Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KUNG!

QISL.

2 JAN:959 STO STATEKS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1959:1 Jordbruksdepartementet

sou

A

STATLIGT STOD TILL JORDBRUKETS INRE RATIONALISERING FÖRSLAG AVGIVET AV JORDBRUKS ANSLAGSUTREDNINGEN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Idun. 164 s. lo.

Anm. Om säskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet, Jo. • jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1959:1 Jordbruksdepartementet

STATLIGT STÖD TILL JORDBRUKETS INRE RATIONALISERING FÖRSLAG AVGIVET AV JORDBRUKSANSLAGSUTREDNINGEN

I DUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1959

Till Heirr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 maj 1957 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet samma dag överdirektören K. H. Olsson, tillika ordförande, lantbrukaren, ledamoten av riksdagens andra kamm a r e S. O. Antby, lantbrukaren, ledamoten av riksdagens andra kammare E. E. Haeggblom, rektorn, ledamoten av riksdagens första kammare S. Larsson samt ombudsmannen, ledamoten av riksdagens första kammare E. G. V. Mo.ssberger att såsom sakkunniga verkställa utredning rörande möjligheterna att minska vissa anslag under nionde huvudtiteln. Genom särskilt beslut den 2 maj 1958 uppdrog Kungl. Maj :t åt utredningen, som antagit namnet jordbruksanslagsutredningen, att i samband med dess prövning av bidragsverksamheten med anlitande av medel ur reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa en allmän översyn av bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering m. m. i syfte att dessa bestämmelser skall erhålla en fullt tidsenlig inriktning. För alt som expert biträda de sakkunniga tillkallades den 6 juni 1957 budgetsekreteraren i jordbruksdepartementet U. Thorselius. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 6 juni 1957 extra ordinarie kanslisekreteraren i jordbruksdepartementet A. Beckman och den 2 maj 1958 amanuensen i samma departement B. U. L. Hygrell. I den del utredningsuppdraget avsett frågan rörande jordbrukets rationalisering hai sekreteraregöromålen åvilat Hygrell och i övriga delar Beckman. Viss personal vid de lantbruksekonomiska institutionerna vid lantbrukshögskolan under ledning av docenten O. G. Gulbrandsen har på utredningens uppdrag utarbetat exempel på investeringskalkyler att läggas till grund för bedömning av lönsamheten av vissa rationaliseringsåtgärder.

4 Docenten Gulbrandsen har dessutom biträtt utredningen med utarbetandet av Kapitel VI i föreliggande betänkande. Med vederbörligt tillstånd har utredningen under år 1958 företagit resor till Skaraborgs, Västerbottens, Kronobergs och Jönköpings län för att där närmare studera lantbruksnämndernas verksamhet i vad angår jordbrukets inre rationalisering. Vid utredningens sammanträden rörande bestämmelserna i kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. har lantbruksstyrelsen företrätts av överdirektören H. C. B. Wetterhall. Utredningen har därjämte vid två tillfällen sammanträtt med lantbruksstyrelsen i plenum. Den 11 september 1957 och den 11 oktober 1958 avlämnade utredningen betänkanden rörande vissa bidragsanslag under nionde huvudtiteln, del I och II. Sedan den allmänna översyn av bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering ni. m., som utredningen haft att verkställa i samråd med lantbruksstyrelsen, numera avslutats, får utredningen vördsamt överlämna betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Reservationer mot utredningsmajoritetens förslag har i olika frågor avgivits av herrar Hseggblom, Antby, Larsson och Mossberger. Särskilt yttrande har vidare avgivits av herr Thorselius. Vid betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av lantbruksstyrelsen. Till utredningen har genom remisser den 3 och 5 februari 1958 för yttrande överlämnats a) inom kommunikationsdepartementet den 15 september 1956 upprättad promemoria rörande frågan om fördelning av kostnaderna för anordningar i korsning av järnväg och väg b) skrivelse den 25 november 1957 från lantbruksstyrelsen angående höjning av det belopp, varmed statsbidrag till täckdikning må utgå samt c) skrivelse den 16 augusti 1957 från lantbruksstyrelsen angående anslagsäskanden för budgetåret 1958/59, såvitt angår statligt stöd till jordbruksvägar m. m. Eftersom i de remitterade ärendena upptagna frågor, i den mån de faller inom områden utredningen har att pröva, innefattas i de förslag som utredningen nu framlägger, torde remisserna härigenom få anses besvarade. Stockholm den 18 december 1958. Helmer Sven Antby Sigfrid

Larsson

Olsson Einar

Hxggblom

Eric

Mossberger I Bo

Hygrell

Innehåll

I. Inledning

7 II. Sammanfattning av utredningens förslag

9 I I I . Riktlinjerna för jordbrukspolitiken

1947 års allmänna målsättning för jordbrukspolitiken 1947 och 1948 års beslut beträffande den inre rationaliseringen . . . Jordbruksprisutredningens synpunkter på produktionsutvecklingen och jordbrukets rationalisering

25 IV. Gällande bestämmelser för statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m

29 V. Det statliga stödet till jordbrukets inre rationalisering m. m. åren 1949—57

41 VI. Strukturutvecklingens återverkan på den inre rationaliseringen . . . . Brukningsstrukturens förändringar Arealförändringar Byggnadsverksamheten Lantbruksnämndernas verksamhet i relation till den allmänna utvecklingen Allmänna och företagsekonomiska synpunkter V I I . Lantbruksnämndernas synpunkter på vissa spörsmål rörande den inre rationaliseringen Bestämmelserna rörande maximiareal i 12 § rationaliseringskungörelsen Bestämmelserna angående bidragsprocent i 14 § rationaliseringskungörelsen Lantbruksnämndernas tillämpning av 15 § rationaliseringskungörelsen Av lantbruksnämnderna tillämpade grunder vid behovsprövningen av statsbidrag Betydelsen av statsstödet till olika rationaliseringsåtgärder V I I I . Utredningens förslag Riktlinjerna för jordbrukspolitiken Utvecklingen inom jordbruket efter det andra världskriget Motiv för ändrade bestämmelser

13 21

51 51 56 59 61 64 66 66 68 69 70 78 83 83 86 89

6 Lantbruksnämndernas allmänna uppgifter för den inre rationaliseringen Allmänna förutsättningar för ekonomiskt statsstöd Rationaliseringsåtgärder vilka bör kunna erhålla finansiellt statsstöd Formerna för det statliga ekonomiska stödet Förutsättningar för lånegaranti och statsbidrag Statsbidragens storlek Anslagsfrågor m. m

90 92 94 96 98 102 108

Reservationer och särskilda yttranden Reservation av ledamoten Larsson Reservation av ledamoten Mossberger och särskilt yttrande av experten Thorselius Reservation av ledamoten Haeggblom Reservation av ledamöterna Hseggblom och Antby . . . . Särskilt yttrande av lantbruksstyrelsen

119 122 124 125

Rilaga 1—14. Reviljat statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering åren 1949—57

131 Bilaga 15.

Bilaga 16.

113 Samtliga taxerade nettointäkter och taxerad behållen förmögenhet i kronor per brukningsenhet under åren 1953—56 enligt statistiska centralbyråns deklarationsundersökningar . . . .

145 Promemoria angående investeringskalkyler vid förbättringsåtgärder av varaktig natur i jordbruket av Bertil Johnsson och Odd Gulbrandsen

KAPITEL I Inledning

När jordbruksanslagsutredningen vid sin förberedande planläggning av utredningsarbetet berörde reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, skedde detta med utgångspunkt från avfattningen av utredningens direktiv enligt Kungl. Maj :ts beslut den 16 maj 1957, nämligen att utredningen i anslutning till vad 1957 års jordbruksutskott uttalat i sitt utlåtande nr 1 (punkt 51) skulle avse en prövning av möjligheterna att minska vissa anslag under nionde huvudtiteln genom ändrade bidragsbestämmelser. Med hänsyn härtill avsåg utredningen endast att upptaga till granskning de enligt kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. gällande bestämmelserna rör a n d | statsbidrag, tillämpningen av dessa bestämmelser samt medelsåtgången för ändamålen i fråga. Ett särskilt skäl för en dylik granskning förelåg även i det förhållandet att riksdagens revisorer i sin berättelse över den av dem år 1957 verkställda granskningen gjort vissa påpekanden ifråga om bidragsverksamhetens inriktning, de enskilda bidragens storlek m. m. Utredningen åsyftade däremot ej att verkställa en fullständig översyn av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse. Sedan jordbruksutskottet vid 1958 års förra riksdag i utlåtande nr 19 uttalat, att utskottet ansåg det angeläget att bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering efter översyn erhöll en fullt tidsenlig inriktning, fick jordbruksanslagsutredningen i tilläggsdirektiv den 2 maj 1958 i uppdrag att i samband med utredningens prövning av bidragsverksamheten med anlitande av medel ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa den av utskottet förordade översynen. Till fullföljande av detta och det tidigare uppdraget har utredningen företagit en fullständig genomgång av de för statsstöd till inre rationalisering gällande bestämmelserna. I samband med denna genomgång liar utredningen jämväl beaktat, att statsstöd utgår till åtgärder närmast hänförliga till inre rationalisering icke endast med stöd av den ovan nämnda kungörelsen (i fortsättningen allmänt kallad rationaliseringskungörelsen) utan även på grundval av vissa andra författningar, nämligen dels kungörelsen den 30 juni 1939, nr 431, angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och kungörelsen samma dag, nr 432, angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond, dels enligt kungörelsen den 22

8 juni 1928, nr 295, angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926, nr 326, om delning av jord å landet. Resultatet av den av jordbruksanslagsutredningen verkställda översynen redovisas i kapitel VIII i detta betänkande. De förslag som därvid framlägges är icke utarbetade i detalj utan avsedda att ange riktlinjerna för hur enligt utredningens uppfattning mera tidsenliga bestämmelser för statens medverkan i jordbrukets inre rationalisering bör kunna erhållas. På grund härav har utredningen ej heller ansett sig böra utarbeta författningsutkast. När det gäller kungörelsen 1948: 342 (rationaliseringskungörelsen) har utredningen dessutom ansett önskvärt, att en fullständig omarbetning av densamma kommer till stånd. Bestämmelserna rörande den yttre och inre rationaliseringen bör därvid utformas i ett sammanhang. Det har emellertid fallit utanför utredningens uppdrag att framlägga förslag rörande den närmare utformningen av bestämmelserna rörande stöd till jordbrukets yttre rationalisering.

•

KAPITEL II S a m m a n f a t t n i n g a v u t r e d n i n g e n s förslag

Utredningsförslagen grundar sig dels på utredningens allmänna uppdrag att undersöka möjligheterna att minska vissa anslag under nionde huvudtiteln, dels på särskilt uppdrag, vilket föranletts av ett uttalande av jordbruksutskottet vid 1958 års förra riksdag. Utskottet ansåg det nämligen angeläget att bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering efter översyn erhöll en fullt tidsenlig inriktning. Enligt nuvarande bestämmelser utgår statligt stöd i form av lånegarantier och statsbidrag till en rad i särskild kungörelse uppräknade rationaliseringsåtgärder såsom nyodling, stenröjning, betesförbättring, torrläggning, täckdikning, anläggande av jordbruksvägar, uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader m. m. Förutsättning för erhållande av statsbidrag för dessa åtgärder är, bortsett från torrläggning, som regel bland annat att brukningsenheten ej innehåller mer än 20 ha åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark. Bidraget utgår med 40 procent av den totala godkända kostnaden beträffande flertalet sådana åtgärder. Bidrag till täckdikning utgår med 25 procent och till ekonomibyggnader likaledes med 25 procent för ett visst bottenbelopp och med 15 procent för överskjutande kostnad, dock med sammanlagt högst 7 000 kronor för en och samma brukningsenhet. De av utredningen föreslagna ändringarna innebär i vissa hänseenden en utvidgning av bidragsmöjligheterna men samtidigt en väsentlig skärpning av bidragsvillkoren. Grundläggande för utredningens överväganden och ställningstaganden i dessa hänseenden har varit en strävan att i möjligaste mån anpassa bestämmelserna om bidrag till den inre rationaliseringen till den pågående strukturförändringen inom jordbruket, vilken ju också främjas genom statligt stöd via lantbruksnämnderna. Utredningen har sålunda fäst starkt avseende vid att utlämnat statsbidrag skall bli icke endast en tillfällig hjälp för den enskilde jordbrukaren, utan på längre sikt bidraga till en förstärkning av jordbruksnäringens lönsamhet. Beträffande ekonomibyggnader har utredningen sålunda uttalat, att statsbidrag endast bör utgå till brukningsenheter, beträffande vilka uppenbar sannolikhet föreligger för att de kommer att bestå på längre sikt och att detta framstår såsom ur allmänna synpunkter önskvärt. I fråga om övriga inre rationaliseringsåtgärder har utredningen understrukit att statsbidrag bör komina i fråga endast då den jord, på vilken förbättringarna skall vidtagas, under överskådlig tid

10 kan förväntas komma att användas såsom jordbruksjord. Det är vidare enligt utredningens mening angeläget, att endast sådana åtgärder stödjes, som i och för sig enligt upprättad investeringskalkyl kan visas vara lönsamma. I fråga om vissa av de åtgärder som erhåller statsbidrag bör enligt utredningens mening särskild restriktivitet iakttagas. Detta gäller framför allt nyodling, för vilken statligt bidrag anses böra komma i fråga i huvudsak endast då densamma åsyftar bättre arrondering av berörda brukningsenheter. Även i fråga om betesförbättring och stenröjning förordar utredningen en restriktiv bidragsgivning. Utredningen har däremot icke velat föreslå att några rationaliseringsåtgärder, vilka för närvarande kan erhålla statsbidrag, i fortsättningen skall undantagas från möjlighet därtill. I stället anser utredningen att alla åtgärder av beskaffenhet att främja jordbrukets inre rationalisering under vissa förutsättningar skall kunna komina i åtnjutande av statsstöd. Rationaliseringskungörelsen bör sålunda i fortsättningen icke innehålla en uttömmande uppräkning av bidragsberättigade rationaliseringsåtgärder. Till åtgärder av denna beskaffenhet bör enligt utredningen även hänföras skogsplantering på sämre jordbruksjord. Nu nämnda allmänna förutsättningar för statsbidrag till inre rationaliseringsåtgärder bör enligt utredningen gälla även i fråga om statlig kreditgaranti för lån till dylika åtgärder. Utredningen har därjämte uttalat, att sådan garanti ej bör beviljas, därest det sökta lånet endast avser ett mindre belopp eller det eljest är uppenbart, att lånegarantin icke kan anses utgöra en förutsättning för att åtgärden skall kunna komma till stånd. Utredningen har vidare ansett, att den nu gällande 20-hektarsgränsen för bidragsberättigade jordbruk är mindre lämplig.Det synes nämligen enligt utredningens mening uppenbart, att jordbruk med en större areal av såväl lönsamhets- som arbetskraftsskäl i växande utsträckning kominer att bli eftersträvansvärda både ur den enskilde jordbrukarens och ur samhällets synpunkt. Utredningen har därför i anslutning till vissa uttalanden av 1942 års jordbrukskommitté föreslagit att bidrag må kunna utgå till brukningsenheter av högst sådan storlek att de normalt kan skötas av brukaren och en annan vuxen man — familjemedlem eller anställd — i huvudsak utan anlitande av annan arbetskraft utanför familjen samt av sådan ekonomisk bärkraft att de kan bereda denna arbetskraft samma ersättning som andra jämförbara näringsgrenar erbjuder sedan lantbrukskapitalet uppnått normal förräntning. På grund av de växlande förhållandena beträffande klimat och jordmån i olika delar av landet har utredningen däremot icke ansett att det är praktiskt möjligt att uppställa en generellt tillämplig arealgräns. Det bör i stället få ankomma på lantbruksstyrelsen att beträffande olika områden meddela närmare anvisningar rörande tillämpningen av denna allmänna regel. I stället för en fast arealgräns föreslår utredningen en förmögenhets-

11 gräns för bidragsberättigade jordbruk. Denna gräns bör motsvara vad som gäller för högsta skattefria belopp vid den statliga förmögenhetstaxeringen, för närvarande 80 000 kronor, med inräknande jämväl av behållningen på skogskontot. Vidare bör även brukarens genomsnittliga inkomster under de senaste tre åren beaktas så att bidrag ej utlämnas om inkomstställningen ej motiverar stimulansbidrag till genomförande av planerade investeringar. Av de allmänna förutsättningar, som utredningen angivit för beviljande av bidrag, följer att dessa helt får karaktären av stimulansbidrag. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens mening icke motiverat att staten bidrar med en så stor del av kostnaderna som 40 procent. I stället bör den bidragsprocent som nu gäller beträffande bland annat täckdikning, d. v. s. högst 25 procent, normalt tillämpas för samtliga rationaliseringsåtgärder utom för uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader eller andra fasta anläggningar för jordbruksdriften. I fråga om dessa åtgärder föreslås bidrag med högst 25 procent allenast för en kostnad upp till 5 000 kronor medan för överskjutande kostnad bidraget bör utgå med högst 15 procent. Maximibeloppet för bidrag till byggnadskostnader föreslås samtidigt höjt från 7 000 till 8 000 kronor. Beträffande bidragen till ekonomibyggnader har utredningen särskilt understrukit vikten av att den statliga lånegarantin och bidragsverksamheten på detta område handhaves på sådant sätt, att densamma icke medverkar till att jordbruket belastas med större investeringar i fasta anläggningar än näringen på längre sikt kommer att bära. Utredningen har i detta sammanhang framhållit, att ombyggnad eller tillbyggnad ofta kan vara att föredraga framför nybyggnad. Med hänsyn till den särskilda belastning, som kostnaderna för inre rationaliseringsåtgärder kan innebära, då dessa företages i samband med en mera omfattande yttre rationalisering, föreslås att bidraget i dylika fall bör kunna uppgå till högst 40 procent av kostnaderna eller i fråga om ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar för jordbruksdriften att det kostnadsbelopp vara bidraget beräknas efter 25 procent bör kunna höjas till 10 000 kronor. Härvid bör dock enligt utredningens mening krävas att det skall vara fråga om ett relativt omfattande förvärv av tillskotts jord, i regel minst 5 ha. Utredningen har vidare framlagt vissa förslag som syftar till att bidragsgivningen till inre rationalisering samlas hos lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen samt att bidragsreglerna för ett och samma slag av åtgärder blir enhetliga. I detta syfte föreslår utredningen att handläggningen av bidrag till kostnader för utflyttning eller väganläggning, som beslutats vid skifte eller ägoutbyte, eller för odling till åker eller äng av mark som i samband med sådant skifte eller ägoutbyte upptagits som odlingsmark skall överföras från lantmäteristyrelsen till lantbruksnämnderna i den utsträckning desamma är att hänföra till inre rationalisering inom jordbruket. Här-

12 vid förutsattes att ett organiserat samarbete mellan dessa och lantmäteriorganisationen kommer till stånd. Bidrag till sådana inre rationaliseringsåtgärder, som har samband med mera omfattande fastighetsregleringar, bör i vissa fall kunna utgå med 50 procent av kostnaderna. Beträffande kostnaderna för ifrågavarande bidragsverksamhet har utredningen ansett att en bidragsram av 14 miljoner kronor bör vara tillfyllest för budgetåret 1959/60. Inom denna ram bör inrymmas även de bidrag som nu utgår från statens avdikningsanslag samt från en särskild anslagspost till bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader men som enligt utredningens förslag i fortsättningen skall bestridas ur anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering. För budgetåret 1958/59 utgör bidragsramen för inre rationalisering 15 miljoner kronor, varjämte ramen för bidrag från avdikningsanslaget fastställts till 2 miljoner kronor. Till de nämnda bidragen till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader har anvisats 225 000 kronor. Utredningen, som verkställt denna del av sitt arbete i samråd med lantbruksstyrelsen, har varit enig beträffande de i det föregående angivna allmänna riktlinjerna för den fortsatta stödgivningen. Beträffande vissa särskilda spörsmål har emellertid reservationer avgivits. Sålunda har ledamoten Hseggblom ej ansett sig kunna bifalla förslaget om en höjning av maximibeloppet för bidrag från 25 till 40 procent av kostnaden, då inre rationaliseringsåtgärder vidtages i samband med yttre rationalisering, utan ansett en mera allmänt formulerad undantagsbestämmelse vara tillfyllest. Ledamöterna Haeggblom och Antby har ej biträtt förslaget om överflyttande av vissa bidragsärenden från lantmäteriorganisationen till lantbruksnämnderna. Ledamoten Mossberger och experten Thorselius har föreslagit, att utlåningen från statens avdikningslånefond skall upphöra och ersättas av statliga kreditgarantier. Slutligen har ledamoten Larsson dels reserverat sig mot vissa delar av utredningens allmänna motivering, dels yrkat att medelsbehovet för bidrag till inre rationalisering skall beräknas till 17 225 000 kronor. Lantbruksstyrelsen har för sin del likaledes biträtt utredningsförslagen i vad angår de allmänna linjerna. Beträffande vissa detalj spörsmål h a r styrelsen avgivit särskilt yttrande.

KAPITEL I I I R i k t l i n j e r n a för j o r d b r u k s p o l i t i k e n

Riktlinjerna för den nuvarande jordbrukspolitiken i Sverige fastställdes genom principbeslut av 1947 års riksdag (SärskU 2; rskr. 424). Till grund för riksdagsbeslutet låg en av Kungl. Maj:t i ämnet avlåten proposition, nr 75, vilken i sin tur grundades på ett av 1942 års jordbrukskommitté i betänkande den 1 juni 1946 avgivet förslag angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken (SOU 1946: 42, 46 och 61). Förenämnda principbeslut fullföljdes sedermera genom de vid 1948 års riksdag fattade besluten (JoU 27; rskr. 233 och JoU 28; rskr. 219) i anledning av propositionen nr 149 angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m. och propositionen nr 187 angående social jordbrukskreditgivning m. m. I det följande lämnas en redogörelse för vissa grunddrag i nyssnämnda betänkande, propositioner och riksdagsbeslut.

1. 1947 års allmänna målsättning för

jordbrukspolitiken

I fråga om utgångspunkterna för bestämmandet av den framtida jordbrukspolitiken framhöll 19^2 års jordbrukskommitté i sitt ovan nämnda betänkande, att inom de egentliga jordbruksländerna produktionsförhållandena var väsentligt gynnsammare än i större delen av vårt land. Man kunde därför, även om det svenska jordbruket under en lång följd av år undergått en storartad utveckling ej räkna med att det i allmänhet skulle bli möjligt för detsamma att i fri konkurrens med andra länder hävda sig vid export eller — annat än i betydligt minskad omfattning — å den inhemska marknaden. Frågan huruvida och i vilken omfattning det allmänna trots sagda förhållanden borde stödja jordbruksproduktionen, fick avgöras efter en avvägning främst mellan å ena sidan rent ekonomiska synpunkter och å andra sidan beredskapssynpunkter samt befolkningspolitiska och sociala synpunkter. Kommittén kom vid en dylik avvägning till den slutsatsen, att man under normala förhållanden borde söka uppehålla en jordbruksproduktion av den storlek, som behövdes för att folkförsörjningen inom landet i en avspärrningssituation skulle kunna uppehållas på en tillfredsställande nivå medelst landets egna resurser. Enär den produktion, som kunde tänkas bestå i fri konkurrens med den utländska produktionen, icke kunde väntas bli tillräcklig för detta ändamål, borde statsmak-

14 terna stödja den inhemska jordbruksproduktionen. Detta stöd borde syfti dels till att möjliggöra uppehållandet av den ur det allmännas synpunkt önskvärda produktionen, dels till att den jordbruksbefolkning, som behövdes för att frambringa denna produktion, skulle kunna vid rationell jorcbruksdrift uppnå en inkomstnivå, som var likvärdig med jämförliga befolkningsgruppers. Då man bedömde storleken av det stödbehov, som kunde komma att föreligga på lång sikt, borde man enligt jordbrukskommittén räkna med en utveckling inom jordbruket, som innebar, att förefintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratogs. Att staten skulle lämna sin medverkan till ätt underlätta och befrämja denna utveckling ansåg kommittén klart såväl med hänsyn till att det gällde att skapa bättre försörjningsmöjligheter åt en stor del av befolkningen som med hänsyn till att denna utveckling medförde en minskning av jordbrukets behov av stöd från det allmännas sida. I anslutning till vad sålunda anförts fann kommittén, att statens verksamhet för främjande av en utveckling i riktning mot de uppställda målen borde ske enligt två huvudlinjer. Dels borde man främja jordbrukets rationalisering i syfte att nedbringa dess produktionskostnader och därigenom göra jordbruket mera konkurrenskraftigt i förhållande till världsmarknaden. Dels borde man vidare lämna jordbruket ett prisstöd i avsikt att uppehålla en jordbruksproduktion av den storlek, som behövdes för att trygga livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation, ävensom i avsikt att bereda den för denna produktion erforderliga arbetskraften skäliga levnadsvillkor. I fråga om jordbrukets rationalisering kunde man enligt jordbrukskommittén särskilja tre olika slag av rationaliseringsåtgärder, nämligen åtgärder för yttre rationalisering, åtgärder för inre rationalisering samt åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena. Syftet med förstnämnda slag av åtgärder borde vara dels att av brukningsenheter under det av kommittén tänkta basjordbruket — företrädesvis de s. k. övergångsjordbruken — skapa brukningsenheter, vilka med hänsyn till sin storlek var bättre lämpade för en rationell jordbruksdrift, dels att förbättra de bestående brukningsenheternas arrondering och ägosammansättning. Med övergångsjordbruk avsåg kommittén därvid sådana brukningsenheter, vilkas areal var otillräcklig för att kunna bereda brukaren skälig inkomst och där ej heller stadigvarande inkomster av arbete utanför brukningsenheten kunde påräknas i sådan omfattning, att brukaren på lång sikt kunde antagas ha möjlighet att få en tillfredsställande bärgning. För den inre rationaliseringen borde syftet vara att genom åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller byggnader förbättra produktions- och driftsförhållandena å till storlek och gränser givna brukningsenheter. Vad slutligen angick åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena borde dessa avse sådana förbättringsåtgärder, som ej på ett mera permanent sätt berörde jord eller bygg-

15 nåder å brukningsenheter av sistnämnda kategori. Som exempel härpå anförde kommittén växt- och djurförädlingsåtgärder, gödslingsåtgärder, åtgärder för nedbringande av arbetsåtgången m. m. Vad angick genomförandet av yttre och inre rationalisering uttalade jordbrukskommittén, att man borde utgå ifrån att arbetet härpå även i fortsättningen skulle komma att utföras av jordbrukarna själva och på frivillighetens väg. Det allmännas uppgifter borde därför främst vara dels att genom upplysnings- och undervisningsverksamhet söka skapa ökad förståelse hos jordbruksbefolkningen för rationaliseringens betydelse och ökad insikt om de förefintliga rationaliseringsmöjligheterna, dels att genom lagstiftningsåtgärder och åtgärder av ekonomisk art skapa förutsättningar för rationaliseringsåtgärdernas genomförande. På frågan, vilka åtgärder som från det allmännas sida borde vidtagas för att främja rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden, ingick däremot kommittén ej, bland annat med hänsyn till att särskild utredning pågick beträffande driftsrationaliseringen närliggande spörsmål. Beträffande avvägningen av det statliga prisstödet till jordbruksnäringen var det enligt jordbrukskommitténs uppfattning önskvärt, att denna avvägning skedde så att vid varje tidpunkt åtminstone större delen av det svenska jordbruket kunde uppnå en skälig inkomstnivå. I fråga om rationaliseringsgrad och lönsamhet förelåg emellertid en markant skillnad mellan jordbruk av olika storleksgrupper, huvudsakligen beroende på att de mindre jordbruken ej kunde utnyttja arbetskraften lika effektivt som de medelstora och större jordbruken och på att byggnadskostnaderna vid de mindre jordbruken blev oproportionerligt stora. Först i storleksgruppen 20—30 ha kunde sägas, att önskemålen om ett effektivt utnyttjande av arbetskraften och anordnande i övrigt av jordbruksdriften på ett driftsekonomiskt tillfredsställande sätt genomsnittligt blev uppfyllda. Jordbruk av denna storlek representerade även ur andra synpunkter en i och för sig önskvärd jordbrukstyp. Detta gällde framför allt ur familjebildnings- och arbetskraftssynpunkt. Kommittén anförde härom bland annat följande. Den fastighetstyp, benämnd familjejordbruket, vilken uppsatts som mål för den nuvarande egnahemsverksamheten, är avsedd att ge arbete året runt för en genomsnittlig jordbrukarefamilj. Den tillgängliga arbetskraft, vilken bör beredas sysselsättning, har ansetts motsvara en och en halv manlig samt en kvinnlig arbetskraft. Den areal, som erfordras för att bereda denna arbetskraft full sysselsättning, har beräknats till omkring 15 hektar jordbruksjord, vartill, förutom i sydligaste Sverige, bör komma viss areal skogsmark, allt efter olikheter i latitud, höjd över havet m. m. varierande i stort sett mellan 20 och 75 hektar. Dessa arealsiffror äro givetvis endast normer, vilka ej få tillämpas schematiskt. Den nu angivna jordbrukstypen är emellertid ur arbetskrafts- och familjebildningssynpunkt behäftad med vissa nackdelar. Om ett jordbruk av den nuvarande familjejordbrukstypen övertages av ett par unga makar, kunna dessa, så länge de ej ha barn i arbetsför ålder, ej sköta jordbruket enbart med familjens arbetskraft utan bli särskilt under sommarhalvåret i betydande utsträckning

hänvisade till att söka få lejd arbetskraft. Brukningsdelen är å andra sidan ur sysselsättningssynpunkt ej så stor, att en årsanställd arbetare lämpligen kan hållas å brukningsdelen, och kan ej heller ekonomiskt bära kostnaden för tillhandahållande av särskild bostad åt en dylik arbetare. Behovet av extra arbetskraft under sommarhalvåret får därför, intill dess barnen hunnit växa upp, tillgodoses genom tillfälligt lejd arbetskraft eller, i bästa fall, genom en för sommarhalvåret anställd arbetare i familjens kost. Så länge barnen äro små, tar vidare skötseln av barnen och hemmet så stor del av husmoderns tid i anspråk, att hon skäligen endast i relativt ringa utsträckning borde betungas med arbete i själva lanthushållningen. Svårigheten att anskaffa kvinnlig arbetskraft medför emellertid som bekant, att husmödrarna i dylika jordbrukarhem förutom sitt arbete i hemmet även i' stor utsträckning få ägna sig åt lanthushållningen, främst skötseln a\ kreaturen, och därigenom få en många gånger orimligt tung arbetsbörda. När barnen växt upp, men fadern ännu är fullt arbetsför, ger brukningsdelen åter ej full sysselsättning för både föräldrarna och barnen. Finnes en son, kan denne därför bli tvungen att lämna hemmet, för såvitt han ej kan erhålla arbete i trakten under de tider, då han ej har full sysselsättning i föräldrarnas jordbruk. Äver om arbete i trakten finnes i tillräcklig utsträckning och sonen därför stannai kvar i hemmet samt har för avsikt att övertaga föräldrarnas jordbruk, nödgas har. vidare i regel uppskjuta sin egen familjebildning till den tidpunkt, då fadern avlider eller föräldrarna av åldersskäl överlåta jordbruket till honom. Sistnämnda förhållande är otvivelaktigt en av huvudorsakerna till den ur åtskilliga synpunkter beklagligt sena familjebildningen bland jordbrukarbefolkningen. En stor del av de nu påtalade olägenheterna skulle kunna avhjälpas, om dt egentliga bondejordbruken mera allmänt vore av sådan storlek, att de kunde bereda jämn sysselsättning åt två män med självständiga hushåll och därjämte å: kvinnlig arbetskraft i den utsträckning, som motsvarar vad en kvinna kan prestera i lanthushållningen. I så fall skulle brukaren, så länge han och hans hustru ej ha egna barn i arbetsför ålder, kunna ha en fast anställd arbetare å brukningsdelen. Förutsatt att denne kan tillhandahållas egen bostad, borde det då även ofta vara möjligt att härvid anställa en gift arbetare, vars hustru skulle kunna i viss utsträckning biträda husmodern med sysslor i ladugården eller hemmet. Då brukarens barn växt upp, skulle dessa därefter kunna övertaga de sysslor, de anställda tidigare utfört, och då sonen önskade bilda eget hem, skulle han kunna göra detta genom att övertaga den bostad de anställda tidigare innehaft. Sonen skulle då kunna bilda familj utan att behöva avvakta, att föräldrarna skulle frånträda jordbruket. Även om jordbruken i storleksgruppen 20—30 ha således i stort sett utgjorde en ur sysselsättningssynpunkt ändamålsenlig jordbrukstyp kunde emellertid förhållandena vid dessa jordbruk enligt jordbrukskommitténs mening av olika skäl ej läggas till grund för avvägningen av det statliga prisstödet. Antalet jordbruk i storleksgruppen 20—30 ha och däröver utgjorde en procentuellt ganska ringa del av samtliga brukningsenheter. Om man vid avvägningen av jordbruksstödet skulle utgå från driftsresultaten vid jordbruk i denna storleksgrupp, skulle detta därför innebära att endast en mindre del av den egentliga jordbruksbefolkningen skulle kunna driva jordbruk med full lönsamhet. Härtill kom, att redan om man utgick från att prisavvägningen under avsevärd tid framåt skulle komma att baseras på rationaliseringsgraden vid jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha, skulle

17 det finnas ett arbetsfält för rationaliseringssträvandena, som var så omfattande och svårbearbetat, att det måste beräknas komma att förflyta ett betydande antal år, innan detta rationaliseringsarbete blev i huvudsak fullbordat. Dessa förhållanden ansågs således tala för att man i praktisk jordbrukspolitik under avsevärd tid framåt icke skulle kunna lägga jordbruk av storleksklassen 20—30 ha till grund för avvägningen av prisstödet. Samtidigt ansågs det emellertid att man borde kräva att de jordbruk, vilka skulle beredas full lönsamhet, skulle ha en någorlunda tillfredsställande rationaliseringsgrad. I beaktande härav förordade kommittén, att statsmakterna skulle avväga prisstödet så att det syftade till att bereda full lönsamhet åt jordbruk, som till storleken motsvarade genomsnittet i storleksgruppen 10—20 ha och som fyllde rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet (basjordbruk). Enligt jordbrukskommitténs uppfattning kunde man dock på lång sikt tänka sig att höja jordbrukets rationaliseringsgrad på så sätt att man så småningom övergick till att avväga prisstödet med hänsyn till behovet i en annan storleksgrupp med genomsnittligt lägre produktionskostnader än den från början valda. Så borde framförallt kunna ske inom södra och mellersta Sveriges slättbygder, där man ej behövde räkna med att det i allmänhet skulle möta några topografiska hinder att av den åkerjord som fanns utslagen på mindre ägolotter bilda jordbruk med en åkerareal av 20 ha eller mer och med tillfredsställande arrondering. I övriga delar av landet borde man däremot som regel även på lång sikt räkna med en avvägning av jordbruksstödets storlek efter behovet vid något mindre jordbruk, vilket dock ej fick innebära, att man i dessa landsdelar avstod från kravet på en successiv skärpning av rationaliseringsgraden. Vid utformningen av stödet åt jordbruksnäringen borde enligt kommittén beaktas, att det måste ta relativt lång tid att genomföra den erforderliga rationaliseringen av brukningsenheterna. Om man redan från början avvägde stödets storlek efter behovet hos fullt rationella brukningsenheter, skulle detta leda till att under en övergångstid önskemålet om jämställdhet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper ej skulle kunna uppfyllas för en betydande del av den svenska jordbruksbefolkningen. Med hänsyn härtill borde det allmänna icke undandraga sig att söka bereda innehavarna av här avsedda brukningsenheter drägligare levnadsförhållanden än som skulle bli fallet, om jordbruksstödet omedelbart skulle avvägas efter de rationaliseringskrav man ansåg sig böra uppställa på lång sikt. Det statliga stödet skulle således på kort sikt även få delvis social karaktär. Till de av jordbrukskommittén anförda synpunkterna anslöt sig i huvudsak föredragande departementschefen. I den förut omförmälda propositionen 1947: 75 uttalades sålunda, att det närmaste målet för de statliga åtgär2—810963

18 derna på jordbrukets område borde vara, att den i jordbruket arbetande befolkningen bereddes samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig inkomstnivå och att bli delaktig i den allmänna välståndsstegring, som kunde komma att ske i fortsättningen. Ett väsentligt inslag i arbetet härpå borde vara att få till stånd brukningsenheter av sådan beskaffenhet, att de möjliggjorde ett effektivt utnyttjande av arbetskraften hos de i jordbruket sysselsatta personerna. En förutsättning härför var emellertid, att man kunde avhjälpa den på många håll alltför långt gångna ägosplittringen. Den bestående fastighetsindelningen fick därför enligt departementschefen ej stå hindrande i vägen om man — utan att andra viktiga intressen åsidosattes — genom ändringar av densamma kunde förbättra förutsättningarna för jordbruksdriften och inkomstförhållandena för jordbrukets utövare. Redan de topografiska förhållandena gjorde emellertid att en mera allmän förändring av det svenska jordbrukets struktur i riktning mot verkliga storjordbruk icke kunde komma i fråga. Man fick därför vid arbetet med förbättring av de till storlek och form olämpliga brukningsenheterna utgå från att landets jordbruk även framgent i huvudsak skulle komma att vara ett bondejordbruk och att strävandena borde inriktas på att få till stånd brukningsenheter av bondejordbrukets storlekstyp. Såväl beträffande denna som övriga sidor av rationaliseringsarbetet borde emellertid gälla, att arbetet i första hand skulle vara en jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna lämnade sitt biträde genom medverkan till ändamålsenlig planering, genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder. En fortsatt rationalisering inom jordbruket kunde emellertid ej väntas vara tillräcklig för att den i jordbruket sysselsatta befolkningen skulle komina att uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. Vid sidan av rationaliseringsverksamheten måste statsmakterna därför vara beredda att även i fortsättningen lämna jordbruket ett gränsskydd gentemot den utländska konkurrensen, avvägt med hänsyn till det genomsnittliga stödbehovet för näringen. Därjämte fick man, såsom även jordbrukskommittén framhållit räkna med att under en relativt lång övergångstid av sociala skäl lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsenheter, som i sitt dåvarande skick ej erbjöd tillfredsställande försörjningsmöjligheter, och vilkas brister kunde avhjälpas först genom en genomgripande förändring av brukningsenheternas struktur. Sistnämnda stöd borde därvid syfta till att åtminstone delvis utjämna dessa brukningsenheters bristande lönsamhet under den övergångstid som kunde åtgå till dess en rationalisering av desamma kunnat genomföras. I fråga om avvägningen av det statliga prisstödet framhöll departementschefen nödvändigheten av att hänsyn togs till den struktur och rationaliseringsgrad i övrigt, som jordbruket faktiskt hade och till de begränsningar i rationaliseringsmöjligheterna som topografiska och andra förhållanden

19 medförde. Man borde således, som kommittén anfört, avväga stödet så att vid varje särskild tidpunkt åtminstone större delen av det svenska jordbruket kunde uppnå full lönsamhet. Å andra sidan fick man ej sätta anspråken så lågt, att prisstödet kom att verka konserverande på irrationella brukningsenheter. Som ett skäligt hänsynstagande till olika intressen borde enligt departementschefen kunna anses, om prisstödet avvägdes med beaktande av det genomsnittliga behovet vid jordbruk av den typ, som representerade och kunde väntas representera huvuddelen av de egentliga bondejordbruken. Från dessa utgångspunkter förklarade sig departementschefen kunna acceptera kommitténs förslag att avvägningen skulle ske på grundval av de genomsnittliga förhållandena vid jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha. I detta sammanhang berörde departementschefen även den av jordbrukskommittén upptagna frågan om att, där förutsättningar därför funnes — företrädesvis i södra och mellersta Sveriges slättbygder — från statens sida på längre sikt eftersträva bildandet av jordbruk av sådan storlek att de skulle kunna anses utgöra s. k. tvåfamilj sjordbruk. Departementschefen anförde härvid följande. I viss mån delar jag kommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken. Särskilt synes det uppenbart, att möjligheterna att bereda arbetskraften ordnad ledighet och semester äro väsentligt större å dessa brukningsdelar än å de mindre jordbruken. Detta gäller dock endast under förutsättning att den för skötseln av dessa beräknade arbetskraften verkligen finns tillgänglig. Man får emellertid ej bortse från att det här föreligger ett betydande osäkerhetsmoment och att brukarna med hänsyn till svårigheterna att lösa arbetskraftsfrågan kunna komma att draga sig för en utvidgning av brukningsdelarna, som skulle medföra att de i en helt annan grad än tidigare bleve beroende av lejd arbetskraft. Även om jag anser det önskvärt, att utvecklingen i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning skall gå i den av kommittén angivna riktningen, kan man därför, enligt min uppfattning knappast räkna med att detta skall ske i sådan omfattning eller så snabbt, att man nu kan förutsäga, om eller när en höjning av den storleksgrupp som skall ligga till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet, skall kunna ske i slättbygderna. Beträffande storleken av den produktion, som det allmänna borde söka uppehålla på lång sikt, anförde departementschefen bland annat, att avgörandet härav måste träffas med hänsyn till vad som för samhället i dess helhet framstod som mest gagneligt. Såsom jordbrukskommittén framhållit borde ett dylikt avgörande ske efter en avvägning mellan olika faktorer, därvid man främst mot varandra borde ställa å ena sidan rent ekonomiska hänsynstaganden samt å andra sidan beredskapssynpunkter, befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala faktorer ävensom hänsynen till sambandet mellan jordbruket och andra näringsgrenar. Det erbjöd emellertid mycket stora svårigheter att företaga en riktig avvägning mellan de nämnda faktorerna, eftersom dessa låg på delvis skilda plan. Det osäkra internationella politiska läget och de extraordinära förhållandena på den

internationella varumarknaden gjorde vidare, att man hade svårt att förutse den framtida utvecklingen. Med hänsyn till nämnda förhållanden var det ej sannolikt, att man, därest en målsättning gjordes, kunde underlåta att ompröva densamma, sedan förhållandena bland annat på det internationella planet klarnat och man därmed även fått möjlighet att med större säkerhet bedöma, vilken vikt som borde tillmätas de olika i avvägningen ingående faktorerna. Detta betydde åter, att målsättningen, även om den angavs som ett långsiktsprogram, i realiteten knappast kunde bli annat än ett provisorium. Man borde emellertid, såsom jordbrukskommittén framhållit vid uppdragandet av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken utgå från att det svenska jordbruket icke inom överskådlig tid skulle komma att bli konkurrenskraftigt i förhållande till de stora jordbruksländerna vare sig på världsmarknaden eller — annat än i begränsad omfattning — på hemmamarknaden. Det föreföll vidare med hänsyn särskilt till den befolkningspolitiska situationen sannolikt, att en stark efterfrågan på arbetskraft även framgent skulle komma att föreligga från de s. k. stadsnäringarnas sida och att det därför ej skulle komma att möta svårigheter för den arbetskraft, som kunde bli frigjord genom en fortsatt rationalisering inom jordbruket, att finna annan och mera lönande sysselsättning. Slutligen fick man av beredskapsskäl räkna med upprätthållandet av en produktion under normala förhållanden av sådan storlek, att landets försörjning i en avspärrningssituation tryggades, även om en dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara konkurrenskraftig i förhållande till utlandets. Departementschefen anförde vidare. Enligt min uppfattning är det vidare för de aktuella uppgifter, som föreligger på jordbrukets område, icke nödvändigt eller ens lämpligt att man, trots de svårigheter som är förenade därmed, nu skall söka att uppställa någon bestämd riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som bör eftersträvas på lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det internationella Läget ej klarnat bör söka uppehålla vår livsmedelsproduktion på en betryggande nivå. Enligt de av jordbrukskommittén verkställda utredningarna rörande produktions- och konsumtionsutvecklingen torde på grund av den väntade konsumtionsökningen självförsörjningsgraden under det närmaste decenniet och något längre snarast komma att bliva förhållandevis lägre än 1930-talets och även lägre än den självförsörjningsgrad, som det av kommittén rekommenderade medelalternativet tager sikte på. Frågan om en begränsning av jordbruksproduktionen (bortsett från den produktion, som bygger på importerade fodermedel) kan under sådana förhållanden ej väntas få aktualitet förrän efter en relativt lång tidrymd. Uppenbarligen borde emellertid, anförde departementschefen, produktions- och konsumtionsutvecklingen noga följas och — därest denna utveckling skulle gå i sådan riktning, att risken för överproduktion ryckte närmare — åtgärder vidtagas för att motverka denna risk. Därvid borde dock tillses, att sådana åtgärder undveks, som skulle kunna innebära ett hämmande av jordbrukets effektivisering. Man borde alltså ej på grund av en eventuell risk för överproduktion underlåta att tillvarataga de möjlig-

21 heter, som kunde finnas att nedbringa produktionskostnaderna, även om detta skulle ske genom en ökning av skördarna per arealenhet. Den åtgärd, som därest så skulle visa sig behövligt, i första hand borde vidtagas för att hindra att produktionen skulle bli större än önskvärd, borde vara en minskning av importen av fodermedel. I den mån en dylik minskning jämte den produktionsminskning, som kunde bli en följd av vissa av jordbrukarna vidtagna rationaliseringsåtgärder, exempelvis sammanläggning av brukningsenheter, övergång till extensiv drift å vissa brukningsenheter och nedläggning av jordbruk å olämpliga ägor, ej var tillräckliga för att hålla produktionen inom avsedd ram, kunde det bli nödvändigt att staten medverkade härtill genom att lämna bidrag till plantering av skog å för jordbruksdrift mindre lämpad mark och liknande åtgärder. Till de av departementschefen anförda, här omförmälda synpunkterna anslöt sig i huvudsak 19b7 års särskilda utskott i sitt utlåtande nr 2.

2. 1947 och 1948 års beslut beträffande den inre rationaliseringen Såsom anförts hänförde 19k2 års jordbrukskommitté till den inre rationaliseringen sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord och byggnader, som hade till ändamål att förbättra produktions- och driftsförhållandena å till storlek och gränser givna brukningsenheter. Huvudsyftet med den inre rationaliseringen borde enligt kommittén vara att förbilliga produktionen och på så sätt möjliggöra en höjning av jordbruksbefolkningens inkomstnivå respektive en minskning av det allmännas kostnader för stöd åt näringen. I enlighet härmed borde i allmänhet en förutsättning för att en ifrågasatt förbättringsåtgärd skulle anses önskvärd ur det allmännas synpunkt vara, att åtgärden jordbruksekonomiskt sett kunde bedömas bli lönsam. I vissa fall borde emellertid även icke lönsamma investeringar kunna anses ur allmän synpunkt önskvärda. Så kunde exempelvis vara fallet i fråga om åtgärder å sådana brukningsenheter, där åkerarealen visserligen är för liten för att jordbruket skall kunna beräknas uppnå basjordbrukets rationaliseringsgrad, men där kombinationen av jordbruk och andra förvärvskällor i och för sig är lämpliga och kan väntas ge brukaren en skälig bärgning. Som ytterligare exempel angav kommittén åtgärder avseende ekonomibyggnader å brukningsenheter som enligt planerna för den yttre rationaliseringen ej bedömdes bestå som självständig brukningsenhet men där dessa var nödvändiga för att ekonomibyggnaderna skulle kunna hållas i användbart skick under den nuvarande brukarens tid eller till den senare tidpunkt, då brukningsenheten enligt rationaliseringsorganets bedömande borde disponeras för den yttre rationaliseringens genomförande.

22 B e t r ä f f a n d e o m f a t t n i n g e n av s t a t e n s m e d v e r k a n till u t f ö r a n d e av i n r e r a t i o n a l i s e r i n g s å l g ä r d e r a n f ö r d e j o r d b r u k s k o m m i t t é n till en b ö r j a n följande. Vad angår de lönsamma rationaliseringsåtgärderna kan det synas, som om det beträffande dessa knappast skulle finnas något behov av att det allmänna genom ekonomiskt stöd i en eller annan form skulle främja rationaliseringsåtgärden. Då åtgärden förutsattes skola vara lönsam, borde ju den fördel åtgärden kommer att medföra för den enskilde jordbrukaren utgöra en tillräckligt kraftig drivfjäder för att densamma skall komma till stånd. Ett dylikt resonemang torde dock icke vara hållbart. Till att börja med är att märka, att bedömningen av åtgärdens lönsamhet förutsattes skola ske på lång sikt, och att åtgärden kan utfalla mindre förmånligt för jordbrukaren, om man ser saken på kortare sikt. Det kan sålunda inträffa, att en rationaliseringsåtgärd, ehuru densamma på lång sikt sett kan antagas bli lönsam, likväl kan te sig ekonomiskt oförmånlig eller av tvivelaktigt värde ur den nuvarande brukarens synpunkt. Om en jordbrukare räknar med att han inom en ej allt för avlägsen framtid skall avhända sig sin fastighet, kan det exempelvis ofta framstå som tvivelaktigt för honom, om han har utsikt att få igen kostnaden för en viss rationaliseringsåtgärd i form av förbättrad driftsekonomi under den återstående brukningstiden eller i form av förhöjd köpeskilling vid försäljning av fastigheten. En annan omständighet, som gör att den enskilde jordbrukaren kan draga sig för att vidtaga önskvärda rationaliseringsåtgärder, är att dessa understundom ej kunna beräknas ge något nämnvärt utbyte förrän viss tid förflutit från det åtgärden vidtogs. Under mellantiden blir jordbrukaren då belastad med ränteutgifter utan motsvarande inkomstökning, vilket särskilt för mindre väl situerade jordbrukare kan verka avhållande. Det bör även framhållas, att det lätt kan framstå såsom ovisst för den enskilde jordbrukaren, om prisutvecklingen beträffande jordbrukets produkter i fortsättningen kommer att bli sådan, att åtgärden kan antagas bli lönsam, och att det därför kan bli nödvändigt att det allmänna lämnar jordbrukarna en viss stimulans för att dessa skola våga sig på att vidtaga dylika åtgärder. Vad särskilt angår rationaliseringsåtgärder å övergångsjordbruk förtjänar det understrykas, att det här ofta kan hända, att den avsedda lönsamheten av åtgärden ej kommer att framträda, förrän brukningsdelen genom yttre rationaliseringsåtgärder förvandlats till ett fullt bärkraftigt jordbruk. Detta gäller särskilt i sådana fall, där utformningen av den inre rationaliseringsåtgärden påverkats av planerna på yttre rationalisering av brukningsdelen och där kostnaden för den inre rationaliseringsåtgärden med hänsyn härtill blivit större än som skulle ha blivit fallet, om åtgärden planlagts och utförts enbart med tanke på brukningsdelens dittillsvarande storlek. Som exempel härpå kan nämnas det fall, att man vid ombyggnad av en brnkningsdels ekonomibyggnader avväger byggnadernas storlek så, att de skola förslå även sedan brukningsdelen utvidgats genom sammanläggning med en angränsande fastighet. De a n f ö r d a o m s t ä n d i g h e t e r n a t a l a d e enligt j o r d b r u k s k o m m i t t é n för a t t ä v e n i d e fall d ä r å t g ä r d e r n a k u n d e b e d ö m a s bli l ö n s a m m a p å l å n g s i k t d e n a v s e d d a r a t i o n a l i s e r i n g e n av det s v e n s k a j o r d b r u k e t icke k u n d e b e r ä k n a s k o m m a till s t å n d u t a n statligt e k o n o m i s k t stöd. Än s t ö r r e m å s t e då, a n f ö r d e k o m m i t t é n , givetvis b e h o v e t av d y l i k t b i t r ä d e v a r a i fråga o m de av sociala skäl ö n s k v ä r d a i n r e r a t i o n a l i s e r i n g s å t g ä r d e r n a . I a n s l u t n i n g till v a d s å l u n d a a n f ö r t s f ö r o r d a d e j o r d b r u k s k o m m i t t é n a t t

23 statens ekonomiska medverkan till åtgärder för inre rationalisering borde ske dels i form av amorteringslån, vilka skulle ha till syfte att underlätta finansieringen av dylika åtgärder, dels i form av avskrivningslån, vilka skulle ha till ändamål att stimulera till utförande av dylika åtgärder i sådana fall, där på grund av jordbrukets låga lönsamhetsgrad och brukarens ekonomiska ställning eller av andra skäl en särskild stimulans från statens sida kunde anses påkallad för att rationaliseringsåtgärderna skulle k o m m a till stånd. Stödformerna borde principiellt tillämpas i fråga om all statens verksamhet för främjande av den inre rationaliseringen. Amorteringslånen skulle endast vara avsedda att underlätta finansieringen av rationaliseringsåtgärderna och borde utformas så att de ej innefattade någon subvention från det allmännas sida. De borde i princip stå öppna för samtliga jordbrukare oavsett förmögenhetsställning och brukningsenhetens storlek samt kunna utgå med belopp, i förekommande fall med avdrag för beviljat avskrivningslån, motsvarande vad förbättringsåtgärden beräknades kosta utförd efter skälig standard. För lånet skulle ställas säkerhet. Som inteckningssäkerhet borde kunna godtagas inteckning ända upp till 100 procent av fastighetens uppskattade värde efter förbättringsåtgärdens utförande. Erhållet lån skulle amorteras under längst 25 år. Avskrivningslånen skulle främst tjäna som stimulans till utförande av inre rationaliseringsåtgärder. De borde endast utgå till innehavare av brukningsenheter på eller under basjordbrukets nivå. I praktiken borde gränsdragningen normalt ske genom en arealgräns. Denna gräns borde enligt kommittén bestämmas till 20 ha. Det borde dock vara möjligt att utlämna avskrivningslån till jordbruk över nämnda arealgräns om dessa var så beskaffade att de ur lönsamhetssynpunkt var jämförliga med jordbruk under arealgränsen. Avskrivningslånen, för vilka som regel skulle krävas säkerhet, skulle vara behovsprövade. Beviljat lån skulle normalt avskrivas med en femtedel om året från och med sjätte till och med tionde året efter utlämnandet. Beloppsmässigt borde avskrivningslånen bestämmas till viss procent av den beräknade kostnaden för förbättringsåtgärden. Till jordbrukskommitténs synpunkter och förslag i fråga om statens ekonomiska stöd till den inre rationaliseringen anslöt sig i stort föredragande departementschefen i propositionen 1947:75. Som en förutsättning för att staten skulle ekonomiskt medverka till åtgärder av ifrågavarande slag borde enligt departementschefen gälla, att åtgärderna i första hand gagnade de syften, som hela rationaliseringsverksamheten skulle tjäna. Detta innebar att åtgärden borde vara en ekonomiskt försvarlig investering med hänsyn till den förbättring av brukningsenhetens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter, som densamma kunde väntas medföra. Vid bedömningen härav borde man taga hänsyn ej enbart

24 till de för dagen föreliggande förhållandena utan även till den utveckling, som borde eftersträvas enligt de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Hänsyn borde sålunda tagas bland annat till behovet av yttre rationalisering av brukningsenheten ifråga och till det sätt på vilket rationaliseringsåtgärderna borde genomföras. För övergångsjordbrukens del kunde en ifrågasatt förbättringsåtgärd visa sig nödvändig för att jordbruksdriften skulle kunna uppehållas och brukaren kvarbliva å fastigheten intill dess en yttre rationalisering kunde äga rum. Därför nödvändiggjorde hänsynen till de nuvarande brukarna, att lån och bidrag kunde utgå även om förbättringsåtgärderna icke kunde väntas bli fullt räntabla. Åtgärderna fick emellertid ej göras mera omfattande eller kostsamma än som kunde anses erforderligt för vinnande av det angivna syftet. Beträffande valet av former för statens ekonomiska medverkan tillstyrkte departementschefen i huvudsak kommitténs förslag. I fråga om den slutliga utformningen av amorteringslånen borde dock avgörandet anstå till påföljande år, enär närmare borde övervägas, om icke ifrågavarande långivning i stället för att handhavas av de statliga rationaliseringsorganen med anlitande av statsmedel, borde ske i form av statlig lånegaranti och under kreditinstitutens medverkan. Vid behandlingen av de av kommittén föreslagna reglerna om avskrivningslånens storlek underströk departementschefen det önskvärda i att låneärendena i flertalet fall handlades efter tämligen likartade grunder men att rationaliseringsorganen likväl fick viss frihet att taga hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen. Av kommittén förordade bestämmelser för beräkning av avskrivningslånens storlek borde därför ha karaktären av normer, efter vilka lån regelmässigt skulle beviljas men vilka vid behov skulle kunna frångås. Statens verksamhet för främjande av inre ävensom yttre rationalisering borde enligt departementschefens förslag anförtros lantbruksstyrelsen och särskilda inom varje län inrättade lantbruksnämnder. Särskilda utskottet vid 1947 års riksdag fann i sitt utlåtande nr 2 ej anledning till erinran mot vad departementschefen anfört. Riksdagen anslöt sig till utskottets mening. I propositionen nr 149 till 1948 års riksdag återkom departementschefen till spörsmålet om formerna för låneverksamheten till rationaliseringen. I samband med att medel äskades för utlämnande av statsbidrag — i form av avskrivningslån eller direkta bidrag — till yttre och inre rationaliseringsåtgärder föreslog departementschefen, att det statliga stödet till finansiering av dylika rationaliseringsåtgärder skulle utgå i form av statlig kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrättningar. Tillika begärdes bemyndigande att bevilja sådan kreditgaranti intill vissa i propositionen angivna maximibelopp.

25 I sitt utlåtande nr 27 tillstyrkte jordbruksutskottet att det statliga finansieringsstödet skulle lämnas genom statlig kreditgaranti. Ej heller riksdagen hade något att erinra häremot. Den 11 juni 1948 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. För innebörden av de bestämmelser, som enligt denna kungörelse med däri vidtagna förändringar gäller beträffande statens stöd till jordbrukets inre rationalisering, lämnas en redogörelse i ett senare kapitel. Dessförinnan skall här något beröras den principiella ståndpunkt i hithörande spörsmål, som intogs av jordbruksprisutredningen, samt de uttalanden som i anslutning härtill gjordes av departementschefen och riksdagen.

3. Jordbruksprisutredningens synpunkter på produktionsutvecklingen jordbrukets rationalisering

och

Jordbruksprisutredningen konstaterade i sitt i december 1954 avlämnade betänkande angående prissättningen på jordbruksprodukter (SOU 1954: 39), att jordbruksproduktionen sedan det andra världskriget vuxit så kraftigt att den — trots att avgången av arbetskraft från jordbruket varit avsevärt starkare än vad år 1947 antagits — tenderade att varaktigt överstiga den totala inhemska förbrukningen. Bland orsakerna till ökningen av jordbruksproduktionen nämnde utredningen den av traktoriseringen förorsakade snabba minskningen av häststammen, den ökade användningen av handelsgödsel samt den starka ökningen av den inhemska oljeväxtodlingen. Utredningen erinrade vidare om att 1947 års beslut innebar, att det statliga prisstödet högst borde omfatta en produktion motsvarande det inhemska avsättningsutrymmet. Enligt utredningens uppfattning låg en viss nedskärning av produktionen, sett på längre sikt, i jordbruksbefolkningens eget intresse. Större överskott, som endast med betydande förluster kunde avsättas på utlandsmarknaden, försvårade nämligen möjligheterna att uppehålla den önskvärda prisnivån inom landet. En hastig nedskärning av jordbrukets produktionsvolym, utan hänsyn till de för ögonblicket i produktionen bundna produktionsmedlen, kunde dock icke anses ekonomiskt motiverad. Detta skulle nämligen innebära att ifrågavarande produktionsmedel icke utnyttjades i en för samhället lönande omfattning. En begränsning av produktionen borde därför åstadkommas genom en successiv minskning av produktionsunderlaget. En sådan minskning borde främst gälla den jord och de brukningsenheter, som inom olika områden hade de sämsta produktionsförutsättningarna. Utredningen anförde vidare. I detta sammanhang bör emellertid understrykas, att frågan om nyinvesteringar ständigt uppkommer i produktionen. Åtgärderna för en begränsning av produktionsapparaten måste därför hållas aktuella vid varje tidpunkt. Lämnas vissa

jordbruk via prisdifferentieringar eller subventioner en högre kostnadstäckning än de i annat fall skulle erhålla, påverkar detta jordbrukarnas bedömningar i samband med investeringar i produktionen. En högre kostnadstäckning kan sålunda leda till investeringar, som saknar berättigande med hänsyn till företagens produktionsförutsättningar på lång sikt, såvida icke dessa jordbruk av sociala eller samhällsekonomiska skäl bör kvarstå med nuvarande ägostruktur. Detsamma gäller, om man via generellt prisstöd upprätthåller ett högre prisläge än som på längre sikt är hållbart. I fråga om möjligheterna att minska överskottsproduktionen anförde utredningen till en början, att de år 1947 förordade utvägarna, nämligen en begränsning av importen av fodermedel samt komplettering av ofullständiga jordbruk i syfte att möjliggöra en extensifiering av driften, knappast kunde väntas medföra avsedda resultat. Vad angick fodermedelsimporten hade redan en viss begränsning av densamma ägt rum. De kvantiteter fodermedel som alltjämt importerades var av ej ringa betydelse för upprätthållandet av balanserade foderstater. En omedelbar ytterligare begränsning av denna import var därför ej ekonomiskt motiverad. Vidare kunde enligt utredningens uppfattning verksamheten för komplettering av ofullständiga jordbruk — bortsett från de ökade möjligheter till igenläggning av mindre brukningsvärd jord, som sådan komplettering skapade i och för sig ej beräknas medföra en sådan extensifiering av driften på de nybildade fastigheterna att den mera påtagligt påverkade produktionens storlek. Mot extensifierad drift talade därjämte, att en dylik knappast var ägnad att förbilliga produktionen per arealenhet. Efter att ha konstaterat, att av olika skäl en sänkning av det statliga prisstödet ej heller kunde komma i fråga — även om det ej var likgiltigt för den yttre rationaliseringen, hur prispolitiken utformades, eftersom en förbättring av lönsamheten hos de mindre brukningsenheterna givetvis medförde, att dragningskraften till andra näringar blev svagare än den skulle ha varit, om några socialpolitiska hänsyn icke tagits vid prissättningen — uttalade utredningen, att det sätt, på vilket man i praktiken främst borde sträva att lösa överskottsproblemet, borde vara en minskning av den areal, som togs i anspråk för jordbruksproduktion. En överföring av jordbruks jord till skogsmark framstod därvid som särskilt beaktansvärd. En dylik överföring borde enligt utredningen för de mindre jordbrukens del oftast lämpligen kunna genomföras i samband med att dessa blev föremål för sammanläggning eller förstärkning. Utredningen underströk i sammanhanget vikten av att vid genomförandet av yttre rationaliseringsåtgärder de nybildade fastigheternas areal, i den mån så var möjligt, tillmättes så att brukaren ej av sysselsättningsskäl avhölls från sådana omdispositioner av marken som nyss berörts, där de var motiverade av jordens läge och beskaffenhet. Enligt utredningens uppfattning borde m a n bland annat därför vid bildandet av nya brukningsenheter samt komplettering av bestående enheter med tillskotts jord ej begränsa sig till att

27 söka få till stånd jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha utan i stället tilllämpa en målsättning innebärande att brukaren vid rationell drift och tidsenlig mekanisering skall kunna uppnå full och effektiv sysselsättning för sin arbetskraft. Med hänsyn till de varierande produktionsförutsättningarna inom landet kunde någon arealgräns ej anges. Mekaniseringen och önskemålen om möjligheter till en extensifiering av produktionen på mindre lämplig åkerjord tydde dock enligt utredningen på att de nybildade brukningsenheterna i sådana fall, där brukaren för sin försörjning helt var beroende av jordbruket, hellre borde överstiga än understiga 20 ha. Enligt jordbruksprisutredningens mening kunde vägande skäl ej åberopas för uppfattningen, att det svenska jordbruket icke skulle ha möjligheter att på längre sikt frambringa jordbruksprodukter lika billigt som i flertalet andra länder. En minskad ägosplittring och en anpassning av brukningsstrukturen till de nuvarande tekniska förutsättningarna för jordbruksproduktionen borde sålunda — även om den korta vegetationsperioden och de topografiska förhållandena i stora delar av landet försvårade uppnåendet av hög produktionseffektivitet — kunna medföra en icke oväsentligt billigare produktion. De höga arbetslönerna i Sverige utgjorde självfallet en avsevärd belastning, när det gällde möjligheterna för vårt jordbruk att hävda sig i internationell konkurrens. Genom en ständig rationalisering och förbättring av produktionen borde emellertid detta handikap kunna övervinnas. För att driftsrationaliseringen och den inre rationaliseringen skulle kunna göra verkligt betydande framsteg krävdes, att brukningsenheterna mera allmänt blev av sådan storleksordning att de tekniska landvinningarna på jordbruksproduktionens område på bästa sätt kunde utnyttjas. På längre sikt borde därför strukturrationaliseringen få den största betydelse även för höjande av konkurrenskraften gentemot utlandet hos stora delar av vårt jordbruk. I de av jordbruksprisutredningen i berörda avseenden anförda synpunkterna fann sig föredragande departementschefen i stort kunna instämma. I propositionen 1955:198 fann han det sålunda realistiskt att utgå från att en överskottsproduktion skulle komma att föreligga åtskillig tid framåt och att den under vissa omständigheter kunde bli av betydande omfattning. Svårigheter kunde i samband härmed uppkomma att avlasta överskottskvantiteterna på utlandsmarknaden. En begränsning av den inhemska jordbruksproduktionen syntes därför departementschefen bli påkallad på längre sikt för att undvika ett pristryckande överskott. Denna begränsning borde även framdeles främst kunna åstadkommas enligt de i 1947 års riksdagsbeslut förordade alternativen, exempelvis sammanläggning av brukningsenheter, övergång till extensiv drift på vissa enheter och nedläggning av jordbruk på olämpliga ägor. Vidare borde i överensstämmelse med vad jordbruksprisutredningen anfört möjligheterna att över-

28 föra sämre jordbruks jord till skogsmark ägnas uppmärksamhet. Vad utredningen anfört beträffande storleken av nybildade brukningsenheter, ansåg sig departementschefen i huvudsak kunna instämma uti men betonade, att någon arealgräns i förevarande sammanhang knappast kunde anges. I sitt utlåtande nr 39 anslöt sig 1955 års jordbruksutskott partementschefen i berörda avseenden anfört.

till vad de-

K A P I T E L IV G ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r för s t a t l i g t s t ö d till j o r d b r u k e t s rationalisering m . m .

Enligt 1 § av den förut omförmälda kungörelsen 1948: 342 (omtryckt 1956:159; ändrad 1957:239; 1958:233) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen) skall lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna genom att lämna stöd till yttre och inre rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område främja strävandena att höja jordbruksnäringens effektivitet och skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter för dess utövare. Närmare bestämmelser rörande nämnda stöd återfinnes i fråga om den yttre rationaliseringen i kungörelsens 6—9 §§ och ifråga om den inre i 10—15 §§. I 16—23 och 24—33 §§ meddelas föreskrifter rörande de statliga stödformerna lånegaranti respektive statsbidrag. Beträffande den yttre rationaliseringen skall lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna genom planeringsåtgärder, rådgivning, upplysning, markförmedling m. m. underlätta och främja bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter (§§ 6 och 7). Lantbruksnämnd må vidare lämna ekonomiskt stöd i form av lånegaranti och i vissa fall statsbidrag vid förvärv av m a r k för rationaliseringsändamål (§§ 8 och 9). Sådant stöd må dock endast om särskilda skäl därtill föranleder avse bildandet av mer än bärkraftiga brukningsenheter eller, ifråga om åtgärder för förbättrad ägoanordning, enheter som är större än att de huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft (§ 6). Enligt för den inre rationaliseringen gällande bestämmelser (§ 10) må statligt stöd i form av lånegaranti och statsbidrag beviljas för nyodling, stenröjning, undanröjande av stengärdesgårdar, jordkörning, täckdikning, torrläggning, betesförbättring (däri inbegripet betesanläggning) samt andra därmed jämförliga jordförbättringsåtgärder. Stöd i samma former må vidare lämnas för anläggning av skyddsskog eller skyddshäckar för att motverka sand- eller jordflykt, åtgärd till förebyggande av skada genom vattenerosion, anläggning av jordbruksväg samt uppförande eller förbättring av för jordbruksdriften erforderliga ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar (däri inbegripet gödselvårds- och siloanläggningar samt utrymmen för förvaring av potatis och rotfrukter m. m . ) . Härjämte må

30 lånegaranti beviljas för utförande av bevattningsanläggning, som är avsedd att höja avkastningen från åker, ständig slätter- eller betesvall eller trädgård. Stöd må ej beviljas till åtgärder, vilka är att hänföra till underhållsåtgärder eller för vilka lån eller bidrag av statsmedel kan erhållas enligt andra bestämmelser. I fråga om torrläggningsföretag samt anläggning till förebyggande av skada genom vattenerosion föreskrives vidare, att här avsett stöd ej heller må utgå om åtgärden är av mera omfattande eller kostnadskrävande beskaffenhet eller berör allmänna intressen av större betydelse. Som förutsättning för statligt stöd gäller överhuvudtaget (§ 11), att åtgärd, till vilken dylikt stöd avses skola utgå, skall framstå såsom ekonomiskt försvarlig med hänsyn till den förbättring av enhetens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter, som åtgärden kan väntas medföra. Utan hinder härav må dock stöd beviljas till förbättringsåtgärd å brukningsenhet, vilken befinnes sakna möjlighet att bestå på lång sikt som självständig enhet, om åtgärden är oundgängligen erforderlig för att jordbruksdriften å brukningsenheten skall kunna uppehållas till dess den kan bli sammanlagd med annan fastighet. Beträffande samtliga åtgärder galler vidare (§ 12), att lånegaranti må beviljas envar ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Samma är förhållandet beträffande statsbidrag till torrläggning. Är det uppenbart att behov av bidrag till sistnämnda åtgärd ej föreligger må dock bidrag endast utgå under förutsättning att det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att torrläggningsåtgärden kommer till stånd. I övriga fall får statsbidrag endast beviljas enskild person, som äger eller brukar jordbruksfastighet, under förutsättning att hans ekonomiska ställning icke är så god att bidragsbehov ej föreligger for utförande av åtgärden samt att den av honom brukade fastigheten ej heller innehåller mer än 20 ha åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark. Är brukningsenheten större men på grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet' ur lönsamhetssynpunkt ej bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsenhet under nämnda arealgräns, må bidrag likaledes kunna utgå- Framstår det som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer till stånd, kan dock undantag göras från bestämmelserna om behovsprövning och arealgräns när fråga är om statsbidrag till anläggande av jordbruksväg, anordnande av gemensamhetsbete för nötkreatur, anläggande av skyddsskog eller skyddshäckar för att motverka sand- eller jordflykt ävensom undanröjande av stengärdesgårdar för att möjliggöra dylika åtgärder, åtgärd till förebyggande av skada genom vattenerosion samt slutligen även till andra åtgärder för inre rationalisering om särskilda skäl därtill föranleder på grund av åtgärdens samband med genomförande av yttre rationalisering. Beslut i nu nämnda undantagsfall skall underställas lantbruksstyrelsens prövning. För att en rationaliseringsåtgärd skall komma till full nytta, fordras

31 särskilt i fråga om vissa åtgärder att även angränsande jordbruksfastigheter deltager i åtgärden. Rationaliseringskungörelsen tar i sin nu gällande lydelse hänsyn härtill. Sålunda föreskrives (§ 5), att vad som i kungörelsen sägs om enskild jordbrukare även skall äga tillämpning, förutom beträffande sambruksförening, bland annat i fråga om sammanslutning för anläggande av jordbruksväg, utförande av torrläggningsföretag, anordnande av gemensamhetsbete för nötkreatur, anläggande av skyddsskog eller skyddshäckar till motverkande av sand- eller jordflykt eller för åtgärd till förebyggande av skada genom vattenerosion. Vad gäller de högsta belopp för vilka lånegaranti må beviljas, finns med undantag för lån till bevattningsanläggningar ej annan föreskrift än att beviljat lån — eller, då jämväl statsbidrag beviljats för åtgärden, sammanlagda låne- och bidragssumman — ej må överstiga den av lantbruksnämnden godkända kostnaden för åtgärden, däri inräknat utgift för upprättande av plan för företaget samt för sådan laga förrättning, som kan erfordras härför (§ 13). För bevattningsanläggning gäller, att lånegaranti må beviljas intill 75 procent av den godkända kostnaden. Statlig garanti må ej beviljas för lån, vilket sökanden kan erhålla såsom bottenlån i kreditanstalt (§ 17). För lånet skall sökanden ställa säkerhet, som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt (§ 18). Erhållet lån är amorteringsfritt under högst 5 år och skall därefter amorteras med som regel lika annuiteter under högst 30 år (§ 21). Om särskilda förhållanden föranleder därtill må jämväl befrielse från erläggande av ränta medgivas under högst 2 år efter första lyftningsdagen. Upplupen ränta skall dock vid anståndstidens slut läggas till den beviljade lånesumman. Statsbidrag utgår till viss föreskriven procent av den godkända kostnaden. Sålunda stadgas (§ 14), att bidraget till nyodling, stenröjning, jordkörning, torrläggning, betesförbättring, anläggning av skyddsskog, skyddshäckar eller jordbruksvägar, undanröjande av stengärdesgårdar för att möjliggöra åtgärder mot sand- eller jordflykt samt anläggning till förebyggande av skada genom vattenerosion skall utgöra 40 procent av omförmälda kostnad. För täckdikning, undanröjande av stengärdesgårdar i andra fall än nyss sagts ävensom för andra i rationaliseringskungörelsen ej särskilt nämnda jordförbättringsåtgärder skall bidraget utgöra 25 procent av kostnaden. I fråga om ekonomibyggnader gäller särskilda bestämmelser i förevarande avseende. Sålunda föreskrives, att för uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar för jordbruksdriften statsbidrag skall utgå med 25 procent av den godkända kostnaden upp till ett sammanlagt kostnadsbelopp av 15 000 kronor och 15 procent av överskjutande kostnad. Dock gäller den maximiregeln att statsbidrag för dylika åtgärder normalt ej får utgå med mer än 7 000 kronor för en och samma brukningsenhet. Vid bestämmandet av storleken

32 av bidraget till sistberörda ändamål skall hänsyn tagas även till kostnader för dylika ändamål, till vilka bidrag tidigare utgått enligt rationaliseringskungörelsen. I kungörelsen medges, att undantag i vissa fall får göras från bestämmelserna om beräkning av statsbidragens storlek. Bidrag må sålunda (§ 15) beviljas med högre belopp om företag, till vilket statsbidrag avses skola utgå, på grund av planerad yttre rationalisering utföres på ett mera kostsamt sätt än som eljest varit erforderligt. Högre bidrag må också beviljas om så befinnes skäligt på grund av särskilda omständigheter. Å andra sidan bör statsbidrag utgå med lägre belopp i sådana fall, där visserligen bidragsrätt föreligger, men bidragsbehovet med hänsyn till brukningsenhetens avkastningsförmåga eller brukarens ekonomiska ställning måste anses ringa. Statsbidrag utgår antingen såsom avskrivningslån eller direkt bidrag ( § § 2 6 och 33). För avskrivningslån skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt (§ 27). Överstiger avskrivningslånet ej 5 000 kronor må dock lån beviljas även utan säkerhet. Även beträffande lån å högre belopp äger lantbruksnämnden avstå från kravet på säkerhet, om det på grund av sökandens ekonomiska ställning erbjuder svårigheter för honom att ställa dylik säkerhet samt nämnden finner sannolikt att sökanden likväl skall uppfylla villkoren för lånet. Avskrivningslån skall (§ 28), därest lantbruksnämnden icke annorledes bestämmer, avskrivas sedan 10 år förflutit från det lånet blev helt utbetalt. Statsbidrag i form av direkt bidrag må av lantbruksnämnden beviljas (§ 33), då nämnden med hänsyn till rationaliseringsåtgärdens beskaffenhet, bidragsbeloppets ringhet eller andra omständigheter ej finner erforderligt med avskrivningslån. Sådant bidrag må dock som regel utbetalas först sedan det styrkts att åtgärden blivit utförd. För tillämpningen av rationaliseringskungörelsen erforderliga närmare bestämmelser meddelas av lantbruksstyrelsen (§ 36). I detta sammanhang må även erinras om bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni 1928, nr 295, angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926, nr 326, om delning av jord å landet. Kungörelsen har sedermera ändrats genom kungörelserna 1947: 955, 1948: 508, 1949:189 och 1950:381. Kungörelsen avser (§ 8, 1 mom.) kostnader för utflyttning eller väganläggning, som beslutats vid skifte eller ägoutbyte, eller för odling till åker och äng av mark, som vid skifte eller ägoutbyte upptagits såsom odlingsmark. Bidrag må utgå med belopp, motsvarande högst hälften av det belopp, vartill förrättningsmännen vid förrättningen uppskattat kostnaderna för åtgärden. Som villkor för bidrag är, bland annat, stadgat följande. Vid skifte m å bidrag till utflyttning eller väganläggning ej utgå, med mindre åtgärden

33 är till gagn ur jordbrukssynpunkt samt förrättningsmännen prövat utflyttningen vara erforderlig för att åstadkomma en lämplig jorddelning eller väganläggningen vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad för att tillgodose det ändamål, som avses med densamma. Vid ägoutbyte må bidrag utgå endast om förrättningen avsett att främja en rationell ägoanordning beträffande jordbruksfastighet samt förrättningsmännen prövat åtgärden vara erforderlig härför. Bidrag till utflyttning, som beviljas enligt nämnda kungörelse, skall (§ 9, 1 mom.) uppbäras och kvitteras av sakägare, som för sin fastighet blivit ålagd att verkställa åtgärden. Denne äger tillgodonjuta en tjugondel av det på hans fastighet eller ägolott belöpande understödet såsom särskild gottgörelse för besväret med utflyttningen. Återstoden av bidraget tillkommer alla i utflyttningskostnaden deltagande sakägare på det sätt, att avräkning sker å hela den utflyttningskostnad, som blivit bestämd för den utflyttande, och alltså endast återstoden av samma kostnad fördelas till gäldande av sakägarna. Beträffande bidrag till väganläggningar gäller att dylikt bidrag kan utgå till alla slag av enskilda vägar, sålunda till byvägar, skogsvägar och jordbruksvägar. Bidrag till odling må (§ 9, 3 mom.) utlämnas till alla i förrättningen deltagande sakägare på det sätt att avräkning därför sker å den odlingskostnad, som blivit bestämd vid förrättningen, och alltså endast återstoden av samma kostnad fördelas till gäldande av sakägarna. Bidraget uppbäres och kvitteras av den sakägare, som fått odlingsmarken sig tillagd. Denna fördelningsprincip överensstämmer med principen för sådana bidrag, som enligt 5 § rationaliseringskungörelsen må beviljas till sammanslutning (för utförande av torrläggningsföretag, för anläggande av jordbruksväg e t c ) . Som jämförelse må framhållas, att enligt rationaliseringskungörelsen bidrag kan beviljas till likartade åtgärder avseende odling, utflyttning samt anläggande av jordbruksvägar. Däremot utgår icke bidrag enligt rationaliseringskungörelsen till byvägar eller skogsvägar. Statligt ekonomiskt stöd i form av bidrag och lån utgår till torrläggning av mark för jordbruksändamål förutom jämlikt rationaliseringskungörelsen även enligt kungörelsen den 30 juni 1939, nr 431, angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag (ändrad 1945: 347, 1951: 414 och 1954: 191) och kungörelsen samma dag, nr 432, angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond (ändrad 1945:348, 1948:185, 1948:343, 1951: 415, 1952: 683, 1953: 413 och 1955: 220). Statsstöd må (§ 1) med anlitande av nämnda anslag och fond medges allenast sådana företag, för vilka bidrag och lånegaranti ej kan erhållas enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen. Som förutsättning för erhållande av dylikt stöd gäller vidare (§ 2), att förslag till företaget som regel skall ha upprättats vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Bidrag och lån 3—810963

34 beviljas (§ 3) av lantbruksstyrelsen eller i vissa fall av Kungl. Maj:t. I fråga om bidragsbeloppens storlek ansluter förevarande bestämmelser huvudsakligen till dem som gäller beträffande torrläggning i samband med inre rationalisering. Statsbidrag må sålunda (§ 5) som regel utgå med 40 procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden. Lån må (§ 5) beviljas intill sistnämnda kostnad efter avdrag för bidrag som må ha lämnats från avdikningsanslaget, dock med iakttagande av att lånet ej må för någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av det av lantbruksstyrelsen godkända värdet å den genom torrläggningsarbetet uppkommande j ordförbättringen. I fråga om lånen från avdikningslånefonden torde nämnas, att för de fem första åren från första lyftningsdagen räknas på uppburna belopp 3,25 procent årlig ränta, vilken vid denna tids slut lägges till den beviljade lånesumman (§ 15). Å det sålunda uppkommande beloppet erlägges för lån beviljade efter den 1 juli 1955 från och med det sjätte året efter första lyftningsdagen annuitet med lika belopp under en tid av 24 år, samt för lån, beviljade efter den 1 juli 1948 men före den 1 juli 1955, under en tid av 24 år en annuitet om 6 procent, vilket enligt praxis innebär, att de 23 första annuiteterna utgår med samma belopp och att den sista annuiteten blir något större än de övriga. Lånen är således slutbetalade 29 år efter första lyftningsdagen. För lån, beviljade före den 1 juli 1948, gäller ytterligare andra bestämmelser. Dessa lån är räntefria under de tre första åren från första lyftningsdagen. Annuiteterna börjar erläggas först från och med det sjunde året efter första lyftningsdagen och utgår under 26 år. Sistnämnda äldre lån blir sålunda icke slutbetalda förrän 32 år efter första lyftningsdagen. Då torrläggningsarbete, till vilket beviljats lån från statens avdikningslånefond, blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt, skall styrelsen underrätta länsstyrelsen därom (§ 13). Länsstyrelsen skall därefter meddela beslut om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera fastigheter skall ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning å dessa fastigheter. Enligt lag den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån äger kronan, sedan länsstyrelsen meddelat beslut om lånets återbetalning och fördelning å olika fastigheter, för de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som sålunda bestämts, lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påfört, som för avgäld av fast egendom enligt handelsbalken 17 kap. 6 §, d. v. s. framför bland annat alla i fastigheten beviljade inteckningar. Sedan länsstyrelsens beslut om lånets återbetalning och fördelning vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen skyndsamt översända avskrift av beslutet till den lokala skattemyndigheten (§ 13). De årliga annuiteterna skall därefter i den mån de enligt beslutet förfallit eller förfalla till betalning, debiteras och uppbäras i samband med den allmänna skatteuppbörden såsom slutlig skatt. Debitering och uppbörd sker samtidigt med debitering och upp-

35 börd av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor. Jordägare må dock (§ 15) när som helst under lånetiden, 6 månader efter hos lantbruksstyrelsen gjord uppsägning, inbetala hela det på hans fastighet belöpande skuldbeloppet jämte därå upplupen ogulden ränta. Lantbruksstyrelsen skall underrätta länsstyrelsen om sådan inbetalning. För att undvika olägenheterna av lån med alltför små annuiteter har lantbruksstyrelsen år 1956 infört den avgränsningen, att avdikningslån till viss fastighet understigande 1 000 kronor, motsvarande en annuitet av ca 60 kronor, i regel ej beviljas. Ytterligare må här nämnas att statligt stöd i samband med torrläggning även utgår enligt kungörelserna den 30 juni 1939 (nr 433) angående statsbidrag till förrättningskostnader för planläggning av vissa torrläggningsföretag (ändr. 1954: 192) och den 28 november 1952 (nr 696) om tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag. I förstnämnda kungörelse meddelas bestämmelser angående statsbidrag till kostnader för undersökning och utredning rörande torrläggningsföretag som är avsett att vid inträffande arbetslöshet komma till utförande såsom beredskapsarbete. Statsbidrag beviljas av Kungl. Maj :t och utgår till hela den beräknade undersöknings- och utredningskostnaden. I den senare av de nyssnämnda kungörelserna stadgas om tilläggsbidrag till torrläggningsföretag, för vars utförande bidrag beviljats från statens avdikningsanslag och som i allmänhet helt eller till väsentlig del utförts under tiden den 1 januari 1940 — den 30 juni 1946. Tilläggsbidraget har till syfte att bereda sådana torrläggningsföretag, vilka kostnadsberäknats innan prisstegringarna under andra världskriget gjort sig gällande men icke slutförts förrän verkningarna av desamma redan inträtt, möjlighet att erhålla bidrag jämväl för de av prisstegringarna föranledda kostnadsökningarna. Bidrag beviljas som regel av lantbruksstyrelsen och utgår med högst hälften av det belopp, varmed kostnaderna för arbete och materiel visas ha överstigit 110 men ej 160 procent av de vid tilldelningen av bidrag från avdikningsanslaget för sagda ändamål beräknade kostnaderna. Under förutsättning, bland annat, att den ursprungliga bidragsansökningen inkommit före den 1 juli 1945 må tilläggsbidrag i vissa fall utgå även till torrläggningsföretag, som ej blivit påbörjat eller till väsentlig del utfört före den 1 juli 1946. De i det föregående redovisade gällande bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen har icke stått oförändrade sedan författningens tillkomst år 1948. I det följande torde få lämnas en översiktlig redogörelse för vissa av de i kungörelsen vidtagna ändringarna. Vad gäller reglerna rörande statligt stöd till undanröjande av stengärdesgårdar har dessa tillkommit genom kungörelsen 1951: 413. Samtidigt erhöll

36 föreskrifterna i samma kungörelse rörande statsbidrag och lånegaranti till torrläggningsföretag sin nuvarande lydelse. Härigenom möjliggjordes en redan i propositionen nr 149 till 1948 års riksdag förutskickad decentralisering av beslutanderätten i vissa grupper av torrläggningsärenden — främst ärenden av enklare beskaffenhet och endast berörande en eller ett fåtal fastigheter — från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna. I förhållande till de tidigare reglerna, vilka endast avsåg avloppsförbättringar, innebär 1951 års kungörelseändring vidare, att torrläggning undantages från de generella bestämmelserna om behovsprövning och arealgräns för erhållande av statsbidrag samt att det blev möjligt att bevilja statsstöd även till sammanslutning för utförande av torrläggning. Ytterligare möjligheter att bevilja stöd till sammanslutningar erhölls påföljande år, då genom kungörelsen 1952:322 anordnande av gemensamhetsbete för nötkreatur upptogs i kungörelsen. Genom samma ändringskungörelse höjdes till följd av inträffade kostnadsstegringar det sammanlagda kostnadsbelopp, vara statsbidraget till uppförande eller förbättring av för jordbruksdriften erforderliga ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar skall beräknas efter 25 procent, från 10 000 till nu gällande 15 000 kronor. Samtidigt förordnades, att bidraget till sagda byggnads- eller anläggningsåtgärder högst skall kunna utgå med 7 000 kronor, till vilket belopp maximibidraget alltjämt är fixerat, mot att tidigare ha kunnat bestämmas till högst 5 000 kronor. De nuvarande föreskrifterna rörande statsstöd till jordbruksvägar har tillkommit genom tvenne ändringskungörelser, nämligen kungörelserna 1952: 795 och 1954: 345. Medan den första ändringen främst avsåg en utvidgning av det tidigare ägovägsbegreppet i avsikt att möjliggöra statsstöd även till bland annat vissa utfartsvägar, hade den senare ändringen till syfte att uppnå närmare överensstämmelse mellan rationaliseringskungörelsens bestämmelser i förevarande avseende och de i andra författningar stadgade statsbidragsbestämmelserna i fråga om byvägar och skogsvägar. Som ett led i dessa strävanden öppnades genom ändringen år 1954 möjlighet att bevilja statsbidrag till jordbruksväg utan hinder av bestämmelserna om behovsprövning och arealgräns. En ytterligare ändring enligt förenämnda kungörelse 1954: 345, som här även bör nämnas, är den som avsåg införandet i rationaliseringskungörelsen av bestämmelse om statsstöd i vissa fall till inre rationaliseringsåtgärder, vilka har samband med genomförandet av yttre rationalisering. Ändringen innebar, att statsbidrag i berörda fall kan beviljas oavsett bestämmelserna om behovsprövning och arealgräns, om särskilda skäl därtill föranleder och om det därjämte framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer till stånd. Bland senaste årens ändringar må vidare omnämnas kungörelsen 1955: 213 med bestämmelser om statlig lånegaranti till vissa bevattningsanläggningar samt k u n görelsen 1958: 233 med bestämmelser om statsstöd till anläggningar till förebyggande av skada genom vattenerosion.

37 En del ändringar har tillkommit bland annat i syfte att underlätta administrationen av den statliga stödverksamheten. Ett par sådana ändringar genomfördes enligt kungörelsen 1953: 412. Här må nämnas den uppmjukning av kravet på säkerhet för avskrivningslån som skedde genom att den gräns under vilken dylikt lån må utlämnas utan säkerhet höjdes från 1 000 till 3 000 kronor. Denna gräns har sedermera genom kungörelsen 1957: 239 uppjusterats till nuvarande nivå, 5 000 kronor. Önskan att förenkla administrationen låg även till grund för den enligt sistnämnda kungörelse gjorda ändringen, som innebar att, i stället för att avskrivningslån avskrives med en femtedel om året under sjätte t. o. m. tionde året efter lånets utlämnande, hela lånet skall avskrivas sedan tio år förflutit från det lånet till fullo utbetalades. I anslutning härtill må slutligen nämnas, att den nuvarande bestämmelsen att garantilån skall amorteras under 30 år tillkom genom kungörelsen 1950: 203. Nämnda amorteringstid var enligt rationaliseringskungörelsens ursprungliga lydelse fastställd till 25 år. Med stöd av 36 § rationaliseringskungörelsen har lantbruksstyrelsen utfärdat anvisningar rörande tillämpningen av sagda kungörelse. Här torde lämnas en sammanfattning av de i detta sammanhang väsentligaste av dessa anvisningar. Enligt rationaliseringskungörelsens 12 § må lånegaranti och statsbidrag till inre rationaliseringsåtgärder beviljas även den som arrenderar jordbruksfastighet. Eftersom statsbidragen är behovsprövade uppkommer i dylika fall frågan, huruvida ägarens eller brukarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden skall ligga till grund för prövningen. I berörda ämne har lantbruksstyrelsen i cirkulärskrivelse år 1952 (ändrad år 1953) föreskrivit, att — därest arrendatorn söker bidrag — behovsprövningen som regel skall ske med hänsynstagande till arrendatorns ekonomiska ställning, varvid dock skall beaktas, att bidrag ej får utgå för kostnader, som enligt lag, författning eller avtal skall bestridas av jordägaren eller omedelbart ersättas av denne. Då fråga är om uppförande eller förbättring av ekonomibyggnad eller andra fasta anläggningar för jordbruksdriften med undantag av gödselvårdsanläggningar och silobyggnader, skall emellertid nämnda prövning avse såväl ägarens som brukarens ekonomiska ställning. Samma gäller i fråga om åtgärder för torrläggning av mark då den brukningsenhet, för vilken bidrag sökes, enligt bestämmelserna i 12 § rationaliseringskungörelsen ej är berättigad till bidrag för inre rationalisering i allmänhet. Angående möjligheterna att bevilja statsstöd till vissa specialanläggningar anför styrelsen i en år 1951 utfärdad cirkulärskrivelse, att det torde ligga helt i linje med de allmänna riktlinjerna för befrämjandet av jordbrukets rationalisering att statligt stöd lämnas till de nya fasta anläggningar, som är oundgängligen erforderliga för en omläggning av driften vid

38 mindre jordbruk i riktning mot specialodlingar eller speciell animalieproduktion. Med hänsyn till riskerna för överproduktion understryker emellertid styrelsen nödvändigheten av att lantbruksnämnderna vid en dylik stödgivning noga överväger behovet och lämpligheten av specialjordbruk i trakten. För att icke med statsstöd subventionera företag, vars omsättning och arbetskraftsbehov flera gånger överstiger ett vanligt familjejordbruks, må statsbidrag till specialanläggning ej beviljas till företag, som har eller genom åtgärden skulle få industriell karaktär utan endast till förbättring av övergångsjordbruk i sådan omfattning att företaget efter förbättringsåtgärderna kommer att kunna skötas av och bereda tillfredsställande bärgning för ägaren eller brukaren och hans familj. Ej heller må lånegaranti beviljas till företag, som har eller genom åtgärden skulle få industriell karaktär. Beträffande handläggningen av ärenden rörande torrläggning av mark har lantbruksstyrelsen i cirkulärskrivelse till lantbruksnämnderna år 1953 bland annat framhållit, att såväl när det gäller prövning av framställningar om stöd enligt rationaliseringskungörelsen som enligt kungörelserna om bidrag och lån ur statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond, torrläggningen bör avse jord, som till huvudsaklig del redan är odlad eller som utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga jordbruk. Det är enligt styrelsen av vikt, att torrläggningsverksamheten samordnas med övrig rationaliseringsverksamhet samt att en långsiktig bedömning av de enskilda torrläggningsåtgärdernas önskvärdhet kommer till stånd. Detta hindrar dock ej att det i vissa fall av sociala eller andra skäl kan anses ur allmän synpunkt önskvärt att ett torrläggningsföretag kommer till stånd även om det ej kan väntas bli fullt räntabelt. I bedömningen av stödfrågan bör enligt styrelsen vidare ingå angelägenhets- och behovsprövning. Angelägenhetsprövningen bör avse att få till stånd en med hänsyn till de begränsade bidragsmedlen nödvändig gallring bland de stödsökande företagen. Därvid bör tillses att statligt stöd i främsta rummet lämnas de företag, som framstår som mest angelägna ur jordbrukspolitisk synpunkt ävensom de företag, vilkas brukare med hänsyn till sin ekonomiska ställning har det största behovet av att en förbättring av brukningsenheten kominer till stånd. I fråga om behovsprövningen erinrar styrelsen om att bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen rörande torrläggning syftar till en mera liberal prövning än då fråga är om andra rationaliseringsåtgärder. En praktisk bedömningsgrund för behovsprövningen bör därför enligt styrelsen vara att bidragsrätt normalt skall anses föreligga för den, som äger och brukar ett för de lokala förhållandena typiskt en- å tvåfamilj sj ordbruk. Beträffande fördelningen av torrläggningsärenden mellan lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna föreskrives i samma cirkulärskrivelse med däri år 1957 gjord ändring, att till avgörande i lantbruksstyrelsen tills vidare skall hänskjutas ärenden rörande statsbidrag till

39 1) företag, som berör 10 eller flera brukningsenheter, varvid sådana enheter, vilkas kostnad icke överstiger 2 000 kronor, ej medräknas, 2) invallningsföretag, 3) kombinerade diknings- och kloakledningsföretag, 4) vattenavledningar, 5) företag, där bidraget för någon eller några brukningsenheter anses böra överstiga 40 procent, 6) företag, beträffande vilka lantbruksnämnden på grund av deras kostnadskrävande beskaffenhet eller av andra särskilda omständigheter anser sig icke kunna träffa avgörandet, samt 7) företag, till vilka nämnden av särskilda skäl anser, att ytterligare bidrag bör utgå. Styrelsen förklarar vidare, att i de fall, då lantbruksnämnd beviljar bidrag enligt rationaliseringskungörelsen till kostnaderna för genomförande av torrläggningsföretag, skall jämväl förekommande låneansökningar rörande samma företag prövas av nämnden enligt bestämmelserna i samma kungörelse rörande statlig lånegaranti. Finner lantbruksnämnd å andra sidan anledning att hos styrelsen tillstyrka avdikningslån till ett företag, skall jämväl förekommande framställningar om statsbidrag avseende samma företag regelmässigt överlämnas till styrelsen för avgörande. Vidare må här omnämnas ett antal separata cirkulärskrivelser med vissa allmänna anvisningar rörande statsbidragsverksamheten. Den första av dessa skrivelser härrör från år 1951. I densamma föreskriver lantbruksstyrelsen, att lantbruksnämnd icke i något fall må medge längre arbetstid för utförande av en förbättringsåtgärd än 4 år. Som regel bör dock längre tid än 2 år, eller vid större företag 3 år, ej medgivas. Enligt en tilläggsföreskrift av år 1953 skall här avsedd tid räknas från utgången av det kalenderår, under vilket bidrag beviljats. Lantbruksstyrelsen har vidare i en cirkulärskrivelse år 1954 föreskrivit, att statsbidrag som regel ej bör beviljas företag avseende inre rationalisering som är av så ringa omfattning att bidraget ej skulle uppgå till 200 kronor. Undantag från denna bestämmelse om minimibidrag bör dock kunna medges, därest sökanden har särskilt svag ekonomi eller eljest särskilda skäl föreligger att likväl stödja företaget, exempelvis då fråga är om anläggning som skall utföras av flera gemensamt och bidraget till någon av delägarna skulle understiga nämnda gräns. Slutligen har styrelsen, med ändring av tidigare i ämnet utfärdade anvisningar i cirkulärskrivelse år 1956 meddelat följande bestämmelser till ledning i valet mellan avskrivningslån och direkt bidrag vid beviljande av stöd till inre rationalisering. Statsbidrag, som ej överstiger 3 000 kronor, bör utlämnas i form av direkt bidrag, såvida ej lantbruksnämnden i visst fall finner särskilda omständigheter föranleda att avskrivningslåneformen

40 bör väljas. Vad nu sagts gäller jämväl om statsbidraget överstiger 3 000 kronor men det med stödet avsedda företaget icke kräver något mera avsevärt underhåll. Om statsbidraget uppgår till högre belopp än 3 000 kronor och avser företag, vilket kräver något mera avsevärt underhåll för att syftet med detsamma ej skall förfelas, bör bidraget däremot regelmässigt utlämnas i form av avskrivningslån. Lantbruksnämnden må dock även i detta fall utlämna stödet i form av direkt bidrag, om nämnden på grund av särskilda omständigheter så finner lämpligt. Beträffande torrläggningsföretag gäller utöver det anförda, att statsbidrag, oavsett bidragsbeloppets storlek, må beviljas som direkt bidrag, om företaget handlagts vid syneförrättning enligt vattenlagen.

KAPITEL V D e t s t a t l i g a s t ö d e t till j o r d b r u k e t s inre rationalisering m . m . åren 1 9 4 9 - 5 7

Riksdagen fattar varje år beslut rörande dels anslag för beviljande av statsbidrag till jordbrukets rationalisering, dels ramar inom vilka bidrag och lånegarantier må beviljas till yttre och inre rationalisering, samt, såvitt avser lånegarantier, till jordbruksegnahemslån och driftslån. Riksdagen brukar samtidigt bemyndiga Kungl. Maj :t att, om förhållandena ger anledning därtill, medge jämkningar i de för bidrag respektive lånegarantier fastställda fördelningarna. Medelsanvisning för bidragsgivningen sker under nionde huvudtitelns reservationsanslag Bidrag till jordbrukets rationalisering. För budgetåren 1948—59 har under detta anslag sammanlagt anvisats ca 150 miljoner kronor. Statsbidrag motsvarande hela denna summa är emellertid ej utbetalade. Gällande bestämmelser för utbetalning av bidrag ävensom det förhållandet, att avsevärd tid kan förflyta innan åtgärd, till vilken bidrag beviljats, blir slutförd, har resulterat i att en betydande reservation ständigt finns under anslaget. Vid utgången av budgetåret 1957/58 uppgick denna till mer än 35 miljoner kronor. För budgetåret 1958/59 gäller enligt riksdagens beslut att statsbidrag till yttre och inre rationalisering må beviljas intill 1,5 respektive 15 miljoner kronor. För lånegarantigivningen har motsvarande tal bestämts till 10 respektive 15 miljoner kronor. Beslut rörande fördelningen av de utav riksdagen medgivna bidrags- och lånegarantiramarna fattas av lantbruksstyrelsen. Styrelsen meddelar lantbruksnämnderna för varje budgetår, hur mycket dessa högst må disponera för bidrag och lånegarantier till olika slag av rationaliseringsåtgärder. Härutöver fastställer styrelsen beträffande statsbidragen det belopp, som varje nämnd må taga i anspråk för bidragsgivning ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering. Sistnämnda belopp understiger regelmässigt summan av de utav styrelsen för de enskilda åtgärderna meddelade bidragsramarna. Ett utnyttjande av högsta medgivna beloppet för ett visst slag av åtgärder medför, att det högsta beloppet för ett eller flera av de övriga slagen av åtgärder icke kan utnyttjas. Det är således möjligt för nämnden att inom vissa gränser förlägga tyngdpunkten av bidragsgivningen till de slag av åtgärder, som enligt nämndens bedömande särskilt bör främjas. Omfattningen

42 Tabell V:l. Av lantbruksnämnderna beviljat statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering åren 1949—57 Yttre rationalisering År

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 Summa

Inre rationalisering Statsbidrag (kronor)

Lånegaranti (kronor)

Statsbidrag (kronor)

Lånegaranti (kronor)

2 214 815 4 216 590 4 625 555 4 553 494 6 717 755 7 547 295 7 692 575 7 883 075 9 135 460

428 660 564 153 470 517 645 900 772 964 846 139 704 203 626 370 819 660

6 868 265 9 405 529 7 573 395 7 975 565 10 635 123 12 389 155 12 699 015 9 705 270 11 292 750

9 600 171 14 131 018 12 256 427 15 125 464 17 663 716 16 920 415 14 797 629 14 440 884 14 561 518

54 586 614

5 878 566

88 544 067

129 497 242

av bidrags- och lånegarantiverksamheterna under åren 1949—57 framgår av tabell V: 1. Av tabell V: 2 framgår, i vilken utsträckning statsbidrag och lånegarantier beviljats till olika inre rationaliseringsåtgärder under åren 1949—57. Såsom i det föregående berörts utgår bidrag och lån enligt särskilda bestämmelser till vissa torrläggningsföretag från statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond. Vidare kan bidrag beviljas från reservationsanslagen Grundförbättringar: Förrättningskostnader till vissa torrläggningsföretag och Tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag. Statens avdikningsanslag uppföres å riksstaten med det belopp, som på grundval av redan fattade respektive förutsedda bidragsbeslut beräknas motsvara de faktiska bidragsutbetalningarna under det budgetår anvisningen avser. För varje budgetår fastställes därjämte en kostnadsram, utöver vilken statsbidrag ej må beviljas. För budgetåret 1958/59 är anslaget upptaget med 3 000 000 kronor och högsta bidragssumman är fastställd till 2 000 000 kronor. Enligt för budgetåret 1958/59 gällande bestämmelser må lån beviljas ur statens avdikningslånefond å tillhopa högst 3 500 000 kronor. Någon medelsanvisning under reservationsanslagen Grundförbättringar: Förrättningskostnader till vissa torrläggningsföretag och Tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag har ej skett sedan budgetåret 1947/48. Av tabell V: 3 framgår i vilken utsträckning bidrag och lån beviljats från nyssnämnda anslag och fond under åren 1949—57. De tidigare omnämnda jämlikt kungörelsen den 22 juni 1928, nr 295, angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926, nr 326, om delning av jord å landet utgående statsbidragen till vissa åtgärder i samband med laga skifte och ägoutbyte anvisas från

43 '3 Q, cu "3 "3

c^. kO

<U

>G o a

n

00 0 0 CO CM T f

CM I > O CM CO 0 0 CO O i O

M O O O OS I > H O > m 0 0 CO CM O O LO CO l O l > 0 0 O Q T-t T f CM 1-1 ^ O • * CM

TH

CO OS LO 0 0 CO CO c o O TH TH T^

CO CO OS H / T ? b O O TH

Tf

CM CO LO CS CO

CM CM CM CM O CO LO T f i-H o s Tf O

00 0 c LO LO 0 0 i-H 0 0 o s

CO 1-1

O Tf O O OS O Os 1 > CO

CM i O O 00 I > i O T f 0 0 1-H

CS LO 0 f - t f O CM CO LO

LO LO O T f CO CO T f CS O

O C' O O CO T f

CS C s i O 0 0 CO TH OS O T f

CO CO 0 0 TT CM CO CO TH TH

1-H CO 0 0 Os O t > co 10

CM OS CM i-H CO

•r-l

l O T f CM T^ CO

0 0 CS TH c o

T-H O

0 CO 0 CO OS LO rt CO LO

os 0 0 00 r l 00 CO CO CM

O CO O O TH O CO O I >

Tf O O TH T f T f LO CO CO

LO O LO O O CS

Os O O CM LO O 0 0 LO T f

W H O ! - ! CM T f P~ CM

CO c o 0 CO OS LO 0 0 T^ 1-H

Tf

m

CS CM CM T f

TH

CO

CM [ > O r f i n CM L O t O r t

O Tf O

CO O O OS OS Os

0 co 0 O LO O CO CO CM

T H CO O O TH LO l O O CO

O O O O O O CM O LO

LO CO O 1-H LO TH T * l O CM

0 0 TH O O ) CM

0 0 I > LO i-H CO T f CM CM T f

T* i H T* r-c - * CO as CM CO T*

l>

I > CO O OS LO i-H

c o OS CO CO 0 0 CM CM OS

TH i-H

1-H CO CS Os CO

LO CM CS l > CM

CM LO Tf

CM CO CM CS O O CM

if i a c t » c 5 m LO OS T j i

CO LO 0 CO I > Os O CM O

O O O O CS CM l> Tf O

LO LO O O CS 0 0 LO CO T f

CO LO 0 OS T f TH 0 0 OS CO

LO O TH O 0 0 CO

LO O l O CO CM O CM 0 0 O

LO 1-H I > —1 OS TH CO O T f T-t

CO O CN CO 0 0 CO LO TH T-t

CO T H 0 0 0 0 T H CM CM I - H

co O O l> Tf O Cs I > co P~ - f CO CM LO

I>

Tf CO

CM CM CM T f CO CO CO

O E 9 00 - 1 - i - CO 1-1 co co CO T f OS CM LO LO 0 l> L>

LO [ > LO t ^ CO CS CO T * T f

O iO 0 O I> O CO CO I >

CS LO c Tf 00 00 CO CO c o

LO CM O

LO CO 0 CS O I > CM LO CO

LO O CO T f CO T* LO

0 0 CO O CO LO CM TH CO

TH

c^ m T^

CO iO T

t,

CM CS LO T H CO 0 0 CM CO CO

CO CM

O

ti C

CO c o 0 LO 0 CO 0 0 CS CO

LO LO CO CD M ^ T f CM

3 C

09 cu

•2

l O LO O Tf t > O OS 0 0 i-H

0 y—i

OS

C.

O TH O O CM CM CO CM LO

O T f TH CM CO t > Tf

°3 09 Öl

„ c;

CO LO 1 LO TT | > CO TH CO

I>

OS OS

t, •O -*-

* ^ H T*< m r o H Tf (D

'^

CO 1-1

ö «0

<U

S ^

t. w '3

cu

<3

HCS

3"

c

ÖS

c^

c

10 lO CS

Tf 10 H

<u •»«: o3

'O TO lO os

Ös

3 .b H 3 =6 tu

CM 10 OS

TH

TH

T^ CO

O O 0 0 LO OS CM

O CO

1-H CM I > CM LO

t>

' I

Tf 00

CM

CO 0 0 CO CS 0 CO CM 0 0

0 0 CM CO CM CO CO

CO l O 0 CM CM O co TH co

T f CM

TH

TH

Tf

CO CM 00 O

LO TH

0 CM

^

Tf

CM

LO

co

i-H CM

CM

TH

i O CM CO 00

LO O O LO

r-l

CO

O Tf

TH LO i> TH

1-H Tt

LO CS

l> 0 0

LO O CS T f co LO Tf I>

LO LO LO 0 0 OS CS LO TH 0 0 i-H CO LO

LO CS

CO CO

I '

CM T-t O T-l CO CS CM

CM

O Os 1 0 CO Os I > 1-H O CO

TJI LO O O LO CO

OS OS LO TH T f CM t- I> T*

T * • > CO 0 0 i-H CS OS

0 O 00 O O CO CM O OS

O O CM CO CO LO 0 0 LO 1-H

O LO O O TH O OS I > 0 0

CO CO 0 0 co LO CO T f CO

l> 0 0 CO LO T f TH l > CM

CO CO T-H CM 0 0 l > 1-H

CO CO LO 0 0 1-H CO CO

0 0 0 CO LO CM

CO OS CO CO CO 00

CM O LO I-H CM CO O l > T*

Tf O Tf l~- CS r-O H M

O

CM 0 r^ T f LO LO

LO LO 0 0 CO 0 0 0 0 LO

CO OS O 00 T f T f LO l > O

CO CM O 0 0 OS 0 0 O f f l TI

1-1 LO CM CM I > Tf

co l >

t>

O

L>

n o

O O O O CM O T f CM CO

Tf

LO

O

CM 0 0 T H I > 00

1-H I - H O CO o s

T f CO

1-H TH O 0 0 OS O T f CO OS

CO O O TH O LO CS LO LO

0 co T-i

0 0 O

CO T f O O O T-H LO CO CM

CM 0 0 l > CO CM

0 0 CO t ^ CM CM CO

i-H T f Tf

CM CO CM co 0 O CM

LO m LO OS CS CO 00 T f I >

co 0 TH O CM 0 0

0 0 OO O LO LO CM CS CM O

CO CO CO CM CO

O

CO

CM CO CM LO i-H LO 1 > Tf O

TH LO O LO CM CO I> I> [>

Tf O O 00 00 T f CM T f CO

O LO O 00 I O > CM LO 1-H

0 0 0 CO CO m

O CO O 0 0 CO CS LO CO 0 0

CO CO TH co O

co c^ co LO T f Os 1-H

LO CM 0 0 O CM CO

O CM CM i-H CM CO

l > CM co

CO 0 0 l > CM T f OS CO

CM

CO

0 CO O LO CO CM

CS CO O l > O 00 T H CO 0 0

CO l O 0 CO 1-H 0 0 00 I > 0 0

M B O OS CO CO OS O O

0 CO

LO O i O T H CO CM O CS CM

co 10 os CO T^

CM LO CS co CS

r>io

CM Tf

l> 0 0 T f 1-H CO 00

CO

CO CO

"3

—

Öl

,_, LO

os

CO CM O CM CD

l>

CM

0 10 OS

LO

O

0 l> 0

CO CO LO

ös Os

c;

O

LO CS

CO

*"•

O CO i-< CO Tf Tf

v

-

t,

TJOS

rH

l > 00 CM

TH

I '

CM

Tf 00

O)

I 1

CO OS 0 CO T f [> 0

CM

CO c o

i« s £ ö

ö

fc.

=C ös

°o3 co

5>

ä 'C co

£ £ 03

a

M

Ä^ »

1 * af

Q

<

C/3 _1

CD'-M 05 03 S 03 5 C r- i i Ä . B ti

h

. & ö cs C •a c t i 03 £ ^~"Q b, y. . - r f 03

tic'-e M 8» c 2 U 03 43 "Ö t i

ä<^^

£

Ös c

OX) £

C

— ' — 03

sförb tlri, real ha) tatsb dra åneg ran

c

*Ö3 C _o

idling real ( tatsbi ånega

ning al (h tsbid egar:

:

•s '—1

• t

Jordbruk Längd Statsb Låneg

t-

äckdikn Areal ( Statsbi Lånega

CO

:

as

•> t-.

•S

^ ti

ÖD+J

•ö t.

.Ti bni->

•-

•Vh

co

4£,

t. tu "G

eD C , 03 ._, C +•> isis +-"

Ös -CS

s 0

c

O -i;

w

Antal före Statsb idrai Låneg; äran

"o5 09§

ti :03

övriga jordfö Statsbidrai Lånegaran

* - <u •g c

tas ta

T3

enröjni Areal (ha) Statsb idrai Låneg; äran

•5-3

44 Tabell V:3. Av lantbruksstyrelsen under åren 1949—57 beviljade statsbidrag och lån till torrläggnings- och avdikningsföretag Grundförbättringar: Förrättningskostnader till vissa torrläggningsföretag (kronor)

År

Statens avdikningslånefond (kronor)

Statens avdikningsanslag (kronor)

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

2 655 960 4 365 310 1 986 800 3 662 610 3 718 740 5 851 190 4 061 480 4 590 630 3 209 460

3 558 850 5 292 010 2 717 335 3 945 754 2 343 863 3 637 043 2 803 620 2 071 320 2 638 580

29 630 4 860 31 220 38 610 8 894 3 890 6 980

34 102 180

29 008 375

124 084

Summa

—

Tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag (kronor) 84 660 291 460 119 190 493 810 398 750 232 630 147 900 14 880 29 290 1812 570

•

—

Tabell V: 4. Anvisade anslag budgetåren 1955—59 och beviljade statsbidrag budgetåren 2955—58 till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skijten enligt kungörelsen 1928:295 Åtgärder Budgetår

1955/56 1956/57 1957/58 1958/59

Anslag

350 000 325 000 275 000 225 000

Utflyttning

Väganläggning

Odling

Summa

15 854 32 153 18 555

265 077 173 820 427 221

2 986 4 480 2 963

283 917 210 453 448 739

en särskild anslagspost under förslagsanslaget Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri- och vägförrättningar m. m. Intill budgetåret 1958/59 skedde anvisningen från förslagsanslaget Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften. Tabell V: 4 utvisar anslagsmedlens storlek under budgetåren 1955—59 samt summa beviljade bidrag under budgetåren 1955—58 dels totalt, dels fördelade på i tabellen angivna åtgärder. I det följande skall lämnas en närmare redovisning för den statliga stödverksamhet på den inre rationaliseringens område, som utövas med tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen 1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.

1. Dikning Till dikning har från anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering under åren 1949—57 sammanlagt beviljats ca 29 miljoner kronor. Under s a m m a tid har beviljats lånegarantier med tillhopa ca 6,6 miljoner kronor.

45 Hur nämnda belopp fördelat sig på olika lantbruksnämnder och år framgår av bilagorna 1 och 8 till detta betänkande. Dessa visar att verksamheten med såväl bidrag som lånegarantier till dikning kraftigt ökade åren 1952 och 1953. Förhållandet förklaras av den ändring som enligt vad tidigare berörts genomfördes i kungörelsen 1948: 342 fr. o. m. den 1 juli 1951 i syfte att under lantbruksnämndernas handläggning införa ett stort antal mindre torrläggningsföretag, vilka tidigare handlagts av lantbruksstyrelsen och till vilka bidrag och lån beviljats med anlitande av medel under statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond. Ändringen medförde, bland annat, att en betydande mängd bidragsansökningar, som balanserats i lantbruksstyrelsen i brist på medel å avdikningsanslaget, övertogs och handlades av lantbruksnämnderna. Under tiden efter år 1953 har summan beviljade bidrag successivt nedgått och utgjorde för ett vart av de tre senaste kalenderåren ca 3,9, 3,7 och 3,4 miljoner kronor. Lånegarantiverksamheten har däremot varit stigande alltsedan år 1951. Under åren 1955—57 har i garantier beviljats 1,2 a 1,3 miljoner kronor per år. De under denna tid beviljade lånegarantierna har för brukningsenheter med en areal av 2 till 10 ha uppgått till 380 med ett garantibelopp av 707 170 kronor. För enheter med en areal av 10 till 20 ha har ifrågavarande tal uppgått till 533 respektive 1 543 003 kronor, för enheter med en areal av 20 till 50 ha till 366 respektive 1 888 315 kronor samt för enheter med en areal av över 50 ha till 170 respektive 2 198 670 kronor. I fråga om omfattningen av förevarande bidragsverksamhet vid olika lantbruksnämnder kan konstateras att denna varit störst inom Skaraborgs län. Därnäst kommer Östergötlands och Södermanlands län. Bland andra län, där bidragsverksamheten särskilt under senare år varit av större omfattning, kan nämnas Kristianstads län och Älvsborgs läns norra område. I bland annat Malmöhus, Västmanlands och Västerbottens län samt i viss mån även i Kalmar läns norra område, Älvsborgs läns södra område och Gävleborgs län synes verksamheten under senaste åren ha varit av mindre omfattning än tidigare. Lånegarantiverksamheten har haft sin största utbredning inom Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs och Uppsala län.

2.

Täckdikning

I statsbidrag och lånegarantier har under perioden 1949—57 beviljats tillhopa 10,7 respektive 11,7 miljoner kronor. Bidragsverksamheten har alltsedan 1952 varit stigande. De tre senaste kalenderåren har i täckdikningsbidrag beviljats ca 1,5, 1,5 och 1,6 miljoner kronor. Beträffande beviljade lånegarantier har årssummorna för åren 1956 och 1957, ca 1,9 och 1,6 miljoner kronor, varit lägre än för året 1955, då garantisumman var ca 2,2 miljoner kronor. Förstnämnda båda summor låg dock

46 över motsvarande tal för åren 1953 och 1954. Under åren 1949—57 har de beviljade lånegarantierna för brukningsenheter mellan 2 och 10 hektar uppgått till 365 med ett sammanlagt garantibelopp av 1 044 135 kronor, för enheter mellan 10 och 20 ha till 620 respektive 2 457 687 kronor, för enheter mellan 20 och 50 ha till 460 respektive 3 171 380 kronor samt för enheter över 50 ha till 283 respektive 4 958 560 kronor. Den totala med statligt stöd täckdikade arealen uppgick under tidsperioden 1949—57 till ca 50 000 ha. Statsstöd har under de tre senaste kalenderåren beviljats för täckdikning av 6 å 7 000 ha per år. Av bilagorna 2 och 9 till detta betänkande framgår, i vilken utsträckning de olika lantbruksnämnderna beviljat bidrag och lånegarantier till täckdikning under åren 1949—57. Statsbidragen har kommit avgjort mest till användning inom Skaraborgs och Västerbottens län. Verksamheten synes under de senaste åren ha ökat kraftigast inom Skaraborgs län, där den årliga bidragssumman mellan åren 1953 och 1957 stigit med ca 230 000 kronor. Bland andra län, som under sistnämnda tid redovisat ökad bidragsverksamhet, kan nämnas Värmlands län, Göteborgs och Bohus län samt J ä m t lands län. De i genomsnitt lägsta bidragssummorna redovisar Kalmar läns södra område och Blekinge län.

3. Jordbruksvägar I statsbidrag till jordbruksvägar har under åren 1949—57 sammanlagt beviljats något över 6 miljoner kronor. Härav hänför sig ca 5,6 miljoner kronor till 1953 och senare år. Statsbidrag har under de tre senaste kalenderåren beviljats med respektive ca 1,0, 1,3 och 1,5 miljoner kronor. Lånegarantigivningen har hittills saknat större betydelse. Sammanlagda lånegarantisumman för åren 1949—57 uppgår sålunda endast till ca 180 000 kronor. Härav avsåg 78 300 kronor enbart år 1957. Under åren 1949—57 har antalet beviljade lånegarantier för brukningsenheter mellan 2 och 10 ha uppgått till 19 med ett garantibelopp av 36 300 kronor, för brukningsenheter med arealer mellan 10 och 20 ha till 27 respektive 91 420 kronor samt för enheter mellan 20 och 50 ha till 8 respektive 36 000 kronor. Statsbidrag och lånegarantier har sedan år 1949 beviljats för anläggning av ca 1 650 km jordbruksväg. Först efter 1954 års ändringar i rationaliseringskungörelsen har verksamheten kunnat få en mer betydande omfattning. För de tre senaste kalenderåren utgjorde våglängden respektive 267, 315 och 392 km. Av bilagorna 3 och 10 till detta betänkande framgår, i vilken utsträckning statsbidrag och lånegarantier beviljats till jordbruksvägar inom respektive lantbruksnämndsområden åren 1949—57. Bidragsverksamheten har hittills haft sin största omfattning i Västerbottens, Norrbottens, Jönköpings och Kristianstads län samt Älvsborgs läns södra område; minst

47 har verksamheten varit i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Blekinge, Malmöhus och Västmanlands län. 4. Nyodling Till nyodling har under tidsperioden 1949—57 beviljats statsbidrag med tillhopa ca 8 miljoner kronor. Statsbidragsverksamheten har minskat avsevärt under senare år. Detta har skett genom att lantbruksstyrelsen begränsat medelsanvisningen till lantbruksnämnderna för detta ändamål. Summan beviljade bidrag har sålunda nedgått från ca 2,0 och 1,9 miljoner kronor åren 1950 och 1951 till 0,4 och 0,3 miljoner kronor åren 1956 och 1957. Lånegarantigivningen har alltsedan låneformens tillkomst haft mindre omfattning. För hela perioden 1949—57 uppgår de beviljade lånegarantierna till sammanlagt ca 250 000 kronor. Statsbidrag och lånegarantier har sedan år 1949 beviljats för nyodlingav en sammanlagd areal av ca 15 000 ha. Nyodlingsverksamheten har under ett vart av de senaste tre kalenderåren omfattat arealer om respektive 501, 633 och 482 ha. Av bilagorna 4 och 11 till detta betänkande framgår, i vilken utsträckning bidrag och lånegarantier beviljats vid olika lantbruksnämnder under åren 1949—57. Av störst omfattning har bidragsverksamheten varit i de tre nordligaste länen. Tillsammans svarade sålunda Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län under nämnda tidsperiod för mellan 60 och 86 procent av det respektive år i hela landet beviljade nyodlingsstödet. Under senare år har dock verksamheten varit avsevärt mindre i Jämtlands län än i de båda andra nämnda länen. Av under år 1957 totalt beviljade 322 875 kronor svarade Norrbottens och Västerbottens län för 238 210 kronor. De enda län, förutom de nu nämnda, där nyodlingsbidrag beviljats i någon nämnvärd omfattning under senare år är Kronobergs län, Kalmar läns södra område, Gotlands och Kristianstads län samt Älvsborgs läns södra område. För intet av de nu nämnda länen översteg dock bidragssumman för år 1957 12 000 kronor. 5. Betesförbättring I statsbidrag till betesförbättring (inkl. betesanläggning) har under tiden 1949—57 sammanlagt beviljats ca 10,5 miljoner kronor. Lånegarantigivningen har däremot under hela perioden varit av ringa omfattning och uppgår sammanlagt endast till ca 72 000 kronor. Sedan 1949 har med statsstöd förbättrats ca 20 000 ha. Statsbidrag har under senaste åren beviljats för förbättring av 1 200 å 1 300 ha per år. Av bilagorna 5 och 12 till detta betänkande framgår, i vilken utsträckning bidrag och lånegarantier beviljats vid olika lantbruksnämnder under åren 1949—57. Bidragsverksamheten hade sin största omfattning under

48 1950-talets första år men har därefter minskat kraftigt. Såsom framgår av bilagan 5 kan nedgången i bidragsgivningen huvudsakligen hänföras till norrlandslänen. Mellan åren 1950 och 1957 noteras sålunda en minskning för dessa län i summan beviljade bidrag från sammanlagt ca 1,6 miljoner kronor till sammanlagt 120 000 kronor. Inom andra län har verksamheten däremot upprätthållits eller till och med ökat något. Under senare år har verksamheten haft sin största omfattning inom Kristianstads och Jönköpings län samt inom Älvsborgs läns södra och Kalmar läns norra område. I sistnämnda län beviljades under år 1957 i bidrag av totalt 760 345 kronor respektive 159 420, 92 890, 64 440 och 66 530 kronor. 6. Stenröjning I stenröjning innefattas redovisningsmässigt såväl egentlig stenröjning som nedgrävning av stengärdesgårdar. Statsbidrag till stenröjning har under tiden 1949—57 beviljats med sammanlagt ca 23,5 miljoner kronor, eller i genomsnitt ca 2,6 miljoner kronor per år. De högsta årssummorna uppnåddes åren 1950, 1952 och 1954 med respektive 3,1, 3,3 och 3,3 miljoner kronor. F r å n och med 1955 har en tydlig avmattning i verksamheten inträtt. Ännu år 1957 översteg dock bidragss u m m a n 2 miljoner kronor. I lånegarantier har sedan år 1949 sammanlagt beviljats ej fullt 300 000 kronor. Med statsstöd stenröjd areal uppgår för åren 1949—57 till ca 65 000 ha. Åren 1955, 1956 och 1957 har beviljats statsbidrag och lånegarantier för stenröjning av respektive 5 415, 5 514 och 5 445 ha. Av bilagorna 6 och 13 till detta betänkande framgår storleken av de statsbidrag och lånegarantier som beviljats till åtgärder för stenröjning inom olika lantbruksnämndsområden åren 1949—57. Bidragsverksamheten har haft sin största omfattning i sydöstra Sverige samt i Skaraborgs län och Älvsborgs läns södra område. Under åren 1949—57 har Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Kristianstads län tillsammans svarat för mellan 67 och 79 procent av de i hela landet respektive år totalt beviljade statsbidragen. Av ringa omfattning har stenröjningsverksamheten genomgående varit i Göteborgs och Bohus län och i Älvsborgs läns n o r r a område samt från och med år 1951 även inom Värmlands län. 7. Övriga jord- och grundförbättringsåtgärder Under denna rubrik redovisas, bland annat, jordkörning och åtgärder mot sand- eller jordflykt. Rörande storleken av de belopp, varmed statsbidrag och lånegarantier beviljats till nämnda åtgärder samt till övriga, tidigare ej berörda jord- och grundförbättringsåtgärder ger tabell V: 5 besked.

49 Tabell V: 5. Av lantbruksnämnderna åren 1949—57 beviljade statsbidrag och lånegarantier till sand- eller jordflykt, jordkörning och andra jord- och grundförbättringsåtgärder, som ej särskilt berörts Sand- eller jordflykt

År

Antal företar

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 S:a

Övriga jord- eller grundförbättringsåtgärder

Jordkörning

Summa

Stats- Antal StatsStatsLåne- Antal LåneStatsLånebidrag förebidrag bidrag garanti bidrag garanti garanti före(kronor) tag (kronor) (kronor) tag (kronor) (kronor) (kronor) (kronor)

3 2 2 3 4

13 960 800 4 790 14 580 8 425

42 640

181 112 218 80 77 59 43 25 27

41 940 30 725 68 368 19 460 25 780 24 225 21 275 10 975 9 605

252 353

8.

13 800

2 19 22 29 21 16 26 36 29

220 6 490 4 845 7 710 6 445 5 800 7 055 9 655 8 995

18 800

57 215

1 000 4 000

1 600 5 200 42 900 25 600

42 160 37 300 73 213 41 130 33 025 34 815 42 910 29 055 18 600

1 600 5 200 42 900 39 400

77 630

352 208

96 430

1 530 800

2 530 800 4 000

Ekonomibyggnader

I statsbidrag och lånegarantier till uppförande eller förbättring av för jordbruksdriften erforderliga ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar har under tidsperioden 1949—57 beviljats sammanlagt ca 41,5 respektive 69,4 miljoner kronor, avseende ca 23 000 byggnadsföretag. Antalet statsstödda företag har minskat från i genomsnitt ca 3 200 för åren 1949—51 till i genomsnitt ca 2 000 för åren 1955—57. Summan beviljade statsbidrag uppgick kalenderåren 1955—57 till respektive 5,1, 4,4 och 4,8 miljoner kronor. Motsvarande tal för beviljade lånegarantier utgjorde 9,2, 6,5 och 8,2 miljoner kronor. Minskningen mellan åren 1955 och 1956 för såväl bidrag som lån står uppenbarligen i samband med det dåliga skördeutfallet förstnämnda år. Bidrags- och lånegarantiverksamhetens omfattning vid lantbruksnämnderna under åren 1949—57 framgår av bilagorna 7 och 14 till detta betänkande. Av tabellmaterialet inhämtas att bidragsverksamheten varit störst i Norrbottens och Västerbottens län. Överhuvud synes de mera skogrika länen dominera, medan de egentliga jordbrukslänen redovisar förhållandevis lägre summor. Inom Skaraborgs län, där antalet jordbruk i storleksgruppen 10 till 20 ha är betydande, är dock bidragsverksamheten av stor omfattning. I fråga om lånegarantierna synes särskilt slättbygdslänen visa hög lånefrekvens. Även inom de nordligaste länen är dock verksamheten betydande. Antalet statsunderstödda byggnadsföretag, den beräknade kostnaden för utförande av dessa företag, antal och storlek av beviljade lånegarantier samt motsvarande uppgifter beträffande beviljade statsbidrag, allt avseende tiden 1950—57 och fördelat på gårdsstorlekar, framgår av tabell V: 6. Tabellen utvisar, att vid flertalet statsstödda byggnadsföretag å jordbruk i storleks4—810963

50 Tabell V: 6. Av lantbruksnämnderna åren 1950—57 beviljade lånegarantier och statsbidrag till uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader eller andra fasta anläggningar, fördelade efter gårdsstorlek

Antal

Kronor

Antal

Kronor

4 905 7 045 6 196 342 186 158 193

36 440 854 77 889 112 88 183 577 7 517 822 5 127 449 5 507 535 10 355 315

1 004 1 842 2 343 271 186 157 193

5 426 360 14 398 710 23 562 270 3 798 820 3 287 850 3 870 130 8 282 500

4 851 6 945 5 945 121 1 1

7 908 061 14 989 036 15 087 494 325 425 5 000 13 000

19 025

231 021 664

5 996

62 626 640

17 864

38 328 016

Antal företag

— 5 5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 100 Summa

Lånegarantier

Statsbidrag

Beräknad kostnad Kronor

Gårdsstorlek ha

gruppen under 20 ha det statliga stödet utgjorts av enbart bidrag. Å jordbruk med högst 5 ha åker har sålunda lånegaranti beviljats endast i ca en femtedel av samtliga stödfall beträffande byggnader. I storleksgrupperna 5—10 och 10—20 ha är motsvarande tal ca en fjärdedel respektive ca två femtedelar. Av totala antalet beviljade bidrag åren 1950—57 hänförde sig 27 procent till byggnadsföretag å jordbruksfastigheter under 5 ha åker, 38 procent till fastigheter mellan 5 och 10 ha samt 33 procent till fastigheter mellan 10 och 20 ha. Verksamheten har under senare år avtagit kraftigt vid de minsta jordbruken. Mellan åren 1950 och 1957 minskade sålunda antalet bidrag med 65 procent i storleksgruppen upp till 5 h a och med 50 procent i gruppen 5—10 ha. I storleksgruppen 10—20 ha utgjorde minskningen under samma tid 30 procent.

KAPITEL VI S t r u k t u r u t v e c k l i n g e n s å t e r v e r k a n p å d e n inre r a t i o n a l i s e r i n g e n

Vid utformningen av de riktlinjer för jordbrukspolitiken, som innehålls i 1947 års jordbruksprogram, tillmättes rationaliseringsverksamheten inom jordbruket en väsentlig betydelse. Man hade funnit, att framstegen beträffande jordbrukens driftsrationalisering varit betydande, såsom i fråga om ökad arealavkastning och maskinanvändning, medan jordbruket led avbräck genom en långtgående ägosplittring och genom brister i fråga om byggnader och maskinanläggningar. Det ansågs då erforderligt att genom statliga ingrepp åstadkomma en yttre och inre rationalisering av jordbruket. Man räknade således icke med att de allmänna ekonomiska faktorer, som påverkade utvecklingen av jordbruket, ensamma skulle förmå framkalla en tillräcklig rationalisering. Emellertid har det under tiden efter fastställandet av 1947 års jordbruksprogram framkommit uppgifter, som vittnar om en betydande väsentligen utvecklingsbetingad strukturomvandling. Denna omvandling påverkar den statliga verksamhetens utformning icke blott i fråga om den yttre rationaliseringen utan även i fråga om den inre. Det inses att ett statligt stöd till en n y b y g g n a d eller mera omfattande markanläggning måste avvägas med hänsyn till de framtida möjligheter att bestå, som kan finnas för den brukningsenhet, där rationaliseringsåtgärden är aktuell. Under sådana förhållanden blir kännedom om strukturomvandlingens förlopp och framtida omfattning av väsentlig betydelse för det sätt, varpå den statliga inre rationaliseringen bör bedrivas. I detta kapitel beskrives först de strukturförändringar, som skett under tiden efter andra världskriget, och de förändringar, som i anslutning därtill inträtt i fråga om byggnads- och markanläggningsverksamhet. Därefter ställes lantbruksnämndens hittillsvarande verksamhet på den inre rationaliseringens område i relation till dessa förändringar. Avslutningsvis lämnas vissa allmänna synpunkter på den inre rationaliseringens inriktning mot bakgrunden av en bedömning rörande den framtida strukturutvecklingen.

1. Brukningsstrukturens

förändringar

Det statistiska material, som står till förfogande för en bedömning av brukningsstrukturens förändringar under senare tid, är att hämta från jord-

52 bruks- och folkräkningar. Dessa sker emellertid med relativt stora tidsintervaller 5 ä 7 år, varför information om årliga förändringar inte står till buds genom dem. Årliga uppgifter är dock numera möjliga att erhålla genom att ett register över samtliga jordbruk upprättats inom Riksförbundet Landsbygdens Folk. Det torde även vara möjligt att med användning av det s. k. befolkningsregistret vid statistiska centralbyrån erhålla vissa uppgifter till ledning för denna bedömning. Någon bearbetning av sistnämnda register i detta syfte har emellertid ej hittills företagits. Då därjämte ingen folkräkning skett sedan 1950, kommer framställningen att i det följande huvudsakligen baseras på jordbruksräkningarna. Det måste förutskickas, att de former, i vilka strukturförändringarna försiggår, gör det besvärligt att registrera desamma på ett invändningsfritt sätt. Nedläggning av driften vid mycket små jordbruksenheter är det mest framträdande draget i efterkrigstidens strukturutveckling. Gränsen mellan dessa små enheter och trädgårdsanläggning eller bostadsfastighet med husbehovsodling är ofta svår att dra. Bedömningen kompliceras ytterligare av att nedläggningarna i ganska stor utsträckning torde ha inneburit en övergång från mera omfattande husbehovsodling till en mindre omfattande sådan och av att man vid de olika räkningstillfällena icke torde kunnat ha haft ett likartat omdöme om vilka odlingar av detta slag som varit att hänföra till jordbruk. En konsekvens av sådana omdömesförskjutningar är exempelvis att m a n i den sista jordbruksräkningen endast medtagit brukningsenheter med mer än 2 ha åker. Vidare förekommer i samband med nedläggningen ofta en utarrendering av befintlig jordbruks jord i mer eller mindre tillfälliga former, varför fastigheten som sådan kan kvarstå som en självständig juridisk jordbruksenhet under ganska lång tidrymd. Detta förhållande har inte alltid kunnat uppmärksammas vid räkningstillfällena. Uppgiftslämnaren kan själv vara oviss om exempelvis vart en sedan några år av tillfälliga omständigheter obrukad areal skall hänföras i frågeformuläret. Dessa och andra osäkerhetskällor medför att man måste vara försiktig i bedömningen av det statistiska materialet. Enligt jordbruksräkningarna sjönk antalet brukningsenheter med mer än 2 ha åker från 296 000 år 1944 till 268 000 år 1956, vilket innebär en nedgång med nära 10 procent. Nedgången är koncentrerad till brukningsenheterna med mindre än 5 ha åker. Men som framgår av tabell VI: 1 har det förekommit en viss förskjutning i tyngdpunkten för nedläggningen mot större brukningsenheter mellan senare delen av 1940-talet och förra delen av 1950talet. Denna förskjutning sammanhänger bland annat med att en tidigare ökning i norra Sverige av antalet brukningsenheter med 5—10 ha åker på 1950-talet förbytts i en minskning. Genom studium av den procentuella nedgången i antalet små brukningsenheter kan nedläggningstakten i olika områden jämföras (tab. VI: 2). Den procentuella minskningen i antalet brukningsenheter med 2—5 ha åker har

53 TabellVI: 1. Antalet brukningsenheter i olika storleksgrupper enligt jordbruksräkningarna 1944, 1951 och 1956 0,26—2 ha

5—10 ha

10—20 ha

20—30 ha

över 30 Alla över ha 2 ha

30 605 24 988

19 809 26 034 16 679 22 118 14 069 19 574

31 906 30 855 29 905

12 728 13 020 13 458

14 772 15 500 15 798

105 249 98 172 92 804

5 617

3 130 -3 916 — 1 051 2 610 -2 544 — 950

h h

292 438

i- 728 h 298

- 7 077 - 5 368

42 386 33 313

46 251 43 489 39 821 41 010 36 380 38 355

3 119 3 250 3 229

117 048 109 553 103 780

Förändring 1 9 4 4 — 5 1 . . » 1951—56..

9 073

6 430 - 2 479 + 3 441 - 2 655 +

3 761 4 081 4 315 963 + 320 110 + 234

Norra Sverige 1944 1951 1956

45 223 37 607

Södra och mellersta Sveri ges slättbygder 1944 1951 1956 Förändring 1 9 4 4 — 5 1 . . . . » 1951—56 Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder 1944 1951 1956

Förändring 1944—51. . » 1951—56..

ha

—

20 428 21 391 21 501

41 716 25 321 6 143 39 445 26 627 7 544 37 105 25 317 8 155 7 616 - 2 271 f 1 306 + 1 401 - 2 340 -1 310 + 611

131 — 21 —

7 495 5 773

541 618 706

209 228 234

73 930 74 462 71 517

77 88

19 + 532 6 — 2 945

Hela riket 1944 1951 1956

118 214 107 776 94 844 95 908 95 945 89 755 87 554 83 246

58 477 59 790 59 561

17 030 17 719 18 479

18 100 18 978 19 261

296 227 282 187 268 101

Förändring 1944—51. . » 1951—56..

-22 306 -11 831 - 5 089 - 8 391 -6 509

+ 1 313 — 229

+

689 760

{• 8 7 8

— 14 040 14 086

t- 283

i genomsnitt för hela riket uppgått till 1,7 procent per år under perioden 1944—56. Jämföres delperioderna 1944—51 och 1951—56, framgår det att nedgången har förstärkts något. Nedgången har varit snabbast i slättbygderna i södra och mellersta Sverige, med 2,8 procent per år, och en icke obetydlig accelerering i densamma kan observeras. Särskilt markant är nedläggningstakten i mälarlänen och i Östergötlands län, för vilka under 1950-talet noteras minskningar om 4 å 7 procent per å r i storleksgruppen 2—5 ha. Å andra sidan observeras att nedläggningen i skånelänen bromsat upp och under 1950-talet understiger nedgången i nämnda storleksgrupp 1 procent per år. I södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder har nedgången inom storleksgruppen 2—5 ha varit 2 procent per år för perioden 1944—56. Den har i motsats till inom slättbygderna bromsats upp under 1950-talet. Denna uppbromsning gäller närmast inom Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Värmlands län. Å andra sidan har nedläggningen inom Göteborgs och Bohus län ökat betydligt.

51 Tabell VI: 2. Genomsnittlig årlig minskning av antalet brukningsenheter med åker, procent

ha

1944—51

1951—56

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

+ 14,6 — 3,7 — 2,7 — 6,4 — 3,2 — 2,2 — 1,8 — 2,1 — 1,8 — 2,6 — 2,3 — 1,2 — 1,5 — 2,0 — 2,0 — 2,6 — 1,6 — 2,7 — 1,7 — 1,5 — 2,3 — 0,8 — 0,4 — 1,3 + 0,4

25,4 6,5 4,7 6,6 5,7 1,3 1,6 3,5 4,2 2,5 0,1 0,9 2,1 • 2,7 1,7 4,0 0,6 4,7 5,2 3,2 • 1,0 • 0,1 0,1 • 2,1 1,3

4,2 4,9 3,5 6,5 4,2 1,8 1,6 2,7 2,8 2,5 1,3 1,0 1,8 2,3 1,9 3,2 1,2 3,5 3,2 2,1 1,7 -0,5 0,2 1,6 0,3

Södra och mellersta Sveriges slättbygder Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Norra Sverige

— 2,4

3,3

2,8

— 2,1 — 0,8

• 1,8 • 1,2

•2,0 •1,0

Hela riket

—

- 1,8

1,7

Län och riksområde

1,6

1944-

Norra Sverige uppvisar den lägsta minskningstakten av de tre riksområdena i fråga om antalet brukningsenheter med 2—5 ha, nämligen 1 procent per år i genomsnitt under perioden 1944—56. Å andra sidan har nedläggningen där accelererat snabbare än inom något av de andra områdena. Denna acceleration härrör från utvecklingen inom Kopparbergs län samt de två nordligaste länen. Norrbottens län, exempelvis, var det enda län i riket, som mellan 1944 och 1951 uppvisade en ökning i antalet brukningsenheter med 2—5 ha åker, men mellan 1951 och 1956 sjönk antalet i denna storleksgrupp med mer än 1 procent per år. I Västernorrlands och Jämtlands län förefaller å andra sidan minskningen i antalet brukningsenheter i denna storleksgrupp ha upphört. Av skäl som nedan behandlas, måste man emellertid vara särskilt försiktig i tolkningen av data om antalet brukningsenheter i de norrländska länen, varför slutsatser ur här sagda uppgifter om storleksförändringarnas omfattning icke utan vidare får dras. De två folkräkningar som utförts efter andra världskriget är 1945 och 1950. E n jämförelse mellan dessa båda räkningar kan belysa utvecklingen under en period som faller inom den första jämförelseperioden för jord-

55 Tabell VI: 3. Jämförelse mellan förändringar i antalet brukningsenheter och i antalet jordbruksföretagare 1944—51 Antalsförändring per år i storleksgruppen Område och jämförelseled

under 2 ha åker

Södra och mellersta Sveriges slättbygder Företagare 1945—50 . — Brukningsenheter 1944—51 —

Årlig förändring för storsamtliga leksgruppen över 2 ha 2—5 ha åker, procent åker

2—5 ha åker

5—10 ha åker

över 10 ha åker

—

— 650

— 190

— 1 280

— 2,8

—

— 560

— 1 010

— 2,3

—

+ 500

+ 660

+

— 1,9

—

Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Företagare 1945—50 . — 650 Brukningsenheter 1944—51 — 1 300

— 250

+ 200

—

— 2,0

Norra Sverige Företagare 1945—50.. — 1 740 Bruksningsenheter 1944—51 — 1 080

— 1 130

+ 180

— 110

— 1 060

— 2,9

—

+ 190

+ 210

+

— 0,8

Hela riket Företagare 1945—50.. — 2 900 Brukningsenheter 1944—51 — 3 180

— 2 380

+

+ 360

— 1 990

— 2,4

— 1 700

— 620

+ 410

— 1 910

— 1,6

bruksräkningarna ovan. Man kan då sammanställa data över förändringarna i antalet jordbruksföretagare enligt folkräkningarna mellan 1945 och 1950 med de förut anförda data från jordbruksräkningarna 1944 och 1951. En sådan sammanställning är utförd i tabell VI: 3. Av denna finner man, att medan i södra och mellersta Sverige antalet brukningsenheter minskat lika mycket eller mera än antalet företagare, är förhållandet omvänt i norra Sverige. I en analys som utförts i det arbete varifrån tabell VI: 3 är hämtad, har det gjorts sannolikt att nedläggningen i norra Sverige är väsentligt större än som framgår av jordbruksräkningarnas uppgifter. 1 Man kan nämligen konstalera en stark utvidgning av kreaturslösheten i samband med småbrukarnas ökade verksamhet i skogen och andra näringar. Då alternativa produktionsmöjligheter i stort sett saknas är innebörden av kreaturslösheten nedläggning av driften. Då kreaturslösheten fortsatt att utbreda sig under 1950-talet i en stigande takt, talar denna utveckling för att nedläggningen fortsatt i en ganska omfattande utsträckning även om detta inte alltid framgår av jordbruksräkningsdata. Vad gäller förklaringen till att jordbruksföretagarna minskat långsammare än antalet brukningsenheter i södra och mellersta Sverige må påpekas den omständigheten, att det är svårt att precisera, när de äldre jordbruksföretagarna lämnar yrkesverksamheten, och att en överskattning av antalet 1

O. Gulbrandsen: Strukturomvandlingen i jordbruket. Stockholm 1957.

56 yrkesverksamma sådana därför syns föreligga. Då medelåldern bland småbrukarna stigit, har denna gränsdragningssvårighet kommit att gälla flera personer och en viss eftersläpning i folkräkningsstatistiken kan h a blivit följden. I avsaknad av nyare folkräkningsmaterial kan inga preciserade uppgifter om företagareutveckiingen under 1950-talet anges. Det kan dock erinras om en prognos i nyssnämnda arbete, där på grundval av vissa antaganden rörande avgång och nyrekrytering erhålles en minskning av ca 60 000 jordbruksföretagare mellan 1950 och 1960. I denna prognos innefattas dock samtliga företagare sysselsatta i jordbruk och några separata uppskattningar för jordbruk med mer än 2 ha åker har icke lämnats. Den årliga nedgången under 1950-talet har uppskattats att efter hand växa något, och då det totala antalet företagare med mindre än 2 ha åker vid ingången av 1950-talet endast uppgick till 34 000, måste innebörden av en sådan utveckling vara att allt större jordbruk har blivit föremål för nedläggning. Denna slutsats står i överensstämmelse med vad som observerats i jordbruksräkningarna. 2.

Arealförändringar

Totalt har åkerarealen enligt jordbruksräkningarna minskat från 3 715 000 ha 1944 till 3 575 000 ha 1956, motsvarande ca 4 procent (tabell VI: 4). Nedläggningen har ökat takten under perioden och har under 1950-talet uppgått till ca 14 000 ha per år. Vid sidan om åkerarealen bildar den kultiverade betesmarken och den naturliga ängen ett underlag för jordbruksproduktionen och då särskilt kreatursskötsel. Uppgifterna om deras omfattning är tämligen osäkra, men torde ändock ge en viss bild av den pågående utvecklingen. Den sammanlagda arealen kultiverad betesmark och äng har sjunkit från ca 940 000 ha 1944 till ca 680 000 ha 1956, en minskning med 28 procent. Nedgången i denna areal är alltså väsentligt större än för åkerarealen. Den sammanlagda arealen åker och äng, den s. k. jordbruksjorden, har minskat från 4 660 000 ha 1944 till 4 260 000 ha 1956, vilket utgör en krympning med 9 procent. Man k a n beskriva arealutvecklingen så att åkerjorden relativt sett ökat sin andel av jordbruksjorden, varför en större del av jordbruksjorden drives mera avkastningsintensivt än tidigare. Särskilt markant är detta förhållande i norra Sverige, där åkerarealen, som till tre fjärdedelar består av mångåriga gräsvallar, hållit sig oförändrad sedan 1944, medan arealen jordbruksjord minskat med drygt en femtedel. Vad gäller utvecklingen i olika län, observeras att i län, som domineras av slättbygdsjordbruk, minskningen i såväl åkerareal som jordbruks jord h a r varit begränsad och för flertalet sådana län underskridit en halv procent årligen. De skogrika länen i södra och mellersta Sverige har däremot k ä n n e tecknats av en högre takt i nedläggningen av odlad jord, mellan en halv

57 0 0 CO T H CO CM - r f CO H I CO H I 0 0 CO l O H I

M1 M O O O O CO LO [ > CO CO

L~- CO T f LO 1 > CO O ^ T f CM T H C l CM CO CO

O M O l M S T * TH C l l O I > CD 0 0 T H [ > C l

CDCOCMLOCO 0 0 H I m CD CO J \ J C I O CM

TH

CO l >

LO

r~ m c i H <

10 T* p> o o • * 00 H< i >

I > T H T-l c o C M t— CO CD C l i-H H i C l C l Tt" 0 0

C O i - i H I i-H O CM 0 0 l O I > CD LO CO CO T H

LO I > i * H< l > H LO i-H O O CM O LO T F CM

CO CM I > LO l O T f CO CO r H l O T t CO LO CD 0 0 TI

LO CO i* CM -TH CO 00 CO LO CO CM H . CO CD Cl

c o r d o n Tt o r^ TH o o o CM c o c o

T H O CM CM CO l O t D C S O TH T-l H CO

CO I> CM l> l> 00 CM CM Cl CO T H T H CM

T H [^ CO T H O T H i-i O CD CO CO CO CM H I T H

LO TT t~~ CM CO T H T H CO • * CO T H 00 CO I> CM

TH

TH O O TH HI lO T H CO t^ CO 00 CM TH T H TH

l> L O CO LO

CO LO LO O

TH

CM LO O l> O HI

i-H T H H I [ >

T * lO CO T» Cl CO Cl rfi LO CO LO CM Tf O 1>

o CD

CM CO T H T H CM

C^ T H CD T H O O "O Cl LO 0C LO LO

CM CO CO CO lO T H r^ t^ T H T H CM CO T H CD T H

CO O

LO O

CO

rH 00

C C O N O H H I X H / t o X

T H CM 00 Cl CO H O O0 N [> CO O CO LO T H

CO CO T * O O CO 00 CM O l> T H T H CM TH

r-~ T H co o o CO CD LO TH TH CM CO T H T H CM

H I Cl CO lO Cl lO H O h H CO CM T H T H i—i

T H Cl t-> CD CM CM CM l> O CD TH Cl CD 00 l>

CM I> O io co o in n K

O CM i> o o oo

l> 1H TH l-H O Cl CM Cl l^ T H CO LO O TH O

r- T H T H C I i> T H O 00 LO CM 00 00 Cl 00 CD

T H CO O LO 00 r- r- o T H TH TH CM CO

LO I> Tf TH LO O -# TJ< O I> CM T H CM T H

00 LO Cl CO LO l> CD LO T H io CM 00 T H T H CM

CM I> CO 00 l> CD CM 1> l> LO 00 CM T H T H T H

o o oo r^ r^ LO 00 Tf C Cl ( B H I O H

T H t^ CM CM CO l O h X O O l ^ [> 1> CO lO

Cl t> CM CO LO 00 00 O C"» CO TH l> CO l> T*

LO TF LO CM 00 U f f l T f H l O TH [ > C l H i I >

O CM Tf CO CD »o T H T H co r^ O CO 00 CM LO

00 CO O Cl CM CO -H CO 00 CM CM H I CO 00

if CO O Tf L O CM O Tt< Cl CO co m o T H m

c; m T H T H oc t> CM LO CO O CO LO CO CM CO

LO O Cl T H T H O CI CO O CO T H T H co 00 CO

LO I> CM CM CM CO CO t> O lO T H 00 TH O

H

T f CM I > CM CM O TH CO C l t ^ O0 O t > CO CM

CD C 0 0 O CM OO CO L ^ 0 0 CO TH H ) t > T H CO r l l O O h H CM CM T H 00 O CM CO T H CM

Tf rf CO T H CO CM CD O CM CI CD m TH CM m

TH TH CD O i> ci i> m C M in m m

O CO CO CD CO 00 T H 00 T H 00 O rf CM O Cl

l> 00 t> O l> H I 00 CM CO 00 co m T H C M oo

t

r o h - ,

• H H L O H H T H C I CM TH T H

< CO CD O O CD C l LO l > 0 0 C l 0 0 CO T H c o l O

Gi C3 M M Hi m C M rf o o O Cl CO Cl CO

CM LO C CD

1> TH

CM at oo CD lO

M

co T H I > r^

Cl LO CM 00 T-l

— TH

00 Cl 00 UO CD CM 00 CM T H T H H*

ci CM io m

CM I> CM LO CO CM

00 00 CO

LO CD t> CO uo [>

CO m co

00 C^ OO 00 I> Oh-HiOffl 00 TH TH TH

o

T H Cl LO CI l> CM T H oi O0 O in T H C M ci o

to , 5

w C

H i CO T H T H 0 0 CO CO O T H CO o o i o i f c i

0 0 OO T H CO 0 0 00 0 0 TH c i o CM 0 0 i-H CM

l > H I T H CM 0 0 H o o m t o o OO TH TH -pH T H

o o «j g g

r,

•5 "5 « E °°

o ™ s c

Z£ H CJ O

Ul J - IT Q . « J 41

5 2 ^ »

u • a •oD

§1 £2

c-

=52 =c5

CM Cl O 00 CO CM

C

S

to

«

H H

O o)

«

:o ^

^ S S i S o

E O = <

I 7 2 ^ 0 r > H<

«

ö r- . H

to " £

: cc< "1 ^H

03 - H

CO C l CM 0 0 OO l >

"T» ~

tr.

>T <T

fe 2

O

>-, «

o o

c3 ^

K*

^

a a T2 o cd "CO c3 J 5 C3 i n o 51 3 "2 • S-O TT*l T O o fc

-Q S CU OJ " s ! H> H3

°

(H

o ra ^ S

CO 0 0 OO I > o I ^ O O J t ^ H CO LO l > CM CO

:C3 T3

as i5 2 3 » MM o 5 CÖ :0

co

oo m Cl TH o m

H I H I I>. T H H I 0 0 C l CD T H H I CM O l> O CM

-C CO

CM CO CD

CM

O Cl CM T H CO CM CM H I ci O CM 00 T^ CM

ci r» oo co ci T H in oo m T H ci o CO T H CO

CM

P

IO

t-

i2!

!Q c^

:

oo

5 Z

m

58 och en procent årligen. I norra Bergslagen och Dalarna har noterats nedläggningar om bortåt två procent årligen. I de nordligaste länen är det framför allt den totala jordbruks jorden som har minskat, ca 1 procent om året, medan åkerarealen gått föga tillbaka eller rentav, såsom i Norrbotten, visat ökning. Att nedläggningen av jord i skogsbygderna i södra och mellersta Sverige varit så mycket större än i slättbygderna trots ett omvänt förhållande beträffande nedläggningen av brukningsenheter torde sammanhänga med den topografiska splittringen av jorden i skogsbygderna som försvårar sammanläggningar. För de norrländska länens del torde nedgången i jordbruksjorden framför allt visa på en intensifiering av kreatursskötseln i samband med ett minskat tillvaratagande av ängsfoder. Detta förhållande kan också uttryckas så att en starkare inskränkning av markanvändningen skett än som framgått av tillbakagången i antal brukningsenheter och areal åkerjord. De förändringar i arealerna som nu beskrivits uttrycker endast nettoresultatet av en utveckling som har många olika sidor. Det skulle för de frågeställningar, som här är aktuella, vara av intresse att veta något om dessa förändringar är en direkt följd av strukturomvandlingen eller om andra faktorer är av betydelse. Ur en undersökning, som företagits av Jordbrukets Utredningsinstitut 2 , kan viss information om dessa förhållanden erhållas. Undersökningen är baserad på ett stickprov om ca 9 000 brukningsenheter över 2 ha åker draget ur 1951 års jordbruksräkning. Dessa enheter h a r följts fram till 1956. Man måste vid tolkningen av de data som nedan anförs, vara uppmärksam på att de är behäftade med slumpfel, som blir stora, när data avser en liten del av brukningsenhetsmassan. Genom beräkningar på grundval av data givna i undersökningen kan framställas följande tablå.

Arealbyten genom köp och arrende därav i samband med brukningsenhets upphörande Utläggning av åkerareal vid upphörda brukningsenheter Utläggning av åkerareal vid bestående brukningsenheter Nyodling Nettominskning

Ha per år 1951—56 44 000 33 000 6 000 4 500 1 500 — 9 000

Man observerar av tablån att de största arealförändringarna har skett i samband med brukningsenheternas nedläggning, varvid ungefär 85 procent av de upphörda brukningsenheternas areal övertagits av andra jordbruk och 15 procent lagts ut. Den form av nedläggning, att hela brukningsenheten läggs öde eller obrukad, synes däremot ha förekommit mindre ofta. Med reservation för osäkerheten i siffran skulle ca 400 brukningsenheter årligen omfattande ca 2 000 ha åker ha nedlagts på det sättet. I övrigt har utlägg2 j F ö r under sökningen redogörs närmare i SOU 1958: 7, bilaga 2, och i meddelande nr 5 från jordbrukets utredningsinstitut för år 1958.

59 ning av åkerareal förekommit vid de bestående brukningsenheterna i en omfattning som utgjort ungefär två femtedelar av hela utläggningen. I någon utsträckning har nyodlingen motvägt utläggningen och därvid reducerat arealminskningen med ca 15 procent (reservation för osäkerheten). En fråga som man också ställer sig är, hur många jordbruk som på olika sätt berörts av arealförändringarna. En sådan beräkning kan göras för jordbruk med 2—10 ha åker, varvid beaktas ändringar mellan 1951 och 1956 om minst 1 ha åker för brukningsenheten. Procent av antal brukningsenheter 1951 76 9 7 7 1

Arealförhållande 1956 Oförändrad areal Ökad areal Minskad areal Hela arealen sambrukad Hela arealen nedlagd

Summa

100 Ungefär en fjärdedel av alla småbruken undergick således på fem år en förändring i sin åkerareal med minst 1 ha. Av dem som förändrades ökade drygt en tredjedel och minskade knappt två tredjedelar sin åkerareal.

3.

Byggnadsverksamheten

Förskjutningarna i brukningsstrukturen påverkar byggnadsverksamheten inte endast i den riktningen, att det blir ett mindre behov av byggnader, när antalet brukningsenheter minskar, utan också så att de brukningsenheter, som utvidgat sina arealer, kan ha behov av en ökad byggnadsvolym. Allmänt bör man alltså vänta sig färre nybyggnader och större byggnadsföretag. Problemet kompliceras emellertid av den ökade kreaturslösheten, som minskar byggnadsbehovet även vid bestående brukningsenheter. Vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader görs årligen en inventering av byggnadsverksamheten. Inventeringen omfattar ungefär en femtedel av landets samtliga församlingar, och grundas på enkäter hos hushållningsgillenas ordföranden. I det följande skall redovisas en sammanställning av dessa undersökningar för perioden 1945 till 1957 i syfte att belysa utvecklingen av byggnadsverksamheten. Den totala nybyggnadsvolymen har under periodens tre sista år sjunkit till ungefär hälften av volymen de tre första åren (tabell VI: 5). Nedgången har emellertid inte skett jämnt, utan var starkast under åren 1950 och 1951. Mellan dessa båda år steg byggnadskostnaderna (i samband med engångsinflationen) med drygt 40 procent, en stegring, som var väsentligt större än för jordbruksprodukternas priser, varför den bör ha bromsat byggnadsverksamheten. Vidare torde vid den tidpunkten det från krigstiden kvarstående byggnadsbehovet ha fyllts.

60 Tabell VI: 5. Nybyggnadsverksamheten 1945—1957 enligt statens forskningsanstalt fir lantmannabyggnader Miljoner kronor i löpande priser Miljoner kronor i 1957 års priser År

1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

EkonomiBostäder byggnader

Summa nybyggnation

45,7 75,7 68,6 69,8 53,5 51,4 61,5 50,0 50,3 49,8 58,9 55,0 57,5

95,3 147,5 148,9 165,1 122,4 129,5 147,1 120,7 120,8 132,5 119,8 118,5 113,3

49,6 71,8 80,3 95,3 68,9 78,1 85,6 70,7 70,5 82,7 60,9 63,5 55,8

EkonomiBostäder byggnader

Summa nybyggnation

93,8 144,3 122,0 116,9 89,6 80,6 66,9 53,7 55,8 54,9 62,5 56,3 57,5

195,7 281,2 264,8 276,5 205,0 203,1 160,1 129,7 134,0 146,1 127,1 121,3 113,3

101,9 136,9 142,8 159,6 115,4 122,5 93,2 76,0 78,2 91,2 64,6 65,0 55,8

Antal n\uppfördi Byggbostadsnadsrum kostnads1 000-tal index enheter 168 181 194 206 206 220 317 321 311 313 325 337 345

10,6 16,0 12,5 10,7 8,2 7,4 6,6 5,4 5,5 5,4 6,1 5,5 5,3

Betraktas utvecklingen efter 1951 kan endast en svag tillbakagång i nybyggnadsverksamheten konstateras. Denna gäller ekonomibyggnaderna, medan bostadsbyggandet varit stabilt. Tillbakagången berör alla typer av ekonomibyggnader utom svinhus, men ladugårdarna väger tyngst. Ett mått på den byggnadsvolym som uppförs är antalet kreatursplatser. Antalet nyuppförda sådana har under 1950-talet uppgått till ca 25 000 per år, vilket vid en byggnadsekonomisk livslängd om 80 år skulle räcka till att förnya ett byggnadsbestånd för 2 miljoner kreatursenheter. Detta motsvarar i runda tal 1 miljon kor jämte normal ungdjurstam, 2 miljoner svin och 100 000 hästar. Ett mått på bostadsvolymen ger antalet nyuppförda rumsenheter. Detta har under 1950-talet uppgått till 5 å 6 000 per år, vilket vid en livslängd av 80 år och en standard om 2 rum och kök per förvärvsarbetande skulle räcka till att förnya ett bostadsbestånd för ca 150 000 förvärvsarbetande. Tillbakagången i nybyggnadsverksamheten för ekonomibyggnader är i huvudsak koncentrerad till storleksgruppen 2—10 ha, där antalet nyuppförda kreatursplatser sedan 1952 sjunkit från 9 å 10 000 till 6 å 7 000 (tabell VI: 6). Denna utveckling sammanhänger sannolikt med ett sjunkande intresse för nyinvesteringar i samband med försämrad lönsamhet och pågående eller väntade strukturförändringar. Däremot synes icke den växande kreaturslösheten vid de större jordbruken ha medfört någon nedgång i antalet nyuppförda kreatursplatser. Tvärtom kan, om de årliga variationerna utjämnas, mellan 1952 och 1957 skönjas en viss ökning i detta antal vid jordbruk med mer än 50 ha åker. Jämföres olika områden finner man att byggnadsverksamheten i fråga om ekonomibyggnader gått tillbaka starkast i de områden där småbruken dominerar, nämligen i skogsbygderna

61 Tabell VI: 6. Antalet nyuppförda kreatursplatser 1945—1957 enligt statens forskningsanstalt för lantmannabyggnder

År

S. o. Södra Mellersta mell. Sveriges Sveriges Sveriges slättslättskogsbygder bygder och dalbygder

Norra Sverige

2—10 ha åker

10—20 ha åker

20—50 Över 50 ha åker ha åker

Hela riket

1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

6 255 10 772 5 848 5 702 10 711 8 703 7 433 2 146 3 602 6 800 3 260 5 181 3 957

12 124 14 110 11 318 11 334 9 796 9 223 8 723 7 523 5 047 6 479 4 801 4 965 4 213

18 365 22 609 19 055 21 053 14 397 13 634 13 311 8 828 10 136 9 289 7 766 7 624 5 678

10 830 12 872 12 065 13 610 10 980 17 204 9 194 8 370 9 238 12 774 7 312 9 650 7 531

9 316 11 413 9 522 6 085 8 464 8 129 6 654 5 378 3 667 8 114 4 717 2 803 4 917

45 838 57 028 46 515 45 596 40 854 42 903 33 189 25 866 25 006 32 585 22 161 24 185 20 948

12 068 13 611 13 440 17 454 9 480 10 708 5 908 7 175 5 072 7 263 5 965 6 130 6 265

15 391 18 535 15 909 11 106 10 867 14 269 11 125 9 022 11 285 13 043 8 135 7 909 6 513

7 327 10 134 5 873 4 848 7 013 3 936 4 030 3 290 1 965 3 408 2 366 4 108 2 822

och i norra Sverige. Konsekvensen av denna utveckling måste ha varit att de nyuppförda ekonomibyggnaderna i genomsnitt blivit större. Ett grovt mått härpå ger en jämförelse mellan antalet kreatursplatser och antalet djurstallar. En sådan ger vid handen en förstoring av ekonomibyggnaderna med ungefär en femtedel mellan 1952 och 1957.

4. Lantbruksnämndernas

verksamhet i relation till den allmänna

utvecklingen

Då det gäller att ta ställning i frågan om det statliga stödet till den inre rationaliseringen är det av betydelse att erhålla en uppfattning om i vilken utsträckning detta stöd har påverkat den totala rationaliseringsverksamheten inom jordbruket. För att i någon utsträckning belysa detta spörsmål skall göras vissa jämförelser mellan lantbruksnämndernas verksamhet och de allmänna förändringar, som förut beskrivits. Av de åtgärder, genom vilka man avsett att påverka arealförhållandena, skall här behandlas nyodling, stenröjning och betesförbättring. Som berörts i det föregående är uppgifterna om den totala nyodlingen ganska osäkra. Den uppskattas till ca 1 500 ha årligen under perioden 1951—56. Enligt lantbruksnämndernas redovisning har det statliga stödet under denna period uppgått till i genomsnitt samma areal. Det förefaller sålunda som om praktiskt taget all nyodlingsverksamhet skulle vara statsstödd. Dock må påpekas, att jämförelsesiffran är osäker samt att den statsstödda nyodlingsverksamheten nedgått starkt och 1957 understeg 500 ha (tabell VI: 7). Verksamheten är koncentrerad till de tre nordligaste länen och nyodlingsföretagen är mycket små, vart och ett omfattande i genomsnitt ca 1 ha.

62 Tabell VI: 7. Statsunderstödd nyodling 1949—57 Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens län

Hela riket År

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

Understödda företag

Areal ha

2 995 3 507 3 211 1 392 740 947 501 664 477

3 157 3 674 3 250 1 395 642 947 494 633 471

Beräknad Underkostnad stödda 1 000-tal företag kronor 3 255 4 935 4 733 2 157 1 044 1 437 916 1 044 833

2 025 2 653 2 685 926 443 641 336 509 347

Areal ha

2 247 2 901 2 780 940 384 609 325 499 350

Övriga riket

Beräknad Underkostnad stödda 1 000-tal företag kronor 2 414 3 978 4 088 1 461 621 963 616 824 628

970 854 526 466 297 306 165 155 130

Areal ha

Beräknad kostnad 1 000-tal kronor

910 773 470 455 258 338 169 134 121

841 957 645 696 423 474 300 220 205

Stenröjningen är koncentrerad till småländska höglandet, som jämte randområden beröres av ca två tredjedelar av den totala statsstödda stenröjningen. Detta innebär att röjningen framför allt berör små brukningsenheter och relativt splittrade fält. Någon uppgift om hur stor den totala stenröjningen har varit föreligger inte, men det är sannolikt att en väsentlig del varit statsunderstödd. Då stenröjning underlättar användningen av maskiner, torde större åkerarealer behållits i bruk genom denna åtgärd än som eljest skulle blivit fallet. Effekten härav kan illustreras med att stenröjningen i småländska höglandet med randområden mellan 1951 och 1956 motsvarade ca 5 procent av åkerarealen, medan åkerarealen minskade med 3 procent (tabell VI: 8 jämförd med tabell VI: 4). Den statsunderstödda betesförbättringen uppgick i början av 1950-talet till ca 3 000 ha per år och har sedermera successivt inskränkts till något över 1 000 ha per år (tabell VI: 9). Denna verksamhet är närmast av den karaktären att den bör öka arealen kultiverad betesmark. Denna har mellan 1951 och 1956 minskat med ca 1 000 ha årligen. Emellertid torde gränsdragningen mellan ängsbete, kultiverad betesmark och betesanläggning på åker vara så oklar och glidande, att några slutsatser av värde inte kan dras av jämförelser mellan lantbruksnämndernas verksamhet och de totala arealförändringarna. Ej heller är den statsunderstödda betesförbättringen koncentererad till vissa landsdelar, vilket skulle underlätta en jämförelse, utan syns vara spridd över alla skogrika delar av landet. I fråga om byggnadsverksamheten lämnar staten genom lantbruksnämnderna stöd åt jordbruk med mindre än 20 ha åker. Sådant stöd lämnas till uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar. Dess omfattning är alltså vidare än den redovisning av nybyggnadsverksamheten, som anförts tidigare. Likväl kan en jämförelse vara av intresse. Som framgår av tabell VI: 10 har den statsunderstödda

63 Tabell VI: 8. Statsunderstödd

Understödda företag

Areal ha

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

5 313 6 409 4 946 5 565 3 838 4 784 3 183 3 337 3 068

7 965 10 218 7 837 8 900 5 845 7 783 5 377 5 481 5 413

1949—1957

Södra höglandet 1

Hela riket År

stenröjning

Beräknad Underkostnad stödda 1 000-tal företag kronor 5 635 8 361 7 026 8 897 6 646 8 976 5 910 5 883 5 612

3 443 4 564 3 624 4 274 2 672 3 695 2 265 2 438 2 348

Areal ha

5 037 6 960 5 484 6 513 3 857 5 882 3 643 3 766 3 859

Övriga Sverige

Beräknad Underkostnad stödda 1 000-tal företag kronor 4 260 6 741 5 848 7 497 5 266 7 632 4 528 4 602 4 579

1 870 1 845 1 322 1 291 1 166 1 089 918 899 720

Areal ha

Beräknad kostnad 1 000-tal kronor

2 928 3 258 2 353 2 387 1 988 1 901 1 734 1 715 1 554

1 375 1 620 1 178 1 400 1 380 1 344 1 382 1 281 1 033

1 Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Hallands län samt Alvsborgs läns södra område.

Tabell VI: 9. Statsunderstödd År 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1956 1957

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

1949—1957

Understödda företag

Areal ha

Beräknad kostnad 1 000-tal kronor

2 277 3 528 2 394 1 919 1 434 1 280 980 1 036 985

2 847 5 234 3 163 2 478 1 751 1 505 1 195 1 323 1 279

2 488 6 487 3 918 3 194 2 494 2 220 1 827 2 066 1 963

Tabell VI: 10. Ekonomibyggnader

År

betesförbättring

vid det mindre jordbruket

Statsunderstödd nyNybyggnader och ombyggnads- Statsunderstödd vid 2—20 ha verksamhet enligt ny- och omenligt statens lantbruksnämnderna byggnadsverkforskningssamhet i procent anstalt för lantmannabyggUnder- Beräknad av total byggkostnad nadsverksamhet nader, miljoner stödda miljoner vid 2—20 ha kronor företag kronor 43,1 57,0 57,8 45,6 50,1 55,3 41,5 45,9 36,0

2 160 2 447 2 045 2 299 2 056 1 981 2 007 1 657 1 745

10,5 12,4 12,5 21,5 24,1 27,8 26,9 22,9 24,0

24 22 22 47 48 50 65 50 67

1949—1957 Avslagna eller återkallade ansökningar

antal

procent av totala antalet ansökningar

1 267 1 536 1417 1 018 883 1 086 1 280 919 940

37,0 38,6 41,0 30,7 30,0 35,4 38,9 35,7 35,0

64 verksamheten uppgått till mera än hälften och andelen syns under senare år ha stigit. Om därtill läggs att långt flera ansökningar om bidrag inkommer än som beviljas, torde frågan om möjligheten att erhålla statsbidrag påverka praktiskt taget hela byggnadsverksamheten inom det mindre jordbruket. Att andelen statsunderstödd verksamhet ökat tyder på att en allt mindre del av småbrukets byggenskap kunnat genomföras utan statligt stöd. Av inskränkningen av statsunderstödet till de mindre jordbruken följer att bidragsverksamheten är störst i de typiska småbrukslänen, d. v. s. i de skogrika länen. 5. Allmänna och företagsekonomiska

synpunkter

I det föregående har anförts och även siffermässigt visats, att ett nära samband råder mellan strukturutvecklingen och förändringarna i ägoslag och fasta anläggningar vid jordbruket. Vidare har framkommit att det statliga stödet till den inre rationaliseringen på flera punkter syns vara av väsentlig betydelse för dennas fortskridande vid det mindre jordbruket. Det är då angeläget att det statliga stödet utformas så att åtgärder i fråga om den inre rationaliseringen kommer i samklang med förändringarna i de yttre betingelserna. För att vinna klarhet i dessa avseenden bör man dels ha en uppfattning om de förändringar i brukningsstrukturen som är att vänta, dels vilka konsekvenser för jordbrukets inre rationalisering dessa medför. Den grundläggande orsaken till de storleksförändringar, som blivit särskilt omfattande under det senaste årtiondet, är den eftersläpning i lönsamhet, som de små jordbruken drabbats av. Av organisatoriska och andra skäl har de icke haft samma möjligheter som de större jordbruken att mekanisera eller anamma andra tekniska nyheter, som medför arbetsbesparing. Förutsättningen för att sådana åtgärder skall vara till ekonomisk fördel är att arbetskostnader kunnat inbesparas till minst samma belopp som merkostnaderna för åtgärderna belöper sig till. Vid det stora flertalet småbruk utgör brukaren den huvudsakliga arbetskraften. En inbesparing av arbetskostnad i jordbruket måste då, om den inte skall leda till inkomstsänkning för brukaren, förutsätta att han flyttar över arbetstid till annan verksamhet. Ett annat sätt är att han slår ut sin arbetskostnad på en större produktion, men då måste han öka sin areal, intensifiera dess avkastning eller gå över till en kapitalintensiv drift. Eftersom möjligheterna till en successiv överflyttning av arbetstid till annan verksamhet och till en kapitalintensiv drift har stått öppna för ett begränsat antal småbrukare, blir arealutvidgning eller nedläggning alternativen för det stora flertalet, om de inte skall drabbas av sänkt lönsamhet. Detta behov av ökad areal för att bättre utnyttja de tekniska hjälpmedlen tar sig uttryck i en stark efterfrågan på arealer. Fördenskull blir jord- och fastighetspriserna relativt höga trots en mindre tillfredsställande lönsamhet för jordbruksdriften.

65 Nedläggningen av brukningsenheter kommer därför att väsentligen tillgå så att de ledigblivna arealerna övertas av andra jordbruk. Vidare behålls arealerna längre i intensiva odlingsformer än som vore att vänta med hänsyn till jordbrukets allmänna lönsamhet. Den anpassning av arealernas omfattning och avkastningsintensitet, som skulle erfordras för att undvika överskott av jordbruksprodukter, försenas av samma anledningar. Man kan då ifrågasätta om staten bör ytterligare stimulera dessa i och för sig starka krafter att bibehålla eller öka omfattningen av arealer under intensiva odlingsformer. Denna fråga gäller närmast det statliga stödet till nyodling, stenröjning och betesförbättring samt till sådan täckdikning och torrläggning, som medför en ökad åkerareal. Det kan diskuteras om inte det statliga stödet borde mera inriktas på att underlätta en sammanläggning och samdrift av åkerarealer, som var för sig är lämpliga för maskindrift, men där ytterligare kostnadsbesparingar skulle kunna vinnas genom undanröjande av hinder som skiljer dem åt. Här åsyftas exempelvis igenläggning av öppna diken och undanröjande av stengärdesgårdar. Ett annat sätt att vinna sådana besparingar är att genom anläggning eller förbättring av ägovägar underlätta framkomligheten för transporter av olika slag. På grundval av de statistiska uppgifterna om lantbruksnämndernas verksamhet kan beräknas att de statliga bidragen i genomsnitt förbilligar kostnaderna för ekonomibyggnader vid de mindre jordbruken med 15—18 procent. Med hänsyn till den starka nedgång i jordbrukets byggnadsverksamhet som inträdde vid kostnadsstegringen 1950/51 är det sannolikt att byggnadsverksamhetens omfattning i jordbruket är ganska känslig för kostnadsförändringar. Vidare har det förut framgått att staten stöder huvuddelen av den byggenskap, som förekommer vid det mindre jordbruket. Slutsatsen av dessa iakttagelser är att staten genom sitt stöd åstadkommer en ökning av denna byggenskap. Samtidigt har behovet av ekonomibyggnader minskat väsentligt i samband med pågående och väntad nedläggning av brukningsenheter. I en prognos, baserad på folkräkningsuppgifter och vissa antaganden rörande jordbruksföretagarnas avgång och nyrekrytering, har det beräknats att antalet jordbruksföretagare mellan 1960 och 1970 kommer att minska med ca 64 000 personer 3 (alla storleksgrupper) och i en annan prognos baserad på antaganden om fortsatta förändringar i antalet brukningsenheter i olika storleksgrupper har antalet brukningsenheter med 2—20 ha åker beräknats minska med 33 000 enheter. 4 Mot bakgrunden av dessa utvecklingstendenser föreligger risk för att det statliga stödet skall locka till uppförande av ekonomibyggnader, som inom en relativt nära framtid kommer att stå oanvända. Genom det inflytande det statliga stödet syns ha på byggnadsverksamhetens omfattning föreligger det möjligheter för staten att genom en ändrad inriktning av stödet minska sådana felinvesteringar. 3

O. Gulbrandsen: Strukturomvandlingen i jordbruket sid. 180. * SOU 1958: 7 sid. 118. 5—810963

KAPITEL VII L a n t b r u k s n ä m n d e r n a s s y n p u n k t e r p å vissa s p ö r s m å l rörande den inre rationaliseringen

Genom lantbruksstyrelsens försorg har från lantbruksnämnderna inhämtats dessas synpunkter på vissa spörsmål rörande det statliga stödet åt den inre rationaliseringen.

J. Bestämmelserna rörande maximiareal i 12 §

rationaliseringskungörelsen

Lantbruksnämnden i Stockholms län och stad erinrar, att genom ändringar i jordförvärvslagen, jordbruksegnahemskungörelsen samt i rationaliseringskungörelsen beträffande stödet till den yttre rationaliseringen det blivit möjligt för lantbruksnämnderna att inrikta sin verksamhet på de större familjejordbruk, som nu efterfrågas av jordbrukarna. Nämnden anser det angeläget, att även bestämmelserna beträffande den inre rationaliseringen får en sådan utformning att statsbidrag kan utgå för främjande av inre rationaliseringsåtgärder å dylika större jordbruk. Detta önskemål kan tillgodoses genom en höjning av den nuvarande arealgränsen till förslagsvis 30 ha. Enligt nämndens uppfattning skulle det dock vara mera ändamålsenligt att ersätta arealgränsen med en mera flytande gräns, exempelvis en formulering i överensstämmelse med den bestämmelse, som finns i 6 § andra stycket rationaliseringskungörelsen angående lantbruksnämnds medverkan till förbättring av brukningsenhets ägoanordning. Vid bedömningen huruvida en brukningsenhet är bidragsberättigad bör hänsyn tagas till tillgången på skog. En mindre fast arealgräns förordas även av lantbruksnämnden i Uppsala län, som anser att en uppmjukning av bestämmelserna om maximiareal skulle befordra rationaliseringsåtgärder vid många jordbruk med något större areal. Lantbruksnämnden i Södermanlands län förordar en höjning av arealgränsen till förslagsvis 35 ha. Därutöver föreslår nämnden, att bidragsreglerna för jordbruksvägar utformas på samma sätt som för torrläggning. En bestämmelse som bättre ansluter till den yttre rationaliseringens strävanden att främja bildandet av bärkraftiga brukningsenheter är enligt lantbruksnämnden i Östergötlands län att föredraga framför en regel om fast arealgräns. Lantbruksnämnden i Jönköpings län förordar en till förslagsvis 40 ha höjd arealgräns samt ifrågasätter i övrigt om arealgräns överhuvud bör ifrågakomma när det gäller täckdikning. Enligt

67 av lantbruksnämnden i Kronobergs län gjorda erfarenheter kan statsbidrag till i varje fall mera kostnadskrävande åtgärder såsom byggnadsföretag anses motiverade även å fastigheter över nu gällande arealgräns. Om statsbidragen för den inre rationaliseringen skall avse jordbruk upp till familjejordbrukets storlek är den nuvarande arealgränsen ändamålsenlig enligt lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område. Inom nämndens verksamhetsområde är nämligen, med hänsyn till att skogstillgången per brukningsenhet är jämförelsevis god, redan jordbruk med 20 ha åker i största laget för att kunna betraktas som familjejordbruk. Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område framhåller, att behovsprövningen och det åsyftade företagets lämplighet är faktorer som enligt jordbrukarnas rättsuppfattning bör vara avgörande för stödets omfattning samt anför för egen del, att skäl torde finnas att överväga om icke arealgränsen bör borttagas och eventuellt ersättas med ett högsta taxeringsvärde, då detta är ett sammanfattande mått på enhetens bärkraft. Enligt lantbruksnämnden i Kristianstads län bör areal gränsen upphävas i vad avser täckdikning. Den nuvarande bestämmelsen om maximiareal är i övrigt i stort sett ändamålsenlig. Lantbruksnämnden i Malmöhus län anser en höjning av maximiarealen motiverad. Nämnden anser vidare önskvärt, att för förbättringsåtgärder å egendomar, vars åker överstiger maximiarealen, statsbidrag må utgå enligt en fallande skala, särskilt i fall då statsbidrag kan utgå med större belopp. Lantbruksnämnden i Hallands län anför, att familjejordbruken numera ofta har en åkerareal, som betydligt överstiger 20 ha, utan att ägaren kan bedömas ur ekonomisk synpunkt ha större möjligheter att genomföra en rationaliseringsåtgärd utan statligt stöd i form av bidrag än ägare av fastighet med högst nämnda åkerareal. Arealgränsen bör därför vidgas till förslagsvis 30 ha åker. Jordbrukets ökade mekanisering jämte andra faktorer som påverkat jordbrukets utveckling under den gångna 10-årsperioden tyder enligt lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län i många fall på att arealgränsen för vad som anses vara ett bärkraftigt jordbruk förskjutits uppåt och att den övre arealgränsen för erhållande av statsbidrag därför bör höjas. Av samma uppfattning är lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område föreslår, att i stället för höjning av arealgränsen med vissa hektar nämnderna får möjlighet att mera fritt pröva de enskilda fallen inom familjejordbrukets storleksram med särskild vikt lagd på behovet. Tillbörlig hänsyn bör därvid tagas jämväl till skogsinnehavet. Lantbruksnämnden t Skaraborgs län anser den nuvarande bestämmelsen om en maximiareal av 20 ha åker föråldrad och stel i beaktande bland annat av att gränsen för ett normalt familjejordbruk i varje fall för slättbygdernas del ej understiger 30 ha. En höjning av arealgränsen är önskvärd anför lantbruksnämnden i Örebro län. En till 30 ha höjd arealgräns för alla förbättringsåtgärder med undantag för täckdikning och jordbruksvägar, för vilka åtgärder samma

68 bestämmelser som för torrläggning bör gälla, förordas av lantbruksnämnden i Västmanlands län. Lantbruksnämnderna i Kopparbergs och Gävleborgs län föreslår, att bestämmelsen om arealgräns helt slopas. Arealgränsen bör enligt lantbruksnämnden i Västernorrlands län höjas till minst 30 ha åker. I och för sig anser dock nämnden arealgränsen olämplig och utan olägenhet kunna ersättas med enbart förmögenhetsgräns. Enligt lantbruksnämnden i Jämtlands län bör bestämmelsen om arealgräns utgå och bidragsgivningen i stället helt begränsas genom behovs- och angelägenhetsprövning. Bestämmelsen om arealgräns kan undvaras enligt lantbruksnämnden i Västerbottens län, då endast få fastigheter för länets del uppnår 20 ha åker. Lantbruksnämnden i Norrbottens län förordar en höjning av arealgränsen till i första hand 30 ha. 2. Bestämmelserna angående bidragsprocent i 14 §

rationaliseringskungörelsen

Lantbruksnämnden i Stockholm län och stad har den uppfattningen, att statsbidrag till täckdikning regelmässigt bör kunna utgå med 40 procent. Även lantbruksnämnden i Östergötlands län förordar, att statsbidraget till täckdikning höjes till 40 procent. Enligt nämndens mening kan vidare en höjning av bidragsprocenten i fråga om ekonomibyggnader i vissa fall vara motiverad med tanke på önskvärdheten att främja ett förenklat byggnadsutförande med anpassning till den jordbruksekonomiska utvecklingen. Lantbruksnämnden i Kronobergs län hyser däremot den meningen, att nu gällande bidragsprocent i fråga om täckdikning är tillräcklig. Å andra sidan anser nämnden, att det skulle vara önskvärt att möjlighet funnes att bevilja större bidrag till mera kostnadskrävande byggnadsföretag, eftersom sådana ofta blir synnerligen betungande för jordbrukarna med hänsyn till nuvarande kreditsvårigheter och ränteläge. Nämnden förordar därför en höjning av den kostnadsgräns, intill vilken bidrag må beviljas, med 25 procent samt därjämte någon höjning av det maximala bidragsbeloppet. Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område finner nuvarande bestämmelser rörande bidragsprocent vara väl avvägda. Nämnden har dock haft vissa svårigheter att i praktiken skilja på täckdikning och avlopp, för vilka åtgärder olika procentregler är gällande. Nämnden förordar därför likformighet i fråga om dessa bidragsobjekt. Samma bidragsbestämmelser bör enligt lantbruksnämnden i Gotlands län gälla för såväl täckdikning som övrig dikning. Lantbruksnämnden i Kristianstads län finner, att bidragsprocenten bör höjas till 40 vad angår täckdikning och nedgrävning av stengärdesgårdar. I fråga om bidragsprocenten anser lantbruksnämnden i Malmöhus län sig böra understryka den skillnad i rationaliseringsbehov, som regelmässigt förekommer mellan å ena sidan redan bärkraftiga brukningsenheter och å andra sidan de enheter, vilka bildats genom sammanläggning av mindre jordbruk. För att sammanläggningen av dessa skall medföra avsedd förbättring av lönsam-

69 heten, fordras i regel en omfattande inre rationalisering. Utgifterna för nödvändiga byggnadsarbeten, omläggning av åkerskiften, borttagande av stengärdesgårdar, eventuell dikning o. s. v. uppgår i inånga fall till så betydande belopp, att de icke kan rymmas inom de nybildade fastigheternas belåningsvärden. Med hänsyn härtill är det enligt nämnden önskvärt, att statsbidrag i sådana fall kan utgå till större brukningsenheter och med högre procent än i normalfallet. Lantbruksnämnden i Hallands län har den uppfattningen, att bestämmelserna rörande bidragsprocent är ändamålsenliga utom vad angår täckdikning, där procentsatsen bör höjas till 40. Denna mening hyser också lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län och lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område finner bestämmelserna rörande bidragsprocenten vara väl avpassade för att stimulera till önskvärda och angelägna förbättringar. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län anser, att bidragsprocenten för täckdikning bör höjas till 40. Vidare anser nämnden, att uppförandet av byggnader av försökskaraktär bör understödjas med förhållandevis frikostiga bidrag, oberoende av bland annat procentsats. Även lantbruksnämnden i Örebro län förordar en höjning av bidragsprocenten för täckdikning. Lantbruksnämnden i Västmanlands län finner, att bidragsprocenten för täckdikning bör höjas till 40 och för jordbruksvägar till 50. Uppfattningen att bidragsprocenten för täckdikning bör höjas till 40 delas av lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Kostnaderna för täckdikning har nämligen ökat under senare år och får numera anses vara mycket betungande. Samtidigt har täckdikningens betydelse ökat på grund av mekaniseringen. Även lantbruksnämnden i Gävleborgs län förordar nyssnämnda bidragsprocent för täckdikning. Lantbruksnämnden i Jämtlands län anser, att bidragsprocenten för vägar så nära som möjligt bör anknyta till de regler, som gäller för vägförvaltningarnas och skogsvårdsstyrelsernas bidragsgivning. Lantbruksnämnderna i Jämtlands län och Norrbottens län hyser likaledes den uppfattningen, att bidragsprocenten för täckdikning bör höjas till 40. Även lantbruksnämnden i Västerbottens län betonar önskvärdheten av tillräckligt stöd åt täckdikningsverksamheten. 3. Lantbruksnämndernas

tillämpning av 15 §

rationaliseringskungörelsen

Högre bidrag än som utgår i normalfallet har av lantbruksnämnderna beviljats i mycket begränsad omfattning. Lantbruksnämnderna i Uppsala län, Östergötlands län, Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs läns norra område förklarar sig sålunda icke ha beviljat förhöjt bidrag i något fall. Lantbruksnämnderna i Stockholms län och stad, Kronobergs län och Kalmar läns södra område har vardera beviljat ett dylikt bidrag, medan lantbruksnämnden i Södermanlands län beviljat två. Av övriga lantbruksnämnder har nämnden i Kalmar läns norra område upp-

70 givit nio fall, nämnden i Gotlands län något över trettio fall, nämnden i Kristianstads län tjugofem fall, nämnden i Älvsborgs läns södra område nio fall, nämnden i Örebro län sexton fall och återstående uppgiftslämnande nämnder ett fåtal fall. Förhöjt bidrag synes i allmänhet ha kommit till användning i samband med laga skifte eller annan fastighetsreglering (yttre rationalisering), därvid bidraget syftat till att snabbt få till stånd erforderliga förbättringsåtgärder. Åtgärderna har främst avsett torrläggning, stenröjning och betesförbättring. Av nämnderna i Skaraborgs län och Kopparbergs län har de högre bidragen även utnyttjats för att stimulera till uppförande av enklare byggnadstyper (låghusladugård, ladugård för lösdjursdrift) eller överhuvud av byggnadstyp, som nämnden ansett lämpligare än den sökanden tänkt sig. Lägre bidrag än i normalfallet har däremot förekommit vid samtliga nämnder även om frekvensen varit låg vid åtskilliga av dem. Vid tiotalet nämnder torde sålunda sänkt bidrag ha beviljats endast i ett fåtal fall. Vid det stora flertalet övriga nämnder synes dylika bidrag emellertid ej ha varit ovanliga. Bland de lantbruksnämnder, som lämnat närmare uppgifter rörande frekvensen må nämnas nämnden i Kronobergs län, som uppger att 12 procent av antalet beviljade bidrag till jordförbättringsåtgärder och trettiotvå procent av antalet bidrag till byggnadsföretag utgått efter lägre procentsats än i normalfallet, nämnden i Kristianstads län, vilken uppger att så varit fallet i ca 1 procent av samtliga bidragsfall, samt nämnden i Hallands län, som anger procentsiffran 40. Det nedsatta stödet har i allmänhet motiverats med i rationaliseringskungörelsens 15 § första stycket angivna förhållanden, nämligen brukarens ekonomiska ställning och brukningsenhetens avkastningsförmåga. Nämnden i Hallands län har dessutom tillämpat reducerade bidrag, när den nämnden tilldelade årliga bidragsramen visat sig otillräcklig för att tillgodose den aktuella efterfrågan på bidrag. I fråga om bidrag till ekonomibyggnader har nämnden i Västmanlands län tillämpat den principen, att i vissa fall bidraget till exempelvis uppförande av ett djurstall reducerats för att göra det möjligt för nämnden att inom ramen för det för brukningsenheten maximala bidraget å 7 000 kronor genom beviljande av ytterligare bidrag stimulera brukaren att senare uppföra även övriga erforderliga ekonomibyggnader på ändamålsenligt sätt.

4. Av lantbruksnämnderna

tillämpade grunder vid behovsprövningen av statsbidrag

Av den i det följande lämnade redogörelsen torde sammanfattningsvis kunna utläsas, att relativt god överensstämmelse föreligger beträffande de av de enskilda nämnderna som allmän norm uppställda förmögenhetsgränserna. Om torrläggningen undantages synes sålunda en gräns å ca 50 000 kronor ha varit rätt allmän så länge 1952 års taxeringsvärden gällde och ca 70— 80 000 kronor om hänsyn tages till de nya värdena. För bidrag till torrlägg-

71 ning har i enlighet med av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar en liberalare behovsprövning tillämpats. Förmögenhetsgränser, som med ca 50 procent överstigit de eljest tillämpade har sålunda ofta accepterats. Vid dessa högre förmögenhetslägen har dock en lägre bidragsprocent ej sällan kommit till användning. De uppställda gränsvärdena har endast utgjort en allmän riktpunkt vid lantbruksnämndernas handläggning av bidragsärendena. Avvikelser från den normala förmögenhetsgränsen har skett allt efter förhållandena i det enskilda fallet. I fråga om större och mera kostnadskrävande investeringsåtgärder har i allmänhet en högre förmögenhetsgräns godtagits, medan å andra sidan för åtgärder av mindre omfattning, i synnerhet nyodling, betesförbättring och stenröjning, en strängare förmögenhetsgräns nyttjats. Avseende har vidare fästs vid sökandens likviditet. Däremot synes inkomsten haft mindre betydande inverkan på behovsprövningen såvida den ej mera märkbart avvikit från den vid motsvarande jordbruk i orten normala eller varit att hänföra till arbete utanför brukningsenheten. Andra faktorer, som påverkat behovsprövningen, har varit behovet av ytterligare investeringsåtgärder å fastigheten, åtgärdens samband med yttre rationalisering, sökandens ålder och försörjningsbörda, m. m. Lantbruksnämnden i Stockholms län och stad lägger vid prövningen av sökandens ekonomi huvudvikten vid en bedömning av vederbörandes likviditet. Denna erhålles som summan av sökandens ej utnyttjade bottenlånekredit och övriga likvida tillgångar såsom lager av produkter avsedda för försäljning, värdepapper och banktillgodohavanden minskad med sökandens samtliga skulder med undantag av inteckningsskulder. I driftsinventarier bundna tillgångar medtages normalt icke i bedömningen. Om de sålunda framräknade likvida tillgångarna ej uppgår till mer än 20 å 30 000 kronor anser nämnden hinder för bidrag icke föreligga. Den övre gränsen tillämpas dock endast i undantagsfall, t. ex. vid större investeringar i ekonomibyggnader. För torrläggning å en- och tvåfamiljsjordbruk om högst ca 50 ha beviljar nämnden bidrag även vid en likviditetsgräns av 40 000 kronor. På gårdar som är större är prövningen mer restriktiv. Innehåller brukningsenheten mer än 75—100 ha åker eller överstiger sökandens behållna förmögenhet 70 k 80 000 kronor anses behov av bidrag som regel ej föreligga. Enligt av lantbruksnämnden i Uppsala län tillämpade principer har bidrag till åtgärder för inre rationalisering i allmänhet beviljats om sökandens behållna förmögenhet uppgått till högst 35—45 000 kronor. Vid prövningen har hänsyn tagits till företagets omfattning, beskaffenheten av fastighetens åbyggnader och tillgången på kontanta medel. Avslagsgränsen har sålunda legat vid ungefär 35 000 kronor för ett mindre konstnadskrävande företag om byggnadsbeståndet varit bra och sökanden haft en del banktillgodohavanden och vid 40—45 000 kronor om det varit fråga om nybyggnad för 35—40 000 kronor och banktillgodohavanden saknats. Norm vid behovsprövningen för statsbidrag till torrläggning har för nämnden varit, att ägare

72 av jordbruksfastighet med mer än 30 ha åker och vars behållna förmögenhet överstiger 50 000 kronor icke ansetts vara i behov av bidrag. Välarronderade brukningsenheter med mer än 30 ha åker har därvid bedömts på längre sikt k u n n a bära kostnaderna för en torrläggning av ej alltför genomgripande omfattning. När särskilda omständigheter förelegat har nämnden i undantagsfall gjort avsteg från den nämnda normen. På grund av höjningen av taxeringsvärdena har gränsvärdet för behållen förmögenhet numera höjts till 80 000 kronor. Lantbruksnämnden i Södermanlands län har som regel tillämpat en övre förmögenhetsgräns å 40—50 000 kronor. I fråga om torrläggningsföretag har dock gränsen satts vid 60 000 kronor. I fall då förmögenheten överstiger 60 000 kronor men ej 80 000 kronor samt fastighetens åkerareal är högst 75 ha har bidrag till torrläggning beviljats efter en till 20 reducerad procentsats. Beloppen har ännu ej uppräknats med hänsyn till de höjda taxeringsvärdena. Lantbruksnämnden i Östergötlands län tillämpar numera som regel en högsta förmögenhetsgräns av 70 000 kronor. När det gäller bidrag till ekonomibyggnader, täckdikning och jordbruksvägar sättes gränsen något högre, eller vid ca 80 000 kronor. Å andra sidan kan i vissa fall, då sökandens kontanter och banktillgodohavanden är stora, en lägre gräns än 70 000 kronor utsättas. Vid beviljande av statsbidrag till torrläggning tillämpar nämnden särskilda riktlinjer, enligt vilka bidraget bestämmes med utgångsp u n k t från dels förmögenhet, dels brukningsenhetens taxeringsvärde. F r å n och med den 1 juli 1957 gäller hos lantbruksnämnden i Jönköpings län vid bidragsgivning till inre rationalisering för fullt bidrag en högsta förmögenhetsgräns av 80 000 kronor. Vid en förmögenhet av mellan 80 000 och 100 000 kronor beviljas bidrag med 75 procent av det maximala bidraget och mellan 100 000 och 120 000 kronor med 50 procent därav. Överstiger förmögenheten 120 000 kronor utgår inget bidrag. För särskilt angelägna företag, främst dikning och torrläggning samt vägar, som tillgodoser mer än en fastighet, ävensom för kostnadskrävande byggnader kan dock bidrag beviljas med oreducerat belopp till sökande med 120 000 kronor i behållen förmögenhet och nedsatt bidrag till sökande med högst 180 000 kronor. Vid bidragsgivningen beaktas ej de likvida tillgångarna. Nämnden har under senare tid lagt större vikt vid angelägenhetsprövningen. Nämnden syftar därvid till en förskjutning av rationaliseringsverksamheten mot de bättre gårdarna, exempelvis med 14—18 ha åker och 50—60 ha skog. Lantbruksnämnden i Kronobergs län tillämpar från och med den 1 januari 1958 en förmögenhetsgräns å 60 000 kronor i fråga om mera kostnadskrävande byggnadsföretag samt å 50 000 kronor i övriga fall. När förmögenheten överstiger 50 000 respektive 40 000 kronor sker dock som regel reducering av bidragsprocenten. I undantagsfall tillämpas högre gränser exempelvis om åtgärden är av större omfattning eller hög angelägenhetsgrtd eller

73 om sökanden saknar likvida medel eller har särskilt stor försörjningsbörda. I fråga om torrläggningsföretag är förmögenhetsprövningen mera liberal och bidragsrätt anses normalt böra tillkomma dem som äger eller brukar ett för de lokala förhållandena typiskt en- eller tvåfamiljsjordbruk. Förmögenhetsgränsen sättes eljest ca 50 procent högre än vad som regelmässigt tillämpas vid övriga rationaliseringsföretag. Bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen om behovsprövning har vid lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område tillämpats så, att förmögenhetsgränsen för fullt bidrag som regel satts vid högst 50 000 kronor (efter senaste höjningen av taxeringsvärdena 80 000 kronor). Hänsyn har vid prövningen tagits även till brukningsenhetens bärkraft och sökandens försörjningsbörda samt till omfattningen av rationaliseringsåtgärden. Om sökanden, förutom den rationaliseringsåtgärd ansökningen gäller, har påbörjat eller inom den närmaste framtiden väntas påbörja andra förbättringsåtgärder, som kräver större investeringar, har nämnden likaledes tagit hänsyn härtill. Har bland tillgångarna funnits redovisade banktillgodohavanden av betydenhet, har bidragsprocenten reducerats, även om den behållna förmögenheten ej uppgått till den tillämpade övre förmögenhetsgränsen. Detta h a r gällt särskilt i fråga om statsbidrag till stenröjning. Prövning av ansökningar rörande torrläggning, i synnerhet gemensamhetsföretag, har skett efter liknande grunder. Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område har vid behovsprövningen främst beaktat den behållna förmögenhetens storlek och sammansättning men även sökandens inkomst samt den kostnad åtgärden förorsakar honom. Vidare har ett förslitet byggnadsbestånd motiverat något generösare och skogstillgång strängare bedömning. Fullt bidrag har i allmänhet utgått till torrläggning vid en behållen förmögenhet av 50 000 kronor och till inre rationaliseringsåtgärder i övrigt vid 35—40 000 kronor. Gränsvärdena har icke uppräknats med hänsyn till de höjda taxeringsvärdena. Vid lantbruksnämnden i Gotlands län har fullt bidrag under senare år i allmänhet beviljats vid en behållen förmögenhet upp till ca 50 000 kronor. För torrläggning har dock den övre gränsen legat vid ca 60 000 kronor. För tiden från och med den 1 januari 1958, då de nya taxeringsvärdena började tillämpas, har någon praxis ännu icke hunnit utbildas. Enligt nämndens bedömande torde dock en övre gräns å ca 70 000 kronor komma att tillämpas. Vid förmögenheter över denna gräns minskas statsbidraget successivt för att helt upphöra vid 85 000 kronor utom för torrläggning då den högsta gränsen är 100 000 kronor. De nämnda förmögenhetsgränserna är ej ensamt avgörande i bidragsfrågan. Andra faktorer som av nämnden beaktas är sålunda exempelvis kostnaden för rationaliseringsåtgärden och sökandens tillgång på likvida medel. Förmögenhetsgränsen för statsbidrag till torrläggning utgör vid lantbruksnämnden i Blekinge län ca 65 000 kronor. Denna gräns har dock i

74 vissa fall kunnat höjas. För bidrag till inre rationaliseringsåtgärder i övrigt har förmögenhetsgränsen satts till ca 50 000 kronor utom för ekonomibyggnader av större omfattning, då gränsen hållits något högre. Förutom förmögenhetsgränsen har nämnden vid sin behovsprövning tagit hänsyn till faktorer såsom taxerad inkomst, försörjningsplikt och likvida medel. Nämnden har vidare sökt beakta brukningsenhetens produktionsbetingelser. En brukare med relativt låg förmögenhet men med goda produktionsmöjligheter betraktas av nämnden ha väl så stora möjligheter att själv helt bekosta ett företag som den brukare har, som har betydligt större förmögenhet men sämre produktionsmöjligheter. Den av lantbruksnämnden i Kristianstads län tillämpade förmögenhetsgränsen för statsbidrag till inre rationalisering utgjorde före ingången av år 1958 i allmänhet 50 000 kronor. F r å n och med den 1 januari 1958 har nämnda gräns höjts till 70 000 kronor. Vid större byggnadsarbeten har någon bestämd gräns icke varit fastställd utan bedömning skett från fall till fall. Som regel har förmögenhetsgränsen i dylika fall dock legat ca 20 000 kronor högre än för inre rationaliseringsåtgärder i övrigt. Enligt lantbruksnämnden i Malmöhus län beviljas sökande, vars behållna förmögenhet — sedan kostnaden för den planerade rationaliseringsåtgärden fråndragits — överstiger 70 000 kronor (före den 1 januari 1958 50 000 kronor) i regel ej statsbidrag för inre rationalisering. För torrläggning tilllämpas i huvudsak samma normer, dock att nämnden i vissa fall, då dikningsföretag berört ett flertal brukningsenheter, beviljat bidrag med 20—30 procent till delägare, vars förmögenhet med högst 40 procent överstigit de angivna maximigränserna. Lantbruksnämnden i Hallands län beviljar sökande statsbidrag med normal bidragsprocent, därest hans ekonomiska behållning icke överstiger ett visst gränsbelopp. Detta gränsbelopp sättes som regel till 20 000 kronor (före den 1 januari 1958 10 000 kronor) ökat med 1 000 kronor för varje hektar åker, som finns å fastigheten. Har sökanden en behållning, som överstiger det sålunda beräknade gränsbeloppet, reduceras bidragsprocenten efter en fallande skala. Enligt nämndens bedömande föreligger som regel ej bidragsbehov om sökandens behållning överstiger 80 000 kronor (tidigare 50 000 kronor). Beträffande bidrag till stenröjning, betesanläggning och nyodling tillämpar i allmänhet dock nämnden en förmögenhetsgräns å 50 000 kronor med hänsyn dels till att sådana förbättringsåtgärder som regel ej är så omfattande, dels till den ringa bidragsram nämnden numera förefogar över för dessa ändamål. Många andra omständigheter inverkar emellertid pä nämndens beslut, exempelvis sökandens tillgängliga kapital på bank, byggnadernas beskaffenhet, antal barn, m. m. För att stimulera till ökad täckdikningsverksamhet brukar nämnden i vissa fall bedöma bidragsbehovet en aning frikostigare för täckdikning än för övriga jordförbättringsarbeten. Till torrläggning beviljar nämnden bidrag med fullt belopp vid förmögen-

75 heter överstigande 80 000 kronor, därest företaget bedömes ha ett avsevärt intresse ur allmän synpunkt samt delägarens andel endast berör en mindre del av företaget. I övriga fall ingår nämnden på individuell prövning men tillämpar en något mildare bedömningsgrund än vad som är fallet med bidrag till övriga förbättringsåtgärder. Bidragsreducering inträffar först vid en behållen förmögenhet av ca 50 000 kronor och tillämpas intill ca 100 000 kronor. Om båtnaden avsevärt överstiger kostnaden för företagets utförande brukar nämnden i vissa fall reducera högsta bidragsprocenten för företaget till 30 eller 20. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län har hittills tillämpat en förmögenhetsgräns å i allmänhet 40 000 kronor. För dikning och byggnader, som tarvar större kapitalinsats, har dock gränsen satts till 50—60 000 kronor. Vid behovsprövningen har nämnden jämväl beaktat sökandens likviditet, behovet av ytterligare investeringar samt i enstaka fall skogstillgången. Vidare har sökandens till statlig inkomstskatt taxerade inkomst bedömts i de fall, då ägaren i väsentlig del haft sin inkomst från annat håll än jordbruket. De angivna gränsbeloppen är beräknade på 1952 års taxeringsvärden. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område har icke tillämpat någon absolut fix förmögenhetsgräns. Bidragets storlek har gjorts beroende ej endast av förmögenheten utan även av arbetets omfattning och beräknad kostnad. Bidrag har som regel utgått med normalt belopp vid en förmögenhet understigande 40 000 kronor. Vid förmögenhet mellan 40 000 och 60 000 kronor har bidraget i allmänhet reducerats något, dock ej vid dyrare företag såsom ny ekonomibyggnad. Vid större förmögenhet än 60 000 kronor har bidrag beviljats endast om särskilda skäl talat för detta, exempelvis om bidraget gällt dikningsföretag, där samtliga övriga delägare beviljats bidrag. De nämnda beloppen är baserade på 1952 års taxeringsvärden. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område tillämpar sedan den 1 januari 1958 förmögenhetsgränserna 50 000 kronor och 80 000 kronor (tidigare 35 000 kronor respektive 55 000 kronor), innebärande att fullt bidrag lämnats ägare eller brukare med förmögenhet ej överstigande 50 000 kronor och intet bidrag vid en förmögenhet av 80 000 kronor. Hänsyn tas dock även till förhållanden som fastighetens beskaffenhet, tillgången på skog och inkomstmöjligheterna därav. En generösare prövning är enligt nämndens mening motiverad, då byggnadsbeståndet är dåligt och avverkningsbar skog saknas. I enstaka fall har nämnden till kostnadskrävande D y g 8 n a d s - , diknings- och vägföretag lämnat högre bidrag än vad som blivit fallet om hänsyn bara tagits till förmögenhetens storlek. Vid lantbruksnämnden i Värmlands län erhåller, när det gäller torrläggning, sökande vars nettoförmögenhet understiger 60 000 kronor bidrag med 40 procent och den vars förmögenhet ligger mellan 60 000 och 80 000 kronor bidrag med 20—30 procent. Förmögenhet över 80 000 kronor berättigar ej

76 till bidrag. Vid prövning av ansökningar om bidrag till täckdikning gäller likaledes att den vars nettoförmögenhet överstiger 80 000 kronor ej erhåller bidrag. Beträffande statsbidrag till övriga rationaliseringsåtgärder utgår ej bidrag om nettoförmögenheten uppgår till mer än 50 000 kronor, medan om nettoförmögenheten understiger 50 000 kronor bidrag vanligen beviljas med högsta möjliga belopp. De angivna gränserna tillämpas dock ej strikt utan även sökandens inkomst inverkar på bedömningen. Är inkomsten låg och förmögenheten praktiskt taget helt bunden i fastighet och inventarier kan liberalare behovsprövning ifrågakomma. Å andra sidan görs behovsprövningen strängare om förmögenheten till icke ringa del utgörs av kontanter, i synnerhet om bidraget avser en åtgärd av mindre omfattning. Vid lantbruksnämnden i Skaraborgs län tillämpas från och med den 1 januari 1958 följande grunder för behovsprövning. För täckdikning, stenröjning, betesförbättring, nyodling, jordbruksvägar m. m. erhåller sökande med mindre än 60 000 kronor i förmögenhet i allmänhet bidrag efter högsta procentsats, medan sökande med mer än 80 000 kronor som regel ej beviljas bidrag. Sökande med förmögenhet liggande mellan 60 000 och 80 000 kronor erhåller bidrag efter en lägre procentsats än den högst tillåtna. För delägare i dikningsföretag är motsvarande förmögenhetsgränser 80 000 kronor och 110 000 kronor. Vid behovsprövningen tar nämnden i allmänhet ej hänsyn till inkomsterna från jordbruket. Däremot beaktas om avsevärda inkomster av annan verksamhet förekommer och om betydande innehav av skog finns. Förmögenhetsberäkningen avser ställningen efter förbättringsåtgärdens genomförande. Vid prövning av frågor om statsbidrag till torrläggning har lantbruksnämnden i Örebro län brukat bevilja bidrag om gårdens åkerareal ej överstigit 40—50 ha och tillgångarna över skulderna utgjort högst 60—70 000 kronor. Vid prövningen har hänsyn även tagits till sökandens taxerade inkomst samt investeringens storlek i förhållande till disponibla medel. Då det gällt rationaliseringsåtgärder i övrigt har förmögenhetsgränsen varit satt till 50—60 000 kronor. Lantbruksnämnden i Västmanlands län tillämpar vid prövning av bidrag till torrläggning en förmögenhetsgräns vid 50—60 000 kronor för fullt bidrag och 70—80 000 kronor för ett till 20 procent reducerat bidrag. En lägre gräns tillämpas exempelvis om kostnadsdelen är liten, sökandens fastighet stor eller sökanden har stort banktillgodohavande eller eljest lätt synes kunna frigöra kapital. En högre gräns kan föranledas av att ägaren är gammal och bedömes behöva viss del av sitt kapital till egen pension, att större investeringsbehov föreligger på sökandens fastighet eller att sökanden mot sin vilja tvingats taga del i syneförrättning och har svårt att snabbt tillgodogöra sig den förbättring som företaget medför. De nya taxeringsvärdena beräknas föranleda en höjning av de angivna gränserna till 80 000 respektive 100 000 kronor. I fråga om övriga inre rationaliseringsåtgärder har nämnden

77 under senare år tillämpat en förmögenhetsgräns av 50 000 kronor. Bidragets storlek bedömes med hänsyn till faktorer såsom fastighetens avkastningsförmåga, sökandens tillgång till likvida medel, försörjningsplikt in. m. På grund av de nya taxeringsvärdena avser nämnden att höja förmögenhetsgränsen till 80 000 kronor. För andra åtgärder än dikning har huvudregeln för lantbruksnämnden i Kopparbergs län varit att bidrag beviljats under förutsättning att nettoförmögenheten, efter avdrag för kostnaden för åtgärden, hållit sig kring 50—60 000 kronor. Till inkomsten har icke tagits hänsyn om den icke varit påtagligt högre än vad som varit vanligt för jordbrukare i orten. Däremot har beaktats hur nettoförmögenheten varit sammansatt. Rörliga förmögenhetsobjekt och god tillgång på avverkningsbar skog har tillagts större tyngd än i fastighet och inventarier fast kapital. En höjning av förmögenhetsgränsen till 80 000 kronor har övervägts inom nämnden med hänsyn till de nya taxeringsvärdena. Redan nu har emellertid till dikning beviljats bidrag, där nettoförmögenheten uppgått till ca 80 000 kronor. Sedan taxeringsvärdena nu höjts avser lantbruksnämnden i Gävleborgs län att tillämpa en förmögenhetsgräns å 75—80 000 kronor. Gränsen kommer dock att jämkas å t ena eller andra hållet med hänsyn till faktorer såsom ytterligare behov av investeringar i förbättringsåtgärder, skuldsättningens storlek, möjlighet till skogsuttag m. m. Avser statsbidrag ekonomibyggnad eller annan kostnadskrävande åtgärd bedömer nämnden sökandens ekonomiska ställning med hänsyn till förhållandena efter åtgärdens genomförande, varvid i viss mån beaktas värdeökningen av fastigheten genom rationaliseringsåtgärder. Den övre gränsen för bidrag till torrläggningsåtgärder beräknar nämnden ligga vid ca 150 000 kronor. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län har hittills tillämpat en förmögenhetsgräns av 50 000 kronor men avser att höja denna till ca 80 000 kronor. Vid sidan av förmögenhetsprövningen har beaktats förhållanden såsom byggnadsbeståndets beskaffenhet, åtgärdens angelägenhetsgrad och omfattning. Lantbruksnämnden i Jämtlands län har icke tillämpat några fixa inkomstoch förmögenhetsgränser utan verkställt prövning från fall till fall. Angelägenheten av att få en förbättringsåtgärd utförd har nämnden fäst stort avseende vid. Nämnden har sålunda tillämpat en hårdare behovsprövning för åtgärder såsom nyodling, jordkörning och betesförbättring än för ekonomibyggnader, vägar, dikning och täckdikning. I övrigt har en rad olika omständigheter påverkat beslutet i bidragsfrågan. I positiv riktningkan sålunda ha verkat att åtgärden är omfattande och kostnadskrävande, att fastighetens byggnadsbestånd kräver betydande iståndsättningskostnader inom en nära framtid, att sökanden har stor familj och därmed tung försörjningsbörda, att företaget utföres i samband med yttre rationalisering eller att tvångsdelaktighet föreligger, exempelvis vid dikning. I negativ rikt-

78 ning kan verka att den redovisade förmögenheten till avsevärd del utgöres av banktillgodohavanden, fastighetens skogsareal är betydande och sparad skogstillgång finnes, att kostnaden för åtgärden är låg och att sökanden är gammal och saknar arvingar som kan övertaga fastigheten. Lantbruksnämnden i Västerbottens län har i allmänhet tillämpat den regeln att behov av statligt stöd ej föreligger när sökandens behållna förmögenhet uppgått till omkring 50 000 kronor, från och med 1958 ca 70 000 kronor. För olika åtgärder har nämnden modifierat denna regel efter föreliggande omständigheter, exempelvis åtgärdens omfattning, likviditeten, byggnadernas beskaffenhet, skogstillgången, taxerade inkomsten m. m. För bidrag till täckdikning har nämnden i allmänhet tillämpat något liberalare behovsprövning än för t. ex. nyodling och betesförbättring. Beträffande statsbidrag till vägsamfälligheter och torrläggningsföretag har bidrag utgått utan reducering även om förmögenheten överstigit den tillämpade övre gränsen, därest sökandens andel varit av mindre omfattning och antalet delägare varit stort. För lantbruksnämndens i Norrbottens län del har det ytterst sällan förekommit att någon enskild jordbrukare vägrats bidrag på grund av för hög inkomst eller förmögenhet. Den av nämnden tillämpade förmögenhetsgränsen har hittills varit 50 000 kronor men avses bli höjd till 60—80 000 kronor. Nämnden har även beaktat sökandens årsinkomst och har därvid tillämpat en övre gräns å 10 000 kronor, vilken dock enligt nämnden nu bör höjas till 15 000 kronor. 5. Betydelsen av statsstödet till olika rationaliseringsåtgärder Vad angår statsstödet till dikning, täckdikning och jordbruksvägar understryker så gott som alla lantbruksnämnder ifrågavarande stöds stora betydelse för jordbruksnäringens utveckling. I fråga om det statliga stödet till nyodling anser lantbruksnämnden i Stockholms län och stad behov av statsstöd till nyodling ej längre föreligga för länets del. Enligt lantbruksnämnden i Uppsala län har nyodlingsstödet ingen uppgift att fylla i nuvarande läge med överproduktion av jordbruksprodukter. Lantbruksnämnden i Östergötlands län är av den uppfattningen att statsbidrag ej bör utgå utom i sådana undantagsfall, då man erhåller en påtaglig förbättring i arronderings- och konfigurationsförhållandena. Uttalande av samma innebörd göres av lantbruksnämnderna i Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs och Jämtlands län. Vid lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område har nyodling i egentlig bemärkelse ej förekommit. Lantbruksnämnden i Gotlands län finner det diskutabelt om stöd till nyodling bör utgå generellt. Nyodlingsstödet saknar betydelse enligt lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område. Lantbruksnämnden i

79 Örebro län anser att nyodlingsbidragen kan slopas. Inom lantbruksnämndens i Kopparbergs län verksamhetsområde har någon förrättning avseende nyodling ej avslutats sedan år 1954. Lantbruksnämnden i Västerbottens län anför, att nyodlingsstödet varit av betydelse för förbättring av formerna å befintlig åker samt i enstaka fall för utvidgning av åkerarealen, där yttre rationaliseringsåtgärder ej gått att vidtaga och bosättningarna ansetts böra bestå. Nedläggning av åker på enstaka skogstäkter bedömer dock nämnden ha varit väsentligt större. Lantbruksnämnden i Norrbottens län yttrar slutligen, att statsstödet fortfarande är av stor betydelse för samtliga rationaliseringsåtgärder inom länet. I fråga om nyodlingsstödet har detta i huvudsak inskränkt sig till åtgärder för att förbättra arronderingen. Mycket återstår att göra på detta område och fortsatt stöd åt verksamheten är därför enligt nämndens uppfattning önskvärd. Vad härefter angår betesförbättring förklarar lantbruksnämnden i Stockholms län och stad, att behov av fortsatt stöd ej synes föreligga. Lantbruksnämnden i Uppsala län anför, att i ett överskottsläge på jordbruksprodukter bör till bete användas fastigheternas sämst arronderade eller av andra skäl för åkerbruk mindre lämpad åkerjord. Lantbruksnämnden i Södermanlands län jämställer betesförbättringen ur angelägenhetssynpunkt med exempelvis täckdikning och jordbruksvägar och anser, att en ökning kan förväntas för betesföl bättringsverksamheten beroende på att sämre åkerjord troligen kommer att överföras i kulturbete. Lantbruksnämnden i Östergötlands län beräknar att behovet av anslag till betesförbättring inom länet under de närmaste åren kommer att bli ringa. Lantbruksnämnden i Jönköpings län håller för troligt, att behovet av att kultivera betesmark på ängs- och hagmark kommer att minska allteftersom möjligheterna att erhålla tillskottsåker från salubjudna grannfastigheter ökar. Liknande synpunkter framföres av lantbruksnämnderna i Hallands och Skaraborgs län. Lantbruksnämnden i Kronobergs län tillmäter stödet till betesförbättring och belesanläggning stor betydelse. För länets del finns alltjämt ett ganska stort antal småbrukare, som icke på ett tillfredsställande sätt ordnat betesfrågan. Vidare förekommer skogsbetning fortfarande i viss utsträckning. Nämnden är därför i behov av medel för bidrag även under de närmaste åren. Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område tillmäter betesförbättringen mycket stor betydelse. Inom större delen av länsdelen kan kreaturslös drift av skilda orsaker ej bedrivas. För mjölkproduktionens ekonomi anser nämnden tillgången på verkligt kulturbete vara av avgörande betydelse. Alltefter omständigheterna förlägges bete till åker eller till mark utanför åker. I verksamhetsgrenen återstår enligt nämnden mycket att göra. Liksom vad gällde nyodlingsstödet ifrågasätter lantbruksnämnden i Gotlands län om statsstöd till betesanläggning bör utgå efter generella regler. Lantbruksnämnden i Kristianstads län håller före, att rådgivning och

80 planläggning av betesförbättringsåtgärder betyder mer än själva bidraget. Lantbruksnämnden i Örebro län anser, att betesförbättringsstödet helt kan slopas. Lantbruksnämnden i Västmanlands län framhåller som sin mening, att betesförbättring och betesanläggning även i fortsättningen bör bli föremål för statligt stöd med hänsyn till att det finns åkerarealer, som är så stenbundna att stenröjning ej kan anses försvarlig ur ekonomisk synpunkt, eller som är så olämpliga till form eller har så olämplig belägenhet att de icke bör brukas som öppen åker utan lämpligen insås till permanenta beten. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län anför, att ansökningar om stöd till betesanläggningar varit fåtaliga, vilket nämnden anser sammanhänga med att betesvallen numera i viss mån blivit en del av den ordinarie växtföljden och att anläggningen allt mindre framstår som en fristående åtgärd. Behov föreligger emellertid alltjämt av fortsatt statsstöd, särskilt till gemensamhetsbeten. Enligt lantbruksnämnden i Västernorrlands län kommer stödet till betesanläggningar att vara aktuellt även framdeles allteftersom skogsbetena raskt upphör. Beträffande betydelsen av det statliga stödet till stenröjning anför lantbruksnämnden i Stockholms län och stad att stödbehovet måste anses ringa för den närmaste femårsperioden. Nämnden framhåller i anslutning därtill att — i den mån stenbunden åker förekommer — man i första hand bör överväga att överföra dylik mark till bete eller skogsmark. Borttagande av enstaka stenförekomster i åker bör å andra sidan vid jordbrukets nuvarande mekaniseringsgrad vara en så lönsam och föga kostnadskrävande åtgärd, att den bör kunna komma till stånd utan stimulans av statsmedel. Lantbruksnämnden i Uppsala län fäster stor vikt vid den stenröjning, som direkt syftar till en effektivare användning av jordbruksmaskinerna. Inom lantbruksnämndens i Södermanlands län verksamhetsområde beräknas stenröjningen komma att sakna betydelse för framtiden. Lantbruksnämnden i Östergötlands län anser, att stenröjningsstödet alltjämt äger ett visst berättigande för fullföljande av stenröjning inom de sammanhängande odlingsområden i länets södra skogbygd, där den odlade jorden utgör ett nödvändigt komplement till skogen. Lantbruksnämnden i Jönköpings län understryker stenröjningens betydelse för jordbrukets mekanisering. Lantbruksnämnden i Kronobergs län framhåller, att det är synnerligen angeläget, att större delen av åkerjorden blir stenröjd om jordbruk för framtiden överhuvudtaget skall kunna bedrivas inom moränj ordsområdena. Det är därför nämndens uppfattning, att det för länets vidkommande är särskilt betydelsefullt, att möjligheter finns att även framdeles genom statligt stöd stimulera till stenröjning. Enligt lantbruksnämndens i Kalmar läns norra område föreligger behov av statsstöd till stenröjning ytterligare några år. Med den takt verksamheten nu har k a n emellertid slutet skönjas. Även lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område anser, att stenröjningsstödet är

81 av betydelse under ytterligare någon tid. Lantbruksnämnden, i Kristianstads län påpekar, att för länets del nedgrävningen av stengärdesgårdar mellan skiftena tilltagit i omfattning. Betydelsen av sistnämnda slag av åtgärder för en rationell jordbruksdrift understrykes av lantbruksnämnderna i Malmöhus och Hallands län. Sistnämnda län räknar i beaktande härav med viss ökning av stödbehovet till stenröjning under de närmaste åren. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län anser, att stenröjningsföretagen tenderar att bli alltmera svårbedömbara och tveksamma ur ekonomisk synpunkt. Inom vissa jordbruksdistrikt föreligger dock behov av ytterligare stenröjningsåtgärder. Statsstödet till stenröjning bör enligt lantbruksnämnden i Örebro län finnas kvar men kan minskas. Uttalande av samma innebörd göres av lantbruksnämnden i Västmanlands län. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län yttrar, att det statliga stödet alltjämt har stor betydelse inom lagaskiftesområdena i Siljansbygden. Laga skiftet leder nämligen till en ägosammandragning, som vad beträffar den odlade jorden i många fall endast utgör en av förutsättningarna för erhållandet av stora sammanhängande skiften. Först genom fullföljdsåtgärder såsom dikning och stenröjning kan de med laga skiftet åsyftade fördelarna komina åkerbruket till del i önskvärd omfattning. Det framtida behovet av stenröjning bedömes som ringa av lantbruksnämnden i Västerbottens län. I fråga om det statliga stödet till uppförande av ekonomibyggnader har lantbruksnämnden i Stockholms län och stad anfört, att möjligheterna att med lån och statsbidrag understödja byggnadsverksamheten varit av stort värde bl. a. genom att nämnden därigenom fått möjlighet att stimulera jordbrukarna att söka nya vägar vid lösandet av byggnadsproblemen. För att det statliga stödet skall komma till största möjliga nytta är det särskilt angeläget, att nämnderna genom uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna om arealgräns för bidrag får ökade möjligheter att sätta in stödet på byggnadsåtgärder. Enligt lantbruksnämnden i Uppsala län bör det statliga stödet till ekonomibyggnader utvidgas. Lantbruksnämnden i Jönköpings län yttrar, att det i och för sig skulle vara önskvärt med en stegrad byggnadstakt med hänsyn till att byggnaderna mångenstädes är gamla och förslitna. På grund av den låga räntabiliteten vid särskilt det mindre jordbruket i förhållande till byggnadskostnaderna vill nämnden dock för närvarande ej räkna med en intensifiering av byggnadsverksamheten på det mindre jordbruket. Nämnden erinrar vidare om att när det gäller större enheter bidraget saknar betydelse på grund av arealbegränsningen. En höjning av arealgränsen till 40 ha skulle ha stor betydelse för att få till stånd ändamålsenliga ekonomibyggnader på sådana gårdar där de ekonomiska förutsättningarna att driva jordbruk är bättre. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län tillmäter statsstödet till ekonomibyggnader stor betydelse även i framtiden, eftersom detta verksamt bidrager till att ekonomibyggnaderna 6—810963

82 upprustas till en standard, som motsvarar nutida krav på en ur arbetsbesparande och hygienisk synpunkt ändamålsenlig bebyggelse. Ett ackumulerat ny- och ombyggnadsbehov föreligger enligt lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område, varför en ökad bidragsgivning till ekonomibyggnader kan förväntas. Lantbruksnämnden i Hallands län räknar med ett oförändrat behov att stödja byggnadsverksamheten. Lantbruksnämnden i Västmanlands län anför, att utan hjälp av garantilån och statsbidrag moderniseringen och upprustningen av lantbrukets driftsbyggnader skulle ha blivit än mer eftersatt än vad nu är fallet. Nämnden anser därför, att det statliga stödet haft och även kommer att ha mycket stor betydelse för byggnadsbeståndets rationalisering. Enligt lantbruksnämnden i Västernorrlands län är statsstöd en förutsättning för att åtgärder skall komma till stånd i 75 procent av de fall där byggnadsförnyelse är aktuell vid länets jordbruk. Ett ökat bidragsbehov kan väntas för framtiden. Lantbruksnämnden i Västerbottens län yttrar, att byggnadsverksamheten icke kunnat uppehållas i den nuvarande omfattningen därest det statliga stödet ej funnits.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län har därjämte till utredningen ingivit följande sammanställning, utvisande antalet inom länet beviljade statsbidrag åren 1950 58 med fördelning efter brukningsenheternas åkerareal. Åkerareal Åtgärd

Stenröjning Nyodling Betesförbättring Täckdikning Dikning Avloppsförbättring Jordbruksväg Ekonomibyggnad Gödselstad Elinstallation

5—10

10—20

49 52 146 56 109

2 910 148 736 260 3 77 100 357 102 102

691 40 185 113 4 37 32 128 36 33

2 730

4 795

1 299

1 696 77 433 112

Summa

20-

KAPITEL VIII

U t r e d n i n g e n s förslag

Riktlinjerna för

jordbrukspolitiken

När 1942 års jordbrukskommitté år 1946 avlämnade sitt betänkande med riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken, hade föga mer än ett år förflutit efter det andra världskrigets slut. Kommittén stod därför naturligen vid sina ställningstaganden under intryck av livsmedelssituationen under kriget. Beredskapssynpunkterna fick med andra ord en relativt framskjuten ställning i diskussionerna rörande utformningen av jordbrukspolitiken. Självfallet byggde kommittén även på erfarenheterna från tiden före kriget och särskilt på förhållandena under 1930-talet med detta årtiondes till att börja med djupa jordbrukskris, och senare förbättrade konjunkturer för jordbruket. Ställningstagandena grundades inte endast på redan vunna erfarenheter utan även på undersökningar med syfte att ge en bild av den tänkbara framtida utvecklingen. Möjligheterna att ställa en framtidsprognos med en ej alltför ringa sannolikhetsgrad var emellertid begränsade genom det i utrikespolitiskt och ekonomiskt avseende osäkra läge, som rådde under den första efterkrigstiden. Föredragande departementschefen underströk i propositionen nr 75 till 1947 års riksdag, vari Kungl. Maj :ts på kommittébetänkandet baserade förslag till riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken förelades riksdagen, att den målsättning som då gjordes i realiteten knappast kunde bli annat än ett provisorium, eftersom man, i den mån de faktorer, som varit avgörande för densamma, förändrades mera avsevärt, även måste vidtaga de justeringar av målsättningen som betingades av de ändrade förhållandena. Det svenska jordbrukets möjligheter att under fria former konkurrera med utlandet bedömdes såväl i 1942 års jordbrukskommittés betänkande som i nyssnämnda, av riksdagen i huvudsak godkända proposition som små. De naturliga förutsättningarna för jordbruksproduktion ansågs nämligen ej vara särskilt gynnsamma i vårt land. De klimatologiska förutsättningarna för dylik produktion hos oss betraktades som ofördelaktigare än i de stora jordbruksländerna samtidigt som de topografiska förhållandena på många håll i landet ansågs försvåra inrättandet av modern mekaniserad jordbruksdrift. Vidare hänvisades till att lönenivån var mycket högre hos oss än på många håll utomlands.

84 Från nämnda förhållanden drogs den slutsatsen, att jordbruksproduktionen vid fri internationell konkurrens icke skulle kunna upprätthållas vid en bland annat ur beredskapssynpunkt tillfredsställande nivå. Staten måste därför på lämpligt sätt lämna sitt stöd, varvid fastställandet av en riktlinje för jordbruksproduktionens önskvärda storlek borde grundas på en avvägning mellan å ena sidan rent ekonomiska synpunkter och å andra sidan beredskapssynpunkter ävensom befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala synpunkter. Det gällde härvid främst att tillse, att den jordbrukande befolkning som erfordrades för att framställa den önskvärda produktionsvolymen, kunde beredas en med andra jämförbara befolkningsgrupper likvärdig inkomststandard. Lönsamheten var emellertid på många håll låg. En betydande mekanisering hade visserligen ägt rum under 1930-talets sista år och fortsatt, fast i minskad takt under kriget. Många jordbruk var dock alltför små eller dåligt arronderade för att kunna på ett tillfredsställande sätt utnyttja de tekniska framstegen. Även vid ett stort antal andra jordbruk behövde en genomgripande upprustning av såväl jord som byggnader komina till stånd. Staten borde därför genom upplysning och ekonomisk stödgivning verka för en omfattande yttre och inre rationalisering av det svenska jordbruket. Effekten av en dylik rationalisering för att öka produktionens lönsamhet kunde emellertid befaras gå helt eller delvis förlorad, om de produkter som frambringades till följd av utländsk konkurrens icke kunde vinna avsättning till skäliga priser. Därför borde staten jämväl lämna jordbruket ett visst prisstödjande gränsskydd. Statsmakterna kunde dock rimligen ej tillförsäkra jordbruk av alltför låg rationaliseringsgrad eller av alltför ringa storlek full lönsamhet. Å andra sidan fick prisstödet icke avvägas så, att endast de jordbruk som representerade den högsta rationaliseringsgraden skulle kunna ernå avsedd lönsamhet. Vid behandlingen av frågan, vilka jordbruk som skulle anses motsvara rimliga krav på rationell drift, uttalade jordbrukskommittén bland annat den uppfattningen, att det vore önskvärt att de egentliga bondejordbruken, där förutsättningar därför funnes, mer allmänt skulle bli av sådan storlek, att de kunde utgöra s. k. tvåfamilj sjordbruk. I princip borde man därför, enligt kommittén, för södra och mellersta Sveriges slättbygder eftersträva sådana anspråk på jordbrukets yttre rationalisering att man på lång sikt vid prisavvägningen skulle kunna utgå från lönsamhetsgraden vid jordbruk i storleksgruppen 20—30 ha. Av olika skäl stannade emellertid såväl kommittén som departementschefen och riksdagen vid en sådan avvägning av prisstödet, att detsamma skulle syfta till att bereda avsedd lönsamhet för jordbruk som till storleken motsvarade genomsnittet i storleksgruppen 10—20 ha och som fyllde rimliga anspråk ifråga om arronderingen och de fasta anläggningarnas beskaffenhet. Dylika jordbruk benämndes basjordbruk.

85 Redan ett studium av utvecklingstendenserna vid tiden för tillkomsten av 1947 års jordbruksprogram visade, att en överskottssitualion inom vissa sektorer av jordbruksproduktionen var en realitet, som man i framtiden borde räkna med. I 1947 års proposition ansågs dock ej för troligt, att en dylik situation skulle uppkomma förrän efter en relativt lång tidrymd, varvid man stödde sig på vissa av jordbrukskommittén verkställda utredningar, vilka närmast visade på en minskad självförsörjningsgrad under i varje fall ett första decennium till följd av väntad konsumtionsökning. Åtgärder borde likväl redan från början vidtagas för att förebygga uppkomsten av en pristryckande överproduktion. De vägar som därvid anvisades var dels en begränsning av fodermedelsimporten, dels komplettering av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord, vilket antogs medföra en mera extensiv drift, dels ock överföring av ur jordbruksekonomisk synpunkt mindre lämpad åkerjord till annat användningssätt. Problemen kring en överskottsproduktion av jordbruksvaror behandlades även av jordbruksprisutredningen i dess vid årsskiftet 1954/55 avlämnade betänkande. Utredningen redovisade därvid att, räknat i kalorier, den svenska självförsörjningsgraden, som under 1930-talet i genomsnitt varit 96 procent, successivt stigit till beräknat 107 procent för produktionsåret 1953 54. På denna grund fastslog utredningen, att den tidigare förefintliga marginalen mellan inhemsk produktion och konsumtion hade utfyllts och att produktionen tenderade att mera varaktigt överstiga avsättningsutrymmet inom landet. Prognoser som utredningen verkställt utvisade, att vid normal skörd produktionsöverskotten redan år 1960 kunde beräknas bli av sådan storlek att de motsvarade produktionen å en sjundedel av den svenska jorden. Eftersom i en varaktig överskottssituation möjligheterna att uppehålla den önskvärda prisnivån inom landet måste försvåras borde det enligt jordbruksprisutredningens uppfattning ligga i jordbruksbefolkningens eget intresse att på längre sikt åstadkomma en viss nedskärning av produktionen. En sådan nedskärning, som med hänsyn till de inom jordbruksnäringen bundna produktionsmedlen, måste ske successivt, borde genomföras genom en minskning av produktionsunderlaget, främst i fråga om sådan jord och sådana brukningsenheter, som inom olika områden hade de sämsta produktionsför utsättningarna. En avveckling av överskottsproduktionen var enligt jordbruksprisutredningen i väsentlig grad beroende av en storleksrationalisering av företagsenheterna inom jordbruket. Det var sålunda utomordentligt betydelsefullt såväl ur näringens som samhällets synpunkt, att alla möjligheter till dylik rationalisering tillvaratogs. Man borde därvid icke begränsa sig till att få till stånd jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha utan målsättningen borde i stället vara, att brukaren vid rationell drift och tidsenlig mekanisering kunde nå full och effektiv sysselsättning för sin arbetskraft. Med tanke på

86 de varierande produktionsförutsättningarna inom vårt jordbruk kunde svårligen några arealgränser anges. En ständig rationalisering och förbättring av produktionen erfordrades också för att utjämna föreliggande handikap, när det gällde att hävda sig i den internationella konkurrensen inom handeln med jordbruksvaror. I sammanhanget underströk likväl jordbruksprisutredningen vikten av att nyinvesteringar ej kom till utförande, vilka saknade berättigande med hänsyn till företagens produktionsförutsättningar på lång sikt.

Utvecklingen inom jordbruket efter det andra världskriget Den utveckling, som lett fram till det aktuella läget beträffande jordbruksproduktionens omfattning och avsättningsmöjligheterna för denna produktion, synes enligt utredningen i huvudsak kunna sammanfattas på följande sätt. Den redan före det andra världskriget påbörjade omfattande mekaniseringen av det svenska jordbruket tog åter fart efter krigets slut. Under de första efterkrigsåren frigjordes härvid stora mängder arbetskraft, varjämte betydande arealer jordbruksjord, vilka tidigare utnyttjats för framställning av foder åt den viktigaste dragkraften hästen, blev disponibel för annan produktion. På så sätt ökade produktionsresurserna i jordbruket mer än som kunnat förutses. Den genomsnittliga jordbruksproduktionen räknat i 1956/57 års priser, var produktionsåren 1950/55 bortåt 10 procent större än produktionen år 1939/40, trots att en avsevärd överflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringar ägt rum under denna tid. Denna utveckling innebar en avsevärd stegring i produktiviteten. Då priserna på jordbruksprodukterna samtidigt steg väsentligt mer än priserna på jordbrukets produktionsmedel och den allmänna prisnivån förbättrades även jordbrukets utbytesrelationer. Tack vare dessa omständigheter torde innehavarna av basjordbruk i början på 1950-talet ha uppnått den enligt jordbruksprogrammet eftersträvade mkomstlikställigheten med industriarbetarna på landsbygden, vilket förhållande även framhölls i propositionen nr 198 till 1955 års riksdag. Emellertid medförde produktionsstegringen ett överskottsläge, då konsumtionen ej utvecklades i samma takt. Tvärtom visade det sig, när försörjningsbehovet efter ransoneringarnas upphörande återfyllts, att efterfrågan på jordbruksprodukter började vika. På grund av mekaniseringen av de tunga arbetena och motorismen började kaloribehovet sjunka, vilket kom till uttryck i minskad konsumtion av jordbruksprodukter inom landet. Även när produktionsökningen omkring mitten av 1950-talet upphörde medförde minskningen av det inhemska avsättningsutrymmet för jordbruksprodukter ett överskott. Till denna minskning av avsättningsutrymmet bidrog även den nedgång i smörförbrukningen, som blev en följd av de änd-

87 rade prisrelationerna mellan smör och margarin. Då världsmarknadspriserna samtidigt sjönk, har jordbrukets överskott måst exporteras till låga priser. Efter det nya prissättningssystemets genomförande år 1956 har visserligen de nominella priserna på jordbruksprodukter i genomsnitt varit oförändrade även om utvecklingen gestaltat sig mycket olika för olika produkter, men samtidigt har den allmänna prisnivån och även priserna på jordbrukets produktionsmedel fortsatt att stiga. Jordbrukets utbytesrelationer har därför under denna tid försämrats avsevärt. Produktiviteten per inom jordbruksnäringen sysselsatt person har visserligen fortsatt att stiga tack vare en fortgående mekanisering och en fortsatt avsevärd utflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringar, men denna produktivitetsökning har icke varit tillräcklig för att uppväga försämringen i utbytesrelationerna. Den uppnådda inkomstlikställigheten med jämförliga befolkningsgrupper har därför icke kunnat vidmakthållas under senare år. Ej heller har en anpassning av produktionen till det inhemska avsättningsutrymmet kunnat ske i full utsträckning, varför ett överskottsläge vid en efter kravet på skälig lönsamhet anpassad prisbildning kvarstår beträffande vissa produkter. En betydande import av bland annat vissa fodermedel och kött äger samtidigt rum. Att en tillräckligt snabb anpassning av jordbruksproduktionen ej kunnat komma till stånd torde till en avsevärd del få tillskrivas jordbruksnäringens nuvarande struktur med ett stort antal små brukningsenheter, där inkomstmöjligheterna i hög grad är bundna till den arbetskrävande mjölkproduktionen. Den starka avtappningen av arbetskraft från jordbruket har framför allt gällt de anställda, vilkas antal minskat med ca 10 procent om året under 1950-talet. Jämfört härmed är den relativa minskningen i antalet företagare och därmed i antalet brukningsenheter mera begränsad, om än i och för sig betydande, då den torde ha uppgått till 1,5 å 2 procent om året. De berörda förskjutningarna innebär, att den mänskliga arbetskraften i jordbruksproduktionen i stigande utsträckning kommit att bestå av företagarna själva jämte deras familjemedlemmar. Dessa är naturligen knutna med starkare band till vederbörande brukningsenheter än de anställda, varför en fortsatt produktivitetsstegring inom ett oförändrat eller krympande avsättningsutrymme ej utan vidare medverkar till en överflyttning av deras arbetsinsats till andra näringar. Ej heller betyder avgången av brukare att den odlade arealen i samma grad minskar. Dessa förhållanden kan bidraga till att hålla produktionen uppe eller till och med att öka densamma. För att en rimlig lönsamhetsmarginal skall kunna uppnås och bibehållas i föreliggande läge i fråga om avsättningsmöjligheter för jordbruksvaror måste ett fortsatt utbyte ske av mänsklig arbetskraft mot maskiner, vilket utbyte kommer att medföra ökat behov av yttre och inre rationalisering. De brukningsenheter som hittills nedlagts har i flertalet fall haft mindre

88 än 5 ha åker. En minskning av antalet kan dock observeras jämväl för brukningsenheter i storleksgruppen 5—10 ha och särskilt i södra Sverige har även brukningsenheter av basjordbrukets storlek minskat i antal under efterkrigstiden. Sammanlagt har enligt jordbruksräkningarna antalet brukningsenheter i gruppen 2—10 ha åker under perioden 1951—1956 minskat med ca 14 900. I gruppen 10—20 ha åker har minskningen under samma tid utgjort ca 200. Beträffande sistnämnda grupp bör dock anmärkas, att antalet jordbruk i storleken 10—15 ha har minskat med ca 650 medan samtidigt antalet jordbruk i storleken 15—20 ha ökat med ca 450. Då antalet brukningsenheter med mer än 20 ha åker ökat med ca 1 000 blir nettominskningen för hela antalet brukningsenheter med mer än 2 ha åker ca 14 100 eller i genomsnitt 2 800 per år. Undersökningar, som verkställts av jordbrukets utredningsinstitut, omfattande ett slumpmässigt uttaget urval av ca 9 000 jordbruksfastigheter, synes ge vid handen att nedgången i antalet sådana brukningsenheter varit ännu större. Läggs därtill en sannolikt avsevärd reducering av antalet enheter med mindre än 2 ha åker, står det klart att en betydande strukturomvandling av jordbruket har pågått under 1950-talet. Av särskilt intresse är att konstatera, att densamma även i viss utsträckning berört brukningsenheter, som enligt 1947 års riksdagsbeslut skulle ha varit att betrakta som bestående fullständiga jordbruk. Detta förhållande synes enligt utredningens uppfattning peka på, att den ekonomiska utvecklingen efter 1947 medfört en förskjutning uppåt av den storleksgrad, som erfordras för att ett jordbruk skall kunna uppnå avsedd lönsamhet. De prognoser som utförts rörande den framtida strukturomvandlingen tyder på en fortsatt omfattande sådan. Beträffande den takt, i vilken denna omvandling kan komma att äga rum, synes det vanskligt att uttala sig, emedan densamma givetvis kan komma att i betydande grad påverkas av växlingarna i de ekonomiska konjunkturerna. Storleken av den investeringsverksamhet, som under här berörda tid totalt genomförts, kan ej anges med någon större säkerhet. I kapitel VI har gjorts vissa försök till uppskattning av verksamhetens omfattning såvitt gäller nyodling, stenröjning, betesförbättring och ekonomibyggnader. Enligt undersökningar av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader har under åren 1949—1957 uppförts ca 270 000 kreatursplatser, varav ca 180 000 vid jordbruk med mindre än 20 ha åker. Beträffande övriga former av inre rationalisering är uppskattningarna av den totala verksamheten betydligt osäkrare. Med hänsyn till föreliggande bidragsmöjligheter synes det sannolikt, att en stor del av dessa förbättringsåtgärder vid det mindre jordbruket utförts med statligt ekonomiskt stöd. Enligt förefintlig statistik över denna stödverksamhet skulle under åren 1949—1957 å brukningsenheter upp till 20 ha ha täckdikats ca 50 000 ha, stenröjts och nyodlats ca 65 000 respektive ca 15 000 ha samt utförts betesförbättring å ca 20 000 ha. Under

89 samma tid har vidare utlämnats statsstöd till ca 1 650 km jordbruksväg och ca 23 000 byggnadsföretag. Bortsett från täckdikningen föreligger emellertid rätt avsevärda skillnader i omfattningen av verksamheten mellan periodens första och sista år. Medan sålunda täckdikningen utvisar en relativt jämnt fördelad verksamhet på olika år gäller för nyodlingen, betesförbättringen och stenröjningen att verksamheten kraftigt minskat under loppet av perioden. För sistnämnda åtgärder har sålunda den med statsbidrag förbättrade arealen nedgått från för åren 1949—1951 i genomsnitt ca 3 400, 3 800 och 8 700 ha till för åren 1955—1957 i genomsnitt ca 500, 1 300 och 5 500 ha. Även beträffande antalet byggnadsföretag noteras en avsevärd nedgång, men en stabilisering synes härvidlag ha inträtt. Antalet kilometer statsstödd jordbruksväg är däremot i snabb tillväxt. Bestämmelserna rörande statens ekonomiska medverkan till jordbrukets inre rationalisering återfinnes i kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. En närmare redogörelse för innehållet i kungörelsen har lämnats i kapitel IV. Huvudlinjerna i densamma kominer även att redovisas i det efterföljande.

Motiv för ändrade bestämmelser Som förut anförts har jordbrukets avsättningsförhållanden försämrats under 1950-talet samtidigt som dess kostnader på grund av pris- och löneutvecklingen stigit. Denna utveckling har medfört, att möjligheterna till en lönsam drift försvårats även för större jordbruk än de minsta enheter, som enligt 1947 års riksdagsbeslut kunde förutses bli fullständiga och bestående. En bedömning av den framtida utvecklingen ger vid handen att vissa skä) talar för att detta försämrade läge för jordbruksproduktionen kan bli bestående under fredliga förhållanden och föranleda en minskning av de i jordbruket insatta produktionsfaktorerna. Detta nya och jämfört med den framtidsbedömning som kunde göras 1947 förändrade läge måste beaktas vid utformningen av de framtida statliga åtgärderna ifråga om den inre rationaliseringen. Från åtskilliga håll har också under senare tid, bland annat av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 19 till 1958 års förra riksdag, framhållits, att de nuvarande bestämmelserna för statsstöd till inre rationalisering icke är alltigenom ändamålsenliga. Den kritik som kan riktas mot ifrågavarande bestämmelser torde i huvudsak kunna sammanfattas på följande sätt. På grund av den ekonomiska utveckling, som ägt rum inom jordbruket under det senaste decenniet, synes de i rationaliseringskungörelsen angivna reglerna för bidrag till jordbrukets inre rationalisering numera ej vara på tillfredsställande sätt anpassade till den pågående och fortsatta strukturrationaliseringen inom jordbruksnäringen. I vissa avseenden torde bestäm-

90 melserna i fråga till och med vara till hinder för jordbrukets fortsatta storleksrationalisering. Då minskningen i antalet jordbruksfastigheter varit större än man tidigare räknat med och då densamma även kommit att beröra brukningsenheter av basjordbrukets storlek har under de gångna åren statligt finansiellt stöd med tillämpning av dessa bestämmelser ibland utgått till rationaliseringsåtgärder å jordbruksfastigheter, vars möjligheter att bestå på längre sikt numera måste bedömas som osäkra. Det är givetvis angeläget att riskerna härför i fortsättningen i möjligaste mån undanröjes. Inför möjligheterna av en överskottssituation även i framtiden kan vidare lämpligheten ifrågasättas av statsunderstödda investeringar i form av exempelvis stenröjning å samt nyodling av mark med relativt låg avkastningsförmåga. Särskilt om de jordbruksfastigheter, som erhållit statligt stöd för genomförande av dylika åtgärder även efter det att rationaliseringsmöjligheterna utnyttjats är alltför svaga för att kunna uppnå avsedd lönsamhet, har syftet med det statliga stödet icke vunnits. Ytterligare exempel kan anföras, som belyser att gällande bestämmelser bör omarbetas för att den inre rationaliseringsverksamheten skall bättre främjas och de medel som riksdagen anvisar för ändamålet skall komma till effektivare användning. Sålunda kan nämnas, att ett förhållande, som i dagens jordbruksekonomiska läge framstår såsom otillfredsställande, är att möjligheterna att med statsbidrag stödja den inre rationaliseringen för närvarande i huvudsak är begränsade till fastigheter med högst 20 ha åker eller till åker omräknad ängs- och betesmark. Detta innebär att statliga myndigheter i många fall icke kan medverka till genomförandet av inre rationaliseringsåtgärder på brukningsenheter av sådan storleksordning som numera måste anses eftersträvansvärd i arbetet för stärkande av jordbruksnäringens lönsamhet och för förbättring av jordbrukarnas inkomststandard. Mot bakgrunden av vad nyss sagts har utredningen funnit det angeläget, att nya och mera tidsenliga bestämmelser tillkommer för att reglera statens fortsatta medverkan till den inre rationaliseringsverksamheten inom jordbruket. Beträffande de allmänna riktlinjerna för en omarbetning av rationaliseringskungörelsen i detta syfte redovisar utredningen i det följande sina synpunkter och förslag.

Lantbruksnämndernas

allmänna uppgifter för den inre rationaliseringen

I rationaliseringskungörelsens 1 § föreskrives, att lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna skall i enlighet med vad i kungörelsen sägs genom att lämna stöd till yttre och inre rationalisering på jordbrukets område främja strävandena att höja jordbruksnäringens effektivitet och skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter för dess utövare. När det gäller den yttre rationaliseringen talas vidare i 7 § bland annat om att lantbruksnämnd skall biträda vid planläggning av yttre rationaliseringsåtgärder samt verka

91 för genomförandet av dylika åtgärder genom råd och upplysningar. Någon motsvarande föreskrift finns däremot ej i kungörelsen i fråga om den inre rationaliseringen. Enligt utredningens uppfattning bör i de ändrade bestämmelserna lantbruksnämndernas arbetsuppgifter i samband med den inre rationaliseringsverksamheten klart anges. Det torde därvid böra fastslås, att nämnderna skall verka för och leda denna rationaliseringsverksamhet genom dels råd och anvisningar — i mån av behov innefattande även teknisk projektering — dels ekonomisk stödgivning, varvid utredningen förutsätter att rådgivningsverksamheten blir en väsentlig del av lantbruksnämndernas uppgifter. Utredningen finner det nämligen vara en mycket betydelsefull uppgift för nämnderna att genom rådgivnings- och upplysningsverksamhet aktivt medverka till en tidsenlig inriktning av den yttre och inre rationaliseringsverksamheten inom jordbruket, oavsett om densamma stödjes genom ekonomiskt bistånd av staten eller ej. I sin rådgivningsverksamhet bör nämnderna starkt betona angelägenheten av att noga överväga räntabiliteten av en investering, innan densamma genomföres, liksom även framhålla möjligheterna att öka avkastningen per produktionsenhet och effektiviteten i produktionen genom inre rationaliseringsåtgärder och därigenom nedbringa produktionskostnaderna. Nämnderna bör därvid beakta de allmänna riktlinjer för deras verksamhet som beröres i det efterföljande. Av vikt är bland annat att skilda investeringsalternativ väges mot varandra. Därför bör nämnderna på begäran bistå jordbrukarna med att inför förestående rationaliseringsåtgärder upprätta investeringskalkyler för de planerade åtgärderna. 1 Dylikt bistånd bör på begäran lämnas oavsett om vederbörande jordbrukare sökt eller avser söka statligt stöd för åtgärdernas genoinförande. Såväl då lantbruksnämndernas medverkan till inre rationalisering enbart hänför sig till meddelande av råd och anvisningar som då verksamheten ifråga även innefattar ekonomisk stödgivning bör nämnderna verka i intimt samarbete med andra organ, vars verksamhet delvis sammanfaller med eller gränsar till nämndernas verksamhetsområde. Sålunda bör de nära samarbeta med hushållningssällskapen, som bedriver upplysningsverksamhet för att främja den fortsatta driftsrationaliseringen inom jordbruksnäringen. Likaså bör de klart beakta sambandet mellan behovet av inre och yttre rationalisering, varför god kontakt bör finnas jämväl med lantmäterioch skogsvårdsmyndigheterna. För utredningen framstår det som angeläget, att ett fast samarbete organiseras såväl centralt som regionalt mellan lantbruks- och lantmäteriorganisationerna, hushållningssällskapen, skogsvårdsmyndigheterna samt andra myndigheter, som kan beröras av jordbrukets rationaliseringsverksamhet. På det regionala planet kan för nämndernas del ett dylikt samarbete ordnas exempelvis genom att överlantmätare och länsjägmästare knytes till lantbruksnämnderna på samma sätt som nu är fallet 1

Exempel på investeringskalkyler av olika slag lämnas i bilaga 16.

92 med direktörerna i hushållningssällskapen. Samma syfte bör kunna uppnås genom organiserandet av länsråd i någon form, vari lantbruksnämnden och övriga här berörda lokala myndigheter är representerade. En dylik organisationsform bör även kunna genomföras centralt. Allmänna förutsättningar för ekonomiskt statsstöd Som allmän förutsättning för statlig ekonomisk medverkan till jordbrukets inre rationalisering bör gälla, dels att åtgärden kan bedömas bli av bestående nytta för jordbruket, dels att den är räntabel. Beträffande den förstnämnda förutsättningen vill utredningen till förtydligande av vad utredningen avser med uttrycket bestående nytta anföra följande. Med den avsevärda nedläggning av mindre jordbruk, som årligen förekommer och som till följd av den höga medelåldern bland brukare av dylika enheter kan beräknas bli än större under kommande år, är givetvis riskerna för felinvesteringar framträdande. Dessa risker är särskilt påfallande ifråga om investeringar i ekonomibyggnader, vilka som regel är inrättade för att direkt tjäna den fastighet, vara de uppförts, och ofta ej med fördel kan komina till nytta för annat ändamål. Ekonomiskt stöd till dylika investeringar bör därför endast utgå i fall det kan bedömas vara uppenbart sannolikt att den fastighet, vara byggnaden finns eller avses uppförd, kommer att bestå som självständig jordbruksfastighet på längre sikt sett samt detta befinns önskvärt. Som exempel på omständigheter som lantbruksnämnden torde böra beakta vid sin prövning av ärenden angående bidrag till ekonomibyggnader, må nämnas fastighetens belägenhet, brukningsbetingelserna, kommunikationsförhållandena samt sannolikheten för att en ny jordbrukare efter den nuvarande innehavaren kan komma att vilja slå sig ner å fastigheten och där fortsätta med jordbruksdrift. När det gäller övriga rationaliseringsåtgärder, är tillgodogörandet av desamma icke på samma sätt som de fasta anläggningarna beroende av fastighetens bestånd som särskild brukningsenhet. Det bör därför i flertalet dylika fall kunna vara tillfyllest att för statligt stöd till förestående investeringar uppställa det kravet att den mark, vara åtgärden avses bli utförd, under överskådlig tid kan antagas komma att bli nyttjad som jordbruksjord. Därest anledning till dylikt antagande ej föreligger bör således ekonomiskt bistånd — bortsett från stöd i samband med skogsodling å sämre jordbruksjord, vartill utredningen återkommer i det följande — ej beviljas. Lika viktigt som det nu angivna kravet beträffande investeringarnas bestående nytta för jordbruket är enligt utredningens uppfattning kravet på räntabilitet. Detta bör innebära att kostnaderna för rationaliseringsåtgärderna, oavsett eventuella bidrag, icke får vara större än de merintäkter, som i olika avseenden erhålles genom att åtgärderna kommer till utförande. Anledning finns ej att ifråga om investeringar i jordbruk och skogsbruk upp-

93 rätthålla lägre räntabilitetskrav än vad som i allmänhet gäller inom näringslivet i övrigt. Jordbrukets nuvarande och framtida marknadsläge sådant det i dag bedöms av jordbruksekonomiska experter, föreliggande kostnadsläge och jordbrukarnas många gånger höga skuldsättning understryker jämväl angelägenheten av att så ej sker. Det är givetvis betydelsefullt, att ränlabilitetskravet hålles intakt, även när statens ekonomiska medverkan är ifrågasatt. Därför bör — så vitt ej är fråga om rationaliseringsåtgärd av ringa omfattning och till ringa kostnad eller om ej densamma likväl odiskutabelt framstår såsom lönsam — som villkor för statsstöd uppställas, att en utförd investeringskalkyl utvisar att de tilltänkta rationaliseringsåtgärderna oavsett bidraget bedöms räntabla icke endast på kort utan även på rimligt lång sikt. I vissa fall bör dock stöd kunna beviljas även om villkoret i fråga icke till fullo uppfyllts. Utredningen avser härvid sådana brukningsenheter, som enligt lantbruksnämndens planer inom en närliggande framtid skall bli föremål för sådan yttre rationalisering att den planerade investeringen blir lönsam. Bidrag bör då kunna lämnas redan innan den yttre rationaliseringen kommit till stånd, om härigenom oekonomisk drift eller värdeförstörelse under den tid som återstår till dess strukturrationaliseringen fullgjorts, uppenbarligen förhindras. Utredningen vill understryka betydelsen av att nämnderna vid prövningen av rationaliseringsärenden i görligaste mån söker uppskatta samt vid stödgivningen tar hänsyn till omfattningen av de ytterligare investeringsbehov beträffande jordbruks jord och byggnader, som kan beräknas föreligga å brukningsenheten ifråga under en efter förhållandena lämpligt avvägd tidsperiod. Som regel bör, då rationaliseringsåtgärden icke är en från andra dylika åtgärder fristående åtgärd eller endast utgör påbörjande av ett rationaliseringsprojekt, kalkyl över de totala rationaliseringsbehoven å den eller de berörda brukningsenheterna uppgöras av nämnden. Såväl i detta som i andra fall anser utredningen det jämväl angeläget, att även lönsamheten av alternativa rationaliseringsåtgärder bedömes. Ett strikt upprätthällande av nu nämnda allmänna förutsättningar för ekonomiskt statsstöd synes även i andra fall väl strängt. Av särskilda sociala eller andra skäl kan det nämligen ibland framstå såsom önskvärt att stöd kan utgå även om brukningsenheten ifråga icke är av sådan beskaffenhet, att den kan bedömas som bestående på längre sikt, eller då lönsamhetskravet icke kan anses tillfullo uppfyllt. Enligt utredningens uppfattning bör därför avsteg från här ovan angivna allmänna förutsättningar kunna efter prövning av det enskilda fallet i undantagsfall medgivas av vederbörande lantbruksnämnd, nämligen då investeringsbehovet är trängande och då samtidigt brukarens ålder är relativt hög eller han företer partiell arbetsförmåga eller andra personliga omständigheter gör att han svårligen kan vinna sin utkomst genom annan sysselsättning. Lantbruksstyrelsen bör ha sin uppmärksamhet riktad på att nämnderna icke missbrukar denna undantagsregel samt på att

94 en enhetlig praxis tillämpas av de enskilda nämnderna. Utredningen anser det därvid ändamålsenligt om nämnderna minst en gång årligen tillställer lantbruksstyrelsen uppgift beträffande nämndens beslut i dylika ärenden. Finner lantbruksnämnd i fall varom här är fråga särskilt ömmande omständigheter vara för handen men saknar nämnden i beaktande av vad förut anförts möjlighet att bevilja ekonomisk stöd, bör nämnden överlämna ärendet till Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, till lantbruksstyrelsen, som må kunna förklara vederbörande sökande bidragsberättigad.

Rationaliseringsåtgärder vilka böra kunna erhålla finansiellt statsstöd Statsstöd kan enligt nu gällande bestämmelser utgå till vissa i rationaliseringskungörelsen uppräknade slag av åtgärder, som hänförts till inre rationalisering. Denna förteckning har vid några tillfällen kompletterats, vilket varje gång måst ske genom en ändring av kungörelsen. Man kan givetvis icke utesluta möjligheten av att även framdeles åtgärder kan aktualiseras, som då kommer att anses hänförliga till jordbrukets inre rationalisering och följaktligen även berättigade till statligt stöd enligt rationaliseringskungörelsen. Utredningen anser det mindre lämpligt att på sätt som hittills skett binda statsstödet vid en dylik uppräkning av åtgärder, vilken knappast kan få annan karaktär än av en mer eller mindre fullständig och mer eller mindre aktuell exemplifiering. Statsstöd bör enligt utredningens mening i princip kunna utgå till alla slag av åtgärder, som av vederbörande myndigheter bedöms medföra en inre rationalisering av den stödsökandes brukningsenhet och som ej är att hänföra till underhållsåtgärder. I författningen torde visserligen även i fortsättningen böra ingå en förteckning över rationaliseringsåtgärder, som kan bli föremål för statsstöd, men denna uppräkning bör endast ha karaktären av en exemplifiering. Lantbruksstyrelsen bör genom instruktioner och anvisningar tillse att en så klar gränsdragning som möjligt erhålles mellan vad som är att hänföra till åtgärder för inre rationalisering och för driftsrationalisering liksom också en gränsdragning gentemot åtgärder, vilka närmast måste anses medföra rationalisering inom skogsnäringen eller trädgårdsnäringen. För att enligt gängse budgettekniska normer undvika att medel till samma slag av utgiftsändamål anvisas under flera olika anslag och för att underlätta kontrollen av anslagsmedlens användning ävensom för att undgå sammanblandning av skilda myndigheters kompetensområden bör alltjämt gälla, att ekonomiskt stöd ej må utgå till åtgärder, för vilka lån och bidrag av statsmedel eller under statlig medverkan kan erhållas enligt andra bestämmelser. Utredningen förutsätter dock, att de myndigheter som härvidlag berörs samordnar sin handläggning av hithörande ärenden på sådant sätt,

95 att den administrativa apparaten ej onödigt betungas eller enskild person blir lidande på att beslutanderätten i vissa bidragsfrågor ligger hos skilda statliga organ. Även om enligt utredningens uppfattning statsstöd principiellt bör kunna utgå till alla slag av åtgärder, som kan hänföras till inre rationalisering, bör givetvis vid tillämpningen av bestämmelserna beaktas, att det icke är lika angeläget att stödja alla sådana åtgärder. Den inre rationaliseringen syftar, liksom andra typer av rationaliseringsåtgärder, enligt sin natur till att åstadkomma största möjliga produktionsresultat vid en viss insats av produktionsfaktorer eller, annorlunda uttryckt, ett visst produktionsresultat med minsta möjliga insats av produktionsfaktorer. Vid avvägningen av medelsanvändningen mellan olika slag av statsunderstödda rationaliseringsåtgärder bör uppenbarligen sådana åtgärder främst komina ifråga, som bäst svarar mot detta syfte. I en överskottssituation kan givetvis icke bortses från rationaliseringsåtgärdernas avkastningsfrämjande verkningar. Genom en lämplig avvägning av produktionssänkande och produktionshöj ande åtgärder bör emellertid angelägna kostnadsbegränsande rationaliseringsåtgärder ej behöva förhindras. Såsom redan anförts är det dock av vikt att ansträngningar härutinnan endast insattes på åtgärder som ger verklig effekt. I nu rådande läge föreligger enligt utredningens mening skäl för att lantbruksnämnderna är mycket återhållsamma med stödgivning till nyodling. Stöd till nyodling torde endast få komma ifråga, då odlingen medför bättre arrondering för angränsande åker och därigenom ett bättre utnyttjande av produktionsmedlen åstadkommes. Stor återhållsamhet bör även iakttagas, då det gäller stöd till betesanläggning och stenröjning. Enligt utredningens mening får betesanläggning å åker som regel hänföras till driftsrationalisering. I detta avseende torde det böra ankomma på lantbruksstyrelsen att utfärda närmare anvisningar. Innan betesförbättring utanför den odlade jorden ifrågakommer, bör det regelmässigt undersökas, om den avsedda förbättringen av brukningsenheten icke kan nås genom yttre rationalisering, varvid bete kan anordnas på redan odlad jord. Det torde alltjämt återstå en del stenröjning, som ur lönsamhetssynpunkt är motiverad. Utredningen syftar här företrädesvis på sådana fall, där stenröjningen blir lönsam huvudsakligen på grund av att den minskar brukningskostnaderna. Undanröjande av stengärdesgårdar är på sina håll en angelägen åtgärd för att skapa bättre brukningsförhåilanden. Med hänsyn till vikten av att redan befintlig åker av god beskaffenhet görs så odlingsbar som möjligt och att den maskinella utrustningen kan utnyttjas i full utsträckning, framstår det å andra sidan som betydelsefullt att täckdikningsverksamheten stödjes. I vilken takt detta bör ske blir ytterst beroende av en bedömning av de framtida avsättningsmöjligheterna. En dylik bedömning bör sålunda enligt utredningens uppfattning ligga till grund för medelsanvisningarna för detta ändamål.

96 1 detta sammanhang vill utredningen framhålla angelägenheten av att lantbruksnämnderna har uppmärksamheten riktad på lämpligheten av skogsodling på sämre jordbruksjord. Såväl ur produktions- som kostnadssynpunkt torde en sådan odling ofta utgöra ett alternativ att föredraga framför andra inre rationaliseringsåtgärder på mark av nyssnämnt slag. Frågan om möjligheterna att åstadkomma en snabbare överföring av sämre jordbruks jord till skogsmark är för närvarande föremål för särskild utredning genom lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen, varför jordbruksanslagsutredningen icke anser sig böra upptaga densamma till mera ingående prövning. Emellertid vill utredningen som sin mening uttala, att enär spörsmålet om skogsplantering å jordbruks jord i första hand är en jordbruksekonomisk och endast i mindre mån en skogsekonomisk fråga, beslutanderätten beträffande ekonomiskt stöd till här avsedda åtgärder främst bör ligga hos lantbruksnämnderna, givetvis efter fast organiserat samråd med skogsvårdsstyrelserna. Huruvida beviljat statsstöd skall utgå såsom statsgaranterade lån samt statsbidrag ur anslaget till jordbrukets rationalisering eller i form av lån ur skogslånefonden och bidrag ur skogsförbättringsanslaget anser sig utredningen ej böra taga ställning till, innan nyss berörda särskilda utredning slutförts. Bortsett härifrån anser utredningen att det bör vara möjligt för lantbruksnämnderna att i sådana fall, där ekonomiska betingelser därför föreligger, med medel ur rationaliseringsanslaget finansiellt stödja anordnandet av mindre plantskolor på enskilda fastigheter enligt samma grunder som de nu kan bistå vid tillskapandet av materiella förutsättningar för annan specialproduktion.

Formerna för det statliga ekonomiska stödet Vad beträffar formerna för statens ekonomiska stöd till jordbrukets inre rationalisering, finner utredningen, att dessa alltjämt bör vara lånegaranti och statsbidrag. Bidrag bör liksom hittills utlämnas antingen som avskrivningslån eller som direkt bidrag. Även de bestämmelser, som reglerar själva den administrativa handläggningen av låne- och bidragsärendena, synes vara i stort sett ändamålsenliga, varför utredningen ej föreslår några ändringar härutinnan. I detta sammanhang har inom utredningen upptagits frågan om formerna för den statliga ekonomiska stödgivning, som sker med anlitande av statens avdikningslånefond och statens avdikningsanslag. Eftersom denna verksamhet närmast är att hänföra till inre rationalisering har utredningen i och för sig funnit det önskvärt, om jämväl denna stödgivning kunde ske i de former och efter i huvudsak de regler, som gäller för nämnda rationalisering. Att utredningen likväl icke framlägger fullständigt förslag i sådan riktning beror på att utredningen funnit en sådan omläggning förenad med

97 vissa tekniska svårigheter, som icke torde kunna lösas utan närmare utredning. Utredningen är i princip positiv till tanken på att, då så lämpligen kan ske, ersätta statliga utlåningsfonder med utlämnande av statliga kreditgarantier för lån upptagna i allmänna kreditinrättningar. Utredningen har därför övervägt möjligheterna att ersätta långivningen ur avdikningslånefonden med statliga kreditgarantier för samma ändamål. För förevarande långivning gäller för närvarande bland annat, att lånen beviljas och utbetalas av lantbruksstyrelsen. Lånen, vilka är amorteringsfria under de 5 första åren, amorteras från och med sjätte året efter första lyftningsdagen oavsett lånets storlek genom erläggande av annuitet med lika belopp under en tid av 24 år, därvid som ränta räknas 3,25 procent å utestående kapital. De årliga annuiteterna påföres vederbörande låntagares debetsedel och uppbäres sålunda av länsstyrelserna i samband med skatteinbetalningarna. Som säkerhet för de årliga annuiteterna har staten enligt lag säkerhet i form av särskild förmånsrätt i låntagares fasta egendom. Denna förmånsrätt gäller endast för lån ur avdikningslånefonden. För av lantbruksnämnd utfärdade lånegarantier har staten i allmänhet säkerhet i form av inteckning inom uppskattade värdet i den stödsökandes fastighet. Eftersom antalet delägare i många torrläggningsföretag är relativt stort, skulle en övergång till kreditgarantier, därest inteckningssäkerhet av varje enskild delägare skulle ställas, innebära betydande besvär och kostnader för såväl det allmänna som den enskilde. Utredningen har därför övervägt, om icke säkerhetsfrågan skulle kunna lösas på annat sätt men därvid icke kommit till sådant resultat att kraven på tillfredsställande säkerhet och enkel administrativ handläggning samtidigt kunnat anses bli tillbörligt tillgodosedda. I beaktande härav har utredningen icke ansett sig böra framlägga förslag till avveckling av avdikningslånefonden utan begränsar sig till att förorda, att nu gällande bestämmelser för utlåning ur sagda fond ändras såtillvida, att utlåningsräntan anpassas efter genomsnittlig marknadsränta för en viss tidsperiod samt att långivningen förenklas genom bortgallring av sådana mindre lån, där de årliga annuiteterna endast skulle komma att uppgå till ett förhållandevis ringa belopp. Enligt vad utredningen erfarit har framställning i sistberörda spörsmål av lantbruksstyrelsen ingivits till Kungl. Maj:t, varför utredningen icke ansett sig böra framlägga närmare förslag i denna fråga. När det gäller statsbidragen ur avdikningsanslaget torde emellertid en samordning ej möta några större svårigheter, eftersom delvis samma bestämmelser redan nu gäller för dessa bidrag som för bidrag till torrläggning ur rationaliseringsanslaget. Enligt utredningens åsikt bör därför den särskilda anslagsanvisningen under avdikningsanslaget kunna upphöra från och med den 1 juli 1959 och medel för förevarande bidragsverksamhet i 7—810963

98 fortsättningen beräknas under rationaliseringsanslaget. Kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag bör samtidigt upphävas, varvid dock erforderliga särbestämmelser bör upptagas i rationaliseringskungörelsen.

Förutsättningar för lånegaranti och statsbidrag Beträffande statlig lånegaranti till inre rationalisering gäller för närvarande, att sådan garanti kan beviljas oavsett företagsstorlek och utan behovsprövning till rationaliseringsåtgärder, vilka uppfyller de allmänna förutsättningarna för statsstöd. Möjligheten att erhålla lånegaranti står sålunda öppen för alla jordbrukare. Det kan emellertid enligt utredningens mening ifrågasättas om staten bör åtaga sig sådan garanti, om behov därav icke föreligger. Enligt utredningens uppfattning bör i överensstämmelse härmed i rationaliseringskungörelsen införas en föreskrift av innebörd att garanti ej bör beviljas, därest det sökta lånet endast avser ett mindre belopp eller det eljest är uppenbart att lånegarantin icke kan anses utgöra en förutsättning för att åtgärden skall kunna komina till stånd. Utom genom statliga lånegarantier lämnas för närvarande, såsom redan berörts, statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering i form av statsbidrag (avskrivningslån eller direkt bidrag). Om denna bidragsverksamhet uttalade 1942 års jordbrukskommitté, att densamma skulle ha till ändamål att stimulera till utförande av inre rationaliseringsåtgärder i sådana fall, där på grund av jordbrukets låga lönsamhetsgrad och brukarens ekonomiska ställning eller av andra skäl en särskild stimulans från statens sida kunde anses påkallad för att åtgärderna skulle komina till stånd. Departementschefen och riksdagen anslöt sig i huvudsak till dessa synpunkter. Enligt nuvarande bestämmelser gäller som förutsättning för statsbidrag »att brukarens ekonomiska ställning ej är så god, att han tydligen ej är i behov av bidrag för att utföra åtgärden, samt att brukningsenheten ej innehåller mer än 20 ha åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark, eller, därest brukningsenheten är större, att densamma på grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsenhet under nämnda arealgräns». Behovet av stimulans h a r sålunda vid kungörelsens utformning ansetts böra stå i förgrunden vid prövningen av ansökningar om statsbidrag för inre rationalisering. Den omständigheten att bestämmelsen härom i kungörelsen förenats med en bestämmelse om en viss arealgräns för bidragsberättigade jordbruk torde emellertid i praktiken ha lett till att denna sistnämnda bestämmelse i många fall blivit i huvudsak avgörande för utfallet av prov-

99 ningen av bidragsansökningar. Arealgränsen har sålunda bland annat medfört, att många jordbrukare, som ansetts vara i behov av bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, ej kunnat erhålla sådant, enär åkerarealen å deras brukningsenheter överstigit 20 ha. Å andra sidan kan den möjligheten icke uteslutas, att bidrag utgått till brukningsenheter, som visserligen omfattat mindre än 20 ha åker men där brukaren på grund av skogsinnehav eller andra omständigheter icke varit i behov av bidrag. Överhuvudtaget kan den anmärkningen riktas mot arealgränsen, att den icke tar hänsyn till de inom de olika landsdelarna skiftande produktionsbetingelserna. En 20 hektars slättgård i Skåne har helt andra lönsamhetsförhållanden och därmed även andra möjligheter att bära kostnaderna för erforderliga investeringar än en gård av motsvarande storlek i exempelvis Västerbottens kustbygd eller i mellersta Sveriges slättbygder utan eller med svag tillgång på skog. Mot arealgränsen har även anförts, att den verkar bromsande på den yttre rationaliseringen genom att en fastighet, i den mån den genom sådan rationalisering förs upp i storleksgruppen över 20 ha, uteslutes från möjligheten att erhålla bidrag för andra inre rationaliseringsåtgärder än sådana som företages i direkt anslutning till storleksrationaliseringen. Den nu tillämpade arealgränsen bestämdes år 1947 så att under densamma skulle falla basjordbruk och jordbruk med mindre storlek än basjordbruket. Man utgick därvid ifrån att vid jordbruken å 20 ha och därunder iönsamhetsförhållandena och kapitaltillgångarna i allmänhet var sådana, att behov av stimulans i genomsnitt kunde bedömas föreligga. Basjordbruket representerade dessutom den storleksgrupp, som omfattade flertalet av de s. k. familje- eller bondejordbruken. De förändrade lönsamhetsförhållandena och jordbruksnäringens ändrade situation samhällsekonomiskt sett ävensom den snabba mekaniseringen inom jordbruket under den tid, som förflutit sedan 1947 års beslut, innebär emellertid, att betingelserna för den då uppställda arealgränsen numera i väsentliga hänseenden har förändrats. Utredningen vill i sammanhanget ånyo fästa uppmärksamheten på att det redan år 1947 framhölls som önskvärt, att en jordbrukstyp av större storleksordning än basjordbrukets kunde uppnås inom områden, där naturliga betingelser härför förelåg. Utvecklingen har också gått i denna riktning, vilket redan tidigare föranlett en viss ändring av bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen. Utredningen åsyftar härvid den ändring av kungörelsens § 6, som skedde år 1956 och som innebär, bland annat, att den statsunderstödda rationaliseringsverksamheten, om särskilda omständigheter därtill föranleder, må omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på att nybilda eller förbättra större brukningsenheter än sådana som kan skötas huvudsakligen av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. Allting tyder på att en fortsatt dylik utveckling måste äga rum och att densamma bör stödjas av statsmakterna. I överensstäm-

100 melse härmed finner utredningen det angeläget, att bestämmelserna om stöd till jordbrukets inre rationalisering utformas så, att de innebär ett aktivt stöd för den pågående utvecklingen mot större brukningsenheter. Enligt utredningens mening bör med hänsyn till vad sålunda anförts den nuvarande regeln om en arealgräns av 20 ha åker ändras. Vid sina överväganden beträffande den högre arealgräns, som skulle kunna införas i stället för 20-hektarsgränsen, har utredningen funnit vissa tankegångar, som utvecklats av 1942 års jordbrukskommitté, synnerligen beaktansvärda i nuvarande läge. Denna kommitté uttalade nämligen, att en stor del av de olägenheter, som enligt dess mening vore förenade med en jordbrukstyp av familjejordbrukets storlek, skulle kunna avhjälpas, om de egentliga bondejordbruken mera allmänt vore av sådan storlek, att de kunde bereda j ä m n sysselsättning åt två män med självständiga hushåll och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning, som motsvarar vad en kvinna kan prestera i lanthushållningen. I så fall skulle brukaren, framhöll kommittén, så länge han och hans hustru ej hade egna barn i arbetsför ålder, kunna ha en fast anställd arbetare å brukningsenheten. Utvecklingen synes enligt kommitténs mening visa, att jordbruk i storleksgruppen över 20 ha blivit alltmera eftertraktade. Intresset för jordbruk av tvåfamiljstyp synes öka, och det måste antagas att sådana jordbruk av såväl lönsamhets- som arbetskraftsskäl kommer att i växande utsträckning bli eftersträvansvärda både ur den enskilde jordbrukarens och ur samhällets synpunkt. Utredningen finner det under sådana förhållanden önskvärt, att arealgränsen för bidrag till jordbrukets inre rationalisering nu anknytes till tvåfamiljs jordbruket, i huvudsak definierat på det sätt som skedde av 1942 års jordbrukskommitté. Vid sina överväganden rörande den närmare utformningen i rationaliseringskungörelsen av denna princip har utredningen haft att väga olika synpunkter mot varandra. Å ena sidan innebär det ur administrativa synpunkter ostridigt bestämda fördelar, om gränsdragningen mellan bidragsberättigade och icke bidragsberättigade jordbruk kan göras så klar som möjligt. F r å n denna utgångspunkt kan alltså vägande skäl anföras för att i kungörelsen införes en bestämd, siffermässigt fixerad arealgräns, exempelvis 40 ha åker. Å andra sidan kan mot varje sådan gräns riktas inånga av de invändningar, som lantbruksnämnderna så gott som genomgående anfört mot den nuvarande 20-hektarsgränsen. Oavsett var en siffermässigt fixerad gräns dragés, kominer den nämligen icke att beakta de vittgående skillnaderna ifråga om klimat, jordmån och andra produktionsbetingelser mellan olika jordbruksområden. Om gränsdragningen baseras allenast på åkerarealen kommer den icke heller att beakta en för brukningsenhetens lönsamhet så viktig faktor som skogsinnehavet. Vid sin vägning av de nu anförda synpunkterna mot varandra har utredningen stannat för att icke föreslå bibehållandet av en siffermässigt angiven

101 arealgräns i rationaliseringskungörelsen. Ifrågavarande bestämmelse bör i stället utformas på det sättet, att bidrag till åtgärder, som är att betrakta som inre rationalisering, må kunna utgå till brukningsenheter av högst sådan storlek att de normalt kan skötas av brukaren och en annan vuxen man — familjemedlem eller anställd — i huvudsak utan anlitande av annan arbetskraft utanför familjen samt av sådan ekonomisk bärkraft att de kan bereda denna arbetskraft samma ersättning som andra jämförbara näringsgrenar erbjuder, sedan lantbrukskapitalet uppnått normal förräntning. Utredningen vill understryka, att jordbruk av denna storleksordning skall vara att betrakta som en högsta gräns, till vilken lantbruksnämnderna efter prövning i de enskilda fallen kan gå i sin bidragsgivning. Vid tillämpningen av bestämmelserna får sålunda tvåfamiljsjordbruket icke tolkas på sådant sätt, att en tänj ning sker av detta begrepp. Utredningen vill särskilt peka på att det är det normala arbetskraftsbehovet, som skall vara vägledande för prövningen av frågan om en brukningsenhet är bidragsberättigad. En på kortare sikt genomförd minskning av användningen av arbetskraft ned till den angivna nivån bör sålunda icke få åberopas som skäl för bidrag. Även vid en sådan tillämpning av den föreslagna gränsdragningen, som utredningen här ovan förutsatt, kvarstår givetvis det förhållandet, att tvåfamilj sjordbruket ur inkomst- och lönsamhetssynpunkt rymmes inom tämligen vida gränser. Otvivelaktigt ingår i denna kategori icke få brukningsenheter, där ägarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden är sådana, att behov av bidrag icke kan anses föreligga. För närvarande gäller, att bidrag utgår under förutsättning att sökandens ekonomiska ställning ej är så god, att han tydligen ej är i behov av bidrag för att utföra åtgärden. En dylik allmänt hållen bestämmelse blir enligt utredningens mening icke tillfyllest efter ett genomförande av den ändring rörande storleken av de brukningsenheter som kan erhålla bidrag, som utredningen föreslagit i det föregående. Enligt utredningens uppfattning bör därför sagda ändring förutsätta mera preciserade bestämmelser rörande den inverkan, som de bidragssökandes ekonomiska förhållanden bör ha på möjligheten att erhålla bidrag. Härvid bör tillämpas en övre förmögenhetsgräns motsvarande vad som gäller för högsta skattefria belopp vid den statliga förmögenhetstaxeringen. Detta belopp är för närvarande 80 000 kronor. För att bilda sig en uppfattning om hur en så bestämd förmögenhetsgräns arealmässigt k a n beräknas komma att verka har utredningen från statistiska centralbyrån låtit inhämta uppgifter rörande bland annat den genomsnittliga taxerade behållna förmögenheten vid brukningsenheter i olika storleksgrupper. Dessa uppgifter finns redovisade i bilaga 15 till detta betänkande. Av den där återgivna sammanställningen kan utläsas att en förmögenhetsgräns å 80 000 kronor i södra och mellersta Sveriges slättbygder i genomsnitt bör innebära att brukningsenheter över 30 ha åker icke kom-

102 mer i fråga för statsbidrag, medan motsvarande gräns i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder samt i norra Sverige i genomsnitt ligger vid 20 ha åker. Med hänsyn till att i den taxerade förmögenheten ej ingår, vad vederbörande stödsökande har innestående å skogskonto, bör vid förmögenhetsprövningen jämväl behållningen å sådant konto beaktas. För att ej rationaliseringskungörelsen skall behöva ändras, när nämnda förmögenhetsgräns justeras, bör beloppet 80 000 kronor ej anges i författningen, utan endast i av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar till lantbruksnämnderna. Såsom ett komplement till förmögenhetsprövningen bör även beaktas vederbörandes genomsnittliga inkomster under de senaste tre åren, så att bidrag ej utlämnas därest inkomstställningen ej motiverar stimulansbidrag till genomförande av den planerade investeringen.

Statsbidragens storlek Beträffande statsbidragens storlek gäller enligt nuvarande bestämmelser att bidrag till inre rationalisering i flertalet fall kan utgå med belopp motsvarande 40 procent av den av lantbruksnämnden godkända kostnaden. Till bland annat täckdikning må dock bidraget utgöra högst 25 procent av denna kostnad. Beträffande statsbidrag till ekonomibyggnader gäller särskilda bestämmelser, vartill utredningen längre fram återkommer. Enligt i kungörelsen ingående undantagsbestämmelser kan bidraget av lantbruksnämnderna i vissa fall bestämmas till lägre eller högre belopp än annars stadgats. Utredningen har i det föregående framhållit, att statsbidraget skall vara ett stimulansbidrag. Som förutsättning för statsbidrag skall — bortsett från de s. k. socialfallen — gälla, att åtgärden är fullt räntabel. Under sådana förhållanden är det enligt utredningens uppfattning icke motiverat, att staten bidrager med en så stor del av kostnaderna som med upp till 40 procent. Det är vidare enligt utredningens mening icke rimligt att bidragsprocenten för sådana rationaliseringsåtgärder som exempelvis nyodling, betesförbättring och stenröjning skall vara högre än bidragsprocenten för täckdikning. Enligt utredningens uppfattning bör den bidragsprocent som nu gäller för bland annat täckdikning, d. v. s. 25 procent, normalt tillämpas för samtliga rationaliseringsåtgärder utom för uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader eller andra fasta anläggningar för jordbruksdriften, beträffande vilka särskilda regler liksom hittills bör gälla. Skäl för högre procentsats än angivna 25 anser utredningen dock föreligga i vissa fall, då den inre rationaliseringen sker i samband med den yttre. Bedan i den nuvarande rationaliseringskungörelsen finnes en bestämmelse, enligt vilken lantbruksnämnderna kan medgiva att bidrag skall utgå med högre belopp än eljest stadgats, bland annat om den inre rationaliseringen på grund av planerad yttre rationalisering utföres på ett mera kostsamt sätt än som eljest varit erforderligt. Begler av likartad innebörd synes även

103 i fortsättningen böra ingå i kungörelsen, men desamma bör enligt utredningens mening närmare preciseras i olika hänseenden. Sålunda bör, till skillnad från vad nu är fallet, en övre procentsats angivas, utöver vilken den bidragsbeviljande myndigheten ej får gå. Vidare bör karaktären av den yttre rationalisering, som skall få motivera förhöjt bidrag till en inre rationaliseringsåtgärd, likaledes närmare preciseras. I sistnämnda hänseende vill utredningen framhålla, att en mera betydande storleksrationalisering ofta drar med sig tämligen vittgående behov även av inre rationaliseringsåtgärder. Även om dessa i och för sig väl motsvarar de krav på lönsamhet, som utredningen i det föregående uppställt, kan det på en gång uppkommande behovet av åtgärder av olika slag medföra finansieringssvårigheter, som kan lägga hinder i vägen för eller fördröja en ur allmän synpunkt önskvärd rationalisering. Det bör därför enligt utredningens uppfattning föreskrivas, att förhöjt bidrag skall kunna utgå till en inre rationaliseringsåtgärd, som är föranledd av och i tiden förknippad med förvärv av tillskottsjord, som innebär en mera väsentlig utökning av fastighetens jordbruksjord, såväl absolut som relativt sett. Hur stort ett dylikt förvärv bör vara för att motivera ett förhöjt bidrag, måste givetvis i viss utsträckning bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, men i regel torde detsamma icke böra understiga ungefär 5 ha. Den förhöjning, som i sådant fall efter myndighetens prövning skall kunna ske, bör enligt utredningens uppfattning begränsas på så sätt, att bidrag under de angivna förutsättningarna får utgå med högst 40 procent av den godkända kostnaden. Utredningen vill understryka, att dylikt förhöjt bidrag givetvis icke bör beviljas därest det endast rör sig om mera begränsade och föga kostnadskrävande åtgärder utan förbehållas sådana fall då till följd av tillköpet uppkommer behov av mera omfattande, för den yttre rationaliseringens nyttiggörande nödvändiga inre rationaliseringsåtgärder och då kostnaderna härför måste bedömas som så ekonomiskt betungande för brukaren, att åtgärderna kan beräknas icke komma till utförande eller avsevärt fördröjas vid normalt bidrag. Beträffande bidragsgivningen till ekonomibyggnader bör enligt utredningens uppfattning den nuvarande konstruktionen av bidragen bibehållas i så måtto, att för visst bottenbelopp bidrag bör utgå med en högre procentsats än för den överskjutande delen av byggnadskostnaderna. För närvarande gäller, att bidraget utgör 25 procent av en byggnadskostnad upp till 15 000 kronor och 15 procent för överskjutande kostnadsbelopp, var\id dock bidraget maximerats till 7 000 kronor per brukningsenhet. Med hänsyn till att de nybyggnader eller förbättringar av ekonomibyggnader, till vilka bidrag skall kunna utgå, enligt utredningens förslag — på samma sätt som andra bidragsberättigade rationaliseringsåtgärder — i sig själva bör vara lönsamma, synes det enligt utredningens mening icke motiverat,

104 att staten lämnar ett så stort stöd till ekonomibyggnader som 25 procent av byggnadskostnaderna upp till en kostnad av 15 000 kronor. Syftet att stimulera till genomförandet av lönsamma nybyggnader eller förbättringar av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar bör kunna vinnas även vid en sådan begränsning av bidragsbeloppen, att bidrag utgår med 25 procent av kostnaderna allenast för ett belopp upp till 5 000 kronor, medan för överskjutande kostnad bidrag utgår med 15 procent. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om sitt ovan framförda förslag att den nu gällande 20-hektarsgränsen för beviljande av bidrag skall slopas och ersättas med en bestämmelse att bidrag må utgå till brukningsenheter av högst den storlek, som motsvarar ett på visst sätt definierat tvåfamiljsjordbruk. Behovet av förbättringar av byggnadsbeståndet är utan tvivel förhållandevis betydande inom den grupp av bidragsberättigade jordbruk, som tillkommer genom en sådan ändring av bestämmelserna. Även om den härav följande ökningen av ansökningar om bidrag till ekonomibyggnader kommer att i viss utsträckning motverkas genom de krav på rationaliseringsåtgärdernas lönsamhet, som utredningen föreslagit, torde det — för att anspråken på bidrag skall kunna tillgodoses inom högst nuvarande anslagsram — vara erforderligt att minska det belopp, på vilket bidrag utgår efter den högre bidragsprocenten. Att utredningen föreslår en så pass hög bidragsprocent som 25 för det angivna bottenbeloppet sammanhänger bland annat med dess uppfattning att det är motiverat att lämna ett förhållandevis högt bidrag till exempelvis vissa för fastighetens hela byggnadsbestånd gemensamma projekterings- och anläggningskostnader, som utgör en relativt kännbar belastning i samband med en upprustning av byggnadsbeståndet. Beträffande det totala bidragsbelopp, som må kunna utgå för ekonomibyggnader å samma brukningsenhet, föreslår utredningen att detsamma med hänsyn till byggnadskostnadernas ökning höjes från 7 000 till 8 000 kronor. En dylik höjning av den övre gränsen för bidraget är procentuellt något större än den höjning av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan år 1952, då siffran 7 000 kronor fastställdes. Den motsvarar däremot icke fullt den byggnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan rationaliseringskungörelscns tillkomst år 1948. Att utredningen stannat vid siffran 8 000 som bidragsgräns sammanhänger också därmed, att vid denna gränsdragning och vid de bidragsprocenter, som utredningen föreslagit, bidrag kommer att k u n n a beräknas å en sammanlagd byggnadskostnad å en och samma brukningsenhet av upp till 50 000 kronor. Å den del av byggnadskostnaderna som överstiger detta belopp bör enligt utredningens mening bidrag ej kunna utgå. I likhet med vad utredningen föreslagit beträffande övriga former av inre rationalisering bör, därest rationaliseringsåtgärden är föranledd av och i tiden förknippad med yttre rationalisering, ett något större bidrag kunna medgivas. Utredningen föreslår därför att bidraget i berörda fall bör

105 kunna utgå med 25 procent av den del av byggnadskostnaderna, som understiger 10 000 kronor. Det maximala bidraget bör dock även i detta fall begränsas till högst 8 000 kronor för samma brukningsenhet. Utredningen vill understryka, att denna undantagsbestämmelse bör tillämpas endast i sådana fall, då behovet av ekonomibyggnader uppenbart förändrats därigenom att den berörda fastigheten undergått en mera betydande yttre rationalisering såväl absolut som relativt sett. I detta sammanhang vill utredningen understryka vikten av att bidrag till jordbrukets ekonomibyggnader icke lämnas på sådant sätt att de stimulerar till större investeringar i sådana byggnader än som ur ekonomisk synpunkt är fullt motiverat. Vid de dryga kostnader som byggnaderna betingar framstår en noggrann undersökning av de planerade byggnadsföretagens lönsamhet som synnerligen angelägen. Vid upprättandet av de investeringskalkyler, som för detta ändamål erfordras, bör lantbruksnämnderna icke anlägga ett alltför långt perspektiv på investeringarna eller räkna med alltför lång varaktighet för de anläggningar som avses. Vid prövningen av ansökningar om bidrag eller lånegaranti för byggnader bör lantbruksnämnderna därför omsorgsfullt undersöka de alternativa möjligheter, som kan komma ifråga för att tillgodose det föreliggande behovet. Icke minst med tanke på den omvandlingsprocess, vari jordbruksnäringen befinner sig, torde det i många fall även på längre sikt vara mera ekonomiskt att välja billigare och mera kortvariga åtgärder framför mera varaktiga men dyrbarare anläggningar. Det torde sålunda ofta vara fördelaktigt att föredraga om- eller tillbyggnadsalternativet framför nybyggnader. Vilken väg man än väljer i det enskilda fallet ligger det vikt uppå att den statliga lånegarantioch bidragsverksamheten på detta område handhaves på ett sådant sätt, att densamma icke medverkar till att jordbruket belastas med större investeringar i fasta anläggningar än näringen på längre sikt förmår bära. Den genomgång och granskning av bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering, som utredningen haft att företaga, har givetvis i första hand avsett den s. k. rationaliseringskungörelsen. Under sitt arbete härmed har emellertid utredningen i överensstämmelse med utredningsdirektiven upptagit till bedömning även den bidragsverksamhet för detta ändamål som sker med stöd av vissa andra författningar. Utredningen har redan i annat sammanhang berört den bidrags- och låneverksamhet, som sker med anlitande av statens avdikningslånefond och statens avdikningsanslag. Härutöver vill utredningen även fästa uppmärksamheten på bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. I denna kungörelse meddelas bestämmelser om bidrag till kostnader för utflyttning eller väganläggning som beslutats vid skifte eller ägoutbyte, eller för odling till åker eller äng av mark, som vid sådant skifte eller ägoutbyte upptagits såsom odlingsmark.

106 Bidragen, vilka beviljas av lantmäteristyrelsen och ej är behovsprövade, kan uppgå till högst 50 procent av uppskattade kostnaden för åtgärden. För ändamålet har för innevarande budgetår under nionde huvudtitelns förslagsanslag till Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri- och vägförrättningar m. m. anvisats ett belopp av 225 000 kronor. Enligt rationaliseringskungörelsen kan bidrag beviljas till likartade åtgärder avseende odling samt anläggande av jordbruksvägar ävensom i viss utsträckning i samband med yttre rationalisering till utflyttning. Vidare kan bidrag till by- och skogsbilvägar beviljas av länsstyrelserna respektive skogsstyrelsen enligt kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning och den 30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. Enligt utredningens uppfattning bör icke av skilda statliga myndigheter tillämpas olika bidragsregler för ett och samma slag av åtgärder. En uppdelning av ensartad bidragsgivning å olika anslag torde vidare strida mot moderna budgettekniska principer. Härtill kommer att uppgörandet av erforderliga investeringskalkyler för bedömning av rationaliseringsåtgärdernas lönsamhet i regel torde underlättas, om handläggningen av hithörande bidragsärenden sker hos en myndighet. Utredningen anser det därför önskvärt, att bidragsgivningen till inre rationalisering, byvägar och skogsbilvägar samlas hos respektive lantbruksnämnderna, länsstyrelserna och skogsstyrelsen. Som ett ytterligare skäl för en samordning av bidragsgivningen i sistberörda båda fall kan framhållas, att de av riksdagen till dessa ändamål anvisade anslagen helt eller i huvudsak avräknas mot automobilskattemedlen. Eftersom utredningens uppdrag endast avser den inre rationaliseringen begränsar sig dock utredningen till att föreslå en överflyttning av lantmäteristyrelsens bidragsverksamhet i denna del. Erforderliga bestämmelser bör härvid upptagas i rationaliseringskungörelsen. Dessa bör ges formen av en undantagsregel, vari sägs att, oavsett vad i det föregående föreskrivits beträffande statsbidragets storlek och bidragssökandens ekonomiska ställning såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag, dylikt bidrag bör av lantbruksnämnd k u n n a beviljas — i förekommande fall efter gemensam behandling med och efter tillstyrkan av vederbörande lantmäterimyndighet — till sådana inre rationaliseringsåtgärder, som har samband med fastighetsregleringar omfattande ett flertal, dock ej ett alltför ringa antal brukare (laga skifte, ägoutbyte eller fastighetsreglering i annan form) med upp till 50 procent av de kostnader härför, som godkänts i samband med fastighetsregleringen. Som förutsättning härför bör gälla dels att det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att fastighetsregleringen kominer till stånd, dels att åtgärderna är erforderliga för att tillgodose ändamålet med fastighetsregleringen. Tillika bör föreskrivas att, om särskilda skäl därtill föranleder, Kungl. Maj :t må kunna medge, att bidrag utgår med större belopp än angivna 50 procent.

107 Härutöver torde likartade bestämmelser rörande utflyttning böra upptagas i rationaliseringskungörelsen, där de närmast hör hemma under stadgandena om statligt stöd till yttre rationalisering. Det må nämnas, att flyttning av byggnader och andra fasta anläggningar, enligt vad som utsagts vid 1952 års riksdag, är att hänföra till sådana åtgärder, för vilka bestämmelserna om statligt stöd till yttre rationalisering är tillämpliga. Vad beträffar utflyttning i samband med laga skifte eller ägoutbyte, synes vissa specialregler i kungörelsen 1928: 295 böra uppmärksammas, när ändringarna och tilläggen i rationaliseringskungörelsen utformas.

De ovan föreslagna bestämmelserna om inre rationalisering i samband med fastighetsregleringar ansluter delvis till vad som nu stadgas i rationaliseringskungörelsen 12 §, 4 stycket om undantag från bestämmelserna om arealgräns och behovsprövning såsom förutsättning för åtnjutande av statsbidrag till inre rationalisering som sker i samband med yttre. Från sistnämnda bestämmelser kan enligt gällande rationaliseringskungörelse undantag göras även i vissa andra fall. Ett villkor härför är dock, att det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kominer till stånd. Undantagsregeln är bland annat tillämplig å sådana inre rationaliseringsåtgärder berörande ett flertal jordbruksfastigheter såsom anläggande av jordbruksväg eller utförande av torrläggningsföretag. Bortsett från torrläggning gäller i dessa fall att bidragsbeslutet skall underställas lantbruksstyrelsens prövning. Förevarande undantagsregler syftar till att underlätta genomförandet av önskvärda inre rationaliseringsåtgärder i sådana fall då den inre rationaliseringen berör ett flertal jordbruksfastigheter och någon eller några av dessa på grund av att bidragsrätt enligt huvudregeln ej föreligger, icke vill eller icke anser sig kunna medverka till åtgärdens genomförande. En undantagsbestämmelse av denna innebörd är otvivelaktigt förenad med vissa olägenheter. Det torde nämligen även vid en försiktig tillämpning av densamma knappast kunna undgås, att bidrag i vissa fall kominer att utbetalas till jordbrukare, för vilka behov därav icke föreligger. Å andra sidan kan man enligt utredningens uppfattning icke bortse från de olägenheter, som kan tillskyndas andra jordbrukare därigenom att icke bidragsberättigade grannar ej önskar deltaga i rationaliseringsåtgärder, som berör ett flertal jordbruksfastigheter. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen att en undantagsbestämmelse av liknande innehåll som den ovan återgivna även i fortsättningen bör ingå i rationaliseringskungörelsen. En förutsättning för att densamma skall kunna åberopas bör dock vara, att det avsedda rationaliseringsföretaget uppenbarligen är av allmänt intresse. Vidare bör i syfte att ernå en restriktiv tillämpning av bestämmelsen ifråga ärenden av denna beskaffenhet underställas lantbruksstyrelsens prövning.

108 Beträffande bidragsverksamhetens närmare utformning vill utredningen understryka, att bidrag ej bör utgå, om de framräknade bidragsbeloppen blir alltför små för att inrymma någon verklig stimulans. Olägenheten av alltför små bidrag har redan beaktats av lantbruksstyrelsen, som i en anvisning till lantbruksnämnderna år 1954 föreskrivit, att bidrag som regel ej må utgå därest detsamma ej uppgår till minst 200 kronor. Utredningen förutsätter att en dylik regel kommer att gälla även i fortsättningen. Redan förändringarna i penningvärdet under den tid som gått sedan nämnda belopp fastställdes motiverar en viss höjning av detta minimibelopp. Även av administrativa skäl synes en viss uppjustering av detsamma vara påkallad. Utredningen föreslår därför, att bidrag i fortsättningen i regel ej må utgå, om detsamma icke uppgår till minst 300 kronor.

Anslagsfrågor

m.m.

För vart och ett av budgetåren 1957/58 och 1958/59 har för bidrag till jordbrukets inre rationalisering fastställts en bidragsram av 15 000 000 kronor. Under budgetåret 1957/58 uppgick medelsåtgången under detta anslag till 12 585 000 kronor. Detta belopp innebär en markerad minskning i jämförelse med utgifterna för samma ändamål under de närmast föregående åren, då motsvarande siffror var 15 450 000 respektive 14 740 000 kronor. Ramen för bidrag från statens avdikningsanslag har för år 1957/58 fastställts till 3 000 000 kronor och för år 1958/59 till 2 000 000 kronor. Det beviljade bidragsbeloppet var år 1957/58 2 520 000 kronor, vilket innebar en viss minskning i jämförelse med de båda närmast föregående åren. — Till Bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader har under åren 1957/58 och 1958/59 anvisats 275 000 respektive 225 000 kronor. Medelsåtgången under detta anslag har varierat starkt från år till år och var år 1957/58 ca 450 000 kronor, vilket innebar ungefär en fördubbling i jämförelse med de båda närmast föregående budgetåren. Vid sin prövning av det kommande anslagsbehovet för statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering har utredningen haft att utgå ifrån å ena sidan den faktiska medelsåtgången vid tillämpning av nu gällande bestämmelser, å andra sidan de förändringar i medelsbehovet, som kan väntas bli en följd av de ändringar i dessa bestämmelser, som utredningen framlagt i det föregående. Att med någon högre grad av säkerhet beräkna dessa förändringar låter sig knappast göra på grund av svårigheter att mera i detalj bedöma verkningarna av de föreslagna författningsändringarna. En relativt grov uppskattning torde emellertid härvidlag vara tillfyllest, enär det totala belopp, som för ett visst budgetår ställes till förfogande för denna bidragsverksamhet, i sista hand kommer att bestämmas icke endast av det teore-

109 tiskt möjliga bidragsbehovet utan även — och i första hand — av vad statsmakterna på grundval av en allmän ekonomisk och budgetmässig bedömning finner sig böra anvisa för ändamålet. Härav bör följa att, därest de sammanlagda anspråken på bidrag under ett budgetår kan befaras bli större än vad som motsvarar den medgivna bidragsramen, detta icke får föranleda en växande ansamling av bidragsansökningar. En anpassning till det faktiska utrymmet för bidragsgivningen bör i dylika fall ske genom en minskning av bidragsprocenten, vilken är högstbetecknad. De förslag till ändrade bestämmelser för statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets inre rationalisering, som utredningen framfört i det föregående, kan beräknas påverka medelsbehovet för detta ändamål i såväl sänkande som höjande riktning. De förslag från utredningens sida, som vid en sådan beräkning i första hand bör tagas i betraktande, är följande. De allmänna villkor, som av utredningen uppställts för att statsstöd skall kunna utgå till inre rationaliseringsåtgärder, innebär en betydande skärpning i förhållande till nu gällande regler. Sålunda skall enligt utredningens förslag bidrag till ekonomibyggnader i regel få utgå endast om det kan bedömas vara uppenbart sannolikt att ifrågavarande fastighet kominer att bestå på längre sikt samt att detta befinnes vara ur allmänna synpunkter önskvärt. För övriga rationaliseringsåtgärder skall krävas, att den jord, vara förbättringen skall äga rum, kan antagas bli nyttjad som jordbruksjord under överskådlig tid. Vidare skall krävas att rationaliseringsåtgärderna, oavsett eventuellt bidrag, skall vara räntabla. Enligt utredningens uppfattning bör dessa villkor medföra en icke obetydlig nedgång i medelsbehovet. Hur stor densamma blir kan givetvis icke med säkerhet bestämmas. Det bör emellertid erinras om att även om effekten skulle begränsa sig till ett så jämförelsevis ringa bortfall som 10 procent skulle detta, beräknat på 1957/58 års medelsförbrukning, innebära en besparing av ca 1 250 000 kronor. I verkligheten torde bortfallet, även sedan hänsyn tagits till de modifikationer, som bland annat av sociala skäl kan komma att göras vid tillämpningen av de av utredningen angivna allmänna riktlinjerna, bli större än nyss angivits. En annan faktor, som kommer att minska medelsåtgången, är den sänkning av bidragsprocenten från 40 till 25 beträffande ett flertal rationaliseringsåtgärder, som utredningen förordat. För de förbättringsåtgärder, beträffande vilka utredningen föreslagit den nyss angivna sänkningen av bidragsprocenten (dikning, jordbruksvägar, nyodling, betesförbättring och stenröjning) skulle medelsbehovet härigenom minskas med i runt tal 2 300 000 kronor, om man antager att bidrag tidigare regelmässigt utgått med 40 procent och i fortsättningen kommer att utgå med 25 procent. I båda fallen får man emellertid räkna med modifikationer såväl uppåt som nedåt av bidragsprocenten. Siffran blir därför tämligen osäker.

110 Med hänsyn till den av utredningen förordade högre bidragsprocenten i sådana fall, då inre rationaliseringsåtgärder företages i samband med yttre rationalisering av mera betydande omfattning, torde besparingen komma att stanna vid ett något lägre belopp än nyss angivits. Härtill kommer emellertid de besparingar, som bör vinnas genom den av utredningen förordade starkare restriktiviteten ifråga om bidrag till nyodling, stenröjning och betesförbättring samt genom den föreslagna höjningen av bidragens minimibelopp från 200 till 300 kronor. Man torde vid en bedömning av det fortsatta medelsbehovet för bidrag till inre rationalisering inom den storleksgrupp, som hittills varit berättigad, även böra beakta den successiva nedgång i de för detta ändamål disponerade beloppen, som ägt rum under senare år. Även om denna till en del berott på sådana på kortare sikt verkande omständigheter som kreditåtstramningen och det i stora delar av landet svaga skördeutfallet, torde även vissa på längre sikt verkande faktorer ha bidragit, bland annat den relativt höga medelåldern hos brukare av mindre och medelstora jordbruk, vilken kan förmodas föranleda ett uppskov med i vart fall mera kapitalkrävande förbättringsåtgärder till dess ett ägareskifte blir aktuellt. Det synes enligt utredningens mening därför knappast föreligga någon anledning att räkna med att denna tendens under de närmaste åren skall på ett mera avgörande sätt förändras. Det torde därför vara realistiskt att räkna med att de nu berörda faktorerna bör för de grupper av jordbruk, som hittills varit bidragsberättigade, föranleda en minskning av bidragsbeloppen med sammanlagt lägst 4 000 000 och måhända bortåt 5 000 000 kronor. Å andra sidan bör man räkna med att de av utredningen förordade ändringarna i reglerna för bidrag till ekonomibyggnader kan föranleda en viss ökning av medelsbehovet. Den föreslagna höjningen av maximibeloppet för dessa bidrag torde nämligen komma att ge ett något kraftigare utslag än sänkningen av det belopp, vara bidrag får utgå med 25 procent, även om förskjutningen torde bli relativt liten. Utredningen har vidare förutsatt att bidragsgivningen till täckdikning efter hand kommer att öka. Härvid torde det dock bli nödvändigt att ta hänsyn till utsikterna att finna lönande avsättning för den härigenom ökade produktionen. Den viktigaste av de faktorer, som kommer att påverka medelsbehovet i ökande riktning, är givetvis de ändrade regler för arealgränsen för bidragsberättigade jordbruk, som utredningen föreslagit. Effekten härav bör emellertid enligt utredningens mening icke överdrivas. Man måste nämligen ta hänsyn icke endast till det förhållandet, att antalet jordbruk inom den storleksgrupp, som härigenom blir berättigad till bidrag, är vida mindre än antalet inom tidigare bidragsberättigade grupper, utan framför allt till att en icke ringa del av dessa jordbruk kommer över den förmögenhetsgräns, som utredningen föreslagit. Vidare kommer givetvis även

Ill beträffande denna grupp av jordbruk de av utredningen förordade kraven på rationaliseringsåtgärdernas lönsamhet att få en viss restriktiv effekt. Totalt k a n måhända den ökning av medelsbehovet, som föranledes av nu senast berörda förslag, uppskattas till 2 000 000 å 3 000 000 kronor. För de åtgärder, som hittills erhållit statligt stöd med anlitande av anslaget till Bidrag till jordbrukets rationalisering, torde man således i fortsättningen kunna räkna med ett medelsbehov av i runt tal (12 500 000 — ca 4 500 000 + ca 2 500 000 = ) 10 500 000 kronor. Härtill bör läggas de bidrag, som tidigare bestritts från statens avdikningsanslag samt från posten Bidrag till utflyttnings-, väganläggningsoch odlingskostnader i sammanhang med skiften. Under året 1957/58 lämnades under förstnämnda anslag bidragsutfästelser till ett belopp av 2 520 000 kronor. För innevarande budgetår har, som tidigare nämnts, bidragsramen sänkts till 2 000 000 kronor. Räknat från sistnämnda belopp kan medelsbehovet för sådana ändamål, som stödjes med medel från detta anslag, beräknas sjunka med ca 750 000 kronor. — Beträffande bidragen till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader är en uppskattning av medelsåtgången mycket vansklig på grund av de starka växlingarna i anslagsbelastningen från år till år. Anmärkas bör emellertid att av den jämförelsevis höga medelsåtgången år 1957/58 — 450 000 kronor — utgjordes en icke ringa del av bidrag till skogsvägar, som enligt utredningens förslag icke skall belasta jordbrukets rationaliseringsanslag. De här gjorda övervägandena synes närmast leda till den slutsatsen att ett anslagsbelopp av 13 000 000 kronor skulle vara tillfyllest vid en tilllämpning av de av utredningen förordade bidragsreglerna. Såsom redan i olika sammanhang framhållits är emellertid uppskattningar av detta slag med nödvändighet förenade med en betydande grad av osäkerhet. Till svårigheten att bedöma verkningarna i olika riktning av de av utredningen föreslagna ändringarna i reglerna för bidragsgivningen kommer ovissheten ifråga om de ekonomiska konjunkturernas effekt på rationaliseringsåtgärdernas omfattning och därmed på bidragsbehovet. Utredningen har därför stannat vid att förorda, att ramen för bidrag till jordbrukets inre rationalisering för budgetåret 1959/60 fastställes till 14 000 000 kronor. Utredningen förutsätter därvid att inom denna r a m skall rymmas även de bidrag, som för närvarande utgår från statens avdikningsanslag samt från posten Bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften. Beträffande omfattningen av den statliga lånegarantigivningen till inre rationalisering bör man enligt utredningens uppfattning räkna med en garantiram av nuvarande storlek, d. v. s. 15 000 000 kronor för budgetår. Också på lånesidan kommer de allmänt skärpta fordringarna att göra sig gällande så att en minskad efterfrågan uppstår på statsgarantier. Denna

112 effekt torde dock i stort sett komma att uppvägas av återverkningarna av den föreslagna sänkningen av bidragsprocenten för flertalet inre rationaliseringsåtgärder, vilken kan väntas medföra att en större del av investeringskostnaderna behöver täckas med lån. Utredningen har även beaktat, att de slag av åtgärder, beträffande vilka utredningen förutsatt att viss restriktivitet i fortsättningen skall tillämpas, vid stödgivningen hittills endast i mindre utsträckning finansierats med lån.

R e s e r v a t i o n e r och särskilda y t t r a n d e n

Reservation av ledamoten Larsson Jag delar ej i alla avseenden den uppfattning, som utredningen givit uttryck åt vid sin bedömning av den utveckling, vilken lett fram till det aktuella läget beträffande jordbruksproduktionens omfattning och avsättningsmöjligheterna för denna produktion, utan anser att utredningens sammanfattning rörande dessa spörsmål och de därav dragna slutsatserna bort haft följande lydelse (från sid. 86 »Den redan — » till sid. 90 » jordbrukarnas inkomststandard.»): »Den redan före det andra världskriget påbörjade omfattande mekaniseringen av det svenska jordbruket tog åter fart efter krigets slut. Under de första efterkrigsåren frigjordes därigenom stora mängder arbetskraft och dessutom friställdes stora arealer jordbruksmark, vilka tidigare utnyttjats för framställning av foder åt den viktigaste dragkraften, hästen, för annan jordbruksproduktion. På så sätt ökade produktionsresurserna mer än som kunnat förutses. Räknat i 1956/57 års priser var värdet av den genomsnittliga jordbruksproduktionen produktionsåren 1950/55 bortåt 10 procent högre än år 1939/40, trots att en avsevärd överflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringar ägt rum under denna tid. Denna utveckling innebar en avsevärd stegring av produktiviteten, ökningen av produktionen medförde ett exportöverskott på vissa jordbruksprodukter beroende på att den inhemska konsumtionen av dessa steg mindre än produktionen. En av orsakerna härtill torde ha varit det på grund av mekanisering av de tunga arbetena och motorismen minskade kaloribehovet. Även när produktionen vid 1950-talets början slutade att stiga ökade trots befolkningstillväxten inte avsättningsutrymmet för jordbruksprodukter. Främst berodde detta på förskjutningen i matfettskonsumtionen från smör till margarin. Samtidigt härmed sjönk priserna på världsmarknaden varför överskott på bland annat smör måste exporteras till mycket låga priser. Efter det nya prissättningssystemets genomförande år 1956 har visserligen de nominella priserna på jordbuksprodukter i genomsnitt varit i stort sett oförändrade även om utvecklingen gestaltat sig mycket olika för olika produkter, men samtidigt har den allmänna prisnivån och även priserna på jordbrukets produktionsmedel fortsatt att stiga. Jordbrukets ut8—810963

114 bytesrelationer har därför under denna tid avsevärt försämrats. Produktiviteten per inom jordbruksnäringen sysselsatt person har visserligen fortsatt att stiga tack vare en fortgående mekanisering och en fortsatt avsevärd utflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringar, men denna produktivitetsökning har icke varit tillräcklig för att uppväga försämringen i utbytesrelationerna. Följden härav har blivit, att man till jordbruksbefolkningens nackdel alltmer avlägsnat sig från statsmakternas utfästelse om inkomstlikställighet mellan denna befolkning och jämförliga befolkningsgrupper. Trots jordbrukets strävanden att anpassa produktionen till avsättningsutrymmet — mjölkproduktionen, bland annat, hai från 1950 till 1957 minskat med 12 procent och smörtillverkningen under samma tid med närmare 20 procent -— har på grund av den minskade smörkonsumtionen inom landet överskottsläget beträffande smöret kvarstått intill allra sista tiden då smörkonsumtionen kraftigt ökat, uppenbarligen beroende på att prisspänningen mellan smör och margarin minskat. Ett annat exempel på anpassning har vi i det förhållandet att den totala jordbruksproduktionen sedan 1950 upphört att stiga och numera närmast visar en nedåtgående trend. Att produktiviteten, som ovan nämnts, ändå stigit beror på den starka avtappningen av arbetskraft från jordbruksnäringen. Omfattningen av denna arbetskraftsomflyttning framgår av nedanstående tabell. Antal sysselsatta i jordbruket 1952 och 1957 i tusental

Brukare och deras familjemedlemmar Fast anställd arbetskraft Tillfälligt anställd arbetskraft

män kvinnor män kvinnor män kvinnor kvinnor

1957 Förändring

344 278 62 20 45 20 451 318

302 227 42 8 29 15 373 250

— 42 — 51 — 20 — 12 — 16 — 5 — 78 — 68

I absoluta tal har minskningen under femårsperioden varit större ifråga om brukare och deras familjemedlemmar (93 000) än ifråga om anställda (53 000) men i procent räknat är det tvärtom. Brukare och deras familjemedlemmar har minskat med 15 procent och anställd arbetskraft med 36 procent. Detta innebär att den mänskliga arbetskraften i jordbruksproduktionen i stigande utsträckning kommit att bestå av brukarna och deras familjer. Denna utveckling är en följd av den undan för undan ökade mekaniseringen av jordbruket. Även om företagarna får antagas vara fastare knutna till näringen än de anställda har ett betydande antal jordbruksföretag upphört, vilket givetvis är orsaken till att antalet brukare

115 och deras familjemedlemmar minskat. Enligt jordbruksräkningarna har under tiden 1951—1956 antalet brukningsenheter sjunkit med 14 100 och enligt en av jordbrukets utredningsinstitut utförd stickprovsundersökning med 23 000. Hur denna nedläggning av jordbruksföretag fördelar sig på olika arealstorlekar framgår av nedanstående tabell. Antal brukningsenheter inom olika storleksgrupper 1951 och 1956, dels enligt jordbruksrakningarna och dels enligt en av jordbrukets utredningsinstitut 'företagen undersökning Storleksgrupp, hektar åker 2— 5 5 — 10 1 0 — 15 1 5 — 20 2 0 — 30 3 0 — 50 50—100 100— Totalt

Undersökningen

Jordbruksräkningarna 1951

1956 Förändr.

1956 Förändr.

95 945 89 755 39 599 20 191 17 719 11 234 5 419 2 325

87 554 83 246 38 930 20 630 18 479 11 667 5 373 2 222

— 8 391 — 6 509 — 669 + 439 + 760 + 433 — 46 — 103

89 130 88 350 39 420 19 290 17 640 10 590 5 130 2 430

76 170 79 650 37 890 19 530 17 880 10 470 5 130 2 370

— 12 960 — 8 700 — 1 530 + 240 + 240 — 120

282 187

268 101

-14 086

271 980

±

o

— 60 249 090 | — 22 890

Av tabellen framgår att den ojämförligt största nedläggningen träffat brukningsenheter ined areal av högst 10 ha. Inom basjordbrukets arealgränser har skett en mindre förskjutning, huvudsakligen från gruppen 10—15 ha till gruppen 15—20 ha. Fortfarande är dock antalet i den förra i det närmaste dubbelt så stort som i den sistnämnda. Även om den utveckling, som iakttagits under perioden 1951—1956, fortsätter i oförändrad takt kommer i början på 1970-talet att finnas mer än 34 000 brukningsenheter av storleken 10—15 ha, vilka tillsammans kommer att omfatta ca en sjundedel av landets hela åkerareal, en antydan om den bestående karaktären även på längre sikt hos flertalet av bas jordbruken. Av särskilt intresse är att konstatera att antalet brukningsenheter i storleksklasserna närmast under och över bas jordbrukets övre arealgräns tillhör de storleksgrupper, som uppvisar den största ökningen under femårsperioden 1951/1956. Arealgränsen 20 ha spelar nämligen en betydande roll i nu gällande rationaliseringskungörelse. Även om det är sannolikt att den strukturomvandling, som i det föregående belysts, kommer att fortsätta torde den takt i vilket detta kommer att ske i betydande grad att påverkas av växlingarna i de ekonomiska konjunkturerna. Storleken av den inre rationalisering, som under här berörda tid totalt genomförts, kan inte anges med någon större säkerhet. I kapitel VI har gjorts vissa försök till uppskattning av verksamhetens omfattning såvitt gäller nyodling, stenröjning, betesförbättring och ekonomibyggnader. Enligt undersökningar av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader har

116 under åren 1949—1957 uppförts i medeltal 30 000 kreatursplatser årligen, varav 20 000 vid jordbruk med mindre än 20 ha åker. Beträffande övriga former av inre rationalisering är uppskattningarna av den totala verksamheten betydligt osäkrare. Man synes emellertid kunna räkna med att en stor del av dessa förbättringsåtgärder vid det mindre jordbruket utförts med statligt ekonomiskt stöd. Enligt förefintlig statistik över denna stödverksamhet skulle under åren 1949—1957 å brukningsenheter upp till 20 ha ha täckdikats ca 50 000 ha, stenröjts och nyodlats ca 65 000 respektive ca 15 000 ha samt utförts betesförbättring å ca 20 000 ha. Under samma tid har vidare utlämnats statsstöd till 1 650 km jordbruksväg och ca 22 000 byggnadsföretag. Bortsett från täckdikningen föreligger emellertid rätt avsevärda skillnader i omfattningen av verksamheten mellan periodens första och sista år. Medan sålunda täckdikningen utvisar en relativt j ä m n t fördelad verksamhet på olika år gäller för nyodlingen, betesförbättringen och stenröjningen att verksamheten kraftigt minskat under loppet av perioden. För sistnämnda åtgärder har sålunda den med statsbidrag förbättrade arealen nedgått från för åren 1949—1951 i genomsnitt ca 3 400, 3 800 och 8 700 ha till för åren 1955—1957 i genomsnitt ca 500, 1 300 och 5 500 ha. Även beträffande antalet byggnadsföretag noteras en avsevärd nedgång, men en stabilisering synes härvidlag ha inträtt. Antalet kilometer statsstödd jordbruksväg är däremot i snabb tillväxt. Bestämmelserna rörande statens ekonomiska medverkan till jordbrukets inre rationalisering återfinnes i kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. En närmare redogörelse för innehållet i kungörelsen har lämnats i kapitel IV. Huvudlinjerna i densamma kommer även att redovisas i det efterföljande. Som förut anförts har jordbrukets avsättningsförhållanden försämrats under 1950-talet samtidigt som dess kostnader på grund av pris- och löneutvecklingen stigit. Detta, jämfört med den framtidsbedömning som kunde göras 1947, förändrade läge bör givetvis beaktas vid utformningen av de framtida statliga åtgärderna ifråga om den inre rationaliseringen. F r å n åtskilliga håll har också under senare tid framhållits, att nuvarande bestämmelserna för statsstöd till inre rationalisering inte är alltigenom ändamålsenliga. Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande nr 19 till 1958 års förra riksdag uttalat som sin mening att rationaliseringskungörelsen vid den planerade omarbetningen bör erhålla en fullt tidsenlig inriktning. Den kritik som kan riktas mot ifrågavarande bestämmelser torde i huvudsak kunna sammanfattas på följande sätt. Det måste betecknas som otillfredsställande att möjligheterna att medelst statsbidrag k u n n a stödja den inre rationaliseringen är begränsade till fastigheter med högst 20 ha åker eller till åker omräknad ängs- och betesmark. Tidigare har anförts att under senare år har antalet jordbruks-

117 enheter med arealer omkring denna 20-hektarsgräns ökat mer än någon annan storleksgrupp. Det måste då framstå som direkt olämpligt att stimulans genom statsbidrag till inre rationalisering kan erhållas till fastigheter med en areal av 20 ha eller mindre men inte till jordbruksfastigheter som har ett eller annat hektar mer än 20. Den omfattande nedläggningen av fastigheter med en areal mindre än 10 ha innebär i regel inte, att den fastigheterna tillhörande åkern ej längre kommer att användas som sådan. Ofta sker en sammanläggning med en angränsande fastighet. Det k a n därvid befinnas lämpligt att skapa en fastighet med större areal än 20 ha. Med nuvarande bestämmelser kan vid dylik yttre rationalisering något statsbidrag till inre rationalisering i regel inte utgå, faslän i många fall ett stimulansbidrag i denna situation kan vara synnerligen befogat och värdefullt. Många skäl talar för en större utbredning av den företagsform, som brukar benämnas tvåfamilj8jordbruk. För att ett dylikt skall kunna ge de båda familjerna en tillfredsställande inkomst fordras vid vissa driftsformer en större areal än 20 ha. Det måste anses mindre välbetänkt att ställa dylika jordbruk utanför möjligheterna att erhålla stimulansbidrag för inre rationalisering. Under 1950-talet har jordbruksnäringen, som tidigare framhållits, dragits med avsättningssvårigheter beträffande vissa av de framställda produkterna. Även om risken härför i dagens läge inte är lika stor, bör man undvika att skapa ökat underlag för eventuellt kommande överskottssituationer. Det kan därför starkt ifrågasättas om det är lämpligt att genom statsbidrag stödja investeringar i form av exempelvis stenröjning samt nyodling å m a r k med relativt låg avkastningsförmåga. Betydligt angelägnare bör vara att bland annat genom stöd åt inre rationalisering öka hektaravkastningen på mark, som i sitt nuvarande skick är eller utan alltför kostnadskrävande investeringar kan bli för tidsenlig jordbruksdrift ändamålsenlig åker. Hur högt man därvid skall ställa anspråken blir en avvägningsfråga varvid inte minst beredskapssynpunkten bör beaktas. Jordbruksräkningarna redovisar en minskning av landets åkerareal under åren 1951/56 med 70 000 ha eller ca 2 procent. Enligt undersökningar utförda av jordbrukets utredningsinstitut är den verkliga minskningen betydligt större. Den torde under nämnda period uppgå till 3 eller 4 procent. Sett i belysning av befolkningsökningen gör denna utveckling bland annat ur beredskapssynpunkt det angeläget, att all mark, som vid tidsenliga brukningsmetoder är lämplig som åker, bibehålles för detta ändamål och att då så är påkallat dess avkastningsförmåga ökas genom ändamålsenliga rationaliseringsåtgärder. Därigenom skapas utrymme för att utan minskning av den totala jordbruksproduktionen till skog överföra åker, som ej lämpar sig för modern jordbruksdrift. För att lösa dessa problem är det betydelsefullt att rationaliseringskungörelsen får en utformning som

118 motsvarar tidsläget. Vad i det följande kommer att föreslås beträffande lantbruksnämndernas uppgörande av investeringskalkyler bör kunna bli ett värdefullt hjälpmedel när tvekan råder om lämpligaste sättet att använda marken. Dessa investeringskalkyler måste givetvis fotas på en sådan prisnivå å jordbruksprodukter att brukare av rationellt skötta basjordbruk erhåller inkomstlikställighet med jämförliga befolkningsgrupper och därutöver ränta på nedlagt kapital.» Ej heller kan jag dela utredningens uppfattning att bidragsramen för inre rationalisering för budgetåret 1959/60 skall fastställas till 14 000 000 kronor och att däri jämväl skall rymmas den bidragsgivning för detta ändamål, som för närvarande sker dels ur statens avdikningsanslag, dels ur anslaget Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri- och vägförrättningar m. m. Utredningens uttalande under rubriken Anslagsfrågor m. m. (sid. 108—112) hade på grund härav enligt min mening bort ha följande lydelse: »Hur belastningen å reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering kommer att påverkas av ett genomförande av de ändringar i bestämmelserna för statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets inre rationalisering, vilka utredningen föreslagit, är knappast möjligt att på förhand beräkna. Vissa av de föreslagna nya bestämmelserna kommer sannolikt att verka höjande och andra sänkande på medelsåtgången. Slopandet av 20-hektarsgränsen, höjningen av maximigränsen för statsbidrag till ekonomibyggnader samt andra fasta anläggningar och den föreslagna intensifieringen av täckdikningen torde väsentligt höja anspråken på bidragsmedel. Å andra sidan är det sannolikt att den minskning i stödgivningen för nyodling, betesförbättring och stenröjning, som kunnat konstateras under senare år, kommer att fortsätta. Sänkningen av bidragsprocenten från 40 till 25 procent kommer givetvis under för övrigt lika förhållanden att minska anspråken på statsbidrag. Utvecklingen mot större brukningsenheter, vilken inte minst är markant inom bas jordbrukets arealgränser, innebär emellertid en höjning av det totala investeringsbehovet för varje brukningsenhet, varigenom bidragsbeloppen inte minskas i samma proportion som bidragsprocenten. Det i de föreslagna bestämmelserna starkt understrukna lönsamhetskriteriet kan möjligen verka något sänkande på bidragsanspråken. Denna effekt bör dock inte överskattas, då lantbruksnämnderna redan nu låter lönsamhetsprincipen få ett avgörande inflytande vid beslut om bidragsgivning. Antalet brukningsenheter över 20 ha, vilka enligt de föreslagna bestämmelserna skall kunna erhålla statsbidrag, är visserligen betydligt mindre än antalet brukningsenheter under denna arealgräns men det är sannolikt att en mycket stor procent av dessa något större brukningsenheter kommer att begagna sig av stödmöjligheter, som de ej tidigare haft. Att så sker är också ur allmän synpunkt önskvärt

119 emedan bland dessa finnes många tvåfamiljsjordbruk, vilka enligt utredningens mening är en fördelaktig företagsform. Den pågående strukturrationaliseringen innebär ett nedläggande i stor omfattning av brukningsenheter under 10 ha. Till följd härav kommer genom yttre rationalisering att skapas nya fastigheter, sannolikt ofta med arealer liggande omkring 20-hektarsgränsen. Utredningen har föreslagit att i samband med yttre rationalisering skall statsbidrag för inre rationalisering kunna utgå med upp till 40 procent av den godkända kostnaden. Av allt att döma kommer nämnda strukturrationalisering att fortsätta och därför torde i många fall denna högre procentsats komma att tillämpas, vilket innebär stora anspråk på statsbidrag. I samband med övergången till nya bestämmelser är det angeläget att effekten av dessa blir den avsedda. Det är därför betydelsefullt att tillgången på statsmedel för stimulansbidrag är tillräcklig. Ur denna synpunkt kan det ifrågasättas om inte, med tanke på bl. a. penningvärdets fall, bidragsramen borde vidgas. Med hänsyn till det statsfinansiella läget har utredningen dock icke ansett sig böra föreslå detta utan stannat för att förorda samma bidragsram för kommande budgetår som gäller för 1958/59 nämligen 15 000 000 kronor jämte avdikningsanslaget å 2 000 000 kronor och 225 000 kronor från anslaget Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri- och vägförrättningar m. m. Enligt vad utredningen i det föregående föreslagit bör nämligen de båda sistnämnda anslagen redovisas under Bidrag till jordbrukets rationalisering. Denna budgetpost kommer därigenom att uppgå till 17 225 000 kronor, vilket innebär oförändrat statsbidrag. Beträffande omfattningen av den statliga lånegarantigivningen anser utredningen att det finnes skäl som talar för en utökning av den nuvarande garantiramen, även om vissa av de föreslagna ändringarna i kungörelsen kan medföra en minskad efterfrågan på statsgarantilån. Någon säker bedömning av behovet anser sig dock utredningen icke k u n n a göra. Sedan erfarenheter vunnits om hur de nya bestämmelserna verkar får övervägas om behov föreligger att ändra ramen. Utredningen föreslår därför för nästkommande budgetår oförändrad ram för garantilånegivningen eller 15 000 000 kronor.»

Reservation av ledamoten Mossberger och särskilt yttrande av experten Thorselius Utredningen, som föreslagit att formerna för statens stöd till jordbrukets inre rationalisering alltjämt i huvudsak bör vara lånegaranti och statsbidrag, har dock vad beträffar den stödgivning, som sker med anlitande av statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond, ansett att visserligen den särskilda anslagsanvisningen under avdikningsanslaget kan

120 upphöra från och med den 1 juli 1959, varefter medel för sagda bidragsverksamhet i fortsättningen bör utgå från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, men att låneverksamheten behålles vid nuvarande former, med den ändringen att utlåningsräntan anpassas efter gällande marknadsränta samt att antalet låntagare nedbringas genom bortgallring av sådana mindre lån där de årliga annuiteterna endast skulle komma att uppgå till ett förhållandevis ringa belopp. Förslaget att bibehålla långivningen från statens avdikningslånefond anser vi oss, på de skäl som skall närmare redovisas i det efterföljande, icke kunna biträda. Enligt vår mening finns det övervägande skäl som talar för att samtidigt med övriga av kommittén förordade förenklingar och moderniseringar av reglerna för det statliga stödet till skilda slag av åtgärder för jordbrukets inre rationalisering även genomföra ett av utredningen utifrån principiella grunder såsom önskvärt betecknat utbyte av en långivning från en statlig utlåningsfond mot en stödform med statliga kreditgarantier. Vi anser det betydelsefullt ur allmän jordbrukspolitisk och även finansiell synpunkt, att på den inre rationaliseringsverksamhet, som nu stödjes med medel ur avdikningslånefonden, tillämpas samma bedömningsgrunder och att densamma sker under samma administrativa former som gäller för alla övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder. Statens kreditgarantiverksamhet på den inre rationaliseringens område är av sådan storleksordning varje år att ett tillskott genom införande av ett garantisystem jämväl för avdikningslån upptagna i allmän kreditinrättning i allmänhet icke skall medföra någon avsevärt ökad arbetsbelastning — samtidigt sker en motsvarande minskning av lantbruksstyrelsens åtgöranden för avdikningslån ur berörda fond — och givetvis ej heller någon ny verksamhetsform för lantbruksnämnderna. Nämnas må att lantbruksstyrelsen under år 1957 beviljade lån ur avdikningslånefonden till ett sammanlagt belopp av 3 209 460 kronor, samtidigt som lånegarantier avseende torrläggning och täckdikning medgavs av lantbruksnämnderna med 2 901 955 kronor, alltså till ungefär samma belopp. Sagda år uppgick den beviljade sammanlagda lånegarantisumman i fråga om exempelvis investeringar i ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar till 8 221 415 kronor. Det förefaller oss icke längre motiverat att bibehålla den för åtskilliga årtionden sedan tillkomna särpräglade låneform som kreditgivningen ur avdikningslånefonden utgör. Övriga inre rationaliseringsåtgärder kan genom den senare införda lånegarantiformen finansieras på ett för såväl de enskilda jordbrukarna som jordbruksnäringen i dess helhet tillfredsställande och ändamålsenligt sätt. Av ej ringa betydelse för vårt ställningstagande är, att vi funnit att tillräckliga skäl för bibehållande av kravet på bästa förmånsrätt för inteckning, vilket här är förenat med formerna för lån ur avdikningslånefonden, icke kan anses föreligga. Detta särskilt som de inre rationaliseringsåtgär-

121 derna enligt utredningens förslag skall för att erhålla statligt ekonomiskt stöd medföra en klar räntabilitet och således verka höjande på värdet av de brukningsenheter, varpå åtgärderna utföres. Tillämpningen av bestämmelsen om bästa förmånsrätt får för övrigt som konsekvens bl. a. att övriga inteckningar avseende lån för rationaliseringsåtgärder av olika art samt inteckningar, vilka utgör säkerhet även för statliga lånegarantier, pressas uppåt i ett mera oförmånligt läge. Det måste skänka större klarhet och förenkla såväl lantbruksnämndernas som kreditinstitutens bedömning om erforderliga krediter mot inteckningssäkerhet får ett fast inomläge. I motsats till utredningen anser vi att en avveckling av avdikningslånefonden och ett införande av en lånegarantiform icke stöter på några svåröverkomliga tekniska hinder. I de fall, där antalet delägare i en dikessamfällighet uppgår till högst 10 och där andelar i kostnaden med högst 1 000 kronor utgallras från lån men ej från bidrag — då dylik utgallring icke äventyrar företagets genomförande — bör lånegaranti beviljas varje enskild sökande efter sedvanlig prövning av lantbruksnämnden och med säkerhet i form av inteckning med läge omedelbart efter senast intecknade skuldbelopp. När antalet delägare är större än 10 och givetvis även då antalet är lägre men praktiska skäl talar därför, bör sökandena av banklån och statliga kreditgarantier bilda en torrläggningsförening med ställning som självständig juridisk person, vilken förening bör fortbestå så länge detta är befogat med hänsyn till bankens eller statens säkerhetskrav. I huvudsak motsvarande företeelser finnes i de vägföreningar som bildas av intressenter för anläggande och underhåll av enskilda vägar. En torrläggningsförenings angelägenheter bör omhänderhas av en styrelse, som tecknar föreningens firma och ombesörjer annuiteternas uttaxering och erläggande. Föreningsstadgarna bör granskas och fastställas av länsstyrelsen. Uppkommer brist för någon av de i företaget ingående brukningsenheterna bör bristen fördelas i första hand mellan de övriga efter de andelstal, som fastställts av förrättningsmannen i kostnadsfördelningslängd i förrättningshandlingarna. För att kreditinrättningen vid brist icke skall behöva vända sig till respektive delägare i samfälligheten bör föreskrivas att betalningsansvar, som avser i företaget ingående brukningsenhet, endast kan av kreditorganet göras gällande mot föreningen såsom sådan. Detta måste uppfattas som en betydande fördel för det kreditbeviljande organet. För föreningens och ytterst statens som lånegarantigivare säkerhet bör vidare föreningens styrelse genom en klausul i låneavtalet åläggas att såsom återför säkring för varje i företaget ingående brukningsenhets låneandel i kostnaden för lånet uttaga inteckning i brukningsenheten med det inomläge som kan erhållas med hänsyn till delägarens förutvarande skuldsättning. Sådana inteckningar bör deponeras i kreditorganet under den tid amorteringen pågår. Om en brukningsenhet icke kan fullgöra sina förbindelser bör — liksom

122 redan nu gäller i andra, motsvarande fall — statens lånegaranti träda in för skyddande av övriga intressenter, så att ingen slutligen svarar för mer än sin i förrättningshandlingarna angivna delaktighet beräknad på den totala lånesumman. Brist bör således i första hand täckas av företaget efter framställning från kreditorganet till företagets styrelse och därefter, om delägaren uppenbarligen icke kan fullgöra sin skyldighet, av staten efter framställning från företagets styrelse till lantbruksnämnden, som i sådant fall äger att förfoga över ifrågavarande delägares avlämnade inteckning, uppsäga lånet och föranstalta om eventuella rättsliga åtgärder. Det bör åligga lantbruksnämnden att icke utställa utbetalningsbevis för delar av eller helt beviljat lån förrän kreditorganet meddelat att föreskrivna inteckningar — återförsäkringsinteckningar — deponerats. Lånegaranti bör enligt vår uppfattning av lantbruksnämnden beviljas torrläggningsförening för avdikningsåtgärder till högst det belopp som kvarstår sedan statsbidragtill företaget avdragits den totalt beräknade kostnaden, alltså inklusive förrättningskostnader som alltid i dessa fall avser laga syneförrättning och som i sin tur innehålles av statsbidraget och omföres till vederbörligt konto i lantbruksnämndens räkenskaper. Då fråga är om särskilt stora torrläggningsföretag med avsevärda kostnads-, bidrags- och lånebelopp bör ärendena därom i regel efter lantbruksstyrelsens principiella prövning av räntabilitet och angelägenhetsgrad underställas Kungl. Maj :t för godkännande. Ärenden av dylik art och omfattning torde att döma av de senare årens utveckling komma att bli relativt fåtaliga. Vanligen brukar de kräva så lång förberedelse- och förrättningstid — ibland upp till 3 å 5 år — att prövningen hos lantbruksstyrelsen och underställningsförfarandet icke kan nämnvärt fördröja vederbörande torrläggningsföretags genomförande. På grundval av vad här anförts och med hänsyn till angelägenheten av att staten ej genom egen upplåning belastar kreditmarknaden med så långfristig upplåning, som det här är fråga om, förordar vi att avdikningslånefonden avvecklas per den 1 juli 1959 och ersattes med ett system av gängse statliga lånegarantier huvudsakligen i enlighet med de riktlinjer vi här skisserat. Vid detaljutformningen av bestämmelserna rörande kreditgarantigivningen bör tillses att densamma väsentligen kommer att handhas i samma enkla administrativa ordning som nu tillämpas beträffande lånegarantierna till övriga slag av rationaliseringsåtgärder.

Reservation av ledamoten Hazggblom Jag har inte kunnat biträda utredningens förslag i fråga om utformningen av de bestämmelser, som skall gälla om bidragets storlek, då den inre rationaliseringen sker i samband med yttre. Skälen för min avvikande mening är inte att jag inte anser att intresset för den yttre rationaliseringen bör

123 stimuleras jämväl genom mera liberala villkor vid bidragsgivning till därmed sammanhängande inre rationalisering. Tvärtom delar jag den uppfattning som bland annat kommit till uttryck i kongresshandlingarna från konferensen i Zurich 1958 om »Bärkraftiga brukningsenheter» att av alla åtgärder för skapande av bärkraftiga brukningsenheter kominer under en lång följd av år ökningen av brukningsenheternas storlek att vara det väsentligaste. Ur den synpunkten är den fördelning av rationaliseringsanslaget som vi i vårt land hamnat i inte tillfredsställande. Att diskutera detta fördelningsproblem ligger emellertid utanför jordbruksanslagsutredningens kompetens. Utredningen kan endast ge tillkänna sin önskan att den yttre rationaliseringen bör gynnas genom bättre bidragsvillkor för samtidig inre rationalisering. Ur den synpunkten anser jag den föreslagna gränsdragningen vid en övre gräns på högst 40 procent och den uppställda huvudregeln, att utökning av en brukningsenhets jordbruksjord i regel icke bör understiga ungefär 5 ha, mindre ändamålsenliga. Den övre gränsen för procentsatsen kan — och det torde också varit utredningens syfte — verka begränsande på möjligheterna att erhålla bidrag och detsamma gäller kravet på en viss minimimängd tillskottsjord. Det kan befaras att dessa gränser i praktiken kommer att omöjliggöra annars lämpliga och önskvärda rationaliseringsåtgärder. Särskilt torde siffran för arealtillskottets storlek kunna bli hindersam, då vid sammanläggning av fastigheter den ena komponenten i sin helhet inte når upp till 5 ha jordbruksjord. Under denna storleksgräns befinner sig omkring 175 000 brukningsdelar. Jag anser det inte lämpligt att utforma gränsbestämmelser, som så uppenbart riskerar att inte passa, då de skall appliceras på verkligheten. Beträffande den övre bidragsgränsen vid 40 procent anser jag den i och för sig inte låg. Då det gäller stimulansbidrag knutna vid åtgärder, vilka förutsattes vara räntabla även utan statsbidraget, är givetvis ett bidrag på 40 procent högt och kan innebära avsevärd förbättring av mottagarens förmögenhetsställning. Den begränsade tillgången till medel för rationaliseringens genomförande måste begränsa möjligheterna att ge så höga bidrag. Under sådana förhållanden kan det ligga en viss fara i att en procentsats överhuvudtaget är nämnd för de fall, då inre rationalisering sker i samband med yttre. I verkligheten kan dock sannolikt fall inträffa, då på grund av särskilda omständigheter rationaliseringsåtgärders vidtagande kan förhindras, om den av utredningen föreslagna gränsen inte får överskridas. Jag har därför föreslagit, att i fråga om rätt att avvika från den som norm angivna bidragsprocenten på 25 (och lägre för byggnadskostnader över 5 000 kronor) borde i fortsättningen liksom hittills gälla den formulering, som nu återfinnes i kungörelsen 1948: 342 § 15 andra stycket. »Lantbruksnämnden må ock medgiva, att bidrag skall utgå med högre belopp än som i 14 § sägs, därest företaget på grund av planerad yttre ra-

124 tionalisering utföres på mera kostsamt sätt än som eljest varit erforderligt eller en höjning av bidraget i övrigt finnes skälig på grund av särskilda omständigheter.» Mig veterligt har inga olägenheter följt av ett sådant medgivandes förhandenvaro i rationaliseringskungörelsen. Då utredningen inte biträtt mitt förslag, har jag reserverat mig till förmån för detsamma.

Reservation av ledamöterna Hceggblom och Antby Vi har inte kunnat biträda utredningens förslag att under nionde huvudtiteln utgående förslagsanslag till Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri- och vägförrättningar m. m. skall överflyttas till att disponeras av lantbruksnämnderna i stället för lantmäteristyrelsen i fråga om bidragen till inre rationalisering — i förekommande fall efter gemensam behandling och efter tillstyrkan av vederbörande lantmäterimyndighet. Skälen till att vi ej ansett oss kunna biträda detta förslag är delvis av formell natur. Utredningen har vid behandling av ärendet inte haft någon kontakt eller samråd med lantmäteristyrelsen, som nu disponerar anslaget. Vi har därför vid bedömande av den föreslagna överflyttningen inte haft kännedom om de synpunkter, som från lantmäteriets sida k u n n a t läggas på frågan, och anser därför inte frågan tillräckligt allsidigt belyst för ett ståndpunkttagande. Vidare har ingen hänsyn tagits till att 1954 års fastighetsbildningskommitté enligt sina direktiv har att behandla frågor om bidrag till fastighetsbildningar. Ett samråd med denna kommitté hade varit motiverat, men har ej ifrågakommit. Ur sakliga synpunkter är vi vidare inte övertygade om att ett överflyttande av detta anslag från lantmäteristyrelsen till lantbruksnämnderna är motiverat. Lantmäteriet kommer, så vitt vi kan bedöma saken, att inom överskådlig tid vara medverkande vid genomförande av jordbrukets strukturrationalisering. Sammanläggning av fastigheter i oförändrat skick kan naturligtvis förekomma, men oftast torde tillfredsställande resultat inte kunna uppnås utan ägodelningar och ägobyten. Inom vissa områden av vårt land förekommer också alltjämt avsevärda jordbruksområden, där laga skiften förestår och där lantmäteriets möjlighet att göra sin insats är av avgörande betydelse. Så vitt vi kan bedöma saken kan det vara av mycket stor betydelse för ett skiftes genomförande att förrättningsmannen själv k a n beräkna och till skiftesdelägarna utlova åtminstone en del av de bidrag, som kan ställas till deras förfogande, om skiftet göres på ena eller andra sättet. Då tiden för ett skiftes genomförande i hög grad är beroende av om delägarna kan enas om skiftet, är förrättningsmannens inflytande på bidragsgivningen säkert av mycket stor betydelse. Därtill kommer att reglerna i ifrågavarande kungörelse den 22 juni 1928, nr 295, är utformade med beaktande av de

125 speciella förhållanden i fastighets- och äganderättsligt avseende, som råder under fastighetsregleringsförrättningar. Att även andra bidragsgivande myndigheter kan behöva kopplas in som bidragsgivare, förringar inte betydelsen av att just förrättningsmannen har möjlighet att genom lantmäteristyrelsen avgöra bidragsgivningen. Då enligt vad vi förut anfört såväl lantmäteri- som lantbruksorganisationen kommer att ha bestående viktiga uppgifter vid jordbrukets strukturrationalisering, finner vi ingen anledning föreligga för att endast en av dessa organisationer skall förvalta bidragsmedel till rationaliseringens genomförande. Mångårig erfarenhet talar för att dessa bidrag i den form de förvaltats, varit av stor betydelse. Något minskat behov synes inte heller föreligga. Tvärtom har medelsförbrukningen avsevärt överstigit förslagsanslaget. Då vi anser att behov av någon ändring i fråga om detta anslags disponering ej föreligger har vi yrkat avslag på jordbruksanslagsutredningens förslag i denna fråga. Vi anser att ställningstagande i frågan om bidragsgivning till fastighetsbildningar i sin helhet bör prövas av 1954 års fastighetsbildningskommitté, utan att denna bindes av ett nu inträffat ståndpunktstagande i speciellt denna detalj. I anslutning härtill förordar vi ett med 450 000 kronor minskat belopp i förhållande till utredningens förslag om bidragsram för jordbrukets inre rationalisering för budgetåret 1959/60.

Särskilt yttrande av lantbruksstyrelsen Vid bifall till förslaget att kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag skall upphävas, varvid anslagsanvisningen under avdikningsanslaget skulle upphöra och medel för verksamheten i fortsättningen beräknas under rationaliseringsanslaget, bör såsom utredningen framhållit erforderliga särbestämmelser upptagas i rationaliseringskungörelsen. Det bör i fortsättningen liksom hittills ankomma på lantbruksstyrelsen att pröva frågan om bidrag till torrläggningsföretag av större omfattning. Vid utformandet av villkoren för bidrag torde de gällande bestämmelserna i 4 § nyssnämnda kungörelse böra beaktas. De i 3 § samma kungörelse intagna bestämmelserna, enligt vilka bidragsansökan i vissa fall skall överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande, torde böra bibehållas. Befogenheten att därvid göra avsteg från de normalt gällande reglerna rörande behovsprövning och bidragsbelopp bör likaledes bibehållas. De i 14 § av ovannämnda kungörelse intagna bestämmelserna angående bidrag i vissa fall till utredningskostnader avseende företag, som på grund av de i sagda paragraf angivna förhållandena icke kommer eller icke kan komma till utförande, fyller ett praktiskt behov och bör likaledes bibehållas.

126 Vad beträffar frågan om formerna för statens låneverksamhet till understödjande av torrläggningsföretag vill styrelsen understryka, att den nuvarande anordningen med dess smidigt fungerande inskrivning av lånesäkerheten ävensom formen för utdebitering och återbetalning har visat sig praktisk och lämplig särskilt vid större företag med ett flertal delägare. Lånefondsformen är i administrativt hänseende arbetsbesparande även på så sätt, att särskild förvaltning av säkerheten för lånet icke behöver förekomma under lånets löptid. Denna låneform användes numera företrädesvis vid torrläggningsföretag med ett relativt stort antal delägare. Såsom utredningen framhållit skulle en övergång till kreditgarantier, därest inteckningssäkerhet av varje enskild delägare skulle ställas, innebära betydande besvär och kostnader för såväl det allmänna som den enskilde. Då de olika uppslag till andra lösningar av kreditfrågan, som övervägts under utredningsarbetet, icke lett till sådant resultat, att kraven på tillfredsställande säkerhet och enkel administrativ handläggning samtidigt kunnat anses tillbörligt tillgodosedda, bör den nuvarande formen för kreditgivning till torrläggningsföretag i form av avdikningslån enligt styrelsen bibehållas. Det är emellertid anledning att ändra bestämmelserna i vissa detaljer. Styrelsen anser liksom utredningen, att det föreligger anledning att höja den ränta, som enligt nu gällande bestämmelser utgår på avdikningslån. Utlåningsräntan för nya lån bör anpassas efter en genomsnittlig marknadsränta. Av praktiska skäl bör räntan på ett lån bibehållas oförändrad under lånets löptid; en annan anordning skulle medföra betydande administrativt merarbete och det är tveksamt, om den lämpligen skulle kunna förenas med den för lånen gällande förmånsrätts- och inskrivningsordningen. Styrelsen föreslår sålunda, att räntefoten för nya avdikningslån fastställes på sätt, som nyss sagts, varvid statens normallåneränta torde kunna vara till viss ledning. Bestämmelsen i 15 § avdikningslånekungörelsen enligt vilken räntan under de första fem åren från första lyftningsdagen icke skall inbetalas utan vid denna tids slut läggas till lånesumman, torde lämpligen kunna utgå. I fråga om fastställande av en gräns, under vilken avdikningslån icke må beviljas — med andra ord frågan om bortgallring av sådana mindre lån, däri de årliga annuiteterna skulle uppgå till förhållandevis ringa belopp — har styrelsen i utlåtande till Kungl. Maj :t den 31 mars 1958 över viss framställning ifrågasatt, att avdikningslån som regel icke skulle få beviljas, om lånesumman till en fastighet understiger 2 500 kronor. Ett lån å 2 500 kronor skulle med nu gällande villkor medföra en annuitet på cirka 150 kronor. Styrelsen förordar, att en dylik gräns för långivning ur avdikningslånefonden införes. Emellertid kan det i undantagsfall vara sakligt motiverat att bevilja intressent, som ingår i ett torrläggningsföretag med ett

127 stort antal delägare och som har små ekonomiska resurser, lån understigande 2 500 kronor. För sådana fall kunde en kortare amorteringstid, exempelvis tio år, vara lämplig. Det är enligt lantbruksstyrelsens mening angeläget att bestämmelserna om statligt ekonomiskt stöd utformas så att de blir väl ägnade att främja den yttre rationaliseringen med målsättningen att skapa bärkraftiga brukningsenheter samt åstadkomma tillfredsställande arrondering å jord och skog. Så torde också vara åsyftat i utredningens förslag. Emellertid innehåller det föreliggande förslaget vissa bestämmelser, som enligt styrelsens mening kommer att ytterligare minska de begränsade möjligheter härtill, som återfinns i nu gällande kungörelser och föreskrifter. Styrelsen syftar här på möjligheterna att stimulera den yttre rationaliseringen genom liberala villkor för bidrag till inre rationalisering, då den sker i samband med yttre rationalisering. Nu gäller (12 § rationaliseringskungörelsen) bland annat att bidrag till inre rationalisering må lämnas utan hinder av bestämmelserna om arealgräns och behovsprövning, därest på grund av åtgärdens samband med genomförande av yttre rationalisering särskilda skäl därtill föranleder. Beslut om bidrag i sådant fall skall underställas lantbruksstyrelsens prövning. Vidare gäller (15 § samma kungörelse), att bidrag må utgå med högre belopp än som normalt stadgas för inre rationalisering (jfr 14 §), därest företaget på grund av planerad yttre rationalisering utföres på mera kostsamt sätt än som eljest varit erforderligt eller en höjning av bidraget i övrigt finnes skälig på grund av särskilda omständigheter. De återgivna bestämmelserna är tillämpliga såväl vid storleksrationalisering som vid omarrondering. Med yttre rationalisering förstås nämligen enligt rationaliseringskungörelsen (4 §) fastighetsregleringsåtgärder, som medför förändring av brukningsenheternas storlek eller förbättring av ägosammansättningen eller av ägoanordningen i övrigt. Bidrag på gynnsammare villkor än som normalt gäller har med tillämpning av nyssnämnda bestämmelser beviljats återhållsamt och företrädesvis för att möjliggöra en samtidig storleksrationalisering och arronderingsförbättring, berörande ett flertal brukningsenheter. Utredningen har nu föreslagit, att bestämmelserna om liberalare villkor för stimulans till yttre rationalisering skulle preciseras och därvid ges en mer restriktiv avfattning än hittills. Enligt utredningens förslag skulle maximigränser för förhöjning av bidrag till inre rationalisering i syfte att främja yttre rationalisering införas och olika gränser skulle gälla i samband med storleksrationalisering och annan yttre rationalisering. I samband med ren storleksrationalisering skulle sålunda som övre gräns för förhöjda bidrag fastställas 40 procent av kostnaderna, d. v. s. vad som enligt nu gällande bestämmelser normalt utgår för fristående åtgärder av-

128 seende inre rationalisering (utan samband med yttre rationalisering). — Vad beträffar ekonomibyggnader skulle det tillskott, som enligt utredningens förslag skulle få lämnas utöver vad som normalt finge utgå, komina att utgöra 500 kronor; dock skulle vid företag med kostnad på 50 000 kronor eller därutöver inget tillägg alls få utgå. I samband med yttre rationalisering i övrigt skulle bidrag till inre rationalisering kunna utgå med ett upp till 50 procent av kostnaderna förhöjt belopp, då fråga är om fastighetsreglering omfattande ett flertal brukare och under förutsättning dels att det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att fastighetsregleringen kommer till stånd dels att åtgärderna är erforderliga för att tillgodose ändamålet med fastighetsregleringen. Om särskilda skäl därtill föranleder skulle Kungl. Maj:t kunna medge att bidrag finge utgå med större belopp än angivna 50 procent. De föreslagna bestämmelserna avseende åtgärder i samband med storleksrationalisering synes styrelsen vara onödigt stela. Styrelsen delar uppfattningen att det lämpligen kan anförtros åt lantbruksnämnderna att besluta om tillämpning av undantagsreglerna intill sagda gränser. Det är emellertid angeläget att en möjlighet hålles öppen att då synnerliga skäl därtill föranleder göra avsteg från gränserna i fråga. Lantbruksstyrelsen får därför för sådana fall föreslå en undantagsregel liknande den i nuvarande 15 § kungörelsen. Därvid torde lämpligen kunna stadgas att beslut, varigenom bidrag utöver de av utredningen föreslagna beloppen för förhöjda bidrag beviljas, skall underställas lantbruksstyrelsens prövning. Styrelsen får i detta sammanhang nämna, att gränsdragningen, att förhöjt bidrag som regel endast bör utgå vid utökning av brukningsenhets jordbruksjord med minst 5 ha, icke bör inflyta i författningen och inte heller får tolkas alltför bokstavligt. Det torde exempelvis ofta kunna inträffa att vid en sammanslagning sämre eller illa arrenderade jordar inom de berörda fastigheterna utesluts ur jordbruksdriften. Utslagsgivande för statligt stöd bör inte vara arealtillväxten utan den faktiska förändring, som brukningsenheten undergår, och de kostnader, som därvid behöver nedläggas. Styrelsen förordar vidare liksom utredningen att det anförtros åt lantbruksnämnderna att bevilja bidrag med undantag från bestämmelserna om behovsprövning upp till 50 procent av kostnaderna för åtgärder i samband med vissa fastighetsregleringar. Styrelsen får här framhålla att en genomgripande omreglering av fastighetsindelningen i ett område i många fall lämpligen torde genomföras genom en serie åtgärder (ägoutbyten, köp och försäljningar e t c ) , som tillsammans innebär att en genomtänkt plan förverkligas men som formellt kan komma att genomföras genom fristående fastighetsbildningsförrättningar. Detta är en smidig form för yttre rationalisering genom frivilliga avtal. Styrelsen förutsätter att särbestämmelserna om liberala bidragsvillkor i fortsättningen som hittills blir tillämpliga å sådana projekt.

129 Styrelsen föreslår att det får ankomma på styrelsen — och icke såsom utredningen föreslagit på Kungl. Maj :t — att medge att bidrag, om särskilda skäl därtill föranleder, må utgå med större belopp än angivna 50 procent. Styrelsen får här erinra om att det nu ankommer på styrelsen att besluta om undantag från bidragsnormerna för inre rationalisering i samband med yttre rationalisering. Enär den yttre rationaliseringen mycket ofta innebär storleksrationalisering och arronderingsförbättring i ett sammanhang är det också ur denna synpunkt lämpligt att besluten får fattas i en och samma instans. Styrelsen har anledning att göra ett par påpekanden i anslutning till särbestämmelserna om undantag från behovsprövning i vissa fall, då åtgärder för inre rationalisering berör ett flertal fastigheter och det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärderna kommer till stånd. De nu gällande bestämmelserna har tillkommit sedan det vid olika tillfällen påvisats, att det var till avsevärd olägenhet för verksamheten att sådana undanlagsregler saknades. Det är inte minst ur administrativ synpunkt en betydande fördel, att det statliga stödet till företag med ett stort antal intressenter kan beviljas till företaget som sådant och disponeras av dess styrelse i stället för att bidrag beviljas intressenterna enskilt efter individuell behovsprövning för envar av dem. Den angivna regeln om »allmänt intresse» medför att undantagsregelns tillämpning begränsas till sådana företag, som huvudsakligen berör fastigheter upp till en- å tvåfamiljsjordbruk. Styrelsen anser sålunda angeläget att dessa särbestämmelser bibehålies. Styrelsen vill emellertid också understryka att det av praktiska skäl är behövligt att k u n n a göra vissa undantag även från normerna för bidragens belopp bland annat för att nå god samordning med andra myndigheters bidragsgivning. Som exempel kan nämnas väganläggningar. Det är, såsom departementschefen uttalade, då gällande bestämmelser om enskilda vägar infördes (prop. 1952: 221), tämligen obestämda definitioner på byväg, skogsväg och jordbruksväg, beroende på att de med avsikt avfattats så att de delvis täcker varandra. Det torde ofta vara fråga om vägar, som kan hänföras under mer än en av grupperna, och avgörandet får i de enskilda fallen träffas vid samråd mellan myndigheterna. Det kan då vara motiverat att avväga bidragsbeloppen med viss hänsyn till vad som skulle utgå om vägen fått annan rubricering. Vidare vill styrelsen nämna det fall, då anläggning för vatten och avlopp eller elektrisk installation avser såväl bostadshus som ekonomibyggnad. Bidrags- och lånefrågor till en och samma anläggning skulle, om icke särbestämmelser införts, ha fått beviljas till en del av bostadsmyndigheterna och till en del av lantbruksnämnderna, varvid olika bestämmelser konnne att gälla för prövningen hos de båda olika organen. Emellertid medgav Kungl. 9—810963

130 Maj :t genom socialdepartementets skrivelse till bostadsstyrelsen den 2 december 1949, att i sådana fall, som nyss berörts, stödet till företaget i dess helhet finge utgå uteslutande med tillämpning av bestämmelserna i endera av bostadsegnahemskungörelsen eller rationaliseringskungörelsen, varvid dock de ekonomiska förmånerna för sökandena skulle avpassas så att de bleve desamma som vid tillämpning å företaget av båda kungörelserna. För att detta skall kunna effektueras erfordras uppenbarligen att de normalt gällande bidragsbeloppen skall kunna frångås. Efter samråd mellan ämbetsverken har anvisningar i ämnet utfärdats (lantbruksstyrelsens cirkulär den 16 februari 1950, nr 1950/3). Sådana fall, som här berörts, täcks nu av undantagsbestämmelserna i 12 och 15 §§ i rationaliseringskungörelsen. Lantbruksstyrelsen har icke anledning att i detta sammanhang uttala sig om vad utredningen anfört dels (sid. 96) rörande spörsmålet om snabbare överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark, vilken fråga är föremål för särskild utredning av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen gemensamt, dels (sid. 105—107) rörande kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Det anbefallda samrådet med styrelsen avser nämligen icke dessa spörsmål. Styrelsen har emellertid anledning att — under hänvisning till vad tidigare anförts härovan — framhålla att de här berörda särbestämmelserna, som möjliggör undantag i samband med fastighetsreglering från huvudreglerna rörande behovsprövning avseende inre rationalisering ävensom statsbidragens storlek, erfordras i rationaliseringskungörelsen oavsett om nyssnämnda kungörelse 1928:295 skulle komma att bibehållas med sina nuvarande regler eller icke. Styrelsen torde kunna begränsa sig till att som motiv härför nämna att — såsom utredningen också berört — dylika bestämmelser finns i nu gällande rationaliseringskungörelse (12 och 15 §§) och har påtaglig praktisk betydelse för den verksamhet för jordbrukets rationalisering, som ankommer på lantbruksnämnderna.

131 BILAGA 1

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade statsbidrag från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering åren 1949—57: Dikning 1919

1952 Stockholms län och stad Uppsala län Södermanlands län . Östergötlands län . . Jönköpings län....

6 059 11 865 40 630 18 380 5 955

10 815 15 575 13 030 21 010 11 310

4 830 23 645 58 730 59 860 14 650

181 579 133 220 87 330 395 900 577 835 301 430 207 780 167 890 308 340 597 760 901 730 223 260 92 990 103 640 48 630

Kronobergs län.... Kalmar läns norra. . Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län

5 830 39 950 7 520 18 210 38 315

17 820 22 190 4 620 11 060 31 025

69 350 59 420 89 050 40 320 35 080 33 710 96 390 23 300 202 330 141 355 108 430 152 730 97 820 70 570 6 660 62 510 80 030 88 050 17 270 119 940 51 590 16 960 40 665 68 910 43 340 40 220 49 670 58 230 37 030 83 130 63 415 80 275 108 850 64 990 137 120

Kristianstads län . . Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns norra

23 720 12 755 12 150

52 310 13 305 27 580

37 260 70 300 231 705 122 235 236 135 216 480 162 690 20 460 110 465 627 980 277 320 200 315 106 985 56 950 65 550 94 390 289 870 76 440 77 440 98 360 64 770

4 910 26 830

7 490 47 710

10 280 22 880

25 240 115 740 105 670 66 360 114 730 152 810 55 105 111 610 186 900 147 300 163 620 226 650

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län .... Värmlands län Örebro län Västmanlands län. .

18 520 71 910 7 450 12 130 6 720

20 120 71 885 9 160 30 250 18 710

29 225 38 845 13 510 22 930 10 450

101 640 132 425 97 585 177 100 78 445 74 740 501 7901364 810 951 510 593 840 746 305 375 180 92 800 85 810 88 120 48 462 84 568 147 480 275 780 176 650 150 880 141 060 143 800 97 270 181 030 239 560 201 680 129 980 100 460 110 945

Kopparbergs län . . . 5 910 Gävleborgs län 6 000 Västernorrlands län 12 235 Jämtlands län 4 280 Västerbottens län. . 5 935 Norrbottens län.... 1 580

9 015 5 310 18 080 28 490 740 22 110

13 150 105 460 14 900 99 500 1 850 272 370 65 885 200 300 9 500 482 775 34 310 156 090

Län

Summa

140 770 164 261 422 160 195 810 195 510 232 600

130 630 52 097 131 200 311 930 185 458 97 740 247 380 304 335 253 230 294 270 316 430 314 690 76 570 55 170 75 830

168 775 171 270 114 265 120 510 107 740 120 310 75 770 64 760 193 305 80 720 51 370 101 640 95 890 95 680 115 550 131 020 106 340 151 215 80 760 63 855 132 140 89 510 150 810 206 190

425 749 540 720 726 000 4 749 0997 054 3464 391 9353 941 6573 721 8983 444 050

132 BILAGA 2

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade statsbidrag från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering åren 1949—57: Täckdikning Län

14 672 19 680 Södermanlands län . 40 730 Östergötlands län . . 47 800 Jönköpings län 11 440

14 040 12 325 28 250 21 870 30 765

5 095 14 070 17 740 22 230 39 680

11 205 12 245 22 040 30 900 30 380

14 945 16 345 12 310 34 280 23 010

12 115 15 240 30 395 20 260 26 800

13 210 12 201 23 920 30 490 38 695

14 675 12 505 22 880 19 990 04 110

22 78 12 52 25 22 20 66 34 48

Kronobergs län.... Kalmar läns norra. Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län

11 235 13 665 31 290 38 395 7 380

28 940 8 365 8 050 23 280 8 475

37 400 15 250 6 100 24 600 5 480

33 300 14 065 5 700 30 580 6 840

37 910 15 515 6 000 38 680 4 850

3D 750 33 760 1 (i 370 18 670 11 270 6 320 34 980 49 750 12 260 5 040

44 010 20 620 9 950 27 350 8 320

37 48 15 09 11 07 34 73 6 61

Kristianstads län . . . 14 640 Malmöhus län 15 320 Hallands län 25 140 Göteborgs o. Bohus län 33 190 Alvsborgs läns norra 75 605

19 330 13 335 21 920

16 175 16 695 25 110

14 065 14 695 22 100

41 400 22 345 49 100

51 790

69 000 23 050 39 130

54 000 26 740 50 870

58 76 11 55 52 04

44 310 60 760

53 800 37 505

71 330 102 380 91 555 121 600 131420 166 29 36 160 58 400 106 180 121 170 99 460 82 98

15 305 Älvsborgs läns södra Skaraborgs län 123 890 Värmlands län 89 160 Örebro län 15 430 Västmanlands län . . 18 780

34 320 99 590 66 670 26 770 29 200

4 525 22 910 6 225 43 980 137 560 133 365 45 340 43 360 54 710 29 860 48 850 22 545 17 910 35 150 29 130

Kopparbergs län . . . 12 780 Gävleborgs län 20 690 Västernorrlands län. 53 485 Jämtlands län 4 825 Västerbottens län . . 155 065 Norrbottens län.. . . 78 400

7 205 13 270 31 920 15 475 93 945 69 810

12 260 9 220 19 845 14 930 17 170 24 545 26 94 16 420 25 700 17 770 29 340 35 500 28 390 30 24 35 720 32 260 64 690 47 000 47 570 43 115 52 78 23 515 28 310 28 680 60 080 63 450 72 740 90 80 67 825 198 830 195 272 232 340 173 560 202 390 193 03 56 560 68 590 64 430 39 500 54 460 46 275 53 76

Stockholms län och stad

Summa

1 017 992 835 190 683 530

18 115 56 990

33 290 44 955 36 020 34 23 194 305 272 360 300 905 363 18 59 920 99 620 95 630 121 74 46 140 55 225 31 540 53 43 38 360 38 030 11 860 28 43

987 355 1 140 437 1 330 2751 507 9061 533 6101 646 85

133 BILAGA 3

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade statsbidrag från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering åren 1949—57: Jordbruksvägar Län Stockholms län och stad Uppsala län Södermanlands län. Östergötlands län . . lönköpings län ....

— —

—

—

—

1 960 3 280 2 000 5 230 54 350

5 450 9 600 7 480 12 710 62 545

11 650 4 225

(i 130 1 790 7 750 2 300 21 730 24 090 — 17 110 11 840 7 790 67 060 101 490 146 720

8 670 17 570 2 870 5 240 1 790

16 820 19 310 1980 1 050

—

4 400 49 300 8 050 590 2 140

21 150 52 250 44 320 1 420 3 590

22 830 515 6 040

45 245 3 420 14 180

62 815 5 325 5 440

69 090 111 960 4 250 8 490 9 020 9 150

4 140 32 140 39 980 104 090

29 790 38 420

45 670 25 450

59 448 43 210

9 940 6 145 3 280 9 200 2 240

45 150 32 360 5 220 5 900 5 220

62 575 64 810 36 100 22 771 6 130

79 830 44 990 24 810 28 791 5 430

1 585

—

—

— —

— —

650 1 320

400 8 280

18 760 5 800

19 960 2 020

24 880 4 380 3 300 6 265

9 280

—

5 110 4 340

Kristianstads län . . . 3 200 Malmöhus län 250 1 G00 Hallands län Göteborgs o. Bohus 1500 län ÄJvsborgs läns norra 600

11 400 4 900

12 850 970 3 650

7 840 1 000 6 670

1 180 2 980

220 640

\lvsborgs läns södra Skaraborgs län .... Värmlands län Örebro län Västmanlands län..

10 800

6 175 2 160 1 540 3 140 1 810

7 700 4 540 2 080 400

2 400 1 100

5 850 1 000

Kronobergs län .... Kalmar läns norra. . Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län

2 460

— 1 200 •1560 1 500

l 138 3 665

— — 50

Kopparbergs län . . . 2 500 Gävleborgs län .... — Västernorrlands län. •1 050 Jämtlands län — Västerbottens län. . — Norrbottens län.. . . —

Summa

28 253

—

— 310 1 160 1 690 1 650 3 620 1 170

—

•

—

—

•

•

—

—

29 170

42 695

—

—

32 780 29 980 3 380 11600 4 980

24 140 28 400 71 820

6 140 3 920

12 800 9 050 5 290 26 200 30 010 9 190 32 160 28 460 35 740 120 010 7 830 16 610 17 680 12 640 7 380 — 4 650 10 000 15 420 10 030 30 700 — 25 370 163 315 193 390 262 738 374 185 342 465 84 440 251 620 428 540 259 600 266 945 234 750

106 675 120 745 188 220 656 675 1111 490

989 353 1 338 016|l 503 794

134 BILAGA 4

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade statsbidrag från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering åren 1949- -57: Nyodling Län

1070 840 300 4 930 11 730

1 905 2 040 4 590 6 990

Stockholms län och stad Uppsala län Södermanlands l ä n . Östergötlands län . . Jönköpings l ä n . . . .

2 056 3 350 1 630 2 780 5 460

1 660 2 125 220 2 750 21 945

3 220 25 245

5 460 1 765 1 000 8 270 19 730

Kronobergs l ä n . . . . Kalmar läns norra. Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län

26 040 1 040 9 590 36 200 20 700

55 690 1 140 26 290 39 990 7 560

24 890 5 770 12 160 20 740 13 430

52 750 5 660 7 950 23 520 10 990

28 660

25 000

3 220 17 920 540

Kristianstads län . . Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns norra

47 735 4 195 18 920

50 440 4 090 23 050

20 655 3 015 16 050

25 670 4 415 37 280

5 040 2 550

3 720 6 420

3 380 1 500

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län . . . . Värmlands län Örebro län Västmanlands län. .

16 257 4 930 7 300 3 198 3 160

30 600 4 660 4 870 4 410 8 780

37 570 3 835 1 710 5 020 4 080

2 405

6 200 2 260

3 240 5 230

340 790 5 310 2 130

9 940 16 820 4 110

11 040 5 530 5 900 11 610 400

4 780 2 390 5 150 12 090 2 460

22 830 2 300 6 100

40 495 2 335 2 760

30 060 18 055 1 845 3 010 1 610 3 590

3 140 150

1 860 480

1 520 1 250

570 300

580 300

29 010 1 885 1 480 2 060 5 280

18 975 4 540 430 3 490 1 070

22 085 2 840

8 665 1 060 310

10 720 2 430 300 560 1 280

3 410 3 730

940 3 850 16 830 7 100 12 220 4 490 Kopparbergs län . . . 5 230 3 540 3 970 5 750 6 550 2 530 Gävleborgs län 11 425 14 320 15 270 5 950 7 700 17 930 4 450 Västcrnorrlands län. 70 950 43 740 23 610 5 950 Jämtlands län 198 990 496 760 178 620 70 050 33 470 24 190 27 290 16 040 Västerbottens län . 407 185 430 115 878 015 200 970 101 720 137 900 144 443 126 335 Norrbottens l ä n . . . . 349 395 665 280 557 026 296 460 107 380 224 500 72 510 185 220

Summa 1 265 3061 957 7251 869 436 831 105 401 385 567 740 351 013 414 290| 322 87

135 BILAGA 5

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade statsbidrag från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering åren 1949—57: Betesförbättring Län

2 520 5 550 18 280 85 620

680 2 880 2 360 2 390 8 220 24 200 15 280 84 830 113 390

7 110 30 100 92 890

84 620 38 710 13 020 4 020 1 200

36 340 66 530 17 590 2 190 6 050

Stockholms län o. stad Uppsala län Södermanlands län. Östergötlands län. . Jönköpings län....

7 250 15 100 9 470 1 820 6 920 3 040 4 100 480 9 525 20 890 10 130 3 430 6 010 4 290 57 630 56 970 27 430 19 110 17 480 65 195 218 760 133 365 107 400 104 350

Kronobergs län.... Kalmar läns norra. . Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län

81 815 174 250 15 875 21 860 28 230 32 075 3 290 400 39 280 17 660

Kristianstads län. . . Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns norra

77 735 14 275 79 350

95 445 113 715 105 475 9 385 6 625 4 715 78 140 47 635 74 670

63 280 17 225

48 540 20 950

31 400 11 900

37 840 21 670

26 590 12 580

20 210 15 050

17 410 13 100

30 790 12 390

23 770 9 100

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län..

57 600 101 790 25 860 46 985 44 530 50 940 39 170 18 740 4 110 10 130

93 035 12 200 14 080 23 110 3 750

63 250 31 910 33 230 31 560 1 720

79 715 18 890 11 490 29 660 4 860

67 640 16 870 13 590 8 780 3 470

64 995 9 470 13 460 26 240 820

52 585 14 540 28 140 4 480 2 120

64 440 19 690 20 050 14 580 3 100

Kopparbergs län . . . (Gävleborgs län .... Västernorrlands län. Jämtlands län Västerbottens län.. . Norrbottens län.. . .

3 890 11 090 18 020 22 140 6 320 5 700 160 468 16 130 23 150 8 430 26 180 140 680 74 010 37 690 55 730 91 300 911 351 235 595 57 656 15 740 27 830 217 425 393 145 220 900 43 805 24 820 133 503 196 170 111 750 178 460

16 800 11 340 24 330 13 970 87 475 69 820

6 090 9 320 31090 23 890 52 200 54 330

13 220 7 740 15 010 22 280 43 070 91 460

13 050 7 800 20 010 17 210 29 220 45 260

Summa

8 700

93 180 164 800 44 165 51 895 17 430 20 750 6 840 — 7 910 6 070

98 740 112 190 42 840 41 630 13 390 18 480 720 380 5 100 7 580

37 070 37 880 8 000 2 040 1 260

4 440

79 215 114 185 118 155 109 140 159 420 3 790 9 145 10 380 12 460 9 735 71 950 52 630 44 280 47 360 40 670

935 715 2 602 4871 623 7501 268 691 954 395 835 395 696 000 788 125 760 345

136 BILAGA 6

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade statsbidrag från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering åren 1949- -57: Stenröjning Län

1956 Stockholms län och stad Uppsala län Södermanlands län . Östergötlands l ä n . . . Jönköpings l ä n . . . .

6 446 14 605 11 910 16 790 46 175 29 460 37 765 42 440 7 940 17 720 11 350 9 905 111 550 155 590 107 950 203 730 109 380 380 700 386 390

5 440 14 520 10 325 11 615 34 750 16 015 29 885 45 685 20 260 22 110 2 930 7 780 95 950 38 290 183 440 205 910 282 665 266 430 290 900 231 130 252 360

Kronobergs l ä n . . . . Kalmar läns norra. Kalmar läns södra. Gotlands län Blekinge län

357 490 66 585 218 940 10 820 237 240

838 510 696 510 708 490 226 140 241 655 289 920 441 360 332 343 135 990 85 350 94 060 157 300 11 160 9 800 11 390 10 530 284 780 118 120 295 620 105 630

Kristianstads l ä n . . . Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns norra

314 245 458 045 354 655 541 185 277 905 521 410 339 855 364 830 58 130 56 450 21 165 64 935 36 400 23 110 37 670 33 065 51 020 61 930 72 780 80 810 76 370 79 360 79 940 103 530

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län . . . Värmlands län. . . . Örebro län Västmanlands län.

92 755 99 005 147 240 135 705 141 055 115 415 114 040 108 875 93 540 107 790 147 550 60 020 151 195 120 950 110 750 114 470 2 910 5 460 5 850 1 300 6 720 5 890 27 570 23 110 56 980 46 340 98 140 52 470 44 760 25 570 45 730 68 260 9 330 16 210 21 310 26 850 13 340 23 080 1 8 290 30 980

Kopparbergs län. . Gävleborgs län . . . Västernorrlands län Jämtlands län.... Västerbottens län . Norrbottens län.. .

28 700 18 470 35 295 66 860 32 080 38 070 57 190 183 160 44 715 10 780 1 670 8 290

300 2 940

699 140 137 435 162 620 5 410 264 300

3 960

537 250 271 835 110 360 4 420 158 730

120 1 640

1 380

27 160 27 240 42 295 31 940 34 540 18 620 97 270 101 470 45 105 11 730 9 310 5 230

1 780

20 720 45 180 36 290 54 640 15 600 7 840

240 1 180

24 730 33 730 22 760 58 100 38 575 8 980

520 4 900

7 110 30 730 29 550 95 820 17 560 7 140

346 710 240 860 117 310 8 240 138 795

1 300 200

28 130 16 040 22 320 61 230 11 865 5 880

Summa 2 115 0663 122 5552 603 495 3 323 5002 511 9503 305 9452172 553 2 205 3402 114 965

137 BILAGA 7

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade statsbidrag från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering åren 1949- -57: Ekonomibyggnader Län

1957 Stockholms län o. stad 20 118 43 605 Uppsala län 35 127 40 830 75 180 72 660 Södermanlands län . Östergötlands län. . 78 040 100 280 Jönköpings län.... 116 996 212 222

10 050 32 750 51 990 11 185 22 250 52 740 29 410 39 475 14 240 64 055 52 530 96 100 54 810 71 687 62 450 65 180 77 370 63 920 63 330 62 790 226 480 136 395 321 785 316 395 384 655

37 350 51 600 24 135 23 125 25 520 55 590 45 870 48 170 171 620 215 915

Kronobergs län... . 126 225 214 265 214 060 187 200 295 910 278 180 180 480 161 320 174 790 63 455 39 757 54 215 56 080 51 950 16 945 Kalmar läns norra. . 34 790 40 960 53 950 68 970 54 390 83 190 53 310 34 510 25 525 Kalmar läns södra. . 47 570 96 130 71 580 Gotlands län 232 805 294 540 264 570 127 850 194 960 142 685 202 835 133 380 169 510 57 300 87 750 84 690 78 000 96 885 81 665 83 850 Blekinge län 63 845 127 675

219 715 139 495 125 595 328 890 81 070 159 070 120 140 186 040 120 320 200 180 242 270 226 590 216 780 240 940

Kristianstads län . . 182 435

Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bolins

236 485 220 050 287 560

102 885 153 340 177 690 133 640 225 270 304 710

Älvsborgs läns norra

140 565 95 070

142 945 158 890 220 855 199 470

155 290 196 800

155 660 134 445 156 030 228 320

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län .... Värmlands län Örebro län Västmanlands län..

108 442 76 245 290 580 108 115 53 505

177 670 165 770 309 505 110 725 43 740

163 015 195 625 183 800 126 110 48 110

266 930 218 885 348 880 236 245 191 780 313 580 367 130 240 900 196 185 195 725 193 265 182 995 75 430 98 050 38 580 140 460 63 110 78 530 32 740 88 260

239 550 300 950 197 850 51 780 47 440

138 820 159 800 244 200 119 105 704 020 542 985

144 115 219 310 228 770 225 040 681 704 565 755

län

128 790 133 350 230 640 107 585 56 910

139 685 233 070 267 695 194 373 242 805 205 440 721 320 825 370 742 720 394 115 505 920 435 885

Kopparbergs län . . . 137 630 197 545 162 005 165 330 156 340 165 400 Gävleborgs län .... 105 880 159 535 214 170 173 950 217 010 237 990 81 810 147 330 279 330 246 420 211 730 232 465 Västernorrlands län.

212 290

275 420

226 417 164 055

Västerbottens län. . 721 672 653 345 685 325 407 055 Norrbottens län.. . . 304 075 432 789 321 119 294 424

114 820 242 615

211 035 160 600 204 210

148 470 171 740 190 310 164 350

Summa 3 769 930 4 928 366 4 556 258 3 736 364 4 911 503 5 342 820 5 096 237 4 410 550 4 750 039

138 BILAGA 8

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade lånegarantier åren 1949—57: Dikning Län

1949 Stockholms län o. stad Uppsala län Södermanlands län. Östergötlands län .. Jönköpings län .... Kronobergs län.... Kalmar läns norra. . Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län Kristianstads län... Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns norra

2 780 3 340 40 390 900

—

4 160 7 950 3 800 4 190 1 400

3 000

— —

— —

— —

1 400 6 000

—

2 700 5 830 3 400

3 550 3 800 2 740

—

10 075 3 000

4 800

15 600 16 000

3 000 39 000

6 000 33 900

36 500 3 000 3 600 61 700

12 000 64 520

—

—

6 500 16 400

2 000 26 340 23 450

42 460 47 270 44 390

20 430 64 100 18 200

29 940 30 050 87 650 59 050 21 910 111 980 109 420 112 300 96 760 113 700 75 120 52 510

1 020 3 100

6 260 5 120

8 490 25 500

19 860 4 000

4 900

4 000

Kopparbergs län . . . Gävleborgs län .... Västernorrlands län. Jämtlands län Västerbottens län. . Norrbottens län.. . .

— — — — —

— — — — — —

— — — — — —

— 3 770

— — — —

14 030 5 290

—

12 700 69 590 10 700 11 900 64 700

—

1 400

72 040

4 300 22 280

8 980 21 260 3 000 107 365 133 125 42 550 16 670 — 2 500 11 410 10 230 1 900 22 400 17 200

Summa

—

— — —

—

14 100

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län .... Värmlands län Örebro län Västmanlands län. .

—

2 240 73 370 101 140 158 220 73 370 64 380 67 000 3 800 182 750 43 400 38 100 107 900 161 950 63 320 46 758 38 090 105 193 354 590 156 380 162 550 257 900 45 460 42 690 68 100 50 300 182 250 77 500 82 600 1 100 18 170 13 090 2 500 — — — 17 200

—

15 500 35 800

2 680 55 450

79 680 76 330

— — 2 750 45 800 71 780 221 890 15 370 16 390 13 700 19 650 162 860 37 500 94 240 61 200 40 840

2 700 67 150 61 000 30 000 76 845

—

3 000

—

4 300

—,

— —

12 500

—

— — —

10 500

5 910

2 000

8 100

2 500

.— —

— —

— —

— —

— —

4 000 5 100

—

57 465 181 968 725 675 759 388 1017 450 1 234 1201 249 5501 272 975

139 BILAGA 9

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade lånegarantier åren 1949- -57: Täckdikning 1950

1954 Stockholms län o. stad 13 510 Uppsala län 19 800 Södermanlands län. 167 070 Östergötlands län . . 43 800 Jönköpings län.... —

25 290 16 780 54 600 57 260 13 400

9 500 9 280 17 212 17 910

33 750 25 600 28 260 95 250

56 180 48 550 27 600 25 600 57 170 19 340 79 600 110 500

—

13 380 4 100 42 510 35 770 7 200

—

—

—

9 300

4 700

6 300

6 400

—

—

11 400 6 000

2 000 24 750

2 500 85 000

— —

—

—

—

13 000 9 000 10 000 93 000 3 000

16 800

—

Län

1949 Kronobergs län.... Kalmar läns norra. . Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län

50 300 6 800

— 11 000 99 700 3 000

15 100 20 100 62 250 76 100 10 100

17 000 19 600 42 930 75 200

10 000 15 800

14 400

— 85 600

33 500 91 000

—

—

1 000 1 940 9 000 92 400 2 000

—

—

73 475 73 245 46 750

36 990 26 900 42 600 40 550 38 700 128 650 16 150 23 700 64 600 107 030 130 235 352 230 410 740 322 280 462 180 212 600 25 450 59 050 88 290 112 600 152 050 225 100 247 900 135 300

20 950 39 300

61 044 17 600

85 800 115 900 41400 7 950

Älvsborgs läns södra 3 500 Skaraborgs län .... 117 400 Värmlands län — Örebro län 12 230 Västmanlands län. . 44 650

5 600 67 000 17 550 21 860 63 700

5 800 24 000 6 500 16 400 40 050 84 080 262 205 272 455 184 850 440 650 319 500 277 300 18 000 3 000 129 350 108 300 186 300 133 100 209 500 13 800 20 190 167 730 89 650 78 690 11 530 38 150 24 840 66 800 31 300 65 500 136 300 121 200 33 500

14 000 800

1 000 2 700

— — — —

3 000 2 000

Kristianstads län . . Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns norra

Kopparbergs län. . . Gävleborgs län .... Västernorrlands län. Jämtlands län Västerbottens län. . Norrbottens län....

Summa.

— —

4 000 3 700

— —

— —

1 000 2 000

46 970 43 950

3 000 1 100

53 310 80 980 73 720 245 160 99 000 195 800 147 850 143 200

3 000 2 300

27 500 6 800

—

—

—

— —

7 240

5 300

11 600 6 300

—

—

5 000 2 000 2 500

3 400 11 000 1 000

— —

.

13 400

— 13 500 12 000

—

•

—

717 180 588 874 615 152 916 630 1 536 4951 582 0902 193 9901 890 2801 628 980

140 BILAGA 10

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade lånegarantier åren 1949—57: Jordbruksvägar Län

1953 Stockholms län o. s t a d . . . . Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län

1 200

1 200 2 200

1 320 2 000 1 300

Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län

2 000

1 000

2 800

Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län . . Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län

2 000

300 7 300 17 900 1 800

1 600

3 000

13 300

1 700 10 500 12 000 12 800 8 000

7 500 6 700 10 200 5 100

3 800 5 500

—

11 000 1 500

Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Summa

9 000

2 000 1 000

500 1 500 7 000

—

1 500

3 800

1 300 20 700 28 020 23 200 22 700 78 300

141 BILAGA 11

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade lånegarantier åren 1949—57: Nyodling 1949

Län Stockholms län o. s t a d . . . Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län . . . Kalmar läns norra. Kalmar läns södra. Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns n o r r a . . .

1950 Summa

1 700 4 400 22 500

1 400

11 500 20 400 11 600 11 700

4 000 19 600

2 300

20 000

4 200

7 820 2 780

6 500 11 300

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län. . . Kopparbergs län . .. Gävleborgs l ä n . . . . Västernorrlands län, Jämtlands län Västerbottens län. . Norrbottens län. . . .

2 800 800

1 980

900 10 000

1 880 8 500 4 000

6 600 4 000 3 000 10 800

800 4 000

1 900 1 700

19 880 46 760 33 650 90 300 11 680 24 600

1 350 2 800 19 150

142 BILAGA 12

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade lånegarantier åren 1949—57: Betesförbättring 1949

Län

1 500

15 400

Stockholms län o. stad. . . Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län

330 760

1 600

1 000

Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län . . Älvsborgs läns norra

2 150 4 400 8 200 1 280 1 260

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län

1 530

4 500 1 900

3 100 690

2 480

2 600

1 500

2 800 2 500

9 500

2 300

1 000

1 200

950 2 750

3 000

Norrbottens län Summa

9 880 28 340

3 240

7 900

7 540

2 480

143 B I L A G A 13

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade lånegarantier åren 1949—57: Stenröjning 1949

Län Stockholms lån o. stad Uppsala län , Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län

Älvsborgs läns södra. . Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län . . . Gävleborgs län.... Västernorrlands län, Jämtlands län Västerbottens län. . Norrbottens län.. . . Summa

1 000 1 320 3 860 1 070 1 570 450 600 2 800 1 200 1 000

Kronobergs län . . . Kalmar läns norra Kalmar läns södra, Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs läns n o r r a . . .

3 200 4 000

2 280

11 700 5 000 1 000 4 000 2 300 8 000 10 000 6 000 7 000 2 000 2 800 1 300 2 200 10 700 2 900 13 500 1 800 3 400 2 700 6 200 2 900 25 900 3 375 600 1 400 800 650

15 400 7 300 15 500 10 700 4 500 2 710 4 040 6 250

400 5 000 2 200

800 5 400

1 500

3 000

15 900 1 500 3 100 1 500 500

400 410

9 060 32 170 22 765 27 550 38 950 50 310 29 210 31 340 32 030

144 BILAGA 14

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering

Beviljade lånegarantier åren 1949—57 Ekonomibyggnader Län

120 825 233 650 389 560 312 710 174 445

199 600 134 350 232 020 278 500 179 725

62 125 301 100 231 000 220 650 139 310

369 000 472 400 547 400 239 350 86 500

101 000 531 300 340 250 180 000 246 125

356 400 69 600 118 40 456 800 80 800 356 60 583 100 120 500 565 70 288 800 97 100 193 20 264 085 135 000 148 00

126 300 281 000 121 500 88 200 141 000 14 000 95 200 62 500 73 000 68 000 11 000 41 000 322 000 295 400 243 100 212 300 225 510 168 000 127 800 127 700

155 200 144 500 49 000 210 600 132 500

251 600 186 300 166 100 249 90 210 000 41 000 4 000 29 00 123 000 126 000 65 500 151 00 181 500 290 100 147 100 265 90 205 400 88 200 113 200 64 00

1949 Stockholms län o. 80 140 stad 172 300 Uppsala län Södermanlands län. 396 100 Östergötlands län . . 254 030 99 750 Jönköpings län.... Kronobergs län.... Kalmar läns norra. . Kalmar läns södra. . Gotlands län Blekinge län

Kristianstads län . . 529 400 809 150 438 800 1 032 000 Malmöhus län 478 200 577 750 Hallands län Göteborgs o. Bohus 195 760 196 200 län 94 300 183 650 Älvsborgs läns norra

416 200 393 800 1 029 400 776 000 335 500 628 300 634 60 564 200 559 100 590 600 1 226 0001 392 000 865 000 643 20 527 800 473 400 366 000 705 100 740 800 791 050 513 20 118 500 150 350 125 500 184 000 82 000 171 000 143 00 240 900 170 500 157 500 301 100 184 500 285 500 246 50

93 910 328 400 133 650 232 475 161 200

275 950 461 100 224 825 300 170 169 800

98 860 69 700 276 350 284 500 486 000 242 500 203 800 146 500 277 300 178 500 162 100 579 400 169 260 61 800 120 600

237 250 429 700 198 000 456 900 271 000

305 350 900 600 264 000 296 000 274 100

1 11 000 271 000 145 000 150 000 380 000

320 40 599 60 174 00 332 80 678 60

Kopparbergs län . . . 108 830 89 750 Gävleborgs län .... Västernorrlands län. 139 500 288 600 Jämtlands län Västerbottens län. . 464 620 Norrbottens län.. . . 372 700

228 000 236 800 219 270 336 400 895 735 443 500

66 500 240 290 420 065 472 500 677 200 410 150

47 800 295 000 386 200 329 800 617 800 412 170

42 500 281 700 450 130 500 500 735 600 516 950

63 700 276 640 407 550 189 000 570 400 239 520

94 600 126 900 417 950 45 500 628 700 320 000

103 50 207 35 331 05 152 50 669 90 329 51

Älvsborgs läns södra Skaraborgs län .... Värmlands län Örebro län Västmanlands län. .

112 200 152 630 400 370 283 000 724 800 370 075

Summa 6 040 2258 647 8906 712 0206 202 2108 260 3709 682 6059 202 4456 463 400 8 221 41

145 B I L A G A 15

Samtliga taxerade nettointäkter och taxerad behållen förmögenhet i kronor per brukningsenhet under åren 1953 — 56, enligt statistiska centralbyråns deklarationsundersökningar

Storlek s g r u p p e r , h a

åker

5—10

10—20

20—30

30—50

Ar 2 Samtliga taxerade nettointäkter S ö d r a och m e l l e r s t a Sveriges s l ä t t b y g d e r

1953 1954 1955 195(5

4 933 5 284 5 817 6 542

6 391 6 758 7 172 7 725

8 500 8 537 8 832 9 642

11 110 11 441 11 656 12 347

14 821 14 821 14 4 9 3 15 604

S ö d r a och m e l l e r s t a S v e r i ges skogs- och d a l b y g d e r

1953 1954 1955 1956

4 978 5 398 5 817 6 049

6 636 7 192 7 125 7 904

8 616 9 231 9 623 10 162

11 441 12 0 4 3 12 297 12 301

12 416 13 765 13 467 14 696

Norra

Sverige

1953 1954 1955 1956

6 323 6 736 7 191 7 313

7 34 1 7 798 8 273 8 150

10 191 10 257 11 030 1 1 015

13 992 15 023 16 275 16 758

Hela

riket

1953 1954 1955 1956

5 523 5 928 6 382 6 667

6 785 7 265 7 614 8 022

8 755 9 002 9 392 10 005

11 287 11 704 11 965 12 490

14 388 14 631 14 309 15 441

1953 1954 1955 1956

1 7 847 18 357 18 381 19 037

29 255 29 132 30 276 30 140

41 700 13 977 44 089 41 930

65 972 m 397 66 407 67 779

96 615 96 709 94 617 97 144

S ö d r a och m e l l e r s t a S v e r i ges skogs- och d a l b y g d e r

1953 195 1 1 955 1956

23 861 24 558 2 1 971 25 796

37 204 37 930 37 899 38 691

51 539 55 307 5 1 977 55 ill9

87 342 81 131 84 858 80 773

104 972 107 236 103 717 111 262

Norra

Sverige

1953 1954 1955 1956

18 384 19 5 4 3 19 102 19 012

30 433 30 792 31 428 30 727

54 668 52 811 55 647 52 079

9 3 573 87 906 86 724 85 343

Hela

riket

1953 1954 1955 1956

20 564 21 418 21 414 21 832

33 236 33 644 34 100 31 2 2 !

49 478 49 145 49 4 4 3 49 763

71 857 70 610 71 365 71 384

Taxerad behållen förmögenhet Södra och m e l l e r s t a S v e r i ges s l ä t t b y g d e r

5 S10'J6J

98 117 98 602 96 2 5 3 99 682

146 BILAGA 16

Promemoria angående investeringskalkyler vid förbättringsåtgärder av varaktig natur i jordbruket Av Bertil Johnsson och Odd Gulbrandsen

Kalkylmodeller Man kan i princip skilja på Ivå olika huvudtyper av investeringar, nämligen: 1) sådana, som har en obegränsad varaktighet, exempelvis nyodling, stenröjning, väganläggning o. s. v. 2) investeringar med begränsad varaktighet (mindre än 100 år) och därför måste hli föremål för årliga avskrivningar exempelvis byggnader, maskiner etc. 1. Investeringar ined obegränsad varaktighet (över 100 år) Lönsamheten av dylika investeringar mätes enklast genom att jämföra kapitalvärdet eller nuvärdet av den årliga avkastningen med investeringskostnaden. Skillnaden mellan dessa värden benämnes investeringsvinsten. Kapital- eller nuvärdet av investeringen erhålles ur formeln —— = Kn, där a = 0, Op den årliga avkastningen, p = räntefoten och Kn = kapitalvärdet vid investeringstidpunkten. Exempel. Stenröjning av ett fält kostar 1 500 kronor och beräknas minska de årliga brukningskostnaderna med 70 kronor Kapitalvärdet av den årliga avkastningen (brukningsbåt, 100 x 70 nåden)v 1 100 o Kostnad för stenröjningen 1 000 Investeringsvinst 100 2. Investeringar med begränsad varaktighet (mindre än 100 år) a) Medelårskalkyler. Begreppet medelårskalkyl avser en beräkning av den genomsnittliga årskostnaden för investeringsobjektet i fråga. Årskostnaden jämföres med den förändring i intäkter och övriga kostnader, som investeringen medför. Lönsamhetskriterium blir den eventuella vinstökningen per år. I nedanstående exempel har antagits en rätlinjig avskrivning, d. v. s. maskinernas årliga värdeminskning förutsattes vara konstant under hela livstiden. Givetvis är detta ingalunda alltid fallet i verkligheten. Vid kort avskrivningstid (mindre än 10 år) har dock detta fel ej någon praktisk betydelse. Vid kalkylering för investeringar med längre varaktighet än 10 år kan det ibland vara lämpligt

147 1

att kalkylera med den s. k. annuitetsmetoden, varvid årskostnaden beräknas så att avskrivning + ränta blir lika hela tiden. Ofta har maskinen eller anläggningen ett visst utrangeringsvärde, vartill hänsyn bör tagas vid kalkyleringen. Exempel. Investeringskalkyl för en maskin. Inköpspris Avskrivningstid Ränta Underhåll Övriga driftskostnader Inbesparat arbete A. Årskostnad för , • • Avskrivning

10 000 10 år 6 % 500 kr/år 1000 kr/år 700 tim.

maskinen. 10 000

nnn

1 000

10 10 000 x 6 2 x 100

Ränta Underhåll övriga driftskostnader

Summa B. Inbesparat arbete. 700 tim. å 6 kr/tim

300 500 1 000 2 800 4 200

Summa Vinstökning. S:a B—S:a A

4 200 1 400

I ovanstående exempel har ej hänsyn tagits till maskinens eventuella utrangeringsvärde. Om detta efter 10 års användning är 2 000 kronor blir den årliga av,

•

.

10 000 — 2 000

skrivningskostnaden •

K—ZTTTK

on„

—

,

= 800 kronor per år och

räntekostnaden

= 360 kronor per år. Årskostnaden minskas till 2 660 kronor och r

2 x 100

vinsten ökas följaktligen till 1 540 kronor per år. b) Beräkning av investeringens avkastningsvärde. I många fall är det värdefullt att direkt kunna jämföra investeringens (kapitalvärdet) avkastningsvärde med investeringskostnaden. Om avkastningsvärdet är större än investeringskostnaden är investeringen kalkylmässigt motiverad. Kapitalvärdet anger således en övre gräns för hur mycket man under gynnsamma förutsättningar bör investera. Exempel. En viss anläggning beräknas medföra följande intäkter och kostnader under 25 år: Intäkter 100 000 kr/år Kostnader exklusive avskrivning och ränta på anlägg• ningen 90 000 Ersättning för anläggningen 2

10 000 kr/år

Kapitaliseringsfaktör efter 5 % ränta Anläggningens kapitalvärde 1

Avskrivning

p = räntefoten 2

+ ränta och A =

erhålles enligt formeln .

14 094 140 940 kr

!—!—E; n = avskrivningstiden, 1,0 p n — 1

anskaffningskostnaden.

Beräknas enligt formeln —'.—• ; n = antal år och p = räntefot. 0,0 p x 1,0 pn

10*—810963

148 Kostnadsbedömning 1. Fasta och rörliga kostnader

Vid all kalkylering uppstår problemet om vilka kostnader som skall medtagas i kalkylen. Generellt brukar man säga, att vid kalkylering på kort sikt behöver man endast taga hänsyn till de rörliga kostnaderna. På lång sikt däremot måste även de på kort sikt fasta kostnaderna med i bilden. (Teoretiskt sett skall man endast kalkylera med de rörliga kostnaderna och på lång sikt är samtliga kostnader rörliga.) Till fasta brukar man räkna de kostnader, som ej varierar med produktionens omfattning, t. ex. avskrivningar, räntor, försäkringar. Rörliga är de kostnader som varierar med produktionens omfattning, exempelvis underhåll, drivmedel, arbete etc. I praktiken får man i det enskilda fallet bedöma till vilken grupp viss kostnad hör. Så t. ex. är avskrivning och räntor på anläggningarna en fast kostnad på kort sikt. Om en planerad utökning av en viss produktion kräver nya byggnader eller maskiner blir givetvis avskrivnings- och räntekostnaderna härför rörliga. Följande exempel må belysa detta: En ladugård rymmer 25 kor jämte ungdjur. Nuvarande besättning 20 kor och ungdjur. a) Utökning av koantalet till 25 kor medför ej några ytterligare byggnadskostnader varför de i den situationen är fasta. b) Utökning av koantalet från 25 till 30, avskrivning och ränta på tillbyggnaden tillkommer och blir sålunda rörliga. Ovan har arbetet hänförts till de rörliga kostnaderna. I den mån man har arbetskraft tillgänglig, som ej fullt utnyttjas, kan även arbetet betraktas som en fast kostnad. Så är ofta fallet vid mindre jordbruk beträffande brukaren och hans familj, i den mån de ej kan erhålla lönande sysselsättning för sin överskottstid i skogen eller i annat arbete utanför det egna företaget. På längre sikt (mera än 10 år) bör dock arbetet betraktas som en rörlig kostnad. 2. Teknisk kontra ekonomisk livslängd

Vid alla investeringar, som har begränsad varaktighet, måste man på något sätt söka bedöma investeringens livslängd. En metod är att utgå från investeringsobjektets (maskinen, byggnaden etc.) tekniska livslängd. Man vet att en viss maskin i genomsnitt är användbar under t. ex. 10 000 maskintimmar eller att en byggnad av viss konstruktion bör kunna stå i 100 år vid normalt underhåll. Ur ekonomisk synpunkt är det dock angeläget att man tager stor hänsyn till investeringens ekonomiska livslängd. Nya uppfinningar, nykonstruktioner, förändrade konjunkturer etc. medför att även om t. ex. en byggnad ur teknisk synpunkt mycket väl varar i 100 år, den ur ekonomisk synpunkt endast är användbar i 50 år eller mindre. Även om det som regel är lättare att fastställa den tekniska livslängden, bör man dock eftersträva att i investeringskalkyler räkna med ekonomisk livslängd. 3. Investeringens anpassningsbarhet (flexibilitet)

Man brukar säga att t. ex. en byggnad har god anpassningsbarhet om den uta"n alltför stora omändringar kan användas för ett annat slags produktion än den ursprungligen var avsedd för. Specialmaskiner har som regel låg anpassningsbarhet (exempelvis potatisupptagare) andra maskiner åter (exempelvis traktorn) kan användas för samtliga produktionsgrenar. Av speciellt stor vikt är att utforma

149 byggnaderna så att de utan alltför stora omändringar kan användas inom olika grenar exempelvis mjölk-, kött-, svin- eller äggproduktion. Givetvis har anpassningsbarheten stor betydelse vid bedömning av en investerings ekonomiska livslängd. En byggnad som är så utformad att produktionen i densamma relativt lätt kan anpassas till förändrade konjunkturer har också en förhållandevis längre ekonomisk livslängd. 4. Alternativvärde

Ett visst produktionsmedel (handelsgödsel, byggnader, arbetskraft, jord etc.) finner ofta användning i flera olika slags produktionsgrenar. Produktionsmedlets värde i bästa alternativa användning brukar benämnas dess alternativvärde. Betydelsen av ovanstående begrepp belyses i följande exempel: Antag att man i en viss byggnad kan bedriva antingen mjölk-, kött- eller fläskproduktion. Köttproduktionen beräknas ge 3 000 kronor/år i ersättning för byggnaden och fläskproduktionen 5 000 kronor/år d. v. s. det bästa alternativet — fläskproduktion — kan ge denna ersättning. Man bör också uppmärksamma, att den bästa alternativa användningen av produktionsmedlen ej alltid finns inom jordbruksföretaget. Så t. ex. kanske en ökad arbetsinsats i egen skog eller arbete utanför det egna företaget ger högre arbetsersättning än motsvarande mängd arbete i någon produktionsgren inom jordbruket. Vid kalkylering för jordbruket bör man under sådana förhållanden som kostnad insätta arbetets alternativvärde utanför jordbruket. Även jorden kan ha ett alternativvärde utanför jordbruket. De sämre fälten kanske på lång sikt ger högre ersättning om de planteras med skog. Ibland finnes tillfällen att arrendera ut jord till grannen eller att under sommaren taga in betesdjur på betesmarkerna. Investeringar

i byggnader

För jordbruksdriften så avsevärda och långsiktiga investeringar som byggnader måste sammankopplas med en allmän omprövning av gårdens driftsinriktning exempelvis övergång till kreaturslös drift. De här givna kalkylerna avser dock endast att ge en grov orientering om huruvida en viss investering, t. ex. en nybyggnad kan anses vara ekonomiskt försvarbar med hänsyn till den produktion som kommer att bedrivas i densamma. 1. Ny- och ombyggnad

En brukare avser att bygga en ny ladugård för en kreatursbesättning om 10 mjölkkor jämte ungdjur. Besättningens medelavkastning uppskattas till 4 000 kg mjölk per ko och år. Brukaren är relativt ung (35 år) och beräknas bedriva jordbruk i ytterligare 30 år. Fastighetens saluvärde beräknas inte påverkas av en eventuell nybyggnad, varför avskrivningsperioden ej bör överskrida 30 år, även om byggnaden ur teoretisk synpunkt kan fungera ännu längre. Med hänsyn till här givna förutsättningar uppgöres en beräkning av förväntade genomsnittliga intäkter och kostnader per år i mjölkproduktionen under planeringsperioden. Intäkter Mjölk 40 000 kg å 40 öre/kg Kött 500 kg å 400 öre/kg Kalvar 7 st å 100 kr

16 000 2 000 700 18 700

150 Kostnader Foder: mjölk skummjölk kraftfoder Semin Div. kostnader Ränta å djurvärde Arbete Vallfoder och bete (30 000 fe)

200 kg å 40 öre 2 000 kg å 5 öre 25 % x 10 x 4 000 fe å 40 öre 10 st å 30 kr 10 st å 100 kr 16 000 kr å 6 % 10 x 1401 mt å 4 kr/tim 10 ha å 750 kr/ha Summa

80 100 4 000 300 1 000 960 5 600 7 500 19 540

Alt. 1. Ersättning för byggnaden — 840 » 2. » » > om 75 % av arbetet betraktas som en fast kostnad 3 360 » 3. Ersättning för byggnaden om 75 % av arbetet är en fast kostnad och dessutom betet värderas till 10 öre/fe 5 310

Som framgår av exemplet ovan blir den ersättning man erhåller för byggnaden starkt beroende av vilka kostnader som är rörliga och därför medtages i kalkylen. I alt. 1 betraktas arbetskostnaden i sin helhet som en rörlig kostnad. Vallfodret och betet värderas till det alternativvärde man hade för denna areal, om där odlades något annat än vall (t. ex. vete, korn e t c ) . Under dylika förhållanden blir ersättningen för byggnaden negativ (—840 k r o n o r / å r ) . Vid gårdar av denna storleksordning (ca 20 ha) är arbetet ofta en fast kostnad under större delen av året. Under sommarmånaderna juni—aug. måste man dock ofta leja extra arbetskraft, varför arbetsåtgången under dessa månader må betraktas som en rörlig kostnad. Under dessa förutsättningar ökar ersättningen för byggnaden till 3 360 kronor/år enligt alt. 2. På många gårdar har man absoluta beten, d. v. s. sådana marker som inte gärna lean plöjas upp. Betesmarkerna har sålunda inget alternativvärde. Man har dock vissa rörliga kostnader för betesmarken (t. ex. stängsel, gödsel etc.) vilka här antages uppgå till 10 öre per fe. Ersättningen för byggnaden ökas i alt. 3 till 5 310 kronor/år. De här omnämnda alternativen belyser endast vissa extrema förhållanden beträffande fastheten resp. rörligheten i kostnaderna. Mellan dessa kan givetvis förekomma ett otal kombinationer. Var går gränsen för hur mycket som kan investeras i byggnader? Om byggnaden skall avskrivas 2 på 30 år och årligt underhåll uppskattas till 1,5 procent av byggnadskostnaden blir årskostnaden 8,8 procent av byggnadskostnaden vid 6 procent räntefot och 8,0 procent med en räntefot av 5 procent. I följande tablå anges hur mycket man kan investera maximalt för nybyggnad under de tidigare nämnda alternativen. Maximal

investering i ladugård3 Räntefot

5 % (kronor) Alt. 1. (—10 500) » 2. 42 000 » 3. 66 380 1

6 % (kronor) (— 9 500) 38 180 60 340

Inkl. arbetsåtgången för ungdjur. Här beräknas avskrivning och ränta efter annuitetsmetoden. 8 I appendix 1 ges en sammanställning över maximal investering i byggnader under skilda förutsättningar. 2

151 Tablån visar att det ur lönsamhetssynpunkt maximala investeringsbeloppet är starkt beroende av kostnadsstrukturen på den enskilda gården. Den allmänna räntenivån får givetvis också stor betydelse när det gäller så här långsiktiga investeringar. Denna är naturligtvis mycket svårbedömbar, men genom kort avskrivningstid tas en viss hänsyn till den risk som en felbedömning därav innebär.

2. Nybyggnad eller reparation?

I många fall kan man kanske uppskjuta tidpunkten för nybyggnad ett 10-tal år genom att i stället reparera den gamla byggnaden. Det är då av intresse att veta h u r mycket reparationen får kosta i jämförelse med alternativet att bygga nytt. Om ladugården kan användas i ytterligare 10 år efter reparationen blir årskostnaden för denna 13,6 procent med 6 procent räntefot (13 procent med en räntefot av 5 p r o c e n t ) . Maximal

Alt. 2 » 3

investering i ladugård Nybyggnad 5% (kronor) 42 000 66 380

6% (kronor) 38 180 60 340

Reparation 5% (kronor) 25 850 40 850

6% (kronor) 24 700 39 000

Jämförelsen mellan nybyggnad och reparation visar att även reparationsalternativet tål ganska avsevärda investeringar om man därigenom kan uppskjuta tidpunkten för nybyggnad ett tiotal år. I synnerhet gäller detta förhållande vid en hög räntefot. Räntefot 5 % 6 % Maximal reparationskostnad i procent av nybyggnadskostnad

(I dessa beräkningar har förutsatts samma effektivitet i produktionen antingen man bygger nytt eller reparerar den gamla ladugården. Om effektiviteten i produktionen blir lägre vid reparationsalternativet, kommer detta i ett något sämre läge i förhållande till nybyggnadsalternativet.) En fördel med reparationsalternativet är att man inte bundit sin produktionsinriktning för mer än en tioårsperiod jämfört med 30 år enligt nybyggnadsalternativet.

3. När skall man bygga nytt?

I princip är det dags att bygga nytt när årskostnaden för en ny ladugård är lägre än underhållskostnaderna jämte andra merkostnader (exempelvis arbete) för den gamla byggnaden. Observeras bör dock att denna kalkyl endast är ett sätt att bedöma tidpunkten för nybyggnad, däremot säger den ingenting om man skall fortsätta med mjölkproduktion eller ej. Ny ladugård Avskrivning och ränta (6%) 3 000 Underhåll (1 %) 500 Summa 3 500

Gammal Underhåll Merarbete 4 kr

ladugård 2 000 500 m t

å 2 000

Summa 4 000

152 4. Ladugård eller svinhus? V i d k n a p p h e t p å k a p i t a l ä r d e t i n t e t i l l r ä c k l i g t att b e d ö m a h u r u v i d a e n v i s s i n v e s t e r i n g ä r l ö n s a m e l l e r i n t e . M a n m å s t e ä v e n se d e n i r e l a t i o n till a n d r a a l t e r nativa investeringsmöjligheter. Enligt nedanstående kalkyl är både kor och svin acceptabla investeringsobjekt s å t i l l v i d a att d e g e r f ö r e t a g a r e n m i n s t b a n k r ä n t a p å b y g g n a d s k a p i t a l e t . Men k a n i n t e b r u k a r e n skaffa k a p i t a l till b å d e s v i n h u s o c h l a d u g å r d b ö r h a n g i v e t v i s välja d e t i n v e s t e r i n g s o b j e k t , s o m g e r h ö g s t a e r s ä t t n i n g för k a p i t a l i n v e s t e r i n g e n , i det h ä r exemplet ett svinhus.

Exempel. Intäkter Kostnader: exkl. byggnader byggnader: avskrivningar och underhåll Summa Ersättning för kapital Genomsnittligt byggnadskapital Ränta Bankränta

Kor 20 000

Svin 50 000

16 000 2 000 18 000

44 000 2 000 46 000

2 000 40 000 5% 5%

4 000 40 000 10% 5%

Maskininvesteringar Inköp av traktor i stället för två hästar S o m e x e m p e l p å i n v e s t e r i n g s k a l k y l e r för m a s k i n e r s k a l l h ä r b e d ö m a s l ö n s a m h e t e n a v t r a k t o r d r i f t i s t ä l l e t för h ä s t a r p å en g å r d o m 15 h a i S y d s v e r i g e . H ä s t a r n a a n v ä n d e s c a 2 000 t i m m a r p e r å r . F ö r k ö r n i n g o c h s k ö t s e l a v h ä s t a r n a b e r ä k n a s å t g å 1 400 m a n s t i m m a r p e r å r . T r a k t o r n a n v ä n d e s 700 t i m m a r p e r å r . T i d för s k ö t s e l a v t r a k t o r n u p p s k a t t a s till 25 m a n s t i m m a r p e r å r . Traktoriseringen medför följande nyinvesteringar: Traktor Nya maskiner och redskap

12 000 5 000

Summa investeringsbehov

17 000 Traktordrift

Traktor Avskrivning n s

t

Ränta Underhåll Försäkring Drivmedel Smörjmedel

12 000 ——— 12 000 X 6 2 X 100 700 tim. å 70 öre 700 X 4 1/tim. å 28 öre/1 700 X 0,1 1/tim. å 250 öre/1

. „__ i uuu Qfin

360 490 150 785 175

960 Maskiner och redskap Nya maskiner 5 000 kr å 12 % Arbete 725 tim. å 4 kr/tim

600 2 900

Årskostnad

6 460

153 Hästdrift Hästar , . . „ 2 500 — 1 000 Avskrivning 2 X — R a M a

(2 500 + 1 000)6 2X100 2 X 2 700 fe å 25 öre 2 X 100 kr/år 2 X100 kr/år

2 X

Foder Diverse Stallhyra

Arbete Skötsel av hästar 200 tim. å 4 kr/tim Körning 1 200 tim. å 4 kr/tim

21 ° 1 350 200 200

800 4 800

5 600

Årskostnad

7 860

U n d e r h ä r a n g i v n a f ö r u t s ä t t n i n g a r s k u l l e ö v e r g å n g till t r a k t o r d r i f t i n n e b ä r a e n g a n s k a a v s e v ä r d k o s t n a d s b e s p a r i n g (7 860 — 6 460 = 1 4 0 0 k r o n o r ) . O m d ä r e m o t a r b e t e t v o r e e n fast k o s t n a d d. v. s. d e n f r i s t ä l l d a a r b e t s t i d e n (1 400 — 7 2 5 = 675 t i m m a r ) ej k a n u t n y t t j a s p r o d u k t i v t i e l l e r u t o m l a n t b r u k e t , k o m m e r t r a k t o r d r i f t e n i ett b e t y d l i g t s ä m r e l ä g e . Årskostnad Traktordrift Hästdrift (kronor) (kronor) 6 460 7 860 3 560 2 260

Arbetet en rörlig kostnad Arbetet en fast kostnad

Vissa av h ä s t k o s t n a d e r n a b o r t f a l l e r i n t e o m e d e l b a r t v i d ö v e r g å n g till t r a k t o r d r i f t , t. ex. p o s t e n s t a l l h y r a . O m h ä s t s t a l l e t k a n u t n y t t j a s för a n n a n p r o d u k t i o n , e x e m p e l v i s g ö d s v i n s u p p f ö d n i n g , k a n m a n d o c k b e t r a k t a s t a l l h y r a n s o m en r ö r l i g k o s t n a d . I d e t t a s a m m a n h a n g b ö r p e k a s p å m ö j l i g h e t e n att v i d m i n d r e g å r d a r k ö p a b e g a g n a d e större m a s k i n e r exempelvis t r a k t o r eller s k ö r d e t r ö s k a . I p r i n c i p blir det d ä r v i d ingen skillnad p å kalkylen. Det är endast k a p i t a l k o s t n a d e r n a som blir lägre.

Investeringskalkyler

för

dräneringsåtgärder

1. Dränering av förut ej dränerad mark V i d i n v e s t e r i n g s k a l k y l e r ö v e r h u v u d t a g e t ä r d e t v ä s e n t l i g t att m a n l a g e r h ä n s y n till s a m t l i g a d e å t g ä r d e r s o m m å s t e t i l l för att effektivt u t n y t t j a i n v e s t e r i n g e n . Så t. e x . m å s t e e n d r ä n e r i n g ofta k o m b i n e r a s m e d a n d r a i n v e s t e r i n g a r i m a r k e n sås o m g r u n d k a l k n i n g o c h g r u n d g ö d s l i n g , för att m a n s k a l l k o m m a u p p i e n a c c e p tabel avkastningsnivå. Exempel. Förutsättningar: 10 ha åker av ett jordbruk behöver dräneras. Investeringar för olika åtgärder i samband därmed beräknas uppgå till följande belopp: Upptagning av avlopp Täckdikning 1 500 kr/ha X 10 ha Grundkalkning 5 ton/ha x 10 ha x 60 kr

2 000 15 000 3 000 Summa

20 000

154 D r ä n e r i n g e n antages m e d f ö r a följande förändringar i i n t ä k t e r o c h Skördeökning kg/ha Fodersäd Potatis Vall

500 4 000 1 500

Ökad gödsling, kg/ha

kostnader:

Salpeter

Superfosfat

Kali

Ökat skördearbete kr/ha

200 300 100

150 150 150

100 100 100

10 200 20

A. Intäktsökning: Fodersäd 4 ha X 500 kg/ha å 30 öre/kg, Potatis 2 ha X 4 000 kg/ha å 25 öre/kg Vall 4 ha x 1 500 kg/ha å 12 öre/kg

600 2 000 720 Summa 3 320

B. Kostnadsökning: Handelsgödsel: Salpeter 1 800 kg å 25 öre/kg Superfosfat 1 500 kg å 20 öre/kg Kalisalt 1 000 kg å 25 öre/kg Skördearbete

450 300 250 520 Summa 1 520

C. Bidrag till investering D. Årskostnad för nyinvesteringar: Avskrivningstid Avlopp Täckdikning 50 år Kalkning 10 » E. Genomsnittlig årskostnad: Avlopp Ränta 2 000 kr å 5 % Underhåll Täckdikning Avskrivning + ränta 15 000 kr å 5,5 % x Underhåll Kalkning Avskrivning + ränta 3 000 kr å 12,5 %

1 800 Underhåll 50 kr/år 150 » —

Räntefot 5 %

5% 5%

100 50

825 150

375 Summa

1 500

Enligt detta k a l k y l e x e m p e l skulle d r ä n e r i n g i det här s p e c i e l l a fallet m e d f ö r a en årlig v i n s t ö k n i n g av 1 800 — 1 500 = 300 kronor. I p r a k t i k e n bör m a n v i d större i n v e s t e r i n g a r , i detta fall 20 000 k r o n o r , ta h ä n s y n till o s ä k e r h e t e n i uppskattn i n g av s k ö r d e ö k n i n g o c h f ö r v ä n t a d e p r o d u k t p r i s e r . D e t är tillrådligt att kalkylera m e d m e r än ett alternativ såväl beträffande p r i s f ö r v ä n t n i n g a r s o m avk a s t n i n g s ö k n i n g , v a r i g e n o m m a n erhåller en u p p f a t t n i n g om i n o m vilka gränser en v i s s i n v e s t e r i n g är l ö n a n d e . 2. Täckdiken i stället för öppna diken P å ett visst fält finns nu ett s y s t e m av ö p p n a d i k e n , s o m fungerar tillfredsställande. N å g o n n ä m n v ä r d s k ö r d e s t e g r i n g p e r ha kan m a n därför s a n n o l i k t ej räkna m e d g e n o m att ö v e r g å till t ä c k d i k e n . 2 I g e n l ä g g n i n g e n m e d f ö r d o c k v i s s s k ö r d e ö k n i n g 1

Beräknat som annuiteter. Igenläggning av öppna diken betyder minskad »kantverkan», vartill hänsyn dock ej tagits i dessa kalkyler. 2

155 p. g. a. större åkerareal. Denna ökas nämligen med ytan av de öppna dikena jämte dikesrenarna. Täckdikningen betyder också minskade brukningskostnader tack vare större och mera lättarbetade fält. Dessutom bortfaller underhållet av de öppna dikena men i stället tillkommer avskrivning, r ä n t o r och underhåll för täckdikessystemet. Exempel. Förutsättningar: På 10 ha åker igenlägges de öppna dikena med rör, som en följd härav ökas arealen åker med 6 % till 10,6 ha. Kostnaden för denna åtgärd uppgår till 1 000 kronor/ha. Igenläggningen av de öppna dikena medför följande intäkts- och kostnadsförändringar:

A. Intäktsökning: Fodersäd 1 0,30 ha X 3 000 kg/ha å 30 öre /kg Potatis 1 0,15 ha x 18 000 kg/ha å 25 öre/kg Vall 1 0,15 ha X 6 000 kg/ha ä 12 öre/kg

270 675 107 Summa

B. Kostnadsökning: Handelsgödsel Salpeter 150 kg å 25 öre/kg Superfosfat 150 kg å 20 öre/kg Kalisalt 75 kg å 25 öre/kg Utsäde Korn 0,30 ha X 200 kg/ha å 60 öre/kg Potatis 0,15 ha x 3 000 kg/ha å 50 öre/kg Vall 0,15 ha x 15 kg/ha å 1 000 öre/kg Arbete Korn 0,30 ha X 40 mt/ha å 4 kr/mt Potatis 0,15 ha x 250 mt/ha å 4 kr/mt Vall 0,15 ha X 50 mt/ha å 4 kr/mt Dragkraft (traktor) Korn 0,30 ha X 20 Tt å 4 kr/Tt Potatis 0,15 ha x 50 T t å 4 kr/Tt Vall 0,15 ha X 15 Tt å 4 kr/Tt

1 052

38 30 19 36 225 23 48 150 30

^

24 30 9

Summa

662 C. Kostnadsminskning: Brukningsbåtnad Arbete 7 mt/ha x 10 ha å 4 kr/mt Dragkraft 5 Tt/ha X 10 ha å 4 kr/Tt Underhåll av öppna diken

280 200 300 Summa

D. Bidrag till investering: (D = A — B + C)

1 170

E. Genomsnittlig årskostnad för täckdikningen: Avkastning + ränta 10 000 kr å 5,5 %

550 Underhåll

700 Summa

700 F. Investeringsvinst, (F = D — E)

kr/år:

Samma växtföljd som i föregående exempel.

156 Även i denna typ av investeringskalkyl är det angeläget att ta hänsyn till osäkerheten i uppskattning av kvantiteter och priser genom att uppsätta flera alternativa kalkyler. Kalkylen får givetvis endast tagas som ett exempel på vilka förändringar i intäkter och kostnader igenläggning av diken kan medföra. I många fall medför täckdikningen dessutom en effektivare dränering än de öppna dikena och som en följd därav möjligheter till ökade hektarskördar. I dylika fall måste man arbeta med en kombination av de båda diskuterade kalkylmodellerna.

157 APPENDIX 1

Maximal byggnadsinvestering (»investeringstak») under skilda förutsättningar

Gemensamma 1. Mjölkpris: 2.

förutsättningar

40 öre per kg 4 procentig mjölk.

Arbetsförbrukning: Antal kor, st.

30 Manstimme/ko

3. Arbetslön: 4 kronor per tim. (Om mjölkningen utföres mot ackord varierar arbetskostnaden per ko något med avkastningsnivån, vartill hänsyn ej tagits i denna kalkyl.) 4. Foderförbrukning: (inkl. ungdjur för rekrytering) Avkastning, kg mjölk per ko 3 000 Foderåtgång, foderenheter per k o . . därav vallfoder och bete därav bete

4 000

5 000

3 600 3 000

4 000 3 000

4 400 3 000

1 300

1 300

1 300

5. Vallskörd: 3 000 foderenheter per ha. 6. Vallarealens alternativvårde:

750 kronor per ha.

7. Rörlig kostnad för absoluta betesmarken: 10 öre per foderenhet. 8. Byggnadernas årskostnader i procent: (därav underhåll 1,5 % ) . Räntefot 3 % 5 % 7 %

Avskrivningstid 20 år 30 år 8,2 6,6 9,5 8,0 10,9 9,6

50 år 5,4 7,0 8,7

158 Tabell

1.

»Investeringstak»

Avskrivningstid

kr per ko om absoluta

20 år

Räntefot

3%

5%

I. Arbetet rörlig kostnad a) 3 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 20 30

4 585 3 120 1 170 680

b) 4 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 »> 20 »> 30 »

betesmarker

ej finnes

30 år

7%

på

gården.

50 år

3%

5%

7%

3°/

3 450 3 960 2 700 2 350 1 010 590 — 510

5 700 3 880 1 450 850

4 700 3 200 1 200 700

3 920 2 670 1 000 580

6 960 4 740 1 780 1 040

5 370 3 660 1 370 800

2 490 1 020 930 1415

2 150 880 800 1 220

1 870 770 700 1 060

3 090 1 270 1 150 1 760

2 550 1 050 950 1450

2 125 875 790 1 210

3 780 1 560 1 410 2 150

2 910 1 200 109 1 660

c) 5 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »> 30 »>

930 585 2 540 3 020

800 505 2 190 2 610

700 440 1 910 2 275

1 150 730 3 150 3 760

950 600

1 410 890 3 850 4 590

1090 685

3 100

790 500 2 170 2 580

2 970 3 540

II. Arbetet 50 % fast kostnad. a) 3 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »

440 290 1 270

380 250 1 090

330 220 950

545 360 1 575

450 300 1 300

375 250 1 080

670 440 1 925

510 340 1 485

b) 4 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »>

1 660 2 390 3 365

1 430 2 060 2 905

1 250 1 800 2 530

2 060 2 970 4 180

1 700 2 450 3 450

1 420 2 040 2 875

2 520

3 630 5 110

1 940 2 800 3 940

c) 5 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »>

3 270

2 820 3 450 4 290

2 460 3 010 3 740

4 060 4 970 6 180

3 350

4 000 4 975

4 100 5 100

2 790 3 420 4 250

2 600

4 960 6 070

7 555

5°/

3 830 4 685 5 830

159 Tabell 2. »Investeringstak» Avskrivningstid.... Räntefot

kr per ko om absoluta betesmarker

5%

på

7%

3%

5%

gården. 50 år

30 år

20 år 3 %

finnes

7%

3%

5%

7%

I. Arbetet rörlig kostnad a) 3 000 kg mjölk/ko 5 kor — 2 210 — 1 905 — 1 660 — 2 740 — 2 260 — 1 885 — 3 350 — 2 585 — 2 080 10 » — 740 — 420 — 170 — 920 — 760 — 635 — 1 130 — 870 — 700 1 830 1 410 1 140 910 1 500 1 240 1 030 1 040 1 210 20 » 1 985 1 600 1 740 1 450 2 570 1460 2 110 1 695 1 275 30 » b) 4 000 kg mjölk/ko 80 — 140 — 110 — 95 — 170 — 130 — 100 — 110 — 95 — 5 kor 1 390 2 055 1 585 1 275 1 680 1 155 1 350 1 170 1 020 10 » 3 390 5 020 4 105 2 820 3 115 3 300 2 490 2 850 3 870 20 » 3 890 4 710 3 240 5 760 2 850 3 270 30 » 3 790 3 570 4 440 c) 5 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »> 30 »

1 500 2 960 4 915 5 400

1 300 2 560 4 240 4 660

1 130 2 230 3 700 4 060

1 860 3 680 6 110 6 710

1 540 3 040 5 040 5 540

1 280 2 530 4 200 4 615

2 280 4 500 7 460 8 200

1 760 3 470 5 760 6 330

1 410 2 790 4 630 5 090

II. Arbetet 50 % fast kostnad a) 3 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »

1 940 2 670 3 650

1 670 2 305 3 150

1 460 2 010 2 740

2 410 3 320 4 530

1 990 2 740 3 740

1 655 2 280 3 115

2 940 4 055 5 540

2 270 3 130 4 270

1 830 2 520 3 440

b) 4 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »

4 035 4 770 5 740

3 480 4 115 4 960

3 040 3 590 4 320

5 015 5 920 7 140

4 140 4 890 5 890

3 450 4 070 4 905

6 130 7 240 8 720

4 730 5 585 6 730

3 805 4 490 5 415

c) 5 000 kg mjölk/ko 5 kor 10 » 20 »

5 650 6 380 7 350

4 870 5 505 6 350

4 250 4 800 5 530

7 015 7 920 9 140

5 790 6 540 7 540

4 820 5 450 6 280

8 570 9 685 11 165

6 610 7 470 8 615

5 320 6 010 6 930

APPENDIX 2 Formulär för investeringskalkyler

Typ 2 a = medelårskalkyl Typ 2 b = beräkning av avkastningsvärden

162 Investeringskalkyl

(typ 2 a) för

(dränering)

alt.

alt.

Text Text A . Anläggningskostnad Avskrivningstid, å r Underhåll, % Å r s k o s t n a d (anläggning) Ränta Underhåll B. S u m m a årskostnad Intäktsökning: ( + ) Avkastningsökning

C. S u m m a intäktsökning . . . Kostnadsökning: (—) Handelsgödsel Utsäde Draqkraft Kostnadsminskning ( + ) Brukningsbåtnad Underhåll å öppna d i k e n . . D. S u m m a kostnadsförändring E. Investeringsvinst, (E = C + D — B )

kr/år

Kr

Text

Kr

163 Investeringskalkyl (typ 2a) för

(maskiner) alt

alt

Text Text Anskaffningskostnad Användningstid, t i m / å r Avskrivningstid, år

Årskostnad (maskiner) Avskrivning Räntor Underhåll Förvaring och f ö r s ä k r i n g . . . Driv- och smörjmedel A . S u m m a årskostnad Kostnadsökning (—) (kompletterande Avskrivning

utrustning)

Underhåll

Kostnadsminskning ( + ) Dragkraft Arbete

B. S:a

kostnadsförändring

B—A. Snvesteringsvinst

Kr

Text

Kr

104 Investeringskalkyl (typ 2 b) för

(byggnader)

alt.

alt.

Text Text A . Anläggningskostnad Avskrivningstid, år Underhåll, % Intäkter

B. S u m m a i n t ä k t e r Kostnader

Semin.- el. betäckningsavgift Rekrytering Div. kostnader Ränta å djurvärde Arbete C. S u m m a

kostnader

D. Ersättning f ö r anläggningen. ( D = B — C) E. Kapitaliseringsfaktor 1 . . . F.

»Investeringstak» (F = D x E )

G. Investeringsvinst (G = F - A )

Kr

Text

Kr

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffrona inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. | [1]

Statsfö fattning. Allmän statsförvaltning

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri. Handel och sjöfart

Kommunalförvaltning

Kommnnikationsväsen Stateis och kommunernas finansväsen

Bank-, kredit- och penningväsen

Politi Försäkringsväsen

Naionalekonomi och socialpolitik Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt

Hälso- och sjukvård Försvarsväsen

Allmänt näringsväsen

Utrikes ärenden. Internationell rätt

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959