syfte att göra önskvärda upplåtelser ekonomiskt förmånliga och icke önskvärda ekonomiskt oförmånliga. Den sistnämnda möjligheten har kommittén funnit icke vara användbar. Däremot har kommittén ansett, att man både genom lagstiftning och med stöd av frivilliga överenskommelser kan nå en acceptabel form för reglering av bostadsmarknaden. I fråga om vartdera av dessa båda alternativ har kommittén närmare övervägt vilken utformning som med hänsynstagande till uppkommande fördelar och nackdelar vore att föredraga framför andra varianter därav och sedan träffat sitt val mellan de båda regleringsformerna. Härvid har utformningen av alternativet med lagstiftning fullföljts så, att ett förslag till lag — benämnd bostadsanvisningslag — föreligger i lagtext.

Bostadsbristen beräknas icke bli undanröjd inom en nära framtid. Med hänsyn härtill och till den omfattning bostadsbristen erhållit utgör det angivna konkurrensläget ett allvarligt missförhållande, som enligt kommitténs mening gör det påkallat att närmare undersöka, huruvida icke genom en reglering i en eller annan form av upplåtelser av lediga lägenheter en samhälleligt sett mera önskvärd fördelning av det lediga lägenhetsbeståndet kunde åstadkommas.

Det av kommittén utarbetade förslaget till bostadsanvisningslag bygger på följande huvudgrunder. Lagen erhåller tidsbegränsad giltighet. Den föranleder icke ändring i bestående bostadsförhållanden utan avser endast lägenheter som nyproduceras eller eljest bli tillgängliga. I lokalt hänseende tillämpas lagen endast inom kommun som fattat beslut därom; dock att i fråga om kommun med mindre än 20 000 invånare beslut om regleringens införande för att bli giltigt skall fastställas av Kungl. Maj:t.

Tre möjligheter att åstadkomma en

183 I sakligt hänseende omfattar lagen i princip sådana upplåtelser och överlåtelser av nyttjanderätt till bostad som grundas på hyresavtal, bostadsrättsförhållande eller med bostadsrätt jämförbart andelsrättsförhållande. En lägenhet i varje fastighet får fritt nyttjas till egen bostad av fastighetsägaren eller — om flera ägare finnas — en av dem. I fastigheter med minst tre lägenheter får vidare en lägenhet undantagas för fastighetsskötare eller portvakt. Om särskilda förhållanden föranleda därtill kan Konungen förordna, att lagen icke eller allenast i särskilt angivna hänseenden skall äga tillämpning beträffande viss fastighet eller lägenhet; genom detta undantag är avsett att tillgodose personalbehovet för företag, som medverkat till lösandet av bostadsfrågan för sina anställda. Vissa andra upplåtelser äro också undantagna från lagen (3 §). Regleringen gäller upplåtelser av både möblerade och omöblerade lägenheter samt avser uthyrningar såväl i första som i andra hand. Lägenheter, vari ej ingå kök eller del i kök (enkelrum, kokvrålägenheter m. fl.), äro emellertid lämnade helt utanför regleringen. Behovsprövningen skall främst tillgodose hushåll med barn samt sådana bostadssökande utan barn, som ingått eller ämna ingå äktenskap. En viss del av bostadsbeståndet, en fri sektor, lämnas dock utanför regleringen. Med tillhjälp av denna fria sektor kunna tillgodoses dels sådana speciella bostadsbehov, till vilka eljest icke kan tagas särskild hänsyn, dels deras bostadsbehov, som icke skola ha företräde till något slag av lägenheter. Ett annat syfte med anordnande av en fri sektor är att därmed undvika de olägenheter som erfarenhetsmässigt äro förenade med s. k. barnrikehus. Storleken av den fria

sektorn — eller alltså hur många lägenheter som få fritt upplåtas — är i lagen angiven för fastigheter av olika storlek. Genomsnittligt utgör den 25 procent av de eljest regleringen underkastade lägenheterna. I en nyuppförd fastighet skola sålunda 75 procent av lägenheterna upplåtas enligt behovsprövningsnormerna, medan fastighetsägaren icke behöver iakttaga några normer vid upplåtelserna av återstående lägenheter. I fråga om det äldre fastighetsbeståndet blir verkan av systemet följande. Så länge 75 procent av lägenheterna i fastigheten icke äro upplåtna i enlighet med normerna, måste fastighetsägaren iakttaga dessa vid upplåtelse av ledigbliven lägenhet. När nämnda mått är fyllt, har ägaren däremot frihet att upplåta ledig lägenhet till vem han vill. Systemet förutsätter för sin tillämpning, att m a n äger kännedom om sammansättningen av hushållen i de olika lägenheterna. Det h a r därför föreskrivits, att för varje fastighet, vari finns mer än en reglerad lägenhet, årligen skall i fråga om varje sådan lägenhet lämnas uppgift om dess rumsantal och hushållets sammansättning (hushållsuppgift). De senast avgivna hushållsuppgifterna ligga till grund för avgörandet huruvida en ledigbliven lägenhet får upplåtas fritt eller ej. Såsom norm för behovsprövningen gäller, att lägenheter å ett rum och kök skola innehavas av hushåll med minst två familjemedlemmar samt lägenheter å två eller flera rum och kök av hushåll med minst tre familjemedlemmar. Till familjemedlemmar räknas, utom lägenhetsinnehavaren själv, hans make samt hans eller makens barn oavsett barnens ålder. Vidare räknas dit makarnas föräldrar samt, i fråga om förvärvsarbetande ensamstående med barn

184 under 16 år, jämväl hemhjälp med bostad hos lägenhetsinnehavaren. Genomförandet av behovsprövningen är anordnad på olika sätt för nyproducerade och äldre lägenheter. I fråga om de förra gäller, att den kommunala bostadsförmedling, som skall finnas i varje kommun där lagen äger tillämpning, skall till varje lägenhet, som ej ingår i den fria sektorn, anvisa så många enligt behovsprövningsnormerna till lägenheten kvalificerade sökande som fastighetsägaren påkallar, dock att förmedlingen icke är skyldig anvisa mer än tre sökande till varje lägenhet. De sökande som anvisas skola skäligen kunna tagas för goda. Sökande som anmält sig tidigare hos förmedlingen skall anvisas före sökande som anmält sig senare. Såsom villkor för att sökande skall kunna komma i fråga till anvisning må icke uppställas krav på bosättning i kommunen. Föreligga ömmande omständigheter, såsom sjukdom eller avsaknad av egen bostad, må förmedlingen ge sökande förtur till anvisning av bostad. I motiveringen ha närmare angivits de typer av fall, för vilka enligt kommitténs mening förtursbestämmelsen kan bli tillämplig. Vid upplåtelse av äldre lägenhet — d. v. s. lägenhet som förut varit tagen i bruk — föreligger icke någon rätt för bostadsförmedlingen att anvisa sökande utan det ankommer på fastighetsägaren att anskaffa hyresgäst. Han måste emellertid välja en hyresgäst, vars hushåll uppfyller behovsprövningsnormerna. Det förutsattes härvid givetvis, att lägenheten icke ingår i fria sektorn; är detta fallet, har han, som förut nämnts, full frihet vid valet. — I vissa fall behöva behovsprövningsnormerna ej vara uppfyllda (18 §). Främst bland dessa fall märkas lägenhetsbytena. Kontroll av regleringens

efterlevnad

sker genom den kommunala bostadsförmedlingen. För att göra kontrollen möjlig skola i princip samtliga upplåtelser inom kommunen granskas avförmedlingen. Lagen ger endast vissa grundläggande bestämmelser om den kommunala bostadsförmedlingens sammansättning och verksamhet (19—23 §§). Kostnaderna för förmedlingen skoh bäras av kommunen. Någon avgift för enskilda fastighetsägare eller hyressökande skall icke förekomma. Besvärsrätt föreligger mot beslut av kommunala bostadsförmedlingen. Bostadssökande må dock föra talan endast mot beslut, varav han direkt beröres. Besvären prövas av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras. Bötesstraff stadgas för överträdelse av lagen. Den som inflyttat i lägenhet utan tillstånd kan på talan av kommunala bostadsförmedlingen avhysas avdomstol eller överexekutor. Närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen utfärdas av Konungen. Alternativet med frivilliga överenskommelser bygger på tanken att det bör vara möjligt att uppnå en tillfredsställande fördelning av ledigblivna bostäder genom att påverka uthyrningspraxis hos dem som upplåta lägenheter. Påverkan avses skola ske dels mera direkt genom upplåtarnas intresseorganisationer, dels genom lämplig upplysning och propaganda, vilken skall rikta sig även till sådana upplåtare som stå utanför organisationerna. Kommittén har varit i kontakt med följande organisationer: Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska Byggnadsindustriförbundet, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars riksförbund u.p.a., Svenska Riksbyggen samt Sveriges Allmännyttiga Bostads-

185 företag. Samtliga ha förklarat sig villiga att vara aktivt verksamma för att förmå sina medlemmar att vid upplåtelser av lediga bostadslägenheter följa vissa efter överläggningar mellan kommittén och organisationerna utarbetade riktlinjer. I den propaganda som skall komma till stånd utanför organisationerna skola samma riktlinjer rekommenderas till efterföljd. Ett närmare planerande av formerna för propagandan avses skola ske under medverkan av reklamteknisk expertis sedan det blivit bestämt att nu förevarande regleringsalternativ skall genomföras. För var och en av de angivna organisationerna har utarbetats ett rekommendationsförslag. Sakligt sett skilja sig rekommendationerna praktiskt taget icke från varandra på annat sätt än som betingas av att organisationerna ha delvis skilda verksamhetsfält å bostadsmarknaden. Beträffande innehållet av rekommendationerna hänvisas till Bilaga C. Här skola endast beröras riktlinjerna i den rekommendation som Sveriges Fastighetsägareförbund åtagit sig att verka för. Då fråga är om upplåtelse utan samband med byte skall iakttagas, att lägenhet som frigjorts genom att kommunal bostadsförmedling berett innehavaren annan bostad (eller i förekommande fall annan lägenhet som blivit ledig efter omflyttning inom fastigheten i samband med frigörelse som här avses) upplåtes till någon av de bostadssökande som förmedlingen kan vilja anvisa, att lägenheter å ett rum och kök, som icke äro påtagligt olämpliga som familjebostäder, upplåtas till hushåll om minst två personer, därvid i första hand böra ifrågakomma personer med barn, personer som ämna ingå äktenskap samt makar, samt att lägenheter å två rum och kök och större lägenheter upplåtas till hushåll om minst tre personer, där-

vid i första hand böra ifrågakomma personer med barn (även änklingar, änkor eller ogifta personer med b a r n ) . Avvikelse från nu angivna principer skall kunna ske efter tillstyrkan av ett av ortens fastighetsägareförening inrättat rådgivande organ, uthyrningsnämnd. Fastighetsägarna medverka även i fortsättningen till lägenhetsbyten. Såsom önskvärt framhålles slutligen i rekommendationen att fastighetsägarna i största möjliga utsträckning lämna den kommunala bostadsförmedlingen uppdrag att anvisa hyresgäster till lediga lägenheter. Ett genomförande av den frivilliga ordningen skulle ske i form av ett försök. För att få ett objektivt underlag för en bedömning av resultatet föreslås att upplåtare ålägges uppgiftsskyldighet beträffande skedda uthyrningar av famitjebostadslägenheter. Uppgiftsskyldigheten skulle avse lägenhetens storlek, räknad i rumsantal, och sammansättning av hyresgästens hushåll. Den skulle endast omfatta tätorter med minst 20 000 invånare. Bedovisning av det statistiska material som framkommer genom uppgiftsskyldigheten föreslås ske vid årsskiftet 1954—1955. Vissa kostnader för genomförandet av den frivilliga ordningen föreslås skola bäras av staten. Kommitténs val mellan de båda alternativ, för vilka nu redogjorts, har föregåtts av en genomgång av de i olika riktningar verkande synpunkter som kunna anläggas härpå. Kommittén framhåller därefter, att det slutliga valet mellan de båda alternativen för kommittén blir beroende av vilken betydelse man i nuläget bör tillerkänna den större effekt som talar för lagstiftningsalternativet. Ju mörkare man bedömer bostadssituationen dess

186 större vikt ligger på effekten av det system man vill införa. Om — såsom kommittén är benägen anse — alternativen i övrigt finnas vara i stort sett jämbördiga, blir det bedömningen av bostadssituationen som blir avgörande för vilket av dem som bör ges företräde. Med hänsyn till att intet av alternativen kan beräknas börja tillämpas förrän under nästa år och till att man ej gärna vill binda sig för det hårdare ingreppet, om en lättnad i bostadssituationen är i sikte, blir kommitténs ställningstagande närmast beroende av framtidsbedömningen av bostadssituationen, d. v. s. förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på bostäder.

två till buds stående ingrepp, konstaterar kommittén, att resultatet av det förda resonemanget därför bör bli att den frivilliga ordningen ges företräde framför lagstiftningsalternativet. Till detta kommitténs slutliga ställningstagande har även bidragit den synpunkten att en genom organisationers medverkan frivilligt genomförd ordning allmänt sett är att föredraga framför lagstiftning. Kommittén tillstyrker alltså, att Kungl. Maj:t tager initiativ till att åtgärder för genomförande på frivillighetens väg av behovsprövning på bostadsmarknaden vidtagas i anslutning till kommitténs förslag.

Kommittén redogör därefter för vissa från bostadsstyrelsen erhållna uppgifter härom. Av redogörelsen framgår bland annat att man enligt bostadsstyrelsens mening på det hela taget hade anledning att för närvarande betrakta den närmaste tidens utveckling i fråga om bostadsproduktionen med en viss, ehuru försiktig optimism. Kommittén framhåller att — om än några säkra slutsatser icke kunna dragas om tillgången och efterfrågan på bostäder under den närmaste framtiden — de faktorer som äro att räkna med synas ge täckning för omdömet att en lättnad i bostadssituationen är i sikte. Efter erinran om sitt tidigare uttalande att man i ett sådant läge ej gärna vill binda sig för det h å r d a r e av

För att bereda större möjligheter att beivra olagliga ersättningar på bostadsmarknaden föreslår kommittén den ändring i lagarna om hyresreglering m. m. och om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., att straffbarhet skall inträda redan i och med att den olagliga ersättningen betingas. Enligt den nuvarande lydelsen av straffbestämmelserna måste avtal om ersättning ha kommit till stånd eller ersättningen ha mottagits för att brott skall föreligga. Avtal om eller mottagande av olaglig ersättning skall som hittills vara straffbart. Nu berörda lagändringar föreslås skola genomföras även om den frivilliga linjen väljes.

Reservation av herr Järtelius. I de direktiv som i mars 1951 lämnades för kommitténs arbete framhölls att bostadsbristen alltjämt vore mycket svår och att utsikterna att häva densamma försämrats till den grad att en krisbetingad reglering måhända bleve nödvändig. Frågan huruvida denna dystra bakgrund är densamma, när detta betänkande avgives, måste jag besvara jakande. De uppgifter kommittén erhållit från de arbetande kommunala bostadsförmedlingarna, dels vid sammanträde med deras representanter och dels i avlämnade rapporter, giva klart vid handen att bostadsköerna i stället för att avtaga alltjämt tilltaga. Medan de större barnfamiljerna i rätt stor utsträckning kunnat tillgodoses, är antalet mindre barnfamiljer och sådana sökande som ämna ingå äktenskap alltjämt mycket stort och väntetiderna framstå för dem som fruktansvärt långa. På senaste tid har på vissa orter möjligen kunnat förmärkas någon förändring i efterfrågan i riktning mot mindre lägenheter, men efterfrågan mätt i antalet lägenheter visar fortfarande ökning. Att bostadsbristen alltjämt är lika besvärande har också konstaterats av hyresrådet i en till Konungen i oktober 1952 avlåten skrivelse med begäran om hyresregleringslagens förlängning för ytterligare ett år räknat från och med den 1 oktober 1953. Däri förklaras, att någon märkbar förbättring å hyresmarknaden icke inträtt vid jämförelse med år 1951. Det är givet av största intresse att även så långt möjligt söka utröna hur

utvecklingen på hyresmarknaden kan förväntas bli under de närmast kommande åren. Även om man måste räkna med att bostadsbristen icke kan bli undanröjd inom överskådlig tid, vore det nämligen naturligt att låta en beräknad förbättring — även en långsamt skeende sådan — få öva inflytande på valet bland de åtgärder som övervägas i syfte att undanröja de missförhållanden som nu bestå till skada för vissa kategorier av bostadsökande, särskilt familjer med barn. Från bostadsstyrelsens sida har man delgivit kommittén en prognos, som anses giva vid handen att en viss försiktig optimism är berättigad. Kommitténs majoritet har ansett sig däri finna täckning för omdömet att en lättnad i bostadssituationen vore i sikte. Jag anser mig icke kunna deltaga i detta uttalande. Vetskapen om att dylika prognoser över huvud äro mycket osäkra och att tidigare betydligt mer optimistiska förutsägelser om utvecklingen på bostadsmarknaden slagit fel på grund av senare inträffade och ej förutsedda förhållanden bör enligt min mening föranleda, att förslag om åtgärder av den art det här gäller icke byggas på så bräcklig grund. Sant är att vissa tecken till konjunkturavmattning gjort sig gällande, men dessa ha varit av så liten omfattning och betydelse att det vore förhastat att därav draga alltför långtgående slutsatser i här förevarande avseende. Från ansvarigt håll har också för någon tid sedan uttalats att dessa tendenser redan förefalla att uttunnas.

188 Det synes därför icke uteslutet att högkonjunkturen kan komma att fortsätta och till och med stegras. Vid avgörandet av frågan huruvida en behovsprövning vid uthyrning av nyproducerade eller ledigblivna lägenheter bör genomföras och vilka åtgärder som för sådant fall böra vidtagas anser jag det vara nödvändigt att utgå från att — som ovan framhållits — dels antalet vid de kommunala bostadsförmedlingarna anmälda bostadssökande stigit och att läget å bostadsmarknaden därför får anses minst lika allvarligt som år 1951 och dels att en säker bedömning av de närmaste årens utveckling icke synes möjlig. Med denna utgångspunkt anser jag det ofrånkomligt att de åtgärder, som skola föreslås, måste vara sådana att de kunna förväntas ha en tämligen omedelbar positiv verkan. Att genomföra en ur behovssynpunkter så rättvis lägenhetsfördelning som möjligt måste i nuvarande läge anses så angeläget att man i valet mellan å ena sidan en mild och långsamt verkande reglering och å andra sidan kraftigare och mer snabbt verkande åtgärder måste ge företräde åt de senare. Ur denna avgörande synpunkt kan enligt min mening intetdera av majoritetens båda förslag — den s. k. frivilliglinjen och kvotsystemet — accepteras.

Den s. k. frivilliga

ordningen.

Jag delar kommitténs uppfattning att en genom organisationers medverkan frivilligt genomförd ordning rent allmänt sett är att föredraga framför lagstiftning. Det är också uppenbart, att den högsta graden av effekt uppnås därest denna medverkan får formen av överenskommelser mellan organisationer, som kunna anses representativa för berörda medborgargrupper och som ha makt och myndighet att bland sina med-

lemmar genomdriva att sådana överenskommelser verkligen följas. Lösningen med kollektiva överenskommelser, vilken antytts i direktiven. har emellertid icke ansetts framkomlig, bl. a. av den anledningen att hyresgästorganisationerna icke kunna anses vara i egentlig mening part eller representera de bostadssökande. 1 stället har man fått nöja sig med ensidiga utfästelser från fastighetsägareorganisationen och vissa större bostadsproducenter. Dessa intresseorganisationers åtaganden sträcka sig emellertid icke längre och torde — i varje fall för fastighetsägareförbundets vidkommande — icke kunna sträcka sig längre än till rekommendationer som avses skola påverka medlemmarnas uthyrningspraxis. Utan tvekan kommer härvid, bl. a. med hänsyn till att de större kommunerna skaffat sig ett bestämmande inflytande över hela eller större delen av nyproduktionen, tyngdpunkten att ligga på i vad mån resultat vinnes genom fastighetsägareförbundets appell till ägare av hyreshus i det befintliga beståndet. Vad det gäller är, att bland dessa fastighetsägare skapa en opinion, som medför en ändring i den tidigare tämligen allmänna inställning, vilken inneburit ovillighet att hyra ut till barnfamiljer och motstånd mot varje form av ingripande eller inflytande från kommunal bostadsförmedlings sida i fråga om uthyrningarna. Även för den, som tror på att en dylik fullständig omsvängning är möjlig, måste det stå klart att en sådan procedur kommer att ta lång tid. Inför kommittén har också fastighetsägareförbundet förklarat, att det vore meningslöst att tidigare än efter två år söka fastställa huruvida den s. k. frivilliga ordningen givit positiva resultat. Den omständigheten, att endast ungefär hälften av ägarna till egentliga hyreshus äro anslutna till Sveriges Fastighets-

189 ägareförbund, inger enligt min åsikt farhågor för att rekommendationerna icke komma att få den betydelse förbundet och kommittén räknat med. Därtill kommer att förbundet icke ens gentemot sina medlemmar förfogar över några medel som tvingar till respekt för och efterlevnad av de utsända parollerna. Visserligen kan förbundet tillgripa uteslutning av tredskande medlem, men detta är ett vapen som man av naturliga skäl drar sig för att använda. Man kan enligt min mening icke heller våga räkna med att kommitténs lagstiftningsalternativ på allvar skulle komma att uppfattas som en hotande eventualitet och därigenom skapa ett tillräckligt starkt intresse hos fastighetsägarna att i sin uthyrningspolitik följa apellens rekommendationer. Om fastighetsägareförbundet icke kan tvinga sina egna medlemmar att rätta sig efter appellen kan man så mycket m i n d r e ingripa mot ovilliga oorganiserade fastighetsägare. Det är med vetskap härom som man förklarat, att värdet av rekommendationerna huvudsakligen ligger på upplysnings- och propagandaplanet. Även om man är övertygad om att fastighetsägareförbundet och dess lokalavdelningar komma att göra vad på dem a n k o m m e r för att i åsyftad riktning söka påverka sina medlemmar, är man icke lika förvissad om, att därigenom skulle åstadkommas vad situationen kräver. Man måste nämligen befara, att de enskilda fastighetsägarna i aktuella uthyrningsfall komma att låta andra intressen fälla utslaget än hänsynen till de av allmänintresset dikterade rekommendationerna. Man kan inte heller helt bortse från att apellen kan ge anledning till att fastighetsägare utsättas icke endast för press utan även för otillbörlig påverkan från de bostadssökande, vilka förbigås om rekommendationerna följas. Frånsett

att

apellen

med

säkerhet

kommer att helt nonchaleras av många uthyrarc försvagas dess verkan även därav att möjligheter givits till dispens från dess riktlinjer. Med hänsyn till systemets uppläggning h a r det ansetts naturligt och nödvändigt att anförtro dispensbeviljandet åt fastighetsägarnas egna organisationer. Som Hyresgästernas Riksförbund framhållit, har hyresgästintresset där icke någon möjlighet att göra sig gällande. Man måste antaga — trots att kommittén förutsatt att dispensgivningen skall bli synnerligen restriktiv — att dispensfallen icke komma att bli ovanliga. Detta har stått klart för kommittén, när den förklarat, »att — även om den frivilliga ordningen skulle visa sig motsvara ganska högt ställda förväntningar — man icke kan räkna med att uthyrningar i strid mot rekommendationerna bli en företeelse utan betydelse i sammanhanget». Det torde utan överdrift kunna påstås, att frivilligalternativet står och faller med hur dispensgivningen kommer att bedrivas. Det är å ena sidan uppenbart, att fastighetsägarna icke komma att godtaga en sådan begränsning av dispensmöjligheterna att systemet kommer att framstå som stelare och h å r d a r e än lagstiftningsalternativet. Å andra sidan kommer man att nogsamt registrera varje avsteg eller eftergift och rätta sig efter uthyrningsnämnderna endast om deras beslut eller uttalanden överensstämma med den egna tolkningen av dessa »prejudikat». Däri ligger en risk för att antingen dispensfallens antal ökas eller förtroendet för uthyrningsnämnderna minskas och i båda fallen leder detta till att effekten av frivilligalternativet försvagas. I fråga om appellens innehåll må endast anmärkas, att formuleringen av p . 2 a) om uthyrning av lägenheter å ett rum och kök kan leda till att dessa lägenheter i största utsträckning kom-

190 ma att förbehållas äldre makar eller andra tvåpersonshushåll med förbigående av personer med barn och sådana som ämna ingå äktenskap. Med hänsyn till att dessa lägenheter utgöra ca 40 % av det äldre lägenhetsbeståndet och tills vidare i stor utsträckning måste godtagas såsom familjebostäder skulle en sådan utveckling, som innebär att uttunningen fortsätter, måhända vålla ytterligare svårigheter för den egentliga familjegruppen. Slutligen må endast erinras om att man med den frivilliga linjen icke kan räkna med att behovsprincipen i någon större utsträckning bli avgörande vid överlåtelser av bostadsrätt och annan andelsrätt, varmed är förenad rätt att nyttja bostadslägenhet. Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga, att även om frivilligalternativet enligt kommitténs förslag skall prövas som ett försök och att kontroll med ledning av uthyrningsuppgifter skall kunna ske i anslutning till årsskiftet 1954— 1955, detsamma enligt mitt förmenande lider av så betänkliga svagheter, att det i rådande läge icke kan komma i fråga som alternativ till förslag, vilka visserligen innebära en reglering som direkt beskär fastighetsägarnas rätt att uthyra sina lägenheter till vem de önska, men som i sig innefatta större garantier för snabbare och bättre resultat. Kvotsystemet. Kommitténs lagstiftningsalternativ är subsidiärt i förhållande till den s. k. frivilliga ordningen. Därest den senare efter en kortare eller längre försökstid skulle visa sig otillräcklig, har man tänkt sig att bostadsanvisningslagen skall kunna tillgripas utan nämnvärd tidsutdräkt. Det läge som då får förutsättas vara för handen torde kräva åtgärder som på ett helt annat och snabbare sätt än den frivilliga ordningen

åstadkommer den bättring i förhållandena som eftersträvas. Man frågar sig då om det s. k. kvotsystemet innebär ett sådant effektivt ingripande. Jag är av den bestämda uppfattningen att så icke kan sägas vara fallet. Skälen härför skola i det följande närmare utvecklas. Kvotsystemet kan i fråga om n yproduktionen i stort sett sägas innebära en modifierad obligatorisk kommunal förmedling av 75 % av bostadslägenheterna, medan resterande 25 % — den s. k. fria sektorn — lämnas helt oreglerad. Genomförandet av ett sådant förslag skulle å de orter — och dit höra de största städerna, vilka samtidigt ha den mest kännbara bostadsbristen — där hela eller nästan hela nyproduktionen för närvarande uthyres genom den kommunala bostadsförmedlingen medföra en beskärning av detta kommunala inflytande på lägenhetsfördelningen. Det kan näppeligen förväntas, att de som inom sagda kommuner ha det närmaste ansvaret för behovsprövningen skola anse detta innebära en förstärkning av möjligheterna att komma till rätta med de svåra fördelningsproblemen. Visserligen kan häremot göras gällande, att de allmännyttiga företagen liksom nu torde komma att lämna samtliga lägenheter till den kommunala bostadsförmedlingen, men dels svara icke dessa för hela nyproduktionen och dels torde man få räkna med att det även bland dessa företag kan finnas intresse av att utan bostadsförmedlingens bestämmande inflytande få uthyra en del av lägenheterna. Skäl härför kan bl. a. vara strävan att vidmakthålla en för organisationen önskvärd medlemsrekrytering. Det kan då ifrågasättas om icke antalet lägenheter, som genom införandet av den fria sektorn i nybyggnadshusen undandrages bostadsförmedlingarna, blir lika stort som antalet av de ledigblivna lägenheter

191 i det äldre beståndet, vilka komma att falla under regleringen. Vinsten av hela regleringsförfarandet kan då bli minst sagt diskutabel och detta så mycket mer som det icke genom det föreslagna systemet är sörjt för att de sistnämnda lägenheterna verkligen komma dem tillgodo som bäst behöva dem. Som motiv för den fria sektorn har bl. a. anförts att i många fall ensamslående personer kunna ha ett berättigat anspråk på en bostad, som i och för sig skulle vara lämplig som familjebostad, och därför icke utan vidare böra få stå tillbaka för de kategorier, som hänföras till den s. k. familjegruppen. Av denna anledning borde ett visst antal för familjer lämpade lägenheter undantagas för fri uthyrning. Det kan icke förnekas, att det ibland kan föreligga särskilda skäl för någon att ta i anspråk en större lägenhet än vad som medges i en stel och i detalj utformad reglering. I den mån sådana speciella behov med hänsyn till bristsituationen på orten kan få tillgodoses kan detta dock lika väl ske om man låter hela nyproduktionen fördelas av en kommunal bostadsförmedling, som inom ramen för av kommunen bestämda riktlinjer medges en viss frihet i sin anvisningsverksamhet. Som kommittén själv framhållit, kan det nämligen icke komma i fråga att i nybyggda fastigheter, vilka med hänsyn till produktionens inriktning mot mellanstora lägenheter väsentligen innehålla lägenheter om 2—3 r u m och kök med eller utan uthyrningsrum, placera enbart barnfamiljer eller a n d r a kvalificerade hushåll. Fördelen med att låta den kommunala bostadsförmedlingen anvisa hyresgäster även till den återstående fjärdedelen av lägenheterna och därvid i den utsträckning det är lämpligt och möjligt beakta även speciella bostadsbehov är givetvis, att man därigenom får större garantier

för rättvisa vid lägenhetstilldelningen. Lämnas denna del av nyproduktionen helt fri, kommer en fruktansvärt hård konkurrens om dessa lägenheter att uppstå. Denna konkurrens kommer att ytterligare befordras av att ägarna av de nybyggda fastigheterna enligt kommitténs förslag själva få avgöra vilka lägenheter som skola ingå i den fria sektorn och då regelmässigt komma att utvälja de mest begärliga lägenheterna. Man får inte heller blunda för att en dylik hård fri konkurrens om ett begränsat antal begärliga lägenheter innebär betydande risker för att otillåtna ersättningar komma att både erbjudas och betingas. Man skulle sålunda komma att medverka till ytterligare utbredning av vad som i direktiven med all rätt betecknas som ett särskilt allvarligt missförhållande. Visserligen har kommittén föreslagit en viss skärpning av straffbestämmelserna i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen, men det torde även framgent oftast bli så att den som överträtt bestämmelserna icke kan lagforas till följd av brist på tillräckliga bevis. Medan kommittén i fråga om 75 % av nyproduktionen accepterat ett direkt anvisningsförfarande, har man när det gäller d e t ä l d r e lägenhetsbes t å n d e t , varmed avses alla upplåtelser utom första upplåtelsen av lägenhet i nybyggd fastighet, föreslagit ett system, enligt vilket upplåtaren skall för varje fall inhämta den kommunala bostadsförmedlingens godkännande av en ifrågasatt upplåtelse. I syfte att dels förhindra alltför stort barnantal inom fastigheterna och dels även inom detta bestånd lämna möjlighet för speciella bostadsbehov att göra sig gällande har kommittén föreslagit en ordning, varigenom en fastighetsägare under vissa förutsättningar får fritt upplåta en del av lägenheterna, den s. k. fria sektorn, vilken angivits i procent av antalet regie-

192 ringsbara lägenheter. Kommittén har bestämt denna fria sektor så, att lägenhet må fritt upplåtas då redan minst 75 % av de reglerade lägenheterna i huset innehas av i lagens mening kvalificerade hyresgäster. Ju lägre denna procentsats sättes desto större blir givetvis den fria sektorn och desto mildare och mindre effektiv blir regleringen. Kommitténs val av kvot har föregåtts avgrundliga överväganden av de olika faktorer som ansetts böra inverka därpå och det är svårt att däremot anföra någon egentlig kritik. Det måste emellertid påpekas att den statistiska undersökningen givit vid handen att inom det äldre fastighetsbeståndet skett en sådan uttunning av boendetätheten att det torde komma att dröja rätt avsevärd tid innan någon fri sektor överhuvud kommer att uppstå inom flertalet fastigheter, om man därvid undantar de senaste fyra—fem årens produktion, i fråga om vilken de kommunala bostadsförmedlingarna fått bestämma eller inverka på fördelningen av lägenheterna. Detta kan visserligen om man ser till lagstiftningsförslagets syfte att gynna de mest behövande kategorierna av bostadssökande — den s. k. familjegruppen — icke anses innebära något oförmånligt, men det betyder, att vad man genom en invecklad och sinnrik lagkonstruktion velat åstadkomma som någonting av betydande värde att läggas i vågskålen vid en jämförelse med andra förslag till behovsprövningens genomförande i själva verket icke får någon nämnvärd praktisk betydelse. Härigenom förlorar också kvotsystemet mycket av den smidighet som man under hänvisning till förhandenvaron av den fria sektorn i det äldre lägenhetsbeståndet tillskrivit detsamma. Bortsett från de i lagen direkt angivna undantagen från behovsprövningen måste alla upplåtelser ske med iakttagande av de uppställda kvalifika-

tionsgrunderna. Någon möjlighet för den kommunala bostadsförmedlingen att lämna dispens finnes icke. Detta torde komma att medföra betydande svårigheter, särskilt med tanke på att antalet bostadssökande tvåpersonshushåll är så stort att det är uppenbart omöjligt att hänvisa dessa hushåll till allenast lägenheter om högst ett rum och kök och detta även om man tar hänsyn till den omflyttning av barnfamiljer som sker från lägenheter om ett rum och kök till större lägenheter. Nyproduktionen av enrumslägenheter är nämligen relativi obetydlig och ledigheterna inom del äldre beståndet kunna icke förväntas uppgå till mer än högst 2 000 lägenheter per år. Tvåpersonshushållen hänvisas då i stor utsträckning till att konkurrera med de ensamstående om den fria sektorn. Förfarandet vid a n v i s n i n g avlägenheter i nyproduktionen angives i lagförslagets 12 § och ansluter sig i huvudsak till vad som redan praktiseras i de större kommunala bostadsförmedlingarna. Ett på detta sätt upplagt system synes ha goda förutsättningar att fungera tillfredsställande. Icke heller kan något erinras mot att man i 13 § fastslagit turordningen som grundläggande i fråga om rätten att bli anvisad lägenhet. Det torde däremot icke slå lika klart för den bostadssökande allmänheten som för kommittén att turordningen i själva verket måste tillämpas inom ett flertal olika köer av de anmälda, köer som bestämmas av de sökandes önskemål om bostadens storlek, belägenhet, hyrespris och möjligheterna till erhållande av speciella bostadssubventioner m. m. Det mest intrikata problemet är emellertid att avgöra, vilka som skola anses berättigade till s. k. förtur. Härom säger den föreslagna bostadsanvisningslagen i 14 §: »Föreligga ömmande omständig-

193 heter, såsom sjukdom eller avsaknad av egen bostad, må kommunala bostadsförmedlingen giva sökande förtur till anvisning av bostad.» Någon turordning skall icke upprätthällas mellan de förtursberättigade inbördes. Att förtur bör tillerkännas fall, där svårare sjukdom gör ombyte av bostad nödvändigt eller önskvärt, är uppenbart. Samma bör gälla då bostadsförhållandena äro sådana, att förutsättningar för legal abort äro för handen. Vad som möjligen kan vålla en viss tveksamhet är huruvida som generell förtursgrund bör angivas »avsaknad av egen bostad». Därmed kommer nämligen gruppen av Eortursberättigade att utgöras av en tämligen betydande del av de hos bostadsförmedlingarna anmälda sökandena. Det kan emellertid icke bestridas att den föreslagna ordningen ger de kommunala bostadsförmedlingarna betydligt större möjligheter att fördela lägenheterna med beaktande i första hand av behovens angelägenhetsgrad än vad som vore möjligt om man nödgades strängt tillämpa ancienn i tetsprincipen. Krav på bosättning i kommunen får enligt 13 § icke uppställas som villkor för att sökande skall kunna anvisas lägenhet. Kommittén har därmed tagit avstånd från de tendenser till uppställande av i n f l y t t n i n g s s p ä r r a r som v isat sig på vissa håll och däremot torde intet vara att invända, även om man från ifrågavarande kommuners sida torde kunna anföra starka sakliga skäl för att man nödgats slå in på en dylik politik. Ett annat uttryck för samma strävan från kommunernas sida att i första hand sörja för sina egna är utestängandet helt eller i viss utsträckning av icke svenska medborgare från anvisning av bostad genom bostadsförmedlingen. Denna inställning har emellertid i ett uppmärksammat fall underkänts av regeringsrätten. 13—216548

I fråga om det äldre lägenhetsbeståndet skall som ovan sagts gälla att uthyrning får ske fritt såtillvida, att hinder icke möter för fastighetsägare att uthyra lägenhet till vem han önskar, blott denne är i lagens mening kvalificerad eller lägenheten ingår i den fria sektorn. Innan lägenheten får tas i anspråk av vederbörande skall upplåtelsen emellertid g o d k ä n n a s av den kommunala bostadsförmedlingen. Det bar icke kunnat undvikas att man för att möjliggöra ett effektivt övervakande från bostadsförmedlingens sida av att förutsättningarna för upplåtelse äro för handen måst tillskapa ett tämligen invecklat och administrativt besvärligt kontrollsystem. Huruvida viss lägenhet ingår i den fria sektorn skall sålunda avgöras med ledning av särskilda s. k. hushållsuppgifter, vilka avses skola lämnas årligen i samband med mantalsskrivningen. Varje hyresgäst — oavsett om för honom föreligger något aktuellt bostadsproblem — ålägges härigenom skyldighet att varje år lämna uppgifter om sina familjeförhållanden i ungefärligen samma utsträckning som vid de s. k. bostadsräkningarna. Det kan utan vidare antagas, att en sådan uppgiftsskyldighet kommer att skapa olust och irritation hos den stora allmänheten. Till stöd för den föreslagna ordningen beträffande upplåtelse inom det äldre lägenhetsbeståndet har främst anförts värdet av att så långt möjligt lämna fastighetsägarna frihet att själva välja sina hyresgäster. För att tillgodose detta intresse har man nödgats dels anordna en synnerligen besvärlig kontroll över upplåtelserna och dels avstå från att kunna genomföra en verklig behovsprövning. Vem som helst, som uppfyller de uppställda kvalifikationskraven, får utan hänsyn till turordning och angelägenhetsgrad förhyra ledigblivna lägenheter. Enligt mitt förmenande är detta

194 en väsentlig svaghet i kvotsystemet. Även i fråga om de »äldre» lägenheterna borde anvisningsförfarandet ha tillgripits. Det må tillåtas mig att till stöd för denna uppfattning citera ett avsnitt ur den allmänna motiveringen till kvotsystemet: »Att en stor grupp lägenheter upplåtes till särskilt anvisade bostadssökande är av betydelse även ur den synpunkten, att en bättre anpassning av hushållens storlek efter lägenheternas kan antagas komma till stånd vid en offentlig myndighets anvisningar än då fastighetsägarna verkställa urvalet. 1 senare fallet torde oftare än i det förra inträffa att endast regleringens minimikrav på hushållets storlek bli iakttagna» (sid. 152). Uttalandet har visserligen gjorts för att motivera anvisningsförfarandet i fråga om nyproduktionen, men får enligt min mening anses äga giltighet i fråga om alla upplåtelser och alltså även inom det äldre lägenhetsbeståndet. Det må slutligen i detta sammanhang erinras om att man även vid tillämpning av ett anvisningsförfarande inte behöver helt åsidosätta fastighetsägarens intresse av att få öva inflytande på valet av hyresgäst. Även inom det äldre lägenhetsbeståndet bör med fördel kunna väljas det anvisningssystem som föreslagits för nyproduktionen och som innebär att upplåtaren får välja mellan ett visst antal i och för sig godtagbara sökande. Man får akta sig för att alltför mycket lägga vikt vid det nyssnämnda fastighetsägareintresset, ty möjligheterna för hyresvärdarna att företaga en främst avekonomiska synpunkter dikterad gallring bland hyresspekulanter är till största delen ett resultat av bostadsbristen. Under normala förhållanden och i synnerhet under tider av god tillgång på bostäder ha fastighetsägarna nämligen icke befunnit sig i denna gynnsamma ställning.

Att d e 1 s undantaga en stor del av nyproduktionen från de kommunala bostadsförmedlingarnas direkta inflytande och d e l s icke låta dessa förmedlingar få förfoga över ledigblivna lägenheter inom det äldre lägenhetsbeståndet, dalman i stället genom ett administrativt tungrott förfarande skall kontrollera upplåtelser som ske utan verklig behovsprövning, anser jag innebära en reglering av vilken man icke har att inom rimlig tid vänta sig några påtagliga positiva resultat. Av denna anledning har jag icke kunnat ansluta mig till kommitténs lagstiftningsförslag. Därest emellertid en reglering enligt detta förslag skulle övervägas vill jag ha framhållit, att jag icke har annan mening än kommitténs majoritet i fråga om lagens temporära och lokala giltighet. Mot kommitténs förslag till ändringar i hyresregleringslagen to. fl. lagar och till vissa kungörelser bar jag ingen erinran. Ett alternativ

Ull kommitténs

förslug.

De kritiska synpunkter jag i det föregående anfört mot den s. k. frivilliga ordningen och kvotsystemet ha för mig varit utgångspunkten när jag sökt atl uppställa ett alternativ till majoritetens förslag. När ett sådant motförslag nu framlägges, kan det givetvis icke göra anspråk på att vara så grundligt penetrerat som kommitténs lagstiftningsförslag. Det kan här endast bli tal om att ge en tämligen schematisk skiss till en annan ordning och därvid särskilt påvisa i vilka avseenden den skiljer sig från det av kommittén utarbetade kvotsystemet. Vad först beträffar frågan vilka l ä g e n h e t e r som skola omfattas avregleringen, är det min bestämda mening, att samtliga nyproducerade lägen-

195 heter, som förutom kök innehålla ett eller flera rum, skola ställas till de kommunala bostadsförmedlingarnas förfogande. Härvid få givetvis undantagas de lägenheter, som avses i 5 § i kommitténs lagförslag. Att samtliga lägenheter i nybyggda fastigheter få disponeras av de kommunala förmedlingarna ansluter sig till vad som redan i stort sett gäller i de största städerna och det vore olyckligt att bryta denna utveckling. Bostadsförmedlingarna ha framhållit att det skulle väsentligt underlätta deras strävanden att skaffa lägenheter åt de mest behövande, om man finge förfoga även över ledigblivna lägenheter i det äldre beståndet. Då man icke kan räkna med att behovssynpunkterna få göra sig tillräckligt gällande vid fri uthyrning, finner jag det nödvändigt att även de »äldre» lägenheterna om minst ett rum och kök underkastas reglering. Det vore dock tänkbart att låta större lägenheter än tre rum och kök uthyras fritt. Dessa lägenheter utgöra nämligen icke mer än cirka sju procent av samtliga hyreslägenheter och äro främst av ekonomiska orsaker icke föremål för lika stark efterfrågan som lägenheter om 1—3 rum och kök, varför deras utelämnande icke behöver vålla några större betänkligheter. Måhända skulle också ett undantagande av de största lägenheterna leda till en något ökad uthyrningsverksamhet, vilket skulle bli till fördel för de ensamstående samt medföra ett mer effektivt utnyttjande av utrymmena. Givetvis skall regleringen icke omfatta sådana lägenheter, som omförmälas i 3 § i kommitténs lagförslag. Till samtliga av regleringen omfattade lägenheter skola de kommunala bostadsförmedlingarna äga a n v i s a hyresgäster. Anvisningsförfarandet torde i allt väsentligt kunna utformas på det sätt kommittén föreslagit i fråga om de nyproducerade lägenheter, som icke in-

gå i den fria sektorn. Upplåtaren skall följaktligen alltid beredas möjlighet att välja mellan tre personer, vilka ej samtidigt anvisats till annan lägenhet i samma fastighet. De anvisade sökandena skola vara godtagbara som hyresgäster. 1 fråga om anvisning av nybyggda bostadsrättslägenheter delar jag kommitténs mening. När det gäller överlåtelse av bostadsrätt utan samband med byte kan man tänka sig att antingen göra överlåtelsens giltighet beroende av förmedlingens godkännande eller också att föreskriva att överlåtelse må ske endast till av förmedlingen anvisad övcrtagare. Genom att de kommunala bostadsförmedlingarna tillerkännas rätt att anvisa hyresgäster till lediga lägenheter i det iildre beståndet få de möjlighet att i avsevärt större utsträckning än hittills »friställa» lägenheter i dessa fastigheter. Härigenom vinnes ökad rörlighet på hyresmarknaden och åstadkommes bättre anpassning av hushållen till lägenheternas storlek. Alla av regleringen omfattade lägenheter skola givetvis, när de äro lediga till uthyrning, a n m ä l a s till den kommunala bostadsförmedlingen. Att en av anmälningstiden bestämd t u r o r d n i n g skall tillämpas vid bostadsförmedlingens anvisning av lägenheter till de bostadssökandc bör fastslås i lagen, liksom även att förmedlingen må giva sökande f ö r t u r . Grunderna för beviljande av förtur synas däremot lämpligen kunna bestämmas i av kommunens beslutande myndighet fastställda riktlinjer (normer) för anvisningsverksamheten. Därigenom kan en smidig anpassning ske till de skiftande förhållanden som råda på olika orter. Vad nu sist anförts om lämpligheten av att låta kommunens beslutande myndighet fastställa normer gäller i lika mån beträffande de k v a l i f i k a t i o n e r som skola fordras av sökanden

196 för att denne skall få sig anvisad viss lägenhet. Det torde vara tillräckligt att i lagen upptaga föreskrift om att kommunens beslutande myndighet skall fastställa sådana kvalifikationsbestämmelser. 1 I fråga om nybyggda hus måste genom normerna bestämmas i vilka proportioner de olika hushållstyperna skola beredas lägenheter. I de större städerna tillämpas redan nu sådana normer. Så är t. ex. fallet i Malmö, där drätselkammaren fastställt vissa riktlinjer för den kommunala bostalsförmedlingens anvisningsverksamhet. Lagen torde också böra innehålla stadgande om att de fastställda kvalifikationsbestämmelserna må frångås, om starka skäl därtill föreligga. Den kommunala bostadsförmedlingen bör på detta sätt beredas möjlighet att meddela dispens för att kunna tillgodose alldeles speciella bostadsbehov. Om så skulle befinnas önskvärt, är det givetvis möjligt att åstadkomma en viss samordning av de olika kommunernas normer till undvikande av större olikheter än vad som kan anses motiverat med hänsyn till de lokala förhållandena. Sedan normerna antagits av kommunens beslutande myndighet skola de överlämnas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall vara enda b e s v ä r s i n s t a n s. Jag ansluter mig i fråga om besvärsreglerna helt till vad som föreslagits av kommittén (26—28 SS). I likhet med majoriteten anser jag att l ä g e n h e t s b y t e n a icke böra underkastas reglering. Det kunde visserligen komma i fråga att liksom i Danmark och Norge godkänna allenast byten mellan lika stora lägenheter och byten, där den större lägenheten kommer att bebos av ett större hushåll eller flera personer än tidigare. Då emellertid de flesta lägenhetsbyten ske i riktning mot ett bättre utnyttjande får det 1 Jfr. den norska Midlertidig lov av 30 juni 1950 om boligförmidlhig, § 4 första st.

anses opåkallat att enbart med tanke på det mindre antalet avvikelser därifrån tillskapa ett omfattande kontrollsystem. Om regleringen utformas på sätt ovan föreslagits torde det förhållandet att fastighetsägarna icke kunna fritt uthyra lägenheterna i det äldre fastighetsbeståndet göra dem villigare att tillmötesgå hyresgästernas framställningar om medgivande till lägenhetsbyte. Även på detta sätt skulle alltså kunna åstadkommas större rörlighet på marknaden. Med hänsyn härtill och till vad kommittén anfört i denna fråga torde man icke nu behöva överväga införandet av bytesrätt för hyresgästerna. I fråga om regleringens temporära och lokala giltighet vill jag icke föreslå annat än vad som av kommittén förordats beträffande kvotsystemet.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja framhålla, att fördelarna med det ovan skisserade förslaget vid jämförelse med kommitténs lagstiftningsförslag enligt min mening främst äro följande: a) kommunal anvisning av hyresgäster till i princip samtliga lägenheter i nyproduktionen ansluter sig till den ordning som redan gäller inom en del av de ifrägakommande orterna och särskilt i de större städerna; b) kommunal anvisning av hyresgäster till ledigblivna lägenheter i det äldre bostadsbeståndet ger större garantier för att lägenheterna komma att upplåtas till dem som bäst behöva dem, ger de kommunala bostadsförmedlingarna större möjligheter att »friställa» lägenheter och skapar därmed större rörlighet på hyresmarknaden; c) större villighet hos fastighetsägarna att medgiva lägenhetsbyten kan påräknas och även därmed åstadkommes ökad rörlighet; d) genom att icke medge fri sektor i

197 nyproduktionen och fri uthyrning till kvalificerade hyresgäster i det iildre lägenhetsbeståndet kan man verksamt bidraga till att förhindra olaga ersättningar i samband med lägenhetsupplåtelser; c) betydligt tidigare och större effekt kan påräknas, bl. a. till följd av den ovan berörda ökade rörligheten, som leder till en snabbare anpassning av hushållen till lägenheternas storlek. Det administrativa förfarandet synes mig bli enklare än vid tillämpning av kvotsystemet och blir under alla förhållanden icke besvärligare. Kostnaderna behöva därför icke heller bli större. Till sist må anmärkas, att jag icke kan reservationslöst ansluta mig till kommitténs förordande av en uppmjukning i de hyresreglerande myndigheternas praxis av uppsägningsskyddet i fråga om möblerade rum. Det skall gärna erkännas, att det i dessa hyresförhållanden många gånger uppstår en

stark irritation mellan parterna som gör sammanboendet inom samma lägenhet hart när olidligt. Detta har också lett till att hyresrådet i sina avgöranden ofta nödgas låta en verkställd uppsägning stå fast utan att den inneboende kan sägas vara skuld till missämjan. En viss förskjutning i praxis i av kommittén föreslagen riktning torde redan ha skett. Att generellt rekommendera en ytterligare uppmjukning måste — som kommittén också varit medveten om — vålla betänkligheter. Dels skulle man därigenom riskera att göra 6 § hyresregleringslagen, som avser att skydda mot oskäliga hyror för möblerade rum, illusorisk och dels skulle det verka synnerligen hårt mot de ensamstående. Dessa skulle nämligen inte endast skjutas åt sidan genom den föreslagna regleringen utan dessutom nödgas räkna med okad osäkerhet vid förhyrandet av möblerade rum. Det finns enligt min mening anledning att här förfara med stor varsamhet.

Reservation av herr Ståhl. Beträffande inledningen (sid. 9—12) kan jag icke ansluta mig till vissa däri förekommande omdömen och värderingar. Jag anser därjämte, att i detta avsnitt bland annat bort lämnas en

resumé över bostadspolitikens och bostadsbyggandets utveckling under det senaste decenniet såsom bakgrund till det nuvarande läget och de åtgärder som därav kunna föranledas.

Särskilt yttrande av herr Ståhl. Även den, som är medveten om hur orättvist och osmidigt varje försök att a n o r d n a behovsprövning på bostadsmarknaden mycket ofta måste verka i de enskilda fallen, och detta gäller hur försiktigt det än må vara utformat, måste konstatera, att man icke står till svars med att ingenting annat göra än att se tiden an, särskilt så länge antalet

bostadslösa är så stort som alltjämt är fallet. Visserligen torde enligt de beräkningar som gjorts om befolkningsutveckling, hushållsbildning och bostadsproduktion en viss lättnad på bostadsmarknaden kunna väntas inträda inom överskådlig tid. Alltjämt är emellertid antalet bostadslösa, i många fall i ömmande omständigheter, så stort,

198 att ett försök måste göras att låta dem få andel i det bostadsbestånd, som står till buds. Enligt de statistiska uppgifter om bostadsbristens storlek som funnits tillgängliga var antalet bostadssökande utan egen bostad den 1 oktober 1951 inom stiider med 20 000 invånare och däröver omkring 59 000, varav 13 001) voro gifta, 27 000 önskade gifta sig och 19 000 tillhörde andra kategorier. Vid en under år 1952 företagen närmare granskning av dessa köer inom Stockholm och Malmö har det emellertid visat sig, att de större bostadslösa barnfamiljernas antal numera är relativt litet samt att uppgifterna ej alltid avspegla de aktuella förhållandena. Sålunda kan nämnas att av dem som voro anmälda till bostadsförmedlingen i Stockholm ungefär 20 % skaffat sig lägenhet utan förmedlingens medverkan, men fortfarande stodo kvar såsom sökande. Sådan ter sig den aktuella situationen tecknad i några korta och summariska siffror. Det är den, som för mig framstått som så trängande, att jag, trots starka betänkligheter mot varje form av ingripande, i princip anslutit mig till tidsbegränsade åtgärder med syfte att skapa en rättvisare fördelning av det tillgängliga bostadsbeståndet. När rimlig jämvikt uppnåtts mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden bli givetvis sådana åtgärder onödiga. Om de dessförinnan tillgripas måste detta ske under förutsättning att man kan utfinna ett system för åtgärdernas utformning, som är godtagbart. Då jag sålunda haft att taga ställning till i detta avseende inom kommittén diskuterade olika system, har den form av frivillig uppgörelse, vilken kommittémajoriteten beslutat rekommendera, framstått såsom avgjort att föredraga. Härigenom erhållas avsevärda fördelar, fram-

förallt den garanti för framgång, som ligger däri att en frivillig uppgörelse, i motsats till en reglering genom lagstiftning, bör kunna påräkna aktivt stöd och medverkan från fastighetsägarna. En frivillig uppgörelse kan självfallet icke få hundraprocentig verkan och en lagstiftning kunde därför synas få större effekt. Men en lagstiftning lider av den svagheten att den i ett stort antal fall, som endast svårligen skulle kunna kontrolleras, lätt skulle kunna animera till motstånd, ja, kanske lagöverträdelser. Effekten skulle alltså ej heller här kunna bli hundraprocentig. När jag därför övervägt vilken verkan å ena sidan frivilliga uppgörelser och å andra sidan tvångsingripanden skulle få på bostadsmarknaden, och då Bärskilt med hänsyn till önskvärdheten att skaffa barnfamiljer lägenheter, har det för mig framstått såsom klart att de frivilliga uppgörelserna i fullt samma utsträckning kanske till och med mera kunna realisera detta önskemål. Dä jag anslutit mig och medverkat till utarbetandet av det föreliggande förslaget till bostadsanvisningslag, har detta därför skett utifrån de förutsättningarna dels att läget kan skärpas så att en lagstiftning framstår som mer motiverad än i dagens läge, dels att en frivillig uppgörelse näppeligen skulle ha kunnat uppnås om man icke vid uppgörelsen haft klart för sig hur otymplig och betungande även den lindrigaste form av lagstiftning måste bli. Då det därför på olika ställen i kommitténs betänkande talas om »jämbördighet» mellan en lag om kvotsystem å den ena sidan och en frivillig uppgörelse å den andra, måste jag anmäla viss reservation. Såsom framgår av redogörelsen för kvotsystemet, förutsätter detta ingående kontroll verkställd av ortens kommunala bostadsförmedling:

199 kontroll i de nybyggda fastigheterna av lägenheternas fördelning på kvot och på fri sektor, kontroll av de sökande, deras kvalifikationer och lämplighet, vidare kontroll i fastigheter tillhörande det äldre beståndet av fördelningen mellan kvotlägenheter och fri sektor samt kontroll i varje fall av upplåtelse inom dessa fastigheter. Därtill kommer den säkerligen mycket stora personaloch kostnadskrävande apparat, som erfordras för de s. k. hushållsuppgifterna, vilka av hyresgästerna skola avlämnas varje höst under viss kontroll från fastighetsägarens sida. Enbart arbetet att registrera och i förekommande fall komplettera dessa uppgifter på den kommunala bostadsförmedlingen måste också komma att bli mycket omfattande och kräva en icke obetydlig personal. Då härtill kommer att hela denna apparat, på grund av dess lagstiftningskaraktär på ett mycket ömtåligt område, vilket hittills legat utanför laglig reglering, enligt min mening icke bör införas, när samma eller högre effekt kan åvägabringas genom en frivillig uppgörelse — låt vara, att denna effekt såsom ovan antytts icke blir hundraprocentig — framstår det som uppenbart dels att jag utan tvekan givit den frivilliga uppgörelsen min anslutning, dels att jag skulle ha haft synnerligen svårt att rekommendera en lagstiftning med kvotsystemets innebörd. Härav framgår då också, att jag näppeligen kan anse kvotsystemet såsom ett »jämbördigt» alternativ till den frivilliga uppgörelsen. Denna måste enligt min uppfattning bindas för den tid framåt, vilken bedömes som erforderlig Tör att uppnå nöjaktig balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden, då helt fria förhållanden kunna återinföras vid upplåtelse av lägenheter.

I detta sammanhang må understrykas, att här anförda kritiska synpunkter på kvotsystemet självfallet icke innebära, att jag skulle hysa större sympati för någon annan form av lagstiftning på bostadsmarknaden. Jag är tvärtom fullständigt övertygad om att s. k. obligatorisk bostadsförmedling skulle innebära att så djupgående faktiskt ingripande i medborgarnas frihet att välja sysselsättning, bostadsort och bostad, i deras dispositioner i ekonomiskt och personligt avseende, i näringslivets utveckling och struktur, överhuvud taget i vårt folks mest ömtåliga personliga förhållanden och önskemål, att en dylik lagstiftning skulle kunna vara principiellt möjlig i ett samhälle av vår typ endast under alldeles utomordentliga förhållanden och absolut icke i ett läge sådant som det nuvarande, då ändå många faktorer tala för en viss förbättring inom en överskådlig framtid. För mig ha också dessa skäl varit av väsentlig betydelse då jag reservationslöst anslutit mig till kommittémajoritetens förord för en frivillig behovsprövning. Avslutningsvis vill jag framhålla följande. Det ligger ej inom ramen för kommitténs direktiv att behandla bostadspolitikens allmänna utformning. Denna är emellertid av betydelse för bostadsbristen och därför även för behovet av regleringsingripanden. Om bättre jämvikt skall kunna skapas mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden, erfordras ej blott ökad produktion utan även en sådan utformning av subventionspolitiken, att de nu missgynnade grupperna, främst barnfamiljerna, sättas i stånd att bättre än hittills konkurrera om lägenhetsbeståndet. Dessa synpunkter torde jag få tillfälle att i annat sammanhang mer ingående utveckla.

Särskilt yttrande av herr Wiman. I sitt betänkande har kommittén tillstyrkt att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ till genomförande på frivillighetens väg av en behovsprövning på bostadsmarknaden. Beträffande motiven för detta kommitténs förslag och ifråga om förslaget till lagstiftning om bostadsanvisning har jag en från majoriteten avvikande mening, vilken jag anser mig böra närmare utveckla.

I. Situationen. Inom såväl Kungl. Maj:ts kansli som inom riksdagen har det ända fram till å r 1950 förefunnits en påtaglig obenägenhet att införa en reglering på nu förevarande område. Det är därför naturligt att nu ställa frågan vad det är som har kunnat föranleda en förändring i denna tidigare uppfattning. Man torde därvid kunna hämta ledning ur direktiven för kommittén. Det framhålles nämligen i dessa alt möjligheterna att producera nya bostäder »på senaste tiden» avsevärt försämrats till följd av de rubbningar i vårt ekonomiska liv som uppkommit genom den nya internationella krisen. »Under det senaste året» — d. v. s. under tiden fram till den 16 mars 1951 — hade utsikterna att häva bostadsbristen försämrats till den grad att det »måhända» bleve nödvändigt att införa en reglering. Utgångspunkten för den nya uppfattningen synes sålunda ha varit att det år 1951 skulle ha inträtt en sådan försämring i situationen på bo-

stadsmarknaden att de tidigare betänkligheterna måhända icke längre finge utgöra hinder för en reglering. När man nu söker bedöma förhållandena på bostadsmarknaden, ter sig situationen ganska annorlunda än som kom till uttryck i direktiven. Tillgängliga uppgifter om bostadsproduktionen utvisa att nyproduktionen i städerna upprätthållits i större omfattning än som därvid förutsattes. Undersökningen <w bostadsbristens omfattning ger närmast vid handen att läget på bostadsmarknaden under de senaste åren icke försämrats och icke heller är till den grad svårartat som siffrorna för hos bostadsförmedlingarna anmälda sökande ansetts utvisa. Såsom framgår av de statistiska undersökningarna visar äktenskapsbildningen en påtagligt avtagande tendens. I första hand torde detta bero på att de årskullar, vilka för närvarande och under de närmaste åren uppnå giftasvuxen ålder, äro mindre än tidigare årskullar. Vid den framskrivning som redovisats i den statistiska promemorian (sid. 228) har äktenskapsfrekvensen åren 1945/46 lagts till grund. Äktenskapsfrekvensen har emellertid under åren därefter i praktiskt taget alla åldrar varit nedåtgående. Under det senaste året har tillkommit ytterligare en faktor, som icke kan vara utan betydelse för bostadsefterfrågan, nämligen konjunkturutvecklingen. Denna företer åtminstone för närvarande (oktober 1952) en något vikande tendens.

201 II. Barnfamiljer — och andra. För bedömningen av frågan om behovet av en reglering på hyresmarknaden, är det av betydelse att undersöka bl. a. hur det kan förhålla sig med barnfamiljernas svårigheter att få bostad och i vad mån andra än gifta par i större utsträckning än förr skaffat sig egna lägenheter. Dessa frågor ha blivit något utredda genom den statistiska undersökningen, vilken emellertid — med hänsyn särskilt till den knappa tid som stått till förfogande för dess utförande — otillräckligt belyser förhållandena. Undersökningen beträffande hushållskvoterna för gifta, ogifta och förut gifta 1 utvisar emellertid att de gifta — och däri måste innefattas familjer med barn — för närvarande torde inneha egna lägenheter i större utsträckning än under tiden före år 1939, att hushållskvoterna för gifta män hållit sig praktiskt taget oförändrade i de undersökta städerna under tiden från 1945 till 1949, samt att 96 % av samtliga gifta hade egna lägenheter år 1949 2 . Såsom framhållits i den statistiska promemorian (sid. 231) bör härvid beaktas att hushållskvoterna för gifta icke kan antagas uppgå till 100 %, även om de giftas bostadsefterfrågan helt realiserades. Av olika anledningar finnes nämligen alltid ett antal hushåll, som icke efterfråga egna lägenheter. Nu angivna omständigheter stå icke helt i överensstämmelse med den allm ä n n a föreställningen att »barnfamiljerna» skulle ha särskilda svårigheter att få lägenheter. De anförda siffrorna tyda nämligen på att möjligheterna att tillgodose barnfamiljernas behov av bostäder icke skulle ha undergått nå1 Jmfr Sociala Meddelanden 1951 nr 3, sid. 180 ff. 2 Jmfr Bostäder och hushåll — utgiven av Kungl. Socialstvrelsen Stockholm 1952, sid. 122 ff.

gon försämring under hela den tid som det varit bostadsbrist. Såsom medverkande orsak till bostadsbristen framhölls i direktiven att även andra ån gifta par i större utsträckning än förr sökt egna lägenheter. Under kommitténs arbete har det också förefallit att vara en mer eller mindre självklar utgångspunkt för regleringens utformning att man bör förhindra en fortsatt sådan utveckling. Det är emellertid icke alldeles klart i vad mån det varit särskilt utmärkande för de senaste åren att andra än gifta par förhyrt egna lägenheter. Denna fråga har icke kunnat utredas. Tillgängliga uppgifter för Stockholm synas emellertid giva någon ledning. I redogörelsen för bostadsräkningen i Stockholm den 31 december 1925 1 framhölls bl. a., att demografiska faktorer så småningom framkallat en betydande och fortgående stegring i relativa antalet gifta par, änklingar och änkor, d. v. s. folk som i regel göra anspråk på en familjebostad, att också ett annat förhållande haft inflytande i samma riktning, nämligen en begynnande omläggning i levnadsvanor för ensamstående, icke minst kvinnor i enskild eller offentlig tjänst, samt att den ekonomiska möjligheten till denna omläggning av bostadsvanorna ytterst bottnade i den förbättring av lönevillkoren, som på senare åren — d. v. s. under 1920-talet — ägt rum icke minst beträffande kvinnliga befattningshavare^ I redogörelsen för bostadsräkningen i Stockholm den 31 december 19303 framhålles att konsumtionen av familjebostäder även påverkades av den omlägg1 Elfte allmänna bostadsräkningen i Stockholm — den 31 december 1925. Stockholm 1927. Sid. 39*. 2 Jmfr J. Guinchard ^Storstadens bostadsfråga». Stockholm 1927, sid. 20 ff. •t Tolfte allmänna bostadsräkningen i Stockholm — den 31 december 1930. Stockholm 1932. sid. 16*.

202 ning av bostadsvanor, som under senare år ägt rum och alltjämt fortginge, vilket tagit sig uttryck däri att ensamstående personer, som förut hyrt i andra hand, nu övergått till att förhyra egentliga familjebostäder direkt avvärden. I samband därmed erinrades om den allmänna strävan till standardförbättring i form av ökat bostadsutrymme, som på grund av den stegrade reallönen i vissa samhällsgrupper gjort sig gällande de senare åren. Redogörelsen för 1945 års allmänna bostadsräkning i Stockholm — tab. 84 sid. 52* — jämförd med i Sociala meddelanden 1951 sid. 180 ff. intagen redogörelse »Förändringar i den realiserade efterfrågan på bostadslägenheter i vissa orter under 1940-talet», synes också tyda på att en ökning i hushållskvoterna för förut gifta kan ha ägt rum även under tiden innan det uppkom någon bostadsbrist. Denna tanke vinner också stöd av en i Statistisk månadsskrift för Stockholm för år 1949 nr 8 offentliggjord beräkning av bostadskonsumtionen inom olika civilståndsgrupper under perioden 1936—1948. I tab. VI sid. 6* beräknas hushållsfrekvensen för ogifta över tjugo års ålder ha stigit från 31,(1 % 1935 till 33,0 % 1940 och till 34,4 % 1948. För förut gifta skulle kvoten ha stigit från 63,2 % 1935 till 67,2 % 1940 och till 68,0 % 1948. Enligt dessa beräkningar skulle hushållskvoterna för såväl ogifta som förut gifta — d. v. s. andra än gifta par — sålunda ha stigit mera under åren 1935 -40 än under åren från 1940 till 1948. I Bostadssociala utredningens slutbetänkande I 1 framhölls att uppgifter om lägenhetsinnehavarnas kön och ålder icke finnas i »tidigare» bostadsräkningar. Den följande framställningen i nyssnämnda betänkande tyder på att 1

309.

S.O.U. 1945:63, Stockholm 1946, sid.

det icke varit möjligt att få något mått på hushållssprängningen för tiden före 1935. Det torde därför icke kunna anses vara klarlagt att andra än gifta par under de senaste åren »i större utsträckning än förr» skulle ha sökt egna lägenheter. Denna hushållsbildning måste också betecknas som ett naturligt led i samhällsutvecklingen och den allmänna höjningen av bostadsstandarden. När man överväger frågan om en reglering till förmån för »barnfamiljerna» och unga ogifta som ämna ingå äktenskap bör man icke heller förbise förändringarna i befolkningens ålderssammansättning och civilståndsfördelning, Av den statistiska promemorian (sid. 228 och 229) synes framgå att dessa faktorer måste antagas komma att få betydelse för efterfrågan å bostäder i städerna. Uppgifterna enligt folkräkningarna 1940 och 1950 utvisa också en utpräglad minskning av antalet vuxna yngre ogifta män i städerna och en påtaglig ökning av de högre åldersgrupperna. 1 I en av Stockholms stads statistiska kontor år 1950 till stadskollegiets investeringskommitté framlagd befolkningsprognos för Stockholm anföres beträffande folkmängden vid slutet av år 1959: »Karakteristiskt för befolkningens åldersfördelning vid denna tidpunkt är det minskade barnantalet, den våldsamma nedgången i åldrarna 20—30 år samt ansvällningen i de högre åldrarna»-. Sambandet mellan befolkningens ålderssammansättning och boendeförhållandena belyses närmare i en artikel i Stockholms-Tidningen den 30 januari 1 Folkräkningen den 31 december 1940. II, Stockholm 1943, tab. 1, sid. 4, Folkräkningen den 31 december 1950, I, Stockholm 1952, sid. 55* och 56* samt Statistisk Tidskrift 1952, nr 3 sid. 187 tab. 1. — Jmfr Hannes Hyrenius »Befolkning och samhälle,. Stockholm 1951, sid. 33 ff. = Sid. 1».

203 1952 av chefen för Stockholms stads statistiska kontor, fil. dr Ivar öman. I artikeln »Inre Stockholm — Hem för gamla?» anföres bl. a.: »Det är ingen nyhet att en 'förgubbningsprocess' pågår både i Stockholm och det övriga landet. De yngsta årsklasserna inom de arbetsföra åldrarna befinner sig på retur, åldersgruppen 65 år och däröver ökar stadigt sin andel i befolkningen». Artikeln slutar med följande: »Stockholms centrum är ännu icke något hem för gamla. Men med nuvarande befolkningsutveckling är vi på god väg ditåt. Och rörelsen sprider sig. Inom tjugo år kommer samma tendens att framträda i ytterförsamlingarna.» III. »Uttunningen.» Såsom stöd för antagandet att ensamstående och andra hyressökande utan barn skulle konkurrera ut barnfamiljerna har åberopats att utvecklingen av boendetätheten inom det befintliga bostadsbeståndet utvisar en minskning av hushållsstorleken inom lägenheterna. Denna »uttunning» har ansetts utgöra ett starkt skäl för att »något måste göras» för att förhindra en fortsatt sådan utveckling. Det är icke alldeles klart vad som legat till grund för kommitténs uppfattning om orsakerna till den s. k. uttunningen inom det befintliga bostadsbeståndet. Då en reglering ansetts böra avse endast de lägenheter som blivit lediga, är det naturligt att kommittén haft sin uppmärksamhet riktad huvudsakligen på den ena av de två faktorer, som äro av betydelse för uttunningen, nämligen nyuthyrningarna. Man bör emellertid i detta sammanhang icke förbise den uttunning inom kvarboende hushåll, som omnämnes i den statistiska promemorian (sid. 231). Denna företeelse bör bedömas mot bakgrund av att det även under tider, då det icke funnits

någon bostadsbrist, synes ha varit utmärkande för boendeförhållandena att nya bostadsområden i stor utsträckning befolkas av unga familjer md ett förhållandevis stort antal minderåriga barn under det att de äldre bostadsområdena vanligen ha ett mindre barnantal. Denna sistnämnda företeelse måste till någon del bero på att föräldrar, vilkas barn växa upp och lämna hemmet, kvarbo i sina lägenheter. En minskning i hushållsstorleken sker också därigenom att änkor, änklingar och frånskilda ofta kvarbo i lägenheter, vilka tidigare bebotts av båda makarna. 1 den mån ett sådant kvarboende äger rum i någon omfattning av betydelse, kommer detta i statistiken till uttryck på det sättet, att antalet »okvalificerade» lägenhetsinnehavare inom bostadsområdet ökas. Av redogörelsen i promemorian framgår att »uttunningen» förorsakats icke blott av att tie nyinflyttade hushållen varit mindre nian även av att kvarboende hushåll blivit mindre — det framgår däremot icke hur stor del av uttunningen som kan bero på den ena eller andra företeelsen. Det kan sålunda icke anses ha blivit utrett i vilken utsträckning de nu nämnda faktorerna — kvarboende och nyinflyttning — varit avgörande för »uttunningen». Om kvarboendet varit en väsentlig faktor, kan »uttunningen» endast till en ringa del motverkas genom ett förbud att vid nyuthyrning upplåta lägenheter till okvalificerade lägenhetsinnehavare. När föräldrar tillåtas att bo kvar i sina lägenheter även efter det barnen flyttat hemifrån och om änkor, änklingar och frånskilda också få kvarbo efter makens frånfälle eller äktenskapets upplösning genom skilsmässa, måste ju av denna anledning kunna fortgå en »uttunning» även om det införes mycket rigorösa föreskrifter för nyuthyrning.

204 IV. De lediga lägenheterna. För att kunna bedöma vad som vore att vinna genom en lagstiftning om behovsprövning, bör man undersöka i vilken utsträckning lägenheter utan samband med byten bliva lediga inom det befintliga bostadsbeståndet. Denna fråga har emellertid — såsom också framgår av den statistiska promemorian (sid. 247) — blivit bristfälligt utredd. Det har därför icke varit möjligt att bedöma hur många lägenheter inom det befintliga bostadsbeståndet, som genom regleringen skulle komma att bli mera »riktigt» fördelade mellan de bostadssökande. I detta sammanhang må såsom ett exempel från Stockholm hänvisas till innehållet i följande skrivelse den 10 maj 1952 från Fastighetsakticbolaget Hufvudstaden. »Direktör H. Wiman. Enligt Eder önskan hava vi låtit kontrollera i vilken utsträckning lägenhetsbyte förekommit inom våra fastigheter i Stockholm under år 1951 ävensom hur inånga bostadslägenheter, som vi haft möjlighet att ställa till den fria bostadsmarknadens förfogande och där det således icke såsom villkor för en uppsägning av hyresavtalet från hyresgästens sida påfordrats, att vi skulle godtaga av vederbörande anvisad ny hyresgäst. Inom vårt fastighetsbestånd finnas 45 st fastigheter, där bostadslägenheter för uthyrning finnas och vilka fastigheter innehålla sammanlagt ca 800 bostäder. Inom dessa fastigheter hava nya hyresavtal tecknats i 56 fall, av vilka vi i 6 fall själva kunnat anvisa ny hyresgäst. Det är för oss omöjligt att avgöra, huruvida förhållandena inom vårt fastighetsbestånd kunna anses vara representativa för fastighetsbeståndet i Stockholm. Skulle så emellertid vara fallet, innebär resultatet av undersökningen, att man kan räkna med att ungefär vart 7:e å 8:e år per fastighet fritt få disponera över en lägenhet för uthyrning. Resultatet innebär också, att ungefär var 130:de lägenhet per år blir på ovan angivet sätt disponibel för fastighetsägaren. Då det måhända är av intresse att veta,

vilka typer av lägenheter vi kunnat disponera, hava vi sammanställt nedanstående uppgifter. 1 lägenhet om 6 rum, kök, hall. badrum modern fastighet. 1 lägenhet om 1 rum, kokvrå, badrum modern fastighet. 1 lägenhet om 1 rum, kök omodern lägenhet.1 1 lägenhet om 1 rum, kök omodern lägenhet. 1 lägenhet om 2 rum, kök modern lägenhet-. 1 lägenhet om 1 rum, duschrum modern lägenhet. Det framgår av sammanställningen, att det egentligen endast är tvenne förstklassiga lägenheter, varöver vi disponerat. Egentliga familjebostäder har det endast varit tvenne stycken. Högaktningsfullt Fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden Gunnar Schmidt. 1 Hos hyresnämnden har begärts, att lägenheten skulle få disponeras för annat ändamål än bostad med hänsyn till dess mörka läge i bottenvåningen åt gärden samt dess primitiva anordningar för matlagning och matförvaring. Fastigheten räknas av oss såsom rivningsfastighet. 2 Lägenheten är utrustad med värme men ej med varmvatten.»

Man torde också ha anledning undersöka, i vilken utsträckning lediga lägenheter blivit uthyrda på ett sätt som ur behovsprövningssynpunkt anses icke kunna godtagas. Kommittén har utgått ifrån att ensamstående i stor utsträckning »tagit i anspråk lägenheter som kunnat användas av familjer». (sid. 129). Det synes vara tydligt att det därvid icke närmast är fråga om vad som med hänsyn till målsättningen för den statliga bostadspolitiken vanligen betecknas såsom familjelägenheter d. v. s. 2 r u m och kök eller större lägenheter. I den statistiska promemorian framhålles att de hushåll som enligt utredningen flyttat in i lediga lägenheter under tiden från 1945 till år

205 1950 (1951, 1952) varit mindre än de som tidigare bott i lägenheterna. I promemorian anföres därefter (sid. 231) att detta finge ses mot bakgrund av att det här främst gällt de mindre lågenhetskategorierna. Vad sålunda anförts synes bestyrka att lägenheter om två rum och kök och däröver endast i mindre utsträckning blivit uthyrda till ensamstående. Dessas efterfrågan synes sålunda icke till någon väsentlig del ha varit inriktad på vad som hittills vanligen betecknats såsom familjelägenheter. Då ökningen av hushållskvoterna för ogifta och förut gifta i och för sig icke utvisar att de ensamstående tagit i anspråk andra lägenheter än för dem avsedda mindre lägenheter, kan utredningen sålunda knappast anses utvisa att det skulle föreligga ett behov att förhindra de ensamstående att hyra familjelögenheter. Det har icke blivit utrett i vilken utsträckning de lägenheter som blivit lediga i det befintliga bostadsbeståndet utgjorts av för familjer med barn olämpliga smålägenheter, från vilka tidigare boende hyresgäster efter anvisning av de kommunala bostadsförmedlingarna flyttat till moderna lägenheter inom nyproduktionen. Sådana flyttningar kan ha berott på att det varit just de sämst ställda hyressökandena, som i första hand blivit anvisade större och bättre lägenheter. Den förda bostadspolitiken har ju också under många år haft till syfte att bereda ett växande antal familjer ekonomiska möjligheter att flytta över till rymliga modernt utrustade lägenheter. När man söker bedöma i vad mån lägenheter, som bliva lediga, skulle komma att vara lämpliga bostäder för de bostadssökande, vilka anses böra gynnas genom en reglering, kan man sålunda grunda sin uppfattning endast på ytterst osäkra antaganden.

V. Bostadsbristen och hyresnivån. För kommitténs utredningsuppdrag kan det icke vara utan betydelse om bostadsbristen kan ha även andra orsaker än de i direktiven redovisade demografiska faktorerna. Man kan därvid icke bortse ifrån att den allmänna ekonomiska politiken, subventionspolitiken, tillämpningen av hyresregleringen och den överfulla sysselsättningen på olika sätt samverkat till en fortgående sänkning av den relativa hyresnivån. Det förefaller att vara ostridigt att denna hyressänkning varit av betydelse för den stegring i efterfrågan, som bl. a. tagit sig uttryck i ökning av hushållskvoterna. På olika sätt måste särskilt hyresregleringen ha varit en starkt bidragande orsak till bostadsbristen. Förutom att den relativa hyressänkningen medverkat till att olika kategorier av hyressökande i ökad utsträckning efterfrågat lägenheter, har uppsägningsskyddet föranlett en obenägenhet att hyra ut r u m till ensamstående. De låga hyrorna ha också medföVt att hyresgäster, som ha större lägenheter och tidigare hyrt ut rum till inneboende, fått råd att avstå från sådan uthyrning. 1 Änkor, änklingar och frånskilda ha därigenom fått större ekonomiska möjligheter att behålla lägenheter, som tidigare bebotts av båda makarna. Hyresregleringen måste på så sätt ha medverkat till »uttunningen» inom det befintliga bostadsbeståndet. De ensamståendes efterfrågan — som nu anses böra hindras genom ytterligare reglering — måste sålunda till någon del vara en direkt följd av den förda politiken och av en tidigare införd reglering, nämligen hyresregleringen. 1 Jmfr »Bostadsbristens orsaker i ett brukssamhälle» — av aktuarien Per Holm — i den av HSB utgivna tidskriften »Att bo» 1951 nr 2 sid. 72 ff.

206 Med hänsyn till vad nu anförts hade man icke bort avstå från att söka närmare undersöka i vad mån andra faktorer än en reglering skulle kunna verka för en balans mellan tillgång och efterfrågan på bostäder. Även om man därvid naturligtvis måste beakta i vad mån en hyreshöjning eller en avveckling av hyresregleringen kan antagas få ur samhällets synpunkt icke önskvärda verkningar, kan problemet icke bringas ur världen endast med hänvisning till ett antagande att det skulle erfordras att medgiva »en väsentligt högre hyresnivå» för att åstadkomma någon verkan på bostadsefterfrågan. Man kan icke heller avfärda vidare diskussion genom att påstå att en hyreshöjning skulle bli särskilt kännbar närmast för barnfamiljerna. Nackdelarna av en reglering av bostadsmarknaden genom lagstiftning böra vägas mot de verkningar som kunna antagas inträda till följd av höjda hyror eller i händelse av hyresregleringens avveckling. Vid en förutsättningslös bedömning synes man därvid icke böra utesluta det ena av de båda alternativen. VI. Lagförslaget. 1. Lagförslaget innebär i princip att det skulle införas s. k. obligatorisk bostadsförmedling beträffande nyproduktionen och ett system efter dansk förebild ifråga om det befintliga bostadsbeståndet. Det är därvid att märka att kommittén icke ansett sig kunna förorda någon av dessa båda regleringsformer. De av kommittén tämligen utförligt redovisade nackdelarna av de båda nämnda systemen måste emellertid komma att inträda även vid genomförande av kvotsystemet. När också kvotsystemet befunnits medföra avsevärda olägenheter, har denna omständighet dock icke föranlett kommittén att ifrågasätta, om förde-

larna av regleringen skulle komma att stå i rimligt förhållande till nackdelarna. Uppfattningen inom kommittén torde därvid ha rönt inflytande av direktivens ordalag att det här blott vore fråga om »att åstadkomma en riktigare fördelning av det bostadsbestånd som vid varje tidpunkt står till förfogande». I enlighet härmed synes kommittén närmast ha utgått ifrån att uppdraget avsett utarbetande av ett förslag till lagstiftning om behovsprövning — och sålunda icke i första hand en förut" .sättningslös utredning huruvida en sådan lagstiftning kunde utgöra någon lösning av problemet. Det torde ha varit med denna utgångspunkt som kvotsystemet kommit att framstå såsom den enda tänkbara formen för en lagstiftning om behovsprövning. 2.

Med avseende å verkningarna av den föreslagna kvotprincipen må framhållas att den fria sektorn inom nyproduktionen skulle få en dubbel innebörd. Ifråga om kommunala och s. k. allmännyttiga företag förutsattes att bostadsförmedlingarna även efter lagstiftningens införande skulle komma att i betydande utsträckning ombesörja uthyrningen i den fria sektorn. Förmedlingarna — men icke ägarna av dessa fastigheter — skulle sålunda få möjlighet att i denna sektor placera olika kategorier av okvalificerade hyressökande och därigenom kunna tillgodose dessas legitima bostadsbehov. Beträffande andra företagare än kommunala och s. k. allmännyttiga företag förutsattes däremot att fastighetsägarna skulle fritt kunna hyra ut lägenheterna inom den fria sektorn. Med den uppfattning som kommit till uttryck i direktiven skulle emellertid detta system kunna medföra att det vid uthyrning av enskilda företagare kunde bli »socialt sett ovidkom-

207 mande faktorer eller rena slumpen» som avgjorde vilka som skulle få förhyra lägenheterna i den fria sektorn. En sådan ordning kunde måhända icke bli utan inflytande på frågan i vad mån tomtmark och byggnadstillstånd skulle komma att lämnas åt enskilda företagare. Detta skulle i sin tur kunna föranleda att sådana företagare i fortsättningen liksom hittills skulle komma att finna sig tvungna att förbinda sig att på samma sätt som de kommunala och s. k. allmännyttiga företagen låta hela uthyrningen äga rum efter anvisning av bostadsförmedlingen. Den fria sektorn skulle i så fall vid den första uthyrningen icke komma att medföra frihet för andra än bostadsförmedlingarna. Med hänsyn till den statistiska undersökningen måste man beträffande en mycket stor del av det befintliga bostadsbeståndet utgå ifrån att det för närvarande icke förefinnes någon fri sektor. Detta skulle medföra att upplåtelser av reglerade lägenheter i dessa fastigheter måste ske till kvalificerade lägenhetsinnehavare. Regleringen komme därigenom inom flertalet fastigheler att få samma innebörd som det danska systemet. Ägarna av sådana fastigheter kunna därför svårligen uppskatta den moderation i regleringen som innebär att systemet i en framtid skulle beredas en viss möjlighet till fri uthyrning. Om de förändringar ifråga om boendeförhållandena, som medverkat till en fortgående uttunning inom det befintliga bostadsbeståndet, till någon väsentlig del berott på kvarboende och sålunda icke främst nyuthyrningar, uppkommer också frågan, huruvida ett kvarboende — av föräldrar, vilkas barn flytta hemifrån samt änkor, änklingar och frånskilda — skulle komma att äga rum även efter regleringens införande. Det skulle i så fall icke vara uteslutet

att antalet lägenheter bebodda av kvalificerade lägenhetsinnehavare skulle komma att ytterligare minskas på den grund att antalet hushållsmedlemmar minskas inom kvarboende hushåll. Även om fastighetsägaren i enlighet med lagens föreskrifter genom uthyrning till kvalificerade hyresgäster kunde öka antalet av sådana hyresgäster bebodda reglerade lägenheter, skulle likväl på så sätt inom många fastigheter överhuvud icke inom överskådlig tid kunna uppkomma någon fri sektor. 3. Lagförslaget förutsätter förhandskontroll av alla upplåtelser och sålunda även av byten. Man skulle därigenom komma i en ganska egendomlig situation beträffande bytena. Det har tidigare gjorts gällande att fastighetsägarna i en utsträckning, som icke varit utan betydelse, skulle ha vägrat att medgiva lägenhetsbyten. Skälen för att något måste göras för att komma till rätta med de sålunda uppgivna förhållandena ansågos också vara så starka att justitieministern framlade proposition till 1948 års lagtima riksdag angående lagstiftning om bytesrätt för hyressökande. När förslaget icke vann riksdagens bifall, grundade sig detta till någon del på förutsättningen att fastighetsägarna — bl. a. inför hotet om ett återupptagande av frågan om lagstadgad bytesrätt — i fortsättningen skulle ställa sig välvilliga till byten. För att bytesmarknaden skall kunna fungera har man sålunda utgått ifrån att fastighetsägarna skulle komma att avstå från sin rätt att vägra samtycke till byten — d. v. s. en på frivillighetens väg under medverkan av fastighetsägarcorganisationerna tillkommen ordning. Med hänsyn härtill framstår det såsom en otillfredsställande verkan av lagförslaget att varje fas-

208 tighetsägare, som är beredd medgiva byte, efter lagstiftningens genomförande skulle vara tvungen att inhämta bostadsförmedlingens »godkännande» av detta sitt tillmötesgående. Nu angivna synpunkt torde icke helt kunna avfärdas med en hänvisning till att de bytessökande skulle ha att för fastighetsägaren förete godkännande från bostadsförmedlingen. Oavsett den ordning, som i detta avseende skulle komma att bli den vanligaste, kvarstår likväl att det skulle komma att införas en kontroll av ett handlande, som man hittills ansett angeläget att främja och som är av mycket stor betydelse för en önskvärd rörlighet på bostadsmarknaden. Det bör härvid också beaktas att det redan nu är ganska besvärligt och ofta tidsödande att få bytestransaktioner att gå i lås, att en mycket väsentlig del av den nuvarande omflyttningen sker genom byten samt att upplåtelser av lediga lägenheter utan byte till antalet efter all sannolikhet är synnerligen ringa jämfört med bytena. Förslaget skulle därför kunna medföra att man för att vinna bättre kontroll över sistnämnda mindre del av upplåtelserna skulle åstadkomma en hämmande inverkan på en önskvärd omflyttning, som är av stor omfattning. Förslaget är ifråga om bytena egendomligt också därutinnan att det innebär en kombination mellan lagstiftning och en tidigare på frivillighetens väg tillkommen ordning. Det förefaller som om kommittén ansåge att denna frivilliga ordning fungerat tillfredsställande. Kommittén synes också föreställa sig att man — även om det införes lagstiftning beträffande hela hyresmarknaden i övrigt — likväl skulle kunna r ä k n a med att den på frivillig väg tillkomna ordningen på en del av marknaden skulle komma att fungera på

samma sätt som hittills. Detta är emellertid osäkert. Man kan bl. a. icke bortse ifrån att byten kunna innebära att någon av upplåtelserna måste äga rum till en hyressökande, som icke är kvalificerad för den ifrågavarande lägenheten. Om t. ex. en bytessökande med två barn önskar flytta från en lägenhet om 2 rum och kök till en lägenhet om 4 rum och kök, vilken bebos av en änka utan hemmavarande b a r n , är ett byte oantastligt ur den synpunkten att barnfamiljen därigenom skulle få en större lägenhet, för vilken familjen är kvalificerad, under det att änkan flyttar till en mindre lägenhet än hon tidigare innehaft. Änkan är emellertid icke kvalificerad att inneha en så stor lägenhet som 2 rum och kök. Fråga uppkommer då om värdens strävan att icke upplåta lägenheter annat än till kvalificerade hyressökande kan föranleda honom att vägra samtycke till bytet. Om man i en situation sådan som den nu beskrivna skulle anse värdens vägran att hyra ut till änkan vara obillig, skulle detta innebära att det vore en ohållbar ståndpunkt att följa lagens normer för upplåtelse. 4. Mekanismen att förhandsgodkännande skall inhämtas icke blott till byten utan även till upplåtelser inom den fria sektorn och till kvalificerade hyressökande måste komma att i praktiken få ganska egendomliga verkningar. Om sådan upplåtelse skett utan att godkännande inhämtats, skulle bostadsförmedlingen vid behandling av detta ärende enligt stadgandet i § 25 endast kunna konstatera att lägenhetsinnehavaren är kvalificerad eller att upplåtelsen skett inom den fria sektorn. Förmedlingen måste då medgiva att lägenheten må nyttjas av lägenhetsinnehavaren. Det torde därför finnas

209 anledning befara att man icke skulle vinna respekt för kravet på förhandsgodkännande. Påföljden skulle ju icke bli annat än böter om eller när förseelsen i sinom tid skulle komma att upptäckas. Med hänsyn till de allmänt kända svårigheterna för polis- och åklagarmyndigheter att fullgöra även sina nuvarande arbetsuppgifter måste man betvivla att det skulle kunna upprätthållas en effektiv kontroll över att enligt lagen tillåtna upplåtelser icke ske utan förhandsgodkännande. Man torde icke ha anledning räkna med att bötesansvaret därvid skulle komma att få någon moralbildande verkan. Förslagets genomförande måste därigenom befaras komma att ytterligare undergräva den allmänna laglydnaden. 5. Föreskrifterna om hushållsuppgifter och många andra bestämmelser i förslaget måste antagas komma att föranleda mycket stora svårigheter i tilllämpningen. Såväl ifråga om ordningen och ansvaret för hushållsuppgifternas behöriga avlämnande som i andra avseenden har lagtexten förenklats genom hänvisning till »vad särskilt stadgas», d. v. s. till tillämpningsföreskrifter, som skulle utarbetas i händelse av lagstiftningens genomförande. Detta innebär att nya praktiska svårigheter skulle komma att visa sig först när tilllämpningsföreskrifterna skola utformas. F ö r att fastighetsägaren skall kunna fullgöra en skyldighet alt avlämna uppgifter om hushållens sammansättning torde emellertid erfordras att samtliga hyresgäster till fastighetsägaren avlämna sådana uppgifter. Avlämnande av hushållsuppgifter är ur fastighetsägarens synpunkt meningslöst så länge det icke uppkommit en fri sektor i fastigheten — alla upplåtelser av lediga lägenheter måste ju då ske 14—216548

till kvalificerade hyressökande. Systemet innebär emellertid att uppgifter måste avlämnas även för den mycket stora del av bostadsbeståndet, i vilken uppgifterna icke komme att få någon betydelse. I anslutning till vad nu anförts synes man ha särskild anledning att ånyo erinra om direktiven. I olika sammanhang då man ifrågasatt en reglering på detta område — anföres det i dessa — hade det framhållits att uppgiften vore mycket vansklig och att man tvekade inför de rent praktiska svårigheterna att genomföra en reglering. När saken vid olika tillfällen övervägts inom justitiedepartementet hade det avgörande skälet för att tillsvidare ställa sig avvaktande varit betänkligheterna att införa en ny krisbetonad reglering, som kunde »vålla stor irritation och bli mycket besvärlig att administrera». Det torde vara uppenbart att även kvotsystemet i synnerligen hög grad är ägnat att ingiva sådana betänkligheter. 6. I lagförslaget har gjorts ett försök att åstadkomma normer för en värdering av de hyressökandes behov. Förslaget har ju till syfte att sörja för att lediga lägenheter komma »dem till godo som bäst behöver dem». Vad det därvid gäller kan också uttryckas så att lagstiftningens uppgift skulle vara att åstadkomma objektiva grunder för något som till sin natur icke kan vara annat än en värdering. Kommittén har funnit behovsprövningen i första hand böra ske med utgångspunkt från antalet familjemedlemmar. Härigenom skulle gifta med barn få företrädesrätt till lägenheter om 2 rum och kök och större. Med det undantag som betingas av den fria sektorn skulle gifta utan barn icke få möjlighet att taga i an-

210 språk större lägenheter än 1 rum och kök. Vuxna ogifta män och kvinnor samt frånskilda, änkor och änklingar utan hemmavarande barn skulle icke annat än i fria sektorn få andra lägenheter än 2 rum och kokvrå och övriga mindre lägenheter än 1 r u m och kök. Då utredning saknas om den utsträckning, i vilken andra än gifta ha egna hemmavarande barn och därigenom kunna vara kvalificerade för reglerade lägenheter, har man icke någon grundval för en bedömning av frågan i vad mån antalet lägenheter som skulle få förhyras av sistnämnda grupper är mindre än som motsvarar gruppernas bostadsbehov. Det förefaller som om kommittén ansåge sig ha löst de nu antydda svårigheterna genom den »fria sektorn». Då man såsom ovan anförts måste räkna med att det icke kommer att finnas någon fri sektor inom en mycket stor del av det befintliga bostadsbeståndet, skulle emellertid de tillbakasatta gruppernas möjligheter att få bostad i stor utsträckning vara begränsade till nyproduktionen. Konkurrensen om lägenheterna inom den fria sektorn i nyproduktionen skulle därigenom efter all sannolikhet bli utomordentligt hård. Förslaget innebär att lägenheterna i nyproduktionen efter nyss angivna uppdelning skulle tillkomma de kvalificerade hyressökandena enligt två olika grunder, nämligen turordning eller förtur, båda i förening med familjestorleken; inom det befintliga bostadsbeståndet skulle enbart familjestorleken vara kvalifikationsgrund. Turordningen skulle vara huvudregel men såsom undantag från denna föreslås en helt motsatt, nämligen förtur på grund av särskilda omständigheter, som icke göra anspråk på att vara några normer eller regler utan tvärtom förutsätta en prövning från fall till fall.

Förhållandet mellan turordning och förtur har därför icke kunnat utformas på sådant sätt att det skulle bli fråga om en rättstillämpning utan om ren skälighetsprövning. På grundval av kvalifikationsgrunderna »sjukdom» eller »avsaknad av egen bostad» skulle förtur kunna beviljas många flera än som genast kunna få bostad. Man kan därvid icke bortse från det i och för sig omöjliga i att skapa garantier för en tillämpning av objektiva grunder för en sådan värdering. På grund av mängden av ärenden är det också sannolikt att de kommunala bostadsförmedlingarnas styrelser komme att förordna hos förmedlingarna anställda tjänstemän att träffa avgöranden som eljest skulle ankommit på styrelsen. Kommittén har icke ifrågasatt att styrelsernas ordförande eller chefstjänstemän hos förmedlingen skola ha domarkompetens, vara lagfarna eller eljest ha särskild kompetens. Systemet måste också av denna anledning komma att innebära risker för godtycke. Möjlighet att anföra besvär över ett beslut om beviljande av förtur skulle icke komma att beredas en hyressökande, som får stå tillbaka därför att förtur beviljats annan sökande. Än mindre skulle besvär kunna anföras över förmedlingens anvisning av lägenhet till någon av de förtursberättigade eller annan bostadssökande. Den föreslagna ordningen innebär icke heller att besvären i de fall, då sådana kunna anföras, skulle få fullföljas till regeringsrätten. Besvärsrätten kan emellertid icke utgöra någon garanti mot godtycke med m i n d r e besvären i högsta instans komma att prövas av en förvaltningsdomstol. I motiven anföres såsom skäl för att avskära besvärsrätten bl. a. att regeringsrätten är synnerligen arbetstyngd (sid. 171). Detta uttalande står i anmärkningsvärd mot-

211 sättning till de synpunkter som anlagts på frågan om införande av lagstiftning. När det gäller den omfattande administrativa apparat som erfordras för lagstiftningens genomförande, har icke fästs avseende vid den mycket stora ökning av arbetet för bostadsförmedlingarna och länsstyrelserna, som regleringens tillämpning efter all sannolikhet måste komma att medföra. Att den ifrågasatta överinstansen skulle bli arbetstyngd befinnes däremot vara ett vägande skäl att betaga den enskilde bostadssökanden möjlighet att erhålla garantier för sin rätt och mot godtycke vid tillämpningen. I den mån som det med hänsyn till rent praktiska synpunkter anses omöjligt att tillåta en besvärsrätt, är detta ett mycket starkt skäl mot att överhuvud införa en lagstiftning. Förutsättning för att lagstiftning likväl skall anses påkallad torde vara att det föreligger så utomordentligt starka behov av en reglering att man måste tillämpa satsen »nöden har ingen lag» — vilket kan vara fallet under krig eller därmed jämförliga situationer. 1 . Även om förhållandena på bostadsmarknaden, särskilt för dem som sakna bostad, för närvarande äro synnerligen otillfredsställande, torde de likväl icke kunna anses vara sådana att man är tvungen att företaga sådana ingripanden, som lagförslaget skulle innebära. VII. Slutsatser. På grund av vad ovan anförts måste det anses vara tvivelaktigt om det avsedda syftet i nämnvärd mån skulle komma att främjas genom den föreslagna lagstiftningen. Av lagförslaget 1 J m f r »Garantier for rettsikkerheten ved administrative avgjörelser» — överläggn i n g s ä m n e under F ö r h a n d l i n g a r n a vid det nittonde nordiska j u r i s t m ö t e t i Stockholm, den 23—25 augusti 1951. Stockholm 1952. Sid. 218 ff.

synes närmast framgå att det icke är möjligt att genom lag skapa någon verklig rättvisa för de bostadssökande som bäst behöva lägenheter. Några beräkningar ha icke gjorts av vad man i antal lägenheter skulle kunna vinna i förhållande till hittills tillämpad ordning. Det är osäkert om några positiva verkningar av betydelse skulle komma att inträda inom ett eller två år eller först efter avsevärt längre tid. Regleringen måste antagas komma att medföra mycket stora kostnader för kommunerna. Såsom i någon mån belysande för svårigheten att på förhand bedöma verksamhetens omfattning må erinras om att det vid inrättande av Stockholms stads bostadsförmedling år 1946 anvisades ett anslag för verksamheten under år 1947 å 86 000 kronor under det att anslaget för 1953 beräknats till 650 000 kronor. Valet mellan den frivilliga ordningen och lagstiftning synes böra ske mot bakgrund av vad som under en följd av år åstadkommits genom överenskommelser med byggnadsproducenter och fastighetsägare —• i olika sammanhang h a r kommittén behandlat frågan om lagstiftning från den teoretiskt oantastliga men med hänsyn till faktiskt rådande förhållanden måhända något vilseledande utgångspunkten att det för närvarande skulle föreligga en helt fri hyresmarknad. Såsom framgår av kommitténs redogörelse för frågan om reglering av marknaden genom överenskommelser ha emellertid de kommunala bostadsförmedlingarna i de större städerna i ökad utsträckning tillförsäkrats befogenhet att för sökandena hos förmedlingarna disponera över nyproduktionen. Beträffande det befintliga bostadsbeståndet ha förmedlingarna under medverkan av fastighetsägareorganisationerna i betydande omfattning beretts möjlighet att anvisa

212 bostadssökande till lägenheter, som bliva friställda genom att hyresgästerna avflytta till av förmedlingarna anvisade lägenheter i nyproduktionen. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att efter genomförande av en lagstiftning kunna bibehålla något av det som hittills uppnåtts på frivillighetens väg. Man måste därför befara att lagstiftningsalternativet skulle komma att rasera de nu uppnådda resultaten och medföra en ny och helt annan ordning. Då utredning saknas om många av de faktorer, som äro avgörande för frågan, huruvida en reglering genom lagstiftning skulle kunna bli till någon verklig hjälp för dem som bäst behöva bostäder och då man i första hand icke har annan grundval för bedömningen än just nu föreliggande förhållanden, synes man ha all anledning till försiktighet vid valet av de åtgärder, som böra ifrågakomma. I denna situation borde det kunna hälsas med tillfredsställelse att byggnadsföretagarnas och fastighetsägarnas organisationer förklarat sig beredda till en positiv

medverkan. På grund av det förtroende som medlemmarna i de olika organisationerna kunna antagas ha för sina sammanslutningar är denna medverkan av väsentlig betydelse och kan verksamt bidraga till att medlemmarna i solidaritet och sammanhållning följa riktlinjerna från sina egna organisationer — i händelse av lagstiftning torde man däremot i mycket begränsad utsträckning ha möjlighet att räkna med en motsvarande beredvillighet till samarbete. Med hänsyn till vad nu anförts och då det frivilliga alternativet på grund av organisationernas positiva inställning i frågan kunnat erhålla den nu föreliggande utformningen borde icke föreligga någon tvekan om att man — för den händelse ytterligare reglering av bostadsmarknaden anses påkallad — har anledning att föredraga den ordning, varom överenskommelse träffats med Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska Byggnadsindustriförbundet, Svenska Riksbyggen, S. A. B. O. och H. S. B.

Bilaga A.

Författningsförslag. Förslag till Bostadsanvisningslag. Lagens tillämpningsområde. 1 §• Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning för varje kommun som fattat beslut därom. I fråga om kommun, vars invånarantal vid senaste årskifte icke uppgick till 20 000, skall dock beslut som i första stycket sägs gälla först sedan Konungen fastställt detsamma. Vad i lagen stadgas om kommun skall äga motsvarande tillämpning å municipalsamhälie. Allmänna bestämmelser. 2 |. Rätten att såsom hyresgäst nyttja lägenhet till bostad, så ock rätten att såsom ägare av fastighet eller innehavare av bostadsrätt för egen del taga i bruk bostadslägenhet, skall vara underkastad inskränkning i enlighet med vad i denna lag stadgas. Med bostadsrätt likställes i denna lag varje annan andelsrätt i förening eller bolag, varmed följer rätt att besitta eller h y r a lägenhet. Om särskilda förhållanden föranleda därtill, äge Konungen förordna, att lagen icke eller allenast i särskilt angivna hänseenden skall äga tillämpning beträffande viss fastighet eller lägenhet. 3 |.

Vad i 2 § första stycket stadgas skall icke gälla: 1) upplåtelse av bostad, som är förenad med anställning hos staten eller kommun; 2) bostadsupplåtelse, som till följd av dess förening med arbetsavtal mellan upplåtaren och lägenhetsinnehavaren icke kan anses utgöra hyresavtal eller upplåtelse eller överlåtelse av bostadsrätt; 3) upplåtelse av bostad i hotell- eller pensionatrörelse; 4) upplåtelse av bostad i ålderdomshem, pensionärshem eller sådan av stiftelse ägd fastighet, som enligt stiftelsens stadgar, fastställda innan denna lag vunnit tillämpning i kommunen, skall vara förbehållen visst slag av lägenhetsinnehavare;

214 5) upplåtelse av bostad, som är förbehållen lärare eller elev vid viss läroanstalt, såframt upplåtelsen överensstämmer med det ändamål, som avsetts med bostaden. Upplåtare äge påkalla beslut av den i 19 § omförmälda kommunala bostadsförmedlingen, huruvida och i vad mån med hänsyn till bestämmelserna i denna paragraf eller i förordnande som avses i 2 § andra stycket rätten att nyttja viss bostad är underkastad inskränkning. 4 §.

Bostadslägenhet, som förutom kök innehåller ett eller flera rum, anses med undantag, varom i 5 § förmäles, såsom reglerad lägenhet. 5 §. Såsom reglerad lägenhet skall icke r ä k n a s : 1) för varje fastighet högst en lägenhet, som bebos eller skall bebos av ägare av hela fastigheten eller del av denna; 2) för varje fastighet med flera än två lägenheter högst en lägenhet, som bebos eller skall bebos av fastighetsskötare eller portvakt för fastigheten i fråga. Där fastighet äges av bolag eller förening skall med ägare av fastighet enligt denna lag likställas den, vars andel i bolaget eller föreningen uppgår till minst en tredjedel. 6 §.

Med de undantag, som föranledas av bestämmelserna i 11 § 4 mom. samt 16— 18 §§, må reglerad lägenhet endast tagas i bruk av den, vars hushåll, honom själv inräknad, omfattar då fråga är om lägenhet å ett r u m och kök, minst två familjemedlemmar och då fråga är om lägenhet å två eller flera rum och kök, minst tre familjemedlemmar. 7 §.

. Till familjemedlemmar räknas, utom lägenhetsinnehavaren själv, hans make samt hans eller makens barn, adoptivbarn eller fosterbarn. Vidare skola till familjemedlemmar r ä k n a s : 1) lägenhetsinnehavarens eller med honom sammanboende makes föräldrar, adoptivföräldrar eller fosterföräldrar, såvida dessa efter vad som göres sannolikt skola sammanbo med lägenhetsinnehavaren; 2) högst en person, vilken är anställd eller, efter vad som göres sannolikt, skall anställas som hemhjälp med bostad hos lägenhetsinnehavare som h a r förvärvsarbete utom hemmet, dock under förutsättning tillika, att lägenhetsinnehavaren har barn, adoptivbarn eller fosterbarn under sexton å r och, om han ä r gift, lever skild från maken. Vid tillämpning av första och andra styckena skall med make likställas lägenhetsinnehavarens trolovade. Med fastighet förstås varje fristående eller genom b r a n d m u r avskild byggnad. Med rum förstås ett med direkt dagerbelysning försett utrymme å minst sex kvadratmeter, avskiljbart från angränsande utrymme. Med kök förstås ett huvudsakligen för matlagning avsett utrymme med en golvyta av minst sex kvadratmeter.

215 Till lägenhet anses höra kök även om nyttjandet därav ej uteslutande tillkommer lägenhetsinnehavaren. 8 §• Då bostadslägenhet till viss del skall upplåtas eller tagas i anspråk för verksamhet, som utgör lägenhetsinnehavarens huvudsakliga yrkesutövning, skall, om lägenhetsinnehavaren ej h a r tillgång till annan arbetsplats, den del av lägenheten, som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan anses vara avsedd för verksamheten, icke komma i betraktande vid avgörande av lägenhetens storlek. 9 §• Där så påkallas, skall kommunala bostadsförmedlingen genom särskilt beslut avgöra, vilken storlek viss lägenhet skall anses hava vid tillämpningen av denna lag. 10 §. För varje fastighet, vari finnes mer än en reglerad lägenhet, skall årligen, i enlighet med vad särskilt stadgas, i fråga om varje sådan lägenhet lämnas uppgift om dess rumsantal och hushållets sammansättning (hushållsuppgift). Om behovsprövning då bostadslägenheter i nyuppförd fastighet första gången tagas i bruk. 11 §• 1 mom. Då i nyuppförd fastighet bostadslägenheter första gången skola tagas i bruk, skall för upplåtelse till bostadssökande, vilka anvisas av kommunala bostadsförmedlingen, förbehållas så stort antal av fastighetens reglerade lägenheter, som framgår av nedanstående bestämmelser. Antal reglerade) lägenheter i • 1 2 3 fastigheten J Antal reglerade) lägenheter som • 1 1 2 skall förbehållas]

9 10 11

8 Är antalet reglerade lägenheter i fastigheten större än tjugu, skola tre fjärdedelar eller, om antalet icke är jämnt delbart med fyra, det antal, som närmast överstiger tre fjärdedelar av hela antalet, förbehållas enligt vad i första stycket sägs. 2 mom. Enligt 1 mom. förbehållen lägenhet må ej, utom i fall, varom i 3 mom. samt i 12 § andra stycket förmäles, tagas i bruk av annan än den, som anvisats av kommunala bostadsförmedlingen. 3 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas må bostadsrättsförening för medlems personliga bruk förbehålla denne sådan reglerad lägenhet, som han enligt 6 § är berättigad att innehava. Sker så, skall det antal lägenheter, som enligt 1 mom. skolat tillkomma av kommunala bostadsförmedlingen anvisade bostadssökande, minskas i motsvarande mån. 4 mom. Enligt 1 eller 3 mom. ej förbehållna reglerade lägenheter i fastigheten må ägaren fritt förfoga över. 5 mom. Inflyttning i lägenhet som avses i 3 eller 4 mom. må ej äga rum förrän kommunala bostadsförmedlingen efter prövning i fastställd ordning godkänt att

216 lägenheten får disponeras enligt något av nämnda moment. E n v a r som vill inflytta i lägenhet som här avses bör därför övertyga sig om att h i n d e r mot inflyttning ej möter. 6 mom. I fråga om upplåtelse av lägenhet i tillbyggd del av fastighet skola bestämmelserna i 15—18 §§ i tillämpliga delar gälla. 12 §. Till de i 11 § 1 mom. avsedda lägenheterna skall kommunala bostadsförmedlingen anvisa sökande, vilka enligt 6 § äro berättigade att innehava lägenheterna och som skäligen kunna tagas för goda. Sökande skola anvisas till det antal upplåtaren påkallat; dock vare kommunala bostadsförmedlingen ej skyldig att anvisa flera sökande än att upplåtaren för varje lägenhet får möjlighet att välja mellan Ire personer, vilka ej samtidigt anvisats till annan lägenhet i samma fastighet. Kan kommunala bostadsförmedlingen ej fullgöra sin anvisningsskyldighet, må lägenheten upplåtas i den ordning som stadgas i 15—18 §§. Vid tillämpning av denna paragraf skall sökande, som vägrar att förvärva bostadsrätt till eller hyra anvisad lägenhet, anses såsom icke godtagbar. 13 §. Vid anvisning av lägenhetssökande skall kommunala bostadsförmedlingen iakttaga att sökande som anmält sig tidigare skall anvisas före sökande som anmält sig senare. Såsom villkor för att sökande skall kunna komma i fråga till anvisning må icke uppställas krav på bosättning i kommunen. Har lägenhet, som överensstämmer med sökandes till kommunala bostadsförmedlingen framställda önskemål, efter anvisning stått till sökandens förfogande och h a r han vägrat godtaga lägenheten, skall han med avseende å tur till förnyad anvisning sättas efter övriga sökande, som då äro anmälda hos förmedlingen. 14 g. Föreligga ömmande omständigheter, såsom sjukdom eller avsaknad av egen bostad, må kommunala bostadsförmedlingen giva sökande förtur till anvisning av bostad. Om behovsprövning i fråga om lägenheter som förut varit tagna i bruk. 15 §. Upplåtes eller överlåtes reglerad lägenhet, som förut varit tagen i bruk, eller avser ägare av fastighet eller innehavare av bostadsrätt att för egen del taga sådan lägenhet i anspråk, må med nedan omförmälda undantag inflyttning i lägenheten icke ske förrän kommunala bostadsförmedlingen lämnat sitt godkännande. Där någon redan innehar lägenhet skall vad i första stycket stadgas gälla sådant ytterligare utrymme, som tillsammans med den förut innehavda lägenheten utgör reglerad lägenhet eller dylik lägenhet av högre storleksklass enligt 6 § än den förut innehavda. Vad här ovan stadgats skall icke utgöra hinder för dödsbo att under tid som i 26 § lagen om bostadsrättsföreningar sägs utöva bostadsrätt, vilken tillkommit den avlidne, eller att disponera av den avlidne förhyrd lägenhet.

217 16 §. Reglerad lägenhet må utan godkännande tagas i bruk: 1) då make i anledning av andra makens död, äktenskapets återgång, äktenskapsskillnad eller hemskillnad eller eljest, ensam eller tillsammans med annan, övertager lägenhet, som av andra maken eller båda makarna tillsammans förhyrts till bostad för gemensamt bruk eller som av andra maken eller båda makarna innehafts med bostadsrätt och anskaffats eller nyttjats till sådan bostad; 2) då hyresrätt övergår å änka jämlikt 3 kap. 8 § andra stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom; 3) vid upplåtelse av utrymme inom lägenhet, vari upplåtaren vid tiden för upplåtelsen är mantalsskriven och boende, under förutsättning dock, att till samma person eller medlemmar av samma hushåll upplåtes högst två rum jämte del i kök; 4) då lägenhet uthyres genom avtal, som ersätter tidigare mellan samma parter träffat avtal, vare sig detta ännu är gällande eller ej, eller då hyresrätt återvinnes jämlikt 3 kap. 34 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 17 §. Godkännande skall lämnas: 1) då den, för vilken lägenheten avses eller, om lägenheten upplåtes till flera, någon av dessa enligt 6 § är berättigad att innehava lägenheten; 2) då i den fastighet, varom fråga är, antalet reglerade lägenheter, vilkas inneh a v a r e fylla de i 6 § angivna kraven, utgör så stor del av hela antalet reglerade lägenheter, som angives i 11 § 1 mom. Vid tillämpning av bestämmelsen i punkt 2) skola lända till efterrättelse de uppgifter om lägenhetsinnehavarnas hushåll, som framgå av senast avgivna hushållsuppgifter. 18 §. Godkännande skall vidare lämnas: 1) då lägenhet erhålles genom byte i ett eller flera led, därvid som byte även r ä k n a s , att någon av lägenheterna ställes till förfogande genom överlåtelse av äganderätt eller bostadsrätt eller upplåtelse av bostadsrätt; 2) då den som skall taga lägenheten i anspråk samtidigt frånträder i fråga om rumsantal minst lika stor bostadslägenhet å ort där lagen är gällande; 3) då lägenhet, som alltsedan denna lag vunnit tillämpning i kommunen förh y r t s av två eller flera gemensamt, i samband med att hyresförhållandet upphör skall övertagas av någon av hyresgästerna eller av hyresgäst gemensamt med annan; 4) då fråga är om upplåtelse eller överlåtelse av avliden lägenhetsinnehavares lägenhet till person, som under de senast förflutna två åren varit medlem av den avlidnes eller h a n s förut avlidne, med honom sammanboende makes hushåll; 5) då fråga är om lägenhet som står i inre förbindelse med lokal, avsedd för affärsrörelse eller hantverk, eller som, då denna lag vann tillämpning i komm u n e n , nyttjades i samband med sådan lokal i samma fastighet, allt under förutsättning, att lägenheten skall begagnas av någon, som är sysselsatt i rörelsen eller hantverket;

218 6) då fråga är om lägenhet som skall nyttjas av utländsk medborgare, tillhörande eller anställd vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat. Oaktat bostadssökande, till vilken lägenhet upplåtits, enligt 6 § ej ä r berättigad att innehava densamma, skall godkännande lämnas, om godtagbar sökande som i nämnda paragraf sägs icke kan anskaffas av upplåtaren eller anvisas av kommunala bostadsförmedlingen.

Om kommunal bostadsförmedling m. m. 19 §. För prövning av frågor enligt denna lag och för kostnadsfri förmedling av bostäder skall i kommun, där lagen äger tillämpning, finnas kommunal bostadsförmedling. 20 §.

Kommunal bostadsförmedling skall hava styrelse bestående av ordförande och fyra ledamöter. Styrelsen väljes av kommunens beslutande myndighet. Till ordförande må ej utses ledamot av eller befattningshavare vid kommunal nämnd, åt vilken kommunens fastighetsförvaltning är anförtrodd. Av ledamöterna skall halva antalet representera fastighetsägarna och halva antalet hyresgästerna. Representant för fastighetsägarna skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Representant för hyresgästerna, vilken icke må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om förhållandena p å bostadsmarknaden. För ordföranden och var ledamot utses minst en suppleant. I fråga om suppleant skall gälla vad ovan sagts om ordförande eller ledamot som suppleanten skall ersätta. Val av ordförande, ledamot eller suppleant må gälla viss tid eller tills vidare. Vid val av ledamöter och suppleanter för dem skola bestämmelserna i 14 a § lagen om hyresreglering m. m. erhålla motsvarande tillämpning. 21 §. Den kommunala bostadsförmedlingen enligt denna lag tillkommande beslutanderätten utövas av styrelsen. I den omfattning kommunens beslutande myndighet medgivit må styrelsen skriftligen förordna ordföranden eller hos kommunala bostadsförmedlingen anställd tjänsteman att träffa avgörande som eljest skulle ankommit på styrelsen. Beslut må ej fattas av styrelsen med m i n d r e ordföranden och jämnt anta: ledamöter, varav hälften representerar fastighetsägarna och hälften hyresgästerna, eller suppleanter för dem deltaga i avgörandet. Såsom styrelsens beslut gälle den mening, varom flertalet förenar sig. Kan avgörande ej sålunda träffas, gälle den mening ordföranden biträder. I beslut angående godkännande eller beviljande av förtur må icke den deltaga, beträffande vilken i förhållande till fastighetsägare eller bostadsrättshavarä som beslutet angår eller sådan lägenhetssökande som direkt beröres därav föreligger jäv som i 4 kap. 13 § 1—6 eller 8 rättegångsbalken sägs.

219 Beslut gäller från den dag detsamma meddelats eller den senare dag, som kan vara i beslutet bestämd. 22 §.

I övrigt ankomme på kommunen att meddela närmare bestämmelser om kommunala bostadsförmedlingens organisation så ock att anvisa medel för verksamheten. Beträffande kommunens förpliktelser med avseende å kostnaderna för kommunala bostadsförmedlingens verksamhet skall tillämpas vad som föreskrivits om bestridande av kostnaderna för kristidsnämnds verksamhet. 23 §.

Till kommunala bostadsförmedlingen inkomna ansökningar om anvisning av bostad skola registreras i nummerföljd efter tiden då de inkommit. Kommunala bostadsförmedlingen har att snarast avgöra och för varje sökande å ett för honom upplagt registerkort införa dels huruvida sökanden skäligen kan godtagas såsom hyresgäst eller bostadsrättshavare i fråga om lägenhet som avses med hans ansökan, dels vilket antal familjemedlemmar sökandens hushåll skall anses omfatta, dels hur stor lägenhet sökanden med hänsyn härtill är berättigad att innehava, dels ock huruvida sådan företrädesrätt till anvisning som avses i 14 § skall tillkomma sökanden. Registerkort skall därjämte upptaga tiden för ansökans ingivande samt dess registreringsnummer. 24 §.

Uppgifter, vilka i ärende enligt denna lag av upplåtare eller bostadssökande skriftligen avgivas till kommunal bostadsförmedling, skola lämnas på heder och samvete. 25 §.

Har kommunal bostadsförmedling erfarit, att reglerad lägenhet tagits i bruk innan sådan prövning som omförmäles i 11 § 5 mom. ägt rum eller erforderligt godkännande sökts, skall kommunala bostadsförmedlingen snarast möjligt till prövning upptaga frågan huruvida lägenheten enligt denna lag må nyttjas av lägenhetsinnehavaren.

Om besvär m. m. 26 §.

Den som är missnöjd med kommunal bostadsförmedlings beslut äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. Bostadssökande må dock ej föra talan mot beslut, som i första hand berör annan bostadssökande. Besvären, vilka ställas till länsstyrelsen, skola inom tjugu dagar från den dag klaganden erhöll del av beslutet vara inkomna till den kommunala bostadsförmedling, som meddelat beslutet. Kommunal bostadsförmedling som mottagit besvär har att snarast möjligt och senast inom en vecka jämte eget yttrande och handlingarna i ärendet översända besvären till länsstyrelsen.

220 27 §. Talan mot länsstyrelsens beslut må ej föras. 28 §. Omständighet som inverkar på bedömandet av ärende enligt denna lag, skall, om den är känd, beaktas även om den inträffat efter tidpunkten för meddelandet av överklagat beslut.

Ansvarsbestämmelser m. m. 29 §. Den som bryter mot vad i 11 § 2 mom. eller 5 mom. första punkten eller 15 § första eller andra stycket stadgas straffes med dagsböter. Den som i egenskap av upplåtare eller överlåtare medgivit inflyttning då sådan enligt denna lag icke är tillåten domes till enahanda straff. Vid tillämpning av denna paragraf skall avgörande enligt 3 § sista stycket eller 9 § vara bindande. 30 §.

Då genom laga kraft ägande beslut blivit bestämt att den som innehar lägenhet icke må nyttja densamma, äger domstol eller överexekutor förordna om hans avhysning. Talan härom må föras av kommunala bostadsförmedlingen. 31 §. Har lägenhetsinnehavare efter talan som avses i 30 § blivit avhyst, är den som lämnat medgivande till otillåten inflyttning skyldig att lika med lägenhetsinnehavaren svara för kostnaderna för avhysningens utverkande och verkställande.

Särskilda bestämmelser. 32 g. Kommunal bostadsförmedling skall utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Erfar förmedlingen att brott mot lagen blivit begånget skall anmälan göras till vederbörande åklagare. 33 g. Kommunal bostadsförmedling eller ombud som för ändamålet anlitas äger besiktiga fastighet eller lägenhet samt taga del av hyreskontrakt eller andra handlingar i den mån det erfordras för bedömande av förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Förmedlingen äger för sådant ändamål genom särskilt beslut förelägga vite. Försuttet vite utdömes på talan av allmän åklagare. I övrigt skola beträffande vite, varom här förmäles, bestämmelserna i 9 kap. 8 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar gälla. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för utövningen av befogenhet, varom i denna paragraf sägs.

221 34 §. Ordförande, ledamot eller suppleant i kommunal bostadsförmedlings styrelse, befattningshavare hos kommunal bostadsförmedling samt ombud, som enligt 33 § anlitas, må icke i vidare mån än som erfordras för kommunala bostadsförmedlingens verksamhet yppa vad han iakttagit vid besiktning eller granskning som i nämnda lagrum sägs eller eljest erfarit vid behandling av ärende enligt denna lag. Den som bryter häremot straffes med dagsböter eller fängelse, där ej brottet är att anse som tjänstefel. Brott som i första stycket sägs må, där det ej innefattar tjänstefel, av allman åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden. 35 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen. Övergångsbestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 november 195 och gäller till och med den 31 oktober 195 . Beslut som meddelats med stöd av lagen äger ej tillämpning längre än denna är gällande. I fråga om överträdelse, som begåtts under lagens giltighetstid, samt brott mot den tystnadsplikt, som föreskrives i 34 g, skall vad i lagen stadgas även därefter tillämpas. Med avseende å lagens tillämpning skall vidare gälla: 1) Sedan det blivit bestämt, att lagen skall tillämpas i viss kommun, skall skyldighet att avgiva hushållsuppgifter, som i 10 § omförmälas, inträda en månad före den dag lagen skall börja tillämpas. 2) Kommunal bostadsförmedling enligt denna lag må av kommun tillsättas och förberedande åtgärder för lagens tillämpning av kommunen och förmedlingen vidtagas före den dag lagen vinner tillämpning i kommunen. 3) Den som i viss kommun förvärvat bostadsrätt före den dag då lagen vinner tillämpning i kommunen må utan hinder av bestämmelserna i 11 och 15 §§ för egen del utöva bostadsrätten. 4) Har genom avtal som ingåtts före den under 3) omförmälda dagen bostadslägenhet uthyrts eller hyresrätten till sådan lägenhet överlåtits, må den som förvärvat hyresrätten utan hinder av bestämmelse i denna lag inflytta i lägenheten efter nämnda dag om avtalet anmälts till kommunala bostadsförmedlingen före inflyttningen; dock skall anmälan hava skett inom tre månader efter sistnämnda dag. 5) Finnes kommunal bostadsförmedling å ort, där lagen vinner tillämpning, skola bestämmelserna i 23 § i den mån det är möjligt tillämpas på dem som före dagen för lagens tillämpning anmält sig som lägenhetssökande.

222 Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. Härigenom förordnas, att 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 10 § i samma lag skall upphöra att gälla. Gällande

lydelse.

Föreslagen

lydelse.

3 §.

Hyresvärden må icke mottaga eller träffa avtal om högre h y r a än som motsvarar den för lägenheten tillåtna grundhyran, där annat ej föranledes av vad nedan sägs. Såsom grundhyra finnes skäligt. Var hyran • , Höjning av Hyresvärden må ej utan nämndens tillstånd såsom villkor för uthyrning träffa avtal om försträckning eller borgensförbindelse av hyresgästen eller av denne taga annan liknande utfästelse. Med avseende är stadgat.

Hyresvärden må icke betinga sig eller mottaga högre hyra än som motsvarar den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad nedan sägs. Såsom grundhyra • finnes skäligt. skäligt belopp. parterna avtalat. Hyresvärden må ej utan nämndens tillstånd såsom villkor för uthyrning betinga sig eller träffa avtal om försträckning eller borgensförbindelse av hyresgästen eller av denne betinga sig eller taga annan liknande utfästelse. Med avseende — är stadgat.

11 §. Ej må — av hyresnämnden. Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt till lägenhet varom i första stycket sägs, till lägenhet varom i första stycket sägs, må ej mottaga eller träffa avtal om gott- må ej betinga sig eller mottaga gottgörelse för överlåtelsen utöver vad som görelse för överlåtelsen utöver vad som motsvarar av honom erlagd h y r a för motsvarar av honom erlagd hyra för tiden efter det han avträder lägenheten. tiden efter det han avträder lägenheten. Vad i — annan beteckning. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1953.

223 Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. skola erhålla ändrad lydelse p å sätt nedan angives. Gällande

Föreslagen

lydelse.

lydelse.

4 §.

Ej må någon för upplåtelse av bostadsrätt mottaga eller träffa avtal om ersättning utöver vad som följer av de för föreningen gällande stadgarna eller eljest såsom villkor för sådan upplåtelse taga utfästelse som ej följer av stadgarna. Innan bostadsrätt För meddelande -

Ej må någon för upplåtelse av bostadsrätt betinga sig eller mottaga ersättning utöver vad som följer av de för föreningen gällande stadgarna eller eljest såsom villkor för sådan upplåtelse betinga sig eller taga utfästelse som ej följer stadgarna. , för bostadsrätt. . genast återbetalas.

7 i. Ej må någon för överlåtelse av bostadsrätt betinga sig eller mottaga ersättning utöver vad som finnes upptaget i det avtal, som underställes hyresnämndens prövning, eller betinga sig eller mottaga högre ersättning än hyresnämnden godkänt.

Ej må någon för överlåtelse av bostadsrätt mottaga eller träffa förbehåll om ersättning utöver vad som finnes upptaget i det avtal, som underställes h y r e s n ä m n d e n s prövning, eller mottaga högre ersättning än hyresnämnden godkänt.

D e n n a lag träder i kraft den 1 oktober 1953.

Förslag till

Lag idring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar. H ä r i g e n o m förordnas, att i 14 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska förening; skall införas ett tredje stycke av den lydelse nedan angives.

224 14 §. Medlem äger fem år. Medlem må a v föreningsstämman. Har förening med ändamål att åt sina medlemmar upplåta nyttjanderätt till bostadslägenheter i föreningens hus i stadgarna intagit förbud eller inskränkning i fråga om medlems rätt att upplåta lägenhet åt annan, skall sådan bestämmelse icke utgöra hinder för medlem, vars rätt att själv nyttja lägenheten är inskränkt jämlikt bostadsanvisningslagen, att upplåta lägenheten till annan, som skäligen kan tagas för god; och må förty upplåtelse som här avses icke åberopas som grund för medlemmens uteslutande ur föreningen. Denna lag träder i kraft den 1 november 195 oktober 195 .

och gäller till och med den 31

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar. Härigenom förordnas, att 45 och 47 §§ lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Gällande Igdelse.

Föreslagen

Igdelse.

45 §. Bostadsrättshavaren äge

styrelsen. Utan hinder av vad sålunda stadgats må bostadsrättshavare, vars rätt att själv nyttja lägenheten ä r inskränkt jämlikt bostadsanvisningslagen, upplåta lägenheten åt annan, som skäligen kan tagas för god. av

47 §. Nyttjanderätten till 1. om bostadsrättshavaren 2. om lägenheten 3. om utan tillstånd av styrelsen bostadsrättshavaren till annan än medlem upplåter lägenheten till begagnande eller han, utan att vara därtill berättigad, i lägenheten stadigvarande inrymmer främmande person; 4. om lägenheten

till avflyttning: punkten sägs; a n n a n medlem; 3. om bostadsrättshavaren, utan att vara därtill berättigad, upplåter lägenheten till begagnande av annan eller i lägenheten stadigvarande inrymmer främmande person;

Denna lag träder i kraft den 1 november 195 oktober 195 .

till skadestånd. och gäller till och med den 31

225 Förslag till

Lag om ändring av 14 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Härigenom förordnas, att i första stycket av 14 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall inskjutas ordet »bostalsanvisning» på sätt nedan angives. 14 §. Handlingar vilka hjälpverksamhet vid arbetslöshet, så ock handlingar — —• — förbehåll göras.

bostadsanvisning;

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Förslag till

Kungörelse om frihet från lösen för expeditioner i ärenden enligt bostadsanvisningslagen den 195 (nr ). Expedition i ärende som avses i bostadsanvisningslagen den utfärdas utan lösen.

195 Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Förslag till

Kungörelse om stämpelfrihet för expeditioner i ärenden enligt bostadsanvisningslagen den 195 (nr ). Kungl. Maj:t har, med stöd av förordningen den 24 maj 1940 (nr 390) om vissa undantag från stämpelplikt enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, funnit gott förordna, att stämpelfrihet skall åtnjutas beträffande expeditioner i ärenden som avses i bostadsanvisningslagen den 195 . D e n n a kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 15—216548

Bilaga

B.

P. M. med vissa beräkningar om folkmängd, lägenhetsbestånd och bostadsbrist i städer med minst 20 000 invånare. Ortsbestånd och folkmängd. Beräkningarna i denna promemoria ha, med hänsyn till att det endast är inom större samhällen som någon egentlig hyresmarknad förekommer, grundats på uppgifter om städer med minst 20 000 invånare. Av praktiska skäl — främst redovisningen i 1945 års bostadsräkning — ha därvid endast de städer som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare medtagits. På grund av denna begränsning ha nio städer med 20 000 invånare den 31 december 1950 lämnats utanför redovisningen (jämför tablån n e d a n ) . De stäFolkmängd Antal den 31 decemher 1950 Städer med minst 20 000 invånare vid slutet av år 1945

2 279 937

Städer med minst 20 000 invånare vid slutet av år 1950

2 476 806

Städer som tillkommit under perioden 1946—1950

196 869

der, som ingå i beräkningarna hade emellertid 92 % av folkmängden i de städer som den 31 december 1950 hade över 20 000 invånare. I tabellerna på följande sida redovisas folkmängdens storlek vid slutet av åren 1945 och 1950 (tabell 1) samt fördelning efter kön och civilstånd jämte uppgifter om antalet barn under 15 år vid slutet av år 1950 (tabell 2).

Enligt vissa uppgifter från 1950 års folkräkning 1 voro i hela riket 46 7c av invånarna gifta och 47 7c ogifta (inberäknat minderåriga) och den jämförelsevis ringa återstoden, 7 %, utgjordes av förut gifta personer. Civilståndsfördelningen undergick vissa ej obetydliga förändringar mellan åren 1945 och 1950. De giftas antal av befolkningen över 15 år ökade sålunda från 57,2 % år 1945 till 60,:i % vilket är högre än vad som någonsin tidigare redovisats i vårt lands statistik. De ogiftas andel företedde däremot en motsatt utveckling och nedgick från 34,i 7o år 1915 till 30,6 % år 1950. Sedan år 1945 hade folkmängden i hela riket ökat med 5,5 7c, en ökning som var något större än under närmast föregående femårsperiod. Barnen under 15 år ökade 1945— 1950 med omkring 210 000 personer i hela riket eller 14,6 %. Oaktat lenna ökning och jämväl med hänsyn t.ll ökningen under närmaste femårsperiod utgjorde åldersgruppen dock fortfarande en jämförelsevis låg andel AV befolkningen. Detta belyses närmast om man sätter gruppen numerärt i relation till hela folkmängden och jimför det på så sätt beräknade procenttalet med motsvarande uppgifter för äldre tider. År 1870 utgjorde gruppen %l 7c av folkmängden, sjönk därefter siccessivt med någon återhämtning år 1890 till 20,4 % år 1940 för att sedai åter 1

Redovisade i Statistisk tidskrift 1952: 2.

227 Tabell t

Folkmängden vid slutet av uren 1945 och 1950 i de städer, som vid slutet av år 1915 hade minst 20 000 invånare. Preliminära uppgifter från 1950 års folkräkning. Folkmängd Folkmängd Folkmängdsökning 2 den 31 decem- den 31 december 1945 ber 1950 Absoluta tal Relativa tal

Ort resp. ortsgrupp

Stockholm Götebirg Malmö Städer med 30 000—100 000 invånare Städer med 20 000—30 000 invånare Totalt

671 284 315 611 171 053

744 431 354 381 192 670

73147 38 770 21617

10,9 12,3 12,6

687 943 183 455

780 696 207 759

92 753 24 304

13,5 13,2

2 029 346

2 279 937

250 591

12,3

Hiri ingå även folkmängdsökningar till följd av inkorporeringar. s t i g a t i l 21,o 7c å r 1945 o c h 23,4 % å r 1950. Av ttbell 2 f r a m g å r att i d e s t ä d e r , s o m vid slutet a v å r 1945 h a d e m i n s t 20 000 i n v å n a r e , u t g j o r d e e n l i g t f o l k r ä k n i n g e n 1950 d e giftas a n d e l a v folkm ä n g d e n ö v e r 15 å r 61,0 % o c h a n d e Tabell 2.

Folkmängden efter kön och civilstånd den 31 december 1950 i de städer, som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare. Preliminära uppgifter från 1950 års folkräkning.

Folkmängd Ort resp. ortsgrupp den 31 december 1950

Göteborg Malmö Städer med 30 000— 100 000 invånare Städer med 20 000— 30 000 invånare. . Totalt Tabell 3.

1946 1947 1948 1949 1950 1

l e n b a r n u n d e r 15 å r 21,7 % a v h e l a f o l k m ä n g d e n . A n t a l e t k v i n n o r p å 1 000 m ä n v a r i h e l a l a n d e t 1 009 o c h i n o m i f r å g a v a r a n d e o r t s b e s t å n d 1 107. K v i n noöverskoltet var särskilt u t m ä r k a n d e för d e s t ö r r e s t ä d e r n a , f r a m f ö r a l l t för Stockholm, d ä r det dock h a d e nedgått

Av män

kvinnor

f o l k m ä n g d e n

v o r o

barn under 15 år

gifta

vuxna ogifta män

kvinnor

förut gifta män

kvinnor

744 431 354 381 192 670

344 167 171 510 91533

400 264 150 087 182 871 76145 101137 42 192

74 591 102 474 38 952 42 593 18 571 22 953

347 971 18 916 169 747 8 668 93 879 4 652

50 392 18 276 10 423

780 696

373 249

407 447 177 150

78 569

370 721 16 268

38 527

207 759

101 734

106 025

93 461

48 648 22 370 22 771 100 429 4 371 9 170 2 279 937 1 082 193 1 197 744 494 222 233 053 284 252 1 088 747 52 875 126 788

Folkmängdsförändringar åren 1946—1950 i de städer, som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare. Antal ingångna äktenskap

Nettoinflyttning

Levande födda

Döda

Nativitetsöverskott

25 179 23 751 23 407 21 927 22 332

35 810 28 694 16 628 15 485 19 089

43 277 43 073 43 336 39 820 1 37 686 1

19 720 20 571 19 791 20 209 1 20 163 1

23 557 22 502 23 545 19 611 17 523

Prelinlinära uppgifter i rån 1950 års fol vräkning.

228 från 1 204 år 1945 till 1 163 på 1 000 män år 1950. Till komplettering av dessa data lämnas i tabell 3 uppgifter om antal ingångna äktenskap, nettoinflyttning, levande födda, döda och nativitetsöverskott under åren 1946—1950. I ovanstående siffror ingå även i landet bosatta utlänningar i den mån dessa voro mantals- eller kyrkoskrivna här. (Det kan nämnas, att från den 1 januari 1949 till den 1 mars 1952 h a r totalantalet utlänningar, enligt av statens utlänningskommission gjorda uppskattningar, ökat med omkring 80 000 personer och att det för närvarande finns inemot 250 000 utlänningar i landet.) Beräknat

hushållstillskott för tiden efter år 1950. För att få en uppfattning om folkmängdens storlek och sammansättning i städer med minst 20 000 invånare för tiden efter år 1950 och i anslutning därtill om väntat hushållstillskott, ha vissa framskrivningar verkställts. Framskrivningarna utgå från folkmängdens storlek den 31 december 1945. Denna folkmängd har framskrivits till slutet av år 1950 med h ä n s y n till dödlighet, fruktsamhet, giftermålsfrekvens och nettoinflyttning. Den på så sätt konstruerade folkmängden vid slutet av år 1950 h a r därefter framskrivits till å r 1955. Som resultat av framskrivningarna erhålles alltså folkmängden vid slutet av år 1955 i städer med minst 20 000 invånare den 31 december 1945 enligt den då gällande administrativa indelningen. Hänsyn har sålunda icke tagits till de ganska betydande indelningsändringar som ägt rum under perioden 1946—1950, varför den framskrivna folkmängden blir avsevärt m i n d r e än den folkmängd, som redovisas av 1950

års folkräkning, och som avser dien administrativa indelningen den 1 januari 1952. Framskrivningarna ha g r u n d a t s på följande antaganden: 1. Dödligheten för män och kvi:nnor i olika åldersklasser antages v a r a densamma som i hela riket år 16)46. 2. Giftermålsfrekvensen bland ogifta män och kvinnor i olika åldersklasser antages vara densamma som i rikets städer åren 1945/46. Plelationen gifta/förut gifta antages vara densamma som i de berördia städerna år 1945. 3. Fruktsamheten, angiven som antalet levande födda barn per 1000 kvinnor i åldern 20—40 år, antages vara densamma som i rikets städer åren 1941—1945. 4. Nettoinflyttning under tiden 1946— 1950: 115 700. För tiden efter år 1950 ha gjorts alternativa beräkningar. Folkmängden vid slutet av å r 1945 samt den framskrivna folkmängden vid slutet av åren 1950 och 1955 redovisas fördelad efter civilstånd, under antagande av att ingen nettoinflyttning äger rum efter år 1950, i följande tablå. Beräknad folkmängd vid slutet av år Folk1950 mängd 1955 (Nettovid (Ingen slutet av inflyttnettoår 1945 ning 1946 inflyttning —50 = 1951—55) 115 700) Ogifta —15 år 15—20 år 20—o) år Gifta Förut gifta. .

549 000 385 911 491 000 116 000 114 472 115 000 319 000 421176 383 000 953 406 1 072 000 1 126 000 192 000 150 652 172 000

Summa

2 025 619 2 233 000 2 302 000

Den vuxna (20—« år) befolkningens relativa fördelning på civilstånd de

229 olika åren var respektive skulle bliva följande.

1945 . . . . 1950 . . . . 1955 . . . .

Ogifta

Gifta

Förut gifta

Summa

27,8 23,5 19,5

62,5 65,9 68,8

9,9 10,6 11,7

100,0 100,0 100,0

En jämförelse mellan civilståndsfördelningen år 1950 enligt framskrivningen och den i samtliga städer med minst 20 000 invånare enligt 1950 års folkräkning göres i följande sammanställning. Uppgifterna avse folkmängden över 15 år. Civilståndsfördelning vid slutet av år 1950 av folkmängden över 15 år

Enligt framskrivningen Enligt 1950 års folkräkning

Förut Summa gifta

Ogifta

Gifta

28,6

61,6

9,9

100,0

28,9

61,2

9,9

100,0

Antalet hushåll i de städer, som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare, var vid slutet av år 1945 ca 684 000 och kan vid slutet av år 1950 beräknas till ca 778 000. Hushållstillskottet under perioden 1946—1950 utgjorde sålunda ca 94 000. Med ledning av övriga ovan lämnade uppgifter kan hushållstillskottet för perioden 1951— 1955 beräknas enligt följande olika alternativ. 1. Hänsyn ej tagen till nettoinflyttning efter år 1950. A. Om relativa antalet lägenhetsinnehavare bland män och kvinn o r inom olika ålders- och civilståndsgrupper ökar Då samma sätt, framförallt på grund av hushållssprängning, som under perioden 1946—1950 kan hushålls-

tillskottet under femårsperioden 1951—1955 uppskattas till omkring 55 000 eller 11 000 per år (den relativt låga siffran beroende dels på antagandet om ingen nettoinflyttning och dels på att antalet personer i de äktenskapsbildande åldrarna minskar, jämför tablån ovan å sid 228). B. Om ingen förändring av hushållsbildningsvanorna äger rum, d. v. s. ingen ytterligare hushållssprängning sker efter år 1950, kan hushållstillskottet uppskattas till 40 000 under perioden 1951— 1955, motsvarande 8 000 per år. 2. Hänsyn tagen till nettoinflyttning efter år 1950. Om de nettoinflyttade antagas ha jämn könsproportion och fördela sig efter ålder och civilstånd på ungefär samma sätt som den beräknade fördelningen av de nettoinflyttade till städerna under första hälften av 1940-talet, kan hushållstillskottet per 1 000 nettoinflyttade u n d e r en femårsperiod uppskattas till 450 å 525. En nettoinflyttning av samma omfattning som under perioden 1946—1950 (ca 115 000) skulle medföra ett tillskott av 50 000 å 60 000 hushåll utöver vad som ovan beräknats under 1 A och B. Under perioden skulle tillskottet sålunda variera mellan: A. 105 000—115 000 hushåll. B. 90 000—100 000 hushåll. Under dessa förutsättningar kan alltså tillskottet i medeltal beräknas uppgå till lägst 18 000 och högst 23 000 hushåll per år. Hushållskvoter. Genom att beräkna hushållskvotens storlek för en befolkningskategori får man ett uttryck för lägenhetsinnehavarnas andel inom denna kategori. Det är

230 alltså möjligt att, genom att jämföra hushållskvoterna under olika år, i viss mån utläsa förändringar i efterfrågan från olika ålders- och civilståndsgrupper. Utvecklingen under 1940-talet i detta avseende har belysts i en undersökning som utförts av bostadsstyrelsen. 1 Undersökningen avsåg fem städer, nämligen Gävle, Kalmar, Kristianstad, Norrköping och Västerås. Tabell i.

flyttningen från landsbygd till tätorter. Den fulla sysselsättningen hatbiand annat inneburit ökad ekonomisk trygghet. Därjämte har den skärpt konkurrensen om arbetskraften, vilket föranlett företagarna att i ökad omfattning ställa bostäder till förfogande för de anställda. Flyttningarna från landsbygd till tätorter ha bland annat medfört, att ogifta skilts från sina anhöriga och hänvisats till att förhyra egna lägen-

Hushållskvoternas förändringar under 1950-talet. Folkmängd (20-—ra år)

Hushållsförest mdare

1940 Hushållskvoter

1949 Ogifta Därav Män Kvinnor Gifta män

41516 39 197 38 354 10 343 10108 11874

24,9

25,8

31,0

18 058 17 727 17 993 23 458 21470 20 361

4 207 7 667

19,8 28,8

18,5 31,8

23,4 37,7

42 150 52 127 58 223 40 887 50 003 55 894

97,0

95,9

96,0

Förut gifta Därav Män Kvinnor

13 226 15 005 16 798 10 317 11562 13 485

78,0

77,1

80,3

4 151 4 774 5 261 9 075 10 231 11537

3 887 9 598

76,4 78,7

70,1 80,3

73,9 83,2

96 892 106 329 113 375 61547 71 673 81253

63,5

67,4

71,7

Summa

1949 Av tabell 4 framgår, att hushållskvoterna för ogifta män utvisade en obetydlig nedgång mellan åren 1940 och 1945 men en påtaglig stegring mellan åren 1945 och 1949. För de ogifta kvinnorna ökade kvoterna under såväl den tidigare som den senare perioden. Att hushållskvoterna för de ogifta männen icke ökade under första hälften av 1940-talet torde böra ses mot bakgrunden av den av de många inkallelserna till militärtjänst och av andra med krisläget sammanhängande förhållanden betingade osäkerhetskänslan, icke minst i ekonomiskt avseende. En väsentlig förklaringsgrund till den starka hushållsbildningen bland ogifta män under senare delen av 1940-talet torde Vara den fulla sysselsättningen och Redovisad i Sociala Meddelanden 1951: 3.

3 578 6 765

3 171 7146

3 277 6 831

3 346 8 216

heter. Vad h ä r anförts som förklaring till ökningen av hushållskvoterr.a för ogifta män under senare delen av 1940talet torde jämväl äga tillämpniag på ogifta kvinnor under hela decenn.et. Hushållskvoterna för hushåll med gift man som föreståndare voro i stort sett oförändrade under 1940-talet Kvoterna för hushåll med förut gift man eller kvinna som föreståndare företedde endast vissa mindre förändringar under samma period. Några mer aktuella uppgifter om hushållskvoternas storlek än de ovan refererade finnas endast för Göteborg och Malmö. Vissa preliminära beräkningar om kvoternas storlek år .950 i dessa städer utvisa, att förhållaidena detta år i stort sett voro likartade med dem, som redovisats ovan för år 1949.

231 Hushållskvoternas stegring har givetvis begränsats av den knappa tillgången på lägenheter. Det är icke möjligt att bilda sig något säkert omdöme om vilka hushållskvoter, som skulle ha erhållits. därest bostadsbrist icke förelegat. Det må emellertid framhållas, att hushållskvoterna för gifta sannolikt icke skulle uppgå till 100 utan utgöra 98 å 99, om deras lägenhetsefterfrågan realiserades, d. v. s. om bostadsbristen för denna grupp helt eliminerades. Det finns nämligen alltid ett antal hushåll, som på grund av olika anledningar — resor, sjukdom m. m. — icke efterfråga egna lägenheter. Boendetäthet. Hyresregleringskommittén har i samråd med bostadsstyrelsen verkställt en undersökning om sambandet mellan lägenhetsstorlek och familjestorlek i hus byggda före år 1942. Vad beträffar hus byggda därefter har visst material funnits tillgängligt inom bostadsstyrelsen. Därjämte ha uppgifter inhämtats från de kommunala bostadsförmedlingarna om storleken av de hushåll, som av dessa placerats såväl i äldre som i nybyggda hus under år 1951. Den förstnämnda undersökningen, som grundats på materialet till den undersökning om boendeförhållanden i det äldre husbeståndet, för vilken nedan (sid. 241 f.) närmare redogöres, utvisar boendetätheten (inberäknat inneboende) åren 1945 och 1950 (1951, 1952) i hus byggda före år 1942 i Stockholm, Göteborg och städer med 20 000 —100 000 invånare. Resultaten redovisas i tabell 5.

År

1945 1946—49

En ökning av de mindre hushållstyperna, framförallt enpcrsonshushållen, har, såsom framgår av tabell 5, ägt rum. Denna ökning har orsakats dels av en uttunning inom kvarboende hushåll och dels av att nyinflyttade hushåll varit mindre än de utflyttade. Vad angår den förstnämnda kategorien, de kvarboende hushållen, har uttunningen inom denna blivit en följd av ökad hushållssprängning, dödsfall m.m. Att de nyinflyttade hushållen . varit mindre än de hushåll som tidigare innehaft lägenheterna, får ses mot bakgrunden av att det h ä r främst gällt de mindre lägenhetskategorierna. Till belysande härav kan nämnas, att i Stockholm kvarbodde år 1951 av 1945 års hushåll 70 7c i lägenheter om 3 eller flera rum och kök, men endast 49 7c i kokvrålägenheter. Statistiska uppgifter om antal boende i det lägenhetsbestånd som byggts efter den 1 januari 1942 finnas endast för under åren 1946—1949 byggda hus i Norrköping, Västerås, Gävle och Härnösand. För dessa städer h a r en mindre undersökning utförts, vars resultat jämförts med dem i 1945 års bostadsräkning och återges i tabell 6. Tabellen utvisar, att de större hushållen voro starkare representerade i det nya lägenhetsbeståndet än i det äldre. Av denna undersökning framgår emellertid icke boendetätheten i olika lägenhetskategorier. För att i någon mån belysa det problemet ha uppgifterna för den största av de fyra städerna, Norrköping, speciellt bearbetats. Antalet boende per lägenhet inom de olika bestånden var följande.

Kokvrå*• 5 och flera Enkelrum lägenhet, 1 r u m och 2 r u m och 3 r u m och 4 r u m och r u m och Samtliga el. enkeldubbletkök kök kök k ö k kök kök ter m . m . 1,39 1,02

2,15 1,50

2,68 2,49

3,21 3,31

3,41 4,05

3,48 3,90

4,10 4,50

2,7 3,0

232 "3 o - ©

euirans

g.®

3 51

O O H H

O

t>

O CM

T-i

I C C

Cl

O c o c o o o o o o 1-H TH 1-H T H T-(

l>

Cl rH O

*1

LO

o "0

c o

<*

a%

H

T H CD O

i-H O

TH

CM O

I > CM T H r H CM T H

i-i

o

^i

»

>n

OS CO C l

o

M

•*

a

rt CD

CO

o

rH C l

1C5 T H CM r H CM T H

C O CD

O

O

lifi

OJ

r-

CCl" CM

r-^

ert

*#

Q

t-

•**! CO

CO CO r H l O CO CM CO CM CM

C l CO CM LO CM CM CO CM CM

«

O)

•*

^

5J H

CD

CD CM T H

CM

CM • > • CM C l 0 0 CD CM r i CM

o" o" '

' o"

o

o o o o o o o o

-uns

Ä>>-3s 9£ r. ° i,

® :S « t- ** »a o b

"-— v - S ft * "= !

B •d lO 01 rH ~

<

c o

CM

"*

CM CM T I

•*

OS t O

O

O

O

N

TH

rH

r-l

•*

M

tO

lO

T-t

TH

CO

rt

t-

(M

t/3

g t,

£ ° !C Os

#

rf

Cl

N Ö )

CM ^

lO

i -

CO CS * *

O

1H 1-J

•

1 O

B 00

cz Wl

•3

s

=0

t/J

&

Cl :0

:

ti ° 3 ^

^J J3

:o

1 M X o

fa

af

:

s

S

*-

gb

-2

i ^c

.5 S M

£

:

+J

•ä ° ° S

^

i£

:0

:0

cu o c G

Ä

fa ö

6 X

^

-^

1 1 1

O

o" 1 ' o" o"

o

:0

»c; os

OO O

-rf

Lägenh 1 rum 2 rum 3 eller

Lägenh 1 rum 2 rum 3 eller

CO r H

^

J 2 ~H «U »Cl

^

o a co

H

CO CM T H C l CO CO TJ* CO T H CO

M

<u o o c

EO

CO O

O CM T f CD CO CO CM CM

o

00 SS

"q

S *: S §

CJ ' H Cl

lO

00 LO co

OS •«* -HH O0

•c •£l

t -

M

CO L O CD CO I > LO TH TH

fa

ta

O

CM O r i CO "•# r H CM CM r H

t~

M

s

c -a

CM rt -^n

cc rH

:©

C

«j

»fi

CO S-1 CD O

i fa ^

53 i U

O TH

C l U 0 U0 ^ Tf rH

M 60

^J

w

O

O

•

O

O

T—• r H

t-

-

•g i

O O rH

*

.

.

fl

O O O O rH rH

•*

|

X o d +J :0 -O g

O

H

1 O O

M

t>i

O

«)

I

fa

cq

O

CO CC 0 0 CM

[

M

F-i

O

m

[

0)

oa

TH

fa

(M O

«

l O

S o a a to

O O

O

H

.

rt

t-

^

FH

cao co r >

O

r l

o 1 1 lo •

•*

o CM oo co r>

d

.

•<*

•H-

O O O O rH rH

MO I N C l C l CM CO CO CM r H CO

CO CM CO

1 1

O

a 0

oo

rH

CO O

o „

rt

O

*

CM CM CM l O CD r H CO CO CM CM

a

CO

TH

N

t»

ä

9 -c

O

H

CM •"*< O t** " * CO CM r H CM

r H CM CM r H

CM CO CM CM

CO ^

OO

CD

1 N

H

CM

LOd

fl

W

M

CD** T H L O L O C O CM - t f CO CM CO

o o o o o o o o o o

o o

^ rt

!=•= a

© O

O

N

«

l O 0 0 CO r - i r i CM CO CO CM CO

:0

*: C

S Ä *

o-a

1°

^0

Lägenhetei 1 rum och 2 rum och

!D

CM -^r CO CM CO

r l H i H r l r l

H o

CD CM

»O CO

H

•3

13UI

"Sä

TC

Lägenh eter 1 rum och 2 rum och 3 eller ner

3 a

*r ja —- o

&i

r H CS

N O

<N CO ©

J SJ o

Ä fa

HO

o iO

LO

CM CO CM CM

C

« :0 2t . „

ä-s.

co

CO O CM

iO

O J LO O CM n i N r i

—

•a s

»2

oo

CO i-> O

O

co

CA 3

:_a o °" O

O IQ

ert

-#

B LO

^

X

o

O

r-t

"*-•'

».a

A

CO o

.a

os

fl*

h

o c c O O o o o o o

r l r l r l H r *

lO

Ii

O

O H

^«

15 S3

O O r l H

233 CM t D O

C I OS

CO

»O O

CM

rt

^

CD

H

N

^

CM

rt

•*

O

CD

W

rH O

r-

• * i o • * »O

rt

o

rt

o

o* o" o" o" o "

0 CO -*l"ci" CM

r-

c o 00 CM

r H [ N C O " CD O rH tM rH

>Q CO 0 0 0 " CM r H

C O * I N O C l " CD r H CM r H r H

CO" CD CM* " ^ I N * T H CM CM T H

00 t I O * OO" CM CM

co 01 cs co »0 O O COtNOO rH CO CO CM CM

C l T H " CO" CD* 0 0 CO CO CM CM

CO

rt

rt

00 0

o

T*

-HH CM O

TH

CO" O " I N - * " OO" CM CO CM CM CM

O

CO CD C i

O

O

>rt CO t ~ ^P

Cl" 00 l O

TK

CC H CO

Ol

LO

"O 00 CD

o

co M r -

TH~ CO" • * CD TH

10 »O 0 0 0 0

TH" 10

co" ^J* C l TH CM

eo L O t -

rt

CD O

O oO

CJ H> C l CM

O0 rH CO - *

fr-

00 T H 0 0 O

HJ

( N • * O)

•^ r * O «

O

CO CS O

CO

OS O

CM rH CO

CO CD t -

CO CM t -

TH

00 CM CO CO TH"

- * co wi cs rt

»o c o

LO* T r " O T H " L O " r H CM CM r H

rH CM CS "H4 * -

CM — c o CM CO

CM CD O

IO r-T r?" Ol" 00 TH CO CO CM CM

1 0 0 " CM" 0 0 " 00" r H CO CO CM CM

CD CS 00 CM tM

Cl

C l * CD 0 0 r H O CM CO CM CM CO

LO CO* LO* C l " I N CM CO CM r H CM

-^

t-

O

CM O

T f CD CD

a

O O C

S S £ j3

S "o CU - r i-t 1—• te Oj

MB

*-* J n n c o

5"

rH

O

CO CO OS

r-~ LO" I N " 0 " 00 CM CO CM CM CM rt

-Hl LO CM CM

OS 1 - ^ 0 _ <M

O " •**"" OO" LO" IN

i - T LO 0 0 I N 0 LO r H CM

-^" I N " • * " ^ " rH rH

M a to

fe-g-gfe

Cs o s

LO TH

rH

it

•5 3 it it

rt

LO" O " CT I N I N TH CO CM CM CM

<"

+J : 0 :0

•g

=» , * .S4 o

o

0 0 0 !M

c

c <c u .c: <M C x,

c • • S S Ä Ä 3

•" : ° : ° i-

•a v • 2 U " 4j f> .s>S 0) O O C

§ , 1 S S fe

•& 1 s i M

« .g> 2 2 ^3

=

3 »p & & •« J n n c o

O

it a

it C

M

a * Ä 4J : 0 : o

O

LO CM CO* O * r H CM T H

LO CÖ" 0 0 r H T f r H r H CM TH

IN"

e o o

.q; os

CM r H CO

CS »O

CS - ^ 00 CO CM

CS rH

rH

CD* CO* CM* Cl" TH CM

:S 1

^

LO LO~ T-T T-T I N rH CM CM rH

CO r H t -

CO* " * " " 1 * <N LO* CD T H TH

TH

H

W

r H CO r H Tr« O T-i CM r H

CM* CO" CD" TH 00 CM CO CM CM CM

co cs •*# O t CM" CO"

r-t CM

ifi H T?"

•* H

"O i-* - #

•-H O

rH

• * CM

o"c"

CO""*

O LO

H

o" o

CM CM

rH CO" CD" I N CD"

00 CD 00

CM o» o" o"

0 CM CO OS • * CD

TH" co* CD" I N L O

OS (M CD

t-

•&

N

rH *HT t > " f-T r C

IO H

r- i j i c l o • * O " * C l cs" IN

O

cflN

a •5 •c: CA c; * H o

3SS2 H

—I fl I-.

ö o o O

S5 a SE 3 <* w>g 2 » Os -w •-H J r-, CM CO

r-5 rH CM co &q

iw 4-» a :it0 •c:

&

-I rt

fe <=> G> o •oö a» •C -t-* ?. o c » -C9 m

S. S i »g

IJ-

to

234 Tabell 6.

Antal boende (inberäknnt inneboende) i vissa Norrköping

Väs

1945 Antal boende

1 person 2 personer 3 personer 4 personer 5 personer 6 o. II. personer . Tillhopa Genomsnittligt antal boende per hushåll

antal hushåll

/o

4 781 7 877 6 900 3 880 1 505 1 070

18,4 30,3 26,5 14,9 5,8 4,1

26 013

100,0

2,7

antal hushäll

/o

antal hushåll

331 649 464 433 242 137

14,7 28,8 20,6 19,3 10,7 5,9

2 059 4 396 4 542 2 518 1 159 821

13,2 28,3 29,2 16,6 7,4 5.3

2 256

100,0

15 558

100,0

3,0

Jämför man då boendeförhållandena i det år 1945 befintliga bostadsbeståndet med boendeförhållandena i det bestånd, som färdigställdes under åren 1946—1949, finner man bland annat, att trångboddhet i de minsta lägenhetstyperna till huvudsaklig del saknades i det nybyggda bostadsbeståndet. Å andra sidan hade boendetätheten i de större lägenheterna ökat, vilket väsentligen torde få ses som ett resultat av familjebostadsbidragen. Trångboddhet i högre grad fanns därvid i allmänhet icke; fyra personer i genomsnitt i 3och 4-rumslägenheter kan knappast be-

3,0

tyda någon större trångboddhet. Beträffande 2-rumslägenheterna konstaterades dock en ej oansenlig trångboddhet även i de nya husen. Det är karakteristiskt för den förskjutning som skett, att medan i det tidigare byggda beståndet trångboddhet (definierad som mer än två boende per rum) till n ä r a 90 7c var förlagd till lägenheter om högst 1 rum och kök, den betydligt lägre trångboddheten i de nybyggda husen till nära hälften fanns i 2-rumslägenheter. Större delen av de nyproducerade lägenheterna ha upplåtits genom bo-

Tabell 7: A. Av bostadsförmedlinaarnn i vissa städer med minst 20 000 invånare under år 1951 förmedlade lägenheter.

Ort respektive ortsgrupp

Stockholm Göteborg Malmö Städer med 20 000— 100 000 invånare 1 1

Därav antal reglerade Därav antal reglerade Antal Antal lägenheter lägenheter Antal färdig- förmedformed ställda lade i1 °/ lade lägen- lägen/o förmedlade till lägenheter heter förmedlade till heter i samtsamti ny- i nykvali- ej kva äldre kvalt ej kva liga byggda bygg- liga fice- lificefice- liflcchus hus da hus rade rade rade rade hushåll hushåll hushåll hushåll

Samtliga förmedlade lägenheter

5 760 2 209 1624

4 757 1880

1 07

78,9

21,1

8 566 4 746 4 283 87,4 18,7 Med undantag av Karlstad, Mölndal och Kalmar.

4 994 1 197

1 066

85,9

14,1

9 751 3 077

1 678 1 444

99,6

11,4

6 291

235 städer år 1945 o c h i h u s byggda där å r e n 1946 — 1 9 4 9 . Härnösand

Gävle

teras

antal hushåll

antal hushall

°C

antal hushåll

°/

306 539 632 513 248 207

12,5 22,0 25,9 21,0 10,1 8,5

2 481 4 098 3 952 2 316 863 553

17,4 28,7 27,7 16,2 6,1 3,9

165 269 375 279 121 70

12,9 21,0 29,3 21,7 9,5 5,6

2 445

100,0

100,0

1 279

100,0

2,8

3,2

1946--49

1946 — 4 9

194f — 4 9

0/

\

antal hushåll

anta hushåll

/o

889 1 156 1 067 752

20,0 26,0 24,0 16,9

60 93 129 105

12,4 19,2 26,6 21,6

13,1

20,2

4 446

100,0

100,0

%

3,1

Tabell 7: B. Av bostadsförmedlingarna i vissa städer med minst 20 000 invånare under år 1951 förmedlade lägenheter i det äldre bostadsbeståndet till hushåll av olika storlek. Samtliga förmedlade d 6 lägenheter

A n t a l hushåll placerade i lägenheter som äro Ort respektive ortsgrupp

C .

ii o C

ii 6

M 6 u

CM

CO

d

Göteborg

23 S t ä d e r m e d 20 0 0 0 — 100 0 0 0 i n v å n a r e 1

1 Med u n d a n t a g a v

K a r Istad

9 D ä r a v i % kvalificerade hushåll i lägenheter om M 6

d

ii d

d C

co

4 994 1 197 92,0

76,4

86,9 82,6

92,0

80,2

90,7 90,6

d M d d

100,0

Möl n d a h l o c h K a l i n a r .

Tabell 7: C. Av bostadsförmedlingarna i vissa städer med minst 20 000 invånare under år 1951 förmedlade lägenheter i nybyggda hus till hushåll av olika storlek. Samtliga förmedd M lade 6 d lägenheter

A n t a l hushåll placerade i l ä g e n h e t e r som äro O r t respektive ortsgrupp

•3 #

Ii Malmö S t ä d e r m e d 20 0 0 0 — 100 0 0 0 i n v å n a r e 1 1

Med undantag av

ii 6 TH

o C

d

CM

co

d

109 1 081

4 7 1 2 3 5 0 1 120 260

K a r Istad

82 D ä r a v i % kvalificerade hushåll i lägenheter om ii d C

d

M c

CM

CO

•*

4 757 1 880 99,1

73,5

83,7

96,9

92,8

77,8

81,7

87,1

4 746

d

d M 6 d

95,7

Möl n d a l och I*l a l m i r .

stadsförmedlingarna. För att få reda på dels hushållens storlek i dessa lägenheter och dels storleken av de hushåll, som förmedlingarna kunnat placera i

det äldre husbeståndet h a r en särskild förfrågan härom ställts till bostadsförmedlingarna. De inhämtade uppgifterna, som avse år 1951, ha sammanställts

236 i tabellerna 7: A—C, varvid beräkningar om boendetätheten endast utförts enligt de av hyresregleringskommittén uppställda kvalifikationsreglerna för sambandet mellan lägenhetsstorlek och hushållsstorlek. Till »kvalificerade hushåll» ha hänförts sådana med minst två perpersoner i lägenhet om 1 rum och kök samt minst tre eller flera personer i

lägenhet om 2 rum och kök eller större. Enligt dessa regler skulle, såsom framgår av tabellerna, minst % av de placerade hushållen ha varit kvalificerade. Lägenhetsbestånd. Totala antalet lägenheter vid slutet av åren 1945 och 1950 framgår av nedanstående tabell 8.

Tabell 8. Totala antalet lägenheter vid slutet av åren 1945 och 1950 i de städer, som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare. A n t a l Ort respektive ortsgrupp

vid slutet av år 1945

Stockholm Göteborg Malmö Städer med 30 000—100 000 i n v . . . Städer med 20 000—30 000 inv. . .

233 353 1 105 272 } 61 067 J 233 039 \ 51311 }

Samtliga städer med minst 20 000 inv.

684 042

Uppgifter om antalet hyreslägenheter finnas endast för år 1945 men med ledning av ovanstående data om nyproduktionens storlek och uppgifter, lämnade av bostadsstyrelsen, om olika

l ä g e n h e t e r

som avgått genom rivning m. m.

nybyggda 1946/50

vid slutet av år 1950

3 000

57 398

454 090

2 000

323 939

5 000

98 987

778 029

byggherrar ha uppgifterna från år 1945 kunnat framskrivas till slutet av år 1950 med fördelning inom olika lägenhetskategorier. I tabell 9 nedan redovisas resultaten av dessa beräkningar.

Tabell 9. Antalet hyrslägenhctcr av olika storlek vid slutet av år 1950 i de städer, som vid s] av år 1945 hade minst 20 000 invånare. 2 rum och

Ort respektive ortsgrupp

1 rum 1 rum kokvrå, 1 rum och eller och 1 kök kokvrå dubbkök letter m. m.

2 rum

3 rum 4 rum

kök

kök

kök

Santlifa flera rum lagenoch kök heter

Där reg

läg( het

Beståndet vid slutet 21 773 38 700 19156 157 238 115 464 40 853 16 821 14 888 424 893 3 4 5 Tillskott genom nybyggnad under pe323 rioden 1946—1950 2 665 5 378 6 453 31134 17159 3 347 1 445 67 904 5 9 Avgång genom rivningm. m. underpe178 319 158 952 336 rioden 1946—1950 1295 140 122 3 500 2 Beståndet vid slutet av år 1950 24 260 43 759 19 321 162 396 145 646 57 676 20 028 16 211 489 297 401

237 Enligt hyresregleringskommitténs lagförslag skulle i städer med minst 20 000 invånare lägenheter om 1 rum och kök samt 2 eller flera r u m och kök underkastas reglering. I de städer, för vilka uppgifter redovisas i denna promemoria (städer som i slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare), skulle sålunda antalet reglerade lägenheter vid slutet av år 1950 ha varit följande. Därav Totalt

1 rum och kök

2 eller flera rum och kök

401957 100,0 %

162 396 40,4 %

239 561 59,6 %

Under år 1951 ha därefter tillkommit ytterligare omkring 14 000 hyreslägenheter varav 1100 om 1 r u m och kök och 11 200 om 2 eller flera rum och kök. Uppgifter om produktionen år

1952 saknas och produktionen för kommande år är svår att beräkna. Av de hyreslägenheter, som skulle regleras, skulle alltså ca 40 7c vara lägenheter om 1 rum och kök. Av dessa ha endast drygt 7 000 eller 4 7c tillkommit under perioden 1946/51. Av 2-rumslägenheterna h a r % och av 3-rumslägenheterna 1/3 tillkommit under samma period. Till följd av produktionsriktningen under de senaste åren samt på grund av det stora antalet 1-rumslägenheter i det äldre bostadsbeståndet är det relativa antalet omoderna och bristfälliga 1-rumslägenheter mycket stort. Detta framgår närmare av en fördelning inom olika kvalitetsgrupper som utfördes av 1945 års bostadsräkning. Enligt denna var i hela landet det procentuella antalet hyreslägenheter av olika storlek med och utan brist följande (tabell 10).

TabeU 10. Procentuella antalet lägenheter med och utan brist i hela landet enligt uppgifter från 1945 års bostadsräkning. _ Utan

1 rum och kök 2 rum och kök 3 rum och kök 4 rum och kök 5 eller flera rum och kök. 1

brist1

med c.v. och bad

med c.v. utan bad

utan c.v.

20,6 37,8 54,4 71,8 83,5

29,0 25,3 17,7 10,5 4,5

39,9 29,9 22,8 14,1 9,4

Med brist 1

Summa

10,5 7,0 5,1 3,6 2,6

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Som brist räknas följande: a) golvets nivå i minst ett rum lägre än 30 cm över angränsande mark; b) rumshöjden i något rum lägre än 210 cm; c) förekomsten av kallrum; d) v a t t e n och/eller avloppsledning saknas inom lägenheten; e) lägenheten utdömd av hälsovårdsnämnd eller föremål för visst ingripande av annat slag.

Av bostadsräkningen framgår även att bristlägenheterna — särredovisning av de olika lägenhetskategorierna inom olika orter och ortsgrupper saknas — utgjorde en relativt större del av beståndet inom mindre än inom större orter. Totala antalet hyreslägenheter med brist var sålunda i Stockholm 1,8 7c, i Göteborg 4,9 %, i Malmö 3,3 7c, i städer med 30 000—100 000 in-

vånare 10,1 7o samt i orter med 10 000 —30 000 invånare 1 4 , 7 % . Enligt en mycket grov uppskattning torde således av de ovan redovisade 163 000 lägenheterna om 1 r u m och kök endast 85 000 å 90 000 vara utrustade med centralvärme och i fullgott skick och av de övriga 250 000 lägenheterna om 2 eller flera rum och kök ca 240 000 vara utan brist.

238 Bostadsbrist. F ö r att få en uppfattning om bostadsbristens storlek och för att få ett underlag för byggnadstillståndsgivningen h a r bostadsstyrelsen sedan år 1949 inhämtat vissa uppgifter från de kommunala förmedlingsorganen om antalet bostadssökande per den 1 oktober respektive år. Senast tillgängliga data avse förhållandena den 1 oktober 1951. Förmcdlingsorganen ha såsom viktigaste uppgiftskällor anlitat de kommunala bostadsförmedlingarnas register samt förteckningar över bostadssökande, upprättade av förmedlingsorganen, av större bostadsföretag eller av vissa industriföretag. Relativt många förmedlingsorgan ha även utnyttjat förteckningar över personer, som söka tillstånd för byggande av egnahem, och i vissa fall ha bostadssökande genom annonser uppmanats att anmäla sig till förmedlingsorganet. F ö r samtliga 15 städer som i slutet av å r 1945 hade minst 30 000 invånare har den viktigaste uppgiftskällan varit de kommunala bostadsförmedlingarnas register. Endast åtta av dessa städer ha dessutom anlitat andra källor. För flertalet städer med 20 000—30 000 invånare ha, förutom i förekommande fall uppgifter från bostadsförmedlingen, även andra uppgiftskällor anlitats. Det är uppenbart, att ett uppgiftsmaterial av här ifrågavarande karaktär icke kan vara i alla avseenden absolut tillförlitligt. I viss utsträckning torde t. ex. ha medräknats bostadssökande, vilkas ansökningar om bostad vid undersökningstillfället icke längre voro aktuella. Det torde icke heller ha varit möjligt att helt undvika dubbelräkningar. Å andra sidan är det sannolikt, att det i de undersökta kommunerna förekommit ett icke obetydligt antal bostadssökande, om vilka förmedlingsorganen icke fått kännedom eller som av

andra skäl icke redovisats i materialet. Det må sålunda erinras om dels att många bostadssökande kunna h a vänt sig direkt till de enskilda fastighetsägarna i stället för att anmäla sig hos de kommunala bostadsförmedlingarna, dels att långt ifrån alla kommuner utnyttjat uppgifter om personer, som sökt byggnadstillstånd för egnahem. På grund härav torde i första h a n d bostadssökande med egen bostad h a blivit ofullständigt representerade i materialet. Av nedanstående tablå framgår i runda tal totala antalet bostadssökande den 1 oktober 1951 i ovannämnda städer med minst 20 000 invånare. Bosatta på respektive ort utan egen bostad

med familjen egen på annan bostad 1 ort 1

59 000

50 000

2 700

Bosatta på annan ort 1

Samtliga bostadssökande

12 000

123 700

1 Uppgifter om förhållandena den 1 oktober 1951 saknas. De angivna talen äro uppskattade med ledning av uppgifter om läget hösten 1950.

Hur de 59 000 sökande som voro »bosatta på respektive ort titan egen bostad» fördelade sig på olika civilståndsoch ortsgrupper framgår av tabell 11: A nedan. Av de 59 000 utan egen lägenhet voro 75 7c familjeförsörjare eller sådana som sökte lägenhet för att ingå äktenskap och 25 % ensamstående utan barn. Inom de olika orterna respektive ortsgrupperna var emellertid fördelningen något annorlunda såsom framgår av tabell 1 1 : B, innehållande de relativa talen. Det är framför allt i Göteborg som förhållandena voro annorlunda än inom övriga orter. Antalet gifta bostadssökande där var förhållandevis mindre (18 7c)

239 Tabell II: A. Antalet bosladssökandc utan egen bostad fördelade på olika civilstånds- och »rtsgrupper i städer, som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare. Icke gifta som söka lägenhet för att ingå äktenskap

Gifta Ort resp. ortsgrupp

Städer med 30 000—100 000 inv. . . 20 000—30 000 inv. . . . Samtliga städer med minst 20 000 inv

Övriga icke gifta

Summa

med barn

utan barn

med barn

utan barn

med barn

utan barn

4 202 959 699

2 184 584 384

2 579 523 356

9 063 4 785 2 172

1760 267 202

9 900 1550 1250

29 688 8 668 5 063

2 361 629

1 170 238

532 81

5 854 839

405 67

2 550 700

12 872 2 554

8 850

4 560

4 071

22 713

2 701

15 950

58 845

Tabell 11: U. Procentuella autalct bostadssökande utan egen bostad fördelade på olika civilstånds- och ortsgruppcr i städer, som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000 invånare. Icke gifta som söka lägenhet för att ingå äktenskap

Gifta Ort resp. ortsgrupp

Städer med 30 000—100 000 inv. . . 20 000—30 000 inv. . . . Samtliga städer med minst 20 000 inv

Övriga icke gifta

Summa

med barn

utan barn

med barn

utan barn

med barn

utan barn

14,2 11,1 13,8

7,4 6,7 7,6

8,7 6,0 7,0

30,5 55,2 42,9

5,9 3,1 4,0

33,3 17,9 24,7

100,0 100,0 100,0

18,3 24,6

9,1 9,3

,1 3,2

45,5 32,9

3,2 2,6

19,8 27,4

100,0 100,0

15,0

7,8

6,9

38,6

4,6

27,1

100,0

och antalet övriga icke gifta större (82 7c) än inom andra orter. Antalet »bosatta på respektive ort med egen bostad» uppgick, såsom framgår av tablån å s. 238, till ca 50 000. Omkring 75 % av dessa önskade byta bostad på grund av trångboddhet eller på grund av att bostaden var otillfredsställande av annan anledning, återstående 25 7c bodde i rivningshus, utdömda eller utdömbara lägenheter eller voro uppsagda till avflyttning. Övriga sökande — »bosatta på respektive ort, familjen på annan ort» och »bosatta på annan ort» — uppgingo till inalles cirka 14 700, varav 2 700 utgjordes av s. k. splittrade familjer. Drygt

hälften av dessa sökande t o r d e ha haft egen lägenhet i grannkommun. Såsom redan ovan anförts äro de här redovisade uppgifterna om bostadsbristens storlek icke i alla avseenden absolut tillförlitliga. Inom vissa städer ha igångsatts undersökningar för att i görligaste mån belysa bostadsköernas sammansättning och aktualiteten i de hos förmedlingarna registrerade ansökningarna. För närvarande finnas vissa preliminära uppgifter tillgängliga för Stockholm och Malmö. I Stockholm avser undersökningen ett representativt urval bland de sökande

240 som voro anmälda vid bostadsförmedlingen den 31 mars 1952. Undersökningen visar bland annat, att bland sökande såväl med som utan egen bostad omkring 10 % icke längre önskade kvarstå, att omkring 20 % av dem som fortfarande kvarstodo såsom sökande i förmedlingens register voro rubricerade såsom »sökande utan egen bostad» men i verkligheten innehade en sådan, att av de bostadssökande andelen »sökande utan egen bostad» uppgick till 53 % enligt förmedlingens registrering men endast till 45 % enligt undersökningen samt att väntetiderna (tiden mellan anmälan hos förmedlingen och anvisandet av bostad) varit mycket olika; några mera preciserade uppgifter härom kunde icke lämnas. Vad särskilt beträffar läget för barnfamiljerna voro, såsom framgår av nedanstående tabell 12: A, praktiskt taget inga trebarnsfamiljer och endast ett fåtal tvåbarnsfamiljer bostadslösa. Ettbarnsfamiljerna utgjorde emellertid fortfarande en förhållandevis stor del av de bostadslösa. Bland sökande med egen bostad funnos relativt sett ett större antal barnfamiljer än bland sökande utan egen bostad.

I Malmö är undersökningen av betydligt större omfattning än i Stockholm och avser samtliga den 1 november 1951 hos bostadsförmedlingen a n m ä l d a sökande. Av undersökningen framgår bland annat, att omkring 15 % av de bostadssökande, såväl med som utan egen lägenhet, icke längre önskade kvarstå, att mellan 5 och 10 % av dem som voro anmälda såsom sökande utan egen bostad skaffat sig sådan men önskade kvarstå vid förmedlingen för att få en annan bostad, att av de bostadssökande andelen »sökande utan egen bostad» uppgick till 47 % enligt förmedlingens register men endast till 43 % enligt undersökningen samt att den längsta genomsnittliga väntetiden varit omkring två år (gällande gifta sökande med egen lägenhet) och den kortaste omkring ett år (gällande bostadslösa sökande). I likhet med i Stockholm funnos endast ett fåtal större barnfamiljer bland sådana sökande som saknade egen lägenbet. Bland de sökande med egen lägenhet utgjorde emellertid såväl två- som trebarnsfamiljerna ett betydande antal. Av nedanstående tabell 12: B framgår närmare barnfamiljernas relativa ande] bland de bostadssökande.

Tabell 12: A. Procentuella antalet bostadssökande i Stockholm den 31 mars 1952. Ovägda tal. Sökande utan Sökande med egen bostad egen bostad Familjer med 3 eller flera barn Familjer med 2 barn Familjer med 1 barn Övriga sökande Samtliga sökande

0,7 5,8 25,5 68,0 100,0

5,7 21,2 29,0 44,1 100,0

241 Tabell 12: B. Procentuella antalet bosladssökande i Malmö den 1 november 1951. Sökande utan Sökande med egen bostad egen bostad

Familjer med 3 eller flera barn Familjer med 2 barn Familjer med 1 barn Övriga sökande Samtliga sökande Av de h ä r redovisade preliminära resultaten från undersökningarna i Stockholm och Malmö torde alltså kunna slutas, dels att antalet bostadssökande hos förmedlingarna kan reduceras med 10 ä 15 % och dels att av dem som därefter återstå inom gruppen »sökande utan egen bostad» en viss del, 20 % i Stockholm och 5 å 10 % i Malmö, skall tillföras kategorien »sökande med egen bostad». Inom gruppen »sökande utan egen bostad» utgöra familjer med två eller flera barn en förhållandevis liten del medan däremot ettbarnsfamiljernas andel är avsevärt större. Huruvida dessa resultat kunna sägas ge uttryck för även inom andra orter existerande förhållanden är mycket svårt att säga. Ett visst underlag för att ge uppgifterna en allmängiltig karaktär skulle vara den relativt goda överensstämmelsen i resultaten för de båda städerna. Det måste emellertid framhållas, att de undersökningar som verkställts enbart avse två städer och därför icke utan vidare kunna läggas till grund för en bedömning av läget inom landet i övrigt.

Boendeförhållanden husbeståndet.

i det äldre

Hyresregleringskommittén har, främst för att få en uppfattning om verkan av ett eventuellt ingripande på bostadsm a r k n a d e n , efter samråd med bostadsstyrelsen utfört en undersökning av 16—216548

1,3 4,7 20,0 74,0 100,0

7,4 24,7 31,6 36,3 100,0

boendeförhållandena i det äldre husbeståndet. 1 Av praktiska skäl har undersökningen grundats på uppgifter om en del av de hus som utvalts till statens hyresråds undersökning om fastighetsomkostnadernas förändring under åren 1949—1951. Till grund för det urvalet lades uppgifter från 1945 års allmänna bostadsräkning, till den del denna avsåg följande hyreshus byggda före den 1 januari 1942. a) Hus med 2 bostadslägenheter jämte andra lokaler + hus med 3—9 bostadslägenheter och högst 25 % andra lokaler. b) Hus med 3—9 bostadslägenheter och mer än 25 % andra lokaler + hus med 10—19 bostadslägenheter och högst 25 % andra lokaler. c) Hus med 10—19 bostadslägenheter och mer än 25 7c andra lokaler + hus med 20 eller flera bostadslägenheter (exklusive vissa extremt stora hus). d) Extremt stora h u s ; minimiantalet lägenheter olika för olika orter. TJrvalskvoterna för de olika grupperna voro 1I20 för grupp a ) , 1/10 för grupp b ) , */« lör grupp c ) , samt 1I± för grupp d ) . Inom sistnämnda grupp uttogos samtliga hus för undersökning bero1

Hyresregleringskommittén har insamlat material till undersökningen och utfört de bearbetningar som avse Stockholm. Bostadsstyrelsen har utfört övriga bearbetningar.

242 ende på att dessa voro alltför få för att läggas till grund för ett stickprov. 1 Av statistiskt-tekniska skäl gjordes urvalet på ett sådant sätt, att för hela landet nio ur representativitetssynpunkt likvärdiga urval om vardera drygt 500 hus skulle kunna särskiljas vid bearbetningen. Detta förfarande beräknades ge ökade möjligheter, dels att eliminera de fel som kunde uppstå på grund av att samtliga utsända formulär icke blevo ifyllda, dels att bestämma ©säkerhetsmarginalerna i de erhållna resultaten. Det har ej ansetts behövligt att för kommitténs undersökning använda hela materialet till fastighetsomkostnadsundersökningen utan detta har inskränkts till att omfatta ungefär 2 200 hus inom städer med minst 20 000 invånare med undantag av Malmö. För Stockholm och städer med 20 000—100 000 invånare ha sålunda fem av de nio ovannämnda urvalen använts avseende 580 respektive 1 030 hus. För Göteborg ha däremot samtliga nio urval om 585 hus använts. För Malmö har materialet till en av stadsplanekontoret där utförd undersökning, avseende 1lw av bostadsbeståndet vid slutet av år 1945, omfattande 397 fastigheter, kunnat begagnas. Undersökningen har bedrivits på sådant sätt, att som utgångspunkt använts uppgifterna från 1945 års bostadsräkning om antal boende i de olika lägenheterna inom varje hus. Dessa uppgifter ha jämförts med motsvarande så långt det varit möjligt aktuella data, varvid använts för Stockholm källorna till 1951 års bostadsräkning, för Göteborg materialet till 1950 års bostadsräkning samt för städer med 20 000—100 000 invånare en särskild av kommittén ut1 En närmare redogörelse för planläggningen av fastighetsomkostnadsundersökningen har lämnats i Sociala Meddelanden 1952: 9.

förd enquéteundersökning, grundad på uppgifter av lägenhetsinnehavarna (frågeformuläret bifogas denna promemoria, se sid. 248) om förhållandena i februari 1952. Eftersom undersökningen för Stockholm och Göteborg grundats på tillgängliga uppgifter från den officiella statistiken har endast ett obetydligt bortfall i materialet ägt rum. Ungefär 98 % av de uttagna husen — i Stockholm 565 och i Göteborg 554 hus med inalles omkring 14 300 respektive 9 500 lägenheter — ha i båda kommunerna kunnat identifieras i 1951 respektive 1950 års bostadsräkningar. Drygt hälften av de hus, som icke återfunnits i Göteborg för år 1950, ha rivits eller övergått till annat ändamål, varför det egentliga bortfallet där u n d e r s t i g e r i %. För Stockholm ha i vissa fall orsakerna till bortfallet varit desamma, i vissa andra ha uppgifter från 1951 års bostadsräkning icke varit tillgängliga. Hela materialet för Malmö, 397 fastigheter med inalles cirka 7 000 lägenheter, har kunnat bearbetas. Av de 1 030 hus, som uttagits för undersökningen i städer med 20 000— 100 000 invånare, ha 15 rivits eller övergått till annat ändamål än bostadshus. Beträffande de återstående 1 015 husen saknas tillfredsställande uppgifter för 163, eller 16 7c I flertalet fall beror detta på att det utsända frågeformuläret om boendeförhållandena i februari år 1952 icke besvarats. Ett bortfall av denna storleksordning torde emellertid icke ha medfört någon mera betydande snedvridning av de erhållna resultaten. Vid beräkningarna ha samtliga tal vägts med hänsyn till urvalskvoterna och med beaktande av bortfallet i materialet. Då de olika primärmaterialen icke äro jämförbara i alla avseenden (främst den omständigheten att under-

243 sökningen i Malmö avsett fastigheter byggda till och med år 1945 men i övriga städer hus byggda till och med år 1941) redovisas resultaten, som äro preliminära, för Stockholm, Göteborg, Malmö och städer med 20 000—100 000 invånare var för sig.

1 vilken utsträckning hyreslägenheterna i det äldre husbeståndet år 1945 voro bebodda av kvalificerade hushållsföreståndare eller icke och hur detta förhållande förändrats sedan dess framgår av tabell 13. Av tabellen framgår även antalet hus där en s. k. fri sektor funnits. Enligt lagförslaget skulle lägenheter om 1 rum och kök samt 2 eller flera rum och kök hänföras till reglerade lägenheter, vilka till 75 7c inom varje hus skulle bebos av kvalificerade hushåll, d. v. s. minst två familjemedlemmar i lägenhet om 1 rum och kök och minst tre familjemedlemmar i lägenhet om 2 eller flera rum och kök. Återstoden av de reglerade lägenheterna, 25 7c inom varje hus, skulle utgöra den fria sektor inom vilken lägenheterna skulle kunna disponeras oberoende av hushållens storlek. (Fri sektor uppkommer först då 75 % av Stockholm Göteborg Malmö Städer med 20 000—100 000 invånare Såsom redan i ett tidigare avsnitt av denna promemoria framhållits måste uttunningen inom det äldre lägenhetsbeståndet ses mot bakgrunden av att det icke enbart varit fråga om nya upplåtelser till små hushåll utan att hushållssprängning, dödsfall m. m. medfört en minskning av de kvarboende hushållens storlek. I tabell 5 ovan (sid. 232—233) har boendetätheten åren 1945 och 1950 (1951, 1952) inom olika lägenhets kategorier redovisats.

lägenheterna bebos av kvalificerade hushåll.) I tabell 13 ha husen grupperats efter förekomsten av kvalificerade hushåll. Därvid har förfarits så att kvalifikationsprocent beräknats för varje hus, d. v. s. antal lägenheter med kvalificerade hushåll i procent av totala antalet reglerade lägenheter i huset, och därefter ha husen fördelats efter deras kvalifikationsprocent på olika grupper. Inom de båda lägsta procentgrupperna, —50 7c och 50—59 7c, har en ökning av antalet hus ägt rum sedan år 1945, medan inom de högre procentgrupperna alltifrån 75—79 % :s gruppen, en minskning överlag ägt rum. Detta innebär, att antalet kvalificerade hushåll inom husen minskat, och att antalet hus med fri sektor — där lägenheterna skulle kunna upplåtas till ickekvalificerade hushåll — även blivit mindre. Inom Göteborg och städer med 20 000—100 000 invånare äro förändringarna i detta avseende större än inom Stockholm och Malmö. Åren 1945 och 1951 (1950, 1952) var enligt uppgifterna i tabellen antalet hus med en fri sektor i procent av totala antalet hus inom respektive ort eller ortsgrupp följande. Ar 1945 Ar 1951 (1950, 1952) 28,0 20,6 57,4 38,9 34,3 24,9 50,7 36,6 För att närmare kunna bedöma i vilken utsträckning de nytillkomna hushållen, i lägenheter som ej ha samma lägenhetsinnehavare som år 1945, äro kvalificerade eller icke, ha u p p gifter om dessas storlek, dels med hänsyn till antal boende (inberäknat inneboende) och dels med hänsyn till antal barn, sammanställts i tabellerna 14 :A —B. Till nytillkomna hushåll ha därvid hänförts samtliga hushåll i lägenheter med ny föreståndare oberoende

244 Tabell 13. Antal bus med inom olika procent-

Antal hus l

Ort respektive ortsgrupp

—50

50—59

%

%

60—64 V. /o

J JJjff ( 1951

7 973 7 973

2 389 2 922

1253 1581

867 633

-e

{I™

5 198 5 198

532 1504

633 693

335 235

«*<•

(3S

3 970 3 970

1420 1580

530 700

270 230

( 1952

27 282 27 282

4 077 6 718

3 588 4 701

1381 1440

Stockholm

Göteb

1 För Malmö avser redovisningen fastigheter.

Tabell 14: A. Antal hyreslägenheter I fastigheter byggda före ér 1942, som år 1951 (1950, 1952) Icke ha samma hushålls!öreståndare som år 1945. Fördelning efter antal boende. Antal reglerade lägenheter med ny innehavare därav bebodda av Antal boende

kvalificerade hushåll summa summa

i % av antal reglerade lägenheter

Antal icke Samtliga reglerade lägenheter lägenheter med ny med ny innehavare i % av aninnehavare ta] reglerade lägenheter

icke kvalificerade hushåll

summa

Stockholm (1951) 1 2 3 * 4 5 eller flera

7120 13 392 10 978 6164 2 797

6 675 9 636 5 822 2 580

49,8 87,8 94,5 92,2

7120 6 717 1342 342 217

100,050,2 12,2 5,5 7,8

7 696 3 228 1115 226 63

14 816 16 620 12 093 6 390 2 860

Summa

40 451

24 713

61,1

15 738

38,9

12 328

52 779

Göteborg (1950) 1 2 3 4 5 eller flera

2 868 5 430 5140 3 094 1363

3 513 4 522 2 875 1202

64,7 88,0 92,9 88,2

2 868 1917 618 219 161

1915 629 269 63 6

4 783 6 059 5 409 3157 1369

Summa

17 895

67,7

5 783

100,0 35,3 12,0 7,1 11,8 32,3

2 882

20 777

Städer med 20 000 —100 000 invånare (1952) 1 2 3 4 5 eller flera

14 502 21 102 20140 11746 4 565

12195 19 466 11152 4 414

57,8 96,7 94,9 96,7

14 502 8 907 674 594 151

100,0 42,2 3,3 5,1 3,3

3 886 731 269 80 44

18 388 21833 20 409 11826 4 609

Summa

72 055

47 227

65,5

24 828

34,5

5 010

77 065

245 grupper kvalificerade hushåll (lägenheter). Antal hus med kvalificerade lushäll i procentgrupperna 65—69

70—74

75—7»

80—84

85—89

90—94

95—100

—74

7 5—100

%

%

%

%

%

%

%

%

%

759 659

470 532

677 562

516 371

472 128

281 117

289 468

5 738 6 327

2 235 1646

378 357

337 385

525 496

552 450

486 310

370 336

1050 432

2 215 3 174

2 983 2 024

220 240

170 230

270 160

200 140

150 70

90 50

650 570

2 610 2 980

1360 990

3 673 3 603

743 834

2 904 2 729

1 901 1793

1043 764

560 274

7 412 4 426

13 462 17 296

13 820 9 986

Tabell 14: B. Antal hyreslägenheter I fastigheter byggda före år 1942, som år 1951 (1950, 1952) icke ha samma hushållsföreståndare som år 1945, oeh som bebos av familjer med barn. Antal reglerade lägenheter med ny innehavare därav bebodda av Antal barn

kvalificerade hushåll summa summa

i % av antal reglerade lägenheter

Antal icke Samtliga reglerade lägenheter lägenheter med ny med ny i % av aninnehavare innehavare tal reglerade lägenheter

icke kvalificerade hushåll

summa

Stockholm (1951) 1 2 3 4 5 eller flera

9 472 4 986 923 153 10

9 135 4 950 923 153 10

96,4 99,3 100,0 100,0 100,0

337 36

3,6 0,7

1 078 199 18 18

10 550 5 185 941 171 10

Summa

15 544

15 171

97,6

2,4

16 857

Göteborg (1950) 1 2 3 4 5 eller flera

4 605 2 623 542 105 15

4 158 2 489 542 105 15

90,3 94,9 100,0 100,0 100,0

447 134

9,7 5,1

252 63 5

4 857 2 686 547 105 15

Summa

7 890

7 309

92,6

7,4

8 210

Städer med 20 000 —100 000 invånare (1952) 1 2 3 4 5 eller flera

17 594 8 695 1743 529 23

16 605 8 668 1743 529 23

94,4 99,7 100,0 100,0 100,0

989 27

5,6 0,3

281 35

17 875 8 730 1 743 529 23

Summa

28 584

27 568

96,4

3,6

28 900

16f—216548

246 av det sätt på vilket denne fått taga lägenheten i anspråk. Uppgifter för Malmö saknas i förevarande del av undersökningen. Den fördelning efter antal boende inom de nytillkomna hushållen som gjorts utvisar, att enpersonshushållen tagit 16—20 7c och flerpersonshushållen 80—84 %, varav de kvalificerade hushållen 61—68 %, av totala antalet reglerade lägenheter med ny innehavare i ansrjråk såsom framgår av tabell 15 nedan. Av tabell 14 :B framgår hur många av de nytillkomna hushållen (i tabell 14 :A) som utgöras av barnfamiljer och i vilken utsträckning dessa äro kvalificerade eller icke. Flertalet hushåll äro kvalificerade, i en del fall torde h a funnits barn som icke tillhört familjen, vilket medfört att hushållet trots barnantalet redovisats såsom icke-kvälificerat. Av totala antalet nytillkomna hushåll utgöra barnfamiljerna 31,9 % i Stockholm, 39,5 % i Göteborg och 37,r. % i städer med 20 000—100 000 invånare. Uppgifterna om antalet nytillkomna hushåll belysa även i viss mån rörligheten på marknaden för här ifrågavarande bostadsbestånd. Den rörlighet som sålunda kan konstateras är emellertid enbart ett uttryck för h u r många lägenheter som år 1951 (1950, 1952) haft annan innehavare än år 1945 men icke ett uttryck för antalet omflytt-

ningar sedan år 1945. Å ena s i d a n ingå sådana förändringar som ej berott på omflyttningar (t. ex. överlåtelse från sterbhus till dödsbodelägare som tidigare bott i lägenheten) å a n d r a sidan ingå icke andra förändringar än de som senast före undersökningstillfället ägt rum. Såsom framgår av tabell 14:A skulle omkring 53 000 lägenheter i Stockholm fått ny innehavare under åren 1946— 1951, d. v. s. minst 8 800 lägenheter i medeltal per år. Det bostadsbestånd som här avses, hyreslägenheter uthyrda i fria marknaden byggda före den 1 januari 1942, utgöres av omkring 133 000 lägenheter, av vilka alltså omkring 6,5 % fått ny innehavare varje år under den avsedda sexårsperioden. I Göteborg, där antalet hyreslägenheter den 1 januari 1942 uppgick till ca 67 000, skulle under åren 1946—1950 omkring 21 000 lägenheter eller minst 4 200 i medeltal per år, d. v. s. 6,:i % av beståndet ha bytt innehavare. I städer med 20 000—100 000 invånare uppgår antalet nya lägenhetsinnehavare till omkring 77 000 och totala antalet hyreslägenheter byggda före den 1 januari 1942 till i runt tal 145 000. Per å r skulle under den redovisade sexårsperioden minst 12 800, eller 8,8 %, av ifrågavarande lägenhetsbestånd ha fått ny innehavare. Sambandet mellan antalet nytillkom-

Tabell 15. Procentuella antalet hushåll av olika storlek 1 reglerade lägenheter med ny innehavare.

Antal boende

Stockholm

Göteborg

kvalifice- ej kvalifirade cerade hushåll hushåll

kvalifice- ej kvalifirade cerade hushåll hushåll

Städer med 20000— 100 000 invånare kvalificerade hushåll

ej kvalificerade hushåll

1 2 3 4 5 och flera

16,5 23,8 14,4 6,4

17,6 16,7 3,3 0,8 0,5

19,6 25,3 16,1 6,7

16,0 10,7 3,5 1,2 0,9

16,9 27,0 15,5 6,1

20,2 12,4 0,9 0,8 0.2

Summa

61,1

38,9

67,7

32,3

65,5

247 na husiåll och förekomsten av byten, verkligt ledigheter, överlåtelse från sterbhis m. m. har i förevarande undersökiing icke utrönts. Kommittén verkstälde nämligen under år 1951 en särskilt undersökning, för att belysa dels flttningsfrekvensens storlek och dels förekomsten av ovan nämnda förhållanden (byten m. m.), grundad på uppgifter från fastighetsägare som tillhörde fastighetsägareföreningarna i Stockholm samt i 14 andra mindre och medelstora städer. Undersökningen som avsåg flyttningarna under år 1950 omfattande i bearbetningen fastigheter byggda såväl före som efter år 1942 med inalles 33 541 lägenheter i Stockholm och 39 334 lägenheter inom övriga städer. På grund av främst urvalets

beskaffenhet men även på grund av att fastighetsägarna inom vissa orter ej i tillräcklig utsträckning lämnade begärde uppgifter torde undersökningen icke kunna betraktas såsom representativ. Resultaten av densamma utvisa att omflyttningsfrekvensen i det berörda lägenhetsbeståndet var 6,7 7c i Stockholm och 5—10 7c i övriga städer (vilket i stort sett överensstämmer med de uppgifter som ovan lämnats om rörligheten i det äldre husbeståndet), samt att flyttningarna i övervägande antalet fall, bortsett från Stockholm, där bytena varit talrika, möjliggjorts på grund av att tidigare lägenhetsinnehavare fått annan lägenhet utan byte. Stockholm i oktober 1952. Stina

Thornell.

248 HYRESREGLERINGSKOMMITTÉN STOCKHOLM 10

Uppgiftsnummer (If/lles av fastighetsägaren)

UPPGIFT AV LÄGENHETSINNEHAVARE Uppgifterna skall avse det hushåll, som den 20 februari 1952 verkligen bor i lägenheten. Är lägenheten förhyrd i andra hand skall uppgifterna sålunda avse andrahandsförhyraren. Uppgiftsformuläret skall överlämnas till fastighetsägaren eller dennes ombud senast den 25 februari 1952. Därest uppgifterna lämnas i förseglat kuvert skall på kuvertet antecknas lägenhetsinnehavarens namn.

6. Lägenhetsinnehavaren inflyttade i lägenheten år (om p k t 5 a eller b besvarats med ja angives h ä r i stället för inflyttningsår året då kontraktet övertogs):

1. Lägenhetsinnehavarens

förnamn

efternamn

2 D •

• • D •

•

1940 1941/1946/1949 1950 1951 1952 el. ti- 15 48 digare

2. Lägenhetsinnehavarens födelseår:

I lägenheten bor förutom lägenhetsinnehavaren : Svaret å p k t 3-7 anges genom mar-

7.

LJ hustru resp. man

kering med [xj i tillämplig svarsruta. 8. antaI

3. Lägenhetsinnehavarens civilstånd: 1

•

•

ogift

gift

•

frånskild

änka/ änkling

•

9. antal

4. Lägenheten är förhyrd: U

lägenhetsinnehavarens barn födda år 1937 eller senare (här inräknas även adoptivoch fosterbarn)

direkt av hyresvärd

10. antal

LJ i andra hand 5. Innehades kontraktet på lägenheten före Edert övertagande av detsamma av 1

11. antal

föräldrar 3

4 Q

•

ja

nej

eller

anhöriga födda år 1937eller senare

antal ja

b) Edra

anhöriga födda år 1936 eller tidigare

hushållstjänare

12.

a) Eder man/hustru?

rar?

lägenhetsinnehavarens barn födda år 1936 eller tidigare (här inräknas även adoptivoch fosterbarn)

nej

antal

övriga boende födda årl936 eller tidigare

antal

övriga boende födda år 1937 eller senare

13.

svärföräld14.

249 Bilaga C.

Sveriges. Fastighetsägareförbunds appell till samtliga ägare och förvaltare av fastigheter med bostadslägenheter. För att under den alltjämt rådande svåra bostadsbristen bispringa dem som drabbats hårdast, barnhushållen och unga kontrahenter, som ämna bilda familj, är det i hög grad angeläget, att bostadssökande, vilka tillhöra någon av dessa kategorier, främst tillgodoses vid upplåtelse av lägenheter. Vid upplåtelser av bostadslägenheter böra därför iakttagas följande riktlinjer:

minst tre personer, därvid i första hand böra ifrågakomma familjer med barn (även änklingar, änkor eller ogifta personer med barn). Å orter, där fastighetsägareföreningen inrättat ett särskilt rådgivande organ, uthyrningsnämnd, kan avvikelse från angivna uthyrningsprinciper ske efter tillstyrkan av nämnden. Upplåtelser i samband med byten.

Upplåtelser utan samband med byten. 1. Lägenhet, som frigjorts genom att kommunal bostadsförmedling berett innehavaren annan bostad, eller i förekommande fall annan lägenhet, som blivit ledig efter omflyttning inom fastigheten i samband med frigörelse som här avses, skall upplåtas till någon av de bostadssökande som kommunala bostadsförmedlingen kan vilja anvisa. 2. Vid uthyrning av övriga lägenheter iakttages: a) lägenheter å ett rum och kök, som icke äro påtagligt olämpliga som familjebostäder, uthyras till hushåll om minst två personer, därvid i första hand böra ifrågakomma personer med barn, personer som ämna ingå äktenskap samt makar; b) lägenheter å två rum och kök och större lägenheter uthyras till hushåll om

Fastighetsägarna medverka även sättningen till lägenhetsbyten.

fort-

För att bidraga till lösandet av de problem beträffande bostadsfördelningen, som situationen på bostadsmarknaden medfört, har i åtskilliga städer inrättats kommunal bostadsförmedling. Till de lägenheter, som ställas till bostadsförmedlingens förfogande, anvisar denna, efter gallring bland de bostadssökande, dem som med hänsyn till bostadsbehovet i första rummet böra komma i fråga. Om förmedlingsverksamheten skall kunna ge bästa resultat, är det angeläget, att bostadsförmedlingen har ett stor antal lägenheter att arbeta med. Det är därför önskvärt att fastighetsägarna i största möjliga utsträckning lämna bostadsförmedlingen uppdrag att anvisa hyresgäster till lediga lägenheter.

Svenska Byggnadsindustriförbundets appell till anslutna lokalföreningar. För att under den alltjämt rådande svåra bostadsbristen bispringa dem, som drabbats hårdast, barnhushållen och unga kontrahenter, som ämna bilda familj, är det i hög grad angeläget att bostadssökande, vilka tillhöra någon av dessa kategorier, främst tillgodoses vid upplåtelse av lägenheter.

På åtskilliga orter har i ändamål att bidraga till lösandet av de problem beträffande bostadsförmedlingen, som situationen på bostadsmarknaden medfört, inrättats kommunal bostadsförmedling. Till de lägenheter, som ställts till bostadsförmedlingens förfogande, anvisar denna, efter gallring bland de bostadssökande, dem som

250 med h ä n s y n till bostadsbehovet i första r u m m e t böra komma i fråga. Om förmedlingsverksamheten skall k u n n a ge bästa resultat, ä r det angeläget, att bostadsförmedlingen h a r ett stort antal lägenheter att arbeta med. Under h ä n v i s n i n g till förestående vill förbundet h ä r m e d a n m a n a de till förbundet a n s l u t n a lokalföreningarna att vidtaga följande åtgärder med avseende å förstagångsupplåtelse av bostadslägenheter i nybyggda h u s . a) Å ort, där kommunal bostadsförmedling finnes, men någon överenskommelse icke föreligger mellan k o m m u n a l t organ, å ena, samt lokalföreningen eller enskilda byggnadsföretagare, å a n d r a sidan, angående ordningen för upplåtelse av nyproducerade bostadslägenheter, skall föreningen bland byggnadsföretagarna verka för att uthyrning eller upplåtelse med bostadsrätt av sådana lägenheter icke sker till a n n a n än den, som anvisats eller på annat sätt godkänts av k o m m u n a l a bostadsförmedlingen. Vad h ä r sagts skall endast gälla hus vilka innehålla flera än två bostadslägenheter. Ifråga om hus med en eller två bo-

stadslägenheter skola vid u t h y r n i n g iakttagas de nedan under b) angivna riktlinjerna. b) Å ort, där kommunal bostadsförmedling icke finnes, skall föreningen verka för att byggnadsföretagarna vid upplåtelse av nyproducerade lägenheter — hyreslägenheter eller bostadsrättslägenheter — följa nedanstående riktlinjer. (1) Lägenheter å ett rum och kök, som icke äro påtagligt olämpliga som familjebostäder, u p p l å t a s till hushåll om minst två personer, därvid i första hand böra ifrågakomma personer med b a r n , personer som ä m n a ingå äktenskap samt makar. (2) Lägenheter å två rum och kök och större lägenheter u p p l å t a s till hushåll om minst tre personer, därvid i första h a n d böra ifrågakomma familjer med barn (även änklingar, änkor eller ogifta personer med barn).

(Förbundet h a r därjämte åtagit sig att anmoda sådana medlemmar, som behålla av dem uppförda fastigheter, att vid senare upplåtelser följa de riktlinjer som upptagits under p u n k t b) ovan.)

HSB:s Riksförbunds appell till lokalavdelningar och anslutna bostadsrättsföreningar. (Samma ingress som i byggnadsindustriförbundets appell.) Under hänvisning till förestående vill riksförbundet härmed a n m a n a anslutna lokala organisationer att vidtaga följande åtgärder. 1. Åtgärder med avseende å (örstagångsupplåtelse av bostadsrättslägenheter i nybyggda hus. a) Ä ort, där kommunal bostadsförmedling finnes, men någon överenskommelse icke föreligger mellan k o m m u n a l t organ, å ena, s a m t den lokala organisationen, å andra sidan, angående ordningen för upplåtelse av nyproducerade bostadsrättslägenhetcr, skall den lokala organisationen icke upplåta lägenheter med bostadsrätt till annan än den, som anvisats eller på annat

sätt godkänts av k o m m u n a l a bostadsförmedlingen. b) Ä ort, där kommunal bostadsförmedling icke finnes, skall den lokala organisationen vid upplåtelse av nyproducerade bostadsrättslägcnhctcr följa de av Sveriges Fastighetsägareförbund angivna riktlinjerna för upplåtelse av lägenheter om el rum och kök eller större lägenheter. 2. Åtgärder med avseende å upplåtelie eller överlåtelse av bostadsrättslägenieter, som förut varit tagna i bruk. Den lokala organisationen skall verka för att dess medlemmar vid överlåtelsei och uthyrningar av bostadsrättslägcnhcter iakttaga de under b) angivna riktlinjerna samt i vad på organisationen ankommer själv följa desamma.

251 Svensla Riksbyggens appell till de till företaget anknutna bostadsrättsföreningarna. Appelen har samma innehåll som H.S.B:s riksförbunds appell.

SABO:s appell till anslutna företag. (Sanma ingress som i byggnadsindustriförbunlcts appell.) Undir hänvisning till förestående vill SABO lärmed anmoda de till organisationen aislutna företagen att vidtaga följande Ugärder med avseende å upplåtelse av lediga bostadslägenheter. a) Å ort, där kommunal

bostadsförmed-

ling finnes, skall denna lämnas rätt att anvisa bostadssökande till lediga bostadslägenheter. b) A ort, där kommunal bostadsförmedling icke finnes, skall företaget vid upplåtelse av lediga bostadslägenheter följa de av Sveriges Fastighetsägareförbund angivna riktlinjerna för upplåtelse av lägenheter om ett rum och kök eller större lägenheter.

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den Kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Det yngsta fångvårdsklientelet. [5J Räjongplan för fångvården. [21] Betänkande med förslag till allmän forfogandelag och allmän ransoneringslag. [24] Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m. [13]

Lagberedningens förslag tomträtt m. m. [28]

Vattenvägen. Skogsbruk. Bergsbruk. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. [15]

[25]

till ny lagstiftning om

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Löneplan eller kollektivavtal. [3] Betänkande med förslag till allmänt resereglemente m. m. [6]

Industri.

„„ ,

Allmän folkomröstning. 1950 års folkomrbstningsoch valsättsutrednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. [9] Bilaga 3. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. [18] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation. [35] Kommunalförvaltning. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. [14] Statens och kommunernas finansväsen. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [1] Politi. 1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. [12]

Handel och sjöfart.

Kommunikationsvägen. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslaj till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) föl bussföretag m. m. [20] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelse] rörande vägföreningar m. m. [26] Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. [27]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2] Förslag om samförvaltning av stadshypoteks- ocl bostadskreditorganisationerna. [32]

Nationalekonomi och socialpolitik. Sjömannens sjukförsäkring. [10] Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951— 1955. [11] Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. [19] Betänkande med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken. [34] Stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor m. m. [36] Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyresregleringskommitténs betänkande. 1. [37]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Bokutredningen. [23] Vidgat tillträde till högre studier. [29] Rekrytering och utbildning av polispersonal. [30] Supplement nr 8 till Sveriges familjenamn 1920. [3 Den första lärarhögskolan. [33]

Hälso- och sjukvård. Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. [22]

Försvarsväsen.

Försäkringsväsen.

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. [4] I Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellai de nordiska länderna. Betänkanden nr 2 och 3 [16—17]

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte AB, Stockholm 1952 2HB4B