Utredning om vissa förhållanden vid Konserveringsforskningsinstitutet
ZKXK National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1950:3 Handelsdepartementet
sou
A
UTREDNING OM VISSA FÖRHALLANDEN VID KONSERVERINGSFORSKNINGSINSTITUTET FORETAGEN AV SÄRSKILDA SAKKUNNIGA
Stockholm
Statens offentliga utredningar 1958 Kronologisk förteckning
1. Vägplan för Sverige. 1. Riktlinjer och förslag samt kartbilagor. Idun.226 s. K. 2. Vägplan för Sverige. 2. Expertutredningar och övriga textbilagor. Idun. 208 s. K. 3. Utredning om vissa förhållanden vid konserveringsforskningsinstitutet. Marcus. 270 s. H.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöia begynnelsebokstäverna till det department, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1958:3 Handelsdepartementet
UTREDNING OM VISSA F Ö R H Å L L A N D E N VID KONSERVERINGSFORSKNINGSINSTITUTET
företagen särskilda
av
sakkunniga
STOCKHOLM 1958 ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I AKTIEBOLAG
Innehållsförteckning
Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet 5 I. Inledning 7 II. Grundläggande förhållanden angående SIK 10 III. Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning och SIK:s styrelse 22 IV. Valet av föreståndare för SIK m. in 26 V. SIK:s uppbyggnad och verksamhet under den första avtalsperioden . 30 1. Byggnadsfrågan 30 2. Administration 31 3. Verksamheten vid institutet 37 4. Ekonomiska förhållanden 40 VI. Kritiken mot verksamheten vid institutet och mot Borgströms arbete under den första avtalsperioden 44 VII. Intygsgivning 50 VIII. Föreståndarens taxiresor 55 IX. Tillkomsten av nytt avtal mellan Kungl. Maj:t och stiftelsen för tid efter den 30 juni 1956 58 1. Degerstedt-kommittén och dess rapport 58 2. Stiftelsens förslag till nytt avtal 67 3. Remissen till de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av institutets styrelse samt deras remissvar 68 4. Omständigheterna vid remissvarets avgivande 73 5. Remissyttrandet och ledamöterna av stiftelsens styrelse 76 6. Förhandlingarna mellan forskningsinstitutkommittén och stiftelsen angående nytt avtal för tid efter den 30 juni 1956 79 7. Det nya avtalet 87 X. Avgörandet i föreståndarfrågan hösten 1955 89 1. Sammanträdet med stiftelsens styrelse den 27 oktober 1955 89 2. överläggningarna den 9 november 1955 93 3. Sammanträdet med institutets styrelse den 11 november 1955 103 XI. Erbjudandet om annan anställning 116 XII. Frågan om omprövning av styrelsens beslut 118 1. Korrespondens m. m 118 2. Sammanträde med institutets styrelse den 23 mars 1956 122 3. Gemensamt sammanträde den 24 maj 1956 123 XIII. Borgströms avsked 132 XIV. Uttalanden i tidningspressen 134 XV. Statsrådet Langes skrivelse den 22 augusti 1956 och svarsskrivelsen den 17 oktober 1956 från institutets styrelse 139 XVI. De 24 professorernas framställning 144 XVII. Borgström-affären i riksdagen 145 XVIII. Sveriges Industriförbunds utredning 149
4 XIX.
Grunderna för beslutet den 11 november 1955 1. Kritiken av Borgström såsom vetenskapsman 2. Kritiken av Borgström såsom forskningschef a) Forskningsverksamheten b) Den publicistiska verksamheten c) Annan u t å t r i k t a d verksamhet d) Intygsgivningen e) Administrativa och ekonomiska förhållanden
150 151 161 161 183 191 194 200
XX.
Sammanfattning av de skäl styrelseledamöterna anfört för beslutet den 11 november 1955
206 XXI.
Borgströms sammanfattning och yrkanden
212 XXII.
Utlåtande
215 FÖRTECKNING ÖVER BILAGOR Bilaga A. Avtal den 28 februari 1946 mellan Kungl. Maj:t och stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning» Bilaga B. Stadgar för Svenska Institutet för konserveringsforskning, fastställda av Kungl. Maj :t den 30 augusti 1946 Bilaga C. Förteckning över bidragsgivare i Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning vid årsskiftet 1954/55 Bilaga D. Förteckning över ledamöter av SIK:s styrelse Bilaga E. Förteckning över SIK-publikationer och SIK-rapporter Bilaga F. Förteckning över Borgströms tryckta skrifter Bilaga G. Utdrag ur SIK:s årsredogörelse 1955/56 beträffande forskningsverksamheten
243 246 249 251 252 258 264
Till Herr Statsrådet och Chejen jör Kungl.
Handelsdepartementet
Genom beslut den 19 oktober 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän med uppdrag att skyndsamt verkställa undersökning rörande omständigheterna i samband med professorn Georg Borgströms avgång från föreståndarskapet vid Svenska Institutet för Konserveringsforskning. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 8 november 1956 såsom utredningsmän f. d. bruksdisponenten Nils Danielsen, generaldirektören, numera verkställande direktören i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet Olof Söderström samt professorn Hugo Theorell. Departementschefen uppdrog åt Söderström att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. Såsom sekreterare åt utredningsmännen ha jämlikt departementschefens förordnande tjänstgjort under tiden t. o. m. den 12 juli 1957 e. o. byråchefen vid ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor Nils H. Edwall samt fr. o. m. den 13 juli 1957 revisionssekreteraren Björn Bernhard. Under tiden den 10 januari—den 20 mars 1957 har amanuensen Gunnel Ljungar varit biträdande sekreterare åt utredningen. Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningen tagit del av protokoll, korrespondens och andra handlingar, som ställts till förfogande av institutet och Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning. Utredningen har vidare vid sammanträden den 30 november, den 1, 4—7, 12, 17 och 20 december 1956 samt den 11 och 18 januari 1957 lämnat förutvarande och nuvarande ledamöter och suppleanter i styrelserna för institutet och stiftelsen tillfälle att yttra sig inför utredningen. Vidare har utredningen tagit del av verksamhets- och revisionsberättelser för institutet samt av de publikationer, som utgivits genom institutets försorg. Vid ett besök av utredningen i Göteborg den 17 december 1956 har institutets verksamhet granskats samt överläggningar hållits med förutvarande och nuvarande personal vid institutet samt med dess revisorer. Härjämte har utredningen den 18 januari 1957 för inhämtande av upplysningar sammanträtt med f. d. statssekreteraren i handelsdepartementet och ordföranden i forskningsinstitutkommittén, numera regeringsrådet Kurt Holmgren.
G
De inför utredningen avgivna utsagorna ha upptagits fonografiskt, varefter på grundval av fonogramutskrifterna sammandrag av berättelserna iordningställts. Dessa sammandrag j ä m t e de handlingar, som i övrigt ansetts vara av betydelse, ha överlämnats till Borgström, som i maj 1957 avgivit yttrande över utredningsmaterialet. I enlighet med vad som anförts i direktiven för utredningen ha utredningsmännen granskat såväl uppläggningen av verksamheten vid institutet som anställningsreglerna för den högre vetenskapliga personalen vid institutet. Från andra halvstatliga forskningsinstitut har utredningen på begäran erhållit upplysningar angående motsvarande förhållanden vid dessa institut. Den 21 januari 1957 har utredningen till Kungl. Maj:t avgivit infordrat utlåtande över vad som anförts angående konserveringsforskningsinstitutet i den av riksdagens revisorer år 1956 avgivna berättelsen. Sedan uppdraget slutförts, får utredningen härmed överlämna sitt betänkande. Stockholm den 18 december 1957. OLOF SÖDERSTRÖM NILS DANIELSEN
HUGO THEORELL Björn
Bernhard
I . Inledning
Den 26 februari 1946 ingicks ett avtal mellan Kungl. Maj :t och Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning angående samverkan för inrättande och drivande av ett forskningsinstitut, som sedermera benämndes Svenska Institutet för Konserveringsforskning (SIK). Sedan institutet inrättats och förlagts till Göteborg, utsågs den 15 december 1947 till dess föreståndare dåvarande docenten fil. dr. Georg Borgström. Han tillträdde befattningen våren 1948. En ny institutionsbyggnad uppfördes i Göteborg och invigdes den 14 november 1953. I anslutning därtill tilldelades Borgström enligt beslut av Kungl. Maj :t professors namn. Vid sammanträde den 11 november 1955 med SIK:s styrelse fattades ett enhälligt beslut om att Borgström genom styrelsens ordförande under hand skulle tillrådas att söka sig annan anställning. Borgström antog sedermera kallelse till ordinarie professur i Food Technology vid Michigan State University. I brev den 19 juli 1956 till SIK:s styrelse anhöll Borgström om entledigande från och med den 1 oktober 1956 från befattningen som föreståndare för SIK. Vid sammanträde den 9 augusti 1956 beviljade styrelsen Borgströms avskedsansökan. I anslutning därtill utfärdade styrelsen en redogörelse, upptagande de viktigaste data i det händelseförlopp, som lett fram till Borgströms avgång. Denna redogörelse offentliggjordes i tidningspressen. Redan dessförinnan hade det blivit bekant, att Borgström stod i begrepp att lämna posten såsom föreståndare för SIK, och nyheten härom hade väckt stor uppmärksamhet i pressen och utlöst åtskillig kritik. I skrivelse den 22 augusti 1956 till SIK:s styrelse hemställde statsrådet Gunnar Lange — under hänvisning till den livliga pressdebatt som uppstått i saken — att styrelsen ville inkomma med en redogörelse för de skäl, som legat bakom beslutet att tillråda Borgström att söka sig annan befattning. I sin svarsskrivelse, som är dagtecknad den 17 oktober 1956, förklarade styrelsen bl. a. att dess enhälliga beslut den 11 november 1955, vari samtliga dåvarande styrelseledamöter deltagit, var grundat på olika skäl och synpunkter för de enskilda ledamöternas vidkommande och att styrelsen icke ansåg sig kunna eller böra redogöra härför. I särskilda yttranden lämnade emellertid två av styrelseledamöterna redogörelse för de skäl, som föranlett deras ståndpunktstagande vid beslutet. Tjugutyra svenska professorer i Göteborg, Lund, Malmö, Stockholm och Uppsala framhöllo i en skrivelse, som den 9 oktober 1956 inkommit till handelsdepartementet, att varje emigration av svenska vetenskapsmän innebar en allvarlig nationell förlust och att detta otvivelaktigt gällde Borgströms förflyttning till USA. De yttrade vidare, att det — efter vad som framgått av referat i pressen av uttalanden från bl. a. vissa ledamöter av
8 SIK:s styrelse — syntes som om Borgström icke ägt erforderlig trygghet i sin anställning vid institutet. De tjugufyra professorerna hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte företaga dels en förutsättningslös utredning av orsakerna till att Borgström av styrelsen anmodats att söka annan anställning, dels en översyn av anställningsförhållandena för kvalificerade vetenskapsmän, knutna till halvstatliga forskningsinstitut. I interpellation vid sammanträde med riksdagens första k a m m a r e den 16 oktober 1956 riktade professor Hugo Osvald (fp) vissa frågor till statsrådet Lange med anledning av Borgströms avgång från sin befattning vid SIK. Osvald frågade, av vilka anledningar Borgström tvungits att begära avsked från befattningen och om det icke varit möjligt för handelsdepartementet att på ett tidigt stadium ingripa för att förhindra styrelsens uppseendeväckande åtgärd. Tillika tillfrågades Lange, om han hade för avsikt att vidtaga några åtgärder till förhindrande av en återupprepning av det skedda och för att garantera vetenskapsmännen vid SIK och motsvarande institut full frihet i forskningen. Denna interpellation besvarades av Lange i riksdagens första kammare den 14 november 1956. Den 19 oktober 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän med uppdrag att skyndsamt verkställa undersökning rörande omständigheterna i samband med Borgströms avgång från föreståndarskapet vid SIK. Statsrådet Lange anförde till statsrådsprotokollet — efter en kortfattad redogörelse för händelseförloppet — följande: Omständigheterna kring Borgströms avgång från föreståndarskapet vid institutet för konserveringsforskning har blivit föremål för åtskillig uppmärksamhet och givit anledning till en diskussion, där även generella ämnen, såsom principen om forskningens frihet och vetenskapsmännens intresse av tryggad anställning, tagits upp. Ehuru det i och för sig icke kan anses som överraskande att någon gång vid ett av de statligt-industriella forskningsinstituten fråga uppkommer om vederbörande föreståndares lämplighet för sin befattning, är det med hänsyn till det uppseende Borgströms avgång väckt, ett naturligt önskemål att skälen för institutsstyrelsens beslut att tillråda Borgström att söka annan anställning blir redovisade. Det var med hänsyn härtill som jag tillät mig att i skrivelse den 22 augusti 1956 hos styrelsen hemställa om en redogörelse för de skäl, som legat bakom styrelsens beslut. Styrelsens svar på min förfrågan är knapphändigt och lämnar icke tillfredsställande upplysning härom. Under sådana förhållanden finner jag det påkallat, att genom särskild utredning söka vinna det syfte, som avsågs med min skrivelse till styrelsen, nämligen en närmare belysning av omständigheterna i samband med Borgströms avgång. Ehuru statsmakterna så sent som innevarande år prövat frågan om syftet med, omfånget av och formerna för den av institutet bedrivna verksamheten, bör en sådan utredning vara oförhindrad att i den utsträckning, som kan påfordras, granska sådana förhållanden som t. ex. uppläggningen av verksamheten vid institutet och anställningsreglerna för den högre vetenskapliga personalen vid institutet och framföra de förslag härvidlag, som kan befinnas motiverade av utredningsarbetet. Härvid må även jämförelse kunna ske med motsvarande förhållanden vid andra likartade forskningsinstitut.
I
9 I det nyss omnämnda interpellationssvaret den 14 november 1956 anförde statsrådet Lange bl. a. följande: För egen del finner jag frågan om motiven för styrelsens beslut inte tillfredsställande klarlagda genom det erhållna svaret, som för övrigt är ytterst knapphändigt. Därest motivet för de statliga representanterna i styrelsen varit farhåga, att de enskilda intressenterna skulle utan sakligt bärande invändningar mot institutets skötsel nedskära sitt bidrag, anser jag det ej godtagbart. — — — Huruvida sådant motiv förelegat framgår dock ej av styrelsens svar. Å andra sidan ger svaret ej heller upplysning om huruvida befogade erinringar framkommit mot institutets skötsel. I detta läge har jag ansett mig nödsakad föranstalta om en särskild utredning i ämnet. Till fullgörande av det lämnade uppdraget har utredningsmännen genom att taga del av protokoll och a n d r a handlingar, korrespondens och minnesanteckningar, som ställts till utredningens förfogande, samt genom förhör med personer, som deltagit i beslutet eller eljest äga kännedom om förhållanden av betydelse i saken, strävat att få en så klar bild som möjligt av det händelseförlopp, som lett fram till Borgströms avgång från befattningen såsom föreståndare för institutet. Utredningsmännen ha vidare sökt vinna inblick i vilka skäl, som för envar av de i beslutet deltagande styrelseledamöterna varit avgörande för hans ställningstagande. Utredningsmännen ha dessutom ansett uppdraget omfatta att mot bakgrund av det förebragta materialet pröva de för beslutet anförda grunderna och ingå i en bedömning av frågan, huruvida styrelseledamöterna med de skäl som förelegat bort vid styrelsesammanträdet och vid ärendets handläggning i övrigt taga ståndpunkt på sätt som skett. Slutligen har utredningen granskat organisationen och verksamheten vid institutet och därvid särskilt undersökt den högre vetenskapliga personalens anställningsvillkor.
I I . Grundläggande förhållanden angående SIK
Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för handelsdepartementet år 1940 utredningsmän med f. d. generaldirektören C. G. O. Malm såsom ordförande att utreda frågan om den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Utredningen avgav efter hand åtta betänkanden. Betänkandet I (SOU 1942:6) avsåg allmänna förhållanden och synpunkter beträffande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. Utredningens därefter följande betänkanden innefattade förslag till åtgärder för främjande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen på byggnadsområdet (II) samt för ordnande av skogsproduktforskningen (III), textilforskningen (IV), j ä r n - och metallforskningen (V), den geotekniska forskningen (VI) och livsmedelsforskningen (VII). Utredningens slutbetänkande (VIII) avsåg den silikatkemiska forskningen och läderforskningen m. m. För den på skogsprodukter baserade industrin, för järn- och metallindustrin, textil- och konfektionsindustrin samt livsmedelsindustrin, vilka industrigrenar äro särskilt stora i avseende på produktionsvärdet, föreslog utredningen upprättande av nya forskningsinstitut, åstadkomna i samverkan mellan staten och berörda delar av näringslivet. Varje institut skulle därvid utgöra ett självständigt, såsom privat företag arbetande organ. Statens respektive näringslivets skyldigheter och rättigheter skulle regleras dels genom avtal mellan å ena sidan staten och å den andra vederbörande intressenter inom näringslivet, sammanslutna i särskilda, för ändamålet bildade stiftelser, dels genom till avtalen hörande stadgar. Utredningens förslag ledde efter hand till skapandet av Statens tekniska forskningsråd, sex halvstatliga forskningsinstitut, nämligen Svenska träforskningsinstitutet, Metallografiska institutet, Svenska textilforskningsinstitutet, Svenska institutet för konserveringsforskning, Institutet för optisk forskning och Svenska silikatforskningsinstitutet, ett helstatligt institut, Statens geotekniska institut, samt Statens kommitté för byggnadsforskning. Ytterligare ett institut, organiserat efter i stort sett samma principer som de ovannämnda sex halvstatliga forskningsinstituten, är Jordbrukstekniska institutet. Skälen för inrättande av forskningsinstitut i form av enskilda företag, finansierade och administrerade av staten och näringslivet gemensamt, diskuterades av utredningen i dess betänkande I. Angående fördelarna och olägenheterna med statlig drift av forskningsinstitutioner yttrade utredningen i detta betänkande: Statsdrift erbjuder i jämförelse med den enskilda företagsamhetens mera fria former både nackdelar och fördelar. Då dessa diskuterats i många sammanhang och torde vara väl kända, skall utredningen icke närmare ingå på dessa spörsmål
11 i vad de äga mera allmän giltighet. Dock bör det förutskickas att nackdelarna och i vissa fall även fördelarna bliva särskilt utpräglade i fråga om forskningsverksamheten, vilken mer än annan verksamhet kräver initiativförmåga och vitalitet samt förmåga av organisatorisk anpassning efter varierande förhållanden. Vad särskilt beträffar den tekniskt-vetenskapliga forskningen tillkommer som ett betydande handikap för statsinstitutionerna, att de mest framstående forskarna ofta äro eftersökta av industrien för dess laboratorier och där kunna få förmånligare villkor, än vad en statsinstitution med dess mera bundna lönesättning kan erbjuda. De mera omständliga formerna vid statlig administration medföra vidare en extra belastning på forskarna, vilken kan bliva så mycket mera besvärande, som forskarna ofta icke äro särskilt intresserade eller lämpliga för administrativa uppgifter. Den stränga och formella revision, som statliga verk och institutioner äro underkastade, medför också en viss ofrihet, som särskilt i fråga om bagateller kan medföra betydande olägenheter för forskarna utan tillräckliga däremot svarande fördelar. Den största fördelen ur forskningssynpunkt med statliga institutioner är, att dessa i regel i mindre grad torde bli beroende av skiftande konjunkturer än de enskilda industriernas och föreningarnas forskningsorgan. En följd av en jämnare och säkrare medelstillgång är, att forskningsprogrammen kunna planeras på längre sikt. Kravet på att forskningen skall leda till snabba och direkt påvisbara ekonomiska resultat, är icke heller så starkt i fråga om de statliga institutionerna, varför arbetet vid dem i större utsträckning kan inriktas på grundläggande forskning. En mycket viktig synpunkt vid val av organisationsform är att söka få näringslivet att intresserat följa och medverka i forskningsverksamheten, ty därigenom uppstår på bästa sätt den växelverkan mellan forskningen och det levande livet, som gör forskningens resultat snabbast fruktbärande. I detta avseende torde den rent statliga organisationen av forskningsinstitut lida av uppenbar svaghet. I sitt betänkande VII med förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande (SOU 1945: 6) förordade utredningen att ett särskilt institut för konserveringsforskning skulle inrättas efter modell av de ovan nämnda institut, som efter förslag av utredningen tidigare inrättats för trä-, textil- samt järn- och metallforskningen. Efter förhandlingar med en av representanterna för näringslivet utsedd delegation angående formerna för och den ekonomiska insatsen vid näringslivets medverkan framlade utredningen i sitt betänkande förslag till avtal mellan å ena sidan staten och å andra sidan en stiftelse »Svensk konserveringsforskning», avsedd att bildas av intresserade organisationer och företag. Vid förslaget till avtal var fogat jämväl ett förslag till stadgar för det planerade institutet. Förslagen till avtal och stadgar omfattade grunderna för en reglering av statens och näringslivets ömsesidiga skyldigheter i fråga om forskningsverksamhetens administration och finansiering. I sitt betänkande behandlade utredningen utförligt frågan om en lämplig begränsning av det föreslagna institutets verksamhetsområde. Till en början lämnade utredningen en översikt över livsmedelsindustrin och den dittills bedrivna livsmedelsforskningen i Sverige. På grundval av verkställda undersökningar och gjorda uttalanden från skilda håll konstaterade utredningen, att den svenska livsmedelsindustrin som helhet betrak-
12 tad i många hänseenden stod på en jämförelsevis låg teknisk nivå, ehuru betydelsefulla undantag funnos. Behovet av utvidgad forskning inom flera grenar inom området för livsmedelsproduktionen betonades starkt. Angående ordnandet av en sådan forskning anfördes i betänkandet vissa allmänna synpunkter. Sålunda framhölls att livsmedelshanteringen och därmed förenat systematiskt forskningsarbete måste ha en naturlig anknytning till ett mycket stort antal naturvetenskapliga och tekniska kunskapsområden. Efter en översikt av de olika ämnesområdena anförde utredningen vidare: Livsmedelsforskningen omsluter sålunda en ofantlig mängd problem, och en forskningsverksamhet, som syftade till att föra upp vårt land i täten på alla hithörande forskningsområden, skulle bli så omfattande, att den redan av personella skäl, med hänsyn alltså till svårigheterna att inom rimlig tid rekrytera erforderlig personal, måste anses omöjligt att förverkliga. Det kan också med visst fog invändas, att vi i Sverige icke nu ha råd att driva livsmedelsforskning på så bred front, som är nödvändig för att inom överskådlig tid förverkliga alla skönjbara framtidsmål. Vi måste till övervägande delen lita till erfarenheter och forskningsresultat, som vinnas utomlands, särskilt i Amerikas förenta stater, som är det ledande landet inom livsmedelsforskningen och som årligen nedlägger mycket stora belopp på denna forskning. Inom industrien kan man i stor utsträckning direkt överflytta i utlandet utvecklade processer genom att inköpa patenträttigheter eller genom att anlita •utländsk expertis. Livsmedelstekniken är emellertid i så hög grad beroende av dietiska vanor, av lokala förhållanden och av råvarornas sammansättning och förekomst, att allt utländskt kunskapsmaterial på området måste noggrant granskas, anpassas och kontrolleras med hänsyn till svenska förhållanden, innan det föres ut i tillämpning. En av den svenska livsmedelsforskningens viktigaste uppgifter är att utföra detta gransknings- och anpassningsarbete, som i stor utsträckning måste baseras på experimentell verksamhet. Utredningen behandlade därefter ett väckt förslag om att inrätta ett stort centralinstitut för alla eller för de flesta områdena av livsmedelsforskningen men fann därvid, att forskningsområdets väldiga omfattning och heterogena beskaffenhet måste bereda stora svårigheter och orsaka onödigt stora kostnader. Tanken på ett samlat institut för livsmedelsforskningen avvisades därför, men utredningen höll för sannolikt, att behov kunde föreligga av ett samarbetsorgan, vari olika produktionsriktningar kunde sammanknytas kring de forskningsproblem som voro gemensamma för dem alla eller för vissa av dem. Emellertid ansåg sig utredningen icke böra framlägga förslag till ett sådant samarbetsorgan utan förmenade, att man borde vänta med att taga ställning till detta spörsmål till längre fram, då forskningen inom livsmedelsområdet blivit bättre utvecklad. Utredningen upptog därefter konserveringsforskningen till särskild behandling och uttalade inledningsvis, att man funnit behovet av statligt stöd åt forskningen särskilt stort inom konserveringsområdet. Det var visserligen en mångskiftande grupp av producenter, som hade intressen att bevaka i fråga om den tekniska utvecklingen på konserveringsområdet, och den industriella verksamheten var inriktad på en mångfald olika råmaterial. Företagens konserveringsmetoder voro också i hög grad specialiserade. Utred-
13 ningen fann likväl, att likheterna mellan forskningsproblemen inom konserveringsindustrins olika produktionsområden voro stora, och betonade det gemensamma syftet för all konserveringsforskning nämligen att åstadkomma livsmedel, som vid lämpliga förvaringsbetingelser kunna under erforderlig tid bibehålla sin lämplighet som människoföda. Många skäl talade enligt utredningen för att betrakta hela konserveringsindustrin jämte för denna arbetande emballage- och maskintillverkare som en naturligt avgränsad företagargrupp och behandla konserveringsforskningen som ett sammanhängande problem. Angående det föreslagna institutets syfte och verksamhetsområde anförde utredningen i sitt betänkande i huvudsak följande: Institutets syfte bör vara att studera och förbättra alla slags metoder för beväring av livsmedel. Man bör därvid icke uppfatta begreppet konservering såsom blott och bart att skydda en vara från förstöring till dess den kan tillredas och konsumeras. Man bör även sätta som konservindustriens mål att åstadkomma närande och välsmakande färdiglagade livsmedel, som äro så beredda och emballerade, att de kunna transporteras med lätthet och lagras längre tid utan förstöring. Institutet måste därför hålla god kontakt med matlagningstekniken, såväl storkökens och matlagningsfabrikernas som de enskilda hemmens. Konsumenternas önskemål komma kanske att i många fall utformas och framföras av mellanhänder, såsom detaljhandlare och grossister i livsmedelsbranschen, varför en god kontakt erfordras även med handelns organisationer. Institutet bör äga anknytning till näringsfysiologi och genetik. Det torde däremot icke vara behövligt att inom institutets egen verksamhet inrymma de nämnda forskningsområdena, utan det torde få anses tillfyllest att de därmed sammanhängande synpunkterna för konserveringsforskningens del tillgodoses genom samarbete med utomstående sakkunniga. Intimt samarbete kräves också med dem som studera råvaruproducenternas lagringsproblem, framförallt med den föreslagna statens kommitté för lagringsforskning, om denna kommer att inrättas, över huvud taget kan man säga att institutets verksamhetsområde grenar ut sig inom så många vitt skilda discipliner, att man icke gärna kan inrymma specialister på alla gränsområden i institutet utan måste för sådan expertis räkna med samarbete med utanför stående. Sålunda bör, utom med de ovan nämnda intressentgrupperna, kontakt uppehållas med de forskningsråd och forskningskommittéer på teknikens, jordbrukets och medicinens områden, vilka inrättats eller kunna komma att inrättas, vidare med statens institut för folkhälsan, fackskolan för huslig ekonomi, husmödrarnas forskningsinstitut m. fl. organisationer och institutioner. Institutet bör även medverka till utbildningen av drifttekniker och forskare på området för konservering och lagring av livsmedel samt sprida kunskap om nya rön inom sitt verksamhetsfält, antingen dessa rön gjorts vid institutet eller annorstädes. Med hänsyn till att utbildningen på konserveringsteknikens område hittills varit helt försummad här i landet böra stora fördelar för näringslivet och för samhället i dess helhet kunna vinnas genom studiekurser, föredrag, examensarbeten o. s. v. förlagda till institutet. Särskilt torde ett stort behov föreligga av fortbildningskurser för konservindustriens personal. Upplysning beträffande nya rön på lagrings- och konserveringsområdet bör ordnas i form av dokumentationstjänst, som effektivt sprider kunskaper till de till institutets verksamhet anknutna företagen och organisationerna och till allmänheten. Däremot torde institutet icke böra i allmänhet åtaga sig sådan speciell rådgivning och projektering åt näringslivet som t. ex. en konsulterande ingenjör utövar. Forskningsuppdrag från utomstående böra kunna emottagas av institutet under
14 förutsättning, att de icke inkräkta på institutets allmänna forskningsverksamhet. Även kontroll- och provningsuppdrag böra i begränsad omfattning få utföras av institutet, ehuru endast i den mån intrång icke genom sådan verksamhet sker på provningsanstalters eller andra kontrollinstitutioners arbetsfält och i den mån forskningsverksamheten icke därigenom hindras. Institutet bör slutligen — i den mån detta icke lägger hinder i vägen för institutets huvuduppgifter — mot ersättning kunna för längre eller kortare tid ställa lokaler och resurser till disposition för utomstående forskare, som vilja utföra undersökningar vid institutet beträffande problem, vilka falla inom institutets arbetsområde. Mot bakgrunden av vad som ovan anförts kan institutets program sammanfattas i följande huvudpunkter. Institutets huvuduppgifter böra vara att bedriva tekniskt-vetenskaplig forskning rörande frågor, som avse konservering och lagring av livsmedel, däri inbegripet såväl frågor rörande råvaror och halvfabrikat som rörande färdiga maträtter, att utarbeta förfaringssätt för utnyttjande eller begränsning av det avfall, som uppstår i samband med beredning av livsmedel, att upprätthålla livlig växelverkan med företag och anläggningar, som beröras av institutets arbeten, lämna industriföretag och andra intressenter upplysningar i drifts-, tillverknings- och kvalitetsfrågor, från industriföretagen och andra mottaga och bearbeta forskningsuppslag samt anordna konferenser och föredrag för teknisk industripersonal och konsumenter, bland dem även matlagningspersonal och husmödrar, att medverka vid utbildning av teknisk personal för forskning och industridrift på områden, som beröra institutets verksamhet, samt att effektivt utnyttja litteratur och utanför institutet erhållbar kunskap samt sprida kännedom härom till intresserade. Forskningsuppgifterna skulle huvudsakligen komma att avse hermetisk förvaring efter termisk sterilisering, bakteriostatisk-kemisk stabilisering av livsmedel (saltning och annan kemikaliebehandling, rökning etc), torkning med eller utan vakuum, frysning av livsmedel, lagring i köld, i värme, i gasatmosfär, under bestrålning etc, emballage för konserver, tillredning av matvaror för konservering, matlagning med konserverade livsmedel och utnyttjande och begränsning av avfall, som uppstår vid konservberedning. Utredningen föreslog att institutet skulle förläggas till Göteborg. Beträffande institutets organisation föreslog utredningen, med utgångspunkt från vad som anförts angående verksamhetsområdet, att institutet skulle vara indelat i fyra huvudavdelningar, nämligen allmänna avdelningen, forskningsavdelningen, tekniska avdelningen och matutprovningsavdelningen. I anslutning härtill yttrade utredningen: Indelningen av ett forskningsinstitut bör icke göras alltför fast utan institutets ledning bör i erforderlig utsträckning kunna flytta om personalen — särskilt den lägre — alltefter variationerna i arbetsmängd vid de olika avdelningarna. De olika avdelningarna böra ej heller fungera som var för sig arbetande enheter utan som delar i det stora forskningslag, som institutet bör utgöra. Detta är så mycket nödvändigare som undersökningarna till stor del kunna väntas bli av sådan be-
15 skaffenhet att de måste bedrivas gemensamt av flera avdelningar eller allt efter undersökningsstadiet i tur och ordning av den ena avdelningen efter den andra. Av dessa och andra skäl bör verksamheten vid institutet sammanhållas under enhetlig ledning av en föreståndare. Angående föreståndarens arbetsuppgifter och kvalifikationer uttalade utredningen i betänkandet följande: Föreståndaren skall svara för att arbetet inom institutets olika avdelningar bedrives effektivt och enligt de huvudlinjer, som angivits i för verksamheten fastställt program. Han skall företräda institutet utåt och i sådant avseende skapa och upprätthålla förbindelser med av institutets verksamhet berörda delar av näringslivet samt med offentliga myndigheter och institutioner, anordna konferenser och informationsmöten med för institutets verksamhet intresserade grupper och enskilda, göra sig underrättad om de frågor, som näringslivet önskar besvarade genom forskning eller annorledes, samt själv ta initiativ till undersökningar. Han skall genom resor i in- och utlandet hålla kontakt både med näringsidkare och med den forskning, som bedrives på annat håll. Slutligen skall han sörja för att institutet utifrån erhåller nyhetsmaterial om rationaliserings- och forskningsarbetet inom sitt verksamhetsfält samt tillse att detta material på lämpligt sätt blir bekantgjort ej blott för institutets personal utan även för näringslivets folk. Föreståndaren skall i samråd med sina medarbetare årligen uppgöra förslag till stat och forskningsprogram för institutet samt vara föredragande i institutets styrelse. Han skall ansvara för ekonomien och bokföringen samt ordningen i institutet och verka för gott samarbete mellan institutets personal för uppnående av det gemensamma syfte, för vilket institutet är inrättat. Han skall utöva granskning av institutets arbetsresultat innan de i form av publikationer och patentansökningar lämna institutet. Med utomstående uppdragsgivare (industriföretag eller andra) skall han upprätta avtal, då enskilt forskningsarbete efter av styrelsen därom fattat beslut skall utföras. Inför styrelsen skall föreståndaren vara ansvarig för att institutets byggnad och utrustning utnyttjas för avsett ändamål och framlägga förslag till de ändringar och kompletteringar, som kunna visa sig påkallade. Vad beträffar föreståndarens kvalifikationer bör han äga högre naturvetenskaplig eller teknisk utbildning samt förmåga att leda forskningsarbete och bedöma i samband med verksamheten stående frågor. Han skall dessutom kunna uppträda med nödig auktoritet såväl gentemot personalen som vid förhandlingar med utomstående intressenter. Av det föregående framgår att föreståndarebefattningen är mycket krävande. Med hänsyn till den stora betydelsen för institutets framgång att en lämplig innehavare av denna befattning erhålles, måste den betalas väl. I analogi med vad som ofta tillämpas för ledarna av forskningsinstitut av den storleksordning det här är fråga om synes det också motiverat att föreståndaren förlänas professors titel. Utredningen har dock icke velat utan vidare sammankoppla befattningen som föreståndare med professorstitel utan ansett att frågan om titulaturen bör prövas från fall till fall med hänsyn till befattningshavarnas kvalifikationer. Utredningen behandlade därefter arbetsuppgifterna för de olika avdelningarna inom institutet samt deras personalbehov. Såvitt angår den allm ä n n a avdelningen framhöll utredningen särskilt behovet av en välkvalificerad dokumentationsingenjör med uppgift att sköta tidskrifter och boksamling samt gå institutets och näringslivets forskare tillhanda med specialstudier i litteraturen, att under föreståndarens överinseende ombesörja en regelmässig upplysningstjänst åt näringslivet och andra intressenter an-
IG gående framstegsarbetet vid institutet och på andra håll inom institutets verksamhetsområde samt att hålla kontakt med övriga dokumentationsorgan i landet och deltaga i den allmänna dokumentation, som kunde komma att inrättas. Beträffande forskningsavdelningen föreslogs, att denna skulle ha tillgång till en laboratorieavdelning med tre specialriktningar, nämligen för biokemi, mikrobiologi och fysikalisk kemi. Efter en redogörelse för den tekniska avdelningens arbetsuppgifter anförde utredningen följande allmänna synpunkter: Det är tydligt, att även under gynnsamma forskningsbetingelser mångfalden av undersökningsuppgifter är så stor, att problemen måste av institutet utväljas med stor omsorg i syfte att nå betydelsefulla resultat inom detta urval. Institutets ledning måste därför vara vuxen denna grannlaga kritiska uppgift, om verksambeten icke skall mynna ut i en ytlig behandling av ett virrvarr av problem. Här framstår klart den utomordentliga betydelsen av institutets föreståndareavdelning med dess dokumentationsverksamhet, vilken bör ha som en viktig uppgift att hålla reda på vad som tidigare utförts och att göra det möjligt för institutet att utnyttja den stora fond av kunskap, som redan samlats på detta område samt såvitt möjligt hålla kontakt med större forskningsprogram i utlandet. Först om så sker kan ett rätt utväljande av betydelsefulla och för institutets arbete lämpade uppgifter äga rum. Urvalet bör göras med särskild syftning på de svenska förhållandenas egenart och möjligheten att med våra jämförelsevis begränsade resurser nå fram till väsentliga resultat. Enligt utredningens förslag skulle institutet finansieras av staten och näringslivet gemensamt. Vid uppdelningen av kostnaderna mellan staten och näringslivet utgick utredningen ifrån, att staten skulle bekosta grundforskningen och väsentligen svara för administration samt kontakt- och upplysningsverksamhet under det att näringslivet skulle bestrida kostnaderna för målforskning. Då svårigheter rådde att draga en bestämd gräns mellan grund- och målforskning, kunde dock uppdelningen av kostnaderna grundas endast på en approximativ uppskattning. Utredningen föreslog sålunda att det på en tomt, som borde tillhandahållas av staten, skulle för institutet uppföras särskilda byggnader för en kostnad av omkring 1 250 000 kronor. Byggnadskostnaderna skulle bestridas av statsmedel och byggnaderna skulle ägas av statsverket men kostnadsfritt disponeras av institutet. Kostnaderna för anskaffning av den erforderliga utrustningen skulle delas mellan staten och Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning på sådant sätt att utrustning till en uppskattad kostnad av 256 000 kronor skulle falla på statsverket. Kostnaderna för underhåll av byggnaderna samt för skötsel av vägar, gräsmattor, planteringar och dylikt skulle bestridas av staten. Årliga anslag skulle vidare utgå av statsmedel såsom bidrag till institutets drift. Sålunda skulle till avlöning av institutets personal utgå 143 800 kronor och av statsmedel bekostas femtio procent av det å institutets omkostnadsstat upptagna beloppet, dock vid oförändrat penningvärde högst 60 000 kronor. Dessutom skulle staten betala de arvoden, som skulle utgå till statens representanter i institutets styrelse.
17 Ytterligare skulle staten enligt närmare angivna grunder ersätta institutets utgifter till Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) för den hos institutet anställda, pensionsberättigade personalen. Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning skulle dels bekosta viss utrustning till institutet med ett beräknat belopp av 214 000 kronor, dels bidraga till de årliga driftskostnaderna med minst 135 000 kronor. Beträffande institutets administration föreslog utredningen, att institutets angelägenheter skulle handhavas av en styrelse, bestående av ordförande och tio ledamöter, samtliga utsedda för en tid av högst tre år. Ordföranden och fem av ledamöterna skulle förordnas av Kungl. Maj:t under det att de fem övriga ledamöterna skulle utses av Stiftelsen Svensk Konscrveringsforskning. Styrelsen skulle bl. a. fastställa arbetsordning för institutet och utfärda de föreskrifter i övrigt, som erfordrades för verksamheten. Vidare skulle styrelsen fastställa arbetsprogram för forskningsverksamheten. Det skulle därjämte ankomma på styrelsen att utse föreståndare för institutet och på förslag av denne tillsätta den övriga vid institutet fast anställda personalen samt att fastställa löner och anställningsvillkor för denna personal. Vad som anförts i utredningens betänkande VII giver icke vid handen att stiftelsen skulle ha andra uppgifter än att dels bidraga till institutets utrustning och drift med belopp, som angivits i förslaget till avtal, dels utse fem ledamöter av institutets styrelse. Sedan Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning bildats, ingicks den 28 februari 1946 det av utredningen föreslagna avtalet angående inrättande och drivande av ett forskningsinstitut, benämnt »Institutet för konserveringsforskning». Avtalet undertecknades för kronans del under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande. I proposition (nr 140) den 1 mars 1946 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att godkänna avtalet och bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den m å n så befanns påkallat och lämpligt, överenskomma med stiftelsen om jämkningar i avtalet. Tillika föreslogs att riksdagen måtte anslå medel till institutet. Sedan riksdagen i skrivelse nr 406/ 1946 bifallit Kungl. Maj:ts förslag, godkände Kungl. Maj:t den 30 augusti 1946 det föreliggande avtalet. Samtidigt fastställde Kungl. Maj:t stadgar för institutet av det innehåll som utredningen föreslagit. Lydelsen av avtalet och stadgarna, genom vilka verksamheten vid SIK i huvudsak reglerades, framgår av Bilagorna A och B till detta betänkande. I sitt betänkande VII lämnade utredningen allenast knapphändiga uppgifter om den högre vetenskapliga personalens anställningsförhållanden. Den omständigheten att såväl föreståndaren som annan fast anställd personal skola tillsättas av institutets styrelse innebär emellertid, att de icke äro att jämställa med befattningshavare i statstjänst. Under hänvisning till den i avtalet (Bilaga A) intagna personalförteckningen med uppgift om de av statsmedel utgående lönebeloppen uttalade utredningen i sitt betänkande VII följande: 2—571704
18 Lönerna ha avpassats efter den löneskala, som gäller för motsvarande befattningshavare i statstjänst. Statstjänsten medför emellertid vissa fördelar för den anställde, som detta halvstatliga institut icke kan erbjuda. Vidare måste de ledande befattningarna inom institutet rekryteras bland personer med sådana kvalifikationer, som göra dem eftersökta även av det enskilda näringslivet. Dessa omständigheter medföra, att de föreslagna lönerna måste anses vara i lägsta laget för att vid institutet kunna anställa och behålla verkligt skickliga och initiativrika tekniker och vetenskapsmän. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra räkna med högre grundlöner än som skett och vill i stället föreslå, att personalens löner, i likhet med vad fallet är vid Svenska träforskningsinstitutet och Svenska textilforskningsinstitutet, icke skola behöva betraktas som fixerade till de i personalplanen angivna beloppen. Dessa belopp böra visserligen anses normerande för beräkningen av erforderliga statsanslag, men det bör stå institutets ledning fritt att bevilja särskilda lönetillägg, i den mån medel därför erhållas från näringslivet eller stå till förfogande i annan ordning. En sådan möjlighet till individuell lönesättning kan i vissa fall vara nödvändig för att kunna anställa befattningshavare med tillräcklig kompetens. Professor Edy Veländer, som var ledamot av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande, har inför utredningsmännen förklarat: En av grundtankarna i de betänkanden, som avgivits av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande, var att forskarna vid de halvstatliga instituten icke skulle vara statsanställda. Deras anställningsvillkor skulle i stället så mycket som möjligt likna villkoren vid anställning i industrin. Om en forskare efter en längre tids anställning vid en industri skulle få sluta, var han icke berättigad till någon ersättning för att han gått miste om sin anställning. Inom industrin tillgick det vanligen så, om någon visade sig olämplig i en befattning, att man lovade honom lön t. ex. ett år och anmodade honom att under tiden söka sig a n n a n anställning. På samma sätt måste styrelsen för ett forskningsinstitut kunna entlediga en föreståndare, som var olämplig att i fortsättningen leda institutet. Inom utredningen hade man vid upprättande av förslagen om de olika forskningsinstituten haft alldeles klart för sig, att cheferna för dessa institut icke fingo vara livstidsanställda som professorerna vid landets universitet och högskolor. Man hade sett exempel på forskningschefer, som under långa tider ägnat sig åt något visst spörsmål, vars lösning ingen hade intresse av. Det gick helt enkelt icke att h a det så. Styrelsen för ett forskningsinstitut av denna typ skulle utses med stor omsorg men vara autonom under mandattiden och svara för sin ämbetsförvaltning. Den borde då ha rättighet att anställa, avskeda och avlöna folk på det sätt som var lämpligast för ernående av bästa möjliga forskningsresultat. Om styrelsen för ett forskningsinstitut skulle finna, att den anställde föreståndaren icke var den rätte mannen i den befattningen, var styrelsen icke bara i sin fulla r ä t t att genomföra en ändring utan hade också skyldighet att göra detta. Sedan måste det givetvis tillses, att entledigandet skedde under anständiga former och på rimliga villkor. Det godkända avtalet var gällande under tiden till utgången av juni 1956. Huvudsakligen med anledning av inträffade löneregleringar för statens
19 tjänstemän blev detta avtal dock föremål för vissa ändringar åren 1948, 1951 och 1955. Såsom framgår av Bilaga A fanns i det ursprungliga avtalet under § 6 en fullständig specifikation av de befattningar, vilkas innehavare skulle avlönas av statsmedel, med angivande av den statliga grundlönens storlek för varje sådan tjänst. Vid avtalsändringen 1948 gick man över till det för institutet mera fria systemet, att statsbidraget till löner specificerades endast beträffande några högre befattningshavare men i övrigt fick karaktären av ett samlingsbelopp, som uträknats på grundval av de tidigare specificerade lönebeloppen. Det föreskrevs då att vid institutet, när det trätt i full verksamhet, skulle finnas anställda 1 föreståndare, 3 laboratoriechefer, 1 dokumentationsingenjör, 1 kansliskrivare och redogörare, 1 verkmästare, 1 finmekaniker, 1 förrådsmästare och maskinist samt den personal i övrigt, som styrelsen med hänsyn till behovet och tillgången på avlöningsmedel bestämde. Enligt de närmast före den 30 juni 1956 gällande bestämmelserna skulle av statsmedel årligen enligt styrelsens bestämmande utgå till föreståndaren lön eller arvode med högst 25 704 kronor (motsvarande löneklass 13 å löneplan 2 enligt statens allmänna avlöningsreglemente), till envar av de tre laboratoriecheferna lön eller arvode med högst 18 576 kronor (motsvarande löneklass 31 å löneplan 1) samt till dokumentationsingenjören lön eller arvode med högst 16 152 kronor (motsvarande löneklass 28 å löneplan 1). Vidare skulle till övriga befattningshavare vid institutet av statsmedel utgå Jön eller arvode med tillhopa högst 176 516 kronor. Härvid fick lön bestämmas högst till belopp motsvarande lönen, förhöjningar oräknade, i lägsta löneklassen, ortsgrupp 4, i den lönegrad enligt löneplan 1, till vilken vederbörande befattningshavare enligt styrelsens bedömande varit att hänföra, därest han åtnjutit lön enligt statens allmänna avlöningsreglemente. Utan Kungl. Maj :ts medgivande fick lön icke sättas till högre belopp än 13 032 kronor (motsvarande löneklass 24 å löneplan 1). Om styrelsen bestämt av statsmedel utgående lön eller arvode till laboratoriechef eller dokumentationsingenjören till lägre belopp än de för dem föreskrivna maximibeloppen, fick enligt avtalet skillnaden användas för avlöning av annan personal. Motsvarande besparing på föreståndares lön eller arvode ägde styrelsen icke disponera. Om befattningshavares av statsmedel utgående avlöning var bestämd att utgå såsom lön, skulle jämte lönen av statsmedel utgå dyrtidskompensation enligt de grunder, som gällde för närmast jämförlig statlig befattningshavare med lön enligt statens allmänna avlöningsreglemente. Styrelsens beslut om avlöning till föreståndaren skulle underställas Kungl. Maj :t för godkännande. Jämväl det ursprungliga avtalets bestämmelser om statsverkets kostnader för personalens pensionering blevo år 1948 ändrade. Enligt avtalets senaste lydelse voro föreståndaren, de tre laboratoriecheferna, dokumentationsingenjören och de övriga befattningshavare, som efter ändringarna särskilt nämndes i avtalet, berättigade till pension i SPP, under förutsättning att de åt-
20 njöto lön av statsmedel. Detsamma gällde annan befattningshavare med lön av statsmedel, som varit anställd vid institutet sedan minst två år och som enligt styrelsens bedömande borde komma i åtnjutande av pensionsrätt. Pensionsrätten omfattade 100-procentig ålders- och invalidpension, kapitalunderstöd förbundet med egenpension, familjepension samt kapitalunderstöd förbundet med familjepension enligt SPP:s normalplan, dock att planens bestämmelser om högsta förmånsbelopp icke skulle äga tillämpning. Pensionsavgifterna bekostades helt av statsmedel och beräknades i förhållande till grundlönerna i lägsta löneklassen av vederbörande lönegrader enligt de intill den 1 januari 1955 gällande bestämmelserna. De av statsmedel bekostade pensionsförsäkringarna skulle i varje särskilt fall tecknas i samråd med statskontoret. Därest principerna för avlöning och pensionering av statliga befattningshavare eller principerna för pensionering i SPP skulle ändras, ägde parterna påkalla förhandlingar om jämkning av avtalet. Av statsmedel skulle vidare bestridas arbetsgivarebidraget till allmän sjukförsäkring m. m. och avgiften för yrkesskadeförsäkring av den personal vid institutet, som avlönades av statsmedel. De ovan återgivna pensionsbestämmelserna inneburo, att pensionsavgifterna visserligen helt bekostades av statsmedel men att pensionen beräknades på grundval av allenast den statliga grundlönen i den lägsta löneklassen i vederbörande lönegrad. I detta sammanhang kan anmärkas, att pensionsvillkoren för de vid institutet anställda från och med den 1 juli 1957 väsentligt förbättrats. Vid sammanträde med institutets styrelse den 20 juni 1957 beslöts nämligen i enlighet med ett av personalen godkänt förslag, att avtal skulle tecknas med SPP om nya pensionsvillkor, innebärande att såväl pensionsbelopp som pensionsavgifter skulle beräknas efter bruttolönen, maximerad till 25 000 kronor för år, att personalen själv skulle betala en del av premierna med 8 % av lönen för män och 6 % för kvinnor, att anslutningstiden skulle beräknas till 30 år samt att anslutningsskyldighet och anslutningsrätt skulle föreligga från och med 25 års ålder och efter minst 2 års anställningstid. I de antagna stadgarna för institutet föreskrevs under § 4, att det skulle ankomma på styrelsen att fastställa arbetsordning för institutet och utfärda de föreskrifter i övrigt som kunde erfordras. Någon arbetsordning för institutet har emellertid icke utfärdats. Däremot antog styrelsen vid sammanträde den 22 september 1950 allmänna tjänstebestämmelser för anställda vid SIK. Dessa omfattade bl. a. föreskrifter om uppsägningstid för de anställda. För tjänstemän med avlöning under 600 kronor per månad var uppsägningstiden, om icke annorlunda överenskommits, minst en månad och ökades efter fem års anställning till två månader och efter tio år till tre månader. För övriga tjänstemän var uppsägningstiden två månader och ökades med en månad för varje anställningsperiod om tre år upp till sex månader.
21 I de allmänna tjänstebestämmelserna intogos även föreskrifter, avseende de anställdas rätt att utföra arbete eller uppdrag utom sin tjänst. Härom gällde följande i § 3 under punkt 2 intagna bestämmelser: Arbete eller uppdrag utom tjänsten får icke utföras under arbetstiden. Såvida Institutets verksamhet därav beröres, må anställd icke vara ledamot av styrelse för verk, bolag eller förening med ekonomiskt syfte, ej heller under fritiden bedriva ekonomisk verksamhet eller innehava uppdrag, för vilket ersättning direkt eller indirekt utgår, såframt ej Institutets styrelse efter prövning finner sig böra lämna tillstånd därtill. I övrigt meddelades i dessa tjänstebestämmelser föreskrifter angående avlöning, arbetstid, semester, sjukledighet och sjukersättning, tjänsteresor m. m.
I I I . Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning samt ledamöter av stiftelsens och SIK:s styrelser
Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning grundades vid sammanträde i Stockholm den 15 mars 1945. Stiftare voro 28 företag och organisationer. Vid sammanträdet antogos stadgar för stiftelsen. Enligt dessa stadgar har stiftelsen till ändamål att »understödja och befordra tekniskt-vetenskaplig forskning och högre undervisning rörande konservering, lagring och emballering av livsmedel samt därmed nära sammanhängande frågor». För förverkligande av sitt ändamål mottager stiftelsen bidrag från företag inom livsmedelsindustrin och för densamma arbetande råvaru-, emballage- och maskinindustrier samt transportföretag. Stiftelsen har att sluta avtal med staten enligt det av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande i betänkande VII framlagda förslaget om inrättande och drivande av ett institut för konserveringsforskning samt att utöva de rättigheter och svara för fullgörande av de åligganden, som ankomma på stiftelsen enligt avtalet jämte därvid fogat förslag till stadgar för institutet. Stiftelsens angelägenheter skola enligt stadgarna handhavas av en styrelse bestående av minst åtta ledamöter med en suppleant för var och en av dem. Av ledamöterna och suppleanterna skola Sveriges Lantbruksförbund, Kooperativa Förbundet, Sveriges Bleckvaruindustriförbund (sedermera Sveriges Järn- och Metallmanufakturförening och fr. o. m. 1956 Sveriges Mekanförbund) och Svenska Köttkonservfabrikernas Förening utse vardera en ledamot och en suppleant för denne. Svenska Konservfabrikernas Riksförbund skall utse två ledamöter jämte två suppleanter för dessa. Dessutom skall Sveriges Industriförbund utse intill sex ledamöter jämte intill sex suppleanter för dessa bland bidragsgivare, som icke representeras av de förut nämnda förbunden. Enligt stadgarna väljer styrelsen inom sig ordförande och vice ordförande. Besluten fattas med enkel majoritet, därvid ordföranden har utslagsröst. Styrelsen bestämde genom beslut den 13 juni 194G att styrelseledamöternas antal skulle vara 12 jämte lika många suppleanter. Sedan stiftelsens tillkomst ha posterna som ordförande och vice ordförande innehafts av följande personer: Ordförande: Bankdirektören C. Bert. Lilja, Svenska AB Vato Direktören Kuno Möller, Margarinbolaget AB Direktören Knut Laurin, AB Plåtmanufaktur
1946—1951 1952—1954 1955—
23 Vice ordförande: Direktören Hjalmar Degerstedt, Kooperativa Förbundet Direktören Knut Laurin, AB Plåtmanufaktur Direktören Lars Anderfelt, AB Findus
1946—1952 1952—1954 1955—
Genom styrelsebeslut den 12 maj 1955 tillsattes ett arbetsutskott. Till ledamöter däri utsagos Laurin, Anderfelt, direktören Ture Bergman, Svenska Mejeriernas Biksförening u. p. a., och direktören Sten Wehlin, Kooperativa Förbundet. Efter Wehlins bortgång våren 1956 utsågs till ny ledamot av arbetsutskottet direktören Carl Lindskog, Kooperativa Förbundet. Sedan stiftelsens grundande har antalet bidragsgivare ökats så att det vid årsskiftet 1954/55 utgjorde 49. En förteckning över bidragsgivarna vid denna tidpunkt har bifogats detta betänkande såsom Bilaga C. Å förteckningen har angivits den tidpunkt, då vederbörande företag eller organisation första gången inträtt som bidragsgivare, samt det årliga bidragets belopp. Under treårsperioden 1955—1957 voro följande personer utsedda till ledamöter och suppleanter i stiftelsens styrelse av Sveriges Lantbruksförbund direktören Ture Bergman, Svenska Mejeriernas Biksförening u. p. a.;
Carl Carlsson, Lövsta, Västerås, (suppl.);
av Kooperativa Förbundet direktören Sten Wehlin, Kooperativa Förbundet;
ingenjören Einar Ekelund, Kooperativa Förbundet, (suppl.);
efter den 17 mars 1956: direktören Carl Lindskog, Kooperativa Förbundet; av Sveriges Järn- och Metallmanufakturförening direktören Knut Laurin, AB Plåtma- disponenten Sam Widenfelt, Wezäta nufåktur; AB, (suppl.); av Svenska Konservfabrikernas Riksförening direktören Ewald Luckey, AB Elis konsuln James Öhrnberg, AB Gust. Luckeys Konservfabrik; Bichter, (suppl.); direktören Knut Sjöman, AB Bröderna Kristiansson; av Svenska
Köttkonservfabrikernas
direktören James Johansson, Oskar Johanssons Slakteri AB;
Förening
24 av Sveriges Industriförbund direktören Kuno Möller, Margarinbolaget AB; direktören Lars Anderfelt, AB Marabou; direktören Herman Lund, AB Svenska Aluminiumkompaniet; direktören Ernfrid Samuelson, AB Sveriges Förenade Konservfabriker; direktören Birger Strid, Svenska Mjölkprodukter AB; direktören Olof Wiklund, Sockerfabriks AB.
direktören Christian Ameln, AB Bröderne Ameln, (suppl.); direktören Per Hemberg, AB Suite Glasbruk, (suppl.); direktören S. Holmquist, AB Felix, (suppl.); direktören P. A. H. Häggroth, Västsvenska Kylhus AB, (suppl.); direktören Curt Nicolin, Svenska Turbinfabriks AB Ljungström, (suppl.); Svenska civilingenjören Anders Wiberg, AB Tirfing, (suppl.).
Såsom sekreterare i stiftelsens styrelse tjänstgjorde under tiden till den 12 maj 1955 styrelsesuppleanten, civilingenjören Anders Wiberg och därefter direktören Birger Lundh, AB Plåtmanufaktur, vilken tillika utsetts till stiftelsens kassaförvaltare. SIK.s
styrelse
Såsom tidigare nämnts utses enligt SIK:s stadgar ordföranden i SIK:s styrelse av Kungl. Maj :t. Till styrelsens förste ordförande förordnade Kungl. Maj:t den 25 oktober 1946 professorn Aid Chalmers tekniska högskola Sven Hultin, som kvarstod i denna befattning till sin död år 1952. Den 29 februari 1952 förordnades till styrelsens ordförande riksdagsmannen, civilingenjören Carl S:son Schmidt. Denne har sedan dess innehaft detta uppdrag. Av övriga styrelseledamöter skola enligt stadgarna fem utses av Kungl. Maj :t och fem av Stiftelsen Svensk Konserveringsforskning. En förteckning över ledamöter i SIK:s styrelse alltsedan institutets tillkomst har fogats vid detta betänkande såsom Bilaga D. Av denna förteckning framgår, att styrelsen i november 1955, då det avgörande beslutet träffades om att Borgström skulle tillrådas söka annan anställning, bestod av Schmidt såsom ordförande samt medicinalrådet Rolf Bergman, förste intendenten vid Statens institut för konsumentfrågor fil. mag. Carin Boalt, professorn vid Chalmers tekniska högskola J. A. Hedvall, överdirektören i Kungl. Fiskeristyrelsen fil. dr. Jöran Hult och professorn vid Chalmers tekniska högskola Erich Adler, samtliga utsedda av Kungl. Maj :t, ävensom direktören Ernfrid Samuelson, AB Sveriges Förenade Konservfabriker, direktören Ture Bergman, Svenska Mejeriernas Riksförening u. p. a., direktören Sten Wehlin, Kooperativa Förbundet,
25 direktören Karl-Erik Flinck, AB Findus, och direktören Finn Jakobsen, AB Plåtmanufaktur, de fem sistnämnda utsedda av stiftelsen. Vid sitt första sammanträde den 15 januari 1947 beslöt styrelsen att tillsätta ett arbetsutskott, bestående av fyra personer. Till ledamöter av arbetsutskottet valdes samtidigt ordföranden Hultin samt Hedvall, Laurin och Wiberg. Genom beslut av styrelsen den 22 augusti 1951 utökades arbetsutskottet med två ledamöter. Till nya ledamöter utsagos samtidigt Samuelson och Hult. Sedan Hultin avlidit och Schmidt den 29 februari 1952 förordnats till styrelsens ordförande, inträdde denne i Hultins ställe som medlem av arbetsutskottet.
IV. Valet av föreståndare för institutet m. m.
Sedan institutets första styrelse blivit utsedd, var dess förnämsta uppgifter dels att i samråd med staten och stiftelsen medverka vid uppgörandet av byggnadsritningar för institutionsbyggnaderna samt vid byggnadernas uppförande och utrustning, dels att så snart som möjligt utse lämplig föreståndare för institutet. Vid sitt första sammanträde den 15 januari 1947 beslöt styrelsen att i ett antal svenska och amerikanska tidningar låta införa tillkännagivande att föreståndarbefattningen vid institutet var till ansökan ledig. Vid sammanträdet upptogs även frågan om ett närmare samarbete med Institutet för växtforskning och kyllagring i Nynäshamn, som drevs av Rederiaktiebolaget Nordstjernan. Det beslöts att underhandlingar skulle inledas med ledningen för detta institut. Såsom sökande till den ledigförklarade befattningen såsom föreståndare för SIK anmälde sig 17 personer, bland dem Borgström. Borgström, som är född 1912, hade avlagt studentexamen 1930 och blivit filosofie kandidat 1932, filosofie magister 1933 och filosofie licentiat 1936. För vinnande av filosofie doktorsgrad hade h a n år 1939 disputerat på en avhandling om transversala reaktioner hos växter samt 1940 förordnats till docent i botanik vid Lunds universitet. Påföljande år hade Borgström utsetts till föreståndare för det ovannämnda Institutet för växtforskning och kyllagring i Nynäshamn. Vid tiden för ansökningen innehade han alltjämt denna befattning. Därutöver hade Borgström år 1945 kallats att såsom expert på lagringsfrågor biträda Jordbrukets forskningsråds lagringsforskningskommitté. Frågan om utseende av föreståndare behandlades vid styrelsesammanträde den 16 april och den 5 december 1947. Vid det sistnämnda sammanträdet stod valet mellan två av de sökande. Den ene var Borgström. Enligt protokollet fann styrelsen båda vara i vetenskapligt avseende mycket väl meriterade och fylla de krav, man kunde uppställa på en blivande föreståndare. I fråga om de personliga kvalifikationer med hänsyn till arbetsledning, representation och samarbetsförmåga, som styrelsen ansåg vara av största vikt för ett lyckligt genomförande av forskningsinstitutets uppgifter, fann styrelsen emellertid Borgström äga företräde. Styrelsen beslöt därför enhälligt att utse Borgström till befattningen. I beslutet deltogo ordföranden Hultin samt ledamöterna Rolf Bergman, redaktören S. Ericson (se Bilaga D), Hedvall, Samuelson och Wiberg. Styrelseledamöterna Carin Boalt och Degerstedt, vilka icke deltogo i sammanträdet, hade skriftligen underrättat styrelsen, att de tillstyrkte valet av Borgström. I sin skrivelse uttalade Carin Boalt dock en viss tvekan angående lämpligheten hos de sökande. Hon förklarade nämligen, att enligt hennes åsikt icke någon av
dem motsvarade de krav, som borde ställas på denna befattningshavare. Efter sammanträdets slut ankom telegram från Veländer med besked, att även han tillstyrkte valet av Borgström. Vid sammanträdet fattade styrelsen vidare beslut om föreståndarens löneförmåner samt uppdrog åt arbetsutskottet att förhandla med Borgström om övriga anställningsvillkor. Beträffande löneförmånerna beslöt styrelsen att godkänna en lön av 20 000 kronor per år jämte tillägg enligt industrins index (vid den tiden 25,7 % ) . Efter förhandlingar mellan styrelsens arbetsutskott och Borgström träffades överenskommelse om övriga anställningsvillkor. Enligt dessa skulle den första anställningstiden utgöra 3 år från tillträdesdagen, varefter avtalet skulle löpa med 6 månaders ömsesidig uppsägningstid. Tillträde av befattningen skulle ske senast den 1 maj 1948. Beträffande pension överenskoms att pensionsförsäkring, omfattande egenpension och familjepension, skulle tecknas hos SPP enligt dess regler och beräknas på grundlönen. Borgström åtog sig att ägna hela sin arbetskraft åt institutet och att i sitt arbete följa av styrelsen lämnade direktiv och stadgarnas föreskrifter. Sedermera genomfördes efter hand ändringar i Borgströms löneförmåner. Styrelsen beslöt sålunda den 20 juni 1951 att Borgströms lön skulle utgöra ö0 000 kronor från den 1 januari 1951 samt att därutöver skulle utgå en löneförhöjning å 3 000 kronor från och med den 1 juli 1951. F r å n och med den 1 januari 1952 höjdes lönen till totalt 37 000 kronor för år. Efter ytterligare höjningar uppgick föreståndarens totala årslön den 1 juli 1955 till 42 544 kronor och den 1 januari 1956 till 44 248 kronor. Av sistnämnda belopp utgick 25 704 kronor av statsmedel. Även pensionsvillkoren blevo förbättrade genom att den av staten bekostade grundlönen i samband med ökning av statstjänstemännens löner höjdes och pensionsförmånerna därefter beräknades på grundval av den höjda grundlönen. Under hela Borgströms anställningstid gällde emellertid den begränsningen, att pensionsförmånerna beräknades icke på det totala lönebeloppet utan allenast på grundlönen. Såsom inledningsvis nämnts tillades Borgström genom beslut av Kungl. Maj:t den 13 november 1953 professors namn. I sitt betänkande VII angående livsmedelsforskningens ordnande yttrade utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande, att det syntes motiverat att föreståndaren för det föreslagna institutet förlänades professors namn. Utredningen ansåg emellertid frågan om titulaturen böra prövas från fall till fall med hänsyn till befattningshavarens kvalifikationer. Såvitt framgår av tillgängliga protokoll har något beslut i denna fråga icke fattats vare sig i institutets styrelse eller i stiftelsens styrelse. Veländer upplyste emellertid i ett brev den 17 j u n i 1952 till Schmidt, att styrelsen, redan innan Schmidt utsetts till ordförande, under hand enhälligt uttalat sig för att man borde söka utverka professors titel åt Borgström. I sådant syfte hade införskaffats intyg, enligt vilka Borgström hade sådana vetenskapliga meriter att ett beslut härom skulle vara befogat.
28 Enligt Kungl. Maj:ts beslut hade framställning i saken gjorts av institutets styrelse. I akten rörande detta ärende har intagits en den 30 juni 1952 dagtecknad promemoria av Veländer, i vilken uppgivits att institutets styrelse funnit det angeläget att chefen för institutet finge titeln professor. Under hänvisning till vad som i denna fråga uttalats av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande i betänkande VII förklarades vidare i promemorian, att styrelsen funnit Borgströms meriter vara av sådan art, som avsetts i uttalandena i sistnämnda betänkande, samt att styrelsen därför önskade göra en framställning, att Borgström måtte tilldelas rätten att bära professors titel utan undervisningsskyldighet vid någon högskola. Den nämnda promemorian sändes av Veländer med skrivelse den 30 juni 1952 till statssekreteraren Holmgren i handelsdepartementet. I skrivelsen framhöll Veländer, att han av institutets styrelse fått i uppdrag att söka utverka, att Borgström med anledning av sina vetenskapliga meriter och sin ställning som chef för institutet av Kungl. Maj :t tilldelades titeln professor. I akten föreligger ytterligare utlåtanden i frågan av professorerna Å. Åkerman, Svalöv, Ragnar Nilsson, Kungl. Lantbrukshögskolan, Heribert Nilsson, Lund, och Harry Lundin, Kungl. Tekniska Högskolan. De båda förstnämnda ha förklarat, att Borgström såväl genom sina vetenskapliga arbeten som genom den tjänsteställning han innehade var väl förtjänt av att tilldelas professors namn. Heribert Nilsson, som deltagit i bedömandet av Borgströms doktorsavhandling, uttalade sig i samma riktning, och Lundin förklarade sig icke ha någon erinran att framställa mot förslaget. Redogörelse för innehållet i dessa intyg lämnas i senare sammanhang (s. 152—154). En av Borgström den 11 december 1951 upprättad meritförteckning har ävenledes bilagts akten i ärendet. Den upptager 103 tryckta skrifter, 7 utredningar samt 47 tidskrifts- och tidningsartiklar. Den tillgängliga korrespondensen visar, att av styrelsens ledamöter särskilt Schmidt, Veländer och Hedvall varit verksamma för att genomföra förslaget. Inför utredningen har Schmidt härom uppgivit i huvudsak följande: När han tillträdde ordförandeskapet överlämnades till honom en del handlingar, som rörde titelfrågan. Bland dessa handlingar funnos även några intyg angående Borgströms vetenskapliga meriter. Veländer och Hedvall uppmanade Schmidt att ombesörja denna angelägenhet, vilket h a n lovade att göra. Schmidt vidtalade dåvarande handelsministern samt statssekreterarna i handels- och ecklesiastikdepartementen i ärendet. Kort före invigningen av institutets nybyggnad fick han besked från departementet att Borgström i samband med invigningen skulle tilldelas professors namn. Hult har inför utredningen förklarat, att institutet till en början sköttes på ett sådant sätt, att man inom styrelsen var ganska enig om att framställning borde göras om att Borgström skulle tilldelas professors namn. Angående spörsmålet, vilken befattning stiftelsen och de av stiftelsen utsedda ledamöterna i SIK:s styrelse tagit med denna fråga, har Wiberg hörts inför utredningen och därvid uppgivit i huvudsak följande: Stiftelsen hade
29 icke alls haft med denna sak att göra. Vid ett samtal med Wiberg föreslog Hedvall, att stiftelsen skulle mera aktivt gå in för att Borgström skulle få professors titel. Wiberg svarade att detta var en angelägenhet, som stiftelsen icke hade med att göra, samt att han tänkte avråda stiftelsen att taga någon ståndpunkt i frågan. Såvitt han visste var icke någon av de styrelseledamöter, som utsetts av stiftelsen, inkopplad på denna fråga, vilken ju var en rent akademisk angelägenhet. Laurin har uppgivit: Då det vid invigningen av institutets byggnad tillkännagavs, att Borgström tillagts professors namn, var detta för Laurin en fullständig överraskning. Institutets styrelse var icke ansvarig för denna åtgärd, som vidtagits utan att frågan behandlats i styrelsen. Frågan torde ha förberetts av den tidigare ordföranden i styrelsen, Hultin, men hemlighållits för styrelseledamöterna. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström uppgivit: Frågan om utnämning av honom till professor togs upp i institutets styrelse av dåvarande ordföranden Hultin år 1949 eller möjligen 1950. Sammanträdet hölls i de tidigare, provisoriska laboratorielokalerna. Borgström ombads lämna sammanträdet. Det var enda gången så skedde före de förhandlingar, som ledde till hans avsked. Efteråt frågade Borgström Hultin om något avhandlats, som skulle medtagas i protokollet, vilket Hultin förnekade. Ett halvt år senare omtalade Hultin, att man vid detta möte beslutat taga upp frågan om Borgströms professorstitel hos regeringen. Hedvall hade då redan informerat Borgström om att denna fråga var aktuell och att styrelsen godkänt åtgärden. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att Borgström utsetts till ledamot av Lantbruksakademien den 25 april 1949 samt till ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien den 11 maj 1950. Han är sedan den 1 juli 1951 docent i konserveringsteknik vid Chalmers tekniska högskola.
V. SIK:s uppbyggnad och verksamheten under den första avtalsperioden
1. Byggnadsfrågan I sitt betänkande VII föreslog utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande att byggnader för det planerade institutet skulle uppföras på en tomt invid institutioner, som tillhörde Chalmers tekniska högskola. Utredningen hade låtit utarbeta byggnadsförslag och ritningar samt framlade även en kostnadskalkyl, vari byggnadskostnaderna beräknats till 1 250 000 kronor. Redan vid styrelsens första sammanträde den 15 januari 1947 meddelades, att Kungl. Byggnadsstyrelsen uttalat önskvärdheten av att byggnaderna uppfördes på annan plats än den föreslagna. Styrelsen beslöt att tillsammans med Chalmers tekniska högskola upptaga förhandlingar med Göteborgs stad angående förvärv av lämplig mark. Sådana förhandlingar fördes därefter, men först den 9 januari 1952 anmäldes i arbetsutskottet, att avtal mellan högskolan och staden angående förvärv för kronans räkning av en för institutet avsedd tomt å Kallebäcksområdet i Göteborg blivit undertecknat. Den 4 april samma år godkände Kungl. Maj:t avtalet om markförvärvet. De ursprungliga ritningarna till institutets byggnader diskuterades redan i juli 1947 av en planeringskommitté, som utsetts av styrelsen. De omarbetades och i april 1948 förelåg ett nytt förslag till byggnad för institutet. Sedan dessa ritningar i vissa delar ytterligare bearbetats, anmäldes å styrelsesammanträde den 17 februari 1949, att ansökan om byggnadstillstånd inlämnats samt att framställning om godkännande av ritningarna ingivits till Kungl. Maj:t. En av institutets styrelse utsedd delegation uppvaktade den 17 februari 1949 regeringen och redogjorde därvid för byggnadsfrågans läge och det trängande behovet av den nya institutionsbyggnaden. Avsevärd tid kom emellertid att förflyta innan avgörande kunde träffas. Då Kungl. Maj:t den 4 april 1952 godkände avtalet angående markförvärvet, blevo även byggnadsritningarna godkända. Hinder förelåg dock alltjämt att igångsätta byggnadsarbetet eftersom frågan om byggnadstillstånd ännu icke blivit avgjord. Redan i september 1951 hade styrelsen i samråd med handelsdepartementet beslutat, att byggnadsarbetet av finansiella skäl skulle utföras i två etapper. Den första etappen skulle avse laboratorie- och administrationslokalerna. Fabrikshall samt lokaler för lagrings-, emballage- och matutprovningsavdelningarna skulle ingå i den andra byggnadsetappen. Byggnadstillstånd beviljades slutligen den 23 maj 1952 och sedan igångsättningstillstånd för uppförande av laboratoriebyggnad och panncentral meddelats den 30 j u n i samma år, kunde byggnadsarbetet påbörjas. Hösten 1953 blev denna byggnad färdig och inflyttning skedde successivt i september och oktober. Byggnaden invigdes såsom förut nämnts den 14 november 1953. I juli 1953 på-
31 börjades byggnadsarbetets andra etapp. Detta arbete var slutfört i april 1954, då inflyttning i fabriksbyggnaden skedde och besiktning ägde rum. De verkliga byggnadskostnaderna blevo väsentligt högre än vad som ursprungligen beräknats. De av riksdagen anvisade medlen för byggnadernas uppförande uppgingo till sammanlagt 2 480 000 kronor. Alla frågor rörande entreprenadavtal samt byggnadsarbetets planering och utförande handlades av Chalmers Byggnadskommitté, i vilken institutets styrelse representerades till en början av ordföranden Hultin och efter dennes död av Wiberg. Det förutsattes att även föreståndaren skulle deltaga i kommitténs överläggningar. Under tiden intill dess institutets nybyggnad blivit färdigställd bedrevs verksamheten i provisoriska lokaler, huvudsakligen i villa »Solhem» i Kallebäck, som på förslag av Borgström förhyrts av institutet enligt beslut av styrelsen den 28 november 1948. Där inrättades i källaren ett laboratorium om ca 45 m 2 , utrustat med vatten, avlopp, gas och elektricitet. I bottenvåningen fanns ett mindre laboratorium om ca 6 m 2 med vatten och avlopp. Där var även ett bibliotek inrymt. Den övre våningen i villan innehöll ett mikrobiologiskt laboratorium om ca 20 m 2 , där det fanns vatten och gas men saknades avlopp. I denna våning fanns även ett kök, som användes av matutprovningsavdelningen och tillika brukades såsom lunchrum för personalen. Dessutom disponerade institutet för den tekniska avdelningen en större lokal om ca 200 m 2 i Chalmers tekniska högskola. Åtskillig teknisk utrustning samt böcker och inventarier inköptes till institutet redan före inflyttningen i nybyggnaden. Institutets bokföring utvisar, att intill den 1 juli 1953 kostnaderna härför utgjort 245 600 kronor, varav 194 100 kronor avsåg laboratorieutrustning och 51 500 kronor böcker och möbler. Såsom jämförelse kan nämnas att den sammanlagda kostnaden för alla sådana inköp under tiden 1947—30/6 1957 utgjort 855 600 kronor, varav 696 300 kronor hänförde sig till laboratorieutrustning och 159 300 kronor till böcker och möbler. 2. Administration Såsom tidigare anmärkts framlades redan i det betänkande VII, som avgavs av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande, vissa grunder för det föreslagna institutets inre organisation (SOU 1945: 6 s. 85—92). Enligt detta förslag skulle följande avdelningar inrättas, nämlien allmän avdelning med kansli för administrativa och kamerala frågor, bibliotek och upplysningstjänst m. m., en forskningsavdelning med särskilda huvudlaboratorier för biokemi, för mikrobiologi och för fysikalisk kemi, vidare en teknisk avdelning samt en matutprovningsavdelning ävensom laboratorier för särskilda undersökningar. I nyssnämnda betänkande VII redovisades även generellt de olika avdelningarnas arbetsuppgifter. Beträffande forskningsavdelningen uttalades sålunda, att där skulle bedrivas tekniskt-vetenskaplig grundforskning med
mera avlägsna eller indirekta tekniskt-ekonomiska mål. Det framhölls emellertid, att denna grundforskning icke fick betraktas som en isolerad verksamhetsgren inom institutet utan att en livlig kontakt borde råda med sidoordnade avdelningar, den tekniska avdelningen, matutprovningsavdelningen och föreståndarens avdelning. I betänkandet anfördes vidare: Det ämnesområde, som skall behandlas av forskningsavdelningen, är synnerligen stort och skiftande och omfattar hela den mångfald grundläggande problem inom de biokemiska och mikrobiologiska områdena, som man kan vänta, att institutet stöter på under sitt arbete. Avdelningens undersökningar kunna exempelvis avse frågor angående stabiliteten hos de viktigaste i födan ingående ämnena (äggvita, fett, kolhydrat etc.) ävensom angående naturen av de kemiska processer, som inträda vid dessa ämnens nedbrytning genom inverkan av mikroorganismer eller av dessa avsöndrade enzym, det må nu gälla förändringar som inträda under konserveringen, förstörelseprocesser vid konservernas förvaring eller omvandlingar i samband med matsmältningsprocessen. Å andra sidan behöver man studera livsbetingelserna för de mikroorganismer, som spela en väsentlig roll inom konseryeringstekniken, varvid uppmärksamheten framför allt måste inriktas på de negativa faktorerna, t. ex. temperaturens inflytande både vid sterilisering genom upphettning och vid konservering genom nedkylning, vattenhaltens inverkan vid mer eller mindre fullständig dehydrering och betydelsen av antibiotiska ämnen. Av utomordentlig betydelse är att klarlägga den vetenskapliga bakgrunden till sådana fenomen som smak och lukt och framför allt att på fysikalisk-kemisk väg söka fastställa objektiva mått för kvalitetsbedömning i dessa hänseenden. Det fysikalisk-kemiska laboratoriet torde utom för egna forskningsuppgifter komma att anlitas för att granska tidigare mätmetoder och utarbeta nya sådana för bestämning av de i födan ingående väsentliga beståndsdelarna. Särskilda problem uppkomma vid bestämning av sådana i mycket små kvantiteter förekommande och ofta ömtåliga ämnen som vitaminer och enzymer å ena sidan och å den andra mineraliska beståndsdelar och spårelement. En annan arbetsuppgift för denna avdelning är att klargöra förhållandena vid värmetransmission, t. ex. vid autoklavering av hermetiska konserver vid vakuumtorkning och vid djupfrysning. Genom emballageforskningen införas grundläggande problem beträffande korrosion och korrosionsskydd. Den tekniska avdelningen skulle enligt betänkandet VII ha att utföra försöksverksamhet dels på institutets eget initiativ, dels enligt uppdrag av de till stiftelsen anslutna företagen eller av offentliga myndigheter och institutioner. I betänkandet anfördes härom vidare: Avdelningen skall kunna pröva såväl tekniskt-industriella tillverkningsmetoder som maskiner och apparater i både förminskad och hel industriskala. Vid avdelningens verkstäder skola provapparater och instrument kunna uppbyggas. Alla erforderliga miljöer för studier av lagring i lagerhus skola kunna skapas med avdelningens resurser, varjämte begränsat utrymme även skall finnas för utomhuslagring. Emballage, såväl av bleckplåt som av andra material, skall kunna bli föremål för undersökningar beträffande inre och yttre korrosion, täthet mot fukt, vattenbeständighet och mekanisk hållfasthet. Området för sådana undersökningar, som avse tekniska tillämpningar vid lagring och konservering av livsmedel, är synnerligen mångskiftande och vittförgrenat. Några få exempel på, vad som i detta hänseende under senare år studerats i utlandet, men som icke kunnat bli föremål för tillräcklig prövning i Sverige, må här nämnas.
33 Teknologien vid infrysning av livsmedel och lagring i köld med sikte på härför lämpad apparatur (kylmaskiner), termodynamiken därvid, kylmedia, tidsfaktorn och temperaturen vid olika slag av frysning och upptining samt frågan om emballering och transport av frusna livsmedel. Kylning, frysning och mogning av kött i olika gaser under bestrålning med olika slag av lampor, isning och frysning av fisk, kyllagring av smör samt kyl- och gaslagring av ägg, allt med utgångspunkt från för varje varuslag skiftande specifika synpunkter, både kvantitativa och kvalitativa. Mognadsprocesserna vid lagring av olika slag av frukt, såsom iipplen, päron, plommon etc, ävensom grönsaker, såsom potatis, kål, tomater, lök, sparris, bönor etc, för vilka varuslag mycket olika lagringsvillkor gälla. Blancheringstid och blancheringsförfarande för hermetisk konservering av olika slag av grönsaker. Till och med för olika sorter inom ett visst slag av frukt eller grönsaker råda olika villkor för odling, lagring och mognad samt med avseende på hållbarhet vid frysning och torkning, vilket ställer stora anspråk på undersökningsarbetets omfattning. Undersökningar om torkningens rätta anpassning för olika slag av livsmedel och om torkade varors ändamålsenliga förpackning i syfte att skydda dem mot atmosfäriskt angrepp och mot insekter. Studium av rökning och kemikaliebehandling av livsmedel för utrönande av de olika varuslagens beteende vid behandlingssätt av dessa slag. Beträffande matutprovningsavdelningen framhölls i betänkandet, att den skulle utgöra en vetenskapligt inriktad köksavdelning. Dess arbetsuppgifter angåvos på följande sätl: Där skall utprovas på olika sätt konserverade och lagrade matvarors lämplighet för sitt ändamål ur varjehanda kvalitetssynpunkter, såsom med hänsyn till näringsvärde, smak och utseende. I samarbete med i första hand institutets andra avdelningar skola utredas erforderliga förbättringar av konserverade och lagrade livsmedel. I och med att konservindustrien mer och mer övergår till att producera färdiglagad mat bör matutprovningsavdelningen kunna tillhandagå med undersökningar av metoder att tillreda livsmedel för konservering. Samarbete bör därför eftersträvas med experter på kulinariska frågor och födoämneshygien inom statens institut för folkhälsan, husmödrarnas forskningsinstitut, fackskolan för huslig ekonomi och andra institutioner, som syssla med kontroll och tillredning av matvaror. En viktig uppgift för matutprovningsavdelningen skall sålunda vara att studera livsmedlen ur konsumentsynpunkt. Vid avdelningen skola vidare anordnas kurser och demonstrationer för att lära konsumentkretsen rationella metoder för beväring av livsmedel och för tillredning av konserverade matvaror. För att skapa en vidare krets än avdelningens egen fåtaliga personal för de praktiska avgöranden och omdömen, som erfordras för att konsumentuppfattningarna skola kunna komma till tals under experimentarbetet, erfordras servering av provmåltider. Sådana kunna anordnas förutom för institutets egen personal även för deltagare i institutets kurser och demonstrationer eller för särskilt utvalda smakråd. Den organisation, som institutet slutligen fick, anslöt sig i huvudsak till den i betänkandet VII framlagda planen. I den slutliga organisationen utbrötos bibliotek och upplysningstjänst till en dokumentationsavdelning, varjämte de tre laboratorierna för biokemi, mikrobiologi och fysikalisk kemi blevo anordnade såsom särskilda avdelningar. Utöver de i betänkandet upptagna avdelningarna inrättades vid institutet en särskild kemisk avdelning, varjämte emballagelaboratoriet efter hand kom att fungera såsom en särskild avdelning. Därjämte inrättades en speciell lagringsforskningsavdelning. Vid institutet organiserades slutligen — såsom i betänkandet VII förutsatts 3—571704
34 — ett analyslaboratorium, som dock fick en särskild, från institutet i övrigt fristående ställning. Då institutet till en början måste drivas i provisoriska lokaler och det dröjde ända till hösten 1953, innan nybyggnaden kunde tagas i bruk, bedrevs verksamheten de första åren i begränsad omfattning. Sedan Borgström i december 1947 utsetts till föreståndare för institutet och tillträtt befattningen den 1 maj 1948, anställdes till en början viss biträdespersonal. Då lokalfrågan blivit provisoriskt ordnad genom förhyrning av villa »Solhem» i Kallebäck, kunde efter hand forskarpersonalen vid institutet anställas. Sålunda tillsattes i februari 1949 befattningen som dokumentationsingenjör, och före utgången av sistnämnda år voro till institutet knutna en driftsingenjör, en teknisk kemist och en biokemist, varjämte tjänsten som mikrobiolog upprätthölls på grund av förordnande i avbidan på att innehavare av befattningen skulle utses. Under 1950 inrättades provisoriskt en matutprovningsavdelning. Befattningen som matlagningskonsulent vid denna avdelning tillsattes emellertid först i augusti 1952, då tidpunkten för inflyttningen i den nya byggnaden kunde närmare beräknas. Under 1950 organiserades inom institutet även en emballageavdelning, som emellertid först efter inflyttning i den nya byggnaden i september 1954 kunde påbörja sin egentliga verksamhet. Fysikalisk kemist vid institutet blev utsedd först i november 1954. I syfte att lätta föreståndarens arbetsbörda med avseende på administrativa och kamerala göromål inrättades genom beslut av styrelsen i juni 1953 en befattning såsom kamrer vid institutet. Innehavare av denna befattning utsågs i september samma år. Såsom nyss nämnts inrättades vid institutet en särskild avdelning för lagringsforskning. Denna avdelning kom emellertid i viss m å n att intaga en särskild ställning i organisationen. Redan i början av institutets verksamhet upptogs nämligen frågan om samarbete på lagringsforskningens område med Jordbrukets forskningsråd. Sedan formerna för detta samarbete blivit närmare reglerade, ställde forskningsrådet varje år till institutets förfogande de medel, som erfordrades för utförande av vissa särskilda forskningsuppgifter rörande lagerhållning av livsmedel. Med dessa bidrag bestreds så gott som hela den årliga kostnaden för lagringsforskningsavdelningens drift. En annan avdelning med särställning var det förut omtalade analyslaboratoriei. I arbetsutskottets protokoll den 15 februari 1950 antecknades, att åtskilliga stiftelsemedlemmar samt försäljningsfirmor gjort framställning om provningsanalyser av olika slags råvaror och ingredienser för konservindustrin men att enligt föreståndarens mening denna verksamhet som regel icke borde tillhöra institutets arbetsuppgifter. Arbetsutskottet biträdde denna uppfattning. Den 7 januari 1953 föreslog arbetsutskottet emellertid att det skulle inrättas ett analyslaboratorium, som skulle omhänderha ett centrallaboratoriums arbetsuppgifter och således mot vederbörliga avgifter stå industrin till tjänst med erforderliga analyser och rutinundersökningar. Förslaget godkändes i princip av styrelsen. Efter ytterligare utredning upptogs
8ö frågan ånyo i arbetsutskottet den 18 juni 1953. I protokollet antecknades därvid bl. a. följande: »Det blivande servicelaboratoriets ställning bör klart fixeras att gälla verkställandet av kemiska och mikrobiologiska analyser. Delgivandet av sådana analysresultat till olika uppdragsgivare respektive kunder borde icke föranleda någon risk för juridiska konfliktsituationer, då man framdeles borde vaka över, att laboratoriet icke bleve intygsgivare och följaktligen icke hade att taga ställning till eller på annat sätt bedöma de vid laboratoriet framkomna analyserna. Skulle framdeles sådana anspråk uppstå, att man begärde, att laboratoriet skulle avgiva en värdering av utförda analyser, måste detta bliva föremål för diskussion och särskilt beslut inom styrelsen i varje särskilt fall.» Arbetsutskottet beslöt föreslå styrelsen att igångsätta laboratoriets verksamhet den 1 september 1953. Styrelsen beslöt den 25 juni 1953 i enlighet med arbetsutskottets förslag. I styrelsebeslutet angavs laboratoriets huvudsakliga uppgift vara »att mot ersättning verkställa kemiska och mikrobiologiska analyser i första hand åt stiftelsens medlemmar men därutöver till samtliga industrier, myndigheter och firmor, som har behov av att få genomfört analyser på livsmedel». Analyslaboratoriet förlades till villa »Solhem» i Kallebäck. Genom beslut den 30 juni 1954 förklarade sig Kungl. Maj :t icke ha något att erinra mot laboratoriets inrättande samt föreskrev, att verksamheten vid laboratoriet skulle bedrivas ekonomiskt och administrativt fristående från det egentliga forskningsinstitutet och dess verksamhet. I början av år 1955 flyttades analyslaboratoriet över till institutets nybyggda lokaler. Inrättandet av analyslaboratoriet innebar en utvidgning av den analysverksamhet, som redan tidigare bedrivits vid institutet för den svenska konservkontrollens räkning. I syfte att genomföra en kvalitetskontroll av fiskkonserver, speciellt sådana, som voro avsedda för export, hade nämligen Kungl. Maj:t från och med den 1 augusti 1949 tillskapat ett särskilt organ, benämnt Svenska Konservkontrollens Råd. Två av rådets ledamöter utsagos av institutets styrelse, och institutets föreståndare fungerade som rådets sekreterare. Enligt en träffad överenskommelse, som godkänts av institutets styrelse, skulle de analyser och prov, som krävdes i denna kontrollverksamhet, mot särskild ersättning utföras vid institutet, där en särskild byrå inrättats för detta ändamål med institutets driftsingenjör såsom föreståndare. Sedan analyslaboratoriet den 1 september 1953 tillskapats, ankom det på detta laboratorium att utföra de analys- och provningsuppdrag, som lämnades från konservkontrollen. Ersättningen för dessa uppdrag blev en av analyslaboratoriets viktigaste och säkraste inkomstkällor. Sedan organisationen blivit fullt utbyggd, bedrevs verksamheten vid institutet — utom såvitt angår administrativa och kamerala uppgifter — på följande, särskilda avdelningar dokumentationsavdelning, mikrobiologisk avdelning, biokemisk avdelning, fysikalisk-kemisk avdelning, kemisk avdelning,
36 teknisk avdelning, emballageavdelning, matutprovningsavdelning, lagringsforskningsavdelning och analyslaboratorium. I anslutning härtill kan anmärkas, att analyslaboratoriet enligt beslut av styrelsen upphört med sin verksamhet den 30 juni 1957. Utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande räknade med att det föreslagna institutet skulle ha en personalstyrka av sammanlagt 31 personer, varav 25 skulle avlönas i första hand av statsmedel och återstoden av medel, som stiftelsen skulle ställa till förfogande. De anställdas antal och personalens sammansättning avvek emellertid i vissa hänseenden från vad som föreslagits av utredningen. Av nedanstående förteckning framgår dels den av utredningen föreslagna personalstyrkan, dels personal enligt den organisationsplan, som gällde för institutet 1954/55, dels ock den personal, som efter vissa indragningar var anställd vid institutet den 1 oktober 1955. Befattning
Föreståndare Laboratoriechef Driftsingenjör Teknisk kemist Dokumentationsingenjör Matlagningskonsulent Assistent Kamrer Redogörare Verkmästare Förrådsmästare och maskinist Verkstadsarbetare Finmekaniker och instrumentmakare . . . . Vaktmästare Assistent å matutprovningsavd Biträde å matutprovningsavd Registrator Laboratoriebiträde Kanslibiträde Kontorsbiträde Växeltelefonist Kassörska (deltid) Biblioteksbiträde (deltid) Kontorsbud
TT*—J
Personal
„
Utredningens förslå* lorsla 0
. em. or ö amsations-
Personal den J^Q ,9fti UJo
1 3 1 1 1 1 9
1 1 1 — 1 1 1 — 6 2
~S1~
plan
1954/55
,
l 3 1 1 1 1 n (2 deltid) \
i 3 1 1 l l 7
1 —
\
1 1 1 1 1 1 9 \ 2 1 1 1 1
42~
1 j 9 \ 2 \ 1 1 _
3T
87 3. Verksamheten vid institutet
Enligt § 4 i de för institutet gällande stadgarna skulle det ankomma på styrelsen att fastställa arbetsprogram för forskningsverksamheten och anvisa medel till dess bedrivande. Frågan om utarbetande av ett arbetsprogram för institutet väcktes — såvitt protokollen utvisa — i december 1949. Denna angelägenhet behandlades därefter på flera styrelsesammanträden 1949 och 1950, varefter ett arbetsprogram slutligen antogs av styrelsen den 22 september 1950. Det då antagna programmet inleddes med bl. a. följande uttalande: »De problem som tarva undersökning och klarläggande, äro ännu av mångsidig och omfattande art. För det nyinrättade Svenska Institutet för Konserveringsforskning saknas därför icke forskningsuppgifter. Det gäller dock för institutet att koncentrera sig på några få viktiga uppgifter och söka bidraga till dessas lösande. Ett alltför brett upplagt arbetsprogram skulle splittra institutets krafter till men för resultatet.» I programmet redovisades därefter en mängd olika arbetsuppgifter, sammanfattade i följande förteckning över problem, som verksamheten skulle omfatta: 1. Mognadsprocessen i halvkonserver. 2. Konserveringsmedel, lämpliga att använda i halvkonserver. 3. Bildningen av seglake. 4. Metoder att fastställa färskhet hos fisk. 5. Ytsterilisering av fisk. 6. Fabrikshygienisk inventering på grundval av förekomsten av speciella bakterier i framför allt halvkonserver. 7. Förekomsten av termofila organismer i svenska konserver, framför allt avsedda för export. 8. Missfärgningarnas problem, speciellt askorbinsyrans förmåga att förhindra förändringar hos frukt, fisk, kött m. fl. konserver. 9. Antihärskningsmedel för djupfrysta fiskfiléer. 10. Skyddssubstanser för C-vitamin. 11. Ättiksyrans inverkan på C-vitamin. 12. Utredning om metodik för koncentrering av fruktsafter. 13. Fastställande av normer för blanchering. 14. Provning av ärter för frys- respektive hermetikkonservering. 15. Lagringsförändringar hos ägg. 16. Speciella studier av lacker och korrosionsproblem såsom serviceuppdrag i händelse av behov. 17. Plastemballage för fryskonserver. 18. Metoder för bestämning av torrsubstans hos tomat. 19. Utredningar rörande strålkonservering. 20. Metoder för kontroll av instrumentering i konservfabriker. 21. Fortsatt utveckling av upplysningsavdelningen. 22. Utarbetande av speciella utredningar gällande den tekniska utveckling-
38 en av mustindustrier i olika länder; konservärtforskningen i USA m. fl. länder; svampodlingsteknik för konservindustrins behov; nyare konserveringsmedel och deras verkningar samt missfärgningens problem. 23. Nomenklaturstudier, framför allt gällande ansjovis, sprats, must, saft. Efter redovisningen av de olika arbetsuppgifterna och en närmare beskrivning av dem uttalades, att arbetsprogrammet närmast var avsett att i stora drag redogöra för institutets verksamhet men att begränsningar voro nödtvungna så länge verksamheten måste bedrivas i de äldre, otillräckliga lokalerna. I februari 1954 godkände styrelsen ett utarbetat förslag till program för matutprovningsavdelningens verksamhet. Dessförinnan hade frågan behandlats på flera sammanträden med arbetsutskottet och styrelsen. I juni 1955 beslöt styrelsen att föreståndaren skulle uppgöra förslag till arbetsprogram för den fysikalisk-kemiska avdelningen. Ett utarbetat förslag framlades å styrelsesammanträdet den 11 november 1955 men behandlingen av förslaget skulle anstå till senare sammanträde, då även en angelägenhetsgradering av arbetsuppgifterna skulle göras. Såvitt framgår av tillgängliga protokoll blev frågan icke slutbehandlad före Borgströms avgång från institutet. Ett förslag till allmänt arbetsprogram för institutet utarbetades slutligen av avdelningscheferna i oktober 1956. Vid åtskilliga tillfällen behandlades i styrelsen frågor rörande institutets forskningsuppgifter. Sålunda diskuterades i styrelsen bl. a. frågor om forskning rörande härskningsproblemen, vattenföroreningar, olika lagringsproblem samt emballagefrågor. Särskilt frågan huruvida och i vilken omfattning inom institutet skulle bedrivas emballageforskning har i olika sammanhang varit föremål för överläggningar i styrelsen och arbetsutskottet. Sedan Laurin i brev till Schmidt den 25 november 1953 givit uttryck för den åsikten, att det icke fanns anledning överväga tillskapandet av en speciell avdelning för emballageforskning, eftersom det inom landet redan fanns industriella laboratorier för sådan forskning, behandlades denna fråga på styrelsesammanträde den 17 december 1953. Då förelåg emellertid även en skrivelse från AB Svenska Aluminiumkompaniet med anhållan om intensifierad forskning på förpackningsområdet med särskild hänsyn till aluminium. Föreståndaren redogjorde för riktlinjerna i betänkande VII angående emballageforskning samt hänvisade till det av styrelsen fastställda arbetsprogrammet. Styrelsen beslöt att hänskjuta frågan till arbetsutskottet, som skulle inkomma med rekommendationer till styrelsen. Frågan behandlades därefter på arbetsutskottets sammanträde den 5 februari 1954. Utskottet enades då om ett uttalande, vari betonades den stora betydelsen av att ha kontinuerlig forskning inom emballageområdet. Det beslöts, att föreståndaren skulle närmare precisera emballageingenjörens aktuella arbetsuppgifter. I detta sammanträde deltogo emellertid icke Laurin och Wiberg. Vid styrelsesammanträde den 17 december 1954 och vid sammanträde med arbetsutskottet den 29 i samma månad
39 föreslog Wiberg, att — med hänsyn till nödvändigheten av sparsamhet med tillgängliga medel — emballageavdelningen borde nedläggas. Vid sammanträde den 21 januari 1955 fattade styrelsen beslut i denna fråga. Styrelsen beslöt att någon framställning till staten och stiftelsen om emballageavdelningens nedläggande icke skulle göras. Rörande den forskningsverksamhet, som bedrevs vid institutet, hölls styrelsen underrättad genom redogörelser, som vid styrelsens och arbetsutskottets sammanträden lämnades av föreståndaren eller av de olika avdelningscheferna. En sammanfattande berättelse över den bedrivna forskningsverksamheten lämnades vidare i den redogörelse för verksamheten, som styrelsen enligt stadgarna hade att årligen före september månads utgång avlämna till Kungl. Maj :t och stiftelsen. Resultaten av det forskningsarbete, som bedrevs vid institutet, redovisades i en skriftserie, benämnd SIK-publikationer, som den 30 juni 1956 omfattade 119 skrifter. Skrifterna i denna serie utgöras emellertid blott till en del av redogörelser för forskningsresultat, som nåtts vid laboratorieforskningar inom institutet. Bland publikationerna återfinnas årsredogöreiser, särtryck av tidskriftsuppsatser, sammanställningar av litteratur m. m. En förteckning över de skrifter, som utgivits i serien SIK-publikationer, bifogas detta betänkande såsom Bilaga E. Från institutet utgavs tillika ett notisblad, benämnt SIK-Information, vari fortlöpande lämnades kortare informationer om nyheter inom institutets arbetsområde. Vidare utgavs en särskild rapportserie, SIK-rapporter, i vilken upplysning lämnades om forskningsresultat, som ännu ej förts fram till definitiv publicering, samt övriga förhållanden som voro ägnade att belysa institutets verksamhet. Även dessa äro redovisade i Bilaga E. I årsredogörelserna förtecknades även de skrifter, som institutets personal under verksamhetsåret utgivit av trycket utöver vad som intagits i skriftserien SIK-publikationer. En förteckning över Borgströms skrifter återfinnes i Bilaga F till detta betänkande. Vid institutet har under de år Borgström varit föreståndare hållits en mängd kurser och konferenser, varvid olika ämnen inom institutets arbetsområde behandlats. I nedanstående förteckning redovisas de kurser, som institutet anordnat fr. o. m. 1950. Kurs nr 1 Fortbildningskurs för ingenjörer och verkmästare i konserveringsteknik 13—18/3 1950 » » 2 D:o 17—22/4 » i) » 3 Förkurs till fortbildningskurs i konserveringsteknik (frukt och grönsaker) 28—31/3 1951 » » 3b — » — Fortbildningskurs 2—7/4 » » » 4 Konserver och konservering, för skolkökslärarinnor 11—16/6 » Konservtekniska informationsdagar 11—12/11 » » » 5 Konserverna i storhushållen 3—8/3 1952 Konservtekniska informationsdagar 15—16/11 » Informationsmöte betr. livsmedelsstadgan 9/1 1953
40 Kurs nr G Konserver, konservering och livsmedelshygien, för hälsovårdsinspektörer och -assistenter 2 — 7/2 1953 Fisksymposium 16—19/11 » Köldfackdagar 26—27/11 » Storhushållsdag 8/2 1951 Avfallsdag 19/2 » » » 7 Konserver, konservering och modern livsmedelshandel, för personal inom livsmedelshandeln 8—13/3 » Överläggning rörande färskfiskundersökning på uppdrag av lagringskommittén 30/3 » » » Informationsdag betr. industrins föroreningsproblem 29/4 » C. I. P. C.-möte 27/9—2/10 » Näringssymposium 3—5/10 •> Smakprovningskonferens 11—12/10 » Konservtekniska informationsdagar 22—23/11 » » » 8 Köttkonservering 14—19/2 1955 Vid institutet ha vidare utländska forskare gästföreläst, varjämte Borgström och forskarpersonalen vid institutet företagit studieresor i olika länder samt deltagit i talrika kongresser och möten i Sverige och utomlands. Slutligen ha Borgström och forskarpersonalen i övrigt bedrivit en livlig föreläsningsverksamhet. Enligt årsredogörelserna höll Borgström följande antal föreläsningar under vart och ett av nedan angivna verksamhetsår 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52
5 11 11 12
1952/53 1953/54 1954/55 1955/56
19 27 35 11
(Under verksamhetsåret 1953/54 föreläste Borgström vidare vid en nordisk ämbetsläkarekurs samt vid akademiska biologikurser i Göteborg.) 4. Ekonomiska förhållanden I det betänkande VII, som avgavs av utredningen rörande den teknisk tvetenskapliga forskningens ordnande, verkställdes även en beräkning av institutets årliga inkomster och utgifter. I ett vid betänkandet fogat statförslag antogos inkomsterna och utgifterna komma att balansera på 420 000 kronor. Bland inkomsterna upptogos anslag från staten med 260 000 kronor och bidrag från stiftelsen med 135 000 kronor samt inkomster för patent, tjänster och särskilda uppdrag m. m. till ett belopp av 25 000 kronor. På utgiftssidan upptogos för avlöningar och arvoden 276 300 kronor, för omkostnader 121 000 kronor samt för extra utgifter 22 700 kronor. De angivna beloppen avsågo förhållandena vid full drift av institutet. Emellertid dröjde det — såsom tidigare nämnts — ganska lång tid innan institutet kom i full verksamhet i enlighet med de uppgjorda planerna. Un-
41 der de första åren uppgingo därför statens och stiftelsens bidrag till avsevärt lägre belopp än de ovan angivna. Senare visade det sig emellertid att institutets utgiftsram i kronor räknat blev avsevärt större än den på förhand kalkylerade. Orsaken härtill var väsentligen inträffade löne- och prisstegringar. De belopp, med vilka staten och stiftelsen bidragit till institutets driftskostnader, framgå av följande sammanställning, i vilken även institutets övriga inkomster angivits. Analyslaboratoriet har icke medräknats på annat sätt än att den av laboratoriet till institutet erlagda hyran upptagits bland institutets övriga inkomster. Budgetår
1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56
Bidrag från staten
Bidrag från stiftelsen
5 000 10 000 60 000 152 500 188 182 244 300 304 114 408 600 459 278 484 207
1000 19 750 25 000 75 000 133 869 123 698 148 055 181 861 270 140 270 583
Övriga inkomster
Summa
4 000: — 4 000: — 19 767: — 36117: — 40 431: — 54 853: — 84 140: 94
6 000 29 750 85 000 231 500 326 051 387 765 488 286 630 892 784 271 838 930 94
De ovan angivna siffrorna visa, att stiftelsens genomsnittliga årliga bidrag under 10-årsperioden utgjort omkring 125 000 kronor. Institutets »övriga inkomster» ha till största delen utgjorts av bidrag från Jordbrukets forskningsråd. Den ekonomiska redovisningen för de olika verksamhetsåren utvisar, att institutet överskridit driftsanslagen och beviljade tilläggsanslag med nedan angivna belopp. 1951/52 1952/53 1953/54
440:83 2 630:30 21 455: 26
Den 30 juni 1954 utgjorde följaktligen det sammanlagda underskottet 24 526 kronor 39 öre. Detta underskott täcktes till ett belopp av 18 000 kronor genom tilläggsanslag under verksamhetsåret 1954/55. Av tilläggsanslaget tillsköt staten 12 000 kronor och stiftelsen 6 000 kronor. Det kvarstående underskottet 6 526 kronor 39 öre balanserades till följande år och blev då i det närmaste täckt genom överskott på driftsanslagen under 1955/56. Vid sammanträde med arbetsutskottet den 29 december 1954 behandlades den genom de uppkomna underskotten aktuella frågan om en sådan begränsning av kostnaderna under verksamhetsåret 1954/55, att dessa kunde hållas inom ramen för beviljade anslag och om möjligt inskränkas så mycket att det kunde uppstå ett överskott såsom bidrag till täckande av underskottet
från tidigare verksamhetsår. I anslutning härtill genomgicks en förteckning över sådana befattningshavare, som ej funnos upptagna i den ursprungliga personalförteckningen men sedan driften kommit igång visat sig nödvändiga. Borgström, som icke var beredd att indraga någon av institutets avdelningar — en åtgärd som skulle kräva såväl statens som stiftelsens godkännande — föreslog i besparingssyfte indragning och vakanssättning av en del befattningar vid institutet. I enlighet härmed beslöt arbetsutskottet rekommendera styrelsen bl. a. att vakanssätta tre assistentbefattningar och snarast uppsäga ytterligare en assistent, att reducera antalet laboratoriebiträden på kemiska avdelningen, att tills vidare ej avlöna praktikanter och att iakttaga största sparsamhet beträffande semestervikarier. Vid sammanträde med styrelsen den 21 januari 1955 beslöts att besparingar skulle genomföras i enlighet med arbetsutskottets rekommendationer. Styrelsen anslöt sig emellertid till ett uttalande av Wehlin, att besparingar i den takt som nu föreslagits kunde äventyra institutets verksamhet och auktoritet, varför man samtidigt måste undersöka möjligheterna för balans i budgeten genom att öka intäkterna och förlänga perioden för besparingsprogrammet in på följande budgetår. Styrelsens beslut om personalindragningar m. m. i besparingssyfte föranledde en skriftväxling mellan Laurin och Schmidt. I skrivelse den 23 december 1954 till Schmidt anförde Laurin härom bl. a. följande: För mig är det fullständigt ofattbart att man kan föreslå sådana åtgärder som dessa drastiska nedskärningar under pågående arbetsperiod och sedan man så sent som de närmaste månaderna anställt kvalificerad personal. Ett så desperat ingrepp i institutets verksamhet måste dels te sig mycket deprimerande för de återstående anställda inom institutet och påverka deras arbetsglädje, dels göra ett högst egendomligt intryck utåt. Om någonsin sådana åtgärder skall ske, kan det få ske i ett affärsföretag där ett plötsligt inkomstbortfall genom force majeure, importrestriktioner, ransoneringar el. dyl. tvingar till en drastisk och omedelbar omprövning av utgiftsstaten, men vi har ju inga inkomstbortfall inom institutet. Det är ju tyvärr brutalt uttryckt endast så, att man inte rättat munnen efter matsäcken och det måste ju i hög grad drabba föreståndaren och även ansvariga inom institutets styrelse. Då jag för ett år sedan på det bestämdaste avrådde från att bilda en emballageavdelning, beroende dels på kostnaden då jag ansåg att pengarna kunde användas bättre, dels för att denna forskningsavdelning icke fyllde något starkt behov i jämförelse med andra arbetsuppgifter, möttes jag av mycken liten förståelse för denna tanke. — Jag tror att det skulle göra ett mycket egendomligt intryck på stiftelsens bidragsgivare, om institutets ledning plötsligt desavouerade sina egna förslag och beslut under pågående arbetsår utan att en grundlig genomdiskutering ägt rum av institutets verkliga och väsentliga arbetsuppgifter, även om institutets ledning skulle önska gå fram med Geddesyxan för att skära bort avdelningar och befattningar som för icke så länge sedan tillsatts. Jag måste hävda, att om dessa åtgärder av Dig nu befinnes lämpliga att genomföras, så har det allvarligt brustit i institutets ledning såväl administrativt som ekonomiskt och då får vi icke tveka att dra konsekvenserna av detta. I sitt svar den 31 december 1954 till Laurin förklarade Schmidt, att han icke ville vara med om underskott för budgetåret 1954/55. Underskottet 1953/54 skulle väl kunna redas upp på det ena eller andra sättet. Det var
43 huvudsakligast att hänföra till bränslekostnader, ofullständigt beräknade av utredningen i dess betänkande VII, och till inflyttningskostnader, som varken utredningen eller någon annan tänkt på. Att inskränkningar beträffande personal vid institutet verkställts i enlighet med styrelsens beslut framgår av den förteckning över olika befattningshavare, som intagits ovan å s. 36. I samband med styrelsens behandling av frågan om nödvändiga besparingsåtgärder väckte Wiberg det tidigare omnämnda förslaget att emballageavdelningen skulle nedläggas.
V I . Kritiken m o t verksamheten vid institutet och m o t Borgströms arbete under den första avtalsperioden
Protokollen från sammanträdena med institutets styrelse och arbetsutskott giva icke vid handen, att allvarliga meningsmotsättningar skulle ha förelegat mellan Borgström å ena sidan och en eller flera av arbetsutskottets och styrelsens ledamöter å den andra. Dessa protokoll fördes emellertid under tiden t. o. m. den 8 januari 1954 av Borgström. Då beslöt nämligen arbetsutskottet att institutets kamrer Per Olof Gahnertz framdeles skulle tjänstgöra som sekreterare vid arbetsutskottets och styrelsens sammanträden. Att vissa av styrelsens ledamöter på ett jämförelsevis tidigt stadium icke voro tillfredsställda med inriktningen av den verksamhet, som bedrevs vid institutet, framgår emellertid av viss korrespondens, som ställts till utredningens förfogande. Styrelsens tidigare ordförande Hultin skrev sålunda redan den 8 juli 1950 i ett brev till Laurin, att han under det sista året haft en obestämd känsla av att en fara hotade utvecklingen vid institutet genom det drag av utåtvändhet, som kommit att i viss grad inverka på verksamheten. Sedan Hultin betonat, att problemet med tiden komme att bli av allt större vikt för institutet, yttrade han vidare i brevet: »Att under den första tidsperioden av institutets verksamhet en viss reklam är nödig för att inarbeta institutet i det allmänna medvetandet är naturligtvis obestridligt, men en sådan reklams sakinnehåll och allmänna tendens bör styrelse och tjänstemän i god tid komma till enighet om. Framför allt bör denna yttre verksamhet icke oproportionerligt inkräkta på institutets huvuduppgifter.» Hultin förklarade till slut att han skulle taga upp frågan vid kommande sammanträde med styrelsen. Brevet utgjorde svar på en skrivelse den 28 juni 1950 från Laurin, vari denne gav uttryck för liknande synpunkter. Kopia av Hultins svarsbrev sändes även till Wiberg. Spörsmålet upptogs därefter till behandling på sammanträde med styrelsen den 24 augusti 1950. Därvid beslöts på förslag av Laurin, att dessa frågor skulle dryftas i samband med behandlingen av det förslag till arbetsprogram, som då var framlagt men ännu icke blivit slutligen behandlat. Förslaget till arbetsprogram genomgicks av arbetsutskottet (ordföranden Hultin samt ledamöterna Laurin och Wiberg) samt Borgström vid sammanträde den 18 september 1950 och behandlades därefter på styrelsesammanträde den 22 i samma månad. Närvarande voro då ordföranden Hultin samt ledamöterna Bolf Bergman, Carin Boalt, Degerstedt, Hult, Samuelson och Wiberg samt Borgström. Enligt det förda protokollet hölls en längre diskussion bl. a. om institutets upplysningsverksamhet, varefter styrelsen beslöt att tills vidare fortsätta upplysningsarbetet efter de riktlinjer som dittills följts. Såsom i annat sammanhang nämnts fastställde styrelsen vid detta sammanträde arbetsprogrammet för institutet.
45 Vid sammanträde med styrelsen den 29 augusti 1952 behandlades frågan om anskaffande av medel till institutets fortsatta expansion. Vid genomgång av förslag till skrivelse angående anslag från stiftelsen för arbetsåret 1953/54 konstaterade Wiberg, att man i skrivelsen förutsatte anslag, överstigande det i avtalet stadgade minimibeloppet vid full drift å 135 000 kronor, samt upplyste, att han med anledning härav överlagt med stiftelsens ordförande och vice ordförande, vilka voro av den meningen, att ifrågavarande belopp ungefär vore vad stiftelsen vid den tiden kunde bidraga med av årliga inkomster. I protokollet antecknades vidare: »Stiftelsen hade på grund av att verksamheten vid institutet under första åren av kontraktstiden haft en så begränsad omfattning i själva verket rikliga medel till sitt förfogande. Uppfattningen vore dock den, att man, för att icke i framtiden riskera inskränkningar i verksamheten, ej borde utvidga institutets fasta organisation i snabbare takt än vad stiftelsens årliga kontingenter beräknas kunna täcka.» I ett brev den 30 augusti 1952 till ordföranden i stiftelsens styrelse Lilja upplyste Wiberg denne om vad som förekommit vid styrelsesammanträdet samt tillade, att såväl ordföranden i institutets styrelse Schmidt som stiftelsens representanter i styrelsen anslutit sig till uttalandet, att en ytterligare utvidgning av institutets verksamhet borde anstå intill dess full klarhet för nästa garantiperiod erhållits. I brevet omtalade Wiberg därjämte att Ture Bergman före sammanträdet till Wiberg uttryckt sitt missnöje med institutets (Borgströms) publicistiska verksamhet, som på det sätt den då bedrevs skadade institutets anseende. Wiberg svarade, enligt uppgift i brevet, att de tidigare observerat denna detalj och framfört sina betänkligheter, varefter en bättring inträtt. Wiberg framställde slutligen i sitt brev det förslaget, att stiftelsens fem representanter i institutets styrelse borde sammanträffa för att diskutera riktlinjerna för institutets verksamhet och de resultat som dittills uppnåtts. Vid sammanträde med styrelsen den 19 januari 1953 (ordföranden Schmidt samt ledamöterna Rolf Bergman, Ture Bergman, Carin Boalt, Hult, Laurin, Samuelson, Wehlin, Veländer och Wiberg samt Borgström) behandlades ett par spörsmål, som i detta sammanhang äro av intresse. Carin Boalt upptog frågan om institutets konsumentupplysande verksamhet, varefter Borgström redogjorde för uppläggningen av denna verksamhet med publikationer, rapporter, föreläsningar, kurser samt direkt upplysningsverksamhet via dokumentations- och matutprovningsavdelningarna. Efter diskussion beslöt styrelsen att då ej vidtaga några särskilda åtgärder i ärendet. — Vid samma tillfälle anmälde Ture Bergman, att han hade vissa anmärkningar att anföra mot den nyutkomna SIK-publikationen nr 76 »Konservering av smör (En litteraturstudie)», författad av driftsingenjören vid institutet Martin Stenström. Ture Bergman ifrågasatte om icke institutets styrelse framdeles borde tillsätta en publikationskommitté. Flertalet styrelseledamöter uttalade emellertid sitt principiella ogillande av tanken på en sådan granskning från styrelsens sida. Det uppdrogs åt arbetsutskottet att förbereda ärendets handläggning på ett kommande styrelsemöte. Frågan behandlades därefter på
sammanträde med arbetsutskottet den 13 februari 1953 (Schmidt, Hedvall, Samuelson, Wiberg samt Borgström). Därvid beslöt man enhälligt att föreslå styrelsen att tillbakavisa förslaget om förhandsgranskning av institutets publikationer, vilket skulle innebära en inskränkning i institutets yttrandeoch publiceringsrätt. Det uppdrogs emellertid åt Hedvall att i samråd med Ture Bergman och Borgström granska den av Stenström författade skriften. Ture Bergman tillställde därefter arbetsutskottets ledamöter en promemoria, som han utarbetat, upptagande anmärkningar mot Stenströms skrift. I denna promemoria redovisade Ture Bergman dels formella anmärkningar under åtta särskilda punkter, dels sakliga anmärkningar under tretton punkter. Ture Bergman uttalade slutligen följande sammanfattande omdöme om skriften: »För en sakkunnig läsare är skriften närmast värdelös. De refererade metoderna för konservering av smör, som kunna vara av intresse, finnas bättre och korrektare refererade i för svensk fackman tillgänglig litteratur. För en icke sakkunnig läsare är skriften vilseledande och måste ge en skev bild både av den egentliga frågan, konservering av smör, och av de faktorer, som påverka ett vanligt smörs lagringsduglighet.» — I en till ledamöterna i institutets styrelse riktad skrivelse den 12 mars 1953 motiverade Ture Bergman varför han i styrelsen anmält kritik mot Stenströms skrift. Han anförde i denna del: »Jag har tidigare till docent Borgström muntligen framställt anmärkningar angående SIK-publikation nr 60, 'Vägar för mjölkens konservering' av G. Borgström, liknande dem som framställts mot SIK-publikation nr 76. Jag framhöll därvid, att docent Borgström liksom övriga tjänstemän vid SIK självfallet hade full rätt att i eget namn publicera vad de önskade, men i och med att ett arbete utgavs som SIK-publikation var institutet, åtminstone enligt min uppfattning, medansvarigt. Mina anmärkningar mot SIK-publikation nr 60 möttes icke av någon förståelse från docent Borgströms sida, och icke heller delade han mina synpunkter i principfrågan. Docent Borgströms och min diskussion slutade med att jag meddelade, att jag var beredd att låta bero vid vad som i ärendet förevarit men att, om ytterligare SIK-publikationer utgåvos, mot vilka jag ansåg mig kunna göra berättigade anmärkningar, jag omedelbart skulle komma att anmäla förhållandet till styrelsen.» I sin skrivelse till styrelseledamöterna yttrade Ture Bergman vidare bl. a.: »I detta sammanhang anser jag att även av SIK till dagspressen lämnade uppgifter m. m. böra tagas upp till diskussion. Jag anser nämligen, att institutet fått en alltför stor publicitet i förhållande till den omfattning verksamheten hittills har haft och de resultat, som hittills framkommit av forskningsarbetet. En del pressuppgifter ha också rört frågor, som måste betraktas såsom perifera för ett konserveringsforskningsinstitut. Uppgifterna ha dessutom ofta varit tendentiösa och reklambetonade i en utsträckning, som icke kan anses rekommenderande för institutets anseende, och ha i en del fall varit skadliga för de näringsgrenar som berörts.» — I arbetsutskottets protokoll den 18 juni 1953 antecknades, att Stenström utarbetat ett detaljerat svar på Ture Bergmans erinringar angående SIK-publikationen nr 76, samt att Hedvall i skrivelse till Ture Bergman föreslagit
47 denne att icke vidare diskutera ärendet i styrelsen, utan, om han så ansåg lämpligt, taga upp återstående oklara punkter genom en sedvanlig diskussion i fackpressen. De av arbetsutskottet vidtagna åtgärderna i denna fråga lämnades sedan av styrelsen utan erinran. Vid sammanträde med styrelsen den 26 oktober 1953 anmälde Laurin, att enligt hans uppfattning institutets verksamhet alltjämt var mycket utåtriktad samt att föreståndarens tid i alltför hög grad togs i anspråk av det allmänna. Han hemställde att frågan måtte upptagas till behandling i styrelsen vid senare tillfälle. Sedan Ture Bergman och Wiberg instämt häri, beslöt styrelsen att så skulle ske. I anslutning härtill förklarade Ture Bergman, att h a n alltjämt önskade en diskussion angående institutets publiceringsfråga och den kritiserade SIK-publikationen nr 76. I styrelseprotokollet den 17 december 1953 antecknades, att ordföranden Schmidt redogjorde för överläggningar han hållit med Borgström angående dennes offentliga uppdrag och föredragsverksamhet, samt att styrelsen förklarade sig tillfredsställd med de av ordföranden gjorda rekommendationerna. Innebörden av dessa rekommendationer angavs dock icke i protokollet. Inför utredningen har Schmidt emellertid givit närmare förklaring till anteckningen i protokollet. Hans förslag hade avsett, att Borgström till Schmidt skulle lämna månatliga rapporter över sina resor och föredrag eller med andra ord angående sin verksamhet utanför institutet. Borgström hade dessutom fått lämna en förteckning på de uppdrag han hade utanför institutet. Inom styrelsen hade man varit tillfreds med dessa åtgärder. Angående bakgrunden till de nyssnämnda överläggningarna med Borgström har Schmidt inför utredningen uppgivit: Rent allmänt var det från början en kritisk inställning mot Borgströms verksamhet vid institutet. Under alla åren som ordförande i styrelsen hade Schmidt stora svårigheter att utjämna meningsskiljaktigheterna på denna punkt. Det var särskilt fråga om Borgströms utåtriktade verksamhet. Man menade, att han icke koncentrerade sig på själva forskningsverksamheten utan ägnade sig åt allt möjligt annat. Vid sin egen bedömning av verksamheten vid institutet under Borgströms ledning tog Schmidt emellertid hänsyn till, att institutet var ungt och att Borgström arbetat under ogynnsamma förhållanden de första åren. Under något eller några år, då den tidigare ordföranden Hultin var sjuk, var Borgström dessutom med Veländer som vice ordförande ganska fri i sitt arbete. Å andra sidan var Borgström till sin natur ganska oförsonlig. Han hade svårt att förstå, att icke alla kunde vara av samma mening i en styrelse av detta slag. Det rörde sig j u likväl här om ett arbete på lång sikt och man hade inte den ekonomiska regulator på verksamheten som fanns i ett industriföretag. Anmärkningarna mot Borgströms utåtriktade verksamhet blev efter hand allt besvärligare och till slut blev Schmidt tvungen att tala med Borgström om saken. Borgström kunde emellertid inte inse att det fanns skäl till kritik, men Schmidt hänvisade till att Borgström stod i tidningen var och varannan dag och förklarade för honom att de intressenter, som stodo bakom institutet, icke trodde att Borgström gjorde annat än företog
48 resor, höll föredrag och skrev saker, som inte hade med institutets verksamhet att göra. Förslaget att Borgström skulle avgiva månatliga rapporter var ett försök att få någon rättelse i förhållandena. Styrelsens ledamöter uttryckte icke någon önskan att få se Borgströms rapporter. De voro belåtna med att Schmidt skötte denna angelägenhet. Vid sammanträde med arbetsutskottet den 8 januari 1954 togs publiceringsfrågan åter upp till behandling. Det förklarades emellertid att man i stort sett var tillfredsställd med den tillämpade ordningen. Någon särskild publikationsnämnd ansågs icke erforderlig. Arbetsutskottet förutsatte dock, att föreståndaren i tveksamma fall inhämtade råd och rekommendationer från lämpliga sakkunniga. Vid ett följande sammanträde förklarades frågan om institutets publikationer slutbehandlad. Vid styrelsesammanträde den 15 februari 1954 anslöt sig styrelsen till vad arbetsutskottet uttalat men framförde det önskemålet, att föreståndaren ville låta mera komplicerade fall komina till styrelsens kännedom. Vid styrelsesammanträde den 26 april 1954 anmälde ordföranden Schmidt, att Ture Bergman i skrivelse hemställt, att frågan om institutets publiceringsfråga för visst förtydligande ånyo skulle upptagas till behandling. Styrelsen beslöt att förtydliga sitt tidigare fattade beslut och fastslå, att styrelsen ej kunde granska och ansvara för det vetenskapliga innehållet i institutets publikationer. Styrelsen hänvisade vidare till ett uttalande i betänkandet VII, enligt vilket föreståndaren skulle utöva granskning av institutets arbetsresultat innan de i form av publikationer och patentansökningar lämnade institutet. Mot styrelsens beslut reserverade sig Ture Bergman och Wiberg, den sistnämnde med den motiveringen att styrelsen borde ha institutets bästa som främsta mål, varför den även borde bära ansvaret för det vetenskapliga innehållet i vad som publicerades vid institutet. Inriktningen av institutets verksamhet kritiserades ytterligare av Wiberg i ett brev den 25 augusti 1954 till direktören Kuno Möller. I detta brev förklarade sig Wiberg vilja lämna institutets styrelse. Han yttrade vidare angående anledningen härtill: »Man lägger för stor vikt vid institutets utåtriktade verksamhet och det rena forskningsarbetet blir lidande härpå. Vidare tycker jag att man kunde förfara mer varsamt med pengarna. Då det ej tycks gå att få en kursändring till stånd, så anser jag att någon annan kan ta vid och försöka.» (Wiberg avgick ur styrelsen den 30 juni 1955.) Wibergs kritiska inställning till Borgströms verksamhet vid institutet kom senast hösten 1954 till dennes kännedom. Den 22 oktober 1954 nedtecknade nämligen Borgström vad som förevarit vid ett samtal mellan honom och disponenten Sixten Holmquist, Eslöv. Enligt dessa anteckningar yttrade Holmquist i huvudsak följande: I samband med ett näringssymposium, som hållits vid institutet den 3—5 oktober 1954, hade Wiberg överlagt med Holmquist angående institutets framtid. Därvid hade han framhållit nödvändigheten av en fullständig omläggning av institutets arbetsformer, varvid särskilt den utåtriktade verksamheten borde helt upphöra och institutet koncentrera sig på sina forskningsuppgifter. Wiberg hade vidare uppgivit, att sty-
49 relsen vore synnerligen missbelåten med det sätt, på vilket Borgström skötte institutet och hela uppläggningen av verksamheten. Han hade framhållit att missnöje med Borgström rådde inom stiftelsen. Kritiken mot Borgströms arbete och inriktningen av verksamheten vid institutet kom till uttryck även i protokollen från sammanträden med stiftelsens bidragsgivare och styrelse. Såvitt framgår av tillgängliga handlingar skedde detta dock först den 14 november 1953, eller samma dag som institutets nybyggnad invigdes. Då hölls under ordförandeskap av Möller dels ett sammanträde med stiftelsens styrelse, dels ett sammanträde med stiftelsens bidragsgivare. Från dessa sammanträden föreligga protokoll, upprättade och undertecknade av Wiberg samt justerade av Möller. Enligt protokollet från sammanträdet med bidragsgivarna voro förutom Möller och Wiberg tretton personer närvarande, bland dem Ture Bergman, Ekelund, Laurin, Lilja, Lindskog, Luckey, Samuelson, Wehlin och öhrnberg. Möller framhöll, att medlemmarna tidigare på dagen hört Borgström i samband med institutets invigning framlägga ett stort, världsomfattande program för institutets verksamhet, ett program som knappast var institutets uppgift att förverkliga och som stiftelsen ej hade några ekonomiska resurser att genomföra. Möller hade tidigare med Laurin och Wiberg diskuterat Borgströms utåtriktade verksamhet i form av propaganda och hans benägenhet att splittra sig på saker, som lågo fjärran från institutets uppgift. Den gemensamma uppfattningen var, att denna verksamhet var till skada för institutets anseende och försvårade anskaffandet av medel till institutets drift. På förslag av Möller enades man om en sammanfattning, innehållande bl. a. följande uttalanden: »Utvecklingen efter den 1 juli 1956 sammanhänger helt med institutets arbete under de närmaste två åren. Framför allt måste institutet begränsa sin verksamhet och koncentrera sig på uppgifter, som ligga inom den svenska konservforskningens ram. Reklamen kring institutet och dess föreståndare bör upphöra, då den skadar institutets anseende och försvårar stiftelsens möjligheter att anskaffa bidrag från industrien.» Vid styrelsesammanträdet samma dag förklarade Möller — enligt det upprättade protokollet — att han talat med ett flertal bidragsgivare, vilka emellertid icke önskade höja anslagen till stiftelsen; föreståndaren hade såväl genom sina föredrag i radio som sina mångfaldiga föredrag i in- och utlandet, sina tidningsuttalanden och sina skrifter, som i hög grad karakteriserades av propaganda och därmed sammanhängande överdrifter och bristande vederhäftighet, tyvärr försvårat möjligheterna att få stiftelsens medlemmar att öka sina bidrag. Det antecknades i protokollet, att styrelsen delade Möllers uppfattning. Kritiken mot inriktningen av verksamheten vid institutet och mot Borgströms arbete kom sedermera till än tydligare uttryck i samband med tillkomsten av nytt avtal mellan staten och stiftelsen angående institutets drift under tiden efter den 30 juni 1956.
4—571704
V I I . Intygsgivnmg
I ett senare skede av händelseutvecklingen, då frågan om Borgströms kvarstannande som föreståndare för institutet aktualiserades, fästes vid bedömningen av denna fråga visst avseende vid innehållet i en del intyg, som Borgström avgivit till olika uppdragsgivare. Det gällde härvidlag s. k. kommersiella intyg d. v. s. sådana som kunde användas i uppdragsgivarens affärsverksamhet t. ex. såsom omsättningsbefrämjande upplysning om vissa varor eller tillverkningsmetoder eller såsom bevismedel vid väckande av betalnings- eller ersättningsanspråk i samband med varuleveranser. Åtskilliga intyg av sådant slag ha utfärdats från institutet, men kritiken har särskilt avsett tre av dem. Det tidigaste av dessa är daterat den 10 mars 1954 och utfärdat till Aktiebolaget Surte Glasbruk. Det utgöres av en promemoria angående utredning om emballagehygieniska problem i samband med mjölkdistribution. Det andra intyget är daterat den 3 juni 1955 och innefattar uttalanden med anledning av en analysattest rörande prov på korvvaror, tillverkade av firma Bröderna N. & E. Nilsson i Göteborg. Det tredje intyget är utfärdat den 15 oktober 1955 till Svenska Mjölkprodukter Aktiebolag (SMP) och innefattar ett utlåtande angående de hygieniska förhållandena vid tillverkning av Semper-välling vid SMP:s torrmjölksfabriker i Götene. De två förstnämnda intygen ha undertecknats med namnet Georg Borgström; det tredje däremot har utfärdats i institutets n a m n och försetts med underskrift av Borgström och kontrasignation av Fritiof Alm. Spörsmålet huruvida de vid institutet anställda forskarna ägde rätt att, med utnyttjande av kunskaper och rön från verksamheten vid institutet, utfärda privata intyg måste bliva beroende av en tolkning av de ovan å s. 21 intagna föreskrifterna i § 3 punkt 2 i institutets allmänna tjänstebestämmelser. För utfärdande av intyg å institutets vägnar ha några allmänna regler eller föreskrifter icke lämnats. Vid tillskapandet av analyslaboratoriet gjordes emellertid i institutets arbetsutskott vissa betydelsefulla uttalanden angående utfärdande av intyg från laboratoriet, vilka intagits i arbetsutskottets protokoll och i detta betänkande redovisats ovan å s. 35. Enligt dessa uttalanden skulle analyslaboratoriet icke taga ställning till eller bedöma de verkställda analyserna och, om uppdragsgivaren begärde en värdering av utförda analyser, skulle frågan bliva föremål för diskussion och beslut i styrelsen för varje särskilt fall. Dessa uttalanden gällde dock endast analyslaboratoriet, som drevs administrativt och ekonomiskt skilt från institutet. Först vid styrelsesammanträdet den 11 november 1955, då beslut fattades att Borgström skulle tillrådas att söka annan anställning, beslöt institutets styrelse att utfärda regler angående intygsgivning. Styrelsen föreskrev, att från institutets sida intyg ej skulle utfärdas, att med hänvisning till ovannämnda föreskrifter i de allmänna tjänstebestämmelserna ej
51 heller enskild tjänsteman kunde anses ha rätt att utfärda intyg av ifrågavarande slag samt att beträffande analyslaboratoriet den gällande ordningen skulle bestå. I det följande komma de tre ovannämnda intygen att återgivas och en kortfattad redogörelse lämnas angående omständigheterna vid deras tillkomst. 1. Surte-intyget Det intyg, som den 10 mars 1954 utfärdades för AB Surte Glasbruk, hade samband med den konkurrens, som på emballageområdet uppstått mellan å ena sidan glasbruket såsom tillverkare av de sedan gammalt brukade mjölkflaskorna av glas samt å andra sidan AB Åkerlund & Rausing, som tillverkade pappförpackningar för bl. a. mjölk. Angående detta s. k. Surte-intyg har direktören Per Hemberg vid AB Surte Glasbruk inför utredningen uppgivit: Han gav institutet i uppdrag att för bolagets räkning göra litteraturundersökningar angående hygieniska förhållanden vid användning av glas som förpackningsmaterial för mjölk. Borgström tog vid uppdragets utförande del även av vissa undersökningsresultat, som vunnits i Norge och vid Statens institut för folkhälsan, och utfärdade därefter en promemoria, innehållande en sammanfattning av vad som framkommit vid undersökningen. Vid den tid då intyget utfärdades, hade i tidningspressen förekommit uttalanden, vilka kunde giva allmänheten det intrycket, att förtäring av mjölk i glasflaskor skulle medföra stor risk för polio, under det att mjölk i pappförpackning icke medförde sådana risker. Sålunda hade uttalats bl. a. att merkostnaden för den s. k. tetraförpackningen var en mycket billig livförsäkringspremie. Borgström var mycket upprörd över sådana uttalanden. Möjligen utformade han intyget under intryck av dem. Surte-intyget var av följande lydelse: Som svar på frågan om man kan uppnå en fullt tillfredsställande hygien vid användandet av mjölk- och gräddflaskor vid våra mejerier vill jag i korthet ur hithörande utländsk och inhemsk litteratur anföra följande: Våra äldre undersökningar visa att det, t. ex. i USA i enstaka fall under åren 1920—1930, förekommit att smitta överförts genom otillräckligt rengjorda flaskor. Med de moderna metoder, som nu stå mejerierna till buds betr. tappning av mjölk och framförallt beträffande diskning av använda flaskor, är det möjligt, att under normal hantering vid mejerierna uppnå en fullt tillfredsställande flaskhygien. Denna hygien kan knappast tänkas överträffas av engångsförpackningar av annat material. I Norge t. ex., där man ägnat denna fråga stor uppmärksamhet och numera kommit mycket långt betr. flaskhygienen, har man sedan en speciell kontroll införts icke kunnat inregistrera något fall, varvid smittospridning genom mjölk kunnat hänföras till bristande rengöring av flaskorna. Enligt en utredning av år 1951 var icke mindre än 90 % av flaskorna sterila hos mejerierna, då de fylldes med mjölk eller grädde, medan övriga 10 % hade en fullt tillfredsställande renlighetsgrad. Inget talar emot, att man skulle kunna komma upp till en ännu högre procent av helt sterila flaskor. Detta torde emellertid mera vara en kostnadsfråga än en
praktisk fråga, enär ju de norska undersökningarna utvisa att redan vid 90 % sterila flaskor hygienen kan betraktas som fullgod. Huruvida man vid engångsförpackningar av exempelvis plastlaminerat papper kan komma till samma genomsnittliga grad av sterilitet som betr. glasflaskor lämnar tillgänglig litteratur inget besked om. Inga skäl synas emellertid tala för att denna grad av sterilitet skulle kunna uppnås vid förpackningar av papper. Man kan nämligen här icke bortse från risken att, även om pappmaterialet vore bakteriefritt vid ankomsten till mejeriet, det lättare än glasflaskor, som ju påfylles omedelbart efter rengöringen, kan bli infekterat under lagring och hantering vid mejeriet. Beträffande hygienen sedan den förpackade mjölken och grädden lämnat mejeriet måste det vara en stor fördel, att mjölken och grädden såsom hos glasflaskan kan avhällas ur förpackningen utan att komma i beröring med den oskyddade och oftast bakterieinfekterade utsidan. I Amerika ha pappförpackningarna numera också en sådan konstruktion, att öppningen, varur mjölken eller grädden avhälles, genom en särskild läpp skyddas från all beröring vid lianteringen från mejeriet och hos konsumenten. Slutligen kan beträffande mjölken — vilken ur folkhälso- och näringssynpunkt är av oskattbart värde som ingrediens i vår dagliga kost — liksom betr. grädden påpekas, att hygieniska krav i första hand bör ställas på, att all konsumtionsmjölk skall säljas förpackad. I Sverige säljes fortfarande en betydande del av all mjölk i lös vikt, medan det exempelvis i Frankrike, vars allmänhygieniska standard är betydligt lägre än Sveriges, numera är lag på att all mjölk, som försäljes i samhällen med mer än 20 000 innevånare, skall vara förpackad. I Italien finns motsvarande bestämmelser, men där gäller även att förpackningen skall vara av glas. Det förefaller sålunda välbetänkt att i första hand sätta in en ev. aktion för bättre hygien genom att ytterligare söka minska försäljningen av mjölk och grädde i lös vikt. Hemberg har vidare uppgivit: Borgström förklarade, att bolaget var oförhindrat att sända intyget till mejerierna och överlämna det till pressen men att han icke ville att bolaget använde det i annonsering eller dylikt, med hänsyn till den principiella betydelse detta kunde ha för institutet. Bolaget använde sedan intyget på det sättet, att en sammanfattning av det intogs i en broschyr, som utsändes till mejerierna. Därvid uteslöts dock det avsnitt, som ansetts vara mest olämpligt, nämligen uttalandet att inga skäl syntes tala för att samma grad av sterilitet skulle kunna uppnås vid förpackning i papper som i glasemballage. 2. Korvintyget Bakgrunden till korvintyget var att några korvfabrikanter i Göteborg framställt korv, som enligt analyser, utförda vid Statens institut för folkhälsan, innehållit för mycket vatten med påföljd att tillverkarna anmälts till åtal. Till sitt fredande åberopade de innehållet i det av Borgström utfärdade intyget. Korvintyget är av följande lydelse: Med anledning av en analysattest rörande prov på korvvaror, tillverkade av firma Bröderna N. & E. Nilsson i Göteborg, nämligen dels wienerkorv och dels frukostkorv med en konstaterad halt av bindemedel, sammanlagt 11,0 resp. 9,3 %, får jag framföra följande.
53 1. Då man ej känner spridningen inom partiet, kan ur vetenskaplig synpunkt analys av ett enda prov icke anses ge någon uppfattning om partiet i dess helhet. 2. Det är förvånande, att halten mjölkpulver angetts med den noggrannhet, som föreligger i attesten. Kött ger i och för sig vid analys ett blindvärde, som motsvar a r omkring 3 % mjölkpulver, men som kan variera starkt. Den mängd glykos, som tillsättes korv av denna typ, nämligen 0,3 %, ger vid analysen ett värde, som motsvarar ca. 1,2 % mjölkpulver. Båda dessa förhållanden gör, att en enstaka analys av mjölkpulver i en korvvara ej kan anses tillförlitlig. Sådana analysvärden vidlådes således av en stor osäkerhet och kräver flera analyser för att bestämma spridningen av resp. analysvärden — den enda väg att nå säkerhet i bedömningen. 3. Slutligen bör påpekas, att vår livsmedelslag saknar toleransföreskrifter. Dylika finns i de flesta länders bestämmelser och anger noggrant regler för hur många prov som får visa avvikelse och till vilka gränsvärden. Innehållet i korvintyget bemöttes sedermera av professor E r n s t Abramson, S t a t e n s i n s t i t u t för f o l k h ä l s a n , i e n skrivelse till S t a t e n s j o r d b r u k s n ä m n d d e n 29 o k t o b e r 1955, v a r i f r a m h ö l l s f ö l j a n d e : Genom remiss den 12 oktober 1955 rörande åtal mot innehavaren av firma Bröderna N. & E. Nilsson, Göteborg, har Ni anhållit om utlåtande i anledning av ett i målet avgivet intyg från professor Borgström i Göteborg. ad 1. Uppenbarligen kan en analys icke ge upplysning om innehållet av andra delar av varan än för vilken provet är representativt. Enligt gällande bestämmelser får emellertid halten av bindemedel i ett på riktigt sätt uttaget prov icke överstiga den fastställda. Påpekas bör emellertid, att de funna analysvärdena är mer än dubbelt så höga som de högsta tillåtna halterna. ad 2. Uppgiften att köttets 'blindvärde' skulle motsvara omkring 3 % mjölkpulver är oriktig. Det torde ligga vid omkring 0,5 % räknat på rent kött. Korrektion för blindvärdet görs innan analysvärdet uppges. Om glykos i betydelsen druvsocker tillsätts korven, påverkar detta icke analysen, enär glykosen avlägsnas före bestämningen av mjölksocker. Skulle ordet glykos här, vilket är sannolikt, ha använts i betydelsen stärkelsesirap, skulle däremot ett för högt värde på mjölkpulver kunnat erhållas. Den högsta tillåtna tillsatsen av stärkelsesirap är emellertid 0,3 %, vilket högst skulle kunna ge ett med samma tal för högt värde på mjölkpulver. De funna värdena på halten av mjölkpulver överstiger flere gånger detta värde. Det är därför tydligt att varorna innehållit antingen för hög tillsats av mjölkpulver eller stärkelsesirap eller av bådadera. ad 3. Den svenska lagstiftningen om vilken det här är fråga lägger i allmänhet på tillverkaren att se till att i livsmedelsstadgan angivna gränsvärden hålls. Däremot får vid bedömningen av de uppgivna analysvärdena beaktas den använda metodens felgränser. I detta fall råder ingen tvekan om att de tillåtna maximihalterna betydligt överskridits i de analyserade proven.
3. Semper-intyget A n g å e n d e b a k g r u n d e n till S e m p e r - i n t y g e t h a r Rolf Bergman inför u t r e d n i n g e n b e r ä t t a t : I a p r i l 1955 a n m ä l d e S t a t e n s b a k t e r i o l o g i s k a l a b o r a t o r i u m till M e d i c i n a l s t y r e l s e n a t t m a n h a d e a n l e d n i n g t r o a t t en s a l m o n e l l a - e p i d e mi härrörde från b a r n m a t s p r e p a r a t e t Semper-välling. Medicinalstyrelsen tog k o n t a k t m e d f a b r i k a n t e n och u n d e r s ö k n i n g a r i g å n g s a t t e s . F ö r e t a g e t b a d e en del t e k n i s k a o c h s a n i t ä r a b r i s t e r m e n det s a n e r a d e s efter a n v i s n i n g a r a v M e d i c i n a l s t y r e l s e n och V e t e r i n ä r s t y r e l s e n , v a r e f t e r ett u t f ä r d a t
54 leveransförbud hävdes. Sedan detta skett utfärdade institutet efter verkställd inspektion det s. k. Semper-intyget. Strid har härom uppgivit: Intyget var icke föranlett av salmonella-epidemin utan av andra förhållanden. Under den heta sommaren 1955 kom det mask i alla pulver från hela den svenska livsmedelsindustrin. Wasakoncernen hade bekymmer, Findus och SMP fingo mask i sin välling, men i pressen figurerade endast Semper-vällingen. SMP vände sig därför till Statens växtskyddsanstalt och SIK för att få saken utredd. Tekniker från båda institutionerna inspekterade samtidigt fabriken och funno icke något fel. De utfärdade intyg om sina iakttagelser. Det ena intyget var Borgströms. Innehållet i båda intygen var fullt korrekt. Vad Rolf Bergman hade att taga ställning till var frågan om Semper-vällingen innehöll skadliga bakterier. Det var ett problem. Borgströms intyg däremot gällde ett annat problem nämligen mask, som bevisligen aldrig funnits i SMP-fabrikerna. Både SMP och Findus hävdade att masken uppkommit, sedan varorna lämnat fabrikerna, och att det var handeln och grosshandeln som buro ansvaret. Semper-intyget är av följande lydelse: Efter besiktning av SMP:s torrmjölksfabriker i Götene samt genomgång i detalj av tillverkningen av Sempervälling och anordningar för densamma, liksom maskinutrustning har vi kunnat konstatera följande: 1. De hygieniska anordningarna i fabriken är förstklassiga. 2. Samtliga råvaror underkastas effektiv förbehandling mot ev. förekomst av insekter, dock ej socker, vilket med hänsyn till dels dettas renhet och dels med hänsyn till produktens vidare behandling enl. mom. 3 nedan ej kan anses påfordrad. 3. Produkten undergår sedermera under fabrikation en upphettning till 95— 100° G under så lång tid att denna behandling måste anses garantera frihet från levande organismer såsom bakterier, svampar och ev. larver. 4. Före paketering inlagras produkten i hermetiskt tillslutna aluminiumbehållare. Dessa rengöras före varje ny påfyllning och steriliseras med ånga. Möjligheten av att allmänt förekommande förrådsskadedjur inkomma i produkten vid denna lagring eller ev. i samband med paketering föreligger givetvis, men har för den skull fabriken i avseende på förekomst överhuvud av sagda skadedjur specialbesiktigats av Växtskyddsanstaltens expert, från vilken särskilt utlåtande föreligger. Vi för vår del anser, att de anordningar, som vidtagits, är vad man rimligen tekniskt kan kräva och torde med de tillvägagångssätt som fabriken tillämpar tillsammans med kontrollen av lokalernas hygieniska förhållande utesluta varje sådan ev. infektion. Detta intyg har av SMP åberopats hos Kungl. Maj :t i ett ärende angående ersättning av statsmedel för förluster, som SMP lidit med anledning av den ovannämnda salmonella-epidemin. Det återfinnes nämligen såsom bilaga till en av företaget till Konungen ingiven ansökan om sådan ersättning.
V I I I . Föreståndarens taxiresor
En annan omständighet, som i samband med avgörandet i föreståndarfrågan åberopats mot Borgström, är institutets utgifter för Borgströms taxiresor. SIK:s utgifter för föreståndarens taxiresor ha bokförts på konton, som sluta på följande belopp: 1950/51 1951/52 1952/53
2 575:05 4 524:— 5 130:30
1953/54 1954/55 1955/56
6 404:55 4 852:55 6 813:15
Beloppen för åren 1950/51—1952/53 upptaga även kostnader för vissa frakter. I beloppet för 1953/54 äro vidare inräknade vissa bilkostnader i samband med flyttning av institutet och invigningen av den nya byggnaden. På grund av verkställda taxehöjningar äro de olika årens bilkostnader ej heller direkt jämförbara. Då Borgström anställdes såsom föreståndare, diskuterades hans anställningsvillkor i styrelsens arbetsutskott. I anslutning därtill antecknades i arbetsutskottets protokoll den 18 december 1947 följande: »Vid resor i institutets ärenden skall tillämpas statens resereglemente enligt rese- och traktamentsklass I A. Docent Borgström framhöll önskvärdheten av att vid resor inom stadsplanelagda områden, speciellt inom Göteborg, användning av hyrbil medgåves i större omfattning än vad resereglementet förutsätter.» Enligt arbetsutskottets protokoll den 24 september 1952 upptog föreståndaren frågan om särskilt beslut angående bilersättningen. Det antecknades, att överenskommelse träffats om att kostnader för bil i samband med föreståndarens övriga tjänsteåligganden vid institutet skulle gäldas av institutet. Ärendet bordlades i avbidan på viss utredning. I arbetsutskottets protokoll den 5 februari 1954 antecknades angående taxiresorna följande. Föreståndaren framlade en tablå över kostnaderna för sina taxiresor i vilka även ingick en del av de snabbtransporter institutet behöver. Rätt att anlita taxi beviljades föreståndaren i samband med dennes anställning men kom vid detta tillfälle aldrig att protokollföras, överenskommelsen bestyrktes vid flera tillfällen av förre ordföranden professor Sven Hultin, bland annat till institutets revisorer, som sålunda äga kännedom härom, överenskommelsen bekräftades också av herr Samuelson. Arbetsutskottet beslöt, att frågan om föreståndarens taxiresor skulle tagas upp vid nästa styrelsesammanträde för att där få konfirmerat den mellan professor Hultin och föreståndaren gjorda muntliga överenskommelsen och beslöt utskottet föreslå styrelsen att föreståndaren liksom ordföranden erhåller rätt till ersättning för taxiresor, i den utsträckning tjänsten kräver, mot företeende av kvitto.
56 Vid styrelsens sammanträde den 15 februari 1954 konfirmerades, enligt det förda protokollet, den mellan Hultin och Borgström gjorda muntliga överenskommelsen, enligt vilken föreståndaren, i den utsträckning tjänsten krävde, ägde mot kvitto erhålla ersättning för taxikostnader. Vid sammanträde med styrelsen den 23 augusti 1954 beslöts att, bl. a. med hänsyn till föreståndarens taxiresor, institutets transportfrågor måste lösas på ett mera ändamålsenligt sätt. Borgström redogjorde sedermera inför arbetsutskottet för de vid institutet aktuella transportproblemen och föreslog anskaffning av ett motoriserat transportfordon. På arbetsutskottets förslag beslöt styrelsen därefter att inköpa ett fordon av typen Vespa med lastsidovagn. På grund av medelsbrist kom detta inköp emellertid icke till stånd. I den fastställda budgeten för verksamhetsåret 1955/56 anslogs till föreståndarens taxiresor ett till 3 000 kronor begränsat belopp, emedan styrelsen ansåg att kostnaderna för taxiresorna under 1954/55 varit för höga. I sin revisionsberättelse den 29 september 1956 avseende verksamhetsåret 1955/56 anmärkte institutets revisorer Rolf Leander och Olof Knape, att föreståndarens utgifter för taxiresor under räkenskapsåret uppgått till 6 813 kronor 15 öre, vilket innebar att budgeterat belopp 3 000 kronor avsevärt överskridits. De tillade, att åtgärder syntes vidtagna för att i fortsättningen begränsa dessa kostnader. Schmidt har inför utredningen uppgivit: Vid styrelsesammanträdet den 23 augusti 1954 föreslog Borgström, att institutet skulle inköpa en bil. Schmidt ansåg detta vara olämpligt, eftersom Borgström icke körde bil själv och institutet därför måste anställa en chaufför, vilket måste bli dyrt. Borgströms bostad låg ungefär 20 minuters gångväg från institutet och i samma stadsdel som detta. Lunchservering fanns på institutet. Under budgetåret 1955/56 företog Borgström omkring 1 100 bilresor eller i medeltal 4 resor om dagen. I yttrande över utredningsmaterialet har Borgström angående taxiresorna anfört: Åtskilliga brådskande försändelser och brådskande postpaket måste hämtas med privatbil och med taxi. Betalningen skedde enligt föreståndarens bemyndigande, och kostnaden kom därför att inräknas i utgifterna för dennes taxiresor. Vid sammanträdet den 23 augusti 1954 begränsades icke diskussionen till föreståndarens taxiresor. Man beslöt att utreda institutets hela transportproblem. Utredningen verkställdes och framlades inför arbetsutskottet, varvid Borgström som en tänkbar eventualitet framhöll, att institutet kunde anskaffa en bil av s. k. stationsvagnstyp för att tillgodose sina olika transportbehov. Om så skett skulle en stor del av hans taxiresor också ha kunnat inbesparas. Sedan Schmidt beretts tillfälle att avgiva yttrande över vad Borgström i denna del anfört, har Schmidt i skrivelse till utredningen uppgivit: Påståendet att kostnader för brådskande försändelser och brådskande postpaket kommit att inräknas i utgifterna för föreståndarens taxiresor var såtillvida riktigt som föreståndaren vid arbetsutskottets sammanträde den 5 februari
57 1954 anmälde, att i redovisade kostnader för taxiresor ingingo ersättning lör en del av de snabbtransporter, som institutet behövde. I kostnadsbeloppet för föreståndarens taxiresor 1953/54 voro även vissa bilkostnader i samband med institutets flyttning och invigningen av nybyggnaden inräknade. Från och med februari 1954 hade emellertid i enlighet med föreskrift av Schmidt på ett särskilt konto förts allenast utgifter för föreståndarens taxiresor. Institutets kamrer under tiden den 1 november 1953—den 31 mars 1957 P. O. Gahnertz har i ett skriftligt yttrande om den bokföringsmässiga behandlingen av kostnaderna för Borgströms taxiresor anfört: Med kostnaderna för Borgströms taxiresor avsågs i detta sammanhang debiteringar från Göteborgs Droskägareförening jämte ett smärre antal räkningar från Borgström, avseende av honom kontant likviderade taxiresor. Från och med februari 1954 bokfördes kostnaderna för Borgströms taxiresor på särskilt konto. Även kostnaderna för hans taxiresor för tiden den 1 juli 1953— den 31 januari 1954 överfördes under februari månad 1954 till det särskilda kontot. I det debiterade beloppet från Göteborgs Droskägareförening ingick normalt icke några kostnader för transporter av post, paket o. d. Sådana kostnader likviderades normalt mot kontantkvitto från den som utfört transporten. Dessa kostnader bokfördes ej tillsammans med kostnaderna för Borgströms taxiresor.
I X . Tillkomsten av nytt avtal mellan K u n g l . Maj:t och stiftelsen för tid efter den 3 0 juni 1956
Avtalet den 28 februari 1946 mellan staten och stiftelsen gällde såsom tidigare nämnts till utgången av juni 1956. Enligt en särskild klausul skulle avtalstiden förlängas med fem år för den händelse avtalet icke senast ett år före avtalstidens utgång uppsades från någondera partens sida. Genom beslut den 3 juni 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt den s. k. forskningsinstitutkommittén (ordförande dåvarande statssekreteraren i handelsdepartementet Kurt Holmgren) att överväga frågan, huruvida gällande avtal med stiftelsen borde uppsägas från statens sida, samt att, därest avtalet uppsades, verkställa utredning rörande nytt avtal, ingå i förhandlingar med stiftelsen och, under förbehåll för Kungl. Maj :ts godkännande, träffa nytt avtal med denna. Kungl. Maj :t uppdrog sedermera åt Holmgren att å kronans vägnar uppsäga avtalet, vilket också skedde. Under den följande tiden fördes förhandlingar mellan forskningsinstitutkommittén och representanter för stiftelsen angående det nya avtalet. Redan tidigt hade man inom stiftelsen vidtagit förberedelser för att vid dessa förhandlingar uppnå vissa förändringar i institutets arbetsuppgifter, ekonomi och administration under den kommande avtalsperioden. 1. Degerstedt-kommittén och dess rapport Redan den 2 oktober 1954 hade Holmgren i skrivelse till stiftelsen —- under hänvisning till att det gällande avtalet utlöpte den 30 juni 1956 — uttalat, att det skulle vara av stort värde om stiftelsen kunde framlägga ett förslag, utvisande hur man inom stiftelsen — och inom institutets ledning — såg på verksamheten vid institutet i första hand under perioden 1956— 1961. Det syntes lämpligt, att ett dylikt förslag omfattade såväl en redogörelse för dåvarande organisation, arbetsuppgifter och kostnadsram som de önskemål, vilka i dessa hänseenden kunde föreligga. Holmgren hemställde att stiftelsen måtte låta utarbeta ett dylikt förslag samt ingiva det till handelsdepartementet senast den 1 april 1955. Avskrift av brevet tillställdes Schmidt och Borgström. Frågan om avtal med staten angående institutets drift under den kommande avtalsperioden upptogs på sammanträde med stiftelsens styrelse den 10 december 1954. Ordförande var Möller och av styrelseledamöterna deltogo Ture Bergman, Laurin, Johansson, Samuelson, Strid och Wiberg, den sistnämnde jämväl i egenskap av sekreterare. Dessutom deltog stiftelsens och institutets revisor R. Leander. Vid sammanträdet behandlades enligt det föreliggande protokollet till en början en del ekonomiska frågor, varvid Leander framställde vissa anmärkningar mot institutets ledning. Han fram-
59 höll, att institutet överskridit vissa anslag, och förklarade att institutets administrativa skötsel icke vore tillfredsställande utan kunde rationaliseras och förenklas. Ordföranden framhöll, att man inom stiftelsens styrelse och presidium var medveten om att institutets verksamhet ej sköttes tillfredsställande ur stiftelsens synpunkt. Han tillade att sammanträdet tillkommit i avsikt att få en bättring till stånd. Wiberg lämnade därefter en redogörelse för erfarenheterna från institutets verksamhet. Han anförde bl. a. följande: Institutet började 1948. Med inflyttningen i den nya byggnaden 1953 slutade vad man kunde kalla uppbyggnadsperioden. Under den tiden hade institutet byggts och utrustats, folk hade anställts, litteraturstudier hade bedrivits, de anställda hade satt sig in i sina arbetsuppgifter och tränats för sitt arbete, kontakter med in- och utländska forskningsinstitutioner och industrier hade knutits och det vetenskapliga forskningsarbetet påbörjats. Detta grundläggande arbete hade fullgjorts, såvitt Wiberg trodde, på ett bra sätt. Man hade reagerat mot att det kanske skett något bullersamt, men denna reaktion hade kanske varit mera förorsakad av oro för framtiden än farhågor för direkta verkningar under uppbyggnadstiden. Några forskningsresultat hade knappast varit väntade under det år som gått efter uppbyggnadstiden. Däremot borde man ha kommit så pass långt med forskningsarbetet, att man kunde börja skönja de resultat som voro att vänta. Utan risk för större felbedömningar kunde man säga att institutets verksamhet i en del fall borde omläggas för att resultat skulle kunna erhållas. Enligt det program, som upplagts sommaren 1950, skulle institutets forskningsuppgifter vara över ett 20-tal eller närmare bestämt 23, samtliga stora uppgifter. Sedan dess hade ytterligare några tillkommit och f. n. rörde det sig sålunda om ett 30-tal. Att ha ett stort arbetsprogram behövde ej verka avskräckande. Det visade endast institutets stora berättigande. Men att ett nytt institut med ny personal gav sig i kast med ett 30-tal stora uppgifter på en gång, måste enligt Wibergs mening vara felaktigt. Skulle institutet därtill anordna en massa kurser, konsumentupplysning, internationella symposier och ombesörja FAO-uppgifter, finge man uppenbarligen vänta ganska länge på några påtagliga forskningsresultat. Den skepsis, varmed en stor del av industrin betraktade institutets verksamhet, fick därför anses berättigad. Institutets område var för stort. Enligt uttalanden av utländska forskare med erfarenhet i fråga om konservforskning måste man begränsa problemen och hålla sig till ett eller högst två i taget, varvid samtliga forskare och hela institutets personal arbetade samtidigt på den uppgift som förelåg. Man borde arbeta målmedvetet på uppgiften intill dess den blivit löst. Slutligen borde forskningsuppgifterna planeras ansvarsfullt såväl forskningsmässigt som ekonomiskt innan de igångsattes. — Wiberg tillade: Så som arbetet nu var upplagt kom verksamheten att flyta ut över hela livsmedelsområdet. Man var på väg att få ett livsmedelsinstitut i stället för ett konservinstitut. — Wiberg rekommenderade stiftelsen att vid kommande förhandlingar med Kungl. Maj :t få institutets program bestämt enligt följande punkter: 1. Institutets uppgift skall vara forskning rörande konservering och lagring av livsmedel.
60 2. Forskningen begränsas till uppgifter, som berör svensk konservindustri och svensk folkförsörjning. 3. Den utåtriktade verksamheten begränsas så, att den på intet sätt inkräktar på forskningsarbetet. 4. Dubbelarbeten undvikas genom att institutet ägnar sig åt forskningsuppgifter, som ej berör andra institut eller centrallaboratorier. 5. Man bör överväga att införa ett samarbetsorgan inom svensk livsmedelsforskning. Efter Wibergs redogörelse förklarade Laurin, att han ansåg den kritik, som framkommit mot institutet och dess verksamhet, vara riktig. Han tilllade, att han vid flera tillfällen för ordföranden i institutets styrelse framhållit felaktigheten i institutets verksamhet men fått det svaret, att industrin icke var enad på dessa punkter. Det begärdes klara direktiv och ett klart handlingsprogram från stiftelsens sida. Laurin föreslog att en kommitté om 5—6 m a n från konservindustrins olika områden måtte tillsättas för att verkställa en expertgranskning av institutets verksamhet, varefter man kunde få fram ett enhetligt program att förelägga Kungl. Maj :t vid förhandlingarna om avtal för den nya avtalsperioden. Ture Bergman tillstyrkte detta förslag men framhöll, att frågan i detta fall låg »på det personliga planet». Även de övriga ledamöterna tillstyrkte Laurins förslag. Styrelsen beslöt att uppdraga åt Degerstedt, ordförande, samt Jakobsen och Flinck att verkställa den nämnda granskningen. Härmed hade bildats den kommitté, som i fortsättningen benämnes Degerstedt-kommittén. I sammanträdet den 10 december 1954 deltogo blott sju ledamöter. För beslutmässighet fordrades emellertid att åtta ledamöter voro närvarande. Beslutet om utseende av en expertkommitté konfirmerades emellertid vid sammanträde med stiftelsens styrelse den 13 januari 1955 i närvaro av Möller, ordförande, samt Laurin, Ture Bergman, direktören G. T. Rooth, H. Lund, Luckey, Wehlin, Johansson, överingenjören V. Oskarson, Strid och Wiberg. Vid detta sammanträde meddelades, att erinringar framställts mot protokollet den 10 december 1954. Sålunda hade Leander förklarat, att han icke uttalat sig om institutets administrativa skötsel utan allenast påpekat, att av kontorets utformning att döma kamrerarens arbetsförhållanden icke kunde vara ändamålsenliga. Wehlin hade framhållit, att verksamheten bedrivits i enlighet med instruktionerna för institutet. Vid sammanträdet med stiftelsens styrelse den 13 januari 1955 utsågs vidare Laurin till styrelsens ordförande efter Möller, som redan tidigare anmält önskan att avgå. Samma dag hölls tillika en överläggning mellan bidragsgivarna till stiftelsen. I denna överläggning deltogo 26 personer under Möllers ordförandeskap. Därvid diskuterades åtgärder i samband med förhandlingarna med Kungl. Maj :t om avtal för den nya avtalsperiod som började den 1 juli 1956. Enligt det förda protokollet framfördes olika synpunkter på institutets verksamhet och framställdes erinringar mot den kritik av verksamheten, som från olika sidor framförts och återgivits i protokollet från
61 styrelsens sammanträde den 10 december 1954. Man var ense om att den av styrelsen beslutade utredningen av en expertkommitté var önskvärd. Stiftelsens medlemmar skulle beredas tillfälle att till stiftelsen skriftligen insända sina synpunkter och förslag. De inkomna skrivelserna skulle ställas till kommitténs förfogande. I skrivelse den 21 januari 1955 till Degerstedt rekommenderade Aktiebolaget Svenska Aluminiumkompaniet, att emballageforskning i dess vidsträcktaste bemärkelse måtte givas en framskjuten plats på det arbetsprogram, som var under utarbetande. Studiet av emballagematerial samt emballagets och den förpackade varans ömsesidiga inverkan på varandra syntes vara ett av institutets viktigaste verksamhetsfält. Behovet av forskningsverksamhet på emballageområdet hade ytterligare accentuerats genom att under de senaste åren tillkommit en stor mängd nya emballagematerial och nya metoder för emballering och konservering. Angående Degerstedt-kommitténs arbete ha kommitténs ledamöter uttalat sig inför utredningen. Degerstedt har i skrivelse till utredningen uppgivit bl. a. följande: Anledningen till att kommittén tillsattes var den, att avtalet av år 1945 hade gått ut och att det med hänsyn till de under åren vunna erfarenheterna var nödvändigt med en översyn av arbetsprogrammet för institutet. Några direktiv från stiftelsens styrelse erhöll kommittén icke. Ordföranden i stiftelsens styrelse förklarade, att kommittéledamöterna så väl kände till förhållandena vid institutet och vilka möjligheter stiftelsen hade att anskaffa pengar, att de borde kunna åstadkomma ett program, baserat på av ledamöterna uppskattade möjligheter att anskaffa pengar till stiftelsen. Kommitténs första åtgärd blev att utforma ett arbetsprogram för diskussion med Schmidt och Borgström. Självklart voro meningarna delade i många stycken men i vissa fick kommittén instämmande från Schmidt. Kommittén utfäste sig att taga all möjlig hänsyn till Borgströms synpunkter men ansåg sig icke kunna ge avkall på sin uppfattning, att såväl Borgström som institutet måste koncentrera sig på sina huvuduppgifter och fingo gå utanför dessa endast i den mån personella och ekonomiska resurser förelågo. Diskussionerna fördes hela tiden på ett mycket trevligt och sakligt plan. Efteråt konstaterade ledamöterna i kommittén, att Borgström visserligen inte kunde vara särskilt glad åt att hans tanke att få utvidga institutet till ett stort livsmedelsinstitut då icke var möjlig att realisera, men att han likväl var samarbetsvillig. Under kommitténs arbete gjordes icke något som helst försök till påtryckning från stiftelsens sida. Jakobsen har inför utredningen uttalat sig angående Degerstedt-kommittén och dess arbete. Han uppgav i huvudsak följande: Degerstedt-kommittén fick i uppdrag att försöka lägga fram stiftelsens synpunkter på ett nytt avtal med staten, speciellt med tanke på att finna en formel, en kompromisslösning, som skulle göra det möjligt att fortsätta utan några större personella förändringar inom den r a m beträffande ekonomi och personal, som man kunde förutse. Under kommittéarbetet var Jakobsen med på en dags sammanträde med Borgström och Schmidt. De hade diskussion på en del
punkter och resonerade rätt fritt om dem, men Jakobsen hade en känsla av att det var svårt att få Borgström att förstå en del av kommitténs synpunkter. Det var över huvud taget svårare att komma till tals och få en känsla av att man talade samma språk än vad Jakobsen hoppats. Han var dock fortfarande optimistisk och fick under våren det intrycket att det hela skulle gå, även om han hade sina tvivel. Jakobsen hade nämligen en känsla av att det på vissa punkter förelåg definitivt olika åsikter i varje fall mellan honom och Borgström. Skilj aktigheterna gällde framför allt den utåtriktade verksamheten och organisationen av institutet. Jakobsen kunde icke fritaga sig från det intrycket, att den tid och det arbete, som nedlagts på den utåtriktade verksamheten, hellre bort ägnas åt arbetet inom själva institutet. En del av denna verksamhet hörde visserligen hemma under institutet, men det måste bli en avvägning, hur mycket tid och arbetskraft som skulle nedläggas på dylik verksamhet. Beträffande sådana offentliga framträdanden, som inte direkt avsåg institutets verksamhet men i varje fall angick närliggande områden, t. ex. allmän näringspolitik, kunde m a n enligt Jakobsens mening icke skilja på den person som framträdde och den institution han företrädde. Borgström uppfattades som institutionens chef och kunde i sådana sammanhang ej anses uppträda som privatperson. Denna typ av verksamhet borde därför ha bedrivits i samråd med institutets styrelse. Borgström hade emellertid klart svarat, att han icke delade denna uppfattning utan menade sig ha rätt att själv taga ställning till dessa frågor. Beträffande organisationen av institutet riktade Jakobsen kritik mot en alltför långt driven uppdelning på skilda avdelningar. Frågan kunde visserligen sägas vara rent formell och behövde icke spela någon större roll, men en uppdelning av en institution som denna på många avdelningar kunde reellt resultera i ett skadligt avdelningstänkande. Risken fanns att man kom att »leva som i en uppblåst ballong, som till slut spricker». Divergensen mellan organisationsuppläggningen samt de ekonomiska och personella resurserna kunde nämligen bli för stor. Trots de nämnda skilj aktigheterna mellan Borgström och Degerstedt-kommittén hade Jakobsen under hela våren 1955 varit optimistisk och övertygad om att det förslag, som kommittén lade fram, med god vilja från båda parter skulle kunna läggas till grund för den fortsatta verksamheten. Jakobsen har tillfogat, att han och Borgström kände varandra personligen; de hade umgåtts med varandra och varit goda vänner. Även Flinck har inför utredningen uttalat sig om Degerstedt-kommitténs arbete. Han har härom berättat bl. a. följande: Den 27 januari 1955 hade kommittén ett sammanträde med Schmidt och Borgström. Jakobsen, som tjänstgjorde som kommitténs sekreterare, hade gjort ett utkast, vilket tjänade som diskussionsunderlag, överläggningarna voro mycket informella och frågorna delvis rätt närgångna. Det måste bli så, om man skulle komma till något resultat. Man började med de saker, som voro ömtåliga och hade kritiserats i olika sammanhang. Vissa tvivelaktiga eller felaktiga förhållanden i Borgströms utåtriktade, publicistiska verksamhet berördes
63 och kommittén framlade sin syn på en önskad koncentration av institutets arbetsuppgifter. Inom kommittén hade de en känsla av att Borgström till en början var något spänd, att han var liksom i harnesk mot kommittén men att det lättade under dagens lopp. Sedan Jakobsen bearbetat resultatet av diskussionerna, fick Flinck i uppdrag av Degerstedt att personligen diskutera saken med Borgström. Flinck besökte Borgström och satt hos honom och diskuterade dessa problem praktiskt taget en hel dag. Därefter rapporterade Flinck till Degerstedt, att han hade en stark känsla av att Borgström kände mycket positivt för ett fortsatt samarbete och arbetade i en positiv anda. Om samarbetet med Degerstedt-kommittén har Schmidt inför utredningen berättat: Sedan länge hade det riktats anmärkningar mot institutets ledning. Då sådan kritik framförts till Schmidt, hade han framhållit, att kritikerna inom stiftelsen måste närmare precisera vad man ville. Tillsättandet av Degerstedt-kommittén hade därför skett i fullt samförstånd med Schmidt. Både Borgström och Schmidt hade varit mycket tillfredsställda med att kommittén ville samarbeta med dem i frågan. Med personvalet hade Schmidt varit fullt belåten, och förmodligen hade Borgström också varit det. Vid diskussionerna mellan kommittén, Schmidt och Borgström hade det varit mycket resonemang fram och tillbaka, men kommittén hade redan då varit inne på att det fordrades större koncentration och mindre utåtriktad verksamhet. I anslutning till dessa diskussioner hade Schmidt givit Borgström en erinran i ungefär följande ordalag: »Nu hör du, att detta i alla fall är ett önskemål, och nu får du lov att tänka dig att tillmötesgå stiftelsen på den här punkten.» I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström uttalat sig om förhållandena vid Degerstedt-kommitténs tillsättande och om kommitténs ledamöter och deras arbete. Angående sammanträdet den 10 december 1954 med stiftelsens styrelse har Borgström uttalat sig i två särskilda promemorior, i vilka han anfört bl. a. följande: Revisor Leanders påstående, att institutets administrativa skötsel icke varit tillfredsställande utan kunnat rationaliseras och förenklats, vore anmärkningsvärt såtillvida som Leander icke framfört denna anmärkning vare sig till Borgström, Schmidt, medrevisorn Knape eller siffergranskaren Hultgren. Såvitt institutet hade sig bekant hade Leander icke särskilt studerat denna angelägenhet. Han hade i samband med revisionen endast avlagt ett flyktigt besök på institutets kansli. Vid sammanträdet den 10 december 1954 hade ordföranden i stiftelsens styrelse enligt det förda protokollet framhållit, att man inom styrelse och presidium varit medveten om att institutets verksamhet icke sköttes tillfredsställande ur stiftelsens synpunkt och att påpekande härom gjorts vid föregående årsmöte. Om sådana klagomål framställts borde de rimligen, helst i skriftlig form, ha översänts till institutets styrelse eller delgivits Schmidt och Borgström. Så hade emellertid icke skett. Wibergs vid sammanträdet lämnade redogörelse för erfarenheterna från institutets verksamhet innehölle
64 åtskilliga halvsanningar, förvrängningar och felaktigheter. Påståendet att man ett år efter inflyttningen i den nya byggnaden skulle kunna överblicka vad man skulle kunna vänta sig i framtiden vore överraskande. En verksamhet under så kort tid kunde nämligen knappast ha givit någon bild vare sig av organisationsformernas lämplighet, arbetsuppgifternas inbördes betydelse eller de resultat man kunde förvänta. Wiberg hade, enligt vad han sagt i sitt orienterande anförande, börjat skönja forskningsresultat. Flera sådana hade emellertid vid denna tid redan förelegat och de borde icke ha varit Wiberg såsom ledamot i institutets styrelse obekanta. Det av Wiberg kritiserade arbetsprogrammet av år 1950 hade denne själv varit med om att lägga upp. Detta program hade varit ett principprogram. Samtidigt hade emellertid för det direkt löpande arbetet fastställts ett program, som sannerligen icke upptagit ett 30-tal uppgifter. På Borgströms initiativ hade arbetet ytterligare koncentrerats så att varje avdelning haft en eller högst två kardinaluppgifter. Det dagliga arbetet vid institutet hade ingalunda givit skäl för påståendet, att en väsentlig del av industrin skulle vara skeptiskt inställd mot institutets verksamhet. Ostridigt hade detta gällt enstaka, till stiftelsen anslutna företag men det hade ingalunda gällt det stora flertalet av stiftelsens medlemmar. Anteckningen i protokollet att denna skeptiska inställning skulle vara befogad vore så mycket mera anmärkningsvärd, som ej mindre än fyra av de i sammanträdet deltagande personerna tillhörde institutets styrelse och följaktligen hade bort vidtaga de åtgärder, som ansetts motiverade. Endast få av dessa medlemmar hade givit sig tid att sätta sig in i institutets pågående forskningsarbeten. Uttalandet att man borde koncentrera arbetet till uppgifter, som vore aktuella för konservindustrin, gåve läsaren det felaktiga intrycket, att institutet skulle sysselsätta sig med frågor, som saknade aktualitet för konservindustrin. Av arbetsprogrammet och de tre senaste årens verksamhetsberättelser framginge, att institutets forskare uteslutande ägnat sig åt frågor av betydelse för konservindustrin. Om meningen däremot varit att genomföra en sådan förändring, att forskningsinstitutet skulle bliva ett centrallaboratorium, förtjänade det påpekas, att enligt gällande avtal serviceuppgifter icke skulle falla inom institutets verksamhetsområde. Rekommendationen att inrikta forskningen på en uppgift i taget verkade förbryllande. Om en stor institution som SIK skulle kunna taga hand om endast en uppgift i taget, skulle den dåligt tjäna den svenska konservindustrin. Påståendet att verksamheten flutit ut över hela livsmedelsområdet saknade vidare grund. I detta hänseende kunde ånyo hänvisas till arbetsprogrammet och de årliga verksamhetsberättelserna. Uttalandet att man vore på väg att få ett livsmedelsinstitut i stället för ett konservinstitut vore därför vilseledande och gåve en missvisande bild av arbetets inriktning. Insinuationen att upplysning och internationellt samarbete skulle fördröja påtagliga forskningsresultat innebure slutligen en orimlig vantolkning. Båda dessa verksamhetsgrenar, i synnerhet det internationella samarbetet, hade i hög grad bidragit till de inom institutet uppnådda resultaten, vilka annars icke
65 skulle ha kunnat föras fram på så kort tid. Vad härefter beträffade det i protokollet under punkterna 1—5 (ovan s. 59—60) angivna programmet överensstämde uttalandena under punkterna 1, 2 och 3 helt med det gällande programmet för institutets verksamhet. Borgström visste icke, a t t institutet någonsin sysslat med forskningsarbeten, som icke varit att hänföra under rubrikerna 1 och 2. En tillämpning av punkt 4 skulle ha betytt institutets omedelbara nedläggande. Borgström kände nämligen icke till någon fråga, som ej vore under bearbetning annorstädes. — Om man inom stiftelsen verkligen önskat få en vederhäftig diskussion om institutets verksamhet, borde man ha anmodat Borgström att inför stiftelsen lämna en orientering om de pågående arbetena och deltaga i en diskussion angående riktlinjerna för framtida arbeten i stället för att lita till en oriktig och vilseledande orientering av Wiberg. Om Degerstedt-kommittén och dess arbete har Borgström i sitt yttrande anfört: Både Schmidt och Borgström voro tillfredsställda med Degerstedtkommitténs tillkomst och sammansättning. De sågo äntligen ett tecken på att stiftelsen såsom sådan ville intressera sig för institutets arbete. Borgströms och hans medarbetares besvikelse blev emellertid mycket stor då de funno, att kommittén opererade så gott som utan kontakt med institutet och dess forskare. Då kommittén ännu i januari 1955 icke sökt någon kontakt med institutet, påtalade Borgström detta hos Schmidt, som tog kontakt med Degerstedt, varefter ett besök ordnades den 27 januari 1955. Vid detta sammanträde med kommittén, Schmidt och Borgström dryftades den större delen av tiden ekonomiskt-administrativa frågor. Jakobsen presenterade emellertid ett utkast, innehållande förslag till riktlinjer för institutets fortsatta verksamhet. Utkastet var både språkligt och sakligt underhaltigt. Kommittén anhöll om Borgströms kommentarer och begärde, att frågan skulle behandlas konfidentiellt, varför Borgström icke kunde rådgöra med sina medarbetare. I detta utkast betecknades alla de centrala forskningsfrågor, vilka man inom de olika avdelningarna enligt beslut av institutets styrelse skulle koncentrera sig på, som andrahandsuppgifter. Alla de konservområden, som Borgström visat särskilt intresse, angåvos utan varje saklig grund såsom fallande utanför institutets intressesfär. Efter sammanträdet den 27 januari 1955 lämnade kommittéledamöterna institutet utan att ha tagit del av forskningsarbetena och utan att ha samtalat med de vid institutet verksamma forskarna. Även det protokoll, som upprättades rörande detta sammanträde, var synnerligen bristfälligt. Trots allt bemödade sig Borgström att verka för ett gott resultat av kommitténs arbete. Han utarbetade en detaljerad promemoria, innehållande kommentarer till Jakobsens utkast, vilket han uppfattade som ytterst preliminärt och föga genomarbetat. Efter några veckor fick Borgström besök av Flinck. De hade ett positivt möte, varvid Flinck tog upp en del punkter, som Borgström behandlat i sin promemoria. Borgström belyste grundligare sina erfarenheter och motiverade närmare de synpunkter han anfört i sin promemoria. Flinck hade få genmälen och syntes i fler5—571704
66 talet fall acceptera Borgströms ståndpunkt. Borgströms intryck av Flincks besök var mycket positivt. Vid ett par tillfällen träffade Borgström Degerstedt, som berörde ett par detaljfrågor, men eljest hörde Borgström därefter ingenting från kommittén eller stiftelsen, förrän han sommaren 1955 ryktesvis erfor, att stiftelsen till handelsdepartementet och forskningsinstitutkommittén överlämnat förslag till nytt avtal angående institutets drift i framtiden. Degerstedt-kommitténs rapport framlades den 25 april 1955. Rapporten innehåller dels vissa rekommendationer och allmänna synpunkter, dels ett förslag till avtal mellan staten och stiftelsen, dels ock ett förslag till PM avsedd att bifogas avtalsförslaget. Kommittén uttalade inledningsvis, att efter den första avtalsperiodens uppbyggnadsarbete tyngdpunkten i institutets verksamhet under den andra avtalsperioden definitivt borde förläggas till det egna forskningsarbetet och koncentreras på centrala områden. Normgivande för kommitténs synpunkter på den fortsatta verksamheten hade varit den ekonomiska ram, som betingats av de vid den tiden utgående bidragen från såväl staten som stiftelsen. I förslaget till stadgar angavs i § 2 institutets arbetsområde på följande sätt: Institutets arbetsområde skall omfatta konserverade livsmedel, deras tillverkning, förvaring och användning, jämte problem beträffande lagring av icke industriellt behandlade eller bearbetade livsmedel, i den mån dessa som råvaror ha klar och direkt anknytning till konservproblem. Med konserverade livsmedel förstås livsmedel, som distribueras för förvaring och konsumtion efter att de genom industriell behandling och/eller bearbetning meddelats väsentligt förlängd lagringsduglighet jämfört med den obehandlade råvaran. Konserveringsmetoder, som kunna komma i fråga, äro t. ex. värmesterilisering, djupfrysning, torkning, kemisk konservering etc. Kommittén uttalade, att programmet för det fortsatta arbete! vid institutet borde läggas upp så, att det omfattade endast centrala problem, som odiskutabelt föllo inom ramen för arbetsområdet så som detta angivits i den ovan intagna bestämmelsen i de föreslagna nya stadgarna för institutet. Kommittén lämnade därefter exempel på forskningsuppgifter, som den ansåg vara av central betydelse. Här nämndes utprovandet av lämpligaste steriliseringstemperaturer och tider för värmesteriliserade konserver; studiet av möjligheterna att uppnå förbättrad hållbarhet i samband med oförändrade eller förbättrade kvalitetsegenskaper hos halvkonserver av fisk; utrönandet av lämpligaste sortval i kombination med olika beredningsmetoder när det gällde frukt och grönsaker för såväl värmesterilisering som djupfrysning eller annan konservering; genomgång, värdering och vid behov experimentell utprovning av lämpligaste förbehandlingsmetoder för konservering; utarbetandet av principrecept för konserver och recept på färdiga maträtter tillverkade av konserverade livsmedel; studier av moderna metoder för kvalitetskontroll; samt studier av fryskonservernas mikrobiologi med särskild hänsyn tagen till patogena mikroorganismers eventuella skademöjligheter vid upptining. Beträffande emballageforskningen uttalade kommittén, att in-
67 stitutet borde kunna följa utvecklingen inom emballageområdet och på arbetsprogrammet taga upp undersökningar över emballagetypers egenskaper i relation till de konserverade livsmedlen, när det gällde dessas tillverkning, förvaring och användning, men att egentlig emballageforskning, d. v. s. forskning, som direkt syftade till att utveckla nya emballagetyper, emballagematerial e t c , skulle anses ligga utanför institutets arbetsområde och dess ekonomiska ram. Beträffande arbetsprogrammet uttalade kommittén vidare, att detta för varje programpunkt borde upptaga en specificering av problemet i fråga om dess ekonomiska och tekniska betydelse jämte en redogörelse för hur man tänkt angripa problemet och eventuellt även en uppskattning av den insats av arbete och medel som fordrades. Angående den utåtriktade verksamheten uttalade kommittén, att denna inom institutets ekonomiska ram och med dess personella resurser borde inriktas på ett något mindre antal kurser och informationsdagar etc. per år än som varit anordnade under 1954. Detsamma borde gälla även föredragsverksamhet och publikation. I anslutning härtill förklarade kommittén, att enligt dess åsikt allt offentligt framträdande av ledande befattningshavare vid institutet nödvändigtvis komme att identifieras med deras verksamhet där, samt underströk önskvärdheten av att också när det gällde denna typ av utåtriktad verksamhet möjligheterna till rådplägning med styrelsen utnyttjades. Vad slutligen beträffar dokumentationstjänsten uttalade kommittén, att denna speciella typ av utåtriktad verksamhet vore av mycket stort värde då det gällde institutets möjlighet att följa utvecklingen utomlands och att förmedla upplysning till den inhemska industrin, särskilt till de mindre företagen, som icke hade tillräckliga resurser att själva skaffa sig erforderlig information. Rapporten innehöll vidare bl. a. uttalanden angående ekonomiska förhållanden. Sålunda föreslogs, att stiftelsen skulle förbinda sig att till institutets verksamhet lämna ett årligt bidrag om 200 000 kronor under avtals-perioden. I en skrivelse den 21 april 1955, som bifogats Degerstedt-kommitténs rapport, yttrade Flinck -— utöver vad som anförts i rapporten — följande: Det företag han representerade, AB Findus, framförde redan vid institutets tillblivelse som sin åsikt, att den ram som uppdrogs för dess verksamhet var alltför vidlyftig. Motivet härför var, att det i ett land som Sverige med så ringa tradition och erfarenhet på konserveringsområdet var nödvändigt att låta ett forskningsinstitut av här avsedd typ långsamt och organiskt växa fram. Den gångna tioårsperioden hade icke jävat detta ställningstagande. 2. Stiftelsens förslag till nytt avtal Degerstedt-kommitténs rapport behandlades vid sammanträde med stiftelsens styrelse den 12 maj 1955. I sammanträdet deltogo Laurin såsom ordförande och följande ledamöter och suppleanter, nämligen Ameln, Anderfelt, Ture Bergman, Ekelund, Holmquist, H. Lund, Möller, Wehlin, Wiberg och Wiklund. Vid detta sammanträde förklarade sig styrelsen villig att såsom stiftelsens egna acceptera de synpunkter, som anförts i kommitténs
68 rapport. I protokollet intogos emellertid vissa förtydligande uttalanden. Enligt styrelsens uppfattning borde, med hänsyn till institutets ekonomiska möjligheter, de kurser och informationsdagar, som institutet arrangerade, väsentligt nedskäras. Styrelsen föreslog vidare, att stiftelsen i ett inom institutets styrelse bildat arbetsutskott, bestående av fem personer med ordförande utsedd av Kungl. Maj:t, skulle bliva representerad med tre ledamöter. Beträffande de ekonomiska förhållandena antecknades i protokollet att, då stiftelsens ekonomiska ram ännu icke var klar för den närmaste tidsperioden, det enligt styrelsens mening icke var möjligt för stiftelsen att förbinda sig till ett årligt bidrag om 200 000 kronor. En undersökning av förutsättningarna att från industrin och organisationerna få in medel, som täckte ett årligt bidrag om 200 000 kronor, måste dessförinnan göras. Vidare upptogs till behandling frågan om höjning av minimibeloppet för bidragen till stiftelsen. Därvid antecknades, att de kända bidragen för åren 1955— 1956 uppgingo till 150 000 kronor, medan man för en lugn utveckling av institutets verksamhet måste sikta till årliga bidrag av storleksordningen 250 000 kronor, varigenom möjlighet skulle finnas att under den senare delen av den kommande avtalsperioden svara för eventuella kostnadsstegringar utöver ramen för hittillsvarande anslagsäskanden. Med hänsyn härtill var det, enligt styrelsens mening, en alldeles nödvändig förutsättning för fortsatt verksamhet såväl att minimibeloppet höjdes från 1 000 kronor till 2 000 kronor som att övriga bidragsgivare för den närmaste femårsperioden förklarade sig villiga att ytterligare höja sina från år 1945 i stort sett oförändrade, årliga bidrag. Den 3 juni 1955 översändes stiftelsens förslag till handelsdepartementet. I den skrivelse som åtföljde förslaget förklarades, att stiftelsen icke då kunde garantera ett årligt bidrag om 200 000 kronor under avtalsperioden men att stiftelsen syftade till att garantera en summa av nämnda storleksordning. 3. Remissen till de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av institutets styrelse samt deras remissvar Handelsdepartementet överlämnade den 21 juni 1955 till Schmidt i egenskap av ordförande i institutets styrelse det av stiftelsen framlagda förslaget till avtal jämte därtill hörande handlingar med hemställan att de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna i institutets styrelse måtte, efter hörande av institutets föreståndare, till handelsdepartementet före den 1 augusti 1955 inkomma med yttrande över förslaget. Remissen skedde således icke till institutets styrelse utan till envar av de ledamöter av styrelsen, som förordnats av Kungl. Maj :t. Härom uppgav Schmidt inför utredningen följande: Inom handelsdepartementet tänkte man först remittera förslaget för yttrande av institutets styrelse. Häremot invände Schmidt att de styrelseledamöter, som utsetts av stiftelsen, ju redan voro bundna av stiftelsens förslag. Det blev då tal om att Borgström såsom före-
69 ståndare för institutet skulle yttra sig. Emellertid bestämdes det till slut, att de av staten utsedda ledamöterna av styrelsen skulle avgiva yttrande efter hörande av institutets föreståndare. Remissvaret avgavs den 1 augusti 1955 och var undertecknat å de av staten utsedda styrelseledamöternas vägnar av Schmidt med kontrasignation av Borgström. Vid remissvaret var fogad en PM angående institutets framtidsuppgifter, undertecknad av Borgström ensam. I remissvaret framhölls inledningsvis, att erfarenheterna av den gångna 7-årsperiodens (1948—1955) verksamhet, ehuru den en viss tid varit inskränkt på grund av lokalbrist, visat ändamålsenligheten i stort av den organisationsplan för institutet, som utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande rekommenderat. Institutets arbetsuppgifter hade dessutom fått en adekvat och för praktiska ändamål god beskrivning i formuleringen av det tidigare avtalets första paragraf. Denna markerade på ett åskådligt sätt institutets arbetsuppgifter, både de forskningsmässiga och upplysningsmässiga. Ingendera huvuduppgiften torde utan väsentligt men för verksamheten kunna borttagas eller minskas. Inom ramen för denna organisationsplan hade dock framträtt vissa bristfälligheter, vilka nödvändiggjorde viss komplettering av personalen. Efter de senaste lönehöjningarna utgjorde institutets stat ungefär 720 000 kronor per år. Med erforderlig komplettering av personalen och efter nödvändiga lönehöjningar skulle en årsbudget på 976 000 kronor vara erforderlig, vilket för stiftelsens del skulle innebära ett årligt bidrag å 326 000 kronor. Stiftelsens förslag om en årlig kontingent om allenast 200 000 kronor skulle nödvändiggöra en väsentlig minskning och ytterligare kraftig beskärning av institutets verksamhet. Såsom jämförelse kunde nämnas, att stiftelsens bidrag budgetåret 1954/55 utgjort 250 000 kronor och budgetåret 1955/56 skulle komma att uppgå till omkring 270 000 kronor. Angående verksamheten vid institutet under den gångna avtalsperioden anfördes i remissvaret bl. a. följande: Det måste föreligga en allvarlig missuppfattning, då man söker tolka den gångna avtalsperioden enbart som en orienterings- och uppbyggnadsperiod. Visserligen ha lokalresurserna och i vissa fall även personalresurserna varit begränsade och av naturliga skäl — ej minst de stora föreliggande behoven av upplysning — har verksamheten i viss grad varit inriktad på information och refererande verksamhet. Trots detta ha under denna första verksamhetsperiod viktiga forskningsinsatser kunnat göras. Sålunda h a r institutet under denna period kunnat bidraga till väsentligt vidgade kunskaper om seglake i sådan mån, att man utforskat betydligt mer än vad de norska och danska forskningsinstituten kunnat göra under hela sin 20-åriga arbetsperiod och de ha i ej ringa mån arbetat härmed. Institutet har också kunnat lämna viktiga bidrag på härskningsforskningens område, vilka tillvunnit sig internationellt intresse. Den biokemiska avdelningen har gett beaktansvärda bidrag såväl i avseende på äggviteförändringar vid frysning som rörande C-vitaminretentionen. Det är således föga rättvisande, om man söker inge myndigheterna den uppfattningen, att under
70 denna period icke skulle ha drivits en effektiv forskning. Antalet strikt vetenskapliga publikationer är något mindre än antalet refererande och populärvetenskapliga, men flera ytterligare skrifter, vilka redovisa viktiga forskningsinsatser under den första avtalsperioden, äro under utgivning. Mot bakgrunden av de stora upplysningsuppgifter, som föreligga i landet, den bristfälliga utbildningen av teknisk personal, avsaknaden av livsmedelsingenjörer samt att detta område under många årtionden icke varit täckt genom självständig forskning, så torde det vara en betänklig felbedömning, om man tror, att institutets upplysnings- och utredningsverksamhet och således vad man, delvis med en misskrediterande term, velat kalla den kompilatoriska verksamheten, skulle bli mindre. Vid remissvaret var fogad en förteckning över 44 föredrag och manus, som icke kunnat färdigställas på grund av den rådande arbetsbelastningen. I remissvaret framhöllo de av staten utsedda ledamöterna vidare, att styrelsen väl insett vikten av koncentration av forskningsarbetet samt att tanken härpå varit vägledande vid uppgörande av det arbetsprogram, som fastställts av institutets styrelse. I anslutning härtill riktades i en särskild bilaga till yttrandet kritik mot den exemplifikation av institutets centrala arbetsuppgifter, som lämnats i stiftelsens förslag. De presenterade problemen hade givits en så allmän formulering, att de gåvo mycket litet vägledning för ett framtida nytt arbetsprogram. En jämförelse mellan det gällande och tilllämpade arbetsprogrammet med det föreslagna visade att det gällande programmet ej stod i strid mot de i förslaget anförda punkterna. Den i § 2 i förslaget gjorda begränsningen av institutets arbetsområde kritiserades vidare. De föreslagna inskränkningarna tedde sig överraskande, eftersom det redan varit stora svårigheter att vid institutet tillgodose de många angelägna behov som förelågo. Den av stiftelsen föreslagna formuleringen hade dessutom väsentliga brister. Det måste anses fördelaktigare att, såsom skett i den tidigare avtalstexten, definiera institutets verksamhet på grundval av aktiviteter och icke såsom i stiftelsens förslag på grundval av slutprodukter. Institutet hade att bedriva forskning med avseende på den konserverande behandlingen och ej enbart med avseende på slutprodukternas egenskaper. Den föreslagna formuleringen kunde vidare giva anledning till antagande att halvfabrikat icke skulle falla inom institutets verksamhetsområde. Innnebörden av uttrycket »råvaror som har en klar och direkt anknytning till konservproblemen» kännetecknades av oklarhet. Slutligen tedde det sig olämpligt och föga förutseende att i ett avtal räkna upp metoderna och därigenom göra en begränsning. Forskningen måste stå i framstegens frontlinje och noggrant följa de nya möjligheter, som yppade sig. Beträffande den utåtriktade verksamheten framhölls i remissvaret, att upplysningsbehoven inom dessa områden enligt erfarenheterna under den gångna tiden voro betydande. Att avstå från upplysning på de områden, som voro institutets centrala verksamhetsfält, skulle betyda en stark minskning av institutets verkningsgrad, sett ur det allmännas synpunkt. I remissvaret förordades därför bestämt, att § 2 i det nya avtalet formule-
rades i överensstämmelse med § 1 i det tidigare avtalet. Det borde således tydligt utsägas, att institutets verksamhetsområde utgjorde konservering och därmed nära förknippade frågor, och det borde fastslås, att institutet hade upplysande och utbildande uppgifter samt skyldighet att följa utvecklingen på hela konserveringsområdet och hålla statliga institutioner, statsförvaltningen, näringslivet och i synnerhet konservindustrin orienterad om utvecklingen på detta institutets arbetsområde. Stiftelsens tanke, att allt offentligt framträdande av institutets ledande befattningshavare skulle bliva föremål för rådplägning i styrelsen, betecknades slutligen såsom orealistisk. I sin vid yttrandet fogade »PM angående institutets framtidsuppgifter» lämnade Borgström en allmän orientering angående målsättningen för den verksamhet institutet bedrev. Denna orientering angavs även innefatta ett klarläggande av de utvecklingslinjer i den pågående samhällsutvecklingen, vilka återverkade på formerna för landets livsmedelsförsörjning. Med hänsyn till att åtskilliga personer uppgivit, att innehållet i Borgströms PM för dem varit av väsentlig betydelse vid bedömning av frågan om möjligheterna för ett fortsatt samarbete mellan stiftelsen och Borgström såsom föreståndare för institutet, kommer nämnda PM att här redovisas förhållandevis utförligt. Borgström anförde däri i huvudsak följande: Livsmedelskonserveringen har fått en allt centralare plats i livsmedelsförsörjningen, och dess ställning i alla högt industrialiserade länder har ytterligare accentuerats. Naturahushållningen avtar i betydelse. Vi håller på att sätta bo i en industrialiserad värld, vilket för jordbrukets och trädgårdsodlingens del betyder, att dess produkter i minskande omfattning blir föremål för konsumtion i obearbetat skick. De måste underkastas kvalitetssortering, rensning, beredning och korttids- resp. långtidskonservering, industriell fabrikation (socker, mjöl) etc. Som ett nytt moment tillkommer dessutom framväxten av en industri för tillverkning av färdiga maträtter. Denna förändring skrider fram via mellanstadiet av centralkök. Vår framtida svenska jordbruksproduktion måste i vida större utsträckning än hittills beakta de speciella kvalitetsanspråken från industriförädlingens sida. Det är en oavvislig förutsättning för att det dyrbara distributionsmaskineriet skall ta hand om dess produkter, men icke nog härmed, valet av sorter, gödslingens karaktär, bekämpningsmetoderna, skördesätten och många andra faktorer har visat sig bli bestämmande för slutegenskaperna. Livsmedelsindustrien och i särskilt hög grad konservindustrien kommer i allt mer ökad utsträckning få bli den bestämmande i dessa viktiga produktionshänseenden. Detta förutsätter ett synnerligen intimt samarbete med konserveringsindustrien, vilket i vårt land måste utbyggas och hittills endast delvis har kunnat förverkligas — huvudsakligen av enstaka storföretag. För att lösa eller bemästra dessa viktiga anpassningsproblem skulle institutets verksamhet i hänseende på råvarorna och deras hållbarhetsegenskaper behöva snarare vidgas än motsatsen. SIK:s huvuduppgift är och måste alltid förbli att bedriva forskning rörande tekniken för konservering av livsmedel och att fördjupa och vidga sin förtrogenhet med alla de förändringar livsmedel undergår vid den konserverande behandlingen. Det bör därför eftertryckligt fastslås, att det inte kan vara institutets uppgift att på sitt program ta upp medicinsk näringsforskning, jordbrukets utfordrings- och gödslingsproblem, ej heller distributionsekonomi m. m., men ovan anförda synpunkter visar med önskvärd tydlighet den viktiga samordnande uppgift4
72 som institutet h a r på detta område. Den arbetsform, som valts för detta ändamål, h a r varit att tid efter annan anordna samrådskonferenser. Sådana specialkonferenser har institutet hållit i näringsfrågor, fiskfrågor, smakprovning, salmonella m. m. I de nu aktuella diskussionerna angående näringsforskningsinstitutet synes en viss sammanblandning ha skett i målsättningen. Det torde utan tvekan förhålla sig så, att vårt land försummat mycket på detta område, även om åtskillig medicinsk näringsforskning, d. v. s. angående födans omsättning i kroppen, med framgång bedrivits. När det gäller forskningen angående den rätta sammansättningen av kosten och valet av livsmedel är väl närmast Folkhälsoinstitutet riktigt forum härför och har enligt vår uppfattning denna arbetsuppgift sig förelagd. Men dessa två synpunkter kan givetvis inte ensamma få bli avgörande vid utformningen av samhällets livsmedelsdistribution, ej heller utan vidare få bli bestämmande för tillverkningen av konserver. Förutsättningarna för landets jordbruks- och trädgårdsproduktion måste ha ett avgörande ord, varvid ävenledes de tekniska möjligheter, som står till buds att presentera en fullgod kost, måste beaktas. Därför måste alla de näringsfrågor, som har praktisk anknytning till industrien och hanteringen av livsmedel på ett naturligt sätt tillhöra SIK:s forskningsuppgifter. Planeringen av detta arbete bör givetvis ske i nära samarbete med landets medicinska forskningsinstitut, folkhälsoinstitut m. fl. SIK h a r särskilt goda förutsättningar för detta arbete och dessa frågor är redan grundläggande för den biokemiska avdelningens arbete. Erfarenheterna från vårt land under senare år har tydligen visat angelägenheten av en samordning av å ena sidan näringsforskningen med konserveringsforskning och å andra sidan konserveringsforskningen med den hygieniska och bakteriologiska forskningen. Här föreligger en lång rad specialproblem. Institutet har i detta hänseende starkt förnummit otillräcklighet i hjälpkrafter och förbrukningsmateriel och skulle även h ä r vilja anmäla angelägna behov av vidgade arbetsmöjligheter. Samhällets nya organisationsformer medför, att tiden blir allt längre mellan skörd, fångst resp. slakt och konsumtion. Detta får till konsekvens ett oavvisligt krav på konservering. Konserveringsmetoderna måste vidare mer än hittills väljas med hänsyn till sina distributionsekonomiska konsekvenser. För att undvika stora felinvesteringar i vägar, i fabriker, i livsmedelsaffärer måste man finna å ena sidan de konserveringsmetoder, som ställer sig billigast för samhället och ur näringssynpunkt är fullgoda, men också de organisationsformer, som d r a r med sig rimliga krav på investeringar. Distribution av fisk, mjölk och ägg kan i dessa hänseenden avsevärt nyorganiseras och krav härpå kommer med förnyad styrka att resas under de närmaste åren. Förpackningens rätta utformning blir ett synnerligen väsentligt led i detta anpassningsarbete. Här ligger ett stort arbetsfält. En samordnande forskningsinstitution av SIK:s typ är sannolikt en nödvändig förutsättning för upptagande av sådana arbetsuppgifter. Frågan om landsbygdens livsmedelsförsörjning träder också in i bilden. Redan nu är åtskilliga svenska lantgårdar betydligt mer beroende av konserverad föda än stadshushållen. Dessa frågor borde tas upp till bearbetning i samarbete med jordbrukets utredningsinstitut, lanthushållsskolor och handelshögskolornas distributionsekonomiska avdelningar. Det har tydligt framkommit önskvärdheten av att institutet till sig kunde knyta en civilekonom eller en universitetsskolad ekonom, som kunde få till särskild uppgift att bedöma konserveringsfrågorna ur dessa synpunkter, dels genom egna utredningar och forskningsarbeten och dels som medhjälpare i planeringen av institutets övriga forskningsarbeten. En annan viktig faktor är storhushållens alltmer dominerande plats i mathållningen. Här avses restauranger, militärkök, lasarett, skolluncher m. m. Ett flertal
7a konferenser ha också varit anordnade på detta speciella område. Men dessvärre har en lång rad synnerligen angelägna forskningsuppgifter fått ställas på framtiden i brist på medel. Ingen har säkerligen undgått att lägga märke till den gradvisa omläggningen av konservindustrien till matlagningsindustri, där halvfabrikat och färdiga rätter får en allt mer framskjuten plats. Matlagningens partiella överflyttning till industri är en stor och viktig samhällsangelägenhet med betydande ekonomiska konsekvenser. På denna punkt möter kanske institutet de mest angelägna arbetsuppgifterna, nämligen att åstadkomma en god och allt bättre anpassning mellan hemmens behov och industritillverkningens krav med vederbörligt beaktande av ekonomiska och näringsmässiga synpunkter. Forskningsarbetet går här hand i hand med upplysning. Det är därför livligt att beklaga, att institutets matprovningsavdelning inte har kunnat, av brist på medel, få den hjälppersonal, som behövs för dessa viktiga arbetsuppgifter. Mot denna bakgrund ter det sig föga rationellt att inskränka och nedlägga betydande delar av institutets verksamhet; snarare borde uppgifterna vara att med anlitande av den kärna av specialtränade forskare vid SIK, som nu finnes, söka få ut mesta möjliga, med andra ord, dra full nytta av de möjligheter, som institutets nuvarande utrustning medger, i synnerhet som härför skulle krävas endast en mindre merinsats. Med insikten om de samhällsförhållanden och de utvecklingslinjer, som i dag äro tydligt skönjbara, ter det sig minst sagt överraskande och föga välbetänkt att nu föreslå radikala nedskärningar. De snävare perspektiv, även jämfört med 40-talets utredningar, som stiftelseförslaget ger uttryck åt, skulle allvarligt inaktivera den framtida verksamheten. Samtidigt är det tvivelaktigt, om de i tillräcklig grad kommer att attrahera den stab av insatsvilliga och kunniga forskare, som nu dragits fram. Det förefaller ha varit betydligt mera verklighetstroget och bättre svara mot de krav, samhället har anledning att ställa, och bättre ha tillgodosett behov, som i stigande grad kommer att anmäla sig inom konservindustrien under de allra närmaste åren, att hänsyn tagits till de starkt utvidgade arbetsuppgifter, som nu föreligger för SIK:s del jämfört med förhållandena, då SIK planerades. Man kunde under pågående krig ej förutse alla de stora arbetsuppgifter, som i dag ter sig i hög grad maktpåliggande, samhällsangelägna och mångsidiga.
4. Omständigheterna vid remissvarets avgivande Sedan stiftelsens förslag inkommit till institutet, erhöll Borgström i uppdrag att utarbeta en promemoria i ärendet, varjämte ett exemplar av stiftelsens förslag översändes till de ledamöter av institutets styrelse, som anmodats att yttra sig över förslaget. Ledamöterna kallades den 15 juli 1955 till sammanträde den 29 juli 1955 för att behandla frågan om yttrande över förslaget. Den 25 i samma månad översändes till de berörda ledamöterna utskrift av en promemoria i ärendet, utarbetad av Borgström. Vid sammanträdet voro Schmidt, Carin Boalt och Hult närvarande jämte Borgström. Därvid erhöll det yttrande, som avgavs den 1 augusti 1955, sin slutliga utformning. Det underställdes därefter de ledamöter, vilka icke kommit tillstädes vid sammanträdet, nämligen Hedvall, Adler och Rolf Bergman, varefter dessa förklarade, att de anslöto sig till detsamma. Inför utredningen ha de av staten utsedda ledamöterna i styrelsen uttalat sig angående förhållandena vid remissvarets avgivande.
74 Schmidt uppgav härom i huvudsak följande: Han erhöll Degerstedt-kommitténs rapport från Laurin först den 17 juni 1955. Kort efteråt kommo remisshandlingarna från departementet. Schmidt, som efter riksdagens slut hade mycket annat att göra, lade handlingarna åt sidan till dess Borgström tog upp frågan i mitten av juli. Borgström utarbetade ett utkast till remissyttrande, vilket genomgicks av Schmidt och Borgström tillsammans. Schmidt gjorde därvid en del ändringar. Sedan hölls sammanträdet, varefter yttrandet översändes till departementet. Själv var Schmidt icke nöjd med yttrandet, men han lät det gå. Han hade under hand bett statssekreteraren Holmgren i handelsdepartementet att få anstånd med yttrandets avgivande, eftersom tiden den 1 augusti var synnerligen olämplig, men Holmgren bad Schmidt att han skulle försöka få i väg yttrandet och Schmidt gav med sig. Helt allmänt var avsikten med yttrandet att framlägga sådana argument, att institutet kunde få tillräckliga medel från staten och stiftelsen för upprätthållande av den vetenskapliga fronten inom institutet. Anslagskrävande institutioner skulle icke fråga, hur mycket pengar de kunde få, utan i stället tala om, hur mycket pengar de behövde. Sedan fingo de finna sig i, att de inte kunde få de begärda medlen, och inrätta sig därefter. I fråga om en del av de sakliga synpunkterna följde Schmidt Borgström. I likhet med denne ansåg nämligen Schmidt, att stiftelsens förslag icke var ordentligt genomtänkt. Hade Schmidt emellertid haft mera tid på sig och haft tillgång till skrivhjälp, skulle nog yttrandet ha sett ut på ett annat sätt, ty han var icke belåten med det, då det skickades. Vissa uttalanden hade alltför polemisk karaktär och åtskilliga formuleringar voro mindre väl avvägda. Den av Borgström undertecknade promemoria, som bilagts yttrandet, lästes även av styrelseledamöterna, men de voro icke ansvariga för innehållet i densamma. Borgström frågade Schmidt, om han skulle sända in denna PM till departementet. Schmidt svarade honom, att han gärna finge göra det. Möjligen hade han härigenom föranlett, att Borgström blivit utsatt för kritik med anledning av innehållet i denna promemoria. Carin Boalt har inför utredningen berättat: Före det sammanträde, vid vilket yttrandet utformades, mottog hon ett av Borgström utarbetat förslag. Hon hade emellertid knappt om tid för genomgången. Vid sammanträdet hade ledamöterna trots tidsnöden möjlighet att framföra kritik mot förslaget, om de önskat det. Själv vidtog hon icke någon åtgärd för att hindra att skrivelsen sändes i det skick den var. Hon hade alltså anledning att stå för dess innehåll. Hon hade väntat sig att stiftelsens förslag skulle innehålla en klar och koncis framställning av den kritik, vars existens alla kände till. Hennes intryck av Degerstedt-kommitténs rapport blev i stället, att man i ett försök att vara positiv gav rapporten en delvis insinuant ton. Det var därför fullt förklarligt, att det blev en skärpning av tonen i remissvaret och i Borgströms egen promemoria. Utformningen av yttrandet borde dock icke läggas Borgström till last. Meningen med yttrandet var nämligen icke att giva ett positivt uttalande för Borgström. Avsikten var att klargöra behovet av mera pengar för att kunna driva en bättre verksamhet vid institutet. Från
75 början var det meningen, att Borgströms egen promemoria icke skulle bifogas remissyttrandet. Hon hörde emellertid sedan, att det för denna promemoria fanns en särskild motivering. Holmgren hade nämligen begärt att få, om icke ett framtidsprogram, så dock ett underlag för bedömande av institutets utvecklingsmöjligheter. I och med detta bortföll i viss mån grunden för kritiken mot Borgströms framställning i denna promemoria. Han målade ut utvecklingsmöjligheterna, men det behövde icke antagas att planerna skulle förverkligas inom den rådande anslagsramen. Hult har uppgivit: Schmidt, Carin Boalt och han själv voro ense om remissyttrandets formulering innan det skickades. De ansågo att det i yttrandet borde framhållas, vad en institution som SIK borde göra, och angivas, vilka kostnader verksamheten skulle medföra. Om tillräckliga anslag icke beviljades, måste de givetvis rätta munnen efter matsäcken och göra en nödvändig koncentrering. De ämnade dock först göra ett försök att få tillräckliga medel. Borgströms egen promemoria förelåg vid sammanträdet och lästes. Borgström hade blivit anmodad av Holmgren att bifoga en sådan redogörelse, och han undrade, om han skulle skicka med promemorian eller icke. De sade vid sammanträdet, att han borde göra det, och därmed hade även de blivit i viss m å n ansvariga för promemorians innehåll, även om de icke undertecknat den. De kunde kanske icke svara för formuleringarna, men de uttalade åsikterna måste anses sammanfalla med vad de då ansågo om de i promemorian behandlade spörsmålen. Hedvall har uppgivit: Han deltog icke i det sammanträde, vid vilket yttrandet skrevs, men meddelade skriftligen att han anslöt sig till detsamma. När han mottog handlingarna i detta ärende, skulle han fyra timmar senare resa utrikes. Han läste därför alltför hastigt igenom dem. Remissyttrandet skulle säkerligen ha formulerats betydligt bättre än som skedde, om alla hade träffats och diskuterat förhållandena i stället för att ordna saken genom skriftväxling. Man hade i varje fall kunnat undvika att saken tillspetsades så som fallet nu blev. Adler har uppgivit: Han var icke närvarande vid det sammanträde då yttrandet utformades. Han läste yttrandet, men det var mitt i sommaren och han fick mycket kort tid att sätta sig in i saken. Han stod nämligen just i begrepp att resa till Schweiz på en kongress. Utan att vilja godkänna alla formuleringarna ställde sig Adler i princip bakom yttrandet. Det var skrivet i enlighet med vad som var brukligt vid anslagsäskanden av högskolor och andra inrättningar. »Man begär där vad man önskar och inte bara det man vet att man får.» I yttrandet sades bara att, om institutet skulle drivas efter de angivna riktlinjerna, anslag av viss storleksordning bleve nödvändiga. Adler kunde icke fatta, att yttrandet skulle kunna uppfattas som ett angrepp mot Degerstedt-kommittén och dess arbete att söka uppställa ett genomförbart arbetsprogram inom en acceptabel kostnadsram. Rolf Bergman slutligen har i denna del inför utredningen yttrat: Svaret skulle vara avgivet den 1 augusti 1955. Han fick det skrivna yttrandet, då han befann sig på semester eller på tjänsteresa, och läste det inte så ingående.
76 Visserligen var man inom stiftelsen mycket känslig för att forskningsverksamheten vidgades alltför mycket, och det var även Bergmans uppfattning, att koncentration borde eftersträvas, men han hyste dock — i likhet med Schmidt — den meningen, att det behövdes en reaktion från de av staten utsedda styrelseledamöternas sida; man kunde icke acceptera en så hård beskärning av verksamheten som förutsattes i Degerstedt-kommitténs rapport. Det var nog nödvändigt med en översyn i syfte att nå fram till en stramare forskningsplan, men i stiftelsens förslag gick man för långt. Inför utredningen har Holmgren angående remisstiden uppgivit följande: Den 21 juni 1955 skickades Degerstedt-kommitténs rapport för yttrande av de styrelseledamöter som utsetts av staten. Svar begärdes till den 1 augusti. Även om man tager i betraktande att det var sommartid, fanns exempel på oändligt mycket viktigare och större frågor, för vilka remisstiden varit mindre än sex veckor. Schmidt framställde en förfrågan om de möjligen kunde få längre tid på sig för avgivande av svaret. Holmgren svarade att det med hänsyn till de kommande förhandlingarna var av intresse att den anvisade remisstiden ej förlängdes. Om Schmidt insisterat skulle han ha fått längre tid, kanske fjorton dagar eller tre veckor. Det hade visserligen varit en olägenhet men icke oöverkomligt. Så skedde emellertid icke. 5. Remissyttrandet och ledamöterna i stiftelsens styrelse Flera av ledamöterna i stiftelsens styrelse ha inför utredningen uttalat sig om de verkningar det avgivna remissyttrandet över stiftelsens förslag till nytt avtal hade på den fortsatta händelseutvecklingen. Sålunda har Laurin uppgivit bl. a. följande: Vid årsskiftet 1954/55 arbetade Laurin för en kompromisslinje, som skulle giva Borgström en ny chans, därest han bättrade sig så att en begränsning och fördjupning av forskningsverksamheten kunde åvägabringas. Det var för detta ändamål som Degerstedt-kommittén tillsattes. Hela våren levde Laurin i den tron, att en kompromiss skulle vara möjlig. Han fick också optimistiska rapporter från kommitténs ledamöter, som haft överläggningar med Borgström. Degerstedtkommitténs rapport hade också mycket försiktiga formuleringar. Man ville uppnå en kompromiss och man ville skona Borgströms personliga känslor. Remissyttrandet och Borgströms därvid fogade promemoria verkade på Laurin som en kalldusch. Särskilt gällde detta innehållet i Borgströms promemoria. Han var mindre upprörd över innehållet i de statliga ledamöternas yttrande. Deras uttalanden betraktade han icke som något hinder för en rimlig uppgörelse. Han förstod att Borgström hållit i pennan vid utformningen även av deras yttrande, men han förstod också att det varit mycket svårt att samla ledamöterna till en noggrann penetration av de spörsmål, som berördes i stiftelsens förslag. I Borgströms promemoria kunde emellertid spåras tendenser, som voro direkt farliga. Det program Borgström där skisserade krävde en totalbudget för institutet på 1 1/2—2 miljoner kronor. Borgströms uttalanden väckte hos Laurin — och hos andra som läste pro-
77 memorian — mycket stor förstämning och innebar för Laurin en rent personlig besvikelse, eftersom han fäst så stora förhoppningar vid en kompromisslösning på grundval av Degerstedt-kommitténs rapport. Degerstedt har i sitt förut omnämnda brev till utredningen den 2 april 1957 förklarat, att kommitténs förvåning, då de fingo taga del av yttrandet, var stor och äkta. Jakobsen har inför utredningen uppgivit: Redan då han efter sammanträdet i januari 1955 mottog Borgströms skriftliga kommentarer till de punkter kommittén satt upp som diskussionsunderlag, fick Jakobsen en olustig känsla av att dessa kommentarer voro uttryck för en annan inställning än den Borgström hade vid sammanträdet. Jakobsen förblev dock optimistisk. Borgströms promemoria, som var fogad som bilaga till remissyttrandet, kom emellertid att innebära en vändpunkt. Då Jakobsen hösten 1955 fick del av yttrandet och denna promemoria, blev han mycket besviken. Man hade försökt att göra det bästa möjliga, men nu stod det klart att man misslyckats. Stiftelsens förslag var försiktigt och kompromissvänligt. Svaret däremot var skrivet i en helt annan anda. Jakobsen fick det intrycket, att Borgström icke var en man som kunde kompromissa. Han uppfattade dock icke yttrandet såsom representativt för inställningen hos de statligt utsedda styrelseledamöterna. Yttrandets polemiska utformning grundade hos Jakobsen den åsikten, att de däri gjorda uttalandena mera gåvo uttryck för Borgströms inställning än för styrelseledamöternas uppfattning. De sakliga skiljaktigheterna mellan stiftelsens förslag och remissyttrandet voro heller icke större än att man under samarbete i kompromissanda med de av staten utsedda styrelseledamöterna skulle ha kunnat överbrygga dem. Även Flinck har inför utredningen uttalat sig i denna fråga. Han yttrade: Degerstedt-kommitténs ledamöter sågo som sin uppgift bl. a. att söka utröna, om Borgström ställde sig positiv till en koncentration av arbetsuppgifterna vid institutet. Då kommittén inlämnade sin rapport, trodde dess ledamöter på grund av de tidigare samtalen med Borgström att så var fallet. Då Flinck fick del av de statligt utsedda styrelseledamöternas remissyttrande, undanrycktes för hans del förutsättningarna för att i fortsättningen stödja Borgström såsom chef för institutet. Borgströms ovilja till samarbete kom i detta yttrande till uttryck. Borgström önskade en polemik. För Flinck framstod det som uppenbart att, eftersom samarbete icke var möjligt, antingen styrelsen eller Borgström måste avgå. Då Flinck ansåg sig ha rätt i sin uppfattning, föreslog han att frågan om Borgströms anställning skulle upptagas till behandling. Ture Bergman har inför utredningen uttalat sig i samma riktning: Tillsättandet av Degerstedt-kommittén var ett ärligt försök att genom en kompromiss söka skapa ett allmänt och vidgat förtroende för institutet, då den nya avtalsperioden skulle börja och det gällde att anskaffa tillräckliga medel för verksamheten. Själv var Ture Bergman redan då skeptisk men ville ej sätta sig emot förslaget, som ju var ett ärligt försök, men han avböjde att själv medverka i kommittén. Under kommitténs arbete uppgav Flinck, att
78 man i stort sett lyckats komma överens med Borgström. Sedan kom de av staten utsedda styrelseledamöternas yttrande över Degerstedt-kommitténs och stiftelsens förslag. Det fanns ingen tvekan om vem som dragit upp linjerna till och skrivit detta. Det var Borgström. Resultatet blev, att flera av ledamöterna i stiftelsens styrelse i full enighet förklarade, att nu hade de fått det slutliga beviset för att det inte kunde bli något samarbete. Hade man emellertid kunnat enas om stiftelsens förslag till arbetsprogram, skulle man inom stiftelsen ha varit beredd att försöka med ett fortsatt samarbete. Även Samuelson har inför utredningen givit uttryck åt en liknande inställning: Degerstedt-kommittén tillsattes för att man ville få fram ett enklare och mindre kostsamt arbetsprogram för institutet. På vissa håll förelåg även missnöje med resultaten av institutets verksamhet och ett rent personligt missnöje med Borgström. Kommittén framlade ett mycket bra program för den fortsatta verksamheten och Samuelson trodde, att Borgström i princip hade accepterat förslaget. Han blev därför förvånad över att de av staten utsedda styrelseledamöterna, med Borgström som sekreterare, i sitt yttrande gick så klart emot kommitténs uttalanden. Deras svar var så avvisande att det icke fanns någon möjlighet till kompromiss. Yttrandet skärpte motsättningarna och åstadkom mycken förargelse inom den grupp av industrin, som utgjorde den verkliga oppositionen mot Borgström. Man tyckte också på industrihåll, att det var mycket olämpligt att Borgström själv skulle fungera som sekreterare och att han vid yttrandet fogat sin egen promemoria. Wiberg har föklarat, att det yttrande, som avgivits av de statliga ledamöterna i institutets styrelse och skrivits av Borgström, gjorde honom bestört, då han ansåg dess avfattning utesluta vidare samarbete. Han hade i brev till Laurin framhållit detta samtidigt som han ifrågasatt, om icke Borgström borde ställa sin plats till förfogande. Anderfelt har uppgivit: Under det att Degerstedt-kommitténs arbete pågick berättade Flinck, att han sammanträffat med Borgström, som ställt sig förbluffande positiv till kommitténs synpunkter. Inom stiftelsen hade man inte väntat sig att Borgström skulle visa sig intresserad av att lägga om kursen. Misstankarna bekräftades emellertid, när yttrandet från de av staten utsedda ledamöterna i styrelsen kom. För Anderfelt var det ingen överraskning att Borgström, som tydligen skrivit yttrandet, icke ville acceptera Degerstedt-kommitténs synpunkter. Han fick det intrycket att det i yttrandet polemiserades mot förslaget på alla punkter t. o. m. beträffande detaljer. Det verkade som om Borgström gjorde detta icke för sakens skull utan för att deklarera, att han icke i något enda avseende ville bli styrd i sin verksamhet. Även Herman Lund har inför utredningen förklarat, att han blev bestört då han tog del av remissyttrandet över Degerstedt-kommitténs av stiftelsens styrelse antagna förslag. Lund tillade: Han trodde tidigare, att kommittén och Borgström voro ense om innehållet i den rapport kommittén framlade, och till vilken Lund anslutit sig. I stället kom detta närmast polemiska bemötande. Särskilt stötte det Lund, att det i yttrandet riktades en ganska
79 stark kritik mot vissa föreslagna inskränkningar i de finansiella resurserna. I stället föreslogs, att man skulle vidtaga extra utdebiteringar hos bidragsgivarna, vilket var verklighetsfrämmande eftersom det ju här var fråga om frivilliga bidrag. Strid har berättat: Då han läste Degerstedt-kommitténs rapport, tyckte h a n att den var i stort sett riktig. När sedan de statliga styrelseledamöternas yttrande kom, läste han både rapporten och yttrandet mycket noggrant och började då ana sammanhanget och intressera sig för det hela. Han fann att det i realiteten icke var så stora skillnader i åsikter. Frågan gällde vem som skulle leda institutet. Först senare fick Strid genom samtal med Laurin klart för sig, vilken avgörande betydelse man på sina håll tillmätt innehållet i remissyttrandet. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström uttalat bl. a. följ a n d e : Sedan Borgströms första kommentar överlämnats till kommittén, fick han icke taga del av något ytterligare utkast från Degerstedt-kommittén. Det ingick uppenbarligen i taktiken att inbilla övriga stiftelsemedlemmar att utredningen genomfördes i nära och flitigt samarbete med Borgström. Att medlemmarna i Degerstedt-kommittén skulle ha fått en chock över en frontförändring, som Borgström skulle ha vidtagit, vore att beteckna såsom falsk historieskrivning. Kommittén kände sedan februari 1955 till Borgströms inställning och hade den också skriftligt dokumenterad. Det borde vara självklart att Borgström såsom föreståndare icke accepterade ett arbetsprogram, förrän det varit föremål för hela den samlade styrelsens bedömning. Han hade som tjänsteman vid institutet endast att följa styrelsens beslut och kunde icke på förhand taga ställning till ett programutkast av en utredningskommitté. Borgström såg i denna detaljerade promemoria en påtryckning på styrelsens fria bestämmanderätt med avseende på forskningen. Påtryckningen var så mycket betänkligare, som den åtföljdes av ett ekonomiskt hot. Det kunde ifrågasättas om en diskussion av institutets detaljerade program över huvud hörde hemma i en förhandling om avtalets förlängning, då förhandlingsparterna saknade varje sakkännedom.
6. Förhandlingarna mellan forskningsinstitutkommittén och stiftelsen angående nytt avtal för tid efter den 30 juni 1956
I skrivelse den 29 augusti 1955 anmälde institutets styrelse medelsbehoven för budgetåret 1956/57.1 anslutning härtill förklarade styrelsen, att den i fyra väsentliga hänseenden på ett alltmer kännbart sätt kunnat konstatera brister i de ursprungliga planerna för institutet. Lönenivån för de anställda av alla kategorier var sålunda lägre än för motsvarande befattningshavare i statlig eller enskild tjänst. Vissa befattningar, som befunnits nödvändiga, saknades helt i den personalstat, som legat till grund för det gällande avtalet mellan staten och stiftelsen. Institutet var vidare underbemannat med avseende på hjälppersonal. Slutligen var grundutrustningen otillräcklig och behövde kompletteras. Det av styrelsen för budgetåret 1956/57 äskade beloppet upp-
80 gick till sammanlagt 976 204 kronor. Styrelsen tog icke ställning till frågan, hur detta belopp skulle fördelas mellan staten och stiftelsen, en fråga som var beroende på utgången av de aktuella förhandlingarna om nytt avtal mellan staten och stiftelsen. Mot slutet av september 1955 påbörjades de slutliga förhandlingarna mellan forskningsinstitutkommittén och stiftelsen angående avtal för den nya avtalsperioden. Stiftelsen företräddes därvid av bland andra Laurin. Till en början erbjöd stiftelsen ett årligt bidrag om 200 000 kronor. Man hoppades dock att kunna bidraga med 250 000 kronor om året, men av detta belopp skulle i sådant fall 50 000 kronor fonderas. Såsom framgår av redogörelsen på s. 41 utbetalades från stiftelsen under det närmast föregående året ett belopp av omkring 270 000 kronor. När vid förhandlingarna sänkningen av bidraget påtalades av forskningsinstitutkommittén, meddelade Laurin, att det var svårt att tänka sig någon höjning av det föreslagna bidraget från stiftelsen med hänsyn till den misstro, som inom stiftelsen rådde gentemot Borgström såsom institutets föreståndare. Härmed blevo bidragsfrågan och föreståndarfrågan i viss mån sammankopplade med varandra. För behandling av frågan om det nya avtalet höllos flera sammanträden, bl. a. ett den 22 september 1955 och ett den 29 i samma månad. Angående sammanträdet den 22 september 1955 har Schmidt inför utredningen berättat i huvudsak följande: Holmgren kallade till sig Schmidt och Borgström, vilka utvecklade sina synpunkter på institutets verksamhet. De övergingo därpå till de ekonomiska förhållandena och konstaterade att, om stiftelsen bidrog endast med 200 000 kronor per år, detta, med bibehållen proportion mellan statens och stiftelsens anslag, skulle medföra att institutet måste drivas med ett årligt anslag av 600 000 kronor. Schmidt förklarade att det icke gick att driva institutet med ett så lågt belopp så mycket mindre som institutet under det närmast föregående budgetåret förbrukat drygt 800 000 kronor. Holmgren förklarade då att man inom institutet fick inskränka sig. Schmidt genmälde, att man väl kunde inskränka sig hur mycket som helst men att man då icke tillnärmelsevis kunde förverkliga det program, som redovisades i § 2 av stiftelsens förslag till avtal med staten. Med ett så ambitiöst program men endast 600 000 kronor i anslag skulle institutet »arbeta i en lögn». Det skulle vara bortkastade pengar både för staten och stiftelsen. Schmidt sade också tydligt ifrån, att han icke tänkte medverka under sådana omständigheter. Därefter skildes de. Om detta tillfälle den 22 september har Holmgren inför utredningen uppgivit: I en sammanfattning, som sekreteraren i forskningsinstitutkommittén utarbetat, omtalades även sammanträdet den 22 september med Schmidt och Borgström. Enligt dessa anteckningar hade Schmidt vid detta sammanträde bett Borgström att tillfälligt lämna rummet, varefter Schmidt talat med Holmgren om Borgström och den kritik mot Borgström som då var känd. Holmgren trodde att sekreterarens anteckningar voro riktiga men han kunde nu icke erinra sig vad som vid tillfället sades. Detta samtal ägde emellertid r u m innan Laurin till Holmgren framställt någon propos om Borgströms avgång.
81 Laurins allmänna inställning var då den, att man inom industrin nog ville bidraga till institutet men att det icke var rimligt att ställa anspråk på höjt bidrag från industrins sida, om institutets ledning var sådan, att man icke kunde hysa förtroende för den, och Borgström ansågs inom industrin såsom i vissa avseenden klart olämplig. Sammanträdet den 29 september 1955 var en överläggning mellan forskningsinstitutkommittén och stiftelsen, vilken därvid företräddes av Laurin och direktören Birger Lundh. Vid detta sammanträde genomgicks det föreliggande förslaget till avtal för den kommande avtalsperioden. Enligt ett av Lundh upprättat protokoll förklarade Holmgren vid genomgången av § 2 i avtalsförslaget, vari institutets arbetsområde angivits, att han väl kunde förstå de synpunkter, som stiftelsen framfört beträffande formuleringen av denna bestämmelse, men att någon förändring av avtalets § 2 icke skulle behövas, därest forskningsinstitutkommittén i sitt slutliga förslag underströk stiftelsens önskemål om en begränsning av verksamheten. Holmgren framhöll, att bestämmelsens ursprungliga lydelse i princip anknöt till motsvarande bestämmelse i avtalen rörande övriga likartade forskningsinstitut, där man likväl icke haft några svårigheter i samarbetet mellan vederbörande stiftelse och staten. Holmgren lovade att på ett positivt sätt framföra stiftelsens synpunkter beträffande formuleringen av § 2. Laurin och Lundh förklarade därefter, att de med hänsyn till detta löfte voro beredda att utan vidare förhandlingar acceptera den formulering, som bestämmelsen kunde komma att få. Beträffande föreståndarfrågan antecknades i protokollet icke annat än att Holmgren av Schmidt blivit orienterad om utvecklingen av denna fråga. Angående sammanträdet den 29 september 1955 har Holmgren inför utredningen uppgivit: Vid sammanträdet tog Laurin upp föreståndarfrågan och yttrade ungefär följande. De hade inom stiftelsen sedan länge varit missbelåtna med Borgström men hade hoppats att bristfälligheterna i hans föreståndarskap skulle kunna korrigeras. När de emellertid fått se de av staten utsedda styrelseledamöternas yttrande över stiftelsens förslag till nytt avtal, hade de förlorat hoppet om att det skulle gå med Borgström längre. Yttrandet hade ju varit så deciderat utformat och så arrogant upplagt. Det var ytterst vanskligt att samla pengar på en sådan person som Borgström, mot vilken det fanns så stor misstro och vilken, enligt Laurins uppfattning, stiftelsen ansåg olämplig. Laurin hade därefter frågat, hur forskningsinstitutkommittén och departementet ställde sig till tanken på ett föreståndarbyte. Den frågan ville Holmgren icke svara omedelbart på, men sedan han samrått med ledamöterna i kommittén, lämnade han Laurin ett skriftligt besked. I en skrivelse den 6 oktober 1955 till Laurin förklarade Holmgren, att han efter diskussion med kollegerna i kommittén kommit till det resultatet, att man inte i kommittén eller departementet borde göra något åt saken. Han tillade, att det enligt stadgarna för institutet var styrelsen, som utsåg föreståndare, och att diskussionen angående föreståndarens person därför rimligen borde förläggas till styrelsen, där stiftelsen var väl representerad. Holmgren uttryckte i skrivelsen slutligen den förhoppningen, att Laurin skulle 6—671704
82 finna kommitténs ståndpunkt icke blott formellt utan även reellt ganska välgrundad. Holmgren har inför utredningen ytterligare anfört: Ända till den 29 september 1955, då Laurin framställde ett mera bestämt misstroendevotum mot Borgström, hade Holmgren — bl. a. på grund av samtal han vid åtskilliga tillfällen under årens lopp haft med Schmidt — haft endast en allmän känsla att Borgström var ett problembarn men att det missnöje, som fanns mot Borgström, icke skulle få någon som helst inverkan på hans ställning vid institutet. Detta av två skäl, dels hade Borgström vid sidan av sina brister påtagliga förtjänster, dels rådde i statsförvaltningen liksom förmodligen inom industrin och den vetenskapliga världen en allmän hygglighetstradition. Hade en person valts eller utsetts till en post, fordrades det ganska mycket tor att det skulle bli fråga om att avlägsna honom. Själv besatt Holmgren icke någon sakkunskap på konservområdet och kunde därför icke fälla något omdöme om Borgströms lämplighet såsom föreståndare. Han hade dock en allmän känsla av att den kritik Laurin och Lundh riktade mot Borgström icke var betingad av någon personlig rancune eller illegitim animositet utan var en ärlig uppfattning att Borgström vid sidan av sina förtjänster dock hade så många för föreståndarbefattningen mindre lyckliga egenskaper, att han därför var olämplig. Holmgren uppfattade kritiken så, att de hade en på sakliga skäl grundad uppfattning att Borgström var olämplig. Huruvida denna uppfattning var riktig eller ej, kunde Holmgren emellertid icke uttala sig om. Beträffande den ekonomiska frågan har Holmgren vidare yttrat: Enligt stiftelsens förslag till nytt avtal skulle stiftelsen bidraga med ett årligt belopp av allenast 200 000 kronor. Vid förhandlingarna med stiftelsen framhöll Holmgren, att det var påfallande att stiftelsen, som sista året betalat 270 000 kronor, i framtiden skulle minska sitt bidrag. Laurin svarade, att det var en tillfällighet att stiftelsens bidrag sista året var så högt som 270 000 kronor. Det hade nämligen gått åt mindre medel i början av den löpande avtalsperioden, med påföljd att en del kunnat fonderas. Från statens sida var det närmast avsett, att bidrag under den kommande avtalsperioden skulle utgå med samma belopp som senast faktiskt utgått. Denna ståndpunkt fick ses även mot bakgrund av att institutets anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 uppgick till icke mindre än 976 000 kronor. Laurins argumentering gick ut på att det var omöjligt att åstadkomma högre bidrag än det föreslagna beloppet å 200 000 kronor från industrins sida på grund av den starka misstro, som rådde mot Borgströms lämplighet. Emellertid skärptes stiftelsens inställning gentemot Borgström senare under loppet av hösten 1955. Genom yttranden av Laurin och genom andra iakttagelser bragtes Holmgren nämligen till den uppfattningen att, om styrelsemajoriteten bestämde sig för att behålla Borgström som föreståndare, man ej kunde räkna med att av stiftelsen under Laurins ledning få ens det ursprungligen erbjudna beloppet å 200 000 kronor utan allenast ett lägre belopp. Laurin har om förhandlingarna med Holmgren i föreståndarfrågan uppgi-
83 vit: Då förhandlingarna med forskningsinstitutkommittén började sommaren 1955 var det ej fråga om Borgströms ställning. Man trodde då alltjämt, att allt skulle ordna sig. Men i september 1955, då Laurin fått del av remissyttrandet över stiftelsens förslag till nytt avtal, tog han upp frågan med Holmgren och omtalade, att man var mycket bekymrad. Man hade försökt få denna kompromiss, som innebar en fördjupning av forskningsverksamheten, men man hade misslyckats. Enligt Laurins mening kunde det knappast undvikas, att föreståndarens person kom under debatt. Under hänvisning till det förhållandet, att Borgström genom beslut av Kungl. Maj :t tillagts professors namn utan att man inom stiftelsen hade någon aning om saken, bad därför Laurin att Holmgren skulle svara på frågan, om Borgström var sakrosankt. Han ville veta, om Borgström intog något slags särställning eller om de fingo se förutsättningslöst på föreståndarfrågan. Holmgren svarade, att styrelsen var suverän i detta hänseende men att han ville ytterligare fundera litet på saken och lämna Laurin skriftligt besked. Laurin fick sedan bekräftelse i brevet den 6 oktober 1955. Vid förhandlingarna gav Holmgren icke uttryck för någon egen åsikt beträffande Borgströms lämplighet. Det var endast Laurin som redogjorde för sin uppfattning i denna fråga. Icke heller ställde Holmgren i utsikt, att han skulle komma att påverka styrelsens avgörande i föreståndarfrågan genom de statliga representanterna i styrelsen. Såvitt Laurin kände till var handelsministern icke inkopplad på ärendet. Å andra sidan visste han ju icke, huruvida Holmgren talat med statsrådet Lange om föreståndarfrågan. Beträffande förhandlingarnas ekonomiska sida har Laurin uppgivit: Vid flera tillfällen sade Laurin till Holmgren, att det tyvärr icke var någon gynnsam atmosfär för anskaffande av pengar till institutet. Detta gällde i synnerhet sedan yttrandet över stiftelsens avtalsförslag avgivits. Holmgren förklarade emellertid att, om tillräckliga medel icke kunde åstadkommas, risk fanns att forskningsinstitutkommittén omprövade mandatfördelningen i institutets styrelse. Om staten betalade 500 000 kronor, borde enligt Holmgrens mening stiftelsen rimligen bidraga med 270 000 kronor. Denna siffra nämndes från Holmgrens sida såsom ett önskemål, vilket föranledde Laurin att försöka få in minst det beloppet. I början av oktober 1955 förekom en brevväxling i föreståndarfrågan mellan Laurin och Schmidt, som synes böra redovisas i detta sammanhang. Denna brevväxling visar en skärpt meningsmotsättning mellan Laurin såsom representant för stiftelsen och Schmidt såsom företrädare för de av staten utsedda ledamöterna av institutets styrelse. Vidare klargöres här att föreståndarfrågan och spörsmålet om bidrag från stiftelsens sida hade samband med varandra. I brev den 5 oktober 1955 till Schmidt skrev Laurin bl. a. följande: Jag har mottagit de av staten utsedda ledamöternas ingivna genmäle. Som Du väl vet, har jag strävat efter att försöka få de tvivlande skarorna av bidragsgivare till att med entusiasm sluta upp kring en ny avtalsperiod med större bidrag än tidigare. Att därvidlag också frågan om den lämpligaste föreståndaren för verksamheten flerfaldiga gånger har varit under diskussion, har Du väl säkert Dig också bekant.
84 Jag hade hoppats, att vårt kommittéutlåtande, som stiftelsens medlemmar anslutit sig till, skulle visa, att vi främst önskar en samling och en koncentration kring de viktigaste forskningsuppgifterna. Därför har kommittén starkt tryckt på önskemålet om en begränsning av arbetsområdet. Därest denna uppfattning anammats av främst föreståndaren, men givetvis även av de av staten utsedda ledamöterna, hade jag varit övertygad om att en grund skulle kunna skapas för större kontinuerliga bidrag från industriens sida än hittills. Detta betänkande, som nu överlämnas till departementet, tycker jag visar en alldeles oförstående inställning till våra önskemål och har genom sin starkt polemiska ton lagt stenar i vägen för mitt arbete i medelsanskaffningen. Det h a r tyvärr även påverkat min egen entusiasm för institutet som den hitintills varande störste bidragsgivaren och kommit mig att ifrågasätta om jag numera efter detta är lämpad som ordförande i stiftelsen. Det förvånar mig så att Du låtit Borgström kontrasignera den av statens ledamöter ingivna skrivelsen. Det måste väl vara angeläget för Dig som opartisk ordförande att se till att Borgström icke associeras med en grupp av ledamöter. Det är därför beklagligt, att hans namn förekommer i det sammanhanget även om skrivelsen onekligen bär hans andliga signatur. Det har länge efterlysts från Din sida preciserade önskemål från stiftelsen hur man där ansett att institutet bäst skulle lösa sina uppgifter. När nu dessa inkommit och när de givits en hovsam utformning, där jag personligen vet, att man avsiktligt undvikit varje tillspetsning i ett ärligt försök att finna en kompromiss — ty såsom en sådan formel får man säkerligen se kommittébetänkandet — så är det särskilt beklagligt, att dessa synpunkter helt tillbakavisats och dessutom på ett sådant sätt som h ä r skett. Jag h a r blivit allvarligt bekymrad över den utveckling saken nu tagit, men skulle personligen våga den gissningen, att med full uppslutning kring en föreståndare förutsättningar finnas för större pengar från industriens sida. Som stämningen är just nu befarar jag att den nuvarande målsättningen är alltför sangvinisk, men detta skall givetvis utredas under närmaste månaden och jag hoppas naturligtvis innerligt, att jag har en oberättigad pessimism ifråga om denna medelanskaffning. S c h m i d t b e s v a r a d e b r e v e t i en s k r i v e l s e av d e n 11 o k t o b e r 1955. I n l e d n i n g s vis f ö r k l a r a d e S c h m i d t , a t t h a n s k r i v i t u n d e r r e m i s s y t t r a n d e t och o c k s å ville s t å för det. H a n f o r t s a t t e : Borgströms kontrasignering torde väl inte innebära annat än att han i egenskap av sekreterare skrivit vad jag i första hand angivit dispositionen för och vad slutligen vi statliga styrelseledamöter enats om borde framhållas. Hurusomhelst är jag angelägen om att framhålla, att har jag skrivit u n d e r vår PM, så vill jag också stå för den. Visst kunde formuleringarna h ä r och var varit bättre, men bråttom var det och alla var på semester. Någon önskan att vara polemiska har vi inte hyst. Om vi sedan varit kritiska och granskande även i detaljerna, har ju detta varit vår skyldighet. Att vi är beredda till en fortsatt diskussion i saklig och objektiv anda, kan Du vara förvissad om. — Sedan kommer jag till föreståndarefrågan. Du har ju hela tiden — åtminstone så länge jag varit med varit tveksam om B:s lämplighet som föreståndare för SIK. Nu menar Du, att tveksamheten är så utbredd och så stor, att den utgör ett verkligt hinder för en större bidragsgivning i stiftelsen. Om situationen är så allvarlig — jag tänker nu ej på pengarna i första hand — så anser jag det vara stiftelsens medlemmars i SIK:s styrelse skyldighet inte bara att hos mig anmäla att de önskar frågan behandlad
85 i styrelsen, utan att även komma med förslag. Jag kommer att ta upp varje framställning i vår styrelse, som jag anser höra inom vårt ansvars- och behörighetsområde. Till detta hör ju i högsta grad chefsfrågan. — Föreståndarfrågan är en viktig fråga, arbetsprogrammets utformning en annan. Schmidt anförde ytterligare i brevet: Om SIK skall 'koncentrera sig kring de viktigaste forskningsuppgifterna' och följa ett arbetsprogram så som det formuleras av avtalsparterna, så kan detta ej åstadkommas med en kostnadsstat, så som Ni tänkt Eder. Jag ser nämligen — och jag gör det kanske mera objektivt än vad föreståndaren gör, som ju är 'gift med SIK' — hur stympad den vetenskapliga verksamheten redan är och hurusom den kvalificerade personalen nödgas ägna sin för institutet dyrbara tid åt rutinarbete, trots att antalet forskningsassistenter nu är mindre än hälften och antalet tekniska biträden m. m. är i det närmaste dubbelt så stort som ursprungligen planerats. De förändrade proportionerna är att hänföra till den nuvarande kostnadsramen, penningvärdesförsämringen och att det nu är mer än tio år sedan utredningen gjorde sina beräkningar. — Som Du vet har vi i SIK:s styrelse föresatt oss att under det gångna och nu löpande budgetåren bringa ned utgifterna inom inkomstramen för de två åren. Med Eder hjälp bl. a. är vi på god väg. Men till gagn för forskningen har styrelsens sparsamhetsåtgärder sannerligen ej varit. — Om vi skall ha ett forskningsinstitut till gagnet och ej endast till namnet får vi ju ej alldeles bryta ned vad jag skulle vilja kalla den vetenskapliga fronten, som inom varje forskningsinstitut måste ha en viss sammansättning av olika specialister. Angående ytterligare samtal med Holmgren i föreståndarfrågan har Schmidt inför utredningen berättat: Ungefär samtidigt med att Schmidt mottog Laurins brev den 5 oktober 1955 hade han ett samtal med Holmgren i riksdagshusets sammanbindningsbana. För att driva de fortsatta förhandlingarna med stiftelsen ville Holmgren nämligen ha besked av Schmidt, hur det låg till i frågan. Förhandlingarna hade hakat upp sig och det var nog från stiftelsens sida klart, att man icke kunde förbinda sig till ökade bidrag utan att veta, vilken inställning institutets styrelse hade i föreståndarfrågan. Med hänsyftning på de ekonomiska resonemangen i Laurins skrivelse den 5 oktober yttrade Schmidt vid detta tillfälle till Holmgren: »Det förstår du att efter Laurins brev och efter det att denna fråga har kommit upp i detta sammanhanget, så kan jag aldrig säga upp Borgström.» Efter någon eftertanke förklarade Holmgren att h a n insåg detta. Schmidt fortsatte: »Men jag kan möjligen få Borgström på andra tankar och att han själv finner, att det är lika bra att han hittar på något annat.» I anslutning härtill har Schmidt tillagt: Han ville icke skylla ifrån sig vare sig på statsrådet eller på statssekreteraren, ty beslutet angående rådet till Borgström att söka annan anställning fattades av Schmidt och ledamöterna i institutets styrelse, men han ville icke fördölja, att han var medveten om, vilken uppfattning man hade på det hållet, lika väl som han var medveten om, h u r det var i stiftelsen. Holmgren gav nämligen Schmidt ett direkt besked av den ungefärliga innebörden, att man nog var benägen att vilja ha ett föreståndarbyte. Schmidt mindes dock icke h u r orden föllo. Schmidt har ytterligare förklarat, att han icke haft något samtal med stats-
86 rådet Lange i föreståndarfrågan före styrelsesammanträdet den 11 november 1955. Holmgren har uttalat sig om det nyssnämnda samtalet med Schmidt: Det hände några gånger, då Holmgren i andra sammanhang var i riksdagen, att Schmidt, som ansåg angelägenheten vara både vansklig och tråkig, talade litet om sina bekymmer. Varken från Holmgrens eller från forskningsinstitutkommitténs sida uttrycktes det några önskemål om i vilken riktning styrelsens beslut i föreståndarfrågan skulle gå. Vad Schmidt sagt angående uppfattningen i kanslihuset i denna fråga var nog heller icke riktigt. I departementet var det oändligt mycket personfrågor och andra spörsmål. Borgström var nog inte en så känd person, att det fanns någon deciderad opinion. En viss kärna av sanning kunde emellertid finnas i Schmidts uttalande såtillvida som det bland en del folk inom jordbruksadministrationen, som fackmässigt haft mer med Borgström att göra, rådde en viss misstro mot dennes allmänna vederhäftighet. Där fanns nog, om Holmgren fattat saken rätt, en utpräglad skepsis. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström uppgivit: Schmidt hade för Borgström skildrat, hur han i oktober 1955 i riksdagen sammanträffade med statsrådet Lange, som överraskade med »en rabiat negativ uppfattning» om Borgström. Schmidt hade sagt till Borgström, att det enda han kunde uppnå var att möjligen utså 5 % tvivel på att Lange var korrekt informerad. Enligt Schmidt skulle Lange vid detta tillfälle ha lanserat en enligt hans mening lämplig efterträdare. Sedan Schmidt delgivits Borgströms ovanintagna uttalande, har han bekräftat riktigheten av sin tidigare lämnade uppgift (jfr s. 105), att han icke haft något som helst samtal med statsrådet Lange rörande SIK eller Borgström vare sig tidigare, i oktober 1955, eller före styrelsesammanträdet den 11 november 1955. Schmidt har vidare uppgivit: Han hade däremot efter den 11 november 1955 sammanträffat med Lange helt apropos i mellangången i riksdagens andra kammare. Sammanträffandet kunde även ha ägt r u m efter den 25 november 1955, då det nya avtalet undertecknats. Lange frågade, om Schmidt trodde att Borgström ämnade sluta. Schmidt svarade, att det nog komme att bli så. Lange yttrade då att han, när styrelsen sökte en efterträdare, kunde nämna ett namn. Sedan Lange på Schmidts fråga omtalat vem han avsåg, nämnde Schmidt att den föreslagne, vars kvalifikationer tidigare prövats av styrelsen, nu icke kunde komma i fråga. I detta skede av samtalet kom Holmgren fram till dem, varefter Lange avlägsnade sig. Vid det korta samtalet med Lange uttalade denne icke någon som helst uppfattning om Borgström. Angående sakinnehållet i Borgströms yttrande i denna del har Schmidt tillfogat: Borgström hade icke rätt återgivit vad som förevarit. Schmidt kände icke igen uttrycket »en rabiat negativ uppfattning» och icke heller resonemanget om »5 % tvivel». Om Borgström fått höra, att Lange »överraskat med en rabiat negativ uppfattning» så hade Borgström fått den uppgiften från annat håll och utan Schmidts medverkan. Det enda som var rik-
tigt i Borgströms ovan återgivna yttrande var vad som sades om lanceringen av lämplig efterträdare. 7. Det nya avtalet Nytt avtal mellan staten och stiftelsen angående fortsatt drift av institutet träffades under förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande den 25 november 1955. Avtalet undertecknades av Holmgren och Laurin. Forskningsinstitutkommittén framlade sitt betänkande den 30 i samma månad. I det nya avtalet erhöll § 2 följande lydelse: Institutets syfte är att i samarbete med Chalmers tekniska högskola och under samverkan med andra vetenskapliga institutioner bedriva tekniskt-vetenskaplig forskning rörande olika former för konservering och lagring av livsmedel samt därmed nära sammanhängande frågor angående tillredning, emballering och dylikt, att följa utvecklingen inom motsvarande forskningsområden samt att lämna upplysning om de resultat, som vid verksamheten framkomma, ävensom att utföra dokumentationstjänst och medverka vid utbildning av teknisk personal för industridrift på områden, som beröra institutets verksamhet. I §§ 5 och 6 reglerades statens bidrag till avlöning och pensionering av personal m. m. samt till de årliga driftskostnaderna. Enligt uttalande i betänkandet beräknades de av staten åtagna förpliktelserna medföra en utgift under budgetåret 1956/57 å 498 300 kronor. Enligt § 7 i avtalet åtog sig stiftelsen att bekosta verksamheten utöver de bidrag, som staten enligt avtalet eller eljest lämnade. Stiftelsens bidrag skulle vara så stort, att institutets möjligheter till forskning kunde utnyttjas ändamålsenligt. Det av styrelsen garanterade beloppet utgjorde lägst 270 000 kronor per år. Då avtalet den 25 november 1955 undertecknades framhölls emellertid, att stiftelsen avsåg att bidraga med i genomsnitt 310 000 kronor per år. Skillnaden mellan dessa båda belopp skulle användas för anskaffande av utrustning, oförutsedda utgifter m. m. Det kan i detta sammanhang anmärkas att stiftelsens bidrag kom att utgöra 300 000 kronor under ettvart av budgetåren 1956/57 och 1957/58. I sitt betänkande uttalade forskningsinstitutkommittén rörande institutets verksamhetsområde följande: Vid förhandlingarna om ett nytt avtal har stiftelsen med skärpa understrukit nödvändigheten av att institutet koncentrerar sitt arbete till ett mindre antal centrala frågor. Från de statliga styrelseledamöternas sida har värdet av koncentration i forskningsarbetet vitsordats samtidigt som det bl. a. framhållits, att upplysningsbehovet är mycket stort inom institutets arbetsområde. Då vi haft att taga ställning till frågan hur föremålet för institutets verksamhet skall bestämmas i det nya avtalet, ha vi funnit övervägande skäl tala för att den nuvarande definitionen bibehålles med några mindre jämkningar. Det synes önskvärt, att avtalet klart ger vid handen, att institutets verksamhet skall avse icke blott forskning utan även upplysning, som sammanhänger med forskningen, samt utbildning. Då de ekonomiska och personella resurser, som står till institutets förfogande, är begränsade, finner vi det emellertid samtidigt angeläget att inom den vida ram, som avtalsdefinitionen anger, institutet i främsta rummet ägnar sig åt sådana frågor, som ur kon-
88 sument- och producentsynpunkter framstår som särskilt betydelsefulla. Det är en viktig uppgift för i första hand styrelsen och i andra hand föreståndaren att sörja för att institutets verksamhet har en sådan inriktning. I proposition (nr 58) till 1956 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna avtalet med stiftelsen och anvisa medel till institutets drift. Sedan riksdagen bifallit propositionen, blev avtalet med stiftelsen godkänt av Kungl. Maj :t den 27 april 1956. Vid den tid då det nya avtalet undertecknades av Holmgren och Laurin hade institutets styrelse redan beslutat råda Borgström att söka annan anställning. Detta beslut fattades den 11 november 1955 och delgavs omedelbart Borgström. Angående den inverkan detta beslut haft på det nya avtalets tillkomst har Laurin inför utredningen uppgivit: Om Laurin icke fått del av beslutet den 11 november 1955 hade han troligen icke vågat på egen hand skriva på ett avtal med staten, som innebar en förpliktelse för stiftelsen att betala 270 000 kronor om året till institutet. Då frågan om godkännande av avtalet uppkom, hade Laurin nämligen ännu icke slutfört ackvisitionen. Om han tvingats att godtaga en minimisiffra, skulle h a n kanske i stället ha accepterat 200 000— 220 000 kronor. Holmgren har uppgivit: Han uppfattade icke läget så, att Laurin skrev under avtalet under den förutsättningen, att styrelsens beslut den 11 november skulle stå fast. Han trodde snarare, att Laurin undertecknade i den förhoppningen att det förr eller senare skulle bli en annan ledning för institutet. Det kunde emellertid komma att dröja, ty det var en allmän önskan, som särskilt uttrycktes av Schmidt, att det hela skulle göras så hänsynsfullt som möjligt, så att Borgströms möjligheter att få en annan plats icke äventyrades. Om Borgström stannat kvar hade avtalet sannolikt ändå förblivit giltigt.
X . Avgörandet i
föreståndarfrågan
hösten 1955
Den 20 oktober 1955 skrev Rolf Bergman ett brev till Schmidt och bad om ett sammanträffande före nästa sammanträde med institutets styrelse. Han ville med Schmidt dryfta föreståndarens och vissa tjänstemäns engagemang i diskussionen kring hälsovårdsproblemen inom industrin. Eventuellt önskade han få dessa frågor upptagna på programmet vid kommande styrelsesammanträde. Om det sammanträffande, som med anledning härav kom till stånd, Har Schmidt inför utredningen berättat: Rolf Bergman gjorde Schmidt uppmärksam på Semper-intyget och korvintyget. Schmidt, som tidigare icke kände till dessa intyg, blev förvånad och i någon mån förargad. Dessa intyg och Rolf Bergmans redogörelse bidrogo till att Schmidt började »tänka om» i fråga om Borgström. Han tyckte — liksom Rolf Bergman — att institutet icke skulle ha avgivit ett sådant intyg som Semper-intyget. Dessutom var den sista meningen i detta intyg ologisk. I korvintyget hade Borgström givit sig in på en kritik av livsmedelsstadgan vilket icke var påkallat. Efter samtalet med Rolf Bergman ringde Schmidt till Holmgren och talade om, att han fått de båda intygen och att han var utomordentligt bekymrad över situationen. Frågan om Borgströms ställning vid institutet inträdde kort därpå i sitt avgörande skede. Detta spörsmål diskuterades på ett sammanträde med stiftelsens styrelse den 27 oktober 1955. I enlighet med beslut vid detta sammanträde hölls den 9 november 1955 en informell överläggning i saken mellan ledamöterna av stiftelsens arbetsutskott och ledamöterna av institutets styrelse. Beslut att tillråda Borgström att söka annan anställning fattades därefter av institutets styrelse vid sammanträde den 11 november 1955. Följande dag underrättades Borgström om styrelsens beslut. Vid den informella överläggningen den 9 november fördes icke något protokoll och olika meningar ha uttryckts om vad deltagarna yttrat vid detta tillfälle. Från sammanträdena den 27 oktober och den 11 november föreligga däremot protokoll. Dessa lämna väl besked om överläggningarnas resultat men de redovisa blott i obetydlig omfattning deras förlopp. För att erhålla närmare kännedom om händelseförloppet har utredningen följaktligen varit hänvisad till deltagarnas uppgifter om vad som förevarit och till de privata minnesanteckningar, som kunde finnas i behåll. 1. Sammanträdet med stiftelsens styrelse den 27 oktober 1955 Den 27 oktober 1955 hölls sammanträde med stiftelsens styrelse under ordförandeskap av Laurin. Närvarande voro följande ordinarie ledamöter, nämligen Anderfelt, H. Lund, Samuelson, Strid, Sjöman, Ture Bergman,
90 Wehlin och Johansson samt suppleanterna Ameln, Holmquist, öhrnberg och Ekelund. Till en början redogjorde Laurin för de ännu icke avslutade förhandlingarna med forskningsinstitutkommittén, för institutets anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 samt för innehållet i det yttrande över stiftelsens avtalsförslag, som avgivits av statens representanter i institutets styrelse. I anslutning härtill antecknades i protokollet följande: Från flera håll framfördes att man mycket beklagade den polemiska karaktären i de statliga styrelseledamöternas svar på stiftelsekommitténs förslag till avtal med åtföljande PM. Ordföranden meddelade i anslutning härtill, att stiftelsens kommittéledamöter personligen i detalj gått igenom vårt förslag med föreståndaren, professor Borgström, varigenom möjligheten till sakliga invändningar givits. Av diskussionen framgick, att uppfattningen om föreståndarens lämplighet för sin befattning var mycket olika och att det var synnerligen olyckligt, att icke en fullständig enighet rådde om föreståndarens lämplighet, då detta i icke oväsentlig utsträckning syntes kunna påverka storleken av bidragen från industriens sida. Genom det svar, som inkommit från de statliga styrelseledamöterna och som undertecknats jämväl av professor Borgström, har tyvärr på väsentliga punkter ådagalagts en oförstående inställning till stiftelsens önskemål. Med hänsyn till att från många stora bidragsgivares sida föreståndarens lämplighet ifrågasatts uppdrogs enhälligt åt stiftelsens arbetsutskott att sammanträffa med institutets styrelse i och för en förutsättningslös diskussion. Vid sammanträdet föredrog Laurin alternativa förslag till budget för institutet. Ett av dessa förslag omnämndes i protokollet. Det slutade på ett belopp av omkring 810 000 kronor, varvid förutsattes att staten skulle bidraga med omkring 500 000 kronor och stiftelsen med omkring 260 000 kronor. I samband härmed antecknades i protokollet följande: Det framhölls med skärpa, att det icke är den kvantitativa forskningen som bör vara den avgörande utan kvaliteten på den forskning som bedrives och om icke så stora medel kan anslås som institutet önskar, institutet självt måste anpassa sig efter tillgängliga medel och bedriva sin forskning efter dessa linjer även om resultatet skulle bli, att vissa forskningsrön icke kommer fram så tidigt som med en mera utbyggd organisation. Angående detta sammanträde ha flera av de närvarande uttalat sig inför utredningen. Sålunda har Laurin uppgivit: Vid sammanträdet framkommo mycket starkt de oroskänslor, som stiftelsens styrelse hyste inför sakernas utveckling. Beslutet att uppdraga åt arbetsutskottet att vid ett informellt sammanträffande med institutets hela styrelse framlägga stiftelsens bekymmer och synpunkter fattades enhälligt. Arbetsutskottets direktiv var att tala rent ut med institutets styrelse. Laurin frågade om styrelsen önskade förstärka arbetsutskottet med någon annan ledamot, förslagsvis Holmquist, men fick det svaret av Holmquist själv och de övriga närvarande, att arbetsutskottet representerade så många skilda intressen att det var tillfyllest. Dessutom påpekades, att Samuelson såsom ledamot av institutets styrelse automatiskt skulle deltaga. Anderfelt har berättat: Sammanträdet präglades av en mycket häftig diskussion om Borgström. De allra flesta voro mycket upprörda över de av staten utsedda styrelseledamöternas remissyttrande och hade den uppfatt-
91 ningen, att det icke kunde gå längre med Borgström, eftersom denne icke ville acceptera stiftelsens synpunkter. Fram till denna tidpunkt hade arbetshypotesen varit, att man skulle försöka ordna någon överenskommelse. Själv hade Anderfelt inte trott på en sådan möjlighet, men Laurin, Degerstedt och många fler hade dittills gjort det. Mötet var ingalunda enhälligt. Det fanns de som drogo en lans för Borgström också. Anderfelt ville minnas att det var Holmquist och Strid som gjorde det, men hela den övriga församlingen var emot Borgström, och det var mycket hetsiga inlägg. Särskilt Ture Bergman var oerhört kritisk och menade att, om t. ex. en laboratoriechef, h u r skicklig han än var, icke visade lust till samarbete med sina uppdragsgivare, ingen möjlighet fanns att behålla honom i hans tjänst. H. Lund har om sina intryck från sammanträdet berättat: Vid sammanträdet kom det fram mycken kritik mot Borgström, men några ledamöter försvarade honom. Till slut kommo de överens om att de borde träffa de statliga ledamöterna i institutets styrelse och försöka sammanjämka de olika synpunkterna. Ett sådant möte hade bort äga rum långt tidigare till undvikande av en schism mellan stiftelsens och statens representanter i institutets styrelse. Arbetsutskottet fick ett ganska fritt mandat att försöka komma överens med institutets ledning från den statliga sidan, men det stod klart för Lund, att mötet kunde komma att giva till resultat att Borgström fick träda tillbaka. Lund hade vid denna tid nog fått den uppfattningen om Borgström, att denne kanske icke var den bäste mannen att ha som chef för institutet, eftersom han med sina mångsidiga intressen icke var tillräckligt inriktad på de omedelbara arbetsuppgifterna vid institutet. Denna hans uppfattning var emellertid för svagt underbyggd för att han vid sammanträdet skulle vilja giva uttryck åt den. Vad som förekom vid sammanträdet var heller icke tillräckligt för att Lund skulle få den uppfattningen att Borgström borde lämna sin befattning. Han deltog därför i beslutet i den förhoppningen, att man skulle komma till en lösning och övertyga Borgström om att institutet tills vidare finge ha något enklare arbetsuppgifter, intill dess man kunde få större resurser att gripa sig an med de stora uppgifter, som Borgström angivit i sin promemoria. Lund hade ett intryck att ett flertal av deltagarna i sammanträdet hyste samma önskan som han, att det skulle gå att lösa frågan genom någon överenskommelse. Strid har inför utredningen uppgivit: Vid sammanträdet var avtalet med staten den stora frågan, och den frågan var brådskande. Man kom även in på Borgström. En del av de närvarande tyckte att Borgström icke var lämplig, andra fann att han var bra. Det framgick emellertid här för första gången fullt klart, att m a n på sina håll var missnöjd med Borgström, men Strid fick icke den uppfattningen, att Borgström skulle vara den springande punkten. Icke heller hade han intrycket, att det som villkor för bidrag till institutet ställdes ultimativa krav på Borgströms avgång. Föreståndarfrågan framstod icke som något stort problem. Det kunde nog alltjämt gå att jämka ihop meningarna. Strid reagerade sedermera mot den avfattning protokollet från sammanträdet fått. Man var visserligen ense om att det
92 var olyckligt, att det ej rådde enighet om Borgströms lämplighet, men alla drogo icke den slutsatsen, att man skulle reglera bidragets storlek efter föreståndarens lämplighet. I stället gavs uttryck åt den meningen, att stiftelsen blott hade att ställa pengar till institutets förfogande, m e d a n det var institutets styrelse som hade att bestämma om föreståndarens anställning. Holmquist har uppgivit: Vid sammanträdet visade det sig, att praktiskt taget samtliga fiskkonservföretag, Surte glasbruk samt Holmquist ville ha Borgström kvar. Han kände vidare till att exempelvis Scan, Kalmar läns slakteriförening, de västsvenska mejerierna, Svenska Mjölkprodukter AB och AB Fruetus Fabriker voro klart positivt inställda till Borgström. Särskilt Laurin och Anderfelt hävdade emellertid att Borgström var absolut olämplig. Förmodligen från fiskkonservhåll kom vid sammanträdet förslag om att bredda den delegation, som utsågs att förhandla med de statliga ledamöterna, så att även Holmquist skulle vara med. Detta ansågs dock icke nödvändigt. Holmquist tillade: Många, som haft en klar och positiv inställning till Borgström, blevo aldrig tillfrågade om sin mening om denne. Att så icke skedde hade sin orsak i de stadgade formerna för utseende av styrelse för stiftelsen. Vid flera sammanträden hävdade Holmquist, att m a n hade alldeles för bråttom med att gå emot Borgström. Ekelund slutligen har uppgivit: Vid sammanträdet tyckte samtliga, att det verkade synnerligen egendomligt att Borgström icke hade förstånd att taga stiftelsens förslag till nytt avtal på rätt sätt. I stället för att göra inskränkningar som stiftelsen föreslagit begärde han höjning av anslagen till institutet och ökning av personalen. Såvitt Ekelund \isste var det tidigare icke tal om byte av föreståndare. Men efter sammanträdet ansågo nog samtliga, att det var nästan omöjligt att resonera med Borgström i dessa frågor. Laurin, Wehlin och Ture Bergman fingo uppdrag att taga kontakt med institutets styrelse. De fingo därvid inga som helst direktiv utan kunde handla som de funno lämpligt. Frågan om Borgströms kvarstannande stod alltså fortfarande öppen. Ekelund tillade, att h a n haft samtal med Wehlin angående Borgström samt att Wehlin därvid gav uttryck åt samma uppfattning som Ekelund själv hade i frågan. Den 31 oktober 1955 hade Schmidt och Borgström ett samtal om föreståndarfrågan. Om detta samtal och händelserna i anslutning därtill har Schmidt inför utredningen uppgivit: Han träffade Borgström på institutet. Denne hade genom någon av sina vänner fått kännedom om innehållet i Laurins brev till Schmidt av den 5 oktober 1955 (se ovan s. 83) och begärde att få ett råd av Schmidt, hur han skulle ställa sig. Schmidt visade Borgström kopia av sitt svarsbrev till Laurin av den 11 oktober (se ovan s. 84). Schmidt talade om för Borgström att han påföljande dag skulle träffa Laurin i Stockholm. Av samtalet med Borgström fick Schmidt det intrycket, att Borgström höll på att bli trött på det hela. Den 1 november
93 hade Schmidt ett samtal med Laurin angående Borgström. Det var det enda samtal han haft med Laurin i frågan före den 9 november om man bortser från förhandlingar vid styrelsesammanträden. Laurin framställde sin kritik av förhållandena men uttryckte sig även välvilligt om Borgström. Sålunda utvecklade han en tanke om att bilda en särskild institution för något slag av public-relationverksamhet för hela konservindustrin, en verksamhet för vilken han ansåg Borgström väl kvalificerad. Någon dag senare ringde Borgström till Schmidt, som alltjämt befann sig i Stockholm, och frågade hur det låg till. Schmidt svarade: »Du får nog börja tänka om, men vi får j u se vad det blir av sammanträdet den 9 november.» 2. Överläggningarna den 9 november 1955 I skrivelser den 2 november 1955 till Schmidt begärde Flinck, Jakobsen, Ture Bergman och Wehlin, att föreståndarfrågan måtte upptagas till behandling vid nästa sammanträde med institutets styrelse. I skrivelsen från Wehlin motiverades yrkandet med att vid sammanträdet den 27 oktober frågan om medelsbidragen från en del företag sammanknutits med ett föreståndarskifte, ett spörsmål som borde behandlas av institutets styrelse. Styrelsesammanträde utsattes att hållas den 11 november, men dessförinnan hölls i Stockholm den 9 november överläggningar mellan institutets styrelse och stiftelsens arbetsutskott. I dessa överläggningar deltogo Schmidt, Rolf Bergman, Carin Boalt, Hedvall, Hult, Adler, Samuelson, Ture Bergman, Wehlin, Flinck, Laurin och Anderfelt. Som ordförande fungerade Adler. Om förhandlingarna den 9 november har Adler inför utredningen uppgivit: Vid sammanträdet blev han utomordentligt förvånad över h u r skarp kritiken mot Borgström var. Samtliga stiftelserepresentanter hade en deciderad inställning mot Borgström och ansågo helt enkelt, att ett fortsatt samarbete mellan stiftelsen och institutet knappast kunde tänkas med Borgström som föreståndare. Det rådde en uppenbar och stark brist på förtroende för Borgström från deras sida. Motiveringen höll sig på ett rätt allmänt plan. Man kritiserade starkt den utåtriktade verksamheten, som ansågs ha tagit överhanden och icke balanserats av det interna forskningsarbete, som Borgström skulle ägna sig åt. Man kritiserade allmänt Borgströms läggning som forskare och menade, att han var ytlig och icke lade ned tillräckligt intresse på konkret forskningsverksamhet. Ture Bergman förklarade, att institutets anseende skadats genom felaktiga uttalanden av Borgström i vissa skrifter. Närmare underlag för kritiken lämnades av Flinck i en redogörelse för en rad felaktigheter, som han ansåg sig ha funnit i institutets av Borgström signerade upplysningsskrifter. I praktiskt taget alla av Borgström utgivna SIK-publikationer inom det område Flinck kunde bedöma hade han funnit mer eller mindre uppenbara felaktigheter. Adler tog själv starkt intryck av dessa uppgifter. Kritik riktades mot Borgström även med anledning av Surte-intyget och Semper-intyget. I det första
94 fallet ansåg man, att Borgström framkallat en situation där glas- och pappersindustrierna kunde komma i konflikt med varandra. I det andra fallet hävdade Rolf Bergman, att det icke var institutets sak att utfärda intyg om hygieniska förhållanden vid ett företag, där Medicinalstyrelsen redan verkställt undersökningar. Vid sammanträdet kom även fram, att man inom stiftelsen var mycket bekymrad över det remissyttrande, som avgivits av de av staten utsedda ledamöterna av institutets styrelse. Den allvarliga och samfällda kritiken från ledamöterna i stiftelsens arbetsutskott utövade ett visst tryck på deltagarna i sammanträdet. I samma riktning verkade också sammankopplingen med de ekonomiska faktorerna. Adler fick absolut det intrycket, att detta var något slags ultimatum. Under hänvisning till att man inom stiftelsen icke hade förtroende för Borgström förklarade Laurin, att stiftelsen, så länge Borgström var kvar som föreståndare, icke kunde förmå industrin att satsa mer än ett visst lägre belopp men, om föreståndarfrågan löstes, kunde utlova bidrag på upp till 300 000 kronor om året under den kommande femårsperioden. Det var dessutom bråttom, ty en fastställd dag i slutet av november skulle det nya avtalet för den kommande avtalsperioden undertecknas. Adler själv försökte under diskussionen hävda, att Borgström — såvitt han kunde bedöma — lagt ned ett mycket förtjänstfullt arbete genom att bygga upp institutet från ingenting och svetsa samman ett team av forskare. Han förklarade sig ha fått det intrycket, att det i institutet arbetades med mycket intresse och på en god nivå. Adlers invändning togs icke särskilt allvarligt. Han blev tvärtom »tillrättavisad». Kritiken var sådan att Adler kom till den övertygelsen, att det förelåg en fundamental och omfattande brist på förtroende för Borgström. En kompromiss föreföll otänkbar. Samuelson och Wehlin framställde visserligen ett kompromisslörslag av innebörd, att m a n på försök skulle låta Borgström fortsätta ett år till, men förslaget vann icke gehör. Schmidt har angående överläggningarna den 9 november berättat: Något protokoll fördes ju icke, men han gjorde själv en del anteckningar, som givetvis voro ofullständiga. Hans uppgifter om vad som yttrats vid sammanträdet grundade sig på dessa anteckningar. Den diskussion som förekom var saklig och bra. Hedvall gav uttryck för den åsikten, att man tillsammans med stiftelsen borde göra upp ett arbetsprogram, som alla voro nöjda med, och att man sedan borde fråga Borgström, om han ville acceptera detta arbetsprogram. Schmidt svarade, att stiftelsen icke skulle lägga sig i institutets skötsel utan samla ihop pengar och utse sådana representanter i institutets styrelse, som hade stiftelsens fulla förtroende. Sedan skulle institutets styrelse sköta verksamheten. Vidare sade sig Schmidt icke tro, att man med Borgström som chef kunde få den typ av verksamhet vid institutet, som man inom stiftelsen önskade. En sådan verksamhet passade icke Borgströms läggning. Man kunde icke göra om en människa. Borgström ville »intressera sig för allt omkring», han var en »oerhört receptiv natur» och ville ha publik. Det var bättre att de klarade av frågan med en gång, så att Borgström kunde söka sig en verksamhet, där han fick användning även
95 för dessa egenskaper. Schmidt försäkrade vidare vid sammanträdet, att den del av verksamheten som mest kritiserats, nämligen propagandaverksamheten, i fortsättningen skulle falla bort. De flesta av styrelseledamöterna hade nämligen den uppfattningen, att den propaganda, som bedrivits för institutets räkning, icke stått i relation till resultatet av verksamheten. Därmed var dock icke sagt, att det vid institutet icke skulle ha bedrivits forskningsarbete av värde. Beträffande de ekonomiska frågorna förklarade Laurin, att det var ett missförstånd att institutet skulle drivas med anslag å sammanlagt 600 000 kronor; man skulle nog kunna åstadkomma mera pengar. Han betonade att, om stiftelsen lämnade 270 000 kronor, proportionen mellan statens och stiftelsens bidrag förskjutits till stiftelsens nackdel. Laurin tillade att det skulle ha sett ut på ett annat sätt, om Borgström kunnat acceptera tanken på en koncentrerad verksamhet av den typ som stiftelsen föreslagit. Hult framställde frågan, om man kunde binda den blivande styrelsen genom att göra någon förändring i ledningen, då man visste att det skulle bli ett nytt avtal den 1 juli 1956. Hult framhöll också, att anmärkningar mot ledningen innefattade anmärkningar också mot institutets styrelse. Ture Bergman ansåg att ekonomisk åtstramning icke skulle vara den rätta vägen. Han efterlyste vederhäftighet och gjorde gällande att institutets anseende var dåligt. Det räckte ej att enas om ett program, man måste ha garantier för arbetet och kunde icke satsa pengar på en verksamhet, som lände bidragsgivarna till skada. Laurin yttrade sig vidare och förklarade, att man måste komma ifrån avdelningstänkandet. Man skulle ha arbetskraften mera mobil så att den efter behov lättare kunde flyttas. Härigenom skulle en begränsning av personalen kunna åstadkommas. Han talade vidare om kvalitetsmedvetande. Forskningen skulle bidraga till att göra industrin mera »kvalitetsminded». I det sammanhanget kom Laurin även in på Borgström och yttrade: »Man rår inte på en sådan dynamisk man.» Sedan Wehlin och Ture Bergman riktat kritik mot vissa från institutet utgivna skrifter, lämnade Flinck en utförlig och kritisk redogörelse för den publicistiska verksamheten och framlade fullständiga handlingar till stöd för sin framställning. Flincks kritik gjorde ett starkt intryck på Schmidt. Det var första gången man gjort något försök att precisera synpunkterna. Därefter återkom Laurin och förklarade, i anslutning till vad Schmidt tidigare yttrat, att Borgströms natur var sådan, att han icke kunde taga konsekvenserna av ett begränsat arbetsprogram. Hedvall framhöll, att institutet var för stort och att styrelsen nog hade visst ansvar för att det blivit så. Samuelson var inne på samma tankegång som Hedvall, nämligen att man skulle bjuda Borgström på ett arbetsprogram. Flinck vände sig i ett yttrande mot att det gjordes skillnad på styrelsemedlemmarna. Han såg som sin uppgift icke att tillgodose stiftelsens intressen utan att se till institutets nytta. Schmidt har tillagt: Under sammanträdet satt han mest och lyssnade. Han gjorde bara några få inpass. Han ville bilda sig en uppfattning om det hela. Något beslut eller resultat blev det inte vid sammanträdet, men det var ju heller icke meningen. Han kunde icke minnas, att Laurin vid överlägg-
96 ningarna ställt något ultimatum på sätt som antytts i en minnesanteckning av Adler: »Pengar eller Borgström.» Det var egentligen ingen, som vid sammanträdet ryckte till Borgströms försvar. Schmidt var nödsakad att lämna sammanträdet strax före dess slut. Rolf Bergman har berättat: Han förde icke något protokoll och gjorde heller icke några anteckningar vid sammanträdet den 9 november. Frågan om bidragsgivningen var uppe och i det sammanhanget bemötte h a n ett yttrande av Laurin och uttryckte sin förvåning över att man icke ville indexreglera bidragen. Orsaken till att anslagen till institutet icke räckte var — enligt hans mening — icke så mycket att institutet blivit så mycket större och forskningsuppgifterna vidare än vad som var tänkt från början u t a n fastmera den allmänna kostnadsstegringen. Om man indexreglerade bidragen, skulle man slippa besvärliga förhandlingar. Detta var Rolf Bergmans bidrag till diskussionen vid sammanträdet. Han kunde icke påminna sig, att Laurin skulle ha ställt något ultimatum vid detta tillfälle. Han var emellertid nödsakad att lämna sammanträdet före dess slut. Carin Boalt har uppgivit: Hon deltog icke i hela sammanträdet. Hon åhörde Laurins inledande föredragning, Flincks anförande och en del av Ture Bergmans yttrande. I de senare diskussionerna om detta sammanträde hade det i Laurins yttrande lagts in mycket mer än vad han verkligen sade. Hon tolkade Laurins inlägg så, att det skulle gå lättare att skaffa pengar, om man kunde få en uppläggning av institutets verksamhet som industrin gillade. Självfallet innebar detta, att det måste tillskapas en sådan ledning för institutet, som rättade sig efter ett koncentrerat arbetsprogram. Hedvall har inför utredningen uppgivit: Redan före den 9 november hade man litet på känn, hur stiftelserepresentanterna sågo på Borgström-frågam Vid sammanträdet den 9 november 1955' var det dock första gången som deras åsikter framlades i en konkret men mycket hyfsad form. Vid sammanträdet fäste sig Hedvall särskilt vid Flincks kritik. Ture Bergman nämnde något om de intyg Borgström utfärdat, men för Hedvalls del spelade dessa intyg icke någon avgörande roll. Laurin var i sin framställning icke enbart negativ. Han framlade även ett förslag att ge Borgström en befattning som chef för något slags informationsinstitut rörande konserver. Det hade sedermera sagts i pressen, att Laurins kritik skulle ha framförts i ordalag, som icke kunde återgivas i tryck. Detta var fullkomligt missvisande. Såvitt han hörde gjordes icke någon påtryckning i olämplig form. Hans intryck var tvärtom, att industrin varit generös både då det gällt medel och i övrigt. Såvitt Hedvall erinrade sig hade det vid sammanträdet upplysts, att man i departementet önskade en brådskande behandling av frågan för att möjliggöra framläggande av proposition till 1956 års riksdag angående det nya avtalet. Hedvall hade det intrycket, att föreståndarfrågan icke blev allsidigt belyst vid sammanträdet den 9 november. Han yrkade redan då, att det skulle anordnas ett gemensamt sammanträde med stiftelserepresentanter för att få saken allsidigt belyst. Den 9 november var det blott Laurin, Flinck och Ture Bergman som representerade stiftelsen. Det fanns ingen som försvarade Borgström.
97 Hult har med stöd av minnesanteckningar från sammanträdet berättat följande om vad som därvid förekommit: Ledamöterna av institutets styrelse hade kallats till sammanträdet för att diskutera institutets framtida verksamhet. Han trodde att det skulle bli en programdiskussion, men det blev ej så, utan det sades ifrån rent ut, att skulle man tänka sig ett anslag i fortsättningen från industrins sida, så var detta förbundet med villkoret att föreståndaren avlägsnades. Även Adler hade i sina minnesanteckningar från överläggningarna sammanfattat den förda diskussionen sålunda: »Föreståndare eller pengar.» Vid sammanträdet var Laurin förste talare. Laurin sade, att han å stiftelsens vägnar ensam förhandlat med statens representanter om det nya avtalet och att det hela egentligen skulle ha varit klart redan den 1 november, eftersom det skulle skrivas en proposition att föreläggas riksdagen. Sammanträdet hade föranletts av att man inom stiftelsen hyste betydande olustkänslor. Degerstedt-kommitténs rapport, i vilken man sökt undvika sårande uttryck, var en kompromiss, en utsträckt hand. Det remissyttrande, som avgivits av statens representanter i institutets styrelse, hade därför väckt förstämning inom stiftelsen. Något missförstånd kunde icke gärna föreligga, eftersom det hållits personliga överläggningar mellan kommittén och Borgström. I början av sommaren 1955 hade man från departementet erfarit, att staten icke kunde höja sina bidrag utöver de 470 000—500 000 kronor som dittills utgått, utom möjligen för löneförhöjningar. Det fanns anledning tro, att institutets styrelse kände till detta förhållande. Likväl begärde styrelsen i sina anslagsäskanden 970 000 kronor. Ett bifall härtill skulle följaktligen innebära ett bidrag från stiftelsen å 470 000 kronor. Tidigare hade bidragsgivarna inbetalat till stiftelsen sammanlagt omkring 150 000 kronor om året. Sista året hade bidraget från stiftelsen till institutet uppgått till 270 000 kronor. Det var en stor prestation att höja de årliga inbetalningarna till det nu behövliga beloppet. Ett belopp å 300 000 kronor kunde dock nås, om tillslutningen blev allmän. Möjligheterna att skaffa medel var beroende på den grad av förtroende, som institutets ledning åtnjöt. Bland bidragsgivarna funnos sådana, som voro definitivt emot institutet under dess nuvarande ledning, sådana som voro neutrala, och sådana som voro belåtna med den hittillsvarande verksamheten. Anslagen till stiftelsen kommo från 49 bidragsgivare, av vilka 25 betalade minimibeloppet 1 000 kronor per år. ökades minimiinsatsen till 2 000 kronor per år, blev det totala bidraget dock icke högre än 175 000 kronor. Härefter redogjorde Schmidt för bakgrunden till remissyttrandet av statens representanter i institutets styrelse. Han medgav att en del formuleringar skulle ha gjorts annorlunda, om de haft längre tid på sig. Den av Borgström författade bilagan hade kommit till stånd därför att Borgström blivit direkt uppmanad att skriva den. Att remissyttrandet blivit så detaljerat berodde på att stiftelsen i sitt förslag framlagt ett program, som var så stort att det icke kunde förverkligas med de belopp å 200 000 kronor från stiftelsen och 400 000 kronor från staten, som ställts i utsikt. Det äskade beloppet å 976 000 kronor för budgetåret 1956/57 var vad som krävdes för att arbetet skulle kunna fortsättas i dittillsvarande omfattning. Att staten skulle ha begränsat sitt anslag till 500 000 kronor hade Schmidt fått höra blott ett par dagar före sammanträdet den 9 november. I skrivelsen med sina anslagsäskanden hade institutet talat om vad man behövde. Sedan fick man taga vad man fick. De statliga representanterna i institutets styrelse voro på det klara med att en koncentration av uppgifterna behövdes. En sådan hade för övrigt redan vidtagits. Nu arbetades det icke på andra uppgifter än sådana, som stiftelsen upptagit i sitt förslag. Schmidt frågade till slut, hur mycket stiftelsen kunde bidraga med, om enighet nåddes om programmet. 1—571704
98 Sedan yttrade sig Rolf Bergman. Han förklarade att de syntes vara ganska eniga om programmet. Man borde kunna diskutera anmärkningar och lägga fram riktlinjer. Om institutets styrelse icke kunde genomföra en uppgörelse angående programmet, borde det utses en ny styrelse. De ekonomiska synpunkterna fingo icke användas alltför mycket. Verksamheten fick i stället nedläggas och de anslagsbeviljande myndigheterna taga ansvaret för utvecklingen. Institutets vetenskapliga ledning var en fråga, som angick styrelsen och borde diskuteras inom styrelsen. Hedvall framhöll härefter, att man vid de tekniska högskolorna gjorde just på samma sätt som de statliga representanterna i styrelsen gjort, då de begärt högre anslag. Han underströk att forskningsinstitutets arbetsprogram måste utformas genom samarbete. Härefter yttrade sig åter Laurin. Stiftelsen hade erbjudit 250 000 kronor om året, varav 50 000 kronor skulle innehållas för utrustning och löneförhöjningar. Uppgifterna måste begränsas och denna strävan måste genomsyra även Borgströms uppfattning. Den av honom författade bilagan till remissyttrandet var emellertid fullständigt i det blå och hade varit till stor skada. Såsom svar på Rolf Bergmans fråga förklarade Laurin, att det inom industrin fanns intresse för ett samarbete med staten. Han fortsatte: Under gynnsamma förutsättningar fanns möjligheter att genomföra höjning av bidraget från stiftelsen, dock icke så mycket som tagits i anspråk genom kapitalförtäringen under det sista året. Kunde det skapas entusiasm och förtroende för den exekutiva ledningen, fanns möjlighet härtill. Det förelåg två alternativ: Antingen inga pengar eller också pengar mot vissa motprestationer. De hade svårt att komma till rätta med en dynamisk natur som Borgström och hade icke lyckats klargöra sin inställning så att Borgström förstod vad de ville. O m d e y t t r a n d e n a v H u l t själv s a m t Rolf B e r g m a n o c h S c h m i d t , s o m sed a n följde, h a d e H u l t i c k e g j o r t n å g r a a n t e c k n i n g a r . Flinck förklarade därefter, att institutionschefen måste kunna diskuteras samt att styrelsen måste taga konsekvenserna av att det riktats kritik mot denne. Ture Bergman yttrade, att han fäst mindre avseende vid ekonomin men i stället grundat sitt omdöme på vad som sakligt presterats. Han hade den åsikten att institutets anseende var i fara. Det var icke tillräckligt med programskrivning. Man måste dessutom ha garantier för att arbetet icke lände bidragsgivarna till skada. Detta gällde särskilt den utåtriktade verksamheten. Wehlin tog upp frågan om Semper-intyget och talade om vissa charkuteriföredrag, som han ansåg vara felaktiga. Härefter yttrade sig Laurin ånyo och anförde: Institutets upplysningsverksamhet måste främst riktas till industrin och utövas genom dokumentationstjänsten. Propaganda och forskning hörde icke ihop. Borgström saknade den kritiska förmåga som var nödvändig för en vetenskapsman. Man måste finna ett samlande namn, någon som hade lantbrukarnas, de viktigaste konservindustriernas och emballageindustrins förtroende. Om Borgström fortsatte, skulle han bliva vingklippt av styrelsen, vilket skulle innebära en personlig tragedi för honom. Inom stiftelsen ville de fördubbla insatserna, om de fingo en ny föreståndare. Hedvall ansåg, att institutet egentligen var för stort. Borgström borde icke dömas in contumaciam. Han borde få en chans att taga ställning till ett kommande program. Schmidt däremot ville icke ha ett sammanträde, där Borgström skulle deltaga som svarande. Därefter yttrade sig Samuelson. Han satte stort värde på Borgström personligen, låt vara att Borgström låtit institutets verksamhet sväva ut för mycket. Man borde förelägga honom ett program att taga ställning till. Ekonomin måste utgöra ramen
för den fortsatta verksamheten. Den gamla utredningen av år 1945 skulle icke längre vara bindande. Den upplysande verksamheten borde vara inriktad på att tjäna industrin. Budet borde i varje fall gå till Borgström i första hand. Flinck invände, att han icke kunde sitta kvar i styrelsen, om Borgström tilläts att kvarstå i sin befattning. Borgströms mentala kapacitet räckte ej till för 18 timmars arbete per dygn. Schmidt betonade härefter att de måste hålla på styrelsens suveränitet. Det var endast institutets styrelse som hade att taga ställning till frågan om Borgströms kvarstannande i befattningen. Adler framhöll, att Borgström hade goda medarbetare samt att man vid institutet gjort bra undersökningar även om vetenskapliga nyheter. Laurin tillade att Borgström icke kunde följa ett arbetsprogram även om han kanske ville göra det. I sina anteckningar hade Hult vidare noterat det väckta förslaget om att man, till undvikande av tidsnöd vid avgörandet, skulle låta det gå ytterligare ett år med Borgström som föreståndare. Hult har sammanfattningsvis förklarat: Hans intryck av överläggningarna var att stiftelsen för att satsa pengar fordrade att Borgström skulle avgå. Om stiftelsen icke inom några få dagar fick ett styrelsebeslut på att Borgström tillråtts avgå, ansåg stiftelsen sig icke kunna sluta nytt avtal med staten för tiden efter den 30 juni 1956. Laurin sade, att avtalet egentligen skulle ha varit klart den 1 november och att det följaktligen var mycket bråtlom, eftersom det även skulle skrivas en proposition i saken. Laurin kunde möjligen ha menat, att det var svårt att få in 270 000 eller 300 000 kronor om Borgström kvarstod i sin befattning, men att man i så fall kunnat erhålla samma belopp, som tidigare erlagts från industrins sida. Hans ord föllo dock icke så. Det var bara två alternativ att välja på, pengar eller Borgström. Med Borgström som föreståndare skulle det icke bli några pengar alls från stiftelsen. Samuelson har uppgivit: Föreståndarfrågan diskuterades mycket uttömmande. Kritiken mot Borgström var mycket hård och aggressiv. Oppositionen gjorde med kraft gällande, att föreståndarbyte var en förutsättning för att stiftelsen skulle kunna åstadkomma de medel, som behövdes för ett nytt avtal med staten. Kravet var ultimativt och lämnade intet u t r y m m e för kompromiss. Samuelson, som icke tillhörde oppositionen mot Borgström» föreslog att man först skulle försöka få till stånd en förlängning av avtalet med staten så att man fick tillfälle att utan press lösa föreståndarfrågan. Han ansåg det både önskvärt och lämpligt att skjuta på frågan ett år. Härigenom skulle Borgström också få ytterligare en chans. Dessutom förelåg icke något förslag till efterträdare på föreståndarplatsen. Samuelson hade räknat med att statens representanter i institutets styrelse i konsekvens med uttalandena i deras remissyttrande skulle sluta upp omkring Borgström. Emellertid kom deras inställning till Borgström icke till uttryck vid sammanträdet, och något beslut i frågan fattades icke vid det tillfället. Ture Bergman, som också fört minnesanteckningar, har om dessa överläggningar berättat:
100 Efter en redogörelse av Laurin om de ekonomiska förhållandena tog Schmidt till orda. Han började tala om ett missförstånd, som föranletts av de statliga styrelserepresentanternas remissyttrande, och framförde en ursäkt för vissa formella felaktigheter i detta yttrande. Han gick sedan in på budgeten och förklarade, att han vid den tid då anslagsbehoven anmäldes icke kände till att statens bidrag skulle maximeras till 500 000 kronor under den kommande avtalsperioden. Han förklarade, att institutet verkligen försökt att koncentrera sig på vissa bestämda uppgifter, och hävdade att man borde kunna enas om ett arbetsprogram. Sedan yttrade sig Rolf Bergman och framställde frågan om det fortfarande fanns tillräckligt intresse hos industrin att stödja en halvstatlig institution. Då staten ökat sitt bidrag, borde industrin också kunna göra det i samma utsträckning. Även han ansåg att man borde kunna enas om ett arbetsprogram. Sedan ifrågasatte han, att institutets direkta ledning var en fråga som angick stiftelsen, och framhöll att detta spörsmål skulle behandlas endast i institutets styrelse. Han var dock icke särskilt bestämd på den punkten. Hedvall yttrade sig sedan och instämde i vad Schmidt yttrat. Han bekräftade, att det hos institutets ledning fanns vissa tendenser att breda ut sig alltför mycket. Laurin höll därefter ett långt anförande och skisserade en stat för institutet med anslag å sammanlagt 700 000—750 000 kronor. Han hävdade att stiftelsen i själva verket ökat sina anslag i samma proportion som staten. Hult hävdade sedan, att det rätteligen borde vara den blivande styrelsen, som hade att taga upp föreståndarfrågan, och att den nuvarande styrelsen icke hade anledning att taga ställning till denna fråga. Han påpekade vidare att ansvaret för institutets utveckling också åvilade styrelsen. Han föreslog att arbetsprogrammet skulle diskuteras. Rolf Bergman frågade, om man icke kunde få grunderna för avtalet med staten ändrade på sådant sätt att bidragen blevo dyrtidsreglerade. Schmidt yttrade, att föreståndarfrågan måste diskuteras i samband med spörsmålet om arbetsuppgifterna samt att frågan, i den situation som uppkommit, icke kunde kringgås vid uppgörelsen med staten om industrins bidrag till institutet. Laurin höll därefter ett långt anförande angående institutets arbetsprogram. Han nämnde uppgiften att förbättra de svenska konservernas kvalitet och att få fram nya och för svenska förhållanden passande metoder etc. Han framlade också en ganska klar plan över h u r institutet borde internt organiseras. Hult framhöll, att man först borde diskutera arbetsprogrammet och sedan frågan om medelsanskaffningen. Schmidt talade därefter om avdelningstänkandet inom institutet och ansåg, att åtgärder kanske borde vidtagas däremot. Han framhöll också, att den upplvsande verksamheten borde inskränkas. Efter ett yttrande av Hult om styrelsens ansvar och frågan om arbetsprogrammet höll Flinck ett anförande angående Borgströms vetenskapliga kvalifikationer, ett ämne som Flinck i allmänhet berört vid de sammanträden som hållits i föreståndarfrågan. Carin Boalt förklarade, att de anmärkningar mot Borgström som framkommit borde ha framförts tidigare. Härefter yttrade sig Laurin ånyo och tog därvid upp flera spörsmål. Han frågade vad som menades med upplysningsverksamhet och om denna skulle riktas till industrin eller till konsumenterna. Han gjorde gällande, att man icke längre kunde anses vara bunden av uttalandena i 1945 års betänkande. När man inom stiftelsen tidigare framfört krav på vissa inskränkningar i verksamhetsområdet, hade man nämligen alltid mötts med en hänvisning till något uttalande i 1945 års betänkande av innebörd att institutet skulle syssla just med de uppgifter, som man inom stiftelsen velat undantaga från arbetsprogrammet. Laurin talade se-
101 dan om de krav man ställde på en chef. Han skulle vara en seriös vetenskapsman, god ledare, samarbetsman, god organisatör etc. Laurin ansåg att Borgström icke fyllde måttet och förklarade, att det vore bäst för Borgström själv att komma på rätt plats. Hedvall framhöll, att Borgström icke borde dömas ohörd utan få tillfälle att försvara sig. Schmidt hävdade att det nog borde gå att genomföra ett arbetsprogram om de väl vore ense om ett sådant. Härefter yttrade sig SamueAson. Han hade kommit till klarhet om att Borgström var den stora skiljeväggen. Det var nödvändigt att man klarade ut föreståndarfrågan. Styrelsen borde förelägga föreståndaren ett program. Kunde denne acceptera programmet, borde man kunna fortsätta. Sedan man fastställt programmet borde budet alltså i första hand gå till Borgström. Samuelson framhöll vidare, att man icke borde binda föreståndaren för mycket. Flinck påpekade, att det icke borde diskuteras om styrelseledamöterna voro representanter för staten eller industrin utan i stället fasthållas att de tillsammans bildade en styrelse med personligt ansvar. Sedan Schmidt åter hävdat, att institutets propagandaverksamhet måste skäras ned, påpekade Hult ånyo, att kritik skulle riktas icke endast mot Borgström utan även mot de rådande motsatsförhållandena inom styrelsen. Adler slutligen påpekade, att det vid institutet fanns forskningsresultat liggande färdiga för publicering. Han tillade, att institutets chef borde vara mera organisatör än vad Borgström varit. Ture Bergman har sammanfattningsvis uttalat: Under själva sammanträdet märkte man kanske inte så stora motsättningar. Det verkade som om Schmidt och Laurin kommit till klarhet om hur problemet låg till. Något särskilt anmärkningsvärt förekom icke. Sedermera hade olika meningar yppats om vad som förekommit vid detta sammanträde. Det gällde kanske mindre vad som sagts än formen för yttrandena. Såvitt Ture Bergman kunde erinra sig med stöd av förda anteckningar förekom emellertid ingenting anmärkningsvärt. Flinck har inför utredningen berättat: Till sammanträdet utarbetade han en redogörelse, upptagande olika anmärkningar mot Borgström särskilt i dennes utåtriktade verksamhet. Han framlade denna sammanfattning vid sammanträdet. Den avsåg Borgströms forskningsinsats vid institutet och hans tidigare forskningsarbete. Flinck påtalade vidare särskilt den brist på noggrannhet, som han ansåg vara utmärkande för Borgströms utåtriktade verksamhet och som han lade stor vikt vid. Flinck kommenterade därefter de av Borgström utfärdade intygen. I övrigt förekom viss diskussion, h u r man skulle kunna skapa en tillräckligt säker bidragsgivning om man, innan nytt avtal träffades med staten, icke fått klarlagt hur det skulle bli med Borgströms ställning i fortsättningen. I den diskussionen deltog icke Flinck. Det var närmast Laurin, som uppehöll sig vid den frågan. Laurin var vid sammanträdet ovanligt måttfull. Han gav icke sitt uttalande den formen, att institutet skulle få 100 000 kronor mindre från stiftelsen om styrelsen behöll Borgström såsom föreståndare. Icke heller fällde han något yttrande såsom: »Pengar eller Borgström.» Däremot sade han, att den rådande missräkningen med Borgström tedde sig som en svårighet i hans ackvisi-
102 tionsarbete och att det, innan frågan om Borgström blivit löst, var oklart hur mycket pengar han kunde skaffa till institutet utöver bidraget enligt det dittillsvarande avtalet. Flincks uppfattning var att Laurin icke vid något tillfälle förutsatt, att det skulle bli någon minskning av bidragen från stiftelsen. Svårigheterna mötte vid försöken att få större bidrag än tidigare. Sammanträdet den 9 november var ett informationsmöte och efter dess slut var det alltjämt helt oklart, hur institutets styrelse skulle ställa sig i föreståndarfrågan. Laurin har inför utredningen uppgivit: Sammanträdet var en informell överläggning. Det föreslogs att Laurin skulle vara ordförande, men han avböjde och de enades om att Adler skulle leda förhandlingarna. Adler började med att vända sig till Laurin med begäran om en redogörelse för den aktuella situationen. Laurin lämnade denna redogörelse. Han framhöll att det rådde ett starkt missnöje, sedan stiftelsen misslyckats att få gehör för sina synpunkter. Han var fullt uppe i ackvisitionen och kunde konstatera, att det icke fanns beredvillighet att satsa »de stora pengarna». Det var en ganska stor uppgift att få in dubbelt så mycket pengar och Laurin trodde icke att det skulle gå. Härför fordrades en fullständig tro på föreståndaren. Synpunkterna voro emellertid skiftande bland de femtio bidragsgivarna. Tyvärr var det dessutom så, att entusiasmen för Borgström stod i omvänd proportion till bidragens storlek. Hult frågade hur stor ökningen av bidragen kunde bli, om Borgström lämnade institutet. Laurin svarade att han icke kunde fråga varje bidragsgivare vad denne ville betala, om Borgström var kvar, och vad han ville betala, om Borgström lämnade sin befattning. Det var emellertid solklart, att det skulle bli en ökning i det senare fallet. Om Borgström stannade kvar, skulle det nog icke vara möjligt att uppnå ett årligt bidrag å 300 000 kronor, men en höjning av beloppet enligt det tidigare avtalet med 60 000—70 000 kronor vore tänkbar. Laurin nämnde att exempelvis Åkerlund & Rausing, som borde bidraga med 15—20 000 kronor, förklarat att de efter vad som förevarit med Borgströms intyg icke ens symboliskt ville vara med vidare. Det fanns litet för många sådana fall. Sammanträdet varade mellan klockan 10 och 16.45. Av den tiden upptog Laurins yttrande högst en timme. I övrigt var det deklarationer och redogörelser från andra håll. Flinck lämnade en lång analys av Borgströms vetenskapliga kompetens. Flinck var en av dem, som definitivt ifrågasatte Borgströms vetenskapliga kvalifikationer. Han hade gjort ett grundligt arbete och hans framställning tog avsevärd tid. Diskussionsinläggen gåvos icke vid något tillfälle den tillspetsade form som påståtts i den senare pressdebatten. Vid sammanträdets slut tackade Schmidt för den sakliga anda, i vilken diskussionen hållits, och för de värdefulla synpunkter han fått från dem alla. Alla hade uttalat sig och många hade olika skäl för sitt ställningstagande. Diskussionen hade varit »rikt facetterad». Schmidt förklarade till slut, att de nu skulle resa ned till Göteborg och fundera mera på saken och därefter taga upp frågan på ett styrelsesammanträde, som skulle hållas efter ett par dagar.
103 Anderfelt har inför utredningen uppgivit, att han deltog i sammanträdet blott halva tiden och att han icke fick något bestämt intryck av vilken effekt argumenteringen från stiftelsens sida hade på statens representanter i institutets styrelse. De anteckningar som Wehlin efterlämnat giva icke närmare upplysningar om vad som förevarit vid sammanträdet den 9 november 1955. 3. Sammanträdet med institutets styrelse den 11 november 1955 Såsom tidigare nämnts hade Flinck, Jakobsen, Ture Bergman och Wehlin framställt begäran om att föreståndarfrågan måtte upptagas till behandling vid nästa sammanträde med institutets styrelse. Sammanträdet hölls den 11 november 1955 i närvaro av Schmidt såsom ordförande samt ledamöterna Adler, Rolf Bergman, Ture Bergman, Carin Boalt, Flinck, Hedvall, Hult, Jakobsen, Samuelson och Wehlin. Under den första delen av sammanträdet, då vanliga styrelseärenden behandlades, var även Borgström närvarande jämte kamreraren Gahnertz, som förde protokollet. Vid handläggningen av föreståndarfrågan förde Schmidt ett särskilt protokoll, som justerats av Rolf Bergman och Flinck. I styrelsesammanträdets första skede behandlades bl. a. den tidigare (ovan s. 50) omnämnda frågan om principerna för utfärdande av intyg från institutet och analyslaboratoriet. Enligt det protokoll, som fördes vid handläggningen av föreståndarfrågan, erinrade Schmidt till en början om vad som tidigare förevarit i frågan. Han meddelade att Borgström den 31 oktober utbett sig ett råd, hur han skulle ställa sig, då han erfarit att hans namn var under diskussion i samband med de pågående förhandlingarna mellan staten och stiftelsen om nytt avtal. Schmidt hänvisade vidare till skriftväxlingen mellan honom och Laurin (breven den 5 och den 11 oktober 1955, se ovan s. 83—85) och till vad som förekom vid överläggningarna den 9 november 1955. Slutligen meddelade Schmidt, att han underrättat Borgström om att särskilt sammanträde skulle äga r u m efter dagens ordinarie sammanträde och att föreståndarfrågan då skulle diskuteras. Angående handläggningen av föreståndarfrågan och styrelsens beslut innehåller protokollet följande: Styrelsen diskuterade ingående institutets verksamhet så som den utformats sedan dess början och så som den kunde antas komma att gestalta sig under den närmaste framtiden. Diskussionen kom härvidlag att koncentrera sig till antaganden om och överväganden betr. de sannolika ekonomiska förhållanden under vilka institutet, dess styrelse och föreståndare hade att arbeta under kommande femårsperiod. Olika alternativ och konsekvenserna av dessa övervägdes. Man kunde redan nu förutse snäva anslagsramar såväl i avseende på drifts- som utrustningsanslag. I vilket fall finge styrelsen ålägga föreståndaren en starkt internt koncentrerad verksamhet och att han själv skulle deltaga i forskningsarbetet. Härigenom skulle många av nuv föreståndarens förtjänstfulla egenskaper inom andra områden under många år framåt ej kunna komma till sin rätt och ej heller av institutet kunna utnyttjas. Av stiftelsens ordförandes uttalanden att döma vore även en förutsättning for anslag av något större storleksordning än som ställts till förfogande under sist-
104 förflutna budgetår och som förutsatte fördubbling av stiftelsemedlemmarnas hittillsvarande årliga insatser, att institutets verksamhet allenast inriktades på det interna forskningsarbetet och på dokumentationstjänsten. Man kunde utgå från att statsmakterna vid förhandlingarna i stort sett vore beredda att ställa sig förstående inför denna stiftelsens inställning. Efter slutförd diskussion beslöt styrelsen som sin uppfattning uttala att i betraktan av de yttre omständigheterna kring institutets verksamhet och utvecklingen av och riktlinjerna för denna verksamhet så som de enligt styrelsens bedömande torde komma att gestalta sig under kommande femårsperiod det vore riktigast att styrelsen beslöte att nu tillråda föreståndaren att söka sig annan befattning men att styrelsen genom detta uttalande och råd också för närvarande avsåge att bereda föreståndaren tillfälle att få viss tid på sig för ordnande av ny anställning. Styrelsen beslöt i enlighet härmed och uppdrog åt ordföranden att meddela föreståndaren beslutet. På särskild fråga av ordföranden beslöt styrelsen att dess beslut skulle antecknas som enhälligt. Styrelsen beslöt även att uppdraga åt ordföranden att när han hedömde så vara lämpligt meddela personalen den förändring i institutets ledning som skulle komma att inträda samt att om och när så erfordrades förordna om interimsledning av institutet med dr Lindeberg som t.f. föreståndare och civilingenjör Widoff som administrativ-ekonomisk assistent. Ordföranden meddelade härefter att han avsåge att under morgondagen delgiva föreståndaren styrelsens beslut. Deltagarna i sammanträdet ha inför utredningen lämnat närmare redogörelse för sammanträdets förlopp och beslutets innebörd. Schmidt har härom berättat: Den kritik, som framförts vid överläggningarna den 9 november 1955, var icke så mycket på tal den 11 november. Då talades det egentligen om vad man skulle göra. Först nämnde Hult, att styrelsen icke skulle äga befogenhet att besluta i denna fråga. Avgörandet borde träffas av den styrelse, som fungerade efter den 1 juli 1956. Schmidt ansåg Hults ståndpunkt orimlig och förklarade, att styrelsen var behörig att besluta så länge ledamöterna hade sina mandat. Sedan framkom förslag att styrelsen skulle föreslå staten och stiftelsen att göra ett avtal på allenast ett år, men förslaget släpptes efter någon diskussion. Vid sammanträdet yttrade sig vidare Flinck, varjämte Rolf Bergman i ett anförande berörde Borgströms vetenskapliga gärning och de tidigare omtalade intygen. Carin Boalt sade icke så mycket först utan frågade, vilken uppfattning Schmidt hade. Vid tidigare tillfällen, då de talat om denna fråga, hade hon förklarat, att hon icke ville vara med om att säga upp Borgström, eftersom denne varit så länge vid institutet och nedlagt en hel del förtjänstfullt arbete för att skaffa institutet förbindelser ute i världen o. s. v. Då nu Schmidt, som vid sammanträdet den 9 november icke sagt så mycket, tillfrågades om sin mening beträffande Borgström, framlade han inför styrelsen sin åsikt och yttrade därvid i huvudsak följande. Under alla de år som gått hade han haft ett drygt arbete med den administrativa och ekonomiska delen av Borgströms verksamhet. Detta hade betungat Schmidt alldeles ovanligt mycket. Borgström hade exempelvis haft svårt att hålla tider. Han hade sålunda kommit i sista stund med skrivelser och promemorior, som skulle skickas. Det hade vidare hänt, att han en dag lämnat handlingar för godkännande och under-
105 skrift men påföljande dag rest utomlands och varit oanträffbar för diskussion om eventuella korrigeringar. Dessa besvärligheter hade givit Schmidt anledning att undra, hur det var med det planmässiga arbetet inom institutet. Borgström hade emellertid en kolossal energi och arbetsförmåga och ett starkt intresse för verksamheten. Schmidt hade också trott, att Borgström hade förmåga att vetenskapligt planlägga arbetet. Sedan hade Schmidt redogjort för de ekonomiska förhållanden, som sammanhängde med bokslutet för budgetåret 1953/54. Det hade blivit ett underskott på 24 000 kronor. Schmidt hade dock icke velat lasta Borgström för att pengarna icke räckt till, ty det förelåg i 1945 års betänkande en felkalkyl i det att man där beräknat fastighetsomkostnaderna till sammanlagt 20 000 kronor medan de i själva verket uppgått till över 36 000 kronor. Vidare hade det blivit en del utgifter i samband med invigningen av nybyggnaden hösten 1953, vilka bidragit till det uppkomna underskottet. Borgström hade emellertid bort vara uppmärksam på dessa förhållanden. Han skulle icke ha ökat utgifterna på annat håll och anställt personal i sådan utsträckning som skedde, när pengarna icke räckte att bestrida fastighetsomkostnaderna. Schmidt hade fått taga itu med denna angelägenhet och vidtaga sådana åtgärder, att underskottet blev täckt. Det hade gällt att nedskära rörelsen så att verksamheten kunde gå ihop och lämna överskott till täckande av underskottet. Schmidt hade lyckats få hjälp av staten med 12 000 kronor och av stiftelsen med 6 000 kronor. Återstående 6 000 kronor av underskottet hade icke kunnat täckas förrän under budgetåret 1955/56. Schmidt hade bildat sig den uppfattningen, att Borgströms ekonomiska förutseende och ekonomiska planläggning icke varit tillfredsställande. Schmidt hade emellertid funnit sig i dessa brister och låtit dem uppvägas av Borgströms förtjänster, i synnerhet då på det vetenskapliga området. Nu hade han dock hört en ganska kraftig kritik riktas även mot institutets vetenskapliga verksamhet under Borgströms ledning. Schmidt hade icke velat ingå i någon bedömning av Borgströms vetenskapliga kvalifikationer, men han hade vid sammanträdet hänvisat till det tydliga misstroendet mot Borgström inom stiftelsen och till en rådande kritisk inställning mot honom inom handelsdepartementet. Holmgren hade nämligen delgivit Schmidt, att man var kritisk mot Borgström i departementet och Schmidt hade under årens lopp själv erfarit att det förhållit sig så. Han hade emellertid icke talat med statsrådet Lange om saken. Schmidt hade vidare hänvisat till den omständigheten, att Borgström själv framställt en fråga, hur han skulle ställa sig med anledning av kritiken. Vid sammanträdet hade Schmidt med hänsyn till det anförda frågat, om man verkligen kunde taga på sitt ansvar att hålla hans position. Schmidt hade ansett, att man icke kunde göra det. Det gällde att finna en lösning. Han hade vidare framhållit önskvärdheten av att styrelsen var enhällig i en fråga av denna art. Schmidt föreslog därför, att de skulle ena sig om att giva Borgström rådet att söka sig en annan anställning. Styrelsen skulle avstå från att göra några värdeomdömen och lämna åt Borgström att sköta saken på egen hand. Detta blev också styrelsens enhälliga beslut. Schmidt visste att Borg-
106 ström skulle få ett mycket gott erbjudande att taga hand om ett slags organisation av public-relation-art för hela konservindustrin, en verksamhet som skulle passa honom bra. Han skulle följaktligen ha åtminstone en chans förutom dem, som han själv kunde skapa. Då det i protokollet skrevs om de sannolika ekonomiska förhållanden, under vilka institutet hade att arbeta under den kommande femårsperioden, avsågs därmed att institutet, även om man skulle få det anslag å 976 000 kronor som äskats, likväl icke kunde ha en föreståndare, som ägnade åtminstone halva sin tid åt public-relationarbete, föredragsverksamhet och dylikt. Man måste ha en föreståndare, som koncentrerade sig på forskning och — som det stod i de då gällande stadgarna — själv deltog i forskningsarbetet. Formuleringen i protokollet, att Borgströms förtjänstfulla egenskaper inom andra områden än forskning icke skulle komma till sin rätt och ej heller kunna utnyttjas av institutet, syftade på Borgströms utomordentliga egenskaper då det gällde public relation och utåtriktad verksamhet samt litteraturforskning och sådant. Formuleringen innebar emellertid icke — såsom senare gjorts gällande av Hult — att han skulle ha varit överkvalificerad för arbetet vid institutet. Det råd, som enligt styrelsens beslut skulle givas Borgström, var icke att betrakta som ett avskedande. Tanken som låg bakom förslaget var, att det var mest korrekt mot Borgström att ärligt tala om hur läget var och framhålla för honom, att han nu, medan han ännu stod i sina bästa år, hade tid att skaffa sig en annan anställning. Om frågan då icke fått en lösning, skulle den ständigt ha hållits levande och kanske drivits fram till ett avgörande fem år senare. Om Borgström likväl stannat kvar, skulle Schmidt troligen icke ha gått så långt som till en uppsägning. Han hade ju sagt till Holmgren, med hänvisning till det ekonomiska resonemanget i Laurins skrivelse den 5 oktober 1955, att han under de föreliggande omständigheterna icke kunde säga upp Borgström. Om Borgström stannat, skulle väl följden ha blivit, att åtminstone de flesta av stiftelsens representanter i styrelsen avgått. Vid sammanträdet förekommo absolut inga påtryckningar av något slag på de enskilda ledamöterna i styrelsen i syfte att uppnå ett beslut i viss riktning. Adler har inför utredningen berättat: Vid detta sammanträde framfördes ånyo kritik mot Borgström. Man påtalade, att han i vissa fall visat bristande omdöme, och man kritiserade den utåtriktade verksamhet, allt i tämligen vaga ordalag. Adler hade hoppats att om inte majoriteten så åtminstone en väsentlig grupp av ledamöterna skulle tveka att lösa föreståndarfrågan så snabbt, men under förhandlingarna visade det sig, att Rolf Bergman uttalade sig för att frågan skulle lösas. Även Hedvall och Hult, vilka Adler trott hysa en annan uppfattning, följde den linjen, att frågan borde lösas vid detta sammanträde. Själv hyste Adler en mycket stark tvekan, om de skäl som framförts voro tillräckligt bärande för att motivera ett beslut. Sakligt var den framförda kritiken enligt Adlers åsikt icke tillräcklig för att leda till ett så drastiskt avgörande. Ä andra sidan kunde han icke undgå att bli övertygad om att det förelåg dels en sådan brist på optimism och på förtro-
107 ende för föreståndaren, dels en sådan motvilja mot att försöka samarbeta att Adler slutligen, dock med stor tvekan, anslöt sig till beslutet. Av särskild betydelse för honom var därvid även att beslutet formulerades på ett sådant sätt, att det icke var något avskedande och icke uttryckte någon direkt kritik mot Borgström. Adler ansåg också att om något avgörande icke träffades då, saken likväl skulle komma upp igen, och att det icke skulle vara bättre. Det fanns tydligen en varaktig söndring, en konfliktstämning, som förr eller senare åter skulle aktualiseras. J u längre man dröjde, dess värre kunde det bli. Trots att Adler icke var helt övertygad om att den sakliga motiveringen var vägande, såg han det som en realitet, att det förelåg dåliga förutsättningar för ett samarbete. Slutligen delade Adler Hults åsikt, att beslutet fattats under tryck. Avgörandet skulle nämligen träffas snabbt, ty förhandlingarna angående avtalet med staten skulle avslutas inom fjorton dagar. Rolf Bergman har uppgivit: Han betonade vid sammanträdet, alt han fann det beklagligt att m a n skulle nödgas taga ställning samtidigt till två olika saker, nämligen avtalet och föreståndarfrågan. Rolf Bergmans ställningstagande i föreståndarfrågan var grundat på hans egen bedömning av Borgströms förmåga att leda institutet men även på hänsynstagande till den inom styrelsen rådande stämningen. Hans egen bedömning hänförde sig väsentligen till Borgströms sätt att sköta institutets administration och ekonomi, den utåtriktade upplysningsverksamheten och intygsgivningen. Vad som förekommit under sammanträdet den 9 november påverkade icke hans ställningstagande. Han var redan tidigare tveksam angående Borgströms lämplighet. Redan då han i oktober 1955 fick kännedom om Semper-intyget, skrev han ett brev till Schmidt och fäste dennes uppmärksamhet på förhållandet. Rolf Bergman ansåg, att saken var mycket bekymmersam, och Schmidt höll med honom om detta. Före sammanträdet den 11 november visste Rolf Bergman emellertid icke, att hans tveksamhet beträffande Borgström delades av så många. Då det därför från flera håll ifrågasattes, om icke både Borgström och institutet voro mest betjänta av en skilsmässa i en eller annan form, och önskemålet kunde framföras till Borgström i form av ett råd, tvekade Rolf Bergman icke att biträda ett sådant beslut. Det betonades också, att skilsmässan icke stod för dörren. Om han varit ensam om sin uppfattning, hade följden närmast blivit att han dragit sig tillbaka från ansvaret. Nu yppades vid sammanträdet den 11 november från olika håll åsikter, vilka gingo i samma riktning. Om Borgström icke följt rådet, hade frågan fått tagas upp till ny prövning. Möjligen skulle styrelsen då ha förklarat, att de icke ville taga ansvaret längre. Vid sammanträdet diskuterades den möjligheten, att man skulle försöka draga sig fram ytterligare en tid. Rolf Bergman var till en början tilltalad av denna u b äg, emedan man då skulle slippa ifrån det otrevliga sammanträffandet, att de båda frågorna om avtalet och om Borgström skulle avgöras samtidigt. Det framgick emellertid av diskussionen, att det med de rådande motsättningarna icke fanns anledning vänta något gott och fruktbringande samarbete i fortsättningen.
108 Carin Boalt har inför utredningen uppgivit: Vid en bedömning av Borgströms verksamhet hade hon funnit, att den administrativt-organisatoriska förmågan icke varit hans starka sida. Vidare hade han i fråga om publikationer och föredrag brustit avsevärt i tillförlitlighet. Diskussionen om Borgströms vetenskapliga insats hade enligt hennes mening fått alltför stort utrymme. Det var icke något grundläggande krav att föreståndaren skulle vara en forskare av rang. Beträffande Borgströms förmåga att handhava de ekonomiska angelägenheterna ville hon icke fälla något omdöme. Hon hade den meningen, att föreståndarfrågan låg så till att den förr eller senare skulle ha tillspetsats. Det var dock ytterligt beklagligt, att frågan i tiden så intimt knutits samman med det nya avtalet, att det blev en sådan tidspress. När det sedan gällde att inom styrelsen taga ställning till om det var motiverat att omtala för Borgström, att inställningen mot honom var av den arten att det icke ansågs gynnsamt att han stannade kvar, fann hon att det som gjordes var det enda möjliga. Om hon icke haft denna inställning, skulle hon icke ha kunnat biträda styrelsens beslut. Det var hennes bestämda övertygelse, att den ekonomiska frågan kunnat ordnas, även om det blivit ett avbräck i verksamheten tills man funnit lämpliga utvägar. Hon betraktade det som olämpligt att fatta beslut om att r å d a Borgström att söka annan anställning endast av det skälet, att det eventuellt skulle bli brist på medel. Vid sammanträdet uttalade sig Samuelson för att man skulle försöka få en kortfristig lösning till stånd så att m a n skulle slippa påskynda avgörandet. Beslutet innebar, att ledamöterna i styrelsen voro eniga om att Borgström icke var lämplig som föreståndare och att ordföranden skulle klargöra styrelsens uppfattning för honom. Adler och Hedvall yttrade sig praktiskt taget icke. Ej heller Hult gjorde någon insats för att åstadkomma en annan uppläggning och uttryckte icke någon önskan att reservera sig. Schmidt framhöll önskvärdheten av ett enhälligt beslut men någon form av påtryckning förekom icke. Carin Boalt uppfattade icke rådet till Borgström som ett avsked. Hon hade så mycket mindre anledning att göra detta som de mest kritiska av stiftelsens representanter tydligt uttalade, att det icke var fråga om någon omedelbar åtgärd. Det ansågs vara på sin plats, att avdelningscheferna visste om att föreståndarfrågan var upptagen till diskussion och att man rått Borgström att tänka på saken. Detta förutsatte ju icke att det skulle bli ett omedelbart personskifte. Anteckningen i protokollet, att Borgströms förtjänstfulla egenskaper inom andra områden under många år framåt icke skulle komma till sin rätt och icke heller av institutet kunna utnyttjas, syftade på Borgströms expansiva läggning, hans förmåga att stimulera i olika sammanhang och hans utomordentliga internationella kontakter, hela denna sida av h a n s personlighet, som ju var mycket markerad. Hedvall har uppgivit: Vid sammanträdet den 11 november var det icke någon som försvarade Borgström. Hedvall framhöll dock, att man borde försöka få en såvitt möjligt allsidig blick på hela frågan. Vid beslutets fattande spelade naturligtvis de ekonomiska synpunkterna viss roll. Om de per-
109 söner, som satsade pengar på ett företag, icke fått vad de avsett för sina pengar, voro de enligt Hedvalls mening i sin fulla rätt att försöka få en ändring till stånd. Att föreståndaren i detta fall tillagts professors namn föranledde icke någon ändring i detta hänseende. Borgström hade ju hela tiden känt till på vilka villkor han anställts. Någon påtryckning i olämplig form förekom icke. Visserligen rådde det brådska med hänsyn till att proposition till riksdagen skulle utarbetas inom departementet, men utgången hade kanske blivit densamma, även om ärendet upptagits till behandling vid en senare tidpunkt. De intyg, som Borgström utfärdat vid olika tillfällen, diskuterades vid sammanträdet och den bristande vederhäftigheten i vissa publikationer påtalades, men dessa förhållanden voro för Hedvalls del icke av sådan betydelse, att de blevo bestämmande för hans personliga ställningstagande i frågan. Det beslut som styrelsen fattade innebar en möjlighet för Borgström att taga kontakt med intresserade styrelseledamöter och anpassa sig efter deras önskemål rörande verksamhetens uppläggning. Inom styrelsen önskade m a n en kvantitativ och kvalitativ koncentration. Man borde med andra ord minska på antalet arbetsuppgifter och Borgström borde deltaga i utåtriktad verksamhet i något mindre utsträckning och därigenom få möjlighet att själv ägna sig mera åt vetenskaplig verksamhet. Då det i protokollet skrevs, att många av den nuvarande föreståndarens förtjänstfulla egenskaper inom andra områden under många år framåt ej kunde komma till sin rätt och ej heller av institutet kunna utnyttjas, avsågs därmed icke att uttrycka den uppfattningen, att Borgström skulle vara överkvalificerad. Om denna tolkning av anteckningen i protokollet torde Hult vara ensam. Det ansågs vid sammanträdet vara ganska nödvändigt att personalen informerades om styrelsens beslut. Det hade nämligen kommit til! ledamöternas kännedom, att det rådde viss oro bland de anställda, och då var det ju bättre att personalen underrättades om vad som bestämts. Hult har berättat: Vid sammanträdet den 11 november 1955 var diskussionen lång och ingående. Därvid dök också upp ett anbud från Laurin, vilket innebar att Borgström mot en lön av 50 000 kronor om året skulle anställas hos AB Plåtmanufaktur som propagandaman. Laurin nämnde också att Borgström i sådant fall skulle kunna behålla sysslan att sköta de utländska kontakterna för institutets räkning. Under sammanträdet framfördes vidare från de fyra industrirepresentanternas sida alla de klagomål, som ventilerats vid överläggningarna den 9 november. Flinck riktade mycket grava anmärkningar mot Borgströms doktorsavhandling och det anmärktes också på en del andra av Borgströms arbeten. Borgström kritiserades för att han icke givit ut några vetenskapliga arbeten under sin tid vid institutet. För vissa av de i beslutet deltagande ledamöterna voro de intyg som Borgström utfärdat av betydelse för avgörandet. För Hult spelade de dock icke någon roll såsom motiv för beslutet, låt vara att även han ansåg, att Borgström förfarit olämpligt då han utfärdat dem. Hult var den siste i raden som till slut biträdde den mening som blev styrelsens beslut. Att han gjorde det berodde mindre på den vetenskapliga kritiken mot Borg-
110 ström än på det förhållandet, att det tydligen förelåg ett så stort misstroende mot Borgström från den samlade industrins sida, att det skulle bli svårigheter med samarbetet mellan Borgström och industrin. Hult hyste samma åsikt som Flinck givit uttryck åt, nämligen att ett institut, där föreståndaren icke kunde samarbeta med majoriteten av industrin, måste bli av mycket litet värde, även om de statliga intressena blevo fullt tillgodosedda. Vid överläggningarna den 9 november hade de ju fått ultimatum från Laurin av innebörd, att förutsättningen för utbetalning av pengar från stiftelsen till institutet var att Borgström skulle bort. Vid sammanträdet den 11 november fanns ingen anledning att begära precisering på den punkten. Hult ville dock inte säga, att han fattade Laurin så, att inga pengar alls skulle komma från stiftelsen, om Borgström stannade kvar, men det skulle erläggas »låt oss säga t. ex. 100 000 kronor eller något sådant» mindre än vad som tidigare utgått. Institutet skulle då icke längre vara ett forskningsinstitut utan blott ett driftslaboratorium för industrierna. Ett ultimatum förelåg och man fick offra Borgström för att klara institutet. Ett sådant ultimatum skulle dock icke ha ställts, om icke missnöjet inom industrin varit starkt. Anteckningen i protokollet, att Borgström icke skulle få tillfälle att utnyttja sina kunskaper och sin förmåga, därest institutets arbetsuppgifter begränsades enligt styrelsens planer, tolkade Hult så, att Borgström var att anse som överkvalificerad för dessa uppgifter. Det var ej fråga om uppskov med avgörandet den 11 november, det fordrades ett omedelbart svar, ty man skulle skriva avtalet med staten. Om de haft ett år på sig, skulle situationen troligen ha utvecklats på ett lugnare sätt. Beslutet fattades nu under intryck av ultimativa yrkanden, och det fanns icke möjlighet att på den korta tid som stod till förfogande företaga en sondering. Ture Bergman har uppgivit: Sammanträdet började med diskussion om innehållet av Borgströms anställningsavtal och vilka befogenheter styrelsen hade. Hult ifrågasatte om de hade behörighet att fatta beslut i föreståndarfrågan med giltighet för en kommande avtalsperiod. Så diskuterades procedurfrågor. Samuelson yrkade, att styrelsen skulle föreslå att avtal träffades endast på ett år så att man kunde se hur det kunde klara sig. Hedvall instämde i detta men frågade samtidigt efter förslag till ny föreståndare. Wehlin instämde, ehuru med tvekan, i förslaget att avtalet skulle prolongeras ett år. Carin Boalt uppmanade statens representanter i styrelsen att deklarera sina åsikter om Borgströms lämplighet. Hon förklarade, att hon för egen del ansåg Borgström olämplig som föreståndare. Schmidt deklarerade, att han icke trodde att det i fortsättningen skulle gå med Borgström i institutets ledning. Han tillade, att Borgström var fullt informerad om vad som diskuterades i institutets styrelse och att detta gällde även tjänstemännen vid SIK. Schmidt framkastade därefter ett förslag om ett slags provisorium av innebörd att dr. Lindeberg skulle bli t.f. föreståndare och ingenjören Widoff ett slags ekonomichef. Borgström skulle få en befattning med upplysnings- och propagandauppgifter, varjämte det skulle ankomma på honom att upprätthålla alla institutets utlandskontakter. Efter en del dis-
Ill kussion blev man klar över att detta förslag var ohållbart. Rolf Bergman uttalade sig sedan om Borgström och förklarade, att denne nog icke kunde anses lämplig som chef för institutet, emedan hans vetenskapliga anseende var för svagt. Jakobsen förklarade, att man icke kunde diskutera en lösning av frågan enligt förslaget om förlängning av avtalet under ett år. Hult menade, att styrelsen icke fick den frihet den skulle ha, och uttalade därefter sin egen åsikt om Borgström: Denne var icke någon stor forskare, icke någon analytiker men väl syntetiker, och han var en eldsjäl. Själv sade Ture Berginan rätt litet. Hans ståndpunkt var vid det tillfället fullt klar och känd av dem alla. Sedan de diskuterat de olika skälen och formuleringarna, slutade det hela med ett — som de trodde — enhälligt beslut. Schmidt höll mycket styvt på att det skulle bli enhälligt. Han talade också om att iakttaga sekretess och om nödvändigheten av att bereda Borgström de bästa möjligheter att söka sig annat arbete, varför man ej fick fälla något förklenande omdöme eller bestämma någon bestämd respittid. Borgström skulle bara få ett meddelande, att styrelsen ansåg det vara klokt av honom, om han sökte sig annan anställning, men enligt det fattade beslutet skulle han själv få välja. Innebörden av beslutet fick nog anses vara att Borgström fick »silkesnöret», dock med mycket lång respittid. Det talades om ett halvt år, ett år eller till och med flera år. Det framfördes också, att man efter respittidens utgång kunde se om förhållandena eventuellt ändrats. Beslutet kunde väl dock icke tolkas på mer än ett sätt, även om det var vackert inlindat. Styrelsen fattade vidare beslut om en eventuell interimsledning vid institutet, eftersom man måste räkna med den möjligheten, att Borgström reagerade mot beslutet genom att omedelbart avgå. Flinck har inför utredningen uppgivit: Vid sammanträdet gjorde Schmidt en sammanfattning av vad som förekommit vid överläggningarna den 9 november. De som intogo en klart kritisk hållning mot Borgström voro Flinck, Jakobsen, Wehlin, Ture Bergman och Rolf Bergman. Carin Boalt yttrade sig icke mycket men syntes till slut klart anse, att Borgström var olämplig. Hon hade nog aldrig varit riktigt tillfredsställd med att han kom dit som föreståndare. Flinck hade en känsla av att Hedvall ansåg, att Borgström var slarvig och skötte sina administrativa uppgifter dåligt. Vid tidigare sammanträden hade Hedvall framhållit, att Borgström saknade skapande fantasi d. v. s. hade en anmärkningsvärt liten förmåga att själv komma fram till originella forskningsuppslag. Carin Boalt och Rolf Bergman intogo båda en mera deciderat negativ hållning än Hedvall. Adler yttrade sig praktiskt taget icke, men man kunde märka, att han kände sig mycket plågad av situationen. Adler i sin egenskap av utpräglad forskare såg kanske frågan från en annan synpunkt än Flinck och tyckte måhända, att det i den rådande situationen v a r bäst både för Borgström och för institutet att fatta beslut på det sätt som skedde. Om det fanns risk att institutet icke kunde få lika mycket pengar därest Borgström stannade kvar, förklarade sig Hult beredd att biträda beslutet att råda Borgström att söka sig annan befattning, detta oaktat han a n såg Borgströms avgång icke vara motiverad av några andra skäl. Flinck rik-
112 tade då en direkt fråga till Hult, om denne var beredd att för 100 000 kronor anmoda en — enligt Hults mening — skicklig föreståndare att söka sig annan anställning. Med största skärpa förklarade Flinck, att det var upprörande, att någon skulle vara beredd att entlediga en dugande befattningshavare på den nivån för att få 100 000 kronor mera på sin budget. Om Hult ansåg Borgström vara skicklig, borde han i stället göra allt för att behålla denne. Man fick då hellre driva institutet med en mindre budget eller skaffa pengar på annat sätt. Flinck underströk att det var en lämplighetsfråga man diskuterade, icke en penningfråga. Av stiftelsens representanter var Samuelson tveksam. Han hade talat med Borgström efter den 9 november och fått det intrycket, att denne var villig att taga reson. Samuelson föreslog därför, att man skulle inskränka sig till att giva Borgström en skarp varning så att denne ändrade taktik. Därmed skulle Borgström kunna fortsätta en femårsperiod till. Flinck, som ansåg att det gällde en lämplighetsfråga, ville dock icke medverka till att styrelsens åtgärd blev så uttunnad, att Borgström bara kunde lämna den utan avseende och fortsätta som om ingenting hänt. Flinck framhöll därför att han komme att taga upp frågan igen, om den nu icke fick en ur hans synpunkt tillfredsställande lösning. Sedan diskussionen pågått en stund utan att något förslag framställts, förklarade Schmidt att han, med hänsyn till den inställning till Borgström som framkommit hos många styrelseledamöter, ansåg det uteslutet med ett fortsatt samarbete mellan styrelsen och Borgström. Schmidt föreslog, att man i all vänskaplighet skulle informera Borgström om detta och föreslå honom att försöka finna någon annan verksamhet. Schmidt önskade enighet omkring beslutet och så blev det. Någon påtryckning förekom icke. Beslutet var en naturlig följd av att majoriteten av styrelseledamöterna haft en latent känsla av att åtgärden måste vidtagas, ehuru ingen velat hålla i skaftet. När beslutet väl var fattat, uttrycktes inga andra betänkligheter än att detta borde ha gjorts långt tidigare. Badet som Borgström fick var praktiskt taget jämförligt med ett avsked, men givet under angenämare former. Om Borgström icke avgått, skulle Flinck ha yrkat på uppsägning av honom. Jakobsen har berättat: Jakobsen hade icke deltagit i överläggningarna den 9 november. Vid sammanträdet den 11 november förekom en del resonemang angående frågan om det den 9 november ställts något ultimatum angående indragning av bidrag, därest Borgström icke lämnade sin befattning. Den ekonomiska synpunkten betonades särskilt av Hult, men han var den ende. Han menade, att det rådde en ekonomisk press och att det med hänsyn till risken att förlora 100 000 kronor ändå var det bästa för institutet att Borgström avgick. Hults inställning väckte opposition från alla håll. Det framhölls att man visserligen icke kunde bortse från en viss ekonomisk r a m men att den ekonomiska frågan icke fick vara avgörande för frågan om Borgströms kvarstannande. För avgörandet av denna fråga var förtroendet för Borgström utslagsgivande. Om man var övertygad om att Borgström var den rätte mannen såsom föreståndare, fick ett belopp som det nämnda icke ha någon som helst betydelse. Då skulle
113 det vara riktigare att driva institutet med anslag på endast 600 000 kronor men med en föreståndare som åtnjöt styrelsens förtroende. Vid sammanträdet yppades i anslutning härtill olika åsikter om vad Laurin yttrat i anslagsfrågan vid överläggningarna den 9 november. Schmidt förklarade, att han för sin del icke uppfattat saken på det sätt som Hult gjort. Alla de övriga instämde i vad Schmidt yttrat med undantag möjligen av Adler. Det diskuterades således vid detta sammanträde, om stiftelsen, för det fall att Borgström stannade, enligt Laurins yttrande den 9 november icke skulle lämna några bidrag alls till institutet eller skulle bidraga med allenast blygsamma belopp. Jakobsen hade en känsla av att det på denna punkt rådde definitivt olika åsikter. Det var dock ingen som begärde uppskov med ärendets behandling för att man skulle vinna klarhet på den punkten, och det var ingen som reserverade sig. Däremot var det flera som beklagade, att de kommit i tidsnöd med anledning av att man i departementet måste ha tid att färdigställa propositionen till 1956 års riksdag. De olika ledamöterna fingo vid sammanträdet säga sin åsikt i föreståndarfrågan, och Jakobsen sade även sin mening i saken. Efter hand visade det sig, att man var ense om att be Borgström se sig om efter något annat, när nu förhållandena voro sådana som de voro. F r å n något håll framställdes det såsom tänkbart, att det likväl kunde gå i fortsättningen med Borgström som chef. Jakobsen förklarade då, att han kommit till den övertygelsen, atfc han i sådant fall icke kunde vara någon positivt arbetande, nyttig medlem av styrelsen. Förr eller senare skulle situationen bli mycket besvärlig, och det var därför lika bra — icke minst av hänsyn till Borgström själv — att styrelsen tog ställning omedelbart. Jakobsens totalintryck av sammanträdet var, att premisserna för beslutet angående Borgström voro olika för de olika deltagarna. Till att börja med befarades att Borgströms inställning till ekonomin skulle medföra en spänning mellan resurser och arbetsplaner. Borgström hade, menade man, ett så expansivt intresse, att det hotade att spränga den ekonomiska ramen, oavsett om denna bestämts efter anslag å 700 000, 800 000 eller 900 000 kronor. Det ansågs också att den begränsning av allmänt utåtriktad verksamhet, som en del av ledamöterna önskade, skulle vara mycket svår om icke omöjlig att genomföra med Borgström som föreståndare. På vissa håll ansågs att de av Borgström utfärdade intyg, som tidigare omnämnts, voro klara uttryck för om icke bristande omdöme så åtminstone en benägenhet till oförsiktigt eller alltför snabbt ställningstagande i viktiga angelägenheter. På andra håll diskuterades Borgströms vetenskapliga stringens och kvalifikationer. Jakobsens totalintryck av de samlade omdömena om Borgström var, att man kommit i en situation där den bästa lösningen var att giva Borgström en så god chans som möjligt att själv finna någon annan befattning. Det råd som gavs kunde icke anses utesluta vidare förhandlingar, men om sådana lett till att Borgström stannat kvar, skulle Jakobsen icke längre vilja ifrågakomma såsom ledamot av institutets styrelse. Jakobsen hade läst protokollet angående samman8— 571704
114 trädet den 11 november 1955 och hade icke någon erinran mot dess avfattning. Samuelson har uppgivit: Vid sammanträdet den 11 november blev Samuelson mycket förvånad över att statens representanter i styrelsen lämnat sin tidigare position och biträdde förslaget att rekommendera Borgström att söka sig en ny befattning. Sedan Samuelson såsom siste talare föreslagit, att man skulle försöka få avtalet med staten förlängt på ett är, men icke från något håll fått stöd för denna tanke, biträdde även han beslutet. Anledningen till att han icke reserverade sig var, att han icke ville förstöra möjligheterna att genomföra avtalet mellan staten och industrin. Om det icke blev ett enhälligt beslut, kunde detta betyda, att staten själv tog hand om verksamheten vid institutet. Samuelson ansåg emellertid, att det vore lyckligt om staten och näringslivet gemensamt kunde handhava institutets skötsel. Meningen med det fattade beslutet var icke att avskeda Borgström. Detta kunde visserligen synas vara en lek med ord, men det förhållandet, att beskedet gavs såsom ett råd, spelade ändå viss roll. Alla voro nämligen ense om att Borgström icke skulle avskedas. Det skulle genom styrelsens ordförande meddelas honom, att det förelåg önskemål att han skulle draga sig tillbaka eller söka sig något annat. Några påtryckningar för att åstadkomma enhällighet förekommo icke vare sig från ordförandens sida eller från andra håll. Samuelson insåg, att det vid ett tillfälle som detta var mycket viktigt och kanske avgörande att beslutet var enhälligt. Förmodligen fattades beslutet under visst inflytande av den insedda risken, att ett nytt avtal med staten skulle bli värdelöst, om de ekonomiska förutsättningarna för avtalet på grund av industrins hållning icke kunde skapas. Wehlin deltog i sammanträdet den 11 november. Han avled emellertid den 13 februari 1956. I en kortfattad rapport till direktören Carl Lindskog har Wehlin sammanfattat vad som förekom vid sammanträdet. Enligt dessa anteckningar hade institutets hela styrelse varit enig om att de rådande förhållandena icke kunde fortsätta. Det hade framhållits, att Borgströms bortovaro från institutet för hållande av föredrag m. m. samt den tid han använt för utarbetande av skrifter och dylikt begränsade hans möjligheter till ledning av forskningsarbete och administration. Borgströms arbetskapacitet, hans journalistiska förmåga, hans skicklighet som föredragshållare och hans förmåga att entusiasmera hade enhälligt lovordats. Man hade dock även Varit överens om att hans vetenskapliga och administrativa förmåga icke var tillräcklig och icke motsvarade de krav, som måste ställas på föreståndaren för institutet. Angående Borgströms vetenskapliga förmåga hade endast de ledamöter, som ansett sig ha möjlighet att bedöma denna fråga, uttalat sig. Styrelsens enhälliga beslut hade inneburit, att ordföranden skulle meddela Borgström, att denne icke kunde räkna med fortsatt förordnande. Förändringen i ledningen hade förutsatts komma till stånd inom c:a ett år. Borgström skulle nämligen givas tillfälle att söka annan anställning. Man hade varit överens om att Borgström skulle visas
115 all hänsyn. Styrelseledamöterna hade räknat med att Borgström själv skulle komma att uppsäga anställningsavtalet med institutet. Beslutet skulle vara hemligt för att Borgström och institutet icke skulle lida skada. Genom beslutet hade skapats förutsättningar för fortsatt samarbete och ökade inkomster från AB Plåtmanufaktur, Findus AB m. fl. Lindskog har uppgivit: Då Borgström-frågan kom upp hösten 1955, sade Wehlin upprepade gånger till Lindskog, att det icke gick att ha Borgström kvar. Lindskog räknade dock icke med, att det skulle bli fråga om några desperata åtgärder. Frågan kulminerade sedan den 11 november. Wehlins rapport över vad som då förekom föredrogs i KF:s styrelse. Lindskog sade till Wehlin, att han ansåg att de icke bort gå så hårt till väga. Själv hade Lindskog såsom Wehlins efterträdare i institutets styrelse icke tagit ställning mot Borgström, men han trodde att styrelsens åtgärd att på ett vänligt sätt anmoda Borgström att se sig om efter annan anställning fullt motsvarade vad m a n i ett sådant läge skulle ha gjort inom näringslivet. Den 12 november 1955 blev Borgström underrättad om styrelsens beslut. Schmidt har härom inför utredningen berättat: Han talade med Borgström och upplyste honom om att de inom styrelsen ville råda honom att hitta på något annat. Borgström blev naturligtvis ledsen och frågade efter orsakerna. Schmidt svarade: »Är det någon idé att vi har en ingående diskussion om detta? Det är ju icke mycket att göra åt saken, när du har halva styrelsen emot dig och du dessutom vet, att det inte finns något stöd utanför styrelsen för dig.» — Borgström ville emellertid veta något skäl, och Schmidt hänvisade till Borgströms utåtriktade verksamhet och de intyg som Borgström utfärdat. Däremot nämnde Schmidt ingenting om ekonomin och ingenting om Borgströms omdömesförmåga ty h a n ville icke såra denne. Schmidt tillfogade att enhälligheten vid beslutets fattande borde för Borgström vara ett bevis för att även hans vänner ansett denna lösning vara den bästa även för Borgström själv. Han hade nu själv att taga hand om sina angelägenheter; styrelsen skulle icke vidare göra någonting åt saken. Borgström skulle alltjämt sköta sitt arbete såsom chef för institutet och i den egenskapen söka sig en annan anställning. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström uppgivit, att Schmidt på hans fråga, om den utåtriktade verksamheten och intygen kunde vara de verkliga skälen för styrelsens beslut, svarade: »Tag mitt råd, det skall du inte forska i utan nu gå vidare.»
X I . Erbjudandet o m a n n a n anställning
Laurin har angående planerna på att erbjuda Borgström annan anställning inför utredningen anfört: Bland företagsledare förelåg alltid intresse av att se rätt man på rätt plats. När Laurin var på det klara med att Borgströms läggning var sådan, att han helst ägnade sig åt den utåtriktade verksamheten, funderade han på om det icke skulle vara möjligt att använda Borgström för någon sådan verksamhet. Efter ett styrelsesammanträde ett eller annat år före krisen under hösten 1955 tog Laurin upp saken med Borgström och frågade, om denne skulle vara intresserad av att övergå till en verksamhet av angivet slag. Borgström svarade med en fråga, om Laurin icke gjorde detta erbjudande endast för att han ville ha bort Borgström från institutet. Laurin svarade, att han visserligen ansåg Borgström vara olämplig som chef för institutet — vilket Borgström mycket väl visste — men att han gjorde detta erbjudande, därför att han ansåg Borgström vara eminent lämpad för sådan verksamhet. När sedan Borgström enligt styrelsens beslut blivit anmodad att söka annan anställning, frågade Schmidt vid flera tillfällen Laurin, om denne icke kunde söka förverkliga den tidigare planen. Laurin hade därefter förnyade samtal i saken med Lindskog, Anderfelt och Strid. Laurins plan var att det skulle organiseras en ny stiftelse, som skulle syssla uteslutande med upplysning. Anslagen till denna stiftelse skulle vara av samma storleksordning som anslagen till SIK. De personer, som Laurin talade med om detta projekt, voro alla mycket positivt inställda till planerna. Strid betraktade förslaget som ett generöst erbjudande och åtog sig att vidtala Borgström och söka förmå honom att antaga erbjudandet. Befattningen skulle vara bättre avlönad än föreståndarbefattningen vid SIK, och Borgström skulle ha fått obegränsade möjligheter till resor inom och utom Sverige och till en omfattande föredragsverksamhet. Den 5 februari 1956 sammanträffade Strid med Borgström och framförde erbjudandet till denne. I en skrivelse den 27 april 1956 till Laurin avböjde Borgström emellertid det gjorda erbjudandet. Av ett brev den 23 april 1956 från Laurin till Borgström framgår, att Borgström tidigare framhållit två principiella synpunkter på den föreslagna nya stiftelsen, nämligen dels att propagandan måste ske i intim kontakt med forskningen, dels att propagandaorganets verksamhet borde avse alla konserverade livsmedel. Rörande den sista synpunkten invände Laurin i sitt nyssnämnda brev, att hans och hans företags intresse var inriktat enbart på att skapa ett organ för upplysning beträffande hermetiserade livsmedel. I sin skrivelse den 27 april 1956 yttrade Borgström, att Laurins förslag bottnade i en missuppfattning av Borgströms person, hans intresseinriktning och kompetens. Han tillade, att han ägnat forskningen hela sin dittills-
117 varande levnad och att forskningen alltjämt var hans huvudintresse, varför han icke hade anledning lämna en forskarbefattning för en anställning av det slag Laurin föreslagit. Beträffande upplysningsverksamheten vid SIK förklarade Borgström vidare, att det var då han och hans medarbetare konstaterade en utbredd okunnighet som han i enlighet med sina instruktioner som föreståndare fann det nödvändigt att ägna viss del av sin tid till upplysningsarbete, i all synnerhet som detta var en nödvändig förutsättning för den fortsatta forskningen. Detta upplysningsarbete hade han alltid betraktat som ett nödvändigt ont. Det stred mot hans vetenskapliga samvete att ägna sig åt propaganda, i varje fall propaganda för en enda typ av konserver. Konserveringsproblem kunde sällan lösas med anlitande av endast en metod. Skulle Borgström ägna sig åt upplysningsverksamhet, måste denna ha en annan och vidare målsättning. Laurin fortsatte: Tidningarna hade insinuerat, att Laurin velat köpa Borgström, emedan denne forskade efter linjer som voro ödesdigra för AB Plåtmanufaktur. Så förhöll det sig dock icke. Laurin ansåg Borgström olämplig för forskningen men ville ändå gärna söka utnyttja honom som kapacitet. Den föreslagna sysselsättningen skulle vara ett idealiskt arbete för honom. Borgström var en »show-man», han fick hela sin inspiration från publik. Han talade på ett fantastiskt medryckande sätt. Laurin hade sällan sett en så gudabenådad propagandaman. Han var med sina utomordentliga språkkunskaper som klippt och skuren för internationella kongresser och dylikt. Det passade dock icke med en reklamavdelning vid ett forskningsinstitut. Reklam och forskning måste hållas isär. Schmidt har uppgivit: Borgström berättade för Schmidt, att Laurin år 1954 erbjudit honom en befattning men att han avböjt och bestämt sig for att stanna vid institutet. Schmidt trodde närmast, att det då gällde en anställning hos AB Plåtmanufaktur. Då saken sedermera kom på tal i samband med styrelsens r å d till Borgström, hade Schmidt det intrycket, att erbjudandet gällde en verksamhet som avsåg hela industrin. I skrivelser till utredningen har Borgström yttrat bl. a. följande: Laurin hade gjort två försök att köpa Borgström. Det första försöket gjordes våren 1954. Erbjudandet avsåg den befattning som teknisk direktör hos AB Plåtmanufaktur, vilken Finn Jakobsen erhöll. Det andra försöket gjordes i maj 1956 genom Strids förmedling. Erbjudandet avsåg att Borgström skulle bli >propagandadirektör för burkar». Propagandaorganet skulle stå under ledning av AB Plåtmanufaktur. Borgström skulle till en början bo i Göteborg och erhålla tjänsterum hos bolaget. Båda erbjudandena hade gjorts i syfte att bli av med Borgström. Laurin skulle ju ha i sin makt att avskeda honom efter ett eller annat år. Båda befattningarna voro synnerligen olämpliga för en person med Borgströms utbildning och läggning.
X I I . Frågan o m omprövning av styrelsens beslut
1. Korrespondens ni. in. Hult har inför utredningen uppgivit: Meningen var att upplysning om beslutet den 11 november 1955 icke skulle lämnas till utomstående, men redan efter ett par dagar träffade Hult personer, som voro väl underrättade om vad som förevarit på styrelsesammanträdet. Saken kom mycket snart ut till bidragsgivarna, och Hult blev utsatt för en veritabel trumeld av telefonsamtal från personer som förstått att Hult, ehuru han varit med om beslutet, dock stått i oppositionsställning. Han fick påringningar från konservindustrier, fiskarorganisationer, torrmjölksfabrikanter m. fl. Härigenom fick Hult det intrycket, att den framställning Laurin lämnat om opinionsläget bland stiftelsens bidragsgivare icke var riktig utan att det förelåg ett större förtroende för Borgström än vad Laurins redogörelse gav anledning att tro. För att få närmare kännedom om den rådande uppfattningen om Borgström skrev Hult till Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund och Svenska Konservfabrikernas Riksförening och framställde förfrågan härom. Båda organisationerna svarade, att de voro mycket belåtna med Borgström. Riksdagsmannen Birger Utbult i centralförbundet förklarade, att han icke skulle ha deltagit vidare om han känt till att Borgström skulle nödgas avgå. Centralförbundet hade icke fått någon underrättelse om den aktion, som stiftelsens arbetsutskott företagit. I ett brev den 5 december 1955 till Schmidt hemställde Hult, att Schmidt ville ordna ett möte mellan stiftelsens styrelse och institutets styrelse. Grunden till detta yrkande angavs i brevet vara dels att felaktiga uppgifter om vad som förekommit i samband med beslutet den 11 november blivit spridda, dels att förutsättningarna för beslutet icke blivit uppfyllda. Sålunda skulle Laurin — enligt vad Hult hört berättas — ha förklarat, att det varit statens representanter i institutets styrelse som föranlett beslutet, samt att det vid överläggningarna icke skulle ha framförts några som helst antydningar om att anslagsfrågan och föreståndarfrågan voro beroende av varandra. Enligt Hults anteckningar från mötet hade det emellertid framhållits från stiftelsens sida, att man kunde tänka sig ett anslag på 300 000 kronor, men att anslagsfrågan var beroende på förtroendet för institutets ledning. Hult hade erfarit, att avtal nu slutits mellan stiftelsen och staten om ett anslag från stiftelsen på 270 000 kronor om året, eller mindre än vad Laurin nämnt vid överläggningarna den 9 november. I sin egenskap av ordförande i stiftelsens styrelse underrättade Laurin genom brev den 28 december 1955 institutets styrelse om att stiftelsen genom det nya avtalet med staten åtagit sig att bidraga till institutets drift med ett belopp av lägst 270 000 kronor. Vid fixerande av detta belopp hade stiftel-
119 sen utgått ifrån, att dess årliga inkomst skulle utgöra omkring 300 000 kronor. Mellanskillnaden skulle tjäna som säkerhetsmarginal vid sjunkande penningvärde eller användas till mötande av under avtalsperioden uppkommande lönetillägg eller också utgivas såsom bidrag till institutets fortsatta utrustning. Laurin förklarade i brevet, att det torde vara riktigt att under det första bidragsåret räkna med 270 000 kronor såsom ett maximalt bidragsbelopp. I brevet uppgavs vidare, att arbetsutskottet godkänt ett av Laurin framlagt förslag, enligt vilket stiftelsen — med frångående av tidigare praxis beträffande utbetalningar till institutet — skulle ställa det årliga bidragsbeloppet till institutets förfogande vid en överenskommen tidpunkt att fritt disponeras av institutets styrelse på lämpligaste sätt. Detta arrangemang hade vidtagits för att institutets styrelse icke skulle k ä n n a sig beroende av stiftelsen i olika fördelningsfrågor och för att förhindra onödig inblandning i institutets drift från stiftelsens sida. I princip skulle härefter stiftelsen endast vid förhandlingar om nya avtal med staten behöva ingående pröva sin ställning till frågan om institutets fortsatta skötsel och verksamhet. I brevet förklarade sig Laurin vidare vara tillfredsställd med att i det nya avtalet och i propositionen önskemålet om mera preciserade och begränsade arbetsuppgifter för institutet kommit till uttryck. Han tillfogade, att det var stiftelsens starka förhoppning, att detta arbetsprogram, där fördjupad vetenskaplig forskning, utbildning av konservtekniker samt en energiskt driven dokumentationstjänst voro huvudpunkterna, skulle verksamt främja den svenska konservindustrins strävan att förbättra sma produkter och att därigenom förutsättningar skulle skapas för allt större bidrag från industrins sida i framtiden. Den 4 januari 1956 hölls sammanträde med institutets styrelse. Därvid log Hult upp frågan om giltigheten av beslutet den 11 november 1955 till diskussion. Styrelsen anmodade Hult att skriftligen inkomma med sina synpunkter i frågan. Hult preciserade sin ståndpunkt närmare i en skrivelse den 9 j a n u a r i 1956 till Schmidt. I skrivelsen hänvisade Hult till sina minnesanteckningar lrån överläggningarna den 9 november 1955 och förklarade sig på grundval av minnesanteckningarna ha fått den uppfattningen, att Laurin såsom företrädare för stiftelsen ansåg att stiftelsen skulle ställa minst 300 000 kronor till institutets förfogande. I skrivelsen anförde Hult vidare: Av det nu mellan staten och stiftelsen slutna avtalet framgår emellertid att det av stiftelsen garanterade årliga beloppet endast uppgår till lägst 270 000 kronor. Det framgår dessutom med önskvärd tydlighet av dir. Laurins brev av den 28 december 1955 till SIK:s styrelse att han räknat med 270 000 kr. såsom maximalt bidrag under första bidragsåret. Då lägsta och maximala belopp här satts lika torde man kunna utgå från detta belopp som realistiskt för framtiden. Jag anser därför att den diskussion, som förekom inom SIK:s styrelse den 11 november och det beslut som då fattades byggde på falska förutsättningar, och att beslutet följaktligen ej kan anses bindande för de i beslutet deltagande. Då mitt eget ställningstagande i frågan givetvis grundade sig på mina ovan i utdrag anförda minnesanteckningar anser jag mig därför ej, sedan nu avtal mellan stat och stiftelse slutits på andra grunder, kunna biträda beslutet av den 11 november 1955.
120 I en skrivelse den 25 januari 1956 till institutets styrelse lämnade Laurin ett förtydligande av brevet den 28 december 1955. I brevet anförde Laurin bl. a. följande: För att möjliggöra en jämn utveckling av institutets verksamhet med hänsynstagande till penningvärdeförsämring, ålders- och kvalifikationstillägg, för löner samt oundgängliga utrustningsbidrag, ha vi trott det vara lämpligare, att kurvan för utbetalningarna under de 5 åren skulle börja någonstans omkring Kr. 270 000:— för att kanske under sista verksamhetsåret ha nått Kr. 350 000:—. Med andra ord, det belopp å Kr. 1 500 000: — som under 5-årsperioden står till stiftelsens förfogande genom intäkter från bidragsgivarna, avser stiftelsen att oavkortat ställa till institutets förfogande under sagda tidsperiod. Det sannolika synes då vara, att institutet väljer, att vid årens början göra upp en driftsbudget, som i dagens penningvärde är uppbyggd på ett bidrag av Kr. 270 000:—. Det är emellertid även i mitt brev uttryckligen sagt ifrån, att stiftelsen anser, att institutet självt bör avgöra storleken på de årliga bidragen, som dock under 5-årsperioden måste ligga innanför den inkomstram, som stiftelsen disponerar, nämligen i detta fall 1,5 miljoner kronor. Med ett brev den 28 januari 1956 översände härefter Laurin till Hult en cirkulärskrivelse med orientering angående det nya avtalet mellan stiftelsen och staten samt omständigheterna vid dess tillkomst. I denna cirkulärskrivelse, som utsänts till alla stiftelsens bidragsgivare, uppgavs till en början, att fyra av stiftelsens 54 bidragsgivare begärt en orientering eller ett förnyat informationsmöte samt att ett företag som villkor för höjt bidrag ställt att en viss namngiven person skulle vara institutets föreståndare under den nya avtalsperioden. Därefter lämnades en kortfattad redogörelse för händelseförloppet. Beträffande styrelsesammanträdet den 27 oktober 1955 uppgavs, att styrelsen då fattade ett enhälligt beslut att uppdraga åt sitt arbetsutskott att sammanträffa med institutets styrelse i och för en förutsättningslös diskussion om institutets framtid och söka uppnå samförstånd i fråga om den framtida utformningen av institutets verksamhet. Angående beslutet av institutets styrelse den 11 november 1955 och dess innebord anfördes vidare i cirkulärskrivelsen: Detta beslut anslöt sig i princip till den grunduppfattning, varom staten och stiftelsen enats. Sedan det sålunda visat sig, att fullständig enighet mellan institutets styrelse och stiftelsen uppnåtts angående institutets framtida arbetsprogram, undertecknades avtalet med staten den 25 november 1955. Detta arbetsprogram innebär icke någon omorganisation av institutets verksamhet utan ansluter sig helt till avtalstexten och det torde rimma med de önskemål och förhoppningar, som man vågar ställa på ett forskningsinstitut av denna typ innanför en kostnadsram om ca 800 000:— kr. Av de 800 000:— kronorna bidrar staten med Kr. 500 000: — och stiftelsen med Kr. 300 000: —, ett arrangemang, som i och för sig är fördelaktigt för stiftelsen i jämförelse med andra forskningsinstitut. Man har varit ense om, att det varit till förfång för arbetskvaliteten att pressa in andra arbetsuppgifter innanför denna ram. De i inledningen omnämnda framställningarna ha samtliga kommit efter avtalets undertecknande. Den första av de fyra hänvändelserna är daterad den 28 november 1955. Vi måste förstå, att sedan överenskommelse träffats och avtal tecknats med staten och institutets styrelse anslutit sig till denna uppfattning, stiftelsen har avhänt sig vidare möjligheter att intervenera Detta kan och bör endast ske i samband med nya avtals ingående.
121 I fortsättningen underströks i cirkulärskrivelsen åter, att invändningar, som i efterhand riktats mot styrelsebeslutet den 11 november 1955 och önskemål om förnyad prövning av hela frågekomplexet voro gagnlösa, då stiftelsen genom att ha undertecknat avtalet frånträtt sin förhandlingsposition. I en svarsskrivelse till Laurin den 13 februari 1956 framhöll Hult att han, redan då han hösten 1956 ryktesvis erfor, att det bland stiftelsens representanter i institutets styrelse rådde visst missnöje med det av statens representanter avgivna remissyttrandet över stiftelsens förslag till nytt avtal, hos Schmidt hemställt om ett gemensamt sammanträde mellan stiftelsen eller dess styrelse, å ena, samt institutets styrelse, å andra sidan, för att diskutera arbetsprogrammet. Ett sådant möte borde ha hållits innan medlemsvärvningen igångsattes, så att man fått en klarare insikt om vad industrin verkligen ville i olika avseenden. I brevet utvecklade Hult sina synpunkter på styrelsens beslut den 11 november 1955 och de mot Borgström riktade anmärkningarna. Under hänvisning till det beslut, som fattats den 27 oktober 1955 av stiftelsens styrelse, framhöll Hult i skrivelsen, att Laurins ultimativa yttranden angående ändring i institutets ledning som grundvillkor för det fortsatta understödet till institutet knappast kunde sägas överensstämma med beslutets innehåll. I en skrivelse till institutets styrelse den 27 februari 1956 förklarade Hult, att h a n även av andra skäl än han tidigare åberopat fann att beslutet den 11 november 1955 vilade på falska förutsättningar. Han anförde vidare härom: Enligt en till mig från ordföranden i stiftelsen ställd skrivelse som även gått som cirkulärskrivelse till stiftelsens medlemmar hade stiftelsens styrelse nämligen fattat: »ett enhälligt beslut att uppdraga åt sitt arbetsutskott att söka sammanträffa med institutets styrelse t och för en förutsättningslös diskussion om institutets framtid etc.» Då någon förutsättningslös diskussion ej förekom utan ordf. Laurin redan i sitt inledningsanförande ställde villkor för medelsanslagen i form av ultimativa krav på personalförändringar inom institutet, anser jag grundvalen för hela diskussionen och efterföljande beslut inom SIK:s styrelse för oriktig och beslutet därför såsom icke till något förpliktande. Beslutet vid det särskilda sammanträdet den 11 november kan därför enligt min mening ej längre åberopas i något sammanhang. Jag får till slut anhålla att denna fråga upptages som första punkt på föredragningslistan för det sammanträde till vilket kallelse nu utfärdats. Hedvall, som av Schmidt erhållit kopior av Hults brev till institutets styrelse, riktade den 15 mars 1956 till Schmidt en skrivelse i vilken han framhöll, att han liksom Hult hade intryck av att resultatet av mötet den 9 november 1955 tillkommit utan att institutets styrelse haft tillfälle att höra meningarna från samtliga intressenter i stiftelsen. Hedvall kunde icke se annan orsak härtill än den brådska som förelåg med hänsyn till ärendets behandling av statsmakterna. Hedvall tillade: Både före och under överläggningarna den 9 november framhöll han dels att han var okunnig om huruvida de åsikter, som framförts av vissa stiftelserepresentanter, voro att betrakta såsom samtliga bidragsgivarnas mening, dels att något antagbart förslag till efterträdare, om Borgström skulle finna sig förhindrad att inrikta sitt arbete
122 efter ett fastare avgivet program, icke framkommit, dels att något preciserat program från stiftelsens sida icke diskuterats med Borgström, varför eventuella anmärkningar saknade fast grund, och dels att ett gemensamt sammanträde mellan de båda styrelserna borde hållas, varvid dessa borde vara fulltaliga. Hedvall tillfogade att han hade svårt att tro att institutet skulle kunna få någon bättre föreståndare än Borgström, om denne — vilket Hedvall trodde — ville finna sig i ett förnuftigt upplagt och i viss mån koncentrerat arbetsprogram. 2. Sammanträdet med institutets styrelse den 23 mars 1956 Den 23 mars 1956 hölls ett sammanträde med institutets styrelse. Närvarande voro Schmidt, ordförande, Adler, Ture Bergman, Carin Boalt, Flinck, Hedvall, Hult, Jakobsen och Samuelson. Sammanträdet var föranlett av Hults ovannämnda skrivelser den 9 januari och den 27 februari 1956 samt Hedvalls brev den 15 mars 1956. Vid sammanträdet genomgicks den ovan återgivna korrespondensen, varefter flera av ledamöterna närmare motiverade sitt ställningstagande vid fattande av beslutet den 11 november. Adler beklagade sålunda, att frågan blivit föremål för så brådskande behandling samt framhöll, att ställningstagandet för hans del varit svårt, enär han dels var relativt ny i styrelsen och dels ville uttrycka sitt erkännande för Borgströms förtjänstfulla arbete. Inför situationen, sedd i dess helhet, hade han emellertid, med den formulering styrelsens uttalande och beslut fick, ansett sig böra biträda detsamma. Hedvall förklarade, att även h a n varit tveksam dels av de skäl som Adler anfört dels framför allt emedan man icke övertygat sig om att man kunde finna en bättre föreståndare än Borgström. Ture Bergman, Flinck och Jakobsen hade intet att tillägga utöver vad som beslutats den 11 november. Bergman framhöll emellertid att det nuvarande tillståndet, om det varade länge, kunde bliva ofördelaktigt för institutets verksamhet. Samuelson yttrade, att han gärna önskat, att man försökt och alltjämt försökte att åstadkomma en kompromiss, men att han förstod svårigheterna och därför inskränkte sig till detta uttalande. Schmidt förklarade, att han icke hade någon anmärkning att göra mot uppläggningen av diskussionen den 9 november samt att vad som senare förekommit icke kunde ändra hans uppfattning, att styrelsens beslut den 11 november var riktigt och även det mest korrekta mot Borgström. Hult framställde till slut ett yrkande om att styrelsebeslutet den 11 november 1955 skulle betraktas som en nullitet. Schmidt förklarade, att han icke ansåg sig kunna framställa proposition på ett sådant yrkande. Inför utredningen har Schmidt härom uppgivit: Han var beredd på ett sådant yrkande och hade rådfrågat en advokat hur h a n i ett dylikt fall skulle förhålla sig. De voro överens om att Schmidt skulle vara skyldig att taga upp frågan igen, om grunden för yrkandet var, att nya eller för ledamöterna icke kända omständigheter framkommit efter beslutet. Några så-
123 dana omständigheter åberopades dock icke av Hult vid detta sammanträde. Den 29 mars 1956 anhöllo emellertid Adler och Hedvall skriftligen hos Schmidt, att till behandling inom institutets styrelse måtte upptagas frågan huruvida nya omständigheter framkommit, vilka kunde föranleda omprövning av beslutet den 11 november 1955. Schmidt svarade dem under hand, att skrivelsen skulle behandlas vid kommande styrelsesammanträde. 3. Gemensamt sammanträde den 24 maj 1956 Sammanträde med stiftelsens styrelse hölls den 24 maj 1956. Kallelser hade utfärdats till alla styrelseledamöter och suppleanter. Holmquist, suppleant i styrelsen, förklarade i skrivelse den 18 maj 1956 till Laurin, att han icke var i tillfälle att deltaga i sammanträdet. Han anhöll emellertid att de synpunkter som framfördes i brevet måtte upptagas till behandling vid sammanträdet. I sitt brev anförde Holmquist bl. a. följande: Från en mycket stor del av konservindustrin, som är bidragsgivare och medlemmar i stiftelsen och som tagit kontakt med mig under de senaste månaderna, vet jag, att det råder en mycket stark missbelåtenhet med styrelsens sätt att sköta medelsanskaffningen. Det riktas också klander mot styrelsen för att stiftelsens representanter i institutets styrelse skulle ha företrätt en annan åsikt i föreståndarfrågan än vad som anses vara i stiftelsens intresse. Det är uppenbart för mig, att det blir nödvändigt, att medlemmarna i stiftelsen får ett klart besked på några vitala punkter. Jag vet, att Herr Ordföranden har hävdat, att det är mycket svårt att anskaffa erforderliga medel till stiftelsen, om nuvarande föreståndaren finge sitta kvar. Detta har framförts av Ordföranden vid senaste styrelsesammanträdet i stiftelsen, och denna synpunkt har delgivits många industrier och även institutets statliga styrelseledamöter. Efter alla de samtal, som jag haft med medlemmar i stiftelsen, har jag den uppfattningen, att denna synpunkt icke är representativ för stiftelsen utan endast för ett relativt litet antal medlemmar. Detta till trots har stiftelsens representanter i institutets styrelse medverkat till ett beslut, där man uppmanat nuvarande föreståndaren söka sig en annan anställning. Något beslut i stiftelsens styrelse, som berättigar stiftelsens representanter i institutets styrelse att medverka till ett dylikt beslut finns enligt styrelseprotokollen icke. Jag anser det vara orimligt, att stiftelsens representanter i institutets styrelse handlar på detta sätt och anser det vara nödvändigt, att ett beslut i denna fråga verkligen fattas av stiftelsens styrelse, och jag anhåller därför om att denna fråga blir föremål för behandling och att beslut genom omröstning fattas som klar riktlinje för stiftelsens representanter i fortsättningen. Angående sin egen inställning till föreståndarfrågan tillfogade Holmquist, att det skulle bli svårt att få någon mera kompetent kraft än Borgström, att denne var fullt kompetent att framgångsrikt leda institutets verksamhet och att Borgström borde få stanna kvar som institutets ledare. I sammanträdet med stiftelsens styrelse den 24 maj 1956 deltogo Laurin såsom ordförande samt ledamöterna Ture Bergman, Johansson, Anderfelt, H. Lund och Strid samt suppleanterna Ekelund, Widenfelt, Ameln och Wiberg. Sammanträdet inleddes med att Laurin lämnade en orientering angående medelsanskaffningen för den nya avtalsperioden. Han framhöll därefter —
124 enligt det förda protokollet — att såväl medelsanskaffningen som undertecknandet av avtalet med staten den 25 november 1955 skett på grundval av det enhälliga beslut, som fattades av institutets styrelse den 11 november 1955 och innebar att Borgström skulle tillrådas att söka sig annan befattning. Efter diskussion beslöt styrelsen att göra följande uttalande: Såväl ackvisitionsverksamhet som undertecknande av avtalet mellan stiftelsen och staten har gjorts mot bakgrunden av SIK:s styrelsebeslut av den 11 november 1955 och en ändring av detta beslut skulle undanrycka förutsättningarna för såväl avtalet som ackvisitionsverksamheten. Styrelsen förväntar sig att beslutet står fast. Beslutet angående detta uttalande fattades dock icke enhälligt. Strid anmälde reservation och framhöll, att han icke delade styrelsens uppfattning, ehuru han var medveten om de omfattande konsekvenser ett upprivande av beslutet skulle innebära. Han tillade, att han och det företag han representerade, SMP, voro i sak emot beslutet den 11 november 1955. H. Lund nedlade sin röst men uttalade samtidigt, att han hyste fullt förtroende för stiftelsens representanter i institutets styrelse. I protokollet antecknades därefter följande: »I anslutning till ovannämnda uttalande skulle i protokollet antecknas förtroendevotum för stiftelsens representanter i SIK:s styrelse.» I det fortsatta sammanträdet deltogo även representanter för institutets styrelse nämligen Schmidt, Adler, Rolf Bergman, Carin Boalt och Hult samt Flinck och Jakobsen. Denna del av sammanträdet inleddes med en sammanfattande redogörelse av Laurin, som i anslutning därtill upplyste, att stiftelsens styrelse givit sina representanter i institutets styrelse förtroendevotum. Laurin framhöll slutligen nödvändigheten av att fullständig klarhet skapades i föreståndarfrågan, så att bidragen till stiftelsen för den kommande avtalsperioden kunde tryggas. Schmidt redogjorde härefter för de framförda önskemålen angående en omprövning av beslutet den 11 november 1955 och vad som i anslutning därtill förekommit. Åtskilliga uttalanden i den diskussion, som därefter följde, ha redovisats i det protokoll, som vid tillfället fördes av B. Lundh. Enligt protokollet förekom under denna del av sammanträdet i huvudsak följande: Hult framhöll, att vid det sammanträde, som hållits den 9 november 1955, Laurin skulle ha ställt ultimatum till SIK:s styrelse att byta föreståndare då det eljest icke skulle kunna bli några bidrag till institutet. Laurin tillbakavisade med skärpa detta påstående, varefter Adler meddelade, att han i sina anteckningar hade nedskrivit »föreståndare eller pengar», ehuru han icke ville påstå, att orden fallit exakt på detta sätt. Laurin replikerade därvid, att han vid sammanträdet den 9 november klargjort, att den undersökning han i förväg gjort beträffande det eventuella resultatet av medelsanskaffningen visat, att de allmänna förutsättningarna voro ogynnsamma. Bidragsgivarna voro indelade i tre kategorier, en grupp helt neutral i föreståndarfrågan, de andra helt obetingat för resp. emot att institutet skulle ledas av den nuvarande föreståndaren. Bland de företag, som voro emot, återfunnes tyvärr bidragsgivare utan vilkas generösa medverkan de erforderliga beloppen icke skulle uppnås. Att vissa bidragsgivare voro särskilt belåtna med Borgström kunde kanske förklaras av att han gjort dem speciella tjänster. Som exempel härpå anfördes, att Borgström utfärdat vissa intyg, vilka voro av den art,
125 att man med fog kunde ifrågasätta lämpligheten av att institutets föreståndare utfärdade dylika intyg. Laurin betecknade intygen som sällsynt omdömeslösa och som en illustration till varför så många ansvarskännande företag ogillade Borgström som föreståndare. Hult upprepade ånyo sin fråga, om det enligt hans åsikt ultimativa uttalandet vore i överensstämmelse med stiftelsens mening. På fråga av Ture Bergman bekräftade Hult, att hans ställningstagande vid sammanträdet den 11 november hade dikterats av penningfrågan, d. v. s. medelsanskaffningen till stiftelsen. Ture Bergman framhöll, att han för sin del vid sammanträdet den 11 november och alltjämt ansåg, att frågan om föreståndarens lämplighet var av avgörande betydelse. Jämväl Flinck hävdade, att beslutet i styrelsen icke fattats mot bakgrunden av 100 000 kronor mer eller mindre, och ingick därefter på en redogörelse över de försök han gjort att bedöma de vetenskapliga insatserna av föreståndaren. De vetenskapliga värderingarna gjordes jämväl av Strid och Adler. Det framhölls dock, att denna vetenskapliga värdering icke kunde göras vid förevarande sammanträde utan endast av de specialister, som funnos på Borgströms arbetsområde. Schmidt framhöll, att sammanträdet den 9 november enligt hans förmenande hölls i en saklig anda, att styrelsen i SIK var medveten om att det icke fanns fullt förtroende för föreståndaren, samt att han för sin del inte trodde det skulle vara möjligt för honom själv och eventuellt andra i SIK:s styrelse att i längden hålla Borgströms position. Han framhöll därför såsom sin åsikt, att det för Borgström själv vore bättre att omvärdera sin inställning och söka sig en annan anställning. Efter styrelsesammanträdet den 11 november delgav Schmidt Borgström styrelsens beslut och sin ovannämnda åsikt, varvid denne reagerade positivt. Även vid senare samtal, då frågan om utseende av mikrobiolog skulle behandlas, sade Borgström, att denna fråga borde upptagas när han slutat, vilket Schmidt uppfattade såsom en bekräftelse på att Borgström var inställd på att söka annan anställning. Sedermera hade dock Borgström frågat Schmidt, hur han skulle göra, då flera personer sagt honom »att det där skulle han inte bry sig om». Schmidt hade då svarat, att han inte kunde göra annat än hänvisa till styrelsens enhälliga beslut och erinra om vad han förut sagt, nämligen att han inte längre trodde på Borgströms iöreståndarskap i SIK. Flinck och Laurin framhöllo, att Degerstedt-kommitténs arbete utmynnade i ett förslag till arbetsordning, som skulle möjliggöra, att Borgström skulle kunna fortsätta som föreståndare för institutet men att dessa förhoppningar helt grusades genom det svar, som kommitténs förslag fick från Borgström. Hult upprepade under diskussionen, att ett ultimatum ställts vid sammanträdet den 9 november medan avsikten var att endast ha en förutsättningslös diskussion. Laurin replikerade, att detta var uteslutande att rida på ord. Meningen med protokollets formulering »förutsättningslös diskussion» var, att arbetsutskottet och SIK:s hela styrelse skulle träffas för att »tala rent ut». Han anhöll, att de styrelseledamöter, som voro närvarande vid detta sammanträde och ävenledes vid sammanträdet den 27 oktober skulle bekräfta, att arbetsutskottet icke erhållit några särskilda direktiv, utan att avsikten med sammanträffandet hade varit det ovan sagda. Det framhölls jämväl, att protokollet av den 27 oktober avsiktligt av hänsyn till Borgström formulerats så neutralt som möjligt. Detta bekräftades utav samtliga de styrelseledamöter utanför arbetsutskottet, som varit närvarande vid båda sammanträdena. Adler framhöll, att han efter sammanträdet den 11 november hade sökt sätta sig in i Borgströms vetenskapliga verksamhet och för sin del lått en klar bild av att det på institutet bedrevs vetenskaplig forskning på hög nivå. Han hade också intervjuat en del av Borgströms medarbetare och fått den uppfattningen, att en god kontakt rådde med dennes underordnade. Anderfelt framhöll med skärpa, att det »var häpnadsväckande av Adler att sätta sig in i den vetenskapliga bedömningen av Borgström först efter den 11 november, då Adler deltagit i beslutet att anmoda Borgström att sluta; en sådan bedömning
126 borde ju göras innan och det är en fruktansvärd nonchalans mot bidragsgivarna att först efteråt sätta sig in i frågan». Schmidt underströk än en gång, att han under inga omständigheter ville riva upp beslutet den 11 november och icke hade någon som helst anledning att rikta kritik mot de överläggningar, som hölls den 9 november, liksom han ville understryka, att jämväl diskussionen i SIK:s styrelse den 11 november var förutsättningslös. Han betonade slutligen att, enär de avtalsslutande parterna undertecknat avtalet bl. a. på basis av det enhälliga beslutet av den 11 november, det vore en hederssak för styrelsen att stå fast vid detta beslut. H. Lund förklarade, att han för sin del icke hade någon anmärkning att rikta mot arbetsutskottets handlingssätt, och framhöll att man icke heller vid en förutsättningslös diskussion kunde bortse från penningfrågan. Om vad som förekom vid detta gemensamma sammanträde den 24 maj 1956 ha deltagarna hörts i samband med denna utredning. Schmidt har därvid bekräftat, att hans uttalade mening blivit rätt refererad i det ovan återgivna protokollet. Även Jakobsen har hänvisat till protokollet och vitsordat dess riktighet. Carin Boalt har tillagt, att hon vid sammanträdet fäste sig vid, att det endast var Strid, som intog en positiv hållning gentemot Borgström, samt att det icke framkom något, som kunde tyda på ett rubbat förtroende för stiftelsens ledning. Hult har förklarat, att han icke kunde godkänna protokollets ordalydelse men kunde vitsorda, att det i stort sett visade hur det gått till. Adler har anfört: Efter beslutet den 11 november funderade han mycket intensivt på om han handlat rätt och om det icke varit bättre att låta de sakliga skälen bli avgörande. Han delade Hults åsikt, att beslutet tillkommit under tryck av att avgörandet skulle träffas snabbt. Han undrade vidare, om arbetsutskottet verkligen representerade uppfattningen inom den samlade industrin eller om det fanns en stor grupp, som hade en annan uppfattning om Borgströms insats vid institutet. Del avgörande skälet för Adlers anslutning till beslutet hade ju varit det bristande förtroende för Borgström, som präglade arbetsutskottets inställning till honom. Vid beslutets fattande saknade Adler en tillräckligt objektiv motivering för den mot Borgström framförda kritiken. Borgström hade heller icke haft möjligheter att försvara sig. Adler försökte därför i efterhand skaffa sig en mera ingående kännedom om Borgströms arbetsinsats vid institutet än han fått genom de tidigare informationerna. Han konfererade med avdelningscheferna och erhöll bekräftelse på sin egen uppfattning, nämligen att Borgström hade ett brinnande intresse för arbetet vid institutet och höll sig väl underrättad om vad som hände även i detaljfrågor. Borgström tillhörde kanske icke den klassiska forskartypen, men han hade en fenomenal uppfattningsförmåga och ett mycket gott minne. Han intresserade sig icke för detaljarbetet så intensivt som för upplysningsarbetet, men han tog initiativ till vissa större arbeten på längre sikt och övade ett starkt stimulerande inflytande på sina medarbetare genom att hålla sig ä jour med arbetet och diskutera med dem. Adler ansåg, att man inom stiftelsen icke tillräckligt omsorgsfullt gjort avvägningen mellan Borgströms förtjänster och hans eventuella fel. Med anledning härav försökte Adler och Hedvall få en ny diskussion till stånd. Då
127 Adler vid sammanträdet den 24 maj 1956 försökte göra en dylik avvägning, tryckte m a n från stiftelsens sida mycket starkt på att det var omöjligt att vid den tidpunkten göra något åt saken, emedan svårigheter skulle uppkomma vid medelsanskaffningen. Adler hade hoppats, att det skulle finnas några representanter inom stiftelsen, som ville stödja Borgström, men sådant stöd uteblev praktiskt taget helt. Det var inom stiftelsen endast Strid som var nöjd med förhållandena vid institutet. Av institutets styrelseledamöter var det bara Samuelson som talade för en kompromisslinje. Anderfelt har uppgivit: Han blev vid sammanträdet skakad över Hults och Adlers resonemang. Hult gjorde gällande, att institutets styrelse blivit överrumplad på något sätt den 11 november. Adler berättade, att han efter beslutet den 11 november besökt institutet för att sätta sig in i vad som gjordes där och att han kommit till den uppfattningen att det utfördes ett mycket nyttigt och bra arbete där. Att sköta sitt uppdrag så, att man först deltager i ett beslut och först efteråt sätter sig in i saken för att utröna hur befogat beslutet var, måste betecknas som en oerhörd nonchalans mot den andra parten som deltog i beslutet, i detta fall industrin. Anderfelt erinrade sig också, att Schmidt vid sammanträdet reagerade mycket häftigt när det klarlades, att det varit viss kommunikation mellan Hult och några av stiftelsens intressenter bakom Schmidts rygg. Under sammanträdet voro även de av Borgström utfärdade intygen föremål för en ingående debatt. Man ansåg det utomordentligt omdömeslöst av Borgström att utfärda Semper-intyget och Surte-intyget. I Semper-intyget hade Borgström uttalat sig på ett område, där han — enligt vad det gjordes gällande — icke var kompetent att yttra sig eller hade anledning att göra det. Vad angick Surte-intyget hade Anderfelt hört berättas, att man inom AB Åkerlund & Rausing varit synnerligen upprörd över att Borgström såsom chef för institutet kunnat utfärda ett intyg, som indirekt använts såsom reklam för glas i striden mellan glas och tetrapak såsom konservemballage. Bergman sammanfattade sin åsikt om intyget så, att en vanlig tjänsteman väl kunde visa en sådan omdömeslöshet som att utfärda intyg av detta slag och likväl slippa undan med en anmärkning men att saken icke kunde bedömas på samma sätt då det gällde chefen för en institution som SIK. Han bedömde Borgströms handlingssätt mycket allvarligt och såvitt Anderfelt förstod hade han rätt. H. Lund har inför utredningen uppgivit: Den omröstning, som verkställdes inom stiftelsens styrelse vid sammanträdet den 24 maj 1956, gällde i realiteten frågan om Borgströms kvarstannande såsom institutets föreståndare. På grund av bristfällig kunskap om forskningen vid institutet och Borgströms personliga kvalifikationer ville Lund icke träffa ett sådant avgörande. Han nedlade därför sin röst. Samtidigt ville han dock uttrycka, att han hade förtroende för industrins representanter i institutets styrelse och för den ståndpunkt de intagit. Han ansåg dessutom att ett styrelsebeslut, som fattats enhälligt, borde stå fast. Vid sammanträdet fick Lund ett klart intryck av h u r stora motsättningarna voro. Klarare än tidigare insåg han, att friktionen var sådan, att det under inga omständigheter kunde fortsätta med
128 samma styrelse och samma föreståndare. Då de icke gärna kunde ändra på styrelsen, fann Lund det vara till institutets bästa att Borgström trädde tillbaka. Arbetet med insamling av medel hade dessutom utförts och avtalet med staten ingåtts med beslutet den 11 november som bakgrund. De angivna motsättningarna framträdde vid sammanträdet på det sättet, att vissa av statens representanter i institutets styrelse ansågo sig ha handlat under falska förutsättningar, då de biträtt beslutet den 11 november. Av industrins representanter hyste Laurin, Ture Bergman och Anderfelt icke något förtroende för Borgström. Beträffande Laurin ville Lund framhålla, att denne —- trots sin personliga inställning särskilt till frågan om emballageforskningens bedrivande vid institutet — likväl handlagt föreståndarfrågan fullt juste. Laurin hade redovisat saken både objektivt och riktigt och överhuvudtaget skött stiftelsemedlemmarnas uppdrag på ett ordentligt sätt. Strid har uppgivit: Laurin hade varit emot Borgström alltsedan denne anställdes vid institutet. Han hade haft en annan kandidat och i alla tider yttrat sig ofördelaktigt om Borgström. Vid sammanträdet den 24 maj 1956 var Laurins uppträdande sådant att Strid, om h a n varit en av statens representanter, skulle ha rest sig upp och gått. Han skulle aldrig ha åhört något sådant. En ordförande var skyldig att uppträda hövligt. Då Strid efteråt ringde upp en av deltagarna sade denne, att det varit det värsta sammanträde han varit med om. Ture Bergman har hänvisat till det vid sammanträdet förda protokollet och tillagt: Av vad som förekom vid sammanträdet framgick, att Hults enda motiv för sin begäran om omprövning av frågan var, att han ansåg sig lurad, då stiftelsen ville lämna ett lägre bidrag till institutet. Hans enda motiv var penningfrågan. Som allmänt omdöme om sammanträdet den 24 maj 1956 kunde sägas, att »stämningen var rätt irriterad på slutet». Widenfelt har inför utredningen uppgivit: Han deltog i det sammanträde med stiftelsens styrelse den 10 december 1954, vid vilket Degerstedt-kommittén tillsattes. Han läste vidare kommitténs rapport men deltog därefter icke i handläggningen av föreståndarfrågan förrän vid sammanträdet den 24 maj 1956. Widenfelt kunde aldrig tänka sig, att åtgärden mot Borgström var allvarligt menad. Även Borgström trodde nog, att det hela skulle ordna sig. Vid sammanträdet den 24 maj 1956 blev Widenfelt mycket upprörd över det sätt varpå ordförandeklubban sköttes. Bl. a. insinuerade Laurin, att Borgström skulle ha mottagit betalning för Surte-intyget. Han tillade att intyget hade skickats ut till ett hundratal mejerier. Detta var icke riktigt. Det var ett internt intyg, baserat på en dokumentationsutredning, som gjorts av institutet på uppdrag av AB Surte Glasbruk. Widenfelt blev mycket upprörd över att Laurin uttalade sig på detta sätt utan att först ha tagit reda på de verkliga förhållandena. Widenfelt fick icke tillfälle att bemöta Laurin, ty han måste avlägsna sig från sammanträdet för att bevista en annan konferens. Vid sammanträdet den 24 maj 1956 var även Semperintyget på tal. Även i detta avseende framställde Laurin en direkt anklagelse mot Borgström, men Strid i SMP var ju själv med på sammanträdet och
129 kunde svara Laurin. Under sammanträdets senare del voro även ledamöterna i institutets styrelse med. Detta avsnitt av sammanträdet inleddes med ett anförande av Flinck, vari denne förnekade Borgströms vetenskapliga kompetens och hans kvalifikationer över huvud taget för befattningen som föreståndare för institutet. Han nämnde att Borgströms doktorsavhandling var svag och att professor Burström fullständigt underkände Borgströms kompetens. Flincks uttalanden förvånade Widenfelt. Han hade nämligen i slutet av oktober 1955 i tidskriften Livsmedelsteknik läst en av Flinck signerad artikel, i vilken uttalades bl. a. följande: Det krävdes nu i vida högre grad än hittills förståelse hos produktionens män för vikten av kunnande och forskning på livsmedelsområdet; forskarna å sin sida måste anstränga sig att så klart och enkelt som möjligt framställa sitt svåra område i tal och skrift; för konservindustrin var det en tillgång att här bl. a. kunna lita till Konservforskningsinstitutet och dess vetenskapsmän. Strax förut hade Flinck i samma tidskrifts redaktionskommitté vidare uttalat, att Borgström var en av landets tio främsta begåvningar och att han själv lärt sig så kolossalt mycket av Borgström under sitt samarbete med denne i tidskriftens redaktion. Såsom tidigare nämnts hade Adler och Hedvall hos Schmidt anhållit att till behandling inom institutets styrelse måtte upptagas frågan huruvida nya omständigheter framkommit, vilka kunde föranleda omprövning av beslutet den 11 november 1955. Angående behandlingen av deras framställning har Schmidt inför utredningen berättat: A diers och Hedvalls skrivelse behandlades på sammanträde med institutets styrelse den 4 juni 1956. De voro emellertid icke närvarande och med anledning därav bordlades ärendet. Frågan upptogs heller icke i styrelsens protokoll angående sammanträdet. Schmidt yttrade sig vid sammanträdet på ungefär följande sätt: Om nu Adlers och Hedvalls framställning skulle medföra, att det ansågs berättigat med en omprövning, skulle Schmidt anse sig nödsakad att avgå. Han skulle nämligen icke vilja gå till Borgström och taga tillbaka det råd han givit denne. Han hade stött sig på en uppfattning som icke längre varit den rådande. Eftersom Schmidt varit den, som framlagt förslaget om hur frågan skulle lösas, fick han också taga konsekvenserna av det förändrade läget. Detta var icke något hot utan blott en klar redogörelse för hur Schmidt såg saken. Två omständigheter gjorde emellertid att frågan icke kunde uppskjutas. Den första var att Schmidt tillfrågats av Holmgren, om han ville mottaga förnyat förordnande som ordförande i institutets styrelse och om han hade några synpunkter på de övriga statliga representanterna i styrelsen. Schmidt hade svarat, att han icke ville ha någon förändring beträffande de övriga statliga representanterna men att han för egen del ville vänta att lämna svar. Om Adlers och Hedvalls framställning skulle leda till en ändring av beslutet angående Borgström, ansåg sig Schmidt nämligen skyldig att avgå. Den andra omständig9—571704
130 heten var att Borgström stod i begrepp att resa till Amerika. Schmidt, som hade anledning förmoda att resan gällde någon ny befattning, ville icke att Borgström skulle hysa förhoppningar på en ändring av beslutet den 11 november 1955. — Vid styrelsesammanträdet den 4 juni 1956 voro de närvarande styrelseledamöterna ense med Schmidt om att denne kunde gå till Borgström och delgiva honom sin uppfattning, grundad på vad som sagts vid sammanträdet, nämligen att det icke fanns anledning till förhoppningar om någon ändring av beslutet den 11 november 1955. Även om det skulle bli en omprövning av frågan, trodde Schmidt likväl icke att denna skulle resultera i en ändring av beslutet. Styrelsens majoritet skulle säkert vidhålla sin ståndpunkt. Vid det samtal Schmidt därefter hade med Borgström, frågade denne ånyo, vilka skäl som lågo bakom styrelsens beslut. Schmidt hänvisade till vad han tidigare svarat på denna fråga och upprepade, att det var Borgströms utåtriktade verksamhet och de förut omtalade intygen, som föranlett styrelsens åtgärd. Den 11 juni 1956 sammanträffade Schmidt med Adler och Hedvall. Han visade dem då protokollet från det gemensamma sammanträdet den 24 maj 1956. Hedvall konstaterade, att det tydligen rådde »en ganska ljum entusiasm för Borgström», och förklarade, att det därför icke var »mycket att bråka om». Hedvall och Adler återtogo därefter sin gemensamma framställning om omprövning av beslutet. Adlers återkallelse skedde genom en särskild skrivelse, där åtgärden blivit närmare motiverad. I skrivelsen framhöll Adler följande: Att jag biträdde beslutet den 11 november motiverades därav, att jag på grundval av vad som förevarit vid sammanträdet den 9 november förstått, att Borgströms ställning ej i längden skulle vara hållbar. Motståndet mot honom från stiftelsemedlemmarnas sida visade sig vara så starkt, att förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt bedrivande av institutets verksamhet under Borgströms föreståndarskap föreföll i hög grad tvivelaktiga. Huruvida detta motstånd byggde på tillräckligt bärande sakskäl skall här ej diskuteras. Motståndet som sådant och den därmed följande bristen på förtroende för Borgström syntes i varje fall vara en realitet. Däremot ansåg jag ej och anser fortfarande inte, att Borgström är olämplig som föreståndare. Hans insats, som avspeglar sig i forskningsverksamheten vid institutet, är tvärtom förtjänt att högt erkännas. Den starkt klandrade s. k. utåtriktade verksamheten kan enligt mitt förmenande i princip ej fördömas. De råd som givits Borgström med beslutet av den 11 november grundar sig sålunda för min personliga del ej på något underkännande av Borgströms kvalifikationer och insatser som föreståndare för institutet. Jag beklagar, att jag den 11 november ej låtit vikten av Borgströms positiva egenskaper och insatser bli bestämmande för mitt ställningstagande. Jag inser emellertid, att en förnyad diskussion av frågan inom styrelsen för närvarande ej har utsikt att kunna leda till någon ändring av beslutet av den 11 november. Av denna anledning gick jag i dag med på att den tillsammans med Hedvall till Dig riktade skrivelsen av den 29 mars återtages. I en skrivelse den 14 juni 1956 till Schmidt anförde Hedvall i huvudsak följande: Hedvall var ingalunda övertygad om att Borgström-ärendet fått den allsidiga och objektiva behandling, som Schmidt och ledamöterna i styrel-
131 sen önskat och som Schmidt sökt åstadkomma bl. a. genom sammanträden med stiftelsens styrelse. Ett fel hade institutets styrelse gjort redan vid starten. De hade bort ordna en gemensam diskussion med stiftelsens styrelse i syfte att uppnå en programdefinition. Det var nämligen ologiskt att kritisera en person för bristande uppfyllande av arbetsregler, som aldrig i överenskommen form tillräckligt noga definierats. Hedvall kunde emellertid — såsom ärendet utvecklats och i betraktande av den ringa tillslutning vid sammanträdet den 24 maj 1956 från kretsar, som uppgivits stödja Borgström — icke se någon praktiskt värdefull möjlighet att få fram en rent objektiv bedömning. Vid den bedömning som ägt rum hade man i alltför \anliga former fäst stort avseende vid brister men i hög grad bortsett från ovedersägliga förtjänster hos Borgström. Hedvall fruktade att ett fortsatt försök till en rättvis balansering mera skulle betraktas som sentimentalitet än som ett försök till objektiv lösning. Det skulle helt säkert ej heller gagna Borgström utan fastmera oppositionsreaktionen.
X I I I . Borgströms avsked
I skrivelse till institutets styrelse den 19 juli 1956 anhöll Borgström om entledigande från sin befattning såsom föreståndare från och med den 1 oktober samma år. I sin avskedsansökan anförde Borgström: I anledning av styrelsens uppmaning av den 11 november 1955 till mig att avgå som föreståndare för SIK samt med anledning av styrelseordförandens besked av den 4 juni 1956, enligt vilket trots enstaka styrelseledamöters yrkande på ändring av sagda uppmaning denna kvarstode oförändrad, får jag anhålla om mitt entledigande fr. o. m. den 1 oktober innevarande år. Med hänsyn till de betydande privata ekonomiska uppoffringar som denna styrelsens helt oförutsedda aktion medfört, får jag samtidigt anhålla att, för att till någon del täcka mina utgifter för att skaffa mig ett nytt levebröd som forskare, erhålla ersättning motsvarande tre månaders lön. Borgströms avskedsansökan behandlades i institutets styrelse den 9 augusti 1956. Dessförinnan, den 6 augusti, sammanträdde emellertid stiftelsens arbetsutskott jämte ledamöterna i Degerstedt-kommittén för behandling av föreståndarfrågan. Närvarande var även Ameln, nyvald ledamot av institutets styrelse. Vid detta sammanträde lämnade Laurin en sammanfattande redogörelse för det händelseförlopp, som lett till att Borgström sagt upp sin anställning. I protokollet rörande detta sammanträde återgavs ett kortfattat sammandrag av Laurins redogörelse. Det antecknades därefter, att av redogörelsen klart framgick att stiftelsens styrelse sedan hösten 1954 konsekvent strävat efter att finna en arbetsordning för institutet, som möjliggjorde en så fruktbärande verksamhet som möjligt inom den tillgängliga ekonomiska ramen. Med anledning av vissa uppgifter i den pressdebatt, som uppstått med anledning av Borgströms avgång, bekräftade de närvarande, att de icke kände till att något företag eller någon enskild person vid något tillfälle sökt undertrycka publicering av vetenskapliga resultat, som uppnåtts vid institutet. Det beslöts tillika att till institutets styrelse rikta en fråga, huruvida grund förelåg för insinuationerna i pressen att sådant skulle ha förekommit. Med anledning av antydningar i pressen om att Laurin skulle ha erbjudit Borgström anställning hos AB Plåtmanufaktur i syfte att binda honom, uttalades vidare i protokollet, att Laurin dels med Schmidt och dels med Borgström genom Strids förmedling berört möjligheten av att anställa Borgström som chef för ett institut med uppgift att sprida kännedom om hermetisk steriliserade produkter på samma sätt som Djupfrysningsbyrån spred kännedom om djupfrysta produkter, samt att Laurin dessförinnan diskuterat ärendet med Anderfelt, Lindskog och Strid, varför påståendet, att det gällt en säraktion från AB Plåtmanufakturs sida, var felaktigt. Slutligen antecknades, att arbetsutskottets ledamöter hyste fullt förtroende för Laurin med anledning av de åtgärder h a n såsom arbetsutskottets ordförande vidtagit i Borgström-frågan.
133 Såsom svar på den av stiftelsen framställda frågan uttalade institutets styrelse sedermera i skrivelse den 17 november 1956, att styrelsen icke ägde kännedom om att företag eller enskild person sökt undertrycka publicering av vid institutet nådda vetenskapliga resultat. Vid sammanträdet den 9 augusti 1956 med institutets styrelse beviljades Borgström begärt entledigande från och med den 1 oktober 1956 med rätt för honom att på grund av innestående semester lämna sin tjänst när som helst under september månad. Styrelsen beslöt vidare att bevilja Borgström begärd lönekompensation motsvarande tre månaders lön att utbetalas månadsvis sista gången den 31 december 1956. Ytterligare bemyndigade styrelsen ordföranden att låta offentliggöra en av styrelsen vid sammanträdet godkänd kommuniké angående föreståndarfrågans behandling.
X I V . Uttalanden i tidningspressen
Sedan det blivit känt, att Borgström skulle lämna sin tjänst såsom föreståndare för SIK och taga anställning som professor vid Michigan State University, uppstod såsom tidigare nämnts en livlig pressdebatt, som berörde åtskilliga spörsmål. Man beklagade att vårt land genom det skedda gått miste om en framstående forskare. Vidare upptogs frågan, vilka skäl som varit avgörande, då styrelsen för SIK anmodat Borgström att söka sig annan ställning. Det riktades anmärkningar mot det sätt, på vilket institutets styrelse handlagt föreståndarfrågan, och särskilt kritiserades de av staten utsedda styrelseledamöternas hållning vid frågans avgörande. Vidare framställdes anmärkningar mot forskningsinstitutkommittén och statsrådet Lange för deras åtgärder i saken. Diskussionen berörde emellertid även vissa spörsmål av mera principiell natur såsom frågor angående institutets organisation, särskilt föreståndarens och den vetenskapligt utbildade personalens anställningsförhållanden. I anslutning därtill upptogs även frågan om den lämpligaste formen för samarbetet mellan staten och näringslivet vid institut av detta slag till behandling, varvid särskilt framhölls, att den nuvarande formen för detta samarbete kunde innebära faror för obehöriga påtryckningar till men för forskningens frihet. Vid den tid då denna pressdebatt började, voro de närmare omständigheterna vid Borgströms avgång icke kända. Redan tidigt hade det förekommit vissa rykten om att Borgström stode i begrepp att lämna sin anställning som föreståndare för SIK. Den 20 juli 1(95-6 meddelades i tidningspressen, att Borgström antagit kallelse till ordinarie professur i Food Technology vid Michigan State University, men först den 10 augusti 1956 offentliggjordes styrelsens kommuniké med redogörelse för de viktigaste data i det händelseförlopp, som lett fram till Borgströms avgång. Dessförinnan hade man inom pressen varit hänvisad till vissa knapphändigt avfattade protokoll samt intervjuuttalanden av olika personer med skiftande insikter om vad som förevarit. Här skall nu lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste uttalandena i denna pressdebatt. I flera tidningar förekommo uttalanden om Borgströms vetenskapliga kompetens. Sålunda framhölls, att med Borgström en av Sveriges främsta forskare lämnade landet (Expr. och GP 20/7 1956, Dagst. Arb. 24/7 1956). I en tidning uttalades, att vi hade ont om duktigt folk på detta område och framför allt om ledare med förmåga att entusiasmera och skapa internationella kontakter samt att vi därför icke hade råd att förlora Borgström (GP 20/7 1956). Samma tidning återgav ett uttalande, enligt vilket Borgström vore en av världens främsta krafter på sitt område (GP 22/7 1956). I en
135 annan tidning betecknades Borgström som en vetenskapsman av den nya typen och som en av föregångsmännen inom den svenska vetenskapen när det gällde att på ett fruktbart sätt bredda den vetenskapliga debatten (Arbetar Tidningen, återgivet i GP 26/7 1956). Emellertid förekom även uttalanden i annan riktning. I en tidning hette det sålunda, att problemet Borgström fått en lycklig lösning samt att styrelsens åtgärd grundade sig på en ingående kännedom såväl om arbetet vid institutet som om föreståndarens kvalifikationer (GHT 24/7 1956). I en annan tidning återgavs omdömen om Borgström av innebörd, att han icke var någon forskare och än mindre var lämpad att såsom forskningschef leda och stimulera ett forskningsinstituts arbete (AB 24/11 1956). I samma artikel uppgavs, att Borgström praktiskt taget icke publicerat något vetenskapligt verk av värde efter doktorsavhandlingen 1939 och att hans vetenskapliga verksamhet vid institutet varit blott kompilatorisk och inneburit ett sammanställande av andras erfarenheter och rön. I pressdebattens senare skede förekom slutligen uttalanden av innebörd, att Borgströms vetenskapliga kompetens kunde och skulle bedömas enbart av sakkunniga i utlåtande under sakkunnigansvar (Expr. 25/11 1956) och att man icke visste, om det funnits verkliga och allvarliga anmärkningar mot institutets skötsel (Sv. M 15/11 1956). Angående skälen för styrelsens beslut att anmoda Borgström att söka annan anställning förekommo åtskilliga sinsemellan motstridiga uttalanden i pressen. I början av debatten framhölls i en tidning, att det rådde en kamp om makten över den svenska konservhandeln. Mäktiga intressen, representerade främst av AB Findus och AB Plåtmanufaktur, hade länge önskat en annan chef för institutet. Storindustrins motvilja mot Borgström bottnade i hans upplysande verksamhet. Man ville att institutets vetenskapsmän skulle sysselsätta sig med »intern forskning» d. v. s. icke lämna ut de vunna praktiska resultaten (Expr. 20/7 1956). En annan tidning fann det ej svårt att finna skäl, varför dessa båda företag önskade en förändring av ledningen för institutet. De kunde tänkas ha intresse av att i ledningen få en man, som i alla avseenden såg på konservforskningen på samma sätt som de själva. Institutet finge emellertid icke förvandlas till ett instrument för storindustriell konkurrensavund och monopolplaner, vilka bl. a. i hög grad skulle äventyra institutets möjligheter att bedriva en objektiv konsumentupplysning (GP 20/7 1956). Samma tidning förklarade senare (25/7 1956), att Laurin personifierade monopolsträvandena samt de storfinansiella och utländska intressena samt (26/7 1956) att Borgström slagit vakt om kvalitet och prisbillighet på den svenska konservindustrins produkter och i denna verksamhet kommit att kollidera med storfinansens intressen. En annan tidning (Dagst. Arb. 24/7 1956) yttrade, att Findus och Plåtmanufaktur tydligen ville ha en lätthanterligare människa i Borgströms ställe, en som satte Findus och Plåtmanufaktur i första hand och forskningen i andra. De båda företagen voro ängsliga över att forskningens rön skulle bli kända utanför deras intressesfärer. Slutligen framhölls Borgström-affären som ett exempel på en rådande motsättning mellan privatkapitalistisk konkurrens-
136 mentalitet och vetenskaplig forskning. I samma riktning gick ett tidningsuttalande om att den duktige forskaren måste bort, emedan hans verksamhet icke tilltalade »big business» (MT 18/8 1956). Vissa tidningar gjorde gällande, att motsättningar mellan storindustrin, å ena, samt medelstora och mindre industrier, å andra sidan, under konservstriden öppet kommit i dagen. De stora koncernerna, som hade egna forskningslaboratorier, ville sålunda stoppa den forskning, genom vilken Borgström hjälpt en rad mindre industrier att konkurrera i branschen (Expr. 26/11 1956). Representanterna för de medelstora och mindre industrierna, för konsumenterna och för statens intressen hade alla måst giva vika för storindustrins krav (Expr. och GP 20/7 1956, AT 21/10 1956). I några tidningar förekommo uppgifter om att Borgström-affären hade samband med konkurrensen mellan returemballage (glas) och engångsförpackning (plåt och papp). Det gjordes gällande, att Laurin genomdrivit avskedandet, sedan han misslyckats med att hindra Borgström från att ägna sig åt den för konservindustrin livsviktiga emballageforskningen. Det skulle nämligen ha framställts yrkande om att emballageforskningen vid institutet skulle nedläggas (Sydsv. D 16/7 1956, Expr. 22/9 1956). Redan tidigt under pressdebatten restes kravet på klarläggande av frågan, vad som i grunden föranlett styrelsens beslut och om det förekommit otillbörliga försök att påverka forskningen och få den att frångå sin objektivitet till förmån för vissa stora ekonomiska intressen (Expr. 20/7 1956, AT 25/7 1956). Sedan styrelsens kommuniké med vissa data rörande det händelseförlopp, som ledde fram till Borgströms avgång, blivit offentliggjord, invändes i pressen, att i denna »almanacka» ingenting sades om varför man sagt upp Borgström. Misstanken kvarstod, att uppsägningen skett efter påtryckning från några penningstarka bidragsgivare till institutet under förmedling av Laurin. Alla indicier pekade på obehörig påtryckning och inga bevis fanns för att andra skäl skulle ha varit avgörande (Expr. 12/8 1956). Genom pressuttalanden av olika personer blevo efter hand allt flera detaljer i händelseförloppet kända och det riktades skarp kritik mot det sätt, på vilket frågan handlagts. Det framhölls därvid, att Laurin ställt ett ultimatum av innebörd att Borgströms avgång från föreståndareposten vore förutsättning för att bidrag till institutet skulle utgivas från vissa industriföretag. I flera tidningar uttrycktes harm och förvåning över att denna »revolvertaktik» kunnat tolereras i en institution, där de statliga ledamöterna hade majoritet i styrelsen och där samhället svarade för större delen av anslagen (AT 11/8 1956, Expr. 12/8 och 19/10 1956, DN 24/10 1956). Då staten betalade två tredjedelar av institutets driftskostnader, borde utrymme ej finnas för enskilda firmor att endast tillgodose sina egna intressen (AB 21/7 1956). Under rubriken »De få bestämma för de många» skrev en tidning (GP 4/8 1956) att ju mer man sökte tränga in i saken, dess mer övertygad blev man, att det var en enda mans intensiva vilja och en styrelses osäkerhet
137 som framkallat krisen. Laurin var ordförande i den delegation, som hade det yttersta ansvaret för industrins bidrag till konserveringsinstitutet, och det var den ställningen han utnyttjat för att få bort Borgström. Saken lades upp så, som om det varit en förutsättning för bidrag att Borgström avlägsnades. Tidningen ifrågasatte, om det var några andra än Plåtmanufaktur och Findus, som verkligen ville ha bort Borgström. En annan tidning förklarade, att de vetenskapliga representanterna i styrelsen satte Borgström mycket högt och att de voro med om hans avlägsnande blott emedan de låtit skrämma sig av Laurin, som till varje pris ville ha bort Borgström (Expr. 19/10 1956). Borgströms anhängare i styrelsen hade förhållit sig så, att deras uppträdande gav intryck av allmän velighet; man frågade varför de icke reagerade starkare, om de ansågo att otillbörliga påtryckningar förekommit (Ny Tid återgivet i Sv. D 21/10 1956). Styrelsens hållning betecknades såsom anmärkningsvärd i betraktande av att styrelsen själv tidigare hos Kungl. Maj:t hemställt, att Borgström måtte tilldelas professors namn (Expr. 20/7, DN 19/8 1956). Flera tidningar framhöllo med skärpa, att det förfarits olämpligt då det icke upprättats något aktstycke, innehållande en sammanfattning av anklagelserna mot Borgström, samt då denne icke tillåtits att vara närvarande vid styrelsesammanträdet eller eljest beretts tillfälle att bemöta kritiken (Expr. 23/7 och 25/7, DN 13/8 och 24/10, GP 24/10 1956). Under pressdebatten riktades kritik även mot statsrådet Lange och forskningsinstitutkommittén och dess ordförande Holmgren för deras åtgärder i saken. Redan den 30 juli 1956 framställde en tidning (Expr.) frågan, huruvida Lange, då han till riksdagen avlämnade propositionen angående avtalet med stiftelsen för tiden från och med den 1 juli 1956, ägde kännedom om att Borgströms avgång utgjorde villkor för anslag från näringslivet till institutets drift. Sedan Schmidts redogörelse för händelseförloppet offentliggjorts, lämnades i pressen (DN 13/8 1956) följande kommentar: Frågan om Borgströms ställning restes av företrädare för stiftelsen vid förhandlingar med forskningsinstitutkommittén. Som ett villkor för högre bidrag krävdes från stiftelsens sida bl. a. ombyte på föreståndarplatsen. Det framgick av redogörelsen att Holmgren ingalunda avvisade detta oförsynta krav utan i stället förmedlade det till Schmidt, som därigenom måste få intrycket, att man på högsta ort fann kravet rimligt. Förklaringen till styrelsens beslut kunde bara vara, att Lange personligen önskat få bort Borgström och därför icke givit de statliga ledamöterna i styrelsen något som helst ryggstöd. — Liknande uttalanden gjordes i andra tidningar (Expr. 12/8, AB 24/8 1956). Sedan Lange i ett tidningsuttalande förklarat, att han aldrig skulle ha godtagit ett villkor av angiven innebörd, invändes i pressen, att det vore uteslutet, att Lange icke skulle ha blivit informerad om det uppställda villkoret (DN 17/8 och 24/8 1956). I anslutning härtill framställdes även krav på en objektiv undersökning av omständigheterna omkring Borgströms avgång.
138 Åtskilliga tidningar framhöllo, att Borgströms avgång aktualiserade principfrågan, hur samarbetet mellan staten och näringslivet vid forsknings bedrivande bäst borde utformas (AT 25/7 1956). Det uttalades, att forskningens frihet måste bevaras även i de fall, då ekonomiskt stöd erhölls från industriföretag, vilka voro beroende av forskningens resultat (RLF tidn. 1/8 1956). Det frågades hur fri forskning skulle kunna bedrivas, då en institutionschef kunde förmås att avgå, därför att hans vetenskapliga arbete kolliderat med några företags konkurrensbegränsande politik (AT 21/10 1956), och det framhölls att vetenskapsmännens personliga integritet, särskilt tryggheten i deras anställning, utgjorde en av betingelserna för en fri forskning (AT 10/10 1956). En tidning ansåg uppenbart, att vetenskapsmän icke hade tillräcklig oavhängighet, om deras institut delvis bekostades av det privata näringslivet (Expr. 26/11 1956). Samma tidning förklarade, att innehavare av forskarbefattningar under den svenska statens garanti och beskydd skulle ha samma frihet och samma rättsskydd som professorer vid svenska universitet (Expr. 25/11 1956). I vissa tidningar talades även om missbruk av professorstiteln i sådana fall, då denna tilldelades forskningschefer, som i sin anställning icke åtnjöto ett mot titeln svarande oberoende (DN 19/8 1956).
X V . Statsrådet Langes skrivelse den 22 augusti 1956 och svaret den 17 oktober 1956 från institutets styrelse
I skrivelse den 22 augusti 1956 till institutets styrelse anförde statsrådet Gunnar Lange följande: Enligt vad som är bekant har konserveringsforskningsinstitutets styrelse i november 1955 enhälligt beslutat att genom sin ordförande under hand tillråda institutets föreståndare professor Georg Borgström att söka sig annan befattning. Bakom detta beslut låg efter allt att döma en kritisk inställning hos styrelsens medlemmar mot Borgströms lämplighet för posten, bl. a. i fråga om samarbetet med CMI del industrier, som stödja institutet, men icke enbart i detta avseende. Sedermera har Borgström erhållit annan anställning samt tidigare innevarande augusti månad beviljats entledigande från föreståndarskapet. Ehuru jag är fullt medveten om att det helt ankommer på styrelsen att tillsätta och entlediga föreståndare, förefaller det mig dock — med hänsyn till den livliga pressdebatt som uppstått i saken — vara av intresse att de skäl, som föranlett styrelsen att tillråda Borgström att söka annan anställning, bliva närmare preciserade. Jag skulle därför vara mycket tacksam om styrelsen ville så snart sig göra låter till mig inkomma med en redogörelse för de skäl, som legat bakom styrelsens berörda beslut. Frågan om avgivande av svar på skrivelsen den 22 augusti 1956 behandlades av institutets styrelse vid sammanträden den 24 augusti, den 1 september och den 15 oktober 1956. Sistnämnda dag fattade styrelsen beslut om svarets avfattning. I protokollet antecknades vidare, att särskilda yttranden skulle avgivas av Adler och Hult. I styrelsens svarsskrivelse den 17 oktober 1956, som undertecknats å styrelsens vägnar av Schmidt, anfördes — efter en hänvisning till Langes skrivelse den 22 augusti 1956 — följande: Vi tillåta oss erinra om att föreståndaren för institutet icke är statsanställd utan likställd med privatanställd person. Professor Borgströms anställning gällde sålunda tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader. Såsom Herr Statsrådet framhåller i sin skrivelse, ankommer det helt på styrelsen att tillsätta och entlediga föreståndare. Vid sina beslut bör styrelsen givetvis taga i betraktande såväl vederbörandes administrativa och organisatoriska egenskaper som hans vetenskapliga kvalifikationer och förmåga att behandla ekonomiska frågor beträffande institutet. I det Borgströmska fallet har det icke varit fråga om avskedande. Styrelsen har endast tillrått professor Borgström att söka sig annan befattning. Professor Borgström hade själv före beslutet den 11 november 1955 av ordföranden i styrelsen begärt ett råd om hur han borde ställa sig, enär han erfarit, att hans namn stode under diskussion. Frågan om föreståndaren hade aktualiserats därigenom, att det vid sammanträdet den 11 november förelågo separata framställningar från fyra styrelseledamöter med begäran, att föreståndarfrågan skulle upptagas till behandling på sammanträdet. Med anledning härav ankom det på styrelsen att avgöra, huruvida ett
140 i fortsättningen fruktbärande samarbete mellan styrelsen och föreståndaren ansågs vara möjligt på längre sikt. Av diskussionen, i vilken samtliga styrelseledamöter deltogo, framgick att majoriteten inom styrelsen ansåg, att grunden saknades för ett för institutets framtida verksamhet fruktbärande samarbete mellan styrelsen och föreståndaren. Styrelsens enhälliga beslut, om än grundat på olika skäl och synpunkter för de enskilda ledamöternas vidkommande, för vilka styrelsen ej anser sig kunna eller böra redogöra, blev därför att uppdraga åt styrelsens ordförande att tillråda professor Borgström att söka sig annan befattning. I styrelsens enhälliga beslut den 11 november 1955 deltogo samtliga dåvarande styrelseledamöter, nämligen förutom ordföranden, civilingenjör C. S:son Schmidt, professor E. Adler, medicinalrådet R. Bergman, direktör T. Bergman, fil. mag. Carin Boalt, direktör K.-E. Flinck, professor A. Hedvall, överdirektör J. Hult, direktör F. Jakobsen, direktör E. Samuelson och direktör S. Wehlin. Sedan dess har herr Wehlin avlidit och herr Samuelson avgått ur styrelsen. Som ersättare för dessa har Stiftelsen den 24 maj 1956 utsett direktörerna Christian Ameln och Carl Lindskog. De i denna skrivelse gjorda principiella uttalandena angående föreståndarens anställningsförhållanden samt om styrelsens beslutanderätt och ansvar äro uttryck för samtliga nuvarande styrelseledamöters enhälliga uppfattning i nu nämnda frågor. De i denna skrivelse gjorda uttalandena angående beslutet av den 11 november 1955 ha tillkommit genom beslut av samtliga styrelseledamöter med undantag av herrar Ameln och Lindskog, vilka icke voro ledamöter av styrelsen, då nämnda beslut fattades. Styrelseledamöterna Adler och Hult ha i särskilda yttranden redogjort för de skäl, som föranlett deras ståndpunktstagande vid beslutet den 11 november 1955. I sitt s ä r s k i l d a y t t r a n d e a n f ö r d e
Hult:
I princip kan jag instämma i vad styrelsen i sitt svar till Herr Statsrådet framhållit ang. föreståndarens anställningsförhållanden samt ang. styrelsens beslutanderätt och ansvar. I skrivelsen den 22/8 d. å. anhöll emellertid Herr Statsrådet, att styrelsen för Svenska institutet för konserveringsforskning ville lämna en »redogörelse för de skäl», som legat bakom styrelsens beslut den 11 november 1955 att genom sin ordförande under hand tillråda institutets föreståndare att söka sig annan befattning. Då majoriteten emellertid — på enligt min mening fullt acceptabla skäl — icke ansett sig kunna eller böra göra detta, får jag härmed framlägga skälen för mitt handlande. Anmärkningar mot föreståndaren har visserligen framkommit men då dessa h a r varit av den natur att de fått framföras reservationsvis, kan de knappast tagas till intäkt för den rekommendation, som en enhällig styrelse den 11 november fattade, att råda professor Borgström att söka sig en annan befattning. För min egen del grundade sig mitt ställningstagande på det kravet, som av stiftelsens arbetsutskott framställdes till SIK:s styrelse vid gemensamt sammanträde i Stockholm den 9 november 1955, att föreståndaren skulle avlägsnas, enär stiftelsen i annat fall ej vore intresserad av att tillskjuta medel, så att en drift av institutet motsvarande ens den nedskurna driften under åren 1954/55 och 1955/56 kunde äga rum, vilket i sin tur skulle tvingat styrelsen att uppsäga ytterligare personal och äventyra hela institutets fortsatta framtid. Något protokoll fördes ej vid ovannämnda sammanträde, utan vid rekonstruktion av vad som sades har var och en att lita till sina eventuella minnesanteckningar. Av mina
141 ganska omfattande minnesanteckningar framgår bl. a. att det riktades en hård kritik mot det remissvar rörande stiftelsens förslag till avtal ang. SIK som avgivits av SIK:s styrelses statliga ledamöter. Detta svar synes av stiftelsen ha uppfattats som avgivet av föreståndaren trots att ordföranden i SIK:s styrelse i brev den 11 oktober 1955 till ordföranden i stiftelsen framhållit att föreståndaren h ä r endast fungerat som sekreterare och skrivit vad styrelsens ordförande i första h a n d angivit dispositionen för och vad slutligen de statliga ledamöterna enats om borde framhållas. Slutomdömet från stiftelsens sida ang. detta remissvar fick form e n : »Detta skakar mera än förtroendet för platoniska förklaringar från styrelsen.» Vid sammanträdet anmärkte man också från stiftelsens sida att föreståndaren »använt det gamla avtalet som tillhygge», vilket väl torde få tolkas så att stiftelsen helst ej velat följa de riktlinjer som låg bakom detta avtal. Trots allt ansåg man från stiftelsens sida att det fanns möjlighet att genomföra en höjning av bidragsbeloppen. Frågan om medelsanslag berodde dock på förtroendet för institutets ledning. 300 000 kronor kunde nås genom allmän tillslutning. Som sammanfattning av stiftelsens åsikter framhölls tvenne alternativ, som SIK:s styrelse hade att beakta vid sin bedömning, nämligen antingen 1) inga pengar eller 2) pengar mot vissa motprestationer. Dessa alternativ h a r nedskrivits av den vid sammanträdet fungerande ordf. professor Adler i form av en minnesanteckning: »Föreståndare eller pengar.» Man kan naturligtvis fråga sig om stiftelsen vid framförandet av dessa sina krav vände sig till rätt forum och om inte dessa istället bort behandlas uteslutande av Forskningsinstitutkommittén. Sådan situationen nu utvecklade sig blev det emellertid institutsstyrelsen, vilken utsetts och fått sin sammansättning för helt andra arbetsuppgifter, som måste ta ställning till föreståndarfrågans sammankoppling med frågan om bidrag från industrins sida. H u l t c i t e r a d e d ä r e f t e r i sitt y t t r a n d e d e n m o t i v e r i n g för s t y r e l s e n s b e s l u t d e n 11 n o v e m b e r 1955, s o m a n g i v i t s i d e t o v a n å s. 103—104 i n t a g n a p r o t o kollet. Med h ä n v i s n i n g till d e t t a p r o t o k o l l a n f ö r d e H u l t v i d a r e : Som synes är denna motivering helt enkelt den att föreståndaren blivit överkvalificerad för den inskränkta verksamhet styrelsen räknade med att kunna bedriva med de i utsikt ställda anslagen. Ställd inför stiftelsens ultimatum och med det mycket lovordande vitsordet kunde styrelsen enas om beslutet, som alltså åtminstone för min del är tillkommet i en tvångssituation för att över huvud taget hålla institutet i gång. Sedan avtal mellan stat och stiftelse slutits enligt vilket från stiftelsens sida ett mindre belopp än det, som enligt mina minnesanteckningar från sammanträdet den 9 november 1955 utlovades ställdes till SIK:s förfogande och sedan flera stiftelsemedlemmar meddelat mig, att de ansåge att industrins majoritet hade fortroende för föreståndaren, h a r jag sökt åstadkomma en ändring i beslutet av den 11 november 1955. Detta h a r emellertid ej lyckats mig, och då stiftelsens styrelse den 24 maj 1956 godkände sitt arbetsutskotts åtgärder i frågan måste jag nu med beklagande konstatera att tillräckligt stöd för en omprövning av beslutet ej kunde förväntas. Adler
a n f ö r d e i sitt s ä r s k i l d a y t t r a n d e :
Till styrelsens skrivelse med anledning av Herr Statsrådets anhållan om redogörelse för de skäl, som legat till grund för styrelsens beslut av den 11 november 1955, får jag tillfoga följande.
142 Det är mig angeläget att framhålla, att från min sida icke förelegat någon brist på förtroende för professor Borgström i hans egenskap som föreståndare för institutet. Enligt min uppfattning var hans förtjänster så stora, att det hade varit av gagn för institutet, om han stannat vid sin befattning. Att jag icke desto mindre biträdde beslutet, hade sin orsak däri, att jag med ledning av de diskussioner, som förts dels vid ett gemensamt sammanträde med »Stiftelsens» och institutets styrelser den 9 november, dels vid sistnämnda styrelses sammanträde den 11 november 1955, kommit till den uppfattningen, att ett framtida samarbete mellan dessa parter å ena sidan och professor Borgström å andra sidan skulle möta stora svårigheter. Jag anslöt mig även till den inom styrelsen framförda tanken, att det under sådana omständigheter kunde vara en fördel för professor Borgström personligen att nu söka sig en annan befattning. Av dessa skäl biträdde jag — ehuru med stor tvekan — beslutet med den utformning detta givits. I n f ö r u t r e d n i n g e n h a r Hult v i d h å l l i t , a t t m o t i v e n till b e s l u t e t d e n 11 n o v e m b e r 1955, s å d a n a d e blivit u t f o r m a d e i p r o t o k o l l e t , enligt h a n s m e n i n g m å s t e f ö r s t å s så, a t t B o r g s t r ö m v a r ö v e r k v a l i f i c e r a d för de u p p g i f t e r , vilka s k u l l e åvila f ö r e s t å n d a r e n för i n s t i t u t e t i d e s s f r a m t i d a v e r k s a m h e t . I f ö r e v a r a n d e s a m m a n h a n g k a n a n m ä r k a s , a t t H u l t i s k r i v e l s e d e n 20 o k t o b e r 1956 h o s K u n g l . Maj :t a n h å l l i t a t t bliva befriad f r å n u p p d r a g e t a t t v a r a l e d a m o t av i n s t i t u t e t s s t y r e l s e . I s k r i v e l s e n h ä n v i s a d e H u l t till a t t vid s a m m a n t r ä d e n a d e n 9 n o v e m b e r 1955 o c h d e n 24 m a j 1956 m y c k e t allvarliga a n m ä r k n i n g a r f r å n stiftelsens sida r i k t a t s m o t l e d n i n g e n för i n s t i t u t e t . H u l t anförde vidare: Formellt riktades angreppen mot föreståndaren, professor Borgström, men anmärkningarna voro av sådan art, att om de vore berättigade, de enligt min mening i lika hög grad återfalla på institutets styrelse, åtminstone på de medlemmar av densamma, som ej tidigare anmält reservation vid styrelsens behandling av de kritiserade delarna av verksamheten. Speciellt riktades hård kritik mot den PM rörande stiftelsens förslag till avtal ang. SIK som avgivits av SIK:s styrelses statliga ledamöter. Denna PM synes av stiftelsen ha uppfattats som avfattad av föreståndaren trots att ordföranden i SIK:s styrelse i brev den 11 oktober 1955 till ordf. i stiftelsen framhållit att föreståndaren h ä r endast fungerat som sekreterare och skrivit vad styrelsens ordförande i första hand angivit dispositionen för och vad slutligen de statliga ledamöterna enats om borde framhållas. Beträffande ansvarsfrågorna torde i detta sammanhang böra påpekas att styrelsen hela tiden varit den beslutande ang. verksamhetens utformning och inriktning, och att föreståndaren endast haft att verkställa styrelsens beslut. Föreståndaren h a r också vid styrelsens sammanträden lämnat fortlöpande besked ang. administrativa frågor, så att styrelsen kunnat ta ställning till dessa och fatta beslut rörande dem. Han h a r också vid sammanträdena avgivit rapporter rörande den vetenskapliga verksamheten, vilken dessutom ofta ytterligare belysts genom specialöversikter från avdelningscheferna. Då nu på grund av den framförda kritiken prof. Borgström ansett sig böra träda tillbaka från föreståndarbefattningen får jag, eftersom jag anser de framförda anmärkningarna i lika hög grad återfalla på SIK:s styrelse, hemställa att Eders Kungl. Maj:t måtte befria mig från uppdraget att vara ledamot av styrelsen för Svenska institutet för konserveringsforskning.
143 Även Rolf Bergman har i skrivelse den 31 augusti 1957 hos Kungl. Maj:t anhållit om befrielse från uppdraget att vara ledamot av institutets styrelse. Såsom skäl för denna framställning har Rolf Bergman åberopat huvudsakligen sin alltmera ökade arbetsbörda samt den omständigheten, att uppdraget som ledamot av styrelsen var svårt och betungande. I avbidan på utredningens resultat ha de båda framställningarna ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
X V I . D e 2 4 professorernas framställning
Såsom inledningsvis nämnts föranledde presspolemiken med anledning av Borgströms avgång tjugufyra svenska professorer att i en skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående vissa i sammanhanget aktuella förhållanden. Framställningen, som inkom till handelsdepartementet den 9 oktober 1956, var undertecknad av professorerna vid Göteborgs universitet T. Broman, J. Elmgren, H. Hydén, B. E. Ingelmark, B. Lindquist, E. Lönnroth och M. Strandqvist, professorerna vid Lunds universitet K. E. Bergsten, G. Glimstedt, G. Kahlson, K. Lundmark, A. Miintzing, S. Thunmark, H. Weimarck och H. Wulff, professorerna vid Uppsala universitet G. E. Du Bietz och A. Grönvall, professorerna vid Chalmers tekniska högskola G. Beskow och O. Rydbeck, professorn vid Alnarps lantbruksinstitut K. E. Thomé, professorn vid Försvarets Forskningsanstalt G. Ljunggren, professorn vid Lantbrukshögskolan I. Johansson, f. d. landshövdingen professorn M. Jacobsson och professorn M. Odin, båda i Göteborg. I framställningen anfördes följande: Utbildningen av vetenskapsmän vid Sveriges akademiska lärosäten bekostas till huvudsaklig del av statliga medel. Detta innebär, att vårt land investerat stora summor i praktiskt taget alla i Sverige verksamma forskare. Varje emigration av svenska vetenskapsmän är därför en allvarlig nationell förlust. Detta gäller enligt vår mening otvivelaktigt professor Borgströms förflyttning till USA. Föreståndarna för de halvstatliga forskningsinstituten i Sverige torde f. n. ha i huvudsak samma vetenskapliga kvalifikationer som de ordinarie lärarna vid landets universitet och statliga högskolor. En av förutsättningarna för att ovannämnda forskningsinstitut skola kunna fullgöra sin viktiga funktion är, att innehavarna av chefsbefattningarna vid desamma även i framtiden äga höga vetenskapliga kvalifikationer. För att kunna förvärva dylika befattningshavare är det oundgängligen nödvändigt, att dessa erhålla anställningsförhållanden, som innebära i stort sett samma trygghet som de statliga lärosätenas ordinarie lärare. Efter vad som framgått av referat i pressen av uttalanden från bl. a. vissa ledamöter i styrelsen för SIK, synes det som om Borgström icke ägt ifrågavarande trygghet. Med hänsyn till dessa för svenska vetenskapsmän och för verksamheten vid landets halvstatliga forskningsinstitut viktiga frågor anhålla undertecknade, att Kungl. Maj:t måtte låta företaga dels en förutsättningslös utredning av orsakerna till att Borgström av styrelsen för SIK anmodats söka annan anställning, dels en översyn av anställningsförhållandena för kvalificerade vetenskapsmän knutna till halvstatliga forskningsinstitut.
X V I I . Borgström-affären i riksdagen
Ledamoten av riksdagens första kammare professorn Hugo Osvald (fp) riktade, såsom inledningsvis nämnts, i interpellation den 16 oktober 1956 till statsrådet Lange vissa frågor med anledning av Borgströms avgång från befattningen som föreståndare för institutet. Herr Osvald yttrade därvid i huvudsak följande: Det väckte stort uppseende i vida kretsar, då Borgström tvangs att begära avsked från sin befattning. Orsakerna till att styrelsen vidtog en så anmärkningsvärd åtgärd mot forskningsinstitutets chef har icke blivit klart redovisade, trots att önskemål därom framställts från flera olika håll. Så mycket tycks dock framgå av vad som meddelats i pressen, att vissa industrier, som lämnar bidrag till institutets verksamhet, varit missnöjda med Borgströms sätt att sköta sin tjänst — hans arbete har varit alltför utåtriktat, har det sagts — och därför ställt ett ombyte på chefsposten som villkor för fortsatt bidragsgivning. Naturligtvis är ett industriföretag i sin fulla rätt att som ersättning för lämnade penningbidrag begära valuta i form av praktiskt vetenskapliga resultat, som kan utnyttjas i den egna driften. Däremot är det svårt att förstå, att forskningsinstitutets styrelse, vars majoritet utses av Kungl. Maj:t, fallit till föga för de från vissa industrier ställda kraven, om det nu är dessa, som varit anledningen till att Borgström tvingats avgå. Statsanslaget täcker dock omkring 2/3 av institutets utgifter; det kan väl då inte gärna vara så, att en industri kan driva igenom sin egen vilja endast genom att hota med indragning eller reduktion av ett anslag. Styrelsens åtgärd förefaller så mycket egendomligare som det endast är två å tre år sedan styrelsen hos Kungl. Maj:t begärde, att Borgström skulle utnämnas till professor och då i berömmande ordalag uttalade sig om hans stora förtjänster. Det förefaller också egendomligt, alt inte departementet kunnat ingripa i tid för att förhindra den utveckling, som ledde fram till att Borgström avgick och mottog ett förmånligt erbjudande från Förenta staterna. Vad som i somras hände vid konservforskningsinstitutet är ytterligt allvarligt främst ur två synpunkter. För det första kan det handlingssätt, som här tillämpats, betecknas som ett allvarligt hot mot forskningens frihet. En vetenskapsman vid ett forskningsinstitut skall inte behöva riskera att bli avsatt från sin tjänst, om han i sitt arbete kommer till resultat, som inte alla intressenter är eller kan vara tillfredsställda med. För det andra har vårt land inte råd att exportera framstående, internationellt kända forskare. Det är därför naturligt, att man inom vetenskapliga kretsar frågar sig, om inte den uppkomna konflikten kunde ha avvecklats på ett annat, för både institutet och landet lyckligare sätt. De frågor, som man kan ställa sig med anledning av vad som inträffat vid institutet, kan sägas vara av principiell betydelse. Vi har nämligen flera forskningsinstitut i vårt land, som är organiserade på samma sätt som detta, d. v. s. som ett samarbete mellan stat och enskilda, och under senare tid har man diskuterat frågan om inrättandet av ytterligare ett sådant institut, ett näringsforskningsinstitut. För att man vid dylika forskningsinstitut skall kunna förvärva och behålla tjänstemän med höga vetenskapliga kvalifikationer, är det nödvändigt, att de i sitt arbete kan beredas i stort sett samma trygghet som motsvarande befattningshavare vid universitet och högskolor. Det är ett missbruk av professorsti10—571704
146 teln att ge den till en forskningschef utan att samtidigt ge motsvarande garantier för frihet och trygghet i arbetet. Osvald ställde i interpellationen följande frågor till statsrådet Lange. 1. Av vilka anledningar tvangs Borgström att begära avsked från sin befattning? 2. Hade det icke varit möjligt för departementet att på ett tidigt stadium ingripa för att förhindra styrelsens uppseendeväckande åtgärd? 3. Har departementschefen för avsikt att vidtaga några åtgärder för att förhindra en återupprepning av vad som skett vid institutet och för att garantera vetenskapsmännen vid detta och vid motsvarande institut full frihet i forskningen? Interpellationen besvarades av statsrådet Lange i riksdagens första kammare den 14 november 1956. Då detta skedde hade Lange enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat utredningsmännen att enligt de direktiv, som intagits i detta betänkande (s. 8), skyndsamt verkställa undersökning rörande omständigheterna i samband med Borgströms avgång. I interpellationssvaret den 14 november 1956 hänvisade Lange inledningsvis till sin skrivelse den 22 augusti 1956 till institutets styrelse med begäran om redogörelse för de skäl, som legat bakom styrelsens beslut den 11 november 1955, samt redogjorde för innehållet i styrelsens svar den 17 oktober 1956. Lange anförde därefter: Av särskilda yttranden av ledamöterna Adler och Hult synes framgå, att dessa ledamöter inte grundat sitt ståndpunktstagande på invändningar mot Borgströms kapacitet eller sätt att sköta föreståndarskapet, utan främst på farhågor beträffande möjligheterna att i fortsättningen åtnjuta stöd från den av intresserade industriföretag bildade Stiftelsen Svensk konserveringsforskning. För egen del finner jag frågan om motiven för styrelsens beslut inte tillfredsställande klarlagd genom det erhållna svaret, som för övrigt är ytterst knapphändigt. Därest motivet för de statliga representanterna i styrelsen varit farhåga, att de enskilda intressenterna skulle utan sakligt bärande invändningar mot institutets skötsel nedskära sitt bidrag, anser jag det ej godtagbart. Det är uppenbarligen av den största vikt att statens representanter i styrelsen bevakar det allmännas intresse av att verksamheten vid vetenskapliga inrättningar av denna halvstatliga karaktär bedrives med all vetenskaplig objektivitet. Huruvida sådant motiv förelegat framgår dock ej av styrelsens svar. Å andra sidan ger svaret ej heller upplysning om huruvida befogade erinringar framkommit mot institutets skötsel. I detta läge har jag ansett mig nödsakad föranstalta om en särskild utredning i ämnet. Vid genomförandet av denna har utredningsmännen beretts tillfälle att, i den mån detta befinnes motiverat, till prövning upptaga de frågor, som interpellanten berört. Ytterligare diskussion härom torde böra få anstå till dess resultatet av denna utredning föreligger. Efter Langes interpellationssvar höll Osvald ett anförande och förklarade däri bl. a., att han fann det egendomligt att Borgström icke fått reda på anledningen till att han blivit avskedad. Osvald anförde vidare: Det har aldrig framförts några anmärkningar mot hans sätt att sköta sitt arbete. Inte heller har det i protokollen gjorts någon anteckning om bristfällig skötsel. Då Borgström till styrelsens ordförande ställde den frågan, varför de ville skicka i väg honom, fick han bara det svaret: »Det skall du inte forska i!»
147 Det tillvägagångssätt, som här tillämpats, är särskilt egendomligt mot bakgrunden av att styrelsen ett par år tidigare begärt, att föreståndaren för konserveringsforskningsinstitutet skulle få professors titel. Man hade tillfrågat fyra sakkunniga, som tillstyrkt. Borgström fick vid institutets invigning professors titel för sina, som dåvarande chefen för handelsdepartementet uttalade, »utomordentliga förtjänster om institutet och dess tillkomst». Det har sagts i pressen, vilket jag gärna här vill understryka, att det är ett grovt missbruk av professorstiteln att hänga den på en forskningschef utan motsvarande garantier, bara för att det ser prydligt ut och ger förtroende. Det skapar den föreställningen, att han har ett livstidskontrakt, en oavhängighet, som han inte äger. Då Borgström fick sin professorstitel som en hedersbevisning och med den motivering, som anfördes av dåvarande chefen för handelsdepartementet, kunde väl ingen tro att händelserna ett par år senare skulle ta denna utveckling. Det bör här klart fastslås, liksom det redan gjorts i pressen, att professors titel inte bör ges åt personer i beroendeställning, vilka kan utsättas för en hård press från privata intressen. Det är mycket glädjande att herr statsrådet i sitt svar så starkt understrukit kravet på objektivitet även vid halvstatliga vetenskapliga institut. Det kravet är självklart och behöver inte uttalas, då det gäller universitet och högskolor. Det borde vara lika självklart i fråga om halvstatliga vetenskapliga forskningsinstitut. Om en enskild industri t. ex. hotar att dra in eller minska sitt bidrag, därför att industrin i fråga inte är betjänt av en viss forskningsverksamhet, må det vara denna industris ensak, och den får själv bära följderna. På statens representanter i ett sådant instituts styrelse måste man dock kunna ställa det kravet, att de inte ger vika för dylika påtryckningar. Efter vissa uttalanden med anledning av departementschefens åtgärd att tillsätta utredningen framhöll Osvald vidare bl. a., att vårt land icke hade råd att exportera forskare av den kvalitet som Borgström representerade. Osvald fortsatte härefter: Det har tydligt och klart framgått av pressdebatten, att huvudparten av de industrier, som sysslar med livsmedels- och konserveringsforskning, haft förtroende för Borgström. Vidare är det klart att de vetenskapligt utbildade medlemmarna av institutets styrelse stått på Borgströms sida. Herr statsrådet säger i sitt svar att det är av största vikt, att »statens representanter i styrelsen bevakar det allmännas intresse». Men återfaller inte ansvaret för att så sker på den departementschef, under vilken institutet i fråga sorterar? Eftersom konfliktsituationen var känd inom departementet redan i slutet av år 1955, hade det funnits skäl för statsrådet att ingripa redan då och försöka klarlägga situationen. Därför menar jag, att man inte kan komma ifrån att i detta fall de krav, som man bör ställa på statens representanter i styrelsen, enligt vad herr statsrådet uttalar, också måste ställas på departementet och departementschefen. Vad som nu förekommit vid konservforskningsinstitutet bör vara ett memento för oss. Vid alla halvstatliga forskningsinstitutioner måste garantier skapas för att de personer, som har hand om forskningsarbetet, verkligen har den oberoende ställning, som de måste ha för att kunna bedriva en verkligt fruktbringande forskning. I ett genmäle yttrade härefter Lange i huvudsak följande: Herr Osvald säger att Borgström inte erhållit några skäl för att han avskedats. Det är inte riktigt som herr Osvald säger. Herr Osvald vet lika väl som jag att Borgström inte avskedades, utan att styrelsen för institutet uppmanade honom
148 att söka sig annan anställning. Under den tid som förflöt från det han mottog denna uppmaning av styrelsens ordförande till dess han på egen begäran lämnade sin anställning har han inte i något sammanhang sökt komma i kontakt med chefen för handelsdepartementet. Under sådana omständigheter h a r det för mig inte förelegat vare sig formella eller reella skäl att ingripa i denna sak, förrän denna pressdebatt kommit i gång. Då ansåg jag det vara av intresse att opinionen klart fick reda på vilka skäl som förestavat styrelsen att uppmana Borgström att söka sig en annan anställning. F ö r egen del h a r jag inte kunnat ta någon som helst ställning till de skäl, som förestavat de statliga styrelserepresentanterna i deras åtgöranden beträffande Borgström. Jag vill inte utesluta, att bakom de enskilda styrelserepresentanternas ställningstagande kan ligga sakliga skäl och invändningar mot det sätt, på vilket institutet har skötts. Det är ett faktum, att stiftelsen vänt sig till Sveriges industriförbund för att få sina motiv och sitt ställningstagande klarlagda. De är inte ansvariga inför chefen för handelsdepartementet, vilket däremot de statliga ledamöterna är. I e n r e p l i k f r a m h ö l l Osvald, a t t s k i l l n a d e n m e l l a n ett a v s k e d o c h ett r å d a t t s ö k a a n n a n b e f a t t n i n g icke v a r s ä r s k i l t stor, s a m t a n f ö r d e v i d a r e : Vad beträffar min uppgift om att det inte föreligger några protokollförda motiv för att Borgström misskött sin befattning vill jag säga, att detta är en uppgift som jag fått från Borgström själv, och den tror jag att man lätt kan få bekräftad. Några skäl har över huvud taget aldrig angivits, men jag skulle tro att de flesta människor är väl medvetna om att skälen, i fråga om samarbetet med vissa industrier och en del ekonomiska förhållanden, redan på hösten 1955 framfördes till dåvarande statssekreteraren i handelsdepartementet. Man h a r då all anledning att antaga, att även statsrådet och chefen för handelsdepartementet erhållit de upplysningar, vilka meddelats till statssekreteraren i departementet. I ett y t t e r l i g a r e i n l ä g g b e m ö t t e Lange L a n g e a n f ö r d e h ä r v i d bl. a.:
s i s t n ä m n d a y t t r a n d e a v Osvald.
Osvald sade, att skälet måste vara mig bekant, därför att det gjorts vissa framställningar till statssekreteraren i departementet. Det pågick en utredning, vars resultat redovisades för riksdagen i samband med ett nytt avtal mellan staten och den enskilda stiftelsen för konserveringsforskning. Den utredningen pågick i fjol, och det är riktigt, att ordföranden i denna utredning då anmälde till mig, att man från den enskilda industrins sida var kritiskt inställd mot Borgström och trodde att det skulle komma att föreligga svårigheter att erhålla tillräckliga bidrag för institutets fortsatta skötsel. Jag svarade ögonblickligen, att frågan om föreståndarskapet inte hade någonting med detta att göra och att frågan, om föreståndaren skulle fortsätta eller entledigas, var styrelsens egen sak lika väl som tillsättandet. »Jag befattar mig i detta läge inte med den saken», sade jag, och det kan inte uppställas som något som helst villkor, att en viss föreståndare skall anställas vid institutet för att bidrag skall lämnas. Jag avvisade alltså denna tanke, och jag hörde aldrig talas om detta mera. S e d a n Osvald i n v ä n t , a t t det b o r d e h a v a r i t d e p a r t e m e n t s c h e f e n s sak a t t i n g r i p a , o m i n s t i t u t e t s s t y r e l s e g r u n d a t sitt b e s l u t p å ett icke g o d t a g b a r t motiv, f ö r k l a r a d e L a n g e , a t t v a r k e n h a n eller Osvald d å k u n d e säga, att det icke h a d e förelegat n å g r a befogade e r i n r i n g a r m o t s k ö t s e l n av i n s t i t u t e t , v a r f ö r n å g o t b e s t ä m t u t t a l a n d e icke k u n d e g ö r a s f ö r r ä n u t r e d n i n g e n blivit slutförd.
X V I I I . Sveriges Industriförbunds utredning
Den stora uppmärksamhet, som pressen ägnat Borgströms avgång från iöreståndarbefattningen, och den kritik, som därvid riktats mot industrin och vissa industriföretag, gav Sveriges Industriförbund anledning att söka närmare sätta sig in i omständigheterna kring Borgströms avgång. Såsom tidigare nämnts är förbundet tillika en av de valkorporationer, som ha att utse styrelse för stiftelsen, varjämte en av förbundets branschföreningar, Sveriges Mekanförbund, utser en styrelseledamot jämte suppleant. Stiftelsens bidragsgivare utgöras vidare huvudsakligen av företag och organisationer inom industrin. För att söka skapa klarhet i stiftelsens och dess organs befattning med Borgström-affären, kallade förbundet de ifrågavarande industrirepresentanterna i stiftelsens styrelse till en överläggning den 1 november 1956. I sammanträdet deltogo nio av fjorton inbjudna ledamöter och suppleanter. Bland de närvarande var även Laurin. De närvarande industrirepresentanterna i stiftelsens styrelse hemställde enhälligt, att förbundet måtte göra en utredning, som skulle klarlägga dels hur industrins representanter helt allmänt förvaltat sitt uppdrag inom stiftelsen, dels hur stiftelsen handlat i den aktuella föreståndarfrågan. I anslutning härtill borde undersökas, huruvida de beskyllningar, som i olika tidningar och i vissa andra sammanhang — bl. a. i riksdagen — riktats mot vissa av industrins representanter i stiftelsen eller mot vissa industriföretag, varit befogade eller icke. Den begärda utredningen har verkställts inom förbundet, som därefter framlagt en rapport över utredningsresultatet. Industriförbundets utredning har begränsats på sätt ovan angivits, och rapporten innefattar följaktligen icke någon bedömning, i vad mån grunderna för det beslut, som institutets styrelse fattade i föreståndarfrågan den 11 november 1955, varit hållbara eller icke. Industriförbundets rapport, som varit tillgänglig för utredningen, torde komma att offentliggöras samtidigt som utredningens betänkande.
X I X . Grunderna för beslutet den 1 1 november 1955
I den föregående framställningen har redovisats vad som framkommit vid utredningens undersökning av det händelseförlopp, som lett fram till Borgströms avgång. Redan av denna framställning framgår, att ledamöterna i institutets styrelse anfört skilda grunder för sin ståndpunkt vid beslutets fattande och bedömt de föreliggande skälen för och emot Borgströms kvarstannande på olika sätt. Under de diskussioner, som föregått beslutet har, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, kritik riktats mot Borgströms verksamhet icke blott av stiftelsens representanter i styrelsen utan även av vissa styrelseledamöter, som utsetts av Kungl. Maj:t. Den framförda kritiken har gällt Borgström både i egenskap av vetenskapsman och såsom föreståndare för institutet. I sistnämnda hänseende har den rört såväl forskningsarbetet som den utåtriktade verksamheten, bedriven genom utgivande av publikationer, anordnande av kurser, företagande av resor och deltagande i kongresser och dylikt. Kritiken har även avsett den inbördes avvägningen av dessa båda verksamhetsgrenar. Emellertid har anmärkningar framställts även mot Borgströms insats beträffande institutets administration och ekonomi, varjämte man inom styrelsen bedömt Borgströms allmänna läggning och hans lämplighet såsom föreståndare med hänsyn till sådana egenskaper som förmåga att inspirera och leda forskningsarbete, samarbetsvilja och allmän omdömesförmåga. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström gjort gällande, att från styrelsens sida någon kritik tidigare icke riktats mot hans verksamhet vid institutet, samt att den kritik, som yppats vid diskussionerna i samband med beslutet om rådet till honom att söka annan anställning, icke varit sakligt underbyggd. Han har framhållit, att styrelsen icke föranstaltat om någon undersökning för att utröna, om saklig grund fanns för de framförda anmärkningarna, samt att dessa icke ens blivit klart redovisade i någon sammanfattande redogörelse. Han har slutligen förklarat, att han ej känt till den kritik, som kunde ha förefunnits, och ej fått tillfälle till rättelse. Han hade icke ens haft tillfälle att försvara sig utan blivit dömd ohörd. Borgström har gjort gällande, att den verkliga anledningen till aktionen mot honom varit, att Laurin känt AB Plåtmanufakturs monopolställning på den svenska marknaden hotad genom att institutet givit industrier för framställning av emballage av glas, aluminium, papper och plast lika god service som AB Plåtmanufaktur. Sålunda hade Laurin genom förslag i institutets styrelse sökt förhindra, att t. ex. skyddslacker för plåtburkar studerades eller prövades av institutet. Han hade även föreslagit, att institutets emballageavdelning skulle nedläggas. Laurin hade vidare gjort två misslyckade försök att köpa Borgström. AB Plåtmanufakturs monopolställ-
151 ning hade givit Laurin den makt, som krävts för att genomföra aktionen mot Borgström. De övriga intresserade industriföretagen och organisationerna hade icke haft handlingsfrihet med undantag av Wenner-Gren-gruppen, och denna grupp först sedan Semper-krisen övervunnits. AB Findus var AB Plåtmanufakturs största kund och AB Felix den näst största kunden. Holmquist hos AB Felix hade uttryckt läget så, att Laurin måste taga hänsyn till honom såsom Plåtmanufakturs näst största kund men att Holmquist å andra sidan måste iakttaga viss försiktighet, så länge andra inköpskällor för plåtemballage icke funnos. Borgström hade vidare anledning antaga, att även Wehlins ståndpunkt vid beslutets fattande varit baserat på ekonomiska överväganden. Wehlin såsom ansvarig för AB Skandia-konserv skulle icke ha kunnat riskera att stå i harnesk mot Laurin och eventuellt la burkarna dyrare än konkurrenterna. Hans efterträdare Lindskog hade flera gånger understrukit för Borgström, att nyckeln till aktionen mot denne var Laurins monopolställning. Den enda förklaringen till Amelns ställningstagande var enligt Borgström ekonomisk beroendeställning i förhållande till Laurins företag och dess prissättning. Sockerbolaget, med vilket institutet alltid haft ett utomordentligt gott samarbete, var vidare en betydande leverantör till Findus. Denna beroendeställning hade tydligen spelat in vid ställningstagandet eller föranlett bristen på aktivitet till Borgströms förmån. Företrädare för AB Surte Glasbruk hade icke dolt sin positiva uppfattning av institutets arbete, men Hemberg hade förklarat, att bolagets styrelse med hänsyn till affärerna med AB Findus, som var stor kund hos bolaget, önskade att Hemberg icke utåt tog ställning utan iakttog försiktighet men givetvis fick giva det erkännande som institutet förtjänade. Hemberg hade icke heller deltagit i något enda möte i frågan. Borgström hade under hand erfarit, att även AB Wezäta fick iakttaga försiktighet med hänsyn till att Findus var stor kund både hos Esselte-Förpackning i Norrköping och hos Wezäta. Trots att institutet haft ett gott och givande samarbete med båda dessa företag, hade deras stöd för en motaktion icke k u n n a t vinnas. Lantbruksförbundets inställning var för Borgström en gåta. Alla som institutet samarbetat med hade varit mycket tacksamma och nöjda. Ture Bergman kunde, enligt Borgströms mening, aldrig ha haft Lantbruksförbundets fullmakt att rösta emot honom. Även inom detta förbund hade man emellertid varit alltför beroende av AB Plåtmanufakturs rabatter och leveranstider för att våga ett öppet ställningstagande och bortrensning av Laurin.
1. Kritiken av Borgström såsom vetenskapsman Vare sig vid Borgströms anställning som föreståndare för SIK eller då han av styrelsen tillråddes att söka annan befattning skedde någon bedömning genom sakkunniga av Borgströms vetenskapliga arbete. Vid behandling av ärendet angående professors namn åt Borgström förelåg, såsom tidigare nämnts, uttalanden om honom av fyra professorer.
152 I ett d e n 27 d e c e m b e r 1951 d a g t e c k n a t u t l å t a n d e u p p g a v p r o f e s s o r n Å. Å k e r m a n , Svalöv, a t t B o r g s t r ö m r e d a n u n d e r sin s t u d i e t i d offentliggjorde ett flertal v e t e n s k a p l i g a a r b e t e n , v i l k a v i t t n a d e o m o r i g i n a l i t e t , u p p s l a g s r i k e d o m och g r u n d l i g l i t t e r a t u r k ä n n e d o m . Å k e r m a n a n f ö r d e v i d a r e : I september år 1945 blev Borgström på grund av sina redan vid denna tidpunkt väl dokumenterade kunskaper beträffande lagring av livsmedel tillkallad som expert i lagringsfrågor inom Jordbrukels forskningsråds lagringsforskningskommitté. I egenskap av ordförande inom sagda kommitté kan jag vitsorda, att Borgström h ä r nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete, både då det gällt att planlägga och att genomföra kommitténs forskningsuppgifter. Hans grundliga litteraturkännedom och hans genom ett flertal resor i utlandet förvärvade kontakter med utländska institutioner och forskare på området ha därvid varit av oskattbart värde. Borgström har i sin egenskap av vetenskaplig expert inom lagringsforskningskommittén utarbetat ett flertal redogörelser för under kommitténs ledning utförda försök eller uppgjort disposition till sådana samt innan tryckningen granskat desamma. Även av dessa hans arbeten får man ett intryck av hans kritiska forskarbegåvning och hans stora kunnande inom skilda områden av biologien. Mycket intresserad för problemet om världens livsmedelsförsörjning har Borgström vid flera tillfällen uttalat sig h ä r o m och om de jättelika problem, som i samband härmed uppkommit. Härvid skulle man kanske understundom önskat en något större försiktighet i hans uttalanden, även om han helt säkert i allmänhet har varit väl insatt i de spörsmål, som behandlats. Det är heller icke möjligt att helt behärska de många skilda områden, detta problemkomplex i sig innesluter. Som en sammanfattning av vad här anförts må framhållas, att Borgström såväl genom sina vetenskapliga arbeten som genom den tjänsteställning, han för närvarande innehar, är väl förtjänt av att tilldelas professors namn. Å d e t a v Å k e r m a n a v g i v n a u t l å t a n d e t h a r p r o f e s s o r n i m i k r o b i o l o g i vid K u n g l . L a n t b r u k s h ö g s k o l a n R a g n a r N i l s s o n t e c k n a t ett i n s t ä m m a n d e m e d t i l l s t y r k a n , a t t B o r g s t r ö m m e d h ä n s y n till s i n a v e t e n s k a p l i g a m e r i t e r o c h s i n t j ä n s t e s t ä l l n i n g tilldelades p r o f e s s o r s n a m n . P r o f e s s o r H e r i b e r t N i l s s o n i L u n d h a r i s k r i v e l s e d e n 30 j u n i 1952 u t låtit s i g : Georg Borgström känner jag väl alltsedan hans tidigaste studieår i Lund, då han för mig genomgått kurser och övningar och för mig avlagt tentamina till högre och lägre examina i delar av ämnet botanik. Hans vida intressen och omfattande kunskaper i naturvetenskapliga frågor voro redan hos den unge akademikern påfallande. Det var också en hel serie av problem, som han upptog till behandling i föredrag eller förberedande undersökning. Citronsyrans förekomst i växtriket och dess roll speciellt hos de suckulenta växterna, fotoperiodismen, mikroelementens vikt i växtfysiologien, etyleninverkan på växter och tillväxthormonernas betydelse vid växtens utveckling. Nästan alla nya problem, som på 1930-talet döko upp inom växtfysiologien, förde han fram i blickpunkten. Men även a n d r a vitt skilda undersökningar upptogo hans intresse. Fruktutvecklingen utan frö (partenokarpien), antogenes utan ljus (utveckling till blomning i mörker hos ärtväxter), den slutna blomningens (kleistogamiens) problem, gul vattenblomning genom en blågrön alg (Microcystis), alla dessa differenta företeelser och problem voro föremål för behandling och resulterade i vetenskapliga uppsatser.
153 Han blev student 1930, och två år därefter började hans vetenskapliga produktion. Den var, som vi se, sökande över ett vidsträckt intressefält. Dock började den mer och mer samla sig åt auxinernas roll för växtens formbildning, och det var också detta ämne, som kom att behandlas i hans gradualavbandling. I mitt utlåtande vid betygssättningen av denna har jag framhållit, att »avhandlingens stora betydelse synes mig ligga i den klara och konsekventa utformningen av auxinets vikt för den morfogena och fysiologiska differentieringen. Att detta genom polär och transversell ströroningsantagonism, kvantitativt reglerad genom fysikaliska ytterfaktorer, främst ljuset, gravitationen och fuktigheten, utbygger organ och vävnader i ändamålsenlig riktning, och att därigenom naturliga anpassningsformer skapas, är en rent ny och originell tolkning av ett biologiskt grundproblem på rent kausal bas och av stort bärande värde. Arbetet kommer därför förvisso ej att bli av efemär betydelse, utan blir en bestående och stark forskningsimpuls.» Detta omdöme har jag ingen anledning att i dag ändra, och jag anser därför, att redan Borgströms gradualavhandling och f. ö. hans rent teoretiskt vetenskapliga produktivitet under lundatiden äro tungt vägande för hans erhållande av professors namn. Han utnämndes ju också till docent vid Lunds universitet efter disputationen. Tyvärr, får jag säga, rycktes han av omständigheterna bort från sin lovande akademiska bana. Men han har ju senare visat, att han kunnat själv skapa ett växtfysiologiskt institut av modernaste slag och med största effektivitet, om än praktiskt riktat. Han har här ådagalagt, att han ej blott är en vetenskaplig teoretiker, utan att han förmår organisera en vetenskaplig uppgift av stor och skiftande omfattning. Detta räknas alltid en universitetsprofessor som en stor förtjänst. Att han vidare ännu en gång kunnat uppbygga en rent ny och omfattande statlig forskningsverksamhet stärker ytterligare hans meritering i nämnda avseende. Trots den väldiga arbetsbörda, som av nämnda skäl ålegat Borgström, har hans författarskap ständigt och livligt fortgått. Att det på grund av hans befattningar fått en praktisk riktning är ej att förundra sig över. Han synes, av meritförteckningen att döma, nu ha samlat sig till ett omfattande arbete i praktisk vetenskaplig riktning. Att detta blir ett betydelsefullt standardverk på hans nuvarande forskningsområde och ett arbete, där alla angränsande problem få en sakkunnig och vägledande behandling, därför talar hans långa skriftserie efter disputationen och hans mångsidiga erfarenhet genom resor och konferenser och, ej minst, hans ständigt intensiva och produktiva ingenium. Av anförda skäl, får jag på det livligaste tillstyrka en framställning, att Borgström måtte tilldelas professors namn. P r o f e s s o r n i l i v s m e d e l s k e m i vid K u n g l . T e k n i s k a H ö g s k o l a n H a r r y L u n d i n h a r i ett i n t y g d e n 21 j u n i 1952 a n f ö r t : I saknad av kännedom om normer, som kunna vara avgörande för frågans bedömning, utgår jag från att lika stora krav på kompetens i vetenskapligt avseende skola ställas som gälla för sökande av professur. Då dr. Borgströms vetenskapliga meriter i huvudsak falla utom mitt kompetensområde, saknar jag förutsättning att bedöma den. Dr. Borgströms vetenskapliga utbildning och verksamhet synes dock utgöra anledning till förmodan, att han besitter kompetens för erhållande av professors titel. Om dr. Borgströms verksamhet som föreståndare för Svenska Institutet för Konserveringsforskning i Göteborg saknar jag visserligen närmare och detaljerad kännedom, men jag har dock ett på iakttagelser och erfarenheter grundat allmänt intryck av att han på ett mycket förtjänstfullt sätt fyllt sin uppgift som föreståndare för institutet. På grund av det ovan sagda h a r jag ingen erinran att framställa mot förslaget.
154 I den akt, som föreligger i ärendet angående professors n a m n åt Borgström, återfinnes följande, av utrikesministern Östen Undén signerade anteckning: »Av intygen synes framgå att B. knappast skulle förklaras kompetent om han sökte en professur. Men hans ställning som chef för konserveringsinstitutet är en viktig bidragande faktor. Jag vill därför inte motsätta mig att han får professors titel, såsom förutsatts vid institutet inrättande.» Flera av de personer, som hörts inför utredningen, ha uttalat sig angående Borgströms vetenskapliga kompetens och värdet av hans forskningsverksamhet. Veländer har härom uppgivit i huvudsak följande: Borgström ägde en oerhörd beläsenhet och var fantastiskt receptiv. Han kände till varenda publikation av värde. Han var en mycket framsynt människa, som var flera år före andra i tiden. Han var forskare på det sättet, att han hade de stora linjerna och en förbluffande förmåga att stimulera till tankeutbyte. Han hade dock extrema åsikter ibland. Om han led av en viss brist på noggrannhet och stringens, då det gällde siffror och statistik, var detta visserligen en väsentlig svaghet, men han delade den med många. På det område, där Borgström rört sig, hade också underlaget för statistiken varit vag och »ju närmare man ligger vetandets front desto nödvändigare är det att ibland taga fel». Om Borgström under sin tid som föreståndare för institutet icke publicerat något arbete, som grundats på hans egna undersökningar, var detta icke anmärkningsvärt. Det måste anses vara en acceptabel kompromiss mellan de administrativa och de vetenskapliga ledaruppgifterna, att föreståndaren i huvudsak ägnade sig åt dokumentariskt arbete och i sin publikationsverksamhet nöjde sig med att studera vad andra gjort och att därur draga de konsekvenser, som kunde vara nyttiga för svenska förhållanden. En forskare i Köpenhamn hade skapat uttrycket »experimentär dokumentation» för en verksamhet, som innebar att man läste sig till vad som uppnåtts på andra håll inom ett visst forskningsområde, gjorde efter detta och kanske förde arbetet vidare ett stycke eller översatte resultatet till det egna landets förhållanden. Beträffande den tekniskt tillämpade forskningen var en sådan experimentär dokumentation minst lika viktig som den primära laboratorieforskningen. Den utgjorde också en mycket stor procent av vad som publicerades. Under den tid Veländer var ledamot av institutets styrelse hade han hållit på, att föreståndaren icke fick bli konkurrent till sina avdelningschefer. Föreståndaren skulle icke få börja ett stort forskningsarbete, som kvävde de andra avdelningarna. Han skulle icke få lägga beslag på de bästa medarbetarna och de intressantaste problemen utan hjälpa sina avdelningsföreståndare att bli självständiga. Genom den överblick föreståndaren hade utåt och inåt skulle han hjälpa medarbetarna att välja problem. Han skulle deltaga i forskningsarbetet genom att leda det. Vid institutets tillskapande var tanken, att föreståndaren icke personligen skulle lägga sig i forskningen alltför mycket utan att de tre avdelningscheferna skulle vara vetenskapligt oberoende. Man lade vikt vid,
155 att föreståndaren skulle svara för de internationella kontakterna och för kontakterna inom landet. Därför tillskapades också en särskild dokumentationsavdelning vid institutet med syfte bl. a. att förmedla kunskap om vad som på institutets verksamhetsområde uträttats på andra håll. Hedvall har i denna del inför utredningen uttalat: Han hade svårt att tro, att Borgström — såsom uppgivits i pressen —- skulle vara en så oerhört stor forskarbegåvning och att hans flyttning till USA skulle vara en så stor förlust för landet. Man saknade nämligen hos Borgström ett personligt präglat forskningsområde, ett område där han själv hade alldeles klara linjer. Den personliga linjen i forskningen och de skapande uppslagen voro knappast starkt framträdande i hans verksamhet vid institutet. Ett par gånger hade Hedvall vidare tyckt sig finna, att man i forskningsarbetet icke i önskvärd grad definierat försöksbetingelserna i arbetet och måhända glömt faktorer, som haft betydelse t. ex. skördetiden vid vissa ärtförsök. Vad publikationerna beträffade voro antalet populärt hållna skrifter betydligt övervägande. Borgström hade säkert varit mycket administrativt belastad, han hade skrivit böcker och sysslat med mycket annat. Mänskligt att döma kunde han icke haft så mycket tid och krafter över för ett aktivt vetenskapligt arbete. Detta sammanhängde emellertid med Borgströms speciella själsart. Hade han verkligen velat ägna sig åt egen originell forskning, skulle han icke ha haft mycken tid över för annat. Adler har förklarat: I sin argumentering i denna sak hade han aldrig yttrat, att han ansett Borgström vara en stor forskare. Det visste Adler för litet om. Däremot hade han sagt, att Borgström var en duglig och värdefull forskningsledare och chef vid institutet. Borgström gav uppslaget till två av de stora projekt inom den kemiska sektorn, som bearbetats vid institutet, nämligen antioxidanters effekt samt härskningsfrågor. Vidare gav han uppslaget till studiet av bakteriologien i frysvaror vid upptining. Det var visserligen riktigt, att Borgström själv knappast publicerat någonting av experimentell forskningskaraktär under den tid han tjänstgjort vid institutet, men detta behövde icke betyda, att han icke deltagit i forskningsarbetet. Borgström kunde ha haft rätt att sätta sitt namn under en del av de arbeten, som de övriga forskarna vid institutet låtit publicera, men underlåtit att göra detta. Adler hade ett intryck av att Borgström övat ett starkt stimulerande inflytande på medarbetarna genom att hålla sig å jour med arbetet och giva dem tillfälle att diskutera problemen med honom. Beträffande Borgströms publicistiska verksamhet förhöll det sig nog så, att Borgström skrivit för mycket med påföljd att han icke haft tid att granska skrifterna i önskvärd grad. Hult har uppgivit: Han kände Borgström sedan ganska lång tid tillbaka och erinrade sig från uppsalatiden, att Borgströms doktorsavhandling var ett mycket omtvistat arbete. Såsom zoolog kunde Hult icke ha någon personlig uppfattning om värdet av denna avhandling. Att Borgström var ett vetenskapligt omtvistat namn, kunde man likväl icke komma ifrån. En man med Borgströms läggning blev alltid omtvistad. Han hade emellertid
156 en utomordentlig förmåga att entusiasmera sina medarbetare och besatt en otvivelaktig kompetens i de frågor, där han framträtt inför styrelsen. Vid sammanträden och symposier hade Borgström lämnat väsentliga bidrag till diskussionen och därvid visat sig besitta minst lika stor kännedom i specialfrågorna som medarbetarna. Visserligen hade Borgström under sin tid vid institutet icke själv givit ut några vetenskapliga arbeten, men han skulle säkert, att döma efter vanlig institutionspraxis, ha kunnat stå som medförfattare på många av de arbeten som utgivits av institutets forskare. Med hänsyn till de andra arbetsuppgifter, som åvilade föreståndaren för institutet, kunde denne svårligen hinna med att göra någon egen forskning av betydelse. Han fick ha överblicken över det hela, göra vissa sammanställningar, syntetisera. Föreståndaren hade icke något laboratorium utan skulle vara administrativ forskningschef, följa utvecklingen på området men icke själv bedriva någon egentlig forskning. Professor Gösta Lindeberg vid Norges Lantbrukshögskolas mikrobiologiska institut, Vallebekk, Norge, chef för SIK:s mikrobiologiska avdelning under tiden mars 1952—våren 1956, har inför utredningen uppgivit: Borgström var oerhört beläst. Lindeberg kände få människor med beläsenhet över ett så vidsträckt område som Borgström. Denne lade också stor vikt vid litteraturstudier. Han betonade mer än de flesta, att man genom att studera litteratur och sammanställa där redovisade resultat kunde komma fram till nya sanningar. Han hade också själv en utomordentlig förmåga på detta område. Han hade en utomordentlig överblick och förmåga att behandla resultaten. Han ville nog gärna i forskningen innefatta en stor del sådan kompilatorisk verksamhet. Borgström hade icke utfört någon experimentell forskning. Han var icke någon experimentell forskare. Lindeberg kunde icke tänka sig Borgström stå och göra en kemisk operation, mikrobiologisk eller vad som helst, vid en laboratoriebänk. Det var icke förenligt med hans temperament. Han var syntetiker och icke analytiker. En människa, som icke var road och besatt av driften att göra experiment, förstod heller icke riktigt värdet av de siffror, som framkommit genom experiment. Hans kritiska inställning till sådana siffror blev icke densamma som den blev hos folk, som levde i experimentets värld. Detta hade legat Borgström i fatet. Han hade icke haft den kritiken mot den enskilda uppgiften, som man kunde önska. Den brist på kritik gentemot siffror, som man ofta beskyllt Borgström för, var en naturlig konsekvens av att han icke var någon experimentell forskare. Professor Burström i Lund och docenten Hylmö hos AB Findus hade inför Lindeberg givit uttryck för en mycket kritisk inställning till Borgström. Hylmö hade till och med yttrat, att »det var jag som satte igång det här», varvid han åsyftat Borgströms avgång. Lindeberg anförde vidare: Föreståndarens huvuduppgift måste vara att genom litteraturstudier och direkt kontakt med konservindustrin i in- och utlandet samt med andra forskningsinstitut följa utvecklingen och de aktuella problemställningarna inom denna industri, att mot bakgrunden av denna överblick organisera och leda arbetet vid institutet i dess helhet samt
157 att ansvara för institutets administration. Tillsammans innebar detta en mycket stor arbetsbörda. Det vore orimligt att fordra, att föreståndaren dessutom skulle kunna ta så aktiv del i arbetet på avdelningarna, att han med berättigande skulle kunna uppträda som medförfattare till de publicerade forskningsresultaten. Möjligen kunde det hävdas, att han borde kunna göra detta på någon viss avdelning, vars arbetsområde han borde behärska. Enligt Lindebergs mening var det emellertid psykologiskt riktigast, att föreståndaren avstod från att sätta sitt namn på publikationer, innehållande vid avdelningarna uppnådda resultat. I regel var det nämligen avdelningschefen, vilken ju kunnat ägna sig helt åt forskningsarbetet, som gjort den väsentliga insatsen i en undersökning. Flera representanter för industriföretag och organisationer, som lämnat bidrag till stiftelsen, ha uttalat sig om Borgströms egenskaper och insatser som vetenskapsman. Jakobsen uttalade: Han ville icke gärna yttra sig om Borgströms kvalifikationer som vetenskapsman, eftersom han själv icke var botanist. Skulle han emellertid uttrycka sin mera subjektiva uppfattning om Borgström, ville han formulera den ungefär på följande sätt: Borgström besatt en fantastisk arbetskapacitet, intensitet och receptivitet, men Jakobsen tyckte sig hos honom sakna den skapande förmågan, respekten eller ödmjukheten för uppgiften samt den självkritik, som man borde finna hos en allvarligt, produktivt arbetande vetenskapsman. Flinck har i denna del yttrat: Han hade erfarit, att Borgströms doktorsavhandling blivit föremål för mycken kritik och att meningarna om dess värde voro mycket delade. Att Borgström under sin tid vid institutet icke utfört något eget vetenskapligt arbete, framgick klart vid en genomgång av de utgivna publikationerna. En sådan genomgång hade verkställts av de hos AB Findus anställda docenterna Hylmö och Danielsson. Det kunde visserligen invändas, att Borgström idkat vetenskap utan att publicera resultaten, men vid samtal med personer, som kände till arbetet inom institutet, hade icke framkommit något, som kunnat ändra Flincks uppfattning i denna fråga. Flincks egen bedömning av Borgströms verksamhet var, att denne icke idkat någon vetenskap, som haft någon avgörande betydelse inom det livsmedelskemiska området eller — vilket var samma sak — konservområdet. Personligen hade Flinck vidare den uppfattningen, att Borgström saknade den erforderliga konstruktiva läggningen, när det gällde utformandet av vetenskapliga projekt, att han hade svårt för djuplodande penetration och att han i stället gärna ville »sprida sig horisontellt». Flinck har vidare uttalat den meningen, att i samband med utredningen en sakkunnig granskning och bedömning av Borgströms vetenskapliga arbete borde företagas till belysning av frågan, om institutets styrelse undervärderat denna del av hans verksamhet och därmed föranlett att — såsom det sagts i tidningspressen och i riksdagen — landet berövats en av sina främsta forskare. Även Anderfelt har givit uttryck åt den meningen, att utlåtande av sak-
158 kunniga borde inhämtas från personer, som hade möjlighet att bedöma Borgströms vetenskapliga kompetens. Anderfelt har vidare yttrat: Han hade från så många olika håll under en följd av år fått höra, att Borgström — även om han hade många goda egenskaper i övrigt — var en dålig forskare. De uttalanden, som gjorts i tidningspressen och i riksdagen om att landet icke hade råd att avvara en så förtjänt forskare som Borgström, stred mot allt vad Anderfelt hört under en följd av år. Sin uppfattning om Borgström grundade Anderfelt på uttalanden från sina närmaste medarbetare docenten Bertil Hylmö, forskningsledare på växtodlingsområdet hos AB Findus, Flinck, docenten Carl Erik Danielsson, forskningschef på produktionssidan hos AB Findus, överingenjören Ulf Sundberg, överingenjör i Bjuv, och dr. Max Malm, forskningschef hos AB Marabou. Hylmö hade som växtfysiolog och botanist intresse av att följa vad växtfysiologen och botanisten Borgström sysslade med, han läste publikationerna från institutet och Borgströms skrifter. Hylmö hade en utomordentligt kritisk inställning till Borgström. Han kunde i otaliga sammanhang påvisa, att Borgström lämnat oriktiga, ovederhäftiga uppgifter i sina publikationer. Även Flinck hade haft möjligheter att läsa allt, som kommit från SIK, och hade i en mängd fall kunnat påvisa felaktiga uppgifter, som Borgström lämnat. Då Anderfelt icke haft möjligheter att själv bedöma Borgströms vetenskapliga verksamhet, hade han låtit de nämnda personernas uppfattning vara vägledande vid bedömningen av företagets intresse att stödja institutet. Det hade varit en utomordentlig besvikelse, att man efter så många års arbete vid institutet icke kunnat prestera praktiskt taget någonting av mera allmänt värde för konservbranschen. Borgström var oerhört flitig och arbetsam när det gällde att studera utländsk litteratur och hade under sina studieresor utomlands skaffat sig översikt över problem av betydelse inom konservbranschen, men han hade icke tillnärmelsevis samma intresse att taga kontakt med industrin i Sverige för att utröna, vilka problem som voro av intresse inom industrin. Så snart det framförts synpunkter på vad institutet skulle göra, hade Borgström ögonblickligen intagit sin position. Han skulle försvara sina uppfattningar och polemisera. Det fanns icke spår av lust alt samarbeta. Därför hade det heller icke blivit något forskningsresultat som varit av värde. Holmquist har anfört: Han kände icke till huruvida Borgström presterat något originalarbete eller ej. Han kunde emellertid icke erinra sig, att han sett något sådant arbete, där Borgström forskat ensam på något område. Däremot kände Holmquist till att Borgström i diskussioner med industrin sökt få fram problemen och därefter diskuterat dem med sina medarbetare och inspirerat forskningsverksamheten med avseende på dessa spörsmål. Av de arbeten som utförts vid institutet torde Lindebergs seglake-undersökning vara den, som haft mest originalkaraktär. Detta arbete låg helt i klass med vad man väntade sig från utländska forskningsinstitut. Arbetet var ännu icke avslutat utan fortsattes av Lindeberg i Norge. Alms undersökningar angående ägg fingo betraktas som en påbyggnad på forskning, som
159 tidigare gjorts på andra håll. Marcuses olika härskningsundersökningar hade utgjorts mest av översiktsbetonade sammanfattningar av vad som gjorts på annat håll. Holmquist hade det intrycket, att forskningsarbetet vid institutet under Borgströms ledning varit av rätt hygglig standard särskilt om man jämförde med vad som publicerats från andra forskningsinstitut. I stort sett tyckte han, att kritiken mot den vetenskapliga verksamheten vid institutet skjutit en aning över målet. Wiberg har förklarat: Borgström var icke den typ av forskare som han föredrog. Han ville helst se en forskare av den lågmälda typen, en man som tog på sig sin vita rock och sysslade hängivet med sin forskning, även om detta skedde i en källare, och en man som arbetade och fick fram resultat. Borgström tillhörde den moderna typen av forskare, som måste ha en stor institution och en massa medarbetare. Om han på den vägen kunde nå resultat, ville Wiberg låta vara osagt. Vid institutet hade emellertid icke framkommit några egentliga forskningsresultat. Ekelund har anfört: Borgström hade visat sig ha många goda egenskaper. Han var en mycket duktig organisatör av internationella kongresser, en mycket styv talare och mycket duktig att leda förhandlingar. Å andra sidan var Borgström icke vederhäftig och han visade mindre gott omdöme. Ekelund fick vidare aldrig den uppfattningen, att Borgström var någon forskare. Han hade mycket lätt att sätta sig in i saker, han var mycket beläst och gjorde förnämliga sammandrag av vad andra forskare gjort. Bakom hans uttalanden låg nog mycket litet av erfarenheter från egen forskning. Såvitt Ekelund förstod hade de forskningar, som gjorts vid institutet, icke varit till särskild nytta för industrin. Laurin har uttalat: Till föreståndare ville Laurin ha en person, som han trodde på, och som hade vetenskaplig träning. Föreståndaren skulle ha träning i vetenskaplig metodik. Sedan fick han lära sig och utvidga sig efter bästa förmåga. Det var varken nödvändigt eller tillräckligt, att han var en framstående vetenskapsman. Om Laurin likväl skulle bedöma Borgström som vetenskapsman, ville han påpeka tre omständigheter, vilka han själv bedömde som brister. Borgström saknade helt den ödmjukhet, som var karakteristisk för en vetenskapsman. Han saknade vidare självkritik, en egenskap som måste anses väsentlig för en vetenskapsman. Slutligen brast Borgström definitivt i omdöme. Det var möjligt att han ändå kunde vara vetenskapsman. Borgström har i yttrande över utredningsmaterialet i denna del anfört bl. a. följande: Både in- och utländska deltagare torde kunna vittna om att de vetenskapliga symposier och colloquier, som ägt rum på institutet, hållits på högsta vetenskapliga plan och icke lämnat något övrigt att önska i fråga om vederhäftighet och djup penetration. Få av de personer som hörts av utredningen tycktes ha haft klart för sig, att en ytterst grundläggande förutsättning för att leda en verksamhet som SIK:s var omfattande kunskaper. Lärdom tillmättes dessvärre ej tillräckligt värde. Borgström förmenade, att hans allmänna beläsenhet inom ett flertal ämnesområden varit
160 en värdefull tillgång för verksamheten vid SIK. Därest utredningen skulle anse sig ha till uppgift att göra en generell bedömning av Borgströms ämbetsförvaltning och kompetens, förbehöll h a n sig rätten att hemställa om en kompletterande utredning, som kunde ge en mera rättvisande bild av hans insatser vid institutet och inom svensk konservindustri. Det hopsamlade materialet hade i väsentlig omfattning kommit att domineras av ett fåtal personers negativa uppfattning. Ehuru de innehaft vissa ledande förtroendeuppdrag inom styrelserna för institutet och stiftelsen, hävdade Borgström, att de saknade kompetens att bedöma hans kvalifikationer och hans insats, samt att de ej heller representerade den uppfattning, som var rådande bland majoriteten av stiftelsens bidragsgivare. I stort sett måste också konstateras, att det övervägande flertalet av de personer som uttalat sig icke haft närmare beröring med institutets dagliga verksamhet och således saknade förstahandskännedom därom. I sitt yttrande har Borgström vidare polemiserat mot de ovan redovisade omdömen om hans verksamhet, som de hörda personerna uttalat inför utredningen. Mot Hedvalls uttalande, att man hos Borgström saknade ett personligt präglat forskningsområde, har Borgström invänt, att uttalandet var direkt felaktigt. Hedvall kände mycket väl till att Borgströms särskilda intresseområde var frukt juicerna. Styrelsen hade emellertid varit så upptagen med att skära ned verksamheten och av andra, formellt administrativa problem, att det varit nästan omöjligt att finna tid och intresse för diskussion av forskningsfrågor. Hedvall hade dessutom varit med om att vid institutets start fråntaga föreståndaren eget laboratorium. Då hade det sagts, att föreståndaren ej borde konkurrera med övriga avdelningschefer genom att ha ett eget laboratorium inom institutet. Om Borgström låtit SIK:s verksamhet bestämmas av sina personliga forskningsintressen, skulle det med fog ha kritiserats, att han gjort SIK till ett institut för tillgodoseende av sina privata forskningsambitioner. Hedvalls yttrande att Borgström, om han ägnat sig åt egen originell forskning, icke skulle ha haft mycken tid över för annat, föranledde den slutsatsen, att Borgström ej heller skulle ha fått tid att administrativt sköta institutet. Beträffande Anderfelts uttalanden har Borgström framhållit, att denne erhållit ensidiga informationer till stöd för sitt negativa omdöme om Borgström och dennes verksamhet. Borgström har i detta sammanhang påpekat, att Hylmö var en av dem, som jämte Borgström sökte föreståndarbefattningen vid institutets inrättande. Studiet av de inför utredningen gjorda uttalandena hade givit Borgström det intrycket, att de ledande tjänstemännen hos AB Findus i hans person sett en konkurrent. Mot vad Wiberg anfört invände Borgström, att den av Wiberg önskade typen av forskningschef var utesluten vid en institution av SIK:s storleksordning. Modern tillämpad naturvetenskaplig och teknisk forskning kunde ej med fördel organiseras så som Wiberg önskade. Om han ansett detta, borde Wiberg under sina många år i styrelsen ha föreslagit en sådan orga-
161 nisationsform. Påståendet att vid SIK icke framkommit några egentliga forskningsresultat var häpnadsväckande. Om påståendet framställts i god tro, hade Wiberg dåligt följt med vad som uträttats vid institutet. 2. Kritiken av Borgström såsom forskningschef Såsom framgår av den lämnade redogörelsen angående händelseförloppet fram till Borgströms avgång har kritik i olika sammanhang riktats mot forskningsverksamheten vid SIK under Borgströms ledning. Man har menat, att verksamhetens inriktning icke varit ändamålsenlig, i det att Borgström ägnat allt för mycken tid till utåtriktad verksamhet på det egentliga forskningsarbetets bekostnad. I anslutning därtill har anmärkts, att Borgström själv icke deltagit i den experimentella forskningsverksamheten utan överlämnat åt de olika avdelningarna att under avdelningschefernas ledning sköta denna verksamhet. Vidare har det anmärkts på att forskningsverksamheten varit inriktad på alltför många olika spörsmål samtidigt. Varje spörsmål hade därför icke kunnat ägnas det koncentrerade arbete, som var erforderligt för att resultat skulle kunna åstadkommas. Man har vidare kritiserat Borgströms publicistiska verksamhet och därvid vänt sig såväl mot dess omfattning som mot de utgivna skrifternas kvalitet och vederhäftighet. Skilda åsikter ha yppats angående den utåtriktade verksamhet, som avsett anordnande av kurser, företagande av resor och deltagande i kongresser och dylikt. Vissa anmärkningar ha riktats mot Borgströms sätt att sköta de administrativa uppgifterna och institutets ekonomiska angelägenheter. Slutligen har nämnts, att Borgströms allmänna läggning var sådan, att han hade svårt att samarbeta med andra, särskilt med sådana personer, som hade åsikter avvikande från hans egna, och att han visat sådana brister i sitt allmänna omdöme, som måste medföra svårigheter i den fortsatta verksamheten och därigenom lända institutet till skada. a)
Forskningsverksamheten
Såsom tidigare nämnts har redogörelse för den inom institutet bedrivna forskningsverksamheten lämnats i institutets årsredogörelser. Utdrag av årsredogörelsen för verksamhetsåret 1955/56 såvitt den innehåller uppgifter angående forskningsverksamheten har bifogats detta betänkande såsom Bilaga G. Angående den forskning, som bedrivits inom institutet, ha de vid SIK anställda avdelningscheferna uttalat sig inför utredningen. Lindeberg har i denna del anfört i huvudsak följande: Då Lindeberg kom till SIK, hamnade han i en källare, som var laboratoriet. Där fanns gas och det fanns mikroskop. Under dessa omständigheter blev verksamheten naturligt nog rätt mycket lagd på litteraturstudier. Lindeberg tog itu med seglakeproblemet. Denna forskning, som i stor utsträckning bedrevs som litteraturstudier, skedde i god kontakt med industrin. Uppslaget till Lindebergs frysbakteriologiska undersökning angående upptiningens inverkan på 1 1 — 571704
162 bakterier kom från Borgström. Själv var Lindeberg till en början minimalt intresserad. Först efter ett år började han finna denna undersökning intressant. Han drev den sedan relativt självständigt. Lindeberg ville själv ha en sak väl genomarbetad innan den publicerades. Han hade därför endast publicerat ett par småsaker om sillaken och skrivit något i tidskriften Livsmedelsteknik. Vid sina frysbakteriologiska undersökningar hade Lindeberg gjort så nya iakttagelser, att han ville ha dem absolut underbyggda innan han publicerade dem. Detta skulle ske i en internationell tidskrift. Särskilt under de första åren lade Lindeberg ned mycken tid på en benzoesyreundersökning, som utfördes under hans ledning. Undersökningsresultaten skulle redovisas i en licentiatavhandling, som en av hans medarbetare skulle utgiva som SIK-publikation. Borgström visade Lindeberg fullständigt förtroende och lät honom sköta sin avdelning under absolut frihet. Kontakten var god mellan Borgström och Lindeberg. Lindeberg rapporterade intressanta rön till Borgström och denne gav vinkar om saker och ting, som han ansåg värda beaktande. I den mån Borgström utövat någon mera direkt ledning av arbetet vid institutet, hade de största förutsättningarna härför funnits på lagringsforskningsavdelningen. Borgström var nämligen specialist på fruktmognad och lagring. I viss mån hade Borgström även haft ledningen av den kemiska avdelningen, vars föreståndare gärna tydde sig till Borgström och diskuterade med denne. Borgström intresserade sig vidare för många frågor, som gällde analyslaboratoriet. Emellertid kunde det, allmänt sett, icke förnekas, att Borgström med fördel kunde ha tagit mera aktiv del i verksamheten på de olika avdelningarna. En chef av Borgströms typ behövde medarbetare, som voro så självständiga, att han icke behövde arbeta så mycket med detaljerna i deras undersökningar. En mycket osjälvständig människa passade därför icke som avdelningschef under honom. Borgström ställde nämligen stora krav på den anställda forskarpersonalen. Såvitt Lindeberg kunde förstå hade några egentliga anmärkningar icke framställts mot arbetet vid de teoretiska avdelningarna d. v. s. de mikrobiologiska, biokemiska och kemiska avdelningarna. Från den fysikalisk kemiska avdelningen kunde här bortses, eftersom dess chef, fil. dr. Birger Drake, anställts så sent vid institutet. Den tekniska avdelningen däremot, från vilken industrin och särskilt de mindre konservfabrikerna förväntat sig resultat, hade enligt Lindebergs mening kanske varit litet för inaktiv. Anledningen härtill torde främst vara, att avdelningschefen civilingenjören Martin Stenström haft för mycket att göra med sitt uppdrag som chef för exportkontrollen av fiskkonserver. Ansvaret för att arbetet vid denna avdelning icke lämnat tillräckliga resultat åvilade dock institutets styrelse lika mycket som Borgström. Det var nog riktigt att det icke publicerats så många forskningsresultat från institutet, men det hade gjorts rön, som utgjorde material till kommande publikationer. Angående uppläggningen av verksamheten har Lindeberg tillagt: Han anslöt sig till vad som anförts i det yttrande över stiftelsens förslag till avtal med staten, som avgivits av statens representanter i SIK:s styrelse.
163 I Degerstedt-kommitténs rapport betecknades de arbeten, som sysselsatte institutets forskare, såsom andrahandsuppgifter. Om man gjorde skillnad mellan forskning och provning, voro de arbetsuppgifter, som Degerstedtkommittén anvisade institutet, att hänföra till provning och icke till forskning. Fil. lic. Fritiof Alm, chef för SIK:s biokemiska avdelning sedan 1950, har inför utredningen uppgivit: Hans första undersökning rörde mognadsprocessen i halvkonserver av sill och tillkom på förslag av Borgström. Samarbetet med Borgström var utomordentligt gott. Denne var mycket stimulerande och hade förmågan att få folk att göra sitt bästa. Han lämnade Alm fria händer att lösa sina problem men följde alltid i detalj hans arbeten, men eftersom h a n icke var biokemist, kunde han icke lämna några väsentliga bidrag rörande metodik och dylikt. Borgström bedrev icke själv någon experimentell forskning. Han nämnde ofta, att han förbundit sig att icke bedriva någon egen sådan forskning vid institutet för att icke komma i konflikt med sina medarbetare angående publicering och dylikt. Fastän Borgström icke bedrev någon experimentell forskning, kom han likväl genom omfattande litteraturstudier ändå till en fullt riktig uppfattning om olika orsakssammanhang. Han hade nämligen en alldeles ovanlig förmåga att läsa och att minnas. För avdelningscheferna var det till ovärderlig hjälp att Borgström så väl följde litteraturen på alla områden. Han var som en uppslagsbok. När det gällde att känna litteraturen på livsmedelsområdet tillhörde Borgström säkerligen de främsta i världen. Dr. pharm. Beinhard Marcuse, chef för SIK:s kemiska avdelning sedan december 1949, har uppgivit: På hans avdelning sysslade man speciellt med frågor rörande kemisk sammansättning (t. ex. hos ärter) och kemiska förändringar (t. ex. hos fettämnen), analysmetodologiska undersökningar (t. ex. analys av tomatpuré) samt användning av tillsatsämnen (t. ex. antioxidanter). De större forskningsuppgifterna avsågo under sista tiden härskningsproblemen, betraktade särskilt ur analytiska och tekniska aspekter. Marcuse hade arbetat huvudsakligen med salt sill. Vid ett speciellt fisklaboratorium inom lagringsavdelningen hade samtidigt gjorts försök i mycket stor skala i syfte att jämföra olika fryslagringsmetoder avseende fisk. Där intresserade man sig i första hand för frys- och lagringstekniska spörsmål, medan Marcuse hade försökt att angripa problemet mera »från grunden», t. ex. genom att reda ut de faktorer, som i sillen voro bestämmande för dess härskningsbenägenhet. Han hade även arbetat på att få fram metoder för att bestämma sillens härskningsgrad och härskningsbenägenhet, bland annat genom användning av s. k. antioxidanter. Borgström hade naturligtvis följt arbetet vid Marcuses avdelning och även tagit initiativ till arbetsuppgifter. I stort sett hade emellertid arbetet utvecklat sig enligt ett arbetsprogram, som Marcuse efter samråd med Borgström utarbetat år 1950 och som godkänts av styrelsen. Borgström hade alltid varit väl insatt i det som gjordes på avdelningen till och med i fråga om detaljer. Borgström hade deltagit i forskningsarbetet genom att giva impulser. Om han ansåg det
164 nödvändigt att på ett eller annat sätt ingripa och leda, så gjorde han det också. Marcuses samarbete med Borgström hade varit gott. Det hade varit präglat av Borgströms förtroende för honom som medarbetare. Fil. dr. Birger Drake, chef för SIK:s fysikalisk-kemiska avdelning sedan den 1 januari 1955 och t. f. föreståndare för institutet sedan den 8 september 1956, har uppgivit: Avdelningen var relativt ny och hade ännu icke kommit igång helt. Drake hade icke haft så mycket samarbete med Borgström, som mera sällan besökte hans avdelning, men Borgström hade givit uppslagen till de två projekt, med vilka avdelningen huvudsakligen sysslade, nämligen utredning om högfrekvensvärmning och vissa konsistensundersökningar. Därutöver hade man hjälpt till med arbeten, som utförts på andra avdelningar, exempelvis Alms undersökningar angående fisk och äggvita samt Lindebergs forskningar angående seglake. Drake, som varit belastad med ganska mycket utredningsarbete med anledning av Borgström-affären, hade svårt att bedöma arbetsförhållandena under normala tider men trodde, att det måste bli svårt att vid sidan om föreståndararbetet verkligt aktivt deltaga i forskningen. Civilingenjören J. Bystedt, chef för SIK:s emballageavdelning, har anfört: Han anställdes vid SIK den 1 oktober 1950 som emballageingenjör. Någon emballageavdelning i egentlig mening fanns inte på papperet, men Bystedt hade hela tiden arbetat direkt under Borgström och därigenom på sätt och vis varit jämställd med avdelningscheferna. Hösten 1954 var emballagelaboratoriet klart. Man sysslade där främst med att bestämma vilka krav, som borde ställas på emballaget för olika varor, ävensom med att utveckla metoder för att pröva emballagetyper. Man hade givetvis kommit in på de nya plastmaterialen, där man på sista tiden bl. a. prövat möjligheterna att använda plastmaterial till att sterilisera matvaror i. Vidare hade utvecklats metoder för att pröva plåt, man hade arbetat med glas och även kommit in på aluminium som livsmedelsemballage. Bystedt hade publicerat undersökningar om emballage för djupfrysta grönsaker. I samråd med jordbrukets forskningsråd hade utförts undersökningar angående förpackning av färska grönsaker, särskilt vid transporter. I samarbete med armén pågick en stort upplagd undersökning om vakuumförpackning av torrkonserverade varor, till vilken Borgström lämnat uppslaget. Även i övrigt hade uppslagen till undersökningarna många gånger kommit från Borgström. I många fall hade Bystedt genom arbetet själv fått idéer, speciellt när det gäller metoder för provningar o. d. Bystedt brukade diskutera uppläggningen av arbetsuppgifterna med Borgström och gav vanligen denne en skriftlig försöksplan för godkännande. För övrigt arbetade han självständigt. Assistenten Knut Almgren, SIK:s lagringsforskningsavdelning, har uppgivit: Han hade samarbetat med Borgström sedan år 1931 och i maj 1948 samtidigt med denne anställts vid SIK. Almgren hade kommit dit som biolog för att ta hand om den del av verksamheten, som avsåg råvarornas produktion och hantering före själva konserveringen. Dessutom hade han varit Borgströms personlige assistent. Under de senaste fyra åren hade Alm-
165 gren lett lagringsforskningen vid institutet närmast under Borgström. Sedan år 1948 hade Jordbrukets forskningsråds lagringskoramitté lämnat SIK årliga anslag till lagringsforskning, som gällt fisk, ägg, grönsaker och frukt. Det hade kommit fram användbara resultat på flera punkter, inte minst i fråga om ägg, där man lyckats rätt väl. När Almgren började, hade han ett stort område att sätta sig in i, och han fick därvid gott stöd av Borgström, som diskuterade igenom forskningsprogrammen med honom och i många fall gav initiativ. De senaste två åren hade Almgren arbetat mera självständigt men dock alltjämt diskuterat med Borgström såväl forskningsprogrammet som detaljerna i de olika problemen. Borgström hade mycket skarp blick för det väsentliga i problemställningarna och genomskådade lätt vad som var fel. I några fall hade Borgström och Almgren gemensamt publicerat undersökningsresultat, till exempel om kaloritänkandets ekonomiska problem, men det mesta hade Almgren publicerat ensam. I vissa fall hade Borgström dock medverkat i sådan mån, att han mycket väl kunnat sätta ut sitt namn. Agronomen Arne Liljemark, assistent vid SIK:s lagringsforskningsavdelning sedan januari 1954, har uppgivit: Som exempel på arbetsuppgifter vid avdelningen kunde nämnas lagring av potatis i olika temperaturer, en försöksserie med djupfrysta kycklingar, där det gällde att se hur foderfettet påverkade stabiliteten av fettet i den frysta kycklingen under fryslagringen, islagringsförsök med fisk, försök med aureomycin samt delvis även härskningsproblemen, som undersökts i samarbete med kemiska avdelningen. Borgström hade direkt tagit initiativet till samtliga försök vid avdelningen och satt upp frågeställningar för dem och därutöver naturligtvis följt det löpande arbetet. I övrigt hade de arbetat självständigt. Under de två år Liljemark varit på avdelningen hade det kanske mest gällt att fortsätta tidigare påbörjat arbete. De hade fullföljt försöksserier, som löpte på ett par tre år. Från avdelningen hade en del resultat publicerats. Det mesta hade gått som SIK-rapporter och en del, närmast äggförsöken, hade gått som SIK-publikation. För egen del hade Liljemark icke hunnit sammanfatta det material som fanns. Han hade 10—12 rapporter om olika undersökningar att skriva. Han räknade dock icke dessa som sina egna undersökningar. Borgström hade satt igång dem, och alla på avdelningen hade arbetat med dem. Civilingenjören Martin Stenström, chef för SIK:s tekniska avdelning sedan maj 1949, har inför utredningen berättat: Vid den tekniska avdelningen skulle man ingående studera tillämpade konserveringsprocesser och om möjligt även utröna nya metoder. Av större uppgifter kunde nämnas en undersökning av olika ärtsorters lämplighet för konservering. Den varade i tre år, men genom viss splittring i arbetets uppläggning gav den icke önskade resultat. En annan större uppgift var att få fram fullgoda svenska lruktmuster. Bland annat gjordes försök att genom jonbytare reglera syrabalansen i musterna. Detta arbete utfördes av en amerikansk stipendiat, och resultaten utgavs som SIK-publikation. Stenströms avdelning startade
166 vidare undersökningar angående frysning av feta fiskar, för vilket ändamål man erhöll särskilda anslag från lagringsforskningskommittén. Sedan antalet arbetsuppgifter ökat och anslag börjat utgå från Jordbrukets forskningsråd, överfördes dessa undersökningar till lagringsforskningsavdelningen. Stenström planerade åtskilligt tillsammans med Borgström, som kom med många uppslag och idéer. Borgström bedömde dock icke alltid uppgifterna riktigt ur arbetsorganisatorisk synpunkt. Sålunda fick Stenström icke tillräckligt med personal för de uppgifter, som hans avdelning skulle lösa. Borgströms uppgifter för avdelningen innebar många gånger, att man skulle pröva vad andra redan hade börjat eller utfört, och kunde inte karakteriseras såsom egentligt forskningsarbete. Fruktmustundersökningarna, som låg Borgström mycket varmt om hjärtat, voro t. ex. närmast ett led i ett tekniskt utvecklingsarbete och ett utnyttjande av utländska erfarenheter för svenska förhållanden. Samarbetet med Borgström var fritt och otvunget. Borgström blandade sig icke i detaljarbetet och besökte sällan avdelningen. Han var borta ganska mycket, vilket kunde vara irriterande, om något ärende behövde behandlas omgående. Å andra sidan avverkade han snabbt en mängd ärenden, när man fick träffa honom. Från början beräknades av Stenströms arbetstid två tredjedelar åtgå för konservkontrollen, varvid Stenström skulle ha hand även om laboratorieundersökningarna. Sedan analyslaboratoriet övertagit dessa, beräknades ungefär en tredjedel av Stenströms arbetstid åtgå för konservkontrollen. Angående forskningsverksamheten vid institutet ha flertalet av ledamöterna och suppleanterna i stiftelsens styrelse uttalat sig inför utredningen* varvid åtskilliga av dem varit utpräglat kritiska i sina omdömen. Sålunda har Laurin i denna del anfört: Under sina år i SIK-styrelsens arbetsutskott hade han ständigt betonat vikten av koncentration av verksamheten. Det var lätt att vara med den första tiden, då alla voro blåögda och trodde på institutets framtid, men det blev svårare då år efter år gick utan att det kom fram väsentliga resultat. Alla bidragsgivare hade förståelse för att man icke kunde kommendera fram forskningsresultat. Om det arbetades seriöst och man gav sig i kast med centrala problem, av vilka industrin hade intresse, fanns ej anledning till kritik. Laurin hade emellertid aldrig förstått, hur Borgström kunnat ha någon som helst tid över för ledning och samordning av forskningen, då han idkat en så fantastisk populärvetenskaplig föreläsningsverksamhet och författat sådana mängder av populärvetenskapliga artiklar. Dessa innehöllo mest hopsummeringar av andras forskningsresultat och avhandlade dessutom ämnen utanför institutets verksamhetsområde. Borgström hade det mest briljanta journalistiska ingenium, som Laurin träffat på, och han var receptiv som mycket få människor, men även om han arbetade 24 timmar om dygnet, var det likväl icke tänkbart, att han kunnat visa en så våldsam produktivitet utan att forskningsresultaten eller arbetena vid institutet blivit lidande därpå. Vid institutet hade icke funnits den sammanhållande, jämkande och inspirerande
167 kraften. Däremot hade det funnits en propagandaavdelning vid institutet — Borgström själv. Denne hade summerat ihop allt tänkbart och spritt ut det på alla möjliga områden. Detta hade föranlett, att institutets anseende lidit skada. Såsom chef för AB Plåtmanufaktur borde Laurin egentligen ha varit nöjd med all den reklam för konserver, som utgick från institutet. Borgström höll ju föredrag, anordnade kurser och skrev artiklar och skrifter icke bara om djupfryst utan om hermetic så mycket man kunde begära. Det var en propaganda, som var billig med hänsyn till att bolagets årliga bidrag var 25 000 kronor. Icke desto mindre hyste Laurin den bestämda uppfattningen, att forskning och reklam måste hållas isär. Detta iakttogs icke vid SIK. Borgström hade en så obändig expansionsvilja och hans egenskaper i övrigt voro även sådana, att han ständigt bröt ut på områden, som icke hörde till SIK:s verksamhetsområde, och ofta sökte sig utanför de linjer, som uppdragits. Det var en otacksam uppgift att i styrelsen städse vara negativ och hålla föreståndaren tillbaka. En sådan hållning kunde lätt leda till omedelbar och öppen brytning. En annan tendens, mot vilken Laurin reagerat, var Borgströms benägenhet för avdelningstämkande. Det tillskapades avdelningar, var och en under sin avdelningschef, men det fanns ej folk att utföra arbetet. Då avdelningarna inrättats, kom det krav på ökade anslag för anskaffande av arbetskraft och utrustning till dem. Det var på grund av sådana erfarenheter som Laurin motsatte sig inrättande av en emballageavdelning. De medel, som stodo till buds för ändamålet, uppgingo nämligen icke till mer än 30 000 kronor. Ett så obetydligt belopp skulle aldrig vara tillfyllest. Möller, som före Laurin var ordförande i stiftelsens styrelse, har inför utredningen uppgivit: Innan Möller blev ordförande i stiftelsens styrelse hade han besökt SIK några gånger och träffat Borgström. Han hade funnit denne vara en genial person, som dock behövde viss handledning i sin utåtriktade verksamhet. Borgström gav sig in på områden, som låg helt vid sidan av institutets verksamhet, och hans uttalanden voro emellanåt väl snabba och icke alltid välgrundade. Borgströms utåtriktade verksamhet påtalades inom stiftelsens styrelse i samband med invigningen av institutets nybyggnad i november 1953. Möller hade därefter ett samtal med Schmidt i saken. Sedan Schmidt med anledning därav överlagt med Borgström, lovade denne att inskränka sin verksamhet i frågor, som icke direkt gällde institutet. Man kom även överens om hur lång tid Borgström fick använda för sin föredragsverksamhet. Möller var icke tillräckligt insatt i hithörande frågor för att kunna bedöma Borgström som forskare. Han ansåg vidare att det fordrades ett mycket omfattande arbete om man skulle kunna taga ställning till frågan, om forskningsarbetet vid SIK varit ändamålsenligt inriktat eller ej. Han hade därför icke velat taga ställning för eller mot Borgström i den kampanj, som förts i föreståndarfrågan. De framställda önskemålen om inskränkning av verksamheten vid institutet voro betingade uteslutande av ekonomiska överväganden. Besurserna voro nämligen begränsade. Degerstedt-kommittén tillsattes, emedan man fruktade att verk-
168 samheten icke skulle kunna hållas inom ramen för tillgängliga medel. Samtidigt uttalades förvåning över Borgströms verksamhet utanför institutet, vilken ansågs taga för mycket tid i anspråk. Däremot var det icke vid något tillfälle fråga om någon begränsning av forskningens frihet. Anderfelt har förklarat: Den forskning SIK skulle bedriva var allenast i utomordentligt liten omfattning grundforskning. Huvudsakligen var den att hänföra till målforskning, teknisk-vetenskaplig forskning i syfte att få fram bättre konserveringsprocesser, skonsammare för livsmedlen och billigare att använda. Det var en utomordentlig besvikelse, att man efter så många års arbete vid SIK icke kunnat prestera praktiskt taget något resultat av mera allmänt värde för konservbranschen. Degerstedt-kommitténs förslag syftade till att förmå Borgström att hålla sig på institutet i väsentligt större omfattning än han dittills gjort och att disponera sin tid där. Däremot var det icke kommitténs sak att avgöra, om han skulle laborera själv eller endast övervaka och leda medarbetarnas laboratoriearbete. Forskningscheferna hos AB Findus laborerade mycket själva. Malm, Danielsson och Hylmö inskränkte sig nämligen icke till att anvisa uppgifterna och draga upp riktlinjerna för arbetet utan lade ned ett personligt arbete i forskningen och utförde de svåraste momenten själva. Institutet var för stort upplagt från början. Man skulle ha gått den andra vägen och först preciserat vad som behövde uträttas och sedan klargjort vilka resurser som krävdes. Man hade då kunnat få föreståndaren att specialinrikta sig på något, som var särskilt nyttigt för konservbranschen, och giva honom mindre administrativa uppgifter. Lund har uppgivit: Han hade träffat Borgström, som därvid gjort ett starkt intryck såsom intelligent, arbetsam och ivrig, en man med omfattande intressen. Lund hade fått stor respekt för hans förmåga. Borgström ville dock göra institutet alldeles för omfattande med hänsyn till de pengar de hade att röra sig med. Redan arbetsprogrammet enligt 1946 års avtal med staten var för vidlyftigt. Man sysslade för litet med centrala konserveringsproblem. Det var för mycket periferisk verksamhet, och det arbetades med för många saker samtidigt. Institutet drevs nog inte så intensivt och rationellt som Lund tänkt sig. Detta var emellertid mera ett vagt intryck. Det gick långsamt att få fram resultat, som intresserade Lunds företag. Lund hälsade därför med tillfredsställelse att Degerstedt-kommittén tillsattes. Samuelson har förklarat, att han icke kunde yttra sig om det forskningsarbete, som bedrivits inom institutet, men att han delvis instämde i den kritik som riktats mot Borgströms utåtriktade verksamhet, även om denna haft ett visst propagandavärde för institutet. Samuelson har vidare framhållit, att Borgström gjort ett mycket förnämligt pionjärarbete, då det gällt att bygga upp denna institution från början, samt att forskningsverksamheten vid en institution av detta slag var ett arbete på lång sikt, där resultat kunde väntas först efter avsevärd tid. Strid har inför utredningen förklarat: SMP hade, liksom de flesta större
169 industrier, egna forskningsorgan och forskningskontakter, men företaget hade med intresse följt SIK:s försök med muster och dylikt. I samband därmed hade Strid fått en något djupare inblick i hur institutet arbetade. SIK hade fyllt en ganska stor uppgift genom att samla livsmedelsindustrin och få den att inse behovet av diskussion och forskning på konserveringsområdet. SIK hade blivit ett forum för sådan diskussion, vilket tidigare ej funnits i landet. Genom SIK hade man fått en central, som tagit hand om problemen avseende både emballageforskning och i viss mån näringsfysiologisk forskning samt även produktionsteknik. SIK hade redovisat ganska många resultat, som blivit praktiskt använda inom konservindustrin. Inom den företagsgrupp SMP tillhörde hade Vato varit i mycket intim kontakt med SIK och haft stor praktisk nytta av samarbetet. SMP hade icke haft så stor direkt nytta av SIK men hade satt värde på SIK-informationen om vad som hände ute i världen på hithörande områden. Strid var personligen mycket tilltalad av SIK:s propagandaverksamhet. Han ansåg nämligen, i motsats till många, att ett institut som SIK skulle göra propaganda även bland allmänheten, bland husmödrar, läkare m. fl., så att de skulle förstå att det fanns problem att lösa, innan man kom fram till den rätta produkten. Strid trodde att denna propaganda gjort mycket stor nytta. Fastän institutet var ganska nytt, var det ändå ett av de mest kända i världen. Detta berodde delvis på att SIK publicerat rätt mycket i samband med olika kongresser, inte minst rörande fiskindustrin. Även den allmänna publicitetsverksamhet, som Borgström bedrivit, hade skapat intresse för SIK. Bland annat hade alla hans föredrag om världens livsmedelsförsörjning väckt intresse och diskussion. Att SIK blivit internationellt känt hade värde för den svenska livsmedelsindustrin genom att man utomlands kunde referera till att man hade SIK hemma i Sverige. Strid visste ej, om man utomlands hade någon uppfattning om forskningsresultaten vid SIK. Han kände själv ej närmare till dessa. Wenner-'Gren Foundation i New York hade dock på begäran av Strid bedömt en SIK-undersökning och därvid funnit, att bra resultat uppnåtts. Hemberg har uppgivit: Vid AB Surte Glasbruk hade man på det hela taget varit mycket belåten med SIK. Man hade fått den hjälp i väsentliga frågor, för vilka man anlitat institutet. SIK hade åt företaget utfört undersökningar om bland annat glasets lämplighet som mjölkemballage, gräddens hållbarhet i glas respektive tetrapak-emballage, solljusets inverkan på mjölk och vitaminer i saft, lagringsundersökningar av vakuumförpackad sill i glasburk, sterilisering av mjölkflaskor och förekomst av germicida substanser i prover på Satelloburk. De hade vid institutet varit mycket angelägna om att få publicera dessa undersökningar oberoende av resultaten. Hemberg var mycket intresserad av SIK och ansåg, att institutet hade betydande uppgifter att fylla bl. a. såsom ett forum, till vilket man kunde hänskjuta frågor för att få ett objektivt uttalande. Han hade själv besökt föreläsningar på institutet och sökt bilda sig en uppfattning om vad som gjordes där. Han fick då det intrycket, att det arbetades på ett klokt och riktigt
170 sätt. Därför skickade Hemberg dit sitt folk på praktiskt taget alla kurser, som anordnades av SIK. Hemberg tyckte att det hela verkade bra och att de fått ut mycket »matnyttigt», resultat och erfarenheter, som talat både för och emot glaset som konservemballage. I en till utredningen riktad skrivelse har Hemberg tillagt: Han hade i Borgström alltid sett den ledande, sammanhållande och idégivande chefen, som med entusiasm och aldrig svikande energi tagit på sig och institutet alla de mångskiftande uppdrag, som enligt hans bedömande borde falla under institutets arbetsuppgifter. Att en handlingsmänniska med eldsjäl, som hade ett glödande intresse för det gebit, varmed han sysslade, måste riskera att ibland väcka opposition, hade Hemberg funnit naturligt. Han hörde till dem som beklagade, att Borgström nödgats lämna institutet. I en svarsskrivelse den 10 oktober 1955 på det cirkulär av den 5 oktober 1955, som utsänts av ordföranden i stiftelsens styrelse, hade Hemberg förklarat, att bolaget hade för avsikt att fortsätta med sina bidrag och om möjligt öka bidragsbeloppet något, emedan bolaget uppskattade institutets arbete och hade fullt förtroende för dess föreståndare. Holmquist har uppgivit: Med tanke p å hur ny den svenska konservindustrin alltjämt var, fick det nog sägas att det utförts ett gott arbete vid institutet, där m a n koncentrerat sig på vissa för den svenska konservindustrin typiska problem och sökt anpassa rön från den amerikanska industrin till svenska förhållanden. Av de resultat som publicerats hade icke så mycket varit av intresse för Holmquists företag, AB Felix. En del arbete hade utförts beträffande sill och ägg. Seglakeundersökningen var ett originalarbete av den klass, som utfördes vid utländska forskningsinstitut. Marcuses olika härskningsundersökningar utgjorde närmast en sammanfattning av vad som gjorts på annat håll. Förutom seglakeundersökningen var det svårt att nämna något arbete av originalkaraktär, som utförts vid institutet. Han hade dock det intrycket, att forskningen vid SIK hållits på en rätt hygglig standard. I stort sett kunde man säga, att kritiken mot att det uiförts för litet originalarbeten skjutit en aning över målet. Industrin var ju så ung, och det väsentliga var att bygga upp en allmän livsmedelskunskap. Det existerade ju icke i landet någon för livsmedelstekniker avsedd utbildningsverksamhet. I stadgarna för institutet hade det enligt Holmquists mening kommit till klart uttryck, att föreståndaren skulle ägna sig även åt utåtriktad verksamhet. Dennas omfattning kunde givetvis diskuteras, och det var svårt att bedöma, om Borgström gått för långt i detta hänseende. Borgström hade nog uppfattat denna del av arbetet såsom något nödvändigt i början, och h a n hade också begränsat den under det sista året. För AB Felix hade det varit mycket värdefullt att kunna vända sig till SIK för att få opartiska uttalanden i emballagefrågor. Holmquist hade därför blivit allvarligt oroad, då det genom Wiberg gjordes försök att nedlägga emballageforskningen vid SIK. Wiberg har inför utredningen uppgivit: Vid institutet hade icke framkommit några egentliga forskningsresultat. I och för sig hade detta ej fram-
171 kallat någon oro hos Wiberg. Risk förelåg däremot, att det med SIK:s dåvarande arbetssätt ännu skulle dröja mycket länge, innan resultat framkoramo. Wiberg kände ej heller till några praktiska resultat vid SIK med undantag för en rekommendation av Marcuse rörande agargelatin-blandningens användning som konservgelé. En hel del arbete hade nedlagts på frågor om lagring av ägg, men från Ägghandelsförbundet hade han erfarit, att man ej haft någon praktisk användning av detta arbete. Wiberg hade för övrigt ej gärna sett, att arbetet inriktades på att få fram små s. k. patentresultat. Inom stiftelsen hade man över huvud taget ej velat, att SIK skulle sysselsättas med detaljarbeten för konservfabrikerna. För sådant ändamål tillskapades analyslaboratoriet. Med dokumentationstjänsten var Wiberg dock tillfredsställd. Det var i första hand denna, som bidragit till att industrin blivit intresserad och vaken för nyheter. I princip hade Wiberg icke något att erinra mot den utåtriktade reklam- och propagandaverksamheten. Han ansåg det däremot felaktigt, att den var knuten till institutet. Det var nämligen svårt att sammanföra vetenskaplig forskning och reklam utan att den förra blev lidande. Publikationsverksamheten hade även, i den form den bedrevs, ingivit allmänheten och en del av industrin den felaktiga uppfattningen, att SIK uträttat ett utomordentligt gott forskningsarbete. I verkligheten komma resultaten och idéerna från andra källor. För flertalet medlemmar blev insikten härom en missräkning. Denna del av verksamheten var tillfredsställande som allmän reklam men ej som vetenskaplig upplysning. Luckey framhöll inför utredningen, att man vid en bedömning av SIK:s verksamhet fick göra klart för sig, att resultatet icke kunde komma fram på några veckor eller på ett år utan att det här var fråga om långtidsforskning. Han tillade, att det ännu ej framkommit några resultat, av vilka hans industri kunde ha direkt nytta eller ekonomisk fördel, men att han haft nytta av SIK på andra sätt, framför allt i internationella sammanhang. Då det exempelvis gjorts allvarliga framstötar för att hindra den svenska konservindustrin att använda orden sardin och ansjovis, hade Borgström genom förnämliga undersökningar visat, att Sverige var ett av de länder, som först använt ordet ansjovis för konserver, och han hade genom sitt arbete och sitt anseende som suverän vetenskapsman lyckats hävda den svenska ståndpunkten. Sjöman har förklarat, att han främst följt sillakeundersökningen vid institutet. Sillaken var det största problemet för hans industri. Ännu hade dock denna undersökning icke avsatt några för industrin direkt användbara resultat. I övrigt kände han icke närmare till forskningsverksamheten vid institutet. Ekelund har inför utredningen uppgivit: Han hade icke någon hög uppfattning om de resultat, som framkommit vid SIK. Undantag kunde möjligen göras för Lindebergs forskningar. Denne ansågs som en av de bästa forskarna vid institutet och hade gjort en del arbeten, vilka säkerligen voro av värde. Annars hade det icke bedrivits någon forskning, som gagnat in-
172 dustrin. Både Ekelund och Wehlin voro av den uppfattningen, att Borgström delvis hade för svaga medarbetare och icke hade förmågan att välja riktiga medhjälpare. Det hade ibland varit stora svårigheter att få fram resultat från medarbetarna. Kanske hade Borgström sysslat litet för mycket med sin utåtriktade verksamhet, så att han icke haft tid att ägna sig åt forskningen. Samma dag som Wehlin avled hade Ekelund haft ett samtal med honom. Det hade då visat sig att Wehlin i dessa frågor hade samma inställning som Ekelund. Johansson har inför utredningen uttryckt den meningen, att arbetet vid SIK icke var koncentrerat kring konservforskningen, vilket det borde ha varit. Han delade helt de åsikter, som utvecklats närmare i Degerstedt-kommitténs rapport. Han ansåg Borgström vara en mycket skicklig man, som emellertid icke kunde koncentrera sig på SIK:s egentliga uppgift utan mera intresserade sig för hela världens försörjningsproblem. Widenfelt har uppgivit: Han hade haft kontakt med Borgström i olika sammanhang. Bland annat hade det företag, där Widenfelt var anställd, AB Wezäta, tillsammans med Borgström stått för redigeringen, utgivningen och tryckningen av den på Ingenjörsvetenskapsakademiens initiativ tillkomna tidskriften Livsmedelsteknik. Man ansåg att det fanns ett behov av en vetenskaplig facktidskrift, som även kunde i populär form redovisa utvecklingen på livsmedelsteknikens område. Vid ett sammanträde i akademien hade Anderfelt vädjat till Borgström att åtaga sig redaktörskapet för tidningen. Som ansvarig utgivare hade Veländer fungerat, varjämte funnits en redaktionskommitté och en stor redaktionsnämnd. Borgström hade dock varit själen och den ledande kraften i det hela. Tidskriften blev huvudsakligen Borgströms verk. Denne hade med sin fantastiska arbetsförmåga klarat redaktörskapet vid sidan av allting annat, icke minst tack vare sina personliga kontakter i internationella sammanhang. Sedan Borgström lämnat Sverige, hade tidskriften måst läggas ned. Wezäta hade vidare givit ut en serie böcker angående hanteringen av färsk fisk, ägg och kött. I dessa lämnades bl. a. redogörelser för sådana vid institutet uppnådda resultat på lagringsområdet, som av penningbrist icke kunnat av institutet spridas till en vidare krets. Widenfelt kunde i övrigt icke yttra sig om verksamheten vid SIK. Han kände emellertid till, att Esselte Förpacknings Aktiebolag i Norrköping, som övertagit hela förpackningsfunktionen inom SLT, haft ett värdefullt samarbete med Borgström rörande nya förpackningsmaterial och förpackningsformer. Av stiftelserepresentanterna i institutets styrelse ha inför utredningen Ture Bergman, Jacobsen och Flinck uttalat sig angående forskningsverksamheten vid institutet. Ture Bergman har uppgivit: På frågan, huruvida SIK kunnat redovisa några för mejerihanteringen värdefulla forskningsresultat, kunde svaras bestämt nej. En del av vad som uttalats i skrifter från institutet hade tvärtom varit direkt skadligt för denna näringsgren. Ture Bergman hade sagt ifrån, att institutet icke behövde ägna sig åt forskningsuppgifter angående mjölk-
173 och mejeriprodukter, såvida icke särskild anledning därtill förelåg. I jämförelse med annan livsmedelsindustri var nämligen mejerihanteringen lyckligt lottad i fråga om egen forskning. Inom slakteribranschen hade man — enligt vad Ture Bergman erfarit — icke haft någon som helst nytta av framkomna resultat, som i mycket liten omfattning berört detta område. Denna mening delades av de flesta inom branschen, men undantag fanns likväl. Beträffande äggen hade det gjorts relativt mycket, men man hade också haft ganska betydande anslag från Jordbrukets forskningsråd och från Ägghandelsförbundet. Ture Bergman hade trott, att det var inom detta område som det blivit mest uträttat vid SIK, men han hade från organisationerna erfarit, att det icke var så stor nytta med vad som gjorts. Resultaten hade mest utgjort sammanfattningar av amerikanska undersökningar. Själv kunde han icke säkert bedöma värdet av vad som framkommit på detta område, men han hade nog ett intryck av att undersökningarna till en del varit nyttiga för ägghanteringen. Direktören för Ägghandelsförbundet delade dock icke hans åsikt i detta hänseende. Borgström hade under sin tid som föreståndare ägnat alltför mycken tid åt propagandabetonad upplysningsverksamhet genom artiklar, föredrag m. m. Denna verksamhet hade varit av sådan omfattning att det, trots Borgströms oerhört stora arbetsförmåga, rimligen icke kunnat bli tid över för huvuduppgiften: forskningen och institutet. Vid uppgörande av arbetsprogram hade Borgström genomgående försökt vidga institutets verksamhetsområde utan tanke på om de ekonomiska resurserna varit tillräckliga och utan hänsyn till att han därvid gått utöver ramen för vad man kunde kalla konserveringsforskning i egentlig bemärkelse. Det hade blivit ett slagord, att SIK var ett konservreklaminstitut och icke ett konserveringsforskningsinstitut. De publikationer, som utgivits från institutet, hade vidare varit behäftade med åtskilliga brister. Sammanfattningsvis kunde sägas, att Borgström visat sig sakna den noggrannhet, det omdöme och den självkritik, som man borde kunna fordra av en föreståndare för institutet. Detta hade medfört att institutets anseende lidit skada bland exempelvis vetenskapsmännen och uppdragsgivarna inom jordbruksorganisationerna. Jakobsen har i sina uttalanden riktat sig mot den utåtriktade verksamheten och förklarat, att en stor del av den tid och det arbete, som nedlagts därpå, hellre borde ha ägnats själva arbetet inom institutet. Han har tillagt, att en del av denna verksamhet visserligen hört hemma inom institutets verksamhetsområde men att det borde vara en annan avvägning och en begränsning av den tid och den arbetskraft, som nedlades på sådana uppgifter. Jakobsen har vidare — såsom i annat sammanhang nämnts — vänt sig emot institutets alltför långt drivna uppdelning på separata avdelningar, vilken kunde medföra en för stor divergens mellan organisationsuppläggningen samt de ekonomiska och personella resurserna. Jakobsen har därjämte ytrat: Han ansåg icke att föreståndaren skulle ha en egen avdelning, där han själv skulle laborera. Föreståndaren skulle vara med om uppläggningen av de olika arbetena, följa dem och resonera om resultaten o. s. v. Institutets arbetsområde var enligt 1946 års avtal mycket vidsträckt. Snart sagt vilket
174 arbete som helst inom hela livsmedelsområdet kunde givas anknytning till konserveringsområdet och med stöd av avtalets definition anses ligga inom institutets verksamhetsområde. Vid arbetets planläggning måste därför finnas en strävan att koncentrera arbetet till mera centrala områden. Det var detta som Degerstedt-kommittén ville åstadkomma. Flinck har anfört: Den del av Borgströms verksamhet, som icke direkt hörde samman med SIK, var mycket omfattande. Borgström var redaktör för tidskriften Livsmedelsteknik, han undervisade vid Botaniska trädgården i Göteborg och han var medlem i en del forskningskommittéer och olika samarbetsorgan för metodikforskning m. m. inom livsmedelsområdet. Utöver den utåtriktade verksamhet, som hade samband med resor, hade han även en omfattande sådan verksamhet inom Göteborg. Detta framgick av institutets utgifter för Borgströms taxiresor under senare år. Dessa kostnader voro så höga, att Borgström måste ha företagit en å två resor per dag tur och retur till institutet utöver de vanliga resorna till och från sin bostad. Därtill kom utarbetandet av föredrag och artiklar i mycket stort antal. Såvitt Flinck kunnat finna var antalet följande: 1950/51 12 artiklar och 11 föredrag, 1951/52 28 artiklar och 11 föredrag, 1952/53 20 artiklar och 16 föredrag, 1953/54 15 artiklar och 27 föredrag samt 1954/55 15 artiklar och 35 föredrag. Det sagda visade, att Borgström använt en onormalt stor del av sin tid vid institutet åt andra uppgifter än forskning och forskningsledning. Vad beträffade forskningen syntes resultatet från Borgströms medarbetare ha framkommit allenast i begränsad omfattning. Vidare kunde Flinck giva exempel på mindre lyckat ämnesval. Vid forskningar på annat håll hade phytinets betydelse för kokbarheten hos gula ärter klarlagts. SIK:s kemiska avdelning igångsatte undersökningar om samma sak beträffande konservärter, oaktat det av flera konservfabriker framhållits, att mognadsprocessen hos ärtorna var av ofantligt mycket större betydelse för sådana ärters kokbarhet än phytinet. De försök, som SIK gjorde, ledde icke till någonting och enligt Flincks mening var hela problemställningen från början felaktig. Inom den biokemiska avdelningen vid SIK studerades vidare, hur ärtorna påverkades, om de fingo ligga över natten på ett fält. Under ett par års tid studerades vissa biokemiska processer i detta sammanhang. Nu förhöll det sig så, att ingen praktiskt erfaren industriman lät ärtorna ligga kvar över natten, ty de smakade alltid illa nästa morgon. Undersökningarna i detta ämne saknade därför helt praktisk betydelse. Båda dessa uppslag hade, enligt vad Flinck trodde, kommit från Borgström. Nästan i samtliga fall hade Borgström deltagit praktiskt i valet av ämnesområde och i diskussionerna om uppläggningen. Han hade förmåga att entusiasmera sina medarbetare, en positiv egenskap i detta sammanhang, men Borgström saknade enligt Flincks bedömande den konstruktiva läggningen, när det gällde utformandet av vetenskapliga projekt. Även de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av institutets styrelse ha gjort uttalanden angående forskningsverksamheten. Sålunda har Schmidt yttrat: Rent allmänt var det från början en kritisk
175 inställning till Borgströms verksamhet vid SIK. Det rörde sig särskilt om hans utåtriktade verksamhet. Han koncentrerade sig icke på själva forskningen u t a n ägnade sig åt allt möjligt annat. Då anmärkningarna blevo alltmera besvärande, sökte Schmidt åstadkomma rättelse och överenskom med Borgström, att denne skulle lämna månatliga rapporter om sina resor och föredrag, m. a. o. om sin verksamhet utom institutet. De rapporter Schmidt erhållit av Borgström gåvo honom det intrycket, att åtgärden haft effekt, men Schmidt förstod, att han på den punkten icke kunde göra om Borgström. Inom styrelsen framställdes tid efter annan kritik även mot forskningsarbetets inriktning, men det var alltid svårt att få de olika ledamöterna att precisera sina ståndpunkter. Ett arbetsprogram måste också vara ganska rörligt. Borgström måste ha känt denna kritik. Han borde då ha tagit hänsyn till den på det sättet, att han samlat sina medarbetare omkring ett ordentligt program, som han lagt fram för styrelsen och drivit hårt. Detta gjorde han dock icke. Han ville aldrig lägga fram någon klar plan för problemställningarna och h u r han tänkte lägga upp arbetet i fortsättningen. Nu hade den tillförordnade föreståndaren dr. Drake i samarbete med avdelningscheferna gjort upp en projektplan, där varje problem inventerats och en försöksplanering verkställts för de olika projekten. På grundval av en sådan plan kunde styrelsen nu bedöma arbetsuppgifterna och hade kommit till den uppfattningen, att institutet med tillgängliga resurser kunde klara de i programmet upptagna projekten. Borgström skulle aldrig ha gått in på att framlägga en plan av detta slag. Schmidt hade en gång — troligen i början av 1955 då Borgström inför styrelsen lämnat en redogörelse för vissa utförda arbeten, yttrat till Hedvall, att han fann det påtagligt, att det icke kom fram några nya uppslag av väsentlig betydelse. Hedvall hade svarat, alt det förvånat honom, att Borgström blott i mycket ringa utsträckning ville inför styrelsen sammanställa framkomna synpunkter till aktuella, originella forskningsuppgifter. Lindeberg hade en gång yttrat, att »Borgström måste ha publik». Yttrandet motsvarade även Schmidts uppfattning om Borgström. Då denne velat tala om något intressant eller glädjande för Schmidt, hade det icke en enda gång varit fråga om den ena eller den andra forskningsuppgiften utan det hade gällt, att de haft »en strålande konferens» eller en »väldig diskussion», att alla varit »storbelåtna» eller att någon professor utifrån »fällt de mest ampla lovord» om institutets verksamhet. Bakom uttalandena i Degerstedt-kommitténs rapport låg kritiken mot den bristande koncentrationen i arbetets uppläggning. Om den bristen hade Schmidt hela tiden vnrit medveten. Protokollen från styrelsens sammanträden redovisade visserligen icke mycket av den kritik som förekommit. Detta sammanhängde väsentligen med att Schmidt icke önskade ha några diskussionsprotokoll. Styrelseprotokollen, som förts av Borgström, voro sålunda riktiga, men de voro i vissa stycken ofullständiga, emedan däri utelämnats en del förhållanden, vilka varit ägnade att belysa rådande divergenser. Genom vad som sagts i styrelsen och de diskussioner, som förekommit där, måste Borgström ha varit fullt medveten om att det varit minst sagt delade meningar om hans sätt att sköta
176 institutet. Å andra sidan hade Schmidt själv långa tider tagit Borgströms parti, emedan han tyckt att anmärkningarna icke alla gånger varit så vederhäftiga. Under senare tid hade det emellertid i detta hänseende blivit annorlunda. Misstron och oppositionen mot Borgström hade legat mycket djupt och varat mycket länge. Själv hade Schmidt den meningen, att man för institutets del icke ens i gynnsammaste fall kunde räkna med en sådan ekonomisk grund, att man där kunde ha en föreståndare, som ägnade åtminstone halva sin tid åt public-relationarbete och föredragsverksamhet, utan att man nödvändigt måste ha en man, som koncentrerade sig på forskningen och själv deltog däri. Schmidt insåg också, att de under Borgströms ledning icke kunde få en verksamhet med den önskade inriktningen. Borgströms hela läggning var en helt annan, och man kunde icke göra om honom. Han var sådan, att han ville intressera sig för allt omkring, han var oerhört receptiv och ville ha publik. Den propaganda, som bedrevs för institutet, stod icke i relation till verksamheten där och de uppnådda resultaten. Därmed var dock icke sagt, att det icke skulle ha bedrivits forskningsarbete av värde vid institutet. Den redovisning av forskningsresultaten, som lämnats i de statliga styrelserepresentanternas remissvar (ovan s. 69), hade sammanställts av Borgström. På grund av sin egen brist på sakkunskap hade Schmidt godtagit vad Borgström skrivit, men han hade nog bort stryka en del av vad Borgström anfört på denna punkt. Av den allmänna debatten efteråt hade Schmidt förstått, att forskningsresultaten icke varit så märkvärdiga. Beträffande Borgströms taxiresor tillade Schmidt, att deras antal visade, att Borgström använt en orimlig del av sin arbetstid till verksamhet utanför institutet. Rolf Bergman har anfört: Han uppfattade SIK som ett kombinerat forsknings- och serviceinstitut. Gränsen för dess verksamhetsområde borde ej dragas mellan grundforskning och målforskning utan bestämmas med hänsyn till själva ämnesområdet. Föremål för institutets verksamhet borde alltså vara alla frågor, som hörde samman med konservering, vare sig det gällde forskning eller service. Vid bedömning av Borgströms sätt att leda SIK hade Rolf Bergman endast i mindre grad kunnat bilda sig en uppfattning om hans forskningsverksamhet. Rolf Bergman hade i stället lagt huvudvikten vid Borgströms sätt att sköta institutets administration, ekonomi, utåtriktad upplysningsverksamhet samt intygsverksamhet. Det var vansklig att bedöma Borgströms verksamhet under uppbyggnadstiden, men han hade det intrycket, att Borgström skött denna svåra uppgift utomordentligt bra, och ville gärna giva honom en eloge därför. Beträffande den utåtriktade verksamheten, som naturligtvis måste bedrivas vid institutet, hade Rolf Bergman det bestämda intrycket, att den blev väl framträdande. Borgström kom att i avsevärd utsträckning ägna sig åt en public-relation-verksamhet även på områden utanför SIK:s egentliga arbetsfält. Även Borgströms utländska kontaktverksamhet tog för mycket tid i anspråk. Den omständigheten att Borgström anmodats att kontinuerligt lämna uppgift om sina förrättningar utanför institutet var enligt Rolf Bergmans uppfatt-
177 ning att betrakta som ett memento för Borgström. Det kunde ifrågasättas om icke avvägningen mellan Borgströms utåtriktade verksamhet och hans interna arbete var sådan, att den varit till nackdel för SIK. Det måste därvid beaktas, att institutet var nytt, ganska litet och under uppbyggnad, varför man i särskilt hög grad måste räkna med föreståndarens dirigerande och ledande hand. Vid varje styrelsesammanträde fingo ledamöterna en redovisning för vad som gjorts under tiden från det senaste sammanträdet. Detta var en stor fördel. Emellertid undrade man då, vilken forskning Borgström bedrivit, ty m a n hade icke sett mycket resultat av hans egen verksamhet. Själv fann Rolf Bergman dock detta ganska naturligt, emedan han såg som Borgströms huvuduppgift att vara föreståndare. Den som hade att administrera verksamheten vid ett nytt forskningsinstitut hade säkert svårt att hinna med någon egen forskning. Carin Boalt har i denna del yttrat: Hon hade följt verksamheten med särskild tanke på konsumentintresset och hade inga anmärkningar mot uppläggningen av arbetet och det sätt, på vilket man sökt tillgodose såväl det allmännas intresse som industrins önskemål. Under hela verksamheten rådde emellertid en alltmer stegrad irritation omkring själva ledningen av institutet. Det var ända från början mycket svårt att bedöma Borgströms ledning av verksamheten, eftersom uppgiften var svårbemästrad och det dessutom icke var klart angivet, vad man skulle kräva av föreståndaren. Det kom emellertid fram, att medarbetarna icke hade tillräckligt fast ledning vilket försvårade deras arbete. Detta kunde man dock komma underfund med först sedan man varit i kontakt med forskarna vid institutet och .sett, hur de olika projekten fullföljdes och vart de ledde. Huruvida Borgströms utåtriktade verksamhet inkräktat på hans interna arbete, var omöjligt att säkert säga, då man visste, att Borgström arbetade 16—18 timmar om dygnet. Det var dock mycket sannolikt, att Borgströms inriktning av arbetet var svår att förena med en fast arbetsledning vid institutet. Carin Boalt saknade förutsättningar att själv bedöma värdet av det utförda forskningsm-betet. Däremot hade hon fått åtskilliga belägg för, att det brustit avsevärt i fråga om tillförlitlighet, då det gällde den mera populära publikationsverksamheten. Hedvall har anfört: Borgström gjorde en utmärkt start, särskilt med tanke på att SIK i början hade endast den blygsamma villan i Kallebäck till förfogande. Hans inarbetning av institutet i internationella sammanhang var också värd allt beröm. Måhända blev det dock litet för mycket resor, ty dessa resor och kongresser måste — även om man beaktar Borgströms eminenta arbetsförmåga — inkräkta på det interna arbetet. Omfattningen av den utåtriktade verksamheten sammanhängde dock med att detta institut icke vuxit fram behovsmässigt. Det fanns hela tiden förvånansvärt gott om medel, som ställts till förfogande både av staten och av stiftelsen. Detta hade till följd att institutet blev litet för stort från början. Man kunde jämföra med Hedvalls eget institut, silikatforskningsinstitutet, som startat under mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden. Detta institut började i 1 2 - 571704
178 en garderob och växte sedan kontinuerligt allt efter de ökade krav, som de stegrade behoven ställde. En annan omständighet, som borde framhållas, var svårigheten för Borgström och styrelsen att limitera ett arbetsprogram såväl för själva forskningsuppgifterna som för den tekniska tillämpningen. Sammanställde man dessa faktorer med Borgströms intresse för utlandskontakter och strävan till expansion, fann man svaret på åtminstone en del av de frågor som uppkommit. Naturligtvis kunde man kritisera styrelsen för att den icke med tillräcklig skärpa framhållit vikten av koncentration i verksamheten, men en institutionschef borde själv inför styrelsen lägga fram ett strikt, efter omständigheterna och eget kunnande anpassat arbetsprogram. Man saknade hos Borgström ett personligt präglat forskningsområde. Hedvall hade erfarit, att det icke ens genom seglake-undersökningarna kommit fram några tekniskt användbara resultat. Denna undersökning hade kostat mycket pengar. Å andra sidan hade Samuelson förklarat, att detta var ett ovanligt stort problemkomplex och att man icke kunde vänta tekniskt användbara resultat så fort. En forskare borde emellertid intuitivt känna på sig ungefär vilka genvägar han kunde gå för att i industriellt samarbete komma fram till ett användbart resultat. Borgströms rent vetenskapliga initiativ hade icke kommit så starkt till uttryck, som man skulle önska. Det borde ha blivit en kvantitativ och kvalitativ koncentration av institutets verksamhet. Man borde ha minskat på antalet mottagna arbetsuppgifter, och Borgström borde icke ha deltagit fullt så mycket i utåtriktad verksamhet. Han skulle då haft möjlighet att ägna sig mera åt vetenskaplig verksamhet. Styrelsen väntade sig av en forskningschef, att han utan särskild påtryckning ägnade sig åt forskningen. Inom styrelsen var man nog alltför optimistisk och trodde, att man skulle få fram en verklig personlig forskningslinje. Man blev dock efter hand ganska enig om, att det blivit för mycket expansion. Flera gånger samtalade m a n inom styrelsen med Borgström om dessa förhållanden, och särskilt voro hans resor, kongressbesök och dylikt på tal. Hult har i sin bedömning av Borgströms insats vid institutet anknutit till vad som i 1945 års betänkande uttalats angående föreståndarens arbetsuppgifter (ovan s. 15). I anslutning härtill har Hult i en särskild promemoria anfört i huvudsak följande: Styrelsen för SIK hade hela tiden varit den beslutande angående verksamhetens utformning och inriktning. Föreståndaren var stadgeenligt föredragande vid sammanträdena och hade, sedan beslut fattats, att verkställa styrelsens beslut. Några anmärkningar riktades under denna tid ej mot föreståndaren i dessa sammanhang och det torde också vara svårt att göra, eftersom denne, i den mån styrelsen ansett sig medhinna detta, vid styrelsesammanträdena avgav rapporter rörande det vetenskapliga arbetet, vilket dessutom ofta belystes genom specialöversikter av avdelningscheferna. Skulle anledning till anmärkningar ha förelegat, borde dessa givetvis ha framställts på sammanträdena och behandlats i samband därmed och icke flera år efteråt, när styrelsen fått ett nytt utseende och flera av medlemmarna ej deltagit i de tidigare beslut,
179 som föreståndaren haft att följa. Den kritik, som från stiftelsen riktats mot institutets ledning, återföll alltså på SIK:s styrelse eller åtminstone på de medlemmar, som ej anmält reservation mot program och styrelseberättelser. Trots vissa motsättningar inom styrelsen förelåg dock endast ett fåtal reservationer under de gångna åren. Man hade förebrått föreståndaren, att hans verksamhet varit alltför utåtriktad och att mera arbete borde ha nedlagts på dokumentationstjänsten för industrin. Det var emellertid ej endast industrin utan även »för institutets verksamhet intresserade grupper och enskilda», som skulle kunna draga nytta av institutet och dess erfarenheter. Det enklaste och billigaste sättet var därvid givetvis att inför olika sådana sammanslutningar hålla föredrag i ämnen, som för dem voro av särskilt intresse. Man kunde säga, att föreståndaren därvid bedrivit en dokumentation, som icke enbart varit av direkt intresse för den större industrins interna behov utan vänt sig till den stora grupp av konsumenter och smärre företagare av olika slag, som staten genom institutets tillskapande visat intresse att hjälpa. På initiativ av Laurin diskuterades med föreståndaren frågan om uppläggningen av denna verksamhet, varvid vissa riktlinjer uppdrogos. Sedan föreståndaren även i detta sammanhang visat sin samarbetsvilja och följt dessa riktlinjer, kunde emellertid detta skäl ej längre åberopas. Kritik mot föreståndaren hade också rests för att han vid sidan av sitt föreståndarskap funnit tid att utge publikationer, som ej direkt behandlade konservproblem utan mera allmänna närings- och råvaruproblem. Då han genom sådana arbeten, vilka ej inkräktat på hans arbete för institutet, dokumenterat sig som en god författare inom området, torde detta ej kunna läggas honom till last. Det torde vara få institut av motsvarande storlek, som lyckats uppnå så goda, speciellt internationella forskningskontakter som SIK, och detta torde väl till huvudsaklig del kunna tillskrivas föreståndaren och ej räknas honom till nackdel. Trots detta hade anmärkningar även beträffande föreståndarens resor framlagts, ehuru resorna varit instruktionsenliga och styrelsen ofta bidragit till bekostandet av dem. Inför utredningen har Hult ytterligare anfört: I början var den utåtriktade verksamheten otvivelaktigt av för stor omfattning. Sedan saken år 1953 tagits upp i styrelsen efter påpekande av Laurin, begränsade Borgström denna del av verksamheten och förlade den i stor utsträckning till semesterdagar. Borgström besatt en fantastisk receptivitet och kunde utan mera utförliga minnesanteckningar hålla ett önskat föredrag. Hult hade svårt att tänka sig, att chefen för ett så stort institut som SIK skulle k u n n a hinna med att åstadkomma någon egen forskning av betydelse. Han skulle vara administrativ forskningschef. Hult ansåg, att Borgström var den bäste, man kunde få inom landet såsom innehavare av befattningen som föreståndare för SIK. Stöd för denna uppfattning hade Hult fått därigenom att den av Borgström redigerade tidskriften Livsmedelsteknik måste nedläggas sedan Borgström lämnat landet. Adler har inför utredningen yttrat: Han hade följt forskningen vid SIK. Han kände både Lindeberg och Alm och ville absolut understryka, att det
180 utfördes forskningsarbete vid institutet. De stodo i laboratoriet under mycket besvärliga förhållanden, det var trångt och opraktiskt, men de arbetade intensivt och med stor entusiasm. Att det tog tid innan det blev några direkta resultat, var icke så förvånansvärt. De var ett komplicerat område, och ingen hade någon erfarenhet av konserveringsforskning tidigare. Borgström var forskningsledaren, som gav anvisning om vad som skulle göras, men var nog också själv nere i laboratoriet emellanåt. I regel var han nog tor belastad av allehanda administrativa göromål för att k u n n a forska själv. Vid de forskningsrapporter Borgström lämnade vid så gott som varje styrelsesammanträde fick Adler alltid ett starkt intryck av att han var mycket väl informerad och tog ställning till uppkommande problem. Han skötte enligt Adlers mening sin plats som forskningschef på ett tillfredsställande sätt. Han hade skaffat medarbetare, som icke varit experter på konserveringsområdet, sammansvetsat personalen och skapat intresse och entusiasm för arbetsuppgifterna. Visserligen hade det hittills för SIK utgivits ett förhållandevis ringa antal publikationer. Detta berodde nog på att de ofta mycket tidsödande arbetena icke tidigare varit mogna för publikation. Förteckningen över utkomna SIK-publikationer visade, att proportionen mellan originalarbeten och översiktsarbeten höll på att förskjutas i rätt riktning. Man skulle nu komma in i ett stadium, då de experimentella arbetena började bli färdiga att publiceras. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström bemött de mot honom kritiska uttalandena angående verksamheten. Angående den från flera håll framförda synpunkten, att Borgström skulle ha ägnat sig åt utåtriktad verksamhet i sådan omfattning, att forskningsverksamheten blivit lidande härpå, har Borgström anfört: Den utåtriktade verksamhet, som bestod av föreläsningar och deltagande i konferenser och möten, gällande livsmedelskonservering, hade stått under styrelsens kontroll. Alla sådana förhållanden hade nämligen anmälts vid styrelsens regelbundna sammanträden, men något beslut om riktlinjer för denna verksamhet eller om begränsning av densamma hade styrelsen icke fattat. Sådana informationskonferenser, föredrag och demonstrationer, som anordnats av institutet självt, hade undantagslöst avhandlats i styrelsen. I de flesta fall hade förhandsbeslut om deras anordnande meddelats. I ett mindre antal fall hade de i efterhand behandlats i styrelsen. Dessa efterhandsmeddelanden hade likväl icke i något enda fall föranlett anmärkning mot Borgström ens från någon enskild styrelseledamots sida. I den utåtriktade verksamheten hade kritikerna även medtagit Borgströms deltagande i diskussionen om världsförsörjnings- och naturvårdsfrågor. I samband med institutets invigning föreslog Schmidt, att Borgström skulle till honom rapportera sådan verksamhet utanför SIK. Då Schmidt erhöll dessa regelbundna rapporter, uttryckte han sin överraskning över den begränsade omfattningen av Borgströms föredragsverksamhet, och rapporterna ledde icke vid något tillfälle till någon anmärkning.
181 Med anledning av Laurins uttalanden har Borgström vidare y t t r a t : Laurin var ledamot av SIK:s styrelse under tiden den 15 januari 1947— den 30 juni 1955. Under denna tid deltog han i 12 av 26 sammanträden. Av arbetsutskottets 26 sammanträden under samma tid deltog Laurin i 3. Laurin besökte aldrig institutet för att taga del av verksamheten och göra sig förtrogen med dess uppläggning och hade ytterst vaga föreställningar om det arbete som där bedrevs. I så heterogena församlingar som stiftelsen, dess styrelse och SIK:s styrelse fanns ingen möjlighet för föreståndaren att taga råd eller anvisningar från de enskilda ledamöternas sida. Meningarna voro ofta mycket delade och de beslut, som i kompromissens anda fattades i styrelsen, blevo Bergströms enda rättesnöre. Laurin må vid sina gästspel i styrelsen aldrig så mycket ha kritiserat den utåtriktade verksamheten, så länge hans kritik ej vann gehör i styrelsen och resulterade i beslut, kunde Borgström endast följa det program styrelsen uppgjort och verkställa de beslut om upplysningsverksamhet, som där fortlöpande fattades. Enligt vad Schmidt meddelat, bl. a. vid sammanträde med SIK:s styrelse våren 1955, voro han och Laurin överens om, att den s. k. utåtriktade verksamheten icke hade några oroande proportioner. Laurins uttalande, att propaganda icke fick förenas med forskning, hade icke tillämpning på arbetet vid SIK. Där bedrevs icke propaganda utan meddelades upplysning, en verksamhet som SIK hade att bedriva både enligt det äldre och enligt det nya avtalet med staten. Med anledning av Anderfelts uttalanden har Borgström hänvisat till att Anderfelt fått ensidigt negativ information. Enbart ett studium av SIK:s årsberättelser borde ha fått honom att inse, att han blivit bristfälligt informerad. Anderfelt själv hade aldrig visat SIK:s verksamhet något intresse och de hos AB Findus anställda personer, som han nämnt, hade icke deltagit i SIK:s informationsmöten och vetenskapliga sammankomster eller i övrigt samarbetat med SIK i dess forskningsverksamhet. Gentemot Lunds yttrande, att det gått långsamt att få fram resultat, som intresserade hans företag, har Borgström framhållit, att emballageavdelningen kunnat ägna sig åt sina egentliga uppgifter först sedan den flyttats till institutets nybyggnad och viss utrustning kunnat inköpas under verksamhetsåret 1954/55. Vid ett tillfälle hade uppgjorts ett detaljerat forskningsprogram rörande centrala frågor vid användning av aluminium-emballage till konserver, något som vunnit Lunds uppskattning. Med anledning av Samuelsons instämmande i kritiken mot den utåtriktade verksamheten vid SIK har Borgström hänvisat till att beslut om denna verksamhets bedrivande fattats av styrelsen, vilken Samuelson tillhört såsom ledamot. Med anledning av Ekelunds yttrande angående Wehlins inställning h a r Borgström uppgivit: Enligt vad Hemberg upplyst hade Wehlin vid besök i Surte ett par dagar före sin bortgång förklarat, att han blivit ensidigt informerad i SIK-affaren och måste »tänka om». Emellertid hade Wehlin dagen före sin död u t a n stöd av KF:s styrelse i skrivelse till Laurin förklarat, att Borgströms avlägsnande utgjorde villkor för KF:s bidrag till stiftelsen.
182 Till bemötande av Johanssons uttalande om Borgströms alltför stora intresse för världens försörjningsproblem har denne anfört: Johansson tycktes — som så många andra — förutsätta, att Borgströms deltagande i försörjningsdebatten inneburit misskötsel av tjänsten som föreståndare för SIK. Om han misskött tjänsten, borde detta åtminstone någon gång under 8 1/2 år ha lett till anmärkning. Under flera år tog Borgström icke ut hela den semester han hade rätt till, och otaliga nätter och ledighetsdagar fick han tillbringa på institutet. De gånger Borgström höll föredrag i andra frågor än konservering, exempelvis angående världsförsörjning och vattenfrågor, och på denna grund måste vistas på annan ort, uttog han semesterdagar. Angående Ture Bergmans uttalanden har Borgström yttrat: Ture Bergman hade vid olika tillfällen anfört kritik och hans negativa uppfattning om Borgströms person kunde respekteras, ehuru det sakliga underlaget för densamma var klent. Borgström trodde sig veta, att Ture Bergman icke haft Lantbruksförbundets stöd för sin aktion. Institutet hade haft ett gott samarbete med förbundets samtliga konservföretag inom mjölk- och köttbranscherna. De vid institutet utförda äggundersökningarna voro icke enbart en rekapitulation av amerikanska forskningar. Dessa blevo vid SIK förda vidare, varvid resultat av principiellt stor räckvidd uppnåddes. Dessa resultat väckte också stor uppmärksamhet vid den internationella äggkonferensen i England sommaren 1955, och de publicerades som originalundersökningar i Lantbruksakademiens Tidskrift. Bland slakteriföretagen hade flera uttryckt sin uppskattning av samarbetet med SIK och Borgström. Såsom exempel kunde nämnas särskilt Kalmar Läns Slakterier samt därjämte Scan och Kronobergs Läns Slakteriförening. Med anledning av vad Jakobsen anfört har Borgström yttrat: Av ledamöterna i institutets styrelse var det Jakobsen, som besatt den största konservtekniska sakkunskapen. Jakobsens åsikter om avdelningstänkande, om föreståndarens aktiva deltagande i forskning m. m. borde lämpligen ha framförts i institutets styrelse. Kritiken av arbetsprogrammet gav vidare vid handen, att Jakobsen saknade kännedom om att styrelsen inom ramen för det allmänna arbetsprogrammet bestämt vilka detalj spörsmål som för tillfället skulle bearbetas. Till bemötande av Flincks uttalanden har Borgström yttrat: Redan av årsberättelserna framgick, att ett stort antal forskningsresultat framkommit. Vidare voro, då Borgström lämnade institutet, flera forskningsarbeten praktiskt taget klara för publicering. Slutligen voro vid den tiden flera av Borgström ledda och planlagda uppgifter under arbete och torde bliva klara för publicering inom de närmaste två åren. Mot vad Schmidt yttrat har Borgström anfört: Styrelsen hade aldrig funnit anledning till anmärkning mot den utåtriktade verksamheten. Någon erinran hade icke gjorts ens då kritik på denna punkt framställts från enskilda styrelsemedlemmars sida. Det var styrelsen som ägde bestämma. Om Borgström icke trivts med de anordningar styrelsen vidtagit, skulle han
183 givetvis ha övervägt att söka annan sysselsättning. Det fanns icke något stöd för Schmidts åsikt, att Borgström icke skulle passa för den typ av verksamhet, som institutet enligt styrelsens mening borde bedriva. Borgström hade nämligen under sin föreståndartid aldrig vägrat att följa styrelsens beslut. Schmidts uttalande var så mycket mera anmärkningsvärt som han icke ens velat giva Borgström tillfälle att taga del av vilka omläggningar man inom styrelsen tänkt företaga. Schmidt hade vidare anmärkt, att Borgström icke skulle ha diskuterat forskningsfrågor med honom. Otaliga voro emellertid de tillfällen, då Borgström både privat och i styrelsen försökt få diskutera forskningsproblem med Schmidt. I styrelsen dränktes dessa spörsmål i de utdragna diskussionerna om administrativa detaljer. Vid privata samtal förklarade Schmidt, att Borgström icke skulle tala med honom om forskning, då detta var något som han icke begrep. Schmidt tillbakavisade varje försök från Borgströms sida att intressera honom för forskningen. Med Schmidts hjälp genomdrev Borgström dock till slut, att han i början av varje styrelsesammanträde fick lämna en detaljerad redovisning för pågående forskningsarbeten. Vad beträffade arbetsprogrammet så hade Borgström lagt fram ett sådant under verksamhetsåret 1949—50. Detta program hade godkänts av styrelsen efter ingående diskussioner. Inom ramen för detta fastställda program koncentrerades sedan arbetet på sådant sätt, att varje avdelning erhöll en eller två huvuduppgifter. b) Den publicistiska verksamheten Omfattningen av den publicistiska verksamheten vid institutet framgår av den förteckning över SIK-publikationer, som återfinnas såsom Bilaga E till detta betänkande. I den tidigare framställningen av det händelseförlopp, som ledde fram till Borgströms avgång, har redovisats att vid flera tillfällen kritik riktats mot denna gren av verksamheten. Inför utredningen ha särskilt Ture Bergman och Flinck uttalat sig om de utgivna publikationerna och deras kvalitet. Flinck har i en särskild promemoria med titeln »Synpunkter på Borgströms utåtriktade verksamhet» redovisat ett trettiotal, ur åtta SIK-publikationer hämtade uttalanden, som enligt hans mening voro antingen felaktiga eller oklart utformade. De kritiserade publikationerna äro följande: SIK-publ. 1948; G. Borgström: Från USA:s konservindustri och konserveringsforskning. SIK-publ. nr 19; G. Borgström: Från frö till fryskonserv. SIK-publ. nr 35; G. Borgström: Synpunkter på fisk- och soppkonserver på grundval av erfarenheter från USA. SIK-publ. nr 52; G. Borgström: Livsmedelsindustrin och hemmens matlagning. SIK-publ. n r 60; G. Borgström: Vägar för mjölkens konservering. SIK-publ. nr 78; G. Borgström: Färskfiskens hantering. SIK-publ. nr 93; G. Borgström: Nyare framsteg inom konserveringsteknik och konserveringsforskning.
184 SIK-publ. n r 99; G. Borgström: Konserveringsforskningens aktuella problem. Det är icke möjligt att i detta sammanhang redovisa vare sig de anmärkta uttalandena i Borgströms skrifter, vad Flinck haft att erinra emot dem eller Borgströms bemötande i hans yttrande över utredningsmaterialet. Flinck har tillika i sin promemoria riktat kritik mot SIK-Information, det notisblad i vilket SIK lämnade kortare informationer om nyheter inom institutets arbetsområde, varvid Flinck framhållit, att referaten publicerats utan kritisk granskning och under en lång period utan litteraturhänvisning, oaktat vid upprepade tillfällen erinran häremot framställts hos Borgström. Flinck har vidare inför utredningen åberopat en av laboratorn vid Kungl. Lantbrukshögskolans mikrobiologiska institution Gösta Fåhraeus utarbetad promemoria, innehållande en del kritiska synpunkter på Borgströms skrift »Fryskonservernas mikrobiologiska problem» (SIK-publ. nr 34). I denna promemoria har Fåhraeus inledningsvis anfört följande: Borgströms översikt är en utredning verkställd på uppdrag av Nordiska metodikkommittén för livsmedelsanalyser. Med hänsyn härtill bör den väl i första hand ge en vederhäftig bild av problemen som underlag för utarbetandet av metoder för mikrobiologiska livsmedelsanalyser, ev. ge förslag till sådana metoder. Arbetet har emellertid publicerats (SIK nr 34, 1951). Därigenom har det fått en vidare spridning och måste bedömas strängare, då det kan förväntas bli anlitat av personal vid industrier m. fl. som önskar sätta sig in i hithörande frågor. Det vänder sig alltså delvis till en publik som torde ha mindre möjligheter att bedöma riktigheten av de givna informationerna än en särskild utsedd kommitté. Undertecknad har vid ett noggrant studium av förevarande arbete funnit betänkliga brister i flera avseenden, vilka här skall närmare redovisas. En genomgång sida för sida har inte tillämpats, utan anmärkningarna har grupperats under följande huvudpunkter. 1. Förf. ådagaläger anmärkningsvärda luckor i sina mikrobiologiska kunskaper. 2. Arbetet är ologiskt och oöverskådligt uppställt, varigenom det blir svårt att finna önskade uppgifter. 3. Arbetet innehåller varandra motsägande uppgifter. 4. Arbetet innehåller en mängd felaktiga litteraturcitat. 5. Arbetet upptar okritiskt många onödiga citat, medan mera viktiga sådana uteslutits. 6. Litteraturförteckningen är ofullständig, varigenom en kontroll av uppgifterna ofta blir besvärlig och tidsödande. 7. Arbetet upptar en del metodikbeskrivningar, som likväl är för ofullständiga för att tjäna som ledning vid analyser. I den fortsatta framställningen har Fåhraeus anfört exempel till stöd för de ovan angivna uttalandena. Promemorian har avslutats med följande slutord: Den utförda granskningen av prof. Borgströms »Fryskonservernas mikrobiologiska problem» har tydligt visat, att ifrågavarande sammanställning lider av mycket allvarliga brister; de detaljuppgifter som skall ligga till grund för slutsatser och förslag är ofta synnerligen ovederhäftiga. Detta är beklagligt, då det bl. a. för den svenska livsmedelsindustrin vore synnerligen värdefullt, om en god sammanställning över hithörande frågor funnes att tillgå. Ingen betvivlar förf:s oerhörda
185 beläsenhet, men den föreliggande översikten kan inte anses meddela vederhäftig upplysning till den som önskar orientera sig på området. Inför utredningen har Flinck ytterligare anfört: Han hade samarbetat med Borgström i tidskriften Livsmedelsteknik, vars huvudredaktör Borgström var. Flinck hade en tid tillhört tidskriftens redaktion. Redan under detta samarbete hade Flinck hyst en allmän misstro mot Borgströms noggrannhet. Vidare hade han funnit, att de artiklar och särskilt de ledare, som Borgström författat, visserligen varit utomordentligt välskrivna men innehållit formuleringar, som varit onödigt journalistiskt tillspetsade. För övrigt hade Flinck fått ett mycket gott intryck av Borgström, som både i tidskriftsarbetet och vid institutet visade en mycket stor arbetsförmåga. I de publikationer, som Borgström utgivit, funnos enligt Flincks mening många felaktigheter. Detta var så mycket allvarligare som Borgström med sina sammanställningar vände sig icke till vetenskapsmän utan till praktiskt arbetande människor inom konservbranschen, vilka själva icke hade möjlighet att kritiskt granska materialet. Informationen borde därför vara så exakt som möjligt. Redan 1954 hade Flinck bett Fåhraeus göra en kritisk granskning av Borgströms skrift »Fryskonservernas mikrobiologiska problem». Fåhraeus hade efter sin granskning uttalat sig mycket kritiskt om skriften och bestämt avrått från att arbetet användes. Fåhraeus hade senare på begäran av Flinck skriftligen sammanfattat sina synpunkter och medgivit, att hans promemoria fick åberopas inför utredningen. I Flincks egen promemoria med titeln »Synpunkter på Borgströms utåtriktade verksamhet» hade Flinck upptagit en förteckning över felaktiga och oklart utformade uttalanden, vilka han vid en genomläsning av vissa arbeten rent stickprovsmässigt tagit ut. Han hade alltså endast velat exemplifiera slarvigheten i framställningen. Vid en kritisk granskning skulle säkert uppenbaras flerdubbelt så många felaktigheter. Under åren 1949—1954 hade Borgström i SIK-publikationerna återgivit en rad olika arbeten utan att likväl angiva källan. Detta hade föranlett en ständig strid mellan styrelsen och Borgström, som för sin ståndpunkt anförde det argumentet, att den intresserade läsaren genom avsaknaden av litteraturhänvisningar tvangs att ringa upp till SIK för närmare upplysningar, vilket medförde vidgade kontakter för SIK. Detta argument kunde Flinck icke godtaga. År 1954 gav Borgström slutligen med sig på denna punkt. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström bemött var och en av de anmärkningar som Flinck riktat mot uttalandena i skrifterna. Han h a r därvid gjort gällande bl. a. att Flincks kritik var grundad på illvillig uttolkning av vad Borgström skrivit samt vittnade om dåligt omdöme och bristande beläsenhet. Angående Fåhraeus kritik har Borgström anfört: Han saknade anledning gå in på de av Fåhraeus gjorda anmärkningarna rörande disposition av stoffet, förmenta motsägelser och detaljpåpekanden. Ett fåtal av dem kunde nog vara korrekta, men detta var icke så överraskande om man betänkte uppgiftens storleksordning, översikten hade likväl ansetts så värdefull att
186 den tryckts i engelsk version i Advances in Food Research, världens ledande årliga livsmedelspublikation på det vetenskapliga planet, och där granskats av ledande bakteriologer före publiceringen. Om Fåhraeus varit bättre orienterad i dessa frågor, hade han icke behövt förvåna sig över motsägelserna i framställningen. Sommaren 1954 var Borgström inbjuden av University of California att hålla en serie föreläsningar om »Riddles in frozen food microbiology», vilka uteslutande behandlade dessa motsägelser och där han i detalj kartlade de många »vita» fläckarna i vår kunskap om frysbakteriologin. Det skulle vara ovetenskapligt att vid författandet av en översikt som den ifrågavarande SIK-publikationen utesluta dylika motsägelser. Såsom tidigare i annat sammanhang (s. 45 ff.) nämnts har även Ture Bergman underkastat från institutet utgivna publikationer kritisk granskning och riktat såväl formella som sakliga anmärkningar mot flera av skrifterna. Inför utredningen har han angående Borgströms publicistiska verksamhet i allmänhet anfört: Den propagandabetonade upplysningsverksamhet, som Borgström bedrivit genom artiklar, föredrag och dylikt, hade icke alltid varit präglad av saklighet. I dagspressen hade Borgström ibland framfört synpunkter som åstadkommit viss oro eller — i något fall — till och med skada. En del uppgifter, som Borgström lämnat i dagspressen, hade varit direkt felaktiga. Även SIK-publikationer och andra skrifter, som utgivits i institutets namn, uppvisade åtskilliga brister. Innehållet var tendentiöst och i en del av dem kunde man utan svårighet påvisa påtagliga felaktigheter. Ture Bergman hade icke läst alla men väl de flesta av de publikationer, som utgivits från institutet, varvid han dock främst ägnat uppmärksamhet åt sådant som rörde mejerihanteringen. Angående SIK-publikation nr 60; G. Borgström: Vägar för mjölkens konservering (Särtryck ur Svensk Jordbruksforskning, Årsbok 1952) har Ture Bergman i en särskild promemoria uppgivit bl. a. följande: Det ursprungliga manuskriptet hade granskats av professor K.-E. Thomé, som i en skrivelse den 12 januari 1952 till redaktören R. Håkansson framfört kritik mot skriften. Den av Thomé framförda kritiken torde ha delgivits Borgström, ty denne hade på en del punkter tagit hänsyn till vad Thomé anfört. I stort sett kvarstodo emellertid de av Thomé påtalade felaktigheterna m. m. Ture Bergman instämde i Thomés kritik av publikationen. Ture Bergman h a r inför utredningen enligt medgivande av Thomé åberopat dennes ovannämnda brev den 12 januari 1952. I detta brev har Thomé anfört bl. a. följande: På uppmaning har jag läst Borgströms artikel »Färsk eller konserverad mjölk», och jag är mycket tveksam, om den passar för årsboken. Orsakerna härtill äro bl. a. följande. Innehållet, som dels svarar mycket dåligt mot titeln, dels är illa disponerat (under konc. mjölk behandlas t. ex. förutom glass och andra ovidkommande ting, torkat smör, syrad skummjölk, skummjölksost och choklad- och äppledrycker), utgör en reklambetonad uppräkning av en del mjölkprodukter, nya och gamla, som förekomma huvudsakligen i USA. Det värsta med uppräkningen är, att den ger sken av att alla dessa produkter
187 skulle vara av värde för svenska förhållanden, utan att författaren brytt sig om att undersöka, huruvida så är fallet eller nämner ett ord om huruvida de redan finnas i Sverige eller försökt göra en enkel ekonomisk kalkyl över om de kunna få någon användning här. Detta gör, att svenska jordbrukare måste få den helt felaktiga uppfattningen, att här är det bara att sätta igång och göra stora pengar på dessa nya produkter. Utan att artikeln förses med kommentarer beträffande svenska förhållanden, synes den därför göra mera skada än nytta. Sedan. Thomé anfört en del exempel till stöd för sina uttalanden, har han i skrivelsen slutligen förklarat, att icke facksakkunniga läsare av artikeln måste få en helt snedvriden uppfattning om betydelsen av de i skriften uppräknade produkterna för våra förhållanden. Det fanns vidare alltför gott om fackliga felaktigheter och oegentligheter. De anförda omständigheterna utgjorde tillräcklig förklaring till Thomés tvekan, då det gällt frågan huruvida artikeln skulle införas i den ovannämnda årsboken. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att Thomé är en av de 24 professorer, som undertecknat den tidigare nämnda skrivelsen till Kungl. Maj :t med begäran om utredning om bl. a. orsakerna till Borgströms avgång från institutet (se ovan s. 144). Ture Bergman har inför utredningen tillfogat, att den av Thomé kritiserade SIK-publikationen nr 60 var direkt skadlig för mjölkproducenterna och den svenska mejerihanteringen. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström i denna del framhållit, att Thomés synpunkter på den anmärkta publikationen gendrivits i ett flersidigt yttrande till Jordbrukets Upplysningsnämnd. Angående Ture Bergmans kritik i styrelsen mot SIK-publikationen nr 60 hänvisas till den tidigare framställningen (s. 46). Såsom tidigare nämnts (s. 45) riktade Ture Bergman i institutets styrelse en serie anmärkningar även mot SIK-publikationen nr 76; Martin Stenström: »Konservering av smör. (En litteraturstudie).» Ture Bergman utarbetade en särskild promemoria, dagtecknad den 13 mars 1953, i vilken han redovisade dels formella anmärkningar under åtta särskilda punkter, dels sakliga anmärkningar under tretton punkter. Ture Bergmans i promemorian uttalade sammanfattande omdöme om denna publikation har intagits ovan å s. 46. I en skrivelse den 25 mars 1953 till SIK:s styrelse förklarade Stenström, att Ture Bergmans anmärkningar på ett fåtal punkter visserligen voro riktiga men likväl icke påverkade framställningens innehåll, och han gjorde gällande, att de övriga anmärkningarna voro antingen direkt oriktiga eller sådana, att de motsade varandra. I en särskild promemoria bemötte han envar av de anmärkningar Ture Bergman framfört och förklarade, att dessa saknade betydelse för publikationens syfte och sakinnehåll samt icke kunde föranleda omarbetning av framställningen i skriften. Han uppgav, att han före tryckningen översänt manuskriptet till Norska Mejerilaboratoriet för granskning. I en ytterligare promemoria, upprättad i maj 1953, bemötte Ture Bergman Stenströms invändningar och vidhöll därvid alla sina anmärkningar med undantag av en. Han tillade, att hans kritik mot
188 den anmärkta publikationen måste snarare skärpas än mildras, då det av Stenströms PM och brev till styrelsen ytterligare framgick, att denne saknade nödiga insikter i det behandlade ämnet eller att han i varje fall tagit alltför lätt på uppgiften. Inför utredningen har Ture Bergman om denna publikation yttrat: Skriften »Konservering av smör» hade antingen felaktig rubrik eller också var dess innehåll formellt och principiellt felaktigt. Man kunde icke av Stenström begära en sådan fackkunskap som erfordrades för att göra en litteratursammanställning av detta slag. Kritiken drabbade därför Borgström, som givit Stenström detta uppdrag men sedan underlåtit att kontrollera arbetet. Borgström har i denna del yttrat: Då styrelsen uttryckligen begärt denna utredning och Stenström under sitt tidigare arbete inom Arméförvaltningen sysslat med dessa frågor, ansåg Borgström riktigast att lämna uppdraget till Stenström. Före publiceringen underkastades avhandlingen mejerisakkunnig granskning av utländsk expertis. Bortsett från ett par berättigade påpekanden var Ture Bergmans kritik att beteckna såsom illvillig och formalistisk. Även mot SIK-publikation nr 93; G. Borgström: »Nyare framsteg inom konserveringsteknik och konserveringsforskning» har Ture Bergman riktat vissa anmärkningar, vilka bemötts av Borgström i dennes yttrande över undersökningsmaterialet. Beträffande SIK-publikationen nr 108; G. Borgström: »Förädlar eller förstör kemin våra livsmedel?» har Ture Bergman hänvisat till den kritik, som framförts av laborator V. Hellström i tidskriften »Vår föda» 1955 nr 2. I den åberopade artikeln, som har titeln »Årstidsvariationer i mjölkens vitaminhalter», anför Hellström inledningsvis följande: I tidskriften »Livsmedelsteknik», nr 4, 1954, har professor Georg Borgström skrivit en artikel med titeln »Förädlar eller förstör kemin våra livsmedel?». I artikeln förekommer ett diagram över årstidsvariationerna i mjölkens halter av vitaminerna A, Bi, B2, C och E samt karotin. På flera väsentliga punkter stämmer detta diagram ej överens med den uppfattning rörande vitaminhaltens variationer i svensk mjölk, som av institutet och andra redovisats. Då det finns anledning att förmoda, att artikeln i »Livsmedelsteknik» kan åstadkomma en viss villrådighet på området, synes det påkallat att erinra om de fakta, varpå vår uppfattning bygger. Anledning ges här även att framlägga några hittills icke offentliggjorda resultat, som ytterligare belysa förhållandena. I den fortsatta framställningen redogör Hellström för vissa i Sverige utförda undersökningar, vars resultat han jämför med vad Borgström uttalat i den kritiserade pubikationen. Sammanfattningsvis anför Hellström i sin artikel slutligen följande: Av vad som ovan sagts framgår sålunda, att de resultat i fråga om årstidsvariationernas storlek, som återges i diagrammet i »Livsmedelsteknik», för flertalet vitaminer högst väsentligt avvika från dem som erhållits vid undersökningar i Sverige. Särskilt iögonfallande äro avvikelserna vid riboflavinet och askorbinsyran. I diagrammet i »Livsmedelsteknik» saknas sortangivelser, vilket medför, att de analysvärden som ligga till grund för de olika kurvorna ej kunna jämföras med
189 de erhållna vitaminhalterna i svensk mjölk. Diagrammets källa är ej heller angiven. Sannolikt är emellertid diagrammet uppgjort på basis av uppgifter som lämnats i en artikel av tysken Karl Heinz Wagner; dennes vitaminvärden för färsk, obehandlad mjölk synas nämligen överensstämma med dem som återges i diagrammet i »Livsmedelsteknik». Det må nämnas, att Wagners artikel allvarligt kritiserats av den framstående engelske näringsforskaren och mejerikemisten Kon och dennes medarbetare, vilka särskilt ägnat sig åt studiet av mjölkens näringsfaktorer. De ha sålunda bl. a. refererat Wagners exceptionellt låga vintervärden för riboflavin och framhållit, att det är »hardly credible». Även Wagners besynnerliga askorbinsyravärden ha de utsatt för kritik. Om dessa säges det, att de »can only be described as derisory». I sitt yttrande över utredningsmaterialet h a r Borgström behandlat både sin egen artikel i »Livsmedelsteknik» och Hellströms uppsats i »Vår föda». Borgström har därvid framhållit bl. a., att han ingenstädes i sin artikel påstått, att han begränsade artikeln till svenska förhållanden. Hela framställningen var principiell med exempel från ett flertal olika länder. Det kritiserade diagrammet sade icke heller, att det skulle gälla i Sverige producerad mjölk. Artikeln var ett inlägg i debatten om tillsatsmedel. Den hade ansetts så värdefull, att den tryckts i översättning i utländska tidskrifter. Mot innehållet i en artikel av Borgström och Almgren med titeln »Kaloritänkandets ekonomiska konsekvenser», publicerad i tidskriften Balans 1952 nr 4, har Ture Bergman riktat åtskilliga anmärkningar, sammanfattade i en särskild promemoria. Enligt denna skulle artikeln innehålla en rad fel. Borgström har i sitt yttrande uppgivit, att han genom denna artikel introducerat en helt ny metod för jämförelse mellan kostens näringsvärde och pris och att han nu var sysselsatt med att internationellt introducera denna beräkningsmetod. Borgström har tillagt, att Ture Bergmans kritik var uttryck för felfinnaranda och icke ändrade grundvalen för de principiella slutsatserna i artikeln. Inför utredningen har Ture Bergman beträffande SIK-Information vidare anfört: SIK-Information var ett slags klippbok med kortfattade nyheter. Om dess utformning hade meningsskiljaktighet rått mellan Ture Bergman och Borgström. Ture Bergman hade hävdat, att man borde angiva källan för de olika referaten, men Borgström hade ansett att så icke borde ske. I SIK-Information nr 5/1954 fanns införd en enquéte om dess framtida utformning, varjämte bilagts ett frågeformulär, som mottagaren hade att fylla i och återsända till SIK. Notisen i SIK-Information var emellertid ensidigt utformad. Däri framhölls endast alla fördelar med dittills tillämpat system och påpekades alla tänkbara nackdelar vid en eventuell omläggning. Även frågeformuläret gavs en sådan utformning, att det kunde förutses att de som svarade skulle förorda ett bibehållande av systemet utan litteraturhänvisning. Fördelarna med litteraturhänvisningar voro emellertid påtagliga. Läsaren kunde, om han så önskade, snabbt skaffa sig tillgång till originalhandlingen. Vidare kunde notisen utformas så att därav klart framgick vad som var referat och vad som var kommentar från SIK. Ett sådant system skulle medföra ett större mått av noggrannhet och ansvar vid
190 utarbetandet av notiserna och kommentarerna. Ture Bergman hade praktisk erfarenhet av de olägenheter, som det av Borgström förordade systemet medförde. Vid ett tillfälle fick Ture Bergman vänta tre månader, innan han från SIK kunde erhålla bekräftelse på att en i SIK-Information intagen uppgift var felaktig. I en särskild till utredningen överlämnad promemoria har Ture Bergman närmare redogjort för sistnämnda förhållande. Borgström har i sitt yttrande över utredningsmaterialet bestritt, att den i SIK-Information lämnade uppgiften var felaktig. Ture Bergman har vidare anfört: Borgström hade visat alltför stor benägenhet att kritiklöst medverka till att vissa uppgifter lämnats dagspressen. Efter en konferens 1952 hade pressen sålunda innehållit uppgifter om att husmödrarna snart skulle slippa härsket smör. Uttalandet var ägnat att framkalla missuppfattning hos konsumenterna om mejerihanteringens problem och väckte stark irritation hos t. ex. Lantbrukarnas Mjölkcentral i Göteborg. I oktober 1955 skrevs vidare i en tidning att en metod att koncentrera mjölk i proportionen 4 liter till 1 liter länge varit föremål för försök vid SIK. I artikeln hette det vidare, att mejerinäringen enligt vad institutet erfarit icke blivit intresserad, emedan m a n satsat så mycket på distribution i dittillsvarande former, att en omläggning knappast var tänkbar. Kort förut hade Ture Bergman, som kände till att försök i denna riktning pågingo på annat håll, av Borgström fått besked, att m a n vid SIK visserligen gjort en del mycket preliminära försök men att m a n ännu icke lyckats få fram någon användbar produkt. Då Borgström förnekat, att tidningsuppgifterna härrörde från honom eller SIK:s personal, rådde Ture Bergman honom att låta dementera uppgifterna. Så skedde emellertid icke. Rolf Bergman har inför utredningen angående upplysningsverksamheten vid SIK anfört: Verksamheten borde i första hand vara riktad till bidragsgivarna och dem, som ägnade sig åt konserveringsindustri, och icke till vetenskapsmännen. Det var därför av särskild vikt att lämnade upplysningar voro korrekta, eftersom de i regel icke kunde kritiskt bedömas av läsarna. Av upprepade diskussioner i institutets styrelse hade Rolf Bergman ansett framgå, att Borgströms uttalanden icke varit präglade av tillräcklig vetenskaplig stringens. Som exempel kunde anföras Borgströms artikel i tidskriften Livsmedelsteknik nr 4 1954 »Förädlar eller förstör kemin våra livsmedel», som blivit kritiserad i tidskriften »Vår föda» (se ovan s. 188). Borgström hade icke bemött kritiken mot artikeln och han hade använt det kritiserade diagrammet vid en kurs, som han hållit. I och för sig var det angivna exemplet icke av avgörande betydelse, men det var enligt Rolf Bergmans mening i någon mån signifikativt. Carin Boalt har inför utredningen framhållit, att såväl Borgströms egen utåtriktade verksamhet i tal och skrift som en del av institutets skrifter brustit avsevärt i fråga om tillförlitlighet, varvid det rört sig om rena felaktigheter, bristande noggrannhet då det gällt att angiva källor samt bristande sovring av materialet.
191 A dier har i denna del inför utredningen yttrat: Han tog själv mycket starkt intryck av Flincks redogörelse för de felaktigheter han funnit i olika från SIK utgivna skrifter. Å andra sidan måste antalet fel, som Flinck funnit, mätas procentuellt mot det mycket stora antalet skrifter som utgivits. Det fanns icke anledning betvivla att Flinck, som säkerligen var en mycket kunnig tekniker, bedömde dessa frågor från sin utgångspunkt sakligt och korrekt, men det behövde ändå icke vara absolut säkert, att Flincks uppfattning på alla punkter var den riktiga. Om Borgström fått tillfälle att bemöta anmärkningarna, hade det kanske visat sig, att en del av dem icke voro så allvarliga eller att vad Borgström skrivit ej ens kunde betraktas som fel. Naturligtvis måste man dock ställa särskilt höga krav på att de uppgifter, som kommo från en forskningschef, voro riktiga. Det förhöll sig nog så, att Borgström skrev för mycket och icke fick tid att i önskvärd grad granska vad han skrev. Adlers inställning var, att det väl funnits brister men att det kunde ifrågasättas, om de varit så grava, att de utgjorde en tillräcklig motivering för det skedda. Jakobsen har framhållit: Han hade läst nästan varje nummer av SIK-Information men fått ett blandat intryck av dem. Där funnos en del nyttiga och bra saker men också litet väl mycket sådant, som hade rent kuriositetsintresse utan faktiskt värde för industrin. Han efterlyste grundligheten. Det hade varit bättre med färre men mera omsorgsfullt bearbetade nummer. Ä andra sidan kunde det sägas, att det var av intresse för industrin att få fram materialet så snabbt som möjligt. Jakobsen hade även läst de flesta SIK-publikationerna. Borgströms egna voro huvudsakligen översikter av informationskaraktär. De voro mycket välskrivna dock med en liten dragning åt sensationsjournalistik. Jakobsen hade vid genomläsningen av Borgströms skrifter icke varit inriktad på att finna fel. c) Annan
utåtriktad
verksamhet
Såsom tidigare nämnts har vid SIK anordnats en mängd kurser, föreläsningar och konferenser i skilda ämnen. Flera av de personer, som hörts vid utredningen, ha uttalat sig om denna del av verksamheten. Lindeberg har sålunda uppgivit: De kurser som hållits på institutet voro mycket bra, och intresset för dem var stort. Möjligen voro kurserna »för hårt körda». Borgström räknade nämligen med, att andra människor hade samma kapacitet som han själv, och det var för honom naturligt att späcka en hel dag med föreläsningar. Vid dessa kurser förekommo många verkligt givande saker. Under den sista tiden kom dock kritiken mot Borgström att gå ut över hela verksamheten vid institutet och drabba även kursverksamheten. Vid en köttkonserveringskurs våren 1955 voro sålunda en del representanter för industrin mycket kritiska, och tekniska informationsdagar som planerats under hösten 1955 måste inställas, då deltagarantalet blev för litet. Förste intendenten vid Statens institut för konsumentfrågor Marit Neymark, som deltagit i en del av dessa konferenser och kurser, har anfört
192 bl. a. följande: Denna del av upplysningsverksamheten var i mycket liten utsträckning grundad på undersökningar vid SIK. Vid kurserna meddelades icke sakupplysning om fakta och det gavs icke råd om lämpliga förfaringssätt. Hon deltog 1953 i en konferens om smakprovningar, då det emellertid icke framlades några undersökningar från SIK. En kurs, som 1954 anordnades för hushållspedagoger, måste betecknas som mycket ovederhäftig. Borgström gjorde därvid flera oriktiga uttalanden. Han riktade vidare angrepp mot Statens institut för folkhälsan och kritiserade livsmedelsstadgan. Då kursdeltagarna ställde frågor om olika metoder och dylikt, fingo de icke något svar. Det enda forskningsarbete som berördes var undersökningen om sillake, men den framhölls i alla sammanhang. De flesta av kursdeltagarna voro missräknade. Vid kurser, som anordnades av Hemmens forskningsinstitut, ställde sig Borgström gärna till förfogande som föreläsare. Han talade bra och lade upp sitt ämne väl, men framställningen var icke alltid direkt matnyttig för kursdeltagarna. Föreläsningarna kunde gälla livsmedelstillgången eller andra sådana allmänna ämnen. De voro mycket intressanta men man efterlyste ur undervisningssynpunkt konkreta uppgifter och undersökningsresultat. Vissa föredrag voro dock bra. Som exempel på sådana kunde nämnas ett föredrag om bakteriologiska synpunkter på djupfrysning. Enligt hennes erfarenhet sköttes institutets dokumentationstjänst mycket väl, ehuru även där i något fall förekommit viss ovederhäftighet. Jakobsen har uppgivit, att han fått ett blandat intryck av de vid SIK anordnade kurserna. Han har vidare förklarat: Kurserna skulle ha kunnat göras bättre och värdefullare för industrin. De av Jakobsens medarbetare, som bevistat en kurs om köttkonservering, voro mycket besvikna på uppläggningen och ansågo, att den var för allmänt och schematiskt hållen och därför icke var till någon konkret nytta. Hult har framhållit, att Borgström var mycket eftersökt som föredragshållare. Strid har i denna del yttrat: SIK fyllde en ganska väsentlig uppgift såsom ett forum eller en central för diskussion och för forskning angående livsmedel. Hans företag SMP hade visserligen icke haft så stor direkt nytta av institutet, men han satte värde på den information SIK meddelade och var mycket tilltalad av den propagandaverksamhet, som institutet bedrev. Ett institut, som skulle tjäna livsmedelsindustrin, måste göra propaganda och därvid rikta sig till allmänheten, konsumenterna. I detta hänseende hade SIK gjort stor nytta. Institutet, som dock var ganska nytt, hade nu blivit ett av de mest kända i världen. En av anledningarna härtill var att Borgström framträtt vid olika kongresser och sammankomster, hållit föredrag och i anslutning därtill publicerat skrifter. Den allmänna publicitet, som Borgström själv ägnade sig åt, hade otvivelaktigt bidragit till att skapa intresse för institutet. Holmquist har framhållit: De som skrevo instruktionerna för institutet hade nog haft i tankarna, att det skulle drivas upplysningsverksamhet vid
193 institutet. Det fanns alltjämt bland konsumenterna och handelns folk en rätt naturlig misstro mot konserver. Det var därför av vital betydelse, att Borgström med sin stora förmåga att popularisera meddelade informationer om konservindustrin och därigenom medverkade till en förändring av den allmänna synen på detta område. Borgströms propaganda var värdefull icke minst ur den synpunkten, att den kunde bidraga till att höja livsmedelsindustrins nivå och stimulera rekryteringen av intresserade tekniker till denna industri. Luckey har funnit de av institutet anordnade kurserna och sammankomsterna både intressanta och välupplagda. I diskussionen var Borgström suverän och hans framträdande i internationella sammanhang gav intryck av att han stod på den absoluta toppen. Samuelson har framhållit den utåtriktade verksamhetens propagandavärde då det gällt att sprida kunskap om SIK och dess verksamhet. Öhrnberg har understrukit den nytta industrin haft av Borgströms upplysningsverksamhet bland skolkökslärarinnor, husmödrar m. fl., och särskilt betonat den möjlighet, som därigenom funnits, att klarlägga orsakssammanhang och skingra missuppfattningar bland allmänheten angående konserver och deras användning. Sjöman, som beträffande forskningsverksamheten vid SIK förklarat sig känna närmare till allenast sillakeundersökningarna (se s. 171), har vid utredningen uttalat, att man inom fiskkonservindustrin var nöjd med Borgströms arbete. Industrin hade nämligen haft stor nytta av Borgströms notiser och artiklar i tidningarna angående olika sorters burkmat och deras kalorivärde m. m. Sådana saker hade Borgström förklarat på ett utmärkt sätt. Han hade varit förträfflig som propagandaman. Sjömans omdöme om Borgström grundades väsentligen på erfarenheterna från dennes insatser i sådana sammanhang. Hemberg har upplyst, att han för AB Surte Glasbruks räkning sänt folk till praktiskt taget alla de kurser, som SIK anordnat, samt att institutet enligt hans mening arbetade på ett klokt och sakligt sätt. Laurin har betecknat Borgström som det mest briljanta journalistiska ingenium han träffat på och tillagt, att han sällan sett en så gudabenådad propagandaman. Laurin har vidare uppgivit: Med sina utomordentliga språkkunskaper och ogenerade inställning hade Borgström stora möjligheter att briljera på internationella kongresser och sammankomster, där han ofta lämnat vidsträckta översikter i olika ämnen. En av de ledande inom den internationella konservforskningen, som var chef för ett forskningslaboratorium i Frankrike, hade dock icke någon hög tanke om Borgström. Han hade inför Laurin anmärkt, att Borgström reste till kongresser, briljerade och kom med uppslag, men att det sedan icke blev något av de uppdrag man lämnade honom. Lindskog har uppgivit, att han en gång i KF:s styrelse tagit upp frågan om Borgström skulle kunna erbjudas anställning såsom publicity-man hos KF, om han icke kunde skaffa sig annan anställning. 13-571704
194 Borgström har i yttrande över utredningsmaterialet mot Jakobsens anmärkning, att en kurs i köttkonservering som SIK anordnat icke varit till konkret nytta, invänt att det enligt Borgströms mening icke kunde vara SIK:s uppgift att hålla konsulentkurser av den typ som Hantverksinstitutet anordnade utan att samtliga kurser syftade till att giva den teoretiska bakgrunden för att kursdeltagarna med denna information som verktyg skulle kunna medverka till en förbättrad praxis. — Gentemot Laurins påstående, att uppdrag, som lämnats SIK i samband med internationella konferenser, icke skulle ha blivit utförda, har Borgström förklarat, att SIK utfört alla de utredningar och analysarbeten, som institutet åtagit sig. Undantag utgjorde blott vissa uppdrag, som Borgström åtagit sig vid en kongress i Rom hösten 1956. Borgström hade då meddelat, att han icke var i stånd att fullfölja sina åtaganden, då han tvingats att söka sin försörjning i USA. d)
Intygsgivningen I sitt betänkande VII uttalade sig utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande även beträffande sådana uppdrag från utomstående, som avsågo forskning, kontroll och provning. Utredningen anförde (s. 78): Forskningsuppdrag från utomstående böra kunna emottagas av institutet under förutsättning, att de icke inkräkta på institutets allmänna forskningsverksamhet. Även kontroll- och provningsuppdrag böra i begränsad omfattning få utföras av institutet, ehuru endast i den mån intrång icke genom sådan verksamhet sker på provningsanstalters eller andra kontrollinstitutioners arbetsfält och i den mån forskningsverksamheten icke därigenom hindras. Uppdragen utifrån, antingen de avse forskning, kontroll eller provning, böra helt bekostas av uppdragsgivarna. I betänkande VII betonades vidare, att fullgörande av dylika specialuppdrag måste betraktas som en andrahandsuppgift för institutet. I samband med redogörelsen för de olika avdelningarnas arbetsuppgifter angavs i betänkande VII (s. 89) beträffande den tekniska avdelningen, att där skulle utövas bl. a. försöksverksamhet enligt uppdrag av de till stiftelsen anslutna företagen eller av offentliga myndigheter och institutioner. I stadgarna för institutet föreskrevs, att forskningsarbetet vid institutet skulle bedrivas icke blott enligt ett av styrelsen fastställt allmänt forskningsprogram utan även, i den utsträckning och på de villkor styrelsen bestämde, på föranstaltande av särskilda uppdragsgivare (se Bilaga B § 7). Resultaten av en på föranstaltande av enskild uppdragsgivare utförd undersökning kunde, enligt föreskrift i stadgarna (Bilaga B § 8 andra st.) förbehållas uppdragsgivaren, om denne så önskade, dock högst under ett år efter det arbetet avslutats, såvida icke styrelsen på särskild framställning medgav förlängning av nämnda frist. Efter utgången av fristen skulle institutet äga disponera över ifrågavarande forskningsresultat på samma sätt som över de resultat, vilka framkommit vid forskning enligt det allmänna forskningsprogrammet. I samband med analyslaboratoriets tillkomst gjordes vid arbetsutskottets sammanträde den 18 juni 1953 vissa uttalanden om laboratoriets ställning
195 och uppgifter, vilka äro av betydelse vid bedömande av frågan om intygsgivningen. Angående dessa uttalanden hänvisas till den tidigare framställningen, ovan s. 35. Som tidigare nämnts beslöt styrelsen den 25 juni 1953 att inrätta analyslaboratoriet med huvudsaklig uppgift att »mot ersättning verkställa kemiska och mikrobiologiska analyser i första hand åt stiftelsens medlemmar men därutöver till samtliga industrier, myndigheter och firmor, som har behov av att få genomfört analyser på livsmedel». Samtidigt förklarade styrelsen, att tills vidare vid SIK:s fabrikstekniska avdelningar skulle handläggas eventuella serviceuppdrag för den till stiftelsen anslutna industrin. I en särskild promemoria, upprättad i samband med den nu företagna utredningen, har Schmidt förklarat, att de uttalanden, som i samband med analyslaboratoriets tillkomst gjorts av arbetsutskottet och styrelsen, självklart måste gälla i lika, för att icke säga i ännu högre grad för själva institutet. Styrelsen, som förvaltade både institutet och analyslaboratoriet, hade överhuvudtaget icke velat bliva indragen i någon konfliktsituation vare sig det gällde institutet eller analyslaboratoriet. Med serviceuppdrag kunde vidare icke förstås avgivande av utlåtande eller intyg, som i en meningsskiljaktighet eller konflikt innebar ett ställningstagande av institutet, dess föreståndare eller tjänstemän för ett företag gentemot ett annat, i synnerhet om det gällde två företag som båda stödde institutets verksamhet, eller för ett företag gentemot en statlig myndighet, särskilt om frågan föll inom denna myndighets verksamhet och behörighetsområde. Schmidt har inför utredningen tillagt: Den 11 november 1955 eller samma dag som styrelsen beslöt råda Borgström att söka annan anställning utfärdades också förbud mot intygsgivning från institutets sida. Det förklarades vidare, att icke heller enskild tjänsteman kunde anses ha rätt att utfärda intyg av ifrågavarande slag. Beträffande analyslaboratoriet skulle den gällande ordningen bestå. De utfärdade bestämmelserna angående intygsgivningen innefattade emellertid icke något nytt utan voro snarast ett uttryck för den ståndpunkt, som institutets styrelse redan tidigt intagit beträffande dessa frågor. Redan före avgörandet i föreståndarfrågan talade Schmidt med Borgström om de två intyg, som då kommit till hans kännedom, nämligen korvintyget (se s. 52) och Semper-intyget (se s. 54). Schmidt ansåg båda dessa intyg olämpliga. Vid samtalet förklarade sig Borgström icke anse, att dessa intyg voro på något sätt anmärkningsvärda. På Schmidts påpekande, att institutet icke borde utfärda intyg av denna karaktär, svarade Borgström, att h a n avgivit många sådana intyg under årens lopp. Av samtalet framgick, att Borgström icke insåg det olämpliga i att utfärda intyg av detta slag. Veländer, som tagit del av Surte-intyget, har inför utredningen förklarat, att det var oklokt av Borgström att utfärda ett sådant intyg. Veländer utfärdade själv aldrig några intyg. Om man gjorde det blev följden blott, att man blev ovän med den ena parten och ansågs köpt av den andra. Han hade icke något förbarmande med Borgström på denna punkt. Styrelsen hade å andra
196 sidan aldrig meddelat något protokollfört beslut om att Borgström skulle låta bli att utfärda intyg. Det var där felet låg. Rolf Bergman, som vid avgörandet av föreståndarfrågan fäst avsevärd vikt vid de av Borgström utfärdade intygen, har förklarat: Flera av Borgströms intyg voro mindre väl underbyggda av iakttagelser under forskningsverksamheten vid SIK, och de voro ibland så utformade, att de kunde leda till konflikt mellan företag, myndigheter eller enskilda med intressen inom de verksamhetsområden, som berördes i intygen. Härigenom löpte institutet risk att engageras i tvister, vilkas bedömande låg utanför institutets verksamhet och kompetens. Om Surte-intyget fick Rolf Bergman kännedom redan hösten 1954. Detta intyg var icke riktigt formulerat och det kunde ha betydelse i konkurrensen mellan tillverkare av olika förpackningsmaterial. I oktober 1955 fick han reda på att Borgström utfärdat korvintyget och Semper-intyget. Korvintyget innehöll huvudsakligen kritik av metodik och lagstiftning. Uttalandena voro vidare icke underbyggda genom undersökningar av den vara frågan gällde. Det var icke SIK:s uppgift att syssla med sådana spörsmål. Semper-intyget den 15 oktober 1955 gällde de hygieniska förhållandena vid SMP:s torrmjölksfabrik i Götene. Så sent som i j u n i och juli 1955 hade denna fabrik med anledning av en salmonella-infektion, som spritts med det där tillverkade preparatet Semper-välling, varit föremål för ingående undersökning genom hälsovårdsmyndigheternas försorg och den ansågs den 4 juli, sedan omfattande åtgärder vidtagits, vara hygieniskt tillfredsställande. Förekomsten av mask eller »mjölbaggar» i fabrikens produkter sommaren 1955 föranledde däremot icke någon anmärkning mot fabriksanläggningen. Denna blev emellertid den 11 oktober 1955 föremål för inspektion av Statens växtskyddsanstalt, en myndighet, som väl behärskade detta problem. Det kunde starkt ifrågasättas om SIK skulle bedriva fabrikshygienisk inspektionsverksamhet. I detta fall syntes det med hänsyn till arten av de produkter, som framställdes vid fabriken, och mot bakgrunden av de undersökningar vid fabriken, som utförts av kompetenta myndigheter, helt opåkallat att SIK avstod personal och arbetstid för att — samtidigt som växtskyddsanstalten — granska företaget ur hygienisk synpunkt. Borgström borde vidare h a insett, att det rådde ett motsatsförhållande mellan företaget och hälsovårdsmyndigheterna med anledning av åtgärderna i samband med salmonella-infektionen. Detta borde ha manat Borgström till ytterlig försiktighet. Genom att utfärda Semper-intyget gick Borgström utanför SIK:s verksamhetsområde och försatte SIK i ett läge, som kunde få otrevliga konsekvenser. Dessutom innehöll intyget uttalanden som icke borde göras, exempelvis slutorden, att förhållandena uteslöto varje eventuell infektion av det i intyget omtalade slaget. Carin Boalt har förklarat, att Borgström enligt hennes uppfattning icke hade ett säkert omdöme och att han hade vissa svårigheter att bedöma, hur han som institutets ledare borde handla i olika situationer. De intyg, som Borgström utfärdat, kunde enligt hennes mening betraktas som en bekräftelse på riktigheten av denna uppfattning. Alldeles oavsett h u r intygen voro,
197 om de voro officiella eller kommersiella och om de kunde ha konsekvenser i ekonomiskt eller annat avseende, borde Borgströms förnuft ha sagt honom, att hela denna del av verksamheten borde diskuteras i styrelsen. Borgström borde själv ha tagit upp frågan till diskussion eftersom endast han kände till de framställningar om undersökning, som inkommo till institutet. Hult och Hedvall ha förklarat, att intygen icke spelade någon roll för dem vid avgörandet den 11 november 1955. Hedvall hade nämligen vid den tiden haft mycket liten kännedom om dessa intyg. Hult har förklarat, att intygen visserligen även enligt hans mening voro olämpligt utformade och att han själv deltagit i styrelsens beslut den 11 november 1955, enligt vilket sådana intyg icke vidare skulle utfärdas. Tidigare hade emellertid något beslut i frågan icke förelegat, och sedan styrelsen meddelat förbud mot utfärdande av intyg från institutet, hade detta förbud lojalt iakttagits. A dier har förklarat, att intygen för hans del icke varit av avgörande betydelse. Den kritik mot Borgström, som kunde grundas på dessa intyg, vägde lätt mot hans positiva sidor. Något förbud mot att utfärda intyg hade för övrigt icke utfärdats förrän vid sammanträdet den 11 november 1955, då styrelsen även fattade beslut om att råda Borgström att söka annan befattning. Enligt Adlers uppfattning kunde § 3 i de allmänna tjänstebestämmelserna för institutet (se ovan s. 21) icke anses innefatta generellt förbud mot att utfärda intyg. Ture Bergman har framhållit, att enligt hans mening sådana intyg som de här nämnda icke skulle ha utfärdats eller i allt fall icke skulle ha givits en sådan utformning som här skett. Han betraktade Borgströms åtgärd att utfärda dessa intyg utan att anmäla saken i styrelsen såsom ett direkt tjänstefel. Jakobsen har förklarat att han ansåg innehållet i Surte-intyget och i Semper-intyget vara sådant, att det icke kunde stå sig inför vetenskaplig kritik, Man kunde icke -— såsom skett i Semper-intyget — kategoriskt påstå, att kontrollåtgärderna vid en industri voro så effektiva, att infektionsmöjligheterna voro uteslutna. Framställningen i Surte-intyget var tendentiös i den meningen, att läsaren fick intryck av att det gällde att rättfärdiga en på förhand intagen ståndpunkt. Även Flinck har bedömt Borgströms åtgärder att utfärda Surte-intyget och Semper-intyget såsom utslag av en allvarlig omdömeslöshet. Han har dessutom betonat, att Surte-intyget var sakligt oriktigt och att Borgström förfarit administrativt felaktigt, då han utfärdat detta intyg utan att styrelsen hörts. Flinck har vidare yttrat: Intyget hade avgivits efter en s. k. hemlig undersökning vid institutet, med påföljd att ingen inom styrelsen ägde kännedom om vad undersökningen avsåg. Borgström hade enligt stadgarna icke rätt att verkställa en hemlig undersökning utan att styrelsen godkänt detta. Borgström hade att anmäla i styrelsen vem som begärt undersökningen och hur omfattande den kunde beräknas bli, men han var icke skyldig att informera styrelsen om vad undersökningen gällde. Sedan fick styrelsen tillåta undersökningen eller avslå framställningen. I detta fall begärde Ture
198 Bergman att få veta vad undersökningen avsåg men Borgström omtalade icke detta. Då styrelsen lät institutet företaga denna undersökning utan att känna till vad den gällde, tilltrodde man inom styrelsen Borgström ett bättre omdöme än han hade och släppte honom längre än man hade sakliga skäl till. I en rapport till KF angående sammanträdet den 11 november 1955 har Wehlin betecknat Semper-intyget och korvintyget såsom farliga, felaktiga och oläiJipliga. De av Borgström utfärdade intygen ha även föranlett uttalanden av personer utanför SIK:s styrelse. Laurin har yttrat sig om Surte-intyget och Semper-intyget. Beträffande det förstnämnda har han förklarat; Ett omdöme om Borgström såsom olämplig för befattningen som föreståndare för SIK kunde grundas redan på Surte-intyget. Där gjordes det fantastiska påståendet, att återgångsemballage å priori var mera hygienskt än engångsemballage. I intyget hade Borgström framhållit alla fördelaktiga synpunkter på glasflaskorna men förklarat att litteraturen icke lämnade besked angående engångsförpackningar av exempelvis plastlaminerat papper. Då Borgström fått framställning om att verkställa undersökning i saken, hade det varit hans skyldighet att anmäla förhållandet för styrelsen och utverka besked av styrelsen, om frågan var av central betydelse och skulle tagas upp, samt att därefter vända sig även till den andra parten, tillverkaren av pappemballage, som också var en av stiftelsens bidragsgivare, med begäran om yttrande och uppgift på detta företags jämförelsematerial. I stället utfärdade Borgström detta klart olämpliga intyg. — Laurin har betecknat Semperintyget såsom »mer eller mindre livsfarligt». Den omständigheten att Borgström utfärdat dessa intyg, som voro olämpliga både till form och innehåll, tydde på ett utomordentligt dåligt omdöme. Intygen hade dessutom vållat stiftelsen stor skada. Även Anderfelt har förklarat, att Borgströms förfarande att utfärda särskilt Surte- och Semper-intygen var utomordentligt omdömeslöst. Angående Anderfelts uttalanden i övrigt om dessa intyg hänvisas till den tidigare framställningen (s. 127). I detta sammanhang kan hänvisas även till Widenfelts tidigare redovisade uttalanden om dessa båda intyg (s. 128). I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström angående intygsfrågan anfört: Styrelsen hade aldrig diskuterat denna fråga och än mindre fastställt några regler för intygsgivningen. Borgström hade hela tiden ansett självklart, att han skulle tillgodose stiftelsens bidragsgivare med sådana intyg om de behövde dem, givetvis under förutsättning att deras innehåll var sakligt korrekt. Ett flertal framställningar om dylika intyg gjordes under årens lopp och många avvisades, då de icke voro sakligt grundade. Såsom intyg kunde dock icke betecknas sammanfattningar av undersökningar, som gjorts vid institutet, besiktningar, litteraturstudier och dylikt. Beträffande analyslaboratoriet beslöts i princip, att detta skulle utfärda blott certifikat angivande resultatet av gjorda analyser. Avsikten med denna föreskrift var
199 »att icke begränsa analyslaboratoriets kundkrets genom något som helst ställningstagande». Man skulle ha fria möjligheter att utföra analysuppdrag för t. ex. bägge parter i ett juridiskt ärende. Schmidts försök att i riktlinjerna för analyslaboratoriets intygsgivning inlägga något slags förtäckta direktiv även till institutet var därför helt missvisande. Schmidts försök att efterhandskonstruera en differentiering i befogade och icke befogade intyg var visserligen intressant men vid närmare analys helt verklighetsfrämmande. Det torde knappast kunna ens teoretiskt uttänkas ett intyg i en sakfråga, som icke i ett eller annat hänseende skulle kunna betraktas som irriterande för någon part i en industrigrupp av den ytterst heterogena karaktär som stiftelsens bidragsgivare. Det föreföll för övrigt som om intygsfrågan i verkligheten icke varit någon kardinalpunkt, då styrelsen den 11 november 1955 fattade sitt beslut. Av allt att döma var det först vid sammanträdet den 24 maj 1956 som de fördes fram i blickpunkten. Utöver de intyg, som omnämnts vid diskussionerna i samband med styrelsens beslut att råda Borgström att söka annan befattning, har vid den företagna utredningen framkommit ett antal intyg av liknande beskaffenhet. I ett av dessa intyg, daterat den 31 december 1952, har Borgström uttalat sig angående skador på ett parti oliver, som levererats från Italien. Borgström förklarade i intyget att produkten, enligt vad undersökningen visat, »icke är hygieniskt tillfredsställande, vilket torde hänföra sig till tillverkningen». Ett annat intyg, dagtecknat den 19 september 1954, har utfärdats av Borgström på begäran av en advokatfirma i Göteborg och innehåller ett utlåtande angående vissa skador på ett parti päron, som ankommit med fartyg till Göteborgs frihamn. I intyget uttalas bl. a. att päronen redan före avsändningen från inlastningsorten måste ha visat tecken på skador. Svenska AB Vato, som önskade exportera vakuumtorkad blåbärssoppa till England, begärde hösten 1954 från SIK ett intyg, som visade att det socker, som ingick i den vakuumtorkade produkten, tjänstgjorde som konserveringsmedel. Export till England av denna produkt kunde nämligen icke ske, om icke detta förhållande blev styrkt. I ett intyg den 24 november 1954 bekräftade Borgström å SIK:s vägnar att sockertillsatsen i blåbärssoppan var att anse som ett nödvändigt konserveringsmedel. Ett av dessa intyg slutligen har utfärdats på begäran av P. Håkanssons Konserver A.B. och gällde prov på potatismospulver, som levererats till armén. Potatismospulvret hade efter lagring en bismak, vilket föranlett Arméförvaltningen att låta undersöka prov från de levererade partierna hos Statens Institut för Folkhälsan och hos Veterinärmedicinska anstalten. Resultatet av undersökningen vid sistnämnda anstalt blev, att produkten var bakteriologiskt invändningsfri, varemot folkhälsoinstitutet fann, att produkten gav upphov till vissa matförgiftningssymptom, och utdömde den såsom otjänligt till människoföda. I ett intyg den 18 januari 1955 förklarade Borgström å SIK:s vägnar efter undersökning av prov från potatismjölpulvret, att dessa icke innehöllo allvarligare former av patogena förgiftnings-
200 framkallande organismer samt att pulvret utan allvarlig olägenhet borde kunna nyttjas till människoföda. Å andra sidan finnas exempel på att Borgström avböjt att utfärda begärt intyg. I ett brev den 5 januari 1954 till ett affärsföretag i Hälsingborg förklarades sålunda, att Borgström icke kunde skriva ett visst intyg, då detta uppenbarligen skulle komma att användas kommersiellt. På uppdrag av institutets ordinarie revisorer R. Leander och O. Knape har siffergranskaren vid institutet, auktoriserade revisorn B. Hultgren, hösten 1956 verkställt undersökning av institutets svenska korrespondens för åren 1954—1956 för att utröna, huruvida uppdrag i en eller annan form utförts av SIK eller enskilda tjänstemän vid institutet utan att likvid härför kommit SIK tillhanda. Vid denna utredning konstaterades, att korrespondensen var ofullständig, och utredningen ledde icke till annat resultat än att man fann, dels att Borgström för det ovannämnda intyget den 19 september 1954 angående det skadade päronpartiet uppburit likvid med 300 kronor, vilken likvid ansågs ha bort tillkomma institutet, dels att kopia av arvodesräkning för en annan undersökning, som utförts vid institutet, icke kunnat återfinnas och att arvodesbeloppet icke heller influtit i räkenskaperna, varemot kostnaden för själva undersökningen, 39 kronor, blivit både fakturerad och betald. I en förklaring till styrelsen uppgav Borgström, att han mottagit beloppet å 300 kronor men att denna utredning var ett privatuppdrag, som icke utfördes på tjänstetid. Beträffande det andra anmärkta fallet kunde Borgström icke lämna någon upplysning. Han ifrågasatte om analysprotokollet åtföljts av intyg och arvodesräkning. Med anledning av Borgströms förklaring har Schmidt i skrivelse till utredningen förklarat sig känna till att det uppdrag, för vilket Borgström uppburit 300 kronor, utförts på tjänstetid med biträde av någon av de anställda samt att med anledning av det andra uppdraget ett intyg och arvodesräkning utfärdats av Almgren, som därjämte uppburit räkningens belopp, 90 kronor. e) Administrativa
och ekonomiska
förhållanden
Rörande Borgströms ledning av verksamheten vid institutet och hans samarbete med den anställda forskarpersonalen ha flera av de anställda uttalat sig inför utredningen. Vad Lindeberg uppgivit angående Borgströms ledning av forskningsarbetet vid de olika avdelningarna har redovisats i annat sammanhang (se s. 161 ff.). Lindeberg har framhållit, att Borgström kunde ha haft mera kontakt med medarbetarna i forskningsverksamheten och att det på den punkten fanns en svaghet i ledningen. Drake har uppgivit, att Lindebergs och Alms avdelningar arbetat självständigare än de andra avdelningarna. På den fysikaliskt-kemiska avdelningen, som Drake förestod, hade det icke varit mycket samarbete med Borgström, som icke besökte avdelningen så ofta. Då Borgström reste, hade han
201 också vid samtal med Drake beklagat, att han icke haft så mycket tid med Drake som han önskat. Ingenjören A. Erichsen, chef för SIK:s dokumentationsavdelning, har angående samarbetet med Borgström uppgivit, att han frågat denne till råds, hur de skulle lägga upp dokumentationsverksamheten från början, men att han sedan skött det mesta själv. Samarbetet med Borgström hade varit i stort sett gott. Erichsen hade anskaffat den litteratur som Borgström behövde och samlat material och bidrag till SIK-Information. I denna publikation skrev ju Borgström det mesta men därnäst var det Erichsen som lämnade de flesta bidragen. Marcuse har uppgivit: Borgström följde arbetet på hans avdelning och tog vissa initiativ. Borgström var förvånansvärt väl insatt i vad som skedde på Marcuses avdelning. Då och då besökte Borgström avdelningen men kontakten mellan Marcuse och Borgström kom till stånd mest på det sättet att Marcuse besökte honom på hans rum. Borgströms besök på avdelningen kunde äga r u m någon gång i kvartalet, ibland periodvis oftare och ibland mera sällan. 1 Delvis berodde detta på att olika uppgifter krävde större eller mindre kontakt med föreståndaren, men det berodde också på hur upptagen Borgström var av andra göromål. Enligt Marcuses uppfattning borde Borgström ha besökt avdelningen oftare. Marcuse talade också med Borgström om detta, men denne vara icke av samma åsikt. Borgström syntes medvetet undvika att lägga sig så mycket i arbetet på de olika avdelningarna. Han ansåg att avdelningscheferna skulle irriteras om han visade sig där alltför ofta. När de ville tala med Borgström fingo de vanligen söka upp honom. Ibland, då Borgström var bortrest eller upptagen på annat sätt, kunde det vara svårt att träffa honom, men det fanns också perioder, då det icke förelåg några svårigheter att få kontakt med honom. Alm har förklarat, att hans samarbete med Borgström alltid varit utomordentligt gott. Borgström litade på honom som medarbetare och lät honom självständigt lösa sina uppgifter. Borgström hade förmåga att få folk att göra sitt bästa. Han hade visserligen icke besökt Alms avdelning regelbundet men kommit in då och då för att tala om olika spörsmål, och han hade följt arbetet i detalj så att h a n alltid kunnat berätta för vem som helst hur läget var för dagen. Bystedt har upplyst: Han brukade lämna Borgström en skriftlig försöksplan för arbetena på emballageavdelningen. Borgström brukade då kalla upp Bystedt för närmare diskussion av dessa planer. Borgström deltog icke i själva arbetet och lade icke ned något större arbete på att sätta sig in i detaljerna. Han gick inga regelbundna ronder på avdelningen och besökte den knappast så ofta som en gång i veckan. I annat sammanhang ha Almgrens uttalanden om samarbetet med Borgström redovisats (se s. 164 f.). Stenström har utöver vissa tidigare återgivna uttalanden (se s. 165 f.) uppgivit, att många uppgifter för den tekniska avdelningen planerats och diskuterats med Borgström, som därvid kommit med många idéer men icke lagt 1
Se not å sida 205.
202 sig i detaljarbetet. Han besökte icke ofta avdelningen för att studera arbetets detaljer, utan rapporter m. m. förelades honom för diskussion. Överläggningarna med Borgström voro icke regelbundna. Han hade möten med avdelningscheferna ibland med någon veckas mellanrum, men ibland kunde det bli månader emellan dessa sammanträden. Liljemark har berättat: Borgström, som tog initiativet till alla försöken på lagringsforskningsavdelningen, följde också arbetets förlopp. Han avlade icke några regelbundna besök på avdelningen, men de gingo in och talade med honom när de önskade och han var anträffbar. Vissa perioder, då Borgström var på resor, kunde det vara besvärligt att icke ha kontakt med honom, men då han var hemma kunde h a n träffas. Föredragningar förekommo egentligen icke utan samarbetet var mera informellt. Civilingenjören Eric Widoff, chef för SIK:s analyslaboratorium, har upplyst att han samarbetat med Borgström mest då det gällde ekonomiska och administrativa frågor, eftersom analyslaboratoriet drevs skilt från institutet i övrigt, samt att han icke haft några svårigheter vid detta samarbete. Gahnertz, som inför utredningen förklarat, att han icke önskade uttala sig om samarbetet med Borgström, har i övrigt uppgivit: Kamrerstjänsten inrättades i november 1953, då Gahnertz tillträdde den. Borgström drog upp riktlinjerna för den ekonomiska administrationen medan Gahnertz skötte de rent kamerala uppgifterna. Borgström förde sålunda underhandlingar om utrustningsanslag och extra anslag till institutet, han attesterade alla räkningar, omkring 1 600 om året, och i de fall då han icke själv skötte anställningsfrågorna skulle likväl hans godkännande alltid inhämtas. Underordnad personal brukade nämligen anställas av avdelningscheferna. Särskilda bekymmer hade Borgström för ekonomin under budgetåret 1953/54, då han hade styrelsens uppdrag att utreda vilka besparingar som kunde göras. SIK:s korrespondens utgjorde omkring 10 pärmar årligen, varav ungefär hälften var utländsk korrespondens. Det var icke möjligt att göra någon uppskattning av hur stor del av Borgströms arbetstid korrespondensen krävt. Angående Borgströms ledning av institutet i administrativt och ekonomiskt avseende har särskilt Schmidt uttalat sig inför utredningen. Han har i denna del framhållit i huvudsak följande: Då Schmidt av Holmgren tillfrågades om han ville åtaga sig uppdraget att vara ordförande i SIK:s styrelse, åberopade Holmgren särskilt, att de ville ha en man med ekonomisk och praktisk erfarenhet, som kunde se till att byggnadsfrågan blev löst, övervaka institutets ekonomi och administration och dessutom »hålla efter» Borgström, ty man ansåg, att institutet utvecklat sig mer och mer därhän, att det var mest Borgström som framträdde. Med den administrativa och ekonomiska delen av Borgströms verksamhet hade Schmidt under de år som gått haft ett drygt arbete. Borgström höll icke tider och kom i sista stund med skrivelser, promemorior och andra handlingar för underskrift och godkännande. Arbetet försvårades också av att han ofta var bortrest. Dessa besvärligheter gav
203 Schmidt anledning att undra, h u r det gick med det planmässiga forskningsarbetet vid institutet. Schmidt betraktade dock Borgströms svårigheter beträffande de administrativa uppgifterna som en brist, vilken likväl uppvägdes av hans energi, arbetsförmåga och intresse. Schmidt trodde då också på Borgströms vetenskapliga planläggning av arbetet vid institutet. I samband med bokslutet för verksamhetsåret 1953/54 fick Schmidt klart för sig, att Borgströms ekonomiska förutseende och planläggning icke var tillfredsställande. Det visade sig nämligen då att det förelåg ett underskott på över 24 000 kronor. Detta var föranlett huvudsakligen av att i betänkande VII gjorts en felkalkyl beträffande fastighetsomkostnaderna och att det blev en del extra utgifter i samband med invigningen av institutets nybyggnad hösten 1953. Schmidt ville därför icke lasta Borgström för att icke pengarna räckte till för varje budgettitel. Han frågade emellertid våren 1954 Borgström, om de vid institutet voro fullt på det klara med att anslagsbokföringen för verksamheten 1953/54 var i sin ordning. Borgström svarade att så var fallet. Schmidt uppmanade då Borgström att granska denna sak ännu en gång. När sedan bokslutet kom den 17 augusti 1954, visade det sig att det var ett underskott på över 24 000 kronor. Borgström borde såsom föreståndare i tid sett till, att de vid institutet icke fortsatte att öka utgifterna och anställa folk o. s. v. i den utsträckning som de gjorde, eftersom pengarna icke räckte ens till fastighetsomkostnaderna. Det var föreståndaren som skulle vara uppmärksam på denna sak och Schmidt frågade honom dessutom om det ekonomiska läget. Schmidt fick själv taga itu med saken och uppgöra en plan rörande nedskärning av rörelsen så mycket, att verksamheten kunde gå ihop. Han fick staten att hjälpa till med 12 000 kronor och stiftelsen att bidraga med 6 000 kronor. Det återstående underskottet blev täckt först under verksamhetsåret 1955/56. Vid sammanträde med styrelsen den 21 januari 1955 granskades det preliminära bokslutet för halva budgetåret 1955/56, varvid det påvisades att såväl lönekonton som övriga omkostnadskonton dittills totalt överskridits, överskridandet fortsatte även i februari 1956, men förhållandet rättades sedan till med hjälp från stiftelsen. Under detta budgetår förhandlade Schmidt mycket med stiftelsen för att få en mängd ekonomiska mellanhavanden ända sedan den 1 september 1954 uppklarade. Dessa förhandlingar medförde, att man inom stiftelsen fick klart för sig att stiftelsen icke skulle syssla med de särskilda utgiftsposterna och småbeloppen som man dittills gjort utan ställa årsbeloppet till institutets förfogande. Den ordningen tillämpades numera. Såsom ett ytterligare bevis på Borgströms bristande sinne för ekonomisk planläggning kunde Borgströms taxiresor nämnas. Rolf Bergman har förklarat, att han hade en allmän känsla av att det varit vissa och kanske icke så obetydliga svårigheter i den administrativa verksamheten, vilka dock icke kommit att framträda så tydligt, emedan styrelsens ordförande fått träda emellan och reda upp en del situationer. Rolf Bergman har tillagt, att Borgströms arbete under den vanskliga uppbyggnadsperioden varit utomordentligt bra och värt en eloge. Han hade senare be-
204 träffande arbetet i styrelsen det intrycket, att Borgström gärna ville ange tonen där. Man ställdes emellanåt inför frågor, som man fick mycket kort tid på sig att taga ställning till. Det gällde t. ex. utlåtanden som skulle avgivas eller företag som skulle sättas igång. Carin Boalt har i denna del yttrat: Hela tiden var det fullkomligt klart, att arbetet med de administrativa och organisatoriska uppgifterna icke var Borgströms starka sida. Besvärligt var det även att draga gränsen mellan styrelsens och föreståndarens uppgifter då det gällde administrationen. Hon hade vidare erfarit, att det varit svårt för Borgströms medarbetare att driva sitt arbete utan en tillräckligt fast ledning. Hedvall har förklarat, att Borgström under uppbyggnadsperioden var oerhört administrativt belastad samt att det, såvitt han visste, icke förekommit några friktioner mellan Borgström och hans medarbetare vid SIK. Hult har inför utredningen uppgivit: Med ekonomin vid institutet var det vissa svårigheter. Det var svårt att få ut de medel, som stiftelsen beviljat. De betalades icke ut i början av året utan man fick varje gång begära att få ut de pengar som behövdes. Vidare fick institutet finansiera konservkontrollen intill dess inkomster hunnit inflyta till täckande av kostnaderna för denna verksamhet. Dessa utlägg påverkade möjligheterna att hålla affärerna i god ordning. Det visade sig också sedan nybyggnaden blivit färdig, att omkostnaderna, särskilt bränslekostnaderna, blevo väsentligt högre än de beräknade. Trots detta framställdes från revisorernas sida inga andra anmärkningar mot den ekonomiska förvaltningen än beträffande förhållanden, som lätt kunde rättas till under hand. Borgströms förmåga att samarbeta med institutets personal var enligt Hults mening god. Det var en bra laganda där. Hult hade fått det intrycket vid samtal med de avdelningschefer vid SIK som h a n kände. De hade visserligen helst sett, att han varit mera till hands, så att de kunnat samråda med honom mera än de nu haft möjlighet till, men några anmärkningar framförde de likväl icke. Tvärtom voro de mycket positiva i sina omdömen om Borgström och dennes förmåga att leda samarbetet inom institutet. Adler har berättat, att han efter den 11 november 1955 konfererade med avdelningscheferna vid institutet för att utröna hur deras samarbete med Borgström varit. Lindeberg, Alm och Marcuse uppgåvo då, att Borgström visserligen var mycket upptagen av resor, föredrag och dylikt men att han likväl hade mycket god kontakt med medarbetarna och kännedom om allt som hände på institutet. De sade att Borgström hade en så fenomenal uppfattningsförmåga, att det räckte att tala med honom om saker och ting med några få ord för att han skulle få situationen klar för sig, och han glömde den sedan icke. Borgströms främsta förtjänst var, att han genomförde uppbyggandet av institutet på ett så bra sätt. Han sammanförde medarbetare, som tidigare icke voro experter på konserveringsområdet, sammansvetsade personalen och väckte de anställdas intresse och deras entusiasm för arbetsuppgifterna vid institutet. Wiberg har uppgivit: Redan tidigt visade det sig, att det var besvärligt
205 med den ekonomiska redovisningen vid institutet. Det gjordes aldrig upp någon ordentlig plan och resultatet blev, att det ständigt måste skjutas till mera pengar. Det var alltid stiftelsen som fick göra detta, och det vållade en hel del trassel. För att råda bot på detta och i syfte att avlasta Borgström, så att han kunde ägna sig mera helt åt forskningen, ville man inom stiftelsen anställa en kamrer eller verkställande direktör, som tog hand om alla de ekonomiska angelägenheterna. Borgström ställde sig till en början ovillig. Han ville sköta även dessa saker själv. Efter ytterligare någon tid visade det sig dock, att det måste bli en annan ordning i handhavandet av de ekonomiska frågorna. Stiftelsen sade direkt ifrån och följden blev, att en kamrer anställdes. Detta var dock så sent som under 1953. Luckey har uppgivit, att han otaliga gånger under årens lopp varit i tillfälle att bedöma samarbetet mellan Borgström och de anställda vid institutet och alltid funnit detta vara gott. Däremot hade Borgström vissa svårigheter att bemästra de ekonomiska frågorna, bl. a. hade han svårt att hålla utgifterna inom ramen av de givna anslagen. Här borde emellertid styrelsen ha gripit in på ett mera bestämt sätt. I de ekonomiska angelägenheterna var styrelsen i första hand ansvarig. Även Öhrnberg har framhållit, att styrelsen redan från början bort ha den ekonomiska förvaltningen i sin hand på ett helt annat sätt än den haft. Styrelsen borde på ett tidigt stadium ha stoppat Borgström, som hade alltför stora planer. Han anställde för mycket personal, köpte in en del saker, som kanske icke voro nödvändiga, och överskred vid flera tillfällen anslagen med ganska stora belopp, som stiftelsen fick täcka genom tilläggsanslag. Institutets revisorer Rolf Leander, utsedd av stiftelsen, och Olof Knape, utsedd av Kungl. Maj :t, ha inför utredningen bekräftat, att det vid institutet under Borgströms ledning varit svårt att få anslagen att räcka till, och att det icke alltid iakttagits erforderlig återhållsamhet och omtänksamhet. De ha tillagt, att de särskilt på senare tid haft mycket svårt att få träffa Borgström, oaktat de dagar eller veckor i förväg förhört sig om hans möjligheter att deltaga vid revisionerna. Det var ytterst sällan de hade möjlighet att ingående resonera med Borgström. De föredrogo därför att gå till styrelsen, då de hade något att påpeka. Sedan betänkandet i korrektur överlämnats till chefen för handelsdepartementet, har dr R. Marcuse efter att ha tagit del av sina i betänkandet återgivna utsagor förklarat, att han vid besvarande av en fråga, om Borgström besökt hans avdelning ungefär en gång i kvartalet, icke avsett att angiva någon tid mellan besöken utan blott velat uttala, att Borgström besökte hans avdelning ibland oftare och ibland mindre ofta.
X X . Sammanfattning av de skäl styrelseledamöterna anfört för beslutet den 11 november 1955
Inför utredningen ha de hörda ledamöterna av SIK:s styrelse angivit de skäl, som för envar av dem varit avgörande då det gällde att taga ståndpunkt till föreståndarfrågan vid styrelsesammanträdet den 11 november 1955. Schmidt har sammanfattat sin ståndpunkt på följande sätt: Borgström kunde icke anpassa institutets organisation och administration till de anslag, som för olika tider stodo till institutets förfogande. Han brast vidare i ekonomisk uppfattning när han i den beträngda situation, i vilken institutet befann sig, kunde slösa med taxiresor på det sätt han gjorde. Han borde i stället ha föregått med gott exempel. Icke heller rådde tillfredsställande ordning beträffande handlingar, korrespondens och dylikt. Borgström ägnade sina krafter åt en utåtriktad public-relation-verksamhet även på områden, som lågo utanför institutets egentliga arbetsfält. Balansen mellan hans interna arbete, avseende forskning och forskningsdirigerande, administrativ verksamhet, å ena sidan, och den utåtriktade public-relation- och kontaktverksamheten, å den andra, var rubbad på ett sätt, som icke var till fördel lör institutet. Dessutom hade Borgström utfärdat intyg, som i flera fall knappast voro motiverade. Uttalandena i Surte-intyget gjordes utan stöd av någon vetenskaplig undersökning och Semper-intyget var av den arten, att det kunde leda till rättsliga komplikationer. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström angående Schmidts ställningstagande anfört bl. a. följande: Flertalet av de anmärkningar Schmidt anfört hade aldrig framförts till honom. Borgström hade hela tiden haft ett utmärkt samarbete med Schmidt. Denne hade också vid den företagna utredningen fastslagit, att mycket av den framkomna kritiken var ovederhäftigt, och bekräftat, att medarbetarna vid SIK voro nöjda med Borgström som chef. Det var beklagligt att Schmidt ej mäktade genomskåda att även det mesta av vad som framfördes den 11 november 1955 och under förspelet till detta sammanträde var i betänklig grad ovederhäftigt för att icke säga lögnaktigt. Borgström hade det intrycket, att Schmidt uppfattat riskerna för minskade bidrag från stiftelsens sida såsom en reell verklighet och icke insåg i vilken grad denna situation var resultatet av en systematisk förtalskampanj. Schmidts argumentering under utredningen gav närmast intryck av febril aktivitet för att mobilisera material i efterhand. Rolf Bergman har förklarat, att han lade tonvikten på Borgströms sätt att sköta institutets administration och ekonomi, hans utåtriktade upplysningsverksamhet samt intygsgivningen. Däremot kunde han endast i mindre grad ha någon uppfattning om Borgströms forskningsverksamhet. Rolf Berg-
207 man har yttrat: Borgström utförde ett utomordentligt bra arbete under uppbyggnadsperioden, men han hade därefter vissa svårigheter med den administrativa verksamheten. Den utåtriktade verksamheten blev väl framträdande. Borgström ägnade i avsevärd utsträckning sin tid åt public-relation-verksamhet även på områden utanför SIK:s egentliga arbetsfält, och hans utländska kontaktverksamhet tog möjligen för mycket tid i anspråk. Risk förelåg att det blev en felaktig balans mellan Borgströms inåtriktade verksamhet, avseende forskning, forskningsdirigering och administration, samt den utåtriktade public-relation-verksamheten. Den upplysningsverksamhet, som Borgström bedrev, präglades vidare av otillräcklig vetenskaplig stringens. Borgström utfärdade slutligen intyg, som voro mindre väl underbyggda genom iakttagelser vid institutet och i varje fall så utformade, att de kunde leda till konflikter mellan näringsidkarna och föranleda att institutet blev engagerat i tvister. Borgström gav sig här in på ett område, som låg utanför institutets arbetsfält. Vid sammanträdet den 11 november 1955 fann Rolf Bergman, att hans tveksamhet beträffande Borgström delades av många. Han uppfattade då saken så, att man icke kunde räkna med något gott och fruktbringande samarbete mellan Borgström och styrelsen i fortsättningen. I sitt yttrande har Borgström angående Rolf Bergmans ståndpunkt vid beslutets fattande anfört bl. a. följande: Även Rolf Bergman hade väsentligen i efterhand samlat motiveringar till stöd för sitt handlingssätt. Intill den 11 november 1955 förelåg endast hans anmärkning mot Semper-intyget, som han likväl funnit vara sakligt korrekt. Medveten om ihåligheten i sin argumentering hade Rolf Bergman sökt i detta intyg spåra ett förtäckt angrepp på Medicinalstyrelsen, en insinuation som saknade allt verklighetsunderlag. Han hade dessutom åberopat SMP:s salmonella-ärende, med vilket Borgström icke haft någon befattning. Borgström saknade kännedom om att Semper-intyget åberopats i ärende angående ersättning för skada med anledning av salmonellaepidemin. Carin Boalt har framhållit, att Borgströms administrativa förmåga icke var hans starka sida och att han icke haft tillräckligt fast ledning av institutet. Vidare hade det brustit avsevärt i fråga om tillförlitlighet, då det gällde den populära upplysningsverksamheten i form av publikationer och föredrag. En del kritik kunde också riktas mot vissa av de kurser, som anordnats vid institutet. I det avgörande skedet hade hon det intrycket, att förhållandena förr eller senare måste leda till en tillspetsad situation. Hon hade icke påverkats av stiftelsens ställningstagande. I många stycken hade hon grundat sin egen uppfattning om Borgström på vad de andra styrelseledamöterna uttalat vid bedömningen av Borgströms insatser på sådana områden, där var och en av dem på grund av sin verksamhet var särskilt väl insatt. Hon hade sålunda tagit intryck av Flincks och Rolf Bergmans kritik. De av Borgström utfärdade intygen hade för Carin Boalt inneburit bekräftelse på riktigheten av hennes uppfattning, att Borgströms omdöme icke var säkert. Det beslut som fattades, nämligen att ordföranden skulle delgiva
208 Borgström ledamöternas inställning och giva honom ett råd att tänka på att möjligen lämna institutet, hade Carin Boalt fattat icke som ett avskedande utan mest som inledning till en diskussion. Hon hade självfallet väntat sig, att Borgström skulle göra en förfrågan på vilka grunder styrelsen rådde honom att lämna sin anställning. Borgström skulle då ha fått kritiken preciserad och bakgrunden till densamma klarlagd. Någon sådan förfrågan kom emellertid icke. Uppenbart var dock, att beslutet innebar en enhällig förklaring från styrelsens sida, att Borgström icke var lämplig som föreståndare. Denna uppfattning hos styrelsen skulle klargöras för Borgström. I detta sammanhang kan anmärkas att Carin Boalt i brev den 27 december 1955 till Borgström skrivit bl. a. följande: Som Schmidt möjligen nämnt till Dig avser jag att anmäla till departementet att jag inte längre vill komma ifråga för SIK:s styrelse. Det är för mitt sätt att se ett oavvisligt hederlighetskrav att den del av styrelsen, som känner något ansvar för uppdraget och alltså anser sig ha — med Dig som arbetsledare — följt arbetet i den här situationen lämnar plats för andra, som tror sig om att kunna ordna sakerna på ett bättre sätt. Carin Boalt har inför utredningen upplyst: Så snart styrelsen fattat beslutet den 11 november 1955 bestämde hon sig för att anmäla, att hon icke ville komma ifråga för ytterligare förordnande som styrelseledamot efter den 1 juli 1956. Hon skrev även koncept till skrivelse i saken. Efter samråd med Hult och Schmidt fann hon det emellertid lämpligt att de styrelseledamöter, som medverkat till den uppkomna situationen, stannade kvar åtminstone tills läget klarnat något. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström angående Carin Boalts hållning den 11 november 1955 anfört: Carin Boalt hade i brevet den 27 december 1955 fastslagit, att hon ansåg de framförda anmärkningarna vara av den art att de i lika hög grad gällde SIK-styrelsen. Hon tycktes emellertid i efterhand ha mobiliserat en del argument till stöd för sitt beteende. Hon hade, såvitt Borgström kunde erinra sig, vare sig privat eller inom styrelsen framfört någon kritik i denna anda. Hedvall har framhållit Borgströms intresse för utlandskontakter och expansion men samtidigt förklarat, att man hos Borgström saknade ett personligt präglat forskningsområde och att det — enligt vad han erfarit — egentligen icke kommit fram några tekniskt användbara resultat av forskningsverksamheten vid institutet. Vad Borgström publicerat under sin tid vid SIK hade vidare icke haft karaktären av originalpublikation utan bestått mest av litteratursammanställningar och dylikt. Vid överläggningarna den 9 november 1955 hade Hedvall främst fäst avseende vid Flincks kritik. Hedvalls ståndpunkt vid fattande av beslutet den 11 november 1955 hade varit, att personer, som satsat pengar på ett företag men icke fått vad de väntat för sin insats, måste vara i sin fulla rätt att söka åstadkomma en ändring i förhållandena. Att den ansvarige föreståndaren hade professorstitel kunde i sådant fall icke berättiga honom till någon särställning. Rådet till Borg-
209 ström att söka sig annan befattning hade inneburit en karemstid, en möjlighet för honom att anpassa sig eller taga kontakt med de intresserade styrelseledamöterna. Det borde bli en både kvantitativ och kvalitativ koncentration av verksamheten vid institutet, och Borgström skulle i sådant fall, om han tillika i någon mån inskränkte på sin utåtriktade verksamhet, få möjlighet att ägna mera tid åt eget vetenskapligt arbete. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström angående Hedvalls ståndpunkt framhållit, att Hedvall handlat under intryck av att det förelåg en förtroendekris, och att Hedvall accepterat Laurins redovisning av stiftelsens uppfattning som korrekt. Senare hade Hedvall emellertid i brev till Schmidt medgivit, att han ingalunda var övertygad om att Borgström-ärendet fått den allsidiga och objektiva behandling, som alla ledamöterna av institutets styrelse önskat. Hult, som icke ansett kravet på Borgströms avgång sakligt motiverat, har i sitt särskilda yttrande med anledning av statsrådet Langes skrivelse den 22 augusti 1956 såsom grund för sitt ställningstagande angivit, att stiftelsen — om Borgström stannade kvar som föreståndare — ej skulle ha varit intresserad av att tillskjuta medel, som varit tillräckliga för att driva institutet ens i den begränsade omfattning, i vilket det under åren 1954/55 och 1955/ 56 efter olika nedskärningar drivits. Inför utredningen har Hult emellertid såsom skäl för att han biträtt den mening, som blivit styrelsens beslut, anfört dels den omständigheten, att det förelåg ett så stort misstroende mot Borgström från den samlade industrins sida, att det skulle bli svårigheter med samarbetet mellan Borgström och industrin, dels att man med anledning av det ultimatum, som Laurin skulle ha framställt, fick offra Borgström för att klara institutet. Hult har tillfogat, att h a n uppfattat saken så, att ett ultimatum icke skulle ha ställts, om icke missnöjet inom industrin varit starkt. Det kunde icke gå att driva institutet med en föreståndare, mot vilken ett starkt misstroende rådde. Adler har såsom skäl för sitt ställningstagande anfört, att han kommit till den övertygelsen, att det verkligen förelåg en fundamental och omfattande brist på förtroende för Borgström. Ehuru Adler icke ansett den framförda kritiken mot Borgström utgöra tillräckligt motiv för ett så drastiskt avgörande, hade han icke kunnat undgå att bli övertygad om att det förelåg en stark brist på förtroende för Borgström och en djup motvilja mot att försöka samarbeta med honom. Med stor tvekan hade Adler därför anslutit sig till beslutet, särskilt som detta formulerats på ett sådant sätt, att det icke var något avskedande och icke uttryckte någon direkt kritik av Borgström. Frågan om anslag från industrin till institutet hade givetvis inverkat på det sättet, att den utgjort ett kraftigt argument för att ett avgörande i saken måste träffas, men den ekonomiska sidan hade för Adler icke varit av primär betydelse. Efteråt hade Adler funderat mycket intensivt på om han handlat rätt och om det icke varit bättre att låta de sakliga skälen vara avgörande. Samuelson, som icke haft något emot att låta Borgström fortsätta på försök ytterligare fem år och vid sammanträdet den 11 november 1955 föresla14—571704
210 git, att avtalet med staten skulle förlängas ytterligare ett år, har såsom skäl för sin anslutning till beslutet anfört, att h a n icke ville förstöra avtalet mellan staten och industrin. Den risken hade nämligen funnits, att staten ensam tagit hand om verksamheten, om man icke kommit fram till ett enhälligt beslut i föreståndarfrågan. En viss betydelse hade Samuelson även tillmätt den omständigheten, att det icke var meningen att avskeda Borgström. Samtliga styrelseledamöter hade vidare säkert känt det tryck, som utövades av vetskapen om att ett nytt avtal med staten kunde bli helt onyttigt, om icke tillräckligt ekonomiskt stöd kunde erhållas från industrin. Ture Bergman har inför utredningen sammanfattat skälen för sin ståndp u n k t den 11 november 1955 och anfört: Borgström hade alltför mycket ägnat sig åt en propagandabetonad upplysningsverksamhet, som icke alltid varit präglad av saklighet. Denna del av Borgströms verksamhet hade varit av sådan omfattning, att Borgström icke rimligen kunnat få tid över för att sköta huvuduppgiften: forskningen och institutet. Även SIK-publikationer och andra skrifter, som utgivits i institutets namn, hade uppvisat åtskilliga brister. Vid uppgörande av arbetsprogram hade Borgström genomgående sökt vidga institutets verksamhetsområde utan tanke på om de ekonomiska resurserna varit tillräckliga, och han hade därvid gått utöver ramen för vad m a n kunde kalla konserveringsforskning i egentlig bemärkelse. Även i den rent administrativa verksamheten hade funnits brister. Vid SIK hade vidare icke framkommit några forskningsresultat av värde för de delar av näringslivet, som Ture Bergman företrädde. Borgström hade slutligen förfarit olämpligt då det gällt utfärdande av intyg. Borgström hade visat sig sakna den noggrannhet, det omdöme och den självkritik, som m a n borde kunna fordra av en föreståndare för institutet. Flinck har uppgivit, att han grundade sitt ställningstagande på följande skäl: Den del av Borgströms verksamhet, som icke hörde direkt samman med institutet, var av stor omfattning. Då därjämte Borgströms utåtriktade verksamhet vid institutet var mycket intensiv, måste det anses, att han använt onormalt stor del av sin tid vid institutet till andra uppgifter än forskning och forskningsledning. Borgström hade vidare under sin tid vid institutet icke skrivit något, som kunde karakteriseras såsom vetenskapligt arbete. I de publikationer Borgström givit ut funnos dessutom många felaktigheter. Icke heller på det administrativa planet hade Borgström gjort någon stark insats. Borgström hade vidare haft svårt att i styrelsen acceptera andra åsikter än sådana, som han själv omfattade, vilket tydde på bristande samarbetsvilja. Hans vetenskapliga meriter på växtfysiologiens område hade dessutom icke varit sådana, att de kunde utgöra ett skäl att behålla honom som föreståndare. De faktorer som främst påverkat Flinck vid ställningstagandet voro således Borgströms nivå som forskare, hans bristande noggrannhet och hans ovilja att samarbeta med styrelsen. Därtill hade kommit Borgströms intygsgivning. Enbart denna hade varit tillräcklig anledning för Flinck att upptaga föreståndarfrågan till prövning. Jakobsen har hänfört sig huvudsakligen till de synpunkter, som framlagts
211 i Degerstedt-kommitténs rapport, och därutöver angående skälen för sin ståndpunkt anfört: Den tid, som Borgström nedlagt på den utåtriktade verksamheten, skulle ha tillvaratagits bättre, om den ägnats arbetet vid själva institutet. Han delade vidare icke Borgströms åsikter i den rent organisatoriska frågan om uppdelning av institutet på ett flertal separata avdelningar, som kunde utgöra ett hinder mot ett rationellt utnyttjande av de ekonomiska och personella resurserna. Remissyttrandet över stiftelsens förslag till nytt avtal i enlighet med Degerstedt-kommitténs rapport hade givit Jakobsen det intrycket, att Borgström var en man, som icke kunde kompromissa, och att möjligheterna att samarbeta med honom i fortsättningen voro mycket små. Borgström hade ett så expansivt intresse, att det hotade att spränga den ekonomiska ramen, även om denna skulle ha vidgats till vad som motsvarade en årskostnad på 900 000 kronor. Den önskade begränsningen av den utåtriktade verksamheten skulle sannolikt också ha blivit svår eller omöjlig att genomföra i praktiken med Borgström som föreståndare. Därtill hade kommit, att Borgström genom sin intygsgivning visat bristande omdöme eller åtminstone benägenhet att i viktiga angelägenheter fatta ståndpunkt alltför snabbt och oförsiktigt. Såsom vetenskapsman saknade Borgström — enligt Jakobsens rent subjektiva uppfattning — den skapande förmåga, den ödmjukhet inför uppgiften och den självkritik man borde finna hos en allvarligt och produktivt arbetande vetenskapsman.
X X I . Borgströms sammanfattning och yrkanden
I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström därav dragit de slutsatser, som upptagits i följande sammanfattning. 1. Föreståndarfrågan har behandlats under press, varvid både brådskan och de ekonomiska förhållandena inverkat. 2. Borgström har gjorts ansvarig för de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöternas yttrande över stiftelsens förslag till nytt avtal med staten. Han har därmed blivit syndabock i dubbel mening för inbillade försummelser. 3. Borgström har blivit måltavla för all den kritik, som olika stiftelsemedlemmar hade dels mot det av styrelsen fastställda arbetsprogrammet, dels mot gällande avtal och dess uttryckliga föreskrifter. 4. Ackvisitionen av medel till stiftelsen har bedrivits »mala fide». 5. Åsikterna hos stiftelsens bidragsgivare ha aldrig utrönts. 6. Beslutet den 11 november 1955 har tillkommit genom ett alltigenom muntligt förfarande. Några skrivelser från stiftelsen har aldrig förelegat och några utredningar i ärendet företogs aldrig av SIK:s styrelse. 7. Laurin har, understödd av Anderfelt, varit den drivande kraften i stiftelsens aktion och genomfört denna utan att i sedvanlig ordning först ha inhämtat sin styrelses bemyndigande. Att detta varit möjligt visar enligt Borgströms uppfattning, att formen för stiftelsens organisation icke är funktionsduglig eller måhända att stiftelsen saknar förutsättningar att upptaga till behandling sådana ärenden som detaljer i verksamhetens bedrivande och föreståndarfrågan. 8. Krav har uppenbarligen framställts om Borgströms avlägsnande och detta har utgjort en förutsättning för avtalets undertecknande. 9. Det framställda kravet har härrört från Laurin. 10. Kravet har åtföljts av hot om ekonomiska sanktioner eller löften om frikostiga merbidrag, om det uppfylldes. Borgström har i sitt yttrande framställt två yrkanden. I. Han har yrkat, att utredningen måtte brännmärka den vårdslöshet, med vilken styrelsen accepterat allsköns illvilliga och dåligt underbyggda påståenden om hans kompetens och vederhäftighet. Att rakt mot uppfattningen hos styrelsens vetenskapliga expertis (Adler, Hedvall och Hult) godtaga Flincks i vissa stycken nästan löjeväckande påståenden, enbart därför att denne råkade vara anställd i en konservfabrik var minst sagt upprörande, och syntes ge varje forskare i ett dylikt institut, organiserat för samarbete mellan stat och industri, en helt rättslös ställning, emedan han när som helst kunde smutskastas genom hemliga anklagelseakter utan att medges elementär rätt till försvar. För en så grannlaga uppgift som sakkunnigeuppdrag fordrades f. ö. personer av helt annan kompetens än den Flinck och Bergman besutto.
213 II. Borgströms andra yrkande gällde beskyllningar, som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framfört om en flerårig misskötsel från Borgströms sida av institutets angelägenheter samt att han i avseende på den ekonomiska förvaltningen var en missdådares jämlike. Borgström var väl förtrogen med att sekretesskydd förelåg i avseende på ursprunget till dylikt nyhetsmaterial, men det torde vara uppenbart att uppgiftslämnaren var att söka inom styrelsen för SIK eller styrelsen synnerligen närstående kretsar. Då tidningen i strid mot all journalistisk praxis ej publicerat underlaget för sina I dag- och ledarstick om Borgström, var det för honom angeläget att få fastslaget, att dessa beskyllningar voro grundlösa. Med anledning av påståendet att stiftelsens styrelse icke skulle på ett riktigt sätt representera åsikterna bland bidragsgivarna har Laurin i en promemoria, upprättad med anledning av den undersökning som Sveriges Industriförbund företagit i ärendet, uppgivit bl. a. följande: Stiftelsens tjugu styrelseledamöter och suppleanter representerade företag med ett sammanlagt bidragsbelopp av 132 166 kronor eller 81 % av den totala bidragssumman. Antalet bidragsgivare under den första avtalsperioden uppgick successivt till 52. Av dessa voro direkt eller indirekt 27 representerade i styrelsen eller 52 %. Dessa svarade således för bidragen å 132 166 kronor, övriga 25 bidragsgivare erlade 35 250 kronor per år. I sin ovan intagna sammanfattning har Borgström påstått, att ackvisitionen av medel till stiftelsen skulle ha bedrivits »male fide», och han h a r i skrivelsen till utredningen gjort gällande att Laurin, enligt vad han från flera håll erfarit, våren och sommaren 1955 i brev till olika bidragsgivare och vid telefonsamtal med dem utalat sig nedsättande om Borgström och om verksamheten vid SIK. Genom dessa uttalanden hade Laurin skapat en allmän misstro, vilken försämrat möjligheterna till ett gynnsamt resultat av medelsanskaffningen för den nya avtalsperioden. Laurin har inför utredningen hänvisat till korrespondensen mellan stiftelsen och bidragsgivarna samt förklarat, att det före sammanträdet den 27 oktober 1955 praktiskt taget icke förekommit någon brevväxling med bidragsgivarna, varför Borgströms påstående var oförklarligt. Sommaren 1955 hade han möjligen till några bidragsgivare skrivit ett brev, i vilket h a n talat om att det funnes anledning tro att orsakerna till ett rådande missnöje med institutets verksamhet skulle kunna undanröjas. Därvid hade han dock hansyftat på strävandena att genom Degerstedt-kommittén nå en kompromisslösning. De inför utredningen hörda representanterna för sådana industriföretag som voro anslutna till stiftelsen, ha tillfrågats om Laurins ackvisitionsverksamhet for stiftelsens räkning under sommaren och hösten 1955. Därvid ha Holmquist, Luckey och Strid haft upplysningar att lämna i denna del Holmquist har uppgivit, att Laurin under 1955 till honom yttrat att manga stora bidragsgivare absolut icke ville ha Borgström kvar, och att det darfor icke kunde fortsätta som dittills. Själv hade Holmquist den uppfatt-
214 ningen, att det egenligen blott var Laurins eget företag, AB Plåtmanufaktur, samt AB Findus som hade denna inställning till Borgström. De övriga bidragsgivarna stödde Borgström eller voro obestämda i sin uppfattning. Luckey har berättat att Laurin sommaren 1955 i olika sammanhang hävdat, att det borde bli en annan föreståndare för SIK. I anslutning därtill hade Laurin kritiserat Borgström för att h a n alltför mycket ägnade sin tid åt upplysningsverksamhet. Luckey hade fått den uppfattningen, att Laurin icke var hågad att låta sitt företag satsa pengar på institutet om Borgström stannade kvar som föreståndare. Strid slutligen har uppgivit, att h a n från flera håll hört, att Laurin efter styrelsebeslutet den 11 november 1955 »gått från den ena till den andra» och sagt, att de erforderliga bidragen icke skulle kunna ordnas om Borgström icke lämnade sin befattning. Strid har tillagt, att Laurin även före beslutet haft kontakt med flera av bidragsgivarna.
XXII. Utlåtande
Utredningen finner följande grundläggande förhållanden böra inledningsvis framhållas. I överensstämmelse med beslut av SIK:s styrelse anställdes Borgström som föreståndare för SIK genom ett avtal, som skulle gälla i tre år och därefter förlängas att gälla tills vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Han tillträdde befattningen den 1 maj 1948. Det enhälliga beslut, som styrelsen den 11 november 1955 fattade i föreståndarfrågan, innebar att Borgström skulle tillrådas att söka sig annan befattning. Även om beslutet syftade till anställningens upphörande i sinom tid, innefattade det likväl icke att uppsägning av Borgströms anställningsavtal skulle ske från institutets sida. Borgströms anställning upphörde den 1 oktober 1956, sedan han i skrivelse till styrelsen den 19 juli 1956, under hänvisning till styrelsens beslut, anhållit om entledigande från sin befattning fr. o. m. nämnda dag. Av den redogörelse, som lämnats i detta betänkande, framgår att Borgströms avgång från befattningen som föreståndare för SIK bildat slutpunkten i ett händelseförlopp, som utvecklats under en tid av flera år. Det har blivit upplyst, att redan 1950 viss kritik mot inriktningen av institutets verksamhet yppats inom SIK:s styrelse och att såväl denna kritik som missnöje med vissa särskilda förhållanden beträffande verksamheten vid institutet sedermera framförts vid flera tillfällen. Det gällde härvidlag frågor, som hade samband med själva forskningsarbetet vid institutet, publikationsverksamheten och annan utåtriktad verksamhet, handhavandet av administrativa uppgifter samt ekonomiska förhållanden. Inom stiftelsen kom kritiken till klart uttryck vid sammanträden med stiftelsens styrelse och med bidragsgivarna den 14 november 1953 i anslutning till invigningen av institutets nybyggnad. Med sikte på att en ny avtalsperiod skulle börja den 1 juli 1956 gjordes då ett enhälligt uttalande om nödvändigheten av att verksamheten begränsades och koncentrerades samt att reklamen omkring institutet och dess föreståndare upphörde. Sedan Holmgren hösten 1954 begärt, att stiftelsens styrelse måtte framlägga stiftelsens önskemål beträffande institutets organisation, arbetsuppgifter och kostnadsram för tiden efter den 30 juni 1956, då det första avtalet mellan staten och stiftelsen utlöpte, hölls den 10 december 1954 det sammanträde med stiftelsens styrelse, vid vilket på Laurins förslag Degerstedt-kommittén tillsattes. Kommitténs uppgift var att verkställa en expertgranskning av institutets verksamhet i syfte att nå fram till ett program att föreläggas Kungl. Maj :t vid de kommande förhandlingarna om avtal för den nya avtalsperioden. Redan då denna kommitté tillsattes var det förutsatt att det program, som komme att föreslås, skulle vara baserat på en bedömning av möjligheterna att anskaffa pengar till stiftelsen från företag och organisationer inom de delar av nä-
216 näringslivet, som berördes av verksamheten vid SIK. Inför utredningen ha av deltagarna i detta sammanträde Laurin, Ture Bergman, Samuelson och Strid ävensom ledamöterna i Degerstedt-kommittén Flinck och Jakobsen förklarat, att avsikten med kommitténs tillsättande var att söka nå en sådan lösning av frågan om institutets verksamhetsområde och arbetsuppgifter, som kunde accepteras även av Borgström. Degerstedt-kommittén höll under sitt granskningsarbete vissa överläggningar med Schmidt och Borgström. Kommitténs arbete resulterade i en rapport, som den 12 maj 1955 antogs av stiftelsens styrelse och därefter såsom dess förslag överlämnades till handelsdepartementet att tjäna som grundval för förhandlingarna med forskningsinstitutkommittén rörande det nya avtalet. Stiftelsens förslag överlämnades sedan den 21 juni 1955 av departementet till Schmidt med hemställan, att de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av institutets styrelse måtte, efter Borgströms hörande, inkomma med yttrande över förslaget senast den 1 augusti 1955. I sitt remissyttrande, som utarbetats huvudsakligen av Borgström, ställde sig de statliga representanterna i stort sett avvisande till stiftelsens förslag, och i en särskild bilaga till yttrandet redogjorde Borgström för vissa utvecklingslinjer och framtidsplaner för konserveringsforskningen. Borgströms uttalanden i denna bilaga voro präglade av en tydlig strävan till expansion och en önskan att låta SIK:s verksamhet omfatta ett allt vidsträcktare område av livsmedelsforskningens arbetsfält. Sålunda förklarade han, att alla de näringsfrågor, som hade praktisk anknytning till industrin och hanteringen av livsmedel, på ett naturligt sätt tillhörde SIK:s forskningsuppgifter. Remissyttrandets innehåll måste emellertid ses mot bakgrund av att institutets styrelse i sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 utgått från planerade årsomkostnader för institutet å 976 000 kronor mot 720 000 kronor under det då löpande budgetåret. Att döma av åtskilliga, i det föregående redovisade uttalanden föranledde remissyttrandet en stark reaktion bland de medlemmar av stiftelsens styrelse, som väntat att Degerstedt-kommitténs rapport skulle kunna utgöra grunden till en kompromisslösning av frågan om institutets verksamhetsområde och arbetsuppgifter. Flera av dem ha vid utredningen förklarat, att det efter detta remissyttrande framstod som klart, att ett samarbete med Borgström i fortsättningen icke var möjligt. Såsom framgår av den tidigare framställningen fördes förhandlingarna angående det nya avtalet mellan forskningsinstitutkommittén och stiftelsen, varvid kommittén företräddes av Holmgren och stiftelsen representerades av Laurin. Förhandlingarna gällde icke blott frågan om avgränsningen av institutets verksamhetsområde och om bestämmande av dess arbetsuppgifter utan även spörsmålet om storleken av stiftelsens årliga bidrag till institutets drift. Enligt det tidigare avtalet hade stiftels-en förbundit sig att bidraga med minst 135 000 kronor årligen under den tioårsperiod, som avtalet gällde, dock att bidraget i början av perioden kunde utgå med reducerat belopp. Som framgår av redogörelsen å sid. 41 betalade stiftelsen under pe-
217 riodens första hälft lägre årsbelopp än 135 000 kronor och under periodens andra hälft i motsvarande mån högre bidrag. Då de slutliga förhandlingarna började i slutet av september 1955, hade institutets styrelse anmält medelsbehovet för budgetåret 1956/57 till förenämnda belopp å 976 000 kronor. Vid förhandlingarna framställde Holmgren önskemålet, att stiftelsen skulle åtaga sig att bidraga med minst 270 000 kronor om året i stället för med 200 000 kronor, som stiftelsen angivit i sitt förslag. Laurin framhöll därvid till en början, att det var omöjligt att åstadkomma ett högre bidrag än det föreslagna beloppet å 200 000 kronor från stiftelsen med hänsyn till den inom industrin rådande misstron mot Borgström såsom föreståndare för institutet. Enligt vad Holmgren vid utredningen uppgivit skärptes sedan under loppet av hösten 1955 stiftelsens ståndpunkt på det sättet, att stiftelsen ej ens kunde garantera beloppet å 200 000 kronor, om Borgström stannade kvar i sin befattning som föreståndare. Stiftelsen skulle i sådant fall vara villig att betala allenast ett lägre belopp. Holmgren synes emellertid hela tiden ha vidhållit, att stiftelsens bidrag rimligen borde bestämmas till minst 270 000 kronor, motsvarande vad stiftelsen erlagt under närmast föregående år, varvid det förutsattes, att statens anslag till institutet skulle utgå med 500 000 kronor. Enligt vad Laurin uppgivit förklarade Holmgren i detta sammanhang, att forskningsinstitutkommittén, om stiftelsen icke kunde åtaga sig att bidraga med det angivna beloppet, kunde finna sig föranlåten att ompröva mandatfördelningen inom institutets styrelse. Vid förhandlingarna med Holmgren upptog Laurin i detta läge föreståndarfrågan och anhöll om besked, huruvida Borgström — som 1953 genom beslut av Kungl. Maj :t tillagts professors namn — var »sakrosankt» eller om de kunde se förutsättningslöst på denna fråga. Holmgren lämnade besked i skrivelse till Laurin den 6 oktober 1955 och förklarade, att han efter diskussion med ledamöterna i kommittén kommit till det resultatet, att man varken i kommittén eller i departementet borde vidtaga någon åtgärd i saken utan att diskussionen om föreståndarens person borde förläggas till institutets styrelse, där stiftelsen var väl representerad. I anslutning härtill vände sig Laurin till Schmidt och gav i ett brev den 5 oktober 1955 uttryck för sina bekymmer med anledning av innehållet i det avgivna remissyttrandet över stiftelsens förslag till nytt avtal och sin pessimism i fråga om medelsanskaffningen. Han förklarade emellertid, att det med full uppslutning kring en föreståndare skulle finnas förutsättningar för större bidrag från industrin. Av vad Schmidt inför utredningen berättat framgår, att förhandlingarna mellan forskningsinstitutkommittén och stiftelsen vid denna tid tillfälligt avbrutits, emedan stiftelsen icke ville förbinda sig att utgiva ökade bidrag till institutet utan att veta, vilken inställning institutets styrelse hade i föreståndarfrågan. Schmidt har vidare uppgivit, att Holmgren med hänsyn till de fortsatta förhandlingarna med stiftelsen var angelägen att av Schmidt få besked, hur föreståndarfrågan utvecklade sig, varför ett samtal härom ägde rum mellan Holmgren och Schmidt i riksdagshusets sam-
218 manbindningsbana strax efter det att Schmidt mottagit Laurins brev av den 5 oktober 1955. Då Laurin i sitt brev satt föreståndarfrågan i samband med frågan om bidrag till institutets drift, ansåg Schmidt att styrelsen icke kunde företaga en uppsägning av avtalet med Borgström. Denna mening delgav han Holmgren vid deras samtal men tillfogade, att han möjligen skulle kunna få Borgström på andra tankar, så att denne själv fann det lämpligt att söka sig annan befattning. Kort tid därefter inträdde frågan om Borgströms ställning vid institutet i sitt avgörande skede. Vid sammanträde den 27 oktober 1955 med stiftelsens styrelse upptogs föreståndarfrågan till diskussion, och det beslöts enhälligt, att det skulle uppdragas åt arbetsutskottet att sammanträffa med institutets styrelse i och för en förutsättningslös diskussion, överläggningar hollos därefter den 9 november 1955. Redan dessförinnan hade Flinck, Jakobsen, Ture Bergman och Wehlin, vilka voro av stiftelsen utsedda ledamöter av styrelsen, skriftligen hos Schmidt begärt, att föreståndarfrågan måtte upptagas till behandling vid nästa sammanträde med institutets styrelse. Vid överläggningarna den 9 november 1955 fördes icke något protokoll. Vid den nu företagna utredningen ha deltagarna i överläggningarna hörts om vad som förekom. Några av dem ha därvid uttalat sig med stöd av minnesanteckningar. Uttalandena ha redovisats i den föregående framställningen. Såsom denna redovisning utvisar ha inför utredningen olika uppgifter lämnats såväl angående innebörden av Laurins uttalanden vid detta tillfälle som beträffande frågan, i vilken form stiftelsens synpunkter på föreståndarfrågan framfördes. Hult har förklarat, att Laurin vid överläggningarna yttrade, att stiftelsen för att överhuvudtaget satsa pengar till institutet fordrade, att Borgström skulle avgå från sin befattning. Så som Laurins ord föllo var det enligt Hult endast två alternativ att välja emellan, »pengar eller Borgström». Hult har emellertid tillfogat, att han kanske icke fattade Laurin efter orden men likväl räknade med att stiftelsen, om Borgström stannade kvar, skulle komma att minska sitt bidrag, med påföljd att SIK från att ha varit ett forskningsinstitut skulle bli blott ett driftslaboratorium för industrin. Adler har, enligt vad han uppgivit, fattat Laurins yttranden på det sättet, att stiftelsen, så länge Borgström var kvar, icke kunde förmå industrin att satsa mer än ett visst lägre belopp men, om föreståndarfrågan löstes, kunde utlova bidrag på upp till 300 000 kronor om året. Adler fick genom sammankopplingen av föreståndarfrågan och de ekonomiska frågorna det intrycket, att Laurin ställde ett slags ultimatum. Även Samuelson ansåg, att kravet från stiftelsens sida var ultimativt och icke lämnade utrymme för kompromiss. De övriga deltagarna ha emellertid icke funnit anledning till anmärkning mot den form, i vilken stiftelsens önskemål framställts. Schmidt har sålunda betecknat diskussionen som saklig och bra. Han har icke kunnat minnas, att Laurin vid sammanträdet skulle ha ställt något ultimatum. Hedvall har förklarat, att stiftelsens representanter framlade sina åsikter i en konkret men mycket hyfsad form. Varken Rolf Bergman eller Carin Boalt, vilka dock icke del-
219 tagit till sammanträdets slut, ha kunnat påminna sig, att Laurin skulle ha ställt något ultimatum. Flinck har inför utredningen förklarat, att Laurin, som vid tillfället varit ovanligt måttfull, icke givit sitt uttalande den formen, att institutet skulle få ett visst belopp mindre från stiftelsen om Borgström bibehölls som föreståndare. Laurin hade däremot sagt att det, innan föreståndarfrågan blivit löst, var oklart hur mycket pengar han skulle kunna skaffa till institutet utöver bidraget enligt det dittillsvarande avtalet. Själv har Laurin i sin redogörelse för vad som förekommit vid överläggningarna den 9 november 1955 uppgivit, att han klargjort för de närvarande, att det nog icke skulle vara möjligt att uppnå ett årligt bidrag på 300 000 kronor, om Borgström stannade kvar, men att en höjning av beloppet enligt det tidigare avtalet, 135 000 kronor, med 60 000—70 000 kronor kunde vara tänkbar. Vid det sammanträde med institutets styrelse, som hölls den 11 november 1955, fattades det enhälliga beslutet att tillråda Borgström att söka sig annan befattning. Vad beträffar överläggningarna den 9 november 1955 kan den nu förebragta utredningen icke anses lämna stöd för den av Hult lämnade uppgiften, att Laurins framställning vid detta tillfälle haft den innebörden, att stiftelsen icke komme att lämna några som helst bidrag till institutets drift i fortsättningen, om Borgström stannade kvar som föreståndare för SIK. Ostridigt är emellertid, att Laurin vid dessa överläggningar liksom vid de tidigare förhandlingarna med forskningsinstitutkommittén framhållit, att storleken av det bidrag stiftelsen skulle erlägga till institutet var beroende av frågan, huruvida Borgström skulle kvarstå i sin befattning. Vissa principfrågor Samarbetet mellan staten och näringslivet för institutets drift bygger på successiva avtal mellan Kungl. Maj :t och stiftelsen för viss tid. Genom avtalen och därtill knutna stadgar för institutet uppdrages den yttre ramen för dess verksamhet och bestämmes hur kostnaderna för driften skola fördelas mellan staten och stiftelsen. Varje avtal föregås av förhandlingar mellan de båda parterna, därvid vardera parten har möjlighet att i fråga om de förhållanden, som regleras i avtalet, framställa de önskemål eller krav som den anser befogade. Dessa önskemål kunna avse såväl inriktningen och omfattningen av institutets verksamhet som kostnadsfördelningen. Ingenting synes hindra, att stiftelsen gör sina bidrag beroende av i vilken utsträckning dess önskemål kunna tillgodoses av staten; om enighet ej kan nås får staten ensam fortsätta verksamheten eller eventuellt nedlägga den. Riktigheten av vad nu sagts framstår desto klarare som stiftelsens möjlighet att utfästa bidrag helt bygger på villigheten hos enskilda industriföretag och organisationer att lämna tillskott till verksamheten. Som förut antytts har vid uppgörande av avtal om institutets drift överenskommelse träffats mellan staten och stiftelsen även om innehållet i de 3tadgar, som skulle gälla för institutets verksamhet. Ändring av stadgarna
220 har därefter fått ske endast efter överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och stiftelsen. I de stadgar, som gällde hösten 1955, föreskrevs att institutets angelägenheter skulle handhavas av en styrelse, bestående av ordförande, förordnad av Kungl. Maj :t, samt tio ledamöter, av vilka fem skulle utses av Kungl. Maj:t och fem av stiftelsen. Det torde ha varit förutsatt, att stiftelsen icke annorledes än genom sina representanter i styrelsen skulle ha rätt att öva inflytande på institutets verksamhet under löpande avtalsperiod. Visserligen har det blivit upplyst, att stiftelsen under den första avtalsperioden utbetalat bidraget till institutet i smärre poster och därvid även utövat viss kontroll över bidragsbeloppens användning. Detta förfaringssätt, som icke synes stå i överensstämmelse med grunderna för institutets organisation, har dock på förslag av Laurin icke tillämpats efter den 30 juni 1956. Numera ställer stiftelsen hela årsbeloppet till institutets förfogande utan annan löpande kontroll över h u r medlen disponeras 1 än den som utövas av revisorerna. I detta sammanhang är det av vikt att framhålla, att stiftelsens representanter icke ha majoritet i styrelsen och alltså icke kunna mot de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna genomföra av bidragsgivarna önskade förändringar i institutets ledning. De enskilda bidragsgivarnas främsta möjlighet att öva inflytande på institutets verksamhet föreligger enligt den tillämpade ordningen otvivelaktigt vid de förhandlingar mellan staten och stiftelsen, som sker i samband med att tiden för ett avtal utlöper. De förhandlingar, som hösten 1955 fördes mellan stiftelsen och forskningsinstitutkommittén, syftade till uppgörelse om nytt avtal för tiden efter den 30 juni 1956, då det ursprungliga avtalet upphörde att gälla. Mot bakgrunden av vad ovan sagts kan någon erinran icke rimligen göras mot att Laurin under dessa förhandlingar tillkännagav, att det var omöjligt att åstadkomma högre bidrag än 200 000 kronor från industrins sida, om Borgström stannade kvar i sin befattning, men att ett av Holmgren begärt högre belopp kunde åstadkommas, därest Borgström ersattes med någon annan. I tidningspressen har kritik riktats mot Holmgren för att han icke omedelbart avvisat det av Laurin framställda önskemålet om ett ombyte på föreståndarplatsen utan genom sin hållning givit Schmidt det intrycket, att man på högsta ort fann detta krav rimligt. Om förhållandena varit sådana, att det uppställda villkoret framstod såsom sakligt ogrundat och uppburet allenast av skäl, som voro att anse som ovidkommande, hade Holmgren och forskningsinstitutkommittén haft anledning förklara att villkoret, om det vidhölls, utgjorde hinder för avtal med stiftelsen om samverkan vid institutets fortsatta drift. Holmgren har emellertid uppgivit, att han uppfattat kritiken mot Borgström, sådan den vid förhandlingarna framställdes av Laurin, såsom ett på sakliga skäl grundat omdöme, att Borgström var olämplig som föreståndare för SIK. Själv kunde Holmgren icke bedöma Borgströms lämplighet, då han icke hade någon sakkunskap på konservområdet, men han hade erfarit, att på sina håll visst missnöje med Borgströms verksamhet vid SIK varit rådande. Som förut nämnts tillkom det enligt stadgarna för
221 institutet dess styrelse att fatta beslut om tillsättande av föreståndare. Institutets styrelse ägde vidare ingående kännedom om Borgströms kvalifikationer och erfarenhet av hans ämbetsförvaltning. Med hänsyn till dessa förhållanden måste Holmgren anses ha handlat både formellt och sakligt korrekt, då h a n under förhandlingarna i skrivelse den 6 oktober till Laurin meddelat, att diskussionen angående föreståndarens person borde förläggas till institutets styrelse, där stiftelsen var väl representerad. Holmgrens nämnda meddelande måste uppfattas som en anvisning till stiftelsen att, om den önskade ombyte på föreståndarposten, taga upp denna fråga i institutets styrelse genom sina representanter där. Inom styrelsen väcktes också frågan, såsom förut nämnts, genom särskilda skrivelser till Schmidt från Flinck, Jakobsen, Ture Bergman och Wehlin. Någon erinran mot detta förfaringssätt synes icke kunna göras. Emellertid förbereddes föreståndarfrågan vid de förut omnämnda överläggningarna den 9 november 1955 mellan institutets styrelse och stiftelsens arbetsutskott. Vid dessa överläggningar, till vilka stiftelsen tog initiativet, underströk Laurin med viss skärpa, att storleken av de bidrag stiftelsen kunde erlägga till institutet var beroende av frågan, huruvida Borgström skulle kvarstå i sin befattning. Laurin nämnde även de ungefärliga belopp, som kunde komma i fråga vid de olika alternativen. Vid överläggningarna uppgav han vidare, att det förelåg ett utbrett missnöje med Borgström, samt angav skälen härtill. Lämpligheten av att på sätt som skett diskutera föreståndarfrågan och dess samband med spörsmålet om stiftelsens bidrag vid ett gemensamt sammanträde med institutets styrelse och stiftelsens arbetsutskott kan enligt utredningens mening starkt ifrågasättas. Enligt stadgarna, vilka på denna punkt helt överensstämma med grunderna för de olika forskningsinstitutens uppbyggnad och förvaltning, ankom det på institutets styrelse ensam att utse och entlediga föreståndare. Vid fullgörandet av denna uppgift har styrelsen att taga hänsyn endast till vederbörandes kvalifikationer och allmänna lämplighet för befattningen. Det förhållandet att valet av en viss person skulle kunna tänkas påverka villigheten inom näringslivet att lämna större eller mindre bidrag under en kommande avtalsperiod bör i princip icke få öva inflytande på ett avgörande av detta slag. I kravet på att föreståndaren skall vara allmänt lämplig ligger å andra sidan, att han inom ramen för institutets stadgeenliga verksamhet skall kunna samarbeta med näringslivet och i största utsträckning tillgodose dess behov av forskning. Om detta erkännes, förefaller det naturligt att styrelsen vid sin bedömning tager hänsyn till om vederbörande åtnjuter näringslivets förtroende eller om ett misstroende föreligger. I sistnämnda fall bör styrelsen uppenbarligen undersöka grunderna till misstroendet. Befinnes detta bero på personlig animositet, konkurrensförhållande eller andra liknande skäl, bör det lämnas utan beaktande. Såvitt utredningen kan finna, har institutets styrelse, när det gällt att bedöma Borgströms lämplighet, utan större svårighet kunnat erhålla upp-
222 lysningar i nyss berörda hänseende utan att diskutera föreståndarfrågan med stiftelsens arbetsutskott. Vad som förekommit i detta ärende ger vid handen, att gemensamma överläggningar av det slag, som det här varit fråga om, böra undvikas. I detta sammanhang må framhållas, att arbetsutskottets ledamöter icke hade och icke kunde ha något ansvar för det beslut, som institutets styrelse sedermera skulle fatta. De behövde därför icke väga olika kvalifikationsgrunder mot varandra och icke heller angiva sina skäl med den exakthet, som brukar krävas i en beslutande församling. Det förefaller dock klart, att de meddelanden och upplysningar, som vid det gemensamma sammanträdet lämnades av arbetsutskottets ledamöter och särskilt av dess ordförande Laurin, kommit att bli av väsenlig betydelse för ledamöterna av institutets styrelse, då de sedan haft att på eget ansvar fatta ståndpunkt till föreståndarfrågan. Att det föreligger risk för att styrelseledamöterna vid ett sammanträde av detta slag kunna bli starkt påverkade i viss riktning framgår av det förhållandet, att i förevarande fall vissa styrelseledamöter biträtt beslutet om Borgströms avgång huvudsakligen med stöd av uppgifter, som lämnats eller ansetts ha lämnats av ledamöter i stiftelsens arbetsutskott. Så har varit fallet med Hult, Hedvall och Adler. Dessa ledamöter ha, sedan beslut i saken fattats, börjat hysa tvekan om de påståenden angående ett inom näringslivet utbrett missnöje med Borgström, som gjordes vid överläggningarna, hade tillräckligt underlag i verkligheten. På grund av vad som nu anförts anser utredningen, att det i fortsättningen bör på allt sätt undvikas, att stiftelsen beredes möjlighet att vid gemensamma överläggningar med institutets styrelse eller på annat sätt påverka de ansvariga ledamöterna av institutets styrelse vid avgörande av frågor, i vilka styrelsen ensam har beslutanderätt. I sitt yttrande över utredningsmaterialet har Borgström gjort gällande, att Laurin våren och sommaren 1955 i brev till olika bidragsgivare och vid telefonsamtal med dem skulle ha uttalat sig nedsättande om Borgström och om verksamheten vid SIK, med påföljd att han skapat en allmän misstro, som försvårat medelsanskaffningen för den nya avtalsperioden. Laurin har inför utredningen förnekat detta och hänvisat till korrespondensen mellan stiftelsen och de olika bidragsgivarna. Denna korrespondens, som av stiftelsen ställts till utredningens förfogande, innehåller intet, som lämnar stöd för Borgströms nyssnämnda påståenden. Icke heller eljest ha vid utredningen framkommit omständigheter, som på ett övertygande sätt giva vid handen att Laurin före den 9 november 1955 skulle ha förfarit på sätt som Borgström gjort gällande. Även om Laurin vid samtal med några av bidragsgivarna skulle ha uttalat sin personliga mening om Borgströms arbete och inriktningen av verksamheten vid SIK, har genom vad som framkommit vid utredningen icke blivit ådagalagt, att detta skett i sådan omfattning, att Laurin kan sägas ha systematiskt arbetat på att framkalla den misstro mot Borgström, som sedan åberopats som ett skäl för åtgärden att tillråda honom att söka annan befattning. Oavsett vad som förevarit vid överläggningarna den 9 november 1955 har
223 det ankommit på lelamöterna av SIK:s styrelse att vid sammanträdet den 11 november 1955 fatta ett beslut i föreståndarfrågan, som var uppburet av sakliga grunder. Ansvaret för att så skedde åvilade i särskild grad de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna av institutets styrelse. Såsom framgår av den tidigare framställningen har, särskilt från industrihåll, kritik riktats mot Borgström och hans arbete vid institutet i skilda hänseenden. Inför utredningen har gjorts gällande, att det varit denna kritiska inställning mot Borgström och bristande förtroende för hans ledning av institutet i fortsättningen, som varit det avgörande skälet till att man från stiftelsens sida velat aktualisera föreståndarfrågan och yrka på en förändring. Kritiken har — såsom tidigare framhållits — gällt Borgströms vetenskapliga insats, forskningsarbetet vid institutet under hans ledning, avvägningen för föreståndarens del mellan internt forskningsarbete och utåtriktad verksamhet, omfattningen och kvaliteten av den publicistiska verksamheten, intygsgivningen, handhavandet av de administrativa uppgifterna, skötseln av institutets ekonomiska angelägenheter och Borgströms allmänna egenskaper särskilt såvitt angår samarbetsvilja och omdömesförmåga. Utredningen har funnit det angeläget att ingå på en bedömning av spörsmålet, huruvida denna kritik varit sakligt underbyggd eller icke. Borgströms
vetenskapliga
kompetens
Borgströms vetenskapliga kompetens har bedömts i samband med hans disputation för vinnande av filosofie doktorsgrad. Bedömningen har utfallit så, att han erhållit förordnande som docent. Genom detta förhållande måste anses styrkt, att Borgström, då han sattes till föreståndare för SIK, innehade den formella vetenskapliga kompetens som man skäligen kunde fordra. Visserligen varierade omdömena om värdet av Borgströms doktorsavhandling icke obetydligt vid diskussionen om betygsättningen i Lunds Universitets matematisk-naturvetenskapliga fakultet 1939. Att nu, 18 år senare, söka genom tillkallande av specialsakkunnig rekonstruera vem som då hade mest rätt i sitt omdöme har utredningen funnit opåkallat, emedan forskningen sedan dess klarlagt en mängd fakta, som 1939 voro okända och alltså icke kunde beaktas vid bedömningen. Värdet av forskningsrön kan uppskattas endast i relation till den tidpunkt vid vilken de framlagts. Som allmänt exempel utan hänsyftning på Borgströms vetenskapliga produktion må nämnas, att vetenskapens historia känner många fall där t. o. m. felaktiga teorier varit av värde genom att stimulera till fortsatt forskning. En viss vikt för diskussionen om Borgströms vetenskapliga förtjänster har tillmätts den omständigheten, att h a n 1953 av Kungl. Maj :t förlänades professors namn. Härvid är emellertid att beakta, att man bland svenska professorer kan urskilja minst fyra kategorier för vilka tillsättningsprocedur, kompetensfordringar och verksamhet äro väsentligt olika. 1. Innehavare av fasta lärostolar vid universitet, högskolor och andra högre läroanstalter. 2. Personliga professurer tilldelas högt förtjänta vetenskapsmän för att sätta dem i stånd att forska under resten av sitt liv.
224 3. Professors namn tilldelas av Kungl. Maj :t sådana personer, som av förslagsställare till ecklesiastikdepartementet uppvisas ha vetenskapliga meriter motsvarande en ordinarie professors men av en eller annan anledning icke kunnat få en professur i vanlig ordning. Även framstående undervisningsmeriter eller andra kulturella insatser ha stundom medfört tilldelning av professors namn. 4. Vissa befattningar äro förknippade med professors namn för innehavaren. Som exempel på sådana må anföras sekreterare i vissa akademier, direktören för Musikhögskolan, vissa lärare vid Konstakademien, föreståndaren för det medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning m. fl. Till samma kategori kan vidare hänföras avdelningsföreståndare vid Riksmuseet, Statens rättskemiska laboratorium, Statens institut för folkhälsan, vissa försöksanstalter m. fl. Frågan om det Borgström tilldelade professorsnamnet är likvärdigt med en kompetensförklaring till professur i akademisk mening blir alltså beroende på till vilken kategori Borgströms professur skall hänföras. Det torde vidare vara klargörande att diskutera inom vilket ämnesområde Borgström skulle vara professorskompetent. Härvidlag finnas två möjligheter, botanik eller konserveringsforskning. Det förstnämnda ämnet är representerat av ordinarie professurer vid universiteten och Stockholms högskola och till sin omfattning relativt väl definierat. Intetdera gäller beträffande konserveringsforskning. De fyra sakkunniga, som yttrat sig i ärendet, ha knappast särhållit Borgströms insatser på det ena och det andra området. Sedan Borgström 1941 övergick från sin docentbefattning i Lund till annan verksamhet, först vid institutet för växtforskning och kyllagring i Nynäshamn och sedermera till SIK (1947), har han såvida utredningen kunnat finna icke publicerat ett enda arbete innehållande resultat av egna experimentella forskningar. Såsom framgår av den vid betänkandet fogade Bilagan F har Borgström efter gradualavhandlingen utgivit ett stort antal skrifter. Dessa ha varit tillgängliga för utredningen. Vid granskning av dem har utredningen emellertid bemärkt, att de väsentligen utgöras av översiktliga redogörelser, sammanställningar av andra forskares rön samt populärvetenskapliga framställningar. Detta ovanliga förhållande har förklarats bero på diverse omständigheter — sekretesskäl under kriget, svårigheten att producera forskningsresultat under SIK:s uppbyggnadstid, och framförallt Borgströms egen uppfattning, att det ej var lämpligt att föreståndaren deltoge i laboratoriearbetet. Även om utredningen fullt beaktar dessa skäl så kvarstår som resultat, att Borgström sedan doktorsavhandlingen 1939 icke ökat sina vetenskapliga meriter i form av publicerade forskningsresultat. Det synes utredningen vara tvivel underkastat, huruvida den vetenskapliga produktion, som 1939 av fakulteten i Lund ansågs meritera Borgström till docentur i botanik, utan ytterligare tillskott skulle ha räckt till professorskompetens i ämnet 1953. Borgströms kompetens till en professur i konserveringsforskning är svårare att bedöma. Borgström var visserligen sedan 1951 docent i konserve-
225 ringsteknik vid Chalmers tekniska högskola, men för professur skulle ytterligare kompetens erfordras. Hur sakkunniga och Kungl. Maj:t skulle ställa kompetensfordringarna i ett sådant i vårt land tidigare icke representerat ämne är ovisst. Den omständigheten att ett experimentellt utrustat institut ställts till konserveringsforskningens förfogande gör det dock troligt, att även egna experimentella forskningsresultat skulle anses erforderliga för professorskompetens. Utredningen kommer för sin del till slutsatsen, att det avgörande skälet för att Borgström tilldelades professors namn var den omständigheten, att han innehade befattningen som föreståndare för SIK, och att förhållandevis liten vikt fästes vid att bedöma frågan om hans professorskompetens ur vetenskaplig synpunkt. Hans professur skulle alltså närmast vara att hänföra till den fjärde kategorien. Utredningens slutsats överensstämmer med utrikesministerns och förutvarande universitetskanslerns, östen Undéns, anteckning i ärendet (se ovan s. 154). Det k a n enligt utredningens mening icke anses oundgängligt, att föreståndaren för institutet besitter så hög vetenskaplig kompetens som fordras för erhållande av en professur av det slag, som angivits ovan under 1.—3. På innehavaren av föreståndarbefattningen måste nämligen ställas anspråk även på andra kvalifikationer, vilka icke alltid äro förenade med den högsta vetenskapliga kompetensen. Med beaktande härav k u n n a enligt utredningens mening de ovan anförda synpunkterna icke föranleda, att Borgström skulle sakna den vetenskapliga kompetens, som erfordrades för att han skulle kunna kvarstå i sin befattning som föreståndare för SIK. Styrelsens beslut att råda Borgström att söka annan anställning synes därför knappast kunna grundas endast på den omständigheten, att Borgström skulle besitta otillräckliga vetenskapliga meriter. Å andra sidan måste de här redovisade synpunkterna beaktas då det gäller att bedöma verklighetsunderlaget för de i tidningspressen gjorda uttalandena, att Borgström skulle vara en av landets främsta vetenskapsmän inom det forskningsområde som beröres av verksamheten vid SIK. Forskningsverksamheten Beträffande den vid institutet bedrivna forskningsverksamheten under den första avtalsperioden har anmärkts, att den givit allenast obetydliga resultat av sådant slag, som kunnat utnyttjas av industrin. Ett studium av de från institutet utgivna skrifterna jämte institutets årsredogörelser ger enligt utredningens mening vid handen, att de publicerade resultaten av den experimentella forskningsverksamhet, som bedrivits under den första tioårsperioden, varit förhållandevis blygsamma. Detta framträder särskilt vid jämförelse med de resultat, som uppnåtts vid vissa andra av de vid ungefär samma tid tillskapade, halvstatliga forskningsinstituten, där arbetet utförts under likartade ekonomiska betingelser. Vid denna bedömning har emellertid icke beaktats dels att forskningsresultat kunna ha uppnåtts, 15— 571704
226 ehuru de av olika skäl icke publicerats, dels att vid institutet pågått sådant forskningsarbete, som först efter åtskilliga år kunnat leda till resultat av beskaffenhet att böra publiceras. Vid utredningen har emellertid icke framkommit, att förhållanden av angivet slag skulle föreligga i sådan omfattning, att det ovan uttalade omdömet icke skulle vara berättigat. Adler har emellertid förklarat, att vissa forskningsarbeten varit mycket tidsödande och därför icke blivit mogna för publicering, men att man nu skulle komma in i ett skede, då de experimentella arbetena började bliva färdiga att publiceras. Det är uppenbarligen icke möjligt att till fullo klarlägga orsakerna till att så begränsade resultat uppnåtts. Man kan ju i nuvarande läge icke hysa någon mening om vilka nu okända rön, som kunde ha gjorts vid institutet under en annan ledning eller under andra omständigheter i övrigt. Här kan blott antydas vissa förhållanden, som erfarenhetsmässigt påverka forskningsarbetets effektivitet. Det har mot Borgströms ledning av institutet anmärkts, att han i allt för stor omfattning ägnade sig åt annat än forskning och att han icke själv deltog aktivt i forskningsarbete. Vid bedömning av denna anmärkning måste först beaktas, att Borgström under de första åren efter sitt tillträde av föreståndarbefattningen varit nödsakad att ägna praktiskt taget all sin tid åt uppgiften att skapa sådana betingelser, att forskningsarbete överhuvudtaget kunde utföras vid institutet. Det gällde sålunda att anskaffa lokaler, inventarier och laboratorieutrustning, litteratur och tidskrifter samt anställa forskare, assistenter och övrig personal. Det var angeläget att dokumentationstjänsten organiserades så snart som möjligt till tjänst för institutets egna forskare och för bidragsgivarna inom näringslivet. Borgström måste vidare lära känna de utländska erfarenheterna och rönen på institutets verksamhetsområde och knyta nödvändiga kontakter med utländska forskare och forskningsinstitutioner. Det var nödvändigt att han själv skaffade sig en överblick av det omfattande forskningsområdet och de olika forskningsproblemen samt gjorde lämpligt urval av de angelägna uppgifter, med vilka institutets arbete kunde påbörjas under det inledande skede, då resurserna ännu voro obetydliga. Detta uppbyggnadsarbete måste självfallet ha krävt så mycket tid och arbete, att det icke varit möjligt tor Borgström själv att ägna någon större del av sin arbetstid åt egen experimentell forskning. Uppbyggnadsarbetet har Borgström genomfört med stort intresse och mycken energi, och hans insats härvidlag har allmänt lovordats. — Även om Borgströms egen arbetskraft under uppbyggnadstiden tagits i anspråk för andra uppgifter än forskning, har det emellertid icke saknats resurser för hans medarbetare att bedriva forskningsarbete, låt vara att arbetet särskilt med hänsyn till lokalsvårigheterna måste utföras under ogynnsamma betingelser. Det avsevärda dröjsmålet med igångsättandet av arbetet på institutets nybyggnad torde ha väsentligt försenat forskningsresultaten. Åtskilliga arbetsuppgifter torde ha skjutits på framtiden i den förhoppningen, att den nya institutionsbyggnaden snart
227 skulle vara färdig, så att arbetet kunde utföras snabbare och rationellare med de vidgade resurser, som i nybyggnaden komme att ställas till forskarnas förfogande. Dröjsmålet med byggnadsarbetets igångsättande har föranletts av omständigheter, över vilka Borgström icke kunnat råda. Av den förebragta utredningen framgår, att Borgström icke heller efter uppbyggnadsperiodens slut ägnat sig åt egen experimentell forskning vid institutet utan åt uppgifter av annat slag. Enligt stadgarna för institutet skall föreståndaren »leda och övervaka forskningsarbetet och själv deltaga däri». Enligt utredningens mening kan det icke ha varit avsett, att föreståndarens deltagande i forskningsarbetet nödvändigt skulle ske i den formen, att han själv laboratoriemässigt fullföljde vissa egna forskningsprojekt. Det bör fastmera i detta hänseende lämnas utrymme för föreståndaren att själv välja den form för deltagande i forskningsarbetet, som enligt hans eget bedömande bäst svarar mot hans personliga inriktning. En sådan valfrihet måste skapa de bästa betingelserna för att föreståndarens kapacitet blir på effektivaste sätt utnyttjad. En föreståndare, som inspirerar sina medarbetare till lämpliga forskningsuppgifter, ger dem uppslag i metodfrågor, personligen följer utvecklingen av deras experimentella arbete, diskuterar gjorda erfarenheter och vunna resultat med dem samt biträder och råder dem i skilda publikationsfrågor, måste anses deltaga i forskningsarbetet på det sätt, som förutsattes vid institutets inrättande. Angående Borgströms forskningsinsats har Hedvall inför utredningen uttalat, att han hos Borgström saknat ett personligt präglat forskningsområde och att Borgströms rent vetenskapliga initiativ icke kommit så starkt till uttryck som man skulle önska. Han har vidare förordat en kvalitativ och kvantitativ koncentration av forskningsarbetet och en begränsning av föreståndarens utåtriktade verksamhet, så att denne kunde få möjlighet att i större utsträckning ägna sig åt vetenskapligt arbete. Inför utredningen ha de vid institutet anställda forskarna uttalat sig angående Borgströms ledning av forskningsarbetet. Av deras uttalanden framgår i huvudsak följande. Det synes ha varit Borgström som i det övervägande antalet fall givit medarbetarna deras forskningsuppgifter. Han har givit dem idéer och synpunkter och haft god förmåga att stimulera deras intresse för verksamheten. På grund av sin omfattande beläsenhet på livsmedelsforskningens område har Borgström vidare kunnat giva medarbetarna nyttiga upplysningar om nyheter på forskningsområdet samt lämna dem hjälp och anvisningar i övrigt på grundval av utländska erfarenheter. Han har ytterligare, i den mån hans tid medgivit, stått till förfogande för diskussioner i de mångskiftande frågor, som i en dylik verksamhet alltid måste uppkomma. Den tid Borgström kunnat ägna sådana angelägenheter har emellertid varit begränsad, då den mera utåtriktade verksamheten tagit en avsevärd del av hans arbetstid i anspråk. Flera av medarbetarna ha sålunda uppgivit, att Borgström tidvis var svår att träffa för nödvändiga överläggningar, vilket var en stundom besvärande olägenhet. Det vill vidare synas som om Borgström knappast i tillräcklig omfattning personligen engagerat
228 sig i det arbete, som bedrevs på de olika avdelningarna. Han har icke avlagt täta besök på avdelningarnas laboratorier och icke hållit regelbundna överläggningar med forskarpersonalen i syfte att öva kontinuerlig kontroll över arbetet. Det har sålunda uppgivits, att det kunde gå månader mellan Borgströms besök på vissa avdelningar. Även om det i vissa fall kan vara till fördel att låta en avdelningschef h a full frihet vid planläggning och utförande av ett forskningsarbete, torde en personlig kontinuerlig kontakt mellan föreståndaren och hans medarbetare vara erforderlig för arbetets effektiva bedrivande vid ett institut av detta slag. Utan en sådan kontakt löper föreståndaren risk, att hans förmåga att bedöma institutets experimentella möjligheter och att anvisa praktiskt framkomliga vägar alltmera minskas. F r å n industrihåll har riktats anmärkning mot institutets ledning för bristande koncentration av forskningsarbetet. Det verksamhetsområde, som i 1945 års betänkande VII anvisats institutet, har en utomordentligt stor räckvidd. Redan i detta betänkande framhölls nödvändigheten av att arbetet inriktades på vissa med omsorg utvalda problem i syfte att nå betydelsefulla resultat inom detta urval. Ett forskningsprogram, upptagande ett stort antal arbetsuppgifter, fastställdes av styrelsen 1950. Även om det därefter bedrivna forskningsarbetet inriktats allenast på vissa av de där angivna problemen, ger ett studium av institutets arbetsredogörelser det bestämda intrycket, att en samling av institutets personella och materiella resurser under ledning av föreståndaren omkring ett mindre antal betydelsefulla spörsmål sannolikt skulle ha kunnat lämna värdefullare resultat än dem, som nu redovisats. Efter Borgströms avgång har också — i enlighet med vad som uttalats i forskningsinstitutkommitténs betänkande — ett forskningsprogram skapats, så koncentrerat att det bedömes kunna förverkligas med de ekonomiska resurser som stå till buds. Borgström har mot den framförda kritiken invänt, att det var styrelsen som svarade för forskningsarbetets inriktning och att h a n själv blott verkställt styrelsens enhälliga beslut i dessa frågor. Med anledning härav vill utredningen framhålla följande. Även om det forskningsprogram, som gällde under den tid Borgström var föreståndare, fastställts av styrelsen, och styrelsen tillika på Borgströms förslag godkänt, att vart och ett av de vid SIK upptagna problemen inom detta program gjordes till föremål för undersökning vid institutet, måste det primära ansvaret för forskningsarbetets inriktning likväl åvila Borgström. Då det gäller forskningsspörsmål har Borgström nämligen genom sin sakkunskap haft en ställning, som givit honom ett utomordentligt stort inflytande på de beslut styrelsen fattat. Det har vidare ankommit på honom att i styrelsen taga initiativ i forskningsfrågor, att väcka förslag rörande forskningsarbetets inriktning och att underställa styrelsen planerna för sådana undersökningar, som enligt hans mening borde utföras vid institutet. Endast av föreståndaren kan m a n fordra den överblick över forskningsområdet och det egna institutets resurser, som kräves för att det nödvändiga urvalet av forskningsproblemen skall kunna ske på bästa sätt. Endast av föreståndaren k a n m a n vidare fordra den kännedom
229 om metoder och hjälpmedel samt den blick för möjligheter och framtida utvecklingslinjer, som är nödvändig för att avgöra, om ett visst problem ter sig som ett lämpligt forskningsobjekt. Enligt utredningens mening kan Borgström följaktligen icke genom hänvisning till styrelsebeslut fritaga sig från ansvar för forskningsarbetets inriktning. Såsom redan tidigare antytts kan det icke med säkerhet påstås, att betydelsefulla resultat verkligen skulle ha uppnåtts, om forskningsarbetet varit mera koncentrerat till ett mindre antal väsentliga uppgifter och om Borgström, med inskränkning av den utåtriktade verksamheten, utövat en mera samlad och effektiv ledning av forskningsverksamheten vid institutet. Då för industrin värdefulla forskningsresultat framkommit blott i relativt begränsad omfattning, är det emellertid enligt utredningens mening förklarligt, att viss kritik yppats mot institutet och dess ledning. Med hänsyn till de förhållanden som rått kan den kritik, som riktats mot bristande koncentration i forskningsarbetet och mot inriktningen av Borgströms eget arbete vid institutet, icke anses framställd utan sakliga grunder. Den utåtriktade verksamheten Vad härefter beträffar den utåtriktade verksamheten så framgår av den utredning som förebragts, att denna varit mycket omfattande. Den h a r till väsentlig del ombesörjts av Borgström själv, som besitter många egenskaper, som gör honom i eminent grad skickad att handhava dylika uppgifter. Det är sålunda klarlagt, att Borgström besitter en receptivitet av ovanliga mått och mycket stor arbetsförmåga. Hans stora beläsenhet på vidsträckta områden är omvittnad av många liksom hans utomordentliga lätthet att uttrycka sig i tal och skrift samt hans omfattande språkkunskaper. Han har otvivelaktigt en särskild förmåga att i populär och fängslande form lämna såväl sammanfattande redogörelser för forskningens rön och erfarenheter på hela livsmedelsområdet som mera specialiserade framställningar rörande särskilda spörsmål. Sitt intresse för livsmedelsfrågor och försörjningsproblem har han vidare klart ådagalagt. De angivna egenskaperna ha givetvis varit av betydande värde för forskningsverksamheten, men de ha kunnat utnyttjas bäst i den utåtriktade verksamheten vid institutet. Borgström har sålunda utgivit ett stort antal populärvetenskapliga skrifter, hållit en mängd föredrag vid institutet och annorstädes, anordnat kurser och informationsmöten för olika yrkes- och intressegrupper, bevistat kongresser och företagit studieresor utomlands samt knutit internationella kontakter av stort värde för institutet. Såsom framgår av den tidigare framställningen har redan tidigt inom styrelsen för institutet framförts kritik såväl mot omfattningen av den utåtriktade verksamheten som mot innehållet i flera av de utgivna skrifterna. Vad först angår omfattningen av denna verksamhet finner utredningen ej anledning till erinran mot att en verksamhet av detta slag bedrives vid institutet i ganska betydande omfattning. Därest emellertid arbetsuppgifter av denna art tagit Borgströms tid i anspråk i sådan mån, att hans möjlig-
230 heter att leda, övervaka och deltaga i själva forskningsarbetet blivit alltför begränsade, måste kritiken mot denna inriktning av Borgströms eget arbete anses befogad. Med anknytning till vad ovan anförts rörande forskningsarbetet vid institutet finner utredningen sannolika skäl tala för att Borgström, om han inskränkt denna utåtriktade verksamhet, skulle ha haft möjligheter att på ett effektivare sätt planera, samordna, leda och deltaga i det egentliga forskningsarbete, som dock måste vara institutets primära uppgift. Vid sin genomgång av de publicerade skrifterna och vad som inför utredningen åberopats till stöd för kritiken av deras vederhäftighet har utredningen funnit, att denna kritik icke saknat fog. Åtskilliga av de anmärk-, ningar, som framställts mot skrifternas innehåll och form, avse visserligen sådana generaliseringar, otydligheter eller motsägelser, som svårligen kunna helt undvikas i sammanfattande redogörelser i populär form. Andra anmärkningar däremot avse sådana förhållanden, som tyda på bristande vetenskaplig stringens vid utarbetandet, otillräcklig noggrannhet vid materialets sovring och bearbetning, underlåtenhet att kritiskt pröva utländska forskningsresultat och deras användbarhet under svenska förhållanden, samt en viss benägenhet att överbetona framställningens effektfulla form på bekostnad av innehållets sakliga vederhäftighet. In
tygsgivningen I frågan om utgivande av intyg från institutet utfärdade styrelsen — såsom tidigare nämnts — tydliga föreskrifter först den 11 november 1955. Styrelsen meddelade då förbud mot all intygsgivning från institutets sida samt förklarade för de enskilda tjänstemännens del — under hänvisning till § 3 i allmänna tjänstebestämmelser för de anställda vid SIK (se ovan s. 21) — att ej heller dessa kunde anses ha rätt att utfärda intyg. Formuleringen av § 3 i de allmänna tjänstebestämmelserna är sådan, att det före styrelsens nyssnämnda förklaring icke med erforderlig tydlighet framgick, om bestämmelsen var tillämplig på ett privat tillfälligt uppdrag att avgiva ett intyg rörande förhållanden inom institutets verksamhetsområde. I allt fall synes bestämmelsen enligt ordalydelsen icke ha varit tillämplig, därest ersättning för intyget icke skulle utgå. Beträffande intyg, avgivna i tjänsten, funnos tidigare icke några bestämmelser alls. Såsom förut (ovan s. 35) n ä m n t s gjorde styrelsen dock i samband med tillkomsten av analyslaboratoriet uttalanden av innebörd, att laboratoriet endast hade att redovisa analysresultaten till uppdragsgivaren men däremot icke skulle taga ställning till eller på annat sätt bedöma de framkomna analyserna. Laboratoriet skulle icke få bli intygsgivare, vilket skulle kunna medföra risker för juridiska konfliktsituationer. Formellt gällde dessa uttalanden visserligen blott analyslaboratoriet, men de måste otvivelaktigt tilläggas betydligt större räckvidd. Om analyslaboratoriet icke fick fungera som intygsgivare med hänsyn till risken för juridiska komplikationer, borde detta i än högre grad gälla själva institutet.
231 I en rundfråga till övriga halvstatliga forskningsinstitut med liknande organisation har utredningen begärt upplysningar om olika förhållanden av intresse för utredningsarbetet. Sålunda har upplysning begärts om gällande regler och praxis vid de olika instituten angående utfärdande av intyg på begäran av enskilda företag. Av svaren på denna rundfråga framgår att intyg, ägnade att åberopas i reklamsyfte och för att främja ett företags omsättning, icke utfärdas vid dessa institut. Vid vissa institut kunna emellertid intyg, avsedda att åberopas som bevismedel i tvister, utgivas men torde då utfärdas blott såsom bevis om utförd provning. Innehållet i de inkomna svaren giva vid handen, att m a n vid de övriga halvstatliga forskningsinstituten, utan stöd av några särskilda bestämmelser, intager en mycket restriktiv och försiktig hållning i fråga om all intygsgivning. Beträffande intygsgivningen vid SIK framgår av den förebragta utredningen, att Borgström utgivit åtskilliga intyg av det slag, som enligt ovannämnde uttalanden av SIK:s styrelse icke skulle ha fått utfärdas från analyslaboratoriet. Åtskilliga av dem äro att rubricera som kommersiella intyg d. v. s. sådana, som kunnat användas i uppdragsgivarens reklam eller tjäna som bevismedel i föreliggande eller befarade rättstvister. Innehållet i de tre intyg, som särskilt kritiserats, giva också anledning till allvarliga erinringar. Sålunda har Borgström i Surte-intyget (ovan s. 51) vid jämförelse mellan glas- och pappemballage uttalat omdömen, som te sig alltför lättvindiga och som icke grundats på några forskningsrön. Ett av dessa omdömen har också uppdragsgivaren — oaktat det talade till hans förmån — icke funnit lämpligt att åberopa, då han efter medgivande av Borgström använt intyget i sin interna upplysningstjänst. Flera av de uttalanden Borgström gjort i det s. k. korvintyget (ovan s. 52) ha gendrivits och befunnits ovederhäftiga. Semper-intyget (s. 54) slutligen innehåller uttalanden väsentligen angående förhållanden utanför institutets verksamhetsområde. I detta intyg har Borgström dessutom fällt alltför kategoriska omdömen. Borgströms förfarande beträffande intygsgivningen har enligt utredningens mening varit klart olämpligt. Denna åsikt har uttalats av samtliga de personer, som inför utredningen hörts om dessa förhållanden. Om Borgströms handlingssätt föranletts av att han icke rätt uppfattat styrelsens intentioner eller icke insett intygens k a r a k t ä r och riskerna med deras utfärdande, vittnar detta likväl om bristande förståelse för institutets ställning och uppgifter samt om mindre gott omdöme då det gäller att avgöra frågor av mera ömtålig beskaffenhet. Administration och ekonomiska förhållanden Av de gjorda uttalandena inför utredningen framgår, att Borgströms samarbete med sina medarbetare och personalen vid institutet varit gott. Att vissa brister förelegat vid Borgströms handhavande av de administrativa göromålen har framhållits särskilt av Schmidt. Anmärkningarna äro emellertid icke av allvarligare beskaffenhet. Det torde heller icke kunna begäras av en forskningschef med meriter huvudsakligen på det vetenskapliga planet
att han därtill skall vara en skicklig och erfaren administratör. Beträffande Borgströms handläggning av de ekonomiska frågorna ha anmärkningar framställts mot att Borgström skulle ha haft svårigheter att anpassa verksamheten efter de tillgängliga anslagen och överskridit dem med belopp, som vid ett tillfälle uppgått till 24 000 kronor. Med hänsyn till storleken av institutets totala budget och de närmare omständigheterna vid uppkomsten av detta underskott — de föranleddes dels av vissa utgifter i samband med invigningen av institutets nybyggnad, dels av en felkalkyl beträffande fastighetsomkostnaderna i 1945 års betänkande VII — finner utredningen någon allvarligare erinran av beskaffenhet att kunna inverka på Borgströms ställning som föreståndare för SIK icke kunna riktas mot honom i detta hänseende. Styrelsen har ju också givit Borgström ansvarsfrihet för hans ekonomiska förvaltning. Institutets kostnader för Borgströms taxiresor ha, enligt vad utredningen visat, varit anmärkningsvärt höga. De kunna knappast förklaras på annat sätt än att Borgström haft en omfattande verksamhet utanför institutet. De tyda också på en viss brist i Borgströms omdöme då det gällt ekonomiska ting. Det bör emellertid ha ålegat institutets styrelse att lämna sådana föreskrifter angående anslagen till föreståndarens taxiresor, som klargjorde för Borgström att han måste hålla kostnaderna för detta ändamål inom rimliga gränser. Utredningen har därför icke tillmätt de höga kostnaderna för Borgströms taxiresor väsentlig vikt i förevarande sammanhang. De av stiftelsen utsedda styrelseledamöternas ståndpunkt Den kritik i skilda hänseenden, som ovan redovisats, har vid den verkställda utredningen angivits såsom den huvudsakliga grunden för det från industrihåll framställda önskemålet om Borgströms avgång. Det är emellertid att märka, att de olika industrirepresentanter, som uttalat sin anslutning till detta önskemål, fäst större eller mindre avseende vid vart och ett av de förhållanden, mot vilka anmärkningar framställts. Vid en sammanfattande bedömning av den framförda kritiken måste mot de anmärkta bristerna ställas de förtjänster Borgström nedlagt vid institutets uppbyggnad och utveckling, den tillgång hans utomordentliga arbetsförmåga, beläsenhet och intresse för de olika spörsmålen inom konserveringsforskningen utgjort samt värdet av hans obestridliga talang då det gäller upplysnings* och kontaktverksamhet i in- och utlandet. En sådan samlad bedömning ger enligt utredningens mening knappast till resultat, att Borgströms avgång varit nödvändig. De kritiserade förhållandena äro nämligen till väsentlig del sådana, att de med klara direktiv från styrelsen och med samarbetsvilja från Borgströms sida borde ha kunnat avhjälpas. Att så bort kunna ske, synes även ha varit den förhärskande uppfattningen inom stiftelsen, då Degerstedt-kommittén tillsattes med uppgift att framlägga förslag till en kompromisslösning. I och för sig synes det remissyttrande, som avgavs av de statliga representanterna i SIK:s styrelse, icke utesluta fortsatta försök att nå en utjämning av motsättningarna. Åtskilliga uttalan-
233 den från företrädare för de till stiftelsen anslutna industrierna och organisationerna tyda emellertid på att man på grund av erfarenheterna under den första avtalsperioden icke hyste någon tilltro till Borgströms vilja och förmåga att i sin verksamhet taga hänsyn till den framförda kritiken och företaga den begränsning och koncentration av institutets arbete och den inriktning av sin egen verksamhet mot mera centrala forskningsuppgifter, som ansågs påkallad. Den förebragta utredningen lämnar icke stöd för de i tidningspressen och av Borgström framställda påståendena att aktionen mot honom varit föranledd uteslutande av konkurrenshänsyn och monopolsträvanden från ett fåtal inflytelserika företagsledares sida. Icke heller ha sådana omständigheter framkommit, som tyda på att industrirepresentanterna i syfte att genomdriva Borgströms avgång vidtagit eller påyrkat sådana åtgärder, vilka inneburit fara för forskningens frihet i den mening, som har gjorts gällande i detta ärende. En föreståndare för ett forskningsinstitut av ifrågavarande slag äger nämligen icke frihet att låta bedriva forskningen vid institutet helt efter sitt eget gottfinnande. Det åligger honom att ställa sig till efterrättelse de beslut styrelsen fattat bl. a. om forskningsarbetets inriktning, om forskningsprogram och om särskilda forskningsuppgifter. Genom sina representanter i institutets styrelse äger näringslivet enligt stadgarna göra sitt inflytande gällande, då beslut fattas i dessa frågor. Ett utövande av denna rätt kan icke anses utgöra någon fara för forskningens frihet med mindre ledamöternas ståndpunkt vid fattande av beslut i sådana frågor uppburits av skäl, som äro att anse som ovidkommande. Kritiken mot Borgström h a r emellertid enligt utredningens mening haft sådant verklighetsunderlag, att stiftelsens åtgärd att upptaga spörsmålet om Borgströms kvarstående som institutets föreståndare icke är att betrakta som företagen utan sakliga skäl. Även om förhållandena enligt utredningens mening knappast voro sådana, att Borgströms avgång framstod såsom nödvändig, kunna befogade invändningar icke resas emot att representanter för den anslutna industrin söka anlita de utvägar, som inom ramen för gällande avtal och institutets stadgar erbjuda sig för att genomföra sådana förändringar, som enligt deras mening skulle medföra större effektivitet i institutets arbete och därmed leda till bättre och snabbare resultat av forskningsverksamheten. Vid den företagna utredningen har den meningen uttalats, bl. a. av Borgström och Hult, att den kritiska uppfattning, som kommit till uttryck i uttalanden av ledamöter av stiftelsens styrelse och av näringslivets representanter i SIK:s styrelse, icke skulle ha delats av stiftelsens bidragsgivare i gemen. Laurin synes icke ha framlagt någon närmare utredning härom vid överläggningarna den 9 november 1955. Institutets styrelse föranstaltade före beslutet i föreståndarfrågan icke om någon undersökning av bidragsgivarnas inställning till Borgström och dennes arbete vid SIK. För utredningen har det icke varit möjligt att nu bilda sig en säker uppfattning om opinionsläget bland stiftelsens bidragsgivare hösten 1955. Obestridligt är att man inom åtskilliga industriföretag var nöjd med Borgströms ledning av
234 SIK. Även om man kunnat konstatera, att bland industriföretag och organisationer i västra Sverige en för Borgström förmånlig inställning varit framträdande, har vid utredningen likväl icke framkommit sådana omständigheter, som tyda på en motsättning i denna fråga mellan skilda grupper av de till stiftelsen anslutna företagen, såsom mellan storföretagen å ena sidan samt de mindre företagen å den andra. Vad som förekommit i samband med försöken att få till stånd en omprövning av beslutet den 11 november 1955 visar, att det då icke heller var möjligt att skapa en tillräcklig och samlad opinion till Borgströms förmån. De av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöternas
ståndpunkt
Vad beträffar de av Kungl. Maj :t utsedda styrelseledamöternas ståndpunkt vid fattande av beslut om rådet till Borgström att söka annan anställning, framgår av uttalanden av Schmidt, Rolf Bergman och Carin Boalt att de — var och en i sin mån — funnit mot Borgströms arbete framställda anmärkningar berättigade. Schmidt har framhållit Borgströms brister, då det gällde den administrativa verksamheten och handhavandet av institutets ekonomiska angelägenheter, samt särskilt betonat de avsevärda kostnaderna för Borgströms taxiresor. Han har kritiserat, att Borgström i alltför hög grad inriktat sitt arbete på den utåtriktade verksamheten, och att Borgström beträffande intygsgivningen förfarit olämpligt. Rolf Bergman har vid bedömningen lagt huvudvikten vid Borgströms sätt att sköta SIK:s administration, ekonomi och utåtriktade upplysningsverksamhet. Vidare har han fäst stort avseende vid de av Borgström utfärdade intygen. Han har funnit, att Borgström visat sådan brist på omdöme, att han icke var lämplig som föreståndare för SIK. Carin Boalt har funnit, att administrationen icke varit Borgströms starka sida och att han brustit avsevärt i noggrannhet och tillförlitlighet, då det gällt publikationsverksamheten. De av Borgström utfärdade intygen vittnade vidare enligt hennes mening om bristande förmåga hos Borgström att bedöma, hur en institutionsledare borde handla i olika situationer. Carin Boalts ståndpunkt synes även ha påverkats därav att Borgström icke skull* uppsägas utan blott tillrådas att söka sig annan anställning. Under förutsättning att dessa tre ledamöter av SIK:s styrelse, i likhet med utredningen, ansett den av stiftelsens representanter framställda kritiken mot Borgström till väsentlig del berättigad och därjämte själva i andra hänseenden funnit anledning till kritik mot hans verksamhet vid institutet, kan enligt utredningens mening anmärkning icke riktas mot, att de vid beslutets fattande den 11 november 1955 tagit ståndpunkt på sätt som skett. I detta sammanhang förtjänar emellertid vissa omständigheter vidare beaktande. I sitt yttrande den 1 augusti 1955 över stiftelsens förslag till nytt avtal med staten angående institutets drift under tiden efter den 30 juni 1956 ha Schmidt, Rolf Bergman och Carin Boalt — jämte de övriga statliga representanterna i SIK:s styrelse — med viss skärpa bemött den kritik mot den dit-
235 tillsvarande verksamheten vid SIK, som detta avtalsförslag jämte Degerstedtkommitténs rapport innebar. Ett par månader senare ha de emellertid i samband med att föreståndarfrågan inträdde i sitt avgörande skede funnit kritiken berättigad och stött den mening, enligt vilken Borgström borde uppmanas att söka annan befattning. Denna snabba förändring i inställningen till stiftelsens kritik mot Borgström och verksamheten vid SIK kräver uppenbarligen närmare förklaring. Schmidt har som förklaring härtill uppgivit, att det i första hand var den omständigheten, att han hösten 1955 fick kännedom om de anmärkta intygen, som kom honom att ändra sin inställning; han visste, att det bakom kritiken låg ett mångårigt misstroende mot Borgström, och han kände, att h a n efter de senaste upplysningarna icke längre kunde hålla Borgströms position. Schmidt har ytterligare förklarat, att han var medveten om en kritisk inställning till Borgström inom handelsdepartementet. Härom har Schmidt inför utredningen uppgivit, att Holmgren givit honom besked av innebörd, att m a n inom departementet nog var böjd för ett föreståndarbyte. Holmgren däremot har förklarat, att det varken från hans eller från forskningsinstitutkommitténs sida uttryckts några önskemål, i vilken riktning styrelsens beslut i föreståndarfrågan skulle gå. Holmgren har tillfogat, att det inom departementet knappast funnits någon deciderad opinion i frågan om föreståndarskapet vid SIK men att det däremot bland en del folk inom jordbruksadministrationen rådde en utpräglad skepsis gentemot Borgström. Genom utredningen har full klarhet icke kunnat vinnas om vad som i denna del yttrats vid samtal mellan Holmgren och Schmidt. Vad som förekommit vid utredningen rörande samtal mellan Lange och Schmidt i föreståndarfrågan har enligt utredningens mening icke rubbat tilltron till den av Schmidt lämnade uppgiften, att han icke vare sig i oktober 1955 eller senare före sammanträdet den 11 november 1955 haft något samtal med Lange angående SIK eller Borgström. Rolf Bergman har för sin del såsom förklaring till sin ändrade ståndpunkt anfört, att han före november 1955 icke känt till att hans tveksamhet beträffande Borgströms lämplighet såsom föreståndare delades av så många. Carin Boalt har icke anfört någon omständighet, som kan till fullo förklara hennes ändrade ståndpunkt. Redan vid tiden för remissyttrandets avgivande hade hon dock varit medveten om att den rätt grava kritiken mot verksamheten i varje fall hade någon grund. Hon har förklarat, att hon ansåg Borgström olämplig samt att hon vid avgörandet fattat sin ståndpunkt oberoende av industrirepresentanternas kritik. Hon hade uppfattat beslutet mest som inledning till en diskussion mellan Borgström och styrelsen, särskilt som även de mest kritiska bland industrirepresentanterna uttalat, att det icke var fråga om någon omedelbar åtgärd. I anslutning till det sist anförda vill utredningen emellertid erinra om att ordföranden, enligt det vid sammanträdet den 11 november 1955 förda protokollet, erhöll uppdrag dels
236 att, när han bedömde så vara lämpligt, meddela personalen den förändring i institutets ledning, som skulle komma att inträda, dels att förordna o m interimsledning av institutet om det erfordrades. Om beslutet varit avsett blott som inledning till en diskussion, skulle ett sådant uppdrag knappast ha meddelats. Hedvall, Adler och Hult ha, att döma av deras uttalanden inför utredningen med anledning av den kritik, som framställts mot forskningsverksamheten vid SIK och inriktningen av Borgströms arbete, icke funnit Borgström olämplig att i fortsättningen vara föreståndare för institutet. De h a likväl biträtt beslutet. Om anledningen härtill ha de uttalat sig inför utredningen. Hedvall har visserligen givit uttryck för viss kritik mot Borgströms vetenskapliga ledning av institutet och uttryckt önskemål om en kvantitativ och kvalitativ koncentration av institutets verksamhet, men han har såsom grund för att han till sist biträtt beslutet åberopat det förhållandet, att m a n inom den industri, som institutet var avsett att tjäna och som även ställde pengar till förfogande för dess drift, icke ansåg sig ha haft den nytta av institutet under Borgströms ledning, som man väntat. Oaktat Hedvall själv icke ansåg Borgström olämplig som föreståndare, kan likväl, då han respekterade de motiv, som uppgåvos ligga bakom industrirepresentanternas önskan om Borgströms avgång, någon erinran icke riktas mot Hedvalls principiella ståndpunkt att föreståndaren borde avgå, om han icke åtnjöt förtroende inom den del av näringslivet, med vars medverkan och i vars intresse institutet drives. Adler har inför utredningen uttalat den åsikten, att Borgström var en duglig och värdefull forskningsledare och chef för institutet, men han har icke förnekat att vissa brister förelegat särskilt beträffande institutets publikationer. Såsom grund för att han biträtt beslutet har Adler åberopat framför allt, att han blivit övertygad om att det inom industrin verkligen förelåg en så fundamental och omfattande brist på förtroende för Borgström, att det kunde ifrågasättas, om det över huvud taget fanns möjligheter till ett fruktbärande samarbete mellan Borgström såsom föreståndare å ena sidan samt industrin, stiftelsens styrelse och institutets styrelse å den andra. Av samma skäl, som anförts beträffande Hedvall, synes icke heller mot Adlers principiella ståndpunkt vid beslutets fattande kunna resas några invändningar. Hult har inför utredningen förklarat, att enligt hans åsikt några allvarligare anmärkningar icke med fog kunde riktas mot Borgström samt att denne var den bäste, som man inom landet kunde uppbringa för befattningen såsom institutets föreståndare. Såsom grund för att han det oaktat biträtt beslutet om rådet till Borgström att söka annan anställning uppgav Hult, då frågan om upptagande av ärendet till omprövning behandlades, att institutet eljest skulle ha gått miste om anslag från stiftelsen under tiden efter den 30 juni 1956 eller i vart fall skulle få vidkännas väsentlig minskning av anslagen. Samma skäl åberopade Hult i sitt särskilda yttrande i samband med styrelsens svar på Langes skrivelse den 22 augusti 1956 (se ovan s. 140). Om detta varit det avgörande skälet för Hults ståndpunkt, då han bi-
237 trädde beslutet, kan Hults hållning — såsom redan inledningsvis framhållits — icke anses godtagbar. Det kan dock tänkas, att Hult för att få en omprövning av beslutet till stånd ensidigt framhävt de ekonomiska synpunkternas betydelse för sin egen ståndpunkt. Inför utredningen har Hult såsom skäl för sin ståndpunkt vid beslutets fattande den 11 november 1955 ytterligare åberopat, att det — som Hult då såg saken — förelåg ett så stort misstroende mot Borgström inom den samlade industrin, att samarbetet mellan Borgström och industrin skulle i hög grad försvåras. Han ansåg, att ett institut, vars föreståndare icke kunde samarbeta med majoriteten av de anslutna industriföretagen, icke skulle vara till nytta på det sätt som var avsett. Såsom tidigare nämnts ha Hedvall, Adler och Hult efter beslutet den 11 november 1955 börjat hysa tvivel om att uppgifterna angående ett inom näringslivet utbrett misstroende mot Borgström haft tillräckligt verklighetsunderlag för att kunna utgöra hållbart skäl för det fattade beslutet. Då frågan om opinionsläget bland stiftelsens bidragsgivare uppenbarligen icke var tillräckligt klarlagd vid sammanträdet den 11 november 1955, borde enligt utredningens mening de ledamöter, vilkas ståndpunkt var väsentligen beroende av denna fråga, icke ha försummat att före beslutets fattande söka skaffa sig så noggrann kännedom om inställningen bland bidragsgivarna, att de kunde bedöma, huruvida talet om misstroende mot Borgström var befogat eller icke. Handläggningen av föreståndarfrågan Beträffande styrelsens handläggning av föreståndarfrågan i dess avgörande skede synes följande böra framhållas. Flera av de i beslutet deltagande styrelseledamöterna nämligen Adler, Carin Boalt, Hedvall och Hult ha uppgivit, att de vid beslutets fattande den 11 november 1955 handlat under intryck av att ärendet var mycket brådskande. Vid sammanträdet uttrycktes också olust över den tidspress som rådde, men något yrkande om u p p skov med frågans handläggning till senare dag framställdes icke. Även Rolf Bergman synes ha varit benägen att uppskjuta frågans avgörande. Det är enligt utredningens mening i och för sig otillfredsställande, att en fråga av den vikt som föreståndarfrågan bringas till avgörande med så litet rådrum. Ett uppskov skulle otvivelaktigt ha medfört åtskilliga fördelar vid handläggningen. Ledamöterna skulle ha fått tillfälle till noggrannare överväganden. Det hade vidare funnits möjlighet att utröna opinionsläget i föreståndarfrågan bland de till stiftelsen anslutna företagen och organisationerna. Ett uppskov skulle vidare ha öppnat möjligheten att låta Borgström yttra sig över de förhållanden, vilka särskilt åberopats såsom grund för önskemålet om hans avgång. Borgström har enligt utredningens mening haft ett rimligt anspråk på att denna för hans del så viktiga fråga icke avgjordes utan att han blivit hörd. En sådan åtgärd skulle ha kunnat föranleda en diskussion, som på ett otvetydigt sätt ådagalagt, om Borgström var villig att genomföra de förändringar beträffande verksamheten vid SIK och inrikt-
238 ningen av sitt eget arbete, som påfordrades av industrins representanter, eller om han saknade den samarbetsvilja, vilken var en förutsättning för hans kvarstannande såsom föreståndare för institutet. De av styrelsens ledamöter, vilka ansett att frågan avgjordes under intryck av ultimativa krav från stiftelsens sida, borde enligt utredningens mening ha haft särskild anledning att påyrka uppskov med beslutets fattande. Beslutet den 11 november 1955 var visserligen formellt enhälligt beträffande såväl slutet som motiveringen. I protokollet ha emellertid skälen för beslutet icke blivit redovisade. Hänsyn till Borgström torde ha varit anledningen till att så icke skett. Av vad som förekommit vid utredningen framgår, att olika meningsriktningar funnits inom styrelsen. Vid sammanträdet har Schmidt framhållit önskvärdheten av ett enhälligt beslut, men att det skulle ha förekommit påtryckningar eller övertalningsförsök i syfte att åstadkomma den slutliga enhälligheten har icke antytts vid den företagna utredningen. Det vill emellertid synas, som om redan uttalandet av önskemål om enhällighet i detta vanskliga ärende icke varit alldeles välbetänkt. Det kan nämligen icke uteslutas, att detta uttalande föranlett någon ledamot, som hyst tvekan vid avgörandet, att underlåta en reservation, som han kanske ansett mest överensstämmande med sin inställning i frågan. Med hänsyn till frågans ömtåliga beskaffenhet kunde vidhållandet av en skiljaktig mening ha medfört uppskov med avgörandet. Genom att det formellt enhälliga beslutet kommit att täcka så många skilda meningsriktningar, har det vidare icke blivit möjligt att i protokollet redovisa de verkliga skälen för beslutet. Detta i sin tur har givit anledning till misstankar, att beslutet icke skulle ha varit sakligt motiverat utan fattats under inverkan av ovidkommande omständigheter. Såsom tidigare anförts har utredningen funnit, att de anmärkningar, som från industrihåll framställts mot Borgströms verksamhet vid SIK, visserligen varit till väsentlig del befogade men att de icke varit av så allvarsam art, att de med nödvändighet måste föranleda hans avgång. Med denna bedömning har utredningen funnit angeläget utröna, om man vid föreståndarfrågans handläggning förfarit så, att de möjligheter till en samförståndslösning, som kunde ha förefunnits, blivit tillvaratagna. Den naturliga utgångspunkten för en kompromisslösning var otvivelaktigt stiftelsens på Degerstedt-kommitténs rapport grundade förslag till nytt avtal med staten. Såsom tidigare nämnts hade Degerstedt-kommitténs uppgift varit just att komma fram till en lösning av frågan om institutets verksamhetsområde och arbetsuppgifter, som kunde läggas till grund för en kompromisslösning. Det var därför av vikt, att detta förslag behandlades på ett sådant sätt, att möjligheterna till samförstånd blevo tillvaratagna. Stiftelsens förslag till nytt avtal överlämnades den 21 juni 1955 av handelsdepartementet till Schmidt med hemställan att de av Kungl. Maj :t förordnade ledamöterna av institutets styrelse måtte, efter hörande av föreståndaren, till departementet före den 1 augusti 1955 inkomma med yttrande över förslaget. Oaktat remissen skett allenast till envar av de ledamöter av styrelsen,
239 som förordnats av Kungl. Maj:t, borde den enligt utredningens mening ha givit Schmidt anledning att på sammanträde med institutets styrelse i dess helhet upptaga det remitterade förslaget till diskussion. En diskussion mellan Borgström och styrelsen samt mellan styrelseledamöterna inbördes skulle otvivelaktigt ha bidragit till att klarlägga, om de olika ståndpunkterna voro så motstridiga, att en kompromisslösning icke var möjlig. Under alla förhållanden torde remissyttrandet efter en sådan diskussion ha fått en utformning, som bättre svarade mot styrelseledamöternas åsikter i de berörda frågorna. Omständigheterna vid remissyttrandets avgivande voro även i övrigt sådana, att de i detta sammanhang icke kunna lämnas utan erinran. Såsom framgår av den redogörelse, som tidigare (s. 73—76) lämnats, utarbetades förslag till yttrande av Borgström. Detta förslag genomgicks av Borgström och Schmidt gemensamt, varvid en del ändringar gjordes. Frågan om yttrandets avfattning upptogs därefter på ett sammanträde den 29 juli 1955, därvid Schmidt, Carin Boalt och Hult voro tillstädes jämte Borgström. De ledamöter, som icke kunnat inställa sig vid sammanträdet nämligen Adler, Rolf Bergman och Hedvall, fingo del av förslaget och lämnade därefter besked, att de anslöto sig till detsamma. Remissyttrandet underskrevs av Schmidt å egna och de övriga ledamöternas vägnar samt kontrasignerades av Borgström. Den form, i vilken yttrandet avgivits, ger otvetydigt intryck av att alla de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av institutets styrelse voro överens om de uttalanden, som gjorts i yttrandet. Att Borgström kontrasignerat skrivelsen torde icke i och för sig innebära annat än att h a n deltagit vid dess utarbetande. Då emellertid remissen skulle avgivas »efter Borgströms hörande» torde hans kontrasignation i detta fall ytterligare innebära, att han anslutit sig till yttrandets innehåll. I en särskild promemoria, som bilades yttrandet, utvecklade Borgström vidare vissa synpunkter på konserveringsforskningens uppgifter och utveckling i framtiden. Vid den nu företagna utredningen har det emellertid visat sig, att enigheten om yttrandets avfattning icke var så fullständig som man antagit. Schmidt har sålunda förklarat, att han i vissa hänseenden icke var nöjd med yttrandet men likväl lät det gå. Carin Boalt har uppgivit, att hon haft knappt om tid för genomgång av förslaget men att hon icke påfordrat någon ändring i detsamma och följaktligen hade anledning att stå för dess innehåll. Hedvall och Adler ha uppgivit, att de fått förslaget just som de stodo i begrepp att resa bort och därför haft mycket knappt om tid att sätta sig in i saken. Detsamma gäller Rolf Bergman, som mottagit förslaget, då han befann sig på resa. Hedvall har tillagt, att yttrandet säkerligen skulle ha formulerats mycket bättre, om alla styrelseledamöterna i fråga träffats och diskuterat svaret i stället för att ordna saken genom skriftväxling. Uttalanden av Adler och Rolf Bergman giva vid handen, att de i princip instämde i det avgivna yttrandet. Hult slutligen har sagt, att han kanske icke kunde svara för formuleringarna men att innehållet överensstämde med de åsikter h a n då hade. Det anförda visar, att remissfrågan icke handlagts på ett tillfredsstäl-
240 lande sätt. Ett särskilt ansvar i detta hänseende åvilade Schmidt i egenskap av ordförande, som fått departementets uppdrag att ombesörja remissyttrandet. Det har klarlagts, att Schmidt under hand begärt viss förlängning av remisstiden, vilken dock icke medgivits. Förfaringssättet vid remissyttrandets avgivande får därför ses mot bakgrunden av den brådska som rått. Holmgrens uttalanden inför utredningen tyda emellertid på att anstånd skulle ha beviljats, om Schmidt insisterat härpå. Vad som förevarit giver utredningen anledning uttala, dels att Schmidt och de övriga styrelseledamöter, som deltogo i yttrandets utarbetande, borde ha tillsett, att det utformades så att det nära överensstämde med deras egen uppfattning i de frågor, som berördes i förslaget, dels att Adler, Rolf Bergman och Hedvall icke borde ha uttalat sin anslutning till de övrigas yttrande utan att noggrant h a penetrerat både stiftelsens förslag till avtal jämte därtill hörande handlingar och det utarbetade förslaget till yttrande. Den senare händelseutvecklingen visar, att innehållet i detta remissyttrande av industrins representanter tillmätts avsevärd vikt vid föreståndarfrågans slutliga avgörande. Villkoren vid Borgströms avgång Det framgår av de överenskomna anställningsvillkoren, att det varit förutsatt att Borgströms anställningsavtal efter uppsägning från någondera sidan skulle kunna bringas att upphöra efter utgången av avtalad uppsägningstid. Borgströms anställningsvillkor h a följaktligen på ett grundväsentligt sätt skilt sig från de villkor, som gälla för statstjänstemän. Ä andra sidan har han åtnjutit högre lön än han skulle ha kunnat påräkna i en motsvarande befattning i statstjänst och jämväl i övrigt kunnat åtnjuta större frihet från fasta regler i sin tjänsteutövning än han skulle haft såsom statsanställd. Med hänsyn till rådande praxis i anställningsförhållanden har Borgström likväl haft anledning räkna med, att han icke godtyckligt och utan bärande skäl skulle bliva uppsagd från sin befattning. Enligt vad som framkommit vid utredningen har institutets styrelse icke brutit mot denna praxis. Vid en bedömning av omständigheterna vid Borgströms avgång kan vidare den omständigheten icke förbigås, att styrelsens beslut ej innebar, att Borgströms anställningsavtal skulle uppsägas till upphörande. Borgström erhöll ett råd att söka sig annan anställning och någon tidsfrist sattes icke. Initiativet överlämnades helt till honom själv. Det kan nu icke med säkerhet förutsägas vad som skulle ha skett, om Borgström ännu efter något år eller mera icke kunnat skaffa sig annan befattning utan fortsatt sitt arbete vid SIK. Om han i ett sådant fall lett institutets fortsatta arbete på sådant sätt, att han tillgodosett de önskemål, som framställts av stiftelsens styrelse, kan den möjligheten icke helt uteslutas, att anställningsavtalet icke blivit uppsagt av SIK:s styrelse och Borgström kunnat kvarstanna i befattningen som institutets föreståndare. Rådet till Borgström att söka sig annan anställning kan därför, såsom inledningsvis framhållits, icke anses som helt liktydigt med en uppsägning. Den av styrelsen valda formen för att i sinom tid bringa anställningsavtalet till upphörande kan enligt utredningens mening icke anses giva
241 anledning till erinran. En på sakliga skäl grundad önskan att göra en förändring av institutets ledning, har knappast kunnat realiseras på för Borgström skonsammare villkor. Han har kunnat söka ny anställning utan större tidspress och han har kunnat göra det utan den belastning, som ett avsked ofta kan innebära. Även de ekonomiska villkoren i samband med hans avsked ha enligt utredningens mening varit tillfredsställande. .4
nstäUningsvillkoren
Omständigheterna vid Borgströms avgång från befattningen som föreståndare vid SIK ha icke givit utredningen anledning föreslå ändringar i de grundläggande principer beträffande anställningsvillkoren för forskarpersonalen vid institutet, som uppdragits av utredningen rörande den tekniskt vetenskapliga forskningens ordnande. De skäl, som där åberopats för den tillämpade ordningen, enligt vilken anställningen grundas på ett avtal, gällande tills vidare med viss ömsesidig uppsägningstid, äga alltjämt giltighet. Denna anställningsform ansluter sig också nära till den, som tillämpas i det enskilda näringslivet. Det är av intresse både för staten och näringslivet att byte av forskarpersonal kan äga rum, då skäl därtill föreligga, och det är till fördel även för forskarna, att dessa befattningar på ett naturligt sätt bereda möjligheter till avancemang annorstädes ooh icke bliva slutposter vid institutet. Det är vidare önskvärt, att det beredes möjligheter till en friare lönesättning inom institutet, så att konkurrenskraftiga lönevillkor kunna erbjudas förtjänta vetenskapsmän, som man önskar knyta till institutets forskarstab. De statliga löneplanerna skulle i dessa fall medföra en alltför stor bundenhet. Den tillämpade ordningen är till fördel för forskarna även på det sättet, att de i sin tjänst äro i mindre grad bundna av fasta normer än de skulle ha varit såsom statsanställda. Utredningen har heller icke funnit anledning till ändring i det förhållandet, att det är institutets styrelse som utser såväl föreståndare som innehavare av de övriga befattningar, där vetenskaplig utbildning kräves. Med hänsyn till att föreståndaren, avdelningscheferna och de därmed likställda intaga en ställning, som förutsätter en betydligt större rörlighet än vad som är fallet för motsvarande befattningshavare i statstjänst, finner utredningen angeläget framhålla, att anställningsvillkoren böra utformas så, att befattningshavaren vid avgång från tjänst vid institutet lider minsta möjliga avbräck. I detta hänseende är uppsägningstiden av väsentlig betydelse. För de befattningshavare varom här är fråga kräver övergång till annan tjänst ofta ett långvarigt förberedande arbete. De tjänster inom landet, vilka en avgående forskare vid institutet kan tänkas söka, äro vidare relativt fåtaliga. Det vill därför synas, som om kortare uppsägningstid än sex månader icke rimligen borde förekomma åtminstone icke i fall, då anställningen skall upphöra på grund av uppsägning från institutets sida. I detta sammanhang måste även pensionsförhållandena beaktas. Pensionsvillkoren böra enligt utredningens mening vara reglerade enligt normer, vilka åtminstone icke äro ofördelaktigare än de, som tillämpas för motsvarande befatt16— 571704
242 ningshavare inom industrin. Beträffande SIK har emellertid intill senaste tid så varit förhållandet. De ofördelaktigare villkoren gällde även för Borgströms anställning vid institutet. Emellertid har genom beslut av institutets styrelse den 20 juni 1957 pensionsvillkoren ordnats på sådant sätt, att personalen kunnat anslutas till SPP:s normalplan för anställda inom det enskilda näringslivet. I avbidan på den slutliga reglering pensionsförhållandena kunna erhålla i samband med genomförande av en allmän tjänstepensionering finner utredningen icke anledning förorda någon ytterligare ändring i de nu gällande pensionsreglerna för institutets forskarpersonal. SIK:s organisation Vad slutligen angår institutets organisation har från flera håll riktats anmärkningar mot en alltför långt driven uppdelning på skilda avdelningar, envar med sina arbetsuppgifter och sin särskilda personal och utrustning. Med anledning härav vill utredningen anföra följande. Indelningen på avdelningar liksom organisationen i övrigt måste vara beroende av omfattningen och karaktären av de forskningsuppgifter, som institutet avser att upptaga till bearbetning. Under den första avtalsperioden planerades arbetet i enlighet med ett omfattande forskningsprogram, som upptog ett stort antal uppgifter inom skilda delar av institutets vidsträckta forskningsområde. Denna forskningsplan motsvarades av en organisationsplan, som förutsatte forskning på skilda arbetsfält med hjälp av en på de olika uppgifterna särskilt inriktad och utbildad personal och med utnyttjande av särskild utrustning för de olika ändamålen. Den kritik, som riktats mot valet av arbetsuppgifter inom institutets verksamhetsområde under den första avtalsperioden, kommer följaktligen att träffa även organisationens utformning under samma tid. Såsom tidigare nämnts har styrelsen emellertid numera fastställt ett mera koncentrerat arbetsprogram, så utformat att det beräknas kunna genomföras med de resurser, som stå till buds. Det måste ankomma på institutets styrelse att själv pröva, huruvida den tidigare organisationen bör underkastas sådana förändringar, att den blir rationellt anpassad till de nu föreliggande arbetsuppgifterna. I detta sammanhang vill utredningen understryka vikten av att föreståndaren verkar för ett nära samarbete mellan de olika avdelningarna och för en sådan koncentration av institutets samlade resurser, som kan visa sig nödvändig för uppnående av praktiskt användbara eller eljest betydelsefulla forskningsresultat. Utredningen fick vid sitt besök på institutet det intrycket, att större och värdefullare forskningsresultat skulle kunna uppnås, om färre problem bearbetades i samverkan mellan forskningspersonalen.
243 Bilaga A
Avtal mellan Kungl. Maj:t och stiftelsen »Svensk konserveringsforskning» angående ordnande av forskning m. m. rörande konservering av livsmedel § 1. Stiftelsen »Svensk konserveringsforskning», i det följande kallad stiftelsen, åtager sig att under de villkor, som nedan angivas, medverka till inrättande och drivande av ett forskningsinstitut, benämnt »Institutet för konserveringsforskning». Institutets syfte skall vara att i samarbete med Chalmers tekniska högskola och under samverkan med andra vetenskapliga institutioner bedriva tekniskt-vetenskaplig forskning rörande olika former för konservering och lagring av livsmedel samt därmed nära sammanhängande frågor angående tillredning, emballering och dylikt, att följa utvecklingen inom motsvarande forskningsområden, att vid behov verkställa prövning av vid institutet framställda produkter samt successivt lämna upplysning om de resultat, som vid verksamheten framkomma, ävensom att deltaga i den allmänna dokumentationen och medverka vid utbildning av teknisk personal för industridrift på områden, som beröra institutets verksamhet. § 2. Institutets verksamhet regleras av detta avtal samt genom bilagda stadgar för Institutet för konserveringsforskning, vilka för att vara gällande skola fastställas av Kungl. Maj:t, ävensom genom arbetsordning och de kompletterande föreskrifter i övrigt, vilka utfärdas av institutets styrelse. § 3. Kungl. Maj:t förbinder Sig att uppföra för institutet erforderliga byggnader invid Chalmers tekniska högskola i Göteborg i huvudsaklig överensstämmelse med bilagda ritningar, arbetsbeskrivning och rumsförteckning, innehållande 1) rum för chefsavdelning, föreläsningssal och bibliotek m. m.; 2) laboratorier för biokemi, fysikalisk kemi och mikrobiologi, lokaler för värmelagring, kyllagring och gaslagring samt gemensamt analytiskt och kontrollaboratorium; 3) laboratorier för tekniska försök med beredning av provmaterial, lagring, emballage av plåt och annat material, lacker och dylikt; 4) försökshall, pannrum, verkstad, smedja, rum för kyl- och fläktmaskiner m. m.; 5) rum för matutprovningsavdelning. Byggnaderna skola vara utrustade med erforderliga ledningar och installationer för värme, kyla, kraft och belysning, ventilation, gas, vatten, avlopp, hiss, dragskåp ävensom övrig fast inredning. Det förutsattes, att Kungl. Maj :t såvitt möjligt håller byggnadstomt i anslutning till institutet reserverad för framdeles erforderlig utvidgning.
244 Byggnaderna ägas av statsverket och skola under den tid avtalet gäller kostnadsfritt disponeras av institutet. Föreläsningssalen med förberedelserum skall utom för institutets verksamhet kunna utan ersättning användas för undervisning i konservteknik såväl för studerande vid Chalmers tekniska högskola som för annan teknisk personal på områden, som beröra institutets verksamhet. § 5. Den för institutet erforderliga utrustningen med instrument och apparater, verkstadsmaskiner och dylikt, flyttbara laboratoriebord, kontorsmöbler och kontorsmaskiner samt andra nödvändiga inventarier bekostas av staten med undantag för viss utrustning, som är förtecknad i bilaga och skall bekostas av stiftelsen. Kostnaden för sistnämnda utrustning beräknas uppgå till 214 000 kronor. § 6. Kungl. Maj:t förbinder Sig att bestrida kostnaderna för underhåll av byggnaderna ävensom för skötsel av vägar, gräsmattor, planteringar och dylikt. Kungl. Maj:t förbinder Sig vidare att genom årliga anslag bidraga till kostnaderna för den vid institutet bedrivna verksamheten enligt följande grunder vid full utbyggnad av organisationen. a) Till avlöning av följande å den för institutet uppgjorda personalstaten upptagna tjänster: . . , Grundlöner Antal kronor 1 föreståndare för institutet 14 000 1 assistent för kontaktverksamhet 6 000 1 dokumentationsingenjör 9 000 1 kansliskrivare och redogörare 5 000 1 laboratoriechef, föreståndare för biokemiska laboratoriet 10 800 1 laboratoriechef, föreståndare för mikrobiologiska laboratoriet . . . . 10 800 1 laboratoriechef, föreståndare för fysikalisk-kemiska laboratoriet . . 10 800 5 assistenter för dessa laboratorier 30 000 5 laboratoriebiträden 15 000 2 kontorsbiträden 6 000 1 vaktmästare 3 600 1 matlagningskonsulent 7 000 1 assistent för matutprovningen 3 000 1 verkmästare 4 400 1 finmekaniker 4 200 1 förrådsmästare och maskinist 4 200 Summa kronor 143 800 b) Till omkostnader femtio (50) procent av det å institutets omkostnadsstat upptagna beloppet, dock vid oförändrat penningvärde och vid full utbyggnad av verksamheten högst 60 000 kronor. Dessutom förbinder Sig Kungl. Maj:t att betala de arvoden, som enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder skola utgå till statens representanter i institutets styrelse. Ovan angivna lönebidrag skola justeras i enlighet med de grunder för rörligt tillägg och kristillägg, som gälla för tjänstemän vid statens nyreglerade verk. Bidragen till personalkostnader skola förutom lönebidragen jämväl omfatta de kostnader, som förorsakas institutet genom anslutning till Svenska Personal-Pensionskassan för de av ovan angivna befattningshavare, till vilka enligt bedöman-
245 de av institutets styrelse egen pension respektive familjepension bör utgå. Bidragen till pensionskostnader skola härvid beräknas på de grundbelopp, som motsvara de angivna statliga lönebidragen. Anslaget till omkostnader skall, därest under avtalets giltighetstid den allmänna prisnivån avsevärt ändras, justeras på så sätt att det kommer att motsvara det realvärde, som uttryckt i nuvarande dagspriser angivits i ovannämnda omkostnadsstat. Så länge institutets organisation inom de områden, vara de h ä r ovan förtecknade tjänstemännen äro avsedda att verka, icke uppnått den förutsatta omfattningen, inträder statens bidragsskyldighet endast i den mån motsvarande kostnader uppstått. Byggnadernas underhåll samt skötsel av vägar, planteringar o. s. v. skola bestridas av statens fastighetsfond. I den mån, på grund av förestående bestämmelser, jämkningar erfordras av de ovan angivna bidragsbeloppen, h a r institutets styrelse att före utgången av maj månad avgiva förslag till Kungl. Maj:t, som därefter fastställer bidragen för budgetåret i fråga. § 7. Stiftelsen förbinder sig att till institutets verksamhet lämna ett bidrag, som när organisationen är utbyggd enligt personalplanen uppgår till minst 135 000 kronor. Så länge den del av organisationen, till vilken lönebidrag icke utgår av statsmedel, endast är delvis utbyggd, utgår stiftelsens bidrag med ett i motsvar a n d e mån reducerat belopp. § 8. Stiftelsen skall vara så uppbyggd, att varje svenskt företag eller annan svensk organisation inom de områden, de ursprungliga stiftarna representera, eller inom närstående områden, har möjlighet att ingå i stiftelsen och efter samma grunder som stiftarna få del i institutets verksamhet. § 9. Kungl. Maj:t må, om och i den mån Kungl. Maj:t så skulle finna lämpligt, genom tillbyggnad av institutets byggnader inrätta laboratorium för kontroll- och provningsverksamhet beträffande konservering. Ifrågavarande verksamhet skall därvid bedrivas ekonomiskt och administrativt fristående från det egentliga forskö ningsinstitutet och dess verksamhet. § 10. Föreliggande avtal skall gälla till utgången av juni månad 1956. Skulle stiftelf^innTn ' ^ P ^ 1 1 ^ a v s i n a förpliktelser, är Kungl. Maj:t berättigad att dessl o n n n a n uppsäga avtalet med ett års varsel. Därest avtalet icke senast ett år före avtalstidens utgång uppsäges från endera partens sida, skall det anses förlängt för ytterligare fem å & n U P P S a g e S f r ä n e n d e r a § 11. Föreliggande avtal träder i kraft under förutsättning att det av Kun<d godkannes genom beslut, meddelat före den 1 september 1946 Stockholm den 28 februari 1946. För
Kungl. Maj:t och Kronan Under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande G. Malm
Maj-t
För Stiftelsen »Svensk konserveringsforskning»
C. Bert. Lilja Knut Laurin
Hj. Degerstedt
246 Bilaga B
Stadgar för Institutet för konserveringsforskning fastställda den 30 augusti 1946
§ 1. Institutet för konserveringsforskning har till ändamål att i samarbete med Chalmers tekniska högskola och under samverken med andra vetenskapliga institutioner bedriva tekniskt-vetenskaplig forskning rörande olika former för konservering och lagring av livsmedel samt därmed nära sammanhängande frågor angående emballering o. d., att följa utvecklingen inom motsvarande forskningsområden, att vid behov verkställa prövning av vid institutet framställda produkter samt successivt lämna upplysning om de resultat, som framkomma vid verksamheten, ävensom att delta i den allmänna dokumentationen och medverka vid utbildning av teknisk personal för industridrift på områden, som beröra institutets verksamhet. § 2. Institutets verksamhet regleras genom avtal av den 28 februari 1946 mellan Kungl. Maj:t och stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning» angående ordnande av forskning m. m. rörande konservering av livsmedel, genom dessa stadgar ävensom genom de föreskrifter, som utfärdas av institutets styrelse. § 3. Institutets angelägenheter handhavas av en styrelse, vilken består av ordförande och tio ledamöter. Kungl. Maj:t förordnar ordförande och fem ledamöter. Fem ledamöter utses av stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning». Styrelsens ordförande och ledamöter utses för en tid av högst tre år. § 4. På styrelsen ankommer: att tillse, att verksamheten vid institutet utövas enligt de riktlinjer samt motsvarar de ändamål, som angivits i ovannämnda avtal mellan Kungl. Maj:t och stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning»; att fastställa arbetsordning ävensom de föreskrifter i övrigt, som erfordras för reglerande av institutets verksamhet utöver vad som framgår av dessa stadgar; att utse föreståndare för institutet samt på förslag av denne tillsätta den övriga vid institutet fast anställda personalen; att fastställa löner och anställningsvillkor för denna personal; att årligen inom tid, som i motsvarande fall gäller för statliga verk, till Kungl. Maj:t avgiva förslag till beräkning av de statsanslag, som enligt nämnda avtal skola utgå under nästkommande budgetår; att årligen före utgången av september månad till Kungl. Maj:t och stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning» avlämna redogörelse för institutets verksamhet under det sistförflutna budgetåret; att under juni månad varje år uppgöra och fastställa en stat för det kommande budgetåret:
247 att fastställa arbetsprogram för forskningsverksamheten och anvisa medel för verksamhetens bedrivande; att i övrigt vidtaga de åtgärder, som enligt dessa stadgar eller eljest ankomma på styrelsen. § 5. Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse så ofta ärendena det påfordra. Styrelsen är beslutmässig då minst fem ledamöter äro närvarande. Vid omröstning gäller enkel röstövervikt; vid lika röstetal är ordförandens röst utslagsgivande. Vid styrelsens sammanträden föres protokoll. § 6.
Institutets föreståndare skall leda och övervaka forskningsarbetet och själv deltaga i sagda arbete. Det åligger föreståndaren att vara föredragande inför styrelsen och verkställa eller låta verkställa styrelsens beslut samt att tillse, att institutets egendom väl vårdas och underhålles och att de av styrelsen för verksamheten anvisade medlen komma till avsedd användning. § 7. De forskningsarbeten, som bedrivas vid institutet, utföras dels enligt ett allmänt forskningsprogram vilket fastställes av styrelsen, dels, i den utsträckning och på de villkor styrelsen bestämmer, på föranstaltande av särskilda uppdragsgivare. I den mån styrelsen finner erforderligt må den vid föreståndarens sida tillsätta tekniska kommittéer för att deltaga i uppgörandet av forskningsprogrammen och följa dessas genomförande. § 8.
De resultat, som framkomma vid forskningsarbetena enligt det allmänna forskningsprogrammet eller eljest vid forskning, som utföres för institutets egen räkning, skola, såvitt icke efter styrelsens bedömande särskilda hinder häremot föreligga, ställas till allmän disposition och, om så befinnes lämpligt, publiceras. Därest dessa forskningsresultat kunna föranleda uttagande av patent, bör institutets styrelse snarast möjligt träffa anstalter härför. Licens för utövande av sålunda erhållet patent må på lika villkor förvärvas av svenska staten och av sådana svenska företag, som äro anslutna till stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning» och därigenom understödja institutets kostnader för patentets uttagande och upprätthållande, inberäknat den ersättning, som efter styrelsens prövning i särskilda fall kan anses böra utgå till vederbörande forskare. Beträffande andra inhemska företag ävensom företag i utlandet må institutets styrelse betinga sig sådan gottgörelse för patentets utnyttjande, som styrelsen finner av omständigheterna påkallad. Inkomster, som härigenom tillföras institutet äger styrelsen taga i anspråk för den allmänna forskningsverksamheten. Resultaten av en på föranstaltande av enskild uppdragsgivare utförd undersökning må förbehållas uppdragsgivaren, om denne så önskar, dock högst under ett år efter det arbetet avslutats, såvida icke styrelsen på särskild framställning medger förlängning av nämnda tidrymd. Har undersökningen givit sådana resultat, att de kunna bli föremål för patentering, skall uppdragsgivaren, om han vill söka patent, göra detta, medan resultaten äro förbehållna honom, vid äventyr att desamma eljest disponeras av institutet. Efter utgången av nämnda tidrymd skall institutet äga disponera över ifrågavarande forskningsresultat på samma sätt som över de resultat, vilka framkommit vid forskning enligt det allmänna forskningsprogrammet.
248 § 9. Befattningshavare vid institutet äro skyldiga att — efter hemställan från rektor vid Chalmers tekniska högskola och i den mån efter styrelsens bedömande så kan ske utan hinder för arbetet i övrigt vid institutet — genom föreläsningar samt handledning av studiearbeten medverka till utbildningen av studerande vid nämnda högskola inom området för institutets verksamhet. För fullgörande av sådant uppdrag skall utgå av högskolan enligt gällande grunder bekostat arvode. § 10. Studerande vid teknisk högskola, som medgivits att utföra examensarbete eller annat studiearbete på hithörande område, samt andra personer, som bedriva specialstudier på området, böra beredas tillfälle att utföra erforderliga studie- eller forskningsarbeten vid institutet, varvid lokaler och apparatur skola ställas till förfogande, i den mån upplåtelse enligt bedömande av chefen för institutet kan ske utan olägenhet för övrig vid institutet bedriven verksamhet. Forskare och studerande, varom i denna § nämnts, skola ställa sig till efterrättelse för institutets personal gällande ordningsregler ävensom de särskilda anvisningar, som chefen för institutet kan utfärda. § 11. Räkenskaper för institutets verksamhet skola för varje budgetår upprättas före utgången av påföljande augusti månad. § 12. Revision av räkenskaperna utövas av tvenne revisorer, av vilka den ene utses av Kungl. Maj:t och den andre av stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning». Av revisionsberättelsen skall ett exemplar ingivas till Kungl. Maj:t och ett till nämnda stiftelse. § 13. Skulle institutet upphöra med sin verksamhet, skola dess tillgångar i den mån de icke genom donationsföreskrifter disponerats på annat sätt, överlämnas till Chalmers tekniska högskola eller annan institution, som efter förslag av styrelsen bestämmes av Kungl. Maj:t, för att förvaltas såsom en fond, vars avkastning skall nyttjas för främjande av forskning på det konserveringstekniska området ävensom för utbildning av tekniker och forskare på detta område. § 14. Ändring av dessa stadgar må endast ske efter överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och stiftelsen »Svensk Konserveringsforskning».
249 Bilaga C
F ö r t e c k n i n g över stiftelsens bidragsgivare årsskiftet 1 9 5 4 / 5 5
Tid för inträde såsom bidragsgivare AB Banankompaniet 1949 AB Bjäre Industrier (Margarinbolaget) 1945 Stiftare AB Bröderne Ameln 1945 AB Bröderna Kristiansson & C:o 1945 Stiftare AB Bröderna Wallins Konservfabrik 1946 Stiftare Cap Aktiebolag 1949 AB Elektrolux 1945 Stiftare Vict. Th. Engvall & C:o Kommanditbolag 1948 Esseli, Svenska Livsmedelsindustrier AB (f.d. AB Konservfabriken Sirius) 1945 AB Felix (f. d. Håkanssons Konserv AB) 1949 AB Findus 1945 AB Fruetus Fabriker 1949 AB Förenade Livsmedel (Carl Larssons Slakteri AB) 1945 Stiftare Göteborgs Kexfabrik AB 1953 Helsingborgs Fryshus AB 1955 ICA (Inköpscentralernas AB) 1951 Isolerings AB VMB 1953 Oskar Johanssons Slakteri AB 1945 Stiftare AB Klinteborgs Konservfabrik 1945 Kooperativa Förbundet 1945 Stiftare AB Elis Luckeys Konservfabrik 1945 Stiftare Minikay AB 1954 AB Nordbakels 1954 Norrmalms Livsmedels AB 1945 Stiftare AB Plåtmanufaktur 1945 Stiftare AB Gust. Richter 1945 Stiftare Rockströms Fabriker Goa AB 1955
Årligt bidragsbelopp 6 *^ 1 000: — 3 000: — 5 000: — 1 000: — 1 000: — 1 500: — 1 000: — 2 000: — 5 000: — 1 00€: — 3 000: — 1 000: — 1000: — 1 000: — 5 000: — 1 000: — 2 000: — 1 000: — 2 500: — 20 000: — 1 000: — 1 000: — 1250: — 1000: — 25 000: — 1 000: — 1 000: —
250 Tid för inträde såsom bidragsgivare Stibergs Konservfabriker AB 1945 Stiftare Strömstad Canning C:o AB 1945 Stiftare AB Surte Glasbruk 1945 Svensk Andelsfisk 1954 Svenska AB Vato 1945 Stiftare AB Svenska Aluminiumkompaniet 1945 Svenska Mejeriernas Riksförening u. p. a 1945 Stiftare Svenska Mjölkprodukter AB 1945 Stiftare Svenska Sockerfabriks AB 1945 Stiftare Svenska Turbinfabriks AB Ljungström 1945 Stiftare Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund 1953 Svenska Ägghandelsförbundet 1945 Stiftare AB Sveriges Förenade Konservfabriker 1945 Stiftare Sveriges Lantbruksförbund 1945 Stiftare AB Sveriges Litografiska Tryckerier (Esseltes Göteborgsindustrier AB) 1945 Stiftare Sveriges Slakteriförbund 1945 Stiftare Sveriges Speceri och Lanthandlareförbund 1951 Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund 1954 Sydsvenska Kylhus AB I945 Stiftare Västsvenska Kylhus AB 1945 Stiftare AB Åkerlund & Rausing I949 Ångfartygs AB Tirfing I945
Årligt bidragsbelopp
1000: — 2 000: —
1500: — 1000: — 1000: — 10 000: — 2 500: — 4 000: — 5 000: — 7 500: —
1000: — 3 000; — 10 000: — 2 000: — 5 000: — 5 000: — 1 000: — 3 000: — 1000: —
1000: — 1000: — 4 166: —
251 Bilaga D
Förteckning över ledamöter av SIK:s styrelse
Ordförande: Professorn vid Chalmers tekniska högskola Sven Hultin, 1946 Göteborg ;• • ~ V 3 19o2 Riksdagsmannen, civilingenjören Carl S:son Schmidt, Göteborg V 3 1952— Ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t: Medicinalrådet Rolf K. Bergman, Stockholm 1946— Förste intendenten vid Statens institut för konsumentfrågor, fil. mag. Carin M. Boalt, Stockholm 1946— Föreståndaren hos Föreningen för fiskpropaganda, redaktören Stig Ericson, Göteborg 1946—22/6 1950 Professorn vid Chalmers tekniska högskola J. Arvid Hedvall, Göteborg 1946— Verkställande direktören i Ingeniörsvetenskapsakademien, professorn F. Edy H. Veländer, Stockholm 1946—30/6 1954 överdirektören i Kungl. Fiskeristyrelsen, fil. dr. Jöran Hult, Göteborg 22/6 1950— Professorn vid Chalmers tekniska högskola Erich Adler, Göteborg 17/9 1 9 5 4 Ledamöter, utsedda av Stiftelsen Svensk Konserverings forskning: Direktören Hjalmar Degerstedt, Kooperativa Förbundet, Stockholm 1946-30/6 1952 Fil. dr. Hugo Fredholm, Sveriges Slakteriförbund, Stockholm 1946— 6/5 1949 Direktören Knut Laurin, AB Plåtmanufaktur, Stockholm.. 1946—30/6 1955 Direktören Ernfrid Samuelson, AB Sveriges Förenade Konservfabriker, Göteborg 1946—23/5 1956 Civilingenjören Anders Wiberg, Göteborg 1946—30/6 1955 Direktören Ture Bergman, Svenska Mejeriernas Riksförening u. p. a., Stockholm 6/5 1949— Direktören Sten Wehlin, Kooperativa Förbundet, Stockholm 1/7 1952—13/2 1956 Direktören Karl-Evert Flinck, AB Findus, Bjuv 1/7 1955— Direktören Finn Jakobsen, AB Plåtmanufaktur, Stockholm 1/7 1955— Direktören Carl Lindskog, Kooperativa Förbundet, Stockholm 24/5 1 9 5 6 Direktören Christian Ameln, AB Bröderne Ameln, Stockholm 24/5 1 9 5 6 -
252 Bilaga E
F ö r t e c k n i n g över SIK-publikationer o c h S I K - r a p p o r l e r SIK-Publikationer
1M8/W—1955/561
Borgström, G.: Från USA:s konservindustri och konserveringsforskning — Livsmedelsförädling i Förenta Staterna — Fryskonservering i USA Almgren, K.: Ägglagringens problem och metoder 1. Borgström, G.: Methods for storage of fresh fruit and vegetables. Paper given at the European FAO-Conference on food storage, Oct. 1948. 4:o, 19 p . 2. — Den moderna kemins plats i livsmedelsproduktionen. Särtryck ur'Teknisk Tidskrift 79 (1949): 37, 4:o, 9 p . 3. — Aktuellt från USA:s äpplefront. Särtryck ur Fruktodlaren (1949)- 3 l 7 p. 4. — Remissyttrande över betänkande med förslag till livsmedelsstadga m m 4:o, 38 p . •:••>-. • 5. — Engelsk äpplemustindustri. Särtryck ur Fruktodlaren (1949): 3—4. 2 p. 6. — Utvecklingen av frysfackanläggningar (locker plants) i USA. Särtrvck ur VVS 20 (1949): 12, 4:o, 6 p . 7. — Päronlagringens problem. Särtryck ur Sveriges pomologiska förenings årsskrift 1949, p. 82—104. 8. — Aktuella problem inom fruktlagringen. Särtryck ur Sveriges pomologiska förenings årsskrift 1949, p . 127—136. 9. — Jordbruksforskningen och världens livsmedelsproduktion. Särtryck ur Svensk Jordbruksforskning Årsbok 1950, p . 7—16. 10. Stenström, M.: Grönsakskonserveringens utveckling i Sverige. Särtryck ur Svensk Jordbruksforskning Årsbok 1950, p . 216—222. 11. Borgström, G.: Problem r ö r a n d e järnvägstransporter av frukt och grönsaker. Särtryck ur Kungl. Lantbruksakademiens tidskrift 89 (1950): 1 p 65 —77. 12. — Aktuella poblem inom fruktlagringen. Särtryck ur Sveriges pomologiska förenings årsskrift 1949, p. 127—136. 13. — Jordbruksforskningen och världens livsmedelsproduktion. Särtryck ur Svensk Jordbruksforskning Årsbok 1950, p. 7 16. 14. Stenström, M.: Grönsakskonserveringens utveckling i Sverige. Särtryck ur Svensk Jordbruksforskning Årsbok 1950, p . 216—222. 15. Borgström, G.: Problem rörande järnvägstransport av frukt och grönsaker. Särtryck ur Kungl. Lantbruksakademiens tidskrift 89 (1950): 1, 65—77. 16. — Frischhaltung von Fischen in Skandinavien und anderen Ländern. Särtryck ur Kältetechnik 2 (1950): 5, p . 106—112. 17. Marcuse, R.: Jämförelse mellan refraktometer- och torkmetoden vid analys av tomatkoncentrat. 4:o, 15 p. 18. Borgström, G.: Herring-delicatessen and marinated products (Semi-sterile herring preserves). FAO-meeting on herring technology, Bergen Norwaw 24—29 Sept. 1950. 4:o; 17 p . 19 - — F r å n frö till fryskonserv. Särtryck ur S.H.T.F:s årsbok 1949, 9 p . 20. — What is Scandinavian anchovy? 1950. 4:o, 11 p . 1 Arbetena ha upptagits under de nummer de enligt årsredogörelserna erhållit i serien SIKpublikationer.
253 21. Fåhraeus, J.: Vattenhygienens betydelse för konserveringsindustrien. 1951. 4:o, 12 p . 22. Marcuse, R.: Alginat och dess användning inom livsmedelsindustrien. 4:o, 25 p . 23. Borgström, G.: Några data om Kanadas fruktmustindustri. Särtryck u r Fruktodlaren (1950): 6, 2 p . 24. — Äpplet i världshushållet. Särtryck ur Sveriges pomologiska förenings årsskrift 1950, p . 114—130. 25. —• Recept för användning av äpplemust vid beredning av drycker och efterrätter. Preliminärt förslag. 4:o, 7 p . 26. — Nya vägar för mjölkkonserveringen. 4:o, 3 p . 27. Marcuse, R.: Refraktometry and evaporation methods for concentration analyses of tomato-products. 4:o, 8 p. 28. Borgström, G.: Fisheries and the world food problems. 4:o, 39 p . 29. Marcuse, R.: Pektin och dess betydelse vid framställning av marmelad, sylt, gelé och saft. 4:o, 5 p . 30. Borgström, G.: PM angående Comité International Permanent de la Conserve. 4:o, 4 p . 3 1 . Almgren, K.: Äggets kvalitet och hantering. Särtryck ur Svensk J o r d b r u k s forskning Årsbok 1951, p . 245—252. 32. Borgström, G.: Fruktmustindustriens utveckling. Särtryck ur Svensk Jordbruksforskning Årsbok 1951, p . 212—223. 33. Marcuse, R.: Om kemisk konservering av trädgårds- och jordbruksprodukter. Särtryck ur Svensk Jordbruksforskning Årsbok 1951, p. 236—244. 34. Borgström, G.: Fryskonservernas mikrobiologiska problem, (översikt jämte bibliografi.) 4:o, 50 p . 35. — Synpunkter på fisk- och soppkonserver på grundval av erfarenheter från USA. Särtryck u r H.F.I. Meddelanden 5 (1951): 1, p . 27—31. 4:o. 30. — Gaslagring av frukt och bär. Särtryck ur Kungl. Lantbruksakademiens Tidskrift 90 (1951): 1, p . 49—69. 37. — Trädgårdsodlingen inför folknäringens krav. Särtryck ur Sveriges Handelsträdgårdsmästarförbunds årsbok 1950, p . 11—31. 1951. 38. Berglund, D. T.: Pektin — en högpolymer av intresse för livsmedelsindustrien. Särtryck u r Socker, Handlingar 4 (1948): 2, p . 15—21. 39. — Methods for characterization of pectins. Reprinted from Socker, Handlingar 6 (1950): 13, p . 219—223. 40. Marcuse, R.: Critical comments to methods of determining the fat-content of preserved foods. 41. Borgström, G.: Principes généraux pour une comparaison entré des aliments conserves et des mets similaires apprétés å la maison. 4:o, 10 p . 42. Elektrolytplåtens konservtekniska problem, 4:o, 4 p . 43. Berglund, D. T.: Sylttillverkning efter nyare principer. Särtryck u r : Tidsskrift for Näringsmiddelindustrien 3 (1950): 12, p . 461 (»Möderne tilvirkning av sylt»). 4:o, 3 p . 44. Borgström, G.: Äpple- och ciderfrågan. 26 p . Oskar Eklunds Bokförlag, Stockholm. 45. Redogörelse för Svenska Institutets för Konserveringsforskning verksamhet arbetsåret 1 juli 1950—30 juni 1951. 4:o, 15 p . 46. Borgström, G.: Svensk forskning rörande fiskhantering. Särtryck ur Sv. Fiskhandel 7 (1951): 12 p . 136—13«. 4:o. 47. Jakobsen, F . : Food can progress. Särtryck u r : Proceedings of the 2nd International congress on canned foods. Paris, 16—19 Oct. 1951. 4:o, 14 p . 48. Alm, F . : Varför bleknar jordgubbskompotten? Särtryck u r : Skolkökslärarinnornas Tidning 36 (1951): 10, p . 237—244.
254 49. Borgström, G.: Den moderna fryskonserveringens hygieniska problem. Särtryck u r : Hygienisk Revy 40 (1951): 10, p. 428—438. (Sammandrag av publ. 34.) 50. Bystedt, J.: Plastfilmer för livsmedel. (Tabeller över egenskaper, kemisk sammansättning och handelsnamn.) 4:o, 7 p . 51. Borgström, G.: Äpplets industriella förädling. Särtryck u r : Sv. Pomologiska Förenings Årsskrift 1951, p . 5—25. 52. — Livsmedelsindustrin och hemmens matlagning. Särtryck u r : Konserves 10 (1952): 1—3, 4:o, 19 p . 53. — Fryskonservernas mikrobiologiska problem. Särtryck u r : IVA 23 (1952): 1. 7 p . Sammandrag av publ. 34. 54. — Åttonde internationella kyl- och fryskongressen i London. Särtryck ur: Kylteknisk tidskrift 1 (1952): 1, p . 5—8. 4:o. 55. — De senaste framstegen inom konserveringsforskning och konservteknik. 4:o, 18 p . 56. — Hur undvika förluster vid grönsaksförsäljning? Särtryck u r : KFF, medlemsblad för Kooperativa föreståndarnas förbund 28 (1952): 1, 4:o, 2 p. 57. Marcuse, R.: Nya rön om konserveringsmedel, 4:o, 12 p . 58. Stenström, M.: Användning av infraröda strålar inom livsmedelstekniken. 4:o, 7 p. 59. Borgström, G.: Råvaruhantering. Särtrvck u r : Skolkökslärarinnornas Tidning 30 (1951): 9, p . 216—226; 3 7 ' ( 1 9 5 2 ) : 1, p . 14—22; 37 (1952): 2, p. 38—40. 60. —- Vägar för mjölkens konservering. Särtryck u r : Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1952, p . 233—248. 61. Almgren, K.: Gurkinläggningar — pickles eller quickies? Särtryck u r : Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1952, pj'249—259. 62. Alm, F . : C-vitaminet och livsmedelsförädlingen. Särtryck ur: Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1952, p . 260—270. 63. Borgström, G.: Om livsmedlens värde och kaloriinnehåll. Särtryck ur: Skolkökslärarinnors tidning 37 (1952): 5, p . 117—120. 64. Christensson, S.: Rostskador på konservburkar under sjötransporter. Särtryck u r : Nautisk Tidskrift 45 (1952): 2, p . 4—51. 4:o. 65. Alm, F.: The effect of acetic acid on the oxidation of ascorbic acid in plant tissue. I. Cabbage. Särtryck u r : Internationale Zeitschrift fur Vitaminforschung 23 (1952): 4, p . 459—470. 66. Malm, M.: Industriell livsmedelskonservering i Sverige. Särtryck u r : Teknisk Tidskrift 82 (1952): 6, p . 127—133. 4:o. 67. Almgren, K.: Äggkvalitetens förändring genom temperatur och fuktighet. (För belysning av ett transportproblem.) 4:o, 31 p. 68. Marcuse, R.: Analys- och kontrollmetoder för antioxidantia. 4:o, 13 p. 69. Alm, F . : Missfärgning hos vegetabiliska produkter. 36 p . 70. Marcuse, R.: Fettverderb-Forschung und Antioxydantien in USA. Ein Reiseund ubersichtsbericht. Särtryck u r : Fette und Seifen 54 (1952): 9. 4:o, 9p. 71. Alm, F.: Maillard-reaktionen — ett näringsfysiologiskt problem. Särtryck u r : Skolkökslärarinnornas Tidning 37 (1952): 7, p . 174—180. 72. Redogörelse för Svenska Institutets för Konserveringsforskning verksamhet. Arbetsåret 1 juli 1951—30 juni 1952. 4:o, 25 p . 73. Alm, F . : The effect of acetic acid o n the oxidation of ascorbic acid in plant tissue. II. Various vegetables and fruits. Särtryck u r : Internationale Zeitschrift fur Vitaminforschung 24 (1952): 1/2, p . 81—87. 74. Borgström, G.: Livsmedelsproduktion genom algodMng. Särtryck u r : IVA 23 (1952): 5, p . 215—220.
255 75. Borgström, G.: Preservation of perishable foods. Särtryck u r : Proceeding of the United Nations Scientific Conference on the Conservation and utilization of resources. Vol. 6, Land resources, p . 370—374, 4:o. 76. Stenström, M.: Konservering av smör. (En litteraturstudie.) 4:o, 11 p . 77. Borgström, G.: Hantering av vegetabiliska färskvaror. Särtryck u r : Hygienisk Revy 41 (1952): 10, p . 399—408, 423. 78. — Färskfiskens hantering. Vad modern forskning säger om färskfiskens förstöring. Särtryck u r : Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1953. p. 175— 190. 79. Bystedt, J.: Förhandspaketering av frukt och grönsaker. Särtryck u r : Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1953, p . 191—200. 80. Almgren, K.: Nya undersökningar rörande äggens kvalitet och hållbarhet. Särtryck u r : Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1953, p . 201—211. 81. Marcuse, R.: Vad är »härskning»? Särtryck u r : Svensk Jordbruksforskning. Årsbok 1953, p . 212—217. 82. Borgström, G.: Livsmedelskongress i Rom. Särtryck ur IVA 24 (1953): 1, p . 41—43. 83. Bystedt, J.: Rensningens inverkan på hållbarheten hos makrill lagrad vid 0° till + 5° C. Särtryck u r : Kylteknisk Tidskrift 12 (1953): 4, p . 43—48. 84. Almgren, K.: Minska förlusterna vid ägglagring. Särtryck ur: Lantmannen 37 (1953): 26, p . 625—626. 4:o. 85. Bystedt, J.: Uttorkningens inverkan på kvaliteten hos djupfrysta frukter och grönsaker. Särtryck u r : Kylteknisk Tidskrift 12 (1953): 5, p . 56—57. 4:o. 86. Marcuse, R. & Borgström, G.: Probleme des Fettverderbs. Zusammenfassender Bericht uber ein Skandinavisches Symposium. Särtryck u r : Fette und Seifen 55 (1953): 8, p . 545—548. 4:o. 87. Redogörelse för Svenska Institutets för Konserveringsforskning verksamhet arbetsåret 1 juli 1952—30 juni 1953. 28 p p . 88. Borgström, G.: Hur härskningen bestämmer fjäderfäköttets kvalitet. — Särtryck ur Livsmedelsteknik 1 (1953): 1, p . 18^—21. 4:o. 89. Swanson, D. S.: The deionization of apple juices by the ion exchange process. 22 p p . 4:o. 90. Borgström, G.: OM IIF (Institut International du F r o i d ) . Särtryck u r : Kylteknisk Tidskrift 12 (1953): 5, p . 58—61. 4:o. 91. Bosund, L: Bensosyrans verkningssätt som konserveringsmedel. (En litteraturstudie.) 16 pp. 4:o. 92. Almgren, K.: Försök att stabilisera äggets kvalitet genom kombination av olika konserverande åtgärder. Särtryck u r : Kungl. Lantbruksakademiens Tidskrift 92 (1953): 6, p . 474—491. 93. Borgström, G.: Nyare framsteg inom konserveringsteknik och konserveringsforskning. 4:o, 14 p. 94. — Preservation of fruit juices by sterilisation filtration, chemical preservatives, etc. Särtryck u r : The chemistry and technology of fruit and vegetable juice production by D. K. Tressler and M. A. Joslyn, 1054. 95. Lindblad, G.: Kvalitetssortering av livsmedel. Särtryck u r : Affärsekonomi 1954, nr 8. 96. Borgström, G.: Från IIF:s verksamhet under 1953. Särtryck u r : Kylteknisk Tidskrift (1954): 2. 97. Lindeberg, G.: T r å d d r a g a n d e bakterier i livsmedel. Särtryck u r : Svensk jordbruksforskning, Årsbok 1954, p . 246—251. 98. Referate aus dem Internationalen Fisch-Symposium in Göteborg vom 16. bis 19. November 1953. Särtryck u r : Zeitschrift fur Lebensmittel — Untersuchung und —• Forschung 99. Borgström, G.: Konserveringsforskningens aktuella problem. Särtryck u r : IVA 25 (1954): 2, p . 57—68.
256 100. Symposium on cured and frozen fish technology, Proceedings. Göteborg, November 1953. 4:o. 195 p., 1954. 101. Almgren, K.: Stabilitetsfrågor vid lagring av ägg. Särtryck ur: Kylteknisk Tidskrift 13 (1954): 4, p . 50—54. 4:o. 102. Marcuse, R.: Stärkelsesirap och liknande produkter i livsmedelsindustrien. 4:o. 17 p., 1954. 103. — Organoleptisk laboratorieanalys. 4:o, 88 p., 1954. 104. Bystedt, J.: Uttorkningens inverkan på kvaliteten hos djupfrysta ärter. Särtryck u r : Kylteknisk Tidskrift 13 (1954): 6 p., 90—91. 4:o. 105. Redogörelse för Svenska Institutets för Konserveringsforskning verksamhet arbetsåret 1 juli 1953—30 juni 1954. 35 p., 1954. 106. Alm, F . : Konserveringsmetoder för hemmet. Särtryck u r : Jord-Gröda-Djur, Svensk Jordbruksforskning, Årsbok. 1955, p. 249—255. 107. 108. Borgström, G.: Förädlar eller förstör kemin våra livsmedel? Särtryck u r : Livsmedelsteknik 2 (1954): 4, p . 3—10. 4:o. 109. Bystedt, J.: Olika issorter och deras lämplighet för kylning av fisk. Särtryck u r : Kylteknisk Tidskrift 14 (1955): 2, p . 26—27. 4:o. 110. Marcuse, R.: översikt över metoder för undersökning av hållbarheten hos fetter. 4:o, 42 p . 111. Husaini, S. A. och Alm, F . : Denaturation of proteins of egg white and of fish and its relation to the liberation of sulfhydryl groups on frozen storage. Särtryck u r : Food Research 20 (1955): 3, p . 264—272. 112. 113. Borgström, G.: Fjäderfä som färskvara och konserv. Vad utvecklingen i USA lärt oss. Särtryck u r : Jord-Gröda-Djur, Svensk Jordbruksforskning, Årsbok 1956, p . 244—254. 114. Redogörelse för Svenska Institutets för Konserveringsforskndng verksamhet arbetsåret 1 juli 1954—30 juni 1955. 34 p . 115. Symposium on nutritive aspects of preserved food. Proceedings. Göteborg, October 1954. 4:o, 173 p., 1956. 116. Alm, F. och Rappe, A.: Inverkan av lagringstemperatur och solljus på Cvitaminretention, smak och färg i apelsinsaft, förpackad i glasflaskor. 4:o, 18 p . 117. Jannesson, E. och Marcuse, R.: Aminosyror som synergistiska antioxidanter i saltsill. 4:o, 13 p .
SIK-Rapporter
1948/49—1955/56
1. Bystedt, J.: Data angående färskfiskens hållbarhet jämte rapport över preliminära försök rörande temperaturens inverkan på kvaliteten hos fisk, 4:o, 16 p . 2. Marcuse, R.: Kontroll av temperaturförhållandena i vakuumtorkskåp, 4:o, 2 p . 3. Bystedt, J.: Institutionsbesök i samband med semesterresa i maj 1952. 4. Marcuse, R.: Reserapport (Tyskland maj—juni 1952). 5. Rapport till Styrelsen den 19 juni ang. Livsmedelsindustrikongressen i Rom (föreståndaren). 6. Terminologi för konserver. (PM för Terminologikommitténs möte i Malmö den 2 sept. 1952.) 4:o, 12 p . 7. Almgren, K.: Några data om maleinsyrahydrazid, dess användning och toxicitet. 4:o, 5 p . 8. Marcuse, R.: Deutsche Gesellschaft fur Fettwissenschafts årsmöte i Dusseldorf, oktober 1952. 4:o, 12 p .
257 9. Almgren, K.: Lagringsförsök med jordgubbar och hallon sommaren 1952. 4:o, 12 p. 10. Erichsen, A.: Utredning beträffande ljusets inverkan på mjölkens halt av vitamin B> och C. 1953. 4:o, 8 pp. 11. Lindeberg, G.: Sjätte internationella kongressen för mikrobiologi i Rom den 6—12 september 1953. A levanforming Corynebacterium as a cause of ropiness in herring preserves. 1954. 4:o, 8 + 3 pp. 12. Storhushållsdag vid Svenska Institutet för Konserveringsforskning måndagen den 8 febr. 1954. Redogörelsen utarbetad av civilingenjör Lars Peters. 4:o, 16 p., 1954. 13. Marcuse, R.: »Deutsche Gesellschaft fiir Ernährung» — vetenskaplig konferens i Mainz, 22—24 april 1954. Några anteckningar om konferensen och om några av de mera väsentliga föredragen. 4:o, 7 p., 1954. 14. Höybye, Chr., Nilsen Moe, H., och Anderfelt, L.: Development of the canning industries of Denmark, Norway and Sweden. Papers presented at the meeting of CIPC (Comité International Permanent de la Conserve) in Gothenburg 29 September 1954. 4:o, 17 + 5 + 5 p., 1954. 15. PM framlagd vid Jordbrukets Forskningsråds Subkommitté för Fisk 14. 4. 54 angående nyare forskningsrön rörande färskfisk. 4:o, 3 p., 1954. 16. Lindeberg, G.: Internationella symposiet för livsmedelsbakteriologi i Lille den 10—14 oktober 1954. 4:o, 5 p., 1954. 17. Resumés des orgaux des commissions durant 1'actuelle session. Comité International Permanent de la Conserve, (CIPC), 27.9—1.10.54, Göteborg, 4:o, 5 p., 1954. 18. Erichsen, A.: Dokumentation i England. 4:o, 19 p., 1955. 19. Bystedt, J.: Jämförelse av olika metoder för bestämning av peroxidtal och fetthalt på fisk. 4:o, 6 p., 1954. 20. Nilsson, Å.: Desinfektion av fisklådor. Inverkan av natriumhypoklorit på laboratoriemässigt infekterade bräder, 4:o, 6 p., 1954. 21. Almgren, K.: Försök att förhindra mikrobiella skador efter äggtvättning genom pastörisering. 4:o, 6 p., 1954. 22. Nilsson, Å.: Försök med djupfrysning av stömming. 4:o, 13 p., 1955. 23. Almgren, K.: Utvecklingen av kyl- och fryshanteringen i Sverige. 4:o, 2 p., 1955. 24. Borgström, G.: Storage recommendation for vegetables. 4:o, 44 p., IIF. 9. Congrés, Paris augusti 1955. 25. — Memo about the handling and storing of fresh fish. 4:o, 3 p., IIF. 9. Congrés, Paris augusti 1955. 26. Bystedt. J., Liljemark, A. och Bosvik, R.: Kylning av konsumentförpackad sallad medelst kylelement placerat i ytteremballaget. 4:o, 13 p., 1955. 27. Erichsen, I.: Studier over innvirkningen av frysning og opptining på bakterier isolert fra fisk. 4:o, 23 p., 1955. 28. Borgström, G.: Microbiological problems of frozen food products. Särtryck u r : Advances in Food Research 6 (1955), p . 163—230.
1 7 — 571704
258 Bilaga F
Förteckning över Borgströms tryckta skrifter Sammanställd med ledning av en av Borgström upprättad meritförteckning den 11/12 1951 samt SIK:s årsredogörelser 1948/49—1955/56
1. Några bestämningar av citronsyrehalten i sockerbeta och rödbeta (Bot. Not. 1932, p. 445—456). 2. The amount of citrate present in the leaves of some Kleinia species. A newtype of succulent plants (Fysiografiska Sällskapets i Lund Förhandl. Bd 41, n r 16, 1934, 8 p p ) . 3. Further notes on the occurence of citrate in succulent plants (Fysiografiska Sällskapets i Lund Förhandl. Bd 4, nr 25, 1934, 9 p p ) . 4. A yellow water bloom caused by Microcystis aeruginosa (Bot. Not. 1935, p . 279—294). 5. Långdags- och kortdagsväxter. En översikt av fotoperiodismforskningens nuvarande läge (Nord. Jordbrugsforskning, vol. 16, h. 8, 1935, p. 119—140). 6. Citrate in craussulacean leaves (Skand. Arch. f. Physiol. Bd 80, 1938, p. 52 —58). 7. Fotoperiodism. Dagslängdens inflytande på växtvärlden (Nord. familjeboks månadskrönika, Årg. 1, 1938, p . 101—108). 8. Nyare rön angående frölösa frukter. Kenokarpi och partenokarpi (Nord. Familjeboks månadskrönika, Årg. 1, 1938, p . 323—326). 9. Anthogenesis in etiolated pea seedlings (Bot. Not. 1939). 10. Etylenproblemet inom växtfysiologin (Nord. Familjeboks månadskrönika, Årg. 2, 1939, p. 94—100). 11. Försök med tillväxthormoner hos växter (Medlemsblad för biologilärarnas fören. 5, 1939). 12. Influence of growth promoting chemicals on roots of Allium: I Effective concentration ranges of synthetic growth substances and vitamins (Bot. Not. 1939, p. 207—220). 13. Root hair formation as an auxin response (Fvsiografiska Sällskapets i Lund Förhandl. Bd 9, nr 19, 1939, 8 p p ) . 14. Formation of cleistogamic and chasmogamic flowers in wild violets as a photoperiodic response (Nature, vol. 144, 1939, p. 514—515). 15. Theoretical suggestions regarding the ethylene responses of plants and observations on the influence of apple-emanations (Fysiografiska Sällskapets i Lund Förhandl. Bd 9, nr 12, 1939, 40 p p ) . 16. Tillväxthormonernas roll hos växterna. (Lund 1939, 25 p p ) . 17. The transverse reactions of plants. (Diss. Lund 1939, 230 p p ) . 18. Tulpanernas hemlighet (Idun, 23 Jan. 1941, p. 9, 18—19). 19. Modern samhällsuppfostran och alkoholfrågan (Tirfing, Årg. 35, h. 1, 1941, p. 1—10). 20. Att växa — att blomma (artikel i samlingsverket Vi och vår värld, 1941). 21. Grönt vi kunna få gratis (Soc. Med. Tidskrift, nr 5, 1941, p. 1—6) (tills, med Märta Villner).
259 22. Ätliga sommarblad (Soc. Med. Tidskrift, nr 8, 1941, p. 1—4). 23. Ätligt »vilt» inom växtvärlden (Sv. Röda Korsets Tidskr., årg. 33, nr 6, p. 375—381). 24. Några framsteg inom modern växtforskning (Tidens kalender 1942). 25. Vetenskaplig planhushållning (IVA 15.8.1942, p. 126—131). 26. F r å n tradition till vetenskap. I, II. (Friskt Folk, 1942, I, nr 7, p. 4—5, 32. II, nr 9, p. 25—26). 27. Påskliljans hemligheter (Allm. Sv. Trädgårdstidning, Årg. 16, p. 121—125, 1944). 28. Vad spenaten lärt oss om växternas blomning (Allm. Sv. Trädgårdstidning, Årg. 16, p . 234—235, 1944). 29. Experimentellt rörande blommornas färg och färgmönster (Allm. Sv. Trädgårdstidning, Årg. 16, p . 264—267, 1944). 30. Växterna och ljuset (Vid Julbrasan, Årg. 50, p. 3—-5). 31. Hållbarhet hos äpplen (Sver. Pom. För. Årsskrift, 1945, p . 1—30). 32. Krypande fruktträd (Fruktodlaren, Årg. 16, p . 132—134). 33. Några lagringssjukdomar hos äpplen (Fruktodlaren, Årg. 16, 1945, p . 88 —91). 34. Den fysiologiska rollen av etylen och flyktiga ämnen i fruktens mognadsprocess (Sver. Pom. För. Årsskrift, 1945, p. 202—223). 35. Lagringstävlingar med äpplen (Sver. Pom. För. Årsskrift, 1946) (tills, med C. Castberg). 36. Förvaring och lagring av livsmedel (Lantmannen, nr 21, 1946, p. 4). 37. Fryskonserveringens utveckling (Sv. Jordbruksforskning 1946). 38. Fruktodlingen i Argentina och Chile med särskild hänsyn till produktionen av äpplen och päron (Sver. Pom. För. Årsbok 1947, p. 159—484). 39. Om gödsellansen och dess användning (Fruktodlaren, Årg. 19, p. 8—11). 40. Kunna »normala» lagringsförluster reduceras? (Svensk Jordbruksforskning Årsbok, 1948, Stockholm 1948, p . 292—304). 41. Nya utvecklingstendenser inom lagringen av bär och grönsaker (Sver. Handelsträdgårdsmästareförbunds Årsbok, 1947, Stockholm 1948, p. 3—18). 42. Sydamerikas jordbruk i dag (Ymer, 1948, h. 2, p. 128—141). 43. Modern auxinforskning (Fören. för naturv. undervisning, Pedag. Skriftserie, nr 5, p. 46—64, Lund 1948). 44. Från USA:s konservindustri och konserveringsforskning (Publ. nr 1 från SIK, 1949). 45. Livsmedelsförädling i USA (Svensk Jordbruksforskning Årsbok 1949, 18 p p ) . 46. Världens livsmedelsförsörjning och växtnäringen (Växtnäringsnytt, nr 2, 1949, 5 p p ) . 47. Artificiella tomater (Handelsträdgårdsmästarnas årsbok 1949, p . 35—41). 48. Fryskonservering i USA (Nord. Fryse- og Kj0lemöte i Oslo, 8—10 nov. 1948). 49. Konstgödslingens betydelse för världens livsmedelsförsörjning (Agriculture, nr 2, 1949, p. 2—5). 50. Livsmedelsbrist och jordförstöring (Världens aktuella och framtida livsmedelstillgångar) (Samtid och Framtid 1949, maj, p. 239—252). 51. Methods for storage of fresh fruit and vegetables (Publ. nr 5 från SIK, 19 p p ) . 52. Den moderna kemins plats i livsmedelsproduktionen (Tekn. Tidskrift 79, 1949, p . 37—42). 53. Aktuellt från USA:s äpplefront (Fruktodlaren, 1949, h. 3, 2 pp — 1949 h. 4 -2pp). 54. Preservation of perishable foods (UNSCURR.E/Conf. 7 / S e c / W . 401, 5 aug. 1949. Land 10 / 6 / 5 / 1 2 p p ) . 55. Engelsk äpplemustindustri (Fruktodlaren, 1949, okt. nr 4, 2 p p ) .
260 56. 57. 58. 59.
Engelsmannens kött och bröd (Samtid och Framtid, Bd C, 1948, 8 p p ) . Världens livsmedelsförsörjning (Svensk Tidskrift, 36, 1949, 9, p. 615—626). Kötthandeln i USA (ICA-tidningen, 9, 1949, 12, p. 16—17). Utvecklingen av frysfackanläggningar (locker plants) i USA (Tidskr. f. Värme-, Ventilations-, Sanitets- och Kylteknik /VVS/ XX /1949/, 12 p. 225 —230). 60. Jordbruksforskningen och världens livsmedelsproduktion (Svensk Jordbruksforskning 1950, p. 7—16). 61. Remissyttrande över Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m., (avgivet av SIK, 9 jan. 1950, 4:o, 38 p p ) . 62. Päronlagringens problem (Sver. Pom. För. Årsskrift, 1949, p . 82—104). 63. Aktuella problem inom fruktlagringen (Sver. Pom. För. Årsskrift, 1949, p. 127—136). 64. Världens livsmedelsförsörjning (När-Var-Hur, 1950, p. 48—53). 65. Problem rörande järnvägstransport av frukt och grönsaker (Kungl. Lantbruksakad. Tidskr. Årg. 89, 1950, p. 64—77). 66. Fryskonservering (Handledning för hem, skolor och frvsfacklager, 1950, 152 p p ) . 67. Frischhaltung von Fischen in Skandinavien und anderen Ländern (Kältetechnik, Årg. 2, h. 5, 1950, p . 106—112). 68. Herring-delicatessen and marinated products (Semi-sterile herring preserves). (Publ. nr 18 från SIK, 17 p p ) . 69. Från frö till fryskonserv (Sv. Handelsträdgårdsmästareförbunds Årsbok 1949, p . 25—40). 70. What is Scandinavian anchovy? (Publ. nr 20 från SIK, 8 p p ) . (Fransk upplaga: Qu'est-ce que 1'anchois de Scandinavie? dec. 1950). 71. Naturvetenskapen och samhällsutvecklingen (När-Var-Hur 1950, p. 248— 254). 72. Av Jordbrukets forskningsråd utförd lagringsforskning (Redogörelse för lagringsforskningskommitténs verksamhet 1945/46—1948/49. Kungl. Lantbruksakad. Tidskr. 1950, p . 153—180). 73. Debatten om jorden (Industria, p . 11—15, 1950). 74. Äpplet i världshushållet (Sver. Pom. För. Årsskrift 1950, p. 114—130). 75. Fruktmustindustrins utveckling (Sv. Jordbruksforskning, Årg. 1950, p. 212 —225). 76. Några data om Kanadas fruktmustindustri (Fruktodlaren, nr 6, 1950, 2 p p ) . 77. Fisk, fläskkotletter och kalorier (Sv. Västkustfiskaren, Årg. 21, nr 5, p. 84 —87, 1951) samt (Nytt från Fiskpropagandan, nr 2, maj, 5—14). 78. Cholesterolfrågan och livsmedelsplanering (Sv. Läkartidning, Årg. 48, p. 532—540). 79. Nya vägar för mjölkkonserveringen (JUN:s presstjänst). (Ett flertal tidningar och tidskrifter). SIK-Publ. nr 26. 80. Hemmens matlagning och industrikonserver. I. Synpunkter på fisk- och soppkonserver på grundval av erfarenheter från USA (HFI-meddelanden nr 5 / 1 9 5 1 / z l , p. 27—31). 81. Slutord i debatten om Sjuk jord — Frisk jord (Industria, vol. 47, nr 2, 1951, p. 48—50). 82. Trädgårdsodlingen och folknäringens krav (Sv. Handelsträdgårdsmästareförbunds Årsbok, 1950, p. 11—31, 1951). 83. Fisheries and world food problems (SIK-Publ. nr 28, 39 p p ) . 84. Fryskonservernas mikrobiologiska problem (Utredning för Nordiska Metodikkommittén, SIK-Publ. nr 34). 85. Glaslagring av frukt och bär (Kungl. Lantbruksakad. Tidskr. h. 1, vol. 90, 1951, p . 49—69).
261 86. Den industriella konserveringen i hemmens tjänst (Kapitel i sammelverket Nutidsmat och hemhushållning, bokf. Natur och Kultur, 10 uppl. 1951, 15 pp). 87. Kap. Fryskonservering i boken Hemkonservering (Wezäta förlag, 10 uppl. 1951, p / l 5 5 — 1 6 8 ) . 88. Förändringar i kost- och dryckesvanor under det gångna halvseklet (Tirfing, vol. 45, h. 3, 1951, p . 65—75). 89. Flygtransport av frukt och grönsaker (Utredning för Lagringsforskningskommittén, 1951, 13 p p ) . 90. PM ang. Comité International Permanent de la Conserve (CIPC). (SIK-Publ. nr 30). 91. Äpple- och ciderfrågan (Eklunds förlag, 1951, 27 p p ) . 92. General principles for comparing fresh (raw) canned and cooked products (SIK-Publ. nr 41 föredrag vid Internationella konservkongressen i Paris 1951). (Fransk upplaga: Principes generaux pour une comparaison entré des aliments conserves et des mets similaires appretés å la maison). 93. Främmande länders krigspotential. Livsmedelskompendium II: A: 2 (för försvarshögskolan), 32 p p . 2 bil. 94. Fryskonservernas mikrobiologiska problem (IVA-tidskrift 1951). 95. Fryskonservernas bakteriologi (Hygienisk Revy, 1951). 96. Jordförstöringen (Natur och Kulturs årsbok, 1952). 97. Äpplets industriella förädling (Sver. Pom. För. Årsskrift 1952). 98. Råvaruhantering. A. Vegetabiliska produkter (Skolkökslärarinnornas tidning, 1951). 99. Kap. Fryskonservering av kött, fisk och fjäderfä i boken: Kött- och fiskkonservering. 100. Förluster vid lagring av potatis för stärkelse- och alkoholtillverkning (tills, med K. Almgren). (Utredning för Potatis-industriutredningen. 21 pp jämte diagram). 101. Kap. I (Lagringsförlusterna och deras orsaker) samt II (Potatisens förändringar under lagringen). (JUN:s upplysningsskrlft 1951: Potatislagring, p. 3—13). 102. Livsmedelsindustrin och hemmens matlagning (Konserves 1951). 103. Mjölkens konservering (Jordbruksforskningens Årsbok 1952). 104. Recept för användning av äpplemust vid beredning av drycker och efterrätter. Preliminärt förslag. 4:o, 7 p . 105. Svensk forskning rörande fiskhantering. (Särtryck ur Sv. Fiskhandel 7, 1951:12 p . 136—138, 4:o. 106. Den moderna fryskonserveringens hygieniska problem. (Särtryck u r : Hygienisk Revy 40, 1951:10, p . 428—438. Sammandrag av publ. 34.) 107. Äpplets industriella förädling. (Särtryck u r : Sv. Pom. För. Årsskrift 1951, p. 5—25). 108. Åttonde internationella kyl- och fryskongressen i London. (Särtryck u r : Kylteknisk tidskrift 1, 1952: 1, p. 5—8, 4:o.) 109. De senaste framstegen inom konserveringsforskning och konservteknik (4:o, 18 p.) 110. Hur undvika förluster vid grönsaksförsäljning? (Särtryck ur: KFF, medlemsblad för Kooperativa föreståndarnas förbund 28, 1952:1, 4:o, 2 p. 111. Om livsmedlens värde och kaloriinnehåll. (Särtryck u r : Skolkökslärarinnors tidning 37, 1952:5, p. 117—120). 112. Livsmedelsproduktion genom algodling. (Särtryck u r : IVA 23, 1952:5, p. 215—220). 113. Preservation of perishable foods. (Särtryck u r : Proceedings of the United Nations Scientific Conference on the Conservation and utilization of resources. Vol. 6, Land resources, p . 370—374, 4:o.)
262 114. Hantering av vegetabiliska färskvaror. (Särtryck ur: Hygienisk Revy 41, 1952:10, p. 399—408, 423.) 115. Färskfiskens hantering. Vad modern forskning säger om färskfiskens förstöring. (Särtryck u r : Svensk Jordbruksforskning, Årsbok 1953, p. 175—190.) 116. Livsmedelskongress i Rom. (Särtryck ur IVA 24, 1953: 1, p. 41—43.) 117. Hur härskningen bestämmer fjäderfäköttets kvalitet. (Särtryck ur: Livsmedelsteknik 1, 1953:1, p. 18—21, 4:o.) 118. OM IIF /institut International du F r o i d / . (Särtrvck u r : Kylteknisk Tidskrift 12, 1953:5, p. 58—61, 4:o.) 119. Nyare framsteg inom konserveringsteknik och konserveringsforskning (4:o, 14 p.) 120. Preservation of fruit juices by sterilisation filtration, chemical preservatives, etc. (Särtryck u r : The chemistry and technology of fruit and vegetable juice production by D. K. Tressler and. M. A. Joslyn, 1054.) 121. Från IIF:s verksamhet under 1953. (Särtryck ur: Kylteknisk Tidskrift, 1954:2.) 122. Konserveringsforskningens aktuella problem. (Särtrvck ur: IVA 25, 1954:2, p . 57—68.) 123. Förädlar eller förstör kemin våra livsmedel? (Särtryck ur: Livsmedelsteknik 2, 1954:4, p . 3—10, 4:o.) 124. Fjäderfä som färskvara och konserv. Vad utvecklingen i USA lärt oss. (Särtryck ur: Jord-Gröda-Djur, Svensk Jordbruksforskning, Årsbok 1956, p. 244 —254.) 125. Hantering av färskfisk. Ombord — i hamn — under transport — i affärer — i hemmen. (Wezäta förlag, Göteborg 1952.) 126. Kaloritänkandets ekonomiska konsekvenser. (Balans Nr. 4, 1952, p. 184— 197; tillsammans med K. Almgren.) 127. Om livsmedlens närings- och kalorivärde. (Hygienisk Revy, Årg. 42, Nr 1, p. 27—29.) 128. Internationella dietikerkongressen i Amsterdam. (Livsmedelsteknik, Vol. 1, h. 1, p. 24—28.) 129. Aktuell härskningsforskning och världens livsmedelsförsörjning. (Nord. symposium 11—13 sept. 1952, Del. I, 1953, p. 1—6.) 130. Konservråvarorna och härskningsprocesserna. (Nord. symposium 11—13 sept. 1952, Del II, 1953, p . 172—193.) 131. Konserverna i matlagningen. (Dagens Hushåll, 1953, p. 26—28.) 132. Hur härskningen bestämmer fjäderfäköttets kvalitet. (Livsmedelsteknik, Vol. 1, h. 1, p . 18—21.) 133. Sammanfattande redogörelse för det nordiska symposiet om fetthärskning i Halmstad. (Meddelande FKO, Nr 12, p . 5—9; tillsaromans med R. Marcuse.) 134. Hur amerikanarna föder upp fjäderfä till slakt. (I/V, RLF-tidningen I, nr 42, 15.10.1952, II, n r 46, 12.11.1952.) 135. Kost, kostnader och kalorier. (ICA:s folkalmanacka 1953 samt ICA-tidningen n r 3, 1953, p. 3—5.) 136. Världens försörjning. (ASKI:s folkalmanacka 1953.) 137. Hur utfodras hönsen i slaktfjäderfäfabriker? (RLF-tidningen, nr 5, 2 8 . 1 . 1953.) 138. Internationella kyl- och frysinstitutets aprilmöte 1952. (Kylteknisk tidskrift, Årg. 12, nr 2, p . 13—15.) 139. Hur industrin h a r möjliggjort moderna kötthönsgårdar i USA. I: Distributionsmetoderna. (RLF-tidningen nr 7, 11.2.1953.) I I : Konserv- och avfallsfabriker. (Nr 9, 25. 2.1953.) 140. Jorden — vårt öde. Kan en permanent världshunger avvärjas? (Forum, Sthlm 1953, 400 pp.)
263 141. Livsmedelskonserveringen och samhället. (Göteborgs-Posten, 14 nov. 1953.) 142. Technische und wissenschaftliche Gesichtspunkte bei der weltwirtsschaftlichen Entwicklung der Fruchtsaftsindustrie. (Internationaler FruchtsaftUnion, Paris, 1953.) 143. Den europeiska livsmedelsproduktionens betydelse. Grundförbättring. (NK 2, 2—5, 1953.) 144. Konserverna i det moderna samhället. (Göteborgs-Posten, 15 nov. 1953.) 145. Kampen om åkerarealerna. (Stockholms-Tidningen 30 dec. 1953.) 146. Nästa miljonen år och flykten från verkligheten. (Göteborgs-Posten 7 jan. 1954.) 147. Finns det en lågproteineffekt som stimulerar sexualfunktionerna? (Svensk Läkartidning 51, 1954:8, p . 397.) 148. Den västerländska teknikens dilemma. /Den moderna teknikens debetposter — ett dilemma./ (Hygienisk Revy 43, 1954:3, Kommunalteknisk Tidskrift 1954:2.) 149. Den moderna teknikens debetposter. (Teknisk Tidskrift 84, 1954:31.) 150. Våra kostvanor — ökad trivsel med bättre matvanor. (Tidskriften Trivsel, Förlag AB A. S. K., n r 28, 1954.) 151. ö p p n a ögon för överbefolkningen. (Göteborgs-Posten 8 nov. 1954.) 152. Kyllagring av frukt, bär och grönsaker. (Handbok i Kylteknik, p . 362—430, Stockholms Bokförlag 1954.) 153. Fryskonservering av frukt, bär och grönsaker. (Handbok i kylteknik, p . 431 —455, Stockholms Bokförlag 1954.) 154. Problemas de actualidad en la cienvia de conservacion de alimentos. (Revista Técnica Informaciön Conservera 11, 1954:12, p. 4—11.) 155. Konserveringsforskningens aktuella problem. (Tidskrift för Nseringsmiddelindustrien, 1954. I. 7 : 1 1 , p . 301—304; II. 7 : 2 , p . 337—339; III. 1955, 8 : 1 , p. 5—9.) 156. L'industrie de la conserve et ses problémes actuels de recherche. La Revue de la Conserve France 9, 1954: 8, p . 19—25 & 10, 1954, p . 30^-34. 157. Kemin och våra livsmedel — Förstöring eller förädling. (Kemikaliefacket 1954, 1 3 : 1 2 , p. 328—331; 1955, 1 4 : 1 , p . 10—16; 14: 2, p . 40—44.) 158. Rädda vattnet. (Vår Bostad, 1955: 4, p . 8—9, 28.) 159. Djupfrysningen som konserveringsmetod. (ERA, 28, 1955:1, p . 2—6.) 160. Förädlar eller förstör kemin våra Hvsmedel? (Livsmedelsteknik 2, 1954:4, p. 3—10.) 161. Elmetoder vid livsmedelskonservering. (ERA, 27, 1954:6—7, p . 67—70.) 162. Bruk kj0leskapet med förnuft! (Tidskrift for Husstell-Lsererinner 37, 1955: 6, p. 119—126.) 163. Sanitary and nutritional problems of modern refrigeration. (Proceedings of the IXth International Congress of Refrigeration. Paris 1955, Vol. 1, p . O 117—0 136.) 164. De nya dryckerna. (ICA-almanackan 1956.) 165. Osaklighetens dilemma. (Göteborgs-Posten, 4 januari 1956.) 166. Forskningsplanering r ö r a n d e vattenföroreningarna — behov av samordning. (FKO-medd. nr 19, IVA, 1955, p . 41—51.) 167. Il rifornimento viveri delFBuropa. (Umana 4, 1955:7—8, p. 11—15.) 168. Den moderna teknikens debetposter. (Tidskrift för Hälsa, 16, 1 9 5 5 : 1 , p. 5—8, 22, 28.) 169. Morgondagens livsmedel. (ICA-Tidningen 16, 1956: 1, p . 32—34, 56—58.)
264 Bilaga G
Utdrag av redogörelse för Svenska Institutets för Konserveringsforskning verksamhet arbetsåret 1 juli 1955—30 juni 1956
Mikrobiologiska avdelningen Med hänsyn till avdelningschefens avgång från sin befattning den 30 juni 1956 har arbetet under verksamhetsårets senare del i avsevärd utsträckning inriktats på att komplettera och avsluta de pågående arbetena. Undersökningarna rörande s. k. seglakebildning genom obligat halofila bakterier av släktet Achromobacter har fortsatts. Bakteriernas förmåga att utnyttja olika kol- och kvävekällor har närmare undersökts. Bakterierna angriper genom oxidation ett flertal aminosyror, vissa fruktsyror och pyrodruvsyra men inga sockerarter. Aminosyrekväve kan utnyttjas, men ammoniumjoner utgör den bästa kvävekällan. pH-optimum ligger nära neutralpunkten, temperaturoptimum strax under 25°C. Medelst acetonbehandlade bakteriepreparat har slembildningsprocessen studerats under kontrollerade betingelser. Det slembildande enzymet aktiveras specifikt av natriumjoner. Slembildningen från sackaros hämmas i olika hög grad genom tillsats av monosackarider och andra disackarider, starkast av laktos. Ifrågavarande enzym kan i viss utsträckning utlösas från bakteriecellerna genom autolys eller från acetonbehandlad bakteriemassa genom behandling med fosfatbuffert. Praktiska försök har gjorts att ersätta rörsocker med mjölksocker vid inläggning av sill från tunnor med seg lake. Undersökningarna rörande upptiningens inverkan på marina bakterier, som nedfrysts i olika medier, har fortsatts. Bakterieantalet, bestämt genom spridning i näringsagar, uppvisar omedelbart efter upptining en markerad nedgång, följd av en lika markerad uppgång. Detta har visats bero på en övergående partiell inaktivering av bakterierna. Reaktiveringen synes vara beroende av att bakterierna förvaras vid en temperatur i närheten av 0°C. Den övergående inaktiveringen av bakterierna återspeglas även i deras andningsintensitet efter upptining. För Nordiska Metodikkommittén för Livsmedel har metodiken för bestämning av bakteriehalten i djupfryst fisk studerats. Med anslag från Statens naturvetenskapliga och tekniska forskningsråd har undersökningarna rörande bensoesyrans tillväxt hämmande effekt hos bakterier fortsatts. Arbetet har utförts av civilingenjör I. Bosund som licentiatarbete vid avdelningen för organisk kemi vid Chalmers tekniska högskola. Under året har bensoesyrans effekt på oxidation av vissa organiska syror särskilt studerats. Resultaten visar, att 0,10—0,15 % bensoat vid pH 6,0 på ett karakteristiskt sätt ingriper i oxidationen av bl. a. pyrodruvsyra, fumarsyra och bärnstenssyra. Samma mängder bensoat hämmar fullständigt oxidationen av ättiksyra. Tidigare erhållna resultat rörande bensoesyrans inverkan på bakteriernas ammoniumjonmetabolism och lag-fasens längd vid odlingsförsök h a r bekräftats och undersökningarna h a r utvidgats. Det förefaller möjligt, att de hittills erhållna resultaten skulle kunna förklaras med att bensoesyran på något sätt ingriper i bakteriernas energiom-
265 sättning. Vid det fortsatta arbetet, som kommer att utföras med stöd av förnyade bidrag från ovannämnda forskningsråd, kommer huvudvikten att läggas vid studiet av denna fråga. En undersökning rörande inverkan av oxitetracyklin på tillväxten av vissa halofila och icke halofila bakterier vid olika koksaltkoncentrationer har utförts som examensarbete av en studerande vid Chalmers tekniska högskola. Biokemiska avdelningen Det allmänna skeendet under mognadsförloppet i ansjovis har ganska väl kartlagts vid avdelningen, och ett studium av orsakerna till detta skeende har nu påbörjats. Försök har sålunda igångsatts att utröna vilken roll mikrofloran spelar vid mognaden. En svårighet är här att undertrycka mikroorganismerna utan att silläggvitan samtidigt förändras. Sterilisering genom strålning är tills vidare ingen framkomlig väg, då tillräckligt stora aggregat härför icke finnes i landet. I stället har försök gjorts med ett antibiotikum, oxitetracyklin. Märkvärdigt nog har ingen inverkan på mikrofloran i inläggningarna kunnat förmärkas. Däremot synes oxitetracyklin ha viss inverkan på mognadsprocessen. Försöken fortsätter. Frågan om lämpligaste förfarande för npptining av fryst torskfilé har ingående bearbetats under året. På grund av de stora variationerna i frysvaran har ett mycket stort undersökningsmaterial måst framskaffas för att med statistiska metoder kunna bestämma huruvida skillnader mellan olika förfaranden föreligger. Frågan är ännu inte löst, men metoden för upptining förefaller ha underordnad betydelse för de totala vätskeförlusterna i den färdigkokta fisken. En alltför långsam upptining synes dock medföra en mikrobiell försämring av kvaliteten. Försöken fortsätter. Askorbinsyrehaltens förändring vid upptining av bär, frysta med och utan socker, har studerats. Socker utövar en skyddande verkan hos jordgubbar. Oxidationen av askorbinsyra är här obetydlig även vid långsam upptining. Utan sockertillsats blir oxidationen markerad vid långsam upptining. Hos hallon synes sockret ha mindre verkan. Både med och utan socker oxideras en del av askorbinsyran, om upptiningen utsträcks över längre tid. En undersökning över solljusets inverkan på askorbinsyra och färg i apelsinsaft på glasflaskor har utförts i samarbete med matprovningsavdelningen (SIKPublikation nr 116). Förhöjd temperatur och ljus verkar nedbrytande på askorbinsyra, varvid temperaturen har den större betydelsen. Samtidigt inträffar brunfärgning av saften och denna motverkas av ljus. Försök pågår att utröna, huruvida denna effekt är en ren blekning eller om ljuset leder reaktionen i en annan riktning, där brunfärgningen är mindre omfattande. En större försöksserie med olika slags idustriellt beredda safter har igångssatts. En studie över karaktären hos den utfällning, som uppstår i svart vinbärsmust under lagring vid icke frystemperaturer har utförts. Genom hydrolys i stark saltsyra har visats, att som byggstenar ingår äggvita, möjligen antocyanfärgämnet samt en substans, som reducerar Tillmans reagens. Denna substans har visats vara acetylmetylkarbinol. Sannolikt deltar även askorbinsyra vid bildningen av denna fällning. Dessa arbeten har under tiden 6 oktober—31 april utförts av en spansk statsstipendiat, dr M. Catalan med fru. En SIK-publikation är under tryckning. Ett flertal bestämningar av askorbinsyra och färg har utförts för matprovningsavdelningen. Fysikalisk kemiska avdelningen På grund av att avdelningens utrustningsanslag i beskuret skick ej kunde beviljas förrän den 23 mars, har arbetena ej kunnat bedrivas i önskad omfattning. Verkstadens underbemanning h a r medfört att avdelningens personal har fått
266 ägna en stor del av sin arbetstid åt inredningsarbeten och enklare apparatkonstruktioner. Vissa forskningsprojekt har dock kunnat hållas igång. Vid de fortsatta försöken med högfrekvensvärmning visade det sig, att den förhyrda generatorn ej var lämpad för dessa arbeten. Den h a r därför återlämnats, och efter ingående förhandlingar med olika firmor har inköpts en s. k. pressmasseförvärmare på 1 kW och ca 20—50 MHz. Vid arbetsårets slut pågick byggandet av en skärmbur med dubbelt nät, som skall möjliggöra dels känsliga mätningar utan störningar från termostater o. d., dels olika försöksuppställningar för högfrekvensvärmning utan risk för att störa telekommunikationerna i omgivningen. Under året har anskaffats en Q-meter (50 kHz—50 MHz) i precisionsutförande, med vilken mätningar av olika födoämnens dielektriska egenskaper har påbörjats. Vissa andra mätinstrument för dessa arbeten har beställts eller är under tillverkning vid Institutet. En omfattande korrespondens har bedrivits med utländska institut och firmor för att insamla sådana uppgifter, som icke återfinnes i facklitteraturen. En undersökning av möjligheterna att följa hönsäggviteförändringar vid lagring medelst papperselektrofores visade, att utsikterna till goda resultat på denna väg var små. Arbetet ledde dock till att den vid Institutet använda metodiken för papperselektrofores genomgicks och förbättrades. I slutet av mars kunde till förmånligt pris i a n d r a hand förvärvas en apparat för fri elektrofores, typ LKB 3017. Denna apparat h a r upprustats och använts för preliminära analyser på hönsäggvita (i samband med lagringsförsök). Apparaten har även använts för bestämning av diffusionshastigheten för hönsäggvita och löslig stärkelse. Övriga avdelningar har erhållit service i form av rådgivning beträffande mätmetodik o. d. Vid studiet av levans viskositet och utfällningsförhållanden h a r även laboratorieförsök utförts. Den allmänna servicen har omfattat följande arbeten. Assistenten har genomgått Institutets el-installationer jämte tillhörande ritningar och tillsett att behövliga rättelser och förbättringar åstadkommits. Laboratoriebiträdet har utfört allt fotografiskt arbete vid Institutet, övriga avdelningar har erhållit service på apparatur, särskilt sådan av elektrisk art. I samarbete med kontoret har utarbetats ett inventarium över samtliga apparater och större enheter av laboratorieutrustning. Broschyrsamlingen över apparatur och laboratorieutrustning är nu uppordnad. Bland nyanskaffningar för allmänna ändamål kan nämnas noggrann rörvoltmeter för låga växelspänningar, servicerörvoltmeter, växelspänningsstabilisator, tongenerator och rörprovare. Avdelningen har följt litteraturen rörande vissa strålkonserveringsproblem samt automatisering inom konservfabriker och annan instrumentering för dessa. Kemiska avdelningen Inom ramen för undersökningar rörande härskning hos sill h a r konstaterats att fria aminosyror förstärker den antioxidativa effekten av sillens tokoferol. Dessa aminosyror har separerats och identifierats, och deras synergistiskt-antioxidativa effekt på sillolja har testats. Undersökningen, som h a r utförts dels i silloljeemulsioner, dels med hjälp av ett snabbtest på filtrerpapper, har publicerats som SIK-Publikation nr 117. Vidare har i anslutning till tidigare försök med sillmassa studier bedrivits över olika antioxidanters effekt på sillolja (i Swiftapparat) och silloljeemulsioner. Inverkan av pH-värdet, av salthalten samt av metallspår undersöktes. Vidare studerades den omkastning av antioxidativ till prooxidativ verkan, som uppträder med stigande koncentration av vissa tillsatser såsom tokoferol. — Tidigare
267 undersökningar angående askorbinsyrans verkan i detta sammanhang har kompletterats och bearbetats för publicering i »Fette und Seifen». I samarbete med ett sillsalteri har ett större parti sill saltats med vissa antioxidativa tillsatser. I samband härmed har även studerats olika tillvägagångssätt vid sillens hantering och förbehandling. På uppdrag har utförts en utprovning av olika förpackningsmaterial för sillfiléer i konsumentförpackning. Under sommaren 1955 har en tidigare påbörjad undersökning av fytinhalten i gröna ärter och dennas förändringar under mognadstiden återupptagits. Den har dock stött på vissa analytiska svårigheter, varför under våren 1956 en av Holt nyligen utarbetad analysmetod prövats och efter viss modifiering befunnits tillfredsställande. På uppdrag har utförts en undersökning angående förekomst av grumlighet i sylter och geléer med låg sockerhalt och sambandet mellan sockerhalt och grumlighet. I samarbete med Svenska Kontrollanstalten för Mejeriprodukter och Ägg har en testning av anstaltens smörbedömare med starkt utspädda lösningar av grundsmakämnen pågått. På det analysmetodologiska området har i samband med ovannämnda undersökningar vissa analysfrågor bearbetats. Sålunda har i samarbete med emballageingenjören utförts en jämförande undersökning av olika metoder för bestämning av peroxidtal. — I tidigare årsredogörelser omnämnda jämförande studier av olika metoder för bestämning av fettämnens stabilitet h a r fortsatts och nya metoder prövats. — I samband med lagringsförsök h a r utförts regelbundna analyser av fettkvalitet hos frysta kycklingar. — F. ö. h a r undersökningar utförts rörande bestämning av tennhalt i potatismjöl samt av butylhydroxianisolhalt i fettämnen för Nordiska Metodikkommittén för Livsmedel. Vidare har för CIPC utförts en kompletterande undersökning angående bestämning av torrsubstans i tomatpuré, sylt och leverpastej. Tekniska avdelningen På grund av brist på anslag h a r tekniska avdelningens personal varit reducerad. Svårigheter h a r sålunda förelegat att upprätthålla verksamheten i önskvärd omfattning. Avdelningen har därför i sitt försöksarbete varit helt hänvisad till betalda uppdrag. Utrustning. Under året h a r fabriksavdelningen färdigutrustats enligt utrustningsplanen. Sålunda har levererats och installerats en större och en mindre autoklav från AB Getingeverken, Getinge, samt en isvattentank från Svenska Turbinaktiebolaget Ljungström, Finspång. Verkstaden h a r varit hårt belastad med rutinarbeten såsom installationer, underhåll av byggnad, anläggningar o. d. Eftersom vaktmästartjänsten under större delen av året ej varit besatt, h a r verkstadspersonalen fått utföra vissa vaktmästarsysslor. Även driften och skötseln av ångpanneanläggningen har åvilat denna personal. En besvärande eftersläpning har därför uppstått i fråga om tillverkning av utrustning för Institutets olika avdelningar. Av nytillverkningar för Institutet kan nämnas: r a m till hydraulisk press för 35 ton, apparat för testning av folier och specialfundament för falsmaskiner. — Dessutom har verkstaden utfört inredningsarbeten i SIK:s analyslaboratoriums nya lokaler vid Institutet. Emballage laboratorie t En undersökning av fuktighetens inverkan på gaspermeabilitet hos cellofan har påbörjats. Undersökningen utfördes i en modifierad apparat enligt LandroekProctor. Följande cellofantyper har införskaffats från Du Pont, USA: 300 PT, 450 PT, 600 PT, 300 MSAT 82, 300 MSAT 83. Tidigare erhållna preliminära re-
268 sultat, som visat, att cellofans genomsläpplighet för gaser ökar starkt med gasens relativa fuktighet, h a r bekräftats. En ny apparat för bestämning av foliers gasgenomsläpplighet är under byggnad. En av fördelarna med den nya apparaten är att den medger väsentligt snabbare mätningar. Å andra sidan kommer den dock endast att kunna användas för torra gaser. En större undersökning rörande användning av flexibla material för förpackning i vakuum eller inertgas av vakuumtorkade livsmedel har påbörjats. Tre olika vakuumförslutningsmetoder och ett flertal förpackningsmaterial har provats. Preliminära försök med laminat av aluminiumfolie eller saran visar att dessa material motsvarar uppställda krav på gastäthet. Beträffande förslutningsproblemet har med tillgängliga material och vakuumförslutningsapparater hittills ej uppnåtts helt tillfredsställande resultat. I samband med denna undersökning har utprovats en metod för bestämning av fri olja fden del av ingående fett, som har möjlighet komma i kontakt med emballagematerialet) i livsmedel samt en metod för provning av förslutningens täthet hos flexibla vakuumförpackningar. Som led i det tidigare uppgjorda forskningsprogrammet rörande aluminium som livsmedelsemballage har bl. a. gjorts inläggningar av ärter och räkor i aluminiumburkar. För kontroll av bombage har i verkstaden byggts en apparat, som möjliggör mätning av lockets utbuktning. Beträffande tuber av aluminium h a r utprovats en metod för gasanalys samt startats en undersökning rörande provning av innerskyddslacker i tuber. De egenskaper, som i första hand testats är adhesion, porositet och korrosionsbeständighet. Beträffande innerskyddslacker har vidare utförts en serie preliminära försök r ö r a n d e olika metoder att bestämma porositet hos lacker applicerade på plana plåtar (vit plåt och aluminium). Förhållandevis goda resultat har härvid uppnåtts med två elektriska metoder. I samband med lagringsförsök har utförts ett försök rörande kylning av grönsaker med kylelement placerade i transportemballaget. Som förutsättning antogs gälla, att varan skall transporteras från Skåne till Norrland, under de två första dygnen i kylvagn vid + 6°C och under det tredje dygnet utan temperaturkontroll. Resultatet visar, att sallat, som transporteras i lådor med kylelement bibehåller en väsentligt bättre kvalitet än sallat, som transporteras i lådor av samma typ men utan kylelement. Vidare har genomförts två försöksserier rörande fryskonservering av fet fisk (strömming och makrill) med huvudvikt lagd på utprovning av lämplig emballagetyp. I samarbete med SIK:s Analyslaboratorium har utförts ett antal serviceuppdrag, t. ex. provning av tunna folier och laminat (gas- och vattenånggenomsläpplighet, fettstabilitet), kontroll av bleckburkar (falstäthet, tenn- och lacktjocklek, vakuum, frivolym och gassammansättning m. m.), kontroll av förslutning på glasb u r k a r , bestämning av gassammansättning i tuber, samt undersökning av emballagetypens inverkan på fryshastighet. Matprovningsavdelningen Försöken med tillsats av askorbinsyra till frukt- och bärkonserver har avslutats. Under föregående år vunna resultat har bekräftats och en r a p p o r t är under utarbetande. Verkan av blanchering och sockertillsats på fryskonserverad späd rabarber har studerats även detta år. Resultaten från föregående år tyder på att rabarber lämpar sig mycket väl för frysning utan föregående blanchering. Med sockerlag blir produkten något bättre än helt osockrad, medan torrsockring drar ut vätska ur rabarbern och ger denna en tradig konsistens. Blanchering medför viss smakförlust och konsistensförsämring.
269 En undersökning har igångsatts över möjligheten att finna en optimal söthetsgrad för bär- och fruktkonserver. Försöken har inriktats på att genom provsmakning söka finna ett samband mellan fruktkoncentration och sockerhalt. Hittills utförda försök tyder på att provsmakarnas uppfattning om optimal sockerkoncentration vid en viss bärsaftmängd har så stor spridning att något samband ej går att fastställa utan en mycket stor provsmakargrupp. Försöken fortsätter. Sura körsbär, Ostheimer, Triaux och skuggmoreller, har frysts in utan socker, lorrsockrade och med sockerlag. Resultaten är under bearbetning. Ett flertal svenska och utländska recept på körsbärssylter och kompotter har genomprövats med samma sorter. Försöken kommer att upprepas med de recept, vilka givit de bästa resultaten. Försök h a r gjorts att framställa en frysvara av ej upphettat äpplemos. Äppleklyftor, doppade i en lösning av koksalt och natriumsulfit, frystes och maldes. .Moset blandades med socker och återfrystes. Vid upptining efter åtta månaders lagring visade sig moset vara ljust och hade en frisk smak av färska, råa äpplen. Askorbinsyratillsats förhindrar den mörkfärgning, som annars uppstår när det tinade moset fått stå några timmar. Torrsockrade jordgubbar och blåbär har fått stå olika tider mellan packning och nedfrysning, och fryskonservernas kvalitet h a r bedömts. Bär som fått stå två och fyra timmar, föreföll smakmässigt bättre än de som frysts omedelbart efter inpackningen. Jämförelser har också gjorts med blåbär inlagda i sockerlag. Dessa hade segare skal och tydligt sämre smak än de torrsockrade. Vidare h a r konserveringsförsök gjorts på plommon för att studera mörkfärgning under lagring. Askorbinsyratillsats gav en ljus och smaklig produkt. Konsistens hos sylter, som kokats lika lång tid, men där sockertillsatsen skett vid olika stadier under kokningen, har jämförts. Hårdskaliga bär, såsom svarta vinbär och krusbär, synes ge bättre sylt, om sockret tillsättes på ett senare stadium, medan köttiga bär, såsom jordgubbar och hjortron, tycks vara opåverkade. I samband med lagringsförsök med ägg har äggens bakningsegenskaper bestämts, sedan en metod härför utarbetats. Kvalitetsbedömning och provsmakning har under året i stor utsträckning utförts för olika avdelningar inom Institutet, framför allt analyslaboratoriet. En konversionstabell är under utarbetande ur vilken konservers nettoinnehåll samt motsvarighet i färskvara skall framgå. I samarbete med biokemiska avdelningen har inverkan av solljus på apelsinsaft studerats (SIK-Publikation nr 116). Lagringsundersökningar Delvis med anslag från Jordbrukets Forskningsråds Lagringsforskningskommitté har nedannämnda fortsatta och nya undersökningar utförts. Temperaturförloppet invid gulhinnan i ägg har vid oljepastörisering studerats med tillhjälp av termoelement i avsikt att klargöra temperaturvariationer och finna en säker begynnelsetemperatur hos oljan som icke ger koagulerade fläckar i vitan. Inverkan av pastöriseringen på äggkvaliteten har varit föremål för fortsatt studium, varvid äggens egenskaper som ingrediens i bakverk och äggstanning undersökts. Vid fortsatta bakteriologiska försök har olika psykrofila (Pseudomonas sp., Achromobacter sp.) och mesofila (Escherichia coli, Proteus sp.) bakteriestammar prövats som infektionskälla för färska, tvättade, ytsteriliserade ägg. Efter nio veckors lagring vid + 15° C, 57—60 % R.H. i sterilt emballage befanns endast Pseudomonas sp. ge upphov till rötskador av väntad typ. Escherichia coli kunde icke konstateras i de med Coli-stammar ytinfekterade äggen.
270 I sterilt emballage kunde ägg, som tvättats i rinnande vatten (ca + 40°C) och ytsteriliserats, lagras under två månader utan att någon infektion av ägginnehålJet kunde konstateras, medan obehandlade ägg i samma miljö uppvisade höga bakterietal (>200 000 per ml). Sterila brickor och sterilt pappershölje gav alltså tillräckligt skydd mot sekundär infektion, fastän tvättade ägg är ömtåligare och i normal miljö angripes och förstöres snabbare än otvättade. Den ursprungliga ytinfektionen hos otvättade ägg kan således vara tillräcklig för att åstadkomma kraftig infektion av ägginnehållet även i steril miljö. — Vanliga handelsägg, som lagrats på brickor, vilka infekterats genom neddoppning i bakteriesuspension, infekterades ej snabbare än ägg, som lagrats vid + 15°C, 80—90 % R.H. på vanliga, rena, förut ej begagnade äggbrickor. Studiet av äggvitans strukturförändring vid lagring har fortsatt och undersökningen av skalporositet avslutats. Såväl neddoppning av äggen i färglösning som direkt mätning av luftgenomgången kunde användas som mått på relativ porositet. Första serien i en undersökning av fettstabilitet hos frysta kycklingar har avslutats. Materialet håller på att bearbetas. Kycklingar, i vilkas foder fettet huvudsakligen bestått av kokosfett, bibehöll hög kvalitet under 14 månaders lagring, medan lin- och sillolja gav slaktdjur med sämre smak. Foder med 3 % sillolja och 0,1 % tokoferolblandning gav under den första lagringstiden samma kvalitet som foder med kokosfett. En försämring inträdde mot lagringsperiodens slut, då kvaliteten var i nivå med den, som kännetecknade de djur i vilkas foderfett sillolja utan tokoferol varit huvudingrediens. Tokoferol synes ha god men föga varaktig effekt. Variationen mellan djuren var relativt stor. Lagringstemperaturens inverkan på fryst, fet fisk har undersökts med makrill och sill som försöksobjekt. Olika typer av emballage har samtidigt prövats. Studier över återfrysningens betydelse för kvaliteten hos frysta torskfiléer har påbörjats. Fortsatta försök med islagring av färsk fisk har kunnat genomföras på en fiskebåt. Mellan skalis, naturis och blockis har inga skillnader av praktisk betydelse i fråga om kyleffekt kunnat påvisas. Skalisen smälter snabbare och bevarar därigenom fisken något bättre. Tillsats av nitrit eHer aureomycin till is har tydligt hämmat fiskens försämring, men effekten har vid den organoleptiska bedömningen blivit märkbar först på ett så sent stadium, att fisken (kolja) ej längre kunde anses fullt marknadsduglig. Försök med kyllagring av päron och med kylning av grönsaker (sallat) i transportemballage samt studium av klorofyll- och solaninbildning i potatis har fort-
Statens offentliga utredningar 1958 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.
Fast egendom. Jordbruk med binäringar.
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Utredning om vissa förhållanden vid konserveringsforskningsinstitutet. [3] Industri.
Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.
Statens och kommunernas finansväsen.
Kommunikationsvasen. Vägplan för Sverige. Del 1. Riktlinjer och förslag samt kartbilagor. [1] Del 2. Expertutredningar och övriga textbilagor. [2] Bank-, kredit- och penningväsen.
Politi.
Försäkrlngsväsen.
Nationalekonomi och socialpolitik. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård.
Försvarsväsen.
Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAC