Nordisk passfrihet. D. 2,

\>NC

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 19534. UTRIKESDEPARTEMENTET

NORDISK PASSFRIHET (Del H. Fullständig passfrihet för nordbor samt upphävande av bestämmelserna om arbets- och uppehållstillstånd för nordbor vid vistelse i annat nordiskt land)

Betänkande nr 4 avgivet av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m.

STOCKHOLM 1 9 5 3

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk

förteckning

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande 4. Kihlström. 36 s. J u . 2. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. K i h l s t r ö m . 99 s. J o . 3. Betänkande med förslag till åtgärder for stödjande av hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 s. J o . 4. Nordisk Passfrihet. B e t ä n k a n d e nr 4. Victor Petterson. 28 B, U.

Anma. Om särskild tryckort ej angivcs, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det depart meul under vilket utredningen avgivits» t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1953:4

UTRIKESDEPARTEMENTET

NORDISK PASSFRIHET (Del I I . Fullständig passfrihet för nordbor samt upphävande av bestämmelserna om arbets- och uppehållstillstånd för n o r d b o r vid vistelse i a n n a t n o r d i s k t land)

Betänkande av Nordiska

nr 4 avgivet

parlamentariska

för friare samfärdsel

VICTOR

PETTERSONS

kommittén m. m.

BOKINDUSTRI

STOCKHOLM 1953

w

AKTIEBOLAG

Innehåll

Skrivelse till Konungen

5 Inledning

»

Kapitel I.

Fullständig passfrihet för nordbor

u

1. Passfrihetens omfattning under nu gällande ordning

2. Betydelsen av fullständig passfrihet för nordbor

3. Kräver genomförandet av fullständig passfrihet lagändringar? 12 4. Bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd vid fullständig passfrihet 19 Kapitel II. Befrielse från uppehålls- och arbetstillstånd

1. Historisk översikt rörande bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd i de nordiska länderna 14. 2. Är lagändringar erforderliga för att frita nordbor från att söka uppehålls- och arbetstillstånd ? 3. Uppehållstillstånd a) Gällande bestämmelser om uppehållstillstånd b) Meddelande av uppehållstillstånd för nordbor

14 25 15 16

c) Räckvidden av ett upphävande av bestämmelserna om uppehållstillstånd för nordbor 4. Arbetstillstånd

17 iq

a) De skilda ländernas bestämmelser och tillämpningen av dessa i fråga om meddelande av arbetstillstånd

b) Nordbor med arbetsanställning i annat nordiskt land 5. Bostadsanmälningar

20 22

Kapitel III. Kommitténs synpunkter och förslag Särskilt yttrande

24 26

Kapitel IV. Kvarstående uppgifter

27 Sammanfattning

9„

Till

Konungen

Svenska gruppen av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. får härmed överlämna den svenska texten till kommitténs betänkande nr fyra med förslag till Nordisk passfrihet (del II. Fullständig passfrihet för nordbor samt 5

upphävande av bestämmelserna om arbets- och uppehållstillstånd för nordbor vid vistelse i annat nordiskt land). De danska, finska och norska grupperna av kommittén överlämnar samtidigt betänkandet till sina uppdragsgivare i respektive dansk, finsk och norsk upplaga. Kommittén föreslår, att medborgare i de nordiska länderna, som vistas i annat nordiskt land än hemlandet — oavsett vistelsens längd — befrias från skyldigheten att vara försedda med pass. Vidare föreslår kommittén, att uppehålls- och arbetstillstånd icke skall krävas för nordbor. Kommittén uttrycker förhoppningen att förslagen skall kunna realiseras utan tidsutdräkt. Som sakkunniga har biträtt: från Danmark, kontorchefen i Justisministeriet P. Hansen; från Finland, regeringssekreteraren i ministeriet för inrikesärendena A. V. Kovero; från Norge, expeditionschefen i Justis- og politidepartementet E. R. Rognlien, samt från Sverige, byråchefen i Statens utlänningskommission O. Wiman. Kommittén fortsätter sin utredning rörande utformningen av en fullt utbyggd passfrihet, enligt vilken även icke nordbor befrias från passkontroll vid de internordiska gränserna. Stockholm den 9 januari 1953. Underdånigst Rolf Edberg Leif Cassel

J. F. Grym

Filip Kristensson

Olof Pålsson I Sten Aminoff

Inledning

Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. föreslog i sitt betänkande om nordisk passfrihet, del I, dagtecknat den 9 januari 1952 och överlämnat till respektive regeringar och riksdagar, såsom en interimistisk lösning av passproblemet, att medborgare i de nordiska länderna skulle befrias: 1. från passkontroll vid passerandet av gränserna mellan de nordiska länderna 2. från skyldighet att vara i besittning av pass vid vistelse i annat nordiskt land än hemlandet under en tid av högst tre månader. Kommittén uttalade vidare i sammanfattningen av sitt förslag: "Målet bör vara, att medborgarna i de nordiska länderna bliva befriade från passlegitimation icke blott vid gränspasserandet utan även utan tidsbegränsning under uppehåll i andra nordiska länder. Medborgare i de nordiska länderna böra befrias från att söka uppehållstillstånd i dessa länder, varigenom det fria folkutbyte, som härskade mellan länderna före 1917, återinföres". Kommittén framhöll även önskemålet att man skulle komma så långt att bestämmelserna om arbetstillstånd slopades för nordbor i fråga om lönat arbete i annat nordiskt land. I den första etappen valde kommittén att endast framlägga förslag om genom-

förandet av den förut omnämnda begränsade passfriheten för nordbor, eftersom en sådan ordning skulle kunna genomföras utan lagändringar eller mer omfattande administrativa åtgärder samt på så kort tid, att det skulle vara möjligt att nå fram till upphävandet av passtvånget vid resor mellan de nordiska länderna redan innan sommaren 1952. Även om man efter genomförandet den 12 juli 1952 av den av kommittén föreslagna passfriheten för nordbor ännu blott kunnat erhålla begränsade erfarenheter av passfrihetens praktiska verkningar, tror sig kommittén dock kunna fastslå, att resultatet i stort sett varit gynnsamt. Det har icke varit möjligt att framskaffa sifferuppgifter, som ger en fullständig bild av, i vilken utsträckning passfriheten under den tid, som förflutit, medfört en ökning av resandetrafiken mellan de nordiska länderna. De i nedanstående tabeller 1 och 2 lämnade uppgifterna om antalet inresta nordbor i Danmark och Norge under månaderna maj—oktober 1951 jämfört med antalet inresta under samma månader år 1952 torde emellertid i någon mån belysa utvecklingen. Motsvarande uppgifter från Finland och Sverige föreligger ej. För Finlands del har resandeströmmen på grund av olympiaden varit osedvanligt stor under 1952 och i Sverige har man i samband 7

Tabell 1. Antalet inresor i Danmark över de fem största inreseorterna i den internordiska trafiken av danska, finska, norska och svenska medborgare under tiden maj—oktober 1951 och 1952. Med järnväg

Med fartyg

Via landsväg

Med flyg

Sammanlagt

1952 1951 1952 1951 1952 1951 1952 1951 1952 1951 1 000 1 000 1 000 1000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1000 1 167 163 7 8 7 70 70 82 7 78 3 247 207 100 78 120 103 7 7 17 16 3 7 516 366 226 163 244 162 8 7 8 30 27 3 493 266 218 123 246 119 8 7 3 18 14 1 238 182 101 82 121 7 8 1 8 8 83 147 141 68 67 71 6 7 2 2 65

Juli

Summa

15 1 808 1 325

15 Tabell 2. Antalet inresor i Norge över fasta passkontrollorter av danska, finska och svenskamedborgare under tiden maj—oktober 1951 och 1952. Med järnväg

Juli September Oktober Summa

Sammanlagt

Med flyg

1 000 7 11 22 18 7

1 000 6 10 18 11 6 3

1 000 2 8 10 6 2

1 000 1 000 18 2 42 7 121 15 94 6 20 2 1

1 000 15 32 90 52 19 11

1 000 1 1 1

1 000 1

1 000 28 62 154 118 30

1 000 24 50 124 70 28 16

med genomförandet av passfriheten upphört att utarbeta resestatistik över nordbor. Det framgår av tabellerna att det under 1952 redan innan passfrihetens genomförande skett en viss ökning av antalet resor jämfört med 1951 men resandeströmmen tilltager våldsamt efter genomförandet. Som man kunnat vänta, visar sig ökningen vara särskilt stor på de danska inreseorterna vid Öresund. Vid turistsäsongens slut 1952 har emellertid antalet inresta åter kommit ned till ungefär samma siffra som vid motsvarande tid året förut. 8

Via landsväg

Med fartyg

1 1 1 1 5

Ett mer direkt uttryck för de lättnader, som genomförandet av passfriheten inneburit för de resande, kommer till synes i den nedgång av antalet utställda pass i de nordiska länderna, som redovisas i tabellerna 3—6. Den stora skillnaden mellan antalet utställda pass för 1951 jämfört med 1952 måste i första hand tillskrivas passfrihetens genomförande. Som synes är nedgången särskilt stor i de länder, som helt eller delvis sett sig i stånd att följa de av kommittén i betänkandet av den 26 april 1952 rörande valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna

Tabell 3. Antalet utfärdade pass i vissa polisdistrikt i Danmark under tiden augustiseptember 1951 och 1952. Pass utställt av Köpenhamns polismyndigheter Fredriksberg härad Nordre härad Söndre härad Helsingör Fredrikshamn Summa

Aug. 1951

Sept. 1951

Aug. 1952

Sept. 1952

8 037 1 516 2 768 1 022 966 520 572 243

4 794 850 1 540 624 487 227 340 112

1 687 345 551 225 112 290 331 55

942 166 309 131 75 164 174 45

15 644

8 974

3 596

2 006

Tabell 4. Antalet utfärdade pass i Finland under tiden augusti—september 1951 och 1952. Län Nylands Åbo- och Björneborgs Ålands Tavastehus Kymmene S:"t Michels Vasa Kuopio Uleåborgs Lapplands Summa

Aug. 1951

Sept. 1951

Aug. 1952

Sept. 1952

3 549 1 102 311 818 457 153 1 338 220 588 442

2 066 844 225 585 396 114 1 364 179 568 388

1 193 341 75 192 170 60 294 60 131 89

695 308 67 143 111 27 285 34 193 113

8 778

6 729

2 605

1 976

Tabell 5. Antalet utfärdade pass i Norge under tiden juli och augusti 1951 och 1952. Under tiden 1 juli—3 september 1951 utställt (förlängt) cirka 125 000 pass Under tiden 2 juli—3 september 1952 utställt (förlängt) cirka 85 000 pass Minskat antal utfärdade pass sommaren 1952 cirka

framförda rekommendationerna om att frångå användandet av pass såsom grundval för tilldelning av resevaluta. Kommittén hyser därför den förhoppningen, att de länder, vilka ännu icke kunnat följa kommitténs rekommendationer i detta avseende, snarast måtte finna en möjlighet att göra detta. — Det är vidare kommitténs förhoppning, att de länder, som fortfarande kräver in- och

40 000

utresekort för medborgare i annat nordiskt land, snarast skall frångå detta krav. Vad beträffar de farhågor, som på förhand gjordes gällande från olika håll gentemot passfriheten, ter det sig självfallet tämligen vanskligt att efter den korta tid, som förflutit sedan passfrihetens genomförande, bilda sig någon säker uppfattning om verkningarna av densamma. Helt utan ogynnsamma verkningar har

Tabell 6. Antalet utställda pass hos tre av passmyndigheterna i Sverige under tiden 1 juli—31 oktober 1951 och 1952. 1/7—31/10 1951 1/7—31/10 1952

Sammanlagt

väl passfriheten icke varit. Det är således icke möjligt att i samma utsträckning som tidigare hindra kriminella eller ur andra synpunkter icke önskvärda nordbor från att resa in i något av grannländerna. Såvitt bekant, har däremot endast ett litet antal icke-nordbor av denna kategori i skydd av passfriheten tagit sig in i något av de nordiska länderna. Från myndigheternas sida anser

12 155 11200 15 137

5 181 6 400 1284

38 492

12 865

man sig emellertid ännu ej kunna draga någon bestämd slutsats härav på grund av svårigheter att uppspåra en sådan utlänning, sedan han väl lyckats passera gränsen. Det är emellertid kommitténs intryck, att åtskilliga av de betänkligheter mot förslaget om begränsad passfrihet för nordbor, som gjorts gällande från skilda håll, visat sig starkt överdrivna.

FÖRSTA

K A P I T L E T

Fullständig passfrihet för nordbor

1. Pass frihet ens omfattning under nu gällande ordning

har redan i första delen av passbetänkandet ingående behandlat olägenheterna av Genom införandet av passfriheten från inskränkningen i passfriheten och sökt den 12 juli 1952 har medborgare i Dan- uppskatta antalet nordbor, vilka fortfamark, Finland, Norge och Sverige fri- rande är tvungna att inneha pass, emedan tagits från skyldigheten att vara försedda deras vistelse i annat nordiskt land än med pass då de passerar gränserna mellan hemlandet är av sådan karaktär eller dessa länder; de kan dessutom utan pass sådan längd att uppehållstillstånd erforduppehålla sig utanför hemlandet i vilket ras. Såsom framgår av det siffermaterial, som helst av de andra nordiska länderna som redovisas i första delen av passbeunder en tid av upp till tre månader. tänkandet (se tabellerna sidorna 12—15 Därest en nordbo önskar vistas i annat och sidan 29), framstår det som helt nordiskt land än hemlandet under längre uppenbart, sett mot bakgrunden av tid än tre månader, är han skyldig att resandetrafikens omfattning mellan de söka uppehållstillstånd och måste i dylikt nordiska länderna, att det här rör sig om fall enligt nuvarande ordning efter denna en visserligen relativt begränsad persontid vara i besittning av pass. Oavsett krets men dock om ett i och för sig ej ringa vistelsens längd fordras pass i samtliga antal personer. Kommittén uppskattade fall, då nu gällande bestämmelser i de den gången totalantalet nordbor med nordiska länderna förutsätter att arbets- uppehållstillstånd i annat nordiskt land tillstånd sökes (i Norge kräves uppehålls- än hemlandet till 70—80 000. I nedantillstånd för självständigt yrkesutövan- stående tabell 7 rörande antalet nordbor de). Om fullständig passfrihet för nord- med uppehållstillstånd i annat nordiskt bor skall gälla, måste man emellertid land under september—oktober 1952 refrångå detta krav. dovisas de senast tillgängliga sifferuppgifterna på detta område. 2. Betydelsen av fullständig passfrihet för nordbor

För huvuddelen av de nordiska resandena, dvs. för alla dem, som endast företar semester-, besöks- eller affärsresor till grannländerna, har de gällande inskränkningarna i passfriheten i de flesta fall icke någon praktisk betydelse. Kommittén

Sammanlagt vistades sålunda ca 80000 nordbor under hösten 1952 mera stadigvarande i annat nordiskt land. Vid bedömandet av denna statistik måste man emellertid ta med i beräkningen, att det icke uteslutande rör sig om personer, som är fast bosatta. En mycket betydande del utgöres av personer, som uppehåller sig 11

Tabell 7. Antalet nordbor med uppehållstillstånd i annat nordiskt land. Danmark (20.10.1952)

Finland (omkring 1.10.1952) ca

Summa

Sverige (1.10.1952)

6 052 619

16 997 24 872 11 718

638 2 944 4 283

» 250 » 2 100

9 552

7 865

ca 2 900

16 223

begränsad tid i ifrågavarande land för att erhålla utbildning, rekreation eller tillfälligt arbete. 3. Kräver genomförandet av fullständig passfrihet lagändringar?

I Danmark, Finland och Norge kan man i administrativ ordning genomföra en fullständig passfrihet för nordbor utan lagändring och utan att ömsesidigt förpliktande avtal härom behöver föreligga. Bestämmelserna om pass respektive uppehålls- och arbetstillstånd bygger i Sverige på stadganden i utlänningslagen, varför i och för sig lagändring skulle krävas. Emellertid finnes i lagen ett fullmaktsstadgande (§ 58), som möjliggör för regeringen att "i visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag" från lagens stadganden om bl. a. pass samt uppehålls- och arbetstillstånd. Fullmaktsstadgandet har senast tillämpats vid genomförandet av den begränsade passfriheten för nordbor och torde därför måhända kunna användas även för att möjliggöra genomförandet på administrativ väg av den fullt utbyggda passfriheten för nordbor. 4. Bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd vid fullständig passfrihet

Av det ovan anförda framgår sålunda, att fullständig passfrihet för nordbor kan 12

550 Norge (30.9.1952)

53 587

införas i samtliga nordiska länder utan lagändringar, möjligen med undantag av Sverige. Det var emellertid icke i första hand detta problem, som avhöll kommittén från att redan från början framställa förslag om fullständig passfrihet, utan fastmer de problem som sammanhänger med skyldigheten för alla utlänningar, inklusive nordbor, att söka uppehållstillstånd och arbetstillstånd så snart vistelsen är av mer stadigvarande natur. Så länge nordbor icke var befriade från denna skyldighet kunde man vara tveksam om det ändamålsenliga i att avskaffa användningen av passet för de nordbor som måste inneha uppehålls- eller arbetstillstånd. Den nuvarande ordningen, enligt vilken en nordbo, som söker uppehålls- eller arbetstillstånd, skall vara i besittning av giltigt pass, har den fördelen för myndigheterna, att de i passet har ett enkelt och tillförlitligt medel att förvissa sig om sökandens identitet och nationalitet. Detta möjliggör sålunda, att tillstånd kan meddelas den sökande genom en enkel passtämpling i stället för genom särskild skrivelse. Det i passet instämplade tillståndsbeviset har vidare den fördelen, att det svårligen torde kunna utnyttjas av annan person än passinnehavaren, under det att ett genom särskild skrivelse meddelat tillstånd ej erbjuder lika betryggande garantier på denna punkt. I Fin-

land och Norge måste en utlänning för övrigt utom pass även inneha uppehållsbok (meldebevis). Även om det i princip ej finnes något, som hindrar genomförandet av fullständig passfrihet för nordbor utan att ändra gällande bestämmelser om uppehålls- och arbetstillstånd, kan det diskuteras, vad man skulle vinna med en sådan ordning.

Detta gäller i synnerhet, om man i de enskilda länderna skulle anse det erforderligt, att den, som söker uppehålls- och arbetstillstånd, i stället för pass skall förete legitimationshandlingar a v annat närmare föreskrivet slag, såsom t. ex. körkort, sjömansbok, utgånget pass eller annat med fotografi försett identitetspapper.

ANDRA

K A P I T L E T

Befrielse från uppehålls- och arbetstillstånd

1. Historisk översikt rörande bestämmelser om uppehålls- och arbetstillstånd i de nordiska länderna

Under senare delen av 1800-talet och fram till första världskriget fanns i de västeuropeiska länderna praktiskt taget inga bestämmelser, som inskränkte möjligheterna för utlänningar att fritt slå sig ned och ta arbete i andra länder än hemlandet. De nordiska ländernas utlänningslagstiftningar innehöll, bortsett från förbud för vissa kategorier kringvandrande utlänningar att inresa i länderna, i stort sett endast bestämmelser rörande anmälningsskyldighet och uppehållstillstånd för utlänningar, som önskade försörja sig genom hantverk och dylikt. Därest en sådan utlänning antogs kunna och vilja försörja sig genom hederligt arbete, erhöll han av polisen en uppehållsbok att användas under den fortsatta vistelsen. Alla andra utlänningar hade full frihet att resa på besök eller bosätta sig i länderna. I Norge erfordrades emellertid från år 1901 uppehållstillstånd för samtliga utlänningar vid längre tids vistelse i landet. Under första världskriget infördes passtvång och senare viseringstvång för medborgare i en rad länder. Viseringsskyldiga utlänningar erhöll endast inresetillstånd, som berättigade till en viss begränsad tids vistelse i landet. De blev 14

följaktligen nödsakade att före viseringstidens utgång söka förlängt tillstånd, för den händelse de önskade uppehålla sig i landet en längre tid. Eftersom nordbor (med undantag av finnar) icke var viseringsskyldiga, kunde de emellertid uppehålla sig i länderna under obegränsad tid och ta arbete utan att fördenskull behöva särskilt tillstånd. Efter hand, som viseringstvånget upphävdes efter första världskriget, blev allt fler länders medborgare åter berättigade att fritt slå sig ned och arbeta var som helst. De flesta länder införde emellertid, huvudsakligen på grund av arbetsmarknadspolitiska förhållanden, under 1920-talet bestämmelser om uppehålls- och arbetstillstånd. Lagföreskrifter härom infördes i Finland 1919, i Danmark 1926 och i Norge och Sverige 1927. Vid senare företagna omarbetningar av utlänningslagarna har några principiella ändringar beträffande dessa bestämmelser icke ägt rum. 2. Ar lagändringar erforderliga för att frita nordbor från att söka uppehålls- och arbetstillstånd ?

Enligt den danska utlänningslagstiftningen kan regeringen genom avtal med främmande regeringar träffa överenskommelser om ömsesidiga eftergifter i bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd. Man har allmänt antagit att dessa bestämmelser i utlänningslagen

även möjliggör träffande av avtal om ömsesidigt upphävande av skyldigheten att söka uppehålls- och arbetstillstånd. Finland kan ensidigt och på administrativ väg upphäva dessa bestämmelser. Den norska utlänningslagen erbjuder däremot inga möjligheter att administrativt upphäva bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd, varför en lagändring blir nödvändig. Enligt en samtidigt med 1945 års svenska utlänningslag av regeringen utfärdad kungörelse (utlänningskungörelsen) är bland annat samtliga nordbor befriade från skyldigheten att inneha arbetstillstånd. Utlänningskungörelsen bygger härutinnan på det tidigare under å s. 12. omnämnda fullmaktsstadgandet. Huruvida man på administrativ väg kan upphäva reglerna om uppehållstillstånd är, liksom då det gäller den fullständiga befrielsen från passkyldigheten, beroende på tolkningen av detta fullmaktsstadgande. I detta sammanhang har kommittén undersökt, huruvida i de nordiska ländernas lagstiftning i övrigt finnes införda bestämmelser, enligt vilka utlänningars möjligheter att komma i åtnjutande av särskilda sociala, ekonomiska och andra rättigheter, liksom av rättslig status, formellt betingas av kravet på ett meddelat uppehållstillstånd. Undersökningen har visat att så icke är fallet. Utlänningarnas rättsliga ställning i de fyra länderna är beroende av andra kriterier än uppehållstillstånd, såsom t. ex. av bosättning, långvarigt uppehåll, utövande av ekonomisk verksamhet samt besittning av fast egendom. I detta sammanhang må framhållas, att den praktiska betydelsen av bestämmelserna om uppehållstillstånd icke är uttömd härmed. Av

erfarenhet stöder sig myndigheter och institutioner många gånger i fråga om avgöranden beträffande utlänningar på förefintliga uppgifter om huruvida vederbörande har uppehållstillstånd eller ej. Enligt bestämmelserna i den norska valutalagstiftningen kräves av en utlänning, som önskar överföra i Norge intjänt valuta till hemlandet, bevis för att han haft uppehålls- eller arbetstillstånd. Kommittén anser sig sålunda kunna fastslå, att nordbor kan befrias från skyldigheten att söka uppehålls- och arbetstillstånd utan lagändringar i Danmark och Finland, under det att i Norge ändring av utlänningslagen erfordras för upphävande av bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd. I Sverige är nordbor redan befriade från skyldigheten att inneha arbetstillstånd, medan det däremot är något oklart om upphävande av bestämmelserna om uppehållstillstånd kan ske utan lagändring. 3. Uppehållstillstånd

a) Gällande bestämmelser om uppehållstillstånd Enligt gällande utlänningslagstiftningar i de fyra länderna skall alla utlänningar inklusive nordbor, söka uppehållstillstånd försåvitt vistelsens längd i vederbörande land överstiger tre månader. I Danmark, Finland och Sverige skall ansökan inges först i läglig tid före utgången av tre-månadersperioden, medan utlänningar i Norge däremot redan inom sex dagar efter ankomsten skall anmäla sig hos polismyndigheterna och ansöka om uppehållstillstånd, såvida uppehållet beräknas vara mer än tre månader. Man har hittills icke sökt modifiera 15

bestämmelserna i fråga om nordbor i sådan utsträckning att lättnaderna kan antagas ha haft någon större praktisk betydelse. Nämnas må emellertid, att man i Danmark befriat finska, norska och svenska medborgare, vilka sedan den 1 april 1926 varit fast bosatta i landet, från skyldigheten att söka uppehållseller arbetstillstånd. Vidare meddelar man i stor utsträckning i Danmark uppehållstillstånd för nordbor, som vistats i landet under en följd av år, på en tid, som motsvarar passets giltighetstid. Enligt § 6 av en förordning den 22 december 1952 är finska, norska och svenska medborgare, som haft uppehållstillstånd i fem år och fortfarande har fast hemvist i Danmark, befriade från skyldighet att söka uppehålls- och arbetstillstånd. I Finland, där uppehållsbok användes, meddelas uppehållstillstånd första gången för en tid av högst ett år. Vid förlängning kan emellertid uppehållstillstånd beviljas för tre år i sänder. I Norge kan utlänningar, inklusive nordbor, som uppehållit sig i landet under minst två år, efter ansökan få uppehållstillstånd beviljat "tills vidare" (på obestämd tid); dock blir tillståndet blott gällande för vistelse i ifrågavarande polisdistrikt. På grund av att ett redan meddelat uppehållstillstånd i Sverige i stort sett endast kan avbrytas genom utvisningsbeslut, har man där under lång tid meddelat uppehållstillstånd med relativt kort giltighetstid. Först under senare år har man, huvudsakligen på grund av det stora antalet ansökningar om uppehållstillstånd, förlängt tillståndens giltighetstid. Efter vistelse i riket under ett antal år kan utlänning således numera erhålla uppehållstillstånd för en tid av fem år åt 16

gången. I ett betänkande till en ny utlänningslag har man emellertid framlagt förslag om införande av bestämmelser, enligt vilka utlänningar, som stadigvarande uppehåller sig i landet, skall kunna erhålla "bosättningstillstånd", vilket ej är tidsbegränsat. b) Meddelande av uppehållstillstånd för nordbor Av de upplysningar, som kommittén erhållit, framgår det, att man i de nordiska länderna i stort sett följer samma riktlinjer i fråga om bifall eller avslag på ansökningar om uppehållstillstånd för nordbor. Huvudregeln är, att ansökningar om uppehållstillstånd bifalles, oavsett ändamålet med vistelsen (studier, rekreation, besök hos äkta make eller maka, släktingar e. d.). Såsom exempel på ett speciellt fall, där ansökningar om uppehållstillstånd alltid beviljas, må nämnas ansökningar från kvinnor som är medborgare i ett nordiskt land men som till följd av den 1950 genomförda medborgarrättslagstiftningen icke erhåller nytt medborgarskap vid äktenskap med nordbo av annan nationalitet. Genom konventionen av den 9 januari 1951 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om ömsesidigt utgivande av vård åt nödställda har i praktiken betydande inskränkningar skett i möjligheterna att avslå ansökningar om uppehållstillstånd i sådana fall då nordbo mottager offentligt understöd under vistelse i annat nordiskt land. Därest vården endast är tillfällig, kan enligt konventionens artikel 5 hemsändning ifrågakomma endast under förutsättning att den nödställde själv gör framställning härom. Enligt artikel 6, punkt 2, betraktas all vård såsom tillfällig, om

den icke utgått under ett helt år eller derna, har icke kunnat införskaffas. Fölicke beräknas pågå så lång tid. En nord- jande uppgifter från Danmark torde dock bo, som oavbrutet (tillfällig frånvaro ge en viss vägledning vid bedömandet av räknas icke) uppehållit sig i något av problemets praktiska betydelse. År 1951 länderna under 5 år, kan av landet ifråga meddelades 3 337 uppehållstillstånd (med icke hemsändas på grund av vård, som en giltighet från tre månader till flera år), lämnats honom. Konventionen har icke därav 540 till finska, 1 751 till norska och nödvändiggjort några ändringar i ut- 1 046 till svenska medborgare. Under länningslagstiftningarna i de skilda län- samma år vägrades uppehållstillstånd för derna. Det ovannämnda har emellertid 20—30 nordbor, dvs. mindre än 1 %. I självfallet en viss betydelse för den praxis Finland beviljades under samma år 1 843 som tillämpas av utlänningsmyndig- uppehållstillstånd för nordbor, medan enheterna. dast 14 ansökningar avslogs. Relationen Uppehållstillstånd vägras i regel en mellan antalet beviljade och antalet medborgare i annat nordiskt land, då vägrade tillstånd är i stort sett denvederbörande begått straffbar handling, samma i de övriga nordiska länderna. Härvid tages emellertid hänsyn till vistelsens längd, liksom till äktenskap o. d. Har ett grövre brott mot strafflagen ägt c) Räckvidden av ett upphävande av rum, vägras som regel alltid uppehålls- bestämmelserna om uppehållstillstånd tillstånd utan hänsyn till vistelsens för nordbor längd, och i samband härmed meddelas i Förutom rätten att vägra eller återde flesta fall utvisningsbeslut. kalla redan meddelat uppehållstillstånd, Därest nordbor anträffas under om- äger myndigheterna enligt gällande beständigheter, som gör det sannolikt att stämmelser även befogenheter att avvisa de icke försörjer sig på hederligt sätt, eller utvisa (förpassa) nordbor. Genom utan t. ex. genom bettleri, prostitution bestämmelserna om avvisning och utviseller då de icke kan bevisa att de har möj- ning har myndigheterna i ett nordiskt ligheter att försörja sig, är det likaledes land med andra ord möjligheter att regel att uppehållstillstånd vägras. Slut- hindra medborgare i annat nordiskt land ligen vägras uppehållstillstånd i viss ut- från att ta hemvist i landet ifråga eller sträckning, då myndigheterna har känne- att vägra dem rätt till fortsatt vistelse i dom om att sökanden straffats i hem- landet, även om vederbörande är belandet för allvarligare brott eller där friad från skyldigheten att söka uppeådömts flera straff av senare datum. hållstillstånd. I stort sett vägras en nordbo uppehållsKommittén har således vid utredningtillstånd endast då det föreligger bevis en av möjligheterna av att upphäva beför eller då det finnes bestämd anledning stämmelserna om uppehållstillstånd för att förmoda att vederbörande av polisiära nordbor ansett det vara naturligt att skäl måste anses som icke-önskvärd. medtaga frågan om i vilken utsträckning Fullständiga statistiska uppgifter över ett upphävande av nämnda bestämmelantalet nordbor, som årligen beviljas eller ser skulle komma att beröra reglerna för vägras uppehållstillstånd i de fyra län- avvisning och utvisning. 17

Avvisning

Enligt gällande regler kan en nordbo, som önskar resa in i annat nordiskt land än hemlandet, avvisas om han eller hon vid ankomsten till vederbörande land kan antas vara medellös eller förmodas sakna möjligheter att ärligen vinna försörjning, är känd som yrkes- eller vaneförbrytare, tidigare blivit utvisad etc. Det ligger i sakens natur, att införandet av den begränsade passfriheten för nordbor rent faktiskt måste medföra en icke oväsentlig inskränkning i möjligheterna att avvisa nordbor. Enligt vad kommittén erfarit äger sådan avvisning dock fortfarande rum vid de internordiska gränserna. De danska utlänningsmyndigheterna har sålunda meddelat, att under tiden 12 juli—1 november 1952 i Köpenhamn, Hälsingör och Fredrikshamn avvisats respektive 28, 78 och 2 nordbor. I Oslo, Halden och Kongsvinger är siffrorna respektive 29, 12 och 10. (För november 1951 var siffran i Oslo 1 och för november 1952 14). Därtill kommer ett antal fall, som icke redovisats. I Stockholm, Göteborg och Malmö avvisades under tiden från 12 juli—30 november 1952 respektive 27, 17 och 84 nordbor. Sammanlagt avvisades i hela Sverige under denna tid 215 nordbor. Ett fullständigt upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna torde komma att medföra inskränkningar av polisens personalstyrka vid dessa gränsövergångar. På de mer trafikerade gränsorterna torde emellertid ur ordningssynpunkt fortfarande få stationeras polis, exempelvis vid fartygs och färjors ankomst. Härtill kommer att avvisning också användes i åtskillig utsträckning, när polisen senare påträffar en icke-önsk18

värd person, som okontrollerat kommit in i landet. Enligt kommitténs mening torde någon rimlig anledning icke föreligga att frånta polisen dess nuvarande befogenheter att — i den utsträckning det under givna förhållanden låter sig göra — avvisa medborgare från annat nordiskt land.

Utvisning

De skilda ländernas bestämmelser rörande utvisning avviker i viss utsträckning från varandra. I samtliga länder kan utlänningar emellertid utvisas, då de begått straffbara handlingar, utövat annan, icke önskvärd verksamhet, överträtt bestämmelserna i utlänningslagen, eller inrest trots föreliggande utvisnings beslut. Enligt kommitténs uppfattning kan det icke anses vara av någon betydelse för det fria nordiska folkutbyte, som kommittén eftersträvar, att de enskilda nordiska länderna förbehåller sig rätten att kunna utvisa andra nordiska länders medborgare, vilkas vistelse i landet på ovan anförda grunder befinnes icke önskvärd. Kommittén finner sålunda icke anledning att föreslå någon ändring beträffande gällande regler om utvisning, eftersom man utgår från, att utvisning av nordbor endast kommer att äga rum, då synnerliga skäl föreligger därtill. Kommittén föreslog i första delen av passbetänkandet (sammanfattningen punkt 4, s. 38) att utvisningslistorna i de nordiska länderna skulle revideras. Upplysningar har lämnats om att denna revidering har avslutats i Danmark och Finland och att den pågår i Norge och Sverige.

4. Arbetstillstånd

a) De skilda ländernas bestämmelser och tillämpningen av dessa i fråga om meddelande av arbetstillstånd Bestämmelserna om arbetstillstånd utformades 1926 och 1927 i samtliga länder sålunda, att utlänningar med undantag för handelsresande för utländska firmor och för utländska sjömän, vilka påmönstrar främmande fartyg, icke, utan att på förhand ha inhämtat arbetstillstånd, kunde ta arbetsanställning hos andra eller utöva självständig förvärvsverksamhet (i Norge och Sverige erfordras emellertid enbart uppehållstillstånd i sistnämnda fall). Lagbestämmelserna om arbetstillstånd har icke ändrats väsentligen sedan dess. Inom ramen för gällande lagstiftning har emellertid Sverige den 15 juni 1945 upphävt arbetstillståndsskyldigheten för nordbor. Danmark och Sverige har dessutom den 18 november 1946 undertecknat en konvention angående förmedling av arbetskraft m. m. och enligt denna konventions artikel 5 erfordras ej arbetstillstånd för medborgare i dessa länder. Härutöver finnes i konventionen bestämmelser om överföring av ledig arbetskraft samt om tillsättande av en permanent kommitté för åstadkommande av ökad ömsesidighet beträffande den nordiska socialförsäkringen och annan social lagstiftning. Angående förhållandena i de skilda länderna i detta avseende må i övrigt följande anföras: I Danmark är i princip alla utlänningar skyldiga att söka arbetstillstånd innan de tillträder ett arbete. Befriade från att söka arbetstillstånd är danskfödda statslösa personer samt finska, norska och

svenska medborgare, vilka sedan den 1 april 1926 varit fast bosatta i landet, samt fr. o. m. den 1 januari 1947 arbetsanställda svenskar (jfr ovannämnda konvention). Enligt § 6 av en förordning den 22 december 1952 är finska, norska och svenska medborgare, vilka haft uppehållstillstånd i 5 år och fortfarande har fast hemvist i Danmark, befriade från skyldigheten att söka arbets- och uppehållstillstånd. Ansökningar om arbetstillstånd skall som regel föreläggas berörda fackmyndigheter och/eller fackorganisationer, inklusive vederbörande arbetslöshetskassor, och arbetstillstånd meddelas i allmänhet icke om kvalificerad dansk arbetskraft finnes tillgänglig inom ifrågavarande yrkesområde. Arbetstillstånd meddelas emellertid för islänningar och norrmän utan närmare prövning av arbetskraftsförhållandena inom ifrågavarande yrkesområde, medan ansökningar från finska medborgare behandlas som ansökningar från andra utlänningar. Av 250 ansökningar från finska medborgare blev mellan 50 och 75 avslagna under 1951. I Finland skall i allmänhet alla utlänningar söka arbetstillstånd, och man har där icke genomfört särskilda lättnader i bestämmelserna för nordbor. Huvudregeln är att arbetstillstånd vanligtvis vägras, om arbetslöshet förekommer inom ifrågavarande yrkesfack. Antalet avslagna ansökningar under 1951 utgjorde emellertid endast 49 av 1 240 ansökningar, och man eftersträvar att tillmötesgå ansökningar från nordbor. Detta gäller i synnerhet när man kan hänvisa till att ömsesidighet tillämpas länderna emellan. Ansökningar om arbetstillstånd från svenska medborgare beviljas sålunda så gott som utan undantag med 19

hänsyn till att finska medborgare är befriade från skyldighet att söka arbetstillstånd i Sverige. Enligt norska utlänningslagen skall alla utlänningar, inklusive nordbor, före ankomsten till landet söka arbetstillstånd. Som regel meddelas dylikt tillstånd för 1 år. Efter 2 års stadigvarande vistelse i landet meddelas arbetstillstånd tills vidare (obestämd tid); dock blir tillståndet gällande endast för visst bestämt arbete och endast inom ifrågavarande polisdistrikt. Därest vederbörande önskar arbeta inom annat yrke eller inom annat polisdistrikt skall ny ansökan ingivas. Norge har icke biträtt konventionen av den 18 november 1946 om förmedling av arbetskraft m. m. men för en liberal politik gentemot nordbor vid behandlingen av ansökningar om arbetstillstånd, i det att tillstånd som regel icke vägras såvida sökandens personliga egenskaper och förhållanden icke lägger hinder i vägen härför. Denna politik tillämpas även om kvalificerad norsk arbetskraft inom ifrågavarande yrkesområde kan anskaffas. Även i Sverige kräves i princip arbetstillstånd. Från och med den 15 juni 1945 är emellertid såsom tidigare nämnts danska, finska, isländska och norska medborgare ävensom statslösa f. d. medborgare i Estland, Lettland och Litauen, vilka är försedda med svenskt främ-

lingspass, undantagna från bestämmelserna om arbetstillstånd. Sverige är således det enda av de nordiska länderna, som helt upphävt bestämmelserna om arbetstillstånd i vad avser nordbor. b) Nordbor med arbets anställning i annat nordiskt land I Danmark meddelades under 1951 5 210 arbetstillstånd för nordbor. Relationen mellan antalet nya tillstånd och antalet förlängningar framgår av tabell 8. Tillförlitliga uppgifter över hur många nordbor, som har arbetsanställning i Danmark, kan icke erhållas, emedan arbetstillstånden utfärdas med en giltighetstid från 3 månader och upptill flera år, men enligt relationen mellan antalet meddelade uppehållstillstånd och antalet arbetstillstånd torde förmodligen 3—4 000 nordbor innehaft arbetstillstånd 1951. Antalet nordbor med arbete är emellertid i verkligheten något högre, eftersom svenska arbetsanställda är befriade från skyldigheten att söka arbetstillstånd. Antalet nordbor med arbete i Finland är icke bekant, men med hänsyn till att det i Finland den 1 januari 1951 endast fanns knappt 3 000 nordbor, som hade uppehållit sig därstädes mer än 3 månader, och då antalet beviljade arbetstillstånd under 1951 var 1 191 (varav 912 förlängningar och 279 nya arbetstillstånd) torde antalet i landet arbetande

Tabell 8. Antalet meddelade arbetstillstånd i Danmark 1951.

Summa

20 Nya tillstånd

Förlängda tillstånd

Sammanlagt

109 440 153

562 2 633 1 313

671 3 073 1 466

4 508

5 210

nordbor icke böra sättas högre än ca 1600. Är 1951 fanns det i Norge 6 204 nordbor, som hade uppehålls- eller arbetstillstånd gällande tills vidare. Samma år meddelades 7 494 arbetstillstånd för nordbor, av vilka 3 761 var nya tillstånd och 3 733 förlängningar av tidigare meddelade arbetstillstånd. Eftersom arbetstillstånd som regel ges för ett år kan man anta att sammanlagda antalet nordbor med arbetstillstånd i Norge 1951 uppgick till cirka 14 000. Av totalantalet utlänningar — i allt 118 000 — som hade arbete i Sverige den 1 januari 1952, var 85 000 eller drygt 72% befriade från skyldighet att ha arbetstillstånd, nämligen drygt 71000 danska, finska och norska medborgare (jfr tabell 10). Härtill kommer 13 500 statslösa balter. Då nordbo från annat nordiskt land i Sverige skall arbetsanmälas genast, efter det arbetsanställning tillträtts,

medan däremot uppehållstillstånd först skall sökas efter 3 månaders vistelse i landet, kommer antalet arbetsanmälda i allmänhet att vara större än antalet nordbor med uppehållstillstånd. Antalet nordbor med uppehållstillstånd har också uppskattats till ca 53 000 den 1 januari 1952, medan antalet arbetsanmälda nordbor vid samma tidpunkt uppgick till ca 71000 eller ca 18 000 mer (jfr tabell 9 och 10). De svenska siffrorna tyder på att en betydande del av de nordbor, som under senare år tagit arbetsanställning i Sverige, upphört med arbetet, innan så lång tid förflutit att de måste söka uppehållstillstånd. Antalet nordbor, som den 1 januari 1952 hade arbete i annat nordiskt land än hemlandet, måste sålunda antas utgöra mellan 80 000 och 85 000, varav ca 18 000 arbetsanmälda nordbor i Sverige, vilka icke uppehållit sig där så lång tid, att de måste ha uppehållstillstånd. För Sverige, som är det land, där det

Tabell 9. Antalet nordbor med uppehållstillstånd i Sverige per den 1 januari under åren 1947—1952.

Danskar Finnar Norrmän Summa

10 383 5 680 8 746

15 637 7 621 10 110

17 799 8 274 11 590

15 928 13 404 12 741

14 643 16 839 12 121

16 442 24 321 12 194

24 809

33 368

37 663

42 073

43 603

52 957

Tabell 10. Antalet arbetsanmälda nordbor i Sverige per den 1 januari under åren 1947—1952.

Summa

13 231 5 793 8 889

17 379 7 409 9 582

21 852 11492 12 798

18 448 16 006 13 351

19 705 25 494 13 444

23 216 33 721 14 355

27 913

34 370

46 142

47 805

58 643

71 292

största antalet nordbor från annat nordiskt land har sysselsättning, har i tabellerna 9 och 10 en sammanställning gjorts över antalet nordbor med uppehåll och arbete under åren 1947—1952.

skyldighet till polisen. Denna anmälningsskyldighet har i främsta rummet införts för att förhindra utlänningar att uppehålla sig olagligt i länderna eller i för dem förbjudna områden. AnmälÖkningen av antalet danskar och norr- ningsskyldigheten har sålunda praktiskt män med uppehållstillstånd i Sverige är taget endast till syfte att trygga eftericke stor under denna tidsperiod (drygt levnaden av utlänningslagarnas bestäm6 000 danskar och cirka 3 500 norrmän), melser om uppehåll, arbete, utvisning medan däremot antalet finnar fyrdubb- och dylikt, och har alltså samma ändalats. Förhållandet är någorlunda mot- mål som in- och utresekontrollkorten. svarande i fråga om antalet arbetsan- Anmälningsskyldigheten har störst betymälda nordbor. Ökningen av antalet delse i fråga om utlänningar som är befriade från skyldighet att ifylla kontrollfinnar är emellertid här ännu större. kort vid gränspasserande. I samtliga fyra länder är nordbor befriade från 5. Bostadsanmälningar att behöva ifylla kontrollkort med Vid bostadsförändringar skall befolk- undantag för finska medborgare i Norge ningen, inklusive fast bosatta utlän- och Sverige. ningar, i de fyra länderna anmäla detta Anmälningsskyldigheten till polisen är till de register, som föres över hela beutformad något olika i de skilda länfolkningen av andra myndigheter än derna (jfr framställningen härom i polisen. Bestämmelserna rörande denna första delen av passbetänkandet s. 31— allmänna anmälningsskyldighet är olika 32). Här föreslog kommittén enhälligt, utformade i de skilda länderna men den att anmälningsskyldigheten för medgemensamma utgångspunkten är dock borgare i annat nordiskt land borde att anmälningsskyldigheten endast infalla bort vid uppehåll utan vederlag i träder vid flyttning från en fast bostad privata hem. till en annan. Betydelsen av denna När en utlänning vistas så lång tid i registrering sträcker sig över en lång rad landet, att anmälan skall göras till de områden, berörande exempelvis beskattsedvanliga registren, vidhålles likväl kraning, befolkningsstatistik, ransoneringsvet att varje bostadsförändring skall ansystem och mycket annat. Den inhemska mälas till polisen. För dessa utlänningar befolkningen har däremot som regel blir det således en dubbel anmälningsingen skyldighet att lämna bostadsanskyldighet. Detta gäller dock ej i fråga mälningar till polisen. Undantag gäller om Norge, där polisen vidarebefordrar vid övernattning på hotell, pensionat och utlänningars anmälningar till folkbokdybkt, då gästerna skall lämna upplysföringen. ningar om namn e t c , vilka vidarebeEftersom anmälan till de sedvanliga fordras till polisen eller står till dess förregistren sker för att en rad viktiga fogande. samhälleliga uppgifter skall tillvaratagas I fråga om utlänningar finnes i de och då denna anmälningsskyldighet gälskilda länderna en särskild anmälnings- ler hela befolkningen finner kommittén 22

icke anledning att föreslå ändringar på detta område. Även om man bör sträva efter att nordbor icke skall behöva anmäla sig i större utsträckning än landets egna medborgare, har kommittén för närvarande

dock icke ansett sig böra framlägga förslag om ändringar i gällande regler i fråga om bostadsanmälningar till polisen (jfr första delen av passbetänkandet s. 32).

TREDJE

KAPITLET

Kommitténs synpunkter och förslag

Syftet med bestämmelserna om uppehållstillstånd kan sägas vara att hindra utlänningar, som icke är önskvärda i ett land, från att vistas där någon längre tid. De olika synpunkter, som beaktas vid tillståndsprövningen, hänför sig i stort sett dels till omständigheter av mer allmän immigrationspolitisk art och dels till utlänningens individuella förhållanden. Dessa olika synpunkter kan man på ett smidigt sätt låta inverka på såväl frågan om tillstånd skall beviljas eller ej som ock på tillståndstidens längd. Genom tidsbegränsning av tillstånden kan utlänningsstockens storlek i landet anpassas efter vad landets förhållanden vid skilda tidpunkter anses kräva. Vidare får myndigheterna härigenom tillfälle till en med bestämda mellanrum återkommande prövning av utlänningens önskvärdhet. Reglerna om arbetstillstånd har till syfte att reglera tillströmningen av arbetskraft från utlandet och därmed också ge ett visst skydd åt den inhemska arbetsmarknaden. Som förut påpekats har de nordiska länderna redan antingen helt upphävt bestämmelserna om arbetstillstånd för nordbor eller praktiserar en ordning, enligt vilken arbetstillstånd i stort sett icke nekas nordbor, även om ledig inhemsk arbetskraft finnes inom vederbörande yrkesgrupp. 24

Denna utveckling har helt visst ägt rum under en period med gynnsamma sysselsättningsförhållanden. Även om läget skulle ändras, kan man icke i något av de nordiska länderna på allvar tänka sig att vägra uppehålls- och arbetstillstånd för nordbor, vilka under en längre tid haft arbete i vederbörande land och därvid bidragit till att avhjälpa en tidigare brist på arbetskraft — jämför för övrigt den å s. 16 nämnda konventionen av den 9 januari 1951 om ömsesidig vård åt nödställda. I en sådan ändrad situation är det rimligt att anta, att tillströmningen av ny arbetskraft — även utan reglerna om arbets- och uppehållstillstånd — kommer att avta, under förutsättning att sysselsättningsförhållandena är någorlunda likartade i länderna. Inträder den situationen, att det blir svårt att få arbete i ett eller flera av länderna men lättare i något av de andra, kommer en viss tillströmning av arbetskraft att äga rum till det land, där förhållandena är gynnsammare. En sådan utjämning av arbetskraftsförhållandena — dvs. åvägabringandet av en större arbetsmarknad — måste emellertid enligt kommitténs uppfattning anses vara en fördel såväl för det land eller de länder som har ogynnsamma arbetsmarknadsförhållanden som för de övriga. För det fall att sysselsättningsförhållandena inom enskilda yrken varierar i länderna, kommer

den fria arbetsmarknaden att skaffa möjligheter för en mer ensartad sysselsättningsgrad inom de enskilda yrkena. Kommittén vill sålunda konstatera, att utvecklingen i Norden nu synes ha nått därhän, att upprätthållandet av allmänna immigrationspolitiska skrankor de nordiska länderna emellan bör vara ett övervunnet stadium . När man således med hänsyn till nordbor kan konstatera, att ändamålet med bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd numera i stort sett är begränsat till att hindra en del av individuella orsaker icke önskvärda nordbor från att uppehålla sig i vederbörande grannland, kan skälen för bibehållandet av dessa regler icke anses vara särskilt starka. De allra flesta nordbor, som tagit hemvist i annat nordiskt land än hemlandet, är nämligen lojala medborgare, och det synes därför ur ovannämnda synpunkter icke vara nödvändigt, att deras rätt att uppehålla sig i vederbörande land med jämna mellanrum skall prövas av myndigheterna. En prövning bör först företagas, när sådana individuella förhållanden föreligger, att det kan ifrågasättas, om vederbörande skall få vistas i landet. Kriminella och andra uppenbart asociala nordbor kan efter denna prövning avlägsnas från landet genom utvisning. Ifråga om mindre belastade torde det vara tillfyllest med samma bestämmelser, som gäller för landets egna medborgare. Som förut påpekats på s. 12 är det i huvudsak reglerna om uppehålls- och arbetstillstånd, som kan motivera de gällande begränsningarna i passfriheten. Bortfaller skyldigheten att söka uppehålls- och arbetstillstånd finns det (jfr innehållet i kapitel I) icke någon särskild

anledning att längre upprätthålla begränsningen i passfriheten. De inskränkningar i det fria folkutbytet mellan länderna, som infördes 1926 och 1927 som en följd av svårigheterna efter första världskriget, och vilka bestått i 25 år, kommer — trots andra världskriget och dess följder — att fullständigt upphävas, om fullständig passfrihet genomföres och reglerna om uppehålls- och arbetstillstånd för nordbor upphäves. Reglerna om uppehålls- och arbetstillstånd är nära förbundna. Ett upphävande av bestämmelserna om uppehållstillstånd kommer i praktiken icke att få någon betydelse för de nordbor, som icke samtidigt befrias från att söka om arbetstillstånd. Ä andra sidan kommer ett vägrat arbetstillstånd ofta att verka som ett avslag på ett uppehållstillstånd, även om avslaget endast gäller ett visst yrke. Kommittén är av den uppfattningen, att fullständig passfrihet för nordbor bör införas och att bestämmelserna såväl om uppehållstillstånd som om arbetstillstånd bör upphävas för dessa. Kommittén är enig om att man bör åstadkomma möjligheter för arbetskraftens helt fria vandring. Därest något eller några länder skulle hysa betänkligheter mot att avlägsna varje möjlighet att öva inflytande på den fria strömmen av arbetskraft mellan länderna, anbefaller kommittén i så fall dessa länder att samtidigt med upphävandet av arbetstillståndet ingå en konvention motsvarande den dansk-svenska konventionen av den 18 november 1946, vilken innehåller smidiga bestämmelser om förmedling av arbetskraft. * 25

Särskilt yttrande av stortingsman Sven Nielsen (Norge): "Kommitténs medlem Sven Nielsen kan för närvarande icke biträda punkt 2 i 'sammanfattningen' i dess nuvarande form. Han anser det emellertid som mycket önskvärt om de nu gällande be-

stämmelserna i fråga om såväl uppehållstillstånd som arbetstillstånd kunde upphävas såvitt angår nordbor, och han anser att kommittén bör hemställa till regeringarna i de nordiska länderna att upptaga detta spörsmål till behandling."

FJÄRDE

KAPITLET

Kvarstående uppgifter

I Betänkande om Nordisk Passfrihet, Del I, uttalade kommittén följande med avseende på icke-nordbor: "Varje form av passkontroll vid de internordiska gränserna bör bortfalla och alla resande bör vara befriade från passkontroll vid gränspassage innanför området. Passkontroll av andra utlänningar än medborgare i de nordiska länderna bör äga rum vid inresa till och utresa från området." Kommittén utfäste sig att återkomma med en utredning rörande utformningen av en fullt utbyggd passfrihet, enligt vilken även icke nordiska medborgare fritas från passkontroll vid de internordiska gränserna. Kommittén, som icke hunnit avsluta sitt arbete, har emellertid redan nu kommit till följande resultat på grundval av den pågående tekniska undersökningen: 1. En förutsättning för ett upphävande av passkontrollen för icke-nordbor vid de inre nordiska gränserna är att de deltagande länderna tillämpar viseringstvång i samma omfattning. Mellan Dan-

mark, Norge och Sverige är skiljaktigheterna i detta avseende redan nu ytterst ringa. 2. En sådan ordning utesluter icke att varje deltagarland även i fortsättningen meddelar visering gällande endast för landet ifråga. En fördel skulle dock vara om en likartad tillämpning skedde av bestämmelserna om meddelande av viseringar. 3. Gemensamma regler bör skapas om den tid under vilken viseringsfri ickenordbo kan uppehålla sig i det nordiska området utan uppehållstillstånd. 4. Ordningen förutsätter en viss koordinering av bestämmelserna om avvisning och utvisning och att överenskommelse träffas om behandlingen av ickenordbor, vilka man önskar utvisa eller förpassa, samt beträffande statslösa, flyktingar och andra, som icke kan avlägsnas från området. 5. Kontrollen av icke-nordbor bör samordnas i viss utsträckning. Kommittén fortsätter sitt arbete på detta område.

S ammanf attning

I Betänkande om Nordisk Passfrihet, Del I, uttalade kommittén, att "målet bör vara, att medborgarna i de nordiska länderna blir befriade från passlegitimation icke blott vid gränspasserandet utan även utan tidsbegränsning under uppehåll i andra nordiska länder." Kommittén framhöll därjämte att "medborgare i de nordiska länderna bör befrias från att söka uppehållstillstånd i dessa länder, varigenom det fria folkutbyte, som härskade mellan länderna före 1917, återinföres". Kommittén uttalade vidare det önskemålet, att man skulle komma så långt att bestämmelserna om arbetstillstånd slopades för nordbor i fråga om lönat arbete i annat nordiskt land. Kommittén har efter ingående prövning av förutsättningarna för genomförandet av de sålunda uppställda målen kommit fram till följande förslag:

1. Medborgarna i de nordiska länderna bör fritas från skyldigheten att efter viss tid i annat nordiskt land (tre månader) söka uppehållstillstånd. 2. Medborgarna i de nordiska länderna bör fritas från skyldigheten att söka arbetstillstånd då de tar arbete i annat nordiskt land än hemlandet. 3. I och med att dessa tillståndskrav slopas bör medborgarna i de nordiska länderna befrias från passlegitimation utan tidsbegränsning under uppehåll i annat nordiskt land. Kommittén har funnit att ett genomförande av dessa förslag i de flesta fall kan ske i administrativ ordning. I några fall kräves dock lagändring i en viss utsträckning. Kommittén uttalar därför den förhoppningen att dessa förslag skall kunna förverkligas utan tidsutdräkt.

Stockholm den 9 januari 1953. Hans Hedtoft

Olavi Kajala

Hj. Larsen

Rolf Edberg

Niels Elgaard

Uuno Hannula

Hans Borgen

Leif Cassel

Einar P. Foss

Eino Kilpi

Paul Ingebretsen

J. F. Grym

Helge Modsen

Yrjö Soini

Håkon Johnsen

Filip Kristensson

Oluf Steen

Bruno Suviranta

Sven Nielsen

Olof Pålsson

I Alf Gunstrom

j Sten Aminoff

Ebba Ostenson I Hans P. Gotrik

j Tarvo Horn

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Allmäi lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. [2] Betänkinde med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln

m. m. [3] Stateförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsjttsutrednings betänkande. 4. [1]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Slitens och kommunernas finansväscn.

Kommunikations väsen.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i ö-vrigt. Hälso- och sjukvård.

För» vars väsen.

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordisk Passfrihet. Betänkande nr 4 [4]

Stockholm 1953. Victor Pettersons Bokindustri Aktiebolag