Försvar och fiskerinäring betänkande

_V)NC<,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

5QUL STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1963:31

Försvarsdepartementet

FÖRSVAR OCH

FISKERINÄRING BETÄNKANDE AVGIVET AV FÖRSVARETS FISKESKYDDSUTREDNING

Stockholm 1963

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Kronologisk förteckning

1. E n teknisk institution inom Stockholms universitet. Svenska Reproduktions A B . 114 s. E . 2. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 s. I. 3. Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. Idun. 90 s. U. ^ 4. Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Idun. 95 s. U. 5. Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. I d u n . 130 s. F ö . . 6. Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. Idun. 212 s. I. 7. Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions A B . 43 s. J u . 8. Preliminär nationalbudget för å r 1963. Marcus. IV + 9 7 s . Fi. , , 9. Universitetens och högskolornas organisation ocn förvaltning. Hasggström. 509 s. E . 10 Universitetsväsendets organisation. Haeggström. 190 s. E . , 11. Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. Idun. 54 s. I . 12. ö v e r s ä t t n i n g av fördrag angående u p p r ä t t a n d e av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 s. H . . . 13. Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. Idun. 269 s. E . „„ _ 14. Undersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s. F l . 15. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 s. E . 16. Sveriges statsskick. Del. 1. Lagförslag. Idun. 206 s. 17. Sveriges statsskick. Del. 2. Motiv. Idun. 522 s. J u . 18. Sveriges statsskick. Del 3 . Utkommer senare. 19. Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. J u . 20. Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m . Idun. 111 s. J u . _ J M 2 1 . Sjukhus och öppen vård. Idun. 486 s. I. 22. K r a v e n på gymnasiet. Idun. 367 s. + 12 s. ill. E . 23. Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m . m. Idun. 290 s. J u . . - . _ » - • 24. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del 1.^Intervju- och frekvensundersökningar m. m . I d u n . 259 g, i . 25. Papper och a n n a n skrivmateriel. Klhlström. 74 s. H . 26. Religionens betydelse som samhällsfaktor. A B Wilhelmssons Boktryckeri. 211 s. E . 27. Trafikmål. Beckman. 237 s. J u . 28. Utsökningsrätt II. Norstedt & Söner. 119 s. J u . 29. K o m m u n a l a renhållningsavgifter. Beckman. 81 s. I. 30. D e n statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område. Beckman. 119 s. S. 3 1 . Försvar och fiskerinäring. Norstedt & Söner. 235 s. Fö.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963: 31 Försvarsdepartementet

FÖRSVAR OCH

FISKERINÄRING BETANKANDE AVGIVET AV FÖRSVARETS FISKESKYDDSUTREDNING

K U N C L . B O K T R Y C K E R I E T P. A. N O R S T E D T & S Ö N E R S T O C K H O L M 1963

Innehåll

Skrivelse till chefen för försvarsdepartementet

5 Kapitel

I.

Inledning 1. Utredningsuppdraget 2. K o r t historik

7 7 8

Kapitel

II.

Utsatta områden och deras användning A. Skjutning, bombfällning, sprängning och torpedprovning 1. Insjöar 2. K u s t o m r å d e n 3. Utredningens synpunkter

17 17 18 25 35

B. Ammunitionssänkning 1. N u v a r a n d e läge 2. Utredningens synpunkter

37 37 39

Skador å fiskbestånd mm 1. Påståenden om skador a. I V ä t t e r n b. I Vänern c. Vid R a v l u n d a d. Vid Väddö e. Vid Rossholm 2. Uppgifter om fiskbestånden (statistik m m ) a. Professor Alms utredning b. Statistik beträffande fisket i Vättern j ä m t e utredningens synpunkter c. Statistik beträffande fisket i Vänern j ä m t e utredningens synpunkter 3. Tidigare in- och utländska undersökningar om sprängverkan 4. Försök inom r a m e n för utredningsarbetet a. I V ä t t e r n b. I Vänern 5. Tryckvågor och ljudvågor i v a t t e n och luft 6. Inverkan av kemiska processer i samband med sprängning och sänkning av ammunition 7. Vattenföroreningar a. Allmänna s y n p u n k t e r b. Vättern c. Vänern 8. S a m m a n f a t t a n d e synpunkter beträffande frågor under Kap. III

41 41 41 50 51 54 54 54 55

Åtgärder till begränsande av hinder i näring mm 1. Skjut- och riskzoner 2. F a k t i s k t hinder eller avlysning/avspärrning

105 105 106

Kapitel

Kapitel

III.

IV.

57 62 65 75 75 85 87 89 92 92 93 96 99

4 3. Begränsning till tid och r u m 4. Samordning av övningar 5. Kungörande och signalering m m 6. Utredningens synpunkter

107 111 112 116

Kapitel

V.

Organisatoriska åtgärder 1. Lokala n ä m n d e r 2. Ersättningsberäknande organ 3. Utredningens synpunkter

121 121 122 123

Kapitel

VI.

Ersättningsfrågor 1. Ersättningsprinciper i tidigare fall 2. Rättsliga frågor i samband med ersättning m m . . . . a. E r s ä t t n i n g för intrång i fiske å allmänt v a t t e n . . . Utredningens synpunkter b. Rättsliga möjligheter a t t utfärda förbud mot passerande av (vistelse inom) övningsområde Utredningens synpunkter 3. Förslag till normer för beräkning av ersättning . . . . a. R e t r o a k t i v ersättning b. F r a m t i d a ersättning 4. Prövotidsåtgärder

130 130 138 138 144

Sammanfattning

169 Kapitel Särskilda Bilagor

VII.

yttranden

145 147 152 152 162 167

177 181

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl

Försvarsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts den 23 maj 1958 givna bemyndigande tillkallade chefen för försvarsdepartementet den 2 juni 1958 ombudsmannen i Svenska insjöfiskarenas centralförbund G. Högström, generaldirektören N. R. W. Lundberg, ledamoten av Visingsö kommunalfullmäktige, fiskaren N. E. Svensson, numera översten vid flygvapnet P. Th. Svensson och numera översten i III militärområdets reserv, försvarsområdesbefälhavaren i Älvsborgs försvarsområde N. U. S. Tilly såsom sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande de åtgärder som kunde befinnas erforderliga till förebyggande och ersättande av skada å och intrång i fisket i Vättern ni. m. på grund av militär verksamhet. Samtidigt uppdrogs åt Lundberg att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete och åt numera byrådirektören vid kungl. järnvägsstyrelsen A. W. C. Forsström att vara sekreterare åt de sakkunniga. Utredningen antog benämningen försvarets fiskeskyddsutredning. Såsom biträdande sekreterare åt utredningen utsågs den 23 februari 1959 numera tf. byrådirektören vid försvarets civilförvaltning U. G. L. Werner. Att såsom expert biträda utredningen tillkallade departementschefen den 25 augusti 1959 fiskeriintendenten i Mellersta distriktet, fil. lic. C. G. M. Puke. Utredningen, som den 30 juni 1958 erhöll medgivande dels att i den utsträckning så prövades lämpligt förlägga sina sammanträden till annan ort än Stockholm, dels att företaga för fullgörandet av utredningsuppdraget erforderliga resor, har avlagt studiebesök vid ett flertal militära övningsplatser och därvid haft överläggningar med representanter för yrkesfiskare och förband. Med vederbörliga tillstånd har utredningen med biträde av fiskeristyrelsen och flygvapnet låtit företaga vissa för utredningsarbetet erforderliga mera omfattande undersökningar. I vissa andra frågor har biträde lämnats utredningen av arméstaben, fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, hushållningssällskapet i Skaraborgs län och fiskerinämnden för Vänern. Utredningen har genom rundskrivelser till dels yrkesfiskarenas berörda centrala intresseorganisationer dels fritidsfiskarenas huvudorganisationer berett organisationerna tillfälle att till utredningen framföra sina synpunkter på frågor, som falla inom ramen för utredningsuppdraget. Vidare har utredningen hållit sammanträden med företrädare för intresserade organisationer, varvid för organisationerna betydelsefulla frågor diskuterats. Till utredningen ha för att vara tillgängliga vid fullgörandet av utredningsuppdraget överlämnats dels en den 13 juni 1958 jämte fyra underdåniga skrivelser från sammanlagt tolv fiskare till försvarsdepartementet inkom-

6 men underdånig skrivelse från Vänerns fiskareförbund med anhållan om undersökning rörande flygets skadeverkningar på fisket i Vänern, dels två den 27 december 1958 till samma departement inkomna underdåniga skrivelser med hemställan om utredning m. m. av det militära intrånget i sjöarna Vänern och Vättern, dels ock en den 11 augusti 1960 till jordbruksdepartementet inkommen, till försvarsdepartementet överlämnad underdånig skrivelse från Vänerns fiskareförbund med anhållan om upphörande med bombningar och skjutningar i Vänern. Utredningen har den 20 augusti 1959 avgivit underdånigt utlåtande över en av Vänerns fiskareförbund den 6 augusti 1959 gjord framställning angående åtgärder till förhindrande av att fisk i Vänern utrotas av flygets övningar. Den 7 april 1961 har Kungl. Maj :t anmodat utredningen att avgiva utlåtande över en av åtta fiskare vid Vänern ingiven underdånig ansökan om ersättning för intrång i näringsutövning genom flygvapnets verksamhet vid Såtenäs. Uppdraget torde få anses fullgjort i och med de förslag till ersättningar, som utredningen framlägger i sitt betänkande. Vidare har Kungl. Maj :t den 16 juni 1961 anmodat utredningen att avgiva utlåtande över en av godsägaren O. Letzén, Storebergs gård; Tådene, i underdånig skrift den 20 maj 1961 gjord ansökan angående ersättning för skador å fiskbeståndet å förenämnda fastighet. Utredningen har denna dag i särskild ordning avgivit underdånigt utlåtande i detta ärende. Till utredningen har en i Karlsborg bosatt fiskare ingivit två den 28 oktober 1958 och den 9 februari 1960 dagtecknade skrifter med krav på ersättning för intrång i fiskeverksamheten. Jämväl dessa torde få anses besvarade i och med de förslag till ersättningar, som utredningen framför i sitt betänkande. Sedan uppdraget numera slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Utredningens expert fiskeriintendenten Puke har anslutit sig till utredningens synpunkter och förslag. Till betänkandet ha fogats särskilda yttranden i några frågor av begränsad räckvidd. Stockholm den 13 juni 1963. Ragnar G. Högström Per Th. Svensson

Lundberg Nils

Svensson

Sören

Tilly I Arne

I

Forsström Ulf

Werner

KAPITEL I

Inledning

1.

Utredningsuppdraget

I de för f ö r s v a r e t s f i s k e s k y d d s u t r e d n i n g s a r b e t e m e d d e l a d e d i r e k t i v e n h a r c h e f e n för f ö r s v a r s d e p a r t e m e n t e t a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e . Genom militära åtgärder, såsom skjutning och bombfällning samt avspärrning i samband därmed, uppstår ofta svårigheter för fiskare att oförhindrat utöva sitt yrke. Skador på fiskebeståndet och på redskap m. m. kan också uppkomma. I den mån fiskarena icke har rättsligt skyddade anspråk kan ersättning utgivas av billighet enligt grunder, som angivits i propositionen 1952: 210 angående ersättning för skada å fiske på grund av militär verksamhet. Sedan år 1953 har på dylika grunder utbetalats ersättningar om sammanlagt mer än en miljon kronor. Såvitt avser kustfisket torde numera intrånget och skadegörelsen genom skjutning och bombfällning m. m. ha reducerats därhän att situationen kan anses i stort sett tillfredsställande. Inom vissa insjöområden är emellertid ifrågavarande olägenheter för fisket alltjämt betydande, och förhållandena har i vissa fall ytterligare försämrats på grund av den vapentekniska utvecklingen och intensifierad skjutning. Detta gäller framför allt Vätternområdet. Vid Vättern pågår under vissa tider skjutningar så gott som dagligen, och riskområdena täcker stora delar av sjön. F r å n skilda håll har framförts yrkanden om åtgärder mot skador m. m. å fisket, särskilt i Vättern. Sålunda har Svenska insjöfiskarenas centralförbund i skrivelse den 28 december 1954 påyrkat utredning rörande skadegörelsen i de större insjöarna samt beträffande de åtgärder som lämpligen bör vidtagas i förebyggande syfte. — Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i utlåtande över centralförbundets skrivelse framhållit att problemet är allvarligt och att de bekymmer man, framförallt i Vätternbygden, hyser för fiskenäringen är välförståeliga. Även länsstyrelsen anser att en utredning bör komma till stånd rörande, bland annat, de skadeavhjälpande åtgärder som kan komma i fråga och de ersättningar som bör utgå. Länsstyrelsen har även framfört förslag om tillskapande av förtroendenämnder, en för Vättern och en för Vänern, för bedömande av ärenden av förevarande slag. Sådan nämnd borde vara sammansatt av exempelvis representanter för fiskeristyrelsen, hushållningssällskap, fiskarena och de militära myndigheterna. — Riksvärderingsnämnden har i utlåtande framhållit betydelsen av att åtgärder vidtages för att för framtiden eliminera eller reducera sådana skadeverkningar å fisket, som kan medföra ersättningsanspråk. Såsom ett led i tillgodoseendet av detta syfte synes enligt nämnden de av länsstyrelsen föreslagna förtroendenämnderna vara ägnade att fylla en uppgift. Riksvärderingsnämnden förutsätter, att ersättningsanspråken beträffande skador å fisket i Vänern skall vara i det närmaste slutreglerade och ifrågasätter därför behovet av en utredning rörande förhållandena i denna sjö.

8 Med anledning av vad sålunda förekommit anser jag att åt särskilda sakkunniga bör uppdragas att utreda dels frågan, i vad mån skada och intrång förorsakas fisket i Vättern till följd av militära skjutningar, bombfällning, sprängning, ammunitionssänkning och dylikt, dels ock vilka åtgärder, som i anledning därav bör vidtagas. De sakkunniga bör vara oförhindrade, att, om så påkallas, upptaga till behandling liknande frågor också beträffande andra insjöar ävensom för kust- ocb havsfiskets del. Vid utredningen bör beaktas såväl direkt skada å fiskebeståndet, fiskeredskap, sjöbotten och fiskens lekplatser till följd av skjutningar och sprängningar m. m. som utgifter och förluster för fiskare i samband med ianspråktagande, avlysning eller avspärrning av skjut- och riskområden. I fråga om de åtgärder, som bör vidtagas, bör särskilt beaktas skadeförebyggande åtgärder genom utväljande av lämpliga områden för skjutövningar m. m. och begränsning av riskzoner utan eftersättande av säkerhetskraven. Vidare bör eftersträvas noggrann planering och samordning av övningar för erhållande av minsta möjliga tidsintrång samt en snabb och säker signalering och tidskommunikation med fiskare om skjutvarningar och dylikt. Jämväl åtgärder för att avhjälpa skador på fiskbeståndet bör övervägas. Samråd med lokala fiskeriorganisationer och lokala fiskevårdande myndigheter bör ske. Förslaget om tillsättande av lokal förtroendenämnd synes beaktansvärt och bör övervägas. Genom beslut den 31 augusti 1961 har chefen för försvarsdepartementet vidare uppdragit åt fiskeskyddsutredningen att utreda frågan, huruvida och i vilken utsträckning fiskarena utanför Ravlunda skjutfält på grund av militära skjutövningar hindras i sin yrkesutövning och vilken gottgörelse som med hänsyn härtill må anses skälig ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de åtgärder som må finnas påkallade med anledning av utredningsresultatet.

2. Kort historik Frågan om utgivande av ersättning till person, som på grund av försvarsverksamhet lidit ekonomisk skada, har varit föremål för överväganden i skilda sammanhang. Sedan till Kungl. Maj :t inkommit ansökningar om ersättning för uppgivna förluster, föranledda av avspärrningar, som vidtagits med stöd av bl. a. 1 och 2 §§ lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., 1 § bevakningskungörelsen den 24 maj 1940 (nr 383) i lydelse enligt kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 674), ävensom 6 § landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902), upptog chefen för försvarsdepartementet efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet frågan om ersättning till den, som lidit ekonomisk förlust genom avspärrningsåtgärder, till behandling i statsrådet den 20 september 1940. Därvid anfördes bl. a., att bestämmelser icke funnes meddelade, vilka kunde grunda rätt till ersättning åt den, som drabbades av indirekt förlust genom sådana avspärrningsåtgärder, som komme att beröra t. ex. bad- och turisthotell, pensionat, sommarrestauranger, sommarvillor avsedda för ut-

9 hyrning, vandrarhem, tältstäder, ävensom fiskeverksamhet. Någon anledning att införa sådana ersättningsbestämmelser av generell innebörd syntes icke heller föreligga av bland annat den orsaken, att medborgarna med hänsyn till rådande krisläge finge anses tvungna att finna sig i genomgripande förändringar i sin ekonomi utan att kunna göra anspråk på full kompensation. Emellertid förklarades fall kunna förekomma, där ett avvisande av varje anspråk på ersättning för förlust på grund av åtgärder av ifrågavarande slag skulle innebära en obillighet. I vissa fall kunde sålunda sambandet mellan en avspärrningsåtgärd och därav härflytande ekonomisk förlust för enskild person vara så påtagligt att förlusten måste betecknas såsom direkt förorsakad av åtgärden i fråga. Vore den ekonomiska påföljden för den enskilde i ett dylikt fall av sådan omfattning, att hans levebröd därigenom äventyrades, eller eljest av avgörande betydelse för hans framtida utkomst, torde det få anses vara med rätt och billighet överensstämmande, att understöd lämnades från statens sida åtminstone i sådan utsträckning, att en hotande ekonomisk katastrof skulle undvikas. Å andra sidan vore det uppenbart, att bedömandet av framställningar om dylika understöd måste ske med den största urskillning och med iakttagande av enhetliga principer. För att ernå en fast grund härvidlag syntes det nödvändigt, att vissa normer uppställdes med angivande av de förutsättningar, som borde vara för handen för att understöd över huvud skulle kunna ifrågakomma. Sedan Kungl. Maj :t bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att utse en utredningsman att framlägga förslag till nyssnämnda normer, anmodades den 3 oktober 1940 dåvarande borgmästaren Maths Heuman att utföra ifrågavarande uppdrag. Med skrivelse den 13 november 1940 avgav Heuman PM om ekonomiskt stöd åt den, som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder, som vidtagits för militära ändamål. Heuman påpekade i promemorian till en början, att de ekonomiska förluster, som personer kunde åsamkas genom avspärrningsåtgärder, till sin natur skilde sig från de former av ingripanden i den enskildes rättsförhållanden, som kännetecknades av att staten antingen tillgodogjorde sig en persons arbetskraft (beredskapstjänstgöring) eller tog i anspråk hans egendom (rekvisition och annan tvångsanskaffning). Efter en redogörelse för de skilda bestämmelser, med stöd av vilka sådana avspärrningsåtgärder vidtagits, som föranlett ansökningar om ersättning, erinrades om att staten uppenbarligen icke hade någon rättslig skyldighet att i dylika fall utgiva ersättning, eftersom det vore fråga om sådana ingripanden i den enskildes rättssfär, som tillkommit i laga ordning. Det torde därför ej kunna ifrågakomma att av domstol få skadestånd utdömt annat än möjligen i sådana — praktiskt betydelselösa — fall, då vidtagen avspärrningsåtgärd inneburit tjänstefel. Den, som lidit skada genom en avspärrningsåtgärd, torde alltså i praktiken icke kunna erhålla annan ersättning än den staten från billighetssynpunkt ansåg sig böra lämna. Det torde vara klart — ansåg Heuman — att det icke kunde ifrågakomma att i princip tillerkänna var och en, vilkens företag blivit avspärrat, full

10 ersättning för uppkommen skada. I jämförelse med rekvisitions- och förfogandelagstiftningen, vilken medgav ersättning för varje av staten ianspråktagen förnödenhet och tjänstbarhet, tillgodogjorde sig staten icke något värde i förevarande avspärrningsfall. Den skada, som drabbade en person, vilken genom en avspärrningsåtgärd hindrades att driva sin rörelse, syntes vara mer jämförbar med den skada, som åsamkades en värnpliktig, vilken genom inkallelse hindrats utöva sin näring. Å andra sidan syntes det icke rimligt att avvisa varje ersättningsanspråk. Det skulle framstå som stridande mot rätt och billighet att lämna den utan bistånd, vars ekonomi blivit avsevärt rubbad genom avspärrning. Den rätta lösningen syntes vara att medgiva ersättning eller understöd i fall, då verkligt behov därav förelåg. Den, som framställde anspråk, borde kunna bevisa eller åtminstone göra sannolikt, att den skada, för vilken ersättning begärdes, orsakats av avspärrningen, d. v. s. att skadan skulle ha uteblivit, om avspärrningen icke kommit till stånd. Därvid borde särskilt beaktas, att man i vissa fall måste utgå ifrån, att den avspärrade rörelsen kommit att nedläggas, även om avspärrningen icke ägt rum, i vilket fall ersättning uppenbarligen icke borde ifrågakomma. Vidare borde krävas, att avspärrningen medfört en avsevärd rubbning av den skadelidandes ekonomi. Det måste i varje särskilt fall prövas, huruvida förlusten innebure en dylik avsevärd ekonomisk rubbning. För en fiskare t. ex., som hindrades hyra ut sin bostad till badgäster, kunde detta i vissa fall medföra en sådan avsevärd rubbning. Enligt de allmänna skadeståndsreglerna gällde — fortsatte Heuman •— med visst undantag, som saknade betydelse i nu ifrågavarande sammanhang, att endast den, som omedelbart drabbades av en skadegörande handling, kunde framställa ersättningsanspråk. Samma regler syntes böra tilllämpas vid avspärrningsfallen. Vidare torde böra uppställas krav på att avspärrningen varit så total, att rörelsen blivit helt nedlagd under viss, ej alltför kort tidrymd. I fråga om ersättningens storlek borde gälla, att ersättning skulle utgå för hela förlusten, d. v. s. såväl för utebliven vinst som för utgifter, som sökanden fått vidkännas och som genom avspärrningen blivit gjorda till ingen nytta. Ersättningen borde ej utgå med högre belopp än 10 000 kr. per år för varje avspärrat företag. Prövningen av ansökningar om ersättning borde för vinnande av enhetlighet ligga i Kungl. Maj :ts hand. Ersättningsärendes förberedande utredning borde anförtros länsstyrelserna, som hade möjlighet att genom landsfiskaler och övriga lokala polismyndigheter införskaffa erforderlig kompletterande utredning. Det förutsattes, att man avfordrade sökande medgivande för länsstyrelsen att få taga del av vederbörandes deklarationer. Över ovanberörda promemoria avgåvos yttranden av chefen för försvarsstaben, riksvärderingsnämnden och statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus', Hallands, Göteborgs och Bohus', Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län. Såväl skärpningar som uppmjukningar av de i promemorian uppställda förutsättningarna för erhållande av er-

11 sättning framfördes i yttrandena. I de flesta yttrandena godtogos dock både de i promemorian föreslagna förutsättningarna för att erhålla och grunderna för att beräkna ersättning. Departementschefen anslöt sig i stort sett till de i promemorian framförda synpunkterna. Då det emellertid icke kunde förnekas, att ett uppställande av allmänna regler rörande förutsättningarna för att erhålla ersättning kunde komma att någon gång medföra resultat, som voro stridande mot billigheten, förordade departementschefen dock, att Kungl. Maj :t medgåves rätt att, där särskilda skäl förelåge, utbetala ersättning även om någon av de i promemorian uppställda allmänna förutsättningarna icke skulle vara för handen. Likaså borde det tillkomma Kungl. Maj :t att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra, huruvida icke jämkning nedåt borde äga rum av ersättningsbeloppets storlek. I proposition nr 76 till urtima riksdagen 1940 föreslogs, att riksdagen skulle godkänna de förordade grunderna för utbetalande av ersättning åt den, som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder, som vidtagits för militära ändamål. Riksdagen fann (skrivelse nr 88) billighetsskäl tala för att ersättning av statsmedel i vissa fall borde utgå till personer, som lidit ekonomisk förlust på grund av avspärrningsåtgärder för försvarsväsendets behov. De av departementschefen föreslagna grunderna för utgivande av dylik ersättning fann riksdagen sig kunna godtaga, dock med framhållande av betydelsen av att varje särskilt fall underkastades noggrann prövning, innan ersättning utbetalades. Därest de föreslagna principerna i vissa fall skulle leda till obilliga resultat, förutsatte riksdagen, att Kungl. Maj :t vidtoge erforderliga jämkningar. Med dessa påpekanden godkände riksdagen de förordade grunderna för utbetalande av ersättning åt den, som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder, som vidtagits för militära ändamål. Med föranledande av ersättningsanspråk från åtskilliga yrkesfiskare, vilka uppgåvo sig ha lidit skada genom militärt intrång i deras fiskemöjligheter, hemställde fiskeristyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 april 1950 — under anförande, att de genom beslut av 1940 års urtima riksdag godkända grunderna för utgivande av ersättning i dessa fall icke vore för handen — om utredning rörande intrång i fiskerinäringen till följd av militära övningar m. m. Härvid anförde fiskeristyrelsen i huvudsak följande. Utredningen borde i första hand syfta till att uppdraga riktlinjer för att bereda ersättning efter skälighetsgrunder till de näringsutövare, vilka bedreve fiske i det s. k. frivattnet, varvid jämväl spörsmål om ersättning för skada å enskilt fiske till följd av militärt intrång borde tagas under omprövning. Vid den föreslagna prövningen av ersättningsprinciperna borde förslag även framläggas om de ersättningar, som kunde tillkomma de näringsutövare, från vilka ersättningskrav rests för skador under de hittills förflutna åren. Slutligen borde jämväl klarläggas möjligheterna för att genom överenskommelse mellan fiskeriorganisationerna och de militära myndigheterna eller på annat sätt avlysa eller inskränka för fiskerinäringen inom ett visst avsnitt skadliga övningar.

12 I underdånig skrivelse den 21 december 1950 hemställde även fortifikationsförvaltningen om en liknande utredning, varvid framhölls, att ersättning av statsmedel icke kunde med stöd av gällande bestämmelser utgivas till fiskare för genom militärt intrång förlorade inkomster men att sociala skäl m. m. talade för att sådan ersättning borde utgå. Sedan Kungl. Maj:t med anledning av nämnda framställningar den 22 december 1950 bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en utredningsman för utredning av hithörande frågor, anmodades dåvarande hovrättsrådet Gösta Thulin att verkställa utredningen. Med skrivelse den 10 maj 1951 avgav Thulin en PM om vissa allmänna grunder angående ersättning av skador å fiske på grund av militär verksamhet. Thulin redogjorde till en början för de olika former av skador genom militärt intrång, som kunde uppstå. a) Skador på utlagda fiskeredskap genom t. ex. bombträffar, översegling och på botten kvarliggande bombattrapper. b) Skador på fiskbeståndet genom att vuxen fisk dödas vid bombkrevad, yngel och småfisk skadas vid bombardemang av lekplats samt fisk påstås undvika områden, där det ofta är oro i vattnet. c) Skador till följd av avspärrning genom att yrkesfiskare ej kunna bedriva fiske eller åsamkas längre färdvägar med därav föranledd ökad tidspillan, ökade kostnader för drivmedel, sämre fiskkvalitet, mindre effektiv arbetstid och risk att icke hinna få in fångsten i tid till konsumtionsorten. Skador genom avspärrning hade enligt Thulin varit särskilt omfattande i Vänern (Dettern—Brandsfjorden), vid Skånes ostkust (Ravlunda—Knäbäck) och vid Roslagskusten (Väddö—Grisslehamn). Men även i andra trakter hade skador uppkommit av dylik anledning, exempelvis vid Hallandskusten (Ringenäs), Stockholms skärgård (Muskö—Utö), Västerbottenskusten (Tame), Norrbottenskusten (Brändön), Vättern (Karlsborg) och Storsjön i Jämtland (Åsön). I fråga om skadeförebyggande åtgärder ansåg Thulin, att militära övningar borde planeras i samförstånd med yrkesfiskarena på sådant sätt, att ändamålet utan oskälig kostnad vanns med minsta intrång och olägenhet för civilbefolkningen. Vid avspärrning av fiskevatten borde iakttagas, att onödiga svårigheter icke bereddes civilbefolkningen utan att hänsyn i görligaste mån toges till dess behov av rörelsefrihet, till turisttrafik, badmöjligheter o. d. ävensom att förbud att beträda område om möjligt ej borde avse den å området bofasta befolkningen. Bland direkta skadeförebyggande åtgärder, som påyrkats från fiskarehåll, framhöll Thulin förslag om att bombfällningar hellre borde äga rum över land än över vatten, och att fiskens lekplatser icke borde oroas under lektiden. Vid bombfällning borde sprängladdade bomber ej användas över fiskevatten, om någorlunda samma militära resultat kunde vinnas med övningsattrapper. De farliga sektorerna kunde j ä m k a s efter yrkesfiskets behov, övningarna borde förläggas till sådana tider av dygnet eller året, som möjliggjorde för fiskarena att sätta, vårda och vittja sina

13 redskap. Övningarna borde tillkännagivas i god tid och ej ändras utan tillräcklig förvarning. Om övningar beräknades äga rum flera år framåt inom visst område, borde detta förhållande meddelas traktens yrkesfiskare, så att de i god tid kunde inrätta sig därefter. Härefter diskuterade Thulin åtgärder för att kompensera uppkomna skador. Somliga skador vore av sådan art, att de kunde motverkas genom särskilda åtgärder, t. ex. skador på fiskbeståndet genom utsättning av fiskyngel, inplantering av sättfisk, arrendering av fredningsplatser eller andra fiskevårdande åtgärder. Skador för yrkesfiskare på grund av avstängning kunde mildras genom att berörda fiskare tillätes fiska på enskilt vatten, där kronan hade fiskerätten, eller begagna en kronan tillhörig brygga eller annan anläggning. Kvarliggande bombattrapper kunde undanskaffas genom de militära myndigheternas försorg. I flertalet fall kunde emellertid enligt Thulin ersättning för skador icke lämnas i annan form än i pengar. Härvidlag syntes de av Heuman framlagda, i det föregående redovisade principerna för utgivande av ersättning vara lämpliga. Någon maximering av ersättningsbeloppen borde dock icke ske. I stället borde frågan om ev. begränsning av ersättningarnas storlek överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Vidkommande frågan, om det funnes ett rättsligt skyddat anspråk på full ersättning för all bevislig skada eller om gottgörelse skulle utgå enbart efter skälighet, anförde Thulin, att — även om från den enskilde skadelidandes synpunkt skadan framstode såsom lika kännbar, vare sig den, som vållat skadan, övertoge vederbörandes näringsverksamhet eller endast stoppade denna verksamhet — ett ersättningskrav måste framstå såsom särskilt befogat, om näringsidkarens förlust motsvarades av en vinst för det allmänna. Emellertid hade i ett flertal fall monopol inrättats, varvid ersättning ej alls lämnats, därest monopolet införts i ordnings- och säkerhetssyfte, och ej efter fulla värdet utan endast enligt särskilda av Konung och riksdag fastställda grunder, därest monopolet införts i vinstsyfte. Härav torde enligt Thulin ha framgått, att vid ingrepp i den allmänna näringsfriheten ersättning utginge endast om ingreppet skett i syfte att låta staten övertaga vinstmöjligheter, och icke ens i sådant fall med fulla värdet utan endast efter närmare angivna billighetsgrunder. Vad Thulin sålunda anförde rörande ersättning på grund av avspärrning eller jämförligt hinder avsåg närmast de fall, då någon hindrats att utnyttja »egendom» u t a n att denna kunde anses ha blivit »tagen i anspråk». Beträffande frågan, huruvida fisket till sin rättsliga karaktär vore att jämställa med rätten till »egendom» erinrade Thulin om att gällande fiskelagstiftning skilde mellan enskild fiskerätt och fiske, som fick bedrivas utan stöd av sådan rätt. Skillnaden mellan allmänt vatten, som funnes i havet och de fyra sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, dock i regel först 300 m. från stranden, och enskilt vatten vore grundläggande också för fiskerätten. I enskilt vatten tillhörde fiskerätten i princip jordägaren, medan i allmänt vatten varje svensk medborgare finge fritt fiska med s. k. rör-

u ligt redskap; för fiske med bottengarn eller andra s. k. fasta redskap måste dock i regel särskilt tillstånd inhämtas av länsstyrelsen. Detta innebure, att en fiskare, som bedreve fiske med rörligt redskap i allmänt vatten, icke hade någon företrädesrätt till viss fiskeplats utan hade att finna sig i konkurrens från ett åtminstone teoretiskt mycket stort antal andra fiskande. Emellertid vore icke heller allt fiske å enskilt vatten förbehållet jordägaren, utan ett antal fiskemetoder vore vid olika kuststräckor och i de fem största insjöarna fria för varje svensk medborgare och efter tillstånd av Konungen även för andra. Utan stöd av enskild fiskerätt förekomme undantagsvis, lokalt vid havskust och i viss del av Vänern s. k. frifiske med stöd av gammal sed. I fråga om intrång i enskild fiskerätt konstaterade Thulin, att ersättning skulle utgå. Framställning om ersättning kunde endast framställas av fiskerättsinnehavaren (jordägare, arrendator, innehavare av skattlagt fiske eller annan som på särskild grund innehade den enskilda fiskerätten). Möjlighet funnes även för staten att med bindande verkan för framtiden träffa frivillig överenskommelse med vederbörande rättsägare om att staten — utan att övertaga fiskerätten — tillätes att avspärra visst område från fiske. Sådan överenskommelse kunde ges foramen av nyttjanderätt eller servitut och kunde intecknas i den fastighet till vilken fisket hörde. Större svårigheter mötte enligt Thulin, då det bleve fråga om intrång i utövningen av sådant fiske, som icke grundades på enskild fiskerätt, s. k. fritt fiske. Det vore tveksamt, huruvida fritt fiske vore rättsligt skyddat mot kränkningar. Fiskerättslagen betecknade icke fritt fiske som någon »rätt» eller »rättighet». Vidare vore det ett mycket stort antal personer, som åtnjöte ifrågavarande frihet att fiska. Emellertid borde icke den omständigheten, att de skadelidandes antal vore stort och varje enskild förlust ringa, behöva utesluta att skadestånd skulle kunna utgå. Man kunde i sådant fall — i stället för individuella ersättningar — tänka sig, att vissa belopp avsattes till gemensam nytta för de skadelidande näringsutövarna i allmänhet, i likhet med de fiskeavgifter, som enligt 2 kap. 10 § vattenlagen skulle utgå till befrämjande av fisket inom landet. Thulin ansåg dock för sin del, att åtminstone då det gällde avspärrning eller annat ingrepp, som gjordes utan vinstsyfte, den frihet att fiska, som fiskerättslagen tillerkände varje svensk medborgare, icke åtnjöte rättsskydd i vidare mån än den allmänna näringsfriheten. Däremot kunde skadestånd av billighetsskäl utgå enligt samma grunder som vid skada å enskilt fiske, även om den avspärrade fiskeplatsen låge på internationellt vatten. Om det stode klart för militärmyndigheten, att en avspärrning måste komma att bestå under många år framåt, kunde det på lång sikt icke vara en lycklig lösning för vare sig krigsmakten, fiskerinäringen eller den enskilde fiskaren att den sistnämnde under avsevärd tid icke skulle utföra någon sysselsättning. I sådant fall kunde det ifrågasättas, huruvida icke förflyttning eller omskolning borde ske. En sådan kunde underlättas av ekonomiskt stöd från statens sida. För att dylik ersättning för framtida skada skulle utgå,

15 borde fordras, att vederbörande arbetat ej alltför kort tid i yrket och ej hade nått den ålder, att han ändå inom kort skulle ha slutat med yrkesfisket. I genomsnitt torde skäligen kunna erbjudas en engångsersättning, motsvarande ett eller två års nettoinkomster, jämte särskild ersättning för onyttiga anläggningar (fiskebod, brygga o. d.), båtar och redskap. Sammanfattningsvis uppställde Thulin följande krav för att ersättning av billighetsskäl skulle utgå i anledning av avspärrning. 1. Sökanden skulle bevisa eller åtminstone göra sannolikt, att den förlust för vilken ersättning begärdes, orsakats av avspärrningen. 2. Avspärrningen skulle ha varat ej alltför kort tid och medfört ett betydande avbräck i näringsutövningen. 3. Förlusten skulle i förhållande till sökandens ekonomi ha varit så betydande, att den finge anses ha medfört en avsevärd rubbning av sökandens ekonomi. 4. Avspärrningen skulle ha medfört omedelbar förlust för sökanden. 5. Ersättning kunde utgå även till utlänning eller statslös, som fiskade med stöd av enskild fiskerätt. 6. Därest särskilda skäl förelåge, finge Kungl. Maj:t utbetala ersättning även om någon av ovannämnda allmänna förutsättningar icke vore för handen. 7. Kungl. Maj:t finge med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra, huruvida jämkning nedåt av ersättningsbeloppets storlek borde ske. Slutligen föreslog Thulin, att anspråk på ersättning skulle prövas av vederbörande försvarsgrensförvaltningar respektive fortifikationsförvaltningen, dock att frågor av principiell innebörd eller avseende särskilt betydande belopp borde underställas Kungl. Maj :ts prövning. Remissmyndigheterna accepterade i stort sett de av Thulin framförda förslagen. Vissa myndigheter, bl. a. Svea hovrätt, betonade dock önskvärdheten av att förutsättningarna för utgivande av ersättning — särskilt i fråga om krav på bevisning av omfattningen av inträffad skada — borde tolkas välvilligt. Vidare biträdde åtskilliga remissinstanser icke förslaget om att ersättningsanspråk skulle prövas av vederbörande försvarsgrensförvaltning respektive fortifikationsförvaltningen. Olika förslag gåvos på lämpligaste prövande myndighet: ett organ av extraordinär karaktär, ett organ förstärkt med speciell sakkunskap, försvarets skaderegleringsnämnd, fiskevärderingsnämnderna eller Kungl. Maj :t. Departementschefen förklarade sig i proposition 1952:210 dela Thulins uppfattning, att någon rättslig skyldighet för staten att lämna ersättning för sådant intrång i fiskerätt, som bestod allenast i en avspärrningsåtgärd, icke förelåg. De av Thulin uppställda förutsättningarna för utgivande av ersättning ävensom de olika ersättningsformerna ansåg departementschefen lämpliga. Däremot biträdde departementschefen icke förslaget om prövande myndigheter utan ansåg, att det för vinnande av enhetlighet var nödvändigt att prövningen handhades av Kungl. Maj :t. I större ärenden borde förberedande

16 utredning ombesörjas av riksvärderingsnämnden, vilken därvid jämväl borde avgiva förslag till ersättningens storlek. De ersättningar, som kunde komma att utgå, borde bestridas ur förslagsanslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m. Statsutskottet uttalade i utlåtande 1952: 197, att det funne billighetsskäl tala för att ersättning finge utgå vid uppkommen skada å fiske på grund av militär verksamhet och att det icke hade något att erinra mot att sådan ersättning skulle kunna omfatta intrång såväl i enskild fiskerätt som i s. k. fritt fiske. Utskottet ville dock framhålla vikten av att skadeförebyggande åtgärder vidtoges av berörda myndigheter. Såsom i propositionen uttalats borde militära övningar planeras så, att ändamålet utan oskälig kostnad vunnes med minsta intrång och skada för civilbefolkningen. De av departementschefen angivna förutsättningarna och grunderna för utgivande av ersättning, varom här vore fråga, ansåge utskottet böra godtagas. För vinnande av enhetlighet syntes jämväl utskottet lämpligt, att prövningen av uppkommande ersättningsanspråk handhades av Kungl. Maj:t. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med vad utskottet i ovannämnda utlåtande föreslagit (skrivelse 1952:417). Till de skilda ersättningsbeslut, som fattats med stöd av riksdagens ovannämnda bemyndigande, återkommer utredningen i det följande (Kap. VI. 1.).

KAPITEL

II

U t s a t t a o m r å d e n och deras a n v ä n d n i n g

A. SKJUTNING, BOMBFÄLLNING, SPRÄNGNING OCH T O R P E D P R O V N I N G Brukandet av olika stridsmedel, över vilka försvaret förfogar och vilka äro i ständig utveckling, fordrar grundlig utbildning och fortlöpande övning för de redan utbildade. I syfte att möjliggöra sådan utbildning och övning har försvaret under årens lopp genom köp eller på annat sätt förvärvat ett flertal områden (skjutfält eller skjutplatser), där stridsmedlen kunna brukas någorlunda ostört och under betryggande säkerhet såväl för dem som betjäna stridsmedlen som för utomstående. Områdenas anskaffande föregås av noggrann prövning med avseende på både civila och militära intressen. Därvid har man bland annat att taga hänsyn till att den plats man förfogar över är så belägen att det för vapnens rätta utnyttjande ur utbildnings- och övningssynpunkt finnes utrymme för de i säkerhetsinstruktionerna angivna riskområdena och skjutområdena. Riskområde (riskzon) är det område med tillhörande luftrum inom vilket risk förefinnes för att skador kunna förorsakas av skjutning eller annat brukande av olika stridsmedel. Skjutområde (målområde) är det område, mot vilket projektiler få skjutas eller laddade vapen få riktas. Det omgives av de delar av riskområdet, som bero av vapnets spridning i längd och i sida, fel i skjutelementsbestämning, risk för studs samt risk för splitter. Inom målområdet, som alltså är en del av skjutområdet, uppställas eller förankras de mål, som skola beskjutas. Bestämmandet av riskområdes och skjutområdes gränser föregås av noggranna beräkningar, så att man skall dels kunna utnyttja vapen och ammunition på effektivaste men också ekonomiskt bästa sätt, dels giva truppen den bästa möjliga utbildningen och övningen, samtidigt som man också så långt det låter sig göra söker taga hänsyn till berättigade civila intressen att vara skyddad till liv och egendom och att få bedriva sin näring så ostört som möjligt. Åtskilliga av de av såväl armén och flygvapnet som marinen sålunda disponerade skjutplatserna äro så belägna att deras risk- och skjutområden befinna sig över eller vid vatten, som på ett eller annat sätt även utnyttjas av allmänheten. Målområdena äro i det övervägande antalet fall belägna på land, antingen i strandkanten eller på kobbar och skär. Stundom kunna målen ha placerats på flottar, som förankrats eller bogseras. 2—630475

18 Utredningen har gjort en så fullständig genomgång som möjligt av alla de skjutfält och skjutplatser, där skjut- och bombfällningsövningar förekomma mot mål, vilka äro så placerade, att de risk- och skjutområden, som i anledning därav måste utläggas på vattenområden, k u n n a verka störande för de fiskare, som där bedriva sin näring. över de skjutfält och skjutplatser, som utredningen med ledning av sålunda inhämtade upplysningar bedömt vara av intresse i nu förevarande sammanhang, lämnas härnedan en översikt. Därvid upptagas först de områden, vilkas verksamhet beröra insjöar, och därefter de, som beröra kusterna. Områdena redovisas inom avsnittet insjöar efter dessas namn och förbandsvis samt inom avsnittet kustområden försvarsgrensvis och inom respektive försvarsgrenar efter sin geografiska belägenhet. 1. Insjöar Vättern Kring Vättern, som är den för skjutning och bombfällning ojämförligt mest utsatta sjön i vårt land, ligga ett antal skjutplatser, vilka i huvudsak ha disponerats eller numera disponeras av följande nu eller tidigare organiserade förband: Karlsborgs luftvärnsregemente (Lv 1), Östgöta luftvärnsregemente (Lv 2), Göta luftvärnsregemente (Lv 6), Smålands artilleriregemente (A 6), Skaraborgs regemente (P 4), Göta signalkår (S 2), Västgöta flygflottilj (F 6) samt armétygförvaltningens provskjutningscentral i Karlsborg (PcK). Härtill komma av flygförvaltningen för viss försöksverksamhet disponerat område, kallat Robot- och försöksplatsen Karlsborg (RFK), ävensom centrala torpedverkstadens i Motala skjutbana (CTV) och ett av ammunitionsfabriken Karlsborg för ammunitionsprov utnyttjat mindre område. De ovannämnda skjutplatserna begagnas av åtskilliga andra förband än de uppräknade, bl. a. under repetitionsövningarna. Riskområdena för skjutplatserna och övriga angivna områden bilda, såsom i annat sammanhang bifogad karta visar, ett praktiskt taget sammanhängande bälte från ungefär Visingsös nordspets i söder till öarna Stora och Lilla Röcknen i norr. Med hänsyn till verksamhetens art ha torpedverkstadens skjutbanor och av ammunitionsfabriken utnyttjat vattenområde icke utmärkts på kartan. En närmare redogörelse för de olika skjutplatserna lämnas härefter. Lv 1. De egentliga skjutningarna utåt Vättern från Karlsborg påbörjades år 1927 av dåvarande Karlsborgs artilleriregemente. År 1941 uppsattes Lv 1, som till för några år sedan haft till sitt förfogande två ordinarie skjutplatser nämligen dels Mosskärr i Karlsborg, där skjutningarna med hänsyn till F 6:s startbana dock bedrivits endast i undantagsfall, dels Hammarnäset strax norr om Karlsborg. Förbandet har därutöver tidvis även haft tillgång till några tillfälliga skjutplatser, bl. a. Kråks skjutfält (se nedan angående

19 P 4), vilka emellertid i detta sammanhang sakna betydelse på grund av deras mycket begränsade användning. Riskområdena ha haft tämligen stor omfattning. Det mest utsatta riskområdet, d. v. s. det som avser skjutningarna från Hammarnäset och som delvis sammanfaller med PcK:s riskområde — varom mera nedan — har från land sträckt sig rätt österut till i höjd med öarna Fjuk och Jungfrun. Är 1957 uppgick antalet skjutdagar till 67, vilket tal kan anses vara representativt även för tidigare år under 1950-talet. Efter 1957 har skjutfrekvensen sjunkit. Sålunda företogs år 1958 skjutningar under 38 dagar och under vartdera av åren 1959 och 1960 36 dagar. Effektiv skjuttid per dag har under perioden 1957—1960 uppgått till i genomsnitt en timme, även om riskområdet måst hållas fritt under längre tid för förberedelser m. m. Under 1961 bedrev Lv 1 skjutningar endast under första kvartalet. De pjäser, som kommit till användning, ha varit — förutom 8 mm luftvärnskulspruta — automatkanoner av 20, 40 och 57 mm kaliber, den sistnämnda med ett största skjutavstånd av 17 km. Den 1 april 1961 indrogs Lv 1. S 2 har övertagit förläggningsplatsen ävensom skjutplatsen Mosskärr, medan skjutplatsen Hammarnäset åtminstone tillsvidare utnyttjas av Göta luftvärnsregemente (Lv 6). Jämsides med S 2:s och Lv 6:s skjutningar förekomma även vissa övningar — huvudsakligen repetitionsövningar — för personal från fallskärmsjägarskolan, Göta trängregemente och F 6. De sistnämnda förbandens övningar försiggå till största delen på Mosskärrs skjutplats. Skjutningarna bedrivas för närvarande i relativt begränsad omfattning. Vad beträffar Mosskärr beräknas antalet skjutdagar uppgå till omkring 180 för år och skjutavståndet har angivits till 2 000—6 000 m, medan Lv 6:s skjutningar uppskattas skola pågå under omkring 35 dagar för år med ett största skjutavstånd av 14 500 m. Lv 2. På Vätterns östra strand vid Hästholmen började ett område utnyttjas som skjutfält redan i början av 1920-talet för utförande av de s k luftvärnsförsöken. Vid ungefär samma tidpunkt utfördes där även en del av flygvapnets första prov med bombfällning. Skjutplatsen kom dock till livligare användning först sedan Lv 2 förlagts till Linköping. Mark för skjutfältet inköptes år 1939, varjämte intilliggande mark till en början arrenderades och senare vid arrendetidens utgång förvärvades genom köp 1951 tillsammans med ytterligare mark. Den första egentliga skjutperioden för Lv 2 ägde rum i januari 1940. Under de första krigsåren förekom skarpskjutning tämligen sparsamt, cirka 30 dagar om året, men efter år 1942 ökades antalet skjutperioder så småningom för att under 1950-talets tidigare del överskrida 100 skjutdagar per år. Den största skjutfrekvensen uppnåddes 1957 med 199 skjutdagar. Härefter har kurvan åter sjunkit, 1958 till 122 skjutdagar samt 1959 och 1960 till 36 för vartdera året. Såsom fallet varit med de flesta skjutplatser ha även främmande förband

använt skjuttaltet för övningar. Hästholmens skjutplats har sålunda under senare år tillfälligt utnyttjats av Östgöta flygflottilj (F 3) och flygförvaltningens försökscentral (FC) samt därjämte i ganska stor utsträckning av olika frivilligorganisationer. För utbildningens bedrivande finnes på platsen pansarmålbana, anordningar för spegelskjutning, signalnät över hela området, skolskjutningsbana, mätskjul m. m. Skjutningarna ha utförts med luftvärnspjäser av olika kaliber (8 mm kulspruta samt 20, 40 och 57 mm automatkanoner). Därutöver ha även eldhandvapen kommit till användning. Riskområdet har haft en betydande utsträckning och har, då skjutningar med 57 mm automatkanon förekommit, nått nästan ända fram till Vätterns västra strand. Skjutfältet disponerades av Lv 2 fram till den 1 april 1963, då det i samband med Lv 2:s upphörande överlämnades till Svea artilleriregemente (A 1). Enligt inhämtade upplysningar torde efter A 1 :s tillträde det sammanlagda antalet skjutdagar kunna beräknas uppgå till omkring 50 för år räknat med ett skjutavstånd av 9 500 meter. Det blir huvudsakligen värnpjäser av varierande kaliber, som komma till användning. P 4. Då Skaraborgs regemente på sin tid ombildades till pansarregemente, uppstodo stora krav på ett skjutfält, där fält- och stridsskjutningar — främst med kanon — obehindrat kunde äga rum. Först i och med att Kråks skjutfält söder om Karlsborg år 1943 inköptes kunde det alltmer stegrade kravet på verklighetstrogna övningar börja tillgodoses och möjligheterna att helt utnyttja pensarförbandens vapentekniska utrustning förbättras. Efter hand har skjutfältets storlek ökats genom ytterligare inköp av mark. Kråks skjutfält utnyttjas ej endast av P 4. Där öva jämväl pansartruppskolan (PS), Göta livgarde (P 1), Livregementets husarer (K 3), provskjutningscentralen (PcK), Lv 6 m. fl., varför riskområdena äro hårt belagda. Härtill kommer att riskområdet för F 6:s skjut- och bombfällningar, som nedan skall närmare beröras, ligger praktiskt taget helt inom riskområdet för Kråks skjutfält. Antalet skjutdagar per år har åren 1957—1961 uppgått till respektive 166, 237, 198, 227 och 254. I siffrorna från åren 1960 och 1961 ingå även skjutning under 15 respektive 27 söndagar. De månader, då frekvensen är som störst, äro i regel januari, februari, maj samt september—november. Någon minskning i frekvensen torde icke vara att vänta; man får snarare bereda sig på en ökning. Den huvudsakliga skjutningen har bedrivits med 8,4 och 7,5 cm stridsvagnskanon och 8 mm stridsvagnskulspruta. Skjutningar ha också — ehuru i mindre omfattning — utförts med 7,5 cm pansarvärnskanon, 20 mm tubkanon i stridsvagn, 8,4 cm granatgevär m. fl. Genom att skjutningar med 8,4 cm stridsvagnskanon började förekomma från och med hösten 1955 måste i samband därmed av säkerhetsskäl en viss utökning av riskområdet mot Omberg ske.

21 A 6. Skarpskjutningar över Vättern ha förekommit ytterst sparsamt, hittills endast en gång årligen, varvid skjutningarna utförts med 15,5 cm haubits. Några planer på att i framtiden utnyttja Vättern utöver denna årliga övning föreligga — såvitt känt — icke för närvarande. Under 1959 och 1960 har icke någon skjutning skett. F 6. Flygflottiljen uppsattes år 1939 och började åren 1945—1946 bedriva bombfällningar utåt Vättern samt senare även raketskjutningar. Flottiljen disponerar målplatser på Enebågen (automatkanonskjutning mot markmål), på Hammaren (raketskjutning mot markmål och bombfällning) samt på Sidön i Kråkviken (raketskjutning mot markmål och bombfällning). Riskområdet befinner sig — såsom förut nämnts — praktiskt taget helt inom Kråks skjutfälts riskområden och är efter framställning från flottiljchefen år 1955 avlyst — under vissa förutsättningar — genom beslut av länsstyrelsen i Skaraborgs län (Skaraborgs läns allmänna kungörelser den 17 december 1955, nr 221 A). Nyttjandefrekvensen av mål inom F 6:s riskområde har under tiden 1957 —1961 varit i medeltal 135 dagar per år. I regel förekomma de flesta skjutningarna under månaderna mars—maj och augusti—september. Härvid är att märka att omskolning till flygplan A 32 påbörjades år 1957, varför skjututbildningen kunde ske på flottiljens samtliga tre divisioner först under mitten av år 1958. Genom att bombfällning härigenom kom att övas i större utsträckning än tidigare, ha också målen kommit att utnyttjas intensivare. Aren 1954—1957 förekom endast automatkanon- och raketskjutning. PcK. År 1942 tillkom PcK och samma år påbörjades också skjutningarna. Skjutplatserna äro belägna inom ett inhägnat område på Hammarnäset— Rissnäset omedelbart intill förutvarande Lv l : s skjutplats, norr om Karlsborg. Provskjutningarna pågå praktiskt taget dagligen, helger och semesterperioden, normalt i juli månad, undantagna. Skjutningarna kunna också ibland ske nattetid. I stort sett samtliga förekommande pjässlag från 20 mm luftvärnsautomatkanon m / 3 9 till 15,5 cm haubits komma till användning. Skjutavstånden uppgå till maximalt 20 000 m räknat från skjutplatsen. Ammunitionsfabriken i Karlsborg tillkom åren 1886—1887. Skjutningar med gevärsammunition påbörjades i mindre omfattning 1888—1889 och efterhand ha också skjutningar med kulsprutor, kulsprutegevär och kulsprutepistoler bedrivits. Det har icke varit fråga om skjutning mot mål utan endast ammunitionsprov med kulnedslag nära stranden utanför ammunitionsfabriken. Skjutfrekvensen har varit mycket begränsad och verksamheten torde få anses ha saknat betydelse i nu förevarande sammanhang. Centrala torpedverkstaden i Motala är belägen på en udde i Motalaviken. Skjutstationen omfattar ett skjuttorn jämte två skjutbanor av olika längd. Övervägande antalet skott avlossas på den kortare banan.

22 Under 1950-talets senare del har antalet skjutdagar uppgått till i genomsnitt omkring 100 per år. Härtill må anmärkas att juli är semestermånad och att under februari—april i regel uppehåll göres på grund av förekomsten av is, vilket senare alltid omöjliggör torpedskjutningarna. Vissa år kan därför uppehållet jämväl omfatta januari månad. Detta har till följd, att torpedverkstadens strävan att fördela skjutningarna så jämnt som möjligt över hela året försvåras och att den största skjutfrekvensen alltså med nödvändighet föreligger under höstmånaderna. De avlossade projektilerna ha ingen språngverkan. Robot- och försöksplatsen i Karlsborg (RFK). Denna anlades år 1948 och skjutning med robot över Vättern påbörjades samma år. Skjutplatsen är belägen inom samma inhägnade område på Hammarnäset—Rissnäset, som enligt vad ovan sagts disponeras av PcK. Riskområdet är mycket vidsträckt. Nyttjandefrekvensen är av olika skäl begränsad; i medeltal per år har antalet skjutdagar uppgått till 49 under 1957—1960 och varje skjutning har tagit ungefär 1 1/2 timme i anspråk. 1 dagens läge torde omkring 50 försök per år företagas. Härtill måste läggas ett visst antal gånger — kanske lika många — då försök trots förberedelser ej komma till utförande. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter torde man för framtiden kunna räkna med en sammanlagd försöksverksamhet av 100—150 gånger per år. Vänern Skaraborgs flggflottilj (F 7J. Av F 7 begagnade mål i Vänern äro belägna nordost om Såtenäs på de små holmarna eller skären Björkholmen och Hattefuran, av vilka det förra är landmål och det senare vattenmål. Riskområdena variera i storlek beroende på om det är fråga om skolövning med automatkanon och raket eller fällning av stridsbomber och skjutning av stridsraketer. På framställning av chefen för flottiljen har länsstyrelsen i Skaraborgs län meddelat förbud för obehöriga att under tid för övningarna uppehålla sig inom område, som angivits som riskzon (Skaraborgs läns allmänna kungörelser den 17 december 1956, nr 226 A). Nyttjandefrekvensen beträffande de angivna målen under tidsperioden 1952—1961 framgår av nedanstående tabell. , ^ a I „ !An\al Tillhopa hela dagar halva dagar ^ 1952 68 101 68 + 51 = 119 dagar 1953 53 141 53 + 71 = 124 » 1954 78 91 78 + 46 = 124 • 1955 111 34 111 + 17 = 128 » 1956 110 43 110 + 22 = 132 » 1957 124 36 124 + 18 = 142 » 1958 104 18 104 + 9 = 113 » 1959 76 61 76 + 31 = 107 » 1960 104 49 104 + 25 = 129 » 1961 87 56 87 + 28=115 » Målen inom F 7:s riskområden ha under perioden 1952—1961 genomsnittligt per år utnyttjats 92 hela och 63 halva dagar eller sammanlagt 124 dagar. Är

23 Av möjlig övningstid i luften har den helt övervägande tiden åtgått för övningar mot landmålet Björkholmen, återstoden mot vattenmålet Hattefuran. Några år har övningstiden fördelat sig med 98 % för landmålet och endast 2 % för vattenmålet. Sistnämnda siffra har aldrig överstigit 5 %. Värmlands regemente (I 2) med förläggning till Karlstad, bedriver på Vänerns norra strand i begränsad omfattning skjutningar, som kunna beröra fiskeriintressen. Av betydelse härvidlag kunna de större skjutningar vara som i regel två gånger om året äga rum ut mot Vänern från Hammaröns sydspets. Då repetitionsövningar pågå, användes området härutöver omkring en vecka i februari, april eller maj samt september. Målen ha anordnats på skär utanför fastlandet, stundom också på flottar eller i förekommande fall på is. Skjutningarna ha utförts med samtliga infanterivapen. Ibland ha också F 6 och F 7 medverkat i samövning med markstridskrafterna. Utöver de nu nämnda skjutplatserna vid Vänern finnes ännu en. Sedan år 1943 använder nämligen AB Bofors — genom avtal med kronan — ett område vid Medhamn i Visnum-Kils socken för vissa provskjutningar. Riskområdet sträcker sig i regel cirka 13 000 m ut över Vänern men kan utvidgas — för AB Bofors' skjutningar med större pjäser — till ett större avstånd av cirka 25 000 m. Under 1950-talet har antalet skjutdagar för AB Bofors hållit sig omkring 13 per år. Under cirka 12 dagar per år har även Bergslagens artilleriregemente (A 9) bedrivit skjutningar med luftvärnskulspruta på nyssnämnda område vid Medhamn. Mälaren Göta livgarde (P 1) utför skjutningar på Veckholms skjutfält, beläget cirka 19 km sydost om Enköping, med 20 mm tubkanon till stridsvagn, 10,5 cm kanon, infanterikulspruta, granatgevär samt eldhandvapen. Riskområdet sträcker sig från Portugalsudd rakt över vattnet strax söder om mynningen till Ekolsundsviken. Som exempel på nyttjandefrekvensen kan anföras, att antalet skjutdagar under 1959 har uppgått till 8—10 per månad med huvudsaklig koncentration till eftervintern och våren. Från början var skjutfältet avsett i stort sett endast för P 1, men det har kommit att begagnas jämväl av andra förband i Stockholm på grund av dessas begränsade möjligheter att bedriva skjutövningar på Järvafältet. Storsjön i J ä m t l a n d Jämtlands flygflottilj (F b) har en permanent målplats vid Bynäset, cirka 1 km väster om Frösö kyrka. Skjutning äger här rum mot markmål med automatkanon samt övnings- och lätta stridsraketer. Ingen bombfällning förekommer numera. Riskområdet omfattar hela målplatsen och ett mindre

vattenområde väster därom. Åsön, som i ett tidigare skede av verksamheten över Storsjön utgjort mål för bombfällning, ifrågakommer sedan över 15 år tillbaka icke längre för sådant ändamål. T ä m n a r e n i Uppland Upplands flygflottilj (F 16) har här till sitt förfogande mål i vattnet. Dessa mål har använts i tämligen ringa omfattning, cirka 30 dagar per år, och skjutning är helt förbjuden under tiden den 15 december—den 15 januari och den 24 juni—den 15 augusti samt under häckningstiden för där förekommande sjöfågel, under en vecka före älgjakten och under tiden för denna ävensom under tre veckor i samband med islossningen. Det må anmärkas att det här är fråga om enskilt vatten, och särskilt avtal har träffats med ägarna av vattnet. Skjutning bedrives med automatkanon och raketer; all automatkanonammunition sk jutes i regel mot mål på is och av raketerna användas ungefär lika många mot mål på is och i öppet vatten. Någon bombfällning förekommer icke. Såsom närmare framgår av redogörelsen nedan beträffande skjutområdet vid Rossholm under avsnittet 2. Kustområden. Flygvapnet föreligga planer på att överflytta all övningsverksamhet från målet vid Tämnaren till övningsområdet vid Rossholm. Glan i Östergötland Även här är det enskilt vattenområde, som utnyttjas för målskjutning från luften. Bråvalla flygflottilj (F 13) bedriver sina övningar med automatkanon och raketer. Omkring 60 % av skjutningarna ske mot landmål och återstoden mot vattenmål. Till fiskerättsägarna utgår särskild ersättning, som från fall till fall bestämmes av Kungl. Maj :t. Ö v r i g a insjöar Utöver de nu nämnda insjöarna tagas jämväl ett antal andra mindre sjöar i anspråk för skjutningar, bedrivna av såväl luft- som markstridskrafter. Utnyttjandefrekvensen har beträffande dessa varit ganska varierande och som regel begränsad. Det är enskilt vattenområde som beröres, och i förekommande fall har avtal om gottgörelse (i likhet med vad ovan anförts beträffande Tämnaren) träffats med vattenrättsägarna. De sjöar som avses äro Änn i Jämtland, Hedsjön i Hälsingland, Täftebölesjön i Västerbotten samt Alträsket, Rörträsket och Kusträsket i Norrbotten. Något yrkesmässigt fiske torde icke förekomma men väl sportfiske samt i viss utsträckning husbehovsfiske, och i förekommande fall bevakas de enskilda intressena av lokala fiskevårdsföreningar.

2.

Kustområden Armén

I. militärområdet

Ravlunda skjutfält. För att möjliggöra skjututbildning vid dåvarande Skånska pansarregementet (P 2) inköpte kronan år 1943 ett område beläget 2 km öster och ostnordost om Brösarps station i Skåne vid Östersjökusten mellan Verkeåns mynning och dåvarande Knäbäcks fiskeläge. Området togs i bruk som skjutfält på hösten samma år. Efterhand som utvecklingen på det vapentekniska området medfört krav på längre skjutavstånd, ökade manövreringsmöjligheter och större säkerhet för civilbefolkningen har skjutfältet utvidgats, vilket slutligt genomförts den 1 januari 1957. Härigenom ha skjutfältets gränser flyttats åt norr och väster omkring en kilometer, och Knäbäcks fiskeläge har rivits. Området användes huvudsakligen av P 2 (numera Skånska dragonregementet), som också förvaltar det, men därutöver även av samtliga förband inom I militärområdet för skjutningar, som icke kunna utföras på annan plats. Vapen, som komma till användning för skjutningarna, äro så varierande som eldhandvapen, mark- och stridsvagnskulsprutor, automatkanon, stridsvagns- och pansarvärnskanon, raket- och granatgevär och granatkastare samt pansarvärnsrobot. Ammunitionen är både övningsammunition och skarp ammunition. För pansarvärnsroboten användes endast övningsprojektil. Vid vissa förevisningsövningar m. m. utföres även automatkanon- och raketskjutning från flygplan. Bombfällning från flygplan, som tidigare förekommit någon gång, torde i fortsättningen icke komma att ske. Till följd främst av den ökade stridsvagnsutbildningen har en påfallande ökning av antalet skjutdagar kunnat förmärkas från omkring årsskiftet 1958—1959. Åren 1959, 1960 och 1961 har antalet skjutdagar per år uppgått till respektive 187, 176 och 186 och skjutfältet torde komma att än mer tagas i anspråk i framtiden. Även kvällar utnyttjas för skjutning, i regel mellan kl. 18 och 24. Sålunda har under nyssnämnda år skjutning pågått respektive 12, 14 och 27 kvällar. Normalt utnyttjas fältet icke för skjutningar under lördagar, sön- och helgdagar samt under juluppehållet för värnpliktiga. Minsta beläggningen inträffar under juni månad. Riskområdet, som har en betydande utsträckning, har formen av en sektor med spetsen i Ravlunda. Sektorns sidor sträcka sig, den södra i ungefärlig sydostlig riktning från skjutfältets södra gräns vid Verkeåns mynning förbi Vitemölla och Kivik mot Stenshuvud och den norra i ungefärlig nordostlig riktning från fältets gräns i norr vid Juleboda förbi Yngsjö strand mot Åhus. Det största riskavståndet, d. v. s. avståndet från vapnet till bortre begränsningen av det område, inom vilket fullträff eller krevad (eventuellt efter studs) kan erhållas, är 16 000 m. Cirka 90 % av skjutningarna utföras dock med ett riskavstånd av 12 000 m.

26 Rinkaby skjutfält. Området har använts sedan 1900 och förvaltas för närvarande av Wendes artilleriregemente (A 3). Det är beläget strax norr om Ähns och omfattar en del av kuststräckan i bukten mellan udden Hammaren och Åhus. Det för skjutningar vanligaste riskområdet på havet sträcker si<£ cirka 4 km ut från kusten mot sydost och mäter i sin bredaste del cirka 4,5 km. De förekommande vapnen äro eldhandvapen, raket- och granatgevär, granatkastare, kanon och haubits. Skjutplatsen vid Åhus, belägen omkring 300 m söder om Åhus' hamninlopp, disponeras likaledes av A 3. Riskområdet sträcker sig österut och omfattar ett triangelformigt vattenområde med spetsen i skjutplatsen och den cirka 6 km långa basen cirka 6,5 km utanför kusten. Inseglingsrännan till Åhus ligger inom s. k. farligt område men detta förhållande har såvitt känt icke vållat störningar för här framgående civil sjöfart, enär samverkan med hamnfogden alltid äger rum före och under skjutningarna. Skjutplatsen utnyttjas mycket sparsamt, i allmänhet endast en gång under månaderna april—september. Vidare disponerar A 3 sedan år 1957 jämväl skjutplatsen Landön, med ett riskområde cirka 5 km ut från kusten i ungefärlig sydostlig riktning. Skjutningar förekomma mycket sällan, 1—2 gånger om året under månaderna november—februari. Hammars och Kabusa skjutfält, beläget mellan Ystad och Kåseberga, är Södra skånska regementets (P 7) ordinarie skjutfält. Där bedrivas skjutningar med eldhandvapen, kulspruta, granatgevär, 9 cm pansarvärnspjäs och pansarvärnsrobot ävensom vissa grundläggande skjutningar med pansarbandvagn (20 mm automatkanon). Ett största skjutavstånd av cirka 5 000 m kan erfordras vid användandet av pansarvärnspjäs och pansarvärnsrobot, vilket emellertid sker endast två eller tre gånger årligen. Vanligtvis inskränker sig skjutavståndet till högst 2 000 m. Skjutningarna bedrivas i allmänhet under tiden från midsommar till jul, under hösten så gott som dagligen, samt i samband med repetitionsövningarna. Skjuttider under dagen är i regel kl. 8—16. I övrigt ske P 7:s skjutningar på Ravlunda skjutfält. Hammars och Kabusa skjutfält utnyttjas någon gång av flygvapnet för övning i raketskjutning ävensom — i tämligen stor omfattning — av frivilligorganisationer. Enligt inhämtade upplysningar torde man till följd av den pågående alltmer utökade användningen av pansrade fordon m. m. kunna förutse, att skjutfältet småningom kommer att tagas i anspråk i större utsträckning än tidigare. Några problem med fältets utnyttjande i förhållande till yrkesfiskarenas utövande av sin näring ha icke förelegat. Däremot har sjöfarten i övrigt vid olika tillfällen föranlett avbrott i skjutningarna därigenom, att fartyg vid kraftig blåst och sjögång sökt lä i den utanför skjutfältet befintliga bukten.

Ti

Genom avtal med Statens Järnvägar disponerar Skånska luftvärnskåren (Lv 4) Falsterbo skjatplats, belägen på ett Statens Järnvägar tillhörigt markområde vid Strandbaden. Det nu gällande avtalet upphör den 31 december 1967. II. militärområdet

Ästön. Sundsvalls luftvärnskårs (Lv 5) ordinarie skjutplats Åstön är belägen på Åstholmen 22 km ostnordost om Sundsvall. Området förvärvades av kronan dels genom inköp år 1943 av cirka 95 har i huvudsak från Åstholmsudde norrut till Skeppshamn med utanför stranden förefintliga skär, dels genom ytterligare förvärv år 1950 av cirka 120 har, varigenom skjutfältet erhöll sin nuvarande utformning. På grund av i markförvärven ingående delägarerätt till Åkerö bys gemensamhetsskog och vissa samfälligheter, uppgår skjutfältsområdets sammanlagda areal till cirka 232 har. Genom servitutsupplåtelse till förmån för kronans fastighet Åkerö 5 1 har servitut lagts å berörda fastigheter i Åkerö och Åstö byar att — så ofta militära skäl sådant påfordra — skjutning med skarp ammunition må äga rum över sådana utanför kronans mark befintliga vattenområden, å vilka fiskerätten tillkommer de besvärade fastigheterna. Med anledning av servitutet, som är intecknat, har chefen för Lv 5 genom kungörelse i ortspressen den 22 maj 1943 utfärdat särskilda säkerhetsföreskrifter. Det sammanlagda riskområdets utsträckning är betydande med ett största avstånd från skjutplatsen mot nordost, öster och söder av 17 000 m. Genom omläggning av målflygarens kurs kan vid skjutning mot luftmål riskzonens läge flyttas med hänsyn till förekommande båtar. Skjutningarna, som utföras med eldhandvapen, luftvärnsautomatkanon, luftvärnskulspruta, raketgevär, värnpjäser och granatkastare, förekomma under alla månader på året, dock med skiftande intensitet. Utöver skjutplatsen Åstön förfogar Lv 5 över ytterligare ett antal skjutplatser, vilka under månaderna januari—mars och september—november tagas i anspråk för luftvärnsskjutning i mycket begränsad omfattning. Dessa skjutplatser äro Hornslandet, Sörfjärden, Galtström och Lörudden. För dem alla gäller att vid varje särskilt tillfälle, då skjutning skall förekomma, avtal träffas med markägaren respektive jakt- och fiskerättsinnehavaren. III. militärområdet

Ringenäs skjutfält. Detta äges av kronan och förvaltas av Hallands regemente (I 16). Det är beläget 10 km västnordväst om Halmstad och omfattar södra delen av udden 4 km nordnordväst om Tylö. Skjutfältet började användas redan år 1934 för luftvärnsskjutningar men togs mera regelbundet i anspråk först i mitten av 1940-talet, då numera Göta luftvärnsregemente (Lv 6) började utnyttja området som ordinarie skjutplats och i samband därmed inmätningar av detsamma för luftvärnsskjutningar m. m. gjordes samt en del byggnader uppfördes. Fältet utnyttjas numera även som mål för bombfällning eller skjutning från flygplan. De vapen som komina till användning äro — förutom eldhandvapen av

28 skiftande kaliber — granatgevär, kulspruta, olika luftvärnspjäser samt raketer och bomber. Skjutfältet utnyttjas under årets alla månader, ehuru med skiftande intensitet, av såväl I 16 och Lv 6 som F 14. Ramsviks skjutfält. Under beredskapsåren utförde Bohusläns regemente (I 17) fältskjutningar med bataljon från trakten norr om Grebbestad. Med hänsyn till den besvärande fartygstrafiken blev det angeläget för regementet att få förfoga över en särskild skjutplats. Valet föll därvid på Rams vik utanför Sotenkanalen genom vilken större delen av fartygstrafiken passerar. Denna skjutplats förvärvades också slutligen år 1954. Området omfattar cirka 60 har — huvudsakligen impediment — och utnyttjas numera som skjutplats för granatkastare, granatgevär samt eldhandvapen, varvid skjutning sker mot mål på kobbar och på vattnet samt från en särskilt färdigställd pjäsplats utanför området mot mål placerade inom detsamma. Förutom av I 17 användes skjutplatsen av förband u r luftvärnet och marinen samt av frivilliga försvarsorganisationer. Skjutningarna utföras med eldhandvapen och kulspruta några gånger företrädesvis under juli—september, med granat- och raketgevär några gånger i regel under augusti, med granatkastare under augusti—oktober och någon eller några veckor under januari—februari, samt med 9 cm pansarvärnsvapen huvudsakligen 14 dagar under augusti—oktober och ungefär en vecka i januari eller februari. Skjutplatsen är av väsentlig betydelse för I 17 och förslag om dess utvidgande har avgivits av regementschefen. IV. militärområdet

Utö pansarskjntfält. Skjutfältet, som äges av kronan, är avsett i första hand för Göta livgarde (P 1) men upplåtes även åt andra förband, skolor m. il. inom alla vapenslagen. Riskområdet sträcker sig i huvudsak åt sydost över havet med ett största avstånd från land av 14 000 m. De använda vapnen äro stridsvagnskanoner och 10,5 cm kanon samt flygplanskanon. Skjutfältet utnyttjas under i stort sett samtliga av årets månader. Väddö skjutfält. Skjutplatsen Ytter skär på Väddö användes till att börja med åren 1939—1940 av beredskapsförband bl. a. i Stockholm. Småningom har användningen ökats. Medan det i början av 1940-talet endast fanns ett mindre antal baracker, finns det för närvarande förläggningsmöjligheter för omkring 350 värnpliktiga samt kök, marketenteri, mässar, förläggningsbyggnader för befäl, förråd, lektionsbyggnader m. m. ävensom omfattande utbildningsanordningar. Riskområdet sträcker sig från Hällskären i södra Kvarken till Simpnäs klubb och Tjarven i södra Ålands hav. Största riskavståndet är 20 400 m, avsett för skjutning med 10,5 cm luftvärnskanoner, vilket sker endast enstaka dagar per år, och minsta avståndet är 6 000 m, avsett för skjutning med luftvärnskulsprutor.

29 övriga vapen, med vilka skjutningar bedrivas, äro luftvärnsautomatkanoner av olika kaliber. Skjutningarna pågå under årets samtliga månader men med avsevärt skiftande antal skjutdagar per månad. Största beläggning föreligger under april—augusti. VI. militärområdet

Tame skjutfält. Detta skjutfält, som äges av kronan och förvaltas av Luleå luftvärnskår (Lv 7), är beläget söder om Luleå vid och på den i Bottniska viken utskjutande halvön Tåmesvarten. Fältet var från början, år 1943, avsett endast för luftvärnets behov men efter hand har det utnyttjats även av andra förband inom VI militärområdet. Det sista markförvärvet, den ovannämnda halvön Tåmesvarten, vilket gjordes åren 1957—1958, var i första hand avsett för Norrbottens pansarbataljons (P 5) skjutningar med stridsvagnsvapen. Riskområdet utgöres i stort sett av havet utanför skjutfältet intill ett avstånd av 15 000 m från skjutplatsen. De använda vapnen äro för närvarande — förutom eldhandvapen — luftvärnsautomatkanoner och stridsvagnskanoner av olika kaliber, granatkastare samt kulsprutor. Ostnäs sk jut plats vid Ostnäsfjärden cirka 2 mil öster om Umeå utnyttjas i huvudsak av Västerbottens regemente (I 20) men i mycket begränsad omfattning för skjutning med granatkastare under 2—4 dagar årligen och efter särskild överenskommelse från gång till gång med markägare och fiskare. Enligt uppgift är det emellertid endast en tidsfråga, när området icke kan utnyttjas för skjutningar, med hänsyn bland annat till den alltmer ökande sommarstugebebyggelsen på öarna utanför kusten. Ytterligare en skjutplats — Kylaren i havsbandet cirka 4 mil sydväst om Umeå — disponeras av I 20. Det är i huvudsak s. k. bolagsmark och ägs av Mo och Domsjö AB. Riskområden fastställas för varje särskilt fall efter samråd med därav berörda. Området användes sommartid främst för skjutningar med eldhandvapen, kulspruta och granatgevär cirka en vecka per år. Härutöver utnyttjas skjutplatsen ungefär lika mycket av vardera Västerbottens befälsutbildningsförbund och hemvärnsförband. Några svårigheter att samordna skjutningarna med fiskarenas — närmast binärings- och nöjesfiskares — intressen ha icke förelegat. VII. militärområdet

Inom VII militärområdet finnes endast ett skjutfält av betydelse i nu förevarande sammanhang, nämligen Tofta skjutfält. Militära övningsskjutningar ske tidvis på andra platser runt Gotlands kuster mot Östersjön utan kulfång, t. ex. på Visborgsslätt, men äro icke av större omfattning. Tofta skjutfält. Området, som står under chefens för Gotlands artillerikår (A 7) förvaltning, omfattar västra delen av Stenkumla storkommun söder om Visby. Kärnan av det nuvarande skjutfältet inköptes av kronan redan år

30 1898 och har undan för undan genom ytterligare markförvärv, det sista år 1959, fått sitt nuvarande utseende. Den moderna stridstekniken har här — liksom beträffande andra ovan nämnda skjutfält — medfört, att skjutfältet med tiden i allt större omfattning måst utnyttjas för stridsskjutningar även med andra vapen och av andra förband än de från början avsedda. En mångfald skydds- och observationsvärn, kulisser, fasta anordningar för stridsutbildning, närstrid och posteringstjänst m. m. ha därför anlagts. Riskområdet begränsas i norr och söder av skjutfältets gränser, förlängda högst 20 km från stranden, men i regel inskränker sig riskområdet till att omfatta vattenområdet 2—3 km från stranden. Vapen med vilka skjutningarna bedrivas äro artilleri-, infanteri-, luftvärns- och pansarvapen av skiftande kaliber. Antalet skjutdagar uppgår i genomsnitt till omkring 20 dagar per månad.

Marinen Marinkommando Ost

Stockholms knstartilleriförsvar har skjutplatser på Mellsten i Stockholms södra skärgård utanför Nynäshamn och på Korsö strax utanför Sandhamn i Stockholms mellersta skärgård. Båda öarna ägas av kronan. På Mellsten bedrives artilleriskjutning i allmänhet cirka 10—15 skjutdagar per månad under tiden juni—november mot rörliga sjö- och luftmål. Från Korsö utföras skjutningar med lätta robotar mot rörliga sjömål och med granatgevär och gevärskalibriga vapen mot mål på land. Tidvis ha artilleriskjutningar förekommit med samma pjässortiment som på Mellsten. Skjutningarna försiggå under tiden den 1 juni—den 10 december med omkring 6—8 skjutdagar per månad. Härutöver äga skjutningar rum med artilleri mot rörliga sjömål på åtskilliga platser i havsbandet från Singö i norr till Landsort i söder i samband med repetitionsövningar under september och oktober månader. Gotlands kustartilleriförsvar har skjutplatser på norra Gotland, bl. a. vid Bungenäs nära Fårösund. Riskzonerna sträcka sig huvudsakligen mot öppna havet. De vapen, som komma till användning, äro tunga och lätta artilleripjäser samt luftvärnsautomatkanoner av högst 40 mm kaliber. Frekvensen för skjutningarna inom området är 4—5 dagar i veckan under tiden den 1 maj—den 15 oktober. På Stabboön nära Utös nordspets i Stockholms södra skärgård ligger Skjutstationen Stabbo på av kronan sedan år 1943 arrenderad mark. Verksamheten där bedrives uteslutande som skjututbildning med kanon, luftvärnsautomatkanon av varierande kaliber samt kulspruta ävensom med lysraketpjäs för tidvis förekommande mörkerskjutning.

31 Antalet skjutdagar kan variera högst betydligt men uppgår som regel till mellan 10 och 20 dagar per månad med största frekvensen under april—maj och augusti—september. I den mån mörkerskjutning förekommer, vilket händer mycket sällan, börjar den vid mörkrets inbrott och pågår omkring två timmar, dock aldrig längre än till midnatt. Riskområdet har formen av en sektor med spetsen i skjutplatsen och i sydostlig riktning intill ett avstånd av 7,5 distansminuter från skjutplatsen. Inom denna sektor finnas två smärre skär, på vilka målanordningar uppställts. Övriga mål utgöras av bogserade luft- och sjömål. Vid inloppet till Hårsfjärden ligger söder om Gålö en torpedskjutbana, på vilken under tiden maj—den 15 oktober utföras skjutningar med övningstorpeder. Torpedsprängningar förekomma icke. I marinens provverksamhet ingå undervattenssprängningar, vilka utföras på varierande djup allt efter de uppställda kraven och alltid från fartyg. Vid mindre djup förläggas proven till vatten omkring St. Huvudholmen (Hårsfjärden) eller utanför Ornöhuvud samt vid större djup till västra Stabbofjärden norr om Utö. Proven ha under senare år pågått cirka 10 dagar per år.

Marinkommando Syd

Förvaltningen vid marinkommando Syd disponerar för närvarande tre skjutbanor, alla med skjutplatser på Söderstjerna, samt en skjutplats på Torhamns udde, där i huvudsak provskjutningsverksamhet bedrives i syfte att undersöka egenskaper och funktionsduglighet hos vapenmateriel och ammunition. Vidare förfogar förvaltningen över två torpedskjutbanor, den ena belägen söder om Oscarsdockan och den andra på Kuttaskären norr om Tjurkö, för kontrollreglering (s. k. inskjutning) av torpeder. Skjutningarnas omfattning å samtliga de ovan angivna banorna är i stort sett följande. Artilleriskjutning äger rum å någon av de tre förstnämnda banorna 5—10 dagar per månad. Varje år i november månad sker i regel en större s. k. plåtskjutning (mot utrangerade fartyg) med grövre kaliber på Torhamns udde, där dock verksamheten torde komma att öka i framtiden. Torpedskjutning bedrives från islossningen mars/april till isläggningen december/januari, vilket med borträknande av semesterperioder motsvarar en skjutsäsong av cirka 8 månader, varvid man dock strävar efter att använda de båda torpedskjutbanorna växelvis. Skjutdagarna ha i medeltal varit 11 per månad. Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2) utnyttjar normalt ett antal skjutplatser i Blekinge skärgård med riskområden i regel mot havet, nämligen på Kungsholmen, Tjurkö och Torhamnslandet, där skjutningarna utföras med kanoner och beträffande Torhamn även med robot, Bollöarna, från vilka skjutningar bedrivas med handvapen och kulsprutor, samt Aspö, där det finnes en skjutbana för handvapen. Verksamheten pågår i stort sett under mars—november.

32 JVIarinkonimando Väst

Artilleriskjutningar från land utföras sedan år 1940 mot sjömål på kuststräckan Pater Noster—Nidingen med riskområde cirka 8—10 distansminuter till sjöss. Skjutfrekvensen är i området vid Pater Noster cirka 30 dagar under en tidrymd av 6 år, i Göteborgsområdet och sydligaste området 14—15 dagar per månad. Marinkommando Nord

På Härnön utanför Härnösand vid Skärsvikens skjutplats bedrivas skjutningar mot luft- och sjömål med ett riskområde, som sträcker sig över havet mot nordost, ost och syd med ett största avstånd av uppemot 7 000 m. De använda vapnen är o kanoner med oladdade projektiler mot sjömål samt kulspruta och automatkanon mot luft- och sjömål. Skjutningarna utföras i regel tämligen sparsamt under senare delen av maj, under juni samt under senare delen av juli. Från Hemsö sk jut plats utföras skjutningar under tiden den 20 juli—den 1 september, vart sjätte år även i oktober, mot målområde med omgivande riskområde i och över havet utanför Hemsön. Då endast oladdade projektiler begagnas, blir det aldrig fråga om krevader i vattnet. På östra Hemsö ligger därjämte Kläppsö skjutplats för skjutning med endast raketgevär och granatkastare, av vilka de förra med oladdade raketer användas mot bogserat sjömål i viken norr om Kläppsö, och granatkastarna mot mål på land. Skjutningarna äga rum mycket sällan, 1—3 gånger per år. Vart sjätte år förekomma under september—oktober skjutningar i Luleå-, Holmsunds-, Sundvalls- och Gävleområdena. Till fullständigande av ovan lämnade redogörelse för utsatta områden inom marinkommandona må slutligen nämnas, att kustflottan bedriver övningar i alla Sverige omgivande farvatten. På grund av fartygens rörlighet kan bestämda skjutfält icke angivas geografiskt. Detta torde icke heller anses vara nödvändigt med hänsyn till att fartygens rörlighet medger att riskområden kunna flyttas vid till exempel fiskefartygs passage. Emellertid kunna några havsområden urskiljas såsom mera utnyttjade för skjututbildning och övning än andra. Sålunda koncentreras kustflottans verksamhet vad gäller marinkommando Ost till Gotska sjön med tyngdpunkt på havsområdet utanför Stockholms södra skärgård. Ubåtsövningar samt skjutningar från övervattensfartyg med artilleri, torped, robot m.. m. äga rum i dessa områden under hela året med växlande frekvens. Sålunda är ungefärliga antalet skjutdagar per månad 5 under januari—april, 15 under maj—juni, 5 under juli—augusti, 10 under september samt 5 under oktober—december. Inom marinkommando Väst förläggas som regel skjutningar med sjö- och luftvärnsartilleri från fartyg till vissa delar av Skagerack. Dessa skjutningar förekomma dock endast sporadiskt, i medeltal en gång varannan månad, varvid riskområdena bli beroende av vilket artilleri som användes.

33 Flygvapnet Ringenäsmålet är beläget på en udde 10 km väster om Halmstad och har disponerats — förutom som ovan angivits av I 16 — intill den 1 juli 1961 av dåvarande Hallands flygflottilj (F 14). Där bedrevs luftskjutning mot markmål samt vissa fällningar med övningsbomber mot markmål och — i begränsad omfattning — mot mål på flotte, förankrad cirka 500 m utanför stranden. Målet användes för närvarande icke av flygvapnet. Strax väster om Säve nära Göteborg, vid Lagans utlopp cirka 8 km väster om Laholm och cirka 11 km ostsydost om Borgholm på Öland förfogar flygvapnet över målplatser på land med tillhörande mindre riskområden över vattnet. På Bollö i Karlskrona skärgård och på Lindö udde, 11 km sydsydost om Ronneby, finnas målplatser, där målområdet utgöres av klippöar och vatten. 8 km sydost om Sölvesborg ligger Hälleviksmålet, vilket — liksom de två närmast föregående — disponeras av Blekinge flygflottilj (F 17) och användes som tillämpningsmål för luftskjutning mot markmål med övningsraketer samt olika slag av fällningar med övnings- och lysbomber. Målområdet utgöres helt av vatten med målanordning bestående av fartygsvrak på det s. k. Kråkrevet. Riskområdet kan — beroende på övningens karaktär — täcka ett tämligen stort vattenområde. Denna målplats är emellertid oanvänd under tiden mars—juni. På Gotlands nordöstra kust, 8 km söder om Fårösund, är Skenholmenmålet beläget. Målplatsen användes för luftskjutning mot markmål med automatkanon och som tillämpningsmål för automatkanon- och raketskjutning samt bombfällning. Målområdet utgöres av stenig ängsmark, medan riskområdet sträcker sig ett stycke österut över havet. Under tiden den 15 april —midsommar får emellertid målplatsen icke användas med hänsyn till fågellivet på Skenholmen. Ytterligare två målplatser, vid Rossholm på en udde i Löfstabukten av Bottniska viken samt på Asko i skärgården sydost om Trosa, ha riskområden över vatten, ehuru målen äro anordnade på land. Av dessa är särskilt Rossholm av intresse i förevarande sammanhang. Denna målplats, 35 k m nordost om Tierp och cirka 2 km väster om Fågelsundets by, h a r hittills använts för skjutning från flygplan mot markmål med automatkanon. För närvarande utgöras målanordningarna av två tavlor nära stranden men komm a sannolikt att utökas med mål för skjutning med övningsraketer. Denna ökning av verksamheten vid Rossholm sker i samband med att F 16 flyttar sina skjutningar från det förut nämnda Tämnarenmålet till Rossholm. Planer på en sådan flyttning föreligga och skulle innebära att Tämnaren upphör att vara målplats. 3—630475

34 Riskzonen över havet har formen av en sektor och sträcker sig enligt MålB 3 km ut från stranden. För att ytterligare öka säkerhetsförhållandena i farvattnen närmast riskzonen har F 16 genom årlig annonsering i lokalpressen angivit att s. k. farligt område, som sträcker sig cirka 7 km ut från målplatsen på stranden. Det farliga området har även givits större bredd än riskzonen. Denna ökning av riskzonen har vidtagits under åberopande av Skjutoch Bombfällningsinstruktion för flygvapnet (Sif/Bif), del II, kap. III, mom. 32, vari stadgas, att område intill 3 km bortom riskzon i dennas förlängning samt i övrigt i omedelbar anslutning till riskzonen skall vara fritt från bostäder, arbetsplatser o. d., där ett större antal personer uppehåller sig, samt från livligt trafikerade vägar eller farvatten. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från flygstaben är anförda bestämmelse att se som en anvisning till den som undersöker möjligheterna att upprätta en tillfällig målplats eller att anlägga en permanent sådan. Däremot bör bestämmelsen icke tagas till intäkt för att — såsom skett beträffande Rossholmsmålet — utvidga den i MålB angivna riskzonen för permanent målplats. Åtgärder ha därför vidtagits för att informera berörda personer om riskzonens rätta utsträckning. Den av F 16 disponerade marken äges av Korsnäs Sågverks AB och utarrenderas sedan år 1946 till kronan. Eventuellt kan marken, om de angivna planerna på övergång från Tämnarenmålet till Rossholmsmålet genomföras, komma att inköpas av kronan. Enligt föreliggande planer skall skjutriktningen i samband härmed vridas till en mer västlig kurs. Utnyttjandet av målplatsen, som användes jämväl av andra flygförband, uppgick 1960, 1961 och 1962 till omkring respektive 104, 72 och 68 dagar. Skjutningarna äro tämligen j ä m n t fördelade över så gott som alla årets månader, varvid dock är att märka att något fiske ej sker under tiden omkring den 1 november—den 15 april. Enligt vad utredningen inhämtat föreligga planer på att överflytta flygvapnets verksamhet vid Hornslandet, som är ett helt på land beläget övningsområde omkring 20 km ostsydost om Hudiksvall, till Tönnebro, ca 10 km nordost om Söderhamn. I samband härmed undersökes för närvarande genom försorg av länsstyrelsen i Gävleborgs län lämpligheten av att anlägga ett nytt målområde vid Lakbäcksgrundet omedelbart norr om Hornslandet. Det tilltänkta nya målets riskzon skulle komma att innefatta vattenområde. I skärgården 20 km sydsydost om Luleå ligger målplatsen Junkömålet, som användes för luftskjutning mot markmål med automatkanon och övningsoch stridsraketer samt fällning av bomber av begränsad storlek. Stridsbombfällning får icke äga rum under tiden den 1 juni—den 15 september. Målområdet består av sand och vatten. Riskområdet omfattar ett tämligen stort vattenområde omedelbart väster och söder om Junkön.

35 3. Utredningens

synpunkter

Som framgår av redogörelsen ovan under avsnittet II. A.l. ha under senare år vissa av de övningsområden, som funnos, då utredningen påbörjade sitt arbete, kommit att utnyttjas för annat ändamål än tidigare. Så är bl. a. fallet med förutvarande Karlsborgs luftvärnsregementes (Lv 1) skjutplatser vid Karlsborg och förutvarande Östgöta luftvärnsregementes övningsområde vid Hästholmen. Skjutfrekvensen inom förutvarande Lv 1 :s riskområden torde härigenom dock knappast komma att nedgå. Anledningen härtill torde åtminstone delvis vara den, att de berörda vattenområdena även falla inom andra förbands högfrekventa övningsområden. Däremot torde en viss redan inträdd minskning kunna förmodas bestå beträffande skjutfrekvensen inom förutvarande Lv 2:s övningsområde vad gäller de riskområden, som sträcka sig längst ut över Vättern. Utredningens bedömningar härvidlag grunda sig på uppgifter, som inhämtats från arméstaben. Robotavdelningen inom flygförvaltningen bedriver sedan 1960 försöksverksamhet vid en försöksplats i Norrland. Tillkomsten av denna försöksplats har emellertid icke medfört och kan icke heller — enligt vad utredningen erfarit — komma att medföra någon minskning av hittillsvarande verksamhet vid flygförvaltningens försöksplats i Karlsborg (RFK). Icke heller har tillkomsten av nya skjutfält, t. ex. i Älvdalen och vid Prästtomta, medfört någon minskning av skjutverksamheten inom de vid allmänt vatten lokaliserade övningsområdena. Från marinstaben har utredningen under hand inhämtat, att några sådana nya fasta skjutplatser icke äro planerade, som kunna beräknas komma att inverka menligt på möjligheterna för fiskare att bedriva sin näring. Vad gäller marinens övningsverksamhet inom icke permanenta skjutområden, kommer denna att framdeles liksom hittills fullgöras på sådant sätt, att all möjlig hänsyn tages till vederbörligt yrkesfiske. (En redogörelse för hittills tillämpade bestämmelser angående samordning med fiskerinäringen har lämnats ovan under Kap. II. A.2.) Flygvapnets permanenta målplatser finnas förtecknade i Beskrivning över flygvapnets permanenta målplatser (MålB). Utredningen har fått del av en inom flygstaben verkställd undersökning angående behovet av nya eller utvidgade övningsplatser. Denna undersökning visar, att åtskilliga flottiljer (motsvarande) icke ha frågan om sina övningsmål tillfredsställande löst. Såvitt av föreliggande planer kan bedömas, torde man icke behöva räkna med att ytterligare intrång i fiskerinäringen kommer att uppstå på grund av den framtida övningsverksamheten inom flygvapnet. Lokaliseringen av övningsområden för krigsmakten påverkas av många faktorer, bland andra försvarets önskemål om att dylika områden skola vara belägna i så nära anslutning till regementen, flottiljer o. d. som möjligt, och civilbefolkningens intresse av att krigsmaktens övningar i minsta möjliga utsträckning skola medföra störningar i näringsutövning och intrång jämväl

36 i övrigt, till exempel genom buller, önskemålet om anknytning till förläggningsplatser har sin grund i det förhållandet, att ett övningsområde, som ligger n ä r a kaserner o. d., medför korta och därför mindre kostsamma transporter för inställelse med därav följande längre effektiv övningstid. Vidare torde i vissa fall övningar behöva företagas på sådana platser inom tättbebyggda områden, som äro försedda med för verksamheten i krig viktiga stationära anordningar. Naturligen kunna dylika anordningar i andra fall åter vara placerade i glesbygder, varvid krigsmaktens och civilbefolkningens önskemål rörande lokalisering av övningsplats lättare synas kunna bringas att sammanfalla. Särskilt vad gäller flygvapnet medför en förlängning av avståndet mellan bas och övningsplats mycket höga kostnader. Som exempel härå kan nämnas, att den av flygstaben beräknade driftskostnaden per timme avseende budgetåret 1961/62 är för flygplan J 29 A och B 581 kr., J 29 F 621 kr., J 32 B 1 855 kr. samt J 35 A 1 715 kr. och J 35 B 1 765 kr. På grund härav innebär en även så förhållandevis ringa ökning av tiden för flygning mellan flottilj och övningsområde som med fem minuter icke oväsentliga kostnadsökningar. Med hänsyn till de stora investeringar, som gjorts å redan befintliga övningsområden, anser sig utredningen icke — av skäl som hänföra sig till utredningens uppdrag — kunna förorda en omlokalisering av sådana av dessa områden, som äro belägna i tättbebyggda delar av landet eller invid fiskrika sjöar. Däremot bör enligt utredningens mening vid planeringen av nytillkommande övningsplatser största möjliga hänsyn tagas till önskemålet, att övningar förläggas till glesbefolkade bygder. Ett exempel på att krigsmaktens och civilbefolkningens berättigade intressen härvidlag i huvudsak kunna samordnas utgör det nya robotskjutfältet i Norrland. Även i de fall övningsplatser — av de skäl för vilka ovan redogjorts — måste förläggas till tättbefolkade landsdelar, bör vid utväljandet av lämpligt område åtskilligt kunna göras för att mildra de negativa effekterna för civilbefolkningen. Härvid torde främst böra uppmärksammas vikten av att sådana markområden utväljas, som med hänsyn till sin beskaffenhet ha ringa värde, till exempel moss- och andra impedimentmarker samt fiskfattiga sjöar. Redan genom ett noggrant iakttagande av detta önskemål vid planeringen av nya övningsområden torde åtskilligt kunna åstadkommas i fråga om att eliminera skade- och irritationsanledningar. Som exempel på lämpliga åtgärder till minskande av övningsverksamhetens skadebringande effekt för fiskerinäringen kan anföras, att under utredningstiden huvuddelen av fällning av vissa tyngre bomber (250 kg och 600 kg sprängbomber) h a r överflyttats från sådana målområden, där fällning av dylika bomber kan medföra skador för fisket, till målområden, där sådana konsekvenser icke uppstå (t. ex. från Kråk och Såtenäs till Tönnersjöheden). Enligt utredningens mening böra alla möjligheter tillvaratagas att lokalisera särskilt skadebringande bombfällning till sådana målplatser, där skador och intrång i minsta möjliga utsträckning uppstå för fiskerinäringen.

37 B. A M M U N I T I O N S S Ä N K N I N G

1. Nuvarande

läge

Förfarandet inom krigsmakten vid förstöring av ammunition regleras av ammunitionsröjningsinstruktion för krigsmakten (Amröjl), fastställd 1956. Enligt instruktionen kan förstöring ske på i princip tre olika sätt, nämligen genom sprängning, bränning eller sänkning. Den sistnämnda metoden skiljer sig från övriga därigenom att ammunition vid sänkning som regel ej omedelbart oskadliggöres. Förstöring genom vattnets inverkan kan nämligen kräva en tid av flera år och varierar avsevärt, beroende på ammunitionens fuktkänslighet och dess tillstånd från fuktskyddssynpunkt. Såsom exempel härå m å nämnas, att tysk ammunition från andra världskriget, som sänkts på viss plats i Kattegatt, detonerat med långa mellanrum (1946 och 1962). Med hänsyn till dylika omständigheter framhålles i Amröjl vikten av att sänkningsmetoden tillämpas med omdöme och att utfärdade bestämmelser följas med stor noggrannhet. Sänkning av ammunition skall enligt Amröjl ske främst inom område, som ägs eller disponeras med nyttjanderätt av försvarsväsendet, t. ex. övningsområden, skjutfält. Om så icke kan ske, bör sänkningsplats väljas på sådant sätt, att enskildas intressen beröras i minsta möjliga omfattning. Kan användande av område av sistnämnda art icke undvikas, skall samråd äga r u m med lokal polismyndighet och tillstånd inhämtas av ägare eller nyttjanderättsinnehavare. Härvid kan det bli nödvändigt att taga kontakt med fiskeritjänsteman, fiskeriförening, vattenregleringsförening eller liknande. Om fortlöpande behov av sänkning föreligger på viss plats, skall länsstyrelsen fastställa platsen och utfärda eventuellt erforderliga bestämmelser. Sänkning får icke äga rum i vissa angivna områden, där fara för skada å person eller egendom föreligger, t. ex. där bottenfiske förekommer eller fiskbestånd kan skadas. Ammunition, som innehåller större mängder giftiga ämnen, såsom brand- eller rökämnen, t. ex. fosfor, skall sänkas i öppna havet. Vid sänkning av större mängder ammunition eller i tveksamma fall skall direktiv inhämtas hos vederbörlig central förvaltningsmyndighet. Vattendjupet på sänkningsplats skall vara minst 50 m i öppna havet, inom skärgård eller i större insjöar, där sjöfart förekommer, samt minst 10 m i andra insjöar. Såsom lämpliga sänkningsplatsr anvisas ensligt belägna insjöar, skogstjärnar e. d., helst med dybotten. över sänkning skall ansvarig arbetsledare upprätta protokoll, som skall registreras hos försvarsområdesbefälhavare. Sänkning, som skett till havs, skall dessutom anmälas till marinkommandochef. Sådan registrering eller anmälan behöver dock icke göras beträffande sänkningar, vilka utförts på sänkningsplats, som godkänts såsom permanent av länsstyrelse.

38 Beträffande själva utförandet av sänkningen, ammunitionens förpackning, transport av ammunitionen till sänkningsplats m. m. finnas särskilda föreskrifter meddelade i bilaga till Amröjl. F r å n armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen och försvarets fabriksverk har utredningen inhämtat närmare upplysningar om åtgärder vid och platser för sänkning av ammunition av olika slag. Armétygförvaltningen har uppgjort och till utredningen överlämnat en förteckning över verkställda sänkningar av ammunition med angivande av förband, sänkningsplats, vattenrättsägare, samråd respektive tillstånd, vattendjup och bottenbeskaffenhet, där det varit möjligt eller ändamålsenligt att taga reda härpå, ävensom av sänkt ammunitionsslag, antal, vikt m. m. Utom de i förteckningen redovisade sänkningarna ha sänkningar av visst slag av ammunition skett åren 1954 och 1958 genom särskilda av armétygförvaltningen organiserade arbetspatruller. Även beträffande sänkningar, utförda av dessa patruller, ha närmare uppgifter inhämtats, av vilka framgår, att sänkningar under 1954 skett på två ställen i Vättern, dels ca 10 km utanför Karlsborg, dels 7 km utanför Jönköping. Sänkningsplatsen utanför Karlsborg, som är fastställd av länsstyrelsen i Skaraborgs län den 12 juli 1953, är belägen 4,5 km sydväst fyren Jungfrun, där tillåtet område är noga positionsangivet. Vattendjupet är 90—100 m. Sänkningsplatsen utanför Jönköping bestämdes efter samråd med dels fiskerikonsulenten i Eksjö, dels den lokala fiskeriföreningen. Vattendjupet på platsen är ca 95 m. Det var i båda fallen fråga om mycket små sprängämnesmängder och giftgasverkan har från armétygförvaltningens sida ansetts utesluten. Även marinförvaltningen har på begäran lämnat närmare upplysningar om sänkningar under åren 1957 och 1958, platser härför m. m. Vidare har upplysts, att sänkning av eventuellt skadlig ammunition sker utanför svenskt territorialvatten på mycket stora djup samt att marinen bl. a. vid Utklippans fyr har tillgång till en av länsstyrelsen i Blekinge län fastställd sänkningsplats. För flygvapnet är behovet av sänkningsplatser avsevärt mindre än för de övriga försvarsgrenarna, enär all flygvapenammunition f. n. är av relativt sent tillverkningsdatum. Ammunition med till följd av lagring försämrad kvalitet finnes således i mycket ringa omfattning. Ammunition med mekaniska skador sänkes i mycket begränsad utsträckning och endast då fråga är om eldvapenammunition. När det gäller bomber, utnyttjas dessa i regel vid övningar i bombröjning eller sprängtjänst, och beträffande raketer insändas de till flygförvaltningens kontrolldetalj i Bofors. Slutligen kan det inom flygvapnet vara fråga om ammunition, som är mindre lämplig för moderna flygplan. I sistnämnda fall har man vidtagit olika åtgärder för att på något sätt nyttiggöra denna omoderna ammunition, t. ex. genom installation av äldre eldvapentyper i moderna flygplan för användning under utbildning. En del omodern automatkanon- och bombammunition har härutöver försålts till ammunitionstillverkare (fabriksstyrelsen, AB Bofors, Gyt-

39 torp), som sedan genom s. k. störtning (sprängning på visst sätt) oskadliggjort densamma. Den av länsstyrelsen i Skaraborgs län fastställda sänkningsplatsen vid fyren Jungfrun i Vättern, som ovan nämnts, utnyttjas även av ammunitionsfabriken i Karlsborg, som på begäran lämnat utredningen närmare uppgifter om tidpunkt för sänkning, ammunitionsslag samt vikt, allt avseende åren 1954—1958. Ammunitionsfabriken har emellertid också upplyst, att en inom fabriken befintlig anläggning för förstöring av lös ammunition har omkonstruerats och förbättrats, varför den numera kan användas att bränna även skarp ammunition. Man räknar därför med att — såvitt gäller ammunitionsfabrikens ammunition — sänkning i Vättern helt torde kunna undvikas i framtiden.

2. Utredningens

synpunkter

Den redogörelse, som lämnats i det föregående (Kap. II. B. 1.), utvisar att förutsättningarna för ammunitionssänkning och förfarandet därvid redan i nu gällande ammunitionsröjningsinstruktion för krigsmakten fått en ingående reglering, syftände till att i möjligaste mån begränsa de olägenheter, som k u n n a vara förenade därmed. Denna reglering av hithörande spörsmål bygger emellertid på den enligt utredningens mening numera föråldrade grundtanken, att icke längre användbar ammunition skall förstöras genom sänkning i vatten. Vid tidpunkten för ifrågavarande bestämmelsers tillkomst torde förstöring genom sänkning ha ansetts medföra minsta skador och olägenheter. De insjöar, som i ammunitionsröjningsinstruktionen anvisas såsom särskilt lämpliga sänkningsplatser, ha emellertid under senare tid kommit att i ökad omfattning användas för fritidsfiske efter inplantering av värdefull fisk. Denna utveckling kan med stor sannolikhet förväntas komma att fortsätta och intensifieras. Av bl. a. denna anledning bör det enligt utredningens mening med all kraft eftersträvas att framdeles icke använda insjöar för sänkning av ammunition. Det är i detta sammanhang att m ä r k a att — enligt vad i föregående avsnitt anförts — den tekniska utvecklingen lett till förbättrade möjligheter att bränna skilda slag av ammunition. I den mån tekniska problem kvarstå att på ett ekonomiskt godtagbart sätt på land förstöra all ammunition framstår det för utredningen såsom synnerligen angeläget att dylika problem snarast bringas till en lösning. Utredningen förordar sålunda, att vederbörande myndigheter erhålla uppdrag att närmare utreda ifrågavarande problemkomplex. Det har vid utredningens arbete visat sig förenat med svårigheter att få en fullständig överblick över de sänkningsplatser, som i olika sammanhang använts. Det synes kunna ifrågasättas, om icke, i avvaktan på att tekniska möjligheter åstadkommas att på land förstöra all ammunition, en central

40 registrering — avseende samtliga försvarsgrenar och jämväl försvaret tillhörande men utanför försvarsgrenarna stående myndigheter — borde ske förslagsvis hos armétygförvaltningen, dit anmälan i så fall skulle ske av myndighet, som låter utföra sänkningen. För att fiskarena lätt skola k u n n a få kännedom om sänkningsplatserna i de sjöar, som utnyttjas av dem, torde anmälan även böra göras till vederbörande länsstyrelse, där upplysning då relativt lätt kan inhämtas av fiskarena eller deras organisationer. Redan nu gäller ju, att länsstyrelsen, om fortlöpande behov av sänkning på viss plats föreligger, skall fastställa platsen och utfärda eventuellt erforderliga bestämmelser. Något nämnvärt merarbete för länsstyrelserna torde icke föranledas av att den nyss skisserade anordningen genomföres. Till frågan om den inverkan, som kemiska processer i samband med ammunitionssänkning kunna ha på fiskbeståndet i därav berörda vattendrag, återkommer utredningen i det följande under Kap. III. De under förevarande avsnitt berörda spörsmålen sammanhänga nära med vattenvårdsfrågorna överhuvudtaget. Under Kap. III. ingår även ett avsnitt rörande vattenföroreningar, till vilket utredningen jämväl får hänvisa.

KAPITEL III

Skador å fiskbestånd m m

1. Påståenden om skador a. I V ä t t e r n Ett antal i Karlsborg bosatta fiskare framhöllo i en underdånig skrift den 26 maj 1943, att skjutning och särskilt bombfällning ut mot Vättern vållat så stort intrång i fisket, att detta under de senaste åren knappast lämnat utövarna nödig utkomst. Det hade härutöver blivit känt, att avsikten vore att även vid Kråk strax söder om Karlsborg anlägga ett skjutfält för skjutningar ut mot Vättern. Med anledning härav anhöllo fiskarena, att Kungl. Maj :t måtte antingen föranstalta, att skjutningar framdeles icke komme att beröra Vätterns fiskevatten, eller tillerkänna de fiskare — främst i Karlsborgstrakten — skälig ersättning, vilka på grund av skjutningarna lede mest intrång i sin näring. Vissa under adress Brevik, Kyrkebo, bosatta fiskare ingåvo en underdånig skrift den 1 juni 1943, vari framhöllos de olägenheter för fiskerinäringen, som skjutningar från ett skjutfält vid Kråk skulle komma att medföra. I denna skrift framfördes samma önskemål som i Karlsborgsfiskarenas ovann ä m n d a skrift. Över dessa ansökningar avgav dåvarande arméförvaltningens fortifikationsstyrelse — efter det yttranden inhämtats från flygförvaltningen, militärbefälhavaren för tredje militärområdet, platsbefälhavaren i Karlsborg och chefen för Skaraborgs pansarregemente och efter samråd med arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement — den 28 december 1943 underdånigt utlåtande, vari anfördes bl. a. följande. Av den i ärendet verkställda utredningen framginge, att vissa fiskare, som yrkesmässigt bedrevo fiske i Vättern, utsatts för och även framdeles i viss utsträckning syntes komma att få vidkännas intrång i sin näringsutövning genom bombfällningar och artilleriskjutningar av skilda slag. Ehuru kronan knappast torde vara juridiskt skadeståndsskyldig, enär det vore fråga om fiske inom ett område av Vättern, där varje svensk medborgare ansåges äga fiskerätt, syntes det fortifikationsstyrelsen med hänsyn till bl. a. intrångets omfattning likväl skäligt, att viss kompensation — lämpligen i form av engångsersättning — bereddes fiskarena för redan uppkommet eller framtida intrång i deras yrkesutövning. Eftersom emellertid skilda myndig-

42 heter förutom tyg- och intendenturdepartementen samt fortifikationsstyrelsen även flygförvaltningen — berördes av spörsmålet ifråga och dessutom särskild sakkunskap i fiskerifrågor erfordrades för en närmare utredning av ärendet, syntes det styrelsen lämpligast, att en kommission tillsattes med uppdrag att vidare utreda ersättningsfrågan och uppgöra förslag rörande ersättningen. Kommissionen borde även erhålla uppdrag att i samråd med förenämnda myndigheter undersöka, vilka åtgärder som utan större olägenhet från militär synpunkt skulle kunna vidtagas i syfte att för framtiden minska skadorna på fisket och nedbringa intrånget för fiskarena. På grund av det anförda hemställde fortifikationsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga styrelsen att i samråd med tyg- och intendenturdepartementen samt flygförvaltningen tillsätta en kommission för att utreda de berörda frågorna samt, sedan utredningen slutförts, till Kungl. Maj :t inkomma med vidare förslag i ärendet. Genom beslut den 28 januari 1944 förklarade Kungl. Maj :t, att arméns fortifikationsförvaltning ägde att, på sätt ämbetsverket funne ändamålsenligt, föranstalta om utredning i fråga om de åtgärder, som kunde finnas möjliga att utan väsentligt eftersättande av militära krav vidtaga i syfte att för fiskerinäringen minska olägenheterna av de berörda skjutningarna och bombfällningarna, samt att inkomma med förslag i ämnet. Vidare skulle förvaltningen — därest olägenheter komme att kvarstå, som skäligen kunde åberopas för att av billighet bereda ersättning för stört fiske i något särskilt fall — även inkomma med därav föranledd framställning. Med anledning av detta beslut tillsatte fortifikationsförvaltningen en kommission, bestående av dels en representant för vardera förvaltningen och flygvapnet, dels fiskeriintendenten i östra distriktet. Kommissionen avhöll den 18 januari 1945 ett sammanträde i Karlsborg för utredning av militära skjutövningars, provskjutningars och bombfällningars inverkan på fisket i Vättern. Vid sammanträdet närvoro representanter för de militära lokalmyndigheterna, fiskeritjänstemän; och ett antal yrkesfiskare. F r å n fiskarehåll framfördes bl. a. följande önskemål: att skjutningarna skulle begränsas till eftermiddagarna, att en dag i veckan bleve skjutfri, att ur fiskesynpunkt lämpligare målområden utvaldes, att större hänsyn borde tagas till fiskens lektider och vandringsvägar samt att varningssignaleringen i samband med skjutningar borde göras tydligare. Kommissionen, som inhämtat yttranden från sekundchefen för Livregementets grenadjärer samt cheferna för Skaraborgs pansarregemente, Smålands artilleriregemente, Karlsborgs luftvärnsregemente, Östgöta flygflottilj, Västgöta flygflottilj och provskjutningscentralen i Karlsborg, framlade resultatet av sin utredning i en PM den 11 april 1945. Av denna framgick bl. a., att kommissionen funnit det klarlagt, att skjutningarna och bombfällningarna förorsakade svårigheter för fiskets utövande inom ett område, i norr begränsat av en linje i höjd med ön Stora Röcknen samt i söder av en linje dragen 5 km norr om Visingsös sydspets. För att minska nämnda olägenheter föreslog kommissionen, att följande åtgärder skulle vidtagas:

43 1. Skjutningarna borde icke påbörjas förrän kl. 13 en dag varje vecka. 2. Viss begränsning av en skjutsektor borde genomföras. 3. Flyttning av en bombfällningsplats borde verkställas. 4. Förbättring av dittillsvarande signalsystem borde ske. 5. Ett belopp om 500—700 k r . / å r borde anvisas för inplantering av fiskyngel i Vättern. Kommissionen ansåg, att därest de föreslagna åtgärderna vidtoges, ersättningar till enskilda fiskare på grund av skada å fiske icke borde utgå. Fortifikationsförvaltningen anslöt sig i underdånig skrivelse den 16 juli 1945 till de av kommissionen framförda förslagen. Det föreslagna årliga bidraget för inplantering av fiskyngel i Vättern borde lika fördelas mellan länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län. Enligt ämbetsverkets uppfattning voro de föreslagna åtgärderna väl ägnade och fullt tillräckliga att för framtiden förhindra uppkomsten av mera betydande intrång i fiskerinäringen. I den mån intrång kunde komma att bestå även efter det dessa åtgärder genomförts, syntes sådant intrång icke kunna väntas bli av beskaffenhet att böra föranleda att särskilda ersättningar av billighetsskäl tillerkändes enskild fiskare. Kungl. Maj:t bemyndigade genom beslut den 26 oktober 1945 fortifikationsförvaltningen att disponera ett belopp av 500 kr. årligen för utplanterande av fiskyngel i Vättern. Genom beslut den 5 december 1952 uppdrog Kungl. Maj :t åt försvarsgrenscheferna att inkomma med förslag till föreskrifter till förebyggande av skada på fiske på grund av militär verksamhet. Efter samråd med övriga försvarsgrenschefer anförde chefen för marinen i underdånig skrivelse den 10 augusti 1954 bl. a. följande. Våren 1950 uppdrog överbefälhavaren åt chefen för marinen att i samråd med övriga försvarsgrenschefer söka uppgöra förslag till bestämmelser för utnyttjande av havet (inbegripet Vänern och Vättern) under betryggande former för artilleriskjutning. Bestämmelserna voro avsedda att gälla samtliga försvarsgrenar. I anledning härav undersöktes samtliga militära skjutplatser med hänsyn till bl. a. förekommande civil trafik, utfärdade bestämmelser, riskzoner och framställda ersättningskrav. Av de lokala myndigheterna utfärdade bestämmelser, vilka voro grundade på gällande allmänna säkerhetsföreskrifter, visade sig i de flesta fall ur säkerhetssynpunkt tillräckliga. På grund av växlande lokala förhållanden kunde gemensamma bestämmelser för samtliga skjutplatser icke utfärdas. Denna försvarsgrenschefernas undersökning föranledde icke annan åtgärd än att överbefälhavaren i publikationen Svensk Lots lät tillkännage särskilda bestämmelser angående vissa speciellt trafikerade skjutplatser. De erfarenheter, som den av överbefälhavaren infordrade undersökningen givit försvarsgrenscheferna, kommo dem att som sin samstämmiga uppfattning framföra, att från militärt håll alla skadeförebyggande åtgärder, som rimligen kunde anses erforderliga för att förhindra skada å fiske, redan

44 hade vidtagits. Under åberopande härav hemställde chefen för marinen — som i ärendet inhämtat yttrande den 18 juni 1954 från fiskeristyrelsen — att Kungl. Maj :t måtte befria försvarsgrenscheferna från det i kungligt brev den 5 december 1952 angivna uppdraget. Denna framställning h a r sedermera bifallits. I skrivelse den 24 oktober 1954 hemställde Vätterns Fiskareförbund, att Svenska insjöfiskarenas centralförbund skulle vidtaga åtgärder för att förhindra den ökade skadegörelsen på Vätterns fiskbestånd och det stegrade intrånget för yrkesfisket på grund av militär verksamhet. Vidare begärdes, att såväl fiskarena som fiskbeståndet skulle tillfullo kompenseras för härav föranledd skada. Svenska insjöfiskarenas centralförbund avhöll den 11 november 1954 ett extra sammanträde i Motala för behandling av frågan om det militära intrånget i Vättern, varvid voro närvarande, förutom enskilda fiskare, bl. a. representanter för jordbruksdepartementet och fiskeristyrelsen. Härvid framhölls från fiskarehåll bl. a. följande: att ammunition sänktes i Vättern i icke ringa omfattning, att signalanordningarna, som skulle varna för skjutningar, icke alltid sköttes på bästa sätt, att det i Kråkviken tidigare varit ettgott agnfiske, vilket emellertid på grund av skjutningarna i det närmaste upphört, att död fisk ofta påträffades samt att vederlag borde utgå till fiskarena för skador på fisktillgången och hinder i fiskets bedrivande. Vid sammanträdet beslöts, att förbundet i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära dels undersökning rörande skador för fiskerinäringen och å fiskstammen, dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för skadeverkan å fiskbeståndet. Svenska insjöfiskarenas centralförbund framhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 december 1954, att tillkomsten av nya skjutfält över Vättern och försök med nya, för fisket än skadligare vapen medfört, att yrkesfisket i nämnda sjö väsentligt försvårats, jämfört med tidigare. Vidare påpekade förbundet det icke blott för fisket u t a n även från vattentäktssynpunkt olämpliga i att sänka ammunition i Vättern. Förbundet erinrade om att jämlikt riksdagens beslut i anledning av proposition 1952: 210 ersättning skulle utgå till fiskare vid intrång i fiske, vilket även skett till följd av militärt intrång i fisket i Vänern. Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll förbundet, att en utredning skulle företagas rörande skadegörelsen i bl. a. Vättern. Centralförbundets skrivelse remitterades till fiskeristyrelsen samt försvarets civilförvaltning och armétygförvaltningen. Fiskeristyrelsen inhämtade yttranden från armétygförvaltningen (vapenavdelningen) och fiskerikonsulenten Liining vid Jönköpings läns hushållningssällskap. Armétygförvaltningen redogjorde i yttrande den 23 m a r s 1955 för omfattningen av ammunitionssänkning i Vättern. Endast sådan ammunition sänktes, som på grund av under långtidsförvaring inträffade kemiska förändringar blivit oanvändbar. Sänkning skedde alltid på djupt vatten. Fiskerikonsulenten Liining anförde i yttrande den 13 april 1955 bl. a., att

under en lång följd av år från fiskarena vid Vättern framförts klagomål över de skador, som de militära skjutningarna förorsakade på fiskbeståndet i denna sjö, liksom över de faror, som den militära verksamheten innebar för fiskarena vid utövandet av deras näring. Fiskeristyrelsen konstaterade i utlåtande den 19 april 1955 bl. a., att de i remisskrivelsen påtalade militära skjutningarna väsentligen syntes hänföra sig till det allmänna vattnet och frifiskevattnet i Vättern. Med hänsyn härtill och under åberopande av de i proposition 1952: 210 uppdragna, av riksdagen godkända (SU 1952:197, riksdagsskrivelse 1952:417) riktlinjerna angående ersättning för skada å fiske på grund av militär verksamhet, syntes det remitterade ärendet vara av natur att böra handläggas av Kungl. Maj :t i försvarsdepartementet. För att erhålla en närmare redogörelse för bakgrunden till den remitterade ansökningen och för de åtgärder, som åsyftades med densamma, anordnade försvarets civilförvaltning och armétygförvaltningen den 4 maj 1955 ett sammanträde med representanter för centralförbundet. Härvid förklarades från förbundshåll, att man önskade erhålla en statlig utredning rörande den skadegörelse, som militära skjutningar, bomb fällningar, sprängningar och ammunitionssänkningar i de större insjöarna i riket (Vättern, Vänern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland) åstadkommit dels på fiskbeståndet som sådant, dels genom att fiskets bedrivande hindrats eller försvårats, ävensom rörande de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas till förebyggande av sådana skadeverkningar för framtiden. Till ett av civilförvaltningen och armétygförvaltningen i anledning av bl. a. centralförbundets ovannämnda ansökning avgivet gemensamt utlåtande den 21 januari 1956 återkommer utredningen i det följande. I anledning av en av chefen för Västgöta flygflottilj gjord framställning stadgade länsstyrelsen i Skaraborgs län genom kungörelse den 22 november 1945, nr 229/A förbud för fartyg att utan tvingande skäl passera visst vattenområde utanför Kråk (söder om Karlsborg). Flottilj chefen anhöll i skrivelse den 4 december 1954 till nämnda länsstyrelse, att det i kungörelsen omförmälda området måtte på visst sätt utvidgas. Framställningen, som tillstyrktes av landsfiskalen i Karlsborg den 30 december 1954, föranledde enligt yttrande den 7 juli 1955 icke någon erinran från lotsstyrelsen. Däremot framhöll Vätterns fiskareförbund i yttrande den 21 augusti 1955, att bifall till framställningen skulle medföra ytterligare intrång i det redan tidigare genom militära åtgärder kraftigt beskurna fisket i Vättern. Därest framställningen likväl skulle vinna tillmötesgående, förbehöll sig förbundet rätten att kräva ersättning av statsmedel för den förlust, som dess medlemmar härigenom skulle komma att drabbas av. Skaraborgs läns hushållningssällskap, som inhämtat yttrande från sällskapets fiskerinämnd, anförde i yttrande till länsstyrelsen den 23 augusti 1955 — under hänvisning till fiskerinämndens yttrande den 22 augusti 1955 — att de föreslagna avspärrningarna otvivelaktigt komme att medföra vissa olägenheter och visst ekonomiskt avbräck för främst i närheten av Karls-

40 borg boende yrkesfiskare. Fiskerinämnden förklarade i nyssnämnda yttrande, att ett bifall till flottilj chefens framställning skulle komma att medföra väsentliga hinder och olägenheter för såväl husbehovs- och binäringsfiskarena som yrkesfiskarena i Vättern. Hårdast skulle yrkesfiskarena i Skaraborgs län komma att drabbas. De fiskeplatser, som voro belägna inom det ifrågasatta avspärrningsområdet, voro fiskrika och tillhörde de bästa i Vättern. Å detta område bedrevs fiske av fiskare från såväl västra som östra sidan av Vättern. Därest en avspärrning likväl komme till stånd, borde full ersättning för därav åsamkade förluster och skador utgå till berörda fiskare och fiskerättsinnehavare. Länsstyrelsen anordnade den 27 augusti 1955 ett sammanträde med enskilda fiskare samt representanter för Västgöta flygflottilj, Mölltorps kommunalnämnd, Grevbäcks pastoratsstämma, stiftsnämnden i Skara stift och Skaraborgs läns fiskeriförening för Vättern. Härvid anfördes från företrädare för pastoratsstämman, att arrendatorn av pastoratsbostället Hammaren och hans familj voro utsatta för sådana olägenheter av flygets skjutningar, att risk förelåg att pastoratet skulle nödgas sänka arrendet för bostället, därest skjutområdet ytterligare utvidgades. Arrendatorn ifråga framhöll, att olägenheterna icke stannade vid störande bullar och risk för personskador. Härutöver hade nämligen de på gården boende vid tre tillfällen varit tvungna att på militär uppmaning utrymma hela gården och begiva sig till en 2,5 km därifrån belägen plats. Även om de kostnader, som föranletts av dessa flyttningar, blivit ersatta, kvarstod likväl betydande olägenheter. Innan skjutningarna började inom området ifråga, hade den årliga fiskefångsten uppgått till ca 6 000 kg, medan fisken därefter försvunnit så gott som fullständigt i den s. k. Kråkviken, d. v. s. området mellan Kråk och Enebågen. Från annat fiskarehåll framhölls, att projektilernas nedslag i vattnet inverkade synnerligen menligt på fiskynglet, och att varningssystemet borde förbättras, eventuellt genom användande av helikopter eller båt. Samtliga strandägare och övriga intressenter motsatte sig bestämt en ytterligare utvidgning av övningsområdet på sätt flottilj chefen föreslagit. Vid extra kyrkostämma den 29 augusti 1955 med Grevbäcks och Breviks församlingars pastorat beslöts bl. a., att ersättning skulle krävas för ev. intrång och skada å de ecklesiastika löneboställena Hammaren 1: 1 och Torpet 1: 1. De av kyrkostämman framförda synpunkterna delades av Skara stiftsnämnd i yttrande till länsstyrelsen den 19 september 1955. Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund anförde i skrivelse den 15 september 1955 till fiskeristyrelsen bl. a., att särskilt rödingbeståndet skulle komma att utsättas för fara genom den föreslagna utvidgningen av Västgöta flygflottiljs skjutområde. Det kunde ifrågasättas, om icke den militära övningsverksamheten borde samordnas bättre. Slutligen hänvisades till den av förbundet ingivna underdåniga ansökningen den 28 december 1954 om utredning av ifrågavarande och liknande spörsmål.

47 Fiskeristyrelsen konstaterade i yttrande den 23 september 1955 till länsstyrelsen, att den militära verksamheten i Vättern var till väsentligt men för fisket och dess bedrivande. Inom de större insjöarna torde de skadliga verkningarna på fisket göra sig gällande snabbare än i fråga om kust- och havsområden, varför en utvidgning av den militära verksamheten i insjöarna vore ägnad att inge särskilt allvarliga bekymmer. Skadeverkningarna från fiskesynpunkt bestode dels i försvårat fiske — de fiskande kunde bedriva sitt fiske endast under de tider skjutningar m. m. icke påginge inom därför avsedda områden med tillhörande riskzoner — dels däri, att fiskbeståndens naturliga reproduktionsplatser ofördelaktigt påverkades av briserande projektiler och det skrot m. m., som samlades på sjöbotten. Betydelsen av sistnämnda förhållande var icke så alldeles lätt att helt klarlägga, men fiskarenas farhågor kunde icke lämnas obeaktade. I yttrande den 15 oktober 1955 till länsstyrelsen framhöll chefen för Västgöta flygflottilj vikten av att den begärda utvidgningen av dittillsvarande övningsområde snarast genomfördes. Därest detta skulle komma att innebära skadeverkningar ur fiskesynpunkt föreslogs, att omfattningen härav utreddes och skälig gottgörelse utbetalades av statsmedel. Flottilj chefen anhöll i skrivelse den 2 november 1955 till länsstyrelsen om viss utvidgning av tidigare angivet övningsområde. Utvidgningen var föranledd av nya direktiv från chefen för flygvapnet i fråga om riskzons utsträckning. Länsstyrelsen utfärdade genom beslut den 17 december 1955, nr 221, kungörelse rörande förbud för passerande av vattenområde i Vättern i närheten av Karlsborgs flygfält, i överensstämmelse med chefens för Västgöta flygflottilj framställningar. I underdånig skrivelse den 19 december 1955 anmälde länsstyrelsen det sålunda utfärdade förbudet och anförde härutöver i huvudsak följande. Trots att nära nog samtliga hörda myndigheter, organisationer och enskilda avstyrkt flottiljchefens framställning, hade länsstyrelsen ansett sig böra meddela förbudet. Liknande ärenden hade tidigare förekommit, varvid från fiskarenas sida regelmässigt uttalats bekymmer och oro över skjutningarnas skadliga inverkan på fisket. Det allmännas intresse att bedriva militära övningar på lämpligaste och mest effektiva sätt stode emellertid klart, och länsstyrelsen hade ej anledning utgå från annat än att övningarna, som till största delen berörde allmänt fiskevatten, planerades så, att ändamålet utan oskälig kostnad vunnes med minsta intrång och skada för civilbefolkningen. Skadeersättning till betydande belopp hade under årens lopp lämnats fiskare i Vänern, även om fiskare på allmänt fiskevatten icke hade någon juridisk rätt till ersättning. Med den alltmer intensifierade militära övningsverksamheten kunde skadeverkningarna bliva så stora, att fisket i Vättern hotades till sin existens. Med föranledande härav hade länsstyrelsen ansett sig böra framföra de välförståeliga bekymmer, som i de berörda bygderna hystes för fiskerinäringen. Det mest radikala vore givetvis att förlägga övningarna till andra

48 platser, exempelvis vid havskusten, om detta läte sig göra av ekonomiska och militära skäl. Emellertid kunde måhända tänkas någon form av samordning av förbandens övningar i Vättern för att minska intrånget. Över huvud torde böra utredas vilka åtgärder, som lämpligen kunde och borde vidtagas för att minska uppkomna skador och olägenheter i allmänhet till följd av skjutningarna. I fiskerinäringens intresse borde vidare om möjligt undersökas, i vad mån skjutövningar i Vättern i nuvarande omfattning redan åstadkommit eller kunde leda till bestående skada för fiskbeståndet och i så fall, vilka skadeavhjälpande åtgärder, som kunde ifrågakomma, samt de ersättningar för liden skada, som kunde böra utgå. Länsstyrelsen framförde även förslag om en på lämpligt sätt sammansatt förtroendenämnd för respektive Vänern och Vättern för bedömande av berörda slag av ärenden. Nämnden kunde exempelvis vara sammansatt av representanter för fiskeristyrelsen, hushållningssällskap, fiskare och militära myndigheter. För länsstyrelsen och de övriga myndigheter, som sysslade med dylika ärenden, vore det värdefullt att få samråda med en sådan nämnd. I likhet med centralförbundets ovannämnda underdåniga framställning remitterades länsstyrelsens underdåniga skrivelse till försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen och fiskeristyrelsen. Civilförvaltningen och armétygförvaltningen avgåvo den 21 januari 1956 efter samråd med flygförvaltningen gemensamt underdånigt utlåtande över såväl centralförbundets underdåniga framställning som länsstyrelsens nyssnämnda underdåniga skrivelse. Ämbetsverken redogjorde därvid bl. a. för ovannämnda sammanträde med företrädare för centralförbundet, ävensom för uppgifter, som införskaffats från skilda förband, rörande förekomsten och frekvensen av skjutövningar och ammunitionssänkning i landets insjöar, därvid särskild vikt lades vid förhållandena i Vättern. Ämbetsverken, som icke hade något att erinra mot länsstyrelsens förslag om tillsättande av förtroendenämnder, tillstyrkte att den av centralförbundet önskade utredningen kom till stånd. Fiskeristyrelsen förklarade sig i underdånigt utlåtande den 28 februari 1956 dela civilförvaltningens och armétygförvaltningens uppfattning angående önskvärdheten av en utredning rörande de spörsmål, som sammanhängde med försvarets skjutningar m. m. i insjöarna, främst Vättern. Styrelsen biträdde även länsstyrelsens förslag till inrättande av förtroendenämnder men ansåg, att fiskeriintressets representation i dessa organ lämpligen borde erhålla en mer lokalbetonad karaktär och avse hushållningssällskapens fiskeriassistenter (numera fiskerikonsulenter) och de lokala fiskaresammanslutningarna. Chefen för Skaraborgs pansarregemente framförde i skrivelse den 16 november 1955 till chefen för armén önskemål om en utredning rörande de problem, som uppstått för yrkesfiskarena vid Vättern till följd av utsträckning av riskzonerna vid skjutningar från Kråks skjutfält. Regementschefen anförde härom bl. a. följande.

49 I och med ombeväpning av Skaraborgs pansarregemente (P 4) till stridsvagn modell 81 hade en omfattande revidering vidtagits av säkerhetsbestämmelserna för Kråks skjutfält. Riskzonerna hade därvid utsträckts och en observationspatrull placerats på Ombergs nordspets. Skjutningarna med stridsvagn modell 81 skulle av utbildningstekniska skäl koncentreras till tiden november 1955—februari 1956. Särskilt för medlemmarna i fiskareföreningen i Borghamn, ca 10 båtlag, skulle utsträckningen av riskzonerna komma att medföra svårigheter, då föreningen sedan lång tid bedrev fiske inom de nya riskområdena. Det hade visat sig, att flera tillbud tidigare förekommit i form av nedslag i båtarnas närhet. Fisket bedrevs året runt och näten vittjades dagligen. Båtlagens veckoinkomster uppginge till mellan 600 och 1 200 kronor. I och med att riskzonerna utvidgades, framställde föreningen krav på ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 110 kr. per båtlag och dag. Militärbefälhavaren för tredje militärområdet anförde i yttrande den 23 november 1955 till chefen för armén över chefens för Skaraborgs pansarregemente nyssnämnda skrivelse bl. a., att möjligheter icke förelågo att förlägga berörda stridsvagnsskjutningar till annan plats samt att yrkesfiskare på såväl västra som östra stranden av Vättern berördes av ifrågavarande skjutningar. Yrkanden från två båtlag på ersättning jämte regementschefens och militärbefälhavarens ovanberörda skrivelser tillställdes försvarets civilförvaltning den 29 november 1955 från chefen för armén. Med underdånig skrivelse den 20 december 1955 överlämnade ämbetsverket handlingarna i ärendet och förklarade, att — då fisket bedrivits på allmänt vatten — den vidare handläggningen borde övertagas av riksvärderingsnämnden. Civilförvaltningen framhöll i sammanhanget, att de ifrågavarande ersättningsyrkandena icke vore någon isolerad företeelse utan borde ses i samband med frågan om militära skjutningar på Vättern överhuvud. Genom särskilda skrivelser framställde härefter vissa enskilda fiskare krav på ersättningar med varierande belopp. Riksvärderingsnämnden avgav underdånigt utlåtande den 29 januari 1958 över dels centralförbundets underdåniga framställning och i anslutning därtill avgivna underdåniga utlåtanden, dels länsstyrelsens underdåniga skrivelse, dels ovannämnda, av enskilda fiskare framförda anspråk på ersättning och de däröver avgivna underdåniga utlåtandena. Nämnden förklarade därvid bl. a., att den — som under senare år haft att taga ställning till ett flertal svårbedömda ärenden angående ersättning för skada å fiske till följd av militär verksamhet — särskilt ville framhålla betydelsen av att åtgärder vidtoges för att för framtiden eliminera eller reducera sådana skadeverkningar å fisket, vilka kunde medföra ersättningsanspråk. Som ett led i tillgodoseendet av detta syfte syntes de av länsstyrelsen föreslagna förtroendenämnderna vara ägnade att fylla en uppgift. Beträffande de från enskilda personer inkomna ersättningsansökningar4—630475

50 na föreslog nämnden, att dessa — i avbidan på resultatet av den större utredning, som kunde komma till stånd — icke skulle föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd. I underdånig skrivelse den 23 december 1958 anhöll Vätterns fiskareförbund — under förmälan att dess medlemmar en följd av år varit hindrade i sitt fiskeutövande genom det militära intrånget i Vättern — att utredningrörande storleken av intrånget i fråga måtte verkställas och kompensation utgivas. Vidare hemställdes om tydliga och effektiva signalanordningar till undvikande av olyckor, då fiske bedrevs, samt om minskning av det militära intrånget i största möjliga utsträckning. b . I Vänern Genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 juni 1954 och den 28 mars 1958 har ersättning utgivits till fiskare i Vänern, som under åren 1941—54 lidit intrång i sin näring till följd av militär verksamhet. I underdånig skrivelse den 23 december 1958 anhöll Vänerns fiskareförbund — under förmälan att det militära intrånget i Dettern och Brandsfjorden icke avtagit utan genom sin omfattning medfört tendens till »en allmän avfolkning av såväl fisk som fiskare, framför allt i Dettern» — om utredning samt kompensationsåtgärder för inkomstbortfall, värdeminskning å fastigheter och redskap, fiskevård m. m., till följd av de militära åtgärderna. Förbundet hemställde vidare om att framdeles få inkomma med specificerade ersättningsanspråk. Denna ansökan överlämnades genom ämbetsskrivelse den 9 januari 1959 till fiskeskyddsutredningen för att vara tillgänglig vid fullgörandet av det utredningen meddelade uppdraget. Större bombningar ägde den 15 april 1959 rum inom Skaraborgs flygflottiljs övningsområde vid Såtenäs. På grund av olika omständigheter förorsakades härigenom skador på dels fastigheter, dels i ett fall ca 250 kg sumpad gädda. Den fiskare, som drabbades av sistnämnda skada, yrkade i skrivelse den 8 augusti 1959 till försvarets civilförvaltning ersättning icke blott härför utan även för en ytterligare minskning av gäddfångsterna under 1959 med ca 800 kg, vilken minskning skulle bero på flygets bombningar. Det sammanlagda ersättningsanspråket från denne fiskare uppgick till 1 760 kr. Med föranledande av sistnämnda övning den 15 april 1959 anförde Vänerns fiskareförbund i underdånig skrivelse den 6 augusti 1959, att efter ifrågavarande bombning praktiskt taget all fisk försvunnit inom stora områden av Vänern, vilka förr ansetts tillhöra sjöns bästa fiskevatten. Förbundet anhöll, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att förhindra att all fisk i Vänern utrotades genom flygvapnets övningar, och hemställde, att förbud måtte utfärdas mot skjutning med skarp ammunition och stridsladdade bomber och raketer, i avvaktan på de förslag fiskeskyddsutredningen kunde komma att framlägga.

51 Fiskeskyddsutredningen, som fick denna underdåniga skrivelse på remiss, anförde i underdånigt utlåtande den 20 augusti 1959 i huvudsak följande. Den i remisshandlingen omförmälda bombningen vore av en storleksordning, som endast förekomme med åtskilliga års mellanrum. Anledningen till att skadeverkningarna blivit så utbredda vore enligt en inom försvarets forskningsanstalt i samråd med flygstaben företagen utredning ljudhastighetsinversioner, som uppstode genom vindens och temperaturens skiktning i atmosfären. I syfte att dels inhämta uppgifter rörande de uppkomna skadorna, dels lämna information till de av skjutningarna drabbade fiskarena hade utredningen den 15 juni 1959 anordnat ett sammanträde med berörda parter. Därvid hade från fiskarehåll framförts starka farhågor för att stora skador skulle uppstå även i samband med flygvapenskjutningar vid Hammarö Skage den 17 juni 1959. Av fiskerinämnden för Vänern i samförstånd med utredningen verkställda försök vid sistnämnda skjutningar hade emellertid visat, att fisket inom området ej nämnvärt påverkats. Ett inställande av all bombningsverksamhet vid Såtenäs framstode som ett alltför långtgående ingrepp i utbildningsmöjligheterna vid Skaraborgs flygflottilj. Utredningen framhöll emellertid angelägenheten av att åtgärder, syftande till att minska skadeverkan av större bombfällningar — exempelvis lämplig tempering av ammunitionen och beaktande av dels inversionsfrågan, dels fiskens vandrings- och lektider — vidtoges. c. Vid Ravlunda Den 8 april 1961 förekommo uppgifter i dagspress och radio angående granatbeskjutning mot fiskare utanför Skånes östkust (skjutfältet vid Ravlund a ) . Med anledning härav införskaffade fiskeskyddsutredningen närmare upplysningar i ämnet från Skånes fiskareförbund och militärbefälhavaren för I militärområdet. Skånes fiskareförbund anförde i skrivelse till utredningen i huvudsak följande. En fiskebåt från Kivik hade under gång till Yngsjö den 7 april 1961 blivit beskjuten av granater. Under maj månad 1960 hade tre båtar från Vitemölla utsatts för beskjutning och kommit in i ett splitterregn. Vid sistnämnda tillfälle hade rått full sikt, varför bristande utkik tycktes ha förelegat från det skjutande förbandets sida. I mitten av mars 1961 hade en båt från Vitemölla varit i omedelbar närhet av en krevad. Något senare blev en annan båt från Vitemölla beskjuten. Vid det sistnämnda tillfället rådde snötjocka, vilket torde ha förhindrat effektiv utkik från skjutplatsen. Riskavståndet vid skjutningar från Ravlunda skjutfält sträckte sig ca 8 distansminuter från stranden, det vill säga långt ut på internationellt vatten. Med hänsyn härtill ansåg förbundet det egendomligt, att skjutningar kunde få pågå med bristande utkik. Skjutningar pågingo vissa dagar mellan kl. 8 och 16 samt mellan kl. 18 och 24. Den höga skjutfrekvensen omöjliggjorde för fiskarena att utöva sin näring. Förbundet ville därför rekommendera, att överenskommelse om åtgärder för undvikande av skadegörelse på

52 fisket träffades med representanter för armén, i likhet med vad som redan tidigare ägt rum mellan berörda fiskareorganisationer och sydkustens marindistrikt. Sedan överenskommelse hade träffats mellan marindistriktet och organisationerna år 1954, hade ett mycket gott samarbete förevarit och några störningar i fisket genom marina övningar icke förekommit. Dylika övningar förlades efter hörande av bl. a. Skånes fiskareförbund till vattenområden, där fisket icke hindrades. Militärbefälhavaren för I. militärområdet meddelade till fiskeskyddsutredningen, att den i pressen och radion omförmälda beskjutningen hade ägt rum under ledning av personal från armétygförvaltningen. Militärbefälhavaren hade hos landsfogden i Kristianstads län begärt utredning. Skjutning från Ravlunda skjutfält måste avbrytas, då farkoster passerade in i det farliga området. För att minska riskerna i samband med skjutningar vid Ravlunda meddelades skjutvarningar. En fiskare kunde emellertid, även då skjutvarning meddelats, gå in i området och stoppa en övning utan att påföljd kunde utmätas härför. I avsikt att stärka kronans ställning i nämnda hänseende hade chefen för dåvarande Skånska pansarregementet (P 2) hos länsstyrelsen i Kristianstads län hemställt om utfärdande av vitesförbud att utan tvingande skäl passera avlyst område. Med hänsyn till de stora kostnader, som nedlagts på skjutfältet, måste enligt militärbefälhavarens uppfattning fältets alla utbildningsmöjligheter utnyttjas. Intill 1961 hade fiskarena lojalt iakttagit verkställda avlysningar. En förändring härvidlag syntes ha inträffat under år 1961. Förhandlingar skulle upptagas med berörda fiskare vid Ravlunda i syfte att åstadkomma en skriftlig överenskommelse för att öka säkerheten mot vådabeskjutning samt för att i möjligaste mån tillgodose önskemål från berörda fiskare, i sistnämnda hänseende dock utan att möjligheterna att disponera skjutfältet i erforderlig utsträckning inskränktes. Förhandlingarna avsågos komma att ledas av chefen för P 2. Chefen för armén redogjorde i skrivelse den 24 april 1961 till statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet för dels grunderna för säkerhetstjänsten vid Ravlunda skjutfält, dels verksamheten därstädes. I sistnämnda hänseende anförde arméchefen bl. a. följande. 1958 års försvarsbeslut innebar, att antalet pansarenheter ökade. Under 1950-talet hade stridsvagnar och andra fordon med därtill hörande specialutrustning anskaffats för stora belopp. Skjutövningar, som huvudsakligen måste äga rum på Ravlundafältet, medförde årligen stora kostnader för såväl ammunition som förflyttning av materiel till och från fältet. Beläggningen på Ravlundafältet beräknades komma att öka. Man måste därför räkna med att fältet skulle komma att utnyttjas i full utsträckning för skjutningar under dager och därutöver även vissa nätter. Avbrott i skjutningar, som minskade möjligheterna att fullt utnyttja disponibel skjuttid, kunde icke kompenseras. I det aktuella fallet den 7 april 1961 hade varningsmeddelanden om skjutningar icke kommit fiskarena tillhanda. Fiskarena hade begivit sig in i riskområdet vid tidpunkt på dagen, som regelmässigt utgjorde skjuttid.

53 Den 6 maj 1961 hölls sammanträde med representanter från I. militärbefälsstaben, P 2 och fiskarena vid Ravlunda. Från fiskarehåll framfördes härvid önskemål bl. a. om att ansökan till länsstyrelsen i Kristianstads län rörande vitesförbud skulle återkallas, att säkerhetstjänsten skulle ges en fastare organisation, som möjliggjorde säkrare kontakt mellan fiskare och skjutledning för minskande av olycksrisker, att skjutningarna om möjligt skulle framflyttas från kl. 8 till kl. 10 särskilt under månaderna mars—juni, att skjutningar icke skulle äga rum på måndagsförmiddagar, att den södra gränsen för det farliga området skulle flyttas från 134 grader till 90 grader räknat från Verkeåns mynning, att fri passage genom det farliga området skulle garanteras alla fiskebåtar på väg till och från fiskeplatserna och Vitemölla respektive Kivik, att årliga sammanträden skulle ordnas mellan fiskarena och chefen för P 2, varvid skulle dryftas aktuella frågor rörande fisket och skjutningarna, samt att hänvändelse från P 2 skulle göras till högre myndighet angående inlösen av fisket, därest icke lättnader i rådande svåra läge kunde uppnås för fiskare med mindre båtar. Vid sammanträdet konstaterades, att de fiskare, som mest berördes av skjutningarna, voro tre båtlag i Vitemölla, ett båtlag i Kivik och tre båtlag i Baskemölla. Efter diskussion enades de närvarande om att de militära myndigheterna skulle vidtaga åtgärder för att i vissa hänseenden tillgodose fiskarenas berättigade önskemål. Bl. a. skulle chefen för P 2 söka utverka rätt att få utlåna ett antal radioapparater till de mindre fiskebåtarna. Sedan chefen för armén genom militärbefälhavarens försorg informerats om resultaten av förhandlingarna mellan chefen för P 2 och berörda fiskare, avlät arméchefen den 14 juli 1961 en skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet. I skrivelsen anmälde arméchefen vissa åtgärder, som skulle k u n n a vidtagas för att höja säkerheten för berörda fiskare. Härutöver konstaterade arméchefen, att undersökning borde göras rörande frågan i vilken utsträckning fiskarena vid Ravlunda hindrades i sin yrkesutövning genom skjutningarna vid skjutfältet och — om hinder ansågs föreligga — vilken gottgörelse som skäligen borde utgå. Såsom redan inledningsvis anförts uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 31 augusti 1961 med föranledande av detta arméchefens förslag åt försvarets fiskeskyddsutredning att utreda frågan, huruvida och i vilken utsträckning fiskarena utanför Ravlunda skjutfält på grund av militära skjutövningar hindrades i sin yrkesutövning och vilken gottgörelse som med hänsyn härtill kunde anses skälig, ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de åtgärder, som kunde finnas påkallade med anledning av utredningsresultatet.

54 d. Vid Väddö Genom Kungl. Maj :ts beslut den 25 mars 1955, den 19 oktober 1956 och den 30 oktober 1958 ha fiskare vid Väddö efter förslag av riksvärderingsnämnden erhållit ersättning för intrång i näring 1945—56 till följd av militär verksamhet. I skrivelse den 13 oktober 1961 till riksvärderingsnämnden har Stockholms läns fiskareförbund anhållit om ersättning till fiskare i Väddöområdet för intrång i fiskerinäringen under tidsperioden 1957—61. Denna ansökning har enligt vad utredningen inhämtat föranlett riksvärderingsnämnden att i likhet med vad som skett beträffande tidigare ersättningsperioder uppdraga åt särskilda sakkunniga att företaga utredning och framlägga förslag om eventuella ersättningar. e. Vid Rossholm Fiskarena i Fågelsundets fiskelag, som bedriva fiske i närheten av flygvapnets mål vid Rossholm i norra Uppland, ha genom skrivelse från fiskerikonsulenten vid hushållningssällskapet i Uppsala län till utredningen framfört önskemål om ersättning för det intrång i fiskerinäringen, som verksamheten vid Rossholmsmålet tillfogat dem under åren 1961 och 1962. Härutöver ha företrädare för fiskarena muntligen till utredningen anhållit om ersättning för 1963. Sammanlagt äro enligt skrivelsen 29 fiskare störda i sin näring. Övningsverksamheten medför framför allt inskränkningar i strömmingsfisket.

2. Uppgifter om fiskbestånden

(statistik m m)

För att k u n n a bedöma en skadeverkan på fiskbestånden, orsakad av sprängningar m. m., är det erforderligt att först taga ställning till beståndens naturliga sammansättning, storlek och beskaffenhet. De väsentliga problemen i förevarande sammanhang beröra Vättern och dess rödingfiske samt Vänern och det gösfiske, som bedrives däri. Som underlag för en dylik bedömning torde bl. a. böra läggas tillgänglig statistik angående fångstmängder, antal fiskare och redskap m. m. I statens officiella statistik publiceras årligen vissa uppgifter om sötvattensfisket såvitt avser Vättern. Beklagligtvis finnes någon motsvarande officiell statistik icke att tillgå beträffande det övriga sötvattensfisket i vidare mån än rörande Vänernfisket 1914—23. Dock har förre fiskeriintendenten N Törnquist 1 redovisat vissa uppgifter angående Vänernfiskets avkastning m. m. dels för år 1936, dels för perioden 1934—40 (bilagorna 1 och 2). Vidare har förre fiskerikonsulenten P. Hjorth 2 verkställt en utredning rörande fisket i Vänern 1960, i vilken vissa uppgifter meddelats angående antal yrkesfiskare, binä1 2

Törnquist, N. Fiskets avkastning i Vänern. Svensk Fiskeri Tidskrift 6, 1941. Hjorth, P. Skrivelse den 7 juli 1961 till Värmlands läns hushållningssällskap.

55 ringst'iskare och husbehovsfiskare, samt de olika kategoriernas medelfångster. Som en komplettering av det statistiska materialet beträffande fisket i Vänern har fiskeskyddsutredningen från Sals, Lidköpings och Kristinehamns fiskeriföreningar införskaffat leveransbesked, avseende beträffande Sal 1945 —60 (bilaga 3), beträffande Lidköping 1944—59 (bilaga 4) och beträffande Kristinehamn 1942—60 (bilagorna 5 och 6). Utredningen återkommer i det följande med en närmare redogörelse för det nu redovisade statistiska materialet (under punkterna b. och c ) . Innan så sker synes emellertid böra lämnas ett kortfattat sammandrag av en av professor G Alm publicerad utredning 3 angående rödingfisket i Vättern och orsakerna till dess fluktuationer. a. Professor Alms utredning angående rödingfisket i V ä t t e r n och orsakerna till dess fluktuationer Professor Alm har ingående undersökt de olika faktorer som förorsakat fluktuationer i rödingfisket i Vättern. Preliminära resultat av dessa undersökningar ha redovisats i en uppsats i Svensk Fiskeri Tidskrift. Efterföljande redogörelse utgör en sammanfattning av nämnda uppsats. Man måste enligt Alm helt allmänt skilja på årliga och fleråriga fluktuationer beträffande mängden fångad fisk. De årliga fluktuationerna torde framför allt orsakas av växlingar i klimatiska och hydrografiska förhållanden, d. v. s. de yttre betingelserna för fiskets bedrivande, medan anledningen till de fleråriga fluktuationerna är förändringar i fiskbeståndets individrikedom. Ett studium av statistiken beträffande utbytet av rödingfisket i Vättern ger enligt Alms mening vid handen, att såväl relativt betydande årliga som fleråriga fluktuationer förekommit. För att om möjligt eliminera eller åtminstone begränsa dessa fluktuationer och därigenom åstadkomma större utbyte av rödingfisket företogs fram till mitten av 1940-talet utplantering av yngel i Vättern. Då dessa åtgärder emellertid icke gåvo önskat resultat, upphörde m a n med desamma år 1944. Genom märkning av Vätterröding har konstaterats, att skilda bestånd uppträda i olika delar av sjön. Med hänsyn härtill och då militära skjutningar framför allt beröra de delar av Vättern, som ingå i Skaraborgs län, är det enligt Alm möjligt, att såväl fiskets utövande som fiskens fortplantning k a n ha påverkats. Emellertid k a n den militära faktorn enligt Alms mening icke i högre grad ha inverkat på beståndet och framför allt icke förklara växlingen i avkastningen och den stora nedgången under 1950talet. Icke heller kan härvidlag något samband spåras till upphörandet med yngelutsättning. Förklaringen får — menar Alm — i stället sökas i två andra faktorer, nämligen dels införandet av nylonnäten, varigenom fisket intensifierades, dels och främst växelspelet mellan röding och sik. Rödingyngel 3

Alm, G. Svensk Fiskeri Tidskrift 6/7 1960 s. 82 ff.

56 ingår nämligen säkerligen i vissa sikarters föda. Eftersom sikbeståndet 5kat kraftigt under de år, då rödingfisket lämnat dåligt utbyte, och vice versa, torde ifrågavarande faktor — enligt Alms uppfattning — otvivelaktigt vara den viktigaste förklaringen till fluktuationerna i Vätterns rödingbestånd. Endast genom att kraftigt minska sikstammen syntes balansen mellan röding och sik kunna återvinnas. Måhända skulle härutöver en höjning av minimimåttet för röding och utplantering av större rödingungar i Vättern kunna förbättra rödingbeståndet. Till ytterligare belysning av förhållandet mellan röding och sik hänvisas till nedanstående, i Alms undersökning publicerade figur. Ton 120

/ 0 —0—0

110 Sik Rödinq

/

bO

191?

191)5

1955 Utjämnade fångstkurvor för röding och sik Utöver den undersökning, för vilken ovan redogjorts, har Alm publicerat ytterligare en utredning 4 angående Vätterns röding, till vilken i förevarande sammanhang må hänvisas.

4 Alm, G. Vätterns röding. Meddelande från statens undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket 2, 1934.

57 b . Statistik beträffande fisket i Vättern Såsom ovan angivits publiceras i statens officiella statistik varje år vissa uppgifter om sötvattensfisket såvitt avser Vättern. De statistiska uppgifterna avse dels fångstmängder och fångstvärden, dels antalet fiskare, redskap och båtar. Utförlig statistik finnes intagen i bilagorna 7—12. I det följande redovisas här endast vissa huvudlinjer i utvecklingen. Beträffande dessa hänvisas även till det under a. ovan intagna diagrammet. En jämförelse av fångstmängderna för de viktigaste fiskslagen (röding, sik, siklöja och laxöring) visar bl. a. följande. Rödingfisket i Vättern har under tiden från 1914, då den officiella statistiken påbörjades, i medeltal givit omkring 55 ton per år. Sämsta året, 1914, erhölls emellertid endast 24 ton, medan de bästa åren, 1935 och 1948, gåvo 75 ton. Under perioden 1914—17 låg fångsten under 50 ton. Detta var också fallet 1923. Den följande tiden har utbytet hela tiden intill 1955 legat invid eller över 50 ton. Under tioårsperioden 1938—47 omfattade fångsten av röding sålunda 50—60 ton per år för att åren närmast därefter stiga till omkring 70 ton. Från 1951 sjönk fångstutbytet varje år utom 1953. Lägsta värdet, 36 ton, erhölls 1956. För åren närmast därefter (1957—59) uppgick fångstmängden till cirka 40 ton. År 1960 utgjorde fångstutbytet 45 ton. En ytterligare uppgång i utbytet av rödingfisket till 62 ton har skett under det senaste år, för vilket statistiska uppgifter i här berört hänseende föreligga (1961). Den tendens till ökad fångst av röding, som visat sig 1960—61, torde emellertid 1962 ha vänts i en minskning. Detta förhållande visar de preliminära rapporter, som kunnat erhållas. Emellertid synes fisket i allmänhet 1962 ha givit ett sämre utbyte än året dessförinnan. En särskild granskning av de skilda länens rödingfiske är av intresse och lämnas här. Östergötlands län: Fångstav röding i ton

1957 20

1958 22

1959 20

1960 21

1961 35

Som synes av värdena har fiskets utfall varit ganska lika under åren 1957—60 för att sedan öka markant. Man torde också kunna påstå att utbytet ökat sedan 1959. Med undantag för år 1953, då fångsten var lika hög (35 ton), var fångsten 1961 den högsta sedan 1939 inom länet. Medelfångsten under tioårsperioden 1939—48 låg vid 26,8 ton, under tioårsperioden 1949— 58 vid 25,3 ton samt under femårsperioden 1957—61 vid 23,6 ton. En viss men ringa minskning i medelutbytet synes mot bakgrunden av dessa värden föreligga för Östergötlands del beträffande rödingfisket sedan 1939. Jönköpings Fångstav röding i ton

län: 1957 10

1958 10

1959 11

1960 10

1961 14

58 Även i detta fall äro förändringarna i fångstmängden före 1961 ringa men med detta år inträder en markerad ökning. Man torde k u n n a påstå, att fångstmängden sedan 1957 varit oförändrad för att gå upp 1961. Fångsten 1961 hör till de bästa sedan 1939. År 1948 var fångsten 14 ton samt åren 1949 och 1950 15 ton. Sistnämnda båda år var utbytet det största sedan 1939. Medelfångsten under perioden 1939—48 utgjorde 9,9 ton, under perioden 1949_58 11,3 ton samt under perioden 1957—61 11,0 ton. Fångsten har sålunda i medeltal räknat varit högre under de två sistnämnda perioderna än under den första och varit lika under de två sistnämnda. Örebro län: Fångstav röding i ton

1957 0,18

1958 0,10

1959 0,15

1960 0,85

1961 1,40

Inom området har sedan 1957 skett en markerad ökning i fångst av röding. Möjligt är dock att insamlingen av uppgifter ej varit fullständig 1957— 59. Medelfångsten under perioden 1939—48 uppgick till 1,5 ton, under perioden 1949—58 till 0,6 ton och under perioden 1957—61 till 0,54 ton. En minskning i utbytet synes ha skett sedan början av perioden 1939—48. Skaraborgs län: Fångstav 1957 1958 röding i ton 12 9 * Verklig fångst troligen ca 16 ten

1959 9

1960 13

1961 12,3*

Under åren 1957—60 ingingo i den anförda statistiken uppgifter från hela länet, medan för år 1961 den nordliga fjärdedelen icke medtagits. Antalet yrkesfiskare, upptagna i statistiken, har växlat under perioden. Detta yrkesfiske beräknas för den nordliga fjärdedelen av länet ge ungefär 1/3 av länets rödingfångst. Synbarligen har vidare under åren 1955—57 i uppgifterna intagits den fångst, som gjorts av fritidsfiskare kring Karlsborg. Detta fiske synes ha givit ej obetydlig fångst och upp till 70—80 båtar torde ha deltagit däri. Mot bakgrunden härav synes man böra antaga, att rödingfisket under anförd period fram till 1959 varit någorlunda ensartat men att det sedan ökat något och framför allt under 1961 givit högre utbyte än tidigare. Medelfångsten under tioårsperioden 1939—48 synes av tillgängligt material att döma ha legat vid 17 ton, under tioårsperioden 1949—58 vid 15 ton samt under femårsperioden 1957—61 antagligen vid 12 ton. Trots den osäkerhet i materialets beskaffenhet som råder, torde man dock kunna tillåta sig antaga, att en viss fångstminskning gjort sig gällande beträffande rödingfisket fr. o. m. början av perioden 1939—48. Vidare synes också riktigt antaga, att en viss uppgång i utbytet skett åtminstone år 1961. Rödingfisket vid grundet Hojen, en betydelsefull fiskeplats inom Skaraborgs län, torde tidigare ha varit omfattande. Resultatet av märkning utförd genom försorg av statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult åren 1935 och 1936 på röding vid grundet tyder på detta förhållande. Spridning av röding från grundet ända till Visingsö har konstaterats, även om huvudparten av

59 fisken tycks ha uppehållit sig inom ett grundet mer närliggande område. Såvitt kan utläsas av rapporter från nämnda anstalt, synes romtäkt för rödingrombehovet också ha gjorts inom Höjenområdet i rätt stor omfattning, vilket bestyrker det inledningsvis gjorda antagandet. Under avsnittet Särskilda yttranden ha ledamöterna Högström och Nils Svensson närmare ingått på vissa förhållanden beträffande fisket vid grundet Hojen. Sikfångsten i Vättern har i huvudsak undergått följande förändringar. Under perioden 1937—47 uppgick medelfångsten per år till omkring 45 ton. Under följande tioårsperiod (1948—57) låg fångsten till en början ungefär vid samma värde som under föregående period men började sedan stiga för att år 1956 ligga vid mer än det dubbla eller 112 ton. Än större fångster togos de därpå följande tre åren med maximum år 1959 med 150 ton för att därefter minska så att utbytet 1960 utgjorde endast 58 ton. Även siklöjan, som under den första tidsperioden gav ungefär 30 ton per år, följer samma mönster i stort. Den ökar dock något tidigare än siken men når å andra sidan ej sådan topp som siken. Nedgång mot 30 ton sker dock ej förrän 1961. Viss ytterligare belysning synes böra lämnas av sikfisket inom Skaraborgs län. Under åren 1939—48 gav sikfisket omkring 10 ton per år och under åren 1949—58 omkring 20 ton per år eller en fördubblad fångst. Även siklöjfisket ökade då från en årlig medelfångst av cirka 17 ton per år under den förra perioden till omkring 23 ton per år under den senare. Beträffande fisket vid Kråk söder om Karlsborg och fisket strax norr därom må följande anföras. Kråkviken synes förr ha utgjort en viktig fiskeplats. Om utfallet av fisket här har genom undersökning av material på statistiska centralbyrån rörande fisket åren 1914 och 1915 samt 1919—23 inhämtats följande. Fångsten vid Kråk synes ha varit inriktad på sik, siklöja och röding. Sikfisket gav angivna tider mellan 0,5 och 1 ton per år, fisket efter siklöja något mindre och rödingfisket ungefär lika mycket. Av utredningen från fiskare på orten inhämtade uppgifter tyda också på att åtminstone under slutet av 1930-talet fisket efter sik varit betydande på platsen. Fisket vid Kråk har emellertid icke kunnat utnyttjas under senare år, enär det ligger inom ofta avlyst område. Hade så icke varit fallet, torde fångstsiffrorna ha följt samma utveckling som fångstutbytet inom Skaraborgs län i övrigt. Utfallet av fisket efter laxöring har undergått i stort sett samma förändringar som avkastningen av sikfisket i Vättern. Åren 1937—47 erhölls sålunda omkring 6 ton per år. Därefter steg fångsten till cirka 10 ton per år. En nedgång synes ha skett från år 1960. De i det föregående redovisade fiskslagen äro de som värdemässigt ha den största betydelsen för fiskarena i Vättern, övriga fiskslag, som upptagas i den officiella statistiken, äro abborre, gädda och lake. Andra fiskslag upptagas under rubriken »annan fisk». Abborrfisket gav under tiden 1937—61 ungefär 15, gäddfisket cirka 10 och lakfisket nära 35 ton per år. Utbytet av fisket efter gädda har minskat rätt mycket under senare år, medan så icke skett beträffande fisket efter abborre och lake. Fångst av annan fisk upp-

60 går sedan 1950-talets början till cirka 6 ton per år. Tidigare ha sistnämnda fångstsiffror varit rätt mycket högre. Ekonomiskt sett ha emellertid dessa fiskslag liten betydelse jämfört med röding, laxöring, sik och siklöja. Nedan intagna uppställning belyser detta förhållande. År Ar

1940 1950 I960

Värdet av röding-, S 3 £ ? g"« +Sik". f h siklöifångsten i kronor per år 214000 495 000 . 680 000

R e l a yätterfiskets fångstvärde i kroner B _„_ *_ P

288000 578 000 761000

7 ä r d e t aV ^ ^ J f n i»/ åv hela sil fa° S siklojtängsten i /0 av neia årsfångstens varde 75 86 89

De värdefulla fångstobjekten röding, laxöring, sik och siklöja ge sålunda sammantagna ungefär 5/6 av hela inkomsten för fiskarena av Vätterfisket. Antalet yrkesfiskare har under de senaste tjugo åren med vissa mindre undantag beskrivit en nedåtgående kurva. Det största antalet yrkesfiskare förekom 1943 (132) och det minsta antalet 1961 (54). Antalet yrkesfiskare i Vättern utgjorde år 1929 110, 1939 111 och 1949 100, men 1959 hade antalet minskat till 78, 1960 till 62 och 1961 till 54. Till ytterligare belysning av nedgången i antalet yrkesfiskare kunna följande siffror anföras. Östergötlands län Jönköpings län Örebro län Skaraborgs län

1939—48 medeltal 51 15 3 49

1949—58 medeltal 35 14 3 30

32 13 1 8

Beträffande binäringsfiskarena har nedgången icke varit lika markant. Även för binäringsfiskarenas vidkommande redovisas ett högt antal 1943 (431). Både tidigare (1941) och senare (1952) förekomma dock något högre tal (435 respektive 434). F r å n och med 1953 har antalet dock sjunkit successivt och utgjorde 1961 endast 311. Också siffrorna för antalet fiskredskap (notar, nät och ryssjor) visa en sjunkande tendens. Dock har antalet nät icke minskat i samma takt som antalet fiskare. Sålunda uppgick antalet yrkesfiskare 1948 till 121 mot 1959 till 78 (antalet binäringsfiskare uppgick båda åren till 347), medan antalet notar, nät och ryssjor för samma år utgjorde (1948) 92, 15 619 och 554 respektive (1959) 49, 13 233 och 287. Antalet båtar med motor har ännu mindre minskat i relation till antalet yrkesfiskare. Som exempel må anföras, att antalet 1961 var högre (348) än något annat år tidigare. Däremot har mängden båtar utan motor nedgått, t. ex. från 248 år 1947 till 125 år 1961. Utredningens synpunkter

Vättern har ett fiskbestånd från kommersiell synpunkt sett främst sammansatt av röding, sik, siklöja, lake och laxöring. Därtill kommer bl. a. gädda, abborre, braxen och mört. Fisket sker framför allt med utter och drag, långrev, nät, ryssjor och not. Rödingen tages mest med utter (lodutter), drag och nät.

61 I anslutning till den av Alm förda, ovan under a. återgivna diskussionen k u n n a följande synpunkter läggas på rödingfisket och utbytet därvid. Anfört utbyte beror dels på fångstintensiteten, dels ock på tillgången av röding. Denna tillgång av röding är beroende av många faktorer. Sålunda är redan det naturliga beståndet av denna fisk, vilket för övrigt gäller alla levande organismer, underkastat stora fluktuationer på både kortare och längre sikt sett. Dessa fluktuationer äro betingade bl. a. av klimatiska och hydrografiska faktorer samt vidare av konkurrens arterna emellan bl. a. om näringstillgången, den inter specifika konkurrensen, och sådan inom den egna arten, den intraspecifika konkurrensen. Betydande är också den fluktuation, som ä r beroende av lekmöjligheternas förändringar. Ett synnerligen invecklat komplex av miljöfaktorer styr sålunda fiskbeståndens sammansättning och förhållanden i övrigt. Detta gäller sålunda även rödingen i Vättern. Vad som komplicerar problemet än mer är Vätterrödingens reliktkaraktär. Rödingen i Vättern utgör en rest av den ishavsfauna, som en gång fanns i större vattenområden i vårt land. Eventuella förändringar i klimatet få därför en alldeles speciell inverkan på rödingtillgången. Emellertid tyder ingenting — enligt vad statens meteorologiska och hydrologiska institut efter verkställd undersökning meddelat — på att värmeinnehållet i Vättern sommartid skulle ha ökat under det senaste årtiondet. Snarare spåras enligt institutets mening en motsatt tendens. Såsom framgår av redogörelsen för Alms undersökningar föreligger samband mellan rödingfångst och utbyte av siken. Siken ökade, som ovan visats, kraftigt efter år 1950 och fångsten uppgick 1959 till 150 ton eller inemot det tredubbla gentemot under 1930-talet. Någon sådan stor topp fanns ej åren 1914—17, även om en ökning också då gjorde sig gällande. Som Alm framhåller, råder en interspecifik konkurrens mellan dessa båda arter. Förhållandet kan ej avvisas såsom del i orsaken till nedgången i rödingbeståndet under 1950-talets senare del. Anmärkas bör också att, såsom ovan anförts i samband med den under 1961 ökade rödingtillgången, då rödingfisket gav 62 ton, sikfisket detta år gick tillbaka i ej ringa utsträckning eller till 85 ton. Utsättningen av rödingyngel, som skedde fram till mitten av 1940-talet, bör också omnämnas. Effekten härav uteblev. Något påvisbart resultat av inplanteringen erhölls icke. Det är troligt, att den naturliga reproduktionen under den då rådande högproduktionen av röding var fullt tillräcklig för att säkra beståndet. En inplantering under tiden 1914—17, då såväl röding- som sikbeståndet var av måttlig storleksgrad, kunde möjligen ha givit en annan och positiv effekt under förutsättning, att näringstillgången var ungefär densamma som senare. Ett utrymme hade då funnits för överlevnad av ungarna. En utsättning under 1950-talets senare del torde däremot ej ha givit något resultat. Sikens interspecifika konkurrens bör ha varit för stor för att rödingynglet skulle kunnat överleva. Av stor vikt är Alms uppgift att bestånden av röding i Vättern troligen äro lokala. De skulle sålunda basera sig på skilda lek- och tillväxtområden

för de olika bestånden. Förhållandet synes bl. a. bekräftas av det olika utfallet i rödingfångsten inom de fyra länen. Medan sålunda utbytet vid rödingfisket i Jönköpings län varit förhållandevis oförändrat under hela den anförda perioden från 1914, har det beträffande utbytet i Skaraborgs län skett en nedgång från omkring 1945. Överlevnaden av beståndsskapande rödingungar i reproduktionsområdena inom Skaraborgs län kan ha varit betydligt sämre under dessa senare år än i Jönköpings län. Det kan avhänga av att lek- och uppväxtplatserna förändrats i det förra länet. Man får dock ej heller här bortse från den interspecifika konkurrensen med siken. Av statistiken synes nämligen framgå, att medan sikbeståndet ej nämnvärt tycks ha ändrats i Jönköpings län, en väsentlig ökning synbarligen skett av beståndet i Skaraborgs län. Rik tillgång på sikungar kan här ha försvårat överlevnaden för rödingungarna främst på grund av näringskonkurrens. Emellertid måste i förevarande sammanhang även frågan om fiskeintensiteten tagas i beaktande. Ett ringa utbyte kan bero på att antalet fiskare och därmed fiskets omfattning minskat. En tydlig nedgång i antalet yrkesfiskare föreligger enligt ovan. Mot bakgrunden härav torde fångsten per capita räknat ligga högre mot 1960-talets slut enligt ovan anförda statistik beträffande fiskets utfall. Även om man av denna minskning försiktigtvis icke bör draga alltför långtgående eller säkra slutsatser, synes dock en antydan till minskad fiskeintensitet föreligga. c. Statistik beträffande fisket i Vänern I inledningen till ifrågavarande avsnitt (Kap. III. 2) h a berörts svårigheterna att framtaga erforderligt statistiskt material beträffande fisket i Vänern samt har lämnats en redogörelse för de källor, som härvidlag finnas att tillgå. Den av fiskerikonsulenten Hjorth i berörda sammanhang omnämnda utredningen angående fisket i Vänern 1960 innehåller bl. a. följande uppgifter.

Yrkesfiskare Binäringsfiskare Husbehovsfiskare

Antal

Medelfångst/kg

91 257 1695

3 220 636 193

Med angivna siffror som underlag synas följande beräkningar kunna göras angående utbytet av fisket i Vänern. Den sammanlagda fångstmängden för hela Vänern blir med utgångspunkt från Hjorths ovannämnda siffror 782 607 kg. Hjorth anför vidare, att man kan indela Vänern i sex fångstområden, som ge ungefär lika stor kvantitet fisk per år. Ett av dessa områden utgör Kristinehamnsområdet. Från detta synes till fiskförsäljningsföreningen i Kristinehamn levereras omkring 80 000 kg per år. Samtidigt försäljs dock en hel del i annan ordning, här beräknad till en kvantitet av omkring 40 000 kg. Utgår man från denna beräkning, erhålles en årlig fångstmängd i Vänern av 720 000 kg. Därjämte uppgives, att

G3

de tre stora fiskförsäljningsföreningarna vid Vänern, nämligen de i Salstad, Kristinehamn och Lidköping, svara för nära 1/3 av fiskuppköpen i Vänern. Antagas dessa tre tillhopa årligen mottaga 250 000 kg, skulle hela Vänernfisket ge 750 000 kg. Tilläggas bör att det omfattande fritidsfiskets avkastning icke ingår i de anförda värdena. Man synes därför vara berättigad att antaga, att yrkes-, binärings- och husbehovsfisket i Vänern under år 1960 avkastade åtminstone 750 000 kg fisk. Emellertid synes det vara av särskilt värde att kunna följa den förändring i avkastningen, som skett de senaste 15 åren. Enär totalvärden för Vänern av tillförlitlig art icke kunnat erhållas, har i stället delvärden införskaffats från de n ä m n d a tre stora fiskförsäljningsföreningarna, som föra statistik över sina fiskinköp. Nämnda föreningars inköp i kg per år redovisas för Sals fiskeriförening i bilaga 3, för Lidköpings fiskförsäljningsförening i bilaga 4 och för Kristinehamns fiskförsäljningsförening i bilagorna 5 och 6. Då det i sammanhanget är gösfångsten, som mest intresserar, har den årliga mängd gös, som inlevereras till de tre föreningarna, var för sig uppsatts på diagram, bilagorna 13 och 14. Utredningens synpunkter

Vänern har en betydande fiskstam. Viktigast är fångsten av lake, gädda, gös, abborre, sik, siklöja och laxöring samt lax. Därtill kommer bl. a. braxen, mört, nors och ål. Gösfisket, det viktigaste i förevarande sammanhang, gav i medeltal för åren 1914—23 omkring 50 ton per år, medan år 1936 fångsten var 178 ton, ungefär en tredubbling. Samma förhållande med god göstillgång synes alltjämt råda och gösen torde för närvarande ligga på tredje plats vad totala utbytet gäller mot att för ett 40-tal år sedan ha legat på omkring sjunde plats. Det k a n anmärkas, att en liknande uppgång i gösfisket även gjort sig märkbar i landet i övrigt. Gösen i Vänern har i huvudsak tre lekplatser av större betydelse. Det finns dock dessutom ett antal mindre. Belysning av hithörande förhållanden har lämnats av Puke 5 . En av dessa tre viktiga platser är viken Dettern i södra Vänern. Fisket bedrivs här med ryssjor och nät. Gösbeståndet i Dettern tycks vara knutet till denna vik och vattenområdet utanför den i Brandsfjorden och Vänern. Även gösbestånden i Vänern synas sålunda vara lokalbundna. Storleksordningen av fisket har belysts av Puke. I slutet av 1940-talet torde beskattningsintensiteten i Detternområdet ha legat vid 15—30 % enligt då genomförda märkningar. Vänerngösbeståndets storlek och beskaffenhet är underkastad verkan av samma miljöfaktorer, som ovan anförts för rödingen. Här bör påpekas den interspecifika konkurrens, som tycks råda mellan abborre, gös och nors. Riklig abborrtillgång synes medföra minskat utbyte av gös. Detsamma torde vara förhållandet vid stor tillgång på nors. En intensiv näringskonkurrens torde r å d a mellan gös, nors och abborryngel, vilket har anförd effekt. 5

Puke, C. Pike-Perch Studies in Lake Vänern. Annual rep Drottningholm 33, 1951.

64 I fråga om bedömningen av fångstmängderna i Vänern synas — med reservation för de osäkerhetsfaktorer, som måste anses vidlåda anfört material — följande slutsatser kunna dragas. Fångstmängden i Vänern i sin helhet torde ha varit ungefär lika stor fram till 1940-talets början. Visserligen är den officiella statistikens siffror lägre än de från 1936. De äldre värdena torde dock böra höjas med ca 50 %, som brukligt är i vattenmål, med hänsyn till deras karaktär av minimisiffror. Man får då ungefär samma tal som 1936 eller omkring 1 200 000 kg. Det lägre värdet vid inventeringen 1934—40 torde man k u n n a bortse från, då det gäller ett mindre antal fiskande. År 1960 synes fångsten ha minskat. Hur stor minskningen kan vara är svårt att bedöma, då även värdet för anfört år utgör en minimisiffra. Det kan dock vara rimligt antaga en dylik minskning av omkring 20 %. Antalet fiskande k a n också jämföras och visar en stor nedgång for de yrkesmässigt fiskande. År 1960 är antalet blott 1/4 av det under perioden 1914_23. Även binäringsfiskarenas antal har minskat och uppgår nu till endast omkring en tiondel av det som redovisas för tidsperioden 1914—23. Antalet husbehovsfiskare ser däremot ut att vara lika stort. Det kan bero på att man i denna kategori numera kan inräkna en del av de fritidsfiskande. Tendensen till minskat antal yrkesmässigt fiskande är genomgående för hela landet och ej något specifikt för Vänern. Det bekräftar riktigheten i antagandet om en faktisk fångstminskning. Även om mängden per fiskande okat, vilket bilaga 2 samt de av Hjorth anförda siffrorna från 1960 (bilaga 1) visa, har detta ej räckt till för att kompensera bortfallet av yrkesmässigt fiskande. „ Beträffande det speciella gösfiskets utfall framgår av bilagorna 3 och 13, att utbytet i Detterområdet synes ha minskat för varje femårsperiod sedan 1945, så att det 1960 endast var 65 % av det 1945. I motsats härtill har Lidköpingsfisket ökat från år 1945 och haft en betydande topp år 1955. Därefter ha fångsterna minskat väsentligt men ligga dock högre än vid periodens börj a n . Leveranser till Kristinehamn visa överhuvudtaget relativt små andringar. En minskning tycks dock ha skett under mitten av 1950-talet. Sedan går kvantiteten upp igen. Det är givetvis icke möjligt att direkt draga någon slutsats om bestandens förändringar. Vad som gör frågan svår att bedöma är att all fångad gos ej sålts till fiskförsäljningsföreningarna. Betydande delar ha gått utanför denna ram. Särskilt svårbedömt blir problemet om, såsom antagligen skett, vissa år leverans skett till fiskförsäljningsförening, andra till privata uppköpare. Trots vad som anförts synes man dock vara berättigad att antaga en minskning av gösbeståndet i Detterområdet. Orsaken härtill är också svår att bedöma. Såväl naturliga fluktuationer i beståndet som en definitiv tillbakagång däri på grund av förändringar i lekområdet Detterns miljöförhållanden kan vara anledningen. Härtill kan komma inverkan, åstadkommen genom människans ingripande, t. ex. vattenförorening och påverkan av annan verksamhet såsom den militära.

G5 För att utröna storleksordningen av den vandring av gös, som sker mellan Dettern och vattenområdet utanför, anordnades under år 1959 av utredningen ett särskilt fiske i Frugårdssundet, den trånga ingången till Dettern. Det gav dock ej något resultat, som kan läggas till grund för en bedömning av storleksordningen och växlingen i invandringen, men väl bekräftades därvid att förflyttning av gös sker genom sundet i april och maj månader. Ytterligare försök ha från 1960 anordnats i området av fiskeristyrelsen efter samråd med utredningen. Avsikten med dessa har bl. a. varit att genom en kombination av nätfiske och ekolodning söka utröna gösens vandringsväg samt möjligen storleksordningen av beståndet. Vidare har avsikten varit att i detta sammanhang söka belysa frågan om inverkan av sprängningarna på gösvandringen. Det har nämligen antagits, att gösen främst i Brandsfjorden förflyttar sig i det s. k. »tjockvattnet», det starkt lergrumlade vatten som rinner ut från Dettern till Brandsfjorden och i viss mån även ut i Vänern. Omfattningen av detta utflöde är beroende av storleksordningen av vattenföringen i Detterns huvudsakliga tillflöde Nossan men också av vind- och strömriktningen, Vid rikt utflöde ur Nossan och nordgående ström blir tjockvattenströmmen stor. Vid nordliga och ostliga vindar pressas den vidare ihop mot västra sidan av Brandsfjorden, Vänersnäslandet. De ekogram, som upptagits, ha i varje fall bekräftat, att fisken synbarligen uppehåller sig i tjockvattnet. Endast däri har nämligen markering av fisk erhållits. Vid det anförda nätfisket erhölls dock endast en obetydlig mängd gös, sannolikt orsakat av att den huvudsakliga invandringen av gös till Dettern synbarligen redan ägt rum vid tiden för försökens genomförande. 3. Tidigare in- och utländska undersökningar

av sprängverkan

på fisk

I skilda länder ha försök företagits för att utröna explosioners inverkan på fiskbeståndet. Förutom i Sverige ha dylika experiment utförts i bl. a. Finland, Tyskland och USA. Även om undersökningarna skilja sig i vissa avseenden beträffande såväl utförande som resultat, kunna dock en del förhållanden anses klarlagda. Utredningen redogör i det följande först för vissa i sammanhanget viktiga undersökningar och lämnar därefter en översikt över olika faktorer, som visat sig ha betydelse för omfattningen av sprängningars skadebringande inverkan på fisk. I följande avsnitt (Kap. III. 4.) lämnas härefter en redogörelse för vissa inom ramen för utredningsuppdraget företagna försök. Undersökningar i Sverige

I Sverige ha undersökningar i förevarande hänseende utförts av byråchefen E. Dahr 1 och fiskeriintendenten C. Puke 2 . Dahr framhåller, att på grund av vattnets höga specifika vikt och ringa 1 Dahr, E. Några rön angående undervattensprängningars inverkan på fiskbeståndet. Svensk Fiskeri Tidskrift 2, 1946. 2 Puke, C. Försök i Vänern för att utröna inverkan av bombfällning på fisket. Svensk Fiskeri Tidskrift 11, 1946.

5—630475

66 elasticitet undervattensexplosioner få andra och i vissa avseenden kraftigare verkningar än explosioner i luften, och vidare att vattendjup och bottenbeskaffenhet spela stor roll för skadegörelsens omfattning. Den speciella serie sprängningar, som Dahr 1946 skildrar, utgör avfyring av större novitladdningar. Den första sprängningen utgjordes av en 750 kg novitladdning, placerad i Djupviken med bergiga stränder vid Hårsfjärden i Stockholms skärgård. Fisk var placerad i burar på olika avstånd från målet. Den abborre, gädda och sik, som fanns i burarna på 600, 500 och 300 meters avstånd, visade inga skador. Däremot avled all fisk i den bur, som var placerad på 100 m avstånd. Gränsen för verkan synes sålunda ha legat mellan 100 och 300 m. Ett upprepande på samma plats med 2 250 kg novit påföljande dag gav som resultat, att på 600 meters avstånd djuren voro lätt bedövade, på 500 m avstånd ingen effekt kunde iakttagas, medan på 300 meters avstånd fisken var starkt bedövad och endast visade svagare respirationsrörelser. Efter bägge sprängningarna flöt fisk upp till ytan, i det senare fallet talrikt. Verkan sträckte sig sålunda ända upp till 600 m från sprängplatsen, men inom detta avstånd blev synbarligen vissa sektioner opåverkade. De skador, som fisken erhöll, bestodo främst av blodutgjutningar jämte chockverkan. Försöken av Puke verkställdes i Vänern 1946 och 1947. De ägde rum dels i Dettern dels vid ett mål norr om Såtenäs i Brandsfjorden. Vid försöken sprängdes dels 12 kg sprängbomber dels 50 kg minbomber. Dessutom fälldes en 250 kg minbomb. Försöksfisk var placerad i burar på växlande avstånd från målet. Mest användes stor fisk med en vikt av 0,2—0,5 kg. Därjämte användes i ett specialförsök fiskungar med en vikt av 5—10 g. Försöksfisken utgjordes av gös, gädda, braxen och mörtfiskar. Vid fällningen kunde bomben ej placeras på önskat avstånd från burarna, vilket medförde, att ett noggrant bestämmande av effektavståndet ej var möjligt. Det gick däremot bra, då sprängning skedde. Försöken i Dettern ägde rum över mjuk botten och grunt vatten medan ett försök vid Såtenäs utfördes över grunt vatten med hård botten. Försöket med 250 kg minbomb utfördes över djupt vatten. Sammanfattningsvis erhölls följande resultat. Fiskslag

Avstånd från bomb vid vilken fisken dödades

12 kg spr bomb Liten fisk, 5—10 g . . 1 0 m Stcr fisk, 0,2—0,5 kg 1—2 m

50 kg minbomb 25 m 10 m

Avstånd från bomb vid vilken fisken var oskadad 12 kg spr bomb „_ lb m

50 kg minbomb 40

m

Den tyngre minbomben (250 kg) dödade fisken inom ett avstånd av 30 m och bedövade den till något över 70 m. På 90 meters avstånd var fisken oskadad. Verkan sträckte sig sålunda icke i något fall över ett avstånd av 90 m, vilket längsta avstånd dock gällde den tyngre bomben. Eljest var avståndet mycket kortare eller omkring 30 m. Viktig var skillnaden mellan stor och liten fisk. Den mindre fisken var betydligt ömtåligare än den större. På hård

67 botten ökade effektavståndet väsentligt. Vid försök med 12 kg sprängbomb dog fisken ända ut till 40 meters avstånd, dock med överhoppande av vissa sektioner, medan på mjuk botten verkan endast sträckte sig omkring 10 m. Döden förorsakades i regel av skador på blodkärlssystemet och simblåsan. Utöver nu nämnda undersökningar ha ytterligare ett par försök genomförts, som kunna nämnas här. Sålunda utfördes 1950 vid Bergholmen i Hårsfjärden av ingenjörtruppskolan en serie sprängningar under längre tid. Därvid kontrollerades effekten av sprängningarna i vattnet och gjordes burförsök. Vid sprängning av 5 kg sprängdeg i ytan erhölls ett 40-tal småabborre död i ytan med skador på blodkärlssystemet. En sprängning av 7,5 cm sprängvinggranat på 1,5 meters djup fick ett 40-tal smålöjor om 10 cm längd och 4 större sikar att flyta upp döda till ytan, skadade på samma sätt. En 21 cm betonggranat på 1,5 meters djup gav 25 döda sikar av en vikt mellan 0,6 och 1,0 kg. Dessutom fanns en del bedövad sik i målområdet. Ett försök med en 250 kg minbomb på 1,5 meters djup gav cirka 300 stycken döda strömmingar samt en död större sik. Dessa försök utfördes från den 22 maj till den 3 juni 1950, alla på samma plats vid den steniga stranden av Bergholmen. Burförsöken gåvo sammanfattningsvis följande resultat. Sprängmateriel 250 kg minbomb 2 st 50 kg minbomber sprängda på en gång 50 kg minbomb

Bedövningsavstånd (ungefärligt) 275 m 160 m 60 m

Dödsavstånd (ungefärligt) 50—75 m 35 m 10 m

Medan fisk i burarna på ett avstånd av 100, 150 och 250 m voro fullt oskadade, var fisken på 200 meters avstånd död av kärlskador. Tryckvågen h a r tydligen passerat förbi vissa sektioner. Vidare kunde konstateras att i de fall där samma försöksfisk utsatts för förnyad sprängning påverkan ökade. Om den ej syntes berörd efter första sprängningen så var den tydligt påverkad efter att en andra sådan ägt r u m . En ackumulation av skadeverkan på fisken synes därför k u n n a ske om den utsätts för upprepade sprängningar. Viktigt var förhållandet, att ehuru sprängningar ägde r u m på samma plats, fisk åter gick in i området, sedan någon tid förflutit efter explosionerna. Under den tid fiskeskyddsutredningen bedrivit sitt arbete h a r utredningen vid tre tillfällen beretts tillfälle övervara vissa sprängningar i Stockholms skärgård och tagit del av de därvid uppkommande skadorna på fisk. Den första av ifrågavarande sprängningsserier ägde rum den 30 juni 1960 på Gåsstensfjärden vid Sadelöga. Försöken utfördes med trotylladdningar av 100 kg vikt, som sprängdes på 50 meters djup omkring 450 m från land. Djupet vid sprängplatsen uppgick till omkring 100 m och vattentemperaturen till -1-13°. Lugnt väder rådde med klar till halvklar himmel.

G8

Den första sprängningen fick till resultat, att 100 kg strömming flöt upp inom en radie av ca 300 m från sprängplatsen. Huvuddelen av fisken bestod av småströmming men något storströmming fanns också. En del av dem voro bedövade. Till en början syntes ej så mycket fisk, men efter hand flöt dödad och bedövad sådan upp. Döden hade främst orsakats av skador på blodkärlssystemet. Invid stranden tillvaratogos en gädda, 12 abborrar och ett 25-tal småströmming, samtliga döda. En r u n d t u r gjordes utanför den anförda cirkeln runt sprängplatsen. Någon fisk kunde dock ej iakttagas där. Som följd av den andra sprängningen i serien flöt cirka 200 kg strömming, mest småströmming, omkring i ytan. Dessutom erhöllos några torskar. Vid stranden påträffades ett 40-tal abborrar. Huvuddelen av fisken var död. Liksom vid första försöket ökade mängden fisk efter hand i ytan. Antagligen berodde detta på att fisk, som vid den första sprängningen bedövats i viss utsträckning — dock ej så mycket att den flöt upp till ytan — genom den nya sprängningen blev så påverkad att den nu flöt upp. Skadeområdets radie var också större än förra gången, uppskattningsvis ca 400 m. I närheten av sistnämnda försöksplats ägde den 19 april 1961 en sprängning rum med två laddningar om vardera 50 kg trotyl, vilka bringades att detonera samtidigt. Laddningarna detonerade på 25 meters vattendjup. Avståndet från laddningen till botten var ca 35 m. Totalt vattendjup var således ca 60 m. Botten bestod huvudsakligen av lera. Sprängningsplatsen var belägen på fritt vatten ett kort stycke utanför 300 metersgränsen. Omedelbart efter detonationen företogs en ingående avsyning av området närmast detonationsplatsen. Vid ankomsten till sprängningsplatsen ca 3—4 minuter efter detonationen kunde endast ett mindre antal strömmingar iakttagas flytande vid havsytan. Emellertid fortsatte död och bedövad fisk att i stigande omfattning flyta upp till ytan under tiden närmast efter sprängningen. Framför allt mellan tionde och tjugonde minuterna efter detonationen flöt ett stort antal död och bedövad fisk upp till ytan. Dessutom kunde ett antal orörliga fiskar iakttagas på någon eller några meters vattendjup över området. Såvitt kunde bedömas sträckte sig tryckvågens effekt ungefärligen 150 å 200 m från sprängningsplatsen. Denna siffra var dock uppskattad med tanke på vind och strömsättning, varför densamma icke kunde anses helt tillförlitlig. Antalet död eller svårt skadad fisk uppskattades till ca 50 kg strömming, 20 kg abborre samt enstaka torskar och sikar. Den 16 maj 1961 utfördes sprängningsförsök på Hårsfjärden i närheten av Gålö. Försöken gingo ut på att låta en laddning om 100 kg hexatonal (något kraftigare sprängämne än trotyl) krevera på 16 meters djup och på ett avstånd av ca 210 m från stranden. Vattendjupet på explosionsplatsen var 26 m. Botten bestod av lera och var plan. Stränderna voro bergiga. Inom två minuter efter krevaden genomsöktes området med motorbåt. Liksom vid tidigare liknande försök visade det sig, att död och bedövad fisk flöt upp till ytan först i rätt begränsad omfattning men efter ca 10 minuter i betydligt större utsträckning än dessförinnan. Framför allt mellan tionde och tjugonde minuterna kom dödad och skadad fisk upp till ytan. Såvitt

69 kunde bedömas — på platsen rådde tämligen stark vind — sträckte sig explosionens verkningar ca 300 m från krevadplatsen. Framför allt skadades och dödades strömming till en uppskattad vikt av 100 kg. Dessutom dödades eller skadades ett 30-tal mindre abborrar ävensom två lakar (en på ett och en på två kg) ävensom tre sikar (vikt 2 kg, 6 hg och 3 h g ) . Av de nämnda större fiskarna var den största siken påtagligt skadad på så sätt att gälarna voro söndertrasade och sidobenen hade släppt från köttet. Övriga större fiskar visade icke några påtagliga yttre skadeorsaker. Vidare synes en kontroll av effekten av fällning av 50 kg minbomber och 14,5 cm sprängraketer vid Ö. Skaggrisen vid Hammarö i Vänern 1959 böra omnämnas. Verkan blev enligt rapport av fiskerikonsulenterna P. Hjorth och L. Stenberg ringa. Målet låg här fritt ute till sjöss med ett vattendjup av 1,5—6 m med delvis stenig, delvis mjuk botten. Vid ett avstånd av 200 meter var fisken tydligt påverkad och var så om än i ringa omfattning ut till 300—-400 meters avstånd. Ingen fisk i burar, som voro placerade från 200 meters till 1 200 meters avstånd från målet, var dödad. Däremot kunde en del död fisk iakttagas inom själva målområdet. Undersökningar i utlandet

Undersökningar i utlandet ha företagits bl. a. i såväl Europa som Amerika. Undersökningar i Tyskland i början av 1930-talet av Gennerich 3 visade en effekt liknande den som ovan relaterats. Det var också fallet vid vissa av Schiemenz i november 1942 företagna experiment 4 , vilka utfördes i två märgelgravar med riklig fiskförekomst. I Schiemenz' redogörelse för ifrågavarande försök redovisas först vissa iakttagelser ang. verkan av sprängning under is. Förhållandena voro därvid följande. I mars 1941 slog en engelsk sprängbomb på 50 kg ned i en 2,5 hektar stor, 1—1,2 m djup damm i Hannover. Dammen, som hade cementbotten, var vid detta tillfälle täckt av is. Man antog, att det rika beståndet av bland annat karpar härigenom skulle ha dödats mer eller mindre fullständigt. Till allmän förvåning visade det sig emellertid, att fångstmängden under våren 1941 så gott som helt motsvarade den under tidigare år. Ingen uppenbar skada hade således förorsakats fiskbeståndet. Innan Schiemenz härefter ingår på en redovisning av karpförsöken, anför han helt allmänt om sprängningar i vatten, att detta medium är särskilt väl ägnat att minska verkningarna av sprängningar. Genom att vatten knappast kan sammantryckas något alls, bjuder det en plötslig sprängning ett åt alla sidor lika starkt motstånd. På grund härav bli verkningarna allt mindre synliga, j u djupare sprängningarna äga rum. Av redogörelsen för karpförsöken framgår följande. De stora karparna blevo mest påverkade av ifrågavarande sprängningar. De visade knappast några livsyttringar, då de flutit upp till ytan, och dogo kort därefter. Vid 3 Gennerich. Die W i r k u n g von Sprengungen auf den Fischbestand in stehenden und fliessenden Gewässern. Zeitschrift fur Fischerei 30, 1932. 4 Schiemenz, Fr. Fischfang durch Sprengung. Fischerei-Zeitung 46, 1943.

70 ett tillfälle lade man märke till hur två karpar, som simmade med bukarna uppåt, plötsligt släppte ut luftbubblor, föllo ihop och sjönko till botten. En undersökning av dem gav vid handen, att simblåsorna tryckts ihop fullständigt och att dessas utrymme fyllts av en enda blodig massa. Även andra fiskar fingo simblåsorna helt hoptryckta. Från denna ytterlighet funnos alla övergångsformer av skadade simblåsor, till sådana, som överhuvudtaget icke skadats alls. Hos alla dödade fiskar voro simblåsorna hoptryckta eller slappa. Men till ytan flöt även upp fiskar, som efter att ha drivit omkring en stund återhämtade sig och döko ner i vattnet. Sådana fiskar visade sig ofta ha en slapp simblåsa. Schiemenz anser det vara en öppen fråga, om dessa fiskar hämtade sig så helt, att de inre skadorna läktes. Med hänsyn till fiskars stora förmåga att tillfriskna var enligt Schiemenz' mening fullständig läkning tänkbar. De fiskar, som utsattes för sprängningar, visade inga yttre skador. Däremot erhöllo de en chock ävensom inre skador i form av blödningar. De drabbade fiskarna flöto upp till ytan utan egen medverkan eller t. o. m. trots att de sökte arbeta emot. En del av dem dogo mer eller mindre omgående, medan andra återhämtade sig. Fisk av alla storlekar påverkades av sprängningarna. De påverkade fiskarna uppträdde ej livligt utan matt. Verkningarna av sprängningarna framträdde genast men dämpades så småningom. Alla mer påverkade fiskar flöto upp omedelbart efter det sprängningarna ägt rum. Vid ifrågavarande prov användes olika starka laddningar, den största 3 kg kloratit. Vid t. ex. sprängning av is används — uppger Schiemenz — ej större laddningar. Fisk flöt knappast upp på längre avstånd från explosionsplatsen än 10 meter. Schiemenz sammanfattade resultaten av försöken på följande sätt. Genom proven kunde konstateras, att sprängningar — även med starka laddningar — endast inverkade på fisk, som befann sig på kort avstånd från explosionsplatsen. Härigenom bortföll den praktiska användbarheten av sprängningar vid fiske. Endast om man påträffade ett stim eller någon annan samling av fisk kunde en sprängning vara lönande. Sprängning var ett idealiskt sätt att påvisa mängd och art av den fisk, som ett visst ögonblick uppehöll sig på en bestämd plats, vilket ju icke vore möjligt ens med de bästa nät. Vid proven konstaterades, hur fisken hade placerat sig allt efter art och storlek. Vid en sprängning dödades 40 st. lika stora fiskar av samma sort, medan vid övriga 16 sprängningar blott 2 fiskar av samma art och storlek påträffades. I likhet med fiske med elektricitet hade fiske med sprängämnen mycket ringa verkningsgrad. Till samma resultat som ifrågavarande prov givit ha även vissa undersökningar i de thailändska kustvattnen lett 5 . Sistnämnda experiment utfördes i syfte att få kännedom om lätt urskiljbara yttre eller inre tecken på skador på olika slags fiskar. 600-gramsladdningar av ett sprängämne betecknat »plastic C-2» användes i vatten med s Fishing methods and gear-explosives. FAO World Fisheries Abstracts jan-febr. 1950.

71 djup mellan 4 och 7 meter. Effekten, i fråga om den totala vikten av dödad fisk, var störst i vatten med klippor och skär. Skadorna minskade med ökande avstånd från explosionsplatsen. På avstånd mellan 3 och 5 meter dödades fisk omedelbart, med inga eller få yttre tecken på skador. Inre skadetecken voro följande: brusten simblåsa, brutna fenor, förstörda blodkärl, intryckta kroppshåligheter. På 5—15 meters avstånd från explosionsplatsen dog fisk kort efter sprängningen utan yttre tecken på skador. Undersökning av fiskars inre organ visade skadade blodkärl och inre blödningar. I Amerika ha undersökningar utförts av Fitch och Young 6 samt senare av Hubbs och Rechnitzer 7 . Fitchs och Youngs undersökningar utfördes i samband med de omfattande seismologiska sprängningar, som företagas vid amerikanska Stillahavskusten i samband med oljeletning. Vid dessa seismologiska undersökningar bringades sprängladdningar att explodera antingen några fot under vattenytan eller också i själva havsbotten. Laddningar placerades med 250 till 1 000 fots mellanrum i bestämda linjer i de fyra väderstrecken. Vikten av ett skott varierade mellan 10 och 160 pounds. Vanligen användes vid ytan 40—80-pounds- och i botten 20-poundsladdningar. Sprängningarna voro mycket omfattande. Vid undersökningar av skador på fisk i september — november 1947 avfyrades sålunda över 1 000 skott med en sammanlagd vikt av omkring 78 000 pounds. För att utröna, i hur stor utsträckning fisken sjönk, nedsändes dykare på den plats, där sprängningar företagits. Resultatet blev att i förhållande till den i ytan flytande fisken antalet på botten var mycket ringa. I tre olika fall var resultatet följande: 56 fiskar flytande i ytan — 6 döda på botten 85 » » » » — 6 » » » 226 » » » » —19 » »> »

Speciella undersökningar visade, att explosionerna i regel mest skadade de fiskar, som ha simblåsa. Fisk utan sådan eller med simblåsa med mycket tjocka väggar var mindre emottaglig. Särskilt var detta fallet, om kroppen var mer cylindrisk till formen. Även fiskens inriktning i explosionsögonblicket spelade stor roll. De fiskar, som stodo tvärs tryckvågen och fingo den på sidan, åsamkades betydligt större skador än de, som stodo vända med huvudet mot denna våg. Verkan av undervattensexplosionen minskade med kuben på avståndet. En fisk, som stod 10 fot från platsen för sprängningen, fick sålunda 8 gånger så kraftig känning av trycket som en, som befann sig 20 fot från samma ställe. Undersökningarna visade vidare, att fisken vanligen ej skrämmes bort 6 Fitch, J. E. och Young, P. H. Use and effect of explosives in California Waters. California fish and game 53—70, 1948. i Hubbs, C. L. och Rechnitzer, R. Report on experiments designed to determine effects of u n d e r w a t e r explosions on fish life. California fish and game 38, 1952.

72 vid en sprängning. Sålunda började omedelbart efter en sprängning rovfiskarna förtära den flytande bedövade fisken. Ett skott, som gick mitt i ett stim av Atherinopsis, bedövade några, medan resten simmade omkring som om ingenting hänt. Beräkningar ha gjorts över hur mycket fisk som dödades av skotten. Härvid visade det sig, att vid bottenskott dödades 0,23 pounds fisk per pound skott. Laddningar, anbragta i ytan, visade sig farligare. Vid en dylik explosion dödades 0,47 pounds fisk per pound skott. I medeltal dödades 32 pounds fisk per skott. Av en sammanfattande tabell över hela undersökningen framgår, att 1.499 skott avfyrades, varvid 90.940 pounds sprängämne användes. Härvid dödades 41.963 pounds fisk. En tidigare undersökning uppger emellertid 200 pounds fisk per skott, vilket torde böra sättas i samband med de restriktiva föreskrifter för sprängningarna, som 1947 ålagts företagarna av de marina fiskerimyndigheterna. Olika skadefaktorers betydelse

Till alldeles övervägande del förorsakas skador till följd av explosioner genom den uppkommande tryckvågen. Däremot har splitter en ytterst liten, om ens någon skadeverkan. Den skadebringande effekten av en tryckvåg beror på många olika faktorer: mängden och arten av sprängämne, bottenbeskaffenheten, vattendjupet, avståndet från explosionsplatsen, arten och storleken av fisk, som utsätts för explosionen, stillastående eller rinnande vatten m. m. De skilda faktorernas betydelse synes kunna sammanfattas på följande sätt. a) Mängden och arten av sprängämne Det har vid flera undersökningar 8 , 9i 10 konstaterats, att laddningsstorleken inverkar på mängden dödad och skadad fisk. Förklaringen härtill synes vara, att en större laddning producerar en kraftigare tryckvåg. Vid ett amerikanskt försök 11 framkom, att en dynamitladdning på 4,5 hg åstadkom hälften så stort tryck som en på 3,6 kg. Medan laddningsstorleken åttadubblades, fördubblades således trycket. Huruvida relationen mellan laddningsstorlek och tryck är densamma i fråga om andra sprängämnen torde icke experimentellt h a undersökts. Flera amerikanska försök 12, 13 ha visat, att explosioner av svartkrut lämna en mindre skadeeffekt än av dynamit. Genom mätningar har konstaterats, att energien från svartkrutsexplosioner icke åstadkommer samma tvärt avgränsade tryckvåg som från dynamitexplosioner. Även om fiskar ha betydande motståndskraft mot stora och relativt häftiga växlingar i det positiva 8 Sjöblom, V. Om undervattensexplosioners inverkan på fiskarna. Fiskeritidskrift Finland n r 3 1958 s. 71. »California fish and game 1952 s. 363. io Dahr aa s. 45. n California fish and game 1952 s. 363. 12 California fish and game 1952 s. 364. is California fish and game 1953 s. 233.

för

73 trycket (d. v. s. tryck som är högre än det atmosfäriska trycket), kunna de icke tåla de förändringar, som högexplosiva ämnen åstadkomma. b) Bottenbeskaffenheten. Bottenbeskaffenheten inverkar på resultatet av explosioner. Mjuk botten medför mindre omfattande skador än stenbotten 14 . Enligt en thailändsk undersökning uppstå de största dödsskadorna i vatten med skär och klippor. 5 c)

Vattendjupet

Hur vattendjupet påverkar omfattningen av explosioners skadliga inverkningar på fisk synes icke till fullo ha klarlagts experimentellt. Å ena sidan torde en sprängning nära ytan urladda en del av tryckvågen uppåt mot luften, varigenom tryckvågen i vattnet försvagas. Å andra sidan torde en större del av tryckvågen uppfångas av bottenformationerna vid en explosion i närheten av botten än närmare ytan. 15 Vid ett i litteraturen redovisat experiment 1 6 syntes sprängningarnas skadliga inverkan på fiskarna göra sig mest gällande i de översta vattenskikten. Vid botten voro verkningarna svagare och sträckte sig icke så långt inåt de grundare delarna som utåt djupare vattenområden, Å andra sidan har vid amerikanska försök konstaterats, att explosioner närmast stranden medförde största antalet dödade fiskar. 12 d) Avståndet från explosions platsen Av tillgängliga undersökningsredogörelser framgår, att samband finnes mellan avståndet från explosionsplatsen och skadornas omfattning. Följande sammanställning visar olika experiments resultat härvidlag. Mängd sprängämne i kg 0,6 1,5 20 20 28,5 105,5 300 600 750 2 250

Sprängämne

Vattendjup i m

Dödande effekt

plastic C-2 trotyl

4—7 1

3— 15 5— 10 10— 50 30—110 15— 25

28 kg nitrolit 0,5 kg trotyl nitrolit

33 1

2—5 68—117 100—400 118—126 1000 novit 3— 15 100 novit 3— 15 A Kungl thailändska flottan och inrikesdepartementet B Puke C Sjöblom D Dahr

^ Puke aa s. 231. w Sjöblom aa s. 72. « Dahr aa s. 45.

Avstånd i m Bedövande effekt

Ingen märkbar effekt

5—15

30—70

— 300—600

300—600 500—600

Experimentet redo " visat av A B C C B B G C D D

74 e) Arten och storleken av fisk, som utsätts för explosion Det synes klarlagt, att småfisk är mindre motståndskraftig mot de vid explosioner uppkommande tryckvågorna än större fiskar. 17 Vid ett experiment 18 dödades skarpsill och strömming i stort antal på betydligt längre avstånd från explosionsplatsen (600 m) än annan, större fisk (abborre, gädda och sik i burar 500 m från sprängningsplatsen påverkades ej alls). Efter en annan försökssprängning flöt småfisk (2—10 gr) upp på betydligt längre håll från explosionscentrum än större fisk (över 200 gr). 1 9 Varje fisk har en viss förmåga till motstånd mot häftiga tryckförändringar. Fiskar med tät, hårdväggig simblåsa och spolformad kropp ha den bästa motståndskraften mot tryck. 20 f) Stillastående eller rinnande vatten Vid tyska försök 21 har m a n ansett sig k u n n a konstatera, att en explosions verkningar äro mindre i stillastående än i rinnande vatten. Det förhållandet förklaras med att fisken är j ä m n a r e fördelad i stillastående vatten än i vattendrag. Den ojämnare fördelningen i rinnande vatten beror på att fisken uppsöker sådana platser, som ligga skyddade för strömmarna. En explosion på ett dylikt ställe åstadkommer därför större skada på fiskbeståndet än en sprängning i stillastående vatten, där fisken icke på samma sätt samlas i större antal på smärre områden. g) Andra inverkande omständigheter Vid flera undersökningar har uppmärksammats, att ej alla fiskar inom ett explosionsområde dödas eller ens märkbart skadas. 22 Vid ett tillfälle uppehöll sig ett stim på 30—40 fiskar i närheten av en explosionsplats. Av dessa dödades tre, medan de övriga simmade bort. En förklaring härtill har ansetts vara fiskens riktning gentemot tryckvågen. Den stora hastigheten i tryckvågen (vid amerikanska försök uppmätt till omkring 1.500 meter i sek.) utsätter en fisk, som vänder en bred yta mot tryckvågens riktning, för högsta tryckverkan, varvid fisken s. a. s. pressas upp mot en ogenomtränglig vattenvall. Om en fisk däremot är vänd antingen helt mot eller helt från explosionskällan, är trycket lika stort eller nästan lika stort på båda sidor om fisken. På grund härav anses det medföra mindre risk för skada på en fisk, om den vänder huvud eller stjärt än om den vänder kroppens bredsida mot tryckvågen. Upprepad passage av tryckvågor ökar successivt skadan på fisken. Observationer av dykare ha vid anförda försök visat, att den ungefärliga fördelningen av dödad fisk, som sjunker till botten respektive flyter upp till ytan, var 1 till 10. 23 nPuke aa s. 232. is Dahr aa s. 44 f. wPuke aa s. 232. 20 California fish and game 1947 s. 25 och 27. 21 Gennerich aa s. 277. 22 California fish and game 1947 s. 26 f. 23 California fish and game 1948 s. 66.

75 Vid åtskilliga undersökningar har man funnit, att explosioner icke alls eller endast för kort tid skrämma bort fisken från sprängningsområdet. 24 ' 25' 2C Sammanfattning

Samtliga i det föregående redovisade undersökningar visa klart, att fisken påverkas av sprängningar. Omfattningen av effekten är beroende av ett stort antal faktorer, såsom laddningens storlek, fiskens avstånd från platsen för sprängningen, fiskens storlek, fiskens riktning mot sprängningen, vattendjupet över sprängplatsen och bottens beskaffenhet. Det är ej enbart den direkta tryckvågen, som spelar roll utan också den reflexion, som kan förekomma. Upprepad passage av tryckvågor ökar successivt skadan på fisken. Ökad laddning ökar effekten. J u närmare fisken befinner sig sprängningen, desto större blir effekten. Dödande effekt nås närmare målet än där bedövning inträder. Mindre fisk skadas mer än större fisk. Frontaleffekten är mindre än sidoeffekten. Sprängning på större djup minskar skadan. Hård botten ökar effekten främst genom reflexion. Om botten är mjuk, synes denna reflexionseffekt vara ringa.

4. Försök inom ramen för

utredningsarbetet

För att möjliggöra ett säkrare bedömande av de problem, som röra inverkan av sprängningar på fisk, än det material, som stod till buds, har utredningen inom ramen för utredningsarbetet verkställt en serie egna undersökningar i Vättern samt vidare efter överläggningar med fiskeristyrelsen medverkat vid tillkomsten av undersökningar i Vänern. a. Undersökningar i V ä t t e r n Sprängförsöken och deras anordning

Försöksområdet utgjordes av en vik av Vättern vid Enebågsudde 10 k m söder om Karlsborg (se karta å bilaga 15). Strandområdet består av grus och sten såväl på det grundare vattnet som ut mot djupet, motsvarande sådan botten som röding kan tänkas leka över. I denna vik lades en försökslinje (a) parallellt med stranden cirka 50 m utanför den. Denna försökslinje användes hela tiden. De försöksbomber, som begagnades, placerades i den på kartan angivna punkten A. Vattendjupet här var 1,5 m. De försöksburar, i vilka undersökningsmaterialet placerades, hängdes i regel på e n wire i försökslinjens sträckning. Burarna på de största avstånden kommo därvid att ligga invid Enebågsuddes norra strandkant. Är 1960 användes dessutom en försökslinje (b), som gick vinkelrätt ut från stranden men med samma upp2i California fish and game 1947 s. 26. 25 California fish and game 1952 s. 364. ™Puke aa s. 232.

ställningsplats för bomben. En del burar upphängdes här i flöten, eljest var anordningen samma som i linje ( a ) . Försök kunde därför samtidigt utföras i både ( a ) - och (b)-linjen. Vattentemperatur och väderleksförhållanden under experimenten finnas angivna i bilaga 16. Undersökningarna utfördes i fritt vatten utom i februari 1960, då is av cirka 0,5 m mäktighet täckte viken. Material vid försöken utgjordes av nybefruktad rom, rom i ögonpunktsstadiet, nykläckt yngel och simfärdigt yngel. Av nybefruktad rom ifrågakom dagsfärsk rom samt 1 och 4 dygn gammal rom. 1958—59 användes rom och yngel av såväl röding, vätterröding och norsk storröding som vätterlaxöring. Under arbetet 1959—61 förekom rom och yngel enbart av vätterröding. Transporten av rom och yngel skedde 1959—61 enligt följande: nybefruktad rom i tygpåsar i vatten, ögonpunktsrom på ramar i transportlådor och yngel i transportkärl. Den nybefruktade rommen levererades direkt till Enebågsudde och fördes efter försöken till Carlslunds fiskodlingsanstalt vid Örebro. År 1960 uppräknades ögonpunktsrommen och ynglet i Carslunds fiskodlingsanstalt på försöksdagens morgon och fördes därefter med bil till Karlsborg, vilket tog cirka tre timmar. Försöken togo 3—4 timmar. Vanligen återkom materialet till anstalten efter ungefär 12 timmar. Under 1961 erhölls det nykläckta ynglet direkt från Källefalls fiskodling till försöksplatsen vid Enebågsudde, varifrån det efter försöken transporterades till Carlslunds fiskodling. 1958—59 användes vid försändningarna påsar av nylonnät i transportkärl för både rom och yngel. Materialet inlades efter försöken i Svanhults fiskodlingsanstalt i Undenäs. Rommen och ynglet placerades i det antal, som anges i varje försöksprotokoll (mellan 30 och 3 000 st.), i runda försöksburar av nylontrådnät med plan botten med en bottendiameter av 3 dm och en höjd av 1,5 dm. Burarna utsattes i en rät linje 1/2 m under ytan i respektive försökslinje på bestämda avstånd från den bomb, som användes. Avstånden, som redovisas i de skilda försöken, utgjorde mellan burarna lägst 10, högst 100 m, och största avstånd från bomben 750 m. Försöksbomben placerades i en ställning så att den var nedsänkt till hälften i vattnet, motsvarande läget vid detonationen vid fällning. En serie med bomben på botten gjordes också 1959. De bombtyper, som kommo ifråga, utgjordes av 250 kg minbomb, 50 kg minbomb och 50 kg sprängbomb. Tandningen av dem skedde på elektrisk väg. Efter verkställd sprängning insamlades burarna och preliminär kontroll av överlevnaden av rom och yngel gjordes omedelbart. Då detta i de flesta fall icke gav någon vägledning om skadorna, inlades allt materialet i kontrollanordningar, 1958—59 i Svanhults fiskodlingsanstalt och 1959—61 i Carlslunds fiskodlingsanstalt. Kontrollanordningarna 1959—601 utgjordes för rommen av r a m a r av rostfritt trådnät, på vilka kornen vilade. Åren 1958—59 användes ramar av lackerad mässingsduk för samma ändamål. Ynglet förvarades däremot alltid i vanliga kläckningslådor. Dödligheten redovisas i bilagorna 17—24. Den nybefruktade rommen 1960 fick ligga orörd

77 efter den törsta kontrollen den 5 november 1959 till den 10 februari 1960 för att undvika skador på rommen av plockningen. År 1958 skedde plockning ungefär var tredje dag. För att bestämma den dödlighet, som åstadkoms av andra orsaker än sprängningarna, anordnades särskilda kontroller, vilka 1959—61 utsattes för ungefär samma behandling som försöksmaterialet med undantag endast för själva sprängningen. Därjämte konserverades rom och yngel, som dött, för undersökning av verkan, Undersökning angående olika avstånds och laddningsstorlekars betydelse i fråga om uppkomst av skador på rom och yngel vid sprängningar

Nybefruktad rom (bilagorna 17, 22—26, 27 tabell A, 28 och 29). Försöken med nybefruktad rom utfördes den 3—4 november 1959 samt den 18 november 1958. Därvid gjordes 1959 fem skilda undersökningar, alla i linje (a). Härvid användes först 250 kg bomb dels med dagsfärsk rom på 30, 60 och 150 meters avstånd med omkring 600 rom i varje försök, dels också med fyra dagars rom på 30, 45, 60, 75, 100 och 150 meters avstånd med mellan 1 200 och 1 700 rom per bur, vidare 50 kg minbomb dels med dagsfärsk rom på 15, 35 och 75 meters avstånd med omkring 600—700 rom per försök, dels ett dygn gammal rom på 15, 25 och 50 meters avstånd med mellan 200 och 600 rom per bur, dels också med fyra dygn gammal rom på 15, 25, 35, 50, 75 och 100 meters avstånd med cirka 1 800 rom per försök. År 1958 användes en 250 kg minbomb, då endast nybefruktad rödingrom prövades på 30, 45, 60, 75, 100 och 150 meters avstånd. Vidare gjordes ett försök med 50 kg minbomb med såväl nybefruktad laxöring- som rödingrom p å 15, 25, 35, 50, 75, 100 och 150 meters avstånd. Därjämte utfördes ett prov med 50 kg minbomb på botten på 15, 25, 35, 50, 75, 100 och 150 meters avstånd med samma rommaterial. I alla övriga försök var bomben placerad i vattenytan. Ett experiment företogs också med 50 kg sprängbomb, varvid i några burar inlades såväl nybefruktad röding- som laxöringrom, i återstoden enbart laxöringrom på 5, 10, 15, 25, 35 och 50 meters avstånd. Vid alla dessa försök användes 200 rom per försök. Kontrollen 1960 visade en dödlighet av omkring 30 % på undersökningsrommen. Vid uträkningen av den av sprängningen orsakade dödligheten minskades därför primärvärdena i bilaga 18 med 30 %. Därigenom synes ett någorlunda representativt värde ha erhållits på sprängskadorna. De värden, som erhöllos 1958, ha på samma sätt minskats med 10 % (bilaga 29). Huvudförsöket med nybefruktad, fyra dagar gammal rom 1959 gav till resultat, att den direkta avståndsverkan sträckte sig för 250 kg minbomb till mellan 75 och 100 m och för 50 kg minbomb till mellan 50 och 75 m. Den dagsfärska rommen vid försöken 1959 verkade vara ömtåligare än den fyra dagar gamla. Något nollvärde för den direkta avståndsverkan erhölls ej. E n antydan till upphörande effekt över 75 meters avstånd tycks dock föreligga, då 50 kg bomben användes; dödlighetsvärdet sjunker då kraftigt. Försöket med 250 kg bomben gav ej någon ledning för att bedöma avståndsverkan. Försöket 1959 med ett dygn gammal rom och 50 kg minbomb synes ge

78 vid handen, att den direkta effekten utklingat strax bortom 50 metersavståndet. Redan mellan 15 och 25 m är effekten avsevärt nedsatt. Vid samtliga försök 1960 erhöllos inga successivt sjunkande värden från bomben och utåt räknat. Därvid spelade säkerligen tryckvågens gång den största rollen. Den har i en del fall mer eller mindre gått förbi försöksburarna, i andra passerat mer än en gång genom reflexion. Låga dödlighetstal erhöllos här bl. a. på avstånd av 25—30 m från bomben, i varje fall lägre än längre bort. Dödligheten i sin helhet låg i försöken 1959 mellan 20 och 50 %. I avrundat tal skadades sålunda cirka 1/3 av den nybefruktade rommen dödligt av sprängningsförsöken i november 1959. Försöken 1958 gåvo betydligt större dödlighet, synbarligen nära total, då 50 kg minbomb lades på botten och då 50 kg sprängbomb prövades. Någon avståndsgräns kunde ej fastställas. Emellertid användes då blandad rom (av både röding och laxöring), varför det är svårt att göra direkt jämförelse. Försöksbetingelserna, bl. a. plockning av rommen, k u n n a också ha bidragit till högre dödlighet. Dödligheten uppgick sålunda 1958 för nybefruktad rom av röding och öring till mellan 60 och 90 %. Omkring 2/3 av rommen dödades sålunda då. Rom i ögonpunktsstadiet (bilagorna 18, 22—25, 27 tabell B, 28 och 29) Undersökningarna av inverkan på ögonpunktad rom utfördes dels den 19 februari 1960 dels den 6 maj 1959. År 1960 utfördes sex försök, tre i linje (a) och tre i linje (b). Vid experimenten med 50 kg minbomb placerades burarna resp. 5, 15, 25 och 50 m från sprängplatsen och med 250 kg minbomb på 15, 30, 60 och 150 meters avstånd. Försöken med 50 kg sprängbomb skedde på följande avstånd: 10, 15, 25, 35 och 50 m. År 1959 voro avstånden följande: för 250 kg minbomb 30, 45, 60, 75, 100, 150 och 250 m, för 50 kg minbomb (två försök, varav ett på botten) 15, 25, 35, 50, 75, 100, 150 och 250 m och med 50 kg sprängbomb 5, 15, 25, 35, 50 och 150 m. Vid dessa försök användes 1960 dels ögonpunktad rom av det den 3—4 november 1959 utnyttjade materialet för tre serier (50 kg minbomb, 50 kg sprängbomb, båda i linje (a), och 250 kg minbomb i (b)-linjen), dels rom ur kontrollen från den 3—4 november 1959 (en serie, 50 kg minbomb linje ( b ) ) , dels också ny ögonpunktad rom av vätterröding från Borenshults fiskodling vid Motala (två försök, 50 kg minbomb i linje (b) och 250 kg minbomb (a)-linjen). År 1959 användes blandad rom av laxöring och röding. Dödligheten i kontrollerna låg 1960 vid omkring 2 % och 1959 vid omkring 3 %. Resp. primärvärden ha därför minskats med 2 resp. 3 % för att tå tal representativa för sprängningseffekten. Försöken 1960 gåvo alla så låga sådana tal, ej över 5 %, att det kan ifrågasättas, om någon skada av sprängningarna alls åstadkoms. I medeltal föreligger endast 2—3 % dödlighet, vilket tal måste anses ligga inom försöksfelgränserna. Även 1959»

79 erhöllos låga tal, i många fall under 5 %. Bomb placerad på botten tycks också i detta fall ha ökat skadan. Hänsyn måste emellertid då tagas till att blandad rom användes. Viss skada h a r emellertid förelegat detta år, men högst 1/10 av rommen kan då ha påverkats av sprängningarna. Ny kläckt yngel (bilagorna 19, 20, 22—25, 28 och 29 samt 30 tabell A) Experimenten med nykläckt yngel utfördes den 13 april 1960, den 5 juni 1959 och den 12 april 1961. År 1960 ägde fyra försök rum därav två med 250 kg minbomb, ett i linje (a) och ett i linje (b) med avstånd 5, 15, 30, 60 och 150 m, samt två med 50 kg minbomb, ett i linje (a) och ett i linje (b) med avstånd 5, 15, 25 och 50 m, varvid 100—250 yngel utsattes per bur. Det yngel, som användes 1960, utgjordes av dels material från försöken den 3—4 november 1959, som varit utsatt för sprängning men gått till kläckning, dels yngel av den från Borenshult i februari erhållna rommen, som icke varit utsatt för sprängning. Allt ynglet hade kläckts omkring den 10 april 1960. Även 1958 utfördes fyra försök, varvid både röding- och laxöringyngel (10 -f- 30 st) användes i varje försök. Då 250 kg minbomb användes, voro avstånden 30, 40, 60, 75, 100, 150 och 250 m. När 50 kg minbomb begagnades, voro avstånden 15, 25, 35, 50, 75, 100, 150 och 250 m. Därvid gjordes ett försök i vanligt läge och ett bottenlagt. Försöket med 50 kg sprängbomb skedde på 5, 10, 15, 25, 35, 50 och 150 meters avstånd. Dödligheten hos kontrollerna låg 1961 vid omkring 20 %, 1960 vid omkring 30 % och 1959 vid omkring 20 %. Motsvarande reduktion av primärvärdena har därför gjorts liksom tidigare. Det avstånd till vilket den direkta skadeverkan sträckte sig kunde 1960 för 250 kg minbomben bestämmas till ungefär 50—100 m och för 50 kg minbomben till mellan 30 och 50 m. Totalskada inträffade på 5 meters avstånd, då 250 kg bomben användes. I övrigt blev skadan för denna typ mellan 25 och 30 %. Den använda 50 kg bomben åstadkom på 5 meters avstånd intill 40 % skada, eljest var skadan ungefär 20 %. Reflekterad tryckvåg åstadkom liksom vid tidigare undersökningar skador på avstånd utöver den ovan anförda direkta skadegränsen. År 1960 synes sålunda 250 kg minbomben ha dödat ungefär 1/4 och 50 kg bomben cirka 1/5 av det nykläckta rödingynglet inom försöksområdet. Vid proven 1958, då blandat material av röding och laxöring användes, synes gränsen för den direkta skadeverkan för 250 kg minbomb kunna sättas till mellan 25 och 50 m och för 50 kg minbomb till inom ett avstånd av 25 m, vilket senare tal gäller antingen sprängningen skedde i ytan eller vid botten. Totala effekten ökade dock vid sprängning på botten. Sprängbombens direkta avståndseffekt kunde ej bestämmas, men dess verkan var måhända något större än minbombens. Reflekterade tryckvågor förekommo även i dessa fall och gåvo dödlighet på avstånd utöver de nyss anförda gränserna.

80 I genomsnitt synes 250 kg minbomben och 50 kg sprängbomben ha dödat omkring 1/5 av ynglet och 50 kg minbomben 1/3. Det senare höga talet kan troligen tillskrivas försöksfel. För att närmare bestämma yttre gränsen för skadeverkan och ytterligare få belyst den på ungefär 250 m uppträdande ökade dödligheten gjordes den 12 april 1961 två specialförsök dels med 250 kg dels med 50 kg minbomb, båda i linje (b) rätt ut till sjöss. Burarna med i var och en omkring 200 st nykläckt vätterrödingyngel placerades på 50, 250, 500 och 750 meters avstånd från den i samma punkt och på samma sätt som tidigare upphängda bomben (bilaga 15, punkt A). Försöket påbörjades med transport av ynglet från Källefall kl. 08.30. Sprängningarna voro avslutade kl. 12.15 och från kl. 14.45 låg ynglet i kontrollådorna i Carlslund. Som synes (bilaga 30, tabell A) har tryckvågen nästan helt hoppat över den närmaste buren vid sprängningen av 250 kg minbomben. Effekten blev störst på 250 meters avstånd, där också tidigare ökning av effekten iakttagits. Någon verkan har också förekommit vid 500 meters avstånd men sedan upphör verkan. Vid 750 m fanns ingen verkan. Minbomben på 50 kg hade största påverkan vid 50 metersavståndet. Därefter minskade påverkan men någon störning förekom upp till 500 m, sedan märktes ingenting. Avståndet för totala skadeverkan sträcker sig sålunda enligt dessa försök ej längre än cirka 500 m ut för de använda 250 kg och 50 kg minbomberna. Den direkta skadeverkan kunde ej fastställas i detta sammanhang, vilket ej heller var avsikten. Simfärdigt yngel (bilagorna 21—2U och 30 tabell C) Undersökning av inverkan av sprängning på simfärdigt yngel har endast skett den 16 maj 1960. Fyra serier genomfördes, två med 250 kg minbomb i båda linjerna och två med 50 kg minbomb på samma sätt. Avstånden voro för 250 kg minbombsserien 5, 15, 30, 60, 150 och 250 m, för 50 kg minbombsserien 5, 15, 25, 50 och 100 m. Yngelmaterialet utgjordes av dels sådant, vilket kläckts den 10 april 1960 av rom från försöken den 3—4 november 1959, dels den nya rom, som erhölls från Borenshult i februari 1960 men ej utsatts för någon påverkan. Gulblåsan var helt innesluten i kroppen och ynglet hade kommit så långt i utveckling att i fritt vatten näringsupptagning skulle ha påbörjats. Det k a n därför antagas att ynglet icke var i bästa kondition. Försöket stördes under efterkontrollen av att algmassor medföljde vattnet i kontrollådorna med försämrad cirkulation som följd. En betydande dödlighet inträffade härav, som även förekom i de äldre kontrollerna med däri upp till femdubblad dödlighet. Den klingade sedan ut, vilket framgår av nedan anförda värden. Kontroll nr 51 131 251 351

16/5 61 3 5 3

Antal döda yngel 23/5 21/5 65 207 8 7 40 18 1 7

25/! 41 3 10 1

81 Försökskontrollens slutdödlighet låg vid 24 %. Det måste vara riktigt att öka detta värde något med hänsyn till ovan anförda sekundärskada, vilken synes böra upptagas till omkring 10 %. Reduktion av primärvärdena har därför skett med 35 %. Vid sprängning av 250 kg minbomb kunde någon gräns för den direkta påverkan icke fastställas. Antydningar om en dylik vid 50 m kan kanske föreligga. Den störs dock tydligen av repellerad tryckvåg. Däremot erhölls en tydlig sådan gräns, då 50 kg minbomb användes vid ett avstånd mellan 25 och 50 m. Dödligheten på närmaste avståndet vid 250 kg försöket eller 15 m låg vid 50 %, för 50 kg bomben på 5 m vid 30 %. Som vanligt uppträdde effekt av återkastad tryckvåg. Sålunda synes inom försöksområdet cirka 1/3 av det simfärdiga rödingynglet ha dödats av 250 kg minbomben och 1/5 av 50 kg minbomben. Undersökning angående tidpunkten för största dödlighet av rom, som utsatts för sprängning

Undersökningar ha verkställts av utvecklingen hos den nybefruktade rom, vilken bortplockats död efter försöket, som utfördes den 3—4 november 1959. Det visade sig därvid att av den dagsfärska rommen hade 18 % icke vidare utvecklats, 34 % utvecklats men dött före ögonpunktsstadiet samt 48 % dött i ögonpunktsstadiet då 250 kg minbomb användes. Då 50 kg minbomb prövades, blevo talen 16, 28 och 56 %. Motsvarande värden för 50 kg minbomb och ett dygn gammal rom utgjorde 12, 50 och 38 %. Av den fyra dagar gamla rommen hade, då 250 kg bomben använts, 20 % ej utvecklats vidare, 30 % utvecklats men ej nått ögonpunktsstadiet, vilket däremot 50 % gjort. Då 50 kg minbomb användes, kvarblev av samma romslag i outvecklat stadium 18 % och utvecklades vidare 28 %, medan 52 % dog i ögonpunktsstadiet. I kontrollen blevo motsvarande tal 18, 52 och 30 %. Den dödlighet, som orsakades av att utvecklingen ej kom i gång, var ungefär lika stor i kontrollen som i försöken. Detta förhållande visar synbarligen endast, att rommen i samtliga fall var mindre väl befruktad. Något sammanhang med sprängningarna kan ej utläsas. Däremot skiljer sig utvecklingen i det följande. Medan rommen i kontrollen hade sin huvudsakliga dödlighet förlagd till mellanstadiet, d. v. s. det stadium, då rommen väl utvecklats men dött före ögonpunktsstadiet, hade dagsfärsk och 4 dagar gammal rom sin väsentliga dödlighet förlagd till ögonpunktstadiet. Visst samband mellan utvecklingen av rommen och sprängskadans efterverkan synes sålunda föreligga. Om sambandets art och orsak h a r undersökningen icke lämnat något bestämt besked. För att klarlägga denna fråga fordras specialundersökningar. Den rom, som kontrollerades, visade sig icke ha några yttre skador. Påverkan på rommen torde därför ligga på utvecklingsplanet. Tryckvågen synes ha desorganiserat celluppbyggnaden genom skador på cellklyvningen och andra processer, som möjliggöra embryots tillväxt.

6—630475

82 Undersökning oyer inverkan av sprängning på rom och mjölke hos lekmogen röding

För att utröna effekten av sprängning på könsprodukterna hos röding placerades en lekmogen hane och en lekmogen hona av nämnda art i en kasse 25 m från den 50 kg minbomb, som samtidigt användes vid försöket med fyra dagars rom. Efter sprängningen skedde befruktning av den påverkade honans rom med en opåverkad hanes mjölke och tvärtom. Slutdödligheten i bägge fallen blev betydande (se bilaga 17). F r å n däri angivna primärvärden måste emellertid dragas ett tal, avseende den avgång, som h a r andra orsaker än sprängningen. För övriga försök samma dag visade sig omkring 30 % minskning erforderlig. Emellertid var rommen mindre väl befruktad och en ytterligare reduktion måste göras. Med hänsyn härtill synes m a n endast k u n n a draga den slutsatsen att inverkan på rommen var rätt betydande och större än på mjölken. Sammanfattning av sprängförsöken

De verkställda undersökningarna för att utröna inverkan av sprängningar av bomber på rom och yngel av röding h a sålunda visat, att ej ringa skador kunna drabba dessa utvecklingsstadier. De avstånd, inom vilka direkt skada kan göra sig gällande, synas vara följande. Utvecklingsstadium

Nybefruktad rom ögonpunktad rom Nykläckt yngel Simfärdigt yngel

Avstånd i meter dit direkt skada kan göra sig gällande enligt försöken 1958—1961 250 kg 50 kg minbomb minbomb 75—100 50—75 under 15 under 5 50—100 30—50 ?— 50 25—50

Nybefruktad rom störs sålunda på betydande avstånd från sprängplatsen, medan motsatsen är fallet med ögonpunktad rom. Yngelstadierna ligga mellan dessa ytterligheter. Försöken med 50 kg sprängbomber tyda på ungefär samma effekt som av 50 kg minbomberna. Det maximala avstånd, inom vilket klar påverkan kan ske, synes uppgå ända till 500 m.

Avstånd i m från bomben 5 15 25 30 50 60 150 250 500 750

Maximal påverkan, uttryckt i % döda, vid försöken med nykläckt yngel 1958—1961 250 kg 50 kg minbomb minbomb 100 40 35 10 30 — 15 — 20 —. 25 — 35 —, 30 10 10 10 0 0

83 Emellertid är som synes effekten bortom 250 m ringa, ej över 10 %, och ligger där antagligen inom felramen för försöken. Verkan kan därför antagas upphöra inom något kortare distans än den anförda. Skadan på det närmaste avståndet från bomben ger dessutom värdefulla upplysningar för jämförelsen mellan de olika utvecklingsstadiernas känslighet för sprängning. Utvecklingsstadium

Nybefruktad rom dagsfärsk rom ett dygn gammal rom fyra dagar gammal rom Ögonpunktsrom Nykläckt yngel Simfärdigt yngel

Dödlighet i % på minsta avstånd från nedan angivna bombtyper år 1959—1961 250 kg minbomb 50 kg minbomb Avstånd m Döda % Avstånd m Döda % 30 —• 30 15 5 15

10 —. 30 0 100 50

15 15 15 5 5 5

30 50 30 0 40 30

Tåligast är sålunda ögonpunktsrommen, som ej ens på 5 m håll från 50 kg minbomben rönte någon påverkan. Motsatsen utgör nykläckt yngel, vilket på detta avstånd totalskadades av 250 kg minbomb. Påverkan på nybefruktad rom och simfärdigt yngel är synbarligen mindre. Antydan till större skada på ett dygn gammal r o m än på andra slag av nybefruktad rom föreligger. Man frapperas vidare av att avståndet till sprängplatsen måste vara ringa för att verkan skall bli av större omfattning. Först under ett avstånd av 15 m från sprängstället erhölls skada, större än 50 %. Dessa uppgifter gälla undersökningen 1959—1961. De experiment, som företogos under försöksserien 1958—1959, visade större känslighet hos rommen och ynglet, möjligen av metodiska skäl. Bombens läge synes också vara av betydelse. De försök, som genomfördes 1958—1959 med bomb på botten, medförde synbarligen något större skada än de, då bomben bringades att detonera i ytläge. Mycket viktigt är också tryckvågens gång i vattnet och dess repulsion mot botten, vattenytan och stranden samt den påverkan den synbarligen också röner av atmosfäriska förhållanden ovanför vattenytan. Den kan tydligen återkastas två eller flera gånger. Passerar den genom samma vattenområde igen, ökas skadan på rom och yngel troligen i proportion till antalet passager. På så sätt erhålles betydligt större effekt än av en enkel våg och dessutom kan verkan nå större område. En god belysning av detta ger den regelbundet återkommande ökningen av påverkan omkring 250 m från platsen för sprängning av 250 kg minbomben. Hur området förstoras och verkan förstärkes, beror säkerligen på de aktuella förhållandena, bl. a. på djupet, bottenmaterialets beskaffenhet, strandlinjens utformning samt rådande lufttryck och molnhöjd. Större djup synes medföra ökad fördämning med minskad verkan som följd och omvänt. Mjuk botten minskar effekten, medan hård, stenig botten ökar den. Vikar och berguddar kunna troligen bidraga till att rikta vågen. Sådan effekt h a r iakttagits tidigare vid andra undersökningar.

84 Orsaken till dödligheten hos rommen torde få tillskrivas störningar i utvecklingsmekanismen. Ynglet synes främst ha dödats av bristningar i blodkärlssystemet, orsakat av den trycksänkning, som inträffar efter den mycket korta initialtryckökningen. Kärlen men också andra organ, som skadats, synas formligen explodera av denna trycksänkning. Den totala effekten av sprängningarna synes kunna sammanfattas sålunda: Utvecklingsstadium Nybefruktad rom Ögonpunktsrom Nykläckt yngel Simlärdigt yngel

Total effekt på rom och yngel av röding vid sprängningsförsöken 1958—1961 i Vättern vid Enebågsudde Betydande Ringa Måttlig Måttlig

(30—60 % kan dödas) ( 5—10 % kan dödas) (20—30 % kan dödas) (20—30 % kan dödas)

Göres jämförelse t. ex. med de 1946 i Vänern (Puke, Svensk Fiskeri Tidskrift 1946: 11), genomförda försöken med äldre stadier av fisk, då emellertid andra arter användes, synes antydan föreligga om att verkan av sprängningar på äldre ungar och större fisk troligen är mindre än på yngre stadier, rom och yngel, med undantag för ögonpunktsstadiet. Detta senare är troligen det tåligaste av alla stadier i fiskens liv i berört avseende. Med hänsyn till den speciella karaktär, som undersökningen haft, nämligen att söka fastställa inverkan av sprängning på rödingleken, synes m a n på grundval av de erhållna resultaten vara berättigad draga den slutsatsen, att eftersom rödingen leker på måttligt djup över hård, stenig och grusig botten, blir skadan på ett rödinglekområde, om rom eller yngel finnes där, av ej obetydlig omfattning. Undersökning av grandet Hojen

Förutom förenämnda sprängförsök har utredningen låtit verkställa undersökning av bottenförhållandena och fiskförekomsten vid grundet Hojen utanför Karlsborg. Undersökningen av bottenbeskaffenheten utfördes av utredningens expert den 3 augusti 1960. Vid undersökningen skedde stickprovslödning och genomvadades vattenområdet i görlig mån. Grundet visade sig utgöra en långsträckt revel i NV—SO riktning. Toppen på reveln låg endast på ett ställe över vattenytan vid provtillfällets vattenstånd. Eljest bröto sjöarna över den centrala ryggen, där vattendjupet uppgick till mellan 2 och 5 dm. Djupet på reveln övergick på långsidorna relativt långsamt till 1,5 och 3,5 m. Något längre ut höll det sig vid cirka 5 m. Därefter synes djupet sjunka till mellan 8 och 10 m. Botten på ryggen bestod av block, sten, grus och sand. De blockiga områdena voro stora. Blocken och stenarna voro i allmänhet täckta med en algmatta bestående av bland annat grönalger. Här och var förekom kransslinga, Myriophyllum, i glesa bestånd. På några ställen f unnos dock rätt täta slingor av växten. Om lekmöjligheterna torde följande k u n n a anföras. De stora ytorna med block och sten äro otjänliga som lekområden. De mellan dessa befintliga

85 småsteniga k u n n a däremot vara lämpliga lekbottnar. Den rätt kraftiga algpåväxten även på denna sten torde emellertid påverka lekmöjligheterna i ofördelaktig riktning. Stenytan bör för att locka till lek vara fri från sådana hårt anfästade alger, som förekommo där. Dylika renspolade områden fimnos dock i till synes begränsad omfattning bland annat inom brottområdet. Här torde dock vara för grunt för att lek normalt skall ske. Myriophyllumförekomsten är sannolikt ej fördelaktig för rödingleken. Det är möjligt, att den anförda algmattan och vegetationen av kransslinga kan ha ökat under senare tider, vilket kan ha bidragit till att försämra grandet såsom lekplats för rödingen. Vid genomvadningen påträffades vidare endast tre delvis nedröstade raketprojektiler, två cirka 0,5 m långa och en cirka 1 m lång. Det synes därför tveksamt, om projektilrester påverka rödingleken i ofördelaktig riktning. För att utröna den eventuella förekomsten av röding vid ifrågavarande grund har utredningen låtit företaga provfisken därstädes. Resultatet av dessa fisken blev, att enstaka rödinghanar påträffades. Antalet var emellertid så ringa, att någon slutsats om ett större, till Hojen lokaliserat rödingbestånd, icke kan dragas därav. För vissa undersökningar vid Hojen ha även grodmän anlitats. Utredningen återkommer härtill under avsnittet III. 8. b . Undersökningar i Vänern, Det har hävdats att fiskens och speciellt gösens invandring i lekområdet i viken Dettern skulle påverkas av skjutningar och bombfällning mot mål utanför Såtenäs. Utbytet av gös i såväl Dettern som där utanför liggande Brandsfjorden med anslutande delar av Vänern skulle i samband med denna påverkan minskas. För att utröna den effekt, som skjutningarna och bombfällningen kunde ha, etablerades i samarbete mellan fiskeristyrelsen och utredningen speciella provfisken i kombination med ekolodsundersökningar. Dessa undersökningar verkställdes av laboratorn vid fiskeristyrelsen A. Lindqvist, som i en slutrapport av den 28 februari 1962 till utredningen redovisat de verkställda försöken och resultaten av dem. Sammanfattningsvis anför Lindqvist i slutrapporten följande. Vid undersökningarna den 28 april 1960 erhölls vid gång på ekolodsbanor från skäret Hattefuran (ett bombmål) mot Vänersnäs tydligt utslag av fisk i den del av vattenområdet, som låg mot Vänersnässidan (bilaga 31). Detta vattenområde hade lergrumligt vatten, s. k. tjockvatten, medan på Såtenässidan vattnet var klart. Fisken uppehöll sig sålunda i tjockvattnet. Beskjutning och bombfällning skedde efter att en ekolodsserie genomförts. Vid skjutningen och fällningen användes 9 st. tunga raketer och 11 st. 250 kg bomber, av vilka dock två ej briserade. Ekolodningar, som genomfördes omedelbart därefter i samma banor, gåvo samma bild av fiskens fördelning som före skjutningarna och fällningen.

86 Lindqvist anför, att de gjorda undersökningarna icke gåvo belägg för att fiskbeståndet påverkats av sprängningarna. För att erhålla ytterligare upplysningar om dels fiskens uppehållsplatser i vattenområdet ifråga, dels vilka fiskarter ekogrammen registrerade, dels också skjutningars effekt, föranstaltades våren 1961 såväl fortsatta ekolodningar, vilka företogos regelmässigt var tredje dag efter en upplagd bana (bilaga 31), som speciellt anordnade provfisken inom området för ekolodningen. Under försöksperioden, som pågick under tiden mars—juni 1961, ägde skjutningar eller sprängning av bomber med sprängverkan rum fyra dagar. Även under 1961 synes enligt ekogrammen fisken ha haft sitt huvudsakliga uppehåll inom tjockvattnet. Vid mer eller mindre nordliga vindar, t. ex. den 12, 17 och 19 maj samt den 1 och 2 juni, låg tjockvattnet på områdets västliga sida och där erhöllos koncentrationerna av fiskutslagen. Däremot förekom tjockvattnet på Såtenässidan den 13 april samt den 8, 22 och 27 maj, då sydliga och sydvästliga vindar voro rådande, och här registrerades då de huvudsakliga utslagen av fisk på ekogrammen. Provfiskena gåvo som resultat, att största mängden av fisken utgjordes av abborre, mört och gärs. Endast enstaka gös erhölls. Dock bör anmärkas, att den viktigaste gösfisketiden gått tillända, då försöken kunde påbörjas. Enär antalet skjutningar och bombfällningar med sprängningar var mycket ringa (jämför ovan), kunde icke någon upplysning erhållas om sprängningars inverkan på fiskförekomsten. Lindqvist sammanfattar sambanden mellan vindar, ekolodsutslag, tjockvattenström och vattenstånd i följande tabelluppställning.

Ekolodsutslag Tjockvattenström

Sydliga och sydvästliga vindar Mot Såtenässidan Mot Såtenässidan

Vattenstånd

Lågt

Nordliga vindar Mer eller mindre i mitten av området Mot Vänersnässidan; gränsen mot klart vatten ungefär i mitten av området Högt

Lindqvist påpekar emellertid också, att vattentypernas utbredning säkert är mycket instabil. I sammanhanget bör vidare framhållas, att enligt av flygvapnets väderleksexpertis för Såtenäs uppgjort vinddiagram sydvästvindarna synas dominera i Detter-Brandsfjordområdet (bilaga 32) och utgöra kanske 2/3 av rådande vindar. Utredningen anser för sin del, att följande slutsatser kunna dragas av det insamlade materialet. Fiskens viktigaste uppehållsplats och därmed vandringsväg synes vara tjockvattensområdet. Dettas läge synes i sin tur vara beroende av rådande vindriktning. Då i området huvudsakligen sydvästvinden råder, torde fisken rätt allmänt uppehålla sig på Såtenässidan, där tjockvattnet då finns. Hur skjutningarna och bombfällningen kunna påverka fiskens val av uppehållsplats har icke kunnat säkert fastställas. Det vill dock av de negativa resultat, som erhållits, synas som om påverkan vore ringa.

87 Mot bakgrunden av ovanstående slutsatser och med hänsyn till den numera begränsade omfattning, som sprängning av stridsladdad ammunition har, har utredningens expert funnit det sannolikt, att påverkan på fisken i regel blott blir momentan och knappast kan göra annat än fördröja en invandring för några timmar eller något dygn. Till denna expertens uppfattning ansluter sig utredningens majoritet. Ledamoten Högström anser däremot för sin del, att så långtgående slutsatser icke kunna dragas av föreliggande undersökningsresultat. Enligt Högströms mening kan invandringen förmodas bli fördröjd längre tid än vad nyss angivits och i vissa fall bli mer eller mindre spolierad.

5. Tryckvågor och ljudvågor i vatten och luft Som framgått av ovanstående redogörelse (Kap. III. 3. och 4.), äro problemen om tryckvågors omfattning, intensitet och varaktighet av största betydelse för att effekten av en sprängning skall kunna bedömas. Till belysande av de invecklade förhållanden, som därvid råda, har utredningen hört särskild expertis, nämligen laborator E. G. Lindh vid fortifikationsförvaltningen och laborator S. R. Hellman vid försvarets forskningsanstalt. Vidare har från professor G. J. Clemedsson som försvarets forskningsanstalts expert lämnats synpunkter i ämnet. Om stötvågsutbredningen i vatten med speciell hänsyn till uppkomsten av reflexionsfenomen har laborator Lindh anfört i huvudsak följande synpunkter. Om en vattenreservoars begränsningsytor ligga på mycket stort avstånd från såväl detonationspunkten som den punkt, i vilken registrering av trycktidförloppet sker, kommer inverkan av reflexioner vid begränsningsytorna att vara av utomordentligt liten betydelse för trycktidförloppets utseende. Ligga begränsningsytorna på oändligt avstånd, talar man om en utbredning i fritt vatten. Trycktidförloppet får då ett utseende, som schematiskt har återgivits i figur 1 å bilaga 33. I stora drag kan trycktidkurvan beskrivas med hjälp av en exponentialfunktion. Trycktidförloppets maximivärde kan beräknas på förhand, om man känner dels avståndet mellan laddning och mätpunkt dels laddningsvikten. Vid en detonation i en vattenvolym med begränsningsytor på ändligt avstånd, t. ex. en kanal begränsad av tre väggar samt en fri vattenyta, stores trycktidförloppet av reflexioner från såväl väggarna som den fria vattenytan. Reflexioner vid de fasta väggarna ge därvid upphov till momentan tryckökning vid mätpunkten, medan reflexioner vid den fria vattenytan ge upphov till ett momentant undertryck (jämför den schematiska skissen, bilaga 33 figur 2). Vid vilken tidpunkt dessa reflexioner uppträda i trycktidförloppet beror på rådande geometriska förhållanden, d. v. s. var laddningen placerats i förhållande till begränsningsytorna. Storleken av de uppträdande reflexionstrycken bestämmes bl. a. av vissa samband mellan de s. k. akustiska impedanserna för vatten resp. det material som begränsar vattenvo-

88 lymen. (Den akustiska impedansen är lika med produkten av materialets täthet och stötvågens hastighet i materialet). I ett fall, där reflexionerna antagas ske enbart vid botten och vattenytan, medan de återstående två begränsningsytorna befinna sig på så långt avstånd, att de icke påverka trycktidförloppets utseende, uppträda reflexionerna efter förhållandevis lång tid, om laddning och mätpunkt befinna sig nära varandra. Däremot uppträda reflexionerna efter mycket kort tid, om laddning och mätpunkt äro belägna långt från varandra. I exempelvis en kanal med vattendjupet 4 meter, där laddning och mätpunkt placerats på djupet 1,5 meter, kommer reflexionen från vattenytan att uppträda efter ca 0,0006 sekunder, om avståndet mellan laddningen och mätpunkten är 5 meter, ö k a s detta avstånd till 500 meter, kommer en reflexion redan efter ca 0,000006 sekund (stötvågens hastighet i vatten är ungefär 1 500 m / s ) . Förutom dessa nu nämnda reflexioner från botten och vattenytan komma ytterligare reflexioner, beroende därpå att stötvågen kan reflekteras ett flertal gånger såväl vid yta som botten, innan den når mätpunkten. Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att det nära laddningen uppstår ett trycktidförlopp, som schematiskt skulle kunna åskådliggöras med kurvan i figur 2 å bilaga 33, medan på längre avstånd från laddningen uppkommer ett komplicerat trycktidförlopp, som t. ex. skulle kunna få det utseende som figur 3 å bilaga 33 visar. Man ser, att förloppet antagit en mer pulserande karaktär. Hittills har förutsatts att laddningen är så belägen, att detonationsförloppet helt utspelas i vattnet. Även om detonation sker i luften ovanför vattenytan, uppkommer en stötvåg i vattnet. För närvarande har man mycket liten erfarenhet från studier rörande denna typ av stötvågsutbredning. Ett ännu mer komplicerat fall är det, som illustreras i den undersökning, som utförts i Vättern. Här har laddningen placerats så att den till hälften befinner sig i vatten och till hälften i luft. Här åstadkommer man självfallet varken en renodlad luftdetonation eller en renodlad undervattensdetonation, och stötvågens utbredning kommer högst sannolikt att ske på ett mycket komplicerat sätt. Man känner för närvarande enligt laborator Lindh icke något sätt på vilket maximitrycket med någorlunda säkerhet skulle kunna beräknas vid en sådan laddningsplacering. Utredningen har vidare undersökt, om ej förhållanden, som gälla ljudvågors gång i vatten, skulle kunna tillämpas på den situation, som uppstår, då man spränger på det sätt som skett vid utredningens undersökningar. Det har emellertid även i detta sammanhang från experthåll förklarats, att någon sådan möjlighet ej föreligger. Det synes sålunda som om man måste tillgripa experimentella undersökningar i varje särskilt fall för att kunna bestämma stötvågseffekten på fisk vid bombfällning av den art, som förekommer vid försvarets mål. Vad vidare angår frågan om fiskars reaktion för ljud i vatten finnes i en utländsk publikation av år 1954 1 en sammanställning av nära 50-talet för1 Kleerekoper och Chagnon. Journal of Fishery Research Board of Canada, 11 (2) 1954 s. 130 —152.

89 tattares redogörelser för undersökningar om fiskars känslighet för ljud. Sammanfattningsvis konstateras, att fisk kan höra och att känslighet föreligger för svängningar mellan 16 och 13.000 per sekund. Fisken har förmåga att skilja på ljud, som ligga nära varandra i svängningstal, t. ex. så nära som 50 och 70. Möjligen föreligger också förmåga att lokalisera ljudkällan. Av intresse är hl. a. en uppgift av Moorhouse, som uppger, att ljud i allmänhet icke är något mera betydelsefullt störningsmoment för fisk i dess naturliga omgivning. Författarna av sammanställningen redovisa själva bl. a. resultatet av undersökningar, som visa, att fisk kan lära sig känna igen vissa ljudfrekvenser och lockas av dem t. ex. för intagande av föda. Vissa fiskare ha ansett sig kunna konstatera, att fisken flyr exempelvis ljud från jetplan. Om ett visst område permanent utsattes för starka ljudeffekter, torde det vara tänkbart, att fisken skyr ett sådant område. Någon bevisning för att så verkligen är fallet föreligger dock ej. Det är emellertid känt, att höga svängningstal k u n n a orsaka obehag hos vissa organismer. Man torde dock få räkna med en viss tillvänjning. 1 annat sammanhang h a r en undersökning verkställts i syfte att utröna bl. a. bullereffekten av timmersortering på vandringsfisk, lax, i Ljungan. I redogörelse för resultatet av undersökningen 2 har sammanfattningsvis anförts, att laxen möjligen syntes undvika av skiljet täckta vattenområden och gå fram vid sidan därav, där fri yta finnes. Skiljet syntes i stort sett ej ha medfört någon inverkan av betydenhet på laxfångsten i Ljungan. Det hade icke varit möjligt att säkert påvisa någon fördröjande effekt av skiljet på laxsteget.

6. Inverkan

av kemiska processer i samband med och sänkning av ammunition

sprängning

Under utredningsarbetet har den tanken framkastats, att giftiga ämnen skulle k u n n a bildas genom kemiska processer, då vatten kortare eller längre tid varit i kontakt med rester av bomber och granater, som bringats att explodera över vattnet eller i vattnet. Dessa rester k u n n a bestå av metaller och sprängämnesåterstoder. Inom den vetenskapliga litteraturen ha endast sparsamt redovisats resultat av undersökningar rörande i vad mån dylika rester genom kontakt med vatten kunna tänkas förorsaka kemiska processer, som till resultat giva giftiga ämnen. Professor Einar Naumann har i Ingeniörsvetenskapsakademins handlingar n r 134 år 1935 under rubriken »Den biologiska sötvattensforskningen och tekniken» lämnat en redogörelse för vissa undersökningar beträffande uppkomsten av giftiga ämnen genom vattens beröring med bl. a. koppar, zink och j ä r n i form av metaller och salter. Försöken utfördes på så sätt att en biologisk indikator, Daphnia magna (ett kräftdjur, tillhörande hinnkräftorna), placerades i en vattenbehållare, i vilken nedsänktes bl. a. kop2

Yttrande av fiskeriintendenten i mellersta distriktet den 27 januari 1958.

90 par, zink och järn. Det befanns därvid, att Daphnia magna kraftigt påverkades av den giftighet i vattnet, som härvid uppstod. Härav kunde den slutsatsen dragas, att vatten inom begränsade områden — såsom i vattenledningar —• som under en även mycket kort tidrymd kommer i beröring med bl. a. nyssnämnda ämnen, får en starkt giftpåverkande effekt gentemot den biologiska indikatorn. Dessa giftverkningar påverka enligt Naumann snabbt även olika slags fisk, t. ex. karp och sutare. Resultaten av dessa Naumanns undersökningar ledde till att bassänger, rör och andra vattenbefordringsanordningar, vilka förfärdigats av nyssnämnda metaller eller målats med exempelvis zinkhaltiga färger, utdömdes som olämpliga, då det gällde uppförandet av fiskodlingsanläggningar. (Förevarande spörsmål uppmärksammades första gången vid laboratoriet i Aneboda i samband med att därstädes inlades en ny ledning av galvaniserade j ä r n r ö r ) . Det m å anmärkas, att de av Naumann redovisade undersökningsresultaten med säkerhet kunna anses tillämpliga endast inom järn- och dysedimentens områden med surt vatten. Däremot kan av försöksresultaten icke dragas några säkra slutsatser angående eventuella dylika giftverkningar inom övriga regionalt-limnologiskt urskiljbara områden av landet. Frågan, huruvida fiskar äga förmåga att undvika giftiga eller otjänliga substanser, som utsläppas i vatten, har sedan några år undersökts vid zoofysiologiska institutionen i Uppsala av fil. doktor Lars B. Höglund. Av en redogörelse för resultaten av dessa försök, vilken Höglund lämnat utredningen, framgår bl. a. följande. 1 Ifrågavarande försök företogos på så sätt, att i en för ändamålet särskilt konstruerad apparat, i vilken framgick en vattenström, infördes olika testämnen. Den framströmmande vattenmassan uppdelades i tio delströmmar, vilka tillfördes de testämnen man ville undersöka i skilda mängder, så att i delströmmarna kom att framrinna vätskor från sådana bestående av rent vatten till sådana, i vilka ingingo det vid varje tillfälle prövade ämnet i höggradig koncentration. Härefter infördes olika slags fisk i vattenströmmen. Genom att på fotografisk väg fastställa, var i strömmen fiskarna placerade sig, kunde m a n få fram deras förmåga att observera och därigenom eventuellt undvika de delar av vattenströmmen, som innehöllo ämnena i starkare koncentrationer. Frågeställningen blev sedan, i vilken mån fisk skyr eller lockas till olika komponenter i vatten, giftiga såväl som icke giftiga. Ett förhållande, som i detta sammanhang är av stor betydelse, är att det enligt vissa försöksresultat visat sig, att vissa giftiga ämnen — lösta kopparsalter — ha anlockande effekt på fisk. Vid Höglunds försök framkom bl. a., att olika fiskarter reagera på skilda sätt, då giftiga ämnen i olika starka koncentrationer inblandas i deras uppehållsvatten. Reaktionerna upprepades i stort sett på ett robotartat, likformigt och artkarakteristiskt sätt. Ett av de giftiga ämnen, som inblandades i vattnet, var sulfitlut. De mest bestämda undvikandereaktionerna, d. v. s. tendens att söka sig till lägre giftkoncentrationer i den genomströmmande 1 Höglund, L. B. The reactions of fish in concentration gradients. Fishery Board of Sweden Inst, of freshwater research. Drottningholm, report 43, Lund 1961.

91 vattenmassan, visade mört och id. Redan vid så låg koncentration som en del lut på 1—10 millioner delar vattenledningsvatten förmärktes reaktion från dessa fiskarters sida. Ettåriga ungar av lax, öring, röding och amerikansk bäckröding reagerade undvikande vid lägst en del lut på omkring 1 000—10 000 delar vatten. Vissa andra fiskslag åter såsom gädda, storspigg och älvsik uppvisade däremot icke några undvikandereaktioner ens i de fall koncentrationen uppgick till en del lut på hundra delar vatten. Vid försöken erhöllos samma resultat, oberoende av om desamma utfördes i ljus eller mörker, vid olika strömhastigheter, olika årstid eller efter olika lång tids acklimatisering i laboratorieakvarier. Orsaken till olika fiskslags skilda beteenden i förevarande avseende torde vara deras olika väl utvecklade luktorgan. Det är sedan tidigare känt, att gädda och storspigg ha dåligt luktsinne, lax och karpfiskar bättre sådant. Vid vissa av Höglunds försök användes fiskar, på vilka först bortopererats luktgroparna. Det visade sig därvid, att dessa fiskar icke reagerade alls eller endast i mindre omfattning än fiskar med luktfunktionen i behåll. Av Höglunds undersökningar framgick också, att fiskars förmåga att uppfatta koldioxid torde vara skild från den att registrera surhetsgrad i vatten. Härav drager Höglund den slutsatsen att fiskar torde vara utrustade med ett särskilt koldioxidsinne. De omfattande och grundläggande försök, som dr Sten Vallin på sin tid utförde vid statens undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket gav bl. a. som resultat, att även vid mycket stora utspädningar av provsubstanserna fisken dog i de akvarier, som användes för experimenten. Några av de gränsvärden, vilka Vallin erhöll, upptagas i nedanstående tabell. Skadlighetsgränser för giftverkan på fisk hos vissa substanser (efter Vallin) Ämne

Utspädning

mg/1

Svavelsyra, saltsyra, saltpetersyra Svavelsyrlighet Fri klor Ammoniak Cyankalium Kopparsulfat Fenol Klorfenol Hartssyror

1: 20 000 1: 2 000 000 1:8 000 000 1: 800 000 1: 500 000 1: 10 000 000 1: 3 000 000 1: 10 000 000 1:500 000—1:1000 000

50 0,5 0,125 1,25 2 0,1 0,33 0,1 1—2

För att närmare belysa frågan rörande koppars och andra metallers och salters eventuella giftverkan på fisk har utredningen haft kontakt med företrädare för armétygförvaltningen. Härvid har i stort sett följande framkommit, i I projektilgördlar, patronhylsor och tändrör finns som regel mässing och koppar men mer sällan zink. Vid de vattentemperaturer, som äro aktuella vid ammunitionssänkning (sänkning skall enligt gällande bestämmelser utföras på vissa större djup), korroderar metallen och uppstår obetydlig ärgbildning. Såvitt bekant ha några vetenskapliga undersökningar icke företagits för att utröna, huruvida ammunition, som sänks i surt vatten, kan ge upphov till giftiga lösningar av t. ex. koppar eller zink. Med hänsyn till de resultat, som framkommit vid professor Naumanns ovannämnda försök, sy-

92 nes detta dock icke osannolikt. Därvid torde projektilrester i tre avseenden kunna ge upphov till giftverkan, nämligen dels vid vattnets kontakt med höljet, dels med innehållet eller eventuella rester därav, dels från nedbrytningsprodukter (explosionsgaser). De militära sprängämnena (trotyl, hexotol, hexatonal) äro icke lösliga i vatten, vilket däremot är fallet med ammoniumnitrat, som förekommer som inblandning i dessa sprängämnen men som är utan giftverkan. Därest giftmängder uppkomma vid vattnets kontakt med projektilers höljen eller innehåll, måste man för att få en bild av omfattningen av giftmängdens möjliga inverkan på fiskbeståndet taga hänsyn till blandningshastigheten, dvs. med vilken snabbhet giftmängden utspädes i vattnet. Därvid bör beaktas, att insjövatten under sommar och vinter är skiktat och då på djupet står nästan stilla. Det torde icke k u n n a bortses från att rester av projektiler och ammunition genom lösningar av koppar- och zinksalter k u n n a vara farliga för fisken. Måhända medföra dock sprängningar genom uppkomsten av nitrösa gaser större giftverkan än lösningar av dylika salter. Det synes enligt utredningens mening vara av värde, att ifrågavarande spörsmål blir föremål för närmare vetenskapliga undersökningar, något som det dock torde falla utom utredningens ram att föranstalta om. Så mycket synes utredningen klart som att sådana sprängningar och skjutningar över vattenområden, som resultera i dels uppkomst av nitrösa gaser, dels kvarblivande rester av projektiler och ammunition med därav följande giftiga lösningar i vattnet, kunna i negativ riktning påverka fiskförekomsten inom ett visst område. Med hänsyn till att fisken vanligen rätt snabbt förflyttar sig i vattnet från ett område till ett annat samt till ovannämnda blandningshastighet torde å andra sidan verkningarna av nitrösa gaser och andra uppkommande giftmängder icke böra överskattas härvidlag. 7.

Vattenföroreningar

I diskussionen om inverkan på fisket av militär verksamhet har ifrågasatts, om ej utredningen borde ägna uppmärksamhet även åt vattenföroreningarna, enär också dessa kunde påverka fisket. Några allmänna synpunkter h ä r å samt särskilda synpunkter på förhållandena i Vättern och Vänern lämnas nedan. a. Allmänna synpunkter Vattenföroreningar kunna orsakas av dels kommunalavlopp, dels industriella avlopp, dels från jordbruksbygd avrinnande vatten. Medan det industriella avloppsvattnet kan innehålla såväl organisk som oorganisk substans, som båda förorena vattnet, ingår i avloppsvattnet i de båda övriga fallen främst organisk substans som förorenande faktor. Samtliga slag av föroreningar förekomma i växlande omfattning över landet. I sammanhanget bör understrykas den betydande inverkan som det från

93 jordbruksbygd avrinnande vattnet har. Undersökningar i Fyrisån visa, att den mängd löst substans — salter, bl. a. kalk — som detta vattendrag årligen transporterar förbi Uppsala, mätt strax uppströms staden, uppgår till ej mindre än 62 000 ton (se Svenska turistföreningens årsskrift 1951 s. 258). Förändringar i vattenbeskaffenheten k u n n a registreras på skilda sätt såväl kemiskt som biologiskt. I förra fallet ger bl. a. bestämning av den elektrolytiska ledningsförmågan upplysningar om förskjutningar i näringshalten, vilken bestämmer primärproduktionens storlek. Denna primärproduktion utgöres av allt genom växtvärlden uppbyggt organiskt material, underlaget för djurlivet. Andra viktiga upplysningar kunna erhållas genom bestämning t. ex. av pH-värdet, permanganatförbrukningen samt kväve- och fosfortillgång. F r å n biologisk synpunkt sett ökar bakteriehalten med tilltagande förorening, medan den normala friskvattensfaunan och floran minska, under det att specialiserade smutsvattensorganismer tilltaga i antal. Sambandet mellan primärproduktionen och fisket torde måhända behöva belysas ytterligare något. Primärproduktionen utgöres av dels den mikroskopiska växtvärlden, algerna, dels den högre växtvärlden, de vanliga växterna. Särskilt algvegetationen utgör grunden för allt djurlivs existens, enär djuren icke såsom växterna kunna bygga upp organisk substans ur vatten och kolsyra med den enda energikälla som finnes tillgänglig, instrålande solenergi. Den lägre djurvärlden lever sålunda primärt på alger och växtdelar och denna lägre djurvärld utgör grundfödan för fisken. Ökad primärproduktion betingad av tillförsel av närsalter medför sålunda i sista ledet ökad fiskproduktion, överskrider å andra sidan närsalthalten föroreningsgränsen, inträffar det omvända. Hela näringskedjan råkar ur balans, och i sämsta fall återstå endast bakterier och smutsvattensorganismer, otjänliga för fisken. Fiskbeståndet minskar allteftersom föroreningsgraden ökar. b. Vättern Undersökningar av vattenbeskaffenheten i Vättern fram till år 1962 äro sparsamma. En del uppgifter kunna dock erhållas i litteraturen liksom värden föreligga från undersökningar bedrivna vid vissa kommunala anläggningar runt sjön. Under år 1962 har emellertid statens vatteninspektion (SVI) påbörjat en större undersökning av förhållandena och har låtit utredningen taga del av preliminära resultat från analyser av tagna vattenprover. Med hänsyn till att det för utredningen tillgängliga materialet ännu är av begränsad omfattning, synas icke några säkra uttalanden kunna göras om sambandet mellan fiskbeståndet och vattenbeskaffenheten i Vättern. Först då anförda undersökningar av vatteninspektionen redovisats i slutligt skick torde detta bli möjligt. Emellertid vill utredningen anföra följande. Uppgifter om förhållanden på 1930-talet lämnas av Gessner 1 . Proven togos år 1933 över djupområdet söder om Visingsö. Som synes av tabell 1. lågo ledningsförmågevärdena där omkring 70, pH-värdet mellan 7,0 och 7,3 samt 1 Gessner, F. Die chemische und biologische Schichtung im Vättersee. Int. Revue. d. ges. Hydrobiologie und Hydrographie Band 31:1934.

94 permanganatförbrukningen under 20. Lohammar 2 ger också en siffra från Vättern i mars 1939 på ledningsförmågan, som han anger till 86. TABELL

1. Värden från analyser av Vätternvatten (Gessner 1933) Djup

Ledningsförmåga

p R

KMnQ4

0 10 20 50 110

69 71 69 70 69

7,0 7,4 7,4 7,4 7,3

20 4 10 11 7

Värdena från SVI:s undersökning redovisas i tabell 2. Utöver dessa u n dersökningar h a genom utredningens försorg prover även tagits i en linje från Karlsborg över till Motala. Dessa uppgifter återfinnas i tabell 3. TABELL

2. Värden från analyser av Vätternvatten (SVI undersökning år 1962); - T T

Station*

Datum

Djup m

pH

1 2 3

18.7 18.7 18.7 18.7 17.7 17.7 18.7 17.7 17.7 17.7 18.7 18,7 17.7 17.7 18.7 17.7 17.7 18.7 18.7 17.7 18.7 17.7 17.7 17.7 17.7 17.7 17.7 17.7 18.7

0,5 0,5 0,5 50 0,5 20 45 0,5 20 0,5 50 100 0.5 20 65 0,5 20 90 0,1 20 40 0,5 0,5 40 0,5 0,5 0,5 40 90

7,3 7,4 7,3 7,3 7,7 7,7 7,6 7,7 7,7 7,6 7,4 7.4 7,1 7,5 7,4 7,7 7,7 7,4 7,5 7,6 7,4 7,5 7,5 7,6 7,5 7,5 7,4 7,5 7,2

4 5 9 11 12 14 16 17 18 19 21

Perm. förbr. KMnO 4 mg/1 16 11 11 9 10 9 9 12 9 10 10 9 10 10 8 10 10 8 10 10 10 10 10 9 10 11 11 10 8

Spec. ledningsförmåga *U • 10»

104 102 102 101 102 100 102 105 101 101 101 101 96 100 101 100 101 97 101 101 100 96 101 101 101 101 102 101 101

Samtliga värden från SVI:s undersökning, som sträcker sig över hela sjön, ligga nära 100 vad gäller ledningsförmågan, medan utredningens tal ligga något lägre, nära 95. SVI:s pH-värden ligga i regel nära 7,5 och permanganatsiffrorna under 20. Motsvarande tal för pH-värdet från proven efter utredningens linje Karlsborg—Motala ligger omkring 7,0. Av anförda uppgifter att döma kan tendens föreligga till en höjning av närsalttillgången med hänsyn till att ett något högre värde på ledningsförmågan erhölls år 1962 jämfört med åren 1933 och 1939. Däremot torde var2

Efter Stålberg, N. Lake Vättern, Acta Phytogeographica Suecica, XI, 1939.

95 T A B E L L 3. Värden från analyser av V ä t t e r n v a t t e n från utredningen under år 1962 i en linje från Karlsborg till Motala Station* 15.6.62

*i. • 1 0 8 2.7.62

PH 27.9.62

1 94 90 99 2 94 93 95 3 93 93 95 4 94 94 92 5 93 94 94 6 92 94 90 7 84 71 58 8 93 94 87 9 94 95 94 10 93 94 88 11 96 94 12 — 95 94 13 — 95 95 14 — — 52 * Beträffande lokalisering av station, se bilaga 34.

7,3 7,3 7,3 7,3 7,3 7,3 7,1 7,3 7,3 7,3

6,9 6,9 6,9 7,0 7,0 6,9 6,6 6,9 7,0 7,0 6,8 6,9 6,9 —

7,0 7,1 7,1 7,1 7,1 7,1 6,6 7,1 7,1 7,1 7,0 7,0 7,0 6,6

— •

—. — •

—

ken pH-värdena eller permanganattalen tillåta några slutsatser om förändring i vattenbeskaffenheten. Utredningens undersökning i Karlsborgsviken gav ungefär samma värden för samtliga stationer utom inne i Bottensjön och närmast Lindön, där lägre tal erhöllos på såväl ledningsförmågan som pH-värdet. Detta torde betingas av att näringsfattigare och surare vatten tillföres området från nederbördsområden kring och uppströms Bottensjön. Prov över grundet Hojen gav ej från övriga utsjövärden skiljaktiga siffror. Prov på bakteriehalt föreligger från undersökningar av råvatten från vattentäkter, som tätorterna Jönköping, Karlsborg och Motala ha i Vättern. Av tabell 4 framgår, att understundom rätt höga bakteriehalter k u n n a förekomma såväl i Jönköpings- som i Karlsborgsområdet, medan vattnet i Motalatrakten synes vara renare. TABELL

4. Uppgifter om colihalt per 1 vatten från råvattentäkter i Vättern

Motala3 0 1944 1945 5 1946 2 1947 0 16 000 1948 5 3 500 1949 2 1950 790 4 1951 0 0 1952 0 0 1953 2 000 100 0 1954 10 0 1955 0 0 1956 3 000 80 0 1957 20 0 1958 100 0 1959 0 0 1960 0 0 2 000 1961 50 0 1 Prov från Jönköpings stads råvattentäkt vid Eklundshov intill 1958, därefter från Häggeberg 2 Kronans vattenverk 3 Motala stads råvattentäkt År

Jönköping1 170 45 0 0

Karlsborg2

9G

Undersökningar, verkställda av ingenjörsbyrån VIAK i Stockholm för den vattentäkt för västgötastäder, som sker vid Hjo, tyda även på att understundom högre bakteriehalter kunna förekomma i den undersökta linjen från Hjo till Hästholmen (se tabell 5). 5. Utdrag ur ingenjörsbyrån VIAK: s yttrande den 31 januari 1955 över resultat av undersökningar av vattenbeskaffenheten i Vättern vid det planerade intaget till västgötastäderna

TABELL

Gelatinbakterier 20° 48 h Totalt antal prov Smduip 12mdup ISmdjup

19 28 27

Antal prov med bakteriehalt per ml 10 10— 101— 1001 10 000 100 1000 10 000 100 000 5 8 10

8 13 14

3 6 2

2 1 1

1 0 0

Högsta erhållna antal bakterier per ml 70500 3 100 6 200

Halten av gelatinbakterier ger uttryck för vattnets innehåll av lätt sönderdelbar organisk substans. Vid de flesta tillfällen har vattnet haft en halt av gelatinbakterier som legat under den allmänt vedertagna gränsen för vad som tillätes i ett gott'vattenledningsvatten, nämligen 100 per ml. Vid ett tillfälle har dock halten av gelatinbakterier på 8 m djup varit anmärkningsvärt stor. Colibakterier, termotoleranta, glykos 45° 24 h Totalt Antal prov med bakteriehalt per 1 antal 1Q 1 0 __ 1 0 0 prov Smdjup 19 14 5 12mdju? 26 21 B 18 m djup 2o 23 i

Högsta erhållna antal bakterier ^ 90 90 ™

Blott en ringa del av de i vattnet befintliga colibakterierna äro alltså termotoleranta. Detta tyder på att förekommande fekal förorening i blott ringa utsträckning kan vara av sent datum. Som sammanfattning av det sagda får fiskeskyddsutredningen anföra följande. Det är möjligt att en viss ökning i Vätternvattnets närsalthalt pågår. Denna ökning synes dock ännu vara av ringa storlek vad gäller sjövattnet i dess helhet. Däremot torde lokalt större förändring i vattenbeskaffenheten föreligga. Så är sålunda fallet i Jönköping—Huskvarnaområdet. Miljön kan ha ändrats, så att ursprungliga förhållanden ej längre råda med förändring för fisket som följd. c. Vänern Undersökningar av Vänerns vattenbeskaffenhet ha med början år 1959 genomförts i större skala av statens vatteninspektion i samråd med Vänerns vattenvårdskommitté. Därjämte ha lokala vattenvårdsförbund vid Vänern utfört särskilda undersökningar i tillflöden till Vänern. I sammanhanget viktiga undersökningar ha verkställts av Lidan-Nossans vattenvårdsför-

97 bund sedan 1958. Ur nämnda kommittés och förbunds årsrapporter ha nedan anförda uppgifter hämtats. I den egentliga Vänern synas de främsta föroreningskällorna vara cellulosafabrikerna, som svara för omkring 3,0 miljoner personekvivalenter per dygn av det totala utsläppet, som utgör 3,3 miljoner personekvivalenter. Det industriella utsläppet var följande. Antal

Slag

Personekvivalenter

18 4 1 7 18

mejerier slakterier garveri bryggerier pappers- och massaindustrier

107100 9 200 2 400 2100 3 053 000 3 173 800

Det kommunala utsläppet var nedanstående. Antal 14 26 2

^vattnef ^ obehandlat låggradig höggradig

Personekvivalenter 122 700 31300 17 200

Summa

171200 Ej mindre än 90 % av föroreningarna i Vänern komma sålunda från pappers- och cellulosaindustrien. Cellulosaindustriernas förorening märks inom vissa lokalområden men försvinner snabbt genom utspädning. I egentliga Vänern förekommer ett mycket lågt lignosulfonvärde, indikationen på förekomst av industriell förorening av anförd art, på ungefär 2 mgl, vilket värde dock delvis ligger inom felgränsen för bestämningsmetoden. Det kommunala avloppsvattnets påverkan bör här liksom eljest ge sig tillkänna bl. a. genom ökad ledningsförmåga hos vattnet, åtminstone i närheten av utsläpp, samt också genom rikare bakterieflora. Som framgår av tabell 6 synes ute i själva Vänern ledningsförmågan vara ungefär densamm a över hela vattenområdet eller inemot 70. Bakteriehalten är också inom anfört område låg eller under 20, för coli 45. Det synes därför rimligt antaga, att de kommunala utsläppens påverkan på vattnet ute i Vänern torde vara av begränsad omfattning. Lokalt erhålles emellertid en annan bild, t. ex. i det i tabell 6 anförda Detterområdet, där betydligt högre värden erhållits på ledningsförmågan, omkring 100, och där tilloppet Nossan uppvisar ett dubbelt så högt värde samt betydande bakterietillgång. Även planktonundersökningar från Dettern bekräfta skillnaden. I Vänerns vattenvårdskommittés redogörelse för undersökningarna 1959 angives sålunda, att planktonförekomsten i Dettern är högeutrof, d. v. s. domineras av arter som förekomma i näringsrika vatten. 7—630i75

98 TABELL

6. Analyser av vattenprover från Vänern. (Ur rapporter från Vänerns och Lidan-Nossans vattenvårdskommittéer)

Värden från Vänernundersökningen Djup Station m 0,5 8. Dalbosjön 10 vid Hindens rev 18 13. Dalbosjön 0,5 vid Megrund 10 20 58 0,5 25. Storvänern vid Värmlands- 10 näs sydspets 20 80 0,5 28. Storvänern mittsjöss 10 20 70

augusti 1959. Lignosulfonsyra mgl 2,0 1,9 2,2 2,4 2,1 2,4 2,4 0,7 2,3 2,6 2,2 2,0 1,9 2,5 2,6

pH

Ledningsförmåga x-10«

6,1 6,1 6,2 7,1 7,0 6,9 6,7 6,6 6,5 6,3 6,3 7,1 6,5 6,4 6,5

70 63 64 67 72 67 66 68 68 67 69 69 68 68 67

Analys av vatten från Nossan 200 m nedströms Mjöleåns ., Ledningsförmåga

Coli 45° antal/1 20 20 20 20

20 20

inlopp u

Nr

.>.iri6

v"-

Coli 45° antal/1

1958 1959

198 280

6,9 6,6

380—2 700 200—3000

Vården från Vänernundersökningen Station

Djup m 0,5 0,5

augusti 1959 från Detterområdet Lignosulfon„„ Ledningsförmåga p H syra mgl '-lO6 103 7,4 0 111 7,2 0

Dettern »

1. 2.

Brandsfjorden

3.

0,5 2,5

1,8 1,6

6,9 6,9

101 100

4.

0,5 10

2,0 2,0

6,2 6,2

67 64

Coli 45° antal/1 20 80 20 200 20 20

Även den industriella påverkan synes vara betydande inom lokala områden. Material härom har lämnats i Vänerns vattenvårdskommittés undersökningsrapporter, till vilka hänvisas i detta avseende. Som allmän slutsats beträffande Vänern gäller, att man sålunda icke kan avvisa farhågan att viss förorening kan förekomma och att den särskilt lokalt kan vara ej obetydlig. I det aktuella området kring Såtenäs synes lokal påverkan på vattnet i Dettern ske, som torde vara av ej ringa storlek. Att fiskbeståndet med hänsyn härtill undergått en förändring synes möjligt.

99 8. Sammanfattande

synpunkter

beträffande frågor under Kap.

III

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro de fiskslag, som i förevarande sammanhang ha särskilt intresse, för Vätterns del rödingen och beträffande Vänern gösen. Tillgänglig statistik utvisar, att rödirtgfisket i Vättern under en lång följd av år givit ett utbyte av över 50 ton per år. Under tioårsperioden 1938—47 uppgick fångsten av röding till 50—60 ton per år och under åren 1948—50 steg den till i medeltal något över 70 ton för att åren 1951—54 stanna vid genomsnittligt icke fullt 60 ton. Fr. o. m. 1955 inträdde emellertid en markant nedgång till omkring 40 ton per år. Åren 1960 och 1961 k a n en uppgång till 45 resp. 62 ton konstateras, men denna synes ej ha blivit bestående under år 1962. Vid bedömningen av dessa siffror bör beaktas, att antalet yrkesfiskare under 1940- och 1950-talen nedgick med omkring en tredjedel. Det synes knappast kunna uteslutas, att denna minskning avspeglat sig i en lägre fångstintensitet. Av stor betydelse i förevarande sammanhang är uppenbarligen det av professor Alm konstaterade sambandet mellan nedgången i rödingfisket och den kraftiga ökningen av sikfångsten. Alm har härvidlag pekat dels på konkurrensen om födan inom de yngre åldersgrupperna av de båda fiskarterna, dels och sannolikt främst på det förhållandet, att vissa former av sik gärna äter bottendjur och då säkert även rödingyngel. Enligt Alms mening ligger här utan tvivel förklaringen till den stora nedgången i rödingbeståndet. Alm har snarast funnit det egendomligt, att detta bestånd icke decimerats mera än som varit fallet. Han har räknat med olika vägar till en förbättring av rödingbeståndet, främst genom en mycket kraftig minskning av siktillgången på naturlig väg och genom intensivast möjliga fiske, höjning av minimimåttet för röding och eventuellt utsättning av större rödingungar. Ett återupptagande av tidigare utplanteringar av yngel har däremot av Alm bedömts såsom helt värdelöst. Vad Vänern beträffar synas gjorda undersökningar giva vid handen, att tillgången på gös allmänt sett är god. På längre sikt har en avsevärd ökning gjort sig gällande. Emellertid torde m a n få räkna med en intensiv näringskonkurrens mellan gös- och abborryngel med resultat, att riklig tillgång på abborre inom vissa lokalt begränsade områden av Vänern kan medföra minskat utbyte av gösen. Ur de synpunkter fiskeskyddsutredningen har att företräda är gösbeståndet i viken Dettern och vattenområdet utanför denna av särskild betydelse med hänsyn till de övningar flygvapnet bedriver i trakten av Såtenäs. De undersökningar, som verkställts av fiskeristyrelsen i samarbete med utredning-

100 en i syfte att utröna gösens vandringsväg in i Dettern och möjligen beståndets storlek samt inverkan av sprängningarna på gösvandringen, ha givit vid handen, att avgörande för fiskförekomsten i främsta rummet torde vara vindriktningen och därmed tjockvattnets läge. Av det förebragta utredningsmaterialet framgår, att fällning av sprängladdade bomber vid Såtenäs skett vid ett relativt sett tämligen begränsat antal tillfällen, exempelvis endast (27 _|_ 14 = ) 41 dagar under sammanlagt de två åren 1960 och 1961, varav tillhopa (7 + 6 = ) 13 dagar under den känsligaste perioden, april—juni, och återstoden under resten av dessa år. Därvid torde bombfällningarna regelmässigt h a skett med koncentration till ett kort tidsmoment. Man torde därför svårligen kunna sätta störningarna i fiskförekomsten i samband med de fåtaliga sprängningarna under nyss angivna förhållanden. Det vill sålunda förefalla, som om fiskförekomsten knappast påverkats av övningsverksamheten. Utredningen vill emellertid erinra om att ledamoten Högström på denna punkt anmält avvikande mening, som redovisats under Kap. III.4. och under rubriken Särskilda yttranden. Erinras m å vidare, att vissa planer föreligga på en undersökning och försöksverksamhet beträffande fisket i Vänern överhuvudtaget, upplagd av vederbörande fiskeriintendent. Tidigare undersökningar såväl i Sverige som i utlandet bekräfta att fisken påverkas av sprängningar. Såsom av redogörelsen i det föregående framgår blir emellertid effektens omfattning beroende av ett flertal faktorer. Bland dessa m å nämnas laddningens storlek, fiskens storlek samt dess avstånd från sprängningsplatsen och tryckvågens infallsvinkel mot fisken ävensom vattendjupet och bottens beskaffenhet. De inom ramen för utredningens arbete gjorda undersökningarna ha syftat till att i olika hänseenden komplettera resultaten av de tidigare gjorda försöken. Särskilt har utredningen härvid inriktat sig på att söka utröna verk a n av bombsprängningar på rom och yngel av röding i olika utvecklingsstadier. Självfallet bli resultaten i hög grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Härvidlag får utredningen hänvisa till den närmare redogörelse, som lämnats i det föregående. Att utredningen vid sina försök utgått från sprängladdningar av den styrka, som hittills varit mera regelmässigt förekommande, torde ligga i sakens natur. Av försöken kan den slutsatsen dragas, att det maximala område, inom vilket klar påverkan av en sprängning med hittills använda sprängmedel kan förekomma, torde utgöras av en cirkel med omkring 500 meters radie. Man torde även få räkna med ökad effekt vid upprepad sprängning på samma plats. Vidare framgår att, om sprängning sker på ett lekområde, där rom eller yngel finnes, skadan blir av ej obetydlig omfattning. Utredningen har ägnat åtskillig uppmärksamhet åt de problem, som sammanhänga med tryckvågens omfattning, intensitet och varaktighet, i syfte att därigenom få material för en närmare bedömning av effekten av en sprängning. Vid sina överläggningar med experter på området har utredningen fått en bild av de synnerligen komplicerade frågor, som härvid aktua-

101 liseras, särskilt med hänsyn till uppkomsten av reflexionsfenomen. De speciella förhållandena på ifrågakommande platser måste härvid få stor betydelse. Om emellertid premisserna äro kända, kunna resultaten i förväg beräknas såväl vid ren vattensprängning som vid ren luftsprängning. Däremot känner man för närvarande icke något sätt, på vilket trycket med någorlunda säkerhet skulle k u n n a beräknas vid en sprängning i det praktiskt sett särskilt viktiga fallet, då laddningen delvis befinner sig i vatten och delvis i luft. Inom utredningen har diskuterats, om icke inom ramen för dess verksamhet borde företagas noggranna tryckvågmätningar vid försökssprängningar. Utredningen har i sådant syfte tagit kontakt med fortifikationsförvaltningen och försvarets forskningsanstalt. Sedan det visat sig, att sådana mätningar skulle draga avsevärda kostnader och det från expertisens sida ifrågasatts, om det värde dylika mätningar kunde ha för utredningens arbete motsvarade kostnaderna — bl. a. beroende på att resultaten bestämmas av lokala förhållanden och icke ha generell giltighet — har utredningen för sin del ansett, att frågan om företagande av dylika mätningar finge ställas på framtiden. Under utredningsarbetets gång har fråga uppkommit, om och i vad mån kemiska processer i samband med sprängning eller sänkning av ammunition kunna tänkas medföra giftverkningar genom uppkomsten av nitrösa gaser eller andra ämnen, vilka skada fiskförekomsten inom de områden, som beröras. Utredningen h a r tagit del av resultaten av vissa vetenskapliga undersökningar, som i detta hänseende synas vara av betydelse. Mera ingående sådana undersökningar äro emellertid erforderliga, om full klarhet skall vinnas rörande hithörande spörsmål. Utredningen för sin del har dock icke kunnat föranstalta härom. Utredningen har emellertid ansett sig böra r ä k n a med att sådana verkningar i någon utsträckning kunna förekomma inom begränsade områden. Spörsmålet om vattenföroreningarnas inverkan på våra vattendrag har på senare tid tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Föroreningar såväl från vissa industrier som från tätorter måste här beaktas. Även jordbrukets roll härvidlag bör observeras. Vad Vänern beträffar pågå sedan flera år noggranna undersökningar i syfte att klarlägga omfattningen och inverkan av föroreningarna förutom i själva Vänern bl. a. i ån Nossan samt vid och nedanför dess utlopp i Dettern. För Vätterns vidkommande h a r planlagts en liknande större undersökning, som påbörjades 1962. Genom dessa undersökningar torde visst underlag komma att erhållas för en bedömning av de i dagens läge oklara problemen, i vilken utsträckning förekommande vattenföroreningar spridas i nämnda sjöar och i vad mån fiskbeståndets utvecklingpåverkas därav. Med den betydande omfattning den militära verksamheten i vad avser skjutningar och bombfällningar småningom fått — särskilt vid Vättern — är det enligt utredningens mening mycket förklarligt, att krav på ersättning för lidna skador framställts från yrkesfiskarenas sida. Skillnad får härvid göras mellan å ena sidan skador och förluster, som hänföra sig till sådana

102 mera påtagliga faktorer som skador å fiskredskap, förlängda färdvägar till fiskeplatserna med därav följande förlängd gångtid och ökad drivmedelsåtgång ävensom tvång att i avvaktan på slutförandet av vissa militära övningar ligga overksam samt å andra sidan skador å fiskbeståndet. När det gäller uppgivna eller befarade förändringar i fiskbeståndet, måste det beaktas, att sådana icke utan vidare i sin helhet k u n n a hänföras till den militära verksamheten. Ett flertal faktorer av skiftande natur göra sig härvid gällande. Utredningen syftar även på sådana omständigheter som näringskonkurrens mellan olika fiskarter — exempelvis röding och sik i Vättern samt gös och abborre i Vänern — och vattenföroreningar. Samtliga dessa omständigheter måste vägas mot varandra. Åtskilliga oklarheter föreligga dock alltjämt, icke minst vad gäller inverkan av vattenföroreningar. Även med de relativt omfattande försök, som under utredningsarbetets gång utförts i utredningens regi eller med dess medverkan, blir utredningen alltså i viss mån hänvisad att bygga på antaganden. Om det således i vart fall icke för närvarande kan med bestämdhet avgöras, i vilken utsträckning den militära verksamheten förorsakar förändringar i fiskbeståndet, kan det å andra sidan icke uteslutas, att sådana förändringar i viss omfattning uppkommit och även i fortsättningen kunna uppkomma. Resultaten av utredningens försök synas också peka i denna riktning. I sin redovisning av rödingfisket i Vättern och orsakerna till dess fluktuationer berör professor Alm även denna faktor och uttalar, att det är möjligt, att såväl fiskets utövande som fiskens fortplantning kan ha påverkats därav. Samtidigt framhåller emellertid Alm, att denna faktor icke kan i högre grad ha påverkat rödingbeståndet och framförallt icke förklara växlingarna i avkastningen och den stora nedgången under 1950-talet. Vad först angår skjutningar vill utredningen erinra, att stridsvagnsskjutningar regelmässigt ske mot markmål. Endast i undantagsfall och då projektilerna förfela sitt mål komma de att träffa vattenområdet, som således endast utgör riskzon. Luftvärnets projektiler krevera i luften. Att betydande vattenområden likväl betecknats som riskzoner betingas av säkerhetsskäl. De skador, som under sådana förhållanden genom skjutning kunna uppstå på fiskbeståndet, måste av naturliga skäl vara mycket begränsade och i stort sett inträffa endast vid direkt påskjutning eller då fisken träffas av splitter från en luftkrevad. Då emellertid genomslagsförmågan avtager mycket snabbt i vatten, kunna skador rimligtvis uppstå enbart på fisk i omedelbar närhet av den plats på vattenytan, där nedslag äger rum, och detta oberoende av om skjutning sker med skarp ammunition eller med övningsammunition. Vid fällning av sprängladdade bomber och raketer eller eljest vid sprängningar i eller över vatten utgör den vid explosionen uppstående tryckvågen den ojämförligt mest betydande skadeorsaken. Fällning av bombattrapper kan icke anses påverka fiskbeståndet i vidare mån än som blir fallet vid en direktträff. Då en tryckvågs intensitet beror på mängden och arten av i am-

103 munitionseffekten befintligt sprängämne, säger det sig självt, att bomber med stor, högbrisant laddning förorsaka de största skadorna. De försök, som utredningen låtit företaga i samband med fällning av flygbomber, ha bl. a. givit till resultat, att explosioner från större minbomber förorsaka de mest omfattande skadorna på fisken. I fråga om skador på rödingbeståndet har i första hand lekgrundet Hojen nordost om Karlsborg blivit aktuellt. Detta grund har enligt yrkesfiskarenas uppgift tidigare haft stor betydelse ur leksynpunkt, vilket också bekräftats genom utredningens undersökning. Tillgängliga uppgifter synas tyda på att större bombfällning åtminstone vid något tillfälle under en tidigare period ägt rum där. Närmare undersökningar angående verkningarna ha emellertid gjorts först långt efteråt, bl. a. med anlitande av grodmän och genom utförande av provfiske i begränsad omfattning. Såvitt därvid kunnat utrönas förekommer numera röding vid detta grund endast i mindre antal. Mera avsevärda spår efter bombfällning ha icke kunnat konstateras. Bevisning om att det tidigare förefintliga, till Hojen knutna rödingbeståndet skulle ha blivit utslaget genom militär verksamhet har väl icke förebragts, men det kan icke anses uteslutet, att sådan medverkat. Det bör i detta sammanhang hållas i minnet, att rödingbestånden i Vättern enligt Alms uppgift troligen äro lokala och sålunda basera sig på skilda lek- och tillväxtområden för de olika bestånden. Om ett sådant bestånd blir utslaget, kan man därför icke utan vidare räkna med att det ersattes av röding tillhörande annorstädes inom sjön lokaliserade bestånd. Av yrkesfiskarena i Vättern har även gjorts gällande, att sik, som tidigare i stor omfattning lekt i Kråkviken söder om Karlsborg — i närheten av där befintliga skjut- och bombfällningsplatser — numera försvunnit därifrån. Att Kråkviken är en god lekplats för siken och att icke obetydliga kvantiteter sik tidigare fångats där har kunnat bekräftas. Utredningen har av tillgänglig statistik icke kunnat få belägg för att fiske efter sik under lektiden numera icke i och för sig skulle k u n n a ge gott resultat. Tvärtom tala tillgängliga statistiska uppgifter för att så alltjämt skulle vara fallet. Emellertid k a n knappast något fiske efter sik äga rum i Kråkviken på grund av att försvaret regelmässigt utnyttjar nämnda vattenområde för övningsverksamhet. Det synes icke fullt klarlagt, huruvida sänkning av ammunition kan medföra skador på fisktillgången, men uteslutet är å andra sidan ej, att så i någon mån kan vara fallet, antingen genom att fiskredskapen fastna i ammunition eller emballage eller också genom att giftiga ämnen utvecklas. Den ammunitionssänkning, som för närvarande äger rum, sker — åtminstone i havet och i större insjöar — alltid på djupt vatten (50—70 m ) . Före sänkningen plundras ammunitionen på sådana delar som kunna användas på ett ekonomiskt lönsamt sätt. Viss lös ammunition oskadliggöres genom bränning i oljeeldade ugnar. Prov pågå för att undersöka möjligheterna att förstöra även skarp ammunition på dylikt sätt. Såsom utredningen i

104 det föregående (Kap. II. B. 2.) framhållit bör enligt utredningens mening med all kraft eftersträvas, att insjöar framdeles icke användas för sänkning av ammunition. Hithörande problem böra snarast bringas till en lösning. Vid kusterna försiggår fortfarande sänkning av ammunition. Varje sänkning registreras av vederbörande marinkommandochef. Några mera utbredda skador på fisk till följd av ammunitionssänkning i öppna havet ha icke konstaterats. Vid provning av robotar och torpeder bringas dessa regelmässigt icke att explodera, varför fiskbeståndet svårligen torde kunna förorsakas skador därigenom. Sammanfattningsvis torde k u n n a sägas, att man enligt utredningens mening får räkna med möjligheten att fiskens reproduktion i vissa sjöar kan påverkas av sprängningar, som företagas inom ramen för den militära övningsverksamheten. Uppmärksamheten riktas härvidlag särskilt på Vättern och delar av Vänern. Däremot synas motsvarande skador vid havskusterna knappast kunna konstateras eller åtminstone vara av vida mer begränsad natur. I fall, där skador å fiskbeståndet kunna påvisas eller befaras, är det enligt utredningens mening väsentligt, att de skadliga följderna av den militära verksamheten icke överdrivas och att man gör klart för sig verkningsgraden i olika fall. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om professor Alms uttalanden beträffande inverkan på rödingbeståndet i Vättern. Den militära verksamheten torde därför få ses som en av flera samverkande orsaker till påvisbara skador på eller andra förändringar i fiskbeståndet, låt vara att graden av påverkan kan tänkas variera inom olika områden. Till vad nyss är sagt kommer, att — i synnerhet n ä r det gäller att söka klarlägga en eventuell inverkan på fiskbeståndet i en hel sjö — omfattningen av en sådan inverkan svårligen låter sig avgöra utan undersökningar, som sträcka sig över en längre tid, en prövotid. Särskilt när det gäller förhållandena i Vättern kan det finnas anledning överväga, huruvida icke de redan föreliggande undersökningarna böra kompletteras genom dylika prövotidsåtgärder. Dessa måste dock anses falla utanför ramen för utredningens arbete. Till hithörande spörsmål återkommer utredningen i det följande.

KAPITEL IV

Åtgärder till b e g r ä n s a n d e a v hinder i näring m. m.

1. Skjut- och riskzoner I det föregående (Kap. II.) har lämnats en redogörelse för de olika områden, inom vilka försvaret bedriver sådan övningsverksamhet, som i högre eller lägre grad k a n verka störande på fiskeverksamheten i närheten av respektive övningsområde. Av nämnda redogörelse torde h a framgått, att övningsplatser med tillhörande riskområden äro särskilt talrika vid norra delen av Vättern (norr om Visingsö). över denna del av Vättern utbreda sig f. n. icke mindre än 34 olika riskområden av varierande utsträckning (bilaga 35). I vissa fall gå riskzonerna in i varandra mer eller mindre fullständigt. Sålunda är Västgöta flygflottiljs (F 6) riskområde till mycket stor del lokaliserat inom Skaraborgs regementes (P 4) riskzon. Vissa riskområden sträcka sig över sjöns hela bredd. Så är fallet med förutvarande Östgöta luftvärnsregementes (Lv 2) och flygförvaltningens robotbyrås försöksplats i Karlsborg (RFK) riskområden, övriga riskzoner utom F 6:s och centrala torpedverkstadens i Motala (P 4:s och provskjutningscentralens i Karlsborg (PCK) samt förutvarande Karlsborgs luftvärnsregementes (Lv 1)) ha en utbredning, som nästan fullständigt täcker Vätterns hela bredd. Vid Vänern finnes endast ett övningsområde av betydelse i förevarande sammanhang, vars riskzon sträcker sig ut över sjön, nämligen Skaraborgs flygflottiljs (F 7) vid Såtenäs (bilaga 36). Utbredningen av detta riskområde är emellertid icke särskilt betydande, jämfört med flertalet riskzoner i Vättern. Förutom över Vänern och Vättern finnas riskzoner över bl. a. följande insjöar, nämligen Tämnaren i Uppland och Storsjön i Jämtland. Övningsplatser med tillhörande riskområden äro i icke ringa utsträckning lokaliserade till kusterna. Större sådana områden äro belägna vid Ravlunda (Skåne), Rinkaby (Skåne), Ringenäs (Halland), Utö (Södermanland), Väddö och Rossholm (Uppland), Åstön (Medelpad) och Tame (Norrbotten). Den inom dessa områden bedrivna övningsverksamheten medför i större eller mindre omfattning intrång för fiskare i deras näringsutövning. Vid flertalet av de övningsplatser, där mer avsevärda störningar uppstå, ha förhållandena reglerats genom att ersättning utgivits till berörda fiskare genom

106 skilda beslut av Kungl. Maj:t (jfr Kap. VI. 1.). Såvitt utredningen k u n n a t finna, äro förhållandena vid Ravlunda (bilaga 37) och Väddö de enda som i detta hänseende för närvarande äro oreglerade. Förutom inom ovan angivna riskområden ske icke sällan övningsskjutningar (motsvarande) på internationellt vatten. Så är framför allt fallet beträffande marinens men även i mindre utsträckning flygvapnets övningsverksamhet.

2. Faktiskt hinder eller

avlysninglavspärrning

Som framgått av redogörelsen ovan i Kap. II. samt i föregående avsnitt (Kap. IV. 1.) bedriver krigsmakten övningar inom områden vid såväl insjöar som kusterna. I bägge fallen kunna riskområdena täcka antingen enbart enskilt vatten eller allmänt vatten eller båda formerna av vatten (beträffande innebörden av de juridiska begreppen enskilt och allmänt vatten hänvisas till Kap. VI. 2.). Därest enskilt vatten ingår i riskområdet, kan detsamma ägas av antingen kronan eller annan (juridisk eller fysisk person). I det fall kronan äger det enskilda vattnet har kronan med vissa mindre undantag ensamrätt till fisket å vattenområdet. Kronan äger hävda denna rätt genom att hindra fiskare att bedriva fiske på sådant enskilt vatten. Äges det enskilda vattnet å andra sidan av annan än kronan, har kronan icke rätt att genom sin övningsverksamhet förfoga över vattnet och därigenom hindra fiskerättsägaren (fastighetsägaren eller i vissa fall nyttjanderättshavaren) från att bedriva fiske inom området utan att härför utgiva ersättning till fiskerättsägaren. I det fall åter, då övningsverksamheten bedrives inom allmänt vattenområde, tillgodogör sig kronan under tiden för övningen faktiskt området ifråga. Detta medför, att enskild fiskare med hänsyn till risken för skada underlåter att begiva sig in i området och där utöva sin näring. Vidare uppmanas vanligen fiskare, som före övnings påbörjande uppehåller sig inom riskzonen, att avlägsna sig därifrån, så att övningar kunna försiggå enligt uppgjorda planer. Även om kronan därvid icke kan mot en enskild fiskares vilja förpassa honom ur riskområdet, ligger det i sakens natur, att den fiskande i de flesta fall frivilligt rättar sig efter det framförda önskemålet och avbryter sitt pågående fiske. Några påföljder kunna f. n. dock oftast icke uppkomma för fiskare, som vägrar att efterkomma begäran om utrymning av riskzon. Endast beträffande två riskområden i vilka ingå allmänt vatten finnes f. n. påföljd stadgad, nämligen Västgöta flygflottiljs (F 6) övningsområde vid Vättern, beträffande vilket länsstyrelsen i Skaraborgs län den 22 november 1945, n r 229 A, med ändring den 17 december 1955, nr 221 A, utfärdat generellt förbud att vid vite inpassera under tid, då viss signal är hissad i land, samt Skaraborgs flygflottiljs (F 7) övningsområde vid Vänern, beträffande vilket samma länsstyrelse utfärdat motsvarande vitesför-

107 bud den 17 december 1956, nr 226 A. Dock gäller icke vitesförbudet vid fall av direkt nödsituation. Nämnda länsstyrelse utfärdade vidare den 9 juli 1948, nr 127 A, ett motsvarande vitesförbud beträffande del av provskjutningscentralens i Karlsborg (PcK) övningsområde vid Vättern. Detta förbud upphävdes emellertid den 21 mars 1955, nr 62 A, efter framställning från armétygförvaltningen, som förklarade, att förbudet ifråga icke längre erfordrades. Utredningen återkommer i det följande (Kap. VI. 2.) med synpunkter på frågan om dylika vitesförbuds rättsenlighet. Härutöver har länsstyrelsen i Värmlands län efter framställning från chefen för Värmlands regemente ( 1 2 ) genom beslut den 6 juni 1961, IN 2—14—61, meddelat ett likartat vitesförbud beträffande visst område i närheten av Hammaröns sydspets. Detta förbud ägde dock giltighet enbart vid en den 14 juni 1961 inom området ifråga bedriven övning. Vitesförbud ha även utfärdats av länsstyrelsen i Norrbottens län den 9 januari 1953, nr 3, och den 18 maj 1955, nr 98. Sistnämnda förbud, som gälla vid all militär skjutverksamhet inom vissa i besluten närmare angivna områden, i vilka dock icke ingå allmänt vatten, ha meddelats med stöd av 6 § 1 mom. landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902) resp. 7 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 (nr 541). Oberoende av om något formellt förbud utfärdats för enskilda personer att under pågående övning uppehålla sig inom visst angivet område eller den enskilde hindras att vistas därstädes på grund av faktiskt förekommande övningsverksamhet i form av t. ex. skjutning eller bombfällning, k a n dylik verksamhet naturligen i vissa fall medföra svårigheter för fiskare att bedriva sin näring på eljest brukligt sätt.

3. Begränsning

av övningsverksamheten

till tid och rum

I det föregående (Kap. IV. 1.) har lämnats en redogörelse för de i förevarande sammanhang mest aktuella skjut- och riskzonerna. Av densamma torde ha framgått, att framför allt stora delar av Vättern täckas av olika, för skilda förband (motsvarande) avsedda riskområden. Utredningen har undersökt möjligheterna av dels en koncentration av ifrågavarande riskzoner i Vättern till ett lägre antal med mindre vidsträckt utbredning, dels en minskning av omfattningen av visst eller vissa riskområden, bl. a. mot bakgrunden av den sannolika utvecklingen på det vapentekniska området. Vad gäller den förstnämnda frågan har från militärt håll framhållits, att de inom de olika övningsområdena befintliga, nödvändiga anläggningarna äro av skilda slag, alltefter den art av övningsverksamhet, som bedrives inom respektive område. Investeringskostnaderna för dylika anläggningar äro mycket höga. Som exempel må anföras, att de i försvarets fastighetsfond per den 30 juni 1958 redovisade byggnadsvärdena av dåvarande Skaraborgs pansarregementes (P 4), Karlsborgs luftvärnsregementes (Lv 1), Östgöta luftvärnsregementes (Lv 2) och Västgöta flygflottiljs (F 6) ifrågavarande an-

108 läggningar uppgingo till (i avrundade tal) 16,3, 14,6, 7,5 respektive 9,7 miljoner kronor. Utnyttjandefrekvensen av ifrågavarande övningsområden vid Vättern är — såsom närmare framgår av statistiken i Kap. II. A.l. — i vissa fall (PcK, P 4 och F 6 samt tidigare även Lv 2) mycket hög. Det bör i detta sammanhang beaktas, att ett totalt utnyttjande av ett övningsområde alltid hindras av ogynnsamma väderleksförhållanden. Även om det statistiska materialet utvisar, att ett område utnyttjats till enbart t. ex. 50 %, föreligga därför ingalunda möjligheter att fördubbla utnyttjandefrekvensen. Vidkommande spörsmålet om minskning av hittillsvarande övningsområdens riskzoner har utredningen inhämtat, att befintliga riskområdens utbredning fastställts i anslutning till gällande säkerhetsbestämmelser för de skilda slag av vapen, med vilka övningar bedrivas inom respektive område. Från militärt håll har därför med bestämdhet hävdats, att en minskning av riskområdena skulle medföra antingen att inom området ifråga övningar icke kunde bedrivas med lika kraftigt verkande vapen som f. n., eller att riskerna för skador skulle komma att öka. Utredningen har även undersökt möjligheten till minskning av vissa riskområden, inom vilka skjutningar med luftvärnsautomatkanon försiggå, genom att ammunitionen ifråga förses med anordning för autodestruktion. I denna fråga har från chefen för armén meddelats att en sådan minskning skulle kunna övervägas endast under förutsättning att en dylik anordning kunde med säkerhet förväntas komma att bli fullständigt tillförlitlig. Någon sådan absolut säkerhet torde dock — enligt chefens för armén mening — icke kunna uppnås. Dessutom skulle — anser chefen för armén — ammunition, försedd med anordning för självförstöring, bli mycket dyrbar, vartill kommer att redan befintliga ammunitionslager icke skulle kunna utnyttjas. Av nu angivna orsaker föreligga — hävdar arméchefen — icke förutsättningar för att åstadkomma någon minskning av ifrågavarande riskzoner. För att belysa spörsmålet om möjligheterna för en framtida minskning av gällande riskzoner mot bakgrunden av den framtida vapenutvecklingen har utredningen från försvarsstaben införskaffat en prognos över den sannolika utvecklingen på det vapentekniska området. Av denna prognos framgår i stort sett följande beträffande skilda slag av ammunitionseffekter. a) Robotar

Den krigstekniska utvecklingen går mot ökad användning av robotar och antalet robottyper blir allt större. Man bör dock icke överskatta robotarnas betydelse i framtidens krigföring. Utvecklingen har i många fall gått långsammare än man från början trott, bl. a. på grund av de stora svårigheter, som äro förenade med robotkonstruktioner. Varje ny robottyp kräver därför ett stort antal provskjutningar. Robotarnas mycket höga pris gör, att en stat av Sveriges storleksordning måste iakttaga stor återhållsamhet, då det gäller att införa nya robotsystem. Utvecklingsarbetet i Sverige beträffande robotar tenderar att övergå från statlig regi till industrin. Vidare söker man att i den mån så är möjligt köpa robotar utifrån.

109 Flertalet robotar karakteriseras av lång skottvidd. Provskjutningar och övningar med i utlandet inköpta robotar torde i väsentlig utsträckning komma att verkställas på sådana avstånd, att insjöar som Vättern äro för små. I sådana fall torde andra skjutplatser komma att utnyttjas. Robotar, som utvecklas inom landet, kunna däremot, även om de avses få stora skottvidder, under utprovningen i stor utsträckning komma att skjutas på korta håll. Flygburna robotar, dvs jakt- och attackrobotar, kunna också om de ha stora skottvidder skjutas mot relativt små ytor. Ett färdigutvecklat robotsystem torde kräva ett relativt ringa antal övningsskjutningar, emedan dels robotarna äro dyra, dels materielens funktion, handhavande etc ofta kan prövas utan att själva roboten avfyras. Provskjutning av robotar sker som regel utan stridsdel. Sprängladdningar och stridsdelar utexperimenteras och sprängas på andra platser än de där provskjutningarna äga rum. En grupp av robotar, som redan anskaffats från utlandet och som kan få ökad betydelse, är korthållsrobotar för pansarbekämpning, kustförsvar m. m. Dessa kunna i stor utsträckning behöva provskjutas över insjöar. ) Raketer och rekylfria granatvapen

Artilleriraketer kunna sägas vara robotar utan styranordningar och med avsevärt kortare räckvidder. De skulle sålunda kunna skjutas på Vättern. Tills vidare torde det dock icke finnas några planer på att anskaffa sådana raketer för Sveriges del. I vissa länder lägges stor vikt vid dessa vapen. Förhållandena i Sverige kunna därför komma att ändras. Pansarbekämpningsvapen erfordras i stor utsträckning. Skottvidderna komma efterhand att öka till minst 1 000 m. I vad mån pansarvärnsrobotar komma att minska behovet av sådana vapen är osäkert. Flygplanburna raketer torde minska i betydelse, allteftersom jakt- och attackrobotar införas. Fartygsburna raketer för specialändamål (lysskott) med relativt kort räckvidd komma sannolikt alltjämt att behövas, men i ganska ringa antal. c) Finkalibriga vapen

Någon väsentlig ändring i fråga om dessa vapen är ej att förutse under 1960-talet. d) Artilleri och granatkastare

Markartilleri. Trots införande av robotar torde under 1960-talet någon minskning av markartilleriet icke vara att förvänta. Tendensen går mot relativt stor kaliber (15,5 c m ) , och ökad skottvidd (25 k m ) , dock icke större än att provskjutningar m. m. kunna verkställas över Vättern. De relativt stora lagren av projektiler och tändrör komma att kräva kontrollskjutningar, sprängningar m. m. i avsevärd omfattning. Granatkastarna komma att bibehålla sin betydelse. Utvecklingen går mot

110 grövre kalibrar och större skottvidd. Skottvidderna förväntas dock icke bli större än att även i framtiden skjutning kan ske på samma banor som nu. Luftvärnsartilleri. Luftvärnsartilleri med ganska begränsade skottvidder (40—57 mm och kanske större kaliber) kommer att finnas även vid slutet av 1960-talet. Däremot är det sannolikt, att det långskjutande grövre luftvärnet i väsentlig utsträckning kommer att ersättas av luftvärnsrobotar med betydligt större skottvidder än luftvärnsartilleriet. Stridsvagnsartilleri och pansarbekämpningsartilleri kommer att bibehållas, men en viss förskjutning till förmån för pansarvärnsrobotar är tänkbar. Fartygsartilleri. På fartygen kommer artilleri upp till 15 cm kaliber att bibehållas såsom allmålspjäser. Införandet av sjörobotar och luftvärnsrobotar kommer att minska antalet pjäser mot mitten av 1960-talet. Kustartilleri. Långskjutande kustartilleri kommer att så småningom kompletteras med eller ersättas av kustrobotar. 57 m m artilleri kommer att utgå och ersättas av nya 10,5 eller 7,5 cm pjäser. Flygplansburna pjäser. Införandet av raketer och robotar minskar avsevärt behovet av flygplansartilleri. e) Torpeder

Torpedvapnet är under utveckling mot större räckvidder och hastigheter. I vad mån det kommer att utträngas av robotar kan icke nu överblickas. f) Landminor

Användning av landminor med stor verkan och komplicerade utlösningsanordningar visar ingen tendens att minska. g) Sjöminor

Sjöminor med många olika slag av komplicerade utlösningsanordningar kommer alltjämt att få stor användning. Sjöminor, som kunna fällas från flygplan, kunna få ökad betydelse. h ) Sjunkbomber och antitibåtsraketer

Den vikt som tillmätes ubåtsbekämpningen ökar behovet av sjunkbomber och antiubåtsraketer. Dessa vapen tendera att få allt större sprängverkan. i) Sprängmateriel för ingenjörstekniska ändamål

Sprängmaterielen kommer att bibehålla sin betydelse i lantkriget. Det synes icke nödvändigt att provning eller övningar med sådan materiel sker vid insjöar.

Ill j ) Brandstridsmedel

Brandstridsmedel kommer, särskilt om atomvapen ej kommer att införas, att bibehålla sin betydelse. Napalm i flygbomber, raketer o. dyl. kommer att dominera. Någon anledning att pröva dessa stridsmedel vid insjöar torde knappast föreligga. k ) Flygbomber

Införandet av attackrobotar kommer att minska behovet av flygbomber. I Sverige torde under 1960-talet främst attackrobotar för sjömål komma ifråga. Sprängladdade bomber och brandbomber, avsedda för andra mål än fartyg, komma därför att bibehållas i avsevärd utsträckning vid attackflyget.

4. Samordning

av övningar

En samordning av övningsverksamheten inom skilda övningsområden kan i princip åstadkommas dels permanent genom en överflyttning av all övningsverksamhet från ett område till ett annat, varvid det förstnämnda området friställes från all övningsverksamhet (se härom ovan i förevarande kapitel under avsnittet 3.), dels tillfälligt genom att antingen viss övning förlägges till annat övningsområde eller verksamheten inom flera områden samordnas tidsmässigt på sätt som är lämpligast för berörda fiskare. Utredningen har närmare studerat ifrågavarande samordningsproblem. Det har därvid från militärt håll framhållits följande. Olika slag av övningar erfordra övningsanläggningar av varierande utformning. Dessa anläggningar äro oftast dyrbara (se härvidlag Kap. IV. 3.). Av dessa orsaker kan överflyttning av viss övningsverksamhet från ett område till ett annat icke ske med mindre synnerligen kostsamma arrangemang vidtagas på det nya området. Vidare förutsätter en temporär omlokalisering av den övande enheten dryga transportkostnader. Härutöver måste ihågkommas, att utnyttjandefrekvensen av de övningsområden, beträffande vilka av geografiska skäl en omlokalisering överhuvudtaget är tänkbar, är så hög, att utrymme tidsmässigt sällan föreligger för en dylik anordning. Härtill kommer, att inom de skilda vapenslagen övningar måste bedrivas vid sådan tidpunkt, som erfordras med hänsyn till utbildningens krav inom just det vapenslaget. Varje större förskjutning i tiden av den planlagda övningsverksamheten inverkar menligt på utbildningsresultatet. Även en tidsmässig anpassning av verksamheten på skilda övningsområden är oftast svårgenomförbar, beroende på de olika övningsenheternas skiljaktiga beroende av väderleksförhållanden, transportmöjligheter m. m. En dylik anpassning skulle därför — i de få fall den alls vore genomförbar — erfordra synnerligen omfattande planläggning. Av ovan anförda skäl saknas enligt den militära expertisens uppfattning förutsättningar för sådan samordning av olika övningar, som eventuellt skulle kunna medföra lättnader i de hinder för fiskets bedrivande, som övningsverksamheten i vissa fall medför.

112 5. Kungörande

och signalering m. m.

I det föregående har redogjorts för skjut- och riskzoner såväl vid kusten och på Gotland som i vissa insjöar. På olika sätt ha de militära myndigheterna vidtagit åtgärder i syfte att hindra utomstående att komma in i skjutområde och därigenom skydda dem för skada i en eller annan form. För arméns del återfinnas bestämmelser härom i Säkerhetsinstruktion för armén (Säk I) i dess kapitel C 3 angående åtgärder till förhindrande av att obehöriga beträda eller vistas inom riskområde (övningsområde). Dessa bestämmelser tillämpas efter omarbetning från och med hösten 1960. Motsvarande bestämmelser finnas även inom marinen och flygvapnet. Härutöver gälla olika särbestämmelser för speciella fall antingen det är fråga om viss tillfällig övning eller mera kontinuerlig verksamhet på viss plats. Bland de olika åtgärder, som kunna vidtagas för att bl. a. förebygga att obehöriga beträda riskområde och därigenom utsättas för risk att komma till skada, märkes först avspärrning, vilken till sjöss vanligen sker genom att erforderliga säkerhetsposter utsändas i båtar. Sker — såsom oftast är fallet —• skjutning över vatten eller mot mål på vattnet från pjäser och andra vapen placerade på land, avspärras som regel även tillträdet till uppställningsplatserna för dessa vapen genom säkerhetsposter, avstängningsbockar, varningstavlor eller varningsanslag samt om så erfordras stängsel. Vid område, som äges eller disponeras med nyttjanderätt av försvarsväsendet och där övningar bedrivas regelbundet, uppsättas permanenta avspärrningsanordningar. Avspärrning, som erfordras för trafik på allmän eller enskild väg, tillkännagives jämlikt 64 § 2 mom. 1951 års vägtrafikförordning genom uppsättande av vägmärket »Fordonstrafik förbjuden», vilket därest avspärrningen jämväl avser gångtrafik, kompletteras med tillläggstavla. Säkerhetspost skall vara försedd med skriftlig instruktion, angivande hans nummer, postställe, utrustning, uppgifter och uppträdande m. m. enligt särskilt formulär. Beträffande områden, som bruka utnyttjas såsom frilufts- och sportområden eller som trafikeras till lands eller sjöss samt, när det gäller luftfarten, då den normala projektilbanan når en höjd av minst 150 m över marken, utsändas enligt Säkerhetsinstruktion för armén varningsmeddelanden i syfte att hindra obehöriga att beträda riskområde (övningsområde). Varningsmeddelandet kungöres på något eller några av följande sätt: i radio i dagspressen på anslagstavlor genom skriftligt enskilt varningsmeddelande på militära order

113 genom meddelande till flygmyndighet genom meddelande som införes i »Underrättelser för sjöfarande» genom meddelande till elektriskt distributionsföretag. Utfärdade varningsmeddelanden rörande tillfälliga övningsplatser överlämnas för kännedom till polismyndighet och till kommunalmyndighet. Varningsmeddelande i radio ges i regel endast beträffande skjutning med skarp ammunition och vanligen endast när riskområde omfattar trafikerat farvatten (allmän farled eller allmänt anlitade fiskeområden) samt i fall då andra slag av varningsmeddelanden eller avspärrningsanordningar bedömas vara otillräckliga. Radiovarning läses i regel endast en gång, dagen före skjutningens början. Varningsmeddelande i dagspressen införes i vederbörliga ortstidningar helst en vecka och senast fyra dagar före skjutning. Anslagstavlor med varningsmeddelande till ortsbefolkningen uppsättas i anslutning till allmänt trafikerade tillfarter eller i närbelägna fiskehamnar. I denna del har utredningen medverkat t. ex. i Karlsborg till uppsättande av nya tavlor med anvisningar genom vederbörande befälhavares försorg. Skriftligt enskilt varningsmeddelande skall senast två dagar före skjutning lämnas till militär personal och civilbefolkning (civila intresseorganisationer), som bor intill riskområdet eller av annan anledning direkt kommer att beröras av skjutningen och som icke beräknas erhålla varningsmeddelande på annat sätt. Härvid träffas som regel överenskommelse mellan de militära myndigheterna och de lokala fiskareorganisationerna eller representanter för dem om till vem dylikt varningsmeddelande skall sändas m. m. Ofta innebär en sådan överenskommelse, att de militära myndigheterna i möjligaste mån söka rätta sina skjuttider efter fiskarenas intresse av att bedriva sitt näringsfång. Varningsmeddelande genom »Underrättelser för sjöfarande» lämnas alltid vid skjutning över vatten, som berör allmänna sjöfarten, då skjutperioden har minst en veckas längd. Meddelandet skall vara infört i »Underrättelser för sjöfarande» senast åtta dagar före skjutperiodens början och skall innehålla tider för planlagda skjutningar riskområdets ungefärliga gränser, angivna enligt sjökort (endast i undantagsfall enligt fältkarta) av målfartyg förda signaler på vilken sida målfartyg bör passeras övningsledarens befattning och namn eller förbandets tjänsteadress m. m. samt övriga erforderliga detaljer. Förutom genom ovan angivna åtgärder varnas sjöfarande genom ett system av signaler eller varningstecken från att passera riskområde, då skjutning pågår. De vanligaste signalerna eller tecknen äro under dager röda flaggor 8—630475

114 och under mörker röda lampor, placerade på väl synlig plats, t. ex. på ett vid de flesta permanenta skjutplatserna befintligt övervakningstorn eller på särskilt utplacerade stänger. Varning kan också givas genom fyrar, t. ex. den vid Karlsborg uppsatta varningsfyren Vätterns Hammarnäs, varom upplysningar lämnas i »Underrättelser för sjöfarande». Fyren visar olika sken allteftersom det är fråga om skjutningar, som innebära risker för sjöfarande inom hela riskzonen eller blott intill ett avstånd av sex nautiska mil (11 km) från fyren. Skaraborgs regemente (P 4) har vid sin skjutplats vid Kråk söder om Karlsborg utöver röda flaggor och klot eller röda lampor en bevakningspatrull på Omberg med radioförbindelse med övervakningstornet på Kråk ävensom starka strålkastare, som på order av säkerhetschefen belysa hela riskområdet, som då även kan observeras från Omberg. Liknande anordningar för signalering som de ovannämnda finnas vid nästan alla skjutplatser. Anordningarna äro givetvis anpassade efter de vid skjutplatsen rådande förhållandena, såsom läge, sjötrafikens omfattning, skjutningarnas intensitet, skjutmålens placering och beskaffenhet etc. Flera skjutplatser ha också till sitt förfogande särskilda bevakningsbåtar, vilka stå i förbindelse med säkerhetstjänsten i land medelst radio. Marinens fartyg kunna understundom under övningar till sjöss åstadkomma skada på fiskredskap. I syfte att minska riskerna härför har chefen för marinen utfärdat särskild order (marinorder nr 206, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret avdelning D 1954 s. 73) utöver i Tjänstereglemente för marinen meddelade bestämmelser och i gällande instruktion för stridstjänsten vid flottan fastställda säkerhetsföreskrifter. Denna order ålägger cheferna för marinkommandona att årligen inom eget verksamhetsområde inhämta uppgifter om dels vattenområden, som under olika årstider företrädesvis utnyttjas för fiske av olika slag, dels olika fiskredskaps normala sträckning i vattnet samt deras utmärkning. Dessa uppgifter bearbetas och sammanställas noggrant samt utlämnas till rustade örlogsfartyg att iakttagas vid övningar. Med ledning av uppgifterna söker man såvitt möjligt förlägga övningarna till områden, där fiske ej alls bedrives. Är detta ej möjligt, böra berörda fiskeriorganisationer underrättas av planläggande myndighet eller vid skarpskjutningar inom kustartilleriet av dettas chef om tid och plats för planerade övningar. Enligt sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 (nr 150), jämfört med regel 9 f. i gällande internationella sjövägsregler, skall fartyg, när det är sysselsatt med fiske på svenskt farvatten, såframt det är nödvändigt för att väcka annalkande fartygs uppmärksamhet visa ett ljus med blossande sken. Vidare skall dylikt fartyg under skilda i förordningen, jämfört med de internationella sjövägsreglerna, angivna förhållanden visa ljus eller signaler, varvid i vissa hänseenden skilda bestämmelser gälla, beroende på var fartyget uppehåller sig (på s. k. svenskt farvatten respektive s. k. inre farvatten). Inom flygvapnet finnes uppgjord en förteckning jämte beskrivning över samtliga flygflottiljers bomb- och skjutmål i landet. Vid varje målbeskriv-

115 ning är även angivet fastställd riskzon samt de signaler eller tecken eller andra anordningar, som från säkerhetssynpunkt skola finnas hissade eller på annat sätt utsatta. I allmänhet utgöras signalerna vid dager av röd flagga eller röd ballong, hissad på signalmast, och under mörker av röd varningslampa. I det föregående har nämnts, att radio tages i anspråk för förbindelse mellan säkerhetsposter och bevakningspatruller å ena, samt skjutplatsens säkerhetschef eller motsvarande befattningshavare, å andra sidan. Härutöver h a r utredningen medverkat till att försök gjorts att med radio upprätta förbindelse mellan fiskare under utövande av sitt yrke i Vättern och säkerhetstjänsten på Kråks skjutplats. Försöken ha anbefallts genom arméorder och avsikten med desamma har varit att undersöka, vilka fördelar fiskarena kunde beredas genom att medelst radioförbindelse få meddelande om de områden och tider, inom vilka de kunna se till sina nät under dagar, då skarpskjutningar pågå. Uppehåll i skjutningarna och ändringar i riskområdenas lägen skulle då kunna utnyttjas på ett annat och bättre sätt än eljest. Fiskarena ha genom chefens för P 4 försorg utrustats med lämpliga radioapparater. Försöken ha — enligt rapport från chefen för P 4 — visat, att några väsentliga signaltekniska svårigheter att upprätta radioförbindelse mellan fiskebåtarna och de militära radiostationerna (på Kråk och Omberg) icke förelegat. Däremot ha några vinster från tids- och säkerhetssynpunkt till fiskarenas fördel icke ansetts kunna vinnas, enär någon begränsning av deras rätt att uppehålla sig inom riskområdet icke funnits. Någon möjlighet att ålägga fiskarena skyldighet att hålla radiosamband finns icke heller. För skjutande förband, som tvingas inställa skjutningarna så länge fiskarena uppehålla sig inom riskområdet, har radioförbindelsen icke heller medfört några vinster av praktisk betydelse. Visserligen har utan svårighet kontakt nåtts med fiskarena vid de tillfallen dessa anropats, men det synes icke vid något tillfälle ha förekommit att fiskarena vid sådan kontakt avstått från fortsatt fiske till förmån for skjutningarna. Det förefaller av rapporten som om fiskarena egentligen endast anropat de militära radiostationerna då de gått ut för att fiska och då de återvänt hem efter avslutat fiske. De ha då praktiskt taget hela tiden uppehållit sig inom riskområdet och förorsakat avbrott i skjutningarna. På grund av vad sålunda förekommit har chefen för P 4 avbrutit försöken. Försök att med radio uppnå förbindelse mellan skjutplats, å ena, och fiskare till sjöss, å andra sidan, ha också på föranstaltande av chefen för Skånska dragonregementet (P 2) gjorts på Ravlunda skjutfält. De där förekommande större fiskebåtarna äro redan från början utrustade med sandar- och mottagarapparater för kontakt med kustradiostationerna, medan de mindre båtarna sakna dylika anordningar. I syfte bl. a. att underlätta för tiskebatarna att passera genom riskområdet hemställde regementschefen i maj 1961 om att regementet skulle förses med erforderliga radioapparater vilket bifölls. Härigenom ha de mindre fiskebåtarna kunnat tilldelas lämpliga* apparater, varvid fiskarena jämväl erhållit behövliga instruktioner av perso-

116 nal från regementet. Erfarenheterna av dessa apparaters användning ha enligt lämnade uppgifter varit goda, och de komma att begagnas tills vidare. Utredningen har från chefen för P 2 inhämtat, att ständig passning på radiostationen numera är anordnad under hela den avlysta tiden och att radioförbindelserna numera fungera bra, även om skötseln av radioapparaterna icke är den bästa. Vid Ravlunda ha även försök gjorts att övervaka havsområdet därutanför med radar. Under en första försöksperiod har radarstationen varit monterad i buss, under en senare period i torn. Under den första perioden synes radarkontakt knappast ha uppnåtts i större utsträckning än visuell kontakt. Försöken under den senare perioden äro ännu ej slutförda. Resultaten av hittillsvarande försök ha givit vid handen, att övervakning av riskområdet med radar, som monterats i det nya säkerhetstornet, torde, i kombination med övervakning med batterikikare, vara fullt tillförlitlig.

6. Utredningens

synpunkter

De undersökningar utredningen genomfört för att klarlägga inom vilka områden den vid försvaret utförda övningsverksamheten medför intrång för fiskerinäringen, h a otvetydigt visat, att störningar i större eller mindre omfattning uppstå för fiskare, som bedriva sin näring vid åtskilliga av försvarets övningsområden. Förhållandena vid flertalet av dessa övningsplatser ha emellertid reglerats genom att dels ersättning utgivits till störda fiskare dels i övrigt åtgärder av skilda slag vidtagits för att i möjligaste mån eliminera uppkommande svårigheter för berörda fiskare. Emellertid kvarstå alltjämt vissa vattenområden, inom vilka militär verksamhet av sådan art och omfattning förekommer, att betydande intrång förorsakas där verksamma fiskare utan att en för parterna å ömse sidor tillfredsställande reglering av förhållandena har uppnåtts. Dylika områden utgöras av vissa delar av Vänern och Vättern samt vattenområdet utanför Ravlunda. Även om de militära myndigheterna hittills endast i enstaka fall utnyttjat möjligheten att utverka länsstyrelses vitesförbud för obehöriga att i samband med övning vistas inom avgränsade riskområden, medför den militära verksamheten otvivelaktigt svårigheter för det övervägande antal fiskare, som frivilligt efterkommer de militära önskemålen om ostörd tillgång till erforderliga riskområden. Det intrång den militära verksamheten medför för berörda fiskare kan endast i begränsad omfattning undvikas genom att övningsverksamheten förlägges till tid och plats, som för fiskarena är mest gynnsam. Svårigheterna härvidlag äro främst av ekonomisk och övningsteknisk natur. De ekonomiska synpunkterna i samband med förflyttning av ett övningsområde sammanhänga med de stora investeringar, som mestadels erfordras för att ett dylikt område skall kunna utnyttjas på effektivaste sätt. En samordning till tid eller rum av verksamheten vid ett antal övningsområden medför, där

117 den överhuvudtaget är genomförbar, försämrade möjligheter att medhinna erforderlig utbildning på grund av ofrånkomliga vänte- och transporttider. Utredningen har undersökt, huruvida verksamheten inom några av de i sammanhanget aktuella områdena skulle kunna samordnas till gagn för fiskerinäringen. Såvitt utredningen kunnat finna har emellertid intet stått att vinna härvidlag utan att oproportionerligt stora ekonomiska eller tidsmässiga förluster skulle uppstå för försvaret. Däremot har det visat sig möjligt att i vissa fall begränsa de för fisket icke önskvärda följderna av den militära övningsverksamheten genom mindre förskjutningar till tid eller rum av övningar. Sådana åtgärder ha efter framställning från berörda yrkesfiskares lokala intresseorganisation vidtagits t. ex. vid Skaraborgs flygflottilj (F 7) i samband med att gösen under viss kortare tid på våren vandrar förbi F 7 :s övningsområden för att uppsöka sina lekplatser. I den m å n dylika anordningar kunna vidtagas utan att menligt inverka på nödvändig övningsverksamhet, böra de militära myndigheterna självfallet i största utsträckning medverka härtill. Även i detta hänseende torde de föreliggande möjligheterna dock vara tämligen begränsade. Utredningen har låtit undersöka, huruvida den framtida vapentekniska utvecklingen kan förmodas gå i sådan riktning, att behovet av övningsplatser vid insjöar och kustområden kommer att minska. Av den i sådant syfte inom försvarsstaben företagna, i det föregående (Kap. IV. 3.) redovisade undersökningen framgår, att någon minskning i utnyttjandet av dylika vattenområden icke kan påräknas inom tid, som kan överblickas. Såsom framgått av föregående avsnitt (Kap. IV. 5.), finnas detaljerade bestämmelser utfärdade, som reglera vilka säkerhetsåtgärder (varningsmeddelanden, signaler, bevakning m. m.) som skola vidtagas före, under och efter skjutningar (motsvarande). Dylika anordningar syfta naturligen främst till att förhindra olyckshändelser. Härutöver tjäna sådana åtgärder även det syftet, att berörda fiskare skola på bästa sätt kunna samordna sin verksamhet med de militära övningarna. För att sistnämnda syfte skall kunna tillgodoses erfordras härvid, att goda kontaktmöjligheter föreligga mellan fiskarena och de övande enheterna. Om möjligt böra fiskarena kunna få vetskap om den planerade övningsverksamheten i god tid före övnings påbörjande. Härutöver böra fiskarena på snabbaste sätt informeras om nödvändiga ändringar i redan tidigare meddelade övningsprogram. Utredningen har undersökt möjligheterna att med utnyttjande av olika tekniska hjälpmedel förbättra säkerheten för dem, som bruka vistas inom eller i närheten av riskområde. Härvid har utredningen särskilt övervägt lämpligheten av att bevaka riskområdenas gränser från helikopter eller med radar. Spaning med helikopter ställer sig emellertid synnerligen kostsam. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från flygstaben uppgår timkostnaden för tillgängliga helikoptrar till mellan 350 och 700 kr. Några så avgörande vinster från säkerhetssynpunkt synas icke stå att vinna, att detta motiverar ett generellt införande av helikopter som spaningsmedel. Med hän-

118 syn. härtill bör det enligt utredningens mening icke ifrågakomma att annat än i undantagsfall använda helikopter för ifrågavarande spaningsverksamhet. Vad gäller utnyttjande av radar som övervakningsmedel, pågår vid Ravlunda skjutfält viss försöksverksamhet. Utredningen har under hand inhämtat från Skånska dragonregementet (P 2), i vars regi försöken utföras, att erfarenheterna av de hittills genomförda försöken äro goda. Sålunda har övervakning med radar, kompletterad med övervakning med batterikikare, förklarats sannolikt vara fullt tillförlitliga medel för övervakningen av riskområdet vid nämnda skjutfält. Utredningen anser det betydelsefullt, att de erfarenheter, som kunna vinnas av ifrågavarande fortsatta försöksverksamhet, utnyttjas vid den kontinuerliga översyn av gällande säkerhetsbestämmelser, som företages inom försvarsgrensstaberna. För att underlätta för de sjöfarande och då särskilt för yrkesfiskarena att bestämma sin position i förhållande till riskområdes gränser böra åtgärder vidtagas genom utsättande av markeringar på land eller till sjöss. Dylika märken på land böra placeras på sådant sätt, att lätt iakttagbara enslinjer bildas. Utredningen har speciellt studerat förhållandena vid Vättern, där antalet riskområden är stort, och framlägger i det följande detaljerade förslag till utmärkning av riskområden därstädes. Som ovan antytts böra de kommunikatoriska förhållandena mellan övande förband och berörda fiskare noggrant studeras. I vissa fall torde utlåning till fiskare av sändare och mottagare av radiomeddelanden underlätta de fiskandes anpassning till den militära verksamheten. Under utredningstiden ha vissa försök i sådant syfte företagits vid Vättern och Ravlunda. Resultaten av ifrågavarande försök äro emellertid icke entydiga. Vissa svårigheter ha sålunda uppstått för fiskarena vid Vättern att betjäna radioutrustningen samtidigt med att fiske pågår. Delvis torde dessa svårigheter vara av sådan teknisk natur att de enligt utredningens uppfattning skulle utan alltför stora insatser av arbetskraft och penningmedel k u n n a elimineras. Erfarenheterna av motsvarande försök vid Ravlunda äro övervägande positiva. Det synes utredningen angeläget att den påbörjade försöksverksamheten med radiokontakt med berörda fiskare fortsätter, så att tillräckligt underlag erhålles för vidtagande av förbättringar på materielen ifråga. Möjligheterna för berörda fiskare att i god tid erhålla uppgift rörande planerad övningsverksamhet böra förbättras. Särskilt är detta fallet beträffande fiskarena vid Vättern, vilka ha att taga hänsyn till verksamheten inom ett icke obetydligt antal riskområden. Utredningen har övervägt, vilka åtgärder som härvidlag skulle kunna vidtagas. Härvid har utredningen funnit behov föreligga av en central informationskälla. F r å n denna skulle berörda fiskare kunna erhålla uppgifter rörande verksamheten viss dag inom samtliga riskområden över Vättern. Anhopningen av skjutplatser kring norra och mellersta Vättern har nödvändiggjort utfärdande av vissa restriktioner för flygning i området. Dessa restriktioner, som för militära flygningar framgå av »Ordnings- och säker-

119 hetsföreskrifter för flygning (OSF)» mom. 297 och för civila flygningar av »Aeronautical Information Publication, Sweden (AIP)», kapitlet »Trafikregler för luftfart och flygtrafikreglering» avsnittet »För luftfart inskränkta områden, uppslag RAC—4», innebära, att flygning inom ett område, som bl. a. täcker Vättern i stort norr om ost—väst-linjen genom Visingös nordspets, är tillåten först efter tillstånd av trafikledningen vid Västgöta flygflottilj (F 6). Denna trafikledning har givits särskilt utbyggda förbindelser med de olika skjutplatserna (skjutledarna). Utredningen bedömer det lämpligt att såsom central informationskälla för fiskarena vid Vättern utnyttja det organ, som redan ålagts motsvarande verksamhet för luftfartens räkning. Ett sådant arrangemang bedömes icke utgöra någon större belastning för berörd trafikledning. Utredningen föreslår därför, att planerad skjutövning inrapporteras till trafikledaren vid F 6 på eftermiddagen dagen före den, då övningen skall äga rum. En sammanställning av all planerad övningsverksamhet inläses vid F 6 på en för ändamålet anskaffad telefonsvarare. Kostnaderna för en dylik telefonsvarare äro enligt vad utredningen inhämtat blygsamma. Berörda fiskare kunna därefter redan kvällen före övningsdagen per telefon göra sig underkunniga om kommande dags övningar. Härigenom torde fiskarena i icke ringa utsträckning k u n n a bedriva sin näring även under övningsdagar. Självfallet skall även annan än yrkesfiskare, t. ex. fritidsfiskare, på samma sätt kunna skaffa sig erforderliga informationer rörande den planerade militära övningsverksamheten. Utsträckningen av de skilda riskområdena över Vättern, vilka uppgå till 34 stycken, bör bringas till fiskarenas kännedom. För att dessa områden icke skola kunna undergå förändringar med alltför korta mellanrum, böra de framdeles fastställas av vederbörande försvarsgrenschef. Utredningen utgår från att vederbörande försvarsgrenschef, innan ändring vidtages av fastställt område, tager erforderliga kontakter med fiskerimyndigheter och berörda fiskares intresseorganisationer. Områdena vid Vättern böra på lämpligt sätt angivas på kartmaterial, som kostnadsfritt bör tillställas varje yrkesutövande fiskare genom militär myndighets försorg. Dessutom bör kartmaterialet ifråga finnas till salu på lämpligt belägna försäljningsställen. Utredningen har icke närmare ingått på frågan, hur kartmaterialet tekniskt bör utformas. Detsamma bör sammanställas inom arméstaben, varest för ändamålet lämpliga specialister finnas placerade. På samma kartmaterial bör inflyta icke blott arméns utan även flygvapnets övningsområden över Vättern. Det bör därför ankomma på chefen för flygvapnet att, sedan visst område fastställts, härom snarast underrätta arméchefen. Uppgifter rörande övningsområden böra publiceras i Svensk Lots och i förekommande fall jämväl i Underrättelser för sjöfarande. Som utredningen antytt i det föregående, har frågan om utplacering av landmärken och bojar för utmärkning av de skilda riskområdena vid Vättern närmare studerats. Provskjutningscentralens i Karlsborg (PcK) riskzon har sedan den 27 ok-

120 tober 1958 utmärkts med hjälp av särskilt utformat fyrljus hos fyren Vätterns Hammarnäs. Fyren utnyttjas jämväl under dager. Erfarenheterna av denna markering äro goda. Härutöver förekommer ingen utmärkning. Efter detalj granskning av eventuella behov av markering av riskområdena i Vättern har utredningen funnit sådant behov föreligga endast för riskområdet vid Kråk. övriga riskzoner ha bedömts icke behöva utmärkas. Riskzonen vid Kråk har en relativt oregelbunden form. För att den skall kunna utmärkas utan alltför stora kostnader, måste dess form förenklas till räta linjer. Utredningen föreslår, att riskzonen av detta skäl ges den form resp. utmärkes på sätt som framgår av text och bild i bilaga 38. I bilagan upptagna förslag ha granskats av representanter för Svenska insjöfiskarenas centralförbund och Vätterns fiskareförbund. På grund av granskningen framförda erinringar ha beaktats av utredningen. Kostnaderna för föreslagen utmärkning ha endast kunnat beräknas överslagsmässigt och blott för vissa delar av förslaget. Kostnaderna för ensfyrar och trianglar ha sålunda beräknats till totalt ca 60 000 kr. Härtill komma kostnader för uppförande av master, framdragning av elektrisk kraft, ev. behov av fjärrbetjäning, ev. kostnader för markförvärv, alternativt arrendekostnader för erforderlig mark samt kostnader för utläggning av boj. Dessa kostnader kunna anges först sedan detaljundersökning av lokala förhållanden skett. Utredningen anser, att sådan undersökning, sedan principbeslut fattats, bör företagas genom de militära myndigheternas försorg. Utredningen har vid sina undersökningar av förhållandena vid flygvapnets skjutområde vid Rossholm funnit, att vissa åtgärder böra vidtagas för att förbättra säkerhetsförhållandena därstädes och för att underlätta för fiskarena att driva sin näring. Sålunda bör enligt utredningens mening från havet lätt urskiljbara tavlor uppsättas, som genom enslinjer angiva riskområdets yttergränser. En sådan markering torde lämpligen böra genomföras i samband med den planerade utbyggnaden av Rossholmsmålet. Kostnaderna för dylika tavlor torde bli obetydliga. Vidare bör en karta, angivande riskområdet, uppsättas på lämplig plats i Fågelsundets by, förslagsvis på Fågelsundets fiskelags kontor därstädes. Denna karta bör hållas aktuell genom F 16:s försorg. Från F 16:s sida har man förklarat sig villig söka tillmötesgå ett av fiskarena framfört önskemål om att övningsverksamheten vid Rossholmsmålet avslutas kl 14.30 en dag i veckan (helst måndag eller tisdag). Utredningen föreslår, att sådan begränsning införes för alla militära enheter, som utnyttja målet i fråga. Bestämmelse härom bör intagas i Beskrivning av flygvapnets permanenta målplatser (MålB). Ett annat från fiskarehåll framlagt förslag om viss begränsning i övningsverksamheten, nämligen uppehåll i övningarna dagligen kl 14.30—15.00, har man däremot vid F 16 av såväl övningstekniska skäl som säkerhetsskäl ansett sig icke kunna tillgodose.

KAPITEL V

Organisatoriska åtgärder

J. Lokala

nämnder

Såsom framgått av redogörelsen ovan under Kap. III. 1. har från skilda håll framförts och biträtts förslag om inrättande av någon form av lokalt samarbetsorgan för behandling av frågor, som äro av gemensamt intresse för försvaret och fiskerinäringen. Sålunda framlade länsstyrelsen i Skaraborgs län i underdånig skrivelse den 19 december 1955 förslag om inrättande av en förtroendenämnd för vardera Vänern och Vättern. I en sådan nämnd kunde enligt länsstyrelsens mening ingå representanter för fiskeristyrelsen, hushållningssällskap, fiskare och militära myndigheter. E n dylik nämnd skulle främst verka för att i möjligaste mån minska skador och olägenheter för fisket till följd av den militära verksamheten. Härutöver skulle enligt länsstyrelsens uppfattning de myndigheter, som hade att handlägga olika frågor, berörande försvaret och fiskerinäringen, i en sådan nämnd få ett värdefullt samrådsorgan. Såväl försvarets civilförvaltning som armétygförvaltningen, fiskeristyrelsen och riksvärderingsnämnden framhöllo i underdåniga utlåtanden den 21 januari och den 28 februari 1956 samt den 29 januari 1958 önskvärdheten av att någon form av förtroendenämnd tillskapades. Beträffande den av länsstyrelsen skisserade sammansättningen av en dylik nämnd ansåg fiskeristyrelsen, att fiskeriintressets representation lämpligen borde givas en mer lokalbetonad karaktär genom att i nämnden medtoges företrädare för hushållningssällskapen (fiskerikonsulenten) och de lokala fiskaresammanslutningarna. Svenska fiskevårdsförbundet har till utredningen framfört förslag om inrättande av en permanent kommitté om förslagsvis tre ledamöter, vilken skulle få till uppgift att i samråd med militära myndigheter och lokala fiskeorganisationer granska och kontrollera av militär verksamhet förorsakade skador. Kommittén borde enligt förbundets mening erhålla sådan sammansättning, att den objektivt kunde bedöma tjänliga åtgärder för kompensation av skador icke blott för det yrkesmässiga fisket utan även för fritidsfisket. Med hänsyn härtill borde i kommittén ingå fiskevårdsexpertis. Förbundet framhöll i sammanhanget också betydelsen av goda kontakter mellan å ena sidan fiskare- och fiskevårdsorganisationer och å andra sidan

122 de militära myndigheter som planlägga övningar. Enligt förbundets erfarenhet kunde redskapsskador för fisket elimineras genom lämpliga överenskommelser mellan de fiskeutövande och vederbörande militära myndigheter. Det borde även övervägas att för behandling av dylika frågor tillskapa en överblickande militär instans för visst lokalt område, t. ex. milo.

2. Ersättningsberäknande

organ

a ) Riksvänleringsnämnden

I samtliga Kungl. Maj:ts nedan under Kap. VI. 1. angivna ersättningsbeslut ha förslag till beräkning av ersättning framlagts av riksvärderingsnämnden efter utredning av en av nämnden i varje särskilt fall tillsatt lokal undersökningskommitté. Riksvärderingsnämndens sammansättning regleras i 9 § rekvisitionslagen (SFS 1942: 583 med ändring 1954: 282). Nämnden skall vanligen bestå av fem av Konungen utsedda ledamöter (jämte suppleanter), av vilka ordföranden skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv samt ytterligare minst en ledamot vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Förordnande att vara ledamot eller suppleant meddelas enligt 13 § rekvisitionsförordningen (SFS 1942: 586) vart fjärde år före september månads utgång och gäller för påföljande fyra kalenderår. Om avgång skett före fyraårsperiodens slut, meddelas förordnande för återstoden av perioden. De av riksvärderingsnämnden för varje särskilt fall tillsatta lokala utredningskommittéerna ha vanligen bestått av en företrädare för vederbörande länsstyrelse (ordförande) samt representanter för fiskarena, försvaret och statens lokala fiskeriadministration. Förslag, som avgives av dylik lokalkommitté, remitteras av nämnden regelmässigt till fiskeristyrelsen för yttrande, varigenom förslaget underkastas granskning av fiskeriexpertis. b) Annat organ

Såsom ovan under Kap. I. 2. anförts, föreslog den särskilt tillkallade utredningsmannen, dåvarande borgmästaren Maths Heuman i sin den 13 november 1940 avgivna promemoria bl. a., att prövning av ansökning om ersättning borde ankomma på Kungl. Maj :t efter utredning av vederbörlig länsstyrelse. Förslaget, som i denna del biträddes av departementschefen, föranledde härutinnan icke någon erinran från riksdagens sida. I den av dåvarande hovrättsrådet Gösta Thulin den 10 maj 1951 avgivna promemorian framlades förslag om att anspråk på ersättning skulle prövas av vederbörlig försvarsgrensförvaltning respektive fortifikationsförvaltningen utom i fall av principiell innebörd eller gällande särskilt betydande belopp, vilka fall borde underställas Kungl. Maj :ts prövning. Vissa remissmyndigheter, såsom chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen och fortifikationsförvaltningen, föreslogo, att ifrågavarande prövning borde hänskjutas

123 till ett organ av extra ordinär karaktär eller till ett organ, förstärkt med speciell sakkunskap. Andra myndigheter, bl. a. fiskeristyrelsen, förordade, att prövningen skulle verkställas av försvarets skaderegleringsnämnd. Vissa myndigheter ansågo, att prövningen övergångsvis borde hänskjutas till ett extra ordinärt organ för att sedermera omhänderhavas av försvarsgrensförvaltningarna och i sista hand av Kungl. Maj:t. Enligt flera myndigheters uppfattning borde fiskevärderingsnämnderna handlägga ersättningsfrågorna. Statskontoret ansåg, att med hänsyn till ersättningsbeloppens storlek och angelägenheten av ett enhetligt bedömande av anspråken ifråga, Kungl. Maj :t borde förbehålla sig beslutanderätten med fiskevärderingsnämnderna som remissinstans. Departementschefen biträdde icke utredningsmannens förslag i denna del utan förklarade sig anse, att prövningen borde verkställas av Kungl. Maj :t, och att erforderlig utredning kunde verkställas på olika sätt, beroende på ärendenas beskaffenhet och vikt. I större ärenden borde riksvärderingsnämnden företaga dylik utredning och avge förslag till bestämmande av ersättningarnas storlek. Riksdagen delade härvidlag departementschefens uppfattning.

3. Utredningens

synpunkter

Enligt utredningens mening bör vid lokaliseringen av krigsmaktens övningsplatser all möjlig hänsyn tagas till civilbefolkningens berättigade önskemål om att försvarets verksamhet icke skall medföra hinder i näringsutövning och andra störningar för den befolkning som är bosatt i närheten av övningsområde. Ett tillgodoseende av detta önskemål leder till förläggning av övningsplatser i glesbygder. Emellertid är det, såsom i det föregående närmare utvecklats (Kap. II. A. 3.), av ekonomiska och övningstekniska skäl i stor utsträckning oundvikligt, att skjut- och bombplatser förläggas till sådana delar av landet som äro relativt tätt befolkade, varigenom intressekollisioner mellan försvaret och civilbefolkningen lätt kunna uppstå. Enligt utredningens mening böra många av dessa konflikter kunna helt eller delvis elimineras genom ett förtroendefullt samarbete mellan den militära personalen och civilbefolkningen. För att härvidlag åstadkomma bästa möjliga resultat erfordras, att samarbetet äger rum i organiserade former. Någon art av permanent kontaktorgan bör därför tillskapas, åtminstone i sådana delar av landet, där konflikter kunna befaras uppstå icke alltför sällan. I detta organ — lokal nämnd — böra ingå representanter för båda parter. För att organet skall bliva så funktionsdugligt som möjligt, bör detsamma omfatta minsta möjliga antal ledamöter. Det synes därför lämpligast, att den lokala nämnden består av ordförande jämte en representant för vardera krigsmakten och civilbefolkningen. Den ledamot, som företräder krigsmakten, synes lämpligen böra vara representant för förband (motsvarande) i orten. Som civilbefolkningens företrädare i organet bör ingå fiskerikonsulenten i det hushållningssällskap, inom vars verksamhetsområde övning skall företagas.

124 Ordföranden, som skall vara sammankallande, synes av praktiska skäl böra vara en militär befattningshavare. Som suppleanter för ordföranden och representanten för det övande förbandet böra i nämnden ingå de befattningshavare vilka enligt gällande organisation fungera såsom tjänsteförrättande. Vid förfall för fiskerikonsulenten bör representant för den organisation av yrkesfiskare, inom vars verksamhetsområde viss övning bedrives, ingå som ledamot i nämnden. Även om fiskerikonsulenten är oförhindrad deltaga i sammanträde med nämnden, bör denna äga att, då så finnes önskvärt, med sig adjungera representant för organisation av fiskare. Jämväl i övrigt bör nämnden, där så anses påkallat, med sig k u n n a adjungera viss eller vissa personer. Härvid torde i första hand kunna ifrågakomma fiskerikonsulent i annat hushållningssällskap än det, inom vars verksamhetsområde huvuddelen av övningen företages, representanter för fiskaresammanslutningar ävensom enskilda fiskare. Nämndens funktion bör vara att, innan övning företages eller ett övningsprogram för längre tid fastställes, upptaga till behandling frågor om från fiskesynpunkt lämpligaste planläggning av övningarna, dvs. deras förläggning till tid och plats samt preliminär uppskattning av de på grund av övningarna uppkommande skadorna ävensom storleken av ersättning härför. Varje förband (motsvarande), som ämnar bedriva övningar inom nämndens verksamhetsområde, skall ha skyldighet att i så god tid som möjligt till nämnden meddela planerade övningar, vid vilka kommer att uppstå risk för skador eller intrång i fiskeverksamheten. Genom en dylik preliminär uppskattning av eventuellt ersättningsbelopp vinnes, att det övande förbandet redan innan en övning företages får en uppfattning om, hur stora skador som kunna tänkas uppstå. Därest nämndens undersökning skulle visa, att en övning kommer att medföra stora krav på ersättning, torde man få utgå från att övningen kan behöva omläggas eller till tiden förskjutas, så att mindre intrång och skada och därmed följande ersättning blir aktuell. En dylik preliminär uppskattning synes dock icke erforderlig beträffande övning, som ingår i den ordinarie försöks- och övningsverksamheten och vars följder i skadehänseende få anses kända genom tidigare ersättningsbeslut. Däremot måste slutlig beräkning av ersättnings storlek företagas av lokal nämnd även i sådana skadefall, som hänföra sig till övning av ordinarie karaktär. För att minska de lokala nämndernas arbetsuppgifter beträffande beräkning av ersättning för skador har utredningen övervägt att föreslå, att avtal angående storleken av ersättning för intrång eller skada i fiskeverksamheten träffas med berörda fiskare. Emellertid torde ett dylikt system med avtal knappast vara genomförbart, då övning förlägges till allmänt vatten. I dylika fall torde nämligen saknas varje fysisk eller juridisk person, som kan inneha en sådan rätt till fisket å vattenområdet ifråga, att avtal om ersättning för intrång i densamma kan ingås. Någon part som är behörig att träffa avtal om ersättning för skada eller intrång i fiskeverksamheten synes härvidlag följaktligen icke finnas. Till denna fråga återkommer utredningen närmare i det följande (Kap. VI. 2.). Bortsett från denna

125 formella sida av ifrågavarande avtalsfråga, torde rent praktiska svårigheter — såsom variationer i skjutfrekvens och i betingelserna för fiskes bedrivande -— i de allra flesta fall lägga så stora hinder i vägen, att någon nämnvärd minskning i arbetsvolymen för nämnderna knappast torde kunna åstadkommas härigenom. Vid de övningar åter, som regelmässigt företagas å visst enskilt vattenområde, synes frågan om träffande av avtal med berörda fiskare böra ingående övervägas, där en sådan anordning är möjlig med hänsyn till svårigheterna att på förhand definitivt beräkna storleken av skälig ersättning. Då det gäller att bestämma nämndens verksamhetsområde, kan man tänka sig två alternativ, antingen att man ansluter till gällande militärterritoriella indelning eller att man anknyter till de geografiska förhållandena. Därest den militärterritoriella indelningen väljes som underlag för bestämmande av nämndens verksamhetsområde, torde anknytning böra ske till militärområde (motsvarande). Med hänsyn till att de större vattenområden, inom vilka konflikter företrädesvis uppstå, nämligen Vänern och Vättern, falla inom flera militärområdens (eskaderområdens) verksamhetsfält, synes det utredningen lämpligast att beträffande dessa sjöar anknyta till de geografiska förhållandena. Sålunda bör en lokal nämnd lämpligen inrättas för vardera Vänern och Vättern. Såsom ordförande bör i nämnden för Vänern fungera chefen för Skaraborgs flygflottilj (F 7) och i nämnden för Vättern garnisonschefen i Karlsborg. Vidare böra lokala nämnder behandla ersättningsärenden, som uppkomma på grund av försvarsverksamheten vid Ravlunda respektive Väddö. I dessa senare nämnder bör som ordförande fungera chefen för Skånska dragonregementet (P 2) respektive chefen för Roslagens luftvärnsregemente (Lv 3). Samtliga nu föreslagna nämnder böra bliva permanenta. Av skäl som närmare redovisas i Kap. VI. 3. a: har utredningen icke funnit anledning föreslå ersättning till fiskarena vid Rossholm. Skulle emellertid den framtida övningsverksamheten vid Rossholm komma att medföra ökat intrång för dessa fiskare att bedriva sin näring, synes den för Väddö föreslagna permanenta lokala nämnden få upptaga eventuella ersättningsanspråk även från fiskarena vid Rossholm. Framdeles kan behov uppkomma av att inrätta permanenta lokala nämnder även för andra områden än de som omfattas av utredningens ovan framlagda förslag. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om inrättande av permanent lokal nämnd och om organisationen av dylik nämnd. Därest det skulle visa sig erforderligt att inrätta annan permanent lokal nämnd än de av utredningen nu föreslagna, torde vederbörande försvarsgrenschef böra göra framställning härom till Kungl. Maj :t. Förutom permanenta lokala nämnder torde på vissa håll behöva inrättas lokala nämnder rent temporärt. En icke permanent nämnd torde endast behöva sammanträda någon eller några gånger per år. Beträffande dylik icke permanent nämnd torde praktiska skäl tala för att man vid fastställandet av dess verksamhetsområde anknyter till militärområdes-(motsvarande)indelningen. Det torde därvid böra föreskrivas, att det åligger förbandschef, som ämnar företaga övning inom sådan

126 del av landet som icke berör de permanenta nämndernas verksamhetsområden och vid vilken övning skada eller intrång i fiskeverksamheten kan befaras uppstå, att i god tid göra anmälan härom till vederbörande militärbefälhavare (motsvarande). Sedan dylik anmälan inkommit, har militärbefälhavaren att besluta om inrättande av temporärt fungerande nämnd. Sådan nämnd bör bestå av dels såsom ordförande och sammankallande militärbefälhavare eller av honom utsedd officer, dels representant för något av de övande förbanden, dels ock fiskerikonsulenten i det hushållningssällskap, inom vars område övningen avses äga rum. Den tillfälliga nämnden bör därvid i likhet med de permanenta nämnderna upptaga till behandling frågor om övnings lämpligaste placering till tid och rum samt göra uppskattning av de skador och det intrång som kan befaras uppkomma ävensom efter övnings slut beräkning av den ersättning som bör utgå härför. Den fiskare, som lidit skada eller intrång, har naturligen intresse av att snarast möjligt erhålla ersättning härför. Fiskare, som mer regelbundet bedriver sin näring inom eller nödgas färdas via av försvaret ofta utnyttjat allmänt vattenområde (framför allt i Vänern och Vättern samt vid Ravlunda och Väddö), synes därför lämpligen böra erhålla ersättning efter ansökan, som avser kortare tidsperiod, förslagsvis kalendermånad. Sådan fiskare åter, som endast vid enstaka tillfällen stores i sin näringsutövning, bör ansöka om ersättning snarast efter varje intrångstillfälle. Utredningen har ingående behandlat frågan om lämpliga organisatoriska åtgärder till åstadkommande av snabb ersättningsutbetalning. Därvid har utredningen särskilt övervägt lämpligheten av att låta de lokala nämnderna icke blott beräkna utan även slutligt fastställa och utbetala ersättningsbelopp. Efter viss tids verksamhet torde de permanenta lokala nämnderna ha vunnit sådan erfarenhet i fråga om ersättningsberäkning, att rätten att slutligt fastställa storleken av ersättningsbelopp synes kunna åtminstone delvis delegeras till dem. Däremot torde någon fast praxis knappast kunna komma att utbildas vid de enbart temporärt fungerande lokala nämndernas handläggning av hithörande ersättningsärenden. Vad sålunda anförts kan enligt utredningens mening i och för sig tala för att de permanenta lokala nämnderna tillägges befogenhet att såväl beräkna som slutligt fastställa och utbetala ersättningsbelopp men de temporära lokala nämnderna endast befogenhet att verkställa preliminär beräkning av ersättning. Emellertid kan en delegering till de permanenta nämnderna av rätten att slutligt fastställa ersättningsbelopp befaras komma att medföra icke önskvärda ojämnheter i fråga om tillämpningen av principerna vid beräkningen av ersättningsbelopp till fiskare inom skilda vattenområden. Naturligen kunna dylika olikheter vara betingade av förhållandena inom de skilda områdena ifråga. Dock bör enligt utredningens uppfattning eftersträvas en så ensartad bedömning som möjligt av ersättningsfrågorna inom skilda nämnders verksamhetsområden. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det mest ändamålsenligt, att en central myndighet under uppbyggnadsskedet av det nya ersättningssystemet ålägges att fastställa ersättningsbeloppen. Den centrala myndigheten bör

127 emellertid få rätt att delegera beslutanderätten i ersättningsärenden till permanent lokal nämnd, sedan en stadgad praxis utbildats beträffande utformningen av beslut i dylika ärenden inom nämndens verksamhetsområde. En sådan delegering kan eventuellt böra ske etappvis, så att viss nämnd först får rätt att besluta rörande ärenden av sammanlagt icke alltför stor ekonomisk omfattning under viss tidsperiod. Sålunda kan det måhända visa sig lämpligt, att viss permanent lokal nämnd medges rätt att själv slutligt fastställa ersättningsbelopp, därest den sammanlagda ersättningssumman för kalendermånad icke överstiger visst belopp, t. ex. 2 000 kr. Nämnda högstbelopp bör fastställas under beaktande av förhållandena inom respektive n ä m n d s verksamhetsområde. Framför allt torde härvid hänsyn få tagas till antalet yrkesverksamma fiskare. Till frågan om vilken central myndighet som bör bliva ersättningsberäknande och ersättningsutbetalande, återkommer fiskeskyddsutredningen i det följande. För att i möjligaste mån begränsa tiden för handläggningen av nämndens arbetsuppgifter bör såväl preliminär beräkning som slutligt fastställande av skadeersättning baseras på skriftliga uppgifter från övande förband och ersättningsberättigade fiskare. Ansökan om ersättning bör ingivas till nämnden snarast möjligt efter det skada eller intrång ägt rum. Beträffande längden av ersättningsperiod hänvisas till vad härom föreslagits i det föregående. Till åstadkommande av så kompletta ansökningshandlingar som möjligt torde böra övervägas att tillhandahålla för ändamålet lämplig blankett. Förslag till utformning av sådan blankett bifogas (bilaga 39). Önskemålet om snabb handläggning av nämndens arbetsuppgifter torde dock icke böra medföra, att den organisation eller enskilde fiskare, som önskar att inför nämnden muntligen framföra sina synpunkter i visst ersättningsärende, skall betagas rätten härtill. Ersättning för skada eller intrång i fiskeverksamhet ävensom kostnaderna för lokal nämnds verksamhet böra bestridas från anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m. Därvid bör i sådana fall, då lokal nämnd enligt vad ovan sagts är behörig att fatta beslut rörande ersättningsbeloppets storlek, vederbörande ordförande av försvarets civilförvaltning, till vars förfogande ifrågavarande anslag är ställt, bemyndigas att från en under nyssnämnda anslag särskilt upplagd redovisningstitel låta utbetala den fastställda ersättningen. Därest beslutanderätten i vissa ersättningsärenden delegerats till permanent lokal nämnd men ledamöterna i nämnden icke kunna enas i visst ärende rörande utgivande av ersättning eller rörande ersättningsbelopps storlek eller ock visst ärende finnes vara synnerligen tveksamt, bör nämnden anmäla förhållandet till den i det föregående omnämnda centrala myndigheten, som under sådana omständigheter har att fatta beslut i ärendet. Enligt gällande bestämmelser skola ärenden angående utgivande av ersättning för skada eller intrång i fiskeverksamheten på grund av försvarets verksamhet handläggas olika, beroende på om intrånget eller skadan inträffat på allmänt eller enskilt vattenområde. I det förra fallet ankommer det på

128 Kungl. Maj :t att fatta beslut, vilket i större ärenden vanligen brukar ske efter riksvärderingsnämndens hörande. I det senare fallet åter träffas stundom överenskommelse om grunderna för beräkning av ersättning för skador eller intrång i fiskeverksamheten mellan å ena sidan övande förband eller central förvaltningsmyndighet och å andra sidan berörda fiskerättsägare. Där sådan överenskommelse icke föreligger, kan ersättningsfrågan i vissa fall regleras av försvarets civilförvaltning med stöd av ämbetsverkets allmänna befogenhet i fråga om skadereglering. Denna befogenhet innebär, att civilförvaltningen äger att, då fråga är om skada i utomobligatoriskt förhållande, efter prövning utgiva ersättning i fall där ersättningsbeloppet icke uppgår till mer än 15 000 kr och försvarets skaderegleringsnämnd tillstyrkt ersättning. I sådana ärenden åter, i vilka ersättningsbeloppet överstiger nämnda summa, har civilförvaltningen att ingå till Kungl. Maj :t med förslag om utgivande av ersättning. Denna uppdelning av handläggningen av ärenden angående skada eller intrång, beroende på var skadan eller intrånget ägt rum, framstår för många skadelidande såsom svårförståelig. Stundom är det även omöjligt att efterleva dessa bestämmelser, nämligen i sådana fall då skada eller intrång ägt rum på såväl enskilt som allmänt vattenområde. Utredningen har övervägt frågan, huruvida icke skada eller intrång på såväl allmänt som enskilt vattenområde borde handläggas i samma ordning. Utredningen har funnit lämpligt rekommendera att så blir fallet. Med de normer för ersättningsberäkning som utredningen samtidigt härmed framlägger torde k u n n a förväntas komma att följa en uppdelning av ersättningsärendena i ett flertal mindre omfattande ärenden. Det synes utredningen mindre rationellt, att ett organ av den kvalitet som riksvärderingsnämnden utgör skall behöva ha att befatta sig med relativt begränsade ersättningsärenden. Med hänsyn härtill liksom till det förhållandet att behovet av riksvärderingsnämndens samordnande verksamhet på förevarande ersättningsområde torde kunna beräknas minska i och med att normer för ersättningsberäkning fastställas, synes riksvärderingsnämndens befattning med hithörande frågor kunna helt eller delvis upphöra. Måhända bör dock riksvärderingsnämndens sakkunskap anlitas, i den mån även i fortsättningen större ersättningsärenden uppkomma. Vid behandlingen av dylika ärenden skulle det möjligen kunna vara av värde för riksvärderingsnämnden att såsom ledamot i densamma inginge en representant för fiskerinäringen, ett önskemål som tidigare framförts från fiskarehåll (se Svenska insjöfiskarenas centralförbunds underdåniga skrivelse den 28 februari 1955) utan att vinna Kungl. Maj :ts tillmötesgående. Såsom i det föregående anförts, föreligger behov av att tillägga någon central myndighet befogenhet att beräkna och utgiva ersättning i alla de fall, där lokal nämnd icke är behörig, men vilka icke äro av den storleksordning eller principiella betydelse, att de anses böra underställas Kungl. Maj :ts prövning. Utredningen får härvidlag föreslå, att ifrågavarande ärenden skola behandlas av försvarets civilförvaltning, som sedan länge i betydande omfattning sysslar med skadereglerande verksamhet. Civilförvaltningen bör därvid få befogenhet att — oavsett att försvarets skaderegleringsnämnd, på

129 skäl som redovisas i det följande, vanligen icke bör avgiva yttrande i dylika ärenden — självständigt fatta beslut angående ersättning i varje fall, där ersättningsbeloppet icke överstiger den summa civilförvaltningen jämlikt ämbetsskrivelse den 29 juni 1956 angående fortsatt decentralisering av vissa försvarsväsendet berörande ersättningsärenden äger utgiva efter tillstyrkan av skaderegleringsnämnden (f. n. högst 15 000 kr.) I de fall åter, där beloppet överstiger nämnda summa, bör det åligga civilförvaltningen att med den lokala nämndens förslag till ersättning jämte eget yttrande ingiva ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande. Då ersättning avses i huvudsak komma att beräknas med utgångspunkt från på förhand angivna normer (se Kap. VI. 3. b.), synes det åtminstone för normalfall knappast erforderligt att yttrande inhämtas från försvarets skaderegleringsnämnd. Därigenom skulle man även undvika alltför stor omständlighet i förfarandet med därav följande tidsutdräkt. Då ersättningsfrågor av principiell natur eller större räckvidd föreligga till bedömande eller då särskilda skäl eljest tala därför, kan det emellertid vara lämpligt att höra skaderegleringsnämnden. Det torde även ligga i sakens natur, att försvarets civilförvaltning, i den mån så är påkallat, bör hålla kontakt med den centrala fiskareorganisation, som i det särskilda fallet är berörd. Den som icke åtnöjes med permanent lokal nämnds ersättningsbeslut bör ha rätt att besvära sig häröver hos försvarets civilförvaltning. Besvär över civilförvaltningens beslut i ersättningsärende böra kunna anföras hos Kungl. Maj :t. I fråga om besvärstid bör härvidlag gälla de bestämmelser, som finnas meddelade i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. För att civilförvaltningen fortlöpande skall kunna hålla sig underrättad om utvecklingen i fråga om ersättningsberäkningen i sådana fall, där permanent lokal nämnd tillagts befogenhet att besluta rörande fastställande av storleken av ersättningsbelopp, torde den lokala nämnden regelbundet — förslagsvis efter utgången av varje kalenderkvartal — böra lämna rapport till ämbetsverket om utbetalda ersättningar. De arbetsuppgifter, som komma att påläggas ledamöterna i de lokala nämnderna, böra enligt utredningens mening anses ingå i vederbörandes ordinarie tjänsteutövning. Någon särskild ersättning till ledamöterna torde därför knappast vara påkallad. Resekostnader och traktamenten till ledamöterna för resor, som erfordras för nämndens verksamhet, böra på anförda skäl bestridas från samma anslag, från vilka ersättning för ledamotens ordinarie tjänsteresor utgives. Eventuellt behov av sekreterarbiträde torde lämpligen böra tillgodoses genom att ordföranden för detta ändamål anlitar lämplig, honom underordnad personal. Även sådana göromål böra anses ingå i vederbörandes ordinarie arbetsuppgifter. Utredningen har utgått från att eventuellt uppkommande kostnader för sådan representant för organisation av yrkesfiskare, som enligt utredningens förslag utgör suppleant för fiskerikonsulent i lokal nämnd, skola — i den mån så finnes påkallat — bestridas av organisationen. 9—630 47 5

K A P I T E L VI

Ersättningsfrågor

1. Ersättningsprinciper

i tidigare fall

Kungl. Maj:t har genom åtta olika beslut under åren 1954—1958 medgivit ersättningar till fiskare vid Vänern, Väddö, Fogdö, Rotholma, Knäbäck, Brändön och Båtvik (Tame), avseende skilda tidsperioder fr. o. m. 1941 t. o. m. 1956. Utredningen lämnar i det följande en kort sammanfattning av de principer, som legat till grund för Kungl. Maj :ts fastställande av ersättning härvidlag. 1) Vänern 1941—51 ( = Vänern I) Vid bestämmande av ersättningen delades de sökande in i tre grupper: Grupp I. Yrkesfiskare. Grupp II. Binäringsfiskare. Grupp III. Tillfällighetsfiskare (ej amatörfiskare). Till grupp I hänfördes sådana, som helt eller nästan helt försörjde sig på fiske. Förutom som fiskare kunde vederbörande ha haft tillfälligt kortare annat arbete, t. ex. som slaktare (tre veckor) eller båtbyggare (tre veckor). Till grupp II hänfördes sådana, som hade sin huvudsakliga inkomst av fiske, men som även hade annat arbete, t. ex. som diversearbetare, grovarbetare eller lantbrukare (ägare av gård upp till 15 h e k t a r ) . Till grupp III hänfördes övriga, som hade inkomst av fiske. Ersättningen beräknades enligt följande. Antalet dagar/månad, då målområde varit avlyst, fastställdes. Utredning företogs rörande sökandenas inkomster av fiske 1937—46. Utredningen motsade icke sökandenas påståenden rörande utbytet av fisket under »ansökningsåren» (i första omgången 1941—46). Grupp III erhöll ersättning endast i de fall vederbörande redovisade mer än 100 avlysta dagar (avsåg således hela sexårsperioden 1941—46 = genomsnittligt 17 d a g a r / å r ) . Detta var uttryck för uppfattningen, att en förutsättning för ersättning var att fiskarens förlust var så betydande, att den kunde anses ha medfört en avsevärd rubbning av vederbörandes ekonomi. Ersättning utgick ej till fiskare, som börjat fiska först sedan bombfällning pågått flera år.

131 Vid bedömningen, huruvida ersättning skulle utgå, togs hänsyn till tidsspillan, ökade driftsomkostnader och mindre fångster. Beroende på storleken av under ansökningsåren genom fiske erhållen inkomst graderade utredningen ersättningsbeloppen/avlyst dag sålunda: Grupp I. 1 2 : — eller 1 0 : — . Grupp II. 9 : — eller 7 : — . Grupp III. 7: —, 6: —, 5: — eller 4: —. Riksvärderingsnämnden konstaterade, att det varit möjligt för fiskarena att i viss omfattning bedriva fiske även under dagar av avspärrning. Med hänsyn härtill ansåg nämnden de av utredningen föreslagna dagsersättningarna för höga och föreslog därför följande reduktioner av utredningens föreslagna belopp: Grupp I. Från 12: — till 8: —, från 10: — till 7: Grupp II. Från 9 : — till 6 : — , från 7 : — till 5: Grupp III. Från 7 : — till 5 : — , från 6 : — till 4: Av utredningen föreslagna 5 : — och 4:— föllo bort, då de fiskare, som föreslagits få sådan dagsersättning, ej haft 100 avlysta dagar. För perioden 1947—51 föreslog nämnden ersättning enligt samma principer. I de av nämnden föreslagna dagsersättningarna låg jämväl ersättning för eventuella skador på fiskredskap. I beslut den 4 juni 1954 gick Kungl. Maj :t på riksvärderingsnämndens förslag. 2) Vänern 1952—54 ( = Vänern II) Anspråk på ersättning framställdes endast för intrång i fiske på allmänt vatten. Yrkandena gingo ut på ersättning med 25:—/avlyst dag (samma ersättningsprincip som legat till grund för utgivande av ersättning under etapp Vänern I ) . Emellertid konstaterades, att inkomsterna av fisket i Vänern hade i allmänhet ökat högst väsentligt från 1940 till 1954. Detta förhållande kunde endast delvis förklaras med penningvärdets fall. Härutöver ansågs förklaringen ligga i ökade fångster tack vare effektivare redskap (nylonnät). Med hänsyn härtill utgick ingen ersättning för hypotetisk fångstminskning, dvs. att inkomsterna av fisket skulle ha ökat ännu mer, om de militära skjutningarna ej förekommit. Som en följd av denna uppfattning ansågs icke något orsakssammanhang föreligga mellan antalet skjutdagar och storleken av fiskeintrånget. Därför medgavs ingen ersättning/avlyst dag. Ersättningsgillt intrång ansågs däremot föreligga i fråga om av skjutningarna förorsakade merkostnader för 1) ökade driftsomkostnader (ökad åtgång av bränsle och smörjolja samt ökat motorslitage) ersättning 2 -/färd 2) tidsspillan 1 timme/färd ersättning 4 -/färd 3) av skrot vållade redskapsskador ersättning 130 -/fiskeår Fiskarena indelades i 2 grupper:

132 Grupp I. Yrkesfiskare. Grupp II. Binäringsfiskare. Yrkesfiskaren företog i genomsnitt 180 fiskefärder under ett fiskeår om 11 månader. Binäringsfiskaren företog ungefär lika många fiskefärder/månad som yrkesfiskaren men fiskade icke så många månader som yrkesfiskaren. Ersättning/fiskeår beräknades enligt följande: 1) 180 X 2 : — = 360: — 2) 180 X 4: — = 720: — 3) 130: — Summa

1210:—

: 11 =

110:—/månad.

Såväl grupp I som grupp II erhöll ersättning med 1 1 0 : — / m å n a d för det antal månader vederbörande fiskat vart och ett av åren 1952—1954. Ersättning utgick icke till sådana fiskare, som börjat fiska först samtidigt med de militära skjutningarna eller sedan dessa redan pågått viss tid. Riksvärderingsnämnden anslöt sig till den mening som den i ärendet särskilt tillsatta undersökningsdelegationen gav uttryck för i fråga om ytterligare ersättning, nämligen att i och med ifrågavarande ersättningsomgång hela intrångsärendet var avvecklat på grund av att målområdena i närheten av Såtenäs allt mer hade koncentrerats (i april 1957 användes endast ett målområde). Härigenom hade intrånget reducerats högst avsevärt sedan 1941, vartill kom, att effektivare redskap (nylonnät) tillkommit, vilket allt gjorde, att det ej längre behövde bereda Såtenästraktens fiskare större svårighet att anpassa fisket efter rådande betingelser, och att det intrång som kvarstod syntes skäligen kunna tålas. Fiskeristyrelsen förklarade däremot (november 1957), att frågan, huruvida ytterligare ersättningar skulle kunna ifrågakomma, ej kunde bedömas för det dåvarande utan torde få utvisas av framtiden. 3) Väddö 1945—53 ( = Väddö I) Ersättning utgick endast till sådana fiskare, som bedrivit fiske alltsedan de militära skjutningarna började 1940. Ersättning ansågs dock ej böra utgå för krigsåren 1940—44, oaktat militärskjutningar pågått under den tidsperioden. Skälet härtill var, att då rådande beredskapstillstånd krävde uppoffringar av stora medborgargrupper samt att åtskilliga fiskare då voro inkallade till beredskapstjänstgöring. Vid särskild undersökning framgick följande. Genom militära skjutningar kunde fiskarena vid Väddö m. fl. närbelägna fiskelägen i fråga om lax ej upprätthålla tidigare fångstmängder samt i fråga om strömming och torsk fånga lika mycket som tidigare, men endast genom att uppsöka avlägsnare fiskeplatser, varigenom de ådrogo sig merkostnader, i form av dels längre körtid (1 resp. 2 timmar) till fiskeplatserna, dels extra

133 anställd arbetskraft för den förlängda restiden, vilken arbetskraft i hamnarna redde och agnade fångstredskap. Till grund för beräkning av ersättningen lades antalet skjutdagar. Då skjutning emellertid skedde i sektorer, ansågs visst fiske likväl kunna ha skett under skjutdag. Därför reducerades antalet dagar till 80 %. Det befanns mycket svårt att åstadkomma en rättvis fördelning av den framräknade ersättningen för lax, 120 000 kr. Därför föreslogs ersättningen i sin helhet utgå som kollektiv ersättning i form av bidrag till åtgärder till gagn för yrkesfisket vid Väddö och Fogdö. Ersättningen för strömming och torsk utgjorde kompensation för fördyrat fiske. För varje timme förlängd gångtid för fiskebåtarna beräknades ersättning med 7: — (2: — driftkostnad för båt och 5: — anställningskostnad för hjälp med redskapen i h a m n a r n a ) . För fiskare i Grisslehamn blev förlängda gångtiden 1 timme/dag och för dem i Nothamn, Gamla Grisslehamn och Bylehamn 2 timmar/dag, dvs. en merkostnad av 7: — respektive 1 4 : — . Härefter beräknades merkostnaden för alla i fisket deltagande båtar (antalet båtar X kostnadsfördyring/dag X antalet skjutdagar), varpå summan enligt fiskarenas önskan delades lika mellan samtliga fiskare, oberoende av var vederbörande var hemmahörande. Härvid kom man fram till en ersättning av 8: 80/dag och fiskare. Denna summa reducerades sedan enligt vad tidigare sagts till 80 % = avrundat 7 : — . Varje fiskare fick sedan summan av det antal skjutdagar, då han bedrivit fiske, X 7: —. Dessutom fick varje ägare av större båt (27 fot eller mer) 2: — och varje ägare av mindre båt (under 27 fot) 1: — i ersättning för ökat motor- och båtslitage som följd av förlängd körning för varje skjutdag, då vederbörande fiskat. 4) Väddö 1945—53 ( = Väddö II) Samma principer som Väddö I. 5) Väddö 1954—56 ( = Väddö III) samt Fogdö och Rotholma

1945—56

Samma principer som Väddö I. I ärendet fanns även ett antal nya ansökningar om ersättning för tiden 1945—53. Riksvärderingsnämnden ansåg, att med hänsyn till att dels utredning angående ersättning för tidsperioden ifråga redan skett i två etapper utan att vederbörande framställt ersättningsanspråk, dels ett tiotal år förflutit, sedan sökandena upphört med fisket, skäl talade mot att ersättning utgick till dessa sökande. Detta blev även Kungl. Maj :ts beslut. I likhet med nämnden ansåg Kungl. Maj :t, att engångsersättning för tid efter 1956 ej borde utgå. I stället borde framdeles prövning ske för ny tidsperiod. 6) Knäbäck 1944—56 Ersättningen avsåg dels tiden fr. o. m. skjutningars påbörjande å Ravlunda skjutfält 1944 t. o. m. 1954, dels två övergångsår efter 1954. Om ej väsent-

134 ligt ändrade förhållanden i fråga om det militära intrånget skulle inträda framdeles, kunde ersättning sedermera ej komma ifråga för försämrat fiske utan endast för fastigheter vid en ev. inlösen av Knäbäcks samhälle eller del därav. Vid bestämmandet av ersättningen saknades säkra hållpunkter för bedömningen av varje fiskares reella inkomstminskning. Därför föreslogs ersättning med uppskattningsvis 250: — per år och fiskare, dock endast till i Knäbäck bosatt fiskare och endast för det antal år vederbörande bedrivit fiske. Ingen skillnad gjordes mellan egen företagare och anställd fiskare, detta med hänsyn till att alla medlemmar i ett båtlag (2 eller 3) som regel gemensamt svarade för kostnaderna. Vid bedömningen av den principiella skäligheten av ersättning togs även hänsyn till det förhållandet, att fiskuppköpare slutat att besöka Knäbäck, då mängden av fångad fisk minskat efter det skjutningarna på Ravlundafältet börjat. Ersättningen 2 5 0 : — / å r avsåg det »fria fisket», dvs. fiske efter torsk, flundra, laxöring och sill. I fråga om ersättning för minskning av fångsterna vid det arrenderade ålfisket kunde inget generellt ersättningsbelopp framräknas, utan ersättningen bestämdes vid en bedömning från fall till fall. För de fyra fiskare, som fingo ersättning för intrång i ålfisket, uppgingo ersättningsbeloppen till 200: —, 1 200: —, 1 200: — och 2 000: — i ett för allt per år. 7) Brändön 19kl—b5 Genom dom den 17 april 1950 (Luleå häradsrätt) tillerkändes ett antal fiskare vid Brändön ersättning för intrång i fiske och hinder i skogsavverkning på grund av militära skjutningar 1941—45. Fem andra fiskare och en skogshuggare krävde ersättning hos Kungl. Maj :t först 1953. Dessa tillerkändes ersättning i överensstämmelse med sina yrkanden (för intrång i fiske 3 5 0 : — , 3 7 5 : — resp. 4 5 0 : — / å r och för hinder i skogsavverkning 2 0 0 : — resp. 250:—-/år), sedan skäligheten av dessa yrkanden undersökts enligt följande. Tre av fiskarena voro hänförliga till binäringsfiskare medan de två övriga hade fisket som huvudnäring. Ingen skillnad gjordes emellertid mellan dessa båda kategorier i fråga om den uppskattade förlusten/skjutdag. Inga leveransuppgifter funnos för åren 1941—45 men däremot för 1946. I fråga om strömming visade leveransuppgifterna avseende 1946 en genomsnittlig fångstmängd/fiskare och dygn om ca 90 kg. På grundval härav gjordes följande beräkning: 90 X antalet skjutdagar X medelpris/kg ( = 53,7 öre) = 1 019: — / å r . Med hänsyn till otjänlig väderlek bedömdes fiske ha kunnat företagas 2/3 av samtliga skjutdagar. 2/3 X 1 019: — = 679: — / å r . Fiske efter siklöja bedrevs blott 15.9—1.11. Uppskattad dygnsfångst/fiskare 10 kg X medelpris ( 1 : 59/kg) = 15: 90 X antalet skjutdagar = 95: — / år. Sammanlagd bruttoinkomst 6 7 9 : — + 95:—- = 774:—/år. Härifrån avdrogs inbesparade driftkostnader = 96: — / å r . Sammanlagd nettoinkomst 774:— — 9 6 : — = 6 7 8 : — / å r .

135 Ersättning för intrång i fiske med storryssja uppskattades till 1 4 0 : — / å r och storryssja. Med hänsyn till de framräknade ersättningsbeloppen ansågos de yrkade ersättningarna icke obilliga. Kungl. Maj :t medgav ersättning i överensstämmelse med yrkandena i fråga om både fiske och skogsavverkning. 8) Båtuik (Tame) 1946—54 m. m. Fiskesäsongen (kalenderåret) uppdelades i 2 perioder: Period I. 1 jan.—31 aug. Fiske mest utom skjutsektorn. Period II. 1 sept.—31 dec. Fiske mest inom skjutsektorn. Under period I. utgick ersättning enbart för intrång i fiske med storryssja och enbart på enskilt vatten. Anledningen till att ersättning eller skadestånd ej utgick för intrång i fiske på allmänt vatten var den, att kronan ej tagit ut ersättning för fiske med fasta fiskredskap på allmänt vatten. Dessutom hade i vissa av Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen beviljade tillstånd för fiske med storryssja å allmänt vatten särskilt föreskrivits, att ersättning eller skadestånd ej skulle utgå för intrång i fiske eller skada å fiskredskap genom skjutningarna vid skjutfältet i Tame. Under period II. utgick ersättning för intrång i allt fiske. Då flertalet byamän i Tame by voro ägare av i mantal satt jord och vid försäljning av samfälld mark till skjutfältet förbundit sig att tåla visst intrång, utgick ej heller särskild ersättning för intrång i binärings- och husbehovsfisket. Grunder för beräkning av årlig ersättning (1946—54) Fiskarena uppdelades i 3 kategorier: Kategori A. Sådana som bedrevo intensivt fiske. Kategori B. Sådana som bedrevo relativt intensivt fiske. Kategori C. Sådana som bedrevo mindre intensivt fiske. Kategori A. Ersättning för intrång i fiske med storryssja på arrenderat vatten fastställdes till 1 0 0 : — / å r och storryssja. Ersättning för intrång i övrigt fiske (främst strömmingsfiske) fastställdes till lägst 40: — och högst 60: —/skjutdag. Beloppen framräknades enligt följande. Man konstaterade (allt per å r ) . 1. Antalet skjutdagar. 2. Antalet skjutfria dagar. 3. Summa fångst av strömming. 4. Genomsnittspris per kg strömming. 5. Summa fångstvärde. 6. Fångstvärde/skjutfri dag. 7. Ersättning/skjutdag (belopp enligt 6. minskat med beräknad omkostnadsbesparing/skjutdag 17: 50).

136 8. Ersättning enligt 7. minimerades till 40: — och maximerades till 60: — / skjutdag. 9. Ersättningsbelopp/år: antalet skjutdagar X ersättning enligt punkt 8. Motivering för minimering enligt 8.: Skjutfria dagar voro ej alltid lämpliga fiskedagar. Kontakten med strömmingen kunde förloras under skjutdagar. Motivering för maximering enligt 8.: Vissa skjutdagar upphörde skjutning så tidigt, att fiske kunde bedrivas i viss omfattning. Kategori B. Ersättning för intrång i fiske med storryssja respektive ryssja på arrenderat vatten fastställdes till 1 0 0 : — / å r och storryssja samt till 5 0 : — / å r och ryssja. Ersättning för intrång i övrigt fiske (främst strömmingsfiske) fastställdes på samma sätt som ovan under A. med de undantagen, att omkostnadsbesparingen/skjutdag uppskattades till 1 0 : — , och att ersättning enligt 7. minimerades till 2 5 : — och maximerades till 40:—/skjutdag. Kategori C. Eftersom tillförlitliga fångstuppgifter saknades, beräknades en skälig ersättning för intrång i fiske med storryssja till 1 0 0 : — / å r och för intrång i strömmingsfiske till 1 2 5 : — / å r . I de fall strömmingsfiske ansågs ha bedrivits i obetydlig omfattning utgick ingen ersättning. Grunder för beräkning av engångsersättning (efter 195i) Fiskarena uppdelades i 2 kategorier: Kategori A. Sådana som uppnått 50 års ålder. Kategori B. Sådana som ej uppnått 50 års ålder. Kategori A. Medeltalet av de för åren 1946—54 för vederbörande fiskare fastställda ersättningsbeloppen framräknades. Hälften härav kapitaliserades efter 4 % under det antal år, som för vederbörande fiskare återstod tills han fyllde 67 år. Kategori B. Medeltalet av de för åren 1946—54 för vederbörande fiskare fastställda ersättningsbeloppen framräknades. Detta medeltal kapitaliserades efter 4 % under 3 år. Ersättning till Tame byamän (ägare till i mantal satt jord i Tame by) för minskade arrendeinkomster m. m. under åren 1946—54 utgick med ett såsom skäligt ansett belopp av 4 000 kr. Samm anfattning Såsom framgår av ovanstående redogörelse ha skilda principer legat till grund för beräkningen av ersättningsbelopp till fiskare, som lidit intrång i fiske på grund av militära skjutningar. Följande principer synas dock genomgående ha tillämpats.

137 a) Ersättning har ej utgivits till fiskare, som börjat fiska först i samband med att militära skjutningar påbörjats eller efter det att sådana skjutningar redan ägt rum kortare eller längre tid. Avsteg härifrån har dock gjorts i fråga om sådan yngre fiskare, som tidigare varit sin fader behjälplig i fisket men sedermera — på grund av faderns höga ålder eller frånfälle — börjat att bedriva självständigt fiske. b) Ersättning har ej utgivits till sådan person, som bedrivit fiske på allmänt vatten endast i ringa omfattning (husbehovsfiske), och ej heller till sådan fiskare, som lidit allenast ringa ekonomisk skada genom det militära intrånget. Däremot synes krav på att den ekonomiska skadan skall ha varit väsentlig icke alltid ha upprätthållits. I fråga om den ersättningssökande kretsen har uppdelning stundom skett på yrkesfiskare och binäringsfiskare samt — ibland — tillfällighetsfiskare. I visst fall har i stället intensiteten i vederbörandes fiske bedömts och indelning verkställts i sådana som fiskat intensivt, relativt intensivt och mindre intensivt. I några fall har ersättning/dag till yrkesfiskare och intensiv fiskare bestämts till högre belopp än till annan fiskare. I andra fall åter har ersättning utgått med lika stort belopp/dag, oberoende av vilken kategori vederbörande fiskare har ansetts tillhöra. Ersättningsbeloppet/skjutdag eller avlyst dag har, då uppgifter om fångstmängder förelegat dels före eller efter intrångsår, dels under intrångsår, beräknats genom jämförelser mellan dessa fångstmängdsuppgifter. Härefter har ersättning/intrångsdag multiplicerats med antalet intrångsdagar under visst eller vissa år. Den så erhållna summan har i ett fall reducerats till 2/3 med hänsyn till att fiske på grund av otjänlig väderlek ej kunnat bedrivas alla intrångsdagar. Vid en dylik jämförelse mellan fångstmängder under intrångsår och annat år har det i ett fall visat sig, att fångstmängden stigit under intrångsår. Sökandenas åsikt, att ökningen skulle ha varit mer betydande, om intrång ej skett, hur ej accepterats, och ersättning för sådan s. k. hypotetisk fångstminskning har ej utgått. I åtskilliga fall ha uppgifter om fångstmängd ej stått att få. De ersättningsbelopp, som då utgått, ha beräknats rent uppskattningsvis. Särskilt har ersättningen för intrång i fiske med ryssja och storryssja beräknats approximativt. Förutom för minskade fångstmängder har ersättning ofta utgått för ökade drift- och slitagekostnader samt ibland för merkostnader för tidspillan och för extraanställd arbetskraft. Från ersättningsbeloppen har i några fall avdragits summan av inbesparade driftkostnader de dagar fiske överhuvudtaget icke har kunnat äga rum.

2. Rättsliga frågor i samband med ersättning m m a. Ersättning för intrång i fiske å allmänt v a t t e n Utredningen har i det föregående i korthet berört spörsmålet, huruvida det föreligger någon lagligen grundad rätt för fiskare, som idka sin näring på allmänt vatten, att erhålla ersättning för intrång i näringsutövningen, t. ex. genom att visst vattenområde icke kan utnyttjas på grund av försvarets skjutningar. Innan denna fråga tages upp till närmare behandling, synes det erforderligt att något redogöra för begreppen allmänt vatten, enskilt vatten och fritt fiske. Vad som skall förstås med uttrycken allmänt och enskilt vatten framgår av bestämmelser i lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde. Enligt 1 § nämnda lag är enskilt vatten sådant vattenområde dels i havet, dels i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, som ingår i fastigheterna, övriga vattenområden utgöra allmänt vatten. I 2—4 och 6 §•§ bestämmas närmare de vattenområden, som hänföras till fastigheterna. Innebörden av uttrycket fritt fiske är däremot mer svårbestämbart. Till en början kan konstateras, att det torde vara klart, att rätten till fritt fiske ingår i den s. k. allemansrätten. Vid behandlingen 1949 av förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde uttalade tredje lagutskottet bl. a., att den föreslagna lagstiftningen i vissa hänseenden innebure en precisering och förstärkning av »allemansrätten» att beträda och för fiske nyttja annans strand och vattenområde (NJA II 1951 s. 350). Även lagberedningen och vederbörande departementschef ansågo, att fiske ingår i allemansrätten (NJA II s. 366 resp. 392). I samma riktning uttalade sig även kammarkollegiets chef i kollegiets yttrande över förslaget ifråga, dock endast i vad gäller innebörden av den enskilda fiskerätten i saltsjön. Enligt hans uppfattning är en dylik rätt icke — i motsats till rätten till fiske i insjöar och rinnande vatten — att betrakta som en särskild tillhörighet till fastigheterna utan som en till förmån för strandägarna gjord inskränkning i den i dessa vatten rådande allemansrätten till fiske (NJA II s. 356). Som en synonym till »allmänt fiskevatten» användes ofta »fritt fiskevatten». (Se t. ex. 1943 års fiskerättskommittés uttalande, NJA II s. 361). Härav följer dock ej självklart, att fritt fiske kan äga rum i allmänt fiskevatten, även om rent språkligt åtskilligt synes tala för en sådan slutsats. I förslag till lag om rätt till fiske uttalar kommittén bl. a.: »Det vatten som omfattas av den enskilda fiskerätten kallas enskilt fiskevatten; vatten vari varje svensk undersåte äger rätt att fiska, kallas fritt fiskevatten eller frivatten.» (NJA II s. 378). Att denna rätt för varje svensk undersåte ävensom för utlänning, som sedan minst två år varit bosatt i riket, att fiska i fritt fiskevatten inrymmes i begreppet fritt fiske framgår e contrario av ovannämnda kommittés uttryckssätt vid behandlingen av förslaget till 15 § lag om rätt till fiske. Kommittén

139 förklarar härvid: »För de stora sjöarnas del är den av kommittén föreslagna regleringen likaledes avsedd att vara uttömmande. Fiskerätten i dessa sjöar är f. n. synnerligen oklar, och kommitténs förslag åsyftar, såsom tidigare anförts, att åstadkomma ordnade förhållanden genom precisering av frivattengränsen och ett klart angivande av de fall då fritt fiske skall få bedrivas även i enskilt fiskevatten.» (NJA II s. 385). Då »fritt fiskevatten» enligt vad ovan anförts är synonymt med »allmänt fiskevatten», synes fritt fiske således kunna äga rum i allmänt fiskevatten. Samma uppfattning framföres i propositionen 1960: 39 s. 5. Av kommitténs sistberörda uttalande framgår vidare, att fritt fiske kan försiggå jämväl å enskilt fiskevatten. I vilken utsträckning får då fritt fiske företagas å enskilt respektive å allmänt fiskevatten? a) Å enskilt vatten. Enligt tredje lagutskottet har ett mer eller mindre fritt fiske sedan gammalt varit rättsligen erkänt endast i havet och vissa större insjöar, medan beträffande övriga sötvatten fisket i princip endast tillkommit jordägaren eller den som enligt avtal eller på särskild grund äger rätt därtill. (NJA II s. 393). Detta förhållande utgör grunden till de undantagsbestämmelser från föreskrifterna i 5 §, som härvidlag finnas meddelade i ()—20 §§ lag om rätt till fiske. b) Å allmänt vatten. Fiske med rörligt redskap får jämlikt 1 §, jämfört med 4 § nämnda lag, bedrivas i allmänt vatten av varje svensk medborgare samt av utlänning, som minst två år varit stadigvarande bosatt i riket, medan däremot fiske med fast redskap som regel endast får ske efter särskilt tillstånd. Någon lagstiftning, från vilken direkt skulle kunna erhållas svar på frågan, om någon lagligen grundad rätt till ersättning föreligger vid intrång i fiske å allmänt vatten, finnes icke. Med hänsyn härtill har utredningen funnit nödvändigt att söka något närmare belysa det uppställda spörsmålet genom att undersöka, huruvida de i vattenlagen meddelade ersättningsbestämmelserna måhända skulle kunna giva någon ledning i förevarande sammanhang. Frågan härom har i doktrinen varit föremål för vissa undersökningar, främst av professor Seve Ljungman i en uppsats benämnd »Några vattenrättsliga ersättningsfrågor i allmänt civilrättslig belysning», intagen i festskrift till professor Phillips Hult, och i vattenrättsdomaren Folke Löwings i Svenska vattenkraftföreningens publikationer nr 408 (1949: 7) intagna uppsats »Intrång å kvalificerad allemansrätt». Till belysning av frågan synes det erforderligt att något närmare återge de huvudpunkter Ljungman och Lowing uppställt i sina förenämnda arbeten. Det torde till en början böra observeras, att de nämnda författarna i sina arbeten icke synas ha gjort någon skillnad mellan intrång i fiske på enskilt och på allmänt vattenområde. Närmast vill det förefalla, som om de båda författarna begränsat sig till att behandla frågan till den del densamma har avseende å skada eller intrång i fiske på enskilt vatten. Härvid är att märka, att skadan eller intrånget i nämnda fiske icke nödvändigt behöver drabba fastighetsägaren eller annan, som härleder sin fiskerätt från denne, utan

140 även annan person, som utan särskild rättstitel idkat fiske på viss fastighet (se t. ex. vattenöverdomstolens dom den 27 juni 1947 i mål om Suorvasjöarnas reglering). Emellertid synes det utredningen icke uteslutet, att vissa paralleller skulle kunna dragas mellan de slutsatser, till vilka doktrin och praxis kommit i fråga om ersättning i nyssnämnda fall, och sådana fall, då intrånget drabbar fiskeverksamhet å allmänt vattenområde. I 9 kap. 1 § vattenlagen stadgas, att den som medgivits rätt att vidtaga åtgärd, varigenom annans egendom lider skada eller intrång, i princip skall gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. I motiven till förenämnda paragraf uttalas bl. a., att ingen skada eller förlust av något som helst slag bör lämnas oersatt. För att söka klargöra, i vilken utsträckning ersättning enligt 9 kap. 1 § vattenlagen bör utgivas, företager Lowing en noggrann genomgång av motsvarande norska lagtillämpning. Ehuru undersökningen i och för sig är intressant, synas dock några mera bestämda slutsatser — vilket även Lowing påpekar — icke kunna dragas därav, då det gäller att söka tolka berörda stadgande om ersättning i vattenlagen. Lowing söker åstadkomma en gränsdragning mellan ersättningsskyldigt och icke ersättningsskyldigt intrång genom att uppdela allemansrätten i vanlig och kvalificerad sådan. Med kvalificerad allemansrätt förstår Lowing därvid dels sådan, som har stöd av skriven lag, dels sådan, som åtnjuter rättsskydd på sedvanerättslig grundval. Lowing och Ljungman äro ense så långt, att ersättning icke bör utgå i hela den utsträckning, som de direkta ordalagen i förenämnda lagstadgande och motivuttalande synas ge vid handen. Då det gäller avgränsningen mellan ersättningsberättigade och icke ersättningsberättigade rättigheter delar emellertid Ljungman icke Löwings uppfattning om möjligheten att konstruera någon uppdelning av allemansrätter i kvalificerade och icke kvalificerade, även om Ljungman själv i ett tidigare arbete (»Om skada och olägenhet från grannfastighet») använt sig av ett dylikt begrepp, enligt hans egen uppgift dock alls icke i den mening som Lowing inlagt i uttrycket ifråga. I sin genomgång av den norska doktrinens inställning till förevarande spörsmål pekar Lowing bl. a. på vissa uttalanden i en avhandling »Allemandsret og saerret» av Lorents Rynning. Denne definierar begreppet allemansrätt såsom en tillgång för alla och envar eller för en trängre »generellt bestämd personkrets att utnyttja vissa rättsförmåner så länge samhällsmakten och i vissa fall vederbörande markägare tillåter det». Enligt Rynning förutsätter en subjektiv rätt, som är motsatsen till allemansrätt, en bestämd person som innehavare. Allemansrätten har icke någon bestämd person som rättssubjekt och framför allt icke som innehavare av rättighet av privaträttslig art. Allemansrätten är en faktisk tillgång, som består tills vidare och som utövaren måste vara beredd att när som helst förlora. Dock lämnar Rynning exempel på fall, där norsk lag ger rättsskydd mot intrång å allmän, rättsligt skyddad allemansrätt. Det är sådana former av allemansrätt Lowing vill kalla kvalificerade. Däremot är det icke Löwings mening, att varje olägenhet, som drabbar en enskild, vilken endast kan stödja sig på allemansrätt, skall er-

Hl sättas. I den mån allmänheten betraktas som det egentliga subjektet för en allemansrätt, som lidit intrång, är individuell ersättning åt enskilda utesluten — menar Lowing — redan därför att den enskilde ej anses såsom skadelidande. Normalt framstår i sådant fall den enskildes olägenhet som tillfällig och obetydlig, och det synes då naturligt, att den enskilde utan ersättning anpassar sig efter de förändrade förhållandena. (Lowing s. 75). Som ersättningsberättigat intrång i allemansrätt beträffande vattenområde anser Lowing sådana fall vara, då intrånget drabbar ett intresse, som på ett mer stadigvarande sätt är beroende av förhållandena i vattnet, vanligen beroende på en fastighets eller en anläggnings närhet till vattendrag eller på att förbindelse till eller nyttjande av fastighet eller anläggning icke kan ske på annat sätt än genom att vattnet utnyttjas. Ljungman påpekar vid sin tolkning av 9 kap. 1 § vattenlagen, att ersättningsskyldighet föreligger enbart då annans egendom lider skada eller intrång. Enligt Ljungmans mening ger uttryckssättet vid handen, att den skadelidande måste kunna åberopa en rätt till den skadade egendomen. Förenämnda uttalande i motiven till ifrågavarande bestämmelse gäller enligt Ljungmans tolkning endast själva arten av den skada som skall ersättas, men däremot icke kretsen av ersättningsberättigade. Enligt Ljungmans uppfattning kan därför ersättning enligt 9 kap. vattenlagen komma ifråga endast till dem som k u n n a åberopa äganderätt eller särskild rätt till den egendom, vara intrång sker. Som stöd för denna uppfattning framhåller Ljungman vattenöverdomstolens dom den 19 juni 1956 i mål rörande utbyggnad av Bergeforsen i Indalsälven. I nämnda mål yrkade ett antal icke fiskerättsägare ersättning för uteblivet laxfiske. Vattenöverdomstolen, vars dom vann laga kraft, ansåg emellertid, att nämnda personkrets' rätt till fiske i de aktuella vattnen byggde enbart på ett stillatigande medgivande från fiskerättsägarna. Blott ett dylikt medgivande kunde enligt vattenöverdomstolen icke givas sådan räckvidd, att de fiskande bleve berättigade till ersättning för framtida förlust, därest fisket förstördes eller skadades. Med hänsyn härtill befriades sökandena' i målet från ersättningsskyldighet i nu aktuellt avseende. Ljungman polemiserar i sin uppsats mot Löwings uppdelning av allemansrätt i vanlig och kvalificerad sådan. Enligt Ljungmans mening är befogenheten för var och en att utnyttja allmän farled för sjöfart respektive allmän flottled för flottning och allmän väg för vägtrafik samma slags allemansrätt som befogenheten att i viss utsträckning beträda annans mark, plocka bär etc. Med begreppet kvalificerad allemansrätt förklarar Ljungman sig icke ha avsett någon rättighet, vars bortfallande skulle medföra ersättningsrätt. Med uppfattningen, att enligt svensk rättspraxis någon kvalificerad allemansrätt i den mening, vari Lowing använt detta begrepp, icke finnes, har Ljungman emellertid viss svårighet att förena den mening som ådagalades i rättsfallet NJA 1958 s. 215. I detta mål riktades bl. a. vissa ersättningsanspråk mot vägförvaltningen från ägare av fastigheter vid Alby- och Tullinge-

142 sjöarna samt Vårbyfjärden, vilka påstodo, att deras fastigheter lidit skada och intrång genom försämrad sjöförbindelse till Mälaren i samband med brobygge över farleden genom Fittja sund, vilken farled i detta sammanhang avlysts i administrativ väg enligt 5 kap. 11 § vattenlagen. Enligt underinstansernas uppfattning krävdes, att för bifall till ersättningstalan en särskild rätt att begagna vattenområdet ifråga förelåge. Vattendomstolen fann på denna grund ersättningsskyldighet föreligga gentemot ägarna av vissa fastigheter vid Vårbyfjärden, vilka sedan långliga tider haft båtförbindelse över vattenområdet och sålunda förvärvat »en form av servitut, grundat på hävd». Däremot ansågs någon motsvarande särskild rätt icke vara styrkt beträffande fastigheterna vid Alby- och Tullingesjöarna. HD:s majoritet ansåg emellertid beträffande fastigheterna vid Alby- och Tullingesjöarna styrkt, »att i vattnet utmed dessa fastigheter sedan lång tid tillbaka funnits led för sjöfart till och från Mälaren». Vid sådant förhållande måste enligt HD uppfattning inskränkningar i möjligheten att driva sjöfart i leden anses i och för sig vara av beskaffenhet att kunna medföra skada eller intrång å fastigheterna. Enligt Ljungmans mening bör förenämnda dom förstås så, att lång tids nyttjande för angränsande fastighets räkning anses kunna grunda en särskild rätt till sjöförbindelse, ehuru regelrätt urminnes hävd icke föreligger. Dock torde det icke helt kunna bortses från möjligheten, att i domen kan spåras en viss tendens att anknyta till kvalificerad allemansrätt i den mening i vilken Lowing har velat använda begreppet. Den av utredningen i förevarande avsnitt upptagna frågan, huruvida någon i gällande skadeståndsrättsliga regler eller i praxis lagligen grundad rätt till ersättning för skada å eller intrång i fiske på allmänt vatten föreligger, synes även erhålla viss belysning av tredje lagutskottets utlåtande 1961:30 i anledning av motionerna I: 512, II: 602 och II: 607/1961 med önskemål om utredning i syfte att kodifiera gällande sedvanerättsliga regler rörande allemansrätten. Utlåtandet innehåller härvidlag (s. 3 f). »Begreppet allemansrätt är inte adekvat i den meningen att det är fråga om en »rätt» eller »rättighet» i egentlig civilrättslig mening. Allemansrätten åtnjuter nämligen ingalunda något fullständigt rättsskydd. Visserligen anses en markägare inte enbart genom ett förbud, tillkännagivet i form av skyltar eller på annat sätt, kunna betaga allmänheten dess befogenheter enligt allemansrätten. Däremot är markägaren i princip oförhindrad att omöjliggöra tillträde till sina ägor genom exempelvis uppsättande av oöverkomliga stängsel. Intet hindrar heller, att markägaren bringar allemansrätten att upphöra genom dispositioner som förändrar markens karaktär, såsom uppförande av byggnad och anläggande av plantering. Någon rätt för den, som haft ekonomisk vinning av att utöva allemansrätten i ett visst avseende, att erhålla ersättning då denna rätt går honom förlustig genom åtgärder av markägaren föreligger inte. Ej heller torde lagstiftningsåtgärder, innebärande inskränkningar i allemansrätten, kunna grunda ersättningsanspråk för dem som därigenom åsamkas ekonomisk förlust.» För att erhålla ytterligare belysning av hithörande frågeställningar har utredningen diskuterat spörsmålen ifråga med särskilt tillkallad expertis. Därvid ha följande synpunkter framförts från experthåll.

143 I vattenmål uppkommer stundom frågan om i vad mån byggande i vatten medför ersättningsgillt intrång för fiske på allmänt vatten inom territorialvattengränsen och på fiske utom svenskt territorialvatten. Sådant byggande kan t. ex. vara överbyggnad av en laxförande älv. Ingrepp i älvvatten, som utgör reproduktionsområde för lax, inverkar icke blott på förekomsten av lax i älven utan även i havet där utanför. Varje minskning av reproduktionsmöjligheterna motsvaras sålunda av en minskning av laxbeståndet i Östersjön. Hänsyn till dylikt inflytande tages i olika hög grad, då fråga är om dels tillåtligheten av visst byggande i vatten, dels skyldigheten att utge ersättning för härav föranledda skador. Då fråga är om att bedöma tillåtligheten skall allt av svenska fiskare utövat fiske beaktas, således icke blott fiske på enskilt vatten utan även på allmänt vatten ävensom på vatten utom svenskt territorialvatten. Den åtgärd som vanligen vidtages till förebyggande av skador är utsättande av utvandringsfärdiga laxungar. Då det däremot gäller frågan om utgivande av ersättning för skada, som uppkommer på grund av byggande i vatten, skilja vattendomstolarna på dels fiske i enskilt vatten och dels fiske i övrigt vatten, dvs. allmänt vatten och vatten utanför den svenska territorialvattengränsen. Skador på fiske på enskilt vatten skola ersättas helt. Däremot är det en tämligen allmänt omfattad uppfattning, att skador på fiske på allmänt kustvatten och utom svenskt territorialvatten icke äro ersättningsgilla enligt vattenlagen. Denna uppfattning delas dock icke av Lowing, vilken — såsom framgår av vad ovan anförts — i stället anser, att det ersättningsgilla området utvidgas enligt vissa bestämmelser i vattenlagen. Denna principiella uppfattning har Lowing emellertid funnit omöjlig att tillämpa i ett särskilt fall (byggandet av kraftverket i Porsi). Anledningen härtill var den att Lowing fann det omöjligt att framräkna ersättningsbelopp. Med anledning härav motsatte sig Lowing helt byggandet av nämnda kraftverk. Då denna Löwings inställning prövades i vattenöverdomstolen, gick domstolen dock mot Lowing. Grunden för vattenöverdomstolens uppfattning härvidlag torde ha varit, att domstolen icke ansåg, att skadebegreppet erhållit någon särskild utformning i vattenlagen, vilket däremot Lowing menar, och att sålunda skador på allmänt vatten och på vatten utom svenskt territorialvatten icke vore ersättningsgilla enligt gällande rätt. En synpunkt, som bör beaktas i förevarande sammanhang, är att jämlikt bestämmelserna i lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. ersättning kan utgå till ägare, vars enskilda vatten förvandlats till allmänt vatten. Någon motsvarande rätt för den som bedrivit fiske på allmänt vatten, vilket blivit enskilt, föreligger däremot icke. Att skada på fritt fiske icke grundar en verklig rätt till skadestånd har för övrigt uttalats i propositionen 1952: 210 s. 4. Då fråga är om tillåtligheten i d e t a i l ett byggande i vatten skulle medföra väsentligt intrång i större allmänt intresse, erfordras Kungl. Maj :ts prövning och beslut. I sådant fall bestämmes ersättning icke enligt lika strikta principer som då fråga är om utdömande av ersättning enligt vattenlagen. Alla vattendomstolar utom den, i vilken Lowing är ordförande, anse att intrång i kust- och havsfisket på allmänt vatten

144 icke är ersättningsgillt. Denna uppfattning har sanktionerats av Kungl. Maj :t i statsrådet. I dylika ärenden ha vissa villkor uppställts för tillåtligheten av visst bygge (nedsättning av belopp för skadeförebyggande åtgärder; andra åtgärder för östersjöfisket). Däremot har Kungl. Maj:t, som nyss nämnts, i dylika fall icke beslutat om någon ersättning för intrång, icke ens i målet angående Messaure, i vilket mål däremot Lowing föreslagit ersättning för intrång i fiske på allmänt vatten. Kungl. Maj :ts beslut ha sålunda alltid omfattat föreskrivande av att enbart åtgärder skola vidtagas men däremot icke att ersättning skall utgivas. Dessa åtgärder föreskrivas av Kungl. Maj :t enligt skälighetsprincipen. Med allemansrätt i förevarande sammanhang får förstås en rätt för envar svensk medborgare ävensom vissa utländska, här i riket bosatta medborgare att i enlighet med gällande bestämmelser bedriva fiske men icke någon rätt till ersättning i den mån fisket ifråga försvåras eller omöj liggöres. Allemansrättens innebörd är i fråga om fisket densamma som i fråga om bärplockning på ett markområde som t. ex. sätts under vatten. Anledningen till att enligt gällande lagstiftning ersättningsrätt saknas i dylika fall är den att någon ersättningsgill skada icke anses finnas. Förenämnda lag om ersättning är inskränkt till att endast omfatta de fall, då en rätt gått förlorad. Enskilt vatten kan uppkomma genom urminnes hävd. Däremot blir allmänt vatten icke enskilt genom att fiske av hävd förekommit på det allmänna vattnet, annat än då en enskild fiskare bedrivit fiske ensam och mot alla andra hävdat enskild fiskerätt på visst vattenområde under längre tid, kanske ett par mansåldrar. För att ersättningsrätt skall kunna uppkomma måste de hävdandes avsikt ha varit att vattnet varit deras enskilda. Bland de olika formerna av utdömande av ersättning i vattenmål finnes även medel enligt 4 kap. 14 § vattenlagen, s. k. speciella regleringsavgifter. Utredningen har genom cirkulärskrivelse till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län efterhört, huruvida i något fall dylika medel använts dels till förebyggande eller minskande av skada å eller olägenhet för fisket på allmänt vatten, dels för tillgodoseende i övrigt av fisket å sådant vatten, samt — därest så varit fallet — vilka principer som därvidlag tillämpats. Av svaren på nämnda cirkulärskrivelse framgår, att icke någon av de tillfrågade länsstyrelserna förehaft något ärende, vari ifrågavarande medel kommit till användning för nyssnämnt ändamål. Utredningens synpunkter

Enligt utredningens mening torde det få anses klarlagt, att — med nuvarande lagstiftning och lagtillämpning på skadeståndsrättens område — en person, som bedrivit fiske på allmänt vatten, icke kan göra gällande några rättsligen grundade skadeståndsanspråk gentemot kronan på grund av att försvarets verksamhet mer eller mindre fullständigt hindrat hans näringsutövning eller medfört fördyrade omkostnader för fiskets bedri-

H5 vande genom exempelvis förlängda färdvägar med därav följande ökad bränsleåtgång, slitage m. m. Däremot föreligger naturligtvis möjlighet att av billighetsskäl utgiva ersättning av statsmedel till dylik fiskare. Då juridisk rätt till skadestånd under ovannämnda förutsättningar sålunda torde saknas, kan icke heller någon sådan i egentlig mening avtalsberättigad part sägas förekomma, med vilken företrädare för kronan kan träffa avtal angående ersättning för av försvarets verksamhet förorsakat intrång (se härom närmare under avsnittet V. 3.). Med hänsyn härtill vill det enligt utredningens mening närmast synas, som om frågan om träffande av eventuell överenskommelse mellan representanter för försvaret och fiskare, vilka genom krigsmaktens verksamhet lida intrång i sin näringsutövning på allmänt vatten, måste få formen av en utfästelse från de fiskandes sida att mot visst vederlag avhålla sig från fiske å sådant vattenområde som de eljest kunnat utnyttja, under tidsperioder då detta icke låter sig göra med föranledande av försvarets verksamhet. Det synes utredningen önskvärt, att sådana överenskommelser i möjligaste mån träffas mellan berörda fiskare och företrädare för krigsmakten. Vid ingåendet av dylika överenskommelser torde de ersättningsnormer som utredningen härjämte framlägger böra läggas till grund för beräkningen av det vederlag kronan må kunna förbinda sig att utge till de yrkesfiskare, vilka i sin tur förklara sig beredda att under preciserade tider icke störa försvarets verksamhet inom bestämda områden. b. Rättsliga möjligheter a t t utfärda förbud mot passerande av (vistelse inom) övningsområde I princip kan utfärdande av förbud att passera genom (uppehålla sig inom) visst vattenområde ske med stöd av någon av följande författningar. 1. Kungl. Maj:ts sjötrafikförordning den 18 maj 1962 (nr 150). 2. 5 kap. 11 § vattenlagen. 3. Lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. 4. Länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333). Enligt 5 § sjötrafikförordningen må länsstyrelse efter samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda dels föreskrifter om fartbegränsning, om förbud mot ankring och om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport, dels andra föreskrifter om begagnande av svenskt farvatten, när dessa äro av tillfällig art. Den som överträder dylika föreskrifter domes till böter, högst 300 kr. Innan föreskrift enligt ifrågavarande förordning utfärdas, skall, om så finnes erforderligt, tillfälle beredas farvattnets trafikanter och övriga intresserade att yttra sig. Länsstyrelsen skall föranstalta om att dess beslut i god tid före ikraftträdandet på lämpligt sätt kungöres samt att beslut, som rör allmän farled, intages i publikationen »Underrättelser för sjöfarande». I 5 kap. 11 § vattenlagen stadgas att, om till följd av förändrade natur1 0 — $80475

146 förhållanden allmän farled ej vidare kan användas för samfärdseln eller den finnes vara obehövlig för sådant ändamål eller fråga eljest uppstår om avlysning av allmän farled, sådant ärende ankommer på Konungens prövning. Avlysning av en allmän farled utgör ingen domstolsfråga utan beslutas av Konungen i statsrådet. Därvid torde även böra bestämmas, hur det i fortsättningen skall förfaras med farledens anläggningar samt med annan egendom som må tillhöra farleden (jfr stadgandena om avlysning av allmän flottled i 6 kap. 27 § vattenlagen samt i 82 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled). Även då fråga icke är om avlysande av farleden för all framtid, ankommer beslutanderätten på Konungen. I RÅ 1930: 162 förklarades sålunda länsstyrelse icke vara behörig att förordna om avstängning i viss utsträckning av en allmän farled till förmån för ett för sjötrafiken främmande ändamål, enär fråga härom jämlikt grunderna för 5 kap. 11 § vattenlagen tillhörde Konungens prövning. Utöver de i lagtexten särskilt angivna skälen för avlysning av allmän farled har i motiven till ifrågavarande stadgande såsom anledning till avlysande omnämnts, att farledens bibehållande skulle medföra väsentliga olägenheter med avseende å andra allmänna intressen. Åtgärden att avlysa en farled, som icke är alldeles ur bruk, bör dock vidtagas endast i trängande fall och med behörigt iakttagande av deras intressen som kunna lida men därav. Enligt lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. äger Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande vederbörande militära befälhavare utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör försvarsväsendet eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning, eller att närvara vid krigsmaktens företag, övningar eller försök, eller att av eller inom dylika anläggningar o. s. v. eller av dylika företag o. s. v. taga fotografier eller göra avbildningar eller beskrivningar, eller att därstädes inneha sprängämnen. I fråga om anläggning o. s. v., som eljest är av betydelse för försvarsväsendet, må Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande vederbörande länsstyrelse utfärda motsvarande förbud. I bevakningskungörelsen den 24 maj 1940 (nr 383) har Kungl. Maj :t bemyndigat länsstyrelserna att utfärda ovanämnda förbud såvitt angår anläggning, inrättning, fartyg eller luftfartyg jämte till sådan anläggning eller inrättning hörande område. Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger länsstyrelse meddela förbud jämväl i fråga om annat område av betydelse för försvarsväsendet. Det åligger länsstyrelse, som utfärdat, upphävt eller ändrat sådant förbud, att därom utan dröjsmål göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet. Syftet med 1940 års lag och tillämpningsbestämmelser är således att skydda för försvaret viktiga anläggningar o. d. mot allmänheten, för att härige-

147 nom hindra spioneri, sabotage o. d., men däremot ej — åtminstone ej primärt — att skydda allmänheten mot de faror, som kunna uppstå t. ex. inom ett övningsområde. Jämlikt 5 och 7 §§ länsstyrelseinstruktionen tillkommer det länsstyrelse att såsom länets högsta polismyndighet övervaka, att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthållas inom länet, samt att tillse att erforderliga åtgärder i sådant syfte vidtagas. För upprätthållande av allmän ordning och säkerhet äger länsstyrelse, där ansvar icke är i lag bestämt, stadga erforderliga viten. Utredningens synpunkter

Såsom framgår av redogörelsen ovan under Kap. IV. 2. har såvitt kunnat utrönas åtminstone tre länsstyrelser utfärdat vitesförbud mot passerande av vissa övningsområden. Detta är sålunda fallet beträffande länsstyrelsen i Skaraborgs län rörande Västgöta flygflottiljs (F 6) och Skaraborgs flygflottiljs (F 7) riskområden, länsstyrelsen i Värmlands län rörande ett av Värmlands regemente (I 2) utnyttjat övningsområde samt länsstyrelsen i Norrbottens län rörande vissa inom länet befintliga militära övningsplatser. De av länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län meddelade besluten ha generell giltighet, medan däremot det av länsstyrelsen i Värmlands län meddelade beslutet avsåg endast ett enstaka övningstillfälle. Länsstyrelsen i Norrbottens län har till grund för sina beslut direkt åberopat 6 § 1 mom. landshövdinginstruktionen (1937:902) resp. 7 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen (1953:541). Av de båda övriga länsstyrelsernas beslut framgår icke, med stöd av vilka bestämmelser vitesförbuden utfärdats. Det torde emellertid kunna hållas för sannolikt, att även dessa länsstyrelser stött sig på nämnda, i länsstyrelseinstruktionen (landshövdinginstruktionen) meddelade bestämmelser. Det är att märka, att allmänt vatten icke ingår i de områden, som avses med de av länsstyrelsen i Norrbottens län utfärdade vitesförbuden. Att dylika förbud icke meddelats i större omfattning torde knappast bero på avsaknad av behov av sådana förbud. Tvärtom har från åtskilliga förband uppgivits, att övningsverksamheten störts i icke ringa omfattning genom att civilpersoner, som bedrivit fiske inom riskområde, vägrat efterkomma anmaning att förflytta sig till plats utanför sådant område. Även om huvudparten av dem, som bedriva fiske inom visst övningsområde, lojalt följa de militära myndigheternas uppmaning att utrymma området ifråga, är detta dock icke tillfyllest, eftersom en enda fiskande, som underlåter att rätta sig efter krav på förflyttning, mången gång kan hindra att en hel övning kommer till utförande. Varje övning av den art, varom här är fråga, medför stora kostnader, även om den icke kommer till stånd. Som exempel härpå kan nämnas, att kostnaden per timme vid övning 1958 med en division värnpliktiga vid Lv 2 beräknats till 1 107 kr. och med en repetitionsövningsomgång till 1 923 kr. Kostnaderna för en försöksdag vid RFK uppgå i dagens läge till cirka 13 000 kr. Det är härvid att märka, att ett hinder under någon eller några timmar mången

148 gång innebär, att en hel dags övning måste inställas. Att dylikt intrång förekommer i viss utsträckning har utredningen fått statistiskt belyst genom undersökningar, som härvidlag utförts vid P 4 under tiden november 1961— oktober 1962 (bilaga 40). Av det nämnda torde klart framgå, att även en enstaka fiskares vistelse inom ett övningsområde icke sällan medför såväl betydande kostnader för krigsmakten som minskad effektivitet i utbildningen. Det framstår därför som ett angeläget önskemål, att övande förbands behov av störningsfri tillgång till övningsområde respekteras av samtliga, som bedriva fiske inom området. Den i det föregående lämnade redogörelsen för dels gällande lagstiftning beträffande utfärdande av förbud mot vistelse inom övningsområde, dels den synnerligen begränsade omfattning, i vilken dylika förbud meddelats, torde ha klargjort myndigheternas tveksamhet beträffande möjligheterna att åstadkomma sådana förbud inom ramen för gällande lagstiftning. Enligt utredningens mening kan ifrågavarande förbud icke meddelas med stöd av vare sig vattenlagen, sjötrafikförordningen eller — annat än i undantagsfall — lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Huruvida bestämmelserna i länsstyrelseinstruktionen giva länsstyrelse möjlighet att utfärda förbud, varom här är fråga, och om så är fallet, i vilken utsträckning sådan möjlighet föreligger, kan synas tveksamt. (Beträffande tillämpningen av motsvarande bestämmelser i 1855 års landshövdinginstruktion, se Justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1911 s. 178). De av länsstyrelsen i Norrbottens län meddelade vitesförbuden ha utfärdats med stöd av länsstyrelseinstruktionen eller däremot svarande tidigare bestämmelser. Motsvarande torde vara förhållandet betr. de av länsstyrelserna i Skaraborgs och i Värmlands län utfärdade förbuden. Vid av utredningen gjorda förfrågningar i ämnet hos vissa länsstyrelser har emellertid tvekan försports. Enligt utredningens mening tala övervägande skäl för att länsstyrelse i princip äger sådan befogenhet som här avses. Det får emellertid förutsättas, att ett vitesförbud till tid och rum begränsas till vad som rimligtvis kräves för vinnande av syftet därmed. I det följande framlägger utredningen förslag till normer för beräkning och utgivande av ersättning till fiskare, som lida skada eller intrång i sin näringsutövning. Därest dessa förslag genomföras, kan enligt utredningens mening med skärpa framföras krav på att berörda fiskare efterkomma önskemål från övande förband om förflyttning från riskzon under tid för militär övning samt, därest så oundgängligen erfordras, för nödvändiga förberedelse- eller efterarbeten i samband med dylik övning. Önskemål i angivna avseende torde lämpligen böra markeras genom att viss signal hissas på platser, som äro lätta för sjöfarande att iakttaga. Utredningen hyser den uppfattningen, att anledning föreligger till förmodan att ifrågavarande fiskare komma att under sådana ändrade förhållanden lojalt rätta sig efter krigsmaktens behov. Vissa av de åtgärder utredningen föreslår skola vidtagas (utsättning av rödingungar i samband med prövotidsåtgärder, kollektiva åtgärder till fiskbeståndets fromma) komma att medföra fördelar

149 icke blott för yrkesfiskarena utan även för övriga kategorier av fiskande. Med hänsyn bl. a. härtill framstår det för utredningen som ett rimligt krav att även från de sistnämndas sida kommer att visas lojalitet i aktuellt hänseende. Emellertid torde icke kunna uteslutas, att enstaka fiskande — på samma sätt som hittills skett — framdeles komma att uppehålla sig inom riskområde utan att taga hänsyn till övande förbands behov av ostörd tillgång till övningsområde. I anseende härtill och mot bakgrunden av den tveksamhet, som på sina håll synes råda beträffande de rättsliga möjligheterna att meddela förbud för obehöriga vid vite att under tid för förberedande, genomförande och avslutande av militär övning kvarbliva inom eller begiva sig in i riskområde, där övning skall äga (äger) rum, har utredningen funnit det angeläget, att nu rådande tvekan rörande möjligheterna att inom ramen för gällande bestämmelser utfärda dylika förbud undanröjes. Klarhet i detta hänseende skulle enligt utredningens mening lämpligen kunna ernås genom att i den proposition, vari utredningens förslag av ekonomisk natur kan komma att föreläggas riksdagen, intages ett uttalande av innebörd, att länsstyrelse jämlikt länsstyrelseinstruktionen får anses äga befogenhet utfärda här aktuella förbud. Skulle denna väg icke anses framkomlig, måste enligt utredningens mening övervägas att genom tillägg till länsstyrelseinstruktionen eller i särskild ordning utfärda bestämmelser, som uttryckligen medge länsstyrelse att genom åtgärder av angiven art säkerställa genomförandet av erforderliga militära övningar. Utredningen fäster stort avseende vid att frågan om de rättsliga möjligheterna att utfärda dylika förbud klarlägges. Denna frågas lösning måste ses som en integrerande del av det ersättningssystem, som utredningen härjämte framlägger. Utredningen anser sålunda att spörsmålet angående avlysning av riskområde måste bringas till en för de övande förbanden (motsvarande) positiv lösning samtidigt som dess ersättningsförslag genomföras. Härefter torde böra behandlas frågan, huruvida militär personal kan anses äga befogenhet att genom tvångsåtgärder förpassa person, som uppehåller sig inom ett riskområde, beträffande vilket länsstyrelse utfärdat vitesförbud, ur området ifråga. Till frågans belysning torde först böra redogöras för gällande bestämmelser beträffande polismans rätt i förevarande hänseende och därefter för militär personals motsvarande eventuella befogenheter. Jämlikt 1 § allmän polisinstruktion den 4 juni 1948 (nr 331) har polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk ankommer på polisen. Därvid åligger det polisen bl. a. att försöka förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten eljest stores. I 11 § nämnda instruktion stadgas, att polisman för att verkställa tjänsteåtgärd icke får använda strängare medel än förhållandena kräva. Rättelse bör i första hand söka vinnas genom upplysningar och anmaningar. Våld får tillgripas endast då tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt. Den

150 lindrigaste formen av våld, som kan leda till avsett resultat, skall användas. Våld får ej brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Enligt 12 § samma instruktion har polisman, om det för att upprätthålla allmän ordning är nödvändigt, att tillfälligt omhändertaga den, vars uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagande skall även ske, där det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa. Av förenämnda bestämmelser framgår, att polismans befogenhet att ingripa i situationer som de här aktuella inskränker sig till de fall, då polisman antingen har att upprätthålla allmän ordning eller att försöka förebygga brott. Vad till en början gäller frågan, huruvida en persons åtgärd att sätta sig över ett av länsstyrelse med stöd av länsstyrelseinstruktionen utfärdat förbud kan anses utgöra brott, torde så knappast kunna anses vara fallet. Termen brott torde nämligen förutsätta sanktion i form av straff. Enligt bestämmelserna i 2 kap. strafflagen är vite icke någon form av straff. Med hänsyn härtill torde man knappast heller kunna säga, att handling, varigenom någon överträder myndighets vitesförbud, utgör brott. Polisman torde sålunda icke på denna grund ha befogenhet att inskrida i fall, då person överträder myndighets förbud, som är sanktionerat med enbart vite. Huruvida en person, som överträder länsstyrelses vitesförbud i ett fall sådant som de här aktuella, därigenom gör sig skyldig till störande av allmän ordning, synes tveksamt. Emellertid är länsstyrelsens förbud utfärdat i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse. Detta förhållande synes tala för att polisen bör få anses skyldig att effektuera av länsstyrelsen — såsom länets högsta polismyndighet — givna föreskrifter för upprätthållande av ordningen och säkerheten. Åtgärd i sådant syfte skulle alltså utgöra en tjänsteåtgärd för polisen, varvid våld ytterst kan komma till användning enligt 11 § allmänna polisinstruktionen. Då fråga är om att skydda enskilds liv torde, enligt vad utredningen erfarit, icke blott befogenhet utan även skyldighet få anses föreligga för polisman att ingripa. Sålunda torde polisman vara skyldig att ingripa för att exempelvis rädda en person till livet, vilken söker begå självmord. Denna skyldighet synes böra utläsas ur stadgandet i 1 § allmänna polisinstruktionen om polisens uppgift att lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. Militär personals åligganden, då det gäller att i vissa fall upprätthålla allmän ordning, återfinnas i kungl. förordningen den 31 december 1915 (nr 585) samt kungl. kungörelsen den 9 maj 1916 (nr 149), med tillägg genom kungl. kungörelsen den 30 juni 1936 (nr 449). I 1 § kungörelsen 1916: 149 stadgas, att om post (skiltvakt) eller vakt, patrull eller annan för bevakning särskilt utställd eller utsänd avdelning av krigsmakten förmärker, att genom oljud eller oväsen eller på annat sätt allmänna ordningen stores eller att eldfara eller annan dylik fara är å färde, underrättelse om vad som förekommit ofördröj ligen skall lämnas civil polismyndighet och, då fråga är om eldfara, även brandkår. Stör någon på sätt nu sagts allmänna ordningen i närheten av post- eller vaktställe eller marinen tillhörande fartyg, skall

151 vaktens eller fartygets befälhavare, därest det finnes nödigt för ordningens upprätthållande och civil polismyndighet ej finnes tillstädes, taga den felande i förvar samt göra sig underrättad om närvarande vittnens namn och hemvist. Inom militärt övningsområde samt i läger eller kvarter eller eljest vid trupp äger militär befälhavare även i andra fall än nu sagts sörja för upprätthållande av ordningen. För sådant ändamål må den, som uppträder berusad eller stör ordningen, avlägsnas. I trängande fall m å ock sådan person tagas i förvar såsom förut sagts. De nu återgivna bestämmelserna rörande militär personals skyldigheter vid upprätthållande av allmän ordning m. m. torde knappast ha avsetts skola äga tillämpning beträffande riskområden av sådan utsträckning över allmänt vattenområde, som är i fråga exempelvis beträffande Vättern. Snarast torde med uttrycket »inom militärt övningsområde» ha avsetts visst begränsat område på land (jämför härvidlag den särskilda hänvisningen till »marinen tillhörande fartyg»). Även om en enskild persons handling att trotsa länsstyrelses förbud mot vistelse inom riskområde under tid för övning skulle kunna anses utgöra störande av allmän ordning, synes det tveksamt, om krigsmakten tillhörig personal med stöd enbart av förenämnda bestämmelser i 1916 och 1936 års kungörelser skulle äga att avvisa personen i fråga från riskområde. Sannolikt torde viss militär personal behöva utrustas med speciella befogenheter i angivet hänseende. Behovet för militär personal att tvångsvis avvisa en person från riskområde under tid, då länsstyrelses vitesförbud är i kraft, torde emellertid kunna ifrågasättas. Varje gång en person ertappas med att överträda dylikt vitesförbud kommer vite att utdömas. Kan personen i fråga icke gälda vitet, kan vitet förvandlas till fängelse enligt lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (nr 119), där det i 21 § föreskrives, att vad i lagen stadgas om böter även skall gälla viten. Med hänsyn härtill finns det enligt utredningens mening anledning antaga, att ett vitesförbud kommer att respekteras. Skulle upprepade överträdelser av ett och samma vitesförbud likväl ske, torde vederbörande militära myndighet kunna erhålla biträde av polisen på orten med att ur det avlysta området avlägsna den som överträder förbudet eller att hindra vederbörande från att komma in i området. Dylikt biträde torde av praktiska skäl emellertid kunna lämnas endast i begränsad omfattning. Skulle enstaka ingripanden av polis samt fällande till vite visa sig icke utgöra tillräcklig reaktion mot den som överträder vitesförbud, får givetvis en skärpning av hithörande bestämmelser övervägas. Därvid torde måhända viss militär personal böra utrustas med polismans befogenhet i fråga om att hindra obehörig att passera in i avlyst riskområde respektive att avlägsna vederbörande därur. På sätt framgår i det följande under Särskilda yttranden ha ledamöterna Tilly och Per Th. Svensson anmält delvis avvikande mening beträffande innehållet i nästföregående stycke.

3. Förslag till normer för beräkning av ersättning a. Retroaktiv ersättning Såsom utredningen i det föregående närmare belyst, kunna många omständigheter medföra minskning av fångstutbytet för fiskare. Inom vissa av krigsmakten såsom övningsområden (riskzoner) utnyttjade delar av Vänern och Vättern samt av havet utanför Ravlunda och vid Väddö har den militära övningsverksamheten medfört särskilda svårigheter för de i dessa vattenområden verksamma yrkesfiskarena att i full utsträckning driva sin näring. Även om — såsom är fallet — detta fiske bedrivits enbart på allmänt vatten och några rättsligen grundade anspråk på ersättning av statsmedel för minskat fångstutbyte sålunda — enligt vad utredningen tidigare framhållit (Kap. VI. 2.) — icke föreligga, har det likväl synts utredningen skäligt att föreslå, att viss ersättning måtte utgivas av kronan. Härvid bör erinras (se Kap. VI. 1.), att Kungl. Maj :t redan tidigare genom skilda beslut utgivit ersättning till bl. a. vissa av den militära verksamheten i Vänern och vid Väddö störda fiskare. Dylik ersättning har utgått beträffande Vänern för åren 1941—54 och beträffande Väddö för åren 1945—56. Vid remissbehandlingen av det ärende, som avsåg ersättning till fiskare vid Vänern för tiden 1952—54, uttalade bl. a. riksvärderingsnämnden, att det intrång, som kvarstod efter 1954, skäligen syntes kunna tålas av berörda fiskare i trakten av Såtenäs. Anledningarna härtill förklarades vara bl. a., att målområdena i närheten av Såtenäs koncentrerats alltmer, vilket högst avsevärt reducerat intrånget, samt att effektivare redskap (nylonnät) tillkommit. Å andra sidan ville fiskeristyrelsen hålla frågan om ytterligare ersättning öppen. Med stöd av de undersökningar, som utförts under utredningsarbetets gång, har utredningen för sin del kommit till den uppfattningen, att verksamheten vid F 7 även efter 1954 för ett begränsat antal fiskare medfört så stort intrång i deras möjligheter att bedriva fiske, att det framstår som skäligt, att viss ersättning utgives. De tidigare ersättningsomgångarna beträffande Vänernfisket ha utgjorts av individuella ersättningar. Det har emellertid vid utredningens bedömning av möjligheterna att efter individuell prövning utge ersättning för intrång under gången tid visat sig ogörligt att på ett rättvist sätt avväga de skilda fiskarenas inkomstbortfall på grund av den militära verksamheten. Svårigheterna härvidlag, som befunnits utomordentligt stora redan i fråga om det begränsade antalet störda fiskare vid Såtenäs, ha visat sig än mer avsevärda vad gäller det betydligt högre antalet fiskare, som får anses ha lidit intrång i sin i Vättern bedrivna näring. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av det förhållandet, att — såsom utredningen i det föregående närmare belyst — några rättsligen grundade ersättningsanspråk från enskilda fiskare icke kunna anses föreligga, har utredningen funnit det lämp-

153 ligast, att den retroaktiva ersättningen till fiskare vid Vänern och Vättern konstrueras såsom kollektiv ersättning att utbetalas till Vänerns fiskareförbund resp. Vätterns fiskareförbund. Härigenom vinnes även enligt utredningens mening, att sådana kollektiva åtgärder av relativt stor omfattning k u n n a åstadkommas till fromma för fiskarebefolkningen inom de utsatta områdena, som eljest icke kunnat vara möjliga att genomföra. Dylika åtgärder — såsom hamnar, frysanläggningar, kollektiv redskapsanskaffning, utplantering av värdefull fisk — torde även ha den fördelen, att de också på längre sikt medföra ökade möjligheter för fiskarena att med bättre utbyte driva sin näring. Även om de retroaktiva ersättningar, om vilka utredningen i det följande framlägger förslag, i första hand böra användas på sätt nu skisserats, bör detta enligt utredningens mening icke utesluta möjligheten för de lokala fiskareorganisationerna att i samråd med sin huvudorganisation undantagsvis utgiva kontant bidrag till sådan fiskare, som må kunna befinnas genom det militära intrånget ha kommit i en särskilt brydsam ekonomisk situation. Huvudprincipen bör dock vara, att ersättningsbeloppen användas för gemensamma ändamål. Vad nu sagts gäller ersättning till fiskarena vid Vänern och Vättern. Utredningen återkommer i det följande till motsvarande bedömningar vad gäller ersättning till fiskarena vid Ravlunda och Väddö. Som underlag vid beräkningen av kollektiv, retroaktiv ersättning till fiskarena vid Vänern och Vättern har utredningen lagt uppgifter i följande hänseenden. a) Skjutfrekvensen inom de skilda riskområdena i Vänern (Kap. II. A. 1.) och Vättern (bilaga 41). b) Antalet yrkesverksamma fiskare (bilagorna 42 och 43). c) Genomsnittlig dagsinkomst för ifrågavarande fiskare, avseende hela ersättningsperioden. d) Genomsnittligt antal fiskedagar per år. e) Genomsnittligt antal intrångstimmar per fiskare och skjutdag. a) Det har vid utredningens undersökningar visat sig omöjligt att beträffande vissa vid Vättern övande förband (motsv.) erhålla tillförlitliga statistiska uppgifter angående skjutfrekvensen, avseende längre tid tillbaka än 1957. Med hänsyn härtill och då den militära övningsverksamheten vid ifrågavarande förband knappast torde ha undergått större ändringar under åren närmast före år 1957, jämfört med åren närmast därefter, har utredningen funnit det tillfyllest att till grund för sina beräkningar härvidlag lägga genomsnittliga värden för skjutverksamheten under perioden 1957—60. b) Vid beräkningen av det antal fiskare, som i sin näringsutövning i högre eller lägre grad störts av den militära övningsverksamheten, har utredningen icke tagit hänsyn till sådana fiskare, som påbörjat sin fiskeverksamhet först efter det att den militära verksamheten igångsatts inom vederbörligt område. Från denna huvudprincip har utredningen dock ansett det va-

154 ra skäligt att göra ett principiellt avsteg. Sålunda har utredningen medräknat sådan son till äldre fiskare, som under intrångstiden efterträtt sin fader i yrket eller börjat fiska jämsides med honom. Utredningen har ansett det skäligt utgå från den förutsättningen att yrkesfiskare skall anses i viss utsträckning kunna under någon tid bedriva sin näring även efter uppnådd folkpensionsålder. Såsom helt ersättningsgrundande har därför medräknats yrkesfiskare t. o. m. det år vederbörande uppnår 67 års ålder, samt såsom halvt ersättningsgrundande fr. o. m. det år vederbörande uppnår 68 t. o. m. det år vederbörande uppnår 70 års ålder. Binäringsfiskare har beräknats bedriva fiske i halva den för yrkesfiskare genomsnittliga omfattningen och har därför medräknats såsom halvt ersättningsgrundande. Vid sina beräkningar av kollektiva, retroaktiva ersättningar har utredningen utgått från uppgifter, som berörda fiskares lokala organisationer ställt till utredningens förfogande. Dessa uppgifter ha angivit, vilka fiskare som störts i större respektive mindre omfattning, de skilda fiskarenas levnadsålder samt graden av fiskeintensitet (yrkesfiskare eller binäringsfiskare). Det må framhållas, att organisationerna lämnat ifrågavarande uppgifter icke blott beträffande sina medlemmar utan även beträffande övriga fiskare inom resp. organisations geografiska intresseområde. c) För att erhålla riktigast möjliga värde för den under ersättningsperioden genomsnittliga dagsförtjänsten för fiskare har utredningen sökt sig fram på två skilda vägar. Sålunda ha uppgifter i sådant hänseende inhämtats från ett antal fiskare. Vidare ha taxeringsuppgifter införskaffats, avseende ett antal stickprovsvis utvalda fiskare. De på basis av dessa uppgifter framräknade genomsnittliga dagsinkomsterna av fiske ha jämförts med den för lantarbetare under ersättningsperioden gällande genomsnittliga dagsförtjänsten. Sistnämnda belopp har utredningen funnit skäligt höja med 10 % med hänsyn till fiskarens högre omkostnader för båtar, redskap o. d. De sålunda efter olika principer framtagna genomsnittsinkomsterna per dag ha visat god överensstämmelse. I båda fallen ha beräkningarna nämligen givit till resultat ett belopp på ca 30 kr. Utredningen har därför funnit det lämpligt att vid de vidare ersättningsberäkningarna utgå från en under ersättningsperioden genomsnittlig inkomst per fiskedag av 30 kr. d) För fastställande av det genomsnittliga antalet fiskedagar per år har utredningen genom tillmötesgående från fiskarehåll erhållit uppgifter i sådant hänseende, hämtade ur diverse leveransbesked. Av ifrågavarande uppgifter har utredningen funnit, att ett genomsnittligt antal fiskedagar per år om 220 torde få anses välmotiverat. Att grunda ersättningsberäkningarna på det antagandet, att varje skjutdag lett till intrång i fiskeverksamheten, har emellertid synts utredningen oriktigt. I sammanhanget kan nämligen icke uteslutas, att även andra omständigheter än den militära övningsverksamheten kunna ha förelegat, som hindrat några eller samtliga fiskare att viss övningsdag bedriva sin näring. Sådana omständigheter kunna ha drabbat antingen fiskarekåren i dess hel-

155 het, t. ex. för fiske hinderlig väderlek eller olämpliga isförhållanden, eller enskild fiskare, t. ex. sjukdom, viktig familjeangelägenhet eller militärtjänstgöring. Med hänsyn härtill har det för utredningen framstått såsom välgrundat att sätta antalet fiskedagar i relation till så stor del av årets dagar, varunder militär skjutnings- och bombfällningsverksamhet beräknats äga rum, nämligen 330 dagar. Sålunda har utredningen räknat med att den militära övningsverksamheten icke medfört intrång för fiskarena under samtliga fiskedagar. e) Vid sina bedömningar av frågan under h u r lång tid per skjutdag den militära verksamheten medfört intrång för berörda fiskare, har utredningen funnit, att huvudparten av fiskarena få anses ha lidit ett intrång per skjutdag om en timme. Utredningen vill framhålla, att denna siffra är genomsnittlig. Självfallet kunna fiskare inom visst område ha störts betydligt längre tid av övning viss dag. Å andra sidan ha måhända övriga i sjön yrkesverksamma fiskare under samma dag kunnat driva sin näring utan några störningar. Emellertid har utredningen vid sina undersökningar också funnit, att ett antal fiskare mer regelbundet få anses ha störts i sitt näringsfång längre tid än en timme. Det genomsnittliga intrånget för sistnämnda fiskare har utredningen funnit skäligen böra uppskattas till två timmar per skjutdag. Utöver de ovan under a)—e) angivna faktorerna har utredningen vid sina undersökningar funnit ytterligare en omständighet av natur att böra påverka ersättningsberäkningarna. Redan vid de kontakter med berörda militära förband (motsv.), som utredningen tog under det förberedande utredningsarbetet, framkom, att övningsverksamheten under de föregående åren i högre eller lägre grad störts av att olika personer, bl. a. yrkesfiskare, under pågående övningsverksamhet begivit sig in i riskområde och vägrat att trots från militärt håll framförda önskemål avlägsna sig därifrån, förrän fiske slutförts. De militära myndigheterna kunde dock icke statistiskt belysa omfattningen av ifrågavarande hinder för övningsverksamheten. I syfte att erhålla viss statistisk belysning av ifrågavarande spörsmål har på utredningens hemställan förts viss statistik i ämnet vid P 4 under tiden nov. 1961—okt. 1962 (bilaga 40). Denna statistik visar, att mer än var tredje skjutdag (48 av 126) under angivna tidsperiod störts av fiskebåtar under längre eller kortare tidrymd. De statistiska uppgifterna synas sålunda bekräfta den av de militära myndigheterna anförda tendensen härvidlag. Det är härvid att märka, att några motsvarande hinder för den militära verksamheten vid Såtenäs icke kunnat konstateras. Utredningen h a r funnit angivna förhållanden vara av natur att böra påverka ersättningsberäkningarna. Därvid har utredningen med beaktande av den från militärt håll uppgivna störningsfrekvensen stannat för att låta förhållandet ifråga verka reducerande på ersättningsbeloppet beträffande Vättern med 1/4. Däremot har icke funnits anledning vidtaga någon motsvarande reduktion vad gäller Vänernfiskarena. I fråga om det antal år, som bör läggas till grund för beräkningen av

156 retroaktiv ersättning, har utredningen bedömt det som sannolikt, att utredningens förslag till normer för beräkning av ersättning för framtida intrång i fiskeverksamheten icke torde kunna genomföras förrän fr. o. m. 1964. Enligt utredningens mening bör ersättningen beträffande Vättern omfatta en period av tio år, d. v. s. 1954—1963. Till fiskarena vid Vänern har — såsom ovan anförts — utgivits ersättning t. o. m. 1954. För Vänerns del skulle antalet ersättningsår med hänsyn härtill lämpligen böra fixeras till nio (1955—1963). På grundval av de principer, för vilka nu redogjorts, har utredningen uppställt följande formel för beräkningen av den kollektiva, retroaktiva ersättningen till fiskare vid Vänern och Vättern. FlxDxSxExIlxAxV + F2xDxSxExI2xAxV. De i formeln angivna beteckningarna ha följande innebörd. F 1 = antal fiskare, som störts i mindre omfattning. F 2= » » » » större » D = genomsnittlig dagsinkomst. S = genomsnittligt antal skjutdagar per år. E = antal ersättningsår. 1 1 = genomsnittligt antal intrångstimmar (i del av dag) per skjutdag för kategori F 1. 1 2 = genomsnittligt antal intrångstimmar (i del av dag) per skjutdag för kategori F 2. A = faktor varigenom hänsyn tages till att vissa fiskare bedrivit fiske utan hänsyn till de militära övningarna och därigenom förorsakat avbrott i desamma. V = faktor varigenom hänsyn tages till att fiske av andra anledningar än de militära övningarna, bl a otjänlig väderlek, icke kunnat bedrivas samtliga skjutdagar.

Med tillämpning av ovanstående formel ha följande ersättningsbelopp framräknats. (Betr. detaljer i beräkningen hänvisas till bilagorna 42—44). Vänern

Vättern

Fl F2 D S E 11 12 A V

3 4,5 30 123 91 1/8 2/8 — 220/330

23 29 30 150 101 1/8 2/8 3/4 220/330

Ersättningsbelopp

32 287

224156 Utredningen föreslår sålunda, att såsom kollektiv, retroaktiv ersättning utgives (i avrundade belopp) till Vänerns fiskareförbund 33 000 k r och till Vätterns fiskareförbund 225 000 kr., att av respektive förbund i samråd med Svenska insjöfiskarenas centralförbund användas på sätt utredningen i det föregående föreslagit. I detta sammanhang vill utredningen erinra, att enskilda fiskare vid Vänern och Vättern i skilda underdåniga ansökningar anhållit om olika slag av ersättningar med varierande belopp för skilda år. Sålunda ha preciserade 1

Hänsyn tages till varje fiskares levnadsålder (se härom närmare bilagorna 42 och 43).

157 anspråk beträffande ersättning för driftkostnader, tidspillan, redskapsskador och inkomstbortfall framförts från såväl fiskare vid Vänern, vilka erhållit individuella ersättningar genom Kungl. Maj :ts tidigare ersättningsbeslut, som från sådana, vilka vid fastställande av tidigare ersättningsbelopp ansågos av olika anledningar icke ersättningsberättigade. Vidare har Vänerns fiskareförbund genom underdånig skrivelse den 23 december 1958 hemställt om kompensation bl. a. för värdeminskning och oanvändbara redskap samt för fiskevård utan angivande av specificerade ersättningskrav. Sistnämnda, allmänt avfattade krav ha preciserats genom att förbundet till utredningen ingivit avskrift av protokoll (bilaga 45) hållet vid sammanträde den 10 april 1958 med s. k. sakägare rörande förlorat fiske i Dettern. I nämnda protokoll ha förtecknats vissa anspråk på ersättning för oanvändbara redskap (ryssjor). Beträffande nu nämnda ersättningsanspråk får utredningen anföra följande. Såsom framgår av utredningens slutsatser under Kap. III. 4. b. har icke kunnat konstateras något direkt samband mellan försvarets verksamhet inom riskområdet vid Såtenäs och det försämrade utbytet av främst gösfisket i Dettern. Framför allt torde den försämrade göstillgången få tillskrivas förändringar i miljöförhållandena, främst måhända betingade av vattenföroreningar. Icke heller synes det enligt utredningens mening sannolikt, att skjutverksamheten kan i högre grad ha inverkat härvidlag. Med hänsyn härtill finner utredningen tillräckliga skäl icke föreligga för att föreslå utgivande av någon ersättning för obrukbara redskap. Vad däremot gäller anspråken på ersättning för inkomstbortfall, tidspillan, ökade driftkostnader och eventuella redskapsskador få dessa anses tillgodosedda genom utgivande av ovan föreslagna kollektiva ersättning. Vad härefter gäller frågan om ersättning till de fiskare vid Ravhmda, som lidit intrång i sin näring på grund av de militära skjutningarna ut över havet från Ravlunda skjutfält, får utredningen anföra följande. Förhållandena vid Ravlunda äro enligt utredningens mening relativt skiljaktiga från dem i Vänern och Vättern. Detta beror framför allt på att vissa fiskare i trakten av Ravlunda bedriva sin näring med relativt små båtar, vilka icke äro lämpade för fiske på längre avstånd från land. Dessa fiskare,' som med nuvarande båtmateriel icke kunna bedriva fiske annat än inom riskområdet utanför Ravlunda, lida stort intrång genom den militära verksamheten. Nämnda fiskare äro emellertid ett mindre tal av samtliga störda fiskare. Huvudparten av de fiskande utöva fiske från stora, havsgående fiskebåtar. Dessa fiskare förorsakas visst intrång i sin näringsutövning, dock endast på så sätt att deras färdvägar från och till h e m m a h a m n a r n a förlängas i viss utsträckning. Om således den förstnämnda kategorien fiskare lida relativt stort intrång, är motsatsen snarast fallet beträffande den sistnämnda kategorien. Med hänsyn till att yrkesfiskarena vid Ravlunda lida intrång synnerligen ojämnt, har utredningen funnit det föga överensstämmande med skäliga rättvisesynpunkter att beräkna den retroaktiva ersättningen såsom en kollektiv ersättning, även om utredningen är medveten om det mindre önskvärda i att olika beräkningsgrunder tillämpas mellan å ena

158 sidan fiskarena vid Vänern och Vättern och å andra sidan dem vid Ravlunda. Utredningen har därför stannat vid att föreslå individuella ersättningar till de yrkesfiskare vid Ravlunda, som ansetts ha lidit intrång i sin näringsutövning. Vid ersättningsberäkningarna har utredningen funnit det lämpligt uppdela yrkesfiskarena vid Ravlunda i tre grupper. a) Äldre fiskare med mindre fiskebåtar. b) Yngre fiskare med mindre fiskebåtar. c) Fiskare med större fiskebåtar. Gruppen a) består av två fiskare, gruppen b) av likaledes två fiskare samt gruppen c) av tio fiskare. Grupp a) Äldre fiskare med mindre fiskebåtar De båda till grupp a) hänförliga fiskarena äro Nils Johansson, född 1895, och Nils Nilsson, född 1904, båda i Vitemölla. De ha genom att de så gott som fullständigt utestängts från sina tidigare fiskeplatser inom skjutfältets nuvarande riskområde kommit i det läget att de antingen måste bedriva fiske längre ut från kusten med större båtar eller utöva ett mycket begränsat fiske på de platser, som stå dem till buds. Deras ålder lägger hinder i vägen för ett fortsatt lönande fiske under mer besvärliga förhållanden och de sakna kapital till köp av nya och större båtar. Båda kunna antagas ha fortsatt att fiska inom riskområdet i åtskilliga år, om så varit möjligt. Ingen av dem får anses genom omskolning eller liknande åtgärd ha kunnat taga något lönande arbete i hemtrakten eller ens på någon annan plats. För Johanssons och Nilssons del föreslås ersättning enligt följande. Med ledning av inhämtade inkomstuppgifter torde man för vardera kunna utgå från en ungefärlig nettoförtjänst av fiske av 6 000 kronor för år. Eftersom skjutningarna ökat avsevärt under 1958 och intrånget först därunder blivit mera påtagligt, synes ersättning böra utgå från och med år 1959 till och med år 1963, varefter den av utredningen i annat sammanhang föreslagna lokala nämnden torde kunna beräknas komma att träda i funktion. Vad gäller ersättningen till Johansson bör — såsom utredningen i princip anfört i annat sammanhang — densamma nedsättas till hälften från och med år 1963, då Johansson uppnått 67 års ålder. Den lokala nämnden torde för tid efter 1963 få bedöma frågan om ev. ersättning till Nilsson och Johansson. Den ovan antagna nettoinkomsten för år har ansetts intjänad genom fiske av torsk och sill. Johansson och Nilsson bedriva även ålfiske, men enligt uppgift har detta åren 1960 och 1961 varit synnerligen litet inkomstbringande — troligen har det gått med förlust. Man får dock räkna med att ålfisket i framtiden kan ge en mindre inkomst, som emellertid icke kommer att påverka nettoförtjänsten av fisket. Den ersättning, som nu föreslås för ovan angivna tidsperiod, bör utgå efter en nettoförlust, framräknad sålunda. I första hand bör hänsyn tagas till den alltmer ökade trålningen i och omkring berörda fiskeplatser. I detta hänseende bör Johansson och Nils-

159 son vidkännas en minskning av nettoförtjänsten med uppskattade 10 %, d. v. s. med 600 kronor för år. Skjutningarnas och riskzonernas hindrande inverkan på Johanssons och Nilssons fiske torde kunna uppskattas till 35 % per år av fiske i full utsträckning. Med ledning härav synes nettoförlusten böra beräknas till 35 x (6 000-600) = , 8 9 0 k r o n o r 100 Ersättning föreslås med ledning av ovanstående böra utgå till: Johansson (född 1895) för tiden 1959—1962 med 4 X 1 890 7 560: — för år 1963 med 1 X 1/2 av 1 890

945 : _ 8 505: —

Nilsson (född 1904) för tiden 1959—1963 med 5 X 1 890

9 450: —

Detta förslag innebär alltså en engångsersättning för Johansson med 8 505 kronor och för Nilsson med 9 450 kronor, varefter den lokala nämnden för Ravlunda skjutfält får taga ställning till eventuell framtida gottgörelse till berörda båda fiskare. Grupp b) Yngre fiskare med mindre

fiskebåtar

Till denna grupp höra fiskarena Sven Strandberg, Olseröd, och Nils Hellström, Nyehusen. Deras båtar äro otillräckliga för det fiske längre ut till havs, som de p. g. a. skjutningarna nödgats att — i varje fall efter 1958 — bedriva för att kunna erhålla sin försörjning. För dessa fiskares del synes lämpligt med en ersättningsform, som kan underlätta deras möjligheter att skaffa större och för fisket längre ut från kusten mera ändamålsenliga båtar. Sådana båtar böra ha en storlek av ca 30 fot och torde betinga ett pris av 30 000—40 000 kronor i begagnat skick. Kristianstads läns hushållningssällskap, som varje år tilldelas ett visst belopp, år 1962 enligt uppgift ca 400 000 kronor, ur en av fiskeristyrelsen förvaltad fiskerifond för förmedling av lån till fiskare, har i skrivelse till utredningen den 24 augusti 1962 förklarat sig berett att medverka till att Strandberg och Hellström erhålla fiskerilån för inköp av större båtar till ett pris av 30 000—40 000 kronor. Sällskapet är också villigt att förvalta eventuella belopp att användas till förräntning av lånen. För utredningens del synes det dock lämpligast om till sällskapet av statsmedel utbetalades ett engångsbelopp såsom en avbetalning på vardera båten. Med hänsyn till respektive båts inköpspris och till den för lån ur fonden tillämpade räntan, 4 % för år under en tioårsperiod, föreslås att staten gentemot vardera Strandberg och Hellström svarar för ett belopp mot-

160 svarande den sammanlagda 10-årsräntan på inköpspriset, dock högst 15 000 kronor för vardera. Grupp c) Fiskare med större fiskebåtar Följande fiskare böra hänföras till denna grupp. Halvard Hansson Vitemölla Ove Hjelm Vitemölla Nils Rosell Vitemölla Sten Olsson Vitemölla Ivar Persson Vitemölla Edvard Henriksson Baskemölla Sven Lundberg Baskemölla Viktor Månsson Baskemölla Bengt Nilsson Baskemölla Sture Malmgren Kivik Dessa fiskare föreslås skola ersättas för kostnader, som uppkomma genom förlängd gångtid och därmed ökad arbetstid i följd av skjutverksamhetens hindrande inverkan. Ersättningen skall avse en femårsperiod, 1959—1963. För tiden därefter får den lokala nämnden, såsom föreslagits beträffande Nilsson och Johansson härovan, taga eventuell ersättning under bedömande, därvid dock anpassningen efter de nya förhållandena bör beaktas. I likhet med vad som i andra sammanhang antagits torde fisket bedrivas under i genomsnitt 220 dagar (31 veckor) per år. Arbetstiden kan med ledning av från berörda fiskare erhållna uppgifter beräknas bli förlängd med 2 timmar per vecka eller 62 timmar per år. Den ökade gångtiden medför enligt fiskarenas egna uppgifter en ökad driftskostnad med ca 1 kr. 75 öre per timme. Till grund för beräknandet av arbetslönen per timme lägges en lantarbetares genomsnittliga timpenning, för femårsperioden 1959—1963 uppskattad till 4 kr. 75 öre. Reducering bör ske med hänsyn till den utveckling trålfisket fått under senare år och till att denna form av fiske säkerligen kommer att öka. Denna reducering har utredningen funnit böra uppskattas till 25 %. Ersättning till var och en av nu ifrågavarande fiskare för tiden 1959— 1963 föreslås med ledning av ovanstående utgå med 407 kronor för ökade kostnader för drivmedel och med 1 066 kronor för förlorad arbetsförtjänst till följd av den förlängda gångtiden eller med tillhopa i avrundat tal 1 500 kronor per fiskare. Sammanlagt uppgå de ovan föreslagna individuella ersättningarna till fiskare vid Ravlunda till ca 63 000 kr. Beträffande ersättning till fiskare vid Väddö, som förorsakats intrång i sin näringsutövning till följd av den militära övningsverksamheten, vill utredningen anföra följande. Som utredningen framhållit ovan under punkten d. i avsnittet III. 1., pågår f. n. genom riksvärderingsnämndens försorg utredning rörande eventuell ersättning till berörda fiskare för tiden 1957—

161 61. Utredningen har därför ansett sig sakna anledning att verkställa undersökningar rörande storleken av eventuell retroaktiv ersättning till dessa fiskare. Utredningen har vid sina bedömningar funnit förhållandena vid Väddö närmast motsvara dem vid Ravlunda. Detta innebär, att enligt utredningens mening hinder knappast synas möta att utgiva den retroaktiva ersättning, som fiskarena vid Väddö må befinnas skäligen böra erhålla, såsom individuell ersättning. Utredningen har vid sina beräkningar av retroaktiva ersättningar till fiskare vid Vänern, Vättern och Ravlunda utgått från, att de av utredningen föreslagna normerna för beräkning av framtida ersättning skola kunna tillämpas från och med år 1964. Med denna utgångspunkt uppstår för fiskarena vid Väddö en mellanperiod (1962—63), som icke torde omfattas av vare sig riksvärderingsnämndens blivande ersättningsförslag eller den av utredningen ovan (Kap. V. 3.) föreslagna permanenta lokala nämndens tidsmässiga kompetens. Det synes utredningen lämpligast, att förslag till beräkning av eventuell ersättning för nämnda tidsperiod verkställes av den permanenta lokala nämnden snarast efter det den tillsatts. Som underlag för ersättningsberäkningen synes därvid jämväl för denna tid de av utredningen framlagda normerna för fastställande av framtida ersättning böra tillämpas. Såsom i det föregående förutsatts bör förslaget sedan underställas vederbörande centrala myndighet för prövning och avgörande. Utredningen har även ingående övervägt vissa krav på ersättning för intrång i fiske verksamheten 1961—63 från fiskarena vid Ross holm. Som grund för yrkandet om ersättning nämnda år ha företrädare för fiskarena vid sammanträde med representanter för utredningen anfört, att intrånget ökat angivna period, jämfört med åren dessförinnan. Den undersökning av förhållandena, som utredningen härvidlag företagit, utvisar följande. Målområdet har använts färre antal dagar 1961 och 1962 än året dessförinnan. Den utvidgning av riskområdet genom annonser i ortspressen, som skett, har enligt vad utredningen inhämtat pågått ett flertal år. Att döma av inhämtade utdrag av taxeringslängd för aktuella fiskare har fisket 1961 icke givit lägre avkastning än de båda åren närmast dessförinnan. Tvärtom har framkommit, att inkomsterna av fiske 1961 ökat för en väsentlig del av fiskelagets medlemmar. Några särskilda omständigheter kunna därför — såvitt utredningen kunnat finna — icke anses ha tillkommit fr. o. m. 1961, som medfört ökat intrång för fiskarena. Nämnda fiskare ha sålunda enligt utredningens mening hindrats i sin näringsutövning i enbart begränsad omfattning. Utredningen har därför icke funnit tillräcklig anledning föreligga att föreslå att retroaktiv ersättning utgives till berörda fiskare. Utredningen har därvid även beaktat det förhållandet, att det farliga området vid Rossholm i de i pressen utfärdade skjutvarningarna av säkerhetsskäl angivits täcka ett större vattenområde än vad den i Reskrivning av flygvapnets permanenta målplatser (MÅ1R) intagna kartskissen utvisar. Däremot har utredningen — såsom framgår av betänkandet — funnit skäl framlägga vissa förslag för att dels säkerheten vid skjutområdet skall förbättras, 11—630475

162 dels möjligheterna för fiskarena att ostörda bedriva sin näring skola öka. Huruvida fiskarena vid Rossholm böra komma i åtnjutande av framtida ersättning blir naturligen beroende på i vilken omfattning de k u n n a komma att hindras i sin näringsutövning. Till denna fråga torde den av utredningen föreslagna permanenta lokala nämnden för Väddö få taga ställning. Totalkostnaden för statsverket av de i förevarande avsnitt föreslagna retroaktiva ersättningarna till fiskare i Vänern och Vättern samt vid Ravlunda utgör i avrundat tal 321 000 kr. b . F r a m t i d a ersättning Såsom utredningen belyst i tidigare avsnitt kan minskning i en fiskares fångstmängder ha många anledningar. Bland dessa märkas naturliga fluktuationer i fisktillgången, vattenföroreningar, väderleksförhållanden, fiskeintensitet och krigsmaktens verksamhet. I fall då fiskare på grund av försvarets övningar på allmänt vattenområde antingen helt hindras i sin näringsutövning eller erhåller allenast ringare utbyte än eljest (beroende på minskat fångstutbyte till följd av kortare fisketid eller ökade omkostnader för fiskets bedrivande på grund av förlängda färdvägar och dylikt), bör enligt utredningens uppfattning — oberoende av det förhållandet att rätt till ersättning icke föreligger i juridisk mening — fiskaren erhålla viss ersättning från kronan. Vid bedömning av frågan, huruvida ersättning för intrång i fiskeverksamheten på grund av försvarets övningar på allmänt vattenområde bör utgivas, måste ett stort antal olika faktorer beaktas. Till en början måste i de fall, då fiskaren icke helt hindras i utövandet av sin näring, i görligaste mån klarläggas, vilken eller vilka faktorer, som — utöver försvarsverksamheten —- i det enskilda fallet föranlett det försämrade fiskeutfallet respektive de ökade omkostnaderna för fiskets bedrivande. Därest det därvid anses kunna med viss sannolikhet konstateras, att krigsmaktens övningar bidragit till minskning i fångstmängderna eller medfört högre omkostnader, bör graden av negativ påverkan på fiskeutfallet respektive storleken av kostnadsökningen såvitt möjligt fastställas. Bedömes det därvid, att det av krigsmaktens verksamhet förorsakade intrånget endast i ringa mån bidragit till minskningen ifråga eller de ökade omkostnaderna, synes någon ersättning icke böra utgivas av medel från IV. huvudtiteln. Utredningen förutsätter, att vederbörande fiskare lämna de uppgifter om fångstmängder och inkomstförhållanden, som kunna erfordras för att fastställa graden av intrång. Utan en sådan samverkan från fiskarenas sida torde bestämmandet av intrångets omfattning bli synnerligen vanskligt. Det synes utredningen även böra förutsättas att berörda fiskare lämna ersättningsberäknande myndighet samtycke jämlikt 17 § sekretesslagen att i förekommande fall taga del av sådana till annan myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen eller eljest för beräknande av skatt.

163 De fiskare, som enligt vad i det föregående anförts skola kunna komma i åtnjutande av ersättning på grund av intrång i näringsutövning, böra enligt utredningens uppfattning vara yrkesfiskare och binäringsfiskare. Med yrkesfiskare förstår utredningen i detta sammanhang sådana fiskare som helt eller åtminstone till huvudsaklig del försörja sig på fiske och med binäringsfiskare sådana fiskare som ha inkomster av annat mera stadigvarande arbete, t. ex. såsom diversearbetare, grovarbetare eller lantbrukare (ägare av mindre gård), men som för sin utkomst även nödgas utöva fiske. Rena tillfäillighetsfiskare ävensom fritidsfiskare böra icke kunna komma i åtnjutande av här avsedd ersättning. Endast sådan fiskare som påbörjat sin fiskeverksamhet, innan militär verksamhet igångsatts inom visst område, bör äga åtnjuta ersättning. Utredningen anser det dock skäligt, att man härvidlag gör ett principiellt avsteg. Sålunda bör även sådan son till äldre fiskare som under intrångstiden efterträtt sin fader i yrket eller börjat fiska jämsides med honom äga åtnjuta ersättning. Om sådan ersättningsberättigad fiskare upphör med sin verksamhet, bör han — om han icke kan få avsättning för sina redskap — kunna få dem inlösta av staten. Även om utredningen ansett sig böra draga en gräns här, har den vid sina överväganden i hithörande hänseenden utgått från att samhällsekonomiska skäl samt beredskaps- och fiskevårdssynpunkter tala för att man även framdeles vid här ifrågavarande vatten bör bibehålla en stam av yrkesfiskare till sådant antal som erfordras för att tillgodose anförda synpunkter. Utredningen räknar med att utvecklingen på detta område kommer att följas med uppmärksamhet av statsmakterna. I enlighet med vad utredningen anfört beträffande beräkning av retroaktiv ersättning (Kap. VI. 1. a.) synes det utredningen skäligt utgå från den förutsättningen, att yrkesfiskare skall anses i begränsad omfattning kunna fortsätta sin näringsutövning även viss tid efter uppnådd folkpensionsålder. Vid beräkning av ersättning till yrkes- eller binäringsfiskare bör man därför utgå från den förutsättningen, att vederbörande kunnat i full omfattning bedriva sin näring t. o. m. det år han uppnår 67 års ålder, samt i halva nämnda omfattning fr. o. m. det år han uppnår 68 t. o. m. det år han uppnår 70 års ålder. Denna presumtionsregel kan naturligen endast tillämpas i de fall, då de faktiska omständigheterna icke tala mot en dylik bedömning. Dock bör ersättning aldrig utgå till fiskare för år, varunder han uppnår högre än 70 års ålder. Vad gäller avvägning av ersättnings storlek till yrkesfiskare jämfört med binäringsfiskare, bör man enligt utredningens uppfattning antaga, att — därest icke förhållandena i det särskilda fallet föranleda till annan bedömning — intrång för binäringsfiskare måste anses medföra ekonomiska konsekvenser i, räknat per timme eller dag, enahanda omfattning som intrång för yrkesfiskare. Vid bedömning av frågan, huruvida viss fiskare lidit intrång i sin näringsutövning genom försvarets verksamhet, torde man böra utgå från den förutsättningen, att intrång uppstått för fiskare, inom vars naturliga

164: fiskevattensområde övning ägt rum viss dag. Därest så är fallet, torde enbart dylikt förhållande emellertid icke kunna läggas till grund för utgivande av ersättning till fiskaren ifråga. En bedömning får också göras av de möjligheter fiskaren kan ha haft att under intrångsdagen bedriva fiske annorstädes än inom sådant riskområde, som utnyttjats av viss försvarsenhet. Måhända har fiskaren under övningsdagen kunnat utnyttja annat icke alltför avlägset fiskevatten, där han också kan fiska. Har han likväl den dagen helt avstått från att bedriva fiske, bör ersättning icke utgivas med högre belopp än som skulle ha tillkommit fiskaren, därest han bedrivit sitt fiske å det fria området. I sistnämnda fall torde sålunda endast kunna utges det lägsta beloppet av ersättning för intrång och ersättning för förlängda färdvägar med därav följande kostnader för fiskaren. Sålunda bör i dylikt fall någon sannolikhetsberäkning av utfallet av eventuellt fiske inom det icke utnyttjade vattenområdet, jämfört med fiske inom riskområdet, icke utföras. Har fiskaren viss dag icke lämpligen kunnat bedriva fiske inom annat område än av försvaret utnyttjat riskområde, bör ersättning utges med belopp, beräknat med hänsynstagande i första hand till vederbörande fiskares deklarerade inkomster och i andra hand jämväl till den för lantarbetare genomsnittliga dagsinkomsten, förhöjd med 10 % med hänsyn till fiskarens högre omkostnader för redskap och dylikt. Hel dagersättning bör utgivas endast i sådana fall, där krigsmakten bedrivit verksamhet inom riskområde under hel dag eller så stor del av dag att fiske i sin helhet omöjliggjorts. Därvid torde böra särskilt beaktas, att fiskare med hänsyn till näringens natur mången gång icke kan utnyttja allenast kortare tider av dag, varunder försvarets övningsverksamhet icke pågått inom visst riskområde. Å andra sidan torde i vissa fall fiske kunna bedrivas i relativt normal omfattning inom riskområde, därest försvarsverksamheten är förlagd till tider av dygnet, som icke äro lämpade för utövande av fiskerinäringen. Genom det förvarningssystem beträffande riskområdena i Vättern, som utredningen i annat avsnitt av betänkandet föreslår, torde möjligheterna för fiskare därstädes att anpassa sin näringsutövning till verksamheten inom de skilda riskområdena kunna komma att icke obetydligt öka. Detta system bör därför enligt utredningens uppfattning medföra icke oväsentliga fördelar för såväl fiskarena som försvaret. På motsvarande sätt torde samordningen mellan fiskarena och försvarets verksamhet inom andra vattenområden underlättas, därest nu pågående försök med utlåning till fiskare av apparater för sändning och mottagning av radiomeddelanden visa, att tekniska möjligheter för radiosamband föreligga eller kunna åvägabringas efter viss förbättring av materielen. I de fall, då fiskare har kunnat bedriva sin näring under del av dag inom det av honom vanligen utnyttjade vattenområdet, bör ersättning för sådan tid, varunder han hindrats på grund av krigsmaktens verksamhet, ersättas med visst belopp per timme. Skulle det t. ex. visa sig, att en fiskare på grund av försvarets verksamhet inom visst område kunnat bedriva fiske endast fyra timmar viss dag, och har fiskarens fångst under sådan dag

165 blivit mindre än genomsnittligt under dag, då fiske kunnat ske utan hinder av försvarsverksamheten, bör orsakssammanhang anses föreligga mellan den minskade fångstmängden och den kortare fisketiden, och ersättning bör därför utges för återstoden av den för fiskaren beräknade arbetsdagen, i exemplet 4 timmar. Härvid bör -— såsom ovan anförts — ersättning beräknas efter visst belopp per timme. Ersättning till fiskare, som lidit intrång i sin näringsutövning på grund av försvarets verksamhet, bör beräknas och utgivas för viss tidsperiod. Inom sådana områden (Vänern, Vättern, Ravlunda och Väddö), där övningsverksamhet äger r u m relativt kontinuerligt, synes ersättning böra beräknas för viss tidsperiod, lämpligen för månad. Inom sådant område åter, där försvarets verksamhet pågår endast sporadiskt, bör ersättning beräknas och utgivas efter varje avslutad övningsomgång (enstaka dag eller visst antal dagar, dock i regel icke längre tid än kalendermånad). Såsom utredningen ovan föreslagit (Kap. V. 3.), bör ersättningsberäkning verkställas av lokal nämnd respektive försvarets civilförvaltning. Det bör ankomma på vederbörande ersättningssökande fiskare att hos den lokala nämnden göra ansökan om ersättning. Ansökan bör göras på för ändamålet särskilt utarbetad blankett. Förslag till utformning av dylik blankett bifogas (bilaga 39). Den lokala nämnden har att, sedan ansökan inkommit, om så anses erforderligt, remittera densamma för yttrande till det förband, som förorsakat intrånget. Efter förslag av Kungl. Maj :t (proposition 1962:201) har beslut fattats om överförande av fiskprisregleringsmedel till en försäkringsfond för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare. Ersättning från denna kassa skall enligt departementschefens uttalande i nämnda proposition kunna utgå, därest arbetslöshet anses föreligga vid avbrott i fisket på grund av långvarig storm eller annat oväder, isläggning, maskin- eller båthaveri eller drivmedelsbrist. Naturligen kunna fall komma i fråga, då ersättning i och för sig skulle kunna tänkas komma att utgivas från såväl nämnda kassa som vederbörande lokala nämnd. Emellertid bör enligt utredningens mening någon form av samordning ske mellan ersättning från den erkända arbetslöshetskassan och från den lokala nämnden (motsvarande). Utredningen — som i denna del under hand samrått med tillsynsmyndigheten för de erkända arbetslöshetskassorna, arbetsmarknadsstyrelsen — föreslår härvidlag, att fiskare icke skall äga åtnjuta ersättning från försvaret för intrång sådan dag, då fiskaren kan få ersättning från kassan. Motsvarande samordning bör ske för dag, då fiskare äger åtnjuta sjukpenning (hempenning). Någon valrätt för vederbörande fiskare mellan nu nämnda ersättningar från försvaret och från arbetslöshetskassan respektive allmän försäkringskassa bör sålunda icke föreligga. I det föregående ha behandlats frågor om ersättning till fiskare, som störts i sin näringsutövning genom försvarets verksamhet. Fiskare kan emellertid tillfogas ekonomisk skada till följd av försvarsverksamheten även därigenom att fiskredskap skadas. Sådana skador uppstå vanligen

166 genom att redskap fastnar i någon på botten befintlig rest efter militärt föremål (t. ex. störtat flygplan, sjunken raket eller torped), eller att militär materiel eller del därav (t. ex. projektil eller splitter) fastnar i redskapet. I båda fallen bli följderna vanligen, att redskapet sönderrives i större eller mindre omfattning. Bestämmelser till skydd mot nedskräpning i naturen finnas meddelade i naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688). Enligt 26 § denna lag skall envar tillse, att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Under vissa förutsättningar kan länsstyrelse jämlikt 27 § naturskyddslagen vid vite ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Har någon åsidosatt stadgandet i 26 § och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom, straffas vederbörande jämlikt stadgande i 32 § andra stycket med böter, högst trehundra kronor. Jämlikt 33 § är den som gjort sig skyldig till förseelse, varom sägs i 32 §, skyldig att ersätta all kostnad som föranledes därav. I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj:t i proposition 1963: 71 framlagt förslag bl. a. till riktlinjer för naturvårdsverksamheten och dess organisation. I propositionen framhålles vikten av att den tilltagande nedskräpningen med avfallsprodukter av olika slag kan bringas att upphöra. Enligt utredningens mening böra de militära myndigheterna efter bästa förmåga medverka till att vattenområden icke i onödan nedskräpas. Det ligger emellertid i sakens natur, att rester av projektiler och annan militär materiel slå ned i vatten, som utgör riskområde, och sjunker till botten. I vissa fall kunna sjunkna föremål ha sådant värde (t. ex. torpeder), att det framstår såsom ekonomiskt försvarbart att bärga dem. I de flesta fall stå bärgningskostnaderna dock icke i rimliga proportioner till värdet av det bärgade godset. I dylika fall torde det vara nödvändigt att låta de sjunkna föremålen kvarligga på botten. Naturligen kunna undantagssituationer uppstå, då det sjunkna föremålet (t. ex. flygplansvrak) utgör en så allvarlig fara för sjöfarten, att utmärkning icke kan anses utgöra tillräcklig säkerhetsåtgärd utan anstalter måste vidtagas för föremålets undanskaffande. Som regel torde det emellertid vara nödvändigt att låta sjunkna militära föremål (delar därav) ligga kvar på botten. Det kan i anseende härtill ävensom till gällande bestämmelser på naturskyddets område i och för sig te sig naturligt, att fiskare, som bedriver fiske på allmänt vattenområde och vars redskap gå sönder p. g. a. att militära föremål fastna däri, får ersättning för dylika skador. Det är emellertid att märka, att någon rätt till ersättning i dylika fall icke föreligger enligt skadeståndsrättsliga regler. Den ersättning, som kan utgivas, utgår därför enbart av billighet. Frågor om utgivande av dylik ersättning handläggas av försvarets civilförvaltning efter skaderegleringsnämndens hörande. Civilför-

167 vattningen äger härvid besluta om ersättning, som icke överstiger 15 000 kronor, därest nämnden tillstyrkt ersättning (se härom närmare under Kap. V. 3.) Utredningen har sig bekant, att dylik ersättning i vissa fall utgivits till fiskare, som lidit skada. Utredningen anser, att handläggningen av ifrågavarande ärenden framdeles bör ske av samma myndigheter som hittills. Enligt utredningens mening bör prövningen av dylika ersättningsärenden ske med välvilja. Dock torde ersättning icke annat än under särskilda förhållanden böra medgivas fiskare, som vid upprepade tillfällen åsamkats skada å redskap inom ett och samma lokalt mycket begränsade vattenområde och som har skälig anledning antaga, att förnyat fiske inom området kommer att medföra nya skador, t. ex. genom förekomsten av flygplansvrak.

4.

Prövotidsåtgärder

De försök, som skett inom ramen för utredningsarbetet och för vilka redogörelse lämnats ovan under Kap. III. 4., ha enligt utredningens mening givit vid handen, att rödingens reproduktion kan påverkas av sprängningar, under förutsättning att explosionscentrum är beläget relativt nära lekplats. I vilken omfattning sprängningar kunna medföra skador på en hel sjös rödingbestånd låter sig emellertid icke avgöra utan en längre tids undersökningar. En dylik försöksserie, som icke sällan föreskrives i domar i vattenmål, brukar benämnas prövotidsåtgärder. Enligt utredningens mening vore det av synnerligen stort värde, om man genom prövotidsåtgärder kunde fastställa militära sprängningars och skjutningars inverkan på Vätterns rödingbestånd. Vid en dylik undersökningsserie torde man dock knappast kunna renodla den från den militära verksamheten härflytande negativa påverkan på fiskbeståndet ifråga. Som torde ha framgått av det föregående kunna nämligen åtskilliga andra faktorer ha en avgörande betydelse i fråga om rödingbeståndets utveckling. Utredningen vill i detta sammanhang endast peka på vattenföroreningar samt naturliga fluktuationer i beståndet på grund av växelverkan med andra fiskslag (t. ex. röding-sik). Dessa förhållanden medföra enligt utredningens uppfattning, att även om man företager en närmare analys av rödingbeståndets utveckling under en längre tidsperiod, man svårligen torde k u n n a ange den ena eller andra faktorn såsom huvudsaklig orsak till den konstaterade utvecklingen. Dock synes en dylik analys kunna ge informationer av allmänt intresse rörande rödingbeståndets utveckling. Med hänsyn härtill vill utredningen förorda, att vissa prövotidsåtgärder snarast igångsättas i sådant syfte. Av vad ovan sagts följer dock, att kostnaderna för åtgärderna i fråga knappast böra bestridas från IV. huvudtiteln utan snarare från IX. huvudtiteln. En dylik analys synes lämpligen böra företagas av fiskeristyrelsen. Självfallet böra de militära myndigheterna efter måttet av tillgängliga resurser och därest fiskeristyrelsen så

168 tinner lämpligt biträda vid ifrågavarande undersökningar genom att ställa materiel och personal till förfogande. Åtgärderna ifråga skulle förslagsvis kunna komma till utförande enligt följande. De åtgärder, som synas erforderliga i sammanhanget, torde i Vättern främst vara en beståndsanalys, kombinerad med en tillväxtundersökning. För ändamålet torde bl. a. en utsättning av märkta rödingungar vara nödvändig, samtidigt som en kontroll sker av totalfångsten av fisk i Vättern. Ekolodsundersökningar och undervattensfotografering kunna därjämte komma att erfordras. Under prövotiden, som lämpligen bör omfatta tio år, bör en årlig utsättning ske av förslagsvis 5 000 rödingungar med en vikt av mellan 25 och 150 g per styck. Ifrågavarande utsättning fyller därvid — förutom den rent analytiska funktionen — i viss mån även funktionen att medföra en förstärkning av rödingbeståndet i Vättern. Som utredningen i det föregående redovisat (Kap. III. 1. a.), utgår alltsedan 1945 av medel, som disponeras av fortifikationsförvaltningen, ett årligt belopp om 500 kr. för utplantering av fiskyngel i Vättern. Därest utredningens förslag om prövotidsåtgärder genomföres, synes ifrågavarande anslag kunna indragas.

KAPITEL VII

Sammanfattning

Efter en redogörelse för utredningens direktiv (Kap. I. 1.) lämnas i betänkandet inledningsvis (Kap. I. 2.) en kortfattad historik beträffande frågan om utgivande av ersättning till person, som på grund av försvarsverksamhet lidit ekonomisk skada. Särskilt redogöres därvid för vissa av dåvarande borgmästaren Maths Heuman 1940 och dåvarande hovrättsrådet Gösta Thulin 1951 avgivna förslag till riktlinjer för beräkning av ersättning i sådana fall samt för statsmakternas beslut i anledning av förslagen. Härefter redovisas (Kap. II. A.) en undersökning av inom vilka områden sådan försvarsverksamhet i form av skjutning, bombfällning, sprängning och torpedprovning äger rum, som i och för sig skulle kunna medföra störningar för fiskeverksamheten. Utredningen har från vederbörande försvarsgrensstaber inhämtat, att tillkomsten under senare år av vissa skjutfält (t. ex. i Älvdalen och vid Prästtomta samt i övre Norrland) icke kan beräknas komma att medföra någon minskning i omfattningen av verksamheten vid de för fiskerinäringen särskilt betydelsefulla övningsområdena. Att döma av de militära myndigheternas uppgifter skulle å andra sidan riskerna för en ytterligare utvidgning av övningsverksamheten inom för fiskare speciellt värdefulla vattenområden kunna bedömas som relativt begränsade. Utredningen framlägger i detta sammanhang (Kap. II. A. 3.) vissa synpunkter beträffande lokaliseringen av övningsområden för krigsmakten. Förstöring av obrukbar ammunition sker i viss utsträckning genom sänkning i insjöar eller i havet. Utredningen har emellertid inhämtat, att den tekniska utvecklingen lett till förbättrade möjligheter att förstöra ammunition genom bränning. För utredningen har det framstått som synnerligen angeläget, att all ammunition framdeles förstöres på land och att därmed sammanhängande tekniska problem snarast bringas till lösning. Vederbörande myndigheter böra erhålla uppdrag att närmare utreda dessa problem. Fiskare, vilka bedriva sin näring inom vissa av de vattenområden, som försvaret tager i anspråk för sin övningsverksamhet, ha i skilda sammanhang framfört påståenden om att de därigenom tillfogats ekonomisk skada och i anledning därav krävt ersättning av kronan. Vad gäller vissa sådana vattenområden ha ersättningar också utgivits till berörda fiskare. Beträffande några områden kvarstå däremot dylika krav oreglerade. Så är fallet beträffande vissa delar av Vänern och Vättern samt av havet utanför Ravlun-

170 da, Väddö och Rossholm. Utredningen redogör i Kap. III. 1. för påståenden om skador från fiskare inom sistnämnda områden. I skilda sammanhang har man från fiskarehåll velat göra gällande, att försvarets övningsverksamhet inom vissa vattenområden medför icke blott störningar i fiskeverksamheten för berörda fiskare utan även skador på fiskbestånden. Utredningen har funnit det angeläget att söka bringa klarhet i förhållandena härvidlag. För att kunna bedöma eventuell skadeverkan på fiskbeståndet erfordras bl. a. uppgifter av statistisk art rörande beståndets sammansättning, storlek och beskaffenhet. Beklagligtvis är statistiken i dessa hänseenden mycket ofullständig beträffande insjöfisket. Utredningen redogör i Kap. III. 2. för den officiella statistik, som föreligger beträffande sådant fiske. Härutöver redovisar utredningen viss annan statistik. Beträffande det för Vätternfisket betydelsefulla rödingbeståndet uppvisar tillgänglig statistik icke oväsentliga fluktuationer. Av särskilt intresse är därvid att konstatera, att avkastningen av rödingfisket i Vättern steg markant 1961, jämfört med åren dessförinnan. Huruvida denna ökning kommer att bli bestående, torde dock vara tveksamt. Anledningarna till dessa fluktuationer ha tidigare belysts av framlidne professorn G. Alm. Utredningen återger i sammandrag de slutsatser Alm dragit rörande orsakerna till uppkomsten av dylika fluktuationer. Alm vill förklara fluktuationerna främst med växelspelet mellan röding och sik. Den militära övningsverksamheten i Vättern kan enligt Alm däremot icke i högre grad ha inverkat på rödingbeståndet. Enligt vad utredningen inhämtat är tillgången på röding — liksom på alla andra fiskarter —- beroende av många faktorer, såväl klimatiska och hydrografiska som sådana bestående i konkurrens dels fiskarterna emellan, dels inom den egna arten. Ett synnerligen invecklat komplex av miljöfaktorer styr sålunda fiskbeståndens sammansättning och förhållanden i övrigt. Beträffande röding tillkommer en faktor, som icke har aktualitet betr åtskilliga andra fiskarter, nämligen rödingens karaktär av ishavsrelikt. I samband med behandlingen i stort av fiskförekomsten i Vättern ingår utredningen särskilt på förhållandena vid grundet Hojen, en betydelsefull lekplats inom Skaraborgs län. Utredningen har låtit undersöka förhållandena därstädes. För denna undersökning redogöres närmare under Kap. III. Vissa med detta grund sammanhängande spörsmål behandlas utförligare av ledamöterna Högström och Nils Svensson i särskilt yttrande. Bland fiskarterna i Vänern har gösen särskild betydelse från utredningens synpunkter. Utredningen har därvid speciellt studerat förhållandena i viken Dettern i södra Vänern, i vars närhet Skaraborgs flygflottiljs (F 7) övningsområden äro belägna. I Detterområdet synes enligt tillgänglig statistik en minskning av gösbeståndet ha ägt rum alltsedan 1945. Orsakerna härtill k u n n a antagas vara såväl naturliga fluktuationer i beståndet som från leksynpunkt negativa förändringar i miljöförhållandena. Då man från fiskarehåll velat göra gällande, att invandringen till lekområdet Dettern

171 hindras av verksamheten vid F 7, har utredningen låtit företaga provfiske och ekolodning i de aktuella vattnen. Utredningens expert har med stöd av resultaten av dessa undersökningar, som närmare redovisas i Kap. III. 4. b., funnit det sannolikt, att sprängning av stridsladdad ammunition inom F 7:s övningsområden i regel påverkar fisken blott momentant och knappast gör annat än fördröjer invandring i Dettern för längre tid än några timmar eller något dygn. Utredningens majoritet har anslutit sig till expertens uppfattning härvidlag. Ledamoten Högström har däremot i särskilt yttrande ansett invandringen sannolikt bli fördröjd längre tid och i vissa fall bli mer eller mindre spolierad. E n grundläggande fråga vid bedömningen av spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning försvarets verksamhet påverkar fiskbestånden, är explosioners inverkan på fisk. Utredningen har tagit del av de undersökningar, som härvidlag tidigare företagits i Sverige och utlandet, och redovisar dessa i Kap. III. 3. Åtskilliga skadefaktorer angivas i dessa undersökningar, såsom mängd och art av sprängämne, bottenbeskaffenhet, vattendjup, avstånd från explosionsplats, art och storlek av fisk, som utsätts för explosion samt stillastående eller rinnande vatten. Av undersökningarna framgår klart, att fisk påverkas av sprängningar. För utredningen har det framstått såsom synnerligen betydelsefullt att i största möjliga utsträckning klarlägga explosioners inverkan på olika utvecklingsstadier av röding. Då frågan härom icke tidigare undersökts experimentellt, har utredningen låtit företaga en serie prov för att få spörsmålet ifråga belyst. Dessa försök, för vilka redogöres i Kap. III. 4. a., visa, att icke ringa skador kunna drabba rom och yngel av röding, som utsätts för sprängning av 50 kg och 250 kg minbomber. Klar påverkan synes kunna uppstå på upp till 500 meters avstånd från sprängplats. Effekten bortom 250 meters avstånd är dock ringa. De skilda utvecklingsstadierna av röding äro 1 mycket olika grad känsliga för sprängningar. Tåligast är rom i ögonpunktsstadiet och mest lättskadat nykläckt yngel och simfärdigt yngel. En jämförelse med resultaten av vissa 1946 företagna försök synes antyda, att verkan av sprängningar torde vara mindre på äldre ungar och större fisk än på yngre stadier, med undantag dock för ögonpunktsstadiet. Skador på fisk till följd av en sprängning förorsakas huvudsakligen av därvid uppkommande tryckvåg. För att bedöma effekten i skadehänseende av en sprängning erfordras kännedom om tryckvågens omfattning, intensitet och varaktighet. Utredningen har i dessa frågor (Kap. III. 5.) anlitat särskild expertis, vilken framhållit, att dessa spörsmål äro av synnerligen invecklad art. Några generella slutsatser kunna icke dragas rörande tryckvågors gång i vatten. De lokala förhållandena äro nämligen helt avgörande härvidlag. Icke heller k u n n a erfarenheter av ljudvågors beteende i vatten bidraga till att lösa de med tryckvågorna förenade problemen. Utredningen lägger — som ovan anförts — stor vikt vid att ammunition framdeles icke förstöres genom sänkning i vatten. En orsak härtill har varit sannolikheten för att det till följd av sänkningen — liksom till följd av

172 sprängning i vatten — skulle finnas risk för kemiska processer, vid vilka bildades för fisk giftiga ämnen. Utredningen söker i Kap. III. 6. belysa förhållandena härvidlag. För att söka klarlägga dessa frågor har utredningen dels tagit del av den vetenskapliga litteraturen på området, dels haft överläggningar med specialister i ämnet. Resultaten härav visa, att man icke torde kunna bortse från att rester av projektiler eller ammunition genom kemiska förändringar kunna bilda i vatten lösliga, för fisk skadliga ämnen. Måhända ha dock de vid sprängningar i vatten uppkommande nitrösa gaserna större giftverkan. Utredningen föreslår, att dessa frågor bli föremål för närmare vetenskapliga undersökningar. Dock anser sig utredningen kunna konstatera, att nämnda giftverkningar k u n n a i negativ riktning påverka fiskförekomsten inom ett visst område. Den negativa påverkan bör dock icke överskattas. Många faktorer utom försvarsverksamheten kunna — såsom tidigare framhållits — påverka fiskbestånden. En av de sannolikt mest betydelsefulla faktorerna utgör vattenföroreningarna. Utredningen redogör i Kap. III. 7. för förhållandena i detta hänseende dels i allmänhet, dels och främst i Vänern och Vättern. Det är att märka, att avloppsutsläpp i vatten icke alltid äro skadliga för fiskbeståndet. Tvärtom medför en intill viss gräns ökad tillförsel av närsalter större fiskproduktion, enär grundfödan för fisken då tilltager i mängd. Först sedan nämnda föroreningsgräns överskridits, få föroreningarna till följd att fiskbeståndet minskas. I fråga om vattenbeskaffenheten i Vättern redovisar utredningen resultaten av dels vissa i litteraturen omnämnda analyser, dels statens vatteninspektions 1962 påbörjade undersökningar. Härutöver har utredningen låtit företaga undersökning av Vättervatten. Utredningen anser, att de skilda analysresultaten ge vid handen, att en viss ökning i Vättervattnets närsalthalt möjligen pågår. Denna ökning synes dock vara ringa vad gäller Vättern i dess helhet. Däremot torde lokalt större förändringar i vattenbeskaffenheten föreligga. Vänerns vattenbeskaffenhet är sedan 1959 föremål för undersökningar av statens vatteninspektion i samråd med Vänerns vattenvårdskommitté. Liknande analyser ha sedan 1958 företagits av Lidan-Nossans vattenvårdsförbund. Utredningen har fått taga del av hittills föreliggande analysresultat. Dessa synas ge vid handen, att viss förorening kan förekomma och att den särskilt lokalt — såsom exempelvis i Dettern — ej torde vara obetydlig. I Kap. III. 8. lämnar utredningen en sammanfattning av sina synpunkter på de i Kap. III. behandlade frågeställningarna. Utredningen behandlar i Kap. IV. främst olika åtgärder till begränsande av de hinder i fiskerinäringen, som försvarets verksamhet förorsakar. Inledningsvis redogör utredningen (Kap. IV. 1.) för belägenheten av de riskområden, som i detta hänseende äro aktuella. Det må framhållas, att antalet riskområden vid Vättern uppgår till icke mindre än 34. Utredningen redogör i Kap. IV. 2. för de eventuella skadeståndsrättsliga följderna för försvaret av övningar på enskilt resp. allmänt vatten. Om övning försiggår på enskilt vatten, som kronan icke äger, måste kronan enligt

173 allmänna skadeståndsrättsliga regler utgiva ersättning till fiskerättsägaren, om denne genom övningen hindras från att bedriva fiske. Sker övning däremot på allmänt vatten, tillgodogör sig kronan under tiden för övningen u t a n ersättningsskyldighet faktiskt området ifråga. Vid övningar på allmänt vatten saknas vanligen f. n. rättsliga möjligheter att beivra enskilds för övningens bedrivande störande vistelse inom området. Endast beträffande några få riskområden, i vilka ingå allmänt vatten, har vederbörande länsstyrelse utfärdat förbud för obehörig vid vite att uppehålla sig inom riskområdet. Utredningen lämnar i Kap. IV. 2. en redogörelse för dylika vitesförbud men återkommer i senare sammanhang (Kap. VI. 2.) till frågan om rättsenligheten av sådana förbud. Utredningen har övervägt möjligheterna att till tid eller rum begränsa sådan övningsverksamhet, som medför intrång för fiskeverksamheten (Kap. IV. 3. och 4.). Det har emellertid visat sig, att begränsning genom tillfällig eller permanent koncentration av försvarsverksamheten till ett mindre antal övningsområden hindras av nuvarande höga utnyttjandefrekvens och de med en dylik koncentration förenade avsevärda investeringskostnaderna. Icke heller föreligga möjligheter ått till ytan begränsa f. n. utnyttjade områden. Utredningen lämnar i detta sammanhang en kort redogörelse för den sannolika vapentekniska utvecklingen. Övande militära enheter skola enligt gällande bestämmelser vidtaga olika åtgärder för att undvika att skador uppstå till följd av övning. Dylika åtgärder, för vilka utredningen redogör i Kap. IV. 5. utgöres bl. a. av varningsmeddelanden i radio och dagspress samt på anslagstavlor, bevakning, avspärrningar och signalanordningar. Under utredningstiden ha försök företagits för att utröna värdet av radar och radio som övervakningsmedel. Hittills föreliggande resultat tyda på att radio och radar kunna i vissa fall utgöra värdefulla komplement till övervakningssystemet i övrigt. Utredningen föreslår (Kap. IV. 6.) därför, att erfarenheterna från den fortsatta försöksverksamheten härvidlag utnyttjas vid den kontinuerliga översyn av säkerhetsbestämmelserna, som företages inom försvarsgrensstaberna. Som ovan anförts finnes i Vättern ett stort antal riskområden (34 st.). För att underlätta för fiskare och andra sjöfarande att snabbt få en samlad bild av övningsverksamheten i Vättern viss dag bör enligt utredningen en central informationskälla inrättas, lämpligen i anslutning till trafikledarorganisationen vid Västgöta flygflottilj (F 6), som för ändamålet förses med en telefonsvårare. I samma syfte har utredningen medverkat till att inom arméstaben uppgjorts en karta över hela Vättern med samtliga riskområden angivna (bilaga 35). Vid överläggningar med utredningen har arméstaben förklarat sig beredd föreskriva, att gränserna för dessa områden icke få ändras annat än genom beslut av försvarsgrenschefen. Utredningen har utgått från att motsvarande skall gälla beträffande flygvapnets övningsområden vid Vättern. Utredningen har funnit särskilt behov föreligga av utmärkning av visst riskområde vid Vättern och framlägger i bilaga 38 därav betingade förslag. Utredningen har övervägt olika organisatoriska åtgärder för dels behand-

174 ling av frågor, som äro av gemensamt intresse för försvaret och fiskerinäringen, dels beräkning av ersättning till fiskare, som förorsakas ekonomiska skador till följd av försvarsverksamheten. Efter en redogörelse för tidigare förslag härvidlag (Kap. V. 1.—2.) framlägger utredningen förslag om inrättande av lokala nämnder av permanent eller tillfällig natur. Dessa nämnder böra fungera som kontaktorgan mellan försvaret och fiskerinäringen. I dem böra ingå dels representanter för krigsmakten, dels vederbörande fiskerikonsulent. Innan övning företages, bör från nämnd inhämtas yttrande rörande övningens från fiskesynpunkt lämpligaste förläggning till tid och rum. Nämnd skall därvid göra en preliminär beräkning av de ekonomiska skador, som övningen kan förmodas förorsaka. Vidare bör nämnd vara ersättningsberäknande organ, då fråga är om fastställande av slutlig ersättning till fiskare enligt utredningens normer. Med hänsyn till övningsverksamhetens frekvens vid Vänern, Vättern, Ravlunda och Väddö, böra nämnderna därstädes bli permanenta. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om inrättande av permanent nämnd och om organisationen av sådan nämnd. Tillfällig nämnd bör inrättas genom beslut av vederbörande militärbefälhavare (motsvarande). Beslut om utbetalning av ersättning bör tills vidare fattas av försvarets civilförvaltning. Framdeles kan delegering av beslutanderätten i viss utsträckning till permanent nämnd visa sig lämplig. I Kap. VI. behandlar utredningen olika ersättningsfrågor och redogör därvid först (Kap. VI. 1.) för Kungl. Maj :ts beslut i en rad ärenden ang. ersättning till fiskare, som störts i sin näringsutövning till följd av försvarets verksamhet. Av denna redogörelse framgår, att i allo enhetliga ersättningsprinciper icke följts i dessa ärenden. Utredningen har närmare ingått på vissa rättsliga frågor i samband med ersättning till fiskare. Härvid konstaterar utredningen (Kap. VI. 2. a.), att någon lagligen grundad rätt till ersättning icke kan anses föreligga för fiskare, som stores i sin näringsutövning på allmänt vatten till följd av försvarets övningsverksamhet. Däremot föreligger naturligen möjlighet att av billighetsskäl utge ersättning av statsmedel till sådan fiskare. Vidare ingår utredningen i detta kapitel (Kap. VI. 2. b.) på frågan om och i vilken utsträckning rättsliga möjligheter föreligga att utfärda förbud mot att enskild person passerar genom eller vistas inom riskområde under tid för övning. Utredningen har funnit, att några länsstyrelser ansett sig äga behörighet att utfärda sådana förbud med stöd av länsstyrelseinstruktionen. Inom vissa andra länsstyrelser torde tvekan råda rörande de rättsliga möjligheterna härvidlag för länsstyrelse. Enligt utredningens mening tala övervägande skäl för att länsstyrelse i princip äger behörighet i angivet hänseende. Utredningen anser det angeläget, att nu på sina håll rådande tvekan i denna fråga undanröjes, antingen genom ett klarläggande uttalande i den proposition, vari utredningens förslag av ekonomisk art kan komma att föreläggas riksdagen, eller — om denna väg icke anses framkomlig — genom uttrycklig bestämmelse härom i länsstyrelseinstnuktionen eller i särskild ordning. Utredningen fäster stort avseende vid att frågan om rättsliga möjligheter för

175 länsstyrelse i angivet hänseende får en positiv lösning samtidigt som dess ersättningsförslag genomföras. Utredningens majoritet har icke funnit anledning föreslå, att viss militär personal utrustas med polismans befogenhet i fråga om att hindra obehörig att passera in i avlyst riskområde resp. att avlägsna vederbörande därur. Utredningen har i denna fråga ansett det finnas anledning antaga att fällande till vite och avlägsnande ur riskområde genom biträde av polismyndighet på orten äro tillräckliga reaktioner gentemot den som överträder vitesförbud. Skulle så visa sig icke vara fallet, bör enligt utredningens mening en skärpning av hithörande bestämmelser övervägas. Därvid torde måhända viss militär personal böra utrustas med befogenheter i angivet hänseende. Ledamöterna Tilly och Per Th. Svensson dela icke utredningsmajoritetens uppfattning härvidlag. De anse — såsom närmare framgår under avsnittet Särskilda yttranden — att viss militär personal bör utrustas med polismans befogenhet i angivet hänseende utan att erfarenheter av vitesförbuds efterlevnad först avvaktas. Utredningen har funnit skäligt föreslå (Kap. VI. 3. a.), att viss ersättningutges av statsmedel till fiskare vid Vänern, Vättern och Ravlunda, vilka under senare år förorsakats intrång i sin näringsutövning till följd av försvarets verksamhet. Dessa retroaktiva ersättningar har utredningen funnit lämpligen böra utgå såsom kollektiv ersättning beträffande Vänern och Vättern men såsom individuell ersättning beträffande Ravlunda. Skillnaden i ersättningsform betingas av att förhållandena vid Ravlunda äro relativt skiljaktiga från dem vid Vänern och Vättern. Den kollektiva, retroaktiva ersättningen till fiskarena vid Vänern föreslås utgå med 33 000 kronor, avseende åren 1955—63, och motsvarande ersättning till fiskarena vid Vättern med 225 000 kronor, omfattande åren 1954—63. Summan av kostnaderna för individuella, retroaktiva ersättningar till fiskare vid Ravlunda utgör cirka 63 000 kronor, avseende åren 1959—63. Motsvarande ersättningsfråga beträffande fiskare vid Väddö är f. n. föremål för utredning genom riksvärderingsnämndens försorg. Fiskeskyddsutredningen har därför icke funnit anledning ingå på denna fråga. Ovan angivna ersättningsbelopp ha beräknats omfatta tiden t. o. m. år 1963. För tiden därefter föreslår utredningen, att fiskare, som genom försvarsverksamhet tillfogas ekonomisk skada i sin näringsutövning, skall äga åtnjuta ersättning enligt normer, för vilka närmare redogöres i Kap. VI. 3. b. Sådan ersättning skall dock endast få uppbäras av dels fiskare, som börjat idka sin näring senast i samband med att den störande försvarsverksamheten påbörjats, dels son till sådan fiskare. Med fiskare förstår utredningen härvid yrkes- eller binäringsfiskare. Om förhållandena i det enskilda fallet icke föranleda till annan bedömning, bör fiskare anses kunna bedriva sin näring i full omfattning till 67 års ålder och i halv omfattning för tid därefter till 70 års ålder. Vidare föreslår utredningen, att här avsedd fiskare, som upphör med sin verksamhet, skall kunna få sådana fiskredskap inlösta av staten, för vilka han icke kan få avsättning. Förslag till ersättningar, om vilka nu talats, böra såsom tidigare anförts

176 beräknas av vederbörande lokala nämnd. Samordning bör ske mellan här avsedd intrångsersättning och ersättning från arbetslöshets- eller allmän försäkringskassa. Utredningen anser, att prövning av frågor om ersättning för fiskredskap, som skadas av sjunkna militära föremål, bör ske med välvilja. De ersättningar utredningen i det föregående föreslagit äro avsedda att kompensera vederbörande fiskare för det intrång i näringen, som förorsakas dem till följd av den militära verksamheten. Huruvida denna verksamhet även medför skador på fiskbeståndet låter sig icke avgöra utan undersökningar under en längre tidsperiod. Dylika undersökningar förekomma stundom i vattenmål och kallas då prövotidsåtgärder. Utredningen anser, att det vore av stort värde att sådana prövotidsåtgärder snarast igångsättas beträffande rödingbeståndet i Vättern, och framlägger därför förslag härom, även om utredningen är medveten om att man vid en sådan undersökningsserie knappast torde kunna renodla eventuell från den militära verksamheten härflytande negativ påverkan på beståndet. Med hänsyn till att sådana undersökningar därför äro av mera allmänt intresse, böra kostnaderna bestridas snarare från IX. än från IV. huvudtiteln. Sammanfattningsvis torde beträffande kostnaderna vid genomförande av utredningens olika förslag kunna anföras följande. Den föreslagna telefonsvararen vid F 6 kommer att draga obetydliga kostnader. För viss utmärkning i Vättern torde erfordras omkring 60 000 kronor. Härvid har hänsyn icke kunnat tagas till utgifter för diverse i sammanhanget erforderliga åtgärder, vilka kräva detaljundersökningar, som böra företagas först sedan principbeslut fattats om utmärkning enligt utredningens förslag. Totalkostnaden för statsverket för de av utredningen föreslagna retroaktiva ersättningarna utgör omkr. 321 000 kronor. Administrationskostnaderna för de lokala nämnderna torde bliva synnerligen blygsamma. Vad slutligen gäller kostnaderna för framtida ersättning till fiskare i enlighet med de av utredningen föreslagna beräkningsgrunderna, undandraga sig dessa kostnader bedömning. Så mycket synes dock stå klart som att totalkostnaden för dylika ersättningar torde väl uppvägas av de förluster övnings verksamheten f. n. tillfogas genom att verksamheten ifråga icke kan fortgå obehindrad.

Särskilda yttranden

1. Särskilt yttrande av ledamöterna Högström och Nils Svensson fiskeförhållandena vid grundet Hojen i Vättern

angående

Vid behandling i fiskeskyddsutredningen av förhållandena vid grundet Hojen i sjön Vättern utanför Karlsborg och dess betydelse för rödingproduktionen i Vättern har viss tveksamhet framförts vad grundorsaken kunnat vara att grundet under en tid, då den militära verksamheten ökat inom området, helt förlorat betydelse såsom lekgrund för rödingen. Undertecknade ha i princip godkänt snabba prövotidsåtgärder med ytterligare undersökningar — vilka icke medhunnits inom utredningens ram — för att säkrare fastställa de orsaker, som gjort att rödingen numera ej använder grundet som lekplats. Med hänsyn härtill vilja vi såsom underlag för en bedömning av den yngelproduktion, som tidigare ägt rum å grundet Hojen, redovisa koncentrat av bandade uttalanden av personer, vilka varit verksamma vid såväl fiske som romtagning å berörda grund, innan rödingen slutade att använda detsamma såsom lekgrund. De berörda personerna äro fiskaren Emil Olsson, Karlsborg, och förra fiskodlingsbiträdet Erik Eriksson, Karlsborg, tidigare vid fiskodlingsanstalten i Motala (Borenshult). Den period, under vilken ovannämnda personer varit engagerade i fiske och romtagning å grundet Hojen, omfattar tiden från början av 1900-talet till 1942. Fisket å Hojen företogs med nät, först med nät av vanlig storlek omkring grundet och senare, när fisken samlats på grundet, med större nät, s. k. strönät, cirka 170 meter långa, som utlades ringformigt och i vilka fisken hopfångades. Enligt våra sagesman fiskades varje år före 1942 cirka 1 000 kilo röding, och av dessa togs i medeltal 40 liter rom, som transporterades till fiskodlingsanstalten i Motala för kläckning. Vissa år kunde romtagningen uppgå till 60 liter. Det kläckta ynglet återinsattes omkring Hojen i förhållande till den tagna rommängden. Av de lämnade uppgifterna bör man kunna draga följande slutsatser. Bottenförhållandena och lugnet kring grundet voro vid denna tid tydligen idealiska för rödingen på Höjengrundet, då lekens omfattning »fiskarmässigt» ibland kunde bedömas så att grundet var fullt av lekande röding. Fångsterna under den korta tid, då fisket pågick, voro också betydande. Om man som sammanfattning av uppgifterna från dessa i fisket verksamma personer under en tid, då Höjengrundet var en säker samlingsplats för den lekande Vätternrödingen, söker finna ett utgångsvärde på den insats, som Hö12—630475

178 jen kan ha haft som produktionscentrum för en del av Vättern, bör man enligt vår mening kunna utgå från att om ett borttagande av 1 000 kilo lekande Vätternröding årligen tidigare icke förändrat tillgången på lekfisken till ett kommande år, bör det borttagna och kvarvarande lekande bestånd, som höll till vid Hojen, kunna uppskattas till det 4—5-dubbla (cirka 4—5 000 kilo). I detta bestånd får man väl förutsätta, att en del icke lekmogna fiskar ingingo. Utgår man vidare från att man i medeltal skulle kunna taga cirka 40 liter rom per 1 000 kilo fisk, anse vi, att hela den rommängd, som lades vid Höjengrundet, approximativt skulle kunna beräknas till cirka 200 liter årligen och med cirka 5 000 romkorn pr liter till 1 000 000 stycken romkorn pr år. Hur stor del av denna miljon romkorn, som kan ha resulterat i könsmogen röding av »fiskbar» storlek, är svårt att bedöma, men säkerligen är det en avsevärd del, framför allt om man ser det lokalt (se Alms utredning). Vi ha därmed rent allmänt sett velat genom uttalanden från ännu levande personer redovisa ett visst underlag för kommande kompensationsåtgärder för förlorat lek- och reproduktionsområde för Vätternrödingen, utan att på något sätt föregripa de föreslagna snabba prövotidsundersökningarna och de resultat dessa kunna ge utöver vad som framkommit i utredningens betänkande.

2. Särskilt yttrande

av ledamoten Högström angående gösens invandring i Dettern

Utredningens expert har funnit det sannolikt, att sprängning av stridsladdad ammunition inom Skaraborgs flygflottiljs övningsområde påverkar gösens vandring in i Dettern endast momentant på så sätt, att invandringen fördröjes några timmar eller något dygn. Till denna mening har utredningens majoritet anslutit sig (Kap. III. 4. b.). Jag anser för min del, att så långtgående slutsatser icke kunna dragas av de undersökningsresultat, som ligga till grund för expertens uppfattning härvidlag. Enligt min mening kan invandringen förmodas bli fördröjd längre tid än något dygn vid varje större skjutning, och vid upprepade skjutningar i följd kan en hel invandringsperiod bli mer eller mindre spolierad eller avsevärt fördröjd med kortare fiskeperiod som resultat.

3. Särskilt yttrande av ledamöterna Tilly och Per Th. Svensson angående behovet av att utrusta viss militär personal med polismans befogenhet Enligt utrednimgsmajoritetens mening (Kap. VI. 2. b.) finnes anledning antaga, att ett av länsstyrelse utfärdat förbud för obehörig vid vite att passera in i eller kvarstanna inom riskområde under tid, då området avlysts, kommer att respekteras. Skulle förbud likväl överträdas, torde enligt utred-

179 ningens uppfattning militär myndighet kunna i begränsad omfattning erhålla biträde av polisen på orten med att ur avlyst område avlägsna den som uppehåller sig där eller att hindra vederbörande från att komma in i området. Först om ingripande av polis och fällande till vite skulle visa sig icke utgöra tillräcklig reaktion mot överträdelser av vitesförbud, bör — anser majoriteten inom utredningen — en skärpning av hithörande bestämmelser övervägas. Därvid torde måhända — uttalar majoriteten — viss militär personal böra utrustas med polismans befogenhet i fråga om att hindra obehörig att passera in i avlyst riskområde respektive att avlägsna vederbörande därur. Vi dela utredningens uppfattning att polis på orten endast i begränsad omfattning kommer att kunna lämna militära myndigheter här avsett biträde. I praktiken torde, vid de tillfällen sådant biträde kan erfordras, dyrbar såväl övningstid som ammunition och drivmedel gå förlorade genom att långa väntetider uppstå eller genom att en redan påbörjad skjutning måste avbrytas i ett sådant skede, att övningens karaktär ändras och därigenom syftet med övningen ej nås. Framför allt i sistnämnda fall bedömes det viktigt, att militär myndighet har möjlighet att ingripa omedelbart. Med hänsyn till vad ovan sagts synes det oss lämpligt, att viss militär personal utrustas med polismans befogenhet att vid tillfällen som ovan nämnts hindra obehörig att passera in i avlyst riskområde respektive att avlägsna vederbörande därur. Den militära personalen ifråga bör självfallet utbildas för dylik verksamhet, innan den får företaga här avsedda ingripanden.

181 t ^ t D C 5 1-1 oo t-i C>- JJM

O) 00

O

CM

o -M

o

Jo

oo 59

l>

- H

-ti

—i - * o -v CO CD

»

c^oo

o g i3 c •7 J2 •^1/3 C3 >

•>*

3 Ä

c- o

• 1—1

>

i:

#CS

io x

00 i—i

X) -M

O -M

C5_

CO

—-i JTc"

io"

-* -1< CO

—H

o

fl

CD

—1

ro

X crc

C©

o

CO

co

"3

° rf ~*

:0

O CD CM O

H

o r~ - H O

X

e>"

to

JH

^

q

a

ON

H CM

a n

• ^

nj

M I » l > i-l

C2 i-H CO H

2 2 1

be

X CO

O i CO ooci-H i-H C O N

N

H

C D O •i—I

— .

TlH CM O iO 0 0 CO

x

>"i g CS

on o

X

H

^

00'M -MCD -H H

CO

O

CS

_1

u cu

CM

lO

i—l CO

v fl

b£

ooeg

3 T-H

oo-*

ca

fl fl

c- o :0

W)

O

o t -

O

1 - 1 ^

O

-*Er ^no

iO i

o

:CT3

-1

>

fl fl +J

• »H

X

ja

SO

S3

fl fl

T—! •>—1

•<

id > <

^-H JM I O

1-t

io »3 •g 3 > O

H Ä Ä •rf

to •- C rt .- O Q T* M

o

X eö

CD "3!

O

Zj

JM

O

CD

i-T o

of

O

JM

CO

<JM

CO

CD

un

»o

00" CO

CD O

CD ^5

t>

CD

12 O

M

•-

.r2

C

X

X

o

• PH

C8

•—

oo

- *

a M f„ C? CD g?

CD

CO»^1

>

o

t-1

M >

TH

OS CO 1-1 CM iO O

a cs

^-3

x +->

.

CP

CO CS i .!->

X

G

tJ h bi O «-> : 0 = 0 ; - » -+CD —<CO CJ3 CJi

rt< CO OC»

O CD G^

^ ~ .—J

BILAGA 3

Gösleveranser till Sals Fiskeriförening 1945—60 År

Gös kg

1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960

29100 38 400 32 325 34 675 37 450 26 725 27 715 36113 36 762 30 590 29 019 19 768 18 834 21128 22 299 19 482

Anm.

Anm.

Medeltal f 45—49 = 34 390 kg

Medeltal f 50—54 = 31 580 kg

Medeltal f 55—59 = 22 210 kg

Fångsten åren 1955—59 utgör 65 % av den åren 1945—49.

BILAGA 4

Fiskleveranser till Lidköpings Fiskförsäljningsforening 1944—59 År

Lax

Gös

Lake Abborre Gädda

Sik

Sil

1944 .... .... 1945 .... .... 1946 .... .... 1947 .... .... 1948 .... .... 1949 .... .... 1950 .... .... 1951 .... .... 1952 .... .... 1953 .... .... 1954 .... .... .... 1955 1956 1957 .... .... 1958 .... .... 1959 .... ....

6 083 4 513 5 999 2 876 2 064 2 692 4 287 3 753 5 010 5 902 7 138 2 714

6192 7 141 8 014 6 277 10 221 14 362 13 528 11486 13 733 20 508 42 337 44 430

8 697 8 026 7 924 11346 13 385 14 660 13182 16 804 14221 11877 10 308 10 838

7 265 7 454 5 269 4 897 6 590 3 825 3181 2 904 3 051 3 306 4 018 4101

5 580 5 448 12 936 11555 7 687 7 727 6 583 6 468 6 492 7 857 10 612 10 562

4 627 3 393 3 535 6128 6 682 8118 6121 6 259 8 501 11838 10 840 9 012

31691 17 780 19 036 16 254 23 200 14913 16 840 19 616 16 748 18 030 22 537 17 406

2 853 2 009 1121

25 871 22 224 27 198

11574 9 496 9 863

1503 1318 1173

8147 6 995 5 951

9105 7 181 7 922

30 330 21256 14 470

1 2

Antal fiskare 1944—54 = 25 st i medeltal. Antal fiskare år 1955 = 24 yrkesfiskare, 14 binäringsfiskare.

Braxen Ål

748 393 358 551 821 302 210 266 151 63 27

112 131 191 91 272 169 216 367 170 56 73 192 361 288 80

Nors

448 1129

969 327 419 851 1187

502 854 491 »60 2

183 BILAGA 5

Fiskleveranser till Kristinehamns Fiskförsäljningsförening u. p. a. Kristinehamn 1942—51 Fisksort

1951 Gös Gädda Abborre Braxen Ål Id, Stam, Asp Lax Sik Lake Siklöja Biandfisk

25 408 26 346 24 414 29 279 30 450 27 080 30173 34 425 9 501 11416 11124 15 069 17170 19 996 18 305 21800 7 129 5 231 5 988 6 268 8 206 8 328 9 395 6 573 3 981 4 918 533 922 3 543 535 395 145 531 1241 617 639 664 510 548 865 115 285 402 192 147 131 267 105 581 315 1890 1176 1400 693 1164 806 1280 4 278 2 358 2134 1748 1946 1692 1842 4 622 6 487 6 192 8 160 6 114 9 678 10 336 12 972 495 1009 589 889 652 278 84 110 4 808 5 932 5 790 7 373 5 708 7 937 8 381 9 268

25 894 22 268 6 446 17 517 148 1393 1926 10 533 — 10 424

25 064 22997 6 974 270 633 103 562 1611 13 078 — 10 087

59 451 67 458

81379 Summa

59 897

75 802

77 112

80 690

88 911

BILAGA 6

Fiskleveranser till Kristinehamns Fiskförsäljningsförening u. p. a. Kristinehamn 1952—60 Fisksort Gös Gädda Abborre Ål Lax Sik Lake Biandfisk Kräftagn Siklöja Braxen

1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 24 900 20 850 25 286 23 230 14 208 20 673 15 167 18 980 18 221 17 412 20 206 23 076 21285 21343 19 015 24180 29 660 29 731 6 060 8 270 8177 7 573 5 585 5 906 5 886 5 246 6 774 623 644 689 569 833 630 830 750 736 1323 1148 1151 800 786 778 835 367 206 3 595 5 432 5 061 5 327 5 303 9 452 8 213 8 475 3 497 10 640 7 670 8 478 9 284 7 452 11098 9 860 10108 11328 4 735 6 492 9 281 9 000 6 341 8 414 9 849 10 829 11166 4827 5 392 5859 6458 4544 5 291 6 437 6614 6425 820 203 1564 64 Summa

74 295 76 830 87199 83 551 66 395 79 386 82 077 91292 89 712

184 BILAGA 7

Fångst mängder och fångst värden beträffande fisket i Vättern 1937—61 Fisksort

År 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

Röding Laxöring 1000

Ton kr Ton 55 103 6 55 105 7 54 106 6 50 116 10 59 175 7 58 246 6 52 214 9 48 198 5 50 206 4 49 194 5 56 229 7 75 317 8 68 295 9 70 302 11 54 266 8 55 304 10 67 368 12 52 296 12 41 252 12 36 237 10 42 293 10 41 292 12 40 288 12 45 336 8 62 — 7

100Cl

Sik 1000

Siklöja Abborre 1000

1000 Gädda 1000

Lake 1000

Annan fisk Summa 1000

kr Ton kr Ton kr Ton kr Ton kr Ton kr Ton kr Ton kr 14 43 40 13 7 19 14 13 13 32 23 13 7 193 220 16 47 48 22 15 14 9 12 13 40 26 11 6 208 239 13 47 49 34 18 15 9 12 12 38 26 12 7 218 240 25 43 51 32 22 17 13 16 19 36 32 17 9 220 288 23 54 100 30 30 17 18 12 19 39 45 25 17 244 427 29 61 150 38 71 16 26 15 34 32 52 27 33 251 643 38 64 146 41 62 17 26 12 24 34 58 17 19 246 589 23 58 117 38 48 18 24 13 30 39 48 17 15 236 502 21 50 113 27 38 23 27 12 27 39 42 20 17 226 490 20 60 101 32 38 20 24 12 22 31 34 14 10 223 442 27 56 92 40 47 20 21 6 11 30 32 10 7 223 466 37 48 84 33 41 18 21 8 13 27 34 6 6 223 554 39 36 65 37 46 15 18 6 12 29 30 6 6 206 511 51 43 84 37 58 17 18 8 15 33 46 6 4 225 578 41 44 87 38 62 15 18 8 14 42 44 4 5 213 537 56 61 124 47 80 12 18 7 12 42 58 4 6 238 658 64 94 188 38 65 13 17 6 11 34 46 5 5 269 764 70 95 190 53 74 16 19 8 17 37 48 7 7 280 721 66 102 202 66 96 16 20 10 21 37 46 8 10 292 713 60 112 208 52 80 19 22 8 17 44 58 5 5 286 687 68 139 256 68 104 18 24 10 20 57 82 6 6 350 853 84 147 261 37 63 16 22 12 23 36 48 5 6 306 799 94 150 273 63 115 11 16 9 20 41 57 4 5 330 868 58 99 191 61 95 11 16 9 20 27 38 7 7 267 761 — 85 — 33 — 8 — 8 — 30 — 9 — 242 —

185 BILAGA 8

Fiskare, redskap och båtar vid fisket i Vättern 1939—61 Anta l andra båtar båtar , yrkes- binäutan ryssjor redmed fiska- rings- notai nät 1 1 skap motor motor re fiskare

A1

av redskapen

Värde Totalvärde av båtar av båtar av redskap med utan och båtar motor motor

324 139 400 244 700 29 400 413 500 88 15 544 1343 5 300 252 1939 111 423 231 775 32 890 421022 1940 118 386 86 16 644 1436 5 482 215 339 156357 1941 108 435 93 16 017 1253 — 198 354 177 920 224 645 38 040 440 605 1942 122 377 123 14 864 1468 7176 211 340 226 325 232 145 32 514 490 984 540800 1943 132 431 129 14 200 1592 6112 230 327 244 932 253 878 41990 1944 115 410 122 13 356 1723 6 254 198 319 243 039 255 825 45 820 544 684 550 172 1945 128 316 98 12 692 1312 — 212 273 228 537 281 485 40150 581 500 1946 111 367 80 13 415 1403 6 598 237 286 238 090 301 975 41435 1947 111 359 93 13 798 407 7 051 265 248 245 235 345 975 37 520 628 730 1948 121 347 92 15 619 250 330 200 476 630 43 650 850 480 554 8106 271 1949 100 375 84 14 915 518 — 264 204 322 210 493 280 44 310 859 800 1950 94 429 60 14 569 567 — 312 224 356 058 637 910 44 595 1038 563 1951 91 418 73 14 537 523 — 300 223 373 600 790 600 62 500 1226 700 1952 91 434 85 14 905 463 — 297 220 435 300 834 900 66300 1336 500 1953 87 420 67 14 760 498 — 298 198 638 000 957 400 64 000 1659 400* 1954 73 421 71 14101 508 — 315 189 647 900 988 300 65 700 17019002 1955 70 410 83 13 423 612 — 309 179 644 700 1 009 900 67 800 1722 400 —. 284 1956 69 375 53 13 629 877 166 694 200 930 100 56 200 1 680 500 1957 74 380 60 13 629 873 — 290 169 781 000 966 900 63 500 1811400 1958 76 369 53 13 496 316 — 269 176 802 900 971 600 69 600 1844 100 1959 78 347 49 13 233 287 — 265 167 798 800 945 900 67 500 1812 200 1960 62 331 44 11965 — 5 263 265 121 793 600 896 600 46 900 1 737 200 1961 54 311 53 12 072 402 6 292 348 125 809 257 1 041830 42 010 1893 097 1 Vid sötvattensfisket torde det vara ännu svårare att draga gränsen emellan yrkes- och binäringsfiskare än vid saltsiöfisket (Sveriges Officiella Statistik) 2 Totalvärdet av redskap och båtar år 1953 (1954) översteg väsentligt värdet år 1952 (1953). Enligt uppgift från insamlarna berodde denna ökning huvudsakligast på de omfattande nyanskaffningar av främst nylonnät, som ägt rum i vissa län.

W

CO

I (M I i O

I X

I (M

• -

CC CO

T-H

CM

occ

c>i

CO +•>

fl .fl O

-M

H CM

fl CO

--S

oc

oc

CM

"Ö H :cd

i—1 i C

occ

CM

T-1 CM

> CO

be

fl

°cö

OO! i>o

o cc

-f

CM

c

ceo

1—1

O

O CM

CC

-1-

fl

CM

05 O

O

CC

:cd -r

C i f i t>-0C T-H

CO

bG

fl

oo3

CC

CC

O CM i > o

CM

CM -CC

ccci

c~

fl :cö CO

b£

o A a

Ä

• -

cc T - f - ^ C O i O O S O O C M i O - ^ O O 1—I ^ ,-( T-( T-H 1—(

0~iC

I

C

H

C ^j

oo

en "35 'H :c

ON CO ON

o

1—I lO

CC

CO

co -*

ooo

fl U

TH

00 l0!

CM UC

CO 4->

+-> :aj

O C M C C O O O i C J S ^ c C C M c " O I > Tfi o

•e

c *" c ** c h s- c t-

q ^ o^

CO

c ^ o

t,

»c

.5

•B

:

TH

n

r-i O

1 1

o

5 <

C

«

si! — k / °!S O BG «-.

cs « S

e

in

c

^> t-

S U M

n t. u

_g

t/1

O)

^6

°

A g> — h to £ >> j r :etf

omfatta £ knäs från träffande

\o

CO

Sk

H

• :C3 •

C ©'

u v o !tn !t- ^ bC oo 'cc

a. n. 2 CS o. & c a

3£ s "3 i P D D c * « « < <— "er

187 co u

^ t I <M I K

a

I W

CO <4-I

CO

Tj< <M

+->

- * CO

CO

•<#co

fl

er

CC CC

1-1 CO

T-ICC

o

o

o fl

[>

cc

X

es CXI

s

Tj>

CM

T#

CC

:cd

cc

cc

+->

i-l

CC

T*

cc

T-iec in - r 03 cr?

CO

H3 M :0B

• CO

b£

fl CO

^3

bfi

fl CO

fl °cd

fl :eö CO

fl CO

:0 CO

cc

O

cc o as CXI o

C»

o<cn>

cc o

(M OS

CM

I O

o

Ci

1/

cc

C»

W) £»•

Tfi

cc

"5!

c~

• * *

=ea

COT-H

CM

MO

i-HCO O i CXI CM

ZD CC CT2 0 0

CO

as

O T H

C ^ O

fl CO

lO

"*

CC

•"a*

~ — C

u

to

coo

+->

CC

CT;

—

+-> :c8

+•> CO •pH

c t/:

M E

*^ o "^ o "^ c * J c ** O ** C * J o ^ c O O O C C O Oj^O

er er ep1"" B " C *= :S

t,

_J

c er o er ^ _« ^ H ^ K *" lo O "C

•<

O

o T» © *" g *"*

J3 » C3 c! _2 tn

ca

S H J

188 03 5-H

os

-#

] CM i

ro

co

Ö OS

O

o

a 03

^3 M

>

o « D c o o 5 t » i n H c 3 H ( N O ' H a x ' - i ' - i HiO T H CM l O CM CM

CO

a 03 bC

d cc

d fa :03 l-H CO

b£ Ö :0

O

- # 00 i - l " * CO •<* CO CD i-H CM O O CO •<# »H O

OS H

Ol0(MO00(XlC3HH(MOHT)lif5 0JH THTH <MT* l-H *

35 OS 10

CO CD

t>

[ > ITS lT5~H

o

M O d H ^ I ^ X i O C l H l M O ' o V c O O d ' CMTII

ro

CD OS

0--H

CMlO C Ä O i - i o i - n o c M c o c M c o o o c - o s i-< i-H

:0 OS i-H

i-HOS H - ^ O OS O CO CM C O O CSOS CO CM i - l i-H-* COCDi-HCM ^H

H ( r^;

CMcOi-H-<#l>CDCDCO<MCO O O CD O CO CM CD CM i-H O CMCOi-HCO i-H CD F -

-*

0»

c

CJ

i-H

ON CO ON

T*OO

O S o O C M C O - H o O O - O O i - H C M O O 00 00 i-H CM CM CO CM^CO C O T H H C O O C O ^ ^ H H o"o"i> o

J-

:S3

o

0 OS

oso

-#OS

'"i 0 0

coio

i-H

-J

CD OS

°5

1 2

1 1

fa

OS

* 0 0

0 •y "^ 3 3 O

O

^ 5 ^3 C ^ O M —10 Jtt 5-*S —>OO —> 0~ O3 ^ O O

—' o0 * " 0

SBP r H

O

*H

* ••c?

:S id

J

i75

CO

p 0

O

^ O in O

S

0 JQ

:C3

r3

5j

O

J

rs

2 <

~

bins are

yrk(

CO • *H

ec V

00 OS 00 CM CO CO CM 00 I> O CM i-H iO CM i-H O O O O " 00 CD O O i-H CO -+o

:c3

>

l-H T-(

1 - 1

CS C3 «5

ä*l«s

*<

<

ec

p 1*

189 M

f-l

ICO

I M

liD

I O

|(N

N O O O W C C ^ X H f f l r t '

M Cl

O TH I

I (MCHHrtNCCCOHrHHH

« fl rt

+->

O 00

C O C » H H H H C : i > C H C M r H

o

o

CC C- CO CO CM c g • * o i - i <M H (M

**co

pfl

o

o fl

O:

OrH

I

I 050

£>

>

I

I W K K O H O J H H

CM i O CC I O (M CM id i-H T H T H ^

Cl

H «

I

rti

CC5

00 ^ f

1 CM T * CM - t <M CM Tjf C- i - i i - l CM CM

c» bC

fl

H j g H M r t M N ^ O H H H

C- 00

H r H N C O H C M I N ^ H H H H

C l C-

°rt

<v

O H H H N C C T l l t S O H

T3 bc

fl :rt

H i - I H r t H M ^ C S H H

C r t H C r t H M ^

fl

ee o o iocs ^o»o^ O N o d d d r i N co cc •<* co o" o o" o

oas

fe fl :rt

Cl oco

i

i

i£3 O O "3,00 °° OHOOCOCCCMCCOO"THO

I> O O 00 o " c C O O i - i CM CM <N CM CC 00 " # O i-H C^ •*#

O J~

»O O CM I

<v

T

CO 00 ^ ^ O H O H ^ i ^ O l o d d f f l O

t-t

O vo

o O 00 CM t > o o o C M - i - i w ^ c o o i o

Cl

CM00

I

^ ^ o o'cTos

o

I

C W r t C O ^ O C C X O H O C C

ON

C W CM t > o o

ON

00 T-H c c T H CM c c c o i—i c - c T c o t ^ - i o T H CM H CM

CCC1

oo

CM • * c

fl •c;

d ^

CM H

^^

H TJI Tf o i co © o

cc ,«

i > CO

c^-co Tti co CM i o © " © " c o I >

CM cc O O H

i-i o o

CM iO o

O O O " * CC Cl Cl o " o " C» iO

•M +•>

:rt >

o

o

M o

• I—I

fe

fc,

<=E

C

^

c

.£

J

£ S

^ if

-C :cs < C

— K-a i2 _2 es _2 i£

190 B I L A G A 13

Vänern. Göslandning hos fiskförsäljningsföreningar 1945—60 Kg gös 45000 1 1 / 1

\ \

\l

t

* +\ / x tx

+\

X X

% l *

X

\ \ \

/ \

\ \ \ \

•v\

X X

i \

\ 1

\ \ \ \ \

1 X i

*

\

/-H- + \\

*** X X

/ X

/ K X

*XX

H

20000 X

/

\

++VX

* > X

1 é

/ \ /

/

\

I 1 >1 •

\ \ \

/

\

1t

/ / V.

'

0 1945 46

51 Sal Lidköping -t-4-+ +•++• Kristinehamn

60 Ar

191 B I L A G A 14

Gösfiske i Vänern. Försök till utjämnade kurvor <t5000 |

'fi«

1 SO

60 Kr

192 B I L A G A 15

Försöksområdet vid Enebågsudde

g

Djup i meter Skala 1:20000

Målpyramid

193 O —1

O

<M

A

:o8 S j>

+ + +

o

o"

+ +

i s ~ £ —i — :32D B •c

+

+

(M

r-l

+

+

+

+

-d 3

-3

«3 ;3

55 ITJ

co-a.

:0

1 sa C 2S £flrä H h O CO PH

eö

w

T-f

O

OJ tio

g

fl

Ci

O

u co 90 co

•>* a s c o

TH

OS

+ + ++

£

co °£ CJ, 00 ffl f ® o "

+ + + +

u <v

fa

ea p>

CO

o

T-H

Q g.

CD

v

+

+ I

•P

M

< <

111 + s s

3 XI 3 U 00 52. 52.

o

Ö O

CO

Ö~

CO

CO

ca +->

H

O

CD

fe o

•pH

<M

•pH

^ m ig 12 3 o u < y < co 92. 5° 90 00 °0 CO (N 55" £

I—H

d o

O

fa c

OT

-^

+

rH

lO

1O O O

OJ 0

0 O

CM O

•rH

rH

TH

i-l

O

O r-> CM 0

00^

O

co

co" (M O

CD CO O

5 •tatd > Efl ca

TJ

•3

«? O

t>*

00 OJ

•<*

cd 0 Ci

0 T-H

P£

O TJ

!«J

CD

>

i—i PH

c/;

CD

:cS

1»

3 u

0> •3 2 a & ea 3 w :ctf a fatS P Pa 3 P 3 r?

.03 3 C

—i :rt

P

PH

0 CM

0 O-

1 :0

> C

53 53 en

,0 a>

S£

t/3

-3

:cd

:3

CD - Ö

A

i»

"#

i-H

O

IQ

OS

CO p *

00 N T—I lO

g

?P3

0 O

0 O

CM

<M

,5 i 5P B o :tf

03 CO 0 0 O O i-H

i-H

CO

CO

-#

cCO^ s e p*

s

I" 13—620^75

"3

H3

OS

OS

o

35 TH

CD

1—( i-H 0 0 O O

as o lO CD as as lO

CO

:3 fp U5

ietf S i 9

-3 0

P

194 B I L A G A 17

Totala dödligheten hos nybefruktad rödingrom vid sprängningsförsök i Karlsborg den 3—4 nov. 1959 Försök nr

Avstånd i m från bomb

Döda rom totalt Inlagd rom 5/11 59 17/2 60 den 3—4/1159 st % st

Undersökning

1. Sprängning 30 45 60 75 100 150

Undersökning 7 8

2. Sprängning

30 60 150

Undersökning

10 11

12 13 14 15

3. Sprängning

15 25 35 50 75 100

Undersökning 16 17 18

4. Sprängning 15 35 75

av 250 kg minbomb och 4 dagars rom 1166 1359 1702 1543 1606 1429

140 20 28 45 37 28

12,0 1,5 1,6 2,9 2,3 2,0

670 668 971 1159 426 912

av 250 kg minbomb och dagsfärsk 576 592 546

6 2

1,0 0,3 0,4

1713 1891 1875 1836 1861 1758

19 16 17 23 29 25

1,9 0,8 0,9 1,3 1,6 1,4

825 991 927 340 492

av 50 kg minbomb och dagsfärsk 748 571 573

6 1 2

0,8 0,2 0,3

61,9

76,5

65,6

31,9 65,7 68,5

232 401 380

40,3 67,7 69,6

51,4 43,6 52,9 50,5 18,3 28,0

54,9

29,0

51,2 71,3 48,9

450 418 283

60,2 73,2 49,4

489 144 92

77,1 46,5 46,0

31,0

rom 383 407 280

Undersökning

av 50 kg minbomb och lekfisk

6. Sprängning

av 50 kg minbomb och 4 dagars rom

av 50 kg minbomb och ett dygn gammal

25 25

57,5 49,1 57,1 75,1 26,5 63,8

rom 184 389 374

Undersökning 5. Sprängning 28 15 29 25 30 50

19 20

30/3 00 st

634 310 200

2 245* 1933 3

107 43 19

15 0

16,9 13,9 9,5

rom

456 136 90

71,9 43,9 45,0

0,7 0,0

2 245 1533

100,0 79,3

0,0

30,6

Kontroll 51

2 691

Anm. 1 2 3

En del försök avslutades den 17/2 60, resten den 30/3 60 Hona utsatt för sprängning Hane utsatt för sprängning

195 B I L A G A 18

Totala dödligheten hos ögonpunktsrom av röding vid sprängningsförsök i Karlsborg den 19 februari 1960 Försök nr

Avståncl i m från bomb 1. Sprängning

Undersökning 109 110 111 112 113 114 115 116

5 15 25 50 5 15 25 50

Undersökning 117 118 119 120 121 122 123 124 Undersökning 105 106 107 108 101 102 103 104

2. Sprängning 15 25 35 50 10 15 35 50 3. Sprängning

15 30 60 150 15 30 60 150

Linje

Döda rom totalt

Inlagd rom 1 och slag

st 30/3 1960

%

av 50 kg minbomb 2

Linje a 400 gammal » 400 i » 400 » i 400 •> Linje b 200 ny » 200 » »> 200 » » 200 »

—

16 13 7 4 9 8 10

4,0 3,3 1,8 2,0 4,5 4,0 5,0

3 2 5 11 13 5 9 13

0,8 0,5 1,3 2,8 6,5 2,5 4,5 6,5

1 3 11 6 5 0 24 11

0,5 1,5 5,5 3,0 1,3 0,0 6,0 2,8

av 50 kg sprängbomb Linje a 400 gammal » 400 •> »> 400 » » 400 »> Linje b 200 kontrollen » 200 » »> 200 » »> 200 » av 250 kg minbomb Linje a 200 ny » 200 » »> 200 » » 200 » Linje b 400 gammal » 400 » » 400 » 400 i

Kontroll Romtyp 51 130 131

Dödlighet i % 19/2—30/3 1960

gammal, kontrollen den 3—4 nov 1959 200 st gammal, använd den 3—4 nov 1959, transporterad, men ej använd för försök den 19/2 1960 200 st ny, transporterad, men ej använd för försök den 19/2 1960

2,1 1,0 0,05

= rom använd den 3—4 november 1959. Ny = rom erhållen från BorensAnm. l Gammal hult i febr 1960. Kontrollen = rom erhållen den 3—4 november 1959 men ej använd för försök då. 2 Buren sprängdes sönder

196 B I L A G A 19

Totala dödligheten hos nykläckt yngel av röding vid sprängningsförsök i Karlsborg den 13 april 1960. Försök nr Undersökning 209 A 209 210 211 212 213 214 215 216

Insatt yngel st

Avstånd i m från b o m b

Linje

1. Sprängning

av 250 kg minbomb

5 15 30 60 150 15 30 60 150

Vndersöknir, ig 2. Sprängning

Linje a » » » »

100 200 200 250 250

Linje b

(250)1 702 250 250 250

» »

14.4.60 st

Döda yngel totalt 6.5.60 26.4.60 st % % st %

94 100 82 48 144 47

94,0 50,0 41,0 19,2 57,6

100,0 53,0 42,5 28,4 64,0

109 88 74 161

54,5 44,0 29,6 64.4

67,1

100 106 85 71 160 51

72,3

74,3

97 108

38,8 43,2

132 146

52,8 58,4

136 147

54,4 58,8

169 71 112 65

67,6 35,5 56,0 32,5

173 75 118 66

69,2 37,5 59,0 33,0

128 81 105 44

51,2 40,5 52,5 17,6

131 82 107 46

52,4 41,0 53,5 18,4

30,7

30,7

av 50 kg minbomb

201 202 203 204

5 15 25 50

Linje a » » »

250 200 200 200

148 54 95 53

205 206 207 208

5 15 25 50

Linje b » »

250 200 200 250

108 71 101 34

59,2 27,0 47,5 26,5 43,2 35,5 50,5 13,6

7,6

Kontroll 251 300 st yngel transporterade men ej använda för försök 1 Buren delvis utstjälpt före försöket 2 Buren splitterskadad, yngel rymt

197 BILAGA 20

Totala dödligheten hos nykläckt yngel av röding vid sprängningsförsök i Karlshor g den 12 april 1961 Insatt Försök Avstånd från bomb m yngelmängd nr

13/4

Döda yngel totalt L5/4 21/4 % st %. ,

29/4 st

%

23,8 48,6 24,9 15,1

58 111 55 40

28,2 51,9 31,1 19,5

89 65 53 23

36,9 28,0 23,3 7,5

95 77 65 62

39,4 33,2 28,6 20,3

47 ,

15,1

21,2

st

%

st

206 214 177 205

37 92 24 17

18,0 43,0 13,6 8,3

44 100 36 28

21,4 46,7 20,3 13,7

49 104 44 31

50 250 500 750

241 232 227 305

73 47 40 15

30.3 20,3 17,6 4,9

81 59 50 18

33,6 25,4 22,0 5,9

—

7,1

12,2

250 kg minbomb 401 402 403 404

50 250 500 750

50 kg minbomb 411 412 413 414 Koniroll 451

198 B I L A G A 21

Totala dödligheten hos simfärdigt yngel av röding vid sprängningsförsök i Karlsborg den 16 maj 1960 Försök nr

Avstånd i m från bomb

Undersökning 311 A 311 312 313 314 315 316 317 318 319 320

Insatt yngel st

16.5.60 st

%

Döda yngel totait 21.5.60 23.5.60 st st % %

1. Sprängning av 250 kg mi nbomb i Linje a 150 150 62 » 150 11 » 150 10 » 150 12 » 150 16 » a Linje b 150 150 15 • 150 10 » 150 14 » 150 22 »

41,3 7,3 6,7 8,0 10,7

110 62 80 60 59

10,0 6,7 9,3 14,7

115 86 58 74

2. Sprängning av 50 kg minbomb 3 Linje a 150 150 4 » 150 7 » 100 3 » 150 8 » Linje b 150 27 150 25 » 150 4 » 150 7 » 150 3 »

2,7 4,7 3,0 5,3 18,0 16,7 2,7 4,7 2,0

43 70 8 60 88 85 64 65 54

5 15 30 60 150 250 15 30 60 150 250

Undersökning 301 302 303 304 305 306 307 308 309 310

Linje

5 15 25 50 100 5 15 25 50 100

25.5.60 st

—

% —

73,3 41,3 53,3 40,0 39,3

116 68 86 63 73

77,3 45,3 57,3 42,0 48,7

120 70 87 68 76

76,7 57,3 38,7 49,3

117 90 66 78

78,0 60,0 44,0 52,0

117 94 66 80

28,7 46,7 8,0 40,0 58,7 56,7 42,7 43,3 36,0

47 74 8 76 92 89 79 70 67

31,3 49,3 8,0 50,7 61,3 59,3 52,7 46,7 44,7

53 76 8 80 92 90 83 72 72

—

80,0 46,7 58,0 45,3 50,7

—

—

78,0 62,7 44,0 53,3

— 35,3 50,7 8,0 53,3 61,3 60,0 55,3 48,0 48,0

Kontrollen nr 351'.: 50 st yngel transporte rade men ej använda för försök, totalt döda i sty cketal o c h % : den 16/5 60: 3 st 6,0 %; den 21/5 60: 10 st 20,0 %; den 23/5 60: 11 st 22 %; och den 25/5 60: 12 st 24,0 %. Anm 1 2 3

Buren splitterskadad, 55 döda och ca 30 levande fanns kvar den 16.5.60. Buren splitterskadad, 10 döda och ca 100 levande fanns kvar den 16.5.60. Buren splitterskadad, 27 döda och ca 30 levande fanns kvar den 16.5.60.

199 C-

O)

a O) c

m cr> —

C

0)1-

-; * 9

-a 3o c

_

a.^

£ £

i §§ i "g - « fc-S E l- c

•s fel ° : 2

3a a: _l

O. | D < &»JI|0tJ0LU

6I|JHJON

reg

_i

__

i

_l

å

^

_J

^

CO CM

o? riE£ O

in

LO CM

C IT)

1/1

a o>>

CM

- * i_

K-J

CM

T--

o §; LO : o

OC-t

a:_i

j S

a:

q i!i 4s

o o

t

o

OC -J

<x> ,

-

-

'

•

__—---""

_-""

.*-

a: -i K

_i

i n C

-*O

in

•a

LO

t-o

/

w

in

K

>s~§ " E-3L

-I

— o

a: _J CC_J

CM

fO

.Q

-

o

o in

CM

=

Qi _J

o

r-

S

LO

a: _i

en

CO

K -J

CO

a: _ i

^ c-rf" " E-S.

^'y'~

m'''~

m'

kj

ty-

W" .n m

^*K*' O

*""

dt

: = ~ ^•••KJ

- — "

—fic

— ^ ^ ^ — ^ - — ct: a:

^ — z r &

a:

m »e1

1^ 1

-•*-

^fc"

^-*=>

— — --y-x

»sir

CM

—^••f

• &

O

o in jt

t.

o

¥

LO

O fO

-<o» 1

:8

CM

o

—^* ** - —

a

o

—

o:

Q:

c

U1

•

1*3

1 C\J

~

£ E CD

•4s ujovjoioy

— S- «->

200 B I L A G A 23

Sprängningsförsök på rom i Vättern den 6 maj—12 juni 1959 Försök nr I I M a t e r i a l : röding-och laxöringrom (från Vättern) Romkorn st. 200 190 180 170 160 150 140 130i 120 110 1001 90 80 7060" 50 40 30 2010-

o3 J 10 " 12

Burnummer— Avstånd i m _^ frän bomb

Bombslag —

r

6 0 , J 0 0 4 r 250 75 150

250 kg mb Vt över vatten

^KVi 150 250

'*15,61718192020X

21 2^ 23 ^ 25 2 ' 6 2654 27

150 100 250

50 k g mb Vi över vatten

på botten

Stapel ined dubbla linjer m a r k e r a r överlevande antal romkorn utan skador.

50 kg sb. Vi over vatten

201 B I L A G A 24

Sprängningsförsök på yngel i Vättern den 5—12 juni 1959 Försök nr I I I Yngel av 6 röding st. 4 2 0 30 28 26 24 22 20 18 Yngel av laxöring st. 16 14 12 10 8 6 4 2 0 Burnummer -— Avstånd i m. från bomb Bombslag

|

|

i

,d J, 17 10 , 12 ' 13* 14.115 1920' 20^ ' cc22 ' 24 ' 26 16 17.L 18 19 21 Z5"25co 26'A 11 ,L 13 30

45 60 75 100 150 25 ° 250 kg mb Vz over vatten

100 250 25 50 100 250 150 15 35 75 150

50 k|g mb Vz över vatten j

på botten

50 kg s.b. Vz över vatten

Stapel med dubbla linjer markerar överlevande antal yngel utan skador

BILAGA 25

Slutprotokoll från försöken 1958—59 Resterande överlevande yngel i god kondition från försöksburarna Försök I. med nybefruktad rom Bur nr Yngel st Bur nr Yngel st 15. 0 31 1. 58 16. 0 2. 17. 0 73 3. 18. 0 59 4. 0 19. 0 5. 0 20. 0 6. 21. 0 24 7. 22. 0 13 8. 23. 13 0 9. 0 24. 0 10. 0 25. 1 11. 26. 0 0 12. 0 27. 183 13. 4 14. örsök II. med ö

1. 2. 3. 4. 5. 6. 6*. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 18*. 14.

188 191 150 140 188 194 130 154 132 168 184 172 175 176 158 178

15. 16. 17. 18. 19. 20. 20*.

21. 22. 23. 24. 25. 26. 26*.

27.

B.

62 133 172 147 190 152 140 182 146 174 176 185 142 128 194 196

örsök 277. med

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 13*.

14.

24 22 16 14 23 21 26 21 18 29 12 20 22 8 24

15. 16. 17. 18. 19. 20. 20*. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 26*.

27. B.

6*.

7 8 2 21 16 5 2 21 16 12 21 8 4 4 24 26 17

203 BILAGA 26

Tabell A. Dödligheten i % den 30 mars 1960 hos nybefruktad, dagsfärsk rödingrom med hänsyn till avstånd och sprängladdning i avrundade tal, försök den 3—4 nov. 1959 Avstånd i m från bomb 15 30 35 60 75 150

250 kg minbomb — 10 — 40 — 40

50 kg minbomb 30 — 45 — 20 —

Tabell B. Dödligheten i % den 30 mars 1960 hos nybefruktad, ett dygn gammal rom av röding med hänsyn till avstånd och sprängladdning i avrundade tal, försök den 3—4 nov. 1960 Avstånd i m från bomb 15 25 50

50 kg minbomb 45 20 15

204 B I L A G A 27

Tabell A. Dödligheten i % den 17 febr. 1960 hos nybefruktad, 4 dagar gammal rödingrom med hänsyn till avstånd och sprängladdning i avrundade tal, försök den 3—4 no v. 1959 Avstånd i m från bomb 15 25 30 35 45 50 60 75 100 150

250 kg minbomb

—, —.

50 kg minbomb 30 15

— i

—. 20

—. 20

—. 30 45 0 35

—. 0

— 0

Tabell B. Dödligheten i % den 30 mars 1960 hos ögonpunktsrom av röding med hänsyn till avstånd och sprängladdning, försök den 19 febr. 1960 Avstånd i m från bomb 5 10 15 25 30 35 50 60 150

250 kg minbomb linje a linje b

50 kg minbomb linje a linje b

50 kg sprängbomb linje b linje a

0 0

—.

—

—. —.

—.

4 1

—

i

4 1

5 1

2 0

3 2

0 0

—•

— —.

—.

— 0 1

—•

—

—•

—•

—•

—. —

— —

—

i

3 5

205 B I L A G A 28

Lägsta och högsta dödlighetstal i % för nybefruktad rom, ögonpunktsrom, nykläckt yngel och simfärdigt yngel av röding vid sprängningsförsöken 1959—60, avrundade tal

dagsfärsk

Nybefruktad rom 4 dagar dygnsgammal gammal

.

10 40 40

20—30 30—45 0—35

50 15—20

.

30 45 20

—,

—,

— i

— i

Avstånd i m 1. Sprängning minbomb

0—25 26— 50 51—100

Simfärdigt yngel

0 0 4 1

35—100 15 0— 25 30

50 20—50 30—35 15—25

—.

15—30 20—25 0

2—3 0—3

10— 40 0— 3

15—30 0—20 20—25

—. —

1—5 1—5

— —

—. —•

av 50 kg

0—25 26— 50 51—100 3. Sprängning minbomb

Nykläckt yngel

av 250 kg

0— 25 26— 50 51—100 101—250 2. Sprängning minbomb

ögonpunktsrom

av 50 kg

—

206 B I L A G A 29

Lägsta och högsta dödlighet i % hos nybefruktad rom, ögonpunktsrom och yngel av röding och laxöring vid sprängningsförsöken 1958—1959, avrundade tal Avstånd i m från bomb

Nybefruktad rom 1 23.1.59

onpunktsrom a 12.6.59

Yngel 3 12.6.59

— 60—75 R 60 R 90 R

2— 5 R L 5—25 R L 1—35 RL

0—10 L 3—35 L 10—25 L

80—85 RL 90 RL 90 RL 90 RL

20—30 R L 5—15 R L 10 RL 10—20 R L

0—10 L 0—20 L 15—40 L 10—35 L

1. 250 kg minbomb i ytan 0—25 26— 50 51—100 101—250 2. 50 kg minbomb i ytan 0—25 26— 50 51—100 101—150 3. 50 kg minbomb i botten 0—25 26— 50 51—100 101—150

90 90 90 90

RL RL RL RL2

10—65 R L 10—35 RL 2—30 R L 20—30 RL

0—60 L 55—75 L 10—30 L 65—75 L

90 90 90 90

L L L L

5—25 R L 5—25 RL

10—40 L 55—70 L

4. 50 kg språngbomb i ytan 0—25 26— 50 51—100 101—250

35 RL

70 Anm. R = rödingrom R L = röding- och laxöringrom L = laxöringrom eller laxöringyngel 1 Dödligheten i kontrollen 8,5 %. Experimentvärdena därför minskade i avrundat med 10 %. 2 Dödligheten i kontrollen 3 %. Experimentvärdena därför minskade med 3 %. 3 Dödligheten i kontrollen 20 %. Experimentvärdena därför minskade med 20 %.

tal

207 BILAGA 30

Tabell A. Dödlighet i % den 6 maj 1960 hos nykläckt yngel av röding med hänsyn till avstånd och sprängladdning i avrundade tal, försök den 13 april 1960 25

Avstånd i m från bomb 5 15 25 30 50 60 150

£ \

™kS

minbomb linje a linje b 100 — 25 35 — — 15 — — — 0 25 35 30

minbomb linje a linje b 40 20 10 10 30 25 — — 3 0 — — — —

Tabell B. Dödlighet i % den 29 april 1961 hos nykläckt yngel av röding med hänsyn till avstånd och sprängladdning i avrundade tal, försök den 12 april 1961 Avstånd i m från bomb 50 250 500 750

250 kg minbomb 10 30 10 0

50 kg minbomb 20 10 10 0

Tabell C.Dödlighet i % den 25 maj 1960 hos simfärdigt yngel av röding med hänsyn till avstånd och sprängladdning i avrundade tal, försök den 16 maj 1960 2 ™ k^ minbomb linje a linje b — — 50 — , '.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'. 20 50 — — 30 35 — — 15 15 20 25

Avstånd i m från bomb 5 15 25 30 50 60 100 150 250

50 kg minbomb aje a linje b 15 20

30 30 25

208 B I L A G A 31

Undersökningsområde Stefanskullen Bockholmen£? •f Vldjeskär

%

o

Gusnäs u

Ekolodbanor I960 1961 =T|ockvattenområde

209 BILAGA 32

Vinddiagram Plats: Såtenäs Erhållet ur 11 665 st observationer Terminerna: 01/02, 07/08, 13/14, 19 Åren: 1941—1948

WNW

ENE

20.% £

ESE

VINDSTILLA = 14— 630175

\lja%

210 BILAGA 33 Fig 1

Tryck,

Trycktidförlopp vid detonation i fritt vatten Maxirnitryck

Tid Fig 2

Tryck.

Trycktidförlopp vid detonation pa grunt vatten

Fig 3 Tryck

Trycktidförlopp vid detonatifrion pfi grunt vatten.(Stort avsstånd mellan laddning och mätpkkt)

211 BILAGA 34

Undersökningsstationer i Vättern

U1etc = Utredningens stationer 1 etc = SVI stationer 14f—630475

212 B I L A G A 35

MOTALA

jgvADSTENA Förteckning Förband som utnyttja platsen

Frekven kategori

S 2, FJS, T 2, F 6 m £1

P 4, P 1, PS, K 3, Pc, Fo 15 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35

Lv 6 Al I.v And -a förband

36 Fe

37 RFK

Frekvenskategorier: A= användning omkring l/2 ir eller mera. B * användning omkring 1-3 månader. C ? användning omkring 1 manad. --"'. D = användning enstaka dagar.

213 B I L A G A 36 Stefanskullen g

,3 Måkeskär

f^?°*

.J

'

4 U /Qylli ckskären

(-.Vidjeskar

X" rf

Oreudd

/r^o

y Gusnäs udde/?

/ Örns udde

Friel

B I L A G A 37

AHUS

Magiehem Knäbäck .

Ravlunda Vitemölla Kivik Stenshuvud

215 B I L A G A 38

Förslag till omfattning och ut märkning av riskzon vid P 4 skjutfält, Kråk

1. Kråks riskzon Se underbilaga 1. 2. Utmärkning a) Gräns i norr Enslinjen Nässja uddes nordspets (Kampudden) — Underbacken markeras dels med vita ensfyrar (två på vardera s t r a n d e n ) , dels med vita trianglar (två på vardera s t r a n d e n ) . Ensfyrarna böra ges sådan ljusstyrka, att de äro synliga i god sikt under mörker från ett avstånd = halva distansen mellan Kampudden och Underbacken. Trianglarna böra ges 3 m sida för att synas på motsv avstånd. Avståndet mellan fyrmaster eller trianglar på enslinje bör förhålla sig till avståndet på enslinjen, varifrån observation skall kunna göras, som 1:10 å 1:12. Bakre masten bör ha en höjd av minst 10—12 m. b) Gräns i öster Utmärkning av denna gräns synes ej erforderlig. c) Gräns i söder Gränsen markeras av enslinjen Sjöbonäs (3 km norr om Hjo) — nordspetsen av Ombergs högplatå, i princip enligt punkt a) ovan. d) Gräns i väster Gränsen markeras dels av enslinje fyren Enebågs udde—Kråks västra radiomast, dels av sektorgränsen mellan rött och vitt ljus i nämnda fyr. För markering av riskzonens sydvästra hörn bör ljus- och ljudboj utläggas.

216 BILAGA 38 Underbilaga 1

MOTALA

VADSTENA

Hästholmen

217 B I L A G A 39

Ansökan om fiskeersättning Ansökningsdatum

Ansökan avser månad

år

Namn

Födelseår 1

Adress

Binä| rings1 fiskare

[ Yrkes| fiskare

Telefon

Medelinkomst av fiske för år

dag

P å grund av militär verksamhet

J a g försäkrar att här lämnade uppgifter är sanningsenliga och a t t jag för angivna dagar ej är berättigad

inom risk- h a r fiske ej k u n n a t område ske under

har färd till och till ersättning på grund av sjukdom eller arbetslösfrån fiskeplats het. 3 förlängts med*

heldag 1 antal hela t i m

J a g medger att ersättningsmyndigheten, om så erfordras, får ta del av sådana uppgifter angående inkomst av fiske, som jag lämnat till ledning för taxering.

9 10 11 12 13

(Fiskarens underskrift)

14 Riktigheten av lämnade uppgifter bestyrkes.

15 16 17 18 19 20 21

/

i

22 23

(Underskr. av fiskareorganisationens förtroendeman)

24 25

Ersättningsmyndighetens beslut

26 Ersättning utgår med

/

19 kr

27 28 29 1

3 Markeras med kryss ( x ) i kolumnen Sammanlagda tiden i hela timmar Den som lämnar vilseledande uppgifter kan straffas enligt strafflagen med böter eller fängelse.

218 too

B ti)

eo.5 ca e

C M

ti C a c CD :c8

tob e

cp

s too c «a too

>-, e

-5*8

a>

cs a

H

:0

-fa

P.s

:E 2 s

.

-t->

fa « M t» "g 53 rn Is fll OJ ^ e o C

c

CD

S £

Cfl Xt-J . P« ° '-v °c3 t*>,Jd g , Q :0 co .52 i)1" e

: 0 CO

3H '

X5

£H -

:0

*>43 I

T>

re* tfl

,* BJ > s*

:

03 O

*J

O

9 03B, O t-

°

CDCOO

CM

00 00 00

1 1 °*

w c E S

M g CM

T—( T—I

c3 X )

C B

CJD

O

B

< B03 B

^ :C8 «M

.Ef

+-> PJ

S Q 'io

i£S CM

+J

ZJ

ö

'r—i

>

CO

00 • i

>>

CO

J2 °CÖ h

so OS »-i

©

< < hJ

s

°Ctf

"53

OH

S

u

L.

«u

CD

s

CD

WD

CU

^ r-1 CJ cafa c

i

o

3 CO

tc

fa

a

3 i

^

C/3

s~

T)

03 c-

.B

B

U 03

"* +3 3"fa=03 m -B

lO CM

Ö

O co t>

ifS

•^fi u C8 00

o

£ o

•o 4

s0

CO

ö

03 en

X>

•pH 1—1

+-i

fl s

X3

cc B B

03 +->

B

s

faO

B B +-> B

B

1 2? "3 3 B "O 03 CA

SPft &

B

en a •3 fa

••o ca

3+

•4H

w 3 -O B.

>O* < O ti O

fa

o

co

a, £ o

•<

>i . - . cg

X B

•c E +->

•sf '.03

XJ

CO v>

+-> CO

"3

>a £ < +3

O^ O^ C i

i "* 1 H

,e., £

O X)

B 03

•fi :0

•o CM CO

fa o a

fa £ o

a>

.fl O

B

o

>* O

CM

<£>

-a

3 s

m

:0

-t-> (i

fa fl y

-* fa

o eo O

CA

fa

£

11 1 « « «

O,

£ o M

fa fa

| | | fa «> «

Ä

Ä

fa CM •>-l

Q

O

o

^>

fl o

00 0 5 0 7-H

|

i-icO'* •HWrH

1-1

00 CM

I m c o f H i - I H

ooo i-H CM

CM i-H CM l 1-H " T

i - l CM CO " * <J5 CM CM CM CM CM

cö B B CO

"c?

219 2S C 2

•V

-dg

S S3 > :<SS £ £4

i t si

™ ° ö •

to o

-.O -in +•>

. . * :fl

s

d »i

Ilat Ä

i»

o

rt

.5 «> 3 U

Q.

JO

2^

O i Q O

eo oi

MS c .5

T3

"SS a s

o %••< a O

oiqo i>eöoö

o

«s to '43

c 3 SP c c-S

•<rtfl •BP

o

Q-a

to

ö

M

»i

flMh •g » A a FM

c:

•c

tn

ö

-t-»

*fa« BÄ C . tSi » M cb a

TjwS 1

ta

to Ti CD

c B

C *->

rt R

0i o U3

^

5f| •<

p

:0

fl

(O 00

fl

a o

C

C

fl

t»

fl o .5 fl .2

sr

1 » I >»X

sr8?!?!

•4-»

V

fl fl

S B n 1 »K S H •fl fl +2

OJ :0

(O

en

.fl to V

j2

fljj

H I ' S 4)

:0

:0 in

C

•c a é 15 2 to*p,fc to W

O5C-O500

->i«ia

+

OJ +->

•

^

p. C -fl cd e

o to

-d

>

rt <o X :0

k< SH

3 *2 to h

A

11(2 C-T-l

1| • r t H r - l

C3

1 tö 7-1 CO

1 O

fl to

"c?

—i

o o

o io rid

5 *C S 3

rH

3 ca

GA

s

ca •o

•o CB

CD

C

tab ca* C3

o

e G

C

:C3

Is

o aE

o o o

O O i O O O O O i O N O t > E N ai cd oå

o o

O O »O O O

OD O

Cd

:0 • ooQ

'•B «

) Planlag

Juluppeh

<

x

£

ab^J

-,

a

ca to

möjhg.

"O

) Begrän möjlig.

•

a •ea

O O i O O r - l -"#

O O o CM CO I H

dt>—<

0Ö r-i rA

"•* 0 0 C - -

o

en O O

* S

O

c/3 '43

T—1

r-i l >

1-H

ooo-<*o

CM CM i d l d [ >

O O i O O l O H

O O

O

io m

OS r - i C ^

odi>

•rH T-I O -rj<

•"* CO i O

e • "ä " ö w ,

c <u 5f

o o cd

5 c.S • < rt C

O O O o i-i oå

ao+j

S3 a

O o oå

o *# cd

O O i O i Q O O O CO CO CM oå oå i-i i-i ö

o iO l>

O O i O O i O i O

O O •"* c o

o s T-3 c 3

d i d

T-t +J

OS r»l

T) as -O C

2 00

cB

C

s £! a 3

a>

Pass e- Flygrand e verkbåta r samh

C3 >

a c 0)•

iO iO

öö

^^

ö

b

o

T—1

o o

Ifi CM

. « <8

id

•**

id

3 ^

coo

c

c *s

^ £ £•-

OO

-rt-S

bl

s:

43 g •b> co > > c3

< ; ca +->

CM CO

CM 0 0

O

i—I CM

•O ca c

al 00£

ca

Q

O

b TT

•* 5 t.

C75051000

J5I>05

I—I

0H O

«3?S . _

ig I M £ x ST 8 .2 - -3 .3 -3 •C 2 (H I bi — 0.W I05CJ505

CO -fs e j

2 .fe «

+

oc

£2 C/3Q

fl

00^2,

ti o

°c 3

a> to

eo

« £ £ C £ £ WQQ

o

J

£

5g

c OOi-J

„

.2 <°

oc

i

'C? C :0 £

OD'—>

OiO o •«# CO Ö

OJ •<* 03 r f oa

sr J :§ I C/3 CS C Cg 3 c/3 3

« £ c/3 '-3 C

fl

-1 c«

C

OS

•** >•

äC,i -2

c •a

lOrtNCO^fH

.

cs e c ^

> > * £ <=>

X! C i 8) l» V ; a> "O 3 ^ 2 C +J

C

Ö

fl

° 3 ^jj

CSfc

<o

<N

fl .2

•< 3

fl

*S a Q « rt

i£5 T-H CC - ^ ^

i

C 1) BD

c a .£ <

OiO O y-{

fl

>

CO CJ t«

« T3 CS CS°S

i

fl ,2 3 S°"^S c/3 b

.3 M « C/3 fe ,Q

-Q

S

Ifl "0

'-r

Ti

C

fl fl ed 111 o

X

•(->

3 C .fl, > _ C>

.fl,-oc M

x

3 3

V3W

PL|

^

Ä

— .—> —>

4->

. ^ ^ ! :0 ^ :0 TS G C >- C

i

U :0 O O

.

3 P O

O

CflSSSS 1

2 3

l O ^ 00 O 0 0 O

> 3 fl 0 5 i o as 4 j

U5

>> 3

g;

*J

00-^

|COOiCO00a0

-#05CX)

CS

T-»

3 3

+

o T3 OJ

E

:0 p»<

a CS

c/3 OH

CC+J "Ö

fl a> L

:CS

.2L-o -

ow

&< eu

4)

-O fl 13

3 c 3 rt •fl. Ä

ti

C/3 i !

> *

a io

15—630475

o

c-oo

»o

c o c o T-t

222 ÖC-B

cS C C es o* >

£ c <

5s 00

S s <

s o

oo B

S +->

* £

oo 33 B

in o o o coo cö oå oå

o o o o o o

ifS CO

o

oå

iO o o irs c o o

o o eö

O

GM [ >

ai\å

O

oo c £ •£

»o CM

«S

CD •t-H

oo +2 B CS

i

O

O

O

I

O o

O

C C O W M H

I

06 I i-H CÖ i r f l O

1 1

|

O TH

CÖ

c^

'

t* <«-i

o

co

o o cö

ta

o

C <D BP Cg,S <l es C

H H

tQ

cc cö te CO

o

O O O O O O O i O O O O M O T f T f i i TH 0 5 O l H l O CNI ( M H

tO

ö

>o Ol

co

i fl

JU .BP

ÖD

•3 +-1 CJS

M :0

es

fl -t-* °eS ^d

^

O O O O O C O

o

CÖCST-H

CC T-H

CO

•>->

es öo^-g

IfS

ITS

o

es t i i

ö

ö

T-5

>•

OJ

H

os *"1

ta es •G

s

C

C) V

tH

fl

3 »t s

•c

c , •J

8 C

OS "•i

o

t.

B ^ä « Ä • - • OCS 00 tt, ,Q

I O I O

O

O

O

CQ C-^

c o o

o o cö

lO

a

CD T-H

c o.

Q}

t-i

iCiTS T-H CN1

o O

o> o

T H CM

T-i

co

cc o

"CJ

a o o o 'C co

Q)

2 $ ^ rt

©a

c , °o S

3 ^ ! « •nr1" fl J3j .-H »cs OO&H

O O

O O

O O

T-H CD

>o

ifSifS l O H •<# -rH

-r

oi

C O Ö T H Ö

TH

,B

•5»

tO CS

ftc H-i

s.:

60 C

CS J j

to

•sa

g fl ^

PH

Soo

O

|

6* . +-> 1 >2 ^ •», :{-«c S:CS «« 1 Z

+•> to > > CS

is c £ <

CS

GB

_

^

O

O

> B

es J j

fe

4) fl CS

C

.*

£

PH

O

a

o

fe

I 00

+J U3 , ^ ^ > CS

B

o i o os

rl

&D B

o i*

'> B

c

g

o O O CO CO coco O O

CO

os

o

B

CO

fl

B f l CS ö

ti

CS Ä ti :0 •w

-^ a, q_, HH

*> £

^> es 'O . « > O , JH

PHCD

C

flB

to

CS

B

.£,

S* 00

B > « ;o

P.

CJ —

i

i

£ O

,

>:c3 «

<*-

to ,

i

i

i 00

I 00 DH

I

PH 1 1

i

1 PH 1 P n f e

w T1 oö

es °rS

c B

00 <A

CJ 00

ooosoH^iocooo

+-> 2 ö CS d cs g cs *•" M to C 23 ^3, cs j s :0 2 " ° 0 d 0 c c =CS d :cS d :cS :cS . 3 O0 ti DD 03 +J GC6? d <".£ d XI 43 •3 X . O 5S.SX) 0 c d j T 3 'B * j X ! C J_J — to d ^ t i •* °CS 3 -g .

o CL geo CL 0CO C

Ci-t

s

-rf*

Sr-l

<

CJ 3 "C t ,

S " « 0 0 •-* -4-» SS" .3 B

G

c/3 x > .»-3 •S tV3 M O c/3 to O Vi "3 IH W U3

te CS 0 0 ec » 'i? d c? cö -J

3 S53

CD CO O

C3

C 1 CS -C C 03 ;JD

C g

<

CS

1 03

;/3

CS g C/3 C

3* 2

kjut ling ino tark begrän; åde fiskare) Inda t ksp ikt).

.HP-Ö

t

O

ålig

ensekålet

om-

0 0

o o

o CO

co

0 O O

O O

OO1O1OO O O r j T j l O

ö

ö

o i 06 irj t > »ri

1-1

TH

T-H

0 0

d c.2

s

<

(3 C

DC

33 *-> °cs . *

°CS ^

Q "5

•4-) 0

> t * bD^i q

Ä

«fe> a

?S tx- > to

- 1 > > <-> T 3 X . 03 c3 t/3

XJ C tu CJ

a

d 1 t ; 0 >j 3

£

,i*J . - * °cS C/3 fe . Q

•c 3

^

— a

Oj ^

•ed

^ .5

cCS

c

3 •*8

Xä 3

> CS

a s 0

C

rt -

^H

to ^3

«

^ d .5 <3 cs -H>

C»

O

"B ,

c; °C

* i 03 a CS r3 * *^H »OJ

M

c w><M !2 d c. 3 £ £ £ 3 J* ^ 3 3 « 2, ^ > C ^ - ^ fr

q

t- to X ! CS •*•" a a +3 w . (S 3 ocS

d XJ S & 3 CL K* +•> cs £! ,

•1—1

-d —3 cs ea

^ B

.5 i o) ^

tx *

strvv rg, Iv 0 mm P

<^> 05 *«1

ng hi Passi rand

Oi

0305CB

CO

C

> > +J

CS + j

d

DD

x) Ö0 -S d

d iS -2 3 fe 0

o rf

d x) cs c

X

•0 C/3 •H

*

•B, ^ ;XI 5 :

L H to

fe

C/D C/3 C/3 C/i

O O

O O

3 d 3 3 t O ±ä £6 M ±a O O

O O

O O

CDcoooooio

d

to

C T!

ea d 3 cd

CL

O U

S

5 Cfl

CS

X!

to

O

3> t> -> te +->

co «J

<3->

fe

T^

>

a CL CL

C to 3 +-> 4J 3 3

pä? ^ r5 d c < ; cs '+3

03 H 0

^ C/3

fe

B

O O

o

224 3 C

a

CO

.BP

c-

_3

«

:0

-^

'2

c lo a M 2 c 00

^892

•OS 3

I

s

CO

2 O

UO 3

'2 B 2 ti c 37

c

<

00 O « IH O OO CO to !5" 2 3 '3 'Si 3 2 73 T-* T~t T-1

*> 3

O CO

m

S 2

.BP

3 =0

_«

ft

—>

. t i cu +-> + J (i

CA

ac o

£ ft

Si

cu 3 DO C 3

CO

—i

O O O O O - < * o c o coco cö i d © ai © T-i i—i

O i - H O O r t i *

o

0 0 ) 0 © Tt< OJ

l O

o

©

05 cg

i—I

O O

(M

cu M

- J

C O .si-

00/

jas

3 U0:3,

T-t

IH

i d

-*

O IQ

«2

Q

. "Ö ^ C cu UO

os "ti

C2 <1 « C

<3 rt C

„

0)™

C

00 —

*J

•03 x Q "S3

•os ^4

Q! * J

<M

<o

OS

C °«3

s •d

*>

^

ng hin rad a Passe- Flygrande verkbåtar samh

> .

Oi

XJ

iO T# rl

© OJ 00

Öi

C cu

«H

ft

tt

> c

> t_

^>

fe 1 1

-»—

i

tH X CU CO 1

Idex trids

—i

-»—

ti

5 i *-• 3 ^ä «

ft « P , .

1 S

CO

cu

<° c

-»— -»—

ti

rissk

c

o

03 fe > co

OJ

C *J co

* J

CO

BO 3

R PH

- o r se öl

g a.

C/5

ca

>

ti +J

ti" > c o "» i c C l 0 3 CrH,3

QD

>

ti -o-a ÖD>3

C

' *

"ö 03

£ ii c/5 • * 1i 1 Wc/2 I .£.11

fe o

(i

•4->

ti

.3 F

i

oo

4->

c/)

03 >>—i > 3 , < a

© © © co©©

© © © © © © © co co co

© © © © © ©

° s

i d i d ©' © o i

ooöoö

o © oö co

© 3

< 03

t/)

cu •d Q T) • ^ c3

.2,-a ^

r*

3 ©»O© O ^t<Cg T H cg ©

<U t-c

2 X « T ? CO + J ^ : - «8 C/3 fe A

ti

t

ti «

'2 , *J

i

03 (50^4 - a >> t-i ti

2 o ^: 0 cg

o

fe ft 2

fe

©

ft M X

0 2" os c

g

3 M

00©CO-<*iO

©c»© TH cg CM

o co

—'

©

oö

i

1 1 © © © © <^. o oö oö

tN

225 J-,

>

.-O

g T3 » g gu 3 44

oo -•ed OCoo o ,

' -*

S'tiC j - 4* c/2 s 1 A ' £

1.5?

3 c 4* + J 03 S

««

£ g -3 «s «

Q,

^3 'S p% "Ö r- -3 3

c/3

m

-g « <u c

•^"g 2 - 3 ^ £ .S «5 C V - H

ed K

oc a

O °03

. 3 -03 +-> C« Q « 3J PH

•3 4 4 , 3 , * ;

•g g '

Ko 2

00 P-.

W g ^ g-S^w

°rt a>

03 ed 5 3 J3 »03 a

Ä . 3

Ä

t-> ^ 93 i n

s '

M

— 44

:

_5 o> ed Ö. + J c - c 03

1,61|

« «

Bf .sp.g £ ^

•5 r3, c rt *->

l>lON>OI>

O

r-l CM i O <N1 O

O CTi

34 b 3 »O

-3 c

03 g

3>

i "Ö „ „ C a) 00

.g 3

< rt 3

g3

rt

c c .g 00 •—> +-> »rt ^ j

Q i *J 0)

c<»

(V) fl) £_,

C3

C

s1 ,

»Q

-1 Q, A H 3

T3

ng hi Passi rand båta

"to OS

rad a Flygverksamh

>

g

+ e t. 3 ^ ! rt T ? en +•>

Ev

C/3fe.Q

•3

cd

53 •O

o o o o co co id r4 ö

4a! i " o r t

<u o

• o

s

C3

O

u

« s

UH

io

3?

g>

c 03 B 00 OJ

it

15 11 1 t

-*—»

i

i

* B „ «.

Skj

t o —i

.S3 ^ ' C *•« Q.-3

SK

:03 t - i > -.O

3 « 24*!

•"->

Efl

>3 < a

o o o o Cr 00 00

o o o o o O o co co co co O 05 C^ c4 l > l >

•i-i

rtf OS

2+ g 3 bl

•o

g"° 03 S ti « •g,-a

1 1

1 C/3

1 fl, * *

r— t o fTi <—5 r H

g g 3

g 00 g 3

ti -*° rtÅS* 3 "

m ang as i då hi ier tjad s utti

Is 3

-n

o

i i (-1 ttdjO S-i ^

.^3^7

C/5

09 03 C/j c/5

. g 3

tider mhet vt ut

M

£3

3 o

~ ^ 4 *ss ! ^ 03 7 - £ > 4J

226 CO 4 _ )

e

m _, 8

g:rt

a

u <v

•M

a

"3 "Ö i C CJ

v>

"3

CJ

CS

<u o t» +-

g

•3 a 15-0 -g C <-i a> es , 2 u

ca o

_•

d)

^

CO CO

m - * as CM o oo oo oo co

• CO •M

O

a

M O

> O

is

ON

00 art•CS

a CP

d C

C CJ

(90 :Q •-J :0 -4

&

CO

a

M

°c3

CD

>

•«#CNiOO*#iOI>OOCOOO->#CO

CD

C-00-rHC^COC^O

CM CM

co

i—(THI—I

icracMeo-^c^cD^coi-Hoco

as

o ^ o oo CM - ^ co

I H H ( M H H H ( N « I H ( M H

OJ

CM T - I T—I

0 0 CO CO CO T-l CO "* • > C35 O •<# O

CD CD

i—l

( M N H

N H T - I

CP

a*

CN

>

J

—1

Ä

CO

free

.3

B

•pH

>

H

Mosskä Hamma näset

be

CJ

:etf C

£©

O C75 CM

:« co

a

a a

eö

•o S

—i

§ 2 « a - • i s •§ 1S 3 fa S < S ^ ^ •< to O £ Q

<-

«- es ? h » S

.

.

.

. . . —

l-j fa 2 < 2 l-J 1-5 00 2

o

2 O O M O i O

TJ<

»Cl

I M I > 0 0 O H

iO

CO 1

O

lOOOCJCSC*-

O

00 i-l CO i O CO T * C- " * i O O i OO CO

«*

t-r-llO

O t O i f ^ t »

oo

00 OS CS CO CO 1 * I > C i * # l > O a CO

- ^ o o

t>CDI>I>T-l

CJ5

1 N C R t D H r l H n H I M

t

CO

CO T * CO

i-H O i I > •<# l O i-i i—t T-i

03 oa

CO i-l 1 <£> 1 <M C- i d OS T-l O? CO T-i T H I T-I T-I

C£> oo

OI>CO

"^ ^ l ^4 ^1 ^ 1

oo co

^* ^^ ^* ^5(i

f^i

^* '^ *^* ^^

-*

OJ

ID

t)

I>i-(T}f

I

^ j i ^Ji TJ^ *«?fi ^ 1

co

• -c ; ; : ; ; ._• A U,Ä %

u a ts 3 S o

* 2 P S ?c P e

1 D-OC-N^NOJCOiO

^ ^ ^ i *<^ T ^ "^i

CO

^p

co

•- *£ : : : : '«-9fe-9 Ja

SÄ a 2 »I- sS_ - ^. .„rj •— '!5OCT; |5 o g §B *-> > O

*- 03 . el 3 • • 3 d « S

-5 fe S < £ ^ ^ <J VJ O Z Q

3« Jo-S §3 2 § " ^ 5 *

Oi

-<*

. :

.

._,

to*» •

. +a S3 4> C 73 » g X I B g 3 ^ o ? S

(O ^ _

h

S CJ W § ä.2 g

o

OS'S

228 B I L A G A 42

Fiskare vid Vänern U p p g i f t e r , i n h ä m t a d e från V ä n e r n s

fiskareförbund

Namn

Adress

Födelseår

J o h a n Fridell Anders Gustafsson 1 Arne Gustafsson 1 Anders Holmström E v e r t Hägg Martin Hägg Hilmer Larsson 2 Gustaf Nilsson 1

Tådene Oreberg » Friel » » » Oreberg

1913 1893 1915 1923 1921 1894 1915 1887

1 Störd i mindre omfattning. Samtliga övriga störda i större omfattning. 2 Binäringsfiskare. Samtliga övriga yrkesfiskare. F 1 - 3. F 2 = 4 + l x 0 , 5 = 4,5. E ( F 1) = 1 x 10 + (1 x 6 + 3 x | ) + 3 x $ = 19. E ( F 2) = 3 x 10 + 1 x V° + (1 x 7 + 2 x | ) - 43. Beräkning: 19 x 30 x 123 x 1 x 220 - 5 842. F 1: 8 330 F 2:

43 x 30 x 123 x 2 x 220 = 26 445. 8 330

S u m m a 32 287: —

229 BILAGA 43

Fiskare vid Vättern 1. U p p g i f t e r ,

i n h ä m t a d e från

Vätterns

östra

fiskareförening

Namn

Adress

Födelseår

Folke Arvidsson Holger Arvidsson Sten Arvidsson Börje Johansson Erik Johansson H e n n i n g Johansson Karl-Erik Johansson 1 Verner Johansson 1 Arvid Karlsson H a r r y Kvist Oskar Kvist Tage Petersson H e r b e r t Rehnberg H u g o Rehnberg Arne Thorn Hugo Thorn Filip Tilly Levi Tilly Algot Öster 1

Borghamn

1903 1912 1899 1905 1908 1913 1936 1929 1917 1931 1892 1909 1918 1892 1925 1894 1899 1901 1904

» » Hästholmen

» » Svemb, Ödeshög » Borghamn

» » Hästholmen Borghamn » Hästholmen

» » » Borghamn

1 Störd i mindre omfattning. Samtliga yrkesfiskare. F 1 = 3. F 2 = 16. E (F 1) = 3 x 10. E (F 2) = 13 x 10 + (2 x 6 + 2 x f) -f (1 x 8 + 1 x f). 2. U p p g i f t e r , i n h ä m t a d e f r å n V i s i n g s ö Namn Bertil B ä c k m a n Carl E d l u n d L e n n a r t Fransson Holger Gustavsson Kjell L u n d b r a n t Charles Nydén David Nydén Nils Svensson Sven W e t t e r Karl Vidkvist Stig Visborg

fiskareförening

Adress

Födelseår

Visingsö

1895 1910 1910 1909 1933 1929 1924 1901 1918 1895 1933

230 Samtliga störda i mindre omfattning. Samtliga yrkesfiskare. F 1 = 11. F 2 - 0. E (F 1) = 9 x 10 + (2 X 9 + 2 x | ) . 3. U p p g i f t e r , i n h ä m t a d e f r å n M o t a l a o r t e n s

fiskareföreninj

Namn

Adress

Födelseår

Olov Tärning Per Tärning

Motala

1905 1908

B å d a störda i mindre omfattning. B å d a yrkesfiskare. F 1 = 2. E (F 1) = 2 x 10. 4. U p p g i f t e r , i n h ä m t a d e f r å n V ä t t e r n s Skaraborgs län

fiskareförening,

Namn

Adress

Födelseår

Folke Andersson Holger Andersson 1 Kalle Andersson Stig Andersson K n u t Ekström 2 Arvid Gran Helge Gran Börje Gustavsson 2 Erik Gustavsson 2 Gustav Johansson (Vitus) 2 Ivan Johansson J o h n Johansson Olle Johansson Sixten Johansson 1 Elof Karlsson 1 Harald Karlsson 2 J o h a n Karlsson 1 Karl Karlsson 2 Nils Karlsson 1 Karl Larsson 2 Axel Olsson 1 Gösta Persson Uno Persson

Gran vik » » Kyrkebo Gate Kyrkebo Karlsborg Hjo » » Granvik Kyrkebo Granvik » » Hjo Granvik Hjo Granvik Gate Karlsborg Gran vik )>

1920 1920 1907 1928 1900 1898 1908 1913 1918 1909 1900 1902 1908 1908 1920 1908 1918 1903 1914 1905 1922 1925 1923

1 Binäringsfiskare. Samtliga övriga yrkesfiskare. 2 Störd i mindre omfattning. Samtliga övriga störda i större omfattning. F 1 = 7. F 2 = 10 + 6 x 0,5 = 13. E (F 1) = 7 x 10. E (F 2) = 13 x 10.

231 B I L A G A 44

Beräkning a v kollektiv, retroaktiv ersättning beträffande

Vättern

F l = 3 + l l + 2 + 7 = 23. F 2 = 16 + 13 = 29. E (F 1) - 3 x 10 + 9 x 10 + (2 x 9 + 2 x f) + 2 x 10 + 7 x 10 = = 30 + 90 + 19 + 20 + 70 = 229. E (F 2) = 13 x 10 + (2 x 6 + 2 x | ) + (1 x 8 + 1 x f) + 13 x 10 = 130 + 15 + 9 + 130 - 284. „ A 229 x 30 x 150 x 1 x 3 x 220 F 1:

rrrr = 64 406. 330

^ n 284 x 30 x 150 x 2 x 3 x 220 F 2: 8 4 330 = Summa 224 156: —

° 75°'

232 B I L A G A 45

Protokoll fört vid sammanträde med sakägare rörande förlorat fiske i Dettern inom Skaraborgs län å Godtemplarlokalen i Salstad torsdagen den 10 april 1958 kl 1400. Närvarande: Karl Andersson, Salstad, Olle Andersson, Salstad, Bertil Andersson, Salstad, Martil Bengtsson, Åskyrka Karl Bengtsson, Åskyrka, Anders Blomberg, Salstad Ivar Blomberg, Åskyrka, Axnar Eriksson, Salstad Ivar Gustavsson, Åse Karaby Ivar Gustavsson med fullmakt från Inge Gustavsson, Arvid Gustavsson, Vänersnäs Gustav Holmström, Friel Anders Holmström, Friel Martin Hägg, Friel Harry Kihlström, Salstad Erik Larsson, Vänersnäs Mats Mattsson, Vänersnäs Evald Olsson, Åse Karaby A Salhback, Lidköping Libert Sahlback, Salstad Ivar Skog, Vänersnäs Gottfrid Svensson, Åse Karaby Bertil Vilhelmsson, Vänersnäs Folke Vilhelmsson, Vänersnäs G Högström, Drottningholm. § 1. Till ordförande att leda dagens förhandlingar valdes Martin Hägg, Friel. § 2. Till sekreterare för dagens protokoll utsågs Fiskeriombudsman G. Högström, Drottningholm. § 3. Till justeringsmän för dagens protokoll valdes Anders och Libert Sahlback, Lidköping respektive Salstad. § 4. Bedogjorde ordföranden för orsakerna till sammanträdets hållande. Av redogörelsen framgick att sjön Dettern under senaste åren blivit så försämrad i fråga om fiskutbytet, att fiskarena antingen måst upphöra med sitt fiske

233 och avflytta från orten eller också förlägga sitt fiske till andra avlägsnare vatten med åtföljande extra kostnader för färder till och från vattnen liksom nyanskaffning av redskap. Viss redskap har blivit obrukbar och är icke säljbar eller användb a r på annan ort. Fiskarena i Dettern ansåg, att fiskevattnet Dettern med starka skäl kan anses ha blivit försämrat sedan flyget kommit till Såtenäs. Sedan Dettern blivit enskild egendom bör ersättning erhållas av de skadegörande instanserna, såväl i fråga om förlorat fiskutbyte, obrukbar redskap som förlorat lekområde för i första hand den värdefulla gösen. § 5. Föredrog sekreteraren det förslag till ersättningar, som Riksvärderingsnämndens kommitté bestående av h e r r a r Lantbruksdirektör Torsten Adolfsson, Skara, Major Åke Berg, Såtenäs och Fiskerikonsulent Petrus Hjorth, Mariestad, föreslagit Riksvärderingsnämnden och som senare blivit Konungens beslut. Av denna framgick, att av begärda ersättningar för 16 fiskare har 12 stycken fått ersättningar, medan 4 stycken ej kunnat beredas möjlighet till sådana. Dessutom hade Kungl Maj:t beslutat att ersättningar ej vidare skulle utgå för intrång i fisket inom berörda område. § 6. Vidtog diskussion Evald Olsson. Ansåg att det var egendomligt, att han tidigare erhöll ersättning, då han fiskade tillsammans med annan fiskare såsom dennes biträde, men som egen fiskare skulle han icke ha något. Gottfrid Svensson. Började fiska 1946. Tog två år innan han kom i gång. Fiskade tillsammans med Ivar Gustavsson under ett år. Ansåg att det borde finnas yrkesmän med i ersättnings- och utredningskommittéer. Begärde inlösen av sina redskap. A. Sahlback. Ansåg att man borde ta med ersättningsanspråken i kommande framställning. G. Högström. Framhöll att man vid kommande framställningar borde söka gemensamt genom organisationen, som sedan i sin tur kan företaga justeringar, varigenom eventuella orättvisor kan undvikas. Beslut: Beslöts att i en kommande framställning på nytt ta med ersättningsanspråken från herrar Gunnar Johansson, Lövängen, Friel, Inge Gustavsson, Åse-Karaby, Gottfrid Svensson, Gategården, Åse-Karaby och Evald Ohlsson, Åse-Karaby för tiden 1952—1954. § 7. Vidtog diskussion angående Dettern Under diskussionen framhölls, att Dettern tidigare varit den bästa lekplatsen för gösen och att densamma ansetts vara så viktig, att den underkastats särskilda bestämmelser för fiskodling m m. Sålunda har de fiskare, vilka fiskat under lekfisket måst hålla ett visst antal leksumpar för att få fiska med ett visst antal ryssjor. Dessa har i sin tur varit underkastade kontroll av de lokala fiskerimyndigheterna. Ett flertal fiskare har haft sin huvudsakliga bärgning av fisket inom området. Under de senaste åren har möjligen ett yrkeslag kunnat uppehålla sig på detta fiske. Fisket har med andra ord ändrat sig från att vara ett av Vänerns bästa fisken till rent husbehovsfiske. Allt enligt de fiskandes mening beroende på att gösen störts i sin vandring till Dettern.

234 Under diskussionen framställdes krav på ersättning för obrukbar redskap, förlorat inkomstbortfall, obrukbara lekanordningar, minskad yngeltillgång, värdeminskning å fastigheter, vilka innehas av fiskare samt framförda förslag om att varje fiskare var för sig borde söka ersättning i fortsättningen. Det framhölls att omkring 1940 kunde man använda cirka 2 350 s k Detternryssjor för tillståndsfisket, medan det numera inte lönar sig att hålla redskap och folk till detta fiske. Det framhölls vidare att numera äges Detterns botten av fiskarena själva, vilka förlitat sig på, att myndigheterna skulle företaga sådana åtgärder, att fiskens vandringar till å från Dettern icke skulle störas liksom fisket i övrigt. Så har icke skett. Man motsatte sig i fortsättningen förhållandet att det i utredningar icke skall finnas någon som representerar fiskarena. Sammanträdet beslöt att man gemensamt genom organisationen skulle söka ersättningar enligt följande: 1. för inkomstbortfall. 2. för oanvändbar redskap. 3. för försämrat yngelutbyte i Vänern. 4. för värdeminskning av fiskarfastigheter omkring Dettern. 5. för oanvändbara lekanordningar. Att understryka det egendomliga förhållandet att icke fiskets representanter kommer med i utredningar, som rör fisket och fiskare. Att ånyo understryka önskan om en snabb utredning av det militära intrånget i våra sjöar. § 8. Antecknades till protokollet följande sakägare samt deras ersättningsanspråk: Ås socken: Bröderna Karl Gerhard och Martin Bengtsson, Karstorp, Grästorp 1005, 136 ryssjor (140 cm höga, 8 meter långa) a 1 0 0 : — pr st. = 13 600 kr. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Ivar och Anders Blomberg, Karlsberg, Grästorp 240 ryssjor å 1 0 0 : — kr. pr st. = 24 0 0 0 : — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Sals socken: Anders Sahlback, Backa, Salstad. 250 ryssjor å 1 0 0 : — kr. pr st. = 25 0 0 0 : — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Karl Andersson, Tomtegården, Salstad. 60 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 6 000: — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Bertil Andersson, Tomtegården, Salstad. 14 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 1 400:— kronor. Herbert Nyberg, Nytorp, Salstad. 150 ryssjor å 1 0 0 : — kr. pr st. = 15 0 0 0 : — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Harry Kihlström, Knektegården, Salstad. 50 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 5 000: — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Flo socken Hilmer Lundbäck, Flo-Klev, Salstad. 40 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 4 000: — kronor.

235 Vänersnäs socken Folke och Bertil Vilhelmsson, Lerbäcken, Lilleskog. 140 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 14 000: — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Axel Kjellman, Lerbäcken, Lilleskog. 60 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 6 000: — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Erik Larsson, Johannneberg, Oreberg. 200 ryssjor å 1 0 0 : — kr. pr st. = 20 0 0 0 : — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Sven och Mats Mattsson, Granebo, Vänersnäs, Lilleskog. 150 ryssjor a 100: — kr. pr st. = 15 000: — kronor. Inkomstbortfall av fiske från 1950. Ivar Skog, Gena, Oreberg. 50 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 5 000: — kronor. Arvid Gustavsson, Hallby Storegård, Lilleskog. 60 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 6 000: — kronor. Karl Mars, Enekullen, Lilleskog. 80 ryssjor å 100: — kr. pr st. = 8 000: — kronor. Herbert Rundberg, Hallby Storegård, Lilleskog. 60 ryssjor å 1 0 0 : — kr. pr st. = 6 0 0 0 : — kronor. § 9 Uppdrogs till h e r r a r L Sahlback och G Högström att upprätta statistik över fiskutbytet under senaste åren inom området, att användas såsom underlag för framställningarna. § 10. Uppdrogs till Sals fiskeriförening att till Kungl Maj:t ingiva och underteckna framställning om ersättningar i enlighet med detta protokoll.

K U N G L P i -i

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963 1. 0resundsforbindelsen. 1. del. 2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige,

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningamas n u m m e r i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del. 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 4. Bilagor. |19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.[231 Trafikmål. [27] Utsökningsrätt I I . [28] Utrikesdepartementet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [31 Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4] Försvarsdepartementet Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31] Socialdepartementet Den statliga konsulentverksamheten på område. [30]

socialvårdens

Finansdepartementet Preliminär nationalbudget för år 1963. [i Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Ecklesiastikdepartementet E n teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning V I I . 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2 . Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för Jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. K r a v e n på gymnasiet. [22] 1958 års utredning kyrka — s t a t I. Beligionens betydelse som samhällsfaktor. [26] Handelsdepartementet ö v e r s ä t t n i n g av fördrag angående u p p r ä t t a n d e t a v E u r o peiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Papper och a n n a n skrivmateriel. [25] Inrikesdepartementet K o m m u n a l r ä t t s k o m m i t t e n IV. Kommunalförbundens lånerätt. L2J V. K o m m u n a l a renhållningsavgifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. [61 , , .... Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. [11J Sjukhus och öppen vård. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervjuoch frekvensundersökningar m. m. [24] K o m m u n a l a renhållningsavgifter. [29]

KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER 1963

KUNGI

r