Förslag till lagstiftning om insemination

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

TT

7T7T

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953:9 JUSTITIEDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL

LAGSTIFTNING OM INSEMINATION avgivet

av sakkunniga

inom

STOCKHOLM 1953

justitiedepartementet

Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk förteckning

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande 4. Kihlström. 36 s. Ja. 2. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 s. Jo. 3. Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln ni. m. Victor Petterson. 77 s. Jo. 4. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 4. Victor Petterson. 28 s. U. 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Victor Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. 229 s. Idun. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 394 s. E. 8. Utredning om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. FL 9- Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidskriftstryck. 143 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1953:9

JUSTITIEDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL

LAGSTIFTNING OM INSEMINATION avgivet av sakkunniga

KATALOG OCH

inom

justitiedepartementet

TIDSKRIFTSTRYCK

S T O C K H O L M 1953 • 22764

- H&

Innehåll Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

7 Lagförslag

9 Motiv

11 Inledning

11 Insemination på gift kvinna i läkarpraxis

16 Rättsläget i Sverige och utlandet m.m Rättsläget i Sverige s. 49. Rättsläget i utlandet s. 51. Kyrkans uppfattning s. 56.

49 De sakkunnigas direktiv

59 De sakkunnigas förslag Allmänna synpunkter Förslagets huvudgrunder Läkares befattning med heterolog insemination s. 77. Barnets rättsställning s. 84. Sädgivarens rättsställning s. 87. Bör heterolog insemination utan makens samtycke grunda rätt till äktenskapsskillnad? s. 88. Tystnadsplikt och journalföring s. 89. Straffbestämmelser m.m. s. 96. Speciell motivering Lagen om insemination Föräldrabalken

63 63 77

98 98 103

Sammanfattning av de skilda nordiska kommittéernas förslag

112 Reservation av ledamöterna Hellsten och Rosén med instämmande av herr Ramer

117 Litteraturförteckning

127 Bilaga med parallelltexter

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Justitiedepartementet.

Genom beslut den 5 december 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet verkställa utredning rörande de rättsliga och medicinska frågor som ha samband med artificiell insemination. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 8 december 1947 följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen byråchefen numera statssekreteraren Sven Edling, ordförande, advokaten Sigrid Beckman, komministern numera teologie doktorn Stig Hellsten, docenten medicine doktorn Harald Johansson samt byråchefen Göta Rosén. Sedan Johansson avsagt sig uppdraget, förordnades den 18 december 1947 i hans ställe numera docenten medicine doktorn Eric Nordlander till sakkunnig. Överläkaren medicine doktorn Torsten Ramer har sedan den 8 september 1950 såsom barnpsykiatrisk expert biträtt de sakkunniga vid fullgörandet av det åt dem anförtrodda uppdraget. Till de sakkunnigas sekreterare förordnades den 18 december 1947 e. o. förste kanslisekreteraren Bengt Larson. Under viss del av år 1952 har hovrättsassessorn Erland Conradi tjänstgjort som sekreterare. Utredningen har bedrivits i samarbete med kommittéer, vilka för samma ändamål tillkallats i Danmark, Norge och Finland. Den danska kommittén tillsattes den 29 maj 1948 och till medlemmar däri utsagos professor dr. juris O. A. Borum, ordförande, professor dr. med. Ebbe Brandstrup, afdelingsla^ge lektor dr. med. Valdemar Madsen (suppleant för Brandstrup), byretsdommer numera landsdommer fröken Bodil Dybdal och landsretssagf0rer fru Edel Saunte, M.F. Den norska kommittén tillsattes den 13 januari 1950 och till medlemmar däri utsagos byråsjef Carl Stabel, ordförande, sogneprest numera biskop Johannes Smidt, reservelege numera overlege Hans Sundf0r, dosent Åse Gruda Skard och husmor Siri Thoresen. Den finska kommittén tillsattes i oktober 1950 och till medlemmar däri utsagos presidenten i högsta förvaltningsdomstolen U. J. Castrén, ordförande, och kanslichefen regeringsrådet Teini Ahava. De danska och norska kommit7

teerna ha avslutat sitt arbete och avlämna betänkanden samtidigt med de svenska sakkunniga. Den finska kommittén har deltagit i det nordiska samarbetet rörande utredningen men ännu icke varit i tillfälle att slutföra sitt arbete. De sakkunniga få härmed överlämna sitt betänkande. Betänkandet innehåller förslag till lag om insemination; samt lag om tillägg till 2 och 20 kap. töräldrabalken. Reservation har avgivits av undertecknade Hellsten och Rosén med instämmande av herr Ramer. Stockholm den 26 mars 1953. Sven Sigrid Beckman Eric Nordlander

Edling Stig

Hellsten

Göta Rosén /Bengt

8 Larson

Lagförslag

Förslag till lag o m insemination. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Denna lag äger tillämpning å sädöverföring (insemination), utför på gift kvinna med säd Från annan än maken.

som läkare

2 §•

Insemination må utföras endast å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare med specialutbildning i gynekologi. Utan hinder härav må dock medicinalstyrelsen medgiva viss läkare att utföra insemination å anstalt som nyss sagts eller å annan anstalt. Vid sådant medgivande äger medicinalstyrelsen fästa de villkor, som prövas erforderliga. 3 §.

Insemination må ej äga rum, med mindre maken samtyckt därtill. 4 §.

Det ankommer på läkaren att utse lämplig sädgivare. Till sädgivare må utses någon, som makarna anvisat, om han samtyckt därtill. I annat fall åligger det läkaren att vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att makarna få vetskap om vem sädgivaren är samt att denne får vetskap om vem kvinnan är. 5 §• Mot sädgivaren må icke väckas talan om faderskap till barn, som avlats med säden. 6 §.

Läkare, vilken utför insemination i strid med denna lag eller bryter mot vad i 4 § andra stycket andra punkten stadgas, dömes, där ej förseelsen eljest är belagd med strängare straff, till dagsböter. 9

7 §• Konungen eller den myndighet Konungen förordnar äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Förslag till lag o m tillägg till 2 och 20 kap. föräldrabalken.

Härigenom förordnas, att i föräldrabalken skola införas två nya paragrafer, nämligen i 2 kap. en paragraf, betecknad 2 a §, och i 20 kap. en paragraf, betecknad 2 a §, vilka skola hava följande lydelse. 2 KAP. 2 a §. Har modern till barn som avses i 1 kap. 1 § med mannens samtycke undergått insemination med säd från annan man å tid, då barnet kan vara avlat, må talan enligt 1 eller 2 § ej äga rum, med mindre det kan hållas för visst, att barnet icke avlats vid inseminationen. 20 KAP. 2 a §. Påstås i mål om äktenskaplig börd, att modern undergått insemination å tid, då barnet kan vara avlat, må, utan hinder av stadgandet i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken, läkare som utfört inseminationen och den som biträtt därvid höras om inseminationen och vad därmed äger samband. Har inseminationen skett med säd från annan än maken, må dock ej yppas något varigenom röjes vem sädgivaren är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Inledning Många äktenskap bli barnlösa på grund av makarnas oförmåga att alstra barn. Sådan ofrivillig barnlöshet eller ofrivillig sterilitet kan åtminstone i vissa fall behandlas på medicinsk väg. Sterilitetsbehandlingen tager främst sikte på att undanröja det fel som är sterilitetens orsak och att således återställa naturlig fortplantningsförmåga. Då detta dock ofta icke är möjligt, kan i en del sådana fall graviditet framkallas genom artificiell insemination. Denna metod innebär, att sädesceller införas i de kvinnliga könsorganen på annat sätt än genom samlag. Utom vid sterilitet i äktenskap användes metoden i vissa andra fall, vilka nedan angivas. I fortsättningen av denna framställning betecknas metoden i regel med den kortare termen insemination. Insemination kan äga r u m under väsentligt skilda förutsättningar och har med hänsyn därtill olika karaktär. Vid sterilitet i äktenskap kan ibland graviditet framkallas genom insemination med äkta mannens säd. Vidare kan i äktenskap, där befruktning icke kan åstadkommas med äkta mannens säd, insemination ske med säd från annan än äkta mannen. Även makar vilka icke äro sterila kunna, om hos äkta mannen finnes ärftligt sjukdomsanlag eller liknande egenskap, önska insemination med säd från annan man. Slutligen kan det inträffa, att insemination begäres av ogift kvinna. Anledningen torde då nästan alltid vara den att om en sådan kvinna önskar få barn hon av känslomässiga eller andra skäl icke vill förverkliga sin önskan genom utomäktcnskapligt könsumgänge. En ogift kvinnas önskan om insemination äger således sällan något samband med sterilitet. För att känneteckna nu anförda, skilda fall av insemination användes skiftande terminologi. I nordiskt medicinskt språkbruk är vanligt att insemination på gift kvinna med säd från maken betecknas som homolog insemination samt att insemination på gift kvinna med säd från annan än maken och insemination på ogift kvinna sammanföras under beteckningen heterolog insemination. Flerstädes utomlands begagnas i stället för dessa beteckningar andra termer, vilka mestadels ha samma sakliga innebörd. 1 ) En terminologi av detta slag lider av påtagliga svagheter. Framför allt kan anmärkas, att de båda fall som sammanförts under beteckningen heterolog insemination tydligen äro mycket olikartade. Då genom de nämnda termerna vinnes ett kortare uttryckssätt, komma dessa dock att 1 Sålunda förekomma t.ex. i engelsk-språkiga framställningar bl.a. t e r m e r n a »artificial insemination by the husband» (förkortad »A.I.H.») och »artificial insemination by a donor» (förkortad »A.I.D.»).

här användas. Självfallet måste likväl iakttagas, att insemination på ogift kvinna hålles isär från heterolog insemination på gift kvinna och i regel behandlas som ett fristående problem. Uppgiften att genom insemination på kvinna åstadkomma befruktning har läkarvetenskapen först på senare tid förmått lösa på sådant sätt att metoden kunnat få nämnvärd praktisk betydelse. Tidigare och med större framgång har metoden använts på djur. Beträffande lägre stående djur, hos vilka befruktningen äger r u m utanför den honliga individens kropp, är befruktning genom att könsceller från individer av olika kön med konstgjorda medel sammanföras under förhållanden vilka likna de naturliga i allmänhet lätt att åstadkomma. E n dylik metod för användning inom fiskodlingen publicerades redan 1765 av tysken JACOBI. Beträffande högre stående djur och människa, hos vilka befruktningen försiggår inom den honliga individens kropp, är det självfallet svårare att framkalla befruktning genom en konstlad process, vilken här måste taga formen av insemination. Den första lyckade inseminationen på däggdjur synes ha utförts av en italiensk biolog, SPALLANZANI, vilken år 1780 genom insemination befruktade en hund. På djurförsökens område utförde under 1900-talets första decennium den ryske biologen IWANOFF en banbrytande insats genom att utarbeta metoder för användning av insemination i stor skala på boskap. Redan före första världskriget organiserades i Ryssland en inseminationsverksamhet av sådant slag och numera förekommer denna verksamhet i flera länder, däribland vårt land. 1 ) Det första lyckade försöket att genom insemination åstadkomma befruktning på kvinna tillskrives en engelsk läkare, HUNTER. Det antages ha skett troligen omkring samma tid som Spallanzanis djurförsök men oberoende därav. Nya försök i samma riktning omtalas icke förrän 1866, då en amerikansk läkare, SIMS, publicerade uppgifter att h a n behandlat sex kvinnor med insemination, därvid behandlingen dock endast i ett fall lett till resultat. Sims anses ha lagt grunden till en vetenskaplig utforskning av ämnet. Under flera decennier härefter publicerades dock endast sporadiskt liknande undersökningar, främst av franska och tyska läkare. Senare gåvo Iwanoffs djurförsök och den snabba utvecklingen av inseminationsverksamheten inom boskapsaveln anledning till ökat intresse för metoden samt tro på möjligheten att denna kunde finna praktisk användning även inom den mänskliga medicinen. Under perioden 1910—1918 företogos huvudsakligen i Tyskland ingående läkarvetenskapliga undersökningar beträffande insemination på kvinna. Det mest kända forskarnamnet från denna period är ROHLEDER, vilken 1911 utgav en monografi över ämnet. 2 ) Det förtjänar även nämnas, att 1908 en tvist om inseminationsbarns rättsliga ställning 1 Se Betänkande med förslag angående artificiell inseminationsverksamhet bland kreatur (SOU 1948: 36) s. 93—104. 2 Se litteraturförteckningen.

nöt-

kom under den tyska Reichsgerichts prövning 1 ), vilket särskilt föranledde den tyska rättsvetenskapen att upptaga en del hithörande frågor till behandling. Trots den före och under första världskriget således livligare forskningsverksamheten beträffande insemination på kvinna förblev metoden dock ännu länge i stort sett på det vetenskapliga försöksstadiet. Under 1930-talet och i synnerhet från början av 1940-talet intensifierades emellertid forskningen på detta område ytterligare och fördes framåt på sådant sätt, att insemination på kvinna numera fått avsevärd användning som praktisk behandlingsmetod. Detta resultatrika forskningsarbete har till största delen ägt r u m i Förenta staterna, och metoden har där hittills även fått vidsträcktare praktisk användning än i något annat land. Bland dem, som i modern tid publicerat de största specialundersökningarna i ämnet kunna n ä m n a s (publiceringsår angives inom parentes): i Förenta staterna CARY (1940 och 1948), GUTTMACHER (1943) och MARIE WARNER (1948), i

England MARY BARTON (1945), i Tyskland SCHULTZE (1941) samt i Palestina (1946). För kännedom om amerikansk läkarpraxis beträffande insemination på kvinna äro vidare särskilt ett par år 1947 publicerade framställningar av GREENHILL och ABEL av stort värde. På svenska föreligger bl. a. en av AXEL WESTMAN år 1948 publicerad redogörelse för metoden. 1 utvecklingens tidigare skede synes endast homolog insemination ha förekommit. Heterolog insemination på gift kvinna är känd från början av 1920-talet men har möjligen förekommit även tidigare. 2 ) Vad angår insemination på ogift kvinna uppges av svenska läkare, att sådan insemination i enstaka fall begärts men avslagits; i läkarlitteraturen i vårt land eller utomlands torde hittills icke ha publicerats något fall, i vilket dylik insemination kommit till utförande. 3 ) Det läkarvetenskapliga forskningsarbetet beträffande insemination på kvinna pågår alltjämt och synes ännu långtifrån avslutat. Detta arbete äger nära samband med sterilitetsforskningen i övrigt, vilken även är livlig. Den fortsatta läkarvetenskapliga utvecklingen kan i skilda riktningar inverka på i vilken utsträckning insemination på kvinna kommer till praktisk användning, men detta är självfallet icke endast en läkarvetenskaplig fråga utan beror av psykologiska och andra förhållanden av skiftande art. Den utveckling i riktning mot ökad användning av metoden, vartill de redan vunna vetenskapliga framgångarna kunde väntas ge anledning, befinner sig ännu i begynnelsestadiet.

HALBRECHT

I vilken utsträckning insemination på kvinna faktiskt nu förekommer x

D e t gällde emellertid h ä r insemination, som en kvinna påstod sig ha utfört på sig själv, utan medverkan av läkare. Vidare angående rättsfallet se s. 54 not 2. 2

GUTTMACHER S. 581.

3 Från Danmark ä r känt ett fall, där ett av en ogift kvinna å r 1949 fött b a r n uppgavs ha tillkommit genom insemination, som emellertid icke utförts av läkare utan av kvinnan själv. Vidare angående detta fall se s. 55 not 4.

eller tidigare förekommit, är icke närmare känt. För bedömandet härav har i synnerhet tidigare viss ledning ansetts kunna hämtas i de redogörelser som läkare, vilka själva utfört insemination, i vetenskapligt syfte lämnat härför i den medicinska facklitteraturen, främst tidskriftslitteraturen. Alltsedan Sims ha ett stort antal sådana redogörelser publicerats. Gång efter annan ha de i facklitteraturen således förekommande uppgifterna om utförda inseminationer sammanställts. År 1928 visade en sådan sammanställning, att dittills redovisats 185 försök med insemination på kvinna, därvid graviditet framkallats i 65 fall. 1 ) Senare har antalet dylika redogörelser och även antalet redovisade försök vuxit snabbare än förut. 2 ) Insemination sker emellertid åtminstone numera med största sannolikhet även i många fall vilka icke publiceras. De redogörelser för utförda inseminationer, vilka inflyta i facklitteraturen, torde därför icke utgöra något tillförlitligt mått på den utsträckning i vilken metoden användes. Vissa särskilda undersökningar ha emellertid skett för att utröna i vilken omfattning insemination på kvinna kommit till användning. Beträffande metodens förekomst i Förenta staterna publicerade år 1941 FRANCES SEY3 MOUR och KOERNER en statistisk undersökning ), vilken tillkommit på privat initiativ. Undersökningen hade tillgått så att över hela landet frågeformulär tillställts 30.000 läkare, vilka möjligen kunde antagas ha utfört insemination. Enquéten hade besvarats av icke fullt 8.000 läkare, av vilka 4.000 uppgivit att de utfört åtminstone någon lyckad insemination. Enligt undersökningen utgjorde antalet barn som intill mitten av år 1940 i Förena staterna tillkommit genom insemination något över 9.000, därav genom homolog insemination över 5.500 och genom heterolog insemination över 3.500. Metoden hade i vissa delar av landet, t. ex. i de starkt industrialiserade centralstaterna och staterna vid atlantkusten, använts i betydligt större omfattning än i andra delar. Undersökningen har emellertid kritiserats, särskilt av vissa specialister på insemination 4 ), vilka hävdat att de därvid

bl.a.

Denna sammanställning, vilken utförts av en tysk forskare ENGELMANN, omnämnes av GUTTMACHER s. 577,

FOLSOME S. 916

och

WEISMAN S.

174.

I de förut s. 13 nämnda specialundersökningarna redovisas sålunda av Cary 124 försök med graviditet i 80 fall, av Guttmacher 38 försök med graviditet i 20 fall, av Marie Warner 78 försök med graviditet i 59 fall, av Mary Barton 45 försök med graviditet i 19 fall, av Schultze 102 försök med graviditet i 15 fall och av Halbrecht 125 försök med graviditet i 44 fall. Enligt SCHULTZES år 1941 publicerade undersökning utgjorde, på grund av uppgifter vilka s a m m a n s t ä l l t s för äldre tid av Rohleder och för senare tid av Schultze själv samt uppgifterna om Schultzes egna försök, antalet i världslitteraturen redovisade försök sammanlagt 360, därvid graviditet framkallats i 103 fall. — I detta s a m m a n h a n g avses med försök varje avslutad behandling, därvid insemination en eller flera gånger utförts på en kvinna. 3 Artificial insemination. Present status in the United States as shown by a recent survey. Se litteraturförteckningen. i

14 GUTTMACHER S. 577,

FOLSOME s. 916

ff

och

AREL S.

526.

erhållna siffrorna vore mycket för höga 1 ), medan andra läkarvetenskapliga författare 2 ) utan kritiska kommentarer citerat undersökningens resultat. I Sverige har medicinalstyrelsen vid några tillfällen på senare tid företagit enquéter till läkare rörande användningen av insemination. Enligt dessa enquéter har under tiden juli 1945—juni 1948 i Sverige insemination försökts på 151 kvinnor, därav 95 fall homolog och 56 fall heterolog insemination. Naturligtvis ha icke alla sådana försök lett till graviditet. Under nämnda tid har i Sverige graviditet framkallats genom homolog insemination i 16 fall och genom heterolog insemination i 7 fall. I ytterligare många fall har insemination begärts hos läkare men icke kommit till utförande. Det torde emellertid vara osäkert, om de vid enquéterna erhållna uppgifterna äro fullständiga, och vidare har naturligtvis insemination även senare utförts i en del fall.3) I Norge ha enligt vissa i slutet av år 1948 på liknande sätt anskaffade uppgifter genom insemination tillkommit 22 barn; till huru stor del uppgifterna avse homolog eller heterolog insemination är obekant. I Finland har enligt vissa i slutet av år 1947 på inofficiell väg anskaffade uppgifter försökts med homolog insemination i 31 fall, därav 2 lett till graviditet, och med heterolog insemination i 41 fall, därav 18 lett till graviditet. F r å n Danmark finnas endast ännu mera ofullständiga uppgifter. Den danska kommittén upplyser således, att under senare år en rad danska läkare utfört insemination i icke alldeles ringa omfattning men att uppgifter om antalet inseminationer endast erhållits från tre gynekologer. Intill vintern 1948—1949 ha dessa gynekologer utfört homolog eller heterolog insemination på inemot 100 kvinnor, därvid graviditet framkallats i 14 fall. Efter nämnda tid synes i Danmark graviditet genom insemination ha framkallats endast i få fall.

1 Till stöd för kritiken h a r åberopats såväl motsägelser i siffermaterialet som även det förhållandet att antalet lyckade inseminationer vilka vid undersökningen uppgivits ha utförts i Förenta staterna vore, enligt kritiken, ungefär 21 gånger större än det a n t a l som redovisats i den medicinska l i t t e r a t u r e n över hela världen u n d e r de sist förflutna fyra decennierna. Jfr. s. 14 not 2. 2

GREENHILL S. 228

och

ISRAEL S. 93.

1 den i litteraturförteckningen upptagna redogörelsen av HOLTZ, vilken publicerades i m a j 1949, uppger denne, att h a n utfört homolog insemination i 20 fall, därvid graviditet framkallats i 9 fall, samt heterolog insemination i 18 fall, därvid graviditet framkallats i 8 fall.

Insemination på gift kvinna i läkarpraxis Såsom anförts kan fråga om insemination på kvinna uppkomma dels i äktenskap, om m a k a r n a lida av ofrivillig sterilitet eller om fortplantning genom äkta mannen av arvshygieniska eller liknande skäl icke är önskvärd, och dels i det fall att ogift kvinna vill få barn genom insemination. I detta kapitel skall lämnas en översikt huru insemination på gift kvinna i de avseenden, vilka synas vara väsentliga för utredningen, behandlats i läkarpraxis. De spörsmål som gälla insemination på ogift kvinna beröras däremot icke i detta sammanhang. Då uppgifter om läkarpraxis beträffande insemination på kvinna företrädesvis stå att finna på vissa håll i utlandet, där åtgärden förekommer i större omfattning än hos oss, måste nämnda översikt grundas huvudsakligen på utländsk litteratur. Då såsom förut framgått den moderna läkarvetenskapliga litteraturen i ämnet till övervägande del består av amerikanska forskares arbeten, spela dessa arbeten största rollen också i den här lämnade översikten, men självfallet beaktas däri även bidrag till denna litteratur av forskare i andra länder. Det torde vara uppenbart att uppgifterna om läkarpraxis i de länder där insemination på kvinna mest förekommer äga allmänt intresse och ofta kunna tillämpas även på svenska förhållanden. Den litteratur varom här är fråga kan sägas vara internationell i den meningen att nationella särdrag icke nämnvärt framträda, och i allmänhet saknas därför anledning att söka särskilja läkarpraxis i olika länder eller att redovisa avvikelser i uppfattning med hänsyn till forskares nationalitet. Här avses givetvis icke att på sådant sätt som i en läkarvetenskaplig framställning i detalj redogöra för läkarpraxis utan att ange vissa huvudpunkter beträffande denna praxis vilka i detta sammanhang te sig väsentliga. Då på en del sådana punkter åsikterna gå isär, syftar den följande översikten till en sammanfattning av den läkarvetenskapliga opinionen, därvid skiljaktigheter inom denna redovisas i den mån de i detta sammanhang erbjuda intresse. Vad angår frågor av speciellt läkarvetenskaplig natur måste skilda meningar i dylika frågor till stor del här förbigås. Som förut nämnts kan insemination på gift kvinna ske antingen såsom homolog insemination, d.v.s. med säd från äkta mannen, eller såsom heterolog insemination, d.v.s. med säd från annan man. Såsom även anförts kan fråga om homolog insemination uppkomma vid sterilitet i äktenskap samt fråga om heterolog insemination såväl vid dylikt förhållande som på den grund att hos äkta mannen finnas olämpliga arvsegen16

skaper. De läkarvetenskapliga framställningarna i ämnet utgå från att insemination bör äga r u m endast i vissa speciella sådana fall som nu sagts. I enlighet med läkarvetenskaplig systematik behandlas i nämnda framställningar förutsättningarna för homolog och heterolog insemination på sådant sätt att i första hand anges de omständigheter vilka kunna vara anledning till åtgärden (indikationer). I andra hand upptagas de omständigheter vilka, även om indikation föreligger, utgöra hinder för åtgärden (kontraindikationer). Indikationerna för insemination äro tydligen, i de fall då fråga om homolog eller heterolog insemination uppkommer vid sterilitet i äktenskap, av medicinsk natur samt, i de fall då i äktenskap eljest heterolog insemination kommer i fråga, av eugenisk natur. Kontraindikationerna äro icke endast medicinska och eugeniska omständigheter utan även sådana förhållanden av rättslig, psykologisk och annan mera allmän art som framför allt beträffande heterolog insemination kunna tala emot åtgärdens användning. Den översikt av läkarpraxis beträffande insemination på gift kvinna som lämnas i detta kapitel börjar med en redogörelse för indikationer och kontraindikationer. På en del viktiga punkter, som behandlas i denna redogörelse, gå de läkarvetenskapliga författarnas åsikter isär. Då det beträffande homolog insemination i vissa fall är osäkert om åtgärden erbjuder utsikt till framgång, äro således indikationerna för denna åtgärd delvis omstridda. Vad vidare heterolog insemination angår uttala sig skilda författare olika framför allt rörande frågan om läkaren med hänsyn till kontraindikationer av allmän natur, såsom rättsliga, psykologiska och andra omständigheter, bör vara mer eller mindre återhållsam beträffande åtgärdens användning. Innan h ä r redogöres för de medicinska indikationerna, vilka först skola behandlas, skall förekomsten av sterilitet och skilda slags sterilitetsbehandlingar något beröras. De ofrivilligt barnlösa äktenskapens antal är icke närmare känt. Att tillförlitligt bestämma detta antal måste uppenbarligen vara svårt. Vid skilda tider och i olika länder ha dock mera ungefärliga beräkningar därav försökts, vilka givit växlande resultat; såsom ett medeltal av dylika beräkningar k a n anges att de ofrivilligt barnlösa äktenskapen uppskattats till 10 % av samtliga äktenskap. 1 ) I Sverige visade en statistisk undersökning, som företogs år 1932, att hela antalet (frivilligt och ofrivilligt) barnlösa äktenskap utgjorde 16,9 % av alla äktenskap, däri hustrun nått viss högre ålder. 2 ) Undersökningen tog icke särskilt sikte på de ofrivilligt barnlösa äktenskapen, men nämnda resultat därav tyder på att dessa äktenskap 1

WESTMAN, Den ofrivilliga steriliteten s. 159. Jfr ISRAEL S. 92, KOERNER, Diskussionsinlägg

etc. s. 236, SEASHORE S. 641, BARTON i The Public Morality Council report s. 42 och ROHLEDER S. 215. 2 WESTMAN a.a. s. 160. Jfr

2 — 2276't

MADSEN S. 10.

utgjorde en större andel än 10 % av samtliga äktenskap. Vidare må framhållas, att sterilitet icke sällan uppkommer efter det ett eller flera barn fötts i äktenskapet, s. k. sekundär sterilitet.1) Orsaken till ofrivillig sterilitet i äktenskap är icke alltid lätt att fastställa. I vissa fall är emellertid klart, att orsaken finnes hos hustrun, och i vissa andra fall kan fastslås, att den finnes hos mannen. I icke så få fall förekommer vidare, att någon sjuklig förändring eller a n n a n orsak till steriliteten icke kan påvisas hos vare sig hustrun eller m a n n e n ; dylika fall bruka betecknas som biologisk sterilitet.2) Åtskilliga exempel finnas således på att makar, av vilka den ene eller båda haft barn i tidigare förbindelse, icke kunnat få barn med varandra. Då man tidigare ansåg att möjligheterna att bota sterilitet voro synnerligen små, gjordes sällan mera energiska försök härtill. Numera är uppfattningen i detta avseende en annan. Sterilitetsbehandlingen har utvecklats mycket snabbt och blivit betydligt vanligare än förut. I icke så få fall kan numera såväl kvinnlig som manlig sterilitet behandlas på sådant sätt att naturlig fortplantningsförmåga återställes. Om genom dylik behandling de sterila äktenskapens antal kan komma att avsevärt nedgå, är emellertid osäkert. Det kan nämnas, att utsikterna till framgång vid sådan behandling synas vara större vid kvinnlig än vid manlig sterilitet. Sterilitetsbehandlingens metoder och utvecklingsmöjligheter ha otvivelaktigt intresse, när det gäller att förstå under vilka förutsättningar insemination k a n få betydelse. Här skall dock icke närmare ingås därpå utan må hänvisas till den i litteraturförteckningen upptagna framställningen härom av W E S T MAN 3 ).

Mellan ordinär sterilitetsbehandling som nyss nämnts och insemination föreligger en bestämd skillnad såtillvida att med behandling av det förra slaget åsyftas att återställa naturlig fortplantningsförmåga medan med den senare åtgärden i regel blott kan vinnas att graviditet framkallas i ett givet fall. Ett nära samband råder dock mellan sådan behandling och insemination; ofta betecknas också insemination som ett slags sterilitetsbehandling. En specialist på homolog insemination, SCHULTZE 4 ), betonar således, att sådan insemination blott är en av flera metoder vilka k u n n a komma i fråga för att bekämpa sterilitet och att det framför allt gäller att avgöra vilka fall som lämpa sig för den ena eller den andra behandlingsformen. Schultze anför även, att den ringa framgång som tidigare mött strävandena att göra insemination till en praktiskt användbar metod berott på att dessa strävanden bedrivits isolerade från sterilitetsbehandlingen i stort. Vad angår heterolog insemination, när fråga därom uppkommer vid sterilitet i äkten1 2

3 Se t.ex. HALRRECHT S. 72. WESTMAN a.a. s. 165.

Den ofrivilliga steriliteten s. 161—165. *S. 989.

skåp, torde de flesta läkare anse också denna åtgärd som en a r t av sterilitetsbehandling. 1 ) Även för heterolog insemination i dylikt fall uppställas således bestämda medicinska indikationer. Sambandet mellan sterilitetsbehandling och insemination framgår vidare t. ex. därav att det i icke så få fall uppges, att kirurgiskt ingrepp, vilket synts nödvändigt för att bota sterilitet, k u n n a t undvikas genom att i stället insemination skett. 2 ) Därmed avses sannolikt vissa fall av sterilitet på hustruns sida, i vilka homolog insemination k u n n a t användas. Det är även tänkbart att graviditet, vilken framkallats genom insemination, k a n medföra fysiologiska förändringar hos modern i sådan gynnsam riktning att senare naturlig fortplantning inom äktenskapet blir möjlig. 3 ) Under speciella förutsättningar k a n alltså insemination t.o.m. få samma verkan som ordinär sterilitetsbehandling. De i ämnet sakkunniga läkarna synas vara ense om att, ehuru insemination således såsom nämnts k a n förekomma i vissa fall där även ordinär sterilitetsbehandling är möjlig, åtgärden dock i allmänhet bör förbehållas de fall i vilka sterilitet icke k a n botas genom sådan behandling. 4 ) När makar söka läkarhjälp mot sterilitet, sker självfallet i första hand undersökning om sterilitet verkligen föreligger och varpå denna k a n bero. Då det sedan sterilitet konstaterats gäller att välja behandlingsmetod, k a n väl ibland från början vara klart att insemination erbjuder den enda utvägen, men i många andra fall där detta icke är säkert bör enligt enhällig läkaropinion således i regel först försökas med ordinär sterilitetsbehandling, vilken k a n äga r u m i flera såväl enklare som mera invecklade former, såsom sexuell rådgivning, neurosbehandling, kirurgiska ingrepp eller hormonbehandling. Misslyckas sterilitetsbehandlingen, k a n anledning finnas att försöka antingen homolog eller heterolog insemination. Naturligtvis k a n , vid sterilitet p å hustruns sida, situationen även vara sådan att varken sterilitetsbehandling eller insemination h a r någon utsikt till framgång. Härefter skall redogöras för de fall av sterilitet i äktenskap som kunna vara anledning till insemination, d.v.s. de medicinska indikationerna för homolog eller heterolog insemination. Särskilt m å framhållas att, då såsom 1 Se e x e m p e l v i s f r a m s t ä l l n i n g a r n a J f r SCHULTZE S. 999.

av CARY, GUTTMACHER, ISRAEL, WARNER och BARTON.

2 I den förut s. 14 n ä m n d a statistiska undersökningen rörande förekomsten av insemination i Förenta staterna redovisades sålunda nära 400 fall, i vilka operation undvikits genom i n s e m i n a t i o n . SEYMOUR & KOERNER, Artificial insemination. Present status etc. s. 2747. Se även SCHULTZE S. 993 och WESTMAN, Artificiell insemination s. 398. 3 Bl.a. anför SCHULTZE s. 997 följande exempel h ä r p å . Sedan en h u s t r u i sex å r varit steril på grund a v utvecklingshämmad livmoder, framkallades genom homolog insemination graviditet vilken dock, tydligen som en följd av n ä m n d a fysiologiska fel, resulterade i missfall. E t t halvt å r senare blev emellertid s a m m a kvinna gravid genom samlag och födde ett b a r n , vilket k u n d e hållas vid liv. 4

S e bl.a. SCHULTZE s. 990—996, 999, WESTMAN, Artificiell insemination s. 398, BARTON s.

40, WEISMAN S. 166, SIEGLER s. 401, AREL s. 521, 523, 530—531, CARY I s. 2185 och 2186, ISRAEL S. 92 och PALMER s. 11.

förut nämnts indikationerna för homolog insemination delvis äro omstridda, skilda åsikter i denna fråga vilken är av rent läkarvetenskaplig natur h ä r icke kunna mera utförligt redovisas. Sterilitet på hustruns sida k a n i vissa fall vara indikation för homolog insemination. E n grupp sådana fall äro anatomiska missbildningar, vilka kunna vara medfödda eller förvärvade. 1 ) Nämnda missbildningar ä r o dock jämförelsevis sällsynta och botas vanligast på kirurgisk väg eller med användande av mekaniska hjälpmedel. Om emellertid detta icke är möjligt eller kvinnan icke vill underkasta sig sådan behandling, k a n ibland insemination användas. Som exempel på dylika missbildningar k u n n a n ä m n a s förträngning av slidan samt livmoderns eller livmoder kroppens böjning bakåt. 2 ) En annan grupp av sterilitetsorsaker hos kvinnan, vilka k u n n a vara anledning till homolog insemination, äro funktionella rubbningar i könsorganen. 3 ) Inom denna grupp kunna till en början nämnas de fall, där samlag försvåras eller omöj liggöres genom att kvinnan erfar smärtor eller obehag vid samlaget eller lider av en ofta psykiskt betingad oförmåga till normalt samlag (dyspareuni och vaginism), men även dessa fall äro tämligen sällsynta såsom indikationer för insemination. Viktigare sterilitetsorsaker inom denna grupp äro sjukliga inflammationer i slidan eller livmoderhalsen, vilka kunna påverka sekretionen i dessa delar av könsapparaten på sådant sätt att de sädesceller, vilka inkommit efter samlag, skadas och bli befruktningsodugliga. Om dylika sjukdomstillstånd icke botas genom behandling, kan befruktningshindret kringgås genom insemination, därvid sädescellerna föras längre in i de kvinnliga könsorganen, vanligen in i livmoderhålan. Vidare k a n särskilt nämnas en sterilitetsorsak, vilken numera anses kunna vara anledning till insemination. Det antages sålunda, att då sädescellerna vid normal befruktningsgång från slidan komma in i livmodern och därvid h a att genomtränga en i livmoderhalsen befintlig slempropp, befruktningshinder k a n bestå däri att slemproppen oberoende av sjukliga förändringar i sekretionen hindrar sädescellernas framträngande; detta skulle kunna vara fallet särskilt hos kvinnor vilka icke kunna uppnå orgasm. 4 ) Om det kan påvisas att orsaken till sterilitet i äktenskap finnes hos äkta mannen, k a n efter förhållandets a r t indikation föreligga för homolog eller heterolog insemination. Till en början behandlas fall av sterilitet på mannens sida vilka kunna vara anledning till homolog insemination. För att homolog insemination skall kunna äga r u m , om äkta mannen är steril, är det en given förutsättning, att hos honom dock finnas befrukt1

SCHULTZE S. 993 och WESTMAN, Artificiell insemination s. 398.

2 SCHULTZE och WESTMAN ibidem, GUTTMACHER S. 580 och ABEL S. 522.

3 SCHULTZE S. 994—997 s a m t WESTMAN och GUTTMACHER ibidem.

* WESTMAN ibidem och BARTON S. 40. Jfr PALMER S. 9—11 och SCHULTZE S. 994—995.

ningsdugliga sädesceller (spermier). Vidare måste sädesvätska (sperma) eller sädesceller kunna erhållas på sådant sätt att insemination är möjlig. En grupp sterilitetsorsaker hos mannen är liksom hos kvinnan anatomiska missbildningar eller skador. 1 ) Dylikt fel kan vara sådant att befruktningshinder föreligger, ehuru samlag är möjligt, t. ex. missbildning av manslemmen bestående i att dennas öppning icke ligger i spetsen utan på undersidan (hypospadi). 2 ) Oftast innebära dock dessa sterilitetsorsaker att mannen är oförmögen till samlag, och för att homolog insemination därvid skall vara möjlig kräves att sädesvätska kan erhållas genom masturbation. 3 ) Såsom exempel på dylika fall kunna nämnas bråck och skador på manslemmen. Sterilitetsorsakerna inom nu nämnda grupp äro, möjligen med undantag för skador vilka kunna vållas under krig, mindre vanliga. Även hos mannen förekommer en grupp sterilitetsorsaker, vilka bestå i funktionella rubbningar. 4 ) Sterilitetsorsakerna inom denna grupp, vilka sammanfattande benämnas impotens, äro ofta nervöst betingade. De innebära att erektion eller sädesuttömning (ejakulation) icke sker tillfredsställande, vilket kan omöjliggöra eller försvåra samlag. Impotens är en ganska vanlig sterilitetsorsak. Den botas emellertid icke sällan genom behandling av olika slag men är även en av de viktigare indikationerna för homolog insemination, därvid liksom beträffande den förra gruppen sterilitetsorsaker sädesvätska i regel måste erhållas genom masturbation. En tredje grupp sterilitetsorsaker hos mannen förtjänar omnämnas i detta sammanhang. Sterilitet kan uppkomma genom att de kanaler i bitestiklarna, vilka äro sädescellernas utfartsvägar från testiklarna, och sädesledarna skadas genom inflammation eller av annan orsak på sådant sätt att sädescellerna avstängas i testiklarna, men trots detta kunna åtminstone under någon tid därefter finnas livskraftiga sädesceller i testiklarna. 5 ) Dessa fel äro vanligare än de förut nämnda orsakerna till manlig sterilitet och k u n n a endast i ett mindre antal fall botas på kirurgisk väg. 6 ) Då det vid dylikt fel tydligen är uteslutet att erhålla sädesvätska genom masturbation, h a sädesceller genom operation uttagits ur testiklarna och insemination utförts därmed, hittills dock såvitt känt med ringa framgång. De medicinska indikationerna för heterolog insemination anges ofta i allmänna ordalag sålunda att hos äkta mannen skall ha konstaterats steri-

1 SCHULTZE S. 990—991 och WESTMAN, Artificiell insemination s. 397. Det första kända fallet av insemination, utfört av HUNTER, gällde en kvinna vars m a n led av hypospadi. Se även bl.a. GREENHILL S. 228. 3 Det omtalas emellertid även, ehuru mycket sällan, att i fall där masturbation icke kunnat äga rum insemination skett med säd, vilken utvunnits genom massage av prostata eller sädesblåsorna. SCHULTZE S. 1006. 2

4 6 9

SCHULTZE S. 991—992. SCHULTZE S. 992—993, WEISMAN S. 177 och WESTMAN, Artificiell insemination s. 397. SCHULTZE ibidem och PALMER S. 11.

litet, vilken är fullständig eller i det närmaste fullständig samt obotlig. 1 ) I regel betonas således, att heterolog insemination icke bör användas om steriliteten k a n antagas vara tillfällig eller om någon möjlighet finnes att bota den genom behandling. 2 ) Om resultat kan nås genom homolog insemination, torde heterolog insemination likaledes anses utesluten. Medicinska indikationer för heterolog insemination äro i regel andra sterilitetsorsaker än de vilka h a betydelse för homolog insemination. F ö r u t har nämnts att sådana fall av manlig sterilitet, vilka betingas av skador på sädescellernas utfartsvägar i bitestiklarna och sädesledarna, icke kunnat med framgång behandlas med homolog insemination. I regel torde dessa fall anses utgöra indikation för heterolog insemination. 3 ) Typisk indikation för heterolog insemination äro vidare felaktigheter i de organ som producera sädesceller eller sädesvätska. Sådana felaktigheter kunna bero p å medfödda anatomiska missbildningar, t.ex. ofullkomlig utveckling av testiklarna 4 ), eller senare uppkomna skador, vilka oftast äro en följd av inflammation i testiklarna. Vanliga orsaker till sterilitet på grund av inflammation i testiklarna eller sädescellernas utfartsvägar äro påssjuka och gonorrhé. 5 ) I nu nämnda fall kan befruktningshinder bestå i t.ex. att sädesvätska fullständigt saknas, att inga sädesceller finnas i sädesvätskan, att antalet sädesceller är mindre än normalt 6 ) eller att sädescellerna sakna tillräcklig rörelseförmåga eller förete onormala former. 7 ) Befruktningsförmåga k a n i sådana fall antingen helt saknas eller vara mer eller mindre nedsatt. Om befruktningsförmågan blott är nedsatt kan, ehuru det under längre tid icke lyckats att åstadkomma befruktning på naturlig väg, dock möjligen finnas utsikt till att detta skall kunna inträffa. I dylikt fall måste läkaren pröva om heterolog insemination är tillräckligt motiverad, eftersom härför såsom nämnts kräves fullständig eller i det närmaste fullständig sterilitet. Vid nyssnämnda sterilitetsorsaker är det ibland även möjligt att genom behandling bota steriliteten eller höja befruktningsförmågan, men oftast synes sådan behandling icke kunna äga r u m med någon framgång. 8 ) Några författare anse möjligt att i vissa hithörande fall av nedsatt befruktningsförmåga använda homolog insemination för att framkalla graviditet, men andra författare uttala att homolog insemination i dessa fall är gagnlös eller av föga värde. 9 ) iABEL s. 521, GREENHILL S. 229, CARY I s. 2185, HAMAN S. 354, ISRAEL S. 94, WARNER S. 37

och SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect etc. s. 1532. 2

ABEL ibidem och BARTON S. 40.

8 BARTON ibidem, PALMER S. 14 och WESTMAN, Artificiell insemination s. 398.

*WEISMAN S. 171. 5 6 7 8

9 WESTMAN ibidem och NORDLANDER, Studier etc. s. 13—14. Normalt skola finnas minst 60 milj. sädesceller p e r kubikcentimeter sädesvätska. HALBRECHT S. 72, GREENHILL S. 228, ISRAEL S. 94 och BARTON S. 40. PALMER S. 12.

I positiv riktning uttala sig bl.a. SÉGUY S. 663 samt BARTON S. 40 och 41, i negativ rikt-

ning bl.a. GUTTMACHER S. 580 och 583 samt GREENHILL S. 229.

Såsom förut nämnts finnas utom sådana fall i vilka orsaken till sterilitet i äktenskap kan fastställas hos antingen hustrun eller mannen även fall där någon orsak till steriliteten icke kan påvisas, vilka senare fall bruka betecknas såsom biologisk sterilitet. Då det på sterilitetsforskningens nuvarande ståndpunkt icke sällan inträffar, att orsaken till sterilitet icke kan fastställas, ha dessa fall f.n. stor praktisk betydelse. Vissa forskare ha i sådana fall försökt homolog insemination, vilka försök dock sällan lett till resultat, och andra forskare uttala sig bestämt mot användning av homolog insemination på dylik indikation. 1 ) Biologisk sterilitet namnes i allmänhet ej heller såsom indikation för heterolog insemination. 2 ) Frekvensen av de sterilitetsorsaker, vilka enligt det anförda kunna vara indikationer för homolog eller heterolog insemination, kan icke säkert anges. Det torde dock vara klart, att de medicinska indikationerna för heterolog insemination äro vanligare än indikationerna för homolog insemination. 3 ) I allmänhet antages, att de fall, i vilka det k a n konstateras att orsaken till äktenskaplig sterilitet ligger hos mannen, utgöra omkring en tredjedel av samtliga ofrivilligt sterila äktenskap 4 ), och därvid överväga de sterilitetsorsaker vilka äro indikation för heterolog insemination. I en större del av de sterila äktenskapen finnes sterilitetsorsaken hos hustrun, men endast jämförelsevis få sådana sterilitetsorsaker äro anledning till insemination, därvid j u endast homolog insemination kommer i fråga. SCHULTZE 5 ) uppger att h a n på grundval av ett mycket stort eget erfarenhetsmaterial funnit homolog insemination indicerad i omkring 5 procent av alla sterilitetsfall vilka kommit under hans behandling, därvid åtgärden lett till graviditet i endast omkring 15 procent av de fall, där den sålunda använts. 6 ) Vad slutligen angår biologisk sterilitet, där såsom antytts i stort sett varken homolog eller heterolog insemination anses indicerad, uppskattas dessa fall av SCHULTZE 7 ) till åtminstone 15 procent av alla ofrivilligt sterila äktenskap. De uppgifter, vilka förut anförts rörande den faktiska förekomsten av insemination, tyda på att homolog insemination utförts oftare än heterolog insemination och att hittills även genom homolog insemination fötts flera 1

HALBRECHT S. 72—73, SCHULTZE S. 998 och tabellen s. 1002, GUTTMACHER S. 583 samt

ABEL S. 522. 2 A n n o r l u n d a MADSEN S. 10, Jfr 3 ISRAEL S. 94.

HALBRECHT S. 73.

4 WESTMAN, Den ofrivilliga steriliteten s. 159. Jfr PALMER S. 7 och 11—12, T H E CANTERBURY REPORT s. 8 och KUHNEL S. 90. HAMAN S. 353 anför emellertid, a t t de fall av manlig

sterilitet, vilka äro indikationer för heterolog insemination, utgöra endast en tiondel av samtliga ofrivilligt sterila äktenskap. B S. 990 6 Schultzes erfarenhetsmaterial består i något mer än 2.000 gifta par, vilka under loppet av cirka 10 å r hos h o n o m sökt sterilitetsbehandling. Schultze anför även uppgifter av ett p a r a n d r a forskare, a t t dessa utfört insemination i resp. 10 och 15 procent av samtliga sterilitetsfall, vilka k o m m i t u n d e r deras behandling. 7 S . 998.

barn än genom heterolog insemination. 1 ) Såsom nyss framgått äro dock tydligen de fall, i vilka heterolog insemination skulle kunna komma till användning på grund av medicinsk indikation, talrikare än de fall som lämpa sig för homolog insemination. Såsom senare skall visas äro vidare utsikterna att kunna framkalla graviditet mycket större vid heterolog än vid homolog insemination. 2 ) Av dessa skäl är det möjligt, att av sterilitet påkallad heterolog insemination framdeles k a n komma att få avsevärt större praktisk betydelse än den n u har. Heterolog insemination k a n såsom förut nämnts äga r u m utom vid medicinska indikationer även i vissa fall där hos äkta mannen finnas olämpliga arvsegenskaper, d.v.s. vid eugeniska indikationer. Flertalet av de läkarvetenskapliga författare som behandla heterolog insemination ange således jämte medicinska även eugeniska indikationer för åtgärden. 3 ) I litteraturen h a såsom exempel på dessa senare indikationer anförts bl.a. ärftlig nervös sjukdom, blödarsjuka samt dövhet och nattblindhet av ärftlig beskaffenhet. 4 ) En särskild omständighet, vilken k a n vara indikation för heterolog insemination, är olikhet mellan makarnas blod beträffande en viss egenskap, vilken brukar betecknas Rh-faktorn. 5 ) I de flesta människors blod finnes Rh-faktorn, men hos ett färre antal saknas denna faktor. Om en Rh-negativ kvinna får barn med en Rh-positiv man, k a n barnet ärva mannens Rh-faktor, och på grund av olikheten mellan moderns och barnets blodegenskaper k a n understundom hos barnet under fosterstadiet uppkomma blodsjukdomen erythroblastos. Om ett eller ett par barn fötts under sådana förhållanden, finnes risk för att, om kvinnan åter får barn med samma man, nämnda sjukdom uppträder i mera svårartad form, varigenom t.o.m. barnets liv k a n sättas i fara; samma komplikation kan uppkomma, om kvinnan tidigare erhållit transfusion från Rh-positiv blodgivare. Bland indikationer för heterolog insemination upptages därför i allmänhet även det förhållandet, att hustrun tidigare fött barn med erythroblastos på fosterstadiet, därvid förutsattes att insemination sker med säd från en Rh-negativ man. 6 ) Då härefter kontraindikationerna för insemination skola behandlas, m å till en början medicinska kontraindikationer beröras. Däribland kan först nämnas, att om hos hustrun finnas felaktigheter i könsorganen eller i 1

Se i det föregående s. 14 f. Se i det följande s. 43 not 4. ABEL S. 522 anför bl.a., a t t e t t stort antal konstitutionella eller mentala sjukdomar h o s äkta mannen kunna anses såsom indikation för heterolog insemination. GREENHILL S. 228 betecknar eugenisk indikation som sällsynt. Eugenisk indikation för heterolog insemina2

t i o n o m n ä m n e s vidare av b l . a. CARY II s. 729, GUTTMACHER S. 580, WARNER S. 37, BARTON s. 40, HALBRECHT S. 73 och PALMER S. 14. * BARTON och ABEL ibidem samt KUHNEL S. 91.

5 Blodegenskapen h a r fått namn efter en a r t av apa, Macacus rhesus, vilken använts vid experiment för a t t påvisa egenskapens existens. 8

24 GREENHILL, ABEL, WARNER och PALMER

ibidem.

kroppskonstitutionen eller brister i hälsotillståndet i övrigt av sådant slag att en hos henne framkallad graviditet eller förlossningen kan befaras icke förlöpa normalt, detta självfallet i regel anses utgöra hinder för insemination. 1 ) I de fall där indikation för insemination kunnat fastställas utan sterilitetsundersökning beträffande hustrun, uppkommer vidare i nu förevarande sammanhang fråga om dylik undersökning bör äga rum. Möjlighet finnes att hustrun är steril på grund av befruktningshinder vilket ej kan övervinnas genom insemination; dylikt befruktningshinder k a n bestå i t.ex. att äggledarna äro tillslutna eller att ägglossning (ovulation) icke äger rum. De flesta författarna i ämnet anse, att det alltid innan insemination försökes bör undersökas om sådan sterilitet föreligger. 2 ) Beträffande heterolog insemination h a r dock även den åsikten hävdats, att då dylik insemination oftast brukar efter tämligen få försök leda till resultat först borde under någon tid försökas därmed; endast om dessa försök icke ledde till resultat, vore nämnda undersökning behövlig. 3 ) Kontraindikation för insemination är vidare om åtgärden medför risk för infektion hos hustrun. Såsom senare skall visas bedömes denna risk olika med hänsyn till skilda metoder vilka kunna användas för insemination. 4 ) Är den metod som skall användas sådan som medför dylik risk, anses nödvändigt att innan insemination sker hustrun undersökes för att fastställa att i hennes könsorgan icke finnas inflammationer, t.ex. äggstocks- och äggledarinflammation (salpingit), vilka genom åtgärden kunna förvärras. 5 ) Detta sammanhänger med att sädesvätska alltid innehåller en del bakterier. Det framhålles, att insemination icke bör ske med sädesvätska vars bakteriehalt är högre än normalt och att bakteriologisk undersökning av sädesvätskan således kan vara påkallad. 6 ) Vidare torde undersökning av sädesvätskan för att utröna om denna är befruktningsduglig alltid äga rum. 7 ) Om sädesvätskans egenskaper tyda på nedsatt befruktningsförmåga, bedömes med hänsyn till graden av sådan nedsättning om sädesvätskan är lämplig för inseminationsförsök; i detta hänseende ställas vid heterolog insemination strängare krav än när det gäller homolog insemination. 8 ) Ytterligare vissa andra medicinska x

S e t. ex. ISRAEL S. 94, ABEL s. 521, GREENHILL s. 228 och 229, CARY I s. 2185 samt W E I S -

MAN s. 166 och 171. J f r SCHULTZE S. 997. Denne upptager bland indikationer för homolog insemination även utvecklingshämmad livmoder, oaktat insemination på denna indikation, som Schultze utfört i 28 fall, endast i fyra fall lett till graviditet vilken i samtliga dessa fall resulterat i missfall. 2 3

4 ISRAEL, GREENHILL, CARY och WEISMAN ibidem samt WARNER S. 39. GUTTMACHER S. 586.

Se i det följande s. 41.

5 BICKERS s. 425—426, SCHULTZE S. 1004, WEISMAN S. 166, HAMAN S. 354 och 356 samt K U H N E L s. 92. 9 BARTON S. 41, GREENHILL s. 228, WEISMAN s. 166 och SCHULTZE S. 1005. 7 GREENHILL och WEISMAN ibidem.

8 Jfr vad förut s. 22 anförts därom a t t vissa hithörande fall av nedsatt befruktningsförmåga ansetts vara indikation för homolog insemination. Se vidare ABEL s. 523—524,

BARTON s. 41—42, WEISMAN S. 166 och PALMER S. 15—16.

kontraindikationer än de nu nämnda iakttagas genom prov och undersökningar, vilka rutinmässigt äga rum vid all slags sterilitetsbehandling; som exempel härpå kan anföras Wassermanprov för undersökning om syfilis förekommer hos hustrun eller den man som skall vara sädgivare. 1 ) För insemination liksom för annan sterilitetsbehandling gälla även eugeniska kontraindikationer. Allvarligare ärftliga sjukdomsanlag hos h u s t r u n äro således hinder mot insemination överhuvud, och likaledes äro sådana egenskaper hos äkta mannen hinder mot homolog insemination. 2 ) Vad som kräves beträffande goda arvsegenskaper hos den man som är sädgivare vid heterolog insemination behandlas i den redogörelse som här senare lämnas rörande principerna för val av sådan man. 3 ) Den såsom Rh-faktorn betecknade blodegenskap, vilken förut berörts i samband med indikationerna för heterolog insemination, har även betydelse för kontraindikationerna beträffande såväl homolog som heterolog insemination. Då olikhet mellan makars blod beträffande denna egenskap under förut angivna förutsättningar är indikation för heterolog insemination, utgör samma förhållande, om homolog insemination i dylikt fall skulle begäras, tydligen kontraindikation för denna åtgärd. Beträffande kontraindikationerna för heterolog insemination framhålla åtminstone en del författare, att det bör undersökas av vad slag nämnda blodegenskap är hos h u s t r u n och den man som avses till sädgivare; om hustrun är Rh-negativ bör endast sädesvätska från en man med samma blodegenskap begagnas. 4 ) Såsom förut antytts bör vid insemination hänsyn tagas även till kontraindikationer av mera allmän natur. I detta sammanhang förtjänar till en början framhållas, att läkare som mottager framställning om insemination anses böra vara försiktig och återhållsam vid bedömande av om åtgärden bör komma till utförande. I den läkarvetenskapliga litteraturen i ämnet betonas, att läkaren synnerligen omsorgsfullt bör pröva frågan om indikation föreligger och om hinder mot åtgärden möter på grund av de förut angivna speciella kontraindikationerna. Vad angår homolog insemination är härvid av betydelse, att dylik insemination oftast sker med sådan metod som medför risk för infektion hos hustrun; bortsett från att såsom förut nämnts speciell medicinsk kontraindikation, som på grund härav kan föreligga, bör iakttagas, motiverar nyssnämnda förhållande även det allmänna kravet på försiktighet och återhållsamhet vid prövningen om åtgärden bör komma till utförande. Då heterolog insemination i regel utföres med enklare metod, spelar risken för infektion här mindre roll, medan däremot beträffande denna åtgärd framför allt svårigheten att bedöma kontraindikationer 1

2 GREENHILL S.

229.

SCHULTZE S. 1004 och PALMER S. 14. Jfr vad förut s. 24 anförts om eugenisk indikation för heterolog insemination. 8 Se i det följande s. 44—46. * GREENHILL S. 230, ABEL S. 524,

26 WARNER s. 39 och

BUSSELL S. 461.

av allmän natur talar för sträng återhållsamhet i fråga om åtgärdens användning. Fordran på återhållsamhet vid prövning om insemination bör komma till utförande ligger redan i vad förut anförts därom att då makar söka läkarhjälp mot sterilitet i regel bör i första hand försökas med ordinär sterilitetsbehandling, om denna erbjuder någon utsikt till framgång. Såsom vidare anförts är det en given förutsättning för insemination liksom för sådan behandling att det fastställts att sterilitet verkligen föreligger och att den icke är endast tillfällig. Härför erfordras noggrann och ofta även långvarig undersökning. Då det är vanligt, att sterilitet är övergående, kan i de flesta fall icke mera bestämt avgöras om ett äktenskap är sterilt, förrän m a k a r n a under viss tid, vanligen tre eller två år, försökt men misslyckats att få barn på naturlig väg. 1 ) Sterilitetsbehandling anses således i allmänhet böra börja tidigast ett par år efter äktenskapets ingående, och då de för insemination i övrigt erforderliga förberedande undersökningarna kunna kräva mycken tid beräknas i regel ytterligare ett eller ett par år förflyta, innan denna åtgärd kommer till utförande. 2 ) Fråga om insemination uppkommer antingen genom att makar vända sig till läkare med direkt begäran därom eller i det allmännare sammanhanget att de hos läkaren begärt sterilitetsundersökning eller sterilitetsbehandling. Beträffande det senare fallet framhålles, att läkaren icke själv bör föreslå insemination och ännu mindre söka övertala makarna att underkasta sig åtgärden. 3 ) Då insemination i högre grad än annan läkarbehandling är en m a k a r n a s personliga angelägenhet, förutsattes initiativet därtill komma från dem. Därmed sammanhänger att bland allmänna kontraindikationer läkaren anses böra pröva, om åtgärden är lämplig med hänsyn till makarnas personliga förutsättningar. Framför allt beträffande heterolog insemination betonas vikten av sådan prövning. Läkaren kan ej bortse från att även om heterolog insemination sker i fullt samförstånd mellan makarna den omständigheten att säd från en främmande man därvid kommer till användning innebär fara för ogynnsamma psykologiska verkningar, vilka kanske först långt senare, efter det ett barn blivit frukten av inseminationen och börjat växa upp, kunna visa sig på fullt allvar. En fara ligger särskilt däri att längtan efter barn kan driva makarna att begära heterolog insemination, ehuru de ha starka känslomässiga hämningar vilka längre fram kunna förmå dem att ångra sitt beslut. Ibland finnas sådana hämningar i högre grad hos den ena än hos den andra maken, och längtan efter barn torde i ett sterilt äktenskap ofta vara starkast hos hustrun. En gemensam begäran om insemination kan ha tillkommit genom att h u s t r u n övertalat mannen och någon gång kanske också till följd av att motsatsen inträffat. För att 1

WESTMAN, Den ofrivilliga steriliteten s. 160 och 165 samt SCHULTZE S. 1005.

2 SCHULTZE ibidem.

3 SCHULTZE S. 1011,

ABEL S. 523, CARY I s. 2183,

GUTTMACHER S. 590

och

ISRAEL S. 93.

begäran om heterolog insemination skall bifallas av läkaren är därför — bortsett från att indikation ju måste konstateras och att medicinsk eller eugenisk kontraindikation ej får finnas — icke tillräckligt, att en formellt riktig gemensam framställning gjorts av makarna. Läkaren bör såvitt möjligt övertyga sig om att makarna ej handla oöverlagt eller i bristande insikt om åtgärdens betydelse utan att framställningen uttrycker bådas allvarliga önskan och fasta beslut. 1 ) Innan framställningen beviljas, bör läkaren därför ha ingående personliga samtal med båda makarna. Anledning kan finnas att uppskjuta inseminationen längre eller kortare tid för att m a k a r n a skola få ytterligare betänka sig; om det t.ex. misstankes att äkta mannens beredvillighet att samtycka till insemination beror på önskan att bravera inför hustrun, kan vid ett sådant uppskov avslöjas att detta motiv icke är varaktigt. Finner läkaren att endera maken likgiltigt eller motvilligt biträtt framställningen, är det skäl att avslå denna. För att makarna skola kunna antagas handla i full insikt om åtgärdens betydelse bör krävas en hög grad av omdömesgillhet hos dem. 2 ) Läkaren anses böra såvitt möjligt förvissa sig om att makarnas karaktär och förståndsutveckling är fullgod, och minsta tvekan härom torde böra avhålla läkaren från att utföra åtgärden. Som ett vittnesbörd om de stränga krav, som i detta hänseende ställas på makarna, framhålla flera läkare att endast en mindre del av de framställningar om heterolog insemination som gjorts hos dem ansetts böra bifallas. 3 ) Däremot anses ej som villkor för åtgärden böra krävas, att makarna äro i god ekonomisk ställning. 4 ) Då de ogynnsamma psykologiska verkningarna av att heterolog insemination kommer till utförande, trots att känslomässiga hämningar hos makarna eller eljest deras personliga egenskaper bort utgöra hinder för åtgärden, även drabba det barn som kan bli frukten av inseminationen, är en prövning ur nu anförda synpunkter påkallad icke minst i barnets intresse. Ej heller bör åtgärden komma till utförande, om förhållandet mellan makarna inger farhågor för att dessa framdeles skulle vilja upplösa äktenskapet. Såvitt läkaren skäligen kan bedöma på grund av den kännedom han förvärvat om makarna, bör han således även taga hänsyn till risken för söndring i äktenskapet. 5 ) En särskild anledning till försiktighet härvidlag är, att den i sterila äktenskap vanliga känslan av otillfredsställelse kan ha annan orsak än barnlösheten

X

A B E L S. 523, FOLSOME S. 923, GUTTMACHER S. 590,

HAMAN S. 353,

ISRAEL S. 94 och

BARTON

s. 42. 2 8

GREENHILL S. 229, GUTTMACHER S. 589, WARNER S. 38 och BARTON S. 42. GUTTMACHER S. 589, GREENHILL S. 229 och 240, ABEL S. 530 samt BARTON S. 40

och

42.

Enligt Guttmacher är blott »en ringa procent» av dem som ansöka om heterolog insemination kvalificerade för en så radikal metod, och Greenhill uttalar, att det icke bör bli någon massproduktion på detta område. * GREENHILL S. 240. 6 GUTTMACHER S. 589, WARNER S. 38 och

28 MADSEN S. 10.

och därför kanske icke häves genom att ett barn kommer till genom insemination. Beträffande frågan om heterolog insemination är lämplig framhålles i den läkarvetenskapliga litteraturen vidare, att läkaren bör taga i betraktande, att denna fråga av många bedömes med hänsyn till etiska och religiösa synpunkter. 1 ) Läkarens uppgift är naturligtvis icke att vägleda makarna vid ett sådant bedömande, men det framhålles att läkaren bör söka bilda sig en uppfattning om m a k a r n a även i detta avseende. Om det synes behövligt, bör läkaren fästa makarnas uppmärksamhet på frågans etiska och religiösa betydelse. I detta sammanhang bör beaktas, att skilda religiösa riktningar intaga olika ståndpunkt till frågan, om heterolog insemination är tillåten, samt att det beträffande vissa sådana riktningar är tveksamt, vilken ståndpunkt de intaga; i mindre grad gäller detta även homolog insemination. 2 ) Då det beträffande en så speciell fråga som denna icke torde vara uteslutet, att makar, vilka bekänna sig till en viss religiös åskådning, äro okunniga om det sätt varpå frågan bedömes enligt denna åskådning, bör läkaren tillse att makarna skaffa sig erforderlig kunskap i detta hänseende. E h u r u de sist anförda uttalandena, vilka gjorts av amerikanska författare, böra ses mot bakgrunden av att i Förenta staterna många skilda trossamfund spela jämförelsevis stor roll, torde de förtjäna ett visst beaktande även i andra länder. Då insemination hittills icke i något land blivit föremål för rättslig reglering, framhålles beträffande heterolog insemination, att det för bedömande av kontraindikationerna för denna åtgärd är av största betydelse att osäkerhet råder rörande de rättsliga verkningarna av åtgärden. Främst gäller denna osäkerhet frågan om det barn, som blir frukten av sådan insemination, får rättsställning som äktenskapligt barn eller blir utomäktenskapligt. I några länder äro även andra rättsliga frågor, vilka äga samband med heterolog insemination, omstridda, särskilt frågan om åtgärden oaktat äkta mannen samtyckt därtill skall anses såsom äktenskapsbrott och således kan t.ex. åberopas som grund för äktenskapsskillnad. Den nämnda osäkerheten i rättsligt avseende tillmätes emellertid i skilda uttalanden från läkarhåll olika betydelse. Enligt vissa sådana uttalanden är risken stor, att skadliga rättsverkningar av heterolog insemination uppkomma för barnet och makarna samt att klander även riktas mot läkaren för att han medverkat till en olämplig åtgärd, om också i allmänhet icke anses att läkarens medverkan är straffbar; läkarna tillrådas därför att över huvud icke befatta sig med heterolog insemination. Enligt andra uttalanden, vilka synas återgiva en bredare läkaropinion, bedömes nämnda risk icke så allvarligt, att den i och för sig anses böra avhålla läkare från att utföra åtgärden. 1

GREENHILL S. 229 och

2 Se härom ABEL ibidem.

ABEL S. 529.

Någon större fara för skadliga verkningar beträffande barnets rättsställning eller i annat avseende finnes knappast, så länge makarna hålla fast vid varandra; beträffande barnet gäller enligt de flesta rättssystem, att då det fötts under äktenskapet det anses ha äktenskaplig börd, om ej denna presumtion angripes och motbevisas. Då faran för skadliga rättsverkningar av heterolog insemination således väsentligen sammanhänger med risken för söndring i äktenskapet, framhålles emellertid, att läkaren särskilt av denna anledning bör omsorgsfullt pröva, om åtgärden är lämplig med hänsyn till makarnas personliga förutsättningar. I skilda länder uttala läkare allmänt även den uppfattningen, att det u r såväl allmänhetens som läkarens synpunkt är angeläget att de rättsliga frågor, vilka uppkomma i samband med heterolog insemination, regleras genom lagstiftning. De amerikanska läkare, vilka publicerat redogörelser i ämnet, ha ingående diskuterat frågan, om läkare som utför heterolog insemination bör vidtaga särskilda mått och steg i syfte att förebygga menliga rättsliga påföljder för honom själv och för dem vilka i övrigt beröras av åtgärden. I denna fråga ha vitt skilda meningar yppats. Enligt en meningsriktning, inom vilken även finnas åsiktsskillnader, bör läkaren tillse, att vissa skriftliga handlingar upprättas, vilka skola förvaras hos läkaren för att k u n n a användas som bevis i möjligen uppkommande rättstvister. Såsom förut antytts förutsattes för såväl homolog som heterolog insemination alltid, att m a k a r n a äro fullt överens om att åtgärden bör komma till utförande. Då för homolog insemination kräves äkta mannens faktiska medverkan genom att han själv är sädgivare, har frågan om hans uttryckliga samtycke här knappast någon praktisk betydelse, men vid heterolog insemination är denna fråga uppenbarligen av stor vikt. Alla författare, vilka anslutit sig till nyssnämnda meningsriktning, hävda, att äkta mannens samtycke till heterolog insemination bör i skriftlig form avgivas till läkaren, och de flesta av dessa författare anse, att också hustruns begäran om åtgärden bör ske i sådan form; tillika framhålles att hustruns begäran och mannens samtycke böra bekräftas i läkarens närvaro. Inom läkaropinionen synes den meningen vara förhärskande, att ytterligare försiktighetsmått av rättslig natur ej behöva vidtagas. 1 ) I vissa uttalanden krävas dock som villkor för åtgärden rättsliga garantier även i en del andra avseenden, t.ex. skriftligt medgivande av sädgivaren att hans säd får användas för insemination samt, om sädgivaren är gift, skriftligt samtycke därtill av hans hustru. 2 ) Syftet med upprättandet av dessa handlingar är i första hand att skydda läkaren mot ansvars- eller skadeståndstalan, vilken skulle kunna grundas på påstående att inseminationen utförts i strid med någon av de berörda personernas önskan. Allmänt 1

Se REDAKTIONELLT UTTALANDE i The Journal of the Indiana State Medical Association

s. 563, ABEL S. 523, CARY I s. 2184, HAMAN S. 356 och ISRAEL S. 95. Jfr 2

30 GREENHILL S. 230.

SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect etc. s. 1533 och WEISMAN S. 179—181.

erkännes även behovet att trygga rättsställningen för det barn, som k a n bli frukten av heterolog insemination. Vissa författare antaga, att redan den omständigheten att m a k a r n a varit överens om åtgärden hindrar att barnet förklaras för utomäktenskapligt, och enligt denna uppfattning skulle således de i skriftlig form upprättade handlingarna rörande hustruns begäran och äkta mannens samtycke erbjuda tillräckligt skydd även för barnet. 1 ) Enligt en annan uppfattning, som bl.a. hävdats i ett uppmärksammat redaktionellt uttalande i amerikanska läkarsällskapets tidskrift 2 ), bör barnet skyddas genom att äkta mannen adopterar det 3 ); enlig amerikansk rätt står denna möjlighet till buds bl.a. i det fall att tvivel finnes om ett under äktenskap fött barn har äktenskaplig börd medan enligt svensk rätt i detta fall adoption är utesluten, så länge barnet ej blivit förklarat för utomäktenskapligt. Ur svensk synpunkt är uttalandet av intresse främst därigenom att det visar, vilken vikt m a n på ledande amerikanskt läkarhåll tillägger frågan om tryggande av barnets rättsställning. Emot uttalandet Jiar emellertid från flera håll invänts, att adoptionsförfarande ej låter sig förena med det förhållandet att vid heterolog insemination makarna vanligen önska för såväl barnet som utomstående hemlighålla, att äkta mannen ej är dess verklige fader. 4 ) Vad angår rättsställningen för den man, som vid heterolog insemination är sädgivare, anses att, då m a n i allmänhet utgår från att det skall hemlighållas för makarna vem sädgivaren är och för denne å vem insemination utförts, detta innebär tillräckligt skydd mot att ej avsedda rättsverkningar uppkomma beträffande sädgivaren. Det har dock även föreslagits, att särskilda åtgärder skulle vidtagas i syfte att skydda sädgivaren mot anspråk på underhåll till barnet samt hindra sädgivaren att göra gällande att han har rätt till barnet. 5 ) I skarp motsats till nu anförda meningsyttringar, enligt vilka för heterolog insemination kräves upprättandet av skriftliga handlingar i en eller annan form, hävdar GUTTMACHER 6 ), att detta icke är lämpligt. Han framhåller, att det är lyckligast om sedan barnet fötts makarna så litet som möjligt tänka på att det tillkommit genom heterolog insemination; förekomsten av handlingar, genom vilka förhållandet k a n bevisas, försvårar för makarna att frigöra sig från sådana tankar och strider även mot önskemålet att den strängaste möjliga sekretess bör upprätthållas omkring åtgärden. Enligt Guttmacher finnes ej heller något behov av skriftliga förbindelser i syfte att undgå menliga rättsliga påföljder, vilka böra vara uteslutna redan på grund av den omsorg varmed läkaren prövat makarnas personliga lämplighet för åtgärden. —• De 1

2 SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect etc. s. 1532.

The Journal of the American Medical Association 1939, 112, s. 1833.

8 Se även WEISMAN s. 182. * SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect etc. s. 1533—1534, GREENHILL S. 240, ISRAEL s. 95 och FOLSOME S. 923. 6

8 WEISMAN S. 181—182.

S . 590.

författare, vilka förorda upprättandet av skriftliga handlingar i samband med heterolog insemination, uttala att handlingarna böra förvaras p å sätt som är betryggande med hänsyn till behovet av sekretess och intresset att handlingarna skola vara tillgängliga i senare uppkommande rättstvister. I allmänhet förutsattes, att handlingarna förvaras i bankfack, åtskilda från läkarens övriga handlingar, och att de efter läkarens död överlämnas till annan läkare vilken åtager sig att på samma sätt vårda handlingarna. 1 ) Utanför Förenta staterna h a r frågan, om särskilda åtgärder av rättslig natur böra vidtagas i samband med heterolog insemination, endast i ringa grad uppmärksammats. P å franskt håll h a r uttalats, att upprättandet av skriftliga handlingar på sätt, som amerikanska läkare i allmänhet anse lämpligt, ej h a r större värde ur rättslig synpunkt, enär den för läkaren gällande tystnadsplikten hindrar att handlingarna kunna användas som bevis i rättegång. 2 ) I England anses frågan om den offentliga registreringen av barnets börd utgöra en av de allvarligaste svårigheterna vid heterolog insemination; enligt engelsk rätt äro nämligen makarna skyldiga att i samband med nämnda registrering sanningsenligt uppge om barnet är äktenskapligt eller utomäktenskapligt. 3 ) I mindre grad anses denna fråga äga betydelse även enligt amerikansk rätt 4 ), medan t.ex. enligt svensk och tysk rätt ej uppkommer något problem i detta hänseende. 5 ) Vissa amerikanska läkare föreslå, att den läkare som verkställer inseminationen ej skall biträda vid förlossningen utan överlämna detta åt annan läkare, vilken är okunnig om inseminationen, i syfte att den senare läkaren skall »i god tro» kunna i födelsebeviset anteckna, att barnet är äktenskapligt 6 ), men andra läkare taga avstånd från denna tanke 7 ). I detta sammanhang uttalas även, att bortsett från bestämmelserna i engelsk och amerikansk rätt om registrering av barnets börd viktiga skäl tala för att barnet får riktiga upplysningar om sin härstamning. 8 ) I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för kontraindikationer av allmän natur må något beröras, vilken ståndpunkt läkaropinionen i stort intager till frågan om värdet och nyttan av insemination. Då på senare tid i dagspressen och i populära tidskrifter publicerats en mängd uppgifter om X

ABEL S. 523 och WEISMAN S. 182. Enligt SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect etc.

s. 1532 böra h a n d l i n g a r n a t.o.m. u p p r ä t t a s i t v å exemplar och förvaras i skilda b a n k e r . 2 3

PALMER S. 23. BARTON S. 42, T H E PUBLIC MORALITY COUNCIL REPORT S. 61, T H E CANTERBURY REPORT S. 40

och REDAKTIONELLT UTTALANDE i British Medical Journal s. 606. 4

Se t.ex. GUTTMACHER S. 590—591.

5 Då enligt svensk och tysk rätt varje under äktenskap fött barn anses såsom äktenskapligt, om ej genom särskild rättegång fastställts, a t t barnet ä r utomäktenskapligt, skall barnet registreras såsom äktenskapligt och de uppgifter makarna i samband med registreringen kunna lämna rörande barnets börd sakna därför betydelse. Se betr. tysk r ä t t SCHLAGER S. 149. "SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect etc. s. 1533, WEISMAN S. 181 och ABEL S. 528. 7 ISRAEL S. 95. 8

32 Se REDAKTIONELLT UTTALANDE i British Medical Journal s. 606.

metoden, har denna blivit känd även utanför läkarkretsar och i hög grad fångat allmänhetens intresse. Läkare framhålla, att som en mindre lycklig följd härav en stor del av allmänheten bibringats oriktiga eller överdrivna föreställningar om metodens användbarhet i de många skiftande fall av sterilitet, vilka kunna förekomma. 1 ) Många makar vända sig till läkare med begäran om insemination i det alldeles felaktiga antagandet att åtgärden är en lätt framkomlig väg, som alltid står till buds om makarna icke lyckats få barn på naturlig väg. Ibland tro makarna, att åtgärden ofelbart och vid första försöket leder till resultat eller att den ej är förenad med risker av något slag. Läkarens första uppgift blir att skingra dessa vanföreställningar. Läkaren bör upplysa makarna, att behandlingen kan taga lång tid och att resultat ej k a n garanteras samt att i vissa fall risker av medicinsk natur, t.ex. för infektion, ej äro uteslutna. Vidare bör han, såsom förut framhållits, i synnerhet beträffande heterolog insemination söka få makarna att själva inse riskerna i psykologiskt och annat avseende. Såsom förut nämnts åligger det läkaren även att självständigt bedöma riskerna i alla avseenden och att i tvivelaktiga fall neka att utföra åtgärden. Vid detta bedömande i det särskilda fallet får läkarens egen subjektiva uppfattning om värdet av insemination betydelse, liksom det naturligtvis står läkaren fritt att överhuvud vägra att utföra åtgärden. Vad särskilt angår heterolog insemination kan det tänkas att läkare vilka eljest åtaga sig sterilitetsbehandling hysa sådana betänkligheter mot denna åtgärd, att de ej vilja befatta sig därmed. Läkaren är aldrig skyldig att utföra insemination. I vilken utsträckning läkare intaga en principiellt välvillig eller avvisande hållning i detta hänseende, kan icke med någon säkerhet bedömas. Redan den omständigheten, att insemination i jämförelsevis sen tid utbildats till en praktiskt användbar metod, samt den allt starkare tendensen till specialisering inom läkarfacket medföra, att för närvarande långtifrån alla gynekologer torde begagna homolog eller heterolog insemination. Då det främst är mot den senare åtgärden som betänkligheter kunna anföras, m å framhållas att i den tryckta litteratur, som utgör den huvudsakliga källan rörande läkaropinionen i ämnet, endast finnas ganska få uttalanden vilka uttrycka bestämt ogillande av åtgärden. 2 ) Detta kan väl antagas sammanhänga med att de läkare, som ogilla åtgärden eller äro så tveksamma att de aldrig velat begagna den, mera sällan finna anledning att uttala sig än de läkare som funnit åtgärden lämplig och kunna redovisa praktiska erfarenheter av dess användning. Den omständigheten att de senare läkarna grunda sina uttalanden på praktisk erfarenhet innebär emellertid, att dessa uttalanden äro av särskilt intresse. E n bredare läkaropinion har kommit till uttryck i vissa 1

2 Se t.ex. GREENHILL S. 227 och

229.

Beträffande nordisk litteratur kunna nämnas sådana uttalanden av FREUDENTHAL och

F U R U H J E L M . Se l i t t e r a t u r f ö r t e c k n i n g e n .

3 — 22764

sammanhang, t. ex. i redaktionella uttalanden i facktidskrifter eller vid diskussioner inför större läkarauditorier. I engelska läkarsällskapets tidskrift publicerades år 1947 ett redaktionellt uttalande 1 ), vars mening närmast synes vara att avråda läkare från att utföra heterolog insemination. I den utförliga motiveringen hänvisas huvudsakligen till svårigheter av rättslig natur, vilka i synnerhet med hänsyn till det engelska rättssystemet te sig allvarliga, och lagstiftning påyrkas i syfte att reglera hithörande frågor. Uttalandet innebär icke eljest något bestämt avståndstagande från heterolog insemination; tvärtom säges att läkare i flera fall kan ge verklig hjälp genom att utföra åtgärden. Vidare har såsom förut nämnts i ett redaktionellt uttalande i amerikanska läkarsällskapets tidskrift 2 ), vilket publicerades år 1939, hävdats att vid heterolog insemination äkta mannen borde adoptera barnet; då detta krav i de flesta fall torde utesluta användningen av heterolog insemination, vittnar uttalandet om en långt driven försiktighet med hänsyn till befarade svårigheter av rättslig natur. Det synes emellertid osäkert, om det sistnämnda, för rätt länge sedan gjorda uttalandet motsvarar den nu rådande uppfattningen bland amerikanska läkare. Även i en del redaktionella uttalanden, vilka på senare tid publicerats i amerikanska läkartidskrifter, behandlas frågan övervägande ur rättslig synpunkt, och omdömena gå liksom meningsyttringarna av enskilda läkare i skilda riktningar. 3 ) I den mån den tryckta litteraturen innehåller referat från läkardiskussioner om insemination, finner man däri mera omedelbara och personliga uttryck för läkarnas uppfattning, men icke heller dessa uttalanden ge någon klar och enhetlig bild av läkaropinionen. I Tyskland företog en där utkommande läkartidskrift år 1943 en enquéte rörande homolog och heterolog insemination till en rad gynekologer, vilkas svar publicerades i tidskriften. 4 ) Några läkare, vilka besvarade enquéten, togo bestämt avstånd från användningen av heterolog insemination men i flera andra svar, däribland ett uttalande av SCHULTZE, hävdades, att åtgärden åtminstone i vissa fall är försvarlig. De i tryck refererade läkardiskussionerna äga i övrigt intresse främst med hänsyn till vad däri anförts om erfarenheter beträffande de psykologiska verkningarna av insemination; även i en del av de förut i denna översikt behandlade läkarvetenskapliga redogörelserna redovisas så1 Se det i litteraturförteckningen upptagna REDAKTIONELLA UTTALANDET i British Medical Journal. 2 Se i det föregående s. 31 not 2. 3 Se de i litteraturförteckningen upptagna REDAKTIONELLA UTTALANDENA i New York State J o u r n a l of Medicine 1948, H u m a n Fertility 1948 och The J o u r n a l of the I n d i a n a State Medical Association 1950. I den s i s t n ä m n d a tidskriftens u t t a l a n d e , som innehåller en u t förlig redogörelse för rättsfrågorna i samband med heterolog insemination, hävdas att redan den omständigheten, att äkta m a n n e n samtyckt till åtgärden, medför att b a r n e t får rättsställning som äktenskapligt b a r n ; enligt u t t a l a n d e t finnes icke heller i övrigt ur rättslig synpunkt anledning till betänkligheter mot åtgärden. 4 Medizinische Klinik 1943, 39, s. 72—75, 97—100, 123—126 147—150

dana erfarenheter. Vad i detta hänseende anförts, skall nu .något beröras. Drivkraften till att så många barnlösa gifta par vända sig till läkare med begäran om homolog eller heterolog insemination är självfallet den naturbestämda längtan efter barn som finnes hos de flesta människor. Det framhålles, att i synnerhet läkare, vilka utföra sterilitetsbehandling, äro i tillfälle att erfara, att önskan att få barn ofta är utomordentligt stark och att uppfyllandet av denna önskan i många fall synes för makarna eller en av dem, framför allt hustrun, ha livsavgörande betydelse. »Åtminstone en av m a k a r n a står på förtvivlans brant och många av paren på randen av skilsmässa.» 1 ) I detta sammanhang pekas vidare på det allmänna intresset för nativitetsökning, vilket numera i allt högre grad präglar den befolkningspolitiska diskussionen, medan ännu för några årtionden sedan denna diskussion dominerades av fosterfördrivningsproblemet. 2 ) Det antages, att denna utveckling äger samband med det på senare tid starkt ökade intresset för sterilitetsbehandling; härpå tyder bl. a., att det uppges att sådan behandling numera i flera fall än tidigare begäres av sekundärt sterila kvinnor, d.v.s. kvinnor vilka förut ha ett eller flera barn. 3 ) Sedan det visat sig att ett äktenskap är sterilt och att steriliteten ej kan botas genom behandling, stå m a k a r n a i regel inför ett svårt problem. Det må erinras, att därvid de sterilitetsorsaker, vid vilka heterolog insemination erbjuder en utväg, äro mycket vanligare än de fall där homolog insemination k a n användas med framgång. I en del sådana sterila äktenskap finna sig makarna kunna avstå från tanken på barn och fortsätta äktenskapet i medvetande om att detta kommer att bli barnlöst. I rätt många andra fall torde makarna anse, att antagande av adoptivbarn erbjuder en någorlunda tillfredsställande lösning. Men ofta är hos hustrun längtan efter moderskap så stark, att hon bestämt önskar ett eget barn. Även maken önskar kanske hellre ett av hustrun fött barn, vilket har hennes arvsegenskaper, än ett adoptivbarn, som ej har arvsanlag från någondera maken. Läkare, vilka kunnat följa utvecklingen av ett större antal sterila äktenskap, uppge att de lärt känna fall i vilka äkta mannen givit hustrun tillåtelse till könsumgänge med annan man för att ge henne möjlighet att föda barn. 4 ) Den sistnämnda utvägen torde dock allmänt anses vara den minst önskvärda av alla. Naturligtvis kan den omständigheten, att äkta mannen är steril, 1

2 KOERNER, Diskussionsinlägg etc. s. 236.

Diskussionsinlägg av STOECKEL i Medizinische Klinik 1943, 39, s. 72. SCHULTZE S. 988. Det kan även nämnas, a t t enligt den förut s. 14 nämnda statistiska undersökningen rörande förekomsten av insemination i Förenta staterna hade genom insemination m e r ä n en graviditet framkallats på 1.357 kvinnor. SEYMOUR & KOERNER, Artificial insemination. Present status etc. s. 2747. Se vidare HALBRECHT s. 72. 4 T.ex. omtalas från Tyskland, a t t m a k a r stundom anlitat en »Zeugungshelfer»; se diskussionsinlägg av SCHULTZE i Medizinische Klinik 1943, 39, s. 97 och av KNAUS ibidem s. 74. Se vidare den i litteraturförteckningen angivna uppsatsen av SCHULTZE s. 999, 3

HAMAN S. 353, WESTMAN, Artificiell i n s e m i n a t i o n s. 397 och diskussionsinlägg av FELDING i

Nordisk Medicin 1951, 45, s. 446.

föranleda att m a k a r n a vilja upplösa äktenskapet, men många makar se icke saken på detta sätt utan vilja hålla fast vid varandra. Om makarna besluta sig för heterolog insemination, innebär tillkomsten av ett barn genom denna åtgärd viss likhet med det fallet att barn avlats vid könsumgänge, som hustrun med äkta mannens samtycke under äktenskapet haft med annan man, eller det fallet att äkta mannen adopterar ett barn som h u s t r u n före äktenskapet fått med annan man. E n del amerikanska läkare säga därför, att vid heterolog insemination semiadoption äger r u m beträffande barnet. 1 ) Uppenbart finnes dock även en betydelsefull olikhet mellan heterolog insemination och t. ex. det fallet att hustrun med makens samtycke skaffar sig barn genom utomäktenskapligt könsumgänge, vilken olikhet främst är av psykologisk natur; känslomässigt förhålla sig i regel makarna helt annorlunda till den förra än till den senare möjligheten. I detta sammanhang möter den svårutredda och omstridda frågan, om de psykologiska verkningarna av heterolog insemination i stort k u n n a antagas vara gynnsamma, d. v. s. om åtgärden i allmänhet leder till lycka för makarna och det barn som blir frukten därav. Hos äkta mannen k a n medvetandet om att barnet biologiskt härstammar från en annan m a n störa hans förhållande till såväl hustrun som barnet, och även den underlägsenhetskänsla, som till följd av steriliteten kan finnas hos honom, k a n bidraga härtill. Hustrun kan oroas av att barnets fader är en annan än maken, och då hon vid heterolog insemination vanligen icke vet vem sädgivaren är, berör kanske detta förhållande henne särskilt obehagligt. Den prövning, som innan heterolog insemination sker åligger läkaren beträffande bl. a. makarnas personliga egenskaper, avser emellertid att minska risken för sådana olyckliga psykologiska verkningar som nyss sagts. I den läkarvetenskapliga litteraturen redovisas i stort sett endast gynnsamma erfarenheter i detta avseende. Meningen är, att makarna skola känna det, som om barnet vore deras eget, och att även barnet skall helt och fullt ha denna känsla. Så gott som alla författare utgå från, att barnet icke bör få veta, att det tillkommit genom heterolog insemination, och att icke heller utomstående böra få veta om förhållandet; alla utom makarna böra bibehållas vid uppfattningen att äkta mannen är barnets verklige fader. Några författare betvivla emellertid, att detta skulle vara möjligt, och synas anse faran för psykologiska skadeverkningar härav så allvarlig, att heterolog insemination icke alls eller i ytterst få fall bör komma till användning. 2 ) Förhållandet att barnet tillkommit genom heterolog insemination antages lätt bli känt för utomstående, t. ex. genom att modern i lyckokänsla anförtror hemligheten åt en väninna, och det k a n även tänkas att förhållandet av endera maken yppas för barnet t. ex. i samband med slitningar inom äktenskapet. 1

CARY I s. 2183 och KOERNER, Diskussionsinlägg etc. s. 236.

2 Se t.ex. FOLSOME s. 923—924. Jfr framställningen av SUNDF0R.

Detta k a n inverka skadligt på barnet sålunda, att barnet börjar grubbla över sin härkomst eller oroas av tanken, att det är »olikt andra barn». Hos m a k a r n a s släktingar och andra utomstående kan föreställningen, att barnet tillkommit på egendomligt vis, föranleda att de undvika förbindelse med h u s t r u n och barnet samt att familjen sålunda blir i viss m å n utstött u r den sociala gemenskapen. Även i nyss berörda hänseende redovisas emellertid gynnsamma erfarenheter såtillvida, att i allmänhet makarna visat sig kunna såväl för utomstående som för barnet hemlighålla att det tillkommit genom heterolog insemination; bl. a. uppges, att i regel hustrun brukat icke ens för sina föräldrar omtala förhållandet. 1 ) I de läkarvetenskapliga redogörelserna behandlas i regel frågan om de psykologiska verkningarna av heterolog insemination icke mera ingående, men de flesta författarna anföra gynnsamma helhetsomdömen därom. 2 ) Några författare framhålla särskilt vissa omständigheter, vilka tala för att åtgärden övervägande bidrager till lycka i äktenskapet. Hustrun, som fött barn efter heterolog insemination, säges känna glädje och tacksamhet häröver och hon är tacksam även mot maken, som genom att samtycka till inseminationen berett henne möjlighet att få barn. 3 ) Maken, som kanske plågats av tanken att han är orsak till steriliteten, befrias från skuldkänsla. Då steriliteten oftast ej innebär att äkta mannen är impotent, finnes vidare den förutsättningen för ett lyckligt äktenskap som ligger i möjligheten till sexuellt samliv. 4 ) De sist berörda författarna vilja således göra gällande, att heterolog insemination i regel så långt ifrån innebär en psykisk påfrestning för m a k a r n a att åtgärden i stället bidrager till harmoni i äktenskapet och till att knyta makarna fastare vid varandra. Beträffande makarnas förhållande till barnet framhålles, att barnet oftast är mycket efterlängtat även av äkta mannen och att denne i regel synes omfatta barnet med stor kärlek, ibland kanske till och med större kärlek än i de äktenskap där någon svårighet att få barn på naturlig väg icke funnits. 5 ) Vad angår homolog insemination hävda de flesta läkarvetenskapliga författarna, att användningen av denna åtgärd icke erbjuder särskilda psykologiska problem. 6 ) Några författare framhålla dock att även härvidlag kunna hos makarna finnas känslomässiga hämningar och tillråda av denna anledning viss försiktighet och återhållsamhet från läkarens sida. 7 ) Häm1

2 GREENHILL

S. 240.

GREENHILL S. 229 och 240, diskussionsinlägg av annan läkare i anslutning till Greenhills

redogörelse

s. 238, CARY II s. 727, GUTTMACHER

S. 591, WARNER

S. 40, WEISMAN

S. 170,

SIEGLER S. 404, SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect etc. s. 1532—1533 samt diskussionsinlägg av DOUAY och SÉGUY i Gynécologie et Obstétrique 1944—1945, 44, s. 319. 3

SEYMOUR & KOERNER ibidem. WARNER S. 37. 5 SEYMOUR & KOERNER ibidem. 4

"Katolska kyrkan ogillar dock användningen av homolog insemination utom i vissa tämligen ovanliga fall. Se LAENNEC S. 78 ff och ABEL S. 9. 7

SCHULTZE S. 1011 och WEISMAN S. 166.

ningarna visa sig däri att makarna i åtgärden se något »onaturligt» och motbjudande. Vidare k a n ej bortses från att, då impotens är den vanligaste anledningen till homolog insemination, omöjligheten till normalt sexuellt samliv utgör en allvarlig brist i äktenskapet och att det av denna anledning torde kunna ifrågasättas om förutsättningarna för att barnet skall växa upp i ett lyckligt hem äro de allra bästa. I den läkarvetenskapliga litteraturen ägnas emellertid ringa intresse åt frågan, om ett vid homolog insemination avlat barn k a n antagas tillkomma under ogynnsamma psykologiska förutsättningar. I detta sammanhang m å vidare beröras ett spörsmål av medicinsk och biologisk natur. I den läkarvetenskapliga litteraturen h a r antytts möjligheten, att den artificiella karaktären av insemination innebure fara för att metoden oftare än befruktning på naturlig väg resulterade i skadad eller ej fullvärdig avkomma. Detta skulle då visa sig däri att vid insemination missfall på fosterstadiet eller födelsen av ej livsdugliga barn vore vanligare än eljest. Osäkerhet råder om den omständigheten, att insemination utföres med säd, vars befruktningsförmåga är nedsatt, k a n vara anledning till att fostret ej blir normalt. 1 ) Detta torde ha betydelse uteslutande för homolog insemination; vad heterolog insemination angår förutsattes, att därvid säd av fullgod beskaffenhet alltid kommer till användning. Då i den läkarvetenskapliga litteraturen redogjorts för vissa försök att på särskilt sätt behandla sädesvätska, som avses för insemination, i syfte att desinficera den eller att höja dess befruktningsförmåga eller a t t under viss kortare tid i väntan på inseminationens utförande bevara sädesvätskan, h a r varnats för att även sådan särskild behandling av sädesvätskan möjligen k a n skadligt inverka på avkomman. 2 ) Enligt hittills gjorda erfarenheter synes insemination endast i jämförelsevis få fall ha resulterat i misssfall eller födelsen av ej fullvärdiga barn. 3 ) Tillvägagångssättet vid utförandet av insemination skall härefter behandlas. Såsom i inledningen framhållits, innebär metoden, att sädesceller införas i de kvinnliga könsorganen på annat sätt än genom samlag. Sammanförandet av könsceller från man och kvinna, vilket vid befruktning på naturlig väg sker genom samlaget, åstadkommes vid insemination i stället genom en artificiell metod. Med själva befruktningen h a r metoden däremot intet att göra. Befruktningen och graviditeten, som utvecklar sig därur, kommer således vid insemination till stånd på samma sätt som vid naturlig fortplantning. Beträffande uttrycket »konstgjord befruktning», vilket av vissa författare 4 ) användes för att beteckna metoden, h a r därför anmärkts, att 1

B A R T O N S. 4 2 . J f r

2 BARTON i b i d e m .

3 G R E E N H I L L S. 240, C A R Y I I s. 728, W A R N E R S. 39 o c h S E Y M O U R

S C H U L T Z E S. 1 0 1 0 .

m i n a t i o n . P r e s e n t s t a t u s e t c . s. 2 7 4 7 . 4

38 T.ex. CARY, ISRAEL, SEASHORE o c h

SCHULTZE.

& KOERNER, Artificial

inse-

det är oriktigt. 1 ) Metoden består av två led: i första hand måste sädesceller uppsamlas och i andra hand skola sädescellerna införas i de kvinnliga könsorganen. De manliga könscellerna, sädescellerna (spermierna), produceras i testiklarna och blandas med olika sekret, vilka komma från bitestiklarna, sädesblåsorna och blåskörteln (prostata); blandningen utgör sädesvätskan (sperman). De i sädesvätskan ingående sekreten befordra sädescellernas rörlighet och äga således betydelse för deras befruktningsförmåga. För att insemination skall vara möjlig måste befruktningsduglig sädesvätska på ett eller annat sätt kunna erhållas. Försök att i sådana fall, där sädesceller men icke sädesvätska kunnat erhållas från äkta mannen, använda sädescellerna för insemination ha, såsom förut 2 ) antytts, icke lett till resultat. Den för insemination erforderliga sädesvätskan erhålles i regel genom masturbation. Då vid några av indikationerna för homolog insemination befruktningshinder föreligger, ehuru makarna äro i stånd att ha samlag, k a n i dessa fall säden erhållas genom samlag. Säden kan då uppsamlas från slidan, dit den inkommit vid samlaget, eller i kondom, som använts vid samlaget, eller genom coitus interruptus. 3 ) Då de tre sistnämnda metoderna medföra större eller mindre risk för att sädesvätskan infekteras eller sädescellerna skadas, framhålles emellertid, att masturbation även i dessa fall är den lämpligaste metoden. Beträffande metoden att efter samlag mellan makarna uppsamla säd från slidan uppges, att den kommer till användning framför allt i sådana fall, där makarna hysa bestämd motvilja mot andra, mera »onaturliga» metoder för sädens anskaffande. 4 ) Vid heterolog insemination erhålles säden alltid genom masturbation. 5 ) Läkare synas allmänt anse, att masturbation vid enstaka tillfällen, såsom vid insemination blir fallet, ej skadar utövaren i fysiskt eller psykiskt avseende. 6 ) Äkta mannen eller den man, som vid heterolog insemination är sädgivare, frambringar sädesvätskan hemma hos sig och medför den till läkaren 7 ), eller också frambringas sädesvätskan i läkarens lokal. 8 ) Sädesvätskans införande hos kvinnan bör ske tämligen snart därefter; vanligen anges, att längre tid än en eller två timmar ej bör förflyta mellan sädesvätskans frambringande och dess införande hos kvinnan. 9 ) Beträffande sättet för sädescellernas införande i de kvinnliga könsorganen vid insemination måste beaktas vad som sker, då befruktning kommer 1 2 3

4 5 8

7 WESTMAN, Artificiell insemination s. 397. S . 21. BARTON S. 41, ABEL S. 524—525 m.fl.

BARTON ibidem. Jfr WESTMAN, Artificiell insemination s. 399. ABEL s. 524, GUTTMACHER S. 584, ISRAEL S. 96 och WEISMAN S. 172. Se t.ex. SCHULTZE S. 1006.

Se beträffande homolog insemination insemination WEISMAN S. 172—173.

SCHULTZE S. 1007 och beträffande

heterolog

8 Se CARY I s. 2184—2185, BUSSELL S. 461 och WESTMAN, Artificiell insemination s. 399.

9 ABEL S. 524, CARY I s. 2185, GUTTMACHER S. 584 och ISRAEL s. 96.

till stånd vid fortplantning genom samlag; såsom nämnts tillgår ju vid insemination själva befruktningen på samma sätt som vid naturlig fortplantning. De kvinnliga könscellerna, äggen, bildas i äggstockarna. Vid ägglossningen (ovulationen) lösgöres ett moget ägg, eller undantagsvis flera, från äggstocken och föres i endera äggledaren i riktning mot livmodern. Ägglossning inträffar i regel endast en gång i varje menstruationscykel, varmed förstås tiden från början av en menstruation till början av den nästfoljande. Befruktning äger r u m genom att ägget på sin väg från äggstocken till livmodern i äggledaren möter en sädescell, med vilken det sammansmälter. Vid samlag utgjutes sädesvätskan i den innersta delen av slidan, och sädescellerna, vilka ha egen rörelseförmåga, komma därefter genom livmoderhalsen in i livmoderhålan och vidare upp i äggledarna. Då sädescellerna sedan de kommit in i de kvinnliga könsorganen sannolikt icke leva längre än högst ett par dagar samt äggets livslängd efter ägglossningen är ännu kortare 1 ), måste för att befruktning skall ske sädescellerna komma in i de kvinnliga könsorganen ganska nära tidpunkten för ägglossningen. Ägglossningen medför också en förändring i sekretionen i livmoderhalsen, varigenom sädescellernas inträngande i livmodern möj liggöres eller underlättas. Sedan det befruktade ägget förts från äggledaren in i livmoderhålan, fäster det sig på dennas vägg, varmed fosterutvecklingen, eller graviditeten, börjar. Vid insemination gäller det till en början att söka fastställa tidpunkten för ägglossningen, men på läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt kan detta icke göras fullt exakt. Såväl menstruationscykelns längd som den tid, vilken brukar förflyta från cykelns början till ägglossningen, växlar hos olika kvinnor. Om menstruationscykeln såsom anses normalt utgör 28 dagar, antages ägglossningen i regel inträffa någon gång mellan tolfte och sextonde dagen efter cykelns början. 2 ) För att i det särskilda fallet bestämma tidpunkten för ägglossningen förorda skilda författare olika metoder 3 ), medan andra författare synas nöja sig med ett ungefärligt antagande, att ägglossningen äger r u m under en viss tidsperiod i menstruationscykelns mitt. 4 ) Så gott som alla författare — även de vilka såsom nyss nämnts söka med särskild metod fastställa tidpunkten för ägglossningen 1 2

GREENHILL S. 228, SIEGLER S. 403 och WEISMAN S. 167. GREENHILL S. 229 och WEISMAN S. 167.

3 Enligt en av dessa metoder bestämmes tidpunkten för ägglossningen med ledning av kvinnans temperatur. Strax före ägglossningen b r u k a r nämligen t e m p e r a t u r e n sjunka omkring %° för a t t vid själva ägglossningen åter stiga lika mycket. Se t.ex. HAMAN s. 354. Enligt en a n n a n metod tages prov av sekretet i livmoderhalsen och bestämmes t i d p u n k t e n för ägglossningen med ledning av den förändring i sekretet, som inträffar vid n ä m n d a tidpunkt. Se t.ex. CARY II s. 730. Vidare förekomma hos vissa kvinnor i samband med ägglossningen svaga smärtförnimmelser eller lätt blödning, vilka företeelser även k u n n a ge ledning. Se t.ex. WESTMAN, Artificiell insemination s. 398. Några författare förorda, att

nu anförda metoder kombineras. Se t.ex. GREENHILL S. 228, WARNER S. 40, SIEGLER S. 407 och BARTON S. 40. 4 Se t.ex. HOLTZ s. 895 och

40 GUTTMACHER S. 584

m.fl.

— förorda, att insemination verkställes ett par eller flera gånger i varje menstruationscykel, t. ex. varannan dag under den tid då ägglossning k a n antagas äga rum. 1 ) Sädesvätskans införande i de kvinnliga könsorganen sker vid insemination i regel med hjälp av en spruta. Insprutningen k a n äga r u m i innersta delen av slidan, i livmoderhalsen eller i livmoderhålan. I allmänhet förordas den förstnämnda av dessa metoder. 2 ) Denna metod möjliggör, att befruktning kommer till stånd i nära överensstämmelse med det sätt varpå detta sker genom samlag, därvid sädescellerna själva förflytta sig genom livmoderhalsen in i livmoderhålan och vidare. Då livmoderhalsens sekret skyddar mot att sädescellerna föra infektion med sig in i kvinnans inre könsorgan, anses någon risk för sådan infektion icke finnas vid nyssnämnda metod. Bland indikationerna för homolog insemination h a r emellertid förut 3 ) nämnts, att sekretionen i slidan eller livmoderhalsen, företrädesvis till följd av sjukliga förändringar, k a n vara sådan att den skadar sädescellerna eller hindrar dem att intränga genom livmoderhalsen, och framför allt i dessa fall förordas metoderna att inspruta sädesvätskan i livmoderhalsen eller livmoderhålan. 4 ) I synnerhet den senare metoden medför risk för infektion, vilket såsom förut 5 ) anförts nödvändiggör noggrann undersökning om inflammation finnes i kvinnans inre könsorgan. Flertalet författare anse, att insprutning i livmoderhalsen eller livmoderhålan, bortsett från nyss angivna fall då arten av indikation motiverar användningen av dessa metoder, ej lättare leder till befruktning än den förutnämnda enkla metoden att inspruta sädesvätskan i slidan. Härom råder emellertid icke full enighet, och några författare synas benägna att mera allmänt använda någon av de båda förra metoderna. 6 ) Heterolog insemination torde mestadels utföras genom insprutning i slidan, medan vid homolog insemination de båda andra metoderna synas vara jämförelsevis vanliga. Då i synnerhet metoden att inspruta sädesvätskan i livmoderhålan erbjuder vissa svårigheter med hänsyn till såväl risken för infektion som möjligheten att därvid åstadkomma befruktning, h a r frågan om det lämpligaste sättet att utföra denna metod ägnats stort intresse i den läkarvetenskapliga litteraturen, men h ä r är icke anledning att närmare ingå därpå. 7 ) ^ B E L S. 524, GREENHILL S. 229, GUTTMACHER S. 584, HALBRECHT S. 74, HAMAN S. 354, ISRAEL S. 97, WARNER S. 40, WEISMAN S. 167, SIEGLER S. 411 och HOLTZ S. 896. Annan mening KUHNEL s. 98. 2 GREENHILL S. 229 m. fl. 3 4

S . 20. För insprutning i livmoderhalsen uttala sig bl.a. ABEL S. 525, BARTON S. 41 och 42 samt

HALBRECHT S. 73, för i n s p r u t n i n g S. 1007.

i l i v m o d e r h å l a n bl.a. GREENHILL S. 229 och

SCHULTZE

5 S . 25.

6 Se t.ex. WEISMAN S. 173, WESTMAN, Artificiell i n s e m i n a t i o n s. 399 och HOLTZ S. 895.

'Beträffande skilda meningar i nämnda fråga se å ena sidan GREENHILL S. 230, ISRAEL s. 96 och WEISMAN S. 169 s a m t å a n d r a sidan SCHULTZE S. 1008. Jfr FREUDENTHAL S. 1339.

Självfallet förutsätta de flesta författarna, att det är läkaren som vid insemination verkställer insprutningen av sädesvätskan. Det omtalas emellertid även, att i sådana fall, där homolog insemination kan utföras genom insprutning i slidan, läkaren överlämnar åt kvinnan att själv verkställa insprutningen, därvid läkaren naturligtvis måste ge kvinnan erforderliga anvisningar och han liksom eljest har att pröva om åtgärden bör komma till utförande. 1 ) Anledningen till det sistnämnda förfaringssättet, vilket ur medicinsk synpunkt givetvis är mindre betryggande 2 ), torde vara, att det av psykologiska skäl kan synas tilltalande för kvinnan att inseminationen äger r u m utan läkarens direkta medverkan. Resultaten av dylik »självinsemination» visa, att det icke är särdeles svårt att därvid åstadkomma befruktning. Bortsett från »själv-insemination», som kvinnan utför i hemmet, verkställes insemination i regel i läkares privata mottagningslokal eller på sjukhus. Metoden att inspruta sädesvätskan i livmoderhålan utföres av vissa läkare på sådant sätt att kvinnans intagande för sluten vård på sjukhus anses lämpligast 3 ), men oftast är vid insemination dylikt intagande icke ur medicinsk synpunkt nödvändigt 4 ). I övrigt äro meningarna delade, om insemination helst bör utföras i öppen vård på sjukhus eller i läkares privata mottagning. Som skäl för den förra meningen har anförts, att åtgärdens utförande på sjukhus motverkar föreställningen att behandlingen är av tvivelaktig art 5 ), och den senare meningen motiveras i allmänhet med att behovet av sekretess bäst tillgodoses, om åtgärden utföres i privat mottagning. Vissa läkare anse, att vid utförandet av homolog insemination äkta mannen bör vara närvarande för att övertyga sig om att hans och icke någon annan mans säd kommer till användning. 6 ) För att insemination skall leda till graviditet erfordras i regel, att åtgärden utföres flera gånger under loppet av mer än en menstruationscykel. Beträffande heterolog insemination uppges att för att framkalla graviditet vanligen erfordras, att åtgärden utföres under två eller tre menstruationscykler 7 ); har behandlingen icke lyckats efter denna tid, anses utsikterna till framgång vara mindre goda, men anledning kan finnas att fortsätta behandlingen med annan sädgivare än den som förut anlitats 8 ); det omtalas att heterolog insemination i några fall lett till resultat, först efter det behandlingen fortsatt under så lång tid som ett eller två år 9 ). För att nå 1

BARTON s. 40. Jfr ABEL s. 525. 3 SCHULTZE S. 1009. 2

4 Den åsikten h a r emellertid hävdats, att det för att undvika, att vid heterolog insemination k v i n n a n och sädgivaren bli kända för v a r a n d r a , kan vara lämpligt att hålla dem b å d a intagna på sjukhus. SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect s. 1533. 5

SCHULTZE S. 1007. GREENHILL S. 229 och WEISMAN S. 168. Jfr SCHULTZE S. 7 CARY II S. 729, GUTTMACHER S. 586 och WARNER S. 39. 8 ABEL S. 524. 9 GUTTMACHER S. 586, CARY II s. 729 och WARNER S. 39. 8

1007.

resultat av homolog insemination torde i regel krävas lika lång eller nåi/ot längre tid än som enligt det nyss sagda är vanligt vid heterolog insemination 1 ), men vid homolog insemination torde i flera fall än vid heterolog insemination inträffa, att resultat nås först efter lång tids behandling, och det uttalas att behandling med homolog insemination i allmänhet icke kan anses helt utsiktslös, förrän den pågått i två år 2 ). En viss del av försöken med homolog och heterolog insemination leder ej till resultat; i vissa sådana fall har behandlingen fortsatt så länge att den anses utsiktslös medan den i andra fall avbrutits redan dessförinnan. Till huru stor del försöken misslyckas, beror bl. a. på den omsorg, varmed frågan om förekomsten av indikation och frånvaron av kontraindikationer prövas, och växlar allt efter graden av stränghet, varmed skilda läkare verkställa denna prövning. 3 ) Det ligger i sakens natur, att homolog insemination oftare än heterolog insemination kommer till utförande i fall, där det är tvivelaktigt om befruktning kan åstadkommas. I allmänhet är därför den andel, de misslyckade försöken utgöra av hela antalet försök, vid homolog insemination rätt mycket större än vid heterolog insemination. 4 ) Slutligen skall i denna översikt behandlas frågan om utväljande av sädgivare vid heterolog insemination. Därvid möter till en början spörsmålet, om makarna skola äga bestämma vem sädgivaren skall vara. Då det naturligtvis är av stor betydelse, att det barn som blir frukten av heterolog insemination får sådana egenskaper som m a k a r n a anse önskvärda, vilja kanske m a k a r n a själva övertyga sig om att till sädgivare väljes någon som har lämpliga arvsegenskaper, och ibland önska makarna att som sädgivare skall anlitas en bestämd person, till vilken de ha förtroende, t. ex. en släkting till äkta mannen. Om makarna själva skola utse sädgivare, förutsätter detta, att sädgivaren är känd för dem och i regel även att makarna äro eller bli kända för sädgivaren. I den läkarvetenskapliga litteraturen hävdas emellertid synnerligen bestämt och med så gott som allmän enighet, 1 2

BARTON S. 43 och BARTON S. 41.

HAMAN S. 354—355.

3 Jfr CARY I s. 2185, vilken beträffande homolog insemination uttalar, att i sådana fall där utsikterna att framkalla graviditet genom denna åtgärd äro små men makarna likväl ivrigt önska att ett försök skall göras, det icke är lätt för läkaren, »ej heller alltid etiskt», att neka utföra åtgärden. 4 Till belysning härav må några siffror anföras ur de förut s. 13 nämnda specialundersökningarna (jfr s. 14 not 2 ) . Beträffande homolog insemination redovisas av Cary 18 behandlade fall med graviditet i 4 fall, av Guttmacher 9 behandlade fall med graviditet i 2 fall, av Mary Barton 30 behandlade fall med graviditet i 9 fall, av Schultze 99 behandlade fall med graviditet i 13 fall och av Halbrecht 59 behandlade fall med graviditet i 2 fall. Beträffande heterolog insemination redovisas av Cary 106 behandlade fall med graviditet i 76 fall, av Guttmacher 29 behandlade fall med graviditet i 18 fall, av Marie Warner 78 behandlade fall med graviditet i 59 fall, av Mary Barton 15 behandlade fall med graviditet i 10 fall och av Halbrecht 66 behandlade fall med graviditet i 42 fall. Enligt dessa undersökningar h a r således heterolog insemination lyckats i 60—75 % a v de fall, där åtgärden försökts, medan vid homolog insemination andelen lyckade försök högst uppgår till 30 % och enligt flera av undersökningarna ä r vida lägre.

att detta icke bör vara förhållandet utan att sädgivarens och m a k a r n a s identitet strängt bör hemlighållas för den andra parten. 1 ) Det framhålles, att om sädgivaren är känd för makarna, det är en påtaglig fara att h u s t r u n känslomässigt dragés till honom och att även äkta mannen kan ogynnsamt psykologiskt beröras av att h a n vet vem sädgivaren är. Som ett annat viktigt skäl för den gängse ståndpunkten i denna fråga anföres, att om makarna bli kända för sädgivaren, en viss risk alltid finnes att denne röjer inseminationen för utomstående och att således den vid insemination ytterst viktiga sekretessen brytes; det hävdas, att man ej k a n bortse från denna risk ens i det fall att en släkting till äkta mannen, t. ex. dennes bror, användes som sädgivare 2 ). Vidare uttalas, att om makarna äro okända för sädgivaren, detta utesluter varje möjlighet att sädgivaren senare övar utpressning mot makarna, ehuru naturligtvis läkaren bör söka välja sädgivare med sådan omsorg att icke heller eljest uppkommer någon risk i detta avseende. 3 ) Läkare, som vid heterolog insemination i några fall använt en av makarna utpekad sädgivare, uppge att de haft ogynnsamma erfarenheter härav och i fortsättningen av sin verksamhet medgivit åtgärden endast under förutsättning att sädgivaren vore okänd för makarna och de för honom. 4 ) Likväl torde ibland förekomma att såsom sädgivare vid heterolog insemination anlitas en släkting till äkta mannen eller eljest en av m a k a r n a utsedd person, och anledningen därtill kan vara, att det för läkaren erbjuder praktisk svårighet att anskaffa sädgivare, vilket i synnerhet torde gälla läkare vilka mera sällan ställas inför detta problem. I den moderna läkarvetenskapliga litteraturen omtalas emellertid endast få fall, där heterolog insemination kommit till utförande med en av makarna utpekad sädgivare. 5 ) Enligt allmänt vedertagen uppfattning ankommer således uppgiften att vid heterolog insemination anskaffa sädgivare på läkaren. Sädgivaren bör väljas med stor omsorg med tanke särskilt på att makarna önska ett barn, med vilket de kunna känna samhörighet och vilket de vilja betrakta såsom sitt eget. Frågan om lämplig sädgivare bör av läkaren noggrant prövas såväl u r medicinska och allmänt arvshygieniska synpunkter som med hänsyn till makarnas nyss antydda önskan. Denna prövning åligger läkaren även i de förutnämnda fall, där det undantagsvis medgives makarna att själva anvisa sädgivare. 6 ) I de allmännast förekommande fallen, d ä r ^ B E L s. 523, GREENHILL S. 230, GUTTMACHER S. 589, HAMAN S. 354, ISRAEL S. 96, RUSSELL S. 461, SEASHORE S. 643, SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect s. 1533, WARNER S. 37, WEISMAN S. 171—172, SIEGLER S. 406, BARTON s. 41, PALMER S. 20, K U H N E L S. 94 och SUNDFÖR

s. 362. 2 3

BARTON S. 41. Jfr SEYMOUR & KOERNER, Medicolegal aspect s. 1533. GREENHILL S. 230 m.fl.

4 BARTON S. 41. MADSEN S. 10 anför emellertid, a t t sannolikt de flesta heterologa inseminationer som utförts i Danmark skett med en av makarna utpekad och känd sädgivare samt a t t såvitt bekant icke uppkommit några konflikter av denna anledning. 5

Se bl.a. SCHULTZE S. 999—1000.

"BARTON S. 41.

läkaren helt utan makarnas medverkan utser sädgivare, kommer emellertid läkaren i en särskilt ansvarsfull förtroendeställning gentemot dem. Frågan vad läkaren h a r att iakttaga beträffande val av sädgivare vid heterolog insemination är således mycket viktig och h a r utförligt behandlats i den läkarvetenskapliga litteraturen. I den förut lämnade redogörelsen för medicinska och eugeniska kontraindikationer 1 ) h a angivits vissa egenskaper, vilka om de finnas hos äkta mannen äro hinder mot homolog insemination och vad heterolog insemination angår ej få finnas hos den man, vilken anlitas som sädgivare. Det ligger emellertid i sakens natur att beträffande sädgivare vid heterolog insemination ställas strängare krav på goda medicinska och eugeniska egenskaper än som ansetts böra gälla äkta mannen för att homolog insemination skall tillåtas, och i övrigt uppkomma vid heterolog insemination vissa särskilda spörsmål, vilka sammanhänga med att h ä r i motsats till vad fallet är vid homolog insemination blir fråga om ett val av sädgivare. Utöver vad som framgått av nyssnämnda redogörelse må beträffande kravet, att sädgivare vid heterolog insemination skall ha lämpliga egenskaper, anföras följande. Den som väljes till sädgivare bör ha god hälsa och synnerligen viktigt är, att ärftliga sjukdomsanlag icke finnas hos honom. Innan någon godkännes som sädgivare, bör därför hans fysiska och psykiska tillstånd noggrant undersökas, och vissa ärftliga eller andra svårare sjukdomar få icke heller finnas i den släkt, från vilken h a n härstammar. 2 ) Då vissa ärftliga egenskaper, t. ex. anlag för sinnessjukdom, ofta visa sig först vid mera mogen ålder samt arvsanlag lättare kunna bedömas hos den, som själv har barn, uttala vissa författare, att sädgivaren ej bör vara yngre än 30 eller 35 år samt att han helst bör vara gift och ha egna barn. 3 ) Andra författare framhålla däremot, att det med sådana krav blir alltför svårt att anskaffa sädgivare, allra helst som fruktsamhetsgraden hos män i allmänhet sjunker med stigande ålder; de hävda därför att som sädgivare böra kunna användas även yngre, ogifta män, vilka emellertid böra ha uppnått sådan ålder att deras karaktär och arvsanlag kunna någorlunda säkert bedömas. 4 ) Vissa läkare torde för att det barn, som blir frukten av heterolog insemination, skall få bästa möjliga egenskaper ställa mycket höga krav på sädgivarens karaktär, intelligens och fysiska egenskaper, men från annat *'S. 24—26. 2 ABEL S. 524, BARTON S. 41, CARY I s. 2184, GREENHILL S. 229—230, GUTTMACHER S. 589, HAMAN S. 354, ISRAEL S. 96, RUSSELL S. 461, WARNER S. 37 och WEISMAN S. 172. W e i s m a n

u p p r ä k n a r följande sjukdomar, vilka icke få finnas h o s sädgivaren eller h a n s förfäder: könssjukdom, inre sekretorisk rubbning, kräfta, tuberkulos, sockersjuka, blodsjukdom, ärftlig sinnessjukdom, n e u r o t i s k a anlag, epilepsi eller eljest någon ärftlig sjukdom, och Busseli n ä m n e r b l a n d s å d a n a sjukdomar även a s t m a och allergiska sjukdomar. Enligt Barton bör i sädgivarens släkt ej heller finnas alkoholism eller k r i m i n a l i t e t . 3 4

BARTON, GREENHILL, HAMAN, RUSSELL och WEISMAN Se t.ex. ABEL S. 523.

ibidem.

håll uttalas, att det psykologiska resultatet av heterolog insemination blir bäst om graden av begåvning hos barnet blir ungefär densamma som hos makarna, och att därför i allmänhet till sädgivare bör väljas en normalt utrustad man. 1 ) Då det är önskvärt, att barnet kominer att likna makarna, bör i vissa viktigare hänseenden eftersträvas likhet mellan äkta mannen och den man som blir sädgivare. Sädgivaren bör självfallet vara av samma ras som äkta mannen och hans fysiologiska typ bör ej vara mycket olik äkta mannens. Likhet bör eftersträvas bl. a. i fråga om kroppsbyggnad, längd, hår- och hudfärg samt ögonfärg; det är t. ex. icke önskvärt att, om m a k a r n a båda ha blå ögonfärg, välja en brunögd sädgivare, vilken kan överföra denna egenskap på barnet. Även i övrigt eftersträvas likhet i utseende men kan naturligtvis mera sällan uppnås; i varje fall bör dock sädgivaren icke ha ett särpräglat utseende. 2 ) Vidare bör undvikas att till sädgivare välja en man, vilkens mera framträdande psykiska egenskaper äro olika äkta mannens; om barnets hela psykiska läggning blir mycket olik äkta mannens, kan nämligen befaras, att äkta mannen icke förstår att rätt leda och uppfostra barnet eller att eljest svårigheter uppkomma i förhållandet mellan dem. 3 ) Vissa författare uttala även, att sädgivarens blodegenskaper böra undersökas. Betydelsen av att i vissa fall Rh-faktorn i sädgivarens blod är av samma slag som hos h u s t r u n har redan förut berörts i redogörelsen för eugeniska kontraindikationer. 4 ) Beträffande andra blodegenskaper än Rh-faktorn hävda ett par författare, att det bör tillses, att dessa egenskaper hos sädgivaren äro av samma slag som hos äkta mannen; syftet därmed är tydligen att försvåra bevisning till stöd för talan att barnet skall frånkännas äktenskaplig börd. 5 ) Om makarna ha särskilda önskemål beträffande sädgivarens egenskaper, bör läkaren taga rimlig hänsyn härtill. Även om läkaren med största möjliga omsorg väljer sädgivare, är det dock bl. a. på grund av svårigheten att bedöma, huru egenskaper ärvas, icke uteslutet att det barn, som blir frukten av heterolog insemination, får andra egenskaper än som avsetts eller äro önskvärda. För att undvika missförstånd härom bör läkaren för m a k a r n a klargöra, att han ej tager något ansvar t. ex. för att barnet blir likt äkta mannen. 6 ) Uppgiften att anskaffa sädgivare kan för läkaren erbjuda ganska stora praktiska svårigheter. Dessa svårigheter öka, i den m å n särskilt höga krav ställas på sädgivarens egenskaper, och såsom förut anförts hävda i detta hänseende vissa författare något strängare krav än andra författare anse möjligt att upprätthålla. Såsom även framhållits äro emellertid alla ense 1

GUTTMACHER S. 589 BARTON S. 41. 3 BARTON ibidem, HAMAN S. 354 och 2

4 S. 26.

5 BARTON S. 42 och CARY I s. 2184.

46 WEISMAN

S.

WEISMAN S.

172.

172.

om att sädgivare bör väljas med stor omsorg och att bl. a. likhet i vissa avseenden mellan sädgivaren och äkta mannen bör eftersträvas. Detta förutsätter, att den läkare, som utför heterolog insemination, kan träffa sitt val bland ett icke alltför litet antal män, vilka äro villiga att vara sädgivare. Någon organiserad verksamhet för att anskaffa sädgivare eller underlätta anskaffandet därav förekommer såvitt känt icke, och möjligheten att erhålla sädgivare beror således helt på den enskilde läkarens initiativ och förmåga i detta avseende. 1 ) F r å n flera håll uttalas, att det för läkaren ofta är svårt, ibland omöjligt, att anskaffa sädgivare. 2 ) Många män finna uppgiften att vara sädgivare obehaglig, och mera sällan torde från en större allmänhets sida kunna påräknas sådan förståelse och intresse för uppgiften, att m ä n självmant anmäla sig som sädgivare. För att anskaffa sädgivare är läkaren i regel hänvisad till den krets av personer, med vilka han har personlig förbindelse; vissa läkare uppge, att de som sädgivare anlitat medicine studerande, medlemmar av sjukhuspersonalen eller sjukhuspatienter, om dessa varit villiga och lämpliga till uppgiften. 3 ) I många fall erhåller sädgivaren viss ersättning; det framhålles att denna dock bör bestämmas till tämligen lågt belopp. 4 ) Det är självklart, att en mans säd får användas för insemination, endast om säden lämnats för detta ändamål; om t. ex. säd lämnats till läkare för undersökning, får naturligtvis icke utan sädgivarens vilja och vetskap säden användas för insemination. 5 ) Som en följd av heterolog insemination, där sädgivaren är okänd för m a k a r n a och de för honom, kan uppkomma det förhållandet att det barn som blivit frukten av inseminationen lär känna ett annat av sädgivarens barn av motsatt kön och att dessa barn, vilka ej veta om att de äro halvsyskon, vid mogen ålder vilja gifta sig med varandra. Betydelsen av detta förhållande har bedömts olika. I uttalanden, vilka äro kritiska mot användningen av heterolog insemination, åberopas förhållandet stundom som ett skäl för att åtgärden överhuvud icke bör tillåtas. I andra uttalanden, vilka icke avvisa användningen av heterolog insemination, framhålles att samme sädgivare icke bör användas för insemination på alltför många kvinnor och att om detta iakttages sannolikheten för att förbindelser i förbjudna led skola uppkomma är ringa. 6 ) 1

BARTON S. 4 1 .

2 BARTON S. 42 och HOLTZ i Jordemodern, Svenska barnmorskeförbundets tidskrift, 1950, 63, s. 299. 3

ABEL S. 523,

GUTTMACHER S. 589 och

GREENHILL S.

230.

1 Förenta staterna uppges ersättningen, där sådan förekommer, utgöra 5—10 dollar för varje gång säd l ä m n a s . GREENHILL och GUTTMACHER ibidem samt ABEL S. 524. 5

BARTON S. 41.

°Se t.ex. ABEL S. 524. BARTON S. 42 anser, att gränsen för användning av en och samma sädgivare kan sättas så högt som till å s t a d k o m m a n d e t av 100 barn, men tillägger, att ingen av de sädgivare, Barton använt, ä n n u u p p n å t t denna gräns. HAMAN S. 356 uppger, att i de av honom behandlade fallen högst 3 graviditeter framkallats av en och s a m m a sädgivare.

Såsom förut flera gånger framhållits anse så gott som alla författare, att vid heterolog insemination sädgivaren bör vara okänd för makarna och de för honom. Den läkare, som utför heterolog insemination, måste således hålla makarna i okunnighet om, vem sädgivaren är, och sädgivaren får ej veta, å vem insemination utföres med hans säd. För detta ändamål är det ej tillräckligt, att läkaren avstår från att lämna makarna och sädgivaren upplysningar om den andra partens identitet, utan det är även nödvändigt, att läkaren tillser, att sädgivaren och makarna vid sina besök hos läkaren ej bli i tillfälle att göra iakttagelser, av vilka de själva kunna draga slutsatser rörande den andra partens identitet. Då såsom förut framgått sädens införande hos kvinnan bör ske tämligen snart efter det den avlämnats av sädgivaren, ligger häri en viss fara för att sädgivaren och kvinnan vid besöket hos läkaren få se varandra och därav kunna draga m e r eller mindre bestämda slutsatser. Det är därför en viktig praktisk angelägenhet, att läkaren anordnar sädgivarens och makarnas besök på sådant sätt, att de helst icke få tillfälle att se varandra och i varje fall icke träffas under sådana förhållanden att de kunna ana den andra partens ärende. För att vinna detta syfte förordas skiftande praktiska anordningar. 1 ) Om läkaren ägnar frågan nödig omtanke, torde ej möta någon svårighet att tillgodose behovet av sekretess i nu berörda avseende. Enligt vissa uppgifter h a r insemination ibland utförts med en blandning av sädesvätska, härrörande från äkta mannen och en annan sädgivare, eller med en blandning av sädesvätska, härrörande från flera andra sädgivare än äkta mannen. Syftet med den förra anordningen, vilken kommit till användning i fall där hos äkta mannen funnits sädesvätska med nedsatt befruktningsförmåga, uppges vara, att det för makarna k a n synas tilltalande att det då åtminstone icke är uteslutet, att det barn som blir frukten av inseminationen avlats av äkta mannen. 2 ) Den senare anordningen motiveras främst med att den försvårar fastställandet av vem som är barnets verklige fader och således i praktiken utgör ett skydd för sädgivares anonymitet. 3 ) Båda dessa anordningar torde även tjäna syftet att försvåra bevisning till stöd för talan att barnet skall frånkännas äktenskaplig börd.

1 Se t.ex. GREENHILL s. 230, BUSSELL S. 461 och WEISMAN S. 172—173. Jfr i det

s. 42 och not 4 därstädes. 2 3

48 GREENHILL S. 229 och RUSSELL S. 461. ABEL S. 524.

föregående

Rättsläget i Sverige och utlandet m.m. Rättsläget i Sverige Då insemination är en ny företeelse, tager gällande lag helt naturligt icke hänsyn till möjligheten av dess förekomst. De rättsliga problem som uppkomma i samband med insemination måste därför i dagens läge lösas genom rättstillämpningen med stöd av mer eller mindre givna laganalogier eller enligt allmänna rättsgrundsatser. Insemination är en ersättning för samlag i vissa fall, där man icke kan eller vill använda samlag för att framkalla befruktning. Förutsättningarna för insemination böra i vissa avseenden vara desamma som för ett frivilligt samlag. Man bör således utgå från, att insemination sker med kvinnans vilja och att sädgivaren samtyckt till att hans säd användes för insemination. Enligt gällande rätt är insemination under dessa förutsättningar i princip en tillåten handling. Det torde icke finnas anledning att i detta sammanhang ingå på sådana undantagssituationer som kunna uppkomma, om insemination sker utan kvinnans eller sädgivarens vilja. En väsentlig skillnad mellan insemination och samlag består däri, att vid insemination sädens överförande från man till kvinna i regel sker med hjälp av en tredje person. Till följd härav kunna bestämmelserna om otuktsbrott i 18 kap. strafflagen, vilka bl.a. avse blodskamsbrott och otukt med minderårig, i allmänhet icke tillämpas på insemination i motsvarande situationer. Hor, d.v.s. utomäktenskapligt samlag av make, är enligt svensk rätt numera överhuvud icke straffbelagt, men enligt 11 kap. 8 § giftermålsbalken är, om ena maken gjort sig skyldig till hor eller annan otukt, andra maken berättigad till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill. Det må erinras, att man för heterolog insemination på gift kvinna i läkarpraxis alltid synes kräva samtycke av kvinnans make. Skulle emellertid heterolog insemination ske utan makens samtycke, är dock nyssnämnda stadgande om äktenskapsskillnad icke tillämpligt, men maken torde kunna åberopa förhållandet som grund för hemskillnad enligt 11 kap. 2 § giftermålsbalken. Bestämmelserna i lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten torde vara tillämpliga även på den som utför insemination, men enligt lagen straffas obehörigt utövande av läkarkonsten endast under vissa förutsättningar och straffet är i allmänhet lindrigt. Enligt 6 § 2 mom. andra stycket nämnda lag straffas med dagsböter den som utan att han är eller varit behörig därtill utövar läkarkonsten, om det sker yrkesmässigt och behandlingen är av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa 4 — 22764

för den behandlade. Vare sig insemination utföres av läkare eller av annan, kan om genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse vid ingreppet kvinnan tillfogas döden eller kroppsskada, som icke är lindrig, dömas till straff enligt 14 kap. 9 eller 17 § strafflagen. Med hänsyn därtill att insemination regelmässigt utföres av läkare, bli de särskilda ansvarsbestämmelserna för läkare av betydelse. En grundläggande bestämmelse om läkares skyldigheter finnes i 59 § 1 mom. allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930. Ehuru denna bestämmelse uppenbarligen avfattats utan tanke på insemination, torde den vara analogt tillämplig på åtgärden. Enligt nämnda bestämmelse åligger det läkare att åt sjuk, som vårdas av honom, meddela de råd och, såvitt möjligt är, ägna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar och som överensstämma med vetenskap och beprövad erfarenhet. Av bestämmelsen följer i första hand skyldighet för läkaren att pröva, om skäl finnas för insemination, samt att därvid beakta icke endast medicinska utan även eugeniska synpunkter. Av vikt är således bl.a., att insemination icke sker i sådana fall, där genom arv sjukdomsanlag eller liknande egenskap kan överföras på barnet. Uppenbart torde vara, att insemination icke får ske, om ett som följd av inseminationen uppkommet havandeskap senare skulle k u n n a avbrytas enligt lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap. Enligt 1 § nämnda lag må havandeskap avbrytas bl.a., när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, eller när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Insemination får självfallet icke heller ske på minderårig kvinna eller med säd från en man vilken är besläktad med kvinnan på sådant sätt att samlag mellan henne och mannen vore att anse som otuktsbrott. Det må anmärkas, att läkaren måste neka att utföra insemination icke endast i sådana uppenbart olämpliga fall som nyss nämnts utan även eljest, om åtgärden är ur medicinsk eller eugenisk synpunkt olämplig eller särskilt riskfylld. Vidare är naturligtvis läkaren skyldig att utföra ingreppet på ett ur medicinsk synpunkt försvarligt sätt. Vid insemination torde även stadgandet om tystnadsplikt i 60 § lakar instruktionen vara analogt tillämpligt. Enligt stadgandet må ej läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst. För brott mot vad sålunda åligger läkare kan tjänsteläkare straffas för ämbetsbrott enligt 25 kap. strafflagen och annan läkare enligt straffbestämmelse i 61 § läkarinstruktionen. Läkare är självfallet icke skyldig att efterkomma patients begäran om 50

utförande av insemination, även om ur de synpunkter läkaren har att beakta hinder icke finnes mot åtgärden. Enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken gäller, att barn som födes av gift moder har äktenskaplig börd, såframt icke i särskild ordning genom dom fastslås att barnet icke har sådan börd. Talan om börden får föras endast av mannen eller i vissa fall hans arvingar eller av barnet. Mannen och hans arvingar äro emellertid uteslutna från talerätten, om mannen efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt. Dessa bestämmelser torde, ehuru lagstiftningen utgår från att barnet städse avlats vid ett naturligt samlag, äga tillämpning även om barnet avlats genom insemination. Av särskilt intresse i detta sammanhang synes vara bestämmelsen om att mannens erkännande av barnet såsom sitt utesluter mannen och hans arvingar från att tala å börden. Man kan nämligen fråga sig om mannens samtycke till heterolog insemination bör medföra samma verkan. Det är sannolikt att svaret på denna fråga bör bli, att enligt grunderna för den nuvarande bestämmelsen samtycket avskär mannen och hans arvingar från möjligheten att tala å börden (jämför ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk SOU 1946: 49 s. 64). Om emellertid ett i äktenskap efter heterolog insemination fött barn i något fall skulle förklaras sakna äktenskaplig börd, uppkommer frågan, huruvida mot sädgivaren med framgång skulle kunna föras talan om faderskap till barnet. Motsvarande problem inställer sig, om insemination skett på ogift kvinna. Gällande lag (3 kap. 2 § föräldrabalken) bygger beträffande faderskapsprocessen — liksom i fråga om talan om äktenskaplig börd — på att barnet är frukten av samlag; möjligheten av insemination är här lika litet som i 2 kap. föräldrabalken förutsedd och någon uttrycklig ledning lämnas sålunda ej. Ärvdabalksakkunniga uttala emellertid som sin mening, att om moder till barn utom äktenskap blivit havande medelst konstgjord befruktning, den man som möjliggjort befruktningen icke enbart på denna grund kan anses som fader i rättslig mening med därav följande förpliktelser. Hade parterna avsett, att sådana förpliktelser skulle uppkomma — såsom om de varit oförmögna att fullborda samlag — borde emellertid faderskap i rättslig mening anses föreligga. Och även i andra fall kunde det enligt ärvdabalksakkunnigas mening med hänsyn till omständigheterna tänkas, att konstgjord befruktning grundade faderskap i rättslig mening (SOU 1946:49 s. 87). Rättsläget i utlandet Liksom i Sverige finnas f.n. icke heller i Danmark, Finland eller Norge några bestämmelser om insemination. Av uppgifter, som de sakkunniga inhämtat från Amerikas förenta stater, Australien, Belgien, England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Nya Zeeland och Schweiz, framgår vidare att 51

sådana bestämmelser icke finnas i dessa länder, dock med det undantaget att i Förenta staterna meddelats vissa föreskrifter av lokal natur. Även utomlands måste således rättsfrågorna rörande insemination bedömas med ledning av allmänna lagregler och rättsgrundsatser. Ett sådant bedömande är vanskligt. Domstolsprejudikat i dessa frågor äro sällsynta. Uttalanden i den rättsvetenskapliga litteraturen kunna ge en viss ledning men äro i hithörande frågor mestadels ganska osäkra. Endast i vissa länder har insemination förekommit i nämnvärd omfattning samt därmed sammanhängande rättsfrågor behandlats i litteratur eller rättspraxis. Den följande redogörelsen måste begränsas till det material, som sålunda finnes. Homolog insemination torde vara tillåten även enligt utländska rättssystem. Beträffande heterolog insemination har av en del rättsvetenskapliga författare i skilda länder gjorts gällande att åtgärden vore otillåten. I många länder är äktenskapsbrott straffbelagt och kan straffas, även om andra maken samtyckt till handlingen. 1 ) Ibland hävdas, att gift kvinna genom heterolog insemination gör sig skyldig till äktenskapsbrott; denna uppfattning torde lättast vinna gehör i katolska länder. 2 ) I allmänhet torde dock anses, att bestämmelser om äktenskapsbrott icke äga tillämpning på heterolog insemination, och i varje fall torde icke läkares medverkan till heterolog insemination vara straffbar enligt sådana bestämmelser. 3 ) I de nordiska länderna utom Sverige och i flera andra länder finnas vidare bestämmelser om straff för den som uppsåtligen förändrar annans familjerättighet, t.ex. genom att i samband med barns födelse till myndighet lämna falsk uppgift om barnets familjeställning. 4 ) Då vid heterolog insemination mak a r n a regelmässigt önska uppge barnet som sitt gemensamma, har på sina håll gjorts gällande att makarna därigenom skulle bryta mot nämnda bestämmelser. 5 ) Emellertid stadgas i den norska bestämmelsen uttryckligen straffrihet för det fall att en gift kvinnas utom äktenskapet födda barn erkännes som äkta, och icke heller eljest torde dessa bestämmelser i nordisk rätt föranleda straff för det fall att heterolog insemination skett med makens samtycke. 6 ) I engelsk rätt äro motsvarande bestämmelser strängare. Enligt the Per jury Act, 1911, kunna makarna ådömas menedsansvar, om de låta ett utomäktenskapligt barn registreras som äktenskapligt, och även läkaren synes kunna ådömas sådant ansvar, om han är delaktig i makarnas brott. ^ e t.ex. strafflagarna i Finland (19: 1 och 2) och Frankrike (§§ 336—339). 2 Se betr. Frankrike LAENNEC S. 28—30. Jfr betr. Finland HELANDER S. 57—58 och betr. Förenta staterna WRIGHT S. 233. 3

B R I T I S H MEDICAL JOURNAL 1947,

1, s.

606.

*Se strafflagarna i Danmark (§ 214), Finland (18:2) och Norge (§ 215). Betr. England se B R I T I S H MEDICAL JOURNAL ibidem. 6 8

Se betr. Finland MELANDER s. 59—60 och 62. Se betr. Danmark H0YRUP S. 19 och betr. Finland HONKASALO i FÖRHANDLINGARNA Å

D E T NITTONDE NORDISKA JURISTMÖTET S. 98.

Beträffande insemination på ogift kvinna har väl icke gjorts gällande att åtgärden skulle vara straffbar, men i en del uttalanden från skilda länder har hävdats, att åtgärden skulle strida mot sedlighet eller ordre public och vara otillåten på denna grund. 1 ) Beträffande frågan om heterolog insemination på gift kvinna kan av maken åberopas som grund för äktenskapsskillnad synas reglerna i flera främmande länder vara strängare än i Sverige. Flerstädes kan således make kräva äktenskapsskillnad icke endast på grund av äktenskapsbrott utan även vid annat osedligt förhållande eller grov kränkning från andra makens sida. Med stöd av sådana bestämmelser har hävdats, att om gift kvinna undergått heterolog insemination utan makens samtycke, denne skulle vara berättigad till äktenskapsskillnad, men denna tolkning av bestämmelserna har på andra håll bestritts. 2 ) I allmänhet torde dock liksom enligt svensk rätt maken kunna erhålla hemskillnad. Vad angår förbud för annan än läkare att utföra insemination samt ansvar för läkare, vilken utför åtgärden, torde i utlandet gälla huvudsakligen samma grundsatser som enligt svensk rätt. 3 ) Här må även erinras om att såsom inledningsvis nämnts särskilda bestämmelser om insemination icke synas finnas i utlandet med undantag för vissa föreskrifter av lokal natur i Förenta staterna. Enligt en år 1947 i hälsovårdsstadgan för staden New York upptagen bestämmelse och med stöd därav meddelade föreskrifter gäller, att endast läkare får taga befattning med uppsamlande av säd för insemination samt att som sädgivare får användas endast den som undersökts och funnits fri från vissa sjukdomar och ärftlig defekt eller sjukdom; för insemination på kvinna med Rh-negativt blod skall användas sädgivare med samma egenskap. Vidare stadgas, att läkare som verkställer insemination skall föra anteckningar, vilka bl.a. upptaga kvinnans och sädgivarens namn, tidpunkten för insemination och resultatet av verkställda undersökningar; anteckningarna skola vara tillgängliga för inspektion av hälsovårdsmyndighet men i övrigt hållas hemliga. De i utlandet gällande reglerna om förutsättningarna för att ett barn har äktenskaplig börd eller för fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap utgå liksom motsvarande svenska bestämmelser från att barnet avlats vid samlag. Inseminationsbarns rättsliga ställning har i några få från utlandet kända fall prövats av domstol men i övrigt endast varit föremål för diskussion i den rättsvetenskapliga litteraturen. I allmänhet synes man ej anse möjligt att utan vidare analogt tillämpa förenämnda 1 Se betr. Finland HELANDER S. 58 och betr. Tyskland SCHLAGER S. 147. 2 Se betr. dansk rätt HAGEN S. 105, H0YRUP S. 18 och NIELSEN S. 41, betr. engelsk och amerikansk rätt T H E YALE LAW JOURNAL 1948—1949, 58, s. 460 not 16, betr. fransk rätt LAENNEC s. 30—31 samt betr. tysk rätt SCHLAGER S. 149. 3 Se betr. Förenta staterna WRIGHT S. 231 och betr. Tyskland SCHLAGER S. 147.

regler utan söker lösa frågorna om inseminationsbarns rättsställning enligt ett mera fritt bedömande. Självfallet bli antaganden om utländsk rätts innehåll från denna utgångspunkt mycket osäkra. I sannolikt alla länder gäller grundsatsen att ett under äktenskap fött barn behandlas som äktenskapligt, till dess genom domstolsprövning blir fastställt att barnet icke har äktenskaplig börd, och det ligger i sakens natur att vid tillämpning av denna grundsats skillnad icke kan göras mellan barn som tillkommit genom insemination och barn som avlats vid samlag. Svåra spörsmål uppkomma emellertid, då det gäller att avgöra, under vilka förutsättningar ett under äktenskap fött inseminationsbarn kan frånkännas äktenskaplig börd. Skilda rättssystem erbjuda olika utgångspunkter för behandling av dessa spörsmål. Liksom i Sverige stadgas i Tyskland beträffande barn som avlats vid samlag, att frågan om barnet har äktenskaplig börd kan prövas endast i särskild rättegång samt att sådan prövning kan påkallas endast av vissa personer. (I Tyskland kan även åklagarmyndighet diskretionärt påkalla sådan prövning.) I flertalet andra länder, t.ex. Danmark, England och Förenta staterna, gäller däremot, att frågan om barnet har äktenskaplig börd kan prövas även i andra sammanhang, t.ex. i en arvsprocess. Vad angår tysk rätt antages att nyssnämnda begränsningar i talerätten gälla även om barnet avlats genom insemination. 1 ) Kan enligt dessa regler frågan om ett inseminationsbarn har äktenskaplig börd dragas under domstols prövning, bedömes emellertid i tysk rätt denna fråga enligt allmänna bevisregler och den till förmån för barn som avlats vid samlag gällande bevispresumtionen, att barnet har äktenskaplig börd, anses icke tillämplig. Detta innebär, att rättsställningen för ett inseminationsbarn blir mindre trygg än för ett barn som avlats vid samlag. I ett år 1908 av Reichsgericht avgjort mål frånkändes således med tillämpning av dessa grundsatser ett barn, som påstods avlat vid homolog insemination, äktenskaplig börd. 2 ) I allmänhet torde dock enligt utländsk rätt ett genom homolog insemination avlat barn icke kunna frånkännas äktenskaplig börd, och barnets rättigheter till underhåll, arv m.m. äro således tryggade. Även barn som avlats genom heterolog insemination på gift kvinna måste, om icke frågan om barnets börd dragés under domstols prövning, behandlas som äktenskapligt. Då som förut nämnts i vissa länder, t.ex Tyskland, rätten att föra talan om barnets börd är strängt begränsad, återverkar detta på barnets ställning sålunda att barnet mera sällan kan tänkas bli berövat de rättigheter som följa med äktenskaplig börd. I andra länder, t.ex. England och Förenta staterna, där talerätten icke är på samma sätt 1

2 SCHLAGER S.

148.

JURISTISCHE WOCHENSCHRIFT 1908 s. 485—486. I anslutning till rättsfallet ha en del frågor rörande inseminationsbarns rättsställning behandlats i tysk juridisk litteratur; se t.ex. hänvisningar i STAUDINGERS Kommentar zum Biirgerlichen Gesetzbuch under § 1591.

begränsad och frågan om barnets börd k a n prövas även t.ex. i en arvsprocess, k a n det antagas, att barnets ställning är mera prekär. I såväl de förra som de senare länderna gäller otvivelaktigt att barn, som avlats vid heterolog insemination utan makens samtycke, måste frånkännas äktenskaplig börd, om frågan kommer under domstols prövning. Däremot är spörsmålet om barn, som avlats vid heterolog insemination med makens samtycke, k a n frånkännas äktenskaplig börd, i det hela mycket ovisst. I tysk rättslitteratur h a r uttalats, att även i sådant fall barnet torde frånkännas äktenskaplig börd. 1 ) Också i England och Förenta staterna synes denna uppfattning vara förhärskande men i litteraturen därstädes har även motsatt åsikt hävdats. 2 ) Vidare må nämnas, att domstol i New York år 1948 hade att taga ställning till frågan, om en frånskild m a n ägde rätt att besöka ett under äktenskapet genom heterolog insemination med hans samtycke avlat barn, om vilket modern fått vårdnaden. Domstolen tillerkände mannen sådan rätt och förklarade, att barnet i detta hänseende måste likställas med ett legitimt barn. 3 ) Har ett genom heterolog insemination avlat barn frånkänts äktenskaplig börd, k a n fråga uppkomma om fastställande av sädgivarens faderskap, och samma fråga k a n uppkomma, om barn fötts efter insemination p å ogift kvinna. I allmänhet torde anses, att det biologiska faderskapet k a n grunda faderskap i rättslig mening, även om barnet icke såsom gällande regler förutsätta avlats vid samlag utan genom insemination. Till en början är således otvivelaktigt, att sädgivaren k a n med rättslig verkan erkänna faderskapet. 4 ) Erkänner sädgivaren icke faderskapet, uppkommer fråga, om faderskapet kan fastställas genom rättegång. I tysk rättslitteratur h a r uttalats, att dylik talan k a n bifallas endast om sädgivaren samtyckt till inseminationen samt att såväl denna fråga som frågan om barnet verkligen avlats vid inseminationen måste prövas enligt allmänna bevisregler; någon bevispresumtion till förmån för att barnet avlats vid inseminationen anses således icke gälla. 5 ) Vad angår kravet på sädgivarens samtycke kan emellertid vara tvivelaktigt om för bifall till talan är tillräckligt, att sädgivaren samtyckt till att hans säd får användas för insemination överhuvud, eller om härför kräves, att sädgivaren samtyckt till insemination på en bestämd

1 S C H L A G E R S. 148. - B R I T I S H M E D I C A L J O U R N A L 1947, 1, s. 605—606, W R I G H T

INDIANA

STATE

MEDICAL

ASSOCIATION

1950,

43,

s.

S. 232 o c h T H E J O U R N A L O F T H E

562—563.

Jfr

betr.

Danmark

HAGEN

S.

106—108 o c h H0YRUP s. 1 8 . 3

T H E YALE L A W JOURNAL

1948—1949, 58, s. 460 n o t

16.

4 F r å n Danmark ä r känt ett fall, d ä r e t t av en ogift kvinna å r 1949 fött barn uppgavs h a tillkommit genom insemination, som dock icke utförts av läkare utan av kvinnan själv. Sädgivaren var en gift m a n . I detta fall blev faderskapet fastställt genom sädgivarens erkännande. — Betr. fransk r ä t t se LAENNEC s. 31. 5

SCHLAGER

S. 149.

kvinna, eller om t.o.m. fordras att sädgivaren samtyckt till att rättsligt faderskap för honom skulle uppkomma. 1 ) Inom Förenta staterna framlades i vissa delstater åren 1948—1950 laffförslag om insemination, vilka emellertid icke ledde till lagstiftning. I fyra delstater 2 ) väcktes i stort sett överensstämmande förslag, vilka i huvudsak innehöllo, att ett genom insemination på gift kvinna med makens samtycke avlat barn skulle ha äktenskaplig börd. I en annan delstat 3 ) yrkades i ett förslag att insemination skulle förklaras tillåten och bestämmelser meddelas om förutsättningarna för dess utförande m.m., i ett annat förslag att insemination överhuvud skulle förbjudas och i ett tredje förslag att endast heterolog insemination skulle förbjudas. Vidare m å nämnas, att i brittiska överhuset i mars 1949 väcktes en debatt, däri ett par av husets ledamöter hemställde om regeringsinitiativ till lagstiftning om insemination. 4 ) Detta yrkande understöddes av bl.a. ärkebiskopen av Canterbury, vilken uttalade sig för förbud med straffsanktion mot heterolog insemination. F r å n regeringens sida förklarades i debatten, att regeringen icke ansåge ett initiativ omedelbart påkallat men ämnade närmare överväga frågan.

Kyrkans uppfattning Såväl i vårt land som utomlands h a r på kyrkligt håll visats stort intresse för inseminationsproblemet. Frågan om inseminationens tillåtlighet u r kristen synpunkt h a r diskuterats och i några fall blivit föremål för utredningar i kyrklig regi eller ställningstagande av kyrkliga organ. 5 ) Svenska kyrkans biskopar publicerade 1951 " E t t brev i en folkets livsfråga", däri biskoparna uttala sig i vissa sexualetiska frågor. Brevet riktar sig till svenska kyrkans präster och genom dem till församlingarna. Om insemination uttalas i brevet bl.a. följande. Den homologa inseminationen, där sperman överföres till makan från hennes make, anser kyrkan icke böra väcka några etiska betänkligheter. Den må betraktas som ett utnyttjande av medicinska hjälpmedel till förverkligande av äktenskapets syfte. På ett annat sätt måste kyrkan betrakta den heterologa inseminationen, där sperman överföres på ogift kvinna eller till makan i ett äktenskap från utomstående part. Herren säger om makarna i äktenskapet: De tu skola vara ett. I det gemensamma barnet kommer denna enhet till uttryck. Ett inseminationsbarn har en naturlig fader, som givit det både fysiska och psykiska anlag i arv. Att tala 1 Se HONKASALO i FÖRHANDLINGARNA HAGEN S. 109.

Å D E T NITTONDE NORDISKA

JURISTMÖTET

S

99 och

2 New York 1948 och 1950, Virginia 1948 samt Wisconsin och Indiana 1949. Minnesota 1949. * Se parlamentstrycket HANSARD, omnämnt i litteraturförteckningen. 5 Bland skrifter med utredande och orienterande innehåll må nämnas DIAKONISTYRELSENS 3

SKRIFT, LAENNEC och T H E PUBLIC MORALITY COUNCIL REPORT. Se l i t t e r a t u r f ö r t e c k n i n g e n .

om provrörsbarn innebär därför medvetet eller omedvetet en förvanskning av fakta. Den man, som lämnar sperma till inseminationsbarn, bryter mot själva faderskapets idé. Han blir upphov till barn som han icke känner och åt vilka han varken kan eller får giva fadersvård. Den kvinna, som föder barn genom heterolog insemination, kan svårligen undgå att, medan barnet formas i hennes liv och när hon sedan fostrar detta barn, i sitt tankeliv syssla med den man, som är naturlig fader till barnet. Han kommer, om än som en skuggestalt, att vara närvarande i barnet. Därmed har Guds föreskrift till makarna brutits: De tu skola vara ett. Det barn, som föds till följd av heterolog insemination, vederfares orätt. Redan det förhållandet, att den naturlige fadern — om icke äktenskapet skall bliva ett uppenbart treparts-äktenskap — måste vara anonym, berövar barnet dess av kristen livssyn och svensk rättstradition hävdade rätt att få veta, vilka som äro dess föräldrar. Erhåller ett barn kännedom om att det är inseminationsbarn, bringas det i konfliktmättade vanskligheter, i synnerhet i två av livets allvarligaste perioder, dels i pubertetsåldern i förhållande till moderns make, dels vid valet av maka, där risk för förbjudna led icke kan förbises. Förtiges åter vilka som äro inseminationsbarn och naturligt avlade barn, kommer detta i samhällslivet införda osäkerhetsmoment att i misstankens form möta alla barn, särskilt dem som växa upp i ett-barns-familj. På grund av sin befattning med kyrkobokföringen har kyrkan särskild anledning att vaka över att direkt osanna och vilseledande uppgifter icke stadfästas genom införande i kyrkoböckerna, vilket skulle ske i fall av heterolog insemination. Om dylika uppgifter skulle införas, kommer också grunden för exempelvis ärftlighetsforskning och kunskapen om släktsamband att raseras. De svenska frikyrkorna torde icke ha tagit ställning till inseminationsproblemet, även om det får antagas att den heterologa inseminationen av kristna i allmänhet bedömes kritiskt. 1 ) Utomlands h a r på kyrkligt håll i ett par fall tagits bestämd ståndpunkt till frågan om inseminationens tillåtlighet. Vad angår den katolska kyrkan uttalade påven redan 1897 att insemination vore otillåten, varvid hänvisades till att sådana metoder som vid insemination i regel användes för sädens erhållande, t.ex. masturbation, vore otillåtna enligt katolsk uppfattning. 2 ) Uttalandet, vilket gjordes med tanke på homolog insemination, bekräftades i en påvlig förklaring 1949.3) I sistnämnda förklaring h a r även heterolog insemination på gift kvinna och insemination på ogift kvinna stämplats som omoraliska och otillåtna handlingar. Inom den engelska kyrkan publicerades 1948 en utredning, som verkställts av en av ärkebiskopen av Canterbury tillsatt kommitté. 4 ) Kommittén, som endast behandlade insemination 1

T i l l jämförelse k a n nämnas, a t t de engelska frikyrkornas hållning anses oviss. T H E

PUBLIC MORALITY COUNCIL REPORT S. 73 2

Kan homolog insemination ske utan hjälp av sådana otillåtna metoder (jfr framställningen förut s. 39 vid n o t 3), anses dock åtgärden tillåten. Se LAENNEC S. 78 ff, ABEL s. 9 och den i följande n o t omnämnda påvliga förklaringen. 3

Publicerad i L'OSSERVATORE BOMANO 1 okt. 1949. * Se i l i t t e r a t u r f ö r t e c k n i n g e n T H E CANTERBURY REPORT.

på gift kvinna, fann homolog insemination berättigad men förklarade, att heterolog insemination vore orättfärdig och stridande med kristen åskådning, samt rekommenderade lagstiftning om kriminalisering av heterolog insemination. I anslutning till utredningen uttalade ärkebiskopen av Canterbury, att han delade kommitténs uppfattning. 1 ) Av de i Förenta staterna dominerande kyrkliga riktningarna torde utom katolikerna även den anglikanska kyrkan ogilla heterolog insemination. 2 ) Det är osäkert, vilken ståndpunkt de övriga stora protestantiska trossamfunden i Förenta staterna intaga.

1 T H E C A N T E R B U R Y R E P O R T S. 6 o c h

2 ABEL S.

10.

H A N S A R D S.

396.

De sakkunnigas direktiv De sakkunnigas d i r e k t i v innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet för den 5 december 1947 av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg. Departementschefen uttalade därvid till en början följande: Numera kan artificiell insemination eller befruktning på konstlad väg utföras även på människor. Denna metod att åstadkomma befruktning har sedan flera år tillbaka kommit till användning på vissa håll utomlands. Även i vårt land har artificiell insemination skett i en del fall. Enligt en av medicinalstyrelsen verkställd utredning utfördes sålunda under tiden den 1 juli 1945—den 1 juli 1947 tillhopa 122 inseminationer i landet. I ett betydligt större antal fall har emellertid insemination begärts hos läkare men icke kommit till utförande. Statsrådet anförde vidare att rättsfrågorna i samband med insemination icke reglerats i gällande lag och att, såvitt anginge dylika frågor på familjerättens område, ärvdabalksakkunniga ej funnit skäl att i sitt förslag till föräldrabalk upptaga särskilda regler därom. Efter redogörelse för ärvdabalksakkunnigas motivering härför fortsatte statsrådet: Under den remissbehandling som förslaget till föräldrabalk undergått ha särskilt från medicinskt håll riktats erinringar mot den av de sakkunniga intagna ståndpunkten. Medicinalstyrelsen har sålunda i sitt yttrande över förslaget framhållit, att antalet artificiella inseminationer i vårt land befunne sig i stigande samt att metoden aktualiserade så många rättsliga problem, att det icke kunde anses tillrådligt att dessa lämnades obeaktade. Enligt styrelsens mening talade bestämda skäl för att en rättslig reglering genomfördes och att sålunda i lag angåves såväl villkoren för rätt att utföra dylika ingrepp som de rättsliga följderna därav med avseende å barnets börd. I samma riktning har även karolinska institutets lärarkollegium uttalat sig. Sedermera har medicinalstyrelsen i en den 30 september 1947 dagtecknad skrivelse närmare utvecklat skälen för att en rättslig reglering av hithörande spörsmål borde komma till stånd. Vid en sådan reglering förelåge, anför styrelsen, en klar åtskillnad mellan två huvudgrupper av insemination, nämligen å ena sidan de fall, då ingreppet utfördes på gift kvinna med sperma från äkta mannen (homolog insemination) samt å andra sidan de fall, då sperma från annan än äkta mannen komme till användning eller ock befruktningen avsåge ogift kvinna (heterolog insemination). Då den homologa inseminationen närmast vore att anse som en ersättningsform för samlag inom äktenskap i syfte att åstadkomma befruktning, kunde det, fortsätter styrelsen, synas som om någon rättslig reglering av detta ingrepp icke behövdes, om båda makarna samtyckt till åtgärden. Emellertid medförde artificiell insemination även vid iakttagande av alla försiktighetsmått alltid viss risk för komplikationer. Vidare rådde ännu stor osäkerhet rörande resultatet av insemination. Styrelsen vore därför av den uppfattningen, att en laglig reglering borde ske även av den homologa inseminationen. Ur medicinsk synpunkt vore det ett intresse att så långt möjligt söka skapa garantier 59

för att ingreppet endast skulle ifrågakomma i därför lämpliga fall och endast efter prövning av läkare med speciell utbildning och erfarenhet rörande ingreppets förutsättningar och tekniska utförande. I fråga om den heterologa inseminationen krävdes enligt styrelsens mening därjämte vissa speciella bestämmelser till skydd för barnet, modern och spermagivaren ävensom för den läkare som utförde ingreppet. Med stöd av det anförda har medicinalstyrelsen, som icke ansett sig böra i detalj utforma sina förslag, hemställt att Kungl. Maj :t ville i anslutning till styrelsens nu framförda synpunkter låta utarbeta förslag till rättslig reglering av inseminationen. Såsom medicinalstyrelsen framhållit uppstå i samband med artificiell insemination ett flertal spörsmål av såväl rättslig som medicinsk art. I första hand möter frågan, under vilka förutsättningar insemination må äga rum samt av vem åtgärden må utföras, jämte andra likartade problem. Ett annat huvudspörsmål gäller, vilken familjerättslig ställning som skall tillkomma det barn som blir frukten av inseminationen. Helt naturligt äro de till den förra gruppen hörande frågorna av särskilt intresse för dem som ha att utföra ingreppet i fråga. Det är också i första hand från läkarhåll som önskemål nu framkommit om en rättslig reglering av de med inseminationen sammanhängande spörsmålen. Huruvida artificiell insemination kan tänkas i framtiden komma att äga rum i mera betydande omfattning, är en fråga som undandrager sig ett säkert bedömande. Hittills vunna erfarenheter från utlandet kunna emellertid tyda på att metoden framdeles kan komma att tillgripas jämförelsevis ofta för att åstadkomma befruktning i fall då sådan eljest icke skulle kommit till stånd. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om metoden för närvarande tillämpas i sådan utsträckning, att en rättslig reglering av de spörsmål som uppkomma i anslutning därtill nu är påkallad. Såsom ärvdabalkssakkunniga påpekat lärer hittills artificiell insemination i vårt land som regel ha skett å gift kvinna med samtycke från äkta mannen, vid vilket förhållande tvist om faderskapet icke uppstått utan barnet betraktats som barn i äktenskapet. Man torde emellertid icke kunna bortse från att det lätt kan uppstå fall, där i avsaknad av lagregler skilda meningar kunna göras gällande i fråga om den familjerättsliga ställningen för barn som tillkommit genom insemination. På sätt förut antytts uppstå i samband med artificiell insemination även åtskilliga spörsmål, vilka icke direkt avse den familjerättsliga frågan om barnets börd utan närmast angå förutsättningarna för att insemination överhuvud må äga rum. Insemination som leder till havandeskap är självfallet en åtgärd av djupt ingripande betydelse. Det torde vara att lägga ett tungt ansvar på den enskilde läkaren att utan ledning av några lagregler avgöra, om insemination bör komma till stånd och vilka åtgärder som därvid böra vidtagas för att säkerställa de berörda parternas intressen. Av den utredning som medicinalstyrelsen verkställt rörande antalet inseminationer synes även framgå, att bland läkarna olika uppfattningar råda om insemination i det särskilda fallet bör ske; en specialist redovisar sålunda 50 begärda och lika många utförda inseminationer medan en annan angiver 2G0 begärda och endast 24 utförda inseminationer. Den osäkerhetskänsla, som det nuvarande oreglerade tillståndet medför, kan tydligen leda till att en för den enskilde önskvärd insemination icke kommer till utförande. Med hänsyn till det anförda finner jag det befogat att verkställa en närmare utredning angående de olika spörsmål som uppstå i samb a n d med artificiell insemination. Vid prövning av hithörande frågor möter i första hand en rent medicinsk 60

synpunkt. Såsom medicinalstyrelsen framhållit äro med det ingrepp som inseminationen förutsätter vissa risker för infektion eller annan komplikation förenade. Metoden bör därför självfallet äga r u m först efter sakkunnig prövning och under betryggande former. Med hänsyn härtill bör undersökas, om särskilda kompetenskrav böra uppställas för rätt att utföra artificiell insemination. Vidare bör utredas, om åtgärden skall få utföras endast å lasarett eller därmed jämförlig allmän anstalt. Dessa medicinska krav äga naturligtvis samma giltighet oavsett fråga är om homolog eller heterolog insemination. Bortsett härifrån torde de med artificiell insemination sammanhängande spörsmålen ställa sig väsentligt olika i de båda fallen. Vid homolog insemination eller befruktning av gift kvinna med sperma från den äkta mannen synes den rättsliga situationen vara jämförelsevis enkel. Det är sålunda tydligt, att mannen bör betraktas som fader även i rättslig mening till det barn som blivit följden av inseminationen. I fråga om heterolog insemination, varvid insemination sker med sperma från annan man än make, uppstå däremot mera svårlösta problem. Till en början torde vara tydligt, att den man som tillhandahåller sperman (donator) icke bör stå i n ä r m a r e släktskapsförhållande till kvinnan i fråga. Insemination med sperma från släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller från syskon bör självfallet vara otillåten. Men även i övrigt kunna här eugeniska synpunkter göra sig gällande. Donator bör tydligen icke vara sådan, att han på avkomlingar överför svårare kroppslig eller själslig sjukdom, eller eljest vara arvshygieniskt mindervärdig. Enligt den praxis som tillämpas av läkarna i Amerikas förenta stater får kvinnan icke reda på vem som är donator. Denne brukar också hållas i okunnighet om recipienten av hans sperma. Huruvida tillräckliga skäl finnas för införande av liknande regler om anonymitet torde böra undersökas. De problem som i övrigt möta vid heterolog insemination äro självfallet delvis olika beroende på om fråga är om insemination å gift eller ogift kvinna. Är kvinnan gift synes som villkor för inseminationen böra uppställas, att äkta mannen samtyckt till åtgärden. Även för honom är ju åtgärden av djupt ingripande betydelse. Har samtycke lämnats, synes å andra sidan skäl tala för att barnet betraktas som barn i äktenskapet med därav följande rättigheter och skyldigheter för mannen. En sådan regel synes förutsätta viss ändring i gällande rätt, enligt vilken presumtionen om att barn som födes i äktenskapet har äktenskaplig börd kan angripas av såväl mannen som barnet. Därest talerätten vore utesluten, om mannen samtyckt till inseminationen, skulle självfallet en ökad fasthet i förhållandena uppstå. Vid insemination på ogift kvinna möta särskilda frågor beroende på att för det barn som blir frukten av insemination något faderskap i rättslig mening endast i undantagsfall torde kunna konstitueras. Det lärer nämligen vara tydligt, att den man som möjliggjort befruktningen icke enbart på grund härav bör anses som fader i juridisk bemärkelse med därav följande förpliktelser. Endast under särskilda förhållanden synes ett faderskap i rättslig mening böra uppstå. Så kan tänkas böra vara fallet, om donator avsett att påtaga sig en faders skyldigheter. Nu berörda och därmed sammanhängande frågor torde böra närmare utredas. Vid utredningen bör beaktas, att man h ä r rör sig på ett för lagstiftning nytt område, som först på senare tid väckt mera allmänt intresse. Det synes därför föreligga anledning till att framgå med försiktighet och icke göra den rättsliga regleringen av hithörande frågor mer omfattande än det praktiska behovet kräver. Det kan tänkas, att de spörsmål som sammanhänga med den artificiella insemina61

tionen framdeles måste upptagas till förnyad prövning i belysning av nya erfarenheter. Under hänvisning till att betydelsefulla delar av familjerättslagstiftningen tillkommit efter samverkan mellan de nordiska länderna uttalade statsrådet vidare, att det borde undersökas, huruvida i de övriga nordiska länderna funnes intresse för samarbete även beträffande den föreliggande lagstiftningsfrågan. Frågan därom togs upp av de delegerade, vilka inom de skilda nordiska länderna finnas tillsatta för att bereda frågor rörande lagsamarbete mellan länderna, och det visade sig därvid att även i Danmark, Finland och Norge ett samarbete på detta område ansågs önskvärt. Sedan inom dessa länder tillsatts kommittéer för utredning av förevarande lagstiftningsfråga, ha de svenska sakkunniga samarbetat med dessa kommittéer. De danska, norska och svenska kommittéerna avlämna samtidigt betänkanden. Den finska kommittén har ännu icke varit i tillfälle att avsluta sitt arbete men har utarbetat ett preliminärt lagförslag. 1 ) I väsentliga avseenden har nåtts enighet mellan kommittéerna men på vissa punkter h a kommittéerna kommit till skiljaktiga resultat. Härom hänvisas till det följande.

62 Se bilagan med parallelltexter.

De sakkunnigas förslag Allmänna synpunkter Artificiell insemination på kvinna har i huvudsak först under det senast förflutna årtiondet utbildats till en praktiskt användbar metod. Frågan om lagstiftning rörande de spörsmål, som ha samband med insemination, h a r därför nu blivit aktuell. De tre huvudfallen homolog insemination, heterolog insemination på gift kvinna och insemination på ogift kvinna erbjuda emellertid var för sig i stort sett skilda problem. Homolog insemination och heterolog insemination på gift kvinna äga nära samband med sterilitetsbehandling. Ofrivillig barnlöshet i äktenskap är och har även tidigare varit en viktig nativitetshämmande faktor. 1 ) Såsom framgår av det föregående 2 ) kan det antagas, att i vårt land de ofrivilligt barnlösa äktenskapen utgöra minst en tiondel av samtliga äktenskap, och härtill kommer att i ett icke närmare känt antal äktenskap sterilitet uppkommer efter det m a k a r n a fått ett eller flera barn. Sterilitetsbehandlingen har på senare tid ägnats stort intresse från läkarnas sida, och väsentligen som en följd härav har även frågan om användningen av insemination fått aktualitet. Insemination på gift kvinna, homolog eller heterolog, har visserligen i vårt land hittills såvitt man vet använts endast i ett ringa antal fall 3 ), men läkares erfarenheter och den offentliga debatten i ämnet vittna om att barnlösa makar i långt flera fall önskat sådan användning. Det är ett viktigt mänskligt problem, man här ställs inför. Såsom medel att häva ofrivillig barnlöshet i äktenskap äger sterilitetsbehandling avgjort företräde framför insemination redan därigenom att dylik behandling syftar till att återställa naturlig fortplantningsförmåga, medan vid insemination endast kan vinnas, att havandeskap framkallas i ett givet fall. Det ligger därför i sakens natur, att insemination på gift kvinna nästan uteslutande kommer till användning i sådana fall där naturlig fortplantningsförmåga inom äktenskapet icke kan återställas. Sambandet mellan sterilitetsbehandling och insemination är mest påtagligt i fråga om den homologa inseminationen. Sådan insemination innebär ju ingenting annat än en hjälp till makarna att fullgöra den barnalstrande uppgift, som de vilja men icke kunna utföra på naturlig väg, och det ter sig självfallet riktigt att läkare äro oförhindrade att lämna denna hjälp, liksom i andra fall sterilitetsbehandling kommer till utförande som en rent läkarmässig behandling. Annorlunda är förhållandet med den heterologa inseminatioa 2 3

S e h ä r o m Betänkande i sexualfrågan (SOU 1936:59) s. 22—23. S . 17 f. Se framställningen förut s. 15.

nen. Visserligen föranledes även önskan om heterolog insemination av sterilitet i äktenskapet eller, i de mindre vanliga fall där åtgärdens användning önskas på eugenisk indikation, av ett liknande läge. Men den omständigheten att befruktning här framkallas med säd från annan än maken, gör det tveksamt, om åtgärdens användning kan på läkarmässiga grunder försvaras. Etiska eller principiella betänkligheter hos läkaren kunna således avhålla denne från att överhuvud utföra heterolog insemination, och bortsett härifrån måste läkaren i varje fall beakta, att åtgärden kan ogynnsamt inverka på förhållandet mellan makarna samt mellan dem och barnet. Vidare är av betydelse, att oklarhet råder rörande vissa rättsliga spörsmål i samband med heterolog insemination, såsom beträffande barnets familjerättsliga ställning och beträffande frågan huruvida förpliktelser för sädgivaren kunna uppkomma gentemot barnet. I synnerhet denna oklarhet i rättsligt avseende synes ha föranlett, att för närvarande många läkare anse sig icke böra bistå makar med att utföra heterolog insemination. De uttalanden, som i vårt land från läkarhåll gjorts bl. a. i samband med beslutet om utredning rörande en lagstiftning i ämnet, belysa detta förhållande. 1 ) Vad angår insemination på ogift kvinna är hittills icke känt, att läkare vare sig i vårt land eller utomlands utfört sådan insemination. 2 ) Det förtjänar emellertid beaktas, att enligt svenska läkares uppgifter dylik insemination i enstaka fall begärts men avslagits. Då en ogift kvinnas önskan om insemination sällan äger något samband med sterilitet, kan här ännu mycket mindre än vid heterolog insemination på gift kvinna sägas vara fråga om en läkarmässigt motiverad behandling. I stället spela här överväganden av icke-medicinsk art större roll än vid insemination i övrigt och problemställningen är en annan. Då insemination på kvinna är en helt ny företeelse, har intet av de problem, vartill metoden kan ge anledning, tidigare reglerats genom särskilda bestämmelser, och de lagregler av allmän natur, som finnas på områden där nämnda problem äga betydelse, ha givits utan tanke på insemination. På grund härav finna de sakkunniga, att frågan om en laglig reglering av inseminationen nu måste bli föremål för en i egentligaste mening fri och förutsättningslös prövning. I den lagstiftningsfråga, som här föreligger till behandling, erbjuder som antytts heterolog insemination på gift kvinna största intresset, och därvid möter först och främst spörsmålet, om sådan insemination överhuvud bör 1 Sålunda anförde Karolinska institutets lärarkollegium i sitt förut s. 59 omnämnda yttrande över förslaget till föräldrabalk, att man kunde riskera att heterolog insemination, vilken under vissa förhållanden vore både berättigad och önskvärd, icke komme till utförande på grund av den osäkerhetskänsla som det f.n. oreglerade tillståndet medförde. 2 Se framställningen förut s. 13.

äga rum. De sakkunniga vilja till en början helt allmänt diskutera detta spörsmål. Ofrivillig barnlöshet i äktenskap framstår ofta som ett konfliktmättat personligt problem för makarna. Därvid äro de fall, där heterolog insemination erbjuder en utväg, så talrika att de synas värda att särskilt uppmärksammas. 1 ) Om makarna finna sig ej kunna avstå från tanken på barn, står visserligen möjligheten att adoptera ett främmande barn dem till buds. Icke alltid se dock makarna häri någon tillfredsställande lösning utan önska hellre ett av hustrun fött barn. Såsom förut 2 ) anförts finnas exempel på att i dylikt fall hustrun med makens samtycke skaffat sig barn genom könsumgänge med annan man. Om makarna önska heterolog insemination, är anledningen därtill att de vilja i äktenskapet införa ett barn, vilket de k u n n a betrakta som sitt gemensamma. Makarna hoppas, att genom åtgärden detta syfte skall förverkligas i högre grad än genom adoptionen av ett främmande barn eller den för de flesta motbjudande utvägen att h u s t r u n skaffar sig barn genom utomäktenskapligt könsumgänge. Vissa omständigheter i samband med heterolog insemination ge i detta hänseende åtgärden en särskild karaktär. Vid heterolog insemination kommer befruktning till stånd utan något personligt närmande mellan hustrun och den utomstående man som blir barnets biologiske fader, och det kan antagas att åtgärden mindre ogynnsamt än ett dylikt närmande inverkar på förhållandet mellan makarna. Än mera synes detta antagande befogat, om vid heterolog insemination sädgivaren är okänd för makarna. Vad angår barnets ställning avse varken makarna eller sädgivaren, att barnet skall komma i något personligt förhållande till den senare. Syftet med heterolog insemination kräver, att barnet utåt får ställning som makarnas gemensamma barn. I allmänhet torde makarna finna lyckligast, att även barnet själv uppfattar sin ställning på detta sätt, samt anse att de böra under barnets uppväxttid och möjligen även därefter hemlighålla för barnet, att det tillkommit genom heterolog insemination. Ur sädgivarens synpunkt är av betydelse, att hans medverkan till heterolog insemination framstår som en hjälp åt makarna och förutsattes icke grundlägga några förpliktelser för honom gentemot barnet. På grund härav kan sädgivare väljas mera fritt, och syftet att barnet bör bli sådant att makarna kunna betrakta det som sitt gemensamma kommer att helt bestämma valet. Vidare är i detta sammanhang av betydelse, att läkare medverkar vid heterolog insemination. Oftast träder sädgivaren i förbindelse endast med läkaren men lär icke känna m a k a r n a och förblir okänd för dem. Bortsett från att i sådant fall uppgiften att anskaffa och utvälja sädgivare måste helt ankomma på läkaren, är i allmänhet redan av den anledningen, att det för makarna J 2

J f r framställningen förut s. 23 och s. 43. S . 35.

5 — 2276'i

är svårt eller omöjligt att anskaffa sädgivare, nödvändigt att detta sker genom läkarens försorg. Om syftet att i äktenskapet införa ett barn, vilket makarna kunna betrakta som sitt gemensamma, kan antagas bli förverkligat genom heterolog insemination, är emellertid omstritt. Icke sällan hävdas av dem vilka äro kritiska mot åtgärden, att makarna icke kunna väntas gentemot det barn som blir frukten därav förhålla sig på samma sätt som om barnet vore deras gemensamma. Det antages, att då i varje fall makarna veta om att barnet icke härstammar från äkta mannen, hustruns kärlek till mannen kommer att försvagas medan hennes kärlek till barnet blir desto starkare och att mannen kommer att känna sig främmande för både hustrun och barnet. Om detta antagande är riktigt, komma självfallet såväl makarna som barnet att lida härav. Vidare framhålles, att om barnet får veta att mannen icke är dess verklige fader, detta måste ödesdigert inverka på barnets själsliv. I synnerhet skulle det innebära ett svårt psykiskt lidande för barnet att, om sädgivaren är okänd, vara berövad möjligheten att få veta, vem dess verklige fader är. Det säges vara osäkert, om det är möjligt att, såsom i allmänhet förutsattes, för barnet hemlighålla att det tillkommit genom heterolog insemination. Lyckas likväl detta och växer således barnet upp i föreställningen att det är makarnas gemensamma, anföras även häremot betänkligheter, vilka stundom med en tillspetsad formulering anges gälla det förhållandet att barnets liv grundas på en lögn. En konsekvens av den nu anförda ståndpunkten blir att i ett sterilt äktenskap, där steriliteten kan hävas varken genom sterilitetsbehandling eller genom homolog insemination, sterilitetens följder kunna övervinnas endast genom att m a k a r n a taga ett adoptivbarn. Stundom hävdas, att tagandet av ett adoptivbarn sannolikt i regel leder till ett lyckligare resultat för såväl makarna som barnet än om makarna skaffa sig ett barn genom heterolog insemination. Till stöd för ett mera gynnsamt bedömande av den heterologa inseminationen brukar anföras i första hand, att den icke-sterila hustrun i ett äktenskap, där mannen är steril, ofta har en utomordentligt stark längtan efter att själv få föda ett barn. Ur denna synpunkt erbjuder i varje fall icke för hustrun tagandet av ett adoptivbarn någon tillfredsställande lösning. Vidare uttalas, att ehuru det barn som tillkommit genom heterolog insemination icke härstammar från äkta mannen, likväl det förhållandet att barnet fötts av hustrun och får hennes arvsegenskaper bör skänka även mannen större tillfredsställelse än adoptionen av ett främmande barn och knyta barnet fastare till båda makarna. Det framhålles, att i de fall där heterolog insemination kommer till användning makarna ju äro medvetna om att fortplantning genom äkta mannen är omöjlig eller av eugeniska skäl icke önskvärd; i medvetandet härom ha makarna frivilligt beslutit sig för åtgärden och makarnas känslomässiga reaktioner måste antagas även senare 66

röna inflytande av det utgångsläge som förelegat. Vad angår barnets ställning förutsattes i allmänhet som redan nämnts, att barnet ej bör få veta, att det tillkommit genom heterolog insemination, utan leva i föreställningen att äkta mannen är dess verklige fader. Då båda makarna antagas vara intresserade av att hemlighålla inseminationen för såväl barnet som utomstående, anses sannolikt att förhållandet ej kommer att yppas för barnet. Men vidare hävdas, att även om förhållandet blir känt för barnet, detta åtminstone ej alltid behöver innebära en allvarlig fara för barnets själsliv. För barnets samhörighetskänsla med makarna säges den omständigheten, att barnet såväl i umgänget med makarna som utåt behandlas som makarnas gemensamma, vara viktigare än den biologiska härstamningen. Då barnets lycka väsentligen beror av att icke endast hustrun utan även mannen förmår ägna det samma kärlek och omvårdnad som ett eget barn, framhålles emellertid, att den läkare som verkställer heterolog insemination bör pröva, om åtgärden är lämplig med hänsyn till makarnas personliga egenskaper. Då det sålunda göres gällande, att barnets miljömässiga och psykologiska anknytning till makarna snarare än den biologiska härstamningen är avgörande, anses också invändningen, att barnets liv grundas på en lögn, förlora sin allvarliga innebörd. I vad mån de skäl som således anförts mot eller för användningen av heterolog insemination äro bärkraftiga, undandrager sig ett säkert bedömande. De sakkunniga anse, att i detta sammanhang visst avseende måste fästas vid vad de läkare, vilka utfört heterolog insemination, uttalat om sina erfarenheter av åtgärdens psykologiska verkningar. I den mån dylika uttalanden gjorts äro, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för läkarpraxis 1 ), dessa samstämmiga däri att nämnda erfarenheter varit i stort sett gynnsamma. Emellertid finnas inga på erfarenhetsmaterial grundade, tillräckligt omfattande undersökningar, vilka skulle kunna ge säker ledning för bedömande av den heterologa inseminationens verkningar, och på grund av den vid åtgärden nödvändiga sekretessen torde sådana undersökningar knappast vara möjliga. Man synes i denna fråga ej kunna bilda sig någon mera bestämd uppfattning än att de psykologiska verkningarna av heterolog insemination kunna väntas åtminstone i vissa fall bli gynnsamma men i andra fall kunna bli ogynnsamma. Vissa principiella invändningar mot heterolog insemination torde böra särskilt uppmärksammas. I den allmänna diskussionen har anmärkts bland annat, att det barn som blir frukten av heterolog insemination kommer till under den från början givna förutsättningen, att en annan man än den som är barnets biologiske fader skall intaga ställningen som barnets fader. I synnerhet ur barnets synpunkt har det ansetts betänkligt, att samtidigt som dess ställning som barn i äktenskapet står i klar strid med 1

S. 36 f. Jfr s. 44 vid not 4.

dess biologiska härstamning, barnet berövas möjligheten att komma i rättsligt och personligt förhållande till den verklige fadern. Vidare har anmärkts, att icke heller barnets ideella intresse att veta, vem den verklige fadern är, i regel kan tillgodoses vid heterolog insemination. Otvivelaktigt kan barnet äga intresse av att känna sin härstamning och att kunna hålla sig till den verklige fadern. Huru starkt detta intresse är, beror emellertid väsentligen av barnets förhållande till äkta mannen. Blir ett gott sådant förhållande rådande, torde nämnda intresse icke vara av sådan styrka att det avgörande talar mot användningen av heterolog insemination. E n annan särskild fråga gäller faran, att könsförbindelser i förbjudna led kunna uppkomma till följd av heterolog insemination med en för m a k a r n a och barnet okänd sädgivare. Det kan således möjligen befaras, att det barn som blir frukten av sådan insemination kan komma att inså könsförbindelse med någon som barnet ovetande likaledes härstammar från sädgivaren. Beträffande denna fråga må till en början erinras, att enligt forskningens rön könsförbindelser mellan besläktade personer icke alltid utan endast under speciella förutsättningar äro arvshygieniskt vådliga. Även om arvshygieniskt olyckliga följder ej behöva uppkomma, äro dock naturligtvis sådana förbindelser icke önskvärda. Då det kan antagas, att heterolog insemination kommer att användas i tämligen begränsad omfattning, torde emellertid risken att könsförbindelser mellan besläktade personer skola bli följden därav vara så ringa, att hänsyn icke behöver tagas därtill. Religiösa eller etiska betänkligheter kunna vara grund till övertygelsen, att heterolog insemination icke bör användas. Kritiken mot heterolog insemination kan även utgå från en mera oreflekterad motvilja mot åtgärden såsom främmande eller onaturlig. En sådan religiös, etisk eller känslomässig värdering kan icke leda till ett för alla giltigt bedömande men äger självfallet ofta ett visst samband med spörsmålet om åtgärdens psykologiska verkningar. Av vad sålunda anförts framgår, att man när det gäller heterolog insemination befinner sig på ett synnerligen vanskligt område. I den allmänna diskussionen ha också röster höjts för att denna form av insemination borde förbjudas. Man har förmenat, att då så många skäl kunde anföras mot inseminationen, det riktigaste vore att taga steget fullt ut och införa ett förbud. De sakkunniga anse dock icke, att denna väg bör beträdas. Väl äro de sakkunniga, såsom framgår av det föregående, medvetna om de omständigheter som tala emot en sådan åtgärd som heterolog insemination. Det måste emellertid å andra sidan beaktas, att frågan om insemination är en utpräglat personlig angelägenhet, som för makarna i fråga kan ha livsavgörande betydelse. Förhållandena i de särskilda fallen kunna gestalta sig mycket olika. Att införa ett förbud skulle emellertid innebära att alla fall skulle 68

behandlas lika och att alltså lagstiftaren tilltrodde sig att kunna bättre bedöma frågan än de närmast berörda parterna själva. Enligt de sakkunnigas mening måste det i stället överlämnas åt den enskilde att på detta ömtåliga område i sista hand träffa ett avgörande. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla att det är en sak att intaga en allmänt avvisande hållning mot insemination men en annan att vilja införa ett med straffpåföljd förenat förbud däremot; denna skillnad torde knappast ha tillräckligt beaktats i den allmänna debatten. För övrigt skulle det enligt de sakkunnigas mening säkerligen innebära stora svårigheter att upprätthålla ett förbud på ett sådant område som det ifrågavarande. Å andra sidan äro de sakkunniga tveksamma, om man bör genom en lagstiftning, som utgår från att heterolog insemination är en tillåten åtgärd, reglera de frågor, vilka uppkomma i samband därmed. Man kan nämligen icke bortse från att en sådan lagstiftning i någon mån kan skapa gynnsammare förutsättningar för åtgärdens användning. Genom lagregler skulle klarhet i rättsläget åstadkommas och överhuvud kunde blotta tillvaron av lagbestämmelser ge sken av att lagstiftaren intoge en direkt positiv hållning gentemot heterolog insemination. Även om de sakkunniga icke finna det i och för sig önskvärt att heterolog insemination främjas av lagstiftningen, anse de sakkunniga likväl övervägande skäl tala för att åtminstone vissa lagregler genomföras. I första hand synes sålunda klarhet böra skapas rörande inseminationsbarnets rättsliga ställning i de praktiskt sett viktigaste fallen eller då inseminationen skett med äkta mannens samtycke. Det synes knappast tillrådligt, åtminstone på längre sikt, att lämna denna fråga oreglerad i lag. Det må framhållas, att frågan om barnets rättsliga status kan vara avgörande för barnets hela framtid och att därför redan ovissheten i rättsläget på denna punkt kan ha menliga följder. Anser man sig icke kunna förbjuda heterolog insemination, torde man ej heller kunna underlåta att i lagstiftningen taga ställning till frågan om inseminationsbarnets börd. Det k a n för övrigt enligt de sakkunnigas åsikt diskuteras, huruvida det är lämpligt att genom bibehållande av oklarhet i rättsläget rörande barnets börd söka hålla tillbaka användningen av heterolog insemination. Då sålunda de sakkunniga anse bördsfrågan böra regleras lagstiftningsvägen, återstår frågan om därutöver erfordras några regler om heterolog insemination. Detta senare spörsmål är enligt de sakkunnigas mening av jämförelsevis mindre betydelse. De sakkunniga finna emellertid lämpligt, att om lagstiftningsvägen redan av andra skäl beträdes, även vissa grundläggande lagregler rörande behörighet att utföra insemination m.m. införas. Dessa senare bestämmelser äro av restriktiv karaktär och syfta till att — utan genomförande av vidlyftig och detaljerad reglering — i görligaste mån hindra att insemination kommer till utförande i uppenbart olämpliga fall. 69

De danska, finska och norska kommittéerna anse i likhet med de svenska sakkunniga önskvärt, att de med heterolog insemination sammanhängande frågorna regleras genom lagstiftning. Beträffande homolog insemination råder som nämnts ingen tvekan om att läkare böra vara oförhindrade att utföra denna åtgärd. Icke heller uppkomma här några tveksamma familjerättsliga frågor, vilka behöva regleras. I övrigt äro emellertid vissa spörsmål gemensamma för homolog insemination och heterolog insemination på gift kvinna. Insemination bör självfallet ske under medicinsk kontroll. Bl. a. kan finnas risk för att könssjukdom överföres eller att kvinnan på annat sätt infekteras. Det är även av stor betydelse, att insemination icke sker i sådana fall, där genom arv sjukdomsanlag eller liknande egenskap kan överföras på barnet. F. n. förekommer, att kvacksalvare söka behandla vissa former av sterilitet, och man torde ej kunna bortse från möjligheten, att kvacksalvare även skulle kunna i vissa fall utföra insemination. Gällande bestämmelser i lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten erbjuda icke tillräckligt skydd häremot. 1 ) De sakkunniga anse, att för annan än läkare bör stadgas absolut förbud att utföra insemination. Emellertid pågår f. n. genom särskilda, av chefen för inrikesdepartementet tillkallade sakkunniga utredning om revision av nyssnämnda lag (kvacksalveriutredningen). Vid samråd med de inseminationssakkunniga har kvacksalveriutredningen uttalat, att frågan om dylikt förbud äger visst samband med dess utredningsuppdrag. Under sina överväganden kunde kvacksalveriutredningen finna anledning att gå in därpå, ehuru tvekan kunde råda, om insemination kan betecknas som ett utövande av läkarkonsten. Oavsett hur det kunde förhålla sig därmed, är kvacksalveriutredningen böjd för att dela de inseminationssakkunnigas mening att insemination bör få utföras endast av läkare. Utredningen har emellertid ifrågasatt om icke stadgande därom bör meddelas icke i lag om behörighet att utöva läkarkonsten utan i särskild lag liksom fallet är med de bestämmelser, som reglera rätten att utföra kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap. De inseminationssakkunniga anse för sin del, att frågan om förbud för kvacksalvare att utföra insemination äger så nära samband med övriga frågor rörande kvacksalveri att ett sådant förbud närmast har sin plats i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten. Förbudet bör självfallet avse såväl homolog som heterolog insemination. De sakkunniga föreslå en särskild lag om insemination, men det låter sig ej gärna göra att upptaga ett dylikt förbud i denna lag, vilken såsom i det följande anföres i övrigt en-

70 Se framställningen förut s. 49.

dast innehåller bestämmelser rörande heterolog insemination. De sakkunniga anse sålunda, att i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten bör stadgas förbud för annan än läkare att utföra insemination, men finna sig icke böra framlägga något eget förslag i denna riktning. De sakkunniga övergå härefter till frågan, om särskilda bestämmelser böra meddelas rörande läkares befattning med homolog insemination och heterolog insemination på gift kvinna. Medicinalstyrelsen anförde i sin förut omnämnda skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 september 1947 1 ), att det måste vara ett klart allmänintresse att så långt möjligt söka skapa garantier för att såväl homolog som heterolog insemination skedde endast i därför lämpliga fall samt endast efter ingående och sakkunnig prövning av läkare med speciell utbildning för och erfarenhet av ingreppets förutsättningar och tekniska utförande. Medicinalstyrelsen ansåg därför, att en laglig normering borde ske i fråga om såväl homolog som heterolog insemination. Vad angår homolog insemination gäller det för läkaren att avgöra, om utsikt finnes att på denna väg framkalla befruktning, samt att tillse att åtgärden icke sker i sådana fall där medicinskt eller eugeniskt olyckliga följder kunna uppkomma. Åtgärden måste även utföras vid sådan tidpunkt att befruktning kan framkallas samt på sådant sätt att infektion och andra medicinska komplikationer undvikas. Beträffande frågan om homolog insemination bör ske har läkaren sällan anledning att taga hänsyn till andra än rent medicinska och eugeniska omständigheter. Undantagsvis kan dock tänkas, att läkaren måste beakta även sociala eller psykologiska synpunkter. Beträffande de sociala synpunkter, som kunna vara av betydelse i detta sammanhang, må erinras om bestämmelserna om avbrytande av havandeskap och om sterilisering. Enligt 1 § första stycket 2) lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap må havandeskap avbrytas, när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet, och enligt 1 § andra stycket lagen den 23 maj 1941 om sterilisering må en person steriliseras, om han eller hon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt prövas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. Även i andra fall än sådana där nyssnämnda bestämmelser skulle k u n n a tillämpas, kan det tänkas, att homolog insemination bör vägras av sociala eller psykologiska skäl. Åtgärden bör således icke ske, om det för läkaren står klart, att makarna äro olämpliga att handha vårdnaden om barn eller att allvarlig fara finnes för söndring i äktenskapet. Endast sällan torde dock finnas sådana skäl att neka homolog insemination. Däremot 1

Se s. 59.

ställer den prövning som bör ske rörande åtgärdens lämplighet ur medicinska och eugeniska synpunkter ganska stora krav på läkarens kunskaper och omdöme. F. n. är det också i allmänhet endast vissa specialister i gynekologi, vilka utföra homolog insemination. De sakkunniga anse dock icke motiverat, att särskilda kompetenskrav stadgas för rätt att utföra åtgärden. Sådana kompetenskrav gälla i allmänhet ej heller för annan läkarbehandling, även om denna är av kvalificerad art. Det bör ankomma på makarna att avgöra om de vilja vända sig till specialist eller annan läkare för att få homolog insemination utförd, och läkaren bör själv bedöma, om han äger erforderlig kompetens för att åtaga sig behandlingen. De sakkunniga anse ej heller motiverat att söka reglera förutsättningarna för att homolog insemination må äga rum. Beträffande indikationerna och kontraindikationerna för homolog insemination ställs läkaren inför frågor, vilka i stort sett äro av samma slag som de vilka uppkomma i samband med sterilitetsbehandling. De sakkunniga anse därför, att särskilda bestämmelser överhuvud icke böra meddelas rörande läkares befattning med homolog insemination. När gift kvinna begär heterolog insemination, måste läkaren pröva samma slags frågor som enligt det nyss anförda uppkomma även vid homolog insemination. Med hänsyn till den heterologa inseminationens psykologiskt ömtåliga natur bör emellertid läkaren mycket mera ingående än vid homolog insemination söka bedöma, om åtgärden är lämplig ur psykologisk synpunkt. Om psykologiska skadeverkningar av heterolog insemination kunna väntas, beror bl. a. av makarnas personliga egenskaper, och läkaren bör taga särskild hänsyn härtill. Vid heterolog insemination är även valet av sädgivare en svår och ömtålig uppgift för läkaren, och i synnerhet gäller detta om insemination skall ske med en för makarna okänd sädgivare. Då således den prövning som vid heterolog insemination åligger läkaren är svårare och mera vittgående än vid homolog insemination och sterilitetsbehandling, är det vid heterolog insemination av större betydelse än eljest, att prövningen sker omsorgsfullt och att läkaren äger kompetens för uppgiften. Om man bör genom särskilda bestämmelser söka skapa garantier i detta avseende, ha emellertid de sakkunniga funnit tveksamt. Det är ofrånkomligt, att läkarens behandling av ärende om heterolog insemination bygger på ett förtroendeförhållande mellan honom och makarna och liksom vid annan läkarbehandling stöter det vid heterolog insemination på uppenbara svårigheter att ingående reglera förhållandet mellan läkare och patient. De sakkunniga anse dock lämpligt, att vissa frågor om läkares befattning med heterolog insemination regleras, och föreslå en begränsad reglering på detta område. De sakkunniga framlägga förslag till lag om insemination, vilken lag skall äga tillämpning endast å heterolog insemination som läkare utför på 72

gift kvinna. De sakkunniga föreslå, att i denna lag skola upptagas huvud* sakligen vissa bestämmelser rörande läkares befattning med åtgärden. Vidare föreslå de sakkunniga ett tillägg till 2 kap. föräldrabalken i syfte att trygga rättsställningen för det barn, som blir frukten av heterolog insemination. En bestämmelse om skydd för sädgivaren mot att förpliktelser för honom uppkomma gentemot barnet har jämväl upptagits i förslaget till lag om insemination. Vidare ha de sakkunniga haft att taga ställning till vissa speciella frågor, framför allt rörande läkares tystnadsplikt och vittnesplikt angående insemination. Delvis äro dessa frågor gemensamma för homolog och heterolog insemination. De sakkunniga föreslå, att en för homolog och heterolog insemination gemensam bestämmelse om vittnesplikt införes som tillägg till 20 kap. föräldrabalken. Enligt de danska och norska förslagen lämnas homolog insemination helt utanför lagstiftningen. Beträffande läkares befattning med heterolog insemination på gift kvinna föreslå de danska och norska kommittéerna i huvudsak samma reglering som de svenska sakkunniga men förorda på vissa punkter en något avvikande eller mera ingående reglering. Barnets och sädgivarens rättsställning vid heterolog insemination på gift kvinna regleras i de danska och norska förslagen i stort sett lika med det svenska förslaget, men de danska och norska bestämmelserna härom ha utformats något annorlunda, beroende bl. a. på skiljaktigheter i förhållande till det svenska rättssystemet. Sekretessproblemet regleras i de danska och norska förslagen mera ingående än i det svenska förslaget. Bestämmelser i samtliga nu nämnda hänseenden ha av de danska och norska kommittéerna upptagits i förslag till lag om insemination. Det danska men icke det norska lagförslaget innehåller jämväl positiva bestämmelser om insemination på ogift kvinna; härom hänvisas till vad i det följande anföres i samband med de svenska sakkunnigas egen behandling av denna fråga. Det preliminära finska förslaget ansluter sig närmast till de danska och norska förslagen. I det finska förslaget regleras emellertid även läkares befattning med homolog insemination och vidare stadgas i detta förslag förbud mot insemination på ogift kvinna. De danska och norska kommittéerna föreslå ett tillägg till den danska, respektive den norska lagen om äktenskaps ingående och upplösning, avseende reglerna om äktenskapsskillnad. Härtill saknas motsvarighet i de svenska och finska förslagen. Vad angår insemination på ogift kvinna möter liksom beträffande heterolog insemination på gift kvinna i första hand spörsmålet, om åtgärden överhuvud bör användas. I brist på erfarenhetsmaterial är det icke möjligt att mera bestämt ange arten av de fall där ogift kvinna kan önska insemination eller att avgöra vilka sådana fall som äro typiska. De sakkunniga äro i detta hänseende hänvisade till allmänna antaganden. 73

Möjligen k a n det tänkas, att om en ogift kvinna och en m a n sammanleva men på grund av sterilitet icke kunna få barn med varandra, de skulle k u n n a önska insemination med mannens säd. 1 ) Vad angår barnets ställning i dylikt fall torde man kunna utgå från att faderskapet blir fastställt genom mannens erkännande. Även i andra fall k a n måhända tänkas, att en ogift kvinna och en man önska få barn tillsammans genom insemination och att mannen är villig att erkänna faderskapet. 2 ) Då det här emellertid torde gälla sällsynta undantagsfall, vilka f.ö. ej heller ge anledning till särskilda problem, anse de sakkunniga, att hänsyn icke behöver tagas till dem. Av egentligt intresse torde endast vara de fall, där ogifta kvinnor, antingen de aldrig varit gifta eller äro änkor eller frånskilda, önska insemination under förutsättning att rättsligt faderskap ej skall åläggas sädgivaren, d.v.s. i regel med okänd sädgivare. Detta är en särpräglad situation. Ogifta kvinnor erhålla ibland tillstånd att antaga adoptivbarn. Mestadels sker detta i sådana fall, där kvinnan vill adoptera en släktings barn. I övrigt torde möjligheterna för ogifta kvinnor att erhålla adoptivbarn vara små. Tillgången på barn som kunna adopteras är överhuvud mindre än efterfrågan, och av naturliga skäl anses i allmänhet makar mera lämpliga än ogifta till erhållande av adoptivbarn. Klart torde således vara att ogifta kvinnor för tillfredsställande av sina moderskänslor icke kunna anvisas utvägen att taga adoptivbarn. Då ogifta kvinnor få barn i utomäktenskaplig förbindelse, torde detta i allmänhet ske utan kvinnans vilja eller också torde kvinnan ha r ä k n a t med att förbindelsen skulle bli bestående. Även om således dessa fall icke äro jämförliga med den situation, där ogift kvinna önskar insemination, ges i en del sådana fall exempel på att kvinnan vill ensam försörja barnet, och stundom förekommer då även, att hon icke för vederbörande myndigheter uppger faderns namn utan låter barnet antecknas som barn av okänd fader. De fall där ogift kvinna kunde tänkas önska insemination med sädgivare, vilken avses skola vara okänd, skulle vara sådana, där kvinnan absolut vill ha ett barn men finner utvägen med en utomäktenskaplig könsförbindelse med en man omöjlig eller motbjudande. Problemställningen för den ogifta kvinnan är sålunda en annan än den för den gifta kvinnan, som önskar heterolog insemination. Den avgörande skillnaden ligger i barnets ställning, eftersom vid insemination på ogift kvinna barnet icke får vare sig känd biologisk fader eller rättslig fader och i alla officiella sammanhang kommer att hänföras till den kategori av barn utom äktenskap, som icke har känd fader. Ur barnets synpunkt synas betänkligheter tala mot insemination på ogift kvinna; den omständigheten att barnet kommer att sakna fader måste innebära en risk för barnets sunda och lyckliga utveck1 2

74 Jfr ÄRVDABALKSAKKUNNIGAS FÖRSLAG TILL FÖRÄLDRABALK S. 87. J f r det s. 55 not 4 o m n ä m n d a danska rättsfallet.

ling och medför ekonomiskt att barnet får underhålls- och arvsrätt endast i förhållande till modern. Dessa betänkligheter kunna självfallet vara av större eller mindre styrka beroende på kvinnans personliga egenskaper och ekonomiska ställning. De sakkunniga anse för sin del, att skälen mot insemination på ogift kvinna överväga. Framför allt finna de sakkunniga olämpligt, att antalet utomäktenskapliga barn utan känd fader skulle ökas. Å andra sidan anse de sakkunniga ur principiell synpunkt betänkligt att ingripa med ett förbud på detta ömtåliga område. Även utan sådant förbud torde emellertid kunna förutsättas, att liksom hittills synes ha varit fallet läkare skola avböja att utföra åtgärden. De sakkunniga finna därför icke tillräckligt motiverat att överhuvud meddela några bestämmelser om insemination på ogift kvinna. Därest fråga skulle uppkomma om fastställande av faderskapet till barn som avlats vid sådan insemination, får alltså denna fråga utan stöd av särskilda lagregler lösas i rättspraxis. Då emellertid som förut 1 ) anförts de sakkunniga förutsätta, att i lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten skall stadgas förbud för annan än läkare att utföra insemination, bör ett sådant förbud självfallet avse även insemination på ogift kvinna. De danska och norska kommittéerna anse i likhet med de svenska sakkunniga, att förbud icke bör stadgas mot insemination på ogift kvinna. Det preliminära finska förslaget innehåller däremot förbud mot sådan insemination. Den norska kommitténs majoritet 2 ) har, om ock med tvekan, ansett sig böra biträda den svenska ståndpunkten att lämna frågan om åtgärdens användning oreglerad och sammanfattar sin uppfattning sålunda: »Enligt den syn kommittémajoriteten har beträffande önskvärdheten av att ensamma kvinnor få barn genom insemination, kan å ena sidan majoriteten knappast föreslå lagregler som positivt öppna tillgång till insemination på ogift kvinna med säd från en man vilkens anonymitet skall skyddas. Det förutsattes att spörsmålet kan upptagas till ny behandling, om utvecklingen skapar förutsättningar för en mera optimistisk uppfattning rörande utsikterna för att barnet icke skall bli lidande. Å andra sidan är det föga önskvärt att ingripa med förbuds- och straffbestämmelser på detta område. Det finns så mycket mindre skäl att göra detta som problemet om insemination på ogifta kvinnor får anses vara föga aktuellt för närvarande. Majoriteten anser icke sannolikt att insemination här i landet kommer att utföras på ogifta kvinnor även om en eventuell inseminationslag icke innehåller något direkt förbud däremot.» Den danska kommittén föreslår en positiv reglering även beträffande insemination på ogift kvinna och anför därom bl. a. följande. Även om denna J

S . 70 f. Inom den norska kommittén ha biskop Smidt och fru Thoresen reserverat sig m o t majoritetens förslag i dess helhet och hävda, att någon lagstiftning om insemination icke f. n. bör ske beträffande vare sig gift eller ogift kvinna. 2

fråga hittills icke synes ha haft särdeles stor praktisk betydelse och man k a n utgå från att ensamma kvinnor icke heller framdeles skola i större utsträckning begära insemination, torde dock denna form av insemination kunna väntas framdeles bli något vanligare än nu, därest lagen skulle uttryckligen öppna möjlighet till åtgärdens användning. Från denna utgångspunkt har kommittén övervägt tre möjligheter, nämligen att lämna fri tillgång till insemination för ensam kvinna på samma villkor som för gift kvinna, att direkt förbjuda och kriminalisera insemination på ensam kvinna eller att som en medelväg mellan dessa lösningar medge åtgärden endast under vissa förutsättningar. Kommittén har stannat för det sistnämnda alternativet. I likhet med de norska och svenska sakkunniga anser den danska kommittén, att huvudvikten bör läggas vid hänsynen till barnet, och detta föranleder även enligt den danska kommitténs uppfattning, att insemination på ensam kvinna i de flesta fall icke bör tillåtas. Kommittén vågar dock icke utesluta möjligheten att det kan finnas fall, där barnets intresse icke talar mot inseminationen. Kommittén anser därför icke riktigt att föreslå ett generellt förbud; ett sådant förbud skulle bli svårt att genomföra och en kriminalisering av förhållandet skulle antagligen bli illusorisk. Å andra sidan har kommittén på grund av de betänkligheter som normalt kunna antagas finnas mot insemination på ensam kvinna icke velat välja det från norsk och svensk sida föreslagna alternativet att lämna frågan om åtgärdens användning oreglerad. Den danska kommittén föreslår därför en bestämmelse, att insemination må ske på ogift kvinna, när synnerligen viktiga skäl k u n n a anföras för inseminationen och kvinnan finnes väl ägnad att ensam uppfostra och försörja barnet. Bestämmelsen skall tillämpas även å kvinna, vilken är änka eller frånskild, samt å gift kvinna, vilken erhållit hemskillnad eller icke sammanlever med mannen. Avgörandet om de i bestämmelsen angivna förutsättningarna äro uppfyllda ankommer på den läkare, hos vilken insemination begäres och vilken är behörig att utföra åtgärden. I förslaget stadgas, att denne läkare i allmänhet bör samråda med kvinnans vanlige läkare. Angående behörighet att utföra insemination på ogift kvinna och förutsättningarna i övrigt för åtgärdens utförande skola gälla samma regler som vid heterolog insemination på gift kvinna. Härom hänvisas till vad i det följande anföres i samband med redogörelsen för det svenska förslagets huvudgrunder. Beträffande sädgivare vid insemination på ensam kvinna gäller enligt det danska förslaget till lag om insemination, att rättsligt faderskap till det vid inseminationen avlade barnet eller försörjnings- eller bidragsplikt gentemot barnet eller kvinnan icke kan mot sädgivarens vilja åläggas denne, om han lämnat säden för att användas vid insemination i enlighet med lagens bestämmelser. Om sädgivaren frivilligt påtager sig det rättsliga faderskapet, kan emellertid detta fastställas. 76

Förslagets huvudgrunder Läkares befattning med heterolog insemination Till en början vilja de sakkunniga behandla spörsmålet om rätten att utföra heterolog insemination bör förbehållas vissa läkare. I anslutning till de synpunkter medicinalstyrelsen i sin förenämnda skrivelse till Kungl. Maj:t x ) anlagt på frågan om laglig reglering av inseminationsförfarandet föreslog styrelsen, att beträffande såväl homolog som heterolog insemination skulle gälla som huvudregel, att insemination skulle få utföras endast på lasarett eller därmed jämförlig allmän anstalt av specialistkompetent gynekolog, vilken erhållit medicinalstyrelsens tillstånd därtill. Vidare föreslogs att utan hinder härav medicinalstyrelsen skulle kunna medge sådan läkare att utföra åtgärden på annan anstalt, om styrelsen funne detta erforderligt. Vad angår homolog insemination anse emellertid som förut anförts de sakkunniga, att särskilda kompetenskrav ej böra stadgas för rätt att utföra åtgärden. Beträffande heterolog insemination äga däremot de av medicinalstyrelsen anförda synpunkterna större tyngd. Med hänsyn till de svåra bedömningsfrågor av psykologisk natur som uppkomma i samband med heterolog insemination och den speciellt ömtåliga uppgiften att välja sädgivare anse de sakkunniga, att man bör söka skapa garantier för att åtgärden utföres av läkare vilka äro ägnade för uppgiften. Det är ett allmänintresse att heterolog insemination icke sker i olämpliga fall, och enda möjligheten att i någon mån tillgodose detta intresse synes vara att förbehålla vissa läkare rätten att utföra åtgärden. Därigenom vinnes bl. a., att dessa läkare erhålla möjlighet till större erfarenhet av de speciella problemen i samband med åtgärden, vilken under alla förhållanden torde komma att utföras i tämligen få fall. I motsats till medicinalstyrelsen anse emellertid de sakkunniga, att ej beträffande varje läkare bör fordras medicinalstyrelsens tillstånd för att läkaren skall få utföra heterolog insemination. De sakkunniga föreslå i stället som huvudregel, att heterolog insemination skall utföras på lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare med specialutbildning i gynekologi. Sådan läkare är tjänsteläkare och således underkastad strängare ansvar än enskild läkare. Vidare föreslå de sakkunniga att utan hinder av huvudregeln medicinalstyrelsen skall kunna medge viss läkare att utföra heterolog insemination på anstalt som nyss sagts eller på annan anstalt. Även om de sålunda föreslagna bestämmelserna innebära en faktisk begränsning i barnlösa makars tillgång till heterolog insemination, anse de sakkunniga att vägande 1

Se s. 59.

skäl icke kunna anföras häremot, så länge erfarenheterna av åtgärden äro så ringa som de ännu äro. Enligt det danska förslaget får heterolog insemination utföras endast av läkare, vilken godkänts som specialist i gynekologi, eller av annan läkare, vilken sundhedsstyrelsen särskilt bemyndigat därtill. Vidare stadgas, att heterolog insemination skall utföras på stats- eller kommunsjukhus eller på privat sjukvårdsanstalt, som sundhedsstyrelsen särskilt godkänt därtill. Däremot har den norska kommittén på grund av bristen på specialutbildade gynekologer i mera glest befolkade delar av Norge icke velat föreskriva som huvudregel, att heterolog insemination skall utföras av gynekolog, utan föreslår i stället en bestämmelse, att heterolog insemination må utföras endast av sakkunnig läkare, vilken Helsedirektoratet särskilt godkänt därtill. Enligt det norska förslaget skall vidare heterolog insemination utföras på offentligt eller privat sjukhus som Helsedirektoratet särskilt godkänt därtill. Det preliminära finska förslaget ansluter sig beträffande behörigheten att utföra heterolog insemination till det norska förslaget. När makar begära heterolog insemination, gäller det för läkaren först att avgöra, om åtgärden bör äga rum, d.v.s. att pröva förhandenvaron av indikation och kontraindikationer. Användningen av heterolog insemination är emellertid icke, såsom då det gäller sterilitetsbehandling och homolog insemination, av naturliga skäl begränsad till sterilitetsfall. I läkarlitteraturen uttalas, att heterolog insemination kan användas icke endast på medicinsk utan även på eugenisk indikation, men betonas samtidigt, att åtgärdens användning bör begränsas till dessa indikationer. Såsom kontraindikationer för heterolog insemination böra icke endast medicinska och eugeniska omständigheter av samma art som vid sterilitetsbehandling och homolog insemination beaktas, utan här måste tagas hänsyn också till psykologiska och andra förhållanden av mera allmän natur. Det skulle därför kunna ifrågasättas, om icke beträffande heterolog insemination böra meddelas bestämmelser i syfte att hindra en icke önskvärd utvidgning av indikationsområdet samt inskärpa vikten av att även psykologiska och andra kontraindikationer av allmän natur iakttagas. Det torde dock vara uppenbart, att genom sådana bestämmelser, vilka torde böra förenas med ansvarspåföljd, läkarens handlingsfrihet icke kan bindas inom alltför snäva gränser. Vad särskilt angår kontraindikationerna av allmän natur torde vara tydligt, att dessa äro så svårbedömda att i allmänhet icke någon ansvarspåföljd kan anknytas till kravet på att de skola iakttagas. Att i särskilda bestämmelser endast upptaga vissa minimifordringar beträffande läkarens prövning om heterolog insemination bör äga rum, torde icke vara lämpligt, då det därigenom kunde te sig som om en längre gående prövning icke krävdes. De sakkunniga anse därför, att frågan om indikationer och kontraindikationer för heterolog insemination ej bör särskilt regleras. De 78

sakkunniga vilja framhålla såsom självklart, att läkare vid bedömande av en begäran om heterolog insemination bör följa de riktlinjer, vilka vunnit allmänt erkännande i läkarpraxis. I likhet med de svenska sakkunniga anse de danska, finska och norska kommittéerna, att frågan om indikationer och kontraindikationer för heterolog insemination icke kan ingående regleras utan måste i stort sett överlämnas åt läkarens fria bedömande. Emellertid ha dessa kommittéer velat särskilt inskärpa vikten av att eugeniska och sociala kontraindikationer iakttagas samt föreslå vissa bestämmelser härom. Beträffande eugeniska kontraindikationer stadgas i det norska förslaget, att insemination icke må ske, om närliggande fara finnes, att barnet eller dess avkomlingar på grund av arvsanlag kunna komma att lida av allvarliga själsliga eller kroppsliga sjukdomar eller fel. Motsvarande danska och finska bestämmelser överensstämma i huvudsak härmed. Om sociala kontraindikationer stadgas i de danska och norska förslagen överensstämmande, att insemination icke må ske, när kvinnan och hennes make enligt läkarens bedömande sakna förutsättningar att uppfostra barnet tillfredsställande; i det finska förslaget upptages en regel av ungefär samma innehåll. I motiveringen till den sistnämnda bestämmelsen framhåller den norska kommittén bl. a., att hänsyn bör tagas till makarnas personliga förutsättningar, nämligen deras psykiska egenskaper och moraliska vandel, motiven för deras önskan om insemination, förhållandet i äktenskapet och sannolikheten för att barnet skall komma att växa upp i ett harmoniskt hem samt makarnas förmåga att utstå den psykiska påfrestning som inseminationsförhållandet kan tänkas innebära. Frågan, hur läkaren bör gå tillväga vid undersökning rörande indikation och kontraindikationer, lämnas öppen i det svenska förslaget liksom i de övriga kommittéernas förslag. De medicinska och eugeniska förhållanden som äga betydelse måste noggrant undersökas med utnyttjande av så tillförlitliga metoder som möjligt. Vidare är naturligtvis läkaren skyldig att vid ingreppets utförande iakttaga all möjlig omsorg och varsamhet, som erfordras ur medicinsk synpunkt. Beträffande allmänna kontraindikationer, d.v.s. frågan om insemination är lämplig ur sociala och psykologiska synpunkter, är läkaren i huvudsak hänvisad till det personliga intryck han kan få av makarna och de upplysningar dessa lämna om sina förhållanden. Om läkaren finner svårt att själv bedöma de psykologiska förutsättningarna, kan han föreslå makarna att rådgöra med en psykolog eller psykiater, vilken får meddela läkaren sitt intryck. De sakkunniga finna dock icke skäl att som regel fordra ett dylikt förfarande. De sakkunniga anse ej heller motiverat att göra insemination beroende av beslut av flera än en läkare. Vidare må framhållas, att läkaren icke i något fall är skyldig att utföra heterolog insemination. Man måste enligt de sakkunnigas mening 79

utan vidare avvisa tanken på att makar under vissa förhållanden skulle vara berättigade till insemination och skulle kunna få läkares avslagsbeslut omprövat i någon högre instans. Läkaren har således full frihet att neka åtaga sig behandlingen och är icke skyldig uppge skälen för sitt beslut. Om makarna icke blivit övertygade om att insemination icke bör ske, kunna de emellertid vända sig till annan behörig läkare med ny begäran. I det föregående ha de sakkunniga utgått från att för heterolog insemination alltid fordras samtycke av kvinnans make. Det är väl ej uteslutet, att en gift kvinna kan önska få barn genom heterolog insemination, även om maken motsätter sig det, men det skulle strida med såväl makens som barnets intresse, om insemination skedde i sådant fall. De sakkunniga föreslå därför en bestämmelse, att heterolog insemination ej må äga rum, med mindre maken samtyckt därtill. Med hänsyn till den heterologa inseminationens psykologiskt ömtåliga natur är det viktigt, att läkaren förvissar sig om att makens samtycke tillkommit efter moget övervägande. Samtycket har även betydelse för det vid heterolog insemination avlade barnets rättsställning. De sakkunniga föreslå således att i föräldrabalken skall införas en regel, enligt vilken makens samtycke medför att presumtionen att barnet har äktenskaplig börd icke kan rubbas på talan av maken. För att möjliggöra bevisning bör samtycket lämnas under betryggande former. I regel bör makens samtycke i skriftlig form lämnas till läkaren, och i särskilda fall kan även vara lämpligt, att maken i läkarens närvaro bekräftar samtycket. Under alla förhållanden bör läkaren, innan behandling med heterolog insemination börjar, förvissa sig om att giltigt samtycke från maken föreligger. I de danska och norska förslagen stadgas liksom i det svenska förslaget, att för heterolog insemination fordras samtycke av kvinnans make, men enligt det danska förslaget gäller detta endast om kvinnan sammanlever med maken; om kvinnan icke sammanlever med maken, tillämpas det danska förslagets bestämmelser om insemination på ogift kvinna. Tillika föreskrives i de danska och norska förslagen, att begäran om insemination skall ske skriftligen samt att jämväl makens samtycke skall lämnas skriftligen och bekräftas i läkarens närvaro. Enligt det finska förslaget bör begäran om insemination framställas skriftligen av m a k a r n a samt muntligen bekräftas i läkarens närvaro. De svenska sakkunniga ha icke ansett tillräckligt motiverat att meddela bindande sådana föreskrifter. I de danska, finska och norska förslagen stadgas, att begäran om heterolog insemination må göras, endast om båda makarna fyllt 25 år. (Enligt det danska förslaget gäller dock fordran att kvinnans make skall ha uppnått denna ålder, endast om hans samtycke kräves för inseminationen; se ovan.) I såväl Sverige som de övriga länderna gäller denna åldersgräns för rätt att antaga adoptivbarn. Grunden för den sålunda föreslagna bestämmelsen 80

är självfallet, att begäran om heterolog insemination bör prövas, endast om makarna nått tillräcklig psykisk mognad. De svenska sakkunniga anse emellertid, att en bestämd åldersgräns icke ger önskvärd ledning beträffande frågan, när heterolog insemination tidigast bör ske. Då denna fråga även beror av möjligheten att bedöma om steriliteten är varaktig och om äktenskapet kommer att bestå, torde det oftast vara för tidigt att företaga heterolog insemination, om båda makarna endast äro 25 år eller obetydligt äldre. Å andra sidan kan vid åldersskillnad mellan makarna finnas skäl att i vissa fall låta heterolog insemination ske, även om ena maken är något yngre än 25 år. I det svenska förslaget stadgas därför icke någon minimiålder för att heterolog insemination skall få ske. Beträffande valet av sädgivare vid heterolog insemination ställs läkaren inför skilda problem av principiell och praktisk art. Sädgivaren måste ha samtyckt till att hans säd får användas för insemination; om t. ex. säd lämnats för undersökning, får icke utan sädgivarens vilja och vetskap säden användas för insemination. Då denna regel får anses gälla även utan uttrycklig föreskrift därom, har i de sakkunnigas förslag icke upptagits någon sådan föreskrift. Detta har icke heller skett i det danska förslaget, men i de finska och norska förslagen stadgas uttryckligen, att sädgivaren skall ha samtyckt till att säden användes för insemination i enlighet med förslagets bestämmelser. Som sädgivare bör anlitas endast den som har goda fysiska och psykiska egenskaper. Synnerligen viktigt är att hos sädgivaren icke finnes sjukdom eller sjukdomsanlag, som kan överföras på barnet. Sädgivaren bör ej ha mera framträdande särdrag, vilka saknas hos makarna och kunna överföras på barnet. Icke heller sädgivarens psykiska läggning bör vara alltför olik makarnas, då eljest, om barnet ärver denna läggning, kunna uppstå anpassningssvårigheter mellan makarna och barnet. Beträffande synpunkterna på val av sädgivare hänvisas i övrigt till redogörelsen för läkarpraxis. 1 ) Med hänsyn till vissa uttalanden i läkarlitteraturen, att sädgivaren bör ha nått viss ålder, vara gift och ha egna barn, vilja de sakkunniga framhålla, att det måste överlämnas åt läkaren att avgöra, om särskilda sådana krav k u n n a och böra upprätthållas. Valet av sädgivare ingår som ett led i läkarens prövning av medicinska, eugeniska och allmänna kontraindikationer. I enlighet med vad förut anförts beträffande frågan om reglering av indikationer och kontraindikationer anse de sakkunniga, att man ej kan närmare reglera, vad läkaren har att iakttaga vid valet av sädgivare. I förslaget till lag om insemination har endast upptagits en allmän erinran, att det ankommer på läkaren att utse lämplig sädgivare. Den i de danska, finska och norska förslagen upptagna bestämmelsen om 1

Se s. 44—46.

6 — 2276*

eugeniska kontraindikationer gäller självfallet även sädgivaren. I dessa förslag stadgas i anslutning till reglerna om äktenskapshinder vidare, att sädgivaren icke får vara besläktad med kvinnan i rakt upp- eller nedstigande led eller vara hennes bror eller halvbror; enligt det finska förslaget får kvinnan eller sädgivaren ej heller vara den andras broders eller systers avkomling. De svenska sakkunniga anse, att detta får anses följa av läkarens allmänna skyldighet att pröva, om kontraindikationer finnas för åtgärden. 1 ) En särskild fråga gäller, om makarna böra äga rätt att i fall de önska det anvisa en av dem känd person till sädgivare eller om heterolog insemination alltid bör ske med en för makarna okänd sädgivare. I läkarlitteraturen hävdas med så gott som allmän enighet, att läkaren bör för makarna och sädgivaren strängt hemlighålla den andra partens identitet. Det uttalas, att om sädgivaren är känd för makarna, detta medför risk för ogynnsamma psykologiska verkningar, och särskilt framhålles faran att kvinnan kan känslomässigt dragas till sädgivaren. Vidare pekas på möjligheten, att om sädgivaren vet vilka makarna äro han kan röja inseminationen för utomstående. Även om det av dessa skäl synes lämpligast att heterolog insemination sker med en för makarna okänd sädgivare, vilja de sakkunniga dock ej genom en bindande föreskrift utesluta möjligheten att m a k a r n a få anvisa sädgivare. Det kan tänkas, att makarna till sädgivare önska någon, som de känna och vilkens medverkan de själva kunnat utverka. En stark släktkänsla kan föranleda att makarna vilja som sädgivare anlita en släkting till mannen, t. ex. en bror. Det torde böra överlämnas åt läkaren att avgöra, om insemination med en för makarna känd sädgivare bör tillåtas. De sakkunniga anse emellertid, att denna möjlighet bör användas med försiktighet. Insemination med en för makarna känd sädgivare falske, endast om sädgivaren är villig medverka till inseminationen under denna förutsättning. På grund av det anförda föreslå de sakkunniga en bestämmelse, att till sädgivare må utses någon, som makarna anvisat, om han samtyckt därtill. Även i detta fall är naturligtvis läkaren liksom eljest skyldig att pröva, om den som avses till sädgivare är lämplig därtill. I andra fall än sådana där m a k a i n a anvisa sädgivare måste som regel förutsättas, att makarna önska vara okända för sädgivaren och att denne önskar vara okänd för dem. Läkaren bör då vara skyldig att för sädgivaren och makarna hemlighålla den andra partens identitet. I detta hänseende bör icke endast tystnadsplikt åligga läkaren utan denne bör även genom positiva åtgärder sörja för att sädgivaren och makarna icke lära känna den andra partens identitet. De sakkunniga föreslå därför en bestämmelse, att det åligger läkaren att vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att makarna x

82 J f r framställningen förut s. 50.

få vetskap om vem sädgivaren är samt att denne får vetskap om vem kvinnan är. Skyldigheten att hemlighålla sädgivarens och makarnas identitet har stadgats i de berörda parternas intresse. Med bestämmelsen avses därför t. ex. icke att utesluta, att makarna få veta vem sädgivaren är, om denne samtycker därtill. Beträffande sekretessynpunkterna i övrigt hänvisas till den framställning som lämnas därom senare, se nedan s. 89 ff. I det danska förslaget stadgas som huvudregel, att läkaren skall utse sädgivare samt vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att kvinnans, hennes makes eller sädgivarens identitet blir känd för parterna. När särskilda skäl tala därför, kan emellertid en av makarna anvisad sädgivare användas. Enligt det danska förslaget kan insemination även ske med sädgivare, som anvisats endast av ena maken men är okänd för andra maken, om den senare maken samtyckt därtill. Till stöd för den sistnämnda bestämmelsen anför den danska kommittén, att risken för ogynnsamma verkningar av insemination med känd sädgivare skulle bli väsentligt mindre, särskilt om kvinnan ville överlämna åt maken att ensam välja sädgivare. Enligt de finska och norska förslagen får insemination ske endast med sädgivare som är okänd för makarna, och läkaren är alltid skyldig att för makarna och sädgivaren hemlighålla den andra partens identitet. Till stöd härför anför den norska kommittén, att de skäl som i allmänhet tala för full anonymitet i förhållandet mellan makarna och sädgivaren måste anses väga tyngre än makarnas önskan att anlita känd sädgivare, även om för denna önskan kunna finnas respektabla och subjektivt vägande skäl. Det torde oftast vara svårt att finna lämpliga sädgivare. Hur läkaren bör gå tillväga för att anskaffa sädgivare, får han själv bedöma, men uppgiften måste handhavas med omdöme, takt och diskretion. Ibland torde läkaren icke kunna anskaffa någon lämplig sädgivare, och makarnas begäran om insemination kan då icke villfaras, om icke såsom undantagsvis kan ske en av makarna anvisad sädgivare anlitas. Samme sädgivare k a n användas vid insemination på flera kvinnor men bör ej anlitas i alltför många fall. De svenska sakkunniga anse i likhet med de övriga kommittéerna ej erforderligt att meddela restriktiva bestämmelser i detta hänseende. Såsom framgår av redogörelsen för läkarpraxis ha amerikanska läkare i vissa fall förordat insemination med en blandning av makens och främmande sädgivares säd eller med en blandning av flera främmande sädgivares säd. Vad man velat vinna därmed — främst möjlighet att maken tror sig vara, det vid inseminationen avlade barnets fader eller säkerhet för att viss sädgivare ej kan utpekas som barnets fader — är emellertid enligt de sakkunnigas mening ej tillräckligt för att motivera nämnda förfarande. Då förfarandet är ägnat att minska läkarens känsla av ansvar vid valet av sädgivare, anse de sakkunniga, att det ej bör användas.

*

Barnets rättsställning Gällande lagstiftning om äktenskaplig börd och om faderskap till barn utom äktenskap utgår från att barnet avlats vid ett barnets födelse föregånget samlag. Lagstiftningen tager alltså icke hänsyn till att befruktning kunnat åstadkommas på konstlad väg. Tvistefrågor som kunna uppkomma i anledning av den ståndpunkt lagstiftningen sålunda intager måste därför f. n. avgöras av rättspraxis utan stöd av särskilda lagregler. När fråga är om homolog insemination, torde några egentliga olägenheter icke följa av denna lagstiftningens ståndpunkt. Även om reglerna i föräldrabalken om barnets börd utgå från att barnet avlats vid samlag, utgör dock deras ordalydelse intet hinder mot att barn som avlats genom insemination med äkta mannens säd ej endast biologiskt utan även rättsligt sett äro barn i äktenskapet. Den man, som låtit sin hustru undergå homolog insemination, torde alltså knappast med framgång kunna föra en talan om att barnet icke h a r äktenskaplig börd på den grund att barnet — exempelvis till följd av mannens impotens — icke avlats vid samlag mellan makarna. Annorlunda ställer sig saken, då fråga är om heterolog insemination inom äktenskapet. Har barnet avlats genom insemination med säd från en särskild sädgivare, är ju denne och icke äkta mannen den biologiske fadern. Detta förhållande torde äkta mannen kunna åberopa till stöd för en talan om att icke betraktas som rättslig fader. Visserligen synes mycket tala för den av ärvdabalksakkunniga framförda meningen, att ett samtycke från äkta mannen till heterolog insemination i regel får betraktas som ett medgivande att det barn som kan bli frukten härav skall anses ha äktenskaplig börd och att alltså talan å börden icke må föras av mannen. Men man torde icke kunna bortse från att i avsaknad av lagregler skilda meningar kunna göra sig gällande rörande den familjerättsliga ställningen för barn som tillkommit genom heterolog insemination. Enligt de sakkunnigas uppfattning är en sådan ordning icke tillfredsställande. Frågan om börden torde nämligen vara av så stor betydelse, att den icke bör överlämnas åt rättspraxis utan lösas lagstiftningsvägen. Som framgår av det föregående kan inseminationen sägas vara ett led i läkarvetenskapens strävanden att häva sterilitet i äktenskap. Från denna utgångspunkt är det naturligt, att man allmänt ansett att det barn som blir frukten av en heterolog insemination skall betraktas som ett barn i äktenskapet. De sakkunniga dela denna uppfattning. Ha makar i samförstånd låtit insemination äga rum, böra de också gemensamt bära ansvaret för det barn som till följd härav födes i äktenskapet. Avsikten med heterolog insemination är ju, att det barn som avlats genom inseminationen skall så att säga omärkligt smälta in i den äktenskapliga miljön. Den omständigheten att äkta mannen ej är biologisk fader till barnet skall med andra ord betraktas som ovidkommande. I enlighet härmed har tidigare utvecklats, att det för 84

t

alla parter i regel är lyckligast om största möjliga sekretess kan upprätthållas beträffande barnets tillkomst. Med hänsyn härtill är det tydligt att en regel om barnets börd icke kan utformas så, att den för sin tillämpning förutsätter ett fastslående av den omständigheten att barnet avlats genom insemination. Någon särskild kategori av barn som avlats genom insemination — låt vara med samma rättsställning som barn i äktenskap — torde sålunda ej böra tillskapas. Lagbestämmelserna böra i stället utformas på sådant sätt att barnet automatiskt blir likställt med barn i äktenskap. Att barnets rätta börd sålunda fördöljes kan visserligen sägas innebära ett avsteg från grundsatsen i gällande lagstiftning att det biologiska och rättsliga faderskapet om möjligt böra sammanfalla. Denna följd torde emellertid icke kunna undvikas. Någon särskild lagbestämmelse som bekräftar de sakkunnigas uppfattning i ovannämnda hänseende torde dock icke vara erforderlig. Den i 1 kap. 1 § föräldrabalken givna regeln att barn skall anses ha äkta börd om det fötts under äktenskapet eller å sådan tid efter dess upplösning att barnet kan vara avlat dessförinnan täcker den givna situationen. Frågan under vilka förutsättningar den legala presumtionen om äktenskaplig börd må brytas är ingående reglerad i 2 kap. föräldrabalken. Presumtionen kan hävas endast genom att i särskild rättegång fastslås, att barnet saknar sådan börd. Dylik talan om presumtionens hävande kan föras allenast av mannen i äktenskapet eller, om han är död, hans arvingar eller ock av barnet. Talerätten för mannen eller hans arvingar är begränsad genom vissa preskriptionsfrister. Mannen må vidare ej tala å börden om han, sedan han fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid då barnet kan vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt. För arvingarnas del gäller, att talerätten är utesluten så snart mannen efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt. 4 § i kapitlet innehåller bestämmelser om vad som kräves för att en talan om presumtionens hävande skall kunna vinna bifall. Enligt paragrafen må sådan talan ej bifallas med mindre det är utrett att modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller ock, på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet, det eljest kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader. Dessa lagregler böra nu kompletteras så att presumtionen om äktenskaplig börd för barn som avlats genom heterolog insemination med mannens samtycke ej kan hävas på talan av mannen. Utgångspunkten för en lagregel med detta syfte bör självfallet sökas i just den omständigheten att mannen samtyckt till åtgärden. Detta samtycke måste nämligen anses innebära, att mannen åtagit sig det rättsliga faderskapet till det barn som kan komma att avlas vid inseminationen. Genom samtycket får han med andra ord anses ha själv avskurit sig från möjligheten att åberopa det förhållandet att 85

han ej, biologiskt sett, är barnets fader. I enlighet härmed torde den tilltänkta lagregeln kunna utformas så att därigenom mannen hindras att överhuvud tala å börden. En bestämmelse med angiven innebörd — som alltså ansluter till det nuvarande stadgandet att ett av mannen efter erhållen kännedom om hustruns otrohet och efter barnets födelse avgivet erkännande av barnet såsom sitt utesluter talerätten — bör intagas i 2 kap. föräldrabalken. Tydligt är att om mannen på detta sätt är betagen möjligheten att tala å börden detsamma bör, i den händelse mannen avlidit, gälla hans arvingar. Självfallet är det i regel svårt eller ogörligt att föra bindande bevisning om att ett barn avlats genom insemination. Här möta motsvarande bevissvårigheter som vid faderskapsbevisning i övrigt rörande frågan om visst samlag lett till befruktning. Man nödgas därför även när det gäller insemination taga hjälp av en särskild presumtionsregel. Det måste presumeras att inseminationen medfört befruktning med mindre motsatsen kan hållas för viss. Bestämmelserna om inskränkningar i mannens och hans arvingars talerätt ha utformats i enlighet härmed. Om sålunda den äkta man som samtyckt till heterolog insemination icke bör kunna fritaga sig från det rättsliga faderskapet till barn som avlats vid inseminationen, följer emellertid icke därav, att barnet skall vara uteslutet från möjlighet att få sin biologiska börd fastslagen. Barnet — som ju icke kunnat samtycka till inseminationen — kan tänkas ha intresse härav liksom ett barn, för vilket presumtionen om äkta börd eljest gäller, kan önska få fastslaget att det avlats i en utomäktenskaplig förbindelse. De sakkunniga k u n n a icke finna annat än att ett inseminationsbarn bör ha samma möjligheter som annat barn för vilket presumtionen om äkta börd gäller att föra talan om presumtionens hävande. De danska och norska kommittéerna ha i likhet med de svenska sakkunniga ansett, att särskilda bestämmelser böra meddelas om barnets rättsställning vid heterolog insemination. I de danska och norska reglerna om äktenskaplig börd finnas emellertid i förhållande till det svenska rättssystemet vissa skiljaktigheter, vilka måste inverka på bestämmelsernas utformning. Enligt dansk rätt kan talan om ett under äktenskap fött barn har äktenskaplig börd väckas av mannen, barnets moder, barnet eller dess förmyndare. Någon tidsfrist härför är emellertid icke stadgad och frågan om barnets börd kan prövas även i annan rättegång, t. ex. som prejudiciell fråga i arvstvist efter mannen. Enligt norsk rätt kan endast mannen väcka talan om barnets börd, vilket skall ske inom sex månader efter det han fick kunskap om barnets födelse. Det är tveksamt, om enligt norsk rätt frågan om barnets börd kan prövas prejudiciellt i annan rättegång; den norska kommittén uttalar att norska domstolar sannolikt icke skulle anse sådan prövning utesluten. Med den utgångspunkt dansk och norsk rätt sålunda 86

erbjuder har regeln om inseminationsbarns rättsställning icke kunnat utformas med tanke endast på den särskilda talan om barnets börd (statustalan) som kan föras av vissa taleberättigade. Regeln har i stället måst konstrueras som en bestämmelse om bevispresumtion avsedd att tillämpas såväl vid sådan talan som i andra fall. I sak innebära de på danskt och norskt håll föreslagna bestämmelserna liksom den föreslagna svenska regeln, att om heterolog insemination skett med makens samtycke, barnet icke kan på talan av maken förklaras för utomäktenskapligt. Enligt det norska förslaget kan detta icke heller ske på talan av barnet eller någon annan. Enligt det danska förslaget kan barnet förklaras för utomäktenskapligt, om detta är av avgörande betydelse för barnet; talan därom kan väckas endast av barnet eller om det är omyndigt av modern med samtycke av en för barnet särskilt utsedd god man. I det finska förslaget regleras barnets rättsställning överensstämmande med det norska förslaget. De danska, finska och norska bestämmelserna om barnets rättsställning föreslås skola intagas i lagen om insemination. Sädgivarens rättsställning Av konstruktionen, att äkta mannen skall betraktas som rättslig fader till barn som avlats vid heterolog insemination med hans samtycke, följer att den man som lämnat säd till inseminationen icke skall komma i något rättsligt familjeförhållande till barnet. Att det biologiska faderskapet sålunda skjutes åt sidan står helt i överensstämmelse med inseminationsinstitutets syfte att häva barnlöshet i äktenskap. Sädgivarens frihet från förpliktelser i detta hänseende synes böra fastslås genom en särskild lagbestämmelse. — Skyddet för sädgivaren bör emellertid icke rimligen sträcka sig utanför det lagreglerade området. Bestämmelsen om sädgivarens frihet från rättsligt faderskap har intagits i den särskilda lagen om insemination och gäller icke utanför lagens område. Den som för insemination lämnat säd till annan än läkare bör icke utan vidare få åtnjuta den i lagen stadgade befrielsen från faderskapet. Sädgivarens ställning i dylika fall blir till följd härav att bedöma enligt allmänna rättsgrundsatser; härom hänvisas till specialmotiveringen, se nedan s. 102. Den föreslagna lagbestämmelsen skall vidare icke utesluta att sädgivaren genom sådant erkännande som avses i 3 kap. 4 § föräldrabalken frivilligt påtager sig faderskapet för barnet. Beträffande frågan huruvida känd sädgivare skall kunna anlitas hänvisas till framställningen ovan s. 82. — Frågan om sädgivarens anonymitet i övrigt behandlas i det följande, se nedan s. 89 ff. Enligt dansk och norsk rätt fordras för fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap strängare bevisning om faderskapet än enligt 87

svensk rätt men i övrigt kan under vissa förutsättningar underhållsskyldighet gentemot barnet (bidragsplikt) åläggas den eller dem som haft samlag med modern under konceptionstiden. De danska och norska kommittéerna utgå från att det i nuvarande rättsläge åtminstone i vissa fall torde vara möjligt att ålägga sädgivare vid heterolog insemination rättsligt faderskap eller bidragsplikt. På grund härav stadgas i de danska och norska förslagen till lag om insemination överensstämmande, att den som lämnat säd för att användas till insemination i enlighet med lagen, icke har försörjnings- eller bidragsplikt gentemot barnet eller dess moder och att icke heller i övrigt uppstår något rättsligt familjeförhållande mellan honom och barnet. Även det finska förslaget innehåller en liknande bestämmelse. I det danska förslaget upptages vidare en regel av innehåll att, om det fastslagits att ett genom heterolog insemination avlat barn icke har äktenskaplig börd, sädgivaren kan frivilligt påtaga sig faderskapet. Den norska kommittén anför att detta får anses gälla utan att uttrycklig föreskrift därom behöver meddelas. Bör heterolog insemination utan makens samtycke grunda rätt till äktenskapsskillnad? Skulle heterolog insemination ske utan makens samtycke, torde denne äga rätt till hemskillnad enligt 11 kap. 2 § giftermålsbalken men däremot torde enligt gällande regler maken icke vara berättigad att omedelbart erhålla äktenskapsskillnad. 1 ) Enligt förslaget till lag om insemination må emellertid heterolog insemination ej äga rum, med mindre maken samtyckt därtill. Heterolog insemination utan makens samtycke kan således äga rum, endast om åtgärden sker i strid med förslagets bestämmelser eller om den såsom möjligen kan tänkas utföres utan medverkan av läkare. De sakkunniga anse ej tillräckligt motiverat att för dessa undantagssituationer införa en särskild regel om äktenskapsskillnad, även om i vissa sådana fall skäl kunna anföras för att maken bör omedelbart vara berättigad därtill. Enligt de sakkunnigas mening bör makens intresse att i dylika fall kunna åvägabringa äktenskapets upplösning anses tillbörligen tillgodosett genom möjligheten att enligt gällande regler erhålla äktenskapsskillnad efter ett års hemskillnadstid. Även enligt dansk och norsk rätt torde, om heterolog insemination sker utan makens samtycke, denne vara berättigad till hemskillnad men icke omedelbart äga erhålla äktenskapsskillnad. För att endera maken efter hemskillnad skall vara berättigad till äktenskapsskillnad fordras emellertid enligt dansk och norsk rätt att längre tid förflutit efter hemskillnadsdomen än enligt svensk rätt; denna tid är enligt dansk rätt två år och sex månader 1

88 Se framställningen förut s. 49.

samt enligt norsk rätt minst två år. De danska och norska kommittéerna föreslå en särskild regel om rätt för mannen att omedelbart erhålla äktenskapsskillnad, när hustrun utan hans samtycke låtit sig insemineras med säd från annan man. En dylik rätt har dock icke ansetts böra stadgas för alla sådana fall utan föreslås gälla endast om hustrun blivit havande till följd av inseminationen. En bestämmelse härom föreslås skola införas i den danska lagen den 30 juni 1922 om äktenskaps ingående och upplösning och i den norska lagen den 31 maj 1918 om ingående och upplösning av äktenskap.

Tystnadsplikt och journalföring Att bevara hemligheten om barnets börd ter sig i allmänhet som en huvudfråga vid heterolog insemination. Därmed är icke sagt att icke barnet —- i vart fall när det uppnått mogen ålder — bör kunna få reda på sanningen om sin börd; men det bör obetingat ligga i föräldrarnas hand att avgöra om eller när detta skall ske. För utomstående bör alltså det verkliga förhållandet icke uppenbaras. Därom torde knappast råda delade m e ningar. Det viktigaste skyddet mot obehörig insyn i detta hänseende måste antagas ligga i möjligheterna att genomföra inseminationen under sådana yttre former och betingelser att obehöriga hållas på avstånd. Enligt de sakkunnigas mening böra betydande garantier för att detta syfte skall kunna uppnås anses vara skapade genom de sakkunnigas förslag, att heterolog insemination skall få utföras endast på anstalt och av en liten krets specialister. Detta hindrar givetvis ändock icke, att man bör undersöka huruvida icke vikten av att iakttaga förtegenhet om företagna inseminationer bör särskilt inskärpas genom regler om tystnadsplikt. I detta sammanhang bör även undersökas behovet av sådana regler beträffande homolog insemination. Föreskrifter om tystnadsplikt för läkare och annan sjukvårdspersonal finnas i gällande lagstiftning. Sålunda åvilar en generell tystnadsplikt läkare enligt 60 § läkarinstruktionen, vari föreskrives att läkare ej må yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat eller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst. För sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal har medicinalstyrelsen den 21 j u n i 1935 utfärdat ett cirkulär, i vilket styrelsen inskärper vikten av att den som yrkesmässigt utövar sjukvård ej i oträngt mål yppar vad han på grund av sin befattning, anställning eller yrkesutövning erfarit angående patients sjukdomsförhållanden eller enskilda angelägenheter i övrigt. Statligt eller kommunalt anställd läkare eller sjuksköterska, som bryter mot den tystnadsplikt som sålunda gäller, är underkastad straff enligt 25 kap. 3 § strafflagen. Brott mot tystnadsplikt, begånget av 89.

annan läkare eller sjuksköterska, kan straffas, beträffande läkare enligt 61 § läkarinstruktionen och beträffande sjuksköterska enligt kungörelse den 18 maj 1951 (nr 236). Beträffande inseminationsärenden lära läkare och sjuksköterskor på grund av dessa bestämmelser vara skyldiga att hemlighålla å vem insemination utförts eller av vem insemination begärts samt vid heterolog insemination vem som är sädgivare. I 36 kap. 5 § rättegångsbalken finnes vidare en föreskrift, att läkare eller hans biträde ej må höras som vittne angående något, som på grund av deras ställning förtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill. Enligt de sakkunnigas mening måste ifrågavarande allmänna bestämmelser om tystnadsplikt i stort sett anses vara lämpligt avvägda även med hänsyn till inseminationsfallen. Emellertid har den ovannämnda bestämmelsen om vittnesplikt i 36 kap. 5 § rättegångsbalken ansetts rimligen böra kompletteras med föreskrifter som möjliggöra läkarens och hans biträdens hörande i mål angående inseminationsbarns börd, och dessa föreskrifter böra gälla även barn vilka tillkommit genom homolog insemination. Läkarens och hans biträdens vittnesmål måste nämligen — vid sidan av den skriftliga bevisning som läkarjournalen innefattar — i regel antagas vara de enda bevismedel om inseminationen som stå till buds i mål om äktenskaplig börd, däri från någondera sidan göres gällande att barnet är frukten av insemination. Vad angår heterolog insemination bör emellertid vittnesplikten för läkaren eller hans biträden icke omfatta faktum varigenom röjes vem sädgivaren är, med mindre alla berörda samtyckt därtill. På detta sätt torde sekretessynpunkterna vara tillbörligen tillgodosedda. De sakkunniga ha härutöver övervägt att föreslå en regel om tystnadsplikt riktad mot alla som få kännedom om heterolog insemination, därunder inbegripna även makarna och sädgivaren. Rent moraliskt är det all anledning att reagera mot förtal och löst prat på detta område där stora mänskliga intressen stå på spel. Emellertid skulle i förhållandet mellan makarna och barnet en absolut förbudsregel av nu angivet slag uppenbarligen gå för långt, då åtminstone i vissa fall skäl kan finnas för att barnet av föräldr a r n a får veta sanningen om sin börd. Även i övrigt skulle säkerligen effektiviteten av en dylik allmän lagbestämmelse om tystnadsplikt bli mycket ringa. De sakkunniga ha därför icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå en sådan bestämmelse. Kännedom om företagen insemination kan utom genom människors tal spridas även genom skriftliga handlingar —framför allt läkarjournaler och andra anteckningar av läkare — som upprättats angående inseminationen. Man står härvid inför ett avvägningsspörsmål, där det gäller att beakta å ena sidan intresset att i vissa fall kunna föra bevisning om barnets verkliga börd och å andra sidan sekretessynpunkterna. Denna avvägning måste taga 90

sikte både på handlingarnas innehåll och på deras tillgänglighet för de av inseminationen berörda personerna och för allmänheten. Enligt 23 § 1 mom. 13) och 49 § sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045) åligger det lasaretts- och sjukstugeläkare att föra sjuk- och operationsjournaler. I dessa journaler, av vilka den förra avser endast personer intagna för sluten vård, antecknas tämligen kortfattade uppgifter om den sjuke och sjukdomens art. I praxis föras emellertid vid sidan härav s. k. specialjournaler, som innehålla utförligare uppgifter om den behandlades person, sjukdomen och behandlingen. Provinsialläkare och stadsläkare åligger att föra journal enligt 38 och 48 §§ läkarinstruktionen. Beträffande privatläkares journaler finnas inga författningsföreskrifter. Det lär också stå tjänsteläkare fritt att föra andra journaler än de här ovan nämnda. Några särbestämmelser om inseminationsbehandling finnas icke. Här — liksom vid annan läkarvård — lämnar alltså det gällande systemet stor frihet åt läkaren i fråga om journalföringen. Det torde vara lämpligast, att insemination icke antecknas i de i nyssnämnda författningsbestämmelser föreskrivna journalerna. Om särskild föreskrift därom skulle anses erforderlig, kan medicinalstyrelsen meddela sådan föreskrift. Däremot böra erforderliga anteckningar om insemination göras i specialjournal. Vad nu sagts bör gälla såväl homolog som heterolog insemination. Huruvida beträffande heterolog insemination sädgivarens namn skall antecknas eller icke, är överlämnat åt läkarens fria avgörande. Vad härefter angår frågan om läkarjournalernas tillgänglighet för speciellt intresserade och för allmänheten gäller följande. På grund av bestämmelser i 14 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar må — bortsett från vissa undantagsfall, som här torde sakna intresse — på sjukhus eller hos tjänsteläkare förvarade handlingar i ärenden rörande sjukvård såvitt angår enskilds personliga förhållanden icke utan hans samtycke utlämnas till annan tidigare än 70 år efter handlingens datum. Insemination — även heterolog sådan — torde i detta sammanhang vara att hänföra till »sjukvård». I praktiken torde därför samtycke till utlämnandet krävas av alla dem vilkas intresse beröres av handlingen, d. v. s. båda makarna, barnet och vid heterolog insemination sädgivaren, om dennes identitet framgår av handlingen. Beträffande privatläkares skyldighet att på begäran av enskild utlämna journal eller andra anteckningar om insemination torde gälla samma regler som för hans tystnadsplikt. Detta lär innebära, att icke heller en privatläkare äger utlämna journal, som innehåller anteckningar om insemination, med mindre samtliga av anteckningen berörda lämna sitt samtycke härtill. I fråga om företeende av handling i rättegång -— s. k. editionsplikt — finnas särskilda regler; se 38 kap. 2 och 8 §§ rättegångsbalken samt 38 § nyssnämnda lag den 28 maj 1937. Av dessa bestämmelser framgår att be91

träffande privatperson — och således även privatläkare — skyldigheten att förete handling sammanfaller med vittnesplikten. Med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om vittnesplikt blir således en privatläkare skyldig att på begäran i mål om äktenskaplig börd, däri göres gällande att ett barn är frukten av insemination, förete sina journaler i den mån av dessa icke framgår vem som är sädgivare vid heterolog insemination. Innehåller däremot journalanteckningen uppgift om vem sädgivaren är, kan handlingen ej i sin helhet åberopas som bevis i målet, försåvitt icke sädgivaren samtycker därtill. De uppgifter handlingen i övrigt innehåller kunna då företes genom utdrag ur handlingen eller genom särskilt för ändamålet utfärdat intyg. Vad angår handlingar om insemination, vilka förvaras på sjukhus eller hos tjänsteläkare, är det domstolen som förordnar om handlingens företeende. Förordnande må meddelas om icke handlingens innehåll är sådant, att utfärdaren icke äger vittna därom. Resultatet härvidlag blir alltså detsamma som när fråga nyss var om privatläkares journal, d. v. s. handlingen skall framläggas i mål om inseminationsbarns börd, såvitt icke en främmande sädgivares anonymitet därigenom röjes. Regler om förvaring av läkarjournaler äro meddelade endast för vissa speciella fall, som här sakna intresse. Någon författningsenlig skyldighet för läkare att förvara journaler och andra anteckningar under lås eller eljest så, att de icke kunna åtkommas av obehöriga, finnes alltså icke. De principer som sålunda nu gälla om innehållet i journaler och andra läkaranteckningar samt om deras åtkomlighet för intresserade och för allmänheten ha av de sakkunniga ansetts kunna godtagas även med hänsyn till inseminationsfallen. När de sakkunniga genom den föreslagna nya 2 a § i 20 kap. föräldrabalken öppna möjlighet att i mål om äktenskaplig börd höra läkare och deras biträden såsom vittnen angående insemination, kunde visserligen konsekvensen synas bjuda, att särskilda regler gåves även för att säkra skriftlig bevisning om skedd insemination. När heterolog insemination utföres på sjukhus av tjänsteläkare, lär emellertid kunna förväntas att den praxis, som utbildat sig om förande av special journal i allmänhet, kommer att medföra, att erforderliga anteckningar också om inseminationen göras och bevaras. Och med de sakkunnigas förslag kommer heterolog insemination endast undantagsvis att utföras annorledes än på sjukhus av tjänsteläkare. Om annan läkare erhåller medicinalstyrelsens tillstånd att utföra insemination på statligt eller kommunalt sjukhus, kan medicinalstyrelsen vid tillståndets meddelande föreskriva, att specialjournal skall föras över behandlingen samt att journalen skall överlämnas till sjukhuset för att bevaras i sjukhusets arkiv; se 2 § tredje punkten i de sakkunnigas förslag till lag om insemination. Även beträffande homolog insemination torde kunna förutsättas, att om åtgärden utföres av tjänsteläkare, specialjournal föres och bevaras som allmän handling. Behovet att säkra

skriftlig bevisning om homolog insemination torde icke vara så starkt, att särskilda anordningar i detta syfte behöva vidtagas i det fall att åtgärden utföres av icke-tjänsteläkare. Frågan huruvida vid heterolog insemination sädgivarens namn skall antecknas i journalen eller icke synes tveksam. Givet är att anonymiteten regelmässigt måste antagas vara bättre skyddad, därest sådan anteckning icke sker, även om man icke får förbise, att såväl gällande sekretessbestämmelser som ock den särskilda regeln i 4 § andra stycket sista punkten i den föreslagna lagen om insemination innebära garantier för att sädgivarens namn — därest det förekommer i inseminationsjournalen — icke röjes för obehöriga. Vissa skäl kunna onekligen anföras för att namnet på sädgivaren bevaras. I en del situationer, t. ex. om sinnessjukdom eller andra själsliga svårigheter hos inseminationsbarnet uppkomma, måste det vara av betydelse att kunna fastställa herediteten. Det kan då vara fördelaktigt, att anonymiteten icke drivits så långt att det för framtiden blir alldeles uteslutet att klarlägga, vem som är den naturlige fadern till inseminationsbarnet. Å andra sidan kan självfallet sädgivaren vilja ha garantier för att hans namn icke antecknas. Även andra skäl tala säkerligen för att det i möjligaste mån skall definitivt sörjas för sädgivarens anonymitet, när systemet med okänd sädgivare begagnas. De sakkunniga ha funnit det vara riktigast att i denna del lämna u t r y m m e för läkaren att handla som han finner lämpligast i det särskilda fallet. Frågan om sädgivarens namn skall antecknas i journalen eller icke har därför lämnats oreglerad. Vad slutligen angår förvaring av journaler och andra läkaranteckningar om insemination måste givetvis iakttagas, att dessa förvaras så att de icke kunna åtkommas av obehöriga. Ur den synpunkten torde det vara lämpligt att på sjukhus föra särskild specialjournal om insemination och förvara denna under lås. De sakkunniga utgå emellertid från att även i denna del särskilda författningsföreskrifter skola visa sig obehövliga. Äkta mannens skriftliga samtycke till heterolog insemination bör biläggas journalen. Det torde vara lämpligt att anteckna sädgivarens blodgruppsegenskaper. Att ha en anteckning härom bevarad kan nämligen vara värdefullt, om i en eventuell bördsprocess göres gällande att barnet icke avlats vid inseminationen utan vid samlag med en tredje man. Såsom framgår av det anförda äro åtskilliga delvis ganska besvärliga frågor förbundna med sekretessen kring läkarjournaler och andra läkaranteckningar om insemination, särskilt den heterologa inseminationen. De sakkunniga ha för sin del ansett, att dessa frågor böra kunna lösas i praxis utan stöd av särskilda föreskrifter. Om emellertid i en framtid sådana föreskrifter skulle visa sig erforderliga, bör möjlighet finnas för Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar att meddela erforderliga bestämmelser. Bemyndigande härtill har intagits i 7 § lagen om insemination. 93

Mellan de nordiska kommittéerna råder enighet om nödvändigheten av sekretess omkring insemination och den omfattning, i vilken sekretess bör upprätthållas. Sekretessfrågorna regleras emellertid i de danska och norska förslagen mera ingående än i det svenska förslaget. I 8 § danska förslaget stadgas, att envar skall iakttaga tystnad om vad han erfarit rörande en insemination. Den danska kommittén har emellertid icke ansett möjligt att straffbelägga varje överträdelse av denna bestämmelse. I 10 § danska förslaget stadgas straff för överträdelse av tystnadsplikten endast för den som under utövande av yrke (ved ud0velsen av sit hverv) fått kunskap om en insemination. I motiveringen härtill anföres, att straffbestämmelsen avser läkare eller annan, som på grund av sin tjänst fått kunskap om insemination, däribland sjukhuspersonal eller personal anställd hos läkare, även om denna personal icke medverkat vid inseminationens utförande. I vissa andra fall kan överträdelse av den i 8 § stadgade tystnadsplikten straffas enligt en bestämmelse i danska strafflagen om förbud att lämna offentliga meddelanden om en persons privata förhållanden. I 8 § norska förslaget stadgas, med straffsanktion i 9 §, tystnadsplikt av samma omfattning som den i 10 § danska förslaget straff sanktionerade tystnadsplikten. Tystnadsplikten enligt det norska förslaget gäller vad någon i egenskap av läkare eller på grund av sin ställning (»i stillings medf0r») fått kunskap om angående en insemination. Även i norska strafflagen finnes en bestämmelse om förbud att lämna offentliga meddelanden om en persons privata förhållanden, enligt vilken bestämmelse envar torde kunna straffas för dylikt meddelande rörande insemination. I 8 § norska förslaget stadgas vidare i huvudsak överensstämmande med det svenska förslaget om tillägg till 20 kap. föräldrabalken, att läkare eller annan som har tystnadsplikt rörande insemination utan hinder därav kan höras i rättstvister rörande barnets familjerättsliga ställning samt att även skriftliga handlingar rörande insemination kunna företes som bevis i dylika rättstvister. Då enligt dansk rätts allmänna regler tystnadsplikten för läkare ej hindrar att läkaren höres som vittne, har i det danska förslaget ej upptagits någon motsvarighet till nyssnämnda stadgande. I det finska förslaget regleras hithörande frågor överensstämmande med det norska förslaget. Beträffande journalföringen och därmed sammanhängande frågor anlägga de danska och norska kommittéerna i huvudsak samma synpunkter som de svenska sakkunniga. Icke heller de danska och norska kommittéerna anse att dessa frågor böra närmare regleras i lagen om insemination. Även de danska och norska förslagen innehålla bemyndigande för administrativ myndighet att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen. Medan de svenska sakkunniga utgå från att särskilda sådana föreskrifter rörande hithörande frågor icke tillsvidare erfordras, förorda emellertid de danska och norska 94

kommittéerna att tillämpningsföreskrifter ineddelas angående bl. a. skyldighet för läkare att sända meddelanden om utförda inseminationer till central myndighet (i Danmark sundhedsstyrelsen och i Norge Helsedirektoratet). För att tillvarataga sekretessen föreslå de danska och norska kommittéerna, att i dessa meddelanden icke makarnas namn utan endast deras initialer och födelsedatum utsättas. Äkta mannens skriftliga samtycke till inseminationen och eventuellt även hustruns skriftliga begäran böra i förseglat konvolut fogas vid meddelandet; dessa handlingar böra innehålla fullständiga uppgifter om makarnas identitet. De icke förseglade meddelandena skola innehålla uppgifter om tidpunkten för utförda inseminationer, indikationerna och behandlingssättet samt upplysning om havandeskap inträtt; eventuellt böra även kvinnans och sädgivarens blodgruppsegenskaper antecknas. Sädgivares identitet får icke framgå av meddelandena. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten avses tjäna flera syften. Den skall möjliggöra för den centrala myndigheten att följa inseminationspraxis och det anses även värdefullt att uppgifterna kunna läggas till grund för vetenskaplig bearbetning. För dessa ändamål behöva icke de förseglade uppgifterna om makarnas identitet tagas i anspråk. Särskilt den norska kommittén fäster vidare stor vikt vid att uppgifterna skola kunna användas som bevis i rättstvister om barnets börd. Den norska kommittén anför, att risken för att barnet på grund av bevissvårigheter skall gå miste om sina lagliga rättigheter, t. ex. till arv efter mannen, är störst om tvist därom uppkommer sedan längre tid förflutit efter inseminationen, t. ex. efter det även modern avlidit. Då i regel barnet får förutsättas sakna vetskap om inseminationen, kan barnet icke skaffa fram bevisning genom att vända sig till den läkare som utfört inseminationen. Även eljest kunna bevissvårigheter uppstå, t. ex. om läkaren avlidit eller om hans minne sviker honom och hans journalanteckningar äro borta. I dylikt fall skulle genom de hos den centrala myndigheten förvarade meddelandena om utförda inseminationer kunna utrönas, om insemination skett å barnets moder, och i förekommande fall skulle domstolen från myndigheten kunna infordra uppgifterna rörande insemination å modern. Även de förseglade handlingarna innehållande bl. a. mannens skriftliga samtycke skulle då tillhandahållas domstolen. Hos den centrala myndigheten skulle meddelandena om utförda inseminationer sammanföras i ett kartotek, ordnat som register efter mannens initialer. Kartoteket skulle ej vara tillgängligt för allmänheten. På begäran av enskilda skulle det k u n n a tagas i anspråk endast i rättstvister rörande inseminationsbarns rättsställning. De danska och norska kommittéerna anse ej påkallat att ur andra än nu anförda synpunkter anordna offentlig registrering rörande utförda inseminationer. Den danska kommittén avvisar sålunda ett i Danmark framfört förslag om registrering av inseminationsbarn i syfte att den biologiska 95

släktskapen mellan barnet och sädgivaren skulle beaktas vid prövningen av äktenskapshinder. De svenska sakkunniga anse, att huvudsyftet med den av de danska och norska kommittéerna föreslagna registreringen lämpligare vinnes genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen, att läkare vilken utför insemination alltid skall föra special journal, vilken bevaras som allmän handling. Risken att mannen eller hans arvingar kunna föra talan om barnets börd sedan lång tid förflutit efter inseminationen, är enligt svensk rätt mycket ringa. Sådan talan skall av mannen som regel väckas inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse, och om mannen försuttit tid till talan, äro även arvingarna avskurna från möjligheten att klandra barnets äktenskapliga börd. För att man skall veta i vilken omfattning insemination sker eller h u r u inseminationspraxis utvecklar sig, kan det emellertid vara lämpligt att medicinalstyrelsen erhåller vissa uppgifter om utförda inseminationer. Möjligen kan det vara tillräckligt att styrelsen på frivillighetens väg anskaffar sådana uppgifter eller också kan uppgiftsskyldighet i erforderlig omfattning åläggas läkare. Straffbestämmelser m. m. Straffsanktion erfordras beträffande vissa av bestämmelserna i lagen om insemination, nämligen föreskrifterna i 2 § att insemination må utföras endast på anstalt av vissa läkare, stadgandet i 3 § att samtycke fordras av kvinnans make samt regeln i 4 § andra stycket andra punkten att läkaren i där avsedda fall skall hindra att makarna och sädgivaren få vetskap om den andra partens identitet. Då de sakkunniga förutsätta att straffsanktionerat förbud för annan än läkare att utföra insemination upptages i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten, böra de särskilda straffbestämmelserna i lagen om insemination äga tillämpning endast å läkare. Om tjänsteläkare bryter mot bestämmelserna i lagen om insemination, bör han straffas för ämbetsbrott enligt 1 § (tjänstemissbruk), 3 § (brott mot tystnadsplikt) eller 4 § (tjänstefel) i 25 kap. strafflagen. Vanligen torde endast 3 eller 4 § kunna tillämpas. Normalstraffet enligt det förra lagrummet är suspension eller avsättning och enligt det senare lagrummet böter eller suspension. Bryter annan läkare än tjänsteläkare mot bestämmelserna i lagen om insemination, torde han böra straffas med dagsböter. Ett stadgande därom har upptagits i 6 § lagen om insemination. Bestämmelser om läkarens skyldighet att pröva frågan om indikation och kontraindikationer vid insemination samt att vid ingreppets utförande iakttaga den omsorg och varsamhet, som påkallas ur medicinsk synpunkt, ha icke upptagits i lagen om insemination. Åsidosätter läkaren vad härutinnan enligt god läkarsed kan anses åligga honom, torde emellertid detta inne96

fatta brott mot 59 § 1 mom. läkarinstruktionen, och tjänsteläkare torde kunna straffas härför enligt 25 kap. 4 § strafflagen samt annan läkare enligt 61 § läkarinstruktionen. För brott mot tystnadsplikt i andra fall än som träffas av bestämmelsen i 4 § andra stycket andra punkten lagen om insemination kan tjänsteläkare straffas enligt 25 kap. 3 § strafflagen och annan läkare enligt 61 § läkarinstruktionen. Då de danska, finska och norska förslagen även innefatta förbud för annan än läkare att utföra insemination, äro straffbestämmelserna i dessa förslag strängare än enligt det svenska förslaget. Enligt 9 § danska förslaget straffas överträdelse av föreskriften, att insemination må utföras endast på anstalt av vissa läkare, med böter eller hsefte, i grövre fall med fsengsel upp till ett år. Brott mot tystnadsplikt straffas enligt 10 § med böter eller haefte upp till sex månader, överträdelse av övriga bestämmelser i lagen om insemination straffas enligt den allmänna danska läkarlagstiftningen med böter eller hsefte. Enligt 9 § norska förslaget straffas utförande av insemination i strid med lagens bestämmelser eller åsidosättande av föreskriften att läkaren skall hindra makarna och sädgivaren att få veta den andra partens identitet med böter eller fengsel upp till ett år. Enligt samma lagrum straffas brott mot tystnadsplikt i övrigt med böter eller fengsel upp till sex månader. Enligt 10 § finska förslaget straffas överträdelse av lagen med böter eller fängelse i högst ett år; brott mot tystnadsplikt kan åtalas endast efter angivelse av målsägande. Det må anmärkas, att inom kommittéerna råder full enighet om att den kvinna, å vilken otillåten insemination utförts, ej bör straffas. I 7 § svenska förslaget till lag om insemination stadgas, att Konungen eller den myndighet Konungen förordnar äger meddela erforderliga bestämmelser angående lagens tillämpning. Liknande bestämmelser ha upptagits i 11 § danska och finska förslagen samt 10 § norska förslaget. I 12 § danska förslaget upptages en övergångsbestämmelse av innehåll, att om en gift man före lagens ikraftträdande lämnat samtycke till att hans hustru undergått heterolog insemination, det barn som avlats vid inseminationen skall efter lagens ikraftträdande anses som äktenskapligt barn; barnet skall dock ej äga rätt till arv efter mannens släkt. Enligt 11 § norska förslaget erhålla reglerna om barnets rättsställning och vissa andra av lagens bestämmelser tillbakaverkande kraft. De svenska sakkunniga finna ej skäl att de av dem föreslagna bestämmelserna erhålla tillbakaverkande kraft. 1 )

1 Jfr redogörelsen för det nuvarande rättsläget i vårt land s. 51.

7 — 2276i

Speciell motivering Lagen om insemination 1 §• Genom denna paragraf uteslutas från lagens tillämpning homolog insemination och insemination på ogift kvinna. Lagens tillämpningsområde begränsas vidare till heterolog insemination, som läkare utför på gift kvinna. I enlighet härmed äga straffbestämmelserna i 6 § tillämpning endast å läkare, och regeln i 5 § om sädgivarens frihet från rättsligt faderskap gäller endast om inseminationen utförts av läkare. Lagen innehåller icke någon definition av begreppet insemination. Huruvida visst förfarande är att hänföra till insemination, kan ibland vara tveksamt, men något tolkningsspörsmål i detta hänseende kan icke uppkomma vid tillämpning av lagen om insemination. I den mån sådant tolkningsspörsmål kan få betydelse vid tillämpning av andra bestämmelser, anse de sakkunniga lämpligast, att frågan löses i rättspraxis. Beträffande innebörden av begreppet insemination såvitt angår de föreslagna reglerna i föräldrabalken hänvisas till vad i det följande anföres under 2 kap. 2 a § föräldrabalken. Då de sakkunniga förutsätta att i lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten skall stadgas förbud för annan än läkare att utföra insemination, kan även i samband därmed uppkomma fråga vad som förstås ined insemination. Klart torde vara, att om sädöverföring verkställes av annan än sädgivaren, förfarandet i princip måste hänföras till insemination. Skulle sädöverföring utföras av kvinnan själv 1 ), bör emellertid icke kvinnan straffas härför. På grund av den naturliga begränsningen av tillämpningsområdet för nyssnämnda lag kommer detta fall ej att träffas av ett sådan förbud. Skulle sädöverföring verkställas av sädgivaren, torde med hänsyn till omständigheterna få bedömas, huruvida förfarandet träffas av ett dylikt förbud. 2 §•

I paragrafen stadgas som huvudregel, att insemination må utföras endast å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare med specialutbildning i gynekologi. Utan hinder härav må dock medicinalstyrelsen medgiva viss läkare att utföra insemination å anstalt som nyss sagts eller å annan anstalt. Dessa bestämmelser överensstämma med vad som gäller om avbrytande av havandeskap och om sterilisering av kvinna, utom såtillvida att som villkor för rätt att utföra abort eller sådan sterilisering ej fordras, att läkaren äger specialutbildning i gynekologi. Då sistnämnda villkor upptagits i den föreslagna huvudregeln, avses därmed 1

98 Jfr s. 13 noterna 1 och 3.

att skapa viss garanti för att de svåra bedömningsfrågorna vid heterolog insemination prövas av läkare, vilka äro ägnade för uppgiften. Det kunde i och för sig anses naturligt, att det särskilda kompetenskravet utformades sålunda att läkaren antingen skulle inneha lasarettsläkartjänst av visst slag (lasarettsläkartjänst vid obstetrisk-gynekologisk specialavdelning eller motsvarande) eller vara behörig till sådan tjänst. Kompetenskravet måste emellertid utformas sålunda att läkaren och hans patienter någorlunda säkert kunna avgöra, om kravet är uppfyllt, och reglerna om behörighet till lasarettsläkartjänst äro icke så enkla att de alltid medge ett sådant avgörande. 1 ) Ej heller torde behörigheten att utföra heterolog insemination böra begränsas så snävt, att endast den som innehar eller bestrider lasarettsläkartjänst av visst slag bleve behörig. En annan möjlighet är att anknyta till det vanliga förfarandet, att läkare, vilka önska tillkännage viss behandling som sin specialitet, efter prövning av Sveriges läkarförbund erhålla tillstånd härtill. Detta tillståndsförfarande beror icke av författningsföreskrifter eller av myndighets medverkan utan regleras helt av bestämmelser, som läkarförbundet antagit, men är utan tvivel fullt betryggande. Genom beviljat tillstånd kan lätt fastställas, att bestämda kompetensfordringar äro uppfyllda. De sakkunniga ha stannat för att formulera kompetenskravet för rätt att utföra heterolog insemination mera allmänt sålunda, att läkaren skall äga specialutbildning i gynekologi. Om läkaren erhållit läkarförbundets tillstånd att tillkännage kvinnosjukdomar och förlossningar som specialitet, får detta krav anses uppfyllt. Om läkare, vilken icke enligt huvudregeln är berättigad att utföra heterolog insemination, av medicinalstyrelsen medgives rätt därtill, kan enligt sista punkten i paragrafen vid sådant medgivande fästas de villkor, som styrelsen prövar erforderliga. Som exempel på dylika villkor kan anföras föreskrift om journalföring och skyldighet för läkaren att överlämna journalanteckningar till sjukhus för att bevaras i sjukhusets arkiv. 3 §• I läkarpraxis förutsattes för insemination att gemensam framställning därom gjorts av makarna, och det anses att läkaren även såvitt möjligt bör övertyga sig om att framställningen uttrycker båda makarnas allvarliga önskan och fasta beslut. Det är uppenbarligen av särskild vikt att läkaren förvissar sig om att giltigt samtycke av mannen föreligger. I förevarande paragraf stadgas därför, att insemination ej må äga rum, med mindre mannen samtyckt därtill. De sakkunniga ha icke ansett nödvändigt föreskriva, att samtycket skall lämnas i viss form. Såsom anförts i den allmänna motiv e regler, om vilkas tillämpning här skulle bli fråga, finnas i 3 § 1 mom. A) b) kungörelsen den 17 december 1915 (nr 559). Senaste lydelse se kungörelserna den 16 september 1932 (nr 440) och den 11 oktober 1946 (nr 628).

veringen 1 ) torde det dock vara lämpligt, att som regel samtycket lämnas i skriftlig form till läkaren, och i särskilda fall kan även finnas skäl, att mannen i läkarens närvaro bekräftar samtycket. I förekommande fall bör mannens skriftliga samtycke fogas vid den av läkaren förda special journalen över inseminationen 2 ); eljest bör anteckning om mannens muntliga samtycke göras i journalen. Återkallar mannen sitt en gång givna samtycke, får återkallelsen verkan endast för framtiden; det ligger självfallet i mannens intresse att underrätta läkaren om återkallelsen. Skulle efter ett avbrott i inseminationsbehandlingen bli fråga om behandlingens återupptagande, bör icke utan vidare antagas att mannens tidigare givna samtycke fortfarande äger giltighet, utan läkaren bör förvissa sig om att samtycket består. Bekräftar mannen inför läkaren ett tidigare lämnat samtycke, bör detta antecknas i specialjournalen eller i den handling som innefattar mannens skriftliga samtycke. Huruvida mannen samtyckt till inseminationen, har betydelse för frågan om det vid inseminationen avlade barnet kan frånkännas äktenskaplig börd; härom hänvisas till vad i det följande anföres under 2 kap. 2 a § föräldrabalken. 4 §. Första stycket i denna paragraf innehåller en allmän erinran, att det ankommer på läkaren att utse lämplig sädgivare. Läkaren är alltså skyldig att tillse att som sädgivare endast anlitas den som har goda fysiska och psykiska egenskaper och som i övrigt är lämplig. Kan sädgivare som fyller dessa krav ej erhållas, skall begäran om insemination avslås. I fall läkaren medger makarna att enligt andra stycket första punkten anvisa sädgivare, är läkaren likväl skyldig att liksom eljest pröva om den som avses till sädgivare är lämplig därtill. Enligt andra stycket första punkten kan i fall makarna önska det insemination äga rum med en av dem anvisad sädgivare. Det har lagts i läkarens hand att avgöra, om det är lämpligt att inseniination sker med en för makarna känd sädgivare. Såsom anförts i den allmänna motiveringen 3 ) anse de sakkunniga, att denna möjlighet bör användas med försiktighet. En självfallen förutsättning för insemination såväl i det fall att makarna anvisa sädgivare som eljest är att sädgivaren samtyckt till att hans säd får användas för insemination. I förra fallet måste emellertid sädgivaren även vara villig medverka till inseminationen under förutsättning att han skall vara känd för makarna. Enligt andra stycket första punkten kräves sålunda, att sädgivaren samtyckt till att makarna anvisa honom. Enligt andra stycket andra punkten skall läkaren i andra fall än sådana *Se s. 80. 2 Jfr s. 93. 3 Se s. 82.

där makarna anvisa sädgivare vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att makarna få vetskap om vem sädgivaren är samt att denne får vetskap om vem kvinnan är. Det är här fråga icke endast om tystnadsplikt som väl redan enligt allmänna regler torde åligga läkaren utan även om skyldighet att genom positiva åtgärder sörja för att sädgivaren och makarna icke lära känna den andra partens identitet. Det är bl. a. nödvändigt att anordna kvinnans och sädgivarens besök hos läkaren på sådant sätt att de icke få tillfälle att träffa varandra. Grunden till stadgandet är att det som regel måste förutsättas, att makarna önska vara okända för sädgivaren och att denne önskar vara okänd för dem, och stadgandet har således tillkommit i de berörda parternas intresse. Härav torde följa, att skyldigheten att hemlighålla makarnas och sädgivarens identitet kan efterges av den, till vilkens förmån skyldigheten gäller. Stadgandet bör ej anses innefatta hinder däremot. Om i ett givet fall makarna eller det vid inseminationen avlade barnet önska veta vem sädgivaren är och denne icke har något att erinra däremot, bör således läkaren kunna tillmötesgå denna önskan. Emellertid torde en dylik önskan böra bifallas endast om särskilda skäl finnas därför.

5 §• Det är i nuvarande rättsläge ovisst, om eller under vilka förutsättningar sädgivare vid heterolog insemination kan åläggas det rättsliga faderskapet till barn, som avlats vid inseminationen. 1 ) Betydelsefulla begränsningar i möjligheten att väcka faderskapstalan mot sädgivaren följa emellertid av reglerna om äktenskaplig börd. Så länge presumtionen att ett under äktenskap fött barn har äktenskaplig börd icke hävts, kan talan om fastställelse av det verkliga faderskapet icke väckas. Enligt de sakkunnigas förslag om tillägg till föräldrabalken kan talan om presumtionens hävande beträffande ett vid heterolog insemination med äkta mannens samtycke avlat barn icke väckas av mannen eller, i den händelse mannen avlidit, av barnets medarvingar, men däremot är barnet, så länge det lever, oförhindrat att väcka sådan talan. Skulle en av barnet förd talan att det skall förklaras sakna äktenskaplig börd bifallas, skulle fråga kunna uppkomma om fastställelse av sädgivarens faderskap. Såsom anförts i den allmänna motiveringen 2 ) anse emellertid de sakkunniga rimligt, att i dylikt fall rättsligt faderskap icke skall mot sädgivarens vilja kunna åläggas denne. Vid inseminationen ha j u såväl makarna som sädgivaren utgått från att rättsligt faderskap för honom icke skulle uppkomma, och det kan antagas att sädgivaren varit villig att medverka till inseminationen endast under denna förutsättning. En regel som fritager sädgivaren från förpliktelser gentemot barnet torde böra be1 2

Se framställningen förut s. 51. Jfr s. 55 f. Se s. 87.

gränsas till sådana fall, där sädgivaren haft skälig anledning antaga att äkta mannen skulle ikläda sig det rättsliga faderskapet. Grund för sådant antagande kan föreligga endast om äkta mannen samtyckt till inseminationen. Det kunde i och för sig synas naturligt att anknyta regeln om sädgivarens frihet från rättsligt faderskap till kravet att denne skall vara i god tro att äkta mannen samtyckt till inseminationen. Enligt de sakkunnigas mening låter dock detta knappast sig göra, då makarna oftast äro okända för sädgivaren och denne i sådant fall icke kan äga någon kännedom om äkta mannens samtycke. De sakkunniga ha stannat för regeln att om inseminationen utförts av läkare, talan om faderskap icke må väckas mot sädgivaren. För sädgivarens frihet från rättsligt faderskap kräves sålunda icke, att inseminationen utförts på anstalt av läkare, vilken enligt 2 § är behörig därtill. Det skulle uppenbarligen försvåra tillämpningen och innebära ett osäkerhetsmoment för sädgivaren, om regeln gjordes beroende av föreskrifterna i 2 §. Har insemination utförts av läkare, kan enligt förevarande paragraf faderskapstalan icke väckas mot sädgivaren, även om inseminationen skett utan äkta mannens samtycke. I detta fall kunna icke endast barnet utan även mannen eller hans arvingar väcka talan att barnet skall förklaras sakna äktenskaplig börd, och det finnes då större risk än eljest att barnet eller dess representant kan vilja få sädgivarens rättsliga faderskap fastslaget. Skulle läkaren medvetet ha åsidosatt föreskriften i 3 § eller skulle läkaren med orätt ha antagit att giltigt samtycke av äkta mannen funnes, bör emellertid detta icke få menligt inverka på sädgivarens rättsställning. Skulle heterolog insemination på gift kvinna utföras av annan än läkare, t. ex. av kvacksalvare eller av kvinnan själv, är förevarande paragraf icke tillämplig. Om sädgivare i dylikt fall ställt sig till förfogande för insemination, bör han icke utan vidare kunna påräkna befrielse från det rättsliga faderskapet. Skulle i dessa säkerligen sällsynta fall uppkomma fråga om fastställelse av sädgivarens faderskap, torde det böra överlämnas åt rättspraxis att avgöra under vilka förutsättningar faderskapet kan fastställas. I enlighet med grunderna för förevarande paragraf torde faderskapstalan mot sädgivaren icke böra bifallas, om inseminationen skett med äkta mannens samtycke. På skäl som anförts i den allmänna motiveringen ha de sakkunniga intagit den ståndpunkten att de frågor som gälla insemination på ogift kvinna böra lämnas oreglerade. Förevarande paragraf äger således ej tilllämpning i det fall att sädgivare ställt sig till förfogande för insemination på ogift kvinna. Paragrafen är ej heller tillämplig, om sädgivare skulle ha ställt sig till förfogande åt läkare för heterolog insemination på gift kvinna men säden faktiskt skulle användas för insemination på ogift kvinna. Även frågan huruvida rättsligt faderskap i sistnämnda fall skulle kunna åläggas sädgivaren har således överlämnats åt rättstillämpningen. Enligt grunderna för 102

förevarande paragraf torde icke heller i detta fall faderskapstalan mot sädgivaren böra bifallas. I fall där enligt förevarande paragraf talan om faderskap ej må väckas mot sädgivaren kan dock, under förutsättning att barnet förklarats sakna äktenskaplig börd, sädgivaren frivilligt ikläda sig det rättsliga faderskapet till barnet genom sådant erkännande soni avses i 3 kap. 4 § föräldrabalken. 6 §• I denna paragraf stadgas straff för läkare, vilken utför insemination i strid med bestämmelserna i 2 eller 3 § eller bryter mot föreskriften i 4 § andra stycket andra punkten om skyldighet att hindra att makarna och sädgivaren få vetskap om den andra partens identitet. Beträffande straffsanktion i det fall att insemination skulle utföras av annan än läkare hänvisas till den allmänna motiveringen. 1 ) Förevarande paragraf är subsidiär i förhållande till strängare straffbud. Härav följer att tjänsteläkare för överträdelse av bestämmelserna i lagen om insemination skall straffas för ämbetsbrott enligt 25 kap. strafflagen. Tjänsteläkare äro bl. a. vid statligt eller kommunalt sjukhus anställda läkare. Läkare, vilken enligt huvudregeln i 2 § är behörig att utföra insemination, är således underkastad ämbetsansvar. Beträffande läkaransvaret hänvisas i övrigt till vad som anförts i den allmänna motiveringen. 2 ) 7§. Såsom anförts i den allmänna motiveringen 3 ) utgå de sakkunniga från att särskilda tillämpningsföreskrifter till lagen om insemination tillsvidare icke erfordras. För den händelse behov därav framdeles skulle visa sig har i förevarande paragraf upptagits bemyndigande för Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar att meddela tillämpningsbestämmelser. Bl. a. ha de sakkunniga därvid tänkt på att sådana bestämmelser böra kunna meddelas rörande journalföring samt förvaring av journal och andra handlingar rörande insemination.

Föräldrabalken 2 kap. 2 a §. Då gällande regler om äktenskaplig börd i princip utgå från att faderskapet om möjligt skall fastställas i enlighet med verkliga förhållandet, innebära dessa regler i princip också att ett genom heterolog insemination avlat barn kan frånkännas äktenskaplig börd. Emellertid innehålla reglerna 1

Se s. 70 f och s. 75. Se s. 96 f. 3 Se s. 93. 2

även, att ett under äktenskap fött barn presumeras ha äktenskaplig börd och att fastställande av det verkliga faderskapet kan ske endast under vissa förutsättningar. Enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken gäller således, att barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd, såvida ej i särskild ordning, varom bestämmelser meddelas i 2 kap., blivit fastställt att barnet icke har sådan börd. Enligt 2 kap. kan talan om att barnet saknar äktenskaplig börd väckas endast av mannen, mannens arvingar eller av barnet själv. Enligt 2 kap. 1 § kan mannen väcka talan, endast om det sker inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse; har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, gäller dock en annan preskriptionsfrist. Mannen förlorar vidare sin rätt till talan, om han, sedan han fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt. Om mannen avlidit och varken försuttit tid till talan eller efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, kunna enligt 2 kap. 2 § mannens arvingar väcka talan inom ett år från det de erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens död; har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, gäller även för arvingarna en annan preskriptionsfrist. Barnets rätt att väcka talan preskriberas ej (se 2 kap. 3 § ) ; så länge barnet lever, kan således barnet väcka talan. Endast om enligt anförda regler mannen, mannens arvingar eller barnet väcka talan, kan barnet förklaras sakna äktenskaplig börd. Sker ej detta, betraktas barnet som äktenskapligt. I 2 kap. 4 § meddelas bestämmelser om förutsättningarna för bifall till talan som nyss sagts. Beträffande barn som fötts efter heterolog insemination torde dessa bestämmelser innebära följande. Om det är utrett att heterolog insemination företagits och omständigheterna tala för att barnet avlats vid inseminationen, utgör 2 kap. 4 § intet hinder för att barnet förklaras sakna äktenskaplig börd. Även utan utredning härom torde i allmänhet finnas möjlighet att beträffande sådant barn visa att äkta mannen ej är dess fader. Av praktisk betydelse i hithörande fall är särskilt möjligheten till bevisning att mannen var steril vid tidpunkten för barnets avlelse. Denna omständighet, vilken är den vanligaste indikationen för heterolog insemination, medför att enligt 2 kap. 4 § presumtionen om äktenskaplig börd kan hävas. Vidare kan bevisning genom blodundersökning eller antropologisk undersökning ibland leda till detta resultat. Framför allt bestämmelserna i 2 kap. 1—3 §§ föräldrabalken innehålla således betydelsefulla begränsningar i möjligheten att få fastslaget att ett vid heterolog insemination avlat barn saknar äktenskaplig börd. I den föreslagna 2 a § stadgas ytterligare en sådan begränsning. Enligt denna paragraf må under vissa förutsättningar mannen eller hans arvingar ej väcka talan att ett efter heterolog insemination fött barn skall förklaras sakna äkten104

skaplig börd. För att mannen eller hans arvingar sålunda skola vara uteslutna från talerätten kräves i första hand, att heterolog insemination på modern skett å tid då barnet kan vara avlat samt att äkta mannen samtyckt till inseminationen. Brist i utredningen härom faller tydligen barnet till last. Bevisning om att insemination ägt rum får antagas regelmässigt ske genom skriftliga bevis — läkarjournaler eller läkarintyg — eller ock genom vittnesförhör med läkaren. Bevisning om äkta mannens samtycke bör kunna erhållas genom den skriftliga förklaring därom som bör vara fogad vid journalen. Emellertid är att märka att något formkrav beträffande mannens samtycke icke uppställts. Kan det genom vittnesförhör med läkaren eller andra personer ledas i bevis att mannen givit sitt muntliga samtycke, är detta tillfyllest. Skulle det fall uppkomma att äkta mannen före inseminationen återkallat sitt redan en gång givna samtycke, får verkan härav avgöras i rättstillämpningen med stöd av allmänna grundsatser. Skäl synas tala för att om hustrun i sådant fall vid inseminationen var i god tro med avseende å samtyckets bestånd, mannens eller hans arvingars talan bör avvisas. I andra hand medges emellertid, även om heterolog insemination på modern skett å tid då barnet kan vara avlat samt äkta mannen samtyckt till inseminationen, viss möjlighet att talan upptages till prövning. Således skall av mannen eller hans arvingar väckt talan prövas under förutsättning att det kan hållas för visst att barnet icke avlats vid inseminationen. I 2 kap. 4 § föräldrabalken anges som grund för hävande av presumtionen om äktenskaplig börd bl. a. att det är utrett att modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget. Beträffande det fall att det icke är uteslutet att modern under konceptionstiden haft samlag med äkta mannen men det därjämte är utrett att hon under samma tid haft samlag med annan man utgår bestämmelsen från att hänsyn bör tagas till skilda omständigheter, vilka tala för den enes eller den andres faderskap. I ärvdabalksakkunnigas förslag uttalades härom bl. a. att, även om i regel härigenom icke en viss person nied bestämdhet kan utpekas som fader, det dock vid avgörande av faderskapsfrågan bör vara tillräckligt om enderas faderskap framstår som utan tvekan mest sannolikt. Som en omständighet av betydelse för frågan om visst samlag verkat befruktande nämnde ärvdabalksakkunniga bl. a. att samlaget i fråga ägt rum nära ena yttergränsen av konceptionstiden. Beträffande den i 2 kap. 4 § föräldrabalken angivna förutsättningen för presumtionens hävande, att det måste antagas att barnet avlats vid samlag med annan än äkta mannen, anförde ärvdabalksakkunniga, att denna förutsättning i regel får anses uppfylld om det är utrett att äkta mannen kan ha haft samlag med hustrun endast å tid då det är uppenbart osannolikt att barnet avlats. Göres i mål om äktenskaplig börd gällande att barnet avlats genom heterolog insemination med 105

äkta mannens samtycke men blir därjämte utrett att modern under konceptionstiden haft samlag med annan man, bör frågan huruvida barnet avlats genom inseminationen eller vid det utomäktenskapliga samlaget avgöras enligt grunder liknande de av ärvdabalksakkunniga anförda. Varken förslaget om tillägg till föräldrabalken eller den föreslagna lagen om insemination innehåller någon definition av begreppet insemination. Såsom anförts under 1 § i sistnämnda lag anse de sakkunniga lämpligast, att frågan huruvida visst förfarande är att hänföra till insemination löses i rättspraxis. Enligt inledningen till de sakkunnigas allmänna motivering 1 ) avses med insemination sädöverföring från man till kvinna annorledes än genom samlag. En sådan definition har också upptagits i de danska, finska och norska förslagen. Vid tillämpning av de föreslagna reglerna i föräldrabalken torde denna definition i huvudsak ge lämplig ledning. I motsats till lagen om insemination äro nämnda regler tillämpliga även i sådana möjligen förekommande fall där insemination utförts av annan än läkare, t. ex. av kvacksalvare, av kvinnan själv eller av sädgivaren. Har sädöverföring utförts av läkare eller eljest av annan än sädgivaren, kan uppenbarligen endast vara fråga om insemination. Skulle sädöverföring ha utförts av sädgivaren själv, kan det vara mer eller mindre klart att insemination men icke samlag ägt rum. Det är emellertid osannolikt att detta tolkningsspörsmål någonsin uppkommer, då för tillämpning av förevarande paragraf förutsattes att insemination skett med äkta mannens samtycke. Regeln i 2 kap. 3 § föräldrabalken, att barnet äger obegränsad rätt att väcka talan om hävande av presumtionen om äktenskaplig börd, skall fortfarande gälla även beträffande barn, som avlats genom heterolog insemination. Av principiella skäl synes mannens samtycke till inseminationen ej böra avskära talerätten för barnet. Huruvida barnet kan äga intresse av sådan talan, är självfallet svårt att förutse. I allmänhet torde väl presumtionens bibehållande vara till fördel för barnet, men i enstaka fall torde det dock kunna ligga i barnets intresse att få fastslaget, att det icke är barn till äkta mannen. I dylikt fall kan, till följd av 5 § lagen om insemination, som regel icke väckas talan om faderskap mot sädgivaren, men det är ej uteslutet att sädgivaren enligt 3 kap. 4 § föräldrabalken frivilligt erkänner faderskapet. Ej heller föreslås några särbestämmelser om bördstalan med hänsyn till homolog insemination. Möjligheten av att dylik insemination förekommit måste emellertid beaktas vid tillämpningen av de redan gällande bestämmelserna. Då i 2 kap. 4 § första punkten föräldrabalken såsom förutsättning för hävande av presumtionen om äktenskaplig börd stadgas att det på grund av särskilda omständigheter kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader, anges i lagrummet tillika vissa exempel på sådana omständigheter, *Se s. 11.

men i övrigt har överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra vilka omständigheter som i detta hänseende äga betydelse. I förarbetena till såväl föräldrabalken som förut gällande lagstiftning om äktenskaplig börd har bland dylika omständigheter nämnts att mannen var impotent vid tiden för barnets avlelse. Med hänsyn till att reglerna om äktenskaplig börd utformats med tanke endast på möjligheten att barnet avlats vid samlag är det naturligt att nyssnämnda omständighet ansetts utgöra bevis för att barnet avlats vid samlag med annan man och således är utomäktenskapligt. Såsom framgått av den allmänna motiveringen är impotens hos äkta mannen en av indikationerna för homolog insemination. En konsekvens av de sakkunnigas ståndpunkt, att reglerna om äktenskaplig börd skola äga tillämpning vare sig barnet avlats vid samlag eller genom insemination, blir att vid lagtillämpningen den omständigheten att mannen var impotent vid tiden för barnets avlelse icke alltid kan medföra att presumtionen om äktenskaplig börd häves. Det är i sådana fall nödvändigt att även beakta möjligheten att barnet avlats genom homolog insemination och till följd därav har äktenskaplig börd. Föräldrabalken bygger i än högre grad än den förut gällande lagstiftningen i ämnet på principen att med vissa modifikationer, vilka betingas av hänsynen till barnets intresse att bevara sin legitimitet, barnets börd skall fastställas i enlighet med verkliga förhållandet. I överensstämmelse med denna princip måste å ena sidan, liksom hittills antagits, impotens hos mannen kunna åberopas till stöd för hävande av presumtionen om äktenskaplig börd, men å andra sidan yrkande om presumtionens hävande på denna grund k u n n a mötas med invändning att homolog insemination ägt rum inom konceptionstiden. Vad nu sagts om impotens hos mannen torde gälla även vissa andra omständigheter vilka kunna vara indikation för homolog insemination. Skulle till grund för hävande av presumtionen om äktenskaplig börd beträffande ett barn, som fötts efter homolog insemination, åberopas att modern haft samlag med annan än mannen och att barnet måste antagas ha avlats vid samlaget, bör vidare i enlighet med vad förut anförts om heterolog insemination tagas hänsyn till skilda omständigheter, vilka tala för att barnet avlats vid inseminationen eller det utomäktenskapliga samlaget. Beträffande homolog insemination bör även uppmärksammas det undantag från regeln i 2 kap. 4 § första punkten föräldrabalken som stadgas i andra punkten samma paragraf. Första punkten innehåller den förenämnda regeln att beträffande barn, som fötts under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, presumtionen om äktenskaplig börd kan hävas endast om det på grund av särskilda omständigheter kan hållas för visst, att mannen ej är barnets fader. Enligt andra punkten gäller emellertid att, om barnet är avlat före äktenskapet eller 107

under det makarna efter domstols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, talan om presumtionens hävande må bifallas, såvida det ej göres sannolikt att makarna haft samlag med varandra å tid, då barnet kan vara avlat. Vid tillämpning av detta stadgande bör hållas i minnet att detta liksom föräldrabalkens övriga regler avfattats utan tanke på möjligheten av insemination. Skulle barnets moder ha före äktenskapet eller under det att makarna levde åtskilda undergått insemination med mannens säd, bör detta likställas med samlag mellan makarna. Då det emellertid är ytterst osannolikt att insemination kan komma att ske i dylikt fall, anse de sakkunniga, att en särskild regel därom icke erfordras. Hur det skall avgöras, om ett barn har äktenskaplig börd, regleras i föräldrabalken endast med hänsyn till de fall där fråga är om hävande av den i 1 kap. 1 § stadgade presumtionen om äktenskaplig börd. Ur praktisk synpunkt äro också dessa fall viktigast. Föräldrabalken innehåller däremot inga bestämmelser om talan som går ut på fastställelse att barn har äktenskaplig börd, men att sådan talan är möjlig följer av stadgandet i 13 kap. 2 § rättegångsbalken om rätt att föra talan för fastställelse huruvida visst rättsförhållande består eller icke består. Visserligen föranleder presumtionen om äktenskaplig börd att i de fall där presumtionen otvivelaktigt äger giltighet något behov av fastställelse att barnet har äktenskaplig börd sällan uppkommer. Emellertid kan, därest frågan om barnets börd är tvivelaktig, även den part som hävdar att barnet har äktenskaplig börd ha intresse av att vinna domstols förklaring härom. Dylik fastställelsetalan kan tydligen föras även beträffande barn som tillkommit genom homolog eller heterolog insemination. 20 kap. 2 a §. Skulle mannen eller hans arvingar vilja väcka talan att ett efter heterolog insemination fött barn skall förklaras sakna äktenskaplig börd, torde som regel en sådan talan grundas därpå att det till följd av mannens sterilitet, blodundersökning eller antropologisk undersökning är klart, att mannen ej är barnets fader. Enligt 2 kap. 4 § kunna mannen eller arvingarna vinna bifall till sin talan, om icke barnet till sitt skydd kan åberopa 2 kap. 2 a §. Det gäller då för barnet att kunna visa, att insemination med mannens samtycke ägt rum inom konceptionstiden. Fullgöres sådan bevisning, må den väckta talan dock prövas, om det kan hållas för visst att barnet icke avlats vid inseminationen. Mannen eller arvingarna kunna således äga intresse av utredning, huruvida inseminationen lett till befruktning. Såsom anförts under 2 kap. 2 a § kan även i mål om hävande av presumtionen om äktenskaplig börd beträffande barn, som fötts efter homolog insemination, erfordras utredning om inseminationen. Det kan således vara av betydelse att erhålla utredning, huruvida homolog insemination skett 108

inom konceptionstiden och huruvida inseminationen lett till befruktning. Såväl barnet som mannen eller hans arvingar kunna äga intresse av sådan utredning. Behov av utredning rörande homolog eller heterolog insemination kan tänkas uppkomma även i anledning av en enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken förd fastställelsetalan, att ett barn har äktenskaplig börd. Mål om äktenskaplig börd följa de särskilda processuella regler, vilka gälla för mål däri förlikning ej är tillåten, s. k. indispositiva tvistemål. I sådant mål är rätten icke bunden av parts erkännande och den omständigheten att parterna lämna samstämmiga uppgifter om ett sakförhållande innefattar således icke i och för sig tillräcklig utredning om förhållandet. Rätten har i dylikt mål också tillagts särskild befogenhet att själv skaffa bevisning och sörja för fullständig utredning. Skälet till att nyssnämnda regler skola tillämpas i mål om äktenskaplig börd, är uppenbarligen den stora betydelse frågan om barnets börd har för barnet i rättsligt och socialt avseende. För att barn, vilka tillkomma genom homolog eller heterolog insemination, skola erhålla en tryggad ställning på sådant sätt som gällande regler om äktenskaplig börd med däri av de sakkunniga föreslagna ändringar medge, är det självfallet en förutsättning att möjlighet finnes att åstadkomma utredning om inseminationen. Göres i mål om äktenskaplig börd gällande, att barnet avlats genom homolog insemination eller med mannens samtycke genom heterolog insemination, är det för bedömande därav av vikt att upplysningar k u n n a erhållas från den läkare som verkställt inseminationen. Det torde även vara av värde att i vissa fall kunna erhålla upplysningar från den som därvid biträtt läkaren. Enligt 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken må emellertid läkare eller deras biträden ej vittna angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. De sakkunniga föreslå nu att, utan hinder av nyssnämnda stadgande, läkare vilken utfört insemination och den som biträtt därvid skola i mål om äktenskaplig börd vara skyldiga att vittna om inseminationen och vad därmed äger samband. Såvitt angår heterolog insemination har undantaget från tystnadsplikten begränsats genom föreskrift, att vittnet ej må yppa något varigenom röjes vem sädgivaren är. Föreskriften gäller såväl i fall där läkaren är skyldig hemlighålla för makarna vem sädgivaren är som för den händelse en av makarna anvisad eller eljest känd sädgivare anlitats. Sekretessen kring sädgivarens person ha de sakkunniga ansett vara av sådan betydelse för samtliga dem vilka beröras av inseminationen, att den bör upprätthållas även i det fall att vittnesförhör med läkaren eller biträdet påkallas i mål om äktenskaplig börd. Intresset av att i sådant mål kunna förebringa utredning huruvida barnet avlats av sädgivaren, bör 109

kunna tillgodoses utan att sädgivaren namngives i rättegången. Såsom anförts i den allmänna motiveringen 1 ) torde för detta ändamål sädgivarens blodgruppsegenskaper böra antecknas i läkarjournalen. Då enligt 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken tystnadsplikten kan efterges av den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, torde emellertid sädgivaren kunna namnges i rättegången, om han samtycker därtill. Stadgandet i förevarande paragraf innebär undantag från den läkare och deras biträden som vittnen åvilande tystnadsplikten endast i vad avser inseminationen och vad därmed äger samband. Avsikten är således att nämnda personer skola i mål om äktenskaplig börd kunna höras om faktiska omständigheter i samband med homolog eller heterolog insemination, vilka de själva iakttagit, men däremot ej om förtroliga meddelanden, vilka i dylikt sammanhang kunna ha lämnats rörande sådant som de icke själva iakttagit. Frågan om äkta mannen samtyckt till heterolog insemination är självfallet en omständighet, varom vittnesförhör k a n påkallas. Det ligger i sakens natur, att undantaget från tystnadsplikten endast avser omständigheter, vilka äga betydelse i målet. Det torde även vara uppenbart att undantaget icke rubbar den tystnadsplikt som av speciella hänsyn är betingad rörande vissa omständigheter, t. ex. könssjukdom. Det i förevarande paragraf stadgade undantaget från läkares tystnadsplikt medför, att i motsvarande fall såväl enskild läkares som tjänsteläkares handlingar rörande insemination kunna företes som bevis i mål om äktenskaplig börd. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen. 2 ) Därest med stöd av förevarande paragraf vittnesförhör äger rum i mål om äktenskaplig börd eller läkarhandlingar företes i sådant mål, bli de uppgifter om insemination som därvid lämnas icke offentliga i vidare mån än som erfordras för rättegången. Domstolen kan förordna, att förhandlingen i målet skall ske inom stängda dörrar, och vidare kan domstolen förbjuda, att vad som förekommit vid sådan förhandling uppenbaras; överträdelse av förbudet kan straffas. Har förhandling hållits inom stängda dörrar, må därvid företedda handlingar icke utan domstolens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från dess handläggning, och då domstolen skiljer målet från sig, äger domstolen för viss tid därefter förordna, att handlingarna icke må utlämnas. Beträffande allmän handling, som företetts i målet, kan domstolen i stället förordna, att de utanför rättegång gällande reglerna om hinder mot handlingens utlämnande skola äga tillämpning. Vad nu sagts gäller i huvudsak även dom samt domstols beslut, protokoll, uppteckning av vittnesförhör m. m. i mål, där förhandling skett inom stängda dörrar. I annat mål än mål om äktenskaplig börd har icke ansetts böra medges, att läkare eller hans biträde höres som vittne angående insemination i 1 2

Se s. 93. Se s. 91 f.

vidare mån än som följer av 36 kap. 5 § andra och fjärde styckena rättegångsbalken. Enligt fjärde stycket gäller den i andra stycket stadgade tystnadsplikten ej i mål angående brott, vara icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. I övrigt kan enligt andra stycket, såsom nämnts, tystnadsplikten efterges av den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller. Beträffande möjligheten att i annat mål än mål om äktenskaplig börd höra läkare eller hans biträde som vittne om insemination torde sistnämnda stadgande innebära följande. För att det skall få yppas, att insemination utförts på viss kvinna, torde krävas samtycke av såväl båda makarna som det barn vilket kan ha blivit frukten av inseminationen. Om den som vid heterolog insemination varit sädgivare efterger tystnadsplikten, möjliggör detta en allmänt hållen upplysning att han tjänstgjort såsom sädgivare, men får självfallet icke till följd att utan makarnas och barnets samtycke får yppas på vem insemination utförts med hans säd. Så länge barnet står under annans vårdnad torde det enligt allmänna rättsgrundsatser ankomma på den eller dem som ha vårdnaden att å barnets vägnar i sålunda förekommande fall avgöra om tystnadsplikten skall efterges. Sedan barnet uppnått mogen ålder ankommer det på barnet självt att lämna erforderligt samtycke. Saknar barnet därvid rättslig handlingsförmåga, torde eftergivande av tystnadsplikten ej vara möjligt.

Sammanfattning av de skilda nordiska kommittéernas förslag Under samarbetet mellan de i Danmark, Finland, Norge och Sverige tillsatta kommittéerna för utredning av förevarande lagstiftningsfråga har på väsentliga punkter nåtts enighet mellan kommittéerna. De danska, norska och svenska kommittéerna avlämna samtidigt betänkanden. Den finska kommittén har ännu icke avgivit betänkande men utarbetat ett preliminärt lagförslag. Beträffande de skilda förslagen hänvisas till bilagan med parallelltexter. Huvudfrågan i lagstiftningsärendet gäller, huruvida heterolog insemination på gift kvinna bör vara tillåten och regleras genom lagstiftning. Samtliga kommittéerna ha besvarat denna fråga jåkande. Under de gemensamma nordiska överläggningarna ha redan från början de danska och finska kommittéerna i sin helhet samt en majoritet inom vardera av de norska och svenska kommittéerna intagit denna ståndpunkt. En positiv lagreglering har ansetts påkallad främst i det vid heterolog insemination avlade barnets intresse. Reservationer ha emellertid avgivits inom den norska kommittén av biskop Smidt och fru Thoresen samt inom den svenska kommittén av komminister Hellsten och byråchefen Rosén. Reservanterna inom såväl den norska som den svenska kommittén hävda att någon lagstiftning om insemination icke f. n. bör ske. Inom de skilda kommittéerna råder full enighet om att homolog insemination självfallet bör vara tillåten. Frågan, om utförandet av denna åtgärd bör regleras, har under de gemensamma nordiska överläggningarna diskuterats och ansetts vara i viss mån tveksam. De norska och svenska kommittéerna ha stannat för att en sådan reglering icke bör ske, och även den danska kommittén har anslutit sig till denna ståndpunkt, ehuru kommittén funnit vissa skäl tala för att lagstiftningen borde omfatta även homolog insemination. Inom den danska kommittén har på denna punkt landsretssagf0rer Saunte reserverat sig och yrkar, att homolog insemination inbegripes under lagstiftningen. I det finska förslaget regleras även homolog insemination. Beträffande insemination på ogift kvinna utgå samtliga kommittéerna från att frågan om åtgärdens användning ej äger större praktisk betydelse. Emellertid förordar den danska kommittén en positiv reglering även på detta område. Kommittén föreslår mycket restriktiva bestämmelser om åtgärdens användning samt föreskrifter bl. a. om rättsförhållandet mellan barnet och sädgivaren i de fall, där åtgärden skall vara tillåten. De norska och svenska kommittéerna anse däremot, att de med insemination på ogift 112

kvinna sammanhängande frågorna böra lämnas oreglerade. I det finska förslaget stadgas förbud mot insemination på ogift kvinna. På grund av det anförda lämnas i de danska, norska och svenska förslagen till lag om insemination homolog insemination utanför lagens tillämpning. De norska och svenska förslagen avse endast heterolog insemination på gift kvinna medan enligt det danska förslaget lagen äger tillämpning även beträffande insemination på ogift kvinna (se 1 § jämförd med 4 § tredje och fjärde styckena). I det finska förslaget regleras som nämnts även homolog insemination och vidare stadgas i detta förslag förbud mot insemination på ogift kvinna. Vidare finnas mellan förslagen vissa skiljaktigheter av huvudsakligen lagteknisk natur. Den svenska kommittén förutsätter att i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten skall stadgas förbud för annan än läkare att utföra insemination, och det svenska för-» slaget till lag om insemination innehåller därför bestämmelser endast om heterolog insemination som utföres av läkare. De av de övriga kommittéerna framlagda förslagen till lag om insemination innefatta däremot förbud för annan än läkare att utföra sådan insemination som avses i förslagen. Som en följd av den lagtekniska lösning den svenska kommittén valt kan förbudet för kvacksalvare att utföra insemination göras tillämpligt på all slags insemination. Bestämmelser om det vid heterolog insemination avlade barnets rättsställning ha av den svenska kommittén upptagits i tillägg till 2 kap. föräldrabalken men av de övriga kommittéerna i förslagen till lag om insemination. Det svenska förslaget om tillägg till 20 kap. föräldrabalken äger motsvarighet i vissa bestämmelser i de finska och norska förslagen till lag om insemination medan på grund av dansk rätts ståndpunkt sådana bestämmelser icke ansetts behövliga för Danmarks vidkommande. Nyssnämnda svenska förslag äger tillämpning även å homolog insemination. De danska och norska förslagen om tillägg till lagen om äktenskaps ingående och upplösning, avseende reglerna om äktenskapsskillnad, sakna motsvarighet i de finska och svenska förslagen, vilket sammanhänger med rådande olikheter i de skilda ländernas rättsregler på detta område. Enligt 2 § i de danska, norska och svenska förslagen till lag om insemination samt 3 § finska förslaget förbehålles vissa läkare rätten att utföra heterolog insemination och vidare stadgas, att åtgärden skall utföras å sjukhus eller viss annan anstalt. Enligt 3 § i de tre förstnämnda förslagen och 4 § finska förslaget må insemination ej äga rum, med mindre kvinnans make samtyckt därtill. Enligt det danska förslaget gäller denna regel dock endast om kvinnan sammanlever med maken. Beträffande gift kvinna, vilken icke sammanlever med maken, tillämpas det danska förslagets bestämmelser om insemination på ogift kvinna. I 3 § danska och norska förslagen upptagas vidare, utan motsvarighet i det svenska förslaget, bestämmelser att begäran om insemination skall göras skriftligen, att makens 8 — 22764

samtycke skall lämnas i skriftlig form och bekräftas i läkarens närvaro samt att kvinnan och, om makens samtycke fordras, även denne skola ha fyllt 25 år, då framställningen om insemination göres. 4 § finska förslaget överensstämmer i huvudsak härmed. I 4 § danska och norska förslagen samt 5 § finska förslaget upptagas, utan motsvarighet i det svenska förslaget, bestämmelser om eugeniska och sociala kontraindikationer för insemination. Kontraindikationerna i övrigt och indikationerna för heterolog insemination på gift kvinna regleras icke i de danska, finska och norska förslagen liksom ej heller i det svenska förslaget. Beträffande insemination på ogift kvinna stadgas i 4 § danska förslaget, att sådan insemination må företagas endast när synnerligen viktiga skäl kunna anföras för inseminationen samt kvinnan finnes väl ägnad att ensam uppfostra och försörja barnet. I dylikt fall bör i allmänhet den läkare, hos vilken framställningen om insemination göres, samråda med kvinnans vanlige läkare. Dessa bestämmelser skola tillämpas jämväl å kvinna, vilken är änka eller frånskild, samt å gift kvinna, vilken erhållit hemskillnad eller icke sammanlever med maken. Frågan vad läkaren har att iakttaga vid val av sädgivare regleras i de danska, finska och norska förslagen något mera ingående än i det svenska förslaget men intet av förslagen innehåller en detaljerad reglering av denna fråga. De tre förstnämnda förslagens bestämmelse om eugeniska kontraindikationer äger självfallet tillämpning även å sädgivaren. Därutöver upptagas i 5 § danska och norska förslagen, 6 § finska förslaget samt 4 § svenska förslaget särskilda bestämmelser om vad läkaren har att, iakttaga beträffande sädgivare. Enligt dessa bestämmelser i de danska, finska och norska förslagen må sädgivare icke vara besläktad med kvinnan i rätt upp- eller nedstigande led eller vara hennes bror eller halvbror, och enligt det finska förslaget får kvinnan eller sädgivaren ej heller vara den andras broders eller systers avkomling. Enligt den svenska kommitténs mening får detta anses följa av läkarens allmänna skyldighet att pröva frågan om kontraindikationer, och någon motsvarighet till nyssnämnda föreskrift har därför icke upptagits i det svenska förslaget. Samtliga kommittéerna utgå från att sädgivaren måste ha samtyckt till att hans säd får användas för insemination. Endast i de finska och norska förslagen har emellertid upptagits uttrycklig föreskrift härom. Den mest väsentliga frågan i detta sammanhang gäller, om en för makarna känd sädgivare bör kunna anlitas eller om sädgivaren alltid bör vara okänd för makarna. I det danska förslaget stadgas som huvudregel, att sädgivaren bör vara okänd för makarna och de för honom. När särskilda skäl tala därför, kan enligt detta förslag emellertid en av makarna utsedd sädgivare anlitas, och insemination kan även ske med sädgivare som utsetts endast av ena maken men är okänd för andra maken, om den senare maken samtyckt därtill. Enligt de finska och norska förslagen skall sädgivaren alltid vara 114

okänd for makarna och de för honom. Enligt det svenska förslaget kan insemination ske antingen med en för makarna okänd sädgivare eller med sädgivare som makarna anvisat, om han samtyckt därtill. Den svenska kommittén uttalar emellertid i sin motivering, att den senare möjligheten bör användas med försiktighet. Enligt samtliga förslagen skall i andra fall än sådana, där enligt de danska och svenska förslagen makarna eller en av dem anvisa sädgivare, läkaren vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att sädgivaren och makarna få vetskap om den andra partens identitet. Beträffande det vid heterolog insemination på gift kvinna avlade barnet stadgas i 6 § danska och norska förslagen, att om inseminationen skett med makens samtycke barnet har rättsställning som äktenskapligt barn. Föder kvinnan ett barn å sådan tid att barnet kan vara avlat vid inseminationen, anses barnet såsom avlat vid inseminationen, med mindre det visas, att detta icke kan vara förhållandet. I 7 § finska förslaget upptagas liknande bestämmelser. Enligt det danska förslaget kan det rättsliga familjeförhållandet mellan barnet och kvinnans make upplösas genom dom, om detta är av avgörande betydelse för barnet; talan därom kan väckas endast av barnet eller om det är omyndigt av modern med samtycke av en för barnet särskilt utsedd god man. De finska och norska förslagen medge icke någon Sådan möjlighet, och enligt dessa förslag kan således det rättsliga familjeförhållandet mellan barnet och kvinnans make icke upplösas på talan vare sig av barnet eller av någon annan. Det svenska förslaget om tillägg till 2 kap. föräldrabalken innebär, att ett barn som fötts av gift kvinna efter det kvinnan med mannens samtycke undergått heterolog insemination ej kan på talan av mannen eller dennes arvingar förklaras sakna äktenskaplig börd, med mindre det kan hållas för visst, att barnet icke avlats vid inseminationen. Däremot är enligt det svenska förslaget barnet självt oförhindrat att föra talan för att få fastslaget, att mannen icke är dess fader. Beträffande sädgivare vid heterolog insemination på gift kvinna stadgas i 7 § danska och norska förslagen till lag om insemination samt 8 § finska förslaget, att om han lämnat säd för att användas vid insemination enligt lagen, någon försörjningsplikt ej åligger honom gentemot barnet eller dess moder och att ej heller i övrigt uppkommer något rättsligt familjeförhållande mellan honom och barnet. En regel med huvudsakligen samma innebörd har upptagits i 5 § svenska förslaget till lag om insemination. Enligt denna regel må mot sädgivare vid heterolog insemination på gift kvinna ej väckas talan om faderskap till barn, som avlats med säden; regeln gäller endast inom lagens tillämpningsområde, d.v.s. under förutsättning att inseminationen utförts av läkare. Samtliga förslagen utgå från att, om det fastslagits att ett genom heterolog insemination avlat barn icke har äktenskaplig börd, sädgivaren kan frivilligt påtaga sig faderskapet. Endast i det danska förslaget har 115

emellertid upptagits uttrycklig föreskrift härom. Det danska förslagets bestämmelser om sädgivarens rättsställning äga tillämpning även vid insemination på ogift kvinna. Beträffande nödvändigheten av sekretess omkring insemination och den omfattning i vilken sekretess bör upprätthållas råder enighet mellan kommittéerna. Sekretessfrågorna regleras mera ingående i de danska, finska och norska förslagen än i det svenska förslaget ( se 8 och 10 §§ danska förslaget, 9 § finska förslaget, 8 och 9 §§ norska förslaget samt svenska förslaget om tillägg till 20 kap. föräldrabalken) men några sakliga olikheter åsyftas icke därmed. Straffbestämmelser upptagas i 9 och 10 §§ danska förslaget, 10 § finska förslaget, 9 § norska förslaget och 6 § svenska förslaget. Dessa bestämmelser äro strängare i de danska, finska och norska förslagen än i det svenska förslaget, vilket sammanhänger därmed att de tre förstnämnda förslagen även innefatta förbud för annan än läkare att utföra insemination. 11 § i danska och finska förslagen, 10 § i norska förslaget och 7 § i svenska förslaget innehålla bemyndigande för administrativ myndighet att meddela tillämpningsbestämmelser till lagen om insemination. Enligt övergångsbestämmelserna i 12 § danska förslaget och 11 § norska förslaget skola vissa bestämmelser i lagen om insemination erhålla tillbakaverkande kraft. Härtill saknas motsvarighet i de finska och svenska förslagen. De danska och norska kommittéerna föreslå ett tillägg till de i Danmark och Norge gällande lagarna om äktenskaps ingående och upplösning av innehåll att, om gift kvinna utan makens samtycke låtit sig insemineras med säd från annan man och till följd härav blivit havande, maken är berättigad till äktenskapsskillnad. Härtill saknas motsvarighet i de finska och svenska förslagen.

Reservation av ledamöterna Hellsten och Rosén med instämmande av herr Ramer Då den moderna läkarvetenskapen nått fram till möjligheten att genom artificiell insemination åstadkomma befruktning, har man därmed vunnit en för mänskligheten mycket betydelsefull kunskap. Många äktenskap, som eljest — av fysiska eller psykiska orsaker — hade måst bliva barnlösa, kunna nu genom artificiell insemination fylla sin barnalstrande funktion. De ofrivilligt barnlösa äktenskapens svårigheter måste mötas med stor förståelse. Den artificiella inseminationen kan för många innebära en betydelsefull hjälp. Men liksom ifråga om så många andra medicinska och tekniska uppfinningar i vår tid ligger också den artificiella inseminationens värde i det sätt, varpå den brukas. Samma uppfinning, som kan bli till välsignelse för mänskligheten, kan också annorlunda handhavd föra till stor olycka. Mot den homologa inseminationen torde inga betänkligheter kunna resas. Den torde icke heller behöva föranleda några lagbestämmelser. Detta ingrepp innebär ju uteslutande en »transporthjälp» för överförandet av mannens sperma till befruktningsdugligt läge i hustruns könsorgan. De väsentliga problemen i inseminationsfrågan gälla den heterologa inseminationen. Alla torde vara ense om att bestämda inskränkningar beträffande dess tillåtlighet måste göras. Det kan icke under alla förhållanden vara rätt att företaga sådan artificiell insemination. De sakkunnigas majoritet ger upprepade gånger uttryck åt sin tveksamhet inför den heterologa inseminationen. Likväl har majoriteten icke i lagförslaget tagit hänsyn till sin i motiveringen uttalade tveksamhet och försiktighet inför den heterologa inseminationen. Den heterologa inseminationen kan tyckas vara ett obetydligt och opersonligt ingrepp — men det som sker är dock långt mer än ett opersonligt medicinskt planterande av en okänd spermacell i befruktningsdugligt läge. Det som sker är ett djupgående ingrepp i det mänskliga livet. Visserligen är själva ingreppet en opersonlig operation, men den opersonliga tekniken arbetar här med levande människor och får högst personliga konsekvenser, varom åtskilligt sagts i betänkandet. Spermacellen, som införes hos kvinnan, är i lika hög grad som det kvinnliga ägget bärare av liv och anlag. Bakom spermacellen står en man, som kvinnan får barn med och som är barnets far. Värnet om barnet Barnet är självklart inseminationsproblemets centrala fråga. Barnet får bära inseminationens konsekvenser. Barnet kan icke som de övriga med117

agerande tillfrågas eller avgiva något intyg om sitt framtida beteende. Därför måste samhället och lagstiftningen främst träda in på barnets sida och värna om dess bästa. Beträffande insemination på ogift kvinna ger majoritetens betänkande en tungt vägande argumentering mot sådan insemination. De väsentligaste svårigheterna vid bedömandet av inseminationsproblemet gälla givetvis insemination på gift kvinna med sperma från en annan man än hennes make. Det förefaller oss, som om vid bedömandet av den heterologa inseminationen de sakkunnigas majoritet huvudsakligast tagit sikte på de båda makarna i det barnlösa äktenskapet och icke tillräckligt låtit hänsynen till barnet vara det avgörande. Barnets bästa måste gå före det som föräldrarna — ev. endast modern — anse vara behövligt för sin lycka. Föräldrarna äro till för barnets skull, icke barnet för föräldrarnas. Ingen har rätt att vinna sin lycka på uppenbar bekostnad av en annan människas bästa. Vid den heterologa inseminationen införes mellan föräldrarna och barnet någon utomstående — om än okänd — som är den verklige fadern. Att sönderbryta en för människolivet grundläggande ordning hamnar sig alltid. Barnet har en elementär mänsklig rätt till både far och mor. Detta innebär bl. a. rättigheten att veta, vem dess far och mor är. Som framgår av betänkandet förutsattes vid den heterologa inseminationen som regel att sädgivaren skall vara okänd. Detta är också den klart dominerande principen i läkarvetenskapliga redogörelser för artificiell insemination. Det skulle kunna sägas, att den heterologa inseminationens idé vilar på sädgivarens anonymitet. Att medverka till en lagstiftning sådan som de sakkunnigas majoritet föreslår, som icke blott stillatigande förutsätter anonymitet mellan fader och barn utan även direkt ger lagstadgat skydd för anonymiteten och påbjuder anonymitetens bevarande, innebär ett klart avsteg från en svensk rättstradition, där lagstiftningen steg för steg kämpat sig fram till en klar princip om barnets rätt till vetskap om sina föräldrar. Sålunda uttalade 1906 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t beträffande den 1778 för förekommande av barnamord införda stadgan om barnaföderskas rätt att vara okänd, att den »i sig innebär ett intrång i det av sådan moder födda barnets rätt. Redan den omständigheten, att ett barn av okänd moder är utestängt från möjligheten att erhålla kännedom om sin härkomst, innebär för barnet förlusten av en naturlig och betydelsefull förmån». (Riksdagens skrivelse nr 136 den 12 maj 1906.) Lagberedningen yttrade i sitt förslag till revision av giftermålsbalken, att av hänsyn till barnets intresse modern icke borde tillåtas att vara anonym. 118

Sådan anonymitet kunde få de olyckligaste följder för barnet. (Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken III, s. 182.) Likaså har man strävat efter att förhindra faderns anonymitet. Förslag i denna riktning ha framställts vid en rad riksdagar, och lagberedningen understryker barnets »ideella intresse att känna sin fader» (Lagberedningens förslag III, s. 138). När slutligen lag om barn utom äktenskap 13 § ålade barnavårdsman att sörja för att åtgärder vidtagas för att söka fastställa faderskapet — närmast för att kunna utfå underhåll — vilken bestämmelse upprepats i nu gällande föräldrabalk (8 kap. 6 §), har också faderns rätt till anonymitet principiellt avskaffats. Trots detta säger de sakkunnigas majoritet i sitt lagförslag 4 §, att såvida makarna ej själva anvisat sädgivare, som därtill samtyckt, »åligger det läkaren att vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att makarna få vetskap om vem sädgivaren är samt att denne får vetskap om vem kvinnan är» och ytterligare i sitt förslag om tillägg till 20 kap. föräldrabalken: »Har inseminationen skett med säd från annan än maken, må dock ej yppas något varigenom röjes vem sädgivaren är.» Nu kan visserligen göras gällande, att ovan anförda belägg för föräldraanonymitetens avskaffande i svensk rätt avse barn utom äktenskap. Men bakom dessa förslag och lagbestämmelser står omisskännligt kravet att värna om en allmänmänsklig rättighet att veta, vem som är ens far och mor. Beträffande barnets vetskap om sin biologiske fader — vem han är eller att han överhuvudtaget är en annan än den juridiske fadern — förutsattes i allmänhet vid den heterologa inseminationen, att barnet ej skall få vetskap om det rätta faderskapet »utan leva i föreställningen att äkta mannen är dess verklige fader» (ovan s. 67). Barnet skall alltså i allmänhet bibringas uppfattningen att den juridiske fadern är dess biologiske fader. Den verklige faderns absoluta anonymitet skall också enligt majoritetens förslag skyddas av lagen. En av våra mest framstående gynekologer, professor AXEL WESTMAN, som upprepade gånger refererats i betänkandet, omtalade vid ett offentligt föredrag på Stockholms högskola våren 1952 i en i övrigt av stor ansvarskänsla och försiktighet präglad framställning av den heterologa inseminationen, att han själv endast i ytterst få fall utfört insemination och att de företrädesvis hänfört sig till två indikationsgrupper: antingen hade det gällt att genom tillkomsten av ett barn säkra arvet till ett fideikommiss eller bevara familjens affärsföretagstraditioner eller också hade det gällt kvinnor, som varit i »psykiskt upplösningstillstånd», därför att deras äktenskap var sterilt och som ville föda ett barn för att häva sin nevros. (Detta yttrande verifierades av föredragshållaren vid den efterföljande diskussionen. Jfr referat i Dagens Nyheter 24/4 -52 och StockholmsTidningen 24/4 -52.) I den förra gruppen medverkar en läkare utan tvekan 119

i ett vilseledande, därest ett barn tillkommer, som med hans vetskap makarna utgiva som den äkte mannens son. (Den senare gruppen överlåtes åt mentalhygieniker att bedöma.) Om t. ex. ett fideikommissariskt förordnande bestämmer, att viss egendom skall gå i första hand från fader till hans son, innebär en heterolog insemination i ett äktenskap, där maken är steril, att arvet undanhålles en andrahandsarvinge eller eventuellt a n n a n person eller institution, som arvet skall tillfalla, om laglig arvinge saknas. Vårt samhälle kan icke lagfästa en ordning, som vilar på ett undanhållande av det faktiska förhållandet. Möjligen kan genmälas, att man i lagbestämmelserna om det presumerade faderskapet också utgår från att den juridiske fadern är biologisk fader, även om han icke är det. Men det bör då observeras, att det där icke är fråga om ett principiellt sanktionerande av ett undanhållande av barnets verkliga börd, utan lagstiftningen vill i omsorg om barnet och i värn om äktenskapet och hemmet utgå från att den rättslige fadern också är biologisk fader — med mindre domstol fastställt att barnet saknar äktenskaplig börd. Maken och barnet kunna där föra talan i bördsfrågan. Vid den heterologa inseminationen föreslår man nu, med ändring av 2 kap. föräldrabalken, att makens rätt till sådan talan uteslutes. Barnet har visserligen tillåtits ha kvar sin rätt att få presumtionen om äktenskaplig börd hävd, men majoriteten vill genom lagförslaget §§ 4 och 5 och tillägget till 20 kap. föräldrabalken helt stänga möjligheten att få fastställt, vem fadern är. Om man utgår från att vid den heterologa inseminationen majoritetens ställningstagande i bördsfrågan sker av omtanke om barnet och att det, även om det principiellt är osanning, dock aldrig kan skada barnet, så ligger också i hela denna tankegång ett önsketänkande. Det är nämligen högst osannolikt, att det skall kunna gå att dölja för barnet, att den förmodade fadern icke är dess far. Erfarenheten visar, huru svårt det i praktiken är att dölja något sådant. Det har nämligen en förunderlig förmåga att sippra ut. Tillfällig eller permanent missämja kan uppstå mellan föräldrarna, och då ligger det mycket nära till hands, att det kan bli antytt eller klart utsagt, att barnet i själva verket är en annan mans barn. Barnet självt kan börja iakttaga anlag, utseende eller lynnesdrag, som äro helt olika föräldrarnas, och börja undra varifrån dessa drag komma. Eller barnet upptäcker att det tillhör en blodgrupp, som icke finnes hos någon av föräldrarna. Inseminationsläkaren trodde måhända, att han som sädgivare använde en man som till utseende och läggning liknade äkta mannen. Men han visste ingenting om de yttre och inre drag, som funnos dolda i sädgivarens arvsanlag från tidigare generationer. I redogörelsen för läkarpraxis ovan uttalas, att »likhet bör eftersträvas bl. a. i fråga om kroppsbyggnad, längd, hår- och hudfärg samt ögonfärg» liksom även ifråga om den psykiska läggningen. Men det namnes 120

J

också, att det dock är »bl. a. på grund av svårigheten att bedöma, hur egenskaper ärvas, icke uteslutet att det barn, som blir frukten av heterolog insemination, får andra egenskaper än som avsetts eller äro önskvärda». Var och en av de nämnda egenskaperna kan bli en annan än den beräknade. Naturligtvis gäller också beträffande barn av äktenskaplig börd att barnet får egenskaper, som icke finnas hos föräldrarna, men då kan man måhända återfinna dem i en tidigare generation eller i varje fall ge barnet trygghet i bördsfrågan. Vid den heterologa inseminationen däremot skapar varje sådan fråga ett osäkerhetsmoment, som för barnet kan bli en skadlig belastning. (Måhända kan också en ökad förekomst av heterolog insemination ge anledning till en allmän osäkerhet och undran både då den är befogad och då den är obefogad: är jag månne ett inseminationsbarn?) Anledning till sådan undran kan också ges genom släktingars eller bekantas antydningar. Man torde kunna utgå från, att det blir känt för åtminstone några av de närmaste släktingarna eller vännerna, att makarna icke kunna få egna barn. Om då plötsligt hustrun väntar barn, torde orsaken därtill bli anförtrodd åtminstone till några — antingen som en lycklig hemlighet eller som ett försvar mot eventuell misstanke för otrohet. Därmed finnas också stora förutsättningar för att rätta förhållandet blir uppenbart eller antytt också för barnet. Huru många adoptivbarn ha t. ex. icke redan vetat om att de äro adoptivbarn, långt innan adoptivföräldrarna talat om det för dem? De paralleller, som i dessa frågor adoptivbarnens ställning erbjuder, visa åtskilligt om hur riktiga ett barns instinktiva förmodanden om sin börd kunna vara. Både präster och socialarbetare veta också åtskilligt om den intensitet med vilken människor i åratal kunna arbeta för att få klarhet i ett av deras fosterföräldrar dolt förhållande beträffande deras rätte far eller rätta föräldrar. Det är ofrånkomligt att medvetandet om att vara någon annans barn kan vara en mycket skadlig belastning för barnet — även som vuxen. Barnets trygghet i hemmet kan undergrävas. Trots kärlek och omsorger kan grunden läggas för nevroser, mindervärdeskänslor och misstänksamhet. Men till detta medvetande om att vara någon annans barn kommer vid den heterologa inseminationen, att det överhuvudtaget icke går att få reda på vem denne andre är. Barnet är via sin fader ett utflöde av en genom generationer samlad arvsmassa, men porten till varje kännedom om detta förflutna måste förbli stängd. Barnet är berövat en elementär rättighet. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om det icke för barnets egen andliga hälsa är mindre skadligt, om det vet sig vara tillkommet vid en tillfällig förbindelse, än om det bär på vetskapen att vara tillkommet genom någon för både modern och barnet fullständigt okänd man, med vars sperma modern befruktats. Detta säges icke för att rekommendera en utväg utan för att skärpa uppmärksamheten för ett barns känslighet för sitt ursprung. 12.1

Slutsatserna beträffande inseminationsbarnets psykiska ställning måste dragas genom analogier med barn i möjligast likartad situation. Det finns nämligen intet erfarenhetsmaterial om hur det går för sådana barn. Då de sakkunnigas majoritet säger, att den läkarvetenskapliga litteraturen redovisar samstämmiga erfarenheter av att den heterologa inseminationens psykologiska verkningar varit i stort sett gynnsamma (s. 67), torde detta huvudsakligen ha avseende på makarna. Som betänkandet klart betonar äro sådana yttranden ytterst knapphändiga. De äro beträffande konsekvenser för barnet så gott som obefintliga. Framför allt vore kunskap om reaktionerna i pubertetsåldern och tiden därefter av största betydelse, men inte minst på grund av att inseminationsförfärandet är så nytt är sådan kunskap ännu icke möjlig. Att de gynekologer, som vågat sig på heterolog insemination och därom publicerat resultat, i allmänhet äro principiellt positivt inställda, är kanske ganska naturligt. Men det bör icke förgätas, att också en rad framstående gynekologer ställa sig avvisande till insemination med främmande mans sperma. Också av sådana läkare, som intagit en principiellt positiv inställning till den heterologa inseminationen, uttalas tveksamhet och varningar inför dess användande. Som allmänt omdöme om verkningarna för de av inseminationsförfarandet berörda parterna torde de sakkunnigas majoritet ha formulerat en klar och riktig sammanfattning: »Man synes i denna fråga ej kunna bilda sig någon mera bestämd uppfattning än att de psykologiska verkningarna av heterolog insemination kunna väntas åtminstone i vissa fall bli gynnsamma men i andra fall kunna bli ogynnsamma.» Om verkningarna för barnen gäller, att vi sakna nödigt erfarenhetsmaterial för att kunna bevisa att de varit goda. Men man kan icke heller utifrån de heterologa inseminationsbarnen själva bevisa att de varit dåliga. I detta sammanhang bör understrykas, att det icke endast är fråga om en rad isolerade faktorer, där man har att ta ställning för eller emot inseminationen, utan ett helt sammanhängande komplex, där alla faktorerna måste samverka i positiv riktning och där en enda negativ faktor är nog för att rasera hela motiveringen för den heterologa inseminationen. Den ene av reservanterna i den norska kommittén, biskop Smidt, gör härom följande tänkvärda sammanställning: »I virkeligheten står vel saken slik, at det må inntreffe en läng rekke lykkelige omstendigheter for at det i det hele tätt skal gå godt. Hvis legen er den rette mann, som foruten å vsere lege, har en dyp psykologisk innsikt og sosial förståelse, hvis han finner en saedgiver, som sjelelig og legemlig fyller alle krav, og som kan tre tilbake i glemselen, hvis barnets mor kan beholde de samme f0lelser överfor sin mann og helt dele barnet med ham, hvis han på sin side kan scire over den f0lelsen, at barnet er hennes og ikke hans, hvis de begge med venner og bekjente kan bevare hemmeligheten om barnet og hvis barnet på sin side ikke begynner å arbeide 122

med problemet eller får aversjon mot sin 'far' — ja da kan det gå godt. Men vem kan seile klar av så mange skjser?» (Norska betänkandet s. 50.) Då man saknar direkt erfarenhetsmaterial har man att gå till indirekt bevismaterial och fråga, vad vi veta om barn i någorlunda jämförlig ställning och om barns allmänna situation inom familjen. Då veta vi, hur farligt det är för ett barn att veta sig stå i särställning och vara annorlunda än andra. Vi veta, hur farligt det är för ett barn att bli lurat av sina föräldrar i en grundläggande livsfråga. Vi känna till vådorna av såväl misstanken som vetskapen om att den förmodade fadern icke är den rätte fadern. Ungdomsvården k a n uppvisa åtskilliga exempel på hur kriminalitet, nevroser och allmän missanpassning kunnat föras tillbaka på sådana hemproblem. Naturligtvis skulle det icke gå galet för alla inseminationsbarn. Men riskmöjligheten är så reell, att den risken icke får tas — även om det endast skulle vara en helt liten procent barn, som skulle ta skada av att höra till denna helt nya kategori människor. Det är ett allmänt humanitetskrav, att man icke får experimentera med människoliv, såvida icke vederbörande själv medgiver och engagerar sig i experimentet. Om man trots möjligheterna att det genom heterolog insemination tillkomna barnet skulle kunna ta allvarlig skada företar sådan insemination, innebär detta otvivelaktigt, att man engagerar sig i ett otillbörligt experimenterande med människoliv.

Makarna Vad m a k a r n a beträffar kunna givetvis en rad psykologiska iakttagelser och förmodanden anföras både för och emot den heterologa inseminationen. Det väsentligaste av dessa motiveringar och konsekvenser har anförts av majoriteten s. 66 f. De enskilda fallen äro varandra mycket olika och vi instämma med majoriteten i att man icke på denna väg kan nå fram till allmängiltiga motiveringar för eller emot den heterologa inseminationen. Som odiskutabelt faktum kvarstår dock, att makarna i ifrågavarande äktenskap, där mannen är steril, få sitt barn genom att hustrun befruktas med sperma från en annan man än maken. Denne andre är barnets verklige fader. Det sätt, varpå sädesvätskan föres in i kvinnans kropp, är av relativt underordnad betydelse i befruktningens och fortplantningens stora sammanhang. Spermacellen, som befruktar hustrun, är ingenting i sig själv isolerat. Den har sitt upphov i en annan mänsklig individ, och det är i samverkan med denne utomstående man — även om han är okänd — som hustrun sätter barn till världen. Hans sperma var bärare av en del av hans individualitet och av de arvsanlag, till vilkas formande hela den bakom honom liggande släkten har bidragit. Hustrun är då alltså å ena sidan i äktenskap 123

förenad med sin make, med vilken hon delar de flesta av de äktenskapliga funktionerna. Men å andra sidan fyller hon äktenskapets barnalstringsfunktion i gemenskap med den man, vars sperma hon mottagit och vars barn hon föder och fostrar. Oberoende av alla psykologiska förmodanden föreligger här faktiskt en sprängning av den enhet mellan två människor, till vilken dessa funktioner genom naturens ordning höra. I betänkandet (s. 38) konstateras, att enligt hittills gjorda erfarenheter insemination endast i jämförelsevis få fall resulterat i missfall eller i födelsen av ej fullvärdiga barn. Där så blir fallet torde man emellertid kunna antaga, att makarna komma att ångra inseminationen och att detta får sin återverkan i deras behandling av barnet. Samma förhållande torde uppkomma då barnet av andra orsaker visar sig särpräglat eller svårfostrat. I dylika fall får man säkerligen också räkna med att djupgående schismer kunna uppstå mellan makarna. Det måste ihågkommas, att ett avståndstagande från den heterologa inseminationen icke innebär, att man därmed förhindrar, att barn få växa upp i det barnlösa äktenskapet. Här finns ju också en annan, mer näraliggande utväg, nämligen adoptionen. Dels gör adoptionen föräldrarna likställda i förhållande till barnet — vilket ju icke blir fallet vid en heterolog insemination. Dels innebär adoptionen, att man tar hand om ett barn, som redan finns till och som behöver kärlek och omvårdnad, så att föräldrarna därmed hjälper ett redan existerande barn i stället för att påtaga sig ansvaret att genom heterolog insemination skapa möjligheter till de ödesdigra konsekvenser, som ovan anförts. Då man talar om den ofrivilligt barnlösa kvinnans hart när outhärdliga situation, borde man också tänka på den stora skaran ogifta kvinnor, som icke heller kunna få fylla sin moderskapsfunktion. Den gifta kvinnan har dock en man och med honom ett hem. Att på något vis hävda, att livet vore meningslöst, om man icke finge föda barn, och att man för den skull måste påfordra heterolog insemination, vore ett hån mot de många ogifta kvinnorna. Sädgivaren Till vad ovan sagts om barnet och makarna vilja vi foga några kortfattade allmänna reflexioner angående sädgivaren. Betänkandet framhåller upprepade gånger, att stora krav måste ställas på sädgivaren, d. v. s. den man, som avses att bli barnets biologiske fader. Ett så stort ansvar lägges här på inseminationsläkaren, att man måste fråga sig: Vem vågar ta på sig ansvaret att utvälja sädgivare? Kroppslig sundhet är kanske lätt att bestämma — men vad menas här med själslig sundhet? Vilka karaktärsegenskaper och vilka moraliska egenskaper krävas för att legitimeras som lämplig sädgivare? Det finns en kategori män, som 124

skulle vara villiga, därför att de lida av en patologisk övertro på sina anlags enastående värde och betydelsen av att dessa vidareföras i nya individer. Möjligheten av att helt eliminera sädgivarens vetskap om att han är sädgivare har majoriteten icke velat räkna med. I stället säges, att det är självklart, att säd får användas för insemination endast om den lämnats för detta ändamål (s. 81, jfr s. 47). Då den heterologa inseminationen här kritiskt granskas, torde det emellertid icke vara obefogat att anteckna, att en av de gynekologer, som här i Norden särskilt intresserat sig för inseminationen, professor J. LÖVSET i Bergen, faktiskt föreslagit att läkaren skulle företaga insemination med säd från män, som icke själva hade vetskap härom. 1 en tidskriftsartikel (Fertility and Sterility 1951, 2:5, s.427) skriver Lövset härom bl. a. följande. »På sterilitetskliniker och hos specialister med vidsträckt praktik i sterilitetsfrågor kan detta spörsmål lätt lösas utan att några som helst själsliga konflikter uppkomma för en eventuell sädgivare. Att denne å andra sidan skulle ondgöra sig över att hans säd användes för att hjälpa andra människor, när det icke skadar honom själv på något sätt, är icke heller lätt att tro. Om det läte sig göra att i lagen intaga bestämmelser om att säd, som lämnas för undersökning, får användas till insemination, skulle man utesluta sådana känslomässiga reaktioner som ett faderskapsförhållande av denna art eljest kan föra med sig.» Lövsets förslag om lagbestämmelser för att möjliggöra det av honom rekommenderade förfarandet synes oss vara uttryck för tendensen att bagatellisera den heterologa inseminationen till ett opersonligt medicinskt ingrepp. Det bör också framhållas, att sädgivarens lämplighet eller »fullvärdighet» är något ytterst ovisst. Man kan icke bortse från att sädgivaren kan vara behäftad med psykiska abnormiteter av psykopatikaraktär eller med inresekretoriska eller andra konstitutionella rubbningar. En tillfyllestgörande utredning om dylika tillstånd innebär enligt vår mening en så ingående undersökning av sädgivaren och hans livsförhållanden, att den med en hög grad av sannolikhet äventyrar den sekretess, varmed inseminationen och sädgivarens person är avsedd att omgivas. Vid de heterologa inseminationer, som utförts i vårt land, torde i allmänhet sädgivaren icke heller ha undergått någon grundligare arvshygienisk undersökning. Sådan ligger givetvis utanför en gynekologs kompetens. Därför måste man vid den heterologa inseminationen i praktiken räkna med att sädgivaren kan vara bärare av t. ex. grava psykopatiska drag, som icke uppenbarats vid en rutinundersökning men som skulle ha kunnat uppvisas vid en grundlig genetiskpsykiatrisk undersökning. Men alldeles oberoende härav kan användandet av en sädgivare ge ett helt annat resultat än det önskade på grund av vetenskapens begränsade insikt i dessa frågor. Inom ärftlighetsforskningen är ju icke tillfullo utrett, hur egenskaper ärvas. Vi vilja åter understryka kommittémajoritetens uttalande, att det är »icke uteslutet att det barn, som blir 125

frukten av heterolog insemination, får andra egenskaper än som avsetts eller äro önskvärda». * En lagstiftning sådan som den de sakkunnigas majoritet föreslår synes oss av de principiella skäl, som ovan utvecklats, icke önskvärd. Sakkunnigmajoriteten ger visserligen i sina motiveringar uttryck åt tveksamhet och vilja till en restriktiv tillämpning av den heterologa inseminationen, men dess lagförslag uttrycker ett allmänt accepterande av heterolog insemination på gift kvinna. Konsekvensen av detta lagförslag blir, att det för allmänna medvetandet kommer att te sig som mer än en reglering av inseminationsbarns rättsställning m. m., nämligen som en positiv välvilja till och legitimering av ett barnafödande genom insemination med sperma från annan än kvinnans man. Själva tillvaron av en lag påverkar det allmänna handlandet. I ifrågavarande spörsmål blir frågan om samhällets främjande och påverkan särskilt påtaglig, eftersom samhället här medverkar icke endast i en rättslig reglering av den artificiella inseminationen utan även genom sina tjänsteläkare och den i samhällets tjänst stående vetenskapen erbjuder möjligheter till ingreppets företagande. Mot bakgrund av vad som tidigare sagts om samhällets skyldighet att i denna fråga i första hand värna om barnet och föra dess talan torde det icke vara samhällets önskemål att genom lagstiftningens helgd och medicinskt bistånd medverka till ett förfarande, som innebär så många uppenbara riskmoment. I varje fall äro de faktiska kunskaperna om inseminationens verkningar osäkra och begränsade. På grund av vad ovan anförts vilja vi föreslå, att lagstiftning om artificiell insemination icke kommer till stånd.

Litteraturförteckning I hänvisningar till tidskrifter ha före sidhänvisningen i regel utsatts såväl årtal (första siffertalet) som årgång eller band (andra siffertalet). ABEL, S., The present status of artificial insemination. (Surgery, Gynecology and Obstetrics. Supplement. International abstracts of surgery 1947, 85, s. 521—531.) BARTON, MARY, WALKER, K. & WIESNER, B. P., Artificial insemination. (British Medi-

cal Journal 1945, 1, s. 40—43.) Cit. BARTON. BICKERS, W., Pelvic abscess following artificial insemination. (American Journal of Obstetrics and Gynecology 1944, 47, s. 425—426.) BiSKOPSBREVET. Ett brev i en folkets livsfråga till Svenska kyrkans präster från dess biskopar. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Stockholm 1951. BOURNE, A. W. & WILLIAMS, L. H., Recent advances in obstetrics and gynaecology. 6 Ed. London 1945. BROMAN, B., The blood factor Rh in man. (Acta psediatrica vol. XXXII. Supplementum II.) Stockholm 1944. THE CANTERRURY REPORT. Artificial human insemination. The report of a commission appointed by His Grace the Archbishop of Canterbury. London 1948. CARY, W. H., Experience with artificial impregnation in treating sterility. (The Journal of the American Medical Association 1940, 114, s. 2183—2187.) Cit. CARY I.

CARY, W. H., Results of artificial insemination with an extramarital specimen (semi-adoption). (American Journal of Obstetrics and Gynecology 1948, 56, s. 727—732.) Cit. CARY II.

DIAKONISTYRELSENS SKRIFT. Om insemination från etisk, medicinsk, juridisk och psykologisk synpunkt. Av Mirjam Furuhjelm, Gerhard Hafström & Annie Petrén. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Stockholm 1951. EDITORIALS.

Se

REDAKTIONELLA

UTTALANDEN.

EEK, H., Rättsprinciperna vid artificiell insemination. (Svensk Juristtidning 1948 s. 604—606.) ENGLE, E. T., Conference on diagnosis in sterility sponsored by the National Committee on Maternal Health January 26—27 1945, New York City. Proceedings edited by E. T. Engle. Springfield, Illinois, 1946. FOLSOME, C. E., The status of artificial insemination. (American Journal of Obstetrics and Gynecology 1943, 45, s. 915—927.) FORHANDLINGERNE PÅ DET ATTENDE NORDISKE JURISTM0DE i Kobenhavn den 26.—28.

august 1948 udgivet af den danske styrelse. K0benhavn 1949. S. 141—171 och bilag 5. FREUDENTHAL, P., Arteficiel insemination. (Ugeskrift for laeger 1950, 112, s. 1339 —1340.) FURUHJELM, MIRJAM, Om insemination. Medicinska synpunkter. Ingår i DIAKONISTYRELSENS SKRIFT (se detta o r d ) .

FÖRHANDLINGARNA Å DET NITTONDE NORDISKA JURISTMÖTET i Stockholm den 23 25 augusti 1951 utgivna av den svenska styrelsen. Stockholm 1952. S. 78—123 och bilaga II. GREENHILL, J. P. & WRIGHT, J. F., Artificial insemination: Its medicolegal implications. A symposium. Medical aspects of J. P . Greenhill. Legal aspects of J. F . Wright. Discussion. (American Practitioner 1946—1947, 1, s. 227—241.)

GUTTMACHER, A. F . , T h e r o l e of a r t i f i c i a l i n s e m i n a t i o n i n t h e t r e a t m e n t of h u m a n s t e r i l i t y . ( B u l l e t i n of t h e N e w Y o r k A c a d e m y of M e d i c i n e 1 9 4 3 , 19, s. 5 7 3 — 5 9 1 . ) HAAGEN, T., K u n s t i g i n s e m i n a t i o n . ( M a a n e d s s k r i f t for p r a k t i s k l s e g e g c r n i n g og s o c i a l m e d i c i n 1950, 28, s. 103—116.) HAGSTRÖM, B., F r å g a n o m d e s. k. s p e c i a l j o u r n a l e r n a s o f f e n t l i g h e t . ( S v e n s k a L ä k a r t i d n i n g e n 1 9 4 1 , 3 8 , s. 730—742.) H A L R R E C H T , I., E x p e r i e n c e s w i t h a r t i f i c i a l i n s e m i n a t i o n . ( H u m a n F e r t i l i t y 1946, 11, s. 72—74.) HAMAN, J. 0 . , A r t i f i c i a l i n s e m i n a t i o n . ( C a l i f o r n i a M e d i c i n e 1948, 68, s. 353—357.) MANSARD. P a r l i a m e n t a r y D e b a t e s . H o u s e of L o r d s . Official r e p o r t . Vol. 161 N o . 50. 16 M a r . 1949. S. 3 8 6 — 4 2 9 . H O L M G R E N , L, T a n k a r o m i n s e m i n a t i o n . ( N o r d i s k M e d i c i n 1 9 5 3 , 49, s. 344.) H O L T Z , F . , I n s e m i n a t i o n v i d s t e r i l i t e t . ( N o r d i s k M e d i c i n 1949, 4 1 , s. 895—896.) H O T C H K I S S , R. S., F e r t i l i t y i n m e n . P h i l a d e l p h i a 1944. H 0 Y R U P , P . , N o g r e b e m g e r k n i n g e r o m i n s e m i n a t i o n . ( U g e s k r i f t for Retsveesen 1948, Afd. B, s. 17—21.) ISRAEL, S. L., T h e s c o p e of a r t i f i c i a l i m p r e g n a t i o n i n t h e b a r r e n m a r r i a g e . ( T h e A m e r i c a n J o u r n a l of t h e M e d i c a l S c i e n c e s 1 9 4 1 , 202, s. 9 2 — 9 8 . ) K O E R N E R , A., D i s k u s s i o n s i n l ä g g i a n s l u t n i n g till r e d o g ö r e l s e r a v G r e e n h i l l & W r i g h t i A m e r i c a n P r a c t i t i o n e r 1 9 4 6 — 1 9 4 7 , 1. Se G R E E N H I L L & W R I G H T . K U H N E L , P . , E n långes b e t r a g t n i n g e r v e d r 0 r e n d e s p 0 r g s m å l e t » k u n s t i g saedoverf0ring», spel. m e d h e n b l i c k p å d e n heterologe insemination. (Maanedsskrift for p r a k t i s k l s e g e g e r n i n g og s o c i a l m e d i c i n 1950, 2 8 , s. 89—103.) LAENNEC. L ' i n s e m i n a t i o n artificielle. Centre d'Etudes L a é n n e c . P a r i s 1948. L 0 V S E T , J., A r t i f i c i a l i n s e m i n a t i o n . T h e a t t i t u d e of p a t i e n t s i n N o r w a y . ( F e r t i l i t y a n d S t e r i l i t y 1 9 5 1 , 2, s. 415—429.) L0VSET, J., P r o b l e m e r o m k r i n g k u n s t i g i n s e m i n a s j o n h o s m e n n e s k e t . B e r g e n 1952. M A D S E N , V., I n s e m i n a t i o n . ( S t u d . ined. 1 9 5 1 , 9, n r 9 s. 6—10.) M E L A N D E R , I., O m u t o m ä k t e n s k a p l i g a b a r n s r ä t t s l i g a s t ä l l n i n g . (Bilag 5 til F O R HANDLINGERNE PÅ DET ATTENDS NORDISKE JURISTM0DE ( s e d e t t a O r d ) . Även SOm s ä r t r y c k H e l s i n g f o r s 1948.) N E L S O N , A., F ö r b j u d n a b a r n ? ( P o p u l ä r t i d s k r i f t för p s y k o l o g i o c h s e x u a l k u n s k a p 1951, 2, n r 5 s. 24—30.) N I E L S E N , P . B., I n s e m i n a t i o n i r e t l i g b e l y s n i n g . I n s e m i n a t i o n s b o r n s r e t s s t i l l i n g . K o b e n h a v n 1948. N O R D L A N D E R , E., N å g r a r ä t t s m e d i c i n s k a s y n p u n k t e r p å a r t i f i c i e l l i n s e m i n a t i o n . ( S v e n s k a L ä k a r t i d n i n g e n 1946, 4 3 , s. 1441—1448.) N O R D L A N D E R , E., S t u d i e r ö v e r p a r o t i t - o r c h i t e n s i n f l u e n s p å s p e r m i o g e n e s e n . L u n d 1948. P A L M E R , R., A s p e c t s m e d i c a u x d e l ' i n s e m i n a t i o n a r t i f i c i e l l e . I n g å r i L A E N N E C ( s e detta o r d ) . T H E P U E L I C M O R A L I T Y C O U N C I L REPORT. A r t i f i c i a l h u m a n i n s e m i n a t i o n . R e p o r t of

a c o n f e r e n c e h e l d i n L o n d o n u n d e r t h e a u s p i c e s of t h e P u b l i c M o r a l i t y C o u n c i l . L o n d o n 1948. REDAKTIONELLA UTTALANDEN (EDITORIALS)

i T H E JOURNAL OF T H E AMERICAN MEDICAL

ASSOCIATION 1939, 112, s. 1 8 3 2 — 1 8 3 3 ( A r t i f i c i a l i n s e m i n a t i o n a n d i l l e g i t i m a c y ) , B R I T I S H MEDICAL J O U R N A L 1 9 4 7 , 1, s. 6 0 5 — 6 0 6

(Artificial

YORK S T A T E J O U R N A L O F M E D I C I N E 1 9 4 8 , 4 8 , s. 6 0 0 — 6 0 2

insemination), N E W

(Problems

in

artificial

i n s e m i n a t i o n ) , HUMAN F E R T I L I T Y 1948, 13, s. 49—50 (An E n g l i s h v i e w of a r t i f i 128

cial insemination) o c h T H E JOURNAL OF THE INDIANA STATE MEDICAL ASSOCIATION

1950, 43, s. 561—563 (Artificial insemination). ROHLEDER, H , Die Zeugung beim Menschen. Eine sexualphysiologische Studie aus der Praxis. Mit Anhang: Die kunstliche Zeugung (Befruchtung) beim Menschen. Leipzig 1911. RUSSELL, M., Artificial insemination. A plea for standardization of donors. (The Journal of The American Medical Association 1950, 144, s. 461.) RYBERG, C. M., Faderskap och konstlad befruktning. (Svenska Läkartidningen 1948, 45, s. 757—759.) RÖNNE—PETERSEN, E., Provrörsmänniskan. Stockholm 1951. SCHLAGER, M., Kunstliche Befruchtung. (Medizinische Klinik 1943, 39, s. 147—149.) SCHULTZE, G. K. F., Kunstliche Befruchtung. Ihre Stellung im Gesamtrahmen der Sterilitätsbehandlung. (Zentralblatt fur Gynäkologie 1941, 65, s. 988—1012.) SEASHORE, R. T., Artificial impregnation. (Minnesota Medicine 1938, 21, s. 641— 644.) SÉGUY, J. & SIMONNET, H., Recherche de signes directs d'ovulation chez la femme. (Gynécologie et Obstétrique 1933, 28, s. 657—663.) Cit. SÉGUY. SEYMOUR, FRANCES I. & KOERNER, A., Artificial insemination. Present status in t h e

United States as shown b y a recent survey. (The Journal of the American Medical Association 1941, 116, s. 2747—2749.) SEYMOUR, FRANCES I. & KOERNER, A., Medicolegal aspect of artificial insemination.

(The Journal of the American Medical Association 1936, 107, s. 1531—1534.) SIEGLER, S. L., Fertility in women. Philadelphia 1944. SKARD, ÅSE GRUDA, Kunstig befruktning. (Kvinnan og tiden 1950, n r 7 s. 27 ff och nr 9 s. 39 ff.) STRAHL, I., L'insemination artificielle. (Revue de criminologie et de police technique 1952, 6, s. 287—290.) SUNDF0R, H., Arteficiell inseminasjon. (Tidsskrift for den norske lffigeforening 1949, 69, s. 360—363.) WARNER, MARIE PICHEL, Artificial donor inseminations. (Human Fertility 1948, 13, s. 37—40.) WEISMAN, A. I., Spermatozoa a n d sterility. A clinical manual. New York 1941. WESTMAN, A., Artificiell insemination. (Nordisk Medicin 1948, 37, s. 397 399.) WESTMAN, A., Den ofrivilliga steriliteten (i Betänkande i sexualfrågan avgivet av befolkningskommissionen. 2 uppl. Stockholm 1938. SOU 1936:59. S. 159— 166). WILLINK, H., Legal aspects of artificial insemination. (The Practitioner 1947, 158, s. 349—353.) WRIGHT, J. F . Se GREENHILL & WRIGHT.

T H E YALE LAW JOURNAL, 1948—1949, 58, s. 457—471, Comment (av ej namngiven författare): Artificial insemination. A parvenu intrudes on ancient law. ÄRVDARALKSAKKUNNIGAS

FÖRSLAG

TILL

FÖRÄLDRABALK.

Stockholm

1946.

(SOU

1946: 49.) S. 63—64 och s. 87.

9 — 22764

Bilaga.

Parallelltexter

(Dansk

text)

(Preliminär

finsk

text)

Udkast til lov om insemination.

Förslag till lag om insemination.

§ 1. Denne lovs bestemmelser gaelder saedoverf0ring (insemination) til en kvinde med ssed fra en anden end hendes segtemand, når overf0ringen sker på anden made end ved samleje.

1 §• Med insemination förstås i denna Jag överföring av säd på kvinna på annat sätt än genom samlag i syfte att framkalla befruktning. 2§. Insemination må företagas endast på gift kvinna.

§ 2. Insemination må kun foretages af en lsege med specialistanerkendelse i gynsekologi eller af en laege med saerlig autorisation af sundhedsstyrelsen. Insemination må kun finde sted på stats- og kommunehospitaler samt på sserligt dertil autoriserede private helbredelsesanstalter. Autorisationen meddeles af sundhedsstyrelsen og skal s0ges fornyet, når vedkommende anstalt eller anstaltsafdeling skiffer ledende lsege. En i henhold til nservserende bestemmelse meddelt autorisation kan til enhver tid tilbagekaldes.

3§. Insemination må utföras endast av läkare. Användes säd från annan än maken, må insemination utföras endast av läkare, som berättigats att verkställa inseminationer, samt å sjukhus, sjukvårdsanstalt eller annan anstalt, som godkänts för ändamålet. Berättigande och godkännande, varom i 2 mom. är nämnt, meddelas av medicinalstyrelsen. Vid dem kunna fästas villkor och de kunna återkallas när skäl därtill prövas föreligga.

§ 3. Begsering om insemination fremssettes skriftligt överfor läggen. Er kvinden gift og samlever med sin segtemand, må inseminationen kun foretages med hans samtykke. Dette skal afgives skrifligt i laegens naervaerelse.

4§. Begäran om insemination bör framställas skriftligen av makarna hos läkaren samt muntligen bekräftas i läkarens närvaro. Vid insemination med säd från annan än maken böra makarna när begäran framställes hava fyllt 25 år.

(Norsk

text)

(Svensk

text)

Utkast til lov om inseminasjon.

Förslag till lag om insemination.

§ 1. Denne lov gj elder saedoverf0ring (inseminasjon) som utf0res på gift kvinne med ssed fra en annen enn ektemannen, når overf0ringen skjer på annen mate enn ved samleie.

1§Denna lag äger tillämpning å sädöverföring (insemination), som läkare utför på gift kvinna med säd från annan än maken.

§ 2. Inseminasjon må bare företas av spesialkyndig lege som er sserskilt godkjent til dette. Inseminasjon må bare företas på offentlig eller privat sykehus som er saerskilt godkjent til dette. Godkjenning etter denne paragraf gis av Helsedirektoratet. Den kan når som helst kalles tilbake.

2§. Insemination må utföras endast å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare med specialutbildning i gynekologi. Utan hinder härav må dock medicinalstyrelsen medgiva viss läkare att utföra insemination å anstalt som nyss sagts eller å annan anstalt. Vid sådant medgivande äger medicinalstyrelsen fästa de villkor, som prövas erforderliga.

§ 3. Begjsering om inseminasjon fremsettes skriftlig överfor legen. Ektemannen må samtykke i inseminasjonen. Samtykket skal foreligge skriftlig og skal vedståes i legens nservaer. Både kvinnen og ektemannen m å ha fylt 25 år på den tid da begj seringen fremsettes.

3 §• Insemination må ej äga rum, med mindre maken samtyckt därtill.

(Dansk

text)

Insemination m å kun ske, når kvinden ved begaeringens afgivelse er fyldt 25 år. Skal begaeringen tiltraedes af aegtemand, gaelder det samme for denne. § 4. Insemination m å ikke foretages, når der er naerliggende fare for, at af kommet på grund af arvelige anlaeg ville blive lidende af sindssygdom, åndssvaghed, andre svaere mentale forstyrrelser, epilepsi eller alvorlig legemlig sygdom. Insemination må heller ikke företages, når kvinden og hendes aegtemand efter laegens sk0n savner forudsaetningerne for at opdrage og fors0rge barnet på forsvarlig made. Hvis kvinden er ugift, må insemination kun foretages, når saerlig vaegtige grunde kan anf0res for denne, og kvinden findes fuldtud egnet til alene at opdrage og fors0rge barnet. Insemination b0r i dette tilfaelde i almindelighed kun foretages efter samråd med kvindens saedvanlige laege. Bestemmelsen i stk. 3 finder ligeledes anvendelse, n å r kvinden er enke, fraskilt, frasepareret eller ikke samlever med sin aegtemand. § 5. Laegen udpeger en egnet donor (saedgiver). Det påhviler laegen at traeffe passende foranstaltninger til at forhindre, at kvindens, aegtemandens eller donors identitet bliver parterne bekendt. Når saerlige grunde tåler derfor, kan en bestemt navngiven donor an134

5§. Insemination må ej äga rum, när med skäl kan antagas att kvinnan eller sädgivaren äger sådana arvsanlag, som komme att hos avkomlingar förorsaka sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Ej heller må insemination äga rum, om makarna enligt läkarens åsikt sakna förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt handhava vårdnaden om barn.

6§. Vid insemination med säd från annan än maken ankommer det på läkaren att utse lämplig sädgivare, som samtycker till att säden får användas till insemination enligt denna lag. Kvinnan och sädgivaren må icke vara i rätt upp- eller nedstigande

(Norsk

text)

(Svensk

text)

§ 4. Inseminasjon må ikke företas når det er naerliggende fare for at barnet eller dets etterkommere på grunn av arvelige anlegg kan komme til å lide av alvorlige mentale eller legemlige sykdommer eller mangier. Inseminasjon må heller ikke företas når kvinnen og ektemannen etter legens skj0nn ikke har forutsettninger for å oppfostre barnet forsvarlig.

§5. Saedgiveren skal överfor legen ha samtykket i at saeden blir brukt til inseminasjon i samsvar med denne lov. Han må ikke vaere beslektet med kvinnen i rett opp- eller nedstigende linje eller vaere hennes bror eller halvbror.

4 §• Det ankommer på läkaren att utse lämplig sädgivare. Till sädgivare må utses någon, som makarna anvisat, om han samtyckt därtill. I annat fall åligger det läkaren att vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att makarna få vetskap om vem sädgivaren är samt 135

(Dansk

text)

(Preliminär

finsk

text)

vendes. Anmodning herom må fremsaettes i overensstemmelse med reglerne i § 3; dog kan anmodningen fremsaettes af den ene aegtefaelle, når der foreligger skriftlig erklaering fra den anden aegtefaelle, hvorved denne giver afkald på at blive gjort bekendt med donors identitet. Donor må ikke vaere beslaegtet med kvinden i ret op- eller nedstigende linie eller vaere hendes broder eller halvbroder.

släktskap med varandra eller syskon eller den ena den andras broders eller systers avkomling. Läkaren skall vidtaga lämpliga åtgärder till förhindrande av att mak a r n a få vetskap om, vem sädgivaren är, samt att denne får vetskap om, vilka makarna äro.

§ 6. Et barn, der er avlet ved insemination af en gift kvinde med aegtemandens samtykke, har retsstilling som aegtebarn. F0des barnet i det i stk. 1 omhandlede tilfaelde på en sådan tid, at det kan vaere avlet ved inseminationen, anses det som avlet ved denne, medmindre det godtg0res, at dette ikke kan vaere tilf aeldet. Den retlige familieforbindelse mellem barnet og dets moders aegtemand kan efter påstand ophaeves ved dom, når det godtg0res at vaere af afg0rende betydning for barnet, at dette sker. Sägen om ophaevelse anlaegges af barnet eller, hvis det er umyndigt, af moderen med tiltraeden af en til udf0relse af dette hverv beskikket vaerge for barnet.

7§. Barn, som blivit avlat genom insemination, skall, om inseminationen blivit utförd på begäran av makarna, anses som makarnas äkta barn. Födes barn under förutsättning, som i 1 mom. avsetts, på sådan tid, att det kan vara avlat genom insemination, anses det som avlat vid denna, med mindre det visas, att detta icke är fallet.

§ 7. Donor, der har afgivet saed til anvendelse ved insemination i overensstemmelse med denne lov, har ingen fors0rgelses- eller bidragspligt over

8§. Den, som avstått säd för att användas till insemination i enlighet med denna lag och som icke är kvinnans make, har ingen underhålls-

(Norsk text)

(Svensk

text)

Legen skal ta de n0dvendige forholdsregler for å hindre at ektefellene får kjennskap til hvem saedgiveren er, og saedgiveren hvem ektefellene er.

att denne får vetskap om vem kvinnan är.

§ 6. Er en kvinne blitt inseminert med ektemannens samtykke, har barn som avles ved inseminasjonen rettsstilling som ektebarn. F0der kvinnen under vilkår som nevnt i f0rste ledd et barn til slik tid at det kan vaere avlet ved inseminasjonen, anses det som avlet ved denne, medmindre det godtgj0res at dette ikke kan vaere tilfelle.

(Förslag till lag om tillägg till 2 och 20 kap. föräldrabalken. 2 KAP. 2a§. Har modern till barn som avses i 1 kap. 1 § med m a n n e n s samtycke undergått insemination med säd från annan man å tid, då barnet kan vara avlat, må talan enligt 1 eller 2 § ej äga rum, med mindre det k a n hållas för visst, att barnet icke avlats vid inseminationen.)

§ 7. Har en mann avgitt saed for at den skal nyttes til inseminasjon i medhold av denne lov, har h a n ingen bidragsplikt eller annen fors0rgelses-

5:§. Mot sädgivaren må icke väckas talan om faderskap till barn, som avlats med säden.

(Dansk

text)

(Preliminär

finsk

text)

for barnet eller dets moder, og der opstår i0vrigt ingen retlig familieforbindelse mellem ham og barnet. Udenfor det i § 6 omhandlede tilfaelde kan donor påtage sig faderskabet til barnet, og der kan da rejses faderskabssag imod ham efter reglerne i lov nr. 131 af 7. maj 1937 om b0rn uden for aegteskab.

skyldighet gentemot barnet eller modern, och det uppstår icke något familj erättsligt förhållande mellan honom och barnet.

§ 8. Enhver skal bevare tavshed om, hvad han har erfaret vedr0rende en insemination.

9§. Läkare, som utfört insemination, och den, som biträtt därvid, så ock den, som i tjänst eller befattning fått kunskap om insemination, hava att iakttaga tystnad om inseminationen och vad därmed äger samband. Skriftlig handling rörande insemination bör hemlighållas på sätt därom särskilt stadgas. Påstås i mål om äktenskaplig börd, att modern undergått insemination å tid, då barnet kan vara avlat, må utan hinder av vad i 1 eller 2 mom. är sagt domstol förordna, att läkare eller annan person, som i 1 mom. är nämnd, skall vittna i målet eller att handling rörande insemination bör föreläggas domstolen; dock må, om inseminationen utförts med säd från annan än maken, ingenting yppas, varigenom röjes vem sädgivaren är.

§ 9. For overtraedelse af bestemmelserne i denne lovs § 2 straffes den, der foretager inseminationen, med b0de eller haefte, i grovere tilfaelde med faengsel indtil 1 år. I0vrigt finder reglerne i kapitel V.

10 §. Den, som utför insemination i strid med denna lag eller eljest bryter mot vad i denna lag är stadgat, straffes, där sådant ej annorstädes är belagt med strängare straff, med böter eller fängelse i högst ett år.

(Norsk

text)

(Svensk

text)

plikt överfor barnet eller moren og det oppstår intet rettslig familieforhold mellom ham og barnet.

(Förslag till lag om tillägg till 2 och

§ 8I den utstrekning ikke annet f0lger av forskrifter gitt etter § 10, plikter enhver å bevare taushet om hva han som lege eller i stillings medf0r har fått kunnskap om angående en inseminasjon. I rettstvister som gj elder barnets familierettslige stilling i forhold til ektemannen eller dennes slekt og hvor det har rettslig betydning å avgj0re om inseminasjon har funnet sted eller ledet til besvangring, kan retten uten hinder av bestemmelsen i f0rste ledd ved kjennelse beslutte at vedkommende skal avgi förklaring i saken; saedgiverens identitet må dog ikke r0pes. Under samme vilkår kan det bestemmes at skriftlige bevis av betydning for sp0rsmålet skal fremlegges selv om de omfattes av taushetsplikt.

Påstås i mål om äktenskaplig börd, att modern undergått insemination å tid, då barnet kan vara avlat, må, utan hinder av stadgandet i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken, läkare som utfört inseminationen och den som biträtt därvid höras om inseminationen och vad därmed äger samband. Har inseminationen skett med säd från annan än maken, må dock ej yppas något varigenom röjes vem sädgivaren är.)

§ 9. Enhver som företar inseminasjon i strid med denne lov eller som overtrer bestemmelsen i § 5 tredje ledd, eller som medvirker til det, straffes med b0ter eller fengsel inntil ett år. Enhver som uten hjemmel i denne

6§. Läkare, vilken utför insemination i strid med denna lag eller bryter mot vad i 4 § andra stycket andra punkten stadgas, dömes, där ej förseelsen eljest är belagd med strängare straff, till dagsböter.

20 kap.

föräldrabalken. 20 KAP. 2a§.

(Dansk

text)

i lov nr. 72 af 14. marts 1934 om ud0velse af laegegerning anvendelse på de af naervaerende lov omfattede forhold.

(Preliminär

finsk

text)

Förseelse mot vad i 6 § 3 mom eller 9 § 1 mom. är stadgat må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande angivits till åtal.

§ 10. Enhver, der uden hjemmel i lov r0ber, livad han ved ud0velsen af sit hverv er kommet til kundskab om vedr0rende en insemination, straffes med b0de eller haefte indtil 6 måneder. § 11. Naermere regler om de i § 2 naevnte laegers og hospitalers medvirken ved foretagelse af insemination fastsaettes af justitsministeriet efter samråd med sundhedsstyrelsen.

11 §• Närmare föreskrifter angående tillämpning av denna lag utfärdas genom förordning.

§ 12. Har en aegtemand f0r lovens ikrafttraeden meddelt samtykke til, at hans hustru insemineres med anden mands saed, skal det herved avlede barn efter lovens ikrafttraeden anses som aegtebarn, dog uden arveret i forhold til aegtemandens slaegt. § 13. Denne lov traeder i kraft den

12 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

(Norsk

text)

(Svensk

text)

lov eller forskrifter gitt i medhold av den, r0per liva han som lege eller i stillings medfpr har fått kunnskap om angående en inseminasjon, straffes med b0ter eller fengsel inntil 6 måneder, såfremt forholdet ikke rammes av en strengere straffebestemmelse. På samme mate straffes den som overtrer forskrifter gitt etter § 10.

§ 10. Kongen eller den han gir fullmakt, kan gi naermere forskrifter til gjennomf0ring av bestemmelsene i denne lov. Herunder kan fastsettes al legen skal ha plikt til å gi melding om inseminasjoner til offentlig myndighet i den utstrekning det kan skje uten at partenes identitet r0pes. § 11. Denne lov trer i kraft den Bestemmelsene i §§ 6, 7, 8 og 9 annet ledd gj elder tilsvarende når inseminasjon er foretatt f0r lovens ikrafttreden; dog slik at lovens § 6 ikke medf0rer rett til å ta arv nålar vefallet er skjedd f0r lovens ikrafttreden, og slik at odelsrett ikke kan gj0res gjeldende dersom ervervede rettigheter måtte vaere til hinder.

7§Konungen eller den myndighet Konungen förordnar äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

(Dansk

text)

Udkast til lov om tillaeg til lov nr. 276 af 30. juni 1922 om aegteskabs indgåelse og oplosning. § 59 a. Et aegteskab bliver efter påstand af oegtemanden at opl0se ved dom, når hustruen uden hans samtykke har ladet sig inseminere og er blevet besvangret, således at besvangrelsen kan skyldes inseminationen. Sägen må anlaegges inden 6 måneder efter, at aegtemanden er blevet vidende om besvangrelsen, og senest inden 2 år efter barnets f0dsel.

(Norsk

text)

Utkast til lov om endring i lov om inngåelse og opplosning av ekteskap av 31. mai 1918. § 4 8 a. En ektemann k a n forlange skilsmisse ved dom når hustruen uten hans samtykke har lätt seg inseminere med ssed fra en annen enn ektemannen og deretter er blitt svänger, og besvangringen kan skyldes inseminas jonen. Kravet må fremsettes innen seks måneder etter at ektemannen er blitt vitende om besvangringen og senest innen tre år etter inseminasjonen.

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk förteckning (Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. [2] B e t ä n k a n d e med förslag till åtgärder för stödjande av ] hastaveln m. m. [3]

F ö r s l a g till lagstiftning om insemination. [9]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 å r s folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. [ 1 ]

Industri. Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Statens ock kommunernas finansväsen. Kommunikations v äseu.

Politi. Bank-, kredit- och pennlugväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Generella metoder om fysiska kontroller inom investeringspolitiken. [6] Utredning om fastighetsbeskattningen. [8]

Hälso- och sjukvård.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Läkarutbildningen. [7]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska p a r l a m e n t a r i s k a kommittén. 4. Nordisk passfrihet. [ 4 ] 5. L ä t t n a d e r i fråga om tullbehandling m. m. a v motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [ 5 ]

Stockholm 1953 Katalog och Tidskriftstryck 22764