Promemoria med förslag till vissa åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

* . n\ STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1953:21

JUSTITIEDEPARTEMENTET

PROMEMORIA med förslag till

vissa åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål Av 1953 års utredning om sinnesundersökningar m. m.

STOCKHOLM 1 9 5 3

Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk förteckning

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 å r s folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. Kihlström. 36 s. J u . 2. Betänkande m e d förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 s. J o . 3. B e t ä n k a n d e med förslag till åtgärder för stödjande a v hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 s. J o . 4. Nordisk passfrihet. B e t ä n k a n d e nr 4. Victor Petterson. 28 s. U. 5. L ä t t n a d e r i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Victor Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller Inom investeringspolitiken. 229 s. Idun. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 394 s. E . 8. Utredning om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. F L 9. Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidskriftstryck. 143 s. J u . 10. Förband och bygd. Victor Petterson. 180 s. F ö . 11. B e t ä n k a n d e m e d förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m. m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 350 s. E. 12. F a k t a om olja. Gernandt. 80 s. H . 13. Landsbygdens elkraftförsörjning. Gernandt. 120 s. K. 14. Förslag till brottsbalk. Norstedt. 590 s. J u . 15. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. Katalog och Tidskriftstryck. 550 s. E . 16. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 2. Bilagor. Beckman. 271 s. E . 17. Enhetligt frihetsstraff m. m. Marcus. 222 s. J u . 18. Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet. Beckman. 527 s. C. 19. Sågverksindustrien i södra Sverige. Idun. 164 s. H . 20. Trafiknykterhet. Victor Petterson. 312 s. K. 21. Promemoria med förslag till vissa åtgärder för a t t nedbringa v ä n t e t i d e r n a vid sinnesundersökning i brottmål. Katalog och Tidskriftstryck. 66 s. J u .

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953:15 JUSTITIEDEPARTEMENTET

PROMEMORIA MED F Ö R S L A G T I L L

VISSA ÅTGÄRDER FÖR ATT NEDBRINGA VÄNTETIDERNA VID SINNESUNDERSÖKNING I BROTTMÅL Av 1953 års utredning om sinnesundersökningar m. m.

KATALOG OCH

TIDSKRIFTSTRYCK

STOCKHOLM

Innehåll Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. /Justitiedepartementet . .

1. Utredningsuppdraget 7 2. Kort redogörelse för den nuvarande undersökningsorganisationen och dess krisläge 10 3. Möjliga åtgärder för väntetidernas nedbringande 18 4. Organisationsfrågor 22 5. Undersökningarnas differentiering 26 6. Utlåtandenas avfattning 33 7. Den obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen 38 8. Utredning om den misstänktes person 44 9. Åtgärder för avarbetande av nuvarande balans 50 10. Förslagens genomförande 54 Bil. A. Förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) Bil B. Förslag till kungörelse om upphävande av 17 § kungörelsen den 21 juni 1946 ang. översändande av domar i vissa brottmål m. m. (nr 298) Bil C. Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål Bil. D. Förslag till kungörelse om ändring av det formulär till läkarintyg, som finnes fogat vid kungörelsen den 1 oktober 1943 (nr 734) angående läkarintyg enligt lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål Bil. E. Förslag till kungörelse om ändring i vissa av de formulär, som finnas fogade vid kungörelsen den 26 november 1914 (nr 413) om uppgifter till straffregistret och om registrets förande Bil. F. Förslag till cirkulär till läkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar och de statliga sinnessjukhusens undersökningsavdelningar angående särskilda åtgärder för avarbetande av rådande balans i fråga om sinnesundersökning i brottmål Bil. G. Exempel på utlåtande utan undersökningsjournal

62 64

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 november och den 30 december 1952 tillkallade chefen för justitiedepartementet sistnämnda dag borgmästaren Erik Bendz, överläkaren docent Torsten Sondén och assessorn Nils Rappe att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utreda frågan om åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål m. m. Bendz utsågs att vara de sakkunnigas ordförande och åt Rappe uppdrogs att vara sekreterare. Samtidigt tillkallades överläkaren Carl-Erik Uddenberg att såsom expert stå till de sakkunnigas förfogande. De sakkunniga antog benämningen 1953 års utredning om sinnesundersökningar m. m. Sedan Sondén avlidit den 20 februari 1953, tillkallade chefen för justitiedepartementet den 6 mars 1953 med stöd jämväl av Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag Uddenberg och överläkaren Lars-Ingemar Lundström att jämte Bendz och Rappe vara sakkunniga. För att beaktas vid fullgörande av uppdraget har till utredningen överlämnats framställning till Konungen den 23 februari 1953 av fångvårdsstyrelsen angående avhjälpande av arbetsbalansen vid fångvårdens sinnessjukavdelningar jämte underdånigt utlåtande däröver den 17 mars 1953 av medicinalstyrelsen. Till utredningen har inkommit vissa framställningar, däribland en från Psykologiska Föreningen vid Lunds universitet och Sveriges Yngre Psykologers förening. Under utredningsarbetet har kontakt uppehållits med rättspsykiaterkåren och rättspsykiatriska föreningen. Utredningen, som i första hand ägnat sig åt frågan om nedbringandet av väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål, får härmed vördsamt överlämna en promemoria med förslag till vissa åtgärder i sådant syfte. Av skäl, som närmare anges under avd. 3 i promemorian, har utredningen icke ansett framläggandet av förslag i denna del böra uppehållas av den till utredningen jämväl överlämnade frågan om inrättande av kriminal journal. Utredningen kommer senare att redovisa resultatet av sina överväganden härom.

Vid utarbetandet av den nu överlämnade promemorian har utredningen tillgodogjort sig vissa av Sondén utförda förberedande undersökningar. Under den första tiden av utredningens arbete kunde Sondén trots sin sjukdom delgiva utredningen flera värdefulla synpunkter. I övrigt hindrade sjukdomen honom från att deltaga i utredningsarbetet. Halmstad den 30 juni 1953. Erik Nils Bappe

6 Bendz

C. E. Uddenberg

Lars-Ingemar

Lundström

1.

Utredningsuppdraget

V å r a d i r e k t i v i n n e f a t t a s i ett a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t av c h e f e n för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Z e t t e r b e r g , d e n 14 n o v e m b e r 1952 a v följande l y d e l s e : Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet arbetar sedan lång tid tillbaka under stora svårigheter. Tillströmningen av undersökningsfall är större än vad tillgängliga arbetskrafter kan bemästra. Trots att en avsevärd del av undersökningarna utföres såsom extrauppdrag av andra läkare än de fast anställda rättspsykiatrerna, bar arbetsbalansen de senaste åren i stort sett stigit, varigenom det uppkommit långa väntetider för dem som skall undersökas. Att detta är synnerligen olyckligt ligger i öppen dag. Ökningen av arbetsbalansen har i främsta rummet varit märkbar vid de rättspsykiatriska avdelningarna vid sinnessjukhusen. Dessa avdelningar, vilka utför undersökningarna i sådana fall då den tilltalade befinner sig på fri fot, åstadkommer tillhopa omkring 40 å 45 utlåtanden i månaden. Den 1 november 1952 utgjorde antalet till avdelningarna inkomna, ej färdigställda undersökningsfall 266. Vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, där häktade undersökes, r å d d e år 1949 en betydande arbetsbalans, som nedbringades genom extraordinära åtgärder. Därefter har balansen kunnat hållas inom rimliga gränser fram till sommaren 1952, då en oroväckande ökning ånyo inträffat. Den 1 november var sålunda antalet häktade, som undersöktes eller väntade på undersökning, 130. Då dessa avdelningar jämte de extra läkare som anlitas för undersökning av häktade medhinner omkring 40 utlåtanden i månaden, tar det även i fråga om häktade alldeles för lång tid att få undersökningarna utförda. De åtgärder som flera gånger vidtagits för att möta den stigande arbetsbalansen inom undersökningsväsendet har endast kunnat bringa temporär lättnad. Man måste därför konstatera, att det icke är fråga om någon tillfällig överbelastning av undersökningsorganisationen, utan att denna är otillräcklig för de arbetsuppgifter som pålägges den. I fråga om fångvårdens sinnessjukavdelningar har man härvid att beakta, att dessa har även andra uppgifter än att utföra sinnesundersökningar och därunder taga vård om de för undersökning intagna. Avdelningarna skall sålunda även bereda vård åt psykiskt sjuka bland dem som avtjänar frihetsstraff samt åt straffriförklarade som väntar på att få plats på allmänt sinnessjukhus. Vidare utövar läkarna vid dessa avdelningar även eljest psykiatrisk rådgivning beträffande de på fångvårdsanstalter intagna. Avdelningarnas läkare utför dessutom sådana verkställighetsundersökningar som avses i 43 och 63 §§ lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. Ej heller dessa undersökningar medhinnes i den utsträckning som varit avsedd. Många av dem får därför uppdragas åt a n d r a läkare, och man nödgas dessutom i ett stort antal fall utföra sådana undersökningar utan biträde av läkare. Samtidigt som det alltså kan fastslås, att organisationerna för sinnesundersökning och psykiatriskt biträde inom fångvården är otillräckliga för sina uppgifter, måste emellertid konstateras, att det icke är möjligt att genomföra en snabb utbyggnad av dessa organisationer. Ett h i n d e r härför är den för närvarande stora

bristen på utbildade psykiatrer. Denna brist har medfört ett mycket svårt läge även inom den egentliga sinnessjukvården. Under dessa förhållanden måste andra utvägar sökas för att komma till rätta med arbetsbelastningen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Såsom nyss antytts har vissa anordningar redan vidtagits, t. ex. anlitande av utomstående arbetskrafter och tekniska hjälpmedel. Vid flera tillfällen har diskuterats, om sinnesundersökningarna skulle kunna i allmänhet förenklas och förkortas, utan att därför deras kvalitet försämrades. Företagna utredningar torde emellertid ha visat att, även om rationaliseringar och förbättringar alltid i viss grad är möjliga, r å d a n d e arbetsbalans icke kan avlägsnas genom åtgärder, som sålunda, utan särskiljande av olika fall, tar sikte på att förkorta och förenkla sinnesundersökningarna. Andra möjligheter måste därför också prövas. På flera håll i landet har r e d a n det systemet tillämpats att domstol i regel icke beslutar sinnesundersökning, förrän den tilltalade i samband med särskild förundersökning genomgått en kortare läkarundersökning och det därvid befunnits att verklig sinnesundersökning är påkallad. Genom dessa kortare undersökningar har det kunnat undvikas att onödiga sinnesundersökningar kommer till stånd. De erfarenheter som vunnits av detta system ger anvisning om hur nuvarande svårigheter skall kunna övervinnas. Fallets art bör vara bestämmande för om en mera ingående undersökning skall komma till stånd eller om det skall anses tillräckligt med en kortare sådan. Många av de fall som nu underkastas sinnesundersökning torde vara ganska enkla, och tillräckliga upplysningar till ledning för domstolen skulle därför kunna lämnas utan mera tidsödande arbete. Särskilt gäller detta, då undersökning redan förut skett och det endast är fråga om att komplettera denna med iakttagelser om det aktuella tillståndet. Men även eljest kan det förhålla sig så, att det från början är uppenbart att en närmare undersökning icke ger domstolen någon bättre ledning för målets avgörande. I sådant fall bör man kunna nöja sig med kortare undersökning, som enligt vad erfarenheten visat ofta kan lämna domstolen tillräcklig ledning för bedömandet av eventuell abnormitet och bestämmande av samhällsreaktionen. Det är emellertid uppenbart att, om ett sådant system skall k u n n a ge ett ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande resultat, så måste de korta undersökningarna i allmänhet utföras av utbildade rättspsykiatrer. Ty endast den läkare som äger stor erfarenhet av det klientel det här gäller kan efter en kort undersökning komma till säkra slutsatser och lämna anvisningar för fallets vidare behandling. Sinnesundersökningarna är emellertid icke endast avsedda för rättegången vid domstol; deras syfte är naturligtvis också att ge en utgångspunkt för behandlingen i anstalt eller under kriminalvård i frihet. Härvid är det av vikt att undersökningarna utföras och samordnas med senare iakttagelser på sådant sätt att aktuella upplysningar föreligger vid den tidpunkt, då dessa är behövliga. Av hänsyn härtill och även i övrigt finns ett behov av psykiatrisk undersökning och rådgivning på verkställighetsstadiet. Förslag att förbättra de nuvarande möjligheterna härtill föreligger redan i det av 1951 års fångvårdsutredning utarbetade förslaget till räjongplan för fångvården (SOU 1952:21). Ett genomförande av detta förslag skulle emellertid ställa ökade anspråk på de utbildade rättspsykiatrer som står till förfogande. Möjligheten att förverkliga de föreslagna förbättringarna inom fångvården står därför också i visst samband med effektiviseringen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Enligt min mening är det nödvändigt att verksamma åtgärder snarast vidtagas för att nedbringa de nuvarande, för den enskilde betungande och för samhällets rättsvård synnerligen betänkliga väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. 8

Det bör med största skyndsamhet utredas, om detta kan ske genom att noggrannare och mera tidskrävande undersökningar förbehålles sådana allvarliga och svårbedömda fall, där sådan undersökning är mest behövlig, under det att i a n d r a fall undersökningen sker på det sätt som tillgängliga arbetskrafter medgiver. Även andra tänkbara åtgärder bör övervägas för att förkorta väntetiderna och på ett så effektivt sätt som möjligt utnyttja de psykiatrer som står till förfogande inom k r i minalvården. Härvid bör bl. a. beaktas, om den nuvarande obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen kan upphöra. Ett särskilt problem, som i detta sammanhang anmäler sig, är att finna utvägar för att bättre utnyttja de uppgifter och slutsatser som framkommit vid tidigare undersökningar av olika slag beträffande en åtalad eller straffad person. Vissa åtgärder härför har redan vidtagits. Sinnesundersökningar samlas sålunda på kriminologiska centralarkivet, från vilket erforderligt material kan erhållas. Vidare har den 22 juni 1949 utfärdats ett cirkulär till de allmänna domstolarna i riket angående möjligheterna att utnyttja äldre material vid bedömande av sinnesbeskaffenheten hos den som är misstänkt för brott (Svensk Juristtidning 1949, sid. 764). Såsom framhållits i detta cirkulär, kan material för bedömandet ganska ofta finnas i handlingar angående vissa offentliga myndigheters tidigare befattning med den misstänkte. Närmast är det här fråga om barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, skyddskonsulent, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden. Vidare är de verkställighetsundersökningar och andra upplysningar som samlas i centrala fångregistret av betydelse. Mera allmänt uttryckt gäller det sålunda, att de undersökningsresultat som framkommer beträffande samma person inom kriminalvård eller socialvård bevaras i sådan form och hålles tillgängliga på sådant sätt, att de kan utnyttjas icke blott för den behandling, för vilken de tillkommit, utan även för fortsatta undersökningar, då behov därav uppkommer. I diskussionen härom har anförts att man skulle vinna vissa praktiska fördelar, om man förde en sammanhängande kriminaljournal rörande den som är föremål för samhällsingripanden av olika slag. Utan närmare utredning kan jag icke taga ställning till i vad mån det är möjligt att genom en dylik anordning vinna praktiska resultat. Uppenbart är emellertid att, om undersökningsresultaten sålunda kan göras lätt tillgängliga, behovet av mera tidsödande, nya utredningar minskar. Vidare skulle vinnas, att onödigt dubbelarbete och sammanfattande av vad som redan finnes nedtecknat kan undvikas, och att den kvalificerade arbetskraften bättre kan utnyttjas för vård och rådgivning. Även dessa praktiska spörsmål bör alltså utredas, därvid sambandet med pågående utredningar om brottsregistrering och kriminalstatistik bör beaktas. Den nu förordade utredningen torde böra anförtros åt en erfaren rättspsykiater och en domstolsjurist med god kännedom om hithörande frågor. De sakkunniga bör ha möjlighet att under sitt arbete anlita experter. Därest vissa delar av utredningen tar längre tid, bör förslag till skyndsamma åtgärder icke uppehållas därav utan framläggas särskilt.

2 . K o r t redogörelse för d e n n u v a r a n d e u n d e r s ö k n i n g s o r g a n i s a t i o n e n och dess krisläge Enligt 41 § sinnessjuklagen är det i brottmål domstolen som har att fatta beslut om att misstänkt skall underkastas sinnesundersökning. Detta skall ske, om det föreligger anledning till antagande att den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, där ej undersökning av särskilda skäl finnes obehövlig. I samma lagrum stadgas vidare att sinnesundersökning skall ske, där domstolen finner särskild utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande. Som allmän begränsning av domstolens möjlighet att förordna om sinnesundersökning gäller, att för sådan erfordras särskilda skäl, om brottet ej förskyller svårare straff än böter. Utvecklingen i fråga om sinnesundersökningar belyses av tabell 1, som upptager antalet undersökningar, angående vilka utlåtande inkommit till medicinalstyrelsen. Nuvarande organisation av undersökningsväsendet tillkom genom beslut av 1945 års riksdag. Den trädde i kraft den 1 januari 1946 och har sedan dess i stort sett varit oförändrad. Organisationen består av två helt skilda delar, den ena avsedd för undersökning av misstänkt som är häktad och den andra för undersökning av misstänkt på fri fot. S i n n e s u n d e r s ö k n i n g a v h ä k t a d skall enligt 42 § sinnessjuklagen verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd Tabell 1. Antal utlåtanden

Antal utlåtanden

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941

221 328 316 433 501 617 643 680 677 739 998

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 t. o. m. 30/4

1255 1 531 1 750 677 493 303 045 023 033 039 041 359

Tabell 2. Anstalt

Antal överläkare

Antal förste läkare

Antal andre läkare

Antal extra läkare

Långholmen . .

1 Ca 32

2 Ca 31 1 Cg 31

1 Ce 29 1 Cg 29

1 Cg 31 (av Kungl. Maj.-t beviljad för tiden 1/9—31/12 1952 samt 1/2— 30/6 1953) 1 Cg 31 (av Kungl. Maj:t beviljad för tiden dec. 1952— 30/6 1953)

1 Ca 32 2 Ca 31 (tillika styres- (båda tjänsterna man för anstal- vakanta hela ten; avgiver en- 1952 och alltdast i undanjämt; en har uptagsfall psykiat- pehållits av utriska utlåtan- ländsk läkare, den) den a n d r a har endast under ca 3% mån. 1952 kunnat uppehållas med vikarie) Malmö 1 Ca 32 1 Ca 31 Härianda . . . . 1 Ca 32 1 Ca 31 Härnösand . . . 1 Ca 32 (tjänsten vakant under hela 1952 och alltjämt; uppehälles av iverläkaren vid Gådeå sjukhus såsom t. f. sinlessjukläkare not särskilt armode) Västervik . . . . 1 Ca 32

1 Ce 29

i

läkare. Nämnda lagrum innehåller närmare föreskrifter om undersökningen, varav här blott skall anmärkas föreskriften i tredje stycket, att undersökningen skall verkställas utan dröjsmål och utlåtande däröver avgivas sist inom sex veckor från det handlingarna inkom till sinnessjukavdelningen, såvida ej domstolen i särskilt fall på framställning av undersökningsläkaren medger anstånd. Sinnessjukavdelningar finns vid sex fångvårdsanstalter. Dessutom verkställes sinnesundersökning av kvinnor vid fångvårdsanstalten i Växjö, där det finns en arvodesanställd sinnessjukläkare. De sex fångvårdsanstalterna med sinnessjukavdelningar jämte där anställda läkare upptages i tabell 2. Därest läkarbefattning någon längre tid under 1952 eller de fyra första månaderna av 1953 icke kunnat uppehållas med kompetent vikarie, har detta anmärkts i tabellen. 11

Tabell 3. Antal utlåtanden

160 232 202 265 272 324 367 344 355 380 503

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941

År

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 t. o. m. 30/4

Antal utlåtanden

588 704 683 734 536 577 460 550 499 503 517 183

Antalet undersökningar av häktade framgår av tabell 3 över varje år till medicinalstyrelsen inkomna utlåtanden över dylika undersökningar. Det bör observeras, att kapaciteten hos de å sinnessjukavdelningarna anställda läkarna icke motsvarar ovanstående siffror. Utomstående läkare har nämligen i betydande omfattning anlitats för undersökning av h ä k t a d e . Antalet av utomstående läkare verkställda undersökningar utgjorde sålunda under 1949 cirka 260, under 1950 286, under 1951 284 och under 1952 299. Av antalet 1949 hade 88 undersökningar utförts av läkare tillhörande de rättspsykiatriska stationerna för undersökning av misstänkta på fri fot. Tabell 4. T i d p u n k t

1948 1949 1950 1951 1952

1/1 • 1/7 . 1/1 • 1/7 . 1/1 • 1/7 . 1/1 • 1/7 . 1/1 • 1/2 . 1/3 . 1/4 , 1/5 . 1/6 1/7 . 1/8 1/9 1/10 1/11 1/12 1/1 1/2 1/3 1/4 1/5

Häktade, väntande på undersökning

70 66 133 105 77 83 88 80 108 95 84 104 101 91 98 115 129 135 130 136 146 140 129 123 117

Därav väntande sedan mera än två månader

2 1 28 34 4 3 13 1 21 24 18 24 13 13 12 27 39 34 24 28 37 43 58 44 37

Tabell 5. Sjukhus

Antal överläkare

Antal förste läkare

Antal andre läkare

Antal extra läkare

Psykiatriska sjukhuset . .

1 Ca 32

2 Ca 31

2 Ce 29

Tjänsten såsom förste läkare vid Ryhovs sjukhus har disponerats tiderna 1/3— 31/7 1952 och 1/9 1952—30/6 1953

Ulleråker

1 Ca 32

....

Ryhov

1 Ca 32

1 Ca 32

S:t Jörgen . . . Marieberg . . .

Sidsjön Umedalen

1 Ca 32 1 Ca 32 (vak. hela 1952 och alltjämt; vikarie saknats) 1 Ca 32 ... 1 Ca 32

1 Ce 29 1 Ca 31 (vikarie saknats (vikarie saknats 5V2 mån. 1952) 8 mån. 1952) 1 Ca 31 (vak. hela 1952 och alltjämt; vikarie saknats) 1 Ce 29 1 Ca 31 (vikarie saknats 6 mån. 1952 och från mars 1953) 1 Ce 29 1 Ca 31

Dessa läkare hade anlitats för att övervinna en akut krissituation beträffande undersökning av häktade. Väntetidernas längd och antalet häktade, som vid vissa tidpunkter under de senaste åren väntat på undersökning, framgår av tabell 4. Som jämförelse må nämnas, att antalet väntande vid undersökning av 500 fall om året eller 10 per vecka lämpligen ej bör överstiga 60, därest den stadgade undersökningstiden av 6 veckor ej skall överskridas. Väntetider överstigande fyra månader har även förekommit, men det har endast rört sig om enstaka fall. S i n n e s u n d e r s ö k n i n g a v d e n s o m ä r p å f r i f o t skall enligt 43 § sinnessjuklagen verkställas av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus. Bestämmelserna om dylika undersökningar överensstämmer i allt väsentligt med bestämmelserna om undersökning av häktade. Den normala undersökningstiden är även densamma eller sex veckor. Undersökningsavdelningar finns vid åtta statliga sinnessjukhus. Härtill kommer att på Gotland undersökningar av både häktade och icke häktade utföres av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus mot särskild ersättning för varje fall. De åtta sinnessjukhusen med undersökningsavdelningar jämte 13

Tabell 6. Antal utlåtanden

År

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941

61 96 114 168 229 293 276 336 322 359 495

Antal utlåtanden

År

1942 . 1943 1944 . 1945 . 1946 . 1947 1948 . 1949 1950 . 1951 . 1952 1953 t. o. m. 30/4

667 827 1 067 943 957 726 585 473 534 536 524 176

vid avdelningarna anställda läkare är upptagna i tabell 5. Liksom beträffande motsvarande tabell angående fångvårdens sinnessjukavdelningar h a r däri anmärkts om befattning någon längre tid under 1952 eller de fyra första månaderna 1953 ej kunnat uppehållas med kompetent vikarie. Antalet undersökningar av icke häktade framgår av tabell 6 avseende till medicinalstyrelsen inkomna utlåtanden. Vid bedömandet av kapaciteten hos undersökningsväsendet för icke h ä k Tabell 7. Tidpunkt

1/3 1/9 1947 1/1 1/7 1948 1/1 1/7 1949 15/1 1/7 1950 1/8 1951 1/1 1/7 1952 1/1 1/2 1/3 1/4 1/5 1/6 1/7 1/8 1/9 1/10 1/11 1/12 1953 1/1 1/2 1/3 1/4 1/5

14 Icke häktade, väntande på undersökning

83 112 139 102 115 81 142 158 198 228 267 278 266 255 256 250 234 246 254 258 261 260 258 271 251 260 264 259

Därav väntande sedan mera än två månader

Därav väntande sedan mera än fyra månader

Därav väntande sedan mera än sex månader

Uppgifter härom saknas

101 104 147 172 178 174 160 160 154 134 147 175 171 151 153 166 163 181 164 166

34 36 67 89 101 106 97 100 84 69 90 96 99 98 84 84 87 98 100 109

16 19 25 63 57 48 46 54 49 32 34 42 57 48 42 43 37 41 47 48

Tabell 8. Ar

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

Anmälan om be- Härav ändrad be- Av domstol på Härav ändrad behov av ytterligare dömning av eget initiativ bedömning av granskning med.-styr. gärda yttranden med.-styr. An% av An% av An% av An% av samtliga tal tal samtliga tal samtliga tal samtlig: utlåt. utlåt. utlåt. utlåt.

34 31 56 50 63 90 59 77 63 54 44

5,8 4,4 8,2 6,8 11,8 15,6 12,8 14,0 12,6

10,7 8,5

Uppgifter härom saknas 32 25 22 18

5,8 5,0 4,4 3,5

25 8 22 15

4,5 1,6 4,4 2,9

2 1 1 1

0,4 0,2 0,2 0,2

tade bör ovan nämnda siffra för 1949 ökas med 88, motsvarande det antal undersökningar av häktade, som nämnda år utfördes av läkare å sinnessjukhusens undersökningsavdelningar. Å andra sidan har från och med 1952 utomstående läkare anlitats även för undersökning av icke häktade. Antalet av sådana läkare utförda undersökningar uppgick under 1952 till 76. Väntetidernas längd och antalet väntande icke häktade framgår av tabell 7. Det lämpliga antalet väntande synes vid ett årligt antal undersökningsfall av 600 ej böra överstiga 70. Undersökningstider för icke häktade på upp till ett år har även förekommit. Sålunda fanns bland de väntande den 1 maj 1953 15 som väntat i minst 8 månader. Av dessa hade 9 väntat i mera än 10 månader. I ovanstående tabell om väntetidens längd har undantagits exceptionella fall, såsom då den misstänkte ej kunnat anträffas eller beslutet om sinnesundersökning överklagats. Dylika fall har i allmänhet ej vid någon tidpunkt uppgått till flera än ett tiotal. Utlåtanden angående såväl häktade som icke häktade är underkastade m e d i c i n a l s t y r e l s e n s o b l i g a t o r i s k a g r a n s k n i n g . För att möjliggöra denna granskning föreskriver sinnessjuklagen (42 § femte stycket och 43 § fjärde stycket), att vederbörande undersökningsläkare skall, samtidigt med att utlåtandet avgives till domstolen, insända en avskrift av detsamma till medicinalstyrelsen. Finner styrelsen anledning föreligga till ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen att ofördröj ligen underrätta domstolen därom. Även om sådan anmälan sker, föreligger icke någon skyldighet för domstolen att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande. Det är dock en nästan undantagslös regel att så sker. Å andra sidan är domstolen oförhindrad att inhämta yttrande från medicinalstyrelsen, även om styrelsen ej funnit anledning till erinran mot undersökningsläkarens utlåtande. 15

Tabell !). 1

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

74 73 93 82 112 85 81 97 77 68 59

11,1 8,8 8,7 8,7 11,7 11,7 13,8 20,5 14,4 12,7 11,1

8 Unueifter härom saknas

55 41 31 28

11,6 7,7 5,8 5,3

13 17 15 24

2,7 3,2 2,8 4,6

0,4 0,6 0,4 0,7

2 3 2 3

Den obligatoriska granskningen av utlåtanden angående häktade belyses av tabell 8. Motsvarande siffror rörande den obligatoriska granskningen av utlåtanden angående icke häktade framgår av tabell 9. För att erhålla en fullständig bild av det nuvarande undersökningsväsendet är det nödvändigt att även beröra de k o r t a r e l ä k a r u n d e r s ö k n i n g a r , som äger r u m j ä m l i k t l a g e n d e n 2 2 j u n i 1 9 3 9 o m s ä r s k i l d f ö r u n d e r s ö k n i n g i b r o t t m å l . Enligt 4 § nämnda lag må domstolen, när skäl därtill äro, besluta att läkarintyg angående misstänkt skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar, skall förordnas, därest den misstänkte Tabell 10. Betr. icke häktade upptagningsomBetr. häktade från från rådet för rättspsykiupptagningsområdet atriska avdelningen för sinnessjukavdel- vid S:t Lars sjukhus, ningen vid central- dvs. Malmöhus och fängelset i Malmö, Kristianstads län, dvs. Malmöhus, Kris- Halmstad stad samt tianstads, Blekinge, Listers och SölvesHallands, Kronobergs borgs, Bräkne och och Jönköpings län Hallands södra domsagor

Antalet under 1952 av underrätt införskaffade läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål . . . . Antalet intyg av de under 1. upptagna, som varit obligatoriska jäml. st. 2 ovannämnda lagrum Antalet intyg av de under 1. upptagna, som utfärdats av psykiater Antalet fall av de under 1. upptagna, betr. vilka sedermera i målet förordnats om sinnesundersökning jäml. sinnessjuklagen Antalet fall under 1952, då domstolen tillämpat 5: 5 eller 5: 6 strafflagen med stöd av intyg jäml. 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål 16

Tabell 11.

1. Antalet under 1952 införskaffade läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål 2. Antalet intyg av de under 1. upptagna, som varit obligatoriska jäml. st. 2 ovannämnda lagrum 3. Antalet intyg av de under 1. upptagna, som utfärdats av psykiater 4. Antalet fall av de under 1. upptagna, betr. vilka sedermera i målet förordnats om sinnesundersökning jäml. sinnessjuklagen , 5. Antalet fall under 1952, då domstolen tillämpat 5 : 5 eller 5 : 6 strafflagen med stöd av intyg jäml. 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål

Betr. häktade

Betr. icke häktade

2 102

67 13 17 1 2

är häktad, läkare vid anstalten och eljest annan läkare, om möjligt en psykiater. Dylikt intyg måste enligt andra stycket av nämnda lagrum inhämtas, innan någon domes till ungdomsfängelse, om ej fullständig undersökning jämlikt sinnessjuklagen ägt r u m . Den rådande krissituationen i fråga om undersökningar jämlikt sinnessjuklagen synes ha lett till utvidgad användning av den korta undersökningen enligt 1939 års lag. För att erhålla en uppfattning härom har från samtliga underrätter inom upptagningsområdena för sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Malmö och rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus i Lund inhämtats vissa uppgifter angående användandet av korta undersökningar under 1952. Uppgifterna är sammanställda i vidstående tabell 10. Till jämförelse kan nämnas att antalet under 1952 avgivna rättspsykiatriska utlåtanden jämlikt sinnessjuklagen utgjorde för sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Malmö 101 och för rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus 46. Sedan vi erfarit, att de korta undersökningarna i särskilt stor utsträckning använts i Göteborg har från rådhusrätten i Göteborg inhämtats motsvarande uppgifter, vilka framgår av tabell 11.

2 — 32570

3 . Möjliga å t g ä r d e r för v ä n t e t i d e r n a s

nedbringande

Såväl av direktiven som av de under 2. ovan lämnade uppgifterna framgår att nuvarande situation i fråga om sinnesundersökningar i brottmål inger allvarliga betänkligheter. Det framgår även att krissituationen icke är tillfällig utan att undersökningsorganisationen, även om tidvis viss förbättring kunnat skönjas, varit otillräcklig för sina uppgifter under större delen av den tid som förflutit sedan den i nuvarande utformning trädde i kraft den 1 januari 1946. Den närmast till hands liggande lösningen att förbättra en otillräcklig organisation borde ju vara att utbygga densamma. Denna utväg avvisas emellertid i direktiven med hänvisning till nu rådande brist på utbildade psykiatrer. Det uppdrag som lämnats oss går i stället ut på att finna andra utvägar för att komma till rätta med överbelastningen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Denna begränsning av vårt uppdrag har vi dock icke ansett utgöra hinder för oss att föreslå en utökning av den i organisationen ingående icke-medicinska personalen, som, enligt vad vi funnit, icke medger ett effektivt utnyttjande av tillgängliga läkarkrafter. I detta sammanhang har vi även kommit in på vissa andra problem, som ej direkt ingår i utredningsuppdraget, såsom frågorna om arbetsmetoderna inom undersökningsväsendet och frågan om rättspsykiaterkårens rekrytering. Våra förslag i nu nämnda hänseenden redovisas under avd. 4 nedan. När det gäller att nedbringa den inom undersökningsväsendet förefintliga överbelastningen utan att öka antalet inom organisationen anställda psykiatrer, står ingen annan utväg öppen än att minska arbetet för psykiatrerna. Det ligger då närmast till hands att låta detta ske genom att införa legala begränsningar i fråga om domstolarnas möjligheter att förordna om sinnesundersökning och därigenom nedbringa antalet undersökningsfall. 1945 års lagstiftning innefattade — låt vara av andra skäl •— ett steg i den riktningen genom införandet av bestämmelsen i 41 § andra stycket sinnessjuklagen, att sinnesundersökning, om brottet ej förskyller svårare straff än böter, får ske endast av särskilda skäl. Tänkbart är givetvis att införa begränsningar även vid brott, som förskyller frihetsstraff. Vi vill emellertid framhålla, att den sedan flera år rådande krissituationen inom undersökningsväsendet redan inneburit en hämsko på domstolarna i fråga om förordnande om sinnesundersökning. Tabell 1 ovan visar att antalet verkställda undersökningar, efter att under några år kraftigt ha stegrats, sedan 1948 hållit sig tämligen konstant vid en siffra något överstigande 1 000 om året. Även om man räknar med den uppkomna balansen, har alltså den under 18

senare år stegrade brottsligheten icke lett till någon nämnvärd ökning av antalet förordnanden om sinnesundersökning. Domstolarna är sålunda redan nu så återhållsamma, när det gäller att förordna om sinnesundersökning, att det icke utan allvarliga vådor för straff rättskipningen torde vara möjligt att minska antalet undersökningar. Tvärtom torde på många håll föreligga ett önskemål att rättspsykiatrisk sakkunskap anlitas i större utsträckning än vad nuvarande förhållanden medger. Ett nedbringande av väntetiderna kommer därför sannolikt att leda till ett ökat antal förordnanden om sinnesundersökning. En sådan utveckling synes i och för sig vara att hälsa med tillfredsställelse. De åtgärder, som planeras i fråga om undersökningsväsendet, bör därför ha till målsättning icke blott att bemästra nuvarande situation utan även att för framtiden möjliggöra anlitande av sinnesundersökning i större utsträckning än vad nu är fallet. Hur stor ökningen av antalet sinnesundersökningar kan tänkas bli är icke möjligt att bedöma. Det kan emellertid nämnas att i Danmark antalet sinnesundersökningar i brottmål för närvarande uppgår till cirka 2 000 om året. Enligt vad vi erfarit, förberedes där ändrade bestämmelser, vilka beräknas leda till en avsevärd höjning av denna siffra. Om vi sålunda avvisar tanken att begränsa domstolarnas möjligheter att förordna om sinnesundersökning, synes tre utvägar stå öppna för att uppnå den åsyftade minskningen av rättspsykiatrernas arbete. Den första utvägen är den redan antydda att förstärka den icke-medicinska delen av personalen och införa moderna arbetsmetoder i fråga om undersökningarna. Som redan nämnts ingår vi närmare på dessa frågor under avd. 4 nedan. Det är emellertid tydligt att där förordade åtgärder endast kan ha begränsad verkan. Den andra utvägen är att underlätta det arbete, som föregår själva undersökningen, främst genom att det material som erfordras för undersökningarna ställes till psykiatrernas förfogande på ett för dem mindre arbetskrävande sätt. Slutligen kan såsom tredje utväg ifrågasättas att ställa lägre krav på omfattningen av undersökningarna och utförligheten hos utlåtandena. Om så visar sig erforderligt, bör samtliga dessa utvägar kunna anlitas. Vi vill först undersöka vilka åtgärder som kan tänkas för att erforderligt material för undersökningarna lättare skall stå till undersökningsläkarens förfogande. Denna väg till frågans lösning vore självfallet att föredraga, om den ensam ledde till målet. För närvarande måste i många fall mycken tid ägnas åt att från olika håll insamla material angående den person som skall undersökas (i det följande merendels kallad den misstänkte). Denne har i de flesta fall tidigare någon gång varit föremål för samhällsingripande, ibland vid flera olika tillfällen och av olika myndigheter. Det gäller då för läkaren att med ledning av de uppgifter som finns i akten i det aktuella målet eller efter upplysningar av den misstänkte rekvirera akter, journaler eller protokoll från de myndigheter eller andra samhällsorgan som tidigare tagit befattning med honom. Sedan detta många gånger tidskrävande arbete 19

utförts, visar det sig oftast att det insamlade materialet är både omfattande och svårbearbetat. Jämte mängder av oväsentligheter innehåller materialet mycket ofta upprepningar. Det blir därför vanligen ett tidsödande arbete att av detta material inhämta de för undersökningen väsentliga upplysningarna. Åtskilligt skulle kunna vinnas om undersökningsavdelningarna kunde befrias från det ovan beskrivna efterforsknings- och insamlingsarbetet och framförallt om det för undersökningen erforderliga materialet förelåge i mera lättarbetat skick. Härmed kommer vi in på frågan om den i direktiven antydda kriminal journalen rörande person som är föremål för samhällsingripanden av olika slag. Tanken på en dylik journal upptogs av framlidne docenten Torsten Sondén i ett föredrag vid en rättspsykiatrisk kurs i Lund den 3 oktober 1952, vilket föredrag senare publicerats i Svensk Juristtidning 1953 sid. 90 ff., vartill vi hänvisar. En journal eller akt, vari samlas material från olika samhällsingripanden mot en och samme person, synes obestridligen kunna bidraga till lösningen av ovan angivna problem beträffande sinnesundersökningar i brottmål och därjämte vara en ovärderlig kunskapskälla för olika myndigheter inom kriminal- och socialvården. Flera med inrättandet av en sådan journal eller akt sammanhängande frågor — t. ex. spörsmålen vilka delar av kriminal- och socialvården den skall omfatta, hur den skall föras, var den skall förvaras när den icke behöver användas och hur den skall bedömas ur sekretessynpunkt — torde emellertid kunna bli föremål för olika lösningar. Då vi ännu ej hunnit verkställa de undersökningar som erfordras för att taga bestämd ståndpunkt till dessa frågor, har vi icke velat låta övriga förslag till nedbringande av väntetiderna vid sinnesundersökningar uppehållas av utredningen härom utan framlagt dessa förslag särskilt. En sådan ordning har vi ansett så mycket mera försvarbar, som inrättandet av någon form av kriminal journal, hur betydelsefull denna fråga än må vara på något längre sikt, dock icke kan antagas medföra någon omedelbar lättnad för nu rådande situation i fråga om sinnesundersökningar. Kriminaljournalen måste nämligen föras under avsevärd tid, kanske flera år, innan den blir en upplysningskälla av sådan betydelse att den i större utsträckning underlättar undersökningsläkarens arbete. Även om vi sålunda ännu ej är beredda att framlägga något fullt genomarbetat förslag till åtgärder för att underlätta läkarnas arbete, har vi dock ansett att alla de åtgärder, som med nuvarande system kan verka i sådant syfte, snarast bör vidtagas. Förslag till dylika åtgärder — låt vara med ganska begränsad verkan — finns upptagna under avd. 8 nedan. Det ovan anförda torde visa att det icke finns annan utväg att snabbt komma till rätta med väntetiderna än att ställa lägre krav på omfattningen av undersökningarna och utförligheten hos utlåtandena. Det är givet att denna väg icke kan beträdas utan viss risk för sänkning av sinnesundersökningarnas kvalitet. En avgörande synpunkt vid utformandet av vårt förslag måste därför vara att såvitt möjligt söka eliminera denna risk. Det är tydligt 20

att risken blir mindre, om förenklingen av undersökningarna sker på det i direktiven angivna sättet att noggrannare och mera tidskrävande undersökningar förbehålles de allvarliga och svårbedömda fallen, under det att andra fall undersökes på det sätt tillgängliga arbetskrafter medgiver. Hur riktig en sådan differentiering av undersökningarna i princip än kan synas vara, är det dock uppenbart att i praktiken många tveksamma fall kommer att uppstå. Det blir därför av stor vikt att taga ställning till frågorna vem som skall fatta detta avgörande — domstolen eller undersökningsläkaren — och på vilket stadium av rättegången detta avgörande skall ske. Våra synpunkter på dessa frågor ävensom vårt förslag i övrigt beträffande undersökningarnas differentiering behandlas under avd. 5 nedan. Även om vi lägger stor vikt vid differentieringen av undersökningarna, tror vi dock icke att denna åtgärd är tillräcklig för att uppnå balans mellan undersökningarnas antal och tillgängliga arbetskrafter, än mindre att bemästra den ökning av antalet undersökningsfall, som torde vara att förvänta. Vi har därför ansett oss böra undersöka möjligheten att förenkla och förkorta utlåtandena över verkställda undersökningar även i sådana fall då det saknas anledning att inskränka själva undersökningen. Det hade uppenbarligen varit önskvärt att en sådan ändring genomförts samtidigt med inrättandet av en kriminaljournal. Trots att så ej kunnat ske, har vi ansett det nödvändigt att redan nu framlägga förslag om utlåtandenas förenkling. Vårt förslag härutinnan återfinnes under avd. 6 nedan. En differentiering av undersökningarna och en förkortning av utlåtandena aktualiserar frågan om den nuvarande obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen. Denna granskning bygger på den förutsättningen att allt det material och alla de iakttagelser, varpå undersökningsläkaren grundar sitt utlåtande, är tillgängliga för den befattningshavare som inom medicinalstyrelsen verkställer granskningen. Detta har hittills skett genom den mycket utförliga undersökningsjournal som i avskrift fogas vid utlåtandet. Främst av det skälet att dylik journal enligt vårt förslag icke bibehålles men även av andra skäl föreslår vi att den obligatoriska granskningen i medicinalstyrelsen skall avskaffas. Vi har under avd. 7 nedan närmare utvecklat vårt förslag i denna del.

4.

Organisationsfrågor

1 direktiven uttalas, att den nuvarande organisationen är otillräcklig för de uppgifter som pålägges densamma. Om riktigheten av detta uttalande torde icke råda några delade meningar. För att få en verklig bild av läget inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är det dock icke nog att konstatera att organisationen är otillräcklig. Man måste även fastslå att denna i sig själv otillräckliga organisation icke kunnat bringas att fungera i avsedd omfattning. Detta har berott dels på att läkartjänster stått obesatta och icke kunnat uppehållas med vikarier och dels på att det varit nästan omöjligt att erhålla sjuk- och semestervikarier för läkarna. Angående läget fram till 1950 hänvisas till professor Olof Kinbergs nämnda år avgivna betänkande med förslag till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, SOU 1950: 24, särskilt sid. 13 ff. Läget har sedan dess icke undergått någon förbättring. Av tabellerna 2 och 5 ovan framgår sålunda, att under 1952 två överläkartjänster, tre förste läkartjänster och två andre läkartjänster icke kunnat på ett tillfredsställande sätt uppehållas med vikarie. Läget för dagen har på grund av dödsfall ytterligare försämrats. Även om de nu aktuella svårigheterna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet sålunda är betydande, inger dock den framtida utvecklingen de allvarligaste farhågorna. Sedan de vid organisationens utbyggnad den 1 j a n u a r i 1946 tillkomna läkartjänsterna besatts, har nämligen avgången från tjänsterna varit betydande, under det att rekryteringen till rättspsykiaterbanan varit obetydlig, nästan ingen. Här torde det vara på sin plats att tala om en hotande katastrof. Anledningen till rekryteringssvårigheterna är naturligtvis i första hand bristen på psykiatrer över huvud taget. Denna förklaring torde dock icke vara uttömmande. Även om läkarbristen är besvärande inom den allmänna sinnessjukvården, har det dock i allmänhet lyckats att där erhålla kompetenta sökande till överläkar- och förste läkartjänsterna, vilket, såsom ovan nämnts, ingalunda alltid varit fallet inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Man måste därför fråga sig vad anledningen kan vara till dessa särskilda rekryteringssvårigheter. Utan anspråk på fullständighet vill vi peka på ett par omständigheter. Rättspsykiaterns arbete är av mycket speciell natur. Redan häri ligger en risk för isolering. Denna har ytterligare förstorats genom det sätt, varpå undersökningsväsendet är organiserat. Den fåtaliga rättspsykiaterkåren är sålunda uppdelad i två ungefär lika stora grupper, en inom fångvården och 22

en inom sinnessjukvården, vilka grupper i sin tur är uppdelade på ett flertal över hela landet spridda avdelningar. Olägenheterna av denna starka uppdelning av rättspsykiaterkåren, vilken måhända är nödvändig ur andra synpunkter, hade kunnat motverkas genom tjänstebyten mellan rättspsykiatrerna och läkarna inom den allmänna sinnessjukvården. Straff lagberedningen ansåg (SOU 1942: 59 sid. 142), att ett dylikt läkarutbyte borde vara till gagn för båda verksamhetsområdena. Även professor Kinberg framhöll angelägenheten av att det ordnades möjligheter för tjänstebyten på en eller flera månader mellan läkarna vid undersökningsstationerna och sinnessjukhusen (Kinbergs förut omnämnda betänkande sid. 52). Intet har emellertid åtgjorts i denna fråga. Utan tvivel har denna underlåtenhet bidragit till att öka rättspsykiatrernas isolering och därigenom försvårat rekryteringen. En annan återhållande faktor för den som funderar på att ge sig in på rättspsykiaterbanan är ovissheten om meritvärdet av tjänstgöring inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet för sökande till andra psykiatertjänster, särskilt tjänster inom den allmänna sinnessjukvården. Ett undanröjande av denna ovisshet med vederbörligt beaktande av värdet av rättspsykiatrisk tjänstgöring skulle säkerligen göra sitt till för att underlätta rekryteringen. En omständighet slutligen, som främst berör undersökningsavdelningarna vid sinnessjukhusen och som säkerligen bidragit till rekryteringssvårigheterna, är det ensartade arbetet inom dessa avdelningar. Något mera omväxlande är arbetet för psykiatrerna inom fångvården, vilka vid sidan av undersökningsarbetet bland annat har att sörja för vård av psykiskt sjuka bland de intagna. Någon väsentlig ändring härutinnan torde dock icke kunna påräknas så länge den nuvarande tudelningen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet består. Det ingår icke i vårt uppdrag att utreda behovet av ändringar i den rättspsykiatriska läkarorganisationen, långt mindre att föreslå några ågärder i syfte att förbättra rekryteringen till denna organisation. Vi har emellertid ansett oss böra uttala våra åsikter härom samt framhålla de allvarliga, ja rent av katastrofala följderna av ett fortsatt dröjsmål med lösandet av dessa frågor. I nuvarande läge, då man under lång tid framåt icke kan räkna med någon ökning utan tvärtom kan befara en minskning av antalet inom organisationen verksamma psykiatrer, är det av största vikt att tillgängliga psykiatrer utnyttjas på mest effektiva sätt. Den riktiga principen för undersökningsarbetets bedrivande måste vara, att psykiatern icke utför något arbete, som med fördel kan överlåtas på socialassistenten eller skrivpersonalen. Å andra sidan bör socialassistenten icke göra sådant arbete, som lämpligen kan utföras av skrivpersonalen. Kinberg framhåller i sitt ovannämnda betänkande (sid. 28), att det är angeläget att arbetet med de rättspsykiatriska undersökningarna organiseras såsom teamwork, så att varje läkare tillsammans med en socialarbetare och en skrivarbetare utgör en arbets23

enhet. Riktigheten av detta Kinbergs uttalande om den lämpliga arbetsenheten har bekräftats av erfarenheten. Det har nämligen visat sig att de bästa resultaten i fråga om antalet avgivna utlåtanden har vunnits vid de undersökningsavdelningar, som består av en läkare, en socialassistent och ett skrivbiträde. För att erhålla en uppfattning om den ökning av antalet socialassistenter och av skrivpersonalen som kan vara erforderlig för att tillgängliga läkarkrafter skall k u n n a effektivt utnyttjas, har vi begärt uppgifter härom från överläkarna vid undersökningsväsendets samtliga avdelningar. Samtidigt har anhållits om uppgift å den ytterligare maskinella utrustning, som kan erfordras i samma syfte. Däremot har vi icke ansett oss böra upptaga frågan om särskild psykologisk expertis, då lösandet av denna fråga — hur önskvärd den i och för sig kan vara — dock icke kan förväntas ha någon omedelbar betydelse för väntetidernas nedbringande. Svaren på våra förfrågningar redovisas i vidstående tabell. I denna har till jämförelse anmärkts nuvarande icke-medicinsk personal ävensom det nuvarande antalet läkare, som självständigt avgiver utlåtande. Som framgår av tabell 12 begäres en ökning med 5 å 6 socialassistenter och samma antal befattningar tillhörande skrivpersonalen. Vi anser att dessa nya befattningar på ett ändamålsenligt sätt skulle komplettera nu befintliga arbetsenheter. Behovet av befattningarna bestyrkes även av vad vi i övrigt har oss bekant angående förhållandena på de berörda avdelningarna. Vi vill därför tillstyrka att befattningarna inrättas. Även önskemål angående maskinell utrustning m. m. tillstyrkes av oss. Vi har icke ansett oss böra framlägga förslag om lönegradsplaceringar och anställningsformer för de förordade nya befattningarna, eftersom vi förutsätter att förslag h ä r o m framkommer från vederbörande centrala ämbetsverk.

U

Tabell 12. Antal läkare, som självständigt skriver utlåtande

Avdelning

Nuvarande biträdespersonal Soc.-ass.

Skrivpersonal

Begärd ökning av biträdespersonalen Soc.-ass.

Skrivpersonal

Långholmen . .

7 Haga

2 2

2 2

2 1 ( + en vaktfru)

1 0

1 1

0 En kurator el. soc.-ass.

1 Malmö Härianda

....

Västervik . . . . 1 Härnösand . . 1 (uppehälles endast som arvodesbefattning) 1 (arvodesVäxjö befattning)

Två diktafoner jämte sekreterareapparater. 1 (när En skrivmaförste lä- skin till det kartjäns- nya skrivbiten blir trädet. besatt) Två diktafoner jämte sekreterareapparater. Bättre lokaler.

Psykiatriska sjukhuset . .

1 Ulleråker

. .

1 S:t Jörgen . . . Marieberg . . . Sidsjön

2 0 1

1 0 1

2 1 1

1 1 (samtliga undersökningar på Gotland utföres av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus mot särskild ersättning för or varje fall)

....

Ryhov S:t Lars

Umedalen S:t Olof

...

Övriga önskemål

1 1

Lämplig lokal, hjälp av sjukvårdsutbildad personal och upprustning av instrumentbeståndet. En diktafon jämte sekreterareapparat, fyra skrivmaskiner, nya kontorsmöbler samt anslag till litteratur. Bättre lokaler och en sekreterareapparat. En diktafon jämte sekreterareapparat. En fotostateringsapparat. Bättre lokaler. En diktafon jämte sekreterareapparat.

5. U n d e r s ö k n i n g a r n a s

differentiering

Redan för närvarande äger en viss differentiering av sinnesundersökninga r n a r u m ; det förekommer dels fullständiga sinnesundersökningar enligt sinnessjuklagen och dels korta undersökningar enligt 4 § lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Denna senare form av undersökning betecknas i fortsättningen kort undersökning till skillnad från fullständig undersökning enligt sinnessjuklagen. Den korta undersökningen är konstruerad som ett komplement till den särskilda förundersökningen (i det följande kallad personundersökning till undvikande av förväxling med förundersökning = polisundersökning). Avsikten med den korta undersökningen angavs i förarbetena till lagen den 22 juni 1939 vara att ge upplysning om den tilltalades fysiska och psykiska konstitution och hans hälsotillstånd samt att ådagalägga, huruvida det finnes anledning misstänka att den tilltalade lider av sjuklig rubbning av själsverksamheten eller psykisk abnormitet. Det tillades, att om efter sådan undersökning anledning finnes att antaga att den tilltalade faller under 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, står det domstolen öppet att förordna om undersökning enligt sinnessjuklagen samt att intyget sålunda icke är avsett att göra utlåtande enligt sinnessjuklagen överflödigt. 1 Dessa uttalanden bör ses mot bakgrunden av den vid tiden för uttalandena gällande lydelsen av 41 § sinnessjuklagen, vilken innebar att undersökning enligt nämnda lag måste ske, om domstolen ville tillämpa 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen. Genom 1945 års lagstiftning skedde en uppmjukning av denna regel, i det att undersökning kan underlåtas, där »av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig». Straff lagberedningen 2 nämnde som exempel på fall, då undersökning var överflödig, att brottet begåtts av en notoriskt sinnessjuk person, t. ex. en förrymd sinnessjukhuspatient, i vilket fall nödig utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet torde vara för domstolen tillgänglig eller kunde införskaffas utan den omgång och tidsutdräkt som ett förordnande om sinnesundersökning innebär. Ett annat av strafflagberedningen nämnt fall är att den tilltalade tidigare, kanske flera gånger, varit föremål för sinnesundersökning och därvid befunnits lida av en konstitutionell psykisk abnormitet, som ej kan antagas ha undergått någon förändring under den tid som förflutit efter undersökningen. De i tabellerna 10 och 11 lämnade uppgifterna angående användandet av den korta undersökningen synes ge vid handen, att dylik undersökning i J 2

26 N J A 11:1940 s. 291. SOU 1942:59 s. 194.

viss, låt vara ringa omfattning fått ersätta undersökning enligt sinnessjuklagen. Denna utveckling, som knappast stått i överensstämmelse med ovan nämnda uttalanden angående avsikten med den korta undersökningen, torde ha framtvingats av de exceptionellt långa väntetiderna vid undersökning enligt sinnessjuklagen. Det största värdet med den korta undersökningen — vid sidan av dess primära uppgift att fullständiga personundersökningen — torde emellertid vara att åtskilliga onödiga undersökningar enligt sinnessjuklagen därigenom kunnat undvikas. Den erfarenhet som vunnits av den korta undersökningen synes visa att en differentiering av sinnesundersökningarna skulle kunna ske på två olika vägar. Den ena är att väsentligt utvidga användningen av den korta undersökningen och låta denna i ett ej alltför ringa antal fall ersätta den fullständiga undersökningen. Utlåtandet över undersökningen skulle emellertid bibehålla sin karaktär av intyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål och den lagliga grunden till underlåtenheten att förordna om fullständig undersökning skulle vara den inledningsvis berörda undantagsbestämmelsen i 41 § sinnessjuklagen. Den andra vägen är att i en del fall inskränka undersökning jämlikt sinnessjuklagen till att ungefärligen motsvara den nuvarande korta undersökningen. Denna begränsade undersökning skulle emellertid bibehålla sin karaktär av undersökning jämlikt sinnessjuklagen och sålunda icke kunna utföras av andra än i sinnessjuklagen angivna läkare. Fördelarna med en utvidgad användning av intyget jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål är uppenbara. Den korta undersökningen bör i allmänhet kunna ske i anslutning till personundersökningen och särskilt dröjsmål därigenom undvikas. För kort undersökning gäller ej regeln i 41 a § sinnessjuklagen, att beslut om sinnesundersökning ej må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma. Den korta undersökningen skulle därför även i mål, vari åtalet bestrides, alltid kunna äga rum under målets förberedande till huvudförhandling och de nu understundom förekommande, mycket kritiserade dubbla huvudförhandlingarna därigenom undvikas. I förekommande fall bör undersökningsledaren med stöd av bestämmelserna i 23 kap. 14 § rättegångsbalken göra framställning till domstolen om införskaffande av intyg över kort undersökning. Gentemot de nu antydda fördelarna bör beaktas att ett ersättande av undersökning jämlikt sinnessjuklagen med kort undersökning i vissa fall kan medföra komplikationer som följd av att den korta undersökningen icke utgör sinnesundersökning i sinnessjuklagens mening. 47 § nämnda lag reglerar h u r u skall förfaras med den misstänkte efter sinnesundersökningen. Lagrummet innebär bl. a., att en undersökt, som av domstol förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet fri från ansvar och som enligt infordrat utlåtande är i behov av vård å sinnessjukhus, blir intagen för vård 27

på sådant sjukhus. Detta sker på grund av domen och utlåtandet, utan iakttagande av de föreskrifter som eljest gäller för intagning på sinnessjukhus. Nu är frågan huru skall förfaras med en person, som av domstol förklaras straffri med stöd av intyg över kort undersökning och som enligt detta intyg är i behov av vård å sinnessjukhus. 47 § sinnessjuklagen torde i dylikt fall icke vara tillämplig, eftersom uttrycket »infordrat utlåtande» tydligen avser utlåtande över undersökning jämlikt sinnessjuklagen och icke ett intyg över undersökning jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål. Den dömde kominer sålunda icke att på grund av domen bli intagen på sinnessjukhus. Intagning måste ske i enlighet med det i 2 kap. sinnessjuklagen reglerade förfarandet. För sådan intagning erfordras ansökan antingen av den sjuke själv eller ock av därtill behörig enskild person eller myndighet. Sådan behörighet tillkommer, jämte andra myndigheter, polismyndigheten i den ort där den sjuke vistas; däremot är domstol icke behörig att ansöka om den sjukes intagning. Ansökan av annan än den sjuke skall som regel vara åtföljd av vårdattest, utfärdad av legitimerad läkare, och av levnadsberättelse, grundad på uppgifter om den sjuke av någon eller några trovärdiga personer. En förutsättning för att en uppdelning av sinnesundersökningarna skall kunna ske i en begränsad undersökning för enklare fall och en fullständigare undersökning för mera svårbedömda fall är — såsom i direktiven framhålles — att även den begränsade undersökningen i allmänhet utföres av utbildade rättspsykiatrer. Detta gäller vare sig den begränsade undersökningen sker som en kort undersökning enligt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål eller som en mindre omfattande undersökning enligt sinnessjuklagens regler. För närvarande utföres korta undersökningar i ej ringa omfattning av läkare utan rättspsykiatrisk utbildning och ej sällan av läkare, som saknar även allmän psykiatrisk erfarenhet. Ett tillräckligt antal läkare med rättspsykiatrisk utbildning finns ej utanför det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. På grund härav har vi ansett oss böra undersöka om det är möjligt att ålägga de inom undersökningsorganisationen anställda rättspsykiatrerna att såsom tjänsteåliggande utföra alla eller i varje fall huvudparten av de begränsade undersökningarna. För att k u n n a få en uppfattning om i vilken utsträckning domstolarna för närvarande förordnar om korta undersökningar har vi inhämtat u p p gifter härom från samtliga underrätter inom upptagningsområdena för sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Malmö (häktade) och den rättspsykiatriska undersökningsavdelningen vid S:t Lars sjukhus (icke h ä k tade). De erhållna uppgifterna är redovisade i tabell 10 ovan. Av denna framgår att under 1952 antalet korta undersökningar, som icke följts av undersökning jämlikt sinnessjuklagen, för Malmö-området uppgått till 92 och för S:t Lars-området till 65. Dessa korta undersökningar har endast i ett fåtal fall utförts av läkare å nämnda avdelningar. Jämföres dessa siffror med 28

antalet från samma avdelningar under 1952 avgivna utlåtanden jämlikt sinnessjuklagen, 101 resp. 46, synes det i varje fall under nu rådande krissituation uteslutet, att ålägga läkarna inom undersökningsväsendet att såsom tjänsteåliggande utföra jämväl de korta undersökningarna. En sådan lösning skulle för övrigt vara mindre lycklig ur en annan synpunkt, som sammanhänger med undersökningsväsendets nuvarande organisation med undersökningsavdelningar endast på ett relativt ringa antal orter i landet. En av de viktigaste fördelarna med den korta undersökningen är såsom ovan framhållits att den kan utföras utan onödig omgång i anslutning till personundersökningen. Denna fördel går många gånger förlorad, om undersökningen utföres på långt avstånd från den tilltalades hemort. Av det ovan anförda framgår att båda de diskuterade systemen är behäftade med vissa olägenheter. En utvidgad användning av den korta undersökningen leder till komplikationer i de fall där den undersökte befinnes vara i behov av vård på sinnessjukhus. Att lägga utförandet av den begränsade undersökningen på läkarna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet medför enligt båda systemen risk för att den vinst för undersökningsväsendet som en differentiering av undersökningarna kan medföra åter går förlorad. För utförande av korta undersökningar enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål är det dock möjligt att — såsom för närvarande sker — anlita psykiatrer utom undersökningsväsendet, t. ex. privatpraktiserande psykiatrer och läkare anställda vid de psykiatriska klinikerna eller sinnessjukhusen. Denna utväg att avlasta undersökningsväsendet synes i nuvarande läge icke kunna undvaras. Nu anförda skäl har föranlett oss att föreslå att båda de diskuterade systemen komma till användning trots att undersökningsförfarandet därigenom i viss mån blir oenhetligt. En d i f f e r e n t i e r i n g a v u n d e r s ö k n i n g a r n a m e d h j ä l p a v d e n k o r t a u n d e r s ö k n i n g e n bör ske på sådana orter där lämplig psykiater utom undersökningsväsendet finnes att tillgå. I dylika fall bör som regel kort undersökning ske, innan beslut meddelas om undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Denna regel kan dock icke vara undantagslös. Det kan nämligen ofta redan på ett tidigt stadium vara klart att undersökning jämlikt sinnessjuklagen ändock kommer att ske, t. ex. vid mycket grova brott eller då det är fråga om förvaring eller internering av någon som ej förut varit föremål för sinnesundersökning. Vi föreslår, att i administrativ ordning utfärdas en bestämmelse av innehåll att, där lämplig psykiater utanför det rättspsykiatriska undersökningsväsendet finnes att tillgå, läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål bör anskaffas, för såvitt det icke kan antagas, att beslut om sinnesundersökning likväl kommer att meddelas. En sådan bestämmelse har upptagits i § 2 andra stycket i det vid denna promemoria såsom bilaga C fogade förslaget till kungörelse. Den korta undersökningens viktigaste uppgift bör — förutom att komplettera personundersökningen — vara att tjäna till vägledning för domstolen 29

vid bedömandet av frågan huruvida beslut skall meddelas om undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Därest den korta undersökningen utförts av psykiater, synes dock den korta undersökningen i viss utsträckning kunna ersätta undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Det bör sålunda vara möjligt att straffriförklara på grundval av kort undersökning. Härvid måste dock, såsom förut framhållits, iakttagas att, om den straffriförklarade är i behov av vård å sinnessjukhus, intagning måste ske enligt bestämmelserna i 2 kap. sinnessjuklagen. I dessa fall, som torde bli tämligen fåtaliga, synes domstolen böra tillse att vederbörliga intagningshandlingar föreligger innan domen meddelas. I undantagsfall bör det även vara möjligt att döma till förvaring på grundval av kort undersökning. Så bör i vart fall kunna ske, om den misstänkte relativt kort tid innan varit föremål för fullständig undersökning jämlikt sinnessjuklagen. Interneringsnämnden torde icke motsätta sig att avgiva yttrande, ehuru i det aktuella målet endast kort undersökning ägt rum. Intyg över verkställd kort undersökning skall jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar. Dylika anvisningar har lämnats i den formen, att i kungörelse den 1 oktober 1943 (SFS nr 734) förordnats, att läkarintyget skall vara avfattat enligt fastställt formulär. Detta formulär har icke utformats med tanke på att den korta undersökningen skall kunna ersätta undersökning enligt sinnessjuklagen. Vi har därför funnit en omarbetning av formuläret erforderlig. Förslag till kungörelse härom bifogas denna promemoria som bilaga D. Reträffande formulärets avfattning vill vi framhålla följande. Uppgifter angående den misstänktes namn, födelsedag o. dyl., det brott, för vilket han är misstänkt, ävensom till läkaren överlämnade handlingar har upptagits i en ingress, som skall ifyllas av domstolen. Formuläret har utvidgats att omfatta fyra sidor, mot nu två. Samtidigt har anvisningarna undergått en viss omarbetning. Den viktigaste ändringen gäller dock slutsatserna. Dessa kan enligt formuläret lämnas enligt två alternativ, betecknade I och II. Utfärdas intyget av läkare, som icke är psykiater, inå slutsatserna avfattas endast enligt alternativ I. Intyget kommer då att i allt väsentligt motsvara det nuvarande formuläret. En psykiater kan däremot välja mellan de båda alternativen. Vi vill betona, att denna valrätt tillkommer psykiatern ensam. Domstolen äger sålunda icke rätt att härvidlag ge psykiatern några anvisningar. Alternativ II är avfattat för sådana klara fall, i vilka psykiatern kan lämna ett bestämt besked huruvida den misstänkte är att hänföra till 5 kap. 5 § strafflagen eller icke. För andra fall torde formuläret mera sällan komma till användning. Det bör dock, såsom ovan framhållits, icke i och för sig vara uteslutet att använda formuläret för förvaringsfall. Psykiaterns uttalande om den misstänktes straffemottaglighet och vådlighet bör dä kunna ske som svar på frågan 4 i formulärets alternativ II. Vi övergår härefter till frågan h u r en differentiering av undersökningarna 30

skall kunna ske på de orter, där vägen över den korta undersökningen icke är framkomlig, enär psykiater utom undersökningsväsendet icke finns att tillgå. Här blir det nödvändigt att söka få till stånd en d i f f e r e n t i e ring inom den n u v a r a n d e sinnesundersökningens r a m. Det är emellertid angeläget att anpassa sinnesundersökningarna efter fallens svårbedömbarhet även om en del enklare fall enligt vårt ovan skisserade förslag kan avverkas med hjälp av kort undersökning. Det torde dessutom understundom komma att inträffa att domstolen uppfattar ett fall som svårbedömbart och därför ej förordnar om kort undersökning, men undersökningsläkaren sedan visar sig vara av annan uppfattning. Det bör då finnas möjlighet att verkställa även en undersökning enligt sinnessjuklagen i mera förenklad form. Vad i det följande föreslås har sålunda till— lämpning för landet i dess helhet. Sinnessjuklagen innehåller icke några direkta föreskrifter om hur omfattande en sinnesundersökning enligt denna lag skall göras. Genom bestämmelsen i 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen har endast indirekt angivits en minimigräns för undersökningens omfattning. Undersökningen måste nämligen göras åtminstone så ingående, att läkaren på grundval av vad som därvid framkommit kan ge besked i de i lagrummet angivna hänseendena. Det är tydligt att nämnda, mycket allmänt avfattade bestämmelser om undersökningarnas omfattning ger undersökningsläkaren möjlighet att inom vida gränser lämpa undersökningen efter det särskilda fallet. Denna möjlighet har dock i praktiken utnyttjats i mycket ringa utsträckning. I stället har undersökningarna i fråga om sin omfattning kommit att präglas av en viss schablonmässighet. Av utlåtandena vill det synas som om undersökningarna icke nämnvärt påverkas av den större eller mindre svårigheten att bedöma det aktuella fallet. Härvid åsyftas främst de mera rutinmässiga undersökningar, vilka brukar redovisas i undersökningsjournalen. Däremot är det givet att den tid, som undersökningsläkaren ägnar åt att överväga fallet och avfatta själva utlåtandet, ävensom antalet samtal, som läkaren h a r med den misstänkte, är beroende av svårigheten att bedöma fallet. Enligt vår mening bör ett stort antal fall k u n n a undersökas med anlitande av en betydligt enklare undersökningsapparat än vad nu sker och åtskilligt arbete härigenom kunna besparas undersökningsläkaren. Vi syftar härvidlag i första hand på sådana fall där undersökning redan förut skett och det därför i huvudsak gäller att undersöka om vederbörande undergått någon psykisk förändring efter den senaste undersökningen. Värdet av att i dessa fall kunna förenkla undersökningen framgår därav att vart fjärde eller femte fall, som nu remitteras till sinnesundersökning, tidigare varit föremål för sådan undersökning, omkring vart tionde fall mer än en gång förut. Men även i åtskilliga andra grupper av fall torde det vara möjligt att förenkla undersökningen. Som exempel härpå k a n nämnas uppenbart sinnesslöa, djupt senildementa och klart psykotiska personer. 31

För ovannämnda fall torde det vara tillräckligt med en undersökning av ungefär samma omfattning som alternativ II av den korta undersökningen. Sinnessjuklagens bestämmelser om undersökningens omfattning synes icke utgöra hinder för en sådan begränsning. Eftersom nu ifrågavarande undersökningar kommer att utföras av rättspsykiatrer saknas anledning att fastställa något formulär för utlåtandet. Det bör emellertid i administrativ ordning föreskrivas, att utlåtande över på detta sätt begränsad undersökning (B-undersökning) skall avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ II av formuläret för den korta undersökningen. R-undersökningar synes böra behandlas med förtur framför fullständiga undersökningar (A-undersökningar). Vi föreslår därför en föreskrift, att utlåtande över R-undersökning skall avgivas inom tre veckor från det rättegångshandlingarna inkom till avdelningen. Detta innebär icke någon ändring i sinnessjuklagens bestämmelse om en undersökningstid av sex veckor. Verkan av att treveckorsfristen utlupit blir emellertid, att möjligheten att verkställa Rundersökning därmed försuttits. Restämmelser om R-undersökningen har upptagits i § 3 i det förslag till kungörelse som intagits i bilagan C till denna promemoria. Ett viktigt spörsmål, som i detta sammanhang uppställer sig, är vem som skall fatta avgörandet om undersökningens omfattning — domstolen eller undersökningsläkaren. Med det sätt, varpå vi tänkt oss differentieringens genomförande och i konsekvens med vad som föreslagits angående den korta undersökningen, torde det icke råda någon tvekan om att detta avgörande måste tillkomma undersökningsläkaren. Det är ju endast han som kan bedöma när han fått fram tillräckliga undersökningsfynd för att kunna bilda sig en uppfattning om fallet och för att kunna avgiva ett motiverat utlåtande. Domstolen bör sålunda icke äga att ge undersökningsläkaren några anvisningar huruvida den önskar en fullständig undersökning eller en R-undersökning. Ej heller bör domstolen äga att, sedan ett R-utlåtande inkommit, återremittera detsamma till läkaren för fullständig undersökning, förutsatt naturligtvis att R-utlåtandet fyller kraven enligt föreskrifterna i 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen. Därest domstolen finner det erforderligt med ytterligare upplysningar, bör den såsom för närvarande kunna inkalla undersökningsläkaren att muntligen höras i målet eller inhämta yttrande av medicinalstyrelsen eller möjligen vidtaga båda dessa åtgärder. Eftersom en B-undersökning är en sinnesundersökning i sinnessjuklagens mening, kommer utförandet av sådan undersökning att innebära ett tjänsteåliggande för läkarna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Särskild ersättning såsom för utförande av kort undersökning enligt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål kommer följaktligen icke att utgå. Å andra sidan äger läkarna att för R-undersökningarna anlita biträdespersonalen och den maskinella utrustningen vid avdelningarna.

6. Utlåtandenas avfattning Restämmelser om vad utlåtande över verkställd sinnesundersökning skall innehålla finns upptagna i 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen, som är av följande lydelse: I utlåtandet skall undersökningsläkaren angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens begående, så ock huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus. Finnes den undersökte eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas de skäl och omständigheter, på vilka däri givet omdöme grundas. Förklaras någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, vid gärningens begående hava lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga. Detta lagrum tillkom i samband med 1945 års ändringar i sinnessjuklagen. Under förarbetena till dessa ändringar behandlades i olika sammanhang frågan om utlåtandenas form och innehåll. Strafflagberedningen1 ansåg att utlåtandena gjordes onödigt vidlyftiga. Den däri ingående redogörelsen för rättegångshandlingarna, i vad de hade avseende på själva brottet och omständigheterna vid dess begående, var enligt beredningens uppfattning av föga värde för domstolen. Eftersom utlåtandet i första hand skall skrivas för domstolen, syntes det vara en fördel att redogörelsen icke upptog mera än vad läkaren fann nödvändigt med hänsyn till utlåtandets innehåll i övrigt. Reredningen kritiserade även att i utlåtandet återgavs undersökningens hela gång med en utförlighet, som icke var nödvändig, därest utlåtandet endast vände sig till domstolen. I utlåtandet brukade sålunda återgivas samtliga verkställda prov och undersökningar, även om resultatet blivit negativt, enär undersökningen eljest lätt kunde framstå som ofullständig på någon punkt. För domstolen vore det tillräckligt att redogörelse lämnades endast för sådana prov och undersökningar, vilka var belysande för den tilltalades själsliga beskaffenhet eller som läkaren särskilt beaktat vid sitt bedömande av fallet. Reredningen anförde angående utlåtandenas avfattning vidare: Några närmare föreskrifter om utlåtandets innehåll och formulering torde icke vara erforderliga. En standardisering i detta hänseende är troligen icke ens önskvärd, då undersökningsfallen äro av mycket skiftande natur och varje fall bör erhålla den behandling dess egenart kräver. Såsom i den allmänna motiveringen betonats skall emellertid utlåtandet skrivas för domstolen. Med hänsyn härtill 1

SOU 1942: 59 sid. 161, 162 och 207.

3 — 32570

erfordras i allmänhet icke något närmare återgivande av sådant material som redan förut finnes redovisat i domstolens handlingar i målet. Visserligen skall, i händelse av straffriförklaring och intagning på sinnessjukhus, utlåtandet ersätta eljest föreskrivna intagningshandlingar, men härvid torde det räcka med en mera summarisk redogörelse för brottet och andra omständigheter än vad nu vanligen förekommer. Även i övrigt torde en avsevärd nedskärning av utlåtandenas omfång från nuvarande vidlyftighet kunna ske. Det torde böra erinras om att strafflagberedningens ovannämnda uttalanden skedde med utgångspunkt från att den centrala granskningen av utlåtandena skulle avskaffas. Departementschefen,1 som föreslog att den centrala granskningen skulle bibehållas, uttalade, att det torde ankomma på granskningsmyndigheten att meddela sådana anvisningar beträffande avfattningen av utlåtandena, att dessa icke gjordes mera vidlyftiga än som var oundgängligen behövligt. Några anvisningar om utlåtandenas avfattning har icke meddelats av medicinalstyrelsen. Sättet för utlåtandenas avfattning har fått fritt utbilda sig på praktiska vägar allt efter rättspsykiatrins utveckling samt domstolarnas ökade behov av speciella upplysningar rörande de tilltalade i samma mån som det straffrättsliga reaktionssystemet differentierats. Utlåtandena har kännetecknats av stor vidlyftighet och någon ändring härutinnan har icke förmärkts efter ikraftträdandet av 1945 års lagstiftning på området. De rättspsykiatriska utlåtandena består som regel av två skilda delar, under söknings journalen och själva utlåtandet. Den förra är icke en journal i egentlig mening utan en sammanställning av det primärmaterial, varpå undersökningsläkaren grundar sitt utlåtande. Journalen inledes vanligen med ett sammandrag av rättegångshandlingarna, vilket följes av en redogörelse för den sociala utredning, som företagits i samband med undersökningen. Härefter plägar i skilda avdelningar återgivas de under observationstiden direkt gjorda iakttagelserna beträffande den tilltalades kroppsliga och psykiska tillstånd. Efter skildringen av det psykiska tillståndet följer den medicinska och sociala förhistorien såsom den framkommit under läkarens och socialassistentens utforskning av den tilltalade (autoanamnesen). Journalen avslutas vanligen av en av den tilltalade på egen hand avfattad levnadsskildring. Själva utlåtandet består i allmänhet av följande delar: 1) en summarisk sammanfattning av undersökningsjournalen med hänsyn till dess epikritiska bedömande, 2) en differentialdiagnostisk utredning, 3) en kortfattad analys av den kriminalpsykologiska, socialprognostiska och kriminalpolitiska situationen, 4) en kort sammanfattning av det resultat, vartill sjukvårdsläkaren på grund av undersökningen kommit. I de fall, då utlåtande i enlighet med vårt förslag om undersökningarnas differentiering kommer att avfattas som R-utlåtande, blir själva utlåtandet avsevärt nedskuret, varjämte undersökningsjournalen helt bortfaller. Vi h a r a

34 Prop. nr 239 till 1945 års riksdag sid. 74.

emellertid ansett det angeläget att undersöka om icke även de fullständiga utlåtandena (A-utlåtandena) skulle kunna förenklas och förkortas. För bedömande av denna fråga är det nödvändigt att först klarlägga vilka syften utlåtandena skall tillgodose. Det primära syftet är givetvis att tjäna till ledning för domstolen vid fallets straffrättsliga bedömande. Härmed sammanhänger intimt utlåtandenas uppgift att tjäna till ledning vid den dömdes behandling och återanpassning i samhället. Utlåtandena skall vidare ligga till grund för den granskning, som enligt gällande ordning alltid äger r u m i medicinalstyrelsen. Slutligen har de rättspsykiatriska utlåtandena plägat utformas så, att de kunnat utgöra material för den rättspsykiatriska forskningen. För tillgodoseende av den primära uppgiften att vägleda domstolen torde utlåtandena kunna väsentligt inskränkas. Detta gäller särskilt undersökningsjournalen. Det däri ingående sammandraget av rättegångshandlingarna kan knappast vara av något värde för domstolen. Av större intresse för domstolen är den sociala utredning, som verkställts i samband med undersökningen, och de under observationstiden gjorda direkta iakttagelserna. Det är emellertid att märka att i själva utlåtandet skall angivas de skäl och omständigheter, på vilka ett däri givet omdöme grundas. Med hänsyn härtill synes nämnda primärmaterial behöva vara tillgängligt för domstolen endast i de fall då riktigheten av någon i själva utlåtandet åberopad omständighet ifrågasattes eller domstolen eljest av särskild anledning önskar få någon av läkaren åberopad iakttagelse bestyrkt. Vad nu anförts torde i stort sett äga motsvarande tillämpning å autoanamnesen och levnadsberättelsen. Av det ovan anförda torde framgå att det för domstolens del icke är erforderligt att avskrift av under söknings journalen åtföljer utlåtandet. Det synes vara tillräckligt att det primärmaterial som insamlats under undersökningen förvaras hos undersökningsläkaren för att på begäran kunna överlämnas till domstolen. Härigenom skulle en icke ringa lättnad vinnas för undersökningsläkaren, i det att något arbete icke behövde nedläggas på undersökningsjournalens utformning, utan denna kunde mera få formen av en samling handlingar och anteckningar med huvudsaklig uppgift att vara ett direkt arbetsunderlag för utlåtandet. Samlingen torde i huvudsak k o m m a att bestå av testprotokoll, brev och samtalsanteckningar ävensom utdrag av från annat håll lånade handlingar. Det förutsattes, att dessa handlingar och anteckningar är skrivna med maskin och även eljest i sådant skick att de kan läsas av en utomstående. Materialet synes böra bevaras i mappar, en för varje undersökningsfall. Utlåtandenas värde som vägledning vid den dömdes behandling och återanpassning i samhället torde icke komma att minskas genom den ovan ifrågasatta begränsningen av utlåtandenas omfång. Däremot synes deras uppgift att tjäna som grundval för centralgranskningen och att tillgodose vetenskapliga ändamål komma att påverkas. Av skäl, som närmare utveck35

las i nästa avdelning, har vi icke ansett att centralgranskningen bör utgöra hinder för genomförande av vårt förslag. Tyvärr är det ofrånkomligt att förslaget medför en viss försämring för den vetenskapliga verksamhet, som haft hemvist inom denna del av rättsväsendet och som otvivelaktigt är av stort värde. Framförallt kommer det stora sammelmaterial, som finnes i Kriminologiska centralarkivet att bli mera svårbedömt än nu. Å andra sidan torde bättre vetenskapliga resultat ofta kunna erhållas ur enhetligt bedömda serier. Något hinder för att varje avdelning lägger upp sitt material så att det kan bearbetas för vetenskapliga syften uppstår ej därigenom att det ej längre skrives långa refererande uppsatser. Vi anser därför icke att olägenheterna ur vetenskapliga synpunkter är så betydande att de bör hindra förslagets genomförande. I vilket fall som helst är det i rådande krissituation nödvändigt att främst tillgodose intresset att nedbringa de orimligt långa väntetiderna för de tilltalade. Rättssäkerhetens krav måste gå före vetenskapliga ambitioner. Ledamoten av utredningen överläkaren Uddenberg har i ett aktuellt undersökningsfall skrivit utlåtande såväl enligt nu gällande praxis som på det av oss föreslagna förkortade sättet utan undersökningsjournal. Sistn ä m n d a utlåtande fogas vid denna promemoria såsom bilaga G, vari dock namnet å den undersökte fingerats samt uppgifterna å dennes födelsedag och hemvist uteslutits. Utlåtandet har för vinnande av större överskådlighet uppdelats i avdelningar, vilka försetts med rubriker. Råda utlåtandena översändes till domstolen med begäran om uttalande angående användbarheten av utlåtandet utan undersökningsjournal. Domstolens ordförande meddelade i skrivelse till Uddenberg, att enligt hans uppfattning ett på angivet sätt avfattat utlåtande i normala fall borde vara tillfyllest för domstolen samt tillade: Från domstolens sida måste därvid förutsättas, att, såsom skett i exemplet, utlåtandet ger en någotsånär klar bild av det väsentliga, faktiska underlaget och av de resonemang, som lett fram till utlåtandet, samt att, om så finnes påkallat, domstolen får tillgång till primäruppgifterna. I sistnämnda fall synes det icke vara erforderligt med bearbetning av primärmaterialet i vidare mån än som krävs för att göra det läsligt och nödtorftigt begripligt för en utomstående. Vårt förslag om förkortning av A-utlåtandena kan genomföras utan någon ändring i sinnessjuklagen. Däremot måste vissa föreskrifter utfärdas i administrativ ordning. Det synes sålunda böra stadgas, att A-utlåtande ej bör avfattas vidlyftigare än som erfordras för att lämna nödig ledning för fallets bedömande och att särskild undersökningsjournal ej är erforderlig. Restämmelser härom har upptagits i § 4 av det vid denna promemoria som bilaga C fogade förslaget till kungörelse. Restämmelserna är utformade så att möjlighet alltjämt skall finnas såväl att avfatta utlåtande i enlighet med den äldre, mera vidlyftiga metoden som ock att upprätta särskild undersökningsjournal. Detta har skett med tanke på sådana fall, som ur vetenskaplig 36

synpunkt är av särskilt intresse. Vi förutsätter emellertid att utlåtandena i det stora flertalet fall kommer att erhålla en väsentligt knappare utformning än hittills. I § 5 av kungörelseförslaget har upptagits föreskrift om bevarandet av det primärmaterial, som ligger till grund för utlåtandet.

7. D e n obligatoriska g r a n s k n i n g e n a v u t l å t a n d e n a i medicinalstyrelsen Enligt den före 1929 års sinnessjuklag gällande ordningen avgavs alla utlåtanden över sinnesundersökningar i brottmål av medicinalstyrelsen. Till grund för dess bedömande låg ett av läkare utfärdat intyg angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. 1926 års sakkunniga, vilkas betänkande (SOU 1927: 10) låg till grund för 1929 års sinnessjuklag, ansåg att det kunde finnas skäl att undersöka huruvida det överhuvudtaget var nödvändigt att alltid låta en särskild kvalificerad myndighet kontrollera det resultat vartill den undersökande läkaren kommit eller om man skulle kunna låta domstolen nöja sig med det utlåtande läkaren avgivit, med bibehållen rätt för domstolen att begära medicinalstyrelsens yttrande, om domstolen fann anledning därtill. De sakkunniga fann övervägande skäl tala för den sistnämnda anordningen och upptog också förslag därom. 1929 års sinnessjuklag kom att innehålla en kompromiss mellan den tidigare ordningen och de sakkunnigas förslag, i det att läkaren visserligen skall avgiva sitt utlåtande direkt till domstolen men samtidigt insända en avskrift av detsamma till medicinalstyrelsen, som har att, därest styrelsen finner anledning föreligga till ytterligare rättspsykiatrisk granskning, därom ofördröj ligen underrätta domstolen. I propositionen framhölls att sistnämnda anordning vidtagits för att tillgodose önskemålet om största möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet. Den obligatoriska granskning av utlåtandena i medicinalstyrelsen, som sålunda tillkom, består alltjämt. Restämmelserna härom återfinnes i 42 § femte stycket och 43 § fjärde stycket sinnessj uklagen. Frågan om borttagande av centralgranskningen var föremål för livlig diskussion i samband med 1945 års lagstiftning om sinnesundersökningar. Straff lagberedningen1 framhöll till en början, att mot all centralgranskning kunde den invändningen göras att granskningsmyndighetens omdöme endast kunde grunda sig på ett studium av handlingarna i målet utan någon personlig kontakt med den undersökte. Sådan granskningen var ordnad syntes den icke heller lämna någon större säkerhet för att föreliggande ojämnheter i det rättspsykiatriska bedömandet blev vederbörligen beaktade. Med den omfattning undersökningsväsendet nått vore det påtagligt att vid J

38 S O U 1942:59 sid. 157 ff.

granskningen i medicinalstyrelsen varje enskilt fall icke kunde ägnas den grundliga genomgång, som skulle vara erforderlig för att förhindra förbiseenden och missuppfattningar. Dessa i och för sig allvarliga skäl mot att bibehålla en central granskning ansåg beredningen dock icke vara avgörande, om det för bibehållande av den önskvärda enhetligheten i det rättspsykiatriska bedömandet kunde anses erforderligt att en särskilt kvalificerad central myndighet granskade de av undersökningsläkarna avgivna utlåtandena. I denna fråga framhöll beredningen, att i samma mån som undersökningarna koncentrerades till ett mindre antal på området specialiserade läkare utsikterna ökades för att de av dem avgivna utlåtandena komme att följa enhetliga linjer. Reredningen erinrade emellertid därom, att även i fråga om häktade — beträffande vilka undersökningarna ju redan i stort sett var koncentrerade till ett mindre antal läkare — betydande skiljaktigheter i det rättspsykiatriska bedömandet visat sig föreligga vid olika undersökningsavdelningar ävensom att denna ojämnhet ej syntes ha eliminerats genom medicinalstyrelsens granskning. Reredningen anförde vidare, att den påtalade bristen på enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet mindre gällt det rent psykiatriska bedömandet i kliniskt hänseende än de rättsliga konklusionerna av de psykiatriska undersökningsfynden. Med den av beredningen föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen — enligt vilken straffrihet skulle föreligga för gärning, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet — bleve enhetligheten i bedömandet i huvudsak beroende av de olika läkarnas uppfattning om innebörden av begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet. Även om meningsskiljaktigheter härutinnan kunde tänkas förekomma, torde frekvensen av dylika skiljaktigheter kunna förväntas bliva obetydlig. Det vore uppenbarligen icke av behovet påkallat att bibehålla en central granskning för att undanröja dylika ojämnheter i bedömandet. Icke heller erfordrades någon sådan granskning med hänsyn till den av beredningen föreslagna föreskriften att kausalsamband skulle föreligga mellan den psykiska abnormiteten och brottet för att straffrihet skulle anses motiverad. I detta hänseende borde, åtminstone i flertalet fall, domstolarna själva kunna fatta ståndpunkt till riktigheten av det psykiatriska bedömandet. Vad anginge avgörandet, huruvida förutsättningar förelåg för tillämpningen av någon särskild reaktionsform, gällde i fråga om det psykiatriska bedömandet detsamma som i fråga om tillämpningen av 5 kap. 5 § strafflagen. Reträffande frågan om en viss behandlingsforms lämplighet eller tillrådlighet syntes domstolen själv vara mest kompetent att avgöra huruvida läkarens omdöme var riktigt. På ovan anförda skäl föreslog beredningen att den centrala granskningen skulle avskaffas. Härigenom skulle enligt beredningens mening vissa med det nuvarande systemet förenade nackdelar automatiskt bortfalla. Härmed åsyftade beredningen främst det förhållandet att utlåtandena måste skrivas med tanke på eftergranskningen och därför gjordes onödigt vidlyftiga. 39

Departementschefen1 hyste tvekan om det tillrådliga att vid denna tidpunkt avskaffa den centrala granskningen och anförde härom följande. Bedömandet i rättspsykiatriska frågor har med våra hittillsvarande tillräknelighetsbestämmelsers oklara avfattning och olika undersökningsläkares skiftande uppfattning varit mindre enhetligt och medicinalstyrelsens granskning av de avgivna utlåtandena torde ha verkat i utjämnande riktning. Behov av en sådan kontroll av de enskilda undersökningsläkarnas verksamhet torde åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens genomförande alltjämt föreligga. Särskilt beaktande förtjänar i detta sammanhang att förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser föreligger. Genomföres detta förslag, är det uppenbarligen av största vikt att praxis i fråga om tillämpningen av de nya bestämmelserna redan från början blir så fast och enhetlig som möjligt. En central granskning av de avgivna läkarutlåtandena kan här bliva vägledande. Första lagutskottet2

anförde i frågan följande.

Inom utskottet ha olika meningar yppats rörande behovet för närvarande av en central granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena. Enighet har rått om att ett utlåtande över verkställd sinnesundersökning är att jämställa med ett vanligt sakkunniguttalande, till vilket domstolen har att taga självständig ställning. Det har också framhållits, att domstolen äger möjlighet att höra undersökningsläkaren personligen, om den skulle finna erforderligt att införskaffa kompletterande upplysningar, en anordning som dessutom står i god överensstämmelse med principerna för en muntlig process. Å andra sidan har hävdats, att behov av en central granskning alltjämt föreligger, därvid framhållits att önskemålet om en enhetlig kår av rättspsykiatriska undersökningsläkare endast blivit ofullständigt tillgodosett genom den föreslagna omorganisationen av undersökningsväsendet. Härjämte har erinrats om de nya tillräknelighetsbestämmelser, som föreslagits av utskottet. Utskottet har med hänsyn till vad sålunda anförts funnit sig böra förorda ett bibehållande tills vidare av den centrala granskningen. Riksdagen följde första lagutskottet. Professor Kinberg föreslog i sitt förut omnämnda betänkande, 3 att den centrala granskningen skulle upphöra. Som skäl härför åberopas jämte annat, att den obligatoriska granskningen väsentligen är en skengranskning, som ger ett falskt intryck av kontroll. Det är enligt Kinbergs mening praktiskt omöjligt att utan ett uppbåd av förstklassig arbetskraft och stora kostnader genomföra en verkligt effektiv och kvalitativt tillfredsställande obligatorisk granskning av samtliga utlåtanden. I fråga om den praxis, som utbildats inom medicinalstyrelsen vid granskningen av utlåtandena har från föredraganden i medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, vilken tjänsteman verkställer granskningen, inhämtats följande. Behov av ytterligare rättspsykiatrisk granskning har i största utsträckning anmälts i fråga om de s. k. jämställdhetsfallen, dvs. sådana fall av själslig abnormitet, som anses jämställd med sinnessjukdom. Denna grupp omfattade 1949 12 % och 1

Prop, n r 239 till 1945 års riksdag sid. 73. Utlåtande nr 37 sid. 40. 8 SOU 1950: 24 sid. 54 ff. 2

1950 14 % av samtliga undersökningsfall. Granskaren har förordat ytterligare granskning, när han icke funnit jämställdheten fullt visad. Därnäst i omfattning kommer fall, som tidigare straffriförklarats, men som undersökningsläkaren nu icke ansett falla under 5 kap. 5 § strafflagen. Särskilt har sådana fall uppmärksammats, där utskrivningsnämnd eller sinnessjuknämnden icke funnit skäl medge försöksutskrivning eller sjukvårdsläkaren i yttrande till domstol eller åklagare hänfört fallet under 5 kap. 5 § strafflagen. Det har nämligen ansetts, att en läkares utlåtande icke skall kunna förändra formen för omhändertagande av en person, vars behandling dittills bestämts förutom av sjukvårdsläkaren även av utskrivningsnämnd eller sinnessjuknämnden. En större grupp innefattar ställningstagande till vårdfrågan. Granskaren har ofta förordat ändring till behov av vård i fall där brottsrecidiv eller risk för sådant förelegat ävensom vid visad höggradig social missanpassning. En del undersökningsläkare har nämligen brukat utesluta vårdbehov i fall, där rent medicinsk behandling icke kan väntas uträtta något, och har därvid bortsett från den edukativa, arbets- och psykoterapeutiska behandlingen. Slutklämmens formulering har ofta varit otillfredsställande och oklar samt därigenom föranlett anmälan om behov av ytterligare granskning. Långa, även av medicinsk expertis svårtolkade slutklämmar har ofta förekommit. En grupp utgör gränsfallen mellan sinnesslö och icke sinnesslö, där det funnits anledning misstänka att fallen upp- resp. nedklassats på sådant sätt, att det varit skäl att förorda ytterligare granskning. Det förhållande att brottet varit av svårare beskaffenhet eller av mera allmänt intresse har understundom ansetts böra föranleda ytterligare granskning av ett utlåtande. En mindre grupp omfattar fall, där uppenbart sinnessjuka eller sinnesslöa betecknats som psykiskt abnorma, jämställda med sinnessjuka. I några fall, där ytterligare granskning förordats, har undersökningsläkaren själv ställt sig tveksam och i något fall direkt rekommenderat inhämtande av medicinalstyrelsens yttrande. Slutligen har ett fåtal fall förekommit, där undersökningsläkaren ställt diagnosen schizofreni, utan att belägg härför funnits i utlåtandet. Reträffande den obligatoriska granskningen i medicinalstyrelsen hänvisas i övrigt till de under avd. 2 intagna tabellerna 8 och 9.

Då det gäller för oss att i enlighet med våra direktiv undersöka om den nuvarande obligatoriska granskningen av utlåtandena i medicinalstyrelsen kan upphöra, är det naturligt, att vi först undersöker om denna granskning har någon betydelse för de långa väntetiderna vid sinnesundersökningar. Att nedbringa dessa väntetider är vår huvuduppgift. Det har från många håll gjorts gällande, att den centrala granskningen är den huvudsakliga orsaken till den nuvarande vidlyftigheten hos utlåtandena. Dessa skrives, har man sagt, mera med tanke på granskningen i medicinalstyrelsen än för att lämna nödig vägledning åt domstolen. För många läkare — särskilt de yngre — har utlåtandet nästan karaktär av ett specimensarbete, som i medicinalstyrelsen blir föremål för granskning, för att icke säga prövning. 41

Även om det ovan anförda i viss mån innebär en överdrift, är vi dock av d e n uppfattningen, att hänsynen till den centrala granskningen varit en av orsakerna till den vidlyftighet, som traditionellt präglar sinnesutlåtandena. Centralgranskningen kan därför icke frånkännas ett visst ansvar för uppkomsten av de nuvarande exceptionella väntetiderna. Vi har vid våra under avd. 5 och 6 ovan redovisade undersökningar kommit till det resultatet, att en differentiering av undersökningarna och en förenkling av utlåtandena skulle vara möjlig att genomföra utan att undersökningarnas primära uppgift — att lämna domstolen nödig vägledning för fallets bedömande — därav skulle röna någon nämnvärd påverkan. Dessa våra förslag går däremot icke väl samman med ett bibehållande av centralgranskningen. Denna skulle nämligen icke kunna ske utan att granskningsmyndigheten hade tillgång såväl till rättegångshandlingarna som till de handlingar och anteckningar, som härrör från undersökningen och som enligt vårt förslag skall förvaras på avdelningen. Ett översändande av dessa handlingar skulle emellertid uppehålla målet, varigenom en del av den tidsvinst, som uppnåtts genom förslagens genomförande, åter skulle gå förlorad. På grund av det anförda anser vi obetingat att avsevärda fördelar skulle vara att vinna genom att avskaffa centralgranskningen. Innan vi tager bestämd ståndpunkt härtill, måste vi dock undersöka om den centrala granskningens bibehållande kan anses påkallad ur andra synpunkter. Det för centralgranskningens införande åberopade syftet — ernående av största möjliga enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet — ansågs vid omorganisationen av undersökningsväsendet 1945 motivera granskningens bibehållande under en övergångstid. Som skäl härför anfördes dels de nya tillräknelighetsbestämmelser som samtidigt infördes och dels det förhållandet att önskemålet om en enhetlig rättspsykiaterkår endast blivit ofullständigt tillgodosett. Sedan de nya tillräknelighetsbestämmelserna nu varit i kraft i mera än sju år, synes det första skälet knappast längre vara bärande. Vi kan visserligen icke påstå att straffriförklaring jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen numera sker efter helt enhetliga principer. Att uppnå fullständig enhetlighet på detta av subjektiva bedömningar så beroende område torde över huvud taget vara så gott som omöjligt. Vi är emellertid av den uppfattningen att praxis likväl blivit så stabiliserad, att det numera icke är mycket att vinna genom en central granskning av utlåtandena. Den vägledning som k a n vara erforderlig inom förevarande område torde bättre kunna lämnas genom att medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd avgiver motiverade utlåtanden i de fall då domstol begärt dess yttrande samt på lämpligt sätt bringar fall av mera allmänt intresse till rättspsykiaterkårens kännedom. Ett dylikt förfarande synes vara det naturliga sätt, på vilket en överinstans påverkar utvecklingen inom sitt område. Det andra av de båda skäl som åberopats för bibehållandet av centralgranskningen — avsaknaden av en enhetlig rättspsykiaterkår — synes allt42

jämt ha ett visst fog för sig. Härmed åsyftas icke de inom undersökningsväsendet anställda psykiatrerna. Dessa bildar numera en enhetlig kår, vars medlemmar har till huvudsaklig uppgift att verkställa sinnesundersökningar. Den rådande krissituationen inom undersökningsväsendet har emellertid lett till att undersökningar i betydande utsträckning utföres av läkare utanför organisationen. Såsom av uppgifterna i avd. 2 ovan framgår, har sålunda under de senaste tre åren mera än hälften av undersökningarna beträffande häktade utförts av sådana läkare. För icke häktade har läkare utom organisationen anlitats först under 1952. Anslag har ställts till förfogande för undersökning utom organisationen av 100 icke häktade om året. Det synes dock icke föreligga skäl att antaga att undersökningar utförda av utomstående läkare i högre grad än övriga undersökningar är i behov av den kontroll som den obligatoriska granskningen innebär. Tabellerna 8 och 9 visar nämligen att under de senaste åren ytterligare rättspsykiatrisk granskning förordats i mindre omfattning beträffande utlåtanden angående häktade än beträffande utlåtanden angående icke häktade, fastän de förra till mera än halva antalet utförts av läkare utanför undersökningsorganisationen. Vi anser därför icke att anlitandet av utomstående läkare med fog kan åberopas som ett skäl för att bibehålla den obligatoriska granskningen. Vårt förslag om centralgranskningens upphörande föranleder ej a n d r a ändringar i sinnessjuklagen än upphävande av 42 § femte stycket jämte hänvisningen till detta lagrum i 43 § fjärde stycket. Därjämte bör upphävas 17 § kungörelsen den 21 j u n i 1946 ang. översändande av domar i vissa brottmål m. ml; vilken stadgar skyldighet för domstol att underrätta medicinalstyrelsen om inkommet sinnesutlåtande. Förslag till nu nämnda författningsändringar har upptagits i bilagorna A och R till denna promemoria.

8. U t r e d n i n g o m d e n m i s s t ä n k t e s p e r s o n Såsom framhållits under avd. 3, måste undersökningsläkaren ägna mycket tid åt att införskaffa utredning om den misstänktes person. Det är därför angeläget att undersöka vad som kan göras för att underlätta detta arbete och på den vägen nedbringa väntetiderna. Frågan hur den utredning om den misstänktes person, som erfordras för sinnesundersökningen skall införskaffas, var föremål för diskussion i förarbetena till 1945 års lagstiftning på hithörande område. Strafflagberedningen1 föreslog införande av en särskild föreskrift att, innan förordnande om sinnesundersökning meddelades, erforderlig utredning skulle förebringas om den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt. Som skäl för sitt förslag anförde beredningen följande. Den utredning som vid domstolarna presteras angående den tilltalades person är ofta nog ganska schablonmässig och sällan så beskaffad att den läkare som skall verkställa sinnesundersökning av den tilltalade har något större gagn därav. Som regel blir det nödvändigt för läkaren att inhämta kompletterande upplysningar. Även med en större grundlighet från domstolarnas sida i nu ifrågavarande hänseende blir en dylik komplettering i allmänhet erforderlig. I stor utsträckning gäller att uppgifter som läkaren anser sig behöva icke komma fram vid en domstolshandläggning därför att deras relevans för det psykiatriska bedömandet förbises av en icke fackman. Läkaren måste fördenskull genom förfrågningar i den tilltalades hemort, hos honom närstående, grannar osv. inhämta det han önskar veta, i den mån tillfredsställande upplysningar ej kunna erhållas enbart genom samtal med den tilltalade själv. Även dylika egna uppgifter behöva dock som regel verifieras genom förfrågningar på annat håll. Det har stundom gjorts gällande, att det material, på vilket läkaren sålunda delvis bygger sin undersökning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skulle vara mindre tillförlitligt, då det tillkommit genom läkarens underhandsefterforskning utan den kontroll som ett domstolsförfarande innebär och utan att uppgifterna underkastas den objektiva prövning som deras framläggande inför domstolen skulle medfört. Emellertid bör det vara klart, att icke varje uppgift som lämnas till läkaren av honom tages för god utan vidare; icke ens den omständigheten att uppgiften influtit i läkarens utlåtande visar att han vid undersökningen låtit densamma ligga till grund för sitt omdöme, önskvärt synes dock vara att — både ur synpunkten av tidsbesparing för läkaren och därmed för undersökningen samt för kontrollen av uppgifternas riktighet — det utredningsmaterial varom här är fråga i lämplig utsträckning införskaffas vid domstolshandläggningen. Ifrågasätter domstolen att besluta sinnesundersökning bör domstolen alltså sörja för att — där så ej redan skett — tillfredsställande utredning om den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt förebringas innan beslut om sinnesundersökning meddelas. ' S O U 1942:59 sid. 199.

Departementschefen1 fann särskild föreskrift om skyldighet för domstolen att sörja för erforderlig utredning rörande den tilltalades person icke påkallad. Som skäl för sin ståndpunkt angav departementschefen, att det låg i sakens natur, att även om domstolen nedlade omsorg på att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden blev så god som möjligt, läkaren dock behövde infordra kompletterande upplysningar, då domstolen icke alltid kunde avgöra vilka omständigheter som ägde relevans för det psykiatriska bedömandet. Ofta torde för övrigt behov av utredning på viss punkt yppa sig först under undersökningens gång. Riksdagen följde departementschefen.

I likhet med departementschefen anser vi att en inför domstolen förebragt utredning om den misstänktes person, hur omsorgsfullt den än göres, icke alltid kan bespara undersökningsläkaren arbetet att komplettera utredningen på sådana punkter, som är av särskilt intresse ur psykiatrisk synpunkt. Enligt vår mening kan dock på denna väg åtskilligt vinnas för att minska läkarens arbete och därmed nedbringa väntetiderna för undersökningarna. Det är nämligen tydligt att personutredningen i flertalet fall lättare kan verkställas av domstolen — i förekommande fall med biträde av åklagaren och personundersökaren — än av undersökningsläkaren med hans omfattande upptagningsområde. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste det även vara mera tillfredsställande att utredningen i största möjliga utsträckning förebringas inför domstolen. Frågan hur personutredningen skall förebringas ställer sig något olika, allteftersom den misstänkte tidigare varit föremål för ingripanden från samhällets social- eller kriminalvård eller sådana ingripanden icke tidigare vidtagits mot honom. I det förra fallet gäller det i första hand att från de myndigheter, som tidigare tagit befattning med den misstänkte, införskaffa hos dem förvarade akter, journaler eller protokoll, som kan vara av betydelse för undersökningen. Det sålunda erhållna materialet måste därefter ofta kompletteras, särskilt för tiden efter det senaste samhällsingripandet. Detta falske genom att inhämta upplysningar direkt från den misstänkte och från personer, som varit i kontakt med honom. För införskaffande av upplysningar om en misstänkt, som icke tidigare varit föremål för något samhällsingripande, står endast denna senare utväg till buds. Insamlandet av handlingar från andra myndigheter har hittills som regel utförts av undersökningsläkaren. Efter utfärdandet av det i direktiven omförmälda cirkuläret av den 22 juni 1949 till de allmänna domstolarna angående möjligheterna att utnyttja äldre material vid bedömande av sinnesbeskaffenheten hos den som är misstänkt för brott synes detta insamlande dock i viss utsträckning ha ombesörjts av domstolarna. Domstolarnas praxis ' P r o p , nr 239 till 1945 års riksdag sid. 83.

i detta hänseende är emellertid mycket växlande. Därest undersökningsläkaren skall bli befriad från detta arbete, torde det därför vara nödvändigt med en uttrycklig föreskrift att insamlandet skall vara verkställt innan rättegångshandlingarna översändes till läkaren. En fråga, som härvid uppställer sig, är om detta insamlande skall verkställas av domstolen eller om det möjligen bör förläggas redan till förundersökningsstadiet och i så fall utföras av åklagaren. En lösning enligt det senare alternativet skulle medföra flera fördelar, främst den att materialet skulle bli tillgängligt på ett tidigt stadium av brottmålsförfarandet. Innan man tager ståndpunkt till denna fråga är det dock nödvändigt att undersöka om åklagaren enligt lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) är behörig att utfå de handlingar, varom här är fråga. Domstolsakter och protokoll är mera sällan sekretesskyddade, varför det i allmänhet icke innebär någon svårighet för åklagaren att rekvirera dessa. Annorlunda förhåller det sig med vissa andra slags handlingar, vilka i detta sammanhang är av stort intresse, nämligen hos myndighet vid fångvården upprättade handlingar angående å anstalt intagen person, sjukhusens journaler, rättspsykiatriska utlåtanden samt handlingar rörande fattigvård, barnavård och alkoholistvård. Sekretesskyddet för nu uppräknade slag av handlingar behandlas i 12 och 14 §§ sekretesslagen. Dessa lagrum reglerar dock endast handlingarnas utlämnande till enskilda. Frågan om dylika handlingars tillhandahållande åt domstol och undersökningsledare var intill den 1 j a n u a r i 1948 icke reglerad i lag. Samtidigt med nya RR tillkom emellertid 38 § andra stycket sekretesslagen, vilket lagrum i huvudsak innebär, att, om handling av bl. a. nu ifrågavarande slag kan antagas vara av betydelse som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, tillkommer det domstolen — dvs. den domstol, där rättegången föres eller fråga som hör till förundersökningen må upptagas — att pröva om handlingen skall tillhandahållas domstolen eller undersökningsledaren. I förarbetena till lagrummet diskuterades möjligheten att låta åklagaren pröva frågan om utlämnande av sekretesskyddade handlingar åt undersökningsledaren. Man ansåg dock att större trygghet för ett riktigt avgörande skulle vinnas, om prövningen förlades till domstol. Detta stode även i överensstämmelse med föreskrifterna i 23 kap. 14 § nya RB, enligt vilka undersökningsledare har att hänvända sig till domstol för editionsföreläggande gentemot enskild person. Av det anförda framgår att avgörandet om sekretesskyddets brytande åvilar domstolen, ej åklagaren. På grund av undantagsregeln i sekretesslagens 14 § och myndigheternas allmänna skyldighet att bistå varandra torde man visserligen kunna räkna med att handlingar av ifrågavarande slag i stor utsträckning på åklagarens begäran utlämnas till denne. Det förhållandet att åklagaren icke har någon ovillkorlig rätt att utbekomma dylika handlingar utan i vissa fall kan bli nödsakad att begära bistånd av domstolen 46

utesluter emellertid enligt vår uppfattning möjligheten att ålägga åklagaren att hopsamla de handlingar varom här är fråga. Denna uppgift bör därför läggas på domstolen. En sådan anordning överensstämmer också med den praxis, som under de senare åren börjat utveckla sig. Någon ovillkorlig skyldighet att införskaffa ifrågavarande material bör dock icke åläggas domstolen. I undantagsfall kan det nämligen visa sig lämpligare att viss handling infordras först sedan undersökningsläkaren fått hand om fallet. Det kan inträffa att en journal eller akt kan erhållas som lån blott under någon kortare tid och det är då lämpligast att den rekvireras av undersökningsläkaren först då den behöver användas. En bestämmelse i enlighet med det nu anförda har upptagits som § 1 i den föreslagna kungörelsen (bilaga C).

Som ovan framhållits, måste det material, som innefattas i handlingar från tidigare samhällsingripanden, ofta kompletteras genom mera direkt inhämtade upplysningar angående den misstänkte. Detta sker vanligen i form av en personundersökning. Genom sådan undersökning erhålles huvudparten av upplysningar angående misstänkta, som tidigare ej varit föremål för något samhällsingripande. Vid många domstolar torde det numera vara regel, att beslut om sinnesundersökning icke meddelas förrän personundersökning verkställts angående den misstänkte eller motsvarande utredning likväl är tillgänglig. På sina håll förekommer det dock att detta underlåtes. Vi har därför ansett det vara av värde, att det uttryckligen föreskrives, att innan beslut om sinnesundersökning meddelas, personundersökning skall äga rum, för såvitt icke därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig. En föreskrift härom har upptagits i § 2 första stycket av vårt förslag till kungörelse.

Då vi föreslår att domstolen skall infordra de handlingar angående tidigare samhällsingripanden, som behövs för sinnesundersökningen, finner vi det angeläget att undersöka vilka åtgärder som kan vidtagas för att underlätta detta arbete. Den värdefullaste upplysningskällan för domstolen torde enligt nuvarande ordning vara det utdrag av allmänna straffregistret, som föreligger i praktiskt taget alla mål, där det kan bli fråga om sinnesundersökning. Straff register utdraget upptager tidigare domar å frihetsstraff (straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring, internering), tvångsuppfostran och tvångsarbete, alla villkorliga domar samt vissa domar å bötesstraff. Utdraget lämnar vidare upplysning huruvida personen ifråga förklarats övertygad om någon straffbelagd gärning, men på grund av 5 kap. 5 § strafflagen ej k u n n a t fällas till ansvar därför. Av sistnämnda uppgift är det i viss utsträckning möjligt att sluta sig till huruvida sinnesundersökning ägt 47

rum. Före 1945 års ändringar av 5 kap. strafflagen lämnade straff registret bättre upplysningar i detta hänseende. Därest företagen sinnesundersökning givit till resultat, att den undersökte var av sinnesbeskaffenhet, som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, var det stadgad praxis att detta lagrum citerades i domen och därmed kom in i straffregistret. Den nya lydelsen av 5 kap. 6 § strafflagen har lett till att detta lagrum citeras endast i de mycket sällsynta fall då straffskalans minimum underskrides. Straffregisterutdraget har härigenom blivit en något sämre upplysningskälla angående förut verkställda sinnesundersökningar än vad det varit tidigare. Av straffregisterutdraget kan slutsatser, som berör utredningen om den tilltalades person, dragas även i ett annat hänseende, nämligen angående tidigare verkställda personundersökningar. Enligt 2 § andra stycket lagen om särskild förundersökning i brottmål skall personundersökning äga r u m innan det domes till ungdomsfängelse eller till straffarbete eller fängelse i sex månader eller däröver eller det meddelas villkorlig dom. Undantag från denna föreskrift medges endast då den med personundersökningen avsedda utredningen ändock är tillgänglig. På grund av nämnda bestämmelse är det möjligt att med en viss grad av sannolikhet räkna ut om per sonunder sökningverkställts och hos vilken domstol den är att söka. Även om straffregisterutdraget sålunda utgör en värdefull upplysningskälla i nu berörda hänseenden, föreligger dock vissa brister. Det är, såsom framgår av det föregående, icke alltid möjligt att erhålla kännedom om tidigare verkställd sinnesundersökning. Eftersom undersökning, som icke föranlett tillämpning av vare sig 5 kap. 5 § eller 5 kap. 6 § strafflagen, aldrig anmärkes i utdraget, kan det inträffa att sinnesundersökning beslutas i fall då så icke skulle ha skett, däres utdraget lämnat upplysning härom. Vidare kan full visshet om tidigare personundersökningar icke erhållas, utan man får härvidlag röra sig med antaganden. Slutligen saknar utdraget helt upplysningar om läkarintyg som utfärdats jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål. Att de upplysningar dessa intyg innehåller endast med svårighet kan utnyttjas vid senare undersökningar framstår redan nu som en allvarlig olägenhet. Därest dylika läkarintyg i enlighet med våra förslag kommer att utfärdas i ökad omfattning, blir denna olägenhet ännu mera framträdande. Ett avhjälpande av ovannämnda brister synes kunna ske på följande mycket enkla sätt. I de uppgifter, som av domstolarna insändes till straffregistret, anmärkes i målet verkställd sinnesundersökning eller personundersökning eller införskaffat läkarintyg jämlikt 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål. Dessa uppgifter medtages därefter då utdrag ur straffregistret utfärdas. För såväl straffuppgift som straffregisterutdrag finns fastställda blanketter, varför förslaget författningsmässigt kan genomföras genom en ändring av formulären till dessa blanketter. Ett förslag till kungörelse härom fogas vid denna promemoria som bilaga E. 48

Eftersom de av oss föreslagna uppgifterna om verkställda undersökningar endast successivt kommer att inflyta i straffregistret, är det tydligt, att anordningen kommer att bli av nämnvärd praktisk betydelse först om några år. Det synes dock icke finnas anledning att dröja med genomförandet till dess projektet om kriminaljournal blivit utrett. Även om en sådan kommer till stånd, får den föreslagna anordningen uppenbarligen sitt värde.

4 — 32570

9 . Åtgärder för avarbetande av nuvarande balans Nu förefintlig balans i fråga om inkomna, ej undersökta fall är, såsom framgår av tabellerna 4 och 7 under avd. 2, mycket betydande. Även om de av oss framlagda förslagen medför en viss ökning av undersökningsväsendets kapacitet, synes dock särskilda åtgärder nödvändiga för att balansen inom rimlig tid skall vara avarbetad. Lägets allvar synes därvid berättiga till åtgärder, som under normala förhållanden kanske icke skulle ha kommit ifråga. Fångvårdsstyrelsen har i underdånig skrivelse den 23 februari 1953 upptagit frågan om åtgärder för avhjälpande av arbetsbalansen vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. Styrelsen lämnar däri en redogörelse för det allvarliga läget samt framhåller att anledningen främst torde vara att söka i bristen på läkare. Om ej sinnesundersökningar även utförts av läkare utanför fångvården, skulle läget ha varit ännu sämre. På senaste tiden har det emellertid blivit svårare för fångvården att erhålla sådant biträde. På grund härav hemställer styrelsen, att i avbidan på resultatet av pågående utredning sinnesundersökning av dem, som för sådan undersökning intagits på sinnessjukavdelning vid fångvården, må — i likhet med vad som skedde under år 1949 enligt de föreskrifter som Kungl. Maj :t meddelat i brev den 25 februari 1949 till fångvårdsstyrelsen angående inrättande av tillfälliga sinnessjukavdelningar vid fångvården m. m. — äga r u m å rättspsykiatrisk avdelning vid de sinnessjukhus, som angivits i nämnda brev. Medicinalstyrelsen har i yttrande den 17 mars 1953 över fångvårdsstyrelsens framställning redogjort för läget beträffande sinnesundersökningar av icke häktade samt framhållit att detta ur skilda synpunkter är betydligt ofördelaktigare nu än i början av 1949. Medicinalstyrelsen anser sig till följd härav icke kunna stödja fångvårdsstyrelsens framställning. I avvaktan på resultatet av pågående utredning kan medicinalstyrelsen i anledning av den av fångvårdsstyrelsen påtalade beklagliga arbetsbalansen blott föreslå den åtgärden att det arvode, som utgår till läkare utanför undersökningsorganisationerna för sinnesundersökning av såväl häktade som icke häktade, höjes från 300 kronor till 400 kronor per utlåtande jämte ersättning för utskrift av utlåtande i de fall där sådan icke kan erhållas kostnadsfritt j ä m likt gällande bestämmelser. Samma ersättning skulle även tillkomma överläkaren vid S:t Olofs sjukhus i Visby. Det främsta skälet för den av fångvårdsstyrelsen föreslagna anordningen är givetvis att de långa väntetiderna inger särskilt stora betänkligheter då 50

det gäller häktade. Mot detta skäl för fångvårdsstyrelsens förslag måste emellertid vägas vissa med förslagets genomförande förknippade olägenheter. Åtgärden skulle uppenbarligen medföra en förlängning av väntetiderna för icke häktade. Även för den som icke är berövad friheten, måste emellertid väntan på målets avgörande innebära olägenheter och lidanden. I nuvarande läge då väntetiderna för icke häktade i allmänhet är dubbelt så långa som väntetiderna för häktade synes en förkortning av de senare på bekostnad av de förra knappast vara att förorda. Härtill kommer att ett genomförande av fångvårdsstyrelsens förslag kan befaras minska arbetsglädjen hos läkare och personal å undersökningsavdelningarna för icke häktade, där svårigheterna redan nu är betydande. Vi anser oss sålunda icke kunna förorda fångvårdsstyrelsens förslag. Medicinalstyrelsen föreslår för sin del en höjning av arvodena till läkare utanför undersökningsorganisationen. Emot skäligheten av nuvarande arvode, 300 kronor per undersökningsfall, synes icke någon berättigad anmärkning kunna framställas. Vi är icke heller övertygade om att en ökning av arvodet skulle möjliggöra anlitande av utomstående läkare i nämnvärt större utsträckning än vad nu är fallet. Vi vill därför icke förorda medicinalstyrelsens förslag. De förslag vi i det följande framlägger för avarbetande av rådande balans går mera i linje med vad vi i övrigt föreslagit för att bringa undersökningsväsendet att fungera tillfredsställande. När det gäller att avarbeta balansen anser vi det emellertid, såsom inledningsvis framhållits, försvarbart att gå något längre och även pröva andra metoder än de som föreslagits för undersökningsväsendets mera normala verksamhet. I vårt förslag om undersökningarnas differentiering intager den korta undersökningen enligt lagen om förundersökning i brottmål en viktig plats. Det synes sannolikt att i nuvarande balans även ingår fall där en dylik kort undersökning skulle vara tillfyllest. Eftersom beslut av domstol i dessa fall redan meddelats om undersökning jämlikt sinnessjuklagen, erfordras emellertid för utbyte av sådan undersökning mot kort undersökning medverkan från domstolens sida. Initiativ härtill synes böra tagas av undersökningsläkaren. Vi föreslår därför, att undersökningsläkaren i dylika fall hos domstolen gör framställning om sådan ändring av domstolens beslut att detta i stället avser kort undersökning. En förutsättning är givetvis att lämplig psykiater utanför det rättspsykiatriska undersökningsväsendet finns att tillgå. Vårt förslag beträffande undersökningarna jämlikt sinnessjuklagen avser att begränsa utlåtandenas omfång. I samband härmed föreslås en differentiering av undersökningarna i en mera begränsad undersökning, B-undersökning, och en mera fullständig undersökning, A-undersökning. Valrätten mellan dessa båda undersökningsformer tillkommer undersökningsläkaren. För balansens avarbetande synes böra eftersträvas ett i viss mån summariskt 51

undersökningsförfarande. Ett visst företräde torde därför böra givas åt R-undersökningar. Vi föreslår därför en föreskrift av innehåll att undersökning av nu avsedda fall i största möjliga utsträckning skall verkställas som R-undersökning. Genomförandet av en begränsning av utlåtande över A-undersökning har vi främst tänkt oss som en följd av centralgranskningens upphörande. Härigenom blir undersökningsjournalen onödig och möjliggöres även minskning av själva utlåtandet. Vi har därför icke ansett oss böra föreslå förbud att använda undersökningsjournal eller uttrycklig föreskrift om minskning av själva utlåtandet. I § 4 av kungörelseförslaget (bil. C) stadgas sålunda att utlåtande över A-undersökning ej bör avfattas vidlyftigare än som erfordras för att lämna nödig ledning för fallets bedömande samt att särskild undersökningsjournal ej är erforderlig. För de i balansen ingående fall, beträffande vilka A-undersökning ej kan undvikas, torde det vara nödvändigt att något skärpa bestämmelserna. Vi föreslår sålunda ett direkt förbud att avfatta utlåtandena vidlyftigare än som erfordras för att lämna nödig ledning för fallets bedömande. För avarbetandet av balansen bör givetvis, såsom redan sker, anlitas läkare utanför undersökningsorganisationen. Någon nämnvärd ökning av på detta sätt verkställda undersökningar torde dock ej vara att räkna med på grund av bristen på psykiatrer. Det synes emellertid lämpligt att överläkarna erinras om att de i största möjliga utsträckning bör söka intressera utomstående läkare att utföra sinnesundersökningar. I fall då den misstänkte redan är intagen på sinnessjukhus synes man ej alltid ha begagnat sig av möjligheten att för undersökningen anlita vid detta sinnessjukhus anställd läkare. Därest de anslag som beviljats till undersökningar av läkare utom organisationen skulle visa sig otillräckliga, utgår vi ifrån att ytterligare medel ställes till förfogande. Vi har ansett det angeläget att utreda möjligheten att för balansens avhjälpande anlita även andra läkare än sådana som innehar kompetens att verkställa sinnesundersökning på eget ansvar. Vid justitieministeriets psykiatriska undersökningsklinik i Köpenhamn tillämpas, enligt vad vi inhämtat, den arbetsmetoden att en assistentläkare, efter det att socialassistenten slutfört sin utredning, undersöker fallet och uppsätter förslag till utlåtande. Metoden har visat sig så effektiv, att överläkaren på kliniken med hjälp av två assistentläkare, som arbetar tre eftermiddagar i veckan, en socialassistent och cirka fem skrivbiträden avgiver i genomsnitt ett utlåtande om dagen. Även med beaktande av att de danska utlåtandena icke innehåller samma ingående diskussion av fallen som de svenska, synes resultatet dock så frapperande överlägset motsvarande svenska prestationer, att det är skäl att försöka arbetsmetoden. Lämpliga som biträden vid undersökning är främst yngre läkare med någon tids tjänstgöring vid sinnessjukhus eller psykiatrisk klinik. Även medicine kandidater torde i undantagsfall k u n n a 52

anlitas. Måhända är det icke möjligt att anlita dylik hjälp på alla orter, men möjligheten borde i vart fall föreligga i Stockholm, Uppsala, Lund och Malmö samt, efter utbyggandet av den medicinska fakulteten i Göteborg, även i denna stad. Under hand gjorda förfrågningar i Lund har givit positivt resultat. Riträde bör k u n n a förordnas åt överläkare, förste läkare eller annan inom undersökningsväsendet anställd läkare, som avgiver utlåtande på eget ansvar. Då det synes innebära onödig omgång att sådant biträde skall förordnas av medicinalstyrelsen, föreslår vi, att förordnande meddelas av överläkaren vid avdelningen. Ersättning åt biträde synes böra beräknas per undersökningsfall och utgå med 200 kronor för varje undersökt fall. Vi föreslår att arbetsmetoden med biträde vid undersökning försöksvis tillämpas vid avarbetandet av balansen. Skulle försöket falla väl ut, synes det vara skäl att införa arbetsmetoden även i det ordinarie undersökningsarbetet. Att anlita yngre läkare och medicine kandidater inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet skulle säkerligen vara av värde även för rekryteringen av rättspsykiaterkåren. Våra förslag till åtgärder för avarbetande av balansen inom det r ä t t s psykiatriska undersökningsväsendet har upptagits i ett som bilaga F till denna promemoria fogat förslag till cirkulär.

10. Förslagens genomförande De förslag vi framlagt för nedbringande av väntetiderna innefattar ett flertal olika åtgärder. Verkan av dessa åtgärder var för sig kan synas tämligen ringa, men tillsammans bör de efter någon tid k u n n a medföra återvunnen balans inom undersökningsväsendet. Det är emellertid angeläget icke blott att samtliga föreslagna åtgärder genomföres snarast möjligt utan även att de kommer till utförande på en gång. De för åtgärdernas genomförande erforderliga författningsbestämmelserna utgör — med endast ett undantag — administrativa föreskrifter. Dessa synes böra kunna träda i kraft den 1 augusti 1953. Den enda föreslagna lagändringen avser avskaffandet av den centrala granskningen av utlåtandena. Det är tyvärr icke möjligt att medhinna den härför erforderliga ändringen i sinnessjuklagen till nämnda dag. Vi har därför ansett oss böra undersöka, om det är möjligt att genomföra förslagen i övrigt den 1 augusti 1953, trots att avskaffandet av den centrala granskningen måste anstå till en senare tidpunkt. En förutsättning för den centrala granskningen är att det material, som legat till grund för läkarens utlåtande, är tillgängligt för den granskande myndigheten. Det har därför — utan uttrycklig lagbestämmelse — utbildat sig den praxis att primärmaterialet för undersökningen fullständigt redovisas i undersökningsjournalen. Våra förslag om undersökningarnas differentiering och minskning av utlåtandenas omfattning avser att bryta med denna praxis. Endast när domstolen begär medicinalstyrelsens yttrande över avgivet utlåtande, erhåller medicinalstyrelsen, genom att rättegångshandlingarna översändes och styrelsen infordrar hos läkaren bevarade anteckningar och handlingar, tillgång till hela primärmaterialet. Det måste sålunda konstateras, att ett bibehållande av centralgranskningen i princip är oförenligt med n ä m n d a av oss föreslagna åtgärder. Det akuta läget inom undersökningsväsendet är emellertid sådant, att vidtagande av effektiva åtgärder för att nedbringa väntetiderna icke kan anstå till dess den för centralgranskningens avskaffande erforderliga ändringen i sinnessjuklagen hunnit genomföras. I detta läge har vi ansett oss böra förorda att övriga av oss föreslagna ågärder genomföres från och med den 1 augusti 1953 och att centralgranskningen bibehålies under en övergångstid. Den centrala granskningen synes under denna övergångstid kunna ske på två olika sätt. Det ena är att primärmaterialet göres tillgängligt för granskningsmyndigheten genom att rättegångshandlingarna och hos läkaren bevarade anteckningar och handlingar översändes till denna. Det andra sättet är 54

att låta granskningen grunda sig enbart på det material, som finnes upptaget i utlåtandet. Olägenheterna med det förra sättet ligger i öppen dag. Eftersom materialet icke finnes sammanställt i en undersökningsjournal, måste granskningen bli mera arbetskrävande och taga längre tid. Under tiden måste målet vara vilande. Risk föreligger att väntetider kan uppkomma på denna punkt av förfarandet. En granskning grundad enbart på det i utlåtandet upptagna materialet innebär å andra sidan den olägenheten, att granskningen för domstolen kan framstå som mera ingående än den i själva verket är. Ett meddelande från granskningsmyndigheten att skäl icke föreligger för ytterligare rättspsykiatrisk granskning kan under sådana omständigheter leda till att domstolen underlåter inhämta medicinalstyrelsens yttrande i fall där så lämpligen bort ske. Eftersom domstolarna emellertid efter centralgranskningens avskaffande kommer att få självständigt avgöra frågan om inhämtande av medicinalstyrelsens yttrande, anser vi icke att nu antydda olägenhet bör tillmätas avgörande betydelse. Olägenheten synes för övrigt kunna reduceras genom att granskningsmyndighetens meddelande till domstolarna formuleras så, att därav framgår att granskningen skett utan tillgång till primärmaterialet. Detta bör kunna ske med den i och för sig självklara reservationen, att uttalandet göres »såvitt av undersökningsläkarens utlåtande framgår». Vi föreslår sålunda att den centrala granskningen under övergångstiden sker enbart på grundval av de till medicinalstyrelsen insända utlåtandena, även om primärmaterialet för undersökningen icke finnes upptaget däri. Det är emellertid angeläget att understryka, att vi finner denna anordning föga tillfredsställande och att den därför icke bör bibehållas längre än som är nödvändigt för att genomföra den föreslagna ändringen i sinnessjuklagen. Denna ändring bör genomföras under början av år 1954.

Bilaga A.

Förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) Härigenom förordnas, att 42 § femte stycket sinnessjuklagen den 19 september 1929 ävensom hänvisningen till nämnda stycke i 43 § fjärde stycket samma lag skola upphöra att gälla från och med den

Bilaga B. Förslag till kungörelse om upphävande av 17 § kungörelsen den 21 juni 1946 ang. översändande av domar i vissa brottmål m. m. (nr 298) Härigenom förordnas, att 17 § kungörelsen den 21 juni 1946 ang. översändande av domar i vissa brottmål m. m. skall upphöra att gälla från och med den

Bilaga C. Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål Härigenom förordnas som följer. §1. Uppkommer fråga om undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet, bör domstolen, om den misstänkte tidigare varit föremål för sinnesundersökning, införskaffa utlåtande däröver, så ock från myndighet, som tidigare tagit befattning med den misstänkte, infordra handlingar, som kunna antagas vara av betydelse vid bedömandet av den misstänktes sinnesbeskaffenhet. §2. Innan beslut om sinnesundersökning meddelas, skall förundersökning jämlikt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål äga rum, för såvitt icke därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig. Finnes icke anledning antaga, att beslut om sinnesundersökning likväl &6

kommer att meddelas, bör förundersökningen, om lämplig psykiater utom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet finnes att tillgå, jämväl omfatta läkarintyg enligt 4 § ovannämnda lag. §3. Utlåtande över sinnesundersökning må, där undersökningsläkaren så finner lämpligt, avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ II av det genom kungörelse denna dag (nr ) fastställda formuläret till läkarintyg enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Utlåtande över sådan undersökning (B-undersökning) skall avgivas med största skyndsamhet och sist inom tre veckor från det handlingarna inkommo till sinnessjukavdelningen eller undersökningsavdelningen. §4. Utlåtande över annan sinnesundersökning (A-undersökning) bör ej avfattas vidlyftigare än som erfordras för att lämna nödig ledning för fallets bedömande. Särskild undersökningsjournal vare ej erforderlig. Angående tiden för utlåtandets avgivande gäller vad i sinnessjuklagen därom är stadgat. §5. Handlingar och anteckningar avseende sinnesundersökning skola, i den mån de ej återlämnas till domstolen eller erhållits såsom lån, bevaras å avdelningen och på begäran översändas till domstolen eller medicinalstyrelsen. Denna kungörelse träder i kraft den 1 augusti 1953; dock att den i § 3 andra stycket stadgade tiden för avgivande av R-utlåtande ej gäller, o m handlingarna i målet inkommit till avdelningen före nämnda dag.

Bilaga D.

Förslag till kungörelse om ändring av det formulär till läkarintyg, som finnes fogat vid kungörelsen den 1 oktober 1943 (nr 734) angående läkarintyg enligt lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål Härigenom förordnas, att det formulär till läkarintyg, som finnes fogat vid kungörelsen den 1 oktober 1943 (nr 734) angående läkarintyg enligt lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål, skall från och med den 1 augusti 1953 hava den härvid fogade ändrade lydelsen. 57

FÖRORDNANDE för

att beträffande

nedan angiven person till (domstolens namn)

avgiva läkarintyg, som avses i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål. Fullständigt namn: Födelsedag och -år: Civilstånd, yrke: Hemort (kommun, län): Bostadsadress (även tel.-nr): Misstänkt (åtalad) för: (gärningen och tiden för dess förövande)

Särskild

förundersökning

verkställes

av (namn, adress, tel.-nr)

Till läkaren överlämnas

Läkarintyget

följande

bör vara domstolen

handlingar:

tillhanda

senast

den den

19...

LÄKARINTYG 1. Anamnes (Där uppgift ej är grundad på läkarens personliga kännedom eller från domstolen överlämnade handlingar, bör upplysning lämnas om använda källor:

) Här lämnade uppgifter böra framförallt omfatta vad som h a r medicinskt intresse.

Identiteten styrkt genom 2. Status Datum för undersökningen: Kroppsligt tillstånd. Här angives kroppstyp och allmäntillstånd samt positiva fynd talande för pågående eller genomgången sjukdom, speciellt från nervsystem och endocrinium.

Psykiskt tillstånd Här lämnas en kortfattad skildring av den undersöktes allmänna u p p t r ä d a n d e , orientering, uppmärksamhet, koncentrationsförmåga, minnesfunktioner och omdöme. Den undersöktes stämningsläge, affektspel och konlaktförmåga beskrives, liksom eventuella sinnesvillor, tankevillor, paranoiska föreställningar och tvångsfenomen. Summarisk undersökning av begåvningsgraden göres.

3. Epikris Här angivas de skäl och omständigheter, på vilka slutsatserna grundas, samt om möjligt klinisk diagnos.

4. Slutsatser Valrätt mellan alternativen tillkommer läkaren; alternativ II må dock begagnas endast, om undersökningen utföres av psykiater. Alternativ I a. Finnes skäl att underkasta den misstänkte undersökning enligt 41 § sinnessjuklagen? b. Är den misstänkte i behov av vård å sinnessjukhus eller annan anstalt? •c. Föranleder undersökningen några slutsatser rörande annan lämplig behandling av den misstänkte (såsom villkorlig dom eller ungdomsfängelse) ?

Alternativ II a. Har den misstänkte begått gärningen under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom? b. Besvaras frågan a. jakande, angives här den misstänktes sinnestillstånd vid gärningens begående. Förklaras någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, ha lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, angivas tillika skälen till sådan jämställdhet.

c. Är den misstänkte i behov av vård å sinnessjukhus eller annan anstalt? d. Finnes den misstänkte eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål för särskild åtgärd (såsom villkorlig dom, ungdomsfängelse eller förvaring) ?

Sålunda undersökt och befunnet intygas på heder och samvete. den

19...

Leg. läk.

Tjänstetitel: Anm. 1. Förklaras misstänkt i slutsatser enl. alt. II vara straffri och i behov av vård å sinnessjukhus, bör läkaren jämväl utfärda vårdattest jämlikt 2 kap. sinnessjuklagen. Anm. 2. För läkarintyg jämte föregående undersökning äger tjänsteläkare ej tillgodoräkna sig högre arvode än sjuttiofem kronor. 61

Bilaga E.

Förslag till kungörelse om ändring i vissa av de formulär, som finnas fogade vid kungörelsen den 26 november 1914 (nr 413) om uppgifter till straffregistret och om registrets förande Härigenom förordnas som följer. I de vid kungörelsen den 26 november 1914 (nr 413) om uppgifter till straffregistret och om registrets förande fogade, med litt. A I, A II, R och E betecknade formulären skall omedelbart före punkten för anmärkningar införas en ny punkt av följande lydelse: »Verkställd personutredning: Sinnesundersökning. Särskild förundersökning. Läkarintyg jäml. 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål.» Tillika skall i formuläret litt. D till samma kungörelse omedelbart före punkten för anmärkningar införas en ny punkt av följande lydelse: »Personutredning (efter den 1/8 1953):» I samtliga ovannämnda formulär skall vidtagas den ändring av punkternas numrering, som föranledes av införandet av den nya punkten.

Förestående kungörelse träder i kraft den 1 augusti 1953; dock må redan tryckta blanketter tills vidare användas, därvid de med denna kungörelse avsedda uppgifterna skola införas under punkten för anmärkningar.

Bilaga F. Förslag till cirkulär till läkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar och de statliga sinnessjukhusens undersökningsavdelningar angående särskilda åtgärder för avarbetande av rådande balans i fråga om sinnesundersökning i brottmål Genom kungörelse denna dag ha meddelats vissa bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål. Avsikten med dessa är att nedbringa väntetiderna vid sådan undersökning. Enär antalet inkomna, ej undersökta fall för närvarande är mycket betydande, ha vissa åtgärder för att avarbeta denna balans befunnits erforderliga. I fråga om sinnesundersökning av sådana misstänkta, beträffande vilka rättegångshandlingarna inkommit till veder62

börande avdelning före den 1 augusti 1953, meddelas därför följande särskilda bestämmelser. 1. Anser undersökningsläkare intyg jämlikt 4 § lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål tillfyllest för fallets rättspsykiatriska bedömande, bör han, därest för intygets utfärdande lämplig psykiater utom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet finnes att tillgå, hos domstolen göra framställning om ändring av domstolens beslut om undersökning enligt sinnessjuklagen att i stället avse anskaffande av sådant intyg. 2. Sinnesundersökning skall i största möjliga utsträckning verkställas såsom R-undersökning jämlikt § 3 kungörelsen denna dag (nr ) med vissa bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål. 3. Utlåtande över A-undersökning enligt § 4 nämnda kungörelse må ej avfattas vidlyftigare än som erfordras för att lämna nödig ledning för fallets bedömande. 4. Det åligger överläkare att undersöka möjligheterna att få sinnesundersökning utförd av psykiater utom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Yppas sådan möjlighet, skall överläkaren ofördröj ligen göra anmälan därom, beträffande häktad till fångvårdsstyrelsen och beträffande icke häktad till medicinalstyrelsen. 5. Vid avdelning ej anställd läkare eller medicine kandidat må av överläkare förordnas att beträffande visst undersökningsfall biträda undersökningsläkaren. Ersättning härför utgår med 200 kronor för varje undersökt fall.

Bilaga

G.

Till Bådhusrätten i Malmö. Sedan Bådhusrätten förordnat om sinnesundersökning av för stöld m. m. åtalade diversearbetaren Karl Andersson, född den 1932 och boende u n d e r adress , ha handlingarna i målet insänts till Bättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus i Lund, dit de inkommo den 28 juni 1952. Bådhusrätten har senare vid upprepade tillfällen beviljat uppskov med avgivande av utlåtande beträffande Andersson. 1.

Anamnes

Av rättegångshandlingarna och uppgifter som hämtats från tidigare sjukhusvistelser, hans övervakare, hans föräldrar, lärare och konfirmationspräst samt förutvarande arbetsgivare och militära myndigheter framgår i korthet följande: Andersson tillhör såväl på fädernet som mödernet lantarbetarproletariatet, han är det tredje av sina föräldrars fyra barn och har därjämte på moderns sida två äldre halvbröder. Anderssons fader och samtliga helsyskon uppges vara klent begåvade, och en av hans helbröder har varit intagen på sinnesslöanstalt. Modern lider av lungtuberkulos och har dessutom sedan Andersson var 4 år gammal varit grovt invalidiserad av en höftskada. Föräldrarna beskrives som enkelt men skötsamt folk, fadern synes dock tidvis ha använt sprit till övermått, och hemmets ekonomi har alltid varit svag. Som barn måste Andersson under 4 års tid vistas i fosterhem på grund av moderns sjukdom, dessutom led han i 5—6-årsåldern av tuberkulösa halslymfom, för vilka han vårdades bl. a. på Ortopediska kliniken i Lund. Vid denna tidpunkt opererades han även för förstorade mandlar och svalgpolyp. Då Andersson var 13 år behandlades han på Öronkliniken i Lund för hörseinedsättning och näspolyper. Enligt uppgift från hemmet skall han ha skiljt sig från syskonen genom att han tidigt verkade nervös, var nagelbitare och reagerade inadekvat på tillsägelser, som kom honom att skratta. I skolan hade Andersson svårt att följa undervisningen, han blev kvarsittare flera gånger och fick avgångsbetyg enligt 48 § folkskolestadgan från fjärde klass. Även vid konfirmationsläsningen framträdde klart hans dåliga begåvning. De första åren efter det att Andersson slutat skolan, hade han anställning hos olika lantbrukare i södra Skåne, varvid det visade sig, att han krävde ständig tillsyn för att sköta sina sysslor, och att han bytte plats relativt ofta. Vid 17 års ålder fick Andersson anställning som springpojke vid Trelleborgs Gummifabrik, där han emellertid efter några månader avskedades, sedan han tillgripit ett herrarmbandsur. År 1950 beviljades Andersson först åtalseftergift för tillgrepp av en herrcykel och dömdes senare till straffarbete fyra månader, villkorlig dom, för ovannämnda tillgrepp samt ytterligare en cykelstöld, varvid han ställdes under övervakning. Sedan dess har Andersson huvudsakligen arbetat i Malmö dels som diskare och städare på restauranger, dels som grovarbetare vid olika industrier. Han beskrives genomgående som snäll och beskedlig men omdömeslös, omogen och efterbliven. I maj 1952 inkallades Andersson till värnpliktstjänstgöring vid Kungl. Södra Skånska infanteriregementet men efter en månad frikallades han på grund av intellektuell undermålighet. Det senaste året har Anderssons arbetsförhållanden varit mycket oregelbundna med kortvariga anställningar i Malmö, avlösta av daglönarplatser i jordbruket medan han bott hos föräldrarna.

2. Åtalade gärningar Andersson står nu åtalad för att han den 21 januari 1952 tillgrep en motorcykel och färdades på denna utan att inneha körkort, vidare för att han natten till den 15 februari tagit 10 kronor ur en plånbok tillhörig en kamrat, med vilken han delade rum, och att han den 21 februari från en bekant stulit en ulster, värd 100 kronor, i avsikt att sälja denna samt slutligen för att han den 10 mars 1952 försökte tillgripa ännu en motorcykel. 3.

Status Andersson har under tiden 8—16 januari 1953 vistats på S:t Lars sjukhus i Lund för undersökning enligt 101 § sinnessjukstadgan. I kroppsligt avseende har därvid intet patologiskt framkommit utöver en klart sänkt muskeltonus och livliga, men bilateralt lika reflexer. Psykiskt visar Andersson en bild, som domineras av intellektuell torftighet, bristande förmåga till överblick, benägenhet att referera till konkreta upplevelser, vilka dock skildras fattigt, detaljlöst och obestämt, samt ett synnerligen ojämnt, oftast mycket litet kunskapsförråd. Han är vidare slängig, ryckig, har en mycket skiftande, oftast låg vakenhetsgrad, som tillsammans med hans begränsade erfarenheter och trånga synvinklar gör hans framställning obestämd och osäker. Andersson är benägen att spänna sig och han växlar mellan stel blyghet och frejdig distanslöshet. Stämningsläget är lätt förhöjt, affektspelet flackt, onyanserat och hastigt och känslomässigt verkar han genomgående tunn och kylig, föga engagerad men med i huvudsak adekvata reaktioner. Han tar påfallande lättvindigt på de flesta problem och hans insikt i den egna situationen är uppenbart bristfällig. — Vid testning enligt »Terman-Merrill» når Andersson ett »IQ-värde» på 54, medan han enligt »CVB-skalan» får ett »IQ-värde» ända upp till 83. Härvid är dock att märka, att Andersson genomgående misslyckas med alla mera »intelligensmättade» prov och hans resultat dragés upp framförallt av en sådan deltest som »bildarrangemang». Vid det icke verbala provet »Progressive matrices» misslyckas han helt och hamnar i gruppen »intellektuellt defekta». Även vid sådana prov som »Bourdon» och »kontinuerlig subtraktion» klarar han sig dåligt, särskilt om man tar hänsyn till den tid, som han använder för uppgiften. 4.

Epikris Det är sålunda uppenbart, att Andersson visar klara symtom på en avsevärd intellektuell undermålighet. Denna förefaller att ha sin grund dels i en originär svaghet, som förefaller att vara hereditärt betingad, dels i en nedsättning av hans prestationsförmåga, som sannolikt har sin grund i någon form av skada, vilken träffat honom tidigt i livet. Konstitutionellt har Andersson bedömts som subkapabel, subvalid, subsolid och tämligen uttalat superstabil. Tillsammans med hans oligofreni och den sannolika, tidiga lesion, som drabbat honom, har man här grundförutsättningarna för hans individualitet med dess blandning av dålig begåvning, osäkerhet, spänningsbenägenhet, slängiga ryckighet och- dåliga affektiva engagemang. Det är genom kombinationen av de här uppräknade faktorerna, som man får förklara den bild av imbecillitet och hållningslös psykopati, vilken man finner hos Andersson. — Även om Andersson tillbringat större delen av sin levnad u n d e r miljöförhållanden, som måste betecknas som ogynnsamma, och som i varje fall knappast bidragit till att motverka de svagheter, som han har i sin personlighet, får man ej glömma, att flertalet av de svårigheter att reda sig, som Andersson haft, äro direkta uttryck för bristerna i hans psykiska utrustning. Det är mot denna bakgrund, man måste se de brott, som Andersson nu står 5 — 32570

åtalad för. De äro utan varje tvekan typiska för en individ av hans beskaffenhet, en följd av hans bristande förmåga till överblick och tendens att följa ögonblickets ingivelse och sålunda direkt orsakade av hans dåliga begåvning och hållningslöshet. Som redan framhållits måste Andersson bedömas som imbecill, vilket vill säga att han är sinnesslö i strafflagens mening. Det är vidare uppenbart, att Andersson ej för närvarande själv kan taga h a n d om sig på ett sätt, som är tillfredsställande vare sig man ser det ur hans egen individuella synpunkt eller ur samhällets. Han bör därför beredas vård på någon av de med sinnessjukhus jämställda statliga anstalterna för manliga, asociala imbecilla. Härigenom vinnes att han hinner stadga sig och få lära sig, vad disciplin och ordning innebär, samt att man, då han troligen ganska snart kan prövas i en försöksutskrivning, kan ställa honom under tillräckligt effektiv och lång övervakning. Med stöd av det ovan anförda får jag sålunda på heder och samvete avgiva det U t l å t a n de att för stöld m. m. åtalade diversearbetaren Karl Andersson, född den •— 1932 och boende under adress , begått de åtalade gärningarna under inflytande av sinnesslöhet (imbecillitet), samt att han är i behov av vård på sinnessjukhus. Bättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus, Lund, den 6 februari 1953. C. E. Uddenberg överläkare

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d .

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar.

Förslag till lagstiftning om insemination. [9] Förslag till brottsbalk. [14] Enhetligt frihetsstraff. [17] P r o m e m o r i a med förslag till vissa å t g ä r d e r för a t t nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. [21]

Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. [2] B e t ä n k a n d e med förslag till å t g ä r d e r för stödjande av hästaveln m. m. [3]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Sågverksindustrien i södra Sverige. [19] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval i k o m m u n e r n a . 1950 å r s folkomröstnings- och valsättsutrednings b e t ä n k a n d e . 4. [1] L i k a lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet. [18]

Industri.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas finansväsen.

Landsbygdens elkraftförsörjning. Trafiknykterhet. [20]

[13]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Generella metoder om fysiska kontroller Inom Investeringspolitiken. [6] Utredning om fastighetsbeskattningen. [8] ltyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. F a k t a om olja. [12]

Läkarutbildningen. [7] B e t ä n k a n d e med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingspräaterliga organisationen m. m. [11] J u r i d i s k och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. [15] 2. Bilagor. [16]

Försvarsväsen. Förband och bygd. [10]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 4. Nordisk passfrihet. [4] 5. L ä t t n a d e r i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]

Stockholm 1953 Katalog och Tidskriftstryck