Fakta om olja

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1953:12

HANDELSDEPARTEMENTET

FAKTA OM OLJA SAMMANSTÄLLDA INOM

SVENSKA PETROLEUM INSTITUTET PÅ F Ö R A N S T A L T A N D E AV B R Ä N S L E U T R E D N I N G E N 1951

STOCKHOLM 1953

Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk

förteckning

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättutrednings betänkande 4. Kihlström. 36 s. J u . 2. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 s. J o . 3. Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 8. J o . 4. Nordisk passfrihet. Betänkande n r 4. Victor Petterson. 28 s. U. 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordislca länderna. Victor Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. 229 s. Idun. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 391 s. E. 8. Utredning om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. Fi. 9. Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidskriftstryck. 143 s. J u . 10. Förband och bygd. Victor Petterson. 180 s. F ö . 11. Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för don territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m. m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 245 s. E . 12. Fakta om olja. Gernandt. 80 s. H.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o = jord bruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1953:12

HANDELSDEPARTEMENTET

FAKTA OM OLJA SAMMANSTÄLLDA I N O M

SVENSKA PETROLEUM INSTITUTET PÅ F Ö R A N S T A L T A N D E AV B R Ä N S L E U T R E D N I N G E N 1951

GERNANDTS BOKTRYCKERI S T O C K H O L M 1953

å£ä& '

Innehåll

Första kapitlet Efterfrågan på petroleumprodukter

9 Andra kapitlet Petroleumindustriens organisation

13 Tredje kapitlet Världens oljetillgångar

16 Fjärde kapitlet Petroleum, dess sammansättning, raffinering användning

och 21

Femte kapitlet Produktionsutvecklingen

26 Sjätte kapitlet Den internationella oljehandeln

42 Sjunde kapitlet Transporter

48 Åttonde kapitlet Kostnader och priser

52 Nionde kapitlet Raffineringsindustrien

57 Tionde kapitlet Europas oljeförsörjning i Marshallplanens hägn

63 Elfte kapitlet Huvuddragen i den svenska oljemarknadens senaste utveckling

Förord

För utarbetande av den långtidsplan för vårt lands bränsleförsörjning, som den av Chefen för handelsdepartementet tillkallade Bränsleutredningen 1951 har att framlägga, är det självfallet av vikt att grundmaterialet är så fullständigt och så klarläggande som möjligt. Utredningen strävar i detta syfte att under medverkan av tillgänglig expertis få fram uttömmande monografier över de olika försörjningsområdena. När det gäller den viktiga försörjningen med petroleumprodukter har förutsättningarna för sådan medverkan visat sig särskilt gynnsamma. Sedan samtliga här i landet arbetande oljeföretag år 1951 bildat Svenska Petroleum Institutet med ändamål bland annat att tillhandahålla objektiva informationer samt statistik rörande branschen, utvecklades snart ett n ä r a samarbete mellan institutet och utredningen. Institutet åtog sig därvid välvilligt utredningens uppdrag att i samråd med utredningens experter utarbeta en monografi med väsentliga fakta av betydelse för en bedömning av landets petroleumförsörjning på längre sikt. Härigenom kom detta område att bliva föremål för den först avslutade undersökningen av detta slag. Efter medgivande av Kungl. Maj :t får utredningen härmed framlägga denna monografi till tjänst för intresserade. Stockholm den 2 februari 1953. BRÄNSLEUTREDNINGEN 1951 H.

Fransen Sven

Hallberg

Till Bränsleutredningen 1951

Den 21 januari 1952 mottog Svenska Petroleum Institutet såsom gemensamt organ för den svenska petroleumbranschen Bränsleutredningens uppdrag att utarbeta en monografi, innefattande såvitt möjligt alla väsentliga fakta av betydelse för en bedömning av Sveriges försörjning med brännoljor. Till fullföljande härav har Institutet härmed äran överlämna "Fakta om olja". Arbetet med monografien har fullföljts under medverkan av expertis inom Institutets medlemsföretag. Därvid har kapitel 1—3 och 5—11 författats av civilekonomen Hans G. Tonndorf samt kapitel 4 av ingenjören Filip Eklund. Det sålunda erhållna materialet har enligt Bränsleutredningens anvisningar överarbetats inom Institutet under medverkan av direktören Martin Ahlstrand och civilingenjören Rolf Pramer i deras egenskap av utav Bränsleutredningen tillkallade experter. Preliminära utskrifter av det bearbetade stoffet ha därpå underkastats granskning av två jämväl av utredningen tillkallade experter, nämligen ur näringsgeografiska synpunkter av professorn Ivar Högbom och ur geologiska synpunkter av överdirektören Nils Magnusson. De av Bränsleutredningens experter gjorda ändringarna och tilläggen ha med tacksamhet tagits ad notam. Institutet har strävat att på ett överskådligt sätt sammanföra kontrollerade uppgifter om petroleummarknaden, så att säkrast möjliga grundval i denna del erhålles för Bränsleutredningens bedömande av Sveriges energiförsörjning på längre sikt. Framställningen hade givetvis mera fullständigt kunnat beröra ett flertal komplicerade frågor. Intresset av överskådlighet och lättillgänglighet har emellertid hindrat ett djupare inträngande i alla dessa problem. Stockholm den 12 december 1952. SVENSKA PETROLEUM INSTITUTET E.

Tunhammar Rolf af

Klintberg

i

FÖRSTA

KAPITLET

Efterfrågan på petroleumprodukter

Efterfrågan på petroleumprodukter har sedan många årtionden tillbaka kännetecknats av en snabb och anmärkningsvärt jämn ökning. Samtidigt har efterfrågans inriktning undergått många och kraftiga förändringar. Betydelsen av olika produkter liksom av olika avsättningsmarknader har starkt växlat under olika perioder. De huvudsakliga förändringarna kan sammanfattas sålunda. Till början av innevarande sekel var lysfotogenen den utan jämförelse viktigaste produkten. Under de följande årtiondena ända in på 1930-talet bestämdes utvecklingen inom petroleumindustrien i huvudsak av en annan produkt, bensinen. På 1930-talet inträdde ett nytt skede men det har blivit allt svårare att ange en viss produkt resp. en viss marknad såsom dominerande. Det kan sägas vara karakteristiskt för det aktuella utvecklingsskedet, att efterfrågan blivit alltmera differentierad och att konsumtionen erhållit ett allt bredare underlag inom olika områden av näringslivet. Den tidsindelning, som här uppgjorts, är närmast avsedd att belysa utvecklingen i USA. Andra länder följer i stort sett samma schema, låt vara med större eller mindre tidsavstånd och med större eller mindre avvikelser på grund av näringslivets och energihushållningens skiftande karaktär. I följande tabell ges en bild av oljekonsumtionens nuvarande sammansättning i världen som helhet med en relativt grov indelning i huvudgrupper av produkter. Jämförelsen mellan USA och "övriga länder" visar några typiska olikheter: I USA är bensinmarknaden alltjämt relativt dominerande, Tabell 1. Konsumtionen av vissa petroleumprodukter i % av den totala förbrukningen

Motorbrännolja och t u n n a Tjocka eldningsoljor Smörjoljor

eldningsoljor

år 1950

USA

Övriga länder 1

Hela världen 1

47,4 5,6 18,8 26,3 1,9

28,6 7,0 19,6 42,4 2,4

40,5 6,1 19,1 32,2 2,1

100,0

100,0

100,0

Exkl. Sovjetunionen och Östeuropa. Källa: U.S. Bureau of Mines. World Petroleum Statistics.

medan i andra länder de tjocka eldningsoljorna har en relativt större marknad. Utvecklingen på konsumtionssidan har, som nyss framhållits, sedan börj a n av 1930-talet präglats av en allt längre driven differentiering. Mot bakgrunden av en allmän konsumtionsstegring noterar man en expansion i olika riktningar, men av mycket växlande intensitet. Det kan därför vara av intresse att, åtminstone i korta drag, belysa utvecklingen på olika produkt- resp. avsättningsområden. Redogörelsen tar närmast sikte på en jämförelse mellan situationen åren 1938 och 1950. 1) Utvecklingen på motorbensinmarknaden är oenhetlig, ökningen är mycket kraftig i USA men relativt måttlig i övriga länder. Totala antalet lastbilar i hela världen har mer än fördubblats mellan 1938 och 1950, medan personbilsparken ökat med ungefär hälften. 2) Konsumtionen av flygbensin har stigit våldsamt sedan förkrigstiden. Trafikflyget, mätt i passagerarkilometer och frakttonkilometer, har ökat ungefär femton gånger mellan nämnda år. 3) Lysfotogenen befinner sig på markant tillbakagång. En ny och snabbt växande marknad har emellertid öppnat sig för den lysfotogenkvalitet, som användes som bränsle för reaktionsdrivna flygplan. 4) Jordbrukets mekanisering pågår i snabb takt och traktorparken i Europa (exkl. Sovjetunionen) har mellan 1938 och 1950 ökat från 269 000 till 977 000 eller med 263 %. Traktorbränslena, dvs. främst motorfotogen, har sålunda funnit en stor marknad inom jordbruket. 5) Motorbrännoljan befinner sig på stark frammarsch. Inom den tyngre lastbilstrafiken vinner dieselmotorn och motorbrännoljan terräng på bekostnad av bensinmotorn och bensinen. I USA är dieselloken på väg att slå ut de kol- och oljeeldade loken. År 1950 svarade dieseldriften för 44,1 % av godstågstrafiken och 57,3 % av passagerartrafiken mot 0,2 % resp. 7,7 % år 1941. 6) De tunna eldningsoljorna har fått starkt ökad användning för uppvärmningsändamål, särskilt i USA, där antalet oljebrännare i hemmen ökat från 1,7 miljoner i slutet av 1938 till 5,2 miljoner i slutet av 1950. 7) De tjocka eldningsoljorna har rönt allt större efterfrågan från industriens sida. I många västeuropeiska länder har industrien efter kriget för första gången och i stor skala övergått till oljeeldning. 8) Inom sjöfarten har oljan befäst sin ställning. År 1950 använde 81 % av världstonnaget flytande bränslen mot 55 % år 1938. 9) Petroleumkemiens stora framsteg har öppnat inånga nya industriella användningsmöjligheter för oljan. Produktionen och konsumtionen av olja har under den här närmast avsedda perioden — liksom för övrigt även tidigare — visat en starkare stegring än produktionen och det ekonomiska framåtskridandet i allmänhet. Oljans expansion är också snabbare än energiförbrukningens tillväxt som 10

Tabell 2. Världens energiförbrukning åren 193S och 1950 i %

Kol Olja Naturgas . . Vattenkraft

Källa:

68 21 5 6

56 28 8 8

100 J o u r n a l of the Institute of Transport, j a n . 1952.

helhet. Ovanstående sammanställning belyser världens energiförsörjning som helhet med fördelning på de fyra viktigaste energikällorna åren 1938 och 1950. (Procentuell fördelning på basis av ekvivalenta stenkolston.) Världens energiförbrukning torde år 1950 ha varit omkring 50 % större än 1938. I denna ökning har samtliga här redovisade energikällor medverkat, men i mycket varierande grad. Kolets ställning har av kända skäl starkt reducerats till förmån för de tre övriga kraftkällorna. Petroleumprodukterna har väsentligt ökat sin andel och svarar numera för mer än en tredjedel av världens energiförsörjning. En viss uppfattning om oljans betydelse i olika länder lämnas av förbrukningen per individ. Uppenbarligen föreligger ett påtagligt samband mellan ekonomisk utvecklingsgrad och levnadsstandard å ena sidan och oljekonsumtionen per individ å den andra. De länder, som uppvisar de Tabell 3. Konsumtionen

av petroleumprodukter per individ (för Marshalländerna) 1950/51

åren 1950 resp.

i liter Västeuropa Belgien Danmark Eire Frankrike Grekland Italien Luxemburg Nederländerna Norge Portugal Schweiz Storbritannien Sverige Turkiet Västtyskland Österrike

256 380 264 285 145 127 316 297 482 88 266 380 630 33 97 106

Västeuropa: genomsnitt

221 Övriga länder Canada USA

1.296 2.460

Argentina Brasilien Mexico Venezuela

500 115 365 325

Indien och P a k i s t a n Indonesien Irak och Persien Kina

9 18 91 5

Sovjetunionen Sydosteuropa

218 57

Australien Nya Zeeland

590 550

Källor: Siffrorna för Västeuropa omräknade på basis av O.E.E.C:s övriga stater i regel resp. lands individuella statistik.

statistik.

För

högsta konsumtionssiffrorna, såsom USA och Canada, Skandinavien, främst Sverige, samt Australien och Nya Zeeland är även länder, som är kända för sin höga levnadsstandard. Tillgång på olja inom landet stimulerar givetvis till relativt omfattande användning av denna kraftkälla. Så är uppenbarligen fallet i USA men även i Mexico och Venezuela. För USA:s vidkommande bör dock göras den reservationen, att detta land har riklig tillgång jämväl på andra värdefulla kraftkällor och att den höga konsumtionen av petroleumprodukter uppnåtts i hård konkurrens med andra bränslen. Frånvaron av inhemska oljetillgångar synes inte vara oförenlig med hög konsumtion av petroleumprodukter, allra helst när även högvärdiga fasta bränslen saknas i landet. Detta är särskilt påtagligt när det gäller Skandinavien samt Australien — Nya Zeeland. Omfattande kolproduktion inom landet är däremot ägnad att hålla tillbaka efterfrågan på petroleumprodukter. Exempel härpå utgör både Storbritannien och Västtyskland.

ANDRA KAPITLET

Petroleumindustriens organisation

Petroleumindustrien brukar uppdelas i fyra olika grenar, nämligen oljeletning och utvinning, raffinering, transporter och distribution. Med "transporter" avses här transporten av råoljan från oljefälten till raffinaderierna liksom från raffinaderi till konsumtionslandet men däremot inte lokala transporter från importhamn eller raffinaderi till konsumenter; sistnämnda transporter hänföres till distributionen. Såsom en självständig verksamhetsgren räknas ibland även forskningen, vilken numera är av mycket betydande omfattning: de amerikanska oljebolagens utgifter för detta ändamål uppgick år 1950 till drygt 100 milj. dollar, motsvarande en fjärdedel av den amerikanska industriens samtliga forskningsutgifter. De organisationsformer, som utbildat sig inom petroleumindustrien, måste givetvis ses mot bakgrunden av verksamhetens ekonomiska och tekniska betingelser. De kan bäst studeras i Förenta staterna, där petroleumindustrien har sitt ursprung och där den alltjämt har sin starkaste förankring. Såsom är allmänt känt, är petroleumindustrien en i ovanligt hög grad riskbetonad och kapitalkrävande näringsgren. De geologiska och geofysiska förundersökningar, som ingår i nutida oljeletning, är kostsamma företag men de lämnar intet definitivt besked om petroleumfyndigheters existens. Borrningar erfordras för att ge definitivt besked och idag kostar varje borrhål mellan 50 000 och flera 100 000 dollar. Råoljans förädling till marknadsfärdiga produkter kräver med nutida teknik storindustriella och kapitalslukande anläggningar. För distributionen slutligen erfordras specialbyggda lagringsutrymmen, avsedda uteslutande för dessa produkter. I Förenta staterna har förutsättningarna varit gynnsamma för en utveckling av petroleumindustrien på bred grundval. Inom råoljeproduktionen har en riskvillig företagsamhet även i mindre skala kunnat göra sig starkt gällande och inom distributionen dominerar de medelstora och mindre företagen. Även inom en så kapitalkrävande verksamhet som raffineringen räknade man år 1951 mer än 300 olika tillverkare. Sammanlagt finns det numera mer än 30 000 bolag och enskilda företagare verksamma inom den amerikanska petroleumindustrien, de omkring 200 000 återförsäljarna ej medräknade. Den monopolliknande ställning som ett företag, Standard Oil, under flera årtionden ägde på den amerikanska oljemarknaden, avvecklades genom 13

lagstiftning år 1911. I upplösningsdekretets spår följde en livlig företagsbildning och omorganisation av de företagsenheter, som framgått ur den gamla trusten. Ehuru fältet nu blev tillgängligt för fler företag och underlag skapades för en inbördes konkurrens, växte den individuella storleken av de enskilda företagen. De stora företagen intager idag en stark ställning inom petroleumindustrien. År 1937 ägde 20 företag 23,7 % av landets oljekällor och svarade för 52,5 % av råoljeproduktionen. Utmärkande för petroleumindustrien är dock inte så mycket förekomsten av en rad storföretag, som kontrollerar en ansenlig del av industrien, utan deras vertikala integration. Fördelarna av att driva de olika leden i denna verksamhet som en enhet torde vara stora. Integrationen reducerar ej blott mellanhandskostnader, utan den medger även en synkronisering av hela produktions- och distributionsförloppet, ett optimalt utnyttjande av de fasta anläggningarna, större möjligheter till riskfördelning samt minskad konjunkturkänslighet. I USA kan ett 20-tal företag betecknas som integrerade och de engelska storföretagen inom branschen är uppbyggda efter i stort sett samma linjer. De internationellt verksamma företagen ombesörjer i regel hela kedjan av operationer från källan till konsumenten. Råoljeproduktionen befinner sig kanske i ett land, raffineringen i ett annat, avsättningen i ett tredje, medan företagets ledning befinner sig i ett fjärde land. Icke minst denna uppbyggnad av verksamheten ger petroleumindustrien en utpräglat internationell karaktär. Under de senaste årtiondena har en viss decentralisering av oljeproduktionen ägt rum. Förenta staterna har visserligen behållit sin ställning som ledande producent och konsument, men som leverantörer till världsmarknaden har andra länder kommit i förgrunden. Nästan hela denna produktion är förlagd till transoceana länder, som är ekonomiskt outvecklade och där råoljeproduktionen än idag i regel är den enda industriella verksamheten av någon betydelse. Ingenstans har det i dessa länder funnits företagsamhet, vare sig enskild eller statlig, som varit villig och i stånd att upptaga utvecklingen av dessa naturtillgångar. Det blev därför storföretag av amerikanskt, engelskt eller holländskt ursprung, som åtog sig denna uppgift. Utvecklingen av dessa områdens petroleumtillgångar krävde initialinsatser av ovanlig storleksordning. Förklaringen är huvudsakligen den, att det i dessa länder gällde att först skapa de civilisatoriska och industriella förutsättningarna för bedrivandet av modern produktionsverksamhet i stor skala. "Pionjärerna" utgöres i regel av de allra största företagen i branschen och ibland samverkar två eller flera storföretag på produktionssidan, i syfte att fördela riskerna på flera händer och för att erhålla ett större kapitalunderlag. Sådan samverkan är särskilt vanlig i Mellersta Östern. Den oljeproduktion, som bedrives utanför Förenta staterna och Sovjet14

unionen samt östblockländerna, kan betecknas som den "internationella sektorn" inom petroleumindustrien. Den inhemska konsumtionen i ifrågavarande produktionsländer är jämförelsevis låg, varför nästan hela produktionen blir tillgänglig för världsmarknaden och exporteras till underskottsländerna. Produktionen inom denna sektor och världshandeln med petroleumprodukter utgör praktiskt taget uteslutande ett verksamhetsfält för amerikansk och engelsk resp. engelsk-holländsk företagsamhet. Huvudparten av denna handel bedrives av ett jämförelsevis ringa antal företag, som i regel driver produktion i flera olika länder och disponerar avsättningsorganisationer i en stor del av världen. Genom sina förankringar såväl på produktions- som på avsättningssidan har dessa företag stora möjligheter att avväga produktionen efter de skiftande avsättningsförhållandena i många olika länder samt ombesörja tillförseln från de produktionsområden, som är transportekonomiskt mest gynnsamt belägna.

TREDJE KAPITLET

Världens oljetillgångar

I motsats till vad som gäller flertalet andra mineraltillgångar är kännedomen om petroleumfyndigheternas belägenhet och omfattning mycket ofullständig. Petroleumfyndigheter ger sig i allmänhet inte till känna på markytan och de ligger ofta djupt. Med nuvarande vetenskapliga metoder kan man lätt avskilja de områden, där olja inte kan tänkas förekomma, och man kan inringa de områden och platser som är gynnsamma för ansamling av petroleum. I sista hand kan man emellertid påvisa olja endast genom att borra efter den. I Förenta staterna företages en inventering av petroleumreserverna en gång om året, och den utföres med stor omsorg. Felmarginalen för en individuell reservoar kan anslås till 25 % i endera riktningen, men man har anledning förmoda att felberäkningarna utjämnas så snart man tar ett större område, såsom en delstat eller — givetvis i än högre grad — hela landet, i betraktande. En nyupptäckt fyndighet krediteras i USA endast med de tillgångar, som befinner sig i ifrågavarande källas omedelbara närhet. Som allmänt omdöme kan sägas, att dessa uppskattningar är mycket försiktigt hållna. Uppgifterna om petroleumreserver i andra länder än USA kan inte sägas ha samma karaktär som de amerikanska. Uppskattningarna i dessa ur geologisk synpunkt mindre utforskade länder företas mera sporadiskt, de utföres med en växlande grad av noggrannhet och troligen med tillämpning av olika beräkningsgrunder. Föreliggande beräkningar varierar också avsevärt, icke minst när det gäller så stora och viktiga områden som Mellersta Östern och Sovjetunionen. I tabell 4 presenteras en översikt över petroleumreserverna i olika länder per den 1 januari 1952. Världens petroleumreserver anslås enligt denna källa, den amerikanska tidskriften World Oil, till 14 miljarder ton. Hälften av reserverna kommer på Mellersta Östern, där Kuwait, Persien, Saudi Arabien och Irak i denna ordningsföljd är de petroleumrikaste länderna. Förenta staterna, som i flera årtionden svarat för % av världens råoljeproduktion, disponerar endast 26 % av världens påvisade petroleumtillgångar. Näst i storleksordning följer Venezuela med 10 % och sedan Sovjetunionen med 5,5 %. Innebörden av de påvisade reservernas karaktär har ofta missförståtts, och dessa uppskattningar har tolkats därhän, att det om så och så inånga år 16

Tabell 4.

Världens påvisade

petroleumreserver

den 1 januari 1000 ton

Nordamerika Alaska Canada Cuba Mexico USA Sydamerika Argentina Bolivia Brasilien Chile Colombia Ecuador Peru Trinidad Venezuela Europa Albanien Frankrike Italien Jugoslavien Nederländerna Polen Rumänien Sovjetunionen Storbritannien Tjeckoslovakien Tyskland Ungern Österrike

1952 %

av hela världen

70 196 000 280 192 920 3 683 205

0,00 1,39 0,00 1,37 26,19

4 072 475

28,95

42 000 1400 3 500 4 200 56 000 4 200 24 500 35 000 1 400 000

0,30 0,01 0,03 0,03 0,40 0,03 0,17 0,25 9,95

1 570 800

11,17

2 940 4 200 420 700 7 000 1 540 46 900 770 000 462 350 35 000 4 200 18 900

0,02 0,03 0,00 0,01 0,05 0,01 0,33 5,47 0,00 0,00 0,25 0,03 0,14

892 612

6,34

7 22 960 700

0,00 0,16 0,01

23 667

0,17

42 000 1 470 000 2 240 000 1 820 000 140 000 1 540 000 3 500

0,30 10,45 15,92 12,94 1,00 10,95 0,02

7 255 500

51,58

70 000 6 720 70 3 500 154 000 4 200 1400 2 800 9 100

0,50 0,05 0,00 0,02 1,10 0,03 0,01 0,02 0,06

251 790

1,79

7 507 290

53,37

Afrika Algeriet Egypten Marocko Asien, Mellersta östern Bahrein Irak Kuwait Persien Qatar Saudi Arabien Turkiet Asien,

Fjärran

Östern

Brittiska Borneo Burma Formosa Indien Indonesien Japan Kina Pakistan Sakhalin

Asien

hela

Australien

— Nya

Zeeland

Hela världen Källa:

World Oil, 15 februari 1952.

0,00

14 066 858

100,00

inte längre skulle finnas någon olja. Sådana pessimistiska förutsägelser har beledsagat petroleumindustrien nästan från dess begynnelse. Särskilt under tider av tillfällig knapphet på petroleumprodukter h a r pessimistiska profetior vunnit stor anklang. Förutsägelserna om de snart sinande oljekällorna h a r dock hittills alltid visat sig vara oberättigade. De påvisade petroleumreserverna är alltid jämförelsevis små i förhållande till produktionen men de h a r visat en praktiskt taget oavbruten stegring. Mellan 1946 och 1952 h a r världens petroleumreserver således vuxit med bortåt 50 %. När det gäller Förenta staterna, där oron över den framtida oljeförsörjningen mest gjort sig gällande, k a n m a n studera utvecklingen av reserver, årsproduktion och relationen mellan dessa två faktorer på nedanstående diagram (ur "Petroleum", n r 4—5, 1951). Tabell 5. USA:s påvisade reserver och produktion under perioden 1/7 1918—117 1951 i fat1 Reserver och produktion (i fot)

Relationen mellan reserver och årsproduktion

28 miljarder

28 •

.

26 • 24. 22. 20. ' 18 . '6 . 14 . 12 . 10 . 8 . 6 . 4. 2. O. 1919

1951 Reservernas absoluta omfattning företer som synes med undantag av krisperioder en ständig ökning. Relationstalet mellan reserver och årsproduktion varierar självfallet men rör sig i allmänhet inom en ganska snäv marginal. Rortser man från åren efter första världskriget och under andra världskriget pendlar relationstalet i stort sett mellan 12 och 15. Dessa relationstal ter sig i hög grad såsom resultat av medvetna ansträngningar och ekonomiska överväganden. De kända reserverna är frukten av investe1

18 F a t = US barrel = 158,98 liter.

ringar i letnings- och utvecklingsprojekt, vars omfattning bestämmes av tendensen inom konsumtionen vid varje tid. I den amerikanska redovisningen uppdelar man det årliga tillskottet i nyupptäckta fyndigheter och ökning genom utvidgningar av förefintliga oljefält eller revidering av tidigare uppskattningar. Tidvis har man i Förenta staterna varit bekymrad över att ökningen i reserverna huvudsakligen uppbäres av redan kända oljefält, dvs. den sistnämnda gruppen av ökning. Detta förhållande ligger dock till stor del i sakens natur. Den föregående diskussionen torde ha klarlagt de påvisade reservernas karaktär. Det torde också ha framgått, att dessa inte till fullo representerar de "kända reserverna" utan endast den del av dem som kan frambringas med nuvarande teknik och vid nuvarande kostnader och priser. Det tekniskt maximala utbytet ligger åtskilligt högre. Det synes inte otänkbart, att petroleumreserverna i ett land som USA i realiteten är bortåt 50 % större, om inga hänsyn toges till kostnaderna för utvinningen av "överskottskvantiteterna". Idag synes dock starka skäl tala för att i första hand utvidga råvaruunderlaget genom letning och nyborrning i stället för att söka pressa ut ett maximum ur varje förefintlig reservoar. Allteftersom tekniken utvecklas, kommer säkert tider, då man med bättre resultat kan få fram en "andra skörd" ur gamla oljefält. Så länge det gäller påvisade reserver, eventuellt uppvärderade på nyss angivet sätt, rör man sig på någorlunda säker mark. Samtidigt är det dock klart, att materialet ger endast en mycket ofullständig uppfattning om de totala tillgångarna av petroleum. All erfarenhet visar ju, att det oavbrutet upptäckts och upptäckes nya fyndigheter, som man tidigare ej känt till. Man vet också, att det finns mycket stora områden, som ännu inte på något sätt undersökts ur oljesynpunkt. Alla överväganden om de totala petroleumtillgångarna måste därför på ett eller annat sätt ta hänsyn till de områden, som kan anses vara potentiellt oljeförande men som ännu är mer eller mindre outforskade. Petroleum förekommer endast i yngre sedimentära formationer, dvs. i områden där under en geologiskt lång tid avlagringar skett på havsbotten. Dessa yngre sedimentära områden omfattar ungefär en tredjedel av jordklotet ,däribland stora delar av Nord- och Sydamerika, Mellersta östern och den ostindiska arkipelagen, stora delar av Sovjetunionen samt Arktis. I två världsdelar, Afrika och Australien, samt i några mycket folkrika länder såsom Indien och Kina är däremot de sedimentära formationerna relativt sparsamt företrädda. De sedimentära områdena är sålunda ganska vidsträckta, om än mycket ojämnt fördelade. I realiteten erbjuder emellertid endast en bråkdel av denna areal utsikter för oljeletning. Förutsättningen härför är bl. a. att det finns porösa bergarter såsom sandsten eller kalksten, och berglagrens uppbyggnad måste uppfylla en rad villkor för aft petroleum skall ha kunnat 19

kvarhållas där. Erfarenheten visar också att ansamlingen av petroleum är mycket olika på olika håll: riklig i en del områden men så obetydlig på andra ställen att den inte kan utvinnas i kommersiell drift. I USA finns det bästa materialet för en bedömning av petroleumförande områdens produktivitet. Ehuru oljerikedomen varierar mycket i olika delar av landet, kan man dock ungefärligen uppskatta hur mycket petroleum sediment av viss mäktighet, som uppfyller vissa strukturella villkor, totalt kan ge ifrån sig. Den framstående amerikanske geologen Wallace Pratt har således med utgångspunkt från en produktivitet av omkring 12 000 ton per square mile, som applicerats på ett sedimentärt område av 1,2 milj. square miles, kommit till en så hög siffra som 100 miljarder barrels ( = nästan 15 miljarder ton) för Förenta staternas slutliga totala petroleumtillgångar 1 . Med utgångspunkt från samma relativa produktivitetsfaktor och en areal av 4,8 milj. square miles har J. Terry Duce uppskattat världens totala återstående petroleumtillgångar utanför USA till 55 miljarder ton 2 , vilken siffra är 5,5 gånger större än de nuvarande sannolika reserverna utanför USA (jfr tabell 4 ) . Den högsta hittills kända uppskattningen av världens petroleumtillgångar lyder på 200 miljarder ton och har lämnats av A. I. Levorsen3. Två tredjedelar av dessa reserver hänför sig emellertid till förmodade fyndigheter i kontinentalsockeln utanför kusterna. Sannolikt är emellertid de områden, som här avses, mer begränsade än vad Levorsen anser, och de tekniska svårigheterna blir säkerligen i många fall stora när det gäller utvinningen. Sammanfattningsvis kan framhållas att de påvisade petroleumreserverna endast representerar en mindre del av de totala oljetillgångarna. Uppskattningarna av de senare kan vara mer eller mindre rimliga, men de har dock i huvudsak karaktären av gissningar. Ett faktum är dock, att det finns stora områden, där man knappast ännu undersökt jorden men där säkerligen ansenliga petroleumfyndigheter kommer att upptäckas. Hittillsvarande erfarenheter motiverar onekligen en relativt optimistisk syn på de framtida försörjningsmöjligheterna. Så mycket torde stå klart — och på den punkten råder enighet bland all expertis — att det kommer att finnas tillräckligt med olja även för en snabbt växande konsumtion under flera generationer.

1 Oil in the Earth, 1942. Petroleum Times, 13 april 1946. Föredrag om "Estimates of Undiscovered Petroleum Reserves" inför United Nations Conference on World Resources, augusti 1949. 2

FJÄRDE KAPITLET

Petroleum, dess sammansättning, raffinering och användning

Petroleum eller råolja, som är den vanliga svenska benämningen, utvinnes ur de i jordskorpan påträffade förekomsterna genom borrning. Genom borrhålen strömmar råoljan i lyckliga fall upp till markytan av självtryck; vanligen måste den dock pumpas upp. Förr diskuterades livligt, huruvida råoljan var av organiskt eller oorganiskt ursprung men numera har man stannat vid uppfattningen, att ursprunget är organiskt. Frågan om den bildats av animaliskt eller vegetabiliskt material är svårare att avgöra; måhända förekommer båda delarna. Förr räknade man mest med ryggradsdjur, numera riktas uppmärksamheten framför allt på mikroorganismer, både djur och växter, som ingår i plankton. I sammanhanget kan förtjäna nämnas att oljeskiffrarna torde få räknas som oljans moderbergarter. Råolja är inget enhetligt kemiskt ämne utan består av en mängd olika kemiska föreningar av typen kolväten, dvs. ämnen som är uppbyggda av grundämnena kol och väte. I råoljan ingår dessutom små mängder andra organiska föreningar, vilka innehåller andra grundämnen såsom svavel, syre och kväve samt ytterligt små mängder av vissa metaller. Råoljan indelas vanligen efter sin sammansättning i tre huvudgrupper: 1) Paraffinbasiska råoljor i vilka kolväten med öppna, kedjeformiga molekyler utgör huvudbeståndsdelen. 2) Naftenbasiska råoljor i vilka kolväten med ringformiga molekyler dominerar. 3) Rlandbasråoljor i vilka kolväten med såväl kedjeformiga som ringformiga molekyler ingår i avsevärda mängder. Olika antal kol- och väteatomer liksom de olika bindningsformerna mellan dessa ger oräkneliga kombinationsmöjligheter av kolväten. Varje kolväteförening är ett kemiskt enhetligt ämne med sina speciella egenskaper, exempelvis en bestämd kokpunkt. Det är detta som är grundläggande för den första raffineringsprocessen, som råoljan passerar på sin väg genom ett oljeraffinaderi, nämligen den fraktionerade destillationen. Denna grundar sig på förhållandet, att det i ångan över en kokande vätskeblandning finns procentuellt mer av de lågkokande beståndsdelarna än det finns i själva vätskan. Kondenseras de från vätskan avgående ångorna, får man 21

alltså en lättflyktigare vätska än utgångsmaterialet. Om man sedan tar den så erhållna vätskan och kokar denna för sig, får man vid kondensation av de härvid erhållna ångorna en ännu lättflyktigare vätska. Detta kan göras upprepade gånger och för varje gång blir den genom kondensationen erhållna vätskan allt rikare på lättflyktiga beståndsdelar. Inom oljeindustrien utförs dessa upprepade kokningar och kondensationer kontinuerligt i höga destillationskolonner. I dessa inställer sig vid drift ett jämviktstillstånd, så att man hela tiden har samma sammansättning hos kolväteblandningen på en viss höjd i kolonnen. Från kolonnens topp talman ut råbensinen, vars kokpunktsintervall ligger upp till 200°. Längre ned på kolonnen finns uttag för i tur och ordning white spirit, fotogen och motorbrännoljor, vilka således är alltmer högkokande vätskeblandningar. Så ligger den tyngsta fraktionens, motorbrännoljornas, kokpunktsintervall i allmänhet vid 250°—360°. Från kolonnens botten tar man slutligen ut en restolja, vilken beroende på råoljans sammansättning antingen utgörs av färdig eldningsolja eller kan bearbetas vidare för utvinning av smörjoljor och asfalt. Den ovan beskrivna destillationsprocessen utförs vid vanligt lufttryck och brukar därför kallas atmosfärisk destination. De så utvunna fraktionerna underkastas därefter raffinering vanligen genom behandling med olika kemikalier, varigenom fraktionerna befrias från icke önskade beståndsdelar, så att en lämplig slutprodukt erhålles. För att ur en vid atmosfärisk destination erhållen restolja kunna utvinna smörjolja och asfalt fordras en uppfraktionering av restoljan på samma sätt som av råoljan. Man kan emellertid icke värma oljan till högre temperatur än 360°, vilket redan skett i den atmosfäriska destillationen, då dess molekyler vid högre temperaturer börjar sönderdelas och nedbrytas på ett icke önskvärt sätt. Restoljan destilleras därför på samma sätt som råoljan i en annan destillationsanläggning, där man arbetar med samma upphettning men under starkt nedsatt tryck, vanligen 10—20 mm kvicksilverpelare. Från denna vakuumdestillationsanläggning får man ut topp- och sidofraktioner på samma sätt som vid den atmosfäriska destillationen. De erhållna fraktionerna utgörs dock i detta fall av smörjoljedestillat av olika viskositet. Som restolja får man en paraffinliknande produkt eller asfalt. Rehovet av motorbensin ökade till en början mer än behoven av fraktioner med högre kokpunkt. Om man enbart genom destination av råolja skulle framställa önskade kvantiteter bensin, fick man därför tidigare räkna med överskott av de mera högkokande fraktionerna. Redan på 1920-talet hade man emellertid tekniskt utformat en process, som innebar att man genom behandling av högre kokande destillat under högt tryck och vid höga temperaturer kunde bryta ned de högkokande fraktionernas molekyler och på så sätt framställa kolväten med kokpunkter inom bensi22

nens destillationsområde. Denna process benämnes krackning och sådan bensin kallas krack-bensin. Den motorbensin, som nu saluförs, är vanligen en blandning av direktdestillerad (straigth run) bensin och krack-bensin. Kvalitetsfordringarna på bensin har stegrats kraftigt under de senaste åren, beträffande såväl vanlig motorbensin som särskilt flygbensin. Ett intimt samarbete mellan oljeföretagens kemister och motorfabrikanternas konstruktörer har varit av grundläggande betydelse för den moderna motorteknikens utveckling. Genom höjning av motorernas kompressionsförhållande har verkningsgraden avsevärt förbättrats. Det har då visat sig nödvändigt att få fram vissa speciella egenskaper hos bensinerna, främst en minskad benägenhet för knackning eller, omvänt uttryckt, ett höjt knackningsmotstånd. Ett mått på detta motstånd utgör oktantalet. För moderna flygmotorer använde man före sista världskriget som regel bensin med oktantal upp till 87, under det att sedermera motorer konstruerats för bränslen med oktantal avsevärt över 100. För bilmotorer använde man före kriget bensin med oktantal 65—70, medan man idag använder bensin med oktantal upp till 84. Denna höjning av oktantalen har möjliggjorts dels genom förbättrade krackningsmetoder och dels genom tillsättande av etylvätska, som är en blandning av tetraetylbly och etylendiklorid eller etylendibromid. Man har nämligen funnit, att små mängder tetratylbly har förmågan att kraftigt höja bensinens oktantal. Den nämnda etylendibromiden eller etylendikloriden tillsättes för att vid bensinens förbränning i motorn bildade blyrester icke skall kvarstanna. De lättflyktiga blyföreningarna avlägsnas vid detta förfaringssätt med övriga förbränningsrester. Man kan också avsevärt höja bensinens knackningsmotstånd genom tillsättning av motorsprit (lättbentyl). Motorfotogenen har genom moderna raffineringsmetoder fått en sammansättning, som gjort det möjligt att använda mera högkomprimerade fotogenmotorer. Lysfotogen, som med hänsyn till sin färglöshet även kallas W. W.-fotogen (Water W h i t e ) , har genomgått en speciell raffinering, för att densamma vid förbränning i vekbrännare och förgasningsbrännare icke skall efterlämna fasta restprodukter eller illaluktande förbränningsgaser. Den moderna utvecklingen av dieselmotorn har krävt en speciell raffineringsteknik för framställning av dieselmotorbränsle, så att motorernas fulla effekt skall kunna utnyttjas. För svenska förhållanden fordras, att dylikt bränsle skall vara lättflytande även vid låga temperaturer och möjliggöra en lätt start av motorerna. Det efter sista världskriget stegrade behovet av eldningsoljor för industriell drift och fastighetsuppvärmning har medfört, att de mera högkokande fraktionerna och destillationsresterna från vissa råoljor mer och mer utnyttjas för detta ändamål. En tydlig tendens har visat sig att gå över till tjockare och därmed också prisbilligare eldningsoljor. De vid vakuumdestillation erhållna destillat, som skall bearbetas till 23

smörjoljor, behandlas i vissa fall med särskilda lösningsmedel för avlägsnande av icke önskvärda beståndsdelar. Stundom sker detta under nedkylning; därvid utfaller fasta paraffiner, som kan filtreras bort. Sedan lösningsmedlen avdestillerats erhålls en olja, som håller sig flytande även vid låg temperatur. Vid raffineringen av vissa råoljor erhålls som restprodukt asfalt. Denna har numera blivit en viktig produkt med alltmer ökad användning för ytbeläggning av vägar, som isoleringsmedel mot fukt i byggnader, för tillverkning av takpapp, för isolering av elkablar m. m. samt för många andra industriella ändamål. Genom val av lämpligaste råolja och raffineringsmetod kan man få fram olika produkter för de skilda ändamålen. Icke oväsentliga kvantiteter kemikalier utgöres av petroleumprodukter. Under de senaste 20 åren har nämligen en stor petroleum-kemisk industri vuxit upp under utnyttjande av oljeraffinaderiernas produkter. Vid den ovan omtalade krackningen erhålls vissa gaser, som genom kemiska förfaranden kan överföras till mycket värdefulla slutprodukter. Rland dessa produkter förtjänar i första hand omnämnas aceton, alkoholer av olika slag och estrar. Även sådana viktiga kemikalier som ättiksyra och glycerin tillverkas numera i viss utsträckning ur petroleumgaser. Framställningen av moderna plastmaterial och syntetiskt gummi är i hög grad baserad på utnyttjande av petroleum som råvara. Hela den moderna tvättmedelsindustrien använder petroleumprodukter som utgångsmaterial, vilket innebär en oerhörd besparing av vegetabiliska råvaror. En översikt av det aktuella utnyttjandet av petroleumprodukter erhålles i tabell 6.

3J G cd a

"3

så _<! 3 _3 5

_3 c

75 B

o _£! 3 «

>

B •_ -3

cd

cd o ,_3

55 _

13 2 G 3

• •» . .2

3 6

•^ 5 _< _3 SO bO <u

— — "55 3 .

« i i 5 55

- _d 55

w> .£ - i

; C-O 1

C

^ __ "

c 1

6 E

"äl

• > U> ^3

s a *E 'C :c3 Q

,2 _? 2 Q Q f c h ! J _: c_

11 _ <u

o is _\ u

i O

u cd cd :c« - _, > J- -_

u a5 ' 2 * 3 « 13 s :

2 _- - £ B ™o w _ t , ocS _H (J ._,

«(_;-< M_3

ä

a ^ _3 e <a" °- i 75 75

ISl c 2

O

»

<_ o

^

t o o> CJ 3 T3 T3 •- _ O

75 75 T3

i/5 B 6

.2

2 ~

4>

IH

CJ 1H IH

»flQ

fc<

,-

<U

O

75 G ed tn 3

.g^

•-<

u i—i

!S ^ B w « _

B

„ >>

b

rt

B ^

to O 3 g

i? © "2 5

<H t» £

rt .SJ

>

i

to

ciS

^ M 5r>

3 .2 :cS M t- - 3 _2 _ —' to oO b/5 ^ : « tj) to

.2 s 5

--»

K"

o

:C3

t^ CJ > JJ

'8 2*3

tö

S2^

8.2 ^ S> toc« OO • - _S

(

-o 5 ° ° o.'C eS to u " i l 3

aj

.a JO 3 "3 o .„ -2 rt

.2^

K

_

.-1

'Ö

« 2_i

Ki

cd :cd 05

/!

-«

<t-l

3 ocd

^3

cd

B

X O f>

P-

b O

'ri 0 0 _i

E

,-,.« _

*

Vl

CO

cd

B

4J tO

1) to o to o "3 O *J ° •2 o ' r 1 o «_. 3

B

03 T3 t o cS B (-

_:_:_:52-_?2iJ

t» B ^

O t.

« o -a 2 _ i 'O

N ) n H H Ha a 3°HJ_ S

B O ««

B

J3 »- m _

-H

ca B

2J_ B S "2 fe

. 2 2

C

b

_Ä

2 Qj

J, 2 B _5 « C j ! i0

_$ Q m

_1 3 a 2

._!

L X I T3 = G o CU cd . 3

o> 2f1 2"S -

2 2

r-H

_c S 2 o (H

IS "3

_

x

^

3 *> g m o ,33 g »T

0.2 g

I

as .C

,2

O 3 te_l<

6 , -

^.5 -«

«

5 3

"3 t £

•_>

-_ -ö

2 «._:

H<

c d - * ° « to 3 3 3 . 3 <« B T- ^jj

u * II S._3 B 75 O

5J>

& : _ :0 3<H<«

r,

•Ss _

3 <u B

e< _> h

-3

tT - j 3 —c

3 |

__!

2 rt

•X _3 .2 -B

•_»

cd o

O

<*d O B B

—

«

3^5

-Q _

oC3

a

_. _<!

ngsol jor lasfa' tlösn ångd estill oxid ;rad

_

3 J-

2 5, ad

C <-

B

C/5

cd

O (H h 3 Si

->

fe

2 >

cd

ro co C5

"3 a •75

r3 75 to

J fe <5 3.

2 Ȋ

FEMTE KAPITLET

Produktionsutvecklingen

Produktionen och konsumtionen av världsekonomiens stora råvaror företer över en längre tidrymd en förbluffande regelbundenhet i utvecklingen. Såsom professor Ivar Högbom redan för mer än 20 år sedan påvisat har produktionen av dessa stapelvaror en inneboende tendens att öka i en viss takt, som är olika för olika råvaror. För oljans del är den normala ökningen mycket hög, nämligen 8 % per år. Saken kan även uttryckas så, att produktionen fördubblas varje årtionde. Denna likformiga produktionsstegring framträder särskilt tydligt på ett av professor Högbom upprättat diagram med logaritmisk skala. Så snart petroleumindustrien vuxit ur sitt begynnelseskede, dvs. omkring 1880, ställde produktionen in sig på denna stegringstakt. Avvikelserna uppåt och nedåt var endast små och tillfälliga. F r a m till slutet av 1920talet satte de talrika konjunkturväxlingarna knappast några spår i produktionskurvan; även under första världskriget kunde oljan fortsätta sitt normala expansionstempo. Under den ekonomiska världsdepressionen omkring 1930 drabbades petroleumindustrien av ett kännbart bakslag, den första stora nedgången efter ett halvt sekel av oavbruten expansion. Nedgången var dock mera begränsad och mera kortvarig än för de andra stapelvarorna och 1934 var produktionen åter uppe i 1929 års nivå. Under de följande åren gled produktionen åter in i samma framstegstakt som tidigare. Det andra världskriget blev för petroleumindustriens del betydligt mera ingripande än det första. Det vållade ett kraftigt avbräck i produktionen som följd av nedpressningen av den civila konsumtionen i stora delar av världen, desorganisationen av den internationella handeln och förstörelsen av många produktionsanläggningar. Fr. o. m. 1943 är produktionskurvan åter stigande. De senaste årens utveckling är oregelbunden och präglas av efterkrigstidens exceptionella förhållanden. Produktionskurvan är emellertid starkt uppåtriktad och ingenting synes tyda på att den i fortsättningen skulle löpa flackare än tidigare. En genomsnittlig ökning med 8 % per år torde alltjämt kunna betraktas som normal. Varken under 1930- eller 1940-talen förverkligades av nämnda skäl en fördubbling av världsproduktionen. År 1950 var emellertid produktionen 26

Tabell 7. Världsproduktionen

|

|

|

I860

av viktiga råvaror 1860—1950

1900 -

'

\WV-N

I

____*_-_

* Exkl. Sovjetunionen.

93 % och 1951 120 % högre än 1938. Ingen annan råvara företer under denna period en så kraftig produktionsökning med undantag för aluminium, vars produktion kraftigt utbyggts i de krigförande staterna. Med undantag för ett kort mellanspel omkring sekelskiftet, då Ryssland stod i toppen bland världens oljeländer, har Förenta staterna oavbrutet varit 27

Tabell 8. Världsproduktion av råolja i 1 000 ton 1938

1947 Canada USA

864 164 066

1 100 231 198

980 234 215

983 250 791

Argentina Colombia Ecuador Mexico Peru Trinidad Venezuela

2 443 3 127 309 5 460 2 096 2 450 26 890

3 276 3 252 346 6 057 1 836 3 079 46 368

2 976 3 189 307 7 040 1 663 2 890 56 700

3 113 3 527 311 8 052 1692 2 911 63 562

Bahrein Egypten Irak Kuwait Persien Saudi Arabien Brittiska Borneo Brittiska Indien Japan Nederländska Ostindien

1 137 223 4 364

980 1 344 4 712

10 359 67 864 350 356 7 394

17 109 2 872 445 360 300 1 359

1 100 1 280 4 700 800 19 497 8 200 300 330 230 300

1300 1332 4 478 2 200 20 418 12 300 1826

Bumänien Sovjetunionen Tyskland Ungern Österrike

6 610 29 700 552 37 57

4 640 20 000 530 654 445

4 193 22 800 642 685 846

3 810 27 000 570 577 940

övriga länder

1 120

1 263

271 583

353 163

376 453

414 076

Ingår bland "övriga länder".

Källa:

Petroleum Press Service (olika årgångar).

den ojämförligt största producenten. USA:s andel i världsproduktionen har i regel legat något över 60 % men har under de senaste åren befunnit sig på tillbakagång. Rysslands produktion av petroleumprodukter drabbades hårt av första världskriget, revolutionen och nu senast av andra världskriget och har, trots återhämtningen under mellankrigsperioden och efter 1945, relativt sett, icke kunnat hålla takten med utvecklingen på andra håll i världen. Mexico var under åren omkring 1920 det näst största produktionslandet men har sedermera sjunkit tillbaka. Petroleumindustrien i Fjärran östern, ett av de äldsta produktionsområdena, utsattes för en omfattande ödeläggelse under det senaste kriget. Återhämtningen är påtaglig, men området synes inte kunna återvinna sin tidigare ställning inom världens oljehushållning. Strax efter första världskriget började utvecklingen av Venezuelas oljeresurser, som på kort tid gjorde de karibiska länderna till världens näst största produktionsområde. Under de senaste åren har dock denna rangställning övergått till Mellersta Östern. 28

Tabell 9. Världsproduktion i 1000 ton 1949

1948 Nordamerika Canada USA Latinamerika Karibiska området Colombia Trinidad Venezuela .... Argentina Ecuador Mexico Peru Andra 1

1 691 277 190

2 930 253 200

3 738 271 081

6 500 309 000

278 881

256 130

274 819

315 500

3 372 2 885 70 116

4 163 3 050 76 373 68 381

4 784 3 000 75 594 78 240

5 500 3 050 86 024 89 000

97 550

3 330 338 8 376 1872 80

3 200 340 8 700 1 970 80

3 492 337 10 296 1 992 14 290 220

3 500 335 10 900 2 050 16 337 240

17 025

89 884

102 361

114 575

13 996 90 369

Mellersta Östern 1 500 Bahrein 1 914 Egypten 3 153 Irak 6 400 Kuwait 25 269 Persien Qatar 19 260 Saudi Arabien . . Turkiet 2 Andra Fjärran Östern Britt. Borneo 3 . . . 2 870 Burma Indien 249 Indonesien 4 4 120 Japan V. Nya Guinea . . Andra 5 300 Västeuropa Frankrike Hederländerna . . 496 Tyskland 635 120 Andra 6 Östeuropa Albanien 245 Jugoslavien Rumänien 4 500 Sovjetunionen . . . 29 100 Ungern 470 Österrike 910 7 Andra 210 Hela världen

av råolja

1 600 2 220 3 845 12 371 27 080

1 512 2 340 6 480 17 291 32 258 1 632 26 197 17

23 471 57 496

87 727

70 637

3 540

1 500 2 300 8 200 28 500 16 700 2 250 38 000 17

10 040

4 346 67 252 6 415 310 250 268

128 707 1 118 100

97 467

11 908

5 000 100 250 7 600 370 250 250

13 820

2 053

300 710 1 370 140

2 520

4 200 33 200 510 900 35 435 240

150 111 4 300 37 900 500 1 500 39 380 258

150 150 4 300 42 400 500 2 000 44 719 315

49 815

470 971

467 663

523 587

593 697

250 5 650 7 539

250 350

1 251

620 842 130 330

1 Bolivia, Brasilien, Cuba. Qatar, Turkiet. Sarawak, Brunei. * Exkl. Nederländska Guinea. •"' Pakistan, Kina. • Storbritannien, Franska Nordafrika, Italien. 7 Polen, Tjeckoslovakien. 2

s

Källa:

Petroleum Press Service (olika å r g å n g a r ) .

Nord- och Sydamerika Förenta staterna Produktionen började 1859

Produktionen av råolja (i m i l j . ton) 1938 | 1945 | 1946 | 1947 j 1948 | 1949 | 1950 | 1951 164,1

231,2

234,2

250,8

277,2

253,2

271,1

309,0

Beserver 1/1 1952 (milj. t o n ) 3 683,2

Den amerikanska petroleumindustrien och den amerikanska oljemarknaden är av en storleksordning, som ställer landet i en klass för sig. År 1951 producerade USA 52 % och konsumerade 63 % av världens olja. Tidigare en stor exportör av petroleumprodukter har USA under de senaste åren förvandlats till en mycket stor nettoimportör av olja. Handelsproblemen kommer att närmare behandlas i ett följande avsnitt. I USA:s råoljeutvinning deltar 20 olika stater, varav Texas (drygt 40 % ) , Californien, Louisiana, Oklahoma och Kansas är de viktigaste. Utvinningen sker från omkring 480 000 råoljebrunnar med jämförelsevis låg genomsnittsproduktivitet. Vid krigets slut befann sig USA:s produktion och konsumtion på en hög nivå. Produktionen fortsatte under de följande åren att öka men led år 1949 ett kraftigt bakslag, som inte har någon motsvarighet i den övriga världen. År 1951 var råoljeutvinningen 34 % högre än 1945 och 88 % högre än 1938. Såsom redan visats i föregående kapitel har utvecklandet av nya reserver hittills varit i stort sett tillfredsställande. Det är sannolikt att tillskotten av nya fyndigheter även under de närmaste åren blir tillräckligt stora för att uppväga de löpande uttagen. De outforskade områdena är alltjämt stora, och ansenliga fynd finns dolda även i redan producerande distrikt, men på större djup. Rorrningsaktiviteten har under de senaste åren befunnit sig i växande och kommer antagligen ytterligare att intensifieras. Den amerikanska oljesituationen rymmer emellertid även mindre lovande inslag. Det finns tecken på att utvecklingen av nya petroleumresurser kräver större insatser än tidigare. Nyupptäckta oljefält är i genomsnitt mindre omfångsrika än för omkring 10 år sedan. Under åren 1947—50 var drygt 30 % av nya borrningar "torra" mot endast 20 å 24 % under de sista förkrigsåren. Canada Produktionen började 1862

Produktionen av råolja (i m i l j . ton) 1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 0,9

1,1

1,0

1,0

1,7

2,9

3,7

6,5

Reserver 1/1 1952 ( m i l j . ton) 196

Petroleumindustrien har gamla rötter i Canada. Verklig betydelse har den dock erhållit först under de senaste åren. En rad nyupptäckta oljefält, 30

bland vilka särskilt märkes Leduc (1947) och Redwater (1948), betecknar efterkrigstidens största petroleumfynd på det västra halvklotet. Råoljeutvinningen, uppgående till 6,5 milj. ton år 1951, var sju gånger större än endast fyra år tidigare. De konstaterade reserverna har mångdubblats och kommer att växa i takt med den fortsatta utvecklingen. Oljesanden vid Athabaska River, världens kanske största samlade oljefyndighet, ingår icke i de uppgivna reserverna. Intresset för Canadas olja är mycket stort, och många olika företag medverkar i den energiska oljejakten. Utnyttjandet av Canadas oljerikedom möter emellertid besvärliga transportproblem. De nya fyndigheterna är belägna i prärieprovinsen Alberta i västra Canada. Marknaden för prärieoljan har starkt utvidgats genom en 1 800 km lång oljeledning från Edmonton i Alberta, kring vilken stad flertalet av de viktigaste oljefälten är grupperade, till Superior på amerikanskt territorium, varifrån råoljan med tankbåtar skeppas österut genom de Stora sjöarna. Därmed har även provinsen Ontario kommit inom räckhåll för Albertas olja. I den längst österut belägna och mycket folkrika provinsen Quebec torde däremot den inhemska råoljan knappast kunna bli konkurrenskraftig med importoljan. Transporterna torde även i fortsättningen förbli ett problem som kommer att göra sig gällande, så snart det blir fråga om ytterligare expansion av avsättningen. En oljeledning till Vancouver vid Stilla havskusten kommer att öppna vägen västerut. I framtiden torde en export till olika gynnsamt belägna områden i Förenta staterna bli aktuell, samtidigt som Canada fortsätter att importera olja på ostkusten. Canadas konsumtion av petroleumprodukter, 18 å 20 milj. ton per år, är mycket hög och den inhemska produktionen tillgodosåg år 1951 omkring en tredjedel av detta behov. Mexico Produktionen började 1901

Produktionen av råolja ( i milj. ton) 1938

1945 | 1946 | 1947 | 1948

5,5

6,1

7,0

8,0

8,4

1951 Reserver 1/1 1952 ( m i l j . ton)

8,7

10,3

10,9

192,9

Mexicos öden som oljeland har varit växlande. I sin tidigare historia uppvisade landet några fyndigheter av enastående produktivitet som dock var mycket kortlivade. År 1921 frambringades 28 milj. ton råolja, men 1932 var man nere i mindre än 5 milj. ton. Under de följande åren skedde en återhämtning. År 1938 exproprierades de privata oljebolagen och deras egendom övertogs av ett statligt företag, Petroleos Mexicanos (Pemex). Under de första åren efter omorganisationen gick utvinningen tillbaka, men 1946 var den uppe i samma nivå som före nationaliseringen. De senaste årens intensifierade letnings- och utvecklingsverksamhet återspeglas i växande produktionssiffror. Åren 1948—49 återupptogs kontakten med amerikanska 31

företag. De flesta experter anser, att det finns betydande orörda petroleumtillgångar inom Mexicos gränser. Ehuru Mexico är det sjätte produktionslandet i världen, är dess export numera förhållandevis ringa. Rortåt fyra femtedelar av produktionen förbrukas inom landet. Venezuela Produktionen började 1909

Produktionen av råolja (i milj. ton) 1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 26,9

46,4

56,7

63,5

70,1

68,4

78,2

89,0

Reserver 1/1 1952 (milj. ton) 1 400

Venezuela står på andra plats i produktionsstatistiken. Men framförallt är det den största leverantören till världsmarknaden. Dess export är betydligt större än hela Västeuropas behov. Råoljeproduktionen var 1951 omkring 231 % större än 1938 och den visar starkt stigande tendens. Trakterna kring Maracaibo-sjön är alltjämt det viktigaste produktionsområdet, men oljefälten i Orinocco-bäckenet i östra Venezuela får växande betydelse. Venezuelas produktion och export av olja är numera nära sammanlänkade med utvecklingen på den amerikanska marknaden, som är landets främsta avsättningsområde. I Latinamerika är Venezuela den främsta exponenten för den öppna dörrens politik. Produktionen bedrives uteslutande av utländska bolag, där dock talrika venezolanare återfinnas även på höga, tekniska och administrativa, poster. De största företagen i landet är Creole Petroleum Corp. (Standard Oil Co /N.J./), Royal Dutch Shell samt Mene Grande Oil Co. (Gulf Oil Corp.) varjämte ett stort antal andra, större och mindre, företag är verksamma. Colombia Produktionen började 1921

Produktionen av råolja (i milj. ton) 1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951

3,1

3,3

3,3

3,5

3,4

4,2

4,8

5,5

Reserver 1/1 1952 (milj. ton) 56

Intresset för Colombia har länge varit stort särskilt bland amerikanska företag. Letningsverksamhet har bedrivits i många olika delar av landet. Produktionen var år 1951 72 % högre än 1938. Det största företaget i landet, Tropical Oil Co., vars 30-åriga koncession utgick år 1951, övertogs vid detta tillfälle av en statlig organisation, som skall driva verksamheten med tekniskt och kommersiellt stöd av sin föregångare, ett dotterbolag till Standard Oil Co (N. J . ) . Trinidad Den brittiska ön mittemot Venezuela har länge varit den största produ32

Produktionen började 1897

Produktionen av råolja ( i milj. ton) 1938

1945 | 1946 | 1947 | 1948

2,5

2,9

3,1

2,9

2,9

1951 Reserver 1/1 1952 ( m i l j . ton)

3,1

3,0

3,1

centen av petroleumprodukter inom det brittiska imperiet, men har numera passerats av Rrittiska Borneo. Produktionen i denna koloni har på senare år som synes kunnat ökas endast obetydligt. De viktigaste oljefälten är numera rätt gamla, och de senaste årens oljeletning har givit nedslående resultat. Argentina Produktionen började 1908

P r o d u k t i o n e n av råolja ( i milj. ton) 1938

1945 | 1946 | 1947 | 1948

2,4

3,3

3,2

3,5

3,5

3,3

3,0

3,1

Reserver 1/1 1952 ( m i l j . ton) 42

Råolja utvinnes på olika håll i Argentina men huvudsakligen i Comodoro Rivadavia-distriktet i Patagonien. Produktionen har sedan krigets slut hållit sig på ungefär samma nivå. Huvudparten av produktionen kommer på ett statligt företag. Privata företag är också representerade, men deras verksamhet är starkt kringskuren. Den inhemska produktionen svarade 1950 för närmare hälften av landets förbrukning av petroleumprodukter, som är jämförelsevis betydande (ca 7V_ milj. ton per å r ) . Mellersta östern Mellersta östern anses numera vara världens oljerikaste område. Ehuru det länge varit känt, att länderna där gömmer betydande petroleumtillgångar, är det dock först under de senaste femton åren som den fulla omfattningen och räckvidden av dessa resurser klarlagts och erkänts. Fram till slutet av 1948 stannade produktionen inom Mellersta östern vid 12 % av hela världens. Det råder dock intet tvivel om att dessa länder i framtiden kommer att lämna ett ofantligt mycket större bidrag till världens oljeförsörjning. Mellersta österns petroleumindustri utmärkes av en enastående hög produktivitet såväl vad angår fält som borrhål. Hela produktionen bäres upp av endast 15 fält och omkring 450 källor. Tre av fälten, Agha Jari (Persien), Abqaiq (Saudi Arabien) och Rurghan (Kuwait) har en produktionsförmåga av minst 20 milj. ton vardera och är därmed utan motstycke i världen. Rorrhålens genomsnittliga avkastning kan anslås till omkring 600 ton per dag mot endast 1,7 ton i Förenta staterna. Ehuru dessa petroleumfyndigheter sålunda är osedvanligt givande, är 3

produktionsbetingelserna i vissa avseenden besvärliga. Oljedistrikten befinner sig i allmänhet i svårtillgänglig terräng av övervägande ökenkaraktär och i trakter som hör till de hetaste i världen. Oskolad arbetskraft är det enda som finns, under det att kommunikationer, produktions- och livsförnödenheter samt övriga förutsättningar för industriell verksamhet saknas. Persien Produktionen började 1912

Produktionen av råolja (i m i l j . ton) 1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 j 1949 | 1950 | 1951 10,4

17,1

19,5

20,4

25,3

27,1

32,3

16,7

Reserver 1/1 1952 ( m i l j . ton) 1820

Persien är det äldsta oljelandet i Mellersta östern. F r a m till 1951 var det också den största producenten i detta område. År 1909 bildades Anglo-Persian Oil Co., sedermera omdöpt till AngloIranian Oil Co. (AIOC), för exploatering av en koncession som William d'Arcy erhållit 1901. År 1914 förvärvade brittiska staten aktiemajoriteten. År 1933 träffades ett nytt avtal, enligt vilket koncessionen minskades till 100.000 square miles i södra Persien, men samtidigt förlängdes till år 1993. Persiens petroleumindustri företer en stadig och jämförelsevis snabb utveckling. År 1919 producerades 1,1 milj. ton råolja, år 1938 drygt 10 milj. ton och år 1950 nåddes den högsta siffran med 32 milj. ton, motsvarande en tredubbling sedan förkrigstiden. Förhandlingar om ett tilläggsavtal, avseende högre royalties och vissa andra frågor, inleddes 1948. I ett tillspetsat politiskt läge beslöt persiska parlamentet i mars 1951 att nationalisera det brittiska företagets anläggningar i landet. Sedan den brittiska personalen lämnat landet och exporten praktiskt taget upphörde på sommaren 1951, har produktionen i världens största raffinaderi i Abadan såvitt känt legat nere. Irak Produktionen började 1927

Produktionen av råolja (i m i l j . ton) 1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 4,4

4,7

4,7

4,5

3,2

3,8

6,5

8,2

Reserver 1/1 1952 ( m i l j . ton) 1470

Tillkomsten av Iraks petroleumindustri föregicks av segslitna diplomatiska förhandlingar. År 1929 bildades Iraq Petroleum Co. som arvtagare till Turkish Petroleum Co., ett övervägande brittiskt företag (grundat år 1925). Distriktet Mosul och Ragdad öster om Tigris uppläts 1925 till numera Iraq Petroleum Co. på 75 år från den 14/3 1925. Området väster om Tigris och norr om 33 :e latituden uppläts till numera Mosul Petroleum Co. på 75 år från den 25/5 1932. Rasradistriktet (södra Irak) tillförsäkrades Rasrah Petroleum Co. under 75 år från den 30/11 1938. 34

Samtliga ovanstående företag har brittisk nationalitet och äges av följande intressenter: AIOC Cie. Francaise des Petroles Royal Dutch-Shell Near East Development Co.1 C. S. Gulbenkian2 .

23,75 % 23,75 „ 23,75 „ 23,75 „ 5

Öppnandet och utbyggnaden av rörledningstransporterna till utskeppningshamnar vid Medelhavet har i hög grad bestämt utvecklingen av Iraks petroleumresurser. Det första oljeledningsbygget med två strängar till vardera Tripoli och Haifa, med en sammanlagd årskapacitet av ca 4 milj. ton, färdigställdes år 1934. Tillkomsten av nya oljeledningar under de senaste åren har skapat förutsättningar för en expansion av produktionen och exporten i stor skala. År 1949 blev en ny pipeline till Tripoli färdig (årskapacitet ca 5 milj. ton) men av långt större dimensioner är oljeledningen till Ranias (färdig år 1952), som kan forsla omkring 14 milj. ton råolja per år. Samtliga dessa rörledningar har sin utgångspunkt i Kirkuk-området. Råoljan från Zubair-fältet blev år 1952 tillgänglig för utskeppning från Fao vid Persiska viken (årskapacitet ca 5 milj. t o n ) . Enligt ett år 1951 ingånget avtal skall Iraq Petroleum samt Mosul Petroleum fr. o. m. 1954 producera ett minimum av 22 milj. ton, varjämte Rasrah Petroleum fr. o. m. slutet av 1955 skall bidraga med minst 8 milj. ton per år. Efter många års relativ stagnation står därmed Irak nu inför ett expansionsskede av stora mått. Bahrein Produktionen av råolja (i milj. ton)

Produktionen började 1933

Reserver 1/1 1952 1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 (milj. ton)

1,1

1,0

1,1

1,3

1,5

1,6

1,5

1,5

42 Koncession uppläts ursprungligen 1925 till Eastern and General Syndicate, som var en fristående engelsk grupp, men överläts 1930 till Rahrein Petroleum Co. Koncessionen, som från början avsåg mindre än 10 000 acres, har utsträckts att gälla hela Rahrein-ögruppen under en tid av 55 år från den 19/6 1940. Rahrein Petroleum Co. har canadensisk nationalitet och äges till hälften av vardera av Standard Oil Co. (Cal.) och The Texas Co. År 1936 bildade de båda företagen ett gemensamt försäljningsbolag, California Texas Oil Co (Caltex) för verksamhet i Europa och Orienten. Petroleumproduktion på den lilla ön i Persiska viken, endast 40 km från det arabiska fastlandet, har förblivit relativt blygsam. Rahrein betecknar 1

Äges till lika delar av Standard Oil Co (N. J.) ocb Socony-Vacuum Oil Co. Armenier, som blivit brittisk medborgare och från början hade betydande del i T u r k i s h Petroleum Co. 2

dock en milstolpe såtillvida som den utgjorde inledningen till större amerikanska engagemang i Mellersta Östern samt väckte intresset för det arabiska fastlandets möjligheter. Saudi Arabien Produktionen av råolja (i milj. ton) Produktionen började 1936

1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 0,07

2,9

8,2

12,3

19,3

23,5

26,2

38,0

Reserver 1/1 1952 (milj. ton) 1 540

Ursprungligen uppläts koncession till Standard Oil Co. (Cal.) 1933, men denna är nu överlåten till Arabian American Oil Co. (Aramco). Koncessionen avser ca 440 000 square miles och gäller till den 14/7 1999 (ifråga om viss tilläggsareal till den 21/7 2005). Aramco har amerikansk nationalitet och ägdes ursprungligen av Standard Oil Co. (Cal.) och The Texas Co. Numera ligger äganderätten på följande sätt: Standard Oil Co. (Cal.) The Texas Co Standard Oil Co. (N. J.) Soeony-Vacuum Oil Co

30 % 30 „ 30 „ 10 „

Dessa företag är även med samma andelar intresserade i Tapline, den transarabiska oljeledningen, som sträcker sig från Persiska viken till Sidon vid Medelhavet. Petroleum upptäcktes först år 1936 vid Dhahran (Dammam-fältet) och två år senare stötte man där på större djup på givande oljefyndigheter. Flera andra fält upptäcktes under de följande åren, av vilka Abqaiq (upptäckt 1940) är det mest betydande. De senaste årens produktionsstegring är mycket imponerande. År 1951 noterade Saudi Arabien en produktion av 38 milj. ton. Förefintliga reserver motsvarar ungefär 40 års aktuell produktion. Framtidsutsikterna ter sig mycket lovande. Kuwait Produktionen började 1946

Produktionen av råolja ( i milj. ton) 1938

1945 | 1946 | 1947 | 1948

1951 Reserver 1/1 1952 (milj. ton)

—

—

12,4

17,3

28,5

2 240

0,8

2,2

6,4

Shejken av Kuwait upplät ca 6 000 square miles på 75 år från den 23/12 1934 till Kuwait Oil Co. Detta brittiska företag äges till lika stora delar av AIOC och Gulf. Det har diskuterats att framdeles pumpa in Kuwaits produktion av petroleumprodukter i en oljeledning, som skulle läggas från Persien till Medelhavet av AIOC, Standard Oil Co. (N. J.) och SoconyVacuum Oil Co. 36

Det lilla shejkdömet Kuwait längst inne i Persiska viken med en befolkning av endast 200 000 invånare äger en enastående oljerikedom. Dess reserver beräknas vara de största i Mellersta östern och bortåt 16 % av hela världens. År 1938 stötte man på petroleum vid Rurghan som numera betraktas som världens mest produktiva oljefält. Kommersiell utvinning kunde dock icke börja förrän 1946. Den produktionsutveckling som sedan följde är utan motstycke i petroleumindustriens historia. Med en produktion av 28,5 milj. ton stod Kuwait 1951 på femte plats bland världens oljeländer. Qatar Produktionen av råolja (i milj. ton) Produktionen började 1949

_

1945 | 1946 | 1947 | 19481949 | 1 | _ | _

1951 Reserver 1/1 1952 (milj. ton)

1,6

2,3

140 Vid årsskiftet 1949/50 debuterade Qatar som ett nytt oljeexportland i Mellersta Östern. Det lilla shejkdömet upptar en halvö, som från det arabiska fastlandet skjuter ut i Persiska viken. Oljeutvinningen sker vid Dukhan-fältet och ligger i händerna på Petroleum Development (Qatar) Ltd., ett systerbolag till Iraq Petroleum Co. Förutsättningar finns för en snabb ökning av oljeproduktionen i detta område. Nya ansenliga petroleumförekomster kommer måhända att upptäckas på andra håll i Mellersta östern. Såsom de nedslående erfarenheterna från en mångårig oljeletning i Syrien ger vid handen, bör det dock inte tas för givet, att detta område är genomgående oljerikt.

Fjärran östern Oljekonsumtionen i Fjärran östern är — per individ räknat -— synnerligen låg. Förekomsten av petroleum är också relativt liten. De redovisade reserverna anslås till endast 1,8 % av hela världens. Tyngdpunkten i Fjärran österns råoljeproduktion är förlagd till den ostindiska arkipelagen med de stora öarna Rorneo, Sumatra, Java och Nya Guinea. Retydelsen av detta oljebäcken framträder idag ännu skarpare än vad fallet var före kriget, då även några andra länder såsom Rurma, Indien och Japan lämnade värdefulla bidrag till Fjärran österns försörjning med petroleumprodukter. Oljeproduktionen i dessa länder har emellertid sedan förkrigstiden sackat efter. Hela Fjärran österns petroleumindustri drabbades hårt av andra världskriget. Återuppbyggnaden har varit mödosam överallt, men den har fortskridit snabbast i Indonesien och Rrittiska Rorneo. 37

Indonesien Produktionen av råolja ( i milj. ton) Produktionen började 1893

1945 | 1946 | 1947 | 19481949

7,4

1,4

0,3

1,1

4,1

5,7

1951 Reserver 1/1 1952 (milj. ton)

6,4

7,6

154 Petroleumindustrien i det förutvarande holländska kolonialriket är av gammalt datum. Royal Dutch-Shellgruppen, som långt före sekelskiftet började sin verksamhet här, har trots senare tillkommen konkurrens alltjämt en stark ställning i detta produktionsområde. Utvinningen har efter hand kommit att omfatta olika öar och platser såsom Nord- och SydSumatra, Java, östborneo samt Tarakan. Produktionsanläggningarna utsattes under kriget för en systematisk förstörelse. Ostindien, som före kriget var det femte oljelandet i världen, utgick ur kriget med en till mindre än en femtedel nedskuren produktion. Förutom förstörelsen var den politiska osäkerheten efter kriget länge till förfång för industriens återhämtning. Från och med 1948 har återuppbyggnaden gjort snabba framsteg. År 1951 passerades förkrigstidens produktionss-iffror, och industrien har nu inträtt i ett expansionsskede. Brittiska Borneo Produktionen av råolja ( i milj. ton) Produktionen började 1913

1945 | 1946 | 1947 | 1948 1949

1951 Reserver 1/1 1952 (milj. ton)

0,9

0,4

4,3

5,0

0,3

1,8

2,9

3,5

Skadorna från krigsåren reparerades snabbt. Produktionsutvecklingen under de senaste åren är mycket märklig. 1951 års produktionsvolym, 5 milj. ton, är betydande i och för sig och omkring sex gånger så mycket som förkrigstidens. Hela utvinningen kommer från Seria-fältet, det mest lovande oljedistriktet i hela Fjärran östern. Rorneo är numera den största råoljeproducenten inom det brittiska kolonialriket. Europa. Vår världsdel har alltid ansetts vara relativt ointressant vad beträffar petroleumförekomster. Det är visserligen riktigt, att sedimentära lager täcker stora delar av vår kontinent och att det egentligen är endast i Norge och Finland, som förekomst av petroleum är helt utesluten. De geologiska strukturerna är emellertid av en sådan beskaffenhet, att de utövar relativt ringa lockelse på oljeletaren vid en jämförelse med de resultat, som kan uppnås på andra håll i världen. Om man bortser från oljedistrikten i östra Europa, i Sovjetunionen, Rumänien och Polen, där petroleumindustrien överallt varit etablerad 38

sedan många årtionden, inskränkte sig den europeiska utvinningen av petroleumprodukter år 1930 till några platser i Elsass, Hannover och SydItalien, vilkas sammanlagda avkastning då inte överskred 250 000 ton per år. På 1930-talet började emellertid en intensiv oljeletning i en rad europeiska länder. Dessa ansträngningar har ej blivit resultatlösa. I Ungern uppstod under åren 1937—41 en petroleumindustri som år 1943 nådde sitt hittillsvarande produktionsrekord med 840 000 ton. I Österrike skedde utvecklingen parallellt. År 1944 producerades i Wien-bäckenet 1,2 milj. ton, och sedan ytterligare fyndigheter upptäckts, har produktionen i detta land fortsatt att öka till den beaktansvärda siffran av omkring 2 milj. ton (1951). Även i Jugoslavien och Albanien fann man olja, ehuru i mindre omfattning. I alla dessa sydosteuropeiska länder, med undantag för Jugoslavien, drives petroleumindustrien numera i rysk regi. I Västeuropa har sökandet efter petroleum redan på 1930-talet bedrivits med särskild energi i Tyskland, men produktionen stannade före kriget vid ungefär en halv miljon ton per år. Omedelbart efter kriget noterades en betydande framgång genom utvecklingen av ett nytt oljedistrikt mellan floden Ems och holländska gränsen, vilket nu svarar för huvudparten av produktionen och den dominerande delen av de kända reserverna. Genomsnittsutbytet per källa, ca 1,3 ton per dag, är endast obetydligt lägre än i USA, men kostnaderna för borrningar är höga, och den tyska råoljan har därför alltid betingat ett pris som ligger högt över världsmarknadens. Oljedriften i det nya Ems-distriktet är emellertid mera givande och därför även mindre kostsam. Holland är det yngsta oljelandet i Europa. Rorrningar påbörjades redan 1932. Mitt under kriget träffade holländarna invid Schoonebeck på petroleum, men de sparade den till efter ockupationen. År 1946 producerades i detta område 60 000 ton och 1951 var man uppe i drygt 700 000 ton. I Frankrike inleddes omedelbart efter kriget en relativt omfattande letningskampanj. Det huvudsakliga resultatet hittills är Lacq-fältet vid tröskeln av Pyrenéerna, vars utbyte i början av 1951 anslogs till omkring 130 000 ton per år. I andra länder är de hittills vunna resultaten relativt obetydliga. I Italien har under de senaste åren öppnats en del naturgasförekomster på Poslätten. 1 England fann man under kriget petroleum på flera olika ställen men det sammanlagda utbytet stannar vid omkring 45 000 ton per år (1951). En oljekoncession för Danmark förvärvades år 1936 av Danish American Prospecting Co., ett dotterbolag till Gulf Oil Corp. och till årsskiftet 1951/52 h a r detta företag nedlagt 7,7 milj. dollar på oljeletning i detta land. Jylland har tilldragit sig största intresset men även öarna Fyen och Lolland har blivit föremål för undersökningar. På två platser i Jylland har man borrat till mer än 3 000 meter och på sju andra platser till mellan 1 000 och 2 500 meter. 39

Europas oljekarta ser idag helt annorlunda ut än för 15 år sedan. Ett stort antal petroleumfyndigheter har upptäckts, till stor del i länder som tidigare aldrig producerat petroleum. De nya oljefälten är inte rika enligt internationell måttstock, men de är i flera fall betydande. De hittills vunna erfarenheterna visar sålunda, att oljeletningen i Europa är långt ifrån ett hopplöst företag och allt tyder på att dessa ansträngningar kommer att fortsätta. Den ryska maktsfären Oljeutvecklingen inom den ryska maktsfären ägnas i denna framställning blott ringa utrymme. Motivet härför är givetvis, att den numera är tämligen avskärmad från utvecklingen i yttervärlden. På 1930-talet bedrev Sovjetunionen en ganska ansenlig export av petroleumprodukter till europeiska länder. Efter hand reducerades emellertid exporten för att möta den växande efterfrågan inom landet. Numera har praktiskt taget alla kontakter västerut avskurits, om man bortser från en del export till Finland. Även de östeuropeiska staterna, av vilka Rumänien tidigare exporterade sitt betydande överskott västerut, uppträder numera endast sporadiskt på världsmarknaden. Sovjetunionen Produktionen började 1863

Produktionen av råolja (i milj. ton) 1938 | 1945 | 1946 | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 29,7

20,0

22,8

27,0

29,1

33,2

37,9

42,4

Reserver 1/1 1952 ( m i l j . ton) 770

Sedimentära avlagringar täcker omkring 45 % av landets areal. Så betraktat måste Sovjets möjligheter som oljeland te sig mycket lovande. För lokaliseringen och utvecklingen av landets potentiella oljerikedomar krävs dock betydande investeringar, som kan te sig avskräckande stora och relativt mindre angelägna än andra projekt. De påvisade reserverna har alltid varit förhållandevis små, och produktionsnedgången under kriget med en hel tredjedel torde i högre grad ha berott på den ringa reservmarginalen än på själva krigshandlingarna. De i rysk fackpress förekommande uppgifterna om att reserverna uppgår till 4,5 miljarder ton, motsvarande ungefär 100 års produktion, måste därför anses i hög grad överdrivna, men skall måhända uppfattas såsom potentiella reserver. De senaste årens produktionssiffror vittnar om en snabb återhämtning och expansion, dock ej lika snabb som inom andra produktionsgrenar. År 1951 uppges råoljeutvinningen ha varit 37 % högre än 1940 och 96 % högre än 1946. Målsättningen för 1960 är 60 milj. ton, men den aktuella utvecklingen låter förmoda att denna plansiffra kommer att uppnäs tidigare. 40

Rumänien Produktionen började 1857

Produktionen av råolja (i milj. ton) 1938

1945 | 1946 | 1947 | 19481949

1951 Reserver 1/1 1952 (milj. ton)

6,6

4,6

4,3

4,3

4,2

3,8

4,5

4,2

Rumäniens råoljeproduktion nådde år 1936 sin höjdpunkt med 8,6 milj. ton. Sedan dess har den — av skäl som inte är fullt klarlagda — kontinuerligt gått tillbaka men synes ha kunnat stabiliseras under de senaste åren på en nivå av 4 å 4,5 milj. ton per år. Den rumänska femårsplanen siktar på en produktion av 10 milj. ton år 1955, vilket förefaller vara en optimistisk målsättning.

SJÄTTE KAPITLET

Den internationella oljehandeln

Världens petroleumtillgångar är ojämnt fördelade över jordklotet. Den energiska oljeletningen, som under de senaste årtiondena utsträckts till allt fler länder, har icke varit resultatlös, men den har inte kunnat ändra något i det grundläggande förhållandet att råoljeproduktionen är koncentrerad till ett relativt fåtal områden. Sex länder, Förenta staterna, Venezuela, Sovjetunionen, Persien, Saudi Arabien och Kuwait, producerade år 1950 ca 88 % av världens olja. Den ojämna fördelningen av oljeproduktionen framträder i ännu skarpare dager, om den ses mot bakgrunden av konsumtionens geografi. Endast två industriländer, Förenta staterna och Sovjetunionen, äger betydande petroleumtillgångar inom sina länders gränser, men konsumtionen har även där tenderat att växa snabbare än produktionsmöjligheterna, och båda dessa länder är numera nettoimportörer av petroleumprodukter. För samtliga övriga industriländer gäller att deras inhemska utvinning av råolja är obefintlig eller ringa och att de för sin försörjning med petroleumprodukter är helt eller huvudsakligen hänvisade till import. Å andra sidan frambringas en ansenlig del av världens produktion av petroleumprodukter i länder som själva är endast små förbrukare av dessa förnödenheter. En stor del av världens oljeförsörjning måste av nu angivna skäl ske genom den internationella handelns förmedling. Transport- och distributionskostnaderna har kunnat hållas jämförelsevis låga och synes inte ha lagt någon nämnvärd hämsko på en hög och växande förbrukning i de oljefattiga, importberoende länderna. Världsexporten av råolja och färdiga petroleumprodukter kan för 1938 anslås till ca 90 milj. ton och för 1950 till 187 milj. ton, motsvarande 33 % resp. 35,6 % av världens råoljeproduktion under respektive år. Handeln med petroleumprodukter, som år 1950 hade mer än dubbelt så stor omfattning som före kriget, utgör även en viktig sektor inom den internationella varuhandeln. Ej blott värdemässigt utan även kvantitativt står petroleumprodukterna numera på första plats bland världshandelns stapelvaror. I följande sammanställning har gjorts ett försök att ge en bild av den internationella petroleumhandelns geografi åren 1938 och 1950. Siffrorna måste betraktas som ungefärliga. År 1938 dominerades världsexporten av två ungefär jämnstora områden, 42

Tabell 10. Världsexporten av petroleumprodukter i milj. ton

1938 1950

åren 1938 och 19501

USA

VenezuelaVästindien

Övriga v ä s t r a halvklotet

Mellersta Östern

Fjärran östern

26,6 15,2

27,5 68,0

8,0 11,0

14,2 73,5

7,0 10,3

Världsimporten av petroleumprodukter

Europa 2 s

6,5 9,2

Totalt 89,8 187,2

åren 1938 och 19501

i m i l j . ton

1938 1950

USA

Övriga västra halvklotet

Europa 2

Övriga östra halvklotet

Totalt

7,4 42,4

16,0 35,0

34,4 60,8

23,0 32,0

80,8 170,2

1 Export resp. import från ett land till ett a n n a t inom s a m m a område inräknad. År 1950 endast Västeuropa. 3 Härav R u m ä n i e n s export 4,5 m i l j . och Sovjetunionens 1,3 m i l j . ton. Källor: Officiell statistik, delvis uppskattningar. 2

USA och Venezuela-Nederländska Västindien. I jämförelse med dessa spelade Mellersta östern ännu en ganska underordnad roll. Tolv år senare är bilden väsentligen förändrad. Exporten från Venezuela-Västindien, som år 1938 just hade passerat USA:s, har gått starkt framåt medan USA:s export kraftigt reducerats. Den viktigaste förändringen utgöres emellertid av Mellersta österns uppstigande till det mest betydande överskottsområdet, större sålunda även än Venezuela-Västindien. På importsidan är den mest påtagliga förändringen den väldiga ökningen av USA:s importvolym som är nästan sex gånger större än före kriget. Västeuropa är dock, nu som före kriget, världens största importmarknad för petroleumprodukter. Totalsiffrorna för exporten och importen avslöjar relativt ansenliga differenser, som dels kan bero på felmarginaler i källmaterialet dels på att en del exportkvantiteter åtgår för bunkring av internationell sjöfart. I samband med de förändringar av export- och importmarknaderna, som belyses i ovanstående tabell, har en långtgående omläggning av oljeströmmens riktning ägt rum. USA:s export till Europa har reducerats till blott en femtedel av vad den var före kriget. Venezuela-Västindiens skeppningar till Europa har totalt ökat men de betyder numera endast ca 25 % av Europas importbehov mot 40 % före kriget. Huvudparten av Europas importbehov täckes numera från Mellersta östern. De båda hemisfärerna kan sägas ha isolerats från varandra. Norra Sydamerikas överskott av petroleumprodukter stannar numera i huvudsak pä 43

västra halvklotet, ö s t r a halvklotet har samtidigt blivit i hög grad självförsörjande. Oljeströmmen österut över Atlanten har tunnats ut. Samtidigt har emellertid tillkommit en motström, i form av oljeskeppningar från Mellersta östern till USA och andra länder på västra halvklotet. Förenta staternas förvandling från ett övervägande exporterande till ett övervägande importerande oljeland, som tydligt framträder i ovanstående sammanställning, är ett betydelsefullt inslag i efterkrigsutvecklingen på petroleummarknaden och förtjänar en något mera ingående behandling. Vissa faktorer har i första hand påverkat exportens nedgång, andra åter importens ökning. Av grundläggande betydelse är uppenbarligen det förhållandet, att USA, som under långa tider varit uppe i en produktion motsvarande 62 % av världens råolja, äger endast 26 % av dess kända petroleumtillgångar. På lång sikt kan USA därför inte uppbära en så stor del av världsproduktionen. Konsekvensen härav måste bli att USA i växande omfattning övergår till import av råolja, i första hand då från närbelägna länder såsom främst Venezuela. Den höga efterfrågan, som varit rådande i USA under åren efter kriget, har utan tvivel påskyndat denna övergång. USA var tidvis icke istånd att i normal utsträckning möta efterfrågan från sina utländska kunder. Exportrestriktioner tillgreps för att hindra oljebrist inom landet. Samtidigt begränsades den utländska efterfrågan genom dollarbristen utomlands. Övergången till nettoimport blev för första gången en realitet år 1948 och sedan dess har klyftan mellan import och export snabbt vidgats, främst genom importens oupphörliga ökning. År 1951 inträdde en viss — tillfällig — återgång, som uteslutande förklaras av oljekrisen i Persien. Utvecklingen framgår klart av nedanstående siffror. Tabell 11. USA:s utrikeshandel med i milj. ton

1938 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 Källa:

Export

Import

26,5 25,1 21,0 22,5 18,4 16,4 15,2 21,4

7,4 15,6 18,8 21,8 25,7 32,3 42,4 42,1

petroleumprodukter

Exportöverskott Importöverskott + 19,1 + 9,5 + 2,2 + 0,7 — 7,3 — 15,9 — 27,2 — 20,7

(+) (—)

1 Officiell statistik. Grundmaterialet i barrels.

Medan exporten huvudsakligen utgöres av raffinerade produkter, består importen nästan uteslutande av råolja och tjocka eldningsoljor. Större 44

delen av importen sker till ostkusten, som ligger relativt långt bort från de inhemska produktionsområdena men relativt n ä r a den hittills viktigaste importkällan, Venezuela-Västindien. Import från Mellersta österns Medelhavs-hamnar förekommer i växande utsträckning. Ur allmänna handels- och valutapolitiska synpunkter måste det utan tvivel betraktas som en fördel, att Förenta staterna på detta betydelsefulla avsnitt av sin försörjning i växande omfattning blir en avnämare av andra länders export. För många av de övriga importländerna har däremot finansieringen av oljeimporten vållat svåra problem, som nu något närmare skall beröras. Såsom tidigare visats, har exporten av petroleumprodukter under de senaste årtiondena, och särskilt sedan tiden före kriget, alltmer förskjutits från USA till andra länder. I valutahänseende medförde detta emellertid inga förändringar. Liksom förut bedrevs den internationella oljehandeln antingen på basis av dollar eller pund. Om varorna producerades av ett amerikanskt företag, utgick betalningen i dollar, oberoende av om ursprungslandet var USA, Venezuela eller Saudi Arabien. På samma sätt betalades de varor, som producerades i olika länder av brittiska eller brittisk-holländska företag, med pund. Rakgrunden till dessa för oljehandeln karakteristiska förhållanden är det faktum, att produktionen bedrives huvudsakligen i relativt outvecklade länder, där petroleumindustrien för en från den övriga ekonomien avskild tillvaro och endast i mycket ringa utsträckning kan lita till respektive lands inhemska resurser. Den tekniska utrustningen och andra produktionsförnödenheter, livsmedlen och en stor del av personalen måste anskaffas utifrån genom produktionsföretagets försorg. Petroleumindustrien har dessutom alltid haft en stark anknytning till Förenta staterna, eller, annorlunda uttryckt, till dollarn. Den tekniska utvecklingen har varit koncentrerad till detta land, och ännu för några år sedan var så gott som all specialutrustning, varhelst den än användes, av amerikansk tillverkning. Sådan utrustning kostar således dollar, men detta gäller även andra stora utgiftsposter. Oljeländerna har i regel utkrävt sina royalties i dollar eller i konvertibla pund. Valutapolitiskt har dessa stater sökt anknytning till dollarområdet, och det är betecknande, att intet av de mera betydande oljeländerna devalverade på hösten 1949. De amerikanska oljeföretagens verksamhet utanför USA var under sådana förhållanden uppbyggd på av moderlandet utförda prestationer, och deras kostnader utgick väsentligen i dollar. Även de brittiska företagen åsamkades emellertid avsevärda dollarkostnader. För såväl de amerikanska som de brittiska bolagen varierade detta "dollarelement" från land till land. När det gällde leveranser från brittiska eller brittisk-holländska företag till mjukvalutaländer utanför sterlingområdet, blev dessa dollarkostnader inte kännbara för avnämarna. Storbritannien och sterlingområdet åtog sig, 45

såsom alltid varit fallet, att svara för dessa med produktionen förenade hårdvalutakostnader. Oljan utgjorde för engelsmännen ett värdefullt handelspolitiskt instrument, som satte Storbritannien istånd att i utbyte förvärva andra eftertraktade varor. Omedelbart efter kriget vidtog en mycket omfattande expansion för att utveckla petroleumindustriens potential utanför USA. Denna krävde mycket stora investeringar. Därmed skapades förutsättningar för en rikligare försörjning med petroleumprodukter, som var av utomordentligt värde för Europas återuppbyggnad och ekonomiska tillfrisknande. Samtidigt skapade emellertid denna expansion oundvikligen ökade krav på importländernas dollartillgångar. Den annalkande dollarbristen beslöjades emellertid på olika sätt. Härtill bidrog de upprepade dollartransfusionerna i olika etapper och då inte minst Marshallplanen, som fr. o. m. april 1948 finansierade en väsentlig del av Västeuropas import av petroleumprodukter. Den höga prioritet, som oljan i regel intog i de olika avnämareländernas importprogram, var givetvis också ägnad att hålla oljeströmmen igång, oberoende av om varorna betalades med pund eller dollar. Den traditionella, efter kommersiella linjer uppbyggda marknadsordningen kunde under sådana omständigheter upprätthållas ganska väl. De västeuropeiska importländernas benägenhet att föredra pundolja framför dollarbetald olja var dock påtaglig, och den försämring av dollarläget, som efter 1947 gjorde sig märkbar, ledde till mer eller mindre kraftiga inskränkningar av den dollarbetalda importen av petroleumprodukter. Dessa restriktioner gällde dock till en början enstaka och mera perifera marknader. I Storbritannien och sterlingområdet kunde man fram till slutet av 1949 knappast tala om någon diskriminering av dollarolja. Vid denna tidpunkt meddelade emellertid brittiska regeringen, att den under 1950 inom sterlingområdet ämnade ersätta 4 milj. ton dollarolja med olja från pundbolagen. I realiteten fullföljdes emellertid icke denna s. k. substitutionspolitik. Utrymmet för en ersättning av US A-olja visade sig vara mindre än beräknat. I anslutning till några individuella avtal med de berörda amerikanska företagen undanröjdes de vidtagna restriktionerna successivt, och redan i början av 1951 avvecklades substitutionspolitiken helt. Genom dessa avtal lades grunden till en rationell lösning av oljans dollarproblem. Det blev överenskommet, att de amerikanska företagens verksamhet inom sterlingområdet skulle omställas på pundbasis och att de i samband därmed skulle bli likställda med de brittiska. De amerikanska företagen skulle successivt nedbringa sina dollarkostnader, så att dessa år 1954 skulle komma ner till samma nivå som vie brittiska. Ett viktigt led i denna omställning utgör de av vederbörande företag byggda raffinaderierna i England. 46

Ytterst måste denna omställning givetvis betyda, att de amerikanska bolagen i större utsträckning än hittills använder sig av produkter och tjänster från sterlingområdet. Exempel härpå utgör de stora tankbåtsbyggen, som de amerikanska oljebolagen beställt vid brittiska varv. De produktionsmässiga förutsättningarna för sådana insatser har utan tvivel under de senaste åren väsentligt förbättrats. Ett särskilt markant exempel utgöres av den brittiska industrien för tillverkning av utrustning till petroleumindustrien, som i början av 1952 beräknas ha kommit upp i ett produktionsvärde av 70 milj. pund per år. I flera år har de amerikanska oljebolagen inriktat sig på att — till stor del inom ramen för Marshallplanen — nedbringa dollarkostnaderna för sin verksamhet. Genom de avtal, som träffats med brittiska regeringen åren 1950 och 1951, har dessa ansträngningar ytterligare intensifierats. Förutsättningar har därmed skapats för att Europa, och i första hand då Storbritannien, i ökad grad direkt eller indirekt, medverkar vid produktionen av de petroleumprodukter, som det förbrukar.

SJUNDE KAPITLET

Transporter

Oljeproduktionens koncentration till ett relativt ringa antal områden, petroleumprodukternas vidsträckta användning och de flesta industriländernas oljefattigdom förlänar transporterna en nyckelställning inom oljeförsörjningen. Transportvägarna är i genomsnitt anmärkningsvärt långa. I den färdiga, levererade petroleumprodukten ingår därför ett betydande inslag av transportkostnader. Utvecklingen av petroleumindustrien har framtvungit transportmedel, speciellt lämpade för dessa flytande varor. Tankfartyg, tankpråmar, järnvägstankvagnar och tankbilar användes i normala fall uteslutande för dessa varor, och detta gäller givetvis också petroleumindustriens karakteristiska transportmedel, oljeledningen. Oljeledningar ställer sig i allmänhet anmärkningsvärt billiga i drift, så snart man kan räkna med en kontinuerlig och betydande genomströmning. Dessa förutsättningar är givetvis förhanden, när det gäller tillförsel av råolja från större oljefält till raffinaderi eller utskeppningshamn. För transport av färdiga produkter till marknaden är oljeledningar mera sällan lönsamma. Oljeledningar av denna typ förekommer dock på en del håll, särskilt i USA. Till samma kategori hör också den första långdistansoljeledningen i Europa mellan Le Havre och Paris (längd: 250 k m ) . I Sverige har frågan om anläggande av en oljeledning från Västkusten genom Mellan-Sveriges industridistrikt och fram till Ostkusten varit föremål för livligt intresse. Åren 1946—48 arbetade inom Handelsdepartementet en utredning, som i sitt slutbetänkande redogjorde för anläggningskostnader och beräknad transportekonomi för ett sådant företag. På oljeledningsutredningens förslag genomfördes också en ändring i expropriationslagstiftningen, så att möjlighet nu föreligger att expropriera mark för oljeledningar i Sverige. Med hänsyn till de relativt små kvantiteterna och det vid denna tidpunkt ovissa läget på den internationella petroleummarknaden föreslogs emellertid, att något beslut ej omedelbart skulle fattas rörande en oljeledning. Projektet ställdes därför på framtiden och i stället föreslogs, att en undersökning snarast möjligt skulle ske rörande möjligheten att genom rationalisering sänka järnvägskostnaderna för transport av flytande bränslen. Samtidigt framhölls, att hamnavgifterna för petroleumprodukter här i landet borde underkastas en förutsättningslös omprövning. 48

Oljeledningar, särskilt för förbindelsen mellan oljefälten och raffinaderiet eller utskeppningshamnen, har visat sig oumbärliga i alla viktigare produktionsländer. Av särskilt stor internationell betydelse är oljeledningarna i Mellersta Östern. Oljeledningarna från Irak till Medelhavet, av vilka den första blev färdig 1934, gjorde detta lands olja tillgänglig för världsmarknaden. Senare projekt har syftat till att omdirigera sjötransporterna, så att lastningsplatserna förläggs till Medelhavet i stället för Persiska viken, varigenom de totala transportkostnaderna nedbringats. Ingenstans har dock detta transportmedel fått en tillnärmelsevis så vidsträckt användning som i Förenta staterna. Rörledningsnätet i detta land har en sammanlagd längd av 741 000 km, motsvarande 18 gånger ekvatorns längd. Härav är emellertid endast 259 000 km avsedda för transport avråolja och färdiga petroleumprodukter, medan 482 000 km är gasledningar. Gasen, vari ingår dels naturgas och dels raffinaderiprodukter såsom butan, propån e t c , har under senare år haft en storartad utveckling. Sjötransporterna spelar en särskild roll inom oljeförsörjningen. De är, bortsett från speciella transportgeografiska förhållanden, det avgjort billigaste transportsättet. Inom den internationella petroleumhandeln är de praktiskt taget allenarådande. Tankfartygen intager därför en nyckelställning inom petroleumindustriens transportsystem. Den representerar en stor och hittills ständigt växande del av handelssjöfarten. Tankfartygen utgjorde år 1950 21,3 % av världens handelstonnage (endast fartyg över 1 000 bruttoton) mot 18,0 % år 1939. Tankflottans sammansättning i början av 1952 framgår av tabell 12. Tanksjöfarten framstår dock snarare som ett led inom petroleumindustrien än som en gren av den allmänna sjöfarten. De har nästan uteslutande sin användning inom branschen, och för de här verksamma företagen är det en angelägenhet av största betydelse att alltid kunna disponera nödigt tonnage och att kunna garantera ett oavbrutet varuflöde hela vägen fram till konsumenterna. Det är därför inte överraskande att oljeföretagen själva äger ett mycket stort antal tankfartyg. Av världens tanktonnage ägdes i september 1949 45,2 % av oljeföretagen. Detta gäller särskilt i USA, England och Holland. I statlig regi drevs 16,1 % av tankfartygskapaciteten, till stor del för militära ändamål. Slutligen kontrollerades 40,7 % av fristående rederier. Till denna kategori hör nästan hela den norska såväl som den svenska tankflottan. I realiteten drives emellertid även huvudparten av detta tonnage i oljeföretagens regi. De flesta av sistnämnda tankfartyg är nämligen på ganska lång tid, ofta mellan 5 och 10 år, uthyrda till oljeföretag. Fartygen kan således disponeras av dessa på samma sätt som det egna tonnaget. Resten av tonnaget, som alltså vid en given tidpunkt icke är tidsbefraktat, står till förfogande för tillfällig befraktning för enstaka eller flera på varandra följande resor. Raterna för dessa mera tillfälliga befraktningar är *

mycket rörliga. Dessa svängningar betraktas med en viss rätt såsom en mycket känslig barometer för fraktmarknadens läge. De bör dock inte tillmätas en alltför stor betydelse för bedömningen av fraktkostnadernas förändringar. Vad som händer här, händer i realiteten på en liten och perifer marknad. Dessa för kort tid disponibla fartyg anlitas huvudsakligen för att möta toppbelastningen. En mycket bättre vägledning ges av raterna för långtidsbefraktat tonnage. Uppgifter härom sammanställs sedan några år tillbaka av en kommitté av brittiska tankbåtsmäklare, London Tanker Rrokers' Panel (tabell 13). När det gäller att bedöma den totala efterfrågan på tanktonnage, bildar den internationella oljehandelns volym den primära utgångspunkten. Den historiska utvecklingen visar, att även världsproduktionen av råolja ger relativt goda hållpunkter, allra helst som en betydande del av den för inhemsk konsumtion avsedda produktionen transporteras sjövägen. Tabell 12. Tanktonnagets sammansättning vid årsskiftet 1951152 i

30 i

.

TANKFARTYG I BESTÄLLNING Beställare: |

Storbritannien

|

Norge

|

USA

| Ponomo | Sver |Fr) rt |

Övriga

i

Byggaret |

Storbritannien

I

Sverige

|

USA

| H o l l c n d | Tyskland [ N o r g e | l o p o n | _ | Ö v r i g a |

M i l j . ton

I

1 L

1 I

I

I

8 Källa: Svensk Sjöfarts Tidning.

50 I '

9 I

Av betydelse är emellertid även oljesjöfartens geografi. Såsom visats i föregående kapitel, följer oljeströmmarna nu andra vägar än tidigare. Europa försörjes numera inte längre huvudsakligen från USA och Venezuela-Västindien utan från Mellersta östern. Denna omdirigering av den europeiska oljeimporten sedan förkrigstiden har primärt inneburit en förlängning av de genomsnittliga tankbåtslinjerna. Avståndet från Persiska viken till t. ex. brittiska hamnar är således omkring 2 000 sjömil längre än från utskeppningshamnar vid Karibiska havet. Även råoljeskeppningarna från Persiska viken till USA:s ostkust, ett avstånd av 8 400 sjömil, har bidragit till en förlängning av de genomsnittliga transportlinjerna. I Fjärran östern kunde försörjningen före kriget i huvudsak ske från produktionsländer inom området, men efter kriget har detta område erhållit omfattande leveranser utifrån, dvs. från Mellersta östern. Oljeledningsprojekten i Mellersta östern är däremot ägnade att avsevärt förkorta tillförsellinjerna till Europa. Genom att oljan blir tillgänglig vid Levantkusten i stället för i Persiska viken, elimineras tankbåtsresor tur och retur om ca 6 300 sjömil eller ungefär 18 dagars restid. Avståndet till brittiska hamnar blir då endast omkring 3 200 sjömil mot ca 4 800 från USA:s Gulfkust och ca 4 100 sjömil från Nederländska Västindien. Tabell 13. Tankfrakter 1949—1952 Shillings per ton (Smutsigt tonnage) 170

/ / —%

150 1 1

nn

'

1?0

'

/

/

vo

t

1 t

/

»

i

\

i

/

\

/

/

60 l

50 40 30

»

/

*'~'

li

l

\ v

\ \ \ 1;

\\

\\ i \ \

/ 'i^n

r

%„w

?0 10 Tankfrakter för långtidsbefraktningar enligt London Tanker Brokers Award. Tankfrakter för korttidsbefraktningar.

ÅTTONDE KAPITLET

Kostnader och priser

Produktionskostnaderna inom råoljeproduktionen företer utomordentligt stora variationer. Källornas utbyte liksom även uppfordringsbetingelserna ställer sig således mycket olika på olika fält och inom olika produktionsområden. Tar man även hänsyn till att själva utvinningen föregås av kostsamma letningsföretag, som kan ge ibland goda, ibland dåliga resultat och ibland inga resultat alls, är det lätt att förstå att denna produktion u r kostnadssynpunkt uppvisar mycket stora variationer. Förädlingsverksamheten saknar råoljeproduktionens mycket höga riskkostnader. Liksom inom råoljeproduktionen är emellertid även inom raffineringssektorn de löpande produktionskostnaderna relativt små. Kostnadsstrukturen domineras även här av fasta kostnader i form av avskrivningar och andra slag av produktionsberedskapskostnader. Sedan många årtionden tillbaka har det i USA funnits en välutvecklad marknadsprisbildning för petroleumprodukter, som har sin förankring i produktionsområdet vid Mexikanska gulfen, världens mest aktiva oljemarknad. På andra håll i USA förekommer en i viss mån avskild prisbildning, men den har icke på långt när samma betydelse och auktoritet som Gulfnoteringarna. Priserna bygger på de avslut, som förekommer mellan säljare och köpare i detta område. De främsta informationskällorna för Gulf-noteringarna utgöres av den dagliga bulletinen Piatt's Oilgram och veckopublikationen National Petroleum News. Dessa rapporter upptar såväl den lägsta (Low) som den högsta noteringen (High). Gulf-noteringarna utgör grundvalen för prissättningen av petroleumprodukter både i USA och utomlands. Till följd av produktionsförhållandena och kostnadsstrukturen inom petroleumindustrien har oljemarknaden tenderat till kraftiga prisrörelser och besvärliga anpassningsprocesser. Sådana extrema prisrörelser, som under ekonomiska kriser ofta inneburit priser långt under kostnaderna för flertalet producenter, förebygges dock numera genom den produktionsreglering, som i samförstånd med statliga myndigheter tillämpas i Förenta staterna. På 1930-talet bildades i USA med stöd av såväl petroleumindustrien som myndigheter organ med uppgift att förebygga slöseri och oekonomiska produktionsmetoder inom råoljeutvinningen. Varje delstat byggde upp sin 52

Tabell 14. Partipriserna

på samtliga varor och på i USA åren 1918—1951

petroleumprodukter

Ärtm edeltal 1926 — 100 185 180

T

~1

rh

— —

J\ i

—

—

/

t - V

155 150 145 140 135

/ t

/

11 \

j

1 1

/

/

|

i

i—pr

i\

\ ,*»1/ *

/ / / '

, - ' /

/ \

i

\ \\

i 1

——' \ \

70 65

/ \i\

/ \ __,t

t

/ \ \

_._i

/

/ \ **"A

\

/ i

85 A

/\

/ / /

\

60 55

i

50 45 40 35

—

30 25 20 15

Ȍolja och

i

o jeprodukter

10 5 0

1918 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 53

Källa:

Bureau of Labor Statistics.

Tabell 15 December 1951 Basperiod

1926 1935—39 J u n i 1946 1947—49 Juni 1950

. .. ...

Alla varor

Petroleumprodukter

%

%

177.8 220.7 157.5 113.0 113,0

120.4 217,2 188.1 111,3 105,7

egen lagstiftning och sin egen organisation men de olika oljestaterna samarbetar dessutom inbördes i dessa frågor genom Inter-State Oil Compact Commission. I Texas är det Texas Railroad Commission, som handlägger dessa ärenden. Det finns även delstater, främst Kalifornien, som föredragit att avstå från lagstiftningsåtgärder på detta område. Som led i strävandena att hushålla med oljan fastställes med ledning av efterfrågan, lagerställning och övriga marknadsbetingelser en önskad produktionsvolym i varje oljestat. Totalproduktionen utproportioneras sedan på de individuella producenterna. Produktionsregleringen avser primärt att förhindra slöseri med denna naturtillgång och har såtillvida inte något prispolitiskt syfte. Genom att i möjligaste mån förebygga överproduktion bildar den dock uppenbarligen en grund för prisbildningen. Denna ordning är numera allm ä n t accepterad som nyttig och hälsosam, allra helst som den i övrigt inte ingriper i industriens individuella struktur och arbetssätt. Efter denna redogörelse för oljeprisbildningens förutsättningar torde det vara på sin plats att ge en överblick av oljeprisernas utveckling. Diagrammet på föregående sida visar partipriserna i USA på råolja och förädlade petroleumprodukter, å ena sidan, och samtliga varor, å den andra, sedan 1918. År 1927 inträffade ett kraftigt prisfall på petroleumprodukter som inte hade sin motsvarighet i den allmänna prisnivån. Sedan dess utvecklades de båda serierna i stort sett parallellt. Den klyfta som uppstått 1927 kvarstod och utvidgades ytterligare, särskilt då under krigsåren. En jämförelse av prisutvecklingen för respektive varugrupper med varierande basperioder enligt samma index har intagits här ovan som tabell 15. I slutet av 1951 var petroleumprodukterna i USA sålunda endast 20,4 % dyrare än 1926, medan däremot den allmänna prisnivån gått upp med 77,8 %. Väljer man däremot 1935—39 som bas, finner man att indextalet för "alla varor" stigit endast obetydligt mer än petroleumprodukterna. Prisstegringen för sistnämnda produkter var som synes huvudsakligen koncentrerad till ett kort skede omedelbart efter kriget (jämför siffrorna för basperioderna juni 1946 och 1947—49). Koreakrisen har däremot haft 54

Tabell 16. Partipriserna på olika petroleumprodukter

åren 1946—1951

Ärsmedeltal 1936/38 100

390 380 370

, i \

\ \ \ ,\ \ \ / \l

V

i

350 340

/

330 J

/

/ /

/

290 i

280 270

i

,-i

i

_»

i

r

> i

>

t

t

190 T

180 170

—t— 1

—_<•

/ ,'/

/t

t j—

,'%( ; .. // *•

V

b

,*''

ht rjf

.-/

t\t

.*"•

l

i

n_ *tJI

/

v

\

v„

i

,*

•»

> „

_/

'/'

M % [ si _,.> v./• ...•*s* f& 9 \ • i

• *

t......

V

*

i

"*N,

#•••—

ii

210 200

r

i

1 1 1 1

\ *-» 1l *, l \\

<

i .... i —i-i

%

t'm

\

K*

'•

-<" rt»-«

90 80 70 60

lysfotogen

50 Motorbrännolja -

40 Bunkerolja C

30 20 10 0 1946

Källa:

1950 Petroleum Press Service.

endast relativt obetydliga återverkningar på oljemarknaden (se ovan basperioden juni 1950). Utvecklingen under femårsperioden 1946—51 kan månad för månad med fördel studeras på ovanstående diagram, som upptar såväl råolja som några representativa färdigprodukter enligt Gulf-noteringarna. 55

I början av 1946 låg priserna på råolja och fotogen under förkrigsnivån. Detta utgångsläge måste givetvis ses mot bakgrunden av krigsårens priskontroll, som i 41/2 års tid hållit råoljenoteringarna oförändrade. De kostnadshöjningar, som ackumulerats under dessa år och de som följde efter, slog igenom under åren 1946 och 1947. I december 1947 avstannade prisuppgången emellertid och sedan dess har inga som helst prisändringar inträtt på råoljemarknaden. Under 1949 syntes med hänsyn till den sjunkande konsumtionen ett prisfall vara oundvikligt, men den minskade efterfrågan parerades genom kraftiga produktionssänkningar. På andra håll i USA — ovanstående siffror avser endast Gulf-noteringarna — gav dock råoljepriserna med sig, och genomsnittspriset på råolja i USA var 195l 2,56 mot 2,60 dollar per barrel år 1948. För prisstabiliteten från 1951 finns en särskild orsak, nämligen fastlåsningen av priserna på petroleumprodukter enligt läget i januari 1951 som led i den federala prisstabiliseringen. Priserna på de färdiga varorna påverkas givetvis av kostnaderna för råoljan, men de bevarade sin rörlighet även sedan råoljepriserna stabiliserats. De förädlade produkterna nådde sin högsta prisnivå på sommaren 1948 men sedan följde, särskilt under 1949, kraftiga prisfall som följd av den vikande efterfrågan. Under 1950 inträdde en återhämtning; priserna var 1951 dock på flera produkter lägre än i mitten av 1948.

NIONDE

KAPITLET

Raffineringsindustrien

I motsats till kol och andra fasta bränslen måste råoljan som bekant förädlas för att förvandlas till marknadsfärdiga produkter. Raffineringsmarginalen, kalkylerad på basis av Piatt's noteringar, var vid årsskiftet 1950/51 i Gulf-kustraffinaderierna ca 80 cents per barrel eller ungefär en tredjedel av råvarans pris 1 . Så länge raffineringen väsentligen utgjordes av destillering (jämför fjärde kapitlet), var små och stora anläggningar i kostnadshänseende i stort sett jämspelta. Det statistiska materialet visar, att utvecklingen går mot större enheter. Vid årsskiftet 1938/39 fanns det 835 raffinaderier i hela världen men i mitten av 1950 endast 727. I USA uppgick genomsnittskapaciteten år 1920 till omkring 200 000 ton per år, men år 1950 till omkring 850 000 ton per år. Raffineringsprocessen är till sin natur kontinuerlig och i hög grad automatisk. Anläggningskostnaderna liksom även produktionsvärdet per anställd är osedvanligt höga 2 . Ehuru raffinaderiarbetarna är mycket väl betalda — i USA ligger de i lönehänseende på första plats bland industriarbetarna — är lönekontot relativt litet. Raffineringsindustriens kapacitet måste givetvis vara avpassad efter råoljeproduktionen och följa den senares utveckling. Den måste vara stor nog för att kunna omhändertaga den löpande råoljeproduktionen. Detta innebär också, att raffineringsindustrien måste ha en viss ledig kapacitet för att möta perioder av toppbelastning och plötslig ökning av efterfrågan. Ehuru företagsekonomiska överväganden pressar i riktning mot ett högt kapacitetsutnyttjande, har det i normala tider, icke minst till följd av de snabba tekniska framstegen, som lett till modernisering och utvidgning, alltid funnits en relativt kraftigt tilltagen produktionsreserv inom raffineringssektorn. Följande data (tabell 17) torde ge en uppfattning om raffineringsindustriens läge före och efter det senaste kriget. År 1939 var reservmarginalen nästan 30 %, vilket ungefär kunde betrak1 Råoljepriset vid källan v a r vid n ä m n d a t i d p u n k t i Öst- och Väst-Texas ungefär 2 : 50 dollar per barrel. " I USA r ä k n a d e m a n år 1951 med en genomsnittlig anläggningskostnad av 17 dollar per ton årskapacitet. S t o r b r i t a n n i e n s största raffinaderi i Fawley, som blev färdigt år 1951. betingade en anläggningskostnad av 37,5 m i l j . pund. Kapacitet: 6 500 000 ton per å r i färdiga produkter. A n s t ä l l d a : 2 250 (1953).

Tabell 17. Uingttjandegraden inom världens

raffineringsindustri

i 1 000 barrels per dag

Kapacitet Bearbetad råoljevolym Utnyttjandegrad Källor:

7 690 5 500 71,5 %

9 220 7 850 85,0 %

11606 10 155 87,5 %

P e t r o l e u m Press Service och Chase National Bank's Petroleum Department.

tas som normalt. Det bör beaktas, att under detta år omkring 150 raffinaderier låg nere, huvudsakligen i Förenta staterna. Den verkliga utnyttjningsgraden vid de igång varande produktionsenheterna var därför högre. Under kriget förstördes en del anläggningar, men nya byggdes i många olika områden, särskilt i USA, de karibiska länderna och Mellersta östern. Vid fredsslutet konstaterades en måttlig ökning av världens totala raffineringskapacitet gentemot förkrigstiden, och de disponibla reserverna betraktades då som fullt tillräckliga med hänsyn till den sannolika marknadsutvecklingen. Den oväntat kraftiga ansvällningen av efterfrågan på petroleumprodukter under de följande åren resulterade emellertid i en besvärande brist på raffinaderier. Det nya läget belyses av siffrorna rörande år 1947. Raffineringskapaciteten var 20 % större än 1939 men den förädlade råoljevolymen hade stigit med 42 %. Reservmarginalen, 15 %, kan måhända vid första påseende te sig betryggande, men i realiteten var den otillräcklig. Antalet nedlagda raffinaderier var i detta läge givetvis obetydligt, men det ligger i sakens n a t u r att en del anläggningar av ett eller annat skäl är otillräckligt sysselsatta, med påföljd att belastningen på de övriga blir så mycket större. Det kan således erinras om att raffinaderierna i Östeuropa, som icke längre har någon kontakt med världsmarknaden, under ifrågavarande period inte körde i samma takt som anläggningarna i den övriga världen. Under de följande tre åren gjordes en väldig kraftansträngning för att utbygga denna sektor, vilket resulterade i ett totalt tillskott av ny kapacitet om 2,4 milj. barrels per dag eller omkring 120 milj. ton per år. Men denna expansion medförde inte någon synlig lättnad. I själva verket var utnyttjningsgraden år 1950 något högre än 1947, nämligen 87,5 %. Den då föreliggande reservmarginalen, 12,5 %, medgav i själva verket ytterst ringa rörelsefrihet. Raffinaderiernas lokalisering är underkastad relativt enkla lagar. I motsats till vad gäller en rad andra mineralråvaror, som undergår förädling, är viktminskningen vid oljeraffineringen obetydlig och har därför ringa betydelse som lokaliseringsbestämmande faktor. En väsentlig omständighet är även, att behovet av främmande tillsatser är lågt. Detta betyder, att raffineringen i princip kan bedrivas såväl i produktions- som i avsättningsområdet. 58

Ett antal raffinaderier återfinns i omedelbart grannskap till råvarukällan. I allmänhet är det då frågan om mindre anläggningar. Risken för att en begränsad råvarukälla kan sina är nämligen uppenbar. Därför har man i allmänhet föredragit att förlägga raffinaderierna till hamnar, där man dels i regel har tillgång till flera alternativa råvarukällor dels kan utskeppa de färdiga produkterna per tankbåt. I valet mellan produktionsland eller importland har det förstnämnda alternativet tidigare föredragits. Ehuru endast en relativt ringa del av råoljan (5 å 10 %) går förlorad vid raffineringen resp. förbrukas som bränsle, kräver denna kvantitet dock tonnageutrymme och förorsakar extrakostnader. I produktionslandet kan man dessutom ofta utnyttja den i samband med råoljeproduktionen utvunna naturgasen som ett billigt bränsle. Ett viktigt argument är vidare att raffinaderierna i produktionslandet kan byggas större och därför även bli mera ekonomiska. En inhemsk raffineringsindustri i importlandet har i många fall den olägenheten, att produktionens fördelning på olika färdigvaror inte överensstämmer med efterfrågan, med påföljd att överskotten på vissa produkter måste avyttras i andra länder. Med ledning av huvudsakligen dessa överväganden byggdes raffinaderierna före kriget i regel i närheten av råvarukällorna. I Europa befanns specialraffinaderierna vara lönsamma, medan övriga raffinaderier i allmänhet blev beroende av statligt stöd. Den utan tvivel ringa lönsamheten betingades dock även av att raffineringsmarginalen före kriget i allmänhet var knappt tilltagen. Efter kriget ägde emellertid en omprövning av lokaliseringspolitiken rum. Incitamentet till det omfattande europeiska raffineringsprogrammet utgöres visserligen till stor del av speciella motiv, särskilt valutabesparingen, som icke närmare berör lönsamheten. Det är dock tydligt att även importraffinaderiernas ekonomi kommit i ett annat läge. Den främsta faktorn torde härvid vara utvidgningen av de individuella europeiska marknaderna, som gjort det möjligt att driva denna verksamhet i större och mera driftsekonoTabell 18. Bearbetad råoljevolym år 1950

USA Karibiska området Mellersta Östern Sovjetunionen . . . Västeuropa Övriga

Källa:

1 000 barrels per dag

Milj. ton per år

Fördelning i %

5 735 1 235 864 810 775 736

286,8 61,8 43,2 40,5 38,8 36,8

56,5 12,2 8,5 8,0 7,6 7,2

10 155

507,9

100,0

Chase National Bank's Petroleum Department.

Tabell 19. Världens

Nordamerika Canada . . . USA

raffineringskapacitet i ton per år

den 1/7 1950

Antal

Total kapacitet

Därav krackningskapacitet

32 392

17 077 500 337 500 000

7 571 500 199 000 000 2 931 000

Latinamerika Argentina . Bolivia . . . Brasilien . . Chile Cuba Ecuador . . Karibiska o m r å d e t : Colombia Nederländska Västindien Trinidad Venezuela Mexico Peru Uruguay

17 3 5 3 5 2

6 490 000 139 500 175 750 18 000 304 000 285 000

2 3 3 13 10 3 1

1 545 000 32 850 000 4 950 000 14 397 500 10 059 500 1 745 000 1 250 000

Mellersta Östern Bahrein Egypten Irak Israel Libanon Persien Saudi Arabien Turkiet

1 2 2 1 1 3 1 1

8 250 000 2 350 000 475 000 4 150 000 550 000 28 605 000 7 000 000 70 000

Fjärran Östern Brittiska Borneo Burma Indien Indonesien Japan Kina Korea Pakistan

1 2 1 6 17 4 1 1

1 750 000 75 000 275 000 7 315 000 2 556 350 950 000 250 000 290 000

Västeuropa Belgien Danmark Eire Frankrike Italien Nederländerna Norge Portugal Schweiz Spanien Storbritannien Sverige Triest Tyskland

6 3 1 15 28 2 1 1 2 3 17 4 2 23

825 000 32 750 30 000 14 695 000 5 624 000 2 675 000 50 000 350 000 92 500 1 180 000 10 304 000 1 240 000 790 000 3 653 500

Östeuropa Jugoslavien Polen

5 6

550 000 727 500

..

55 000

18 325 000 1 750 000 3 375 000 1 432 500 300 000 95 000 1 250 000 320 000 1 650 000 5 000 000

75 000 2 800 000 175 000 355 000 100 000 100 000 1 522 500 750 000 1 220 000

225 000 765 000 115000 536 000 30 000

Rumänien 1 . .1 . Sovjetunionen Ungern1 Österrike Australien Sydafrika Totalt Västra halvklotet Östra halvklotet .

Antal

Total kapacitet

Därav krackningskapacitet

20 25 8 9 6 1 727 494 233

6 637 500 33 750 000 1 171 250 1 275 500

1 892 500 12 500 000

880 000

135 000

— 192 000

100 000

100 000

580 331 600

266 643 000

428 786 750

234 835 000

151 544 850

31 808 000

1 Uppskattad. Källa: "World Petroleum", Annual Refinery Issue 1951.

misk skala. Härtill kominer även att det alternativa raffineringslandet icke längre, som före kriget till stor del var fallet, är Förenta staterna utan något av de ekonomiskt outvecklade länderna. Anläggningskostnaderna är där ofta mycket höga på grund av nödvändigheten att frakta dit — och underhålla — nästan allt för anläggningen erforderligt material. Att även de politiska riskerna i sådana områden som Mellersta östern är stora, ligger i öppen dag. Raffineringsverksamhetens omfattning i de viktigaste områdena belyses för år 1950 i ovanstående översikt. Produktionen är givetvis i första hand bestämd av raffineringskapaciteten, som redovisas ländervis i tabell 19. Den totala kapaciteten kan anses beteckna den råoljevolym, som under normala betingelser och normala uppehåll för översyn och reparationer kan bearbetas för destillering. Uppgifter om specialutrustningen är mera svårtillgängliga med undantag för krackningskapaciteten, som redovisas separat i tabell 19. Liksom inom andra sektorer av petroleumindustrien står USA även som raffineringsland i en klass för sig. Anmärkningsvärt är att USA:s andel ifråga om förädlad råoljevolym (56,5 %) och raffineringskapacitet (58,2 %) är större än råoljeproduktionen (52,1 % ) , vilket givetvis sammanhänger med att även huvudparten av importoljan raffineras inom landet. Påfallande är USA:s dominerande ställning ifråga om krackningskapaciteten (75 % ) , vilket vittnar om att raffinaderierna i USA i allmänhet är tekniskt bättre utrustade än i den övriga världen. Raffinaderierna återfinns i många olika delar av Förenta staterna. Den största anhopningen föreligger i de båda Gulfkuststaterna Texas och Louisiana. Ett annat viktigt raffineringscentrum ligger i Kalifornien som ur såväl produktions- som avsättningssynpunkt är relativt självförsörjande. En rad stora anläggningar är förlagda till ostkusthamnarna. För världsmarknadens försörjning är de båda stora exportraffinaderi61

erna på öarna Aruba och Curacao i Nederländska Västindien av stor betydelse. De ägs av Standard Oil Co. (N. J.) resp. Shell-gruppen och har en kapacitet av 22 milj. resp. 10 milj. ton per år. De är avsedda för förädling av Venezuelas råolja och har av transportskäl förlagts till dessa öar. Bortåt 40 % av Venezuelas råoljeproduktion raffineras i dessa båda anläggningar. För att utveckla landets näringsliv har på den venezolanska regeringens initiativ skett en betydande utbyggnad av raffineringsindustrien inom landet. I Mellersta östern, närmare bestämt i Abadan, finns världens största raffinaderi med en årskapacitet av omkring 25 milj. ton. Relativt stor är även anläggningen på Bahrein (8 milj. ton per år) samt den i Ras Tanura i Saudi Arabien (7 milj. ton), som dock är av en enklare typ. Haifa-anläggningen på 4 milj. ton är byggd för råoljan från Irak, men den har sedan 1948 på grund av den arabiska bojkotten mot Israel endast fått arbeta temporärt och i ringa skala med råolja från Venezuela. Mellersta Östern raffinerade år 1950 knappt hälften av sin råoljeutvinning. Raffineringsindustriens utbyggnad har här legat efter — och kommer även i fortsättningen att ligga efter — därför att de europeiska importländerna i alltmer växande skala själva omhändertar förädlingen av Mellersta Österns råolja. Utöver Mellersta Östern kan fyra stora raffineringscentra tydligt urskiljas. 1. Förenta staterna med tyngdpunkt vid Gulf kusten. 2. Karibiska området med tyngdpunkt på öarna Aruba och Curacao. 3. Sovjetunionen med de europeiska öststaterna, främst Rumänien. 4. Västeuropa. Av dessa raffineringscentra är Västeuropa det enda som saknar nämnvärd råvarutillgång. Raffineringsindustriens utveckling i Västeuropa belyses närmare i följande kapitel.

TIONDE KAPITLET

Europas oljeförsörjning i Marshallplanens hägn

Näst efter Förenta staterna utgör Västeuropa världens största konsumtionsområde för petroleumprodukter. År 1950/51 förbrukades här (inkl. bunkring) mer än 60 milj. ton olja, vilket ungefär motsvarar 11 % av vad hela världen producerade under samma period. Utan nämnvärda inhemska råoljetillgångar är emellertid Västeuropa för sin oljeförsörjning nästan uteslutande hänvisat till import från utomeuropeiska länder. Trots ökningen av USA:s importberoende utgör Västeuropa alltjämt den största importmarknaden i världen. Importen av petroleumprodukter ställer givetvis stora anspråk på respektive importländers valutor, icke minst på dollar. Enligt en O. E. E. C.-uppskattning motsvarade Västeuropas oljeimport år 1948/49, i fob-värden räknat, bortåt 1 miljard dollar, varav ungefär hälften eller 500 miljoner betalades med dollar. Oljeimporten är sålunda av sådan storleksordning, att den avsevärt påverkar respektive länders valutaläge. Mot denna bakgrund är det naturligt, att Marshallplanen ägnade oljeförsörjningen största uppmärksamhet. Ett av dess förnämsta syften var ju att hjälpa Europa att övervinna dollarbristen. En lösning av oljans dollarproblem kunde dock icke sökas genom en nedskärning av oljeimporten. Det var uppenbart, att en riklig tillförsel av petroleumprodukter ej kunde undvaras som ett led i Marshallplanens återuppbyggnadsprogram. I själva verket blev oljan ett av de förnämsta hjälpmedlen för att snabbt åter få det förlamade näringslivet i Västeuropa på fötter. Oljeströmmen till Västeuropa började nästan omedelbart efter krigshandlingarnas upphörande och antog snart betydande proportioner. Redan år 1947 översteg de västeuropeiska ländernas konsumtion av petroleumprodukter förkrigstidens volym med en tredjedel. År 1950/51 noterades en ytterligare stegring med drygt 50 % över 1947 års nivå. Enligt föreliggande prognoser inträder konsumtionsökningen därefter i ett lugnare skede (jfr tabell 20). Den europeiska oljeförbrukningen har sedan förkrigstiden undergått en rad djupgående förändringar, vilkas huvudlinjer tydligt framträder i tabell 21. Utvecklingen har gått från tunna till tjocka oljor, och de flytande bränslena har blivit inkopplade i näringslivets produktiva verksamhet på ett 63

Tabell 20. Den inhemska konsumtionen av petroleumprodukter västeuropeiska länderna

i de

i 1 000 ton

Beneluxländerna Belgien Luxemburg Nederländerna Danmark Eire Frankrike Grekland Island Italien Norge Portugal Schweiz Storbritannien Sverige Turkiet Västtyskland Österrike

Före kriget

1949/50

1950/51

»1952/53

(1 964) 695 28 1 241 657 299 4 739 293 21 2 238 369 580 467 9 340 1 177 139 3 444 366

(3 307) 1 203 55 2 049 1 065 435 5 446 507 100 2 877 751 602 884 13 463 3 228 310 1 623 350

(4 288) 1 756 60 2 472 1 321 570 8 515 885 114 4 051 1 296 598 1 046 14 084 3 428 424 2 773 511

(5 223) 2 384 69 2 770 1 577 746 10 347 959 109 5 020 1 536 661 1 289 15 855 4 175 538 4 350 703

5 362

1 751 715 12 104 1071 160 6 987 1 361 660 1 052 17 760 4 349 740 5 814 987

26 093

34 948

43 904

53 088

60 873

... ...

Hela Västeuropa . . . 1

Enligt prognos i december 1950.

Källa:

O.E.E.C.-statistik.

Tabell 21. Västeuropas förbrukning av olika oljeprodukter

Motorbensin Fotogen Motorbrännolja Eldningsoljor Smörjmedel Samtliga produkter

....

Före kriget 1

1948/49

1949/50

1950/ 51

milj. ton

%

milj. ton

%

milj. ton

milj. ton

%

milj. ton

%

12,0 2,1 2,6 5,6 1,6 2,2

46 8 10 21 6 9

10,7 2,9 8,1 11,2 1,5 3,2

28 8 22 30 4 8

12,2 2,9 9,6 13,5 1,9 3,8

14,3 3,3 11,7 16,9 2,4 4,6

27 6 22 32 4 9

16,9 3,6 13,0 19,5 2,2 5,7

28 6 22 32 4 8

26,1

37,6

43,9

53,2

60,9

% 28 7 22 31 4 8 100

1952/53

1 Medeltal för 1935—38 utom för Luxemburg, Nederländerna, Schweiz oeh Storbritannien, för vilka stater siffrorna avser medeltalet för 1937—38. '- Enligt prognos i december 1950. Källa:

O.E.E.C.-statistik.

helt annat sätt och i en helt annan omfattning än vad fallet var före kriget. Motorbensin har sålunda icke samma dominerande andel av konsumtionen som tidigare. Siffrorna för fotogenen utgör resultatet av en nedåtgående utveckling för lysfotogen och en uppåtgående förbrukning för motorfotogen. Den kanske mest påfallande förskjutningen utgöres av den femdubbling som förbrukningen av motorbrännoljan undergått sedan förkrigstiden. Denna kraftiga utveckling torde i första hand återspegla den tunga lands64

vägstrafikens expansion men även utvecklingen inom andra områden, såsom kustsjöfarten, dieseldriften vid järnvägar m. m. Eldningsoljorna har funnit en vidsträckt m a r k n a d inom främst industrien och konsumtionen därav h a r tredubblats sedan förkrigstiden. De svarar numera för en tredjedel av Västeuropas konsumtion av petroleumprodukter. Mellan olika länder råder dock avsevärda skillnader i konsumtionens struktur. Västtyskland har således en utpräglad "tunnoljemarknad", medan sådana länder som Sverige och Italien har en utpräglad "tjockoljemarknad". Den väldiga ökningen av de västeuropeiska ländernas import av petroleumprodukter, som belyses i tabellerna 20—24, har inte kunnat finansieras med deras egna resurser. E. C. A., den amerikanska Marshallorganisationen, har under sin verksamhet (april 1948—december 1951) anslagit 1 262 milj. dollar för finansiering av oljeköp, dvs. mer än för någon annan varugrupp utom brödsäd och bomull. Denna siffra gör det troligt, att mer än hälften av den löpande importen av petroleumprodukter under ifrågavarande period betalades med Marshallmedel. Det är uppenbart, att uppdelningen mellan olika varuslag i viss mån är formell, och att även dollarhjälpen i övrigt — de totala anslagen uppgick till 11.888 milj. dollar — indirekt understödde oljeimportens upprätthållande. Hur betydelsefull än importfinansieringen var för den europeiska ekonomiens återhämtning, innebar den dock icke någon lösning eller ens lindring av oljans dollar- och valutaproblem på längre sikt. Även dessa långsiktiga problem angreps emellertid, främst då genom uppbyggandet med Marshallmedel av en gigantisk raffineringsindustri på europeisk botten. Att förädla råoljan i importlandet framstod med rätta som det mest naturliga och mest effektiva medlet att minska trycket på Europas valuta- och dollarläge. De ekonomiska problemen i samband med raffinaderiernas lokalisering har i korthet berörts i föregående kapitel. Såsom där framhållits har raffinaderierna i regel på goda grunder förlagts till närheten av produktionslandet, men problemet har numera kommit i ett annat läge. Av stor betydelse härvid är bl. a. den omständigheten, att Mellersta östern efter kriget blivit Europas huvudsakliga råoljeleverantör. Att utvidga raffineringskapaciteten i detta politiskt instabila område, måste te sig mindre välbetänkt. Även anläggningskostnaderna är höga, därför att all materiel och mycket personal måste transporteras dit. Att det går fortare att bygga raffinaderier i de europeiska industriländerna ~än i dessa råvaruområden är också en faktor, som bidragit till raffinaderiernas förläggning till konsumtionsländerna. Även om det vid tillkomsten av denna storindustri icke varit och är frågan om att sätta ett "tak" för dess totala omfattning, gäller det dock här till väsentlig del ett engångsprojekt av stora mått. Det tedde sig därför från början som önskvärt, att en fast grundval skapas för denna industri och att de olika delprojekt, som omfattas av programmet och som tillkommer mer

eller mindre samtidigt, från början är väl avstämda mot varandra. Här förelåg m. a. o. ett starkt behov av en internationell samordning, som även kom till stånd under den europeiska Marshallorganisationens auspicier. Varje individuellt raffinaderiprojekt kan sägas ha passerat tre olika instanser, innan det blev klart att realiseras. I första hand blev det givetvis föremål för grundligt studium av det företag, som ämnade bygga och driva det. I de flesta fall gäller det här internationella oljebolag med långvarig erfarenhet. Dessa företag gör självfallet icke de erforderliga investeringarna utan moget övervägande, och de har även möjligheter att samordna ifrågavarande projekt med investeringsplaner i andra länder och även andra världsdelar. I andra hand bedömdes varje projekt av respektive regering, som studerade det med hänsyn till energiförsörjningsläget, tillgången på kapitalresurser och det nationella raffineringsprogrammet som helhet. Såsom tredje instans tillkom sedan O. E. E. C. och närmast då dess oljekommitté, vilken studerade projektet mot europeisk bakgrund. I dess bedömning ingick givetvis en hel del olika kriterier såsom den planerade anläggningens kapacitet och typ, produktionens sammansättning i förhållande till marknadens struktur, dess inverkan på betalningsbalansen, dess väntade lönsamhet m. m. Den europeiska Marshallorganisationen har i flera etapper tagit ställning till medlemsstaternas raffineringsplaner. I oktober 1949 publicerades en samlad överblick under titeln "First Report on Co-ordination of Oil Refinery Expansion in the OEEC Countries", i vilken organisationens oljekommitté godkände ett utbyggnadsprogram på 62,4 milj. ton årligen förädlad råolja per 1952/53. Två år senare, i augusti 1951, följde en "Second R e p o r t . . . " , i vilken kommittén kunde konstatera, att de kommentarer och den kritik, som framförts i den första rapporten, beaktats av respektive länder. Totalprogrammet slutade på 65,1 milj. ton råolja per år och var sålunda praktiskt taget oförändrat men förskjutningen mellan de olika medlemsländerna inbördes var relativt omfattande. Mellan 1949 och 1951 konstaterar man ett växande intresse för att installera mera specialutrustning såsom främst anläggningar för katalytisk krackning. En viss förskjutning kan även noteras i O. E. E. C.:s bedömningsgrunder. Hänsynen till betalningsbalansen är icke längre så dominerade som tidigare och allt större vikt fästes vid de planerade anläggningarnas möjligheter att hävda sig utan stödåtgärder. I raffineringsprogrammet medverkar i första hand vissa länder, nämligen Storbritannien, Frankrike, Italien och Beneluxstaterna (Holland, Belgien och Luxemburg) samt Västtyskland. Enligt tillgängliga data synes det sannolikt, att Frankrike, Beneluxländerna och Italien år 1952/53 kommer upp till en produktionsvolym, som är större än deras inhemska förbrukning och bunkringsbehoven. Storbritannien och Västtyskland kan väntas bli i det närmaste självförsörjande. Då produktionens sammansättning givetvis inte 66

till fullo stämmer överens med den inhemska förbrukningen, kan emellertid även de icke självförsörjande länderna uppnå för export disponibla överskott av vissa produkter, vilket särskilt torde bli fallet för Storbritanniens del. Alla övriga Marshalländer — däribland Sverige — väntas endast kunna täcka en mindre del av sina behov genom inhemsk raffinering. Den europeiska raffineringsindustriens snabba utveckling belyses tydligt i nedanstående tabell. Tabell 22. Den västeuropeiska raffineringsindustriens

utveckling1

i milj. ton Bearbetad

Belgien Nederländerna Frankrike Italien Storbritannien Sverige Tyskland Övriga

...

Totalt bearbetad råoljevolym

Kapacitet 2

råoljevolym

Program Slutet Slutet för av 1952 av 1953 s 1952/53

Före Kriget

1949/50

1950/51

0.25 0,75 6,26 1,01 2,80 0,05 2.04 0,20

0,22 1.21 5,97 1.23 3,38 0.53 0,66 0,30

0,30 1,75 7,44 2,27 4,52 0,53 0,80 0,30

0.38 3,99 12,03 3,37 7,79 0.61 2,21 0,52

0,49 6,89 16,52 5,83 11,47 0,95 4,54 0,42

16,95 9.68 21.33 1,25 6,84 0.55

4,05 7,22 21,86 14,00 25,88 1,74 7,40 0,65 82,80

13,36

13,50

17,91

30,90

64.64 Total produktion av färdigprodukter 11,23

11,32

16,31

28,75

43,50

58.20 Inhemsk tion

34,60

43,40

52,40

66,2 %

83,0 %

97,1 %

14,50 21,86 13,86 27,88 1,74 9,49 0,87 90,20

82,00

konsum25,72

Produktion av färdigprodukter i % av inhemsk konsumtion 43,7 % 32,7 % 44,4 % ' Exkl. Österrike. - Enligt prognos i j a n u a r i 1952. Källa:

O.E.E.C.-statistik. Några siffror måste betraktas som approximativa.

Till följd av den omfattande ödeläggeisen återuppnåddes förkrigsnivån inte förrän 1947. Fram till 1950/51 stegrades produktionsvolymen med 250 %. Med den ytterligare utökning av raffineringskapaciteten, som är att vänta fram till 1952—53, kommer de västeuropeiska länderna då att förädla en femdubbelt större råoljemängd än 1947 resp. före kriget. Det bör observeras, att det här gäller den råoljemängd, som väntas bli föremål för bearbetning. Av olika skäl är dessa siffror inte identiska med kapaciteten som för slutet av 1952 resp. 1953 återfinnes i de två sista kolumnerna. Den vid slutet av 1953 disponibla kapaciteten skulle till synes vid fullt utnyttjande kunna bearbeta 90 milj. ton råolja, motsvarande ungefär 82 milj. ton färdiga produkter. Men även om utnyttjandegraden stannade 67

vid 85 å 90 %, vilket givetvis är mera realistiskt, skulle man kunna bearbeta så mycket som ca 80 milj. ton och framställa omkring 70 milj. ton färdiga petroleumprodukter. Denna produktionstakt skulle vara tillräcklig för att täcka samtliga Västeuropas behov för 1952—53, inkl. bunkring och export. All import av färdigprodukter skulle m. a. o. bli överflödig. Det återstår dock att se, huru utvecklingen kan komma att påverkas av andra faktorer än de rent kapacitetstekniska. Hur försörjningsbalansen såg ut år 1950/51 och hur den (enligt prognos i "Second Report") beräknas se ut år 1952/53 framgår av nedanstående tabell. Tabell 23. Västeuropas försörjningsbalans betr. färdiga

petroleumprodukter

i 1000 ton

Tillgång Raffineringsproduktion Ersättningsprodukter Import (brutto) Leveranser till konsignationslager inhemska raffinaderier)

(ej

1950/51

1952/53

44 116 804 25 563

59 224 518 17 194

från

Användning Inhemsk konsumtion Bunkring av oceangående fartvg E x p o r t : till O.E.E.C.-länder till andra länder Leveranser till icke-europeiska områden, lydande under O.E.E.C.-länder

2 091

1 670

72 574

78 606

53 090 8 422 6 618 1 536

60 874 8 971 5 789 1050

71 475

78 528

År 1950/51 framställdes vid västeuropeiska raffinaderier 44 milj. ton produkter, som motsvarade fyra femtedelar av konsumtionen exklusive bunkring. Bruttoimporten av färdigprodukter var alltjämt så stor som 25,56 milj. ton, varav dock 6,6 milj. ton utgjordes av inter-europeisk export. Nettoimporten behövdes som synes för att täcka underskottet i balansen. Med den expansion av den inhemska raffineringen, som beräknas bli fullföljd fram till 1952/53, väntas förädlingsproduktionen komma i balans med den inhemska förbrukningen. Nettoimporten blir lägre än två år tidigare men väntas alltjämt bli så stor som 11,4 milj. ton. Den europeiska raffineringsindustrien är idag ett faktum. Detta oljefattiga område är numera världens,, näst Förenta staterna, största raffineringscentrum. Storleken ay detta företag markeras inte minst av att utbyggnadsprogrammet för perioden 1948—54 (enligt "Second Report") beräknas kosta 1 018 milj. dollar i olika valutor. Härav beräknas 170 milj. dollar vara betalbara i dollar. En stor del härav (enligt "First Report" 120 milj. dollar) antages bli tillskjutna av amerikanska oljebolag, medan ECA (enligt 68

"Second Report") uppges ha anslagit 35 milj. dollar för i USA inköpt utrustning. Besparingarna i utländska valutor, och då icke minst dollar, är betydande men inte lätta att beräkna. Bruttobesparingen, dvs. differensen mellan värdet av färdigprodukter och råolja, borde sålunda minskas med förekommande löpande kostnader i utländsk valuta, men en sådan kalkyl låter sig ej göra utan stora svårigheter. Det kan dock nämnas, att bruttobesparingarna i "Second Report" på basis av fob-värden och priser i början av 1951 anslagits till 450 milj. dollar per år. Det europeiska raffineringsprogrammet utgör utan tvivel det viktigaste medlet att på oljeområdet spara dollar. Betydande minskningar i dollarutgifterna står emellertid även att vinna genom en ökning av den ickedollarbetalda oljeimportens andel. Förutsättningarna härför har, liksom för raffineringsprogrammet, skapats genom den kraftiga expansionen av oljeproduktionen i Mellersta östern, där europeiska länder, främst Storbritannien, disponerar betydande produktionsområden. Såsom tidigare visats har dessutom de amerikanska oljebolagen sökt nedbringa dollarkostnaderna för sin verksamhet. De europeiska raffinaderierna har under de senaste åren i allt större utsträckning kunnat h ä m t a råolja från mjukvalutaområden. År 1952/53 väntas fyra femtedelar av råoljeförsörjningen kunna finansieras med andra valutor än dollar, främst då givetvis pund. För den återstående importen av färdiga produkter är bilden en annan. Nedgången är här för dollaroljans del snarare mindre än beträffande oljeprodukter, betalbara i andra valutor. Förklaringen är uppenbarligen den, att man även i fortsättningen måste importera en del specialprodukter, som endast kan erhållas i USA eller hos USA-raffinaderier i andra länder. Tabell 24. Fördelningen av Europas oljeimport ur i milj. ton

valutasynpunkt

Före kriget

1948/49

1949/50

1950/51

1952/53

....

6,4 4,6

9,2 12,4

10,8 18,8

13,1 32,3

12,9 48,2

Färdiga produkter Dollar Andra valutor . . . .

7,3 13,2

11,6 11,9

8,7 11,7

8,2 17,4

5,7 5,7

Råolja Dollar Andra valutor

ELFTE KAPITLET

Huvuddragen i den svenska oljemarknadens senaste utveckling

Vårt lands förbrukning av petroleumprodukter har sedan lång tid tillbaka varit stadd i snabb stegring. Under perioden 1928—38 uppgick den årliga ökningen till i genomsnitt 11,7 %. Efter kriget fortsatte petroleumförbrukningen att stiga i snabb takt; för perioden 1946—51 utgör den årliga konsumtionsökningen i genomsnitt så mycket som 21,7 %. Redan under mellankrigsperioden uppvisade den svenska oljemarknaden en högre expansionstakt än världsmarknaden. Det är emellertid framför allt den ovanligt kraftiga konsumtionsökningen efter kriget, som tilldragit sig internationell uppmärksamhet och som gjort Sverige till den, per individ räknat, största oljeförbrukaren i Europa. Ifråga om den totala förbrukningen av petroleumprodukter överträffas vårt land i Västeuropa endast av Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och Italien. Utvecklingen av den svenska oljeförbrukningen med fördelning på de viktigaste produkterna belyses närmare i följande tabell. I dessa siffror ingår icke den militära förbrukningen av flygbensin och andra produkter. Motorbensinförbrukningen utvecklade sig som synes under de första Tabell 25. Den civila förbrukningen av petroleumprodukter

i Sverige

i 1 000 kbm Produkt

(inkl.

Samtl. petroleumprodukter Ökning ( + ) eller minskn. (—) mot föregående år %

1 025

75 60 130

24 80 140

42 110 215

1 180

1 030

43 148 276 532 498 885

(210) 130

(1 070) 146

(2 210) 178

(1 915) 178

37 160 329 416 295 810 355 (1 876) 173

41 200 381 600 376 859 784 (2 619) 209

47 210 452 706 518 1004 909 (3 137) 229

1 355

2 160

3 670

3 335

3 290

4 275

5 100

+ 69,9

— 9,1

— 1.3

+ 29,9

+ 19,3

spritblandning)

Eo 1 Eo 2 Eo 3 Eo 4 Samtliga eldningsoljor övriga petroleumprodukter

Källor:

1938 Statens Bränslekommission samt specialundersökningar.

efterkrigsåren ganska odeciderat, något som måste ses mot bakgrunden av bilismens i flera hänseenden besvärliga betingelser under dessa år; konsumtionsökningen under 1950 och 1951 är emellertid ansenlig. Lysfotogenen befinner sig sedan länge på tillbakagång. Motorfotogenens kraftigt ökade marknad är i första hand betingad av den raskt framskridande mekaniseringen av det svenska jordbruket. Även motorbrännoljan uppvisar en kraftigt ökad användning, icke minst till följd av dieselmotorns frammarsch. Den största konsumtionsökningen redovisas emellertid för eldningsoljorna, som efter kriget erhållit en vidsträckt användning inom industrien och flera andra områden. Jämfört med 1938 var konsumtionen av eldningsoljor år 1951 15 gånger så stor. Efterfrågan på "övriga petroleumprodukter", i vilken kategori ingår sådana varor som flygbensin, smörjoljor, bitumen och växer, har visat en jämförelsevis mindre ökning. Ovanstående siffror vittnar om att den svenska oljemarknaden under de senaste åren efter kriget undergått en strukturförändring. Tyngdpunkten i oljeförbrukningen har förskjutits från lättare till tyngre produkter. Motorbensinens andel i totalförbrukningen, som år 1938 uppgick till 55 %, utgjorde 1951 endast 20 %, samtidigt som eldningsoljorna ökade sin andel från 15 % till 62 %. Även inom de båda huvudkategorierna kan man tala om en förskjutning mot tyngre produkter; sålunda har motorbrännoljan ökat relativt starkare än bensinen och bland eldningsoljorna har nr 3 och 4 gått snabbare framåt än nr 1 och 2. Den svenska oljemarknadens expansion efter kriget kännetecknas, som redan antytts, av industriens långtgående omställning till oljeeldning och i andra hand av oljans ökade användning för fastighetsuppvärmning. Konsumtionen på dessa områden belyses med fördelning på olika slag av eldningsoljor i följande sammanställning. Tabell 26. Förbrukning av olika slag av eldningsoljor i 1 000 kbm 1948

nr 1 nr 2 nr 3 nr 4 Industri 40 Villor och fastigheter (exkl. statliga och k o m m u n a l a instanser) 170

S:a nr 1 nr 2 nr 3 nr 4

— 1 201 132

440 534

80 S:a

776 2 035 6

726 Före kriget var åtgången av eldningsolja inom industrien som synes mycket obetydlig. Efter kriget har eldningsoljan, ehuru i från bransch till bransch varierande omfattning, erövrat en stor marknad inom industrien. Som bränsle vid fastighetsuppvärmningen hade eldningsoljan redan före kriget en mera betydande marknad men även här är konsumtionsstegringen ansenlig. Av den totala konsumtionen av eldningsoljor år 1951 kom 64,9 % på industrien och 23,1 % på villor och fastigheter. 71

Oljan har under efterkrigsåren som synes fått fotfäste på marknader, som tidigare varit förbehållna andra bränslen, främst kol. Det skulle här föra för långt att närmare redogöra för bakgrunden till denna omvälvning. Det må blott erinras om att en tydlig förskjutning inom världens energihushållning pågått länge. Till följd av kriget och de under efterkrigsåren rådande produktionsbetingelserna forcerades denna omställningsprocess. Den europeiska kolindustrien hade efter kriget att brottas med besvärliga produktionsproblem med åtföljande knapphet och höga priser på detta bränsle, medan flytande bränslen mestadels funnits att få i relativt rikliga kvantiteter och till konkurrenskraftiga priser. Att dessa förhållanden skulle få starka återverkningar särskilt i ett kolfattigt land som Sverige är i och för sig icke överraskande. Förutom tillförsel och priser torde dock även kvalitetsmässiga faktorer starkt ha bidragit till att de flytande bränslena tillvunnit sig — och behållit — en så betydande marknad inom vårt näringsliv. Hög verkningsgrad, inbesparing av arbetskraft och — i vissa industrier — ökat produktionsutbyte torde i efterkrigstidens svenska samhälle i många fall ha givit oljan företräde framför de fasta bränslena. Tillförseln av flytande bränslen har under dessa år utgjort en förutsättning för att den svenska produktionen kunnat upprätthållas och utvecklas på sätt som skett. Före kriget svarade bilismen för mer än hälften av förbrukningen av samtliga petroleumprodukter. Bilismen är givetvis alltjämt en stor avnämare, men den har som konsument numera passerats av andra förbrukare. En överblick över de flytande bränslenas förbrukning inom olika sektorer av folkhushållet lämnas i följande tabell. I stora drag visar denna uppdelning, att hälften av alla petroleumprodukTabell 27. Förbrukningen av flytande bränslen inom olika områden av näringslivet år 1951 %

1 000 kbm Produktionsverksamhet

2 438

43,8 1,4 4,9 1.4

51,5

1 160 44 41

1 245

24,5 0,9 0,9

26,3

134 16

2,8 0,4

2 073 67 235 63 Inlandstransporter

Utlandstransporter Utländsk sjöfart I n t e r n a t i o n e l l a flyglinjer T o t a l t redovisad konsumtion Källor:

3,2

19,0

4 733

100,0

Fastighetsuppvärmning

Statens Bränslekommission samt specialundersökningar.

ter åtgår inom produktionen, medan en fjärdedel användes inom det inhemska transportväsendet och en femtedel för uppvärmning av fastigheter. Bland enskilda kategorier dominerar industrien med 43,8 % och bilismen, inkl. motorcyklar, med 24,5 %. Det kan tilläggas, att personbilarna detta år använde mindre än 10 % av den sammanlagda konsumtionen av flytande bränslen. Sveriges försörjning med flytande bränslen bygger uteslutande på import, med undantag av de jämförelsevis små kvantiteterna skifferolja och sulfitsprit. I nedanstående tabell presenteras en överblick av importutvecklingen, som ansluter sig till handelsstatistikens redovisning. Tabell 28. Importen 'av

petroleumprodukter

kvantiteter i 1 000 kbm (smörjoljor 1 000 ton) År

Råolja

Bensin

Fotogen

1938 1946 1947 1948 1949 1950 '1951

99 497 515 618 502 971

741 605 883 733 691 674 884

140 150 164 220 211 2.4 352

1 135

Motorbrännolja o. eldningsoljor

1 Preliminära siffror. Källa: Officiell statistik (delvis omräknad från

608 859 2 075 2 196 2 065 2 318 3 118

Summa flytande bränslen

Smörjoljor

1 588 2 111 3 637 3 767 3 469 4 217 5 489

62 70 70 61 32 63 75

ton till kbm).

Importens utveckling följer givetvis i stort sett konsumtionens. De differenser, som förekommer, förklaras i första hand, bortsett från olikheter i statistikens uppbyggnad, genom förändringar i lagerställningen. Importen av färdiga produkter har dessutom i allt mindre omfattning blivit liktydig med förbrukningen, sedan den inhemska raffineringen erhållit mera betydande omfattning. Den svenska raffineringsindustriens expansion antydes i ovanstående tabell av den ansenliga ökningen av råoljeimporten. Värdemässigt steg importen av petroleumprodukter från 114 milj. kronor år 1938 till 496 milj. kronor år 1950 och 818 milj. kronor 1951. Samtidigt ökade dess andel i den totala svenska importen från 5,5 % till 8,1 % resp. 8,9 %. Denna relativa ökning av petroleumimporten måste givetvis ses mot bakgrunden av en ökning av dess volym med 166 % under perioden 1938—50 och med 246 % under perioden 1938—-51. Förskjutningen av petroleumimportens sammansättning i riktning mot oraffinerade varor såsom råolja och tyngre eldningsoljor h a r hållit tillbaka den absoluta och relativa kostnadsökningen för petroleumimporten i förhållande till den totala svenska importen. Den svenska oljeimportens länderfördelning har sedan förkrigstiden undergått stora förändringar, som i väsentliga avseenden helt naturligt återspeglar den internationella oljehandelns omdaning. För åren 1938, 1947 73

och 1950 redovisas de olika importkällornas betydelse i följande sammanställning. Tabell 29. Sveriges import av petroleumprodukter på ursprungsländer 1938

med fördelning

1 000 ton

1 000 ton

%

1 000 ton

Västra halvklotet Brittiska Västindien Colombia Mexico Nederl. Västindien USA Venezuela

50 406 683 10

3,7 30,2 50,7 0,8

18 41 12 1 204 729 553

0,6 1,3 0,4 38,4 23,3 17,7

62 85 91 1 053 212 312

1,7 2,3 2,5 28,9 5,8 8,6

Mellersta östern Arabien Persien

3,7

159 391

5,1 12,5

412 1 205

11,3 33,0

Västeuropa Frankrike Storbritannien Tyskland

36 14

2,7 1,0

0,2

152 23

3,1 3,1 1,0

0,1

0,1

..

42 42 14

0,9

länder

1 347

100,0

3 132

100,0

3 647

100.0 Östeuropa Rumänien . . . Sovjetunionen Övriga länder Samtliga 1 2

4,2 0,6 0,1

Ingår i Nederländska Västindien. Huvudsakligen från Östtyskland.

Källa:

Bearbetning av officiell statistik.

Före kriget skedde den svenska petroleumimporten i hög grad från västra halvklotet. Hälften av hela importen härstammade från USA ocb ytterligare en tredjedel från de Västindiska öarna samt Mexico. Efter kriget förlorade importen från USA alltmer terräng och utgjorde 1950 endast 5,8 % av hela tillförseln. Importen från Nederländska Västindien har, absolut sett, stigit högst avsevärt och har i det närmaste kunnat hålla sin ställning. Venezuela har efter kriget framträtt som en betydande leverantör av dessa varor; importen därifrån utgjorde under 1950 8,6 %. Mellersta österns uppstigande till ett exportområde av första ordningen återspeglas givetvis även i den svenska importstatistiken. Den kraftiga nedgången i USA:s andel uppväges i det närmaste av en lika kraftig uppgång i Mellersta österns betydelse. År 1950 levererade Persien en tredjedel av vårt lands behov av petroleumprodukter mot endast 3,7 % år 1938. På tredje plats i vår oljeimport kom år 1950 Arabien med en andel av 11,3 %. Mellersta Österns andel har under 1951 på grund av förhållandena i Persien inskränkt sig till 30 % och under första halvåret 1952 utgjort 23,4 %. Relativt betydande kvantiteter importerades före kriget från europeiska länder, främst då Sovjetunionen och Rumänien. De östeuropeiska länderna 74

är emellertid numera i det stora hela ur räkningen som exportörer. Raffineringsindustriens utbyggnad i Västeuropa öppnar däremot möjligheter för en import från Västeuropa i betydande omfattning. År 1950 var det endast Frankrike, som bidrog med nämnvärda kvantifeter, nämligen 4,2 %. År 1951 och första halvåret 1952 bidrog Västeuropa däremot med 11,4 % resp. 23,3 %. Betraktas de två dominerande leveransområdena som helhet, visar det sig, att år 1950 länderna på västra halvklotet tillgodosåg 50 % av vårt lands behov mot 85 % år 1938 och Mellersta östern 44 % mot 3,7 %. Trots de betydande förändringar, som skett, svarade sålunda västra halvklotet alltjämt för hälften av vår oljeimport, något som varit fallet även under 1951 och första halvåret 1952. Ovanstående uppgifter avser importen av samtliga petroleumprodukter. Från vara till vara föreligger emellertid betydande variationer ifråga om försörjningskällorna. Sålunda hämtade de svenska raffinaderierna år 1950 omkring 70 % av sitt råoljebehov från Persien och Arabien. När det gäller högt förädlade produkter, väger importen från västra halvklotet relativt tungt. Av bensinen, därav sannolikt en betydande del flygbensin, härstammade nämnda år 54 % från Nederländska Västindien och 14,5 % från USA, och ifråga om smörjoljor dominerade sistnämnda land med 68 %. Den kraftiga ökningen av tillförsel och konsumtion i vårt land, som ovan belysts ur olika synpunkter, döljer måhända det faktum, att försörjningen under den avsedda perioden tidvis var i hög grad åtstramad. Den internationella petroleumindustriens hela produktions- och distributionsapparat var under efterkrigsåren ofta ansträngd till det yttersta. Flaskhalsar förekom särskilt inom raffineringssektorn och tanksjöfarten, politiska ingripanden såsom exportkvoteringen i USA på hösten 1947 och nedläggandet av Persiens oljeproduktion på sommaren 1951 satte försörjningsorganisationen på hårda prov. Trots att den svenska petroleumbranschens folk strävade efter att konsumenterna på den svenska marknaden skulle undgå känning av dessa händelser, kunde lokala störningar i tillförseln ibland icke undvikas. Den främsta begränsande faktorn i den svenska petroleumförsörjningen under efterkrigsåren utgjordes av statliga förbruknings- och importregleringar, vilka i sin tur i huvudsak var betingade av knappheten på dollar. På hösten 1947 och under första halvåret 1948 tillgreps en rad restriktioner, som i huvudsak berörde eldningsoljorna och bensinen. Under andra halvåret 1949 kunde dock dessa regleringar successivt avvecklas och i februari 1950 hade de sista resterna av krisårens förbruknings- och försäljningsreglerande ingripanden på oljeområdet försvunnit. Verkningarna av den statliga oljepolitiken kan tydligt studeras i konsumtionsstatistiken. Efter det första kraftiga expansionsskedet 1945—47 inträdde åren 1948—49 en nedgång i konsumtionen. Så snart fria mark75

nadsförhållanden återställts visade konsumtionen under åren 1950—51 ånyo en starkt uppåtriktad kurva. Bakgrunden till denna ljusning på oljefronten utgjordes av en förbättring av förutsättningarna för inköp av petroleumprodukter. Det blev efter hand möjligt att i mera betydande omfattning importera dessa varor mot betalning i pund och andra mjukvalutor, och vårt land begagnade sig snabbt och i betydande utsträckning av de möjligheter, som här erbjöds. Även ökningen av den inhemska raffineringsproduktionen bidrog väsentligt till att ersätta dollarbetald import. Såsom framgår av nedanstående sammanställning har under efterkrigsåren en radikal omläggning av vår oljeimports valutafinansiering ägt rum, vilken omläggning i huvudsak koncentrerats till perioden 1948—1950. Medan fram till 1948 ungefär två tredjedelar av vår import av petroleumprodukter betalats med dollar och en tredjedel med pund, har dessa proportioner under de följande åren blivit helt omvända. För upprätthållande av den dollarbetalda oljeimporten blev Marshallhjälpen av stor betydelse. Av ett totalbelopp på 107 milj. dollar under perioden april 1948—augusti 1951 disponerades 63 milj. dollar för inköp av petroleumprodukter, motsvarande 13 % av den dollarbetalda oljeimporten under ifrågavarande period. Tabell 30. Petroleumimportens fördelning på dollar, pund och andra valutor i % på kvantitativ basis

'1939 1946 1947 1948 1949 1950 1951 '1952

Dollar

Pund

74 67 66 62 48 37 34 32

22 33 34 38 47 60 63 63

övriga valutor

— — .— 5 3 3 5

1 Uppskattningar. Källa: Statens Bränslekommission.

Traditionellt har Sveriges behov av petroleumprodukter täckts genom i färdigt skick importerade varor. År 1939 stannade den inhemska förädlingen av petroleumprodukter vid endast omkring 70 000 kbr. Såsom redan framgått av siffrorna för råoljeimporten, har emellertid efter kriget ett påtagligt uppsving ägt rum på detta område. Den svenska raffineringsindustriens historia tog sin början år 1928, då A. Johnson & Co i Nynäshamn upprättade ett mindre raffinaderi, som efter hand moderniserades och utbyggdes. Åren 1938—40 byggdes i anslutning till den gamla anläggningen ett nytt raffinaderi, genom vilket totalkapaci76

teten stegrades till 600 000 kbm per år. År 1946 anlade samma företag i Malmö ett mindre asfaltraffinaderi (kapacitet 100 000 kbm per å r ) . En betydande utvidgning av den svenska raffineringsindustrien skedde genom tillkomsten av Koppartrans' raffinaderi i Göteborg, som körde igång på hösten 1949. Denna anläggning är byggd för en genomströmning av ca 600 000 kbm per år; som resultat av det expansionsprogram, som beräknas vara avslutat 1953, kommer emellertid dess kapacitet att höjas till ca 1 200 000 kbm. Den inhemska produktionen av de viktigaste petroleumprodukterna under år 1951 jämföres nedan med motsvarande uppgifter för den totala konsumtionen enligt Bränslekommissionens statistik. Siffrorna innesluter även utvinningen vid Kvarntorp-verket. Tabell 31 i 1 000 kbm

Motorbrännolja

och

eldningsoljor

Inhemsk produktion

Total k o n s u m t i o n

215 65 915

1 045 300 3 590

1 195

4 935

Tyngdpunkten i de svenska raffinaderiernas utvinning ligger på motorbrännolja och eldningsoljor, som utgör drygt 75 % av hela utbytet. F r a m ställningen av flygfotogen får dock en växande betydelse i produktionsprogrammet. Totalt svarar den inhemska bearbetningen för cirka 25 % av hela konsumtionen i landet. För sin försörjning med petroleumprodukter är vårt land som bekant nästan uteslutande hänvisat till import. Den letningsverksamhet i Skåne i Sveriges Geologiska Undersöknings regi, som delvis även avsett eventuella oljctillgångar, har hittills icke givit positiva resultat. En annan råvara för petroleumprodukter, alunskiffer, förekommer däremot i betydande mängder i vårt land. Sveriges skiffertillgångar, uppskattningsvis innehållande 410 milj. ton olja, kommer på sjätte plats i världen. Våra möjligheter att i framtiden med egna resurser täcka en mera betydande del av vårt behov av petroleumprodukter är sålunda väsentligen beroende av detta utgångsmaterial. Ehuru på en del håll i världen, främst Skottland och Estland, sedan lång tid tillbaka olja utvunnits ur skiffer, är dock'skifferoljeindustrien allt jämten ung industri. På de flesta håll avvaktar man mera fördelaktiga tekniska och ekonomiska betingelser, innan exploateringen av skiffertillgångarna igångsattes i mera betydande skala. Den svenska skifferoljeutvinningen inträdde i sitt industriella skede i och med tillkomsten av Kvarntorp-verket år 1942. Den ursprungliga kapaci77

teten, omkring 15 000 kbm per år, utvidgades under krigsåren i två etapper till 75 000 kbm. I samband med den rationalisering och utbyggnad av verksamheten, som påbörjades redan 1946 och som skall vara avslutad år 1953, beräknas årsproduktionen komma att stiga till 105 000 kbm flytande bränslen; härtill kommer en betydligt utvidgad produktion av olika biprodukter. Nämnda utvinning av flytande bränslen motsvarar cirka 2 % av Sveriges förbrukning av petroleumprodukter år 1951. Det tekniska utvecklingsarbetet och det långt drivna utnyttjandet av biprodukterna vid Kvarntorp har blivit livligt uppmärksammat i andra, av denna industri intresserade länder. Oljepriserna på den svenska marknaden är i första hand bestämda av Gulf-noteringarna och oceanfrakterna. De påverkas vidare av distributionskostnaderna inom landet, av konkurrensbetingelserna samt (för bensinens vidkommande) av beskattningens höjd. De i nedanstående sammanställning återgivna noteringarna avser marknadens bruttopriser, för de senaste åren representerade av de av Statens Priskontrollnämnd fastställda priserna. Tabell 32. Ulförsäljningspriser på petroleumprodukter

åren 1935—1951

öre per liter i 0-zon

Slutet av år

1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951

Motorbensin1

Lysfotogen

Motorfotogen

Motorbrännolja

27 27 25 25 27 34

13,6 13,6 13,6 14,4 14,4 20,5

9,4 9,4 9,4 11 13 16

-'72

27 50 120 102 102 30 16

9,6 9,6 9,6 12 12 17 27 50 120 102 102 25 15 17

75 120 102 102 80 40 39 68 72 74 56

17,5

20,5

50 120 102 102 22 14 15,5

20 22 25

23,5

18 20 22

23,5

18,5

21 Eldningsolja Nr 1

5,3 5,3 5,3 7,5 7,3

Nr 2

Nr 3

— —

.

6,8

5,7

13,3 13,3 13,3 13,3 13,3 13,3

12,8 12,8 12,8 12,8 12,8 12,8

11,6 11,6 11,6 11,6 11,6 11,6

10,8 12,5 13,8 15,5 17,8 18,8

10,3

13 9,7

12 13,2 13,7 15,6 17,2

Nr 4

11,4 12,5 12,1 14,2 15,7

, .

. . —. —. — 12,6 14,1

1 Bensinskatten uppgick under den avsedda perioden till följande belopp: 1/5 1932—30/6 1938 10 öre per liter 1/7 1938—31/12 1939 12 ., „ „ 1/1 1940—30/6 1940 16 ., „ „ 1/7 1940—31/12 1945 37 „ „ „ 1/1 1946—31/3 1948 18 „ „ „ 1/4 1948—31/12 1950 45 „ „ „ 1/1 1951— 25 „ „ ., 2 Ett statligt prisclearingförfarande för flytande motorbränslen och lysfotogen a n o r d n a t under krigsåren. Källa:

78 Branschnoteringar och Statens

Priskontrollnämnd.

var

Ehuru oceanfrakternas växlingar tidvis starkt inverkat på den inhemska prisnivån, finner man dock som väntat att utvecklingen ganska nära ansluter sig till de internationella prisrörelser som belysts i kapitel 8. För att erhålla en bättre bild av prisutvecklingen för olika petroleumprodukter, återges nedan de procentuella prisökningarna under de två tidsskeden, som torde tilldraga sig särskilt intresse, nämligen 1938—46 och 1946—51 samt för dessa perioder som helhet. Petroleumprodukterna sammanföres här i två grupper, allteftersom de närmast te sig som konsumtionsvaror 1 eller som produktionsförnödenheter. Prisstegringarna på dessa grupper av petroleumprodukter jämföres i denna sammanställning med ökningen i (Riksbankens, sedan Socialstyrelsens) konsumtionsprisindex resp. (Kommerskollegiets) partiprisindex. Tabell 33. Prisstegringen på petroleumprodukter

i Sverige

i % 1938/46

1946/51

1938/51

Motorbensin (inkl. skatt) Motorbensin (exkl. skatt) Lysfotogen

48,1 46,5 11,1

40,0 40,9 68,7

107,4 106,6 87,5

Konsumtionsprisindex

..

54,6

32,3

91,0

Motorfotogen Motorbrännolja Eldningsolja 1 Eldningsolja 2 Eldningsolja 3

25,0 7,6 47.9 51,4 70,1

66,6 67,8 74,0 66,9 61,8

108,3 80,7 157,5 152,9 175,4

Partiprisindex

74,5

65,6

189,0

Stegringen av petroleumpriserna på den svenska marknaden företer som synes en avsevärd spridning. Denna är särskilt markerad mellan 1938 och 1946, vilket givetvis sammanhänger med att under denna period en anpassning skedde till ett nytt förbrukningsläge. Mellan 1938 och 1946 steg petroleumprodukterna över hela linjen mindre — och delvis väsentligt mindre — än motsvarande varukategorier enligt gängse indextal. Under efterkrigsperioden 1946—51 var däremot prisuppgången för petroleumprodukterna i regel något kraftigare än för de allmänna jämförelsetalen. Tager man perioden 1938—51 som helhet, finner man att petroleumprodukternas ökning — med motorbensinen som enda undantag — är lägre än uppgången i motsvarande inhemska prisnivåer. Den svenska oljemarknadens omdaning och utvidgning efter kriget ställde de i branschen verksamma företagen inför nya och större uppgifter, för vilka de icke var till fullo utrustade. Branschens organisation var ju upp1 Då bortåt 40 % av motorbensinen förbrukas av lastbilar och bussar och en betydande del av personbilarna användes i yrkesverksamhet, kan det vara tveksamt att hänföra denna produkt till "konsumtionsvaror".

lagd och dimensionerad efter förkrigstidens mindre förhållanden. De anpassnings- och omställningsproblem, som uppkom, kunde dock efter hand bemästras. Lagringsanordningarna och distributionsnätet har byggts ut successivt, även om lagringskapaciteten, till stor del till följd av byggnadsoch andra restriktioner, ej kunnat utökas i den omfattning som vore önskvärt. Hela distributionssättet har under efterkrigsåren undergått en genomgripande rationalisering, vars mest påtagliga resultat utgöres av en långtgående avveckling av den arbetskrävande och kostsamma fathanteringen till förmån för leveranser i tankbil och järnvägstankvagn. s. k. bulkleveranser. Den utvidgade marknaden och de förändrade avsättningsförhållandena h a r i förening med dessa rationaliseringsåtgärder gjort det möjligt att jämfört med förkrigstiden högst avsevärt nedbringa kostnaderna för oljedistributionen i vårt land. Ovanstående framställning har visat, att oljan efter kriget vunnit insteg på många nya användningsområden. Alla grenar av det ekonomiska livet — industrien, jordbruket, transportväsendet och fastighetsuppvärmningen — är idag i hög grad beroende av en riklig och kontinuerlig tillförsel av flytande bränslen. Från att tidigare huvudsakligen ha använts och uppfattats som ett drivmedel för motorer, har oljan ryckt upp till att bli en energikälla av stor betydelse för hela det svenska folkhushållet.

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till lagstiftning om insemination. [9]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. [2] Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. [3] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. il] Industri.

Kommunalförvaltning. Handel eeli sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsvägen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Generella metoder om fysiska kontroller inom investeringspolitiken. [6] Utredning om fastighetsbeskattningen. [8]

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Läkarutbildningen. [7] Betänkande mod förslag till allmänna riktlinjer for dol territoriella pastoratsindelningen ooh församlingspiiisterliga organisationen m. m. [11] Försvarsväsen. Förband och bygd. [10]

Allmänt näringsväsen. Fakta om olja. [12]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 4. Nordisk passfrihet. [4] 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]

GERNANDTS

BOKTRYCKERI