Restaurering av Uppsala domkyrka förslag

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:3 S O O K :••-•' . 3 I B L .

Ecklesiastikdepartementet

] <j S& * 3

- 6 FEB 1956 STG^vriOLM

RESTAURERING AV

UPPSALA DOMKYRKA FÖRSLAG AVGIVET AV UPPSALA DOMKYRKAS RESTAURERINGSSAKKUNNIGA

Stockholm

Statens offentliga utredningar Kronologisk

förteckning

1. Åldringsvård. Icun. 344 s. S. 2. Fiskhandeln i Sverige. Idun. 194. s. J o . 3. Restaurering av Jppsala domkyrka. Victor Petterson. 170 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket ltredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9]56 : 3 Ecklesiastikdepartementet

R E S T A U R E R I N G AV

UPPSALA D O M K Y R K A Förslag avgivet av Uppsala domkyrkas restaureringssakkunniga

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRI STOCKHOLM

1956 AKTIEBOLAG

)

INNEHÅLL

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

5¶Ordförklaringar

8¶Kapitel 1.

Utredningsuppdraget

9¶Kapitel 2.

Domkyrkans byggnadshistoria enligt hittillsvarande forskning . .

12¶Kapitel 3.

Utredningar och arkitekttävlingar 1937—1950

18 Kapitel 4.

Skyddsarbeten utförda under åren 1935—1954

24 Kapitel 5.

Antikvarisk undersökning av västtornen

29 Kapitel 6.

Antikvarisk restaurering — debatt och åtgärder i några europeiska länder

33 Kapitel 7.

Fyra restaureringsalternativ

43 Kapitel 8.

Restaureringssakkunnigas förslag

57 Kapitel 9.

Sammanfattning

63 Modellfotografier och perspektiv

65 Bilaga I.

Stick, ritningar och fotografier

81 Bilaga I I .

Redovisning av den antikvariska undersökningen av västtornen

95 Bilaga I I I .

Uppsala stads sigill m e d kyrkobild

141 Bilaga I V .

H u v u d d r a g e n av domkyrkans byggnadshistoria intill 161 o i dokumentens belysning 153

Bilaga V.

Efterforskningar av äldre ritningar till domkyrkan

Bilaga V I .

Peringskiöldska sticket — en fotogrammetrisk undersökning

Bilagor:

162 ..

164 Bilaga V I I . U t l å t a n d e från Statens provningsanstalt rörande det medeltida teglet

168 Bilaga V I I I . P M rörande skyddsarbeten vid Uppsala domkyrka

X

1¶Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

Genom beslut den 29 j u n i 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning rörande frågor i samb a n d med restaureringen av Uppsala domkyrka. M e d stöd av det givna bemyndigandet tillkallade departementschefen den 7 juli 1951 såsom sakkunniga dåvarande landshövdingen i Uppsala län Hilding Kjellman, museiintendenten Aron Borelius, styresmannen för nordiska museet,

professorn

Andreas Lindblom, rektorn vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium Herbert L u n d h samt generaldirektören och chefen för byggnadsstyrelsen G u n n a r Wejke, varjämte departementschefen uppdrog åt Kjellman att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Såsom sakkunnig tillkallades den 20 september 1951 även domkyrkokomministern R a g n a r Fredberger. Sedan Fredberger anhållit om befrielse från uppdraget, utsågs genom beslut den 2 februari 1952 till sakkunnig i dennes ställe domprosten Olle Herrlin. Härefter tillkallades såsom ytterligare sakkunnig den 6 november 1952 byggmästaren Olle Engkvist. Sedan landshövdingen Kjellman den 17 juli 1953 avlidit, beslöt departementschefen den 11 september 1953 dels uppdraga åt generaldirektören Wejke att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete, dels såsom sakkunnig i Kjellmans ställe tillkalla förste antikvarien och avdelningschefen i riksantikvarieämbetet Bertil Berthelson. Genom beslut den 17 september 1951 uppdrogs åt länsnotarien vid länsstyrelsen i Uppsala län Hilding Holmvall att från och med den 25 augusti 1951 tjänstgöra såsom sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga har antagit benämningen Uppsala domkyrkas restaureringssakkunniga. Att såsom byggnadsteknisk expert biträda de restaureringssakkunniga förordnades

•

den 12 november 1951 dåvarande förste byråingenjören hos byggnadsstyrelsen Simon Brådhe, varjämte professorn i byggnadsteknik vid Chalmers tekniska högskola Hjalmar Granholm den 2 j a n u a r i 1953 tillkallades att såsom expert stå till de restaureringssakkunnigas förfogande vid utredningar beträffande statiska frågor och materialfrågor. Därjämte har de sakkunniga i vissa byggnadstekniska frågor samrått med numera avlidne byrådirektören Nils Royen.

På uppdrag av de sakkunniga h a r arkitekten Peter Gelsing utarbetat de olika utkast till restaurering av domkyrkan som diskuteras och framlägges i detta betänkande; detta uppdrag har Celsing fullföljt i samarbete med arkitekten Sigurd Lewerentz. Den antikvariska undersökningen av västtornen h a r handhafts av arkitekten Gelsing under medverkan av arkitekt Hans K e m p e samt numera docenten fil. dr Folke Nordström, som biträdde vid undersökningens påbörjande. Ställnings- och bilningsarbeten för undersökningen utfördes av byggnadsfirman Anders Diös. För specialundersökningen

" U p p s a l a stads sigill med kyrkobild" (bilaga I I I )

svarar förste antikvarien fil. lic. Nils Ludvig Rasmusson. Uppsala stads historiekommitté har välvilligt ställt material till förfogande för densamma. För den historiska utredningen om domkyrkans byggnadshistoria intill 1610 i dokumentens belysning (bilaga IV) har anlitats arkivarien fil. lic. Stefan Söderlind. Genom personlig kontakt mellan restaureringssakkunnigas ordförande och svenske ministern i Rom, friherre J o h a n Beck-Friis, har en efterforskning i Vatikanen av eventuella ritningar till Uppsala domkyrka kommit till stånd. Detta redovisas i bilaga V. Enligt de sakkunnigas u p p d r a g h a r Tekniska högskolans i Stockholm fotogrammetriska institution genom docenten Per Olof Fagerholm verkställt en geodetiskfotogrammetrisk uppmätning av domkyrkan samt i anslutning därtill en analys av peringskiöldska sticket. N ä r m a r e redogörelse härför lämnas i bilaga V I . De sakkunniga har genom Statens provningsanstalts försorg låtit utföra vissa undersökningar av det medeltida teglets kvalitet. Resultatet återges i bilaga V I I . För innehållet i de olika utredningar som presenteras i bilagorna svarar författarna ensamma. Vissa överläggningar har hållits med Uppsala domkapitel och med n u m e r a avlidne professorn emeritus Henrik Kreuger samt med docenten Folke Nordström, landsantikvarien Nils Sundquist och fil. lic. Nils P. Tidmark. De sakkunniga har medverkat i de genom byggnadsstyrelsens försorg utförda arbetena rörande bl. a. genomförandet av vissa brandskyddsåtgärder och omläggningen av den elektriska starkströmsanläggningen i domkyrkan.

I anledning av särskilda remisser har de sakkunniga slutligen avgivit Yttranden till Kungl. Maj:t över bl. a. skrivelser från licentiaten Tidmark rörande vissa frågor i samband med domkyrkans restaurering. De av Tidmark i skrivelserna och i andra framställningar berörda spörsmålen har av de sakkunniga, i den m å n dessa funnit skäl därtill, upptagits till behandling i detta betänkande. De sakkunniga bevistade den 25 april 1952 en på deras initiativ tillkommen seminarieövning vid universitetets i Uppsala konsthistoriska institution, varvid restaureringsproblemet med särskild hänsyn till Uppsala domkyrka diskuterades. Jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande har de sakkunniga och deras experter samt arkitekten Celsing hösten 1953 företagit en studieresa till T r o n d h e i m för att p å platsen närmare ta del av restaureringen av domkyrkan därstädes. Redigering och textbearbetning av betänkandet har handhafts av redaktören, fil. kand. Stig Ålund. Sedan utredningen nu har slutförts, får de sakkunniga h ä r m e d överlämna sitt betänkande med förslag till restaurering av Uppsala domkyrka, j ä m t e tillhörande bilagor. Stockholm den 26 november 1955. Gunnar Wejke Bertil Berthelson

Aron Borelius

Olle Engkvist

Olle Henlin

Andreas Lindblom

Herbert Lundh

ORDFÖRKLARINGAR

Basilika. tak.

Byggnad med u d d a antal skepp, av vilka mittskeppet höjer sig över sidoskeppens

Betong; Cement. På 1800-talet innefattade begreppet cement, som i d a g är beteckningen för bindemedlet i betong, även vad m a n numera sedan ca 50 år tillbaka (enligt uppgift från T N G ) b e n ä m n e r betong. I betänkandet användes huvudsakligen ordet cement, i anknytning till språkbruket i samband med restaureringen 1885—93. Blindering. Se sid. 9 5 . Fial. Spetsigt småtorn, krönande en strävpelare. Fyrpass. Se sid. 95. Gesims. Horisontellt, profilerat listverk. Kleristorium. Mittskeppsmuren ovan sidoskeppen i en flerskeppig kyrka. Kolonn. Vertikalt fristående stöd med cirkelrund genomskärning. Kontrefort (även stavat konterfort och kontrefor); Strävpelare. Dessa begrepp är synonyma; i b e t ä n k a n d e t har beteckningen kontrefort använts i s a m b a n d m e d västtornen och beteckningen strävpelare i övrigt. Kopp, koppyta. Den i en m u r synliga kortändan av en tegelsten. Pelare. Vertikalt, fristående stöd med ej cirkelrund genomskärning. Pinakel. Litet tornliknande krön p å strävpelare. Se S O U 1941: 2 sid. 29. Tourell. Litet torn, h ä r beteckning för de fyra hörntornen r u n t västspirornas baser. Transept. Tvärskepp. Trave. Avsnitt i tvärled omfattande valven mellan närstående, b ä r a n d e pelare. I Uppsala domkyrka utgöres en trave av ett kryssvalv i mittskeppet och ett kryssvalv i de vid sidan om detta liggande sidoskeppen. Triforium. Ett galleri i mittskeppet ovan sidoskeppens valv. Vendiskt förband. Murningssätt med stenarna i skiften lagda växelvis med långsidan och kortsidan (koppen) i murlivet. Vimperg. Spetsgavel, vanligen anbragt över ett fönster eller en portal.

\ KAPITEL I

UTREDNINGSUPPDRAGET

Direktiven för de restaureringssakkunniga framgår av departementschefens anförande till statsrådsprotokollet den 29 j u n i 1951Efter att inledningsvis ha erinrat om, att det av 1937 års sakkunnigutredning i november 1940 avgivna betänkandet ( S O U 1941: 2) med till detta fogat principförslag till kyrkans ombyggnad, utarbetat av professor R a g n a r Östberg, icke lagts till grund för kyrkans restaurering, l ä m n a d e statsrådet en kort redogörelse för de under 1940-talet genomförda arkitekttävlingarna samt anförde härefter följande: "Vad som framförallt torde ha komplicerat frågan om restaureringen av Uppsala domkyrka är det förhållandet, att skyddsarbeten — nödvändiga för att avlägsna det omedelbara hotet mot byggnadens bestånd — sedan länge måst drivas samtidigt med det långsiktiga planeringsarbetet för kyrkans slutliga restaurering. Förutsättningen för dessa skyddsarbeten var, att de skulle handhavas på sådant sätt att en framtida restaurering så litet som möjligt föregrepes. Denna synpunkt har framförts från olika håll — från såväl myndigheter som enskilda. I kungl. brev till domkapitlet den 4 februari 1949 heter det bland annat, att Kungl. Maj:t uppdrager åt professor H. Kreuger 'att uppgöra förslag jämte kostnadsberäkningar rörande sådana skyddsåtgärder, som prövas ofrånkomliga för att försätta domkyrkan i hållbart skick med bibehållande i möjligaste mån av dess nuvarande utseende'. Nu senast har byggnadsstyrelsen i sitt utlåtande (11 maj 1951) angående skyddsarbeten å Uppsala domkyrkas torn allvarligt påtalat, att de omfattande arbetena å domkyrkan under de senaste åren bedrivits utan någon samlad plan. Styrelsen framhåller nödvändigheten av att de nu förestående arbetena på kyrkans västparti, vilket bland annat omfattar de båda västtornen, ske under sakkunnig arkitektonisk och kulturhistorisk ledning med risk för att eljest kyrkans yttre gestaltning på lång sikt kommer att bliva allvarligt förvanskad. Liksom domkapitlet föreslår styrelsen, att en särskild restaureringskommitté tillsättes med uppgift att ha det närmaste inseendet över restaureringsarbetet. Styrelsen räknar vidare med att under arbetets gång ett arkitektkontor upprättas på platsen under ledning av en av kommittén utsedd arkitekt. De under 1940-talet genomförda arkitekttävlingarna torde ha visat svårigheten för att icke säga omöjligheten att, såsom Uppsala domkyrkoförsamlings fullmäktige framhållit, i fråga om detta byggnadsmonument skapa nytt på gammal grund. Jag delar därför fullmäktiges uppfattning, att det i nuvarande läge finnas skäl för ett allvarligt prövande av frågan om ej restaureringen bör verkställas efter antikvariska principer. Detta synes mig så mycket mer motiverat, som denna fråga aldrig blivit förutsättningslöst prövad, ehuru den antikvariska restaureringslinjen länge haft sina förespråkare. På auktoritativt arkitekturhistoriskt håll har gjorts gällande, att Uppsala domkyrka började uppföras som en huggstensbyggnad i den franska gotikens anda men i sin yttre gestalt av olika anledningar mera kom att framstå som en baltisk tegelkyrka, låt vara anpassad efter svenskt klimat och svenskt kynne. Det har även allmänt beklagats, att den stora restaureringen 1885—1893 under arkitekten Helgo Zettervalls ledning icke tog nödig hänsyn till detta faktum.

En särskild kommitté av sakkunniga torde nu böra tillsättas med uppdrag att i första hand utarbeta en samlad plan för domkyrkans restaurering. De sakkunniga böra med varsamt aktgivande på det som kan finnas kvar, speciellt av exteriören, från tiden före den zettervallska omgestaltningen söka i fråga om varje enskild byggnadsdel fastställa, vad som av historiska skäl bör och av tekniska skäl kan behållas och vad som måste nygestaltas. Med utgångspunkt från denna grundläggande undersökning böra de sakkunniga sedan ha att fastställa ett restaureringsprogram på lång sikt, vilket efter hand må komma att omfatta samtliga de partier av det stora byggnadsverket, som böra bli föremål för omsyn. Sakkunnigkommitténs uppgift bör vidare vara att, med vederbörlig hänsyn till nämnda restaureringsprogram, så att detsamma icke i någon del föregripes, fullfölja och avsluta de skyddsarbeten, vilka ytterligare kunna visa sig oundgängliga. Särskilt vill jag understryka nödvändigheten av att de pågående arbetena på västpartiet med tornen icke komma att föregripa kyrkans slutliga restaurering. Huruvida åt kommittén bör uppdragas att förbereda även kyrkans inre restaurering anser jag mig icke nu kunna taga ställning till. Det bör ankomma på sakkunnigkommittén att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till lösning av arkitektfrågan." Eftersom en restaurering av domkyrkan enligt antikvariska principer i första h a n d borde prövas av de sakkunniga, har en sådan undersökning av domkyrkan, i synnerhet av västfasaden och tornkropparna, ansetts vara en av de mest angelägna arbetsuppgifterna. Dessa antikvariska undersökningar (se kap. 5 samt b i l a g a l l ) h a r kompletterats genom studier av arkivalier, bland a n n a t räkenskapsböcker och brev från domkyrkans tidigare byggnadsperioder. Dessutom har tornens läge och lutning före den zettervallska restaureringen klarlagts. R e d a n på ett tidigt stadium av de antikvariska undersökningarna, som utförts jämsides med skyddsarbetena, fann vi, att de då pågående skyddsarbetena på södra tornet icke var förenliga med de direktiv, enligt vilka vi hade att arbeta. Såsom departementschefen framhållit, anförde byggnadsstyrelsen i sitt utlåtande den 11 maj 1951 bland annat, att styrelsen icke fann det försvarligt, att de omfattande skyddsarbetena bedrevs utan någon samlad plan. De då förestående arbetena på västpartiet med dess båda torn måste, hävdade byggnadsstyrelsen, med nödvändighet ske under sakkunnig arkitektonisk och kulturhistorisk ledning. Risk kunde i annat fall föreligga för att kyrkans yttre gestaltning på lång sikt skulle förvanskas. Resultatet av de under år 1952 avslutade skyddsarbetena på det södra tornet visar, att byggnadsstyrelsens farhågor ej varit ogrundade och ger enligt vår mening vid handen, att dessa arbeten utförts på ett sådant sätt, att de måste anses föregripa en framtida restaurering. Vid bedömandet av hur skyddsarbetena blivit utförda, har vi i första h a n d haft uppmärksamheten riktad på utformningen av den svårlösta övergången mellan tornkropparna och spirorna. Beträffande det södra tornet är enligt vår mening den år 1952 genomförda lösningen ofullgången och behäftad med stora arkitektoniska brister. D e n n a uppfattning delas av all a n n a n expertis med vilken vi samrått. Emellertid borde mycket stå att vinna, om redan skyddsarbetena för de återstående delarna av västpartiet kunde inriktas på en slutlig utformning. Därför hemställde vi i skrivelse till departementschefen den 4 j u n i 1952 om dennes medverkan 10

till en samordning av skyddsarbetena och restaureringsåtgärderna. Vid besiktning av norra tornet hade vi och särskilt tillkallade byggnadsexperter kommit till den uppfattningen, att sådana bristfälligheter, som krävde att skyddsarbeten omedelbart borde vidtagas, endast förekom i ringa omfattning. Med hänsyn till att de omedelbara ingreppen borde begränsas till vad som verkligen vore oundgängligt, föreslog vi, att skyddsarbetena på norra tornet tills vidare måtte inskränkas till att ta bort löst tegel och förvittrade cementpartier samt till nödvändiga lagningar och täckningar i enlighet med en till skrivelsen fogad promemoria. Genom beslut den I I juli 1952 anbefallde Kungl. Maj:t domkapitlet i Uppsala att i samråd med restaureringssakkunniga och professor emeritus Henrik Kreiiger tills vidare begränsa de pågående skyddsarbetena på domkyrkans norra torn till att under budgetåret 1952/53 omfatta de arbeten, som till utförande föreslagits av de sakkunniga i skrivelsen av den 4 j u n i 1952. Sedermera har Kungl. Maj:t på begäran av Kreiiger genom beslut den 30 januari 1953 entledigat honom från u p p dragen att biträda vid arbeten i samband med restaureringen av Uppsala domkyrka. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 februari 1954 har vi anmält, att de begränsade skyddsarbetena på norra tornet, som anbefalldes domkapitlet i beslutet av den 11 juli 1952, numera slutförts. Omfattningen av dessa arbeten, vilka utförts i s a m r å d m e d domkapitlet, framgår av en den 27 januari 1954 dagtecknad promemoria (bilaga V I I I ) . Enligt vår mening föreligger för närvarande icke något omedelbart behov av skyddsarbeten på domkyrkan, och de i framtiden erforderliga åtgärderna kan vidtagas vid en blivande restaurering och samordnas med denna. Det är dock nödvändigt, att en årlig besiktning kommer att äga r u m i anslutning till det löpande underhållet.

KAPITEL 2

DOMKYRKANS BYGGNADSHISTORIA ENLIGT HITTILLSVARANDE FORSKNING Trots att Uppsala domkyrka varit föremål för den vetenskapliga forskningens intresse sedan årtionden, är dess historia ä n n u icke klarlagd i alla detaljer. M e n i n g arna bryter sig mot v a r a n d r a även p å mycket väsentliga punkter. Icke blott konsthistoriker u t a n även historiker har deltagit i diskussionen och framfört skiftande synpunkter på problemet. Orsaken till att så divergerande åsikter kunnat framföras är bland a n n a t att söka i de bevarade historiska dokumenten, vilka delvis ger r u m för olika tolkningar. Det är icke blott i fråga om tidpunkten för domkyrkans grundläggning och gången av byggnadens uppförande som åsikterna går isär, utan även beträffande kyrkans stilistiska ursprung. V a d först anläggningstiden beträffar, möter så skilda antaganden som tiden omkring 1220 (Stefan Söderlind, Uppsala domkyrkas byggnadsprogram på 1200-talet, Historisk tidskrift 1952, s. 251 ff1) och 1290 (Einar Carlsson, Magra påpekanden rörande Uppsala domkyrkas grundläggning, Historisk tidskrift 1945, s. 410 ff. J o h n n y Roosval (Den baltiska Nordens kyrkor) anser, att ritningar till domkyrkan måste ha förelegat redan omkring 1258 och att arbetet påbörjats med transeptet på 1260-talet. Gerda Boethius och Axel L. R o m d a h l (Uppsala domkyrka 1258—1435) daterar grundläggningen till tiden omkring 1260, Erik Lundberg (Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000—1400) till "1271 eller något av de närmast följande åren", Folke Nordström (Studier i Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshistoria från grundläggningen fram till 1300taletsförsta årtionden; akademisk avhandling) till omkring 1273, medan Nils Sundquist (Uppsala stads historia del 1) anser, att arbetena ej kom i gång förrän 1287, då den franske byggmästaren och stenhuggaren Estienne de Bonnueill anlände till Uppsala. Beträffande domkyrkans stilistiska ursprung har i Boéthius-Romdahls arbete Uppsala domkyrka 1258—1435 och i den på detta fotade historiken i Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka, 1941, starkt hävdats byggnadens franskt gotiska karaktär. Domkyrkan är " e t t äkta b a r n av fransk höggotik". Tidigare har i nyare forskning detta franska beroende understrukits av bland a n n a t Carl Mauritz Kjellberg (Uppsala domkyrkas franska ursprung, Upplands Fornminnesförenings tidskrift X X I ) och J o h n n y Roosval i Den baltiska Nordens kyrkor. M a n h a r emellertid ej k u n n a t undgå att notera de talrika avvikelser från fransk-gotisk stil som domkyrkan även uppvisar. Ewert Wrangel (Tegelarkitekturen i Norra Europa och Uppsala dom1

12¶Jfr även bilaga IV.

kyrka, Antikvarisk tidskrift för Sverige, del 15:1) fann sålunda i domkyrkan "en sammansmältning av franska och nederländska eller nord tyska motiv". Den som utförligast analyserat de "ofranska" stildragen hos domkyrkan är Folke Nordström i sin ovan n ä m n d a avhandling. U t a n att förneka det starka franska inflytandet i byggnadens detaljer, spårar h a n i proportionerna i såväl plan som resning engelska influenser. Den äldre forskningens resultat kan sägas få sin sammanfattning och definitiva utformning i Boéthius-Romdahls ovan citerade stora verk. Den skildring av domkyrkans medeltida byggnadshistoria, som i det följande lämnas, följer närmast detta, varefter ett referat ges av Folke Nordströms kritik och nya synpunkter. De första planerna att förflytta biskopssätet i Gamla Uppsala härrör från 1215. Påvligt tillstånd lämnades då att förlägga ärkebiskopssätet till Sigtuna. D e n n a förflyttning kom emellertid aldrig till stånd. År 1258 lämnades i stället påvlig fullmakt till biskop Karl i Västerås att vid lämplig tidpunkt meddela tillstånd till förflyttning av ärkebiskopssätet från den olämpliga platsen i Gamla Uppsala. Det var nu fråga om att förlägga ärkebiskopsstolen och domkyrkan till Östra Aros, det blivande Uppsala. Först 1271 lämnade biskop Karl vid ett möte i Östra Aros med samtliga biskopar det slutliga tillståndet till förflyttningen. T v å år senare vidtog translationen av S:t Eriks reliker till den nya platsen — en förflyttning, o m vars n a t u r meningarna dock är mycket delade, i det att somliga gör gällande, att det rör sig o m en definitiv omplacering, m e d a n a n d r a anser det vara fråga endast om en tillfällig förflyttning. Boethius-Romdahl anser, som tidigare nämnts, att Uppsala-bygget igångsattes omkring 1260. " D e n nya domkyrkan planlades såsom en regelrätt gotisk basilika med treskeppigt långhus, mellan strävpelare inbyggda kapell utmed långhusets b å d a sidor, enskeppigt tvärhus, treskeppigt högkor med tresidig avslutning, omgång och fem kapell med raka sidor. . . Mellan kapellkransen och tvärskeppet förlades på norra sidan en sakristia med därtill ansluten skrudkammare. På södra sidan lämnades ett t o m r u m mellan kapellkransen och tvärhuset." Enligt den refererade uppfattningen har Uppsala domkyrkas plan sålunda utlagts i hela sin utsträckning på en gång. Det har även antagits, att en fransk arkitekt, åtföljd av ett antal hantverkare, avlagt ett besök i Uppsala redan i samband med byggnadsarbetets igångsättande. Dessa skulle under sin vistelse i Sverige ha instruerat svenska murmästare och stenhuggare, som ensamma hade att fullfölja byggnadsarbetet sedan fransmännen rest. Det h a r i detta sammanhang såsom anmärkningsvärt framhållits, att m a n i Uppsala — med undantag för västpartiets gestaltning och vissa andra mindre förändringar — aldrig gått ifrån de direktiv, som den förste arkitekten givit. H ä r i skulle Uppsala domkyrka skilja sig från de flesta stora katedralbyggnader i Frankrike, vilka "fått sin byggnadsplan ändrad gång på gång efter uppehåll i byggnadsarbetet". Den viktigaste orsaken till att man i Uppsala förblev vid den ursprungliga planen har äldre forskare velat se däri, att man "av tekniska skäl var rädd att frångå de utstakade linjerna". Uppenbarligen avsåg m a n från början att bygga domkyrkan i huggsten. I detta

*3

material utlades socklar och pelarbaser. Tvärskeppens och västfasadens nedre delar uppfördes i samma material. Av i första h a n d ekonomiska orsaker övergick man därefter till att m u r a väggar och valv i tegel, vilket kom att innebära det första baltiska inslaget i domkyrkans arkitektur. Ett tegelbruk anlades för den skull utanför staden. Vid translationen av Erik den heliges reliker 1273 anses koret h a varit färdigt, dock utan valv. Sakristian på norra sidan antas ha varit helt fullbordad, alltså även m e d valv. Estienne de Bonnueill anlände, som redan nämnts, 1287 m e d sina franska gesäller. Såsom deras närmaste uppgifter anges korets välvning och utsmyckningen av portalerna samt andra svåra arbeten, som de inhemska hantverkarna icke kunde bemästra på egen hand. Till de franska hantverkarnas arbeten räknas bland annat även västfasadens rosettfönster, vissa fönster i koret samt kapital, som kommit till användning i långhuset. Vid huggningen av pelarna i koret medverkade såväl franska som svenska stenmästare. Välvningen av kor och tvärskepp ägde r u m omkring 1300 och närmast följande årtionde. Transeptets sydportal fullbordades omkring 1315. De övre delarna av gaveln med det höga, spetsbågiga fönstret samt de väldiga hörnställda strävpelarna tillkom däremot först n ä r m a r e århundradets mitt, under tysk arbetsledning. Därefter kom turen till det inre av långhuset och de mellan strävpelarna inbyggda kapellen, vilkas yttermurar enligt gjorda a n t a g a n d e n redan tidigare till stor del gjorts färdiga. Långhusets pelare murades i tegel. På 1330-talet förstärktes de inför den då förestående välvningen av mittskeppet genom p å m u r n i n g runt om. Vid slutet av 1330-talet anses kyrkan i huvudsak h a stått färdig, dock med en a n n a n gestaltning av västpartiet än den vi är förtrogna med. Enligt Boéthius-Romdahl planerades västfasaden ursprungligen med två små klocktorn, resta över de västligaste kapellen. D e n fullbordades likväl icke i detta skick. De små tornen slopades, och i stället påbörjade m a n uppförandet av två kraftigare torn, som reste sig ovan sidoskeppens västligaste travéer. Det anses emellertid ovisst, om dessa båda torn någonsin blev färdiga. Efter ett ras år 1402, vilket bland a n n a t d r a b b a d e långhusets södra delar, påbörjades i samband med iståndsättningsarbetena de nuvarande båda kraftiga västtornen, vilkas nedre partier var fullbordade före 1435, då domkyrkans högtidliga invigning ägde rum. Först omkring 1470—1500 torde tornen ha blivit uppförda till full höjd. D ä r m e d skulle domkyrkans medeltida byggnadshistoria vara avslutad. Allt detta enligt Boéthius-Romdahl. Gentemot den här ovan refererade skildringen av domkyrkans tillkomsthistoria har, som redan nämnts, en kraftig opposition riktats av Folke Nordström i hans avhandling. Nordström börjar sin framställning med en utförlig analys av de bevarade dokum e n t e n och övergår därefter till en granskning av domkyrkans plan och uppbyggnad 1 syfte att i detalj klarlägga de ofranska dragen. Dessa är talrika. Först och främst korets utformning i öster. D e n n a hade dittills förklarats som en 14

fcörenkling av franska korplaner. Nordström gör i stället gällande, att planen betiingas av, att den arkitekt, som uppfört koret, varit bunden av redan tidigare utlagd kcorplan. Därnäst fäster h a n sig vid den omständigheten, att långhuskapellen ej fortsätter frram utefter korets långsidor. I stället finns på södra sidan mellan kapellkransen och trranseptet ett t o m r u m , m e d a n det p å motsvarande ställe norr om koret ligger två imemot kyrkan ursprungligen slutna rum. Boéthius-Romdahl förklarar tomrummet piå sydsidan med behovet av att släppa in ljus i koret. Även här ser Nordström den p.åtalade egenheten som ett resultat av en äldre byggnadsverksamhet av icke-franskt uirsprung. Vidare har triforiet en utformning med r u n d a fönster, som ej alls stämmer med saimtida franska katedraler. Transeptets utformning med det stora spetsbågiga fönstr e t i sydfasaden och samma fasads snedställda strävpelare beröres även. Slutligen opponerar sig Nordström mot Boéthius-Romdahls förslag till rekonstrukt i o n av den ursprungliga västfasaden i form av en gavel med portal, flankerad av sidoskeppens gavelmurar med deras lutande takprofiler och, utanför dessa, smäckra t o r n över de västligaste kapellen. H a n kan här ej finna något samband med fransk katedralgotik (det förtjänar framhållas, att även Nils Sundquist och Erik Lundberg framfört invändningar mot Boéthius-Romdahls rekonstruktion av västfasaden). Nordströms slutsats blir, att domkyrkan alls icke kan anses vara "en enhetlig fransk arkitekturskapelse". De ofranska dragen utgör i stället "en mycket väsentlig och iögonenfallande del av domkyrkans arkitektur". Nordström övergår därefter till en proportionsundersökning av domkyrkan, först a v planen, därefter av resningen. H a n finner då, att domkyrkans plan "i flera fall icke överensstämmer med de fransk-gotiska katedralerna men väl med de engelska". D e t är framför allt den engelska planens stora längdutsträckning i förhållande till b r e d d e n han finner exempflierad i Uppsala, både vad beträffar hela planen och de enskilda travéerna. M e n även i fråga om resningen överensstämmer Uppsala domkyrka i stort sett m e d de engelska kyrkorna, m e d a n den däremot i åtskilliga avseenden avviker från de franska katedralerna. Resultatet av Nordströms undersökning kan sammanfattas på följande sätt. Omkring 1273 påbörjades i Uppsala efter engelska mönster byggandet av en treskeppig basilika m e d tvärskepp och kortransept men utan kapellrader utmed långhuset. I långhuset skulle bygget ha förts till full murhöjd, i kor och transept till något över fönsterhöjd. Efter Estienne de Bonnueill's ankomst till Uppsala 1287 ändrades planerna, och till det påbörjade koret lades så gott det gick en koravslutning av fransk typ med omgång och kapellkrans. Långhuskapellen hänför Nordström till 1300-talets senare del, en datering som han finner styrkt av de bevarade dokumenten. Nordströms h ä r refererade framställning av domkyrkans första uppbyggnad och stilförbindelser har rönt livlig opposition från olika håll. U n d e r disputationen i Uppsala den 21 maj 1952 framhöll fakultetsopponenten, professorn Erik Lundberg, bland annat, att pelarbaser och pelarprofiler i hela kyrkan, sålunda även i långhusets sidokapell, är enhetliga och klart franska till sin typ. H a n ansåg sålunda, att m a n , 1

trots vad Nordström anfört, måste anta, att den nuvarande kyrkobyggnaden vore uppförd i ett s a m m a n h a n g . N å g r a om engelsk influens vittnande murpartier kunde ej påvisas ovan jord. Det engelska inslaget skulle då inskränka sig till grunden. M e d anledning av d e n n a kritik, till vilken bland annat Nils Sundquist anslutit sig {Uppsala stads historia, del i ) , h a r Nordström underkastat domkyrkans murverk en förnyad granskning. Resultatet av denna granskning föreligger i en uppsats, Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshistoria — nya rön, tryckt i tidskriften Fornvännen l 953> s - 281 ff. Nordström h a r h ä r kommit till en ny uppfattning a n g å e n d e gången av domkyrkobygget. H a n påvisar nämligen, att ovanför det n u v a r a n d e långhusets sidoskeppsvalv, närmast intill tvärskeppets murar, rester finns bevarade av ursprungliga, tjocka ytterväggar till långhusets sidoskepp. H a n finner det h ä r a v tydligt, att långhuset planerats treskeppigt utan kapellrader. Långhuset kan under angivna omständigheter emellertid ej höra till det först påbörjade. I stället h a r m a n börjat med transeptet och korets västra del, varefter ett avbrott i byggnadsarbetet skett. D å långhusbygget sedermera under loppet av 1300-talet fortsattes, h a r m a n frångått tanken på att göra det treskeppigt utan kapell och i stället uppfört ett långhus med kapell mellan strävpelarna. Hela långhusbygget skulle då ha tillkommit först ett stycke in på 1300-talet. Det återstår att med några ord beröra domkyrkans eftermedeltida historia. D e n n a har endast delvis klarlagts genom specialforskning. H ä r l ä m n a d e h u v u d d a t a är h ä m t a d e ur 1941 års b e t ä n k a n d e med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka samt gängse handböcker. 1

en

V» ! 5 6 3 daterad av Erik X I V given befallning skall de olika domkyrkorna vidmakthållas och " n ä r tijdh och tilfälle kunne sig så begifue att [är] högbete Kong. Mttz willie att the M u r e d h T o r n n på vpsale Domkyrke, mötte brythes noget nedh och opsetties nogre Spetze T o r n n J s aden igen, opå thet sielfue kyrke M u r e n n och westtre gafuenn ther af icke mötte mhere förJammess [skadas]". M a n svävar i okunnighet om ingreppets storlek och om spiror blev uppsatta. U n d e r J o h a n I I I : s tid ägde, efter vådeld år 1572, omfattande byggnadsarbeten rum, möjligen under ledning av Willem Boy, varvid de höga tegeltornen uppges h a sänkts och därefter försetts med höga spiror. Strävsystemet iståndsattes och försågs bland a n n a t med fialer. Tvärskeppen erhöll fialtorn, och en takryttare byggdes. R e d a n 1613 föranstaltade Gustav I I Adolf om byggandet av nya spiror, som ritades av den holländske byggmästaren Gerard de Besche. Även takryttaren förnyades. Arbetena var avslutade 1632. Det yttre skick, domkyrkan då erhöll, hade den till den förödande branden 1702 (skildrad av K. W . Herdin i Bygge och bo i äldre tider, Uppsala stads byggnadshistoria I), efter vilken tak och strävpelare måste förnyas. Anvisningar härför lämnades av Nicodemus Tessin d. y. Nu tillkom de konkava strävbågar och det låga yttertak, m a n känner från äldre fotografier. På korets södra sida uppfördes i t o m r u m m e t mellan tvärskepp och kapellkrans ett gravkor för släkten Oxenstierna. Nya tornhuvar tillkom 1745 enligt ritning av Carl H å r l e m a n . 16

C G . Brunius har i Konstanteckningar under en resa år 184g beskrivit den hårlemanska kyrkan och är delvis kritisk. O m strävbågarna yttrar han, att de " b ä r ett bedröfligt vittnesbörd om n ä m n d a tids ringa insigtcr i den heliga byggnadskonsten". Kyrkan förblev därefter orörd till den zettervallska restaureringen 1885— 1893. Denna är i tryck utförligt behandlad av N . J . Söderberg i Uppsala domkyrkas restaurering 1885—i8gj, I — I I , där striden mellan F . W . Scholander, som kritiserade restaureringsprincipen, och Zettervall finns utförligt refererad, samt i 1941 års Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. E n mera detalj e r a d redogörelse för gången av det segslitna restaureringsärendet — som räknar sin första upprinnelse från år 1873 — anser vi därför icke här nödvändig. Skador i murverket, defekter i fråga om yttertaket samt avsevärda sättningar och sprickbildningar i södra tornet och västra gaveln var vad som närmast påkallade motåtgärder. Särskilt södra tornets tillstånd ansågs riskabelt. Det lutade icke obetydligt mot söder. Restaureringen kom emellertid att bli vida mer genomgripande än vad som från ärkebiskopens och domkapitlets sida ursprungligen torde ha avsetts. För Helgo Zettervall, skolad i Viollet-le-Ducs restaureringsprinciper, tedde sig stilblandningen i domkyrkobyggnaden främmande. En bortrensning av senare tiders tillsatser, främst tornhuvarna, yttertaket och strävsystemet, samt en rekonstruktion av dessa delar i den höggotiska anda, varom kyrkans plan bar vittne, ansågs av honom vara oundgängligen nödvändig. Den rikedom i detaljutformningen, som utmärker de franskgotiska katedralerna, kunde dock ej erhållas i Uppsala, dels emedan materialet utgjordes av tegel, dels på grund av de stora kostnaderna. En förenkling blev i många hänseenden nödvändig, en förenkling, vilken som bekant även sträckte sig till byggnadsmaterialet, i det m a n för åtskilliga detaljer använde cement i stället för natursten. Materialblandningen i domkyrkan blev efter restaureringen vida mer iögonenfallande än tidigare. Karakteristisk för kyrkan blev även mönstermurningen i tegel. Nymurade tegelpartier lades i vendiskt förband med alla koppytor h å r d b r ä n d a och mörka. Där nymurning ej skedde målades de gamla koppytorna svarta. All fogstrykning utfördes med cementbruk. — I anslutning till kyrkans utvändiga restaurering genomfördes även en inre omdaning, varvid bland a n n a t långhusets pelare återfick sitt enligt Zettervall ursprungligen avsedda utseende. Ny orgelläktare byggdes i väster, och under denna uppmurades en tvärvägg, som avskiljer långhusets västra delar från kyrkan i övrigt. Samtidigt flyttades västgavelns rosettfönster högre u p p på fasaden. Murytorna slätputsades och dekorerades m e d målningar. Slutligen tillkom ny altarprydnad och bänkinredning.

KAPITEL 3

UTREDNINGAR OCH ARKITEKTTÄVLINGAR i937-!950 R e d a n tidigt framträdde tecken på sönderfall och förvittring av murverket i deren av Zettervall restaurerade domkyrkan. Takten i förstörelseprocessen blev så småningigom allt snabbare. Till en början troddes det, att tämligen blygsamma lagningar skkulle vara till fyllest, men snart visade det sig, att en allmän översyn var ofrånkomlig. '. Till slut blev riskerna så överhängande, att en genomgripande restaurering framstod s som oundgänglig. År 1934 gjorde domkapitlet en framställning till Konungen om tillsättandet a u v en kommitté med uppgift att framlägga en generalplan för domkyrkans restaureriring. D e n n a kommitté utsågs 1937 och fick följande sammansättning: statsrådet A r f t h u r Engberg (ordf.) ärkebiskopen Erling Eidem, riksantikvarien Sigurd Curman, byyggnadsrådet R a g n a r Hjorth, professorn Gerda Boéthius och professorn R a g n a r ( Ö s t berg. Statsrådet Engberg lämnade i och med ingången av december 1939 ordföranndeskapet, som därefter anförtroddes åt ärkebiskop Eidem. I november 1940 förcelåg kommitténs betänkande, som innehöll en koncentrerad historik och beskrivningg av domkyrkan, en redogörelse för Zettervalls restaurering, en presentation av komnmitténs undersökningar, en redogörelse för kommittéledamoten professor R a g n a r (Östbergs utredning och förslag till åtgärder samt till sist en sammanfattande redogöreelse, vilken utmynnade i följande punkter. Kommittén hade icke enbart av arkitektoniska skäl velat ifrågasätta en grunadlig ombyggnad av kyrkan, även om den efter Zettervalls hårda ingrepp ansågs framtrräda i en schablonmässig skepnad. Vittringsprocessen hade gripit omkring sig på i ett oanat och fullkomligt katastrofalt sätt. När en grundlig ombyggnad därför nu w i s a t sig ofrånkomlig, fanns det intet skäl att bibehålla Zettervalls arkitektoniska drräkt. D e från tidigare perioder bevarade partierna borde bilda utgångspunkt för kyrkkans utformning, men det gällde att nygestalta tak- och taklistpartierna, strävsystermet, tvärskeppens gavelpartier, vissa fönster samt hela västpartiet. Kommittén framhöll, att endast två arkitektoniska utformningar från äldre byyggnadsperioder var närmare kända, d. v. s. den som förstördes vid 1702 års b r r a n d och den som utplånades vid Zettervalls restaurering. Även om man skulle ssöka rekonstruera den bäst dokumenterade av dessa perioder, den tessin-hårlemarnska ytterarkitekturen, skulle resultatet bli ett till stor del nybyggt historiskt m o n u n u e n t . Därför fann kommittén det mera tilltalande att tänka sig de delar, som med nödvvändighet måste bli nybyggda, fritt och självständigt nyskapade, varvid m a n måste förutsätta, att de största krav på arkitektonisk kvalitet uppfylldes. Vidare yttrade kcom18

mitten: " E t t sådant nyskapande bör dock alltid ske med känsligt sinne för domkyrkans eget väsen, varvid även viss anknytning till karakteristiska drag från tidigare perioder kan vara motiverad" (s. 76). K o m m i t t é n hade av tekniska skäl funnit en förändring av det yttre strävsystemet så brådskande, att den sannolikt måste komma till stånd, innan förslag till övriga åtgärder kunde tänkas föreligga. Kommitténs ledamot, professorn R a g n a r Östberg, undersökte därför olika möjligheter i detta avseende. Denna detalj kunde emellertid inte lämpligen fixeras utan en utredning beträffande den blivande ombyggnadens grunddrag, varför Östbergs arbete utvidgades till att omfatta riktlinjerna för hela den yttre arkitektoniska gestaltningen. Kommittén framlade detta Östbergs förslag såsom principförslag eller programförklaring. Betänkandet remitterades för yttrande till bland a n n a t byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet. Ämbetet anslöt sig i sitt utlåtande till det av kommitterade gjorda principuttalandet rörande domkyrkans framtida utformning och anförde, att det syntes naturligast, att m a n vid en omgestaltning av domkyrkans exteriör toge till utgångspunkt det äldre stadium, varom man ägde full kännedom och som varit ur såväl teknisk som estetisk synpunkt tillfredsställande. Ämbetet framhöll också vikten av att brandskyddsåtgärder genomfördes snarast möjligt. M o t detta utlåtande anmälde dåvarande chefen för ämbetets byggnadsminnesavdelning, nuvarande professorn Erik Lundberg, en avvikande mening. I ett särskilt yttrande, fogat till ämbetets utlåtande såsom bilaga, erinrade han om domkyrkans särskilt betydelsefulla ställning i svensk arkitekturhistoria och framhöll, att restaureringsförslaget borde utgå från en strävan att låta den ursprungliga anläggningen framträda så dominerande som möjligt. Förhållandet skulle givetvis ha varit ett helt annat, om byggnaden nu framstode i den gestaltning, den ägde före 90-talets restaurering. D å utgjorde den resultatet av en organisk omdaningsprocess, men sedan Zettevalls restaurering åtminstone utvändigt rensat bort det som vuxit fram under tidernas lopp och sedan det nu visat sig nödvändigt att avlägsna Zettervalls egna tillsatser, borde m a n målmedvetet försöka låta domen framstå så klart och dominerande som möjligt i sin gotiska resning. Byggnadsstyrelsen framhöll i sitt utlåtande över betänkandet bland annat, att den av kommittén förordade ombyggnaden av strävbågarna ej borde genomföras, förrän ett definitivt förslag till den yttre gestaltningen förelåg. I a n n a t fall skulle den blivande arkitektoniska utformningen komma att föregripas. Styrelsen fann icke det östbergska förslaget helt övertygande och framhöll i detta s a m m a n h a n g möjligheten av att a n o r d n a en arkitekttävlan. Domkyrkoförsamlingen och domkapitlet uttalade sig direkt för en arkitekttävlan. Därefter tog byggnadsstyrelsen ånyo u p p frågan och hemställde att Kungl. Maj:t måtte besluta en sådan tävlan, varvid någon inskränkning i tävlingens omfattning icke borde ifrågakomma. Samtidigt hemställde byggnadsstyrelsen, att det fortsatta ombyggnandet av strävbågarna m. m. skulle anstå till dess frågan om den slutliga restaureringen blivit avgjord. Resultatet blev, att Kungl. Maj:t föreskrev en fri tävlan om domkyrkans restaurering. Ombyggnaden av strävbågarna skulle emellertid fortsättas i viss utsträckning. 19

Tävlingen avsåg enligt programmet " a t t vara en idétävlan för erhållande av förslag, som kan läggas till grund för domkyrkans yttre restaurering, den tävlande dock obetaget att även framlägga förslag till riktlinjer för restaurering av kyrkans inre. För sådana eventuella förändringar i interiören som äro en direkt följd av exteriörens ombyggnad måste under alla förhållanden redogöras". I prisnämnden ingick statsrådet Gösta Bagge, domprosten Algot Anderberg, professorn Gerda Boéthius, riksantikvarien Sigurd C u r m a n , ärkebiskopen Erling Eidem, professorn Paul Hedqvist, generaldirektören H e n n i n g Leo, professorn Erik Lundberg, intendenten Ärland Noreen, domkyrkoarkitekten Helge Thiis samt arkitekten Helge Zimdahl. Den med mycket stort intresse omfattade tävlingen utlystes 1945, och 25 förslag inlämnades. Den avgjordes i februari 1947. Intet förslag ansågs böra belönas med första pris. I stället belönades med andra pris vartdera av förslagen nr 16 "Allhelgonadag" och nr 21 " V i n d a r n a s tempel" samt med tredje pris förslag nr 9 "Syntes". Fem förslag inköptes, nämligen: nr 7 " T e m p l u m Upsalense redivivum", nr 23 "S:t Eriks skrin", nr 4 " M e d fasta rötter", nr 17 "Mikaelitid" samt nr 18 " G å n g e cement ifrån". De prisbelönta eller inköpta förslagen karakteriseras av prisnämnden på i huvudsak följande sätt (utförligt presenterade i bl. a. tidskriften Byggmästaren nr 8, 1947, s. 117—132): Mr 16. "Allhelgonadag". Författare Lennart T h a m , medarbetare Alf Bydén. Kostnadsberäknat till 4 000 000 kronor. Förslaget, som i huvudsak bygger på ett klokt och vackert tillvaratagande av det baltiska inslaget i kyrkans historia, är arkitektoniskt väl genomarbetat . . . Särskilt må framhållas det goda och arkitektoniskt väl avvägda förhållandet mellan kyrkkroppen och tornen, utformningen av strävsystemets fialer, tornkropparnas goda proportioner samt spirornas spänstiga resning och goda samklang med tornkropparna. . . Förslaget visar en helgjuten, rytmiskt väl avvägd, arkitektonisk komposition. Det kan dock ifrågasättas, huruvida tornspirornas volym är tillräcklig för att på långa avstånd kunna göra sig gällande i stadens silhuett. Mr Si. "Vindarnas tempel". Författare Ivar T e n g b o m , Anders T e n g b o m och Martin Olsson. Kostnadsbeäknat till 3 300000 k o n o r . Förslaget är. . . ett av de konstnärligt mera genomarbetade av de inlämnade tävlingsförslagen. Det har i långskeppets utformning och tornens manliga resning mycket gemensamt med god svensk byggnadstradition och präglas av en enkel och flärdfri kraft. De förhöjda tornkropparna med sina, mot dem ej väl proportionerade spiror stå dock ej i övertygande harmoni med kyrkobyggnaden i övrigt, vilket gör helhetsverkan något osäker. . . Mr Q. "Syntes". Författare R a g n a r Hjorth. Kostnadsberäknat till 4 200 000 kronor. Förslaget har stort intresse bland annat därför, att det är det enda av dem som framkommit i tävlingen, där strävan efter en anslutning till domkyrkans renaissanceskede kan spåras. Förslaget är visat i två alternativ. I huvudalternativet hava tornspirorna erhållit en rik utformning och strävsystemet utbildats med strävbågar och förhållandevis högt påmurade fialer. Det andra alternativet utvisar en enklare spirform och har försträvningen utbildad såsom högmuren följande strävpelare. Huvudalternativet måste givas företräde och den där angivna utformningen av strävbågarna torde vara en av de ur konstruktiv synpunkt bästa som framkommit. Den starka vertikalverkan, som uppkommer genom de höga och spetsiga fialerna, synes emellertid 20

här mindre fördelaktig. Fialspirorna samt hörnspirorna på tornen giva ett vasst intryck och stå med sin gotiska karaktär i skarp kontrast mot huvudspirornas mer mjuka och lekfulla former. Dessa återigen stå ganska främmande för kyrkans gotiska karaktär utan att dock vara ett uttrycksfullt bidrag från vår tid till kyrkans gestaltning . . . Nr y. "Templum Upsalense redivivum". Författare Lennart T h a m . Kostnadsberäknat till 3 800 000 kronor. Detta förslag innebär ett intressant försök att åstadkomma en harmonisk anpassning av den baltiska gotikens kompositionsprinciper till en modern formgivning. Förslaget att ersätta det gotiska strävsystemet med allenast pilastrar å högmuren är ur konstruktiv synpunkt genomförbart, men ur estetisk synpunkt får det anses tveksamt om en sådan åtgärd är tillrådlig. Det torde kunna befaras att det arkitektoniska sambandet mellan kyrkans utbredda nedre del och högmuren därigenom blir för svagt markerad. Västfasaden har väl proportionerade tornkroppar och däremot djärvt kontrasterande spiror. Dessas anslutning till tornkropparna och utformningen i övrigt torde dock kräva ett ytterligare ingående studium. . . Förslaget utmärker sig för ett friskt och förtjänstfullt grepp på uppgiften och är konstnärligt värdefullt. Nr 23. "S:t Eriks skrin". Författare Cyrillus Johansson. Kostnadsberäknat till 4 500 000 kronor. Detta förslag innebär en långt mer radikal omvandling av domkyrkan än något av de övriga vid tävlingen framkomna. . . Förslaget är radikalt icke minst ur konstruktiv synpunkt därigenom att frågan om tornbyggnadens stabilitet helt elimineras genom rivningen av detta parti. Man måste emellertid ur antikvarisk synpunkt ställa sig avvisande till en dylik åtgärd, som skulle innebära ett alltför hårt ingrepp i domkyrkans historiska byggnadskropp. Härtill kommer att den föreslagna kampanilen fått en mycket trängd placering. . . Förslagets konstnärliga förtjänster äro huvudsakligast att finna i det fantasifulla greppet på uppgiften. . . Nr 4. "Med fasta rötter". Författare Sigurd Lewerentz. Kostnadsberäknat till 3 400 000 kronor. Detta förslag innebär i högre grad än något annat, som framkommit i tävlingen ett försök att giva domkyrkan en från tidigare epoker helt avvikande utformning. Författaren har målmedvetet genomfört sina intentioner, omformat strävsystemet med inklädda strävor, ombyggt tornkontreforerna samt med bibehållande av tornspirornas konstruktiva stommar givit dessa en originell, modern karaktär. Dessa åtgärder samt den kontrastverkan mellan stora släta tegelytor och kopparinklädda partier, som konsekvent genomförts hava förlänat domen en helt ny karaktär. Även om man måste ställa sig betänksam mot att i detta fall tillgripa så radikala åtgärder är dock förslaget intressant. Nr iy. "Mikaelitid". Författare Tore Virke och Per-Olof Westlund. Kostnadsber ä k n a t till 3 300 000 kronor. Förslaget har påtagliga förtjänster i fråga om långfasadernas utbildning. Strävsystemet är arkitektoniskt riktigt uppfattat men kräver av konstruktiva skäl en viss omarbetning. Utformningen av tornpartiet, övergången mellan tornens murkroppar och tornspirorna samt dessa senares gestaltning är otillfredsställande. . . Nr 18. "Gånge cement ifrån". Författare G u n n a r Wetterling och Gustaf Lettström. Kostnadsberäknat till 3 300 000 kronor. Förslaget avser att återställa domkyrkan till baltisk typ, men författaren har icke lyckats helt bemästra det valda formspråket. Tornspirorna äro överdimensionerade och västfasaden får en alltför tung prägel. Häremot kontrastera på ett föga lyckligt sätt fialernas och takryttarens mera nyckfulla former. . . 21

Prisnämnden yttrade vidare bland annat, att de prisbelönade och inköpta förslagen innebar så beaktansvärda förslag och lösningar, att deras författare b o r d e givas möjlighet att fullfölja och utveckla sina förslag för att u p p n å ett så gott slutligt resultat som möjligt. Därigenom borde k u n n a vinnas en verkligt tillfredsställande utgångspunkt för domkyrkans framtida gestaltning. Prisnämnden föreslog därför en omtävling mellan författarna till dessa förslag. Detta blev också Kungl. Maj:ts beslut enligt brev den 22 oktober 1948. Tävlingen utgick den 1 november 1949 och avgjordes i februari 1950. Prisnämnden omfattade samma personer som vid den första tävlingen. Sedan de inkomna förslagen (presenterade bl. a. i tidskriften Byggmästaren nr 7, 1950 s. 125— 132) granskats, befanns att prisnämnden icke kunnat ena sig. Majoriteten anförde sammanfattningsvis sina synpunkter på följande sätt: " P å anförda grunder vill prisnämnden som en sammanfattning av sina synpunkter framhålla att de förslag, som sökt finna en lösning utan n ä r m a r e anslutning till någon särskild period i kyrkans historia och som kanske därför stå främmande för dess egenart, ej med fördel k u n n a tjäna som grundval för domkyrkans restaurering. Därför anser sig n ä m n d e n icke kunna förorda förslaget 'Ej mer än nöden kräver' [av Ivar och Anders T e n g b o m samt Martin Olsson] trots dess stora arkitektoniska förtjänster. Ä n mindre kan n ä m n d e n finna anledning förorda förslagen 'Korsblomma' [av Gyrillus Johansson] och 'Jord och himmel' [av Tore Virke och Per-Olof Westlund]. att de förslag, som väsentligen bygga p å ett återgående till den baltiska perioden i domkyrkans historia, nämligen de vackert utarbetade förslagen 'Fädernas kyrka' [av L e n n a r t T h a m ] , 'Den gamla skruden' [av G u n n a r Wetterling och Gustaf Lettström] och i viss m å n även 'Förnyelse' [av Lennart T h a m ] , ej k u n n a t övertyga n ä m n d e n om möjligheten att på denna väg nå det åsyftade målet, varför de icke i första h a n d böra komma i fråga. att de förslag däremot, som tagit hänsyn till de skeden, vilka alltjämt prägla den bestående domkyrkan, det fransk-gotiska och det Zettervallska skedet och som d ä r m e d förena ett nyskapande av sådana delar vilka lämpligen böra omgestaltas, nämligen 'Reflexion' [av Sigurd Lewerentz] och i viss m å n även 'Katedralen' [av R a g n a r Hjorth] böra av såväl principiella som konstnärliga skäl givas företräde. N ä m n d e n finner, att 'Reflexion' bland samtliga förslag som framkommit under hela tävlingsförfarandet, lämnat de bästa anvisningarna för domkyrkans restaurering. Det är präglat av ett högt konstnärligt värde, synes kunna givas ett från tekniska synpunkter fullgott resultat och kan realiseras för jämförelsevis ringa kostnad. Därför vill n ä m n d e n , trots de erinringar, som kunna anföras mot vissa av dess detaljer, bestämt förorda att detta förslag tages till utgångspunkt för restaureringens genomförande och att dess författare anförtros denna uppgift. Prisnämnden finner sig böra kraftigt framhålla angelägenheten av att de nu pågående s. k. skyddsarbetena icke måtte få föranleda ett uppskjutande av det planmässiga restaureringsarbete, som tävlingen avsett att förbereda. Prisnämnden kan icke underlåta att uttrycka sitt beklagande över att skyddsarbetena planerats och utförts 22

utan hänsyn till arkitektonisk och antikvarisk sakkunskap, sådan denna bl. a. kommit till uttryck i byggnadsstyrelsens och riksantikvariens utlåtanden. Dessa skyddsarbeten ha i verkligheten fått en omfattning och en karaktär, som står i strid mot de i K u n g l . brevet den 14 oktober 1949 lämnade föreskrifterna 'att skyddsarbeten. . . m å . . . utföras. . . under iakttagande därvid att en blivande restaurering av domkyrkan så litet som möjligt föregripes'. I föreliggande situation vill prisnämnden understryka vikten av att den förslagsställare, som lämnat de enligt prisnämndens mening bästa anvisningarna för restaureringsuppgiftens lösande, omedelbart knytes till de pågående reparationsarbetena och därvid erhåller möjlighet att länka dessa arbeten in på sådana banor, att de icke föregripa en blivande restaurering, utan fastmera förbereda d e n s a m m a . " Mot majoritetens sålunda uttalande mening anmäldes reservation av professor Boéthius och generaldirektör Leo, statsrådet Bagge samt ärkebiskop Eidem. Reservanterna anförde bland annat följande: Boéthius och Leo: Den gjorda omtävlingen har ej givit till resultat, att något av de ingivna förslagen förbehållslöst kan förordas till utförande. Förslaget med motto " K o r s b l o m m a " hade dock den konstnärliga kvalitet och kulturhistoriskt riktiga prägel, att det borde läggas till grund för domkyrkans restaurering. Förslagets författare borde därför anmodas att arbeta vidare och utforma sitt förslag. Bagge instämde i reservationen, dock att h a n med erkännande av förslaget " K o r s blommas" förtjänster icke funne något av förslagen utgöra en tillfredsställande utgångspunkt för domkyrkans framtida gestaltning. Eidem framförde, att han för sin del ej kunde med helt hjärta förorda något av de föreliggande förslagen till utförande. M o t det av prisnämndens majoritet förordade förslaget "Reflexion" kunde enligt hans uppfattning tungt vägande invändningar göras. Ej heller förslaget " K o r s b l o m m a " , vars konstnärliga intentioner han uppskattade, ansåg han vara av den evidens han funne erforderlig för dess anbefallande såsom utgångspunkt för en restaurering.

KAPITEL 4

SKYDDSARBETEN UTFÖRDA UNDER ÅREN I 9 3 5 - I 9 5 4 Skyddsarbetena på Uppsala domkyrka under åren 1935—1954 omfattade i huvudsak sådana byggnadsdetaljer, som utfördes av Zettervall 1885—1893. H ä r lämnas en kort översikt av huvuddragen i hans restaurering ur byggnadsteknisk synpunkt. De båda tornspirorna, takryttaren och taket i höghuset utfördes med en stomme av järnkonstruktion, som kläddes med kopparplåt på 1 y4" spontad panel. Teglet på huvuddelen av alla fasadytor bortbilades till en halv stens djup och ersattes med nytt fasadtegel, som förbands med det gamla med en stens bindare på vissa avstånd. Alla murytor försågs med vulstformade fogar i rent cementbruk. Till följd av sättningar i grunden under det södra tornet hade detta kommit att luta ca 60 cm mot söder, räknat från övre taklisten. För att " r ä t t a detta missförhållande" bortbilades murverket i tornet med u n d a n t a g av dess nedre del, så att m a n med en ny tegelmurning skulle kunna erhålla ett i det närmaste lodrätt torn. För att ytterligare sättningar skulle förhindras, utförde Zettervall en grundförstärkning under södra tornet med tuktade granitblock, som nedfördes genom det under tornet befintliga lerlagret till fast grus. På varje tornkropp utfördes toureller med en höjd av ca 20 m, bestående av sex stenkolonner med en plåttäckt tornhuv av cementsten. Tornens kontreforter försågs med dels snedlutande täckningar av cementsten, dels tornliknande påbyggnader av samma material. Vidare utfördes betydande delar av tornens listverk i cementsten. Innerpelarna i mittskeppet väster om tvärskeppet, vilka helt var av tegel, ombyggdes. De avbilades därvid och försågs med ett skal av kalksten. Gesimser av cementsten utfördes längs långhusets taklister. Alla strävbågarna ombyggdes. De utfördes av tegel och försågs med en avtäckning av cementsten. På varje strävbåge byggdes en fial i anslutning till övre gesimsen, en på bågens mitt samt ett pinakeltorn i anslutning till nedre gesimsen. Tvärskeppens kraftiga strävpelare avslutades med 15 m höga fialer. Vattenavrinningen från mitt- och sidoskeppens tak var ordnad på följande sätt: Längs den övre gesimsen av cement löpte en r ä n n a av tjock j ä r n p l å t , som uppsamlade regnvattnet från övre taket. Denna r ä n n a avbördade sitt vatten mitt för varje strävbåge tvärs igenom den övre fialen ned i en tratt med tillhörande stuprör, placerat på mittskeppets yttervägg. Stupröret nedförde regnvattnet till strävbågen, vars överdel var täckt av skålformade cementstenar, utgörande en vattenränna, som passerade genom fialen mitt på strävbågen. Vid pinakelbasen fördes vattnet genom stuprör ned på låghusets tak, vars gesims hade samma utförande som den övre. Från bak-

sidan av varje pinakel löpte sedan en r ä n n a tvärs genom denna till en utkastare av cementsten. De olämpliga anordningarna för att avleda regnvattnet, liksom avsaknaden av speciella avtäckningar för tornuppbyggnader och listverk av hopfogade cementstenar, torde h a varit de huvudsakliga orsakerna till de omfattande yttre skadorna på kyrkan. Det felaktiga tekniska utförandet måste leda till skadeverkningar, och sådana torde h a börjat inträda på ett ganska tidigt stadium. De första rapporterna om skador föreligger från 1915. Eftersom erforderliga underhållsarbeten icke verkställdes trots mycket tydliga tecken på en fortgående förstörelse, som orsakades av att otillräckligt skyddade byggnadsdelar nedfuktades och frös sönder, kom givetvis tempot i skadegörelsen att öka. I mitten av 1930-talet hade skadorna fått en sådan omfattning, att direkt fara ansågs föreligga för att vissa utsatta byggnadsdelar skulle störta ned. Den första perioden av skyddsarbeten omfattade tiden 1935 till mars 1938 och leddes av byrådirektör Nils Royen. Därefter övertogs ledningen av professor R a g n a r Östberg med professor Henrik Kreiiger som teknisk expert. U n d e r åren 1936 och 1937 utfördes bandningar och förstärkningar av vissa fialer och pinaklar för att hindra d e m att störta ned. I april 1938 påbörjades skyddsarbeten i större skala. De värst skadade fialerna och pinaklarna revs delvis, varefter överytorna täcktes med träpanel och papp. I n n a n dylika rivningsarbeten kunde utföras, måste i regel dessa småtorn, som enligt ovan utförts a v hopfogade cementstenar, provisoriskt bandas. Tolv zettervallska strävbågar längs mittskeppets södra sida och vid korpartiet revs vid olika tidpunkter och ersattes med strävbågar av tessin-östbergsk typ, som täcktes med kopparplåt. M e d a n strävbågarna ombyggdes och ej konstruktivt fungerade, måste vissa avlastande åtgärder vidtagas. Denna ganska genomgripande förändring från friliggande till tessin-östbergska strävbågar innebär icke ett skyddsarbete u t a n en verklig restaurering, som syftade till framför allt ett omskapande av kyrkans yttre. Kreiiger kallade också i ett föredrag på Stockholms Byggnadsförening den 16/3 1949 dessa åtgärder för "arkitektoniska restaurationsarbeten" och ej skyddsåtgärder. I samband med ommurningen av dessa strävbågar nedmonterades den övre gesimsen av cementsten och ersattes med en list i hugget tegel. Över listen framdrogs koppartaket. Övriga strävbågar längs långskeppets norra sida intäcktes provisoriskt med träpanel och p a p p . Kvarvarande fialer och pinaklar revs, varefter överytorna täcktes med träpanel och p a p p . På en fasadyta uppgående till ca 3 000 m 2 bortbilades fogbruket, varefter ny fogning utfördes med aktiverat kalkbruk. Skyddsarbetena på tornen omfattade rivning av alla tourellerna. Fundamenten intäcktes med träpanel och p a p p . Vidare revs på varje torn åtta pinakelformade kontrefortavtäckningar, varefter överytorna intäcktes med plåt. På gavelkrönet mellan västtornen stod en ängel i betong, vars vikt u p p gick till ea 3 ton. Vid nedtagningen föll den i stycken utan att den utsattes för nämnvärd yttre åverkan.

I samband med restaureringen utfördes av överingenjör Walter Kjellman en grundundersökning för att klarlägga grundförhållandena under domkyrkan, speciellt omfattningen av den lerkörtel som konstaterats vid tidigare undersökningar. Därvid framgick att lera till en mäktighet av ca 2 m fanns under norra tornet samt till betydligt större tjocklek under södra tornet m e d angränsande delar av långhusets sydfasad. I en provgrop, som upptogs vid norra tornets norra del, kunde m a n fastslå, att g r u n d m u r e n var nedförd genom lerlagret till ca 6,5 m djup. M a n torde härav kunna sluta sig till, att hela norra tornet är grundlagt på fast grus. I en provgrop vid södra tornet var g r u n d m u r e n nedförd till ca 2,5 m djup. Detta torn grundlades ursprungligen på grus ovanpå ett lager av lera. Som ovan nämnts utförde Zettervall här en grundförstärkning. Sedan de ovan beskrivna skyddsarbetena, från 1943 ledda av Kreiiger ensam, blivit utförda och 1944 kompletterats med intäckning av alla ej rivna cementlistverk på långhuset med koret, inträdde en paus i arbetet till början av år 1949, då fortsatta skyddsarbeten under ledning av Kreiiger vidtog. Som en första åtgärd utfördes skyddstak framför norra och södra ingångarna samt huvudingången. Skyddsavskärmningar byggdes även kring korpartiet och tvärskeppet. På mittskeppet ombyggdes nu de kvarvarande delarna av övre och hela undre gesimsen. De nya listerna utfördes på s a m m a sätt som de östbergska, dock utan hugget tegel. I samband med ombyggnaden av u n d r e gesimsen utfördes även ommurning av de kvarvarande delarna av pinakelskaften. D e åtta ej ombyggda strävbågarna på norra sidan erhöll en mera p e r m a n e n t avtäckning med galvaniserad plåt. Vissa blinderingar och gavelspetsar av cementsten på tvärskeppens gavelpartier nedtogs och murades om i tegel. På långshuset bilades cementfogbruk bort och alla återstående fasadytor nyfogades. Ca 4 000 frostskadade tegelstenar utbyttes. På södra tornet h a r omfattande ändringsarbeten vidtagits. Sålunda har ca 8 000 skadade tegelstenar utbilats och ersatts med nya. Likaså har utbyte av fogbruk utförts i viss omfattning. De tidigare o m n ä m n d a fundamentbottnarna för tourellerna, vimpergerna och övre listverket, allt utfört av cementsten, har rivits och ersatts med kopparplåttäckta tegellister. Alla utsatta cementlistverk liksom kontrefortavtäckningar har nedtagits och ersatts med tegel, som täckts med kopparplåt eller galvaniserad plåt. Arbetena med södra tornet avslutades under år 1951. Som en intressant erfarenhet från restaureringsarbetena kan nämnas, att de skadeverkningar, som uppstått till följd av fogsprickor i cementstensavtäckningarna, var större i södra fasaden än i den norra samt som allmän tendens större vid sådana partier och delar, som var utsatta för direkt sol än sådana som låg mer i skugga. D e urpsrungliga planerna att på samma sätt som skett med södra tornet restaurera även det norra frångicks emellertid. M e d hänsyn till en k o m m a n d e restaurering ä n d r a d e Kungl. Maj:t genom beslut av den 11 juli 1952 (jfr kap. 1 s. 11) direktiven för skyddsarbetena och uppdrog åt domkapitlet att i samråd m e d restaureringssakkunniga och Kreiiger begränsa skyddsarbetena på domkyrkans norra torn. De fortsatta arbetena har bestått i en översyn och komplettering av tidigare utförda skydds-

avtäckningar, nedknackning av lösa eller för skadeverkan särskilt utsatta murpartier av tegel eller cementsten samt skyddsbestrykning med v a t t e n a w i s a n d e medel av oskyddade listverk och avtäckningar av cementsten. I s a m b a n d med skyddsarbetena anförde professor Kreuger vid flera tillfällen i utlåtanden, att tornförankringarnas skarvförbindningar skulle vara bristfälligt utförda. Genom kompletterande undersökningar, vid vilka nya konstruktionselement kommit i dagen, har dock kunnat konstateras, att förankringsanordningarna utförts på ett i stora drag konstruktivt riktigt sätt. Givetvis kan de nu utförda skyddsarbetena på norra tornet icke ge absolut garanti för att stenflisor ej kan lossna och ramla ned. Detta gäller naturligtvis även för domkyrkans övriga byggnadsdelar, ehuru riskerna där kan bedömas vara mindre. I n t e t skyddsarbete, hur omsorgsfullt det än utföres, kan ge fullständig garanti för att vissa tegelstenar icke frostskadas. En inspektion bör därför verkställas, exempelvis varje vår, för att fastställa, vad som bör göras för underhållet. Erforderliga medel för detta underhåll bör anvisas. Vid sidan av ovannämnda skyddsarbeten har under 1953 och 1954 vissa b r a n d skyddsåtgärder utförts inom kyrkan genom byggnadsstyrelsens försorg och i samråd med de sakkunniga. På västtornen h a r befintliga brandbottnar förstärkts och kompletterats med nya betongbottnar under klockstolarna. Avskiljande brandväggar i tegel har murats upp på vindarna, som delats u p p i ur brandskyddssynpunkt lämpliga sektioner. Tornspiror och takryttare samt orgelläktare har försetts med sprinklersystem och automatiskt brandalarm, vilket även installerats på mittskeppsvindarna. Den tidigare föråldrade starkströmsanläggningen, som ur brandsäkerhetssynpunkt var utdömd, har helt utbytts. En genomgång av kyrkans värmeanläggning skedde samtidigt. Likaså har en förbättring av utrymningsvägarna i södra och norra tvärskeppet vidtagits. Sammanfattningsvis kan sägas, att huvudparten av skyddsarbetena syftat till att avlägsna sådana byggnadsdetaljer, vars utformning medfört, att vatten kunnat tränga in i m u r a r n a . Dessa arbeten har varit särdeles betydelsefulla och skulle icke utan våda ha kunnat uppskjutas. En del skyddsarbeten har bestått i att taga ned skulpturer och byggnadsdelar, som varit så starkt förvittrade, att de kunnat innebära en fara för dem som besökt kyrkan. Som exempel härpå kan nämnas betongängeln över västportalen och de många svårt skadade betongornamenten. Det har också varit angeläget att u t a n uppskov få dessa arbeten utförda. Ett stort antal fotografier från tiden före skyddsarbetena ger tydliga bevis härför. (Ett par återges på s. 91.) Vissa arbeten, t. ex. ombyggnaden av strävbågarna, har dock, som nämnts, förts längre än vad som skulle ha varit erforderligt med hänsyn till kyrkans bestånd. M o t den nya konstruktionens beständighet torde intet vara att a n m ä r k a . G e n o m särskilda luftningskanaler i murverket har konstruktören velat sörja för att eventuellt inträngande vatten lättare skall kunna avdunsta.

De nu återstående åtta strävbågarna torde likaledes genom den avtäckning, som de erhållit, ha räddats från en snabbt fortgående förvittring. Beträffande nödvändigheten av att hugga bort den zettervallska fogstrykningen av cementbruk och ersätta den med ett porösare fogbruk, ställer m a n sig tveksam. Erfarenheten, framför allt från västkusten och a n d r a utsatta platser, har visat, att a n g r e p p på tegelmurverk ofta sätter in vid tegelfogar, utförda m e d kalkbruk eller a n n a t alltför vattengenomsläppligt eller kapillärsugande bruk. M e d största sannolikhet h a r heller icke fogstrykningen med cementbruk haft någon del i de uppkomna skadorna. Dessa beror, som nämnts, på att regnvatten och smältvatten uppifrån och via listverk m. m. trängt in i muren. Vattentillförseln har varit större än avdunstningen från tegelytan, och teglet har därför under långa perioder stått helt vattenm ä t t a t . För att återställa fuktighetsbalansen har m a n nu genom skyddsarbetena avskurit vatteninträngningen uppifrån.

KAPITEL 5

A N T I K V A R I S K UNDERSÖKNING AV V Ä S T T O R N E N

I samband med de skyddsarbeten, som redovisas i kap. 4, utfördes på västtornen en undersökning, som avsåg att utröna läget, storleken och beskaffenheten av de medeltida fasadfragment, som kunde tänkas finnas bevarade i eller bakom nuvarande fasadytor. Undersökningen påbörjades hösten 1951 och avslutades hösten 1953, och skedde till att börja med under medverkan av numera docenten Folke Nordström och senare under ledning av arkitekten Peter Celsing. Jämför bilaga I I . Femtiotvå hål bilades u p p i fasaderna. Grundströms uppmätningsritningar (s. 88) av domkyrkan före Zettervalls restaurering gav vägledning om var blinderingar o. d. fanns att söka. (Se fasadritningar s. 96—103.) Läget av de medeltida murliven kunde härvid klarläggas i förhållande till de zettervallska och framgår av figuren på nästa sida. Samtliga hål uppmättes och fotograferades, där så var möjligt. Jämsides därmed uppgjordes detaljerade beskrivningar av dem. Ritningar, fotografier och beskrivningar återges pa s. (105—140). Samtliga medeltida fasadytor, vilka ingår som integrerande delar i de nuvarande, uppmättes. Undersökningen av södra tornet gav följande resultat: Tornet har före Zettervalls restaurering lutat mot söder; från marken till den hårlemanska taklisten ca 60 cm. 1 Västfasadens medeltida muryta har bilats bort av Zettervall och ersatts med en ny tegelyta (se plansnittet s. 30), om m a n u n d a n t a r vertikala murpartier bakom nuvarande kontreforter. Även dessa partier är till stor del skadade, eftersom Zettervall för att skapa förband mellan den nya kontreforten och tornkroppen gjorde förtagningar i muren. Sydfasadens medeltida yttermur bilades på grund av lutningen bort av Zettervall ned till en höjd av 16 m ovan sockelns överkant. Inga blinderingsrester har alltså k u n n a t framtagas. Genom denna åtgärd h a r sålunda blinderingarna på öst- och västfasaderna kommit att sitta osymmetriskt. östfasadens medeltida murliv har samma läge i förhållande till det zettervallska murlivet som västfasadens. Endast bakom kontreforterna har sålunda blindenngs1 "Då Langlet verkställde lödning från en punkt omedelbart under det lutande tornets södra taklist, råkade lodet marken 0,60 m utanför murlivet." N . J . S ö d e r b e r g : Uppsala domkyrkas restaurering 1885—1893, del I, s. 75.

Plansnitt av västtornen ca 40 m ovan sockelns överkant. Skala 1 : 300. Skragerade ytor markerar medeltida tornkroppar. Murlivens läge har rekonstruerats med hjälp av gjorda fynd. Ifråga om södra tornets södra fasad, där alla undersökningar över 16 m ovan sockelns överkant givit negativt resultat, har murlivets läge kunnat rekonstrueras genom två av varandra oberoende beräkningar. Dels har det sökta murlivets läge kunnat klarläggas genom att med utgångspunkt från norra fasadens medeltida murliv avsätta den tornbredd Grundströms uppmätningsritningar visar. Dels också genom grafisk beräkning av Langlets uppgifter om det medeltida tornets lutning. Båda undersökningarna visade samma läge för det södra murlivet. Jfr s. 104.

mönster k u n n a t blottas, men då dessa kontreforter till stor del är ihåliga, har vertikala, av förtagningar obrutna murpartier kunnat konstateras. Nordfasadens medeltida muryta ovanför mittskeppstaket påmurades vid Zettervalls restaurering. Påmurningen motsvarar den avbilning, som företogs p å sydfasaden för att eliminera tornlutningen. Blinderingsmönstret, som endast består a v ett horisontellt b a n d och ett zig-zag-band och ligger 42 resp. 41 m ovan sockelns överkant, är bevarat, men dess mittpartier är bortbilade i samband med u p p t a g a n d e t av den stora ljudöppningen vid den zettervallska restaureringen. På södra tornet kan möjligen finnas en bevarad muryta, utgörande 10,3 % av d e n totala medeltida murytan. Återstående oskadad blinderingsyta kan utgöra ca 7,5 % av den ursprungliga. Undersökningen av norra tornet gav följande resultat: Tornets bas hade före Zettervalls restaurering inte räta vinklar. (Se fig. ovan). Västfasadens murliv bilades bort av Zettervall och ersattes med ny tegelyta, onn

m a n u n d a n t a r vertikala murpartier bakom nuvarande kontreforter. Även dessa partier är till stor del skadade, emedan Zettervall gjort förtagningar i den medeltida muren för att skapa förband mellan den nya kontreforten och tornkroppen. Sydfasadens yttermur har vid Zettervalls restaurering bilats bort. Endast bakom nuvarande kontreforter finns medeltida murrester och blinderingar. Dessa senare, som består av rester efter ett horisontellt band och ett zig-zag-band och ligger 42 resp. 41 m ovan sockelns överkant, är till stor del skadade på grund av Zettervalls förtagningar och bilningen vid upptagningen av ljudöppningen. östfasadens medeltida murliv h a r samma läge i förhållande till det zettervallska murlivet som västfasadens. Endast bakom kontreforterna har sålunda blinderingsmönster kunnat framtagas. D å södra kontreforten antagligen är ihålig, kan 0,4 m, 0,95 m och 1,30 m breda, av förtagningar obrutna, vertikala murpartier finnas bevarade. Nordfasaden överensstämmer i stort sett med västfasaden. Mellan kontreforterna ingår på 12,5 m till 22,0 m ovan sockelns överkant medeltida m u r i nuvarande fasad. På norra tornet kan möjligen finnas en bevarad muryta, utgörande 13,7 % av den totala ursprungliga murytan. Återstående oskadad blinderingsyta kan utgöra ca 15 % av den ursprungliga. M e d ledning av de gjorda fynden har sålunda approximativt kunnat beräknas hur mycket medeltida fasad- och blinderingsyta, som totalt kan antas finnas bevarad bakom och i nuvarande fasader. Däri ingår alltså även de ytor, som ej kunnat friläggas. (Se nedanstående tabell samt ritningarna på s. 70—77.) Approximativ beräkning av hur mycket medeltida fasad- och blinderingsyta som sannolikt finns bevarad bakom eller ingående i nuvarande fasader. Södra tornet Muryta enl. Grundström Möjligen bevarad muryta Blinderingsyta enl. Grundström Möjligen bevarad blinderingsyta

Fasader västra södra östra norra Summa 9 6l >3 g24>9 346>9 93>7 2226,8 m2 8 8 59> 52,9 7>3 29,3 229,3 m2 Möjligen bevarad muryta 10,3 % av ursprunglig muryta. 64,5 71,9 78,5 8,4 223,3 m2 n,9 — 8,4 2,6 22,9 m2 Av ursprunglig blinderingsyta finns möjligen 10,3 % bevarad. Av denna är troligen ca % oskadad eller ca 7,5 % av total muryta.

Norra tornet Muryta enl. Grundström Möjligen bevarad muryta Blinderingsyta enl. Grundström Möjligen bevarad blinderingsyta

västra 931,6 58,3

Fasader södra östra norra 93,7 324,1 826,4 14,1 104,5 120,6

Summa 2 175,8 m2 297,5 m2

Möjligen bevarad muryta 13,7 % av ursprunglig muryta. 64,5 8,4 53,8 63,8 190,5 m2 12,5 0,7 13,2 12,4 38,8 m2 Av ursprunglig blinderingsyta finns möjligen 20,4% bevarad. Av denna är troligen ca 3/4 oskadad eller ca 15% av total muryta.

Sammanfattningsvis k a n således konstateras, att av medeltida murytor och blinderingar allt som allt återstår omkring 12 %. Statens provningsanstalt h a r på u p p d r a g av de sakkunniga utfört tryckhållfasthets- och frostbeständighetsprov på det medeltida teglet för att utröna i vilket skick detta befinner sig. Stenarna togs ur uppbilningshålen. Utlåtande med provningsresultat återges i bil. V I I s. 168. Proven utföll sålunda: Tryckhållfastheten är i medeltal 215 kg/cm 2 och visar en ganska stor spridning. Normerna för tungt tegel föreskriver en minsta hållfasthet av 240 kg/cm 2 . Det medeltida fasadteglet uppfyller sålunda icke n u v a r a n d e hållfasthetskrav. Frostbeständigheten är ej heller tillfredsställande. M o t bakgrunden av de skador som konstaterades på murverket före restaureringen 1885—93 1 innebär detta att det finns risk för att en del av det återstående medeltida fasadteglet eventuellt måste bytas ut. I varje fall måste partier, där det medeltida teglet behålles som fasadmaterial, fortlöpande besiktigas och kontrolleras av sakkunniga.

1 N. J. Söderberg, Uppsala domkyrkas restaurering 1885—i8g$: "Efter vad som sades, hade det [ytteglet] nämligen blivit mycket illa medfaret av väder och vind under seklernas lopp. I en promemoria av den 29 mars 1886 (RH) säger Langlet, att 'den så godt som totala bristen på stuprör eller andra ändamålsenliga vattenafledare på en del ställen föranledt en mera märkbar förvittring; dock synes ingenstädes de skadliga verkningarna hafva sträckt sig längre in än till ett yttersta halfstensskift'. En reparation ansågs oundviklig och fasadteglet måste av denna anledning i större eller mindre utsträckning borthuggas, vilket för övrigt gällde hela kyrkan. Frågan var endast hur långt man skulle gå." (Del I, s. 84.)

KAPITEL 6

A N T I K V A R I S K R E S T A U R E R I N G - DEBATT O C H ÅTGÄRDER I NÅGRA E U R O P E I S K A LÄNDER

I motiveringen till Kungl. Maj:ts direktiv för kommittén uttalas, att skäl finns för "ett allvarligt prövande av frågan om ej restaureringen bör verkställas efter antikvariska principer". Enligt gängse språkbruk innebär ordet "antikvarisk" en anknytning till kronologiskt äldre stadier. Ordet restaurering används mest i betydelsen allmänt iståndsättande. En "antikvarisk restaurering" av en byggnad innebär sålunda, att byggnaden iståndsättes med särskilt hänsynstagande till dess utseende under tidigare skeden. Härvid måste i främsta r u m m e t äldre byggnadsdelar och bevarade anordningar av skilda slag tjäna som utgångspunkt. Därjämte bör äldre avbildningar, ritningar, räkenskaper, beskrivningar etc. tas i betraktande. Vidare måste de slutsatser rörande byggnadens äldre utseende som kan göras genom analogier, dvs. genom jämförelse med andra, samtida monument, tas under noggrant övervägande. M a n bör omsorgsfullt pröva, huruvida återställandet av ett äldre stadium kan ske på så säkra grunder, att m a n icke riskerar, att den slutliga formgivningen ur vetenskaplig synpunkt blir felaktig eller missvisande. Det kan emellertid i vissa fall ur a n d r a synpunkter vara berättigat att tillmäta miljön en så avgörande betydelse, att m a n återställer en enbart i sina huvuddrag känd äldre gestaltning, även om det antikvariska materialet icke medger en exakt rekonstruktion.

* Den antikvariska restaureringsprincip, enligt vilken m a n utan förändringar eller utvikningar ersätter en förbrukad eller förstörd form, har tillämpats sedan äldsta tider. M a n kunde i enstaka fall variera materialet, som när träkolonnerna i det gamla Heraion i Olympia u n d a n för u n d a n synes ha blivit ersatta med motsvarigheter av sten, men formen ändrades icke, i varje fall icke medvetet, ty enligt en gammal vishetsregel "binder formen livet". Av mycket tidigt ursprung är emellertid även stilimiterandet, vilket innebär, att man hänger sig åt en romantisk lust att återuppväcka förgångna epokers formspråk. Renässansen representerar kanske det bästa exemplet, men även medeltiden lånade fördomsfritt av antiken — på Lunds domkyrkas i ioo-talsmurar förekommer exempelvis grekiska listverk och, låt vara förvanskade, korintiska kapital. U n d e r sent 1700-tal uppförde m a n även i vårt land hela byggnadselement i grekisk stil — Desprez' doriska tempelfasad vid entrén till det nuvarande kanslihuset vid Mynt3

torget i Stockholm — och under det tidigare 1800-talet svängde man i liknande syfte över mot gotiken. Icke minst detta sistnämnda kom speciellt i Europa att få starkt inflytande på allt vad restaurering heter. Särskilt under 1830- och 40-talen gick den stilimiterande nygotiken segrande fram i västerlandet mot en bakgrund av litterära förnyelser, representerade av diktare som Victor Hugo, Prosper Mérimée, Walter Scott, bröderna Schlegel m. fl., och samtidigt med en katolsk renässans på det religiösa området. Arkitekter av Viollet-le-Duc's typ förde i teori och praktik den "stilenliga" restaureringens talan. De hårda restaureringarna av exempelvis slotten Pierrefonds i Frankrike och Arundel Castle i England, liksom av kyrkor som Kölnerdomen och Notre D a m e i Paris sträckte sina verkningar över hela kontinenten. Rörelsen nådde som bekant även vårt land, där emellertid impulserna utifrån uppfattades och även tillämpades mycket olika av å ena sidan framför allt Carl Georg Brunius och Fredrik Wilhelm Scholander, å den a n d r a främst Helgo Zettervall. Även Brunius och Scholander föredrog gotiken framför a n d r a historiska stilar, och särskilt Brunius hyste, så professor i grekiska han var, nästan hatiska känslor mot allt, som rymdes mellan renässansens och nyantikens stilgränser, men inför Zettervalls "stilenliga" restaureringsprinciper reagerade bägge med påtaglig skärpa, Brunius närmast i vad angick Lunds domkyrka, Scholander, i förbund med Claes Grundström, framför allt inför Zettervalls projekt att i "stilenlighetens" tecken nära nog helt nygestalta Uppsala domkyrka. Scholanders och Grundströms argumentation är för frågan om Uppsala domkyrkas restaurering av stort intresse. H ä r m å det räcka med ett par kortare utdrag. Scholander framhåller t. ex., hurusom " d e ifrågavarande projektritningarne afse att åt byggnaden gifva den arkitektoniska karakter i detaljerne, hvilken tillhör de franska katedralerna från samma tid, hvarigenom åsyftats öfverensstämmelse emellan den efter franska mönster anlagda planen och monumentets alla formdelar. Då uppgörelsen grundats på denna åsigt om rätta sättet för ämnets behandling, har föga eller intet afseende egnats åt byggnadens konsthistoriska egendomlighet och v ä r d e . " Grundström skriver 1876 bl. a.: " T o r n e n hafva aldrig haft några andra mursirater än de nu befintliga, hvilka väl icke böra förkastas, derföre att de ej stämma öfverens med ett förslag, som synes vara uppgjordt enligt den åsigt, att ett på historisk grund uppvuxet byggnadsverk bör vid återställandet tvingas in i en stil, hvari endast några få af dess detaljpartier från början varit utförda, och hvari man icke har ett enda exempel på, att något byggnadsverk från samma tid i hela norra Europa varit utfördt. Det a n v ä n d a materialet, teglet, har gifvit kyrkans yttre en enkel och allvarlig hållning och lagt ett bestämdt hinder i vägen för dess rika utsirande i den nord-franska-gotiska stil, hvilken h ä r endast framträder i plananläggningen och, som sagdt i några få utvändiga, i huggen sten arbetade partier, hvarest hela den dekorativa prakten synes blifvit samlad." Och i en promemoria från 1878 tillägger h a n : "Enhvar, som något känner vår medeltida byggnadskonst, vet, h u r u nordtyskt inflytande deri gjort sig gällande, särdeles under 1300-talet och de derpå följande decennierna eller just under den tid, då Upsaladomen stod under byggnad."

Grundström utförde också sitt eget förslag till restaurering av Uppsaladomen i logisk anslutning till det historiskt givna. I Zettervalls fall var det fråga om en nygestaltning i vad han ansåg vara rent fransk gotik. De riktlinjer, Scholander och Grundström inför detta konkreta fall önskade följa, blev i Sverige åtminstone i stort sett bestämmande för utvecklingen inom byggnadsminnesvården. Även då m a n avsiktligt gick in för ett återställande i viss stil, sökte m a n dock på få u n d a n t a g när visa respekt för olika tiders tillsatser, och behövde ett gammalt monument kompletteras, sökte m a n undvika imitationer. Det gällde att visa hänsyn för ett arkitekturverks liv genom seklerna, och allt nytt borde formas i sin egen tids stil. En restaurering skulle i princip framför allt vara en konservering och endast i nödfall en rekonstruktion. Ett dylikt förfaringssätt kan dock i vissa fall vara mycket besvärligt att tillämpa, och särskilt i Italien har arkeologer och arkitekter mer än en gång ställts inför synnerligen svårbemästrade problem, då flera stilepoker efter varandra mer eller mindre fullständigt fått omsluta sina respektive föregångare inom samma byggnad. V a d skulle m a n skala bort, och vad skulle m a n skona? I monument, som härstammade ända från gammalkristen och antik tid, lade m a n gränsen vid den förstnämnda, och rörande senare exempel må nämnas Palazzo Venezia i Rom, som av F. H e r m a n i n återfördes från barock till ungrenässans, samt katedralen i Girgenti, där barockdekoren avlägsnades för att den ursprungliga gotiska kyrkan skulle friläggas. Betydligt lättare tedde sig problemet, då ett äldre monument endast behövde kompletteras. När man sålunda skulle göra en förhall till den berömda Gyllene Porten i Freiberg från 1200-talet, utförde 1903 arkitekten och konstforskaren C. Gurlitt denna i tidens egen stil — J u g e n d . Projektet försvarade han livligt vid "Denkmalpfleges" årsmöte 1901. H a n hade förfarit på samma sätt som exempelvis J . F. Blondel, då denne omkring 1770 försåg den gotiska katedralen i Metz med en dorisk portik, alltså i den då förhärskande klassicistiska andan.

Europeisk debatt kring restaureringsproblemen I n n a n vi genom konkreta exempel visar, hur m a n i Sverige och utomlands restaurerat förstörda historiska monument, m å en del av idédebatten kring problemet vidröras. Av speciellt intresse för restaureringen av Uppsala domkyrka torde vara vad som under rubriken "Les conséquenses techniques des mesures de protection" säges i den av R. Brichet i Frankrike 1952 utgivna " L e regime des monuments historiques en France", s. 75 ff.: "Ett historiskt monument är ett autentiskt dokument från en given epok. Det behåller sitt värde som dokument endast om det får förbli i sitt ursprungliga tillstånd. Detta är ett obestritt faktum. Men dessa monument, från det minsta privathus till de mest storslagna katedraler, är förgängliga och fordrar omsorger av specialister för underhålls- och konsolideringsarbeten. Olyckligtvis är detta icke tillräckligt, och det finns omständigheter som nödvändiggör en restaurering, utan vilken monumentet skulle falla i ruiner. Det är här meningarna går

isär. En del är absolut emot restaurering, ty trots användande av samma material, verktyg och teknik som vid verkets skapande, är det ändå icke samma händer, som utför arbetet, och detta är det väsentliga, ty det är icke verktyget utan konstnären, som gör verket. Konsekvenserna av denna teori bleve, att man aldrig skulle restaurera, ty restaurering innebär tillägg av något oäkta. Om kyrkor blir 'urblåsta', som under krig, skulle man alltså avhålla sig från restaurering och låta murgrönan invadera dem, medan man byggde nya kyrkor i stället. På så sätt skulle man ej tvinga de gamla verken att bli medbrottslingar i en arkitektonisk lögn. — En helt motsatt åsikt predikades under 1800-talet: varje monument, tänkte man, borde återställas till sin ursprungliga renhet genom åsidosättande av senare modifikationer och tillägg. —• Denna åsikt innebär en verklig fara: stilenligheten öppnar vägen för enkla restitutioner, för tankelekar, som endast blir falska. Mellan dessa båda ytterligheter finns en mera nyanserad inställning, som Leon de Maleville gav uttryck åt i deputeradekammaren den 10 juni 1845: 'Arkitekternas uppgift i fråga om historiska monument är en medelväg mellan å ena sidan den eldiga entusiasmen hos äventyrliga andar, vilka förvandlar och förvanskar det som de har i uppgift att konservera, samt å andra sidan de trånga och försiktiga idéerna hos vissa andra, vilka betraktar varje försök till restaurering som hädelse och barbari och vilka skulle låta föremålet för sin beundran falla i ruiner hellre än ett försöka bevara det. Intresset i bevarandet av ett historiskt monument ligger icke i att det material, varav det konstruerats, är identiskt, utan i att dess former och proportioner är identiska.' Restaurering med alla de garantier, som noggranna studier, ritningar, avgjutningar och fotografier ger, är ofta ett nödvändigt medel för att bevara en byggnad. Det är det enda fall, då den numera är tillåten. Kan man anse, att M. Herriot — icke håller på nödvändigheten av respekt för de historiska monumenten, då han i deputeradekammaren säger: 'Även om en mur härrör från 1300-talet, kan den behöva förstärkas under 1900-talet. Vi som försvarar de historiska monumenten, som ibland upplever deras dödskamp, vi har fullt klart för oss, att man måste vara rimlig, att man måste visa sunt förnuft och inte under förevändning att bibehålla en gammal mur eller port vilja skada en byggnads soliditet eller användbarhet.' Den moderna tekniken gör det möjligt att rädda monument, som annars skulle förfalla, och det utan att byggnadens yttre på något sätt skadas. Detta är oerhört värdefullt, ty på detta sätt försonas två ytterligheter, som var och en för sig ej saknar berättigande." G e n o m svenska ambassaden i Paris har de sakkunniga varit i kontakt med franska kulturminnesvårdande myndigheter. M. Chauvel, Inspecteur General des Monuments Historiques, framhöll därvid enligt brev från ambassadör Westman den 30 mars 1954 bl. a. följande: " E n huvudprincip vid restaurering av historiska minnesmärken vore —• — —- att i sin helhet förstörda byggnader icke återuppbyggdes. Byggnader, som allenast skadats, restaurerades så att de återfinge det utseende de ägde före förstörelsen med iakttagande alltså av de tillbyggnader och restaureringar, som tidigare ägt r u m . M a n syftade alltså icke till att t. ex. återställa en gotisk katedral i det skick denna företrädde p å 1200-talet utan respekterade de förändringar, som sedermera ägt r u m och vilka återspeglade den arkitektoniska smakens utveckling genom tiderna. Exempel på efter dessa principer gjorda restaureringar funnes i mängd i Normandie, bl. a. en lång rad byggnader i Caen, katedralen och justitiepalatset i Rouen, d ä r arbetena dock icke voro avslutade, Eglise Saint Wulfran i Abbeville, likaledes u n d e r arbete. Bland byggnader i Paris kunde hänvisas till Chateau de Vincennes och Hotel Lameignon."

O m sålunda Riddarholmskyrkan vore demolerad, skulle efter detta sätt att se det karolinska gravkoret återställas i sitt ursprungliga skick, trots att det är en tillbyggnad i barock till den gotiska kyrkan, och Göthes spira i nygotik från omkring 1840 skulle också återuppföras. I sin sammanfattning av byggnadsminnesvårdens utveckling i Frankrike säger P. Leon i sin bok " L a vie des monuments francais", Paris 1951, bl. a.: "Detta nya sätt att uppfatta konserveringsuppgiften (dvs. nygotikens strävan mot helhetsverkan och stilrenhet) kom att väcka de allvarligaste protester från arkeologernas och historikernas sida. För dessa behöll monumentet ej sitt värde, om det ej förblev sådant som en förgången tid hade lämnat det i arv åt oss. Alla moderna tillägg innebär en omvandling. En konstarts formspråk försvinner med det samhälle, vars tendenser den varit ett uttryck för. Det är omöjligt, att vår tids konstnärer skulle kunna återuppväcka skapelserna av de stora byggnadsgillen, som under generationer formats i klostrens skugga och vars själva skapelser är handlingar av tro. Konserveringsarbetet innebär, såväl för de viktigare monumenten som för andra rangens, knappast mer än en underhållstjänst, och detta underhåll inriktar sig snarare på att undvika arbete än att utföra sådant. Detta synes vara grunden för den överenskommelse, som ingåtts mellan arkeologer och arkitekter. Stora ornamentala restaureringar, vilka fordom utfördes av glasmålare sådana som Steinheil och skulptörer sådana som Geoffrey Dechaume är inte längre tillåtna. Under inflytande från de arkeologiska doktrinerna, har arkitekterna inskränkt sina ingrepp på monumenten. De avstår från att föryngra dem, och begränsar sig till att förlänga deras bestånd. Le Service des Monuments historiques befinner sig sålunda (efter andra världskriget) inför uppgifter, vars storlek överträffar allt vad man kunde befara. Det är nödvändigt att på nytt välja mellan restaurering eller fullständig ödeläggelse. På samma sätt som efter första världskriget mildrar arkeologerna sina teoriers stränghet. De avvisar inte längre systematiskt återuppförandet av en ålderdomlig byggnad, om företaget stöder sig på autentiska fakta: ritningar, gravyrer, fotografier. Å andra sidan har arkitekterna genomgått en synnerligen ingående allmän kulturell skolning. Enär de fogat sig efter mycket olika discipliner, har de förvärvat en känsla för nyanser, som deras föregångare inte alltid besatt i samma grad. De är djupt intresserade av att inte skapa om byggnaden, att upprätthålla en harmoni mellan gamla partier och restaurerade, att inte bara taga hänsyn till strukturen, konstruktionen, skelettet, utan också till helhetsintrycket, den estetiska karaktären. Man upprätthåller inte längre en hierarki mellan epoker och stilar. Man har börjat efterbilda de förhållanden under vilka originalverket har koncipierats, man tvekar inte ens om att överge pastischen då det gäller att skapa dekorationsdetaljer för att i stället låta sig inspireras av modern konst." Den italienska debatten skall belysas med några citat ur förordet till " C i n q u a n t a monumenti dannegiati dalla guerra", R o m 1947, av R. Bianchi-Bandinelli: "Restaureringen av krigsskadad byggnadskonst, måleri och skulptur, är icke endast en kostnadsfråga. Den representerar i sin helhet ett ömtåligt problem, vad angår värdering samt historisk och estetisk känslighet. Jag tror mig kunna påstå, att detta problem får en bättre lösning i Italien än annorstädes i världen. Det kan förefalla enkelt att återställa en förstörd byggnad eller en del därav i dess ursprungliga skick, och i de flesta fall skulle saken i själva verket icke erbjuda någon yttre svårighet. Men hur skulle resultatet bli? man skulle vilja få oss att tro på den autentiska ålderdomligheten av en byggnad, som i stället uppförts inför våra ögon. Om vidare byggnaden återuppförts endast delvis, och vi genom något kännemärke upptäckt bedrägeriet, skulle vi föranledas att tvivla även på åldern hos den autentiska delen. Det som fängslar oss hos en gammal byggnad, liksom i en målning eller ett

skulpturverk, är icke blott den yttre skönheten i former och proportioner utan även det förhållandet, att den (byggnaden) bär vittnesbörd om en gången epok samt är ett dokument härrörande från människor, som är borta sedan århundraden och som i konstverket lämnat ett oförfalskat och omedelbart spår efter sig själva, av sin egen mentalitet, sitt sätt att leva, tänka och handla. Vi har icke rätt att förfalska detta vittnesbörd. Och vi skulle i viss mening aldrig lyckas göra det, även om vi ville. Åt varje mindre ornament, t. ex. ett kolonnkapitäl eller helt enkelt en fönsterkornisch eller annan skulpturdetalj, har den antika hantverkaren, vilken utfört den i den stilart, som var levande på hans tid, givit ett spontant och omedelbart uttryck, som vi kan imitera mer eller mindre väl: men vi kan icke göra det på ett för oss naturligt uttryckssätt, emedan var och en av oss hör till sin egen tid, och emedan ett konstverk är det mest osminkade uttrycket för en personlighet och följaktligen ensamt i sitt slag och omöjligt att upprepa. Därför måste en restaurering göras på ett icke vilseledande sätt, man bör kunna känna skillnad på gammalt och nytt, men på samma gång bör konstverket kunna återge åskådaren samma intryck, som det gav i sitt ursprungliga, oskadade skick. Detta intryck är desto starkare ju bättre det ursprungliga partiet skiljer sig från det restaurerade. Tillfredsställandet av detta subtila men nödvändiga kritiska krav komplicerar saken i hög grad; men de italienska myndigheter, som sysslar med de sköna konsterna, är mycket noggranna i detta slags arbete och trotsar svåra komplikationer i restaureringsarbetet, om de blott kan bibehålla den allra minsta ursprungliga del. Det skulle ofta vara mycket enklare att riva ner ett stycke mur, som är i fara eller fallit sönder, och bygga upp den igen. I stället befästes det antika stycket med den moderna teknikens hela skarpsinne och insattes bland de nya delarna. Och noggrannheten går så långt, att, då man måste återuppbygga en del eller en liten detalj av en antik byggnad så, att den icke med lätthet kan skiljas från den ursprungliga, man låter inhugga datum för restaureringen på varje sten i en byggnad. Samma minutiösa omsorg ådagalägger man vid restaurering av målningar, varvid man undviker att förnya ens den minsta del. Sålunda har en stor del av de fresker, som utförts av Lorenzo da Viterbo och av Mantegna, åter sammanfogats av små bitar som samlats på marken efter bombfällningen, och de felande delarna ha fyllts i med en icke slät utan streckad färg, så att luckorna icke stör figurernas helhetsintryck, men så att man vid beskådande på nära håll lätt kan urskilja, vad som återstår av den ursprungliga målningen och vad som gjorts av restauratören." I Holland har principdebatten sammanfattats i en rapport från en kommitté, tillsatt av Koninlijke Nederlandsche Oudheidkundige Bond, i vars Bulletin rapporten är tryckt den 15 december 1953. Häri kommer olika meningar om restaurering av historiska m o n u m e n t till uttryck. De olika möjligheter som står arkitekten till buds summeras på följande sätt: "1) Att gå till verket endast i avsikt att konservera. 2) Att återföra byggnaden, delvis eller helt till ett tidigare stadium genom att utplåna senare förändringar, vilket, i strikt mening, är möjligt endast om exakta uppgifter finns om det ursprungliga tillståndet. 3) Att restaurera en stympad byggnad till ett tillfredsställande helt genom att låta fritt nyskapa i de historiska formernas anda i de fall då uppgifter om det ursprungliga tillståndet saknas. Detta är ett tämligen problematiskt tillvägagångssätt, men i visas fall bör denna möjlighet ej i princip fördömas. 4) Att bygga till eller utvidga en byggnad, som är skadad, ofullbordad eller blivit för liten för sitt ändamål, ej efter historiska riktlinjer utan efter moderna, arkitektoniska principer." Liksom i de flesta andra europeiska länder h a r det sista världskriget även i Tyskland ställt kulturminnesvården inför stora svårigheter. " D e t måste nu i full utsträck-

ning visa sig, om dess principer räcker till för att man skall kunna bemästra u p p gifterna. Huvudreglerna blir då i första hand, att 'konservera, ej restaurera', och att hålla konstnärliga tillägg i vår tids stil", säger man i "Deutsche Kunst u n d Denkmalpflege" 1953, häfte 2, s. 9 1 . " D å den ursprungliga byggnaden i så stor utsträckning blivit förstörd, att rekonstruktionen i det närmaste skulle innebära en nybyggnad, b ö r m a n i ärlighetens n a m n använda sig av en fri nygestaltning", (s. 101). Restaureringsfrågorna för kyrkorna i Köln debatteras i boken "Kirchen in T r u m mern", Köln 1948. Prof. dr Graf W. Metternich frågar i sitt bidrag s. 33 ff.: "Skall kyrkorna återuppbyggas såsom de var då de blev skadade eller förstörda eller i andra former, i gammal eller 'modern' stil? På den första delen av frågan: 'skall kyrkorna återuppföras i gammal stil?' måste man svara: Non possumus, vi kan det icke! Såsom ett andra alternativ framstår kravet att återuppbygga våra kyrkoruiner i 'modern' stil. Blott en ovillkorlig vördnad för den historiska kunskapens förpliktande värde kan leda till ett sådant krav. " Dr. Metternich påpekar i detta sammanhang, "att 1800-talets konstnärliga historism också en gång varit tidsstil. När vår (Kölner)doms under medeltiden ofullbordade delar nybyggdes i den doktrinära och torra historiska formandan, så var också detta stil och uttryck för tiden." "Båda frågorna 'gammal stil' eller 'ny stil' har fått ett negativt svar. Har de kanske blivit felformulerade? Huvudprincipen, nämligen vad det rör sig om, är klar. Det är den gamla åter och åter igen uppdykande motsatsen mellan den efterbildande och i grunden såsom osanna uppfattade historismen och den framåtsträvande levande konsten. Men vilket konkret svar skall man ge på denna frågeställning? Det tycks mig i sanning vara viktigt, att vi frigör oss, äntligen frigör oss från de bojor, som begreppet 'konst-stil' har lagt på oss, såsom konstnjutningsmedel i betydelsen Part pour 1'art." Vi kan inte återuppväcka den gotiska arkitekturen i sin storhet, men "vi kan och måste", fortsätter författaren, "bemöda oss om att vara sanna och ärliga i material och form utan att krampaktigt söka efter 'stil', vare sig gammal eller modern. Det behöver inte påpekas, att i många fall lösningen och formen är bestämda av de förhandenvarande omständigheterna. Avgörande är självklart graden av förstörelse. J u mer som står kvar, dess självklarare och enklare finner man vägen till återuppbyggnad. Men i de fall då förstörelsen helt har förintat stora delar, där börjar uppgiftens svårighet, men även där må kravet på blygsamhet framställas, utan att konstnärens fantasi och begåvning pålägges otillbörliga band. Alla former i vår tid pekar på enkelhet och materialäkthet, och just enkelheten är vår tids uttryck." I sin bok "Restaurierungspraxis u n d Kunsterbe in der Schweiz", Zurich 1948, summerar L. Birchler sin uppfattning i följande sats: " D e n bästa restaureringen är den som över huvud taget ej märks, att bevara går före att förnya." Exempel på restaureringsåtgärder I det följande kommer restaureringsfrågorna huvudsakligen att belysas med konkreta exempel, valda ur principiella synpunkter, och ur det rika materialet framdrar vi endast ett fåtal. Härvid bör enligt vår mening följande fall särskilt beaktas: 1. Helt spolierade eller " u r b l å s t a " byggnadsverk; 2. Partiellt skadade byggnadsverk. 1. Helt spolierade byggnadsverk {historiska ruiner). M o n u m e n t av denna art återställes ofta i ett tidigare skick, men många gånger avstår m a n helt från åtgärder eller bygger helt nytt.

Parthenon i Athen stod alltsedan 1687 som en söndersprängd ruin med en gapande bräsch genom hela byggnaden ungefär vid långsidornas mittpunkt. Likaledes berövades de två gavlarnas tympanonfält nästan all sin utsmyckning av lord Elgin 1803, så när som på tvenne samhörande fragment nära västgavelns nordspets. Sedan 1920-talet framträder emellertid den norra långsidan, åtminstone i fråga om det arkitektoniskt väsentliga, åter såsom den tedde sig då templet invigdes. En restaurering var i detta fall möjlig utan skymt av tvivel eller gensaga, och de nyhuggna blocken i arkitraven och kolonnerna anger lika uppriktigt sin sena härkomst som nutida tegel i en medeltidsmur. Även ett par av de till England bortförda skulpturerna i det östra tympanonfältet h a r genom exakta kopior återställts. Goethehuset i Frankfurt a. M. förstördes helt under a n d r a världskriget. M e d hjälp av detalj uppmätningar och fotografier samt med stor hantverksskicklighet h a r nu ( r 954) e n rekonstruktion åstadkommits, som ger en nära nog hundraprocentigt korrekt bild av den förstörda byggnaden. Det stora flertalet av vanliga turister torde så småningom kunna tillgodogöra sig husets stämning; för kännare kan detta givetvis aldrig bli fallet — äktheten är för alltid borta. Tyska kulturminnesvårdare har också talat om "huset utan själ". Bland de totalförstörda kyrkorna blev katedralen i Coventry tidigt ryktbar såsom ett offer för flyganfallen mot England 1940. I detta fall h a r m a n beslutat sig för att avstå från all restaurering. En helt ny katedral med modern formgivning (av Basil Spence) uppföres nu på den gamlas plats och i anslutning till det kvarstående tornet. En variant av den totala förstörelsen representeras av de under a n d r a världskriget "urblåsta" byggnaderna, dvs. sådana, där endast fasaderna kvarstår i mer eller mindre fallfärdigt skick. Efter några års väntan h a r dessa ej sällan måst rivas. När en byggnad rekonstruerats, har så stora nytillskott i regel fått göras, att husen närmast blivit jämförbara med en efterbildning av de gamla. Så är fallet med ^wingeranläggningen i Dresden, vilken nu till en del iordningställts. 2. Partiellt skadade byggnader. En skadad historisk byggnad, som fortfarande utnyttjas och även allt framgent skall brukas, måste j u av praktiska skäl vidmakthållas lika väl som en ny, och det har då ofta ansetts vara riktigare och mera pietetsfullt att vid en restaurering anknyta till det historiskt betingade än att nyskapa, om detta icke är oundvikligt. H a r det ursprungliga utseendet av vissa detaljer varit okänt, h a r m a n då nödgats gå efter analogier. Som exempel, oberörda av problemen, som uppstått i och med andra världskriget, kan andragas Herodes Atticos Odeion i Athen och för Sverige ur den stora mängden S:ta M a r i a i Sigtuna. Herodes Atticos Odeion från andra å r h u n d r a d e t e. Kr., vilket vanligen plägar karakteriseras som ett konserthus, har under långa tider framträtt som en särskilt beträffande åskådarplatserna hårt skadad ruin, men m a n h a r likväl i våra dagar, vilket ur många synpunkter kan anses väl motiverat, önskat att ånyo taga den i bruk, och då har av praktiska skäl åskådarplatserna måst iordningställas. Nästan allt är nu i detta avsnitt nytt, men de vid restaureringens början bevarade resterna gav en för snart sagt varje detalj tillförlitlig vägledning.

Före den genomgripande restaureringen av S:ta Maria i Sigtuna som fullbordades 1906 under Agi Lindegrens ledning återstod av det ursprungliga nordliga hörntornet på västfasaden endast underdelen, och m a n kunde genom jämförande studier, främst av Strängnäs domkyrka i dess ursprungliga utvecklingsfas, fastställa, att stympningen såväl arkitektoniskt som historiskt vilseledde ögat. H ä r har arkitekten alltså för att lösa sin uppgift ansett sig böra gå analogivägen. De flesta under de två världskrigen skadade byggnadsverken förstördes endast delvis. Bland d e m intar katedralen i Reims den främsta platsen. Den ödelades av eld 1914 och utsattes därefter nästan oavbrutet under fyra års tid för bombardemang. U n d e r ledning av arkitekten Deneux blev kyrkan i väsentliga delar återställd på 1920-talet. Takkonstruktionen utfördes helt i betong, då en epokgörande nyhet inom restaureringstekniken. Dekorativa stenpartier lagades eller ersattes däremot med ny sten (den gamla var nämligen i stor utsträckning sönderbränd, ibland ä n d a in till 30 cm djup), varvid den nya stenen togs från de gamla stenbrotten nära staden. Inga årtal e. d. markerar de nytillkomna delarna, varför de restaurerade partierna i framtiden endast kommer att kunna identifieras genom anteckningar, ritningar och fotografier. Genom att m a n i Frankrike och England har tillgång till ett stenmaterial, som hastigt får patina, kommer med tiden också de gamla och nya delarna att sammansmälta till en enhet, så att m a n icke längre kan skilja gammalt material från nytt. U r antikvarisk synpunkt var det därför viktigt att i Reims varken figural eller ornamental utsmyckning nygjordes i gammal stil. Även andra under första världskriget svårt skadade katedraler, Soissons, Noyon, Saint-Quintin e t c , restaurerades på liknande sätt. U n d e r andra världskriget upprepades sedan förstörelsen, fast i än större omfattning. Åtskilliga monument har emellertid redan helt eller delvis hunnit återställas. Därvid har m a n både i praktiken och i den teoretiska diskussionen (se ovan) följt olika principer. I många fall har m a n gått in för exakt rekonstruktion, t. ex. i Exeter i England, där södra sidan av koret nästan helt förstördes. I samband med restaureringen har m a n dock av praktiska skäl utfört en del viktiga tillägg och moderniseringar med hänsyn till nutida behov (elektriska installationer, värmeanläggningar, högtalare, ekonomilokaler). Särskilt i Tyskland, och där framför allt i Nurnberg och Köln, är restaureringsproblemen när det gäller enskilda m o n u m e n t särskilt intressanta. Den nationella självhävdelsen i Albrecht Durers och Hans Sachs' Nurnberg har i mycket stor utsträckning framtvingat illusoriska rekonstruktioner. Sebaldus-kyrkan, som var så svårt skadad, att m a n tvivlade på möjligheten att bygga u p p den på nytt, är nu nästan helt återuppförd; likaså Lorenz-kyrkan med dess sällsynt rika, lyckligtvis helt bevarade gotiska inventarium. S a m m a är förhållandet med Heiliggeistspital, Mauthalle, Durerhaus m. fl. Härvid har tyskarna haft stor hjälp av sina tidigare kulturminnesvårdande åtgärder. Sålunda fanns ej blott uppmätningsritningar och talrika fotografier av monumenten, utan även i viss m å n modeller och avgjutningar. I Köln med dess stora antal kyrkor är restaureringsproblemen ännu i stor utsträckning olösta. Förstörelsen var stor, och m a n har ej helt kunnat enas om sättet för res-

taureringen. M å n g a kyrkor bygges icke u p p igen. Beträffande a n d r a är det ej sällan mycket svåra principfrågor, som först måste besvaras. H u r skall m a n exempelvis restaurera en kyrka från iooo-talet, såsom St. Maria im Kapitol, som under medeltiden ombyggdes och utökades nära nog under varje århundrade? O c h h u r förfara med de stora tillskotten från 1800-talets "stilrena" restaureringar, som alldeles särskilt utmärker just Kölnkyrkorna? Är inte tillfället just nu inne att avlägsna åtminstone flertalet av dessa, i mångas ögon skäligen likgiltiga tillsatser? Frågan är för oss i Sverige av särskilt intresse, därför att läget är jämförbart med Uppsala domkyrkas. Något entydigt svar kan man emellertid inte säga att frågan fått. I fråga om restaurering av enstaka byggnadsverk är meningarna i Tyskland delade, vilket bl. a. framgår av ovan citerade "Kirchen in T r i i m m e r n " . M å n g a vill exempelvis, att Stora Sankt Martins nästan helt förstörda torn nu skall erhålla en modern arkitektonisk gestalt. Detta skulle innebära en tillämpning av Rodins bevingade ord " O n ne restaure pas les cathedrales, on les continue", vilket nog verkar enkelt som teori men kan stöta på svårigheter i praktiken. Särskilt intressanta förefaller restaureringsproblemen i fråga om de sydtyska barockkyrkorna med deras innan förstörelsen så överrika dekor. H ä r har m a n nu ofta rekonstruerat stommen, men av ekonomiska skäl och konstnärliga äkthetskrav avstått från de yppiga stuckaturerna, plafondmålningarna och de prunkande barockaltarna e t c , vilket alltsammans just gav interiören dess speciella prägel. N u är dessa kyrkors arkitektur något helt nytt och ibland — om m a n ser saken oberoende av historiska värderingar — ganska fint i sin enkelhet, t. ex. Augustiner-kyrkan i Wiirzburg. I vissa fall har också romanska och gotiska kyrkor skalats fram under det till stor del förstörda barock- eller rokokohöljet, vilket skapat egendomliga nya effekter som t. ex. i St. Moritz-kyrkan i Augsburg, vilken byggdes i romansk stil på i ioo-talet, gavs gotisk karaktär på 1400-talet och omgjordes i barock på 1700-talet. D e t sammanfattande intrycket av de restaureringsarbeten, som ägt r u m och alltj ä m t pågår efter andra världskriget, blir ungefär detsamma som efter det första: att arkitekter och arkeologer fått handla efter lägenheten. I många fall har man blivit tvungen att helt avstå från åtgärder. I andra och kanske de flesta bedrives dock betydande restaureringar, antingen med rekonstruktion av byggnadens utseende sådan den stod vid förstörelsen eller med avlägsnande av senare tiders tilllägg. I sistnämnda fall har dock stilrenhetsivern varit tämligen pietetsfull, och oftast, särskilt efter a n d r a världskriget, har antikvariska synpunkter noga beaktats. Det visar sig ej sällan, att man härvid visserligen ansett sig böra skapa en illusoriskt riktig, yttre arkitekturbild av det förstörda, men att man gett sig fria händer i fråga om att låta det inre få en modern prägel och funktion. Stundom låter m a n dock helt nya former k o m m a till uttryck både i exteriör och interiör. M a n har överhuvudtaget sökt å t e r u p p r ä t t a förstörda eller skadade byggnadsverk i den form, som i den givna situationen synts bäst motsvara vetenskapliga, arkitektoniska och praktiska synpunkter, detta utan onödigt fasthållande vid någon viss restaureringsteori.

KAPITEL 7

FYRA R E S T A U R E R I N G S A L T E R N A T I V

Vid en antikvarisk restaurering av Uppsala domkyrkas yttre uppställer sig först spörsmålet: V a d vet m a n om domkyrkans utseende när den stod färdig, alltså vid invigningen 1435 eller, i den m å n den då ej var helt fullbordad, enligt de ritningar som vid denna tidpunkt borde ha förelegat? Kyrkans takfall, strävbågarnas form, tornkropparnas utseende och höjd samt 1400-talsspirornas eventuella utformning är därvid av särskilt stor betydelse. Undersökningar har visat, att det nuvarande takfallet, sådant Zettervall utformade det, ej stämmer med takfallet på det peringskiöldska sticket (se s. 86). De på sticket synliga strävbågarna kan vara en restaurerad form av tidigare tillkomna sådana. Även om vissa forskare tänkt sig andra strävbågar under 1400-talet av mer "baltisk" typ, så finns det dock inget bevis för att sådana funnits. Tornkropparnas 1400-talsutseende känner man ganska väl, frånsett krönen och höjdmåttet. Uppgiften från Erik X I V : s tid, att han uttalat som sin vilja, att de m u r a d e tornen vid tillfälle skulle sänkas, går ej att komma ifrån (jfr s. 16). Att en sänkning och eventuell ommurning av ett antal tegelskift verkligen ägt rum synes framgå av att på Dahlberghs och Peringskiölds avbildningar tegelpartiet över urtavlorna saknar den på medeltida, blinderade tegeltorn vanliga dekorativa avslutningen. En blindering i form av horisontalband eller bågar förekommer i regel omedelbart under tornspirans takfot, avslutande murdekorationen och därjämte för ögat markerande tornspirans anfang. Så är fallet i Trefaldighetskyrkan i Uppsala, i domkyrkorna i Strängnäs och Åbo, i Skepptuna kyrka, Arboga landskyrka m. fl. Som av Söderlinds undersökningar av arkivmaterialet framgått (bilaga I V ) , kan m a n icke påvisa att tornspiror kommit till utförande före J o h a n I I I : s tid. Även efter studier av olika byggnadsåtgärder från dennes regeringsperiod, svävar m a n i okunnighet om de på hans tid uppförda spirornas form, bortsett från att räkenskaperna visar, att de varit höga och spetsiga. Vid slutsatser rörande spirornas utseende måste därför de ofta till jämförelse åberopade, närbelägna och samtida kyrkorna tillmätas väsentlig betydelse. O m det sålunda kunde påvisas bevarade senmedeltida tornspiror i Mälardalen på kyrkor av med Uppsala domkyrka någorlunda jämförlig storleksordning, skulle detta utgöra en för restaureringen värdefull analogi. Det äldre bildmaterialet från Stockholms kyrkor säger härvid en del. Visserligen finns ej något sådant bevarat från 1400-talet, men från 1500-talet finns relativt vederhäftiga avbildningar av flera kyrkor. Det välkända träsnittet från 1524, återgivet av

Padt-Brugge 1676, visar sålunda Storkyrkan, Riddarholmskyrkan och Maria M a g d a lena; Vädersolstavlan från omkring 1535 återger Storkyrkan och Riddarholmskyrkan; Hogenbergs stick från ca 1575 slutligen Storkyrkan och Riddarholmskyrkan. O m m a n bortser från Riddarholmskyrkans utseende på Vädersolstavlan, då tornspiran måste ha varit riven eller nedbrunnen, och på Hogenbergs stick, då spiran var nyuppförd och helt låg, uppvisar samtliga o v a n n ä m n d a kyrkor spiror av en typ, som m a n på goda grunder måste anse vara karakteristisk för 1400-talet i det medeltida Sverige: en pyramid med hög spets utgående från kvadratisk grundplan. Genom avfasning och indragning av pyramidens fyra kanter kan spiran förändras till en åttasidig pyramid. Härigenom kommer dess sidor att verka insvängda. Det är möjligt, att även spetsiga huvar, där samtliga sidor verkligen varit insvängda, förekommit i Sverige redan under 1400-talet. Ett stundom åberopat exempel, Romfartuna kyrka, har dock visat sig härröra från 1600-talets senare hälft. 1 Av de 145 kyrkor, som J o h a n H a d o r p h 1676—85 återger i Af ritningar af kyrkor och kyrkovapen i Uppland2, har 40 stycken ett torn i väster, 23 av dessa har spiror med hög spets, varav 16 har åttasidig form och 7 fyrasidig; resten har torn med sadeltak eller spiror av andra former. En mera summarisk genomgång (utförd av fil. kand. Hans Edestrand) av vissa uppgifter om de högspetsiga spirornas ålder har bekräftat vad m a n tidigare vetat, nämligen att byggnadsnotiser om svenska sockenkyrkor är sällsynta på 1400- och 1500-talen, m e d a n de blir jämförelsevis vanliga fr. o. m. 1600-talet. Följande exempel är värda att notera: Bergsjö kyrka i Hälsingland, 1481; Österhaninge i Södermanland, 1587; Turinge i Södermanland, 1630—40-talen; Irsta i Västmanland, 1667. Förkärleken för spiror med hög spets var stor i Sverige. N ä r Riddarholmskyrkan vid reparationen 1568—76 erhållit en låg huv, framhöll J o h a n I I I för borgmästaren och rådet, att h a n ovillkorligen önskade "een skiön högh spidz". Det blev Willem Boy som fick utföra denna höga tornspira, vilken fanns kvar till b r a n d e n 1835. Det kan däremot förtjäna påpekas, att tornavslutningen med trappgavlar är ett klart danskt stildrag. Av denna typ känner m a n också endast ett exempel från medeltidens och vasatidens Sverige, nämligen Vadstena stadskyrka. Som ovan påpekats, fanns däremot i U p p l a n d en del tornavslutningar med sadeltak. D e bör sannolikt betraktas som mer eller mindre provisoriska lösningar, avsedda att vid lämpligt tillfälle ersättas av högre spiror. Tillvaron av ovannämnda stockholmsbilder från 1500-talet och av Hadorphs avbildningar av de uppländska landskyrkorna utgör ett värdefullt men enligt vår mening likväl alltför svagt underlag för en helt tillförlitlig rekonstruktion av Uppsala domkyrkas spiror. Detsamma anser vi även gälla beträffande det kända faktum, att en domkyrkas utseende understundom visar sig h a återspeglats i stiftets landskyrkor. N ä r det påpekats, att Uppsala domkyrkas avsedda eller möjligen delvis förverkligade 1400-talsspiror kan tänkas ha efterbildats i Vaksala, synes bl. a. skillnaden i storleks1 Borelius A.: Romfartuna kyrkas torn. Norrköpings museum. Berättelse över verksamheten 1954. Norrköping 1955. 2 Utgivna av Erik Wennberg, Stockholm 1917.

ordning mellan dessa kyrkor likväl försvåra avgörande slutsatser rörande domkyrkospirornas utseende. (Vaksala kyrka, se undre bilden s. 87.) Ett försök att rekonstruera Uppsala domkyrkas västfasad och torn sådana de enligt Boéthius-Romdahl tedde sig på 1400-talet har emellertid gjorts i deras arbete om kyrkan, utgivet 1935. Rekonstruktionen bygger på tornens utseende före 1885 men tillägger ytterligare ett murparti, smyckat med blinderingar i stil med de två nedre. Författarna föreslår vidare triangulära avslutningsgavlar upptill för varje sida samt åttasidiga spiror som på Liibecks Marienkirche. För intet av dessa tre element i rekonstruktionen finns emellertid något säkert belägg. Författarna har också själva karakteriserat dem som antaganden. Fil. lic. Nils P. T i d m a r k har vid flera tillfällen under åren 1952—53 i dags- och fackpressen publicerat ett rekonstruktionsförslag av västpartiet med spiror av Vaksalatyp. H a n har därvid utgått ifrån att en exakt antikvarisk restaurering av västtornen skulle kunna genomföras, dels på basis av de grundströmska uppmätningsritningarna och dels genom proportionering efter det peringskiöldska sticket. De exakta måtten på de rekonstruerade, medeltida spirorna skulle därvid erhållas från sticket. Höjden på tornen med spirorna skulle vara 103 meter, vilket motsvarar höjden i en liksidig triangel med basen lika med långhusets längd, 118,7' meter — en proportioneringsprincip enligt den s. k. triangulum-metoden. (Jfr fig. s. 87.) O m m a n bortser från att något belägg icke kan presteras för att medeltida spiror överhuvudtaget funnits, måste m a n sålunda utgå ifrån det obevisbara antagandet, att de Besche låtit sina spiror, som återges på sticket, få de exakta medeltida höjdmåtten; detta trots att h a n helt frångått deras form och att barockens konstnärer ogärna tog lärdom av medeltiden. R e d a n vid en första granskning av det peringskiöldska sticket, uppreser sig också vissa betänkligheter mot Tidmarks slutsatser. Peringskiöld skulle vid måttavsättningen på långhuset ha tagit hänsyn till den perspektiviska förskjutningen (se fig. överst s. 87) men icke gjort det, när det gäller tornhöjden. Även a n d r a höjdmått, t. ex. till blinderingarna, verkar oförklarliga. För att kunna bedöma huruvida det peringskiöldska sticket kan anses ge exakta besked om kyrkans yttre måttförhållanden, h a r vi låtit utföra en fotogrammetrisk undersökning av detsamma. Denna har utförts på Tekniska högskolans i Stockholm fotogrammetriska institution av docent Per Olof Fagerholm, vars yttrande återges i bil. V I . Därvid har fastslagits, att bilden icke är konstruerad som centralperspektiv, vilket gör det omöjligt att ur densamma få tillförlitliga måttuppgifter. Vidare har höjdskalan och längdskalan befunnits vara olika, troligen beroende på att åtminstone i markplanet direkt uppmätning förekommit, men i höjdled endast syftning, vilket medfört osäkrare värden i denna led vid stickets utförande. Den på sticket angivna skalan som använts vid längdmätningen, är 1:413, m e d a n höjdskalan är 1: 361. M å t t e t från överkant sockel till överkant översta blindering (horisontellt band) är enligt mätningar på kyrkan ca 42 meter. En jämförande mätning på det pering1

Beroende på hur man väljer att mäta kyrkans längd kan vissa olikheter i måttuppgifterna framkomma. Den fotogrammetriska utredningen har givit längdmåttet 118 m (jfr bilaga VI, s. 164).

skiöldska sticket ger med hjälp av dess skala ( i : 413) 79 alnar eller 46,5 meter. Likaledes framgår av sticket, att tornkroppens totalhöjd är 86 alnar eller 51,5 meter. O m d e n n a tornhöjd vore riktig, skulle under Peringskiölds tid tornet haft en nära 10 meter hög muryta över det horisontella blinderingsbandet, vars höjd från sockeln är 42 meter. Den tornhöjd, som framkommer vid mätningar med skalan på Peringskiölds stick, är för stor. Likaså visar sig, om man kontrollerar vissa mått, t. ex. tornbredden på sticket vara för stor, liksom höjden från mark till södra tvärskeppets fönsternisch. Överhuvudtaget finner man vid mått, där inga justeringar med hänsyn till perspektivet behöver göras och där mätpunkterna lätt är fixerbara, en tendens att stickets skala ger större mått än de på platsen u p p m ä t t a . Det verkar föga troligt att Peringskiöld, som i övrigt med stor omsorg beskrivit byggnadens alla detaljer, vid tecknandet av övre tornpartiet skulle ha brustit i noggrannhet eller av perspektiviska eller illustrativa skäl gjort sig skyldig till en sådan grov felteckning. Ä n n u mindre troligt förefaller det, att även Dahlbergh i sina teckningar skulle ha begått samma proportioneringsfel, också i de teckningar som visar kyrkan från helt a n d r a håll än Peringskiölds stick. Tidmarks försök att forma ett baltiskt-gotiskt västparti enligt det peringskiöldska sticket visas här bredvid. Jämför sticket s. 86 och Dahlberghs teckningar s. 83—84. Som synes måste fasaden omformas, om m a n vill u p p n å en tornkroppshöjd av 51,5 meter, halva triangulummåttet, där enligt T i d m a r k tornkroppsavslutningen var belägen. Sticket ger sålunda inget belägg för att triangulumprincipen skulle ha tilllämpats. Lika litet talar något för den av a n d r a diskuterade hypotesen att tornhöjden skulle ha varit densamma som kyrkans längd (quadratum-principen). Även om starka skäl, enligt den fotogrammetriska utredningen, synes föreligga för att hellre anta höjden 92 meter än 103 meter på tornen, anser vi att så olika tolkningsmöjligheter föreligger, att några avgörande slutsatser beträffande kyrkans yttre måttförhållanden ej kan dras ur Peringskiölds stick. T i d m a r k anser, att kyrkan är byggd efter en 17 m modul, varigenom m a n skulle k u n n a d r a slutsatser om vissa måttförhållanden av värde för en restaurering. Hans bestämning av modulen anser vi dock icke vara tillräckligt fast g r u n d a d och konsekvent för att verka övertygande. M e d hänvisning till vad ovan anförts synes det uppenbart, att varje rekonstruktion av domkyrkans arkitektoniska utformning före 1600-talet i rätt hög grad måste bli beroende av analogislut. Inte heller torde det k u n n a undvikas, att rent subjektiva faktorer skulle komma att göra sig gällande särskilt vid utformningen av detaljerna. För en mera strikt antikvarisk restaurering finns dock följande utgångspunkter: I. Utseendetomkr. 1620—1702; I I . Utseendet 1745—1885; I I I . Utseendet 1893—1937. I. Utseendet omkr. 1620—1J02. U t o m grundplanen är endast perspektiviska avbildningar kända. Enligt vissa rykten från 1800-talets mitt skulle ritningar finnas bevarade i Vatikanarkivet, men de undersökningar vi låtit göra genom förmedling av svenske ministern i Rom h a r endast bekräftat vad m a n länge ansett sig kunna

Västfasaden enligt uppmätnings ritning av Claes Grundström.

Rekonstruktionsförslag av Nils P. Tidmark. Jfr Peringskiölds stick, s. 86.

konstatera, nämligen att ryktet varit ogrundat (bilaga V ) . Däremot äger m a n det nyssnämnda viktiga, efter omsorgsfulla studier på platsen utförda kopparsticket av Truls Arvidsson 1699, återgående på Peringskiölds teckning. Även J e a n Marots kopparstick i Suecia antiqua 1670 har sitt värde, låt vara att det utförts i Paris (efter Dahlberghs förlaga) och att gravören veterligen aldrig studerat kyrkan i Sverige, vilket åstadkommit vissa missförstånd. Ett antal bevarade originalteckningar av Dahlbergh är emellertid delvis ganska upplysande. (Se fig. s. 82—85.) Ett återställande av domkyrkan till dess utseende under 1600-talet kan sålunda diskuteras ur strikt antikvarisk synpunkt. En restaurering efter dessa linjer skulle återställa en tidigare arkitektonisk miljö och innebära en samordning av kyrkan med dess närmaste omgivning. Vissa förutsättningar finns för att lägga 1600-talets exteriör till grund för en antikvarisk restaurering. Ett väsentligt hinder är dock bristen p å uppmätningsritningar, särskilt beträffande spirorna. En sådan rekonstruktion måste delvis bygga på antaganden och mer eller mindre osäkra mått, som gör lösningen tämligen illusorisk från strikt antikvarisk utgångspunkt. I I . Utseendet 1745—I88J. Erforderliga ritningar och fotografier finns, men detta alternativ — det tessin-hårlemanska — med dess låga tornhöjd är ur miljösynpunkt knappast längre tänkbart. Framförallt skulle kyrkan med en återuppbyggnad av dylika huvar — p å grund av de senaste decenniernas bebyggelse — förlora sin

dominerande ställning i stadsbilden. Med kraftigare dimensionerade huvar i tyngre material skulle m a n eventuellt kunna återvinna något av mäktigheten — en tanke som tas u p p i det följande. I I I . Utseendet i8g3—igjy. En särskild fond, "Ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs och fru Clara Sundbergs domkyrkofond", skänktes av hovintendenten K n u t R a d h e — för " a t t så småningom möjliggöra en ändring och förbättring, komplettering och fulländning af hvad som af ekonomiskt tvång vid n ä m n d a restaurering [Zetterwalls] dels torde hafva vidtagits såsom nödfallsåtgärder, dels helt och hållet eller partiellt måst åsidosättas". Genom förra restaureringskommitténs skyddsåtgärder och senare vidtagna förändringar har dylika åtgärder i hög grad försvårats. Erforderliga ritningar och fotografier finns dock. Byggnadsåtgärderna skulle emellertid bli så omfattande och den teknisk-arkitektoniska utformningen så komplicerad, att det icke är försvarbart att en sådan restaurering genomföres. Blott de tessin-hårlemanska och zettervallska kyrkorna är möjliga att återställa i en ur vetenskaplig synpunkt strikt antikvarisk form, enär erforderliga ritningar finns, som klart belyser dessa kyrkors utseende. Av ovan anförda skäl kan vi emellertid icke förorda en restaurering efter dessa linjer.

Förslag till restaurering med spiror av Vaksalatyp. Ritningar i skala 1:1000. Plan sid. 53. Modellfoton sid. 66—67.

Om man släpper de strängt antikvariska kraven, kan man överväga en restaurering, som utgår från avbildningar och analogier med samtidiga kyrkor. Därvid bör tornkropparna återställas enligt fotografier och Grundströms uppmätningsritningar från tiden före 1885 (s. 88—89). För ett återställande av långhus, kor och tvärskepp måste Peringskiölds och Dahlberghs avbildningar läggas till grund. Restaureringen av tornkroppar, långhus och tvärskepp innebär då följande: När det gäller tornkropparna får man räkna med att blott en ringa del av resterande medeltida fasadmurar och blinderingar kan bibehållas. Med hänsyn till att södra tornet avbilats för att eliminera dess lutning, har de medeltida blinderingarna mot söder och stora delar av fasadytan spolierats, och även dekoren på väst- och östfasaderna har kommit att sitta osymmetriskt i förhållande till dessa fasaders mittaxel. Ytterskalet på den södra tornkroppen måste helt muras upp av nytt material, sedan det nu befintliga ytskiktet bilats bort. Endast det inre kan lämnas kvar men icke heller detta utan väsentliga ingrepp. Enär tornkropparna måste sänkas, blir det nödvändigt med nya förankringar för spirorna med åtföljande ingrepp i den medeltida muren. Samtliga kontreforters yttre och det väsentliga av deras inre måste ommuras och rosettfönstret över portalen sänkas. Stora delar av strävsystemet och detaljerna på långhuset måste även ersättas. 4

För spirorna och takryttaren måste m a n helt lita till analogislut. O m m a n vill välja en äldre spirtyp, ligger det närmast till hands att anknyta till Vaksalatypen. En sådan lösning medför, att tornkropparna måste sänkas med ca 10 meter och a t t de nuvarande spirorna nedtages. Även takryttaren måste ersättas. Lösningen enligt detta program visas i ritningar på s. 48—49 och i modellfoton på s. 66—67. Frånsett spiror och takryttare skulle kyrkan i stort sett komma att se ut som på Peringskiölds stick. Rosetfönstret i västpartiet kommer att sänkas och m u r e n smyckas med blinderingar. Tornkropparna får kraftiga kontreforter och ett murliv, dekorerat med blinderingar och med jämförelsevis små ljudöppningar. Tornkropp a r n a avslutas med ett odekorerat murparti, i vilket kvadratiska urtavlor insattes. Spirorna ges en spetsig pyramidform och utgår från en kvadratisk bas, men avfasas uppåt, så att en åttasidig pyramid bildas. Spiran, som i Vaksala är beklädd med spån, utföres här med kopparbeklädnad. Takryttaren, även den beklädd med koppar, utformas med åttkantig bas från korsmitten och med en åttasidig, spetsig spira. På långhuset och koret uppdrages strävsystemet genom taket på sidoskeppen och förses med jämförelsevis höga, fria strävbågar, krönta m e d spetsiga småtorn. Tvärskeppens gavlar förses med blinderingar, och deras strävpelare krönes med spetsiga spiror.

Förslag till restaurering med spiror av barocktyp {de Besche). Ritningar i skala i: 1000. Plan sid. 53. Modellfoton sid. 68—6g.

Västfasaden.

E n säkrare grund än rena analogirestaureringen av spirorna finns i Peringskiölds stick och Dahlberghs teckningar, som återger de Besche's barockspiror. T o r n kropparna och långhuset utföres i enlighet med föregående beskrivning. Spirorna uppbygges på den kvadratiska tornkroppsbasen. Den bärande konstruktionen, som ursprungligen antagligen var av trä, göres som järnstomme och beklädes med koppar. Likaså utföres balustrader, hörnobelisker och övrig utsmyckning i koppar. Lösningen enligt detta program visas i ritningar ovan och på motstående sida samt i modellfoton på s. 68—69. Tidigare har delvis berörts de svårigheter som uppstår vid en restaurering enligt dessa alternativ. M a n känner i stort sett domkyrkans senmedeltida utseende, m e n äger icke tillräcklig kunskap om dess individuella drag för att kunna genomföra en säker rekonstruktion av det senmedeltida stadiet. Särskilt gäller detta de sannolikt i baltisk stil formade, men troligen först under 1500-talets senare del tillkomna tornspirorna. Tornkropparnas medeltida utseende kan däremot rekonstrueras m e d u n d a n t a g av det i samband med tillkomsten av 1500-talsspirorna rivna översta partiet. E n återgång till domkyrkans 1600-talsstadium skulle kunna genomföras på antikvariskt säkrare grunder än en rekonstruktion av byggnadens senmedeltida skick.

M a n äger god kännedom dels om de-Besche-spirornas utseende, dels om tornfasadernas dekor under denna period, då det översta medeltidspartiet redan var rivet. Då det gäller restaureringen av Uppsala domkyrka, ett av vårt lands allra främsta byggnadsverk, måste emellertid samtliga åtgärder grundas på en mycket övertygande motivering. Det synes ej helt uteslutet, att man genom forskning eller lyckliga tillfälligheter en gång kan få mera kunskap om hur Uppsala domkyrka tedde sig under medeltiden. Det är under sådana omständigheter motiverat att icke ytterligare förstöra det medeltida murverket, vilket en restaurering enligt ovan beskrivna alternativ skulle medföra, utan söka andra vägar att iståndsätta kyrkan. Eftersom den största svårigheten ligger i att ge spirorna en tillfredsställande utformning, h a r vi funnit det nödvändigt att även pröva ett alternativ med huvar av tegel på de rekonstruerade tornkropparna, bl. a. emedan m a n icke med säkerhet vet, huruvida spiror verkligen funnits redan under kyrkans medeltida skede. O m de nuvarande spirorna rives, vore det en utväg att inte bygga u p p nya utan pröva med huvar, varvid inga nya ingrepp i medeltida m u r a r vore nödvändiga. Kyrkan skulle därvid få en a n n a n helhetskaraktär än tidigare och skillnaden mellan ny och äldre form betonas. Långhuset och tornkropparna med västfasaden utföres därvid efter Peringskiölds stick och Grundströms uppmätningsritningar. Dock muras partiet mellan tornkropparna u p p till huvarnas bas för att nå en starkare frontalverkan. I samma syfte göres en viss justering av kontreforternas avslutning. De nuvarande spirorna monteras ned, men deras åttkantiga baser bibehålles och påmuras ca 6 m. H u v a r n a ges en plan avtäckning i koppar. Takryttaren avlägsnas. Kyrkan som helhet får härigenom i huvudsak samma karaktär som under 1700och 1800-talen, fast med mäktigare murverkan genom att h u v a r n a uppföres i tegel. Vid denna lösning behöver m a n ej gå analogivägen för spirorna som i Vaksalaalternativet eller lita till antaganden och osäkra m å t t som vid valet av barockspiror. Lösningen enligt detta program visas i ritningar på motstående sida och modellfoton på s. 70—71. Emellertid skulle även i denna utformning domkyrkans dominerande karaktär i stadsbilden och över Uppsala-slätten gå förlorad på s a m m a sätt som om de hårlemanska h u v a r n a återställdes. Vi har därför funnit det lämpligt att även pröva en lösning, vari m a n begränsar erforderliga byggnadsåtgärder till att ge kyrkan den samlade arkitektoniska gestaltning, som den i dag saknar. Genom denna begränsning bevarar m a n under fasadytan i möjligaste mån vad som ä n n u finns kvar av medeltida och även senare tiders material och konstruktion. Vid en restaurering efter dessa riktlinjer har vi utgått från att de nuvarande spirorna bibehålles, detta för att inskränka åtgärderna till ett minimum. Dessutom har de vunnit hävd i dagens Uppsala, ö v e r g å n g e n mellan tornkropparna och spirorna behöver emellertid justeras. Därvid har vi sökt återge västfasaden dess frontverkan samt ge långhusets och korpartiets olika strävsystem en enhetlig karaktär.

Förslag till restaurering med tornhuvar av tegel. Ritningar i skala i: iooo. Modellfoton sid. 70—7/.

Sydfasaden.

Plan.

Sydfasaden.

Plan.

Förslag"till restaurering med bibehållande av nuvarande spiror och huvudparten av nuvarande murytor. Ritningar i skala i: IOOO. Modellfoton sid. J2—73.

Västfasaden.

Med beaktande av ovanstående synpunkter har förslaget utformats på följande sätt: På västfasaden justeras kontreforterna, varvid antalet kontrefortavsatser reduceras och ges horisontella avtäckningar i koppar, ljudöppningarna minskas genom inmurning, och tornkropparna påmuras, så att deras planform blir kvadratisk u p p till spirornas bas. På spirorna omlägges koppartäckningen, varvid deras fempassfönster och takkupor avlägsnas. Huvudentrén mot väster mellan de kraftigt framspringande kontreforterna betonas av ett dekorativt, genombrutet galleri, fritt från fasaden. Kolonnettgalleriet över rosettfönstret igenmuras. M u r e n mellan tornen mot väster liksom en motsvarande m u r mot öster uppdrages ovan mittskeppsnocken. Genom alla dessa åtgärder nås en mäktigare fasadverkan än nu. Långhusets strävpelare påmuras och ges i likhet med tornens kontreforter en horisontell avslutning, som dragés fram mot mittskeppet ovan sidokapellens tvärmurar och ansluter sig till befintliga strävbågar, vilka till väsentliga delar bibehålles. Sydsidans av Kreuger konstruerade strävbågar ges rak överkant i lutning. Lösning enligt detta program visas i ritningar på detta uppslag och i modellfoton på s. 72—73.

Även om m a n med denna lösning och desssa begränsade åtgärder skulle kunna skapa en mera enhetlig arkitektonisk gestalt och bevara kyrkans dominerande ställning i stadsbilden, har vi funnit, att m a n genom dylika åtgärder för långa tider kommer att dölja de äldre partier, som genom å r h u n d r a d e n givit karaktär åt västfasaden och som bevisligen finns kvar under det yttre höljet. Av detta skäl anser vi oss icke heller kunna förorda en dylik väg.

* Vi har ovan prövat fyra sätt att iståndsätta kyrkan med utgångspunkt från olika skeden i dess historia men icke stannat för något av dem som en alltigenom lämplig grundval för en restaurering. Kyrkan bör betraktas som ett m o n u m e n t i ständig utveckling, där varje generation lämnat sitt bidrag. Denna kontinuitet bör upprätthållas, och m a n kan därför endast försvara åtgärder, som syftar till att bevara, såsom det heter i direktiven, "vad som av historiska skäl bör och av tekniska skäl kan behållas", samt att skapa nytt på punkter, "som måste nygestaltas". Att återgå till ett visst skede i kyrkans historia synes icke förenligt med ett sådant betraktelsesätt. Det har därför varit angeläget för oss att söka finna en lösning, varigenom man kunde frilägga så mycket som möjligt av äldre partier, vilka sedan kompletteras i nytt material endast i den begränsade utsträckning som kan anses nödvändigt för att nå en godtagbar arkitektonisk utformning. Därvid h a r vi, som n ä r m a r e utvecklas i följande kapitel, utgått från att de nuvarande spirorna skall bibehållas.

KAPITEL 8

RESTAURERINGSSAKKUNNIGAS FÖRSLAG

De alternativ, för vilka vi ovan redogjort, representerar olika stadier på vägen mot en lösning av de problem som förelagts oss och de olika möjligheter, vi ansett oss böra pröva. Vissa av alternativen har tidigare i skilda s a m m a n h a n g debatterats som tänkbara underlag för en framtida restaurering. De har dock vid n ä r m a r e prövning visat sig icke kunna bilda en alltigenom acceptabel grund för en slutlig lösning av uppgiften. Det förslag vi i fortsättningen framlägger och enhälligt förordar bygger på principen att knyta samman det strikt antikvariska betraktelsesättet med en godtagbar arkitektonisk utformning och rimliga byggnadsåtgärder. Utgångspunkten är därvid, att de nuvarande spirorna bibehålies. Dessa har vunnit hävd och betonar även i dagens Uppsala och i landskapet kyrkans dominerande karaktär. Västfasadens blinderingar, som är väl kända från bl. a. fotografier och Grundströms uppmätningsritningar, är möjliga att i varje fall fragmentariskt skala fram, utan att m a n därefter behöver komplettera dem med alltför stora tillsatser i nytt material, om m a n som i vårt förslag godtar t. ex. den asymmetri i den dekorativa utsmyckningen på södra tornet, vilken uppkom genom Zettervalls åtgärder. M a n har härigenom möjligheter att anknyta till det baltiska byggnadssättet, som så starkt präglat kyrkan under många århundraden. För att finna en tillfredsställande lösning, som tillgodoser dessa enligt vår mening väsentliga krav, måste m a n göra vissa kompletteringar och justeringar, samtidigt som m a n söker undvika att med nytillsatser imitera gamla former. Framförallt är det viktigt, att särskild omsorg ägnas åt övergången mellan tornkroppar och spiror och att samspelet dem emellan ges en arkitektoniskt godtagbar utformning. V å r t förslag har med utgångspunkt från dessa principiella synpunkter i sina huvuddrag utarbetats på följande sätt (ritningar s. 58—59, modellfoton och perspektiv s. 74—80). Västpartiet För att frilägga blinderingarna på västfasaden och för att nå en starkare frontverkan, varvid även den nu något undanskymda portalen framhäves, borttages alla kontreforter på fasaden med undantag av hörnkontreforten mot söder, d å endast denna, som både tidigare och senare gjorda undersökningar av grunden visar, är konstruktivt motiverad. Den sänkes dock ned till ca 10 m över mark. De nuvarande ljudöppningarna behålles, men deras masverk av betong tages bort och ersattes med en in-

Restaureringssakkunnigasförslag. Ritningar i skala i: Modellfoton sid. 74—75, perspektiv sid. 76—80.

Sydfasaden.

Plan.

iooo.

Östfasaden.

Västjasaden.

murning av tegel, varvid själva öppningarna minskas och en enhetligare tegelkaraktär på hela västfasaden vinnes. Den kvadratiska tornkroppen påmuras u p p till nuvarande spirfot, som markeras med nischliknande urtagningar. Genom dessa åtgärder kommer spirornas åttkantiga baser att ingå som ett element i tornkropparna och spirorna att fastare knytas till det b ä r a n d e murverket. Sedan det n u v a r a n d e galleriet och vimpergen mellan tornen avlägsnats, muras partiet mellan tornkropparna u p p till en gavel. Detta murparti, som kan artikuleras på lämpligt sätt, förses intill tornkropparna med nischer, som har triangulär planform och vilkas underkant ligger i höjd med ljudöppningarnas underkant; härigenom markeras skillnaden mellan de medeltida tornen och det nya murpartiet. Rosettfönstret behålles i sitt nuvarande läge. Sålunda uppnås, förutom en kraftig frontverkan, att blinderingsfynden framträder i en m u r av klar tegelkaraktär. Dessa fynd bevaras i största möjliga utsträckning i

Två alternativ till väslfasadens utformning, som de sakkunniga prövat men icke ansett sig böra förorda.

sitt nuvarande skick och kompletteras, i den m å n de är alltför fragmentariska, enligt Grundströms uppmätningsritningar. Nytillsatserna markeras dock så, att de kan särskiljas från den medeltida dekoren. Genom dessa åtgärder kommer portalen med omgivande fönsternischer och rosettfönstret att betona kyrkans inre uppbyggnad och framstå som huvudutsmyckningen på västfasaden. Blinderingar och ljudöppningar kommer tillsammans med det u p p m u r a d e partiet mellan tornen att ge fasaden en dominerande och enhetlig karaktär. 1 Morra tornets nordfasad restaureras på samma sätt som västfasaden. H ä r kvarstår endast trapptornet vid nuvarande västra kontrefort. é Båda tornens östparti restaureras på liknande sätt som västpartiet. Det mellan tornen uppförda nya murpartiet markeras på lämpligt sätt i förhållande till tornkropparna och föres ej u p p i en gavelspets utan avtäckes med ett valmat koppartak. M u r ytan kan givetvis artikuleras på samma sätt som motsvarande parti på västfasaden. 1 Vid bearbetningen av västpartiet har de sakkunniga även prövat ett alternativ med en tredje spira över muren mellan tornkropparna och ett alternativ, där midskeppsgaveln dragés fram till västfasaden (se ritningar ovan). Dessa lösningar utgör viktiga led i utvecklingen mot vårt slutliga förslag.

Södra tornets sydfasad, som saknar alla blinderingsrester, ges ingen a n n a n utsmyckning än nischerna i murkrönet. På spirorna omlägges koppartäckningen, varvid nuvarande fempassfönster och utspringande kupor avlägsnas. Långhuset Sydfasadens strävpelare påmuras och ges i likhet med tornens kontreforter en horisontell avslutning, vilken dragés fram mot mittskeppet ovan sidokapellens tvärm u r a r och ansluter sig med en avsats ovan längsgående m u r mellan sidokapell och sidoskepp till befintliga strävbågar. Dessa föres med rak överkant i lutning u p p mot mittskeppsmuren. Den nuvarande konstruktionen kan sålunda till väsentliga delar behållas. Strävbågarna föres ned till strävpelarna och slutar ej som nu i taket på sidoskeppen. Takets alltför dominerande verkan minskas sålunda, och i stället erhåller m a n en starkare murverkan, vilket betonas av att mittskeppsmuren höjes 0,5 m. Fyra strävpelare mellan de fem östliga korkapellen påmuras u p p till ca 19 m höjd och framdrages mot högkoret ovan de kapellskiljande tvärmurarna samt avslutas horisontellt. Från de därvid uppkomna m u r a r n a föres fyra strävbågar u p p mot högkorets övre partier. Endast här behöver befintliga strävbågar ersättas med nya. Det är nämligen ur silhuettsynpunkt av värde att sammanbinda det lägre korpartiet med högkoret. Nordfasadens strävsystem ges i huvudsak samma utformning som sydfasadens. Sålunda påmuras strävpelarna, likaså utformas murpelarna mellan de bägge bågsegmenten på strävorna analogt med strävpelarna. I övrigt behålles bågarna oförändrade. Trots att strävbågarna är formade på a n n a t sätt här än på sydsidan, når man genom dessa åtgärder en tämligen enhetlig karaktär på hela långhuset. Tvärskeppet Såväl mot söder som mot norr utmuras de f. n. indragna gavelpartierna till i liv med undervarande mur, varvid en liknande murverkan som i fråga om västpartiet uppnås. Strävpelarnas krön justeras och förses med fialer i koppar. Takryttaren behålles i stort sett oförändrad. Detta förslag, vilket vi enhälligt förordar såsom grundval för en blivande restaurering, bevarar så mycket som möjligt av äldre partier, samtidigt som rekonstruktionerna i nytt material är begränsade. Restaureringsarbetets bedrivande En restaurering efter den plan vi ovan skisserat bör enligt vår mening omedelbart vidtagas. När på vårt förslag år 1952 (jfr s. 10—11) erforderliga skyddsarbeten inskränktes till ett minimum, var motivet att en samlad plan saknades för den yttre restaureringen. N ä r nu en sådan föreligger, bör de åtgärder, som 1952 ställdes på framtiden, inordnas i denna samlade plan, varigenom onödiga kostnader kan undvikas. 6l

M e d hänsyn till vikten av att domkyrkan i sin helhet snarast bringas i ett värdigt skick synes en byggnadstid av ca fem år vara den lämpligaste. De sammanlagda kostnaderna för den utvändiga restaureringen, vilka på grund av arbetenas art är mycket svåra att beräkna, kan med nuvarande penningvärde uppskattas till ca 5^ milj. kr. M e d en byggnadstid av ca nio år blir kostnaderna ca 5 milj. kr., emedan maskiner, ställningar, hissar etc. kan rationellt utnyttjas i två etapper. Därvid bör västpartiet, där nuvarande arkitektoniska brister ger sig starkast till känna, färdigställas först och i ett sam manhang, detta med hänsyn till dess stora betydelse för kyrkan i övrigt. V a d beträffar restaureringsarbetenas bedrivande föreslår vi, att det uppdrages åt byggnadsstyrelsen att handhava detta med iakttagande av de bestämmelser, som gäller vid restaurering av kyrkor. Med hänsyn till arbetets karaktär räknar de sakkunniga med att m a n vid restaureringens genomförande i fråga om arkitektoniskt känsliga detaljer måste pröva sig fram med modellstudier i full skala.

KAPITEL 9

SAMMANFATTNING

I direktiven framhålles, att de sakkunniga har att allvarligt pröva "frågan om ej restaureringen bör verkställas efter antikvariska principer", att utarbeta " e n samlad plan för domkyrkans restaurering" samt att söka "fastställa, vad som av historiska skäl bör och av tekniska skäl kan behållas och vad som måste nygestaltas". Vi har funnit, att de skyddsarbeten som utförts inneburit en genomgripande omgestaltning av kyrkans yttre. Efter hemställan från de sakkunniga har Kungl. Maj:t anbefallt domkapitlet att i samråd med de sakkunniga begränsa dessa arbeten, som numera är avslutade, för att få d e m samordnade med en enhetlig plan för kyrkans framtida restaurering. Utredningen har genom särskilda undersökningar kunnat konstatera bl. a. följande: Ca 12 % a v medeltida muryta torde finnas bevarad under och i den n u v a r a n d e fasadbeklädnaden på västtornen. Både sigillundersökningen och genomgången av arkivmaterialet ger vid h a n d e n , att man ej kan erhålla någon säker bild av domkyrkans utseende före 1600-talet. M a n kan inte ens påvisa, att spiror funnits före J o h a n I l l a regeringstid, ä n n u mindre att äldre ritningar av kyrkan skulle finnas bevarade. De efterforskningar vi låtit göra i Vatikanen har icke lett till något resultat. Det i diskussionerna om domkyrkans restaurering ofta åberopade peringskiöldska sticket synes icke vara en tillförlitlig utgångspunkt för exakta slutsatser om kyrkans yttre måttförhållanden. Av debatten och åtgärderna utomlands framgår, att m a n vid restaurering av förstörda byggnader i stort sett icke synes handla efter vissa principer u t a n efter bedömande från fall till fall. Ställningstagandena ryms därvid inom så vida gränser som mellan minutiös rekonstruktion och nybyggnad i modern form. Vid en antikvarisk restaurering av Uppsala domkyrka finns flera skeden att falla tillbaka p å : medeltiden fram till 1600-talets första årtionde; 1620—1702; 1 7 4 5 " 1885 samt 1893—1937. Kyrkans utseende före 1620 är tämligen okänt till sina individuella drag, och vad spirorna beträffar vet m a n praktiskt taget intet. Det förslag med spiror av Vaksalatyp vi diskuterat måste därför bli starkt beroende av analogislut och subjektiva antaganden. En restaurering med utgångspunkt från Peringskiölds stick och med återställande av de Besche's spiror (omkr. 1620—1702) på de medeltida tornkropparna synes oss

alltför vansklig, trots att avbildningar finns som kunde ge vägledning. Rekonstruktionen måste nämligen i alltför hög grad bygga på antaganden och osäkra mått. M o t en återgång till det tessin-hårlemanska skedet (1745—1885) talar framför allt miljösynpunkter — kyrkan skulle i betänklig grad komma att mista sin dominerande karaktär i dagens stads- och landskapsbild. Såväl ekonomiska som tekniska skäl talar mot att m a n återger kyrkan dess utseende från tiden 1893—*937Vi har prövat ett par andra vägar, dels med huvar utformade i tegel på de medeltida tornkropparna, dels med behållande av nuvarande spiror och murverk, men funnit att ingen sådan lösning utgör en lämplig utgångspunkt för en framtida restaurering. I denna situation anser vi endast en väg tänkbar, nämligen att icke anknyta restaureringen till någon särskild period i kyrkans historia, utan bevara de delar som kan behållas och som utgör en integrerande del av kyrkan som historiskt monument. Restaureringen bör bygga på, att de nuvarande tornspirorna bevaras, därför att de vunnit hävd och även ger kyrkan dess dominans i stadsbilden och i landskapet. Vidare bör de partier av medeltida murverk som kan skalas fram under det nuvarande höljet friläggas. Med beaktande av dessa synpunkter bör kyrkan ges en samlad arkitektonisk utformning. Det förslag, som bygger på detta resonemang och som vi enhälligt förordar, h a r redovisats i kap. 8. — Byggnadsåtgärderna, som enligt vår mening omedelbart bör vidtagas i första h a n d på västpartiet, har i görligaste m å n begränsats, med därav följande återhållsamhet i kostnader, approximativt uppskattade till ca 5,} milj. kr. på en tid av fem år. Arbetet föreslås ske genom byggnadsstyrelsens försorg. Vi har i betänkandet enbart behandlat kyrkans exteriör, men vill framhålla att restaureringen icke kan anses fullföljd, förrän även interiören blivit föremål för en grundlig översyn. De åtgärder beträffande det yttre, som här föreslagits, föregriper eller hindrar dock icke kommande åtgärder i det inre. Slutligen m å även framläggas några allmänna synpunkter, som kan vara vägledande för vården av kyrkan i framtiden. Även om Zettervall och hans medhjälpare i sitt restaureringsarbete begick misstag av byggnadsteknisk art, hade följderna härav aldrig behövt bli så allvarliga, om medel anslagits till det löpande underhållet. Det är av största betydelse, att m a n för framtiden har klart för sig, att en kommande grundlig restaurering av domkyrkan icke kommer att innebära något slutgiltigt och evärdeligt. Sådana material och sådan teknik som åstadkommer eviga, oförstörbara byggnader finns ej. Förutsättningar måste skapas och erforderliga medel anslås för att regelbundna besiktningar av domkyrkan skall kunna äga rum och iakttagna skador utan dröjsmål avhjälpas. U t a n tillsyn och underhåll förvandlas även de förnämsta byggnadsverk med tiden till ruiner.

MODELLFOTOGRAFIER OCH P E R S P E K T I V

Förslag till restaurering med spiror av Vaksalatyp. Modellfotografierna visar kyrkan från söder, norr och sydväst. Ritningar sid. 48—4Q.

Förslag till restaurering med spiror av barocktyp (de Besche). Modellfotografierna visar kyrkan från söder, norr och sydväst. Ritningar sid. jo—51.

Förslag till restaurering med huvar av tegel. Modellfotografierna visar kyrkan från söder, norr och sydväst. Ritningar sid. 53.

Förslag till restaurering med bibehållande av nuvarande spiror och murytor. Modellfotografierna norr och sydväst. Ritningar sid.

visar kyrkan från

söder,

§4—55.

Restaareringssakkunnigas förslag. Modellfotografierna visar kyrkan från söder, norr och sydväst. Ritningar sid. j3—§g.

Restaureringssakkunnigas förslag sett från Universitetsparken (väster).

Restaureringssakkunnigas förslag sett från S:t Larsgatan (nordväst).

Restaureringssakkunnigas förslag sett från {nordost).

78 Östra Ågatan

Restaureringssakkunnigas förslag sett från Gamla Torget (ostnordost).

Restaureringssakkunnigas förslag sett från Åsgränd {sydväst).

Bilaga 1

STICK, RITNINGAR OCH FOTOGRAFIER

7¶Miljöbilder från 1600talets Uppsala. Överst: Teckning, ca 1660, av Erik Dahlbergh. Från vänster synes Slottet, Trefaldighelskyrkan och Domkyrkan. Under: Förlagor för stick, i6go-talet.

O 1 .J

I

.EVz'A: Dahlbergh: Studie, ca 1670, av Uppsala domkyrkas västfasad.

Erik Dahlbergh: Studie, ca 1670, av spirorna, uppförda av Gerard de Besche.

5tt«

r " f -:vr'f

Stick i Suecia antiqua, ulfört 1670 av Jean Marot efter Dahlberghs förlaga.

Erik Dahlbergh: Detaljstudier av bl. a. murpartiet och rosettfönstret mellan våsttornen. Teckningen möjligen från 1680-talet.

På motstående sida: Erik Dahlberghs skiss av domkyrkan från sydväst. Under: förlaga för sticket ovan. Utförda någon gång mellan 1663 och 1670.

85,

Över: Kopparstick, i betänkandet benämnt Peringskiölds stick, av Truls Arvidsson i6gg efter Peringskiölds teckning. Under: Grundplanen av domkyrkan. Båda ur Johan Peringskiölds "Monumenta Ullerakerensia".

Nils P. Tidmarks beräkning av tornhöjden enligt triangulummetoden. (Efter Byggnadsvärlden nr 13 1950).

Vaksala kyrka från öster.

Uppsala domkyrkas uiseende 1745—1885.

Sydfasa-

den och västfasaden enligt uppmätningsritningar

av

Claes Grundström 1873. Pd motstående sida: Samma fasader

efter fotografier,

1885—1893.

tagna före

restaureringen

8g

— • * ' ^w Iff Uppsala domkyrkas utseende 1893—1937. Fotografier från söder och sydväst.

Skador på domkyrkan före skyddsarbetenas påbörjande.

Vattenränna på strävbåge. Allt vatten rinner ned i teglet.

Vatten tränger in i teglet genom otäta fogar mellan cementplattorna, och murverket mättas med

fukt.

Uppsala domkyrka ig$4 från nordost och söder.

Strävbågarnas nuvarande utseende på södra sidoskeppet.

Strävbågarnas nuvarande utseende på norra sidoskeppet.

Norra tornets nuvarande utseende vid övergången mellan tornkropp och spira, sedan skyddsarbetena genom de sakkunnigas ingripande begränsats.

Södra tornets nuvarande utseende vid övergången mellan tornkropp och spira efter Kreugers slutliga skyddsarbeten av ig§2.

De forna tourellbasernas nuvarande ning på det norra tornet.

avtäck-

Bilaga II

REDOVISNING AV DE.N ANTIKVARISKA UNDERSÖKNINGEN AV VÄSTTORNEN

FÖRKLARINGAR Blinderingsmönstrens benämningar:

horisontellt blinderingsband zig-zag-band

"^^y?^

övre sköldar med omskrivna cirklar i kvadratiska fält (kvadrat) övre fyrpassband

u n d r e sköldar med omskrivna cirklar i kvadratiska fält (kvadrat)

u n d r e fyrpassband Samtliga plushöjder på tornfasaderna är r ä k n a d e från överkant stensockel, t. ex. + 34,45 m (underförstått: över Ö K sockel). Plus- och minus-måtten för medeltida m u r och putsliv t. ex. + 3 eller — 3, är angivna i cm och räknade från ett p å detaljritningarna m e d ± o markerat zettervallskt murliv. Avbilade stenar skrafferade. M e d förkortningar som z-tegel, z-bruk, z-yta etc. menas zettervallskt tegel, bruk och yta etc. U K = u n d e r k a n t , Ö K = överkant.

Överkant sockel

Fasadritningarna i skala 1: 400. Detalj ritningarna, som när icke a n n a t anges är projektioner, i skala 1: 20.

-

/|^ÄÄÄ?

f^M -

-

-

mm

Södra tornet. Västra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i dag (t. h.). De mörka partierna på n u v a r a n d e fasad m a r k e r a r var medeltida murytor kan finnas bevarade.

O

O

O

MT'

Södra tornet. Södra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i d a g (t. h.). De mörka partierna på nuvarande fasad markerar var medeltida murytor kan finnas bevarade. 7

r

-

40 U

20 D < -

10¶L Södra tornet. Östra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i d a g (t. h.). De mörka partierna på nuvarande fasad markerar var medeltida murytor kan finnas bevarade.

Södra tornet. Norra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i dag (t. h.). De mörka partierna på nuvarande fasad markerar var medeltida m u r y t o r kan finnas bevarade.

-

-

50 Wff

fU~Q-Q

_

-

^

^

Norra tornet. Västra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i d a g (t. h.). De mörka partierna på nuvarande fasad markerar var medeltida murytor kan finnas bevarade. IOO

Norra tornet. Södra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i d a g (t. h.). De mörka partierna på n u v a r a n d e fasad m a r k e r a r var medeltida m u r y t o r k a n finnas bevarade. IOI

-

v

^

^n Norra tornet. Östra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i dag (t. h.). De mörka partierna på nuvarande fasad m a r k e r a r var medeltida murytor kan finnas bevarade. 102

N o r r a tornet. Norra fasaden enligt Grundströms uppmätningsritningar (t. v.) och utseendet i d a g (t. h.). De mörka partierna p å nuvarande fasad markerar var medeltida murytor kan finnas bevarade. 103

Plansnitt av västtornen ca 40 m över Ö K sockel. Skala 1:300. Skrafferade ytor markerar medeltida tornkroppar. Murlivens läge h a r rekonstruerats j n e d hjälp av gjorda fynd. I fråga om södra tornets fasad, där alla undersökningar över 16 m Ö K sockel givit negativa resultat, h a r murlivens läge kunnat rekonstrueras genom två av v a r a n d r a oberoende beräkningar. Dels h a r det sökta murlivets läge k u n n a t klarläggas genom att med utgångspunkt från norra fasadens medeltida murliv avsätta den tornbredd Grundströms uppmätningsritningar visar. Dels också genom grafisk beräkning av Langlets uppgifter om det medeltida tornets lutning. Båda undersökningarna visade samma läge för det södra murlivet. I hål 21 och 23 påträffades inga fynd av medeltida murytor, varför murlivens lägen i stället rekonstruerades efter fynd från närmast underliggande hål, 32 resp. 34.

IO4

SÖDRA TORNET Västra fasaden

HÅL i o. f.42.04 OK SOCKEL. -5.0

,-4i | | :00 -?.0

p

• H U O 5 * iOCKEL|

[

NOÄPKONTRETORTENJ SYDSIDA

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 41,60 m, Ö K + 42,04 m. U p p b i l a d z-yta 0,19 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,11 m 2 . Det horisontella blinderingsbandet med relativt väl bevarad puts har blottats. Ö K horisontella blinderingsbandet + 41,94 m, U K + 41,71 m. Medeltida murliv — 5 , 0 cm, medeltida putsliv — 9,0 cm. M o t söder är den medeltida m u r y t a n avbilad efter en tydlig vertikallinje. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd finnas bevarad. Medeltida fasadhörn bortbilat.

HÅL 1 1 .

+ 41.95 ÖK SOCKEL

-28 o + VÉ»2ÖKi0CKEL

f.SYDKONTREFORTENS " "NORDJIDA

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K -f- 41,62 m, Ö K + 41,95 m. U p p b i l a d z-yta 0,10 m 2 . Intet fynd av äldre muryta. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,0 m bredd finnas bevarad.

IO5

H Å L 20.

+• 41.32'pK 50CKEL

NORDKONTREFORTEMJ -5YDJMDA

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 40,59 m, Ö K + 41,32 m. U p p b i l a d z-yta 0,33 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,12 m 2 , visande ett mindre överdelsparti av zig-zag-bandet samt några stenar av överliggande förband. Putsen i bandet är relativt väl bevarad. Ö K zig-zag-bandet + 40,95 m, medeltida murliv — 3,0 cm, medeltida putsliv — 7,0 cm. U n d r e halvan av zig-zag-bandet samt den medeltida m u r y t a n ovanför och in mot fasadcentr u m är avbilade. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,0 m bredd finnas bevarad. Fynd av ankarslut, väl bibehållet, kring- och b a k m u r a t av z-bruk. Enligt professor Kreuger är ankarslutet från Zettervalls tid.

HÄL 21, • M l . l i . O K SOCKEL

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 40,79 m, Ö K + 41,13 m. U p p b i l a d z-yta 0,17 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,0 m bredd finnas bevarad.

I06

-14.0 t O.o Z

-240 +40.19 ÖK SOCKEL

(b"' 5YDKONTREFORTENJ NOgDSIDA

H Ä L 30/31

NORDKONTREFORTEN5

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K -f 34,35 m, Ö K + 36,15 m. Uppbilad z-yta 1,38 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,81 m 2 , visande ett halvt fyrpass ur övre fyrpassbandet samt några stenar från nedersta cirkeldelen ur övre, norra sköldpartiet. Putsytan i fyrpasshalvan, mellan den vertikala avbilningsgränsen och fyrpasskonturen, är relativt väl bevarad. U K övre fyrpassbandet -f- 34,48 m, Ö K + 35,60 m, U K övre, norra kvadraten + 35,80 m. Medeltida murliv — 8,0 cm, medeltida putsliv — 20 cm. M o t söder är den medeltida murytan avbilad efter en tydlig vertikallinje. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd finnas bevarad. Medeltida fasadhörn avbilat.

+

3715 OK JOCKEL

H Å L 32.

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 34>45 m > Ö K + 37,!5 m U p p b i l a d z-yta 3,15 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 1,93 m 2 , visande a. ett relativt väl bevarat fyrpass ur övre fyrpassbandet, dock med hälften av konturstenarna ytskadade; putsen i fyrpasset är bevarad; b. olika delar av skölden samt 4 stenar av den omskrivna cirkeln ur övre, södra sköldpartiet. Putsen finns endast delvis bevarad. Ö K övre fyrpassbandet -f 35,55 m, U K övre, södra kvadraten + 35,75 m. Medeltida murliv vid fyrpasset + 4,0 cm, vid skölden — 2,0 cm. Medeltida putsliv vid fyrpasset — ca g cm, vid s k ö l d e n — 15,0 cm t i l l — 17,0 cm. M o t söder är det medeltida fasadhörnet avbilat efter en tydlig vertikallinje. Norr om kontreforten är all äldre yta avbilad, men bakom den kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,0—1,6 m bredd finnas bevarad.

I08

Hål 32. Rester av sköldpartiet.

Hål 32. Fyrpass.

IO9

+ 36>.3 OK SOCKEL

HÅL 40.

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 35,67 m, Ö K -f 36,43 m. Uppbilad z-yta 0,49 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta, endast medeltida bakmurning. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd finnas bevarad.

'+35.67 OK SOCKEL

f NORDKONTREFORTENS NORDSIDA

HÅL 41. • 3 6 . 3 3 OK SOCKEL

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 35,90 m, Ö K + 36,33 m. Uppbilad z-yta 0,21 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. Enstaka, äldre tegelstenar, som dock har nya fogar. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,6 m bredd finnas bevarad. M o t norr är all yta avbilad.

•16.0

—'

+ 35.90 ÖK SOCKEL

x/

)

.

SYDKONTREFORTENS NORDSIDA

HÄL 5°Bakom norra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 30,65 m, Ö K + 31,50 m. Uppbilad z-yta 0,51 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,33 m 2 , visande 8 stenar av cirkeln u r undre, norra sköldpartiet. Vidare finns kvadratens norra, vertikala begränsning svagt markerad. (Foto på motstående sida.) Medeltida murliv — 11,0 cm. Övriga delar av sköldpartiet samt all m u r y t a mot söder är avbilade. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd finnas bevarad.

I 10

+ 30.65 OK SOCKEL V

NORDKONTREFORTENS SYDSIDA "

Hål

H Å L 51.

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 30,88 m, Ö K + 31,73 m. U p p b i l a d z-yta 0,84 m 2 . Fynd av medeltida yta 0,65 m 2 , visande övre, södra hörnet ur undre, södra sköldpartiet med 8 stenar av cirkeln och några av sköldens överdel. Mellanliggande putsytor är relativt väl bevarade. Några av tegelstenarna är ytskadade. Ö K undre, södra kvadraten + 31,73 m, medeltida murliv + 2,0 cm. Större delen av sköldpartiet kan finnas bevarad bakom kontreforten. M o t söder är fasadhörnet avbilat efter en vertikallinje — samma som kvadratens södra, vertikala begränsning.

H Ä L 60. 4 30.70 OK JOCK EL

T! Bakom norra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 30,35 m, Ö K + 30,78 m. Uppbilad z-yta 0,16 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd finnas bevarad.

=f

-65.0

V

ii

-44o -40.0

\

^ J

<»NORDKONTREF0eTEN5 NORD5IDA

HÅL 61.

+ 31.45 OK SOCKEL

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 30,98 m, Ö K + 31,45 m. Uppbilad z-yta 0,36 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,6 m bredd finnas bevarad.

-250

+ 30.98 OK 50CKEL

5YDKONTEEFORTEN5 NORDSIDA

H Å L 70.

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 27,40 m, Ö K + 28,45 m. Uppbilad z-yta 0,73 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,39 m 2 , visande ett kvarts fyrpass ur undre fyrpassbandet. Putsytan i fyrpasset är endast delvis bevarad. (Foto på motstående sida). U K undre fyrpassbandet + 27,63 m, medeltida m u r l i v — 1 2 , 0 cm, medeltida putsliv — 24,0 cm. M o t söder är den medeltida m u r y t a n avbilad efter en tydlig vertikallinje. Bakom kontreforten kan en medeltida muryta finnas bevarad. 112

NORDKOtslTRE FORTEN J

Hål jo.

HÄL 7 1 '

På fasaden i det nuvarande blinderingsgalleriet 3,87 m. söder om nordkontrefortens sydsida. U K + 27,70 m, Ö K + 28,23 m. U p p bilad z-yta 0,15 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. 8

3 . 3 7 M SÖDER. OM > NORDKONTREFORTENS 5YDJIDA

JYDKONTREFORTENJ

JYD5IDA :•<

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 27,47 m > Ö K + 28,60 m. U p p b i l a d z-yta 1,05 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,74 m 2 , visande partiet mellan de två sydligaste fyrpassen ur u n d r e fyrpassbandet. Kringliggande putsytor relativt väl bevarade. U K u n d r e fyrpassbandet + 27,48 m, medeltida murliv + 5,0 cm. Medeltida putsliv — 5,0 cm. En tydlig avbilningslinje r u n t fyndytan visar, att angränsande murytor ej är bevarade. Medeltida fasadhörn avbilat. M o t norr ä r den medeltida m u r y t a n — inkl. övriga delar av u n d r e fyrpassbandet — avbilad. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,6 m bredd finnas bevarad, dock ej omedelbart intill bilningshålet.

II4

SÖDRA T O R N E T + 41.12 ÖK ."OCKEL

Södra fasaden HÄL 2 2 . På fasaden mellan nuvarande ljudöppning och västra z-kontreforten, 0,56 m öster om denna. U K + 40,59 m, Ö K + 41,12 m. Uppbilad z-yta 0,24 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta, endast medeltida tegel med nya fogar.

('

)

z

-7o

-Ifc.o +40.59 OK "'OCKEL

^>0.5tM ÖSTER OM V^STKONTREFOETENS ÖSTSIPA

+ 34 78 OK SOCKEL

HÅL 33.

Bakom västra z-kontreforten (håltagning från östsidan). U K + 34,04 m, Ö K + 34,78 m. Uppbilad z-yta 0,33 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta, endast äldre tegel med nya fogar

+ 34.0 i OK SOCKEL

VÄSTKONTREFORTENS OSTSIDA

HÅL 73.

Bakom västra z-kontreforten (håltagning från östsidan). U K + 27,53 m > Ö K + 27,95 m U p p b i l a d z-yta 0,11 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. VASTKONTREF08TENS ÖSTSIDA

4 27.82 ÖKSOCKE

HÅL 74.

På fasaden mellan z-kontreforterna i nuvar a n d e blinderingsgalleri, 3,41 m öster om västra z-kontreforten. U K + 27,40 m, Ö K + 27,82 m. U p p b i l a d z-yta 0,19 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta.

»

z

Z

-22.0

-7.0

+ 27.40 OK SOCKEL

2¶VASTKONTREFORTENS OSTSIDA

IJ

SÖDRA TORNET Östra fasaden H Å L 12. + 41.95 OK50CKEL

Bakom södra z-kontrefbrten (håltagning från nordsidan). U K -f- 41,52 m, Ö K + 41,95 m. Uppbilad z-yta 0,16 m 2 . Osäkert fynd av medeltida m u r y t a . Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,0 m bredd finnas bevarad. M o t söder är det medeltida fasadhörnet avbilat. Från kontreforten mot norr är all medeltida muryta avbilad.

+ 4152

JYDKONT*EFORTEN5 NORDSIDA

HÅL 13-

OK SOCKEL

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 41,31 rn, Ö K + 41,95 m. U p p b i l a d z-yta 0,36 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,13 m 2 , visande del av det horisontella blinderingsbandet samt 2 stenar av underliggande muryta. Putsen i bandet är väl bevarad. O v a n - och underliggande murytor är till stor del avbilade. M o t norr är det medeltida fasadhörnet bortbilat. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,0 m bredd finnas bevarad. U K horisontella blinderingsbandet + 41,70 m. Medeltida murliv + 2,0 cm, medeltida putsliv — 2,0 cm.

Il6

HÅL 23. + 41.35 .5 K S O C K E L z

-90

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 40,91 m, Ö K + 41,35 m. Uppbilad z-yta 0,13 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,0 m bredd finnas bevarad. M o t norr är all äldre yta avbilad.

: too

-t

•5YDKONTI>EFORTEN5 NORD5IDA

HÅL 24.

d 0.0 + 41 32 OK JOCKEL

(5 NOfcDKONUEFOETENi JYDJIDA

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 40,68 m, Ö K + 41,32 m. U p p b i l a d z-yta 0,23 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd finnas bevarad, i övrigt är all äldre yta avbilad. Fynd av ankarslut, kring- och bakmurat av nytt bruk. Enligt professor Kreiiger är ankarslutet från Zettervalls tid.

HÅL 34.

+ 3570 OK 50CKEL

K 50CKEI

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K -f 34,45 m, Ö K + 37,60 m. Uppbilad z-yta 3,85 m 2 . Fynd av medeltida muryta 2,40 m 2 , visande a. ur övre, södra sköldpartiet, hälften av skölden med endast en mindre putsyta bevarad samt två mindre, över- och underliggande partier av den omskrivna cirkeln; b. ett till hälften skadat fyrpass ur övre fyr••34.45 ÖK SOCKEL passbandet, med invändigt halva putsytan bevarad. Ö K övre fyrpassbandet + 35,50 m, U K övre, södra kvadraten + 35,70 m, medeltida m u r liv + 5,0 till + 8,0 cm, medeltida putsliv —• 5,0 till — 6,0 cm. Mot norr är all medeltida yta avbilad, inkl. övre fyrpassbandet.

13.0 Il8

Hål j4. Rester av sköldpartiet.

Hal 34. Fyrpass.

HÅL 35+ 35.30 OK SOCKEL

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 34,25 m, Ö K + 35,30 m. Uppbilad z-yta 0,48 m 2 . Intet fynd av medeltida muryta — endast äldre stenar med nya fogar. Bakom kontreforten kan ytterligare en medeltida, vertikal muryta, som är ganska smal, finnas bevarad mellan bilningshålen 34 och 35+ 3*25 OK SOCKEL

.J YD KONTREFORTEN.?

NOK.D5IDA

HÅL 52/75.

Hål 52. T v å håltagningar i södra z-kontrefortens nordsida, ledande till ett gemensamt h å l r u m bakom kontreforten. 52 U K + 30,0 m, 75 U K + 27,55 m. U K h å l r u m + 27,30 m, Ö K hålrum + 33,25 m, bredd hålrum 0,65 m. Fynd av medeltida m u r y t a 2,83 m 2 . H å l r u m m e t visar en medeltida, vertikal muryta av 0,48 m bredd med ett p a r t i ur u n d r e fyrpassbandet, ett parti mellan två fyrpass, vari mellanliggande putsyta är relativt väl bevarad och fyrpassens närmaste stenar hela, samt dessutom en smal mittdel av undre, södra sköldpartiet, p å vars övre halva putsytorna finns bevarade. På den undre är förbandet blottat. U K undre fyrpassbandet + 27,55 m, Ö K undre fyrpassbandet + 28,65 m, medeltida murliv — 3,0 cm, medeltida putsliv — 13,0 cm. U K undre, södra kvadraten + 29,88 m, Ö K undre, södra kvadraten + 31,85 m, medeltida murliv + 2,0 cm, medeltida putsliv — 9,0 cm. M o t norr är den medeltida m u r y t a n avbilad efter en tydlig vertikallinje. Bakom kontreforten kän en medeltida, vertikal m u r y t a av 0,8 m bredd finnas bevarad. M o t söder är det medeltida fasadhörnet avbilat. 120

+ 33.25 OK JOCKEL

•^IL_

^;

r

II

f

JL 11

'',

~i~i

j

i

~n ]

nn

JI_II HE

1 B

_JL Z1C

i

r

if

i

r 1

:

i

::

(t

s

_JL

1 J i

•

—i _J

ILJi 1

i

J! L

'

.

-13.0

+ 31 85 OK JOCKEL AVBILAT

i O.o I i0.o Z +27.55 OK J-OCKEL

JO.

+2730 OK JOCKEL

TEGELJKÄRV JYDKONTREFORTENJ

NOWIDA

Hål

:0.0 I lOo Z

+30.00 OK JOCKEL +29.88 OK JOCKEL

un Hål 52. 121

75.

+ 33.17 OK .SOCKEL

+ 31 87 OK SOCKEL

HÅL 53-

+29.93

NOf>bKONTREF0RTEN5

tfYWDA

+ 29.58 OK JOCKEL

En håltagning i norra z-kontrefortens sydsida, ledande till ett hålrum bakom kontreforten. U K + 29,48 m, Ö K + 30,20 m. U K hålr u m + 29,75 m > Ö K h å l r u m + 33,17 m, bredd h å l r u m 0,8 m. Fynd av medeltida muryta 2,86 m 2 . H å l r u m m e t visar norra halvan av undre, norra sköldpartiet. Konturstenar och mellanliggande putsytor väl bevarade. U K undre, norra kvadraten + 29,93 m, Ö K undre, norra kvadraten + 31,87 m, medeltida murliv + 3,0 cm, medeltida putsliv — 8,0 till 12,0 cm. M o t söder är den medeltida m u r y t a n avbilad efter en relativt tydlig vertikallinje. Bakom kontreforten kan dessutom finnas ett ytterst smalt, lodrätt m u r p a r t i från medeltiden. Det medeltida fasadhörnet är bortbilat.

HÅL 76.

+ 27.98 OK .SOCKEL

På fasaden mellan z-kontreforterna i nuvarande blinderingsgalleri, 4,53 m norr om södra z-kontreforten. U K + 27,55 m > Ö K + 27,98 m. Uppbilad z-yta 0,22 m 2 . Intet fynd av äldre muryta.

-7.0

-22 0

-74.0 + 27*55 ÖK SOCK

> 4.53 M NORR OM 5YDKONTREFORTEN5 WORP5IDA

HÅL 77.

+ 27.45 OK SOCKEL

(I NORDKONTREEORTENS

JYMIDA

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 27,45 m, Ö K + 28,00 m. Hålets höjd minskar inåt. Uppbilad z-yta 0,44 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,42 m 2 , visande nedre fjärdedelen av ett fyrpass ur undre fyrpassbandet. Alla putsytor är förstörda, samtliga stenar i fyrpassdelen ytskadade. U K undre fyrpassband + 27,45 m, medeltida murliv + 2, ocm (avbilat till — 2,0 cm), medeltida putsliv — 9,0 cm. Tydliga avbilningsgränser visar, att medeltida murytor mot söder och norr måste vara avbilade. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 0,9 m bredd finnas bevarad, dock ej omedelbart ovanför bilningshålet.

SÖDRA TORNET Morra fasaden. HÅL 14

+ 4I9& ÖKJOCCEL

I.fc5 OK .SOCKEL

%Z AVBILAT

-l9o • g + 41 32 OK .SOCKEL

OiTKONTREfORTEMi OJT5IDA

Bakom östra z-kontreforten (håltagning från östsidan). U K + 41,32 m, Ö K + 41,96 m. U p p bilad z-yta 0,23 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,10 m 2 , visande östra, nedre hörnet av det horisontella blinderingsbandet med ett tunt putslager bevarat. Bandets nedre hörn markeras a v två delvis skadade stenar. U K horisontella blinderingsbandet 4 - 4 1 , 6 5 m, medeltida m u r l i v — 1 9 , 0 cm, medeltida putsliv — 22,0 cm. Medeltida fasadhörn avbilat. Bakom kontreforten samt p å fasaden väster d ä r o m kan medeltida muryia finnas bevarad.

HÅL 15. + 42.80 OK JOCKEL 4 2 6 8 ÖK JOCKEL

På fasaden 0,58 m österom västra z-kontreforten. U K + 41,60 m Ö K 4- 42,80 m. U p p bilad z-yta 0,74 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,30 m 2 . En horisontell medeltida m u r y t a u t a n blinderingsmönster finns bevarad. U K + 42,25 m, Ö K 4- 42,68 m. Medeltida murliv — 32,0 till — 34,0 cm. (Foto på motstående sida.) M o t öster är all äldre yta avbilad. Medeltida fasadhörn avbilat. Bakom kontreforten samt p å fasaden öster d ä r o m kan medeltida m u r yta finnas bevarad, u t o m omedelbart över och under blottad medeltida yta.

Hål 15.

HÅL 26.

Z

+ 4130 OK 50CKEL

;:.J3.I,ZII H AVBILAT

)) 0.58 M VA5TER OM Ö5TKOMTREFORTENJ

VÄiTiUA

På fasaden 0,58 m väster om östra z-kontreforten. U K + 40,56 m, Ö K + 41,30 m. U p p b i l a d z-yta 0,50 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,32 m 2 , visande ett övre parti av zig-zag-bandet samt angränsande murytor. Putsytan i zig-zag-bandet är ej bevarad. I övrigt är det medeltida förbandet oskadat mellan + 40,70 m och + 41,10 m. Ö K zig-zag-bandet + 41,05 m, medeltida murliv —• 20,0 cm, medeltida putsliv —• 24,0 cm. Medeltida fasadhörn avbilat. Bakom kontreforten samt p å fasaden väster d ä r o m och fram till bilningshålet kan medeltida m u r y t a finnas bevarad, dock ej omedelbart över och under blottad medeltida yta.

H Å L 27. På fasaden 0,58 m öster om västra z-kontreforten. U K + 40,58 m, Ö K + 41,30 m. U p p bilad z-yta 0,87 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,53 m 2 , visande ett övre parti av zigzag-bandet samt angränsande murytor. I bandets översta delar är putsytorna relativt väl bevarade. I övrigt är det medeltida förbandet tämligen oskadat mellan + 40 5 7o m och + 41,15 m. Ö K zig-zag-bandet + 41,05 m, medeltida murliv — 32,0 till — 33,0 cm, medeltida putsliv — 35,0 till — 37,0 cm. Medeltida fasadhörn sannolikt avbilat. Bakom kontreforten och på fasaden öster d ä r o m och fram till bilningshålet kan medeltida muryta finnas bevarad, dock ej omedelbart över och under blottad medeltida yta (jfr hål 15, s.

0.58¶M OiTER OtA VASTKONTREFOR.TEN5

OJ"'5lDA

124).

HÅL 36. På fasaden intill östra z-kontrefortens västsida. U K + 37,00 m, Ö K + 37,44 m. U p p bilad z-yta 0,18 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,12 m 2 . Medeltida murliv — 20,0 cm. Över -f- 37,28 m är den medeltida m u r y t a n avbilad. Förutom h ä r kan medeltida m u r y t a finnas bevarad från kontrefortens östsida mot väster som ett 3,0 m brett fält. Medeltida fasadhörn avbilat.

+ 3744 OK .SOCKEL Z

i 0.0

+3700 OK JOCKEL

f OJTKONTREFORTENJ VÅ5TJIPA

HÄL 37På fasaden mellan västra z-kontreforten och nuvarande ljudöppning, 1,64 m öster om kontreforten. U K + 37,00 m, Ö K + 37,43 m. U p p b i l a d z-yta 0,18 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,04 m 2 , visande några stenar ur medeltida förband. Medeltida murliv — 29,0 cm. E n tydlig avbilningsgräns i det medeltida murlivet mot öster. Bakom kontreforten och p å fasaden öster d ä r o m kan medeltida muryta finnas bevarad. Medeltida fasadhörn avbilat.

3745 OK 50CKEL 2

2 -35 0

-7o

Il ~2?0 ' '! 2

III,.», HI..-LZ V-ipr-

< 1.6*. JK ÖJTER. OM VÅSTKONTREFORTE MJ Ö5T5IDA

NORRA TORNET Västra fasaden

HÄL 2 2 0 .

4 40.60 OK SOCKEL

KEL

<>NORDKONTREFORTEh)5

NORDilpA

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 40,06 m, Ö K -f 40,60 m. U p p b i l a d z-yta 0,25 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,15 m 2 , visande ett nedre parti av zig-zagbandet. Putsytan bevarad. U K zig-zag-bandet + 40,22 m, medeltida murliv + 3,0 cm, medeltida putsliv — 3,0 cm. Bilningshålet visar tydliga gränser för avbilningar, dock kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 0,9 m bredd finnas bevarad bakom kontreforten. Det medeltida fasadhörnet och m u r y t a n söder om kontreforten är avbilade.

HÅL 2 2 1 .

5WONTREFORTEN.S JYD5IDA

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 40,40 m, Ö K + 41 »25 m. Uppbilad z-yta 0,68 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,20 m 2 , visande ett övre parti av zig-zagbandet med putsytan relativt väl bevarad. Ö K zig-zag-bandet + 41,15 m, medeltida murliv (med tydliga vertikala avbilningsgränser) — 5,0 cm, medeltida putsliv — 9,0 cm. Bakom kontreforten kan en medeltida m u r y t a av 0,9 m bredd finnas bevarad.

H Å L 229.

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 36,75 m, Ö K + 37,55 m. Uppbilad z-yta 0,85 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,65 m 2 , visande södra mittdelen ur övre, södra sköldpartiet. Mellanliggande putsyta relativt väl bevarad. Kvadratens södra vertikallinje markeras av fyra något skadade stenar. Medeltida murliv — 7,0 cm, medeltida putsliv — 21,0 cm. Endast bakom kontreforten kan en medeltida muryta av 0,9 m bredd finnas bevarad.

H Å L 270.

l9o

NOdDKONTREFORTENS NORi'SlPA

Plan.

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 27,45 m > Ö K + 28,07 m . U p p b i l a d z-yta 0,41 m 2 . Fynd av medeltida murparti, 0,09 m 2 , med fasadhörn m e n u t a n blinderingsmönster. Medeltida murliv — 3,0 cm. Av det medeltida förbandet är tre skift bevarade, däröver är ytstenarna avbilade. Endast bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,5 m bredd finnas bevarad.

H Å L 271.

•+ 28,38. 0K.50CKEL

+ 27.12 OK JOCKEL v JYPKONTCEFOCTENX 5YDJIDA,

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K -f 27,12 m, Ö K -f- 28,38 m. U p p b i l a d z-yta 1,21 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,68 m 2 , visande nedre södra hörnet av u n d r e fyrpassbandet med stenarna av ett kvarts fyrpass och mellanliggande putsyta bevarade. Medeltida fasadhörn blottat. U K undre fyrpassbandet + 27,65 m, medeltida murliv — 3,0 cm, medeltida putsliv — 18,0 cm. I höjd med fyrpassbandet är hörnstenarna bortbilade. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,3 m bredd finnas bevarad.

I31

NORRA TORNET Södra fasaden

HÅL 2 2 2 .

+

4100 OK SOCKEL

^ Ii

ii + 4048 OK/SOCKEL

VA5TKONTCEFOETEN5 VA5TJIDA

Bakom västra z-kontreforten (håltagning från västsidan). U K + 40,47 m, Ö K + 41,00 m. U p p b i l a d z-yta 0,40 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,32 m 2 , visande ett mindre parti av zigzag-bandets nedre del. Putsytan endast delvis bevarad. Flera av konturstenarna ytskadade. U K zig-zag-bandet + 40,48 m, medeltida murliv + 4,0 cm, medeltida putsliv — 5,0 cm. Det medeltida fasadhörnet är avbilat efter en tydlig vertikallinje. Endast bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 0,9—1,0 m bredd finnas bevarad.

HÅL 223.

<J)ÖrnCONTREFOlLTEN5

05T5IDA

Plan. -£ao Bakom östra z-kont refor ten (håltagning från östsidan). U K 4- 40,30 m, Ö K + 40,93 m. U p p b i l a d z-yta 0,30 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,10 m 2 , visande förband utan blinderingsmönster. Medeltida murliv + 32,0 cm. Det medeltida fasadhörnet avbilat efter en tydlig vertikallinje. Några skift av den äldre ytan är oskadade, däröver avbilat. Endast bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 0,6—0,9 m bredd finnas bevarad.

NORRA TORNET Östra fasaden

-20

HÄL 224.

IHÅLIG KONTCEFCKT

JYOKONT^EFORTENi JYWIDA

Plan.

Bakom södra z-kontreforten (håltagning från sydsidan). U K + 40,52 m, Ö K -f 40,93 m. Uppbilad z-yta 0,31 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,13 m 2 , visande förband u t a n blinderingsmönster. H å l r u m i kontreforten 0,48 x 0,48 m 2 i plan, höjd 1,40 m. Medeltida murliv — 2,0 cm. Det medeltida fasadhörnet avbilat efter en tydlig vertikallinje. Endast bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 0,9 m bredd finnas bevarad.

NORDKONTREFORTENS

Bakom norra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K + 40,25 m, Ö K + 40,80 m. U p p b i l a d z-yta 0,29 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,17 m 2 , visande ett mindre parti av zigzag-bandets nedre del med putsytan bevarad. U K zig-zag-bandet + 40,53 m, medeltida m u r l i v — 19,0 cm, medeltida putsliv — 24,0 cm. Det medeltida fasadhörnet är avbilat efter en tydlig linje. Zig-zag-mönstret omedelbart ovanför bilningshålet ä r förstört. Endast bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd finnas bevarad.

H Å L 228. På fasaden mellan norra z-kont refor ten och n u v a r a n d e ljudöppning. U K + 40,45 m, Ö K + 40,65 m. Ett mindre hål uppbilat. Intet fynd av medeltida muryta.

H Å L 275. Bakom norra z-kontreforten (håltagning från nordsidan). U K 4- 27,45 m > Ö K '+ 28,40 m. Uppbilad z-yta 1,29 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,66 m 2 , visande dels ett fasadhörn, d d s nedre, norra hörnet av undre fyrpassbaridet med ett kvarts fyrpass. Samtliga konturstenar och mellanliggande putsytor bevarade. I höjd med fyrpassbandet är tre skift av hörnstenarna avbilade. (Foto t. v.) U K u n d r e fyrpassbandet + 27,65 m, m e deltida murliv — 3,0 cm, medeltida putsliv — 17,0 t i l l — 18,0 cm. Inga avbilningsgränser. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,5 m bredd finnas bevarad.

NORDKONTREFORTENJ NORDJIDA

I36

Bakom norra z-kontreforten(håltagning från nordsidan). U K -f- 30,13 m, Ö K -|- 30,87 m. U p p b i l a d z-yta 0,80 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,51 m 2 , visande dels ett fasadhörn, dels nedre, norra hörnet ur undre, norra sköldpartiet med sju konturstenar av cirkeln. Mellanliggande putsyta bevarad. Det medeltida fasadhörnet är markerat på i x / 2 skifts höjd, i övrigt är partiet mycket ytskadat. U K undre, norra kvadraten + 30,15 m, medeltida murliv — 3,0 cm, medeltida putsliv — 18,0 cm. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,5 m bredd finnas bevarad.

På fasaden intill norra z-kontrefortens sydsida. U K + 30,05 m, Ö K + 30,43 m. Uppbilad z-yta 0,14 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,14 m 2 , visande några konturstenar av en nedre, södra cirkeldel ur undre, norra sköldpartiet. Putsytan förstörd. Ytstenarna avbilade ned till putsytans liv. Medeltida p u t s l i v — 18,0 cm.

NORRA TORNET Norra fasaden

HÅL 226.

+ 40.92 OK 50CKEL

O' OiTKONTREFORTENJ Ö5T5IDA

Bakom östra z-kontreforten (håltagning från östsidan). U K + 40,27 m, Ö K + 40,92 m. Uppbilad z-yta 0,46 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,14 m 2 , visande ett parti av zig-zagbandets nedre del med putsytan bevarad. U K zig-zag-bandet + 40,56 m, medeltida murliv + 2,0 cm, medeltida putsliv — 2,0 cm. Det medeltida fasadhörnet avbilat efter en tydlig linje. U t o m avbilningar omedelbart intill fyndytan kan en medeltida, vertikal muryta av 0,9 m bredd återstå bakom kontreforten.

VÄ5TKONTREFORTEN5VXJTJIDA C»

Bakom västra z-kontreforten (håltagning från västsidan). U K + 40,06 m, Ö K + 40,60 m. Uppbilad z-yta 0,26 m 2 . Fynd av medeltida muryta 0,13 m 2 , visande ett parti av zig-zagbandets nedre del. Putsytan ej bevarad. U K zig-zag-bandet 4- 40,20 m, medeltida m u r l i v — 7 , 0 cm, medeltida p u t s l i v — 13,0 cm. Det medeltida fasadhörnet avbilat. Endast bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal muryta av 1,0 m bredd återstå.

I38

.+• 2S40 OK. JOCKEL

(I ÖJTKONTREFORTENJ Ö m I DA

Bakom östra z-kontreforten (håltagning från östsidan). U K -j- 27,45 m > Ö K + 28,40 m. U p p b i l a d z-yta 1,59 ni 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,77 m 2 , visande dels ett medeltida fasadhörn, dels nedre, östra hörnet av undre fyrpassbandet med en fjärdedel av yttersta fyrpasset och mellanliggande putsyta bevarade. T r e skift av hörnstenarna, i höjd med fyrpassbandet, avbilade. U K undre fyrpassbandet + 27,65 m, medeltida murliv — 3,0 cm, medeltida putsliv— 18,0 cm. Inga tydliga avbilningsgränser. Bakom kontreforten kan en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,3 m bredd finnas bevarad.

J39

HÅL 277.

+ 2.0

I» VASTKONTCEFOfiTENJ VÄJTS-IDA

Plan. Bakom västra z-kontreforten (håltagning från västsidan). U K + 27,45 m, Ö K + 28,10 m. Uppbilad z-yta 0,45 m 2 . Fynd av medeltida m u r y t a 0,10 m 2 , visande dels medeltida fasadhörn, dels medeltida muryta utan blinderingsmönster. Förbandet delvis mycket ytskadat. Medeltida murliv — 8,0 cm. Endast bakom kontreforten kan därutöver en medeltida, vertikal m u r y t a av 1,2—1,4 m bredd finnas bevarad. PETER

140 CELSING

Bilaga III

UPPSALA STADS SIGILL MED KYRKOBILD Frågor rörande avbildningarnas datering och källvärde

S a m t l i g a sigill återgivna u n g e f ä r i skala i : i .

/ . Äldsta kända avtryck 1304. Stampen troligen från

1280-talet.

-

2. Äldsta kända avtryck 132g. Stampen troligen från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.

3- Äldsta kända avtryck 1438. Stampen troligen från ca J350.

4. Äldsta kända avtryck 1399. Stampen troligen från ca 1350.

5. Äldsta kända avtryck 156g. Stampen sannolikt från ca 1540—50.

6. Daterat 1574.

7. Äldsta kända avtryck 1590. Stampen troligen något äldre.

Endast känt genom denna avbildning hos Peringskiöld. Säkerligen före 1621, möjligenfrån slutet av 1500-talet. g. Äldsta kända avtryck 161 g. Sannolikt från ungefär denna tid.

io.

Daterat 1621.

11.

Endast känt genom bevarad stamp. Troligen från 1600-talets mitt.

is a. Bild hos Erik Dahlbergh. Möjligt är att den ej avbildar ett sigill utan ett "insign.", som det står i omskriften.

12 b. Bild hos Peringskiöld. Peringskiölds bild kopierad efter Dahlberghs bild.

Sigillarkitekturens realism — en översikt överforskningsläget Någon ingående undersökning om realismen hos arkitekturbilder p å medeltida sigill h a r ej gjorts, m e n strödda bidrag till problemets belysning finns, både mera principiellt hållna och i anslutning till studier av enskilda byggnader. I n n a n ett försök göres att resumera huvudlinjerna i denna diskussion, vill j a g stanna inför resultatet av en bildkritisk studie, som Tysklands främste regalieforskare, P. E. S c h r a m m , gjort i s a m b a n d med sina studier över medeltida "Herrschaftszeichen". 1 S a m m a n f a t t a n d e konstaterar han, att återgivandet av insignierna i konsten "sträcker sig från fullständig otillförlitlighet till trogen a v b i l d n i n g " . 2 H a n säger, att det inte är riktigt, att u n d e r senmedeltiden d e n realistiska avbildningen slog igenom och att nyare tidens början undanröjde de sista hindren för det verklighetstrogna avbildandet. Schramm betonar, a t t vi inte h a r att göra med en kontinuerlig utveckling m o t en allt större bildexakthet u t a n med helt olika ansatser, som har större eller mindre framgång, allteftersom de stöter p å motstånd. 3 Överfört p å d e n n u aktuella problemställningen skulle detta betyda, att m a n inte står inför en fråga u t a n inför lika m å n g a frågor som antalet bilder. I vissa fall har m a n dock inför medeltida arkitekturbilder mycket lätt k u n n a t k o m m a till klarhet. Det gäller sådana fall, d å avbildningarna följt den schablon, som t. ex. traditionen inom emalj-, elfenbens- och miniatyrkonsten samt handskriftsillustrationen fortplantat sedan antiken. En dylik inverkan p å särskilt myntkonstens byggnadsbilder (mest befästningsarkitektur) h a r framhållits av flera forskare. 4 E n av dessa 5 har även starkt understrukit sigillbildernas otillförlitlighet. M e d u n d a n t a g av ett sigill (Groningen, ev. även "Alter A m t " ) säger h a n sig icke känna något tyskt medeltida stadssigill med arkitekturbilder, som återger en byggnad som den verkligen sett ut. 6 H a n kallar d e m schematiska fantasibilder. N å g o n n ä r m a r e bevisföring framlägger h a n dock icke. E n helt motsatt uppfattning återfinnes i en känd handbok 7 , en u p p fattning som dock saknar all motivering. I en a n n a n handbok ges intet principiellt u t t a l a n d e m e n väl exempel p å verklighetstrogen avbildning. 8 En berömd fransk sigillforskare h a r en tyvärr icke n ä r m a r e motiverad, starkt positiv inställning till sigillbildernas verklighetstrohet i fråga om helhetssynen och stilen. H a n har även lämnat en detaljerad översikt av de franska sigillkyrkorna. 9 E n engelsk forskare 1 0 har, dock u t a n kritisk prövning, framlagt en generellt sett mycket positiv syn p å sigillarkitekturens realism. M e r a omsorgsfullt motiverad och nyanserad är den likaledes — särskilt vad senmedeltiden beträffar — positiva inställningen till dessa bilders verklighetsvärde hos en österrikisk författare. 1 1 H a n pekar p å noggrannheten i detaljernas återgivande, den lätt iakttagbara övergången från romanska till gotiska former, förändringar av sigillbilderna i fall, d å m a n verkligen vet, 1

Wie sahen die mittelalterlichen Herrschaftszeichen aus? Archiv fur Kulturgeschichte X X X V , 1953, s. 7 ff. a. a. s. 17. a. a. s. 22. 4 Se t. ex. W. Jesse, Die Brakteaten Heinrichs des Löwen, Braunschweigisches Jahrbuch 30, 1949, s. 33 ff. Förf. visar på ett dylikt inflytande på myntbrakteaternas framställning av olika slags torn- och portalarkitektur under 11 oo-talet. Jfr A. Suhle, Das Miinzwesen Magdeburgs unter Erzbischof Wichmann 1152— 2

1192, 1950, s. 17. 5

E. Philippi, tjber Darstellungen von Gebäutichkeiten auf Mittelaltermunzen, Bonner Jahrbiicher 132, 1927,

s. 200 ff. 6

a. a. s. 205. Philippis uppfattning att Wippelfurths sigill varit förebildande för "eine Reihe Bergischer Städte" synes vid närmare studium av bilderna i B. Endrulat, Niederrheinische Städtesiegel, 1882, pl. II kunna inskränkas till en, Ratingen. 7 G. A. Seyler, Geschichte der Siegel, 1894, s. 321 f. "Das Siegelbild ist nicht eine Phantasie des Kunstlers sondera ein mit dem symbolischen Masstabe gemessenes Bild der Stadt mit ubertriebener Hervorhebung und symmetrischer Ausgleichung der charakteristischen und bedeutsamen Punkte." 8 W. Ewald, Siegelkunde, 1914, s. 211 f. De nämnda exemplen är Severuskyrkan i Boppard och rådhuset i Ypern. 9 M. Douet d'Arcq, Collection de sceaux I, 1863. Preface s. 6 f, L X X X V I I f. 10 Gale Pedrick, Borough Seals of the Gothic Period, 1904, s. 18. 11 P. Kletler, Die Kunst im österreichischen Siegel, 1927, s. 38 ff.

H5

att byggnadsverken nybyggts efter brand eller a n n a n förstörelse. Slutligen framlägges exempel på ä n n u bevarad arkitektur, d ä r en kontroll gör det möjligt att konstatera sigillbildernas realism (kyrkan i Eggenburg, domen i T r i e n t ) . En i vissa fall utomordentligt slående verifiering av en realistisk sigillarkitektur med parallella illustrationer av sigill och bevarade byggnader har lämnats från belgiskt håll beträffande profanbyggnader från senmedeltiden (hallar, torn, rådhus). 1 2 Vissa medeltida sigillbilder med topografiska motiv från R o m innehåller samtidigt realistiska och schablonmässiga inslag. 1 3 För nordiskt material har studier gjorts av t. ex. Chr. Axel Jensen, H a r r y Fett, Oluf Kolsrud, Ernst Fischer, Harald Fleetwood och Carl R. af Ugglas. Av dessa är Jensen l i den ende, som med större utförlighet angripit problemet mera principiellt. Resultatet av Jensens g e n o m g å n g av d e t danska materialet blir en starkt kritisk hållning mot borgbildernas dokumentariska värde (med något u n d a n t a g , t. ex. K ö p e n h a m n ) , m e d a n h a n menar, a t t "Kirkemotivet er mere modstandsdygtigt mod Fantasien". Efter att h a gått förbi en sigillkyrka, som ej n u går att kontrollera mot verkligheten ( M a l m ö — i viss m å n även Lund, som enligt Jensen blott svagt påminner om domkyrkan 1 8 ) och påvisat bristande överensstämmelser mellan bilder och original i a n d r a fall (Storeheddinge, Slangerup och Vestervig), stannar h a n inför tre sigill med, som h a n menar, verklighetsbetonade kyrkobilder: Roskilde, R i b e och K a l l u n d b o r g . 1 6 Fett har i en översiktlig skildring av de norska sigillen stannat inför och kommenterat några arkitektursigill. Egentligen blott beträffande ett, Munkelivs klostersigill med dess byggnadsbild, har h a n yttrat sig om eventuell realism och betecknat det som "en merkelig arkitektonisk F a n t a s i " 1 7 och framhållit möjligheten av att en rundkyrkobild p å Nidarholms klosters sigill kan ha haft en motsvarighet i verkligheten. I Nordens största heraldiskt sigillografiska m o n o grafi 1 8 har Oluf Kolsrud efter omsorgsfulla jämförelser och analyser kommit till det resultatet, att Bergens sigills borgbild är en sfragistisk typ, m e n a t t vissa karakteristiska detaljer kan h a verklighetsbakgrund, fast m a n ej kan påvisa detta. E n a n n a n nordisk sigillborg, Hälsingborgs, har även underkastats en omsorgsfull undersökning av H a r a l d Fleetwood 1 9 , som m e n a r a t t en verklighetsskildring i fråga om de mest karakteristiska h u v u d d r a g e n samt vissa detaljer åsyftats. Carl R. af Ugglas h a r ävenledes utförligt behandlat stadssigill med borgmotiv. E h u r u det ej direkt utsäges, synes det framgå, att författaren ansett Lödöses sigillborgar som schablonmässiga. 2 0 Stockholms medeltida borgsigill, som finns i två typer m e d äldsta avtryck från resp. 1296 och 1326, h a r kommenterats av M a r t i n Olsson och Nils A h n l u n d . Den förre menar, att det äldre starkt stiliserade sigillets tvenne torn i viss m å n styrker en uppgift om tvenne kastaler p å Stadsholmen. Ahnlund framhåller, att m a n ifråga om d e n n a sigillbild måste vara osäker p å om den ger m e r än en allmän antydning och a t t det senare sigillet visserligen ger mer av detaljer m e n att m a n även h ä r h a r att m e r a se representation ä n rea-

12 Th. de Limburg-Stirum, Sceaux commanaux du moyen age, Procés-verbaux et mémoires du congrés international de numismatique tenu å Bruxelles, 1910, s. 555—560 och pl. X X I I I — X X V I I . Författaren refererar kortfattat tre andra forskares — däribland den framstående fransmannen Douét d'Arcqs (se ovan) — positiva inställning till frågan om sigillbildernas realism. 13 W. Erben, Rombilder auf kaiserlichen und päpstlichen Siegeln des Mittelalters, 1931, s. 54 jfr s. 47. 14 Sfragistik og Topografi. En Studie over Bygnings- og Landskabsbilleder paa Danske MiddelaldersSigiller, Festskrift till Kristian Erslev, 1927, s. 179—186. 15 Lauritz Weibull, Malmö stads medeltida sigiller, Historisk Tidskrift för Skåneland I, 1903, s. 150 f. ser i malmöbilden ett kyrkoporträtt. — R. Blomquist, Lunds historia I, 1951, s. 282 f. säger, att kyrkobilden möjligen alluderar på Lunds domkyrka. Förste antikvarien Monica Rydbeck har vid tillfrågan meddelat, att enligt hennes åsikt det ej kan vara fråga om katedralen. 18 Jfr P. G. Grandjean om Kallundborg med påpekande av ett äldre sigill, som Jensen ej kände och som är starkt stiliserat, Dansk Sigillografi 1944, s. 184 f. 17 Studier over middelalderens norske sigiller, Föreningen til Norske for tidsminn esmaerkers beväring, Aatsvetetning 1903, s. 89, 91. 18 Bergens bys segl, vaaben, färver ogflag. Bergens historiske förening. Skrifter 27, 1921, s. 71. 19 Hälsingborgs stads sigill och vapen, Hälsingborgs historia I I : 1, 1933. s. 436 ff. 20 Lödöse. Historia och arkeologi, 1931, s. 157—167.

I46

lism. 2oa Även en svensk sigillbild av en kyrka har varit föremål för ett ingående dryftande. Ernst Fischer har sålunda, efter jämförelse med den utländska sigillutvecklingen, menat sig kunna fastslå att Skara stads sigills kyrka föreställer domkyrkan d ä r . 2 1 Som av ovanstående redogörelse framgår, har forskningens inställning till frågan om sigillarkitekturens realism varit ganska växlande, från en icke tillräckligt underbyggd skepticism till en synbarligen ej heller motiverad redobogenhet att acceptera bildernas vittnesbörd. Att sanningen i historiskt-kritiska frågor oftast ligger någonstans emellan skepticism och dess motsats synes mig ingalunda riktigt. M e n beträffande den nu dryftade frågan förefaller det möjligen vara så, särskilt om m a n följer Schramms mycket omsorgsfullt formulerade erfarenheter från hans jämförande studier mellan föremål, bilder och skriftliga källor. Det som synes dokumenterat, är att en gammal bildtradition med antika rötter spelat roll som mönstergivare under särskilt i ioo-talet och att även därefter mycket av fantasiarkitektur kan uppletas. M e n samtidigt är det u p p e n b a r t , att m å n g a sigill bilder avser att ge en verklig föreställning om återgivna byggnader. Ett realistiskt avbildande kan d å tänkas gälla byggnader i deras helhet m e n också inskränka sig till vissa h u v u d d r a g eller vissa detaljer. Av mitt eget studium av sigilllitteraturen och av handskriftsillustrationer o. s. v. synes framgå, att den fortifikatoriska sigillarkitekturen i hög grad influerats av r å d a n d e schablon och att därför ofta samma motiv u p p repas p å olika orter. 2 2 Sigillkyrkorna är icke så m å n g a som sigillborgarna och, som det förefaller, i motsats till dessa, nästan alltid sinsemellan olika. Detta synes tala starkt för att m a n bakom dessa bilder h a r rätt att i större eller mindre grad vänta finna något av verkligheten, därvid naturligtvis bortsett från fall av ren kopiering.

De olika Uppsalasigillens datering N ä r Uppsala 1737 plötsligt lät ä n d r a sin sigillbild till ett lejon 2 3 hade staden en mycket rik sigillhistoria att se tillbaka på. Ej mindre ä n 12 olika sigill med kyrkobild är k ä n d a . 2 4 De är följande (återgivna p å s. 141 — 144): 1. Avtryck känt från 1304. 2. Avtryck tidigast känt från 1329, Peringskiöld 2 5 avb. s. 318. 3. Avtryck känt från 1438 (enligt Peringskiöld avtr. från 1350), Peringskiöld avb. s. 318—19. 4. Sekret, avtryck tidigast känt från 1399. 5. Variant av nr 4, med gotisk skrift, a n v ä n d 1569 men av skriftens form att d ö m a säkert tillkommen före 1550-talet. 6. Variant av nr 4, i inskriften daterad 1574 och n ä m n d "signet". 7. Avtryck tidigast känt från 1590. 8. Illustration i Permgskiöld s. 319. 9. Avtryck känt från 1619. 2 °a Martin Olsson, Slottets historia intill år 1600 i Stockholms Slotts historia I, 1940, s. 30, Nils Ahnlund, Stockholms historia före Gustav Vasa, 1953, s. I42f. 21 Västergötlands romanska stenkonst, 1918, s. 24—27. Hans Hildebrand hade tidigare, dock utan bevisföring, uttalat samma tanke, Skara domkyrka, 1894, 11 ff. Jfr samma ståndpunkt hos N. Beckman, Ur vår äldsta bok, 1912, s. 53 f. Intendenten dr H. Wideen, Göteborg, har vid förfrågan meddelat, att han icke anser det möjligt, att sigillbilden föreställer domkyrkan. 22 Jfr Grandjean a. a. s. 182. 23 C. M. Kjellberg, Upsala stads sigill. Upplands fornminnesförenings tidskrift IV (1898—1902) s. 92 ff., om lejonvapnet s. 105 ff. Någon kritik riktas ej i nedanstående utredning mot vissa uppenbara misstag o. d. i Kjellbergs framställning. 24 Här behandlas ej det knutsgillessigill som på 1500-talet begag nades av staden för sigillering. Se Kjellberg a. a. s. 103 f. 25 Monumenta Ullerakerensis (1719).

i o. Stampen (i U p p s a l a universitets museum för nordiska fornsaker) d a t e r a d 1621, Peringskiöld a v b . s. 319. 11. Stampen bevarad (i Uppsala universitets m u s e u m för nordiska fornsaker). 12. " I N S I G N [ I A ] " avb. i Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna p å pl. 56, graverad av W. Swidde år 1690 samt i Peringskiöld s. 319 m e d bl. a. kyrkobilden o m v ä n d . 2 6 Av sigill 1 2 7 finns endast delar kvar. Mest fragmentarisk är inskriften. Till ledning för datering tjänar egentligen blott bokstaven A 2 8 med sin nedåt brutna mellanstapel. P å nordiskt jämförbart sigillmaterial möter m a n liknande A:n från och med ett avtryck av 1244 (andra beläggår för avtryck är 1270, 1278, 1281, 1283 och 1290). 2B Sigill 2 h a r större delen av inskriften kvar. Mest markant av dess bokstäver är U med rak vänsterstapel, mycket t u n n avslutning nedåt och en inåt rak men utåt starkt ansvälld högerstapel, som överst krymper till nästan trådlik smalhet och slutar med en smal nästan vertikal linje åt höger. M:et h a r likartad karaktär. V a r finns jämförelsepunkter till dessa typer p å sigillmaterialet före 1329 s 0 , året för sigillets äldsta k ä n d a användning? Grundformen av M:et: vänstra stapeln som ett O och högra stapeln konkav inåt, synes t. ex. p å de danska kungasigillen förekomma u n d e r hela 1200-talet 3 1 och finns även i Sverige. Någon full motsvarighet till den speciella utformningen p å Uppsalasigillet har j a g ej anträffat. Det U , som mest liknar UppsaJasigillets, är från 1282. 3 2 Likartade U : n (med rak vänsterstapel men ganska avvikande beträffande högerstapeln) finns i D a n m a r k och Sverige i avtryck resp. 1264 och 1292. 3 3 I det systematiskt insamlade materialet från England finns det ett sigillepigrafiskt gott parallellbelägg från 1273 och besläktade former från 1197, 1249, 1275 och 1308. 3 4 Bokstavsundersökningen synes utvisa, att sigill 2 ligger väsentligt tidigare ä n det äldsta kända användningsåret. Epigrafiskt sett kan det mycket väl vara lika gammalt som nr 1, j a t. o. m. äldre. Den stora överensstämmelsen i kyrkobildernas utformning synes även peka p å n ä r a samtidighet mellan nr 1 och 2 u t a n att bildstil eller epigrafik tycks ge någon möjlighet till att avgöra den inbördes åldern. M a n kan ej heller obetingat gå ut ifrån, att de äldsta kända användningsdata ger besked om den inbördes åldern. M a n måste räkna med att en sigillstamp kan ha kommit till rätta igen och till ny användning. Beträffande den absoluta kronologien skulle nedre gränsen alltså ligga vid 1300-talets början (för sigill 1 enda användningsbelägg 1304). Det äldsta stadssigillet i Sverige är Kalmars från ett obekant år mellan ca 1255 och 1269. Därefter känner m a n bruk av sigill i en rad städer först fr. o. m. 1281. 3 5 Uppsalasigillet hör u t a n tvivel till de äldsta exemplen p å stadssigill i Sverige. Den mera allmänna kronologiska fixering, som ligger i detta konsta26 Detta sigill betecknas som "insignia" så även i den omvända reproduktionen hos Dahlbergh. Peringskiölds avbildning visar sydfasaden. Dahlberghs nordfasaden, Nr 11 nordfasaden. 27 Nedanstående utredning stöder sig i fråga om vissa fakta på fil. dr S. Ljungs i hans manuskript för Upsala stads historia ingående avsnitt om stadens sigill samt på en av honom för restaureringssakniga utarbetad PM. 28 Rörande användning av bokstavsformen för datering av sigill resp. mynt se Nils Ludvig Rasmusson, Fem medeltida gillessigill, Gotländskt arkiv 1950 s. 39 ffoch dens. Rex Upsalie. Till tolkningen av en nyfunnen mynttyp från 1200-talet i Arkeologiska forskningar och fynd. Studier utgivna med anledning av H. M. Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag, 1952. s. 283 ff. 29 B. E. Hildebrand, Sveriges sigiller under medeltiden, 1862—67, I:i:22 (1270) och 35 (1283), 2:6 (1244) samt 3:47 (1281) och 75 (1290). H. Petersen, Danske Geistlige Sigiller fra Middelalderen, 1883, 802 (1278). 30 Dr Stefan Söderlind har meddelat undertecknad, att sigill 2 på brev av 1326, som tidigare ansetts som äldsta belägget på dess användning, blivit senare påsatt. Dr Ljung har upplyst om att under sådana förhållanden blir 1329 äldsta beläggåret. 31 H. Petersen, Danske Kongelige Sigiller 1085—1559, 1917, passim. 32 Hildebrand a. a. 1:2, 35. 33 Petersen, Geistlige Sigiller nr 668, Hildebrand 1:3:82. 34 H. S. Kingsford, The Epigraphy of Medieval English Seals, Archeologia 79, 1929, s. 174. 35 A. Schiick, Det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling 1926, s. 238, 465. A. v. Brandt, De äldsta urkunderna rörande tysk-svenska förbindelser, Historisk Tidskrift 1953, s. 218, har satt en tänkbar övre tidsgräns för Kalmarsigillet till 1255.

I48

terande, kan preciseras ytterligare genom inskriftens bruk av n a m n e t Uppsala istället för Aros. Sundquist 3 8 daterar detta bruk till fr. o. m. omkring 1280 m e d a n Ljung (i manuskriptet till sigillkapitlet i hans Uppsala stads historia) menat, att äldsta säkra belägg p å detta namnskick är från 1290. Detta stämmer väl överens med de bästa parallellbeläggen p å bruket av det säregna U : e t : i Sverige 1282 och i England 1273. Antaglig datering av de b å d a sigillen blir därför ca 1270-talet — 1300-talets första år och troligast 1280-talet d. v. s. samtidigt med de a n d r a städernas tidigaste bruk av sigill. Att sigill nr 3 måste vara äldre än äldsta nu kända avtryck (från 1438) ä r u p p e n b a r t och detta av tvenne skäl: inskriftens majuskler och sigillets stora format. I intetdera fallet ger oss emellertid dessa karakteristiska drag någon fix tidsgräns. Minuskelskriften, som u n d e r senmedeltiden alltmer avlöser majuskeln, u p p t r ä d e r i England p å 1340-talet och synes där slå igenom från 1360-talet, dock så att enstaka exempel p å majuskler även förekommer senare, även u n d e r olika decennier av 1400-talet, vilket å r h u n d r a d e dock till mycket övervägande del behärskas av minuskeln. 3 7 I D a n m a r k är minuskeln p å sigillen känd från och med 1376. Övergången till de nya bokstavsformerna skedde sedan u n d e r å r h u n d r a d e t s sista kvartsekel och 1400-talet behärskas av dessa. 3 8 N å g o n undersökning av minuskelns införande p å de svenska sigillen 39 h a r ej gjorts och är ej heller lätt att utföra, då sigillmaterialet för övergångstiden ej är publicerat. I Uppsala använde ärkebiskop Henrik (1383—1408) p å sitt sekret minuskler och p å sitt sigill majuskler, biskop Rudolfs av Skara (1386—90) sigill visar minuskler. I Västerås har biskop Benes sigill (daterbart 1383/84—1392) minuskler, biskop Nicolaus' sigill (daterbart 1395—1396) majuskler och domprosten Andreas' sigill (daterbart 1393—1404) minuskler. 4 0 E h u r u , som redan nämnts, vår k ä n n e d o m om minuskelskriftens införande på de svenska sigillen är bristfällig och med hänsynstagande till att enstaka exempel p å majuskelskrift förekommer även senare, vågar m a n dock hålla för troligt, a t t majuskelskriften p å det diskuterade Uppsalasigillet sannolikt utvisar, att det tillkommit före ca 1400. Sigillets storlek är ä n n u vanskligare a t t nyttja som dateringsgrund. De danska stadssigillen med lika stor eller i det närmaste lika stor diameter synes sålunda alla vara tidiga, i varje fall äldre ä n ca 1350. 41 Tyvärr ger de enskilda bokstavstyperna ingen ledning. Det synes mig, som om vi med deras hjälp knappas t kan precisera sigillets datering n ä r m a r e ä n vad som ovan gjorts. Mest kronologiskt vägledande synes mig skriftens spatiösa fördelning och bokstävernas förhållandevis betydande storlek. Följer m a n utvecklingen av sigillen i dessa avseenden är det lätt att m ä r k a , h u r t. ex. på de svenska biskopssigillen en tätare placering av mindre bokstäver börjar r e d a n före 1350 för att senare bli regel. 4 2 E n liknande förändring kan spåras på de danska biskopssigillen vid ungefär samma tid. 4 3 Det som nu anförts synes peka p å en tidpunkt före seklets mitt. Peringskiölds uppgift, att sigillet begagnats redan 1350, synes alltså mycket trolig, även om den numera ej kan beläggas med exempel. E n tidsgräns är ej lätt att fixera. Motsvarigheter till tvenne bokstavstyper, A med rak högerstapel och utsvängd, med en rundel p r y d d vänstersida och M : e t med sidostaplarnas bågar skjutande u p p något över mittstapeln synes ej förekomma förrän efter 1300 och det förefaller, 56

Uppsala Stads historia I, Östra Aros, 1953, s. 222. Kingsford a. a. 38 P. B. Grandjean, Dansk Sigillograf, 1944, s. 226 f. 39 Hans Hildebrand, Sveriges medeltid III, 1898—1905, s. 465, säger att på 1380-talet var minuskeln sällsynt i Sverige och a. a. s. 715 att majuskeln hade övertaget här till utgången av 1300-talet. För gravstensepigrafiken säger S. Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid I, 1945, s. 159 att minuskeln uppträder tidigast i Skara stift från 1300-talets mitt, att den börjar i Linköpings stift under slutet av 1300-talet, men att i ärkestiftet majuskeln höll sig kvar in på 1500-talet. 40 Sigillavgjutningar, Riksarkivet. G. Ekström, Västerås stifts herdaminne I, 1939, s. 109, 115, 120. 41 P. B. Grandjean, Danske Köbstmders Segl, indtil 1660. 1937, passim. 42 B. E. Hildebrand pl. 13. 43 Geistlige Sigiller pl. XI, X X I X , XXXIV, X X X V I I I , XLII, XLVII, LVII. 37

som om de ökade i frekvens först efter mitten av å r h u n d r a d e t . 4 4 Resultatet av undersökningen av tidpunkten för förfärdigandet av sigill nr 3 blir alltså: sannolikt vid mitten av 1300-talet. Något hinder för en dylik datering utgör icke bruket av sigill 1 så sent som 1360. M a n tycks nämligen ofta h a använt äldre stampar ur det tillgängliga förrådet. För d a t e r a n d e av sekretet nr 4 har vi genom dess förekomst p å ett brev ca 1399 en fast utgångspunkt. På g r u n d av skriftkaraktärens allmänna hållning med relativt stora, glest placerade bokstäver (se ovan argumenteringen för nr 3) kan dess tidssättning skjutas ytterligare ett halvt sekel tillbaka i tiden. Sigillets bokstavstyper har en mycket påfallande egendomlighet. E, C, A, M och N h a r sålunda sina svängda staplar p å den utåt riktade sidan skarpt, nästan rätvinkligt konturerade. Paralleller till dessa former finns på en rad svenska och danska sigill, de förra k ä n d a från avtryck från 1318 eller 1329, de senare från biskopar m e d ämbetsperioder begynnande 1343, 1345, 1350, 1362 och 1397 samt från ett danskt kungasigill känt tidigast i avtryck från 1356. 4 5 I det engelska sigillmaterialet är en liknande företeelse känd t. ex. u n d e r åren 1318, 1328, 1360. 48 Även beträffande sekretet nr 4 synes alltså en datering till 1300talets mitt sannolik. Sigillet nr 3 och sekretet nr 4 kan alltså tänkas vara ungefär samtidiga. Dateringsproblemen beträffande de övriga åtta sigillen med arkitekturmotiv är lösta för tvenne, nr 6 och nr 10, genom i stampen ingraverade årtal respektive 1574 och 1621. N r 5 som i likhet med nr 6 har kopierats efter nr 4 har en inskrift p å fältet: E W P. Före E:et är en bokstav senare tillgraverad, som snarast ser ut som ett omvänt S. E:ets gotiska majuskelform ger en viss föreställning om sekretets tillkomsttid. På mynten är t. ex. antikvastilen konsekvent genomförd fr. o. m. 1536. 47 Av de övriga sigillen är nr 7 och 9, som ovan angivits, a n v ä n d a respektive från och m e d 1590 samt år 1619. Nr 7 kan möjligen vara något tidigare u t a n att detta emellertid ä r möjligt att n ä r m a r e fixera. Inskriftens antikvastil ger inga hållpunkter för en precisering av tillkomsttiden. Nr 8 har ej anträffats i avtryck. Till sin typ p å m i n ner det om 1621 års sigill men synes stilistiskt sett vara äldre. N å g r a hållpunkter för en datering synes ej existera. N r 9 med sin otympliga tillgravering av dubbeltornen måste efter allt a t t d ö m a vara en tillfällig företeelse och knappast använd a n n a t än åren närmast före 1621, d å det ståtliga domkyrkosigillet tillkom, som m a n sigillerade med, tills den besynnerliga ändringen till lejonbild skedde p å 1730-talet. Hittills h a r ej sigillen nr 11 och 12 anträffats p å något dokument. Att Dahlbergh använde denna typ som vinjett p å sin bild av Uppsala i Suecia (grav. 1685) synes dock ge vid handen, att de varit i bruk denna tid. S t a m p e n till nr 12 finns ännu bevarad. I enlighet med vad som nu anförts, kan m a n datera de olika sigillen som följer. 1. Avtryck 1304; sigillet sannolikt från 1280-talet. 2. Avtryck 1329; sigillet från slutet av 1200- eller början av 1300-talet. 3. Avtryck 1438; sigillet från omkring 1300-talets mitt. 4. Avtryck 1399; sigillet från omkring 1300-talets mitt. 5. Avtryck 1569; sigillet sannolikt tillkommet före ca 1550. 6. D a t e r a t 1574. 7. Avtryck 1590; sigillet möjligen något äldre. 8. Avtryck ej känt; sigillet säkerligen tillkommet före 1621. 44

Den ovannämnda formen av A dateras av J . Sydow, Paläographie der Kblner Munzinschriften des Mittelalters, Bonner Jahrbucher 149, 1949, s. 271 till "seit etwa 1300" och den M:typ det här är fråga om finns i det engelska sigillmaterialet under tiden 1305—62 Kingsford a. a. s. 170. Jfr Danske Geistlige Sigiller 24 (1392—1410), 675 (1372—95), 810 (1364—69), 812 (1388—1409), Hildebrand ser. 2 nr 184, 185 (1342), 198 (äldsta avtryck 134). 45 Hildebrand 3:e st. 266, 365, Danske Geistlige Sigiller 968, 808, 162, 810, 676, Danske Kongelige Sigiller nr 41. 46 Kingsford s. 168. 47 T. G. Appelgren, Gustav Vasas mynt, 1933.

g. Avtryck 1619; sigillet sannolikt tillkommet ungefår vid denna tid. 10. Daterat 1621. 11. Sannolikt tillkommet vid 1600-talets mitt eller slut. 12. Dahlberghs bild daterad 1690, Peringskiölds förmodligen från början av 1700-talet.

Uppsala sigillkyrkor Dessa kan delas i vissa distinkta grupper. I Omfattar de två sinsemellan mycket lika sigillen nr 1 och nr 2. II Omfattar nr 3 och de därifrån kopierade nr 7 och nr 9. I I I Omfattar nr 4 och de därifrån kopierade nr 5 och nr 6. I V Omfattar de starkt porträttbetonade nr 8 och 10. V Omfattar de varandra mycket närstående nr 11 och nr 12. Det är u p p e n b a r t , att sigill nr 9 kopierats från nr 7 genom den klumpiga modernisering, som innebar, att dubbeltornen tillsattes. Det är lika u p p e n b a r t , att nr 6 i sin tur kopierats från nr 4 fast med vissa modifikationer beträffande t. ex. takryttarna och tornet. Alla dessa sigill kan alltså reduceras till två urtyper, vilka, som j a g ovan sökt visa, kan dateras till o m kring 1350. Uppsala domkyrkas historia är fylld av stridiga och svårlösta spörsmål. Så mycket synes m a n dock veta, att vid mitten av 1300-talet, dessa sigills tillkomsttid, hade domkyrkan tvärskepp, kor och ett långhus med betydande utsträckning. U n d e r sådana förhållanden kan varken sigill 3 eller sekret nr 4 anses ha med domkyrkan a t t skaffa vare sig som helhetsskildring eller som beaktansvärd symbolbild antingen det gäller h u v u d d r a g eller detaljer. K v a r står möjligheten att dessa tvenne kyrkor avser a n d r a i staden uppförda helgedomar. Forskningen h a r också varit inne p å denna väg. 4 8 Nr 3 skulle enligt Peringskiöld (a. a. s. 318 f) vara Vårfrueller S. Mariakyrkan, nr 4 S. Eriks kapell och enligt Kjellberg, som p å för honom tillgängligt avtryck (av nr 5) blott läste E W, vilket h a n tolkade såsom Ecclesia Wirginis, Vårfrukyrkan. O m min tolkning: S (omvänt) E W P ä r riktig, kan inskriften p å detta sigill tänkas betyda Sancti Erici Upsalie eller senare Secretum Upsalense (se Ljung i tillägget s. 152 a. a.) M a n känner för närvarande blott ett avtryck av nr 3. M e n det är tydligt, att n ä r ej alltför långt efter 1500-talets mitt nr 6 tillkom, m a n ä n n u hade kvar stampar av nr 3 eller ett avtryck av dessa. Ca 1619 fick sedan denna gamla bild nödtorftigt föreställa domkyrkan genom tillsatsen av dubbeltornen. På sigillen 1 och 2 (grupp I) faller det först i ögonen h u r löst påsatta klossar tornen är. De ä r visserligen helt tidsmässiga i vad det gäller fönsterbågarnas form, tornöppningens o r n a mentala karaktär etc. men står både i fråga om sin allmänna typ och "klossigheten" så n ä r a m ä n g d e r av tornavbildningar från högmedeltiden i alla konstarter, att de måste avvisas som realistiska bilder. Den egentliga kyrkobyggnaden med sin asymmetri, sin absid etc. förefaller d å mer verklighetstrolig. Detta framstår tydligt, o m m a n täcker över tornpartiet och b e t r a k t a r resten som en självständig byggnad. Ändringen av bilden, så att den ena varianten h a r ingång och den andra icke, synes mig möjligen tala för att m a n åsyftat en särskild kyrka och velat markera en vidtagen förändring. Den mycket m a r k e r a d e utgestaltningen av dörren, absiden (på Hildebrands teckning av nr 1 synes en korutbyggnad, som ej är möjlig att återfinna p å originalavtryck), de stora fönstren etc. synes tala mot att det h ä r är fråga om allmängods. M e n om det finns ett verklighetsunderlag i detta fall, vilken kyrka åsyftas då? Skulle det v a r a möjligt a t t knyta s a m m a n denna byggnadskropp med ett tänkt, u n d e r en längre period isolerat 48

Se Sundquist a. a. s. 243 ff, 249 ff, 315 ff, 387 ff.

stående domkyrkokor 4 9 och de provisoriska a r r a n g e m a n g , som d ä r måst vidtagas med ingång etc. Även detta sigill har forskningen tidigare sökt hänföra till olika Uppsalakyrkor. Peringskiöld (a. a. s. 224, 318) menade, att sigillet föreställde kyrkan i G a m l a Uppsala, och uppger att det brukats redan 1260 (enligt dr Söderlind möjligen en förväxling i minnet med 1360 års avtryck). Bror Emil Hildebrand opponerade både mot Peringskiölds datering och identifiering (a. a. s. 53) och gissade för sin del på Trefaldighets- eller Vårfrukyrkan. Kjellberg (a. a. s. 100) gjorde invändningar mot tanken, p å Trefaldighetskyrkan och föredrog för sin del Vårfrukyrkan eller möjligen S. Perskyrkan. Nr 10 är daterat 1621 och nr 8 som saknar avtrycksbelägg torde p å basis av Söderlinds forskningar rörande domkyrkans byggnadshistoria u n d e r tiden omkring 1600 kunna föras till denna period. Nr 11 h a r sannolikt använts av Dahlbergh, d å h a n ritade sitt "sigill" (egentligen "insignia" d. v. s. vapen) och sedan indirekt av Peringskiöld. Det ä r därför sannolikt, att nr 11 brukats i mitten eller slutet av 1600-talet och även tillkommit u n d e r denna tid. H u r u v i d a den av Dahlbergh och efter honom av Peringskiöld avbildade typen nr 12 verkligen varit ett sigill är osäkert.

Tillägg Sedan ovanstående utredning skrivits h a r Sven Ljungs bok Uppsala Stads Historia II: Uppsala under yngre medeltid och Vasatid utkommit (1954). I kap. 6 har en avdelning s. 128—142 ägnats "stadens sigill", d ä r förf. (s. 135 f.) bl. a. studerar möjligheten att identifiera sigillen nr 3, 4 och 5 med kyrkorna S. M a r i a , S. Per och S. Erik, m e n finner att egentlig grund för identifikationer saknas och (s. 138 f.) är tveksam om dateringen av sigill 11 ("troligen ä l d r e " än 1590 eller "betydligt y n g r e " ) . — Pierre Lavedan, Representation des villes dans Vart du moyen åge, 1953, h a r funnit, att i sigillens motiv vid sidan om rena fantasiskapelser förekommer tydlig realism samt dessutom en blandning där verklighetsdetaljer (byggnadsbilder) passats s a m m a n till fantasibilder (stadsbilder) eller sådana fall, d ä r g r u n d d r a g e n i helheten (stadsbilden) är riktiga, men denna helhet passats s a m m a n av icke verklighetsexakta detaljer (byggnader) (a.a. s. 44 f.). — G. C. Bascapé, / sigilli dei comuni italiani nel Medio Evo e nelVet 1 moderna, Studi de paleografia, diplomatica, storia e araldica in onore di Cesare Manaresi, 1953, s. 81 ff., 90 ff. konstaterar den parallella förekomsten av symboliska och till realistiska avbildningar syftande sigillarkitektur. Till de forskare, som intagit en starkt negativ hållning till realismen hos myntens arkitekturbilder från 900—1200-talen, hör även W. Hävernick, Die Mtinzen und Medaillen von Köln I, I935> s. 5. Loccenius (Brevis Descriptio Sveciae K B M 17) omtalar ett sigill med tornkyrka och ett med kyrka utan torn. Den förra kallar h a n S. Eriks kapell eller domkyrkan. Det senare sigillet, som h a n säger förekomma på pergamentsbrev från 1515, m e n a r h a n möjligtvis föreställer det gamla templet i Upsala. J o h a n Eenberg, Kort berättelse af de Märkvärdigaste Saker. . . uti Upsala Stad, 1704, s. 234 f., uppfattade nr 12 b såsom en bild av h u r domkyrkan "fordom warit s k a p a d t " och nr 3 som S. Eriks kapell. N I L S L U D V I G RASMUSSON

49 F. Nordström, Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshistoria —• nya rön, Fornvännen 1953 s. 291 f.— Man kunde tänka sig att en medeltida stad vid val av sigillkyrka föredrog den egentliga stadskyrkan framför domen. Någon bekräftelse på en dylik tanke lämnar ej sigillmaterialet, där kyrkobilder i katedralstäder i övervägande fall i litteraturen säges föreställa resp. domkyrka. Jfr ovan om Ribe och Roskilde. På sigill för Toulouse (tidigast 1214) avbildas S:t Sernins kyrka och ej katedralen, Douét d'Arcq a. a. I, s. L X X X V I I I . För att ta blott ett utomnordiskt exempel, se kyrkobilden på Chichesters sigill från tidigt 1200-tal vilken identifierades som domen där, A. B. Tonnochy, Catalogue of British seal-dies in the British Museum, 1952, s. LXXi (se där även om andra kyrkosigill uppfattade som verkliga avbildningar).

Bilaga IV

HUVUDDRAGEN AV DOMKYRKANS BYGGNADSHISTORIA INTILL 1610 I DOKUMENTENS BELYSNING

I ett påvligt brev till ärkebiskopen i L u n d den 20 november 1204 berörs vissa aktuella förhållanden vid ärkesätet i Uppsala: ärkebiskopen h a r genom eldsvåda mist sin förnämsta klenod i skrudkammaren, p a l l i e t , och besväras j ä m t e sin kyrka av sådan fattigdom, att h a n ej kunnat skicka särskilt sändebud till påven för att begära ett nytt. Denna uppgift om palliets öde h a r föranlett tidigare forskning att antaga, att en eldsvåda härjat i G a m l a Uppsala kort tid före påvebrevets d a t u m . 1 Att palliet förvarades i domkyrkans skrudkammare, n ä r det blev förstört, är självfallet också högst sannolikt. Den märkliga u p p lysningen om institutionens stora armod pekar åt samma håll: b r a n d e n d r a b b a d e katedralen i G a m l a Uppsala. I en senare u r k u n d får m a n veta, att byggnaden vid b r a n d e n blev totalt förstörd (prorsus destructa). Detta läge tvingade ärkebiskopen att besluta om de riktlinjer, som borde följas vid institutionens återställande. Ett inbördeskrig, som för ärkebiskopens del medförde någon tids landsflykt i D a n m a r k , vållade att börja med tidsutdräkt, m e n vid mitten av 1200-talets a n d r a decennium framträder rekonstruktionsplanens konturer. Den eldhärjade domkyrkan skulle till största delen rivas och endast en mindre del repareras för att tjäna som provisorium, intill dess institutionen kunde flyttas till en helt nybyggd domkyrkostad. Den ort, d ä r denna väldiga anläggning skulle utföras, var ö s t r a Aros. Planen var så vittutseende, att m a n har svårt att tro, att statsmakterna icke deltagit i besluten, m e n de omfattande arkivförlusterna har ställt oss u t a n direkta vittnesbörd härom. E n av ärkebiskopens första åtgärder blev nu att begära påvens tillstånd att få flytta ärkesätet från den u t b r ä n d a domkyrkan i G a m l a Uppsala till Sigtuna. I Vatikanarkivet bevaras från tiden 1215—1216 en anteckning, enligt vilken fullmakt att meddela ärkebiskopen det begärda tillståndet blivit expedierad. Sedan flyttningen därefter genomförts, kunde det kombinerade rivnings- och reparationsarbetet i Gamla Uppsala börja. Detta var dock endast av sekundärt intresse. Huvuduppgiften var att igångsätta arbetet i ö s t r a Aros, och där gällde det ej att bygga en katedral u t a n att bygga en domkyrkostad, i vilken katedralen utgjorde den största enskilda byggnadsenheten. Detta förhållande h a r naturligtvis blivit observerat, men det finns anledning att särskilt betona dess vikt. U n d e r hela den här behandlade perioden h a r nödvändigheten att nybygga eller underhålla en m ä n g d Uppsalakyrkan tillhöriga fastigheter nedsatt prestationsförmågan vid själva katedralbygget. Någon möjlighet att ä n d r a d e t t a läge förelåg aldrig. Konstruktionsarbetet ägde r u m u n d e r den svenska medeltidens h å r d a samhällsekonomiska Anmärkning. I fråga om framställningen av utvecklingen under 1200-talet hänvisas till min utredning Uppsalakyrkans byggnadsprogram på 1200-talet i Historisk Tidskrift 1952, där källmaterialet behandlas utförligare. Beträffande andra forskares skildringar av händelseförloppet må här endast följande anmärkas: Estienne de Bonnueill är ej Uppsala domkyrkas förste byggmästare utan den förste byggmästare, vars namn numera är känt; domkyrkan i Gamla Uppsala brann icke 1245, därför att branden omtalas i en urkund det året; termen ecclesia Upsalensis skall ej återges med "kyrkan i Uppsala" utan med en lämplig institutions- resp. lokalbeteckning, t. ex. Uppsalakyrkan, Uppsala domkyrka; påvens fullmakt 1258 slutligen avser tillstånd att flytta, ej att bygga, domkyrkan — att ärkebiskopen för nybyggnadsbeslutet behövde påvens tillstånd är icke visat och ej heller sannolikt. 1 Carl Mauritz Kjellberg, Några blad ur Uppsala domkyrkas äldre byggnadshistoria, UFFT:i7 (1895), s. 143.

J53

förhållanden. Ej heller detta konstaterande innebär någon nyhet, men också i detta fall föreligger skäl att erinra om situationens realiteter. Medellivslängden var kort, och de medicinskhygieniska förhållandena primitiva; epidemier började och slutade efter behag. Vad sådant måste betyda för den som anställde en arbetsstyrka, i vilken åtskilliga specialister icke kunde ersättas inom landet, ligger i öppen dag. Därtill kom läget i fråga om transportmedel och transportleder. Det krävde avsevärd tid att bemästra också sådana avstånd, som nu anses obetydliga, och transportmedlens i och för sig ofta låga effekt sänktes ytterligare genom vägars och farleders beroende av årstid och väderlek. All teknisk utrustning, som stod till förfogande vid arbetet, karakteriserades p å liknande sätt av låg effekt. Ett mycket allvarligt moment utgjorde dessutom känsligheten för olyckor. M a n stod nästan värnlös mot eldsvådor, och reparationskapaciteten vid svårare b r a n d - eller rasskador var så pass begränsad, att sådana händelser måste antagas ha medfört betydande avbräck i det ordinarie byggnadsprogrammets fullfölj a n d e . E n betänklig punkt i samhällsekonomien var slutligen livsmedelsproduktionen, som i hög grad var beroende av det årliga skördeutfallet. Vid missväxt blev det dyrtid på livsmedel, och d e n n a säkert ganska ofta å t e r k o m m a n d e situation kunde ej u n d g å att menligt påverka sådana storföretag som uppförandet av domkyrkostaden. E n uppskattning av de allmänna omständigheterna synes därför ge vid handen, att problemet att koordinera beställningar, leveranser, transporter samt anskaffning och insats av arbetskraft p å ett efter nutida begrepp ekonomiskt sätt ofta var olösligt, i synnerhet vid katedralbygget. Följden var, att m a n ej i förväg kunde beräkna, när ett påbörjat parti av domkyrkan skulle vara avslutat, mycket mindre bygget i dess helhet. Arbetets genomförande blev därför i särskilt hög grad beroende av att det icke brast i byggherrens vilja att nå det slutliga målet. J u s t p å den punkten fanns också en stor tillgång i kravet på kyrkans självständighet gentem o t staten. I verkligheten var denna libertas ecclesiastica m å n g a gånger illusorisk, m e n statsmakternas inställning till domkyrkobygget var dock principiellt positiv, och ärkebiskopen h a r j ä m t e sitt domkapitel i huvudsak kunnat räkna med att ostört få arbeta för verkets fortgång. Därigenom u p p k o m den koncentration av byggviljan till byggplatsen, som rimligtvis var en n ö d v ä n d i g förutsättning för att arbetet icke skulle avstanna. År 1245 får m a n första gången i nu bevarat urkundsmaterial underrättelse om att ärkebiskopen börjat återuppbygga sin förstörda katedralkyrka från grunden {de nouo, 1259 a solo) med ett bygge av praktkaraktär. Fyra år senare inskrevs årtalet 124g! murverket under takåsen p å den västra strävpelaren vid norra porten. Uppgiften om årtalet har lämnats av Johannes Schefferus, som också visar siffrornas utseende; en helt nyligen framförd åsikt, att den i årtalet ingående siffran 2 kan vara en år 1549 utförd 51a, är ett misstag. 2 Sammanställda med de tidigare händelserna visar dessa upplysningar, att arbetet p å U p p sala domkyrka börjat omkring år 1220. H ä r räknas då från första början; därifrån var naturligtvis ett gott stycke till det positiva konstruktionsarbetet. Huvudritningen får alltså dateras till tiden ca 1215. I detta s a m m a n h a n g förtjänar en av Roosval gjord konsthistorisk observation särskilt beaktande. H a n anmärker nämligen om domkyrkans r u n d a triforiefönster, att sådana var en egenhet för Notre-Dame i Paris, där de emellertid enligt en auktoritet blev igensatta ca 1225—1230; före denna ändring i Notre-Dame bör därför enligt Roosval huvudritningen till Uppsala domkyrka ha tillkommit. 3 År 1258 meddelade påven efter framställning från Uppsala fullmakt för biskopen i Västerås att ge ärkebiskopen tillstånd att flytta sin kyrka till Östra Aros. Arbetet med domkyrkostadens uppförande gick emellertid mycket långsamt, och de definitiva breven om flyttningen, ett kungligt och Västeråsbiskopens, tillkom först åren 1270—1271. Därefter förflöt ytterligare fem år, i n n a n ärkebiskopen omsider år 1276, troligen i september, genomförde ärkesätets flyttning till Ö s t r a Aros från Gamla Uppsala, dit m a n hade återvänt från Sigtuna, n ä r reparationsarbetet på den lilla restkyrkan lett till resultat. 2 3

Folke Nordström, Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshistoria — nya rön, Fornvännen 1953, s. 300. Johnny Roosval, Den baltiska nordens kyrkor (1924), s. 117 f.

Vid d e n n a tid hade katedralbygget och arbetet med den övriga domkyrkostaden sålunda fortskridit så långt, att institutionen h a d e till sitt förfogande i ö s t r a Aros ett nödvändigt minim u m av u t r y m m e för gudstjänstlivets, personalens och förvaltningens behov. Ett tiotal år därefter skrevs kontrakt med den franske byggmästaren Estienne de Bonnueill. Dokumentet är nu förlorat, men det förvarades ä n n u under senare delen av 16oo-talet i d o m kyrkan. O m detta kontrakt h a r greve Bengt Oxenstierna för J o h a n Peringskiöld uppgivit, att h a n i Sturekoret sett och läst det och att byggmästaren förbundit sig att uppföra kyrkan "efter den anlagda form, som N o t r e - D a m e h a r i Paris". H ä r får m a n alltså veta, a t t Uppsala d o m kyrka är en av Notre-Dame's dotterkyrkor, något som styrker riktigheten av Roosvals ovan anförda observation. År 1290 uppfördes inom domkyrkan en kyrka av trä, som h a r väckt mycken u n d r a n . Dess roll var av allt att d ö m a endast att fungera som högkor, m e d a n arbeten u n d e r den nye byggmästarens ledning utfördes i eller i n ä r h e t e n av högkoret. K r i n g sekelskiftet 1300 föreligger notiser, som ger vid handen, att arbeten då pågick i kapellkransen öster om högkoret.* T r e decennier senare heter det i ett kungligt brev, att domkyrkan kunde fullbordas " i n o m k o r t " , om medel ställdes till förfogande. 5 Verkligheten var visserligen hårdare, m e n uttrycket kan kanske i viss m å n förklaras av att m a n tydligen ungefär vid den tiden kunde påbörja arbetet med långhuset, som j u onekligen utgjorde en betydligt mindre arbetsuppgift ä n det som tidigare uppförts. År 1381 kallas norra muren i långhuset " n y a m u r e n p å norra sidan". 6 Benämningen k a n förefalla förvånande, men digerdöden förklarar den försening, som tydligen inträtt. Dess inverkan kan endast gissningsvis uppskattas; ett arbetsuppehåll p å sammanlagt omkring 15 år, fördelat p å decennierna 1350—1380, synes ej osannolikt. T i d e n 1400—1420 kom att bli en period av största betydelse i domkyrkobyggets medeltida historia. År 1402, enligt en uppgift den 25 maj, inträffade ett mycket svårt ras; valv och pelare på en sträcka av icke mindre ä n 60 alnar eller omkring 35 meter störtade plötsligt in. 7 G e n o m byggnadstekniska iakttagelser har olyckan blivit lokaliserad till södra delen av långhuset. 8 Endast en mycket svår sättning i g r u n d e n synes ge en tillfredsställande förklaring till rasets stora verkningar. De följande åtgärderna skall bedömas i s a m m a n h a n g med en viktig upplysning, som lämnas i en u r k u n d från 1431, nämligen att m a n då nyligen börjat uppföra kyrkans västparti. 9 D å de nödvändiga reparationerna efter raset måste ha varit ganska tidsödande, får påbörjandet av d e t t a dateras till tiden ca 1420. 10 Att de b å d a västtornen byggts efter 1400-talsritningar har väl alltid stått klart. I n n e i d e m finns emellertid igensatta kleristorie- och triforiefönster. Detta synes visa, att långhusets västligaste trave, som j u var uppförd enligt den ursprungliga huvudritningen, indrogs i västpartiet, 4

DS 1241 och 1373, 1298 19/7 och 1302 28/11. DS 2875, 1331 30/8. — Märk i fråga om byggets delning särskilt DS 2322, s. 535 f. RPB 1615, 1381 11/8: "— chorum qui est tercius in ordine a domo siue custodia noui muri lateris aquilonaris" etc. 7 SRS I:i, s. 31, 35. * Gerda Boéthius — Axel L. Romdahl, Uppsala domkyrka 1258—1435 (1935), s. 151 f. — Dessa författare förmodar, att raset vållats av en störtande takryttare. En dylik orsak står emellertid ej i någon rimlig proportion till verkningarna. Att en takryttare vid tillfället fanns är f. ö. osannolikt. 9 Orig. perg. 1431 2/8, RA: "Cum igitur metropolitana ecclesia Upsalensis edificium plurimum sumptuosum, quod nuper in eius occidentali parte inchoatum existit" etc. 10 Att ordet nuper i brevet 1431 betyder nyligen framgår också av en sammanställning med den bekanta inskriften på västra portalens linteau: "Anno Domini M C D X X X I factum est hoc opus". — Boéthius — Romdahl, a. a., s. 160, anser, att en avlöningsnotis från 1417, enligt vilken 6 mark utbetalats till en timmerman för något arbete med ett torn (reparacio turris, Uppsala domkyrkas räkenskapsböcker, vol. i, fol. 1, RA), daterar västtornen. Det torde emellertid icke vara möjligt att lokalisera arbetet säkert. 5

d å detta ca 1415 omritades. Reparationen kombinerades alltså med utförandet av den sista byggnadsetappen, varvid m a n naturligtvis räknade med tidsvinst och betydande besparingar. Åtskilliga av konsthistoriker och byggnadstekniker i långhuset och västra portalen gjorda iakttagelser ger vid handen, att den för den a n d r a huvudritningen ansvariga byggledningen uppgivit de kvalitetskrav, som tidigare ställts. 1 1 Allvarligare var emellertid, att kyrkans byggnadskropp p å grund av ingreppet mot långhuset och omritningen av västpartiet miste den proportionering, som tvivelsutan var en av den franska huvudritningens största förtjänster. Utvecklingen efter raset 1402 torde därför knappast k u n n a karakteriseras som något a n n a t ä n ett svårt s a m m a n b r o t t för katedralbygget. Det kan tänkas, att tekniska svårigheter, särskilt betänkligheter i fråga om grunden, varit bidragande orsaker till detta, men mycket tyder p å att den fasta byggviljan icke längre fanns u n d e r ärkebiskop Jöns Gerekessons (1408—1421) ämbetstid. År 1441 uppsattes en takryttare, men den blev j ä m t e kyrkans tak förstörd genom en eldsvåda den 12 j u n i 1447. 1 2 Västtornen torde dessförinnan ej h a hunnit förses med spiror, och u p p r e pade b r ä n d e r utesluter tanken att ett dylikt företag genomförts före den svåra eldsvådan 1473. 13 Då ingen b r a n d är känd från tiden 1474—1563 1 4 och sistnämnda år säker u n d e r rättelse föreligger, att inga spiror fanns 15 , får frågan om den a n d r a huvudritningens torn varit avslutade med spiror främst teoretiskt intresse. Genom de stora 1400-talsbränderna övergår domkyrkans konstruktionsperiod u t a n m a r k e rad gräns i dess reparationsperiod, som ännu varar. En sammanfattande återblick på domkyrkans konstruktionsperiod ger följande h u v u d p u n k ter: 1. Domkyrkan har uppförts enligt två huvudritningar: a. den första från tiden ca 1215, utförd i nordfransk katedralstil (Notre-Dame—Amiens); enligt denna ritning påbörjades och fortskred arbetet u n d e r tiden ca 1220—1402 16 ; dessutom infördes ett enligt denna ritning utarbetat parti i västra portalen ca 1430; b. den andra från tiden ca 1415, utförd i tysk-baltisk stil; enligt denna ritning uppfördes kyrkans västparti med två torn, varvid långhusets västligaste trave indrogs i detta omritade västparti; den franska ritningens långhus stympades, och dess västparti slopades. 2. Domkyrkobränderna 1447— 1473 visar, att ringa sannolikhet föreligger för att spiror blivit uppförda p å västtornen under medeltiden. 3. Grovt beräknade byggnadsetapper: a. norra delen av tvärskeppet, högkoret och partier därintill ca 1220—ca 1280; b. koromgången, kapellkransen samt södra delen av tvärskeppet ca 1280—ca 1330; 11

Boethius-Romdahl, a. a., s. 142 f., 161 fl". A 8, fol. 2 r., RA: "Item turris super medium ecclesie, que fuit fabricata eodem anno quo monstrancia, videlicet anno Dominj I44i,habet laminas cupreas in summa xii.1, skippundh et vj markpundh item carpentatorib[u]s [et?] architectis pro precio lab[oris in?] turre dabantur 50 marche; därefter fortsättning med ett senare tillägg: hec turris post per incendium cum tecto ecclesie combusta est anno Dominj Mccccxlvij die beati Eskilli". — Uppgiften att valv skulle ha inslagits i domkyrkan 1440 återgår på en gravstensinskription, som Peringskiöld meddelar (Monum. Ulleraker., s. 194 f.); enligt denna skulle arbetet ha utförts av kyrkoherden Petrus Nicolai, samma år som han dog. Petrus Nicolai avled den 7 sept. 1440 (se anf. inskription) och kallas tio dagar senare fordom kyrkoherde vid Vårfrukyrkan (SMR 1209); det är alltså den kyrkan, han försett med valv. 13 Tiden 1447—1473 skall kyrkan ha brunnit fyra gånger. I en supplik till påven den 20 juli 1476 meddelar ärkebiskopen och kapitlet, att katedralen under de senaste 24 åren brunnit tre gånger. Den uppges vara allvarligt skadad, alltjämt utan tak och bedrövlig att skåda. (K. H. Karlssons avskr. ur Vatikanark., RA.) — Välvilligt påpekat av J. Liedgren. 14 Peringskiölds uppgift a. st., att domkyrkan brunnit den 23 april 1512, har tillkommit genom felläsning för 1572. Sistnämnda brand uppges i litteraturen ha inträffat den 23 eller 24 april. 15 Jfr nedan. 16 Frågan om och i vilken utsträckning modifikationer kan ha vidtagits i den första huvudritningen under den långa byggnadstiden lämnas här öppen. Den konsthistoriska diskussionen härom pågår (jfr senast Nordström, a. a., s. 284, 293) och torde väl komma att fortsätta. 12

I56

c. långhuset ca 1330—1402—ca 1420; 17 d. västpartiet med tornen ca 1420 — ? ; takryttare 1441. Eftersom tak med vattenavledningsanordningar rimligtvis måste ha byggts i lämpliga omgångar efter byggnadsetapperna, har strävsystemets ursprungliga utformning följt den första huvudritningens anvisningar. Branden 1473 d r a b b a d e domkyrkostaden hårt. I bevarade räkenskaper från åren 1480, 1497—1499 och 1502—1509 18 talas mycket om byggnadsmateriel, varibland koppar och bly för täckningsarbeten som alltid intar en viktig plats. Särskilt förtjänar anföras, att två lass virke år 1499 anskaffades till "småtornen". 1 8 I räkenskaper från 1570-talet används d e t t a uttryck om domkyrkans fialer. Gustav Vasas tryckta registratur innehåller inga skrivelser av större intresse för domkyrkans byggnadshistoria med u n d a n t a g för ett u t d r a g ur en skrivelse från hertig Erik den 9 j u n i 1557 angående arbete p å konung Gustavs grav. 2 0 Inga verkligt omfattande åtgärder torde därför ha förekommit under Gustav Vasas långa regeringstid. Av räkenskaper från åren 1527 och 1533— 1536 framgår emellertid, att underhållsarbeten naturligt nog utfördes. En takryttare ("stora tornet") omnämns i de senare; vidare blev ett fönster igensatt i ett kor, och en m u r byggdes över sakristian — kanske den " s t r ä c k m u r " , som delvis rasade i juli 1588. 2 1 Vid Erik X I V : s regeringstillträde ansågs byggnadens tillstånd icke vara tillfredsställande. Konungen förklarade nämligen i ett u t t a l a n d e , som med rätta h a r ansetts viktigt, att de m u rade tornen på Uppsala domkyrka vid tillfälle skulle sänkas något och "spetstorn" i stället uppsättas, så att fortsatt skadegörelse p å kyrkomuren och västra gaveln kunde undvikas. 2 2 H ä r tecknades det program för västpartiets utformning, som framtiden kom att följa. R e d a n före den svåra b r a n d e n i april 1572 synes J o h a n I I I ha velat följa samma linje. 2 3 Den nyssnämnda eldsvådan framtvingade reparationsåtgärder i stor skala. K o n u n g e n ansåg olyckan med staden och särskilt med domkyrkan mycket svår och handlade snabbt för a t t bättra läget. Ekonomiskt stöd bereddes genom anslag av en tunna spannmål av vart kyrkohärbärge i hela ärkestiftet, så länge domkyrkan stod u n d e r byggnad; 2 4 prästerskap och menighet i stiftet borde l ä m n a hjälp, och bistånd skulle också sökas hos hertig K a r l och a n d r a . 2 5 Själv donerade konungen 1000 mark. 2 6 Ärkebiskopens förslag, att tidegärderna skulle få hållas i Trefaldighetskyrkan, intill dess domkyrkan u p p r ä t t a t s , bifölls. Vidare förordnades om leverans av byggnadsmateriel från skilda håll; så u p p k o m redan 1572 det samröre mellan slottsbygget och domkyrkobygget, som i fortsättningen ofta gjorde sig påmint. 2 7 Till föreståndare för det sistnämnda förordnades att börja m e d Sverkel Simonsson i Älvkarleby, m e n r e d a n i november samma år erhöll Erik Henriksson fullmakt på sysslan med beställning. 2 8 17 Att koret och tvärskeppet uppförts före långhuset konstateras nu också av en konsthistoriker; se Nordström, a. a., Fornvännen 1953, s. 291. 18 Uppsala domkyrkas räkenskapsböcker voll. 1—4, RA; Uppsala domkyrkas jordebok 1504—1509, KA. 19 Anf. räkenskapsböcker, vol. 2, s. 203. 20 Konung Gustaf I:s registratur, vol. 27 (1913), s. 234. 21 Anf. räkenskapsböcker, voll. 5—6, RA; vol. 5 fol. 59 v., vol. 6 fol. 10 r., 13 r., 19 v., 21 v. — V. Granlund, Konung Johan III.s byg.gnads- och befästningsföretag II, Historiskt Bibliotek II (1876), s. 232 f. 22 RR 1563:1, fol. 280 v. f., RA. 23 Johan I l l a diarium 1570 17/1, RA: "Till Anders målare om spetsar till Uppsala domkyrkotorn beställa". 24 K. M:ts underhållsordning för klerkeriet etc. i ärkestiftet, 1572. Kyrkor, skolor och hospital, vol. 2, KA. 25 RR 1572 19/5, 13/6, 30/5. 26 Räntekammarböcker 1572:2, fol. 30 v., KA. 27 RR 1572 19/5, 19/5, 20/5, 17/6. 28 RR 1572 19/5, 17/11. — Beställningsregister 1564—1578, KA; 1572: Erik Henriksson i Uppsala "kyrkobyggningens föreståndare".

J

I de byggningsräkenskaper, som 1572—1573 fördes av Erik Henriksson och domkyrkosysslom a n n e n Nils Erici, kan m a n se de vidtagna åtgärdernas resultat. 2 9 Betydande b i d r a g kan noteras 1572 från bl. a. hertig Karl, ärkebiskopen, Stockholms stad och Gävle stad, och mer ä n 2200 dagsverken antecknas för tiden 20 juli—6 november n ä m n d a år. Till domkyrkan med sakristian h a r åtgått 402 tolfter sågbräder och 6 lass täljda bräder, till byggning p å dess vaJv 72 bjälkar och till tak och vindar samt ställningar 844 spärrar. Siffrorna ger intryck av a t t reparationsarbetet i början bedrivits med verklig energi. Följande år tycks en avmattning h a inträtt. D å omtalas 887 dagsverken, av vilka dock endast en del gjorts p å domkyrkan, och d e n största arbetsinsatsen gick ut på att "bebinda tornen efterst p å kyrkan med m u r b a n d och bottnebjälk a r " ; virkesåtgången, 63 bjälkar och 88 spärrar, synes utvisa, att denna åtgärd avsåg västtornen. Ett påfallande drag i arbetet är uppsamlandet av koppar, bly och spik efter b r a n d e n . Ä n n u 1578 förekommer en sådan post i räkenskaperna, och 1573 utgjorde denna kopparkvantitet icke mindre ä n ca 350 skeppund. I början av 1573 lämnar ett kungligt brev den intressanta upplysningen, att det fortgående förfallet i stenhusen omkring domkyrkogården och a n d r a domkyrkans hus kunde föranleda, att grundvalen under domkyrkan började ge efter, vilket enligt uppgift vore fallet u n d e r ett av de stora västtornen. 3 0 S a m m a oro för grundförhållandena återkommer 1587, då det heter, att husen väster, norr och öster om domkyrkan borde upprättas och komma under tak, så att domkyrkans grundval icke gav efter mer och större skada uppkom p å byggnaden, vartill redan m å n g a tecken började synas. 3 1 Räkenskapen för domkyrkobyggningen fördes 1574 av Melker Jönsson och Nils Erici. J u s t inga n ä m n v ä r d a insatser förekommer utom fortsatt uppsamlande av b r ä n d takkoppar och spik samt ett rätt omfattande täckningsarbete (ca 75 skeppund) p å vårfrukoret och sakristian. U n d e r u p p b ö r d e n upptas 378 dagsverken. K o n u n g e n önskade tydligen en helt a n n a n arbetstakt; i december 1574 anbefalldes fogden Per Larsson att utom a n n a n nödig byggnadsmateriel till domkyrkan anskaffa så mycket virke, som behövdes till tre torn. 3 2 H ä r är troligen fråga om spiror p å västtornen och en takryttare. I Per Larssons och Nils Erici's byggningsräkenskap 1575 förekommer emellertid intet tornbygge. Arbetsintensiteten synes tvärtom bli allt svagare: m a n takar med trävirke på domkyrkan, bygger en del ställningar, tillverkar en predikstol och stolar inne i kyrkan. V a d tornen beträffar, är det endast tal om att en tornbyggare skall hämtas från Gripsholm. U n d e r uppbörden förs blott 247 dagsverken för arbetsinsatser p å skilda håll. Året 1576 ger en liknande bild. K o n u n g e n förordnade p å föråret, att vad som var förfallet på d o m k y r k a n skulle uppmuras och förbättras under sommaren. 3 3 Räkenskapen detta år fördes av Nils Erici ensam, och den enda större insats, som gjordes, gick ut p å täckning med koppar och bly (26 resp. 103 skeppund). De under u p p b ö r d e n u p p t a g n a dagsverkena har h ä r gått ned till 144. K o n u n g e n började emellertid reagera. I maj 1577 klagade h a n över att mycket blivit förs u m m a t med byggningen både vid slottet och vid domkyrkan, 3 4 och i oktober s a m m a år finns en kuriös anteckning, att Erik Henriksson och Melker Jönsson skulle förbinda sig att b i t r ä d a vid domkyrkans byggning. 3 5 Också 1577 förde Nils Erici räkenskapen. Där redovisas drygt 300 dagsverken till murning, vitlimning, täckning och "till a n d r a r u m " , sålunda alltjämt en svag total prestation, som ägnades täckningsarbete p å högkoret, s. k. skurtak 3 6 p å tvärskeppets 29 Domkyrkans byggningsräkenskaper 1572—1578 finns i Upplands landskapshandlingar 1573: 16, KA. 30 R R 1573 15/1. 31 R R 1587 23/2. 32 Granlund, a. a. II, Historiskt Bibliotek II, s. 231. 33 R R 1576 17/4. 34 Granlund, a. a. II, Historiskt Bibliotek II, s. 231 f. 35 Johan I l l a diarium 1577 8/10. 36 I räkenskapen 1578 finns en notis, att ett av dessa skurtak revs i september, då ett mindre torn skulle sättas upp. Det är alltså tydligen fråga om skyddshuvar.

I58

gaveltorn, vitlimning m. m. i högkoret, ställningar u n d e r valvet " a t t vitlimma b å d e taken och innanbyggningen i k y r k a n " och a n n a t . Den 4 februari 1578 meddelade konungen fullmakt för Filip K e m att ha inseende över arbetet vid domkyrkan, så att det framfördes enligt konungens muntligt lämnade direktiv. 3 7 Strax d ä r p å underrättades Erik Henriksson och Melker Jönsson om att deras underhåll skulle indragas, om de icke med större flit skötte anskaffningarna till domkyrkobygget. 3 8 Slutet blev, att Erik Henriksson genom kungligt brev i februari 1579 definitivt avkopplades, v a r p å Filip K e r n ensam skulle förestå arbetet. 3 9 Året 1578 l ä m n a r det rikaste materialet från hela denna reparationsperiod. K o n u n g e n förklarade den 28 februari, att h a n ville ha ett torn upprest p å domkyrkan och att så mycket virke skulle framföras, som behövdes till de övriga torn, som förut funnits på tvärskeppet, ty domkyrkan skulle "alldeles bliva med flera torn reformerad och förbättrad, efter som hon lillförene v a r " . Det rör sig alltså här om en takryttare och fyra spiror p å tvärskeppets gaveltorn. Slottsbyggmästaren Franciskus P a h r skulle ge anvisning om takryttaren och arbetet ledas av t i m m e r m a n n e n Kristoffer vid slottsbygget, eftersom Erik Henriksson och Melker Jönsson h a d e begärt en tornbyggare. 4 0 Dessutom borde domkyrkan med det första bli ordentligt täckt efter att lång tid ha varit illa skyddad med t a k h u v a r . 4 1 Räkenskapen 1578 fördes av Filip K e r n och Nils Erici. I en längd över daglönarnas arbete kan m a n följa, h u r verket fortgick u n d e r m å n a d e r n a mars—oktober. En takryttare och två mindre torn restes över tvärskeppet, varvid Peter tornbyggare från M u n k t o r p , icke timmerm a n n e n Kristoffer, var förman. Det är ej fullt klart, om slottsbyggmästaren verkligen gjorde ritningen till takryttaren. 4 2 Denna täcktes med 1 6 % skeppund koppar, m e d a n de 13 fialer, " s m å t o r n " , som m a n också arbetade med, täcktes med bly. Från ett överslag 1574—1581 har m a n uppgiften, att 54 skeppund takkoppar täckts p å fem torn. 4 * Detta torde innebära, att de återstående två mindre tornen p å tvärskeppet blivit resta något senare. I fråga o m fialerna synes knappast tvivel r å d a om att arbetet 1578 gick ut p å att reparera ett system av medeltida ursprung. På vart och ett av de nya tornen sattes en stång med kors och en t u p p . Takryttarens t u p p förgylldes med åtta ungerska gyllen, de a n d r a med " m å l a r g u l d " . M a n tillverkade 15 kopparknoppar; den största av dessa, som satt p å takryttaren, förgylldes med 29 ungerska gyllen, de övriga med " m å l a r g u l d " . Till att tälja tornvirket, uppbygga tornen, täcka med koppar, bly och bräder, m . m . åtgick 1194 dagsverken, av vilka en del dock icke rörde arbeten p å domkyrkan. Att en uppryckning ägde r u m 1578 är tydligt. Året 1579 inleds med ett kungligt brev till Filip K e r n , enligt vilket domkyrkans tak till sommaren borde bli färdigtäckt. I den m å n kopparen icke räckte, skulle färgad spån a n v ä n d a s . Dessutom skulle virke till spiror p å västtornen anskaffas, m e d a n föret var lämpligt, och även dessa spiror borde bli färdiga u n d e r sommaren. 4 4 Filip K e r n uppger strax därefter, att h a n r e d a n förut vidtagit åtgärder i fråga om spirorna och spånen, m e n att svårigheter d ä r e m o t uppstått med koppar. 4 6 H u r arbetet bedrevs, kan n u m e r a icke så noga utredas, d å endast obetydliga fragment återstår av räkenskaperna för tiden 1579—1591. O m spiror verkligen byggdes, blev konstruktionen misslyckad, och täckningsarbetet kunde icke slutföras, fastän 37

Granlund, a. a. I, Historiskt Bibliotek I (1875), s. 264 f. Granlund, ibid., s. 265 f. Granlund, a. a. II, Historiskt Bibliotek II, s. 229 f. 40 Granlund, a. a. I, Historiskt Bibliotek I, s. 264. 41 1578 11/3, Uppl. 1578:8, KA. 42 Det anmärks, att slottsbyggmästaren fått virke för att göra en modell till tornbyggningen men utan resultat. 43 Städers acta vol. 70, RA. 44 Granlund, ibid., s. 268. 46 Till Erik Mattsson Körning 1579 13/1. Kanslitjänstemännens koncept och mottagna skrivelser vol. 8, RA. 38 39

konungen i augusti inskärpte, att domkyrkan u n d e r höstens lopp skulle bli koppartäckt "all över". 4 6 M a n har från början av 1580-talet n å g r a summeringar angående utfört täckningsarbete. I september 1580 heter det, att 250 skeppund koppar täckts; 76 skeppund finns, varav 50 hos kopparslagarna vid V a t t h o l m a och Gesvad, m e n därutöver behövs 130 skeppund till domkyrkans täckning. 4 7 Därefter följer den förut n ä m n d a översikten över kopparåtgången för täckningsarbetena från deras början 1574 till 1581; drygt 253 skeppund koppar har använts. Ett liknande överslag för åren 1574—1584 u p p t a r 362 skeppund, m e n beräknar vad som ytterligare behövs för "lågtaken och alla tornen med sina t a k " till icke mindre än 400 skeppund. 4 8 En anmärkningsvärt stor del av dokumentmaterialet från hela d e n n a reparationsperiod rör just takkoppar. I j a n u a r i 1583 återkommer konungen till spirorna p å västtornen: sådana skulle u n d e r somm a r e n uppsättas. 4 9 I slutet av september s a m m a år heter det emellertid, att en av d e senast uppsatta spirorna blåst ned, och konungen befaller fogden Matts Månsson att snarast låta uppsätta den igen och reparera eventuella y t t r e och inre skador p å domkyrkan; vidare skulle spirorna koppartäckas eller tjäras, i den m å n kopparen icke räckte. 5 0 Strax d ä r p å utgick till fogden Lars Hansson befallning att ånyo låta tillsmida en järnstång, som varit uppsatt p å den nedblåsta spiran, och att leverera stångjärn och virke till en ny spira. 5 1 I mars 1584 fördubblades för åren 1585 och 1586 den domkyrkotunna, som skulle utgå av var kyrka i ärkestiftet. Det hade nämligen visat sig, a t t domkyrkans inkomster ej räckte till. Anslaget förlängdes sedermera. 5 2 Hösten 1585 får m a n veta, att ett stort torn skulle byggas p å domkyrkan. Till dess täckning anslogs 20 skeppund koppar. 5 3 Fem år senare, den 25 november 1590, blåste den uppresta m e n ä n n u ej koppartäckta södra spiran av och krossade i fallet ett valv och alla fialer p å södra sidan, så a t t taket gick sönder; och h ä r anmärks: "vilket så är skett tredje g å n g e n " . 5 4 Mellan 1579 och 1590 h a r alltså ytterligare en spira störtat vid okänd tidpunkt. I juli 1593 talar hertig K a r l om den koppar, som var p å taket, förrän " s p e t s a r n a " blåste ned; i mars samma år heter det, att spirorna p å domkyrkan ä n n u var otäckta, och 50 skeppund anslogs till täckningen. 5 5 De bevarade räkenskaperna från åren 1592—1593 5 6 visar, att en spira p å norra tornet restes sommaren 1592. Jämfört med hertigens nyssnämnda brev i mars följande år tycks detta klargöra, a t t den nedblåsta södra spiran åter uppsattes sommaren 1591. U t o m arbetet med norra tornet omtalas 1592—1593 att två småtorn tillhöggs och att nedre kyrktaket brädslogs, förmodligen reparationer efter störtningen 1590; dessutom tillverkade en snickare " r o s o r " (4 stockar, 1000 spik), som insattes av Måns tornbyggare, och små pelare murades på domkyrkans nedre tak. Vid d e n n a tid var Anthoni W a t z byggmästare. 5 7 Reparationsarbetena har därefter fortsatt å r efter år u t a n att materialet medger n ä r m a r e k ä n n e d o m om åtgärderna. Icke heller de spiror, som p å 1590-talet uppsattes p å västtornen, visade sig vara rätt konstruerade. I mars 1609 blåste en av dem ned. 5 8 I februari 1610 fick Anders Eriksson fullmakt att sköta domkyrkobygget, d å vid den tiden ingen fanns, som drev 46

Granlund, ibid., s. 272 f. Nils Erici till Peder Håkansson 1580 23/9. Skrivelser till kammaren och dess tjänstemän vol. 2, KA. — I detta brev omtalas också att man tänkte resa en spira på klockstapeln 1581. 48 Uppsala domkyrkas räkenskapsböcker vol. 6, fol. 27 r. 48 Ångermani. 1583:5, KA. 50 Granlund, a. a. II, Historiskt Bibliotek II, s. 231 ff. 51 Granlund, ibid., s. 232. 52 Hälsingl. 1586:3, KA; RR 1587 23/2. 53 Före 1585 29/10. Kammarens koncept 1500-talet, Matts Törnes koncept, KA. 64 B 63, s. 250, UUB. 55 Hertig Karls registratur 1593 juli, resp. 30/3. 86 Uppsala domkyrkas räkenskapsböcker vol. 6. 57 Jfr kungligt brev 1589 9/11, Ångermani. 1589:2, KA, och R R 1594 12/1. 58 J. H. Schroder, Upsala domkyrka och dess märkvärdigheter (1857), s. 14. Jfr Lars Anderssons och Karl Larssons byggningsräkenskap 1608—1609 (Uppl. 1609:28, KA): Den 7 april 1609 fick en kopparslagare 5 mark för 4 dagars arbete med att "uträta kopparen, som tornet gjorde skada". 47

l60

det. 5 9 Fullmakten förnyades i augusti samma år, och konungen anförde d å sin mening o m arbetets gång: fastän en stor s u m m a pengar årligen påkostades, blev litet byggt och förbättrat. Anders Eriksson skulle "låta täcka tornen p å kyrkan och skaffa därtill det virket, som tornen kunna bliva uppbyggda m e d " enligt den modell, konungen sett i Uppsala. Därutöver borde byggmästaren arbeta med S. Eriks kapell, gamla ärkebiskopsgården och flera a n d r a hus;* 0 så illustrerar d e n n a fullmakt åter den splittring av prestationsförmågan, som funnits alltifrån den dag, då domkyrkostaden började anläggas. T r e år därefter övergick uppdraget att konstruera nya spiror på västtornen genom kungligt brev den 13 december 1613 till Gerard de Besche. STEFAN S Ö D E R L I N D

59 60

R R 1610 15/2. R R 1610 6/8.

l6l

Bilaga V

EFTERFORSKNINGAR AV ÄLDRE RITNINGAR TILL DOMKYRKAN

I en av Horace M a r r y a t utgiven bok, Ett år i Sverige (One Year in Sweden, London 1862, i svensk översättning, Stockholm 1863), förekommer i del I, s. 197, följande not: " D e t var fordom sed att underställa påfven planerna och ritningarna till kathedraler, inan de uppfördes. En stor samling sådana ritningar förvaras ä n n u i Vaticanska bibliotheket. U n d e r revolutionen 1848 och 1849 lyckades en Svensk artist, som vistades i R o m , att få tillträde till samlingarna och fann der ritningarna till Skara, Uppsala, Trondhejm och andra stora kyrkor i Norden, tillika med ritningarna till de ryktbaraste kyrkbyggnader i Europa.". ( M a r r y a t h a r förväxlat biblioteket och arkivet, se nästa sida.) Denna upplysning, att en svensk konstnär — enligt en senare gissning Gustaf Wilhelm Palm — skulle ha sett ritningar till nordiska katedraler i Vatikanarkivet 1848—49, har givit upphov till en rad efterforskningar, alla med negativt resultat. En av dessa är av särskilt intresse. I syfte att utröna huruvida Åbo domkyrkas huvudritning kunde bevaras i Vatikanarkivet, tillskrev nämligen kommerserådet F. v. Rettig p å sin tid d å v a r a n d e chefen för institutionen, kardinalen J . Hergenröther, och erhöll ett svar, daterat den 20 juni 1883, vilket är att betrakta som vederbörande myndighets yttrande över Marryats citerade påstående. I brevet meddelas, att varken arkivet eller biblioteket innehöll, vad v. Rettig önskade få fram; ingen medeltida bestämmelse b a n d nämligen biskoparna att i R o m redovisa ritningar till de kyrkor, de byggde, och a n d r a forskares undersökningar rörande a n d r a kända medeltida kyrkor h a d e blivit totalt resultatlösa. Beskedet var klart, men det visade sig svårt att få de av M a r r y a t väckta föreställningarna undanröjda. F r å g a n upptogs därför till förnyad prövning av H . Biaudet 1910. H a n s utlåtande blev helt negativt. N å g r a som helst ritningar av nordiska katedraler har aldrig funnits i Vatikanen. Ryktet är tydligen förhastat. I en artikel i Åbo Underrättelser 23Jan. ig 10 framlade han resultatet. U r avslutningen kan citeras: " M a r r y a t s berättelse, p å vilken uteslutande g r u n d a sig de förhoppningar m a n så länge hyst hos oss att en dag i Vatikanen återfinna de ursprungliga planritningarna till Åbo domkyrka, är tyvärr endast produkten av en alltför livlig fantasi, och med så gott som absolut säkerhet, k u n n a vi fastslå att de saknade ursprungliga planerna till Åbo domkyrka icke finnas och aldrig funnits i påvarnas gamla b o r g . " På 1870-talet kan m a n konstatera en variant i berättelsen. Det heter då, att katedralritningarna i fråga 1848—49 blivit sedda i Vatikanarkivet av tre k ä n d a ryska arkitekter. 1 Marryats uppgift är till sin upprinnelse dunkel. Även om alla undersökningar hittills visat sig negativa h a r det befunnits lämpligt att söka kontakt med Vatikanen för att därifrån få ett officiellt uttalande i frågan. Kontakten förmedlades av svenske ministern i R o m , friherre J o h a n Beck-Friis. Svaret, daterat den 1 maj 1954 och undertecknat av Vatikanbibliotekets chef, prefekten Anselmo M . Albareda, h a d e i översättning följande lydelse. "Excellens, Till svar p å Eder förfrågan avseende möjligheten att i Vatikanbiblioteket funnes de planer och ritningar, vilka tjänade vid uppförandet av Uppsala domkyrka h a r j a g ä r a n meddela resultatet av de undersökningar, vilka på det grundligaste sätt utförts m e d anledning av erhållet u p p d r a g och av det stora intresse H a n s Helighet Pius X I I : s statssekretariat visat i frågan. Källan till detta meddelande (Horace M a r r y a t " O n e Year in Sweden", London 1862) är 1 Överintendentsämbetet registratur 1875 16/7, 1877 24/7, Kungl. byggnadsstyrelsens arkiv. (Anm. Framställningen ovan bygger på upplysningar, som välvilligt lämnats av arkivrådet E. Nygren.)

l62

full av oriktigheter. Det är icke riktigt, historiskt talat, att det i gamla tider var brukligt att underställa Påven planer och ritningar till katedraler, vilka skulle byggas. Det är icke riktigt, att Vatikanbiblioteket i det förflutna ägt eller nu äger en betydande samling av dylika ritningar. Den ende svensk, som konsulterade Vatikanbiblioteket under perioden 1840—55, var O t t o Fredrik Tullberg, professor i orientaliska språk i Uppsala, som den 3 juli 1847 medgavs att konsultera Codex Vaticanus Syriacus 162. Ingen svensk, ej heller Tullberg, ansökte om att konsultera Vatikanarkivet. Republikanerna trängde in i detta under mars m å n a d 1849, m e n sigill sattes på dörrarna för att förhindra intrång i detsamma. H e r r M a r r y a t förväxlar Vatikanbiblioteket (varest dessa planer och ritningar skulle vara samlade) och Vatikanarkivet, där den anonyme svenske konstnären skulle ha konsulterat dem. Oavsett dessa oriktigheter har grundliga efterforskningar m e n med negativt resultat verkställts såväl i Vatikanarkivet under ledning av den vördnadsvärde överbibliotekarien Monsignore Angelo Mercati som i biblioteket u n d e r ledning av undertecknad. I biblioteket har m a n även sökt bland samlingarna av tryck och kopparstick för att försäkra sig om m a n åtminstone ägde reproduktioner av planerna eller ritningarna till den gamla domkyrkan. Även h ä r h a r resultatet icke blivit positivt. Vi kunna försäkra att varken i arkivet eller i Vatikanbiblioteket finnes en enda ritning av kyrkor från X I I — X V . å r h u n d r a d e t . Slutligen är det icke förståeligt, h u r u de m å n g a och lärde svenskar, vilka med så mycken flit och med full frihet gjort forskningar i Vatikanarkivet avseende dokument, vilka hänföra sig till deras land, främst dr L. M . Bååth (Riksarkivet, Stockholm), aldrig funnit spår av dessa synnerligen värdefulla ritningar. Det smärtar mig att icke k u n n a l ä m n a ett mer tillfredställande svar, och j a g ber Eders Excellens mottaga uttrycken för m i n utomordentliga högaktning. Eder mycket tillgivne A. M. Albareda Prefetto" Prefekten Albareda har senare, den 15 juli 1954., meddelat svenske ministern i R o m , att mellan åren 1847 och 1850 icke någon rysk arkitekt erhållit tillstånd att forska i Vatikanbiblioteket. Därmed torde det vara fastslaget, att dessa rykten om att ritningar till U p p s a l a domkyrka skulle finnas i Vatikanen saknar grund.

Bilaga VI

PERINGSKIÖLDSKA STICKET — EN FOTOGRAMMETRISK UNDERSÖKNING

Undersökningen h a r icke givit något entydigt resultat, men däremot vissa approximativa alternativ med olika sannolikhet. K y r k a n har punktvis uppmätts geodetiskt, vartill fotogrammetrisk detaljmätning påbörjats. S a m m a n l a g t har ett par h u n d r a punkter i kyrkans exteriör och interiör geodetiskt lägesbestämts p å några centimeter när. Denna noggrannhet är onödigt hög för analysen av det peringskiöldska sticket, men är vald med hänsyn till att punkterna utgör stommen vid u p p r ä t t a n d e t av de geodetisk-fotogrammetriska uppmätningsritningarna. Sticket återges p å s. 86. G e n o m att i öst-väst gående horisontella linjer i sticket är parallella, måste bildplanet, om centralperspektiv förutsattes, ligga i öst-väst, dvs. parallellt med kyrkans längdaxel. Genom att s a m m a n b i n d a detaljer, som ligger p å samma höjd och parvis på samma nord-sydliga linje, erhåller m a n en serie strålar, som i ett konstruerat perspektiv skall gå ihop i en p u n k t på horisonten. Detta ä r en enkel och elementär regel vid all perspektivkonstruktion, men som ej följts i sticket, vilket tyder p å att perspektivet ej är konstruerat. Peringskiöld skulle däremot eventuellt ha kunnat använda en r u t n ä t s r a m som proportioneringshjälpmedel vid avritning av kyrkan från någon lämplig punkt i terrängen. En analys ger vid h a n d e n , att denna p u n k t d å måste ha legat ca 50 m över havet — ungefär som slottet •— men omkring 100 m öster om detta (29 0 från mittpunktsnormalen till domkyrkan), d ä r markplanet ligger 6 å 7 m ö. h. Detta utesluter möjligheten att rutnätsram skulle ha använts. D ä r m e d återstår närmast den möjligheten, att Peringskiöld, efter att ha fastställt flera eller färre m å t t p å domkyrkan, mer eller mindre approximativt skissat och m a t t a t u p p den från a n d r a punkter. Den därvid n å d d a noggrannheten har undersökts med utgångspunkt från några geodetiskt bestämda punkter i dagens kyrka, sedan de av Celsing och T i d m a r k bedömts såsom oförändrade i förhållande till sticket. Med utgångspunkt från d e m h a r vissa extrapoleringar av tornhöjder m. m. vidtagits, men det måste med skärpa framhållas, att dylika extrapoleringar ej kan anses ha bevisvärde. M a n måste nämligen räkna med alltför många okända variabler, och de kända kontrollpunkterna visar förhållandevis stora motsättningar. I diskussionerna har rätt stor vikt fästs vid att sticket innehåller en skal-stock. M a n har hävdat, att detta skulle utgöra ett bevis för stickets stora noggrannhet, särskilt därför att kyrklängden, efter en enkel perspektivisk korrigering, mätt med skalan, stämmer väl. M e d skalstocksskalan 1 : 412,7, som gäller den fotoreproduktion som använts vid undersökningen, erhålles kyrklängden till 117,6 m med ca 0,6 m osäkerhet. Kyrkans längd i dag från östra strävpelarhörnet till västra kontrefortmurens yttersida är 117,50 m och, efter tillägg av 2 stensocklar o m ca 0,25 m, 118 m (200 alnar är 118,76 m ) . Denna goda överensstämmelse får emellertid i sig själv ej anses bevisa precision i övrigt i sticket. Det är j u helt naturligt, att Peringskiöld först av allt avsatte kyrkans längd, antingen efter äldre mått eller efter en nymätning, som inte var särskilt komplicerad. På sticket ligger sydfasadens detaljer i nedre partiet i genomsnitt 0,8 m och maximalt 1,7 m fel i längdled. Detta har konstaterats efter kontroll av 12 punkter, och motsvarar en noggrannhet, som även på 1600-talet kunde erhållas med mycket enkla hjälpmedel. I sydfasadens övre del har endast 4 punkter bestämts. De visar ett genomsnittligt fel av 0,4 m , men antalet punkter är för litet för att värdet skall kunna anses vara signifikativt.

G e n o m m ä t n i n g av den inbördes sidoförskjutningen mellan detaljer, som ligger bortom och framom sydfasaden, i förhållande till detaljer i sydfasaden, har vinkeln för perspektivsnedheten bestämts. De 15 linjer, varmed detta skett, visar en tendens att löpa s a m m a n som sig bör, men vissa linjer avviker kraftigt. Det är möjligt, att Peringskiöld i dessa fall från någon lägre belägen p u n k t med lodsnöre fastställt, h u r övre sydfasadens detaljer föll i förhållande till den lägre fasadens detaljer. Avvikelserna ä r påtagligast i östra delen, d ä r kyrkan delvis torde h a skymts av bl. a. Skytteanum. Emellertid kan Peringskiöld också ha haft tillgång till eller först u p p r ä t t a t den till sticket fogade g r u n d p l a n e n (se n e d a n ) . Eftersom höjdmätning innebär betydligt ökade svårigheter, kan m a n vänta, att noggrannheten i höjdled skall vara mindre än i längdled. Den bästa kontrollen erhålles med hjälp av höjden till de blinderingar, som av arkitekten Celsing k u n n a t identifieras p å sticket. Höjden till blinderingsrest nr 70 (se s. 112) p å 27,8 m över sockeln ger en skala av 1 : 393, m e n fyra högre belägna rester ger mycket samstämmiga skalvärden på mellan 1 : 359 och 1 : 362. Av detta synes man hinna draga slutsatsen, att höjdskalan i sydfasaden är ca 1 : 361. Längdskalan är 1 : 413 (1 : 412,7). En kontroll av denna vertikalskala h a r gjorts med hjälp av sydfasadens fönsterhöjder och höjder i tvärskeppets sydgavel. Fönsternischerna är enligt de geodetiska m ä t n i n g a r n a i m u r livsplanet 7,7 ± 0,2 m höga. De blir efter mätning på sticket med vertikalskalan (1 : 361) 7,5 m höga, med stickets skalstock (1 : 413) 8,5 m. På s a m m a sätt erhålles i tvärskeppsgaveln två m å t t , som geodetiskt mätta är 17,6 och 24,3 m. M e d vertikalskalan 1 : 361 ger sticket 17,8 resp. 25,6, med horisontalskalan 20,2 resp. 29,6. Dessa tre av varandra oberoende samstämmiga resultat tyder på, att antagandet, att olika horisontal- och vertikalskalor oavsiktligt kommit till användning, är sannolikt. Med vertikalskalan 1 : 361 erhålles en totalhöjd pä södra tornet av ca g2 m, efter korrektion {ca 1 m) för den perspektiviska förkortning som kan ha införts, därför att tornets topp ligger en halv tornbredd bortom sydfasaden. O m bildplanet i stället förläggs till kyrkans mittaxel, inverkar detta med högst ett p a r procent p å vertikalskalan, när denna bestämmes ur blinderingsresterna. Detta innebär, att vertikalskalan kan minska till 1 : 370. Samtidigt inkommer en negativ perspektivkorrektion på ur sticket tagen tornhöjd, varför den ä n d r a d e placeringen av bildplanet icke medför någon m ä r k b a r ändring av värdet 92 m. Ytterligare kan tilläggas att, om stickets vertikalskala skulle överensstämma med dess skalstocks skala (1 : 413), så skulle blinderingsresterna ligga ca 5 m fel. Beträffande grundplanen, som är fogad till Peringskiöldska sticket och som grafiskt har vissa likheter med detta, kan först inledningsvis n ä m n a s , att med de metoder och resurser som fanns p å 1600-talet, var uppgörandet av en g r u n d p l a n med maximifel inom exempelvis 1 meter ett föga komplicerat arbete. Såväl l a n t m ä t a r e som personer med enkla geometriska kunskaper kunde utföra ett sådant uppmätningsarbete i markplanet. Enligt grundplanens skalstock skulle totala kyrklängden (stenfot—stenfot) vara 122,7 m , dvs. 4 m längre än dagens geodetiska m å t t . Vid n ä r m a r e undersökning visar det sig emellertid, att skalstocken, som är uppritad i identiskt s a m m a m a n e r som den p å sticket, är felaktig. G e n o m 9 geodetiskt mätta avstånd, som även mätts p å en fotokopia av ett originalavtryck från grundplanskopparplåten, konstaterades att fotokopians skala är 1 : 392 med skalfaktorns medelfel = 3 enheter, dvs. mindre än 1 % av m a x i m a l a w i k a n d e skalvärdet 1 : 398. Enligt skalstocken skulle skalan vara 1 : 404. S a m b a n d e t mellan sticket och g r u n d p l a n e n har prövats p å så sätt, att sådana detaljer i grundplanen, som återfinns i stickets nedre sydfasad, grovt perspektivkorrigerats på ett plan i sydfasaden. Dessa "perspektiva" lägen för ett 50-tal detaljpunkter h a r jämförts med motsvar a n d e punktlägen i sticket, efter det att en skalutjämning genomförts. Därvid har framkommit att den genomsnittliga motsättningen (i sidled) är så låg som 0,8—0,9 m m (30—50 cm) vilket tyder p å att Peringskiöld vid stickets upprättande haft stöd av grundplanen eller av en liknande g r u n d p l a n .

U n d e r förutsättningen att sticket utgör ett blandat skissat och u p p m ä t t m e n ej regelmässigt konstruerat centralperspektiv (låt vara med motsägelser i sid- och höjdled), har med perspektivritningsinstrumentet "Autoperspect" närmelägen bestämts för de ögonpunkter som ger de minsta perspektivmotsättningarna. Skillnaden mellan horisontal- och vertikalskalor medför därvid helt naturligt rätt stora motsättningar. De alternativa ögonpunkterna ligger p å en linje, utgående från kyrkmitt u n d e r 27° vinkel från nord—sydlinjen. En mot kyrkans längdaxel vinkelrät ca 370 m lång linje från dessa ögonpunkter träffar längdaxeln ca 130 m öster om kyrkan. Från ögonpunkterna har m e d "Autoperspect" på kalker (genomskinligt papper) de perspektiviska lägena för ett antal över kyrkan j ä m n t fördelade, geodetiskt inmätta detaljer i kyrkan konstruerats. Vid inpassning av dessa kalker p å fotografisk förminskning av sticket har såväl systematiska som icke-systematiska motsättningar konstaterats. Bl. a. föreligger en längdmotsättning mellan m å t t från västgaveln till kyrkans östligaste punkt respektive till högkorets östligaste punkt. Höjdmotsättningarna mellan sydfasadens övre och nedre detaljer skulle medföra ögonpunktshöjder mer än 60 m. över kyrkgrunden. Alla horisontella nord—sydlinjer tyder dock p å en betydligt lägre ögonpunkt, varför primärt valts en p u n k t 34 m över kyrkgrunden, dvs. ungefär i takåshöjd, och sekundärt en p u n k t 25 m. högre. Vid inpassning av perspektivkalken 1 gällande ögonpunktshöjden 34 m p å sticket uppmättes motsättningarna i sidled och höjdled. Efter numerisk korrektion av tyngdpunktsläget, för att minska inverkan av ej fullgod kalkinpassning, erhölls genomsnittliga perspektivfel i sticket. I sidled var dessa 0,6 m och i höjdled 1,1 m, med 2,7 respektive 6,8 m maximifel. Felen var av samma storleksordning vid det än mindre troliga ögonpunktsalternativet 59 m, varför u p p mätning ej genomfördes. På stickets kopparplåt mättes med koordinatograf ett 150-tal typiska punkter i den perspektiviska kyrkbilden, och punkterna karterades p å genomskinligt material i lämplig skala. M e d "Autoperspecten" rekonstruerades, under antagande av att den till sticket fogade grundplanen var någorlunda riktig, en ortogonal ritning av sydfasaden, dvs. en måttritning u t a n perspektiviska förskjutningar. På grund av apparatens begränsade arbetsområde och kyrkans kraftigt excentriska placering p å bildplanet, kunde rekonstruktionen ej ske i större skala än 1 : 1 000. Denna rekonstruktion genomfördes med b å d a ögonpunktshöj derna (34 och 59 m ) . Strävpelarnas och tvärskeppstakets lägen tyder p å att tvärskeppsgavlen h a r ritats perspektiviskt från a n n a n punkt. I dessa synnerligen hypotetiska rekonstruktioner, som förutsätter a t t centralperspektiv föreligger med lika längd- och höjdskala, blev tornhöjden till tuppens överkant 104 m. Denna centralperspektiviska rekonstruktion från sticket skedde i n n a n olika längd- och höjdskalor m. m. konstaterats. Förloppet vid stickets tillkomst i slutet av 1600-talet synes kunna h a varit följande: Först upprättades grundplanen — o m den ej redan fanns. Därefter uppritades kyrklängden med hjälp av aln-skalan och med en perspektivisk förskjutning av östligaste punkten, varefter sydfasadens nedre detaljer utmattades från grundplanen. Höjdskalan syftades från lämplig, ej alltför närbelägen markpunkt. Detaljers sidlägen på sydfasadens övre del erhölls antingen från grundplanen eller genom måttning från nyssnämnda terrängpunkt. G e n o m noggrann syftning mot tornet, ev. kombinerad med skifträkning, erhölls enhetliga inre höjdproportioner, m e n fortfarande med den omedvetet begagnade ca 15 % större höjdskalan. Därefter inskissades troligen resten av detaljerna. Eftersom ovan framförda tankegång är hypotetisk och inte kan anses säkert bevisad, h a r ej andra mått ä n tornhöjderna uttagits. Dessa blir för västtornen 92 m och för takryttaren ca 75 mVid ett val mellan de två tornhöjdsalternativen 92 m och 104 m, måste det observeras, att vid jämförelse med mått p å kyrkan i dag, det senare alternativet (104 m) bygger på väsentligt större 1

Geodetiska punkternas perspektivlägen.

l66

extrapolering och visar stora motsättningar u n d e r det att det förstnämnda alternativet (g2 m) ger väsentligt bättre måttöverensstämmelser. Det är omöjligt att ange graden av sannolikhet för de två alternativen, men 92-meters alternativet stöds ej blott av de redovisade tre vertikalskalebestämningarna utan även av de perspektiviska höjdmotsättningarna, vilka i strid med a n d r a indikationer pressar u p p den eventuella ögonpunkten till mer än 60 m. över markplanet. Härtill kommer emellertid, att de konstaterade motsättningarna bestämt tyder p å att avbildningen till vissa delar är en ren frihandsteckning, ev. i kombination med enkel syftning. På ett sådant utgångsmaterial kan man ej bygga en måttrekonstruktion av nämnvärt bevisvärde, särskilt inte när så kraftiga extrapoleringar måste utföras som för tornhöjderna. Detta innebär, att till det mera sannolika av de två tornhöjdsalternativen, nämligen 92 m, måste fogas följande reservation: Tornhöjden 02 m kan icke anses bevisad, men storleksordningen är sannolik för det fall samma höjdskala, troligen g r u n d a d p å rena syftningar, gäller för tornets övre del som för dess nedre och för sydfasaden i övrigt. PER O L O F FAGERHOLM

Bilaga

VII

UTLÅTANDE FRÅN STATENS PROVNINGS ANSTALT RÖRANDE DET MEDELTIDA TEGLET

För att utröna det medeltida teglets beskaffenhet h a r vid den antikvariska undersökningen murtegel tillvaratagits för provning. Provningen utfördes vid Statens provningsanstalt, som bl. a. avgivit följande två yttranden: Intyg nr 63914 Uppdragsgivare: Restaureringssakkunniga Uppsala Domkyrka, Uppsala Föremål: 16 st. murtegel Proven inkommo den 11 september 1952. Undersökning: volymvikt, tryckhållfasthet och motståndsförmåga mot frost Prov nr

143555—7°

De insända proven utgjordes av 16 st. murtegel med medelstorlek 30 x 14 x 8,5 cm, av röd färg. Teglen äro enligt uppgift uttagna från U p p s a l a Domkyrkas norra torn och voro påskrivet märkta resp. " 2 2 0 " — " 2 2 7 " , " 2 2 9 " , " 2 7 0 " , " 2 7 1 " , " 2 7 5 " — " 2 7 9 " . Provningsanstalten saknar k ä n n e d o m om sättet för provtagningen. Provningen ä r utförd i anslutning till Svenska Teknologföreningens normalbestämmelser för leverans och provning av murtegel av år 1942. Provningsförfarandet framgår i tillämpliga delar av M e d d e l a n d e 2 från Statens provningsanstalt. 6 tegel uttogos för bestämning av volymvikt och tryckhållfasthet. 10 „ ,, ,, ,, ,, motståndsförmåga m o t frost. Provningsresultat Märke

Volymvikt kg/dm 3

Tryckhållfasthet kg/cm !

"222"

i,7

"223" "226" "229" "271" "278"

i,8

382 184

i,7

i,6

i,7 i,9

211 Medeltal

i,7

183 Resultatet av teglens motståndsförmåga m o t frost meddelas senare. Stockholm den 4 oktober 1952. STATENS PROVNINGSANSTALT PER NYCANDER / M.

168 KYLBERG

Intyg nr 63914 B Uppdragsgivare: Restaureringssakkunniga Uppsala Domkyrka, Uppsala Föremål: 16 st. murtegel Proven inkommo den 11 september 1952. Undersökning: volymvikt, tryckhållfasthet och motståndsförmåga mot frost Prov nr

143555—7°

De insända proven utgjordes av 16 st. murtegel med medelstorlek 30 x 14 x 8,5 cm, av röd färg. Teglen äro enligt uppgift u t t a g n a från Uppsala Domkyrkas norra torn och voro påskrivet m ä r k t a resp. " 2 2 0 " — " 2 2 7 " , " 2 2 9 " , " 2 7 0 " , " 2 7 1 " , " 2 7 5 " — " 2 7 9 " . Provningsanstalten saknar k ä n n e d o m om sättet för provtagningen. Provningen är utförd i anslutning till Svenska Teknologföreningens normalbestämmelser för leverans och provning av murtegel av år 1942. Provningsförfarandet framgår i tillämpliga delar av M e d d e l a n d e 2 från Statens provningsanstalt. 6 tegel uttogos för bestämning av volymvikt och tryckhållfasthet, 10 ,, ,, ,, „ ,, motståndsförmåga mot frost. Nedanstående resultat utgör fortsättning p å de i intyg 63914 förut meddelade provningsresultaten. Provningsresultat Motståndsförmåga mot frost. Efter 25 frysningar uppvisade några tegel (högst 5 st.) enstaka obetydliga avflagningar. Efter 33 frysningar observerades tvärgående och längsgående sprickor i två tegel, m ä r k t a 277 resp. 227. Efter ytterligare ca 4 frysningar h a d e dessa tegel genom sprickbildningar uppdelats i 2 resp. 3 ungefär lika stora delar. Efter 43 frysningar h a d e 1 tegel, m ä r k t 279, erhållit avflagningar som icke k u n n a betecknas såsom obetydliga. N å g r a tegel h a d e erhållit ytterligare enstaka obetydliga avflagningar. Efter 50 frysningar observerades att 5 tegel, m ä r k t a 221, 225, 275, 220 och 276 icke erhållit sprickor eller avflagningar. att 1 tegel, m ä r k t 224, erhållit enstaka obetydliga avflagningar. att 1 tegel, märkt 270, erhållit avflagningar, som icke kunna betraktas såsom obetydliga, att 2 tegel, märkta 277 resp. 227, h a d e genom sprickbildning delats i 2 resp. 3 bitar enligt ovan samt a t t det ena av dessa, m ä r k t 227, dessutom erhållit enstaka obetydliga avflagningar och det a n d r a , m ä r k t 277, avflagningar, som icke kunna betecknas såsom obetydliga, att 1 tegel, märkt 279, erhållit avsevärda avflagningar. Stockholm den 10 november 1952. STATENS PROVNINGSANSTALT P E R NYCANDER / M.

KYLBERG

Även ett m i n d r e prov med liknande resultat har vidtagits p å provningsanstalten genom N . Royens försorg (skrivelse av den 25 j a n . 1952 till restaueringssakkunniga).

Bilaga

VIII

PM RÖRANDE SKYDDSARBETEN VID UPPSALA DOMKYRKA

" S e d a n Kungl. Maj:t genom beslut den I I juli 1952 lämnat ä n d r a d e direktiv för skyddsarbeten vid Uppsala domkyrka har följande åtgärder blivit utförda p å domkyrkans norra torn och västfasad. Arbeten med betong, tegel och natursten. Samtliga betongdetaljer har översetts, varvid lösa delar bortknackats, ö p p n a fogar har tätats med cementbruk. Horisontella betongytor, vilka ansetts vara v a t t e n u p p s a m l a n d e har genom pågjutning lagts med fall u t å t samt impregnerats. Ytflagningar p å fasadtegel har bortrensats och tegel med skador djupare ä n 3 cm h a r utbytts. Samtliga naturstensdetaljer kring västra portalen h a r översetts. Kolonnerna i ovanförvarande galleri har förankrats med b a k o m v a r a n d e m u r medelst järnstag. Plåttaken. Koppartäckningen på spirans nedre del har översetts, varvid lossnade kopparplåtar fastsatts. Den nederst på spiran befintliga s t å n d r ä n n a n h a r rensats och tätats. På kanterna till de fyra gavlarna kring spirfoten har anbringats beslag av galvaniserad plåt. De provisoriska plåthuvarna som avtäcker basen till de borttagna tourellerna har översetts, varvid skadat trävirke utbytts. U n d e r v a r a n d e listpartier av betong h a r helt täckts med beslag av galvaniserad plåt. Plåtbeslagen över pinakelbaserna p å kontreforterna h a r försetts med nya fästen. Diverse arbeten. Samtliga överytor på listverk av betong har efter noggrann avborstning bestrukits med v a t t e n a w i s a n d e impregneringsmedel. Solbänkar i västfasadens galleri samt i ljudöppningarna h a r asfaltstrukits. Lossnade delar av åskledaren har fastsatts. O v a n n ä m n d a åtgärder har slutförts under november och december m å n a d e r 1953." Denna P M , dagtecknad den 27. 1. 1954, har de restaureringssakkunniga i skrivelse den 4 februari 1954 tillställt Kungl. Maj:t.

Statens offentliga utredningar Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d .

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2]

Vattenväsen. Skogsbruk. B e r g s b r u k . Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri. Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikations väsen. Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen.

Pollti.

B a n k - , k r e d i t - och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård, [i]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3]

H ä l s o - och sjukvård. Försvarsväsen.

U t r i k e s ä r e n d e n . Internationell rätt. A l l m ä n t näringsväsen.

Stockholm 1956. Victor Pettersons Bokindustri Aktiebolag