Nordiskt ekonomiskt samarbete [1],rapport från Nordiska ekonomiska samarbetsutskottet.
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
-1957 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:37 Handelsdepartementet
SOI'
A
NORDISKT EKONOMISKT SAMARBETE RAPPORT FRÅN NORDISKA EKONOMISKA SAMARBETSUTSKOTTET
ALLMÄN D E L
Stockholm
Statens offentliga utredningar 1957 Kronologisk förteckning
1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.
Norliskt samarbete inom näringsforskningen. Statrådets tryckeri, Helsingfors, 28 s. H. J O ich k o m m u n e r n a . Kihlström. 80 s. Ju. Fullöljdsbegränsning i skatterna]. I d u n . 146 s. Fi. Oljeagring. Kihlström. 117 s. H. Krigskada å egendom. I d u n . 188 s. H. Statms instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. Victor Petterson. 191 s. I. Förlättrad pensionering. I d u n . 260 s. S. Jorcbruks förstärkande m e d skog. Kihlström. 416s. J o . örlc^svarvens organisation m . m . Victor Pettersoi. 320 s. Fö. Balaiserad expansion. Bilagor. Marcus. 197 s. Fi. Forcringspreskription m . m . I d u n . 198 s. Ju. Stonmaterial från jord- och stenindustrin. Idui 234 s. S. Den statliga indirekta beskattningen. Kihlströn. 423 s. Fi. Bercende uppdragstagare. B e c k m a n . 139 s. S. Försimiingslag. I d u n . 413 s. E. Remssyttranden över a l l m ä n n a pensionsberednngens b e t ä n k a n d e o m förbättrad pensioneriig. I d u n . 424 s. S. Marivård och erosionsskydd. I d u n . 82. s. J o . Trafksäkerhet. II. I d u n . 493 s. K. Biskipsval. Gummesson. 129 s. E. Utrelning m e d förslag till n y veterinärlaxa m . n. Statens Reproduktionsanstalt. 80 s. J o .
21.
Förenklad 292 s. K.
byggnadslagstiftning.
Kihlström.
22.
Remissyttranden. — Balanserad Marcus. 331 s. Fi.
expansion.
23.
Kanslister i administrativ tjänst. 128 s. C.
Kihlström.
24.
Den Akademiska undervisningen. F o r s k a r rekryteringen. Haeggström. 223 s. E.
25.
Statliga betongbestämmelser. Del 2 a. I d u n . 23 s. K.
26.
Statliga företagsformer IV. Statens vattenfallsverk. I d u n . 159 s. Fi.
27. Ärkebiskopsval. Biskopsvalskommitténs t ä n k a n d e . Del 2. Gummesson. 47 s. E. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37.
be-
Lärarutbildningen p å det husliga området. I d u n . 304 s. E. Mönstring och registrering av sjöfolk. I d u n . 310 s. H. Ströängar. Kihlström. 156 s. J o . Bostäder för åldringar och invalider. I d u n . 117 s. S. Statens skogsskolor. I d u n . 111 s. J o . Allmän familjerådgivning. Kihlström. 220 s. S. Stads- och häradsfängelser. I d u n . 32 s. Ju. Utbildning av lärare i manlig slöjd. Kihlström. 177 s. E. Trafikförsäkring. Kihlström. 185 s. J u . Nordiskt ekonomiskt s a m a r b e t e . Allmän del. Beckman. 137 s. H.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = eckesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.
STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1957:37 Handelsdepartementet
NORDISKT EKONOMISKT SAMARBETE Rapport från ekonomiska
nordiska
samarbetsutskottet
ALLMAN DEL PLAN FÖR ETT UTVIDGAT EKONOMISKT SAMARBETE
K. L. B E C K M A N S
BOKTRYCKERI
STOCKHOLM
3 INNEHÅLL ALLMÄN DEL Sid.
Förord
av statsråden
för nordiskt ekonomiskt
samarbete
Skrivelse till statsråden för nordiskt ekonomiskt samarbete från nordiska samarbetsutskottet
5 ekonomiska 7
Inledning
/.
Plan för ett utvidgat ekonomiskt
A.
Problem och målsättning 1. Norden och världsekonomin 2. Expansionsproblem i de nordiska ländernas ekonomi 3. Handels- och betalningsproblem 4. Nordiskt ekonomiskt samarbete
14 14 18 33 41
B.
Plan för en gemensam 1. Varuområdet
marknad
45 45
2. Genomförandet av den gemensamma marknaden 3. Utvidgning av varuområdet 4. Förhållandet mellan en nordisk marknad och ett västeuropeiskt frihandelsområde
47 62
nordisk
samarbete
14 C. Produktionssamarbele 1. J ä r n - och stålområdet 2. Bilområdet 3. Elkraftområdet 4. Övriga områden D.
Samarbete på forskningens
74 77 7g 79 82 och utbildningens
område
E. Finansiellt och valutamässigt samarbete 1. Betalningsbalanserna 2. Kapitalrörelserna 3. En nordisk investeringsbank F. Handelspolitiskt samarbete 1. Samarbetet under efterkrigsåren 2. Förhållandet till GATT och O E E C 3. Utlandets reaktion inför en gemensam nordisk marknad 4. Handelspolitiskt samarbete i en nordisk marknad G. Samordning av den ekonomiska politiken 1. Den ekonomiska politikens betydelse för konkurrensvillkoren 2. Aktivitetsreglering i en gemensam nordisk marknad 1164 57
\ ••
88 88 91 93 100 100 102 104 104
109 .. 109 119
4 Sid.
H. Organisations- och avtalsfrågor 124 Utkast till konvention om nordiskt ekonomiskt samarbete 126 Bilaga till konventionen: utkast till stadga för den nordiska investeringsbanken 134 Bilaga A. Förteckning över ledamöter av svenska k o m m i t t é n för nordiskt ekonomiskt samarbete samt svenska sakkunniga och experter 137
SPECIELL DEL1 Inledning II.
Varuområdena A. Trävaror och träförädlingsprodukter B. J ä r n och stål C. Metaller och metallprodukter D. Maskiner, elektrotekniska produkter och transportmedel E. Kemiska produkter F. Läkemedel G. Andra varor
III.
Ekonomiska samarbetsproblem A. De relativa konkurrensvillkoren B. Interna avgifter C. Samarbete om kontroll av priser, karteller och monopol D. Finansiella och valutamässiga frågor E. Samarbete om forskning och utbildning F. Samarbete om åtgärder mot dumping G. Samordning av tulladministrativa bestämmelser
Bilagor I. Förslag till gemensam nordisk tulltaxa 1 II. Förslag till övergångsanordningar * I I I . Statistiskt samarbete 2
1 2
Utgiven i Oslo 1957. Utgiven i Stockholm 1957.
5 FÖRORD Föreliggande rapport från det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet är resultatet av drygt två års omfattande undersökningar och diskussioner mellan de danska, finska, norska och svenska medlemmarna av utskottet. Rapporten innehåller en rad förslag angående ett utvidgat ekonomiskt samarbete mellan de fyra länderna, bl. a. till upprättandet av en gemensam nordisk m a r k n a d omfattande ca 80 % av den nordiska samhandeln. Vidare framlägges förslag rörande produktionssamarbete, samarbete om forskning och utbildning, finansiellt samarbete och samarbete i handelspolitiska frågor. Rapporten lämnar i samband härmed ingående redogörelser för de nordiska ländernas ekonomiska villkor och problem på viktiga områden. Samarbetsutskottet, som består av ämbetsmän från de fyra länderna, har under arbetets gång regelbundet orienterat statsråden för nordiskt ekonomiskt samarbete om arbetets förlopp och med dem diskuterat en rad principiella frågor, som anmält sig i samband med rapportens utformning. Föreliggande rapport från samarbetsutskottet skall utgöra grundvalen för vidare överväganden om och senare ställningstaganden till formerna för ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete, och regeringarna har ännu icke tagit ställning till de förslag rapporten innehåller. Regeringarna kommer att under kommande månader kunna diskutera rapporten med näringslivets och arbetsmarknadens organisationer. Vidare kommer rapporten att föreläggas Nordiska rådet vid dess nästa session i februari 1958 i Oslo, eventuellt tillsammans med en tilläggsrapport från samarbetsutskottet angående bl. a. det vid denna tidpunkt föreliggande materialet till belysning av förhållandet mellan de nordiska och västeuropeiska strävandena mot en friare handel. Det är vår övertygelse, att sam arbetsutskottets sakliga och ingående rapport bildar en utmärkt grundval för frågans fortsatta behandling. Hosbjor pr. Hamar den 8 juli 1957.
Bertel
Dahlgaard
Akti
Karjalainen
Gunnar
Lange
Arne
Skaug
7 Till
statsråden
Norge
för nordiskt
och
ekonomiskt
samarbete
i Danmark,
Finland,
Sverige.
Det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet framlägger härmed sin rapport angående nordiskt ekonomiskt samarbete, som innehåller huvudresultaten av det utredningsarbete som utskottet har utfört sedan det tillsattes i november 1954. Hosbjor pr. H a m a r den 8 juli 1957.
Otto Muller
Erik Törnqvist
C. G. Widell
Knut Getz Wold
Hubert de Besche
Erik Brofoss
Gustav Cederwall
Paul Gersmann
Erik Grafström
Dagjin Juel
Olli Kaila
Gunnar Korhonen
Erling Kristiansen
Erik Ib Schmidt
S. Chr. Sommerfelt
I Tyge Dahlgaard Åke Englund Gunnar Gundersen Alfred Westphalen
9 Inledning Efter det senaste världskriget upptogs frågan om ett nordiskt ekonomiskt samarbete på ett nordiskt utrikesministermöte i Köpenhamn år 1947. År 1948 tillsattes det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete. I utskottet ingick representanter för Danmark, Island, Norge och Sverige. Utskottet skulle i första hand undersöka möjligheterna att införa en gemensam nordisk tulltaxa, nedsätta tullarna, begränsa de kvantitativa restriktionerna och vidga arbetsfördelningen mellan länderna samt utbygga det handelspolitiska samarbetet. Efter att i januari 1950 ha avgivit en preliminär r a p p o r t fick utskottet i november 1950 nya direktiv från regeringarna enligt vilka utskottet skulle undersöka förutsättningarna för ett avskaffande av tullarna mellan de nordiska länderna för vissa varuområden. Våren 1954 avgav utskottet en r a p p o r t som baserade sig på undersökningar av ett 20-tal industribranscher i Danmark, Norge och Sverige (från isländsk sida deltog man inte i dessa undersökningar). I rapporten belystes konsekvenserna av ett avskaffande av de inbördes tullarna och ett utjämnande av skillnaderna i de yttre tullmurarna.
utredningsarbetet. Rekommendationen från rådet fick följande lydelse:
Det gemensamma utskottets rapport behandlades vid Nordiska rådets möte i Oslo i augusti 1954. Rådet uttalade sig i princip för att strävandena mot en gemensam marknad borde fortsätta och att de olika regeringarna direkt borde ta ansvaret för det fortsatta
Rådets rekommendation gav anledning till en statsrådskonferens mellan representanter för de danska, norska och svenska regeringarna på Harpsund i oktober 1954. Därvid enades man om att föreslå följande riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet:
»Nordiska rådet hemställer till regeringarna att främja ett utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden. Speciellt hemställer rådet 1) att regeringarna söker att lägga till rätta villkoren för upprättandet av en gemensam nordisk marknad på så stora områden som möjligt; 2) att regeringarna på grundval av det material som framlagts av det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete klarlägger möjligheterna att använda enhetliga tullsatser (eller restriktioner) gentemot icke nordiska länder och igångsätter ett arbete för att avveckla tullarna och handelsrestriktionerna vid de internordiska gränserna i den omfattning och i den takt, som anses förenligt med varje lands särskilda förhållanden; 3) att regeringarna upptager förhandlingar om konkreta samarbetsuppgifter, som är av betydelse för de nordiska ländernas produktivitet och levnadsstandard, bl. a. samarbete om teknisk-naturvetenskaplig, lantbruksvetenskaplig och annan forskning, om kraftfrågan och andra föreliggande produktivitets- och investeringsuppgifter; 4) att regeringarna ger ansvariga organ i uppgift att främja och övervaka arbetet i enlighet med ovan angivna riktlinjer.»
10 »I. Arbetet bör i första hand inriktas på följande: 1. Kartlägga den nordiska samhandeln i syfte att finna de områden, där förutsättningar föreligger för ett snabbt genomförande av en gemensam marknad på grund av den ringa omfattningen av tullar och kvantitativa restriktioner. Därutöver bör klarläggas på vilka andra områden införandet av en gemensam marknad bedömes medföra övervägande fördelar för samtliga tre länder. Som exempel på branscher som bör undersökas kan nämnas kemiska och läkemedelsindustrierna, järn- och stålindustrin, elektrometallurgiska och elektrotekniska industrierna samt metall- och metallhalvfabrikatindustrin. 2. Undersöka om produktionsområden finnes, där med fördel utbyggnad kan ske genom gemensamma nordiska insatser eller där en samordning är lämplig. 3. Klarlägga de förutsättningar som erfordras för att en gemensam nordisk marknad skall låta förena sig med strävandena att vidga handeln med länder utanför Norden och med förpliktelser, som följer av medlemskap i internationella organisationer. 4. Undersöka förhållanden som påverkar den relativa konkurrensförmågan mellan de tre ländernas industrier (subventioner, löne-, ränte- och skatteförhållanden inkl. avskrivningsregler). 5. Utarbeta en enhetlig tullnomenklatur på basis av Brysselnomenklaturen ävensom en enhetlig handelsstatistisk nomenklatur. II. Arbetet bör i huvudsak enligt följande:
organiseras
a) Varje lands regering utser ett statsråd, som skall ha ansvaret för att förbereda ärenden rörande det nordiska ekonomiska samarbetet. De tre statsråden skall gemensamt överlägga om handläggningen av dessa ärenden.
b) Ett nordiskt samarbetsutskott, bestående av tre representanter från varje land, upprättas med uppgift att självt eller genom särskilda experter utreda ärenden rörande nordiskt ekonomiskt samarbete, som hänskjutes till utskottet av de under a) n ä m n d a statsråden; att avge utlåtanden på grundval avutredningar, som utförts av andra utskott, och framlägga förslag till den vidare behandlingen av ärendena, samt att framlägga förslag om de ytterligare frågor, som bör upptagas till utredning. c) Varje lands representanter i samarbetsutskottet bildar ett organ för samordning av det interna administrativa arbetet med nordiska ekonomiska frågor. Till detta organ kan även utses ytterligare representanter. Det skall verka i nära samråd med näringslivets och arbetsmarknadens organisationer.» Utredningarna har genomförts av det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet sammansatt av ämbetsmän från de olika länderna. Detta utskott har i överensstämmelse med Harpsundsbeslutets riktlinjer successivt samrått med en statsrådsgrupp bestående av en medlem från varje lands regering, samarbetsministrarna. Samarbetsutskottet har vid sin sida haft ett antal nordiska specialutskott till vilka utredningarna på de speciella områdena delegerats. För samordning av det interna arbetet med nordiska ekonomiska frågor har inom varje land funnits en nationell kommitté, som verkat i samråd med näringslivets och arbetsmarknadens organisationer. 1 I början av sitt arbete genomförde samarbetsutskottet i enlighet med riktlinjerna en kartläggning av den nor1
En förteckning över ledamöterna i svenska kommittén för nordiskt ekonomiskt samarbete återfinns i bilaga A.
11 diska samhandeln. Med ledning härav utvalde samarbetsutskottet de varuområden där förutsättningarna med hänsyn till förekomsten av tullar och kvantitativa restriktioner syntes vara särskilt goda för ett snabbt genomförande av en nordisk marknad. Resultatet av kartläggningen och de slutsatser den gav anledning till framlades i juni 1955 i en publikation »Nordisk Samhandel». Till Nordiska rådets fjärde session i Köpenhamn i januari—februari 1956 framlade samarbetsutskottet en redogörelse för utskottets verksamhet intill början av december 1955 (Beretning om nordisk 0konomisk samarbejde). Efter en ingående diskussion i såväl rådets ekonomiska utskott som plenarförsamling lades den preliminära berättelsen om samarbetsutskottets utredningar till handlingarna i avvaktan på nya meddelanden från regeringarna vid en kommande session. Finland deltog för första gången i Nordiska rådet vid dess fjärde session 1956 och hade icke deltagit i det tidigare utredningsarbetet om det nordiska ekonomiska samarbetet. I augusti 1956 inträdde Finland i samarbetsutskottet och har sedan denna tid aktivt deltagit i utredningsarbetet. De tidigare genomförda utredningarna har kompletterats med avseende på Finland. Den föreliggande rapporten avser sålunda ett ekonomiskt samarbete mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vid Nordiska rådets femte session i Helsingfors i februari 1957 diskuterades det nordiska ekonomiska samarbetet mot bakgrunden av planerna på ett västeuropeiskt frihandelsområde. Rådet konstaterade med tillfredsställelse avsikten att i de pågående utredningarna om ett nordiskt ekonomiskt samarbete i nödig mån belysa även de förhållanden, som sammanhänger med
planerna på en friare handel i Västeuropa. Rådet förutsatte, att samarbetsutskottet — när fullständigare upplysningar om dessa planer förelåge — så snart som möjligt skulle företa en fortsatt bearbetning av de spörsmål, som berör sambandet mellan de nordiska och de västeuropeiska strävandena för en friare handel. Samarbetsutskottet har i denna rapport behandlat förhållandet mellan det föreliggande förslaget till ett nordiskt ekonomiskt samarbete och de kända planerna på ett västeuropeiskt samarbete. Utskottet har för avsikt att vidareföra behandlingen av dessa frågor i en tilläggsrapport. Samarbetsutskottet har vid utformningen av planen för ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete som utgångspunkt tagit en bedömning av de nordiska ländernas ställning i den internationella ekonomin. Mot denna bakgrund undersökes i det inledande avsnittet till rapportens allmänna del, om strukturella faktorer på längre sikt kan antagas inverka på de framtida expansionsmöjligheterna i de nordiska ländernas ekonomi. De faktorer, som särskilt behandlas, är befolkningsutvecklingen, tillgången på kapital för den fortsatta industrialiseringen, råvaruunderlaget, behovet av större marknader och tendenser till rubbningar i den internationella betalningsstrukturen. Genomgången av de ekonomiska expansionsproblemen i de nordiska länderna bildar bakgrunden till och motiveringen för de former av ekonomiskt samarbete mellan de fyra länderna, som föreslås i denna rapport. Ändamålet med detta samarbete är sålunda att underlätta de nordiska ländernas strävanden att lösa de nämnda ekonomiska expansionsproblemen. I rapportens allmänna del lämnas en
12 översiktlig framställning av planen för en gemensam marknad omfattande ca 80 % av de nordiska ländernas samhandel. Vidare har framlagts en rad synpunkter på frågan om en utvidgning av den nordiska marknadens varumässiga omfattning. I nära samband härmed får man se den preliminära analysen av förhållandet mellan en nordisk marknad och övervägandena angående bildandet av ett västeuropeiskt frihandelsområde. Samarbetsutskottet har vidare utarbetat förslag om ett ekonomiskt samarbete även på en rad andra områden. Det är här fråga om ett direkt produktionssamarbete, bl. a. inom järn- och stålindustrin, bilindustrin och på elkraftområdet. I anslutning härtill kommer utskottet in på frågan om en utbyggnad av samarbetet om forskning och utbildning, särskilt på de områden som har direkt betydelse för näringslivet. Utskottet har ingående övervägt möjligheterna att skapa bättre tillgång på kapital i Norden och har utarbetat ett konkret förslag till upprättande av en nordisk investeringsbank. Vidare understrykes önskvärdheten av ökade kapitalrörelser i form av direkta investeringar och kommersiella krediter inom Norden. Även ett utvidgat handelspolitiskt samarbete såväl på det bilaterala som på det multilaterala planet blir aktuellt vid bildandet av en nordisk marknad. Samarbetsutskottet kommer i detta sammanhang in på GATT:s och OEEC:s bestämmelser rörande bildandet av gemensamma marknader samt utlandets reaktion inför upprättandet av en nordisk marknad. Vidare behandlas frågan om i vilken utsträckning genomförandet av utskottets förslag bör medföra, att de
nordiska länderna även på andra områden, som har anknytning till den ekonomiska politiken, eftersträvar en samordning. Detta problem belyses först med utgångspunkt från frågan om en anpassning är erforderlig för att säkerställa balans i konkurrensvillkoren inom den gemensamma marknaden. Därefter behandlas frågan om en samordning av de fyra ländernas ekonomiska politik för att motverka starka konjunkturväxlingar. Som avslutning på rapportens allmänna del redogöres för organisationsoch traktatfrågor i samband med genomförandet av samarbetsutskottets förslag. Utskottet har utarbetat ett utkast till konvention om nordiskt ekonomiskt samarbete. Utkastet har blott givits en preliminär utformning och avser endast att ange vilken typ av samarbetsavtal, som enligt samarbetsutskottets uppfattning är erforderlig. Som bilaga till konventionsutkastet är fogat ett utkast till stadga för den nordiska investeringsbanken. I rapportens speciella del 1 återfinnes en rad redogörelser för detaljerna i planen för en gemensam nordisk marknad. Vidare redogöres närmare för resultaten av utskottets undersökningar angående olika ekonomiska samarbetsproblem. Till rapporten är fogad tre bilagor. I bilaga I 1 lämnas en översikt uttryckt i Bryssel-nomenklaturen av gällande tullsatser och importrestriktioner i de fyra länderna samt av utskottets förslag till gemensam tulltaxa. I bilaga II 1 redogöres för utskottets förslag till övergångsanordningar och i bilaga III 2 framlägges ett förslag till gemensam handelsstatistisk nomenklatur.
*l Utgiven i Oslo 1957. 2 ^Utgiven i Stockholm 1957.
13 Samarbetsutskottet har under utarbetandet av sin rapport biträtts av ett stort antal sakkunniga från myndigheter och näringsliv, som därvid lämnat omfattande och värdefulla bidrag till utredningsarbetet. 1 Utskottet vill ut-
tala sin stora uppskattning av detta bistånd, som varit av avgörande betydelse för arbetet. 1
En förteckning över de svenska sakkunniga och experter som deltagit i överläggningarna inom olika specialutskott återfinns i bilaga A.
14 I. Plan för ett utvidgat ekonomiskt samarbete
A. Problem och m å l s ä t t n i n g 1. Norden och världsekonomin De ca 20 miljoner invånarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige utgör mindre än 0,75 % av jordens samlade befolkning. Likväl svarar de fyra nordiska länderna för ca 2,4 % av den beräknade totala nationalinkomsten i världen. Nationalinkomstberäkningar av detta slag måste av naturliga skäl bli mycket osäkra, men det är icke någon tvekan om att Norden utgör en del av världen där välståndet är relativt högt. Utrikeshandeln är av stor betydelse för alla de nordiska ländernas ekonomi. Tillsammans uppgår deras andel av världshandeln till mellan 4 och 5 %, och de har över 12 % av världens handelstonnage. Norden är sålunda en viktig faktor i den internationella handeln. Det existerar ett nära samband mellan de nordiska ländernas relativa välstånd och deras livliga deltagande i den internationella arbetsfördelningen. Som små ekonomiska enheter ligger deras möjligheter till specialisering i ett vidgat utbyte av varor och tjänster. Det är på denna grundval de alla har uppnått en relativt hög produktivitet inom sitt näringsliv. De nordiska ländernas expansionsmöjligheter och samarbetsproblem bör därför bedömas mot bakgrunden av utvecklingen inom den internationella ekonomin.
Huvuddragen utveckling
i
världsekonomins
Under efterkrigstiden har världsekonomin expanderat avsevärt. F r å n 1938 till 1955 mer än fördubblades världens 1 industriproduktion. Ett viktigt drag i utvecklingen är att, under en totalt sett kraftig expansionsperiod, skillnaden i välståndsnivå mellan de industrialiserade och de ekonomiskt m i n d r e utvecklade länderna ökat. Det h a r emellertid även förekommit väsentliga förskjutningar mellan industriländerna inbördes. Nationalprodukten i USA steg med nära 80 % från 1938 till 1945, och expansionen har därefter fortsatt och givit landet en dominerande ställning i världsekonomin. Man har beräknat, att över en tredjedel av världens totala produktion nu faller på USA. I andra delar av världen och då i synnerhet i Västeuropa och Sovjetunionen avbröts den ekonomiska expansionen under andra världskriget. Den stora ödeläggelsen under kriget i dessa områden medförde även att det tog flera år att åter uppnå förkrigstidens produktionsnivå. Utvecklingen fram till 1948 belyses närmare i tabell I. Siffran för Europa 1948 är påverkad av att den tyska produktionen vid denna tidpunkt ännu icke hade återhämtat sig. Sedan 1
Med undantag av Östeuropa (inkl. Sovjet) och Kina.
15 Tabell I. Procentuell fördelning av världens befolkning och inkomst Befolk- Inkomst ning 1938 1938 1948 Nordamerika Europa (exkl. Sovjet).. Sovjet Asien (exkl. Sovjet).... Afrika Mellan- och Sydamerika Australien, Nya Zeeland m. m
6,6 18,5 7,9 53,2 7,3 6,0
27,7 42,9 38,5 26,4 8,1 6,4 17,3 15,7 2,3 2,9 4,2 4,2
0,5
1,9
1,5
Källa: W. S. Woytinsky och E. S. Woytinsky: World Population and Production. Trends and Outlook. New York 1953. dess har produktionen i Tyskland expanderat starkt, och detta har bidragit till en väsentlig förbättring av Europas ställning i förhållande till USA. Under efterkrigstiden har den ekonomiska expansionen i Europa skett i betydligt snabbare takt än i USA. Produktionsutvecklingen inom olika geografiska områden under senare år framgår i huvuddrag av tabell II, som ger indextal för varuproduktionen per capita 1954 med 1948 som basår. Statistiska upplysningar om produktionsutvecklingen i Sovjetunionen och
andra östeuropeiska länder föreligger oftast i en sådan form att det är svårt att företa en direkt jämförelse med produktionsutvecklingen i Västeuropa. Alla tillgängliga uppgifter tyder emellertid på att den ekonomiska expansionen efter kriget har varit relativt sett starkare i Sovjetunionen än i Västeuropa. Den årliga tillväxten av nationalprodukten har under de senaste åren uppgivits till ca 10 %. Den största delen av ökningen i Sovjetunionens industriproduktion faller på råvaru- och kapitalvaruindustrierna, d. v. s. på varor, som är av grundläggande betydelse för den fortsatta expansionen. Detta gäller i första hand produktionen av kol och stål, där Sovjetunionen, som framgår av tabell III, har minskat såväl Västeuropas som USA:s försprång avsevärt. Nedgången i USA:s kolproduktion bör emellertid ses mot bakgrunden av den stora ökningen av den amerikanska oljeproduktionen, som i stigande grad täcker USA:s energiförbrukning. Även för Västeuropas och Sovjetunionens energiförbrukning spelar oljan en betydande och växande roll. Västeuropas egen oljeproduktion täcker emel-
Tabell II. Varuproduktion per capita inom olika geografiska områden (relativa tal) Världen (exkl. Östeuropa 1och Kina) Industrialiserade områden Härav: USA och Canada Västeuropa Ekonomiskt mindre utvecklade områden Härav: Latinamerika Sydöstasien Afrika2 och Mellanöstern 1 2 3
1948 100 100 100 100 100 100 100 100
1954 119 122 106 144 115 106 115 1323
Australien, Canada, Västeuropa, Japan, Nya Zeeland, Sydafrikanska Unionen, USA. Exkl. Sydafrikanska Unionen. Huvuddelen av produktionsökningen faller på de oljeproducerande områdena i Mellersta Östern.
Källa: World Economic Survey 1955. FN, New York 1956.
16 Tabell III. Produktion av råolja, kol och stål i OEEC-länderna, USA och Sovjetunionen (milj. ton) USA
OEEC-länderna Råolja 1920 1939 1950 1954 1
0,1 1,0 3,5 7,6
Kol 386,5 485,0 441,6 475,7
Stål 23,8* 50,9 51,2 66,7
Sovjet
Råolja
Kol
61,6 170,9 266,7 313,0
595,3 402,2 505,3 375,0
Stål
Råolja
42,8 47,9 87,9 80,1
Kol
Stål
4,0 30,0 2 37,8 58,0
8,0 124,0 210,0 278,0
i
internationell
0,2 18,8 27,3 41,0
Omfattar även Östtyskland. — 2 1938.
Källa: Industrial Statistics 1900—1955. OEEC, Paris 1955.
lertid endast en liten del av förbrukningen. Sovjetunionen har fortfarande stora outnyttjade naturtillgångar. Då landet efter allt att döma i fortsättningen kommer att upprätthålla en hög investeringsnivå, är det anledning att räkna med att Sovjetunionen också i framtiden kommer att ha en mycket expansiv ekonomi. Västeuropa har starkt begränsade naturtillgångar jämfört med Sovjetunionen och Förenta Staterna. Flera av länderna i Västeuropa har tidigare kunnat disponera betydande råvarutillgångar i andra världsdelar. Den ekonomiska utbyggnaden av de mindre utvecklade länderna, vilka till stor del består av tidigare koloniområden, kommer att medföra att dessa länder själva i växande utsträckning utnyttjar sina egna råvarutillgångar. Av betydelse för den framtida ekonomiska expansionen är även att Sovjetunionen och USA är stora statsförbund skapade genom en politisk och ekonomisk integration av avsevärda geografiska områden med stor folkmängd. Jämfört med USA:s befolkning på 168 miljoner och Sovjetunionens 200 miljoner (1956) är de enskilda staterna i Västeuropa relativt små enheter.
Nordens
ställning
ekonomi I Västeuropa intar Norden ett förhållandevis gynnsamt ekonomiskt läge. Med 6,7 % av Västeuropas befolkning hade de fyra nordiska länderna 1954 tillsammans en andel av Västeuropas samlade bruttonationalprodukt, som uppgick till drygt 9 %. I förhållande till folkmängden har Sverige den högsta och Finland den lägsta produktionsnivån, medan Danmark och Norge intar en mellanställning. Det är vanskligt att erhålla rättvisande statistik för en jämförelse av nationalprodukten per invånare i olika länder. En jämförelse på grundval av de officiella växelkurserna är ofta missvisande eftersom förhållandet mellan valutakurserna kan avvika avsevärt från förhållandet mellan de olika valutornas inhemska köpkraft. En statistik på basis av annat jämförelsematerial måste också nödvändigtvis bygga på vissa förutsättningar. Med dessa reservationer kan nämnas att en beräkning som företagits på grundval av föreliggande nationalräkenskapsstatistik och med användande av de officiella valutakurserna visar — när siffran för Sverige 1954 sättes lika med 100 — att
17 motsvarande siffra för Danmark är 78, för Finland 84 och för Norge 84. Genomsnittet för OEEC-länderna blir vid denna jämförelse 60. Särskilt för Finlands del ger en jämförelse på grundval av de officiella valutakurserna en skev bild. En skönsmässig justering ger en siffra på mellan 65 och 70. Den årliga tillväxten är av lika stort intresse som ländernas absoluta produktionsnivå vid en bestämd tidpunkt och är även lättare att jämföra än absoluta tal. Företagna beräkningar tyder på att Norden också hävdar sig mycket bra, när man betraktar produktionsutvecklingen under en något längre tidsperiod (se tabell IV). Vid dylika procentberäkningar blir resultatet starkt beroende av det basår som väljes. Tar man en låg utgångspunkt, såsom tillfället i stort sett var för de nordiska länderna före sekelskiftet, blir den procentuella tillväxten rätt stor. Likväl synes det vara försvarligt att dra den slutsatsen att de nordiska länderna haft en relativt stark ekonomisk expansion jämfört med de flesta västeuropeiska länder under de perioder tabellen omfattar.
Under den senare delen av efterkrigstiden synes emellertid produktionen i flera av länderna i Västeuropa ha ökat i ett snabbare tempo än i Norden. Under tiden 1950—1955 steg bruttonationalprodukten för OEEC-länderna med 26 % och i de nordiska länderna betraktade som en enhet med 17 %. Siffrorna för OEEC-området är för denna period starkt påverkade av den västtyska produktionens kraftiga uppgång. Sålunda var produktionsökningen inom OEEC-länderna (exkl. Västtyskland) 21 % under perioden 1950— 1955. Produktionsutvecklingen i Västtyskland under de senaste åren hänger samman med att återuppbyggnaden efter kriget kom jämförelsevis sent igång och att sysselsättningen har ökat starkt. Nationalprodukten per capita steg i Västtyskland med hela 52 % under tiden 1950—1955. Under de sjutton åren 1938—1955 var ökningen däremot endast 17 %. Man torde kunna utgå från att expansionstakten i den tyska ekonomin kommer att minska något med hänsyn till att landet icke längre kan taga i anspråk några betydande reserver av ledig arbetskraft.
Tabell IV. Genomsnittlig årlig tillväxt av bruttonationalprodukten per capita i vissa länder (fasta priser) 1860—19501 1913—1938 1938—1950 USA 2,2 Sverige 1,4 USA 4,2 Norge 1,6 Norge 1,2 Norge 2,1 Danmark 1,4 Schweiz 1,2 Sverige 1,7 Sverige 1,4 Frankrike 0,9 Danmark 1,2 Tyskland 1,4 USA 0,9 Finland 1,2 Schweiz 1,3 Danmark 0,8 Storbritannien 1,2 Storbritannien 1,2 Storbritannien 0,8 Schweiz 1,1 Belgien 1,1 Tyskland 0,7 Tyskland 0,72 Frankrike 0,9 Belgien 0,6 Nederländerna 0,6 Nederländerna 0,7 Nederländerna 0,6 Belgien 0,3 Frankrike 0,0 1
Basår varierar starkt från land till land. — 2 1936—1952.
Källa: Capital Formation and Economic Growth. A Report of the National Bureau of Economic Research, New York, Princeton 1955. Finland: nationella uppgifter. 2 — 1 1 6 4 57
18 Även om extraordinära förhållanden h a r bidragit till en särskilt hög expansionstakt inom OEEC-länderna i genomsnitt under de senaste åren kan den jämförelsevis moderata expansionen i Nordens ekonomi under denna period ge anledning till att närmare undersöka om några särskilda strukturella faktorer på längre sikt kan komma att begränsa den ekonomiska expansionen i Norden.
2. Expansionsproblem i de nordiska ländernas ekonomi Utgångspunkten för en bedömning av de möjligheter, som föreligger för en fortsatt ekonomisk expansion i de nordiska länderna, bör utgöras av en analys av ländernas ekonomiska struktur och resurser. En sådan analys bör även kunna klarlägga de huvudproblem som är förbundna med ländernas fortsatta ekonomiska utveckling. I det följande lämnas en redogörelse för huvuddragen av befolknings- och näringsstrukturen i de nordiska länderna. Mot bakgrunden av befolkningssituationen och den ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden diskuteras därefter expansionsproblemen, speciellt i relation till råvaru- och energiresurserna, tillgången på kapital samt de marknadsmässiga möjligheterna. Huvuddragen av befolkningsoch näringsstrukturen I början av år 1956 utgjorde invånarantalet i de nordiska länderna tillsammans 19,5 miljoner människor, varav 4,5 miljoner i Danmark, 4,3 miljoner i Finland, 3,5 miljoner i Norge och 7,3 miljoner i Sverige. De fyra nordiska länderna h a r tillsammans en befolk-
ning av ungefär samma storlek som Benelux. Enligt föreliggande befolkningsprognoser 1 kommer befolkningen i Norden att öka till 20,7 miljoner invånare vid utgången av 1965 och till 21,4 miljoner vid slutet av 1970. Detta innebär en ökning med 1,9 miljoner eller inemot 10 % under den kommande 15-årsperioden. Åldersgruppen 15—64 år beräknas öka med 1,4 miljoner eller 11,5 % fram till utgången av 1970. För de nordiska länderna tillsammans kommer sålunda den arbetsföra befolkningen att i stort sett bibehålla sin nuvarande relativa andel av ländernas totala befolkning. Tillväxten både i den arbetsföra och den totala befolkningen väntas emellertid komma att bli olika stor i de enskilda länderna. I Danmark väntas den procentuella ökningen bli så gott som densamma i de båda grupperna, nämligen 12 resp. 10,5 %. I Finland beräknas befolkningen i arbetsför ålder stiga med 21 %, medan tillväxten av landets totala befolkning har beräknats till drygt 17 %. I Sverige beräknas den naturliga tillväxten av befolkningen i arbetsför ålder utgöra 6,5 % fram till utgången av 1970, medan tillväxten av landets totala befolkning beräknas uppgå till drygt 4 %. För Norges vidkommande räknar man med att tillväxten av befolkningen i arbetsför ålder blir svagare än tillväxten av landets hela befolkning, nämligen 11 resp. 12,5 %. Den årliga naturliga tillväxten av befolkningen i arbetsför ålder väntas öka starkt i alla de nordiska länderna under kommande år. Detta gäller speciellt Finland, där tillväxten redan 1
Källa: Economic Survey of Europe in 1955. ECE, Geneve 1956. Siffrorna hänför sig till den naturliga befolkningstillväxten och omfattar sålunda icke in- och utvandring.
19 idag ligger betydligt högre än i de andra nordiska länderna. In- och utvandring av personer i arbetsför ålder mellan de nordiska länderna kan emellertid komma att i viss utsträckning utjämna skillnaden i tillväxttalen. I Sverige, där den naturliga tillväxten av befolkningen i arbetsför ålder ligger lägst räknat i förhållande till den totala arbetsföra befolkningen, har under de senaste åren förekommit en betydande nettoinvandring av personer i arbetsför ålder. Nettoimmigrationen har under 1950-talets första hälft utgjort ca 10 000 personer i genomsnitt per år och har huvudsakligen skett från de övriga nordiska länderna, i första hand Finland. Det kan nämnas att av 135 000 arbetsanmälda utlänningar i Sverige vid början av 1957 var 50 000 finska, 25 000 danska och 13 000 norska medborgare. Härtill kommer ett icke obetydligt antal personer från de övriga nordiska länderna som erhållit svenskt medborgarskap. Det avtal om en gemensam nordisk arbetsmarknad, som t r ä d d e i kraft den 1 juli 1954, kunde ej förväntas medföra några mera omfattande förändringar i situationen på den nordiska arbetsmarknaden, då i praktiken en gemensam nordisk arbetsmarknad existerat under hela efterkrigstiden. Även om det är för tidigt att dra några bestämda slutsatser om betydelsen av avtalet om den gemensamma arbetsmarknaden kan utvecklingen efter avtalets ikraftträdande ej sägas skilja sig mera avsevärt från utvecklingen åren före 1954. De differenser som förekommer torde kunna förklaras av andra faktorer än den gemensamma arbetsmarknadens formella ikraftträdande. Tyngdpunkten i den arbetsföra befolkningens tillväxt kommer i de nordiska länderna fram till slutet av 1970
att falla på gruppen 15—39 år. Förskjutningen av tillväxten mot de yngre åldersgrupperna kommer att ställa ökade krav på skol- och yrkesutbildningsverksamheten i alla fyra länderna. Tendensen mot en ständigt högre utbildningsnivå kommer att förstärka kraven ytterligare och kommer därjämte att begränsa tillströmningen till arbetsmarknaden av personer ur dessa åldersgrupper. Samtidigt finns det skäl att räkna med att den långt svagare tillväxten i åldersgruppen 40—64 år kommer att resultera i knapphet på mer kvalificerad arbetskraft, i varje fall under de närmaste 10—15 åren. En allmän förkortning av arbetstidens längd kommer även att innebära, att verkningarna på arbetsmarknaden som följd av den ökade tillväxten av befolkningen i arbetsför ålder blir mindre än som eljest skulle blivit fallet. För tillgången på arbetskraft spelar även yrkesfrekvensen för kvinnor och äldre personer en stor roll. I alla nordiska länder väntas åldersgruppen 0—14 år minska i relativ betydelse i förhållande till ländernas samlade befolkning under tiden fram till utgången av 1970. Samtidigt kommer en betydande ökning inom åldersgruppen över 65 år att äga rum. Förskjutningarna gör sig starkast märkbara i Sverige, där åldersgruppen under 15 år väntas minska 15 %, medan åldersgruppen över 65 år beräknas komma att öka med 30 %. I Danmark väntas åldersgruppen under 15 år vara av ungefär samma relativa omfattning vid utgången av 1970 som vid utgången av 1955, u n d e r det att åldersgruppen över 65 år kommer att öka med 32 %. I Finland väntas årsklasserna under 15 år öka med 6 %, medan årsklasserna över 65 år beräk-
20 fortfarande i stor utsträckning ett jordbruksland. Genom att jämföra en näringsgrens andel av den förvärvsarbetande befolkningen med dess bidrag till nationalprodukten kan man få ett ungefärligt mått på ifrågavarande närings relativa produktivitet. År 1950 var 22 % av den förvärvsarbetande befolkningen i Danmark sysselsatt inom jordbruket. Samma år utgjorde jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukten över 20 %. I Finland där 39 % av den förvärvsarbetande befolkningen var sysselsatt inom jordbruket 1950, utgjorde denna näringsgrens bidrag till nettonationalprodukten 15 %. För Norges och Sveriges del var motsvarande siffror ca 18 % av den förvärvsarbetande befolkningen och 7—8 c/c av bruttonationalprodukten. Siffrorna visar att det är endast i Danmark som jordbrukets bidrag till nationalprodukten någorlunda motsvarar denna näringsgrens procentuella andel av den förvärvsarbetande befolkningen.
nas öka med 37 %. Motsvarande siffror för Norges del beräknas till 4 resp. 44 %. Den relativa tillbakagången av de yngre årsklasserna under kommande år kommer att kunna ställa de nordiska länderna inför ett allvarligt problem med avseende på tillgången på ny arbetskraft. Vidare får man räkna med att den arbetsföra befolkningens försörjningsbörda kommer att öka allt efter som de fåtaliga årskullarna under 15 år träder ut i arbetslivet och åldersgruppen 40—64 år förskjuts uppåt mot åldersgruppen över 64 år. En nettoinvandring till Norden av personer i arbetsför ålder kan delvis bidraga till att lösa problemet. Skall emellertid den allmänna levnadsstandarden vidmakthållas och fortsätta att höjas, måste även en betydande produktivitetsstegring äga rum i alla de nordiska ländernas näringsliv. De nordiska ländernas förvärvsarbetande befolkning fördelad på näringsgrenar framgår av tabell V. Tabellen visar att Sverige är det land i Norden som nått längst i industriell utveckling. Därefter följer Danmark och Norge, som efter yrkesfördelningen att döma ligger på ungefär samma nivå. Finland är däremot
Betraktar man industri och hantverk för sig, finner man att de 27 % av den förvärvsarbetande befolkningen i Danmark, som 1950 var sysselsatta inom dessa näringsgrenar, bidrog med 29 %
Tabell V. Den förvärvsarbetande befolkningen i de nordiska länderna år 1950 fördelad på näringsgrenar (procentuell fördelning) Handel Byggnads- Andra ToJordbruk, Bergshantering, o. sam- o. anlägg- yrken talt skogsindustri o. färdsel ningsbruk, verks amhantverk inkl. fiske sjöfart het
Finland
Källa: Statistisk årsbok för Norge 1955.
25 46 26 20 28
27 22 26 32 27
20 13 21 24 20
6 6 9 8 7
22 13 18 16 18
100 100 100 100 100
21 av landets nettonationalprodukt samma år. I Finland, där 1950 22 % av den förvärvsarbetande befolkningen var knuten till bergshantering, industri och hantverk, var dessa näringars bidrag till nettonationalprodukten 31 %. För Norges del var 26 % av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom industri och hantverk, och dessa näringars andel av nettonationalprodukten var 30 %. I Sverige, där 32 % av den förvärvsarbetande befolkningen var sysselsatt inom industri och hantverk, var denna närings andel av bruttonationalprodukten 39 %. I alla de nordiska länderna har under efterkrigsåren förekommit en omfattande övergång av arbetskraft från jordbruket till näringsgrenar med högre produktivitet, i första hand industrin. Minskningen av arbetskraften inom jordbruket har även varit en av förutsättningarna för den avsevärda produktivitetsökning som ägt rum inom denna näringsgren. En fortsatt höjning av den allmänna välståndsnivån kommer att bero på i vilken utsträckning det även under kommande år kan skapas nya sysselsättningsmöjligheter inom näringar med hög produktivitet. Grundvalen för en sådan utveckling kan endast skapas genom att länderna även i fortsättningen tar sikte på en omfattande industrialisering. Investeringar utveckling
och
produktions-
Den avsevärda produktivitetsstegring, som har förekommit inom de nordiska ländernas näringsliv efter kriget, hänger samman med att länderna genomgående har hållit en mycket hög investeringsnivå. Nedanstående tabell visar bruttoinvesteringarna,
Tabell VI. Bruttoinvesteringar i fast realkapital i procent av bruttonationalprodukten under tiden 1950—1954 Danmark Finland Norge Sverige
18 25 29 19
Belgien Nederländerna Italien Frankrike Storbritannien Västtyskland
14 21 19 17 13 20
Källa:
Economic Survey of Europe in 1955.
ECE, Geneve 1956. exklusive lagerförändringar (fasta investeringar), i procent av bruttonationalprodukten i de nordiska länderna under åren 1950—1954 jämförda med motsvarande siffror för vissa andra länder i Västeuropa. Siffrorna omfattar icke militära anläggningskostnader samt reparationer och underhåll. I Finland och Norge har investeringsnivån legat högre än i andra västeuropeiska länder under alla åren efter kriget, under det att investeringsandelen i Danmark och Sverige i stort sett legat i nivå med genomsnittet i OEECländerna. I Danmark, Finland och Sverige har investeringarna praktiskt taget helt finansierats genom inhemskt sparande. I Norge har det även förekommit en betydande tillförsel av kapital från utlandet, speciellt i samband med investeringar inom elkraftutbyggnaden, industrin och sjöfarten. En stor del av investeringarna har gått till utbyggnad av kommunikationerna och kraftförsörjningen. Omkring en tredjedel av de totala investeringarna i vart och ett av länderna har gått till dessa ändamål, något mer i Norge, där utbyggnaden av enbart handelsflottan har tagit omkring en fjärdedel av de totala investeringarna i anspråk, och något mindre i Danmark och Fin-
22 land. Vidare faller på bostadssektorn i Danmark och Norge ungefär en femtedel av investeringarna och i Finland och Sverige ungefär en fjärdedel. I övrigt har investeringarna gått till utbyggnad av gruvdrift, industri, handel etc. och vidare i betydande omfattning till rationalisering inom jordbruket. Nedgången i sysselsättningen inom jordbruket h a r inneburit att arbetskraften i stor utsträckning har ersatts av maskiner och annan produktionsutrustning. I Danmark har huvuddelen av investeringarna inom industrin gått till utbyggnad av järn- och metallindustrin samt närings- och njutningsmedelsindustrierna. I Finland, Norge och Sverige har man lagt särskild vikt vid gruvdriften, järn- och metallindustrin samt träförädlingsindustrin. I Norge och Sverige har det dessutom ägt rum en betydande utbyggnad av den kemiska industrin. Som ovan nämnts kan de nordiska länderna uppvisa en betydande ekonomisk frammarsch jämfört med världen i övrigt, särskilt när man betraktar utvecklingen under en längre period. Produktionsstegringen har emellertid icke varit lika stor i alla de nordiska länderna under de sista 15—20 åren. Stora olikheter i utvecklingen från år till år kan även påvisas. Detta torde i stor utsträckning hänga samman med att de nordiska länderna ofta haft olika möjligheter att möta de internationella konjunkturväxlingarna, vilket i sin tur till stor del beror på olikheter i ländernas naturtillgångar och näringsstruktur. Följande tabell visar den genomsnittliga tillväxten per år av bruttonationalprodukten per capita i de olika nordiska länderna under perioderna 1938—1955 och 1947—1955.
Tabell VII. Genomsnittlig årlig procentaeli tillväxt av bruttonationalprodukten per capita i de nordiska länderna
Danmark Finland 1 Norge Sverige 1
1938— 1955 1,2 1,6 2,1 2,0
1947— 1955 2,1 3,9 2,9 3,0
Nettonationalprodukt 1938—1954 och 1947— 1954.
Källa: OEEC:s 8:e årsrapport. Paris 1957. Finland: Statistics of National Income and Expenditure. FN, New York 1956. Att tillväxten varit större under tiden 1947—1955 än under 1938—1955 beror på att produktionen stagnerade eller gick tillbaka under kriget. Danmark har haft en svagare produktionsstegring än de övriga nordiska länderna under den tidrymd tabellen omfattar. Industriproduktionen i Danmark steg med 75 % från 1938 till 1955, medan motsvarande siffra för Finlands, Norges och Sveriges del var resp. 103, 98 och 88 %. Den relativt svaga produktionsstegringen i Danmark måste ses mot bakgrunden av den dominerande roll jordbruksvarorna spelar i landets produktion och export. I detta sammanhang finns det anledning framhäva att protektionistiska åtgärder i andra länder har begränsat möjligheterna att öka den danska jordbruksexporten och därmed även möjligheterna att öka landets valutainkomster i en omfattning, som skulle kunna bilda grundval för en starkare industriell expansion. På grund av de marknadsmässiga och handelspolitiska problem, som den danska jordbruksexporten har ställts inför, har Danmarks produktion av jordbruksvaror stigit med endast 35 % från före kriget* till 1953/54. Härtill 1 Genomsnittet 1934—1938.
23 kommer att Danmarks terms of trade har utvecklats i ogynnsam riktning, i det att priserna på jordbruksvaror har stigit avsevärt mindre än priserna på bränsle och industriella råvaror. Danmark har dessutom icke haft några nämnvärda industriella naturtillgångar att taga i bruk i motsats till vad som hittills varit fallet i de övriga nordiska länderna. Landet har därför i stor utsträckning varit hänvisat till att söka sin expansion inom föga råvarukrävande industriområden, såsom verkstadsindustri och elektroteknisk industri samt annan tillverkning av apparater och instrument. Även om Danmark kan sägas ha betydande tillgångar i sin teknisk-vetenskapliga och industriella miljö, medför investeringar i produktionsgrenar, som enbart eller i första hand måste baseras på importerade råvaror och energikällor, särskilda problem. För Finlands vidkommande kan den markerade skillnaden i den genomsnittliga årliga tillväxten under perioden 1938—1954 jämfört med tiden 1947 —1954 direkt sägas bero på de ekonomiska skadeverkningar kriget förde med sig. Först 1947 nådde produktionen per invånare åter upp till samma nivå som 1938, så att utgångsläget faktiskt var detsamma för de två perioder tabellen omfattar. Som tidigare nämnts är Finland fortfarande i stor utsträckning ett jordbruksland i det att 46 % av den förvärvsarbetande befolkningen ännu 1950 var sysselsatt inom jordbruk, skogsbruk och fiske. Efter kriget har emellertid skett en omfattande övergång av arbetskraft från jordbruket till industrin. Under tiden 1950—1955 minskade sålunda den förvärvsarbetande befolkningen inom jordbruket med 15 %. Trots detta steg jordbruksproduktionen
med 11 % under samma tid, vilket visar att nedgången i den förvärvsarbetande befolkningen inom jordbruket i Finland liksom i de övriga nordiska länderna har medfört en strukturrationalisering inom jordbruket. Den industriella expansionen h a r i första hand skett inom träförädlingsindustrin, inom järn- och metallindustrin och inom den kemiska industrin. I Norge ökade produktionen särskilt snabbt under de första åren efter kriget. Även om produktionsapparaten var starkt försliten och på många områden föga rationell, kunde produktionen stiga snabbt genom tillförsel av utländska råvaror och förnödenheter. Landet hade dessutom en förhållandevis stor valutareserv då kriget slutade, varför inköp av viktiga råvaror och förnödenheter icke hämmades av valutaknapphet. Dessutom var tillgången på arbetskraft under åren 1946—1950 relativt riklig. Slutligen förekom under denna period i Norge liksom i de övriga nordiska länderna en betydande övergång av arbetskraft från jordbruket till industrin. Anledningen till att produktionsökningen var svagare 1951 —1955 torde bl. a. ha varit att den totala uppgången i sysselsättningen varit avsevärt mindre under de senaste åren, trots att den förvärvsarbetande befolkningens tillväxt faktiskt har varit större an under tiden 1946—1950. Liberaliseringen av importen har dessutom fört med sig en ökad konkurrens från utlandet, som på vissa områden har begränsat produktionen inom hemmamarknadsindustrin. I Norge faller huvuddelen av produktionsstegringen inom industrin på produktionsområden baserade på inhemska råvaru- och energitillgångar. Medan industrins totala produktion ökade med 46 % från 1949 till 1955 var
24 motsvarande produktionsstegring inom träförädlingsindustrin 50 %, inom den kemiska industrin 88 % och inom järnoch metallindustrin 71 %. De industrier, som visade den svagaste produktionsökningen under nämnda tidrymd, faller alla inom gruppen hemmamarknadsindustri. Produktionsutvecklingen i Sverige präglades även av en lägre expansionstakt under perioden 1951—1955 än under tiden 1946—1950. Vid sidan av de verkningar, som kriget medförde också för Sveriges del, har produktionsutvecklingen i första hand präglats av den knappa tillgången på ny arbetskraft. Under de sista tio åren före kriget hade Sverige en årlig nettotillväxt, inklusive migration, i den förvärvsarbetande befolkningen på omkring 1 %. Under perioden 1940—1955 minskade tillväxten till omkring 0,4 % och i perioden 1950—1955 låg den ännu lägre, trots att Sverige under och efter kriget haft en betydande nettoimmigration av förvärvsarbetande personer. Även i Sverige har efter kriget en avsevärd övergång skett av arbetskraft från jordbruket till industri, handel och andra näringar. Sysselsättningen inom jordbruk med binäringar har sedan 1940 gått tillbaka med 2—3 % per år. Nedgången i sysselsättningen har mer än väl uppvägts av en produktivitetsökning, så att produktionen av jordbruksvaror ökade med ca 15 % från före kriget* till 1953—1954. Under de första åren efter kriget steg industriproduktionen i Sverige med i genomsnitt drygt 4 % per år. Redan 1948 var industriproduktionen 48 % högre än 1938. Under tiden 1948 —1955 steg produktionen med ca 23 % eller med omkring 3 % per år. ProdukGenomsnittet 1934—1938.
tionen uppnådde 1951 en topp i samband med Korea-konjunkturen. Under 1952 och 1953 präglades utvecklingen av stagnation och direkt produktionsminskning, men redan 1954 hade produktionen åter uppnått 1951 års nivå och har sedan ökat snabbt under de två senaste åren. Även i Sverige faller en väsentlig del av produktionsökningen på industrigrenar, som är knutna till egna råvarutillgångar, d. v. s. gruvdrift, p r i m ä r järn- och stålindustri, nietalloch metallvaruindustri etc. Relativt sett har produktionsstegringen varit störst inom verkstadsindustrin och då i första hand för skeppsvarven och bilindustrin. Resurser
för en fortsatt
expansion
De nordiska ländernas relativt snabba ekonomiska frammarsch under 1900talet beror bl. a. på att länderna har haft tillgång till särskilda råvaru- och energiresurser och har kunnat utnyttja dessa genom ett utvidgat utbyte av varor och tjänster med utlandet. Dessutom finns det skäl att understryka att länderna i betydande grad h a r kunnat utveckla speciella näringsgrenar och produktionsområden, där produktionen i första hand har baserat sig på de immateriella tillgångar, som länderna så småningom har tillägnat sig i form av en hög industriell standard och yrkesskicklighet, speciell erfarenhet av sjöfart, handel etc. I Danmark består naturtillgångarna i första hand av landets produktiva jordbruksareal. I Finland är skogen den viktigaste råvarukällan, medan skogen och malmtillgångarna är av störst betydelse för Sveriges del. För Sveriges energiförsörjning är vattenkraften dessutom av stor betydelse. Norges viktigaste råvarukällor är skogen, malmtillgångarna samt fiske- och fångstfäl-
25 Tabell Vill. Varuexportens procentuella fördelning i de nordiska länderna 1955 Danmark Finland
Närings- och njutningsmedel inkl. animaliska och vege tabiliska fetter Icke ätbara råvaror Härav: timmer och trävaror malmer, mineraler och metallskrot Industriella halvfabrikat Härav: pappersmassa kemiska produkter , oädla metaller Industriella färdigvaror Härav: papper och papp maskiner och transportmedel Totalt 1
Norge
Sverige
0 1 10 0 3 2 17 0 15
2 34 31 1 29 20 0 1 35 21 12
27 10 1 6 45 12 9 20 18 10 7
31 26 U 10 38 18 3 8 33 9 22
68 0
Siffran är påverkad av den dåliga skörden i Sverige 1955. 1954 var siffran för Sveriges del 6 %.
Källa: Commodity Trade Statistics, 1955. FN, New York 1956. ten. Dessutom spelar vattenkraften en central roll för landets exportinriktade elektrokemiska och elektrometallurgiska industri. Att de nordiska länderna i särskilt hög grad baserat sin ekonomiska expansion på de fördelar, som ligger i själva naturtillgångarna kombinerade med en långt driven specialisering och internationell arbetsfördelning, framgår tydligt vid ett studium av sammansättningen av ländernas export (se tabell VIII). I samtliga nordiska länder är exporten koncentrerad till några få varugrupper. I Danmark består två tredjedelar av exporten av jordbruksprodukter. I Finland utgör exporten av timmer, trävaror, pappersmassa och papper över 70 % av totalexporten. I Norge och Sverige, där råvarutillgångarna är något mera varierande, faller huvuddelen av exporten på träförädlingsprodukter, malmer och metaller. För Norges vidkommande väger dessutom fisk och fiskprodukter samt produkter från den elektrokemiska industrin jämförelsevis tungt i exporten.
För Finland, Norge och Sverige är det ett karakteristiskt drag, att exporten i hög grad domineras av råvaror och halvfabrikat. För Danmarks vidkommande består över hälften av exporten exklusive jordbruksvarorna av industriella färdigvaror, i första hand maskiner och transportmedel. Sveriges export av färdigvaror från verkstadsindustrin har en särskilt stor betydelse. I Norges export spelar dessa varor en förhållandevis liten roll, medan de för Finlands del är av större betydelse. När det gäller möjligheterna att i fortsättningen basera den ekonomiska utvecklingen på ett fortsatt utnyttjande av de naturliga råvarutillgångarna är förhållandena något olika i de olika nordiska länderna. Danmarks viktigaste naturtillgångar är som ovan nämnts landets jordbruksareal. Närmare två tredjedelar av Danmarks totala areal användes till jordbruk, under det att andelen i de andra länderna är mindre än 10 %, i Norge m i n d r e än 3 %. Den odlade arealen per invånare är därför större i Dan-
26 mark än i de andra nordiska länderna och mer än dubbelt så stor som i Norge. Härtill kommer att jordmånens beskaffenhet och klimatförutsättningarna för jordbruk genomgående är åtskilligt bättre i Danmark än i de andra nordiska länderna. I alla nordiska länder har den totala jordbruksarealen successivt minskat samtidigt som den förvärvsarbetande befolkningen inom jordbruket har visat en nedåtgående tendens under en följd av år. Hittills h a r emellertid denna tendens blivit mer än uppvägd av den ökade produktiviteten inom jordbruket i de fyra länderna. Skogsarealen, den beräknade årliga avverkningsbara tillväxten i skogarna i de nordiska länderna samt den genomsnittliga årliga avverkningen under 1952—1954 framgår av tabell IX. Tillväxten är beräknad inklusive bark, grenar och toppar, medan avverkningen är uppskattad efter fast mått, varför siffrorna icke är direkt jämförbara. På kort sikt är möjligheterna till ökad skogsavverkning starkt begränsade i Danmark och Norge, där hela den avverkningsbara tillväxten har avverkats under de senaste åren. Finland och Sverige torde däremot under de närmaste åren kunna räkna med en
årlig icke avverkad tillväxt i sina skogar. Med det utbyggnadsprogram, som den svenska träförädlingsindustrin har lagt fram, kommer emellertid största delen av den icke avverkade tillväxten i Sverige att ha tagits i anspråk u n d e r loppet av de närmaste tio åren. På längre sikt bör en bättre skogsvård kunna öka tillväxten i skogarna avsevärt. I Norge har man sålunda beräknat att tillväxten har ökat med 20 % under de senaste 25 åren och att en ytterligare ökning på 50 % torde vara möjlig under loppet av 50—70 år. Det är i första hand Norge, som har intressen knutna till fiske och fångst. Det kan finnas anledning att i fortsättningen räkna med en fångstökning inom fisket och speciellt inom sillfisket. Inom det övriga kustfisket synes det icke finnas grundval för någon expansion av nämnvärd omfattning. Däremot torde man kunna räkna med att en ökad insats av stora fiskefartyg och trålare på bankarna skall kunna öka fångstutbytet av torsk och annan fisk. Inom valfångsten finns icke några expansionsmöjligheter. Danmark har icke några nämnvärda förekomster av malmer och mineral. De finska järnmalmsresurserna beräknas för närvarande uppgå till minst
Tabell IX. Skogsareal, beräknad årlig tillväxt som bör kunna avverkas och årlig avverkning i de nordiska länderna 1952—1954 Danmark Finland Areal i milj. hektar Beräknad 3årlig tillväxt som bör kunna avverkas (milj. m ) Genomsnittlig årlig avverkning 1952—1954 (milj. m3) 1 2
Norge
Sverige
0,4
21,9
7,5
22,9
1,9 2,! 1
47,0 31,6
11,8 9,02
62,9 39,4
1952—1953. Hemmaförbrukningen inom jordbruket är icke medräknad. Denna uppskattas till 2,8 milj. m3
Källa: Nationella beräkningar.
27 300 miljoner ton. Tillgången på brytvärd koppar-, zink- och svavelkismalm har uppskattats till ca 20 miljoner ton. Finland har även betydande tillgångar på brytvärd kalksten och asbest. Tillgången på övriga för industriellt ändamål viktiga malmer och mineral synes i stort sett vara av mindre omfattning. För närvarande pågående undersökningar kan emellertid bringa nya fyndigheter i dagen. I Norge gjordes i mitten av 1920-talet beräkningar över svavelkis- och järnmalmstillgångarna. De kända reserverna av svavelkis uppskattades därvid till 40 miljoner ton, och de möjliga reserverna av kis ansågs vara betydande. De kända järnmalmsreserverna uppskattades till 400 miljoner ton (325 miljoner ton med ett järninnehåll på 35 % och resten med en järnhalt på 40— 50 % ) . Produktionen av järnmalm kom upp till förkrigsnivån först 1953 och h a r sedan dess legat på omkring 1,3 miljoner ton per år. Även med en fördubbling av den nuvarande järnmalmsproduktionen torde de kända malmtillgångarna kunna räcka 100—150 år framåt. De beräkningar, som gjordes under mellankrigstiden, kan antagligen höjas avsevärt idag, både på grund av att kunskaperna om förekomsterna har ökats och med hänsyn till att de högre priserna på järnmalm har medfört att tidigare icke lönsamma förekomster blivit ekonomiskt brytvärda. Norge har också möjlighet att öka produktionen på basis av mindre förekomster av andra malmer och mineral. I Sverige har man endast gjort uppskattningar över järnmalmstillgångarna. Dessa uppskattas för närvarande till ca 2 500 miljoner ton med ett genomsnittligt järninnehåll på 64 % eller ca 1 600 miljoner järnton. Produktionen utgjorde 1955 17,5 miljoner
ton och beräknas öka till 23 miljoner ton 1965. Med denna brytningstakt skulle de uppskattade svenska järnmalmsresurserna kunna räcka drygt 100 år framåt i tiden. Sverige har även jämförelsevis stora tillgångar på icke järnhaltiga malmer, och produktionen av dylika uppgick 1955 till 682 000 ton. De nordiska länderna har starkt begränsade tillgångar p å traditionella energikällor, bortsett från vattenkrafttillgångarna, vilka är av stor betydelse för Norges och Sveriges del. Förekomsterna av fossilt bränsle är i första hand begränsade till kolförekomsterna på Svalbard. Av mindre betydelse är kolförekomsterna i Danmark och Sverige. Sverige har dessutom en viss produktion av brännolja och bensin baserad på utvinning av olja ur alunskiffer. Vattenkraftens betydelse för elkraftproduktionen är mycket stor i Norden med undantag för Danmark, där elektricitetsproduktionen praktiskt taget helt försiggår på basis av värmekraft. Elkraftproduktionen per invånare var 1954 738 kWh i Danmark, 1 359 kWh i Finland, 6 421 kWh i Norge och 3 299 kWh i Sverige. Av Danmarks totala elkraftkapacitet var endast omkring 1 % utbyggd på basis av vattenkraft, medan motsvarande siffra för Finland var 60 %, för Norge 97 % och för Sverige 81 %. Kapaciteten utnyttjades emellertid olika, så att en helt obetydlig del av produktionen i Danmark, 86 % av produktionen i Finland, 95 % av produktionen i Sverige och inemot 100 % av produktionen i Norge år 1955 försiggick på basis av vattenkraft. Danmark h a r icke några nämnvärda vattenkraftresurser. I Finland h a r de totala ekonomiskt användbara vattenkraftresurserna be-
28 räknats kunna ge ett årligt utbyte av 17 miljarder kilowattimmar, varav 6,2 miljarder kilowattimmar hade tagits i bruk 1955. Man har beräknat att 44 % av den användbara vattenkraften i Finland var utbyggd eller under utbyggnad i början av 1957 och att tillgångarna kommer att vara helt utbyggda vid slutet av 1960-talet. Mer än 2/3 av den totala användbara vattenkraften ligger i de nordliga delarna av landet, 500—800 km från de viktigaste förbrukningsområdena. I Norge beräknas det möjliga utbytet av vattenkraftresurserna uppgå till 105 miljarder kilowattimmar, varav ca 1/5 var utbyggda 1955. De största vattenkrafttillgångarna finns på Vestlandet. Östlandet, som har 48 % av befolkningen, har endast 28 % av kraftkällorna. Det är möjligt att Norge kommer att ha outnyttjade kraftresurser fram till sekelskiftet. I Sverige uppskattas de användbara vattenkraftresurserna kunna ge ett genomsnittligt årligt utbyte på 80 miljarder kilowattimmar. Härav var något mindre än 1/3 utbyggt 1955, och man räknar med att ha outnyttjade resurser fram till 1975—1980. Kraftkällorna är huvudsakligen koncentrerade till Nordsverige, under det att huvuddelen av befolkningen och konsumtionen finns i de södra delarna av landet. Detta medför behov av långa överföringslinjer. Intresset är idag i hög grad knutet till atomkraftens framtida möjligheter. Atomkraftverken kan emellertid knappast komma att konkurrera med den vattenkraft, som nu utbyggs och planeras bli utbyggd i Norden under de närmaste åren. Vad beträffar tillgången på egna råvaror för framställning av atomkraft kan nämnas den norska produktionen av tungt vatten och de svens-
ka förekomsterna av alunskiffer, som innehåller uran, även om uranhalten är förhållandevis låg. I de nordiska länderna pågår ständigt undersökningar rörande förekomsten av klyvbart material för atomkraftproduktion. De resultat, som föreligger, tyder på att man kan finna brytvärt uran både i Finland, Norge och Sverige samt på Grönland. Av ovanstående redogörelse framgår, att Finland, Norge och Sverige på vissa områden har betydande outnyttjade naturtillgångar. Järnmalmsförekomsterna i de tre länderna kommer med nuvarande årsproduktion sannolikt att räcka långt fram i tiden. Länderna har även betydande brytvärda förekomster av vissa icke järnhaltiga metaller. Finland och Sverige har möjligheter att öka den årliga avverkningen inom skogsbruket. En del av de skogsarealer, där tillväxten idag är dåligt utnyttjad, ligger emellertid i Nordfinland och Nordsverige, där möjligheterna till ett industriellt utnyttjande är mer begränsade än annorstädes. Vattenkraftresurserna är av störst betydelse för Norges vidkommande, där en framtida utbyggnad av elkraftproduktionen kan skapa grundval för en betydande expansion inom mera kraftslukande industrigrenar. Även i Sverige kan vattenkraftresurserna i fortsättningen ge betydande tillskott till landets energiförsörjning. Expansionen i de nordiska länderna har hittills, med undantag för Danmark, huvudsakligen varit knuten till produktion av råvaror och halvfabrikat på grundval av inhemska råvaru- och energitillgångar. Om länderna skall kunna upprätthålla full sysselsättning och uppnå en tillfredsställande ekonomisk expansion i framtiden, kommer
29 det att bli nödvändigt att höja förädlingsgraden i produktionen. Enbart ländernas egna råvara- och energiresurser kan, även med en högre förädling, knappast utgöra tillräcklig grundval för en tillfredsställande produktionsutveckling i framtiden. Alla de nordiska länderna torde så småningom komma över i en utvecklingsfas, där den ekonomiska expansionen i högre grad än hittills måste sökas inom produktionsområden, där industriell erfarenhet, yrkesskicklighet och teknisk standard är förutsättningar av avgörande betydelse för uppbyggandet av en konkurrenskraftig produktion. Sverige är för övrigt redan inne i denna utveckling och har utvecklat en omfattande mekanisk industri. Danmark har i brist på nämnvärda inhemska råvara- och energitillgångar redan från början fått basera sin industriella expansion på dessa förutsättningar. Denna utveckling måste i hög grad föra fram utbildnings- och forskningsfrågorna i förgrunden. Helt allmänt torde den höga utbildningsnivån i de nordiska länderna tillsammans med ländernas relativt gamla industriella traditioner skapa goda förutsättningar för en expansion inom mera tekniskt betonade industriområden. Expansionsmöjligheterna på dessa områden kommer emellertid i stor utsträckning att bero på om det under kommande år blir möjligt att tillförsäkra länderna en tillfredsställande rekrytering av forskningspersonal och yrkeskunnig arbetskraft.
Kapitalproblemet Förutsättningen för att de nordiska länderna skall kunna vidmakthålla en tillfredsställande expansionstakt i sin ekonomi är att länderna även i fram-
tiden håller investeringarna på en hög nivå. I alla de nordiska länderna är produktionskapaciteten genomgående väl utnyttjad, varjämte länderna har relativt små tillgångar av ledig arbetskraft. Produktionsökningen måste därför komma som ett resultat av förbättrad teknik och större kapitalinsats per sysselsatt. Allmänna tendenser i den tekniska och ekonomiska utvecklingen jämte speciella drag i de nordiska ländernas naturtillgångar medför dessutom att utbyggnaden av varuproduktionen på många områden måste bli mycket kapitalkrävande. Ser man närmare på produktionsutvecklingen i de industrialiserade länderna skall man finna flera tendenser, som pekar mot en ökning av kapitalintensiteten, i första hand inom industrin. För det första medför den tekniska utvecklingen att kapitalkostnaden per sysselsatt visar en stadigt stigande tendens inom de flesta produktionsgrenar. Möjligheterna att utveckla produktionen blir på många områden beroende av en systematisk forsknings- och försöksverksamhet, som ofta kräver betydande investeringar i laboratorier och annan forskningsutrustning. Det praktiska genomförandet av tekniska och vetenskapliga forskningsresultat kräver dessutom ofta en dyrbar produktionsapparat, som kan förräntas endast om produktionen kan försiggå i stor skala. För det andra kommer det att uppstå svårigheter för de mera arbetsintensiva industrigrenarna i de äldre industriländerna, allt efter som de ekonomiskt mindre utvecklade länderna utvecklar sin egen industri och kommer med i konkurrensen om marknaderna för industrivaror. I de svagt
30 Tabell X. Industriproduktionens utveckling i OEEC-länderna och USA (relativa tal) USA
OEEC-länderna
Total industriproduktion Närings- och njutningsmedelsindustrin , Pappersmasseindustrin Textilindustrin Primär järn- och metallindustri Maskiner, transportmedel och annan metallvaru industri Kemisk industri Elektricitets-, gas- och vattenverk
100 100 100 100 100
100 102 71 92 92
178 146 109 124 177
100 100 100 100 100
231 162 217 200 291
313 178 351 196 403
100 100 100
108 110 140
212 249 239
100 100 100
334 252 246
514 382 488
Källa: Industrial Statistics 1900—1955. Addendum. OEEC, Paris 1956.
industrialiserade länderna är arbetskraften billig och många varor kan på grund härav framställas till lägre priser där än i de högt industrialiserade länderna. Generellt sett är det de produktionsprocesser, som från teknisk synpunkt sett är relativt okomplicerade, som först tages upp i de m i n d r e utvecklade länderna. De äldre industriländerna, som måste konkurrera på basis av högre arbetslöner, blir i allt högre grad hänvisade till att satsa på de kapitalintensiva industrigrenarna, där högt tekniskt kunnande, forskning och lång industriell erfarenhet ofta är avgörande för produktionens konkurrensförmåga. Industriproduktionens utveckling i Västeuropa och USA visar klart att expansionen i särskilt hög grad försiggår inom områden där produktionen är speciellt kapitalkrävande (se tabell X ) . Denna tendens i den industriella utvecklingen är av betydande intresse ur nordisk synpunkt. Med sin, även jämfört med de flesta västeuropeiska länder, höga lönenivå blir de nordiska ländernas möjligheter att vidmakthålla en konkurrenskraftig produktion för-
svagade inom flera av de traditionella industriområdena. Samtidigt öppnar forskningen och den tekniska utvecklingen nya möjligheter för produktion som kan bilda grundval för en fortsatt höjning av reallönerna. Genomgången av de nordiska ländernas råvaru- och energiresurser visar även att expansionsmöjligheterna i stor utsträckning är knutna till produktionsområden, som är utpräglat kapitalintensiva. Generellt kan det konstateras, att den framtida expansionen måste sökas inom tre huvudområden. För det första kan Finland, Norge och Sverige i viss utsträckning fortsätta att utbygga produktionen av råvaror och halvfabrikat på basis av inhemska råvaru- och energitillgångar. För det andra kan dessa länder på speciella områden fortsätta utbyggnaden av en förädlingsindustri på grundval av råvaru- och energitillgångarna. Slutligen måste alla nordiska länderna, såsom ovan nämnts, i allt högre grad ta sikte på att bygga ut speciella industrigrenar, där produktionen i första hand måste baseras på teknisk kunskap och yrkesskicklighet.
31 Inom de flesta av dessa områden är produktionen mycket kapitalkrävande. Särskilt gäller detta kraftutbyggnad och utbyggnad av elektrometallurgisk och elektrokemisk industri, där särskilt Norge har goda förutsättningar för en fortsatt utbyggnad. Samma förhållande gör sig emellertid gällande beträffande förädlingsindustrier med basen i råvaruunderlaget, såsom t. ex. cellulosaoch pappersindustrin, produktionen av konstgjorda textilfibrer, organiska kemikalier m. m. Tendensen är densamma även inom de industrigrenar, där produktionen i första hand måste baseras på teknisk kunskap, och hänger där samman bl. a. med övergången till ökad automatisering av driften. De allmänna tendenserna till större kapitalintensitet inom alla produktionsgrenar jämte det förhållandet att de nordiska ländernas expansionsmöjligheter i första hand är knutna till de särskilt kapitalintensiva produktionsgrenarna kommer att under kommande år öka ländernas kapitalbehov avsevärt. På många områden medför dessutom den hastiga tekniska utvecklingen att produktionsapparaten måste avskrivas snabbare och förnyas oftare än tidigare. Detta förhållande tenderar mot en ytterligare stegring av kapitalbehovet. En fortsatt utbyggnad av näringslivet i de nordiska länderna kommer i många fall att vara beroende av att stat och kommun företar nödvändiga investeringar i kraftutbyggnader, kommunikationsväsen, skolor och sjukvård m. m. I Norge och delvis även i Finland och Sverige kommer ett särskilt kapitalproblem att anmäla sig i samband med utnyttjandet av dessa länders ej utbyggda kraftkällor. Den tekniska, ekonomiska och so-
ciala utvecklingen för även med sig att de offentliga investeringarna får allt större betydelse. Det ständigt ökade behovet av kvalificerad arbetskraft inom alla delar av näringslivet, forskningens stigande betydelse för den allmänna välståndsökningen etc. kommer att göra det nödvändigt att under kommande år företaga avsevärda investeringar i skolor och tekniska läroanstalter. Man kan även räkna med ett allt större behov av investeringar inom sjukvård och socialvård, bl. a. till följd av de väntade förskjutningarna i befolkningens ålderssammansättning. Slutligen kan det vara skäl att framhålla, att de offentliga investeringarna, särskilt när det gäller kommunikationer, bostäder, skolor och sjukvård, tillfredsställer viktiga konsumtionsbehov och att de därför har en självständig betydelse för den fortsatta höjningen av levnadsstandarden. Det ökade kapitalbehovet både för privata och offentliga investeringar torde komma att ställa de nordiska länderna inför avsevärda finansieringsproblem. Det kommer knappast att bli möjligt att täcka kapitalbehovet om icke det inhemska sparandet hålles på en hög nivå och förhållandena läggs till rätta för en betydande tillförsel av utländskt kapital. Marknadsproblemet Ett rationellt utnyttjande av de expansionsmöjligheter, som de nordiska länderna synes ha, förutsätter att de får tillgång till en större hemmamarknad. Hittills har ländernas expansion, med undantag för Danmarks del, i stor utsträckning varit knuten till produktionen och exporten av råvaror och halvfabrikat, huvudsakligen baserade på egna råvaru- och energikällor. Industriella råvaror och halvfabrikat
32 röner stark efterfrågan på världsmarknaden och möter icke några mera omfattande tull- och andra handelsrestriktioner. Därför har marknadsproblemen beträffande dessa varor varit av begränsad omfattning frånsett under depressionsperioder. Exporten av jordbruks- och fiskeprodukter möter däremot svåra hinder på grund av den allmänna protektionismen på detta område. Råvaruunderlagets begränsning och de speciella marknadsproblemen för produkter av jordbruk och fiske gör att expansionsmöjligheterna inom de traditionella exportnäringarna med tiden avtar. Förutsättningen för att de nordiska länderna skall kunna vidmakthålla sin ekonomiska expansion, allt efter som råvaru- och energikällorna tas i anspråk, är därför att länderna i högre grad än hittills blir i stånd att bygga ut en förädlingsindustri på grundval av dessa råvaru- och energitillgångar samt en förädlingsindustri baserad på hög industriell standard och yrkesskicklighet. I detta sammanhang bör framhållas, att den inhemska efterfrågan i de mera utvecklade industriländerna i allt större utsträckning kommer att inriktas på varaktiga konsumtionsvaror, såsom bilar, televisionsapparater, kylskåp, hushållsmaskiner och liknande utrustning för hemmen. Inom flera av dessa områden medför emellertid den tekniska utvecklingen en utpräglad tendens till specialisering och koncentration av produktionen till stora företagsenheter. Förutsättningen för uppbyggnaden av en rationell förädlingsindustri är därför i många fall att industrin i de nordiska länderna får tillgång till en större marknad än den varje land för sig utgör. Uppdelningen av världsmarknaden i
nationella enheter begränsar i dag de nordiska ländernas möjligheter att bygga upp en förädlingsindustri på exportbasis. Genom höga tullsatser, importrestriktioner och andra former av protektionism har möjligheterna för en internationell arbetsfördelning på detta område starkt beskurits. För de stora industriländerna är hemmamarknaden ofta tillräckligt stor för att näringslivet skall kunna genomföra en långt gående specialisering och kunna dra full nytta av teknikens framsteg. På detta sätt hämmas produktionsutvecklingen i de nordiska länderna på områden där de i övrigt kunde ha goda naturliga förutsättningar för att skapa en konkurrenskraftig produktion. Exportmöjligbeterna för högt förädlade industriprodukter begränsas ofta till de områden, där massproduktion icke är en förutsättning för låga produktionskostnader och där de nordiska ländernas industri kan tillgodose speciella kvalitetskrav. Den övriga förädlingsindustrin i de nordiska länderna måste under nuvarande förhållanden i stor utsträckning inrikta sig på att producera för en begränsad hemmamarknad, som i många fall icke ger underlag för att utveckla en lika rationell produktion som i de större länderna. Marknadsproblemet anmäler sig i första hand i samband med en fortsatt utbyggnad av den organisk-kemiska industrin, konstfiberindustrin, plastindustrin och verkstadsindustrin. Inom alla dessa områden, där produktion i stor skala är av avgörande betydelse för konkurrenskraften och där protektionismen i de stora industriländerna i dag begränsar exportmöjligheterna, är marknaderna i de enskilda nordiska länderna genomgående för små för att ge möjligheter till en tillräckligt stor och säker avsättning.
33 3. Handels- och betalningsproblem Mot bakgrunden av den växande betydelse marknads- och kapitalfrågorna synes få för den fortsatta ekonomiska expansionen i de enskilda nordiska länderna, är utvecklingen av det internationella handels- och betalningsutbytet av väsentligt intresse. Utvecklingstendenserna på detta område är även av stor betydelse för bedömningen av den roll ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete kan komma att spela vid lösningen av de enskilda ländernas expansionsproblem. Internationella handelsbetalningsproblem
och
Ett framträdande drag i utvecklingen under de senaste årtiondena är, att produktionsökningen inom de olika länderna och länderområdena icke har fört med sig en motsvarande ökning av den internationella handeln. Under det att världsproduktionen steg med 67 % från 1938 till 1954, ökade världshandeln endast med 46 % under samma tid. 1 Expansionen har varit minst för livsmedlens del med en produktionsökning på 30 % och en exportökning med 8 %. Stegringen i handeln överensstämmer bäst med produktionsutvecklingen för råvarornas vidkommande. Produktionen var här 43 % och handeln 36 % större 1954 än 1938. Beträffande industrivarorna steg produktionen med 103 % och handeln med 63 % under samma period. Att den relativa tillbakagången av exporten i förhållande till produktionen varit störst för livsmedlen och de bearbetade industriprodukterna, häribiand särskilt konsumtionsvarorna, hänger samman med att protektionismen gjort sig star1
Exklusive Östeuropa (inkl. Sovjet) och Kina.
3— 1164 57
kast gällande på dessa produktionsområden. Exporten av industriella råvaror och halvfabrikat har däremot i långt mindre utsträckning hämmats av handels- och valutarestriktioner. Den relativt svaga ökningen av världshandeln jämfört med produktionen sammanhänger med att expansionen i de stora industriländerna har följts av en relativ nedgång i dessa länders utrikeshandel såväl i förhållande till deras nationalprodukt som till världshandeln totalt. År 1913 utgjorde sålunda exporten från Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA 45 % av världens totala export. År 1950 hade denna andel sjunkit till 36 %. Samtidigt har samhandeln mellan dessa länder inbördes sjunkit från 30 % av deras totala utrikeshandel 1913 till 14 % 1950. Denna utveckling beror i första hand på att expansionen inom de stora industriländerna försiggår över ett brett fält och tenderar till en ökad självförsörjning på alla produktionsområden. Orsaken härtill är, att dessa länder har en tillräckligt stor hemmamarknad för att kunna utveckla en rationell produktion över ett brett register. Ett typiskt drag i bilden är vidare, att de stora industriländerna på många områden har byggt upp sin förädlingsindustri i skydd av höga tullmurar och andra restriktioner för importen. Den relativa tillbakagången i de stora industriländernas utrikeshandel i förhållande till deras nationalprodukt kan även i viss mån förklaras med att en allt större del av produktionsstegringen i dessa länder faller på servicenäringar, som ökar nationalprodukten utan att ge utslag i en motsvarande ökning av utrikeshandeln. Under det att utrikeshandeln i de stora industriländerna sålunda fortsät-
34 Tabell XI. De nordiska ländernas import av varor (fob) och tjänster i procent av bruttonationalprodukten 1938 1950 1955 Danmark1 25 31 33 Finland 25 19 20 Norge 29 43 43 Sverige2 19 21 23 1 2
Nationella uppgifter. Varuimport cif. Nationalprodukt i faktorpriser. Endast varor (cif).
Källa: General Statistics. OEEC. ter att minska i relativ betydelse såväl i förhållande till dessa länders nationalprodukt som i förhållande till den totala världshandeln, synes motsvarande tendens icke göra sig gällande i de nordiska länderna. I dessa länder utgör utrikeshandeln en långt större och hittills närmast växande andel av nationalprodukten (jfr tabell XI). Utvecklingen under den period som tabellen omfattar har emellertid delvis varit präglad av speciella förhållanden, särskilt avvecklingen av importrestriktionerna. Utrikeshandelns stigande betydelse sammanhänger dock otvivelaktigt med att de nordiska länderna har relativt ensidiga naturtillgångar, varjämte deras hemmamarknader är för begränsade för att bilda grundval för en allsidig och samtidigt rationell produktion. De nordiska länderna har därför tvingats att basera sin ekonomiska expansion på ett utvidgat varu- och tjänsteutbyte med andra länder. Detta kommer otvivelaktigt att vara en nödvändig förutsättning även för ländernas framtida ekonomiska expansion. I Finland har utrikeshandeln under den i tabellen redovisade perioden icke stigit relativt sett. Orsaken härtill är de särskilda svårigheter, som präglat den ekonomiska utvecklingen i Finland och som
medfört att importen fortfarande är reglerad. En fortsatt höjning av levnadsstandarden i de små länderna kommer att i hög grad bero på huruvida de även i framtiden kommer att ha möjligheter att utveckla produktion och export på områden där de har speciella förutsättningar. Som framhållits i det föregående är ur nordisk synpunkt intressen av avgörande betydelse knutna till marknadsfrågan för mera förädlade industrivaror. Spörsmålet huruvida protektionismen på dessa områden kommer att tilltaga eller avtaga i framtiden, blir därför av central betydelse för de nordiska ländernas ekonomiska utveckling. Ett av de främsta syftena med det internationella ekonomiska samarbetet under efterkrigstiden har varit att söka nå fram till friare internationella handels- och betalningsförhållanden. Uppgiften har varit att försöka komma bort från den starka protektionism och bilateralism i utrikeshandeln, som uppstod under mellankrigsåren och som i många fall förstärktes under kriget, och i stället lägga villkoren till rätta för en rationell och mera omfattande internationell arbetsfördelning. Beträffande importrestriktionerna finns särskild anledning att framhäva de resultat, som uppnåtts inom OEEC-området, där ca 90 % av medlemsstaternas privata import från övriga medlemsländer, räknat på basis av 1948 års import, har frilistats. Liberaliseringen av handeln i Västeuropa och sterlingområdet har även påverkat samhandeln med övriga delar av världen, så att många västeuropeiska länder även tilllämpar sina frilistor gentemot utomstående länder. Finland har sålunda kunnat dra nytta av de frilistor, som de övriga nordiska länderna har till-
35 lämpat gentemot OEEC-området. De kvantitativa restriktionerna utgör likväl fortfarande ett framträdande drag i världshandeln, speciellt i samhandeln mellan dollarområdet och den övriga världen. Detsamma är förhållandet beträffande samhandeln inom östblocket samt dessa länders handel med den övriga världen. Särskilt är den internationella handeln med jordbruksvaror präglad av kraftiga skyddsåtgärder. Dessa skyddsåtgärder omfattar icke endast tullar och kvantitativa restriktioner utan även restriktiva former av statshandel, interna subventioner och exportsubsidier. Det effektiva tullskyddet har reducerats i många länder efter kriget, dels till följd av ömsesidiga tullnedsättningar och tullbindningar, som har uppnåtts inom ramen för GATT, dels till följd av att den internationella prisutvecklingen har försvagat vikttullsatsernas betydelse som skyddsmedel. Trots detta utgör tullmurarna fortfarande ett av de viktigaste h i n d r e n för en rationell internationell arbetsfördelning såväl inom Västeuropa som inom världsekonomin i dess helhet. Ett stabilt internationellt betalningssystem, där de viktigaste valutorna kan växlas fritt mot varandra, är en avgörande förutsättning för en friare liandel såväl inom Västeuropa som den övriga världen. Under tiden från mitten av förra århundradet och fram till andra världskriget kan man säga, att ett sådant betalningssystem existerade. Pundet var under denna period det viktigaste internationella betalningsmedlet. Det var konvertibelt i alla valutor även efter det att Storbritannien 1931 lämnade guldmyntfoten. Under denna till synes smidiga betalningsmekanism förelåg emellertid även under mellankrigstiden vissa struktu-
rella tendenser till bristande balans, som tydligt har framträtt under efterkrigstiden. Dessa underliggande strukturella drag karakteriserades av följande förhållanden. Inom den del av Europa, som nu tillhör OEEC-området, rådde i stort sett jämvikt i utbytet av varor och tjänster mellan kontinenten och Storbritannien. Kontinentalländerna, särskilt Tyskland, hade ett betydande överskott gentemot de nordiska länderna. De nordiska länderna å sin sida hade överskott gentemot Storbritannien och sterlingområdet. Det överskott, som Tyskland hade gentemot Norden, användes till utjämning av det underskott kontinenten hade gentemot dollarområdet. Kontinentens underskott gentemot dollarområdet täcktes med andra ord av de nordiska ländernas överskott gentemot Storbritannien och sterlingområdet, vilka å sin sida hade ett överskott gentemot dollarområdet. Storbritannien hade å sin sida icke balans i varu- och tjänsteutbytet med dollarområdet utan skaffade sig ett betalningsmässigt överskott genom transaktioner med det yttre sterlingområdet, som hade ett överskott gentemot dollarområdet. Storbritanniens överskott gentemot yttre sterlingområdet bestod icke endast av ett överskott i det löpande utbytet av varor och tjänster utan utgjordes även av inkomster av tidigare investeringar. Inkomster av dylika investeringar spelade för övrigt en avsevärd roll i det direkta betalningsförhållandet mellan Storbritannien och Förenta Staterna samt övriga delar av dollarområdet. Under andra världskriget tvingades Storbritannien att i stor utsträckning avstå från sina transoceana investeringar. Samtidigt minskades yttre ster-
36 lingområdets dollarintäkter avsevärt. Bortfallet av avkastningen på Storbritanniens tidigare investeringar och nedgången i yttre sterlingområdets dollarinkomster är en viktig del av förklaringen till det strukturella dollarproblem, som Västeuropa har ställts inför under efterkrigstiden och som hittills har försvårat återinförandet av full konvertibilitet mellan västeuropeiska valutor och dollar. Ytterligare en viktig orsak till den allmänna dollarknapphet, som har präglat det internationella varuutbytet under efterkrigsåren, måste sökas i den produktionsmässigt sett bristande balansen mellan dollarområdet och den övriga världen. USA, som fram till första världskriget var en debitornation, har därefter och speciellt efter sista världskriget utvecklats till världens ledande kreditornation. De stora löpande överskotten i USA:s varu- och tjänstebalans med övriga delar av världen har varken tagit sig uttryck i motsvarande affärsmässiga kapitalöverföringar till länder utanför dollarområdet eller i någon mera väsentlig liberalisering av den amerikanska handelspolitiken. De har huvudsakligen utjämnats genom amerikanska militärutgifter i utlandet samt statliga civila och militära valutaöverföringar till andra länder. Den produktionsökning, som har skett i Västeuropa särskilt efter 1950, har medfört en betydande förbättring av Västeuropas betalningsförhållande såväl gentemot Förenta Staterna som i förhållande till den övriga världen. Trots detta är dollarunderskottet fortfarande ett latent problem i Västeuropas ekonomi. Under åren 1947—1955 hade OEEG-länderna ett totalt underskott på kommersiell basis gentemot dollarområdet på 24,9 miljarder dollar.
Orsaken till att detta underskott under de senaste åren har framträtt mindre tydligt är de stora dollarbelopp, som amerikanska staten tillskjutit i form av gåvor eller lån till länderna i Västeuropa. Under 10-årsperioden 1 juli 1945—30 juni 1955 uppgick de amerikanska gåvorna och krediterna till Västeuropa till totalt 34,5 miljarder dollar. Valutainkomsterna i samband med de amerikanska truppernas konsumtion av varor och tjänster i Europa har dessutom utgjort en avsevärd dollarinkomst för vissa länder. Allt som allt har de amerikanska låne- och hjälpprogrammens tillskott till Västeuropa varit så stora, att de har mer än täckt OEEC-ländernas driftsunderskott gentemot dollarområdet. OEECländernas samlade dollarreserver har sålunda stigit med ca 8 miljarder dollar från 1947 till 1956. Ökningen av dollarreserverna fördelar sig med 0,5 miljarder dollar på Storbritannien, 3,2 miljarder dollar på Västtyskland och 4,3 miljarder dollar på övriga OEEC-läncler. Dollartillskotten till Västeuropas ekonomi har bidragit till att dölja det faktum, att OEEC-området som helhet för närvarande endast täcker ca 70 % av sin import från dollarområdct genom inkomster av reguljära, kommersiella transaktioner, trots att dollarimporten fortfarande är föremål för en diskriminerande behandling i många länder. En viktig förutsättning för att en bättre affärsmässig balans skall kunna uppnås i handels- och betalningsutbytet mellan Västeuropa och dollarområdet är att USA fortsätter att avveckla sina tullsatser och andra handelshinder och därigenom ger Västeuropa och sterlingområdet möjlighet att öka sin export till USA i långt större omfattning än hittills eller att
37 Förenta Staternas betalningsöverskott gentemot den övriga världen i större utsträckning tar formen av privata investeringar och andra affärsmässiga kapitalöverföringar till länder utanför dollarområdet. Så länge detta icke är möjligt kan det knappast finnas någon grundval för att återinföra konvertibilitetcn mellan dollar och andra valutor. Länderna inom östblocket har under hela efterkrigstiden stått utanför det multilaterala handels- och betalningssystemet i Västeuropa och sterlingområdet. Dessa länder har i hög grad baserat sin utrikeshandel på bilaterala avtal såväl i samhandeln sinsemellan som i handeln med övriga delar av världen. Det finns för övrigt anledning framhålla, att samhandeln mellan länderna i Västeuropa och Östeuropa har varit betydligt mindre under efterkrigsåren än före kriget. Under åren 1937—1938 gick sålunda ca 20 % av OEEC-ländernas export till de östeuropeiska länderna. År 1955 hade denna andel minskat till 9 %. Tillbakagången av öst-västhandeln var en bidragande orsak till Västeuropas ekonomiska svårigheter de första åren efter kriget och har på flera områden fört med sig ett ökat beroende av import från dollarområdet. Krisen på 1930-talet och de ekonomiska verkningarna av det andra världskriget medförde, att den internationella kapitalmarknaden bröt samman. Det har icke varit möjligt att återupprätta denna marknad efter kriget. Västeuropa har endast i blygsam omfattning förmått återupptaga sin tidigare kapitalexport till de mindre utvecklade länderna. Förenta Staterna har å sin sida, som ovan nämnts, icke övertagit Västeuropas tidigare roll på detta område, trots att landets ekonomiska ställning helt naturligt skulle ha medgivit detta.
För de mindre utvecklade länderna betyder avsaknaden av en tillfredsställande internationell kapitalmarknad ett allvarligt hinder för deras ekonomiska utveckling. En starkare ekonomisk frammarsch i dessa länder utgör ett viktigt bidrag till lösningen av de ekonomiska och politiska stabiliseringsproblemen i världen. En sådan utveckling kan även stödja den fortsatta ekonomiska expansionen i de industrialiserade länderna. Dessa länder måste å sin sida vara villiga att företaga en väsentlig omläggning av sin produktion i syfte att skapa marknader för produkter från de nya industrierna i de mindre utvecklade länderna. Nordens måssiga
handels- och ställning
betalnings-
Mot bakgrunden av de strukturella tendenser till bristande jämvikt, som för närvarande präglar det internationella handels- och betalningsutbytet, kan det vara av intresse att undersöka de nordiska ländernas utrikeshandel fördelad på valutaområden. Av tabell XII framgår, att huvuddelen av de nordiska ländernas utrikeshandel faller på sterling- och EPU-områdena. Andelen är störst för Danmarks och minst för Finlands vidkommande. Ett särdrag i Finlands utrikeshandel är att en avsevärd del av handeln är knuten till länder med vilka samhandeln måste ske på bilateral basis. År 1955 utgjorde således Finlands export till de östeuropeiska länderna (inkl. Sovjetunionen) 24 % av landets totala export, medan motsvarande siffra för Danmark, Norge och Sverige var respektive 3 %, 6 % och 4 %. Danmark har under de senaste åren haft ett mindre överskott i driftsbalansen med dollarområdet, överskottet be-
38 Tabell XII. De nordiska ländernas export och import av varor 1955 fördelad på länder och valutaområden (procent) Danmark
Sverige
Norge
Finland
Exp. Imp. Exp. Imp. Exp. Imp. Exp. Imp. 14 27 34 3 4 8 10
14 37 26 1 3 8 11
6 23 23 3 3 6 36
11 22 17 3 3 6 38
17 24 22 7 4 10 16
21 28 20 3 4 13 11
18 32 20 6 4 6 14
7 41 14 6 6 10 16
Källa: Nationella uppgifter.
ror i första hand på extraordinär export av jordbruksvaror till de amerikanska trupperna i Västtyskland och på stigande fraktinkomster i dollar. Finlands handelsbalans med dollarländerna har under de senaste åren, utom åren 1952 och 1956, utvisat överskott. Även om de övriga posterna i bytesbalansen beroende på räntebetalningarna regelbundet har resulterat i underskott, har bytesbalansen dock med undantag av de ovannämnda åren givit överskott, vilka använts till bl. a. amortering av lån och till övriga avtalsenliga återbetalningar. Norge har under alla efterkrigsår haft ett löpande underskott i handelsbalansen med dollarområdet. Detta har emellertid mer än uppvägts av ett överskott på tjänstebalansen, där inkomsterna från sjöfarten spelar en avgörande roll. Även Sverige har haft ett löpande underskott i handelsbalansen med dollarområdet. Detta har emellertid uppvägts av nettoinkomster av frakter och räntor samt genom betalning av import från dollarområdet i tredjelandsvaluta. För övrigt har Sverige under senare
år konverterat överskott i EPU-valuta till dollar. Utvecklingen av de nordiska ländernas dollarbalans har emellertid under efterkrigsåren varit präglad av en stark ehuru avtagande tendens till underskott. Under de första åtta åren efter kriget täcktes underskottet av amerikanska bidrag och lån. överskottet i dollarbetalningarna under de sista åren har, trots avsevärda ocli stigande export- och fraktinkomster, i betydande men varierande utsträckning åstadkommits genom restriktioner på import mot betalning i dollar. Sammanfattningsvis kan fastslås att de nordiska länderna som en enhet liar ett strukturellt dollarunderskott. Å andra sidan finns det anledning att räkna med att de nordiska länderna har bättre möjligheter att öka sina dollarinkomster än många andra europeiska länder. Ett karakteristiskt drag i de nordiska ländernas betalningsläge är vidare, att de alla har ett betydande överskott i pund, samtidigt som de har ett nästan lika stort underskott gentemot de kontinentala länderna, i första hand Väst-
39 Tabell XIII. De skandinaviska ländernas kumulativa, bilaterala balanser i EPU under tiden juli 1950—juni 1953 (milj. dollar) VästStortyskland britannien Danmark — 92 291 Norge —106 254 Sverige — 166 156 Summa —364 701
Alla EPU-länder — 39 — 118 180 23
Källa: Månatliga uppgifter från Bank of International Settlements, Basel. tyskland. Danmark, Finland och Norge är starkast präglade av denna tvåsidiga bristande jämvikt i betalningarna. Sverige har under efterkrigstiden haft ett mindre överskott i pund än vad som var vanligt före kriget. Landet har emellertid ett betydande löpande överskott i sin samhandel med Norge, och detta kan endast täckas med Norges överskott i pund. Direkt och indirekt är därför de nordiska ländernas ställning i hög grad beroende av möjligheterna att växla pund i andra valutor. Efter införandet av det multilaterala arbitrage-systemet 1953 är det svårt att uppställa betalningsbalanser, som visar de enskilda nordiska ländernas betalningsläge gentemot sterlingområdet. Danmarks, Norges och Sveriges kumulativa bilaterala balanser i EPU under tiden från juli 1950 fram till juni 1953 kan dock ge en viss bild av betalningsförhållandena. Siffrorna i tabell XIII bör dock tagas med viss reservation, då de i betydande grad är influerade av Korea-konjunkturen. Finland har även ett löpande överskott i handeln med sterlingområdet. Åren 1951—1954 uppgick överskottet på handelsbalansen med sterlingområdet till totalt 309 miljoner dollar, varav 276 miljoner dollar hänförde sig till enbart Storbritannien. Samtidigt h a r Finland även haft ett löpande underskott i handeln med kontinentalländerna. Under perioden 1951—1954
utgjorde underskottet gentemot EPUområdet 1 exklusive Storbritannien, Irland och Island 174 miljoner dollar, varav 54 miljoner dollar hänförde sig till Västtyskland. En avgörande förutsättning för att de nordiska länderna skall kunna upprätthålla och öka sin produktion och utrikeshandel med nuvarande struktur i näringslivet är, att länderna även i fortsättningen får möjligheter att utjämna sina underskott gentemot Västtyskland och de övriga EPU-länderna på kontinenten med sina överskott gentemot Storbritannien och sterlingområdet. Finland är visserligen icke medlem av EPU, men landet har dock genom särskilda avtal erhållit rätt att företaga en begränsad transferering. Växlingen av pund i D-mark och andra västeuropeiska valutor kan bara genomföras, om EPU-systemet fortsätter att fungera eller under förutsättning att den europeiska betalningsunionen ersätts av ett mera omfattande internationellt, konvertibelt betalningssystem. Om de amerikanska dollartillskotten till Västeuropa skulle falla bort eller skäras ned, skulle knappheten på dollar kunna öka benägenheten hos kreditornationerna inom EPU att skaffa sig dollar genom överskott gentemot de andra medlemsländerna. Detta skulle kunna utsätta debitorländerna och spe1
Med undantag av EPU-ländernas transoceana besittningar.
40 ciellt Storbritannien för en stark påkänning och bringa EPU-systemet i fara. De tendenser, som gör sig gällande inom själva sterlingområdet till en försvagning av pundets ställning, går även i denna riktning och kan komma att leda till samma resultat, även om de amerikanska stödåtgärderna upprätthålles i samma omfattning som hittills. Även om det kan finnas anledning att antaga, att den begränsade konvertibilitet, som EPU-systemet representerar, bevaras intill dess denna ordning kan avlösas av ett mera omfattande internationellt betalningssystem, synes den bristande jämvikten i de nordiska ländernas handels- och betalningsutbyte med utomstående länder nödvändiggöra, att den fortsatta expansionen i dessa länder i första hand sker inom områden, där en produktionsutvidgning kan tjäna till att utjämna den strukturella disproportionen i ländernas betalningsbalanser. Integrationstendenserna i Västeuropa Samarbetet inom OEEC har varit av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Västeuropas länder under åren efter kriget. Den europeiska betalningsunionen har varit en avgörande förutsättning för liberaliseringen av handeln inom OEEC-området, vilken i sin tur starkt har bidragit till att främja en rationellare arbetsfördelning mellan länderna i Västeuropa. Genom årliga konsultationer i OEEC:s regi har medlemsländerna i avsevärd utsträckning kommit att taga ömsesidig hänsyn till varandras intressen. På flera sätt har samarbetet inom OEEC varit en sporre för länderna att uppvisa den största och mest balanserade ekonomiska expansionen.
Å andra sidan bör det erkännas att OEEC icke har nått särskilt långt, när det gäller samordningen av medlemsländernas produktions- och investeringspolitik. Organisationen har icke heller kunnat avhjälpa den bristande jämvikten i betalningsställningen mellan enskilda debitor- och kreditorländer inom EPU, även om den opinionspress, som de övriga medlemsländernas uppfattning utgör, i någon mån kan ha påverkat ländernas politik i gynnsam riktning. Slutligen finns det anledning framhålla, att flera av OEEC:s medlemsländer intill helt nyligen icke visat någon större vilja att taga upp tullfrågorna till reell behandling i OEEC. I flera västeuropeiska länder, särskilt på kontinenten, har man under de senaste åren i stigande grad insett svagheten i att Västeuropa är uppdelat i många små nationella ekonomiska enheter och att samarbetet inom OEEC icke räcker till när det gäller att lösa de underliggande integrationsproblemen i Västeuropa. Det är mot denna bakgrund man får se de integrationssträvanden, som i allt större utsträckning gjort sig gällande på kontinenten. Mellan Belgien, Luxemburg och Nederländerna träffades redan under kriget överenskommelse om ett intimt ekonomiskt samarbete. En tullunion mellan de tre länderna (Benelux) upprättades den 1 januari 1948. Denna union har sedan successivt utvidgats och i juni innevarande år undertecknade de tre ländernas regeringar en konvention om upprättande av en fullständig ekonomisk union. På ett begränsat men centralt produktionsområde har ett intimt ekonomiskt samarbete etablerats mellan Benelux, Tyskland, Frankrike och Italien. Genom Kol- och stålunionen, som
41 trädde i kraft 1951, sker successivt en fullständig integration av de sex ländernas m a r k n a d e r för kol samt järn och stål. Planen på att bilda en fullständig tullunion mellan de sex länder, som är medlemmar i Kol- och stålunionen, och överläggningarna inom OEEC om att upprätta ett västeuropeiskt frihandelsområde har bragt integrationssträvandena i Västeuropa in i en ny fas. I mars innevarande år undertecknade de sex ländernas regeringar i Rom en konvention om upprättande av en ekonomisk union. De västeuropeiska integrationsplanerna och deras ställning till en gemensam nordisk marknad behandlas närmare i ett följande avsnitt. 4. Nordiskt ekonomiskt samarbete Utvecklingstendenserna inom nordisk och internationell ekonomi pekar i riktning mot att de nationella marknaderna håller på att bli en för liten grundval för den fortsatta ekonomiska expansionen i de enskilda nordiska länderna. Enligt samarbetsutskottets uppfattning kommer ett utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden att bidraga till att lösa dessa expansionsproblem. Det är emellertid av avgörande betydelse, att det nordiska samarbetet utformas med sikte på att bevara möjligheterna att taga del i en mera vidsträckt internationell arbetsfördelning. Regionala samarbetsavtal är förutsedda och i princip godkända av de viktigaste internationella samarbetsorganisationerna. Häri ligger ett erkännande av att dylika avtal kan bidraga till ekonomisk expansion och ökat handelsutbyte mellan länderna. Ändamålet med ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete bör vara att främja de enskilda ländernas välstånd
genom att skapa bättre expansionsförutsättningar för deras näringsliv. En rimlig målsättning skulle kunna vara att fördubbla nationalprodukten i de nordiska länderna under loppet av 20—25 år. Ett viktigt medel att uppnå ett sådant resultat är att avlägsna de hinder som de begränsade nationella marknaderna i dag medför på en rad produktionsområden, särskilt när det gäller högt förädlade industriprodukter. Den framtida industriella expansionen i de nordiska länderna bör nämligen i stor utsträckning sökas på dessa områden, eftersom utbyggnaden av ländernas traditionella exportindustrier, baserade på egna råvaru- och energitillgångar, knappast kan bilda tillräcklig grundval för en tillfredsställande produktionsökning. Samarbetsutskottets plan för en gemensam nordisk marknad bör bl. a. ses mot denna bakgrund. Även om en gemensam marknad med ca 20 miljoner invånare icke är en stor ekonomisk enhet internationellt sett, utgör den dock en avsevärd utvidgning jämfört med de nuvarande nationella marknaderna. Den gemensamma marknaden bör därför uppfattas som ett centralt verkningsmedel i ett utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden, men det må likväl understrykas, att enbart en gemensam m a r k n a d icke är tillräcklig för att göra samarbetet effektivt. Enligt samarbetsutskottets mening finns det behov av snabba resultat på vissa bestämda områden, som i dag utgör svaga punkter i de nordiska ländernas ekonomi. Sådana snabba resultat kan enklast uppnås genom direkt produktionsoch investeringssamarbete, vilket även närmare behandlas i denna rapport. På så sätt skulle man även lättast kunna skapa balans i de fördelar, som den
42 gemensamma marknaden kommer att ge de enskilda deltagarländerna. SAS utgör ett utmärkt exempel på hur man genom samarbete kan lösa uppgifter, som skulle varit omöjliga för de små enskilda länderna att gå i land med. Detta företag har även kunnat skaffa sig internationella krediter i en utsträckning, som icke skulle varit möjligt för nationella bolag var för sig. Ett direkt produktionssamarbete kan bli av väsentlig betydelse, när det gäller att snabbt avhjälpa den svaghet i de nordiska ländernas ekonomi, som består i deras starka beroende av leveranser av viktiga varor utifrån, särskilt från kontinenten. Detta beroende gör sig starkt gällande beträffande sådana varugrupper som järn och stål, bilar och andra transportmedel, maskiner och kemiska produkter. För alla dessa produktionsområden gäller, att problemet icke ligger i en internordisk konkurrens om begränsade avsättningsmöjligheter utan i att öka produktionen för att tillgodose ett starkt stigande behov. Även på andra områden bör ett produktions- och investeringssamarbete diskuteras, t. ex. beträffande energiförsörjningen. Ett samarbete av detta slag, som bör baseras på frivillighet men stimuleras och stödjas av myndigheterna, kan på lämpliga produktionsområden taga sikte på en samordning av investeringsplaner och en fördelning av produktionsuppgifterna. De nordiska länderna bör även genom samarbete söka lösa det gemensamma kapitalproblem, som utvecklingen i växande grad ställer dem inför. De ökade kraven på investeringar i produktionsutrustning, högre bostadsstandard, skolor, sjukvårdsinrättningar och kommunikationer synes göra det nödvändigt, att en relativt stor andel
av nationalprodukten användes till investeringar. Samtidigt visar den offentliga konsumtionen en tendens till att öka, bl. a. till följd av stigande utgifter till sociala och kulturella ändamål. När länderna under sådana förhållanden skall söka upprätthålla prisstabilitet, uppstår frågan hur ett tillräckligt sparande skall kunna åstadkommas. För vart och ett av de nordiska länderna blir det en viktig uppgift att sörja för den nödvändiga kapitalbildningen på ett sådant sätt, att en stabil prisnivå upprätthålles. Det blir även viktigt att tillse att knappa kapitaltillgångar utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Genom samråd och gemensamma åtgärder på dessa områden bör man söka utvidga de enskilda ländernas och Nordens samlade expansionsmöjligheter. Kapitalproblemet och det interna prisstabiliseringsproblem, som hänger intimt samman därmed, kan lösas lättare, om Norden kan få kapital tillfört utifrån. Som ett bidrag till lösningen av kapitalproblemet föreslår samarbetsutskottet inrättande av en nordisk investeringsbank. Denna banks huvuduppgift bör vara att tillrättalägga det finansiella underlaget för samarbetsprojekt och för andra investeringar av gemensamt nordiskt intresse, vilka svårligen kan finansieras på nationell basis. Mot bakgrunden av den stora betydelse, som den tekniska utvecklingen kommer att få för den framtida ekonomiska expansionen, bör man vidare söka uppnå gemensamma lösningar på de viktigaste problemen beträffande forskning och utbildning, som länderna kommer att ställas inför. Samarbetsutskottet pekar i föreliggande rapport på en rad områden, där ett nordiskt samarbete rörande forskning och
43 utbildning kan igångsättas eller ut- och vidmakthållandet av en nordisk byggas. marknad. Det bör sålunda vara ett beSkapandet av en gemensam nordisk tydelsefullt led i det nordiska ekonomarknad medför, att de nordiska länmiska samarbetet att upprätthålla den derna i framtiden måste föra en gemenfulla sysselsättningen. När behov härsam tiillpolitik gentemot utomstående av föreligger bör länderna gemensamt länder. Den gemensamma marknaden söka genomföra åtgärder, som motbör enligt samarbetsutskottets uppfattverkar arbetslöshet. Den större bredd, ning även innebära, att det redan exissom näringslivet kommer att få i en terande handelspolitiska samarbetet utintegrerad nordisk ekonomi, borde bygges och förstärkes, såväl när det kunna bidraga till att göra länderna gäller bilaterala handelspolitiska spörsmer konjunkturstabila än de för närmål som beträffande deltagande i det varande är. Av särskild betydelse blir multilaterala ekonomiska samarbetet emellertid, att de lättare kan lösa de inom internationella organisationer. I finansieringsproblem, som utgör kärett följande avsnitt lämnas en närmare nan i en motkonjunkturpolitik. Utformredogörelse för huvudproblemen i detta ningen av gemensamma föranstaltsammanhang. ningar i syfte att motverka konjunkAv de verkningsmedel, som ett ut- turbakslag bör ingå som ett viktigt vidgat ekonomiskt samarbete mellan led i de ömsesidiga, löpande konsultationer, som ett utvidgat nordiskt ekode fyra länderna bör bygga på, är det framför allt den gemensamma mark- nomiskt samarbete bör bygga på. naden, som kan medföra större proGenom det utvidgade samarbetet blem. Dessa problem sammanhänger kommer även Nordens betalningsmäsdels med frågan om att förhindra dis- siga ställning att kunna stärkas. Ett krimination genom konkurrensbegräns- viktigt led i samarbetet bör vara att ningar, subventioner, interna avgifter påverka expansionsinriktningen inom e t c , dels med spörsmålet om att säker- näringslivet så, att Nordens ekonomi ställa att den gemensamma marknaden blir mindre känslig för störningar och genomföres i ett ekonomiskt klimat ändringar i det internationella betalpräglat av en allmän expansion. Sam- ningssystemet. Man bör sålunda lägga arbetsutskottet har därför i samband vikt vid att förbättra Nordens dollarmed utformningen av planen för en balans och balansen gentemot länderna nordisk marknad haft uppmärksam- på den europeiska kontinenten. Därheten riktad på behovet att säkerställa igenom kan man uppnå ett säkrare och en fri och »fair» konkurrens. Vidare stabilare underlag för den fortsatta har utskottet företagit ingående under- ekonomiska utvecklingen. sökningar av de relativa konkurrensDen allmänna internationella ekonovillkoren — särskilt arbetslönerna, rän- miska utvecklingen under de sista 20 teförhållandena, beskattningen och el- åren har i hög grad påverkats av kraftpriserna — som utgångspunkt för maktpolitiska tilldragelser. Det andra en bedömning av behovet av en sam- världskriget var i sig självt en politisk ordning av den ekonomiska politiken. tilldragelse av dominerande betydelse Frågan om reglering av den ekono- för den ekonomiska utvecklingen i miska aktiviteten kommer att visa sig världen. Under efterkrigstiden utgör ha stor betydelse för genomförandet Korea-kriget och Suez-konflikten exem-
44 pel på händelser, som har haft vittgående ekonomiska verkningar. Det förhållandet att en rad transoceana områden har blivit självständiga stater har redan fått stor betydelse för världsekonomin och verkningarna härav kommer efter hand att bli ännu större. Politiska händelser kommer även i framtiden att i hög grad påverka den ekonomiska utvecklingen. Ett huvudproblem synes vara knutet till framtidens energiförsörjning. Även på andra områden kan det emellertid uppstå allvarliga försörjningssvårigheter. Knappa tillgångar på olja, kol, koks och stål kan icke endast ge upphov till en särskilt ogynnsam utveckling av priser och bytesförhållanden
utan även skapa en rent fysisk knapphet, som kan verka hindrande på produktionen inom viktiga områden. En huvudriktlinje för det ekonomiska samarbetet i Norden bör vara att söka minska faran för att dylika expansionshämmande faktorer skall få göra sig gällande i de nordiska ländernas ekonomi. Detta betyder naturligtvis icke, att de nordiska länderna bör tillgripa en politik syftande till självförsörjning, utan det bör vara möjligt, att genom ett närmare ekonomiskt samarbete i de nordiska ländernas ekonomi bygga in sådana »stabilisatorer», som är rationella även med utgångspunkt från principerna för en förnuftig internationell arbetsfördelning.
45 B. Plan för en gemensam nordisk marknad Samarbetsutskottet företog, som tidigare nämnts, i början av sitt arbete en närmare analys av den nordiska samhandeln 1953. I följande tabell XIV har uppgifter över samhandeln 1955 redovisats. De fyra ländernas sammanlagda import från varandra uppgick år 1955 till 3,2 miljarder sv. kr. eller ca 13 % av de nordiska ländernas import från samtliga länder. Motsvarande tal för exporten utgjorde 3,1 miljarder sv. kr. och ca 14 %. När det gäller handelns fördelning på varor svarade lantbruksprodukter och maskiner för vardera 20 % och fartyg för 10 % av den danska exporten till de övriga nordiska länderna. Den finska exporten dominerades helt av trävaror (över 50 % ) , papper (25 %) och pappersmassa (7 % ) , som tillsammans utgjorde över 4/5 av exporten till de nordiska länderna. Av den norska exporten till de andra nordiska länderna svarade gödselmedel och metaller för ungefär 20 % vardera och fiskeriprodukter för 7—8 %. Sveriges export till de övriga nordiska länderna bestod till 1/4 av fartyg och till 15—20 % av vardera metaller och metallmanufaktur samt maskiner. Tabell XIV. Nordisk samhandel 1955 Import % av från de tre total andralän- imderna, port milj. sv.kr
Export % av till de tre total andra län- export derna, milj. sv.kr
Danmark Finland . . Norge.... Sverige . .
869 426 1 1801 763
14,4 10,7 21,0 7,4
753 239 544 1 582 2
14,0 5,9 16,6 17,8
Summa
3 238
12,5
3 118
14,4
1 2
Härav fartyg 494 milj. kr. Härav fartyg 403 milj. kr.
1. Varuområdet Vid fastställandet av den varumässiga omfattningen av den plan för en gemensam nordisk marknad, som framlägges i denna rapport, har samarbetsutskottet tagit till utgångspunkt de riktlinjer, som i detta hänseende utformades vid det nordiska statsrådsmötet på Harpsund hösten 1954. I denna rapports inledningsavsnitt har lämnats en redogörelse för Harpsunds-mötet. Här skall blott erinras om, att det enligt protokollet från detta möte skulle företagas ett urval av de varuområden, för vilka förutsättningar för ett snabbt genomförande av en gemensam marknad föreligger på grund av den ringa omfattningen av tullar och kvantitativa restriktioner. Vidare skulle utväljas varuområden, för vilka införandet av en gemensam marknad bedömdes medföra övervägande fördelar för samtliga länder. Som exempel på varuområden, som borde undersökas, nämndes den kemiska industrin och läkemedelsindustrin, järn- och stålindustrin, den elektrometallurgiska och den elektrotekniska industrin samt metalloch metallhalvfabrikatindustrin. Harpsundsbeslutet anger sålunda icke närmare omfattningen av de varuområden, som bör undersökas. Av de relaterade riktlinjerna kan emellertid utläsas vissa principer, som har varit vägledande för samarbetsutskottet vid avgränsningen av de utvalda varuområdena. För det första bör i allmänhet sådana varor medtagas, för vilka omställningssvårigheterna inom näringslivet kan antagas bli av begränsad omfattning. För det protokollet
andra pekar Harpsundspå en rad viktiga in-
46 dustriella råvaror och halvfabrikat samt vissa färdigvaror, som framställes av dessa råvaror och halvfabrikat. Uppbyggnaden av en gemensam marknad från råvarustadiet via halvfabrikaten till färdigvarorna utgör en lämplig metod både ur tullteknisk och ekonomisk synpunkt. Det skulle vara utomordentligt svårt att utforma ett förslag till gemensamma tullsatser för färdigvaror utan kännedom om tullnivån för råvaror och halvfabrikat, då nettotullskyddet för en viss färdigvara givetvis beror på tullens höjd för de varor, som ingår i framställningen av färdigvaran. För det tredje framhåller Harpsundsprotokollet önskvärdheten av att man gör ett urval av de varor, beträffande vilka införandet av en gemensam nordisk marknad bedömes medföra övervägande fördelar för samtliga länder. Det är emellertid icke närmare preciserat från vilka utgångspunkter man skall bedöma, huruvida ett visst land kommer att få fördelar av att en viss vara medtages i en nordisk marknad. Vad som med utgångspunkt från snävare branschmässiga överväganden kan betraktas som en fördel eller en nackdel, kan ur samhällsekonomisk synpunkt ställa sig helt annorlunda. Samarbetsutskottet har vid tolkningen av detta direktiv särskilt haft uppmärksamheten riktad på varuområden, som är präglade av en stark ökning av efterfrågan och vilkas fortsatta expansion måste anses utgöra en viktig förutsättning för upprätthållandet av en snabb ekonomisk utveckling i Norden. Härunder faller även industriområden, där tillverkning i stor skala är villkoret för en rationell, konkurrenskraftig produktion och en utvidgad marknad därför är önskvärd. Härutöver har det, allt efter som un-
dersökningarna framskridit, visat sig att det tullmässiga och ekonomiska sambandet mellan en rad varuområden motiverat en utvidgning och komplettering av det ursprungligen utvalda varuområdet. Slutligen h a r samarbetsutskottet, med hänsyn till den nordiska marknadens förenlighet med internationella förpliktelser, eftersträvat ett så omfattande varuområde som möjligt. På grundval av dessa överväganden har samarbetsutskottet utvalt varuområden, som tillsammans omfattar ca 80 % av de nordiska ländernas samhandel 1955. De utvalda varuområdena och de nordiska ländernas samhandel inom dessa områden framgår av tabell XV. De utvalda varuområdena omfattar så gott som samtliga i de nordiska ländernas industrier använda industriella råvaror och halvfabrikat. Sålunda är i stort sett alla de råvaror och halvfabrikat inkluderade, som användes inom träindustrin, möbelindustrin, pappersindustrin, den grafiska industrin, järn- och metallvaruindustrin, maskinindustrin, den elektrotekniska industrin, varvsindustrin, den kemiska och kemisk-tekniska industrin, plastindustrin, läkemedelsindustrin samt sten-, ler- och glasindustrin. Härtill kommer bränslen och smörjoljor. En rad råvaror och halvfabrikat, som användes inom närings- och njutningsmedelsindustrin, textil- och konfektionsindustrin samt läder- och skoindustrin, innefattas även i planen, t. ex. kryddor, kakao, tobak, vegetabiliska och animaliska textilfibrer, fjäder och dun samt oberedda hudar och skinn. Vidare ingår ett mycket betydande antal industriella färdigvaror i planen. Bland viktigare varor kan nämnas choklad- och sockerkonfektyrer, to-
47 Tabell XV. Nordisk samhandel 1955 med gemensamma marknadens varor (milj. sv. kr.) Varuområde
Import från de tre andra länderna 1955 Total samhandel Danmark Finland Norge Sverige
Timmer, trävaror och träförädlingsprodukter Järnmalm, järn- och stålprodukter . . Metallmalmer, metaller och metallhalvfabrikat Elektroteknisk materiel, instrument, maskiner och transportmedel (inkl. fartyg) Kemiska produkter och läkemedel . . Andra varor
I % den totala samhandeln
359,5 31,2
6,7 28,6
148,3 41,7
76,4 18,5
590,9 120,0
18,3 3,7
84,0
20,8
70,8
101,5
277,1
8,6
113,1 110,0 61,1
181,8 40,2 28,4
712,0 27,8 31,8
137,9 90,9 84,1
1 144,8 268,9 210,4
35,4 8,3 6,4
306,5
1 037,4
509,3
2 612,1
80,7
72,0
87,9
66,8
80,7
Summa
758,9
I procent av total import från de tre andra länderna
87,3
baksvaror, alla färdigvaror från kemisk industri, plastvaror och gummivaror, p a p p e r och pappersvaror, möbler, diverse grovkeramiska produkter, förbränningsmotorer och elektriska motorer, ackumulatorer och batterier, glödlampor, radio- och telefonmateriel, grammofoner, grammofonskivor, musikinstrument, vetenskapliga instrument och apparater samt maskiner av alla slag avsedda för en rad industrier samt fartyg. Man erhåller icke en fullständig bild av den gemensamma nordiska marknadens betydelse endast genom att se till omfattningen av den del av de enskilda ländernas nuvarande import och export, som medtages i den gemensamma marknaden. Den nuvarande samhandelns struktur är i hög grad bestämd av gällande tullsatser och restriktioner. Etablerandet av den gemensamma marknaden och de övriga formerna för ett utvidgat ekonomiskt samarbete mellan de nordiska länderna kommer att skapa nya expansionsmöjligheter för produktion och export i de enskilda länderna. Planen bör i
första hand värderas i ljuset av dessa framtida expansionsmöjligheter. I tabell XVI återfinns de varor, vilka icke ingår i den i föreliggande rapport framlagda planen för en nordisk marknad. 2. Genomförandet av den gemensamma marknaden Den nordiska
tulltaxan
Samarbetsutskottets plan för en nordisk marknad består dels av förslag till gemensamma tullsatser för de utvalda varuområdena gentemot utomstående länder, dels av förslag till upphävande av tullar och andra handelshinder mellan de nordiska länderna för dessa varuområden. Planen har alltså karaktären av ett förslag till en tullunion, till skillnad från en gemensam marknad i form av ett frihandelsområde, i vilket deltagarländerna upprätthåller olika tullsatser gentemot utomstående länder. De konkreta förslagen till gemensamma tullsatser har utformats på grundval av den internationella tullnomenklaturen, den s. k. Bryssel-no-
48 Tabell XVI. Nordisk samhandel 1955 med varor som icke ingår i den framlagda planen för en nordisk marknad (milj. sv. kr.) Import från de tre andra länderna 1955 Total samhandel Sverige Danmark Finland Norge
Varuområde
Jordbruksvaror och fodermedel Fisk och fiskeprodukter Animaliska och vegetabiliska oljor och fettämnen Trä- och korkvaror Garn, vävnader och färdiga textilvaror; konstgjorda och syntetiska textilfibrer; kläder Keramiska varor, glas och glasvaror, granit Järn- och metallmanufaktur Andra varor Summa
I °/o av total samhandel
12,8 16,5
59,0 4,2
33,3 3,4
108,8 58,4
213,9 79,5
6,7 2,4
21,6 1,3
18,8 1,3
5,5 1,3
16,8 2,7
62,7 6,6
1,9 0,2
26,5
10,2
47,2
42,5
126,4
3,9
4,5 16,6 10,2
0,4 18,1 7,0
2,8 38,7 10,8
4,0 11,9 11,0
11,7 85,3 39,0
110,0
119,0
143,0
253,1
625,1
0,4 2,6 1,2 19,3
menklaturen. Denna är indelad i 21 avdelningar omfattande stora varuområden. Dessa avdelningar är indelade i 99 kapitel, som i sin tur är uppdelade i ca 1 100 positioner, vilka var för sig omfattar ganska snävt avgränsade varugrupper. Samarbetsutskottet har även företagit avgränsningen av de utvalda varuområdena med utgångspunkt från Bryssel-nomenklaturen. Från ekonomiska och tulltekniska synpunkter består ett intimt varumässigt samband mellan Bryssel-nomenklaturens 99 kapitel. Detta framgår bl. a. därav, att de flesta kapitlen inledes med anmärkningar, som u p p r ä k n a r de varor, som eventuellt skulle kunna hänföras till ifrågavarande kapitel men som likväl av olika orsaker skall hänföras till andra kapitel. Vidare må framhållas, att i vissa kapitel endast en del av varorna är inkluderade i samarbetsutskottets plan. Det är därför i praktiken icke möjligt att taga Bryssel-nomenklaturen i bruk endast för de utvalda varuområdena. Vid ikraftträdandet av den ge-
mensamma marknaden måste alla fyra länderna helt övergå till Bryssel-nomenklaturen. Denna fullständiga övergång till Bryssel-nomenklaturen kan det även för varor, som ligger utanför de utvalda varuområdena, vara lämpligt att genomföra i samverkan mellan de nordiska länderna i syfte att erhålla så få olikheter som möjligt i underuppdelningarna av enskilda Brysselpositioner. I bilaga I är Bryssel-nomenklaturen i sin helhet återgiven i preliminär norsk översättning. För samtliga positioner har angivits de i vart och ett av de fyra länderna den 1 maj 1957 gällande tullsatserna och — för så vitt angår specifika tullsatser (vikttull, stycketull etc.) — de häremot svarande värdetullsatserna (incidenser) beräknade på grundval av 1955 års importvärden. Vidare ges i bilagan upplysning om de i de fyra länderna den 1 maj 1957 gällande kvantitativa importrestriktionerna. Slutligen har — i vad avser de utvalda varuområdena — angivits de föreslagna gemensamma
49 tullsatserna, varjämte utmärkts de positioner där det för ett eller flera av länderna föreslås övergångsanordningar. Tullsatserna i det föreliggande förslaget till en gemensam nordisk tulltaxa är i stort sett avpassade efter varornas bearbetningsgrad. Denna princip för tulltaxans uppbyggnad ger i regel de lägsta tullsatserna för råvaror, något högre tullsatser för halvfabrikat och de högsta tullsatserna för färdigvaror. Det är vanskligt att karakterisera förslagets tullnivå för var och en av dessa varukategorier med ett enkelt tal, då det inom varje kategori förekommer en r a d olika tullsatser. Vid fastställande av de enskilda tullsatserna har hänsyn tagits till en rad olika faktorer, t. ex. storleken av tullen för ingående råvaror, den nordiska produktionens omfattning och struktur, den genom produktionen framkomna värdestegringen, den utländska konkurrensens omfattning och styrka, historiska förhållanden m. m. Förslaget innehåller icke några fiskala tullar, vilket innebär att tullfrihet i regel föreslås för sådana varor, som i de gällande nordiska tulltaxorna är belagda med finanstull. Man h a r därvid förutsatt, att de enskilda länderna skall ha möjlighet att pålägga sådana varor interna avgifter i den utsträckning som vederbörande land ur beskattningssynpunkt finner lämplig. GATT:s bestämmelse, att tullsatserna i en tullunion icke får vara högre än de tullsatser, som finns före unionens bildande, gäller endast tullunionens tullnivå som en helhet men icke de enskilda tullsatserna i tullunionens tulltaxa. Det har därför icke varit nödvändigt att fastställa de enskilda nordiska tullsatserna så att de 4 — 1 1 6 4 57
högst motsvarar genomsnittet av de i de nordiska länderna gällande tullsatserna för ifrågavarande varor. Beräkningen av en genomsnittlig tullnivå är utomordentligt vansklig och någon allmänt accepterad metod för sådana beräkningar föreligger icke. Liksom vid andra genomsnittsberäkningar uppstår problemet på vilken grundval vägningen av de olika tullsatserna skall ske. Denna vägning bör principiellt icke ske på grundval av importen, emedan dennas sammansättning påverkas av strukturen av det tullskydd som man avser att beräkna. Högre tullsatser försvårar i regel importen mer än lägre tullsatser, varför de varor som är belagda med höga tullar får för liten vikt. Tulluppbördens storlek i förhållande till värdet av de importerade varorna (importincidensen) kan därför icke anses ge ett riktigt uttryck för tullnivån. Alldeles särskilt gäller detta när det rör sig om specifika tullsatser, eftersom dessa i vissa fall kan ha en tendens att förorsaka förskjutningar i importens sammansättning även inom de enskilda positionerna i tulltaxan. Icke desto mindre har man på grund av de svårigheter, som är förknippade med tullnivåberäkningar enligt andra metoder, oftast använt importincidensen som ett uttryck för tullnivån, och samarbetsutskottet har icke haft möjligheter att företaga några beräkningar på annan grundval. Resultatet av de beräkningar, som sålunda företagits i avsikt att jämföra den tullnivå, som följer av förslaget till gemensamma nordiska tullsatser, med den gällande tullnivån i Danmark, Finland, Norge och Sverige, framgår av tabell XVII. Tabellen bygger på de nordiska ländernas import av den gemensamma
50 Tabell i X V l I . Beräknad tulluppbörd för importen 1955 av den gemensamma marknadens varor från icke-nordiska länder På grundval På grundval av de föreav de den V, 1957 gäl- slagna tullsatserna lande tullsatserna Milj. % av Milj. % av sv. kr. värdet sv. kr. värdet Danmark Finland Norge Totalt
38 150 93 217
1,3 9,0 3,2 3,7
93 78 89 232
3,1 5,0 3,1 4,0
3,7
^492
3,7
marknadens varor från icke-nordiska länder 1955 och visar den tulluppbörd som skulle ha erhållits för denna import med användande dels av de per den 1 maj 1957 faktiskt gällande tullsatserna, dels av de föreslagna gemensamma nordiska tullsatserna. Av tabellen framgår, att den totala tulluppbörden enligt samarbetsutskottets förslag skulle minska från 498 milj. sv. kr. till 492 milj. sv. kr., vilket ger en oförändrad genomsnittlig importincidens av 3,7 %. Tabellen omfattar icke kaffe, te, kryddor, råtobak och bensin, vilka varor är de viktigaste bland dem som den 1 maj 1957 i ett eller flera av de nordiska länderna var belagda med finanstullar. Tulluppbörden för dessa varor, vilka föreslås tullfria i den gemensamma nordiska tulltaxan, har på grundval av importen 1955 och med tillämpning av de den 1 maj 1957 gällande tullsatserna beräknats uppgå till följande approximativa belopp, för Danmark 60 milj. sv. kr., för Finland 450 milj. sv. kr., för Norge 15 milj. sv. kr. och för Sverige 45 milj. sv. kr. Tullen på dessa varor kommer eventuellt att ersättas med interna avgifter.
För att ytterligare belysa den gemensamma nordiska tullnivån lämnas i det följande vissa upplysningar om de föreslagna gemensamma nordiska tullsatserna för vissa varor. a)
Råvaror
I förslaget till gemensam nordisk tulltaxa stadgas i regel tullfrihet för råvaror. Detta gäller icke endast helt obearbetade råvaror utan även varor som, även om de har undergått en ganska långt gående bearbetning, ändock bör betraktas som råvaror. Som exempel på sådana bearbetade råvaror, för vilka tullfrihet föreslås, kan nämnas sågade och hyvlade trävaror (plankor, bräder, bjälkar m. m.), obearbetade metaller, kardade och kammade naturliga textilfibrer, p a p p e r s massa, bensin och oljor (med undantag av vissa smörjoljor) och de flesta oorganiska kemiska produkter, häribiand gödselmedel. För vissa råvaror har föreslagits tull, såsom för vissa oorganiska kemiska produkter, t. ex. klor, syre, vissa syror, ammoniak, vätesuperoxid m. fl., för vilka föreslås tullsatser på 5—12 %. För de flesta organiska kemiska produkter föreslås en tull på 12 % och för vissa färgämnen och basplaster 10 %. För cement föreslås en tullsats, som i svensk valuta utgör 0,6 öre per kg. b)
Halvfabrikat
I vissa fall har särskilda tullsatser föreslagits för halvfabrikat, under det att för andra halvfabrikat samma tull föreslagits som för de färdigvaror, vartill de är halvfabrikat. De föreslagna tullsatscrna för halvfabrikat är rätt varierande. För halvfabrikat av trä (faner, kryssfaner och fanerat trä) föreslås tullsatser på 3—
51 9 %. För valsade och dragna produkter av järn och stål (plåt, stänger, profiler, tråd och rör) föreslås tullsatser på 6—8 % och för motsvarande halvfabrikat av andra oädla metaller 2—5 %. För halvfabrikat av plast föreslås en tull av 15 % och för beredda pälsskinn 10 %. c)
Färdigvaror
Förslaget till gemensam nordisk tulltaxa innehåller mycket varierande tullsatser för färdigvaror, men i allmänhet rör det sig om tullsatser på 8—12 %. För icke elektriska maskiner och maskindelar föreslås en tull på 10 % med mycket få undantag, där en lägre tull föreslagits. För elektriska maskiner och apparater har som huvudregel föreslagits 10 %, men inom detta varuområde förekommer även högre tullsatser, bl. a. förslagets högsta tullsats, 17 %, för radioapparater. Fartyg föreslås bli tullfria, dock med undantag för lustfartyg för vilka en tull på 10 % föreslås. För varor av oädla metaller (bortsett från de ovan nämnda) föreslås en tullsats på 8 % med helt få undantag. För varor av ädla metaller föreslås tullsatser på 10—12 %. Inom det kemisk-tekniska varuområdet innehåller förslaget ganska varierande tullsatser, i regel dock 10—12 %. Läkemedel föreslås bli tullfria. För färdigvaror av plast föreslås en tullsats på 15 %, dock med vissa undantag där en lägre tull föreslagits, t. ex. 12 % för leksaker av plast. Inom pappersområdet föreslås tullsatser av i regel följande höjd: papper och papp 5 %, arbeten av papper och p a p p 8—10 %, dock med tullfrihet för tidningspapper och tryckalster. Samarbetsutskottets förslag till tullsatser är baserade på värdetullprin-
cipen med helt få undantag, t. ex. för cement, tändstickor och glödlampor. Det är först och främst tullsatserna på färdigvaror, som karakteriserar ett lands tullnivå. Som framgår av ovanstående uppgifter angående tullsatserna på färdigvaror i förslaget till gemensam nordisk tulltaxa, överstiger tullen på de flesta färdigvaror icke 10 %, och tullsatser överstigande 12 % är mycket sällsynta. Man kan därför karakterisera förslaget till gemensam nordisk tulltaxa som en tulltaxa med låga eller moderata tullsatser. I övrigt hänvisas i detta sammanhang till bilaga I och till rapportens speciella del med avseende på detaljupplysningar om de föreslagna gemensamma tullsatserna. Kvantitativa
restriktioner
I samarbetsutskottets plan för en gemensam nordisk marknad förutsattes att även kvantitativa import- och exportrestriktioner avskaffas mellan de fyra länderna för de varor, som ingår i den gemensamma marknaden, i princip från och med marknadens ikraftträdande. Tabell XVIII visar för vart och ett av de fyra länderna den andel av importen 1955 av de utvalda varorna från de tre andra länderna, som den 1 maj 1957 var importreglerad. Samarbetsutskottet har utgått ifrån att det icke genast vid den gemensamma marknadens ikraftträdande kommer att Tabell XVIII. De importreglerade varornas procentuella andel ar importen år 1955 från de tre andra länderna av varor ingående i planen (exkl. fartyg) Danmark
20,0
Finland
IOO'O
Norge Sverige
10,2 Q1
Källa: Nationella uppgifter.
52 vara möjligt att införa gemensamma kvantitativa restriktioner gentemot icke nordiska länder. De kvantitativa importrestriktionerna är i första h a n d ett uttryck för ett lands betalningsställning gentemot utlandet, och olikheter härutinnan länderna emellan motiverar naturligtvis olikheter vid användande av importrestriktioner. Enligt samarbetsutskottets mening bör man emellertid för de varor, som omfattas av den gemensamma marknaden, sträva efter att upphäva importrestriktionerna även gentemot icke nordiska länder, så att de med en oenhetlig importreglering utåt förknippade administrativa och andra nackdelarna begränsas till ett minimum. Med hänsyn till att exportrestriktionerna företrädesvis tjänar försörjningsmässiga syften eller är uttryck för en önskan att i vissa situationer stödja en prisstabilisering, kan det bli av betydelse att reexport till land utanför Norden av varor, som i ett land underkastas exportrestriktioner gentemot icke-nordiska länder, hindras. Ett nordiskt land, som inför exportrestriktioner mot utomstående länder, skall därför kunna kräva samråd med de andra nordiska länderna om genomförandet av gemensamma exportrestriktioner eller av andra nödvändiga åtgärder för att hindra reexport till andra länder. Utskottet förutsätter, att de fyra länderna fortlöpande samråder angående dessa problem i en gemensam nordisk marknad i syfte att successivt åstadkomma en långt gående gemenskap med avseende på de kvantitativa regleringarna av handeln med andra länder baserad på största möjliga frihet i handeln med dessa länder och naturligtvis under uppfyllande av de nordiska ländernas internationella förpliktelser i detta hänseende.
Övergångsanordningar Som ovan nämnts innebär upprättandet av en nordisk marknad införandet av en gemensam tulltaxa och avlägsnandet av de inbördes handelshindren. Samarbetsutskottet har som regel utgått från, att införandet av en gemensam tulltaxa och borttagandet av de inbördes handelshindren skall ske omedelbart och i full utsträckning från den tidpunkt då konventionen angående den gemensamma nordiska marknaden träder i kraft. Utskottet är emellertid av den uppfattningen, att hänsynen till en smidig anpassning till de friare konkurrensförhållandena på den gemensamma nordiska marknaden i viss utsträckning nödvändiggör, att ett eller flera av de fyra länderna beträffande vissa varuområden får rätt till att först efter en kortare eller längre tidsperiod avlägsna de inbördes handelshindren och införa den gemensamma taxan. I annat fall kunde man inom dessa varuområden befara allvarliga omställningssvårigheter, vilka bör undvikas med hänsyn till den nordiska marknadens karaktär av ett långsiktigt ekonomiskt samarbete. Å andra sidan har samarbetsutskottet ansett det önskvärt, att sådana övergångsanordningar begränsas till varuområden, där det finns goda skäl att antaga att allvarliga omställningsproblem skulle uppstå vid ett omedelbart genomförande av en nordisk marknad. Man har vidare menat att längden och innebörden av de nödvändiga övergångsanordningarna noga bör preciseras för att härigenom ge planen nödvändig fasthet och på förhand ge vederbörande branscher klart besked om den anpassningsperiod som beviljas dem. Övergångsanordningarna omfattar dels en successiv anpassning till den
53 gemensamma tulltaxan — de s. k. externa övergångsanordningarna — dels ett successivt borttagande av tullar och kvantitativa importrestriktioner gentemot övriga nordiska länder — de s. k. interna övergångsanordningarna.
ordningarna har karaktär av undantag från huvudregeln att den nordiska marknaden skall genomföras omedelbart. I allmänhet är övergångsperiodernas längd högst 5 år, men för en del varor har dock en övergångsperiod på 10 år föreslagits.
a) E x t e r n a ö v e r g å n g s anordningar
Övergångsanordningar för borttagandet av tullsatser förekommer särskilt beträffande maskiner och elektrotekniska produkter och berör huvudsakligen Finland och Norge. För avlägsnandet av kvantitativa importrestriktioner har Danmark beträffande en del varor beviljats avvecklingsperioder på upp till 5 år. Med avseende på upphävandet av kvantitativa exportrestriktioner har endast två övergångsanordningar föreslagits, nämligen dels för Norges och Finlands del på timmerområdet, dels för järnskrot.
Som en i stort sett undantagslös huvudregel förutsattes den gemensamma tulltaxan bli införd omedelbart från och med tidpunkten för den nordiska marknadens etablering. I vissa fall, då skillnaden mellan den gemensamma taxan och ett lands nu gällande tullsatser är betydande, har emellertid övergångsperioder föreslagits på i regel högst 5 år, men för en del varor upp till 10 år, under vilken tid vederbörande land för de ifrågavarande varorna i regel successivt sänker eller höjer sina nuvarande tullsatser till den gemensamma taxans tullsatser. De övergångsanordningar, som består i en successiv reduktion till den gemensamma taxan, är i stort sett koncentrerade till maskiner och elektrotekniska produkter och omfattar främst en successiv sänkning av vissa finska och norska tullsatser. En successiv höjning av nu gällande tullar till de gemensamma tullsatserna föreslås i mycket få fall för vissa kemiska produkter och stålprodukter, för vilka den gemensamma tullen förutses införd successivt i Danmark och Finland. b) Interna övergångsanordningar Dessa övergångsanordningar omfattar borttagande dels av tullsatser, dels av kvantitativa import- eller exportrestriktioner mellan de nordiska länderna. Även de interna övergångsan-
I bilaga II har de tullpositioner sammanställts, för vilka övergångsanordningar av det ena eller det andra slaget föreslås. De varor, för vilka enligt planen övergångsanordningar föreslagits i form av ett successivt upphävande av tullsatserna mellan de nordiska länderna, svarar för drygt 8 % av den nordiska samhandeln. Vid varje position är angivet övergångsanordningens typ, vilket land som önskar använda sig av den samt hur den successiva anpassningen till den gemensamma tullen utåt eller tullfriheten inåt skall genomföras, övergångsanordningarna beträffande tullarna är i regel utformade så att det omedelbart vid övergångsperiodens början beviljas importen från de andra nordiska länderna en viss preferens i förhållande till importen från icke-nordiska länder. I de fall, då borttagande av inbördes kvantitativa importrestriktioner före-
54 slås ske successivt under loppet av en övergångsperiod, har endast övergångstidens längd anförts, i det samarbetsutskottet funnit att den successiva ökningen av ifrågavarande importkontingenter upp till fullständig liberalisering bäst kan fastställas i detalj vid årliga konsultationer härom mellan de fyra länderna. I övrigt hänvisas till rapportens speciella del, där de föreslagna övergångsanordningarna närmare behandlas varuområde för varuområde. Undantagsbestämmelser Vid genomförandet av en nordisk marknad uppstår problemet, huruvida ett nordiskt land i fall av uppkommande svårigheter av ett eller annat slag skall ha rätt att temporärt suspendera förpliktelserna att upprätthålla tulloch restriktionsfrihet gentemot de övriga nordiska länderna. Principiellt kan två situationer ge anledning till överväganden härom, nämligen för det första betalningsbalanssvårigheter och för det andra svårigheter för enskilda branscher till följd av konkurrensen på den gemensamma marknaden. Som ett speciellt problem av betydelse för Finland har samarbetsutskottet vidare övervägt frågan om att medgiva Finland ett kortvarigt uppskov med införandet av den nordiska marknadens bestämmelser gentemot de övriga nordiska länderna för att ge Finland tid att utjämna den allmänna disproportionen mellan kostnadsnivån i Finland och dessa länder. a) B e t a l n i n g s b a l a n s svårigheter Deltagandet i en gemensam nordisk marknad förutsätter enligt sakens natur beredvillighet från de deltagande ländernas sida att avstå från direkta
ingrepp i handeln och betalningarna mellan de deltagande länderna som ett led i den allmänna ekonomiska politiken. Utan en sådan begränsning av de deltagande ländernas val av medel för den ekonomiska politiken skulle skapandet av en gemensam marknad i realiteten vara meningslös. Temporära ingrepp i samhandeln de deltagande länderna emellan i syfte att avvärja en hotande minskning av valutareserven och ge tid till en omläggning av finansoch penningpolitiken kan dock icke sägas stå i strid med principen för bildandet av en gemensam marknad. Enligt GATT:s regler och OEEC:s frigörelsestadga kan ett medlemsland under vissa förutsättningar återinföra eller skärpa kvantitativa importrestriktioner för att skydda betalningsbalansen. Utskottet anser, att det även i ett mera omfattande ekonomiskt samarbete av här avsett slag bör finnas möjlighet för ett nordiskt land att, i fall av allvarliga betalningsbalanssvårigheter, använda importrestriktioner. Samarbetsutskottet finner emellertid att det närmare samarbete, som en gemensam nordisk marknad är ett uttryck för, gör det naturligt, att kraven i detta avseende är strängare för såvitt angår varor, som omfattas av den nordiska marknaden. Särskilt allvarliga betalningsbalanssvårigheter bör föreligga för att motivera att ett nordiskt land tillgriper restriktioner mot den gemensamma marknadens varor av nordiskt ursprung. Samarbetsutskottet föreslår därför, att i en gemensam nordisk marknad konsultationer, som regel i förväg, bör äga rum mellan de nordiska länderna, innan ett av dessa återinför kvantitativa importrestriktioner på grund av betalningsbalanssvårigheter. Dessa konsultationer bör ha till syfte,
55 för det första att överväga huruvida valutasvårigheterna är så allvarliga att ingrepp i utrikeshandeln är berättigade, för det andra att överväga möjligheten av bistånd från andra länders sida till det land, som befinner sig i svårigheter, och för det tredje att undersöka utformningen av de av vederbörande land påtänkta ingreppen i syfte att i största möjliga utsträckning begränsa ingreppen i den nordiska marknaden för så vitt angår den gemensamma marknadens varor av nordiskt ursprung. Två förbehåll bör knytas härtill. Samarbetsutskottet anser, att det i sista hand bör ankomma på vederbörande lands egen bedömning, huruvida och i vilken omfattning återinförandet av kvantitativa importrestriktioner anses nödvändigt. Det är vidare tänkbart, att betalningsbalanssvårigheter kan uppstå så plötsligt och med sådan tyngd att några konsultationer i förväg icke kan genomföras. Förutsättningen för det ekonomiska samarbetet bör emellertid vara, att de nordiska länderna lojalt söker att tillrättalägga sin ekonomiska politik så, att återinförandet av importrestriktioner i varje fall för varor av nordiskt ursprung undvikes och att avvikelser från huvudregeln om föregående konsultationer blir exceptionella. Under alla omständigheter bör konsultationer utan dröjsmål inledas och återupprepas med regelbundna mellanrum i syfte att sörja för att ett fritt varuutbyte inom den nordiska marknaden snarast möjligt åter kommer till stånd. b) S v å r i g h e t e r industrier
för
enskilda
Man skulle kunna tänka sig, att man i samband med bildandet av en nordisk marknad kom överens om regler, som skulle ge ett nordiskt land möj-
lighet att temporärt återinföra tullar eller kvantitativa restriktioner för att skydda en bransch, som hotas eller redan lider av allvarliga svårigheter på grund av konkurrens från de övriga nordiska länderna. Enligt samarbetsutskottets uppfattning bör en sådan undantagsbestämmelse icke ingå i avtalet om en nordisk marknad. Den plan för en nordisk marknad, som framlägges i denna rapport, är baserad bl. a. på grundtanken att genomförandet av den gemensamma marknaden bör vara präglat av fasthet och på förhand lämna de fyra länderna och näringslivet full klarhet i hur och vid vilken tidpunkt den gemensamma marknaden skall helt realiseras för de olika varuområdena. En väsentlig förutsättning för en bättre arbetsfördelning inom Nordens näringsliv är nämligen icke blott att de inbördes handelshindren avlägsnas utan även att näringslivet kan hysa tilltro till att ett fritt varuutbyte vidmakthålles. Om konkurrensen på den nordiska marknaden skulle kunna medföra, att hinder för handeln återinfördes, skulle planläggningen av produktion och avsättning med utgångspunkt från den gemensamma marknadens behov bli avsevärt mera osäker. Även önskemålet om att undvika införandet av regler om majoritetsbeslut inom gemensamma nordiska organ vid avgörandet av vilka ekonomiska åtgärder ett enskilt land skall ha möjlighet att vidtaga talar för, att rättigheter och skyldigheter såvitt möjligt på förhand klart angives. Det är för övrigt samarbetsutskottets uppfattning, att svårigheter till följd av konkurrensen på en nordisk m a r k n a d i allmänhet överdrives. Erfarenheterna från Benelux kan tagas som en bekräftelse på
56 att arbetsfördelningen inom en gemensam marknad, som är präglad av hög ekonomisk aktivitet, i stort sett icke medför att bestående företag blir utkonkurrerade men att fördelningen av ny arbetskraft och kapital blir en annan och mer ändamålsenlig än om den gemensamma marknaden icke hade upprättats. Mindre effektiva företags produktion kommer att stagnera eller öka mindre och de effektivare företagen kommer att expandera kraftigare än som eljest skulle varit fallet. Slutligen må understrykas, att samarbetsutskottet vid utformningen av planen för en nordisk marknad vara för vara noga har övervägt behovet av övergångsanordningar, i syfte att skapa garantier för att införandet av den nordiska marknaden icke skall medföra några allvarligare anpassningsproblem. De på basis härav föreslagna övergångsanordningarna kommer otvivelaktigt att bidraga till att eliminera ifrågavarande svårigheter och därigenom i väsentlig utsträckning göra en undantagsbestämmelse överflödig. Ovanstående synpunkter utesluter naturligtvis icke, att de nordiska regeringarna på begäran av ett av länderna gemensamt överväger allvarliga, oförutsedda svårigheter av det ena eller det andra slaget, som hotar att utveckla sig till en belastning för det nordiska ekonomiska samarbetet, t. ex. allvarliga problem för en bransch i ett av de fyra länderna. Det bör vara en naturlig konsekvens av den ömsesidiga lojaliteten i samarbetet och den förståelse för ett enskilt lands svårigheter, varpå en nordisk marknad djupast sett måste baseras, att de fyra regeringarna i sådana fall förutsättningslöst söker finna lämpliga lösningar, som minskar vederbörande lands svårigheter. Avgörande är endast, att man icke på förhand
ger varje land rätt att efter eget skön frånträda sina förpliktelser och att man icke heller på förhand avgränsar de åtgärder som kan komma ifråga för avhjälpandet av uppkomna svårigheter. c) F i n l a n d s
problem
Samarbetsutskottet är medvetet om, att genomförandet av en nordisk marknad skulle kunna medföra allvarliga problem för Finland, om detta land icke dessförinnan har förmått avlägsna den väsentliga skevhet, som för närvarande präglar Finlands internationella konkurrensförmåga. Finland bör därför kunna medgivas ett kortvarigt anstånd med genomförandet av den nordiska marknadens bestämmelser i den utsträckning, som kan visa sig nödvändig, även efter det att Finland ratificerat konventionen om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. Kontroll
av varors
ursprung
Som tidigare nämnts skiljer sig en tullunion från ett frihandelsområde därigenom att de i en tullunion deltagande länderna tillämpar gemensamma tullar utåt, medan i ett frihandelsområde varje land har möjlighet att fritt bestämma sina yttre tullsatser. I ett frihandelsområde blir det därför nödvändigt att i handeln mellan de deltagande länderna kontrollera varornas ursprung för att förhindra, att varor från utomstående länder importeras via det land, som h a r de lägsta tullsatserna, och därifrån reexporteras till de andra deltagarna i frihandelsområdet. Kontrollen måste baseras på en definition av vad som skall förstås med att en vara h a r sitt ursprung inom frihandelsområdet och därigenom tullfritt kan omsättas inom området i motsats till varor från utomstående länder, som belägges med tull även vid import
57 från ett medlemsland till ett annat inom frihandelsområdet. En annan med ursprungsproblemet nära sammanhängande fråga är tullolikhetsproblemet, det s. k. tulldistortionsproblemet. Härmed förstår man den olikhet i konkurrensvillkoren inom frihandelsområdet, som kan uppstå till följd av olika tullsatser på råvaror och halvfabrikat. Förädlingsindustrin i det land, som har de lägsta råvarutullarna, får en gynnsammare ställning än konkurrenterna i de övriga länderna. Teoretiskt sett kan detta problem lösas utan att skillnaden i de yttre tullarna på råvaror och halvfabrikat avlägsnas, men i praktiken måste en samordning av dessa tullsatser otvivelaktigt sägas vara den mest effektiva lösningen. I en tullunion kommer dessa två problem icke att finnas på grund av att de deltagande länderna inför en gemensam tulltaxa utåt. Då planen för den nordiska m a r k n a d e n har karaktären av en tullunion, skulle det alltså icke föreligga något behov av att i Norden kontrollera varornas ursprung. I planen ingår emellertid olika, väsentligen tidsbegränsade avvikelser från den fullständiga tullunionen, som medför att man även i de nordiska länderna i viss utsträckning måste kontrollera varornas ursprung. För det första införes som tidigare nämnts den gemensamma tulltaxan icke omedelbart för vissa varors vidkommande. Man har sålunda fastställt vissa övergångsanordningar för de nu gällande tullsatsernas successiva reduktion till den gemensamma tulltaxan och enstaka övergångsanordningar bestående i en successiv höjning till den gemensamma taxan. Den förstnämnda typen av övergångsanordningar är i de flesta fall kombinerad med övergångsanordningar för borttagandet av mot-
svarande tullsatser mellan de nordiska länderna. I stort sett kan det därför icke vara någon risk för att ifrågavarande varor importeras via de nordiska länder, som omedelbart tillämpar den gemensamma taxan och därefter reexporteras till det land, som temporärt tillämpar en högre tullsats utåt. När en dylik kombination icke föreligger, kommer denna typ av övergångsanordningar att göra en temporär ursprungskontroll nödvändig. Den sistnämnda typen av övergångsanordning har endast fastställts för helt få varor. Helt allmänt kan konstateras, att de nämnda externa övergångsanordningarna för anpassningen till den gemensamma tulltaxan icke i nämnvärd grad medför behov av ursprungskontroll på den nordiska m a r k n a d e n . För det andra förutsätter planen icke, att de nordiska länderna från den nordiska marknadens ikraftträdande har samordnat användningen av kvantitativa importrestriktioner gentemot utomstående länder. Det kommer att bestå vissa olikheter dels emedan de fyra ländernas liberaliseringsgrad är olika, dels på grund av att den icke frilistade sektorn varumässigt är olika sammansatt i de fyra länderna. Nämnda förhållande motsvarar för övrigt rätt väl läget i det fall att de nordiska länderna upprätthölle olika tullsatser utåt. Om t. ex. Danmark av betalningsmässiga skäl är nödsakat att kvantitativt begränsa importen från icke-nordiska länder av färdigvaror av plast, under det att detta varuområde är liberaliserat i Sverige, måste man kontrollera dessa varors ursprung för att förhindra, att de via Sverige införes till Danmark från icke-nordiska länder. Det i praktiken bästa sättet att komma ifrån detta ursprungsproblem är att de nordiska länderna upphäver im-
58 portrestriktionerna icke blott inåt utan även utåt för de varuområden, som omfattas av den nordiska marknaden. Ett sådant förfaringssätt är icke möjligt omedelbart vid den gemensamma marknadens införande. "Vidare kan problemet åter bli aktuellt tid efter annan om ett nordiskt land på grund av valutasvårigheter ser sig nödsakat att temporärt återinföra importrestriktioner. Det ovan sagda understryker ånyo den synpunkten, att om man vill undgå ursprungskontroll i handeln inom den nordiska marknaden, bör de fyra länderna eftersträva en ekonomisk politik, som gör användandet av kvantitativa importrestriktioner överflödigt. Erfarenheterna från Benelux kan belysa detta. När de tre Benelux-länderna 1948 genomförde sin tullunion, omfattade denna union icke upphävandet av de inbördes importrestriktionerna. Beslut härom fattades emellertid i det s. k. förunionsprotokollet hösten 1949. Vid denna tid hade de tre länderna icke samordnat sina importregleringar gentemot utomstående länder — detta uppnåddes först på sommaren 1955 — och det var därför nödvändigt att kontrollera varornas ursprung. Redan 1950— 1951 genomförde emellertid de tre länderna en så omfattande liberalisering av sin utrikeshandel, att problemet om ursprungskontroll begränsades till relativt få varor, och detta varuområde reducerades ytterligare genom den fortsatta utvidgningen av liberaliseringen. Ursprungsproblemet har sålunda aldrig blivit något väsentligt problem i Benelux dels på grund av den omedelbart och för alla varor införda gemensamma tulltaxan, dels till följd av en hög liberaliseringsgrad även gentemot utomstående länder.
Samordning av tulladministrativa bestämmelser Införandet av en gemensam nordisk marknad i form av en tullunion förutsätter icke endast en gemensam tulltaxa utan i stor utsträckning även enhetlighet i den övriga tullagstiftningen och de därmed sammanhängande administrativa bestämmelserna. En dylik enhetlighet är först och främst nödvändig beträffande de bestämmelser i tullagstiftningen, som har direkt betydelse för beräkningen av tullen på införda varor. Hit bör räknas regler för bestämmandet av det värde eller den vikt, som skall läggas till grund för beräkningen av tullen på införda varor, samt bestämmelser, som ger möjlighet att erhålla befrielse från eller nedsättning av den i tulltaxan fastställda tullen. Avsikten är att lägga den s. k. Bryssel-definitionen till grund för de gemensamma nordiska bestämmelserna angående införda varors tullvärde. Denna värdedefinition, som är intagen i en konvention, vilken har undertecknats bl. a. av Danmark, Norge och Sverige, använder som grundval för värdebestämningen varornas normalpris, vilket definieras som det pris, som varorna skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende säljare och köpare vid den tidpunkt tullen skall erläggas. Normalpriset hänför sig till den ort, där varorna ankommer till importlandet. Denna definition kommer i praktiken att medföra, att tullvärdet för införda varor i regel blir varornas cifvärde. Då endast ett fåtal av de varor, som omfattas av planen för en gemensam nordisk marknad, kommer att beläggas med vikttull, får bestämmelserna an-
59 gående fastställande av varornas tullvikt begränsad räckvidd. I de fall, då vikttull skall tillämpas, har vid de särskilda positionerna i den gemensamma tulltaxan angivits, vilken vikt som skall läggas till grund för tullberäkningen. När tullen skall beräknas på en vikt, som inkluderar emballage, innefattar denna vikt emballage, som i allmänhet försäljes tillsammans med varan i detaljhandeln. Tullfrihetsbestämmelserna bör i varje fall vara enhetliga i vad avser införsel av affärsmässig karaktär. Ett särskilt problem har varit, om det till den gemensamma nordiska tulltaxan skall knytas en bestämmelse, som generellt ger möjlighet till tullfri införsel av sådana varor, som icke är föremål för väsentlig produktion i de nordiska länderna. Bestämmelser av denna art finns redan i Finland och Norge, men är dock begränsade till vissa varuområden (i Norge bl. a. vissa maskiner och i Finland vissa maskiner och elektriska artiklar). Tillämpningen av en sådan bestämmelse endast i ett land kan ge anledning till betydande administrativa svårigheter, och dessa svårigheter kommer att öka betydligt, när bestämmelsen skall tillämpas gemensamt i fyra länder. Samarbetsutskottet har emellertid funnit, att det finns behov för en dylik tullfrihetsbestämmelse men att den på grund av de nämnda tilllämpningssvårigheterna bör begränsas till att gälla endast för de varuområden, där det största behovet av en sådan bestämmelse föreligger. Utskottet föreslår därför att till den gemensamma nordiska tulltaxan knytes en bestämmelse, som ger möjlighet till att medgiva tullfri införsel av varor, som hänföres till tulltaxans kapitel 28 och 29 (kemiska föreningar) och kapitel 84 (icke elektriska maskiner), i de fall
varor av ifrågavarande slag icke tillverkas i mera väsentlig utsträckning i de nordiska länderna. Bestämmelsen kan i praktiken tillämpas på så sätt, att det utarbetas en förteckning över de varuslag, som tills vidare skall kunna införas tullfritt enligt denna bestämmelse. Fastställande och ändring av en sådan förteckning företages efter rekommendation av det i konventionen om nordiskt ekonomiskt samarbete förutsedda ministerrådet. Samarbetsutskottet föreslår i enlighet härmed att i de nordiska ländernas tullagstiftning intages en bestämmelse av följande lydelse: »Efter rekommendation av det i artikel XXII i konventionen om nordiskt ekonomiskt samarbete omnämnda ministerrådet skall tullfrihet kunna beviljas för varuslag, som är hänförliga till tulltaxans kapitel 28, 29 och 84, när ifrågavarande varuslag och därmed konkurrerande varuslag icke tillverkas eller endast tillverkas i ringa omfattning i Danmark, Finland, Norge och Sverige och när förhållandena i övrigt icke talar häremot.» Det torde vidare vara nödvändigt, att tullagstiftningens bestämmelser om restitution av tull i vissa speciella fall, t. ex. vid exportproduktion och fartygsbyggnad, göres enhetliga i de nordiska länderna. I en bilaga till rapportens speciella del, kap. III G, redogöres för de riktlinjer, efter vilka gemensamma nordiska bestämmelser om tullrestitution bör utformas. Samarbetsutskottet har däremot icke ansett det nödvändigt att tullagstiftningen angående tullager göres enhetlig i samband med införandet av en gemensam nordisk marknad. Den väsentligaste skillnaden i de nu gällande reglerna för tullager berör det s. k. kreditoplag, som förekommer endast i Danmark och Norge. I Sverige
(50 finns dock bestämmelser, enligt vilka det finns möjlighet till en viss tullkredit mot ställande av säkerhet. Detta kreditarrangemang har delvis samma funktion som ovannämnda »kreditopIfl Ö<T» • l£l
Det kan icke heller anses nödvändigt att ha enhetliga bestämmelser angående anmälan av varor till tullklarering. I alla de nordiska länderna finns bestämmelser, enligt vilka av tullmyndigheterna träffade beslut angående en varas tulltaxering kan överklagas hos överordnade myndigheter. Då det är nödvändigt att samma vara tulltaxeras på samma sätt överallt i den gemensamma marknaden, har samarbetsutskottet övervägt upprättande av en gemensam besvärsinstans, som med bindande verkan för alla den gemensamma marknadens länder skulle kunna fatta slutligt beslut angående en varas tulltaxcring. Något förslag har emellertid icke framlagts om inrättande av en dylik gemensam besvärsinstans för tulltaxeringsfrågor, som skulle få övernationell karaktär. Det förutsattes alltså att varje land kan ha sina egna besvärsinstanser för tulltaxeringsfrågor. Om detta förhållande skulle leda till att en vara tulltaxeras olika inom den gemensamma marknaden, bör spörsmålet lösas genom en överenskommelse om sådana ändringar i själva tulltaxan i ett eller flera av de nordiska länderna, att en enhetlig tulltaxering av ifrågavarande vara säkerställes. Fördelningen
av
tullintäkterna
Tullintäkternas storlek och fördelning mellan de nordiska länderna påverkas av upprättandet av en gemensam marknad. Storleken av de tullintäkter, som ett enskilt nordiskt land uppbär, kommer
att ändras dels på grund av övergången till de gemensamma yttre tullsatserna, dels till följd av upphävandet av tullsatserna mellan de nordiska länderna. Vidare kan en eventuell omläggning av de deltagande ländernas import till följd av den nordiska marknaden, innebärande att importen i högre grad än hittills sker från de övriga nordiska länderna, i sig själv medföra förskjutningar av tullintäkternas storlek. Om man utgår ifrån, att i\en riktiga principen för fördelningen mellan de nordiska länderna av tullintäkterna från importen av varor från utomstående länder är, att varje land får den andel, som motsvarar landets egen förbrukning av dessa varor, kan upprättandet av den gemensamma nordiska marknaden medföra vissa differenser mellan denna andel och de tullintäkter, som ifrågavarande nordiska land uppbär. Sålunda är det tänkbart, att varor från utomstående länder i viss utsträckning importeras till och förtullas i ett av de nordiska länderna och därifrån i obearbetat tillstånd reexporteras till de övriga nordiska länderna. I så fall kommer förstnämnda land att uppbära en tullintäkt, som rätteligen borde tillfalla de andra länderna. Vidare ingår i de inom Norden framställda varorna råmaterial och halvfabrikat från utomstående länder, och med utgångspunkt från den ovan nämnda fördelningsprincipen skulle det kunna hävdas, att det vid export från ett nordiskt land till ett annat av nordiska varor borde ske en överföring till importlandet av tullintäkterna för de i den ifrågavarande nordiska varan ingående råvarorna och halvfabrikaten av icke-nordiskt ursprung. Ett sådant arrangemang låter sig emellertid naturligtvis icke genomföras i praktiken, och det kan antagas att nettoverkning-
61 .arna av nämnda förhållande skulle bli mycket ringa. Samarbetsutskottet har noga övervägt de talrika tänkbara systemen för fördelning av tullintäkterna mellan de nordiska länderna. Utskottet har kommit till det resultatet, att man tills vidare bör begränsa sig till att för en övergångsperiod på fem år efter upprättandet av den nordiska marknaden fastställa en temporär fördelningsprincip och vid slutet av denna övergångsperiod på grundval av de vunna erfarenheterna ånyo taga upp frågan om tullintäkternas fördelning till övervägande. Som fördelningssystem för de första fem åren föreslår samarbetsutskottet, att de tullintäkter, som uppbäres av varje land vid import av den gemensamma marknadens varor av icke nordiskt ursprung, justeras på grundval av de fyra ländernas beräknade tullintäkter på basis av importen av ifrågavarande varor under åren 1954—1958 med tillämpning av de under övergångsperioden faktiskt gällande tullsatserna gentemot utomstående länder. Vid tillämpningen av detta system uppnås bl. a. den fördelen, att storleken av de tullintäkter, som slutligen tillfaller vart och ett av de nordiska länderna under den första femårsperioden, kommer att vara oberoende av en eventuell förskjutning i reexporten av icke-nordiska varor från ett av de deltagande länderna till ett annat. Man skulle då under övergångsperioden få tillfälle att närmare studera denna fråga och därigenom bilda sig en uppfattning om reexportproblemets storleksordning. Statistiskt
samarbete
Efter genomförandet av en gemensam nordisk marknad kommer det att vara betydelsefullt att uppgifterna i de
fyra ländernas utrikeshandelsstatistik är jämförbara. Det ekonomiska samarbetet i den nordiska marknaden kommer också att ställa ökade krav på jämförbarhet och koordinering ifråga om annan näringsstatistik, såsom produktions-, lager- och förbrukningsstatistik. För att bedöma verkningarna av marknadens införande och behovet av gemensamma åtgärder är det med andra ord nödvändigt att ett enhetligt näringsstatistiskt system skapas. Även inom näringslivet torde efter den gemensamma marknadens etablerande stort intresse förefinnas för jämförbara uppgifter ifråga om utrikeshandel, produktion, lager och förbrukning av olika varor i de nordiska länderna. Oberoende av den nordiska marknaden är det av värde att få till stånd en ökad enhetlighet i de nordiska ländernas näringsstatistik. För att säkra jämförbarheten och koordineringen av näringsstatistiken erfordras i de nordiska länderna enhetligt uppbyggda varunomenklaturer och dessutom likformiga åtgärder vid lösandet av andra grundläggande statistiska problem. Hit hör gemensamma regler angående kvantitets- och värdeangivelse i statistiken, rapporteringsenheter, industriella näringsgrupperingar m. m. Samarbetsutskottet har hittills huvudsakligen ägnat uppmärksamheten åt frågor i samband med utrikeshandelsstatistiken och har i bilaga III framlagt förslag till en gemensam handelsstatistisk nomenklatur liksom till enhetlig avgränsning av statistiken, gemensam länderförteckning och värdedefinition samt till viss gemensam publicering av statistiken. Genom att Brysselsystcmet tagits som utgångspunkt för den gemensamma tullnomenklaturen har det även utgjort
62 den naturliga basen för det statistiska nomenklaturarbetet. Den nordiska utrikeshandelsstatistiska nomenklaturen och den nordiska tulltaxan kommer härigenom att vila på en gemensam grund. Detta innebär många praktiska fördelar. Särskilt bör nämnas att förekommande nordiska tulltaxeutbrytningar härigenom kan på ett enkelt sätt infogas i den statistiska varuförteckningen. Brysselnomenklaturens i detalj utformade system med anvisningar kan samtidigt tillgodogöras och vidare utbyggas på nordisk grund för bestämning och avgränsning av varor i statistiken och i tulltarifferna. Brysselsystemet följer i egenskap av tullnomenklatur i första hand den s. k. vertikala klassificeringsprincipen, vilket innebär att varorna sammanföres efter utgångsmaterial och i andra hand efter bearbetningsgrad. Det bör starkt understrykas att Brysselsystemets indelningar efter varornas bearbetningsgrad ej är konsekvent genomförda och att systemet av denna grund är i hög grad ofullständigt med hänsyn till behovet av uppdelningar för statistiska ändamål. För klassificering och gruppering av varor efter ekonomiskt statistiska grunder har Förenta Nationerna utarbetat ett internationellt klassificeringssystem, som går under benämningen Standard International Trade Classification (SITC). För att möjliggöra användningen av SITC såsom klassificeringssystem i de nordiska länderna är det nödvändigt att i ett antal fall genomföra särskilda uppdelningar av varupositioner i Brysselnomenklaturen. Härigenom vinnes också en konsekventare indelning efter varornas bearbetningsgrad. Samarbetsutskottet har utarbetat den gemensamma nordiska handelsstatis-
tiska varuförteckningen på grundval av Brysselnomenklaturens varusystematik och har häri inbyggt dels de varuuppdelningar, som erfordras för användningen av SITC såsom klassificeringssystem, dels de varuuppdelningar som finnes i den nordiska tulltaxan, dels ock andra varuuppdelningar av gemensamt nordiskt intresse. Dessutom angives i förslaget till den nordiska handelsstatistiska nomenklaturen sådana varuuppdelningar, som har betydelse i endast ett, i två eller i tre länder, s.k. nationella uppdelningar. I den på angivet sätt konstruerade statistiska varuförteckningen kan Brysselnomenklaturens varudefinitioner utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt även för insamlingen av primärmaterialet till statistiken. Den gemensamma utrikeshandelsstatistiska varunomenklaturen har utarbetats för hela varuområdet och omfattar sålunda även varor utöver dem som föreslås från början ingå i den gemensamma nordiska marknaden. Med hänsyn till den statistiska varunomenklaturens konstruktion bör i detta sammanhang starkt inskärpas betydelsen av att eventuella tulltaxeuppdelningar inom den del av varuområdet, som inte från början kommer med i den gemensamma marknaden, så långt möjligt koordineras med den statistiska nomenklaturens systematik. Med avseende på samarbetsutskottets övriga förslag på statistikens område hänvisas till bilaga III. 3. Utvidgning av varuområdet Som tidigare nämnts omfattar den konkreta plan för en nordisk marknad, som framlägges i denna rapport, varuområden, vilka tillsammans svarar för ca 80 % av de fyra ländernas samhan-
63 del beräknad på basis av samhandeln 1955. Utanför planen står en rad industrivaror, jordbruksvaror och fiskeprodukter, vilka tillsammans representerar ca 20 % av den nordiska samhandeln. De övriga
industrivarorna
De övriga industrivarorna omfattar huvudsakligen högt förädlade varor, och konsumtionsvarorna intar en framträdande plats. Dessa varuområdens betydelse mätt i produktionsvärde och antal sysselsatta är väsentligt större än deras andel av den nordiska samhandeln. Det är sannolikt, att en gemensam marknad för de övriga industriområdena kommer att skapa relativt stora övergångsproblem i ett eller flera av länderna. Hur allvarliga dessa problem kommer att bli, är det emellertid omöjligt att ge en klar bild av, innan ifrågavarande varuområden tagits upp till närmare undersökning. Samarbetsutskottet har icke genomfört några dylika undersökningar. Under den senare fasen av samarbetsutskottets arbete h a r frågan kommit i ett nytt läge genom att Danmark, Norge och Sverige inlett undersökningar om att ansluta sig till det planerade västeuropeiska frihandelsområdet, i vilket även de övriga industriområdena avses bli medtagna. Om frihandelsområdet kommer till stånd, måste de tre länderna avveckla tullskydd och andra handelsrestriktioner gentemot det övriga Västeuropa även för de resterande industriområdena under loppet av en övergångsperiod, som väntas sträcka sig över 12—15 år. Mot denna bakgrund är det naturligt att undersöka möjligheterna att utvidga planen för en nordisk m a r k n a d i avsikt att även för de övriga industriom-
rådena skapa en gemensam marknad mellan de nordiska länderna i ett snabbare tempo än som förutsattes vid diskussionerna om frihandelsområdet. Det råder därför inom samarbetsutskottet enighet om, att de övriga industriområdena bör tagas upp till undersökning snarast möjligt, så att en plan eventuellt kan framläggas för en gemensam nordisk marknad omfattande hela industriområdet. Jordbruksvaror De utredningsdirektiv, som samarbetsutskottet erhöll på statsrådsmötet på Harpsund, omfattade icke jordbruksvaror. Jordbruket intar en central ställning i de nordiska ländernas näringsliv. Den i jordbruk sysselsatta befolkningen utgör i Norge och Sverige nära 20 %, i Danmark något över 20 % och i Finland omkring 35 % av den förvärvsarbetande befolkningen. I stort sett täcker produktionen i Norden av jordbruksvaror behovet därav. En avsevärd nettoimport förekommer normalt av brödsäd, socker och fodermedel samt vissa slag av konstgödsel. Samtidigt exporteras normalt betydande kvantiteter animalieprodukter. För Danmark är jordbruket den viktigaste exportnäringen. Genom sin stora export av animalieprodukter intar Danmark en särställning i Norden och har en framträdande plats bland världens producenter inom detta område. Exportens betydelse har på ett avgörande sätt påverkat den danska jordbrukspolitikens utformning. Producentprisnivån har i väsentlig utsträckning blivit beroende av de vid export uppnådda priserna. I de övriga nordiska länderna föreligger icke något liknande samband. Exporten är av mindre omfattning; andra nationella särförhållan-
64 den, först och främst sociala och beredskapsmässiga skäl, har däremot influerat på utformningen av jordbrukspolitiken i dessa länder. Genom inhemsk produktion har länderna ansett sig böra trygga väsentliga delar av försörjningen. På grund av jordbrukets centrala betydelse har det ansetts riktigt att tillförsäkra dess utövare en rimlig levnadsstandard svarande mot andra befolkningsgrupper i samhället. För att uppnå denna målsättning har olika reglerande åtgärder genomförts. På grund av naturliga betingelser har jordbruket i de nordiska länderna delvis samma struktur, men delvis kompletterar länderna också varandra. Mellan de nordiska länderna har en viss icke oväsentlig handel med jordbruksprodukter och förnödenheter till jordbruket vuxit fram. Samhandeln omfattar dels vissa specialvaror, dels kompletteringsimport vid säsongmässiga eller andra växlingar i den inhemska produktionen. Pågående eller eventuella framtida omläggningar av produktionen kan möjligtvis i någon mån modifiera situationen. Under det senaste året har ett danskt-svenskt utskott med deltagande av representanter för myndigheter och jordbrukets organisationer diskuterat frågor rörande samhandeln med jordbruksvaror mellan de två länderna. Samarbetsutskottet utgår ifrån att dessa diskussioner kommer att fortsättas. Även inom andra områden, som har beröringspunkter med jordbruksproduktionen, h a r ett värdefullt nordiskt samarbete vuxit fram. Inom jordbruks- och näringsforskningen föreligger många gemensamma problem. De nordiska länderna har goda förutsättningar att genom samarbete dra nytta av varandras erfarenheter. Speciellt inom jordbruksforskningen har ett sådant sam-
arbete under lång tid förekommit. På näringsforskningens område har man nyligen vidtagit åtgärder i syfte att stärka samarbetet. Även beträffande jordbruksforskningen torde man kunna förvänta ytterligare resultat av samverkan. Jordbruksorganisationerna är väl utbyggda i alla de nordiska länderna. Dessa organisationer har genom ett mångårigt samarbete, förmedlat särskilt genom Nordens Bondeorganisationers Centralråd (NBC), visat sig vara inställda på att — utan att bortse från nationella särdrag — stärka varandras strävanden, såväl när det gäller den nordiska samhandeln och avsättningen till utomstående länder som i en mångfald andra frågor på jordbruksområdet. Samhandeln med jordbruksvaror inom Norden är av begränsad omfattning. Särskilt för Danmarks del är de problem angående avsättningen för jordbruksvaror, som anmäler sig i samband med de västeuropeiska integrationssträvandena, icke endast av större räckvidd än den nordiska samhandeln utan av avgörande betydelse för Danmarks ekonomiska utvecklingsmtöjligheter. Det är icke för närvarande möjligt att bedöma efter vilka principer jordbruksvarorna kommer att inpassas i det ekonomiska samarbete, som planeras inom ramen för ett västeuropeiskt frihandelsområde. Förhandlingarna härom sker med utgångspunkt från ett enhälligt beslut av OEEC:s ministerråd den 13 februari i år, vari man i anslutning till diskussionerna om frihandelsområdet uttalar, att »särskild uppmärksamhet skall ägnas målsättningen att möjliggöra en utökad handel med jordbruksprodukter på en icke-diskriminatorisk basis mellan samtliga medlemsländer.» Av skäl som ovan framhållits kan samarbetet väntas bli tillrättalagt på
65 så sätt, att det på olika sätt tas hänsyn till jordbrukets förhållanden i de enskilda länderna. Ett utvidgat jordbrukssamarbete inom ramen för ett västeuropeiskt frihandelsområde kommer även att påverka handeln med jordbruksvaror i Norden. Samarbetsutskottet är av den uppfattningen, att frågan r ö r a n d e jordbruksvarornas ställning inom det nordiska ekonomiska samarbetet kan utredas först, när motsvarande problem inom det västeuropeiska samarbetet har ytterligare klarlagts. Under alla omständigheter bör samarbetet mellan de nordiska länderna på jordbruksområdet stärkas och utbyggas i avsikt att utvidga den nordiska samhandeln med jordbruksvaror inom de områden där de fyra ländernas jordbruksproduktion kompletterar varandra. Fisk och
fiskeprodukter
Det utredningsuppdrag, som samarbetsutskottet erhöll vid statsrådsmötet på Harpsund, omfattade icke heller fiskeprodukter. Fiskerinäringen är i samtliga nordiska länder av betydelse. Framför allt gäller detta Norge, som är en av världens ledande nationer inom fiskerinäringen. Av Norges samlade utförsel omfattar fisk och produkter därav ca 20 %, Även i övriga nordiska länder drives emellertid sedan gammalt ett omfattande fiske, och en avsevärd export av fiskeprodukter förekommer. I samtliga länder har för främjandet av fiskets utveckling av sociala och andra skäl olika fiskepolitiska åtgärder vidtagits, bl. a. i några länder i form av viss importkontroll och i Sverige i vissa fall i form av importavgifter. Sedan gammalt har en betydande nordisk samhandel med fisk och fiske5—1164 57
produkter ägt rum. Denna handel h a r efter kriget ökat icke oväsentligt. Inom samarbetsutskottet r å d e r enighet om att taga upp fisk och fiskeprodukter till undersökning. Dessa undersökningar bör igångsättas samtidigt med och bedrivas parallellt med undersökningarna av de resterande industriområdena. 4. Förhållandet mellan en nordisk marknad och ett västeuropeiskt frihandelsområde Arbetet med planen för en nordisk marknad påbörjades och de huvudprinciper varpå planen bygger utformades till största delen innan de nu inom OEEC pågående diskussionerna om ett västeuropeiskt frihandelsområde inleddes sommaren 1956. Även om varken ett konkret förslag till ett västeuropeiskt frihandelsområde eller ett politiskt beslut om dess upprättande ännu föreligger h a r man dock inom OEEC kommit ganska långt i realitetsdiskussionerna h ä r o m . Det finns därför anledning att i föreliggande rapport lämna en preliminär redogörelse för förhållandet mellan en nordisk marknad och ett västeuropeiskt frihandelsområde samt belysa den framlagda planen för en nordisk marknad mot bakgrunden av de nya västeuropeiska perspektiven. Inledningsvis lämnas i det följande en kort redogörelse för huvuddragen i de västeuropeiska integrationssträvandena, sådana de ter sig sommaren 1957. De västeuropeiska integrationsplanerna
Sommaren 1955 höll de sex länder — Västtyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg — som är medlemmar av Koloch stålunionen (CECA), ett ministermöte i Messina. På detta möte enades
66 de sex länderna om att utarbeta en plan för en gemensam m a r k n a d och att i samband därmed utforma förslag till ett mera omfattande ekonomiskt samarbete mellan de sex länderna i syfte att skapa en ekonomisk union. En expertkommitté under ledning av den belgiske utrikesministern Paul Henri Spaak och med säte i Bryssel utarbetade under de därpå följande månaderna en rapport innehållande ett förslag till etablerande av en ekonomisk union mellan de sex länderna. Denna rapport framlades på ett ministermöte mellan de sex länderna i Venedig i maj 1956, och de sex ländernas regeringar beslöt där att låta ett regeringsutskott utarbeta ett utkast till den för planens genomförande erforderliga traktaten. Traktatutkastet framlades i slutet av mars i år p å ett möte i Rom mellan de sex regeringarna och undertecknades av dessa. De sex ländernas traktat förutsätter upprättandet av en tullunion under loppet av en övergångsperiod p å 12—15 år. Denna union skall i princip omfatta samtliga varor, men för jordbruksvarornas del finns dock en r a d särskilda bestämmelser, som bl. a. h a r till ändamål att i viss utsträckning etablera en organiserad marknad för jordbruksprodukter och därigenom tillgodose speciella behov av en stabilisering av jordbruksproduktionen och jordbrukarnas inkomstetr. Upphävandet av de inbördes handelshindren under loppet av övergångsperioden skall ske successivt enligt ett generellt reduktionssystem. Utöver upprättandet av en gemensam marknad i form av en tullunion innehåller traktaten en lång rad bestämmelser om ett mer omfattande ekonomiskt samarbete, som syftar till bildandet av en egentlig ekonomisk union. Sålunda förutses ett ganska
vittgående investeringssamarbete, gemensamma bidrag till främjandet av den ekonomiska utvecklingen i transoceana områden knutna till de sex länderna, en successiv frigörelse av kapitalets och arbetskraftens rörlighet inom unionen och en viss samordning av olika sidor av socialpolitiken och den ekonomiska politiken i övrigt. Slutligen innehåller traktaten detaljerade regler för att förhindra diskriminering inom den gemensamma marknaden i form av subventioner, skadliga konkurrensbegränsningar etc. Parallellt h ä r m e d h a r under de senaste två åren inom OEEG förts diskussioner om en utvidgad frigörelse av handeln mellan de västeuropeiska länderna. Sedan borttagandet av de kvantitativa importrestriktionerna kommit ett långt stycke p å väg, gav de västeuropeiska lågtulländerna med växande styrka uttryck för kravet att ett fortsatt upphävande av dessa restriktioner måste förutsätta, att man samtidigt träffade effektiva åtgärder för att reducera även andra hinder för samhandeln i Västeuropa, häribiand speciellt tullarna. Ett konkret förslag till en moderat tullsänkningsplan framlades av lågtullländerna för OEEC:s ministerråd vid ett sammanträde i slutet av juli 1956. Under intryck av den hastiga utvecklingen av det ekonomiska samarbetet mellan sexmaktsstaterna och av lågtulländernas krav på framsteg även inom andra områden än de kvantitativa importrestriktionerna beslöt OEEC:s ministerråd vid nämnda sammanträde att undersöka möjligheterna att bilda ett västeuropeiskt frihandelsområde, som på multilateral basis skulle förbinda sexmaktsstaternas planerade tullunion med de övriga OEECländerna. På ministerrådets möte den 12—13 februari i år beslöt man att
G7 låta utarbeta ett konkret förslag till ett västeuropeiskt frihandelsområde. Beslutet fattades på grundval av en preliminär expertrapport, som konstaterade att de med ett frihandelsområde förknippade tekniska problemen kunde lösas och som för övrigt riktade uppmärksamheten på en mängd ekonomiskpolitiska problem, som var förbundna med upprättandet av ett frihandelsområde. De sistnämnda frågorna berörde jordbruksvarornas ställning i frihandelsområdet, den eventuella samordningen av socialpolitiken och den allmänna ekonomiska politiken samt villkoren för de industriellt mindre utvecklade ländernas deltagande i frihandelsområdet. Sedan ministerrådsmötet i februari i år har ett antal arbetsutskott inom OEEC arbetat med utformningen av en konkret plan för frihandelsområdet. Detta arbete var långt ifrån avslutat sommaren 1957, då redigeringen av denna rapport avslutades. Följande huvuddrag kunde emellertid urskiljas i planen vid denna tidpunkt. Handelshindren — först och främst tullar och kvantitativa restriktioner — mellan de västeuropeiska länderna skall avlägsnas under en 12—15-årig period. Varje land skall under denna period etappvis reducera och upphäva sina gällande tullsatser gentemot övriga medlemsländer. Systemet härför h a r ännu icke fastställts men kommer troligen att nära ansluta sig till det mellan sexmaktsstaterna för bildandet av deras union överenskomna systemet. De existerande kvantitativa restriktionerna skall ävenledes avlägsnas under övergångsperioden. Med hänsyn till att den marknadsform som planeras är ett frihandelsområde kommer varje land att behålla sin frihet ifråga om fastställandet av
sina tullar gentemot utomstående länder. Beträffande sexmaktsstaterna kommer dock deras yttre tullsatser att efter hand sammanfalla, då dessa länders marknad kommer att få formen av en tullunion. Skapandet av den västeuropeiska marknaden i form av ett frihandelsområde medför sådana problem beträffande kontroll av varors ursprung, som behandlats i det föregående, sid. 56. Icke heller beträffande dessa frågor föreligger ännu något slutligt förslag till lösning. Ett huvudproblem utgör jordbruksvarornas ställning. På denna punkt råder det mellan ett flertal av de västeuropeiska länderna enighet om att jordbruksvarorna bör medtagas, även om villkoren härför icke kan bli desamma som för industrivarorna. De viktigaste orsakerna härtill är dels den starka önskan i nästan alla länder att tillförsäkra jordbruket i görligaste mån stabila inkomster samt en inkomstökning i samma tempo som inom a n d r a näringar, dels det förhållandet att skyddet för jordbruket antagit flera former än skyddet för industrin. I en rad länder skyddas jordbruket icke endast genom tullar och restriktioner utan även genom subventioner av skilda slag, statshandel o. s. v. Särskilt från brittisk sida har man motsatt sig att indraga jordbruksvarorna i frihandelsområdet. Man h a r därvid från brittisk sida tillämpat en mycket vid tolkning av begreppet jordbruksvaror, så att detta område skulle omfatta icke blott de egentliga jordbruksvarorna utan även fisk och fiskeprodukter samt hela närings- och njutningsmedelsindustrin. Flertalet av de västeuropeiska länderna är emellertid eniga om, att det inom frihandelsområdet bör ske en samordning av medlemsländernas jordbrukspolitik i syfte att öka samhandeln
68 och främja en rationellare arbetsfördelning. Denna fråga är ännu olöst. I övrigt uppstår i samband med bildandet av frihandelsområdet en rad problem, vilka är nära besläktade med de frågor, som behandlas i denna rapport. Detta gäller undantagsbestämmelser, beviljandet av subventioner till produktion eller export, monopolistisk prispolitik och kapitalrörelser mellan medlemsländerna. Vissa andra förhållanden, som diskuteras i samband med bildandet av frihandelsområdet, ger icke på samma sätt anledning till svårigheter vid skapandet av en nordisk marknad, nämligen samordningen av den sociala lagstiftningen och av arbetsvillkoren samt frigörelsen av arbetskraftens rörlighet. OEEC:s diskussioner av de h ä r berörda frågorna har hittills endast påbörjats. För lösandet av de många samarbetsproblem, som följer med upprätthållandet av frihandelsområdet, måste vissa institutioner inrättas. Möjligen kan detta spörsmål lösas genom lämpliga ändringar i OEEC:s organisation, arbetsområde och arbetsordning. Samtidigt bör man säkerställa den nödvändiga koordineringen med de institutioner, som skall tillsättas för att administrera <lc sex ländernas ekonomiska union.
Förhållandet mellan en nordisk marknad och ett västeuropeiskt frihandelsområde
Som medlemmar av OEEG deltager Danmark, Norge och Sverige i arbetet med utformningen av en plan för ett västeuropeiskt frihandelsområde. Det är därför viktigt att analysera förhållandet mellan detta och en nordisk marknad. Samarbetsutskottet kommer icke in på frågan om förhållandet mel-
lan en nordisk marknad och sexmaktsstaternas tilltänkta tullunion eller på de spörsmål som uppstår, om det vid upprättandet av frihandelsområdet icke lyckas att avlägsna den risk för diskriminering, som bildandet av sexmaktsstaternas tullunion kan medföra till nackdel för de nordiska ländernas exportnäringar. Det är emellertid helt klart att eftersom såväl sexmaktsstaternas marknad som den föreslagna nordiska marknaden liar karaktären av en tullunion, kommer det icke att bli möjligt för ett nordiskt land att samtidigt vara medlem av de båda unionerna.
a) Allmänna
.synpunkter
1. Även om det på väsentliga punkter finns likheter mellan de två planerna, existerar det även mycket betydande olikheter. Det är sålunda iögonenfallande, att medan frihandelsområdet endast tankes genomfört successivt under loppet av en övergångsperiod på 12—15 år, förutsätter samarbetsutskottets plan för en nordisk marknad, att denna beträffande den allt övervägande delen av varuområdena genomföres helt omedelbart vid tidpunkten för planens ikraftträdande och att de övriga i den nordiska marknaden ingående varuområdena indrages under loppet av en betydligt kortare övergångsperiod, än vad som gäller för frihandelsområdet. I detta avseende är alltså förfaringssättet mer besläktat med det som användes vid bildandet av Benelux-unionen. Planen för en nordisk m a r k n a d skiljer sig vidare från frihandelsområdet därigenom att den är utformad som en tullunion med gemensam tulltaxa. Som tidigare framhållits utgör en tullunion en fullständigare gemensam marknad
6CJ än ett frihandelsområde, i vilket permanenta kontrollåtgärder är nödvändiga medlemsländerna emellan för att skapa garantier för att den tullfria inbördes samhandeln begränsas till varor, som har sitt ursprung inom frihandelsområdet. Även den med olika råvarutullar följande snedvridningen av konkurrensvillkoren är bestående problem i ett frihandelsområde. Planen för en nordisk marknad är organiskt förbunden med övriga samarbetsuppgifter, varom förslag framlägges i föreliggande rapport, och som avser finansiellt samarbete, samarbete i fråga om produktion och investeringar, om forskning och utbildning samt om handelspolitiken. Dessa samarbetsuppgifter utgör ett viktigt komplement till bildandet av den nordiska marknaden och samtidigt är den gemensamma marknaden en förutsättning för dessa. I de hittillsvarande diskussionerna om frihandelsområdet har frågan om samarbete på dessa punkter intagit en mycket undanskymd plats. Det framgår sålunda, att samarbetets omfattning samt utformningen och tidsperspektivet i planen för en nordisk marknad i viktiga avseenden avviker från det västeuropeiska frihandelsområdet. 2. Den nordiska marknaden kommer att genomföras väsentligt snabbare än frihandelsområdet. De nordiska länderna, som har en relativt hög lönenivå, måste i framtiden i högre grad än hittills koncentrera sig på industriell verksamhet, som kräver stor teknisk yrkesskicklighet. Det rör sig här särskilt om maskinindustrin och den elektrotekniska industrin samt därjämte om stålindustrin, metallindustrin och den kemiska industrin. Ändamålet med ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete är just att bidraga till en
omfattande rationalisering och utbyggnad inom dessa industriområden, bl. a. genom den specialisering som en nordisk marknad kan uppmuntra till, kompletterad med ett direkt samarbete rörande produktion, kapitaltillgång och forskning. Det torde vara klart, att en utveckling i denna riktning även kommer att stärka Nordens konkurrensförmåga gentemot a n d r a länder. Mot denna bakgrund kan det antagas, att ett snabbare genomförande av en nordisk marknad skulle kunna underlätta anpassningen till ett eventuellt västeuropeiskt frihandelsområde. Den otvivelaktiga tendensen i en nordisk marknad till att de effektivaste företagen i Norden kommer att utvidgas i förhållande till de mindre effektiva kommer att göra nordisk industri bättre rustad. Man kan teoretiskt tänka sig situationer, i vilka anpassningen till den nordiska marknaden kan komma att förändra den industriella strukturen i Norden i annan riktning än den, som skulle bli följden av frihandelsområdet. Förutsättningarna härför skulle emellertid vara, dels att en väsentlig omläggning av importen sker från icke-nordiska till nordiska länder, dels att näringslivet i sina investeringsplaner icke r ä k n a r med frihandelsområdets genomförande. Med hänsyn till den nordiska marknadens karaktär av lågtullunion och ett eventuellt frihandelsområdes stora ekonomiska betydelse för Nordens näringsliv förefaller dessa förutsättningar icke realistiska. Om man befarar att själva skapandet av en nordisk marknad kan medföra felinvesteringar, måste man antagligen även erkänna att risken härför även består inom var och en av de nordiska ländernas nationella marknader. Det är sannolikt att risken för felinvesteringar är m i n d r e om den nordiska
70 marknaden upprättas än om de fyra länderna var för sig upprätthåller sina nationella marknader. 3. Skapandet av en nordisk marknad i form av en tullunion inrymmer — sett mot bakgrunden av frihandelsområdet — fördelar särskilt i två hänseenden. För det första kommer den gemensamma tulltaxan i de nordiska länderna att medverka till att transiteringsproblemet och tulldistortionsproblemet icke skapar svårigheter i samhandeln mellan de nordiska länderna. Det kan knappast råda tvivel om, att näringslivet härigenom blir förskonat från en mängd betydande administrativa och ekonomiska svårigheter i samhandeln mellan de nordiska länderna. För det andra ger den gemensamma nordiska tulltaxan möjligheter för de fyra länderna att vid framtida tullförhandlingar med icke-europeiska länder uppträda som en enhet med större styrka mot bakgrunden av en stor gemensam marknad. 4. Som ovan nämnts är ett långtgående samarbete rörande produktion, investeringar, kapitalproblem och forskning en viktig sida av planen för en nordisk marknad. Även om man mycket väl i princip kan tänka sig en utvidgning av det nordiska samarbetet angående dessa frågor utan en nordisk marknad, råder det knappast något tvivel om att ett relativt snabbt etablerande av ett fritt internordiskt varuutbyte inom ramen för en nordisk marknad i praktiken är en avgörande förutsättning för ett effektivt och långtgående samarbete rörande de nämnda frågorna. Den nordiska marknaden och de övriga samarbetsområdena är integrerande delar av en samlad plan. 5. Skapandet av ett västeuropeiskt
frihandelsområde, omfattande ett betydande antal länder präglade av stora olikheter i fråga om intressen, produktionsvillkor, industriell utveckling, social standard och ekonomisk-politiska institutioner, är helt naturligt en utomordentligt svår uppgift. Övergångsperiodens ganska betydande längd är ett vittnesbörd om detta. Det samtidiga bildandet av en ekonomisk union mellan sexmaktsstaterna utgör en faktor, som komplicerar saken ytterligare, eftersom det otvivelaktigt kommer att bli nödvändigt, att den ekonomiska unionen och frihandelsområdet — vart och ett med sina institutioner och traktatsförpliktelser — utvecklas i ungefär samma takt. Man kan därför icke bortse från risken för att det under övergångsperioden uppstår svårigheter av såväl ekonomisk som politisk natur, vilka kan leda till att tidtabellen för frihandelsområdets genomförande icke kan hållas. 6. Ett utvidgat ekonomiskt samarbete kan i sig självt medföra, att för de nordiska länderna gemensamma ekonomiska intressen kan hävdas med större tyngd i det internationella ekonomiska samarbetet. Detta gäller kanske särskilt diskussionerna inom de institutioner, som får till uppgift att administrera ett frihandelsområde. Sålunda kommer de nordiska länderna, både under övergångsperioden och efter det att frihandelsområdet eventuellt blivit genomfört, att ha behov av ett skydd mot en kartellpräglad politik från de dominerande producenternas sida inom frihandelsområdet. Med ett nordiskt samarbete mellan såväl myndigheter som producenter kan åtskilligt uträttas för att etablera ett sådant skydd. Härigenom skulle skapas ett värdefullt bidrag till säkrandet av expansionsvillkoren för de produk-
71 tionsområden, som är av avgörande betydelse för upprätthållandet av en stark ekonomisk expansion i Norden. 7. Sett i ett större perspektiv h a r ett nordiskt ekonomiskt samarbete en särskild funktion att fylla. En rad gemensamma drag hos de nordiska demokratierna medför att de naturligt kan urskiljas såsom en särskild grupp av länder. Till dessa gemensamma drag hör en relativt hög, jämn och snabbt stigande levnadsstandard, politisk stabilitet och välutvecklade sociala institutioner. De nordiska länderna h a r inga koloniala intressen, vilket ger Norden en oberoende ställning i många av konflikterna inom den internationella politiken. Ett nordiskt ekonomiskt samarbete kan på en gång bidraga till att stärka den nordiska samhörighetskänslan samt att gentemot omvärlden höja Nordens anseende och inflytande som tillvaratagare av en värdefull ekonomisk, politisk, social och mellanfolklig målsättning. Med utgångspunkt från dessa synpunkter h a r samarbetsutskottet kommit till den slutsatsen, att ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete, häribland bildandet av en gemensam nordisk marknad, kommer att ha sin självständiga betydelse även om frihandelsområdet upprättas. Denna slutsats är av särskild vikt för Finland, som icke deltager i OEEC:s överväganden rörande frihandelsområdet. b) Konkreta
problem
I det fall, att en nordisk m a r k n a d genomföres relativt snabbt och att ett västeuropeiskt frihandelsområde likaledes kommer till stånd, uppkommer vissa konkreta frågor rörande förhållandet mellan dessa två marknader.
Dessa spörsmål angår dels den gemensamma nordiska tulltaxan, dels den nordiska marknadens varumässiga omfattning och takten för marknadens genomförande. Samarbetsutskottet har vid tidpunkten för denna rapports avgivande icke sett sig i stånd att lämna en uttömmande redogörelse för dessa problem. I det följande lämnas emellertid vissa preliminära synpunkter till frågornas belysning i den utsträckning det låter sig göra på nuvarande stadium av diskussionerna om frihandelsområdet inom OEEC. 1. D e n g e m e n s a m m a tulltaxan
nordiska
Om frihandelsområdet genomföres och de nordiska länderna deltager i detta, kommer den nordiska tulltaxan på lång sikt endast att tillämpas vid import av varor från länder utanför Västeuropa. Man kan därför fråga sig, om den gemensamma tulltaxan bör ha det av samarbetsutskottet föreslagna utseendet eller om den bör helt omarbetas med särskilt hänsynstagande till strukturen i de nordiska ländernas import från icke-europeiska länder. Samarbetsutskottet är, med utgångspunkt från en preliminär bedömning, närmast av den uppfattningen, att en sådan djupgående omarbetning icke är erforderlig. Förslaget torde även i dess nuvarande utformning i det väsentliga ha en lämplig nivå och en ändamålsenlig struktur gentemot transocean import. Det bör i detta sammanhang understrykas, att de nordiska länderna även i förhållande till transoceana GATT-medlemmar är bundna av GATT:s krav att den gemensamma tulltaxan icke som helhet får vara högre eller mera betungande än genomsnittet av de nordiska ländernas tulltaxor före
72 bildandet av den gemensamma marknaden. För övrigt kommer den gemensamma nordiska tulltaxan icke att bestå oförändrad för alltid. Den kommer naturligtvis att tid efter annan kunna ändras, om behov därför uppkommer. 2. T u l l r e d u k t i o n e n g e n t e m o t f r i h andelsområdet Ett särskilt problem är, huruvida man vid det successiva borttagandet av tullarna gentemot de andra deltagarna i ett västeuropeiskt frihandelsområde skall utgå från den gemensamma nordiska tulltaxan eller om denna tullreduktion skall företagas med utgångspunkt från de nu gällande tullsatserna. Väljer man det sistnämnda alternativet, kommer den nordiska marknaden att under hela den övergångsperiod, som föregår frihandelsområdets fulla genomförande, gentemot de andra västeuropeiska länderna få karaktären av ett nordiskt frihandelsområde. Detta medför de tidigare nämnda nackdelarna med avseende på kontroll av varors ursprung och olika tullsatser för råvaror och halvfabrikat och försvagar motiveringen för en nordisk marknad som självständig skapelse. Sexmaktsstaterna ämnar vid genomförandet av sin inpassning i det västeuropeiska frihandelsområdet påbörja tullreduktionen med utgångspunkt från de i varje land nu gällande tullsatserna. Detta förfaringssätt, som motsvarar den ovannämnda möjligheten beträffande de nordiska länderna, medför emellertid icke de nämnda nackdelarna för sexmaktsstaternas union. Till skillnad från de nordiska länderna kommer nämligen de sex länderna förmodligen att reducera tullsatserna mellan sig och gentemot övriga medlemmar av frihandelsområdet enligt i stort sett samma system. Så t. ex. kommer Västtysk-
land att vid varje tidpunkt under övergångsperioden ha samma tullar gentemot både Frankrike och Danmark. Vidare kommer sexmaktsstaterna att införa sin gemensamma tulltaxa gentemot icke-europeiska länder först successivt under övergångsperioden. Först när denna gemensamma taxa är helt införd, kommer även tullarna mellan de sex länderna att vara upphävda. Härav följer, att skillnader i de sex ländernas yttre tullsatser så att säga blir kompenserade av att tullarna upprätthålles mellan de sex länderna, så att det i regel icke blir nödvändigt med ursprungskontroll i samhandeln sexmaktsstaterna emellan. För den nordiska marknadens vidkommande är det däremot avsikten att omedelbart införa internordisk tullfrihet för övervägande delen av den nordiska samhandeln. Om därför de nordiska länderna skulle tilllämpa olika tullar gentemot icke-nordiska länder, skulle det vara nödvändigt att införa en omfattande ursprungskontroll för att förhindra transitoimport via ett nordiskt land med låga tullar till andra nordiska länder med högre tullar. Det föreliggande förslaget till gemensam nordisk tulltaxa förutsätter vissa externa övergångsanordningar för att underlätta de enskilda ländernas anpassning till den gemensamma tulltaxan. I nästan alla dessa fall finns emellertid även förslag till interna övergångsanordningar, varför ursprungsproblemet icke kommer att få någon nämnvärd betydelse. Om avstegen från principen att tullreduktionen gentemot det västeuropeiska frihandelsområdet företages från den gemensamma tulltaxan i stort sett kunde begränsas till de nyssnämnda övergångsanordningarna, skulle de med frågan om varornas ursprung och distortionsproble-
73 met förknippade nackdelarna för den nordiska marknaden kunna begränsas till ett minimum. 3. D e n nordiska marknadens varumässiga omfattning I motsats till frihandelsområdet utelämnar föreliggande konkreta förslag till en nordisk marknad en hel del industrivaror, särskilt inom färdigvarusektorn. I ett tidigare avsnitt har redogjorts för dessa varuområden, och frågan om deras medtagande i en nordisk marknad har diskuterats. Om det västeuropeiska frihandelsområdet kommer till stånd, blir detta förhållande i och för sig en motivering för att indraga dessa industrivaror i den nordiska marknaden. Samarbetsutskottet h a r ännu icke företagit en närmare undersökning av de övriga varuområdena och h a r där-
för icke heller på nuvarande tidpunkt utformat något konkret förslag beträffande takten för en eventuell utvidgning av den nordiska marknaden. De i det föregående behandlade konkreta spörsmålen angående förhållandet mellan en nordisk marknad och frihandelsområdet berör den gemensamma nordiska tulltaxans nivå och struktur, reduktionen av tullskyddet gentemot de övriga deltagarna i frihandelsområdet samt den nordiska marknadens varumässiga omfattning och tempot för dess genomförande. Samarbetsutskottet kommer att i en tilläggsrapport upptaga dessa huvudfrågor jämte eventuella andra problem, som är förknippade med genomförandet av en nordisk m a r k n a d jämsides med frihandelsområdet, till ytterligare behandling.
74 C.
Produktionssamarbete
Inom de olika nordiska länderna h a r ett samarbete successivt vuxit fram producenterna emellan i olika avseenden. Det kan ha gällt utbyte av informationer av ekonomiskt eller tekniskt innehåll, samverkan på försäljningens och reklamens område, avtal om leveranser av råvaror eller halvfabrikat, samarbete vid anläggning av större produktionsenheter, fördelning av produktionsuppgifter etc. Under årens lopp har på detta sätt en arbetsfördelning utvecklats mellan producenterna inom de begränsade nationella marknadernas ram. Behovet av ett samarbete företagen emellan har utgjort bakgrunden till bildandet av organisationer på olika områden inom näringslivet. Den snabba och omfattande organisationsbildningen inom samhället har skapat grunden för ett på vissa områden intimt samarbete olika företag emellan. Förutom när det gällt ett samarbete i ovan nämnt avseende, h a r näringslivets olika organisationer ofta varit initiativtagande och koordinerande med avseende på den samverkan som aktualiserats genom samhällsutvecklingen på olika områden — inom socialpolitiken, lokaliseringspolitiken etc. Statsmakterna har av olika skäl — beredskapsskäl, lokaliserings- och sysselsättningsskäl eller för att främja utvecklingen av viss produktion — vid en rad tillfällen direkt engagerat sig i produktionen. Det h a r kunnat gälla särskilda näringsgrenar eller företag av viss storlek eller med speciell lokal karaktär. Utvecklingen i en större gemensam marknad kan förväntas på längre sikt bli i det väsentliga likartad den som successivt ägt rum i de enskilda län-
derna med deras jämförelsevis begränsade avsättningsområden. Som en följd av handelshindrens borttagande och de därigenom ändrade konkurrensförhållandena kommer att över gränserna skapas åtskilliga nya kontakter mellan olika producenter. För producenterna gäller det att skaffa kännedom om och orientera sig efter de ändrade produktionsförutsättningarna, att anpassa produktionen därefter och att söka samarbete med andra producenter inom den större marknadens ram på samma sätt som tidigare skett inom de enskilda länderna. Denna process måste emellertid ske relativt snabbt, om den större marknadens fördelar skall kunna tillvaratagas, om produktionskrafterna effektivt skall kunna utnyttjas och den nödvändiga omställningen och anpassningen av produktionen icke skall leda till sysselsättningssvårigheter. Detta gäller särskilt som omläggningen icke skall ske i ett statiskt utan i ett dynamiskt samhälle med en hastig teknisk och ekonomisk utveckling som medfört tillkomsten av nya behov och en snabb ändring av den allmänna levnadsstandarden. Det synes angeläget, att denna utveckling — för att ske inom rimlig tid och för att icke alltför starkt motverkas av andra faktorer — på olika vägar främjas på både allmänt och enskilt håll. Samarbetet på produktionens område kan ske i olika former. Det kan gälla utbyte av informationer, en samverkan när det gäller uppgifter av teknisk art eller ett direkt produktionssamarbete. Av väsentlig betydelse är naturligtvis att industrin i alla de nordiska länderna erhåller erforderliga informationer
75 om produktion och produktionsmöjligheter m. m. inom den större marknaden. Förutsättningar skapas på så sätt för det nya nät av kontakter och för det samarbete företagen emellan, som i sin tur är en förutsättning för att de fördelar en större m a r k n a d innebär skall kunna fullt utnyttjas. Denna uppgift tillkommer i första hand näringslivet självt som särskilt genom sina branschorganisationer h a r möjligheter att svara därför. En viktig del av informationsverksamheten är också utbyte av tekniska informationer, erfarenheter och rön av olika slag. Denna sker i stor utsträckning direkt mellan företagen men även vissa industribranscher h a r genom sina organisationer byggt upp en omfattande informationsverksamhet på detta område. Informationer som tidigare stått till förfogande endast för industrin i ett av de nordiska länderna kan i en gemensam m a r k n a d genom upprättandet av ett intimt samarbete mellan organisationerna komma hela den nordiska industrin till godo. När det gäller lösandet av tekniska uppgifter kan samarbetet gå ett steg längre och utsträckas att gälla direkt samverkan på forskningens område, i anskaffandet och utnyttjandet av dyrbar apparatur och av de personella resurserna etc. Ett dylikt samarbete kan bli av väsentlig betydelse för den nordiska industrins expansion. Ju större betydelse det tekniska kunnandet och forskningen får inom ett varuområde och ju större kostnaderna blir desto större blir också motiven för en arbetsfördelning och samverkan av nu nämnt slag. Det område där en samverkan snabbast torde ge ett konkret resultat och där ett initiativ kan bli särskilt påkallat är ett samarbete på det direkta
produktionsplanet. Det är ett naturligt syfte med skapandet av en gemensam marknad att söka nå ett effektivt utnyttjande av produktionsresurserna i form av arbetskraft, kapital, naturtillgångar m. m. En viss specialisering av de olika industrierna bör medföra en stärkt konkurrenskraft och därmed möjligheter till en vidare utveckling av näringslivet i Norden. En arbetsfördelning — sidoordnad eller i form av ett system med underleverantörer —- leder i samma riktning. Sedan lång tid tillbaka finns kontakter mellan industriella verksamheter i de olika nordiska länderna varvid företag i ett land stundom haft karaktär av dotterföretag till företag i annat land. Dessa kontakter bör enligt samarbetsutskottefs uppfattning i en gemensam marknad bli en god grund för en gynnsam utveckling av ett produktionssamarbete. Ett ömsesidigt hänsynstagande till planerade investeringar är också ett naturligt led i ett produktionssamarbete. I sådana fall, där industrierna var för sig är för små för lösandet av en produktionsuppgift, kan ett samgående i form av skapandet av en gemensam produktion synas naturligt. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget, att ett produktionssamarbete av nu berört slag främjas såsom ett led i ett effektivt utnyttjande av de förutsättningar, som en gemensam marknad skapar. Det är av särskild vikt, att de enskilda företagen liksom industrins organisationer intresseras härför. Därigenom kan ett forum skapas för ett samarbete företagen emellan, för diskussioner om investerings- och produktionsplaner etc. Det är emellertid också naturligt, att denna utveckling nära följes från det allmännas sida. Samarbetsutskottet vill peka på några av de områden, där
76 myndigheterna i de fyra länderna kan bidraga till att främja ett sådant produktionssamarbete inom den gemensamma marknadens ram,. På såväl nordisk som nationell bas kommer det offentliga att ha särskilt viktiga uppgifter när det gäller långsiktiga, starkt kapitalkrävande investeringar inom vissa nyckelindustrier, inom kraftutbyggnaden etc. Utbyggnaden på dylika områden är av särskilt stor betydelse för den allmänna ekonomiska expansionen. Inom de produktionsområden, där staten själv är företagare eller där statens inflytande på produktionsplanläggningen är direkt och starkt, är det självklart att myndigheterna ständigt överväger möjligheterna för ett produktionssamarbete inom den nordiska marknaden och på det hela taget anpassar produktionen efter den gemensamma marknadens krav. Genom finans- och penningpolitiken påverkar det offentliga investeringarnas omfattning och inriktning. På dessa områden kan särskilda åtgärder bli aktuella. I det offentligas egen regi försiggår dessutom en rad viktiga investeringar i transportväsen, utbyggnad av sociala institutioner o. s. v. Dessa investeringar är ofta av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen och måste värderas mot bakgrunden av de långsiktiga riktlinjerna för näringspolitiken. För genomförande av produktionsuppgifter av sådan karaktär eller omfattning att de icke kan lösas av något land enskilt kan finansiellt bistånd från myndigheternas sida bli av avgörande betydelse. Upprättandet av ett nordiskt investeringsinstitut och dess verksamhet, som behandlas i annat sammanhang, kan bli ett viktigt led i myndigheternas bistånd i detta avseende.
Myndigheternas åtgärder kan även ta formen av initiativ till konkreta samarbetsuppgifter för näringslivet. Ett exempel härpå är det förslag till bildandet av en samarbetsorganisation på järn- och stålområdet som utarbetats i samband med utredningarna om den gemensamma nordiska marknaden. Skapandet av den nordiska marknaden med avskaffande av de inbördes handelshindren är i sig självt ett exempel på ett initiativ från myndigheternas sida som befordrar ett produktionssamarbete. Utan frihet från tullar och restriktioner torde ett produktionssamarbete bli av relativt ringa betydelse. Om ett produktionssamarbete innebärande en naturlig arbetsfördelning och specialisering skall bli lönsamt för alla parter — både producenter, konsumenter och andra intressenter — är det en naturlig förutsättning, att man ej tar bort en väsentlig del av drivkraften i produktionssamarbetet, nämligen lönsamheten därav. Denna får icke försämras genom att samarbetet belastas med tullar och andra restriktioner av olika slag. En gemensam marknad kan på detta sätt sägas vara en förutsättning för ett effektivt produktionssamarbete. I samband med genomförandet av den gemensamma marknaden tillkommer det myndigheterna att dämpa de eventuella övergångssvårigheter, som kan uppkomma. Statens ingripanden bör emellertid icke innebära, att man söker konservera en icke-ekonomisk produktion. I stället bör man från det allmännas sida genom lån, konsultationsverksamhet, omskolning av arbetskraft och på andra vägar medverka till en sådan omläggning av produktionen att den passar in och blir ekonomiskt sund i den större marknaden. Såsom i annat sammanhang under-
77 strukits, är det för planläggningen inom näringslivet av väsentlig betydelse att genomförandet av den gemensamma marknaden präglas av fasthet och att det på förhand så långt möjligt är fastställt hur den gemensamma marknaden skall realiseras på olika områden. En väsentlig förutsättning för en ökad arbetsfördelning inom Norden är att näringslivet kan äga tillit till att det fria varuutbyte mellan de olika länderna, som den gemensamma marknaden innebär, kommer att upprätthållas. Endast under sådana förhållanden torde den större marknaden bli det incitament till ett samarbete mellan producenterna i de olika länderna som den är avsedd att bli. Vid de förda förhandlingarna om en nordisk marknad har ett konkret produktionssamarbete diskuterats på olika varuområden. I en del fall, såsom på järn- och stålområdet och bilområdet, har vissa konkreta resultat uppnåtts, i andra fall har möjligheterna av ett praktiskt samarbete endast antytts och där kommer undersökningarna att fortsätta. I det följande redovisas de undersökningar om produktionssamarbete som samarbetsutskottet hittills utfört på olika områden. 1. Järn- och stålområdet Inom den nordiska järn- och stålindustrin föreligger omfattande expansionsplaner. Dessa kommer att ställa stora anspråk på de ekonomiska resurserna ur såväl de berörda företagens som en vidare, samhällsekonomisk synpunkt. Såväl företagsekonomiskt som nationalekonomiskt är det därför av största betydelse att de nordiska järn- och stålverkens befintliga kapacitet utnyttjas så effektivt som möjligt och att det nya kapital som tillföres
får den tekniskt och ekonomiskt bästa och mest räntabla användningen. Målet för den nordiska järn- och stålindustrin är emellertid naturligtvis icke endast att utvidga produktionen utan även att bli konkurrenskraftig. Såväl utvecklingstakten för den nordiska järnindustrin som dess möjligheter att hävda sig mot utländska producenter är emellertid beroende av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för den nordiska järnhanteringen i jämförelse med motsvarande industrier på den europeiska kontinenten och i England. Samarbetsutskottet har mot denna bakgrund tagit upp frågan om ett fortlöpande samarbete på den nordiska marknaden mellan producenterna av järn och stål. Därvid har betonats betydelsen av ett samarbete mellan producenterna för att bättre än hittills trygga den nordiska marknadens försörjning med järn och stål inom olika områden och på tillfredsställande villkor. Det har vidare pekats på möjligheterna att genom samarbete underlätta för producenterna att bedriva en harmoniserad och ekonomiskt rationell investeringspolitik, som så långt som möjligt beaktar den nordiska marknadens speciella behov, ävensom att främja en teknisk och ekonomisk rationalisering av produktionen och distributionen på järn- och stålområdet i syfte att begränsa eller sänka produktionskostnaderna. För främjandet av detta produktionssamarbete har det ansetts önskvärt, att ett samarbetsorgan mellan Nordens järn- och stålverk kommer till stånd. Samarbetsutskottet har i samråd med representanter för berörda industrigrenar uppgjort ett förslag till plan fölen dylik organisation, vilket förslag därefter underställts berörda industrier.
78 Enligt detta förslag skall samarbetsorganisationen vara ett forum för samråd och information i frågor, som angår järn- och stålförsörjningen i två eller flera av de nordiska länderna. Samarbetsorganisationen skall särskilt uppmärksamma möjligheterna att genom ekonomiska, organisatoriska och produktionstekniska åtgärder inom ramen för en frivillig samverkan utveckla den nordiska järnhanteringen och stärka dess effektivitet och konkurrenskraft samt därigenom främja Nordens försörjning med järn och stål på sunda ekonomiska villkor. Frivilligheten hänför sig såväl till medlemskap som till de prestationer, som förväntas från de deltagande verkens sida. Organisationen såsom sådan skall icke ha karaktären av kartell. Detta innebär emellertid icke att medlemmarna icke utanför organisationens ram skall kunna ingå överenskommelser i konkurrensreglerande syfte. Sådana marknadsreglerande överenskommelser är självfallet underkastade den ordinarie kartellövervakningen i respektive länder. Därtill kommer, att samarbetsorganisationen skall verka för sunda konkurrensförhållanden på järn- och stålområdet. Medlemskapet av samarbetsorganisationen förutsätter alltså att eventuella vid sidan av organisationen träffade överenskommelser på järn- och stålområdet, i vilka medlemmar av organisationen är parter, icke skall vara av sådan beskaffenhet att därav föranledes uppkomsten av skadliga konkurrensförhållanden i Norden. Huvudsyftena med det tilltänkta produktionssamarbetet blir sålunda dels att underlätta för medlemmarna att bedriva en investeringspolitik, som så långt möjligt beaktar Nordens speciella behov, dels att främja en teknisk och ekonomisk rationalisering av produk-
tion och distribution på järn- och stålområdet. Genom denna rationalisering vill man tillvarataga möjligheterna att begränsa eller sänka produktionskostnaderna och därmed bidraga till att säkra Nordens försörjning med järn och stål till priser som medger upprätthållandet och utvecklingen av en stark och lönsam järn- och stålindustri, samtidigt som de är ägnade att stärka de stålförbrukande näringsgrenarnas ställning både i Norden och på exportmarknaderna. De synpunkter som varit avgörande vid ställningstagandet till ett samarbetsorgan på järn- och stålområdet äger i och för sig relevans också i ett läge utan ett n ä r m a r e ekonomiskt samarbete i övrigt mellan de nordiska länderna även om förutsättningarna för ett intimare och smidigare samarbete är åtskilligt större i en gemensam marknad än mellan länder med mer eller mindre höga handelshinder. Diskussionen om ett samarbetsorgan på järn- och stålområdet h a r skett med sikte på möjligheten att upprätta detsamma redan innan den gemensamma nordiska marknaden träder i kraft. 2. Bilområdet Bilismens frammarsch har under efterkrigsåren skett i olika takt i de nordiska länderna. I Danmark, Finland och Norge har importen av bilar varit föremål för åtskilligt kraftigare begränsning än i Sverige. Utvecklingen har resulterat i att biltätheten i dag är avsevärt högre i Sverige än i de övriga nordiska länderna. Vid ingången av år 1957 gick det i Danmark 19 invånare på varje personbil, i Finland 38 och i Norge 26, medan motsvarande siffra för Sverige var 10. ökningen av personbilsbeståndet har i Sverige under efterkrigstiden överträffat alla progno-
79 ser. Biltätheten passerade siffran 20 invånare per personbil 1950 och har sålunda fördubblats på sex år. Särskilt hastigt har utvecklingen gått sedan 1953 efter liberaliseringen av bilimporten. Liksom den hittillsvarande utvecklingen i de olika nordiska länderna naturligtvis får ses mot bakgrunden av bl. a. omfattningen av importregleringen och avgiftsbeläggningen blir utvecklingen av bilbeståndet i framtiden väsentligen avhängig av behovet av att ur valutasynpunkt bibehålla dessa regleringar. Valutautgifterna till en ökning och föryngring av bilbeståndet skulle emellertid kunna reduceras för vart och ett av länderna om den nordiska bilproduktionen kunde expandera genom ett samarbete mellan industrin i de olika nordiska länderna. Goda möjligheter synes föreligga för ett produktionssamarbete på bilområdet mellan olika nordiska företag. De stora bilfabrikerna måste i hög grad använda sig av underleverantörer. Den starkt expanderande svenska bilproduktionen, som är den enda egentliga bilproduktionen av större omfattning i Norden, har i icke oväsentlig omfattning varit hänvisad till att importera delar till bilfabrikationen från icke-nordiska länder. En rad företag i Danmark, Finland och Norge synes ha goda förutsättningar för att deltaga i leveranser till de svenska bilfabrikerna, såvitt man genom avtal kan skapa förutsättningar för nödvändig specialisering och rationalisering. Ett sådant samarbete har redan etablerats i viss utsträckning mellan de tre svenska bilfabrikerna Volvo, Saab och Scania-Vabis samt industriföretag i de andra nordiska länderna. Sålunda h a r ett avtal om konkret produktionssamarbete tecknats mellan AB Volvo
å ena sidan samt Kongsberg Våpenfabrikk och Baufoss Ammunisjonsfabrikker å den andra. I Finland har diskussioner om leveranser av bildelar inletts av det finska dotterbolaget till Volvo. Svenska Aeroplan Aktiebolaget (SAAB) har placerat beställningar på bildetaljer hos vissa företag i Danmark samt gjort vissa provbeställningar på detaljer och material hos norska företag. Från Scania-Vabis' sida har kontakter tagits med norska företag för leverans av i första hand lättmetalldetaljer. Undersökningar beträffande ytterligare möjligheter för avtal om leveranser av bildelar till de svenska fabrikerna från de övriga nordiska länderna fortsattes men är ganska tidskrävande på grund av de ytterst stränga krav med avseende på iakttagande av olika normer, som ställes på underleverantörer av delar till bilfabrikationen. Det är samarbetsutskottets förhoppning, att dessa fortsatta undersökningar kommer att leda till sådana resultat, att de övriga nordiska länderna kommer att genom underleveranser av betydande omfattning till de svenska bilfabrikerna kunna deltaga i produktionen av bilar och därigenom bidraga till en begränsning av de betydande valutautgifter som är förbundna med utökning av dessa länders personbilsbestånd. 3. Elkraftområdet Frågan om ett utvidgat samarbete rörande elkraftförsörjningen har tidigare flera gånger varit uppe till diskussion såsom ett led i ett närmare ekonomiskt samarbete i Norden. Mellan Danmark och Sverige har under ca 40 år förekommit ett begränsat utbyte av kraft genom den kabelförbindelse, som har byggts mellan
80 Skåne och Själlantl. Under den första tiden användes förbindelsen huvudsakligen för överföring sommartid av ett svenskt vattenkraftöverskott till Danmark. Under senare år har emellertid även förekommit betydande leveranser av dansk värmekraft till Sverige under vintern. Kraftutbytet har ökat kontinuerligt och uppgår till 200—300 milj. kWh per år i vardera riktningen, vilket motsvarar ca 20 % av kraftleveranserna på samkörningsnätet på Själland. Man räknar med en ytterligare ökning av kraftutbytet under kommande år. Mellan Norge och Sverige har hittills icke förekommit kraftutbyte i särskilt stor omfattning. Det är endast enstaka gårdar och byar utmed gränsen, som av praktiska skäl erhåller kraft från det andra landet. Ett liknande kraftutbyte förekommer även längs den finsk-svenska gränsen. Ett något större kraftutbyte har förekommit i Narvik i samband med den elektriska driften av malmbanan. För samtliga nordiska länder är det ett problem på vilket sätt de bäst skall kunna tillgodose det ökande behovet av elkraft. Naturresurserna är högst olika i de enskilda länderna. Bäst utrustat är Norge, där hittills endast mellan 1/4 och 1/5 av vattenkraftresurserna är utnyttjade. Vid diskussionerna om ett utvidgat nordiskt samarbete på kraftutbyggnadens och kraftförsörjningens område är det därför utnyttjandet av de norska vattenkrafttillgångarna, som har stått i förgrunden. På norsk sida har man under senare år lagt ned ett betydande arbete på att utreda den tekniska och ekonomiska grundvalen för utbyggnaden av den norska vattenkraften, bl. a. med sikte på export av elektrisk kraft till de övriga nordiska länderna. På grundval av en utredning, verkställd av Norges vass-
drags- og elektrisitetsvesen, har norska industridepartementet dragit u p p närmare riktlinjer för det fortsatta arbetet med dylika frågor på norsk sida. Däri framhålles att ett samarbete med andra länder om utbyggnad av vattenfall i Norge skulle kunna göra det möjligt att hålla den nuvarande utbyggnadstakten och att öka den något. Enligt riktlinjerna kan vidare samarbetet ske på olika sätt. Det kan sålunda bli fråga om utländska lån som är knutna direkt till finansieringen av vissa norska kraftutbyggnadsprojekt. Vidare kan det bli tal om att upptaga utländska lån för kraftutbyggnad i samband med utvidgning eller nyetablering av särskilt kraftkrävande industrier, t. ex. aluminiumindustri. Slutligen kan det bli tal om ett samarbete om kraftexport, speciellt med de övriga nordiska länderna. Ett dylikt samarbete kan under vissa förutsättningar även förbättra den norska elkraftförsörjningen. Exporten bör företrädesvis ske från distrikt med avsevärda kraftöverskott. Den 6 december 1955, strax efter det att stortinget hade diskuterat de principiella riktlinjerna för kraftexport och kraftsamarbete med andra länder, beslöt stortinget godkänna ett avtal om export av elenergi till Sverige från ett projekterat kraftverk i ö v r e Nea i SörTröndelags fylkc. Man r ä k n a r med att detta kraftverk, som får en maskininstallation på ca 140 MW, under ett medelgott år skall kunna producera ca 000 milj. kWh. Enligt det avtalskomplex, som ligger till grund för utbyggnaden av Nea, skall denna i största möjliga utsträckning försiggå med hjälp av svenska lån. I gengäld skall, under en period på 15 år efter det att kraftverket har kommit i drift, till Sverige exporteras i genomsnitt 330
81 milj. kWh per år. Köpare av kraften är Stockholms Elektricitetsverk genom dess dotterbolag AB Svarthålsforsen. Inkomsten av kraftförsäljningen till Stockholms Elverk skall gå till betalning av räntor och amorteringar på det svenska lånet, som skall vara återbetalat under loppet av den nämnda 15-årsperioden. Kraftförsäljningen till Stockholm skall ske genom Norges vassdragsog elektrisitetsvesen, som skall köpa kraften av Trondheims Elektrisitetsverk. Detta verk skall bygga ut och driva Nea kraftverk. Priset är differentierat efter de olika tider kraften tages ut och det är även indexreglerat. Exportkontraktet innehåller för övrigt en rad bestämmelser, bl. a. angående leveransen, som i viss utsträckning skall kunna regleras de olika åren, så att den anpassas efter vattenförhållandena i Tröndelagsområdet. När det gäller förhållandet mellan Norge och Sverige kommer för övrigt utnyttjandet av vattendragen längs gränsen i hög grad in i bilden. Frågan om vattenrätten i dylika vattendrag är behandlad i konventionen den 11 maj 1929 mellan Norge och Sverige. Bestämmelserna i konventionen gäller siirskilt regleringar av sådana vattendrag, som korsar gränsen och som h a r sina magasin liggande ovanför korsningen eller så att uppdämningen sker in över gränsen av hänsyn till intressenter i det »nedre» landet. Det kan som en allmän karakteristik av dessa framhållas, att Sverige h a r övervägande större intresse av att reglera i Norge än Norge i Sverige. När det gäller vattendrag med avlopp till Sverige kan nämnas, att man från norsk sida givit tillåtelse till svensk reglering av Limingen och Bögden. Bland aktuella fall i övrigt kan näm6 — 1 1 6 4 57
nas regleringsplanerna för Rogen, Femunden och Isteren, som åsyftar att förbättra vattenföringen vid kraftverk i nedre delen av Trysil-Klarälven under vattenfattiga perioder. Regleringen av Trysilälven har närmare utretts även blandad norsk-svensk kommission i enlighet med konventionens artikel 17. Kommissionen, som avgav sitt betänkande den 19 januari 1957, har tillstyrkt att det ges norsk koncession och svenskt samtycke till regleringen av Rogen och Femunden på vissa n ä r m a r e angivna villkor men avstyrker regleringen av Isteren. Regleringsfrågan skall nu behandlas vidare av norska och svenska myndigheter. Vidare kan nämnas, att beträffande de vattendrag, som har avlopp till Norge, svensk tillåtelse har givits till reglering av Sylsjön (Nea). Konventionen av år 1929 stadgar i övrigt i artikel 2 att båda länderna kan kräva att frågor om överföring av vatten fi ån ett nederbördsområde till ett annat skall göras till föremål för särskilda förhandlingar. Därvid är länderna icke bundna av bestämmelserna i konventionen. Flera vattendrag i Nordsverige förtjänar särskild uppmärksamhet i detta sammanhang. Avsevärda kraftmängder bör kunna utvinnas genom överföring av vatten från dessa vattendrags övre områden för utnyttjande i koncentrerade fall till havet i Norge. På så sätt kan det bli möjligt att företaga en billigare utbyggnad av vattenkrafttillgångarna, än om man skulle utnyttja de mera långsträckta fallsträckorna i vattendragen i Nordsverige. Problemet kompliceras emellertid av att en avsevärd del av de svenska älvarnas tillrinning kommer att stanna inom landet och avrinna till Bottenhavet. En utbyggnad av dessa vattendrag blir därför ändock aktuell på
82 svensk sida. Den mest ekonomiska vattenfördelningen måste därför bedömas i varje särskilt fall. Från norsk sida har man pekat på möjligheten att företaga en överledning av Torneträsk till Rombaksbotn i Norge och antytt att detta projekt närmare borde utredas gemensamt av Finland, Norge och Sverige som ett led i diskussionerna av frågan om ett utvidgat kraftsamarbete i Norden. När det gäller kraftexport från Norge till Danmark synes det i vissa fall vara naturligt att basera en dylik på överföring av högspänd likström från Sydnorge under Skagerack till Jylland, som i dag icke har någon förbindelse med det svenska nätet. Norges vassdragsog elektrisitetsvesen h a r tillsatt ett sakkunnigutskott för att undersöka de tekniska möjligheterna och kostnaderna för upprättandet av en sådan kabelförbindelse. Utskottet väntas avge sitt utlåtande inom en snar framtid. Myndigheterna skall därefter taga ståndpunkt till om det finnes anledning att föreslå närmare diskussioner mellan Danmark och Norge om en eventuell fortsättning av utredningsarbetet, häribiand finansieringen av den nödvändiga kraftutbyggnaden i Norge och finansieringen av likriktaranläggning och kabelöverföring. Innan dylika diskussioner tagits upp kan man icke säga något närmare angående vilka kraftmängder det kan bli tal om att exportera från Norge till Danmark. På lång sikt måste man emellertid räkna med att det kommer att bli till fördel för båda parter om kabelförbindelse etablerades mellan värmekraf tian det Danmark och vattenkraftlandet Norge. Fördelarna av en sådan kabelförbindelse kan antagas öka, om det så småningom skulle visa sig nödvändigt för värmekraftländerna att i större utsträckning
basera sin energiförsörjning på atomkraft. Även utan direkta kontrakt om kraftleveranser kan en samköming av de nordiska ländernas ledningsnät få stor betydelse. Från svensk sida har intresse ådagalagts för att skapa sådana samkörningsmöjligheter även med Norge. När avtalet om Nea genomförts, kommer automatiskt en samkörningsmöjlighet att öppnas mellan det svenska stamnätet och Tröndelags kraftdistributionsområde. En anslutning mellan det svenska stamnätet och det sydöstra försörjningsområdet i Norge h a r betraktats som en åtgärd, som skulle få stort värde för de båda ländernas kraftförsörjning. 4. Övriga områden Den nordiska maskinindustrin är i stort sett tämligen väl utvecklad. Att det emellertid finns ett stort expansionsutrymme för denna industri i Norden framgår av en jämförelse med t. ex. den västtyska maskinindustrin. Den västtyska maskinindustrins produktion är i förhållande till sin hemmamarknad ungefär dubbelt så stor som den nordiska. Lägger man härtill ett latent behov av maskinell utrustning i de nordiska länderna, en stigande efterfrågan på maskiner etc. för utbyggnad av industrin på många utländska marknader samt den fortgående mekaniseringens och automatiseringens beroende av maskinell utrustning torde de stora marknad smässiga möjligheterna för en kraftig expansion inom maskinindustrin framstå klart. En av de viktigaste förutsättningarna för en effektiv maskinindustri är god tillgång på väl utbildad personal och tekniskt kunnande. I detta avseende synes vissa ojämnheter föreligga i den nordiska maskinindustrin. Detsamma
88 synes vara förhållandet med dess kapitalutrustning. Det expansiva läget, det tekniska kunnandets stora betydelse och ojämnheterna i detta avseende liksom beträffande kapitalutrustningen är bakgrunden till behovet av ett konkret produktionssamarbete inom den nordiska maskinindustrin. Redan nu existerar i viss utsträckning ett produktionssamai'bete mellan verkstadsföretag i de nordiska länderna. Detta har i allmänhet fått formen av underleverantörsarrangemang. Stora möjligheter förefaller finnas för en utökning av dessa. Frågan om en koordinering av produktionsprogrammen mellan nordiska maskinfabriker inom samma bransch kan knappast lösas av myndigheterna. Upprättande av produktionsprogram inom maskinområdet är i många fall en komplicerad teknisk fråga, som helt är beroende av det enskilda företagets utrustning, tekniska stab och handelsförbindelser. De enskilda produktionsledarna ligger därför närmast till för att ta initiativet och de liar också de bästa förutsättningarna för att knyta kontakter med de rätta företagen i grannländerna, när behov för strukturrationalisering anmäler sig som följd av den nordiska marknadens ändrade avsättningsvillkor. Den nordiska maskinindustrins branschorganisationer torde också kunna bidraga väsentligt till utvecklingen av ett närmare produktionssamarbete både med hänsyn till utbyggnad och tillrättaläggande av underleverantörssystemet och koordinering av den nordiska maskinproduktionen genom att främja kontakten mellan nordiska företagsledare. Initiativ h a r i detta avseende redan tagits inom den nordiska maskinindustrin och det synes vara anledning att knyta förväntningar till ytterligare
samarbete mellan branschföreningarna i de fyra länderna. Utskottet h a r mot denna bakgrund icke framlagt något konkret förslag till samarbete på maskinområdet men vill understryka vikten av att ett intimt samarbete kommer till stånd mellan organisationer och enskilda företag på maskinområdet. Förutom det direkta produktionssamarbetet vill utskottet peka på möjligheterna att genom ett samarbete underlätta en lösning av de stora investeringsuppgifter, som den nordiska maskinindustrin står inför, liksom problem sammanhängande méd tillgången på tekniskt kunnande, utbildnings- och forskningskapacitet etc. På kemikalieområdet finns goda förutsättningar med avseende på råvaror och energi för en betydande expansion. Denna kommer emellertid att kräva stora investeringar inte endast i kapitalutrustning utan även i forskning, produktionsplanläggning e t c , bl. a. mot bakgrunden av den hastigt fortgående automatiseringen och den starka tendensen till koncentration i storföretag och koncerner inom den kemiska industrin. På många områden, i synnerhet inom den organisk-kemiska industrin, är de nordiska ländernas industrier var för sig för små för att kunna hävda sig och följa med i utvecklingen. Utskottet vill understryka angelägenheten av att möjligheterna till ett produktionssamarbete undersökes liksom av en samverkan vad gäller utnyttjandet av specialutbildad personal och forskningsresurser av olika slag mellan företagen i de nordiska länderna. Viktiga förutsättningar för en gemensam m a r k n a d för byggnadsmaterial är dels att de nordiska ländernas strävanden att standardisera byggnadsmaterial koordineras, dels att det ska-
84 pas större enhetlighet i ländernas byggnadslagstiftning, i synnerhet de byggnadstekniska föreskrifterna. Samarbete i dessa avseenden har stor betydelse för rationalisering och förbilligande av byggnadsproduktionen. Den tekniska utvecklingen inom byggnadsproduktionen under de senaste åren har kommit att innebära en tendens till att lämna de rent hantverksmässiga metoderna, där byggnadsmaterialet förfärdigas på byggnadsplatsen, och övergå till en industriellt präglad framställning av element som direkt kan monteras in i byggnaden. Denna utveckling medför att en koordinering av måtten på olika byggnadsdelar blir en tvingande nödvändighet. En sådan koordinering förutsätter fastställandet av en bestämd, genomgående längdenhet — byggnadsmodul — samt vissa fasta regler för måttsättning med utgångspunkt i en gemensam måttenhet. Förutom en enhetlig modulordning är det beträffande många material en förutsättning för en nordisk standardisering att överensstämmelse skapas mellan byggnadsbestämmelserna i de olika länderna. Strävandena mot en koordinering av byggnadsmaterialstandardiseringen och en samordning av de nordiska byggnadsbestämmelserna bör därför gå hand i hand, eftersom de ömsesidigt övar inflytande på varandra. På initiativ av samarbetsutskottet har ett närmare samarbete inletts mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige beträffande byggnadslagstift-
ning och byggnadsstandardisering. Samarbetet sker genom en kommitté bestående av de administrativa cheferna för de nordiska ländernas centrala byggnadsmyndigheter. Till behandlingliar tagits upp frågor beträffande modulordning, värmeisolering, belastningskrav, ljudisolering, ventilation, brandsäkerhet och sanitetstekniska bestämmelser. Förslag har utarbetats beträffande belastningsbestämmelser och till en gemensam nordisk standard beträffande modulordning för byggnadsindustrin. 1 det föregående har redovisats de områden där ett konkret produktionssamarbete upptagits till diskussion inom samarbetsutskottet. Större gemensamma utbyggnadsprojekt kan kräva samverkan inte endast när det gäller planläggning, administration etc. utan även med avseende på finansiering, där även en medverkan från samhällets sida kan bli erforderlig. Hithörande frågor behandlas närmare i ett följande avsnitt. I en nordisk marknad kan ett konkret produktionssamarbete bli aktuellt på åtskilliga andra områden än de ovan berörda. Ett naturligt forum för successiva diskussioner och undersökningar om behovet av och möjligheterna för ett konkret produktionssamarbete på olika områden blir den organisation som i det följande föreslås skola administrera den gemensamma marknaden.
D. Samarbete på forskningens och utbildningens område Produktions- och välståndsutvecklingen i det moderna samhället är väsentligen beroende av den tekniska expansionen. Det våldsamma tryck den hastiga utvecklingen för med sig har infört ett nytt konkurrensmoment på såväl forskningens som utbildningens område. Det land, som inte förmår upprätthålla en forskningsverksamhet eller en specialiserad yrkeskunnighet på nivå med sina konkurrenters, är dömt att distanseras ekonomiskt. Framför allt kräver den ur välståndssynpunkt centrala tekniska och naturvetenskapliga forskningen en ökad insats. De ledande industriländerna torde alla i dag utnyttja 1—2 % av sin bruttonationalprodukt för forskningsändamål. De reella bevillningarna för forskning och utbildning av forskningspersonal är i de flesta av de nordiska länderna flerdubbelt större än före kriget, men likväl torde forskningens och den högre undervisningens andel av bruttonationalprodukten ännu ligga under 0,5 % i samtliga nordiska länder. Små länder, sådana som de nordiska, kan möta de växande kraven och på ett rationellt sätt inordna forskningen som en central produktionsfaktor endast genom att utnyttja sina tillgångar på ett mera målmedvetet sätt. I samtliga nordiska länder står man i dag inför stora problem i samband med det effektiva utnyttjandet av den tekniska forskningens vinningar. Såväl den enskilda som den offentliga forskningsapparaten är i behov av modernisering och utvidgning. Utvecklingen har också aktualiserat många problem rörande den tekniska utbildningen och utnyttjandet av den redan existerande och ständigt växande tekniska kunskapen, icke minst de före-
fintliga och nytillkommande forskningsresultaten. Forskningen och den tekniska utbildningsverksamheten kan anses vara särskilt väl ägnade för samverkan mellan de nordiska länderna. Språkgemenskapen är härvidlag en väsentlig faktor liksom de i många andra avseenden likartade förhållanden, som råder inom Nordens länder. Dessutom är forsknings- och utbildningsarbetet i allmänhet i mindre grad påverkat av affärsmässig konkurrenshänsyn än vad som är fallet med den direkta produktionsverksamheten. I stor utsträckning har man redan nu öppnat möjligheter för samarbete mellan de högre läroanstalterna och forskningsinstitutionerna i de nordiska länderna. Det förekommer talrika kontakter mellan enskilda personer och institutioner, och i princip råder full rörelsefrihet för studerande, lärare och forskare från land till land. I rapportens speciella del har närmare redogjorts för det nuvarande samarbetets riktlinjer och målsättningar samt för de områden, där enligt utskottets uppfattning i första hand en utbyggnad av samarbetet är påkallad. De möjligheter, som skapats för samarbete, har utnyttjats i ett mycket begränsat omfång. Etablerandet av den nordiska marknaden och i anknytning därtill samarbetet beträffande ett stort antal speciella produktions- och finansieringsuppgifter kommer utan tvivel att verka som en stimulans för ytterligare utveckling av samarbetet. Man vågar dock inte förutsätta, att dessa åtgärder i sig själva skulle medföra, att industrins forskningsverksamhet effektiviseras i erforderlig grad eller att alla de utsikter, som det nordiska
86 samarbetet öppnar, kommer att tillvaratagas. I ännu högre grad än inom ett enskilt land kräves det här en medveten och systematisk insats för att få ett fullt utbyte av de möjligheter, som föreligger till ökad arbetsfördelning och till gemensam insats för lösningen av stora uppgifter. Den tekniska utvecklingen i Norden kommer fortfarande att huvudsakligen basera sig på de framsteg, som göres i de stora, ledande industriländerna. Det måste därför anses som en central uppgift i Norden att utbygga kontakten med dessa. Förbättringen av det nordiska samarbetet kan aldrig bli ett alternativ till ett internationellt samarbete utan blott ett led däri. Genom att systematiskt utnyttja omvärldens forskningsresultat erhålles en relativt billig kunskapsförsörjning, och informations- samt dokumentationsverksamheten kan med stor fördel utbyggas på gemensam nordisk bas. En öppen, ömsesidig information förekommer i betydande utsträckning redan nu, men här återstår det på vissa områden ännu mycket att göra, innan samarbetet har nått ändamålsenligt omfång. De olika nordiska kontaktorganen har i den tekniska upplysningsverksamheten en betydelsefull uppgift, som även bör ta sikte på forskningsarbetet inom det privata näringslivet. Någon fullständig centralisering av de olika forsknings- och utbildningsuppgifterna är knappast möjlig eller ens önskvärd. Etableringen av närmare kontakter bör utgå från och bygga på de existerande organisationerna, d. v. s. arbetsgivarsammanslutningarna, industriråden, fackförbunden, tekniska och vetenskapliga föreningar och sammanslutningar, forskningsinstitut och lärarorganisationer samt redan upprättade koordineringsorgan, såsom
produktivitetsinstitut, akademier för tekniska vetenskaper, forskningsråd etc. I detta sammanhang må även understrykas den stora betydelsen av personliga kontakter för åstadkommande av ett givande och tillitsfullt samarbete mellan industrin, forskningen och utbildningen. Samarbetet på utbildningens område bör framför allt sikta på att bereda förutsättningar för utväxling av såväl studerande som lärare. Med den ständigt ökade tendens till facklig specialisering, som råder i alla längre hunna länder, är det svårt för en enskild institution eller ett enskilt land i Norden att kunna erbjuda de studerande en fackligt fullvärdig utbildning på flera än ett begränsat antal specialområden. Den tekniska grundutbildningen har i de nordiska länderna nått en relativt hög nivå. Länderna synes på detta område med fördel kunna utbyta utbildningsprogram och erfarenheter beträffande metoder och hjälpmedel för undervisningen. Man bör även sträva till en arbetsfördelning inom utbildningen på de många specialområden, som den tekniska utvecklingen skapar behov för. En angelägen uppgift är en kartläggning av de specialområden, på vilka en facklig differentiering råder mellan läroanstalterna, samt i anslutning härtill en effektiv upplysningsverksamhet bland de studerande om olika möjligheter till specialstudier vid Nordens universitet och högskolor. Anordnandet av gemensamma nordiska kurser vid institutioner med särskilda förutsättningar på vissa givna områden bör stimuleras redan i nuvarande läge. I övrigt bör strävandena att förenhetliga hela den tekniska utbildningen med hänsyn till tentamensgiltighet o. d. fortsättas som ett naturligt led i strä-
87 vandena till en så stor rörlighet som möjligt på den nordiska arbetsmarknaden. Utskottet har på den föreliggande grundvalen inte funnit det möjligt att framlägga närmare förslag om hur det framtida samarbetet över hela fältet bäst skulle kunna utvecklas och organiseras. Utskottet finner det emellertid vara av största betydelse, att de olika myndigheterna och organisationerna tager upp de föreliggande problemen till närmare behandling och därvid särskilt uppmärksammar behovet av en utbyggnad av kontakten mellan industrin, forskningen och utbildningen. Utskottet förutsätter att de organ som kan komma att inrättas i samband med den gemensamma marknaden likaledes följer utvecklingen på hithörande områden. Utskottet anser det vara viktigt, att den offentliga sektorn försöker intressera industrin för nu berörda samarbetsuppgifter. Det är naturligt att i särskild grad statens egna och de med statsmedel understödda forskningsinstituten främjar det praktiska nor-
diska samarbetet på forskningens område. Enligt utskottets mening vore det värdefullt, om den tekniska informationstjänsten i betydlig utsträckning kunde utbyggas på gemensam nordisk bas. Härför vore det utan tvivel ändamålsenligt att stationera nordiska kontaktmän för teknik och forskning i de länder, som går i spetsen för utvecklingen på teknikens och naturvetenskapens fält. Slutligen vill utskottet peka på lämpligheten av gemensamma nordiska delegationer för de nationella forskningsråden och akademierna. Denna organisationsform har redan inom den teknisk-vetenskapliga liksom den jordbruksvetenskapliga sektorn visat sig effektiv. Den nordiska samarbetsdelegationen för teknisk-vetenskaplig forskning — Nordforsk — kan nämnas som ett gott exempel på ett dylikt organ. En utvidgning av de ekonomiska förutsättningarna för en gemensam nordisk forskning bör åstadkommas. Likaså bör konkreta samarbetsprojekt utvecklas och understödas genom bevillning av nordiska medel.
88 £ . Finansiellt och valutamässigt samarbete Under diskussionerna i samarbetsutskottet har det vid olika tillfällen framhållits betydelsen av att i en gemensam marknad främja utbyggnaden av produktionen i de nordiska länderna, särskilt inom sådana varuområden, där en gemensam marknad kan förväntas komma att medföra betydande fördelar för försörjningen och konkurrensvillkoren i Norden. En sådan utbyggnad av produktionen kommer att kräva betydande investeringar. Under diskussionerna h a r vidare understrukits vikten av att genom olika produktionsfrämjande åtgärder söka lösa de övergångssvårigheter, som en gemensam m a r k n a d kan medföra — bl. a. med avseende på sysselsättningen — inom särskilda branscher. Även för att möjliggöra dylika åtgärder kommer ökade investeringar att krävas. I samtliga de nordiska länderna h a r investeringarnas omfattning och inriktning varit aktuella problem u n d e r efterkrigstiden. Den produktionsökning, som ägt rum under de senaste åren, har varit betingad av att investeringarna hållits uppe på en hög nivå. Man kan mot denna bakgrund utgå ifrån att i en gemensam m a r k n a d frågan om anskaffande av medel för att hålla investeringarna på en hög nivå kommer att äga fortsatt aktualitet. Olika utvägar att möta det ökade investeringsbehov som den gemensamma marknadens införande kan väntas medföra har diskuterats inom utskottet, som för detta ändamål föreslår inrättandet av en nordisk investeringsbank. Utskottet har i annat sammanhang understrukit betydelsen av att i en gemensam marknad produktionen söker sig dit där de naturliga förutsättning-
arna för expansionen finnes och av att en rationell arbetsfördelning de nordiska länderna emellan främjas. I detta sammanhang aktualiseras bl. a. frågan om ökad rörlighet hos kapitalet. Utskottet har upptagit även dessa problem till övervägande. En fri nordisk samhandel inom ramen för en gemensam varumarknad kan vidare resa problem ur valutasynpunkt. I de nordiska länderna har dessa problem varit aktuella under efterkrigstiden. Betalningsbalansproblemen sammanhänger bl. a. med de internationella konjunkturväxlingarna och med otillräckliga valutaresurser och delvis även med de ökade investeringarna. I en gemensam m a r k n a d kommer dessa frågor att få ökad betydelse med hänsyn till att det ekonomiska läget i ett land kan i högre grad än tidigare påverka läget för övriga i marknaden ingående länder. Alla dessa problem — investeringarna, kapitalrörelserna och betalningsbalanserna — aktualiseras vid genomförandet av en gemensam nordisk marknad. I det följande redovisas resultaten av samarbetsutskottets undersökningar på dessa områden och de förslag dessa föranlett. 1. Betalningsbalanserna Upprättandet av en gemensam nordisk marknad kan väntas påverka de deltagande ländernas betalningsbalanser på olika sätt. För det första får man antagligen räkna med vissa förskjutningar mellan ett deltagande lands bilaterala betalningsbalanser. Det kan t. ex. tänkas, att viss import från ett utomnordiskt land ersattes med import från ett nor-
89 diskt land, när de inomnordiska handelshindren avskaffas. Om härav följande importminskning och importökning är lika stora, h a r uppenbarligen den globala betalningsbalansen ej påverkats. Däremot kan ett bilateralt importöverskott i förhållande till ett nordiskt land ha ökat. Varje i den nordiska marknaden deltagande stat måste givetvis själv och på normala villkor finansiera sådana ökade importöverskott. Medel härför erhålles ju genom de motsatta förskjutningarna i de bilaterala balanserna med utomnordiska länder. För det andra är det tänkbart, att ett nordiskt land, vars bilaterala betalningsbalans gentemot ett eller flera övriga nordiska länder förändras vid den gemensamma marknadens införande, inte får en lika stor förändring i motsatt riktning av sin utomnordiska balans. Denna påverkas ju även av de modifieringar i tullnivåerna, som etablerandet av den gemensamma yttre tullmuren i vissa fall kommer att innebära. På så sätt skulle alltså ifrågavarande lands globala betalningsbalans kunna försvagas. I Finland och Norge väntar man sig tendenser i denna riktning. Det ligger nära till hands att fråga sig, vilka åtgärder som bör vidtagas, för den händelse den gemensamma marknaden skulle få dylika konsekvenser. På längre sikt är det en tredje verkning av den gemensamma marknadens införande som är den betydelsefullaste. Den förbättrade arbetsfördelning och därmed ökade produktivitet, som marknaden kan väntas föra med sig, kommer nämligen att stärka de nordiska ländernas internationella konkurrenskraft. Nedan behandlade betalningsbalanssvårigheter av huvudsakligen övergående natur bör inte undan-
skymma detta mera långsiktiga perspektiv. Flertalet av de betalningsbalansrubbningar, som kan uppstå sedan den gemensamma marknaden införts, är helt utan samband med denna. Den allmänna ekonomiska konjunkturen liksom skördeutfall, fraktutveckling och avsättningsförhållanden påverkar t. ex. betalningsbalanserna. Utskottet har inte närmare behandlat betalningsproblemens valutaaspekt. Denna synes inte utgöra något problem i ett läge, där de danska, norska och svenska kronorna är transferabla och finska betalningssaldon mot övriga nordiska stater regleras i transferabel valuta samt där en hög grad av de-facto-konvertibilitet uppnåtts. Dessa förhållanden vilar i huvudsak på EPU-systemet. Skulle en tillbakagång ske på denna punkt, kan de betalningsmässiga förutsättningarna för den gemensamma marknaden undanryckas. Betalningsbalanssvårigheter de av den gemensamma
förorsakamarknaden
De förändringar i handeln med vissa varor, som den gemensamma marknaden kommer att föra med sig, kan leda till påfrestningar på de nordiska ländernas globala betalningsbalanser. Med hänsyn till den frihet och de låga tullar, som redan nu gäller för större delen av varuområdet, kan dessa påfrestningar emellertid i regel antagas bli av begränsad omfattning. För de enstaka varuslag, beträffande vilka mera betydande svårigheter kunnat förutses, har särskilda övergångsanordningar överenskommits. Enligt dessa kan tullarnas och importrestriktionernas avskaffande ske i etapper över ett antal år. Härigenom har man försökt i förväg reducera dessa förutsebara betalningsbalansrubbningar.
90 Med avseende på de oförutsebara betalningsbalanssvårigheter, som kan uppstå, är det vanskligt att avgöra, huruvida de har något samband med den gemensamma marknaden. Redan detta förhållande gör att utskottet inte f. n. vill föreslå särskilda motåtgärder för särskilda typer av betalningsbalanssvårigheter. Men även om man skulle kunna särskilja vissa svårigheter och hänföra dem till den gemensamma marknadens inverkan, är det tvivelaktigt, om dessa bör mötas annorlunda än andra påfrestningar på betalningsbalansen. Den gemensamma marknaden är ju avsedd att medföra vissa modifieringar av utvecklingen inom de nordiska staternas näringsliv och ekonomi. Dessa modifieringar kan nödvändiggöra omdisponeringar inte endast för företagen utan även inom den allmänna ekonomiska politiken. Att genom särskilda åtgärder till stöd för betalningsbalansen eliminera ett sådant av den gemensamma marknaden föranlett behov av en ekonomisk-politisk omdisponering vore endast att förhindra den åsyftade utvecklingen. Mot bakgrunden av ovan antydda överväganden vill det synas lämpligt, att de påfrestningar på ett nordiskt lands betalningsbalans, som kan uppstå efter den gemensamma marknadens införande, i första h a n d mötes med de ekonomisk-politiska åtgärder, som redan nu står den enskilda staten till buds. Den nordiska marknaden kommer icke att medföra någon gemensam valutahushållning eller något gemensamt ansvar för de enskilda ländernas betalningsbalanser. Medlemskapet i vissa internationella ekonomiska organisationer innebär en viss inskränkning i den enskilda statens frihet när det gäller att återställa en rubbad betalningsjämvikt. Någon ytter-
ligare begränsning av denna frihet synes en gemensam nordisk m a r k n a d inte behöva medföra. Behovet av samråd förstärkes emellertid i den mån som det ömsesidiga beroendet ökar genom handelshindrens avskaffande. Det kan tänkas, att varken övergångsanordningar eller allmänna ekonomisk-politiska åtgärder kunnat hindra en betalningsbalanskris från att uppkomma. Ett land bör i denna situation ha rätt att fördröja importrestriktionernas avskaffande eller återinföra redan avskaffade restriktioner. Samråd skall emellertid på tidigast möjliga stadium ske inom behörig nordisk instans. Denna bör i första h a n d rekommendera åtgärder ägnade att ouödiggöra tillgripande av importrestriktioner och i andra h a n d föreslå en sådan utformning av eventuellt nödvändiga restriktioner, att dessa i så ringa utsträckning och under så kort t i d r y m d som möjligt skadar den inomnordiska handeln. Ifrågavarande instans bör t. ex. kunna rekommendera en samfälld nordisk framställning till lämplig internationell organisation om bistånd eller lättnad för det närmast berörda landet eller föreslå de övriga nordiska staterna sådana åtgärder att detta land icke blir tvunget att — för undvikande av s. k. genomdragsimport — ålägga sin nordiska import samma restriktioner som sin import från utomnordiska länder. I detta sammanhang må även pekas på de möjligheter som de nordiska centralbankerna har att lämna varandra kortfristiga krediter (särskilt i form av swap-affärer). Betalningsbalanssvårigheter band med den gemensamma
utan sammarknaden
Antingen en gemensam m a r k n a d kommer till stånd eller ej kan ett lands betalningsbalans genom den inre eko-
91 nomiska utvecklingen utsättas för vissa påfrestningar. Betalningsbalanssvårigheter kan sålunda uppstå om en inhemsk inflation får tillfälle att utveckla sig. Betalningsbalanssvårigheter av detta slag bör mötas genom modifieringar i den ekonomiska politiken. Men ett lands betalningsjämvikt kan även rubbas av faktorer, som ligger utanför den nationella ekonomiska politikens räckvidd. Hit hör t. ex. ändringar i bytesförhållande och frakter, i vissa produktionsbetingelser och avsättningsförhållanden samt allmänna fluktuationer i den internationella ekonomiska konjunkturen. När dylika impulser starkt påverkar de nordiska ländernas betalningsbalanser i samma riktning — detta kan särskilt väntas ske vid ett allmänt konjunkturomslag — är det angeläget, att ett nära samråd beträffande lämpliga motåtgärder kominer till stånd. Även när betalningsbalanserna påverkas i olika riktning kan samråd befinnas lämpligt. Rör det sig därvid om en plötslig, kraftig och tillfällig påverkan, synes man därutöver kunna överväga visst bistånd från det land, vars betalningsbalans förstärkts, till det land, vars betalningsbalans försvagats. En förutsättning härför bör emellertid vara, att sistnämnda land dels i första rummet utnyttjar sina egna valutareserver — så långt detta kan anses försvarligt — och internationella kreditmöjligheter, dels genom sin egen ekonomiska politik efterhand åstadkommer den nödvändiga anpassningen till det nya läget. Formerna för sådant bistånd torde kunna diskuteras från fall till fall. Här skall endast hänvisas till den ovan berörda möjligheten till centralbankskrediter.
2. Kapitalrörelserna När samarbetsutskottet studerat de nordiska kapitalrörelsernas problem, har så skett i medvetande om att detta är en betydelsefull aspekt av det vidgade ekonomiska samarbetet inom ramen för en gemensam marknad. Ökad rörlighet för kapitalet kan på längre sikt främja ett effektivt utnyttjande av de nordiska ländernas produktiva resurser och bör därför eftersträvas. Utskottet har emellertid konstaterat, att kapitalrörelserna inte kan helt liberalis e r s så länge de ekonomiska förhållandena i flera avseenden är olika i de nordiska länderna. Detta gäller bl. a. räntenivån, kreditpolitiken och beskattningen. Utskottet h a r undersökt i vad mån man genom åtgärder på kapitalrörelsernas område skulle kunna främja upprättandet av den gemensamma varumarknaden och draga ökad fördel av de utvecklingsmöjligheter den för med sig. Man har därvid skilt mellan direkta investeringar, kommersiella krediter och kapitalplaceringar. Direkta
investeringar
Direkta investeringar i ett företag är avsedda att i produktivt syfte skapa, bibehålla eller utvidga någon form av varaktigt företagarengagemang, finansiellt eller administrativt, i detta. Sådana investeringar kan verka produktivitetsfrämjande både genom att leda kapitalet till områden, där betingelserna för samverkan med andra produktionsfaktorer är särskilt gynnsamma, och genom att förmedla tekniskt kunnande. En ökning av de direkta investeringarna skulle sålunda kunna verksamt bidraga till genomförandet av den ökade specialisering och arbetsfördelning, som de fria varurörelserna
92 skapar utrymme för, och därmed vara ett betydelsefullt led i det nordiska ekonomiska samarbetet. Att direkta investeringar mellan de nordiska länderna f. n. förekommer endast i mycket begränsad omfattning torde delvis förklaras av rådande kapitalbrist i förhållande till den goda tillgången på inhemska investeringsobjekt. Lagbestämmelser, valutarestriktioner och andra administrativa förordningar verkar emellertid i vissa fall också hämmande. Utskottet föreslår därför, att vederbörande nationella myndigheter skall undersöka möjligheten att genomföra lättnader härvidlag.
här noteras, att OEEC:s frigörelsestadga ålägger medlemsländerna att fritt medgiva öppnande och återbetalning av normala kommersiella och industriella krediter på intill ett år samt att Danmark, Norge och Sverige genom Uniscanöverenskommelsen förbundit sig att inte begränsa normala krediter i samband med varurörelser. Det är emellertid uppenbart, att förutsättningarna för den kommersiella kreditgivningen avhänger av den allmänna ekonomiska politiken, speciellt av kreditpolitiken och det relativa ränteläget. Kapitalplaceringar
Kommersiella
krediter
Kommersiell kreditgivning är förknippad med varuhandel av olika slag. De inomnordiska kapitalrörelserna har hittills dominerats av kommersiella krediter i samband med fartygsbyggen. Detta gäller särskilt förhållandet mellan Norge och Sverige. Det har sedan lång tid tillbaka varit vanligt, att norska rederier erhållit betydande krediter vid fartygsbyggen på svenska varv. Utskottet förordar, att svenska och andra nordiska varv också i fortsättningen skall ha möjlighet att lämna de krediter, som de kommersiellt sett anser försvarliga och riktiga. En viss ökning av den kommersiella kreditgivningen på andra områden torde kunna komma till stånd inom den gemensamma marknaden. En företagare, som får en vidgad marknad, vilken även kan vara mindre kostsam att bearbeta, bör ej förhindras att skapa förutsättningar för dess effektiva utnyttjande genom egen kreditgivning. Utskottet förordar därför, att statsmakterna ej reser hinder för normal kommersiell kreditgivning mellan företag i de nordiska staterna. Det må
Med kapitalplaceringar avses bl. a. »portföljinvesteringar» i redan emitterade obligationer och aktier i företag, med vilka kapitalägaren ej upprätthåller eller etablerar några andra förbindelser. Köp och försäljning av sådana värdepapper mellan de nordiska länderna är f. n. underkastad reglering i samtliga dessa länder. På grund av olikheter i räntenivåerna, de bedömda säkerhetsförhållandena och andra omständigheter kan en allmän liberalisering av dylika transaktioner för närvarande leda till kapitalrörelser, som icke tjänar direkt produktiva syften. Utskottet är medvetet om att det 1954 av Beneluxländerna träffade avtalet r ö r a n d e liberalisering av kapitalrörelserna i princip stadgar frihet för överföringar av här ifrågavarande slag, ehuru det ej avser emission av värdepapper. Avtalet innehåller emellertid en rad undantag, vilka gör denna frihet i praktiken ganska begränsad. Tidigare har de nordiska länderna i viss omfattning emitterat obligationslån på annat nordiskt lands marknad, främst den svenska. Så länge det råder allmän kapitalbrist anser utskottet det
93 ej möjligt att föreslå något hävande av gällande emissionskontroll för utländska värdepapper. Utskottet förordar emellertid, att ett land i en situation med god kapitaltillgång och överskott i utlandsbetalningarna bör bereda företag i andra nordiska stater tillträde till sin kapitalmarknad på samma villkor som de inhemska företagen. Utskottet rekommenderar vidare, att länderna välvilligt behandlar låneprojekt avseende investeringar av gemensamt nordiskt intresse. Som exempel må nämnas avtalet mellan Trondheim, Sör-Tröndelag och Stockholm rörande finansieringen av Nea-älvens utbyggnad. Som ett led i finansieringen av detta projekt medgavs emission på den svenska marknaden av ett lån på 32 milj. svenska kronor, varjämte ett nytt lån av samma storlek förutsattes senare bli emitterat. Det må i detta sammanhang erinras om att det f. n. fordras valutamyndigheternas godkännande för inomnordiska finansiella krediter av annat slag liksom för att ett företag skall kunna placera medel i annat nordiskt land. Utskottet anser sig under rådande förhållanden ej böra tillråda någon ändring i dessa bestämmelser. Mot bakgrunden av ovanstående framställning synes några gemensamma nordiska åtgärder eller överenskommelser på kapitalrörelsernas område f. n. ej vara aktuella. I fördraget om en gemensam europeisk marknad utfäster sig visserligen de sex medlemsstaterna att successivt liberalisera kapitalrörelserna sig emellan — i den mån detta är nödvändigt för marknadens fungerande — och att avskaffa diskriminering. Till denna allmänna regel fogas emellertid flera preciseringar och inskränkningar, vilkas till-
lämpning förutsätter vissa institutionella arrangemang. Vidare bör uppmärksammas, att syftet med denna gemensamma marknad uttryckligen angivits vara att skapa ett område med gemensam ekonomisk politik. Med tanke på dessa båda omständigheter synes det utskottet ej vara möjligt att fastlägga några liknande bestämmelser för den nordiska marknadens vidkommande, även om man erkänner önskvärdheten av en sådan ökning av kapitalrörelserna mellan de nordiska staterna som denna marknads fungerande kräver och skillnaderna i dessa staters ekonomiska politik möjliggör. Det nordiska ekonomiska samarbetet är till sin natur och tradition sådant, att den utveckling på ifrågavarande område, som den gemensamma marknadens upprättande kan medföra, inte torde förutsätta några i förväg träffade överenskommelser. Ovan har diskuterats åtgärder i syfte att stimulera kapitalrörelserna de nordiska staterna emellan. Med tanke på den allmänna kapitalbristen i Norden och det vid den gemensamma marknadens införande växande investeringsbehovet i alla de nordiska länderna synes man emellertid i första hand böra söka åvägabringa ökad kapitaltillförsel från utomnordiska länder för finansiering av sådana projekt, som må lämpa sig härför. Att skapa gynnsamma betingelser för önskvärda kapitalflöden av denna art är en uppgift som åvilar de nationella myndigheterna. Ett gemensamt nordiskt initiativ i denna riktning föreslås i följande avsnitt. 3. En nordisk investeringsbank Av närmast föregående avsnitt har framgått, att vissa kapitalrörelser skulle kunna bidraga till stärkandet av de
94 nordiska ländernas ekonomi och underlätta upprättandet av en gemensara nordisk marknad. Dessa rörelser bör resultera i ett kapitaltillflöde framför allt till det land eller de länder, vari marknadens införande aktualiserar de största investeringsbehoven. Utskottet har ställt sig frågan, huruvida man genom en för ändamålet upprättad nordisk institution skulle kunna skapa ökade kapitalresurser och länka in dessa på den med hänsyn till den nordiska marknaden mest ändamålsenliga användningen. Dessa funktioner synes kunna fyllas av en nordisk investeringsbank. En sådan institution föreslås därför upprättad som ett led i det nordiska ekonomiska samarbetet. I en särskild bilaga till förslaget till konvention (sid. 134) har den föreslagna nordiska investeringsbanken utformats i sina huvuddrag. Utskottet har härvid på vissa punkter utgått från Internationella återuppbyggnadsbankens, Internationella finansieringsbolagets och den planerade Europeiska investeringsbankens stadgar. De i bilagan skisserade dispositionerna sammanfattas nedan, samtidigt som de på några punkter motiveras och kommenteras. Ändamål Den nordiska investeringsbanken (NIB) skall i första hand basera sin verksamhet på kapital, som utan bankens förmedling sannolikt ej skulle ha stått till det nordiska näringslivets förfogande, och inrikta sin utlåning och garantigivning på sådana kapitalbehov, som ej utan bankens medverkan kan tillgodoses på skäliga villkor. Banken skall driva sin verksamhet i nära samverkan med privat sakkunskap och privat kapital och ej konkurrera med bestående kreditinstitut och finansieringsformer utan komplettera dessa.
Förekomsten av ett speciellt nordiskt investeringsinstitut bör ej påverka de nationella myndigheternas och företagens egen upplåning hos existerande institutioner och på den internationella kapitalmarknaden. Bankens verksamhet skall ha till allmänt syfte att stärka Nordens ekonomi. Med hänsyn till NIB:s begränsade resurser och de stora kapitalbehoven bör emellertid en koncentrering ske till vissa investeringsobjekt. Lån och garantier skall i första hand kunna lämnas till projekt av nordiskt intresse. Härmed avses inte endast investeringar direkt berörande två eller flera nordiska länder (exempelvis kommunikationsleder och samproduktion) utan även sådana investeringar i ett nordiskt land, vilka i första h a n d intresserar endast ifrågavarande land men som bedömes på längre sikt inverka gynnsamt på Nordens ekonomi i dess helhet (exempelvis utbyggnad eller nyetablering av industrier med fördelaktiga produktions- och avsättningsförhållanden, vilka ytterligare förbättrats genom den gemensamma marknadens u p p r ä t t a n d e ) . Det förutsattes, att här avsedda investeringsprojekt är av en sådan storleksordning eller natur, att finansiering uteslutande med de medel som står det enskilda landet till buds ej kan ifrågakomma. Finansieringsbidrag skall i särskilda fall kunna lämnas till investeringar avsedda att reducera de omställningssvårigheter (t. ex. i form av driftsinskränkningar och produktionsomläggningar) som den gemensamma marknaden kan förorsaka. Dylika lån och garantier kan i huvudsak väntas gå till företag, som av den gemensamma marknaden tvingas till mera betydande nyinvesteringar för att säkra sin konkurrenskraft. NIB skall emellertid ej
95 utnyttjas för att hålla i gång icke-ekonomisk produktion utan endast bidraga till finansieringen av ekonomiskt sunda investeringar. Hänsyn skall kunna tagas till önskvärdheten av att genom omställningen till den gemensamma marknaden friställd arbetskraft beredes produktiv återanställning. Den här ifrågavarande verksamheten avses underlätta omställningsprocessen och därigenom befordra den ökning av arbetsfördelningen och den därmed följande förstärkning av det nordiska näringslivet och dess konkurrenskraft, som är den gemensamma marknadens primära syfte. Kapital Investeringsbankens utlåning bör i görligaste mån ske med användande av upplånade medel. Till grund för upplåningen måste emellertid ligga ett eget kapital. Detta benämnes h ä r bankens grundkapital. Dess storlek har fixerats till minst $ 300 milj. 1 Härav svarar de fyra staterna för nämnda belopp, medan ytterligare kapital kan tillskjutas från privat håll. Vid fördelningen av de $ 300 milj. på Danmark, Finland, Norge och Sverige h a r man utgått från ländernas nationalinkomster, vilka ungefärligen står i förhållandet 1 : 1 : 1 : 2 till varandra. Av grundkapitalet skall alltså danska, finska och norska staten teckna vardera $ 60 milj. samt svenska staten $ 120 milj. Eftersom större delen av detta grundkapital endast är avsett att tjäna som säkerhet för NIB:s förbindelser, behöver det ej i sin helhet inbetalas. Det har ansetts tillfyllest, att $ 100 milj. inbetalas kontant. Återstående $ 200 milj. 1
Med $ avses här och i fortsättningen en värdeenhet, vilken vid varje tillfälle motsvarar en US-dollar.
skall emellertid kunna infordras, i den mån detta är nödvändigt för att möta av banken ingångna förpliktelser eller täcka av banken lidna förluster. Detta infordrande sker inom ramen för den icke inbetalade delen av varje stats tecknade andel och i det förhållande, vari de av infordrandet berörda staternas andelar står till varandra. I samband med NIB:s upprättande förutsattes varje stat inbetala 1/12 av sitt tecknade kapital, d. v. s. Danmark, Finland och Norge vartdera $ 5 milj. och Sverige $ 10 milj. NIB disponerar alltså vid starten över ett inbetalat kapital på $ 25 milj. När det gällt att fastställa villkoren för den ytterligare inbetalningen av $ 75 milj. har två synpunkter varit vägledande. För det första har det ansetts mindre rationellt, att denna inbetalning, som till viss del troligen kommer att tagas i anspråk för direkt utlåning, verkställes av de länder, i vilka de största behoven av lån från NIB kan väntas uppstå. För det andra har man velat undvika, att ifrågavarande inbetalning medför en ytterligare belastning av den i samtliga nordiska länder ansträngda kapitalmarknaden. Med hänsyn till dessa syften föreslår utskottet, att Sverige svarar för inbetalningen av nämnda $ 75 milj., men att denna inbetalning verkställes med användande av amorteringarna på de svenska statskrediterna till Danmark, Finland och Norge i den takt som dessa amorteringar inflyter. Enligt gällande amorteringsplaner har Sverige vid utgången av 1959 — det år då NIB antages inleda sin verksamhet — erhållit dylika amorteringar till ett sammanlagt värde av cirka $ 10 milj., d. v. s. det belopp som landet skall inbetala i samband med bankens upprättande. För att banken så snabbt som möjligt skall
96 kunna disponera över ett relativt betydande inbetalat kapital föreslås vidare, att de danska och norska amorteringarna, vilka är avsevärt mindre än de finska, fördubblas under exempelvis åren 1960—1963. Under dessa förutsättningar skulle NIB:s kapital efter den ursprungliga insatsen av $ 25 milj. tillföras omkring $ 5 milj. årligen till dess att det inbetalade kapitalet vuxit till $ 100 milj. Att Sverige inbetalar en större del av bankens kapital än vad som svarar mot förhållandet 1 : 1 : 1 : 2 innebär icke, att denna stat skall bära större andel av eventuellt uppkommande förluster för banken än vad som svarar mot nämnda relationstal. Utöver det på så sätt inbetalade kapitalet skall NIB kunna anskaffa kapital genom upplåning från såväl statligt som privat håll. Med användande av de fortsatta statskreditamorteringarna föreslås Sverige, sedan ovannämnda inbetalningar av sammanlagt $ 85 milj. fullgjorts, ställa ytterligare cirka $ 12 milj. till NIB:s förfogande såsom lån. Hittills har kursgaranti- och valutaaspekterna av kapitalinbetalningen förbigåtts. Hur dessa problem lösts framgår av utkastet till stadgan för banken. Här skall endast de grundläggande principerna angivas. Vad först kursfrågan beträffar är det av fundamental betydelse för NIB:s kreditvärdighet, att dess grundkapitals värde är anknutet till en världsvaluta. Detta har skett genom att det uttryckts i US-dollar. Konkret innebär denna dollaranknytning, att varje medlemsstat kursgaranterar den vid varje tillfälle icke inbetalade delen av sin tecknade andel av grundkapitalet. Denna princip gäller alltså även det belopp på $ 75 milj., som Sverige avses inbetala utöver den
ursprungliga, på samtliga de fyra länderna fördelade insatsen. Härigenom rubbas emellertid ej sammankopplingen med de ovannämnda statskreditamorteringarna från Danmark, Finland och Norge. En devalvering av den svenska kronan i förhållande till dollarn skulle alltså ej påverka det antal kronor, vilka •— eller vilkas motvärde i dollar — Sverige vid varje tillfälle inbetalar, utan endast förlänga den tid, som förflyter, innan dessa inbetalningar fört NIB:s inbetalade kapital upp till $ 100 milj. Eftersom ovannämnda kursgaranti endast avser den icke inbetalade delen av NIB:s grundkapital, ankommer det alltså på banken själv att, i den mån den bedömer erforderligt, kurssäkra erhållna medel. Detta kan ske genom att den del av det inbetalade kapitalet, som avses ligga till grund för upplåningen, infordras i dollar eller omväxlas till denna valuta. Med avseende på den del av det inbetalade kapitalet, som utlånas, bäres eventuell kursrisk av låntagaren. Denna kurssäkring av det inbetalade kapitalet är nödvändig för undvikande av den för bankens kreditvärdighet menliga eventualiteten av en reducering av detta kapitals dollarvärde. Med avseende på inbetalningsvalutan gäller, att den ursprungliga inbetalningen av $ 25 milj. verkställes i dollar. Återstående $ 75 milj. inbetalas i dollar eller i annan godtagbar valuta. För att undvika ett större ianspråktagande av den svenska dollarreserven för detta ändamål än vad som kan anses skäligt förutses det, att de tre andra länderna i förekommande fall och under hänsynstagande till den relativa storleken av sina dollarintäkter skall sälja viss dollarvaluta till Sverige mot svenska kronor. Vad beträffar det
97 belopp om cirka $ 12 milj., som Sverige föreslås ställa till bankens förfogande som lån, sker detta i svenska kronor. Dessa medel anslås endast i den mån kronvärdet av Sveriges tidigare inbetalningar understiger 500 milj. skr. Utöver de $ 300 milj., varav på sätt som ovan beskrivits $ 100 milj. inbetalas av och $ 200 milj. kan infordras från de fyra staterna, må ytterligare belopp tecknas av i dessa länder domicilierade kreditinstitut och — efter särskilt medgivande — andra företag. Härigenom kan alltså grundkapitalet komma att överstiga det av staterna tecknade minimibeloppet på $ 300 milj. Dessa privata kapitaltillskott inbetalas i dollar, när motsvarande andelar tecknas. De belopp om $ 75 milj. och högst cirka $ 12 milj., som Sverige inbetalar respektive lånar till NIB med användande av inflytande statskreditamorteringar, samt de belopp, som inbetalas från privat håll, må användas för utlåning i den mån de ej erfordras som grund för bankens upplåning. Verksamhet Investeringsbanken skall kunna dels lämna egna lån, dels garantera lån, som upptages på annat håll. Denna kreditoch garantigivning kan avse såväl medlemsstaterna och deras myndigheter som inom staterna befintliga företag. Med hänsyn till att det här rör sig om en typ av verksamhet, varav man ännu ej har någon större erfarenhet, synes det olämpligt att i förväg uppställa mera detaljerade regler för den. Banken bör ha relativt fria händer att utforma verksamheten på det sätt, som efterhand kommer att befinnas mest ändamålsenligt. Som huvudregel har emellertid angivits, att lån- och garantigivningen skall ske enligt bankmässiga 7 — 1 1 6 4 57
principer och på de villkor —• i fråga om säkerheter, räntor, amorteringstider etc. — som betingas av förhandenvarande omständigheter. Man har inskränkt sig till att endast på ett fåtal punkter uttryckligen fixera vissa principer. Såsom tidigare nämnts avses banken ej bevilja lån och garantier, när tillräckligt kapital utan dess medverkan skulle kunna anskaffas på skäliga villkor. Det är vidare naturligt, att NIB:s verksamhet måste ske i samförstånd med det land eller de länder, som vid varje tillfälle närmast beröres. Eftersom endast utlåning till fastställd ränta anses böra förekomma, har stadgats, att NIB endast i undantagsfall skall kunna äga aktier. För att underlätta överflyttning av NIB:s engagemang på andra händer, när så kan ske på rimliga villkor, skulle man emellertid kunna tänka sig, att banken kunde mottaga skuldförbindelser, vilka gav rätt att deltaga i vinst och rätt att teckna aktier eller att omvandla förbindelserna i aktier. Användandet av lånen bör vara oberoende av nationella hänsyn, och från banken erhållna medel skall därför kunna användas för inköp på den företagsekonomiskt mest fördelaktiga marknaden, antingen inom eller utom Norden. Utlåningsräntor och garantiprovisioner avpassas så, att — åtminstone efter en kortare övergångstid — fondbildning och skälig förräntning av det till NIB inbetalade kapitalet möjliggöres. Med hänsyn till bankens kreditvärdighet har summan av vid ett och samma tillfälle utestående lån och garantier maximerats till 250 % av det tecknade grundkapitalet, d. v. s. $ 750 milj., vartill kommer ett ytterligare belopp, vars storlek beror på omfattningen av de privata kapitaltillskotten. En grundprincip är, att NIB:s lån
98 och garantier skall fördelas på basis av ekonomiska överväganden. Det lånesökande företagets nationalitet och det föreslagna investeringsprojektets belägenhet i visst land bör alltså principiellt ej tillmätas någon betydelse. Endast på så sätt kan det av NIB tillhandahållna kapitalet väntas ge maximal effekt. Ej heller bör hänsyn tagas till det lånesökande företagets karaktär (privat eller statligt), överhuvud måste man sträva efter att hålla NIB ovanför existerande meningsbrytningar med avseende på företagsformer och allmän ekonomisk politik. NIB kan fritt disponera i dollar eller annan konvertibel valuta inbetalat kapital liksom på utomnordiska marknader upplånade medel. Medlemsland förutsattes förbinda sig att tillhandahålla NIB:s gäldenärer de valutor, som erfordras för amortering och räntebetalning på av banken för investering inom landet beviljade eller garanterade lån. Administration Investeringsbankens ledning bör vara så representativ som möjligt ehuru till sin numerär i görligaste mån begränsad. Den fast anställda personalen bör inskränkas till ett minimum, vilket förutsätter, att man i betydande utsträckning konsulterar utanför banken tillgänglig sakkunskap. Bedan av vad som anförts i tidigare avsnitt framgår f. ö., att NIB avses nära samarbeta med existerande kreditinstitut och andra berörda instanser. Bankens högsta myndighet är styrelsen. Denna består av 16 ledamöter, fyra från varje land. Varje ledamot har en personlig suppleant. För att främja samarbetet med existerande privata kreditinstitut är det angeläget, att någon styrelseledamot jämte suppleant
hämtas från det privata bankväsendet. Därjämte bör de nordiska ekonomiska koordineringsorgan, som förutsattes bli upprättade i samband med den gemensamma marknaden, vara representerade. Styrelsen ledes av en ordförande, vald för en tid av ett år. Tanken är, att ordförandeposten skall alternera mellan de fyra länderna. Ordföranden assisteras av tre vice ordförande, vilka förutsattes representera de tre länder, vilka för tillfället ej innehar ordförandeposten. När det gäller röstningsbestämmelserna har man utgått från att å ena sidan ett land inte skall kunna h i n d r a styrelsen från att fatta ett visst beslut och att å andra sidan två länder inte skall kunna genomdriva ett beslut. På så sätt har man velat undvika av särintressen dikterade avgöranden. Detta syfte har man uppnått genom att kräva minst 10 ja-röster för att ett visst beslut skall anses fattat. Styrelsen fastställer själv formerna för sin verksamhet. Därest så befinnes lämpligt, kan den t. ex. tillsätta ett av dess ordförande och tre vice ordförande bestående arbetsutskott, vilket kan fungera som beredande instans. Styrelsen leder bankens upplåningsoch utlåningsverksamhet. Vissa befogenheter torde komma att delegeras till bankens direktör. Dennes huvudsakliga uppgift är att omhänderha den direkta och dagliga ledningen av bankens löpande verksamhet. Övrigt Stadgan för den nordiska investeringsbanken bör även innehålla bestämmelser om medlemsstats utträde och suspension samt upphörande av bankens verksamhet liksom om bankens ställning, immunitet, privilegier och förläggning. Vidare bör villkoren för
99 ändringar i stadgan samt tidpunkten för dess ikraftträdande anges. Även ytterligare bestämmelser kan visa sig erforderliga. Utskottet har ej ansett det nödvändigt att gå in på ifrågavarande dispositioner. De är av övervägande juridisk karaktär, och deras utformning torde ej vara avgörande för ett ställningstagande till frågan om en nordisk investeringsbank. Härvidlag bör man emellertid göra en reservation för bestämmelserna om medlemsstats utträde och bankens upphörande, vilka är av principiell betydelse. Nedan skisseras därför dessa bestämmelser i sina grunddrag. Medlemsstat må när som helst utträda ur NIB. Den fortfar emellertid att vara ansvarig för sina direkta och indirekta förpliktelser mot banken så länge någon del av de lån eller garantier, som beviljats före dess utträde, fortfarande utestår. Utträdande med-
lemsstat samt däri domicilierade privata kapitaltecknare återfår sitt till NIB inbetalade kapital, när deras förpliktelser mot banken upphört. Det belopp, som sålunda återbetalas, reduceras med ifrågavarande lands andel i eventuella förluster hänförande sig till lån eller garantier utestående vid utträdet. Även kreditinstitut eller annat företag, som tillskjutit kapital till NIB, må när som helst utträda ur banken och efter viss uppsägningstid återbekomma sin andel av det inbetalade kapitalet. Om mer än en medlemsstat utträder, upphör bankens verksamhet. Samtliga medlemsstaters förpliktelser fortfar härvid att gälla till dess kreditorernas alla fordringar blivit reglerade. När så skett återbetalas det till NIB inbetalade kapitalet. Härefter kvarstående tillgångar fördelas mellan medlemsstaterna och privata kapitaltecknare i samma proportion som förhållandet mellan deras andelar av bankens grundkapital.
100 F. Handelspol Med handelspolitik förstår man i allmänhet åtgärder, som myndigheterna i ett land vidtager i syfte att förbättra näringslivets avsättningsvillkor i utlandet och att tillförsäkra landet en fördelaktig varuförsörjning utifrån. Till skillnad från andra former av ekonomisk politik, vilka även kan syfta till en förbättring av de interna villkoren för exporten — t. ex. en ändring i förhållandet mellan löner och priser, gynnande av exportindustrier genom goda kreditmöjligheter — syftar handelspolitiken sålunda till en förbättring av de villkor, som erbjudes landets exportvaror på exportmarknaderna, och av de villkor, på vilka andra länder erbjuder varuleveranser. Gränsen mellan handelspolitik och andra former av ekonomisk politik är icke klar, vare sig man utgår från en bedömning av målsättningen eller av de använda medlen. Sålunda torde i allmänhet exportfrämjande åtgärder i form av exportkrediter, subventioner etc. anses vara led i handelspolitiken, trots att det i dylika fall är fråga om interna förbättringar av exportnäringarnas konkurrenskraft. Likaledes gäller att de hjälpmedel som oftast användes inom handelspolitiken, nämligen tullar och kvantitativa restriktioner, kan utnyttjas även för att främja andra former av ekonomisk politik. Det är emellertid typiskt för handelspolitiken att den oftast konkret och direkt syftar till att påverka varuutbytet med utlandet för närmare angivna varugrupper och i förhållande till bestämda länder. Handelspolitiken utövas genom bilaterala och multilaterala förhandlingar och överenskommelser med andra länder. Ett handelspolitiskt sam-
skt samarbete arbete mellan de nordiska länderna i en gemensam marknad kan således avse frågor om utbyte av synpunkter om dylika förhandlingar, samråd eller gemensamt uppträdande vid bilaterala eller multilaterala handelsförhandlingar samt ingående av gemensamma handels- och tullavtal med andra länder. Till handelspolitiskt samarbete kan vidare räknas gemensamma åtgärder, vilka direkt påverkar villkoren för de nordiska ländernas varuutbyte med vissa bestämda länder, även om dessa åtgärder icke utgör ett led i ett handelsavtal. Man kan här särskilt peka på gemensamma ingripanden mot dumping eller subventionerad export och samarbete om uppbyggnaden av nya marknader för nordiska exportvaror. I det följande ges först en kort översikt av nordiskt handelspolitiskt samarbete under efterkrigsåren. Därefter behandlas frågan om huruvida en gemensam nordisk marknad är förenlig med de nordiska ländernas förpliktelser till följd av medlemskap i GATT och OEEC och utlandets reaktion inför bildandet av en nordisk marknad. Slutligen avhandlas ett utvidgat handelspolitiskt samarbete mellan de fyra länderna i en nordisk marknad. 1. Samarbetet under efterkrigsåren Utbyte av synpunkter och upplysningar de nordiska länderna emellan rörande handelspolitiska spörsmål förekommer först och främst vid ofta återkommande möten mellan cheferna för de handelspolitiska avdelningarna i de fyra ländernas utrikesdepartement, de så kallade handelschefsmötena. Särskilt tages spörsmål, som behandlas i OEEC eller GATT, regelbundet upp till diskussion mellan de nordiska
101 handelscheferna. Mellan handelschefsmötena upprätthålles i övrigt vid behov en löpande, direkt kontakt mellan de fyra utrikesdepartementens handelspolitiska avdelningar. Detta samarbete, som började under mellankrigsåren, återupptogs omedelbart efter krigets slut. Alla handelspolitiska frågor av betydelse göres på detta sätt till föremål för informella diskussioner mellan de nordiska länderna. Vidare diskuteras med vissa mellanrum på regeringsplanet frågor om de nordiska ländernas inställning till viktigare spörsmål, vilka kominer upp till behandling i internationella ekonomiska organisationer och konferenser. På motsvarande sätt existerar helt naturligt den praxis att ad hoc-delegationer till internationella ekonomiska konferenser eller permanenta nordiska delegationer vid internationella organisationer — i första hand OEEC, GATT, FN och ECE — informellt utbyter synpunkter och diskuterar uppkomna problem. Speciellt har det omfattande västeuropeiska samarbetet inom OEEC sedan 1948 medfört ett intimt samarbete mellan de skandinaviska OEEC-delegationerna i Paris. Det har sålunda i praktiskt taget samtliga kommittéer, såväl varukommittéer som kommittéer rörande allmänna ekonomiska och handelspolitiska eller betalningsmässiga frågor, förekommit löpande informella diskussioner mellan de skandinaviska ländernas representanter under mötena. Gemensamma möten avhålls mellan delegationerna i samband med sammanträden i OEEC:s råd. Vid GATT:s möten råder en intim kontakt mellan de nordiska ländernas delegationer, och i en rad frågor har dessa, efter förut träffade överenskommelser, stött varandra eller framlagt
likartade synpunkter. Samma praxis existerar med avseende på sammanträden med de av FN:s olika organ •— särskilt ECOSOC och ECE — som sysslar med ekonomiska och handelspolitiska frågor, samt de särskilda institutionerna under FN, t. ex. FAO. De nordiska länderna räknas i praxis inom internationella ekonomiska organisationer som ett geografiskt område, som bör vara representerat i de olika kommittéerna och arbetsutskotten, och mellan de nordiska länderna träffas överenskommelser angående fördelningen av sådana poster samt angående turordningen mellan de nordiska länderna på dessa poster. Dessutom bör nämnas det engelskskandinaviska ekonomiska utskottet (UNISCAN), som tillsattes i början av 1950 och som sedan dess regelbundet har hållit sammanträden för diskussioner av åtgärder för att främja ett närmare ekonomiskt samarbete mellan de fyra länderna och för utbyte av synpunkter, särskilt beträffande OEEC-, GATT- och ECE-frågor samt i övrigt i frågor rörande det ekonomiska samarbetet mellan de västeuropeiska länderna. Som en fortsättning på samarbetet på 1930-talet har under senare år inom OEEC och GATT utvecklats ett ganska intimt samarbete mellan de nordiska länderna samt Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz när det gäller tillvaratagande av lågtulländernas synpunkter. Från efterkrigsåren finns vissa exempel på att de nordiska länderna har samordnat sina handelsförhandlingar med andra länder, medan man icke vid något tillfälle fört gemensamma handelsförhandlingar med andra länder.
102 2. Förhållandet GATT
till GATT och OEEC
I GATT finns tre bestämmelser som kan bli aktuella i samband med godkännandet av avtal om tullunioner och frihandelsområden, nämligen 1) huvudbestämmelserna i artikel 24; 2) artikel 24 mom. 10 och 3) artikel 25 mom. 5 a. 1) GATT:s artikel 24 mom. 5 stadgar, att avtalet icke skall utgöra hinder för att de avtalsslutande parterna bildar en tullunion eller ett frihandelsområde eller ingår en interimsöverenskommelse, som erfordras för bildande av en tullunion eller ett frihandelsområde. Den viktigaste förutsättningen för användandet av denna undantagsbestämmelse återfinnes i avtalets artikel 24 mom. 8 som kräver att tullunionen eller frihandelsområdet skall omfatta i stort sett all handel mellan de deltagande länderna (»substantially all the trade») eller åtminstone i stort sett all handel mellan de deltagande länderna med varor, som h ä r r ö r från tullunionen eller frihandelsområdet. I avtalets artikel 24 mom. 5 a och b stadgas vidare som ett villkor att de tullar och andra handelsregleringar, som vid bildandet av tullunionen eller ingåendet av interimsöverskommelsen införes, icke skall som helhet betraktade vara högre eller strängare för handeln med de avtalsslutande parter i GATT, som står utanför tullunionen eller interimsöverenskommelsen, än de genomsnittligt sett var i de deltagande länderna före ordningens genomförande. För frihandelsområden gäller samma villkor med avseende på tullnivåerna eller handelsregleringarna inom vart och ett av de deltagande länderna. Som ett ytterligare villkor för en tullunion eller ett frihandelsområde krä-
ver avtalet enligt artikel 24 mom. 8 a (i) att utom tullen även andra former av restriktioner för handeln upphäves beträffande den samhandel som förekommer inom ramen för tullunionen eller frihandelsområdet. När det anses nödvändigt, finns det dock möjligheter att bibehålla vissa restriktioner, varom stadgas i avtalets artiklar 11, 12, 13, 14, 15, 20 och 21, d. v. s. bl. a. restriktioner på grund av betalningsbalanssvårigheter, vissa restriktioner för jordbruksvaror och restriktioner på grund av veterinärmedicinska skäl eller restriktioner i säkerhetssyfte. De former av restriktioner, som skall avskaffas, är särskilt tullar och andra avgifter samt restriktiva regleringsföreskrifter, som tar sikte på att skydda den inhemska produktionen. För en tullunion gäller dessutom enligt artikel 24 mom. 8 a (ii) att i stort sett samma tullar och andra handelsregleringar skall tillämpas av vart och ett av deltagarländerna på handeln med utomstående länder. En interimsöverenskommelse, som syftar till upprättande av en tullunion eller ett frihandelsområde, skall enligt avtalets artikel 24 mom. 5 c omfatta en plan och ett tidsschema för bildandet av en sådan union eller frihandelsområde inom en rimlig tidsfrist. Övergångstidens längd bestämmes sålunda genom en av de avtalsslutande parterna i GATT företagen bedömning. Avsikten med denna bestämmelse är att skapa möjlighet för ett successivt genomförande av en tullunion eller ett frihandelsområde. De beslut, som de avtalsslutande parterna i GATT fattar med avseende på de nämnda bestämmelserna, fattas med enkel majoritet. Om de avtalsslutande parterna finner att ett avtal, som syftar till bildande av en tullunion eller
103 ett frihandelsområde, uppfyller GATT:s krav, kan de icke underlåta att godkänna avtalet. 2) Enligt GATT:s artikel 24 mom. 10 h a r de avtalsslutande parterna även möjlighet att godkänna förslag, som icke helt uppfyller de ovan nämndo förutsättningarna, såvida förslaget leder till bildandet av en tullunion eller ett frihandelsområde (»provided that such proposals lead to the formation of a customs union or a free-trade area»). Ett godkännande enligt denna regel måste dock ges med två tredjedels majoritet. Bestämmelsen bör troligen tolkas så, att de avtalsslutande parterna i realiteten skall fastslå, att det framlagda förslaget kan antagas leda till upprättande av en tullunion eller ett frihandelsområde, som u p p fyller avtalets fordringar. 3) GATT:s artikel 25 mom. 5 a är avtalets allmänna undantagsbestämmelse som ger de avtalsslutande p a r t e r n a möjlighet att »i undantagsfall för vilka bestämmelser icke finns annorstädes i GATT» lämna dispens från avtalets förpliktelser. Dispens enligt denna bestämmelse kräver två tredjedels majoritet av de avgivna rösterna, och det fordras att denna majoritet omfattar mer än hälften av de avtalsslutande parterna. För en gemensam marknad, som icke uppfyller villkoren i artikel 24, t. ex. på grund av att den endast omfattar ett fåtal snävt avgränsade varuområden, måste man i Ararje fall ansöka om GATTrs godkännande enligt denna bestämmelse. Som ovan nämnts stadgas uttryckligt i artikel 25 mom. 5 a, att dess räckvidd är begränsad till helt speciella omständigheter, som icke täcks av några andra bestämmelser i GATT. Det har, mot bakgrunden av de bidrag till tolkningen som diskussionerna om GATT:s utformning ger, säkerligen varit avsik-
ten att bestämmelserna i artikel 24 skulle ange de förutsättningar u n d e r vilka gemensamma m a r k n a d e r kan bildas. Detta utesluter förmodligen icke, att enstaka specialproblem i en plan för en gemensam marknad, som framlägges under åberopande av artikel 24, kan lösas med tillämpning av artikel 25 mom. 5 a. Samarbetsutskottet har vid utarbetande av planen för en gemensam nordisk marknad tagit hänsyn till GATT:s föreskrifter och utskottet är av den uppfattningen att denna plan står i så nära överensstämmelse med villkoren i GATTrs artikel 24, att den kan förväntas bli godkänd. OEEC Inom OEEC har man icke fastställt några närmare villkor för bildandet av tullunioner eller frihandelsområden, men i 1948 års överenskommelse erkännes värdet av ett regionalt ekonomiskt samarbete, som syftar till att skapa större marknader. I OEEG:s frigörelsestadga finns jämförelsevis litet underlag för en bedömning av, n ä r ett regionalt samarbete kan anses vara av sådan omfattning att de däri deltagande länderna har möjlighet att företaga en längre gående liberalisering sinsemellan än gentemot andra medlemsländer. Av väsentlig betydelse för OEEC:s bedömning kommer utan tvivel resultatet av GATT:s behandling av denna sak att bli. De nu gällande förpliktelserna gentemot OEEC kommer att ä n d r a s , om ett västeuropeiskt frihandelsområde upprättas. I så fall kan det antagas, att bestämmelserna i traktaten rör a n d e frihandelsområdet mer eller m i n d r e kommer att ersätta de gällande OEEC-förpliktelserna med avseende på liberalisering och förbud mot diskriminering.
104 3. Utlandets reaktion inför en gemensam nordisk marknad I den offentliga debatten om en nordisk marknad framföres icke sällan den synpunkten, att det finns skäl att frukta motåtgärder från icke nordiska länders sida gentemot nordisk export på grund av den diskriminering, som en nordisk marknad enligt sakens natur innebär. I det följande lämnas en kort redogörelse för de huvudsynpunkter, som enligt samarbetsutskottets uppfattning bör eliminera dessa farhågor. En gemensam nordisk m a r k n a d kommer icke att bildas med mindre GATT:s — och därmed alla de nordiska ländernas viktigaste handelspartners — uttryckliga godkännande uppnås. Den omläggning av de nordiska ländernas utrikeshandel, som kan bli en följd av den gemensamma marknaden, sker icke plötsligt och på en gång utan successivt under ett antal år. För övrigt talar sannolikheten för att omläggningen av de nordiska ländernas utrikeshandel kommer att försiggå jämsides med en ökning av ländernas import från utomstående länder. Det kan sålunda nämnas att Nederländernas, Belgiens och Luxemburgs handel med utomstående länder har ökat betydligt även efter bildandet av Benelux. Vidare kommer en — från utomstående länders synpunkt sett — gynnsam verkan av en nordisk marknad att bli, att de nordiska länderna troligen snabbare än eljest avlägsnar sina kvantitativa importrestriktioner även gentemot utomstående länder. På det hela taget torde man kunna räkna med att de gynnsamma verkningarna på längre sikt för levnadsstandarden i de fyra länderna vid bildandet av en gemensam nordisk marknad kommer att göra
denna till en mer köpkraftig och attraktiv marknad för andra länder, än de fyra ländernas nationella marknader skulle vara. Bildandet av en nordisk marknad kommer samtidigt, både multilateralt och bilateralt, att skapa en ökad handelspolitisk styrka gentemot utomstående länder, därigenom att de nordiska länderna i ökad utsträckning uppträder gemensamt i handelspolitiska angelägenheter och med en stor köpkraftig marknad i bakgrunden. 4. Handelspolitiskt samarbete i en nordisk marknad Tullavtal Skapandet av en nordisk marknad i form av en tullunion medför, att de enskilda nordiska ländernas möjligheter att föra en självständig tullpolitik försvinner för så vitt angår de varor, som omfattas av den gemensamma marknaden. Det enskilda landets tulltaxa utbytes beträffande de i den nordiska marknaden inkluderade varuområdena mot den gemensamma tulltaxan, som endast kan ändras efter inbördes överenskommelse. Härav följer icke nödvändigtvis att tullförhandlingar med utomstående länder måste föras gemensamt. För det första kommer den gemensamma tulltaxan icke under de första åren efter den nordiska marknadens införande att omfatta alla varor. För det andra finns det i och för sig icke något som h i n d r a r att ett av de nordiska länderna inleder tullförhandlingar med ett utomstående land angående tullsatser, som innefattas i den gemensamma tulltaxan. Detta kan naturligtvis ske först efter föregående överenskommelse mellan de nordiska länderna. Huvudregeln bör dock vara, att tullförbandlingar med andra länder
105 föres gemensamt. Även tullförhandlingar med utomstående länder angående varor, som tills vidare hålles utanför den gemensamma tulltaxan, bör diskuteras mellan de nordiska länderna på förhand, så att eventuella nordiska intressen kan tagas i betraktande. Ett speciellt problem erbjuder de tullförhandlingar, som måste föras med andra GATT-länder om återtagande av de nordiska ländernas tullbindningar till följd av bildandet av den nordiska marknaden. GATT:s artikel 24 ger de i en tullunion deltagande länderna möjlighet att i samband med unionens skapande återtaga tullmedgivanden, I så fall skall förhandlingar äga rum med vederbörande GATT-medlemmar i syfte att återställa jämvikten mellan utväxlade tullkoncessioner. I artikel 24 utsäges att de andra GATT-medlemmarna vid dessa förhandlingar skall taga vederbörlig hänsyn till den kompensation, som ligger i själva införandet av den gemensamma tulltaxan. Här fastslås sålunda att ett nordiskt lands höjning till den gemensamma tariffen av en tullsats, som är bunden gentemot en GATT-medlem, i det enskilda fallet eventuellt kan anses bli utjämnad av andra nordiska länders sänkning av tidlen för samma — eller andra — varor till den gemensamma tariffen. Resultaten av dessa förhandlingar, för vilka GATT icke har föreskrivit någon n ä r m a r e procedur, måste förmodligen samlas i ett antal avtal, vari de fyra nordiska länderna gemensamt ingår som den ena parten och vederbörande GATT-land som den andra parten. Handelsavtal Det mellanfolkliga ekonomiska samarbetet under de tio år, som h a r förflutit sedan andra världskrigets slut, kan med stark förenkling uppdelas i
två perioder. Tiden från krigsslutet fram till 1950—1951 dominerades av bilaterala handels- och betalningsavtal mellan länderna och av en vidsträckt användning av kvantitativa restriktioner. I och med OEEC:s skapande 1948, den europeiska betalningsunionens ikraftträdande 1950 samt den successivt stigande liberaliseringen av handeln mellan OEEG-länderna och gentemot dollarområdet h a r tyngdpunkten i den internationella handelspolitiken i växande utsträckning överflyttats från de bilaterala förhandlingarna till ett multilateralt samarbete inom internationella organisationer. De bilaterala problemen har i och med denna utveckling, från de tre skandinaviska ländernas synpunkt sett, i hög grad minskat i betydelse och koncentrerar sig nu till Östeuropa samt de mellan- och sydamerikanska länderna. I Finland har det bilaterala systemet varit förhärskande i handelspolitiken ända fram till 1955. Först från detta år har en partiell liberalisering av importen genomförts, och samtidigt med att betalningsavtalen med de västeuropeiska länderna förnyades på delvis multilateral basis infördes ett multilateralt element i handelspolitiken. Detta elements betydelse kommer att öka ytterligare, när det planerade globalkontingentsystemet för importen från Västeuropa har genomförts. Liberaliseringen av den finska utrikeshandeln är nära förbunden med upprättandet av en nordisk marknad i så måtto, att senast vid dennas ikraftträdande måste en tillräckligt omfattande liberalisering genomföras. Även för Finlands vidkommande kan sålunda konstateras, att multilaterala synpunkter alltmera träder i förgrunden. När man i den offentliga debatten angående det nordiska ekonomiska
106 samarbetet under årens lopp har framhållit fördelarna av ett utvidgat handelspolitiskt samarbete, h a r förespråkarna för ett dylikt samarbete otvivelaktigt särskilt haft i tankarna möjligheten av att, genom ett gemensamt uppträdande vid bilaterala tull- och handelsförhandlingar, utnyttja Nordens samlade betydelse som avsättningsmarknad som ett medel att u p p n å en handelspolitiskt gynnsammare ställning antingen på importsidan eller exportsidan. Mot bakgrunden av de bilaterala förhandlingarnas ständigt minskade betydelse torde det stå klart, att Nordens möjligheter till gemensamt uppträdande i bilaterala sammanhang redan av detta skäl är relativt begränsade. Detta utgör givetvis icke något hinder för att de nordiska länderna genom en samordning av sina handelspolitiska intressen kan erhålla fördelar, som ett enskilt nordiskt land icke är i stånd att förverkliga. Tendensen pekar som nämnts emellertid i riktning mot en ständigt minskad betydelse av den utrikeshandel som baseras på bilaterala avtal. Det bör understrykas, att denna utveckling i riktning mot en frigörelse av den internationella handeln och ett i växande grad multilateralt tillrättaläggande av villkoren för utrikeshandeln utan tvivel ligger i de nordiska ländernas intresse. Ett samarbete inom ramen för en gemensam nordisk marknad rörande bilaterala handelsavtal med andra länder kan vara mer eller mindre långtgående. Mest vittgående vore givetvis om Norden som en enhet ingick avtal med andra länder. Ett så intimt samarbete försvåras emellertid av att liberaliseringsgraden i de nordiska länderna är olika och av att det liberaliserade varuområdet varierar från land till land. Det varuområde, till
vilket utlandets handelspolitiska intressen i de nordiska länderna är koncentrerat, är således av olika omfattning och innehåll i de fyra nordiska länderna. I detta sammanhang kan hänvisas till att de tre Benelux-länderna började ingå gemensamma avtal med andra länder först efter det att de på sommaren 1955 enats om en gemensam frilista. Det är å andra sidan klart, att även om ett så långt gående samarbete som ovan nämnts tills vidare icke är möjligt, kommer den nordiska marknaden genast vid ikraftträdandet att medföra ett utvidgat samarbete med avseende på handelsavtal och i allmänhet beträffande de nordiska ländernas handel med utomstående länder. Ett nordiskt samarbete för att öka exporten på nya marknader förtjänar att n ä r m a r e övervägas. Särskilt i förhållande till de mindre utvecklade länderna finns det skäl att förvänta, att Norden på något längre sikt h a r möjligheter till ett ökat handelsutbyte. Det kan i samband med dessa länders industrialisering bli tal om leveranser av betydande storleksordning, vilka ett enskilt nordiskt land saknar den nödvändiga kapaciteten att åtaga sig och vilka kan förutsätta att relativt stora krediter lämnas. Ett industriellt och finansiellt samarbete mellan de fyra länderna kunde i många fall eventuellt öppna exportmöjligheter, som i annat fall måste uppges. På exportsidan kan ett samarbete bli aktuellt för att förhindra att de nordiska ländernas intressen på marknaderna i andra länder korsar varandra. Ett samarbete om dessa frågor måste dock förmodligen i regel överlämnas till vederbörande exportföretags egna initiativ. Om ett nordiskt lands export till utomstående länder konkur-
107 rerar med export från andra nordiska länder och stödes av myndigheterna i en eller annan form, eventuellt genom exportsubventioner, kan det vara naturligt att diskutera problemet och söka nå fram till en ändamålsenlig lösning, som bygger på en helhetsvärdering av Nordens samlade intressen. På importsidan kan det under perioder med internationell knapphet på viktiga råvaror bli aktuellt att uppträda gemensamt gentemot leverantörländerna för att tillförsäkra Norden nödiga leveranser till rimliga priser. Storleken av de importkontingenter ett nordiskt land beviljar ett utomstående land bör helt naturligt göras till föremål för samråd mellan de nordiska länderna. Detta bör särskilt gälla varor, vilka i ett nordiskt land är underkastade importreglering även gentemot andra nordiska länder. Dumping I en nordisk marknad ersattes de fyra ländernas nationella m a r k n a d e r av en gemensam marknad, inom vilken avsikten är att en friare konkurrens inom näringslivet skall medföra en rationellare arbetsfördelning. Den gemensamma tulltaxan utåt upprättas med utgångspunkt från en helhetsvärdering av näringsstrukturen i Norden. Mot denna bakgrund är det naturligt, att ett samarbete mellan de fyra länderna äger rum även r ö r a n d e åtgärder i syfte att förhindra dumping mot eller subventionerad export till de nordiska länderna från utomstående länders sida. Med avseende på de nationella åtgärderna mot dumping m. m. kan en gemensam nordisk marknad medföra två nya situationer, nämligen för det första att ett nordiskt land eventuellt
medverkar i gemensamma motåtgärder mot dumping, vilka i första h a n d drabbar andra nordiska länders hemmamarknadsindustrier, och för det andra att ett nordiskt land eventuellt företager sådana motåtgärder till förmån för exportindustrier i de andra tre länderna, vilkas export till vederbörande nordiska land skadas av dumpingen. Den nationella lagstiftningen om åtgärder mot dumping bör därför i varje fall ändras så, att de nordiska länderna blir i stånd att samarbeta i de två nämnda fallen. För närvarande finns i Norge och Sverige lagstiftning om åtgärder mot dumping m. m. Den svenska lagstiftningen ger i sin nuvarande utformning Sverige erforderligt underlag för att deltaga i ett nordiskt samarbete mot dumping m. m., under det att de norska bestämmelserna bör ändras i sådant syfte. I Danmark har för folketinget framlagts ett lagförslag om skydd mot dumping, och i Finland väntas ett motsvarande förslag bli framlagt. Även dessa lagförslag bör man söka ändra med tanke på den nordiska marknaden. I övrigt bygger alla fyra ländernas lagstiftning och lagförslag på GATT:s bestämmelser och överensstämmer sålunda inbördes. Fråga om huruvida gemensamma åtgärder bör träffas mot dumping m. m. från utomstående länders sida eller om sådana åtgärder bör tillgripas endast av det nordiska land, som är utsatt för dumpingen, får avgöras genom diskussioner och överenskommelser mellan de fyra länderna i varje särskilt fall. Med hänsyn härtill bör det på ett tidigt stadium av behandlingen av en konkret framställning om åtgärder mot dumping etableras ett samarbete mellan vederbörande mvndig-
108 heter i de fyra länderna. På längre sikt är det i en gemensam nordisk marknad naturligt att räkna med, att åtgärder mot dumping i växande utsträckning företages gemensamt. I övrigt hänvisas beträffande denna fråga till kapitlet om dumping i den speciella delen av rapporten. Samarbete miska
inom internationella organisationer
ekono-
Som ovan nämnts har under efterkrigsåren utvecklats ett intimt, löpande samarbete mellan de nordiska länderna om frågor, som behandlas i internationella ekonomiska organisationer. I och med ikraftträdandet av det utvidgade ekonomiska samarbete mellan de nordiska länderna, som föreslås i denna rapport, är det självklart, att denna samverkan inom internationella organisationer kommer att intensifieras. Detta gäller naturligtvis speciellt inom GATT, där skapandet av en gemensam nordisk m a r k n a d i hög grad kommer att befordra en enhetlig inställning från de nordiska ländernas sida till de handelspolitiska problem, som behandlas i GATT. Motsvarande gäller för OEEC och i förhållande till ett västeuropeiskt frihandelsområde, om ett sådant kommer till stånd. Det är knappast möjligt att på förhand ange riktlinjer för en utbyggnad av det h ä r behandlade nordiska samarbetet. Detta samarbete får utformas vid gemensamma diskussioner angående de enskilda problemen, allt eftersom sådana uppstår, när den nordiska marknaden har upprättats.
Samarbetsutskottet har på grundval av vad ovan anförts kommit till den slutsatsen att samarbetet på det han-
delspolitiska området bör ytterligare utvidgas och fördjupas. I förhållandet till internationella organisationer, vilket får allt större betydelse, bör ett nära samarbete även i fortsättningen äga rum i avsikt att främja ändamålet med skapandet av den gemensamma marknaden. Handelsavtal med andra länder kan efter upprättandet av en gemensam marknad till en början knappast ingås gemensamt av de fyra länderna. De nordiska länderna bör emellertid uppsätta som ett mål på längre sikt att ingå gemensamma handelsavtal. Konsultationer bör därför äga rum, innan ett av länderna upptager handelsförhandlingar med ett icke-nordiskt land. De fyra länderna bör även för övrigt regelbundet samråda både på det multilaterala och det bilaterala planet. Särskilt må framhållas möjligheten av 1. att förhindra att de nordiska länderna utsätter varandra för oskälig konkurrens i icke-nordiska länder, 2. att samverka beträffande gemensamma exportfrämjande åtgärder, särskilt i de mindre utvecklade länderna, 3. att uppträda gemensamt leverantörländer vid knappa råvaror,
gentemot köp av
4. att gemensamt diskutera importen från icke-nordiska länder av varor, som i ett nordiskt land är importreglerade även gentemot andra nordiska länder, 5. att vidtaga gemensamma åtgärder mot dumpingimport eller import av subventionerade varor, som skadar näringslivet i ett annat nordiskt land.
109 C. Samordning av den ekonomiska politiken De riktlinjer för ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete som uppdragits i det föregående och de konkreta samarbetsåtgärder som föreslagits innebär att länderna på viktiga men avgränsade områden skall samordna sin ekonomiska politik. Frågan uppstår då helt naturligt om samarbetet även måste eller bör få konsekvenser för andra sidor av ländernas ekonomiska politik, vilka icke är särskilt behandlade i planen. Mot denna bakgrund synes det vara två huvudtyper av problemställningar, som förtjänar särskild uppmärksamhet. För det första kan samordningsproblemet behandlas som en fråga om i vilka avseenden det föreligger behov för en anpassning av ländernas ekonomiska politik med sikte på att skapa balans i konkurrensvillkoren inom den gemensamma marknaden. För det andra kan samordningsproblemet betraktas ur konjunkturpolitisk synvinkel. Huvudvikten kommer då att ligga på behandlingen av frågor, som är förknippade med den allmänna aktivitetsreglerande politiken, bl. a. frågan huruvida samarbetet kommer att begränsa de enskilda ländernas möjligheter att genomföra konjunkturreglerande åtgärder på egen hand. I detta sammanhang är det även naturligt att diskutera möjligheterna för länderna att gemensamt föra en effektivare konjunkturpolitik än vad de var för sig har möjlighet till. 1. Den ekonomiska politikens betydelse för konkurrensvillkoren De konkurrensvillkor, under vilka näringslivet arbetar i de enskilda länderna, blir i hög grad påverkade av den ekonomiska politik som föres av
myndigheterna. Den allmänna aktivitetsreglerande politiken har sålunda ett väsentligt inflytande på efterfrågeförhållandena inom stora delar av näringslivet. Det finns även anledning att framhäva betydelsen av åtgärder, som bidrar till att lägga produktionsförhållandena till rätta för företagen genom att säkerställa utbyggnaden av kommunikationer och energikällor samt av undervisning, forskning, sjukvård och bostäder m. m. En rad av de övriga verkningsmedlen i den ekonomiska politiken bör ses i samband med de uppgifter som myndigheterna påtager sig på detta område. Det gäller i första hand skattepolitiken och i stor utsträckning även penning- och kreditpolitiken. För konkurrensvillkoren spelar dessutom växelkurspolitiken, tullpolitiken, prispolitiken m. m. en stor roll. Det är det samlade resultatet av dessa många olika verkningsmedel som skapar den miljö, som näringslivet arbetar i och som tillsammans med av naturen givna produktionsförhållanden sätter en gräns för den ekonomiska utvecklingen. Det är en allmänt accepterad målsättning, att den ekonomiska politiken skall lägga villkoren till rätta både fölen tillfredsställande internationell konkurrensförmåga och för en snabb expansion i den nationella ekonomin. Under förutsättning av en hög internationell aktivitetsnivå synes detta för ett lands ekonomi som helhet innebära att man tar sikte på ett tillstånd, i vilket full sysselsättning kan upprätthållas i samband med en fri utrikesekonomi, d. v. s. utan kvantitativa restriktioner för import och export och utan extremt höga tullsatser eller liknande protektionistiska åtgärder.
110 Medan de enskilda ländernas välståndsnivå är beroende av produktiviteten i deras näringsliv, är det icke utan vidare så att länder med hög genomsnittlig produktivitet har en bättre internationell konkurrensförmåga än länder med lägre genomsnittlig produktivitet. Produktivitetsförbättringar åtföljes i allmänhet av stigande löner, och produktionskostnaderna per varuenhet sjunker på grund härav icke automatiskt i takt med den stigande produktiviteten. I regel kommer emellertid en snabbt stigande produktivitet att göra det lättare att upprätthålla en tillfredsställande internationell konkurrensförmåga. Det är sålunda mera takten i produktivitetsförbättringen än den absoluta produktivitetsnivån som får betydelse för ett lands totala konkurrensmässiga ställning. Av det sagda framgår emellertid även att utvecklingen av den nominella lönenivån kan vara en utslagsgivande faktor. Stiger de nominella lönerna fortare än produktiviteten, kan konkurrensförmågan försvagas, om icke en motsvarande utveckling försiggår i andra länder eller växelkurserna justeras. Å andra sidan kan höga och stigande löner ofta bidraga till att frampressa produktivitetsförbättringar. Balansen mellan produktivitetsutveckling och nominell löneutveckling intar därför en nyckelställning i strävandena att bevara en tillfredsställande internationell konkurrensförmåga. Om resultatet av den samlade interna produktivitets-, löne- och prisutvecklingen skulle leda till att kostnadsnivån blir för hög jämfört med kostnadsnivån i andra konkurrerande länder, uppstår en rad problem, såsom risk för produktionsbegränsning, arbetslöshet och press på valutareserven. I dylika situationer kan en devalvering av den egna valutan vara ett medel att
återställa konkurrensförmågan, förutsatt att det samtidigt vidtages andra åtgärder för att få den interna prisutvecklingen under kontroll. Till följd av internationella avtal om stabilisering av växelkurserna är de enskilda ländernas möjligheter att ändra dessa begränsade. Större ändringar av kurserna kan sålunda endast företagas om det uppstår fundamentala skevheter i konkurrensvillkoren. För ett lands konkurrensmässiga ställning är alltså samspelet mellan en mängd faktorer avgörande. Kort uttryckt beror konkurrensförmågan generellt sett på förhållandet mellan växelkurserna och den interna kostnadsnivån. För de enskilda näringarna och företagen kommer dessutom tullsatser, subventioner och särskilda avgifter in i bilden och verkar i princip som partiella justeringar av växelkurserna för ifrågavarande varor. Är växelkurserna i en viss situation uppenbart för höga, kan en devalvering vara den enda framkomliga utvägen att återställa en tillfredsställande internationell konkurrensförmåga. En nedpressning av den interna kostnadsnivån genom en deflatorisk politik kan få skadliga verkningar för produktionsutvecklingen och sysselsättningen och innebär otvivelaktigt i de flesta situationer större faromoment än en devalvering. Är den internationella konkurrensmässiga ställningen i en viss situation någorlunda tillfredsställande, består den praktiska uppgiften i att hindra att den interna kostnadsutvecklingen bringar balansen i fara. I de nordiska länderna liksom i de flesta andra västeuropeiska länder har myndigheterna föga direkt inflytande på lönepolitiken. Medlen för att påverka prisutvecklingen är därför i första hand penningoch finanspolitiska åtgärder. Under
Ill perioder med stark prispress kan dessutom direkt prisreglering komma i fråga. Samtidigt som det bör vara myndigheternas uppgift att lägga villkoren till rätta för en full sysselsättning och en snabb produktivitetsutveckling, bör penning- och finanspolitiken söka motverka en inflatorisk utveckling. Myndigheterna ställes här inför vanskliga avvägningsproblem. Full sysselsättning, snabb ekonomisk expansion och höjning av produktiviteten förutsätter att betydande delar av den löpande produktionen reserveras för investeringar. Under dessa omständigheter kräver prisstabiliteten bl. a. en begränsning av konsumtionsefterfrågan, så att det skapas utrymme för investeringarna utan att påfrestningar på resurserna uppstår. Man kan även säga att investeringsefterfrågan bör begränsas så, att den motsvarar summan av det privata och offentliga sparandet vid konstant prisnivå med tillägg av eventuell kapitalimport. Men även om penning- och finanspolitiken utformas så att den bidrar till att skapa en rimlig totalbalans mellan investeringsefterfrågan och tillgängliga resurser vid full sysselsättning, kan en kostnadsinflation komma till stånd och eventuellt försvaga den internationella konkurrensförmågan. Vid en hög aktivitetsnivå kan tendenserna till kostnadsstegringar till följd av nominella löne- och inkomsthöjningar vara mycket starka. Om penning- och finanspolitiken enbart skall kunna motverka dylika tendenser, måste den i många situationer vara så restriktiv att det kommer att gå ut över den ekonomiska expansionen. Lösningen av prisstabiliseringsproblemet under full sysselsättning kan därför knappast finnas genom utformningen av penning- och finanspolitiken
enbart. Organisationerna på arbetsmarknaden kan exempelvis genom sin politik i hög grad påverka myndigheternas möjligheter att uppnå resultat med de medel som de förfogar över. När man hävdar att en relativt hög beskattning försvagar ett lands konkurrenskraft, bygger väl detta i första hand på att skatterna från det enskilda företagets synpunkt sett begränsar dess förmåga att investera och därigenom öka produktiviteten. Nationellt sett behöver emellertid icke resultatet av en hög beskattning bli att investeringarna blir liggande på en låg nivå. Tvärtom kan en hög beskattning genom att skapa grundval för offentligt sparande medverka till en hög investeringsnivå och därigenom leda till en snabb genomsnittlig produktivitetsökning. Skatternas inverkan på det totala sparandet kan vara beroende av den närmare utformningen av skattesystemet. En minskning av företagsbeskattningen och det offentliga sparandet kan under vissa förhållanden ersättas av motsvarande ökning av det privata sparandet. Under perioder med stark investeringsvilja inom näringslivet kan emellertid en sådan omläggning av beskattningen samtidigt föra med sig en stimulering av investeringsefterfrågan, som ökar inflationstrycket. Det må vidare erinras om att beskattningen även utformas i avsikt att främja andra ändamål, t. ex. en rimlig inkomst- och förmögenhetsfördelning i samhället. Vid bedömningen av beskattningens inflytande på konkurrensförmågan bör man även taga hänsyn till dess inverkan på prisnivån. Avgörande bör vara om penning- och finanspolitiken etc. tillsammans skapar grundval för en rimlig prisjämvikt och samtidigt bidrar till att investeringsnivån blir tillräckligt hög för att säkerställa full syssel-
112 sättning och en snabb ekonomisk expansion. Det är knappast möjligt att fastslå ett entydigt sammanhang mellan beskattningens höjd och den totala investeringsnivån. Det finns länder med hög beskattning, som h a r en mycket hög investeringsnivå, t. ex. Norge, och länder med jämförelsevis låg beskattning, som har en åtskilligt lägre investeringsnivå, t. ex. Danmark. Å andra sidan kan man ge exempel på länder med hög skattenivå och låg investeringsnivå. Storbritannien befinner sig i en sådan situation. Skillnader av denna art kan t. ex. delvis hänga samman med att militärutgifterna är olika höga i de länder man jämför. I Storbritannien går sålunda en långt större del av nationalinkomsten till militära ändamål än i de nordiska länderna. Samtidigt som denna belastning för den brittiska ekonomin reducerar möjligheterna att upprätthålla en hög investeringsnivå, bidrar den till att göra en stram skattepolitik nödvändig. Beskattningen kan även ha ett avgörande inflytande på investeringarnas sammansättning. Ett högt offentligt sparande kan sålunda vara en förutsättning för att man skall kunna lösa utbyggnadsuppgifter, som från samhällsekonomisk synpunkt är viktiga. Särskilt i tider med hög aktivitetsnivå och stor investeringsvilja inom näringslivet kan knappheten på kapital göra finansieringsproblemen i samband med utbyggnad av kommunikationer, kraftkällor och socialt betonade institutioner särskilt stora. Dessa investeringar täcker en rad fundamentala behov, och för näringslivets del är de ofta avgörande förutsättningar för den fortsatta utvecklingen. Det bör därför vara en huvuduppgift att säkerställa en skälig jämvikt mellan utbyggnaden av direkt produktiva företag och de in-
vesteringar som är av grundläggande betydelse för samhället. I praktiken kommer detta att kräva avsevärda bevillningar på den offentliga budgeten och motsvarande skatteinkomster, om inflatoriska verkningar skall undgås. Kraven på grundläggande investeringar kan variera från land till land, bl. a. kan geografiska förhållanden, befolkningstätheten etc. vara av stor betydelse. Särskilt Norge men även Sverige och Finland kan sålunda betraktas som relativt »tungarbetade» länder. Olikheter i skattenivå mellan länderna bör i viss grad ses mot denna bakgrund. Konkurrensvillkoren gemensam marknad
i en
Den väsentligaste förändringen i konkurrensvillkoren till följd av en gemensam nordisk marknad är att tullm u r a r n a och andra restriktioner för handeln mellan länderna avlägsnas. Som lågtulländer har Danmark, Finland, Norge och Sverige en näringsstruktur som gör dem relativt väl rustade att möta de förändringar, som upphävandet av tullsatserna i den internordiska samhandeln innebär. Alla fyra länderna följer även en politik, som tar sikte på full sysselsättning, och för närvarande utnyttjas produktionskapaciteten till fullo i alla fyra länderna. Redan av detta skäl kan man räkna med att det på kort sikt icke blir möjligt för något lands industri att i större utsträckning erövra marknader i de andra nordiska länderna genom produktionsutvidgningar och ökat utbud på varor. Man bör vidare taga hänsyn till, att det efter ingående undersökningar av de olika näringsgrenarnas konkurrensförhållanden har föreslagits särskilda övergångsanordningar, som såvitt möjligt söker taga hänsyn till
113 olikheter i utgångsläge. Vad beträffar den internordiska tullfriheten skulle sålunda genomförandet av den gemensamma marknaden kräva varken särskilt snabba eller genomgripande omställningar inom näringslivet. Upphävandet av importrestriktionerna mellan de nordiska länderna betyder emellertid för Finlands del en radikal förändring av den nuvarande situationen. Ett sådant steg kommer att innebära, att de rådande olikheterna i de allmänna kostnadsnivåerna i de nordiska länderna kommer att verka som en direkt konkurrensbestämmande faktor. Ett tillfredsställande utgångsläge för Finland kan skapas blott genom generella ekonomisk-politiska åtgärder. Man bör således utgå ifrån att den gemensamma marknadens införande kräver en anpassning av växelkurserna till pariteten mellan ländernas kostnadsnivåer. Då en dylik anpassning icke kan genomföras utan att kursförändringarna inverkar på hela prisstrukturen och på den ekonomiska utvecklingen inom vederbörande land, kräver den gemensamma marknadens upprätthållande att de förhållanden som bestämmer den totala betalningsbalansens jämvikt och inkomstutvecklingen noga följes. På längre sikt kan man vänta att den gemensamma marknaden kommer att medföra mera omfattande strukturella anpassningar inom alla fyra ländernas näringsliv. Efter allt att döma torde dessa anpassningar bli störst i Finland och Norge, som har det högsta aktuella skyddet. Även om sådana anpassningar kan försiggå successivt under en längre tidsperiod, kan de skapa problem. Å andra sidan kan behovet av strukturella anpassningar ge en indikation på vad som kan vinnas i effektivitet genom en gemensam mark8 — 1 1 6 4 57
nad. Verkningarna av den gemensamma marknaden kommer därför i avgörande utsträckning att bero på de potentiella expansionsmöjligheterna i de enskilda länderna och på investeringspolitiken. Både för Norges och Finlands del kommer en tillfredsställande lösning av anpassningsproblemen att bl. a. vara beroende av att investeringarna även i fortsättningen kan hållas på en relativt hög nivå. Under denna förutsättning bör man kunna räkna med att utbyggnaden av konkurrenskraftiga företag skall kunna ske i takt med den gradvisa avvecklingen av mindre effektiva sektorer inom ekonomin. Det kan knappast råda tvivel om att en sådan strukturell anpassning på längre sikt kommer att öka effektiviteten inom näringslivet i alla de nordiska länderna. Anpassningar politiken
i den
ekonomiska
Ändamålet med en gemensam marknad och andra nordiska samarbetsåtgärder bör i första hand vara att öka produktiviteten i ländernas näringsliv genom en utvidgad arbetsfördelning. De ekonomisk-politiska åtgärderna bör icke motverka denna effekt av den gemensamma marknaden. Deras uppgift bör tvärtom vara att lägga villkoren till rätta så att de naturliga produktionsförutsättningarna så snabbt som möjligt skall kunna bli bestämmande för investeringsinriktningen och produktionens utveckling inom varje enskilt land. På denna grundval bör de även söka stimulera expansionen i de enskilda ländernas ekonomi. Det är mot denna bakgrund frågan om en ömsesidig anpassning av den ekonomiska politiken av hänsyn till konkurrensvillkoren bör diskuteras. Huvudsynpunkten bör då vara att man
114 inom den gemensamma marknaden icke bör företaga ekonomisk-politiska åtgärder, som leder till en snedvridning i näringsstrukturen i förhållande till de naturliga produktionsförutsättningarna. Man bör med andra ord acceptera att de varor, som omfattas av den gemensamma marknaden, produceras där det kan ske med de minsta verkliga kostnaderna. I det följande diskuteras anpassningsproblemen i den ekonomiska politiken mot bakgrunden av denna huvudsynpunkt. a) P e n n i n g p o l i t i k o c h kapitalmarknad För att en gemensam varumarknad i Norden skall kunna verka i enlighet med sitt syfte bör det även finnas ett smidigt system för de valutatransaktioner som följer med samhandeln. En gemensam kapitalmarknad är däremot icke något villkor för att den gemensamma marknaden skall fungera tillfredsställande. En gemensam kapitalmarknad skulle förutsätta en intim samordning av budget- och penningpolitiken i allmänhet och sålunda gå utöver vad som är ändamålet med det företagna utredningsarbetet. En ökning av de internordiska kapitalrörelserna är emellertid önskvärd som ett led i ett samarbete om att utnyttja Nordens ekonomiska resurser på rationellast möjliga sätt. I ett tidigare avsnitt har redogjorts för utskottets förslag på detta område, bl. a. angående ett samarbete i organiserade former genom en nordisk investeringsbank. Så som utskottets förslag om kapitalöverföringar är utformat, skall det enskilda landet i fortsättningen helt handha och ta ansvaret för sin
penning-, finans- och valutapolitik. Utskottet har sålunda ej heller funnit det nödvändigt att framlägga något förslag om en samordning av ländernas räntepolitik. Den ränteundersökning, som utskottet har företagit, visar att hösten 1956 den typiska utlåningsräntan i affärsbankerna i Norge var 4,5 %, i Sverige 5,5 % och i Danmark 6,5 %. I Finland var motsvarande räntesats 8 %. Den har senare stigit till 9 %. Som en kostnadsfaktor för näringslivet får räntan särskild betydelse för kapitalkrävande och långsiktiga investeringar. Isolerat sett ger den existerande skillnaden i de nordiska ländernas räntenivåer uttryck för en icke oväsentlig skillnad i konkurrensvillkoren för produktion som bygger på en avsevärd kapitalinsats. Enligt utskottets uppfattning bör emellertid dessa olikheter ses i sammanhang med andra förhållanden, som påverkar konkurrensförmågan, bl. a. skattereglerna. b)
Företagsbeskattning
Den undersökning av företagsbeskattningen i de fyra nordiska länderna, som samarbetsutskottet har låtit vidtaga, visar att bolagsbeskattningen genomgående är klart lägst i Danmark. Mellan de övriga nordiska länderna är skillnaden icke så markerad, men Sverige ligger lägst och Norge högst. Företagsbeskattningens betydelse för konkurrensförmågan synes främst ligga i dess verkan på investeringarna genom att den påverkar finansieringsförmågan. Det finnes emellertid icke något klart samband mellan beskattningens omfattning och investeringarnas storlek. Skatternas höjd bör även ses i samband med den ekonomiska politiken i övrigt. För expansionsförmågan är lånemöjligheterna av stor betydelse, och
115 penning- och kreditpolitiken spelar här en avgörande roll. Sålunda uppväges i viss grad företagens fördel av den låga bolagsbeskattningen i Danmark av en relativt stram kreditmarknad med hög räntefot. Vid en given nivå för de offentliga utgifterna torde en hög beskattning ha en inflationsdämpande effekt och kan vara ett villkor för att bevara konkurrensförmågan gentemot utlandet. En tillfredsställande konkurrensförmåga under kommande år beror i hög grad på om inflationsproblemen kan bemästras, och skatterna bör ses även i detta perspektiv. Vidare är det anledning att understryka att den industriella expansionen är beroende av investeringar och utbyggnader, som sker utanför det enskilda företaget och som finansieras skattevägen. Enligt utskottets uppfattning kan det icke vara anledning till att lägga speciell vikt vid att företagsbeskattningen samordnas inom den gemensamma marknaden. Det avgörande bör vara att de totala verkningarna av de olika ekonomisk-politiska åtgärder, som är förenliga med samarbetet, ger varje enskilt land en tillfredsställande konkurrensmässig ställning. Skillnad i beskattningen hindrar i och för sig icke <lc enskilda länderna att uppnå ett sådant resultat. Så länge möjligheterna till kapitalöverföringar är reglerade, kommer skillnaden i skattereglerna även att ha begränsat inflytande på kapitalrörelserna. Kapitalexporten kommer då att kunna kontrolleras. Kapitalimportens omfattning kan påverkas av den nationella skattepolitiken. I vilken utsträckning denna under dessa omständigheter bör utformas med sikte på att uppmuntra till kapitalimport är en fråga, som de enskilda ländernas myndig-
heter bör bedöma i samband med skattepolitikens övriga syften, med behovet av kapitalimport och med möjligheterna att tillfredsställa detta med tillhjälp av andra medel. c) A v g i f t e r
och
subventioner
Genom konsumtionsbeskattningen kan ett skydd ges åt den inhemska produktionen av avgiftspliktiga varor genom att avgifterna på införda och inhemska varor beräknas enligt olika regler, som medför en högre beskattning av införda varor än av motsvarande inhemska varor. Ett sådant skydd är icke förenligt med en gemensam marknad för avgiftspliktiga varor, och acciser som verkar diskriminerande bör därför upphävas eller ändras. Bortsett härifrån kan ett land i den gemensamma marknaden icke genom konsumtionsbeskattning av speciella varor påverka konkurrensförhållandena till sin fördel, och en gemensam marknad nödvändiggör därför icke någon samordning av denna form av beskattning i de deltagande länderna. Varje land kan själv bestämma vilka varor det vill beskatta, hur höga avgiftssatserna skall vara och på vilken grundval beskattningen skall företagas. En särskilt hög beskattning av en vara i ett av de deltagande länderna kan dock få till följd, att landets produktion av denna vara på grund av förbrukarnas reaktion försiggår på ett ekonomiskt sett mindre ändamålsenligt sätt än i de andra länderna. Den gemensamma marknaden kan därför medföra, att de deltagande länderna måste beskatta samma slags varor med avgiftssatser, vilka icke avviker alltför mycket från varandra. Icke heller skulle en samordning vara nödvändig när det gäller de allmänna indirekta skatterna. Dylika
116 skatter eller avgifter har i allmänhet inarbetats i prisstrukturen, och skillnaden i satserna mellan deltagarländerna kan vara fullt förenliga med rimliga konkurrensvillkor. En ökning av den indirekta beskattningen genom höjning eller införande av en allmän omsättningsskatt i ett land kan dock genom verkningarna på den allmänna prisoch kostnadsnivån skapa problem för konkurrensförmågan, tills andra kostnadsbestämmande faktorer, t. ex. växelkurserna, har anpassats efter de nya förhållandena. Subventionerna intar i stort sett samma ställning som de indirekta skatterna. Hänsynen till rimliga konkurrensvillkor på den gemensamma marknaden medför att de enskilda länderna bör utforma eventuella subventionsanordningar, som gäller den gemensamma marknadens varor, så att de icke verkar diskriminerande. Detta innebär, att eventuella subventioner i allmänhet bör beviljas enligt samma regler för varor som importeras från de övriga nordiska länderna som för varor av inhemskt ursprung". Vid export av dylika varor bör vederbörande land neutralisera subventionen, t. ex. genom en exportavgift. Med hänsyn till att import- och exportrestriktioner för varor, som omfattas av den gemensamma marknaden, som huvudregel förutsattes bli upphävda, skulle i och för sig icke några speciella diskriminationsproblem vara förknippade med subventioner för råvaror och halvfabrikat som omfattas av den gemensamma marknaden. Däremot kan subventioner för varor, som icke är medtagna i den gemensamma marknaden men som ingår som råvaror och halvfabrikat i varor, som omfattas av den gemensamma marknaden, förrycka konkurrensvillkoren. Dylika sub-
ventionsanordningar bör kunna tagas upp till gemensamma nordiska diskussioner syftande till att undgå att de får diskriminerande verkningar. För övriga varor som faller utanför den gemensamma marknaden blir det icke behov av någon samordning av subventionspolitiken av hänsyn till konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden. d) A r b e t s l ö n e r förmåner
och
sociala
En jämförelse av arbetslönerna i de nordiska länderna omräknade efter de officiella växelkurserna visar att den genomsnittliga nominella lönenivån för industriarbetare ligger högst i Sverige. Därefter kommer Finland, Norge och Danmark. För Finlands del bör hänsyn dock tagas till övervärderingen av den finska valutan. Inom de flesta industribranscher är skillnaden mellan ländernas genomsnittliga lönenivåer icke större än de skillnader som regionalt exister a r inom de enskilda länderna. Det bör dock understrykas att det icke så mycket är konkurrensförmågan i dag som förhållandena under de närmaste åren, som är av betydelse. Lönerna, som för de flesta industrier utgör den viktigaste kostnadsfaktorn, har i alla nordiska länderna under efterkrigstiden ökat med åtskilliga procent per år. Under en förhållandevis kort tidrymd kan det därför komma att äga rum betydande förändringar i den relativa lönenivån länderna emellan. Under förutsättning av realistiska växelkurser kan man utgå från att den genomsnittliga lönenivån i de enskilda länderna i stort sett bestämmes av produktivitetsförhållandena inom vederbörande land. Arbetslönen bör sålunda uppfattas som en av de faktorer, som skall vara med och bestämma arbets-
11? fördelningen mellan länderna. En utjämning av arbetslönerna inom den gemensamma marknaden bör av detta skäl bli resultatet av en utveckling som medför att produktivitetsskillnaderna mellan länderna reduceras, överföring av arbetskraft från länder med lägre lönenivå till länder med högre lönenivå kan bidraga till att utjämna extrema löneskillnader. Utvecklingen på den nordiska arbetsmarknaden under efterkrigsåren visar emellertid att en avsevärd tröghet gör sig gällande på detta område. Omflyttningen av arbetskraft från Norge och Danmark till Sverige har under denna period varit av begränsad omfattning, trots den högre lönenivån i Sverige. Vandringarna från Finland till Sverige har varit av större betydelse men har knappast heller haft en sådan omfattning, att de har påverkat den allmänna löneutvecklingen i de två länderna. Även om skillnaderna i lönenivå generellt sett icke synes vara så stora mellan de nordiska länderna att de föranleder omfattande rörelser på arbetsmarknaden, kan löneolikheterna inom enskilda branscher eller yrkesgrupper vara så betydande att de kan medföra omflyttningar. Särskilt när det gäller högt kvalificerad arbetskraft som är särskilt lättrörlig och på vilken det råder brist i alla länderna, torde alltför stora löneolikheter knappast kunna bestå under någon längre tid. På grund av att arbetskraften är så pass trögrörlig kommer de länder som har relativt billig arbetskraft att ha särskilda förutsättningar att draga till sig ny produktion. T det långa loppet kan det därför bli en tendens till att en gemensam nordisk marknad genom förändringar i produktionsstrukturen i länderna bidrar till att lönenivåerna utjämnas.
De sociala tilläggen till lönen i form av bidrag till försäkringar, pension, semesterlön m. m. kan i detta sammanhang betraktas som faktorer, vilka bidrar till bestämmandet av lönenivåns höjd. Det torde icke vara nödvändigt med speciella utjämningsåtgärder på detta område av hänsyn till konkurrensvillkoren i en gemensam marknad. Skillnaderna i dylika sociala förmåner är för övrigt icke särskilt stora mellan de nordiska länderna. Detta är i stor utsträckning resultat av ett nordiskt samarbete, där andra hänsyn än konkurrensvillkoren har varit vägledande. Även i framtiden är ett samarbete på detta område naturligt och önskvärt utan att det dock kan sägas utgöra en nödvändig konsekvens av att en gemensam marknad etableras. Betraktar man den nordiska samhandeln och då särskilt den del, som är underkastad kvantitativa restriktioner eller är belagd med hög tull, mot bakgrunden av ländernas ekonomi i dess helhet, skulle införandet av en gemensam nordisk marknad icke innebära någon större förändring i konkurrensförhållandena mellan industrin som helhet i de olika länderna. Om den nuvarande höga expansionstakten i ländernas näringsliv kan vidmakthållas, skulle de svårigheter, som upprättandet av den gemensamma marknaden medför, kunna lösas inom ramen för den fulla sysselsättningen. För de branscher, där det kan antagas att den gemensamma marknaden kommer att skapa problem av någon omfattning, har det på grundval av en genomgång av de enskilda varuområdena föreslagits särskilda övergångsanordningar.
118 Konkurrensregleringar och monopol Den gemensamma marknadens upprättande kommer att på många områden innebära en ökad konkurrens. Monopolistiskt uppträdande från stora företags sida och konkurrensreglerande sammanslutningar kan emellertid i vissa fall begränsa konkurrensen inom den gemensamma marknaden på ett sätt som får skadliga verkningar för mindre företag och sådana företag, som står utanför dessa sammanslutningar. Dylika konkurrensbegränsningar kan samtidigt motverka den utvidgade arbetsfördelning mellan företagen i de fyra länderna, som den gemensamma marknaden skall vara ett medel att främja. De kan även verka nationellt diskriminerande gentemot företag i ett eller flera av länderna i den gemensamma marknaden. Avtal om produktionsuppdelning och försäljningssamarbete mellan företagen kan å andra sidan ha till ändamål att genomföra en förnuftig specialisering av produktion och handel och kan sålunda utgöra ändamålsenliga led i samarbetet. Det kommer därför att finnas behov av en närmare värdering av sådana avtal och andra former för konkurrensbegränsningar i den gemensamma marknaden. I de fall konkurrensregleringarna medför oskäliga verkningar gentemot andra näringsutövare eller strider mot syftet med den gemensamma marknaden, bör myndigheterna söka leda in konkurrensen på lämpliga banor. I den gemensamma marknaden bibehåller varje land även i fortsättningen rätten att utöva kontroll över skadliga konkurrensbegränsningar inom sitt område. Den gemensamma marknadens upprättande påverkar
emellertid i verkligheten de nationella myndigheternas möjligheter att ingripa i konkurrensförhållandena. Konkurrensbegränsningar, som berör flera av de nordiska länderna, kan på grund härav kräva gemensamma åtgärder. Samarbetsutskottet är därför av den uppfattningen att ett intimt samarbete bör inledas mellan de fyra länderna på detta område. Mellan vederbörande fackmyndigheter i de fyra länderna bör ett ömsesidigt utbyte av upplysningar äga rum och de ändringar i de enskilda ländernas lagstiftning, som i detta sammanhang är nödvändiga, bör vidtagas. I de gemensamma organ, som förutsattes utöva tillsyn över den gemensamma marknaden, bör aktuella fall kunna tagas upp till behandling. Myndigheterna i alla fyra länderna skall vidare inom ramen för sina gällande befogenheter vara förpliktigade att motverka sådana konkurrensbegränsande avtal med deltagare i vederbörande land, som medför skadliga verkningar i ett eller flera av de andra nordiska länderna. Samarbetsutskottet vill understryka att behovet av gemensamma åtgärder i särskild grad uppstår i samband med 1. konkurrensbegränsningar som verkar nationellt diskriminerande i förhållandet mellan företagen i den gemensamma marknaden, 2. skadliga verkningar av konkurrensbegränsande avtal som omfattar företag i två eller flera nordiska länder, 3. internationella kartellers försäljningspolitik på den gemensamma marknaden. På dessa områden blir en effektiv kontroll i stor utsträckning beroende
119 av att samtidiga och likartade åtgärder kan företagas i alla berörda länder. Samarbetsutskottet utgår ifrån att det skall vara möjligt att på ovan antydda grundval behandla dylika fall på ett för samtliga länder tillfredsställande sätt. Visar det sig i undantagsfall att samarbetet icke ger resultat, bör det land, som känner sig skadat, få möjligheter att genomföra erforderliga åtgärder på nationell grundval, även om detta temporärt kan innebära att dispens lämnas från vissa av den gemensamma marknadens regler. Från norsk sida har man föreslagit att dylika motåtgärder i fall av särskilt allvarliga skadeverkningar skall kunna företagas av ett enskilt land i avvaktan på ministerrådets godkännande. De norska medlemmarna av samarbetsutskottet har vidare ansett det vara nödvändigt att få närmare preciserad de enskilda ländernas skyldighet att sörja för de ändringar i lagstiftningen, som kommer att bli nödvändiga för att respektive lands myndigheter skall kunna företaga ingrepp mot skadliga konkurrensbegränsningar. De finska och svenska medlemmarna av utskottet h a r icke ansett sig kunna stödja konkreta förslag till utbyggnad av lagstiftningen i sina respektive länder på detta område. Från dansk, finsk och svensk sida har framhållits, att endast i det fall den nuvarande lagstiftningen i praktiken visar sig vara otillräcklig kan det bli aktuellt i Finland och Sverige att taga under övervägande att införa bestämmelser, som ger myndigheterna stöd för sådana ingrepp som det finns möjlighet till enligt dansk och norsk lagstiftning. Utskottet hänvisar i övrigt till den mera utförliga behandlingen av dessa spörsmål i rapportens speciella del, kapitel III C.
2. Aktivitetsreglering i en gemensam nordisk marknad Planen för ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete är baserad på att vart och ett av länderna skall föra en ekonomisk politik som tar sikte både på fullt utnyttjande av produktionsresurserna och på stabila prisförhållanden. Detta är för övrigt målsättningar, som kommer till uttryck i andra mellanfolkliga samarbetsavtal, som de nordiska länderna har anslutit sig till. Bakgrunden till att internationella samarbetsorganisationer, såsom OEEC och GATT, ålägger medlemsländerna att eftersträva både en hög aktivitetsnivå och stabila priser är bl. a. den internationella konjunkturspridningen. En relativt svag aktivitetsutveckling i ett deltagarland kan komma att skapa depressiva tendenser i andra länder. Det betalningsöverskott, som ett land med låg ekonomisk aktivitet i många fall upparbetar, kan också medföra underskott för andra deltagarländer och därigenom h i n d r a arbetet på en frigörelse av handeln. Omvänt kan en för kraftig stegring av den ekonomiska aktiviteten i ett land komma att utlösa inflationstendenser, som fortplantar sig till andra länder. Det land som skapar inflationstendenserna kan också komma i betalningssvårigheter och kan av detta skäl bli tvunget att vidtaga åtgärder för att begränsa importen, t. ex. genom tullhöjningar eller importreglering. En samordnad och balanserad ekonomisk expansion har därför blivit ett huvudmål för samarbetet i de internationella ekonomiska organisationerna under efterkrigstiden. Det är allmänt erkänt att en sådan balanserad expansion i alla länder utgör den bästa
.120 grundvalen för arbetet på att frigöra handeln. Frigörelsen av handeln mellan länderna bidrager å andra sidan till att expansionen i de enskilda länderna koncentreras till de mest lönsamma produktionsområdena. Det är denna kombination av fullt och rationellt utnyttjande av produktionsresurserna, som kan skapa den starkaste välståndsutvecklingen och som därför bör vara det egentliga syftet med det ekonomiska samarbetet mellan länderna. Den nordiska samhandeln omfattar endast en begränsad del av de nordiska ländernas utrikeshandel. Konjunkturspridningen inom Norden är av denna orsak ett förhållandevis begränsat problem. Den utvidgade arbetsfördelning mellan de nordiska länderna, som den gemensamma marknaden skapar grundval för, kommer emellertid efter hand att medföra betydande omställningar i de fyra ländernas näringsliv. Detta understryker behovet av att den ekonomiska aktiviteten i vart och ett av länderna hålles på en hög nivå, då omställningarna inom näringslivet under sådana förhållanden kommer att kunna genomföras lättare. Det är också tydligt att en starkt oenhetlig prisutveckling i de fyra länderna kommer att förrycka konkurrensvillkoren i den gemensamma marknaden och sätta marknadens funktion i fara. Att de nordiska länderna går samman i en gemensam marknad bör därför innebära att vart och ett av länderna bör följa den inre pris- och kostnadsutvecklingen med särskild uppmärksamhet. I en gemensam marknad kommer de nordiska länderna i princip icke att kunna påverka betalningsbalansen och graden av ekonomisk aktivitet genom tullar eller genom direkta ingrepp i handeln sinsemellan. I fråga om de
kvantitativa restriktionerna representerar detta icke något nytt jämfört med de förpliktelser som länderna redan har påtagit sig i samband med annat internationellt samarbete. Ett land, som kommer i betalningsbalanssvårigheter, kan genom undantagsklausuler i dessa avtal få använda kvantitativa restriktioner. En liknande möjlighet till att använda kvantitativa restriktioner för att skydda betalningsbalansen föreslås också i det nordiska samarbetet, men förutsättningen är att länderna endast i särskilt vanskliga situationer skall införa kvantitativa restriktioner för varor som ingår i den gemensamma marknaden, och speciellt skall man så långt som möjligt undvika att lägga restriktioner på handeln med varor av nordiskt ursprung. Genom det tullsamarbete, som de nordiska länderna deltager i inom GATT, har länderna också i stor utsträckning gjort avkall på möjligheten att använda tulländringar som aktivitetsreglerande verkningsmedel. I konjunkturpolitiskt hänseende kommer den ytterligare begränsning av handlingsfriheten på detta område, som en gemensam marknad medför, knappast att nämnvärt ändra de enskilda nordiska ländernas ställning. Så som förslaget till en gemensam nordisk marknad är utformat pålägges länderna icke särskilt vittgående konkreta förpliktelser i fråga om en samordning av den inre ekonomiska politiken. Hänsynen till konkurrensvillkoren i den gemensamma marknaden kräver att avgifts- och subventionspolitiken utformas på ett icke diskriminerande sätt och att kontrollen av monopol och konkurrensreglerande sammanslutningar samordnas. Bortsett från dessa inskränkningar kommer länderna själva att kunna dra upp rikt-
121 linjerna för den inre ekonomiska politiken. De kommer med andra ord att vara obundna i fråga om utformningen av penning- och kreditpolitiken och investeringspolitiken, av skatte- och avgiftspolitiken liksom av socialpolitiken och den offentliga budgetpolitiken i övrigt. Den gemensamma marknaden förstärker emellertid den tendens i utvecklingen, som har gjort sig gällande under senare delen av efterkrigstiden, mot att ge de finans- och penningpolitiska medlen en dominerande plats i den aktivitetsreglerande ekonomiska politiken jämfört med direkta regleringar. Även om den gemensamma marknaden endast i begränsad utsträckning pålägger de enskilda länderna förpliktelser, som berör deras inre ekonomiska politik, kommer det att vara naturligt att de fyra länderna som ett led i det nordiska ekonomiska samarbetet diskuterar behovet av och möjligheterna till att genomföra gemensamma åtgärder med syfte att begränsa verkningarna av internationella konjunkturväxlingar. Detta samarbete bör i praktiken utformas genom diskussioner mot bakgrunden av det ekonomiska läge som föreligger vid tillfället. Det enskilda landet kommer att stå fritt vid bedömningen av hur långt det kan vara ändamålsenligt att gå i detta samarbete, men samtliga länders intresse av att säkra stabila ekonomiska förhållanden på den gemensamma marknaden kommer att kunna utgöra en grundval för lösningar, som kan bidraga till att motverka ogynnsamma verkningar av konjunkturväxlingarna. Under efterkrigstiden har de internationella konjunkturväxlingarna varit betydligt mera moderata än under mellankrigsåren. I Västeuropa har dessa växlingar också främst visat sig i form
av starkt inflationstryck och valutakriser. Men även under nedgångsperioderna i den allmänna högkonjunkturen har produktions- och sysselsättningsnivån genomgående hållits uppe. Internationellt ekonomiskt samarbete har otvivelaktigt bidragit till denna konjunkturstabilisering. Det är genom ett sådant samarbete som lösningen av konjunkturproblemen i första hand bör sökas även i framtiden. Varken för de enskilda nordiska länderna eller för Norden som helhet kommer det att vara praktiskt möjligt att inrätta sig för en så hög grad av självförsörjning att länderna på egen hand kan behärska konjunkturväxlingarna. De nordiska länderna bör därför som huvudprincip utgå från att det kommer att finnas expansionsmöjligheter för en ekonomi, som är baserad på principerna om internationell arbetsfördelning, och bör sålunda deltaga i det mellanfolkliga samarbetet för att säkra grundvalen för en sådan utveckling. Det nordiska samarbetet om konjunkturstabilisering måste helt naturligt få ett mera begränsat omfång. Samarbetet kan bestå dels i gemensamt uppträdande i internationella organisationer för att säkra en hög och stabil internationell aktivitetsnivå, dels i gemensamma åtgärder för att dämpa verkningarna av internationella konjunkturväxlingar i den utsträckning sådana gör sig gällande trots samarbetet på ett vidare internationellt plan. På grundval av hittillsvarande erfarenheter under efterkrigstiden synes inflationsproblemet komma att intaga en viktig plats i de gemensamma nordiska övervägandena av konjunkturproblemen. I en tid, som präglas av allmänt sett hög ekonomisk aktivitet i de flesta länder och av spänd internationell politisk atmosfär, kommer in-
122 flatoriska krafter lätt i rörelse, t. ex. i samband med konfliktsituationer såsom Koreakriget eller Suezkrisen. En plötslig och övergående prisstegring på vissa viktiga varor kommer att kunna fortplanta sig till hela ekonomin och resultera i en bestående höjning av den inhemska pris- och kostnadsnivån. En justering av valutakurserna skulle kunna motverka sådana inflationstendenser utifrån men kan i många avseenden medföra olägenheter. Ett mera nyanserat hjälpmedel är konjunkturregleringsavgifter som pålägges de näringar som särskilt dragés med i en inflationskonjunktur. Eventuellt kan sådana ingrepp kombineras med en tillfällig subventionering av viktiga varor som stiger särskilt kraftigt i pris. I en gemensam marknad kommer ett system med avgifter och subventioner i konjunkturreglerande syfte lättast att kunna genomföras genom enhetliga åtgärder i samtliga länder. Det är därför samarbetsutskottets uppfattning att frågan om gemensamma åtgärder med syfte att neutralisera verkningarna av en stark, övergående internationell prisstegring bör upptagas till diskussion i situationer då det är fara för en sådan utveckling. För det fall att sådana diskussioner icke skulle leda till enighet om tillräckligt effektiva åtgärder har man från norsk sida funnit det vara nödvändigt att ha möjlighet till att genomföra särskilda prisregleringsåtgärder för att stabilisera priserna på inhemska råvaror i tider med särskilt starka prisfluktuationer. För att sådana åtgärder skall kunna bliva effektiva bör vederbörande land ha möjlighet att tillgripa reglering av exporten av ifrågakommande råvaror. Det har förutsatts att denna möjlighet endast skall användas vid extrema
tillfällen och att restriktionerna skall användas på ett sådant sätt att de icke ökar exporten av färdigvaror eller skyddar den inhemska industrin. På dansk, finsk och svensk sida har man ansett att dylika åtgärder bör få tillgripas först efter föregående diskussion och godkännande av det ministerråd som förutsattes bli upprättat i en gemensam nordisk marknad. I många fall kan en period med starka inflationsimpulser utifrån vara präglad av knapphet på viktiga varor. Det bör vara naturligt att de nordiska länderna även undersöker möjligheterna att gemensamt säkerställa försörjningen med livsviktiga varor under sådana internationella knapphetskriser. Även under kommande år bör länderna vara förberedda på bakslag i konjunkturerna, vilka kan skapa valutaproblem och sysselsättningssvårigheter. Mindre konjunkturbakslag bör de nordiska länderna försöka avhjälpa genom att dra på sina valutareserver. Dessa är emellertid små i alla de nordiska länderna. Det bör därför vara realistiskt att räkna med att kraftigare konjunkturbakslag skall mötas med andra medel. Då verkningarna av konjunkturutvecklingen kan vara olika i de fyra nordiska länderna kan det vara möjligt att i viss mån utjämna svängningarna genom ett valutamässigt samarbete. I sådana situationer bör därför de nordiska länderna undersöka om det kan finnas någon grundval för internordiska kreditarrangemang av kortfristig natur. Om en internationell depression skulle utveckla sig trots de ansträngningar, som göres för att stabilisera konjunkturutvecklingen genom de internationella samarbetsorganen, bör de nordiska länderna överväga ett mycket långt gående samarbete med sikte på
123 en gemensam utformning av de konjunkturpolitiska åtgärderna. En gemensam motkonjunkturpolitik inom ramen för en gemensam nordisk marknad
kommer att ge större möjligheter till en rationell sysselsättning än om länderna var för sig skulle föra en isolerad kamp mot depressionen.
124 H. Organisations - och avtalsfrågor Samarbetsutskottet har i ett utkast till avtal mellan de fyra länderna sökt draga upp huvudriktlinjerna för samarbetet och fastlägga de konkreta förpliktelser som länderna förutsattes åtaga sig. En rad spörsmål kan emellertid på grund av sin natur icke lösas konkret och slutgiltigt på förhand. Avtalet måste därför på många punkter inskränkas till att ange en ram för samarbetet. Detta gäller t. ex. för det handelspolitiska samarbetet, produktionssamarbetet, den ömsesidiga anpassningen av den ekonomiska politiken och i stor utsträckning även för det finansiella samarbetet. Av detta skäl är det naturligt att fortlöpande konsultationer mellan representanter för de enskilda ländernas myndigheter och näringsliv kommer att bli av väsentlig betydelse vid genomförandet av både den gemensamma marknaden och de övriga samarbetsåtgärderna. Med hänsyn till att behovet av dylika konsultationer även kommer att bestå på längre sikt är det enligt samarbetsutskottets mening ändamålsenligt att etablera permanenta samarbetsorgan för detta ändamål. Dessa organ bör basera sin verksamhet på enhällighetsprincipen. Samarbetet bör med andra ord bygga på att det genom diskussioner och ömsesidig anpassning är möjligt att komma fram till enhällighet. Erfarenheterna från OEEC visar, att det i praktiken är möjligt att basera ett långt gående samarbete på en dylik grundval. De nordiska länderna, som jämförda med OEEC-länderna utgör en förhållandevis homogen grupp, borde ha särskilt goda förutsättningar att u p p n å resultat med denna samarbetsform. Om samarbetet skulle baseras på regler angående ma-
joritetsbeslut, domstolar vid tvistiga frågor e t c , skulle konstitutionella problem kunna uppstå. Då utskottet icke anser dylika regler nödvändiga för att få till stånd ett effektivt samarbete, h a r utskottet helt bortsett från lösningar, som förutsätter övernationella organ. Enligt utskottets uppfattning bör den högsta ledningen av samarbetet ligga hos ett ministerråd. Detta föreslås sammansatt av ett statsråd från vart och ett av de fyra länderna som fast medlem. Andra statsråd bör emellertid kunna deltaga, då frågornas art gör det önskvärt. Frågor som skall behandlas av ministerrådet bör förberedas av ett ämbetsmannaråd och eventuellt av specialkommittéer underordnade detta. Ämbetsmannarådet bör bestå av tre representanter med suppleanter från varje land utnämnda av vederbörande regering. Rådet bör ha en ordförande och tre vice ordförande. De ämbetsmän, som sitter i rådet och kommittéerna, förutsattes stå i intim kontakt med sina nationella myndigheter och skall i erforderlig utsträckning kunna inhämta instruktioner från sina regeringar. Behandlingen av ärenden i ämbetsmannarådet bör i allmänhet utmynna i rekommendationer till ministerrådet. Dessa rekommendationer skall kunna diskuteras av de nationella myndigheterna och i erforderlig utsträckning av regeringarna innan ministerrådet fattar beslut i frågan. I frågor, som kräver parlamentsbehandling i ett eller flera av länderna, förutsattes ministerrådets behandling utmynna i en rekommendation till respektive regeringar. Det föreslagna förfarandet förutsätter icke någon ändring av det nuvarande förhållandet mellan pariamen-
125 ten. Nordiska rådet och regeringarna. Av praktiska skäl bör ämbetsmannarådet ha möjlighet att fatta beslut på egen hand i frågor, som icke är av principiell betydelse. Det förutsattes, att ministerrådet utarbetar en instruktion, som . fastställer de närmare reglerna för ämbetsmannarådets kompetens i detta hänseende. Om arbetet gör det önskvärt att specialkommittéer tillsättes för vissa områden, förutsattes ministerrådet fatta beslut om detta i varje särskilt fall. Ministerrådet förutsattes även taga ställning till administrativa frågor i samband med samarbetet, bl. a. till sekretariatsfrågan. I bifogade utkast till konvention om
nordiskt ekonomiskt samarbete har utskottet sökt ge en preliminär utformning av den avtalsmässiga ramen för samarbetet. I sin nuvarande form tar konventionsutkastet sikte på att ange den typ av samarbetsavtal, som det enligt utskottets uppfattning är behov av. Det kan bli nödvändigt att närmare överväga den tekniska utformningen av vissa bestämmelser. Utskottet har i denna omgång icke heller funnit det nödvändigt att utarbeta särskilda motiveringar till de enskilda artiklarna i konventionsutkastet, då de enskilda delarna av rapporten torde kunna tjäna som motivering till de föreslagna bestämmelserna.
126 Utkast till konvention om nordiskt ekonomiskt samarbete Inledning Regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige som önska skapa bättre förutsättningar för ekonomisk expansion och stabilitet, full sysselsättning och social trygghet i sina respektive länder, som äro övertygade om att genomförandet av dessa mål kan främjas genom en rationell arbetsfördelning mellan de nordiska länderna som led i en vidare internationell samverkan, som i detta syfte och under iakttagande av varje lands avtalsmässiga förpliktelser gentemot andra länder ha beslutat att befästa och ytterligare utvidga det ekonomiska samarbetet mellan sina länder och att inom ramen för detta samarbete upprätta en gemensam marknad och främja ett samarbete i fråga om produktion och investeringar, som önska fastställa villkoren och upprätta erforderliga organ för genomförandet av det ekonomiska samarbetet, ha överenskommit om följande bestämmelser. Allmänna
bestämmelser A r t i k e l I.
Den gemensamma tande
marknadens
upprät-
Danmark, Finland, Norge och Sverige upprätta en gemensam marknad för de varor (i det följande kallade »gemensamma marknadens varor»), för vilka en gemensam nordisk tullsats angivits i den till denna konvention fogade tullnomenklaturen. 1 1
Jfr bilaga I till rapporten (utgiven i Oslo 1957).
A r t i k e l II. Internordisk
tullfrihet
Gemensamma marknadens varor skola i handeln mellan de avtalsslutande parternas områden vid in- och utförsel vara fria från tull och andra avgifter med samma verkan som tull, under förutsättning att varorna h ä r r ö r a från eller äro förtullade i de avtalsslutande parternas områden. Artikel Gemensam
yttre
III.
tulltaxa
De avtalsslutande parterna skola vid införsel av gemensamma m a r k n a d e n s varor från andra länder tillämpa de gemensamma tullsatser, som angivits i den bifogade tullnomenklaturen. 1 Artikel Inre avgifter
och
IV.
regleringar
I fråga om inre avgifter och regleringar, som röra varors försäljning, salubjudande, köp, transport, distribution eller användning inom landet, skall var och en av de avtalsslutande parterna medgiva dem av gemensamma marknadens varor, som härröra från eller äro förtullade i de andra avtalsslutande parternas områden, en behandling som icke är mindre gynnsam än den, som medgives motsvarande varor av inhemskt ursprung. A r t i k e l V. Importrestriktioner Vid införsel av gemensamma marknadens varor till de avtalsslutande parternas områden skola icke kvantitativa restriktioner eller andra liknande åtgärder användas. För så vitt angår införsel från land utanför
127 den gemensamma marknaden skall denna bestämmelse dock icke innebära någon förpliktelse i detta hänseende utöver vad de avtalsslutande parterna påtagit sig i andra internationella överenskommelser. Artikel Importrestriktioner skäl
av
VI. betalningsbalans-
1. Bestämmelserna i artikel V skola icke utgöra hinder för att en avtalsslutande part i händelse av allvarliga betalningsbalanssvårighetcr upprätthåller eller inför kvantitativa regleringar av importen av gemensamma marknadens varor från de andra avtalsslutande parternas områden. När det gäller gemensamma marknadens varor av nordiskt ursprung må dock importregleringar icke användas med mindre särskilt allvarliga betalningsbalanssvårigheter föreligga. Dessa regleringar skola genomföras på sådant sätt att det uppstår minsta möjliga skada för handeln mellan de avtalsslutande parternas områden. 2. En avtalsslutande part, som överväger att införa sådana regleringar som avses i moment 1, skall göra anmälan h ä r o m till det i artikel XXII nämnda ministerrådet. Om någon av de avtalsslutande parternas betalningsbalans hotas av omedelbara och väsentliga rubbningar, kan denna part temporärt införa kvantitativa regleringar med omedelbar verkan. De andra avtalsslutande parterna skola dock samtidigt u n d e r r ä t t a s om dessa åtgärder. Ministerrådet skall i båda fallen undersöka vederbörande parts betalningsställming, överväga möjligheterna till bistånd från de andra avtalsslutande p a r t e r n a och diskutera utformningen av d e planerade eller verkställda åtgärderna.
3. Inför en avtalsslutande part enligt denna artikel kvantitativa regleringar av importen av gemensamma marknadens varor av nordiskt ursprung, skall ifrågavarande part, så länge regleringarna upprätthållas, minst en gång varje halvår avge rapport om sin betalningsställning till ministerrådet och välvilligt överväga framställningar från de andra avtalsslutande parterna om lindringar i eller upphävande av den införda importregleringen. Artikel
VII.
Exportrestriktioner För gemensamma marknadens varor av nordiskt ursprung må en avtalsslutande part icke använda kvantitativa exportrestriktioner eller liknande åtgärder gentemot de andra avtalsslutande parterna. För så vitt exportrestriktioner för sådana varor införes gentemot andra länder, skola de avtalsslutande parterna samråda om genomförandet av gemensamma exportrestriktioner för berörda varor eller av andra nödvändiga åtgärder för att hindra reexport till andra länder. Artikel Speciella
VIII.
undantagsbestämmelser
1. Bestämmelserna i artiklarna V och VII skola icke utgöra hinder för att de avtalsslutande parterna sinsemellan upprätthålla eller införa import- och exportrestriktioner a) som äro nödvändiga för att skydda den allmänna moralen; b) som äro nödvändiga för att skydda människors liv och hälsa och för skydd mot husdjurs- och växtsjukdomar; c) som avse nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde;
128 d) som äro nödvändiga för genomförande av valutakontroll som är förenlig med denna konvention, t. ex. vid in- och utförsel av guld eller silver; e) som anses nödvändiga för att skydda de avtalsslutande parternas säkerhetsintressen, när restriktionerna gälla ämnen för utvinnande av atomenergi eller material, varur sådana ämnen kunna framställas, köp och försäljning av vapen, ammunition eller annan krigsmateriel eller köp och försäljning av andra varor, direkt eller indirekt avsedda för militära styrkor, eller när restriktionerna vidtagas i krigstid eller i andra allvarliga internationella krissituationer eller i enlighet med internationella avtal; f) som äro nödvändiga för tillämpning av föreskrifter angående klassificering, kvalitetskontroll eller saluhållande av varor i den internationella handeln; [g) som innebära regleringar av exporten av inhemska råvaror, som äro nödvändiga såsom led i en statlig stabiliseringsplan, som genomföres i en tid, när starka internationella prisfluktuationer göra sig gällande, och när överenskommelse icke kan träffas om tillfredsställande gemensamma anordningar, dock under förutsättning att restriktionerna icke användas på sådant sätt att de medföra en ökning av exporten eller ett skydd för den inhemska industrin] 1 . 2. Utöver de bestämmelser som äro nämnda i denna artikel och i artikel VI kunna de avtalsslutande parterna efter särskilt beslut i enlighet med bestämmelserna i artikel XXIII även i andra fall använda import- och exportrestriktioner, som parternas internationella avtalsförpliktelser tillåta. 1
Norskt förslag, som icke kan biträdas på dansk, finsk och svensk sida.
[Sådant beslut förutsattes exempelvis kunna komina att fattas för att en avtalsslutande part, som vid starka internationella prisfluktuationer genomför en statlig stabiliseringsplan, skall kunna införa exportrestriktioner för inhemska råvaror, som äro nödvändiga för den inhemska förädlingsindustrin.] 2 3. Det förutsattes att ovannämnda bestämmelser icke användas på ett sådant sätt att de medföra en villkorlig eller oberättigad diskriminering mellan de avtalsslutande parternas områden eller innebära förtäckta restriktioner för samhandeln.
Artikel Konkurrensregleringar,
IX. monopol
etc.
1. Varje avtalsslutande part är förpliktigad att vidtaga effektiva åtgärder för att förebygga eller undanröja konkurrensbegränsningar, härunder inbegripna sådana åtgärder, som vidtagas av företag som h a r ett väsentligt inflytande på priserna för gemensamma marknadens varor inom ett eller flera av de avtalsslutande parternas områden, när dylika konkurrensbegränsningar ha skadliga verkningar på samhandeln med gemensamma marknadens varor eller på annat sätt kunna anses strida mot konventionens syften. 2. Därest ministerrådet finner att en avtalsslutande part icke på ett tillfredsställande sätt förebygger eller undanröjer konkurrensbegränsningar av det slag som omnämnes i moment 1, kan ministerrådet medge de andra avtalsslutande parterna rätt att temporärt frånträda konventionens bestämmelser i den utsträckning detta kan anses nöd2
Danskt, finskt och svenskt förslag framlagt som alternativ till moment 1 g.
129 vändigt för att parterna skola kunna skydda sina intressen mot den skada som nämnda förhållande medför. [I händelse av särskilt allvarliga skadeverkningar skola dylika motåtgärder kunna sättas i kraft temporärt i avvaktan på ministerrådets godkännande.] 1 3. Ministerrådet kan på begäran medge en avtalsslutande part rätt att temporärt frånträda konventionens bestämmelser, därest detta kan anses nödvändigt för att vederbörande avtalsslutande part skall kunna genomföra effektiva åtgärder mot skadliga inhemska konkurrensbegränsningar. 4. De n ä r m a r e föreskrifter, som äro nödvändiga för genomförandet av bestämmelserna i denna artikel, häribiand föreskrifter om registrering och undersökning av konkurrensbegränsningar, skola fastställas genom särskild överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna. Artikel Statsmonopol
X.
m. m.
1. Varje avtalsslutande part, som upprättar eller upprätthåller ett statligt företag eller som formellt eller reellt beviljar företag uteslutande eller särskilda privilegier, skall tillse att dylika företag vid köp eller försäljning av gemensamma marknadens varor icke diskriminera gentemot de andra avtalsslutande parternas områden. Dylika köp eller försäljningar skola verkställas utifrån rent kommersiella hänsyn, så att företag inom de andra avtalsslutande parternas områden beredas fullständiga möjligheter att konkurrera om deltagande i dylika köp eller försäljningar. 1
Norskt förslag, som icke kan biträdas på dansk, finsk och svensk sida.
9—1164 57
2. I fråga om statliga inköp av gemensamma marknadens varor för offentlig användning skola de avtalsslutande parterna söka iakttaga de principer om icke-diskriminerande behandling som äro fastställda i moment 1. Konkreta spörsmål om en avtalsslutande parts statliga inköp kunna föreläggas ministerrådet. I dylika fall kunna framställningar riktas av de andra avtalsslutande parterna till vederbörande avtalsslutande part, som skall upptaga dessa framställningar till välvilligt övervägande. Artikel
XI.
Subventioner 1. Det är oförenligt med denna konvention att upprätthålla eller införa subventioner eller andra statliga stödanordningar, som påverka konkurrensförhållandena inom den gemensamma marknaden på sådant sätt att de a) gynna exporten av gemensamma marknadens varor från en avtalsslutande parts område till de andra avtalsslutande parternas områden, eller b) ge produktionen av gemensamma marknadens varor inom en avtalsslutande parts område konkurrensmässiga fördelar i förhållande till motsvarande produktion inom de andra avtalsslutande parternas områden. 2. Ministerrådet kan, bl. a. i frågor r ö r a n d e försvarsberedskapen, bevilja en avtalsslutande part undantag från bestämmelsen i moment 1 i den utsträckning detta icke medför väsentliga skadeverkningar för samhandeln mellan de avtalsslutande parternas områden. Artikel Produktions-
och
XII. investeringssamarbete
1. De avtalsslutande parterna
avse
att så långt det är möjligt främja ett
130 produktions- och investeringssamarbete mellan sina länder och avse härvid att söka lägga förhållandena till rätta för direkt samarbete mellan företag i två eller flera av länderna. 2. Varje avtalsslutande part kan begära samråd med de andra avtalsslutande parterna i frågor rörande planläggningen av produktionen och investeringarna på områden av väsentlig betydelse för flera av länderna. Artikel
XIII.
Finansiellt och valutamässigt samarbete 1. De avtalsslutande parterna skola i största möjliga utsträckning taga ställning till betalnings- och valutafrågor av gemensamt intresse efter samråd sinsemellan. 2. De avtalsslutande parterna skola sträva efter att i görligaste mån öka de internordiska kapitalrörelserna. Såsom ett led däri böra för den gemensamma marknaden gynnsamma direkta investeringar och normal kommersiell kreditgivning i samband med internordiska varurörelser så vitt möjligt få ske fritt. 3. De avtalsslutande parterna skola upprätta en nordisk investeringsbank, som kan lämna lån eller ställa garantier avsedda att möjliggöra förverkligandet av investeringsprojekt, som tjäna till att stärka de nordiska ländernas ekonomi samt i särskilda fall till att övervinna de omställningssvårigheter, som övergången till en gemensam nordisk marknad kan förorsaka. Ett särskilt avtal om denna investeringsbank är såsom bilaga fogat till denna konvention.
Artikel Handelspolitiskt
XIV.
samarbete
1. De avtalsslutande parterna skola i sitt handelspolitiska förhållande till andra länder såväl var för sig som gemensamt söka främja det nordiska samarbetets intressen. I detta syfte förpliktar sig de avtalsslutande parterna särskilt till a) att diskutera planerade ändringar av tullsatserna för varor, som icke omfattas av den gemensamma marknaden, b) att inrätta sin import- och exportpolitik till gemensam fördel, så att det vid användandet av kvantitativa regleringar så långt det är möjligt tas hänsyn till samhandeln mellan de avtalsslutande parternas områden och att det härvid undgås att parternas import- eller exportintressen utsättas för väsentlig skada, c) att samråda om gemensamma åtgärder mot dumping. 2. För att säkerställa ett effektivt samarbete på detta område skola de avtalsslutande parterna hålla varandra i största möjliga utsträckning underrättade om aktuella handelspolitiska problem av gemensamt intresse. Frågor avseende förhållandet till utomstående länder, som beröra flera avtalsslutande parters intressen, skola upptagas till diskussion mellan par<terna. A r t i k e l XV. Samråd om den ekonomiska politiken 1. I avsikt att främja såväl de allmänna målsättningarna för samarbetet som de konkreta samarbetsuppgifter, om vilka denna konvention innehåller särskilda bestämmelser, skola de avtalsslutande p a r t e r n a hålla varandra underrättade och samråda om den ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska politiken.
131 2. De avtalsslutande parterna skola minst en gång varje år utarbeta en översikt över den ekonomiska utvecklingen i respektive land såsom grundval för diskussioner om behovet av justeringar i den ekonomiska politiken av hänsyn till de gemensamma intressena. 3. I händelse av starka förändringar i de internationella konjunkturerna eller särskilt allvarliga svårigheter inom näringslivet i ett eller flera av länderna skola de avtalsslutande p a r t e r n a gemensamt diskutera åtgärder med syfte att upprätthålla produktion, sysselsättning och stabila priser och i övrigt söka genomföra lämpliga åtgärder för att övervinna svårigheterna. A r t i k e l XVI. Samarbete om forskning och utbildning De avtalsslutande parterna skola utveckla och främja samarbetet på forskningens och utbildningens område. Parterna skola härvid i största möjliga utsträckning söka koordinera sin verksamhet på detta område samt i detta syfte hålla varandra underrättade om utvecklingen i respektive land och om de resultat som uppnås. Speciell vikt skall läggas vid samarbete om sådan forskning och utbildning, som kan tjäna till att öka produktionen, främja arbetsfördelningen och i övrigt stärka och utveckla det ekonomiska samarbetet. A r t i k e l XVII. Övergångsanordningar De avtalsslutande parterna må frånträda bestämmelserna i artiklarna II, III, V och VII i den utsträckning detta är medgivet enligt de övergångsanordningar med tillhörande bestämmelser, som äro fastställda i bilaga till denna konvention. 1 1
Jfr bilaga II till rapporten (utgiven i Oslo 1957).
Artikel Tullintäkternas
XVIII.
fördelning
De tullintäkter, som varje avtalsslutande part uppbär vid import av gemensamma marknadens varor från länder utanför den gemensamma marknaden, skola justeras i enlighet med särskild överenskommelse. Artikel Tulltekniskt
XIX.
samarbete
1. De avtalsslutande parterna skola senast vid den gemensamma marknadens ikraftträdande ingå ett särskilt avtal om regler för beräkning av varors tullpliktiga vikt och värde, medgivande i vissa fall av tullfrihet, nedsättning av tull eller tullrestitution och om andra bestämmelser för tullklarering av gemensamma marknadens varor. 2. De avtalsslutande parterna skola senast vid den gemensamma marknadens ikraftträdande ingå ett särskilt avtal om regler för fastställande av varors ursprung. 3. De avtalsslutande parterna skola i den utsträckning det är nödvändigt för att upprätthålla den gemensamma marknaden samarbeta i frågor rörande varors tulltaxering och tullklarering. Artikel Statistiskt
XX.
samarbete
De avtalsslutande parterna skola a) vid framställningen av statistik över utrikeshandeln, i enlighet med ett samtidigt härmed träffat avtal, använda en gemensam statistisk varuförteckning och gemensamma regler för statistikens avgränsning, länderredovisning samt värde- och kvantitetsangivelse, b) vid framställning av annan näringsstatistik, såsom produktions-, lager- och förbrukningsstatistik, använda
132 en varuförteckning, som i största möjliga utsträckning sammanfaller med den gemensamma nordiska varuförteckningen för utrikeshandeln, samt c) även i övrigt verka för ökad jämförbarhet och koordinering av näringsstatistiken samt i detta syfte söka genomföra gemensamma regler. Artikel Annat
XXI.
samarbete
De avtalsslutande parterna skola välvilligt överväga förslag om samarbetsåtgärder, som icke äro nämnda i denna konvention men som kunna tjäna konventionens syften. Organisatoriska Artikel
SI u t b es Artikel
XXII.
a) ett ministerråd b) ett ämbetsmannaråd. XXIII.
Ministerrådet 1. Ministerrådet har såsom det högsta samarbetsorganet till uppgift a) att övervaka genomförandet av denna konvention, b) att fatta beslut om samarbetsåtgärder inom ramen för konventionen, c) att ge nödvändiga direktiv till de underordnade organen. 2. Ministerrådet har fyra medlemmar, i det att var och en av de avtalsslutande parterna utnämner ett statsråd såsom medlem. 3. Alla beslut i ministerrådet fattas på grundval av enhällighet mellan dess fyra medlemmar.
XXIV.
Ämbetsmannarådet 1. Ämbetsmannarådet har till uppgift a) att sörja för genomförandet av de uppgifter som det mottar från ministerrådet, eventuellt med hjälp av särskilda utskott, b) att avge rapport till ministerrådet om genomförandet av dylika uppgifter, c) att på eget initiativ framlägga förslag för ministerrådet om åtgärder för främjandet av det ekonomiska samarbetet. 2. Ämbetsmannarådet består av tolv medlemmar, varav var och en av de avtalsslutande parterna utnämner tre.
bestämmelser
Samarbetsorgan De avtalsslutande parterna upprätta följande samarbetsorgan:
Artikel
Artikel
Ratifikation
och
tämmelser XXV. ikraftträdande
Denna konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten deponeras i Konventionen träder i kraft så snart samtliga ratifikationsdokument deponerats. A r t i k e l XXVI. Ändringar
av
konventionen
1. Bestämmelserna i denna konvention jämte bilagor kunna ändras efter överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna. Avtalsslutande part, som önskar framföra förslag om ändringar, har att anmäla detta i ministerrådet, som med sin rekommendation skall översända förslaget till regeringarna. Ändringar av konventionens bestämmelser skola ratificeras i samma ordning som gäller för konventionen. Ändringarna träda i kraft tidigast 30 dagar efter det samtliga ratifikationsinstrument deponerats.
133 2. De avtalsslutande parterna skola vart femte år efter konventionens ikraftträdande företa en allmän översyn av konventionens bestämmelser.
Giltighetstid
Artikel
XXVII.
och
uppsägning
Denna konvention ingås för en tidsperiod av fem år, räknat från den dag konventionen träder i kraft. Om den icke har uppsagts av en avtalsslutande part ett år innan denna tidsperiod utlöper, skall konventionen fortsätta att gälla för en ny tidsperiod av fem år och så vidare enligt samma regel.
Uppsägning skall ske genom skriftlig anmälan från vederbörande avtalsslutande part till de andra avtalsslutande parterna. Till bekräftelse härav ha de avtalsslutande parternas befullmäktigade ombud underskrivit denna konvention och försett den med sina sigill. Utfärdat i den i fyra exemplar med dansk, finsk, norsk och svensk text, som alla ha samma giltighet.
134 Bilaga
till
konventionen.
Utkast till stadga för den nordiska investeringsbanken Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges regeringar ha, som ett led i det nordiska ekonomiska samarbetet, beslutat upprätta en nordisk investeringsbank, vilken skall verka i överensstämmelse med följande föreskrifter. Ändamål § 1 Nordiska investeringsbanken (härefter kallad banken) har till ändamål att stärka Nordens ekonomi genom att lämna lån och ställa garantier avsedda att möjliggöra förverkligandet av investeringsprojekt. Dylik utlåning och garantigivning kunna i särskilda fall ske till förmån för investeringsprojekt syftande till att övervinna de omställningssvårigheter, vilka övergången till en gemensam nordisk marknad kan förorsaka. Lån och garantier beviljas i samförstånd med privata kreditinstitut och med beaktande av andra tillgängliga finansieringsmöjligheter. Kapital § 2 Bankens grundfond uppgår till minst 300 miljoner dollar. Med dollar avses här och nedan en värdeenhet, vilken vid varje tillfälle motsvarar en US-dollar. Av grundfonden teckna danska staten 60 miljoner dollar, finska staten 60 miljoner dollar, norska staten 60 miljoner dollar och svenska staten 120 miljoner dollar. Utöver de sålunda tecknade beloppen må ytterligare belopp tecknas i enlighet med § 8.
§ 3 Av grundfonden inbetala de fyra staterna sammanlagt 100 miljoner dollar. Återstående av de fyra staterna tecknade 200 miljoner dollar infordras i den mån detta är nödvändigt för att möta bankens förpliktelser eller i övrigt anses erforderligt för att täcka av banken lidna förluster. § 4 I samband med bankens upprättande inbetala danska staten 5 miljoner dollar, finska staten 5 miljoner dollar, norska staten 5 miljoner dollar och svenska staten 10 miljoner dollar. § 5 Återstoden av det i § 3, första stycket, avsedda kapitalet inbetalas av svenska staten, inom ramen för dess i § 2, tredje stycket, fastställda andel av bankens grundfond, i den takt och utsträckning, vari amorteringar, utöver det av svenska staten enligt § 4 inbetalade beloppet, erläggas på de svenska statskrediter, vilkas återbetalning regleras genom avtalen med Danmark av den 20 december 1948, med Finland av den 17 november 1949 och med Norge av den 24 november 1950. § 6 Den i § 4 förutsedda verkställes i US-dollar.
inbetalningen
Den i § 5 förutsedda inbetalningen verkställes i US-dollar eller i annan godtagbar valuta, varvid belopp i sådan annan valuta avräknas efter vid betalningstillfället gällande paritetskurs för
135 valutan gentemot US-dollar eller, därest paritetskurs ej finnes, efter annan överenskommen kurs.
omnämnda kreditavtalen, allt i den mån summan av nyssnämnda belopp understiger 500 miljoner svenska kronor.
§ 7 Infordrandet av medel i enlighet med § 3, andra stycket, sker i US-dollar eller i annan för ändamålet erforderlig valuta, varvid belopp i sådan annan valuta avräknas efter vid betalningstillfället gällande paritetskurs för valutan gentemot US-dollar eller, därest paritetskurs ej finnes, efter annan överenskommen kurs.
Verksamhet
Infordrandet sker från de fyra staterna i samma proportion som förhållandet mellan dessas i § 2, tredje stycket, fastställda andelar av bankens grundfond. § 8 I Danmark, Finland, Norge och Sverige domicilierade kreditinstitut och, därest den i § 12 avsedda styrelsen så beslutar, andra företag må teckna andelar av grundkapitalet utöver det av de fyra staterna i enlighet med § 2, tredje stycket, tecknade beloppet. Motsvarande inbetalning verkställes i USdollar i samband med tecknandet av ifrågavarande andelar. Försäljning av sådana andelar kan endast ske med godkännande av styrelsen. § 9 Banken anskaffar för utlåning avsett kapital genom upplåning. I den mån så bedömes lämpligt må även i enlighet med §§ 5 och 8 inbetalat kapital användas för utlåning. Svenska staten utfäster sig att ställa svenska kronor till bankens förfogande såsom lån i den takt och utsträckning, vari amorteringar utöver de av denna stat i enlighet med §§ 4 och 5 inbetalade beloppen erläggas under de i § 5
§ 10 Banken må, i överensstämmelse med dess i § 1 angivna ändamål, a. ensam eller tillsammans med andra långivare bevilja lån och b. helt eller delvis garantera lån, som beviljas av utomnordiska långivare, till medlemsstat, denna underställd myndighet eller inom dess territorium befintligt företag. Banken må dessutom utöva de övriga med dess verksamhet sammanhängande befogenheter, såsom att upplåna och placera medel, vilka äro nödvändiga eller önskvärda för främjande av dess i § 1 angivna ändamål. § 11 Bankens verksamhet bedrives under hänsynstagande uteslutande till bankmässiga och andra ekonomiska överväganden, i de former och på de villkor, vilka bedömas lämpliga med hänsyn till förhandenvarande omständigheter och särskilt till de risker som banken ikläder sig, samt i enlighet med följande principer. a. Lån och garantier beviljas endast i fall, där utan bankens medverkan tillräckliga medel ej äro tillgängliga på skäliga villkor. b. Lån och garantier beviljas och medel upplånas endast i samförstånd med det berörda medlemslandet. c. Banken förvärvar aktier endast för undvikande av förlust. d. Av banken utlånade medel kunna, med m i n d r e särskilda omständigheter föreligga, användas för utbetalning inom vilket land som helst.
136 e. Banken eftersträvar i sin verksamhet ett så stort överskott, att fondbildning och skälig förräntning av det i enlighet med §§ 4, 5 och 8 inbetalade kapitalet möjliggöres. f. Lån och garantier kunna beviljas till ett högsta sammanlagt utestående belopp motsvarande 250 procent av det tecknade grundkapitalet. g. Banken må i sin utlåning och garantigivning icke ikläda sig kursrisk.
Administration § 12 Banken har en styrelse, en verkställande direktör och den övriga personal, som erfordras för verksamhetens bedrivande. § 13 Bankens samtliga befogenheter utövas av styrelsen men kunna, i den mån så bedömes lämpligt, delegeras till direktören. § 14 Styrelsen består av sexton ledamöter. Varje medlemsstat utser fyra ledamöter, varav en från det privata bankväsendet; minst en bör även vara medlem av något av de nordiska organ, som upprättas i anslutning till den gemensamma marknaden. Varje medlemsstat utser vidare, enligt samma principer, en suppleant för envar av de fyra ledamöterna. Styrelsen utser inom sig för ett år åt gången en ordförande och tre vice ordförande. Ordförandeposten alternerar mellan de fyra staterna.
Styrelsen sammanträder, när ordföranden så bestämmer eller när minst fyra styrelseledamöter eller direktören så begära. Sammanträde skall hållas minst fyra gånger per år. Styrelsen är beslutför, när minst tolv ledamöter eller röstberättigade suppleanter äro närvarande. Varje ledamot bar en röst; suppleant är röstberättigad endast i ledamots frånvaro. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom minst tio av de röstande förena sig. Styrelsens ledamöter och fungerande suppleanter uppbära skäligt arvode samt ersättning för resekostnader och uppehälle i samband med sammanträden. § 15 Direktören är ansvarig för den dagliga ledningen av bankens löpande verksamhet med de befogenheter, som styrelsen delegerat till denne. Direktören utses av styrelsen. Han må ej vara ledamot eller suppleant i styrelsen men väl deltaga i dennas sammanträden utan rösträtt. § 16 Styrelsen och direktören konsultera utanför banken tillgänglig ekonomisk och teknisk sakkunskap samt samarbeta med existerande kreditinstitut och övriga berörda statliga och privata organ. Status (Samarbetsutskottet har ej behandlat hithörande spörsmål liksom ej heller frågorna om bankens förläggning, ändringar i stadgan, etc.)
137 Bilaga A. Ledamöter av svenska kommittén för nordiskt ekonomiskt samarbete
2. Andra sakkunniga myndigheter:
Generaldirektör C. G. Widell, ordförande Bitr. kabinettssekreterare H. de Besche Statssekreterare G. Cederwall Statssekreterare E. Grafström Direktör J. Gillberg Direktör H . Håkansson Sekreterare N. Kellgren Direktör E. Kördel Direktör O. Leffler Sekreterare C. G. Lemne Ombudsman H. Lycke Direktör G. Settergren Envoyé T. Vinell
J ä r n - och s t å l o m r å d e t Disponent H. Abenius Direktör Ff. Anelius Direktör Y. Bengtsson Disponent N. Elfström Disponent E. Lundkvist Ombudsman H . Svensson Disponent R. Wijkander Pris- och
Å. Englund,
huvudsekre-
och
monopolfrågor
Byråchef S. Bouvin Hovrättsrådet Å. Martenius F o r s k n i n g och
Byrådirektör terare
från näringsliv
utbildning
Tekn. lic. G. Lagermalm Gemensamt turistinformationsk o n t o r i USA
Svenska sakkunniga och experter, som deltagit i överläggningarna inom olika specialutskott
Kanslirådet Å. Hartvig Direktör G. Hedin
1. Av Kungl.
Bygg nåds m a t e r i a l o m r å d e t
Maj:t
utsedda
experter:
Kommerserådet A. Eriksson Fil. dr P. Fitger Direktör N. Frenne Byråchef H. Hartler Bankdirektör S. Joge Direktör N. Lundqvist Apotekare R. Lönngren Byråchef S. Nordqvist Byråchef C.-E. von Oelreich Kommerserådet I. Sahlin Direktör R. Sundén Byråchef E. Thulin Förste taxeringsrevisor Å. Tidal Kommerserådet P. G. Wennersten Byråchef E. Virgin Avdelningschef K. E. Önnesjö
Inspektionsingenjör R. Alvedal Arkitekt L. Bergvall Civilingenjör O. Brandt Arkitekt S. Cassel Ingenjör Å. Ekelund Byrådirektör G. Essunger Byråchef E. Jonsson Byggnadsrådet U. Snellman Generaldirektör G. Wejke Jordbruksområdet Förbundsordförande F. Edblom Överintendent K. von Horn Byråchef G. Hulting Byråchef S. Larsson Godsägare G. Liedberg Direktör C. Lindskog Generaldirektör C.-H. Nordlander Generaldirektör O. Söderström
Statens offentliga utredningar 1957 Systematisk förteckning Giffrrna i u o m k l ä m m e r b e t e c k n a u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska f ö r t e c k n i n g e n . )
F a s t e g e n d o m . JordLruk m e d b i n ä r i n g a r .
A l h i ä n lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d .
J o r d b r u k s förstärkande m e d skog;. [iS] M a r k v å r d och erosionsskydd. [17 ] Utredning m e d förslag till ny veterimärttaxa m . m . [20] Ströängar. [30]
J O \ch . o m m u n e r n a . [2] For(ringpreskription m . m . [11] Förinkld byggnadslagstiftning. [21] Stao;. o h häradsfängelser. [34]
Vattenväsen. Skogsbruk.
Bergsbruk.
Hatsörfattning. A l l m ä n statsförvaltning. Statjns ustituts för folkhälsan arbetsuppgifter och oi;aniation. [6] Kar s iist r i administrativ tjänst. [23]
Industri. Stommaterial från j o r d - och steni.nduistri. [12] Statliga betongbestämmelser. Del 2 au [25]
Koininmialförvaltning.
Handel o c h sjöfart. Mönstring och registrering av sjöfolk. [29]
Kommunikationsviäsem. Statens o c h k o m m u n e r n a s i l n a u s v ä s e n .
Trafiksäkerhet. II [18]
Fulföljlsbegränsning i skattemål. [3] Dei stuliga indirekta beskattningen. [13] Sta liga företagsformer IV. Statens vattenfallsverk. [>6]
Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .
Försäkringsväsen. Politi.
Krigsskada å egendom. [5] Traiikförsäkring. [36]
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.
Andlig odling i ö v r i g t .
Al m ä m a pensionsberedningen. 1. F ö r b ä t t r a d pens i o n i n g . [7] 2. Remissyttranden. [16] 1955 ,rs långtidsutredning. 2. Balanserad e x p a n sion. Bilagor. [101 3. Remissyttranden. [22J Btroeide uppdragstagare. [14] Bcstäcer för åldringar och invalider. [31] Allmäi familjerådgivning. [33[
Församlingslag. [15] Biskopsvalkommittén. 1. BiskopsvaJ. [19] 2. Arkebiskopsval. [27] Den a k a d e m i s k a undervisningen. F o r s k a r r e k r y t e ringen. [24] Lärarutbildningen p å det husliga o m r å d e t . [28] Statens skogsskolor. [32] Utbildning av lärare i manlig slöjd.. [35]
H ä l s o - o c h sjukvård.
Försvarsväsen.
Nordhkt s a m a r b e t e inom näringsforskningen. [1]
A l l m ä n t näringsväsen. Oljela»ring. [4]
Stockholm 1957. K
örlogsvarvens organisation m . m . [9]
Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiskt ekonomiskt s a m a r b e t e . A l l m ä n del. [37']
L. Beckmans Boktryckeri