Slutbetänkande

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KU Ni G L. t S50 )7? DEC 1956 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 6 : 4 5 - ^ ^ - T STfOCKIHGLKI

j

Utrikesdepartementet

SLUTBETÄNKANDE BETÄNKANDE NR 12 AVGIVET AV NORDISKA PARLAMENTARISKA KOMMITTÉN FÖR FRIARE SAMFÄRDSEL M.M.

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk

förteckning

1. Åldringsvån. Idun. 844 s. S. 2. Fiskhandeln i Sverige. Idun. 194 s. Jo. 3. Restaurerinj av Uppsala domkyrka. Victor Petterson. 170 s. 1. 4. Statens stöt åt växtförädlingen m. m. Egneilska. 295 s. Jo. 5. Standardtarffer för detaljdistributkn av elektrisk kraft. Häfigfström. 96 s. K. 6. Statsägda iktiebolag i Sverige. Av R. Tersman. Idun. 110 s. F i . 7. Städernas dmationsjord. Kihlström. 85 s. I . 8. Förenklad satsbidragsgivning. Idun. 109 s. F i . 9. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKA8. Marcus. 48 s. F i . 10. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lån; och kort sikt. Av L. Lindberger. Haaggström. 267 t F i . 11. Atomenergiei. Beckman. 117 s. H. 12. Bihang till :yrkohandboken. Idun. 101 s. E. 18. Konstbildninj i Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E 14. Tulltaxa. 1 Allmänna synpunkter. Hseggström. 210 s. F i . 15. Tulltaxa. 2. Detaljmotivering. H«ggström. 849 8. F i . 16. Tulltaxa. 8. Taxan. Hseggström. 179 s. F i . 17. Fiskeområde Idun. 106 s. Jo. 18. Seminarieorfanisationen. 1. Idun. 237 s. E. 19. Kommunalfö-bund och indelningsändringar. Idun. 228 s. I. 20. Utredningenom kortare arbetstid. Kihlström. 277 B. S. 21. Utredningenom kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström. 236 s. S. 22. Alternativt iftonsångsritual. Idun. 85 s. E. 23. Vissa ändrirgar i nöjesbeskattningen m. m. Beckman. 239 s. F i . 24. Statsägda fö-etag i utlandet. Idun. 851 B. F i . 25. Upphovsmamarätt till litterära och konstnärliga verk. Idun. '33 s. J u . 26. Byggnadsmimen. Victor Petterson. 156 s. J u . 27. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. Kihlström. 227 s I. 28. Rådhusrätts sammansättning i brottmål. Norstedt. 54 s. Ju. 29. Lag om räti att utöva läkekonsten. Beckman. 192 8. I. 30. Prästvalslag. Kihlström. 204 B. E. 31. Remissytträrden. Kihlström. 400 s. S. 82. Hemmen och samhällsplaneringen. Beckman. 210 8. S. 33. Skogsindustrns utbyggnad. Idun. 235 s. H. 84. Kliniska utbldningsplatser för blivande läkare. Idun. 173 s. E. 35. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. Kihlström. 141 s, 6 s. pl. J u . 36. Skogsbrukets arbetsmarknad. Idun. 292 8. S. 87. Alkoholblodpovet. Idun. 110 s. I. 38. Strålskydd. lihlström. 848 s.. 1 8. pl. I. 39. Offentliga lyggnader. översikt och byggnadsbehov. Idun. 267 s.K. 40. Riktlinjer få* bostadspolitiken. Idun. 175 s. S. 41. Nya kommuiala ortsavdrag. Idun. 247 s. F i . 42. Staten och de politiska ungdomsorganisationerna. Kihlström. 1)2 s. E. 43. Zigenarfrågai. Framtiden, Malmö. 153 s., 8 s. pl. S. 44. Översyn av Förenta Nationernas stadga. Norstedt. 83 s. U. 45. Nordiska palamentariska kommitténs slutbetänkande. Kihlström. 5, s. U.

Anm. Om sär-kild tryckort en angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäiverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1956:45 Utrikesdepartementet

SLUTBETÄNKANDE Betänkande nr 12 avgivet av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m.

EMIL K I H L S T R Ö M S TRYCKERI A K T I E B O L A G STOCKHOLM 1956

Innehåll

Skrivelse till Konungen

•

°

Inledning

?

Kap.

10 10 12 13 14

Kap.

I. Passfrihet och gemensam arbetsmarknad m. m Erfarenheter av den öppna gränsens politik Norden som enhetligt passområde Slopande av bostadsanmälningsskyldighcten Utsträckning av den gemensamma arbetsmarknaden Rätt att överskrida gränserna pä andra ställen än vid pass- och t u l l kontrollort Slopande av gränspassersedlarna II. Lättnader i tullbehandlingen au resandetrafiken mellan de nordiska länderna m. m Den tull- och licensfria värdegränsen Tullfri införsel av vin, sprit och tobaks varor Tullkontroll av inskrivet resgods , Upphävande av tullkontroll och tullklarering för begagnade cyklar, skidor och b a r n v a g n a r m. m. Tullklarering av lustfartyg Försändelser av gåvopaket till utlandet såsom paketpost Gemensamma tullstationer Lahtispromemoriorna

Kap. III. Lättnader

i fråga om tullbehandling

m. m. av motorfordon

i

Kap.

vägtrafikbestämmelser

19 21 22 24 25 25 25 26 27

trafiken

mellan de nordiska länderna Temporär in- och utförsel av nordiska motorfordon u t a n ifyllande av tullpassersedlar och liknande Körkort och turistvagnsskyltar Trafikförsäkringsfrågor Vägskatt Nordiskt »carnet-område» E x t r a tullförrättningsavgifter Hamnavgifter Kap. IV. Nordiska

14 16

m. m

V. Valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna . . Gällande bestämmelser för inköp av valuta för resor till nordiska länder Resandes r ä t t a t t in- och utföra valutor Användande av eget lands valuta vid vistelse i a n n a t nordiskt land . . . Valutakontroll Ytterligare l ä t t n a d e r på resevalutaområdet

30 31 32 32 32 33 34 35 36 38 40 41 43 44 44

Kap. VI. Nordiska post- och teletaxor Portosatser i den internordiska brevväxlingen Internordiska korsbandstaxor Portosatser i den internordiska paketposttrafiken Internordiska telegramtaxor Internordiska telex- och teleprintertaxor Internordiska telefontaxor . . . . . . . Sammanfattning

av kommitténs

förslag och rekommendationer

47 47 48 4<S

4» 49 49 .

.

51 Bilaga A. Texten till protokoll angående befrielse för medborgare i Sverige, Danmark, Finland och Norge från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd . .

54 Bilaga B. Texten till överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om gemensam arbetsmarknad jämte därtill hörande protokoll

55 Bilaga C. Texten till överenskommelse mellan Sverige och Danmark angående ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av motorfordon, ra. m

Till

Konungen

Svenska gruppen av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. får härmed överlämna den svenska texten till kommitténs tryckta betänkande nr 12, betitlat »Slutbetänkande». De danska, finska och 5

norska grupperna av kommittén överlämnar samtidigt betänkandet till sina uppdragsgivare. I nu föreliggande betänkande lämnar kommittén bl. a. en redovisning för sina tidigare framlagda förslag. I den mån dessa ej ännu genomförts, har kommittén tagit upp dem till förnyad behandling och hemställer i flertalet fall, att de snarast måtte realiseras. I vissa fall framlägger kommittén nya eller längre gående förslag än som framlagts i tidigare betänkanden. Sålunda föreslås, att bostadsanmälningsskyldigheten för nordbor vid vistelse i annat nordiskt land i sin helhet avskaffas samt att gällande bestämmelser beträffande pass-, tull- och valutakontroll ändras därhän, att resande, som endast medför tullfritt och införsellillåtet gods samt tillåtna valutabelopp, må kunna överskrida de internordiska landgränserna, där de själva må bedöma lämpligt — som ett steg i sådan riktning föreslås samtidigt, att gränskorten för gränsbefolkningen i vissa distrikt i Finland, Norge och Sverige avskaffas. Vidare föreslås införandet av ett »bilpass» eller liknande enkel handling för icke-nordiska motorfordon, som passerar Nordens yttergränser. Dessutom har kommittén, jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 27 april 1956, föranlett av Nordiska rådets rek. nr 6/1956 p. 2, undersökt möjligheterna att undantaga vissa kategorier av inskrivet resgods från tullkontroll och har i anledning härav framlagt förslag om att såsom resgods mellan de nordiska länderna medförda begagnade cyklar, skidor etc. helt fritages från tullkontroll och tullklarering. Kommittén uttalar, att dess tidigare förslag om upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna bör genomföras i god tid före sommaren 1957 samt att de fortsatta förhandlingarna om införande av ett nordiskt »carnet-område» bedrives på sådant sätt, att förslaget kan genomföras senast den 1 januari 1958. Med avlämnande av nu föreliggande betänkande anser kommittén sitt uppdrag slutfört. Den säger sig emellertid anse, att det skulle vara värdefullt, om en mindre, permanent nordisk utredningskommitté finge fullfölja de uppgifter, som kan förutses anmäla sig på samfärdselns område; denna kommitté har dock icke ansett det vara sin uppgift att framlägga något konkret förslag i sådant syfte. Göteborg den 29 september 1956. Underdånigst Rolf

Edberg

Leif Cassel

Jakob

Grym

Filip

Olof

Pålsson

Kristensson

/ Sven Fr. Hedin 6

Inledning

När Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. den 9 januari 1952 avgav sitt första betänkande, redogjordes däri för de överväganden, som föregått kommitténs tillskapande. I linje med den grundtanke, som låg bakom kommitténs tillkomst, nämligen att utreda möjligheterna att skapa ytterligare lättnader i samfärdseln mellan de nordiska länderna och att på olika sätt främja ett friare umgänge mellan dessa länders folk, har kommittén hittills avgivit följande sjutton betänkanden, berörande skilda områden a^ den internordiska samfärdseln (1—11 tryckta, a—f stencilerade) : 1. Nordisk passfrihet (del I, passfriheten för n o r d b o r ) . 2. Lättnader i tullbehandlingen i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. 3. Valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. 4. Nordisk passfrihet (del II, fullständig passfrihet för nordbor samt upphävande av bestämmelserna om arbets- och uppehållstillstånd för nordbor vid vistelse i annat nordiskt l a n d ) . 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. 6. Nordisk passfrihet (del III, upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska l ä n d e r n a ) . 7. Portosatser i den internordiska brevväxlingen. 8. De internordiska telegramtaxorna. 9. Internordiska korsbandstaxor.

10. Internordiska telex- och teleprintertaxor. 11. Nordiska vägtrafikbestämmelser m. m. a) In- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen inkl. ammunition för användning under tillfällig vistelse i annat nordiskt land. b) Temporär in- och utförsel av hundar m. m. mellan de nordiska länderna. c) Temporär tullfrihet för yrkesutensilier etc. vid införsel till nordiskt land. d) In- och utförsel av levande växter och växtdelar från ett nordiskt land till ett annat. e) Uttagandet av stämpelskatt av utländska handelsresande i de nordiska länderna. f) Ytterligare lättnader i gränstrafiken för befolkningen längs landgränsen mellan Finland, Norge och Sverige. Kommittén har haft följande medlemmar: från Danmark: dåvarande folketingsmannen Hans Hedtoft, dansk gruppordförande intill sin utnämning till statsminister år 1953; folketingsmannen Kaj Bundvad, dansk gruppordförande från år 1953; förutvarande trafikministern Niels Elgaard; folketingsmannen, civilingenjör Einar P. Foss; folketingsmannen Oluf Steen; folketingsmannen, direktör Kn. Tholstrup, som efterträddes av folketingsmannen Helge Madsen (dennes uppdrag i kommittén upphörde år 1953); samt landstingsmannen, polismästare A. M. Bjerre i egenskap av suppleant;

från Finland: riksdagsmannen, stadsdirektör Olavi Kajala, finsk gruppordför a n d e ; landshövdingen Uuno Hannula; riksdagsmannen, redaktör Eino Kilpi; verkställande direktören Yrjö Soini; professorn Bruno Suviranta; samt f. d. riksdagsledamoten, filosofie magister fru Ebba östen son; från Norge: f. d. stortingsmannen Hj. Larsen, norsk gruppordförande; stortingsmannen Paul Ingebretsen, vice gruppordförande; stortingsmannen Håkon Johnsen; f. d. stortingsmannen Sven Nielsen; stortingsmannen Hans Borgen; samt f. d. stortingsmannen Halvor Bunkholt och f. d. stortingsmannen Bernh. Berthelsen i egenskap av suppleanter; från Sverige: f. d. ledamoten av riksdagens andra kammare, ambassadör Rolf Edberg, svensk gruppordförande; ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägare Olof Pålsson; ledamoten av riksdagens andra kammare, bankofullmäktig Filip Kristensson; ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukare Leif Cassel; samt ledamoten av riksdagens första kammare, kronojägare Jakob F . Grym. Island har icke utsett några medlemmar i kommittén men har vid några plenarsammanträden varit representerat av observatörer. I slutsammamträdet deltog sålunda medlemmarna av altinget Magnus Jönsson och Påll Zöphöniåsson. Som sekreterare i de nationella grupperna har tjänstgjort: för Danmark numera departementschefen Hans P. Götrik, biträdd av sekreteraren i finansministeriet Axel Gormsen; för Finland byråsekreterarna i utrikesministeriet Åke Frey och Tankmar Horn, attachén Ilkka Pastinen, byråsekreteraren Torsten Fraser samt attachén Matti Cawén; för Norge numera fullmäktigen i stortinget Alf Gunström samt för Sverige numera förste legationssekreteraren Sten Ami8

noff och andre ambassadsekreteraren Claes Huldtgren samt andre sekreteraren Sven Fr. Hedin. Ordförandena i de nationella grupperna har utgjort kommitténs presidium, vilket med bistånd av sekreterarna och tillkallade sakkunniga förberett till kommittén överlämnade utredningsuppdrag, varefter dessa slutbehandlats vid kommitténs plenarsammanträden. Som ett led i detta förberedande arbete har presidiet avhållit en rad sammanträden, omväxlande i Danmark, Finland, Norge och Sverige. På samma sätt har sammanträden ägt rum med deltagande uteslutande av sekreterarna och tillkallade sakkunniga. De sålunda utarbetade förslagen till betänkanden har vidare varit föremål för behandling inom de nationella grupperna, innan de förelagts kommittén in pleno för slutligt godkännande. För behandling av frågorna under punkt a) till f) härovan har kommittén bland sina medlemmar tillsatt underutskott. Kommittén har in pleno sammanträtt i Göteborg den 20—22 september 1951, den 8—9 januari 1954 och den 28—29 september 1956, i Köpenhamn den 8— 10 november 1951 och den 21—22 maj 1954, i Oslo den 7—9 januari 1952, i Helsingfors och Tavastehus den 25—27 april 1952 och i Helsingfors den 15—16 december 1954, i Stockholm den 7—9 januari 1953 samt i Gjövik den 8—9 september 1955. I föreliggande betänkande har kommittén i första hand redogjort för sina tidigare framlagda förslag samt redovisat i vad mån dessa genomförts. Kommittén har vidare upptagit vissa ytterligare spörsmål till undersökning, för vilka närmare redogöres i det följande. Kommittén anser sig härmed ha slutfört det uppdrag, för vilket den på sin tid tillsattes. Det kan i detta samnanhang erinras om att kommittén tilbka-

pades före Nordiska rådet och att den utöver sina rent utredande funktioner — med betydande utrymme för egna initiativ, då det gällt att underlätta den internordiska samfärdseln i vidaste bemärkelse — också var avsedd att tjäna som ett kontaktorgan mellan de nordiska riksförsamlingarna. Sedan numera alla de fem nordiska länderna är medlemmar av Nordiska rådet, är behovet av ett sådant kontaktorgan med den omfattning och sammansättning, som Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. haft, icke detsamma som förut. Det är dock kommitténs uppfattning, att det alltmer intensifierade samarbetet på samfärdselns

område även i fortsättningen kommer att medföra behov av ett gemensamt utredningsorgan av liknande karaktär och med liknande mandat, men av mindre omfattning än denna kommitté, ett organ, till vilket i förekommande fall utredningsuppdrag på samfärdselns område skulle kunna överlämnas utan det tidsödande förfarande, som tillsättandet av särskilda ad-hoc-kommittéer genom konseljbeslut eller efter parlamentsbehandling medför. Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. har emellertid ej anseU det vara dess uppgift att framlägga något konkret förslag i sådant syfte.

<>

KAPITEL I

Passfrihet och gemensam arbetsmarknad m. m.

Sedan sin tillkomst 1951 har kommittén avgivit tre betänkanden avseende pass- och arbetsmarknadsfrågor inom de nordiska länderna. I enlighet med i det första av dessa betänkanden 1 angivna riktlinjer genomfördes i juli 1952 den begränsade passfrihet, vilken nu tillämpas vid resor mellan de nordiska länderna. Denna innebär som bekant, att de resande uppdelas i två kategorier, skandinaver och »icke-skandinaver», varvid endast de sistnämnda underkastas passkontroll. Erfarenheter av den öppna gränsens politik Det har. bland annat på grund av att sedan passfriheten infördes för nordbor resandestatistik vid gränspassage icke föres i samma utsträckning som tidigare, visat sig vanskligt att erhålla fullständiga statistiska uppgifter avseende nordbors in- och utresor till och från andra nordiska länder under de senare åren. I betänkande nr 11 2 återgavs emellertid uppgifter om en undersökning beträffande frekvensen av nordbors resor mellan de nordiska länderna. Denna undersökning ger en tydlig bild av resefrekvensens stigning. Sålunda uppgick antalet nordbor, som färdats mellan Sverige å ena sidan samt Danmark, Finland och Norge å andra sidan år 1951, d. v. s. det sista kalenderår, under vilket passtvånget fortfarande gällde, till c:a 7,5 miljoner. År 1952, då passfrihe10

ten för nordbor infördes i juli månad, hade siffran stigit till i runt tal 9,5 miljoner. Motsvarande siffror för å r e n 1953 och 1954 var 11,1 resp. 13,2 miljoner. En på grundval av tillgängligt siffermaterial gjord uppskattning har givit vid handen, att resefrekvensen t o r d e ha fortsatt att stiga i minst lika stor omfattning. Det synes därför realistiskt räkna med att antalet av nordbor företagna re sor mellan de nordiska l ä n d e r n a u n d e r innevarande år skall komma att uppgå till mellan 16 och 17 miljoner, vilket jämfört med år 1951 innebär m e r än en fördubbling. Någon anledning att i detta sammanhang närmare behandla de olika faktorer, som bidrager iill den internordiska resefrekvensens stigning, föreligger icke. Enligt kommitténs uppfattning är det dock ställt utom varje tvivel, att passfriheten för n o r d b o r utgör ett väsentligt bidrag till den starka och gynnsamma utvecklingen av den internordiska resandetrafiken. Såsom en utbyggnad på det första passbetänkandet avgav kommittén ett nytt betänkande 3 avseende »fullständig passfrihet för nordbor». Kommitténs förslag i detta betänkande gick ut på att medborgare i de nordiska l ä n d e r n a skulle befrias från skyldigheten att söka uppehålls- och arbetstillstånd vid vistelse i andra nordiska l ä n d e r saml i2 Dagtecknat Oslo den 9 januari 1952 Nordiska vägtrafikbestämmelser, sid. 135 ff. 3 Dagtecknat Stockholm den 9 januari 1953

1.4.56 Arbetsanmälda danska medborgare Arbetsanmälda finska medborgare Arbetsanmälda norska medborgare

16.428 32.871 10.290

17.273 33.735 10.349

17.543 40.055 10.535

18.114 40.586 11.241

22.217 46.699 12.434

Summa arbetsanställda nordbor

vidare befrias från passlegitimation utan tidsbegränsning u n d e r uppehåll i annat nordiskt land. Genom gemensamma överenskommelser mellan de fyra länderna trädde förslagen i kraft från den 1 juli 19541. Överenskommelserna innebär för Danmark, Finland, Norge och Sverige en återgång till det fria folkutbyte, som rådde i dessa länder och större delen av Europa före år 1914 2 . Det är ovisst i vilken utsträckning nu ifrågavarande överenskommelser medverkat till att ett ökat antal nordbor sökt arbete i de nordiska grannländerna, men de har otvivelaktigt bidragit till att skapa större rörlighet på arbetsmarknaden inom det nordiska området. För Sveriges del torde betydelsen härav ha varit minst, då nordbor redan tidigare var befriade från skyldighet att söka arbetstillstånd. Emellertid har, såsom framgår av ovanstående tabell, en icke obetydlig ökning av antalet i Sverige arbetsanmälda danskar, norrmän och finnar skett sedan 1 april 1954, vilket måhända delvis sammanhänger med avskaffandet av kravet på uppehållstillstånd. Redan den nu gällande nordiska passfriheten anses allmänt som en värdefull och nästan omistlig länk i samarbetet mellan de nordiska länderna. Ehuru avskaffandet av passkontrollen i någon mån kunnat underlätta inresor av icke-önskvärda nordbor i övriga nordiska länder, har antalet personer, som sålunda utnyttjat passfriheten, varit så försvinnande litet, att det ej kunnat rubba helhetsbilden.

Den hittillsvarande erfarenheten av tillämpningen av den begränsade passfriheten torde nämligen — bortsett från kategoriklyvningen mellan nordbor resp. icke-nordbor — få anses mycket tillfredsställande, och något förslag om återinförande av den tidigare passkontrollen har veterligen heller icke framförts från något håll. I betänkande nr 1 påpekades bl. a., att från senare delen av 1800-talet och fram till första världskriget ett tillstånd rådde, då man fritt kunde resa från land till land i hela Europa (med undantag för Ryssland) och då någon plikt för utlänningar att inneha uppehålls- och arbetstillstånd icke existerade. Detta tillstånd kom, utsädes det vidare, att betraktas som så naturligt i den västerländska världen, att en återgång till det tidigare pass tvånget i de flesta länder tedde sig närmast otänkbar. Det synes kommittén lämpligt att nu, sedan erfarenhet vunnits av den begränsade passfriheten, erinra om detta uttalande. En återgång till det tidigare tvånget för nordiska medborgare att genom företeende av pass eller annan liknande handling legitimera sig vid resor mellan de nordiska länderna torde svårligen kunna ifrågasättas.

i Se bilaga A och B 2 Island h a r sedermera med verkan från den 1 december 1955 b i t r ä t t överenskommelsen i vad avser befrielse för medborgare i de nordiska l ä n d e r n a att under uppehåll i a n n a t nordiskt land än hemlandet inneha pass och uppehållstillstånd

Norden som enhetligt passområde

Då emellertid det nuvarande systemet bland annat ur kontrollsynpunkt — cl. v. s. när det gäller att särskilja de resande i kategorierna nordbor resp. i( ke-nordbor —• måste anses otillfredsställande, h a r kommitténs målsättning redan från början varit ett generellt avskaffande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. Förslag härom framlades i kommitténs sista betänkande 1 om passfrågor, i vilket kommittén vidare föreslog, att de nordiska länderna skulle söka följa en enhetlig viseringspolitik och att en viss samordning av utlänningskontrollen skulle ske, bland annat avseende att viseringsfria icke-nordbor ej skulle få uppehålla sig inom det nordiska området utöver en bestämd tidsperiod utan uppehållstillstånd. Kontrollkort skulle därjämte avlämnas av icke-nordbor vid inresa till och utresa från det nordiska området. På danskt initiativ förelades detta betänkande Nordiska rådet, som i en rekommendation (9/1954) hemställde, att legeringarna måtte genomföra kommitténs förslag. Rådet föreslog emellertid i motsats till kommittén, att den nödvändiga kontrollen över i det nordiska området befintliga icke-nordbor skulle verkställas på annat sätt än genom användande av kontrollkort. Anledningen härtill var, att obligatoriska inresekonti ollkort för alla icke-nordbor skulle innebära en skärpning av bestämmelserna i Danmark, där endast viseringspliktiga utlänningar behöver avlämna dylika kort. Betänkandet har därefter varit föremål lör överläggningar mellan representanter för regeringarna i de nordiska länderna. Vid dessa överläggningar h a r enighet uppnåtts om vissa tekniska arrangemang, syftande till en nödvändig effektivisering av passkontrollen vid de 12

nordiska yttergränserna. Enighet har vidare nåtts om att förorda ett system, enligt vilket kontrollkort skulle krävas beträffande icke-nordbor, som vore viseringsskyldiga i förhållande till något nordiskt land och beträffande sådana icke-nordbor, för vilkas inresa i något av länderna fordrades särskilt tillstånd. Ett dylikt system anses nödvändiggöra ett visst aviseringsförfarande mellan polis- och utlänningsmyndigheter i de olika länderna. Den expertgrupp, som undersökt möjligheterna att effektivisera kontrollen vid yttergränserna, har på grundval av sina under sommaren 1955 företagna undersökningar definierat begreppet »yttergräns» och förordat vissa förbättringar i metoden för passkontrollens utövande. Det framhålles, att det för att möjliggöra en effektiv kontroll i vederbörlig spärrförteckning beträffande icke-nordbor vore nödvändigt att vidtaga vissa tekniska åtgärder. Expertgruppen har sålunda anslutit sig till kommitténs förslag att varje land i sin spärrförteckning borde upptaga namnen på samtliga från övriga nordiska länder utvisade icke-nordbor. För atf möjliggöra snabba förbindelser mellan passkontrollort och utlänningsmyndighet har expertgruppen dessutom förordat, att telexförbindelser inrättades vid de mera betydelsefulla passkontrollerna och hos de olika ländernas centrala utlänningsmyndigheter. Med avseende på den samordning av utlänningskontrollen, som, enligt vad kommittén framhållit i sitt betänkande, bleve nödvändig vid ett slopande av passkontrollen vid gränserna mellan de nordiska länderna, något som ytterligare understrukits vid överläggningarna mellan experterna, har statens utlänningskommission i Sverige uppgjort vis1

Dagtccknat Göteborg den 9 j a n u a r i 1954

sa förslag. Med utgångspunkt från att in- och utresekort skall avlämnas av viseringsskyldiga icke-nordbor samt av viscringsfria icke-nordbor, vilka förbjudits återvända till ett nordiskt land utan särskilt tillstånd, förordas sålunda, att inresekort behålles av inreselandets centrala utlänningsmyndighet och lägges till grund för datumkontroll genom insortering i särskilt förfalloregister. Utresekortet översändes efter utresan av utreselandet till utlänningsmyndigheten i inreselandet. Om det framgår, att utlänningen haft uppehållstillstånd i annat nordiskt land, skall detta land aviseras om utresan. Inreselandet skall vidare underrättas, om utlänning under vistelse i ett nordiskt land beviljas visering för annat nordiskt land eller ansöker om eller erhåller uppehållstillstånd. Underrättelser om meddelade förbud att inresa i visst nordiskt land skall ske genom utväxling av resp. länders spärrförteckningar. Det land, som meddelat dylikt förbud, skall underrättas, om annat nordiskt land beviljar inresetillstånd åt sådan utlänning. Det förutsattes, att utlänningar, som förbjudits inresa i visst nordiskt land, ej annat än i undantagsfall beviljas inresetillstånd till andra nordiska länder. Expertgruppens slutrapport kommer enligt uppgift att inom kort överlämnas till regeringarna. Då kommitténs betänkande om den fullständiga passfriheten avlämnades för snart tre år sedan, önskar kommittén starkt understryka önskvärdheten av alt förslag i frågan förelägges resp. parlament i så god tid, att systemet med den fullständiga passfriheten kan tillämpas från sommaren 1957. Slopande av bostadsanmälningsskyldigheten

I detta sammanhang finner kommittén det angeläget att ånyo beröra frågan o*m

nordiska medborgares bostadsanmälningsskyldighet vid vistelse i annat nordiskt land. Kommittén anförde i sitt. betänkande nr 1, att den kommit till den enhälliga uppfattningen, att bostadsanmälningsskyldigheten för medborgare i annat nordiskt land borde falla bort vid uppehåll utan vederlag i privata hem. Sagda förslag har icke genomförts, om man undantar, att dylik anmälan icke behöver göras till polismyndighet i Danmark, då finska, isländska, norska och svenska medborgare uppehåller sig utan vederlag hos privata bostadsupplåtare, förutsatt att det sammanlagda uppehållet i Danmark icke överstiger en månad. För Sveriges del har i utlänningskungörelsen stadgats, att bostadsupplåtare icke är skyldig avfordra utlänning bostadsanmälan, under förutsättning att upplåtelsen sker utan vederlag och det med säkerhet kan bedömas, att vistelsen ej blir längre än tre dagar. Erfarenheterna på detta område h a r enligt kommitténs uppfattning bestyrkt, att den kvarstående bostadsanmälningsskyldigheten vållar åtskilligt besvär och förorsakar irritation, vartill kommer, att ett mycket stort antal resenärer och privata bostadsupplåtare uppenbarligen icke äger kännedom om den skyldighet, som åvilar dem, varför de omedvetet gör sig skyldiga till lagöverträdelse. Emellertid har det numera visat sig bade möjligt och nödvändigt att gå ett stycke längre pä detta område än kommittén ursprungligen tänkt sig och slopa bostadsanmälningarna för nordbor, icke bara när det gäller vederlagsfria upplåtelser i privata hem utan också när resande där mottages mot ersättning och även när det gäller bostadsupplåtelse å hotell eller pensionat. Genomförandet av den fullständiga passfriheten synes nämligen förutsätta en effektivisering av den s. k. inre ut13

länningskontrollen. För att en sådan effektivisering skall kunna komma till stånd erfordras, att myndigheterna kan koncentrera sin uppmärksamhet på ickenordbor, som uppehåller sig inom det nordiska området, och slippa ifrån den enorma arbetsbelastning, som en granskning jämväl av nordbors bostadsanmälningar innebär. Enligt vad kommittén h a r sig bekant delas denna uppfattning av den expertgrupp, som behandlat frågan om den fullständiga passfriheten. Kommittén hemställer sålunda till regeringarna, att bostadsanmälningsskyldigheten för nordbor vid vistelse i annat nordiskt land i sin helhet avskaffas. Utsträckning av den gemensamma arbetsmarknaden

De under senare år genomförda reselättnaderna har, som tidigare framhållits, möjliggjort ett väsentligt ökat reseutbyte mellan de nordiska länderna. Det är kommitténs uppfattning, att denna ökade rörlighet mellan dessa länders folk givit impulser och verkat stimulerande på olika områden av samhällslivet och därför bidragit till att närma de nordiska folken till varandra. Kommittén vill emellertid erinra om att den gemensamma arbetsmarknaden icke är alldeles obegränsad, då den endast gäller arbetstagare men däremot icke självständiga näringsidkare. Vissa undantag gäller vidare i fråga om bl. a. sysselsättning av utlänningar vid företag eller i verksamhet, för vilken krävs koncession, eller i yrke, för vars utövande krävs auktorisation. Kommittén finner det önskvärt, att den gemensamma och öppna arbetsmarknadens princip i möjligaste mån successivt utstråckes till att omfatta samtliga yrkesutövare. Hela detta komplex av frågor har emellertid varit före14

mål för kontinuerlig uppmärksamhet från Nordiska rådets sida alltsedan rådets tillkomst år 1953 och föranlett ett flertal rekommendationer till regeringarna. Kommittén finner det därför överflödigt att i delta ämne framlägga några konkreta förslag. Rätt att överskrida gränserna på andra ställen än vid pass- och tullkontrollort

Kommittén har inriktat sitt arbete på att så långt de faktiska förhållandena det medger göra de inre nordiska gränserna osynliga för medborgarna. Detta syfte har i stor utsträckning förverkligats genom den nordiska passfriheten och den gemensamma arbetsmarknaden liksom genom de lättnader i tull- och valutahänseende, som på kommitténs initiativ genomförts. Kommittén anser emellertid icke, att den kan skilja sig från sin uppgift utan att ta upp till granskning de allmänna principerna för gränspassage. Som bekant gäller även efter passfrihetens införande, att resande endast äger rätt att passera gränsen vid passoch tullkontrollort. Undantag från denna bestämmelse medges på vissa betingelser för den egentliga gränsbefolkningen samt för turister i vissa distrikt i den norsk-svenska gränsfjällvärlden. Kommittén har under sitt fortsatta arbete med gränsfrågorna kommit att ifrågasätta, om någon anledning längre finns att vidhålla denna inskränkning i rätten att passera gränserna mellan de nordiska länderna. Vad först passkontrollen beträffar må till en början erinras om att någon sådan icke längre utövas vid de internordiska gränserna i vad avser nordiska medborgare. Sedan kommitténs förslag om ett enhetligt nordiskt passområde genomförts, kommer passkontrollen vid de internordiska gränserna att slopas också för icke-nordbor; beträffande dessa

kommer inresekontrollen att utövas vid det nordiska områdets yttergränser, medan den s. k. inre utlänningskontrollen väsentligen kommer att bygga på bosladsanmälningar. Därmed bortfaller enligt kommitténs mening grundförutsättningen för att gränsöverskridandet ur passkontrollsynpunkt endast skall få ske vid passkonfrollort.1 Kommittén har icke funnit någon vägande invändning ur passkontrollsynpunkt mot att alla resande, sedan den fullständiga passfrihetcn genomförts, tillätes passera gränserna, där de själva önskar. Det kan visserligen invändas, att även sedan den fullständiga passfriheten genomförts, myndigheterna i princip kommer att behålla rätten att företa stickprov bland de resande, om så befinnes påkallat. Kommittén avser icke att föreslå någon inskränkning i denna principiella rätt; även om det kan förväntas, att sådana stickprov icke kommer att tillhöra den normala ordningen, kan sådana situationer tänkas, då myndigheterna kan ha behov av att företa en dylik stickprovskontroll. Denna torde emellertid med fördel kunna utövas genom s. k. flygande kontroller och behöver därför i och för sig icke motivera, att den nu gällande inskränkningen i rätten att passera gränserna bibehålies. En generell rätt för resenärerna att passera gränserna, där de själva finner lämpligt, kan givetvis förknippas med undantag för vissa militära skyddsområden. Vad tullkontrollen beträffar utövas denna numera endast stickprovsvis och dä huvudsakligen i inreselandet. På kommitténs förslag har liberalare bestämmelser genomförts i vad avser resandes rätt att tull- och licensfritt medföra varor. I kapitel II i föreliggande betänkande föreslår kommittén ytterligare lättnader i detta avseende. De lättnader, som tillkommit på tullområdet och som

det är kommitténs förhoppning att regeringarna och parlamenten skall se sig i stånd att utvidga, borde enligt kommitténs uppfattning kunna leda till att den fasta tullkontrollen vid de inre nordiska gränserna huvudsakligen avskaffades för resandetrafikens del. I praktiken skulle detta innebära, att viss tullkontroll fortfarande utövades men att resande, som vore fullt på det klara med att de icke medförde tullpliktigt o c h / eller införselförbjudet gods, utan uppehåll kunde passera gränsen. Rätten att företa sticksprovsundersökningar skulle dock kvarstå. Det är kommitténs uppfattning, att denna kontroll i fortsättningen lämpligen bör utövas genom s. k. flygande kontroller. Kommitténs synpunkter i detta avseende utvecklas närmare i kapitel II, men det kan dock vara på sin plats att redan här notera, att de nordiska tullstyrelserna, enligt vad kommittén erfarit, redan preliminärt diskuterat frågan om tullkontrollen av resande vid de internordiska landgränserna utifrån här angivna förutsättningar. Om den kvarstående tullkontrollen i fortsättningen organiseras på detta sätt, bortfaller också ur tullkontrollsynpunkt skälen för den nu rådande inskränkningen i resandes rätt till gränspassage. I fråga om den kontroll, som utövas över de resande, återstår därefter valutakontrollen. Även denna utövas numera endast stickprovsvis. Kommittén är medveten om att problemen på detta område är mer komplicerade. Som kommittén närmare utvecklat i kapitel V torde det emellertid icke kunna komma ifråga att annat än möjligen undantagsvis vid de inre nordiska gränserna utöva någon form av exklusiv valutakon1 Antalet fasta passkontrollorter utgör f. n. 5 vid den finsk-svenska, 37 vid den norsk-svenska och 3 vid den finsk-norska landgränsen

15 i

troll, sedan passkontrollen upphävts och tullkontrollen omorganiserats på sätt som ovan antytts. I kapitel V föreslår kommittén därför, att den kvarstående stickprovsvisa valutakontrollen vid de inre nordiska gränserna utövas i samhand med tullkontrollen och i form av s. k. flygande kontroller. Kommittén kan sålunda icke finna det berättigat att uteslutande med hänsyn till det kvarstående behovet av valutakontroll vidhålla hittillsvarande restriktioner i fråga om rätten till gränspassage. Kommittén h a r under hela sin verksamhet vägletts av synpunkten alt minsta möjliga hinder bör gälla för resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Den utsträckta frihet till gränspassage, som kommittén nu förordar, kan sägas innebära, att tidigare närmast otänkbara lättnader skulle införas för resandetrafiken. Det är emellertid kommitténs uppfattning, att en sådan friare ordning ter sig som en logisk utveckling av redan beslutade och väntade lättnader för resandetrafiken. I sak blir därför heller icke en sådan ordning så revolutionerande, som den i förstone kan synas. Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att inga väsentliga invändningar kan resas mot att på nu föreslaget sätt »avskaffa» de internordiska landgränserna för den egentliga resandetrafiken. Den ordning kommittén föreslagit förutsätter överenskommelser mellan de berörda länderna. Erforderliga lag- och författningsändringar torde lämpligen kunna utarbetas i samband därmed. Kommittén föreslår sålunda, att gällande bestämmelser beträffande pass-, tull- och valutakontroll måtte ändras därhän, att resande, som endast medför tullfritt och införseltillåtet gods och tillåtna resevalutabelopp, må kunna överskrida de internordiska landgränserna, där de själva må bedöma lämp16

ligt, dock med sådana motiveras av militära

undantag, som skyddsområden.

Slopande av gränspassersedlarna

Om resande mellan de nordiska länderna ges rätt att överskrida landgränserna på annan plats än vid bevaknd gränsövergång, bortfaller det nu tillämpade systemet med speciella gränspassersedlar för gränsbefolkningen i vissa distrikt av sig självt. Då den av kommittén i föregående avsnitt förordade friare ordningen emellertid måste föregås av vissa praktiska arrangemang, vilka kan beräknas kräva en viss tid, är det kommitténs mening, att frågan om gränspassersedlarna bör tas upp till behandling och föranleda omedelbara åtgärder. I ett stencilerat betänkande 1 angående ytterligare reselättnader för gränsbefolkningen föreslog kommittén, att giltighetstiden för de i gränstrafiken mellan Finland och Sverige använda gränspassersedlarna (rajapassi) skulle utsträckas till fem år, att desamma skulle få användas som gränslegitimationshandling längs hela gränsen och ej blott vid visst överfartsställe, att befolkningen i några kommuner, som ej är egentliga gränskommuner, skulle bli berättigade att erhålla gränspassersedlar samt att kravet på gränsvisering skulle upphävas. Sedan betänkandet i Sverige varit föremål för remissbehandling, uppdrogs åt länsstyrelsen i Norrbottens län att upptaga förhandlingar med vederbörande länsstyrelse i Finland rörande den närmare utformningen av nya bestämmelser för gränstrafiken mellan Finland och Sverige. Länsstyrelserna har sedermera inkommit med förslag till utformning av gränslegitimationshandling (benämnd gränskort). Beträffande frågan * Dagtecknat 1954

Köpenhamn

den

maj

om vilka personer, som bör vara berättigade att erhålla gränskort, samt dylikt korts giltighetstid och giltighetsområdc ansluter sig länsstyrelserna till kommitténs förslag, medan däremot kravet på visering au gränskortct föreslås bibehållet. Länsstyrelsernas förslag har ännu ej behandlats av regeringarna. I fråga om kravet på visering av gränskorten anförde kommittén i sitt ovan omnämnda betänkande bl. a. följande. »Syftet med visering har givetvis varit att förhindra inresa av icke önskvärda element. Särskilt efter införandet av den nordiska passfriheten har emellertid grunden för viseringskravet delvis undanryckts, enär den, som vägrats visering endast haft att i stället företaga inresan via en av de fyra passkontrollorterna. Det ringa fåtal, som vägras gränsvisering, brukar i de flesta fall utgöras av smugglare, och det skulle vara osannolikt att anta, att man därigenom skulle kunna hindra deras inresa i landet. Det övervägande flertalet innehavare av gränskort utgöres av lojala gränsbor, som ha legitima ärenden på andra sidan gränsen, och det synes därför ingen anledning bibehålla ett viseringstvång, allrahelst som värdet av viseringen blivit mer eller mindre illusoriskt.» Kommittén vidhåller denna uppfattning och får sålunda hemställa till regeringarna i Finland och Sverige att i första hand slopa viseringskravet. Då de nordiska länderna, såsom förväntas, inom en relativt nära framtid kommer att utgöra ett passområdc med enhetliga bestämmelser rörande utlänningars inoch utresor m. m., synes det, enligt kommitténs mening, icke försvarligt att inom sagda område upprätthålla ett viseringskrav för en mindre kategori resande av nordisk nationalitet. Om gränskorten över huvud skulle bibehållas, synes det elementära förtroendeförhållande, som förutsattes existera mellan nordiska myndigheter, redan i och för sig motivera, att en gränslegitimationshandling, utfärdad av myndighet i ett grann-

land, utan ett föregående viseringsförfarande godtages av myndighet i annat nordiskt land. I detta sammanhang må omnämnas, att något viseringsförfarande icke förekommer i gränstrafiken mellan Norge och Sverige. F. n. finns längs den finsk-svenska landgränsen fem passkontrollorter. De särskilt inrättade överfartsställena uppgår däremot till 45. En av de väsentliga motiveringarna för gränskorten har varit, att till rätten att få överskrida gränsen annorstädes än vid passkontrollort är knuten förmånen av gränshandel (uteslutande avsedd för gränsbefolkningen), varför identiteten hos de personer, som gör anspråk på gränsborättigheter, på något sätt måste kunna fastställas. Sedan kommittén framlade sitt betänkande i denna fråga har emellertid de på kommitténs initiativ införda lättnaderna i fråga om rätten att tullfritt och utan företeende av in- och utförseltillstånd medtaga varor mellan de nordiska länderna hunnit visa sina praktiska verkningar. Kommittén har vid en närmare penetration av gränskortsfrågan funnit, att sagda tullättnader för gränsbefolkningens del medfört, att denna icke längre kan sägas i samma grad som tidigare åtnjuta de specialförmåner, som tidigare enbart tillkom denna befolkningsgrupp. Under sådana förhållanden synes det enligt kommitténs uppfattning icke nödvändigt att med åberopande av gränsbefolkningens särskilda förmåner i fråga om rätten till gränshandel bibehålla gränskorten. Kommittén anser därför, att, såsom ett nästa steg legitimationstvånget för denna begränsade befolkningsgrupp helt bör upphävas. Även om detta sker innan den av kommittén förordade generella fria ordningen för gränspassage genomförts, bör ett slopande av legitimationstvånget för gränsbefolkningcn kunna ske med fullt 17

bibehållande av dess traditionella rätt att överskrida gränsen annorstädes än vid passkontrollort, en rätt, som sedan Jänge utgjort ett naturligt led i den nordiska samfärdseln. I den mån gränsbefolkningen fortsatt skulle åtnjuta vissa handelsförmåner i jämförelse med ickegränsbor, bör dessa givetvis bibehållas. Dessa förmåner torde till övervägande del vara av sådan karaktär, att ickegränsbor näppeligen kan begagna sig av desamma. Sedan Norden blivit ett enhetligt passområde med rätt för alla — såväl nordbor som icke-nordbor — att fritt röra sig mellan de nordiska länderna,

synes en sådan ordning knappast försvarlig, enligt vilken nordiska medborgare med hemvist i gränstrakterna, som av naturliga skäl upprätthåller livliga kontakter över gränserna, alltjämt skulle vara underkastade legitimationstvång. Kommitténs finska, norska och svenska grupper föreslår, att — som en första åtgärd — regeringarna i Finland och Sverige i syfte att ytterligare liberalisera gränstrafiken avskaffar viseringstvånget beträffande gränskorten samt att — som en andra åtgärd — regeringarna i Finland, Norge och Sverige i samma syfte helt slopar gränskorlen.

KAPITEL II

Lättnader i tullbehandlingen av resandetrafiken mellan de nordiska länderna m. m.

I sitt betänkande nr 2 1 överlämnade kommittén ett förslag till tullättnader, som syftade dels till en liberalisering av gällande bestämmelser rörande skyldigbet för resande att betala tull och skatt och att prestera in- och utförseltillstånd för i handbagage medförda varor, dels till att befria resande från reguljär tullvisitation. Enligt kommitténs uppfattning vore det bland annat dess uppgift att undersöka möjligheterna att inom en snar framtid genomföra praktiska och märkbara lättnader i den internordiska resandetrafiken. Kommittén ansåg sålunda ett införande av gemensamma nordiska regler för tullklarering av följande innebörd möjligt: 1) som gåve de resande rimlig frihet att — utöver sedvanlig reseutrustning — medföra även andra varor, 2) som i det stora flertalet fall komme att medföra, att någon egentlig tullvisitation av det bagage, som de resande medför, icke vore nödvändig, 3) som de resande utan besvär kunde göra sig underrättade om och 4) som den resande allmänheten därför kunde och även torde komma att anse det rimligt att efterleva. Därest dylika gemensamma regler för tullklarering erhölles, komme tullkontrollen vid gränserna mellan de nordiska länderna att kunna inrättas på så sätt, att de resande som regel passerade kontrollen utan att de själva eller deras

bagage underkastades visitation; reglerna skulle nämligen möjliggöra, att visitationer endast ägde rum stickprovsvis och i mycket begränsad omfattning. Kommittén anförde vidare, att, då gällande bestämmelser beträffande resetrafiken i de enskilda nordiska länderna innehölle en rad skiljaktigheter, en av de väsentligaste förutsättningarna for en förenkling och jämkning av tullkontrollen vore genomförande av i största möjliga utsträckning överensstämmande regler avseende tullklarering av resande. I vad avsåge de regler, enligt vilka reseutrustning finge införas tull- och avgiftsfritt, respektive in- eller utföras utan särskilt tillstånd (licens), påpekades, att dessa i stort sett överensstämde med varandra i de skilda nordiska länderna, medan i fråga om motsvarande regler avseende reseproviant något större olikheter vore för handen. Kommittén ansåg det likväl önskvärt, att bestämmelserna härutinnan bragtes i bättre överensstämmelse med varandra. Beträffande rätt för resande att fritt medföra andra varor än reseutrustning och reseprovianl framhöll kommittén, all samtliga nordiska länder i sin tulllagstiftning och därmed sammanhängande administrativa föreskrifter på det hela taget fastställt utomordentligt snäva gränser för vad en resande finge ini Dagtecknat 1952

Helsingfors den 26 april 19

föra tull- och avgiftsfritt. Det påpekades vidare, att undersökning och uppvägning av varor samt uträkning och betalning av tull och avgifter både för de resande och för tullpersonalen medförde sådan tidsförlust och arbetsinsats .samt på det hela taget ett besvär, som ofta icke stode i rimligt förhållande till de småbelopp, det rörde sig om. Under åren efter andra världskrigets slut hade det otvivelaktigt i högre grad varit in- och utförselrestriktioner än tull och andra pålagor, som hindrat de resande från att i den utsträckning, som de önskat, medföra varor till utlandet eller åter till hemlandet efter utlandsresa. Med hänsyn till den fortskridande utjämningen av försörjningsförhållandena i de olika nordiska länderna hade kommittén kommit till uppfattningen, att man även på de områden, där restriktioner gällde, borde kunna genomföra betydande lättnader för de resande. De tilltänkta möjligheterna för de resande att i viss utsträckning fritt få medföra annat än reseutrustning och reseproviant borde å ena sidan tillgodose de resandes rimliga önskningar att obehindrat få medföra varor från utlandet för privat bruk men borde å andra sidan icke få orsaka legaliserandet av en trafik, som i realiteten vore smuggling eller överträdelse av in- och utförselregleringarna. Kommittén föreslog som en följd av ovanstående, att en värdegräns på 350 danska och norska kronor motsvarande 275 svenska kronor och 10.000 finska mark tills vidare skulle fastställas för de varor, som — utöver reseutrustning och reseproviant — fritt finge medföras av resande, när varorna medfördes av resandena i handbagaget och vore avsedda för privat bruk. Den föreslagna värdegränsen vore icke högre än att det enligt kommitténs uppfattning skulle vara möjligt för samtliga nordiska län-

der att omedelbart antaga densamma som minimigräns såväl för tull- och avgiftsfri införsel som för in- och utförsel utan särskilda formaliteter (licens, anmälan o. dyl.). Bestämdes värdegränsen till 275 kr., korarae det endast att bli nödvändigt att införa särskilda begränsningar för ett fåtal varor, exempelvis ransonerade sådana. Huvudsakligen av skatteskäl borde tills vidare även bestämda maximikvantiteter fastslås för vad resande linge medföra i fråga om vin och sprit samt tobaksvaror. Kommittén föreslog, att högsta fria kvantiteten för vin och sprit sattes till 2 liter, därav dock högst 1 liter sprit, för tobaksvaror 200 stycken cigarretter eller 250 g tobaksvaror i annan form samt för cigarrettpapper 200 blad. Förslaget till nya regler beträffande tullklarering av resande tog direkt endast sikte på den internordiska resandetrafiken. Eftersom man emellertid genom det framlagda förslaget om lättnader i tullklareringen eftersträvat att skapa förutsättningar för en minskning av tullkontrollen vid gränserna mellan de nordiska länderna till eU minimum, följde härav, att tullklareringen och tullkontrollen i trafiken mellan Norden och länder utanför Norden i viss utsträckning förlades till yttergränserna och att detta problem därför i viss mån bleve en för de nordiska länderna gemensam angelägenhet. Beträffande de föreslagna reglerna om tullklarering av resande i den internordiska trafiken var kommittén av den meningen, att de i och för sig icke vore mer vittgående än att man torde kunna förvänta, att samtliga nordiska länder komme att se sig i stånd alt tillämpa dessa på alla resande, oavsett varifrån de komme och vart de ämnade resa. Genom den av kommittén föreslagna koordineringen av de nordiska länder-

nas regler för tullklarering av resande hade man i första hand eftersträvat, att de resande vid passerandet av gränserna mellan de nordiska länderna befriades från två kontroller vid en och samma gräns. Genom gemensamma bestämmelser av tidigare behandlad art ansåg kommittén, att vägen röjts för en förenklad tullkontroll, enligt vilken man avskaffade kontrollen på ena sidan av gränsen. Slutligt avgörande i frågan om den återstående kontrollen skulle förläggas till in- eller utreselandet borde överlåtas åt vederbörande myndigheter att träffa genom inbördes avtal. Vid överläggningarna inom kommittén hade man emellertid kommit fram till att de praktiska skälen talade för att kontrollen vanligtvis ägde rum vid inresan. Man skulle därigenom uppnå, att kontrollen ägde rum i det land, där eventuellt tull och andra avgifter för medförda varor skulle erläggas. Om kontrollen förlades till inreselandet, borde den eventuellt erforderliga utförselkon1 rollen kunna tillgodoses a) antingen genom att tullmyndigheterna i inreselandet rapporterade konstaterade överträdelser av utreselandets utförselförcskrifter till sistnämnda lands tullmyndigheter, b) eller genom att tullpersonal från utreselandet finge tillfälle att deltaga i tullkontrollen i inreselandet, c) eller genom att tullmyndigheterna i inreselandet utrustades med formell befogenhet att dels övervaka efterlevnaden av utreselandets utförselbestämmelser och dels föranstalta, att eventuella överträdelser beivrades. Kommittén utgick från att den tullkontroll, som komme att kvarstå, tillämpades mer liberalt än hittills. Det borde enligt kommitténs uppfattning vara det normala, att de resande icke hade skyldighet att utan anfordran uppvisa medfört bagage för visitation, därest det-

samma icke innehölle annat än vad som enligt de föreslagna tullklareringsreglerna kunde passera fritt samt att visitation av handbagage skedde stickprovsvis och i minsta möjliga omfattning. De av kommittén föreslagna reglerna avseende reseutrustning och reseproviant har i huvudsak genomförts. Sedan liberalare bestämmelser trätt i kraft rörande resandes rätt att vid inoch utresa medföra varor, förekommer numera i samtliga nordiska länder tullkontroll av resandes handbagage vid inoch utresa endast stickprovsvis och i mycket begränsad omfattning. Enligt kommitténs uppfattning är det ställt utom varje tvivel, att de liberalare bestämmelser, som införts i fråga om resandes rätt att medföra reseutrustning, reseproviant och övriga varor samt i fråga om tullkontroll av resandes handbagage, i hög grad underlättat och främjat resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Den tull- och licensfria värdegränsen När det gäller den tull- och licensfria värdegränsen framhöll kommittén på sin tid, att avsikten med de gemensamma reglerna bl. a. vore att få fastslaget vissa minimibestämmelser om gynnsam behandling av de resande. Kommittén föreslog som tidigare nämnts, att en värdegräns om 350 danska och norska kronor, motsvarande 275 svenska kronor och 10.000 finska mark tills vidare skulle fastställas för de varor, som fritt finge medföras av de resande. Detta förslag har genomförts i samtliga länder. Erfarenheterna härav h a r enligt uppgift varit övervägande goda. Kommittén anser, att en höjning av den tulloch licensfria värdegränsen bör ske, så snart som valutaläget i vissa av länderna medger höjning av nu gällande resevalutatilldelning. Detta kan sålunda motiveras bl. a. med de förbättrade för21

hållandena på varuförsörjningens område i de nordiska länderna, den fortsatta penningvärdesförsämringen, de friare reseförhållandena och de lättnader, som genomförts i flera av länderna i fråga om inköp av resevaluta. Tullfri införsel av vin, sprit och tobaksvaror

Ifråga om tullfri införsel av vin, sprit och tobaksvaror föreslog kommittén, som ovan omnämnts, införandet av enhetliga bestämmelser, innebärande att resande finge medföra 2 liter vin och sprit, därav högst 1 liter sprit, 200 stycken cigarretter eller 250 g tobaksvaror i annan form samt 200 blad cigarrettpapper. Vissa lättnader har härvidlag genomförts, dock icke i den utsträckning kommittén ursprungligen föreslagit. Enhetliga bestämmelser för samtliga nordiska länder har överhuvudtaget icke kommit till stånd. I själva verket varierar bestämmelserna i hög grad från land till land, vilket närmare skall belysas i det följande. Danmark Resande, dock icke personal på transportmedel, må vid inresa såsom handbagage tull- och avgiftsfritt medföra: 1) Resande hemmahörande i Danmark, Finland, Norge och Sverige, som inreser frän ett av de tre sistnämnda länderna: 40 cigarretter eller motsvarande kvantitet andra tobaksvaror. (Inga spritdrycker eller vin.) 2) För resande, vars uppehåll i annat land icke varat utöver tre dygn, gäller samma bestämmelser som under punkt 1) härovan. 3) Resande, vars uppehåll i utlandet varat utöver tre dygn, samt resande, som icke är hemmahörande i Danmark, Finland, Norge och Sverige och som in-

reser från ett av de tre sistnämnda länderna oberoende av uppehållets längd: 200 cigarretter eller 250 g tobaksvaror i annan form samt 200 blad cigarrettpapper. 2 liter spritdrycker och vin, varav högst 1 liter spritdrycker. 4) Resande hemmahörande t utomeuropeiskt land: 400 cigarretter eller 500 g tobaksvaror i annan form. 2 liter spritdrycker eller vin. Finland a) Alkoholdrycker: resande som fyllt 21 år får såsom handbagage, varmed förstås allt bagage, som anländer samtidigt med den resande och som kan tullbehandlas på en gång, högst införa t liter starksprit, 2 liter vin och 2 liter maltdrycker. b) Tobaksvaror: högst 100 cigarretter eller 30 »cigarillos» eller 25 cigarrer eller 100 g piptobak och 200 blad cigarrettpapper. Norge 1) Resande hemmahörande i Norge: 1 flaska om högst 1 liter spritdrycker eller vin. 40 cigarretter eller 50 g andra tobaksvaror. 2) Resande hemmahörande i Danmark, Finland eller Sverige: 1 flaska om högst 1 liter spritdrycker eller vin. 200 cigarretter eller 250 g andra tobaksvaror samt 200 blad cigarrettpapper. 3) Resande hemmahörande i annat europeiskt land: 2 flaskor om vardera högst 1 liter spritdrycker eller vin, dock högst 1 flaska spritdrycker. 200 cigarretter eller 250 g andra tobaksvaror samt 200 blad cigarrettpapper. 4) Resande hemmahörande i utomeuropeiskt land:

2 flaskor om vardera högst 1 liter spritdrycker eller vin, dock högst 1 flaska spritdrycker. 400 cigarretter eller 500 g andra tobaksvaror samt 200 blad cigarrettpapper. Sverige a) Rusdrycker: 1) Resande hemmahörande i annat land än Sverige eller Danmark, Finland eller Norge: 2 flaskor om vardera högst 1 liter spritdrycker eller vin, ävensom högst 2 liter starköl. 2) Resande hemmahörande i Sverige eller Danmark, Finland eller Norge: % liter spritdrycker och 1 liter vin, ävensom högst 2 liter starköl; dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, om den resande kan antagas ej ha fyllt 21 år. b) Tobaksvaror och cigarrettpapper: 500 g tobaksvaror; dock i fråga om resande, som är hemmahörande i Sverige eller Danmark, Finland eller Norge, högst 50 g, samt 10 g cigarrettpapper. Såsom framgår är bestämmelserna härovan synnerligen olikartade. Olikheterna hänför sig sålunda bland annat till huruvida den resande är bosatt i inreselandet, i annat nordiskt land, i Europa eller utom Europa samt gäller jämväl vistelsens längd utomlands. Kommittén finner det otillfredsställande, att ensartade regler icke kunnat tillskapas och vill särskilt peka på de svårigheter, som kan uppstå att ur tullkontrollsynpunkt »separera» resande av olika kategorier, allra helst då passkontrollen, såsom förväntas, inom en relativt nära framtid förlägges till de nordiska yttergränserna. Kommittén är medveten om att ett väsentligt hinder för att åvägabringa likartade och liberalare regler i alla de

fyra länderna i fråga om tullfri införsel av dessa njutningsmedel är den skattefria försäljning, som äger rum på vissa fartyg på korta rutter. Någon anledning att uppmuntra företagarverksamhet, som är baserad på ett exploaterande av möjligheten att undgå beskattning, synes enligt kommitténs uppfattning heller icke föreligga. Å andra sidan anser kommittén det högst otillfredsställande, att skattefri försäljning av vin, spritdrycker och tobaksvaror på vissa rutter skall förhindra eller försvåra införandet av liberalare regler inom det nordiska området i övrigt. Kommittén anser därför, att dess tidigare framlagda förslag i princip bör kunna genomföras som allmän nordisk standard, varvid dock undantag skulle anses motiverade, då resande ankommer med fartyg på korta rutter, ombord å vilket fartyg under resan anordnats försäljning av tobaksvaror, som icke undergått beskattning i nordiskt land. På dessa rutter är förhållandena så olikartade, att kommittén anser sig böra avstå från att framlägga konkreta förslag om i vilken omfattning resande på dylika rutter skall tillåtas att vid inresa till annat nordiskt land medföra tobaksvar o r tull- och avgiftsfritt. Kommittén kan i detta sammanhang hänvisa till sitt uttalande i betänkandet om tullättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna (sid. 20—21). Under förutsättning att den resande kan styrka, att medförda tobaksvaror och cigarrettpapper beskattats i inköpslandet, skulle sagda undantag dock icke gälla. Något liknande undantag ifråga om vin och spritdrycker finner kommittén icke motiverat, så länge som skattefri försäljning av sagda varor för ilandföring förhindras genom mellan ifrågavarande tullförvaltningar och trafikföretag ingångna frivilliga överenskommelser. Skulle dessa överenskom-

23 5

ruelser av någon anledning upphävas eller ej efterlevas, är kommittén medveten om att ett undantag kan bli nödvändigt även beträffande denna varukategori. Slutligen vill kommittén tillfoga, att det på längre sikt måste anses naturligt, att all trafik mellan de nordiska länderna skall betraktas som inrikestrafik. Om så sker bortfaller vid någorlunda likartad beskattning av ifrågavarande njutningsmedel alla skäl att upprätthålla kvantitativa begränsningar. Kommittén hemställer sålunda, att för resande mellan de nordiska länderna följande minimibestämmelser måtte införas ifråga om tullfri införsel av: A. Spritdrycker, vin och starköl: 2 liter spritdrycker eller vin, varav högst 1 liter spritdrycker, samt 5 liter starköl. B. Tobaksvaror och cigarrettpapper: 200 cigarretter eller 250 g tobaksvaror i annan form samt 200 blad cigarrettpapper. Undanlag från denna generella regel må dock anses motiverade för resande, som ankommer med fartyg på kor la ruller, ombord å vilka under resan anordnats försäljning av obeskattade tobaksvaror, varvid bör ankomma på regeringarna att överenskomma om lämpligt avvägda regler. Kan den resande styrka, alt medförda tobaksvaror beskattats i inköpslandet, skall sagda undantag dock icke gälla. Tullkontroll av inskrivet resgods

I sitt betänkande nr 2 behandlade kommittén närmast handbagage, d.v.s. det vid in- och utresan personligen medförda bagaget. Kommittén har emellertid ansett, att vissa lättnader skulle kunna åvägabringas jämväl i fråga om s. k. 24

inskrivet resgods. Denna fråga berördes vid Nordiska rådets fjärde session i Köpenhamn, varvid rådet antog följande rekommendation: (nr 6/1956). »Nordiska rådet r e k o m m e n d e r a r : 2. de nordiska regeringarna att fritaga vissa kategorier av inskrivet resgods från tullkontroll samt att undersöka vilka lättnader och förenklingar, som i övrigt kunnn genomföras i den internordiska samfärdseln. Dessa undersökningar torde enligt rådets uppfattning mest ändamålsenligt kunna företagas av Nordiska p a r l a m e n t a r i s k a k o m m i t t é n för friare samfärdsel m. m.»

Beträffande dylikt resgods gäller, att detta skall tullbehandlas av vederbörande tullmyndighet såväl i avrese- som i ankomstlandet (sedvanligen vid inskrivnings- resp. utkvitteringstillfälltt). För en resande uppstår sålunda svårigheter särskilt när resgods skall inskrivas eller avhämtas vid en plats, där tullkontroll icke finnes anordnad. Trols att utförselkontrollen i samtliga nordiska länder numera är ytterst summarisk — och kan förväntas upphöra inom en relativt nära framtid —• synes det i fråga om denna kategori av resgods ändamålsenligt, att enhetliga bestämmelser införes, enligt vilka tullkontrollen av inskrivet resgods kan äga rum antingen vid inskrivning eller vid avhämtning, på sätt som i varje särskilt fall ställer sig mest praktiskt för den resande. I detta sammanhang må omnämnas, alt det danska tullverket under flera år i vissa trafikförbindelser med Norge åtagit sig att på det norska tullverkets vägnar företaga tullkontroll av inskrivet resgods. Detta innebär, att dylikt resgods vid ankomststationen i Norge utlämnas utan förnyad tullkontroll. Sagda förfaringssätt har givetvis medfört betydande lättnader för resande från Danmark till mindre norska järnvägsstationer, exempelvis under vintersportsäsongen. Kommittén anser för sin del, att en dylik ordning mera allmänt skulle

kunna tillämpas inom det nordiska området. Vidare skulle det otvivelaktigt för de resande innebära väsentliga lättnader, om rätten att utöva tullkontroll av inskrivet resgods i större utsträckning kunde delegeras till personal vid järnvägsförvaltningarna. Enligt vad kommittén har sig bekant är frågan om överlåtande i viss utsträckning åt järnvägsförvaltningarna av tullkontrollen på inkommande gods föremål för övervägande inom den svenska generaltullstyrelsen. Kommittén önskar för sin del understryka önskvärdheten av att i samtliga nordiska länder undersökes möjligheterna att, där detta befinnes ändamålsenligt, delegera rätten att utöva tullkontroll samt att verkställa tullklarering av inskrivet resgods Ull personal vid järnvägsförvaltningarna. Upphävande av tullkontroll och tullklarering för begagnade cyklar, skidor och barnvagnar m. m. Kommittén anser vidare, att sådant icke-emballerat resgods, för vilket tullfrihet otvivelaktigt föreligger — exempelvis begagnade cyklar (utan hjälpmotor), skidor och barnvagnar — kan fritagas från tullkontroll och tullklarering såväl vid in- som vid utresa. Kommittén föreslår därför regeringarna, alt begagnade cyklar, skidor, barnvagnar ocJi liknande, som i form av inskrivet resgods försändes mellan de nordiska länderna, frilages från varje form av tullkontroll och tullklarering. Tullklarering av lustfartyg Kommittén har undersökt vilka bestämmelser, som för närvarande gäller i de nordiska länderna vid tullbehandling av lustfartyg från annat nordiskt land, som icke medför betalande passagerare. Det har därvid konstaterats, att såväl i Finland som Norge och Sverige

sådant fartyg vid ankomst från utrikes ort skall anlöpa tullplats eller kustpostering för kontroll av medförda varor och proviant, medan i Danmark dylikt fartyg endast har att göra anmälan till tullmyndighet men i övrigt är befriat från sedvanlig klarering. Kommittén har erhållit kännedom om att rådet för samarbete på tullområdet år 1954 rekommenderat medlemsländerna att till förebyggande av smuggling antaga vissa bestämmelser ifråga om bl. a. fartygs rätt till proviantering av sprit och tobaksvaror. Sagda rekommendation har behandlats vid flera nordiska tullmöten. Förslag har senare framlagts, att ett villkor för skattefri proviantering vore, att fartygets ncttodräktighet icke understege 30 ton. Under förutsättning att ett dylikt förslag genomföres finner kommittén det berättigat, att lustfartyg från nordiska länder, som anlöper nordisk hamn och ankommer dit från annan nordisk hamn, med en nettodräktighet understigande 30 ton, inom hela det nordiska området befrias från varje form av tullklarering. Kommittén föreslår sålunda, alt, för det fall skattefri proviantering i framtiden icke skulle tillålas för lustfartyg med en ncttodräktighet understigande 30 lon, dylika fartyg hemmahörande i nordiskt land, som anlöper nordisk hamn och ankommer dit från annan nordisk hamn, befrias från varje form av tullklarering. Försändelser av gåvopaket till utlandet såsom paketpost Ifråga om gåvopaket gäller som allmän regel, att till postverket skall avlämnas dels ett internationellt adresskort, dels ock en tulldeklaration. Tulldeklarationen utgör vägledning vid utförselkontrollen i avsändarlandet. Därutöver skall i Danmark avlämnas en utgående varuanmälan. 25

Kommittén har icke funnit, att befrielse från avlämnande av dylik anmälan vid försändande av ifrågavarande gåvopaket från Danmark skulle innebära någon allvarlig olägenhet och föreslår sålunda regeringen i Danmark, att kravet på avlämnande av utgående varuanmälan vid försändande av gåvopaket till utlandet måtte slopas. Gemensamma tullstationer

Kommittén framhöll i sitt inledningsvis omnämnda betänkande, att det vid vissa gränsövergångsställen — i synnerhet då vid de gemensamma landgränserna — kunde visa sig ändamålsenligt att upprätta gemensamma tullstationer. Detta kunde lämpligen ske, anfördes det vidare, genom att i avtalsform resp. länders tullmyndigheter tillförsäkrades möjlighet att i viss, närmare bestämd utsträckning utöva sina befogenheter på de andra ländernas territorier. I sagda betänkande redogjordes vidare i korthet för hur vissa centraleuropeiska länder förenklat gränskontrollen genom bl. a. inrättande av gemensamma tullstationer. I detta sammanhang må erinras om att denna fråga på nytt aktualiserades vid Nordiska rådets fjärde session i Köpenhamn år 1956 genom ett förslag från de norska medlemmarna av rådet h r r Hegna och Leirfall. Rådets rekommendation (nr 6/1956) i ämnet h a r följande lydelse: »Nordiska rådet r e k o m m e n d e r a r : 1. norska och svenska regeringarna att undersöka möjligheterna att företaga t u l l och passkontroll vid gemensamma stationer och/eller av gemensam personal. Som ett led i dessa undersökningar föreslås, att

m a n försöksvis genomför en dylik ordning vid en av de m i n d r e trafikerade riksvägarna mellan de två länderna.

— — — — — —. — — — — — — —» Vid behandlingen av detta ärende i rådets samfärdselutskott anfördes, att inrättandet av gemensamma tullstationer i resp. land torde medföra betydliga besparingar, såväl i fråga om uppförande och underhåll av tullstationshyggnader som när det gäller personal, vartill komme, att det för de resande skulle innebära en förenkling genom att de endast behövde genomgå tull- och valutakontroll en gång i stället för som nu vid två tillfällen. Till dessa synpunkter kan kommittén helt ansluta sig. En ordning med gemensamma tullstationer synes i hög grad önskvärd vid ett antal mindre övergångsställen. Kommittén anser det dessutom lämpligt, att systemet prövas vid något eller några övergångsställen med icke alltför ringa trafik. Särskild betydelse torde denna fråga få, när behov uppkommer att upprätta nya tullstationer, exempelvis vid den nya mellanriksvägen Enafors— Turifoss. Kommittén, som med tillfredsställelse erfarit, att norska och svenska tullmyndigheter ingående studerar de praktiska problem, som sammanhänger med inträffandet av gemensamma tullstationer, rekommenderar regeringarna i Norge och Sverige att fullfölja dessa undersökningar och i sådant syfte snarast möjligt försöksvis inrätta gemensamma tullstationer dels vid några mindre övergångsställen, dels ock vid något eller några övergångsställen med relativt livlig trafik längs landgränsen mellan Norge och Sverige.

Lahtispromemoriorna 1

I fem skilda promemorior framlades vissa förslag om lättnader i tullhänseende ra. m. berörande följande frågor: In- och utförsel av j a k t och tävlingsvapen inklusive a m m u n i t i o n för användning under tillfällig vistelse i annat nordiskt land.

Temporär in- och utförsel av h u n d a r m. m. mellan de nordiska länderna.

Temporär tullfrihet för yrkesutensilier etc. vid införsel till nordiskt land.

In- och utförsel av levande växter och växtdelar från ett nordiskt land till ett annat. Uttagande av stämpelskatt av u t l ä n d s k a handelsresande i de nordiska l ä n derna.

Förslaget innebar, att medborgare i Danmark, Finland, Norge och Sverige skulle få in- och utföra i respektive land n o r m a l t brukliga och tillåtna jaktgevär och andra jaktvapen ävensom vapen för tävlingsändamål för bruk i landet respektive utanför landet under en t i d r y m d av tre m å n a d e r under villkor dels att den av det egna landets myndigheter utfärdade vapenlicensen uppvisades, dels att deklaration rörande vapnet avlämnades till t u l l myndigheterna i ut- resp. inrescorterna. Förslaget innebar, att h u n d a r och katter, som t e m p o r ä r t medfördes av resande eller i övrigt sändes för att deltaga i utställningar, tävlingar eller liknande till ett nordiskt land från ett annat, finge införas mot företeende på införselorten av n ä r m a r e specificerat sundhetsintyg, u t s t ä l l t av veterinär eller veterinärmyndighet på djurägarens hemort. Förslaget innebar, att tullfrihet skulle medgivas för instrument, redskap, verktyg, maskiner, apparater och andra dylika föremål, oavsett om de vore använda eller oanvända, som inresande utövare av vetenskap, konst eller hantverk eller arhetare medförde i och för sin yrkesutövning, därest de vore avsedda att av honom användas under tillfälligt uppehåll i landet och därefter inlandet återutföras. Införseln föreslogs normalt k u n n a ske u t a n särskilda formaliteter, såsom deponering av tullavgift m. m. Förslaget innebar, att man ifråga om resandes införsel av levande växter och växtdelar skulle upphäva dels de bestämmelser, som gäller växtskyddskontrollen i form av sundhetsintyg och granskning vid de internordiska gränserna, dels de bestämmelser, som gäller införsellicens. Förslaget, som endast berörde Finland och Norge, innebar, att m a n där helt måtte upphöra med att u p p b ä r a stämpelskatt av utländska handelsresande.

I det följande redogöres för de åtgärder, som med anledning härav vidtagits eller är under övervägande, i respektive länder. P.M. nr

Danmark

Finland

Norge

Sverige

Förslaget kommer att b e h a n d l a s under pågående utarbetande av en ny »våbenlov».

Förslaget kommer att behandlas under pågående omarbetning av lagstiftning rörande skjutvapen.

Gällande regler medge lokal tullmyndighet r ä t t att l ä m n a tillstånd till in- och utförsel av j a k t - och tävlingsvapen (3 gevär + 500 p a t r o n e r ) . Ny vapenlag är under utarbetande.

Förslaget h a r genomförts till den del det berör inoch återutförsel. Frågan om u t - och återinförsel övervägs f. n.

i Dagtecknade Lahtis den 9 j u n i 1953

Danmark

Finland

Norge

Sverige

Införsel av hundar och katter från vissa länder, däribland Island, Norge och Sverige, kan äga r u m , därest h u n d a r n a eller k a t t e r n a vid ankomsten till Danmark på ägarens bekostnad underkastas veterinärundersökning och bcfinnes friska. Därvid skall företes en av avsändaren på heder och tro avgiven försäkran, a t t ifrågavarande djur under de senaste sex månaderna icke vistats i andra länder än avsända rlandet.

Förslaget h a r icke föranlett någon åtgärd.

Förslaget h a r icke föranlett någon åtgärd.

Förslaget h a r genomförts i vad avser införsel av h u n dar från Danmark och Norge.

Frågan om in- och utförsel av bl. a. h u n d a r och katter har nyligen behandlats vid ett möte mellan representanter för de nordiska veterinärmyndigheterna. Därvid u p p n å d d e s enighet om att i

3.

28 Förslaget huvudsak förts.

har i genom-

Förslaget h a r icke föranlett någon åtgärd.

samtliga nordiska länder föreslå införandet av sådana bestämmelser på detta område, som i huvudsak motsvarar kommitténs förslag.

Förslaget h a r i huvudsak genomförts. Dock kvarstår bestämmelsen att föremålen skall vara använda. Arbetsgivaren i Norge skall vidare avge en skriftlig försäkran, varigenom h a n ikläder sig garanti för tull- och andra avgifter samt att föremålen kommer att återutföras inom ett år över samma tullstation där de infördes.

Viss utvidgning av här ifrågavarande tullfrihet är upptagen i det förslag till ny tulltaxeförordning, som framlagts i år. De bes t ä m m e l s e r o m tullfri införsel av yrkesutensilier, som förefinnes i 5 § f) tulltaxeförordningen, m o t s v a r a r dock i allt väsentligt k o m m i t t é n s förslag.

P.M. nr

Sverige

Danmark

Finland

Överenskommelse h a r träffats med Norge i huvudsaklig överensstämmelse med komm i t t é n s förslag.

Kommitténs förslag k o m m e r att hehandlas vid förestående omarbetning av hithörande bestämmelser.

Jfr. under mark.

Berör mark.

Förslaget h a r icke föranlett någon åtgärd.

Stortinget h a r förelagts proposition om avskaffande av handelspass. Om propositionen antages bortfaller automatiskt stämpelskatten.

icke

Dan-

Kommittén h a r konstaterat, att dess förslag endast i begränsad utsträckning föranlett konkreta åtgärder. Då det synes fullt uppenbart, att de restriktiva bestämmelser, som i flera fall gäller på ovanberörda områden, medför besvär

Norge

Dan-

Vederbörande m y n dighet h a r nyligen förklarat sig beredd att införa l ä t t n a d e r i detta avseende i huvudsaklig överensstämmelse m e d k o m m i t t é n s förslag, dock endast u n d e r förutsättning att motsvarande lättnader k o m m e r att gälla även för resande från Sverige till D a n m a r k , F i n land och Norge. Det svenska förslaget h ä r u t i n n a n h a r underställts regeringarna i ovan o m n ä m n d a länder.

Berör icke Sverige.

och onödig omgång för de resande, hemställer kommittén, att de förslag, som framlagts av kommittén i form au de s. k. Lahtispromemoriorna, i sin helhet snarast genom föres i de skilda länderna.

KAPITEL III

Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna

Kommitténs förslag i betänkande nr 5 l sammanfattades i följande p u n k t e r : A Nordiska motorfordon 1. Motorfordon bör ges rätt att inocb utföras tullfritt mellan de nordiska länderna för tillfälligt bruk u p p till ett år i annat nordiskt land än hemlandet utan särskilda kontrollåtgärder i form av ifyllande av tullpassersedlar; den erforderliga tullkontrollen kan verkställas på grundval av registreringsbeviset eller jämförligt dokument (exempelvis för Sveriges del bilskattekvittot), som kan tjäna som identifikation av motorfordonet. Denna kontroll bör endast utövas stickprovsvis. 2. Gällande ordning, enligt vilken nationellt körkort är tillfyllest för förande av personbil i icke yrkesmässigtrafik u n d e r tillfälligt uppehåll i annat nordiskt land, utsträckes att gälla alla slag av motorfordon under tillfälligt uppehåll. 3. Person, som är i besittning av körkort utställt i ett nordiskt land, bör vid bosättning i annat nordiskt land kunna få utställt körkort i sistnämnda land mot företeende av sitt nationella körkort utan att avlägga körkortsprov eller på annat sätt behöva prestera bevis för körfärdighet. 4. Förhandlingar bör tas u p p med trafikförsäkringsföreningarna i syfte att erhålla deras samtycke till att kravet på att registreringsbevis som dokumen-

tation i fråga om giltig trafikförsäkring skall företes vid inresa till annat nordiskt land slopas. 5. Samtliga nordiska motorfordon befrias från vägskatt vid uppehåll i annat nordiskt land i samma utsträckning som temporär tullfrihet medges. Ii. Icke-nordiska motorfordon 1. Kontrollen av carnet, triptyque och liknande dokument för icke-nordiska motorfordon förlägges helt till det nordiska områdets yttergränser, varigenom Norden kommer att bilda ett enhetligt »carnet-område». Hittillsvarande kontroll vid Nordens innergränser upphör. För att så skall kunna ske bör överenskommelse träffas mellan de nordiska ländernas tullmyndigheter och motororganisationer om att garantiförsäkran, avgiven till tullväsendet i införsellandet, gäller som säkerhet för tulls erläggande i vart och ett av de nordiska länderna. Överenskommelse bör vidare träffas mellan de nordiska länderna om att utländska motorfordonsförare erhåller rätt att få eventuellt inbetalt depositionsbelopp utbetalat vid utresa ur annat nordiskt land än inreselandet. 2. överenskommelse träffas om att för tillfälligt bruk utlämnade turistvagnsskyltar ges giltighet inom hela Norden. Vid uttagandet av skyltar bör i Dagtecknat Stockholm den 9 januari 1953

ett på förhand bestämt pris debiteras för så vitt avgift kräves. 3. Körkort för tillfälligt bruk utfärdat i något av de nordiska länderna erhäller giltighet i samtliga dessa länder. 4. Förhandlingar bör tas upp med de nordiska ländernas trafikförsäkringsföreningar i syfte att få dessa att sluta sina överenskommelser med icke-nordiska länders trafikförsäkringsföreningar på sådant sätt att A-korten och de internationella försäkringskorten blir gällande för hela det nordiska området. Ett gemensamt nordiskt »B-kort» bör införas; även härom bör förhandlas med trafikförsäkringsföreningarna. 5. Alla slag av motorfordon befrias från vägskatt i samma utsträckning som temporär tullfrihet medges, dock att den danska gruppen i kommittén ifråga om Danmark förbehållit sig rätten att bibehålla vägskatt för icke-nordiska motorfordon i yrkesmässig trafik. C. Speciella förslag 1. Speciella bestämmelser om extra tullförrättningsavgift, som berör icke kommersiell trafik, bör upphävas där sådana förekommer. 2. Förekommande hamnavgifter för vissa slag av motorfordon, som lastas eller lossas utan hjälp av hamnutrustning, bör upphävas. A 1. Temporär in- och utförsel av nordiska motorfordon utan ifyllande av tullpassersedlar och liknande I Danmark och Sverige gäller numera, att såväl inhemska motorfordon som motorfordon inregistrerade i annat nordiskt land kan tullfritt in- och utföras för tillfälligt bruk upp till ett år utan andra kontrollkrav från tullmyndigheternas sida än företeende av bevis att fordonet är inregistrerat i nordiskt land. För Finlands del har några lättnader i detta avseende icke tillkom-

mit. Sedan den 1 juli 1956 skall för i Norge registrerat motorfordon icke längre avlämnas s. k. »tollerklsering» vid utförsel från Norge för tillfälligt bruk i ullandet. Beträffande i Danmark, Finland och Sverige registrerade motorfordon kvarstår kravet om avlämnande av utfästelse vid inresan att återutföra fordonet inom tre månader. Kommitténs förslag om skaltekvitto som bevis för registrering av svenska personbilar och motorcyklar har numera genomförts i övriga nordiska länder. I vad angår slopandet av kravet på avlämnande av utfästelser om återinförsel respektive återutförsel i motorfordonstrafiken mellan de nordiska länderna för i dessa länder registrerade motorfordon synes erfarenheterna därav i Danmark och Sverige ha varit övervägande goda. Från kommitténs sida är man givetvis medveten om att anledningen till att myndigheterna i Finland och Norge icke ansett sig kunna medge liknande lättnader huvudsakligen får sökas i farhågor för att slopandet av dylik kontroll för sagda länders del kunde medföra en ökad olovlig införsel av motorfordon från andra nordiska länder. Kommittén anser dock, att sådana farhågor icke borde få förhindra genomförandet av en likartad ordning för in- och utförsel av nordiska motorfordon i hela det nordiska området, detta så mycket mer som frågan om ett nordiskt »carnet-område» svårligen kan lösas, innan man på finsk och norsk sida infört samma liberala bestämmelser som gäller i Danmark och Sverige. Kommittén anser, att de riskex', som det skulle innebära för Finland och Norge att tillåta in- och utförsel av nordiska motorfordon utan särskilda kontrollåtgärder, icke kan betraktas som avskräckande. Om ett motorfordon registrerat i ett nordiskt land för tillfälligt bruk införes i annat nordiskt land 31

och där framföres utöver den föreslagna tidsfristen om ett år, torde detta förfaringssätt icke i längden kunna undgå att bli upptäckt. Kommittén får sålunda hemställa till regeringarna i Finland och Norge att, så snart förhållandena det medger, införa bestämmelser av sådan innebörd, att nordiska motorfordon ges rätt alt in- och utföras tullfritt mellan de nordiska länderna för tillfälligt bruk upp till ett år i annat nordiskt land än hemlandet utan särskilda kontrollåtgärder i form av ifyllande av tullpasserscdlar och liknande. A 2, A 3 , B 2 och B 3. Körkort och turistvagnsskyltar Genom nyligen avslutade bilaterala överenskommelser 1 mellan de nordiska länderna har kommitténs förslag i fråga om 1) nationella körkorts giltighet i annat nordiskt land under tillfälligt uppehåll för framförande av sådana motorfordon, vartill körkortet berättigar, 2) utställande av körkort vid bosättning i annat nordiskt land mot företeende av nationellt körkort och utan avläggande av körkortsprov eller liknande, 3) i nordiskt land för tillfälligt bruk utfärdat körkorts giltighet i samtliga nordiska länder samt 4) för tillfälligt bruk utlämnade turistvagnsskyltars giltighet inom hela Norden tillgodosetts. A 4, B 4. Trafikförsäkring9frågor De av kommittén berörda trafikförsäkringsspörsmålen har behandlats vid överläggningar mellan de nordiska trafikförsäkringsföreningarna. Spörsmålen är delvis av rätt komplicerad natur, men föreningarna har lyckats lösa dem på ett sådant sätt, att försäkringsfrågan ej

behöver utgöra hinder för en omläggning av gränskontrollen enligt kommitténs förslag. En förutsättning är dock därvid, att de nordiska ländernas lagstiftning beträffande de trafikförsäkringspliktiga objekten enhetliggöres. I samtliga nordiska länder är denna lagstiftning för närvarande föremål för viss utredning. I samband härmed synes man lämpligen till behandling kunna upplaga frågan om införande av likformiga bestämmelser inom Norden rörande trafikförsäkringsobjekten. Från de nordiska trafikförsäkringsföreningarnas sida har påpekats, att en ev. omläggning av gränskontrollen av motorfordon bör ske vid ett årsskifte och att det är angeläget för föreningarna — bland annat för deras vidtagande av åtgärder beträffande internationella försäkringsöverenskommelser —• att de varslas om en sådan omläggning minst sex månader i förväg. A 5, B 5. Vägskatt I Danmark gäller numera, att i nordiskt land registrerade motorfordon är befriade från »k0rselafgift» under samma tid som temporär tullfrihet medges Kommitténs förslag under punkt B 5, innebärande att alla slag av motorfordon befrias från vägskatt i samma utsträckning som temporär tullfrihet medges, har för Danmarks del icke nödvändiggjort någon allmän bestämmelse om befrielse från vägskatt (vsegtafgift), enär Danmark, under förutsättning av ömsesidighet, ingår överenskommelser om avgiftsfrihet för alla slag av motorfordon, på villkor att danska motorfordon i utlandet icke under sådana former avkräves motoravgifter, transportavgifter el. dyh, att befrielse från vägskatt blir illusorisk. I kommitténs förut omnämnda betän1

Se bilaga C

kände uttalades, att utländska motorfordon i Finland icke är föremål för vägbeskattning. Det h a r emellertid visat sig, att utländska lastbilar och omnibussar, som införes i Finland för tillfälligt bruk (oberoende av vistelsens varaktighet), är skyldiga erlägga skatt i samma utsträckning som inom landet registrerade fordon av samma typ. Alla slag av i utlandet registrerade motorfordon, som införes till Norge för tillfälligt bruk, är numera befriade från vägskatt. För Sveriges del gäller numera, att i främmande land registrerat motorfordon, som icke är avsett att användas för persontransport mot betalning eller för transport av varor, frikallas från skatteplikt under ett år från införseln eller den längre tid, v a r u n d e r temporär tullfrihet åtnjutes för fordonet. Vidare har stadgats, att i främmande land registrerat motorfordon, som är avsett för persontransport mot betalning eller för transport av varor, frikallas från skatteplikt under lika lång tid som motsvarande förmån i det främmande landet tillkommer i Sverige registrerat sådant motorfordon, dock ej u n d e r längre tid än ett år. Kommittén kan med tillfredsställelse konstatera, att dess förslag i stor utsträckning realiserats. Då emellertid likformighet i vad avser beskattning av utländska motorfordon inom hela det nordiska området i hög grad synes angelägen, önskar kommittén föreslå, att alla slag av motorfordon, som införes för tillfälligt bruk i de nordiska länderna, befrias från vägskatt i samma utsträckning som temporär tullfrihet medges, dock att den danska gruppen i kommittén ifråga om Danmark förbehållit sig rätten att bibehålla vägskall för icke-nordiska motorfordon i yrkesmässig trafik.

B 1. N o r d i s k t »carnet-område»

Frågan om ett nordiskt »carnet-område» är fortfarande föremål för prövning från vederbörande nordiska myndigheters och organisationers sida. Som exempel på hur förenklingar med avseende å tullklarering av motorfordon framgångsrikt kunnat genomföras i andra länder vill kommittén erinra om att vissa europeiska länder tilllåter in- och utförsel av motorfordon genom företeende enbart av en handling, i vilken bl. a. fordonets registreringsnummer, motornummer o. dyl. finnes angivna. Uppgifter om data för inoch utförsel instämplas i ett sådant »bilpass» på sätt nu sker vid passkontroll. Vidare kan nämnas, att i ett flertal europeiska länder tillhandahålles av tullmyndigheten på inreseorten en s. k. »triptyque rose», d. v. s. en enkel handling, som utfärdas mot företeende av motorfordonets registreringsbevis. Denna handling överlämnas därefter till tullmyndigheten på utreseorten. Frågan om att införa ett »bilpass» för icke-nordiska fordon, gällande för det nordiska området, bar varit föremål för överväganden inom de nordiska tullförvaltningarna. Det har därvid förutsatts, att en sådan reform måste föregås av att man i Finland och Norge, i likhet med vad som nu gäller i Danmark och Sverige, medger nordiska motorfordon rätt att in- och utföras tullfritt mellan de nordiska länderna för tillfälligt bruk u p p till ett år i annat nordiskt land än hemlandet utan särskilda kontrollåtgärder i form av ifyllande av tullpassersedlar. Kontrollen över att motorfordon icke framfördes i ett nordiskt land utöver medgiven tidsfrist skulle, sedan en dylik reform genomförts, kunna verkställas av lokal trafikpolismyndighet. Ett sådant »bilpass» för ickenordiska motorfordon skulle kunna erhållas vid gränspassagc genom tullmyn33

dighets försorg, om det icke anskaffats i motorfordonsägarens hemland före resans anträdande. Införandet av ett internordiskt »bilpass» betyder dock på intet sätt, att man kan eller bör släppa tanken på ett nordiskt »carnet-område». Vissa europeiska och särskilt utomeuropeiska motorfordon, liksom även lastfordon, kan även fortsättningsvis vara utrustade med carnet eller annan liknande handling och bör då givetvis äga rätt att få sina bilhandlingar vederbörligen behandlade. Tillskapandet av ett nordiskt »carnetområde» förutsätter, såsom tidigare påpekats, att begreppet trafikförsäkringspliktiga objekt i lagteknisk mening enhetliggöres inom hela det nordiska området. Svårigheter härvidlag gör sig för närvarande gällande bl. a. i fråga om s. k. mopeder, vilka är försäkringspliktiga exempelvis i Danmark, men icke i Sverige. I de nordiska länderna fortsätter utredningsarbetet i syfte att lösa de olika problem, som sammanhänger med införandet av ett nordiskt »carnet-område». Ytterligare förhandlingar i frågan förutses äga rum under hösten 1956 och vintern 1957 mellan representanter för nordiska kommunikationsministerier, tullmyndigheter, motororganisationer och trafikförsäkringsföreningar. Kommittén kan konstatera, att väsentliga framsteg gjorts mot tillskapandet av ett nordiskt »carnet-område» och finner det angeläget att i detta sammanhang understryka önskvärdheten av att de ytitrligare förhandlingar, som kommer att upptagas i denna fråga, bedrives på sådant sätt, att införandet av ett nordiskt »carnet-område» kan ske senast den 1 januari 1958. Oberoende härav önskar kommittén föreslå,

att regeringarna snarast möjligt vidtager åtgärder för införandel av ett s. k. nordiskt bilpass eller av annan liknande enkel handling för icke-nordiska motorfordon.

C 1. Extra tullförrättningsavgifter När det gäller de avgifter, som i några av de nordiska länderna uttages för tullförrättningar å icke-ordinarie expeditionstid, anförde kommittén på sin tid följande. »Kommittén finner det vara ett beaktansviirt intresse att turisttrafiken generellt befrias från avgifter för extra tullförrättningar. Ej heller torde skäl föreligga att uttaga särskilda avgifter för tullförrättningar å icke-ordinarie expeditionstid beträffande övriga slags motorfordon, vilka in- eller utpasserar, då erforderlig tullpersonal för kontrollsyfte av andra orsaker ändå finns tillgänglig och i tjänst på platsen. Kommittén föreslår, att de enskilda ländernas eventuella bestämmelser i fråga om extra tullförrättningsavgifter ändras i enlighet med det ovan anförda.» Några väsentliga lättnader härutinnan synes icke ha tillkommit annat än för Sveriges del. I Danmark gäller, att alla fartyg — med undantag av järnvägsfärjor — som ankommer från utlandet och önskar klarering eller liknande å icke-ordinarie expeditionstid, skall erlägga särskild avgift, »difeter», till tullpersonalen. Därest dylikt fartyg medför motorfordon, klareras dessa utan att särskild avgift uttages. I Norge uttages motsvarande avgifter vid klarering å icke-ordinarie expeditionstid av passagerarfartyg på vissa rutter. Sagda förhållanden ger kommittén anledning upprepa sitt tidigare förslag, att alla slags befordringsmedel för personbefordran befrias från avgifter för extra tullförrättningar å icke-ordinarie expeditionstid, under förutsättning att dylika befordringsmedel in- el-

ler utpasserar, när erforderlig sonal för kontrollsyfte av andra finns tillgänglig och i tjänst på

tullperorsaker platsen.

C 2. Hamnavgifter I kommitténs betänkande framhölls slutligen, att förekommande hamnavgifter för vissa slag av motorfordon, som lastas eller lossas utan hjälp av hamnutrustning, borde upphävas. Det hade tidigare påpekats, att sådana avgifter, som uttages av kommunala myndigheter för omnibussar och lastbilar, för Hälsingborgs del uppgått till rätt betydande belopp. Förslaget har i huvudsak avstyrkts av remissinstanserna. Det har sålunda anförts, att transitotrafiken med nämnda fordon åsamkar Hälsingborgs stad vissa kostnader i form av anordnande av uppställningsplatser o. dyl. och att man vid bedömandet av frågan om slopandet av dessa hamnavgifter icke kan

bortse från dessa kostnader. Kommittén finner det anmärkningsvärt, att denna avgift, vars berättigande bl. a. motiveras med att Hälsingborgs stad måste tillhandahålla uppställningsplatser för fordon, fortsatt skall utgå, då staden redan torde ha tillförts icke obetydliga belopp genom dessa avgifter. Kommittén, som erfarit, att viss irritation försports med anledning av dessa avgifter, då någon motsvarande pålaga exempelvis icke förekommer i Danmark, vill därför ännu en gång understryka, att det här gäller fordon, som lastas och lossas utan hjälp a\ hamnutrustning, och hemställer därför ånyo, att åtgärder vidtages i syfte att avskaffa i Sverige utgående hamnavgifter för alla slag av motorfordon, som icke lastas eller lossas med hjälp av ifrågavarande hamnars lastkranar eller liknande.

KAPITEL IV

Nordiska vägtrafikbestämmelser m. m.

Sedan Nordiska rådet vid sin tredje session i Stockholm 1955 rekommenderat de nordiska ländernas regeringar att upprätthålla fortlöpande samarbete beträffande trafiklagstiftningen och att uppmärksamma varje åtgärd, som kan leda till att trafikbestämmelserna i de nordiska länderna ytterligare enhetliggöres (rekommendation nr 16/1955), uppdrog regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige åt kommittén att utreda frågan om de olikheter, som må föreligga i de nordiska ländernas trafikregler samt de faror och olägenheter, som dessa olikheter kan medföra för den internationella trafiken. I anledning av ovannämnda uppdrag har kommittén avgivit sitt betänkande nr 11 1 om Nordiska vägtrafikbestämmelser m. m., vilket till en början innehåller en jämförande översikt mellan vägtrafikförfattningarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige med uppmärksammande av förefintliga olikheter i respektive länders bestämmelser. Kommittén har därefter sökt analysera, vilka olägenheter, som kan tänkas uppstå för de enskilda trafikanterna till följd av att vägtrafikförfattningarna i vissa avseenden är olika utformade. I allmänhet h a r kommittén avstått från att avge konkreta förslag till ändringar av något lands trafikbestämmelser i syfte att skapa större enhetlighet, men upprepade dock vad den redan framhållit i sitt betänkande nr 5. »Den största olägenheten —• icke minst från trafiksäkerhetssynpunkt — ligger 36

självfallet däri, att i Nordens mittland ännu tillämpas vänstertrafik, medan övriga Hinder har högertrafik. — — — Kommittén kan — utan att för den skulle närmare ingå på denna fråga — icke underlåta att understryka det betydande praktiska värde det skulle ha för den internordiska trafiken, om Sverige såge sig i stånd att övergå till högertrafik.» Kommittén bar i sina slutsatser framhållit, att ett värdefullt och resultatrikt samarbete hittills ägt rum på trafiklagstiftningens område men att en ytterligare samordning av de olika ländernas bestämmelser i detta hänseende utan större svårighet borde komma till stånd. Kommittén pekade på en rad bestämmelser, i fråga om vilka ytterligare samordning föreföll särskilt motiverad. Sålunda framhölls, att en rad olikheter kvarstode, vilka antingen är av den karaktären, att de kan skapa osäkerhet i den internordiska trafiken och därmed utgöra en fara för trafiksäkerheten eller verkar förvirrande, enär en trafikant från ett annat land ofta icke kan antas äga kännedom om deras existens. Om en trafikant visste, att samma regler gällde i grannländerna som i hemlandet, skulle detta tvivelsutan skapa större säkerhet och smidighet i trafiken mellan länderna. Åtskilliga olycksrisker skulle därmed elimineras, något som i sin tur skulle stimulera trafikutbytet mellan länderna. Detta samordningsarbete borde enligt kommittén ske efter förberedelser på expertplanet, sedan en 1

Dagtecknat Gjövik den 9 september 1955

viss tid förflutit, så att erfarenheter kunde vinnas av de nya trafikförfattningarna i respektive länder. Med hänsyn härtill hemställde kommittén till regeringarna, att, så snart det bedömdes lämpligt, tillkalla en nordisk expertkommitté med uppgift att framlägga konkreta och detaljerade förslag till gemensamma nordiska trafikregler. Slutligen förordade kommittén ett fortlöpande samarbete på trafiksäkerhetens område — särskilt avseende trafiksäkerhetsforskningen — samt på expertplanet beträffande fordons konstruktion och tekniska utrustning. Vad beträffar förstnämnda hemställan torde de olika ländernas fackdepartement, sedan viss erfarenhet om de nya trafikbestämmelserna vunnits, komma att överväga frågan om tillsättandet av den föreslagna nordiska expertkommittén. Ifråga om samarbete på trafiksäkerhetens område samt i vad avser fordons konstruktion och tekniska utrustning har upplysts, att dylikt samarbete igångsatts mellan de nordiska ländernas myndigheter och sakkunniga. Det kan här upplysas, att de nordiska motororganisationernas centralråd vid plenarmöte i Köpenhamn i augusti månad 1956 med deltagande från danska, finska, norska och svenska motororganisationer antagit en resolution, vari hemställes till myndigheterna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att snarast möjligt genomföra en vetenskaplig utredning av orsakerna till trafikolyckorna, vilken eventuellt kunde byggas på undersökningar av konkreta olyckstillfällen. Dessa undersökningar borde utföras av särskilda trafik- och statistikexperter i samarbete med polis och läkare. Motororganisationernas representanter framförde i övrigt önskemål om ett närmare samarbete i Norden för bekämpandet av trafikolyckor.

Kommittén, som konstaterar, att denna resolution går i linje med de synpunkter, som kommittén framfört i sitt betänkande nr 11, kan för sin del helt ansluta sig till det sålunda gjorda uttalandet och vill understryka önskvärdheten av att den omnämnda utredningen verkställes. Kommittén finner det angeläget att i detta sammanhang ännu en gång beröra de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, som föranledes av att Sverige i motsats till övriga nordiska länder fortfarande tillämpar vänsterregeln i trafiken. Särskilt i gränstrakterna händer det sålunda ofta, att allvarliga olyckstillbud inträffar, när en trafikant skall övergå från ett trafiksystem till ett annat. Det synes icke uteslutet, att dessa olycksrisker kan ökas, när trafiken kan flyta fritt över gränserna, genom alt trafikanterna då som regel tillätes passera utan tullkontroll eller andra formaliteter och därför icke i samma grad som tidigare uppmärksammar gränspassagen. Det synes kommittén därför angeläget, att alla tänkbara försiktighetsåtgärder vidtages för att göra trafikanter, som passerar gränserna mellan Sverige och övriga nordiska länder, uppmärksamma på att ett annat trafiksystem tillämpas än i det land de just lämnar, bl. a. i form av upprepade och väl synliga varningsskyltar invid varje gränsövergång och klart utmärkande av var övergång till vänster- resp. högertrafik äger rum. Detsamma gäller även andra orter än gränsorter i Sverige, dit en mycket stark resandeström från grannländerna ankommer med tåg, båt eller flyg. Kommittén rekommenderar sålunda, att ytterligare åtgärder vidtages för att varna trafikanter, som inreser till eller utreser från Sverige, att annat trafiksystem (vänster- resp. högertrafik) tar vid.

KAPITEL V

Valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna

I sitt betänkande nr 3 l framhöll kommittén, att ländernas olikartade valutamässiga ställning med nödvändighet komrae att leda till att gemensamma bestämmelser på valutaområdet icke kunde genomföras vid dåvarande tidpunkt. Det uttalades emellertid, att man borde eftersträva större frihet beträffande växling av valuta för reseändamål mellan de nordiska .länderna. Efter att ha redogjort för gällande bestämmelser ifråga om tilldelning av turistvaluta för resor i de nordiska länderna m. m. framhöll kommittén sammanfattningsvis följande: »Kommittén anser, att man bör eftersträva större frihet beträffande tilldelning av valuta för reseändamål inom Norden. Kommittén har icke blivit övertygad om att en återgång till friare valutaförhållanden inom resesektorn skulle medföra några betydande risker för något av medlemsländerna. Försiktigheten bjuder likväl att man går fram i etapper. Den utjämning, som ägt rum på det materiella området mellan länderna, bör möjliggöra, att man redan instundande sommar tar ett första steg i riktning mot en liberalisering genom att samtliga länder beviljar sina medborgare tillräckliga resevalutabelopp för internordisk resetrafik, så att behovet av valuta för sedvanliga semesterresor tillfredsställes. 38

På grundval av sina undersökningar i valutafrågan rekommenderar kommittén därför de enskilda länderna att omedelbart genomföra följande åtgärder: 1) Den regelbundna valutakontrollen vid de internordiska gränserna upphäves. Kontrollen över att valutor icke illegalt förs ut ur eller in i Norden sker vid det nordiska områdets yttergränser enligt mellan länderna träffade avtal. 2) I den mån det anses nödvändigt inom de enskilda länderna att företaga kontroll över tilldelningen av resevaluta, skall denna kontroll företagas genom bankerna, varvid bör eftersträvas, att kontrollen göres så litet betungande för de resande som möjligt. 3) För samtliga länder medges fri inoch utförsel av respektive lands sedlar till ett minimibelopp av 100 kr. 4) För resor till länder inom det nordiska området medges största möjliga fribelopp — se de rekommendationer, som de olika nationella grupperna inom kommittén avgivit för sina respektive länders del. Kommittén understryker, att det för ett genomförande av den här föreslagna liberaliseringen inom vart och ett av de enskilda länderna ter sig som en förutsättning, att intet land u n d a n d r a r sig att lämna sin medverkan till den allmänna liberalisering, som föreslagits av i Dagtecknat 1952

Helsingfors

den

april

de olika nationella grupperna inom kommittén.» De nationella gruppernas särskilda förslag (jfr punkt 4 ovan) kan sammanfattas på följande sätt: Danmark Den danska gruppen rekommenderade, att vid den tidpunkten gällande bestämmelser om tilldelning av valuta för resor till Norge och Storbritannien, enligt vilka resande utan vidare formaliteter finge inköpa motvärdet till högst 2.000 kr. årligen utöver annan resevaluta, jämväl skulle gälla i fråga om inköp av valuta för resor till Finland och Sverige. Försåvitt danska valutamyndigheter icke kunde godtaga, att inköp av valuta för resor till övriga nordiska länder gjordes beroende av en till valutaförsäljningsstället avgiven förklaring om att inköpt valuta uteslutande komme att användas för reseändamål, rekommenderade den danska gruppen, att tilldelning av resevaluta skulle äga rum mot företeende av ett »nordiskt valutakort», vilket skulle utlämnas av valutaförsäljningsställena, eller, för innehavare av pass, mot företeende av detta. Finland I sitt förslag konstaterade den finska gruppen, att då fullständig frigivning av valuta för resor till de nordiska länderna icke kunde tänkas för Finlands del, en sådan ordning måste införas, att betryggande kontroll mot missbruk av den internordiska passfriheten i form av olovlig kapitalflykt o. dyl. kunde förhindras. Man motsatte sig regelbunden kontroll av de resande såsom stridande mot passfrihetens principer och föreslog införandet av en handling, i vilken valutainköpen antecknades, benämnd »nordiskt valutakort», vilket skulle tillhandahållas av Finlands Bank samt av affärsbankerna. De sistnämnda

skulle periodvis till Finlands Bank insända förteckningar över utfärdade valutakort, vilka i statsbanken skulle införas i ett centralregister. F ö r innehavare av pass skulle samma förfarande gälla. Den finska gruppen motsatte sig bestämt det av valutamyndigheterna framförda kravet om regelmässig granskning av passet eller valutakortet vid gränserna och föreslog, att myndigheterna, såsom beträffande tullkontrollen, skulle ha rätt att företaga stickprovsundersökningar. Norge Den norska gruppen ansåg, att vid den tidpunkten gällande tilldelning av valuta om 300 kr. årligen för resor till Danmark och Sverige finge anses otillräcklig för täckande av utgifter i samband med ett normalt semesteruppehåll i utlandet och att detta förhållande otvivelaktigt medförde överträdelser av bestämmelserna. Gruppen rekommenderade, under hänvisning till den utjämning på det försörjningsmässiga området, som ägt rum mellan de nordiska länderna, att valutatilldelningen för resor till övriga nordiska länder skulle höjas till 500 kr. per person årligen. Såsom kontrollåtgärd föreslog gruppen, att inköpt valuta skulle antecknas i den resandes pass eller, försåvitt den resande icke innehade pass, i ett särskilt valutakort. Detta kort skulle utfärdas av polismyndighet i städerna och av länsmännen på landet. I vad avsåg utförsel av norska sedlar föreslog gruppen, att det belopp, som resande finge medföra vid utresa från och inresa till Norge, skulle höjas från 50 till 100 kr. årligen. Sverige Den svenska gruppen framhöll, att den vore beredd förorda, att varje som helst kontroll av resevalutan till nordiska länder bortfölle. Med hänsyn till 39

att övriga nationella grupper vid den tidpunkten icke kunde föreslå en lika vittgående frigörelse av resevalutan och för att icke riskera ett bakslag, var den svenska gruppen emellertid beredd ansluta sig till tanken på att tills vidare bibehålla en viss kontrollmöjlighet för att möjliggöra beivrande av eventuella uppenbara missbruk av den fria valutatilldelningen. Gruppens förslag utmynnade i att inköpskontrollen skulle sätta in först vid köp av resevaluta till belopp överstigande motvärdet till 1.000 kr. Samtidigt framhölls dock, att gruppen endast ville betrakta den föreslagna kontrollanordningen som en övergångsform, avsedd att ge erfarenheter av en friare valutatilldelning. Om icke erfarenheterna komme att avgjort peka i annan riktning, var det gruppens uppfattning, att man så snart som möjligt borde ta nästa steg och avveckla även denna sista kontrollrest. De förslag, som kommittén framlade i sitt ovannämnda betänkande, har till större delen genomförts i resp. länder. Gällande bestämmelser för inköp av valuta för resor till nordiska länder Beträffande nu gällande bestämmelser för inköp av valuta för resor till övriga nordiska länder m. m. redogöres närmare i det följande. Danmark Hos auktoriserat valutaförsäljningsställe må den resevaluta inköpas, som försäljningsstället finner skälig. Vid inköpstillfället skall den resande avlämna en blankett med angivande av destinationsland och resans beräknade längd. I sagda handling avges vidare en förklaring, att valutan är avsedd för reseändamål och att icke förbrukad valuta efter återkomsten till Danmark kommer att återförsäljas till auktoriserat valutaförsäljningsställe.

40 Finland Förutsättningar för erhållande av resevaluta. a) Resande skall på tillfredsställande sätt styrka sin identitet samt att vederbörande är fast bosatt i Finland. b) Resande skall förete resebiljett till det land eller de länder, för vilka valuta skail inköpas. Om den resande använder sig av privat transportmedel, skall vid inköp av valuta i banken företes ett godtagbart intyg härför. Valutatill del ning ens storlek. a) För resor inom Norden må inköpas motvärdet intill högst 25.000 Fmk. i vederbörande lands valuta. b) Tilläggsvaluta kan erhållas efter ansökan för särskilt viktiga resor samt för motorfordons bränslckostnader. Ansökan prövas av Finlands Bank. Utförseltillstånd för valuta. Vid försäljningstillfället utfärdar den försäljande banken ett utförseltillstånd, vilket tillstånd sedermera vid utresan avlämnas till tullmyndigheten. Norge 1) För turistresor: Motvärdet till 700 kr. årligen. (För barn u n d e r 16 år må resevaluta försäljas intill ett belopp av motvärdet till 350 kr. årligen.) 2) För affärsresor: Motvärdet till 150 kr. per dygn. 3) Tilläggstilldelning av valuta vid resor, varvid användes automobil eller motorcykel: För automobil: 30 kr. per dygn, dock vid turistresor högst 250 kr. per kalenderår. För motorcykel: 15 kr. per dygn, dock vid turistresor högst 125 kr. per kalenderår. Resevaluta för resor till Danmark, Finland och Sverige må endast inköpas mot anteckning i icke makulerat pass,

som utställts efter andra världskrigets slut.

som icke är underkastad legitimationstvång vid gränspassage, utan någon som helst formalitet inköpas i nordiska eller svenska resecheckar. Vid behov av ytterligare resevaluta kan valutabanken eller försäljningsstället efter skälighetsprövning försälja sådan. Därvid gäller, att ett exemplar av den inköpsanmälan, som ifylles vid inköpstillfället, medföres av den resande och avlämnas till tullmyndigheten å utreseorten.

Sverige E n v a r i riket bosatt person må hos valutabank eller annat auktoriserat försäljningsställe inköpa den valuta, som banken eller försäljningsstället finner skälig med hänsyn till resans ändamål och den beräknade tiden för vistelse i vederbörande land. Valutatilldelning för resa till Danmark, Finland, Island och Norge skall icke inverka på storleken av tilldelningen av resevaluta till övriga länder. 2.500 kr. eller motvärdct därav kan av i Sverige bosatt resande,

Resandes rätt att in- och utföra valutor Om resandes rätt till in- och utförsel av valutor och andra betalningsmedel gäller följande bestämmelser.

Utförsel av resevaluta.

Införsel av resevaluta. Danmark

I Danmark bosatt person må

medföra:

a) I danskt mynt: intill 300 kr. samt checkar och andra penninganvisningar, inköpta hos Danmarks Nationalbank eller hos auktoriserat valutaförsäljningsställe.

a) 7 danskt mynt: intill 300 kr. i sedlar och skiljemynt samt obegränsat belopp i checkar och andra penninganvisningar.

b) / utländskt mynt: såväl sedlar och skiljemynt som checkar och andra penninganvisningar, inköpta hos Danmarks Nationalbank eller hos auktoriserat valutaförsäljningsställe.

b) I utländskt mynt: obegränsat belopp i sedlar, skiljemynt, checkar och andra penninganvisningar.

/ utlandet

bosatt person må

medföra:

a) / danskt mynt: intill 300 kr. samt checkar och andra penninganvisningar, under förutsättning att beloppet medförts till Danmark av den resande eller inköpts hos Danmarks Nationalbank eller hos auktoriserat valutaförsäljningsställe. b) / utländskt mynt: såväl sedlar och skiljemynt som checkar och andra penninganvisningar, under förutsättning att beloppet medförts till Danmark av den resande eller inköpts hos Danmarks Nationalbank eller hos auktoriserat valutaförsäljningsställe. Danska sedlar av högre valörer än 100 kr. kan följaktligen icke in- eller utföras. 41

Utförsel

a) / finskt

mynt:

av resevaluta:

Införsel Finland: I Finland bosatt person må medföra: intill 10.000 Fmk. a) Samma.

av

resevaluta:

b ; I utländskt mynt: högst de belopp, som b) Samma. (Återinförsel av i Finland in antecknats i det utförseltillstånd, som köpt resevaluta), utfärdats av den bank där valutan inköpts. I utlandet bosatt person må medföra: a) I finskt mynt: intill 10.000 Fmk. a) / finskt mynt: intill 20.000 Fmk. b) / utländskt mynt: högst det belopp den resande medfört vid inresan och över vilket vederbörlig deklaration avlämnats till tullmyndighet.

b) / utländskt

mynt:

Ingen begränsning,

Norge : I Norge bosatt person må medföra: 99 n.kr. i sedlar och skiljemynt samt obe99 n.kr. i sedlar och skiljemynt samt utgränsat belopp i såväl utländska betalländsk valuta, som legalt inköpts högst tre ningsmedel (sedlar, checkar och a n d r a penm å n a d e r före utresan. ninganvisningar) som checkar och andra penninganvisningar dragna av utländska banker på norska banker. / utlandet bosatt person må medföra: 99 n.kr. i sedlar och skiljemynt samt utländsk valuta, som medförts vid inresan eller som legalt inköpts i Norge. Norska

sedlar av högre valörer än 50 kr. kan följaktligen

icke in- eller

utföras.

Sverige : I Sverige bosatt person må medföra: Utländska sedlar och skiljemynt. a) Svenska och/eller utländska betalningsmedel till ett sammanlagt värde av Svenska sedlar och skiljemynt till ett högst 300 kr.; sådan resande till Danbelopp ej överstigande 300 kr. mark, Finland, Island och Norge, vilken Andra betalningsmedel än svenska och ej är underkastad legitimationstvång vid u t l ä n d s k a sedlar och skiljemynt. Om i gränspassage, därutöver danska, finska, utlandet bosatt resande h a r för avsikt isländska och norska sedlar och skiljeatt återutföra medförda utländska bemynt, checkar och andra penninganvistalningsmedel och a n d r a svenska betalningar i danska, isländska och norska ningsmedel än sedlar och skiljemynt till kronor och finska m a r k samt checkar ett högre s a m m a n l a g t värde än 2.500 kr., och andra penninganvisningar i svenska skall sådan resande vid inresa redovisa kronor, betalbara endast i Danmark, dessa å särskild blankett, vilken efter Finland, Island och Norge, till ett sampåstämpling av tullmyndigheten gäller m a n l a g t värde av högst 2.500 kr. som bevis om införda betalningsmedel. b) Sådana utländska betalningsmedel samt checkar och andra penninganvisningar i i svenska kr., ställda till den resandes egen order, som enligt anteckning, antingen i pass eller motsvarande legitim a t i o n s h a n d l i n g eller å vederbörligen avstämplad inköpsanmälan, av honom inköpts från riksbanken eller auktoriserat försäljningsställe för resevaluta.

Utförsel av resevaluta: I utlandet bosatt person må medföra: Utländska betalningsmedel eller andra svenska betalningsmedel än sedlar och skiljemynt, varvid dock, om det sammanlagda värdet överstiger 2.500 kr., skall a v l ä m n a s ett av vederbörande tullmyndighet vid inresan u t f ä r d a t bevis om att den resande infört betalningsmedlen till r i k e t ; dylikt bevis gäller för utförsel inom tre månader. Betr. utförsel av svenska sedlar och skiljemynt se a) ovan. Svenska

sedlar i högre valörer än 100 kr. kan följaktligen

Användande av eget lands valuta vid vistelse i annat nordiskt land

I vad avser användande av eget lands valuta såsom legalt betalningsmedel vid vistelse i annat nordiskt land gäller för närvarande följande regler. Danmark Det föreligger icke förbud mot att personer bosatta i Danmark använder danska sedlar och skiljemynt vid resor i utlandet (dock med den begränsning, som framgår av ovanstående översikt, att sedlar och skiljemynt intill högst 300 kr. med en valör av högst 100 kr. må utföras). En förutsättning är dock, att dylika betalningsmedel används till täckande av reseutgifter. Utländska sedlar och skiljemynt, som i Danmark mottages som betalning för varor och tjänster, skall enligt gällande bestämmelser om hembudsskyldighet försäljas till auktoriserat valutaförsäljningsställe. Finland Det belopp om 10.000 Fmk., som personer bosatta i Finland må medföra vid ulresa, är icke avsett alt växlas utomlands utan skall användas för resandens eventuella utgifter vid återkomsten till Finland. Utländska sedlar och skiljemynt må i Finland endast inväxlas hos centralban-

icke in- eller

utföras.

ken, valutabankerna och hos särskilt auktoriserade resebyråer, varuhus, hotell och liknande. Norge Det belopp om 99 n.kr., som personer bosatta i Norge må medföra vid utresa, är icke avsett att användas i utlandet utan för att täcka utgifter i samband med återkomsten till Norge. Utländska sedlar och skiljemynt kan endast inväxlas hos banker. Sverige Bestämmelsen om att en i Sverige bosatt person vid utresa må medföra 300 sv.kr. i sedlar och skiljemynt tar närmast sikte på att den resande vid återkomsten till Sverige kan ha behov av ett kronbelopp. Hinder föreligger dock icke att använda sålunda medförda sedlar och skiljemynt utomlands. Valutabanker och andra auktoriserade försäljningsställen äger rätt inväxla i svenskt mynt av envar resande 99 n.kr. och 300 d.kr. i sedlar. Sålunda inköpt norsk och dansk valuta må sedermera antingen avyttras såsom resevaluta eller försäljas till den inköpande bankens korrespondent i Norge respektive Danmark. I fråga om inväxling av finsk valuta gäller, att denna icke är maximerad till något bestämt belopp, beroende på att finska banker icke återköper fin43

ska sedlar. Inväxling i Sverige av finska sedlar blir följaktligen beroende av valutabankens eller försäljningsställets bedömning av möjligheterna att i sin tur avyttra dylik valuta. Utöver valutabanker och andra auktoriserade försäljningsställen har Valutykontoret bemyndigat vissa hotell, restauranger och affärsföretag att såsom likvid mottaga utländsk valuta inom ramen för de bestämmelser, som gäller för inväxling av dylik valuta. Valutakontroll Den regelmässiga valutakontrollen vid resor mellan de nordiska länderna består i princip men utövas numera endast stickprovsvis. Valutakontrollens betydelse torde numera särskilt ligga i att den möjliggör för en utlänning, som önskar återutföra medförda valutor och andra betalningsmedel, att, efter vederbörlig deklaration av sitt innehav vid inresan, utan formaliteter åter utföra desamma. Ytterligare lättnader på resevalutaområdet Kommittén har med tillfredsställelse konstaterat, att dess förslag i stor utsträckning genomförts och att de valutavårdande myndigheterna i de nordiska länderna sålunda ansett sig kunna medgiva betydande lättnader, när det gäller inköp av valutor för resor i de nordiska länderna liksom även i fråga om valutakontrollen vid gränspassage mellan länderna. Denna kontroll utövas nu som nämnts uteslutande stickprovsvis. Det är dock kommitténs uppfattning, att ytterligare lättnader och förenklingar kan åvägabringas till de resandes båtnad. Kommittén önskar i detta sammanhang anföra följande. 1. I sitt inledningsvis omnämnda betänkande rekommenderade kommittén regeringarna, att den regelbundna valu-

takontrollen vid de internordiska gränserna skulle upphävas och att kontrollen över att valutor icke illegalt ineller utfördes skulle ske vid det nordiska områdets yttergränser enligt mellan länderna träffade avtal. Sedan passkontrollen i sin helhet inom en nära framtid förlagts till det nordiska områdets yttergränser och tullkontroll enligt nu gällande bestämmelser endast äger rum stickprovsvis i inreselandet, förefaller det omotiverat att bibehålla kontroll enbart för resevalutans skull vid de internordiska gränserna, så mycket mer som kommittén har kommit till den bestämda uppfattningen, att en sådan kontroll av resevaluta i hög grad måste vara fiktiv. Vid sina förnyade överväganden i denna fråga har kommittén funnit, att de trots allt relativt olikartade bestämmelser, som gäller i de nordiska länderna i fråga om resevaluta, i möjligaste mån bör bringas i överensstämmelse med varandra för att ett förläggande av valutakontrollen till det nordiska områdets yttergränser icke skall innebära alltför stor påfrestning i administrativt avseende. Kommittén är icke i tillfälle att framlägga ett genomarbetat förslag till definitiv utformning av en dylik åtgärds praktiska genomförande. Det är dock kommitténs uppfattning, att, även om vissa olikheter alltjämt skulle bestå beträffande de olika ländernas bestämmelser när det gäller in- och utförsel av resevaluta, det borde vara möjligt att i författningar av huvudsakligen likartade lydelser fastställa regler för resevalutakontrollen vid det nordiska områdets yttergränser. I konsekvens med den fullständiga passfriheten synes den naturliga utvecklingen vara, att sådana lättnader införes i fråga om valutakontrollen av de resande, att denna i princip endast utövas vid inresan till resp.

utresan från det nordiska området. Möjligheten att företaga sådan kontroll slickprovsvis även vid de internordiska gränserna synes emellertid tills vidare i regel böra kvarstå. Kommittén har dock för sin del full förståelse för att valutasituationen i ett eller flera länder tillfälligtvis kan påkalla skärpt kontroll av resevalutan. Dylik kontroll skulle emellertid endast utgöra en av tillfälliga orsaker betingad avvikelse från principen om den liberalare ordning, som förordats härovan. I kapitel I har kommittén framfört ett förslag, enligt vilket gällande bestämmelser beträffande pass-, tull- och valutakontroll måtte ändras därhän, att resande, som endast medför tullfritt och införseltillåtet gods, må kunna överskrida de internordiska landgränserna, där de själva må bedöma lämpligt. Den kvarstående stickprovskontrollen skulle äga rum antingen vid de fasta tullstatio norna —• i den mån dessa är bemannade — eller genom s. k. flygande kontroller. Ur pass- och tullkontrollsynpunkt synes dylika lättnader redan nu genomförbara. Valutakontrollen utgör dock ett mera invecklat problem, bl. a. beroende på de nordiska ländernas olikartade valutamässiga ställning, de skilda bestämmelserna om åtkomst av resevaluta samt den omständigheten, att valutor och värdepapper är den enklaste och mest lätthanterliga form, i vilken kapital kan överföras från ett land till ett annat. Förhållandena är likväl icke sådana, att de motiverar någon form av exklusiv valutakontroll vid de inre nordiska gränserna. Om den av kommittén föreslagna reformen genomföres att de resande får rätt att överskrida de internordiska gränserna, där de själva må bedöma lämpligt, skulle f. ö. en sådan exklusiv valutakontroll vid de bevakade gränsövergångarna te sig helt illusorisk. I den mån stickprovskontroll alltjämt

anses böra företas vid de internordiska gränserna, bör denna lämpligen kunna ske i samband med de stickprov, som ur tullsynpunkt företages vid bemannade tullstationer eller genom flygande kontroller. I princip anser emellertid kommittén, som tidigare anförts, att valutakontrollen i framtiden bör förläggas till det nordiska områdets yttergränser. Kommittén är medveten om att en dylik åtgärd skulle föranleda delvis komplicerade överväganden av rättslig och folkrättslig art. Då emellertid en lösning i av kommittén antydd riktning skulle medföra, att principiella möjligheter öppnades för att ur resandesynpunkt tillskapa ett nordiskt område, inom vilket de resande kunde röra sig fritt utan andra hinder i form av pass-, tull- och valutakontroll än de, som betingas av kvarstående stickprovskontroll, föreslår kommittén, att. i den mån resevalutakontroll anses erforderlig, denna i princip förlägges Ull det nordiska områdets yttergränser. 2. Kommittén vill framhålla, att det bör vara möjligt att, allteftersom valutaläget ytterligare förbättras, gradvis höja tilldelningen av resevaluta med sikte på ett slopande av alla kvantitativa begränsningar vid resor mellan de nordiska länderna. Detsamma gäller det belopp i det egna landets valuta, som de resande får utföra. Kommittén föreslår därför, att, allteftersom valutaläget förbättras, tilldelningen av resevaluta höies och jörutsättningarna för att höja det belopp i det egna landets valuta, som får utföras, kontinuerligt prövas med sikte på att så småningom avskaffa alla kvantitativa begränsningar i dessa hänseenden. 3. Såsom framgår av sammanställningen härovan rörande resandes rätt 45

till in- och utförsel av de nordiska ländernas valutor i form av sedlar är de högsta tillåtna valörerna f. n. 100 danska, 50 norska och 100 svenska kronor samt 10.000 finska mark. I fråga om förhudet att in- resp. utföra sedlar av högre valör än 50 n.kr. har anförts, att de resande otvivelaktigt vore mer betjänta av att valutatilldelningen ökades. Icke desto mindre anser kommittén, att det gällande förbudet medför uppenbara nackdelar ur de resandes synpunkt. Det synes klarlagt, att förbudet i stor utsträckning icke iakttages — i första hand förmodligen beroende på bristande kännedom om den gällande bestämmelsen. Kommittén anser sig därför böra förorda, att in- och utförsel av norska 100-kronesedlar måtte medges. Kommittén önskar i detta sammanhang framhålla, att det förhållandet, att danska 100-kronesedlar och finska

10.000-marksedlar må in- och utföras, veterligen icke givit upphov till missbruk och att vederbörande svenska myndighet för kort tid sedan lämnade tillstånd till in- och utförsel av svenska 100-kronesedlar. Kommittén hemställer sålunda till norska regeringen att medge in- och utförsel av norska 100-kronesedlar. 4. Kommittén vill slutligen erinra om att en norsk medborgare för att få inköpa resevaluta måste förete pass och att sålunda inköpt resevaluta instämplas i passet. Då därför för Norges vidkommande passfriheten måste anses vara illusorisk, vill kommittén understryka önskvärdheten av alt norska medborgare befrias från kravet på företeende av pass såsom grundval för tilldelning av resevaluta.

K A P I T E L VI

Nordiska post- och teletaxor

Efter nordiska rådets första session i Köpenhamn år 1953 fick kommittén av regeringarna respektive parlamenten i uppdrag att i samarbete med vederbörande post- och telegrafstyrelser undersöka de praktiska och ekonomiska möjligheter att genomföra de i rådets rekommendation nr 2/1953 behandlade förslagen om alt gällande inrikestaxor för post- och telegrambefordran skulle tillämpas för post- och telegramförsändelser till övriga nordiska länder samt att telefontrafiken inom det nordiska området skulle baseras på gemensamma zonberäkningar. Kommittén har i dessa frågor avlämnat fyra betänkanden. A. Portosatser i den internordiska brevväxlingen

I sitt betänkande nr 7 1 föreslog kommittén i frågan om de inrikes brevportonas tillämpning i den internordiska trafiken, 1) att för internordiska brev upp till 500 g tillämpas respektive länders inrikesporton samt 2) att för internordiska brev mellan 500 och 1.000 g fastställes särskilda portosatser på en nivå, som är väsentligt lägre än de nu gällande internationella taxorna, men dock så hög, att kostnader för flygbefordran täckes, samtidigt som icke önskvärd överflyttning av paketpost till brevpost undvikes. Kommitténs förslag ifråga om portosatser för internordiska brev upp till

500 g är numera genomfört i samtliga nordiska länder; för Danmarks del gäller, att man i den internordiska utväxlingen, liksom i de övriga nordiska länderna, tillämpar en lägsta viktgräns om 20 g. Den lägsta viktgränsen för brev inom Danmark är dock som hittills 50 g. Enighet har däremot icke kunnat nås mellan samtliga nordiska länder om förslaget att fastställa särskilda porton för internordiska brev mellan 500 och 1.000 g. Norska regeringen h a r sålunda förklarat sig beredd att föreslå införandet av en lägre portosats för dylika brev, under förutsättning att samtliga nordiska länder enas härom. Sådana försändelser kan dock icke påräkna vidarebefordran med flyg inom norskt område, då detta skulle medföra betydligt ökade kostnader. Finland har intagit samma ståndpunkt. Island har förklarat sig berett att, under förutsättning av ömsesidighet, fastställa portosatsen för brev i internordisk utväxling i viktklassen 500—1.000 g på samma nivå som den vid varje tidpunkt gällande internationella portosatsen för brev i viktklassen 500—520 g. Från dansk sida meddelades i november 1955, att man icke var beredd förorda införandet av ett särskilt porto för denna brevkategori. Svenska vederbörande h a r tidigare förklarat sig intaga samma ståndpunkt. i Dagtecknat U>54

Köpenhamn

den

maj

Någon ändring härvidlag har enligt uppgift icke inträffat. Frågan är föremål för fortsatt övervägande inom de nordiska ländernas poststyrelser, vilka dock samtliga är av den uppfattningen, att en sänkning av ifrågavarande portosatser endast bör komina till stånd under förutsättning att alla de nordiska länderna kan enas härom. Kommittén anser, att de inom det nordiska området tillämpade internationella taxorna för postbefordran av brevförsändelser av denna viktkategori i stor utsträckning måste betecknas såsom prohibitiva och att det i hög grad skulle verka befrämjande på de internordiska förbindelserna, om väsentligt lägre taxor fastställdes för denna del av den internordiska brevtrafiken. Kommittén får sålunda ånyo hemställa till regeringarna, att för internordiska brev mellan 500 och 1.000 g fastslälles en portosals, som är avgjort lägre än nuvarande internationella taxor för dylika brev, dock på e/t sådan nivå, att fhjgbefordran, där sådan förekommer, fortfarande möjliggöres.

B. Internordiska korsbandstaxor

Kommittén föreslog i sitt betänkande nr 9 1 , 1) att inrikesportot för trycksaker, affärshandlingar och varuprov intill 1.000 g tillämpas också i den internordiska utväxlingen, 2) att viktsatserna för dessa försändelser blir desamma som de i den inrikes rörelsen gällande samt 3) att tillämpandet av inrikesportot för korsbandsförsändelser i intcrnordisk utväxling i första hand sker med bibehållande av de för internordiska försändelser hittills tillämpade internationella reglerna om försändelsernas innehåll men att man för övrigt på längre 48

sikt söker skapa gemensamma nordiska regler härom, gällande för såväl inrikes som internordiska försändelser. De gemensamma reglerna bör dock icke utesluta, att vederbörande poststyrelse fastsläller speciella porton i särskilda fall, t. ex. beträffande rent lokala massförsändelser. Då kommittén har sig bekant, att inställningen till ett genomförande av förslagets punkt 1 och punkt 2 i flera av de nordiska länderna är positiv, får kommittén hemställa till regeringarna, att kommitténs tidigare förslag i fråga om porto och viktsalser för trycksaker, affärshandlingar och varuprov intill 1.000 q snarast genomföres.

C. Portosatser i den internordiska paketposttrafiken

Något betänkande i denna fråga har icke avgivits av kommittén. Vid sina undersökningar har kommittén kunnat konstatera, att en tillämpning av inrikestaxorna skulle medföra ett betydande inkomstbortfall, varför kommittén för närvarande icke anser sig böra framställa ett dylikt förslag. Det har heller icke ansetts, att inrättande av närzoner i den internordiska paketposttrafiken vore en önskvärd lösning, enär en sådan ordning endast skulle komma rätt begränsade områden tillgodo. Det skulle vidare medföra ett förhållandevis betungande arbete för postförvaltningarna, och krav kunde dessutom tänkas framkomma om inrättande av närzoner i den inrikes paketposttrafiken inom Finland, Norge och Sverige. Kommittén har vidare sökt finna en lösning, som skulle innebära vissa taxenedsättningar och — i förhållande till allmänheten — en förenkling av paketposttaxorna. Möjligheterna har sålunda i Dagtecknat Helsingfors den 15 december 1954

övervägts att fastställa en enhetlig portosats för paketpost från ett nordiskt land till samtliga övriga nordiska länder, vilken skulle vara densamma som portot till det nordiska land, i förhållande till vilket den vid varje tidpunkt lägsta portosatsen vore gällande samt på sådant sätt, att avräkningen i de fall då portosatserna nedsätts sker med reducerade andelar. Portosatserna i den internordiska paketpostutväxlingen är redan nu väsentligt lägre än i motsvarande internationella trafik. Vidare gäller, att de privata postpaketens andel i den internordiska trafiken — med undantag av från Norge avsända paket — är av ringa omfattning, varför en taxenedsättning endast i begränsad utsträckning skulle få betydelse för personliga kontakter mellan de nordiska länderna. Trots detta anser kommittén, att det vore värdefullt om inrikesportot lör paketpost kunde göras tillämpligt inom hela det nordiska området. Med hänvisning till vad som ovan anförts vill kommittén därför understryka önskvärdheten av att frågan om portosatserna i den internordiska paketposttrafiken måtte ägnas fortsatt vederbörlig uppmärksamhet i syfte att successivt minska spänningen mellan inrikesporlon och internordiska porton.

E. Internordiska telex- och teleprintertaxor

D. Internordiska telegramtaxor

F. Internordiska telefontaxor

Kommittén föreslog i sitt betänkande nr 8 1 , 1) att för telegram mellan Danmark, Norge och Sverige tillämpas vederbörande lands inrikestaxa samt 2) att för telegram mellan Finland och Island å ena sidan och övriga nordiska länder å andra sidan fastställs enhetliga taxor. Kommittén konstaterar med tillfredsställelse, att ovanstående förslag genomförts från den 1 juli 1955.

Kommittén har tagit del av de taxenedsättningar för telefontrafiken mellan Danmark och södra Sverige, som infördes den 1 oktober 1954. På telefontrafikens område pågår f. n. utbyggnad och automatisering inom samtliga nordiska länder, ett förhållande, som givetvis sammanhänger med nya rön och

Kommitténs förslag i betänkande n r 102 i fråga om hyresavgifterna för de fasta teleprinterförbindelserna och telextaxorna i den internordiska trafiken kan sammanfattas i följande punkter: 1) Hyresavgifterna för fasta teleprintcrförbindelser fastställes till % av gällande avgifter för förhyrda telefonförbindelser, dock så att eventuellt förekommande, ännu lägre taxor icke beröres av detta förslag. 2) För telextaxornas vidkommande föreslås en taxesänkning enligt bilaga l 3 genom att man i förväg tillämpar de sänkningar av telefontaxorna, vilka är att emotse, när telenätet blivit planenligt utbyggt. 3) Förutom den generella sänkningen av telextaxorna införes abonnemangstelexskrivningar till särskilt reducerade taxor (bilaga 2) 3 . Kommittén konstaterar med tillfredsställelse, att ovanstående förslag genomförts från den 1 januari 1956. Enligt vad kommittén erfarit planeras vissa ytterligare sänkningar av telextaxorna mellan Danmark och Sverige i samband med övergång till helautomatisk trafik och ibruktagande av direkta vior för gränstrafiken.

i Dagtecknat Köpenhamn den 22 m a j 1954 2 Dagtecknat Helsingfors den 16 december 1954 3 Utelämnad h ä r

framsteg när det gäller teletekniken. Kommittén anser, att, sedan utbyggnad och automatisering i större utsträckning genomförts, grundvalen föreligger för taxeberäkningar, ägnade att eliminera de taxemässiga gränsbarriärerna. Med andra ord bör teleteknikens landvinningar öppna möjligheter att avskaffa nationsgränserna på telefontrafikens område. Kommittén önskar understryka önskvärdheten av att taxorna i

den internordiska telefontrafiken i sådant syfte fortlöpande revideras och hänvisar i detta sammanhang till de förutsättningar härför, som tillskapas genom pågående utbyggnad och automatisering av ledningsnätet. Oberoende av sagda utbyggnad och automatisering anser dock kommittén, att vissa ytterligare taxenedsättningar redan nu bör kunna genomföras i telefontrafiken mellan de. egentliga gränsområdena.

Sammanfattning av kommitténs förslag och rekommendationer

A. Kommittén föreslår: under kapitel I att bostadsanmälningsskyldigheten för nordbor vid vistelse i annat nordiskt land i sin helhet avskaffas (sid. 14), att gällande bestämmelser beträffande pass-, tull- och valutakontroll måtte tindras därhän, att resande, som endast medför tullfritt och införseltillåtet gods och tillåtna resevalutabelopp, må kunna överskrida de internordiska landgränserna där de själva må bedöma lämpligt, dock med sådana undantag, som motiveras av militära skyddsområden (sid. 16), eller, därest under denna punkt föreslagna lättnader icke för närvarande skulle kunna genomföras, att — som en första åtgärd — regeringarna i Finland och Sverige i syfte att ytterligare liberalisera gränstrafiken avskaffar viseringstvånget beträffande gränskorten (sid. 18) samt att — som en andra åtgärd — regeringarna i Finland, Norge och Sverige i samma syfte helt slopar gränskorten (sid. 18); under kapitel II att för resande mellan de nordiska länderna följande minimibestämmelser måtte införas ifråga om tullfri införsel av: 1.

Spritdrycker, vin och starköl: 2 liter spritdrycker eller vin, varav högst 1 liter spritdrycker, samt 5 liter starköl.

2.

Tobaksvaror och cigarrettpapper: 200 cigarretter eller 250 g tobaksvaror i annan form samt 200 blad cigarrettpapper. Undantag från denna generella regel må dock anses motiverade för resande, som ankommer med fartyg på korta rutter, ombord å vilka u n d e r resan anordnats försäljning av obeskattade tobaksvaror, varvid bör ankomma på regeringarna att överenskomma om lämpligt avvägda regler. Kan den resande styrka, att medförda tobaksvaror beskattats i inköpslandet, skall sagda undantag dock icke gälla (sid. 24), att begagnade cyklar, skidor, barnvagnar och liknande, som i form av inskrivet resgods försändes mellan de nordiska länderna, fritages från varje form av tullkontroll och tullklarering (sid. 25), att, för det fall skattefri proviantering i framtiden icke skulle tillåtas för lustfartyg med en nettodräktighet understigande 30 ton, dylika fartyg hemmahörande i nordiskt land, som anlöper nordisk hamn och ankommer dit från annan nordisk hamn, befrias från varje form av tullklarering (sid. 25), att kravet på avlämnande av utgående varuanmälan vid försändande av gåvopaket till utlandet från Danmark måtte slopas (sid. 26) samt att de förslag, som framlagts av kommittén i form av de s. k. Lahtispromemoriorna, i sin helhet snarast genomföres i de skilda länderna (sid. 29); 51

under kapitel III att regeringarna i Finland och Norge, så snart förhållandena det medger, måtte införa bestämmelser av sådan innebörd, att nordiska motorfordon ges rätt att in- och utföras tullfritt mellan de nordiska länderna för tillfälligt bruk upp till ett år i annat nordiskt land än hemlandet utan särskilda kontrollåtgärder i form av ifyllande av tullpassersedlar och liknande (sid. 32), att alla slag av motorfordon, som införes för tillfälligt bruk i de nordiska länderna, befrias från vägskatt i samma utsträckning som temporär tullfrihet medges, dock att den danska gruppen i kommittén i fråga om Danmark förbehållit sig rätten att bibehålla vägskatt för icke-nordiska motorfordon i yrkesmässig trafik (sid. 33), att åtgärder snarast möjligt vidtages för införandet av ett s. k. nordiskt bilpass eller av annan liknande enkel handling för icke-nordiska motorfordon (sid. 34), att alla slags befordringsmedel för personbefordran befrias från avgifter för extra tullförrättningar å icke-ordinarie expeditionstid, under förutsättning att dylika befordringsmedel ineller utpasserar, när erforderlig tullpersonal för kontrollsyfte av andra orsaker finns tillgänglig och i tjänst på platsen (sid. 34—35) samt att åtgärder vidtages i syfte att avskaffa i Sverige utgående hamnavgifter för alla slag av motorfordon, som icke lastas eller lossas med hjälp av ifrågavarande hamnars lastkranar eller liknande (sid. 35); u n d e r kapitel V att, i den mån resevalutakontroll anses erforderlig, denna i princip förlägges till det nordiska områdets yttergränser (sid. 45), att, allteftersom valutaläget förbättras, tilldelningen av resevaluta höjes och 52

förutsättningarna för att höja det belopp i det egna landets valuta, som får utföras, kontinuerligt prövas med sikte på att så småningom avskaffa alla kvantitativa begränsningar i dessa hänseenden (sid. 45) samt att norska regeringen måtte medge in- och utförsel av norska 100-kronesedlar (sid. 46); u n d e r kapitel VI alt för intcrnordiska brev mellan 500 och 1.000 g fastställes en portosats, som är avgjort lägre än nuvarande internationella taxor för dylika brev, dock p°i en sådan nivå, att flygbefordran, där sådan förekommer, fortfarande möjliggöres (sid. 48) samt att inrikesportot för trycksaker, affärshandlingar och varuprov intill 1.000 g tillämpas också i den internordiska utväxlingen och att viktsatserna för dessa försändelser blir desamma som de i den inrikes rörelsen gällande (sid. 48). B. Kommittén rekommenderar: u n d e r kapitel I att förslaget om upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna genomföres i god tid före sommaren 1957 (sid. 13) samt att principen om den gemensamma och öppna nordiska arbetsmarknaden i möjligaste mån successivt utsträckes till att omfatta samtliga yrkesutövare (sid. 14); under kapitel II att den tull- och licensfria värdegränsen höjes, så snart som valutaläget i vissa av länderna medger höjning av nu gällande resevalutatilldelning (s. 21), att undersökning verkställes om möjligheterna att, där detta befinnes ändamålsenligt, delegera rätten att utöva tullkontroll samt att verkställa tullklarering av inskrivet resgods till personal vid järnvägsförvaltningarna (sid. 25) samt

att regeringarna i Norge och Sverige måtte fullfölja undersökningarna avseende inrättandet av gemensamma tullstationer längs den norsk-svenska landgränsen och i sådant syfte snarast möjligt försöksvis inrätta gemensamma tullstationer dels vid några mindre övergångsställen, dels ock vid något eller några övergångsställen med relativt livlig trafik längs landgränsen mellan Norge och Sverige (sid. 26); u n d e r kapitel III att de fortsatta förhandlingarna om införandet av ett nordiskt »carnet-område» bedrives på sådant sätt, att förslaget kan genomföras senast den 1 januari 1958 (sid. 34); u n d e r kapitel IV att ytterligare åtgärder vidtages för alt varna trafikanter, som passerar gränserna mot Sverige, att annat trafiksy-

stem (vänster- resp. högertrafik) tar vid (sid. 37); under kapitel V att norska regeringen måtte frånfalla kravet på företeende av pass såsom grundval för tilldelning av resevaluta (sid. 4 6 ) ; under kapitel VI att frågan om porlosatserna i den internordiska paketposttrafiken måtte ägnas fortsatt vederbörlig uppmärksamhet i syfte att successivt minska spänningen mellan inrikesporton och internordiska porton (sid. 49), alt taxorna i den internordiska telefontrafiken fortlöpande revideras i syfte att eliminera nationsgränserna på telefontrafikens område (sid. 50) samt att i samma syfte ytterligare taxenedsättningar snarast genomföres i telefontrafiken mellan de egentliga gränsområdena (sid. 50).

Göteborg den 29 september 1956 Kaj

Bundvad

Olavi Kajala

Hj.

Larsen

Rolf

Edberg

Niels

Elgaard

Uuno

Hannula

Hans

Borgen

Leif

Cassel

Einar P. Foss

Eino

Kilpi

Paul

Yrjö

Soini

Håkon

Johnsen

Bruno

Suuiranta

Sven

Nielsen

Ebba

Östenson

/ Matti

Cawén

Oluf

Steen

/ Hans P. G0trik

Ingebretsen

/ Alf Gunstr0m

J. F. Grym Filip Olof

Kristensson Pålsson

/ Sven Fr.

Hedin

Bilaga A.

Protokoll angående befrielse för medborgare i Sverige, D a n m a r k , Finland och Norge från att u n d e r uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd

Svenska, danska, finska och norska regeringarna hava var för sig beslutat att med giltighet från och med den 1 juli 1954 befria medborgare i Sverige, Danmark, Finland och Norge från skyldighet att vara försedd med pass eller annan reselegitimationshandling vid resa från ett av dessa länder till ett av de övriga ävensom från skyldighet att innehava uppehållstillstånd vid uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet. överenskommelsen den 14 juli 1952 mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om ömsesidigt återtagande av olovligen inresta utlänningar förblir i kraft. I detta sammanhang hava undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade av sina respektive regeringar, enats om följande: Beträffande personer, som uppehålla sig i annat nordiskt land än hemlandet, och vilka antagas vara medborgare i annat nordiskt land, skola direkt mellan polismyndigheterna kunna utväxlas upplysningar, som äro erforderliga för att fastställa vederbörandes medborgarskap och identitet. Därest en av de berörda staternas regeringar skulle finna det nödvändigt att återinföra krav på pass och uppehållstillstånd för medborgare i en eller flera av de berörda staterna, förklara vederbörande staters regeringar härmed, att detta icke skall ske utan att övriga berörda staters regeringar såvitt möjligt underrättats därom och möjligheterna undersökts att bilägga

eventuella tvistefrågor, ävensom att uppsägningstid kommer att iakttagas. Envar av staternas regeringar kan dock med omedelbar verkan återinföra nämnda krav för medborgare i en eller flera av de övriga staterna i händelse av krig eller krigsfara eller om liknande utomordentliga internationella eller nationella förhållanden göra det påkallat, i vilket fall de övriga regeringarna omedelbart skola underrättas om beslutet. Så länge detta protokoll äger giltighet, skall protokollet den 14 juli 1952 om passfrihet vara ur kraft. Detta protokoll omfattar icke Färöarna och Grönland. Det skall vidare icke utgöra hinder för att speciella bestämmelser utfärdas beträffande områden, där särskilda säkerhets- eller försvarssynpunkter göra sig gällande. Genom noteväxling må den isländska regeringen kunna, under förutsättning av ömsesidighet, ansluta sig till de i detta protokoll behandlade lättnaderna för medborgare i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Till bekräftelse härav hava vi, därtill befullmäktigade, undertecknat detta protokoll och försett detsamma med våra sigill. Som skedde i Köpenhamn den 22 maj 1954 i ett exemplar på svenska, danska, finska och norska språken, av vilket danska utrikesdepartementet skall överlämna bestyrkta avskrifter till de övriga fördragsslutande staternas regeringar.

Bilaga B.

överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om gemensam arbetsmarknad Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland och Norge, som hava för avsikt att upprätthålla full sysselsättning i sina respektive stater, som anse, att möjligheten för arbetskraften till fri rörlighet mellan de nordiska staterna är till gagn för den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa stater, och som önska fastställa närmare regler för samarbete mellan staterna i frågor av betydelse för den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, hava enats om följande: Artikel 1. I de fördragsslutande staterna skall icke krävas arbetstillstånd för medborgare i någon av övriga fördragsslutande stater. Artikel 2. De centrala arbetsförmedlingsmyndighetc-rna i de fördragsslutande staterna skola samarbeta i syfte att arbetskraften i största möjliga omfattning förmedlas genom den offentliga arbetsförmedlingen och så att den blir till gagn för envar av staterna. Artikel 3. Envar av de fördragsslutande staterna skall fortlöpande tillställa de övriga fördragsslutande staterna statistik rörande sysselsättning och arbetslöshet, översikter över den sannolika utvecklingen på arbetsmarknaden samt upplysningar om planer heträffande åtgärder för att motverka förhållanden, som kunna äventyra upprätthållandet av den fulla sysselsättningen. De skola vid behov överlägga om åtgärder av gemensamt intresse för att upprätthålla den fulla sysselsättningen. Artikel 4. Envar av de fördragsslutande staterna skall utarbeta och tillställa de övriga staterna upplysningar om de aktuella sysselsättningsmöjligheterna samt om andra för-

hållanden av betydelse för arbetssökande från de övriga staterna. Artikel 5. En kommission skall tillsättas, bestående av två representanter för envar av de fördragsslutande staternas regeringar. Varje stats representanter äga tillkalla sakkunniga i den omfattning de finna påkallat. Artikel 6. Kommissionen skall i första hand hava följande uppgifter: a) att följa utvecklingen på arbetsmarknaden i de skilda fördragsslutande staterna och arbetskraftens rörelser mellan staterna, b) att utforma riktlinjer för samarbetet mellan arbetsförmedlingsorganisationen i de fördragsslutande staterna, c) att dryfta och framlägga förslag om åtgärder av gemensamt intresse för arbetsmarknaden i de fördragsslutande staterna, d) att fastställa närmare regler för de upplysningar, som skola utbytas enligt denna överenskommelse, e) att framlägga förslag om grundvalen för en sammanjämkning av de skilda fördragsslutande staternas statistik över sysselsättning och arbetslöshet. Artikel 7. Därest medborgare i en av staterna ha anställning i någon av de andra staterna på mindre förmånliga villkor än de för den sistnämnda statens egna medborgare gängse, kan denna stats regering, efter det att förhållandet varit föremål för förhandlingar i den kommission, som omförmäles i artikel 5, föreskriva, att medborgare i den förstnämnda staten skola kunna erhålla anställning i ifrågavarande fack blott efter särskilt tillstånd. Artikel 8. Denna överenskommelse skall icke ut-

göra hinder för att i varje stat finnas bestämmelser angående a) a r b e t s m a r k n a d e n , därest bestämmelsern a icke försätta medborgare i de övriga fördragsslutande staterna i oförmånligare läge än statens egna medborgare, b) anmälningsskyldighet för arbetstagare från annan nordisk stat. Artikel 9. Denna överenskommelse skall ratificeras, och ratifikationsinstrumenten deponeras i det danska utrikesdepartementets arkiv. överenskommelsen träder i kraft så s n a r t samtliga ratifikationsinstrument deponerats, dock tidigast den 1 j u l i 1954. E n v a r av de fördragsslutande staterna kan uppsäga överenskommelsen med en uppsägningstid av 6 m å n a d e r att upphöra den 1 j u l i eller den 1 j a n u a r i . E n v a r av de fördragsslutande staterna kan med omedelbar verkan sätta överenskommelsen u r kraft i förhållande till en eller flera av de övriga staterna i händelse av krig eller krigsfara eller om andra särskilda internationella eller nationella förh å l l a n d e n göra det nödvändigt. Vederbörande staters regeringar skola omedelbart u n d e r r ä t t a s om beslutet. Till bekräftelse härav hava de befullmäktigade ombuden för respektive stat u n dertecknat denna överenskommelse och försett d e n s a m m a med sina sigill. Som skedde i Köpenhamn den 22 m a j 1954 i ett exemplar på svenska, danska, finska och norska språken, av vilket danska utrikesdepartementet skall överlämna b e s t y r k t a avskrifter till de övriga fördragsslutande staternas regeringar. Protokoll. Samtidigt med undertecknandet av den i dag daterade överenskommelsen om gem e n s a m a r b e t s m a r k n a d hava undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, enats om följande: 1) Befrielsen från arbetstillstånd gäller

blott arbetstagare och icke självständiga näringsidkare. 2) Överenskommelsen skall icke utgöra hinder för a) att i en stat finnas bestämmelser angående anställning av u t l ä n n i n g a r vid företag eller i verksamhet, för vilken kräves koncession, eller i yrke, för vars utövande kräves auktorisation, b) att arbete, som igångsattes med stöd av det a l l m ä n n a för u p p r ä t t h å l l a n de av sysselsättningen, förbehålles statens medborgare, c) att speciella bestämmelser utfärdas om arbetsanställning inom områden eller i företag, där särskilda säkerhets- eller försvarssynpunkter göra sig gällande. 3) Den i överenskommelsens artikel 5 omförmälda kommissionen bör undersöka, vilka åtgärder som k u n n a vidtagas för att hindra, att arbetsgivare bedriver privat värvning av arbetskraft i a n n a n av de fördragsslutande staterna. 4) Överenskommelsen omfattar icke Grönl a n d och F ä r ö a r n a . 5) Svenska och danska regeringarna äro eniga om att den mellan de båda stat e r n a avslutade konventionen den 18 november 1946 om förmedling av arbetskraft m. m. förblir i kraft i den utsträckning den icke strider mot den i dag daterade överenskommelsen. 6) Genom noteväxling må den isländska regeringen kunna, under förutsättning av ömsesidighet, ansluta sig till den i dag daterade överenskommelsen. Till bekräftelse h ä r a v hava vi, därtill befullmäktigade, undertecknat detta protokoll och försett detsamma med våra sigill. Som skedde i Köpenhamn den 22 m a j 1954 i ett exemplar på svenska, danska, finska och norska språken, av vilket danska utrikesdepartementet skall överlämna bestyrkta avskrifter till de övriga fördragsslutande staternas regeringar.

Bilaga C. Ö v e r e n s k o m m e l s e mellan Sverige och D a n m a r k angående ömsesidigt g o d k ä n n a n d e av k ö r k o r t samt av registrering av motorfordon m. m. I avsikt att underlätta vägtrafiken mellan Sverige och Danmark hava undertecknade, därtill behörigen bemyndigade, träffat följande överenskommelse. Artikel 1. Körkort för förande av motorfordon, utfärdat i det ena landet (hemlandet) och där gällande, giver innehavaren rätt att under tillfälligt uppehåll av högst ett år i det andra landet (besökslandet) framföra motorfordon av det slag, vartill körkortet berättigar honom, såvitt avser motorfordon i yrkesmässig trafik dock allenast under förutsättning att fordonet är registrerat annorstädes än i besökslandet. Körkortet skall gälla som legitimation. I första stycket angivna rätt bortfaller, när vederbörande tager stadig hemvist i besökslandet. Artikel 2. Innehavare av ett i hemlandet utfärdat och där gällande körkort för motorfordon, som tager stadig hemvist i besökslandet, äger att efter ansökan i sistnämnda land erhålla ett häremot svarande körkort, utan hinder av att vid ansökningen icke fogats bevis om avlagt förarprov, därest sökanden i övrigt fullgjort vad i besökslandet föreskrives för erhållande av motsvarande körkort. Artikel 3. Den, som tillfälligtvis vistas i det ena landet och där erhållit tillstånd att under viss tid föra bil eller motorcykel (i Sverige turistkörkort, i Danmark midlertidigt f0rerbevis), må under den tid tillståndet avser i det andra landet framföra motorfordon av det slag, vartill tillståndet berättigar honom, under förutsättning att han icke är bosatt i sistnämnda land. Tillståndshandlingen skall gälla som legitimation. Artikel k. I det ena landet registrerat motorfordon samt släpfordon eller sidovagn därtill må

inkomma och under högst ett år framföras i det andra landet, under villkor att det är i trafikdugligt skick och uppfyller i besökslandet gällande föreskrifter angående axeltryck, bruttovikt och bredd. Såsom bevis för registrering skall härvid gälla för svensk personbil eller för sådan bil avsett släpfordon samt motorcykel vederbörligt automobilskattekvitto, för svenskt annat motorfordon och släpfordon dylikt kvitto jämte besiktningsinstrument eller typintyg med åtecknat registreringsbevis samt för dansk personbil och motorcykel samt därtill hörande släpfordon eller sidovagn registreringsskylt, för danskt annat motorfordon och därtill hörande släpfordon dylik skylt och inregistreringsattest. Fordonet skall vara försett med hemlandets nationalitetsmärke ävensom med i hemlandet tilldelat registreringsnummer. 1 första stycket angivna lättnader gälla icke, då fordonets innehavare har stadig hemvist i besökslandet. Artikel 5. Därest särskilt tillstånd meddelats i det ena landet för tillfälligt brukande därstädes av ett i ett tredje land registrerat motorfordon med eller utan släpfordon eller sidovagn må fordonet under den tid tillståndet avser tillfälligtvis brukas i det andra landet under villkor att det är i trafikdugligt skick och uppfyller där gällande föreskrifter angående axeltryck, bruttovikt och bredd. Som legitimation skall därvid gälla för fordon som erhållit tillståndet i Sverige turistvagnslicens och turistvagnsskylt samt för fordon som erhållit tillståndet i Danmark tillfällig inregistreringsattest och gränsskylt. Turistvagnsskylt och gränsskylt skola efter ordningsnumret upptaga internationellt föreskriven nationalitetsbokstavsbeteckning, utgörande för Sverige S och för Danmark DK. Bokstäver och siffror å skylt skola vara utförda i rött på vit botten. För varje skylt må vid utlämnandet uttagas en på förhand bestämd avgift.

Artikel 6. Därest villkoren för erhållande av körkort eller tillstånd uppenbarligen icke längre uppfyllas, eller körkorts- eller tillståndsinnehavaren gjort sig skyldig till sådan trafikförseelse, som jämlikt besökslandets lagstiftning medför återkallelse av körkort, äger vederbörande myndighet i detta land rätt att, oavsett bestämmelserna i ovanstående artiklar, vägra godkännande, i förekommande fall för viss tid, av i det andra landet utfärdat körkort eller meddelat tillstånd. Vägras i enlighet härmed i det ena landet godkännande av körkort eller tillstånd, som utfärdats i det andra landet, skall körkortet eller tillståndet omhändertagas och snarast möjligt återsändas till den myndighet som utfärdat körkortet eller tillståndet, därvid jämväl orsaken till det vägrade godkännandet skall angivas, ävensom på körkortet göras anteckning om den tid, under vilken körkortsinnehavaren må hava förvägrats rätt att i besökslandet bruka detsamma.

Artikel 7. Denna överenskommelse avser icke att beröra frågan om tillstånd till befordran av personer mot ersättning eller av annat gods än förares och passagerares personliga resgods, ej heller de bestämmelser om tull, avgift för eller skatt å motorfordon, släpfordon och sidovagnar, bensin, motorsprit och brännoljor eller å gummiringar eller om trafikförsäkring å motorfordon, som nu äro gällande eller som må komma att utfärdas i de båda länderna. Denna överenskommelse, som upphäver och ersätter överenskommelsen av den 26 april 1930, skall träda i kraft den 1 november 1956 och förbliva gällande intill sex månader från den dag, då densamma blivit av någondera av de kontraherande parterna uppsagd. Till bekräftelse härav hava undertecknade underskrivit denna överenskommelse och försett densamma med sina sigill. Som skedde i Stockholm i två exemplar, den 15 september 1956.

KUNGL. BJBL.

1 7 DEC 1956 .STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätts sammansättning i brottmål. [28]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar.

[36]

Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar.

[19]

Fast egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeområde. [17]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36]

Industri. Atomenergien. [11J

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag av 1962 års tulltaxekommitté. 1. Allmänna synpunkter. [14] 2. Detalj motivering. [15] 8. Taxan. [16] Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. [23] Nya kommunala ortsavdrag. [41]

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Standardtariffer för detaljdistribution ev elektrisk k r a f t . [5]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20]. Bilagor [21] Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [81] Hemmen och samhällsplaneringen. [32] Statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande. 1. Offentliga byggnader, översikt och byggnadsbehov. [39] Riktlinjer för bostadspolitiken. [40] Zigenarfrågan. [48]

Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. [34] Alkoholblodprovet. [37] Strålskydd. [38]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i öwrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [8] Bihang till kyrkohandboken. [12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. L18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30] Staten och de politiska ungdomsorganisationerna. [42]

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Utrikes ä r e n d e n . Internationell r ä t t . Översyn av Förenta Nationernas stadga. [44] Nordiska parlamentariska kommittén. 12. Slutbetänkande. [45]

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1956