Sparstimulerande åtgärder

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1961:2 Finansdepartementet

SPARSTIMULERANDE ÅTGÄRDER B E T Ä N K A N D E AV U T R E D N I N G E N OM S P A R S T I M U L E R A N D E Å T G Ä R D E R

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1961 Kronologisk förteckning

1. Totalisatorverksamheten. Idun. 140 s. Jo. 2. Sparstimulerande åtgärder. Idun. 121 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1961:2 Finansdepartementet

SPARSTIMULERANDE ÅTGÄRDER BETÄNKANDE AV UTREDNINGEN OM SPARSTIMULERANDE ÅTGÄRDER

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1961

Innehåll

Skrivelse till departementschefen

5 Kap.

I Utredningsuppdraget

7 Kap.

II Inledning Statliga åtgärder Vissa i statliga utredningar framförda förslag Riksdagsmotioner Utländska åtgärder Skattepremiering Premiesparande Ungdomssparande Bostadssparande Aktiesparande

9 10 11 12 15 15 17 18 18 19

K a p . I I I Skattepremierat sparande Gällande bestämmelser och deras bakgrund Avdrag från inkomst av kapital 1950 års skattelagssakkunnigas förslag 1956 års promemoria Avdrag för försäkringspremier Vissa i statliga utredningar framförda förslag Utredningens överväganden och ståndpunkt A. Definitiv skatteminskning Kravet på nysparande Sparformer Högsta belopp för premieberättigat sparande Bottensparande för vilket premiering icke utgår Sparandetid Premieringens anknytning till sparprestätionen Premien Kombinationen med källskatten Förfarandet Kostnaderna Utredningens ståndpunkt B. Premiering genom uppskjuten beskattning Utredningens ståndpunkt

20 20 20 20 22 24 25 27 27 27 29 31 32 33 34 35 36 37 40 44 45 47

Kap. IV Allmänt lönsparande Nuvarande förhållanden Utredningens överväganden och förslag Deltagarberättigade grupper Formen för det allmänna lönsparandet

48 48 50 52 54

4 Sparbeloppet Förmånen Introduktionen av det allmänna lönsparandet Kostnaderna Kap.

V Bostadssparande Tidigare behandling av frågan om statliga åtgärder för främjande av bostadssparande Bostadsbyggandet under 1950-talet Vissa uppgifter angående den statliga låne- och bidragsverksamheten på bostadsområdet Egnahemslån Tertiärlån Förbättringslån Familjebostadsbidrag Omfattningen av den ståtliga lån- och b i d r a g s g i v n i n g e n . . . . Olika former av befintligt bostadssparande . Sparbankerna Egnahemssparande Villkor med avseende på sparbelopp och spartid . . . . . Anskaffningen av egnahemmet. . . . . . . . . . . . . Lägenhetssparande Villkor med avseende på sparbelopp och spartid Bostadsanskaffningen Affärsbankerna HSB Svenska Riksbyggen Utredningens överväganden och förslag Åtgärder avseende finansieringen av nybyggda egnahem och bostadsrättslägenheter Utredningens förslag Krav beträffande sparprestation såsom villkor för statligt lån på särskilda villkor Villkor beträffande statligt lån för finansiering av småhus, som den boende äger och förvaltar Villkor beträffande statligt lån för finansiering av bostadsrättslägenhet i rad- eller kedjehus Villkor beträffande statlig kreditgaranti för underlättande av finansieringen av bostadsrättslägenhet i flerfamiljshus Åtgärder avseende finansieringen av äldre egnahem

K a p . VI Övriga åtgärder Bosättningssparande Aktiesparande

55 55 57 57 59 59 61 63 64 65 65 66 67 68 68 69 69 69 70 71 71 71 72 72 73 73 86 86 87 87 89 90 95 95 95

K a p . V I I Sammanfattning av utredningens förslag

97 Reservation av ledamöterna Antonsson, Brundin och Danmans

101 Reservation av ledamoten Antonsson

111 115

Bilagor

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Finansdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 24 oktober 1958 chefen för finansdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning rörande ytterligare åtgärder för att stimulera det personliga sparandet. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 27 oktober 1958 såsom utredningsmän landshövdingen P. A. Eckerberg, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren J. M. Antonsson, ledamoten av riksdagens första kammare, bankkamreraren E. E. Danmans, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören A. L. A. de Jounge, sekreteraren B. A. F. Löfberg, landskamreraren S. V. Svensson samt ledamoten av riksdagens andra kammare, sågverksarbetaren O. W. Wiklund. Sedan de Jounge den 7 oktober 1959 på egen begäran entledigats från uppdraget förordnades samma dag ingenjören P. S. Brundin att vara ledamot i utredningen. Såsom experter tillkallades den 21 mars 1959 numera förordnade extra ordinarie byråchefen E. A. Norberg, den 1 oktober 1959 — med entledigande från honom den 15 december 1958 meddelat uppdrag att vara sekreterare åt utredningen — direktörsassistenten i Stockholms sparbank Z. F . N. Ellborg samt den 25 februari 1960 numera tillförordnade generaldirektören O. G. Ekdahl. Såsom sekreterare åt utredningen förordnades den 1 oktober 1959 i stället för Ellborg numera extra ordinarie förste byråsekreteraren S. C. Bergman. Vidare förordnades den 25 november 1958 såsom biträdande sekreterare numera t. f. förste kanslisekreteraren G. O. O. Waldau. Utredningen har den 22 januari 1960 som en första del av sitt arbete överlämnat ett stencilerat betänkande med förslag beträffande ändrade former för utbetalning av löner till i statens tjänst anställda. Byråchefen Norberg har därefter inte medverkat i utredningen.

6 Sedan utredningsarbetet nu slutförts får utredningen härmed överlämna sitt betänkande, benämnt Sparstimulerande åtgärder. Reservationer har avgivits av ledamöterna Antonsson, Brundin och Danmans. Stockholm den 6 december 1960. Per Johannes

Antonsson

Bertil Löfberg

Eckerberg

Paul Brundin

Einar

Danmans

Sven Svensson

Olof W.

Wiklund

I Christer

Bergman

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 24 o k t o b e r 1958 y t t r a d e c h e f e n för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t S t r ä n g , bl. a. följande. Efterkrigstidens ekonomiska utveckling kännetecknas i Sverige liksom i de flesta andra industriländer av en i stort sett oavbruten knapphet på produktionsresurser, framför allt erforderliga kapitaltillgångar. Från investeringssidan har på olika betydelsefulla områden förelegat en efterfrågan, som ej kunnat i önskvärd utsträckning tillfredsställas. Den framtida utvecklingen kan i stort sett förväntas följa ett liknande mönster. Investeringsverksamheten måste liksom hittills hållas på en jämförelsevis hög nivå, för att den för det fortsatta framåtskridandet nödvändiga produktivitetsstegringen skall kunna komma till stånd. Samtidigt kan man emellertid räkna med att en av den fortgående inkomstökningen och nya framträngande behov underbyggd konsumtionsefterfrågan kommer att kraftigt konkurrera om utbudet av varor och tjänster. En dylik konkurrens kan i olika avseenden verka störande på den samhällsekonomiska balansen, vars upprätthållande är en väsentlig förutsättning även för en hög och välinriktad investeringsverksamhet. Det är alltså ur många synpunkter av mycket stor betydelse att man prövar olika vägar för att stimulera sparandet. Stegringen av de personliga inkomsterna och den därmed följande ökningen av konsumtionsefterfrågan har mer än tidigare riktat uppmärksamheten på betydelsen av att öka det personliga sparandet. Vikten av en insats på detta område framgår även därav att det personliga sparandet representerar inemot hälften av samhällets totala nettosparande. Ett flertal initiativ för att åstadkomma ett stegrat personligt sparande har redan tagits både av statsmakterna och av privata institutioner och sammanslutningar. Här kan nämnas ungdomens organiserade lönsparande, som pågått sedan slutet av 1940-talet och som är föremål för särskild stimulans genom den vinstutlottning vartill riksdagen beviljar medel. En intensifierad kampanj för detta lönsparande inleddes under fjolåret. I ett flertal sparinstituts regi pågår vidare sedan en tid tillbaka ett organiserat bostads- och aktiesparande. Möjligheten att öka bostadssparandet genom snabbare amorteringar prövas i den nu pågående kreditmarknadsutredningen. I sammanhanget bör också nämnas den i fjol beslutade höjningen av skatteavdraget för kapitalinkomster. De redan företagna åtgärderna kan emellertid behöva kompletteras i olika avseenden. Jag vill i detta sammanhang erinra om att bevillningsutskottet med anledning av flera i ämnet väckta motioner vid 1957 års riksdag hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning rörande åtgärder för att stimulera sparandet (betänkande nr 32). Utredningens uppgift angavs skola vara att undersöka lämpligheten av och möjligheterna för att uppmuntra nysparande. Som exempel härpå nämndes skattefria insättningar på sparkonto och stimu-

8 lans av olika typer av målsparande, t. ex. bostadssparande. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skr. nr 180/1957). Frågan om ytterligare sparstimulerande åtgärder torde nu böra allsidigt och förutsättningslöst utredas av särskilda sakkunniga. Olika alternativ bör övervägas — utländska förebilder kan härvid eventuellt vara till hjälp — och de tekniska förutsättningarna för deras genomförande närmare studeras. Allsidigheten i utredningen innebär bl. a. också att de samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av de olika förslagen om möjligt kartlägges. Med hänsyn till statsfinansernas ansträngda läge måste gränsen för sparfrämjande åtgärder via skattepolitiken under alla förhållanden dragas ganska snävt. Därtill kommer, att åtgärder av denna art är förenade med svårbemästrade problem. Det måste nämligen beaktas, att dylika åtgärder kan beröra ett mycket stort antal skattskyldiga och att redan av denna anledning tekniskt invecklade anordningar knappast kan komma ifråga. Utredningen bör söka bedöma de ifrågasatta åtgärdernas effekt på hushållens och statens sparande var för sig samt för sparandet i samhällsekonomin i dess helhet. Förutsättningarna för att komma fram till en åtminstone grov uppskattning av storleksordningen av de olika effekterna är nu gynnsammare än tidigare, eftersom konjunkturinstitutet nyligen färdigställt en utredning om hushållens sparvanor, belyst med ett statistiskt material, som bör kunna bli till direkt nytta för utredningen. Samråd bör i erforderlig utsträckning äga rum med stabiliseringsutredningen och kreditmarknadsutredningen.

KAPITEL II

Inledning

Betänkandets

uppläggning

Ett personligt sparande är värdefullt för den enskilde individen. Genom att spara en del av sina inkomster under den produktiva perioden kan han skaffa sig en viss ekonomisk säkerhet mot inkomstbortfall och oväntade utgifter i samband med exempelvis sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Vid förvärv av egethem eller av varaktiga konsumtionsvaror är det en fördel att kunna lita till ett sparkapital. Som redovisas i direktiven har staten på flera punkter engagerat sig för åtgärder av sparstimulerande art. En närmare redogörelse för dessa åtgärder lämnas nedan i detta kapitel. Under en följd av år har konjunkturinstitutet utfört undersökningar om hushållens sparvanor. Undersökningarna belyser inställningen till sparandet inom olika samhällsgrupper och lämnar därigenom värdefull information om de faktorer som bestämmer det personliga sparandet. Besultaten av den första undersökningen avseende år 1955 har redovisats i Meddelanden från Konjunkturinstitutet (B 25) och redogörelser för de båda följande undersökningarna avseende åren 1957 och 1958 torde komma att föreligga i tryckt skick i början av år 1961. Med hänsyn härtill har utredningen inte ansett det nödvändigt att närmare redogöra för undersökningarna. Utredningen kommer emellertid att knyta an till dem i det följande. I statliga utredningar liksom i motioner till riksdagen har i åtskilliga sammanhang väckts förslag som syftar till en ökning av det personliga sparandet. En redogörelse för dessa förslag återfinnes i detta kapitel. Utredningen har vidare låtit inhämta uppgifter om sparstimulerande åtgärder utomlands. Sådana åtgärder som bedömts vara av intresse redovisas avslutningsvis i detta kapitel. Efter den redogörelse för i Sverige och utomlands vidtagna eller föreslagna åtgärder av sparstimulerande karaktär som lämnas i detta kapitel följer i kapitel III utredningens överväganden och ståndpunkt beträffande frågan om ett skattepremierat sparande. I kapitel IV och V framför utred-

10 ningen förslag om införande av ett allmänt lönsparande och bostadssparande, och i kapitel VI behandlar utredningen vissa övriga frågor. Statliga

åtgärder

Statens direkta stöd åt den sparstimulerande verksamheten har lämnats och lämnas på i huvudsak följande tre vägar, genom lättnader i beskattningen, genom utbetalning av direkta premier eller genom sådana former och villkor för statlig upplåning som utformats särskilt med sikte på att stimulera det personliga sparandet. Till den första kategorin hör rätten till avdrag för avkastning av kapital och rätten till avdrag för försäkringspremier. I den andra kategorin ligger ungdomens lönsparande, premiesparandet och skattepremieobligationerna. Den sistnämnda kategorin slutligen omfattar, förutom räntebärande obligationer och premieobligationer, sparobligationer och rikskonton. Motiven för och utformningen av de båda avdragen redovisas närmare i kapitel III. Ungdomens lönsparande behandlas i kapitel IV. En kortfattad redogörelse för övriga åtgärder lämnas här nedan. Premiesparandet innebär att den som under ettdera eller båda av åren 1955 och 1956 på premiesparkonto insatte sparbelopp, maximerat till 1 000 kronor per år, äger att av staten erhålla en sparpremie. Denna skall utgå med 20 procent av sparbelopp insatt år 1955 och med 15 procent av belopp insatt år 1956 — liktydigt med en tilläggsränta av 4 å 5 procent per år — allt i den mån sparbeloppet vid utgången av år 1960 fortfarande innestår på premiesparkontot. Sparbeloppet skulle motsvara en ökning av insättarens tillgodohavanden i penninginrättningar o. dyl. under spararet. Detta förutsatte en kontroll från taxeringsnämndens sida men denna kontroll kunde — enligt vad som uttalades i propositionen (193/1955) — normalt begränsas till en summarisk jämförelse mellan årets och föregående års deklaration. Premien är icke skattepliktig. De kvarstående premieberättigade beloppen utgjorde den 30 juni 1959 676 miljoner kronor och de därpå belöpande premierna beräknades till 121 miljoner kronor. 1 Syftet med skattepremieobligationerna, som emitterades 1956 och 1957, var inte primärt att stimulera sparandet. De skulle åstadkomma en säsongutjämning av statsverkets utbetalningar. Den form man valde för att åstadkomma denna verkan var dock sådan att man har anledning att beteckna åtgärden som sparstimulerande. Systemet utformades så att skattskyldiga, som fick återbäring av skatt, erbjöds köpa skattepremieobligationer a 100 kronor. På obligationerna utlottades vinster. De försålda skattepremieobligationerna uppgick år 1956 till 68,7 miljoner kronor och år 1957 till 91,7 miljoner kronor. Av det anvisade riksstatsanslaget till vinstutlottningen ianspråktogs 3,2 resp. 3,6 miljoner kronor. 1 I konjunkturinstitutets undersökning av hushållens sparande år 1955 gjordes en specialundersökning av premiesparandet. Resultaten härav redovisas i Meddelanden från Konjunkturinstitutet B 25, s. 137.

11 Spar obligationer har emitterats i fem omgångar, den första år 1940. De tillkom i syfte att i första hand ge vidare befolkningsgrupper en sparform, som samtidigt innebar en direkt medverkan från spararnas sida vid statens upplåning. De utgavs i fyra till fem olika valörer med de lägsta beloppen varierande mellan 12 och 25 kronor och de högsta mellan 500 och 600 kronor. De försåldes till lägre pris än de angivna valörerna. Skillnaden motsvarade med hänsyn till obligationernas löptid — mellan 6 och 6V2 år — en genomsnittlig förräntning mellan 3,1 och 3,8 procent. Endast enskilda fick förvärva sparobligationer. Rätten att förvärva obligationer var begränsad till visst belopp per år och en person fick inte inneha obligationer över ett visst maximibelopp. F r å n början var den mot avkastningen svarande värdestegringen på obligationerna skattefri. Sedan det emellertid konstaterats, att obligationerna blivit ett placeringsobjekt jämväl för större inkomsttagare, ändrades bestämmelserna i detta hänseende. Avkastningen av obligationer utfärdade efter den 1 januari 1946 beskattades således i vanlig ordning. På de fyra emissionerna åren 1940, 1941, 1945 och 1946 nytecknades 17,4, 87,5, 26,2 resp. 29,3 miljoner kronor. Rikskontona tillkom budgetåret 1942/43 och utgjorde en form av statlig upplåning. Inlåningen ombesörjdes för riksgäldskontorets räkning av postanstalter, sparbanker och affärsbanker, vilka utfärdade motböcker och upplade konton för dessa. De inlånade medlen överfördes till riksgäldskontoret. Rikskonto kunde öppnas endast av enskild person. Insättningen var maximerad till 1 200 kronor per kalenderår och tillgodohavandet exkl. räntor fick ej överstiga 4 000 kronor. Medlen var utan uppsägning tillgängliga först sex år efter det insättningen skett. På medel som kvarstod under sådan tidrymd utgjorde räntan 3V2 % d. v. s. V2 % mer än den ränta som gavs på ett samtidigt emitterat sexårigt obligationslån. Nya insättningar mottogs icke efter utgången av år 1949. Den största behållningen på rikskonto utgjorde 27,9 miljoner kronor och redovisades den 30 juni 1949. Antalet konton var då 17 300.

Vissa

i statliga

utredningar

framförda

förslag

Statliga utredningar och promemorior har i olika sammanhang diskuterat sparåtgärder, som byggt på en statlig medverkan. Befolkningsutredningen föreslog vissa åtgärder för främjande av planmässigt sparande för familjebildning (SOU 1943: 18, 1946: 5). I en inom finansdepartementet upprättad promemoria från år 1948 angående statligt bidrag till främjande av ungdomssparande vidareutvecklades de av befolkningsutredningen förordade åtgärderna. Förslaget innebar i huvudsak att målsparande före 30 års ålder skulle stimuleras medelst kontanta sparpremier. Det mötte stark kritik vid remissbehandlingen och föranledde ingen åtgärd.

12 Vissa av befolkningsutredningens uppslag har kommit att spela en roll vid diskussionen av olika sparstimulerande åtgärder. Sålunda bygger 1944 års allmänna skattekommitté, regeringsrådet Klackenberg (PM år 1951) samt bostadspolitiska utredningen sina förslag om sparfrämjande åtgärder på uppslag av befolkningsutredningen. För de nu nämnda förslagen redogöres närmare i kapitel III respektive kapitel V.

Riksdagsmotioner Ett stort antal motioner angående sparstimulerande åtgärder har väckts under de senaste åren. I åtskilliga fall har motionerna återkommit i huvudsak oförändrade från det ena året till det andra. Den följande redogörelsen behandlar förslagen i deras senast föreliggande utformning. Flera motioner har avsett frågan om värdebeständigt sparande. Med hänsyn till att detta spörsmål överlämnats till utredning av en särskild kommitté har de icke medtagits i det följande. I åtskilliga motioner har man begränsat sig till att hemställa om utredning i vissa angivna hänseenden. Utredning har således begärts rörande skattebefrielse för bl. a. amorteringssparande och sparande på särskilt pensionskonto (1960: II 511) samt angående lämpligheten av ett obligatoriskt ungdomssparande (1957: I 376). önskemålet att befrämja det personliga sparandet utgör det väsentliga motivet till en hemställan om utredning rörande det tekniska och administrativa förfarandet vid konsumtionsutgiftsbeskattning (1960: II 524). I flera motioner har begärts utredningar syftande till en breddning av aktiesparandet. Av dessa motioner avser några möjligheten av en försäljning av aktierna i statliga bolag (1960:1 362, II 30 och II 455), medan andra upptar frågan om en översyn av vissa författningsbestämmelser som ansetts lägga hinder i vägen för en spridning av aktiesparandet (1957:11 263 och II 465). Förutom nämnda motioner förekommer sådana som innehåller utformade förslag till sparstimulerande åtgärder. Förslagen varierar inbördes beträffande formen för sparandet, t. ex. sparande i bank, i aktier, i försäkringar och beträffande de föreslagna åtgärdernas inriktning och omfattning. Vissa åtgärder föreslås således stå öppna för alla, t. ex. de nedan nämnda skattesparkontona, medan andra är begränsade till en viss grupp, t. ex. ungdomssparande, eller ett visst ändamål, t. ex. bostadssparande. Till åtgärder av mera generell art hör, som nämnts, skattesparkontona (1960: II 526). Förslaget härom innebär att skattskyldig, som verkställer insättning på särskilt sparkonto i bank, kan erhålla viss skattefrihet för de insatta medlen under förutsättning att dessa utgör nysparande. Den år-

13 liga insättningen föreslås begränsad till 3 000 kronor och maximigränsen för insättningar skall vara 30 000 kronor. Under spararet verkställda insättningar avdras från det inkomstbelopp på vilket skatten uträknas. Skattebefrielsen kvarstår så länge medlen innestår på kontot. Vid uttag skall de återföras till beskattning med hela beloppet om de stått inne mindre än tre år, med 70 procent av beloppet om de stått inne mer än tre men mindre än sex år och med 35 procent av beloppet om de stått inne mer än sex år. Sparkontot skall också kunna utnyttjas för bostadssparande. Den skattskyldige skall vara berättigad att för erhållet lån för bostad låta spärra kontot. I övrigt får kontot inte överlåtas eller pantsättas. Till sparstimulerande åtgärder av speciell form men eljest utan begränsningar hör likaså vissa förslag syftande till en spridning av aktiesparandet. Sålunda föreslås bl. a. en påbyggnad av avdraget från kapitalinkomster enligt 39 § 3 mom. kommunalskattelagen. Utöver nuvarande 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för gifta skall avdrag medges med ytterligare 200 resp. 400 kronor i den mån intäkten utgöres av inkomster av aktier eller andelar i ekonomisk förening (1959: II 46). I två olika motioner föreslås försäljning av aktier i LKAB. Enligt den ena motionen (1960: II 449) skall statens aktieinnehav till ett nominellt belopp av 228 miljoner kronor utbjudas i valörer på 50 kronor per aktie till en emissionskurs på 225 kronor för varje sådan aktie. Varje svensk medborgare över 16 år som vid senaste taxering åsatts till statlig inkomstskatt beskattningsbart belopp skall vara berättigad att köpa aktier. Inköpsrätten skall vara begränsad till tio aktier per person. I den andra motionen (1960:11455) föreslås att aktieinnehavet utförsälj es i flera trancher. Endast fysiska personer skall äga rätt att köpa aktierna och det antal aktier som får förvärvas av en person föreslås begränsat till 200. För att stimulera försäkringssparandet har i några motioner (1957: I 309 och II 459) föreslagits en höjning av avdraget för försäkringspremier enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen från 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för gifta till 400 resp. 800 kronor. Åtskilliga motioner syftar till att bereda gynnsammare villkor för bostadssparandet. Som ovan anförts skulle det föreslagna skattesparkontot kunna utnyttjas för bostadssparande. I ytterligare två motioner (1960:11 66 och 143) föreslås åtgärder syftande till ett ökat bostadssparande. I dessa föreslås att avdrag vid inkomstbeskattningen skall medges för belopp, högst 6 000 kronor för ensamstående och 12 000 kronor för gifta, som under perioden 1960—1965 insattes på särskilt bostadskonto. Medlen skall vara avsedda för förvärv av eget hem eller för gäldande av insats i bostadsrättsförening. Om medlen uttas för annat ändamål skall de upptas till beskattning det år då uttaget sker. Uppskov med beskattning skall ske längst till 1971 års taxering. Vidare föreslås att den som under visst beskattningsår

amorerat av skuld på egethem eller bostadsrättslägenhet med ett belopp övers igande 1,5 procent av fastighetens taxeringsvärde resp. den del av taxerngsvärdet som belöper på lägenheten skall få åtnjuta avdrag vid inkonsttaxeringen för överskjutande amortering, dock högst med ett belopp iv 700 kronor jämte tillägg av 200 kronor för varje hemmavarande barn under 16 år. Det förutsattes härvid att amorteringen inte motsvaras av er minskning av vederbörandes sammanlagda hos banker och andra pennnginrättningar innestående medel. I ei motion (1959: I 108) föreslås att sådan lånesökande till bosättningslån, fom kan uppvisa sparkonto med en behållning av lägst 1 000 kronor, uppkmimen genom kontinuerligt sparande, skall erhålla en sparpremie i form av räntenedsättning. Denna skall utgöra 2 procent å ett lånebelopp som ir dubbelt så stort som det sparade beloppet. Det högsta sparbelopp, för vlket premie beräknas, skall utgöra 3 000 kronor. Nå^ra motioner syftar till att stimulera ett särskilt ungdoms- eller utbildningssparande. Till denna grupp hör ett förslag (1956:1452) om ett premies} ärande uteslutande avsett för ungdomar i åldern 16—25 år med inkomster på minst 1 200 kronor om året. Premiesparandet skall i stort sett byggi på samma principer som 1955 och 1956 års premiesparande. På premiesparkonto skall få insättas högst 2 000 kronor per år. Premie skall i princp åtnjutas endast om beloppet uttas först då vederbörande uppnått 25 år Premie skall dock kunna utgå dessförinnan om medlen avses för bosättnng, studier eller startande av eget företag. Enigt en annan motion (1955:1194) skall personer som ej fyllt 30 år ha rätt att på ett särskilt konto årligen sätta in högst 1 000 kronor, vilket skall få avdras vid taxeringen. Kontots maximibelopp skall vara 10 000 kronor. En förutsättning för skattefrihet skall vara att de insatta beloppen utgör nysparande. Uttag från kontot skall beskattas som inkomst, såvida pengtrna inte användes till bosättning eller utbildning. I y terligare en motion (1960: II 354) föreslås skattefrihet för medel som äv familjeförsörjare insattes på utbildningskonto. Sådant konto får upprättas, ett för varje barn, senast det år barnet fyller 12 år. Det högsta belopp som årligen skall få insättas på utbildningskonto utgör 1 200 kronor och maximibeloppet för insättningar skall uppgå till 12 000 kronor. Ett villkcr for skattefrihet skall vara att de insatta medlen hålles spärrade i lägst sju år och minst intill dess barnet fyllt 16 år. De nu redovisade förslagen till sparstimulerande åtgärder k a n till sin form återföras på ett fåtal huvudtyper. Några fall avser en komplettering av ni befintliga möjligheter till avdrag vid beskattningen. Detta gäller de ovan nämnda avdragen för inkomster av aktier m. m. och för försäkringspremier. En stor grupp av åtgärder innebär fullständig eller partiell skatte-

15 befrielse eller uppskjutande av beskattningen för belopp som insatts på vissa konton. Detta gäller skattesparkontot, bostadskontot, det speciella ungdomssparkontot samt utbildningskontot. Avdraget för överamorteringar på egnahem och bostadsrättslägenheter kan också sägas falla under denna kategori. Förslagen om räntebefrielse för bosättningslån och om premiesparande för ungdom bygger på en särskild premiering, skild från beskattningen. Förslagen om försäljning av aktier i LKAB slutligen avser att genom en breddning av aktiemarknaden och speciella utbudsvillkor verka för en spridning av aktiesparandet till vidare grupper. Utländska

åtgärder

Utredningen har i sina undersökningar beträffande vilka åtgärder som kan vara ägnade att stimulera det enskilda sparandet inhämtat vissa uppgifter rörande behandlingen av hithörande problem i utlandet. De viktigaste av de åtgärder som vidtagits redovisas här nedan. Det bör understrykas att redovisningen, liksom i fråga om de svenska åtgärderna, endast avser statliga sådana. Av materialet kan det synas som om åtgärderna i de olika länderna är mycket varierande men i många fall rör det sig om liknande förfaringssätt ehuru de utformats olika. Bedogörelsen har därför erhållit en systematisk uppläggning och är inte upplagd land efter land. Skattepremiering Danmark Vid taxeringen äger den skattskyldige att göra avdrag, med högst 600 kronor för s. k. »ikke-fors0rgere» och 1 000 kronor för s. k. »fors0rgere», för belopp som han använt till vissa försäkringspremier eller till insättningar på s. k. »kapitalbindingskonti». De kapitalutbetalningar som dessa premier och insättningar ger rätt till är som regel skattefria. Avdragsgilla är premier för livförsäkringar, pensionsförsäkringar samt sjuk-, invaliditets- och olycksfallsförsäkringar. Bestämmelserna om avdrag för belopp som insattes å »kapitalbindingskonti» tillämpas för första gången under skatteåret 1960/61. Det belopp som skattskyldig årligen kan insätta utgör 100—1000 kronor. Bindningstiden är fem år. Om uttag sker efter femårsperiodens utgång skall det uttagna beloppet inte medräknas vid taxeringen. Om uttag sker dessförinnan skall det uttagna beloppet inräknas i den skattepliktiga inkomsten det år uttaget sker. Enligt tidigare, icke längre gällande, bestämmelser fanns det en viss begränsad skattefrihet för ränteintäkter. Sålunda fick vid taxeringen från in-

16 komster av räntor på bankmedel, obligationer, skuldebrev och andra utestående fordringar samt av utdelningar å aktier och andelsbevis avdras ett belopp om 200 kronor. Avdraget fick dock endast utnyttjas av skattskyldiga med en skattepliktig inkomst ej överstigande 20 000 kronor. Detta sparsystem kom endast att gälla skatteåret 1959/60.

Finland Sedan mitten av 1940-talet gäller att samtliga banktillgodohavanden samt räntor av dessa är helt skattefria vid såväl stats- som kommunalbeskattningen. Vidare får enskild person och oskiftat dödsbo genom lag år 1959 vid taxeringen från inkomsten avdra belopp, som insatts på särskilt skattelättnadskonto under åren 1959 och 1960, dock högst 80 000 mark per år. För att skattebefrielsen skall bli definitiv fordras dock att medlen står inne tre år från tidpunkten för insättningen. En särskild skattelättnad gäller för aktieägare. Denne har rätt att avdra 15 procent av utdelningens belopp från den skatt som utgår för hans inkomst och förmögenhet.

Israel Inkomsten av vissa bankinsättningar är skattefri under förutsättning att medlen varit innestående minst tre år. En skattepremierad form av målsparande har införts, vilken avser att för spararna underlätta inköp av sydfruktsodlingar eller andelar i sådana. Inköpet finansieras till lika delar av sparmedel och lån från staten med 14-årig löptid. Spararna åtnjuter en skattenedsättning motsvarande 15 procent av de sparade medlen.

Norge Insättningar i banker och i vissa sparinstitut är befriade från förmögenhetsskatt intill ett belopp av 5 000 kronor. Banta på sådana insättningar är, intill ett belopp av 200 kronor, fri från inkomstskatt. Livförsäkringspremier är avdragsgilla vid beräkningen av inkomstskatten intill visst maximibelopp. Vinsten å premieobligationer är skattefri.

Storbritannien En form av räntebärande sparbevis, s. k. National Savings Certificates, förekommer alltsedan 1916. Bäntan å dessa är skattefri.

17 Västtyskland Vid inkomstbeskattningen får avdrag göras för försäkrings- och byggsparande. Bland avdragsgilla försäkringar märks livförsäkringar samt premier till änke-, efterlevande-, försörjnings- och dödsfallskassor. Avdrag för sparande i byggsparkassor medges endast för bostadsfastigheter, såväl egnahem som andra bostadshus. Ett sparbelopp på 1 100 DM per år för ogift och 2 200 DM för makar är direkt avdragsgillt. För varje barn under 18 år, som den skattskyldige har, ökar avdragsbeloppet med 500 DM. Personer, som är 50 år och äldre, är berättigade till en fördubbling av dessa avdrag, överstiger det sparade beloppet dessa summor får avdrag därjämte ske med hälften av det överskjutande beloppet, dock högst med 50 procent av det direkt avdragsgilla beloppet.

Premiesparande Danmark Under senare hälften av 1950-talet fanns ett premiesparande. Lagen härom gällde ursprungligen endast ett år men den har sedermera förlängts. Den har emellertid numera ersatts med bestämmelserna om kapitalbindingskonti (se ovan under rubriken skattepremiering). Systemet stod öppet för skattskyldiga med en skattepliktig inkomst inte överstigande 25 000 kronor. Genom att insätta ett belopp mellan 200 och 2 000 kronor årligen på ett särskilt premieinsättningskonto erhöll insättaren en sparpremie om 15 procent av det insatta beloppet, vilken fick avdras vid debiteringen av skatten. Förutsättningar härför var dels att det insatta beloppet stod inne under tre år och dels att insättaren i sin deklaration kunde visa att ett verkligt sparande förelegat. Om insatta medel uttogs före treårsperiodens utgång skulle insättaren återbetala premien.

Västtyskland Vid sparande genom särskilt sparavtal med banker eller genom köp av värdepapper utfärdade av tyska staten, kommuner eller företag eller genom förvärv av andelar i investmentföretag kan premier upp till 20 procent av det sparade beloppet erhållas. En förutsättning för premien är att de sparade beloppen deponeras hos kreditinstitut för en tid av minst fem år. I fråga om förvärven av värdepapper förutsattes att de avser nyemissioner och att förvärven ej företagits med upplånade medel. För premierna har årliga maximibelopp fastställts, varför en ensamstående kan erhålla högst 120 DM, ett gift par 240 DM samt en familj med minst tre barn under 18 år 360 DM. 2—003178

18 Ungdomssparande Danmark Bestämmelser om ett särskilt ungdomssparande antogs i juni 1958. Varje »ikke-fors0rgere» under 25 år har att välja mellan att på ett särskilt konto i bank eller annat penninginstitut insätta ett belopp motsvarande vederbörandes statliga inkomstskatt, dock högst 2 000 kronor årligen, eller att erlägga en tilläggsskatt om 25 procent av den honom åliggande inkomstskatten. Det insatta beloppet kan lyftas först när insättaren fyllt 30 år eller om han dessförinnan gift sig eller driver självständig rörelse. Medlen förräntas efter sedvanlig bankränta och räntan kan lyftas närhelst insättaren önskar. Om det insatta årsbeloppet skulle bli lägre än 100 kronor behöver insättning inte ske. Detta innebär i praktiken att skattskyldiga med en beskattningsbar inkomst understigande 3 500 kronor står utanför systemet. Norge Genom beslut år 1960 skall införas bestämmelser om ett bostadssparande som endast är öppet för ungdom. För bestämmelserna redogöres här nedan under rubriken bostadssparande. Bostadssparande Norge Enligt beslut år 1960 skall bestämmelser om ett bostadssparande införas. Sparformen skall stå öppen för personer under 30 år. Sparpremien skall utgöra 15 procent av det sparade beloppet och vara skattefri. För premie skall fordras att sparandet har pågått under minst tre år. För sparbelopp under 200 och över 1 000 kronor utgår ej premie. Har vederbörande på detta sätt sparat ihop 10 000 kronor, äger han inte längre erhålla premier för ytterligare sparande. Det fordras vidare att sparandet skett ur den egna arbetsinkomsten. Premien utbetalas om sparbeloppet användes till förvärv av bostad eller anskaffande av bohag. Har spararen inte tagit ut beloppet innan han fyllt 33 år erhåller han premiering oavsett hur medlen användes. Israel Genom regelbundna insättningar på särskilda bostadssparkonton erhåller insättarna dels viss rätt till nyproducerade bostadslägenheter dels rätt till erforderliga lån för ändamålet. Insättningarna och våningspriserna är k n u t n a till byggnadskostnadsindex vid den tidpunkt då kontot öppnades. Allteftersom våningarna nalkas sin fullbordan utlottas de bland spararna. Västtyskland Person, som sparar i byggsparkassa, förvärvar andel i bostadsrättsförening, sluter sparavtal för minst tre år i syfte att uppföra en bostad eller sluter ett

19 köpavtal med ett offentligt bostadsföretag, har rätt till premie å högst 400 DM årligen. Premien utgår med 25 procent av det sparade beloppet men höjs för personer med 1—2 barn under 18 år till 27 procent, för familjer med 3—5 barn till 30 procent samt för familjer med mer än 5 barn till 35 procent. Premien insätts av myndigheterna årligen på vederbörandes bostadssparkonto. Aktiesparande Finland Genom särskilda bestämmelser erhåller aktieägare viss skatteminskning. För dessa bestämmelser redogöres ovan under rubriken skattepremiering. Västtyskland I sparfrämjande syfte har förbundsregeringen försålt en del av sin äganderätt i Preussag (Preussische Bergwerks- und Hiitten-Aktiengesellschaft) i form av folkaktier. I mars 1959 genomfördes en nyteckning i företaget genom försäljning av aktier till fysiska personer över 21 år, vilkas inkomster inte översteg 16 000 DM per år. En enskild person hade rätt att teckna högst fem aktier. Varje aktieinnehav medför rösträtt vid bolagsstämman. Något hinder för aktieägare att sälja aktierna föreligger icke.

KAPITEL III

Skattepremierat sparande

Gällande

bestämmelser

och deras

bakgrund

Avdrag från inkomst av kapital En form av sparstimulans som nu tillämpas är att skattskyldig erhåller ett särskilt avdrag från inkomst av kapital vid inkomsttaxeringen. Gällande bestämmelser härom återfinnes i kommunalskattelagen 39 § 3 mom. Bestämmelserna innebär i stort sett att person, som haft intäkt av kapital i form av räntor eller utdelningar, äger, om bruttointäkten överstiger utgifterna för vissa förvaltningskostnader och gäldräntor, utöver avdrag för dessa utgifter erhålla ett schablonavdrag å 300 kronor eller för äkta m a k a r 600 kronor gemensamt, dock högst med belopp motsvarande vad som återstår sedan förvaltningskostnader m. m. avdragits. Bestämmelserna infördes på förslag av 1950 års skattelagssakkunniga i betänkande med förslag till förenkling av vissa beskattningsregler och har sedermera ändrats efter förslag i en inom finansdepartementet år 1956 utarbetad promemoria.

1950 års skattelagssakkunnigas förslag De sakkunniga anförde i sitt förslag till förenkling av vissa beskattningsregler (SOU 1954: 18) att ett stort antal skattskyldiga, som erlade preliminär A-skatt, vid sidan av sin löneinkomst ofta hade smärre inkomster av kapital. Genom att de skattetabeller, efter vilka preliminär A-skatt utgick, grundats på förutsättningen, att den skattskyldige enbart hade inkomst av tjänst, uppkom inte sällan kvarstående skatt till följd av dessa småinkomster. Svårigheter förelåg givetvis att för nu ifrågavarande skattskyldiga åstadkomma en preliminär beskattning, som omfattade jämväl småinkomster av kapital. Det förtjänade därför att övervägas, om ej en bättre överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga skatten borde eftersträvas genom att smärre inkomstbelopp härrörande från ifrågavarande förvärvskälla helt fritogs från beskattning. En sådan anordning skulle samtidigt medföra en viss förenkling i deklarations- och taxeringsförfarandet. Såsom skäl för dess genomförande kunde dessutom anföras,

21 att den var ägnad att verka sparfrämjande. De sakkunniga ansåg, att skattebefrielsen borde utformas så, att inkomst av förevarande art togs till beskattning allenast i den mån inkomsten översteg ett visst belopp. Vid övervägande av frågan om storleken av den skattefria botteninkomsten hade man att beakta å ena sidan det av praktiska skäl förestavade önskemålet att icke preliminärbeskattade småinkomster av föga betydelse för skatteunderlaget undantogs från beskattning och å andra sidan det av finansiella hänsyn betingade intresset av att åtgärderna i fråga icke medförde alltför stort skattebortfall. De sakkunniga föreslog, att bottenavdraget bestämdes till 200 kronor. Detta skulle enligt gjorda beräkningar innebära att av hela antalet skattskyldiga med inkomst av kapital, 1 240 000, mer än hälften eller 692 000 skulle befrias från skatt å sådan inkomst. Av de remissinstanser, som av principiella skäl avstyrkte de sakkunnigas förslag, kan följande nämnas. Sveriges lantbruksförbund vände sig mot att endast sparande, som gav avkastning i form av räntor eller utdelningar, skulle premieras. Ett sparande hos en rörelseidkare eller jordbrukare genom investeringar i hans förvärvskälla blev däremot icke premierat. Det uppstod därför en fara för övervältring av skatt från en kategori skattskyldiga till andra. Kammarrätten anförde, att de föreslagna ändringarna inte uppfyllde rimliga krav på jämlikhet och rättvisa i beskattningen, utan innebar, att det allmänna eftergav skatter å betydande belopp. Det syntes kammarrätten uppenbart att sådana uppoffringar icke uppvägdes av förslagets fördelar med avseende å deklaration, taxering och uppbörd. Ståndpunktstagandet blev enligt kammarrättens mening beroende av den betydelse man tillmätte förslagets sparfrämjande verkningar. Vilken vikt man skulle tillmäta dessa berodde delvis på nationalekonomiska överväganden, varför kammarrätten ansåg sig icke böra ingå på denna fråga. Länsstyrelsen i Kronobergs län fann det ur rättvisesynpunkt inte vara tillfredsställande att inkomster av kapital blev gynnsammare behandlade än övriga inkomster. Länsstyrelsen uttalade att det knappast var rättvist att från beskattning undantaga en många gånger lätt förvärvad inkomst av kapital medan en tillfällig arbetsinkomst blev beskattad i sin helhet. Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg, att behovet av skattelättnader var mycket större för andra kategorier av skattskyldiga — främst löntagare — än för ägare av kapital. I åtskilliga av de tillstyrkande yttrandena framhölls att förslaget hade en viss sparfrämjande effekt. Departementschefen anförde (prop, nr 59/1955) bl. a. att de sakkunniga hade såsom ett ytterligare skäl för införandet av ett bottenavdrag från kapitalinkomster angivit, att ett sådant avdrag kom att verka sparfrämjande. Flera remissinstanser hade särskilt understrukit denna effekt. Oavsett hur härmed förhöll sig, hade emellertid förslaget sådana fördelar i

22 andra hänseenden att dessa i och för sig var tillräckliga för att motivera införandet av ett bottenavdrag av föreslagen art. Departementschefen ifrågasatte emellertid om inte förslaget ledde till väl stor skattelindring för äkta makar som båda hade kapitalinkomster. Fölen väsentligt mindre kostnad skulle man nå ett resultat, som ur förenklingssynpunkt fick anses tillfredsställande, om beloppet bestämdes för ogifta till 100 kronor och för äkta makar till 200 kronor gemensamt. Skattebortfallet skulle i så fall inte komma att uppgå till högre belopp än 16 miljoner kronor för staten och 12 miljoner kronor för kommunerna. Bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande (nr 18/1955) att avdraget främst motiverats av förenklingssyften och en strävan att uppnå bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för sådana skattskyldiga, som vid sidan av annan inkomst hade smärre inkomster av kapital. Utskottet framhöll emellertid att såsom en följdverkan av ett schablonavdrag under inkomst av kapital såg utskottet att avdraget kunde vara ägnat att få en viss sparfrämjande effekt. Införandet av ett sådant avdrag skulle sålunda ligga i linje med de vid upprepade tillfällen framkomna önskemålen om vidtagandet av åtgärder i syfte att främja sparandet.

1956 års promemoria I promemorian anfördes, att ett däri föreslaget avdrag för villafastigheter skulle komma att överstiga avdraget vid beräkning av inkomst av kapital. Det kunde därför övervägas huruvida inte det från inkomst av kapital medgivna avdraget borde fördubblas så att det kom att uppgå för makar gemensamt till 400 kronor och för annan skattskyldig till 200 kronor. Avgörande för en sådan höjning syntes bli storleken av det skattebortfall för stat och kommun, som kunde beräknas bli följden. Med ledning av 1950 års skattelagssakkunnigas beräkningar rörande bortfallet för bottenavdrag vid inkomst av kapital beräknade utredningsmannen att en fördubbling av avdraget medförde ett skattebortfall av ytterligare högst 12 miljoner kronor för staten och 10 miljoner kronor för kommunerna. I remissyttrandena framfördes i här avsett hänseende intet nytt i förhållande till vad som anförts vid remissen av skattelagssakkunnigas förslag. Departementschefen anförde bl. a. följande (prop, nr 71/1957): Enligt beslut av 1955 års riksdag hade under åren 1955 och 1956 prövats ett särskilt system för premiering av det frivilliga sparandet. Avsikten med denna sparform var att genom en kontant premie stimulera till ökat banksparande. Ehuru premiesparandet i och för sig fått stor anslutning fick det anses klart att det extra nysparande, som härigenom uppkommit, icke var av den storleksordningen att statsmakterna borde binda sig för en fortsatt premiering i denna form. I stället syntes det naturligt att det fortsatta stödet åt sparandet gavs genom en höjning av de schablonavdrag som

23 från och med beskattningsåret 1956 tillämpades vid beskattning av inkomst av kapital. Flertalet av de i ärendet hörda remissinstanserna hade i princip tillstyrkt att en höjning av avdraget genomfördes. Vid bestämmandet av avdragets storlek borde enligt departementschefens mening hänsyn tagas till att den kontanta premiering av sparandet som ägt rum under de båda senaste åren skulle bortfalla. För att inom ramen för detta avdrag kunna uppmuntra nysparandet bland de mindre inkomsttagarna var det uppenbarligen angeläget att avdraget togs till så pass stort att skälig marginal fanns för att från beskattning fritaga även ränteinkomsten på nysparandet. En familj som helt utnyttjat premiesparandets möjligheter hade ett banktillgodohavande å 4 000 kronor. För ensamstående uppgick motsvarande belopp till 2 000 kronor. Med dåvarande ränteläge skulle ett avdrag med 600 kronor för gifta och med 300 kronor för ensamstående ha inneburit att avkastningen på ett kapital av ca 14 000 kronor för gifta och 7 000 kronor för ogifta skulle ha blivit skattefritt. Sattes gränsen vid dessa kapitalbelopp syntes rimlig hänsyn ha tagits till behovet att kunna premiera nysparandet bland den stora massan av småsparare. Med utgångspunkt från de av utredningsmannen verkställda beräkningarna kunde skattebortfallet vid ett genomförande av detta förslag uppskattas till 22 miljoner kronor för staten och 17 miljoner kronor för kommunerna. Bevillningsutskottet karakteriserade i sitt betänkande nr 32/1957 förslaget som åtgärder i syfte att stimulera sparandet. Utskottet anförde att allmän enighet torde råda om det frivilliga enskilda sparandets stora betydelse för samhällsekonomin. Under en följd av år hade också i olika sammanhang ifrågasatts åtgärder för att stimulera till en ökning av detta sparande. Från statsmakternas sida hade även prövats olika möjligheter i detta hänseende, varvid såsom den mest vittsyftände ansågs det år 1955 beslutade systemet för premiering av det frivilliga sparandet under åren 1955 och 1956. Utskottet delade den av departementschefen uttalade meningen att, även om premiesparandet i och för sig fått stor anslutning, det dock inte syntes ha medfört ett nysparande av sådan storlek, att anledning då förelåg att vidare använda samma system. Fortsatta åtgärder i syfte att uppmuntra nysparandet var emellertid enligt utskottets mening synnerligen önskvärda. Ett ökat enskilt sparande innebar nämligen att den enskilde medborgaren i vidgad utsträckning avstod från löpande konsumtion och att ytterligare utrymme härigenom skapades för tillgodoseende av investeringsbehov i samhället, vilket inte minst i dåvarande läge var av största betydelse. Med hänsyn härtill var det angeläget, att de sparstimulerande åtgärderna vidtogs utan dröjsmål. Enligt utskottets mening var därvid den närmast till hands liggande lösningen att — såsom departementschefen föreslagit — höja det år 1955 införda schablonavdraget under inkomst av kapital. För att den önskvärda

24 effekten i fråga om nysparandet skulle uppnås borde en tämligen kraftig höjning ske. De i propositionen föreslagna beloppen syntes utskottet härvidlag väl avvägda. För personer, vilkas sparkapital mera avsevärt understeg nämnda belopp, borde de föreslagna avdragen verka som en kraftig stimulans till nysparande. Det borde nämligen beaktas, att det föreslagna avdraget i princip hade samma verkan på avkastningen av sparkapital upp till nyssnämnda belopp som en räntehöjning med någon eller några procent. Utskottet anförde därefter att det i det föregående hade framhållit att det ansåg en ökning av det enskilda sparandet vara synnerligen angelägen. Även om det av utskottet tillstyrkta propositionsförslaget var ägnat att i hög grad främja detta sparande, borde enligt utskottets mening varje ytterligare möjlighet därtill noggrant prövas. Särskilt motionsförslagen om skatteuppskov för belopp som insatts på sparkonto ansåg utskottet värda att uppmärksammas. Med det antydda systemet var nämligen förbunden en premiering på det sättet, att den skattskyldige så länge medlen innestod på sparkontot tillgodogjorde sig ränta på det mot insättningen svarande skattebeloppet — en premieringsfaktor som syntes utskottet vara av betydelse ur olika synpunkter. Sparkontosystemet ansågs även kunna inr y m m a möjligheter till en särskild stimulans åt det långsiktiga sparandet. Såsom en fördel med det skisserade systemet såg utskottet också att detsamma kunde användas i resultatutj ämnande syfte. Utan mer ingående undersökningar var det emellertid svårt att bedöma hur stora kostnader för statsverket, som ett sparkontosystem kunde väntas medföra, och om de ur allmän synpunkt önskvärda verkningarna därav kunde uppväga de med systemet förenade kostnaderna. Vidare torde ett system med skattepremiering för insättning på sparkonto aktualisera svårlösta tekniska problem, t. ex. om avdrag skulle medges redan då källskatt uttogs och i så fall vilket förfaringssätt som var lämpligast. Även i andra hänseenden syntes n ä r m a r e överväganden erfordras. Utskottet kunde därför då icke förorda lagstiftning i ämnet men var däremot berett tillstyrka att en utredning kom till stånd. Utredningens uppgift borde vara att allsidigt och förutsättningslöst söka utröna huruvida det var lämpligt och möjligt att skattevägen stimulera nysparande och vilka former som därvid borde komma i fråga. Utredningen borde alltså inte omfatta endast skattepremiering av sparkontoinsättningar utan även behandla frågan om stimulans av olika former av målsparande, t. ex. bostadssparandet. I första hand borde utredas om sparande i angivna former kunde gynnas genom skattelättnad på ett eller annat sätt. Avdrag för försäkringspremier Vid taxeringen till inkomstskatt äger skattskyldig, jämlikt bestämmelserna i kommunalskattelagen 46 § 2 mom., erhålla avdrag för bl. a. premier som

25 han erlagt för vissa försäkringar, exempelvis kapitalförsäkring. Avdragsbeloppet är maximerat till i stort sett 300 kronor för ogift och 600 kronor för äkta makar gemensamt. Bätten till avdrag för försäkringspremier infördes vid den statliga beskattningen genom beslut av 1910 års riksdag och motiverades med att det i viss mån borde bli en sporre till sparsamhet och stimulera intresset att trygga familjens ekonomi i händelse av dödsfall, sjukdom, olycksfall m. m. Genom beslut av 1920 års riksdag infördes avdragsrätt också vid den kommunala beskattningen. Förslag om avdragets avskaffande har vid flera tillfällen framförts men avvisats. Skattelagssakkunniga, vilkas förslag låg till grund för höjningen av avdraget vid 1955 års riksdag, ansåg ett avskaffande av avdraget ur principiell synpunkt motiverat men föreslog likväl inte — med hänsyn till frågans tidigare behandling — en sådan åtgärd. Departementschefen uttalade (prop, nr 59/1955) mot bakgrunden av vissa av de sakkunniga redovisade uppgifter om de belopp, varmed avdrag yrkats, att det torde kunna ifrågasättas, om inte avdragets betydelse u r ackvisitionssynpunkt något överdrivits. Det borde emellertid betonas att försäkringssparandet såväl för den enskilde som för samhället hade sin givna betydelse. Inte minst värdefullt var det ur den synpunkten att det skedde systematiskt och i regel på lång sikt. Statsrådet ansåg att det var vanskligt att uttala sig om i vilken utsträckning avskaffandet av det ifrågavarande avdraget skulle inverka på det fortsatta försäkringssparandet, men att en viss minskning kunde befaras komma att bli följden. Den allmänna uppfattningen hos remissinstanserna hade också varit att avdraget borde bibehållas. Statsrådet ansåg att han i dåvarande läge kunde ansluta sig till denna uppfattning. Det borde beaktas att avkastning av sparande av annan art i viss utsträckning ej blev beskattad om det förordade bottenavdraget från inkomst av kapital infördes. Det skulle i belysning härav te sig oegentligt att samtidigt slopa den redan existerande förmån beträffande försäkringssparande, som låg i att avdragsrätt i viss utsträckning åtnjöts för erlagda försäkringspremier.

Vissa

i statliga

utredningar

framförda

förslag

Enligt ett förslag avgivet av 19W års allmänna skattekommitté år 1947 angående skattepremiering av frivilligt banksparande skulle varje skattskyldig vid taxeringen åtnjuta avdrag för den del av inkomsten som han under året insatt på skattesparkonto. Avdrag skulle få göras med högst 3 000 kronor för ettvart av de båda åren 1948 och 1949 eller sammanlagt med högst 6 000 kronor. För avdraget förutsattes, att insättningen skett av medel, som sparats av inkomst under beskattningsåret och att förmögenhetsställningen sålunda förbättrats med detta belopp. De insatta medlen skulle icke få uttagas förrän minst två kalenderår förflutit. Därefter fick

uttag ske men om detta verkställdes före utgången av år 1954 skulle skattefrihet ej längre föreligga för det uttagna beloppet. Detta skulle upptagas i deklarationen och inräknas i den skattepliktiga inkomsten det år uttaget skett. Insättningar, som kvarstod till utgången av år 1954, skulle liksom icke uttagen ränta vara definitivt fria från inkomstbeskattning. Förslaget blev icke föremål för remissbehandling. Regeringsrådet Klackenberg framlade år 1951 en promemoria med utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt sparande under år 1952 (nedan kallad Klackenbergs PM). Förslaget framkom under trycket av stark tidsnöd och utredningsmannen betonade, att det fick anses som en försöksanordning för år 1952. Skattskyldig med preliminär A-skatt, som under år 1952 av sin lön lät verkställa insättning på skattesparkonto, skulle erhålla nedsättning i inkomstskatten med belopp motsvarande 20 procent av det insatta beloppet, dock högst å 1 000 kronor. Skattenedsättningen skulle ske genom att den slutliga inkomstskatten för år 1952 avkortades med 20 procent av sparbeloppet. Om den beskattningsbara inkomsten översteg för ensamstående 15 000 kronor, skulle avkortning ske endast om den skattskyldige utöver insättningen på skattesparkonto hade visst bottensparande. Detta skulle vid en beskattningsbar inkomst av 15 000 kronor utgöra minst 500 kronor och vid högre inkomster 500 kronor jämte 10 procent av det belopp varmed den beskattningsbara inkomsten översteg 15 000 kronor. För gift skattskyldig låg gränsen vid 20 000 kronor. För att slutlig skattesänkning skulle få åtnjutas fordrades, dels att taxeringsnämnden konstaterat att sparbeloppet motsvarade sparande under året, och dels att sparbeloppet innestod till utgången av år 1956, således under fyra år. Vid uttag dessförinnan skulle skattelättnaden återbetalas. Uttag före utgången av år 1954 skulle få ske endast i vissa extraordinära fall. Tekniskt skulle systemet fungera så att arbetsgivaren vid avlöningsutbetalningen innehöll visst sparbelopp. Samtidigt skulle källskatteavdraget minskas med 20 procent av sagda belopp. Systemet byggde på arbetsgivarnas obligatoriska medverkan. Utredningsmannen lade två alternativa antaganden till grund för sin bedömning av systemets verkningar. 1. Om samtliga personer, som i »Skattetaxeringarna för år 1950» betecknades såsom anställda, i genomsnitt satte in vardera 100 kronor skulle sparbeloppet bli totalt inemot 250 miljoner kronor och skattebortfallet för staten utgöra 50 miljoner kronor. 2. Om inkomsterna för dem som enligt ovannämnda statistik betecknats som anställda förutsattes år 1953 ligga 20 procent högre än vid 1950 års taxering och insättningsbeloppens genomsnitt tänktes differentierat för olika inkomstklasser, från 100 kronor i gruppen 3 600—6 000 kronor till 800 kro-

27 nor i gruppen över 12 000 kronor, skulle det totala sparbeloppet överstiga 500 miljoner kronor och skattebortfallet för staten uppgå till mer än 100 miljoner kronor. Remissinstanserna accepterade i allmänhet skattelättnadslinjen liksom valet av viss skatteavkortning framför generell skattefrihet. Kritiken riktade sig mot att systemet endast skulle omfatta inkomsttagare med preliminär A-skatt liksom mot arbetsgivarnas obligatoriska medverkan. Därjämte framhölls att kontrollen av att nysparande skett skulle bli betungande för taxeringsmyndigheterna. Vissa alternativa lösningar framfördes, i huvudsak inom ramen för utredningsmannens förslag. Dessa syftade bl. a. till att befria arbetsgivarna från skyldigheten att medverka. Utredningens

överväganden

och

ståndpunkt

Ett gemensamt drag i de flesta motionerna om premiering av sparande genom skatteminskning har varit förslag om att vid den skattemässiga inkomstberäkningen hänsyn skulle tas till insättning och uttag å särskilt konto; i huvudsaklig överensstämmelse med gällande speciallagstiftning om s. k. skogskonto. Detta skulle alltså innebära att spararen erhöll skatteminskning i relation till det belopp som sattes in på ett särskilt konto medan han vid uttag av beloppet fick en häremot svarande skatteökning. Ett viktigt led i de flesta motionerna utgör därtill ett förslag om att vid ett flerårigt sparande en definitiv skatteminskning i någon form skulle erhållas, d. v. s. att ett uttag icke skulle påverka beskattningen. Utredningen avser främst att granska möjligheterna att införa en definitiv skatteminskning såsom premiering för sparande men kommer även att något beröra det förstnämnda förfarandet, som enbart syftar till en uppskjuten beskattning. A. Definitiv skatteminskning De olika frågor utredningen har att ta ställning till vid behandlingen av detta spörsmål hänger i hög grad samman, men vid behandlingen här nedan har utredningen sökt att i möjligaste mån renodla de olika frågeställningarna. Kravet på nysparande Det är utredningens uppgift att finna åtgärder som kan stimulera till ett ökat enskilt sparande. En premiering bör således i möjligaste m å n avse endast det sparandetillskott som premieringen framkallat. Det är emellertid inte möjligt att exakt fastställa storleken av ett sådant tillskott och att alltså ur det årliga nysparandet särskilja detta från det nysparande som ändå skulle ha skett, oberoende av premieringen. Vid en premiering går det där-

28 för inte att undvika att premiera allt redovisat årligt nysparande överhuvudtaget. En möjlighet att reducera premieringens omfattning vore emellertid att endast premiera den del av nysparandet som översteg ett s. k. bottensparande eller normalsparande för varje individ. I Klackenbergs PM fanns ett sådant begrepp, men det utnyttjades något annorlunda. Utredningen återkommer till detta här nedan. Genom att undanta ett sådant bottensparande från premiering skulle man naturligtvis inte undgå att premiera ett nysparande som sker alldeles oberoende av premieringen men man skulle begränsa premieringen till enbart det sparande som är »onormalt» högt. Storleken av ett sådant bottensparande kunde differentieras för olika grupper av sparare med utgångspunkt i inkomstens storlek, spararens ålder, familjeförhållanden o. s. v. Ju rikare man gjorde differentieringen desto större möjlighet skulle man få att för varje enskild individ fastställa ett »normalsparande», men i gengäld skulle systemet bli desto mera administrativt svårhanterligt. Storleken av »normalsparandet» borde inte vara svårare att beräkna än att varje sparare själv skulle kunna beräkna detta. Önskemålet att införa enkla och enhetliga regler kommer emellertid uppenbarligen i konflikt med önskemålet att erhålla rättvisa regler. En förutsättning för att man skall kunna införa en sådan form av premiering är att storleken av det individuella nysparandet kan fastställas. Vid den form av sparpremiering, som avdraget från inkomst av kapital utgör, har man icke något sådant krav på nysparande. Avdraget erhålles oberoende av huruvida under året något nysparande företagits eller icke. Vid en så förhållandevis ringa premiering är inte heller kravet på att den endast avser nysparande så angeläget. Om man däremot vill införa en kraftigare stimulans, med åtföljande högre kostnader för stat och kommun, framstår kravet betydligt starkare på att det sparande som premieras verkligen är ett nysparande. Vid premiesparandet 1955 och 1956 upprätthölls i princip ett sådant krav. Detta var emellertid av begränsad räckvidd. Premieringen omfattade endast sparande å särskilt premiesparkonto och för att premie skulle erhållas krävdes i stort sett endast att medlen å detta konto representerade en ökning av spararens sammanlagda banktillgodohavanden. Bortsett ifrån att man tog viss hänsyn till förändringar i tillgångar i form av kapitalförsäkringar tog man inga hänsyn till förskjutningar i förmögenhetsförhållandena i övrigt. Att fastställa storleken av nysparandet är emellertid förenat med stora svårigheter. En utgångspunkt för undersökningar av förmögenhetsförändringarna kan visserligen erhållas i den sammanställning av förmögenheten som finns i självdeklarationen. Det förhållandet att spararens deklarerade förmögenhet ökat under året kan dock uppenbarligen inte vara en tillräck-

29 lig grund för premiering. Om man bortser från att deklarationen kan uppta ökningar av sådana tillgångar som i detta sammanhang inte borde räknas till sparande, exempelvis lös egendom avsedd för ägarens personliga bruk, k a n förmögenheten ändå, på grund av värdestegringar, öka utan att något aktivt sparande förekommit. Värdet på såväl fastigheter som aktier visar ju sedan länge en stigande tendens. Givetvis borde en sådan ökning av tillgångarna icke berättiga till premiering. I princip är det dock inte omöjligt att fastställa hur mycket av en förmögenhetsökning som beror av ett faktiskt sparande. Man kan beräkna hur olika poster förändrats, exempelvis kontanter, banktillgodohavanden o. s. v. Om obligationer och aktier ingår i förmögenheten får hänsyn tas till de kursförskjutningar som ägt rum under året, vilket kan vara ett mycket tidskrävande arbete särskilt om obligationer eller aktier försålts under året. Det är vidare nödvändigt att ta hänsyn till förskjutningar i skulderna. Detta kräver att i deklarationen lämnas en utförlig och riktig redovisning av skulderna. I princip är varje deklarationspliktig redan nu skyldig att lämna sådan redovisning, men då det gäller skattskyldiga som ej har en förmögenhet överstigande 80 000 kronor (förmögenhetsskatt utgår icke därest förmögenheten ej överstiger denna summa) har man anledning att förmoda att uppgifterna ej alltid är fullständiga. I fråga om sådana sparare som deklarerar inkomst av jordbruk eller av rörelse skulle problemet ställa sig än mer komplicerat. Genom förändringar av tillgångar och skulder kan, bl. a. beroende på hur dessa värderats, förmögenhetsökningar uppkomma som ej beror av ett verkligt sparande. Att renodla uppgifterna om verkligt sparande ur deklarationerna för sådana inkomsttagare skulle i praktiken vara nästan ogörligt. Utredningen har kommit till den slutsatsen att det av praktiska skäl icke ä r möjligt att fasthålla vid ett krav på nysparande för att premie skall utgå. Den som utnyttjar redan befintliga tillgångar måste i premieringshänseende komma i samma läge som den som företagit ett nysparande. Sparformer Det system för premiering, som för närvarande tillämpas — genom att avkastningen i viss utsträckning är skattefri — omfattar flera olika former av sparande, exempelvis sparande å bankräkning, obligationer och aktier. Denna form av premiering är neutral på så sätt att den omfattar förhållandevis många och betydande former av sparande; förutsättning för premiering är endast att avkastningen utgår i form av räntor och utdelningar. E n premie innebär ju en ytterligare förmån till spararen utöver de förmåner i form av ränta och annat som normalt utgår. Inriktas premieringen endast på viss eller vissa speciella sparformer kan detta uppenbarligen

30 åstadkomma rubbningar inom hela kreditsystemet. Vid en premiering bör man därför undvika att diskriminera somliga sparformer genom att undanta dem från bestämmelserna om premiering. I vissa ovannämnda motioner omfattar förslagen om sparpremiering endast sparande för vissa uppgivna ändamål, exempelvis studier. Utredningen anser emellertid inte att ett visst sparande bör premieras skattevägen framför ett annat utan är av den uppfattningen att vid en sådan premiering allt sparande bör behandlas lika oavsett ändamålet. Premiesparandet 1955 och 1956 gällde banksparande och även i motionerna om sparstimulerande åtgärder har förslagen i allmänhet gällt sådant sparande. Det torde också vara naturligt att banksparandet medtages vid en sparpremiering. Ett sparande i form av köp av statliga eller andra obligationer kan från ekonomisk synpunkt ej anses vara mindre värdefullt än ett banksparande, varför det i premieringshänseende icke finns någon anledning att skilja sparformerna åt. Liknande synpunkter kan anföras beträffande sparande i form av köp av aktier. Som framgår av bilaga 1 utgör försäkringssparandet en betydande del av hushållens totala sparande och redan detta är anledning till att icke missgynna sådant sparande genom att undanta det från en eventuell allmän premiering av sparande. Ett annat skäl är att försäkringssparandet utgör ett förhållandevis effektivt och regelbundet sparande, vilket beror på det sätt varpå avgiftsuppbörden (sparandet) sker. För att premiering skall vara möjlig att genomföra krävs det emellertid att försäkringstagarna får upplysning om hur stor del av försäkringspremien som utgör sparande. Så är inte fallet för närvarande, och det torde bjuda på en hel del praktiska svårigheter att meddela försäkringstagarna detta. För närvarande är premierna för kapitalförsäkringar i princip icke avdragsgilla. Bestämmelserna i 46 § 2 mom. i kommunalskattelagen innefattar visserligen en rätt till avdrag (det s. k. sociala avdraget) för bl. a. kapitalförsäkringspremier. Avdraget är emellertid begränsat till 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för äkta makar gemensamt, och då det dessutom skall inrymma även premier för vissa andra försäkringar, främst avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen, blir utrymmet för ett avdrag för kapitalförsäkringar inte stort. En annan form av sparande representerar pensionsavgifterna. För dessa erhålles emellertid i allmänhet avdrag redan enligt gällande bestämmelser. Om ett sådant sparande lades till grund för premiering skulle detta innebära att pensionssparande kom att åtnjuta en dubbel premiering. Pensionssparande torde därför icke böra vara premiegrundande. En betydande del av hushållens samlade sparande sker i form av investering i eget jordbruk eller annan rörelse. I viss utsträckning är dessa in-

31 vesteringskostnader avdragsgilla antingen omedelbart det år investeringen görs, vilket gäller exempelvis ersättningsköp inom jordbruk där kontantprincipen tillämpas eller — under ett begränsat antal år — i form av värdeminskningsavdrag, vilket exempelvis gäller maskiner och verktyg i annan rörelse. För mycket stora delar av investeringarna erhålles för närvarande inget avdrag. Detta gäller nyuppsättningar inom jordbruk, som tillämpar kontantprincipen, och förvärv av fastighet, där avskrivningsprocenten är så låg att man i detta sammanhang kan bortse från den. Det synes vara uppenbart att investeringar i jordbruk eller annan rörelse, för vilka avdrag för värdeminskning för närvarande icke erhålles, i premieringshänseende ej bör behandlas annorlunda än bank-, obligations- eller aktiesparande. Det bör här anmärkas att vissa svårigheter kan uppkomma vid avgörandet av vad som exempelvis avser ersättningsköp och vad som avser nyuppsättning. I vissa ovan nämnda motioner har förslag framförts att amortering å skulder skulle vara avdragsgill. Om man inför en premiering för vissa investeringar är det inte rimligt att premiera även amorteringen på skulderna för dessa investeringar. Däremot är det självfallet möjligt att avstå från att premiera sparande genom investering och i stället premiera sparande som sker genom avbetalning å sådan skuld, som vederbörande ådragit sig på grund av investeringen. Vad gäller amorteringar å lån för andra ändamål än investeringar i egen rörelse kan helt allmänt konstateras att premiering för amortering å lån för konsumtionsändamål icke borde komma i fråga. När det gäller amortering å lån i fastighet blir frågan mera komplicerad. Här är investeringskostnaderna ofta så stora att ett förfarande med avdrag för dessa under investeringsåret i allmänhet endast skulle kunna utnyttjas till en ringa del. I detta fall skulle systemet kunna konstrueras så att avdrag erhölls dels för vad som investerades i fastigheten av egna medel och dels för de årliga amorteringarna.

Högsta belopp för premieberättigat sparande En premiering utan krav på nysparande medför, som tidigare påpekats, att premie kan komma att utgå även för belopp som redan tidigare ingår i vederbörandes förmögenhet. En hög premiering skulle kunna leda till mycket stora premieringskostnader för samhället. En utväg att minska dessa kostnader är att införa en maximigräns för det årliga belopp för vilket premier skall utgå. En sådan gräns kan lämpligen avpassas efter vad som rimligen kan uppnås genom ett sparande ur årsinkomsten. Hur stort belopp som kan sparas beror bl. a. på inkomstens storlek. Ur stora inkomster kan i många fall betydande belopp sparas. I och för sig

32 skulle det inte finnas någon anledning att inte utsträcka en premiering till att omfatta även dessa belopp. Om man förutom nysparande även premierar äldre, redan befintliga tillgångar, får man emellertid räkna med att om premieringen utsträckes för att nå stora nysparade belopp man även kommer att få premiera ett stort antal gamla sparbelopp. Då det är relativt få som kan nyspara stora belopp, kan antalet gamla sparbelopp förväntas bli oproportionerligt stort om man har en relativt hög gräns. 1944 års skattekommitté föreslog en gräns om 3 000 kronor per år. Ett sådant belopp kan dock uppenbarligen icke sättas som mått på ett möjligt nysparande. Det torde inte vara många sparare som kan spara detta, om man avser ett regelbundet, flerårigt sparande, utan man torde få räkna med att de allra flesta som önskar erhålla premie för detta belopp har tagit medlen ur tidigare befintliga kapitaltillgångar. Utredningen har den uppfattningen att en maximering om 1 200 kronor per år, d. v. s. 100 kronor i månaden, utgör ett lämpligare belopp.

Bottensparande för vilket premiering icke utgår Ur en större inkomst är det lättare att spara ett visst belopp än det är att under i övrigt lika förhållanden spara samma belopp ur en mindre inkomst. För att göra prestationerna likvärdiga för sparare med olika inkomster skulle man kunna föreskriva att ett bottenbelopp först måste sparas innan premie erhålles, och då endast för vad som sparas därutöver. I Klackenbergs PM ingick ett förslag om ett bottensparande som för ogift person sattes till 500 kronor plus 10 procent av vad inkomsten översteg 15 000 kronor. Utgångspunkten i promemorian var emellertid att endast nysparande skulle premieras och om man släpper detta krav kommer frågan i ett annat läge. Ett system som medger premiering även för redan befintliga medel skulle för personer med redan befintliga kapitaltillgångar innebära att de endast behövde överföra ett större belopp än de annars skulle behöva. Dessutom uppstår den olägenheten, vilken är störst för dem som nysparar, att det under det löpande året kan vara vanskligt för en person att avgöra hur stor årsinkomsten kommer att bli och därmed hur stort bottensparandet måste vara. Denna osäkerhet kommer givetvis att ha en hämmande inverkan på sparviljan. Vidare kommer möjligheterna till misstag att öka genom de mera invecklade bestämmelser, som måste tillkomma vid föreskrifter om bottensparande. Detta kommer att medföra irritation bland dem som önskar premie och ytterligare arbete för taxeringsmyndigheterna, som måste underrätta vederbörande om misstaget. Slutligen må framhållas att en person med en relativt hög inkomst på grund av sina personliga förhållanden — exempelvis sjukdom i familjen, stor försörjningsbörda mot andra närstående än barn, stora avbetalningar å studieskulder etc. — kan vara ur stånd att uppnå ett sparbelopp, som en person med

33 betydligt lägre inkomst men med gynnsammare personliga betingelser utan svårighet kan uppnå. En mer eller mindre stelbent regel om krav på ett visst bottensparande skulle för personer ur den förstnämnda kategorien te sig som en avgjord orättvisa. Ett arrangemang med bottensparande skulle alltså i viss utsträckning verka i riktning mot större rättvisa mellan sparare med olika stora inkomster men det skulle missgynna dels dem som redan hade ett kapital i förhållande till dem som nysparade och dels dem som på grund av nämnda personliga förhållanden hade svårt att spara vissa schablonmässigt bestämda belopp. Utredningen anser därför att ett förfarande med bottensparande icke bör införas som ett led i bestämmelser om sparpremiering.

Sparandetid Ett förfarande som ger premier för årligt sparande, där premieringen ställs i relation till det sparade beloppet, kan givetvis missbrukas på så sätt att medlen flyttas om och att på så sätt premie kan utgå flera gånger (flera år i rad) för samma belopp. För att undvika detta kan man införa krav på att medlen skall innestå en viss tid för att premiering skall erhållas. Detta innebär alltså att medlen i och för sig icke är spärrade utan att de är disponibla när som helst men att, om medlen disponeras före den fastställda spartiden, premieringen skall återgå. Endast det långsiktiga sparandet kominer på detta sätt att premieras. Frågan blir då hur lång en sådan »bindningstid» bör vara. Vid fastställande av en sådan tid får man väga önskan om att åstadkomma ett så långsiktigt sparande som möjligt mot spararens önskan att disponera medlen relativt snart. Det är uppenbart att det behövs en starkare premiering för att få sparare att binda sina medel en längre tid än en kortare. Man kan gå så till väga att man fastställer bindningstiden och utifrån detta bestämmer premieringens storlek. Vid 1955 års premiesparande krävde man att sparandet bands i fem år för att premie skulle utgå. (1956 års premiesparande omfattade en bindningstid om endast fyra år, men här var premien lägre.) 1944 års skattekommitté föreslog fyra år, så även Klackenberg. I motionerna har föreslagits tider varierande mellan fyra—sju år. Med hänsyn till önskvärdheten av att åstadkomma ett långsiktigt sparande finner utredningen en bindningstid om minst fem år vara önskvärd. En möjlighet är, såsom framförts i en motion, att man har en flytande bindningstid och att premieringens storlek varierar alltefter spartiden. Fördelen med ett sådant arrangemang skulle vara att man kunde locka sparare som ansåg den fulla spartiden vara för lång men som ändå var villiga att avstå från dispositionsmöjligheterna till medlen en viss tid mot erhållande av en premie. Ett förfarande med varierande spartid har emel3—008178

34 lertid även vissa nackdelar. Om det gäller en engångsåtgärd ett visst år är det vid tiden för uttaget inte så svårt att kontrollera hur länge de sparade medlen innestått. Gäller det däremot ett sparande under flera år, k a n det vid ett uttag röra sig om belopp som har stått sparade olika lång tid och vilka alltså skall erhålla olika stor premiering. Premieringen går naturligtvis att räkna ut även i detta fall, men det för med sig ett betungande arbete för de organ som skall fastställa premiernas storlek och det blir ganska invecklat för den premieberättigade att få en klar bild av hur stor premie han är berättigad till. Av dessa rent praktiska skäl torde det därför vara lämpligast att storleken av en eventuell premie är oberoende av tiden och att alltså en minimitid om fem år bör föreskrivas.

Premieringens anknytning till sparprestationen En av de frågor man måste ta ställning till vid valet av sätt att premiera ett sparande genom skattesänkning är hur premieringen skall knytas till sparandet; skall den ställas i relation till avkastningen eller skall den ställas i relation till det sparade beloppet direkt. En egenskap hos ett system, där skattelättnaden är satt i relation till avkastningen av det sparade beloppet, är att något upprepat sparande icke behöver ske för att premieringen skall kunna fortgå under flera år. Ett sparat belopp som kvarstår ger premiering så länge det lämnar någon avkastning även utan att något ytterligare sparande behöver ske. En annan egenskap hos systemet är att premieringens storlek kommer att bero även av den aktuella förräntningens höjd. Den som väljer en placering som ger högre ränta får då även en högre premiering än den som väljer en placering med lägre ränta. Sparpremieringen behöver i och för sig icke, så som nu är fallet, omfatta just beloppet för avkastningen. Man kan tänka sig system där man utgår ifrån vissa multipler av avkastningen. Metoden att stimulera sparandet genom skatteminskning i relation till det sparade beloppet direkt bygger på att beloppet får dras av från inkomsterna under spararet och sedan får tas ut skattefritt efter exempelvis fem år. Ett sådant system blir så att säga »självförsörjande» efter dessa fem år. För att kontinuerligt komma i åtnjutande av sådant avdrag under en lång rad av år erfordras endast att vederbörande binder det önskade beloppet årligen under de första fem åren. Under det sjätte året k a n han alltså ånyo erhålla premiering för det belopp som frigj orts det året och för vilket han hade erhållit premie det första året. Det följande året k a n han göra på motsvarande sätt o. s. v.

35 Premien Den premie för sparande, som här diskuteras, består i en viss skatteminskning. En sådan skatteminskning kan åvägabringas på två principiellt olika sätt, nämligen antingen genom avdrag i deklarationen, varigenom den beskattningsbara inkomsten nedgår, eller genom avdrag från den uträknade skatten. Om man väljer den första metoden är det naturligt att, om premien ställs i relation till inkomsten av kapital, avdraget göres från sådan inkomst. Denna lösning är dock inte alldeles tilltalande om man väljer utvägen att låta avdraget vara större än själva ränteinkomsten — som ovan har påpekats behöver det ju inte vara givet att avdraget är lika med ränteinkomsten — intill visst maximibelopp. Om avdraget sättes större än inkomsten av kapital uppkommer ett underskott från denna inkomst. Underskottet är avdragsgillt som allmänt avdrag. Utredningen finner det emellertid inte vara praktiskt att låta spararna regelmässigt ha ett underskott av kapital, särskilt som det i detta fall inte är fråga om ett faktiskt underskott i förvärvskälla i egentlig mening. Göres premieringen så stor att ett större belopp än avkastningen blir avdragsgillt är det därför lämpligare att den inplaceras bland de allmänna avdragen. Hit hör premier för kapitalförsäkringar, vilka ju också representerar ett sparande. Åvägabringas skatteminskningen på detta sätt genom avdrag i deklarationen blir premiens storlek beroende icke enbart av det sparade beloppets storlek utan även av storleken hos inkomsten. Detta beror på progressiviteten hos den statliga inkomstbeskattningen. En följd av detta blir att den som har små inkomster och åstadkommer ett visst sparande erhåller en mindre premie för samma sparande än den som har stora inkomster. Av följande tabell framgår verkningarna för sparare med olika inkomster av en sparpremiering som bygger på avdrag i deklarationen och förutsätter att hela det sparade beloppet får dras av. Beskattningsbar inkomst

4 000— 6 000 6 000— 8 000 8 000— 10 000 10 000— 12 000 12 000— 16 000 16 000— 20 000 20 0 0 0 — 30 000 30 000— 40 000 40 000— 60 000 60 000—100 000

Premiering vid ett sparande om 1 000 kronor (den kommunala utdebiteringen antas vara 14 kronor) ogift

gift

290 350 390 430 470 510 550 590 630 680

240 240 290 340 410 460 520 570 620 680

36 Väljer man alternativet att låta premieringen ske genom avdrag från den slutliga skatten kan premieringen utformas så att den blir lika stor för samma sparbelopp oavsett vilka inkomster vederbörande haft. Vid avvägningen av premieringens storlek synes man böra utgå från mellanlägena i tabellen här ovan. Premieringen kan då lämpligen bestämmas till en tredjedel av sparbeloppet.

Kombinationen med källskatten En sparpremiering genom skatteminskning kominer naturligtvis att få sitt uttryck i en minskning av den slutliga skatten. Det synes emellertid troligt att stimulansen ökas om spararen redan i samband med den preliminära skatten får ett skatteavdrag. Grundtanken i källskattesystemet är ju också att preliminärskatten så vitt möjligt skall överensstämma med den slutliga skatten. Det får därför anses ligga i sakens natur att en skattepremiering av sparande bör komma till uttryck redan på preliminärskattestadiet. Såvitt angår den nuvarande formen av skattepremiering (300—600kronorsavdraget) är en anpassning av preliminärskatten till slutskatten ej behövlig. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har ju premieringen i dessa fall tillkommit som en anpassning av slutskatten till preliminärskatten. Om man väljer ett system för premiering där premien är ställd i relation till den verkliga avkastningen för ett visst år, torde det ej vara lämpligt att redan å källskattestadiet åstadkomma någon skatteminskning. Under löpande år är det ju i allmänhet ej möjligt att med bestämdhet fastställa hur stora ränteinkomsterna m. m. kommer att bli. Man vore då hänvisad till att utgå från spararens egna beräkningar. Om man däremot väljer en form av premiering där premien är ställd i relation till sparat belopp går det lättare att tänka sig att man minskar preliminärskatten med hänsyn till den framtida skatteminskningen. För A-skattebetalare, d. v. s. vanliga löntagare för vilka arbetsgivaren gör skatteavdrag efter en tabell, skulle det erfordras att arbetsgivaren antingen genom lokal skattemyndighets försorg för det särskilda fallet fick ett medgivande att dra ett lägre belopp i preliminär skatt än vad preliminärskattedebetsedeln utvisade eller också att motsvarande ändring infördes direkt i uppbördsförordningen. Sedan hade den premieringsberättigade att för arbetsgivaren styrka att han är berättigad till premiering. Den preliminära skattelättnaden skulle ju kunna exempelvis sättas till en tredjedel av det belopp å vilket premien räknas (med motiveringen att den definitiva skatteminskningen — se ovan — skulle få ungefär denna omfattning). Ett sådant förfarande skulle givetvis medföra extra arbete för arbetsgivarna. För mindre arbetsgivare behövde det kanske inte medföra några påtagliga olägenheter, men för större skulle det kunna innebära myc-

37 ket stora komplikationer i samband med löneutbetalningen. Det kan därför anses tveksamt om arbetsgivarna bör åläggas att medverka. För B-skattebetalare skulle givetvis ett motsvarande förfarande kunna tillämpas, men här torde vissa invändningar kunna resas. För B-skattebetalare drar en eventuell arbetsgivare ingen preliminär skatt utan den skattskyldige har själv att göra inbetalningar i enlighet med en preliminär skattsedel, där skattebeloppet finns angivet. Önskar en person då komma i åtnjutande av ett sparavdrag har han att angiva detta i sin preliminära självdeklaration. Ett sådant förfarande får emellertid den konsekvensen att han kan erhålla en tillfällig skattelättnad även om han sedan av en eller annan anledning ej skulle prestera något sparande. Det är alltså i och för sig möjligt att genom nämnda åtgärder anpassa preliminärskatten efter den skattepremiering, som vederbörande kan vara berättigad att erhålla. Det bör emellertid framhållas att detta strider mot nu gällande bestämmelser om möjligheter till ändringar av preliminärskatten. Nuvarande bestämmelser (uppbördsförordningen 45 §) stadgar att jämkning av preliminär skatt kan ske 3) då skattskyldig gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt, att den preliminära skatten till följd av ändring i inkomst eller i avdrag för omkostnader i förvärvskälla eller beträffande allmänna avdrag eller av annan anledning kommer att avvika från motsvarande slutliga skatt. I fall, som under 3) sägs, bör såvitt angår preliminär A-skatt jämkning vidtagas allenast då på grund av jämkningen preliminär skatt komme att uttagas med minst en femtedel högre eller lägre belopp än som utan jämkning skulle erläggas, dock att jämkning icke skall ske då ändringen i den preliminära skatten understiger tjugofem kronor. Jämkning av preliminär B-skatt i nyss angivna fall bör göras allenast då påräknelig inkomst med minst en femtedel över- eller understiger den tidigare antagna inkomsten, dock med minst sexhundra kronor. Förfarandet För att en premie genom skatteminskning skall erhållas fordras det att vederbörande dels företar en sparprestation och dels hos taxeringsmyndigheten styrker att prestationen fullgjorts. I detta avsnitt skall lämnas några synpunkter på utformningen av dessa prestationer. Vad beträffar sparprestationen blir utformningen av denna givetvis i hög grad beroende på för vilket slags medel premiering önskas. För att det skall bli möjligt att fastställa på vilket belopp premieringen skall utgå och för att det skall gå att fastställa hur länge beloppen innestått krävs det att dessa avskiljes från förmögenheten i övrigt. Vad då först gäller banksparandet erfordras att den som önskar premie öppnar ett särskilt konto för dessa medel. Medlen behöver icke vara spärrade utan kan vara fritt disponibla för spararen. Insättningen av sparbe-

38 loppet på bankkontot skall i princip göras av spararen själv, men inget hindrar naturligtvis att han kommer överens med arbetsgivaren att denne skall verkställa ett avdrag på lönen och insätta beloppen på konto. Det får anses vara mycket värdefullt om arbetsgivarna medverkar genom regelbundna löneavdrag. En fördel med att systemet principiellt bygger på vederbörandes egen insättning är att alla kan delta i premieringen. Klackenbergs PM, som byggde på arbetsgivarnas obligatoriska medverkan, avsåg också bara personer med A-skatt. Ehuru utredningen ovan påvisat att något krav på nysparande icke går att genomföra och att det följaktligen icke heller skulle gå att upprätthålla något förbud att uppta lån i samband med ett premiesparande torde man på denna punkt uppenbarligen böra föreskriva att tillgodohavandena på sparkonton inte får belånas. En möjlighet att särhålla de obligationer och aktier som skall ligga till grund för premiering från förmögenheten i övrigt är att de överlämnas till särskild förvaring. Ett sätt att arrangera detta är att bankerna eller särskilda därför skapade inrättningar ombesörjer förvaringen. De avsatta tillgångarna borde givetvis även här stå till ägarnas förfogande men de borde icke få belånas med mindre att premieringen återgick. Beträffande kapitalförsäkringarna behöver inga särskilda åtgärder vidtas. Försäkringarna är ju redan registrerade hos försäkringsanstalten. I likhet med vad ovan angavs beträffande banktillgodohavanden torde någon belåning av försäkringarna ej böra medgivas med mindre än att förmånen av skattepremieringen upphör. Vad så slutligen gäller sparande genom investering i egen rörelse kommer frågan om avskiljandet och kontrollen i ett helt annat och svårare läge. I de ovan nämnda sparformerna har resultatet av sparandet avskilts från tillgodohavandena i övrigt och överlämnats till ett särskilt organ i och för kontroll. Något liknande är ju icke möjligt då det gäller investeringar i rörelse. Den praktiska lösningen torde bli att vederbörande får angiva i sin självdeklaration huruvida han investerat i sitt företag. Investeringen skall dessutom framgå av deklarationen i övrigt (i bilagorna avseende rörelsen). Enligt vad tidigare anförts bör det högsta årliga sparbeloppet för vilket en eventuell premiering skall kunna erhållas vara 1 200 kronor. Denna bestämmelse går att tillämpa beträffande sparande på bankräkning, vid inköp av obligationer och aktier samt vad gäller försäkringspremier. I dessa fall kan det vara normalt att sparandet företas med ungefär lika stora belopp årligen under en rad av år. En årlig begränsning till 1 200 kronor ger under en femårsperiod en premiering för sammanlagt 6 000 kronor. Vad däremot gäller investering i rörelse sker denna ofta icke likformigt under en rad av år utan investeringarna verkställs regelmässigt med ett relativt stort

39 belopp under ett visst år och sedan kan det vara ett uppehåll i investeringarna under flera år. Uppenbarligen måste ett eventuellt premieringssystem vara konstruerat så att det passar även vid investering i rörelse. Detta torde bäst kunna ske på så sätt att, medan för övriga sparformer skattelättnad endast får yrkas för avsättning som skett under året, beträffande investering i rörelse det investerade beloppet får slås ut under en period av fem år och premiering får yrkas med en femtedel varje år, dock högst 1 200 kronor per år. En förutsättning för premie är också att den skattskyldige gör en framställning härom i självdeklarationen och styrker sparbeloppet med intyg från den inrättning som registrerat hans sparande — för företagare med investering i företaget skall investeringen, som nämnts, framgå även av deklarationen i övrigt. Hur yrkandet skall vara utformat får bero på vilken metod man använder för att gottgöra premieringen. Har man valt systemet med ett avdrag som påverkar den taxerade inkomsten kan lämpligen i deklarationsblanketten upptas en ny punkt under rubriken »Allmänna avdrag», exempelvis mellan de nuvarande punkterna 7 och 8. Här har den skattskyldige då att ta upp det belopp som han yrkar avdrag för. Skulle man däremot välja att låta premieringen komma de premieberättigade tillgodo genom ett avdrag från den slutliga skatten kan den skattskyldige lämpligen uppgiva det belopp med vilket han yrkar att erhålla skatten reducerad under rubriken »Särskilda upplysningar och yrkanden» på första sidan å deklarationsblanketten. Enligt vad ovan anförts bör premien återgå därest spararen disponerar beloppet innan fem år förflutit sedan det sparats — man torde av praktiska skäl få räkna med hela kalenderår med början året efter det beloppen satts in på sparkontot. Vid ett system där man tillämpar premiering genom avdrag från den taxerade inkomsten är det emellertid inte tillfyllest att beloppet tas upp i deklarationen som inkomst det år det disponeras. Ett sådant förfarande skulle nämligen göra det möjligt för skattskyldiga att utnyttja detta i rent inkomstutjämnande syfte och det är icke utredningens uppgift att föreslå åtgärder i den vägen. Om den skattskyldige har högre inkomster, och därmed högre marginalskatt, det år han insatte beloppet på konto än det år han tog ut medlen, skulle han få lägre skatt å beloppet än han eljest skulle haft. För att motverka ett sådant användande av systemet synes man i stället böra kräva att det belopp som den skattskyldige erhållit i skatteminskning skulle återbäras. Även då det gäller premiering genom minskning direkt å den slutliga skatten bör uppenbarligen den erhållna skatteminskningen återbetalas.

40 Vederbörande registreringsinstitut har i dessa fall av för tidiga uttag att meddela detta till vederbörande skattemyndighet, så alt kontroll erhålles att premierna verkligen återgår. Vad slutligen beträffar rörelseidkare som erhållit avdrag för investering skall det av deklarationerna framgå att desinvestering i förekommande fall gjorts.

Kostnaderna Då man bedömer storleken av kostnaderna för en premiering är den avgörande frågan relationen mellan kostnaderna och den uppnådda sparandeökningen. Vid ett system för premiering där man icke upprätthåller ett krav på nysparande får man räkna med att en mycket stor del av premieringen kommer att gälla belopp som redan tidigare fanns i form av kapitaltillgångar av olika slag. Även om man skulle kunna inskränka premieringen till att avse endast nysparande, kan man emellertid, som ovan framhållits, inte undgå att premiera det sparande som ändå företas oberoende av införda sparstimulerande åtgärder. För att bilda sig en uppfattning om kostnaderna för införandet av ett premieringssystem kan man därför först söka fastställa storleken av de kostnader som avser premiering av redan befintliga tillgångar och av det sparande som ändå skulle ha skett. Givetvis är det omöjligt att mera exakt fastställa dessa kostnader. Utredningen har emellertid här nedan sökt göra en uppskattning som, ehuru den i stor utsträckning får betraktas som räkneexempel, dock bör ge en uppfattning om storleksordningen av kostnaderna. Material för dessa beräkningar har hämtats ur konjunkturinstitutets undersökningar beträffande hushållens sparande. I bilaga 2 och 3 redovisas sammanställningar om hur hushållen fördelar sig med hänsyn till kapitaltillgångar den 31/12 1957 och sparandets omfattning under 1957. I nedanstående tabeller har sammanställts beräkningar över kostnaderna för en premiering, där till grund för denna ligger antingen redan befintliga tillgångar eller det årligen företagna nysparandet. Vidare har i tabellerna intagits vissa uppgifter om sparandeökning, vilka behandlas i avsnittet om utredningens ståndpunktstagande nedan. I bilaga 4 lämnas en närmare redogörelse för hur dessa beräkningar gjorts. Av tabell 1 rad 1 framgår att om alla de personer som har finansiella tillgångar överstigande 1 200 kronor (kolumn 1) skulle begära högsta möjliga premiering med utgångspunkt från dessa, d. v. s. för ett belopp om 1 200 kronor, skulle premieringskostnaderna härför utgöra 780 miljoner kronor (kolumn 3). Om de som har tillgångar överstigande 6 000 kronor (rad 2) skulle begära högsta möjliga premiering, d. v. s. premier för ett belopp om 1 200 kronor årligen under fem år, skulle de årliga kostnaderna vid en fortlöpande premiering uppgå till 390 miljoner kronor (kolumn 3). Kostnaderna för premieringen skulle givetvis sjunka avsevärt om man

41 Tabell 1. Kostnaderna m. m. beräknade på grundval av hushållens totala finansiella tillgångar Erforderlig sparandeökning

Storlek i kronor å Rad

1 2 3 4 5 6

befintliga tillgångar överstigande

nysparande överstigande

1 200

1 200 6 000 2 400 12 000 2 400

Premiekostnad i miljoner kronor

miljoner kronor

% av årligt nysparande

780 390 190 620 230 120

920 460 220 740 270 140

45 25 10 40 15 7

kunde undvika att premiera redan befintliga kapitaltillgångar. Utredningen har därför gjort vissa beräkningar över kostnaderna för en premiering med utgångspunkt i det årliga nysparandet. Av rad 3 framgår att om de sparare som årligen ökar sina tillgångar med mer än 1 200 kronor (kolumn 2) skulle erhålla premie för detta belopp, skulle kostnaderna härför uppgå till 190 miljoner kronor årligen (kolumn 3). I vissa motioner har föreslagits att avdrag skall erhållas endast för en viss del av det sparade beloppet. En sådan sänkning av premieringsförmånerna skulle givetvis även sänka kostnaderna för premieringen. Utredningen har gjort vissa beräkningar härom och då utgått ifrån ett fall där premieringen har sänkts till att omfatta endast hälften av det sparade beloppet, men där det belopp å vilket premien beräknas fortfarande utgör högst 1 200 kronor årligen. (Detta innebär alltså att vederbörande måste avsätta 2 400 kronor för att komma i åtnjutande av maximal skatteminskning.) Av rad 4 framgår att om alla som har tillgångar uppgående till minst 2 400 kronor (kolumn 1) skulle utnyttja dessa för att erhålla högsta premiering premiekostnaderna skulle uppgå till 620 miljoner kronor. Om de som har tillgångar uppgående till 12 000 kronor (rad 5, kolumn 1) skulle begära maximal premiering för dessa under en femårsperiod, d. v. s. med 2 400 kronor per år, skulle kostnaden härför uppgå till 230 miljoner kronor årligen (kolumn 3). Av rad 6 slutligen framgår att om de sparare som årligen ökar sina tillgångar med minst 2 400 kronor (kolumn 2) skulle erhålla premie med utgångspunkt i detta belopp, d. v. s. att premien skulle beräknas å 1 200 kronor, skulle kostnaderna härför uppgå till 120 miljoner kronor årligen (kolumn 3). Tabell 2 är uppställd på samma sätt som tabell 1 men till skillnad från denna avses här inte det totala finansiella sparandet utan allenast banksparandet. Utredningen har här ovan uttalat som sin åsikt att en sparpremiering i princip borde avse alla slags sparande. Då det emellertid i såväl åtskilliga

motioner som i 1944 års allmänna skattekommittés förslag, Klackenbergs PM och premiesparandet 1955—56 enbart gällde banksparande har utredningen ansett det vara av värde att göra beräkningar avseende endast banksparandet. Tabell 2. Kostnaderna m. m. beräknade på grundval av hushållens banktillgodohavanden Storlek i kronor å Rad

1 2 3 4 5 6

befintliga tillgångar överstigande

nysparande överstigande

1 200 6 000 1 200 2 400 12 000 2 400

Erforderlig sparandeökning Premiekostnad i miljoner kronor

miljoner kronor

% av årligt nysparande

630 290 140 480 140 70

750 340 170 570 170 80

70 30 15 50 15 7

Av tabellen framgår att om alla de personer som har banktillgodohavanden överstigande 1 200 kronor (rad 1, kolumn 1) skulle utnyttja dessa för premiering skulle kostnaderna härför uppgå till 630 miljoner kronor (kolumn 3) och att kostnaderna för en årlig premiering för dem som har tillgångar överstigande 6 000 kronor (rad 2, kolumn 1) skulle uppgå till 290 miljoner kronor årligen (kolumn 3). Av rad 3 framgår att vid en premiering av enbart nysparande skulle kostnaderna härför uppgå till 140 miljoner kronor (kolumn 3). Vid en premiering i minskad omfattning uppgår motsvarande belopp till 480, 140 respektive 70 miljoner kronor (raderna 4, 5 och 6, kolumn 3). Ovan gjorda beräkningar bygger på den förutsättningen att alla som kan utnyttja en premiering också skulle komma att göra det. Så torde emellertid ej bli fallet. Som ovan anförts skulle det bli förenat med viss omgång för spararen att erhålla premie. Vidare måste ju medlen kvarstå under en femårsperiod för att premiering skall erhållas. De personer som redan från början är medvetna om att de kommer att begagna medlen före femårsperiodens utgång kommer med stor sannolikhet icke att momentant utnyttja möjligheterna till premiering. Åtskilliga personer har emellertid tillgångar överstigande de premieberättigade beloppen. För dessa finns det därför en icke obetydlig marginal för uttag, vilket innebär att de trots vissa uttag ändå skulle kunna erhålla premiering. I ovan gjorda räkneexempel har hänsyn endast tagits till de inkomstenheter vars tillgångar respektive nysparande uppgår till minst 1 200 kronor. Av bilaga 2 framgår att den del av samtliga inkomstenheter vars tillgångar

43 icke når upp till 1 200 kronor uppgår till över en tredjedel. Om alla de inkomstenheter som har finansiella tillgångar uppgående till mellan 500 och 1 200 kronor skulle begära premiering för dessa medel, skulle premieringskostnaden härför uppgå till 90 miljoner kronor. Bland dessa mindre kapitalinnehavare skulle det emellertid uppenbarligen vara många som inte skulle bry sig om att söka erhålla premie eller som inte skulle vara berättigade till sådan beroende på att beloppen inte var avsedda att kvarstå sparade under en femårsperiod. I de gjorda beräkningarna har särhållits de kostnader som belöper sig på en premiering med utgångspunkt i redan befintliga tillgångar och de som avser nysparande. Uppenbarligen kan man inte summera ihop dessa kostnader — i stor utsträckning utgöres de som nysparar av personer som redan har tillgångar och som följaktligen kan erhålla premiering ur dessa tillgångar. Men i viss utsträckning utgöres nysparare av personer som inte har några tillgångar likaväl som det bland förmögenhetshavarna kan finnas personer som inte nysparar. Till viss grad är det alltså motiverat med en sammanläggning av premieringskostnaderna. Vidare bör observeras att i de uppgifter som ligger till grund för beräkningarna äkta makar räknas som endast en enhet medan ett förslag om premiering rimligtvis bör ge makarna rätt att var för sig erhålla premiering. Slutligen bör anmärkas att beräkningarna bygger på konjunkturinstitutets undersökning av hushållens sparande år 1957. De uppskattningar av sparandet m. fl. variabler som erhålles från intervjuundersökningar av här ifrågavarande art brukar anses vara i viss mån underskattade. Konjunkturinstitutet har även kunnat konstatera att sparundersökningen åtminstone på vissa punkter har underskattat hushållens sparande år 1957. Att undersökningen avser en tidsperiod som numera ligger några år tillbaka torde inte i och för sig ha någon betydelse vad beträffar sparandet. Man vet från de med betydande osäkerhetsmarginaler behäftade uppskattningar som redovisas i konjunkturinstitutets nationalräkenskaper att hushållssparandet fluktuerar starkt från år till år. År 1957 uppgick sparandet således till 2,5 miljarder kronor för att 1958 sjunka till ca 2,0 och 1959 till knappt 1,8 miljarder kronor. Från 1959 till 1960 synes hushållssparandet däremot ha stigit starkt och ligger enligt nu tillgängliga, preliminära beräkningar vid en nivå icke obetydligt över den som redovisades för 1957. Däremot är det uppenbart att hushållens förmögenhet har genomgått en successiv stegring från 1957 till 1960. Som framgår av ovan förda resonemang finns det vissa faktorer som tyder på att ovan angivna premieringskostnader är för högt beräknade men att det även finns åtskilliga faktorer som talar i motsatt riktning. Styrkan av dessa olika faktorer är svår att uppskatta, men utredningen anser att beräkningarna här ovan ger en god bild av storleksordningen av de belopp det här kan bli fråga om.

44 I detta sammanhang bör framhållas att ovan anförda belopp för kostnaderna endast avser de kostnader som uppkommer om premie begäres för redan befintliga tillgångar eller det nysparande som ändå sker, oberoende av en här diskuterad premiering. I den mån sparandet ökar genom att en premiering införes kommer givetvis kostnaderna att stiga.

Utredningens

ståndpunkt

Den form av sparpremiering som ovan diskuterats synes bli mycket kostnadskrävande. I och för sig behövde detta inte omöjliggöra ett förslag, om nämligen den av premieringen framkallade sparandeökningen blir tillräckligt stor. Hur stor sparandeökning som premieringen kan resultera i är mycket svårt att bedöma. Emellertid är det uppenbart att det kommer att krävas en betydande sparandeökning för att motverka den effekt premieringen har på konsumtionen. Den skatteminskning spararna erhåller som premiering ökar deras för konsumtion och sparande disponibla medel. För att inte det slutliga resultatet av premieringsförfarandet skall bli en konsumtionsökning erfordras alltså att nysparandet ökar i motsvarande grad. Utredningen har gjort vissa beräkningar över hur mycket sparandet behöver öka för att premieringsförfarandet inte skall resultera i en total konsumtionsökning och alltså i ett totalt minskat sparande. Här förtjänar att framhållas att beräkningarna endast utgör ett räkneexempel under mycket speciella förutsättningar. En premiering betyder ju minskade skatteintäkter och som framgår av beräkningarna ovan kan det röra sig om mycket stora belopp. Statsmakternas reaktion på detta, d. v. s. huruvida man minskar statsutgifterna eller ökar statsinkomsterna och i så fall på vad sätt eller om man låter budgetbalansen försämras, kommer uppenbarligen att få stor inverkan på det enskilda sparandet. Utredningen anser sig icke närmare böra gå in på denna frågeställning utan nöjer sig med att antyda dess existens. Trots att beräkningarna på så sätt bygger på osäker grund i vissa avseenden anser utredningen att de ändå belyser storleksordningen av de problem som uppkommer vid ett genomförande av ett skattcpremierat sparande. Utredningens beräkningar häröver har redovisats i tabell 1 och 2 härovan (kolumn 4 och 5). Som framgår av tabellerna erfordras det alltså en mycket stor sparandeökning för att kompensera verkningarna av den premiering som utgår om spararna använder befintliga tillgångar för att erhålla premiering. Sparandet skulle behöva öka 45 procent när det gäller ett engångsutnyttjande av finansiella tillgångar och ända upp till 70 procent när det gäller banktillgodohavanden. Även om man sänker premieringen till att endast avse hälften av det sparade beloppet, skulle det erfordras mycket betydande sparandeökningar, 40 resp. 50 procent. Det synes osannolikt att

45 sparandet skulle öka i så stor grad, varför man har att räkna med att under tiden för införandet av premieringssystemet kommer det att resultera i en betydande konsumtionsökning och följaktligen i betydande sparandeminskning. Ser man förhållandena på litet längre sikt kan det konstateras, att det även krävs en betydande sparandeökning för att kompensera de kostnader som belöper på ett kontinuerligt utnyttjande av befintliga tillgångar, ca 25—30 procent. Vid den lägre graden av premieringen har kraven på sparandeökning sjunkit till 10—15 procent. Om man utgår ifrån siffror som anknyter till nysparandet erhåller man betydligt lägre belopp för den erforderliga sparandeökningen. Som framgår av tabellerna rör det sig om ökningar om 10—15 procent och, när det gäller den mindre premieringen, ca 7 procent. Det bör understrykas att ovanstående beräkningar baserar sig på ett utnyttjande av redan befintliga tillgångar eller det nysparande som ändå äger rum, oberoende av en eventuell premiering. För att ett premieringsförfarande skall leda till ett ökat sparande måste alltså sparandet öka utöver ovan angivna belopp. Som en sammanfattning av sina ovan gjorda överväganden beträffande möjligheterna att stimulera till ökat enskilt sparande genom skatteminskning vill utredningen framhålla följande. Det är icke möjligt att endast premiera sådant sparande som är framkallat av själva premieringsförfärandet. Man nödgas att även ge premiering med utgångspunkt från dels sådana medel som härrör från sparande som ändå skulle ha skett och dels sådana medel som härrör från tidigare befintliga tillgångar. Premieringskostnaderna blir då så betydande att de med all sannolikhet kommer att bli lika stora eller större än den framkallade sparandeökningen. Vidare kommer kostnaderna att bli av den storleksordningen att de kommer att få betydande verkningar på statens och kommunernas finanser. Av dessa orsaker anser utredningen att det icke är möjligt att stimulera det totala enskilda sparandet genom en definitiv skatteminskning.

B. Premiering genom uppskjuten beskattning Denna metod för premiering av sparande genom skatteminskning innebär, i likhet med den som nämnts i föregående avsnitt, att spararen erhåller skatteminskning i relation till det belopp som sparats. Till skillnad från nämnda metod erhåller han emellertid här i samband med uttag en skattehöjning i relation till det uttagna beloppet. Ett sådant system verkar på två olika sätt. Spararen gör dels en räntevinst och dels kan han få en skattevinst. Räntevinsten uppkommer på så sätt att spararen kan tillgodogöra sig ränta på det belopp han erhåller i skatteminskning.

46 Den andra verkningen av det här avsedda premieringsförfarandet är att det kan användas i syfte att utjämna inkomsterna mellan olika år. Under ett år då spararen har stor inkomst, och därmed hög marginalskatt, kan han spara ett belopp för att sedan ta ut det ett år då hans inkomst, och därmed marginalskatt, är lägre. På så sätt erhåller han en lägre skatt å beloppet än han eljest skulle haft. Detta sätt att erhålla inkomstutjämning diskuterades av 1957 års skatteutredning i betänkandet rörande »Förlust- och resultatutjämning» (SOU 1958: 35). Det bör framhållas att 1957 års skatteutredning hade att behandla frågan ur synpunkt från inkomstutjämning och att den ej hade en eventuell sparstimulerande effekt för ögonen. Utredningen diskuterade och ställde sig avvisande till införandet av kontometoden såsom en lösning av frågan om skattemässig utjämning. Utredningen anförde bl. a. att den viktigaste invändningen var de stats- och kommunfinansiella verkningarna. Man måste räkna med mycket stora skattebortfall under de år, då kontona uppbyggdes. Utredningen menade att metoden inte fick erhålla en sådan utformning att den — till ett icke avsett förfång för statskassan — inbjöd till skatteuppskov, som blev lönsamt för den skattskyldige genom att det belopp, som icke underkastades beskattning gjordes räntebärande i bank. Den måste utformas så att inte envar skattskyldig skulle, hur jämna inkomster han än hade, finna det möjligt att genom kontoinsättning bereda sig förmån i icke avsett hänseende. En invändning var att ett kontosystem ofrånkomligen skulle ge en överkompensation till högre inkomsttagare. Vidare var det ofrånkomligt att metodens innebörd och betydelse i det enskilda fallet skulle bli svåröverskådlig. Ej nog med att den skattskyldige måste skaffa sig en realistisk uppfattning huruvida den årsinkomst, som han övervägde att skattemässigt reducera genom kontoinsättning, översteg den inkomst han kunde förvänta inom tidsfristen för medlens kvarstående å kontot (utredningen hade tänkt sig en maximitid om tio å r ) ; han måste även göra å ena sidan en beräkning av marginalskatten å toppinkomsten insättningsåret resp. året då inedlen beräknas uttagas från kontot och å andra sidan utföra en räntekalkyl av invecklad art beträffande den räntevinst som görs genom att beskattningen av medlen uppskjutes, därest han skall söka överblicka innebörden av åtgärden i fråga. Ett system med inkomstutjämning ställer sig fördelaktigt för inkomsttagare som har mycket varierande inkomster under olika år. Detta gäller främst jordbrukare och smärre rörelseidkare, författare, konstnärer m. fl. Men även för löntagare kan ett sådant system i vissa situationer vara fördelaktigt, nämligen om de exempelvis under olika år har olika stora extrainkomster. Vidare kan systemet vara till fördel för inkomsthavare som står nära pensionsåldern. Om man erbjuder möjligheter för spararna att erhålla inkomstutjäm-

47 ning som sparstimulans, måste uppenbarligen metoden avpassas så att inte resultatet av åtgärden inskränker sig till att bli en viss utjämning av inkomsterna utan att man erhåller ett ökat sparande. I avsnittet ovan om definitiv skattelättnad har anförts en rad synpunkter på frågan om krav på nysparande, olika sparformer, sparandetid o. s. v. Resonemangen där är i stor utsträckning tillämpliga även beträffande den frågeställning som här diskuteras. Eftersom det här emellertid är fråga om en skattepremiering av mindre omfattning, i vissa fall ingen alls, kan det emellertid vara berättigat att här göra modifikationer i där förda resonemang. I likhet med vad förhållandet var vid premiesparandet 1955 och 1956 kan man begränsa premieringen till att avse endast banksparande. På samma sätt som vid premiesparandet kan man härigenom i åtminstone begränsad omfattning upprätthålla ett krav på nysparande. Minimitiden för sparandet torde kunna fastställas till 5 a 10 år. Genom att samhället erhåller skatten å det sparade beloppet senare än vad skulle vara fallet utan ett premieringsförfarande, kan det allmänna åsamkas vissa kostnader. För att begränsa dessa är det erforderligt att ett maximibelopp för årliga insättningar fastställes. I avvaktan på att erfarenheterna av ett premieringsförfarande, uppbyggt på detta sätt, erhålles kan det vara motiverat att insättningsbeloppen maximeras till 1 000 kronor årligen per sparare. Regelmässigt skulle alltså beloppet, enligt vad ovan sagts, tas upp till beskattning när det tas ut. Man kan emellertid komplettera reglerna med tilläggsbestämmelser som i viss mån ansluter sig till reglerna i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Detta skulle innebära att beloppet icke alls eller endast till viss del skulle upptas till beskattning vid uttag för investering i sådant konjunkturläge, då statsmakterna ansåg uttag vara värdefullt från ekonomisk synpunkt. Svårigheter torde emellertid då uppstå vid fastställandet av investeringsändamålen så att rättvisa mellan olika sparare erhölls.

Utredningens

ståndpunkt

Utredningen anser att ett förfarande med uppskov i beskattningen för ett sparat belopp sannolikt kommer att leda till en viss sparandeökning av långsiktig karaktär. Införandet av bestämmelser härom är emellertid till väsentlig del inte enbart en fråga om att åstadkomma en stimulans av sparandet utan även en fråga om inkomstutjämning. Ett förslag härom kommer därför att i olika hänseenden beröra nu pågående skatteutredningar och ha samband med av dessa behandlade frågor. Utredningen förordar därför att frågan om premiering av sparande genom uppskjuten beskattning tages upp till ytterligare övervägande i samband med övriga skattefrågor.

KAPITEL IV

Allmänt lönsparande

Nuvarande

förhållanden

Organiserat lönsparande förekommer nu i två huvudformer, dels som sparande i sparklubbar och dels i ungdomens lönsparande. Dessa sparformer har fått en mycket vid omfattning; antalet insättarkonton uppgick vid utgången av 1959 till inemot 800 000 och den totala insättarbehållningen utgjorde närmare 400 miljoner kronor. Sparklubbarna och ungdomens lönsparande har åtskilliga gemensamma drag. Men de skiljer sig från varandra i väsentliga hänseenden. Ungdomens lönsparande är, som framgår av benämningen, inriktat uteslutande på ungdomen. Det är ett förhållandevis långsiktigt sparande med relativt stora regelbundna avsättningar av den enskilde. Sparklubbarna är däremot öppna för alla ålderskategorier men sparandet är vanligen mera kortsiktigt och den enskildes avsättningar är i genomsnitt mindre betydande. Sparklubbarna är den äldre sparformen. Verksamheten började redan 1925 men fick verkligt betydande omfattning först mot slutet av 1930-talet. Under de senaste tio åren, från 1949 till 1959, har antalet insättarkonton stigit från ca 570 000 till ca 650 000 och insättarbehållningen från något över 100 miljoner kronor till ca 270 miljoner kronor. Sparklubbarna fungerar som regel antingen så att medlemmen vid avlöningstillfället överlämnar ett avtalat sparbelopp till klubbens kassör eller så att arbetsgivaren direkt från lönen drar sparbeloppet i fråga och inlevererar detta till vederbörande sparinrättning. Den förra formen var den som uteslutande praktiserades under sparklubbsverksamhetens första tid. Under senare år har dock sparinrättningarna av skilda skäl alltmer börjat verka för att sparavsättningarna skall ske genom löneavdrag. Till en början var sparklubbarna vanligen främst inriktade på att stimulera ett långsiktigt sparande. Det fanns särskilda former av sparklubbsräkningar för bosättnings- och pensionssparande. Numera har klubbsparandet som regel antagit en mera kortsiktig karaktär. I viss mån kan detta utläsas av att genomsnittsbehållningen på kontona uppgår till endast något över 400 kronor. De vanliga sparmålen är semestern, julhandeln o. dyl. Det långsiktiga sparande som alltjämt presteras inom sparklubbarna är inte på något sätt bundet. Det enda kvarhållande momentet är önskan att uppnå spar-

49 målet. I en hel del fall använder spararen sannolikt sparklubbskontot som ett uppsamlingskonto. När behållningen på kontot nått en viss storlek överför spararen de innestående medlen till annan sparräkning. Ungdomens lönsparande är en nyare sparform. Verksamheten började 1949 och den har sedan expanderat kontinuerligt så att den vid utgången av 1959 omfattade drygt 126 000 lönsparare. Den sammanlagda behållningen utgjorde inemot 130 miljoner kronor, vilket motsvarar i genomsnitt 1 000 kronor per sparare. Under 1959 insattes totalt 60 miljoner kronor, medan uttagen uppgick till 41 miljoner kronor. Lönsparandet är väsentligt mera formbundet än sparklubbsverksamheten och sparmedlen är avsevärt mindre lättillgängliga. Deltagandet i sparformen bygger på ett avtal mellan löntagaren, hans arbetsgivare och en bank. Enligt avtalet medger löntagaren rätt för arbetsgivaren att vid varje avlöningstillfälle under en avtalad sparperiod dra ett visst belopp, lägst 10 procent av bruttolönen. Sparperioden skall omfatta tiden t. o. m. utgången av det år då spararen fyller 25 år, dock minst tre kalenderår. Högsta ålder för inträde är 25 år. Sparperioden kan förlängas t. o. m. utgången av det år då spararen fyller 30 år. Förtidsuttag kan medges i vissa angivna fall (giftermål, utbildning m. m.). Bland dem som deltar i lönsparandet utlottas en gång årligen vinster, vartill medlen anslås av staten. Vinstsumman utgör en procent av det totala nysparandet på lönsparkonto under närmast föregående kalenderår. Ungdomens lönsparande har ur samhällets synpunkt betydande förtjänster. Det är ett långsiktigt, regelbundet sparande med förhållandevis stora avsättningar. Dess främsta betydelse torde dock ligga inte så mycket i att sparbeloppen undandras konsumtionen — samhällsekonomiskt är beloppen förhållandevis ringa — som i att ungdomen vänjes vid ett regelbundet sparande ur lönen. Den årliga nettotillväxten av insättarbehållningen i sparklubbarna och ungdomens lönsparande kan uppskattas till mellan 30 och 40 miljoner kronor. Samtidigt torde den årliga nettoökningen av hushållens totala banksparande vara av storleksordningen en miljard kronor. Denna ökning av sparandet består antagligen till stor del av sparande som presteras genom regelbundna avsättningar ur lönen men utanför de båda ovan nämnda sparformerna. Det kan i detta sammanhang vara skäl att beröra frågan om sambandet mellan lönesystemets utformning och möjligheterna att stimulera till ett regelbundet sparande ur lönen. Det har visat sig att löntagarna i samband med övergång till utbetalning av lön över checkkonto i många fall givit vederbörande bank en fast order om överföring till sparkonto av ett visst belopp vid varje löneutbetalning. En mera allmän övergång till de av sparutredningen i ett tidigare betänkande förordade löneutbetalningsformerna (insättning på checkräkning, postgirokonto eller räntebärande bankräkning) skulle 4—008178

50 sannolikt stimulera till ett ytterligare, regelbundet sparande ur lönen. Härvid spelar också en psykologisk faktor in. Löntagarna drar sig ibland för att låta arbetsgivaren göra löneavdrag för sparande, eftersom detta i viss mån skänker en inte alltid önskad insyn i arbetstagarens sätt att sköta sin ekonomi liksom i hans ekonomiska situation. Där löneutbetalningen handhas av en bank eller annan penninginrättning och arbetstagaren kan vända sig direkt till denna bortfaller detta återhållande moment. En sådan form av löneutbetalning har dessutom den väsentliga fördelen att arbetsgivaren befrias från det administrativa merarbete som är förenat med notering och verkställande av löneavdrag. Utredningens

överväganden

och

förslag

Ungdomens lönsparande får sägas ha haft en betydande framgång. Det har visat sig ha en stor och växande dragningskraft inom de åldersgrupper till vilka det vänder sig. Sparformen har emellertid väckt positivt intresse också bland högre ålderskategorier. Detta har kommit fram i samband med propagandan för lönsparandet på arbetsplatserna. Ett tecken på att sparformen appellerar också till äldre är att det förekommit åtskilliga önskemål om förlängning av sparperioden utöver den nu gällande maximiåldern, 30 år. Denna åldersgräns låg för övrigt från början vid 28 år men höjdes för några år sedan just på grund av sådana önskemål. Det ligger nära till hands att söka aktivera detta intresse genom en särskild sparform för dem som inte kan vara med i ungdomens lönsparande. Det kan visserligen invändas att många av dem som uttryckt intresse för en sparform av samma typ som ungdomens lönsparande sannolikt ofta redan är goda sparare. Införandet av en ny sparform skulle endast leda till att det sparande vederbörande redan presterar kanaliserades in i nya fåror. Inom de stora grupper som nu deltar i ett organiserat men ofta ganska kortsiktigt sparande finns det dock sannolikt många som skulle kunna intresseras för ett mera långsiktigt sparande, förutsatt att detta var upplagt på ett lämpligt sätt. Erfarenheterna av ungdomens lönsparande ger anledning tro att dess utformning i sina huvuddrag kan tillämpas också i ett sådant sammanhang. Därigenom skulle för övrigt de som deltagit i ungdomens lönsparande, men som av åldersskäl inte kan fortsätta härmed, kunna knyta an till en liknande sparform. Vissa modifikationer i utformningen skulle dock bli nödvändiga genom att sparformen skulle vända sig till andra grupper av potentiella sparare. Även för sparinstituten borde införandet av en form av organiserat sparande efter de antydda riktlinjerna k u n n a vara av värde. De har nedlagt ett i många fall kostnadskrävande arbete för att få med ungdomarna i det nuvarande lönsparandet. Införandet av en sparform som skulle höja intresset

51 för långsiktigt sparande även efter det att deltagandet i ungdomens lönsparande upphört borde därför kunna vara av betydelse för sparinstituten. Deras ansträngningar för att följa upp den gjorda initialinsatsen skulle ju därigenom underlättas. Mot bakgrunden av dessa allmänna synpunkter har utredningen stannat för att föreslå införandet av en ny sparform efter i huvudsak samma riktlinjer som ungdomens lönsparande, förslagsvis benämnt allmänna lönsparandet. De speciella moment som skulle tillföras sparpropagandan genom införandet av en ny sparform efter sådant mönster kan möjligen bidra till att skapa intresse för långsiktigt sparande också bland dem som nu endast i ringa mån eller inte alls presterar något sparande. Därför bör sparformen utformas med sikte på att den skall stå öppen för en så vid krets av potentiella sparare som möjligt och således inte endast för löntagare. Den torde dock i praktiken väsentligen komma att rikta sig till löntagare. Vad gäller den närmare utformningen av det allmänna lönsparandet måste först beröras samordningen mellan det allmänna lönsparandet och ungdomens lönsparande. Utformningen av ungdomens lönsparande har kritiserats i vissa hänseenden. De stränga bindningsreglerna förorsakar mycket besvär för sparinstituten och det har anförts att minimiavsättningen är alltför hög för många potentiella lönsparare. Sparformen har trots de n ä m n d a reglerna fått en stor tillslutning. Det måste anses ur flera synpunkter olämpligt att göra några mera väsentliga ändringar av en inarbetad och framgångsrik sparform. Detta utesluter givetvis inte att vissa smärre justeringar i reglerna kan ifrågasättas. Den allmänna utgångspunkten måste dock bli att ungdomens lönsparande skall kvarstå i huvudsakligen oförändrad form. En ny sparform bör inte heller utformas så att den försämrar den dragningskraft ungdomens lönsparande visat sig ha. Vid utformningen av en ny sparform efter de skisserade huvudlinjerna är det skäl att inledningsvis söka analysera orsakerna till den framgång ungdomens lönsparande haft. Det synes vara främst tre faktorer vid sidan av den förda propagandan som bör framhållas, nämligen sparandet genom löneavdrag, vinstutlottningen och de stränga reglerna för uttag. Sparandet genom avdrag på lönen har sannolikt en avsevärd betydelse ur psykologisk synpunkt genom att sparandet sker automatiskt innan löntagaren får pengarna i sin hand. Detta medför att spararen ofta utan att egentligen m ä r ka det inrättar sin ekonomi på den lägre nivån. Sedan denna inställning grundlagts möter det som regel inga större svårigheter att även sedermera bibehålla ett sparande av samma relativa storlek. Sparandet genom löneavdrag har därjämte den stora fördelen att regelbundenheten i avsättningarna tryggas. Systemet förutsätter heller inte några ytterligare initiativ från löntagarens sida sedan avtalet väl tecknats. Olika uppfattningar har kommit fram beträffande vinstutlottningens betydelse för ackvisitionen av sparare.

52 Den synes emellertid ha underlättat ackvisitionen och ha varit betydelsefull ur propagandasynpunkt. De stränga reglerna för uttag har likaså varit av betydelse för det goda sparresultatet genom att spararen inte frestats att i onödan ta ut de sparade medlen. Mot bakgrunden av det nu anförda har utredningen övervägt olika alternativ för utformningen av ett system för allmänt lönsparande. Utredningen har stannat för att föreslå den uppbyggnad av systemet som anges och motiveras i det följande. Förslaget får ses som en anpassning av systemet för ungdomens lönsparande till de mera skiftande kraven hos den vidare kategori till vilken ett allmänt lönsparande skulle vända sig. Förslagets olika delar och motiveringarna till dessa hänger nära samman. För överskådlighetens skull kommer dock de olika aspekterna att behandlas särskilt. Deltagarberättigade grupper Sparformen skall i första hand men inte uteslutande vända sig till löntagare. Beträffande motiven för en sådan inriktning kan, utöver vad som ovan anförts, nämnas följande. Sparformen skall syfta till att frambringa ett nysparande av långsiktig karaktär. Med hänsyn till att den föreslagna sparformen liksom ungdomens lönsparande skulle arbeta med en av statliga medel finansierad premiering är det helt naturligt önskvärt att man inom rimliga gränser skapar garantier för att sparandet verkligen utgör ett regelbundet nysparande ur inkomsten. Genom att låta sparformen bygga på löneavdrag, verkställda av arbetsgivare eller löneutbetalande penninginrättning, skulle man på ett enkelt sätt kunna skapa en viss sådan garanti. Å andra sidan skulle en begränsning av detta slag komma att utestänga alla som inte är löntagare. Även om löneavdraget bör vara huvudformen för sparandet synes systemet därför böra öppna en möjlighet även för andra än löntagare att delta i sparformen. Även i ungdomens lönsparande finns det nu möjlighet för vissa kategorier att delta i annan form än genom löneavdrag. Detta gäller anställda i mindre företag, där löneavdrag inte kan verkställas. Medverkan bygger då på en överenskommelse mellan den anställde och en sparinrättning. Ett andra problem är om det skall finnas någon åldersgräns för inträde. Detta blir närmast beroende av samordningen med ungdomens lönsparande. Det bör redan här förutskickas att reglerna för bindning och uttag förutsattes bli liberalare i det allmänna lönsparandet. I och för sig kunde ungdomens lönsparande och ett allmänt lönsparande stå öppna för samma åldersgrupper under förutsättning att man kunde finna en lämplig form för differentiering av förmånerna och villkoren i övrigt. I praktiken torde man emellertid knappast kunna undvika en sådan utformning att inte ungdomens lönsparande skulle bli lidande av konkurrensen. Skillnaden mellan förmånerna i de båda sparformerna k a n knappast göras så stor att den får någon väsentlig betydelse för att förhindra

53 en överflyttning från ungdomens lönsparande till det allmänna lönsparandet. Förmånerna i ungdomens lönsparande skulle då få höjas avsevärt. En överflyttning synes möjlig att hindra endast genom fastställandet av en åldersgräns för inträde i det allmänna lönsparandet. Åldersgränsen måste bestämmas med hänsyn till hur den kan påverka rekryteringen till ungdomens lönsparande. Som nämnts är den högsta åldern för inträde i ungdomens lönsparande 25 år. Det kan då ligga nära till hands att fastslå den lägsta åldern för inträde i det allmänna lönsparandet till 26 år. För konkurrensen med ungdomens lönsparande innebär en sådan åldersgräns följande. 1) 23—25-åringarna blir vid inträde i ungdomens lönsparande enligt sparavtalet bundna t. o. m. det kalenderår under vilket de fyller 26, 27 resp. 28 år. Deras alternativ till att gå med i ungdomens lönsparande blir att uppskjuta deltagandet i organiserat lönsparande tills de kan delta i det allmänna lönsparandet. Denna konkurrens måste bli kännbarare ju närmare vederbörande befinner sig maximiåldern för inträde i ungdomens lönsparande. 2) De som uppnått 25-årsåldern står inför de omedelbara alternativen att förlänga avtalet i ungdomens lönsparande och att inträda i det allmänna lönsparandet. Skillnaden mellan dessa alternativ ur samhällelig synpunkt blir en fråga om var det största sparandet kommer att presteras och i vilken av sparformerna sparandet är mest bundet. Bindningen kommer enligt förslaget att vara strängare i ungdomens lönsparande än i det allmänna lönsparandet och sannolikt blir de genomsnittliga sparavsättningarna i praktiken mindre i den senare sparformen. önskemålet att deltagarna i ungdomens lönsparande i möjligaste utsträckning skall kvarstå i sparformen tills de fyllt 30 år skulle k u n n a tillgodoses genom att åldersgränsen för inträde i det allmänna lönsparandet sattes högre än 26 år. Högsta åldern för inträde i ungdomens lönsparande kunde därvid höjas till 27 år, d. v. s. sparperioden skulle upphöra vid fyllda 30 år och därmed sammanfalla med den högsta ålder till vilken förlängning av avtalen för närvarande kan ske. Minimiåldern för inträde i det allmänna lönsparandet kunde då sättas till förslagsvis 28 år. övervägande skäl synes dock tala för att åldersgränsen för inträde i det allmänna lönsparandet sättes till 26 år och de nuvarande åldersgränserna i ungdomens lönsparande hålles oförändrade. Detta kan visserligen få negativa återverkningar på utbredningen av ungdomens lönsparande. De andra ifrågakommande åldersgränserna skulle dock minska dragningskraften hos de av staten understödda lönsparformerna bland vissa ålderskategorier högst väsentligt. Dessutom är det uppenbart att gränsproblem av antydd art uppkommer var gränsen än sättes. I ett hänseende kan dock ifrågasättas en åtgärd för att höja konkurrenskraften i ungdomens lönsparande. Enligt nu gällande regler bindes de redan sparade medlen vid en förlängning av sparperioden jämväl under den tid för-

54 langningen avser. Denna bestämmelse anses verka hämmande på lusten att förlänga avtalen. Det är förståeligt om en lönsparare som deltagit i sparformen kanske ända upp till tio år gärna vill få rätt att fritt disponera sina medel då han kommit upp i 25-årsåldern. Ett upphävande av bestämmelsen skulle visserligen leda till att man riskerar att släppa lös en del sparande som annars skulle kvarstått i ungdomens lönsparande. Detta kan möjligen uppvägas av en ökad lust till förlängning av avtalen. Främst samordningsaspekten synes dock tala för att bestämmelsen upphäves. Formen för det allmänna lönsparandet Sparformen bör som nämnts i allmänhet bygga på regelbundna avsättningar ur lönen. Dessa avsättningar bör verkställas av arbetsgivaren i form av löneavdrag. Särskilt konto bör öppnas för envar deltagare i det allmänna lönsparandet. Deltagare i ungdomens lönsparande som övergår till det allmänna lönsparandet bör dock kunna behålla sitt gamla lönsparkonto. Sparavsättningarna föreslås, både av praktiska och psykologiska skäl, bygga på någon form av avtal mellan löntagaren, arbetsgivaren och en sparinrättning på ungefär samma sätt som i ungdomens lönsparande. I sådana fall där lönen utbetalas genom en penninginrättning eller insattes på ett löntagarens konto torde löneutbetalningsrutinen ibland vara sådan att arbetet med verkställandet av löneavdraget bör ombesörjas av vederbörande bank. Avtalet bör då utan medverkan av arbetsgivaren kunna upprättas mellan löntagaren och banken. För sådana anställda i mindre företag, där löneavdrag inte kan verkställas, liksom för andra som önskar delta i sparformen bör likaså deltagandet bygga på ett formligt avtal med vederbörande sparinrättning. För den som övergår från ungdomens lönsparande till det allmänna lönsparandet bör däremot inte krävas något nytt avtal utan det ursprungliga lönsparavtalet bör i sådant fall kunna ligga till grund även för deltagandet i det allmänna lönsparandet. Till skillnad från vad som gäller ungdomens lönsparande bör de insatta medlen formellt vara obundna. Flera skäl kan åberopas för denna ståndpunkt. I de åldersgrupper till vilka det allmänna lönsparandet skulle rikta sig ligger användningsändamålen närmare i tiden och de framträder med större styrka än tidigare. En så hård bindning som i ungdomens lönsparande torde därför inte vara praktiskt möjligt. Ett system som skulle arbeta med en bindning av i princip samma karaktär som ungdomens lönsparande m e n med något liberalare regler beträffande rätt till förtidsuttag och en kortare bindningstid skulle ändå bli mycket osmidigt i förhållande till den vunna bindningen. Mot denna bakgrund föreslås bindningen i det allmänna lönsparandet uteslutande knuten till rätten att erhålla en viss förmån, vars utformning

55 diskuteras närmare i det följande. Spararen skall när som helst och utan särskilt skäl kunna ta ut sina sparmedel. Han skall likaså utan särskild uppsägningstid kunna upphöra med sitt sparande. Om uttag sker förlorar han emellertid rätten till förmånen. Sparbeloppet Medan en avsättning på 10 procent kan vara överkomlig för åtskilliga av dem till vilka det allmänna lönsparandet avses vända sig måste den likväl vara för hög för många. Men också en avsättning på 5 procent kan i en hel del fall innebära en alltför stor uppoffring. Avsättningen synes överhuvudtaget inte böra fastställas som en viss procentsats av lönen. Den bör i stället utgöra ett i kronor fastställt lägsta belopp. Det är ett bestämt önskemål att avsättningen inte blir för liten. I ungdomens lönsparande gäller för närvarande att de för vilka löneavdrag inte kan verkställas deltar med ett fast belopp, som utgör lägst 50 kronor i månaden för dem som fyllt 20 år. Detta motsvarar ett årligt sparande om 600 kronor. Avsättningarna i det allmänna lönsparandet bör inte vara lägre. Fölen inkomsttagare med en månadslön av 1 000 kronor motsvarar 50 kronor ett 5-procentigt sparande ur bruttolönen. Det är troligt att många potentiella deltagare i ett allmänt lönsparande har svårt att prestera större regelbundna avsättningar i ett långsiktigt sparande. Med en avsättning av lägst 50 kronor för månadsavlönade bör avsättningen för veckoavlönade fastställas till lägst 10 kronor och för 14-dagarsavlönade till lägst 25 kronor. För vissa kategorier med mera oregelbundna inkomster kan fixerandet av beloppet till vecka eller månad vara hindrande. I sådana fall bör det vara möjligt att bestämma avsättningen per kvartal. Den bör då utgöra lägst 150 kronor. Förmånen Det har inte ansetts realistiskt att räkna med att förmånen i det allmänna lönsparandet skulle vara förhållandevis större än i ungdomens lönsparande. Den utgör där en procent av det under året insatta beloppet. Den förhållandevis begränsade förmånen kan ge anledning till frågan om man med endast dess hjälp kan stimulera till ett ytterligare, mera långsiktigt sparande. Man torde emellertid ha rätt att anta att införandet av en förmån knuten till ett långsiktigt sparande för vuxna kan få en viss psykologisk betydelse. Även om förmånen i och för sig är förhållandevis ringa kan den bidra till att undanröja en del faktiskt befintliga psykologiska hinder för ett systematiskt sparande på längre sikt. Detta kan gälla i synnerhet om införandet av sparformen kombineras med en lämpligt bedriven propaganda. Mot den nu tecknade bakgrunden skisseras tänkbara system för utformningen av förmånen.

56 1) En nära tillhands liggande möjlighet är att inlåningsräntan höjes för medel i det allmänna lönsparandet. Härvid får man som en utgångspunkt anta att sådana sparmedel under alla omständigheter kommer att förräntas efter högsta bankränta. Därutöver skulle alltså utgå viss tilläggsränta. Mot ett sådant system kan invändas att ränteförmånen i det enskilda fallet blir mycket liten; på en årlig insättning av 600 kronor skulle den komma att utgöra 6 kronor. 2) Ett system med en bonus på medel som stått inne viss längre tid är öppet för samma invändningar som anförts beträffande en höjning av räntan. 3) En möjlighet är att utforma förmånen i anknytning till sparlåneidén. Detta bygger på att medlen hopbringas för framtida konsumtion. Ett sparande under viss angiven tidrymd skulle berättiga till lån, men till högre belopp än som för närvarande gäller i de vanliga sparlåncformerna. En sådan premiering skulle kunna hopkopplas med att lånen erhölls till lägre ränta än den nu gällande. I praktiken skulle detta få lösas genom ett statligt kreditgarantisystem. Även ett sådant system är emellertid öppet för väsentliga invändningar. En statlig sanktionering av sparlånet måste rimligtvis innebära att spararen får en ovillkorlig rätt att låna alldeles oavsett det ekonomiska klimatet i landet. I den mån sparandet skulle få ringa omfattning får detta kanske föga betydelse. Men om sparandet blir omfattande kan en sådan lånerätt i ett inflationsläge otvivelaktigt bli besvärande från samhällsekonomisk synpunkt. Dessutom är sannolikt sparinstituten föga intresserade av en sådan premieringsform. Det är för övrigt mycket tveksamt om systemet bör byggas uteslutande på en sådan premiering. En stor del av det presterade sparandet har andra användningsändamål än sådana där lån kan bli aktuella. Det ligger dessutom i sakens natur att sparinstituten vid sin bedömning av kredilansökningar tar hänsyn just till en sådan faktor som att vederbörande under lång tid presterat ett regelbundet, förhållandevis stort sparande. Sparlåneformen som system synes därför i detta sammanhang tämligen opåkallad. 4) Av tänkbara premieringsformer synes endast återstå vinstutlottning. Åtskilliga skäl talar för en sådan form. Den är lämplig ur propagandasynpunkt eftersom utlottningarna kan användas till att ge publicitet åt sparformen. Den kan sannolikt också tilltala många bland dem som inte varit mottagliga för annan sparpropaganda. Erfarenheterna av vinstutlottningen från ungdomens lönsparande är ett väsentligt skäl. Enligt utredningens mening bör man knyta an direkt till ungdomens lönsparande och göra vinstutlottningen gemensam för denna sparform och det allmänna lönsparandet. Härigenom skulle man redan från början få en attraktiv vinstplan för det allmänna lönsparandet. Liksom i fråga om ung-

57 domens lönsparande bör de under året verkställda insättningarna i det allmänna lönsparandet ligga till grund för vinstsumman, som likaledes bör utgöra en procent av insättningarna. Med hänsyn till de strängare bindningsreglerna och de hårdare villkoren i övrigt i ungdomens lönsparande synes förmånen böra differentieras mellan de båda sparformerna. Detta kan enkelt göras så att deltagare i ungdomens lönsparande har två andelar i vinstutlottningen medan deltagare i det allmänna lönsparandet har en andel. Det regelmässiga skall givetvis vara att avsättningarna sker regelbundet över hela året i enlighet med vad som överenskommits i avtalet. Legitima avbrott i avsättningarna på grund av sjukdom, arbetslöshet, militärtjänst, m. m. bör dock inte leda till att vederbörande går förlustig förmånen. I ungdomens lönsparande sker ett schematiskt beaktande av sådana legitima avbrott genom att rätt till deltagande i vinstutlottningen enligt reglerna tillkommer varje sparare som under minst sju månader under närmast föregående kalenderår gjort föreskrivna insättningar på lönsparkonto och som vid slutet av samma år fortfarande har sådant konto. Samma regler synes böra gälla jämväl i det allmänna lönsparandet. Uttag bör som nämnts leda till att spararen förlorar rätten att delta i den utlottning som sker året efter uttaget. Detta förutsattes gälla varje uttag, oavsett hur stort det är och vilka skäl som kan anföras för det. En sådan restriktivitet torde vara nödvändig för att systemet skall få erforderlig stadga. Introduktionen av det allmänna lönsparandet Introduktionen av den föreslagna sparformen måste föregås av en slagkraftig propaganda. Detta torde få överlåtas åt ett särskilt organ i stil med den kommitté för ungdomens lönsparande som ledde kampanjen för denna sparform 1958. Kostnaderna Kostnaderna för det allmänna lönsparandet kommer att avse dels propagandakostnader och dels kostnader för vinstutlottning. Beträffande kostnaderna för introduktionen av den nya sparformen och för den fortsatta propagandan kring den kan som jämförelse nämnas att den speciella kampanj som ordnades för ungdomens lönsparande 1958 erhöll ett statsanslag om 400 000 kronor. Kostnaderna för allmänna lönsparandets del torde kunna uppskattas till ca 500 000 kronor. Kostnaderna för vinstutlottningen blir beroende av den framgång sparformen kan få. Samma omfattning på insättningarna som i ungdomens lönsparande betyder en årlig kostnad om 600 000 kronor och en omfattning mot-

58 svarande bruttoinsättningen i sparklubbsverksamheten, d. v. s. insättningar uppgående till ca 260 miljoner kronor, medför en kostnad för staten om 2,6 miljoner kronor. Även om hela det årliga tillskottet i fråga om banksparande i samhället, vilket som ovan nämnts kan uppskattas till ca en miljard kronor, skulle ske genom det allmänna lönsparandet blev statens årskostnad endast 10 miljoner kronor.

KAPITEL V

Bostadssparande

Tidigare

behandling av frågan om statliga åtgärder främjande av bostadssparande

för

Tanken att staten bör främja bostadssparande har aktualiserats i olika sammanhang. I motioner till riksdagen har under en följd av år frågan tagits upp och olika förslag till åtgärder framlagts. Här skall inte en fullständig redogörelse för dessa initiativ lämnas. Framställningen begränsas till att gälla den prövning av frågan inom bostadspolitikens ram, som efter förslag av bostadspolitiska utredningen (SOU 1956:40) verkställdes av 1957 års riksdag (prop, nr 100/1957 och statsutskottets utlåtande nr 102/1957). Bostadspolitiska utredningen anförde inledningsvis vissa allmänna synpunkter på vad den benämnde »målsparande» för bostadsanskaffning. Den framhöll därvid att betydelsen för bostadsbyggandets kapitalförsörjning av ett målsparande av ifrågavarande slag inte borde överdrivas. Denna form av målsparande hade bl. a. en given begränsning däri, att den kunde få större betydelse endast i fråga om egnahem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Den omständigheten att egnahemsinnehavarens resp. bostadsrättsinnehavarens egna insats regelmässigt endast utgjorde en jämförelsevis liten del av det i bostaden investerade kapitalet innebar ytterligare en begränsning av denna sparforms betydelse. Det vore också enligt utredningen omöjligt att vinna garantier för att ett målsparande till insatser i bostadslägenheter komme att innebära ett verkligt nysparande. Utredningen ansåg emellertid att även om åtgärder syftande till att stimulera målsparande för bostadsanskaffning inte kunde förväntas resultera i mer än ett relativt ringa bidrag till lösningen av bostadsbyggandets kapitalanskaffningsproblem, ett sådant målsparande väl vore värt att uppmuntras av det allmänna inte minst som ett led i strävandena att främja ökat sparande bland ungdomen. Då det gällde att finna lämpliga former för organiserandet av detta sparande borde emellertid — i varje fall till en början — fältet lämnas fritt för enskildas, organisationers och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom. Några fastare regler borde sålunda inte omedelbart uppdragas av statsmakterna. Utredningen anförde emellertid följande allmänna synpunkter på uppläggningen av målsparande för bostadsanskaffning.

60 Det synes oss självklart, att ett organiserat målsparande för egnahem eller bostadsrättslägenheter icke kan bedrivas med framgång, såvida icke däri engagerade bostadssökande kan beredas viss förtur framför övriga bostadssökande. Det är därför angeläget, att kommunerna, i den mån så låter sig göra utan att övriga bostadssökandes skäliga anspråk otillbörligt eftersattes, medverkar härtill. Möjligheter föreligger också att favorisera den målsparande genom att tillerkänna honom större valfrihet vid tillgodoseendet av bostadsönskemålen än andra bostadssökandc. Kooperativa bostadsorganisationer, vilkas medlemmar engagerat sig för målsparande, bör därvid enligt vissa regler själva kunna svara för fördelningen av de lägenheter de producerar. Det måste emellertid med skärpa betonas, att enbart beredvilligheten att prestera en insats för erhållande av en bostadsrättslägenhet eller ett egethem icke bör berättiga en bostadssökande till förtur i bostadsförmedlingarnas köer. Ett villkor för sådan förtur bör vara, att insatsen presteras genom ett långsiktigt sparande i organiserade former, exempelvis ett lönsparande, och att den motsvarar ca 10 % av lägenhetens produktionskostnad. Kommunerna kan också på andra sätt stöda initiativ till målsparande för bostadsändamål, exempelvis genom att organisatoriskt medverka vid planläggning och projektering av egnahemsområden avsedda att upplåtas såväl till målsparande som till andra grupper. Genom att på sådant sätt medverka vid produktion i större skala av egnahem kan kommunerna därjämte främja egnahemsbyggandets rationalisering. Av de remissorgan, som uttalade sig beträffande bostadspolitiska utredningens synpunkter i denna del, biträdde flera utredningens synpunkter och fann det riktigt att målsparande för bostadsanskaffning stimulerades. Invändningar från olika håll gjordes dock, därvid framför allt tanken på att ge dem som målsparade förtur till en bostad kritiserades. I den förenämnda bostadspropositionen (nr 100) till 1957 års riksdag anförde föredragande departementschefen i anledning av bostadspolitiska utredningens synpunkter på mål sparande för bostadsanskaffning följande. Ett målsparande för bostadsanskaffning bör enligt min mening uppmuntras. Inte minst betydelsefullt är, att ungdomen deltager i ett dylikt sparande. Att spara till en bostad — det må vara fråga om ett egethem eller en bostadsrättslägenhet — är ingen ny tanke. Såväl egnahemsbyggandet som den kooperativa byggnadsverksamheten har stor omfattning, och årligen sätter enskilda in stora belopp i sådana bostadsfastigheter. Jag har inte blivit övertygad om det lämpliga i att nu genom åtgärder från statens sida försöka binda bostadssparandets former. Behov torde inte föreligga att genom rekommendationer i konkret form stimulera sparandet. Jag delar alltså bostadspolitiska utredningens uppfattning att man i varje fall till en början bör låta olika initiativ fritt växa fram. Erfarenheten får utvisa om ingripanden i stimulerande och reglerande syfte från statens sida kan behövas. Statsutskottet (uti. nr 102) gjorde inget särskilt uttalande i anledning av vad bostadspolitiska utredningen och föredragande departementschefen anfört beträffande målsparande för bostadsanskaffning. I det följande behandlar utredningen frågan om de statliga åtgärder, som bör vidtagas för att främja sparande för anskaffning av bostad. Frågan bör bedömas med utgångspunkt från samhällets stöd åt bostadsförsörjningen, särskilt den statliga långivningen för ny- och ombyggnad av bostadshus. In-

Cl ledningsvis lämnas fördenskull uppgifter beträffande såväl bostadsbyggandet som dess finansieringsvillkor. Bostadsbyggandet

under

1950-talet

Såsom framgår av tabell 1 har bostadsbyggandet ökat kraftigt under 1950talet, nämligen från drygt 40 000 lägenheter per år till i det närmaste 70 000. Småhusbyggandets andel av totalproduktionen har inte förändrats nämnvärt. Den utgjorde i början av 1950-talet ca 27 procent och 1959 ca 26 procent. Hur lägenheterna i nybyggda hus under 1950-talet fördelats på olika grupper av byggherrar framgår av tabell 2. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att notera att de kooperativa företagens produktion ökat relativt mycket. Deras andel av hela produktionen har sålunda vuxit från ca 15 procent till ca 32 procent. Antalet lägenheter i nyuppförda bostadsrättshus är större än antalet lägenheter i hus uppförda av kooperativa företag, eftersom en del av lägenheterna i hus uppförda av vad som i tabellen angives som »andra byggherrar» upplåtits med bostadsrätt. Det alldeles övervägande antalet småhus bebos av ägaren, som i samband med uppförandet eller förvärvet av huset gjort en egen kapitalinsats. Samma är förhållandet med dem, som bor i de nyuppförda bostadsrättslägenheterna. Man kan beräkna att av de under de senaste åren färdigställda bostadsTabell 1. Antalet lågenheter i nybyggda hus, fördelade efter hustyp, åren 1950—1959 År

Absoluta tal 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 Procentuell 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959

Totalt

Enfamiljshus

Tvåfamiljshus

43 935 39 784 44 736 51 911 58 213 56 970 56 906 64 455 62 225 69 318

9 494 8 580 6 617 8 027 10 738 12 861 12 354 12 670 11 954 12 586

2 630 2 222 1 734 1 507 1 762 2 103 1 632 1 231 1 040 913

43 935 39 784 49 736 51 911 58 213 56 970 56 906 64 455 62 225 69 318

21,6 21,6 14,8 15,5 18,4 22,6 21,7 19,7 19,2 18,2

6,0 5,6 3,9 2,9 3,0 3,7 2,9 1,9 1,7 1,3

Radoch kedjehus

Flerfamiljshus

Ickebostadshus

1 428 1 877 3 219 4 390 4 447

31494 28 687 36 062 42 003 45 348 40 173 40 588 47 012 44 306 50 814

317 295 323 374 365 405 455 323 535 558

2,5 3,3 5,0 7,1 6,4

71,7 72,1 80,6 80,9 77,9 70,5 71,3 72,9 71,2 73,3

0,7 0,7 0,7 0,7 0,6 0,7 0,8 0,5 0,9 0,8

fördelning

62 Tabell 2. Lägenheter i nybyggda hus, fördelade på grupper av byggherrar, åren 1950—1959 Därav uppförda för År

Antal lägenheter

egnahemsbyggare

stat, landsting

kommunala och kooperaarbetsallmäntiva givare nyttiga företag företag

totalt

agarlägenheter

572 551 487 513 456 435 545 403 505

14 340 13 545 17 237 19 554 18 299 17 019 16 714 18 985 18 396

2 548 2 072 3 486 2 686 1 677 2 041 1 971 1 848 1 357

10 509 9 332 7 132 8 514 11 762 14 549 13 708 13 994 15 131

9 436 8 430 6 445 7 850 10 887 13 540 12 883 13 348 14 624

andra

Absoluta tal 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

43 935 39 784 44 736 51 911 58 213 56 970 56 906 64 455 62 225

69 318

19 055

6 797 5 984 7 879 10 705 14 383 11 557 14 328 17 534 17 319

9 169 8 300 8 515 9 939 11 636 11 369 9 640 11 691 9 517

28 325

21 938

Procentuell för delning 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

43 935 39 784 44 736 51 911 58 213 56 970 56 906 64 455 62 225

69 318

32,6 34,0 38,5 37,7 31,4 29,9 29,4 29,5 29,6

1,3 1,4 1,1 1,0 0,8 0,8 1,0 0,6 0,8 27,5

15,5 15,0 17,6 20,6 24,7 20,3 25,2 27,2 27,8 31,6

5,8 5,2 7,8 5,2 2,9 3,6 3,5 2,9 2,2

23,9 23,5 15,9 16,4 20,2 25,5 24,1 21,7 24,3

21,5 21,2 14,4 15,1 18,7 23,8 22,6 20,7 23,5

20,9 20,9 19,0 19,1 20,0 20,0 16,9 18,1 15,3

40,9

lägenheterna betydligt mer än hälften upplåtits till eller förvärvats av personer, som i samband med anskaffandet av bostaden tillskjutit kapital. Av de under 1950-talet tillkomna bostadslägenheterna är de allra flesta inrymda i hus för vilka beviljats statligt lån. Andelen statsbelånade lägenheter kan för hela perioden beräknas till 90 procent. Under senare år h a r andelen utgjort 95 procent. Såväl tomt- som byggnadskostnader har under 1950-talet, särskilt dess första hälft, stigit betydligt. Totalt torde ökningen uppgå till ca 50 procent. För en vanlig tvårumslägenhet i flerfamiljshus torde produktionskostnaden i genomsnitt utgöra ca 40 000 kronor, för en trerumslägenhet drygt 45 000 kronor. För småhus inrymmande tre eller fyra rum och kök ligger kostnaden omkring 50 000 kronor, i de största städerna och landets norra delar högre. Under förra hälften av 1950-talet var det allmänna ränteläget lågt. Räntan å fastighetslån av olika slag utgjorde 3 å 3,5 procent. Sedan 1955 har ränte-

63 Tabell 3. Beräknade

hyror (exkl. bränslekostnader) belånade hus

för vissa årgångar av stats-

Uppgifterna hämtade ur 1958 års besparingsutrednings betänkande angående besparingar inom statsverksamheten, bilaga A. Hus färdigHyra ställda år per kvm 1952 31:28 1953 31:32 ' 1954 32:06 1955 33:28 1956 34:69 1957 35:96 1958 36:28 1959 39:27

läget h ö j t s a v s e v ä r t . R ä n t a n u t g ö r f. n. för b u n d n a p r i m ä r l å n ca 5,6 p r o c e n t och för o b u n d n a p r i m ä r l å n i a l l m ä n h e t 6,25 p r o c e n t . R ä n t a n p å de s t a t l i g a b o s t a d s l å n e n ä r för h u s p å b ö r j a d e före 1958 o f ö r ä n d r a d , d. v. s. i a l l m ä n h e t 3 p r o c e n t , och för s e n a r e p å b ö r j a d e h u s 4 p r o c e n t . Med det s t a t l i g a l å n e t ä r f ö r b u n d e t en r ä n t e g a r a n t i , av i n n e b ö r d a t t o m r ä n t a n p å p r i m ä r - och s e k u n d ä r l å n ö v e r s t i g e r en viss av s t a t e n g a r a n t e r a d r ä n t a s t a t e n g e n o m s. k. r ä n t e e f t e r g i f t t ä c k e r s k i l l n a d e n m e l l a n f a k t i s k t u t g å e n d e r ä n t a och den garanterade räntan. F ö r h u s f i n a n s i e r a d e m e d h j ä l p av s t a t l i g t l å n h a r p å g r u n d av det a n f ö r d a r ä n t e u t g i f t e r n a i n t e ö k a t n ä m n v ä r t u n d e r de s e n a s t e å r e n . H y r a n eller å r s k o s t n a d e n för l ä g e n h e t e r i d y l i k a h u s h a r ä n d o c k av olika s k ä l stigit u n d e r s e n a r e h ä l f t e n av 1950-talet. S ä r s k i l t för n y t i l l k o m m a n d e b o s t ä d e r h a r bl. a. p å g r u n d av s t e g r i n g e n av p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r n a h y r a n eller å r s k o s t n a d e n blivit r ä t t m y c k e t h ö g r e ä n för t i d i g a r e t i l l k o m n a b o s t ä d e r . E n b e r ä k n i n g av h y r o r n a för m e d s t a t s l å n f i n a n s i e r a d e b o s t ä d e r , t i l l k o m n a u n d e r o l i k a år, h a r r e d o v i s a t s i det av 1958 å r s b e s p a r i n g s u t r e d n i n g a v g i v n a b e t ä n k a n d e t a n g å e n d e b e s p a r i n g a r i n o m s t a t s v e r k s a m h e t e n (SOU 1959: 2 8 ) . Vissa u p p g i f t e r h ä r u r h a r i n t a g i t s i tabell 3. Av t a b e l l e n f r a m g å r bl. a. a t t h y r a n e x k l u s i v e b r ä n s l e k o s t n a d e r för u n d e r den s e n a s t e t i d e n b y g g d a bos t ä d e r i g e n o m s n i t t k a n b e r ä k n a s u t g ö r a ca 39 k r o n o r k v m . L ä g g e s b r ä n s l e k o s t n a d e r n a därtill, b l i r h y r a n ca 45 k r o n o r p e r k v m . F ö r en v a n l i g t v å r u m s l ä g e n h e t b l i r å r s h y r a n ca 2 500 k r o n o r , för en t r e r u m s l ä g e n h e t ca 3 100 kronor.

Vissa

uppgifter

angående

den statliga

samheten

på

låne-

och

bidragsverk-

bostadsområdet

I d e t t a a v s n i t t skall l ä m n a s n å g r a s a m m a n f a t t a n d e u p p g i f t e r o m d e n statliga l å n e - o c h b i d r a g s v e r k s a m h e t e n p å b o s t a d s o m r å d e t u n d e r 1950-talet. F ö r n y - och o m b y g g n a d av s m å h u s (en- och t v å f a m i l j s h u s , r a d - och kedje-

64 hus) kan beviljas statligt egnahemslån. För ny- och ombyggnad av flerfamiljshus (och rad- och kedjehus som hyres ut eller upplåtes med bostadsrätt) kan beviljas statligt tertiärlån. För upprustning av äldre en- och tvåfamiljshus kan beviljas förbättringslån. Familjer med barn under 16 år kan beviljas ett bidrag för nedbringande av bostadskostnaden, familjebostadsbidrag. I det följande lämnas en redogörelse i tur och ordning för dessa lån « och bidrag. Egnahemslån Den statliga långivningen till småhus regleras genom kungörelse den 28 juni 1957 (nr 359) om egnahemslån m. m. (ändrad SFS 1957: 540, 1958: 481, 1959: 154 och 1960: 186). Såsom villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av småhus gäller bl. a. vissa krav beträffande lägenhetens storlek och utrustning. Vid nybyggnad av enfamiljshus får lägenhetens yta i regel inte överstiga 125 kvm. Har huset inredningsbar vind skall lägenheten i bottenvåningen omfatta minst två rum och kök, eljest skall lägenheten omfatta minst tre rum och kök och ha en yta om minst 70 kvm. Huset skall vidare i regel vara försett med vatten- och avloppsledningar och bostadslägenheten skall förses med tillräckliga biutrymmen i huset och tillfredsställande köksutrustning. Såsom villkor för beviljande av egnahemslån till ny- eller ombyggnad av tvåfamilj shus gäller, att åtminstone en av lägenheterna omfattar minst två rum och kök. I övrigt gäller villkor beträffande husets standard motsvarande dem för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av enfamiljshus. Egnahemslån beviljas normalt mot inteckningssäkerhet mellan 50 och 90 procent av fastighetens belåningsvärde. Därest bottenlån till ett belopp motsvarande 50 procent av belåningsvärdet inte kan erhållas i enskild kreditinrättning kan efter särskild prövning egnahemslånet »fördjupas», d. v. s. utgå med större belopp än som motsvarar 40 procent av belåningsvärdet. Genom beslut av Kungl. Maj :t har belåningsvärdena maximerats. För enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus utgör det högsta belåningsvärdet i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län samt i Stockholm med vissa förortskommuner och i Göteborg med vissa förortskommuner 58 000 kronor, i övriga delar av landet 53 000 kronor. Värdena var före den 1 juli 1960 55 000 resp. 50 000 kronor. För tvåfamilj shus är värdet i de nämnda länen och kommunerna 88 000 kronor, eljest 80 000 kronor. Räntesatsen för egnahemslån utgör tillsvidare 4 procent. Amorteringstiden är 30 år. Ränteeftergift beviljas med 550 kronor per år för nybyggt enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus och med 820 kronor per år för tvåfamilj shus. Beloppet har bestämts med utgångspunkt från en marknadsränta å bottenlån av 6,25 procent och en garanterad ränta å detta lån av 3,5 procent.

65 Tertiärlån Den statliga långivningen till ny- och ombyggnad av flerfamiljshus och därmed jämställda rad- och kedjehus regleras genom kungörelsen den 28 juni 1957 (nr 360) om tertiärlån m. m. (ändrad SFS 1957:541, 1958:482, 1959: 155 och 1960: 187). Tertiärlån utgår, då låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag, normalt till 30 procent av ett fastigheten åsätt belåningsvärde. För kooperativt organiserade företag, som står under betryggande kommunal kontroll, motsvarar tertiärlånet normalt 25 procent av värdet, för enskilda motsvarar lånet 15 procent eller i vissa fall 20 procent av värdet. Om låntagaren inte lyckas i öppna marknaden erhålla primär- och sekundärlån mot inteckning intill 70 procent av belåningsvärdet kan tertiärlånet efter särskild prövning »fördjupas», d. v. s. utgå med högre belopp än här nämnts. Genom beslut av Kungl. Maj :t har belåningsvärdena maximerats. Belåningsvärdet utgör för en »normalort» 635 kronor per kvm med vissa tillägg för utrustning och standard. Värdet varierar från ort till ort beroende på kostnadsläget i vederbörande ort. Även andra variationer i värdet förekommer. För rad- och kedjehus, som finansieras med tertiärlån, gäller dock samma belåningsvärden som vid finansiering med egnahemslån. Räntesatsen för tertiärlån utgör tills vidare 4 procent. Amorteringstiden är 30 år. Ränteeftergift beviljas med belopp högst motsvarande skillnaden mellan marknadsräntan (f. n. 5,6 för bundna primärlån och ca 6,25 för obundna primärlån) och en garanterad ränta av 3,5 procent för primärlån och 4 procent för sekundärlån. Förbättringslån Förbättringslån beviljas för sådan förbättring av en- och tvåfamiljshus, som inte är att hänföra till ombyggnad. (För ombyggnad kan beviljas egnahemslån.) Långivningen regleras genom förenämnda kungörelse om egnahemslån m. ni. Förbättringslån kan utgöra antingen i sin helhet ett räntefritt, stående lån eller en kombination av en räntebärande amorteringsdel och en räntefri, stående del eller också i sin helhet ett amorteringslån. Förbättringslån får inte överstiga 90 procent av den godkända förbättringskostnaden. Räntefritt, stående lån eller räntefri, stående del får inte heller överstiga 4 000 kronor. För vissa grupper, det gäller framför allt åldringar men också andra, kan dock beviljas räntefritt, stående lån till ett belopp av högst 10 000 kronor. Förbättringslån, som helt eller delvis utgör räntefritt, stående lån, beviljas efter behovsprövning. Den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten får för sökanden jämte dennes make i regel inte överstiga 6 000 kronor. Förbättringslån, som inte är räntefritt och stående, löper med 4 procent ränta och skall amorteras på högst 25 år. 5—008178

66 Familj ebostadsbidrag Bestämmelserna om familjebostadsbidrag återfinnes i kungörelsen den 28 juni 1957 (nr 358) om familjebostadsbidrag (ändrad SFS 1959: 153, 1960:185). Familjebostadsbidrag kan beviljas för familjer med minst ett barn under 16 år. För att bidrag skall kunna utgå måste bostaden uppfylla vissa villkor. Den skall ha efter ny- eller ombyggnad färdigställts efter den 31 december 1941, den skall innehålla minst två rum och kök med en yta av minst 50 kvm, dock godkännes, där antalet boende i lägenheten är högst två personer, minst ett r u m och kokvrå och en yta av minst 30 kvm. Vidare skall lägenheten vara så stor, att antalet boende per rum, köket oräknat, är högst tre personer. Lägenhetsytan får inte överstiga i en- och tvåfamiljshus, rad- eller kedjehus 125 kvm och eljest 100 kvm. Del av lägenheten får i allmänhet inte vara uthyrd i uppenbart förvärvssyfte och den skall vara utrustad med vatten- och avloppsledningar inom lägenheten samt anordningar för centraluppvärmning ävensom bereda nöjaktig möjlighet till bad. För familj med minst två minderåriga barn utgår helt bidrag med för år 150 kronor för varje bidragsberättigande barn jämte för familjen 270, 300 respektive 330 kronor beroende på boningsort. Förhöjt bidrag utgår likaledes med 150 kronor per barn men med dubbelt bidrag för familjen. Reducerat bidrag utgår med hälften av helt bidrag. För familjer med ett barn utgör bidraget per år 285, 300 respektive 315 kronor beroende på boningsort. Bidraget är inkomstprövat. För familjer med minst två barn utgår helt bidrag om mannens och hustruns sammanlagda till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst inte överstiger för familj med två barn 7 000 kronor, för familj med tre barn 8 000 kronor o. s. v. till och med det sjätte barTabell 4. Egnahemslångivningen budgetåren 1948/49—1959/60 Därav räntefri, stående del

Egnahemslån Budgetår

1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1

Beslut om lån 1 , antal lägenheter

Disponerat belopp, milj. kr

Utbetalt belopp, milj. kr

Disponerat belopp, milj. kr

Utbetalt belopp, milj. kr

6 300 13 600 11 900 8 100 11 600 13 800 21 800 18 700 19 800 18 500 19 200 19 100

112 226 193 154 232 268 437 417 441 388 389 377

12 58 115 139 161 149 189 301 468 480 443 481

61 43 53 95 102 156 100 77 62 66 67

4 21 36 39 52 54 67 100 146 126 90 86

För budgetåren 1948/49—1956/57 preliminära beslut om lån.

67 net. Förhöjt bidrag beviljas om den beskattningsbara inkomsten understiger inkomststrecket för helt bidrag med minst 2 000 kronor och reducerat bidrag utgår om inkomsten överstiger sistnämnda streck med högst 1 500 kronor. För familj med ett barn utgör inkomststrecket 5 000 kronor. Omfattningen av den statliga lån- och bidragsgivningen I tabell 4—7 har intagits uppgifter om lån- och bidragsgivningens omfattning under budgetåren 1948/49—1959/60. Tabell

5. Tertiär-

Budgetår

1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1 2

och tilläggslångivningen

budgetåren

Tertiärlån

Tilläggslån

Prelimi- Disponenära berat beslut, antal lopp, lägenheter milj. kr

Prelimi- DisponeUtbetalt nära be r a t bebelopp, lopp, milj. kr slut, antal lägenheter milj. kr

20 800 24 100 28 600 27 700 45 300 43 000 47 900 48 700 52 000 44 300 53 900 49 500

48 53 99 153 180 224 304 427 436 440 511 612

127 157 199 217 324 336 415 510 594 557 614 597

16 200 17 700 19 400 20 500 46 200 42 900 47 600 47 700 38 700 31 800 41 900 x 900

27 36 33 111 369 270 216 169 87 64 77 2 —48

Utbetalt belopp, milj. kr 7 9 17 27 71 160 231 276 209 159 110 64

Studentbostäder. Preliminär siffra Tabell

6. Förbättringslångivningen

budgetåren

Budgetår

1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

1948/49—1959/60 Därav räntefria, stående (delar av) lån

Förbättringslån

1948/49—1959/60

Beslut om lån 1 , antal beslut

Disponerat belopp, milj. kr

Utbetalt belopp, milj. kr

Preliminära beslut, antal lån

Disponerat belopp, milj. kr

Utbetalt belopp, milj. kr

4 000 9 900 10 100 9 100 10 100 10 300 9 800 9 300 9 300 7 500 7 500 6 800

3 13 14 15 30 34 39 39 43 36 37 29.

0,2 3 6 9 12 16 19 24 30 45 41 43

3 900 9 700 10 000 9 000 10 000 9 900 9 300

2 9 11 11 22 24 26 25 26 21 23 18

0,2 3 5 7 9 12 14 17 21 29 25 27

För budgetåren 1948/49 -1956/57 preliminära beslut om lån.

68 Tabell 7. Familjebostads- och bränslebidrag budgetåren 1948/49—1959/60 Budgetår 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1

Antalet nybeviljade bidrag

Nettoutgifter, milj. kr

10 400 16 500 16 200 12 600 18 400 28 500 28 900 26 600 28 500 30 500 J 33 500 ^ 2 100

15,5 22,9 31,1 42,7 48,5 61,1 77,2 91,4 101,4 106,0 103,4 112,0

Kalenderåret 1958 resp. 1959.

I fråga om egnahemslån kan konstateras, att antalet beviljade lån, om man bortser från det första året, under perioden ökat med ungefär 50 % och de beviljade beloppen nära på fördubblats. Ökningen av tertiärlångivningen är betydligt starkare. Den i tabell 5 upptagna tilläggslångivningen avser numera endast studentbostäder. Förbättringslångivningen har inte ökat mycket. Den var budgetåret 1959/60 knappt dubbelt så stor som budgetåret 1948/49. Den nådde ett maximum budgetåret 1953/54 och har sedan minskat med ungefär en fjärdedel. Antalet beslut om familjebostadsbidrag har under perioden mer än tredubblats och utgifterna för bidragsgivningen sjudubblats. Olika former

av befintligt

bostadssparande

Ett sparande för att erhålla bostad har givetvis funnits så länge sparande i bank över huvud förekommit. Av de samlade behållningarna som finns å vanliga bankräkningar utgör en betydande del medel som har sparats med tanke på förvärv av bostad. Det är emellertid icke detta sparande som utredningen avser med termen bostadssparande, utan ett sådant sparande som innefattar att spararen av sparinrättningen eller annat organ får antingen särskild medverkan vid anskaffningen av egnahemmet och/eller särskilda andra förmåner i sammanhanget. Sådant bostadssparande finns organiserat inom sparbankerna, affärsbankerna, HSB och Riksbyggen. Här nedan lämnas en redogörelse för h u r detta är organiserat inom var och en av ovannämnda grupper. Sparbankerna Det särskilt organiserade bostadssparandet i sparbankerna daterar sig från 1956, då ett antal sparbanker upptog denna verksamhet på sitt program.

69 Verksamheten har sedan fått en allt större omfattning, och flera sparbanker avser att under innevarande år starta ett särskilt bostadssparande. Bostadssparandet är olika utformat i skilda sparbanker allt efter de lokala förhållandena och möjligheterna. En uttömmande redogörelse för de olika system, som förekommer i sparbankerna, skulle därför leda alltför långt och är väl heller inte i detta sammanhang erforderlig. Bostadssparandet kan avse insats i ett egethem, egnahemssparande, eller insats i en bostadsrättslägenhet, lägenhetssparande. Egnahems spar ande Villkor med avseende på sparbelopp och spartid

I åtskilliga fall krävs att spararen skall ha gjort regelbundna insättningar med ett visst minimibelopp under viss tid, innan han registreras i bostadsprogrammet. Denna tid kan exempelvis vara 12, 18, 24 eller 30 månader. I några fall finns en kompletterande bestämmelse om att ett visst minimibelopp skall ha uppnåtts, innan registrering sker. Minimisparbeloppet kan exempelvis vara 50 kronor per månad, 75 kronor per månad eller 150 kronor per kvartal. De här angivna bestämmelserna om spartid och belopp är som sagt endast exempel. Andra villkor förekommer. Det förekommer också, att man inte har några särskilt angivna belopps- eller tidsgränser, utan att förtursrätt med avseende på de förmåner det kan vara fråga om ges spararna alltefter målmedvetenheten och regelbundenheten i deras sparande. Anskaffningen av egnahemmet

När det gäller anskaffningen av egnahemmet förekommer tre huvudformer: a) spararen svarar själv för anskaffningen b) ett för ändamålet bildat organ svarar för anskaffningen c) ett annat organ svarar för anskaffningen. a) Spararen svarar själv för anskaffningen Vanligt är att kommunerna reserverar särskild tomtmark för egnahemsspararna och ställer borgen för byggnadslånet. Ofta åtnjuter spararna speciella låneförmåner i form av tilläggslån på gynnsamma villkor. En del sparbanker använder därvid sparlåneformen, vilket innebär att spararen intill en viss gräns får låna ett belopp lika stort som det sparade beloppet. För sparlånet behöver låntagaren inte ställa säkerhet. En kreditförsäkring gäller som säkerhet för större delen av lånet och återstoden är blancokredit. Kreditförsäkringen är kombinerad med en grupplivförsäkring, som svarar för återbetalningen, därest låntagaren skulle avlida. b) Ett för ändamålet bildat organ svarar för anskaffningen

70 Denna organisation av bostadsanskaffningen, som i praktiken innebär att sparbanken även skaffar spararen ett färdigt egethem, tillämpas endast i tre sparbanker. I två av dessa är det fråga om stiftelser bildade av resp. sparbankers styrelser. Dessa stiftelser har till uppgift dels att verka för ett ökat bostadssparande och dels att i samverkan med kommuner och entreprenörer planera för anskaffning av tomtområden lämpliga för gruppbebyggelse. Den tredje sparbanken har tillsammans med kommunen och två på orten verksamma stora industriföretag bildat en särskild stiftelse, som anskaffar och planerar lämpliga tomtområden, vilka sedan gruppbebygges. På två håll har tidigare förekommit en liknande uppläggning av bostadsanskaffningen. I det ena fallet var det fråga om en stiftelse och i det andra fallet om en ekonomisk förening. Av olika skäl har man i båda fallen funnit sig inte lämpligen böra fortsätta med detta arrangemang. Eftersom denna organisation av bostadsanskaffningen innefattar en mycket långt gående medverkan från sparbankernas sida och därmed ställer stora krav på personella resurser är det naturligt, att den inte tillämpas av flera sparbanker än vad som är fallet. c) Ett annat organ svarar för anskaffningen Detta organ är vanligen en kommun eller ett kommunalt byggnadsföretag, som sålunda svarar för projektering och byggande. Det kan också vara ett privat byggnadsföretag. Medverkan i olika former från sparbankernas sida vid planläggningen av byggnadsprogrammen förekommer dock ofta. På åtminstone ett håll har kommunen och sparbanken bildat en särskild samarbetskommitté för detta ändamål. För att närmare belysa varav den nyssnämnda medverkan från sparbankens sida kan bestå ges här ett exempel från en sparbank, som är verksam inom flera kommuner, vilka svarar för produktionen av egnahemmen. Sparbankens medverkan består i att propagera för egnahemssparande, i första hand bland bostadssökande i vederbörande kommuners bostadsköer att deltaga i den organisatoriska uppläggningen för planerat gruppbyggande av egnahem att ge information om olika byggnadsprojekt, bl. a. genom trycksaker och utställningar att finansiera bebyggelsen både under byggnadstiden och därefter.

Lägenhetssparande Såsom lägenhetssparande räknas här endast sådant sparande, där spararen erhåller särskilda förmåner i fråga om bostadsanskaffningen.

71 Villkor med avseende på sparbelopp och spartid

Även här gäller att det skall vara fråga om en tids regelbundet sparande. En del sparbanker tillämpar särskilda belopps- och tidsgränser liknande dem, som förekommer inom egnahemssparandet (jfr ovan). I andra fall åter förekommer inga fixerade bestämmelser härutinnan. Bostadsanskaffningen

På de håll där man har kommunal bostadsförmedling, har kommunerna i allmänhet medgivit, att bostadsspararna får förtursrätt framför andra bostadssökande till insatslägenheter. Några städer reserverar en viss del av produktionen av bostadsrättslägenheter för sparbankens bostadssparare. Såsom enda incitament till ett lägenhetssparande kan givetvis på många håll en sådan förtursrätt vara otillräcklig. Ytterligare stimulerande moment har därför befunnits nödvändiga. Ett viktigt sådant moment är, att sparmålet göres så konkret som möjligt. Inom egnahemssparandet vet spararen, även om han inte själv svarar för anskaffningen av egnahemmet, på ett tidigt stadium dettas belägenhet och utseende. I analogi härmed försöker man även inom lägenhetssparandet åstadkomma, att spararen så tidigt som möjligt kan inrikta sitt sparande på inte endast en lägenhet av viss storlek utan på en lägenhet av viss bestämd typ belägen inom det eller det området. Sålunda förekommer ofta, att spararen, redan när han anmäler sig till bostadssparandet, får en av byggnadsföretaget gjord beskrivning över vilka områden som är aktuella för bebyggelse, över lägenhetstyper och -storlekar samt uppgift om insatsbelopp och årskostnad. Han kan då redan från början ange sina önskemål i dessa olika hänseenden. Så är exempelvis fallet vid det bostadssparande som äger rum i samarbete mellan Svenska Riksbyggen och sparbankerna på ett stort antal orter i landet och som innefattar sparande till insats i lägenheter i av Riksbyggen uppförda hus. I en del sparbanker får lägenhetsspararna lån till en del av insatsen. Några sparbanker tillämpar här sparlåneformen (jfr ovan under egnahemssparande). Affärsbankerna Den vanligaste formen för bostadssparande är sparlåneformen, vilken innebär att sedan spararen gjort regelbundna inbetalningar på ett särskilt konto med vissa minimibelopp under en viss minimitid är han berättigad till ett borgensfritt lån på motsvarande belopp. Lånebeloppet är maximerat. Spararen har då själv att anskaffa det egna hemmet resp. bostadsrättslägenheten. Det förekommer dock fall där affärsbank samarbetar med Svenska Riksbyggen på så sätt att de, som deltager i Riksbyggens bostadssparande för att

72 erhålla lägenhet där, har sitt bostadssparkonto hos affärsbanken. Detta är då normalt ett sparlånekonto. HSB HSB — Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening — har sedan 35 år bedrivit ett bostadssparande. De flesta HSB-föreningarna, omfattande ca 95 procent av medlemmarna inom organisationen, bedriver för närvarande sparkasseverksamhet. I stor utsträckning krävs ett obligatoriskt sparande för att medlemmarna skall få en lägenhet eller ett egethem. Som grund för sparandet lägges i regel en plan, anpassad till den ungefärliga insatsen och tidpunkten, då bostad önskas. På sådana bostadssparkonton är räntegottgörelsen 1 procent högre än på övriga medel. Vid 1959 års slut uppgick rörelsens totala sparkasseinlåning till ca 76 miljoner kronor. Av denna utgjordes ungefär 25 miljoner kronor av på bostadssparkonton innestående belopp. Antalet sådana konton var omkring 20 000 och genomsnittsbehållningen per konto uppgick till ca 1 250 kronor. Detta belopp täcker inte vad som nu erfordras i insats för en lägenhet, men många av kontona är nyöppnade och i allmänhet blir det fråga om en spartid på åtminstone ett par år, så att behållningen hinner växa en del under denna tidrymd. Svenska Riksbyggen På ett antal orter samverkar Riksbyggen med sparbankerna för att stimulera de bostadssökande till att spara till lägenhetsinsatsen. Man knyter då an till den inom bankväsendet befintliga s. k. sparlåneformen, vilken innebär att den som regelbundet spar under viss tid — 10—18 månader, varierande i olika banker — erhåller rätt att utan säkerhet låna lika stort belopp som sparats. På så sätt behöver de som spar till en insats till en lägenhet endast spara halva beloppet före betalningens erläggande och får sedan amortera av resten på en tid som i allmänhet är.lika lång som den tidigare spartiden. Vid sparlån för insats i Riksbyggen kan hela beloppet sättas in på en gång — d. v. s. den som redan har erforderligt belopp till halva insatsen behöver inte göra månatliga insättningar utan kan redan från början sätta in beloppet. Erfarenheten visar att för att få i gång ett intresse för verksamheten krävs det att Riksbyggen har ett aktuellt projekt att presentera så att bostadsspekulanterna kan få något visst mål att spara till. När verksamheten sedan kommit i gång kan sparandet ske utan ett så konkret mål för ögonen. Detta medför att när det första projektet på en ort är färdigt har vederbörande kanske inte alltid sparat ihop erforderligt belopp till insatsen till en lägenhet, utan man får här räkna med att medel även får anskaffas p å

73 annat sätt. På orter där verksamheten pågått några år räknar man med att de bostadssökande har hunnit spara ihop erforderligt belopp. Insatserna belöper sig f. n. till ca 3 000—4 000 kronor för en tvårumslägenhet och till ca 4 000—5 000 kronor för en trerumslägenhet alltefter kostnadsläget på de olika orterna. Bostadssparandet, som Riksbyggen bedriver tillsammans med sparbankerna, har lämnat till resultat att i 27 orter ca 2 600 bostadssparare systematiskt sparat ca 6 miljoner kronor. Uppgifterna avser förhållandena den 31 september 1960. Riksbyggen har nyligen startat eller håller f. n. på därmed i ytterligare 30 orter, varifrån ännu ej några uppgifter erhållits. Av de uppgifter utredningen erhållit från sparbanker, affärsbanker, HSB och Riksbyggen framgår inte hur stort det totala årliga sparande är som tar direkt sikte på anskaffande av en bostad, alltså vad som i inskränkt mening kan betecknas som bostadssparande. Man torde dock kunna anta att detta sparande ännu har relativt liten omfattning. Även om huvuddelen av det för finansiering av nya bostäder erforderliga kapitalet anskaffas genom sedvanliga fastighetslån och genom statliga egnahemslån och tertiärlån är de sparmedel som de bostadssökande investerar i bostäder ingalunda obetydligt. Det kan beräknas att per år räknat de som skaffar sig nya egnahem eller förvärvar bostadsrätt till nya bostäder investerar omkring 200 milj. kronor av egna sparmedel. Utredningens

överväganden

och

förslag

Åtgärder avseende finansieringen av nybyggda egnahem och bostadsrätts lägenheter I det föregående har utredningen anfört uppgifter om bostadsbyggandet och dess fördelning på hustyper och upplåtelseformer, om den statliga låneoch bidragsverksamheten på bostadsområdet, om den tidigare behandlingen av frågan om statliga åtgärder för att stimulera bostadssparandet samt om de olika former av bostadssparande, som f. n. tillämpas av sparbanker, affärsbanker, HSB och Svenska Riksbyggen. Den lämnade redogörelsen ger vid handen att omkring hälften av bostadsbyggandet under 1950-talet avsett produktion av sådana bostäder, vilka förutsätter att den boende (lägenhetsinnehavaren) gör en egen kapitalinsats. Av dessa bostäder utgör småhus, som den boende äger och förvaltar, omkring hälften och lika många är de, som upplåtes med bostadsrätt och i första hand inrymmes i flerfamiljshus. Småhusens andel av bostadsbyggandet har under 1950-talet varit i stort sett konstant, medan antalet bostadsrättslägenheter såväl absolut som relativt ökat avsevärt, särskilt under 1950talets senare del.

7-1 Omkring 95 procent av alla nyproducerade bostäder är finansierade med hjälp av statliga lån och bidrag. I förhållande till det belåningsvärde, som fastställes av det lånebeviljande organet (bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd), utgör låntagarens egen kapitalinsats lägst följande: för småhus som bebos av ägaren-låntagaren 10 procent av belåningsvärdet, för bostadsrättshavaren i många fall 5 procent av värdet och i övriga fall 10 eller 15 procent. Om produktionskostnaden (tomt- och byggnadskostnad) överstiger belåningsvärdet, ökar den boendes kapitalinsats med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan produktionskostnad och belåningsvärde. Om såväl produktionskostnaden som belåningsvärdet för ett småhus, som bebos av låntagaren, utgör 50 000 kronor, blir egnahemsägarens egen insats 5 000 kronor. Om såväl produktionskostnad som belåningsvärde för en trerumslägenhet i flerfamiljshus utgör 45 000 kronor, blir i vanliga fall bostadsrättshavarens egen insats 2 250 kronor, i övriga fall 4 500 eller 6 750 kronor. För den obetydliga del av nyproduktionen av bostäder, vilken finansieras utan hjälp av statliga lån, kan antagas, att ägarens (bostadsrättshavarens) insats av kapital blir avsevärt större än som här angivits för hus, finansierade med hjälp av statliga lån. Ordinär enskild fastighetsbelåning kan erhållas till högst 75 procent av antingen taxeringsvärdet eller det av kreditinstitutet fastställda belåningsvärdet för fastigheten. Dessa värden är regelmässigt lägre än de belåningsvärden, som tillämpas vid statlig belåning. De sedan den 1 januari 1956 gällande, av Kungl. Maj :t fastställda, högsta belåningsvärdena för bostadshus har föranlett en viss ökning av låntagarnas egen insats i fastigheter, finansierade med hjälp av statliga lån. Beträffande flerfamiljshus torde produktionskostnaden, som tidigare blev bestämmande för belåningsvärdets storlek, i en del fall överstiga de av Kungl. Maj :t fastställda belåningsvärdena med upp till 5 procent. Givetvis förekommer även enstaka fall, där den s. k. överkostnaden är ändå större. En relativt betydande del av nyproduktionen av flerfamiljshus betingar emellertid kostnader, som rätt väl ansluter sig till belåningsvärdena. Vad beträffar småhus kan antagas, att omkring en tredjedel av dem uppföres till kostnader, som inte eller i varje fall inte nämnvärt överstiger belåningsvärdena. Särskilt i de största städerna och då fråga är om rymliga småhus är dock överkostnaden oftast avsevärd. I dylika fall blir kravet på egen insats av egnahemsägaren (bostadsrättshavaren) betydligt större än som förut angivits. Förhållandet illustreras i följande tablå; exemplet avser småhus finansierat med hjälp av statligt egnahemslån. Det vid en ökning av produktionskostnaderna över belåningsvärdet snabbt stigande kravet på egen insats av låntagaren har utgjort ett av skälen till att åtgärder för ett organiserat bostadssparande under de senaste fyra åren fått

75 Krav på egen insats av egnahemsägare vid olika produktionskostnader ProduktionsBelåningsvärde, kr kostnad, kr 53 000 58 000 53 000 5 300 5 300 58 000 10 300 5 800 63 000 15 300 10 800 68 000 20 300 15 800 73 000 25 300 20 800 ökad aktualitet och föranlett att initiativ tagits på skilda håll för att stimulera bostadssparandet. Såsom framgår av den föregående redogörelsen för tillämpade former av bostadssparande har ett väsentligt moment i villkoren för detta sparande varit, att den som sparar skall kunna få ett lån utöver det statliga egnahemslånet — ett fyllnadslån — för att kunna täcka kravet på egen insats av egnahemsägaren. Om — för att ta ett enkelt exempel — kravet på egen insats utgör 10 000 kronor och den blivande egnahemsägaren sparar ihop 5 000 kronor, kan under vissa förutsättningar den bank, vari bostadssparandet ägt rum, bevilja ett fyllnadslån på 5 000 kronor, varigenom kravet på egen kapitalinsats blir täckt. Vad här sagts om bostadssparande och fyllnadslån äger givetvis tillämpning även i fråga om bostadsrättslägenheter. Då det gällt att stimulera till bostadssparande har stor uppmärksamhet ägnats frågan, huruvida man på det ena eller det andra viset — ofta förutsattes kommunens medverkan — bör ge den som sparar till en bostad förtur framför andra bostadssökande. Det har på sina håll ansetts nödvändigt att avsevärt förkorta väntetiden till en bostad för den som sparar, om man önskar att snabbt få igång ett bostadssparande på bred front. Denna uppfattning framfördes på sin tid av bostadspolitiska utredningen. På andra håll har hävdats, att det inte kan vara försvarligt, att den, som av det ena eller det andra skälet kan prestera ett sparande eller ett eget kapital, skall få bostad med förtur framför andra. Det har bland annat anförts, att familjer med flera minderåriga barn ofta på grund av den stora försörjningsbördan inte har möjlighet att spara nämnvärda belopp men att det inte är rimligt att de av den anledningen skall stå tillbaka för t. ex. yngre gifta utan minderåriga barn, som har betydligt lättare att spara till en bostad. Att ett organiserat bostadssparande bygger på förutsättningen, att den som sparar i en relativt nära framtid skall kunna erhålla den önskade bostaden, synes visserligen ofrånkomligt och häri inrymmes, att sparandet bör ge en viss tidsvinst. Men det är å andra sidan också tydligt, att åtgärder av allmän natur — främst från statens sida — i direkt syfte att påtagligt gynna den som bostadssparar på andra bostadssökandes bekostnad inte är vare sig nödvändiga eller lämpliga. Sparförmågan är så växlande — beroende som den är av inkomstens höjd och försörjningsbördans storlek — att det inte

/ö bör ifrågakomma att på bostadsmarknaden främja en ordning, som innebär att de bostadssökandes tur till bostad i första hand blir beroende av huruvida de har sparat till en bostad eller ej. De som sparar till en bostad får antagas göra detta därför att de önskar en bestämd typ av bostad, ett egethem, en lägenhet i rad- eller kedjehus, som den boende äger eller innehar med bostadsrätt, eller också en bostadsrättslägenhet i flerfamiljshus. Det är alltså till dem, som önskar bo i småhus eller önskar en bostadsrättslägenhet i flerfamiljshus, som man vänder sig, när man vill stimulera bostadssparandet. Det är tydligt att om sparstimulerande åtgärder på området avsätter resultat efterfrågan på de n ä m n d a husoch lägenhetstyperna ökar. Om därför inte samtidigt produktionen av dessa hus- och lägenhetstyper stiger — absolut och måhända också relativt sett — kommer de, som efterfrågar småhus och bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus i ett sämre läge än tidigare. Härav följer att om åtgärder, som medför ett ökat bostadssparande, förbindes med åtgärder i syfte att höja produktionen av småhus och bostadsrättslägenheter det inte är givet, att de bostadssökande, som av skilda skäl inte bostadssparar och därför efterfrågar endast hyreslägenheter, blir missgynnade. Detta blir fallet endast om produktionen av småhus och bostadsrättslägenheter ökas avsevärt mer än som svarar mot den stigande efterfrågan på dylika hus och lägenheter. Utredningen finner det därför naturligt, att under senare år olika slags åtgärder för bostadssparande har aktualiserat frågan om en ökad produktion av småhus och bostadsrättslägenheter. På många håll hävdas, att efterfrågan på småhus av olika typ i framtiden kommer att stiga avsevärt. Man hänvisar härvid i första hand till de kraftigt förbättrade levnadsvillkoren men också till bilismens expansion, som ökat möjligheterna till en spridd bebyggelse. Den alldeles övervägande delen av småhusen i vårt land äges av de boende själva. I andra länder hyres en betydande del av småhusen ut till de boende. Det kan tänkas att också i vårt land framdeles en större andel av småhusen kominer att hyras ut. Härom vet man emellertid ingenting bestämt och utvecklingen blir beroende bl. a. av statliga och kommunala åtgärder av skilda slag. Utredningen anser, att man får räkna med att i varje fall ännu under åtskillig tid framöver flertalet småhus i vårt land kominer att ägas av de i husen boende, vilket dock inte utesluter att produktionen av småhus för uthyrning kan komma att successivt öka. Även om man alltså räknar med att efterfrågan på småhus för framtiden kommer att bestämmas och begränsas på grund av att flertalet av dem skall ägas av de boende och även om det är ovisst i vad mån sådana ändringar i de statliga lånebestämmelserna kan komina att vidtagas, som ytterligare främjar småhusbyggandet, antar utredningen att efterfrågan på småhus kommer att successivt stiga. Ett ökat småhusbyggande förutsätter bl. a., att kommunerna bedriver en mark- och exploateringspolitik, som gör att utrymme beredes för en växande

77 småhusbebyggelse. Enligt vad utredningen erfarit har åtskilliga kommuner under de senaste åren tagit initiativ till ett ökat småhusbyggande och andra torde följa efter. Utredningen anser sig därför ha fog förutsätta, att i den mån efterfrågan på småhus framdeles stiger möjligheterna att tillgodose denna ökade efterfrågan kommer att beaktas av berörda kommuner. Såsom anförts i det föregående följer inte härav, att de, som sparar till en bostad och efterfrågar ett småhus, på ett otillbörligt sätt skulle komma att gynnas på andra bostadssökandes bekostnad. Utredningen vill ytterligare understryka, att det inte kan vara riktigt att såsom ett led i stimulerandet av bostadssparandet tänka sig att mera allmänt ge dem som bostadssparar en lägenhet före andra bostadssökande med angelägna bostadsbehov. Det bör i varje fall inte ifrågakomma, att staten vidtager åtgärder för att ge dem som bostadssparar en dylik favör. Det ligger å andra sidan i sakens natur, att den som sparar till en bostad och därvid skaffar sig ett kapital, som han är beredd att investera i en bostadsbyggnad, har större möjligheter än andra att tillgodose sina bostadsbehov. Det är närmast självklart att den som bostadssparar får betydligt större valmöjligheter då det gäller både hustyp och lägenhetskategori. Den som sparar i akt och mening att skaffa sig en bostad får antagas ha för avsikt att skaffa sig en sådan bostad, som förutsätter att lägenhetsinnehavaren gör en egen kapitalinsats. Ett organiserat, av samhället understött bostadssparande har till syfte antingen att öka antalet bostadssparare eller att underlätta för den som sparar att skaffa sig ett kapital, som är tillräckligt stort med hänsyn till ändamålet med sparandet. Såsom framgår av vad förut anförts finansieras f. n. huvuddelen av nya småhus med hjälp av statligt egnahemslån eller tertiärlån. Vid dylik finansiering av huset växlar kravet på att låntagaren skall göra en penninginsats avsevärt på grund av bestämmelserna om högsta belåningsvärde. Minimikravet utgör som nämnts ca 5 000 kronor men ökar snabbt, när produktionskostnaden överstiger 53 000 kronor eller i vissa delar av landet 58 000 kronor. Redan när produktionskostnaden uppgår till 60 000 kronor, blir i större delen av landet den egna insatsen 12 300 kronor, vilket för de flesta bostadssökande är ett betydande belopp. Befintliga möjligheter att av enskilda kreditinstitut — främst sparbankerna — erhålla ett s. k. fyllnadslån har berörts i det föregående och innebär att i åtskilliga fall den erforderliga kontantinsatsen kan reduceras. Man torde emellertid kunna antaga, att det finns många bostadssökande, framför allt familjer med minderåriga barn, som önskar bo i småhus och är beredda att ta på sig de utgifter och uppgifter, som innehavet av ett småhus för med sig, men som finner kravet på kontantinsats oöverstigligt. Det torde å andra sidan finnas bostadssökande, som — förutsatt att de kan erhålla ett fyllnadslån — väl kan prestera den erforderliga kontantinsatsen men som finner att de årliga utgifterna för huset blir alltför betungande. Det finns givet-

78 vis också familjer, som anser både att kravet på kontantinsats är för hcgt och att de årliga utgifterna blir alltför betungande. Om man från statens sida önskar främja bostadssparandet, särskilt cet sparande som tar sikte på anskaffandet av ett egethem eller en lägenhe. i rad- eller kedjehus, är det nödvändigt att i första hand överväga sådaia jämkningar i villkoren för statligt bostadslån (egnahemslån eller tertiärlår), som medför antingen en minskning av kravet på kontantinsats och/eller en sänkning av de årliga utgifterna för bostaden närmast under en första ir.te alltför kort period. Följande åtgärder kan därvid tänkas: 1) Höjning av belåningsvärdet. 2) Sänkning av räntan på statslånet och/eller sänkning av den av statm garanterade räntan på bottenlån. 3) Amorteringsfrihet beträffande det statliga lånet under viss tid, t. ex. under fem eller tio år. De nämnda ändringarna i finansieringsvillkoren kan givetvis kombinerr-s. En höjning au belåningsvärdet, varigenom ett större statslån än eljest kan beviljas, torde av olika skäl endast kunna ifrågakomma beträffande sådana småhus, som den boende äger och förvaltar. För bostadsrättslägenheter kan åtgärder tänkas, som i fråga om resultatet är likvärdiga med en höjning av belåningsvärdet. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande. På grund av det anförda skall utredningen söka belysa innebörden av en höjning av belåningsvärdet, närmast för sådana småhus, som den boende äger och förvaltar. Utredningen anknyter alltså till de bestämmelser, som gäller för statligt egnahemslån. Utredningen anser det uppenbart, att en höjning av belåningsvärdet for dem, som regelbundet sparar till ett egethem, skulle kunna få stor betydelse och medföra en avsevärd breddning av bostadssparandet. Frågan bör därför prövas närmare. Det är å andra sidan — en sak som utredningen anser sig böra särskilt understryka — tydligt, att en mera avsevärd höjning av belåningsvärdena kan förefalla tveksam, enär den skulle kunna medföra att syftet med maximeringen av belåningsvärdena gick förlorat. Syftet med maximeringen av belåningsvärdena är att förhindra en uppskruvning av kostnaderna för småhus och att förbättra förutsättningarna för en rationell och kostnadssänkande produktion av dylika hus. I olika delar av landet, det gäller särskilt landsbygd och småorter, kan ett ordinärt egethem, tillräckligt rymligt för att svara mot de flesta familjers behov, uppföras till kostnader, som inte överstiger eller i varje fall endast obetydligt överstiger de fastställda högsta belåningsvärdena. På andra håll åter — främst i landets större städer — överstiger kostnaderna för småhus regelmässigt de fastställda belåningsvärdena med avsevärda belopp. Orsakerna härtill är flera:

79 höga markkostnader, som åtminstone delvis sammanhänger med höga markvärden, höga byggnadskostnader på grund av särskilda förhållanden, o. s. v. Det är dock tydligt, att man på allmänna grunder inte kan finna skäl till att produktionskostnaderna för småhus i våra stora städer skall behöva vara avsevärt högre än kostnaderna i mindre orter. Det saknas inte heller exempel på goda småhusprojekt i våra större städer, vilka dragit relativt låga kostnader. Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit, att mera betydande förändringar i bestämmelserna om högsta belåningsvärde för småhus inte gärna kan företas utan att bestämmelsernas syfte äventyras. Utredningen anser emellertid, att det bland dem som under längre tid sparat till ett egethem finns ett legitimt behov av att få en ordnad fastighetsbelåning på rimliga villkor intill ett värde, som med ca 10 procent överstiger nu gällande högsta belåningsvärden. Belåningsvärdet bör alltså i förevarande fall kunna fastställas till 60 000 kronor i de delar av landet, där det f. n. utgör 53 000 kronor, och eljest till 65 000 kronor. Kostnaderna för ett relativt rymligt småhus torde icke, förutsatt att byggnadsföretaget bedrives rationellt, behöva överstiga 60 000 resp. 65 000 kronor. Om kostnaderna inte överstiger angivna värden, kommer den kapitalinsats den boende skall prestera att röra sig om 6 000 kronor, jämfört med ca 12 000 kronor enligt nuvarande lånevillkor. Utredningen har studerat de finansiella konsekvenserna av att i fråga om dem som bostadssparar räkna med ett belåningsvärde för småhus, som den boende äger och förvaltar, av 60 000 kronor i de delar av landet där f. n. värdet utgör högst 53 000 kronor och ett värde av 65 000 kronor i övriga delar av landet. Om det antages att finansieringsvillkoren i övrigt är oförändrade, leder den tänkta höjningen av belåningsvärdena till följande konsekvenser. Vad först angår de årliga ränte- och amorteringsutgifterna för fastighetens botten- och egnahemslån, vilka är beroende av belåningsvärdets storlek, blir dessa enligt nuvarande och antagna villkor följande (se tabell sid. 80). Om man vill klarlägga de konsekvenser för låntagarna, som en höjning av belåningsvärdet från i normalfallet 53 000 kronor till 60 000 kronor skulle få, synes det bäst att välja ett enkelt exempel. Här skall antagas att produktionskostnaden utgör 60 000 kronor, att det belopp låntagaren-egnahemsägaren sparat ihop utgör 10 procent av denna kostnad, d. v. s. 6 000 kronor, och att låntagaren f. n. lånar det ytterligare belopp av 6 300 kronor, som krävs för fastighetens finansiering, till en ränta av 7 procent och en amorteringstid av tio år. Antages en fast annuitet blir för sistnämnda lån det årliga ränte- och amorteringsbeloppet (14,07 % X 6 300 kronor = ) 886 kronor. De av utredningen antagna belåningsvärdena (för normalfallet 60 000 kronor) innebär, att låntagarens egen kapitalinsats begränsas till det av honom hopsparade beloppet av 6 000 kronor, som motsvarar 10 procent av belåningsvärdet.

80 Ränta

och amortering

under

första

året å bottenfastighet

och egnahemslån

för en

egnahems-

Belånin gsvärde

Bottenlån

Ränta och amortering å egnahemslån Summa ränta och amortering Låntagarens utgift

Enligt antagna bestämmelser

Enligt nuvarande bestämmelser

Finansieringsvillkor

för ränta

53 000

58 000

60 000

65 000

26 500 21 200 1 656 500 1 219 3 375 550

29 000 23 200 1 813 550 1 334 3 697 550

30 000 24 000 1 875 550 1 380 3 805 620

32 500 26 000 2 031 600 1 495 4 128 620

2 825

3 147

3 185

3 508

och

Anm. Bottenlånet har antagits utgöra 50 procent av belåningsvärdet, egnahemslånet 40 procent av samma värde. Räntesatsen å bottenlånet har antagits vara 6,25 procent, amorteringen mellan 1 och 2 procent per år. Ränta och amortering å egnahemslånet har beräknats enligt gällande villkor, d. v. s. efter en räntesats av 4 procent och en amorteringstid av 30 år. Ränteeftergiften har beräknats enligt gällande villkor, d. v. s. antagits motsvara skillnaden mellan en ränta på bottenlånet av 6,25 och en garanterad ränta av 3,5 procent, därvid bottenlånet antagits utgöra enligt nuvarande beräkningsmetod 20 000 kronor och vid den antagna höjningen av belåningsvärdet ett bottenlån, som svarar mot det högre belåningsvärdet.

Årlig ränta och amortering för ifrågavarande egnahemsfastighet blir det första året enligt de angivna lånevillkoren följande. Nuvarande belåningsvärde och fyllnadslån å 6 300 kronor

Av utredningen antagna lånevillkor

2 156 1 219 886

2 425 1 380

Summa

4 261

3 805

Avgår ränteeftergift. Låntagarens nettoutgift

3 711

3 185

Lån

Bottenlån Egnahemslån Fyllnadslån

Eftersom det antagits att å bottenlånet årligen amorteras 500 resp. 550 kronor sjunker egnahemsägarens utgifter för räntor och amortering under de första tio åren med (6,25 % X 500 resp. 550 kronor) 31 resp. 34 kronor per år och är efter tio år 313 resp. 344 kronor lägre än det första året. Den årliga vinst under de tio första åren, som låntagaren gör på grund av den antagna höjningen av belåningsvärdena från i normalfallet 53 000 till 60 000 kronor, blir som synes drygt 500 kronor. För alla fall, där det f. n. krävs ett fyllnadslån av minst 6 300 kronor, blir vid de antagna ränte- och amorteringsvillkoren den årliga vinsten så stor. Om produktionskostnaden understiger 60 000 kronor och det hopsparade beloppet fortfarande utgör

81 6 000 kronor, blir fyllnadslånet mindre och den vinst egnahemsägaren skulle göra vid en höjning av belåningsvärdet till i normalfallet 60 000 kronor mindre än som angivits ovan. Vidare är det klart, att den vinst egnahemsägaren gör på grund av den antagna höjningen av belåningsvärdena i vissa fall blir mindre resp. större, därest det hopsparade beloppet överstiger resp. understiger det här antagna beloppet av 6 000 kronor. Den andra åtgärd med syfte att stimulera till bostadssparande, som nämnts i det föregående, avser en sänkning av räntan på egnahemslånet och/eller en sänkning av den av staten garanterade räntan å bottenlånet. Om det antages att det för en egnahemsbyggare alltid är möjligt att erhålla ett fyllnadslån av lämplig storlek, möter inte svårigheter att anskaffa det för finansiering av egnahemsfastigheten erforderliga kapitalet. De svårigheter, som kan föreligga, betingas då av att de årliga ränte- och amorteringsbetalningarna kan bli alltför betungande, beroende på låg inkomst, stor försörjningsbörda eller andra omständigheter. En sänkning av räntesatserna för egnahemslånet och för bottenlånet skulle otvivelaktigt medföra en lättnad för inånga egnahemsägare och antagligen stimulera till bostadssparande bland dem, som är inställda på att skaffa sig ett småhus. Enligt utredningen talar emellertid starka skäl mot att såsom en åtgärd för att stimulera till bostadssparande erbjuda lägre räntor på det i egnahemsfastigheter investerade kapitalet än som eljest gäller. Räntan på statslånet och den av staten garanterade räntan å bottenlånet utgör f. n. för nya hus 4 resp. 3,5 procent. Dessa räntesatser understiger avsevärt de räntesatser, som gäller för fastighetslån på den allmänna marknaden. För bottenlån utgör räntesatsen f. n. beträffande obundna lån ca 6,25 procent och för bundna lån 5,6 procent. Statens utgifter enbart till följd av räntegarantien beräknas för budgetåret 1960/61 till 195 miljoner kronor och kan vid nuvarande ränteläge beräknas stiga med ca 45 miljoner kronor för varje ny årsproduktion av bostäder. Räntegarantiens syfte har angivits vara av generell natur, nämligen att allmänt skydda bostadsproduktionen och det nya beståndet av bostäder mot verkningarna av tillfälligt höga räntor. De räntesatser staten garanterar är inte en gång för alla givna. De kan komma att ändras på grund av ränteutvecklingen, förändringar beträffande förhållandet mellan hyror och inkomst m. m. Räntesatserna har hittills ändrats tre gånger genom beslut av 1955, 1957 och 1960 års riksdagar. Vid samtliga tre tillfällen har beslutats en viss höjning av de garanterade räntesatserna. Vad här sagts om räntegarantien gäller i tillämpliga delar också räntesatsen för det statliga egnahemslånet. På grund av det anförda anser sig utredningen inte böra till närmare prövning upptaga frågan om att genom direkta räntefavörer stimulera bostadssparandet. 6—008178

82 Den tredje åtgärd i syfte att stimulera bostadssparandet, som utredningen nämnt, avser amorteringsfrihet beträffande egnahemslånet under viss tid, t. ex. under de första fem eller tio åren av lånets löptid. För att belysa effekten på de årliga kapitalutgifterna av en dylik anordning lämnas i följande tablå uppgifter om hur dessa utgifter ställer sig i det förut angivna normalfallet (belåningsvärde och produktionskostnad 60 000 kronor, eget kapital 6 000 kronor), antaget alternativt amortering å statslånet fr. o. m. första året, sjätte året resp. elfte året och en förkortning av amorteringstiden i motsvarande mån. Ränta och amortering för en egnahemsfastighet under olika i fråga om amorteringsvillkoren för egnahemslånet

antaganden

I. Amortering fr. o. m. första året Ränta och amortering (netto): Första året 3 185 Sjätte året 3 013 Elfte året 2 841 //. Amorteringsfrihet under fem år Ränta och amortering (netto): Första året 2 765 Sjätte året 3 159 Elfte året 2 987 ///. Amorteringsfrihet under tio år Ränta och amortering (netto): Första året 2 765 Sjätte året 2 593 Elfte året 3 215 Den omedelbara vinsten för egnahemsägaren av amorteringsfriheten blir alltså (3 185 — 2 765) 420 kronor per år. När amortering av egnahemslånet börjar erläggas, stiger de årliga kapitalutgifterna med drygt 500 kronor vid amorteringsfrihet i fem år och med ca 750 kronor vid ainorteringsfrihet i tio år. Det bör påpekas, att det i exemplet antagits, att ifrågavarande amorteringsfrihet inte föranleder bottenlångivaren att skärpa sitt krav på amortering å bottenlånet. Vissa skäl kan onekligen anföras för att i det fall det är fråga om egnahemsägare, som för anskaffning av det egnahemmet under en längre tid regelbundet sparat, ge den favör, som amorteringsfrihet beträffande det statliga egnahemslånet under viss tid skulle innebära. Den tid på vilken hela fastighetskrediten, alltså såväl egnahemslånet som bottenlånet, skall återbetalas har inte antagits bli förlängd. Innebörden av amorteringsfriheten under viss tid är allenast, att tyngdpunkten i amorteringsplikten förskjutes

83 framåt i tiden. Att härav följer ett ökat risktagande i första hand från statens sida skall inte fördöljas. Men eftersom den antagna amorteringsfriheten skulle kunna ifrågakomma endast beträffande dem, som under en längre tid regelbundet sparat för att skaffa sig ett egethem, synes man inte böra överdriva riskerna. Det ökade risk tagandet torde främst sammanhänga med att i en del fall försäljning av fastigheten kommer att ske innan egnahemslånet amorterats så mycket, som motsvarar vad som eljest är föreskrivet. Om försäljning sker under den tid egnahemslånet är amorteringsfritt, synes det rimligt, att i samband med att den nye ägaren övertar lånet amorteringsplanen ändras, så att den motsvarar vad som gäller i vanliga fall. Av de skäl, som talar för att man borde erbjuda dem, som regelbundet bostadssparar, amorteringsfrihet under viss tid beträffande det statliga lånet, vill utredningen särskilt framhålla följande. Normalt är utgifterna för det egnahemmet mest betungande under de fem å tio första åren. Anskaffandet av det egnahemmet för med sig olika utgifter, som belastar egnahemsägarens budget. Det kan gälla utgifter i samband med tomtens iordningställande, komplettering av bohag, anskaffande av viss utrustning i kök m. m. Vidare kan antagas, att i de flesta fall inkomsterna stiger successivt, beroende dels på att den som skaffar sig ett egethem i regel är relativt ung, varför dennes inkomstkurva är stigande, dels på att den allmänna realinkomstnivån stiger år för år. En fortskridande penningvärdeförsämring har samma effekt. Häremot får emellertid ställas det förhållandet, att normalt utgifterna för reparation och underhåll av en fastighet är mycket låga de första åren men därefter stigande och att man får räkna med att efter tio år det blir fråga om inte bara större reparationer utan också olika slags förbättringsåtgärder. Om man emellertid väger de här anförda omständigheterna mot varandra synes det uppenbart, att man för normala fall har anledning räkna med att egnahemsägarens ekonomiska bärkraft tenderar att stiga år för år och t. ex. tio år efter anskaffandet av fastigheten är betydligt större än då fastigheten förvärvades. Utredningen vill understryka, att det ur allmänna synpunkter synes önskvärt att stimulera till bostadssparande även bland dem, som är relativt unga, säg i 20-årsåldern. Om anskaffandet av ett småhus sker i nära anslutning till giftermål och den första bosättningen, kan man antaga — även om det här hela tiden gäller enbart sådana personer, som genom ett regelbundet sparande visat sig måna om en ordnad ekonomi — att en minskning av bostadskostnaden under de fem eller tio första åren för inånga skulle betyda en verklig lättnad, samtidigt som man inte borde behöva hysa farhågor för att den ökning av bostadskostnaderna, som inträffar när amortering börjar erläggas, skulle bli egnahemsägarna övermäktig. På grund av det anförda anser utredningen, att övervägande skäl talar för att de, som regelbundet sparar för att förvärva ett småhus med äganderätt, erbjudes amorteringsfrihet under viss tid beträffande det statliga egnahems-

84 lånet. Det synes lämpligt att erbjuda amorteringsfrihet under de fem eller tio första åren av egnahemslånets löptid. För att belysa den sammanlagda effekten på kapitalutgifterna av både den diskuterade höjningen av belåningsvärdena och den tänkta amorteringsfriheten har i följande tablå sammanställts uppgifter beträffande de ränteoch amorteringsutgifter, som föranledes av dels gällande lånevillkor, dels en höjning av belåningsvärdet från i normalfallet 53 000 till 60 000 kronor, dels såväl en höjning av belåningsvärdet som amorteringsfrihet beträffande egnahemslånet under antingen de fem eller tio första åren av lånets löptid. Uppgifterna i tablån avser det förut redovisade normalfallet (se tablån, sid. 80). De årliga kapitalutgifterna (ränta och amortering) för en egnahemsfastighet under olika antaganden beträffande finansieringsvillkoren

I. II. Antaget belåningsvärde 60 000 kronor och b) amorteringsfrihet under fem år . c) amorteringsfrihet under tio år . .

Första året

Sjätte året

Elfte året

3 711

3 555

3 185 2 765 2 765

3 013 3 159 2 593

2 841 2 987 3 215

Av tablån framgår att den tänkta höjningen av belåningsvärdena och den diskuterade amorteringsfriheten beträffande egnahemslånet skulle medföra en avsevärd minskning av de årliga kapitalutgifterna under de fem eller tio första åren. Jämfört med nuvarande lånevillkor blir minskningen ca 950 kronor om året. Enligt nuvarande villkor och under antagna förutsättningar sjunker kapitalutgifterna det elfte året med nära 900 kronor och understiger då utgifterna det första året med ca 1 200 kronor. Enligt de antagna villkoren stiger utgifterna efter fem eller tio år med ca 500 resp. drygt 750 kronor men understiger därvid ändock utgifterna det första året enligt nuvarande villkor med ca 550 resp. ca 500 kronor per år. Även om det ligger i sakens natur bör särskilt understrykas, att de redovisade beloppen endast gäller under de angivna förutsättningarna. I andra tänkbara fall — t. ex. när produktionskostnaden understiger 60 000 kronor •— blir utgiftsminskningen inte så stor. Förbättringen i lånevillkoren blir dock under alla förhållanden avsevärd. Vidare kan antagas — vilket i detta sammanhang är av särskilt intresse — att de tänkta lånevillkoren skulle innebära att betydande grupper av barnfamiljer, vilka f. n. inte anser sig ha ekonomiska möjligheter att skaffa sig ett egethem, skulle finna att ett eget hus av lämplig storlek och kvalitet hade kommit inom räckhåll för dem. Man kan fördenskull förmoda, att förändringar av det slag utredningen

85 diskuterat skulle stimulera många familjer att spara till ett egethem eller en lägenhet i rad- eller kedjehus. Utredningens hittills gjorda bedömning av frågan om ändringar i lånevillkoren beträffande nya bostadshus har främst om också inte uteslutande tagit sikte på sådana småhus, som den boende själv äger och förvaltar. Av intresse i sammanhanget är, som framgår av det föregående, ytterligare två bostadstyper: bostadsrättslägenheter inrymda i rad- eller kedjehus samt bostadsrättslägenheter inrymda i flerfamiljshus. Dessa hustyper kan finansieras med hjälp av bl. a. tertiärlån. I fråga om rad- och kedjehus gäller samma belåningsvärden som för friliggande enfamiljshus; belåningsvärdet kan alltså i detta fall utgöra högst 53 000 kronor, i vissa delar av landet dock 58 000 kronor per lägenhet. Beträffande bostadsrättslägenheter i rad- och kedjehus torde de av utredningen framförda synpunkterna på behovet av åtgärder i sparstimulerande syfte i vad det gäller dem, som önskar sig ett egethem, äga full tilllämpning. De årliga kapitalutgifterna är för båda fallen, antaget viss storlek och standard på bostaden, ungefär lika höga, kravet på att den boende skall göra en kapitalinsats i huvudsak detsamma om också beträffande bostadsrättslägenheter ofta något mindre. Utredningen anser därför att om man finner det motiverat att vidtaga särskilda åtgärder i sparstimulerande syfte beträffande småhus, som den boende själv äger och förvaltar, åtgärder av i huvudsak samma innehåll bör vidtagas även i avseende på småhus, som innehas med bostadsrätt. I det följande kommer utredningen att närmare utveckla de skäl, som kan anföras för att såvitt möjligt i detta sammanhang behandla alla småhus lika. Vad slutligen gäller bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus ligger frågan något annorlunda till, framför allt därför att den kapitalinsats bostadsrättshavaren skall göra merendels är avsevärt mindre än den som krävs då fråga är om småhus. I förra fallet blir bostadsrättshavarens kapitalinsats många gånger så liten, att det — framför allt eftersom det här gäller åtgärder för ökat bostadssparande — kan ifrågasättas om staten överhuvudtaget skall medverka till att lånemöjligheterna utvidgas. Utredningen anser emellertid, att en viss om också mindre förbättring av lånemöjligheterna har skäl för sig, enär den skulle kunna vidga kretsen av dem som bostadssparar. De ytterligare lån det här skulle kunna bli fråga om kan i de allra flesta fall uppgå endast till relativt små belopp. Under sådana förhållanden anser utredningen att skäl saknas att överväga att för dylika lån stipulera särskilt gynnsamma villkor närmast beträffande räntesats och amorteringstid. Av olika skäl, som kominer att redovisas i det följande, bör därför prövas, huruvida icke statens stöd i vad det gäller bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus bör ges f ormen av kreditgarantier i stället för lån.

86 Utredningens förslag På grund av det anförda föreslår utredningen, att från statens sida vidtages särskilda åtgärder i syfte att stimulera till ett regelbundet sparande med ändamål att underlätta för dem som sparar att skaffa sig antingen ett småhus, som den boende innehar med äganderätt eller bostadsrätt, eller sådan lägenhet i flerfamiljshus, som den boende innehar med bostadsrätt. Krav beträffande sparprestation såsom villkor för statligt lån på särskilda villkor

Vad först angår frågan om vilka krav som skall ställas på sparande för att staten skall i särskild ordning medverka till anskaffandet av den med sparandet åsyftade bostaden vill utredningen erinra om den i det föregående lämnade redogörelsen för de former i vilka bostadssparande f. n. förekommer. Utredningen finner det värt att notera, att så många initiativ har tagits till bostadssparande i olika former. De resultat som därigenom redan vunnits talar för att förutsättningar föreligger för en fortsatt snabb ökning av bostadssparandet. Om det är riktigt — vilket görs gällande på skilda håll — att efterfrågan på småhus kommer att öka kraftigt i framtiden, innebär det att många familjer är beredda att för lösandet av sin bostadsfråga spara ihop det ganska betydande belopp, som krävs för att förvärva ett egethem eller en lägenhet i rad- eller kedjehus. Eftersom man kan anta att efterfrågan på småhus kommer att stiga — vad som inte är klarlagt och som kan ge anledning till diskussion är hur mycket efterfrågan kominer att stiga — finns uppenbarligen goda förutsättningar för en breddning av underlaget för sparandet till ett egethem eller en lägenhet i rad- eller kedjehus. Produktionen av bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus har, som framgår av den förut lämnade redogörelsen för bostadsbyggandet under 1950talet, ökat kraftigt under senare år. Antalet personer, som sparar i direkt syfte att förvärva en bostadsrättslägenhet i flerfamiljshus, synes också hä stigit starkt. Även om det är svårt att bedöma den framtida utvecklingen på området, torde det vara realistiskt att räkna med en fortsatt stor efterfrågan på bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus. Sparande för de här angivna ändamålen kan främjas på olika sätt: genom propaganda och upplysningsverksamhet, genom organiserande av sparande i lämpliga former och genom erbjudande av sådana villkor för förvärv av bostaden, som gör att densamma efter en inte alltför lång sparandeperiod blir åtkomlig för de flesta, som sparar regelbundet. Vad gäller de former i vilka f. n. ett organiserat bostadssparande förekommer finner utredningen dessa väl motsvara de behov som föreligger. Utredningen har därför inte ansett det nödvändigt att till allsidig prövning upptaga frågan om formerna för ett organiserat bostadssparande. Statens åtgärder på området synes, såsom utredningen utvecklat i det föregående, böra avse enbart lättnader i villkoren för finansiering av den bostad den

87 som sparar önskar sig. Men även om statens engagemang begränsas på detta sätt, blir det nödvändigt att ange de villkor beträffande sparprestationen, som staten uppställer för att lättnader i finansieringen skall erbjudas. På grund härav kan det inte undvikas att staten i viss m å n påverkar de förutsättningar under vilka bostadssparande bedrives. Statens ifrågavarande villkor får närmast karaktär av minimikrav: lättnader i finansieringsvillkoren förbindes med vissa enkla minimikrav beträffande sparperiodens längd, regelbundenheten i sparandet och sparandets storlek. Med ledning av de villkor beträffande bostadssparande som gäller f. n. vill utredningen föreslå följande minimivillkor beträffande det sparande, som skall berättiga till lättnader i villkoren för finansiering av ett egethem eller en bostadsrättslägenhet: 1) Person, som fyllt 16 år, skall kunna öppna bostadssparkonto i bank — sparbank, affärsbank, postbanken eller i centralkassa för jordbrukskredit, i Kooperativa förbundet eller Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbunds sparkassa jämte till dessa riksorganisationer anslutna föreningar som har egna sparkassor. 2) Sparandet skall pågå under minst tre och högst tio år. 3) Sparandet skall ske regelbundet och ett visst lägsta belopp insättas månadsvis under minst tio månader varje år. Detta belopp bör vederbörande bank eller annan sparinrättning själv få bestämma. Man torde dock böra föreskriva att månadsbeloppet, om inte särskilda skäl föranleder till annat, skall utgöra lägst 50 kronor. Villkor beträffande statligt lån för finansiering av småhus, som den boende äger och förvaltar

Den, som bostadssparar i enlighet med de angivna villkoren, bör vid anskaffandet av ett nybyggt egethem eller en lägenhet i nybyggt rad- eller kedjehus, där varje lägenhet skall ägas av den boende, kunna erhålla statligt egnahemslån på följande särskilda villkor: a) belåningsvärdet fastställes till högst 60 000 kronor i de delar av landet där det eljest är 53 000 kronor och i övriga delar av landet till högst 65 000 kronor; b) det statliga egnahemslånet är amorteringsfritt under fem eller tio år, beroende på låntagarens önskemål. Utredningen anser sig inte böra föreslå motsvarande lättnader i finansieringsvillkoren beträffande tvåfamiljshus. Villkor beträffande statligt lån för finansiering av bostadsrättslägenhet i rad- eller kedjehus

Vad vidare angår småhus, som upplåtes med bostadsrätt, föreligger visserligen samma skäl för att främja bostadssparande som då fråga är om småhus, vilka den boende själv äger och förvaltar, men de praktiska möjligheterna att medgiva lättnader i finansieringsvillkoren är starkt begränsade.

88 Småhus, som upplåtes med bostadsrätt, äges av vederbörande bostadsrättsförening, vilken står som låntagare beträffande hela projektet. De för finansiering av fastigheten beviljade lånen kan alltså inte knytas till en enskild lägenhet eller en enskild bostadsrättshavare. Villkoren beträffande det statliga lån, som beviljas för fastighetens finansiering, måste vara enhetliga och avse hela fastigheten. Även om man alltså inte genom att variera villkoren beträffande det statliga egnahemslånet eller tertiärlånet kan underlätta för den som sparar till en bostadsrättslägenhet att skaffa sig den önskade bostaden, synes det möjligt att nå i stort sett samma effekt med hjälp av ett fyllnadslån på förmånliga villkor. Den förenämnda höjningen av belåningsvärdena med 7 000 kronor, innebärande en ökad belåning på förmånliga villkor med (90 % X 7 000 kronor) 6 300 kronor kan åstadkommas med hjälp av ett fyllnadslån. En långivning av här antytt slag kan antagas öka i första hand länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter. Att kombinera lån för finansiering av en fastighet med särskilda fyllnadslån till enskilda bostadsrättshavare kan överhuvudtaget förefalla irrationellt. Skälen för att pröva denna anordning förefaller dock utredningen starka. För det första är det angeläget att stödja bostadssparandet så långt detta är praktiskt möjligt. Vidare är det olämpligt att begränsa stödet till en viss kategori småhus, alltså till sådana som de boende äger och förvaltar, emedan man därigenom skulle påverka valet av upplåtelseform på ett sätt som inte kan försvaras. Bostadsrättsformen har fördelar, som vissa grupper av bostadssökande uppskattar särskilt mycket. Den möjliggör framför allt, att vissa till fastighetsförvaltningen hörande angelägenheter kan skötas centralt för alla i husgruppen ingående lägenheter, vilket för många familjer är av stort värde. Det vore därför oriktigt, att inte i lika mån främja denna bostadsform som den traditionella, där varje lägenhet äges och förvaltas av den i lägenheten boende. På grund av det anförda föreslår utredningen, att för dem som bostadssparar enligt de förut angivna villkoren en möjlighet öppnas att bevilja ett statligt fyllnadslån i samband med förvärv av en bostadsrättslägenhet i nybyggt rad- eller kedjehus, finansierat med statligt egnahemslån eller tertiärlån. Fyllnadslån skall kunna beviljas med högst 6 000 kronor, räntesatsen bör vara densamma som gäller för egnahemslån (f. n. 4 procent) och lånet återbetalas på högst 30 år. Lånet skall kunna vara amorteringsfritt under de fem eller tio första åren av lånets löptid. Hur stort fyllnadslån, som skall beviljas i varje enskilt fall, blir beroende av vilket belåningsvärde, som kan åsättas bostadsrättshavarens del av den ifrågavarande fastigheten. Det bör observeras, att det knappast är möjligt att såsom säkerhet för fyllnadslån kräva inteckning i fastigheten. Av bl. a. denna anledning bör övervägas att i flertalet fall räkna med en amorteringstid av t. ex. högst 20 år. Mot fyllnadslån av ifrågavarande slag kan riktas den anmärkningen att långivningen blir administrativt betungande. Lånen är inte anknutna till en

89 viss fastighet utan till en viss person. Särskilt bör observeras att om låntagaren flyttar lånet skall betalas eller överföras på den nya bostadsrättshavaren. Därför kan som ett alternativ till de föreslagna fyllnadslånen tänkas en statlig kreditgaranti på de villkor utredningen i det följande föreslår beträffande bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus. Väljes kreditgaranti i stället för lån torde särskilt gynnsamma räntevillkor inte böra uppställas. Villkor beträffande statlig kreditgaranti för underlättande av finansieringen av bostadsrättslägenhet i flerfamiljshus

Vad slutligen gäller sådana lägenheter i flerfamiljshus, vilka är upplåtna med bostadsrätt, vill utredningen erinra om att kravet på egen kapitalinsats för dylika bostäder i de flesta fall är avsevärt mindre än beträffande lägenheter i småhus. Detta förhållande sammanhänger främst med bestämmelserna om högsta belåningsvärde men också med att det statliga lånets övre gräns i förhållande till belåningsvärdet ofta är högre för flerfamiljshus av här ifrågavarande slag (95 procent) än för småhus (90 procent). För en vanlig familjebostad i flerfamiljshus, som finansieras med hjälp av tertiärlån intill 95 procent av belåningsvärdet, blir bostadsrättshavarens egen kapitalinsats om produktionskostnaden överensstämmer med belåningsvärdet icke fullt 2 500 kronor och om produktionskostnaden överstiger belåningsvärdet med t. ex. 5 procent knappt 5 000 kronor. Om statligt lån beviljas endast intill 90 procent av belåningsvärdet, ökar nämnda belopp med knappt 2 500 kronor till icke fullt 5 000 resp. 7 500 kronor. En ytterligare lika stor ökning av beloppen blir följden i det fall det statliga lånets övre gräns motsvarar endast 85 procent av belåningsvärdet. Även om alltså det krav på egen kapitalinsats, som ställs beträffande förvärv av nyproducerade bostadsrättslägenheter, inrymda i flerfamiljshus, kan variera högst avsevärt, synes det rimligt anta att i normala fall detta krav rör sig om 2 500 å 5 000 kronor. Eftersom man får förutsätta, att den som skall förvärva en bostadsrättslägenhet har sparat ihop ett inte helt obetydligt belopp, blir behovet av ett fyllnadslån, motsvarande det som förordats för småhus, inte särskilt framträdande. Av olika, framför allt praktiskt-administrativa skäl bör övervägas om icke här ifrågavarande lånebehov kan täckas på annat sätt än genom ett statligt lån. Om det anses att behov inte föreligger av ett lån på avsevärt gynnsammare villkor än enskilda kreditinstitut kan erbjuda, ligger det nära till hands att diskutera statliga kreditgarantier i stället för statliga lån. Genom en statlig kreditgaranti kan såväl ränte- som amorteringsvillkoren bli något gynnsammare än eljest, men huruvida bostadsrättshavaren kan erhålla det erforderliga lånet eller inte blir i sista hand beroende av hur de enskilda kreditinstituten ställer sig. Om man emellertid utgår från att flertalet av de bostadsrättshavare det här gäller under flera år har regelbundet sparat genom insättningar på ett bostadssparkonto i bank, synes det rimligt

90 anta, att vederbörande bank är beredd att — om inte särskilda förhållanden lägger hinder i vägen — bevilja bostadsrättshavaren ett fyllnadslån. Utredningen anser därför att i första hand bör prövas att med hjälp av statliga kreditgarantier underlätta för bostadsrättshavare, som regelbundet bostadssparar, att täcka eventuellt behov av ett fyllnadslån. Utredningen vill alltså förorda, att för den, som bostadssparat enligt uppställda villkor och förvärvar bostadsrättslägenhet i nybyggt flerfamiljshus, staten skall kunna lämna en kreditgaranti, avseende ett fyllnadslån. Såsom särskilda villkor bör gälla dels att den kapitalinsats bostadsrättshavaren skall göra (grundavgiften) uppgår till minst 3 000 kronor, dels att fyllnadslånet inte överstiger vare sig halva grundavgiften eller 3 000 kronor, dels att lånets amorteringstid inte överstiger tio år. Den av utredningen förordade lån- och kreditgarantigivningen bör lämpligen handhas av de bostadspolitiska organen, bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna. För fyllnadslån bör följande allmänna villkor uppställas. Fyllnadslån, som omfattas av statlig kreditgaranti, skall kunna beviljas av de i det föregående angivna kreditinrättningarna, i vilka bostadssparande på föreslagna grunder skall kunna äga rum, ävensom hypoteksinrättningar. I händelse av betalningsförsummelse i fråga om fyllnadslån, varigenom förlust å lånet kan uppkomma, skall kreditgivaren inom sex månader anmäla förhållandet för länsbostadsnämnden. Åtgärder avseende finansieringen av äldre egnahem I olika sammanhang har under årens lopp diskuterats frågan huruvida inte staten i någon form borde medverka till återbelåning av äldre egnahem i samband med ägarbyte. Motioner med detta syfte har vid skilda tillfällen väckts i riksdagen. Dessa har dock avslagits. Olika skäl för statlig medverkan vad gäller berörda finansieringsfråga kan anföras. Staten lämnar lån på goda villkor för ny- och ombyggnad samt upprustning av egnahem. Verkan härav är bl. a. att kravet på att ägaren av huset skall göra en egen kapitalinsats för dylika fall har kunnat hållas inom snäva gränser. Denna fråga har utredningen belyst i det föregående. Äldre egnahem är ofta lågt belånade. Kravet på att köparen vid ägarbyte skall göra en kapitalinsats blir på grund härav avsevärt och betydligt högre än då fråga är om ny- eller ombyggda egnahem, finansierade med hjälp av statligt egnahemslån. Det kan därför befaras, att nybyggnad i viss utsträckning kommer till stånd, trots att tillgången på egnahem på vederbörande ort är tillfredsställande. Hade med andra ord kravet på kapitalinsats av köparen i samband med förvärv av äldre egnahem i allmänhet varit lägre, hade i en del fall den bostadssökande inte aktualiserat nybyggnadsalternativet. Det är inte möjligt att utan vidlyftiga utredningar klarlägga, hur finan-

91 sieringen av äldre egnahem är ordnad eller hur finansieringsfrågan i olika fall löses i samband med ägarbyte. Med hjälp av vissa exempel är det dock möjligt att belysa frågan. I det föregående har lämnats uppgifter beträffande finansieringen av nybyggda egnahem. Om det antages att ett enfamiljhus kan uppföras till en kostnad, som rymmes inom det högsta belåningsvärdet — i allmänhet 53 000 kronor — blir den kapitalinsats ägaren skall göra ca 5 000 kronor. Vad gäller äldre egnahem synes det såsom jämförelse vara av intresse att studera finansieringen av sådana egnahem, finansierade med statligt tertiärlån, som tillkom i början eller mitten av 1940-talet. Egnahem, som uppfördes under denna tid, åsattes i regel ett belåningsvärde av 20 000 a 25 000 kronor. Belåningen inklusive det statliga lånet motsvarade 85 procent av belåningsvärdet (produktionskostnaden), d. v. s. i allmänhet 17 000 å 21 000 kronor. Ägarens kapitalinsats rörde sig om 3 000 å 4 000 kronor. Av det för uppförande av ett dylikt egethem beviljade sammanlagda lånebeloppet torde numera omkring hälften, d. v. s. 10 000 å 12 000 kronor, återstå. Nuvarande försäljningsvärde för sådana hus kan givetvis variera högst avsevärt. På landsbygden och mindre orter torde dessa värden överstiga de ursprungliga med ca 50 procent. På större orter har de i regel stigit mera. Om det antages att försäljningsvärdet för ett egethem, varom här är fråga, f. n. utgör mellan 30 000 och 35 000 kronor och återbelåning av huset inte har skett, blir skillnaden mellan försäljningsvärde och återstående bankoch statslån i runt tal (ca 30 000 — ca 10 000) 20 000 kronor. Under angivna förutsättningar skall alltså köparen av det egnahemmet göra en kapitalinsats av ca 20 000 kronor. Det kan antagas att i praktiken återbelåningen ofta verkställes i samband med ägarbyte. I de flesta fall torde dock möjligheten till återbelåning vara starkt begränsad, beroende på de enskilda kreditinstitutens regler för belåning av egnahem. För att belysa det sagda skall redovisas ett exempel på återbelåning av ett egethem i samband med ägarbyte. Försäljningsvärdet (köpeskillingen) antages utgöra 30 000 kronor, taxeringsvärdet 25 000 kronor. Belåning medgives i bank med ett belopp motsvarande 60 procent av taxeringsvärdet, d. v. s. 15 000 kronor. Kravet på kapitalinsats av köparen blir (30 000 — 1 5 000) 15 000 kronor. Även detta är ett högt belopp och det överstiger väsentligt vad som krävs vid statlig belåning av ny- eller ombyggnad, där produktionskostnaden är rimlig. Om det antages att försäljningspriset (30 000 kronor) är skäligt och sedvanliga villkor för statlig belåning för ny- och ombyggnad tillämpas, skulle återbelåning kunna medges till ett belopp av (90 % X 30 000) 27 000 kronor. Kravet på kapitalinsats av köparen skulle bli 3 000 kronor. Om man anser att det finns skäl för att staten medverkar till återbelåning av äldre egnahem, som förvärvas av person vilken under en längre tid regel-

92 bundet bostadssparat, anmäler sig i första hand två praktiska problem: Hur skall belåningsvärdet bestämmas? Hur lång skall amorteringstiden för det nya lånet vara? Vad gäller den första frågan är det tydligt, att man av praktiska skäl måste finna enkla och klara normer för belåningsvärdets beräkning. Olika alternativ kan tänkas: 1) Belåningsvärdet anknytes till marknadsvärdet för jämförliga fastigheter på orten. 2) Taxeringsvärdet för fastigheten utgör belåningsvärde. 3) Belåningsvärdet bestämmes med ledning av belåningsvärdena för nya hus och ett på allmänna grunder beräknat värdeminskningsavdrag med viss procent för år räknat. Det är vidare angeläget att välja en värderingsmetod, som så litet som möjligt medverkar till en uppskruvning av försäljningsvärdena. Det må i detta sammanhang erinras om den av sakkunniga angående vissa egnahems- och arbetsmarknadsfrågor förordade långivningen till egnahem i samband med arbetslöshet på en ort (betänkande rörande hjälp åt egnahemsägare och bostadsrättshavare som drabbas av arbetslöshet, SOU 1949: 49 sid. 67—70). Statligt lån skulle enligt de sakkunniga kunna beviljas i samband med att arbetslös, som för att erhålla sysselsättning tvingades flytta till annan ort, försålde sitt egethem. De sakkunniga föreslog, att lånevillkoren i huvudsak skulle överensstämma med de villkor, som gällde för egnahemslån till ny- och ombyggnad av en- och tvåfamiljshus. Till grund för bestämmande av lånets storlek och läge kunde emellertid icke — såsom då fråga var om nybyggnad av egnahem — läggas den godtagbara produktionskostnaden, utan det blev nödvändigt att fastställa ett normalt marknadsvärde, varmed borde förstås husets under antagande av ett normalt bostadsmarknadsläge beräknade värde. Till grund för beräkning av detta värde borde enligt de sakkunniga läggas av bostadsstyrelsen och vederbörande länsbostadsnämnd verkställd undersökning av värdena på egnahemsfastigheter inom förekommande ort. De sakkunnigas förslag i denna del överensstämmer alltså med alternativ 1) ovan. Det synes tveksamt om det är praktiskt att välja alternativ 1). Svårigheten att på ett riktigt sätt beräkna marknadsvärdet för egnahemsfastigheter på en ort är uppenbar. Variationer i storlek, utrustning, ålder, läge m. m. gör att man knappast skulle kunna få tillräckligt underlag för en beräkning av ett genomsnittligt värde. Man skulle med andra ord inte k u n n a säkert ange prisnivån för orten. Innan alternativ 1) kan rekommenderas krävs i varje fall en närmare undersökning av hur marknadsvärdet för egnahem på en ort i praktiken skall kunna beräknas utan att alltför stora krav ställs på utredning i varje enskilt fall.

93 Alternativ 2) är enkelt att tillämpa. Det kan antagas att taxeringsvärdena i allmänhet utan särskild prövning kan läggas till grund för belåningen. Alternativ 3) anknyter nära till de grunder som gäller för statlig belåning av nya egnahem, vilket kan vara en fördel. Att bestämma hur stort årligt värdeminskningsavdrag, som skall göras, är en engångsuppgift och förefaller inte ställa några svårare problem. Med hänsyn till risken för att åtgärder för att underlätta återbelåning av äldre egnahem verkar uppdrivande på fastighetsvärdena synes alternativ 3) vara att föredraga, medan alternativ 1) ur denna synpunkt kommer i sista hand. Av det sagda framgår att närmast alternativ 2) eller alternativ 3) borde väljas. Utredningen förordar alternativ 2). Vad härefter angår amorteringstiden förefaller det rimligt att utgå från en viss livslängd på huset, t. ex. 50 år. Om huset genomgått en genomgripande ombyggnad torde man dock få räkna med en längre livslängd. Amorteringstiden för det nya lånet torde böra fastställas på grundval av husets återstående livslängd. Praktiska skäl talar för att statens medverkan till återbelåning av äldre egnahem inte lämnas i form av ett statligt lån utan i form av en statlig kreditgaranti. Anledning saknas antaga att staten bör lämna ett bidrag såsom sker för ny- och ombyggnad i form av närmast en garanterad relativt låg ränta på lånen. Man torde kunna antaga att försäljningsvärdet ofta överstiger belåningsvärdet, därest i enlighet med utredningens förslag som belåningsvärde väljes taxeringsvärdet. För att något belysa de praktiska konsekvenserna av återbelåning av äldre egnahem skall ett exempel anföras. Härvid anknytes till förut anfört exempel. Det antages att försäljningsvärdet utgör 30 000 kronor och att belåningsvärdet (taxeringsvärdet) utgör alternativt 20 000, 25 000 och 30 000 kronor. Räntan på fastighetslånen antages vara 6 procent och amorteringstiden 30 år. Amortering erlägges med lika stort årligt belopp under lånets hela löptid. Lån, egen kapitalinsats samt ränta och amortering under första året blir under de angivna antagandena följande. Belåningsvärde (taxeringsvärde) kr. 20 000 25 000 30 000

Fastighetslån

Egen kapitalinsats

Ränta och amortering

kr. 18 000 22 500 27 000

kr. 12 000 7 500 3 000

kr. 1 680 2 100 2 520

94 Ränteutgifterna sjunker med 36 å 54 kronor om året. Utredningen föreslår att statliga kreditgarantier beviljas för fyllnadslån till äldre egnahemsfastigheter i samband med ägarbyte för det fall köparen bostadssparat i enlighet med de grunder utredningen angivit i det föregående. Garantigivningen bör handhas av länsbostadsnämnderna. Nämnden skall pröva bl. a. huruvida fastighetens taxeringsvärde bör ligga till grund för beviljande av garanti eller om till följd av särskilda skäl fastigheten bör åsättas ett annat värde. Att det värde, som bestämmer säkerheten för garantilånet, inte bör överstiga de för statligt egnahemslån fastställda högsta belåningsvärdena finner utredningen självklart. Kreditgaranti bör kunna beviljas för fyllnadslån motsvarande i allmänhet högst 40 procent av taxeringsvärdet och säkerställda av inteckningar inom 90 procent av sagda värde. Om lån utan statlig kreditgaranti inte kan erhållas till belopp motsvarande 50 procent av taxeringsvärdet bör efter särskild prövning kreditgaranti kunna beviljas för ett lån överstigande 40 procent av taxeringsvärdet. Såsom villkor för kreditgaranti skall vidare gälla att fyllnadslånet amorteras på högst 30 år. Fyllnadslån, som omfattas av statlig kreditgaranti, skall kunna beviljas av de i det föregående angivna kreditinrättningar, i vilka bostadssparande på föreslagna grunder skall kunna äga rum, ävensom hypoteksinrättningar. I händelse av betalningsförsummelse i fråga om fyllnadslån, varigenom förlust å lånet kan uppkomma, skall kreditgivaren inom sex månader anmäla förhållandet för länsbostadsnämnden.

KAPITEL VI

Övriga åtgärder

De frågor som här återstår att behandla är spörsmålen om ett premierat bosättningssparande och aktiesparandet.

Bosättningssparande I en ovan nämnd motion har föreslagits att de som spar för sin bosättning under vissa förutsättningar skall erhålla lägre ränta å ett eventuellt statligt bosättningslån. Utredningen anser emellertid att ett sådant förfarande kan röna vissa invändningar. Det skulle föra med sig administrativa olägenheter i form av två olika räntelägen för dessa lån, vilket knappast motiveras av den förhållandevis ringa premiering som det här kan bli fråga om. Räntesänkningen är föreslagen till 2 procent och då lånen kan medgivas med belopp om högst 3 000 kronor kan premieringen bli högst 60 kronor, vilket belopp i allmänhet dessutom reduceras på grund av att denna gäldränta är avdragsbar vid taxeringen till inkomstskatt. Man kan givetvis tänka sig andra former för premiering av ett bosättningssparande, men då ett sådant sparande i allmänhet kan beräknas uppgå till förhållandevis ringa belopp är det tveksamt, om det finns anledning att införa ett premieringssystem, som hur det än är konstruerat, måste vara förbundet med administrativa olägenheter. Dessutom kan tilläggas att bankerna f. n. tillämpar ett system med s. k. sparlån, vilket innebär att den som regelbundet sparar under en viss minimitid, kan få erhålla ett borgensfritt lån på motsvarande belopp. Utredningen anser att det, åtminstone f. n., icke är påkallat med något statligt initiativ på här ifrågavarande område.

Aktiesparande Frågan om aktiesparande har i ovan nämnda motioner tagits upp ur olika synpunkter. En uppgift är, enligt några av motionerna, att undanröja vissa hinder i lagstiftningen som försvårar förvärvet av aktier.

96 I en av motionerna anföres, att införandet av investeringsbolag, vilkas aktier i små valörer skulle spridas bland småsparare, i viss mån hindras av förbudet i 59 § banklagen för bank att såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier. Vid behandlingen av förslaget till nu gällande banklag år 1955 uttalade departementschefen härom (prop, nr 3/1955) att vissa skäl talade för en uppmjukning av förbudet mot att belåna förvaltningsbolags aktier. Konsekvenserna var emellertid svåra att överblicka och ytterligare överväganden måste i vissa hänseenden ske innan slutlig ståndpunkt togs i denna fråga. I en annan motion hemställes om en översyn av 1919 års lag om fondkommissionärsrörelse och fondbörsverksamhet i syfte att möjliggöra en popularisering och ökad spridning av aktieägandet. Av första lagutskottets utlåtande över motionen (23/1957) framgår, att ingen av de sakkunniga instanser, som beretts tillfälle att yttra sig över motionen, funnit sig kunna påvisa, att lagen i något hänseende skulle motverka motionens syfte. I nuvarande situation på aktiemarknaden med allvarlig brist på material, finner utredningen det vara synnerligen tveksamt om man skall bidraga till att öka efterfrågan. Följderna synes knappast bli andra än en ytterligare uppskruvning av aktiekurserna. I proposition 162/1960 har föreslagits vissa åtgärder som kan bidraga till att nytt material tillföres marknaden. I avvaktan på att de eventuella verkningarna av förslaget i detta hänseende får göra sig gällande anser utredningen, att man f. n. icke bör föreslå åtgärder som ökar efterfrågan på aktier. Slutligen har föreslagits att staten skall utbjuda för försäljning till allmänheten en del av aktierna i statliga bolag. På ett sådant förslag kan läggas en mängd synpunkter och frågan om verkningarna på det enskilda sparandet hör icke till de viktigaste, varför utredningen anser att denna frågeställning måste behandlas i ett större sammanhang.

KAPITEL VII

Sammanfattning av utredningens förslag

Skattepremiering Skattepremieringen intar en framträdande plats i de förslag som under senare år framkommit i syfte att öka det personliga sparandet. Ett gemensamt drag i de flesta förslagen har varit att spararen skulle erhålla skatteminskning i relation till det belopp som sattes in på ett särskilt konto. Vid uttag av beloppet skulle han sedan få en häremot svarande skatteökning. I vissa fall har detta kompletterats med förslag om att vid ett flerårigt sparande en definitiv skatteminskning skulle erhållas, d. v. s. att ett uttag icke skulle påverka beskattningen. Beträffande den definitiva skattelättnaden anför utredningen att en premiering i princip endast borde avse det sparandetillskott som premieringen föranlett. I praktiken är det dock inte möjligt vare sig att särskilja detta tillskott från det nysparande som skulle ha skett oberoende av den införda premieringen eller att fastställa storleken av det totala nysparandet. Ett premieringsförfarande måste därför komma att gälla även befintliga tillgångar. Utredningen finner att premieringskostnaderna under sådana förhållanden kan väntas bli minst lika stora som den framkallade sparandeökningen och sannolikt komma att överstiga denna. Vidare torde kostnaderna komma att bli av den storleksordningen att de kommer att få betydande konsekvenser för statens och kommunernas finanser. Av dessa orsaker anser utredningen att det icke är möjligt att förorda att det totala enskilda sparandet stimuleras genom en definitiv skatteminskning. Utredningen har även övervägt frågan om en premiering av sparande genom uppskjuten beskattning. Ett sådant system verkar på två sätt. Spararen kan göra en räntevinst genom att tillgodogöra sig ränta på det belopp han erhåller i skatteminskning. Under förutsättning att han har lägre marginalskatt vid tidpunkten för uttaget än vid insättningen kommer han dessutom att göra en vinst vid beskattningen. Ett sådant förfarande kan kombineras med bestämmelser om att beloppet skall få tas ut skattefritt om det användes till investering i vissa konjunkturlägen. 7—008178

98 Frågan om införandet av en möjlighet till uppskjuten beskattning hänger emellertid nära samman med det arbete som bedrives inom nu pågående skatteutredningar. Utredningen förordar att frågan tages upp till ytterligare överväganden i samband med övriga skattefrågor. Allmänt

lönsparande

Ungdomens lönsparande har haft en betydande framgång och har väckt ett positivt intresse också bland högre ålderskategorier, som inte är berättigade att deltaga i denna sparform. Det ligger nära till hands att söka aktivera detta intresse. Utredningen föreslår därför införandet av en ny sparform efter i huvudsak samma riktlinjer som ungdomens lönsparande, förslagsvis benämnt allmänna lönsparandet. Sparformen skall vända sig i första hand till löntagarna men bör vara öppen också för andra grupper. Den nya sparformen bör utformas så att den inte försämrar den dragningskraft ungdomens lönsparande visat sig ha. Allmänna lönsparandet bör därför ha en lägsta åldersgräns för inträde, vilken bör sättas till 26 år. Sparandet bör bygga på regelbundna avsättningar ur lönen. Avdragen bör verkställas av arbetsgivaren. Den månatliga avsättningen förutsattes bli minst 50 kronor. Till skillnad från vad som gäller ungdomens lönsparande bör de insatta medlen formellt vara obundna. Vid uttag förlorar emellertid spararen rätten till premiering. Premien föreslås bli av samma art som vid ungdomens lönsparande, d. v. s. deltagande i vinstutlottning. Denna bör vara gemensam för allmänna lönsparandet och ungdomens lönsparande. De under året verkställda insättningarna i det allmänna lönsparandet och ungdomens lönsparande bör ligga till grund för vinstsumman. Denna bör i likhet med vad som nu gäller i ungdomens lönsparande utgöra en procent av insättningarna. Med hänsyn till de strängare bindningsreglerna och de hårdare villkoren i övrigt i ungdomens lönsparande bör förmånerna differentieras mellan de båda sparformerna. Detta kan göras så att en deltagare i ungdomens lönsparande får två andelar i vinstutlottningen medan varje deltagare i det allmänna lönsparandet endast får en andel. Introduktionen av den föreslagna sparformen bör föregås av en propagandakampanj. Denna torde få överlåtas åt ett särskilt organ motsvarande den kommitté som ledde kampanjen för ungdomens lönsparande 1958. Bostadssparande Tanken att staten bör främja bostadssparande har aktualiserats i olika sammanhang. Åtgärder att främja sådant sparande, särskilt det sparande som tar sikte på anskaffandet av ett egethem eller en lägenhet i rad- eller kedjehus, bör

99 lämpligen knyta an till de åtgärder staten redan företar på detta område. I första hand synes man kunna överväga sådana jämkningar i villkoren för statligt bostadslån, som medför en minskning av kravet på kontantinsats och/eller en sänkning av de årliga utgifterna för bostaden under en första, inte alltför kort, period. Utredningen anser det uppenbart, att en höjning av belåningsvärdet för dem, som regelbundet sparar till ett egethem, skulle kunna få stor betydelse och medföra en avsevärd breddning av bostadssparandet. Det är å andra sidan tydligt, att en mera avsevärd höjning av belåningsvärdena kan förefalla tveksam, enär den skulle kunna medföra att syftet med maximeringen av belåningsvärdena gick förlorat. En annan möjlighet att stimulera bostadssparandet är att medge amorteringsfrihet beträffande egnahemslånet under viss tid. Normalt är utgifterna för ett egethem mest betungande under de fem å tio första åren. Beträffande kravet på sparandet föreslår utredningen att detta skall ske på särskilt bostadssparkonto i bank eller motsvarande inrättning, att det skall pågå i minst tre och högst tio år samt att det skall ske regelbundet och med visst månatligt minimibelopp. De förmåner utredningen föreslår varierar för olika bostadstyper. Den som bostadssparar i enlighet med de angivna villkoren, bör vid anskaffandet av ett ngbgggt egethem eller lägenhet i nybyggt rad- eller kedjehus, där varje lägenhet äges av den boende, kunna erhålla statligt egnahemslån på följande villkor: a) belåningsvärdet fastställes till högst 60 000 kronor i de delar av landet där det eljest är 53 000 kronor och i övriga delar av landet till högst 65 000 kronor; b) det statliga egnahemslånet kan vara amorteringsfritt under fem eller tio år, beroende på låntagarens önskemål. Vad beträffar bostadsrättslägenhet i nybyggt rad- eller kedjehus, finansierat med statligt egnahemslån eller tertiärlån, bör fyllnadslån kunna beviljas med högst 6 000 kronor. Räntesatsen bör vara densamma som gäller för egnahemslån och lånet återbetalas på i allmänhet högst 20 år. Lånet skall k u n n a vara amorteringsfritt under de fem eller tio första åren. Som ett alternativ till de föreslagna fyllnadslånen kan tänkas en statlig kreditgaranti motsvarande den utredningen föreslår beträffande bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus. För den, som bostadssparat enligt uppställda villkor och förvärvar bostadsrättslägenhet i nybyggt flerfamiljshus, förordar utredningen att staten skall k u n n a lämna en kreditgaranti, avseende ett fyllnadslån, dock högst 3 000 kronor. I olika sammanhang har under årens lopp diskuterats frågan huruvida irtte staten i någon form borde medverka till återbelåning av äldre egnahem i samband med ägarbyte. 7*— 008178

100 Utredningen föreslår här att statens medverkan till återbelåning av äldre egnahem lämnas i form av en statlig kreditgaranti. Kreditgaranti bör kunna beviljas för fyllnadslån motsvarande i allmänhet högst 40 procent av taxeringsvärdet och säkerställas av inteckningar inom 90 procent av sagda värde.

Reservation Av ledamöterna Antonsson, Brundin och Danmans

Kapitalknappheten har varit ett av efterkrigstidens dominerande samhällsekonomiska problem. För att med bevarad samhällsekonomisk balans och med tillgodoseende av önskvärda investeringsbehov komma till rätta härmed är en ökning av sparandet nödvändig. Med hänsyn till det personliga sparandets betydande andel i det totala sparandet — ungefär hälften — har det inte minst från här angivna, allmänna synpunkter synts angeläget att främja denna form av sparande. Det var motiv av denna art som låg bakom riksdagens hemställan år 1957 om att en utredning skulle komina till stånd rörande åtgärder för att stimulera sparandet. I direktiven för denna utredning återkommer dessa synpunkter. Utöver det ovan anförda talar ett flertal andra omständigheter för att särskilda insatser från samhällets sida för att stimulera det personliga, frivilliga sparandet vidtages. Vi skall här peka på några. Den allmänna samhällsutvecklingen har på olika vägar medfört att sparandemotiv, som tidigare varit av betydelse och som hängt samman med den enskildes behov att samla en reserv för inkomstbortfall vid sjukdom, olycksfall och arbetslöshet samt för ålderdomen, har försvagats. Härtill har sannolikt icke endast samhällets direkta insatser på berörda områden bidragit — varom för övrigt enighet i stort sett rått. Också det förhållandet att den enskilde numera anser sig kunna räkna med en stadigt fortgående, ekonomisk standardförbättring varje år verkar sannolikt i denna riktning. Den fortgående penningvärdeförsämringen har självfallet haft negativa verkningar på allmänhetens sparvilja. De växande kredit- och avbetalningsköpen, för vilka ändamål särskilda former organiserats på den allra senaste tiden, bör också uppmärksammas i detta sammanhang. Då, som inledningsvis framhållits, enighet har rått om värdet och angelägenheten av ett ökat personligt sparande, har vi ansett det tillräckligt att här endast kortfattat erinra om motiveringarna varför statsmakterna bör på lämpliga och ändamålsenliga vägar söka stimulera detta sparande. Mot bakgrunden av riksdagens hemställan år 1957, vilken ligger till grund för denna utredning, hade det enligt vår mening varit önskvärt att enighet

102 hade kunnat vinnas inom utredningen för mera generellt verkande sparstimulerande åtgärder. De förslag, som utredningens majoritet framlägger, innefattar endast vissa punktvis insatta åtgärder som torde få mycket begränsad omfattning. Av dessa åtgärder anser vi den föreslagna sparinsatsen för att erhålla statsgaranterat lån vid förvärv av äldre egnahem vara av intresse. Härvid bör givetvis samma maximering gälla som vid statliga lån till nybyggda egnahem. Det utvidgade lönesparandet, som är den enda åtgärden med mera generell syftning, lägger sparstimulansen uteslutande vid lotterivinstintresset. Det kan starkt ifrågasättas om man från samhällets sida har anledning att föredra en sparstimulans av denna typ framför en stimulans av sådana sparformer, där den enskilde spararen vet sig kunna påräkna en belöning eller avkastning direkt knuten till den sparinsats han gjortEnligt vår mening bör de sparstimulerande åtgärderna ges en mera generell utformning än vad majoritetsförslagen innebär. Det torde vidare vara mera effektivt om systemet utformas så att den som fullgör den önskade sparprestationen erhåller en lättnad i beskattningen. Systemet bör i princip stå öppet för alla och alltså icke begränsas till enbart en viss kategori av medborgarna. Ett ytterligare väsentligt önskemål är att det administrativa merarbetet, vilket är ofrånkomligt, kan begränsas så långt möjligt. Sparkonto Ett förfarande med särskilda sparkonton, där insättningarna under vissa förutsättningar kan bli föremål för en lämpligt avvägd premiering, synes oss bäst kunna motsvara de krav som ovan anförts beträffande sparstimulerande åtgärder. De tidigare förslag, som lagts fram såväl av särskilda utredningar som i motioner till riksdagen, har också i allmänhet varit uppbyggda enligt sparkontoprincipen. Även i utlandet har sådana system kommit till användning. Av största intresse är då de i Danmark och Tyskland genomförda åtgärderna. Sparform Det är naturligt att ställa frågan huruvida samhället bör särskilt premiera ett visst eller vissa slag av sparande eller ställa sig neutral till den enskildes val av sparform. Goda skäl kan anföras för att samhället bör premiera varje slag av sparande, d. v. s. i princip varje förbättring av nettoförmögenheten under en viss period i den utsträckning som det kan anses finansiellt möjligt och av rättviseskäl lämpligt. Denna ståndpunkt är naturligtvis principiellt sett stark. Eftersom det här gäller att utforma en premiering utöver den stimulans som ränteavkastningen såsom sådan alltid innebär, är det emellertid uppenbart att ett premieringssystem på grundval av den samlade nettoförmögenhetens ökning fordrar taxeringsmyndigheternas med-

103 verkan i betydande utsträckning. Ur praktisk och administrativ synvinkel erbjuder därför en avgränsning av premieringen till banksparandet vissa fördelar, eftersom det är lättare att överblicka den enskildes banktillgodohavanden. Ytterligare skäl kan anföras för denna ståndpunkt. Såsom en form av penningsparande saknar banksparandet realsparandets fördel av värdesäkerhet vid inflation. Denna omständighet bör dock inte hindra att — såsom vi nedan skall återkomma till — ett sparpremieringssystem, som tekniskt anknytes till banksparandet, kan kompletteras med regler som skulle syfta till att möjliggöra att på kontot uppsparade medel efter föreskriven kvalifikationstid skulle kunna disponeras för realinvestering utan att stimulansen för fortsatt sparande på kontot försvagas. Vad gäller obligationssparandet, som är en annan huvudform av penningsparande, bör frågan om premieringen härav lämpligen anknytas till möjligheterna att åstadkomma värdesäkerhet åt denna form av sparande. Denna senare fråga har legat utanför ramen för vårt utredningsuppdrag och prövas av särskild kommitté. Försäkringssparandet slutligen är ävenledes i viss utsträckning inbegripet i värdesäkringsutredningens uppdrag. Vi föreslår således att premieringen anknytes till sparande som sker på särskilt sparkonto i bank eller i därmed jämförlig penninginrättning (affärsbank, sparbank, jordbrukskassa, HSB-sparkassa och liknande). Sådant sparkonto skall få uppläggas av var och en till statlig inkomstskatt skattskyldig fysisk person, som är mantalsskriven i Sverige och som fyllt 16 år. En och samma person skall således endast ha rätt att öppna ett konto. Två äkta makar skall ha rätt att öppna var sitt konto, även om endast den ena maken är skattskyldig för inkomst. Premieringen skall i sådant fall ske via makens inkomsttaxering och skattedebitering. Vidare bör äkta make ha rätt att öppna sparkonto för egna minderåriga barns räkning. Härigenom kan inom systemets ram en stimulans ges åt de föräldrar som genom ett sparkonto vill skapa en »grundplåt» åt sina barn att exempelvis användas för deras vidare studier eller yrkesutbildning. För att begränsa barnkontomedlens användning till avsett ändamål, är det motiverat att föreskriva, att premiering för på barnkonto insatta medel inte skall ske efter det att barnet uppnått viss ålder. Vi förordar att denna åldersgräns bestämmes till 16 år. Insättningar på barnkonto bör vidare ske i sådan form att de insatta medlen helt tillhör barnet.

Maximering av premierat sparbelopp Huvudsyftet med den sparpremiering vi avser bör vara att främja det breda »folksparandet». Det är det regelbundna småsparandet hos allmänheten som premieringen bör ta sikte på. Av denna anledning är det motiverat att fixera det högsta belopp, som under ett år skall för premiering få insättas på ett och samma konto, med hänsyn till en möjlig sparprestation

104 för en inkomsttagare i normala inkomstlägen. Den av administrativa hänsyn betingade begränsningen av kontrollen till banksparande — härom mera nedan — motiverar likaså en viss återhållsamhet vid maximibeloppets bestämmande. Härtill kominer de statsfinansiella hänsyn, som också måste tagas. Med beaktande av anförda omständigheter anser vi att det högsta belopp, som för ett år bör ifrågakomma för sparpremiering, bör bestämmas till 1 000 kronor per konto (för två äkta makar tillsammans således 2 000 kronor). Maximibeloppet för barnkonto synes kunna bestämmas något lägre, eller till 800 kronor. Högsta sammanlagda belopp för ett konto bör utgöra 15 000 kronor, exkl. upplupen ränta (barnkonto 10 000 kronor).

Premieringens form Som tidigare framhållits bör premieringen knytas till beskattningen. Den som fullgör sparprestationen skall erhålla en lägre skatt. Vad gäller premieringens vidare utformning är olika system tänkbara. En metod, vilken föreslagits såväl av tidigare utredningar som i motioner till riksdagen, är ett system med avdrag — upp till visst maximum — i deklarationen för den del av intäkten som insattes på särskilt sparkonto. Uttag från kontot beskattas i princip som inkomst såvida inte medlen stått inne på kontot viss minimitid, då uttag antingen beskattas med reducerade belopp eller skattebefrielse medges. I administrativt hänseende skulle detta system i princip läggas upp på följande sätt. Vederbörande penninginstitut skulle åläggas att till taxeringsnämnden och den skattskyldige lämna uppgift om tillgodohavandet på kontot vid årets ingång och — exklusive upplupen ränta under året — vid årets utgång. Skillnaden skulle införas av den skattskyldige i deklarationen såsom inläkt eller såsom avdrag. Avdraget borde lämpligen ske såsom allmänt avdrag. Om uttag under året översteg insättningar på kontot, skulle mellanskillnaden upptagas såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. För uppbördsmyndigheten skulle ingen särskild räkneoperation uppkomma. En annan utformning innebär att den för beskattningsåret uträknade skatten minskas med ett belopp som motsvarar viss del av det på sparkontot under året insatta beloppet. Avdraget för fullgjord sparinsats göres med denna metod alltså direkt på skatten och med ett för alla sparare proportionellt lika stort belopp. Under avvägning av skilda synpunkter och med särskilt beaktande av önskemålet att i främsta rummet söka uppnå en utvidgning av det regelbundna småsparandet bland allmänheten, har vi här ansett oss böra förorda den senare metoden. Premieringen bör alltså utformas så att skatten minskas med ett belopp som motsvarar viss del av det på sparkontot under året insatta beloppet.

105 Då det är angeläget att inte inkräkta på de kommunala skatteintäkterna, bör premieringen knytas till den statliga inkomstskatten. Den genomsnittliga marginalskatten vid den statliga inkomstskatten ligger något under 20 procent. En premiering som motsvarar 15 procent av sparat belopp skulle då vara motiverad. Å andra sidan talar starka skäl för en återhållsamhet i varje fall vid systemets start. Ett skatteavdrag motsvarande 10 procent av sparat belopp synes då lämpligare. Det skulle motsvara en årlig tilläggsränta av ca 2 procent för en femårsperiod, vilket får anses utgöra en tillfredsställande stimulans. Premieringen skall alltså utformas så att den slutliga inkomstskatten minskas med 10 procent av sparat belopp (med förut angivna maximigränser). För den som sparar 1 000 kronor på kontot skall den honom påförda skatten reduceras med 100 kronor. Premieringen får alltså i praktiken samma karaktär som preliminärt inbetald skatt. Det ligger i sakens natur att premiebelopp överstigande debiterad statlig inkomstskatt i praktiken inte torde komma att inträffa. Vi förutsätter att premieringens storlek efter viss tid göres till föremål för omprövning med ledning av vunna erfarenheter och under hänsynstagande till inkomstutvecklingen.

Anknytning

till källskatten

En sparpremiering genom skatteminskning kommer således att få sitt uttryck i en minskning av den slutliga skatten. Hinder bör dock inte möta att — efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och den anställde — låta sparavdraget slå igenom redan vid källskatten. Överenskommelse kan sålunda träffas om att arbetsgivaren ombesörjer sparkontoinsättning för den anställdes räkning. Källskatten bör då kunna minskas med 10 procent av på sparkontot insatt belopp. För B-skattebetalare, företagare och fria yrkesutövare, bör motsvarande möjligheter öppnas för jämkning av för honom fastställd preliminär skatt. För båda fallen bör erforderlig ändring göras i uppbördsförordningen vad gäller bestämmelserna om erläggande av preliminär skatt samt om jämkning av preliminär B-skatt.

Sparandetid För att stimulera ett mera långsiktigt sparande, vilket ur samhällets synpunkt är särskilt värdefullt, torde det vara lämpligt att föreskriva att för rätt till definitiv premiering skall krävas att medlen står inne på kontot ett visst antal år. Kontot skall icke vara spärrat, men sker uttag innan utgången av stipulerad minimitid, skall den på uttaget belopp belöpande premien återgå till statsverket. Det torde enklast kunna ske genom att banken till statsverket som skattebelopp inbetalar 10 procent av i förtid uttaget belopp. Det bör därför fastställas, att kontoinnehavare vid uttag alltid skall

106 förete sitt skattekort (i förekommande fall sin makes skattekort). E n sådan regel kan dessutom förväntas verka återhållande i fråga om uttag, vilket med hänsyn till önskvärdheten av ett mera långfristigt sparande är en fördel. Sparandetiden torde lämpligen kunna fastställas till fem år. För belopp, som innestått på kontot längre tid än fem år, skall skattenedsättningen vara definitiv. Men lyfter spararen t. ex. 1 000 kronor från kontot inom femårsperioden, innehåller banken 100 kronor, som motsvarar premien på beloppet och som inbetalas till statsverket, och spararen erhåller 900 kronor. Härigenom har de 1 000 kronorna i realiteten blivit fullt beskattade. Det blir därför icke erforderligt för spararen att i sin inkomstdeklaration redovisa belopp som lyftes från sparkontot. Banken måste å andra sidan till skattemyndigheterna lämna en årlig redovisning av sparkontona, vilket torde kunna ske i enkel form.

Kontroll För att nå största möjliga enkelhet i administrationen bör kontrollen, såsom vi ovan har berört, begränsas till spararens banktillgodohavanden. För rätt till sparpremie skall sålunda krävas, att spararens samtliga tillgodohavanden på bank skall ha ökat under året med minst det belopp, för vilket skattepremiering yrkas. För äkta makar skall kravet på ökning av banktillgodohavandena gälla för makarna tillhopa, inkluderande även barnens banktillgodohavanden. Enbart överflyttning från ett annat bankkonto till ifrågavarande sparkonto kan sålunda icke föranleda premiering. Med hänsyn till de begränsade årliga maximibeloppen torde riskerna för missbruk genom överflyttning av andra kapitaltillgångar bli ringa, överflyttningar av realkapitaltillgångar torde knappast komma i fråga, alldenstund värdesäkerheten i realsparandet starkt torde motverka detta. Kontrollen av att spararen ökat sina banktillgodohavanden skall utövas av taxeringsmyndigheterna. Genom dessa kan också enklast kontrolleras, att spararen inte erhåller premiering för mer än ett konto. F r a m k o m m e r det att någon yrkat sparavdrag för mer än ett konto, skall det konto som upptar det högsta sparbeloppet komma i fråga för premiering. Spararen skall i samband med självdeklarationen för året framställa yrkande om skatteavdrag för sparkontoinsättning. Detta skall styrkas genom bevis från banken. Därest taxeringsnämnden icke godkänner eller ändrar yrkat skatteavdrag för sparande, skall spararen meddelas detta enligt gällande förfarande i samband med avvikelse från deklaration. Spararen skall sedan k u n n a anföra besvär över taxeringsnämndens beslut enligt gällande besvärsregler. Vid uttag skall tidigare insatt belopp anses uttaget före senare insatt. För att undvika komplikationen att kontosystemet efter en inledande 5-årsperiod med årliga insättningar kan bli »självförsörjande» och medge

107 sparpremiering vid alternerande uttag och insättning vartannat år, bör föreskrivas, att premiering endast kan lämnas för belopp som ökat kontots tidigare maximum. Görs t. ex. uttag med 1 000 kronor det 6:e året, måste spararen först »fylla på» de uttagna 1 000 kronorna och erhåller premie för sparinsättning som överstiger detta belopp. För kontroll härav torde det vara tillfyllest om taxeringsmyndigheten årligen gör anteckning om sparkontots uppnådda maximibelopp på deklarationsblanketten, i vissa fall genom överföring från föregående års deklaration. Innebörden av den sist angivna regeln kan uttryckas så att premie erhålles en gång för på sparkonto insatta belopp. I den mån spararen håller medlen sparade i fem år, blir hans skattelättnad definitiv. Han stimuleras härigenom till ett mera långsiktigt sparande, som han sedan kan använda för ändamål som överensstämmer med egna behov och önskemål, överhuvudtaget ger denna konstruktion åt systemet ett markerat drag av »sparande i förväg», vilket bör vara ägnat att på ett samhällsekonomiskt gynnsamt sätt motverka den stigande frekvensen av kreditköp. Kravet på att insättningen skall ha ökat kontots tidigare maximum för rätt till premiering reser frågan om inte uttag som disponeras för vissa avgränsade investeringsändamål, borde särskilt beaktas. Utan att här förorda något visst förfarande vill vi framhålla, att vad som då borde övervägas vore en föreskrift av innebörd att medel, som uttoges från sparkontot för att tillgodose sådana ändamål, skulle behandlas såsom om de alltjämt innestode på kontot. Villkoret skulle vara, att de användes för investering och att någon minskning av sparandet alltså icke ägde rum. I praktiken skulle detta innebära, att sparare som efter 5-årsperiodens slut gjorde uttag från kontot inte skulle behöva »fylla på» kontot med de för investeringsändamålet uttagna medlen för att få premiering för fortsatta insättningar. Det skäl som närmast skulle tala för en komplettering av sparkontosystemet i enlighet med vad nyss sagts är att man härigenom finge en ännu mera definitiv bindning av sparandet och att man sålunda främjade det ur samhällsekonomisk synpunkt viktiga långsiktiga sparandet. Å andra sidan får de komplikationer, som skulle sammanhänga med en utbyggnad av systemet på angivet sätt, även tas i betraktande. Som exempel på sparandeformer, som i detta sammanhang i så fall skulle komma till övervägande, kan nämnas bostadssparande, sparande för insättning i egen rörelse eller eget jordbruk. Vi vill i detta sammanhang inskjuta att om någon, som har eller har haft medel innestående på barnkonto för sin räkning, efter 16 års ålder öppnar allmänt sparkonto för egen del enligt här angivna regler, skall dessa båda konton behandlas fristående från varandra. Har vederbörande, vilket får anses bli regel, använt medel som sparats på barnkonto för sin utbildning, skall möjligheterna att få premiering för insättningar på sparkonto inte påverkas därav.

108 Det är angeläget att tillse, att det föreslagna premieringssystemet, som av tekniska skäl knutits till banksparandet, icke kommer att inverka menligt på försäkringssparandet. För att undvika detta, synes man k u n n a förfara på samma sätt som vid 1955 och 1956 års premiesparande. Som villkor för rätt till sparpremie skulle då föreskrivas icke endast att spararens banktillgodohavanden ökat med minst det yrkade sparavdragets belopp utan också att förändringen av kapitalförsäkringspremie — i förhållande till läget för premieringens början — skulle beaktas. Därmed förebygges att minskning sker av kapitalförsäkringspremie till förmån för sparande på bankkontona. För att förhindra överflyttning av redan sparade försäkringsmedel bör vidare i överensstämmelse med vad, som föreskrevs för premiesparandet 1955 och 1956, bestämmas att vid bedömande av huruvida banktillgodohavandet ökat, minskning skall ske med belopp som under spararet erhållits genom belåning, återköp eller överlåtelse av kapitalförsäkring. Spararen skall vara skyldig att i sin deklaration lämna uppgifter för att möjliggöra kontroll i dessa hänseenden. Sparkontot skall vidare icke få överlåtas, pantsättas eller belånas. Vid dödsfall synes det naturligt att kontot som regel upplöses, varvid premier avseende insättningar senare än fem år återgår till statsverket. Möjlighet bör dock föreligga för efterlevande att få kontot överfört på sig och kunna tillgodoräkna sig den sparandetid som förflutit på kontot. Med hänsyn till den långsiktiga karaktären av sparandet förutsattes att räntan krediteras efter den högsta räntesats som vederbörande bank tilllämpar för sin inlåning. Krediterad ränta skall inte inräknas i de förut angivna maximibeloppen för årlig insättning och för kontots totalbelopp.

Kostnader Vilka kostnader genom skattebortfall som kan uppkomma för statsverket är av naturliga skäl svårt att ange. Skattebortfallets storlek kommer ju att sammanhänga med antalet konton samt de sparade beloppens omfattning. För 100 000 konton med ett genomsnittligt sparbelopp av 500 kronor per år skulle den årliga kostnaden bli 5,0 miljoner kronor. Häremot svarar då ett sammanlagt sparbelopp av 50 miljoner kronor, vilket varit bundet i minst fem år. Om 10 procent av inkomsttagarna tecknar konton, skulle dessa uppgå till ca 400 000. Det årliga skattebortfallet i premiekostnader skulle i sådant fall bli ca 20 miljoner kronor och motsvarande sparbelopp 200 miljoner kronor. Det anförda torde ge vid handen, att systemets konstruktion med tyngdpunkten lagd vid strävandena att främja småsparandet bland allmänheten medför jämförelsevis begränsade kostnader. Samtidigt torde systemet innebära en väsentlig sparstimulans. Mot det skattebortfall som kan uppkomma

109 bör sättas de sparbelopp om minst fem års — frivillig — bindningstid, vilka systemet kommer att innesluta.

Utj ämningskonto Då särskilda sparstimulerande åtgärder tidigare diskuterats, har det till förmån för ett sparkontoförfarande bl. a. anförts att härigenom skulle samtidigt möjligheter öppnas för en begränsad, öppen resultatutjämning vid beskattningen. Då bevillningsutskottet år 1957 hemställde om utredning rörande sparstimulerande åtgärder, underströks sålunda denna synpunkt. Med den konstruktion vi ovan föreslagit för ett sparkontoförfarande, varvid vi särskilt sökt ta hänsyn till önskemålet att främja det breda småsparandet bland allmänheten, kan resultatutjämningstanken endast i begränsad utsträckning tillgodoses. Det ä r å andra sidan synnerligen önskvärt att även inom ramen för ett system med sparfrämjande åtgärder knyta an till önskemålet att öppna möjlighet för en utjämning i viss utsträckning av beskattningen mellan olika år med starkt varierande inkomster för den enskilde inkomsttagaren. Med hänsyn härtill föreslår vi, att vid sidan om sparkontona bör möjlighet ges för öppnande av utjämningskonton. Dessa senare bör bygga på principen om avdrag på inkomsten vid insättningen och beskattning vid uttag. Nedan skall närmare anges hur sådana konton lämpligen bör kunna uppläggas. Det av oss förordade sparfrämjande systemet skulle då komma att bestå av dels sparkonton för skatteavdrag för sparade medel, dels utjämningskonton för sparstimulans genom möjlighet till viss skatteutjämning vid varierande inkomster. Den vid höstriksdagen 1951 provisoriskt genomförda och 1954 definitivt utformade lagstiftning varigenom skogsägare fick rätt att göra avdrag för medel som insattes på s. k. skogskonto har i betydande utsträckning kommit att användas för att åstadkomma en utjämning mellan goda och dåliga inkomstår för skogsägarna. Den fördel som bestått i att progressionen kunnat mildras har visat sig innebära en stark stimulans till sparande. Under den tid systemet med skogskonto bestått har från olika kategorier skattskyldiga med varierande inkomster framförts önskemålet att de skulle erhålla samma möjligheter till inkomstutjämning som skogsägare. Särskilt har de upprepade svåra skördeskadorna under 1950-talet föranlett krav på s. k. jordbrukskonto. Enligt vår uppfattning är de anförda skälen för en utbyggnad av skogskontoprincipen bärande. Med hänsyn till den allmänt sparstimulerande effekten av utjämningskonton förordar vi, att vid sidan av skogskonton tillskapas ett allmänt utjämningskonto. Detta konto bör uppbyggas med skogskontot som mönster. Fysisk person som insätter medel på det allmänna utjämningskontot bör alltså erhålla uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för den del 8—008178

110 av intäkten som insatts på kontot. Beloppet bör vara insatt vid taxeringsårets ingång. Rätt till uppskov med taxeringen bör gälla i högst 10 år. I den mån medel uttages från kontot efter uppsägning eller på grund av att medlen innestått 10 år, skall det återförda beloppet upptagas i deklarationen såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Med beaktande av de synpunkter, som framförts under diskussionen av det år 1959 framlagda förslaget om rätt till progressionsutjämning vid beskattningen, föreslår vi att högsta belopp, för vilket uppskov med taxeringen må åtnjutas under visst år, bestämmes till 10 000 kronor. Det högsta belopp bortsett från räntor, som må innestå å kontot, bör vara 20 000 kronor. Tillskapande av allmänt utjämningskonto bör inte föranleda någon ändring i fråga om rätten till avsättning å skogskonto. De maximibelopp vi förordat beträffande utjämningskontot är nämligen helt otillräckliga när det gäller skogsinkomster och variationerna däri. Å andra sidan bör dubbel avsättningsrätt ej förekomma utan rätten att avsätta till utjämningskonto förbehålles sådana som ej har medel innestående å skogskonto. Avlider skattskyldig som insatt medel på allmänt utjämningskonto, bör dödsboet, så länge det är oskiftat, insättas i den skattskyldiges ställe. Då dödsboet skiftas, skall insatta medel återföras till beskattning. Härvid bör reglerna om beskattning av ackumulerad inkomst komma till användning.

Reservation Av ledamoten Antonsson

Såsom framgår av bl. a. utredningsmaterialet omfattar det personliga sparandet flera olika former. Detta borde leda till slutsatsen att alla dessa former bör beaktas när åtgärder skall vidtagas för att stimulera sparandet. Enligt min mening är det en primär uppgift att söka utforma ett system, som möjliggör en sådan allsidig stimulans av det personliga sparandet. Att utvälja vissa sparmål, exempelvis bostadssparande, utbildningssparande etc. och göra allenast sådant sparande premieringsberättigat synes mindre lämpligt. Dels måste man tillskapa en rad författningar med premieringsbestämmelser för olika slag av målsparande, dels riskerar man att från samhällsekonomisk och andra synpunkter fullt legalt och önskvärt sparande ej blir föremål för stimulans. Självfallet blir även möjligheterna till en positiv samhällsekonomisk effekt mindre om man avgränsar premieringen att gälla endast vissa former och delar av det totala personliga sparandet. Principen bör vara att den enskilde skall ha full frihet att välja sparmål och former för sparandet samt därvid oavsett mål och form åtnjuta premiering efter en enhetlig norm. Enligt dessa allmänna riktlinjer bör allt sparande, d. v. s. i princip alla dispositioner som innebär att en person avstår från viss möjlig konsumtion, vara premieberättigat. Sammanfattningsvis bör följande former av personligt sparande inbegripas: ökning av tillgodohavande på bank, postgiro o. d., ökning av varu- och lånefordringar, minskning av låne- och varuskulder, ökning av tillgodohavanden i form av värdepapper såsom obligationer, aktier samt andelar i handels- och kommanditbolag och ekonomiska föreningar, premier till liv-, kapital- och pensionsförsäkringar samt investering i rörelse, jordbruk och annan fastighet, överföringar från ett slag av tillgodohavande till ett annat slag bör givetvis inte bli föremål för premiering. Premieringen bör gälla nettoökningen sedan ev. överföringar frånräknats. Det är således det reella nysparandet som bör premieras. Mot denna tankegång har invänts att det stöter på praktiska svårigheter att på ett effektivt sätt konstatera och kontrollera om ett reellt nysparande skett. Enligt min mening är dessa farhågor överdrivna. Det bör gå att lösa detta spörsmål på ett tillförlitligt och relativt enkelt sätt.

112 Genom en årligen upprättad s. k. kontantsammanställning skulle man uppnå en tillförlitlig redovisning. Taxeringsmyndigheterna tillämpar redan nu ett sådant system för undersökning av förmögenhetsförändringar hos enskilda skattskyldiga. Systemet tillmätes så hög tillförlitlighet att de resultat som därvid framkommer lägges till grund för taxeringen. En kontantsammanställning med det speciella syfte som här är ifråga bör ges en något annorlunda utformning än den som tillämpas av taxeringsmyndigheterna. Som bilaga till betänkandet (bilaga 5) har fogats ett förslag till blankett, som exemplifierar hur en kontantsammanställning kan upprättas. Av denna torde framgå att metoden är relativt enkel. Särskilt bör framhållas att vissa poster i sammanställningen kommer ifråga endast för en mindre del av spararna, nämligen för dem som har inkomst av rörelse eller jordbruk. För det stora flertalet, d. v. s. för dem som har inkomst av tjänst och ev. av kapital, torde i de flesta fall endast några av sammanställningens poster komma ifråga. Men även för dem, som behöver utnyttja flertalet eller samtliga poster, bör det vara relativt enkelt att upprätta sammanställningen, emedan ifrågavarande uppgifter ändå är erforderliga vid upprättandet av självdeklarationen. Det finns sålunda goda praktiska möjligheter att genom s. k. kontantsammanställning i samband méd självdeklarationen fastställa om reellt nysparande skett. Den här åsyftade premieringen av nysparandet skulle gälla även annat sparande än banksparande. Därav följer att de premieberättigade ej nödvändigtvis kommer att ha bankkonton via vilka de kan tillgodogöras pre^ mierna. Av den anledningen, men också emedan taxeringsmyndigheternas medverkan är nödvändig ur kontrollsynpunkt, bör premierna komma spararna tillgodo i form av avdrag på skatten. I tekniskt avseende bör systemet alltså utformas så att spararen vid avgivande av självdeklaration med stöd av bifogad kontantsammanställning ansöker om sparpremie. Taxeringsmyndigheterna behandlar ansökan samtidigt med självdeklarationen och noterar premien. Premien kommer sedan spararen tillgodo i form av överskjutande preliminär skatt eller i form av minskad kvarstående skatt. Premieringen av nysparandet kan givetvis utformas på olika sätt. Då premien förutsattes utgå i forni av skatteåterbäring kan det måhända ur vissa synpunkter anses att avdrag med det premieberättigade sparbeloppet bör medges på den taxerade inkomsten. Därigenom skulle emellertid premien bli progressiv, vilket inte kan anses riktigt. Frågorna om marginalskattens inverkan på arbets- och sparvilja m. m: är visserligen mycket viktiga, men dessa spörsmål får anses tillhöra arbetet för den nyligen tillsatta skatteutredningen. Att söka reducera skatteprogressionens inverkan genom en progressiv sparpremie synes ej försvarligt. Sparpremien bör vara proportionell, d. v. s. utgå med en viss procent av det premieberättigade sparbeloppet. Inte minst från rättvisesynpunkt med hänsyn till de många småspararna är det angeläget med en sådan utformning.

113 Valet av procentsats blir beroende av premiens utformning i övrigt. En premie om 7—12 procent för ett sparbelopp om högst 1 000 kronor årligen för ensamstående och högst 2 000 kronor årligen för äkta makar gemensamt samt högst 800 kronor årligen för varje barn under 16 år synes dock lämpligt. Premiens storlek bör inte fastställas för längre tid framåt. Tvärtom är det angeläget att den kan varieras från år till år. Sparstimulansen kan då ökas vid högkonjunktur, då det är särskilt angeläget med ett omfattande sparande och minskas i konjunkturlägen där konsumtionen bör stimuleras. Sparpremieringen skulle därigenom kunna bli ett instrument med även konjunkturpolitisk effekt. Därest man vill ha en kraftigare stimulans till ökat sparande och således vill undvika att premiera sparande, som skulle ha presterats även utan premiering, kan man föreskriva att premie ej skall åtnjutas för ett visst årligt grundsparande. Man kan t. ex. föreskriva att vid 15 000 kronors inkomst premie ej skall åtnjutas för ett grundsparande om 500 kronor per år och i inkomstlägen däröver ej för ett grundsparande om 500 kronor + 10 procent av det belopp, varmed inkomsten överstiger 15 000 kronor. Det är också möjligt att fastställa det ej premieberättigade grundsparandet till en viss procent av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Därigenom skulle viss hänsyn tagas till försörjningsbörda och sparförmåga. Vid den premiering, som här skisserats, är det tänkbart, att premie skulle kunna uppbäras vartannat år utan att något egentligt nysparande sker. I viss utsträckning kan en person nämligen genom olika dispositioner formellt visa en ökning av sina tillgodohavanden vartannat år. Ett sådant tillvägagångssätt bör inte tillåtas. Det bör därför föreskrivas att vederbörandes högsta nettoförmögenhet under exempelvis sistlidna 5-årsperiod skall överskridas för att premie skall medges. Dessutom bör bestämmelserna ha en sådan innebörd att vid premiering av ett amorteringssparande endast det belopp som överstiger viss normal amortering blir berättigad till premiering. Det får således anses ådagalagt att det är möjligt att genomföra ett system för sparpremiering med tillgodoseende av kravet på att premieringen endast skall omfatta ett nysparande. Det bör framhållas att här förordade system för premiering är förenligt med det system för sparfrämjande åtgärder — omfattande särskilt sparkonto och resultatutjämningskonto —, som föreslagits i reservation av ledamöterna Brundin och Danmans samt mig. I nämnda reservation är en flerårig bindning av medlen på det särskilda sparkontot en förutsättning för att premie skall erhållas. Motivet för att ha ett särskilt förfarande för premiering av ett kontantsparande kan bl. a. vara angelägenheten av att göra ett sådant sparande långsiktigt. Kontantsparande i bank är många småsparares sparform och ungdomens första sparande sker nästan undantagslöst i bank. Inte minst de yngre åldersgrupperna bör kunna stimuleras

114 till ett regelbundet, långsiktigt sparande genom detta särskilda sparkonto. Härtill kominer att »i-förväg-sparande» för köp av s. k. större och varaktiga konsumtionsvaror stimuleras. Reals parandet sker till betydande del genom amortering av skulder, som uppstått vid investering i form av bostadsanskaffning eller liknande. Det är ett samhällsekonomiskt intresse att sådant amorteringssparande — liksom andra former av realsparande — får största möjliga omfattning och att åtgärderna i syfte att stimulera sparandet inte upphör när den enskildes kontantsparande ersattes av ett realsparande. Genom en samordning av det system som förordats i här föreliggande reservation och det system som bygger på särskilt sparkonto skulle såväl det personliga kontantsparandet som det personliga realsparandet stimuleras på ett lämpligt sätt. Det förslag som här i princip skisserats förutsattes bli föremål för en närmare, teknisk överarbetning i vederbörande departement.

BILAGA 1

Hushållens finansiella tillgångar

Enligt konjunkturinstitutets undersökning beträffande hushållens sparande år 1957 utgjorde hushållens totala finansiella tillgångar den 31/12 1957 38,3 miljarder kronor. Under 1957 var ökningen i tillgångarna, efter avdrag för kursstegringsvinster på aktier, 2,3 miljarder kronor. Dessa belopp fördelar sig på olika rubriker på följande sätt. Tillgångar den 31/12 1957

ökning under 1957

i miljarder kronor

Banktillgodohavanden Postgirotillgodohavanden Obligationer Aktier Andelar i handels- och kommanditbolag samt ekonomisk förening Fordringar på enskilda och företag Försäkringsfonder

15,6 0,2 1,5 8,4

1,1 0,0 0,0 0,2

2,1 2,9 7,0

0,1 0,2 0,7

Det sparande som omfattas av premieringen i kapitel 3 utgöres av de ovannämnda formerna utom härovan rubricerade andelar och fordringar, d. v. s. 5 miljarder kronor. Dessa, som alltså inte är berörda av diskussionen i kapitlet, utgör ca 13 % av de totala finansiella tillgångarna.

BILAGA 2

Hushållens fördelning med hänsyn till finansiella tillgångar den 31/12 1957

Uppgifterna är hämtade ur konjunkturinstitutets undersökning beträffande hushållens sparande år 1957.

Tillgodohavandenas storlek i kronor

0 1— 499 500— 999 1 000— 1 999 2 000— 2 999 3 000— 4 999 5 000— 9 999 10 000—19 999 20 000—49 999 50 000—

Hushållens procentuella fördelning efter finansiella till- banktillgodohagångarnas storlek vandenas storlek 14,7 13,5 8,5 11,2 10,0 9,2 12,0 10,9 7,3 2,7

34,1 12,6 8,5 9,7 7,0 6,5 10,2 6,9 3,6 0,9

Antalet inkomstenheter i 1957 års sparundersökning = 3 734 000. (Inkomstenhet är det hushållsbegrepp som använts i sparundersökningen.)

BILAGA 3

Hushållen fördelade efter finansiella bruttosparandets omfattning under 1957

Uppgifterna är hämtade ur konjunkturinstitutets undersökning beträffande hushållens sparande år 1957. Hushållens procentuella fördelning efter Sparandets storlek i kronor

1 Negativa förändringar

•

.

Positiva förändringar

5 000— 4 999—2 000 1 999—1 000 999— 500 499— 1

±

'

o

1— 499 500— 999 1 000—1 199 1 200—1 499 1 500—1 999 2 000—4 999 5 000—9 999 10 000—

finansiella bruttosparandets storlek

banksparandets storlek

1,3 2,7 2,7 3,0 5,5 26,0 32,6 8,6 2,9 2,3 1,7 7,9 1,5 1,3

1,1 2,9 2,3 3,2 5,2 48,3 17,5 7,6 2,6 1,6 1,7 4,6 0,8 0,6

Antalet inkomstenheter i 1957 års sparundersökning = 3 734 000. (Inkomstenhet är det hushållsbegrepp som använts i sparundersökningen.)

BILAGA 4

Redogörelse för beräkningarna i tabell 1 och 2 Tabell i , kolumn

1—3

Av bilaga 2 framgår att 63,3 % av inkomstenheterna, d. v. s. cirka 2 360 000 enheter h a r mer än 1 000 kronor i förmögenhet avseende samtliga finansiella tillgångar. Uppskattningsvis har omkring 2 260 000 enheter mer än 1 200 k r o n o r i förmögenhet. Om man räknar med att samtliga dessa skulle begära premiering för 1 200 kronor under första året och erhålla 400 kronor i premier var skulle den totala premieringskostnaden utgöra ca 900 miljoner kronor. Då en premiering i enlighet med vad ovan diskuterats icke omfattar alla de sparformer som upptas i konjunkturinstitutets undersökning — i bilaga 1 finns en sammanställning av dessa, varav framgår att endast 87 % av förmögenhetstillgångarna h a r sådan placering att en premiering av dem kan tänkas förekomma — skall beloppet reduceras med 13 % och blir följaktligen ca 780 miljoner kronor. Vidare framgår att ca 30 % av inkomstenheterna, d. v. s. 1 120 000 enheter, har mer än 6 000 kronor i förmögenhet. Dessa belopp skulle kunna utnyttjas för att under en femårsperiod erbjuda ägarna premiering för 1 200 kronor om året. Med en skattelättnad om 400 kronor per enhet skulle de totala årliga kostnaderna vid en fortlöpande premiering uppgå till ca 450 miljoner kronor eller 390 miljoner kronor efter ovan angiven reducering. Av bilaga 3 framgår att 14,7 % av samtliga inkomstenheter, d. v. s. ca 550 000 enheter, årligen ökar sina finansiella tillgångar med mer än 1 200 kronor. Med en skattelättnad om 400 kronor per enhet skulle de totala kostnaderna för denna premiering årligen bli ca 220 miljoner kronor eller 190 miljoner kronor efter ovan angivna reducering. Av bilaga 2 framgår att 52,1 % av inkomstenheterna, d. v. s. ca 1 950 000 enheter, har mer än 2 000 kronor i förmögenhet avseende samtliga finansiella tillgångar. Uppskattningsvis har minst 1 790 000 mer än 2 400 kronor i förmögenhet. Om man r ä k n a r med att samtliga dessa skulle begära premiering för hälften av detta, d. v. s. 1 200 kronor, och erhålla 400 kronor i premier var skulle den totala premieringskostnaden utgöra ca 720 miljoner kronor eller efter reducering ca 620 miljoner kronor. Vidare framgår att ca 18,0 % av inkomstenheterna, d. v. s. 670 000 enheter, har mer än 12 000 kronor i kapitaltillgångar. Med en skattelättnad om 400 kronor per enhet skulle de totala årliga kostnaderna vid en fortlöpande premiering av dessa uppgå till ca 270 miljoner kronor eller ca 230 miljoner kronor efter ovan angiven reducering. Av bilaga 3 framgår att ca 9,0 % av samtliga inkomstenheter, d. v. s. ca 340 000 enheter, årligen ökar sina finansiella tillgångar med mer än 2 400 kronor. Motsvarande skattelättnad skulle bli ca 130 miljoner kronor eller ca 120 miljoner kronor efter reducering. Av bilaga 2 och den ovan gjorda uppskattningen av antalet enheter med mer än 1 200 kronor i förmögenhet framgår att ca 11,2 % av inkomstenheterna, d. v. s. ca 420 000 enheter, har förmögenheter mellan 500—1 200 kronor. Om man utgår

119 ifrån en medelbehållning om 750 kronor skulle dessa inkomstenheter erhålla en premiering om 250 kronor var och tillsammans ca 100 miljoner kronor eller efter reducering 90 miljoner kronor. Tabell 2, kolumn

1—3

Av bilaga 2 framgår att 44,8 % av inkomstenheterna, d. v. s. 1 670 000 enheter, har mer än 1 000 kronor i förmögenhet avseende banktillgodohavanden. Uppskattningsvis har ca 1 580 000 enheter mer än 1 200 kronor i förmögenhet. Detta skulle medföra en kostnad för premieringen om ca 630 miljoner kronor. 21,6 % av inkomstenheterna, d. v. s. 810 000 enheter, har mer än 5 000 kronor i förmögenhet. Uppskattningsvis har ca 720 000 enheter mer än 6 000 kronor i förmögenhet. Med en skattelättnad om 400 kronor per enhet skulle de totala årliga kostnaderna vid en fortlöpande premiering av dessa uppgå till ca 290 miljoner kronor årligen. Av bilaga 3 framgår att 9,3 % av inkomstenheterna, d. v. s. ca 350 000 enheter, årligen ökar sina banktillgodohavanden med minst 1 200 kronor. Med en skattelättnad om 400 kronor per enhet skulle de totala kostnaderna för denna premiering bli 140 miljoner kronor årligen. Av bilaga 2 framgår att 35,1 % av inkomstenheterna, d. v. s. 1 310 000 enheter, har mer än 2 000 kronor i förmögenhet avseende banktillgodohavanden. Uppskattningsvis har ca 1 200 000 enheter mer än 2 400 kronor i förmögenhet. Detta skulle medföra en kostnad för premiering om 480 miljoner kronor. 11,4 % av inkomstenheterna, d. v. s. 430 000 enheter, har mer än 10 000 kronor i förmögenhet. Uppskattningsvis har ca 350 000 enheter mer än 12 000 kronor i förmögenhet. Med en skattelättnad om 400 kronor per enhet skulle de totala årliga kostnaderna vid en fortlöpande premiering av dessa uppgå till 140 miljoner kronor årligen. Av bilaga 3 framgår vidare att ca 5,0 % av inkomstenheterna, d. v. s. 190 000 enheter, årligen ökar sina banktillgodohavanden med minst 2 400 kronor. Motsvarande skattelättnad skulle bli ca 70 miljoner kronor årligen. Tabell 1 och 2, kolumn

4 och 5

Enligt ovan gjorda beräkningar skall den sammanlagda kostnaden för premieringen av det sparande som åstadkommes när spararna första gången utnyttjar möjligheterna att premiespara uppgå till ca 780 miljoner kronor. Om man betraktar detta belopp som en inkomstökning för hushållen har man att räkna med att 15 % av detta sparas, ökningen i hushållens efterfrågan i övrigt skulle alltså uppgå till ca 660 miljoner kronor. En sparundersökning om 920 miljoner kronor skulle ge en minskning av köpkraften med ett belopp av storleksordningen 660 miljoner kronor. (Vid ett sparande om 920 miljoner kronor skulle en skatteminskning om 307 miljoner kronor erhållas och av detta skulle ca 15 % sparas.) Ett sparandebelopp av den storleken måste alltså åstadkommas för att den samhällsekonomiska balansen icke skall ändras. Då det årliga sparandet i här avsedda former uppgår till ca 2,0 miljarder kronor, måste en sparandeökning åstadkommas om ca 45 %. Om man tillämpar h ä r gjorda resonemang beträffande enbart banksparandet kommer man fram till att premieringskostnaden beräknad till ca 630 miljoner kronor motsvarar en sparandeökning om ca 750 miljoner kronor, d. v. s. med knappt 70 % av de 1,1 miljarder kronor till vilket det årliga banksparandet uppgår. Med utgångspunkt i övriga i kolumn 3 angivna belopp har beloppen i kolumnerna 4 och 5 framräknats på samma sätt som här ovan angivits.

BILAGA 5 (Hänför

sig till reservation

av ledamoten

AntonssonJ

Blankett för kontantsammanställning och redovisning av nysparande Kol. 1 kr A. I förvärvskällor, som redovisas enl. kontantprincipen Bankmedel: vid årets början » : » » slut Ökning Minskning Lånefordringar: vid årets början » : » » slut Ökning Minskning Varufordringar: vid årets början » : » » slut ökning Minskning Låneskulder: vid årets början » : » » slut Ökning Minskning Varuskulder: vid årets början » : » » slut Ökning Minskning Kostnad: för inköp av värdepapper » : » » i fastighet » : » investering i jordbruk och a n n a n fastighet Köpeskilling: vid försäljning av värdepapper och andra kapitaltillgångar såsom fastighet B. Vid en redovisning enl. bokföringsmässiga grunder för de tillgångar och skulder, som ingår i bokföringen (uppskrivningar av anläggningstillgångar och

Kol. 2 kr

ned- och avskrivningar a samma tillgångar utöver normala skall dock icke medräknas) Ökning av kapitalkontot Minskning C. Försäkringssparande: under året inbetalda liv-, kapital- och pensionsförsäkringspremier Utfallna försäkringsbelopp: liv-, kapital- och pensionsförsäkringar D. Utgiven gåva Erhållen gåva, arv eller testamente Summa kronor Summa i kol. 1 överstiger kol. 2 med kronor Summa i kol. 2 överstiger kol. 1 med kronor Summa summarum 1) =

nysparande

Statens offentliga utredningar 1961 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Ecklesiastikdepartementet

Utrikesdepartementet

Jordbruksdepartementet Totalisatorverksamheten. [1]

Försvarsdepartementet

Handelsdepartementet

Socialdepartementet

Inrikesdepartementet

Kommunikationsdepartementet

Civildepartementet

Finansdepartementet Sparstimulerande åtgärder. [2]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1961