Nordisk passfrihet. D. 3,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:7

Utrikesdepartementet

NORDISK PASSFRIHET DEL III Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna

Stockholm 1954

Statens offentliga utredningar 1 9 5 4 Kronologisk förteckning

1. Svensk namibok 1954. Statens Reproduktionsanstalt. 224 s. F i . 2. Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för at främja det svenska musiklivets utveckling. Idun. 417 8. E. 3. Kollektivhus Victor Petterson. 116 s., 20 s. pl. S. 4. Moderskapsfirsäkring m. m. Idun. 154 8. S. 5. Vården vid ingdomsvårdsskolorna. Victor Petterson. 138 s. S. 6. Ärvdabalk. Norstedt. 257 s. J u . 7. Nordisk passrihet. Del III. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. Gernandt. 39 a. U.

Anm. Om sänkild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till de departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o = iordbruk8departemeitet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:7

Utrikesdepartementet

NORDISK PASSFRIHET DEL III Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna.

Betänkande

nr 6 avgivet

av Nordiska parlamentariska

kommittén

för friare samfärdsel m. m.

GERNANDTS

BOKTRYCKERI

STOCKHOLM

Innehåll

Skrivelse till konungen

5 Inledning

7 Kapitel I.

Gemensam nordisk utlänningskontrollmyndighet?

9 Kapitel II.

Koordinering av de skilda ländernas kontroll över icke-nordbor

1) Viseringsfria icke-nordbor

2) Viseringsskyldiga icke-nordbor

a) Viseringstvångets omfattning

b) Bör visering gälla endast för det land som utfärdat den eller för hela det nordiska området?

3) Icke-nordbor med uppehållstillstånd i något av de nordiska länderna

4) Gemensamma riktlinjer för passkontrollen vid yttergränserna

a) Gemensamma avvisningsbestämmelser

b) Utvisning, förpassning (hemsändning)

23 Kapitel III. Registrering av utlänningar

1) Gällande bestämmelser om registrering av icke-nordbors inoch utresor

2) Registrering av icke-nordbors in- och utresor efter ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna . .

3) Bör ett gemensamt nordiskt organ upprättas för bearbetning av in- och utresekort eller bör en samordning äga rum mellan de nationella registren?

31 Kapitel IV. I vilken utsträckning bör kontrollkort användas?

34 Sammanfattning

36 Bilaga

Till

Konungen

Svenska gruppen av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. får härmed överlämna den svenska texten till kommitténs betänkande nr sex med förslag till Nordisk passfrihet (del III. Upphävande 5

av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna). De danska, finska och norska grupperna av kommittén överlämnar samtidigt betänkandet till sina uppdragsgivare i respektive dansk, finsk och norsk upplaga. Till betänkandet har icke fogats några reservationer. Kommittén föreslår att all passkontroll upphäves vid gränspassagerna mellan de nordiska länderna och att passkontroll utövas endast vid inresa till och utresa från det nordiska området. Kommittén har därmed i huvudsak slutfört sitt uppdrag att utreda möjligheterna att åstadkomma passlättnader mellan de nordiska länderna. Vissa mindre frågor rörande möjligheterna att skapa ytterligare lättnader för gränsbefolkningarna återstår dock att utreda. Kommitténs danske gruppordförande, statsminister Hans Hedtoft, har utträtt ur kommittén och efterträtts av folketingsman Kaj Bundvad som medlem och tillika gruppordförande. Danske medlemmen, folketingsman Helge Madsens uppdrag som kommittéledamot har upphört. Medlemmarna i kommittén, professor Bruno Suviranta, Finland, och stortingsman Hans Borgen, Norge, har varit förhindrade att deltaga i behandlingen av föreliggande betänkande. Som sakkunniga har biträtt: från Danmark, konstituerade landsdomaren P. Hansen; från Finland, regeringssekreteraren i ministeriet för inrikesärendena A. V. Kovero; från Norge, expeditionschefen i Justis- og politidepartementet E. R. Rognlien, samt från Sverige, byråchefen i Statens utlänningskommission O. Wiman. Göteborg den 9 januari 1954.

Underdånigst Rolf Edberg Leif Cassel

J. F. Grym

Filip Kristensson /

6 Olof

Pålsson

Sten

Aminoff

Inledning

Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. har, som framgår av kommitténs betänkanden nr 1 och nr 4 om nordisk passfrihet, (jfr SOU 1952: 4 och SOU 1953: 4), vilka avläts den 9 januari 1952 respektive den 9 januari 1953, redan från början fastslagit, att slutmålet för strävandena att skapa lättnader ifråga om legitimationskontrollen borde vara att slopa all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. Norden skulle därmed ur turist- och resesynpunkt komma att bilda en enhet. Kommittén fann det ändamålsenligt att —- för att så snabbt som möjligt nå fram till praktiska arbetsresultat — lösa uppgifterna steg för steg. I kommitténs betänkanden n r 1 och 4 framlades sålunda förslag om vissa lättnader i passkontrollen m. m., som siktade till att komma nordiska medborgare tillgodo. Kommittén föreslog i betänkande nr 1, att medborgare i de nordiska länderna skulle befrias från all pass- och reselegitimationskontroll vid passerandet av gränserna mellan länderna samt från skyldighet att vara i besittning av pass u n d e r uppehåll intill tre månader i annat nordiskt land. Kommitténs förslag härom genomfördes den 12 juli 1952 i Danmark, Finland, Norge och Sverige, d. v. s. i samtliga länder, som deltar i kommitténs arbete. I betänkande nr 4 föreslog kommittén, att nordbor skulle befrias från skyldighet att vara i besittning av pass utan tidsbegränsning under uppehåll i

annat nordiskt land samt från skyldighet att söka uppehålls -och arbetstillstånd. Dessa förslag är föremål för förhandlingar mellan de nordiska länderna med sikte på deras genomförande till den 1 juli 1954. De relativt likartade ekonomiska och sociala förhållandena i de nordiska länderna medförde, att det inom respektive land under åren efter sista världskriget utvecklades en liberal och likartad praxis ifråga om kontroll av medborgare från andra nordiska länder. Dessa fick resa in såväl som uppehålla sig och ta arbete i länderna i relativt fri utsträckning. Under dessa omständigheter hade utlänningskontrollen beträffande nordbor i realiteten blott till uppgift att söka hålla brottslingar och asociala element utanför ländernas gränser. Kommittén hyste i anledning härav inga betänkligheter gentemot de föreslagna och redan delvis genomförda lättnaderna i fråga om kontrollen av nordbor. Kommittén har emellertid varit klart medveten om det förhållandet att utlänningskontrollens uppgifter är mer omfattande i fråga om icke-nordbor. De ekonomiska och sociala förhållandena i ett antal länder, varifrån resandeströmmen till de nordiska länderna är betydande, är så olika förhållandena i Norden, att man från immigrationspolitiska synpunkter finner det påkallat att vidmakthålla en inrese- och uppehållskontroll. Det må också erinras om att i de västeuropeiska länderna ett stort antal flyktingar och statslösa uppehåller sig, över vilkas inresor och uppehåll i

/

de nordiska länderna noggrann kontroll måste upprätthållas. Förhållandena i en rad länder är vidare av sådan natur att det måste anses erforderligt att en kontroll utövas över personer, som anländer från dylika länder. De ovan anförda tillsammans med en rad andra skäl, exempelvis de särskilda omständigheter, som gjort sig gällande i Danmark och Norge i följd av den tyska ockupationen, medför att länderna även i fortsättningen måste upprätthålla en effektiv kontroll över icke-nordbor. Nämnda orsaker utgör i huvudsak förklaringen till att man i de nordiska länd e r n a — liksom även annorstädes — icke godkänner passet ensamt såsom tillräcklig inreselegitimation för medborgare i ett antal länder liksom fallet även är beträffande statslösa. Gentemot dessa utlänningar upprätthålles fortfarande kravet att vederbörande vid inresan skall vara i besittning av ett av inreselandet meddelat särskilt tillstånd (visering). Under nuvarande förhållanden synes de nordiska länderna således icke kunna upphäva kontrollen över icke-nordbor. Denna kontroll har hittills i stor utsträckning byggts på passkontrollen vid de internordiska gränserna och kommittén är därför medveten om att gränskontrollen på dessa avsnitt endast kan upphävas under förutsättning att de skilda länderna på annat sätt försäkrar sig om en tillfredsställande kontroll över icke-nordbor. Kommittén har emellertid funnit, att några avgörande hinder för en lösning av detta problem icke föreligger. De faktorer, som är bestämmande för de nordiska ländernas utlänningskontroll, är nämligen i stort sett av likartad karaktär. Den kontroll, som varje enskilt land utövar, kommer därför i betydande utsträckning att tillvarata även de övriga ländernas intressen. Enligt kommitténs uppfattning kan det därför icke betraktas såsom ogenom-

förbart att samordna de nordiska ländernas kontroll över icke-nordbor sålunda att den uteslutande kommer att bygga på passkontroll vid yttergränserna samt på de skilda ländernas inre kontroll. En dylik samordning är önskvärd även av den anledningen att den nuvarande kontrollen vid de internordiska gränserna, vid vilka som bekant nordbor passerar fritt medan andra resande underkastas passkontroll, kan sägas ha vissa mindre tillfredsställande sidor. Under nuvarande ordning har sålunda icke-nordbor vid de mer trafikerade internordiska gränspassagerna viss möjlighet att utnyttja den s. k. skandinavingången. Med ordningen följer även den olägenheten att passkontrollanterna på tågen för att kunna kontrollera icke-nordbor till en viss grad även måste kontrollera nordiska passagerare. Som framhölls i kommitténs betänkande nr 1 (Nordisk passfrihet, del I, sid. 37) kommer en samordning av kontrollen över icke-nordbor att kräva vissa ändringar i de nordiska ländernas utlänningslagstiftningar, vilka ändringar — ehuru ej särskilt omfattande i och för sig — likväl sträcker sig längre än de som påkallades vid genomförandet av lättnaderna ifråga om kontrollen av nordbor. Kommittén önskar emellertid i detta sammanhang framhålla, att ändringarna kommer att medföra ett steg i riktning mot skapandet av samnordiska regler på utlänningslagstiftningens område och sålunda överensstämma med strävandena på en rad andra områden, exempelvis medborgarskapslagstiftningens, i syfte att åstadkomma enhetliga lagregler i de nordiska länderna. I det följande redogör kommittén för de problem, som kommer att uppstå vid ett bortfall av passkontrollen vid de internordiska gränserna, samt för de åtgärder kommittén föreslår för en lösning av dessa.

FÖRSTA

KAPITLET

Gemensam nordisk utlänningskontrollmyndighet?

Myndigheterna i de skilda nordiska länderna skall tillse, att lagstiftningens bestämmelser om utlänningars inresa till samt vistelse och arbete i vederbörande land iakttas. De av myndigheterna träffade avgörandena h a r självfallet endast verkan för respektive land och dess territorium, vare sig det gäller bifall eller avslag på ansökan om visering, på ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd eller ifråga om avvisning eller utvisning av utlänning. Passkontrollen vid gränserna och den inre kontrollen i länderna har i förening huvudsakligen till uppgift att utgöra garanti för att den nationella utlänningslagstiftningens bestämmelser iakttas av utlänningarna. De skilda länderna kan, som tidigare nämnts, icke för närvarande utöva den erforderliga kontrollen över icke-nordbor uteslutande genom den inre kontrollen utan måste även begagna sig av gränskontrollen, vilken dels i betydande omfattning införskaffar materialet för den centrala utlänningskontrollen, dels har viktiga självständiga uppgifter att fylla i syfte att hålla icke önskvärda utlänningar utanför länderna.Vid ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna avskäres de nationella myndigheterna från möjligheterna att utöva en direkt kontroll över icke-nordbors förflyttningar mellan de nordiska länderna, när dessa väl kommit in i det nordiska området. Effektiviteten hos nuvarande nationella

kontrollsystem kommer således att väsentligen försvagas, såvida icke särskilda anstalter vidtages. Det är uppenbart, att det såväl med hänsyn till de icke-nordiska resenärer, vilka gästar Norden, som u r kontrolltekniska synpunkter skulle vara den idealiska lösningen, om länderna kunde överlåta sina funktioner ifråga om utlänningskontroll till ett gemensamt organ, som hade att fatta beslut på samtliga deltagande länders vägnar, så att beslut om inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd etc. finge giltighet för hela området. Passkontrollen vid det nordiska områdets yttergränser skulle därvid få samma uppgifter för hela det nordiska området, som den nuvarande nationella passkontrollen har i respektive länder. Likaså skulle passkontrollen komma att stå i motsvarande relation till den gemensamma utlänningskontrollmyndigheten, som den nuvarande nationella passkontrollen har gentemot de centrala utlänningsmyndigheterna i respektive länder. De närmare reglerna ifråga om utövande av passkontrollen vid de skilda ländernas yttergränser måste enligt en sådan ordning fastställas av det gemensamma organet. En lösning efter dessa principer försvåras emellertid av det förhållandet att en del avgöranden på utlänningspolitikens område är betingade av så betydande ekonomiska och politiska nationella intressen, att man för närva9

rande knappast kan hålla för sannolikt att länderna skulle vilja överlåta sina befogenheter på detta område till ett gemensamt organ. Kommittén har därför funnit, att förutsättningar för framläggande av ett dylikt förslag icke föreligger. Vid bedömningen av de problem, som är förbundna med upphävandet av passkontrollen vid de internordiska gränserna, har kommittén därför utgått från förutsättningen att utlänningskontrollen även i fortsättningen måste vara en nationell angelägenhet. Kommittén

vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att vid ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna en viss koordinering av de nordiska ländernas utlänningslagstiftningar och deras tillämpning är både önskvärd och påkallad. Det råder knappast något tvivel om att samordningen av utlänningskontrollen förutsätter ett nära samarbete mellan utlänningskontrollmyndigheterna i de nordiska länderna •— icke minst under den första tiden.

ANDRA

KAPITLET

Koordinering av de skilda ländernas kontroll över icke-nordbor

Enligt de i de nordiska länderna gällande bestämmelserna kan passförsedda icke-nordbor i stor utsträckning resa in i och tillfälligt uppehålla sig i respektive länder under en tid av högst 3 månader utan särskilt tillstånd.Denna ordning h a r främst tillkommit för att befria det stora antal utlänningar, som endast gör kortvariga affärs-, besökseller turistresor, från besväret att anskaffa särskilt tillstånd. Den har dessutom bidragit till att frigöra utlänningsmyndigheterna från en kontrolluppgift, vars omfattning icke står i rimligt förhållande till det intresse man kan ha av att mer ingående undersöka nämnda resandekategorier. Ur immigrationspolitisk synpunkt fordras det däremot att en noggrannare kontroll utövas över de utlänningar, som avser att ta arbetsanställning eller bosätta sig i länderna permanent eller för en längre tid. Det har dessutom visat sig nödvändigt att upprätthålla noggrann kontroll över medborgare från vissa länder ävensom över statslösa. Som ovan nämnts måste dessa i anledning härav vara i besittning av ett av inreselandets myndigheter meddelat inresetillstånd (visering) för att kunna resa in i länderna. För viseringsskyldiga och icke viseringsskyldiga gäller olika bestämmelser i fråga om inresa till de nordiska länderna. I anledning härav behandlas i det följande kontrollen av dessa två olika kategorier i skilda avsnitt.

1. Viseringsfria icke-nordbor Viseringsfria icke-nordbor kan i de fyra nordiska länderna, såsom förut nämnts, inresa och uppehålla sig tillfälligt under en tid av högst 3 månader. En viseringsfri icke-nordbo kan sålunda teoretiskt sett legalt uppehålla sig under praktiskt taget obegränsad tid i de nordiska länderna utan uppehållstillstånd, för den händelse han flyttar från det ena landet till det a n d r a utan att uppehålla sig i något land mer än tre månader åt gången. Med nuvarande ordning kan efterlevnaden av 3-månadersregeln kontrolleras med hjälp av passet, som ju skall stämplas var gång vederbörande passerar gränsen. Vid ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna bortfaller denna kontrollmöjlighet och övervakningen av 3-månadersregeln kommer därigenom för myndigheterna att bli väsentligen svårare än nu. De kontrollsvårigheter, som kommer att uppstå vid ett upphävande av passkontrollen vid gränserna mellan de nordiska länderna, talar enligt kommitténs uppfattning för, att länderna bör införa nya gemensamma regler ifråga om den tid, viseringsfria icke-nordbor äger uppehålla sig i länderna utan uppehållstillstånd. Dessa regler bör gå ut på att icke-nordbor skall söka uppehållstillstånd efter en viss tids uppehåll inom hela det nordiska området, oberoende av 11

uppehållstidens längd i respektive länder. Denna tidrymd borde förslagsvis kunna fastställas till 3 månader. En sådan bestämmelse kommer normalt sett icke att innebära någon direkt inskränkning i de viseringsfria utlänningarnas rörelsefrihet. Det stora flertalet utlänningar gör besöks-, affärs- eller turistresor, vilka mestadels varar kortare tid än 3 månader i de nordiska länderna, även i det fall besöket gäller flera av länderna. Därest en icke-nordbo reser in i de nordiska länderna i annan avsikt, är det nästan alltid för att ta arbetsanställning i något av länderna. I dylikt fall skall denne enligt gällande bestämmelser antingen före eller omedelbart efter inresan söka arbetstillstånd. För dylika utlänningar innebär en för det nordiska området gemensam 3-månadersregel i realiteten icke någon skärpning av bestämmelserna.

der förflutit sedan han sist lämnade Danmark. I Finland och Sverige finnes motsvarande — dock något strängare —• bestämmelser för förebyggande av 3-månadersregelns kringgående. Införandet av en gemensam regel på detta område vore enligt kommitténs uppfattning det mest ändamålsenliga. För Danmark med dess intensiva trafik till och från den europeiska kontinenten har ovannämnda bestämmelser störst praktisk betydelse. Enligt kommitténs förmenande vore det rimligt, att vid utformningen av denna gemensamma regel utgå ifrån de danska bestämmelserna, som förefaller vara något bättre anpassade än motsvarande finska och svenska regler.

Kommittén föreslår därför, att länderna samtidigt med att passkontrollen upphäves vid de internordiska gränserna inför bestämmelser, enligt vilka viseringsfria icke-nordbor icke äger uppehålla sig i det nordiska området under längre tid än 3 månader utan att inneha uppehållstillstånd i något av länderna. Viseringsfria icke-nordbor med uppehållstillstånd i något av länderna kan utan dylikt tillstånd vistas i de övriga nordiska länderna i samma omfattning som andra viseringsfria icke-nordbor. De skilda nordiska ländernas utlänningslagstiftningar med undantag för Norges innehåller bestämmelser avsedda att förhindra ett kringgående av 3-månadersregeln. Enligt de danska reglerna skall en icke viseringsskyldig utlänning, som under loppet av 6 månader uppehållit sig i Danmark sammanlagt 3 månader, inneha uppehållstillstånd, för den händelse han ånyo avser resa in i landet, för så vitt icke 3 måna-

Samtliga nordiska länder införde bestämmelser om inresetillstånd (visering) under första världskriget. Under mellankrigsåren upphävdes detta viseringstvång i stor utsträckning. Under andra världskriget blev de nordiska länderna åter tvungna att införa viseringsskyldighet för samtliga utlänningar, inklusive medborgare i andra nordiska länder. Efter krigsslutet har länderna åter i stor utsträckning avvecklat viseringstvånget men h a r likväl icke nått lika långt sinsemellan. Nedanstående tabell 1 innehåller en översikt över viseringstvångets nuvarande omfattning i de nordiska länderna. I Danmark, Norge och Sverige har viseringstvånget upphävts i stor utsträckning och på det hela taget i samma omfattning, u n d e r det att Finland hittills endast upphävt viseringsskyldigheten gentemot vissa europeiska länder. Det synes emellertid enligt vad kommittén h a r sig bekant nu föreligga möjligheter

2. Viseringsskyldiga icke-nordbor a) Viseringstvångets

omfattning

Tabell 1. Översikt

över länder, vilkas medborgare är befriade från viseringstvång i någon eller flera av de nordiska länderna (viseringsskyldighet föreligger icke ( + ) ; viseringsskyldighet föreligger (—)) Danmark

Europeiska länder Belgien FYankrike Grekland Irland Island Italien Lichtenstein Luxemburg Monaco Nederländerna Schweiz Storbritannien och Nord-Irland . Turkiet

+ + + + + + + + + + + + +

Andra länder Australien Brittiska besittningar Canada Förenta Staterna Nya Zeeland Pakistan Sydafrikanska Unionen Syd- o. m e l l a n a m e r i k a n s k a länder

+ + + + + + +

Finland

Norge

Sverige

+

+ + + + + + + + + + + + +

+ + + + + + + + + + + + +

+ + + + + +

+ + + + + +

+ + + + +

1 Norge och Sverige h a r likväl u p p h ä v t viseringstvånget för chilenska och c u b a n s k a medborgare

att i detta hänseende skapa överensstämmelse mellan samtliga fyra länder. b) Bör visering gälla endast för det land som utfärdat den eller för hela det nordiska området? Det skulle i många avseenden vara fördelaktigt om beviljad visering gällde för hela det nordiska området. Som förut framhållits kan man emellertid icke räkna med att något gemensamt utlänningskontrollorgan upprättas. Man skulle emellertid kunna tänka sig, att viseringar gällande för hela området utfärdades av de skilda ländernas viseringsmyndigheter. Förutsättningen för en sådan ordning torde likväl vara, att nära överensstämmelse råder mellan ländernas viseringspolitik särskilt vad avser bedömningen av omständighe-

terna i de enskilda fallen. Denna förutsättning torde emellertid för n ä r v a r a n d e icke kunna uppfyllas. I viss utsträckning komme därvid fall att uppstå, då något av länderna beviljade inresetillstånd exempelvis av kommersiella skäl eller med hänsyn till familjeförhållanden e t c , under det att ett eller flera av de andra länderna önskade avslå ansökan av andra orsaker. Det kan också tänkas, att en ansökan av rent politiska grunder kan bedömas olika i de skilda länderna. En ordning, enligt vilken viseringsansökningar skulle passera samtliga länder, måste av praktiska skäl anses såsom ogenomförbar. Av resonemanget följer, att man för närvarande icke torde kunna genomföra en ordning, enligt vilken en av ett nordiskt land utfärdad visering blir giltig 13

för hela det nordiska området. Även om passkontrollen upphäves vid de internordiska gränserna, måste den nuvarande ordningen upprätthållas, enligt vilken varje land för sig avgör viseringsansökningar för det egna landet. Enligt denna ordning skall viseringsskyldig utlänning vid inresa till det nordiska området, inneha visering till det land, vars gränser han passerar vid inresan. Ämnar han fortsätta resan till annat nordiskt land skall han — för att legalt kunna göra det •— även ha inresevisering till detta. Viseringsstämpelns text bör enligt kommitténs mening vara avfattad så, att det tydligt framgår av den istämplade viseringen, att densamma endast gäller för respektive utfärdningsland. För kontroll av viseringsskyldiga utlänningar, som innehar visering till flera nordiska länder, bör det i viseringsstämpeln vidare anges ett bestämt datum, då viseringen utlöper. Nuvarande praxis, enligt vilken visering beviljas för viss tid från tidpunkten för inresan, torde nämligen icke kunna fortsättas under en ordning, enligt vilken utlänningar kan inresa från annat nordiskt land utan att få passen stämplade vid gränsen. Ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna innebär, att viseringsskyldiga utlänningar, som icke har erforderliga inresetillstånd, icke kan hejdas på gränsen vid inresa från andra nordiska länder. Olägenheterna med en sådan ordning minskas emellertid, om länderna utövar viseringstvång i samma omfattning. I fråga om den av länderna tillämpade viseringspolitiken må vidare framhållas, att ju mer enhetlig ländernas praxis i viseringshänseende är och ju lättare det är att erhålla visering, desto m i n d r e anledning föreligger för utlänningar att utnyttja möjligheten att med begagnande av inresetillstånd till 14

ett nordiskt land illegalt resa till andra nordiska länder. Vederbörande hejdas visserligen icke vid gränsen men riskerar å andra sidan att genom den inre utlänningskontrollen bli uppdagade och straffade. Genom den inre utlänningskontrollen baserad på hotell-, bostadsoch arbetsanmälningar, meddelanden till folkbokföringen etc. erhåller myndigheterna avsevärda möjligheter att konstatera utlänningars närvaro i landet och kan i mån av behov ingripa emot dem. Bisken att bli straffad och utvisad ur landet vid överträdelse av utlänningslagstiftningen, särskilt om meddelad utvisning avskär vederbörande från möjligheterna att besöka även de övriga nordiska länderna utan särskilt tillstånd, kan förväntas avhålla de flesta viseringsskyldiga utlänningar från att utnyttja tillfället att besöka andra nordiska länder än dem, till vilka de innehar visering. Å andra sidan är kommittén medveten om, att man, för den händelse mer betydande skiljaktigheter föreligger mellan länderna i fråga om viseringspolitiken, måste räkna med att viseringsskyldiga utlänningar, vilka endast uppehåller sig kortare tid i länderna, i något större utsträckning än hittills torde komma att begagna sig av situationen med en upphävd passkontroll vid de internordiska gränserna för att olovligen besöka grannstaterna. Kommittén har sålunda måst uppgiva tanken på att låta alla nordiska inreseviseringar gälla för hela det nordiska området och icke enbart för det land, som utfärdat viseringen. En gemensam nordisk visering för vissa viseringsskyldiga kategorier skulle emellertid enligt kommitténs uppfattning icke vara utesluten. Det råder väl knappast något tvivel om att samtliga nordiska länder skulle kunna enas om att viseringar, utfärdade i något av länderna för medborgare tillhörande vissa bestämda na-

tioner och gällande för turist- eller andra kortvarigare resor, även skulle kunna ges giltighet vid resor till de övriga länderna. För närvarande föreligger dock knappast några möjligheter för att en dylik ordning skulle kunna godtas i fråga om de nationer, vilkas medborgare är starkast representerade bland de viseringsskyldiga icke-nordiska besökarna. Under dylika omständigheter komme en sådan gemensam nordisk visering att få en mycket ringa praktisk betydelse. Med anledning härav har kommittén icke ansett sig behöva gå närmare in på detta problem. Kommittén föreslår, att samtliga nordiska länder väsentligen tillämpar viseringstvånget i samma omfattning och söker följa en enhetlig viseringspolitik ifråga om affärs-, studie- och turistresor samt andra liknande kortvariga resor. Under förutsättning att en dylik koordinering av viseringspolitiken sker finner kommittén det vara praktiskt genomförbart att organisera en godtagbar utlänningskontroll över viseringsskyldiga utan någon passkontroll vid de internordiska gränserna. 3. Icke-nordbor med uppehållstillstånd något av de nordiska länderna

i

Vid ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna måste man —- i avsaknad av ett gemensamt nordiskt utlänningskontrollorgan — fortfarande betrakta ärenden rörande uppehålls- och arbetstillstånd för ickenordbor liksom viseringsärendena såsom nationella frågor. Giltigheten av meddelade tillstånd bör sålunda begränsas till respektive land. Detta är emellertid enligt kommitténs uppfattning icke något problem, som inger några allvarligare betänkligheter. Den krets personer, det rör sig om, är nämligen dels förhållandevis liten och dels underkastad en relativt noggrann inre kontroll.

Sammanlagda antalet utlänningar med stadigvarande hemvist i länderna uppgår enligt tabell 2 till cirka 90 000, av vilka cirka 75 000 är viseringsskyldiga och cirka 16 000 icke viseringsskyldiga. I antalet viseringsskyldiga ingår cirka 30 000 tyska medborgare och cirka 35 000 balter och statslösa. Huvuddelen av balterna uppehåller sig i Sverige, där en del av dem inom loppet av några år väntas bli svenska medborgare. Befolkningen i de nordiska länderna uppgår till knappt 20 miljoner innevånare. Antalet icke-nordbor med stadigvarande hemvist i länderna är sålunda relativt obetydligt. Vid ett bedömande av siffrorna torde man i övrigt få beakta, att en väsentlig del av dessa utlänningar uppehållit sig så länge i länderna, att de fått fast anknytning till dessa. Enligt gällande bestämmelser i samtliga nordiska länder är utlänningar med stadigvarande hemvist i dessa, vare sig de är viseringsskyldiga eller icke viseringsskyldiga, underkastade en mer ingående kontroll än de utlänningar, vilka endast tillfälligt besöker länderna. Med undantag för vissa utlänningar, som uppehållit sig i respektive länder under en lång följd av år, skall samtliga förlänga sina uppehålls- och arbetstillstånd med relativt korta mellanrum. Utlänningsmyndigheterna utövar således fortlöpande en noggrann kontroll över dessa icke-nordbor. Även om passkontrollen upphör vid de internordiska gränserna, kommer det att bli svårt för vederbörande att under längre tid slå sig ned i annat nordiskt land än det, i vilket han har uppehållstillstånd, utan att detta lands utlänningsmyndigheter får vetskap om detta och kan underrätta myndigheterna i de andra länderna därom. För övrigt kommer en utlänning, som erhållit uppehållstillstånd för längre tid eller arbete i något av de 15

Tabell 2. Icke-nordbor Nationalitet A.

med stadigvarande

hemvist

i de nordiska

länderna

Danmark per 20/10 1952

Finland per 1/9 1953

Norge per 30/9 1952

Sverige per 1/1 1953

Summa

850 60 7 000 90 200 4 300

120 10 650 10 50 15 000

200 1150 540 2 250 150 250 2 150

18 900 4 300 950 18 400 1 100 1 700 5 000

19 100 6 420 1 560 28 300 1 350 2.200 14 450

12 500

5 840

4 690

50 350

73 380

868 106

ca 20

1 987 87 264 933 258 489 150 152

ca 1 100 .. 100 90 , 880 , 570 , 1340 , 2 460 . 900

ca 3 955 313 354 „ 3 190 M 1 224 „ 2 407 „ 2 793 „ 1 769

4 320

ca 7 440

ca 16 005

Viseringsskyldiga

Österrikare ca övriga inkl. statslösa ca Summa

viseringsskyl-

B. I c k e v i s e r i n g s skyldiga

Engelsmän

S u m m a icke viseringsskyldiga ca

1377 396 493 183 497 3 920

„

„ 220 3

1 Härav 3 350 statslösa, 210 sovjetryska medborgare samt 700 medborgare i västeuropeiska länder, USA och Canada; polacker m. fl. r ä k n a s icke som statslösa 2 Polacker m. fl. r ä k n a s icke som statslösa 3 Beaktas bör, att Finland endast upphävt viseringstvånget gentemot de nordiska l ä n d e r n a samt Belgien, Lichtenstein, Luxemburg, Nederländerna och Schweiz

nordiska länderna, i allmänhet knappast att ha någon större traktan att slå sig ned i de andra länderna. Som ett led i utlänningskontrollen har föreskrifter utfärdats i de nordiska länderna, enligt vilka utlänningar, som tar uppehåll u n d e r längre eller kortare tid i dessa, skall anmäla flyttning till polisen eller till andra myndigheter såväl vid flyttning inom länderna som vid avresa till utlandet. Polisen skall i viss utsträckning vidarebefordra sådana flyttningsanmälningar till den centrala utlänningsmyndigheten samt — vid flyttning till annat polisdistrikt -—• till det polisdistrikt, dit flyttningsanmälan lämnats. Kontrollen över att anmälda 10

utlänningar, som flyttar från ett nordiskt land till ett annat, även anmäler sig i inflyttningslandet, kommer att väsentligen utökas därest anmälningsskyldigheten utvidgas på så sätt, att utlänningsmyndigheterna ålägges att sända flyttningsanmälan till myndigheterna i det nordiska land, dit utlänningen anmält flyttning. Om en utlänning, som innehar uppehållstillstånd i ett nordiskt land, företar kortvarigare resor till annat nordiskt land, kan uppehållstillståndslandets myndigheter i regel icke få överblick häröver, men detta är även enligt kommitténs uppfattning mindre nödvändigt. De utlänningar, som icke är un-

derkastade viseringstvång för att få besöka det nordiska land eller de nordiska länder, de önskar, har naturligtvis rätt att företa sådana kortare resor utan särskilt tillstånd. Motsvarande gäller emellertid icke beträffande viseringsskyldiga, även om de är bosatta i något av de nordiska länderna. De måste på förhand ha inhämtat erforderliga viseringar för att legalt kunna besöka andra nordiska länder. När passkontrollen försvinner vid de internordiska gränserna, kommer efterlevnaden av ett sådant påbud givetvis icke att omedelbart kunna kontrolleras, d. v. s. direkt vid gränsen. Trots detta är man icke helt avskuren från varje kontrollmöjlighet. I följd av bl. a. gällande bestämmelser om bostadsanmälningsskyldighet etc. kommer vederbörande att löpa viss risk för att bli ertappade och återsända. I allvarligare fall kan det bli fråga om domstolsstraff och utvisning. I detta sammanhang må framhållas, att de utlänningar, som innehar uppehålls- och arbetstillstånd, bör ha särskild anledning att iaktta gällande bestämmelser för att icke få svårigheter med kommande ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd. Men även om dessa utlänningar i viss utsträckning skulle företa olovliga resor över de internordiska gränserna, innebär detta icke någon större fara, eftersom de allra flesta av dem icke utgör något problem ur ordningsoch säkerhetssynpunkt. Flertalet har underkastats upprepade prövningar i respektive länder. De enstaka tvivelaktiga element, om vilka myndigheterna äger kännedom, bör kunna övervakas utan någon passkontroll vid de internordiska gränserna.

Passkontrollen utefter de nordiska ländernas gränser har i enlighet med de skilda ländernas lagstiftningar och administrativa bestämmelser en rad olika kontrolluppgifter. Eftersom ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna h a r till följd att vart och ett av länderna, för att uppfylla utlänningslagstiftningens föreskrifter inom sitt område, i en viss utsträckning måste basera sin kontrollverksamhet på av de andra länderna utövad passkontroll vid områdets yttergränser, är det av intresse att få klarlagt, vilka uppgifter som de skilda ländernas passkontroller har.

Enligt kommitténs uppfattning föreligger från immigrationspolitiska synpunkter icke något hinder mot att uppehålls- och arbetstillstånd, även efter ett upphävande av passkontrollen vid

Gemensamt för passkontrollen i samtliga länder är att den skall kontrollera, att de resande är i besittning av erforderlig passlegitimation och eventuell visering och i övrigt berättigade att

de internordiska gränserna, meddelas av ifrågavarande länder och endast ges giltighet för dessa. Kommittén h a r härvid utgått från att man icke kan förutsätta att de nordiska länderna kommer att tillämpa en fullständigt ensartad politik ifråga om behandlingen av ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd. Kommittén finner ej heller detta vara nödvändigt, eftersom den inre utlänningskontrollen i de skilda länderna måste anses vara tillräckligt effektiv för att säkra att gällande bestämmelser på detta område iakttas. Genom ett utvidgat samarbete mellan ländernas utlänningsmyndigheter, bl. a. genom att dessa myndigheter åläggas att lämna meddelande till myndigheterna i det land, dit utlänning anmäler flyttning, kommer den inre utlänningskontrollen i de skilda länderna i större utsträckning än hittills att tjäna som en kontroll för hela området. 4. Gemensamma riktlinjer för passkontrollen vid yttergränserna

passera gränsen. Passkontrollen skall vidare förse de resandes pass med datumstämpel, varigenom möjligheter skapas för en kontroll av att resande inrest, respektive utrest legalt över en viss gränsstation, och att en inrest utlänning anmäler sig inom föreskriven tid, utreser eller söker uppehållstillstånd. Likaledes åligger det de skilda ländernas passkontroller att — om än i olika omfattning — avkräva de resande in- och utresekontrollkort och sända dessa till respektive länders centrala utlänningsmyndighet (jfr kapitel I I I ) . Passkontrollen skall även som ett led i polisens allmänna arbete kontrollera, huruvida resande är efterlysta eller efterspanade exempelvis för begångna förbrytelser, för avtjänande av straff eller för betalning av böter, av underhållsbidrag eller liknande. a) Gemensamma bestämmelser

avvisnings-

Passkontrollen har i samtliga länder en självständig rätt att under vissa i utlänningslagarna uppräknade förutsättningar avvisa utlänningar, som önskar inresa eller som anträffas omedelbart efter det inresan ägt rum. Enligt danska utlänningslagen den 7 juni 1952 bör passkontrollen avvisa utlänning, som önskar inresa 1) om vederbörande icke iakttagit pass- och viseringsbestämmelserna; 2) om det kan antas, att vederbör a n d e icke innehar de för besöket erforderliga medlen för sitt uppehälle; 3) om det kan antas, att vederbörande har för avsikt att ta arbete, fast uppehåll eller uppehåll under längre, obestämd tid, utan att i förväg ha inhämtat därtill erforderligt tillstånd; 4) om det kan antas, att vederbör a n d e helt eller delvis kommer att livnära sig på olagligt eller ohederligt sätt; 18

5) om vederbörande är för polisen känd som yrkes- eller vaneförbrytare eller det skäligen kan antas, att vederbörande avser inresa för att begå förbrytelser; 6) om vederbörandes inresa icke är önskvärd på grund av begångna förbrytelser, samt 7) om vederbörande tidigare blivit utvisad och ånyo försöker inresa utan att vara i besittning av erforderligt tillstånd. I vissa fall får avvisning endast äga rum efter av justitieministern träffat beslut. Detta gäller, om utlänning uppger sig vara politisk flykting eller om vederbörande anses böra avvisas, emedan det antas att dennes inresa med hänsyn till statens säkerhet eller för upprätthållandet av fred och ordning eller på grund av deltagande i verksamhet, som h a r fientlig karaktär riktad mot danska staten eller dess institutioner, icke är önskvärd, eller då hans förhållanden i övrigt kan ge anledning därtill. Enligt finska utlänningslagen den 30 januari 1942 bör utlänning avvisas av polisen: 1) om han icke är försedd med föreskriven legitimationshandling eller visering; 2) om han tidigare blivit utvisad; 3) om han i samband med förvägrande eller återkallande av vistelsetillstånd eller vid förpassning meddelats förbud att återkomma till Finland; 4) om han vägrar att uppvisa sitt pass eller att meddela upplysningar om sin person eller uppsåtligen lämnar oriktiga sådana; 5) om han uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att vinna sin utkomst u n d e r vandring från ort till annan som musiker eller genom utmångling av värdelös vara el. dyl.;

6) om det skäligen kan antas, att han saknar möjlighet att i landet ärligen vinna sin utkomst; 7) om han för polismyndigheten är känd som yrkes- eller vaneförbrytare; 8) om det skäligen kan antas, att han ankommer till landet i brottsligt syfte, eller 9) hans ankomst till landet med hänsyn till statens säkerhet eller av annan jämförlig orsak ej är önsklig. Utlänning, som innehar visering eller som uppgivit sig ha ankommit till landet för att njuta asyl eller för vilken avvisning eljest uppenbarligen skulle vålla oskälig olägenhet, får icke avvisas utan att ärendet underställts inrikesministeriet för avgörande. Norska utlänningslagen den 22 april 1927 u p p r ä k n a r i § 3 en del fall, då utlänning skall "som regel nektes adgang til landet (avvises)", nämligen då vederbörande 1) icke i n n e h a r giltigt pass eller annan föreskriven legitimationshandling, 2) utan arbetstillstånd "kommer til riket för å soke eller motta erhverv" eller 3) är zigenare eller annan kringvandrande person (avvisning skall då alltid äga r u m ) . I samma paragraf heter det, att även med giltigt pass försedd utlänning kan avvisas av polismästare eller av annan därtill av justitiedepartementet bemyndigad myndighet. Denna befogenhet h a r i praktiken i betydande utsträckning överlåtits till passkontrollen, som i samarbete med de lokala polismyndigheterna företar avvisningar på motsvarande sätt som den finska passkontrollen. Som en följd av Konungens behörighet att meddela tillstånd för utvisad utlänning att besöka Norge följer för övrigt, att passkontrollen alltid skall av-

visa utvisad utlänning, för så vitt icke denne erhållit erforderligt tillstånd att besöka landet. Svenska utlänningslagen den 15 juni 1945 föreskriver, att utlänning må avvisas: 1) om han är zigenare, eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller vinna sin utkomst under vandring från ort till annan som musiker, förevisare av djur eller genom annan dylik sysselsättning; 2) om han har för avsikt att söka sitt uppehälle i landet och det skäligen bör antas, att han saknar möjlighet att ärligen vinna sin försörjning; 3) om han varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads-, bedrägeri- eller förskingringsbrott eller för häleri eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivande av olovlig in- eller utförsel av varor, samt det skäligen kan antas, att han skulle komma att fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet i Sverige; 4) om han ej är försedd med föreskriven legitimationshandling; 5) om han icke, där så erfordras, erhållit visering, arbetstillstånd eller uppehållstillstånd; 6) om han uraktlåter att göra föreskriven anmälan vid sin ankomst till landet eller att meddela polismyndigheten de upplysningar, den begär, eller mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift härom, samt 7) om han tidigare blivit utvisad samt icke erhållit tillstånd att återvända, där sådant erfordras. Utlänning, som innehar visering, må avvisas allenast på sådan grund som anges i punkt 6 ovan. I regel träffas avvisningsbeslut av polismyndighet. Om 19

Tabell 3. Antalet under 1951 och 1952 vid de viktigaste i Danmark, Finland, Norge och Sverige avvisade Danmark

Finland

gränsövergångsställena icke-nordbor

Norge

Sverige

Nationalitet 1951

1952 Schweizare Tyskar Österrikare Övr. nationaliteter Statslösa

4 17 16 55 1 652 26 24 59

1 3 5 13 42 2 839 24 83 46

Summa

1058 Belgare Engelsmän Fransmän Holländare

3 1 1

2 1

*16

—

10 13 35 37 84 8 106

1 Därtill kommer ett antal icke registrerade avvisningar. Materialet h a r icke uppdelats på nationaliteter. 3 Därav 28 avvisningar på grund av beslut av utlänningskommissionen. 2

utlänning emellertid anger rimliga skäl för att han skall betraktas som politisk flykting eller om polismyndighet av särskilda skäl finner tveksamt, huruvida avvisning bör ske, skall dylikt beslut träffas av utlänningskommissionen. Som framgår av ovanstående, har passkontrollen i samtliga nordiska länder i en rad fall överensstämmande befogenheter i fråga om avvisning av utlänningar. I samtliga länder kan en utlänning sålunda avvisas: a) om han icke är i besittning av erforderlig passlegitimation eller, om så fordras, giltig visering; b) om det kan antas, att utlänningen är medellös och endast kan livnära sig genom bettleri, landstrykeri eller i övrigt på icke hederligt sätt, samt c) om utlänning tidigare blivit utvisad eller förpassad med återreseförbud. På en rad punkter föreligger emellertid icke helt oväsentliga skiljaktigheter i ländernas utlänningslagstiftningar. Således kan de danska och norska passkontrollmyndigheterna avvisa envar, som ä m n a r söka arbete men som icke inhämtat tillstånd därtill före inresan, 20

u n d e r det att de finska och svenska myndigheterna blott kan avvisa dylik utlänning, om det kan antas, att denne saknar möjlighet att vinna sin försörjning på hederligt sätt. Som framgår av tabell 5 ovan är olikheterna dock mer av teoretisk än praktisk natur. F ö r att belysa h u r avvisningsinstitutet praktiskt har tillämpats, h a r kommittén inhämtat vissa sifferuppgifter, som sammanställts i vidstående tabeller 3—5. Den i tabell 3 lämnade översikten visar, att i de fyra länderna år 1951 och 1952 avvisats 1 271 respektive 1 375 icke-nordbor, och att mer än 2/3 av sammanlagda antalet avvisningar företagits av de danska myndigheterna. Avvisningarna har i tabellen uppdelats på nationaliteter och därav framgår, att huvuddelen av de avvisade varit tyskar. Detta gäller särskilt de danska siffrorna. I Danmark avvisades 1951 och 1952 652 respektive 839 tyska medborgare, u n d e r det att det sammanlagda antalet avvisade samma år uppgick till 854 respektive 1 058 personer. I förhållande till resandeströmmen av icke-nordbor

Tabell 4. Antalet avvisade icke-nordbor i Danmark år 1951 och 1952 med fördelning på gränsövergångsställen

Nationalitet

Köpenhamn1

Helsingör 1

Gedser ser

Kr usa

Padborg

T0nder

Saed

1951 1952 1951 1952 1951 1952 195 1951 1952 1951 1952 1951 1952 1951 1952 Belgare . . . . Engelsmän . 1 Fransmän . . Holliindare . 4 Italienare . . 4 Schweizare . Tyskar 156 4 Österrikare . Övriga nationaliteter . 5 Statslösa .. . 6 Summa 180 1

—

—

2 2 2 3

2 2 5 1

121 7

125 1

39 6

14 7 6 170 9

3 5 7 2 277 5

44 1 270 13

233 11

2 1

3 3

4 1

16 44

23 35

1 3 32 12

37 Avser endast öresundstrafiken.

över gränserna är antalet avvisade helt obetydligt. Tydligt är dock, att dessa siffror icke utgör någon måttstock på passkontrollens praktiska betydelse, eftersom denna enligt sakens natur i hög grad måste vara av preventiv natur. I tabell 4 har en uppdelning gjorts av de danska avvisningarna på gränsövergångsställen. Av tabellen framgår, att under 1951 och 1952 218 respektive 314 icke-nordbor avvisats vid de två gränsstationer, som vätter mot Sverige (Köpenhamn, Helsingör), under det att vid de fem gränsövergångsställena vid yttergränsen (Gedser, Krusa, Padborg, Tender, Saed) 635 respektive 728 icke-nordbor avvisats. Den i tabell 5 lämnade översikten rör a n d e under 1952 verkställda avvisningar av icke-nordbor vid fem danska och tre svenska gränsövergångsställen belyser de olika avvisningsgrundernas praktiska betydelse. Av de sammanlagt 826 avvisade personerna vid de fem danska gränsstation e r n a avvisades 792 på grund av att de saknade pass eller visering eller av att

deras pass var ogiltiga samt resten eller 34 personer, emedan de betraktades som medellösa. Vid de tre svenska passkontrollerna avvisades 93, emedan de saknade pass eller deras pass var ogiltiga, 121, emedan de saknade visering eller arbetstillstånd och 65 på grund av att de betraktades som medellösa och icke ansåges ärligen kunna försörja sig. Endast 3 personer avvisades av andra orsaker. Det framgår av ovanstående, att övervägande antalet avvisningsbeslut baseras på grunder, beträffande vilka man i de nordiska ländernas lagstiftningar finner praktiskt taget likalydande regler, under det att avvisning av andra orsaker mycket sällan förekommer i praktiken. Detta vittnar om att passkontrollen vid respektive länders yttergränser redan under nuvarande förhållanden med en administrativ praxis i enlighet med olika utlänningslagstiftningar, varvid någon samordning av kontrollen icke äger rum, likväl i viss utsträckning tillgodoser ländernas gemensamma intressen genom att förhindra att utlänningar, som anses som icke önskvärda i samtliga länder, icke 21

Tabell 5. Antalet

avvisningar av icke-nordbor år 1952 vid ett antal danska svenska gränsövergångsställen

Avvisningsgrund

Krusa

Padborg

Tender

Saed

HelHelsing- Malmö singborg ör

Ej innehaft pass eller innehaft ogiltigt pass

34 298

1 14

1 36

3 125

] 101

62 Ej innehaft arbetstillstånd

...

16 Göteborg

19 3

58 17

2 1

1 1

L ä m n a t falska uppgifter Summa

kommer in i det nordiska området. Redan av denna anledning blir passkontrollen vid de internordiska gränserna i viss utsträckning överflödig. Anmärkas bör dock genast, att det — oavsett den konstaterade överensstämmelsen mellan de nordiska ländernas utlänningslagar i fråga om avvisningsgrunderna — förekommer en hel del fall, då avvisningsgrund kan föreligga vid inresa till ett land, utan att motsvarande grund föreligger vid inresa till något annat av länderna. Under det att bestämmelsen om att inresande utlänning skall vara i besittning av giltigt pass torde vara densamma vid samtliga nordiska länders gränser, ställer sig saken annorlunda i fråga om skyldigheten att inneha giltig visering, n ä r sådan erfordras. Som närmare framgått av redogörelsen i kapitel II punkt 2 rörande kontrollen av viseringsskyldiga ickenordbor, kan utlänning, som innehar giltig visering till det nordiska land, över vars yttergränser han inreser, icke avvisas. Passkontrollen vid yttergränsen kan i anledning härav icke förhindra, att vederbörande eventuellt reser vidare till de andra nordiska länderna utan att inneha visering till dessa. Enligt kommitténs uppfattning torde emellertid de olägenheter i detta avseende, som följer

och

av att passkontrollen i sin helhet förlägges till det nordiska områdets yttergränser, i stort sett kunna elimineras genom den koordinering av de nordiska ländernas viseringspolitik, som föreslagits i kapitlet om kontroll av viseringsskyldiga icke-nordbor. I fråga om personer, som tidigare utvisats från något av de nordiska länderna, torde i stort sett motsvarande synpunkter kunna framföras som beträffande viseringsskyldiga. Den omständigheten att en utlänning utvisats från annat nordiskt land än det, till vilket han önskar inresa, kan enligt gällande bestämmelser icke medföra, att han avvisas av passkontrollen i inreselandet. Vid bedömandet, huruvida en dylik utlänning skall kunna avvisas, måste de nationella myndigheterna basera sina beslut på det egna landets avvisningsbestämmelser och endast, om utlänningen enligt dessa bestämmelser kan betraktas som icke önskvärd, exempelvis emedan han är känd som en kriminell person eller han betraktas som medellös, får han avvisas. Upphäves passkontrollen vid de internordiska gränserna, innebär ovannämnda förhållanden en svaghet för kontrollen vid yttergränserna, som man enligt kommitténs uppfattning bör söka

komma till rätta med. Kommittén redogör nedan i punkt b) om utvisning, förpassning etc. för de anstalter, den anser vara ändamålsenliga i detta syfte. Vid ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna borde enligt kommitténs mening ett väsentligt led i den nära samverkan, som måste etableras mellan de nordiska ländernas utlänningskontrollmyndigheter, vara att passkontrollens befogenheter att avvisa icke önskade utlänningar i största möjliga utsträckning blir desamma i samtliga nordiska länder. För att nå detta mål torde det vara ändamålsenligt att revidera avvisningsbestämmelserna i gällande utlänningslagar i syfte att ernå största möjliga överensstämmelse dem emellan. Då passkontrollen i det enskilda landet kommer att ingå som ett led i passkontrollen vid det nordiska områdets yttergränser, torde en naturlig konsekvens härav bli att de nordiska ländernas utlänningskontrollmyndigheter i samråd söker reformera passkontrollförfarandet så, att passkontrollen icke blott kommer att tillvarata det egna landets intressen, utan jämväl — såvitt det enligt gällande bestämmelser är möjligt — de andra ländernas. Motsvarande borde i övrigt gälla även ifråga om de mer speciella fall ifråga om vilka behörigheten att avvisa tillkommer överordnad myndighet. b) Utvisning, sändning)

förpassning

(hem-

Samtliga nordiska länders utlänningslagar innehåller föreskrifter, enligt vilka myndigheterna kan avlägsna en icke önskvärd utlänning från landet och enligt vilka utlänning i samband med avlägsnandet kan eller skall meddelas förbud att ånyo inresa i respektive land utan särskilt tillstånd (inreseförbud). Överträdelse av förbudet kan medföra straff och förnyad utvisning.

I Danmark förekommer avlägsnande av utlänningar endast i form av utvisning med eller utan återreseförbud. I Finland, Norge och Sverige förekommer dels utvisning, till vilket återreseförbud alltid är knutet, dels förpassning (i Norge hemsändning). I Finland meddelas i samband med förpassningsbeslut återreseförbud för en tid av högst 5 år. I Sverige kan förpassning meddelas med eller utan återreseförbud. Till det norska institutet hemsändning finnes icke knutet något återreseförbud. Som tidigare nämnts i punkt a ) , kommer man i regel icke att kunna avvisa en utlänning, som avser att inresa till något av de nordiska länderna, endast därför att han utvisats från något av de andra. Eftersom resultatet av ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna blir, att en icke-nordbo, som inrest till ett av länderna utan några hinder vid gränsen, kan fortsätta resan till de andra länderna, finns det mycket som talar för att en ordning utformas, enligt vilken beslut innebärande återreseförbud utfärdat i ett av länderna jämväl får den verkan, att en utvisad (förpassad) ickenordbo måste inneha särskilt tillstånd för att kunna inresa till de andra länderna. I allmänhet torde man hysa betänkligheter mot att beslut träffade av ett lands myndigheter ges verkan även i andra länder. Dylika betänkligheter behöver emellertid icke tillmätas samma vikt på detta område, där verkan inskränker sig till att vederbörande skall ansöka om ett tillstånd. Ordningen innebär således icke i och för sig att vederbörande icke-nordbo, som utvisats (förpassats) från ett nordiskt land, avskäres från möjligheterna att erhålla inrese- och uppehållstillstånd i de andra länderna. I de fall tillstånd lämnas, bör det land, som meddelar tillståndet,

Tabell 6. Antalet icke-nordbor, som utvisats (förpassats) med eller utan återreseförbud från Danmark, Finland, Norge och Sverige år 1951 och 1952 Utvisade med återreseförbud =

Utvisade utan återreseförbud =

m.förb.

Engelsmän . Fransmän Holländare Italienare Schweizare

Tyskar

....

Österrikare Övr. nationa it. Statslösa . .

1 6 4 9 15 2 54 3 25

13 2 7 24 2 48 20 116

4 4 6 4 1 30 2 25 2

2 22 4 8 2 1 41 1 34 1

1 9

3 1 1 5 1 2 1 1

4 38 5

Sverige

1951 1952

4 2 4

över hemsändning (nekande av uppehåll) föres ingen statistik. Någon uppdelning efter nationaliteter h a r icke verkställts.

genom anmälningsföreskrifter söka övervaka att utlänningen icke reser till det land, från vilket han utvisats (förpassats), liksom detta land bör bli underättat om det meddelade tillståndet. I realiteten betyder detta, att en ickenordbo, som utvisats (förpassats) från något av länderna, i de andra länderna betraktas som viseringsskyldig, vilken på förhand måste ha inhämtat erforderlig inresevisering. Ordningen kan även motiveras av att utvisningsärenden etc. i stort sett bedömes efter samma principer i samtliga nordiska länder. I alla länder kan en utlänning sålunda utvisas respektive förpassas, om han begått straffbar gärning av allvarligare slag, om han inrest till eller uppehållit sig olagligen i länderna eller om han underlåtit att iaktta ländernas bestämmelser om anmälningsskyldighet för utlänningar. Utlänning kan likaledes utvisas, om hans vistelse i landet måste anses som icke önskvärd med hänsyn till statens säkerhet eller dess intressen i övrigt.

u.förb.

förförm. förb. m. förb. m. m. m. m. u. u. m. m. + för- förb. förb. förb. pas- förb. pas+ förförb. förb. förb. förb. passade passade sade sade

Summa 119 1

1951 Nationalitet

Norge

Finland

Danmark

1 För att belysa utvisnings- och förpassningsbestämmelsernas praktiska betydelse lämnas i ovanstående tabell 6 en översikt över antalet icke-nordbor, som utvisats från de fyra länderna år 1951 och 1952. Åren 1951 och 1952 utvisades och förpassades, med eller utan återreseförbud, i de fyra nordiska länderna sammanlagt 447 respektive 289 icke-nordbor. Av antalet danska utvisningar var knappt hälften förknippade med återreseförbud. Av de svenska siffrorna utgjordes cirka en tredjedel av utvisningar och två tredjedelar av förpassningar. Det kan antas, att endast en mindre del av de förpassade erhållit återreseförbud. Av tabellen kan vidare utläsas, att 235 respektive 194 personer utvisades ur Danmark under de två åren, under det att antalet utvisade och förpassade i de tre andra länderna sammanlagt uppgick till 212 respektive 95. I detta sammanhang kan det vara av intresse att konstatera hur många ickenordbor, som på grund av utvisning

(förpassning) från de nordiska länderna finnas uppförda i ländernas spärrförteckningar. Tabell 9 i kommitténs första betänkande om nordisk passfrihet (sid. 18), vilken utarbetats med ledning av ländernas utvisningslistor, innehåller uppgifter härom intill senare halvåret 1951. I Danmark hade c:a 9 000 (uppskattningsvis), i Finland c:a 400, i Norge c:a 1 250 och i Sverige drygt 2 000 icke-nordbor utvisats och förpassats med återreseförbud. Många av dessa utvisningsbeslut låg så långt tillbaka i tiden, att de icke kunde ha någon praktisk betydelse. Kommittén föreslog därför i sitt första betänkande, sid. 30, att ländernas s. k. spärrförteckningar för inresa reviderades i syfte att ur listorna utrensa alla beslut utan aktuellt intresse. En dylik revision har numera avslutats i Danmark, Norge och Sverige. I Finland h a r någon revision icke varit erforderlig. Revisionen h a r lett till att antalet av de i utvisningslistorna uppförda personerna minskat mycket starkt. För Danmarks vidkommande h a r antalet personer minskats med omkring två tredjedelar, under det att för Norges del an-

talet minskats med cirka tre fjärdedelar och för Sveriges med cirka en tredjedel. Man kan i anledning härav räkna med att en gemensam spärrförteckning över icke-nordbor, som utvisats respektive förpassats med förbud från något eller flera av de nordiska länderna, knappast kommer att omfatta mer än 7 000—8 000 namn och sålunda icke bli så omfattande, att den blir ohanterlig. Om en sådan gemensam spärrlista upprättas, kommer man att ernå, att passkontrollen vid respektive länders yttergränser har samma material att bygga sin kontroll på och tekniskt blir i stånd att avvisa utlänningar, som utvisats eller förpassats med förbud från något av länderna men som icke inhämtat erforderliga inresetillstånd. Kommittén föreslår sålunda 1) att de skilda ländernas utlänningslagstiftningar ändras så, att icke-nordbor, som utvisats eller förpassats med återreseförbud från något av de andra nordiska länderna, icke äger inresa till något nordiskt land utan särskilt tillstånd, och 2) att en gemensam spärrlista för samtliga nordiska länder utarbetas.

TREDJE

KAPITLET

Registrering av utlänningar

1. Gällande bestämmelser om registrering av icke-nordbors in- och utresor

Som ett led i utlänningsmyndigheternas kontroll av att inreseberättigade utlänningar iakttar inreselandets föreskrifter r ö r a n d e den fria uppehållstiden och om skyldigheten att vid längre tids vistelse söka uppehållstillstånd, åvilar det passkontrollen i de nordiska länderna att tillse, att samtliga eller vissa kategorier icke-nordiska resande ifyller och avlämnar in- och utresekontrollkort med uppgift om resandes namn, nationalitet och resemål samt om eventuell viserings giltighetstid. I Danmark avfordrar man kontrollkort endast av viseringsskyldiga utlänningar, under det att samtliga icke-nordbor skall avlämna kontrollkort i Finland, Norge och Sverige. I Danmark fann man det år 1919 erforderligt att upprätta en registratur över utlänningar och införde samtidigt därmed bestämmelser om skyldighet för viseringspliktiga att avlämna in- och utresekontrollkort. Dessa bestämmelser gäller fortfarande. Från och med december 1951 h a r man emellertid befriat i Sydslevig bosatta tyska medborgare, som erhållit visering gällande för upprepade in- och utresor eller som inneh a r särskilt gränspass, från skyldigheten att ifylla kontrollkort. Den övervägande delen av de inresor, som företagits av tyska medborgare, kommer på sydslesvigbor. Kontrollen över att icke viseringsskyldiga utlänningar iakttar utlänningslagens bestämmelser om anmäl-

ningsskyldighet har hittills åvilat de lokala polismyndigheterna. En viss utlänningskontroll utövas emellertid samtidigt även av det centrala utlänningsregistret i samarbete med den statistiska myndigheten, till vilken de lokala folkregistren lämnar uppgifter om utlänningar, som anmält sig från utlandet eller lämnat utflyttningsanmälan. I Finland infördes år 1920 bestämmelser, enligt vilka samtliga utlänningar skall avlämna inresekontrollkort. Efter andra världskrigets slut infördes föreskrifter om att kontrollkort även skall avlämnas vid utresa. F r å n och med 1952 är emellertid alla nordbor befriade från skyldigheten att avlämna kontrollkort. Före andra världskriget användes icke in- och utresekontrollkort i Norge. Vid krigsutbrottet den 2 september 1939 ålades emellertid samtliga utlänningar med undantag för nordbor skyldighet att avlämna in- och utresekort. Under andra världskriget och en viss kortare tid efter detsamma har dock kontrollkort avfordrats även nordbor. I Sverige infördes år 1926 bestämmelser om skyldighet för samtliga utlänningar med undantag för danskar, islänningar och norrmän att avlämna in- och utresekort. År 1934 bortföll även kravet för finska medborgare att lämna kontrollkort. De olika omarbetningar av utlänningslagstiftningen, som ägt rum efter 1926, har icke medfört några principiella ändringar ifråga om skyldig-

heten att lämna kontrollkort. Som en följd av viseringstvångets införande under a n d r a världskriget kom emellertid skyldigheten att avlämna in- och utresekort även att utsträckas till de nordiska ländernas medborgare. Enligt den nuvarande utlänningskungörelsen av den 15 juni 1945 skulle ursprungligen alla utlänningar, inklusive nordbor, lämna in- och utreseuppgifter. Genom beslut i augusti samma år befriades emellertid danska och norska medborgare från denna skyldighet. År 1952 befriades även finska medborgare härifrån. I Danmark och Sverige sker insamlandet och bearbetningen av kontrollkorten i huvudsak på följande sätt. Passkontrollen förser kontrollkorten med en stämpel, som utvisar var och när vederbörande utlänning in- eller utrest. Kontrollkorten insändes dagligen till det centrala utlänningsregistret i landet, där ett personregister (huvudkartotek) föres över de kategorier utlänningar, vilkas vistelse i landet eller vilkas inoch utresor till eller från detsamma utlänningskontrollmyndigheterna har intresse av att övervaka. Då korten inkommit till utlänningsregistret jämföres de med huvudkartoteket och anteckningar om de företagna in- och utresorna göres på vederbörande utlännings huvudkort, såvida denne är registrerad eller skall registreras i huvudkartoteket. Inresekortet förvaras, till dess korresponderande utresekort mottagits, varefter korten arkiveras eller förstöres. Utlöper den uppehållstillståndsfria tiden för en utlänning, som lämnat inresekort, utan att utlänningsregistret erhållit uppgift om att han utrest eller ansökt om uppehållstillstånd, företas en närmare undersökning. Kontrollsystemen i Finland och Norge skiljer sig endast i vissa oväsentliga avseenden från de danska och svenska.

In- och utreseregistreringen av utlänningar tjänar en rad olika syften. Den utgör sålunda ett hjälpmedel i kontrollen av att utlänningar icke slår sig ned i landet utan att ha inhämtat erforderligt tillstånd därtill. Vidare möjliggör den, att en noggrannare kontroll kan föras över vissa utlänningar eller grupper av utlänningar, över vilka särskild kontroll anses erforderlig. Om så anses påkallat, kan kontrollåtgärder vidtas, så snart utlänningsregistret mottagit inresekorten. I den utsträckning uppgifter om utlänningars in- och utresor antecknats på personkorten i utlänningsregistrets huvudkartotek, h a r man möjligheter att erhålla uppgift om vederbörande utlänningars tidigare vistelser i landet, om tid och plats för in- och utresorna samt i fråga om uppehållsplatserna. Passkontrollen kan dessutom genom särskilda anteckningar på kontrollkorten underrätta den centrala utlänningsmyndigheten om att vissa utlänningar vid inresan blivit informerade om gällande bestämmelser i olika avseenden, exempelvis beträffande möjligheterna att ta arbete, r ö r a n d e anmälningsskyldighet, om skyldighet för handelsresande att lösa tillståndsbevis etc. 2. Registrering av icke-nordbors in- och utresor efter ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna

Vid ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna kommer de nordiska länderna var för sig icke längre att kunna fortsätta det nuvarande registreringssystemet med skyldighet för icke-nordbor att avlämna inoch utresekort till passkontrollen, eftersom ju samtliga resande — även icken o r d b o r — kommer att kunna resa från det ena nordiska landet till det a n d r a utan att passera någon passkontroll. I Danmark föreligger, som nämnts, endast skyldighet för viseringsskyldiga

Tabell 7. Antalet

inresor

till Danmark, Finland, åren 1951 och 1952

Sverige

Sverige

Norge

Finland

Danmark

Norge och

Inresor 1951

1952 Övr. nationaliteter Statslösa

500 1 200 n 8 9 200 7 600 6 000 10 500

900 1 600 H31 000 9 500 9 000 9 000

10 90 2 540 260 11810 290

482 254 8 081 694 32 259 453

170 320 3 735 525 3 500 1 750

171 359 5 471 759 6 045 982

400 1 200 38 900 4 000 10 800 7 300

550 1 250 64 600 5 500 10 100 8 000

Summa

215 000

461 000

15 000

42 223

10 000

13 787

62 600

90 000

Viseringsfria icke-nordbor

258 000

304 000

4 000

5 148

72 000

84 137 150 000

181 000

Summa ickenordbor

473 000

765 000

19 000

47 371

82 000

97 924 212 600

271 000

Nordbor (inklusive egen nationalitet)

2 854 000

3 666 000

cirka 3 700 000

Samtliga

3 327 000

4 431000

cirka 394 774 2 505 684 3 240 000 cirka 2 2 237 000 323 205 476 774 603 608 3 453 000

Viseringsskyldiga Portugal Tyskland

218 000 275 834

2 Siffrorna inkluderar sydslesvigbor, vilka i regel icke l ä m n a r in och 1952 företogs uppskattningsvis 250 000—280 000 inresor av sydslesvigbor. 2 Egna medborgare icke medräknade.

att avlämna in- och utresekort, under det att samtliga icke-nordiska resande skall lämna kontrollkort i de andra nordiska länderna. Detta bör observeras, när man skall ta ställning till huruvida de nordiska länderna vid ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna skall registrera ickenordbors in- och utresor vid passerandet av Nordens yttergränser och i så fall vilken omfattning en dylik registrering bör ha. Ovanstående tabell 7 innehåller en översikt över sammanlagda antalet inresor till de skilda nordiska länderna åren 1951 och 1952, fördelat på olika kategorier resande och med uppdelning av de viseringsskyldigas inresor på de viktigaste nationaliteterna. Tabellen visar, att strömmen av ickenordiska resande är betydligt större till Danmark än till något annat av de

cirka 3 971 000

utresekort.

nordiska länderna. De danska inresesiffrorna kännetecknas av att resandetrafiken till och från det nordiska området i stor utsträckning går via Danmark. Resande, som besöker annat nordiskt land än Danmark och som såväl på dit- som återresan passerar genom Danmark, företar bl. a. två inresor till Danmark, men endast en till det slutgiltiga besökslandet. I tabell 8 har för Danmarks vidkommande gjorts en beräkning över antalet inresor, som under åren 1951 och 1952 företagits av icke-nordbor via de viktigaste danska gränskontrollorterna på yttergränsen. En uppdelning har gjorts av sammanlagda antalet inresor på respektive gränspassageorter. Enligt tabellen reste 365 000 respektive 613 500 icke-nordbor in över yttergränsen under de två åren, vilket utgör 77—78 % av totalantalet företagna inresor av icke-

Tabell

8. Antalet av icke-nordbor företagna inresor till Danmark under 1951 och 1952 med fördelning på gränspassageorter på yttergränsen

Gränspassageort

Esbjerg

Summa inresta över yttergränserna

Därav medborgare i

Summa icke-nordbor

Tyskland

Österrike

16 000 4 000 41 000 3 000

17 000 16 000 45 000 3 000

50 2 500 2 000 2 000

60 9 600 2 300 2 000

17 40 300 11

6 220 250 30

149 000 15 900 120 000 9 800 6 300

19 000 294 000 . 52 000 137 000 16 000 14 500

70 000 15 500 53 200 9 300 6 300

14 000 212 000 50 000 64 000 15 000 14 500

470 3 4 200 4 5

530 8 5 200 6

365 000

613 500

ms&bo

*383 460

5 050

6 250

Landgränsen Kollund Oksevejen Padborg

åren

1 Siffrorna inkluderar sydslesvigbor, vilka i regel icke l ä m n a r in och 1952 företogs uppskattningsvis 250 000—280 000 inresor av sydslesvigbor.

nordbor till Danmark under ifrågavarande år. Tabell 8 visar även, att övervägande delen av de av icke-nordbor företagna inresorna till Danmark via yttergränserna för närvarande sker över den dansk-tyska landgränsen och att trafiken över denna koncentreras på två gränspassageorter, nämligen Padborg (järnvägstrafiken) och Krusa (landsvägstrafiken). Därest man bestämmer sig för en registrering av samtliga ickenordbor eller för betydande grupper utöver de viseringsskyldiga, kan detta ha till följd, att gränspasserandet av Danmarks sydgräns, som ju utgör inoch utfartsporten för huvuddelen av resandetrafiken mellan Norden och den europeiska kontinenten, blir mer besvärlig än hittills. Under vissa förhållanden kan även trafikproblemen bli svårlösta. Gedser har dock fått ökad betydelse, eftersom färjtrafiken på rutten Gedser—Grossenbrode oavbrutet tilltagit i omfattning. Denna utveckling torde i första hand leda till att den inter-

utresekort.

nationella järnvägstrafiken via Padborg minskas. Öppnandet av en färjförbindelse mellan Trelleborg och västtysk hamn kommer att verka i samma riktning. I fråga om de övriga nordiska länderna lämnar det statistiska materialet icke samma möjligheter att göra uppdelning på internordisk trafik och trafik över yttergränserna. Tabell 9. Antalet av icke-nordbor företagna inresor Ull Finland 1952 med fördelning på de viktigaste gränspassageorterna Med fartyg Helsingfors Åbo Övriga h a m n a r

10 981 10 059 1 025

22 065

Med flyg Helsingfors Övriga flygplatser

19 182 363

19 545

Per landsväg Vainikkala Torneå Övriga orter

2 829 2 052 880

5 761 47 371

Tabell 10. Antalet av icke-nordbor företagna och 1952 med fördelning på

Därav medborgare i

Summa icke-nordbor

Summa

Tyskland

Summa

20 569 31 264 16 082 14 552

24 129 40 380 19 496 13 919

1 766 619 780 568

3 038 770 1 049 609

332 74 76 43

464 42 166 87

82 467

97 924

3 733

5 466

759 Av tabell 11 framgår en fördelning av antalet av icke-nordbor företagna inresor till Sverige på de viktigaste gränspassageorterna. Man finner, att sammanlagda antalet inresor uppgick till 198 000 respektive 266 000 under åren 1951 och 1952, vilket är väsentligt mindre än motsvarande danska tal. Mer än hälften av inresorna, nämligen under åren 1951 och 1952 drygt 112 000 respektive 155 000, företogos över två inreseorter, Hälsingborg och Malmö. Denna resandeström kommer huvudsakligen från Danmark och är således internordisk. Inresorna via andra svenska gränspassageorter är helt eller delvis internordiska. Man torde därför kunna utgå från, att trafiken över ytter-

företagna inresor på de viktigaste

Summa icke-nordbor

Charlottenberg Eda

11. Antalet av icke-nordbor 1951 och 1952 med fördelning

Bulltofta

Österrike

1951 Antalet av icke-nordbor företagna inresor till Finland uppgick 1951 och 1952 till 19 000 respektive 47 000. Av tabell 9 framgår fördelningen av ickenordbors inresor till Finland 1952 på de viktigaste gränspassageorterna. Enligt tabell 10 uppgick antalet av icke-nordbor företagna inresor till Norge under åren 1951 och 1952 till 82 000 respektive 98 000. Järnvägs- och landsvägstrafiken är helt och hållet internordisk. En del av fartygs- och lufttrafiken är ävenledes internordisk. Det torde därför vara rimligt att beräkna antalet av icke-nordbor företagna inresor till Norge via yttergränserna till mindre än hälften av totalantalet ickenordbors inresor. Tabell

inresor till Norge under åren 1951 kommunikationsmedel

till Sverige under gränspassageorterna

åren

Därav m e dborgare i Tyskland

Österrike

6 400 26 400 58 700 2 300 53 800 19 100 7 600 11 400 8 800 1 100 2 100

16 700 31200 71 500 2 600 84 000 24 400 6 900 14 500 10 300 1500 2 200

850 2 600 18 600 500 12 100 300 500 1900 250 10 100

3 464 3 139 26 690 460 23 225 889 624 2 968 364 18 153

150 300 1900 20 900 40 60 400 60 7 15

216 363 2 602 28 1581 36 62 395 72 2 11

197 700

265 800

37 710

3 852

5 368

gränserna knappast uppgår till mer än % eller % av sammanlagda antalet inresor företagna av icke-nordbor. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att inrättandet av en färjförbindelse mellan Trelleborg och västtysk hamn kommer att innebära att en ny viktig infartsport öppnas för direkt trafik mellan Sverige och kontinenten. 3. Bör ett gemensamt nordiskt organ upprättas för bearbetning av in- och utresekort eller bör en samordning äga rum mellan de nationella registren? Vid upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna kommer man icke alltid att med hjälp av de till passkontrollen lämnade in- och utresekorten kunna kontrollera ickenordbors inresor till och utresor från de skilda nordiska länderna. Kontrollkort kommer ju endast att mottas vid Nordens yttergränser, där passkontrollen bibehålies. Bearbetningen av korten torde få inskränkas till att kontrollera vederbörande utlänningars inresor till och utresor från det nordiska området. I händelse utresa från Norden äger rum från ett annat nordiskt land än inreselandet och ett kontrollsystem med inoch utresekort existerar, förutsätter denna ordning, att in- och utreseuppgifterna kollationeras mot varandra på visst överenskommet sätt, oavsett var inresorna till och utresorna från det nordiska området ägt rum. Kommittén redogör i det följande för de lösningar som kan tänkas på detta problem. Kommittén har i detta sammanhang bland annat övervägt, huruvida det skulle vara ändamålsenligt att inrätta ett gemensamt internordiskt centralregister, som icke blott skulle motta inoch utresekontrollkort utan även i stort sett funktionera som de nuvarande nationella registren. Kommittén har emel-

lertid — liksom var fallet beträffande spörsmålet huruvida en gemensam nordisk utlänningskontrollmyndighet borde upprättas — kommit till det resultatet att en sådan lösning i varje fall för närvarande icke bör rekommenderas. Om ett gemensamt register skulle funktionera på samma sätt som de nationella registren, måste det erhålla samtliga de uppgifter, som nu mottas av de nationella registren. In- och utreseuppgifterna utgör emellertid endast en del av de utlänningsuppgifter, som inflyter till dessa register. Det gemensamma registret måste från de skilda länderna fortlöpande erhålla underrättelse om meddelade viseringar och uppehållstillstånd samt om förlängningar av dylika tillstånd. Det torde även vara nödvändigt att registret innefattar ett huvudkartotek med personkort över samtliga i länderna bosatta utlänningar. För den händelse det gemensamma registret i likhet med de nationella registren skall kunna efterkomma önskemål från de skilda ländernas utlänningsmyndigheter att lämna upplysningar om vissa utlänningars inresor till och utresor från det nordiska området u n d e r en längre tidsperiod, måste i registret jämväl för sådana personer upprättas särskilda kort i huvudkartoteket och å dessa fortlöpande antecknas mottagna uppgifter rörande in- och utresor. Skall det gemensamma registret, liksom svenska utlänningskommissionens register, därjämte vara i stånd att självständigt utröna var de utlänningar, som icke utrest och icke erhållit uppehållstillstånd, vistas, torde det vara nödvändigt, att samtliga bostads- och hotellanmälningar etc. från samtliga länder insändas till det gemensamma registret och där samlas i särskilda kartotek. I annat fall måste det gemensamma registret nöja sig med att, som sitt bidrag till efterforskningen efter vederbörande, över31

sända de nationella utlänningsmyndigheternas förteckningar över icke utresta utlänningar, vilka innehåller uppgift om de på inresekorten angivna destinationsorterna. Redan härav torde framgå, att ett gemensamt nordiskt utlänningsregister, som skulle funktionera på motsvarande sätt som de nuvarande nationella registren, måste bli en omfattande och d y r b a r institution. Om man å andra sidan kunde nedlägga de nationella registren eller starkt inskränka deras verksamhet, skulle de därigenom gjorda besparingarna måhända göra tanken på ett gemensamt register av den omtalade typen mindre betänklig ur ekonomisk synpunkt. Ett nedläggande av de nationella registren skulle dock knappast vara tänkbart.

rimlig proportion till därmed förbundna kostnader. Man skulle emellertid kunna tänka sig möjligheten att upprätta ett gemensamt nordiskt utlänningsregister med den begränsade uppgiften att uteslutande motta och bearbeta samtliga kontrollkort över icke-nordbors inresor till och utresor från det nordiska området. Ett dylikt gemensamt register skulle likväl icke kunna fungera tillfredsställande, om det endast mottoge in- och utresekort. För att kunna slutföra bearbetningen av kontrollkorten över utlänningar, som erhållit förlängt tillstånd att vistas i länderna, torde det vara nödvändigt, att registret dessutom finge meddelande om beviljade uppehållstillstånd och om förlängda viseringar från samtliga länder.

Som tidigare nämnts i kapitel II, har kommittén kommit till uppfattningen, att även efter ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna såväl inresetillstånd (visering) som uppehålls- och arbetstillstånd bör meddelas av de skilda länderna med enbart nationell giltighet. Med en sådan ordning torde respektive länder knappast kunna undvara ett eget centralt register över sådana utlänningar, vilkas inresor och vistelser är betingade av visering eller som mera stadigvarande vistas i länderna. Vidare må anföras, att de skilda länderna ur beredskapssynpunkt måhända skulle kunna hysa betänkligheter mot att uteslutande basera sin utlänningskontroll på ett utanför landets gränser förlagt utlänningsregister.

Slutligen föreligger den möjligheten, att verksamheten vid de nationella registren samordnas på så sätt, att bearbetningen av in- och utresekorten även i fortsättningen äger rum i dessa. Det skulle kunna ske på så sätt, att det centrala utlänningsregistret i det nordiska inreselandet behåller inresekortet från yttergränsen samt får utresekortet sig tillsänt, oavsett var ifrågavarande utlänning reser ut ur det nordiska området. Utresekortet måste med en sådan ordning vara försett med uppgift om platsen och eventuellt tidpunkten för inresan. Liksom beträffande ovan beskrivna gemensamma register måste registret i inreselandet erhålla uppgift om meddelade uppehållstillstånd och förlängda viseringar i samtliga nordiska länder. I den utsträckning man kommer att använda in- och utresekort för ickenordbor tillgodoser de två sistnämnda metoderna att övervaka antalet ickenordiska medborgare av skilda kategorier, som befinner sig innanför Nordens gränser, båda enligt kommitténs upp-

Under dessa omständigheter kommer upprättandet av ett fullt utbyggt gemensamt nordiskt utlänningsregistcr att vara liktydigt med att en omfattande dubbelregistrering företas. Enligt kommitténs uppfattning står fördelarna med ett dylikt samnordiskt register icke i

fattning det önskade kontrollintresset. Genom bägge systemen får man uppgift om de icke-nordbor, som icke reser ut inom föreskriven tid, och kan därigenom vidta erforderliga anstalter för efterforskning av dessa. Systemen tillgodoser sålunda i första hand ländernas immigrationspolitiska intressen. Utlänningskontrollen i övrigt kommer dessutom att underlättas i viss utsträckning. Därest man låter granskningen av in- och utresekortcn försiggå i de nationella registren, som ju var för sig även på andra sätt erhåller upplysningar om de utlänningar, som befinner sig i ifrågavarande länder, torde man ha de största möjligheterna för att som hittills kunna samla alla uppgifter om de enskilda utlänningarna på personkort i huvudkartoteket. I de fall, då de skilda länderna omedelbart önskar erhålla underrättelse om vissa namngivna utlänningars ankomst till det nordiska området, kan även denna uppgift lösas exempelvis genom spärrkort eller spärrlistor. Fördelarna med att samla in- och utresekorten i de nationella registren torde först och främst ligga däri, att man kan utnyttja de bestående kontrollorganisationerna. I detta sammanhang må även framhållas, att den genom detta system erforderliga åtgärden att sända utresekort till andra nordiska länder icke torde utgöra något större problem, eftersom sändningsfrekvensen av utresekort till grannstaterna icke torde bli alltför betydande. Av utredningen om utlänningstrafikens storlek till Norden framgår nämligen, att Danmark är det nordiska land, som besökes av största antalet icke-nordbor, och att övervägande delen av besökarna

till de nordiska länderna för närvarande passerar den danska gränskontrollen vid inresan till och utresan från Norden. Såvida icke någon avgörande ändring kommer att äga rum i detta avseende kommer den danska passkontrollen — oavsett var bearbetningen av in- och utresekorten sker — att motta huvudparten av kontrollkorten. För den händelse man låter de nationella registren bearbeta korten, kommer det danska centrala utlänningsregistret sålunda faktiskt att utföra huvuddelen av kontrollarbetet och i viss utsträckning att fungera som ett gemensamt register. En stor del av de resande, som besöker de andra nordiska länderna, kommer även — ehuru i mindre utpräglad grad än i Danmark — att resa ut via yttergränsen till det land, till vilket de rest in i Norden. Bearbetningen av in- och utresekorten kommer sålunda i stor utsträckning att kunna äga rum, utan att man behöver sända utresekort mellan länderna. Vare sig man låter bearbetningen av kontrollkorten äga rum i ett gemensamt nordiskt register, som upprättas speciellt för detta ändamål, eller korten samlas i de nationella registren på ovan beskrivet sätt, torde resultatet bli i stort sett detsamma. Den ena ordningen erbjuder enligt kommitténs uppfattning icke avgörande fördelar framför den andra. Kommittén finner följaktligen för sin del icke anledning att uttala sig om vilken av ordningarna, som bör föredras, utan anser det mest ändamålsenligt att de nordiska ländernas regeringar slutligen avgör frågan, sedan densamma varit föremål för förhandlingar mellan länderna.

FJÄRDE

KAPITLET

I vilken utsträckning bör kontrollkort användas?

De nordiska länderna använder, som tidigare framhållits, icke kontrollkort i samma utsträckning. I Danmark behöver endast viseringsskyldiga lämna inoch utresekort, under det att alla ickenordbor skall lämna kontrollkort vid gränspasserande i Finland, Norge och Sverige. Ett upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna medför, att enighet måste nås mellan länderna i fråga om den omfattning ickenordbor skall lämna kontrollkort vid passerandet av Nordens yttergränser. Med utgångspunkt från den allmänna målsättningen att skapa reselättnader i Norden har kommittén övervägt, om möjligheter finnas att slopa kontrollkorten. Oaktat man i Danmark för närvarande h a r bestämmelser, som ålägger viseringsskyldiga utlänningar att lämna inoch utreseuppgifter, skulle en ordning utan kontrollkort för detta lands vidkommande icke medföra ett försvagande av utlänningskontrollen, som kan tillmätas avgörande betydelse. I Danmark anser man föreskrifterna om anmälningsskyldighet för utlänningar och polisens lokala utlänningskontroll vara i huvudsak tillräckligt effektiva. De danska lokala och centrala utlänningsmyndigheternas erfarenheter är vidare, att en tillfredsställande utlänningskontroll kan utövas utan någon användning av kontrollkort. Man har icke — vare sig under tiden 1919—1939 eller efter 1945 — funnit, att nordbor och icke

viseringsskyldiga icke-nordbor, vilka, som tidigare nämnts, ej lämnar kontrollkort, i nämnvärd utsträckning överträtt utlänningslagens bestämmelser om uppehålls- och arbetstillstånd. Detsamma gäller för övrigt även beträffande sydslesvigbor, för vilka skyldigheten att lämna kontrollkort upphävdes i december 1951, oaktat viseringstvånget för tyska medborgare kvarstod. I Finland, Norge och Sverige är läget icke detsamma. I dessa länder utgör inoch utreseregistreringen av icke-nordbor med begagnande av kontrollkort ett viktigt led i utlänningskontrollen. Från kontrollmässiga och immigrationspolitiska synpunkter lägger man i dessa länder avgörande vikt vid att erhålla säker överblick över antalet icke nordiska medborgare, vilka befinner sig inom det nordiska området och över namnen på dessa samt vid noggrann kontroll av att dessa, för så vitt de icke erhållit uppehållstillstånd, åter lämnar länderna. Det råder intet tvivel om att en registrering av gjorda in- och utresor är det säkraste sättet att ernå en dylik kontroll. Systemet har i de skilda länderna möjliggjort, att de lokala myndigheterna avlastats från arbetet att utöva en närmare kontroll över det ständigt växande antalet utländska turister och motsvarande kategorier kortvariga besökare. Utlänningskontrollens arbetsuppgifter kan koncentreras på det förhållandevis ringa antal per-

söner, som icke rest ut inom föreskriven tid och därför kan antas ha för avsikt att olovligen söka kvarstanna i länderna. Det må slutligen framhållas, att en ordning utan kontrollkort erfordrar en väsentlig omläggning av utlänningskontrollen i Finland och Sverige och i viss utsträckning i Norge, under det att användningen av kontrollkort ifråga om samtliga icke-nordbor (med undantag för sydslesvigbor) icke kommer att förorsaka någon ändring i den danska utlänningskontrollens organisation. Kommittén lägger avgörande vikt vid att Norden snarast möjligt kommer att utgöra ett samlat område, innanför vars gränser någon passkontroll icke äger rum. Enligt den föreliggande utredningen torde en samordning av yttergränskontrollen på så sätt att samtliga ickenordbor (med undantag för sydslesvigbor) avlämnar in- och utresekort vid passerandet av Nordens yttergränser vara den ordning som på det hela taget är bäst förenlig med de nordiska ländernas nuvarande utlänningskontrollsystem och som i praktiken är genomförbar på kortast möjliga tid. Kommittén är sålunda enig om att rekommendera införandet av denna ordning. Detta innebär emellertid, att en del icke-nordbor — nämligen de icke viseringsskyldiga — vid inresa till och utresa från det nordiska området över Danmark med ändring av den nuvarande ordningen kommer att få lämna kontrollkort vid passerandet av den danska yttergränsen.

Kommitténs danska medlemmar önskar framhålla, att det i anledning härav icke varit utan betänkligheter, som man anslutit sig till förslaget, men att man icke velat motsätta sig en dylik ordning i helhetens intresse. Det bör samtidigt även framhållas, att det endast är för viseringsfria icke-nordbor, vilka uteslutande besöker Danmark, som ordningen kan sägas vara mindre fördelaktig. För dem, som även besöker andra nordiska länder, kommer ordningen i intet fall att innebära ökat besvär och gäller besöket flera av länderna blir det en lättnad, eftersom ju passkontrollen och avlämnandet av kontrollkort vid de internordiska gränserna bortfaller. Kommittén är medveten om att den intensiva trafiken över den danska landgränsen, gör det särskilt angeläget att passkontrollen kan ske snabbt. För att underlätta kontrollen finner kommittén, att det bland annat skulle vara av stor betydelse, om man gjorde formulären till in- och utresekorten enhetliga och så enkla som möjligt. Kommittén vill även framhålla, att man är enig om att det vore önskvärt, om man på längre sikt kunde finna en möjlighet att avskaffa in- och utresekorten. Som ett steg i denna riktning borde enligt kommitténs uppfattning undersökas, huruvida praktiska möjligheter föreligga att slopa kravet på kontrollkort för resande, som är medborgare i länder, från vilka någon invandring till Norden icke kan förväntas äga rum i någon betydande utsträckning.

Sammanfattning

Kommittén har hela tiden sett såsom sitt slutgiltiga mål på passfrihetens område att få genomförd en ordning, enligt vilken all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna avskaffas och passkontroll endast utövas vid inresa till och utresa från det nordiska området. Efter de nu företagna utredningarna har kommittén kommit till det resultatet, att detta kan ske utan att den för länderna nödvändiga utlänningskontrollen eftersattes, försåvitt länderna i viss utsträckning samordnar denna kontroll. Enligt kommitténs uppfattning kan en dylik samordning genomföras utan några mer omfattande ändringar av utlänningskontrollens organisation i varje enskilt land. Kommittén föreslår sålunda att passkontrollen vid gränserna mellan de nordiska länderna avskaffas, att samtliga länder väsentligen tillämpar viseringsskyldighet i samma omfattning och söker följa en enhetlig viseringspolitik i fråga om affärs-, studieoch turistresor samt liknande kortvarigare resor, samt

att det i övrigt sker en samordning av utlänningskontrollen på följande punkter: 1. Bestämmelser införes om att viseringsfria icke-nordbor ej äger uppehålla sig i det nordiska området utöver en bestämd tidsperiod (3 månader) utan att ansöka om uppehållstillstånd i något av länderna. 2. Inreseföreskrifterna ändras sålunda, att en icke-nordbo, som blivit utvisad från ett nordiskt land, icke äger inresa till annat nordiskt land utan särskilt tillstånd. 3. Ländernas spärrförteckningar samarbetas till en gemensam lista. 4. Avvisningsbestämmelserna koordineras i syfte att skapa största möjliga överensstämmelse. 5. Kontrollkort skall tills vidare avlämnas av icke-nordbor vid inresa till och utresa från det nordiska området; närmare avtal träffas om kortregistrcringen etc. 6. Utlänningskontrollmyndigheterna ålägges att lämna varandra upplysningar om anmälda utlänningars flyttning från det ena landet till det andra. Göteborg den 9 januari 1954. Ej.

Elgaard

Uuno

Hannula

Paul

Einar P. Foss

Eino

Kilpi

Håkon

Yrjö

Soini

Sven

Nielsen

Filip

Ebba

Östenson I Alf

Gunstrem

I Sten

Niels Oluf

Bundvad

Steen

I Hans P. Getrik

jllkka

Pastinen

Larsen

Rolf

Olavi Kajala. .

Kaj

Edberg

Ingebretsen

Leif C assel

Johnsen

J. F. Grym Olof

Kristensson Pålsson Aminoff

BILAGA

Utlänningskontrollens utformning i vissa europeiska länder

Belgien Utlänningar är icke skyldiga att vid inresa till och utresa från Belgien avlämna upplysningar eller kontrollkort. Man kräver endast företeende av pass eller annat för gränspasserande stadgat dokument. Vid in- och utresa med flyg gäller emellertid en på begäran av belgiska flygbolaget SABENA och belgiska luftfartsmyndigheten införd skyldighet att avlämna kontrollkort innehållande uppgifter om den resande. Utlänning, som har för avsikt att stanna längre än åtta dagar och kortare tid än 14 dagar i följd, är skyldig att inom 48 timmar efter sin ankomst till landet anmäla detta för de kommunala myndigheterna. Om utlänningen önskar kvarbliva längre än 14 dagar i landet, måste han inom denna tidrymd ansöka om att bli inskriven i de kommunala registren och om uppskov från skyldigheten att inneha uppehållstillstånd. Dylikt uppskov från skyldighet att inneha uppehållstillstånd brukar vanligtvis beviljas intill en tid av en månad vid affärsbesök och intill två månader, när vederbörande är på nöjesresa. Inskrivning i de kommunala registren sker hos Administration de la Sureté Publique genom ingivande av sådana upplysningar, som ger myndigheten tillfälle att bedöma vederbörandes önskvärdhet i landet. Envar, som övernattar på hotell eller pensionat eller dylikt, skall därjämte ifylla ett formulär, som utan dröjsmål skall vidarebefordras till de lokala myndigheterna. Frankrike Vid inresa till eller utresa från Frankrike är resande skyldig att uppvisa pass och — därest viseringsskyldighet föreligger — jämväl visering.

Hesande, som anländer * il 1 eller utreser från Frankrike med flyg, med båt eller som sovvagnspassagerarc, anmodas att på särskilt formulär lämna vissa uppgifter. Detta gäller dock ej resenärer på direkt linje från eller till Algeriet, Marocko och Tunisien. Förfarandet äger icke stöd i fransk lag och en vägran från den resandes sida att ifylla formuläret torde icke avskära honom från rätten till in- respektive utresa. Systemet har införts av praktiska skäl och är avsett att förenkla och påskynda passkontrollen. Det ligger sålunda i den resandes eget intresse att ifylla formulären. Samtliga i föregående stycke angivna resenärer anmodas att ifylla ifrågavarande formulär. Ingen skillnad göres därvid mellan olika länders medborgare. Såväl franska medborgare som viseringsfria och viseringsskyldiga utlänningar avkrävas alltså ifrågavarande blanketter, som hopsamlas i god tid före passkontrollens början. Passfunktionärerna få därigenom möjlighet att, redan innan resenärerna passera kontrollen, göra en första granskning, kontrollera att ingen resenär är uppförd på polisens listor över efterlysta personer etc. Formulären arkiveras på gränsstationerna. Italien Utländska resande är icke skyldiga att vid inresa till och utresa från Italien lämna kontrollkort. Den italienska utlänningskontrollen vid gränsen består blott av en summarisk granskning av passets och eventuell viserings giltighet. Utlänning är skyldig att inom tre dagar efter ankomsten till sin destinationsort anmäla sig hos polisen (questuran) och där förete sitt pass. Anmälan behöver icke göras personligen. Questuran lämnar där-

efter uppehållstillstånd pä viss tid, enligt närmare bestämda föreskrifter. Utlänning, som uppehåller sig över två månader i Italien, skall vid flyttning anmäla sig hos polisen på den nya vistelseorten. Hotellägare är skyldiga att omedelbart vid ankomsten registrera anländ in- eller utländsk gäst och ställa vederbörande uppgifter till polisens förfogande.

Väl inkommen i landet skall utlänningen låta registrera sig hos bostadsupplåtaren (hotell, pensionat eller enskild person), som skall anmäla honom på föreskrivet sätt till de lokala polismyndigheterna. Vid utresa ur landet kontrolleras legitimationshandlingarna endast undantagsvis. I regel förses dessa icke med utrescstämpcl.

IN ederländerna

Storbritannien

Systemet med avgivande av särskilda uppgifter vid utlänningars in- och utresa tilllämpas för närvarande icke i Nederländerna. Ett dylikt kontrollsystem fungerade under tiden 1935—1939, varefter det emellertid upphävdes, huvudsakligen av kostnadsskäl. Vid varje gränsstation, hamn och flygfält finnes en lista över icke önskvärda eller misstänkta personer, vilka i princip skall kontrolleras. För personer från vissa länder, liksom för personer av viss politisk åskådning skall särskilda blanketter ifyllas. I enlighet med de nederländska bestämmelserna om inre utlänningskontroll skall alla, som är underkastade viseringstvång, anmäla sig hos polisen senast efter en veckas vistelse i landet. Personer från vissa länder skall dock uppsöka polisen inom 2 dagar. Övriga utlänningar är skyldiga att anmäla sig inom 30 dagar. Hotell och pensionat skall omedelbart anmäla utländsk resandes ankomst eller avresa. I de större städerna finnes särskild polis, som uteslutande har till uppgift att kontrollera hotellens och pensionatens utländska gäster. Varje år reser omkring 20 miljoner personer genom Nederländerna. Trots den stora genomresetrafiken anses det nu tillämpade systemet emellertid vara i huvudsak tillfredsställande.

Kontrollen av utlänningar, frän vilket begrepp undantas medborgare i dominierna, kolonierna, samt irländska republiken, handhas av inrikesministeriet (Home Office) såsom högsta myndighet. Fältarbetet utföres av s. k. Immigration Officers — i fortsättningen benämnd I. O. — samt polisen. I. O. är sammanslutna i en organisation, vilken i likhet med polisen är underställd Home Office. Vid in- och utresa — bortsett från inresor från och utresor till Irland — mötes varje utlänning av en I. O. Denne beslutar därvid i stort sett självständigt, om inresetillstånd skall lämnas eller icke. En I. O., vilken ingår i en kår om cirka trehundra för detta ändamål speciellt kvalificerade män, rådgör endast i mera komplicerade fall med Home Office. Vid sin prövning är han helt obunden av en utlänning tidigare eventuellt lämnad inresevisering. Företes därför en sådan, är detta blott en indikation för I. O., att inreseansökan en gång prövats av utlandsmyndigheterna, samt att han måhända därför kan ta lättare på sin egen prövning. Utlänningen skall vid in- och utresa till vederbörande I. O. överlämna ett kort ("landing", resp. "embarkation card"), upptagande hans personalia samt passnummer. Sedan I. O. granskat kortet samt fattat sitt beslut, påstämplas på kortet dagen för in- respektive utresan samt anges med ett code-tecken de eventuella villkor, som förbundits med inresetillståndet. Kortet skickas därefter till ett centralt kortregister, vilket föres hos Home Office. De särskilda villkor, som kan uppställas för inresetillstånd, kan hänföra sig till längden av uppehållet, huruvida arbetsanställning må tas eller icke etc. England och Irländska republiken upprätthåller icke någon passkontroll vid gränsövergångsställen och trafikrutter mellan de två länderna. Utlänningar, som in-

Schweiz Vid inresa i Schweiz skall utländska resande visa sina legitimationshandlingar vid gränskontrollen, som undersöker huruvida dessa är giltiga som gränspassagehandlingar. Om inresa till Schweiz tilllåtes förses legitimationshandlingen med inresestämpel. Utlänningen behöver icke iakttaga några andra formaliteter i fråga om utlänningskontroll vid gränsen såsom att fylla i kontrollkort etc.

reser i något av de två länderna från det andra landet, underkastas sålunda icke den ovan beskrivna passkontrollen och utlänningsmyndigheterna i de två länderna måste sålunda i viss utsträckning stödja sig på den av det andra landet utövade kontrollen. I gällande lag är stadgat, att utlänning senast tre månader efter inresan skall anmäla sig hos närmaste polismyndighet. Intet hinder förefinnes emellertid för I. O. att föreskriva att så skall ske omedelbart eller före tremånadersperiodens utgång. Kontroll av att anmälan till polismyndighet verkligen göres, samt att utlänningen eljest icke överskrider meddelade bestämmelser sker genom ett nära samarbete mellan Home Office's registreringsavdelning samt polisen. I den händelse sålunda något "embarkation card" icke inkommit till registret en månad efter det utlänningens uppehållstillstånd utgått, anmäler Home Office förhållandet för polisen. En sådan anmälan resulterar i regel i att utlänningen anmodas att begära förlängt

uppehållstillstånd hos Home Office eller att lämna landet. Ifrågavarande kontrollsystem, vilket i sin nuvarande utformning tillämpats sedan första världskriget, uppges av Home Office fungera tillfredsställande. En av fördelarna är, att det på ett smidigt sätt kan skärpas i kritiska tider genom föreskrifter om omedelbar inregistrering hos polisen i förening med upprepade täta anmälningar hos densamma. Förbundsrepubliken Tyskland Efter andra världskriget har först de allierade myndigheterna och sedan Förbundsrepubliken Tyskland genomfört en ordning, enligt vilken samtliga utlänningar vid inresa till landet skall ifylla och avlämna kontrollkort (Zählkarte). Motsvarande kort skall avlämnas vid utresan. Kontrollkorten stämplas av passkontrollen med datostämplar och insändas till den centrala utlänningskontrollmyndigheten för kontroll av att inresta utlänningar utreser inom föreskriven tid eller söker uppehållstillstånd.

Statens offentliga utredningar 1 9 5 4 Systematisk förteckning (Siffrorna i n o m k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Ärvdabalk. [6]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbrak.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikations väsen. Statens och kommunernas finansväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 2. Kollektivhus. [3] Socialförsäkringsutredningen. 2. Moderskapsförsäkring m. m. [4] Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok 1954. [1] Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling. [2] Hälso- och sjukvård.

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbrnk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 6. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. [7j

G e r n a n d t s B o k t r y c k e r i - S t o c k h o l m 1954