Utredning med förslag till ny veterinärtaxa m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

L. 131 BL.

7t. A

2 6 JUN 1957 STOCKHOLM •

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:20 Jordbruksdepartementet

UTREDNING MED FÖRSLAG TILL

NY VETERINÄRTAXA M.M. AVGIVEN AV 1954 ÅRS VETERINÄRTAXEUTREDNING

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1957 Kronologisk förteckning

1. Nordiskt sanarbete inom näringsforskningen Statsrådets tryckeri, Helsingfors. 28 s. H. 2. J O och koamunerna. Kihlström. 80 s. J u . 3. Fullföljdsbgränsning i skattemål. Idun. 146 s. Fi. 4. Oljelagring Kihlström. 117 s H. 5. Krigsskada å egendom. Idun. 188 s. H. 6. Statens insttuts för folkhälsan arbetsuppgifter och organiation. Victor Petterson. 191 s. I . 7. Förbättrad pensionering. Idun. 260 s. S. 8. Jordbruks örstärkande med skog. Kihlström. 416 s. Jo. 9. örlogsvarvns organisation m. m. Victor Petterson 320 s. Fö. 10. Balanserad expansion. Bilagor. Marcus. 197. s. Fi. 11. Fordringspeskription m. m . Idun. 198 s. J u . 12. Stommateial från jord- och stenindustri. Idun. 234 s. S. 13. Den stath> indirekta beskattningen. Kihlström. 423 s. Fi. 14. Beroende ippdragstagare. Beckman. 139 s. S. 15. Församlinplag. Idun. 413 s. E . 16. Remissyttnnden över allmänna pensionsberedningens betänkande om förbättrad pensionering. Eselte. 437 s. S. 17. Markvård 'ch erosionsskydd. Esselte. 82 s. J o . 18. Trafiksäkehet I I . Esselte. 492 s. K. 19. Biskopsva. Gummison. 129 s. E . 20. Utredning med förslag till ny veterinärtaxa m . m. Staens Reproduktionsanstalt 76 s. J o .

Anm. Om säskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fet stil utgöra begyn. nelsebokstävena till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdeparte mentet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1957:20 Jordbruksdepartementet

UTREDNING MED FÖRSLAG TILL

NY VETERINÄRTAXA M. M. AVGIVEN AV 1954 ÅRS V E T E R I N Ä R T A X E U T R E D N I N G

Stockholm

3 Till Herr Statsrådet

och Chef en för Kungl.

Jordbruksdepartementet

Den 21 maj 1954 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning om och avgiva förslag till ny veterinärtaxa. Därjämte förklarade Kungl. Maj:t att departementschefen skulle äga dels förordna sekreterare åt utredningsmannen, dels ställa till dennes förfogande den expertis och det arbetsbiträde i övrigt, som funnes erforderligt för uppdragets fullgörande. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen samma den 21 maj byråchefen i veterinärstyrelsen C. S. Lindström att verkställa nämnda utredning. Sedermera har departementschefen att såsom experter biträda vid utredningen förordnat dels den 4 november 1954 distriktsveterinärerna C. T. H. J. Fogelin, Dingle, K. E. V. Dolk, Ånäset, och S. E. Svensson, Häljebol, den sistnämnde numera länsveterinär i Blekinge län, dels den 15 mars 1955 dåvarande länsveterinären i Malmöhus län A. W. Borg. Vidare har departementschefen den 9 januari 1956 förordnat aktuarien i socialstyrelsen K. E. B. Friberg att biträda utredningen med visst lönestatistiskt arbete m. m. Sekreterargöromålen ha handhafts av utredningsmannen. För utredningen har antagits benämningen 1954 års veterinärtaxeutredning. Under utredningsarbetets gång har utredningsmannens uppdrag utvidgats att omfatta jämväl viss översyn av bestämmelserna rörande statsbidrag till bestridande av mindre bemedlades djursjukvårdskostnader ävensom undersökning rörande möjligheterna att minska veterinärvårdskostnaderna för avlägset boende djurägare. För att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget, har av Kungl. Maj:t eller chefen för jordbruksdepartementet till utredningsmannen överlämnats dels den 22 september 1955 en framställning av veterinärstyrelsen i fråga om visst arvode åt veterinär, som förordnats att för bekämpande av sjukdomen paratuberkulos utföra allergi- eller blodprov av idisslande djur; dels den 2 mars 1956 en skrift av Malmö Djurimport med framställning om ändring i veterinärtaxan i vad avser besiktningsarvode vid införsel till riket av vissa tropiska fåglar; dels den 24 augusti 1956 en framställning av Vara kontrollhönseri om lägre taxa för veterinär besiktning vid export av kycklingar;

dels den 2 november 1956 en skrivelse av Los kommunalnämnd med framställning i fråga om ändrade grunder för erhållande av statsbidrag till veterinärkostnader. Vidare har Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) i skrivelse till utredningen den 19 januari 1956 — under uttalande att djurägarnas veterinärkostnader ofta vore mycket betungande — framfört vissa synpunkter utmynnande i en hemställan om 1) höjning av den inkomstgräns, vars överskridande utesluter från rätt till statsbidrag till veterinärvårdskostnad, 2) full täckning av statsmedel för kostnadsökningar då distriktsveterinär jämte egen tjänst fullgör s. k. jourtjänstgöring inom granndistrikt samt 3) skyldighet för veterinär att lämna specificerat kvitto, därest djurägaren så önskar. Samtliga här omförmälda framställningar ha av utredningen tagits under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkande med utredning om och förslag till dels ny veterinärtaxa, dels bestämmelser om statsbidrag till lindring av enskildas djursjukvårdskostnader. Experten Borg har biträtt vid arbetet å den avdelning av veterinärtaxan, som benämnes tjänstetaxan. De övriga experterna ha medverkat ej blott vid uppgörandet av förslag och utarbetande av motiv till praktiktaxa utan även bistått med råd och uppslag vid utformningen av bestämmelser till statsbidrag till lindring av mindre bemedlades och avlägset boendes djursjukvårdskostnader. Experten Borg har avgivit ett särskilt härvid fogat yttrande. Övriga experter ha förklarat sig i stort sett instämma i såväl de förslag, vid vilkas tillkomst de medverkat, som till dessa förslag hörande motivering. Stockholm den 25 maj 1957. Sture

Lindström

5 Utredningsdirektiven I s a m b a n d m e d u t v e r k a n d e a v K u n g l . Maj:ts b e m y n d i g a n d e a t t f ö r a n s t a l t a o m v e t e r i n ä r t a x e u t r e d n i n g e n a n f ö r d e chefen för j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t N o r u p , efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d chefen för c i v i l d e p a r t e mentet följande: Gällande veterinärtaxa är utfärdad den 8 december 1933 ocli har vid flera tillfällen ändrats. Enligt av Kungl. Maj:t i propositionen nr 240 till 1952 års riksdag framlagda förslag skulle, bland annat, från och med den 1 januari 1953 tillägg med 25 %> utgå på de i veterinärtaxan intagna arvodesbeloppen. Förslaget godkändes av riksdagen (SU 213; Rskr 424). I propositionen uttalade chefen för civildepartementet, att den åsyftade höjningen syntes kunna ernås genom en generell föreskrift utan att veterinärtaxan ändrades. Samtidigt nämndes emellertid, att jag hade för avsikt att föranstalta om en översyn av veterinärtaxan i syfte att modernisera och förenkla densamma. Den beslutade generella höjningen genomfördes i en särskild kungörelse den 19 december 1952 (nr 750). I remissyttranden över de framställningar, som föranledde riksdagsbeslutet, framhölls att en ny provinsialläkartaxa var under utarbetande och att veterinärtaxan i möjligaste mån borde samordnas med denna. Ny provinsialläkartaxa h a r utfärdats den 22 maj 1953 (nr 425). Översynen av veterinärtaxan synes nu böra komma till stånd. Därvid bör utgångspunkten för taxesättningen vara, att arvodesbeloppen avpassas så, att de åstadkommer den genomsnittliga inkomst av taxa som åsyftats i 1952 års riksdagsbeslut. Hinder bör sålunda icke möta att sänka eller höja vissa av de nu efter den 25-procentiga höjningen gällande arvodesbeloppen under förutsättning att sådana ändringar totalt sett i huvudsak uppväga varandra. I fråga om den tekniska utformningen av taxan torde böra övervägas, om den i likhet med den nya provinsialläkartaxan bör utgå som grupptaxa. Största möjliga överskådlighet och enkelhet bör eftersträvas. I övrigt torde det få ankomma på utredningen att förutsättningslöst bedöma den lämpliga utformningen av taxan.

6 Förslag till V e t e r i n ä r t a x a ; efter riksdagens hörande av Kungl. Maj:t fastställd den I.

1958.

PRAKTIKTAXA

1 § Allmänna bestämmelser 1. Distriktsveterinär samt vikarie för sådan veterinär äga, där ej annorlunda är stadgat, att för inom distriktet på anmodan av enskild person utförd förrättning erhålla arvode och resekostnadsersättning enligt här nedan givna bestämmelser. 2. I denna taxa förstås med veterinärvård varje av veterinär inom området för veterinärkonstens utövande vidtagen åtgärd med syfte att fastställa, utesluta, förebygga, bota eller lindra sjukdom eller annat tillstånd hos husdjur. 2 § Ersättning för förrättningsbesök och rådfrågning 1. För varje av veterinären företaget förrättningsbesök utgår ett inställelsearvode av Är avståndet från veterinärens bostad eller annat ställe inom distriktet, där veterinären i tjänsten uppehåller sig, till platsen för besöket mer än 10 km, må vid framresan för varje därefter påbörjad sträcka av 10 km av våglängden t. o. m. 50 km utgå ett ytterligare arvode av samt för varje därefter påbörjad sträcka av 10 km ett ytterligare arvode av Begagnar veterinären vid resa för förrättningsbesök eller del av sådan resa annat färdsätt än resa med bil, skall han i stället beräkna det ytterligare arvodet efter den tid, som åtgått för färden eller del därav, sålunda att arvodet för en tid utöver en timme utgår för varje påbörjad halvtimme med Vid bestämmandet av den tid, som åtgått för resan, inberäknas även den tid, veterinären måst under färden avvakta luftfartygs-, järnvägs-, båt- eller busslägenhet. Däremot inberäknas icke den tid, som åtgått för nattlogi. 2. För rådfrågning, med eller utan receptgivning, å veterinärens mottagning eller annorstädes utgår ett arvode av . . . .

kronor 7:

kronor 2: kronor 1:

kronor 3: —

kronor 2: —

7 3. För förnyelse av recept utan samtidig rådfrågning utgår ett arvode av kronor 1: — 4. Vid resa för förrättningsbesök tillkommer veterinären även resekostnadsersättning enligt i allmänna resereglementet eller eljest stadgade grunder. Vid resa, varunder veterinären företager förrättning hos mer än en djurägare (samordnad förrättningsresa), skall resekostnaden i görligaste mån lika fördelas mellan de besökta djurägarna, dock att icke någon av dem må belastas med högre resekostnad än som för förrättningsresa till honom ensam. 3 § Ersättning för vetcrinärvård m. m. För veterinärvård, annan veterinär åtgärd samt för intyg eller utlåtande utgår, utöver i förekommande fall ersättning enligt 2 §, arvode med belopp som nedan angives. Avd. I: Avd. II:

För enklare undersökning, besiktning, ingrepp, behandling och intyg m. m

kronor

3: —

För mera ingående eller besvärligare undersökning, besiktning, ingrepp och behandling, mindre operation samt utförligare intyg m. m

kronor

5: —

Avd. III: För sårskilt kvalificerad undersökning, mera omfattande besiktning, större ingrepp och operation samt längre utlåtande m. m kronor 10: — Avd. IV: För särskilt svår operation

enligt överenskommelse

Avd. V: A. För annan injektion än intravenös, per injektion utöver den första kronor B. För provtagning av blod, lung- och slidslem, mjölk, träck och var m. m. med undantag av vad i C. angives, per prov kronor C. För kontroll med tuberkulin, för varje kontrollerat djur kronor D. För provtagning och kontroll, som under B. och C. säges, på nötkreatur i lösdrift samt för provtagning av blod på svin, per prov eller kontrollerat djur kronor

0:50

0: 50 0:70

1: —

Anmärkningar Därest för en och samma persons räkning vid ett och samma tillfälle vidtagas ett flertal ensartade åtgärder enligt Avd. I eller utföras ett flertal

8 ensartade undersökningar och besiktningar enligt Avd. II och III, utgår arvode för var och en utöver den första med i Avd. I kronor 1: —, i Avd. II kronor 2: — och i Avd. III kronor 5: —. 4 § Ersättning för förrättning på obekväm arbetstid Anlitas veterinären mellan kl. 21.00 och kl. 7.00 eller å sön- eller helgdag, utgå de i 2 och 3 §§ angivna arvodena med 50 procent förhöjning. 5 § Ersättning för material, läkemedel, handräckning m. m. För förbandsmaterial, narkos-, bedövnings- och läkemedel samt röratgenfilm liksom för övriga utlägg, vilka veterinären kan åsamkas för en förrättning, utgår ersättning enligt självkostnadspris. Den, för vilkens räkning förrättningen verkställes, eller den som påkallat densamma har att tillhandahålla veterinären erforderlig handräckning. Därest så ej sker och veterinären måste anskaffa eller tillhandahålla dylik, utgår ersättning till veterinären jämväl härför till självkostnadspris. 6 § Ersättnings erläggande m. m. Den, för vilkens räkning förrättningen verkställes, har att vid anfordran erlägga ersättning, varom i denna taxeavdelning förmäles, och äger han, om han därom framställer begäran, erhålla kvitto å vad som erlagts. Tredskas den betalningsskyldige att erlägga utgående ersättning, njute veterinären för utbekommande därav handräckning hos överexekutor, därest han styrker att räkning å beloppet blivit minst fjorton dagar tidigare tillställd den betalningsskyldige.

Vägledande förteckning över veterinära åtgärder enligt 3 § veterinärtaxan Avdelning I 1. Vanlig rutinundersökning med hjälp av inspektion, palpation, perkussion och auskultation, rektal- och vaginalundersökning. 2. Dräktighetsundersökning (dock ej på sto). 3. Enkel fysikalisk, kemisk eller mikroskopisk undersökning. 4. Enklare besiktning eller utredning.

iift

5. Undersökning av kadaver från mindre djur. 6. Erforderlig besvärligare fängslingsåtgärd. 7. Bedövning. . 8. Intravenös injektion. 9. Infusion, annan än intravenös. 10. Sårtoalett och annan enklare sårbehandling. 11. Öppnande av abscesser m. m. 12. Avlägsnande av smärre inkar eller vårtor. 13. Nosringning. 14. Extraktion av mjölktänder. 15. Avlägsnande av främmande kropp i konjunktivalsäcken. 16. Otitisbehandling. 17. Avhorning av mindre djur. 18. Anläggande av strup- eller nässvalgsond. 19. Normalkastration av spädgris, mindre kalv, får, get och katt. 20. Klämning av gul kropp och äggstockscysta. 21. Luftinpumpning i juver. 22. Avlägsnande av övertaliga spenar på kalv. 23. Tappning av urinblåsa. 24. Ingivande av lavemang. 25. Sutur av vulva. 26. Svanskupering på mindre valpar. 27. Identitetsmärkning av djur. 28. Enklare intyg. Avdelning

II

1. Mera ingående eller besvärlig undersökning t. ex. undersökning av munhåla och svalg med användande av munstege, undersökning av komplicerade hältor m. m. 2. Ingående besiktning eller utredning. 3. Undersökning av kadaver från större djur. 4. Resningsåtgärder på större djur. 5. Mera omfattande sårbehandling. 6. Avlägsnande av smärre svulster. 7. Punktion av leder, bröst- och bukhåla. 8. Tandraspning. 9. Avhorning av större djur. 10. Avlägsnande av främmande kropp i foderstrupe. 11. Tracheotomi. 12. Åderlåtning. 13. Intravenös infusion. 14. Trokarisering. 15. Normalkastration av djur, ej nämnda under Avd. I och III.

10 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27.

Operation av navel-, inguinal- och scrotalbråck hos smågris. Operation av kryptorchism hos smågris. Operation av atresia ani och prolaptus recti hos mindre djur. Manuellt avlägsnande av efterhörd. Sköljning av livmoder. Reposition av torsio uteri. Artificiell insemination på särskild begäran. Enklare spenoperation. Anläggande av gips- eller stödbandage. Extirpation av sporrar på hund. Operation av hov- eller klövböld samt okomplicerat spiktramp. Utförligare intyg.

Avdelning III 1. Dräktighetsundersökning på sto. 2. Fullständig urinundersökning. 3. Fullständig spermaundersökning. 4. Blodkroppsräkning, blodgruppsbestämning och SR. 5. Aciditetsbestämning i magsaft. 6. Hjärtundersökning med Ekg. 7. Undersökning med endoskop. 8. Röntgenfotografering och -genomlysning. 9. Fullständigt kör- och belastningsprov. 10. Omfattande besiktning (större lokaler o. d.) eller utredning. 11. Särskilt komplicerad sårbehandling. 12. Avlägsnande av större inkar och svulster. 13. ögonlocksoperationer. 14. Extraktion och klippning av permanenta tänder. 15. Blodtransfusion och anläggande av intravenöst dropp. 16. Laparatomi. 17. Normalkastration av hingst, större tjur och större galt samt av hund. 18. Operation av sädessträngfistel. 19. Förlossning. 20. Reposition av prolaptus uteri. 21. Enkel spenoperation på flera spenar. 22. Operation av spenfistel och andra större spenskador. 23. Operation av patellaupphakning. 24. Streck- och punktbränning. 25. Kotnervsnitt. 26. Klövamputation. 27. Svanskupering, ej nämnd under Avd. I. 28. Analsäcksoperation på hund. 29. Längre skriftligt utlåtande.

11 Avdelning

IV

1. Operation av sinusiter. 2. Utstämpling av tänder. 3. Enucleation av bulben. 4. Operation av näck- och mankfistel. 5. Operation av krubbitare. 6. Operation av struppipning. 7. Operation av djupliggande bogsvulst. 8. Operation av främmande kropp (traumatisk peritonit). 9. Operation av bråck på större djur och hund. 10. Operation av inre bråck och tarmresektion. 11. Förlossning med svårare embryotomi på större djur. 12. Kejsarsnitt. 13. Amputation av uterus. 14. Ovariotomi. 15. Operation av rektovaginalfistel eller kloakbildning. 16. Operation av skidframfall (radikalt). 17. Amputation av juver. 18. Operation av penisframfall. 19. Operation av urinrörs- eller blåssten. 20. Operation av klapphingst. 21. Höga nervsnitt. 22. Spikning av benbrott. 23. Meniskoperation. 24. Operation av perforerande spiktramp. 25. Operation av hornpelare. 26. Operation av hovbroskfistel. 27. Operation av hovkräfta (radikalt). 28. Operation av otitis på hund. 29. Operation av spottcysta på hund. 30. Operation av främmande kropp på hund.

Anmärkning Som mindre djur skola anses: får, get, hund, katt, pälsdjur, fjäderfä samt individer under 4 månader av häst-, nötkreaturs- och svinsläktet.

II.

TJÄNSTETAXA 7 §

/ mom. För tjänsteförrättning, som veterinär utför på grund av gällande instruktion eller myndighets uppdrag, äger han, där ej fråga är om

12 förrättning varom i 2, 4 eller 5 mom. sägs, åtnjuta ett arvode av 10 kronor, dock att, därest under samma dygn flera tjänsteförrättningar verkställas, arvodet för var och en av den andra till och med den fjärde förrättningen utgår med 5 kronor samt för varje förrättning utöver den fjärde med 2 k r o n o r 50 öre. Vid tjänsteförrättning som annorstädes än å tjänsterummet utföres av läns- eller distriktsveterinär må ersättningen i stället för den i första stycket angivna grunden beräknas efter den lid som åtgått för förrättningen jämte färden sålunda, att arvodet utgår för varje påbörjad halvtimme med 3 kronor. Vid bestämmandet av den tid, som åtgått för resan inberäknas även den tid, veterinären måst under färden avvakta luftfartygs-, järnvägs-, båt- eller busslägenhet; däremot inräknas icke den tid, som åtgått för nattlogi. Ersättning må icke utgå för längre tid än åtta timmar för varje dag. Har veterinären att för förrättningens utförande företaga särskild resa, äger han därjämte uppbära resekostnads- och traktamentsersätlning enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet; läns- eller distriktsveterinär äger dock ej åtnjuta traktamentsersätlning i vidare mån än alt, om tjänsteförrättning omfattar två eller flera dagar i en följd, ersättning för natt må utgå med belopp motsvarande nattraktamenle enligt traktamentsklass B. 2 mom. Då veterinären vid förrättning, varom ovan sägs, jämlikt gällande föreskrifter verkställer fullständig obduktion av djur, äger h a n därför åtnjuta ett arvode av 25 kronor, dock att, därest vid samma tillfälle flera obduktioner verkställas, arvodet för varje obduktion utöver den första utgår med allenast 15 kronor. 3 mom. Därest veterinär i samband med tjänsteförrättning, som i 1 mom. sägs, utför mikroskopisk undersökning, tillkommer honom särskilt arvode med 4 kronor för varje undersökning. k mom. Veterinär, vilken av velerinärstyrelsen förordnats att för bekämpande av sjukdom som avses i epizootilagen verkställa skyddsbehandling av djur med vaccin eller serum, äger uppbära arvode för varje ympat eller serumbehandlal djur med 25 öre. Minsta arvode för behandlad besättning vare dock 5 kronor. Veterinär, som förordnats att å annat husdjur än fjäderfä verkställa blodprovstagning, äger uppbära arvode med dels 1 krona per prov då provtagningen sker på nötkreatur i lösdrift eller på svin och eljest med 50 öre per prov, dels 7 kronor för varje besättning, där blodprovstagning verkställts. Veterinär, som förordnats att taga blodprov från fjäderfä, äger uppbära arvode för blodprovstagning för insändande till bakteriologiskt laboratorium med 15 öre för vart och ett av de etthundra första djuren och 10 öre för vart och ett av de därpå följande djuren i samma besättning samt för tagande av blodprov jämte undersökning därav enligt snabbagglutinationsmetoden med 10 öre för varje djur. Minsta arvode för undersökt fjäderfä-

13 besättning vare dock ett belopp, motsvarande vad som enligt 1 mom. skulle utgått för förrättningen. 5 mom. Veterinär, som enligt medgivande eller förordnande av veterinärstyrelsen verkställt undersökning med tuberkulin, må därför åtnjuta arvode med dels 1 krona för varje djur då undersökningen sker på nötkreatur i lösdrift eller på svin och eljest 70 öre för varje djur, dels med 7 kronor för varje undersökt besättning. Göres undersökning med såväl bovint som aviärt tuberkulin må nämnda arvoden per djur höjas till 1 krona 40 öre respektive 1 krona. Veterinär, som verkställt klinisk undersökning av nötkreatur jämlikt förordnande därom av veterinärstyrelsen, må därför åtnjuta ett arvode av 1 krona 25 öre för varje undersökt djur. Veterinär, som i offentligt slakthus eller kontrollslakteri enligt gällande bestämmelser verkställt besiktning och kontroll av nötkreatur som nedslaktats på grund av tuberkulos, må därför uppbära arvode med 5 kronor. 6 mom. Åt veterinär, vilken av veterinärstyrelsen förordnats att i egenskap av överveterinär biträda med diagnostiserandet av sjukdom som avses i epizootilagen eller ledandet av kampen mot sådan sjukdom eller förordnats såsom biträdande överveterinär vid dylikt sjukdomsbekämpande, skall för varje dag förordnandet omfattar utgå arvode med visst av veterinärstyrelsen fastställt belopp, dock högst 50 kronor. Veterinär, vilken av veterinärstyrelsen förordnats såsom extra tjänsteveterinär för bekämpande av sjukdom som avses i epizootilagen, äger för varje dag förordnandet omfattar uppbära arvode med visst av veterinärstyrelsen fastställt belopp. Sådant dagarvode må dock icke överstiga, för distriktsveterinär, civil veterinärstipendiat eller veterinärkandidat 30 kronor och för annan veterinär 40 kronor. 7 mom. Vad i denna paragraf stadgas angående legitimerad veterinär skall även gälla studerande vid veterinärhögskolan, vilken förordnats att i egenskap av extra veterinär eller vikarie för tjänsteveterinär helt eller delvis ombesörja den civila husdjurssjukvården inom visst område eller att uppehålla sådan lärartjänst att hans tjänstgöring helt eller delvis är förlagd till högskolans ambulatoriska klinik. 8 mom. För tjänsteförrättning, varom i denna paragraf stadgas, utgår ersättning av allmänna medel. Kostnaden för resa till och från förrättning avseende tuberkulinundersökning skall dock gäldas av djurägaren; veterinärstyrelsen obetaget att medgiva, att ersättningen, helt eller delvis, gäldas av allmänna medel. 8§ 1 mom. För besiktning, som på grund av gällande föreskrifter angående vad iakttagas bör till förekommande av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket, av veterinär verkställes å husdjur vid införsel

14 till riket ävensom för tillsyn å djurens transport från lossningsstället till karantänslokal, skall arvode utgå för varje djur, vare sig djuret godkännes till införsel eller icke, sålunda: för häst eller annat hovdjur samt nötkreatur över 1/2 års ålder för nötkreatur av högst 1/2 års ålder, svin, får, get eller annat klövbärande djur samt hund eller katt . . för marsvin eller annat laboratoriedjur för däggdjur, ej förut nämnt för varje djur intill ett antal av 50 för varje djur utöver 50 för fjäderfä, som ej är att hänföra till s. k. dagsgammal kyckling,

2 kronor 50 öre 1 krona

25 öre 15 öre

1 krona 50 öre

a) tamfågel samt vilda fåglar med undantag av burfåglar för varje djur

30 öre

b) burfåglar för varje djur intill ett antal av 100 för varje djur utöver 100 men högst 300 för varje djur utöver 300

25 öre 15 öre 10 öre

för dagsgammalt fjäderfä för varje djur intill ett antal av 100 för varje djur utöver 100

15 öre 10 öre

Besiktningsarvode för av en djurägare samtidigt införda djur skall dock utgå med lägst 12 kronor. För varje gång besiktning verkställes å från utrikes ort införda husdjur, som hållas avskilda i allmän karantänslokal, är veterinär berättigad att i arvode åtnjuta hälften av vad som enligt första och andra styckena skolat utgå. För utförande av tuberkulinundersökning, malleinögonprov eller annat allergiskt prov, ögonslemprov eller tagande av blodprov eller för verkställande av därmed jämförbar undersökning å i karantän intaget djur, inklusive provens emballerande och insändande till statens veterinärmedicinska anstalt, äger veterinären uppbära, förutom stadgad besiktningsavgift, en särskild avgift av 10 kronor för varje "samme ägare tillhörigt djur till och med fem djur och en avgift av 1 krona 50 öre för varje djur därutöver. Om blodprov ej tages, nedsättas nämnda avgifter till hälften. 2 mom. För obduktion, som av veterinär verkställes å djur på grund av de föreskrifter, som i 1 mom. omförmälas, äger han åtnjuta arvode p å sätt i 7 § 2 mom. stadgas. 3 mom. För nedan angiven förrättning, som av veterinär på grund av

15 de i 1 mom. omförmälda föreskrifter utföres, äger denne åtnjuta arvode med följande belopp: för besiktning av hudar » » » ull och ullavfall » » » borst och h å r » » » horn och klövar

1 öre för varje hud; 35 » » » bal; 35 » » > kolly; 35 » » » »

För å konossement och faktura upptagna varor av ensartad beskaffenhet utgår arvodet i varje fall för dygn räknat med lägst 12 kronor samt, när fråga ä r om besiktning av hudar, med högst 20 kronor och, då fråga är om besiktning av ull, med högst 40 kronor. För övervakande av desinfektion av ovan angiven vara äger besiktningsmannen ej uppbära särskilt arvode. Desinfektionsmedel samt för besiktningen och desinfektionens utförande erforderlig handräckning och redskap m. m. bekostas och anskaffas av varumottagaren. För övervakande av desinfektion av fartyg eller luftfartyg, vari införts i denna paragraf omnämnda djur eller varor, åtnjuter veterinären ett arvode av 10 kronor. F ö r övervakande av motsvarande desinfektion av järnvägsvagn eller bil utgår ersättning för den första järnvägsvagnen eller bilen med 5 kronor samt för varje järnvägsvagn eller bil därutöver, som vid samma tillfälle underkastas denna åtgärd, med 2 kronor 50 öre. För förrättning av annat slag än som ovan i denna paragraf upptagits, vilken utföres av veterinär på grund av de i 1 mom. omförmälda föreskrifter, äger h a n åtnjuta ett arvode av 10 kronor. A mom. Har veterinär att för utförande av förrättning, varom i denna paragraf stadgas, företaga särskild resa, äger han därjämte uppbära resekostnadsersättning enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. Däremot utgår icke traktamcntsersättning, såvida icke Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda förhållanden därom förordnar. 5 mom. Ersättning för förrättning, varom i 1 och 2 mom. sägs, skall gäldas av djurägaren, dock att fartygsbefälhavare är ansvarig för gäldande av ersättning för åtgärd, som vidtagits innan djuret blivit avfört från skeppsbord. För förrättning, som avses i 3 mom., betalas ersättning av vederbörande fartygsbefälhavare, varuägare eller varumottagare. Resekostnadsersättning enligt 4 mom. skall gäldas av den som h a r att svara för förrättningskostnaden. 9 § 1 mom. Då veterinär på grund av gällande föreskrifter angående vad vid utförsel till utlandet av djur bör iakttagas verkställer besiktning å djur, äger han i arvode för varje djur, vare sig detta godkännes till utförsel eller icke, åtnjuta:

16 för häst eller annat hovdjur 2 kronor 5( öre för nötkreatur över 1/2 års ålder 1 krona för nötkreatur av 1/2 års ålder eller därunder samt för svin, får, get eller annat klövbärande djur 5( öre för hund eller katt 1 krona 2; öre för marsvin eller annat laboratoriedjur U öre för däggdjur, ej förut nämnt för varje djur intill ett antal av 50 5( öre för varje djur utöver 50 3( öre för fjäderfä, som ej är att hänföra till s. k. dagsgammal kyckling, för varje djur intill ett antal av 50 2( öre för varje djur utöver 50 K öre för dagsgammalt fjäderfä för varje djur intill ett antal av 100 K öre för varje djur utöver 100 I öre För samtidig besiktning av djur tillhöriga samme ägare utgör ar\odet dock lägst 10 kronor. 2 mom. För varje på grund av de i 1 mom. omförmälda föreskrifter verkställd besiktning av fartyg eller luftfartyg jämte övervakande av desinfektion, där sådan ifrågakommer, åtnjuter veterinären ett arvode av 10 kronor. För motsvarande besiktning av järnvägsvagn eller bil jämte övervakande av desinfektion utgår ersättning för den förslå järnvägsvagnen eller bilen med 5 kronor samt för varje järnvägsvagn eller bil därutöver, som vid samma tillfälle underkastas denna åtgärd, med 2 kronor 50 öre. 3 mom. Vad i 8 § 4 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning; å förrättning, varom i förevarande paragraf stadgas. 4 mom. Ersättning för förrättning, varom i 1 mom. sägs, skall gäldas av djurägaren eller den, som mottager djuret. Förrättning, som avses i 2 mom., gottgöres i första hand av vederbörarude fartygsbefälhavare eller järnvägsförvaltning, vilken det jämväl åligger :att anskaffa och bekosta för förrättningen erforderlig handräckning och redskap m. m. ävensom behövliga desinfektionsmedel. Resekostnadsersättning enligt 3 mom. skall gäldas av den som har ;att svara för förrättningskostnaden. 10 § 1 mom. För besiktning, som i anledning av ansökan hos hälsovårdsnämnd om tillstånd jämlikt 9 § livsmedelsstadgan den 21 december 19)51 (nr 824) att taga i bruk lokal för slakteri eller för framställning av köittvaror, fiskvaror, margarinvaror eller glass av veterinär verkställes å sådlan lokal, skall arvodet utgöra lägst 10 k r o n o r och högst 25 kronor.

17 2 mom. För besiktning, som på grund av föreskrifterna i 5 kap. livsmedelsstadgan angående kringföringshandel av veterinär verkställes å bil eller annat för sådan handel avsett fordon, äger han i arvode för varje fordon åtnjuta 10 kronor. 3 mom. Vad i 8 § 4 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning å förrättning, varom i förevarande paragraf stadgas. k mom. Ersättning för förrättning, varom förmäles i 1 mom., skall gäldas av den som gjort ansökan som avses i samma moment. Ersättning för förrättning, som omförmäles i 2 mom., skall gäldas av fordonets ägare. Innehar någon fordon på grund av avbetalningsköp, åligger dock betalningsskyldigheten honom, ändå att äganderätten icke övergått å honom. Resekostnadsersättning enligt 3 mom. skall gäldas av den som h a r att svara för förrättningskostnaden. 11 § Har förrättningsman, som i denna tjänstetaxa avses, haft särskild utgift för transport av instrument eller annan icke personlig utrustning, skall sådan utgift gottgöras honom på sätt i 7 § 8 mom., 8 § 5 mom. och 9 § 4 mom. stadgas. 12 § Kan icke förrättning, varom i 8, 9 och 10 §§ sägs, påbörjas inom femton minuter efter den tid, till vilken förrättningsmannen på kallelse infunnit sig, äger h a n av den, som h a r att gälda ersättning för förrättningen, såsom väntpenningar uppbära 1 krona 50 öre för varje fjärdedels timme eller del därav, h a n ytterligare måst vänta för att kunna utföra förrättningen, dock att väntpenningar icke må åtnjutas till sammanlagt högre belopp än 6 kronor. 13 § För protokoll och intyg över de förrättningar, som i denna tjänstetaxa avses, åtnjutes ej särskild gottgörelse. 14 § Tredskas den betalningsskyldige att erlägga arvode eller resekostnadsersättning, njute veterinären för utbekommande därav handräckning hos överexekutor, där veterinären styrker, alt räkning å beloppet blivit minst fjorton dagar före ansökningens ingivande till överexekutor tillställd den betalningsskyldige.

Denna taxa skall tillämpas från och med den 1 juli 1958. Genom densamma upphäves veterinärtaxan den 8 december 1933 (nr 630) ävensom vad eljest i författning finnes stadgat stridande mot de nya bestämmelserna. 2

F ö r s l a g till K u n g l . M a j : t s k u n g ö r e l s e angående statsbidrag till lindring i enskildas kostnader lör djursjukvård; given Stockholms slott den 1958. Kungl. Maj:t har, i anledning av riksdagens beslut, funnit gott förordna som följer. Allmänna bestämmelser 1 § Till bestridande av kostnaderna för dels sjukbesök, som distriktsveterinär eller länsveterinär med praktikområde i anledning av sjukdomsfall bland husdjur företager inom område, där han är pliktig att på kallelse tillhandagå med enskild husdjurssjukvård, dels stationär sjukvård å djurklinik skall utgå statsbidrag enligt nedan angivna grunder. Har djurägare för sjukbesök anlitat annan veterinär än i första stycket avses, skall vad i denna kungörelse stadgas angående statsbidrag äga motsvarande tillämpning under förutsättning att behörighet att utöva veterinärkonsten tillkommer veterinär, som sålunda tillkallats, och anlitandet av denne icke föranlett högre resekostnad än om i första stycket avsedd veterinär tillkallats, samt veterinären vid arvodets bestämmande i tilllämpliga delar följt bestämmelserna i gällande veterinärtaxa. Statsbidrag till mindre bemedlade djurägare 2 § Statsbidrag må åtnjutas av djurägare, vilkens till statlig inkomstskatt taxerade inkomst enligt nästföregående års taxering ej överstiger o 500 kronor och som ej heller påförts statlig förmögenhetsskatt. Djurägare, vilkens till statlig inkomstskatt taxerade inkomst överstiger belopp som i första stycket sägs eller som påförts statlig förmögenhetsskatt, må det oaktat erhålla statsbidrag, därest ömmande omständigheter föreligga och den i första stycket angivna inkomstgränsen allenast i ringa grad överskridits eller förmögenhetsskatten uppgår till endast obetydligt belopp. Statsbidrag må ej utgå för sjukvård i anledning av sjukdomsfall hos fjäderfä, hund, katt, kanin eller pälsdjur.

19 3 § Statsbidrag skall vid sjukbesök utgå till bestridande av den del av veterinärarvodet och resekostnaden som överstiger tjugo kronor. För av veterinär anvisad stationär husdjurssjukvård å klinik må statsbidrag utgå till bestridande av dels den del av veterinärarvodet som överstiger 20 kronor, dels kostnaden för djurets transport till och från kliniken med 40 öre per kilometer. 4 § Vid sådant sjukbesök eller intagning för sjukvård å djurklinik, varom i 1 § första stycket förmäles, skall veterinären (klinikföreståndaren) göra sig underrättad om huruvida förutsättningarna för åtnjutande av statsbidrag äro för handen. Finnes så vara fallet, skall djurägaren lämnas tillfälle att ifylla och underteckna blankett, upptagande formulär till en på heder och samvete lämnad uppgift om djurägarens till statlig inkomstskatt taxerad inkomst och statliga förmögenhetsskatt enligt nästföregående års taxering. Har djurägaren överlämnat i första stycket omförmäld, av honom ifylld och undertecknad blankett, skall han åtnjuta den nedsättning av ersättningen för djursjukvården i fråga som föranledes av bestämmelserna i 3 §. Blanketter som avses i denna paragraf tillhandahållas av veterinärstyrelsen. Statsbidrag till avlägset boende djurägarc 5 § Statsbidrag till bestridande av veterinärens resekostnad må åtnjutas av djurägare, när veterinären för ett och samma sjukbesök hos honom äger enligt veterinärtaxan uttaga resekostnadsersättning med ett belopp överstigande trettio kronor. Statsbidrag enligt första stycket må icke utgå till person som är berättigad till statsbidrag enligt 2 §, och ej heller för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall hos fjäderfä, hund, katt, kanin eller pälsdjur. 6 § Statsbidrag skall utgå till bestridande av veterinärens resekostnad till den del den överstiger ett belopp av trettio kronor. Rekvisition av statsbidrag m. m. 7 § Statsbidrag rekvireras av vederbörande veterinär (klinikföreståndare) hos länsstyrelsen.

20 Avser rekvisitionen statsbidrag enligt 3 § skall vid densamma fogas avveterinären (klinikföreståndaren) upprättad specificerad räkning å arvodet och rese- eller transportkostnaden samt den i 4 § omförmälda blanketten, behörigen ifylld och undertecknad. A räkningen skola djurägarens fullständiga namn samt, vid sjukbesök, plats och dag för besöket angivas. Sedan genom länsstyrelsens försorg de å blanketten lämnade uppgifterna om djurägarens ekonomiska förhållanden kontrollerats och i fall som avses i 2 § andra stycket behövliga upplysningar inhämtats från vederbörande kommunalnämndsordförande eller annan förtroendeman i orten, skall länsstyrelsen pröva huruvida och med vilket belopp statsbidrag må utgå samt till veterinären (klinikföreståndaren) utanordna beviljat belopp med undantag för bidrag till transportkostnad, vilket sistnämnda belopp tillställes djurägaren. Avser rekvisitionen statsbidrag enligt 6 § skall vid densamma fogas dels av veterinären upprättad räkning, utvisande resekostnaden och den våglängd densamma avser med angivande av djurägarens fullständiga namn samt plats och dag för besöket, dels av djurägaren undertecknad försäkran att besök av veterinären ägt rum hos honom å angiven dag för sådant sjukdomsfall som i 5 § avses. Efter prövning har länsstyrelsen att till veterinären utanordna beviljat belopp. Blanketter till försäkran, som i nästföregående stycke omförmäles, tillhandahållas av veterinärstyrelsen. ö v e r länsstyrelsens beslut, varigenom statsbidrag vägrats, må klagan ej föras. Utgift för ifrågavarande ändamål skall av länsstyrelsen avföras å det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till lindring i enskildas kostnader för djursjukvård. 8 § Har rekvisition icke bifallits, äger veterinären (klinikföreståndaren) avfordra djurägaren resterande arvode och resekostnadsersättning. Tredskas den betalningsskyldige att gälda återstående belopp, äger veterinären (klinikföreståndaren) för utbekommande därav åtnjuta handräckning hos överexekutor på sätt i 6 § gällande veterinärtaxa stadgas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958, från och med vilken dag kungörelsen den 12 april 1946 (nr 164) angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård skall upphöra att gälla; dock skall sistnämnda kungörelse även därefter äga tillämpning i fråga om sjukbesök som ägt rum före den 1 juli 1958.

21 UTREDNING MED MOTIV Avd. I. Ang. ny Veterinärtaxa Indelning. Nu gällande veterinärtaxa består av två skilda avdelningar, praktiktaxan och tjänstetaxan. Praktiktaxan reglerar ersättningar och arvoden för den hos distriktsveterinär eller annan veterinär med skyldighet att fullgöra distriktsveterinärs åligganden rekvirerade djursjukvården, medan tjänstetaxan upptar bestämmelser om arvoden för av veterinär verkställda förrättningar som äro i lag eller allmän författning eller av offentlig myndighet påbjudna. Tidigare återfunnos dessa båda taxor i skilda författningar men fr. o. m. tillkomsten av nuvarande allmänna veterinärtaxa, vilken trädde i tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1934 (SFS 1933: 630), äro de förenade i en och samma författning. Den i 1933 års veterinärtaxa ingående praktiktaxan överensstämde i sina huvuddrag nära med sin föregångare, som hade gällt sedan den 1 januari 1915. Detta innebär, att den veterinära praktiktaxan i väsentliga delar är densamma ännu efter mer än 40 år. I betraktande av denna långa livslängd är det överraskande, hur pass väl praktiktaxan i själva verket alltjämt fyller sin funktion. Behov av revision har emellertid efter hand framträtt och gör sig numera starkt gällande. Orsakerna härtill äro flera. Följande förhållanden träda därvid i förgrunden. Utvecklingen inom veterinärmedicinen har medfört betydande förskjutningar på veterinärvårdens område. Undan för undan ha de profylaktiska åtgärderna erhållit ökat utrymme. Samtidigt har diagnosticeringsmöjligheterna vidgats, vilket medfört att veterinärerna i större utsträckning än förr ägna tid åt undersökningar för fastställande av sjukdomsbilden. Allt detta gör, att inom veterinärpraktiken besiktningar och undersökningar av djur inta en mera framträdande plats än tidigare. Så skiftande i fråga om arbetsinsatsens beskaffenhet och tidslängd, som dessa besiktningar och undersökningar äro, framstå de i praktiktaxan upptagna ersättningsbeloppen för desamma både för låga och för litet differentierade. Å andra sidan kan pekas på att de förbättrade tekniska hjälpmedlen vid vissa rutinåtgärder så underlättar dessas utförande, att arvodena för desamma böra kunna jämkas nedåt. Även i övrigt kunna förändringar i behandlingsmetoder motivera en reglering av nu gällande arvoden, uppåt eller nedåt.

22 Ett i viss mån förändrat innehåll av veterinärvården föranledes vidare genom nya företeelser inom husdjursskötselns område. Så medför det på vissa håll begynnande lösdriftssystemet i ladugårdarna beträffande såväl mjölk- som numera även gödboskap en del nya veterinära aspekter. En viss förskjutning inom det veterinära arbetsområdet har föranletts av dels hästavelns kraftiga tillbakagång, dels svinskötselns tilltagande betydelse. Erinras må även om den under de senare decennierna framvuxna pälsdjursskötseln, särskilt räv- och minkaveln, samt den ökade betydelsen av smådjursskötseln, t. ex. hönsaveln. Den nuvarande praktiktaxan bygger i fråga om bestämmandet av förrättningsarvode på en uppräkning eller specificering av de olika förekommande åtgärder som berättiga till sådant arvode. Här förut antydda förhållanden medföra, att denna specificering numera framstår som ofullständig. Bristerna i specifikationen ha medfört att veterinärerna själva sökt utvägar att utjämna desamma; särskilt märkes att de praktiserande veterinärerna genom sina organisationer s. a. s. tagit saken i egna händer och ombesörjt upprättande av en inofficiell rådgivande taxa. Detta har bidragit till att behovet av en revision av praktiktaxan kunnat i någon mån överskylas. Praktiktaxans bestämmelser om inställelsearvode äro numera helt föråldrade. De bygga på äldre kommunikationsförhållanden. Veterinärernas inställelser ske i regel med anlitande av andra färdmedel än de som taxan i första hand talar om. Den egna bilen eller undantagsvis taxebilen har på detta område utträngt hästskjuts, tåg och även buss. Vad beträffar reseersättningsbestämmelserna torde en närmare anknytning av de i praktiktaxan intagna bestämmelserna till de regler, som komma till uttryck i allmänna resereglementet, vara önskvärd. Sedan den 1 januari 1953 utgår å de i veterinär taxan angivna arvodena ett provisoriskt tillägg av 25 procent. Detta tillägg, som försvårar uträkningen av arvodesbeloppen och gör att dessa understundom få en mycket ojämn slutsumma, bör inarbetas i de nya taxebeloppen. I veterinärtaxans avdelning B, tjänstetaxan, angivas arvoden för ett betydande antal sinsemellan olikartade förrättningar och uppdrag, som dock alla ha det gemensamt att de utföras enligt gällande instruktion, på grund avsärskilda föreskrifter eller myndighets uppdrag. I fråga om denna avdelning av veterinärtaxan framträder behovet avrevision med mindre styrka än beträffande den avdelning som upptager praktiktaxan. Vissa brister göra sig dock gällande. Sålunda framhålles ofta från länsveterinärhåll, att vid debitering av ersättning för s. k. hygieniska inspektioner möjlighet borde finnas att debitera ersättning i förhållande till den tid, som uppdragets fullgörande krävt. Länsveterinärerna påpeka, att en god övervakning av livsmedelshygienen ute i bygderna förutsätter samarbete med de lokala hälsovårdsnämnderna. Därvid krävs ofta gemensamt

23 diskuterande av vad som i ett visst fall kan och bör åtgöras. För tid, som åtgår för dylika överläggningar, ger nuvarande tjänstetaxan icke möjlighet att debitera ersättning annat än med ett fixt förrättningsarvode av blygsamt belopp. Detta är icke tillfredsställande; ersättning efter å saken använd tid torde här vara på sin plats. Vissa arvodesbelopp framstå på grund av den sedan deras fastställelse inträffade utvecklingen numera som mindre väl avvägda; här bör en justering ske. Beträffande vissa förrättningar har genom beslut av Kungl. Maj:t skett en interimistisk höjning av arvodena; en prövning av införande av dessa förhöjda ersättningsbelopp i tjänstetaxan bör nu företagas. Liksom beträffande praktiktaxan bör även den från den 1 januari 1953 medgivna provisoriska förhöjningen av arvodena med 25 procent inarbetas i taxan. Slutligen synes det ändamålsenligt och ägnat att skänka bättre överskådlighet att i tjänstetaxan införa en del ersättningsbestämmelser för tjänsteförrättningar, som nu återfinnas i olika specialförfattningar, exempelvis i författningarna rörande bekämpande av tuberkulos hos nötkreaturen. Vad slutligen beträffar veteri när taxans uppbyggnad i stort anser utredningen sig kunna konstatera, att det icke synes lämpligt att arbeta samman de nuvarande båda i veterinärtaxan ingående deltaxorna, praktiktaxan och tjänstetaxan, till en enda taxa. I fråga om förrättningarnas art ha dessa båda taxor endast i ringa mån något gemensamt. Dessutom äro tjänsteförrättningarna av den karaktär, att de vanligen ankomma på andra veterinärer än distriktsveterinärerna. De sistnämnda äro då mest betjänta av att få en överskådlig och till formatet behändig taxa, som begränsar sig till deras huvudsakliga verksamhetsområde, den egentliga veterinärpraktiken. Liksom hittills bör alltså veterinärtaxan bestå av två huvuddelar: praktiktaxa och tjänstetaxa.

I.

PRAKTIKTAXAN

A. Allmän motivering Sin översyn av praktiktaxan har utredningen inlett med överväganden huruvida nuvarande huvudform för densamma bör bibehållas och alltså revisionen begränsa sig till behövliga ändringar däri eller om någon ny och mera ändamålsenlig utformning av densamma kan utfinnas. Därvid har utredningen jämlikt direktiven haft att till en början ta ställning till, om förutsättningar föreligga för tillämpning inom djursjukvården av det system, som kommit till användning i den från den 1 juli 1953 gällande provinsialläkartaxan, d. v. s. det s. k. grupptaxesystemet. Att arvode utgår efter grupptaxa innebär, att samtliga åtgärder vid ett konsultationstillfälle räknas som en enhet i ersättningshänseende. För att ett

24 sådant system skall vara användbart är det en förutsättning, att det arbete, som läkaren eller veterinären utför vid konsultationer å sin mottagning eller vid sjukbesök, låter sig inpassa i ett fåtal grupper och inom varje grupp uppvisar en någorlunda jämnhet i fråga om den tid det fordrar och de krav det ställer på läkaren respektive veterinären. Provinsialläkarens sjukvårdande verksamhet har ansetts äga sådan relativ homogenitet, att den väl lämpar sig för användning av ett grupptaxesystem. Det har härigenom varit möjligt att komma fram till en provinsialläkartaxa som är synnerligen enkel och lättöverskådlig. Enligt vad utredningen inhämtat synes taxan ha utfallit till belåtenhet för såväl provinsialläkarna som deras patienter. Det är naturligt att den tanken uppkommer, att det vore önskvärt om systemet med grupptaxa kunde komma i tillämpning även inom djursjukvården. Vid sitt övervägande på den punkten har dock utredningen funnit, att förhållandena på djursjukvårdens område uppvisa sådana skiljaktigheter i jämförelse med läkarvården, att ett grupptaxesystem lämpligen skulle kunna ifrågakomma endast beträffande ett mycket litet antal av de mångskiftande förrättningstyper som förekomma inom veterinärpraktiken. Man får ihågkomma att det för veterinärernas vidkommande dels är fråga om flera olika slag av patienter, d. v. s. skilda slag av husdjur för vilka de allmännast ifrågakommande sjukvårdande åtgärderna i flera avseenden skilja sig från varandra, dels ofta rör sig om ett flertal, många gånger om ett mycket stort antal patienter hos samma djurägare. Påpekas må vidare att distriktsveterinärerna själv måste, i regel på ort och ställe, d. v. s. den gård, där patienten finns, vidtaga såväl ur diagnostisk synpunkt nödiga undersökningar som medicinsk behandling och kirurgiska ingrepp, medan provinsialläkarna kunna från sin sjukvårdande verksamhet avskärma en stor del åtgärder genom den möjlighet de ha att remittera patient till sjukhus eller hänvisa till specialist. Med ett ord distriktsveterinärernas sjukvårdande verksamhet inrymmer en brokig mångfald av sinsemellan olikartade åtgärder, vilka icke låta sig inpassa i något fåtal grupper. Då utredningen sålunda funnit sig nödsakad avvisa tanken på tillämpning av grupptaxesystem jämväl inom veterinärernas praktiktaxa, har nästa uppgift blivit att undersöka om någon annan metod för uppbyggande av en enkel praktiktaxa kunde utfinnas. Under sitt sökande efter en sådan metod har utredningen successivt kommit fram till den konstruktion, som det nu framlagda förslaget bygger på. Den invändningen mot konstruktionen ligger m å h ä n d a nära till hands, att enkelheten blott är skenbar, då den i 3 § gjorda indelningen i avdelningar måste kompletteras med en omfångsrik vägledande förteckning, vari angives till vilken avdelning förekommande undersökningar, behandlingar och ingrepp äro att hänföra. En sådan invändning synes dock utredningen sakna berättigande. Vill man icke gå in för den typ av taxa, som kan betraktas som motpolen till det nu framlagda förslaget, d. v. s. införande i själva taxan av en fullständig specifikation av ifrågakommande

25 veterinära åtgärder, torde en särskild vägledande förteckning vara ofrånkomlig. Erinras må att även den nya, enligt grupptaxesystemet uppbyggda provinsialläkartaxan är försedd med en dylik vägledande förteckning. Den överskådlighet, som utredningens förslag till taxa onekligen äger, är enligt utredningens mening värdefull. En fördel med att flytta uppräkningen av de olika veterinära åtgärderna utanför själva taxan ligger vidare däri, att då utvecklingen på veterinärmedicinens område påkallar ändringar i eller tillägg (ill denna uppräkning sådan justering kan ske enkelt utan ändring i själva taxan. Vad beträffar avvägningen av arvodesbeloppen i praktiktaxan har utredningens handlingsfrihet så till vida varit klart beskuren som i direktiven utsagts, att dessa belopp skulle så avpassas, att de åstadkomma den genomsnittliga inkomst av taxa som nuvarande taxa med därå medgiven 25-procentig höjning avser att skänka. Däremot skulle hinder ej möta att sänka eller höja vissa av de nu gällande arvodesbeloppen, under förutsättning att sådana ändringar totalt sett i huvudsak uppväga varandra. Med det system för praktiktaxans uppbyggnad som utredningen gått in för och här ovan beskrivit kommer densamma — och här framträder en tydlig släktskap med den nya provinsialläkartaxan — att begränsa sig till ett ringa antal arvodesbelopp. Detta har till följd att i en och samma arvodesavdelning i 3 § komma att ingå många slag av åtgärder som i skilda hänseenden och bland annat — vilket här är betydelsefullt — beträffande den tid de taga i anspråk väsentligt skilja sig ifrån varandra. Men att i en och samma arvodesavdelning ingå åtgärder som tar veterinären i anspråk olika lång tid eller som eljest ställa olika stora krav på veterinären är en konsekvens som följer av själva systemet med endast några få arvodesavdelningar och som utredningen varit fullt medveten om när den stannat för den nu föreslagna typen av taxa. För en ordinärt sammansatt distriktsveterinärpraktik spelar detta ur inkomstsynpunkt icke någon roll, enär den omständigheten att de mest krävande veterinäråtgärderna i en viss arvodesavdelning kunna te sig för lågt betalda uppväges av att de enklaste åtgärderna i samma avdelning lära framstå som jämförelsevis väl ersatta. Möjligen kan det kanske tänkas att i något distrikt de inom en arvodesavdelning relativt lägst resp. högst betalade åtgärderna abnormt dominera med en alltför låg resp. hög totalinkomst av taxa som följd men denna risk, som torde vara av övervägande teoretisk natur, får man ta. Att den icke är alltför stor bestyrkes av de provdebiteringar, som utredningen med tillämpning av den föreslagna taxan verkställt inom ett betydande antal veterinärdistrikt i skilda delar av landet. För dessa provdebiteringar redogöres närmare i det följande. För att det föreslagna förenklade taxesystemet skall fungera på ett för såväl djurägarna som veterinärerna tillfredsställande sätt är det givetvis av största betydelse, att fördelningen av veterinäråtgärderna på de olika

arvodesavdelningarna blir den rätta. Den vägledande förteckning, vilken såsom bilaga fogats vid taxan, blir härvidlag av avgörande betydelse. Utredningen har låtit sig angeläget vara att med omsorg söka åstadkomma en så långt möjligt invändningsfri uppdelning av veterinäråtgärderna p å de skilda arvodesavdelningarna. I syfte att vinna god överblick över hur distriktsveterinärernas praktik i skilda delar av landet är sammansatt och vad den inbringar åt dem fann utredningen på ett tidigt stadium nödigt att härom införskaffa uppgifter. Genom tillgång till sådana uppgifter skulle det bliva möjligt att pröva verkningarna av de olika taxesystem, som utredningen kunde finna värda övervägande, ävensom att inom dessa taxesystem komma fram till de arvodesbelopp, som skulle tillfredsställa utredningsdirektivens krav på att den nya taxan skulle bereda distriktsveterinärerna samma genomsnittliga inkomst av taxa som den nu gällande taxan. Då vårt land med sin stora geografiska utbredning i norr och söder och med sin olikartade jordbruksstruktur, exempelvis i öppna åkerbruksområden och i skogsbygder, uppvisar starkt varierande förutsättningar för husdjursskötsel, syntes det påkallat att giva uppgiftsinsamlingen en bred bas. Praktikuppgifter begärdes och erhöllos från 49 distrikt, varav i regel två distrikt inom varje län (undantagsvis från allenast ett distrikt inom länet, nämligen Gotlands län, eller från tre distrikt, nämligen Kalmar och Älvsborgs län). De två distrikten inom varje län ha utvalts med tanke på att olika beskaffade bygder skola bliva representerade, t. ex. dels skogsbygden, dels den rena jordbruksbygden. Valet av distrikt har skett med uteslutande det syftet för ögonen att vårt lands olika typer av veterinärdistrikt skola bliva i rättvis proportion företrädda och därmed kunna i tillbörlig mån påverka bestämningen av arvoden å de olika veterinära åtgärderna. Ju bättre utredningen lyckats härutinnan, ju närmare kan resultatet av en debitering enligt det framlagda taxeförslaget väntas ligga en debitering enligt nu gällande taxa. Slutligen må om denna uppgiftsinsamling nämnas att utredningen, med hänsyn till de betydande förändringar i sin frekvens och sammansättning som veterinärpraktiken uppvisar under skilda årstider, ansett nödigt från varje uppgiftslämnande distrikt begära praktikuppgifter för tre kalendermånader, varav en vårmånad (mars), en sommarmånad (juni eller juli eller en 30 dagars kombination av dessa månader) och en höstmånad (oktober). För att icke invändningar må kunna resas mot detta praktikuppgiftsmaterial ur statistiska synpunkter har utredningen underställt sitt tillvägagångssätt den till biträde åt utredningen förordnade statistiska experten, aktuarien i socialstyrelsen K. E. B. Friberg. Denne har gjort följande uttalande rörande uppgiftsinsamlingen:

27 Då urvalet av de veterinärdistrikt som ingår i undersökningen ej gjorts med hjälp av statistiska urvalsprinciper har det synts nödvändigt att företaga vissa kontrollräkningar för att se om det verkställda urvalet ur statistisk synpunkt kan anses tillfredsställande. Som hjälp för dessa beräkningar har använts primärmaterialet till en 1950 företagen undersökning rörande distriktsveterinärernas taxeinkomster. I denna undersökning ingick nära 85 °/o av samtliga veterinärdistrikt i riket. Genom att från denna undersökning uttaga uppgifterna för de distrikt som ingår i urvalet och jämföra dem med hela materialet har det ansetts möjligt att bedöma urvalets tillförlitlighet. Denna jämförelse har dock ej kunnat avse samtliga de 49 distrikt som ingår i urvalet. 9 av de utvalda distrikten har nämligen av olika orsaker ej kunnat medtagas i jämförelsen. (För 3 av distrikten hade distriktsindelningen ändrats eller förelåg ej uppgifter för 1950.) Den företagna undersökningen av taxeinkomsterna 1950 för de 40 distrikt som ingår i urvalet och samtliga distrikt ger till resultat följande värden för medeltal och spridning kring medeltalet:

A. Genomsnittlig taxeinkomst B. Variation kring medeltalet (Sigma-värde) C. Relativ spridning ( — . 100)

kr. kr.

Samtliga distrikt 9 t02 3 379 37

De 40 »urvalsdistrikten» 9 175 3 061 33

Uppställningen visar, att den genomsnittliga taxeinkomsten 1950 för de 40 distrikt som ingår i urvalet ligger mindre än 1 °/o från det medeltal som erhölls för samtliga distrikt. Då en god överensstämmelse i medeltal kan erhållas även om fördelningarnas utseende starkt avviker från varandra har även spridningen kring medeltalet undersökts. Som synes föreligger inga större skillnader i fråga om den relativa spridningen i taxeinkomster (37 °/o resp. 33 %>). Då man känner antalet individer i populationen samt den relativa spridningen i den variabel man studerar kan man beräkna hur stort obundet slumpmässigt urval som måste göras för att det relativa medelfelet med en viss sannolikhet skall få ett visst bestämt värde. . Följande uppställning visar det antal veterinärdistrikt som skulle ha behövt uttagas för att det relativa medelfelet i skattningen (med stor sannolikhet) skulle ha uppgått till följande storlek: . . ,

1% 187

2«/o 132

3°/o 89

4°/o 61

ö°/o 44

10°/o 13

För att med obundet slumpmässigt urval av distrikt med säkerhet kunna skatta det verkliga medeltalet med högst 1 °/o avvikelse skulle 187 distrikt ha behövt uttagas. I själva verket har denna precision i skattningen uppnåtts genom det urval av 40 distrikt som utredningen företagit. Den företagna jämförelsen avsåg som nämnts endast 40 av de 49 distrikt som ingick i utredningens urval. De 9 distrikt som ej kunnat medtagas i jämförelsen kan tänkas ha ett från det övriga materialet starkt avvikande utseende vilket gör att den gjorda jämförelsen givit ett mindre gott resultat om det varit möjligt att medtaga även dessa 9 distrikt i jämförelsen. I den av utredningen verkställda undersökningen är den genomsnittliga praktikinkomsten för ifrågavarande 9 distrikt blott cirka 3 % högre än medelinkomsten för samtliga distrikt. Någon anledning förmoda att de 9 distrikten i någon större grad skulle ha ändrat resultaten av den jämförelse som gjorts på 1950 års undersökning synes därför ej föreligga.

28 En annan omständighet som måste beaktas är att jämförelsen avser 1950. Ändringar i distriktsindelning, förskjutningar i taxeinkomster mellan olika distrikt o. dyl. kan ha gjort att om jämförelsen kunnat avse 1954 resultatet skulle ha blivit ett annat. Det är dock ej möjligt att avgöra hur stor denna avvikelse skulle ha blivit, överensstämmelsen med 1950 års taxeundersökning är dock sådan, att anledning synes föreligga att räkna med att de taxeinkomster som erhållits för 1954 enligt det verkställda urvalet tämligen väl avspeglar taxeinkomsterna inom samtliga distrikt. Den jämförelse som gjorts mellan »urvalsdistrikt» och de distrikt som ingick i inkomstundersökningen 1950 gällde hela riket. Går man ned på undergrupper — t. ex. distrikt inom Götaland, Svealand och Norrland — torde man få räkna med att skillnaderna mellan urvalets och medelpopulationens medelvärden blir större. Då en sådan uppdelning ej ansetts ha någon relevans för utredningens frågeställning har några sådana uppdelningar av materialet ej företagits. Med begagnande av detta vidlyftiga uppgiftsmaterial har utredningen verkställt mer eller mindre omfattande provdebiteringar enligt de taxesystem, som ansågos kunna över huvud ifrågakomma. Sedan utredningen därvid stannat vid att föreslå den nu framlagda typen av taxa, har samma material utnyttjats för provdebiteringar med varierande arvodesbelopp i de olika arvodesavdelningarna för att man steg för steg skulle närma sig och slutligen uppnå en arvodesbestämning, som ute i veterinärernas praktik genomsnittligt ger i det närmaste samma taxeinkomst som den nu gällande veterinärtaxan. En provdebitering inom vart och ett av de 49 uppgiftslämnande distrikten under de å året fördelade tre praktikmånaderna har med iakttagande av bestämmelserna i det nu framlagda taxeförslaget givit till resultat en sammanlagd taxeinkomst som med 2,6 procent överstiger vad som med tillämpning av nuvarande taxa uppburits av distriktsveterinärerna i samma distrikt. Att den föreslagna nya taxan leder till en höjning av praktikinkomsten av så ringa storleksordning torde enligt utredningens uppfattning icke kunna få tagas till intäkt för påstående om att direktiven icke tillräckligt beaktats. Förutom det förhållandet att det torde vara ogörligt att träffa så exakt, att varken plus eller minus uppkommer, må framhållas följande. Det är mycket vanligt att distriktsveterinärerna av skilda orsaker ej taga ut hela de arvodesbelopp som veterinärtaxan berättigar dem till. Det vanligaste skälet är att man undviker att av djurägarna ta ut ojämna belopp utan avrundar dessa nedåt. Ett bevis för att så är fallet ligger däri, att enligt en av utredningen verkställd undersökning den av de 49 uppgiftsl ä m n a r n a redovisade sammanlagda praktikinkomsten av sådana förrättningar, med vilka nu gällande taxa medger debitering inom vissa gränsbelopp, utgör endast cirka 84 procent av den summa de med fullt utnyttjande av praktiktaxans maximala arvodesbelopp skulle kunnat komma upp till. Uppenbarligen förekomma alltså jämkningar nedåt i ej obetydlig omfattning. Vid utredningens provdebiteringar har däremot nå-

29 gon dylik nedåtjämkning av arvodesbeloppen icke skett, ett förhållande som givetvis bidrager till uppkomsten av plusprocenten. Med säkerhet torde emellertid kunna antagas att distriktsveterinärerna även efter tillkomsten av en ny taxa komma att fortsätta att i många fall jämka arvodesbeloppen nedåt, varigenom den procentuella ökningen eller åtminstone större delen av densamma »ätes upp». Om m a n så vill skulle man vidare kunna tilllägga, att det är större utsikt att taxan står sig för längre tid om den, om ock i obetydlig grad, håller sig något på plussidan; en även ringa försämring av penningvärdet neutraliserar ju raskt överskottet. Det nu sagda gäller taxeförslagets ekonomiska verkan i stort sett. Ser man till dess verkningar mera ur regional synpunkt finner man att förslaget jämfört med nu gällande taxa ger en ökning av praktikinkomsten, för Norrland med 3,9 %>, för Svealand med 1,3 % och för Götaland med 2,8 °/o. Så små skillnader mellan de olika landsdelarnas procenttal betyder, att ett genomförande av taxeförslaget icke skulle komma att medföra någon m ä r k b a r rubbning i inkomstrelationerna mellan skilda delar av riket. En siffermässig belysning av utredningsresultatet i denna del erhålles av en sammanställning på sid 30. Om man går ned till den i förevarande sammanhang minsta geografiska enheten, d. v. s. veterinärdistriktet, så är det naturligt, att en tillämpning av den föreslagna taxan i många fall medför större avvikelser i förhållande till den av de uppgiftslämnande veterinärerna redovisade praktikinkomsten. En av huvudförklaringarna härtill är att nuvarande taxa, i motsats till den föreslagna, i många fall medger arvodesdebitering inom maximi- och minimigränser och sålunda möjlighet för veterinären till individuell avvägning. Denna möjlighet till individuell avvägning har på grund av faktorer, som i huvudsak undandrar sig bedömande, utnyttjats mycket olika olika veterinärer emellan. Om också det stora flertalet veterinärers debiteringar givetvis håller sig omkring medeltalet för dessa debiteringar, så förekommer det dock ett antal större avvikelser både uppåt och nedåt. Då den nu föreslagna taxan har enhetliga arvoden och då vidare provdebiteringarna genomförts av utredningens veterinära experter efter strängt ensartade grunder, har detta föranlett att de nämnda toppavvikelserna uppåt och nedåt kapats bort. Utredningen kan icke finna något fel i en sådan utjämnande verkan av taxeförslaget utan tvärtom en styrka. I detta sammanhang torde följande särskilda spörsmål böra i korthet beröras. Redan i 1914 års taxa för distriktsveterinärer hade dessa ålagts att i viss mån taga hänsyn till den betalningsskyldiges ekonomiska ställning. Det föreskrevs nämligen beträffande bestämning av s. k. förrättningsarvode, vilket kunde fixeras till belopp inom vissa angivna gränser, att veterinären skulle ta hänsyn ej blott till förrättningens mer eller mindre svåra beskaffenhet

30 — u

ä

2c

C •5

T3

rf :2 0

CU

o

00 CO

ci

t=

C» CO"

°„ of

+ + + + -* • *

q

o S"

OJ

=

o

o o

of

tf Ö c a •3 SS- ca 3.E c -

--4-

o

—; s e a> q ca • 2 t»»

O)

to

^ {/>

BO"" O c

BQ

sr — 33

ec c

00 Cl

10 O CO

o

-* to

to CO

•* CN

O uo

CO

+ + +

_1_

t i

B

:0 IN

S

en

B 3 o g ca

rf |

t/

c

-* _c

•S t i 2 -* ca "3 c h o

« "«

a •e

o H

O,

ev tf>

«_.

q

"c — OJ

s

id>

u —•

C -— <U

O

fl ~ 9 c-1

o LO

to CO

o c

o

to

to tp

— C= O

— CO

• *

»^

CN

Tf

to

0> *j 42

se

ca

«

c

a 1

S

»™

b

•O C :B

^^ >o *H

m o

+ + + +

rf

Zfi

•<* • *

00 Ol

• *

to

CO CO

»O t^ c

r^ to to

• *

!>•

OJ

o

CO C aj

i-H

to

CL

C — •<U t<

T3

Cl

d -*

c

j2

to 1^

CO o o

CO Ol

es CO

M :C3

CO iO

00 OI o

to

S3

r~ 00

S fl . c .* "3 o ^ ^

1 :0

C ca

to

«* -"

— iO

+ + + + CS

M

o <*> •* 5 ID c B •O ^ -a q _2

£

c

CO

T3

t>

r^

.2 OJ

PH

-*

+

CN

-*

o

VH

• *

r^ -^

CO

1 + +

;t CL

OJ

> T? C 9*

S

£ e

rf

M

u

W> £

11 C J!

O *trt

:ca —•

0 CL,

.S "" .

oo

« 5 tc

N—1

"C o

t-

fl 12 B

C

ii

o 2

US Ol

Ol

US

1^ US

00 CJ

CU

to OS

C5 1^-

o o

00 (M

^

+

1 + +

00 Ol

C3 O

to l^

Cl

CN

CN r^ uO

• *

^

*

C^

—

CO

1—1 r^ Ol

^" CO

+ + + +

a i,

CJ Ä

<D

^ i

•o

Jt

us

•*

"3

T3

•a •09 a

"3 C

ca

« T"

—

B

C • <

X

O

CM

o -f

<;>

a g

H C

c

ca

-1

K5

ca

"3 0) >

c ca

"C t*

o K

31 och den tid, som därtill åtgått, utan även till den betalningsskyldiges förmåga att utgöra arvodet. Denna regel om beaktande av djurägarens ekonomiska läge upptogs i 1933 års praktiktaxa och utvidgades därvid till att avse även inställelsearvodet, beträffande vilket i motsats till vad tidigare gällt nu liksom i avseende å förrättningsarvodet gavs utrymme för dess bestämmande inom angivna minimi- och maximigränser; dessutom tillades då den satsen, att »endast det lägsta beloppet må fordras av personer, som äro i ringa förmögenhetsvillkor». En kraftig skärpning av denna skyldighet att beakta djurägarens ekonomiska ställning tillkom i samband med införandet fr. o. m. den 1 juli 1937 av möjlighet för mindre bemedlade djurägare att erhålla statsbidrag. Den nyss citerade satsen utbyttes därvid mot det stadgandet, att »endast det lägsta beloppet må fordras av person, som är berättigad till statsbidrag enligt gällande bestämmelser om lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård, eller eljest är i ringa förmögenhetsvillkor». Härigenom och i all synnerhet sedan rätten till statsbidrag tid efter annan vidgats ha distriktsveterinärerna varit nödsakade att i ett mycket stort antal fall — särskilt i norra Sverige samt i skogsbygderna i mellersta Sverige och i Götaland, i mindre utsträckning i de bördigare delarna av landet — debitera minimiarvode även om förrättningens beskaffenhet och den tid den krävt eljest bort väl motivera högre ersättning. Innan rätt för mindre bemedlade att till bestridande av kostnaderna för djursjukvård erhålla statsbidrag hade införts, var det för såväl djurägare i ringa förmögenhetsvillkor som i viss mån även för veterinärerna (genom att därigenom viss ökning av veterinärpraktiken kunde antagas uppkomma) ett intresse att veterinärkostnaderna hollos på en jämförelsevis låg nivå. Genom tillkomsten av statsbidragsrätten förlorade emellertid motiven för att föreskriva tillämpning av låga arvoden, när det gällde mindre bemedlade, kraftigt i styrka. Sedan dels den enkla regeln införts, att den som enligt bidragsbestämmelserna vore att anse såsom mindre bemedlad behövde till veterinärkostnaden (inkl. resekostnaden) bidraga med allenast visst lågt fixerat belopp, till en början 10 kronor, nu 15 kronor, dels kretsen av bidragsberättigade väsentligt vidgats, synes en bestämmelse om skyldighet att gentemot djurägare i ringa förmögenhetsvillkor tillämpa lägre taxesatser än gentemot andra djurägare praktiskt taget ha förlorat sitt berättigande. Resultatet blir ju nämligen i flertalet fall i själva verket endast det, att arvodesbegränsningen kommer statsverket till godo. Och det var ju ändock icke från början syftet med bestämmelsen. Det är begripligt att distriktsveterinärerna stå oförstående inför en föreskrift som innebär hinder att för en förrättning betinga det arvode den enligt sin beskaffenhet skulle berättiga till, endast för att statsverket (den statsbidragsberättigade djurägaren behöver ju ej erlägga mera än sitt maximibidrag av 15 kronor) skall få en minskad utgift. Utredningen håller före att med nuvarande tämligen generösa grunder för rätt till statsbidrag till mindre bemedlades djursjukvårdskostnader anledning

32 saknas att inkräkta på den naturliga regeln att ett arbete skall betalas med det arvode det objektivt sett är värt, icke efter rekvirentens förmögenhetsställning. Det är bland annat med utgångspunkt från denna inställning som utredningen i sitt förslag till praktiktaxa — på den punkten helt i överensstämmelse med den nya provinsialläkartaxan — avstått från systemet med minimi- och maximigränser för arvodena och i stället gjort dessa fixa och ej heller medtagit någon form av föreskrift om beaktande vid arvodesdebiteringen av djurägarens förmögenhetsvillkor. Tilläggas må att borttagandet av föreskriften om beaktande vid arvodesdebiteringen av djurägarens ekonomiska läge icke kommer att tillföra distriktsveterinärerna någon ökad intäkt. Såsom framgår av vad i det föregående sagts om det nu föreslagna taxesystemet innebär detta att veterinärerna enligt detsamma komma att praktiskt taget uppbära samma totalinkomst som enligt nuvarande system med dess nämnda föreskrift om beaktande av djurägarnas ekonomiska läge. I praktiken är det dessutom så, vilket enhälligt vitsordas av de praktikutövande veterinärerna, att sådant beaktande så att säga ger sig självt. Vid fall av svag ekonomi eller i övrigt ömmande omständigheter och där statsbidrag ej åtnjutes jämka veterinärerna ofta arvodena nedåt. Dylik avrundning nedåt, i större eller mindre omfattning, torde kunna förväntas bliva tillämpad även efter ett genomförande av en ny praktiktaxa.

B. Kommentar till förslaget till ny praktiktaxa 2 § i, första och andra styckena. Utredningen har i sin strävan att söka förenkla taxan övervägt, om det kunde låta sig göra att fastställa inställelsearvodet till ett fixt, av avståndet mellan djurägarens hemort och veterinärens stationsort oberoende belopp, exempelvis 10 kronor. Utredningen har utan tvekan funnit frågan böra besvaras med nej. Så kraftigt varierande som avstånden från distriktsveterinärens station till djurägarna äro är det nödvändigt att med växande sådant avstånd kompensera den tid, veterinären måste sätta till, genom förhöjning av inställelsearvodet. Vore distrikten geografiskt mindre och sinsemellan mera jämnstora, kunde enhetligt inställelsearvode övervägas. Det skulle ur denna synpunkt möjligen kunna tänkas, att m a n i områden med påfallande homogena och tillika till ytvidden små distrikt införde enhetligt inställelsearvode. Såvitt utredningen kan finna är det dock endast inom smärre områden i södra Sverige som en sådan ordning skulle kunna ifrågakomma. Under dessa förhållanden och då utredningen ansett övervägande skäl tala för att m a n bör sträva till en enhetlig praktiktaxa för hela riket, har utredningen icke velat reflektera på särbestämmelser

33 för vissa delar av landet. Tilläggas må att man även i provinsialläkartaxan har för hela riket samma system med i förhållande till avståndet växande inställelsearvode, trots att provinsialläkardistrikten oftast äro hälften, ja understundom blott en tredjedel så stora som veterinärdistrikten. En jämförelse mellan inställelsearvodets storlek enligt taxeförslaget och enligt nu gällande taxa utvisar följande:

Då avståndet är

5 km eller därunder över 5 m e n e j ö v e r 10 km » » » 10 » 15 » » » » 15 » 20 » » » » 20 » 25 » » » » » 25 30 » » » » » 30 35 » » » » » 35 40 » » » » 40 » 50 » » » » » 50 60 » » » » 60 » 70 » » » » » 70 80 » » » » 80 » 90 » » » » 100 » » 90

arvode enl. gällande taxa (inkl. 25 %) kr.

enl. taxeförslaget kr.

3 : 7 5 — 6:25 5: 7:50 6 : 2 5 — 8:75 7:50 — 10: — 8:75 — 11:25 10: 12:50 11:25 — 13:75 12:50 — 15: — 13:75 — 16:25 15: 17:50 16:25 — 18:75 17:50 — 20: — 18: 75 — 21:25 20: 22:50

7: — 7 — 9 — 9 — 11 — 11 — 13 — 13 — 15 — 16 — 17 — 18 — 19 — 20 —

o. s. v. med kr. 1:25 förhöjning för varje nytt tiotal km.

o. s. v. med 1 kr. förhöjning för varje nytt tiotal km.

Såsom av tabellen framgår medför förslaget en viss utjämning i arvodet på det sättet att arvodet blir högre än nu på de korta avstånden, därefter i genomsnitt oförändrat på mellanavstånden för att sjunka något under det nuvarande genomsnittet på längre avstånd. En sådan förskjutning anser utredningen befogad främst med tanke på att praktikresorna numera vanligen företagas med snabba bilar på allt bättre vägar, varför tidsåtgången merendels ej blir så stor med växande avstånd som förr. I någon, låt vara ringa mån verkar detta även i utjämnande riktning djurägarna emellan till förmån för dem, som bo längst bort från veterinärens stationsort; mot en sådan effekt torde icke vara något att invända. / , tredje och fjärde styckena. De här föreslagna bestämmelserna innebära, att då en distriktsveterinär vid förrättningsresa eller del av sådan resa icke 3

34 begagnar sig av bil, så skall han för sådan färd respektive del av resa beräkna det ytterligare arvodet efter tid. Bestämmelsen innebär å andra sidan, att tidsersättning icke är tillåten för den del av färden, som tillryggalägges med bil; för den delen av färden utgår den ytterligare ersättningen enligt 2 § 1 mom. andra stycket. Rätten att debitera efter tid har nämligen till enda syfte att kompensera veterinären för den tidsspillan som ligger däri, att mera tidskrävande färdmedel än bil måst komma till användning. Uppmärksammas bör, att vid debitering efter tid endast får medräknas den tid, som färden i och för förrättningsbesöket tagit i anspråk, ävensom väntetid. Den tid, som hos djurägaren åtgår för själva förrättningen, får alltså ej inräknas. Några exempel på bestämmelsernas tillämpning må anföras. Ex. 1. En djurägare som bor på en ö skall besökas. Avståndet från distriktsveterinärens station till den brygga, där veterinären hämtas med båt är 21 km. Efter ankomsten till bryggan får han vänta på båten i 20 minuter. Båtfärden tar en tid av 1 timme. I detta fall skall veterinären för den sträcka han färdats med egen bil eller taxebil (21 km) debitera enligt första och andra styckena i 1 mom., vilket gör (7 + 2 + 2 = ) 11 kr. För väntetiden vid bryggan (20 min.) och för den tid sjöresan fram och åter tagit i anspråk (60 + 60 min.) skall han debitera efter tid, varvid dock först en timme skall fråndragas. Tidsdebiteringen skall alltså avse (20 + 60 + 60—60 = ) 80 min. vilket gör (3X3 = ) 9 kr. Sammanlagda inställelsearvodet blir följaktligen (11+9 = ) 20 kr. Ex. 2. Veterinären begagnar sig av tåg för att uppsöka förrällningsstället. Tågresan tar 35 minuter i anspråk. Förrättningen utföres på en halvtimme. Därefter nödgas veterinären vänta en timme, innan hemresan kan påbörjas. Veterinären skall i detta fall helt debitera efter tid. Han är berättigad till dels grundarvode med 7 kr., dels ytterligare arvode för (35 + 60 + 35—60 = ) 70 minuter med (3X3 = ) 9 kr. eller alltså tillhopa 16 kr. Ex. 3. Veterinären på en norrländsk ort måste för att nå en djurägare, som bor 15 km från stationsorten, åka släde hela vägen fram och åter. Slädfärden tar en tid av 2 timmar i vardera riktningen. Själva förrättningen kräver en tid av 30 minuter. För resan är veterinären skyldig att helt debitera efter tid. Han är i sådant avseende berättigad till dels grundarvode med 7 kr., dels ytterligare arvode för 3 timmar med (6X3 = ) 18 kr., d. v. s. tillhopa 25 kr. 4. Nu gällande praktiktaxa innehåller i 5 §, 6 § 2 mom. samt 7 § tämligen vidlyftiga bestämmelser om veterinärens befordran till förrättningsstället och om ersättning för förrättningsresa. Såsom redan i inledningen framhållits äro dessa bestämmelser numera i stora delar föråldrade. Praktiskt taget förekommer ej längre hämtning av veterinären genom djurägarens

35 försorg eller begagnande av hästskjuts för förflyttning till förrättningsstället. I verkligheten är det nu så, att veterinären själv ombesörjer sin resa och i regel företager denna med anlitande av egen bil eller taxebil så långt lämplig väg finnes och i övrigt med användande av varierande färdsätt, exempelvis båtledes, med cykel eller till fots. Ersättning utgår för resan enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet med den modifikation i fråga om ersättning för resa med egen bil, som följer av bestämmelserna i civildepartementets ämbetsskrivelse till veterinärstyrelsen den 4 juni 1954 i ämnet. Med sin i 2 § 4. första stycket föreslagna bestämmelse om resekostnadsersättning avser utredningen icke någon ändring i de rådande förhållandena på området. Förrättningsmannen blir berättigad till samma resekostnadsersättning som nu är fallet. I 2 § 4. andra stycket föreslår utredningen en ny regel för resekostnadens fördelning i det fall att veterinären under en och samma resa företager förrättning hos mer än en djurägare. Sådana resor, s. k. samordnade resor eller kombinationsresor, äro för distriktsveterinärernas vidkommande mycket vanliga. Den sammanlagda resekostnadens storlek bestämmes på vanligt sätt av den totala våglängd som tillryggalagts under den samordnade resan. Att fastslå det reseersättningsbelopp, som skall slås ut på de besökta djurägarna, erbjuder således icke större svårighet än för förrättningsresor i allmänhet. Svårare är det att finna en på samma gång enkel och rättvis regel för kostnadens fördelning mellan djurägarna. De nuvarande bestämmelserna härom bygga på principen att varje djurägare skall betala så stor del av kostnaden som belöper på vägavståndet, räknat, vad beträffar den först besökte djurägaren, från veterinärens station eller det ställe, där han vid resans början befann sig, fram till förrättningsstället och, vad beträffar de övriga djurägarna, från det närmast förut besökta förrättningsstället; den sist besökte djurägaren har dessutom att bestrida kostnaden för veterinärens hemresa. Detta system för resekostnadens fördelning är icke så tillfredsställande som det i förstone kan förefalla. Sett ur rekvirenternas synpunkt medför det ej sällan en uppdelning som ter sig föga nöjaktig. Särskilt skyldigheten för den först besökte rekvirenten att svara för framresan från veterinärens station och för den sist besökte att stå för kostnaden för den avslutande hemresan, skulle, om bestämmelsen tillämpades efter ordalydelsen, ofta bliva orättvist betungande för nämnda rekvirenter. I praktiken rättas denna sak många gånger till helt enkelt genom att veterinären slår ut resekostnaden mera jämnt på rekvirenterna. Då ingen klagar på ett sådant förfaringssätt åstadkommer detsamma den utjämning mellan djurägarna som för berörda parter framstår som rimlig. Man kan alltså säga, att den nu föreslagna uttryckliga regeln om fördelning av resekostnaden legaliserar ett förfaringssätt, som i praktiken undan för undan vunnit terräng trots avsaknad av stöd i författning.

36 3§ Den vägledande förteckningen har gjorts så fullständig som möjligt. Helt naturligt har det dock befunnits ogörligt, att i densamma medräkna alla veterinära förrättningar och behandlingar. De som till äventyrs icke äro medtagna eller sådana, som kunna uppstå på grund av veterinäryrkets fortskridande utveckling, böra enligt utredningens uppfattning kunna debiteras i likhet med ungefärligen jämnställda förrättningar i förteckningen. Givetvis kunna också gränsfall tänkas, där tveksamhet uppstår huruvida en viss åtgärd med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter må överföras till annan grupp i förteckningen än dit den enligt förteckningens ordalydelse närmast hör. Enligt utredningens mening bör en sådan överföring icke vara utesluten, men skall då för densamma fullgod motivering lämnas. — I förteckningen är i regel endast medtagna sådana åtgärder, som kunna tänkas komma under de allmänpraktiserande veterinärernas område. Speciella taxebelopp, särskilt vad beträffar den nu så ytterligt differentierade smådjurspraktiken, har icke kunnat medtagas annat än i undantagsfall. I den nya taxan har införts ett allmänt undersökningsarvode. Detta har skett för att bereda veterinären någon ersättning för den tid en sådan undersökning numera kräver. För att undersökningsarvode skall kunna debiteras fordras dock att en verklig sådan skett. Det räcker därvid icke med en enkel okulärbesiktning, t. ex. vid kvarbliven efterhörd eller prolapsus uteri, ej heller med enbart temperatur- eller pulstagning. Därest behandlingen enligt 3 § avd. I—IV följer i omedelbar anslutning till en enklare undersökning, t. ex. undersökning av munhålan med tandraspning som följd, eller undersökning av spene med spenoperation som följd, må endast ett arvode beräknas (behandlingsarvode). För förlossning föreslås ett enhetligt arvode enligt avd. III, d. v. s. med 10 kronor, oberoende av djurslag och svårighetsgrad. I 10-kronorsarvodet inrymmes även enklare embryotomi och reposition av torsio uteri (där förlossningen direkt fullföljes med extraktion). Sker endast reposition av torsio, utgår arvodet enligt avd. II. Blott i de fall där svårare embryotomi (total) företages, skall debitering ske enligt avd. IV. Med erforderlig besvärligare fängslingsåtgärd menas i allmänhet kastning eller nedsnärjning av större djur. Anläggande av bräms eller nostång enbart må ej berättiga till särskilt arvode. Sker däremot en kombination av flera åtgärder för att k o m m a tillrätta med ett bråkigt djur, t. ex. nästång + uppfängsling av bakben på ko m. m., må fängslingsarvode debiteras. Med injektion menas insprutning medelst injektionsspruta eller liknande, t. ex. antibiotikatub. Med infusion menas tillförande av större välskemängder medelst något slag. av infusionsapparat, t. ex. Obels apparat. Med resningsåtgärder menas i allmänhet anläggande av hiss- eller hängapparat på större djur. Enkel lyftning i svansen eller annan enklare åtgärd må alltså ej berättiga till ersättning.

37 I det arvode, som djurägaren och veterinären ena sig om vid ingrepp enligt Avd. IV, bör allt inräknas i slutsumman, alltså inga deldebiteringar ske för narkos, fängsling eller annat. Förbrukad material ingår däremot icke. Utredningen har vad beträffar annan injektion än intravenös sådan ansett, att särskilt arvode för enstaka sådan icke bör utgå. Ersättningen för dylik enstaka injektion får anses inkluderad i det inslällelsearvode jämte eventuellt förrättningsarvode för undersökning el. dyl., vartill förrättningsmannen må vara berättigad. En sådan inställning ligger i linje med den i provinsialläkartaxan tillämpade. Bestämmelsen i Avd. V A. innebär, att det är endast injektioner utöver den första vid samma förrättningstillfälle som berättiga till arvode. För exempelvis 10 subcutana injektioner vid ett och samma tillfälle skall ersättning alltså utgå med [0:50 X (10—1) = ] 4 kronor 50 öre. Intravenös injektion är regelmässigt att betrakta såsom sådant ingrepp som berättigar till arvode enl. Avd. I, d. v. s. med 3 kronor. Genom bestämmelsen i Avd. V D. har utredningen velat tillmötesgå ett från veterinärt håll i olika sammanhang framfört krav på höjd ersättning för provtagning i allmänhet m. m. å nötkreatur i lösdrift samt för blodprovstagning å svin. Sådana provtagningar äro i regel avsevärt besvärligare och mera tidskrävande än andra. 4 § Tiden, varunder förhöjning av arvodena med 50 procent skall äga rum, är utsträckt i två avseenden. Dels föreslås förhöjningen nattetid gälla under 10 timmar i stället för som nu 9 timmar. Dels skall förhöjning tilllämpas under sön- och helgdagar i deras helhet. Förslaget innebär nära anslutning till vad som redan gäller för provinsialläkarna. För veterinärerna är dock tiden för nattförhöjningens inträde föreslagen att såväl börja som sluta en timme tidigare än vad som stadgas i provinsialläkartaxan. Detta sammanhänger med jordbrukarbefolkningens vardagsrytm: man stiger upp tidigt och går tidigt till sängs. Veterinärerna anpassa sin telefonmottagning och sina praktikresor därefter; vanligen påbörjas besöksrekvisitioner och förfrågningar telefonledes redan kl. 7 på morgonen. Vad beträffar arvodesförhöjningen under sön- och helgdagar har någon sådan hittills icke stadgats för veterinärernas del. En ändring härutinnan synes väl motiverad. Visserligen synas djurägarna i allmänhet i möjligaste mån undvika att begära veterinärhjälp å sön- och helgdagar. Men i ej så få fall sker dock ett anlitande av veterinär å sådan tid ej blott när snar veterinärhjälp är av nöden utan även i fall, där djurägaren bort kunna inse att ett uppskov med veterinärbesöket till påföljande vardag utan risk låter sig göra, ja understundom t. o. m. i rena bagatellfall. Helt allmänt sett är därför någon regel med återhållande effekt behövlig. Det ligger då närmast till hands att — såsom redan skett på läkarsidan — införa en måttlig arvo-

38 desförhöjning vid anlitande av veterinär under sön- och helgdagar. Denna regel om viss arvodesförhöjning syftar till att öka utsikterna för veterinärerna att komma i åtnjutande av den söndagsvila som det sedan länge är en allmän strävan att bereda arbetare och tjänstemän av alla kategorier. I detta sammanhang må dock understrykas att distriktsveterinärerna genom en sådan regel om arvodesförhöjning endast beredas en blygsam lindring i arbetsbördan. Skyldigheten att vara anträffbar och att vara redo att skyndsamt lämna djurägarna erforderligt bistånd skulle alltjämt kvarstå. Med den pressande arbetsdag som distriktsveterinären ofta h a r är det dock en angelägenhet av stor vikt, att de åtminstone varannan sön- och helgdag kunna erhålla fullständig avkoppling från veterinärpraktiken och tjänstegöromålen i övrigt. Härtill syftade man också i själva verket då regeln i 10 § 3 mom. Saar om frihet från tjänstgöring minst varannan sönoch helgdag gavs tillämplighet jämväl å distriktsveterinärerna. Ett förverkligande för deras vidkommande av sådan ledighet förutsätter dock att den ledige ersattes med annan veterinär. Denna fråga har man sökt lösa genom att distriktsveterinärerna enligt av vederbörande länsveterinär fastställd plan å sön- och helgdagar fullgöra viss jourtjänst för varandra; understundom kan denna sak ordnas så, att annan å den lediges stationsort boende veterinär, exempelvis en besiktningsveterinär eller en stadsveterinär, åtager sig utföra jourtjänstgöringen. Utredningen har sig bekant, att det är veterinärstyrelsens avsikt att i samband med att ny veterinärtaxa antages för Kungl. Maj:t framlägga förslag till viss utvidgning av den sön- och helgdagsledighet, som nu berörts, samt till riktlinjer för den därmed sammanhängande jourtjänsten. 6 § Vad beträffar frågan om utfärdande av kvitto å erlagd ersättning för veterinär förrättning uppfatta veterinärerna redan nu allmänt förhållandet så, att dylikt kvitto skall tillhandahållas, om rekvirenten så begär. Till undvikande av varje tveksamhet härutinnan har utredningen dock ansett lämpligt med en uttrycklig föreskrift i saken. I regel bör rekvirenten ej äga påfordra utförligare kvitto än att däri angives dels arvode, dels kostnad för läkemedel m. m. och dels resekostnadsersättning. Kan rekvirenten härför åberopa särskilda skäl, bör veterinären anses skyldig närmare specificera debiterat arvode.

39 II.

TJÄNSTETAXAN A. Inledning

I den avdelning av veterinärtaxan som benämnes Tjänstetaxan regleras ersättningarna för de olika slag av veterinära förrättningar som det allmänna påbjuder till förhindrande av spridning inom riket av smittsamma husdjurssjukdomar eller sådana sjukdomars passerande in eller ut över rikets gränser ävensom för vissa förrättningar till främjande av en god livsmedelshygien. Tjänstetaxan är så uppbyggd, att dessa förrättningar grupperas i fyra paragrafer (13—15 a §§). I den första av dessa, 13 §, givas ersättningsbestämmelser för de förrättningar som avse bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar ävensom för sådana tjänsteförrättningar i övrigt som icke avhandlas annorstädes i taxan. I U § regleras ersättningarna för åtgärder som avse gränsskydd mot inkommande i riket av sådana sjukdomar i samband med införsel av husdjur samt av vissa ej för konsumtion avsedda delar av djur, medan i 15 § meddelas bestämmelser om motsvarande åtgärder i samband med utförsel av husdjur. 15 a § slutligen innehåller bestämmelser om ersättning för besiktning som av veterinär verkställes å lokal för slakteri eller för framställning av vissa matvaror samt å bil eller annat för kringföringshandel med kött och vissa andra livsmedel avsett fordon. Den nu berörda grupperingen av tjänsteförrättningarna har utredningen icke funnit anledning ändra. I det av utredningen framlagda taxeförslaget motsvaras de ovannämnda fyra paragraferna (13—15 a) av paragraferna 7—10.

B. Ersättning för veterinära förrättningar som avse bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar (13 § i nuvarande taxa; 7 § i utredningens förslag) / mom. Detta moment innehåller de generella reglerna om ersättning för tjänsteförrättningar; varje tjänsteförrättning, som icke är hänförlig till något av de slag av speciella tjänsteförrättningar, som avhandlas i övriga moment av 7 § eller i 8—10 §§ utredningens förslag, faller in under detta första moment i 7 §. I momentets första stycke bestämmes, att ersättningen för tjänsteförrätt-

40 ning skall utgå i form av visst arvode per förrättning. Utredningen finner icke anledning ifrågasätta annan ändring i de nuvarande arvodesbeloppen än att i desamma inräknas den från den 1 januari 1953 medgivna 25-procentiga förhöjningen. Emellertid anser utredningen den metod för ersättningens bestämmande som sålunda kommer till uttryck, d. v. s. visst arvode per förrättning, icke under alla förhållanden leda till ett nöjaktigt resultat. Utredningen tänker därvid främst på de tjänsteförrättningar som särskilt länsveterinärerna men framdeles sannolikt i ökad utsträckning även distriktsveterinärerna ha att utföra för verkställande av den inspektion och rådgivning på livsmedelshygienens område som numera ankommer på dem. Skäl synas tala för att i dylika fall — liksom för förste provinsialläkare och provinsialläkare på motsvarande område — möjlighet bör stå öppen att få beräkna ersättning efter den tid förrättningen krävt. Härom må framhållas. Systemet med arvode per förrättning lämpar sig väl då fråga är om utförande av något där måttet av det arbete och den tid, förrättningen kommer att kräva, är någorlunda ensartat och därför låter sig erfarenhetsmässigt tämligen väl beräkna, exempelvis undersökning av djur för ställande av diagnos i avseende å viss sjukdom eller värdering av djur beträffande vilket förordnats om nedslaktning. Annorlunda blir förhållandet vid sådana i avseende å krav på arbete och tid obestämbara förrättningar som t. ex. inspektion av livsmedelsbutiker eller fabriker för tillverkning eller beredning av livsmedel av animaliskt ursprung eller — i än högre grad — deltagande i överläggningar med lokala myndigheter, exempelvis hälsovårdsnämnd, för rådgivning i hygieniska spörsmål o. s. v. Att, såsom för närvarande är fallet, göra den inspekterande tjänsteveterinärens dagsintäkt av förrättningsresan beroende av hur många inspektionsföremål per tidsenhet h a n hinner avverka kan icke vara ändamålsenligt. Snabbheten premieras på noggrannhetens bekostnad. Ej heller är det tillfredsställande att tjänsteveterinären för att kanske få ta i anspråk större delen av en arbetsdag för deltagande i ett hälsovårdsnämndssammanträde skall härför äga uppbära ett arvode av allenast 10 kronor, eller att tjänsteveterinären, om han efter utförandet av fyra eller flera hygieniska inspektioner å en ort kvarstannar där och under en eller några timmar dryftar resultatet av inspektionerna med hälsovårdsmyndigheten, skall härför åtnöja sig med ett arvode av 2 kronor 50 öre. Uppenbarligen är i dylika fall en ersättning beräknad efter tid på sin plats. Utredningen förordar att vid sidan om nuvarande system med fixt arvode per tjänsteförrättning införes en möjlighet för läns- och distriktsveterinär till ersättning beräknad efter å förrättningen använd tid. Vad beträffar storleken av den tidsersättning som sålunda förordas finner utredningen densamma böra skäligen bestämmas till 3 kronor för varje påbörjad halvtimme. Beloppet är detsamma som utredningen föreslagit

41 skola införas i praktiktaxan (2 § 1. tredje stycket). Att bestämma ersättningen till skilda belopp i praktik- och tjänstetaxan synes varken lämpligt eller påkallat, enär såväl läns- som distriktsveterinärer kunna anlitas för verkställande av båda slagen av förrättningar. Det skulle möjligen kunna göras gällande att länsveterinären till följd av sin högre tjänsteställning borde vara berättigad till något högre tidsersättning för tjänsteförrättningar än distriktsveterinären. En sådan uppfattning saknar dock fog. Ihågkommas bör, att distriktsveterinärens lön är satt till jämförelsevis lågt belopp just med hänsyn till att han därjämte åtnjuter praktikinkomst enligt taxa. Tages distriktsveterinären i anspråk för en tjänsteförrättning, bör därför den därvid utgående ersättningen nöjaktigt kompensera honom för den praktikinkomst som under samma tid skulle ha kunnat intjänas. Något liknande kompensationsbehov föreligger icke för länsveterinärens vidkommande. Den här föreslagna bestämmelsen om rätt att vid tjänsteförrättning som avses i nya taxeförslagets 7 § 1 mom. (förutvarande 13 § 1.) beräkna ersättning efter tid är införd såsom ett nytt andra stycke i sistnämnda moment. Tillkomsten av möjlighet att beräkna ersättning efter tid synes böra medföra borttagande av rätten för läns- eller distriktsveterinär att under förrättning som avses i ifrågavarande moment åtnjuta dagtraktamente. Att dagtraktamente icke kan utgå vid sidan av tidsersättning torde falla av sig självt. Möjligen kan tvekan anmäla sig huruvida icke dagtraktamente alltjämt borde få utgå då ersättning beräknas per förrättning enligt momentets första stycke. Det må emellertid härtill hänföras, att sistnämnda sätt att beräkna ersättning torde komma att väljas huvudsakligen vid allenast mera kortvariga tjänsteresor. Utredningen vill även erinra att, om förrättning såväl påbörjats som avslutats mellan klockan 6 och klockan 19, enligt nu gällande bestämmelser i allmänna resereglementet traktamente över huvud ej utgår förrän minst 6 timmar tagits i anspråk för förrättningen och då allenast med reducerat halvt traktamente (för traktamentsklass B, dit länsveterinär och distriktsveterinär hör, 9 kronor); först n ä r förrättningen tagit i anspråk minst 10 timmar utgår reducerat helt traktamente (18 kronor). Bortfallet av rätten att åtnjuta dagtraktamente kompenseras emellertid mer än väl av den föreslagna möjligheten att debitera ersättning efter tid. Tilläggas må att vad här föreslagits i princip överensstämmer med vad som i samma hänseende stadgas i nya provinsialläkartaxan; ej heller denna medger debiterande av dagtraktamente. 2 mom. I detta moment har ej ifrågasatts annan ändring än att arvodessänkningen för andra och följande obduktioner föreslagits skola gälla därest obduktionerna utförts »vid samma tillfälle» som den första obduktionen; i nu gällande veterinärtaxa står »under samma dygn». Ändringen sammanhänger med att enligt utredningens mening grunden till en sänkning måste vara, att veterinären vid de följande obduktionerna icke haft

samma besvär med förberedandet av desamma, då det mesta därav är undanstökat vid iordningställandet till den första obduktionen. För att denna besparing av besvär och tid skall inträffa måste emellertid förutsättas, att de följande obduktionerna ske i följd efter den första, d. v. s. vid samma tillfälle. Ersättningen för obduktion, en eller flera, som vid samma tillfälle följer på den första har emellertid med hänsyn till den krävande förrättning det h ä r är fråga om föreslagits höjd från nu 12 kronor 50 öre till 15 kronor. 3 mom. Utredningen föreslår en avrundning uppåt av arvodet för mikroskopisk undersökning från nu 3 kronor 75 öre till 4 kronor. h mom. I första stycket, som reglerar ersättningen för skyddsbehandling av djur med vaccin eller serum mot sjukdom som avses i epizootilagen, föreslår utredningen en betydande höjning, nämligen från 2 kronor 50 öre till 5 kronor, av det minsta arvode som skall utgå per behandlad besättning. Det har nämligen vid mul- och klövsjukeepizootier visat sig, att det nuvarande låga minimiarvodet ger en veterinär en otillfredsställande inkomst vid skyddsympning i trakter med huvudsakligen mycket små besättningar och där i regel därjämte avståndet mellan besättningarna är betydande. Då å andra sidan dagsinkomsten för en veterinär som verkställer skyddsympning i en trakt med stora besättningar kan bliva avsevärd — ofta 60—100 kronor per dag — är en utjämning behövlig för åstadkommande av åtminstone någorlunda likställighet i inkomsthänseende. En nyhet är, att bestämmelserna i detta stycke gjorts tillämpliga även å serumbehandling. Bland annat vid skyddsbehandling med serum mot mjältbrand har det framstått som icke tillfredsställande, att veterinären måst nöja sig med att debitera allenast ett dagarvode jämlikt 1 mom. i denna paragraf. Det m å här tilläggas, att i samband med 1951—1952 års mul- och klövsjukeepizooti provisoriskt vidtogs viss höjning av här ifrågavarande ersättningar i det att Kungl. Maj:t genom brev den 14 december 1951 förordnade, att när det gällde mul- och klövsjuka besättningsarvodet skulle utgöra 3 kronor samt ersättningen per ympat djur 25 öre. Dessa höjningar, vara det från den 1 januari 1953 utgående provisoriska taxetillägget å 25 procent icke medgivits, skulle gälla tills vidare intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade; något förordnande om provisoriets upphörande har icke givits. Ett genomförande av utredningens nu framlagda förslag till ändringar i författningsrummet bör dock medföra, att här berörda provisoriska bestämmelser upphävas. Utredningen föreslår att andra stycket omredigeras så att det kommer att avse allenast blodprovstagning hos annat husdjur än fjäderfä. Ersättningen per prov avses skola utgå med ett enhetligt belopp av 50 öre, oberoende av å hur många djur prov tages (f. n. 62,5 öre för vart och ett av de första 50 djuren, därefter 31,25 öre per djur). För de avsevärt besvärligare blodprovstagningarna å nötkreatur i lösdrift samt å svin föreslås ett arvode

av 1 krona per prov. Arvodet per besättning, nu 6 kronor 25 öre, föreslås avrundat till 7 kronor. Tredje stycket, som avser ersättning för tagande av blodprov från fjäderfä, anser utredningen böra göras tillämpligt ej blott, såsom för närvarande är fallet, å blodprovstagning vid bekämpande av hönstyfus eller annan paratyfos utan vid varje för bekämpande av smittsam sjukdom hos fjäderfä förordnad blodprovstagning. Arvodena för blodprovstagning för insändande till bakteriologisk undersökning föreslår utredningen avrundade uppåt från 12,5 öre för vart och ett av de etthundra första djuren och 6,25 öre för vart och ett av de därpå följande djuren i samma besättning till 15 respektive 10 öre. 5 mom. Detta är ett nytillkommet moment som upptar bestämmelser om arvode för undersökning med tuberkulin. Föreskrifter härom äro för närvarande meddelade i 1 och 4 §§ Kungl. kungörelsen den 25 november 1938 (nr 700) ang. ersättning till veterinär för vissa åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur sådana dessa §§ lyda enligt Kungl. kungörelsen den 27 juli 1955 (nr 495). Ersättningarna föreslås till samma belopp som för närvarande gälla, dock med den avvikelsen att något högre ersättning av förut angivet skäl förordas för tuberkulinundersökning å nötkreatur i lösdrift samt å svin. Vidare har arvodet vid s. k. jämförande tuberkulinundersökning, d. v. s. undersökning samtidigt med såväl bovint som aviärt tuberkulin, avvägts så, att det ger viss ersättning även för den andra av de båda injektionerna. G mom. Detta moment motsvarar det nuvarande 5:e och reglerar arvodena till veterinärer som engageras i epizootibekämpande. I första stycket föreslås maximigränsen för arvode åt överveterinär och biträdande överveterinär höjd från 45 till 50 kronor. De i andra stycket angivna dagarvodena, som äro starkt föråldrade, föreslås höjda för distriktsveterinär, civil veterinärstipendiat eller veterinärkandidat till 30 kronor samt för annan veterinär till 40 kronor. Erinras må att Kungl. Maj:t genom brev den 14 december 1951 förordnade, att ifrågavarande arvoden tills vidare skulle höjas till 25 respektive 35 kronor. Utredningen har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att upprätthålla den nu gällande skillnaden i arvode för å ena sidan veterinärkandidat med kompetens att vikariera för distriktsveterinär, å andra sidan annan veterinärkandidat. Den ytterligare höjning som utredningen nu föreslår är i förhållande till sistberörda belopp av jämförelsevis ringa storleksordning men torde dock vara starkt påkallad för att i rimlig mån bereda de tjänsteveterinärer, som staten tager i anspråk för epizootibekämpande, kompensation för bortfall av praktikinkomst eller andra intäkter under förordnandetiden (jämlikt 41 § allmänna veterinärinstruktionen är varje veterinär med i detta sammanhang betydelselöst undantag skyldig ställa sig till förfogande för deltagande i av det allmänna påbjudet epizootibekämpande).

44 7 mom. Förrättningar, varom stadgas i 7 § utredningens förslag, skola givetvis liksom hittills gäldas av statsmedel.

Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av de i denna paragraf föreslagna arvodesförändringarna — de i övriga paragrafer av tjänstetaxan omförmälda ersättningarna ha de enskilda rekvirenterna, varuägarna m. fl. att vidkännas — må följande framhållas. Utredningens förslag i avseende å ersättning för tjänsteförrättningar, som i förevarande paragraf avhandlas, innebär i huvudsak bibehållande av nu utgående arvodesbelopp. I åtskilliga fall ha dock föreslagits avrundningar uppåt av de nuvarande, efter tillkomsten av det 25-procentiga tillägget ofta mycket ojämna arvodesbeloppen. I avseende å vissa grupper av förrättningar har emellertid utredningen funnit reella höjningar påkallade. Detta är fallet beträffande obduktion enligt 2 mom., nämligen för den andra och följande obduktioner vid ett och samma tillfälle (f. n. kr. 12: 50, förslag kr. 15:—), beträffande minimiarvodet per besättning vid skyddsbehandling enligt 4 mom. (f. n. kr. 2: 50, förslag kr. 5: — ) , i fråga om blodprovstagning av fjäderfä för insändande till bakteriologiskt laboratorium (f. n. 12,5 öre för vart och ett av de etthundra första djuren och 6,25 öre för vart och ett av de därpå följande djuren i samma besättning, förslag av utredningen 15 respektive 10 öre). Vidare innebär utredningens förslag någon uppräkning av de vid epizootibekämpande utgående dagarvodena till överveterinär och extra tjänsteveterinärer (för överveterinär och biträdande överveterinär föreslås maximigränsen för dagarvode höjd från 45 till 50 kronor, för extra tjänsteveterinär som eljest är distriktsveterinär, civil veterinärstipendiat eller veterinärkandidat föreslås dagarvodet höjt från 25 till 30 kronor och för annan veterinär från 35 till 40 kronor). De arvodeshöjningar som av utredningen föreslagits torde icke behöva inge större betänklighet. De äro nämligen ur statsekonomisk synpunkt av underordnad betydelse och detta redan av det skälet, att ifrågavarande tjänsteförrättningar som nämnt äro jämförelsevis fåtaliga. Sporadiskt, nämligen vid uppkommande epizootier, kunna de så öka i antal att höjningarna bliva kännbara. Men just i sådana tider är det å andra sidan av utomordentlig vikt att arvodena äro så tilltagna, att de underlätta anskaffningen av veterinär arbetskraft och sporra denna till verkliga ansträngningar för att snabbt kämpa ned epizootien. De arvoden det här är fråga om gäldas från skilda anslag under veterinärväsendet. Dessa anslag ha alla förslagsanslags natur. Arvoden för tjänsteförrättningar enligt 1 mom. bestridas huvudsakligen ur veterinärstatens omkostnadsanslag, exempelvis länsveterinärernas tjänsteförrättningar avseende hygieniska inspektioner, arvoden för blodprovstagning gäldas ur anslaget till åtgärder mot smittsam kastning, om provtagningen har avseende å denna

45 sjukdom, ur anslaget till åtgärder mot hönstyfus, om provtagningen har avseende å sistnämnda sjukdom o. s. v., arvoden för tjänsteförrättningar som avse bekämpande av epizootier, exempelvis skyddsympningar, ävensom arvoden till överveterinärer och extra tjänsteveterinärer vid dylikt bekämpande bestridas ur det i avseende å medelsåtgången städse svårbedömbara förslagsanslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter. Av det här sagda framgår, att den genom de föreslagna arvodesuppräkningarna uppkommande merutgiften — i och för sig normalt av ringa storleksordning — fördelar sig å ett flertal anslag av förslagsanslags natur. Den merbelastning som må tillskyndas vart och ett av dessa anslag låter sig svårligen beräkna men lärer dock kunna sägas vara av så ringa storleksordning, att någon anledning till uppräkning av anslagen på grund av denna merbelastning icke föreligger.

C. Ersättningar för veterinära förrättningar i samband med införsel av husdjur m. m. (14 § i nuvarande veterinärtaxa, 8 § i utredningens förslag) Utredningens förslag i avseende å de veterinära förrättningar som avses i denna paragraf åsyfta i främsta rummet dels att i fråga om uppräkningen av de husdjur och de undersökningar m. m., som i paragrafen omförmälas, verkställa den komplettering som erfarenhetsmässigt visat sig påkallad, dels så reducera veterinärarvodena vid massinförsel av djur, särskilt smärre sådana, såsom dagsgammalt fjäderfä och tropiska fåglar, att veterinärens intäkt bringas till bättre överensstämmelse med det arbete som förrättningen krävt. De nya djurgrupper som av utredningen tillagts uppräkningen i 1 mom. äro dels katt, dels marsvin eller annat laboratoriedjur. Vad arvodesbestämningen beträffar lämnas denna i stort sett orubbad. Vissa sänkningar föreslås dock i fråga om arvodena för besiktning av fjäderfä. Beträffande fjäderfä, som ej är att hänföra till s. k. dagsgammal kyckling, har utredningen gjort en tudelning och i en första grupp medtagit tamfågel samt vilda fåglar med undantag av burfåglar. För denna grupp är arvodet satt till 30 öre för varje djur. Detta belopp ligger något under det arvode som för närvarande får uttagas, nämligen 31,25 öre. För den andra gruppen, omfattande burfåglar, där arvodet för närvarande likaledes är 31,25 öre per djur, föreslår utredningen en kraftig sänkning, som i viss mån göres större ju större antal djur en sändning innehåller. Utredningens förslag innebär att ett arvode av 25 öre skall utgå för varje djur intill 100, med 15 öre för varje djur utöver 100 och upp till 300 samt med 10 för

varje djur utöver 300. Veterinärbesiktningen av ett parti burfåglar om t. ex. 500 stycken skulle alltså betinga ett arvode av (100X25 + 200X15 + 200X10 = ) 75 kronor mot för närvarande (500X31,25 = ) 156 kronor 25 öre. Det kan måhända synas att även de av utredningen föreslagna arvodena för besiktning av burfåglar äro väl höga i förhållande till den tid en dylik besiktningsförrättning, inklusive tiden för inställelse, tager i anspråk. (Det kan vara vanskligt att ange något typexempel, då arbetet vid dessa förrättningar kan variera avsevärt, beroende på hur pass noggrann besiktningen måste göras med hänsyn till graden av smittfärlighet — risken bedömes större från vissa ursprungsländer än från andra o. s. v. — och den kondition som fåglarna vid okulär besiktning uppvisa. Men förslagsvis må nämnas en tid av 3—4 timmar, inklusive inställelsetiden, för besiktning av ett parti om 400 k 500 burfåglar. För 400 fåglar skulle veterinärarvodet komma att utgöra 65 kronor, d. v. s. med 3 timmars beräknad arbetstid drygt 20 kronor per timme.) Det må emellertid framhållas, att risken för införande med dessa fåglar av någon för såväl människor som djur farlig smittsam sjukdom, exempelvis psittacos, är betydande och därför nödvändiggör vaksamhet och noggrannhet vid veterinärbesiktningen. Sammanställes detta med att det här i allt fall rör sig om en införsel, som närmast hör hemma under beteckningen lyximport, torde de av utredningen föreslagna arvodena vara väl försvarbara. I fjärde stycket av 1 momentet, som avhandlar ersättning för tagande av vissa prov m. m., har utredningen kompletterat förteckningen å förrättningar dels genom att särskilt nämna tuberkulinundersökning, annat allergiskt prov än malleinögonprov samt ögonslemprov, dels genom att efter förteckningen tillägga orden »eller för verkställande av därmed jämförbar undersökning å i karantän intaget djur». De nuvarande arvodena i detta stycke ha lämnats orubbade så när som på att undersökningsavgiften för varje djur utöver 5 samme ägare tillhöriga djur höjts från 1 krona 25 öre till 1 krona 50 öre. I 3 mom. har skett viss avjämning, såväl uppåt som nedåt, av däri upptagna arvoden. Sålunda har arvodet för besiktning av ull och ullavfall, av borst och hår samt av horn och klövar jämkats från 37,5 öre till 35 öre per bal eller kolly. De i momentets andra stycke angivna gränserna för dygnsarvoden ha höjts, nämligen minimiarvodet från 10 till 12 kronor s a m t maximiarvodena för besiktning av hudar från 18 kronor 75 öre till 20 kronor samt för besiktning av ull från 37 kronor 50 öre till 40 kronor. Den i A mom. reglerade rätten för förrättningsmannen att uppbära resekostnadsersättning har bringats helt i överensstämmelse med bestämmelserna i allmänna resereglementet genom borttagande av den nuvarande inskränkningen att förrättningen skall ha ägt rum på längre avstånd från veterinärens bostad än 2 km. 5 mom. har försetts med en förtydligande slutmening av innehåll att rese-

kostnadsersättning enligt 4 mom. skall erläggas av den som har att svara för förrättningskostnaden. På två ställen i nuvarande 3 mom. säges arvodesbestämningen gälla för »sakkunnig man, vare sig denne är veterinär eller icke». Utredningen h a r ansett veterinärtaxan böra begränsas att avse uteslutande arvoden och ersättningar åt veterinärer och verkställt omredigering i enlighet härmed. Om över huvud icke-veterinärer böra ifrågakomma för utförande av förrättningar som här avses torde likväl frågan om deras ersättande böra regleras i annan ordning.

D. Ersättning för veterinära förrättningar i samband med utförsel av husdjur m. m. (15 § i nuvarande veterinärtaxa, 9 § i utredningens förslag) I fråga om ersättning för här avhandlade besiktningar vid utförsel av djur har föreslagits ändringar motsvarande dem som förordats beträffande besiktningsarvodena vid införsel av djur. Vad arvodena beträffar äro dessa i utjämnande syfte i någon mån höjda för besiktning av nötkreatur över V2 års ålder (från 93,75 öre till 1 krona), för nötkreatur av Vi års ålder eller därunder (från 43,75 till 50 öre) samt för svin, får och get (från 31,25 till 50 öre). För besiktning av fjäderfä äro arvodena, särskilt när en sändning omfattar dagsgammalt fjäderfä till ett antal av över 100, ej obetydligt sänkta. För närvarande gäller för allt fjäderfä ett enhetligt besiktningsarvode av 12,5 öre. Även om ett enhetligt arvode är för enkelhetens skull eftersträvansvärt har dock utredningen funnit det ur rättvisesynpunkter påkallat att göra en differentiering — liksom vid införsel av fjäderfä — med hänsyn till om utförseln avser äldre än dagsgammalt fjäderfä eller dagsgammalt sådant samt även med hänsyn till det antal djur som ingår i sändningen. Den av utredningen föreslagna arvodesbestämningen innebär fördyring allenast när fråga är om äldre än dagsgammalt fjäderfä och sändningen omfattar högst 50 djur (en höjning från 12,5 till 20 öre). I alla andra fall innebär förslaget en sänkning, som vid sändningar av dagsgammalt fjäderfä innehållande mer än 100 djur blir så kraftig som från 12,5 till 5 öre men i övriga fall begränsad till 2,5 öre (från 12,5 till 10 öre). Vid jämförelse mellan de arvoden som gälla vid besiktningar vid å ena sidan införsel och å andra sidan utförsel av djur finner man att de senare nära nog genomgående äro lägre än de förra. Om anledningen härtill lämna förarbetena till 1933 års veterinärtaxa icke någon upplysning. Den till utredningen såsom expert knutne länsveterinären W. Borg, vilken var ledamot av den kommitté som framlade det till grund för 1933 års veterinärtaxa

48 liggande förslaget, säger sig emellertid erinra sig att orsaken till att besiktningsarvodena vid utförsel av djur sattes lägre än införselarvodena var den, att man ville draga sitt strå till stacken för att till jordbruksnäringens gagn underlätta dylik export. Under sådana förhållanden anser utredningen — även om den omständigheten att veterinärens arbete i båda fallen lärer vara likvärdigt borde utgöra skäl till en omprövning av frågan — det knappast falla inom ramen för utredningens uppdrag att upptaga detta spörsmål till behandling.

E. Ersättning för veterinärbesiktning av vissa lokaler och fordon (15 a § i nuvarande veterinärtaxa, 10 § i utredningens förslag) För närvarande stadgas i 15 a § 2. att veterinärens arvode vid samtidig besiktning av flera fordon, tillhöriga samme ägare, skall för varje fordon utöver det första utgå med hälften av arvodet för besiktningen av det första fordonet. Denna reduceringsregel har väckt stark gensaga bland veterinärerna under framhållande av att varje enskild besiktning, även om den ingår i en serie av samtidiga besiktningar, innebär samma mått av arbete för veterinären. Utredningen som finner veterinärernas nu berörda invändning fullt bärande, föreslår borttagande av nämnda reduceringsregel.

F. Ersättning för väntetid (17 § i nuvarande veterinär taxa, 12 § i utredningens förslag) Ersättningsbeloppen föreslås av utredningen jämkade till överensstämmelse med den tidscrsättning, 3 kronor per halvtimme, som läns- eller distriktsveterinär skulle äga tillgodonjuta vid tjänsteförrättning annorstädes än å tjänsterummet (7 § 1 mom. andra stycket!.

G. Tredskobestämmelse Till tjänstetaxan har ansetts böra fogas en tredskobestämmelse av enahanda innehåll som den i praktiktaxan intagna (6 § andra stycket).

49 Avd. II. A n g . s t a t s b i d r a g till lindring a v enskildas k o s t n a d e r för djursjukvård Gällande bestämmelser m. m. Alltsedan den 1 juli 1937 h a r i vårt land förefunnits möjlighet för mindre bemedlade djurägare att erhålla statsbidrag till djursjukvårdskostnader. I den proposition (nr 165 till 1937 års riksdag), vari förslag till införande av sådan stödform framlades, uttalade föredragande departementschefen, att det hade visat sig att veterinärkostnaderna bleve alltför betungande för många djurägare i ringa förmögenhetsvillkor, i all synnerhet för sådana som bodde på längre avstånd från veterinär. De bestämmelser i ämnet som utfärdades (SFS nr 323 år 1937) voro i sina huvuddrag utformade i överensstämmelse med de föreskrifter som sedan 1926 hade gällt i fråga om statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters å-landsbygden sjukvårdskostnader. 1937 års kungörelse om statsbidrag, som h ä r avses, avlöstes från den 1 juli 1946 av den ännu gällande kungörelsen i ämnet av den 12 april 1946 (SFS nr 164). Huvudsakligen i syfte att vidga bidragsmöjligheterna ha dock vidtagits åtskilliga ändringar i sistnämnda kungörelse. En översikt över de successiva förskjutningarna i bidragsbestämmelserna lämnas i en härvid fogad tablå (Bil. 1). Under de tio budgetåren 1946/47—1955/56 ha medelsanvisningen och medelsförbrukningen för h ä r ifrågavarande ändamål uppgått till följande belopp:

Beviljat förslagsanslag Medelsåtgång

1946/47 230 000 551000

1947/48 230 000 651000

1948/49 500 000 788 000

1949/50 500 000 751000

1950/51 700 000 989 000

1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 Beviljat förslagsanslag 700 000 1 000 000 1 000 000 1 000 000 800 000 Medelsåtgång 990 000 895 000 714 000 636 000 622 000 För budgetåret 1956/57 har för ändamålet anvisats ett förslagsanslag av 700 000 kronor. Denna sammanställning visar, att en kraftig stegring av medelsförbrukningen ägt rum från budgetåret 1946/47 fram till budgetåret 1950/51. Under sistnämnda budgetår och under det därpå närmast följande har medelsåtgången kulminerat. Den uppvisar därefter en stark nedgång. i

50 Till belysning av bidragsverksamhetens fördelning å olika delar av landet och tillika medelsåtgångens växlingar inom varje län har upprättats bilagda sammanställning (Bil. 2). Sammanställningen utvisar att bidragsverksamheten, som väntat, har sin ojämförligt största betydelse för djurägarna i Norrlands-länen. I dessa län finns ett relativt sett större antal mindre bemedlade djurägare än i de södra delarna av landet, och genom de längre avstånden från veterinären till djurägarna åtgår i sagda län genomsnittligt ett större bidragsbelopp per sjukresa än i de sydligare landskapen. Vad nu sagts understrykes ytterligare av det förhållandet, alt i de mellersta och södra delarna av riket medelsåtgången relativt sett är störst i de landskap, som inrymma mer eller mindre vidsträckta skogsbygder, där bebyggelsen är jämförelsevis gles, exempelvis Värmland, Dalarna, Småland, Blekinge och Dalsland. Reformyrkanden Den kraftiga stegring av medelsåtgången till statsbidrag till mindre bemedlades djursjukvårdskostnader som ägde r u m från och med budgetåret 1946/47 och några år framåt tilldrog sig vid flera tillfällen riksdagens uppmärksamhet. Sålunda fäste 1947 års statsrevisorer uppmärksamheten på den avsevärda ökning av statsverkets utgifter som de från den 1 juli 1946 gällande nya statsbidragsgrunderna hade medfört. Revisorerna underströko angelägenheten av att utvecklingen på förevarande område med uppmärksamhet följdes av vederbörande fackmyndighet, d. v. s. veterinärstyrelsen. Därest kostnaderna skulle ytterligare ökas, syntes det revisorerna böra ankomma på nämnda myndighet att taga initiativ till de jämkningar i bidragsgrunderna, som kunna finnas påkallade. Vikten av att ifrågavarande kostnader följdes med uppmärksamhet underströks också av 1949 års riksdag, nämligen i samband med beslutandet av vissa ändringar i bidragsbestämmelserna. 1951 års statsrevisorer återkommo till denna fråga under framhållande av, bland annat, att statsverkets utgifter för statsbidrag till lindring av mindre bemedlades djursjukvårdskostnader nära nog hade fördubblats under tiden 1 juli 1946—30 juni 1951. Revisorerna framhöllo att sådana möjligheter till besparingar borde tillvaratagas, vilka icke inverkade hämmande på verksamheten, och framhöllo att en sådan möjlighet låge däri, att veterinärerna, när tillfälle därtill förelåge, eftersträvade att förlägga flera sjukbesök till en och samma resa, varigenom resekostnaderna kunde avsevärt nedbringas. I ett med anledning av 1951 års statsrevisorers nyssnämnda uttalande avgivet underdånigt utlåtande den 25 januari 1952 pekade veterinärstyrelsen på den utgiftsbesparing för statsverket, som skulle vinnas, därest gränsen för den statsbidragsberättigade djurägarens eget bidrag till djursjukvårdskostnaden höjdes, förslagsvis till 20 kronor, en höjning som tillika skulle tjäna

51 syftet att i någon mån avhålla djurägarna från att rekvirera veterinär för bagatellsaker. Medan statsrevisorernas nu berörda uttalanden syftade till en begränsning av statsutgifterna för ändamålet, ha å andra sidan under 1950-talet framförts ett flertal yrkanden avseende i stället en utvidgad rätt till statsbidrag till lindring av de enskildas djursjukvårdskostnader. Vad som därvidlag i huvudsak åsyftats är dels en utvidgning av den befintliga möjligheten för mindre bemedlade att erhålla dylikt statsbidrag, dels införande av en rätt för avlägset boende djurägare att komma i åtnjutande av statsbidrag till bestridande av veterinärs resekostnader. En kort översikt över inom riksdagen uttalade önskemål av dylik art ger vid handen följande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande den 27 mars 1952, nr 11, förordade jordbruksutskottet — förutom de ändringar av bidragsreglerna som trädde i kraft från den 1 januari 1953, se härom Bilaga 1 — att den av Hushållningssällskapens förbund väckta frågan om ersättning åt djurägare för merkostnader, som uppstå då distriktsveterinären i djurägarens distrikt åtnjuter ledighet och djurägaren därför nödgas anlita längre bort boende grannveterinär, borde upptagas i anslutning till den då pågående översynen av veterinärdistriktsindelningen. I anledning av vid 1954 års riksdag väckta motioner (I: 41 och II: 164) om utredning rörande den enskilde djurägarens kostnader för djursjukvård yttrade jordbruksutskottet i sitt utlåtande den 6 april 1954 (nr 15), att de höga resekostnader, som bli en följd av stort avstånd mellan veterinärens stationeringsort och djurägarens hemort, onekligen i åtskilliga fall medför att utgiften för veterinärbesök blir avsevärd. Utskottet vore emellertid icke berett att tillstyrka en särskild utredning härom utan ansåge, att de i motionerna anförda synpunkterna lämpligen borde beaktas vid den översyn av veterinärtaxan, vilken enligt vad som hade inhämtats vore föremål för överväganden inom jordbruksdepartementet. Riksdagen beslöt (skr. nr 194/1954) i överensstämmelse med utskottets hemställan. I svar den 14 december 1954 på en interpellation i riksdagens andra kammare av herr Björkäng uttalade chefen för jordbruksdepartementet, att veterinärtaxeutredningen torde komma att beröra jämväl frågan om möjligheten att förbilliga djursjukvården för avlägset boende djurägare. Vidare har jordbruksutskottet i sitt utlåtande den 29 mars 1955 (nr 14) i anledning av motionerna I: 190 och II: 215 uttalat, att utskottet förväntade att de i motionerna omförmälda synpunkterna beträffande utvidgning av möjligheten för mindre bemedlade att erhålla statsbidrag till djursjukvård komme att övervägas av veterinärtaxeutredningen. Detta uttalande har av riksdagen lämnats utan erinran. Slutligen har jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande den 12 april 1956 (nr 19) hemställt, att väckta motioner om dels höjning av den inkomstgräns, vars överskridande utesluter från rätt till statsbidrag

52 som här avses, dels utredning av möjligheterna att lämna bidrag även i de fall, då sjuka djur intagas för vård vid djursjukhus och provinskliniker, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd under uttalande dock samtidigt av sin förväntan, att jämväl dessa frågor komme att upptagas till övervägande av 1954 års veterinärtaxeutredning. I anledning av de nyss återgivna uttalandena av riksdagens jordbruksutskott och i samråd med jordbruksdepartementet har 1954 års veterinärtaxeutredning, vid sidan av huvuduppdraget att uppgöra förslag till ny veterinärtaxa, upptagit till behandling jämväl de med taxeproblemet sammanhängande frågorna om vidgad möjlighet till statsbidrag till lindring av mindre bemedlades samt avlägset boendes — även om dessa ej äro mindre bemedlade — kostnader för erhållande av djursjukvård.

Andra former av hjälp till bestridande av djursjukvårdskostnader än statsbidrag Efter hand som anlitandet av veterinärvård blivit allt vanligare bland djurägarna, har det ansetts påkallat att lämna erforderligt stöd för att icke de mindre bemedlade djurägarna skulle av ekonomiska skäl bliva i allt för hög grad ställda utanför möjligheten att erhålla veterinärhjälp. Därvid har den statliga stödformen kommit att spela den ojämförligt viktigaste rollen. Saken har emellertid ansetts vara av den betydelse, att man i de län, där veterinärvårdskostnaderna framstå som mest betungande, d. v. s. främst i Norrlands-länen, funnit sig böra i betydande omfattning komplettera den statliga bidragsformen med understöd av lokal natur. Vid sidan av dessa möjligheter till lättnader i veterinärvårdskostnaderna erbjuder sig också i viss omfattning utvägen att taga försäkring för dylika kostnader. Vad beträffar de lokala bidragen till bestridandet av veterinärvårdskostnader äro dessa i regel av kommunal karaktär. I några fall bestridas de ur förefintliga allmänningstillgångar. För att få ett begrepp om förekomsten av sådana lokala bidrag och dessas storlek har utredningen i vad avser Norrlands-länen samt Värmlands och Kopparbergs län i början av år 1956 införskaffat uppgifter härom med biträde av läns- och distriktsveterinärerna. Utredningen har icke funnit det för fullföljande av sitt uppdrag påkallat att verkställa någon systematisk bearbetning av detta material, som för övrigt icke kan göra anspråk på att vara varken fullständigt eller enhetligt. Utredningen har emellertid gjort en summarisk sammanställning av de erhållna uppgifterna, som ger en uppfattning om, vilken utbredning och betydelse för den enskilde djurägaren denna lokala hjälpverksamhet har. Sammanställningen fogas härvid såsom bilaga (Bil. 3). Formen försäkring för veterinårvärdskostnader har vuxit fram under de

53 senaste decennierna. Den kan erhållas beträffande nötkreatur och hästar och ges såsom en tilläggsförsäkring till den vanliga kreatursförsäkringen. Utredningen har under hand inhämtat hos Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget, hos vilket bolag det ojämförligt största antalet dylika försäkringar finnas tecknade, att denna försäkringsform i mycket ringa utsträckning utnyttjas i Götaland ävensom i Svealand med undantag av Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. Längre norr över är den vanligare och har där verklig betydelse även om dess utbredning dock är mycket ojämn; i vissa k o m m u n e r är antalet veterinärvårdsförsäkrade besättningar ringa medan, enligt av distriktsveterinärerna till utredningen lämnade uppgifter, i åtskilliga kommuner, t. ex. i Jämtland och Västerbotten, det övervägande antalet nötkreatursbesättningar ha tilläggsförsäkring för veterinärvårdskostnader. I nämnda försäkringsbolag innebär försäkringen, alt ersättning utgår med halva sammanlagda kostnaderna för sjukbesök innefattande veterinärarvode, sådan medicin och förbandsmaterial, som av veterinär tillhandahålles vid besöket, veterinärs resa och av denne utförd obduktion. För varje sjukdomsfall utgår ersättning med högst 40 kronor. Är försäkringstagare berättigad till bidrag för veterinärbesöket av allmänna medel, utgår ersättning med hälften av de överskjutande sammanlagda kostnaderna. Premierna för detta slag av tilläggsförsäkring hos bolaget utgöra för närvarande i Norrland samt Värmlands, Örebro och Kopparbergs län kr. 3 : — och i övriga delar av landet kr. 3:50 för varje nötkreatur utom för avelstjur där premien är kr. 1 2 : — för tjur vid en försäkringssumma upp till 2 500 kronor och kr. 2 4 : — vid högre försäkringssumma. För hästar utgår för veterinärvårdsförsäkring en tilläggsårspremie av kr. 12. — per häst. (Å Gotland erhålles veterinärvårdsförsäkring för såväl nötkreatur som hästar utan särskild tilläggspremie.)

Undersökning om orsakerna till den minskade medelsåtgången till statsbidrag till djursjukvårdskostnader Det har synts utredningen av intresse att erhålla underlag för en bedömning av orsakerna — och helst även dessas inbördes betydelse — till den markerade minskning i åtgången av statsbidrag för ifrågavarande ändamål som inträtt fr. o. m. budgetåret 1952/53. Delta fann utredningen värdefullt ej minst därför, att stor meningsbrytning syntes råda om vad som vore huvudorsaken till denna utveckling. För vinnande av sitt syfte har utredningen genom biträde av veterinärstyrelsen införskaffat uppgifter i saken från länsveterinärerna i de fem Norrlandslänen och dessutom i de åtta län i Svealand och Götaland, där minskningen av utbetalade statsbidrag relativt sett varit störst. Det syntes utredningen lämpligt att för ändamålet anlita läns- och distriktsveterinärerna, då dessa genom sitt syss-

54 lande med denna bidragsverksamhet erhålla en intim kännedom om ortsförhållandena. De inkomna svaren ge vid handen en genomgående enighet om vissa huvudorsaker till den starka minskningen av medelsåtgången. Dessa kunna sammanfattas så: 1. En avsevärd inkomststegring för jordbrukarna, ej minst för innehavare av mindre brukningsdelar. Denna inkomststegring h a r sin grund först och främst i höjda priser på jordbruksprodukter. I stora delar av landet, särskilt i Norrland men även på många håll i mellersta och södra Sveriges skogsbygder, ha höjda priser på skogsprodukter också för mindre jordbrukare spelat en betydande roll. Härtill kommer den på senare tid allt vanligare möjligheten för mindre jordbrukare att förskaffa sig extrainkomster vid sidan av jordbruket genom arbete i industri eller skogsbruk; det alltmer utbyggda vägnätet och lättheten att med relativt billiga motorfordon nå även tämligen avlägsna arbetsplatser har därvid kraftigt bidragit. Genom denna lyftning i inkomsthänseende ha många jordbrukare kommit över spärrgränsen — en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst av högst 4 500 kronor — för rätt till statsbidrag till djursjukvårdskostnader. 2. En kraftig minskning av antalet mindre brukningsdelar. Största rollen därvidlag torde den på landsbygden pågående rationaliseringsverksamheten — med eller utan statsbidrag — spela; mindre bärkraftiga jordbruk läggas ned eller sammanslås med eller till bärkraftiga sådana. 3. E n alltmera utbredd minskning av kreaturshållningen. Denna företeelse gör sig gällande på de flesta håll i landet; i Norrland bland annat på det sättet, att många småjordbruk göra sig av med alla kor — eller alla utom en för tillgodoseende av gårdens eget behov av mjölk — för alt ägaren skall bliva i tillfälle att skaffa sig en bättre utkomst genom arbete i ortens industri eller skogsbruk. Det är lätt att inse, att de under 2. och 3. angivna omständigheterna minska behovet av veterinärvård på gårdarna och därmed även antalet statsbidragsresor. 4. Penningvärdets fortsatta fall. Detta förhållande h a r bidragit till en nominell inkomstökning, vilken medverkat till att förut slatsbidragsberättigade i inkomsthänseende kommit över den under 1. här ovan angivna spärrgränsen, 4 500 kronors taxerad inkomst. 5. Höjningen från den 1 januari 1953 av den statsbidragsberättigade djurägarens egen andel av kostnaden för veterinärbesök från 10 till 15 k r o n o r h a r i betydande mån minskat statsutgifterna för ändamålet. Vid sidan av dessa huvudorsaker till den minskade åtgången av statsbidrag till lindring av mindre bemedlades djursjukvårdskostnader peka några länsveterinärer på andra bidragande omständigheter. Som exempel må nämnas höjning av fastighetstaxeringsvärdena med verkan att ägarna kommit att påföras förmögenhetsskatt och därigenom blivit uteslutna från

55 rätt till statsbidrag. Flera länsveterinärer erinra att sänkningen av kilometerersättningen åt tjänsteveterinärer vid tjänsteresa med egen bil (den t augusti 1953 från 35 till 30 öre per km för s. k. mindre bil, den 1 juli 1954 från 40 till 35 öre för större bil) minskat kostnaderna för veterinärbesök, givetvis även i fråga om den del av dessa som falla på statsverket, och därtill medfört att kostnaden för ett veterinärbesök i flera fall än tidigare stannar inom ramen för vad djurägaren själv har att bestrida, d. v. s. 15 kronor. Allmänna synpunkter De såsom huvudorsaker till den minskade åtgången av statsmedel till hidrag till lindring av mindre bemedlades djursjukvårdskostnader uppgivna omständigheterna, vilkas riktighet utredningen anser sig sakna anledning att ifrågasätta, giva enligt utredningens uppfattning klart vid handen, att denna nedgång icke, såsom många vilja göra gällande, i främsta rummet skulle bero på att penningvärdets fall gjort spärrgränsen, 4 500 kronors till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, för låg. Till vida övervägande del synes den minskade medelsåtgången i stället bero på tvenne andra omständigheter, nämligen först och främst en allmän reell inkomsthöjning för j o r d b r u k a r n a samt en minskning av såväl antalet mindre jordbruk som antalet större djur, hästar och nötkreatur, å många jordbruk. 1 den mån förhållandena ligga till på det sättet är en minskning av medelsåtgången till statsbidrag, varom här är fråga, ingenting som innebär ett missförhållande, som måste rättas till, utan utgör tvärtom ett tillfredsställande vittnesbörd om att de mindre jordbrukarna i stor utsträckning nått en höjd inkomststandard. Utredningen kan därför icke heller dela den uppfattning som understundom kommer till synes, nämligen att det i och för sig bör vara eftersträvansvärt att åter höja medelsförbrukningen till samma nivå som den tidigare varit uppe i. Vill m a n ifrågasätta en höjning av den nämnda spärrgränsen för rätt till statsbidrag till högre belopp än som är motiverat av hänsyn till penningvärdets fall, då blir det fråga om en reell utvidgning av bidragsrätten, d. v. s. en utsträckning av denna rätt till i inkomsthänseende högre liggande jordbrukarkategorier än som tidigare ansetts böra göras delaktiga därav. Man ä r därmed inne på överväganden av politisk n a t u r som det torde falla utanför denna utrednings uppgift att giva sig in på. Att utredningen strax k o m m e r att taga upp ett par frågor, som ur andra synpunkter innebär en utvidgning av bidragsmöjligheterna, är en annan sak som tilllika enligt givna direktiv ingår i utredningsuppdraget. Om det sålunda med hänsyn till nu angivna förhållanden kan sägas, att här ifrågavarande statsbidragsform genom utvecklingens gång numera förlorat åtskilligt i betydelse, så innebär detta å andra sidan ingalunda, att

56 detta statliga stöd vore moget för avskrivning. De jordbrukare, som befinna sig kvar i det inkomstläge som medger statsbidrag, äro alltjämt talrika och det torde icke av någon ifrågasättas att vilja beröva dessa denna sedan 20 år hävdvunna förmån. Uteslutet är icke heller alt antalet sådana jordbrukare i händelse av vikande konjunkturer, exempelvis genom minskade försäljningsmöjligheter för skogsprodukter och därmed minskad sysselsättning i skogsbruket, kunna komma att åter öka i antal. De supplerande hjälpformerna — lokala bidrag och försäkring för velerinärvårdskostnader — vittna på sitt sätt om betydelsen av ekonomiskt bistånd på området; att låta nu nämnda hjälpformer — utredningen tänker då närmast på försäkringsmöjligheten — ersätta det statliga bidraget torde icke utan väsentligt ökade årliga utgifter för kommunerna respektive djurägarna låta sig göra. Om det sålunda icke kan råda tvekan om, att ifrågavarande statliga hjälpform alltjämt har en betydelsefull uppgift att fylla, så är det emellertid vidare av vikt, att den sträcker sig till alla de former av djursjukvård som numera stå den djurägande allmänheten till buds. Så är för närvarande icke fallet. Bälten till statsbidrag är nämligen begränsad till huvudformen av veterinärvård, den som av veterinärerna lämnas vid besök hos djurägarna. Däremot gäller icke bidragsrätten vid djursjukvård å stationär klinik. Delta är ett förhållande som synes utredningen nu böra rättas till. Efter h a n d som såväl hästarna som framför allt nötkreaturen stigit i värde har det kommit därhän, att veterinär hjälp anlitas för dem i större utsträckning än tidigare. Ett utslag härav är, att vård av större djur å klinik kommit till ökad användning. För att komma lill rätta med sådana mera komplicerade sjukvårdsfall, som för behandling kräva stationär vård å klinik, h a r antalet kliniker ökat. Även om de djur, som ägas av det stalsbidragsberättigade klientelet, merendels icke ligga i de högre prislägena, så utgör dock detta icke något skäl varför de skulle av ekonomiska skäl vara i realiteten mer eller mindre hindrade från att kunna begagna sig av klinikvård för sina större husdjur. Utredningen föreslår därför en utökning av bidragsrätten i detta syfte. Helt vid sidan av nu berörda förhållanden ligger ell annat spörsmål som utredningen fått sig förelagt, det nämligen om förbilligande av djursjukvårdskostnaderna för avlägset boende. Det är en fråga som berör ell annat klientel än de mindre bemedlade djurägarna. För dessa sistnämnda har det u r kostnadssynpunkt icke någon betydelse, om de bo på större eller mindre avstånd från veterinärens stationsort; av kostnaderna för ett veterinärbesök, inklusive veterinärens resekostnader, ha de endast all svara för ett belopp av intill 15 kronor, resten, stor eller liten, faller på statsverket. Emellertid finnas starka skäl för att, när det gäller avlägset boende djurägare, dessa oavsett sin ekonomiska ställning av staten beredas viss hjälp till bestridande av veterinärens resekostnader.

57 Hos oss har staten, i motsats till vad som är fallet i flertalet andra länder, ansett sig böra påtaga sig kostnaderna för en allmän veterinär service åt djurägarna i betydande utsträckning. Detta sker framför allt genom ett statligt, över riket förgrenat veterinärväsende, för närvarande omfattande — förutom en länsveterinär i varje län — 286 distriktsveterinärer. Utplaceringen av dessa senare h a r skett främst med det syftet för ögonen, att de skola kunna ta vård om så många husdjur som möjligt. Avkall liärutinnan har emellertid befunnits påkallat för att icke de vidsträckta glesbebyggda delarna av landet skola bliva alltför illa ställda i fråga om möjligheter att erhålla veterinärhjälp. För att en distriktsveterinär skall erhålla för sin sysselsättning och försörjning tillräckligt antal djur inom sitt distrikt har det emellertid blivit nödvändigt att i dylika trakter göra distrikten geografiskt mera vidsträckta än vad som i och för sig vore önskvärt; särskilt gäller detta givetvis i inlandet av Norrland. Följden blir. alt avståndet till veterinärens stationeringsort för många djurägare i sådana distrikt ä r så stort, att de, om de visserligen ej äro berättigade till statsbidrag men å andra sidan dock befinna sig i jämförelsevis blygsamma ekonomiska villkor — såsom förhållandet är med de flesta djurägare i dessa trakter — draga sig för att anlita veterinärhjälp även i fall där sådan uppenbarligen hade varit påkallad. Då statens nuvarande service för att bereda djurägarna veterinärhjälp sålunda faktiskt har mindre värde för många jordbrukare i avlägsna bygder, uppställer sig frågan om icke detta förhållande skulle k u n n a på något sätt utjämnas. Eftersom det här, som nämnt, icke är fråga om de statsbidragsberättigade mindre bemedlade, kan det därvidlag icke bliva fråga om att lämna hjälp till de egentliga vårdkostnaderna, d. v. s. till veterinärens arvode och medicinkostnaderna; liksom varje annan djurägare böra även de avlägset boende, därest de icke äro mindre bemedlade och av den anledningen berättigade till statsbidrag, ha att själva bestrida dessa kostnader. Däremot synes bidrag böra kunna beredas dem till utjämnande av de dryga resekostnaderna för veterinären. När det nu icke låter sig göra att utplacera distriktsveterinärer till sådant antal, att resekostnaderna även för de avlägset boende kunna hållas nere på en rimlig nivå, torde det vara försvarligt att söka i görlig mån neutralisera detta ogynnsamma läge genom att staten kompletterar sin distriktsveterinärorganisation med att lämna visst bidrag till bestridande av resekostnaderna. Den nu anlagda rättvisesynpunkten om betraktande av statsbidrag till bestridande av veterinärs resekostnader såsom en utbyggnad av statens veterinära service-organisation kan enligt utredningens uppfattning få anses i sig själv utgöra tillräcklig motivering för införande av en dylik bidragsform. Emellertid kunna även andra skäl anföras till stöd för en sådan åtgärd. Utredningen vill erinra hurusom det synes ofrånkomligt att vid kortare ledigheter för distriktsveterinär vikariefrågan mången gång

58 ordnas genom att en grannveterinär förordnas att jämte egen tjänst uppehålla den lediges. Ett sådant arrangemang medför emellertid med nödvändighet, att mången djurägare får längre väg till veterinär än då den ordinarie distriktsveterinären är i tjänst med ty åtföljande högre resekostnader att bestrida. Vid den utbyggnad av distriktsveterinärernas s. k. jourtjänst, som på grundval av därom av veterinärstyrelsen framlagt förslag är att förvänta, kominer sistberörda olägenhet att framträda än mera; jourtjänsten innebär att närboende distriktsveterinärer vikariera för varandra i den utsträckning så behövs för att de skola kunna komma i åtnjutande av den ledighet minst varannan sön- och helgdag som de enligt bestämmelse i statens allmänna avlöningsreglemente äro berättigade till. Ytterligare må erinras om den ur många aspekter betydelsefulla frågan om åtgärder för motverkande av avfolkningen av småbruken i vissa delar av riket, bland annat där de ligga som framskjutna stödjeposter vid utnyttjandet av skogs- eller andra naturtillgångar. Något mera vägande inflytande därvidlag h a r väl icke underlättandet av möjligheten att nå veterinär hjälp. men helt betydelselös är den förvisso icke.

Höjning av den inkomstgräns som utesluter från rätt till statsbidrag till lindring av mindre bemedlades djursjukvårdskostnader Utredningen har i det förgående hävdat, att nedgången i medelsförbrukningen för sådant statsbidrag, som h ä r avses, främst h a r sin grund i den för jordbrukarna under senare år inträffade inkomstförbättringen och i minskningen av kreaturshållningen. Givetvis h a r dock härtill i viss mån bidragit även andra omständigheter, bland annat penningvärdets fall och den därmed följande enbart nominella inkomststegringen. Såsom utredningen i sammanhanget uttalat torde det icke a n k o m m a på utredningen att gå in på frågan om en höjning av inkomst—spärrgränsen i vidare mån ä n som erfordras för att kompensera penningvärdets fall. Ett mått på den höjning av spärrgränsen för rätt till ifrågavarande statsbidrag, alltsedan den 1 januari 1953 4 500 kronor till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, som må vara erforderlig för återställande av det realvärde bidragsrätten hade då nämnda spärrgränsbelopp bestämdes, synes utredningen kunna erhållas med hjälp av socialstyrelsens levnadskostnadsindex. Såsom av Bilaga 1 framgår ha de gränser för inkomst och förmögenhet, vilkas överskridande regelmässigt utesluter från rätt till statsbidrag. tid efter annan ändrats. Om man håller sig till den faktor, som därvidlag alltifrån 1944 (dessförinnan var storleken av det beskattningsbara beloppet avgörande) spelat och alltjämt spelar huvudrollen, nämligen djurägarens till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, och jämför denna med nyssnämnda index å levnadskostnaderna under motsvarande tid, såsom va-

59 rande ett acceptabelt uttryck för penningvärdets förändring, får man följande tabell: Taxerat inkomslbelopp vars överskridande utesluter från bidragsrätt Procentuell ökning jämfört med år 1944 Levnadskostnadsindex' (inkl. skatter) stegring, år 1937 = 100 1 procent från 1944

1946 År 1950

1 800

2 200

3 500

4 500

4 500

22%

94%

150%

150%

149 1%

165 12 %

218 47 %

234 58 %

148 Även om denna tabell måhända icke ger något exakt uttryck för relationen mellan å ena sidan den för rätt till bidrag vid olika tider gällande inkomst— spärrgränsen och å andra sidan penningvärdet vid samma tider, torde den dock i stort sett lämna ett nöjaktigt besked rörande sagda relation. Den slutsats som främst kan dragas är, att spärrgränsen undergått en betydligt kraftigare förskjutning uppåt än som varit motiverat enbart av penningvärdets fall. Detta innebär, att i själva verket kretsen av de bidragsberättigade undan för undan vidgats. De senast vidtagna ändringarna i statsbidragskungörelsen, vilka som nämnt trädde i kraft från och med den 1 januari 1953, inneburo ej annat än att dels inkomst—spärrgränsen höjdes från 3 500 till 4 500 kronor till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, dels det belopp veterinären högst ägde uttaga av den bidragsberättigade djurägaren höjdes från 10 till 15 kronor. Av den ovan intagna tabellen framgår, att levnadskostnadsindex från år 1953 till år 1956 gått upp med 16 enheter, motsvarande i runt tal 11 procent. En motsvarande höjning av den år 1953 till 4 500 kronor fixerade inkomstgränsen skulle innebära en höjning av densamma till i avrundat tal 5 000 kronor. Med utgångspunkt från här anförda förhållanden och med hänsyn dels till att en ändring i bidragsbestämmelserna icke torde komma i fråga förrän från och med den 1 juli 1958, dels till att intill sistnämnda tidpunkt någon ytterligare nedgång av penningvärdet icke synes utesluten, finner utredningen sig kunna förorda en höjning av bidragskungörelsens inkomstgräns till 5 500 kronor. Enligt utredningens mening tala starka skäl för att samtidigt det belopp veterinären högst må avkräva djurägaren, för närvarande 15 kronor, höjes till 20 kronor. Ifrågavarande maximibelopp har ända sedan bidragsrätten år 1937 infördes icke höjts med mera än 5 kronor (från 10 till 15 kronor). Sistnämnda höjning skedde visserligen så sent som från den 1 januari 1953, men dels låg den då företagna höjningen otvivelaktigt i underkant i jämförelse med den allmänna inkomstnivåns förskjutning sedan 1937, dels har under de senast förflutna fyra åren en fortsatt sänkning av penningvärdet ägt rum.

60 En sådan höjning av djurägarens eget bidrag har också på veterinärt håll framhållits såsom lämplig för att i ökad grad avhålla djurägare från att rekvirera veterinär i rena bagatellfall. Statsbidrag till djursjukvård å stationär klinik Möjligheterna till stationär vård av husdjur å djurklinik ställa sig mycket olika i olika delar av riket. Mera fullständigt utrustade djurkliniker äro allenast de vid Veterinärhögskolan i Stockholm, vid Veterinärinrättningen i Skara samt vid djursjukhuset i Hälsingborg. Smärre lokala kliniker finnas spridda, ehuru mycket ojämnt, över skilda delar av riket; de förestås i regel av distriktsveterinären å den ort, där de ligga. Av dessa ortskliniker äro några belägna i västra Sverige; i Göteborgs och Bohus län finnas två, vartill kommer Svenska blå stjärnans smådjurskliniker i Göteborg och Borås. I södra samt mellersta Sverige i övrigt synes för närvarande sammanlagt endast två ortskliniker vara i funktion. I Norrland torde numera drivas allenast en civil djurklinik, belägen i Ånäset i Västerbottens län. Ytterligare någon möjlighet till stationär djursjukvård erbjuda de flesta av de numera dock fåtaliga militära sjukslallen. Av dessa äro två belägna i övre Norrland; i hela södra och mellersta Norrland torde dock icke någon enda djurklinik stå till buds. Av den summariska bild av den aktuella tillgången på djurkliniker som här lämnats framgår, att möjligheterna för den djurägande jordbruksbefolkningen att erhålla stationär vård för sina djur å klinik äro starkt begränsade och på många håll helt obefintliga. Såsom utredningen inledningsvis framhållit pekar dock utvecklingen oförtydbart hän mot att det allt påtagligare behovet av möjlighet till stationär djursjukvård kommer att efter hand framtvinga inrättandet av allt flera kliniker för sådan vård. Den stationära kliniken skapar förutsättningar för godtagbar vård i många fall, där ambulatorisk sådan icke kan bliva nöjaktig. Härom må citeras följande avsnitt ur en uppsats av föreståndaren för djursjukhuset i Hälsingborg, regementsveterinären Fritz Sevelius (uppsatsen införd i Svenska Kennelklubbens tidskrift, nr 12 år 1955): »Vår tids veterinära allmänpraktiker har genom husdjurshållningens omdaning blivit inriktade på nötkreaturs-, svin-, höns- och pälsdjurssjukdomar. Den allmänna standardförbättringen i vårt samhälle har medfört en ökad konsumtion av animala livsmedel och en ökad förbrukning av lyxvaror. Vår nötkreatursstock uppgick 1954 till 2 575 700. Våra nötkreatur besitter ett undan för undan stigande värde genom intensifierad avel (1954 var 380 000 eller 1/4 av alla kor anslutna till inseminationsrörelsen) och förbättrad utfodring. Jordbrukets rationalisering har medfört en så stark decimering av arbetskraften inom våra ladugårdar, att tidsutrymme knappast ges för assistens vid och daglig tidsödande efterbehandling av sjuka djur. Det uppträder också

61 bland våra nötkreatur sjukdomar som inte kan diagnosticeras eller behandlas utan tillgång till en stationär kliniks personella och tekniska resurser. När det gäller sjuka nötkreatur är frågan inte endast att rädda desamma till liv och fortsatt produktion (avel och mejeriprodukter) utan många gånger kan det vara lönsamt att underkasta djuret en kvalificerad kliniks behandling för att rädda ett nog så högt slaktvärde. När man så framhåller att såväl svin-, höns- Och pälsdjursantalet årligen växer så förstår man att den veterinära allmänpraktikern måste äga en vid och djup kunskap om alla dessa djurslag, för att i främsta rummet vara den gode rådgivaren när det gäller förebyggande av sjukdomar. Man kan inte samtidigt fordra att han skall äga den specialkunskap i kirurgi, röntgendianostik etc. som behövs för specialfallen.» Förslag om att statsbidrag skulle utgå för att möjliggöra för mindre bemedlade djurägare att anlita djursjukvård å stationär klinik framfördes redan i samband med den omläggning av statsbidragsverksamheten som beslöts av 1946 års riksdag. Frågan ansågs i behov av utredning och avvisades. Sedermera har förslag i enahanda syfte väckts gång efter annan. Senast togs spörsmålet upp i motioner till 1956 års riksdag men föranledde allenast till att riksdagen uttalade sin förväntan att frågan komme att upptagas av 1954 års veterinärtaxeutredning. Avsikten med här ifrågavarande bidragsform bör antagas vara, att de mindre bemedlade djurägarna skola genom bidragen beredas möjlighet att bliva delaktiga av alla allmänt praktiserade former av djursjukvård. Bärande principiella motiv, varför de skulle uteslutas från tillgång till den på senare tid allt vanligare klinikvården, torde icke kunna anföras. Betänklighet på grund av den ökade kostnaden för statsverket kan måhända anmäla sig. Med hänsyn till den begränsade omfattning, vari klinikvård av husdjur över huvud förekommer i vårt land, torde dock sådana farhågor ha ringa fog för sig. Utredningen återkommer härtill i det följande. Utredningen föreslår alltså att rätten för mindre bemedlade djurägare att komma i åtnjutande av statsbidrag till bestridande av kostnaderna för djursjukvård utsträckes att omfatta jämväl stationär husdjurssjukvård å klinik. I överensstämmelse med bidragsrättens principiella utformning i övrigt föreslås, att bidrag skall utgå till den del av veterinärarvodet som överstiger 20 kronor. För att denna hjälp skall få något reellt värde är det emellertid nödvändigt att därutöver bidrag lämnas till den i sådana fall betungande kostnaden för djurets transport till och från kliniken. Vid avvägningen av storleken av bidraget för sistnämnda ändamål har utredningen utgått ifrån att en avsevärd del av transportkostnaden, lämpligen omkring hälften, bör stanna å djurägaren. Å andra sidan är det dock nödvändigt att få en enkel regel för bidragets bestämmande i det särskilda fallet. Dylika transporter kunna ske på många olika sätt, exempelvis genom anlitande av åkeri, genom att djurägaren själv med eget fordon transporterar djuret eller genom att

62 han helt enkelt leder djuret till kliniken. Då de mindre jordbrukare, varom här i regel är fråga, merendels lära sakna fordon med vilka de själva kunna utföra transporten, torde sannolikt normalfallet bliva, alt något åkeri anlitas för saken. För närvarande lärer ett sådant åkeri enligt de för lastbilstrafik gällande lokala taxebestämmelserna äga betinga sig en ersättning för dylika eller liknande transporter av omkring 8—10 kronor per mil av transportsträckan. Med utgångspunkt härifrån har utredningen stannat för att förorda ett bidrag till transportkostnaden av 40 öre per km av avståndet från gården, där djuret befinner sig, till kliniken samt sedermera därifrån tillbaka till gården. Ett så avvägt bidrag synes såväl ägnat att giva djurägaren så pass kraftig hjälp till transportkostnaden, att denna icke behöver avskräcka honom från att anlita klinikvård, dels ej heller giva djurägaren någon nämnvärd vinst, om han skulle finna möjlighet att på det ena eller andra sättet själv ombestyra transporten till och/eller från kliniken. Statsbidrag till bestridande av veterinärens resekostnad vid sjukbesök hos avlägset boende Sedan mycket länge har uppmärksamheten varit riktad på den särskilda börda som den avlägset boende djurägaren nödgas bära vid veterinärbesök hos honom i form av dryga kostnader för veterinärens resa. Tidigare drabbade denna olägenhet i viss mån även den statsbidragsberättigade mindre bemedlade djurägaren i det statsbidraget utgick till bestridande av viss ideell andel, nämligen 3/5, av såväl veterinärarvodet till den del detta översteg 7 kronor som resekostnaden i vad denna avsåg ett avstånd utöver 10 km. Detta ändrades i och med att statsbidragsgrunderna omlades så, att djurägaren högst skulle ha att bestrida visst belopp, för närvarande 15 kronor, av summan av arvode och resekostnad. Därmed har frågan om särskild hjälp åt avlägset boende djurägare förlorat sin aktualitet i vad rör mindre bemedlade sådana. Såsom i inledningen till detta kapitel framhållits kan det emellertid icke därför anses riktigt att lämna övriga avlägset boende djurägare utan ekonomiskt stöd till neutraliserande av de betungande resekostnader vid veterinärbesök som den långa vägen till veterinärens stationsort för med sig. Detta synes utredningen klart framstå, då det egentligen är en, låt vara oundviklig brist i den statliga distriktsveterinärorganisationen som vållar denna extra belastning. Såsom utredningen redan understrukit synes det till fullo motiverat, att staten motverkar den brist i veterinärorganisationen som den våldsamma geografiska utvidgningen av veterinärdistrikten i glesbygderna för med sig. Att lämna dessa avlägset boende djurägare bidrag till bestridande av veterinärens resekostnader blir i själva verket ett för statsverket billigt sätt att i någorlunda paritet med övriga djurägare möjliggöra för dem att taga den statliga distriktsveterinärorganisationen i anspråk. Vad beträffar utformningen av ett sådant statligt stöd till bestridande av

resekostnaden i samband med veterinärbesök hos avlägset boende torde denna kunna ske på olika sätt. Vad först beträffar frågan vilket avstånd som skall i förevarande sammanhang inläggas i beteckningen avlägset boende och därmed grundlägga rätt till statsbidrag har utredningen tänkt sig ett avstånd av 40 km. Utredningen återkommer till denna fråga i det följande. Ett strikt tillämpande av en sådan grund borde leda till att staten skulle gå in för att i varje särskilt fall taga på sig resekostnaden till den del denna hänför sig till en vägsträcka överstigande nämnda avstånd (40 km). Utredningen har emellertid ansett att en så utformad regel skulle bliva besvärlig att tillämpa i praktiken och understundom även leda till för djurägaren icke nöjaktiga resultat. Bland annat skulle först veterinären vid själva veterinärbesöket och sedermera den bidragsutbetalande myndigheten, d. v. s. länsstyrelsen, få ge sig in på avståndsbestämningar som säkerligen ofta skulle vålla meningsskiljaktigheter och andra svårigheter. Vidare skulle djurägarens andel i resekostnaden bliva olika stor beroende på om veterinären använt s. k. stor eller liten bil eller måhända betjänat sig av taxebil. Ett annat sätt att avgränsa statsbidraget är att i likhet med vad som redan gäller vid bestämningen av statsbidrag till mindre bemedlade djurägare maximera djurägarens andel i resekostnaden till visst belopp. En sådan regel blir för parterna enkel och lättförståelig och mycket lätthanterlig i praktiken; den skulle ju också nära ansluta sig till den gällande bestämmelsen om statsbidrag till mindre bemedlades djursjukvårdskostnader, där ju regeln är att bidraget till den därtill berättigade utgår med belopp motsvarande vad kostnaden för veterinärbesöket överstiger ett fixt belopp, för närvarande 15 kronor. Utredningen har stannat för att förorda en regel av sist angivna typ. Vad beträffar frågan till vilket belopp djurägarens eget bidrag till veterinärens resekostnad bör begränsas synes utredningen detta böra avvägas så, att det nära ansluter sig till den resekostnad som belöper på ett avstånd av 40 km mellan veterinärens station och det ställe, där det vårdbehövande djuret hålles. Väljes ett kortare avstånd, vidgas antalet bidragsberättigade i betydande mån. Avstånd mellan 30 och 40 km äro nämligen i förevarande sammanhang icke ovanliga i mellersta Sverige och förekomma även i de södra delarna av landet. Avstånd av 40 km och däröver förekomma däremot praktiskt taget endast i Norrland och de västra delarna av mellersta Sverige, främst i västra Dalarna och Värmland samt i någon grad av betydelse i Dalsland och norra Bohuslän. En bestämning av bidraget, som förbehåller detta åt djurägare som ha längre väg till tjänsteveterinären än 40 km, synes utredningen även väl anpassa sig till de grunder som statsmakterna hittills följt i fråga om storleken av veterinärdistrikten. Geografiskt sett synes nämligen veterinärdistriktsindelningen i stort sett vara sådan, att distrikten i södra och med få undantag även i mellersta delarna av riket äro till arealen så begränsade, att avståndet från veterinärens station till djurägarna icke överstiger 40 km. Såsom förut framhållits utgöra förhållandena i Norrland, främst

64 glesbebyggelsen, hinder för tillskapande av till ytinnehållet lika begränsade veterinärdistrikt, vilket givit utredningen anledning hävda, att i dessa trakter en komplettering av den statliga veterinärservicen med statsbidrag till bestridande av kostnaden för veterinärs resa till avlägset boende är motiverad. I fråga om det belopp av veterinärs resekostnader, intill vilket djurägaren skulle själv svara, förordar utredningen att detta bestämmes till 30 kronor. Som nyss nämnts synes beloppet skäligen böra så nära som möjligt anpassa sig till resekostnaden för ett avstånd av 40 km. För närvarande äro distriktsoch länsveterinärer m. fl. tjänsteveterinärer berättigade till en ersättning vid färd med egen bil av 30 öre per km, om bilens tjänstevikt understiger 1 100 kg, och eljest med 35 öre per km. Vid ett avstånd av 40 km äger veterinären följaktligen uppbära, om liten bil användes (2X40X30 = ) 24 kronor och om — såsom i synnerhet i Norrland är vanligt — stor bli användes (2X40X 35 = ) 28 kronor. Det närmaste jämna femtalet kronor blir alltså i sistnämnda fall 30 kronor. Skulle en höjning av bilersättningen, t. ex. med 5 öre, inträffa — något som kanske snart nog kan ifrågakomma — blir ett så pass högt belopp för djurägarens del som 30 kronor väl motiverat. Utredningen vill alltså föreslå en bestämmelse av innehåll att statsbidrag till bestridande av veterinärens resekostnader må åtnjutas av djurägare, när veterinären för ett och samma sjukbesök hos honom äger enligt veterinärtaxan uttaga resekostnadsersättning med ett belopp överstigande 30 kronor. Bestämmelsen bör lämpligen intagas i samma författning som reglerar mindre bemedlade djurägares rätt till statsbidrag till djursjukvårdskostnader. Utredningen har därför upprättat förslag till ny kungörelse, som under rubriken »statsbidrag till lindring i enskildas kostnader för djursjukvård» i sig upptar såväl den nuvarande kungörelsen angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård — med av utredningen i det föregående föreslagna ändringar däri — som ock den nu förordade bestämmelsen om statsbidrag till avlägset boende djurägare. Kungörelsen torde böra träda i kraft den 1 juli 1958. Med genomförande av en sådan bestämmelse om statsbidrag till avlägset boende djurägare, som av utredningen föreslagits, skulle få anses nöjaktigt löst även den av RLF m. fl. påtalade olägenheten av viss fördyring av djursjukvårdskostnaderna för många djurägare i de fall där två angränsande veterinärdistrikt skötas av en och samme tjänsteveterinär. Den nya regeln skulle bereda hjälp, där sådan är mest behövlig, nämligen åt djurägare som genom det tillfälliga arrangemanget med dubbla distrikt åt en och samme veterinär blir betungad med en resekostnad som överstiger 30 kronor. Självfallet kommer i en sådan situation mången djurägare alltjämt att få vidkännas en fördyring av resekostnaden men där stegringen dock ej medför att resekostnaden överskrider 30-kronors-strecket. En sådan fördyring är enligt utredningens mening av den begränsade räckvidd, att den bör tålas av den därav drabbade djurägaren. Det bör ihågkommas

65 att det dock i sådana fall är fråga om djurägare i trakter, där distrikten äro av så begränsad storlek, att veterinärens resekostnad i vanliga fall ställer si{ mycket måttlig i jämförelse med vad som är fallet i de vidsträckta Norrlands^ distrikten. Tilläggas må att den föreslagna bidragsregeln i lika mån neutraliserar den fördyring av resekostnaden vid veterinärbesök som den s. k. jourtjänsten vid helgdagsledighel för distriktsveterinär för med sig. Staten skulle även här dra försorg om att ingen djurägare skulle behöva vidkännas högre resekostnad för veterinärbesök än 30 kronor. Några bärande skäl för att staten skulle gå längre och i här berörda fall, då avståndet till veterinär förlänges genom att två distrikt skötas av en och samme veterinär, lämna bidrag även vid fördyringar, där resekostnaden dock icke når 30-kronorsgränsen, synas utredningen icke föreligga. Staten bidrager till en omfattande distriktsveterinärorganisatiori och skulle även i övrigt bistå mindre bemedlade djurägare samt påtaga sig veterinärens resekostnad i vad denna för ett besök överstiger 30 kronor (motsvarande ungefär avstånd utöver 40 km), men där skulle gränslinjen gå utöver vilken den statliga hjälpen icke skulle sträcka sig.

Kostnadsberäkning De av veterinärtaxeutredningen framförda förslagen i fråga om statsbidrag till lindring av enskildas djursjukvårdskostnader innebära dels en höjning av spärrgränsen för rätt till sådant bidrag från 4 500 till 5 500 kronor till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, dels införande av möjlighet för mindre bemedlad att erhålla statsbidrag till kostnader i samband med veterinärvård å stationär klinik och dels tillskapande av rätt för avlägset boende till statsbidrag till bestridande av veterinärs resekostnader. Ett genomförande av dessa förslag kan förväntas medföra en ökning av utgifterna å anslaget till lindring av mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. Några säkra utgångspunkter för beräknande av storleken av denna ökning torde icke stå till buds. Följande förhållanden synas emellertid förtjäna beaktande. Vad först böjningen av spärrgränsen beträffar vill utredningen erinra att den nu föreslagna höjningen (med 1 000 kronor) är av samma storleksordning som den som genomfördes från den 1 januari 1953. Även höjningen i ran 15 till 20 kronor eller med 5 kronor av det belopp, som djurägaren högst ma avkrävas, är lika stor som den höjning — från 10 till 15 kronor — som trädde i kraft nyssnämnda datum. Det kan då vara av intresse att ta del av h u r u dessa från ingången av 1953 vidtagna ändringar inverkade på medelsåtgången. Med hänsyn redan till den kraftigt stegrade medelsiorbrukningen för ändamålet under budgetåret 1950/51, då anslagsbelastningen uppgick till i runt tal 990 000 kronor, beslöts vid 1952 års riksda* en höjning av förslagsanslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader for djursjukvård frän 700 000 till 1 000 000 kronor. Såsom framgår av den

66 såsom Bilaga 2 härvid fogade utgiftstablån medförde emellertid de nya generösare bidragsgrunderna icke någon ökad medelsåtgång. Tvärtom inträdde från budgetåret 1952/53 en kraftig nedgång i anslagsbelastningen. Härmed torde förhålla sig så, att det utslag mot större medelsåtgång, som de nya bidragsgrunderna kunnat väntas föra med sig, motverkades av de starka krafter, som voro ägnade att framkalla en utveckling i rakt motsatt riktning (se härom sid 53—55), främst inkomststegringen för jordbrukarna, minskningen av antalet mindre brukningsdelar, den reducerade kreaturshållningen och nedgången av penningvärdet. Det torde icke vara uteslutet, att sistberörda omständigheter fortsättningsvis komma att göra sig gällande i sådan grad, att de neutralisera den utgiftsstegring som den nu föreslagna liberalare inkomstspärrgränsen eljest normalt borde föra med sig. Om försiktigheten ändock må anses böra bjuda att antaga någon stegring i medelsåtgången, torde det räcka att räkna med ett belopp av 50 000 å 100 000 kronor. Att förutse i vilken omfattning mindre bemedlade djurägare kunna komma att begagna sig av den föreslagna möjligheten att med hjälp av statsbidrag underkasta sina djur vård å stationär klinik låter sig icke göra. Redan den förut påvisade sparsamma förekomsten än så länge av dylika kliniker utesluter möjligheten av att det här kan bliva fråga om annat än smärre belopp. Enligt utredningens uppfattning torde det vara till fyllest att räkna med en medelsåtgång för ändamålet av förslagsvis 10 000 kronor per år. Rätten för avlägset boende till statsbidrag till veterinärs resekostnader kominer i själva verket att ha avseende å ett jämförelsevis begränsat antal veterinärresor. Därav följer, att denna bidragsrätt ej heller kommer alt ställa särskilt stora ekonomiska anspråk på statsverket. Det hade varit önskvärt, att häröver kunnat göras en närmare beräkning, men utredningen har funnit att detta icke låter sig göra utan att sätta igång en mycket arbetskrävande och tidsödande undersökning med veterinärernas praktikjournaler som underlag. En starkt approximativ kostnadskalkyl har utredningen sökt åstadkomma med begagnande av de av utredningen inhämtade uppgifterna rörande veterinärpraktiken i ett stort antal veterinärdistrikt. Av materialet synes den slutsatsen kunna dragas, att antalet veterinärresor, där statsbidrag till resorna skulle enligt utredningens förslag kunna påräknas (i stort sett resor vilkas längd överstiger 40 km), är så försvinnande litet i såväl Götaland som Svealand — i Götaland sannolikt endast omkring 0 1 å 0,2 % och i Svealand omkring 0,4 % av hela antalet vetennarresor — att man vid anslagsberäkningen kan bortse från de uppkommande merkostnaderna i dessa landsdelar. I Norrland däremot uppgå dessa längre veterinärresor till omkring 12 a 13 % . Av utredningsmaterialet synes vidare framgå, att inemot 40 % av dessa längre resor i Norrland gå till mindre bemedlade djurägare, för vilka resor bidrag i nu berörda form ej skulle

67 ifrågakomma. I de 10 av utredningen statistiskt undersökta Norrlandsdistrikten uppgick antalet resor över 40 km till icke mindre bemedlade djurägare till 186 under 3 månader. Då totalantalet distrikt i Norrland vid tiden för undersökningen var 62, synes man berättigad att approximativt beräkna totalantalet ifrågavarande resor per år till (186 X 4 X ^ = ) 4 613 eller i runt tal 4 600. Merkostnaden per resa torde efter ett medelavstånd till djurägaren av 60 km och en ersättning för bilresa av 35 öre/km kunna beräknas till (40 X 0:35 =) 14 kronor. Den totala merkostnad, som skulle ersättas av statsverket, skulle följaktligen kunna kalkyleras till (4 600 X 14 = ) 64 400 kronor eller i runt tal 65 000 kronor. En viss ökning av sistnämnda summa bör göras till följd av den jourtjänst för distriktsveterinärer som redan finns och ofrånkomligen måste snarast kraftigt utvidgas. En eller annan faktor som verkar i besparande syfte kan emellertid också anföras. Omöjligheten att framräkna några siffror rörande sådan ökning och minskning som här antytts synes emellertid göra det försvarligt att tills vidare antaga att dessa förhållanden i höjande och minskande riktning utjämna varandra och sålunda stanna vid det anförda beräknade merkostnadsbeloppet av 65 000 kronor. Slutligen må tilläggas, att en viss merbelastning kommer att åsamkas förslagsanslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård genom borttagande ur praktiktaxan av det nuvarande systemet med möjlighet till avvägande av arvodet inom angivna maximi- och minimigränser i förening med den därtill anslutna regeln att av mindre bemedlade djurägare endast må uttagas minimiarvodet. Härigenom komma veterinärbesöken hos sistnämnda djurägare att ställa sig kostsammare än hittills. Då en mindre bemedlad djurägare ej må avkrävas högre belopp än — enligt utredningens förslag — 20 kronor, kommer merutgiften till den del den överskjuter sagda belopp att falla å statsverket. Utredningen har försökt göra en överslagsberäkning över vilken merkostnad som härigenom kan komma att uppstå för statsverket. I sådant syfte har utredningen inom de 49 veterinärdistrikt, beträffande vilka utredningen som förut nämnts lör 3 representativa månader under år 1955 införskaffat detaljerade uppgifter rörande veterinärpraktikens sammansättning m. m., gjort en jämförelse över kostnaderna vid tillämpning å veterinärbesöken hos mindre bemedlade djurägare av å ena sidan nuvarande taxebestämmelser och å andra sidan de av utredningen föreslagna. Om de därvid framkomna siffrorna, som alltså avse 49 veterinärdistrikt under 3 månader, multipliceras med 4 för att de skola komma att motsvara ett helt år, erhålles följande tabell (se sid. 68). Då de i tabellen redovisade 49 distrikten representera allenast ca 18 % av det totala antalet veterinärdistrikt i riket måste man, för att komma fram till merkostnaden för hela riket höja tabellens slutsiffra å den totala kostnads-

68 Summa

Antal resor till mindre bemedlade

Totalkostnadsökning kronor

Genomsnittlig kostnadsökning per resa kronor

570 150 450

1800 500 1 450

3: 16 3:33 3:22

1 170

3 750

3:21

ökningen i proportion härtill. Den årliga merkostnaden kan då beräknas till 100 X 3 750 --) 20 833 kronor eller i avrundat tal 20 000 kronor. 18 De approximativa utgiftsökningar, som beräknats vid ett genomförande av veterinärtaxeutredningens förslag komma att åsamkas förslagsanslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård, ställa sig sammanfattningsvis sålunda: 1) Höjning av spärrgränsen för rätt till statsbidrag såsom mindre bemedlad från 4 500 till 5 500 kronor med beaktande samtidigt av att djurägarens eget maximala bidrag per veterinärbesök nöjes från 15 till 20 kronor. Beräknad ökad medelsåtgång 50 000 a 100 000 kronor; vid anslagsberäkningen torde kunna räknas med ett belopp av förslagsvis • • • kronor 80 000 2) Statsbidrag till mindre bemedlade djurägare till veterinärvård 10 000 å stationär klinik 3) Statsbidrag till kostnader för veterinärs resor till avlägset boen65 000 de djurägare 4) Merkostnad för statsverket genom borttagande av skyldigheten för veterinär att debitera vissa minimiarvoden av mindre be20 000 medlade djurägare *_ kronor 175 000 (

Enligt denna beräkning skulle alltså förslagsanslaget till lindring av mindre bemedlades kostnader för djursjukvård behöva uppräknas med 175 000 kronor, d. v. s. från nu 625 000 till 800 000 kronor eller alltså till ett belopp som i allt fall ligger 200 000 kronor under det belopp av 1 000 000 kronor, varmed anslaget var i riksstaten uppfört för budgetåren 1952/53—1954/55.

69 Bilaga 1 Kungörelse

Huvudsakliga villkor för

statsbidrag

I. SFS nr 323/1937, 1) Sjukbesöket skall företagas på ett avfr. o. m. stånd överstigande 10 km från veterinär1/7 1937 stationen. 2) Djurägarens beskattningsbara belopp enl. taxeringen till statlig inkomst- ocb förmögenhetsskatt må icke överstiga 300 kr.

Bidragets storlek Statsbidrag utgår med 3/5 dels av den del av veteri närarvodet som översti ger 7 kr. dels ock av resekostnaden för den del av veterinärens resa som faller utanför ett av stånd av 10 km från veterinärstationen.

Ändr. av 323/ II här ovan. 1937 gm nr 238/ 2) Djurägarens senast fastställda beskatt1944, fr. o. m. ningsbara belopp enl. förordningen om 1/7 19U statlig inkomst- och förmögenhetsskatt må icke överstiga 400 kr. eller hans senast fastställda taxerade belopp enl. n ä m n d a förordning uppgå till högst 1 800 kr. ändock att det beskattningsbara beloppet överstiger 400 kr. Statsbidrag m å dock icke utgå till den, som har en till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet överstigande 12 000 kr.

= vad här ovan angivits

II. SFS nr 164/1946 Djurägarens senast fastställda beskattfr. o. m. ningsbara belopp enl. förordningen om 1/7 1946 statlig inkomst- och förmögenhetsskatt må icke överstiga 600 kr. eller hans senast fastställda taxerade belopp enl. n ä m n d a förordning uppgå till högst 2 200 kr. Statsbidrag må dock icke utgå till den, som har en till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kr. Djurägare för vilken ovan angivna inkomst- och förmögenhetsgränser överskridas m å dock det oaktat erhålla statsbidrag, därest ömmande omständigheter föreligga och de ovan angivna inkomstoch förmögenhetsgränserna allenast i ringa grad överskridits.

Statsbidrag utgår till be stridande av den del av velerinärarvodet och re sekostnaden, som över stiger 10 kr.

Ändr. av 164/ Djurägarens till statlig inkomstskatt taxe1946 gm nr 676/ rade inkomst m å ej överstiga 3 500 kr. 1949, fr. o. m och ej heller m å denne ha påförts statlig 1/1 1950 förmögenhetsskatt. Utan hinder av överskridande av nyss angivna gränser m å statsbidrag beviljas, därest ömmande omständigheter föreligga och inkomstgränsen allenast i ringa grad överskridits eller förmögenhetsskatten uppgår till endast obetydligt belopp.

= vad här ovan sist an givits.

Ändr. av 164/ Djurägarens till statlig inkomstskatt taxe1946 gm nr 260/ rade inkomst m å ej överstiga 4 500 kr. och 1952, fr. o. m. ej heller må denne ha påförts statlig för1/1 1953 mögenhetsskatt. Utan hinder av överskridande av nyss angivna gränser må statsbidrag beviljas, därest ömmande omständigheter föreligga och inkomstgränsen allenast i ringa grad överskridits eller förmögenhetsskatten uppgår till endast obetydligt belopp.

Statsbidrag utgår till be stridande av den del av veterinärarvodet och re sekostnaden, som över stiger 15 kr.

70 Nettoutgifter å förslagsanslaget till lindrin 1946/47

1947/48

1948/49

1949/ä

3 484: 17

8 264: 19

19 960:60

16 651

4 494:71

5 541:30

6 985:40

8 870

5 100:56

6 193:90

3 929:50

8 047

12 425: 83

15 517:25

17 740:24

16 27S

Stockholms

län

Uppsala

Jönköpings

. • » »

10 703:96

15 416:55

20 308: —

22 36^

Kronobergs

J>

23 552:03

32 878:90

41544:96

45 481

Kalmar

» » » » » » » » > » » » » » » » » »

11044:39

11646:45

17 547:55

12 154

9 427:26

9 266: 70

7 834:90

9 047

6 909:72

11347:35

25 332:68

23 271

4 147:05

4 766: 60

7 109:55

11 508

Summa

Södermanlands Östergötlands

Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

10: 10

11:55

21 sd

9 331:84

10 541:45

14 943:90

4 963:87

6 884:56

8 373:85

13 38;

17 855: 11

25 253:29

33 869:98

39 53<

4 702: 62

14 324:45

15 129:60

19 80S

39 742:26

28 225:05

34 948:45

33 621

6 524:82

3 751:05

8 043:35

7 565

1 596: 50

741:75

6 653:20

14 623: 19

25 842: 10

18 988:90

25 84<

23 236:79

28 964:97

27 840:39

25 10«

40 030:33

60 332:62

71 430:08

55 10C

59 864:94

78 478:28

85 931:87

69 95'

105 511:62

110 534:50

136 975: 17

137 80'

130 217:07

136 605:07

157 808: 16

125 718

549 502: 18

651 320: 03

789 235: 34

752 042

71 Bilaga 2

ndre bemedlades kostnader för djursjukvård 1954/55

1955/56

13 874:37

7 029:90

10 178:71

6 259: 16

4 907:85

4 249:95

7 773:17

7 569:33

5 202:55

5 810:33

25 182: 87

22 517: 17

20 903:11

15 777:83

14 577:36

37 494:88

39 064:65

26 151:46

25 529:79

22 674:09

69 893: •1(\

51261:23

46 852:60

39 633:75

36 262:32

23 556: 10

20 157:41

14 686:46

16 291:32

13 569:29 9 033:05

1950/51

1951/5'.i

1952/53

1953/54

20 737:90

15 445:25

12 756:69

6 411:20

6 538: 20

6 539:47

8 528:40

10 367: SS

81 050:26 40 596:88 68 987: 72 22 069: 70 10 550:57

8 808: 08

12 395:96

11975: 30

10 837:99

26 589: 15

19 284: 84

21 167:40

17 659: 11

25 000:79

27 269:17

19 814:25

20 513. 42

21036:34

19 840 38

11 707:45

11518:43

375:30

12- 70

559: 40

450: 79

492:30

34 645:30

37 291 40

33 698:48

31033 60

23 592:93

22 914:44

16 654:48

17 328 71

18 061:95

21 121 57

25 669:18

14 184:95

58 490:30

72 125 78

69 495: 17

72 383 33

48 323: 84

46 382:08

23 552:95

21 699 18

21689:27

16 049 23

13 910:56

14 531:96

56 169:07

()'.)

44 203: 14

24 212 16

19 378:81

19 287:17

12 701:92

12 735 03

9 746:70

6 212: 84

4981: —

3 986: 52 2 728:06 24 460:80

4 346:67

3 269 78

4 729: 70

3 852- 11

3 033:09

40 081:96

36 347 —

46 504: 16

28 539 81

22 227: 17

31 783:49

35 310 65

27 075:75

19 323 63

12 404:02

12 546:89

65 248:39

65 643 28

47 626:41

38 378 12

41 256: 89

40 873: 10

94 633:16

99 342 58

91274:77

62 825 96

53 413:27

49 091:02

133 184:89

137 986 25

119 526:25

100 567 50

78 571:25

84 208:47

162 749:85

173 472 67

144 221:89

107 070 15

127 788:89

131344:05

989 953:82

990 965: 89

892 513: 13

717 901:65

636 920:91

622 174:51

72 Bilaga 3 Kommunala bidrag till vctcrinärvårdskostnadcr Norrbottens lån. Inom detta län förekomma lokala bidrag till veterinärvårdskostnaderna inom samtliga veterinärdistrikt utom de som omfatta de egentliga kustkommunerna, d. v. s. Piteå och Kalix veterinärdistrikt samt länsveterinärens praktikområde (Nederluleå kommun och stad). Bidragen lämnas efter varierande grunder. Som exempel må nämnas att inom Råneå kommun bidraget givits formen av ett slags påbyggnad på statsbidragen i det att hjälp lämnas icke statsbidragsberättigade med en taxerad inkomst mellan 4 500 och 5 000 kronor, för vilka kommunen bestrider den del av kostnaden för veterinärbesök som överstiger 20 kronor. I Överkalix kommun erhålla icke statsbidragsberättigade bidrag motsvarande den del av kostnaden för veterinärbesök som överstiger 15 kronor. I Övertorneå kommun erhålla icke statsbidragsberättigade bidrag till bestridande av den del av kostnaden för veterinärbesök som överstiger 25 kronor. Inom Arjeplogs kommun bestrider kommunens allmänning halva totalkostnaden för veterinärbesök i vad gäller icke statsbidragsberättigade delägare i allmänningen. I övriga kommuner, där lokala bidrag förekomma taga dessa direkt sikte på atl lindra djurägarnas kostnader för veterinärens resor. I Älvsbyns kommun bestrider kommunen, eller avdrag lör eventuellt statsbidrag, resekostnaderna till den del de överstiga 8 kronor. Inom Jokkmokks, Korpilombolo, Gällivare och Karesuando kommuner ävensom Jukkasjårvi socken bestrides för icke statsbidragsberättigade hela resekostnaden för veterinären. I Arvidsjaurs, Pajala, Junosuando och Tärendö kommuner åtnjuta icke statsbidragsberättigade visst belopp per km såsom bidrag till bestridande av veterinärens resekostnader. I Hietaniemi kommun slutligen bestrider kommunen för icke statsbidragsberättigade den del av veterinärens resekostnad som överstiger 25 kronor. Västerbottens län. Lokala bidrag till veterinärvårdskostnaderna äro i detta län ej lika vanliga som i Norrbottens län. Inom halva antalet veterinärdistrikt förekomma sådana bidrag ej, nämligen Nordmalings, Bjurliolms, Vindelns, Skellefteå, Lycksele, Vilhelmina och Vännäs distrikt samt länsveterinärens praktikområde (trakten omkring Umeå samt Vännäs kommun). Där bidrag förekomma utgå dessa i nära nog samtliga fall Lill bestridande av veterinärens resekostnader. Bidragen, som utgå endast till icke statsbidragsberättigade djurägare, äro utformade på olika sätt. I Bygdeå och Nysätra kommuner avser bidraget att täcka resekostnaden till den del den belöper på en våglängd över 15 km. Kommunalt rescbidrag utgår inom Jörns kommun med kr. 1:25 per körd sträckmil, inom Norsjö kommun med kr. 2 : — per sträckmil utöver de fyra förslå milen och i Mald kommun med kr. 1: — per sträckmil. Inom Sorsele kommun utgår bidrag till bestridande av halva resekostnaden minskat med 5 kronor. Inom Dorotea kommun utgår bidraget med 2 kronor för varje tillryggalagd mil utöver 10 km i ena färdriktningen. Inom Lövångers och Bureå kommuner utgår bidrag till bestridande av .skjutskostnaden i vad den överstiger 10 kronor. Inom Tdsjö kommun utgår kommunalt bidrag på det sättet att kommunen bestrider den delen av sammanlagda kostnaderna (exkl. medicin) för elt veterinärbesök som överstiger 35 kronor. Jämtlands län. Av de över 30 landskommunerna i Jämtlands län är det endast 8, som lämna bidrag till veterinärvårdskostnader, nämligen Föllinge, Hotagens, Stuguns, Hede, Tännäs, Ströms, Frostvikens och Högdals kommuner.

73 Inom Föllinge och Hotagens kommuner ta de kommunala bidragen direkt sikte på att lindra de dryga resekostnaderna för veterinären. De båda kommunerna lämna bidrag till bestridande av resekostnaden i vad densamma överstiger 10 respektive 20 kronor. I Tännäs kommun lämnas bidrag till de djurägare, som ha tilläggsförsäkring för veterinärvårdskostnad, på sådant sätt att sedan försäkringsbolaget utbetalat sin andel svarar kommunen för den återstående delen av totalkostnaden i vad denna alltjämt överstiger 15 kronor plus medicinkostnad. Hede kommun har samma bidragsgrunder men ger bidrag till varje djurägare såsom om han hade försäkring för veterinärvårdskostnad. Inom Ströms och Frostoikens kommuner utbetalas kommunalt bidrag till djurägare med en taxerad inkomst mellan 4 500 och 7 000 kronor. Djurägaren har att själv svara för ett belopp av intill 40 kronor i Ströms kommun och 50 kronor i Frostvikens kommun jämte medicinkostnaden. Högdals kommun har, tills vidare på försök, infört rätt till kommunalt bidrag i överensstämmelse med vad som lämnas i Tännäs kommun. Detta betyder att djurägaren har att själv svara för 15 kronor plus medicinkostnaden, medan återstoden bestrides av vederbörande försäkringsbolag samt i sista hand av kommunen. Västernorrlands län. Inom detta län förekommer ej kommunalt stöd till bestridande av veterinärvårdskostnader. Gävleborgs län. Inom delta län synes lokalt bidrag till veterinärvårdskostnader icke förekomma i vidare mån, än att Arbrå kommun vid veterinärbesök i Arbrå och Undersvik betalar den del av kostnaderna för arvode och skjuts som överstiger 25 kronor. Kopparbergs län. För Kopparbergs läns vidkommande ha de lokala veterinärvårdsbidragen en avsevärd betydelse. Så må nämnas att inom Gustafs socken alla djurägare erhålla bidrag av kommunen till bestridande av den del av veterinärkostnaden som överstiger 25 kronor. Alla djurägare, som icke komma i åtnjutande av statsbidrag, erhålla i de till Leksands veterinärdistrikt hörande kommunerna visst bidrag från dessa. I Rättviks kommun utgå från jordägarnas kassa till icke statsbidragsberättigade djurägare bidrag till bestridande av veterinärvårdskostnad i vad denna överstiger 20 kronor. I Svärdsjö och Sandvikens kommuner finns mellan jordbrukskassorna och tjänsteveterinären ett avtal om tillämpande av en särskilt uppgjord, lägre taxa; denna förmån avser samtliga jordägande sockenbor i de båda socknarna. I kommunerna hörande till Malungs veterinärdistrikt utgår kommunalt bidrag till veterinärbesök hos icke statsbidragsberättigade djurägare när kostnaden överstiger 15 kronor. Samma bidragsregel gäller för de understöd till bestridande av veterinärvårdskostnader som lämnas från allmänningsfonderna i Trandstrands respektive Lima kommuner. Till icke statsbidragsberättigade djurägare betalar Orsa jordägarenämnd 50 procent av veterinärens inställelsearvode samt ett fast bidrag motsvarande 50 procent av operationstaxan. I Älvdalens kommun utgår bidrag från besparingsskogarnas kassor med omkring hälften av veterinärvårdskostnaderna. Slutligen tilllämpas inom Dala-Järna veterinärdistrikt kommunala bidrag utan behovsprövning dels inom en socken med det belopp som kostnaden för veterinärbesök överstiger 20 kronor, dels inom två andra socknar med belopp motsvarande halva skjutskostnaden vid resor till skogsbygden då avståndet överstiger 20 km. Värmlands län. För detta läns vidkommande uppges kommunala bidrag till veterinärvårdskostnaderna ej förekomma i vidare mån än att inom Norra och Södra Finnskoga socknar bidrag lämnas till bestridande av en tredjedel av icke statsbidragsberättigads kostnad (exkl. medicin) för veterinärbesök.

71 Slutligen må nämnas att ett betydande antal kommuner underlättar möjligheten att komma i åtnjutande av veterinärvård på det sättet, att ekonomiskt bidrag lämnas till anordnande av s. k. mottagningsresor för distriktsveterinären, d. v. s. resor till vissa platser inom veterinärdistriktet — vanligtvis mera avlägsna sådana — där veterinären regelbundet har mottagning en eller flera gånger i månaden. Särskilt yttrande Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av Chefen för Kungt .lordbruksdepartementet den 21 maj 1954 tillkallade utredningsmannen för verkställande av utredning om och avgivande av förslag till ny veterinärtaxa h a r nu slutfört utredningen och uppgjort förslag i berörda ärende. Genom beslut den 15 mars 1955 h a r Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet förordnat undertecknad att såsom expert biträda vid ovannämnda utredning. Den del av utredningsarbetet, vari undertecknad deltagit, har gällt tjänslelaxan. Beträffande det nu uppgjorda förslaget ha de övriga tre experterna förklarat sig i stort sett instämma i såväl de förslag vid vilkas tillkomst de medverkat, som till dessa förslag hörande motivering. För min del måste jag emellertid i fråga om ett par väsentliga punkter begagna mig av utredningsmannens erbjudande att anmäla avvikande mening. I de utav Kungl. Maj:l den 21/5 1954 för utredningen utfärdade direktiven omnämnes, att riksdagen år 1952 beslutat om en 25-procentig generell höjning av veterinärtaxan från och med den 1/1 1953 i avvaktan på en avsedd översyn av densamma. Därefter anföres följande: »Översyn av veterinärtaxan synes nu böra komma till stånd. Därvid bör utgångspunkten för taxesättningen vara, att arvodesbeloppen avpassas så, att de åstadkommer den genomsnittliga inkomst av taxa, som åsyftats i 1952 års riksdagsbeslut. Hinder bör sålunda icke möta att sänka eller höja vissa av de nu efter den 25-procentiga höjningen gällande arvodesbeloppen under förutsättning att sådana ändringar totalt sett i huvudsak uppväga varandra.» I motiveringen till taxeförslaget har redogjorts dels för de punkter där höjning föreslagits — i de flesta fall smärre justeringar för att erhålla jämnare arvodesbelopp och utan större ekonomiska verkningar under normala förhållanden — dels i fråga om sådana ändringar, som leda till sänkning av veterinärs nu utgående ersättningar innebärande icke oväsentliga sänkningar och minskning av veterinärens inkomst. Det omnämnes också borttagandet av rätten till dagtraktamente dock utan att ingå på de ekonomiska följderna av ett sådant bortfall. Utredningsmannen anför h ä r endast: »Bortfallet av rätten att åtnjuta dagtrakta-

75 mente kompenseras emellertid mer än väl av den föreslagna möjligheten att debitera ersättning efter tid.» Enligt min uppfattning kommer icke den i direktiven givna förutsättningen att ändringar uppåt eller nedåt totalt sett i huvudsak skola uppväga varandra att följas med de i förslaget framlagda taxeföreskrifterna. Vid de överläggningar, som ägt rum mellan utredningsmannen och undertecknad, har jämte annat förelegat till ledning vissa av utredningsm a n n e n från länsveterinärerna i rikt»t infordrade uppgifter rörande deras ersättningar för utförda hygieniska inspektioner under åren 1954 och 1955. För år 1954 föreligger uppgifter från samtliga län (beträffande timantal dock endast 23) och för år 1955 från 22 län. Av uppgifterna uttagna medeltal, vilka redovisas här nedan, torde alltså få anses vara representativa.

Medeltal per länsveterinär

för åren 1954—1955

Antal förrättningsdagar

Antal förrättningar per dag

Antal timmar por dag

16,9

14,9

8 Förrättnings•

per år per dag per timme

Kr.

Kr.

Summa förrättningsarvoden och dagtraktamenten Kr.

855:42 50:62 6:33

227:55 13:46 1:68

1082:97 64:08 8:01

Dagtraktamenten

Utredningsmannen föreslår, att möjlighet bör beredas förrättningsman (läns- eller distriktsveterinär) att i stället för förrättningsarvode kunna erhålla betalt efter tid och upptager en ersättning av kronor 3: — per halvtimme d. v. s. kronor 6: — per timme. De ovan återgivna uppgifterna visa oförlydbart, att enligt nu utgående förmåner ersättningen o m r ä k n a d efter tid utgår med nästan exakt kronor 8: — per timme, eller kronor 4: — per halvtimme. Av denna ersättning kommer kronor 1: 68 per timme från dagtraktamente. Utredningsmannens mening alt dagtraktamente icke bör ifrågakomma, när ersättning utgår efter tid, kan jag ansluta mig till, dock under förutsättning, att timersättningen kommer att innefatta jämväl dagtraktamentsersättningen. Den föreslagna ersättningen av kronor 6: — per t i m m e täcker icke ens nu utgående arvoden även om dagtraktamentet icke medräknas. Jämförelsen med den föreslagna timersättningen för distriktsveterinär i praktiken kan icke anses vara riktig. Till det arvode, som föreslagits i praktiktaxans 2 §, 1, 3:e stycke d. v. s. kronor 3: — per halvtimme kommer

76 i tillämpliga fall ersättning enl. 2 §, 2 och 3 samt 3 § och detta är regel. Dessa ersättningar bortfalla för distriktsveterinär vid tjänsteresa i statens ärenden med ersättning efter tjänstetaxans 7 §, varför kompensation ingalunda kan anses tillkomma honom vid en ersättning av kronor 3: — per halvtimme utan ersättningen vid tjänsteresa bör sättas högre. Samma ersättning som länsveterinär åtnjuter vid tjänsteresa synes mig böra tillkomma distriktsveterinär i fortsättningen liksom för närvarande. Vad beträffar borttagandet av dagtraktamentet i de fall, där ersättning utgår i form av förrättningsarvode anser jag utredningsmannens motivering icke hålla streck. De hygieniska inspektionerna utföras i allmänhet icke genom enstaka dagsresor ulan genom resor omfattande flera dygn. De senast införda restriktionerna i fråga om åtnjutande av dagtraktamente komma därför endast att bli tillämpliga på ett fåtal inspektionsresor. Emellertid h a r jag i sak intet att erinra mot borttagandet, men i så fall kräves det en höjning av förrättningsarvodena, som motsvarar bortfallet av dagtraktamentet. Sammanfattningsvis anser jag alltså, att den i 7 §, 1 mom., andra stycket föreslagna ersättningen efter tid bör sättas till kronor 4: - - per halvtimme samt att rätten till åtnjutande av dagtraktamente bör bibehållas enligt vad som nu gäller i de fall där ersättning utgår i form av förrättningsarvode enl. 7 §, 1 mom., första stycket, såvida icke höjning av förrättningsarvodena sker. Vad beträffar det uppgjorda förslaget i här ovan icke berörda punkter k a n jag visserligen icke helt instämma med vad utredningsmannen anfört eller föreslagit, men jag anser icke dessa avvikelser i uppfattning vara av sådan väsentlig betydelse, att jag behöver närmare ingå på dem. Malmö den 20 maj 1957. Weddig

Bon/

f. d. länsveterinär

INNEHÅLL 1. Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet . .

2. Utredningsdirektiven

3.

Författningsförslag ang. veterinärtaxa

»

statsbidrag till lindring i enskildas kostnader för djursjukvård . . . .

4. Utredning med motiv

till praktiktaxa

» tjänstetaxa

» bestämmelser om statsbidrag

till lindring i enskildas kostnader för

djursjukvård 5. Särskilt yttrande av experten W. Borg

49 74

KUNGL. BIBL.

2 6 JUN 1957 ^.:::OLM

Statens offentliga utredningar 1957 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruks förstärkande med skog. [8] Markvård och erosionsskydd. [17] Utredning med förslag till ny veterinärtaxa m.m.[20]

JO och kommunerna. [2] Fordringspreskription m. m. [11]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statens instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. [6] Industri. Stommaterial från jord- och stenindustri. [12] Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart. Statens och kommunernas finansväsen. Kommunikationsväsen.

Fullföljdsbegränsning i skattemål. [3] Den statliga indirekta beskattningen. [13]

Trafiksäkerhet II. [18]

Bank-, Kredit- och penningväsen.

Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Allmänna pensionsberedningen. 1. Förbättrad pensionering. [7] 2. Remissyttranden. [16] Balanserad expansion. Bilagor. [10] Beroende uppdragstagare. [14]

Krigsskada å egendom. [5]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Församlingslag. [15] Biskopsval [19]

Ilälso- och sjukvård. Nordiskt samarbete inom näringsforskningen. [1]

Försvarsväsen. örlogsvarvens organisation m. m. [9]

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Oljelagring. [4]

ÄTATCNS RCPRODUKTIONSANSTALT 219557