Värdesäkring av trafiklivräntor : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

\Uk

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:53 Finansdepartementet

VÄRDESÄKRING AV TRAFIKLIVRÄNTOR FÖRSLAG AV TRAFIKLIVRÄNTEKOMMITTÉN

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR Kronologisk 1. Svensk skonomi 1966—1970. E s s e l t e . 294 s. F i . 2. E x p o r t )Ch i m p o r t 1966—1970. Bilaga 1. E s s e l t e . 92 s. F i 3. Y r k e s u b i l d n i n g e n . H å k a n Ohlssons b o k t r y c k e r i , L u n d . 5!6 s. E. 4. N y myniserie. B e c k m a n . 87 s. F i . 5. Internationellt f r e d s f o r s k n i n g s i n s t i t u t i Sverige. Norsted. & Söner. 61 s. U. 6. F ö r e n k l i d s t a t s b i d r a g s g i v n i n g till hälso- och sjukvårcen. H å k a n Ohlssons b o k t r y c k e r i , L u n d . 157 s. S. 7. U t s ö k n i i g s r ä t t IV. E s s e l t e . 147 s. J u . 8. Tillgången pä a r b e t s k r a f t 1960—1980. B i l a g a 2. E s s e l t e . 67 s. F i . 9. Omsorgtr om p s y k i s k t u t v e c k l i n g s h ä m m a d e . Esselte. 187 s. S. 10. H a n d e l i s a r b e t s k r a f t s - och i n v e s t e r i n g s b e h o v fram tii. 1970. E s s e l t e . 82 s. F i . 11. T y g f ö r v i l t n i n g e n s c e n t r a l a o r g a n i s a t i o n . Svenska Reproduktions A B . 164 s. F ö . 12. Renbetesmarkerna. Svenska R e p r o d u k t i o n s A B . 273 s. + 1 k a r t b i l a g a . J o . 13. U t v e c k l n g s t e n d e n s e r i n o m u n d e r v i s n i n g , h ä l s o och sjurvärd s a m t socialvård 1966—1970. B i l a g a 6. Essel e. 51 5. F i . 14. N y hyrsslagsliftning. N o r s t e d t & Söner. 473 s. J u . 15. Undensckning a n g å e n d e h y r e s s p l i t t r i n g e n . AB K ö p a . 205 s. J u . 16. N y foUookföringsförordning m . m . E s s e l t e . 241 s. Fi. 17. Arbetsp-omemorior i f ö r f a t t n i n g s f r å g a n . E s s e l t e . 94 s. J u 18. Strategi i väst och öst. E s s e l t e . 173 s. F ö . 19. Statliga b e t ä n k a n d e n 1961—1965. K i h l s t r ö m . 170 s. F . 20. Decentrilisering av n a t u r a l i s a t i o n s ä r e n d e n m. m. Norsted. & Söner. 50 s. J u . 21. Oljebraischen. E s s e l t e . 71 s. F i . 22. Lagstiftning mot r a d i o s t ö r n i n g a r . Esselte. 91 s. H 23. Markfrågan I. N o r s t e d t & Söner. 330 s. J u . 24. Markfrågan I I . Bilagor. N o r s t e d t & Söner. 231 s. Ju. 25. Sällskajsresor. Hffiggström. 229 s. H . 26. B o s t a d s i r r e n d e m . m. E s s e l t e . 247 s. J o .

förteckning 27. S k e p p s h o l m e n s f r a m t i d a a n v ä n d n i n g . K i h l s t r ö m . 114 s. + 1 u t v i k s b l a d . F ö . 28. L ä k e m e d e l s f ö r m å n e n . B e c k m a n . 228 s. S. 29. A t o m a n s v a r i g h e t I I I . N o r s t e d t & Söner. 391 s. J u . 30. Den f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . H å k a n Ohlssons b o k t r y c k e r i , L u n d . 361 s. J o . 31. Den f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . B. E s s e l t e . 411 s. J o . 32. K o m m u n e r n a och u n g d o m e n . E s s e l t e . 214 s. S. 33. Friluftslivet i Sverige. Del I I I . A n l ä g g n i n g a r för det r ö r l i g a friluftslivet m. m. Svenska R e p r o d u k tions A B . 248 s. K. 34. L u f t f a r t s v e r k e t s ekonomi och o r g a n i s a t i o n . E s s e l t e . 134 s. K. 35. M i l i t ä r s j u k v å r d e n . E s s e l t e . 196 s. F ö . 36. V ä g f r a k t a v t a l e t I . N o r s t e d t & Söner. 197 s. J u . 37. De s t a t l i g a u n d e r v i s n i n g s s j u k h u s e n s o r g a n i s a tion. Esselte. 132 s. S. 38. U t s ö k n i n g s r ä t t V. E s s e l t e . 81 s. J u . 39. L a g s t i f t n i n g om e l e k t r i s k a a n l ä g g n i n g a r . E s s e l t e . 153 s. H . 40. A r b e t s p s y k o l o g i s k v e r k s a m h e t . Hseggström. 116 s. E . 41. F o r d o n s k o m b i n a t i o n e r . E s s e l t e . 259 s. K. Utkommer senare. 42. K o n s u m t i o n s k r e d i t e r i Sverige. E s s e l t e 274 s. F i . 43. V å r d u t o m skola av u n g d o m s v å r d s s k o l e e l e v e r . K i h l s t r ö m . 85 s. S. 44. B o s t a d s p o l i t i s k t k r e d i t s t ö d . E s s e l t e . 174 s. I . 45. Aktiv å l d r i n g s v å r d och h a n d i k a p p v å r d . E s s e l t e . 42 s. S. 46. J a k t s t a d g a n m. m. Svenska R e p r o d u k t i o n s A B . 248 s. J o . 47. U n g d o m e n s f ö r e n i n g s - och fritidsliv. E s s e l t e . 302 s. E . 48. P r i s s a m v e r k a n och k o n k u r r e n s . Esselte. 278 s. H . 49. L a n t b r u k s n ä m n d e r n a s n y a o r g a n i s a t i o n m. m. Svenska R e p r o d u k t i o n s AB. 405 s. + 1 u t v i k s blad. J o . 50. S m i t t s k y d d s l a g s t i f t n i n g . K i h l s t r ö m . 210 s. S. 51. F r a m t i d s p e r s p e k t i v för svensk i n d u s t r i 1965— 1980. B i l a g a 4. E s s e l t e . 184 s. F i . 52. Skoglig f o r s k n i n g . Svenska R e p r o d u k t i o n s A B . 132 s. J o . 53. V ä r d e s ä k r i n g av trafiklivräntor. Esselte. 138 s. F i .

Anm. Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1966:53 Finansdepartementet

VÄRDESÄKRING AV TRAFIKLIVRÄNTOR FÖRSLAG AV TRAFIKLIVRÄNTEKOMMITTÉN

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1966

Innehål]

Skrivelse till departementschefen

5 Sammanfattning av kommitténs förslag

7 Författningsförslag

9 Motiv Inledning Gällande r ä t t i huvuddrag Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon Trafikskadeståndets omfattning Trafikförsäkringens organisation, premiesättning, livräntas säkerställande m. m Värdesäkringsproblem inom skadeståndsrätten och vissa andra områden. Skadeståndsrätten Hyres- och arrendeavtal Familjerättsliga underhållsbidrag Ersättning för mistad fiskerätt, vattenreglerings- och expropriationsersättning Socialförsäkring. Den allmänna försäkringen Socialförsäkring. Yrkesskadeförsäkringen Stats- och kommunalanställdas pensioner SPP-försäkrades pensioner Förslag angående värdesäkring av fordringar m. m Finsk lagstiftning om värdesäkring av trafiklivräntor Historik och direktiv Huvuddragen av förslaget Allmänna synpunkter Finansieringsfrågan Tänkbara finansieringsmetoder Kostnadsberäkningar Kommitténs ställningstagande Principer för värdesäkringen Värdesäkringens omfattning Värdesäkringens administration Vissa skadestånds- och försäkringsrättsliga frågor Samordningsproblem Allmänt om skadestånds samordning med andra förmåner Samordning mellan skadestånd och socialförsäkring Samordning mellan skadestånd och förmån från arbetsgivare Samordningens betydelse för trafiklivräntors värdesäkring

19 19 19 19 20 23 26 26 27 27 28 28 29 29 29 30 30 31 36 36 39 39 41 45 50 56 61 67 69 69 70 73 74

4 Särskilda frågor Värdesäkringsfrågan för trafiklivräntor med internationell anknytning Uppräkning av trafiklivräntor av annan anledning än penningvärdeförsämring Särskild höjning av »maximerade» livräntor Särskild höjning av livräntor till »unga personer» Beskattningsfrågor Speciell motivering Bilaga. Kostnads- och skatteberäkningar

^ 79 83 84 89 91 95 H3

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Genom beslut den 17 januari 1964 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att utreda frågan om värdesäkring av trafiklivräntor och därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande utsåg chefen för finansdepartementet den 15 april 1964 justitierådet Erland Conradi, dåvarande direktören i Försäkringsaktiebolaget Svea, jur. kand. Lennart Ahlström, byråchefen i försäkringsinspektionen, fil. dr Gerdt Brundin, direktören i försäkringsbolaget Folksam Sten Eriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare, advokaten Ingrid Gärde Widemar, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Göran Karlsson, numera kanslirådet Göran Wahlgren samt numera hovrättsrådet Åke Widding. Tillika uppdrogs åt Conradi att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit benämningen Trafiklivråntekommittén. Till huvudsekreterare åt trafiklivråntekommittén förordnades Widding och till sekreterare extra ordinarie byrådirektören hos försäkringsinspektionen Åke Svensson. Den 14 september 1965 förordnades kanslichefen hos Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, jur. kand. Johan Land att såsom expert biträda kommittén. I frågor rörande bl. a. samordning mellan nu avsedda värdesäkringsförmåner och socialförsäkringsförmånerna har kommittén samrått med pensionsförsäkringskommittén och yrkesskadeutredningen ävensom med ordföranden i Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, f. d. regeringsrådet F r a n k Öhman. Kommittén har vidare haft överläggningar med representanter för Trafikförsäkringsföreningen och motororganisationerna. Trafiklivråntekommittén får härmed vördsamt överlämna betänkande rörande värdesäkring av trafiklivräntor. Betänkandet innehåller förslag till

1) lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor, 2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, 3) kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen om höjning av vissa trafikskadelivräntor, och 4) förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. m. Stockholm den 5 september 1966. Erland Lennart Ingrid

Conradi

Ahlström

Gerdt Brundin

Sten

Eriksson

Gärde Widemar

Göran Karlsson

Göran

Wahlgren

Åke

Widding I Åke

Svensson

S a m m a n f a t t n i n g a v k o m m i t t é n s förslag

Kommittén föreslår, att livränta, som utgår enligt bestämmelserna i trafikförsäkringslagen eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, skall höjas med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter enligt följande grunder. Livränta som fastställts år 1966 eller tidigare skall dels uppräknas till penningvärdet den 1/1 1968 — som är den dag då enligt förslaget lagstiftningen skall träda i kraft — dels därefter fr. o. m. 1969 årligen i princip höjas med indextillägg, beräknat på grundval av penningvärdets utveckling under senast förflutet år. Till livränta, fastställd år 1967 eller senare, skall fr. o. m. andra kalenderåret efter det då livräntan fastställts likaledes som regel utgå indextillägg. Om indextillägg beslutar Kungl. Maj :t. Därjämte skall enligt förslaget vissa invaliditetslivräntor, som begränsats till beloppet i följd av tidigare gällande maximeringar av försäkringsgivares ansvarighet eller som utgår till den som vid tidpunkten för skadans uppkomst icke fyllt 16 år, höjas med särskilda tillägg. Kostnaderna för de föreslagna höjningarna skall bäras av trafikförsäkringstagarna. För finansieringen förordar kommittén — som anser att livräntetagarna bör erhålla fastställda höjningsbelopp med samma garanti som de ursprungliga livräntebeloppen — den metod, som nu tillämpas inom trafikförsäkringen i syfte att säkerställa livränta, eller kapitaltäckningsmetoden. Belopp, som motsvarar kapitalvärdet av beslutade höjningar, skall alltså fonderas. Trafikförsäkringens kostnad år 1968 för uppräkning av livräntor, fastställda år 1966 eller tidigare, och för den nämnda särskilda höjningen av vissa livräntor har med sagda finansieringsmetod beräknats komma att uppgå till omkring 46 milj. kr. Denna kostnad föreslås skola uttagas av 1968 års försäkringstagare medelst särskilda premietillägg, bestämda så att mopedägare erlägger en krona i tillägg till premien, ägare av motorcykel eller traktor 5 kr., personbilägare 20 kr. och ägare av annat motorfordon än nu sagts 60 kr. För följande år avses värdesäkringskostnaden kunna beaktas vid premiesättningen och inrymmas i den vanliga premien; trafikförsäkringens kostnad år 1969 för indextillägg har med nu angiven finansieringsmetod beräknats till ca 9 milj. kr. eller 1,6 % av uppskattad premieinkomst inom trafikförsäkringen för nämnda år.

8 För trafiklivränta, som utges av statsmedel eller som utgår på grund av en av statlig myndighet tagen bilansvarighetsförsäkring, skall gälla särskilda regler. Dessa livräntor skall höjas enligt grunder, som nu angivits, men höjningen skall bekostas av statsmedel. I följd härav uppkommande kostnader för statsverket år 1968 har uppskattats till mellan 50 000 och 60 000 kr.

Förslag till Lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor

Härigenom förordnas som följer.

Inledande

bestämmelse

1 §• Livränta, som utgives jämlikt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, skall med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter höjas enligt vad i denna lag sägs. Detsamma skall gälla beträffande livränta, som eljest i anledning av här i riket inträffad händelse utgives på grund av försäkring mot ansvarighet för skada i följd av trafik med sådant motorfordon, vara, enligt vad i 2 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon är stadgat, sagda lag äger tillämpning, dock icke om staten är försäkringstagare. Uppräkning

av äldre

livräntor

2 §•

I denna lag avsedd livränta, som fastställts under år 1966 eller tidigare, i förekommande fall höjd enligt 3 §, skall uppräknas till penningvärdet den 1 januari 1968 genom tillägg enligt procentsats, som utgör, om livräntan fastställts år 1939 eller tidigare, tvåhundrafyrtio procent, år 1940, etthundraåttio procent, år 1941, etthundrafemtio procent, åren 1942—1947, etthundratrettio procent, åren 1948—1950, etthundratio procent, år 1951, åttio procent, åren 1952—1955, sextio procent, år 1956 eller 1957, femtio procent, år 1958 eller 1959, fyrtio procent, år 1960 eller 1961, trettio procent, åren 1962—1964, tjugo procent, år 1965, tio procent samt år 1966, fem procent.

10 Göres vid utbetalning av livränta avdrag för annan livräntetagaren tillkommande periodisk förmån, som innefattar gottgörelse för penningvärdets fall, skall uppräkning enligt första stycket beräknas på ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan livräntans belopp och beloppet av den andra förmånen utan däri ingående gottgörelse för penningvärdets fall.

3 §•

Har beträffande försäkringsfall, som inträffat före den 1 januari 1962, på grund av stadgande i lag eller föreskrift i försäkringsvillkoren om begränsning av försäkringsgivarens ansvarighet, livränta fastställts att utgå med lägre belopp än det som livräntetagaren varit berättigad att utfå i skadestånd, skall, innan uppräkning enligt 2 § äger rum, livräntan höjas på sätt framgår av vad nedan i denna paragraf sägs. a) Som förutsättning för höjning skall gälla, att livräntetagarens arbetsförmåga vid tidpunkten för livräntans fastställande var nedsatt med minst hälften. b) Livräntan skall med iakttagande av vad under c)—e) föreskrives höjas till det belopp, som skolat utgå, om ej den ovan nämnda begränsningen skett. Kan detta belopp icke tillförlitligen fastställas, skall livräntan höjas till belopp, som sannolikt motsvarar vad som skolat utgå eller som eljest med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. c) Höjning må icke ske med högre belopp än tvåtusen kronor för år. Understiger beräknat förhöjningsbelopp etthundra kronor för år, skall höjning icke äga rum. d) Höjning skall icke ske i den mån ersättning, som bortfallit på grund av bestämmelserna om ansvarighetens begränsning, motsvaras av gottgörelse, som livräntetagaren uppburit eller kommer att uppbära av någon för skadan ansvarig eller på grund av annan ansvarighetsförsäkring än sådan som avses i denna lag. e) Höjning skall icke äga rum, om med hänsyn till livräntetagarens ekonomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen ej är skäligt att livräntan höjes.

4 §• Utgår livränta, som avses i 2 §, till skadad, som vid tiden för skadans uppkomst icke fyllt sexton år och vars arbetsförmåga vid livräntans fastställande var nedsatt med minst hälften, skall, sedan uppräkning enligt 2 och 3 §§ ägt rum, livräntan höjas med ettusenfemhundra kronor, om arbetsförmågan var nedsatt med minst två tredjedelar, och eljest med ettusen kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om livräntan fastställts år 1960 eller senare.

11 5 §. Beslut enligt 3 och 4 §§ meddelas av trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Mot nämndens beslut må talan ej föras. Indextillägg 6 §•

Till livränta, som avses i denna lag, skall utgå indextillägg, om livräntan fastställts under år 1967 eller tidigare, från och med år 1969 och i övrigt från och med andra kalenderåret efter det, då livräntan fastställts. 7 §•

Indextillägg beräknas för varje år i procent av det belopp, vartill livräntan uppgick den 31 december nästföregående år, inberäknat förhöjningsbelopp, som fastställts jämlikt 2—4 §§, samt dittills fastställda indextillägg. Göres vid utbetalning av livränta sådant avdrag, som avses i 2 § andra stycket, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning vid beräkning av indextillägget. Procentsatsen fastställes av Konungen på grundval av förhållandet mellan det genomsnittliga allmänna prisläget under de tre första kvartalen av året före det, under vilket indextillägget skall gälla, och prisläget under motsvarande tid året dessförinnan. Förhållandet mellan prislägena skall beräknas på grundval av konsumentprisindex. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, fattas före utgången av november månad året dessförinnan. 8 §. Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen för visst år förordna, att höjning enligt 7 § icke skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mindre omfattning än som följer av sagda lagrum. Har förordnande jämlikt första stycket meddelats, må Konungen beträffande senare år förordna om höjning utöver vad eljest skolat för det året utgå. Sammanlagt må dock icke utgå mera än om bestämmelserna i första stycket icke tillämpats. Gemensamma

bestämmelser

9 §• Höjning enligt denna lag tillkommer livräntetagaren såsom en särskild förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka. Höjning skall äga rum ändå att därigenom belopp, till vilket försäkringsgivarens ansvarighet är begränsad jämlikt 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller eljest på grund av försäkringsavtalet, överskrides.

12 10 §. Ändras livräntans belopp enligt grunder som angivits vid livräntans fastställande, skall livräntetagaren tillkommande höjning enligt denna lag ökas eller minskas i förhållande därtill. Vad nu sagts skall dock icke gälla höjning enligt 4 §. 11 §• Vad i denna lag stadgas om livränta skall, där viss del av livräntan utbytts mot engångsbelopp, avse den del av livräntan, som icke omfattas av utbytet. Utbytes livränta eller del därav mot engångsbelopp, skall den höjning som skett beaktas vid fastställandet av engångsbeloppet. Vad i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskrives beträffande livränta skall äga motsvarande tillämpning på belopp, varmed livränta höjts enligt denna lag. 12 §. Förhöjningsbelopp utgives av den försäkringsanstalt som förvaltar livräntan eller, i fall då riksförsäkringsverket omhänderhar förvaltningen, av verket. 13 §. Ansvarigheten för belopp, varmed livränta enligt denna lag höjts, skall säkerställas i den ordning som gäller för livräntan enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller motsvarande bestämmelser för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor. 14 §. Av höjningen föranledda kostnader skola bäras av den samlade trafikförsäkringsrörelsen och täckas av trafikförsäkringspremierna. Varje år uppkommande kostnader skola fördelas mellan de försäkringsanstalter, som äga meddela trafikförsäkring, efter förhållandet mellan de belopp, som de var för sig i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar uppburit under närmast föregående kalenderår. I lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskriven försäkringsplikt omfattar även den skyldighet att bidraga till kostnaderna för höjning, varom stadgas i första stycket. 15 §. Fordran hos försäkringsanstalt eller riksförsäkringsverket på ersättning enligt denna lag må ej tagas i mät för gäld. 16 §. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

13 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968; dock må dessförinnan trafikförsäkringsanstalternas nämnd meddela beslut som avses i 5 §. Lagen äger ej tillämpning på livränteförmån, som belöper på tid före ikraftträdandet. Vid beräkning av höjning enligt denna lag skall bortses från tillägg, varmed försäkringsanstalt på grund av penningvärdets fall eller annan dylik anledning åtagit sig att öka livräntan. Tillägg som nu avses må, i den omfattning detsamma utgör ersättning för penningvärdets fall, avdragas från gottgörelse enligt 2 § första stycket.

14 Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1 §• Å motorfordon Trafikförsäkring å

—

finnas trafikförsäkring. honom övergått. Om höjning av livränta på grund av penningvärdets fall och vissa andra omständigheter är särskilt stadgat.

4 §• Försäkringsplikt åligger icke medFörsäkringsplikt åligger icke medlem av konungahuset, ej heller sta- lem av konungahuset, ej heller staten, kommun, främmande statsöver- ten, främmande statsöverhuvud, huvud, medlem av främmande rege- medlem av främmande regerande rande furstehus eller, enligt vad Ko- furstehus eller, enligt vad Konungen nungen under villkor av ömsesidig- under villkor av ömsesidighet därom het därom förordnar, utlänning, som förordnar, utlänning, som tillhör tillhör främmande stats härvarande främmande stats härvarande bebeskickning eller konsulat. skickning eller konsulat. Har sådan — — trafikförsäkring funnits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. 1

Senaste lydelse av 1 § se SFS 1933:179.

15 Förslag till Kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen den (nr av vissa trafikskadelivräntor

) om höjning

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Till täckande av kostnaderna för den uppräkning av livräntor, vilken skall äga rum jämlikt 2—4 §§ lagen om höjning av vissa trafikskadelivräntor, skall för trafikförsäkring, som gäller under någon del av år 1968, erläggas tillägg till försäkringspremien. Tillägget utgör, om försäkringen avser moped, en krona, motorcykel eller traktor, fem kronor, personbil, tjugo kronor samt annat motorfordon, sextio kronor.

2 §•

Riksförsäkringsverket skall senast den 10 januari varje år till trafikförsäkringsföreningen lämna uppgift om beloppet av den förhöjningskostnad, som verket har att vidkännas under året, och äger att före januari månads utgång varje år av de anstalter, som meddela trafikförsäkring (trafikförsäkringsanstalterna), genom förmedling av trafikförsäkringsföreningen erhålla täckning för sina under året uppkommande förhöjningskostnader. Vad i första stycket stadgas beträffande riksförsäkringsverket skall äga motsvarande tillämpning i fråga om försäkringsanstalt, som förvaltar trafikskadelivränta men icke driver trafikförsäkringsrörelse. 3 §•

Fördelningen av varje års förhöjningskostnader mellan trafikförsäkringsanstalterna verkställes av trafikförsäkringsföreningen. Över fördelningen upprättas avräkning, som omedelbart delgives försäkringsinspektionen och trafikförsäkringsanstalterna. Anstalt, som enligt avräkningen har att utgiva ersättning, skall fullgöra betalningsskyldigheten inom tio dagar efter det anstalten erhållit del av avräkningen.

16 4 §. Trafikförsäkringsanstalt är skyldig att lämna trafikförsäkringsföreningen de upplysningar, som föreningen finner erforderliga för fullgörandet av föreningen enligt denna kungörelse åvilande uppgifter. 5 §• Förhöjningsbelopp, som tillkommer livräntetagare enligt lagen om höjning av vissa trafikskadelivräntor, utbetalas utan föregående ansökan. I fråga om tiden och sättet för utbetalningen skall tillämpas vad som gäller beträffande livräntan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag till Förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. m. Härigenom förordnas som följer.

1 §• Denna förordning avser livränta, som av statsmedel eller på grund av en utav statlig myndighet tagen ansvarighetsförsäkring utgives i anledning av skada, som uppkommit h ä r i riket i följd av trafik med sådant motorfordon, vara lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon äger tillämpning enligt vad som stadgas i 2 § sagda lag. 2 §.

Livränta, som avses i denna förordning, skall med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter höjas enligt de grunder, som stadgas i lagen den (nr ) om höjning av vissa trafikskadelivräntor. 3 §•

Höjningen tillkommer livräntetagaren såsom en särskild förmån utöver det skadestånd staten har att utgiva. 4 §•

Förhöjningsbelopp utgives utan föregående ansökan av riksförsäkringsverket eller, i fall då annan myndighet utbetalar livräntan, av sistnämnda myndighet. I fråga om. tiden och sättet för utbetalningen böra såvitt möjligt tillämpas samma bestämmelser som gälla för livräntan. 5 §. Fordran på ersättning enligt denna förordning må ej tagas i mät för gäld. 6 §• Kostnaderna för höjningen bestridas av statsmedel. 2— 014768

18 7 §. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tilllämpning på livränteförmån, som belöper på tid dessförinnan. Vad i Kungl. Maj :ts brev den 30 december 1955, den 26 maj 1961 och den 14 december 1962 föreskrivits angående förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av statsmedel skall ej gälla livränta, som höjts enligt denna förordning.

Inledning

Gällande rätt i huvuddrag Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon (trafikskada) regleras främst av 6 kap. strafflagen den 16 februari 1864, lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen) samt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen). Enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar annan, ersättas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller av vållande. Med vållande avses oaktsamhet. För den händelse den som led skadan genom eget vållande medverkat till skadan, skall skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt. Bilansvarighetslagen ålägger ägare, förare och brukare av motorfordon ett mera omfattande skadeståndsansvar för skador, som tillfogas a n n a n person än föraren eller som tillfogas sådan egendom som icke befordras med fordonet. Enligt 2 § bilansvarighetslagen är fordonets ägare ansvarig för sådan skada, även om han ej är vållande till skadan; dock är ägaren fri från ansvarighet, om av omständigheterna framgår att skadan varken orsakats av bristfällighet å fordonet eller vållats av föraren. Föraren är lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som nyss sagts, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till skadan. Brukar någon utan lov annans fordon, skall jämlikt 6 § brukaren i stället för ägaren svara för den skada som därunder inträffar. Som allmän regel gäller enligt bilansvarighetslagen, att om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande, skall honom eljest tillkommande skadestånd jämkas. Enligt 1 § trafikförsäkringslagen åligger det ägare av motorfordon — med vilken jämställs den som innehar motorfordon på grund av avbetalningsköp — att taga och vidmakthålla trafikförsäkring å fordonet. Denna försäkringsplikt avser motorfordon, som är registrerat här i riket eller utan registrering här brukas i trafik (i huvudsak mopeder och utländska motorfordon). Staten, kommunerna m. fl. är jämlikt 4 § befriade från skyldigheten att taga försäkring. För den som, på grund av skada i följd av trafik med motorfordon här

20 i riket, enligt lag är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, skall trafikförsäkring å fordonet enligt 3 § trafikförsäkringslagen medföra rätt att utbekomma skadeståndet direkt av försäkringsgivaren. I den m å n försäkringsgivaren ej gjort annat förbehåll, skall försäkringen för försäkringstagaren täcka den skadeståndsskyldighet, som kan uppkomma för honom i följd av trafik med fordonet. Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i följande fall, nämligen i anledning av skada å fordonet eller å egendom, som befordras med fordonet, i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren är ansvarig för skadan, samt i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, därest detta brukas olovligen och passageraren äger kännedom därom. Trafikförsäkringen innefattar sålunda dels en garanti i förhållande till den skadelidande och dels ansvarighetsförsäkring till förmån för försäkringstagaren. Skyldigheten att hålla motorfordon försäkrat är begränsad till vissa maximibelopp. Enligt lagens 11 § gäller sålunda att försäkringsgivarens ansvarighet för varje händelse, som medför skada, skall täcka skadestånd om tillhopa 25 milj. kr. i anledning av personskada med begränsning till en milj. kr. för varje skadad eller dödad person samt om tillhopa en milj. kr. i anledning av skada å egendom. Nu angivna försäkringssummor har gällt sedan den 1 januari 1962. Tidigare var beloppen betydligt lägre. Om motorfordon icke varit försäkrat, ehuru skyldighet därtill förelegat enligt trafikförsäkringslagen, eller det icke kunnat klarläggas genom vilket fordon trafikskadan förorsakats, är enligt 21 § trafikförsäkringslagen samtliga de försäkringsanstalter, som äger meddela trafikförsäkring, solidariskt ansvariga för skadan. Trafikskadeståndets omfattning

Omfattningen av den ersättning, som i anledning av personskada skall utgå till den skadelidande, bestäms enligt 6 kap. 2 och 4 §§ strafflagen. Enligt 6 kap. 2 § sagda lag skall i mål om kroppsskada under skadeståndet räknas icke allenast läkarlön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk så ock för lyte eller annat stadigvarande men. Stadgandet innebär, att ersättning för hinder eller brist i den skadades näring — i den mån ersättningen icke enligt särskild bestämmelse nedsätts på grund av den skadades medvållande eller av annan orsak — skall utgå med så högt belopp att den skadade blir ekonomiskt ställd lika som om han icke skadats; dvs. ersättningen skall .beräknas efter den skadades inkomstförlust. Skaderegleringen sker i praxis enligt följande principer. Under det akuta sjukdomstillståndet utbetalas ersättning vanligen efter graden av arbetsoförmåga, som regel 100 eller 50 %.

21 Sedan det akuta sjukdomstillståndet upphört, dvs. från den tidpunkt då den skadades tillstånd kan beräknas bli jämförelsevis oförändrat under en längre period, utgår ersättning för nedsatt förvärvsförmåga som regel i form av livränta. En sådan livränta bör i princip täcka den skadades beräknade förlust. När det gäller att bedöma en framtida livränta blir man ofta hänvisad till i viss mån schablonartade antaganden med hänsyn till svårigheterna att beräkna hur skadan kommer att inverka på den skadades arbetsförhållanden. Enligt en metod, som icke sällan används, bestäms livräntan med ledning av den medicinska invaliditetsgraden och den skadades normala årliga arbetsförtjänst. Inkomstunderlaget fastställs på grundval av den skadades arbets- och inkomstförhållanden vid tiden för olycksfallet, varvid dock konkreta utsikter till löneökningar eller avancemang beaktas. Jämväl brukar numera i praxis hänsyn tas till allmänna löneökningar och därmed penningvärdeförändringar som ägt rum i tiden mellan olyckstillfället och livräntans slutliga bestämmande. I många fall bestäms livräntan emellertid periodvis bl. a. med hänsyn till att den skadades invaliditetstillstånd till följd av olyckan kan undergå förändringar. Vid omprövningen av livräntorna tas hänsyn till aktuella löneförhållanden, vilket innebär att allmänna löneökningar och därmed sammanhängande penningvärdeförändringar som ägt rum mellan olyckstillfället och omprövningen vinner beaktande vid uppskattningen av skäligt inkomstunderlag. Vid bedömandet av invaliditetsersättningar tas även hänsyn till andra omständigheter än medicinsk invaliditetsgrad och beräknad årlig arbetsförtjänst. Särskilt vid allvarliga skador föreligger ofta betydande svårigheter för de skadade att komma igång med förvärvsarbete och anpassa sig till de ändrade förhållandena. Som regel brukar därför, då anpassningssvårigheter visat sig föreligga eller är att förutse, för en övergångstid fastställas högre ersättningar än som svarar mot den medicinska nedsättningen av den skadades arbetsförmåga eller i många fall den rent siffermässigt beräknade faktiska förlusten. Förhållandena kan emellertid i flera fall vara sådana, att livräntan även vid en definitiv bedömning beräknas till högre belopp än som svarar mot den tabellariskt beräknade ersättningen. Har den skadade gjort vad som rimligen ankommer på honom för att minska skadepåföljden, bör i princip full ersättning utgå för den s. k. faktiska förlusten. Det finns emellertid åtskilliga fall, där utredningen icke ger stöd för några säkra hållpunkter vid en bedömning av skadepåföljdens inverkan på den skadades arbets- och inkomstförhållanden. Många gånger låter man de ovissa faktorerna beaktas på så sätt, att den förlust som ligger ovanför tabellivräntan halveras, varav den ena halvdelen tillgodoräknas den skadade som förhöjning. För förfluten tid kan merendels större hänsyn tas till de faktiska förhållandena och livräntan lättare beräknas med utgångspunkt i skillnaden mel-

22 lan å ena sidan den inkomst, som det kan antas att den skadade skulle ha förvärvat om olyckan icke mellankommit, och å andra sidan den arbetsförtjänst han faktiskt haft eller rimligen bort kunna förskaffa sig i sitt skadade tillstånd. I fall då den skadade ej anses k u n n a återupptaga sitt tidigare yrkesarbete kan det bli fråga om omskolning, varvid full ersättning kan utgå under omskolningstiden. I vissa fall, då sviterna efter skadan med hänsyn till den skadades yrkesoch anställningsförhållanden kan antas icke alls eller endast i ringa mån komma att påverka den skadades ekonomiska förhållanden efter olycksfallet, brukar den enligt medicinska grunder beräknade livräntan kunna reduceras. Om den skadade t. ex. kunnat återgå till arbete med full lön hos ekonomiskt stabil arbetsgivare, har ersättningen ofta utgått endast såsom s. k. besvärslivränta — avsedd att framför allt utgöra ersättning för den extra anspänning som kan vara förenad med fullgörande av arbetsuppgifterna och att täcka extra utgifter i anledning av skadan — eller med ett skäligt belopp i ett för allt. Engångsbelopp eller kapitaliserad livränteersättning utgår enligt praxis som regel endast i sådana fall där skadepåföljderna i ringa grad påverkat de ekonomiska förhållandena — huvudsakligen invaliditeter om högst 10 å 15 %. Vid beräkning av engångsersättning tas i regel till första utgångsp u n k t en kapitalisering av en efter medicinska grunder uträknad livränta. Ett på sådant sätt erhållet kapitalbelopp reduceras ofta; hur mycket får bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Om ingen inkomstförlust föreligger och inga särskilda kostnader påvisas, kan reducering ske till en tredjedel och ibland även till än mindre belopp. Engångsersättning i sistnämnda fall får mera karaktär av förhöjd ideell ersättning för lyte och annat stadigvarande men. Skadelivräntorna fastställs som regel att utgå under återstående livstid. Normalt brukar man emellertid r ä k n a med att vid högre ålder inträder en minskning av arbetsförmågan och i sammanhang därmed också en minskning av arbetsförtjänsten. Detta förhållande brukar beaktas på så sätt, att livräntan som regel nedsätts till halva beloppet vid fyllda 67 år. Det förekommer även nedsättning till halva beloppet först vid 70, 72 eller 75 års ålder eller också har livräntan understundom fastställts att utgå oförändrad till 75—80 år för att därefter helt upphöra. Likartade regler tillämpas ofta n ä r det gäller jordbrukare och liknande yrkeskategorier. Förlust av tillläggspension från den allmänna försäkringen har även motiverat mindre nedsättning än till hälften, exempelvis till två tredjedelar. I sådana fall, då den skadade redan uppnått hög ålder eller livräntan närmast är avsedd att täcka särskilda kostnader för vård eller dylikt, brukar dock livräntan ofta fastställas att utgå med oförändrat belopp under återstående livstid. Skadestånd enligt 6 kap. 4 § strafflagen utgår till efterlevande, som enligt

23 lag ägt rätt till underhåll av den dödade, under förutsättning att den efterlevande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll. Underlaget för skadeståndets beräkning utgör den inkomst som skulle h a stått till förfogande om olycksfallet ej inträffat. I första hand har man därvid att söka beräkna den avlidnes arbetsförtjänst vid olyckstillfället och hans utsikter att för framtiden bereda sig inkomster. Vid beräkning av underhållsersättning utgår man som regel från att de efterlevande konsumerat vissa andelar av familjeinkomsten. För änkor räknar man ofta med att konsumtionsandelen motsvarar ca 40 %. Ett flertal faktorer påverkar bedömningen bl. a. inkomstens storlek, ålder, antalet barn m. m. Vid högre ålder räknas normalt med att konsumtionsandelen efter hand ökar till uppemot 50 %. När det gäller högre inkomsttagare, har man ansett sig icke kunna räkna andelar i procent av inkomsten eftersom det är fråga om förlust av erforderligt underhåll. Den begränsning av skadeståndsskyldigheten som ligger i begreppet erforderligt underhåll har i skaderegleringspraxis beaktats på så sätt, att efterlevande änkas andel i familjeinkomsten kalkylmässigt i allmänhet icke beräknats till högre belopp än 20 000 a 25 000 kr. Motsvarande maximiandelar för barn synes ligga vid ca 8 000 kr. Vid bedömning av skadeståndet beaktas även att vissa utgifter kvarstår oförändrade för de efterlevande, exempelvis kostnaden för bostad. Detta förhållande kan ibland få till resultat att vid kalkyleringen de efterlevandes andelar i familjeinkomsten tar så stor del av inkomsten i anspråk att endast en relativt liten andel skulle ha återstått för huvudförsörjarens räkning. Liknande resultat kommer man ibland fram till i de fall, där det varit fråga om relativt låga inkomster. Sedan de efterlevandes andelar i familjeinkomsten fastställts, har man att undersöka de ekonomiska förhållandena eftersom prövningen gäller förlust av erforderligt underhåll. Är andelarna (underhållsbehoven) täckta genom pensioner, avkastning av kapital, inkomst av eget arbete e t c , finns således i princip intet utrymme för skadestånd.

Trafikförsäkringens organisation, premiesättning, livräntas säkerställande ni. m.

För trafikförsäkringsrörelsen gäller lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse samt därutöver de särskilda bestämmelser rörande trafikförsäkring, som återfinns dels i trafikförsäkringslagen, dels i koncessionsvillkor och vissa andra föreskrifter. Enligt 6 § trafikförsäkringslagen m å trafikförsäkring meddelas — förutom av försäkringsanstalt som inrättats av staten — endast av anstalt som erhållit Konungens tillstånd att bedriva sådan rörelse (trafikförsäkringsanstalt). Tillstånd är f. n. meddelat åt 17 anstalter, därav 12 svenska och 5 utländska. Trafikförsäkringsanstalt är pliktig att på begäran meddela trafikförsäkring, försåvitt ej anstaltens verksamhetsområde är begränsat

24 till viss yrkes- eller intressegrupp e. d. Någon försäkring genom statsanstalt bedrivs icke. Trafikförsäkringsanstalterna har för reglering av trafikskada, som orsakats av okänt eller oförsäkrat motorfordon och för vilken de är solidariskt ansvariga, bildat en förening kallad Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen ombesörjer också skaderegleringen, när utländskt fordon orsakat skada här, samt en del andra för anstalterna gemensamma uppgifter. För föreningens förbindelser svarar trafikförsäkringsanstalterna efter storleken av influtna premier. Föreningens stadgar har fastställts av Kungl. Maj :t och varje anstalt är enligt koncessionsvillkoren skyldig att tillhöra föreningen. Vid regleringen av personskador biträds trafikförsäkringsanstalterna och Trafikförsäkringsföreningen av en särskild rådgivande nämnd, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, vars upprättande och finansiering anstalterna har att tillsammans svara för och vars reglemente godkänts av Kungl. Maj :t. Enligt reglementet skall vid uppgörelse utom rätta nämnden höras i viktigare ersättningsfrågor, bl. a. om ersättning för invaliditet, då nedsättningen av arbetsförmågan uppgår till minst 10 %, och om ersättning för förlust av försörj are. över trafikförsäkringsrörelsen utövar försäkringsinspektionen fortlöpande kontroll. För sådant ändamål har inspektionen bl. a. utfärdat trafikförsäkringscirkulär — nu gällande av den 17 april 1963 och den 27 januari 1966 — innehållande bestämmelser om försäkringsbolags uppgifts- och anmälningsskyldighet beträffande trafikförsäkring m. m. Trafikförsäkringen är en form av skadeförsäkring. Bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse angående skadeförsäkring bygger på de s. k. soliditets- och skälighetsprinciperna. Förstnämnda princip innebär på förevarande område, att garantier skall finnas för att trafikförsäkringsanstalterna har förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Skälighetsprincipen åter, som för skadeförsäkringens del är lagfäst i 282 § 2 mom., innebär, att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Principen har i fråga om trafikförsäkringen kommit till uttryck i koncessionsvillkoren. Enligt dessa villkor får premie för trafikförsäkring icke bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Trafikförsäkringslagen innehåller i 7—9 §§ vissa bestämmelser som syftar till att skapa garantier för en tillfredsställande premiesättning från trafikförsäkringsanstalternas sida och som möjliggör en längre gående kontroll över premiernas skälighet än som lagen om försäkringsrörelse eljest förutsätter. Ifrågavarande bestämmelser i förstnämnda lag innebär i huvudsak följande. Trafikförsäkringsanstalt skall, innan den börjar sin rörelse,

25 till försäkringsinspektionen lämna uppgift på de premiesatser, som anstalten har för avsikt att i regel tillämpa för trafikförsäkringen. Indelningen i riskklasser skall härvid anordnas i anslutning till formulär, som inspektionen fastställer. Ändras de uppgivna premiesatserna, skall åtgärden jämte anledningen därtill genast anmälas hos inspektionen. Iakttager trafikförsäkringsanstalt icke tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna eller ger det sätt varpå premierna bestäms skälig anledning till anmärkning, skall inspektionen anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, som i dessa fall — liksom i vissa andra i lagen närmare angivna — där så prövas erforderligt, förelägger anstalten att inom viss tid vidta åtgärder för att vinna rättelse eller återkallar tillståndet att meddela trafikförsäkring. Kungl. Maj :t äger, i den mån så finnes nödigt, fastställa belopp, vartill premie för trafikförsäkring högst må sättas. Något dylikt beslut har dock ej meddelats. I trafikförsäkringsanstalts balansräkning skall i enlighet med vissa i 262 § 1 mom. lagen om försäkringsrörelse upptagna bestämmelser såsom skuld under benämningen försäkringsfond upptas bl. a. värdet balansdagen av anstaltens ansvarighet på grund av dels inträffade, ej slutreglerade skador (ersättningsreserv), dels löpande försäkringar (premiereserv). Har trafikskada medfört rätt till livränta, skall så länge livräntan är provisorisk erforderlig avsättning härför redovisas i ersättningsreserven. Efter det livräntan slutligt fastställts avförs den från försäkringsbolagets trafikförsäkringsrörelse. Svenskt försäkringsbolag, som äger behålla ansvarigheten för livränta, redovisar den slutliga livräntan inom livränterörelsen i skadeförsäkringen. Annat svenskt bolag och utländsk försäkringsanstalt skall enligt 12 § trafikförsäkringslagen fullgöra skyldighet på grund av trafikförsäkring att utgiva livränta genom köp av sådan ränta hos riksförsäkringsverket eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag. I lagen om försäkringsrörelse förutsätts att livförsäkringsverksamhet, om försäkringens natur icke ger anledning till undantag, skall bedrivas på grundval av den s. k. kapitaltäckningsprincipen. Detta innebär att premierna skall beräknas på basis av antaganden om framtida förhållanden — vari ingår erforderliga riskbedömningar beträffande dödlighet, ränteutveckling o. d. — samt att avsättning till premiereserv (fondering) skall ske till ett belopp, som uträknas så att från kapitalvärdet av försäkringsgivarens ansvarighet på grund av löpande försäkringar jämte omkostnader dras värdet av de premier, som försäkringstagarna har att ytterligare erlägga för samma försäkringar (264 §). För livförsäkring skall enligt 9 § lagen om försäkringsrörelse som regel upprättas grunder för bl. a. beräkning av försäkringspremier och premiereserv . Livränta i anledning av trafikskada skall säkerställas i huvudsak enligt de bestämmelser som sålunda gäller för livförsäkring. Kapitalvärdet av livränta, för vilken försäkringsbolag behåller ansvarigheten, skall enligt gällande trafikförsäkringscirkulär beräknas lika med premiereserven för liv-

26 räntan enligt bolagets gällande grunder för livränterörelse. Beträffande köp av livränta hos riksförsäkringsverket har Kungl. Maj :t fastställt särskilda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv. Försäkringsfonden för livförsäkringar — på förevarande område i huvudsak bestående av premiereserven för trafiklivräntor, för vilka försäkringsbolaget behåller ansvarigheten — skall enligt 274 § lagen om försäkringsrörelse vara placerad i vissa slag av värdehandlingar, i första hand guldkantade obligationer och inteckningslån med fullgod säkerhet. En mindre del av fonden får placeras fritt, dock icke i aktier. De värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden redovisas, skall enligt 276 § förvaras avskilda på sätt som närmare anges i paragrafen. De försäkrade — livräntetagarna — åtnjuter panträtt i de förvarade värdehandlingarna till säkerhet för bolagets fullgörande av sina förbindelser enligt försäkringsavtalet — iivräntebrevet.

Värdesäkringsproblem inom skadeståndsrätten och vissa andra områden Skadeståndsrätten

Skadelivränta fastställs, såsom framgår av redogörelsen i föregående avsnitt, u t a n hänsynstagande till kommande förändringar i penningvärdet. Möjlighet att få det fastställda livräntebeloppet höjt föreligger ej heller för livräntetagaren, såvida icke medgivande härtill lämnats vid fastställandet. Medgivande till omprövning av livräntan vid ändringar i penningvärdet torde endast i undantagsfall förekomma i praktiken. 1 Realvärdet av skadelivränta är sålunda icke säkerställt för framtiden. Olägenheterna härav har de skadelidande i vissa fall, som varit föremål för domstols prövning, på olika sätt sökt motverka. En metod har varit att söka undvika, att livränta fastställs definitivt. 2 Vidare har yrkande framställts om rätt för livräntetagaren att i framtiden påkalla ändring av livräntan vid försämring av penningvärdet eller försök gjorts att få livräntan indexreglerad efter levnadskostnadsindex. 3 I samtliga fall har dock domstolarna intagit en avvisande hållning till de gjorda försöken att genom förbehåll eller indexklausul skydda den skadelidande mot penningvärdeförsämring. Frågan har dock icke prövats av högsta domstolen. Enligt uppgift från Trafikförsäkringsanstalternas nämnd har nämnden icke i något ärende om ersättning för invaliditet, vari nämnden på begäran av försäkringsbolag av1

Jfr N y t t Juridiskt Arkiv, avd. I (N.J.A.) 1961 s. 572; den för skadan ansvarige medgav här livräntetagaren rätt att framdeles — vid väsentlig försämring av penningvärdet — föra talan om tillägg å den årliga livräntan; livräntetagaren hade skadats vid 2 års ålder och i följd härav blivit intellektuellt efterbliven; han tillerkändes livsvarig livränta från 18 års ålder i huvudsak beräknad efter antagna kostnader för hans vård och tillsyn. 2 Jfr N. J. A. 1963 s. 442. 3 Försäkringsjuridiska Föreningens Rättsfallssamling (FFR) 1952 s. 127 och 306, 1953 s. 299 samt 1955 s. 179.

27 givit yttrande, haft anledning ta ställning till frågor om indexreglering av trafiklivränta eller om en på penningvärdeförsämringen grundad framtida omprövning av sådan livränta. På frivillighetens väg har värdesäkringsfrågan för en mindre del av trafiklivräntorna i begränsad utsträckning lösts. År 1959 genomförde försäkringsbolaget Folksam nämligen en förstärkning av bolagets då utgående trafiklivräntor med hänsyn till löneutvecklingen efter den tidpunkt då vederbörande livränta bestämdes. Förstärkningen innebar ersättning såväl för penningvärdets fall som för standardstegringen inom samhället och skedde inom ramen för ett anslaget belopp av ca två milj. kr., motsvarande engångsvärdet av höjningarna. Förstärkningen finansierades genom anlitande av det i trafikförsäkringspremierna ingående vinsttillägget för åren 1957—1959. Skadelivräntor, som utges av statsmedel, har tid efter annan höjts i syfte att bereda livräntetagarna kompensation för penningvärdets fall. Kompensationen har emellertid ej varit fullständig beroende på att livräntorna i förevarande avseende jämställts med yrkesskadelivräntorna, för vilka full kompensation icke kommit till stånd; jfr nedan. Har livräntetagaren samtidigt uppburit yrkesskadelivränta, har dessutom kompensationen minskats eller helt uteblivit till följd av ökade avdrag i anledning av den höjning av yrkesskadelivräntan som ägt r u m .

Hyres- och arrendeavtal

På andra områden än skadeståndsrättens har vid bestämmande av ersättning i viss utsträckning utan stöd av lag hänsyn ansetts kunna tas till penningvärdeförändringar. I hyres- och arrendeavtal förekommer sålunda stundom bestämmelse som automatiskt anpassar hyres- eller arrendebeloppet till ett förändrat penningvärde, sådant detta kommer till uttryck i någon vald index (s. k. indexklausul). Giltigheten av en sådan klausul har i dessa fall i svensk rätt icke satts i fråga. 1 Däremot torde en dylik indexklausul i vissa lägen kunna komma att jämkas såsom otillbörlig eller uppenbart obillig. Detta kan tänkas inträffa om borgenären med indexklausulen avsett att skydda sig mot följderna av vissa särskilda kostnader, men dessa i verkligheten icke stigit så mycket som den allmänna prisnivån.

Familjerättsliga underhållsbidrag

Ett familjerättsligt underhållsbidrag kan — bortsett från de fall då avtal om sådant bidrag försetts med indexklausul — enligt giftermålsbalkens och föräldrabalkens regler om möjlighet till jämkning av sådant bidrag återställas till sitt ursprungliga realvärde på talan av den underhållsberättigade. Genom särskild lagstiftning har de, som är berättigade till bidrag av an1

N. J. A. 1943 s. 52 (hyresavtal) och 1949 s. 1 (arrendeavtal, uttalande av J R Karlgren s. 13).

28 givet slag , vid tre tillfällen — senast år 1962 — beretts kompensation för värdeförsämring, som bidragen undergått till följd av prisutvecklingen. De underhållsberättigade har genom lagstiftningen fått sina bidrag generellt höjda utan att de själva behövt ta initiativ härtill.

Ersättning för mistad fiskerätt, vattenreglerings- och expropriationsersättning

Vid bestämmande av ersättning enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. har skälig hänsyn tagits till den nedgång i penningvärdet som ägt rum i tiden efter ikraftträdandet av lagstiftningen. 1 I vattenregleringsmål åter har ersättning för regleringsskada bestämts utan hänsyn till den löne- och prisstegring som ägt r u m i tiden från den dag då den tillfälliga regleringen tog sin början fram till dagen för ersättningens gäldande i samband med det slutliga avgörandet i fråga om den ständiga regleringen. 2 Exproprieras fastighet eller del därav kan den exproprierande under vissa förutsättningar erhålla tillstånd att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen fullbordats. Har sådant förtida tillträde ägt rum, får enligt 33 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn icke tas till sådan ändring i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet. I praxis har denna regel tillämpats så, att icke ens ändringar i penningvärdet efter tillträdet beaktats. 3 Framhållas bör att den exproprierande vid förtida tillträde blir skyldig att utöver expropriationsersättningen gälda 6 % ränta å oguldna ersättningsbelopp från tillträdesdagen. För det fall då förhandstillträde ej ägt rum hänför sig värderingen av expropriationsobjektet till den tidpunkt då domstolen dömer i målet. 4

Socialförsäkring. Den allmänna försäkringen

Lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring innehåller huvudbestämmelserna om folkpensionering och om försäkring för tilläggspensionering. Pensionsförmånerna är såväl inom folkpensioneringen som inom tilläggspensioneringen värdebeständiga och anpassas till förändringar i det allmänna prisläget genom indexreglering. Som underlag för denna reglering används för båda pensionsförmånerna ett med utgångspunkt från prisläget i september 1957 indexreglerat basbelopp (1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring). Basbeloppet utgör 4 000 kr. i 1957 års penningvärde och följer skiftningarna i prisutvecklingen sådana dessa kommer till uttryck i konsumentprisindex. 1 2 8 4

N. J. A. 1964 s. 127. N. J. A. 1948 not A 81 (tre röster mot två). N. J. A. 1954 s. 513 och 1957 s. 162; jfr dock Svensk Juristtidning 1964 rf s. 11. N. J. A. 1954 s. 1.

29 Folkpensionsförmånerna är i lagen om allmän försäkring bestämda att utgå i procent av basbeloppet. Av tekniska skäl h a r emellertid folkpensionernas anknytning till basbeloppet inte kunnat genomföras i samband med ikraftträdandet av lagen o m allmän försäkring. Under en övergångstid bibehålls därför tidigare regler inom folkpensioneringen med indexreglering via ett med ledning av konsumentprisindex beräknat pensionspristal. Inom tilläggspensioneringen har det indexreglerade basbeloppet till uppgift dels att bilda underlag när det gäller att bestämma i vad mån inkomst av förvärvsarbete skall vara pensionsgrundande och föranleda avgiftsskyldighet, dels att utgöra grunden för värdesäkringsmekanismen i systemet.

Socialförsäkring. Yrkesskadeförsäkringen

Värdebeständigt skydd för livräntor, som utgår på grund av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen och därmed jämförliga bestämmelser, finns f. n. icke. Tid efter annan har emellertid bl. a. med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar äldre yrkesskadelivräntor förbättrats. Ursprungligen utgick särskilda tillägg av statsmedel men dessa slopades år 1955 i samband med att flertalet livräntor omreglerades och uppräknades intill en viss gräns. Förbättringarna betalades av försäkringstagarna. Ytterligare höjningar tillkom genom lagstiftning år 1962. Även dessa bekostades av försäkringstagarna och maximerades så att de höjda livräntebeloppen aldrig fick överstiga en viss gräns. Vad nu sagts om höjning med hänsyn till penningvärdets fall gäller även för yrkesskadelivräntor som utges av staten. Frågan om yrkesskadelivräiitors värdebeständighet utreds f. n. av yrkesskadeutredningen.

Stats* och kommunalanställdas pensioner

Dc stats- och kommunalanställdas pensioner är värdebeständiga på så sätt, att en anpassning efter prisnivåns utveckling sker genom att staten och kommunerna — efter förhandlingar med de anställdas organisationer — tid efter annan fattar beslut om ändring av själva bruttobeloppet av beviljade egenpensioner och familjepensioner (jfr för statens del 15 § statens allmänna tjänstepensionsreglemente).

SPP-försäkrades pensioner

Försäkrade hos Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) får under anställningstiden sina blivande pensionsförmåner höjda samtidigt med att deras löneförhållanden förbättras. Därvid betalas vanlig avgift för varje pensionsförhöjning. Om lönen stiger i takt med levnadskostnaderna, kom-

30 mer detsamma att gälla pensionen. För den som redan uppbär pension tilllämpar SPP fr. o. m. år 1962 en ordning, enligt vilken återbäringsmedel används som kompensation för den kostnadsstegring som inträffar efter pensionsfallet. — I viss mån liknande anordningar förekommer på andra håll.

Förslag angående värdesäkring av fordringar m. m.

Den s. k. värdesäkringskommittén framlade i sitt den 25 oktober 1963 avgivna betänkande angående värdesäkring av fordringar och därmed sammanhängande problem 1 rekommendationer och förslag rörande värdesäkra lån (indexlån) och deras användning. Värdesäkringskommitténs rekommendationer och förslag berörde frågan om penningvärdesäkrade trafiklivräntor i den mån värdesäkringen skulle kunna tänkas åstadkommas genom placering i indexreglerade värdepapper av de för livräntorna avsatta kapitalmedlen. Ifråga om försäkringsbolagen uttalade värdesäkringskommittén bl. a., att vissa överväganden erfordrades angående den utsträckning, i vilken försäkringsfonder för nominalförsäkringar fick placeras i indexlån och vice versa. Enligt värdesäkringskommitténs mening borde dessa överväganden i största möjliga mån göras av försäkringsbolagen i samråd med försäkringsinspektionen. 2

Finsk lagstiftning om värdesäkring av trafiklivräntor

Finland torde vara det enda land inom Västeuropa som genomfört ett värdebeständigt skydd av trafiklivräntor. Värdebeständigheten har åstadkommits genom utgivande av dyrtidstilllägg. Dyrtidstilläggen följde tidigare förändringarna i levnadsomkostnaderna, men är fr. o. m. den 1 maj 1964 bundna till förändringar i lönenivån. Enligt gällande lag den 17 april 1964 om erläggande av dyrtidstillägg till trafikskadeersättningar (1 §) äger statsrådet befogenhet att på grund av stegring i lönenivån förordna om erläggande av dyrtidstillägg till de fortlöpande ersättningar, som till följd av personskada utgår med stöd av skilda lagar om trafikförsäkring och enligt de i dessa lagar fastställda grunderna. Som jämförelsegrund vid fastställandet av dyrtidstilläggen skall användas lönenivån för det år, under vilket skadan inträffade. Vid utbyte av fortlöpande ersättning, vara dyrtidstillägg utgår, mot motsvarande kapital skall dyrtidstillägget beaktas vid fastställandet av kapitalvärdet (2 §). Dyrtidstilläggen utges (3 §) av det försäkringsbolag, som ansvarar för erläggandet av grundersättningen, eller av Trafikförsäkringsföreningen eller statens olycksfallsbyrå, i den mån ansvarigheten åvilar dem. För bestridande 1 2

SOU 1964: 1 och 2, Indexlån. SOU 1964: 1 s. 94.

31 av de utgifter som årligen åsamkas försäkringsbolagen och Trafikförsäkringsföreningen, skall erforderligt belopp i enlighet med grunder, som fastställs av socialministeriet, beaktas vid bestämmandet av premie, som föreskrivs i trafikförsäkringslagen. Den del av premierna, som erfordras för bestridande av dyrtidstilläggen, uppdelas mellan försäkringsbolagen och trafikförsäkringsföreningen i enlighet med av socialministeriet fastställda grunder.

Historik och direktiv Frågan om uppräkning av trafiklivräntor på grund av inträffad penningvärdeförsämring och om värdebeständigt skydd åt sådana livräntor för framtiden har tidigare behandlats i olika sammanhang. Med anledning av en fråga vid 1957 års riksdag huruvida förslag kunde förväntas om kompensation för penningvärdeförsämringen åt trafiklivräntetagarna, underströk dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, i sitt svar, att problemet med hänsyn till att ersättningarna i allmänhet utgick på grund av försäkring var ytterst komplicerat och att man icke kunde höja sådana livräntor utan att detta fick till följd att kostnaderna därför kom att drabba andra försäkringstagare än de från början ansvariga eller ersättas av statsmedel. Statsrådet förklarade vidare, att han, då hithörande frågor var svårlösta och kunde ha samband med andra likartade problem, icke ville ta någon bestämd ställning till själva saken utan begränsade sig till att säga att problemet uppmärksammats men att det f. n. icke var att vänta något förslag till riksdagen i ämnet. I betänkande den 1 oktober 19571 framlade bilskadeutredningen förslag om en genomgripande reformering av gällande bilansvarighetslagstiftning. Försäkringsinspektionen framhöll i sitt remissyttrande den 31 januari 1958 över nämnda kommittéförslag, att ett av de mest angelägna förbättringsbehoven inom trafikförsäkringen avsåg det förhållandet att trafiklivräntor icke var penningvärdesäkrade. Inspektionen betonade emellertid därvid frågans samband med den allmänna invalidpensioneringen inom folk- och tilläggspensioneringen, som då ä n n u var föremål för utredning. Vid 1961 års riksdag väcktes en motion om utredning angående den obligatoriska trafikförsäkringen i syfte att penningvärdesäkra trafikinvalidlivräntor, över motionen, som behandlades av första lagutskottet, avgavs efter remiss yttranden av försäkringsinspektionen, värdesäkringskommittén, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Kungl. automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund och Motormännens riksförbund. Remissinstanserna uttalade sin anslutning till motionens syfte med undantag av värdesäkringskommittén, som på denna punkt icke yttrade sig. I remissyttrandena betonades, att proble1

SOU 1957: 36.

32 met om värdebeständighet för trafiklivräntor bl. a. på grund av den obligatoriska trafikförsäkringens samband med skadeståndsskyldigheten var komplicerat, att problemet berörde både den allmänna skadeståndsrätten och försäkringsrätten samt att frågan om värdesäkrade livräntor hade betydelse även utanför trafikförsäkringens område. Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Första lagutskottet anförde i utlåtande (nr 26), vari motionen avstyrktes, bl. a. följande: Det framstår för utskottet som ett angeläget önskemål, att trafiklivräntor icke förlorar i realvärde till följd av förändringar i penningvärdet. Olägenheterna av icke värdesäkrade livräntor framträder givetvis starkast i fall, där beloppen är fastställda för relativt lång tid sedan. Å andra sidan bör en reform i första hand taga sikte på de livräntor, som hädanefter fastställes för tillämpning i framtiden. Starka skäl talar för att frågan icke löses separat för trafiklivräntorna utan i ett sammanhang för alla skadeståndsersättningar av livräntekaraktär, vilka avser förlorad inkomst eller försörjning. Problemet synes i första hand böra angripas inom skadeståndsrättens område. Huruvida man ej redan enligt gällande rätt skulle kunna utdöma med penningvärdeklausul försedda livräntor är, såvitt utskottet har sig bekant, ej prövat i rättspraxis. Frågan synes kunna upptagas inom ramen för den långsiktiga reformering av skadeståndsrätten, som påbörjats och till vissa delar för närvarande pågår. Det kan icke nu bedömas, i vilket sammanhang frågan bör infogas, men utskottet förutsätter, att den vid lämpligt tillfälle uppmärksammas. Vissa andra aspekter av problemet sammanhänger med de frågor, som för närvarande prövas av värdesäkringskommittén och 1958 års socialförsäkringskommitté. Något initiativ från riksdagens sida synes med hänsyn härtill icke för närvarande vara påkallat. Till svar på en interpellation vid 1962 års riksdag om regeringens inställning till kompensationsanordningar mot penningvärdeförsämring, bl. a. avseende värdesäkring av livräntor från den obligatoriska trafikförsäkringen, anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng — med hänvisning till behandlingen av 1961 års motion och till det pågående utredningsarbetet inom värdesäkringskommittén — att han då icke var beredd att ta ställning till lämpligheten av att lösa trafiklivräntornas problem separat från övriga livräntor. I skrivelse den 25 september 1962 hemställde försäkringsinspektionen — bl. a. under hänvisning till att trafiklivräntorna representerade en mycket väsentlig del av förekommande skadeersättningar av livräntekaraktär — att frågan om åstadkommande av penningvärdesäkrade trafiklivräntor gjordes till föremål för särskild utredning. Värdesäkringskommittén avgav, såsom tidigare angivits, den 25 oktober 1963 betänkande angående värdesäkring av fordringar och därmed sammanhängande problem. I anförande till statsrådsprotokollet den 17 januari 1964, innehållande direktiven för nu förevarande utredning, förklarade chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, att h a n nu ansåg tiden vara mogen för en ut-

33 redning rörande möjligheten att värdesäkra trafiklivräntor. c h e f e n a n f ö r d e bl. a. f ö l j a n d e :

Departements-

Min uppfattning h a r alltid varit och är alltjämt, att frågan om värdebeständigt skydd mot inkomstbortfall bör tillmätas synnerlig vikt. Det vore givetvis önskvärt, att värdesäkringsfrågan erhöll en för skadeståndsrätten generell lösning för alla ersättningar av livräntekaraktär. Frågan huruvida enligt gällande rätt skadelivräntor försedda med penningvärdeklausul kan utdömas är, såvitt jag kunnat finna, inte prövad i rättspraxis. Att avvakta en eventuell sådan prövning synes emellertid inte böra komma i fråga. Inte heller är det realistiskt att räkna med möjligheten att inom överskådlig tid lagstiftningsvägen lösa problemet generellt för alla skadelivräntor. Att i och för sig beaktansvärda rättvisekrav kan föreligga inom ett vidsträckt område bör därför inte h i n d r a att det, i den mån sådant är görligt, skapas dellösningar för någon eller några av de berörda kategorierna. Om man i detta sammanhang bortser från yrkesskadeförsäkringen, utgör trafiklivräntetagarna utan tvekan den största kategori, som uppbär skadeersättning av livräntekaraktär. Enligt uppgift är kapitalvärdet av de under de senaste åren nytillkomna trafiklivräntorna tre gånger större än motsvarande v ä r d e av övriga skadelivräntor från försäkringsbolag. Den kategori, som u p p b ä r skadelivräntor direkt av den skadeståndsskyldige, är med all säkerhet föga omfattande. I vissa andra fall, där staten är ansvarig för skadeståndets utgivande, h a r i viss utsträckning en värdesäkring genomförts. Redan av hänsyn till trafiklivräntornas relativa betydelse är det sålunda naturligt, att särskilt intresse knyts till frågan om möjligheten av en separat lösning av värdesäkringsproblemet beträffande dessa skadelivräntor. Härtill kommer att trafikförsäkringen i vissa avseenden får anses stå nära socialförsäkringen där värdesäkringsfrågan fått sin lösning. Trafikförsäkringens sociala betydelse har markerats genom att försäkringen gjorts obligatorisk. För den ersättningsberättigade innebär försäkringen en garanti för att han kommer i åtnjutande av ersättning. För försäkringstagaren ger trafikförsäkringen trygghet mot risken att själv behöva betala skadestånd. Trafiklivräntornas karaktär av skadestånd försvagas ytterligare av det förhållandet, att försäkringsgivarna endast i synnerligen begränsad utsträckning utövar regressrätt mot den civilrättsligt skadeståndsansvarige. En jämförelse med socialförsäkringen ger således stöd åt önskemålet om värdegaranti även inom trafikförsäkringen. Rehovet härav har visserligen i någon mån reducerats genom utbyggnaden av socialförsäkringen, men denna ger ej tillfredsställande skydd i alla fall av trafikskada. Detta gäller särskilt äldre trafiklivräntor. I fråga om dessa är att märka, att utgående ersättningar kan vara otillräckliga även på grund av de lägre ersättningsmaxima som tidigare gällt för den obligatoriska trafikförsäkringen. Ett starkt skäl för att behandla trafiklivräntornas värdesäkringsproblem separat är även det förhållandet att för en lösning på detta område finns försäkringsmässiga betingelser, som saknar motsvarighet i fråga om annan privat försäkring och enskilt skadestånd. Man har nämligen h ä r möjlighet att bygga på ett obligatoriskt försäkringssystem med en enhetlig intressegrupp av försäkringstagare. Inom yrkesskadeförsäkringen h a r principen att låta en sådan intressegrupp bära kostnaderna för uppräkning av skadelivräntor redan accepterats. Härtill kommer att betydande skadekostnader genom lagen om allmän försäkring överförts från trafikförsäkringen till det allmänna och att samhället kommit att genom sjukvården ikläda sig ständigt ökade kostnader för motorismens skador. Bilismens starka utveckling h a r vidare medfört, att de skadelidande i stigande utsträckning själva tillhör försäkringstagarnas intressegrupp. Invändningar av principiell art bör 3—614768

34 därför inte hindra att man låter de vid varje tid aktuella försäkringstagarna bära kostnaderna för värdesäkring av ersättningar i skadefall, där försäkringstagare från andra perioder bär skadeståndsansvaret. En lagstiftning om uppräkning av trafiklivräntor har redan tillkommit i Finland. I direktiven berördes i fortsättningen de betydande problem av civilrättslig, offentligrättslig och försäkringsrättslig art, som var att vänta, då man sökte genomföra en värdesäkring av trafiklivräntor. Departementschefen yttrade härom bl. a. följande: Oaktat trafiklivräntornas värdesäkring bör upptagas till särskild behandling, kan frågan härom icke bedömas fristående från vårt skadestånds- och försäkringsrättsliga system i övrigt. Det blir utredningens uppgift att undersöka, hur en värdesäkring av trafiklivräntorna låter sig inpassa i detta system. Sambandet mellan trafikförsäkringsförmånerna och bilansvarighetsreglerna utgör ett särskilt problem. Konsekvenserna av att höja en ersättning från trafikförsäkringen utan att genomföra en motsvarande ökning av skadeståndsskyldigheten är svåra att bedöma. Försäkringsgivarens regressrätt gentemot skadevållaren kan sålunda vålla vissa komplikationer. Även andra problem av liknande slag kan uppkomma vid en frikoppling av försäkringsförmånerna från de primära ansvarighetsreglerna. Stat och kommun är undantagna från trafikförsäkringsplikten. Trafiklivräntor kan följaktligen utgå på olika grunder, när det gäller skada till följd av trafik med enskildas och det allmännas fordon. Utredningen bör givetvis omfatta även de fall, där en trafiklivränta inte utgår från trafikförsäkringen utan betalas direkt av den skadeståndsansvarige. De speciella komplikationer, som kan uppkomma i sådana fall, bör således särskilt beaktas. Att finna den från allmän och försäkringsteknisk synpunkt lämpligaste finansieringsmetoden för en värdesäkring angavs i direktiven som en central uppgift för utredningen. Departementschefen gjorde till en början följande allmänna uttalande i finansieringsfrågan. Den huvudsakliga bördan av kostnaderna för värdesäkringen — inkl. den mest angelägna reformen, en uppräkning av äldre trafiklivräntor — måste vila på nuvarande och kommande generationer av trafikförsäkringstagare. En given utgångspunkt för bedömningen av frågan om finansieringen måste nämligen vara att denna — liksom fallet är med yrkesskadeförsäkringen — skall ske utan anlitande av allmänna medel. Kostnadernas storlek beror givetvis av många faktorer, såsom val av kompensationsnivå och grunder för beräkning av kompensationsförmåner till olika livräntetagare, sättet för uttagande av kostnaderna m. ni. Utredningen har här att väga angelägenhetsgraden hos olika tänkbara alternativ mot skäligheten av kostnaderna. I fortsättningen behandlades i direktiven ingående olika tänkbara metoder för finansieringen av kompensationsförmånerna. Det system som nu vanligen tillämpas vid säkerställande av livränta (kapitaltäckningsprincipen) ansågs icke utan modifikationer k u n n a komma till användning. Skälen härtill angavs i huvudsak vara dels att de antaganden om framtida förhållanden, som försäkringsbolag sedvanligen gjorde vid beräkning av trafikförsäkringspremie, f. n. icke omfattade något bedömande av penningvärdets framtida utveckling, dels ock att det av flera skäl syntes mindre lämp-

35 ligt att försäkringsbolagen vid bestämmande av trafiklivräntor skulle tvingas binda kompensationen på förhand vid någon föreställning om utvecklingen, i all synnerhet för någon längre tid framöver. Som lämplig finansieringsmetod ifrågasattes i stället antingen ett rent fördelningssystem, dvs. ett system där varje års kompensation betalades av samma års försäkringstagare, eller någon form av kombinationssystem, där de båda principerna fick komplettera varandra. Genom ett kombinationssystem skulle uppnås att kostnaderna för kompensationen i större utsträckning kom att belasta samma försäkringstagarkollektiv som fanns när olyckan inträffade. I den mån finansieringen ansågs böra grundas på fördelningsprincipen, måste — med tanke på bl. a. det läge, som framdeles kunde uppkomma vid längre tids avspärrning och därav följande minskning av trafikförsäkringsunderlaget — tas under övervägande om kompensationsförmånerna skulle ges med samma garanti som övriga trafikförsäkringsförmåner. Ett annat spörsmål, som måste uppmärksammas, var den inverkan på soliditeten, som en tillämpning av fördelningsprincipen kunde åstadkomma vid förskjutningar av trafikförsäkringsstocken mellan olika trafikförsäkringsanstalter. För att motverka en ogynnsam utveckling hos anstalter, som drabbades av nedgångar i försäkringsstocken, borde m å h ä n d a tillskapas något slags clearingsystem. Omfattningen och den närmare utformningen av kompensationsförmånerna och villkoren härför berördes i direktiven icke i vidare mån än att sambandet mellan kostnadernas storlek samt val av kompensationsnivå och frågan om eventuell differentiering av kompensationsförmånerna för skilda grader av invaliditet och skilda årsgrupper underströks. I samband därmed fästes uppmärksamheten på det förhållandet, att äldre livräntor nu kunde vara låga även av andra orsaker än penningvärdeförsämringen, t. ex. till följd av tidigare lägre ersättningsmaxima. Vidare betonades att behovet av samordning med socialförsäkringen måste beaktas. I direktiven framhölls slutligen, att utredningen i fråga o m försäkringsbolagens kapitalplaceringar hade att utgå från de allmänna regler som gällde härom.

Huvuddragen av förslaget

Allmänna

synpunkter

Livräntor, som utgår på grund av trafikskada, kan indelas i tre kategorier. Den första gruppen, som är den ojämförligt största, utgörs av livräntor härrörande från den obligatoriska trafikförsäkringen. Därnäst kommer de livräntor som utgår på grund av annan motorfordonsförsäkring, tecknad av statlig myndighet, kommun eller sådan enskild motorfordonsägare, för vilken trafikförsäkringsplikt icke förelegat (i fortsättningen benämnda bilansvarslivräntor). Den tredje gruppen åter omfattar de livräntor som betalas direkt — utan försäkring — av den skadeståndsansvarige; i huvudsak är det här fråga om livräntor, som utgår av statsmedel. Kommittén har från försäkringsbolag och statsmyndigheter, som förvaltar trafiklivräntor, inhämtat uppgifter om deras bestånd av sådana livräntor den 1 juli 1964. Beståndet redovisas närmare i en särskild bilaga, upptagande verkställda kostnadsberäkningar in. m. Här skall endast några sammanfattande upplysningar angående beståndets omfattning lämnas. F r å n trafikförsäkringen härrörde 5 439 livräntor med — bortsett från belopp som på grund av regress tillföll yrkesskadeförsäkringsinrättning — ett årligt livräntebelopp av 6 799 464 kr. Motsvarande siffror för bilansvarslivräntor var 213 och 247 081 samt för statens del 106 och 200 689. Under senare år har årligen ca 500 nya livräntor tillkommit. Det livräntebestånd som kommer från trafikförsäkringen är alltså inte obetydligt. Kapitalvärdet utgjorde den 1 juli 1964 något över 90 milj. kr. Trafikförsäkringsrörelsens kostnad för livräntor är dock låg i förhållande till övriga kostnader och premieinkomst. En om ock ej helt rättvisande bild härav erhålles genom att kapitalvärdet av under visst år beviljade livräntor ställs i relation till premieinkomst samt till skade- och förvaltningsutgifter under samma år. I nedanstående uppställning har en sådan jämförelse gjorts för åren 1960—1964 beträffande de svenska trafikförsäkringsanstalterna. 1 Kommitténs uppdrag är begränsat till livräntor i anledning av trafikskada. Den fortlöpande penningvärdeförsämringen har dock haft återverk* Uppgifterna hämtade från Sveriges officiella statistik för åren 1960—1964: Enskilda försäk ringsanstalter.

37 År

1960 1961 1962 1963 1964

Kapitalvärdet av bev. livr. milj. kr.

14 11 14 18 21

Premieinkomst milj. kr.

Skadeutbetalningar milj. kr.

Totala utgifter milj. kr.

180 188 207 276 332

135 155 186 210 236

184 211 247 281 315

Livräntornas kapitalvärde i % av premieinkomst

skadeutbetalningar

totala utgifter

7,8 5,9 6,8 6,5 6,3

10,4 7,1 7,5 8,6 8,9

7,6 5,2 5,7 6,4 6,7

ningar även på andra skadeståndsområden. Såsom tidigare nämnts har i viss utsträckning en värdesäkring genomförts i fall, då yrkesskadeförsäkringsinrättning eller staten är ansvarig för skadelivräntas utgivande. Frågan om yrkesskadelivräntors värdebeständighet är dessutom f. n. under utredning. De fall där skadelivränta utgår direkt — utan försäkring — från annan skadeståndsansvarig än staten och där värdesäkringsfrågan alltså ej lösts är med all säkerhet ganska få. Återstår skadelivräntor som utgår på grund av frivillig försäkring. Förhållandet mellan skadelivräntor från trafikförsäkringen och sådana härrörande från övriga grenar av skadeförsäkringen kan i viss mån belysas för de svenska skadeförsäkringsbolagens del genom en jämförelse mellan kapitalvärdena av under visst år beviljade livräntor för de båda försäkringsformerna. Med övriga grenar avses då huvudsakligen dels ansvarighetsförsäkring för skada i följd av trafik med motorfordon i de fall då försäkringsplikt ej föreligger, dels ansvarighetsförsäkring, som ingår som beståndsdel i någon kombinerad försäkring såsom företags-, lantbruks-, fastighets-, hem- eller villaförsäkring, dels luftfartsförsäkring, dels ock enskild eller kollektiv olycksfallsförsäkring. Kapitalvärdet av under 1964 beviljade livräntor var för trafikförsäkringen 21,2 milj. kr. och för övriga grenar 6,2 milj. kr. Övriga grenar svarade alltså 1964 blott för ungefär en femtedel av nytillkomna livräntor inom skadeförsäkringsrörelsen. För åren 1962 och 1963 var förhållandet mellan kapitalvärdet av beviljade livräntor inom de båda grupperna ungefär detsamma som år 1964. Det stora flertalet bilansvarslivräntor skall såsom utvecklas i det följande omfattas av den av kommittén föreslagna värdesäkringen. Endast ett förhållandevis litet bestånd av skadelivräntor härrörande från frivillig försäkring kommer att lämnas utanför all värdesäkring. Även i fråga om dessa livräntor framstår det givetvis som synnerligen angeläget att återställa deras till följd av penningvärdeförsämringen minskade realvärde och att för framtiden penningvärdesäkra dem. Måhända finns möjlighet att lösa värdesäkringsfrågan för nu ifrågavarande livräntor efter i huvudsak samma linjer, som kommittén föreslår för trafiklivräntornas del. Uteslutet är ej heller, enligt vad kommittén erfarit, att värdesäkringsfrågan i dessa fall kan lösas på frivillighetens väg.

38 Det har redan ett flertal gånger understrukits, att kommitténs uppdrag till allra största delen avser livräntor som utgår på grund av obligatorisk trafikförsäkring. Värdesäkringen har också enligt kommitténs förslag uppbyggts med utgångspunkt främst i trafikförsäkringens konstruktion och betingelser samt efter linjer som är förenliga med denna form av försäkring. De bilansvarslivräntor som enligt vad som sägs i det följande skall omfattas av värdesäkringen jämställs i detta hänseende med livräntor från trafikförsäkringen, detta särskilt som kostnaden härför i huvudsak kommer att belasta nämnda försäkring. Även beträffande trafiklivräntor, för vilka staten är ansvarig, har samma värdesäkringsmekanism använts, ehuru med vissa smärre modifikationer. Kommittén gör i fråga om värdesäkringen viss skillnad mellan redan bestämd trafiklivränta (äldre trafiklivränta) och nytillkommande trafiklivränta. Med äldre trafiklivränta avses här sådan livränta som blivit fastställd senast ett år innan kommitténs förslag genomförs. Till kategorien nytillkommande trafiklivränta hänförs livränta som tillkommit eller tillkommer efter sagda tidpunkt. Beträffande äldre trafiklivräntor innebär kommitténs förslag först och främst en uppräkning av livräntebeloppet med hänsyn till den nedgång i penningvärdet som ägt r u m sedan livräntan fastställts. Därjämte har kommittén tänkt sig att i vissa fall skall utgå särskilda tillägg till livränta, vars belopp är lågt av annan orsak än penningvärdeförsämringen. De fall som här åsyftas är dels livränta, som till följd av tidigare gällande lägre ersättningsmaxima inom försäkringen begränsats i förhållande till vad som rätteligen skulle ha utgått i skadestånd (»maximerad livränta»), dels livränta till person, som skadats i mycket ung ålder. Värdebeständigt skydd för framtiden skall enligt kommitténs förslag beredas dels äldre trafiklivränta, efter det att den uppräknats enligt det nyss sagda, dels ock nytillkommande livränta. Detta skulle ske genom att utgående livräntebelopp medelst årliga indextillägg anpassas till de ändringar penningvärdet undergått under det senast förflutna året. Den närmare utformningen av värdesäkringen -— såsom i fråga om kompensationsnivå och grunder för beräkning av kompensationsförmåner till olika livräntetagare — är i hög grad beroende av vilka kostnader reformen beräknas medföra. Kostnaden skall enligt direktiven vila på nuvarande och kommande generationer av trafikförsäkringstagare. Det måste eftersträvas, att värdesäkringen ej leder till en orimligt tung belastning för försäkringstagarna. Angelägenhetsgraden hos olika tänkbara kompensationsalternativ måste alltså vägas mot kostnaderna. Hur kostnaderna kommer att fördelas mellan olika generationer av trafikförsäkringstagare beror till stor del på den metod som väljs för finansieringen av värdesäkringen. Kommittén har mot bakgrunden av det nu sagda valt att i det följande först behandla olika tänkbara finansieringsmetoder och i anslutning därtill redo-

39 visa de kostnadsberäkningar kommittén gjort utifrån vissa förutsättningar. Först därefter kommer principerna för värdesäkringen och övriga i reformkomplexet ingående frågor att upptas till närmare behandling.

Finansieringsfrågan Tänkbara

finansieringsmetoder

Finansieringen av värdesäkringen är närmast ett problem för den obligatoriska trafikförsäkringen. Den kostnad staten för nu avsett ändamål kan åsamkas får ur finansieringssynpunkt behandlas på samma sätt som statens övriga löpande utgifter. Framställningen i fortsättningen tar därför i huvudsak sikte på en lösning av frågan för trafikförsäkringens del. Finansieringen kan lösas efter olika linjer. I huvudsak rör det sig dock om två principer, kallade kapitaltäckningssystemet och fördelningssystemet, vilka, om så befinnes önskvärt, kan kombineras på olika sätt. Kapitaltäckningssystemet förutsätter fondbildning i syfte att säkerställa den försäkringsförmån som skall utgå. Fondbildningen skall motsvara förmånens kapitalvärde, och tillgångar svarande mot fonden skall investeras och förräntas. Fördelningssystemet däremot kräver icke någon fondering. Här finansieras utgående förmåner år för år genom influtna premier från försäkringstagarna. Såsom tidigare nämnts används kapitaltäckningssystemet inom den obligatoriska trafikförsäkringen i fråga om finansieringen av livräntor. Systemet innebär här, att om en trafikolycka medför rätt till livränta skall i samband med livräntans fastställande ett så stort belopp avskiljas och fonderas som svarar mot livräntans beräknade kapitalvärde. Trafikförsäkringens kostnad härför inräknas i de skadekostnader som skall täckas av de årliga trafikförsäkringspremierna. Kan icke livränta fastställas samma år som skadan inträffat, görs en uppskattning av vad den kan beräknas komma att kosta och upptas beloppet som skuld i den vid årets slut redovisade ersättningsreserven. Härigenom kommer livräntekostnaderna alltid att belasta det år, under vilket den livräntan föranledande trafikolyckan inträffat. Kapitalvärdet av trafiklivränta, för vilken försäkringsbolag behåller ansvarigheten, beräknas enligt försäkringsinspektionens trafikförsäkringscirkulär lika med premiereserven för livräntan enligt bolagets gällande grunder för livränterörelse samt bestäms på grundval av föreliggande beslut (dom, överenskommelse). Detta innebär, att kapitalvärdet beräknas på basis av antaganden om framtida förhållanden, vari ingår erforderliga riskbedömningar beträffande dödlighet, ränteutveckling o. d. Enligt nu gällande grunder tillämpas en ränteintensitet av 3 % samt dödlighetstabellen L 55 med ett års åldersförhöjning. Trafiklivränterörelsen, som redovisas som särskild verksamhetsgren, gottskrivs alltid 3 % avkastning på livränte-

40 fonden (—försäkringsfonden för utgående livräntor) oavsett den verkliga avkastningen på de för denna fond pantsatta värdehandlingarna. Det ränteöverskott, som kan uppstå till följd av att den verkliga avkastningen överstiger 3 %, överförs från livränterörelsen till medel avsedda för bolagets allmänna konsolidering. Skulle avkastningen understiga 3 %, fylls bristen på samma sätt från de allmänna konsolideringsmedlen. Försäkringsbolagens genomsnittliga placeringsränta uppgår f. n. till 5 å 6 %. De grunder, som vid köp av livränta hos riksförsäkringsverket gäller för beräkning av engångspremie och premiereserv, bygger på motsvarande antaganden om framtida förhållanden. Räntefoten är här 3 % under 10 år och sedan 2,5 %. Inom kommittén har i huvudsak tre finansieringsmetoder diskuterats. Två av dem bygger på kapitaltäckningsprincipen, medan den tredje innebär tillämpning av fördelningsprincipen. Dessa metoder benämns i det följande kapitaltäckningssystem A, kapitaltäckningssystem B och fördelningssystemet. Kapitaltäckningssystem A ansluter sig nära till den ordning som nu används för finansieringen av trafiklivräntor. Kostnaden för uppräkning av äldre livräntor (jfr s. 38) skall kapitaliseras och beloppet fonderas enligt samma grunder som gäller för de ursprungliga livräntebeloppen. Kostnaden kan tas ut av försäkringstagarna som engångspremie eller betalas under en amorteringstid av t. ex. fem år. Härefter sker årsvis en indexhöjning dels av de sålunda uppräknade äldre livräntorna, dels av senare tillkomna livräntor. Varje års indextillägg kapitaliseras och motsvarande belopp fonderas. Vid bestämmande av premierna för trafikförsäkringen skall den till följd härav ökade kostnaden beaktas. Kapitaltäckningssystem B innebär så tillvida en modifiering av system A att till grund för beräknande av kapitalvärdet även läggs ett antagande om penningvärdets framtida utveckling. En livränta kan därigenom i princip redan från början göras värdebeständig för all framtid. Detta kan ske genom att det konventionella ränteantagandet i beräkningsgrunderna för livräntefonden utbyts mot ett antagande rörande realränta (realränta = skillnaden mellan placeringsränta och allmänna prisnivåns procentuella ökning). Såsom nyss framhållits tillämpas enligt nu gällande grunder en ränteintensitet av 3 %. Om man i stället vid livräntans kapitalisering r ä k n a r med realränta och använder de medel, varmed den verkliga kapitalavkastningen överstiger vad som svarar mot realränteantagandet, till att bekosta indexhöjningarna på livräntan, bör den från början gjorda avsättningen, åtminstone i den mån penningvärdets försämring ej avviker allt för mycket från den antagna utvecklingen, förslå till att göra livräntan värdebeständig. Antas realräntan vara lika med noll och är den genomsnittliga placeringsräntan 5 %, täcker systemet en årlig inflation om 5 %.

41 Genom realränteantagandet sätter man en viss gräns inom vilken penningvärdeförsämringen kan beaktas. Blir indexutvecklingen långsammare än som antagits, bör systemet inbegripa en möjlighet att kvarhålla det därigenom uppkommande överskottet inom livränterörelsen för att framdeles kunna tas i anspråk, om penningvärdet skulle sjunka snabbare än som svarar mot det gjorda antagandet. Vid bestämmande av premie för trafikförsäkringen får man beräkna den ökade kostnad som uppstår varje år genom att under året fastställda livräntor i princip görs värdebeständiga för all framtid. För det äldre livräntebeståndet innebär denna metod, att livräntornas kapitalvärde måste räknas om efter ett realränteantagande och att livräntefonden måste ökas i förhållande härtill med erforderliga tillskottsmedel. Kostnaden härför får tas ut av nuvarande generation försäkringstagare, ev. genom fördelning på ett antal år. Vid en finansiering enligt fördelningssystemet förekommer icke någon kapitalisering av beslutade höjningar eller någon fondering till säkerställande av de höjda livräntebeloppen. Försäkringstagarna får här varje år betala all den kompensation för penningvärdets nedgång, som utgått till livräntetagarna under året. Kostnadsberäkningar

Kostnadsberäkningarna redovisas utförligt i förut omnämnd bilaga. Till utgångspunkt har valts riksförsäkringsverkets och försäkringsbolagens bestånd av trafiklivräntor den 1 juli 1964. Med ledning därav har uppskattats vilken omfattning nämnda bestånd kan antas ha den 1 januari 1968. Beräkningarna är baserade på att värdesäkringen genomförs sistnämnda datum. Bedömningen av livräntebeståndets utveckling från den 1 juli 1964 till den 1 januari 1968 är mycket osäker. Avgång och tillkomst i beståndet har uppskattats ungefärligt med ledning av förhållandena i detta avseende under de senaste åren. Förutsättningar för beräkningarna har vidare varit, att kompensationen för penningvärdets nedgång skall vara fullständig och följa utvecklingen av konsumentprisindex samt att detta index stiger med sammanlagt 10 % under åren 1966 och 1967. Kapitalvärdet av livräntebeståndet utgör den 1 juli 1964 enligt gällande grunder, innebärande bl. a. ett ränteantagande av ränteintensiteten 3 %, för trafikförsäkringens del 91,3 milj. kr. och i fråga om bilansvarslivräntor 3,4 milj. kr.; eller sammanlagt för hela beståndet 94,7 milj. kr. Den 1 januari 1968 beräknas kapitalvärdet av totala beståndet trafiklivräntor uppgå till ca 150 milj. kr., varav drygt 5 milj. kr. belöper på bilansvarslivräntor. Det kan vara på sin plats att redan nu göra en viss reservation för beräkningarna. I beståndet av bilansvarslivräntor ingår även livräntor, som

42 ej kommer att omfattas av den föreslagna värdesäkringen eller vars värdesäkringskostnad ej skall belasta trafikförsäkringen. Det rör sig här dels om livräntor som härrör från försäkring av icke trafikförsäkringspliktigt motorfordon (se 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen), dels om livräntor p. g. a. försäkring, som tecknats av statlig myndighet. Vid kostnadsberäkningarna har det varit omöjligt att ur materialet avskilja nu ifrågavarande livräntor. Den kostnad, som värdesäkringen av bilansvarslivräntor enligt vad som anges i fortsättningen antas medföra för trafikförsäkringen, är därför tilltagen något i överkant. En tillämpning i en eller annan form av kapitaltäckningsprincipen för värdesäkringen av äldre trafiklivräntor innebär, att livräntefonden den 1 januari 1968 skall räknas upp och att ytterligare medel måste avsättas till fonden. Kostnaden härför skall tas ut av då aktuella trafikförsäkringstagare. Storleken av denna kostnad är i hög grad beroende av vilket kapitaltäckningssystem som väljs, system A eller system B. För båda systemen gäller först och främst, att livräntefonden skall ökas med belopp motsvarande kapitalvärdet av de höjningar utav livräntorna som skall ske den 1 januari 1968. Skillnaden mellan systemen i kostnadshänseende hänför sig till beräkningsgrunderna för kapitalvärdena. Vid system A tillämpas gällande grunder för beräkning av livräntas kapitalvärde, dvs. i fråga om ränteavkastning r ä k n a s med 3 % ränteintensitet. I system B åter beräknar kommittén kapitalvärdet på grundval av en realränta lika med noll, men i övrigt tillämpas samma grunder som i system A. Genom det ändrade ränteantagandet erfordras för indexhöjningarnas del större avsättning till livräntefonden vid system B än vid system A. I kostnadsfördyrande riktning för förstnämnda system verkar också det förhållandet, att vid en tillämpning av systemet kapitalvärdet av äldre livräntor måste räknas om efter samma realränteantagande som gäller för indexhöjningarna och livräntefonden ökas i förhållande härtill. I nedanstående tabell anges den kostnad uppräkningen av äldre livräntor beräknas medföra den 1 januari 1968 vid finansiering enligt system A och enligt system B.

Finansieringsmetod

Kapitaltäckningssystem A Kapitaltäckningssystem B 1

Kap.värde av livräntefond 31/12 1967 enligt nuvarande grunder, milj. kr.

Kostnad i milj. kr. för uppräkning av livräntefond p. g. a. ändrat ränteantagande

150 150

84,5

livräntans indexhöjning

Total uppräkningskostnad, milj. kr.

61,5

*146

Med system B kommer i anledning av värdesäkringen trafikförsäkringen år 1968, såsom skall visas i det följande, att belastas jämväl med ökade kostnader för under året nytillkomna livräntor, vilken kostnadsökning har beräknats till 18 milj. kr.

43 Trafikförsäkringens kostnad år 1968 enligt dessa finansieringssystem för engångsuppräkningen kan ställas i relation till beräknad premieinkomst samma år för direkt tecknade trafikförsäkringar. För år 1964 utgjorde premieinkomsten 343 milj. kr., varvid är att märka att den 30-procentiga premiehöjning som genomfördes från den 1 oktober 1964 icke nått full effekt förrän den 1 april 1966. År 1968 antas premieinkomsten ha stigit till storleksordningen 540 milj. kr. Engångskostnaden för värdesäkringen den 1 januari 1968 uppgår alltså vid finansiering enligt system A till drygt 7 % av premieinkomsten. Motsvarande andel för engångskostnaden vid system B utgör 27 %. Av intresse är vilken effekt trafikförsäkringens till följd av värdesäkringen ökade kostnader kan få för den enskilde försäkringstagaren år 1968. Förhållandet kan belysas genom ett exempel avseende trafikförsäkringspremien för en personbil, avsedd för privat bruk, premieklass 3 (t. ex. Volvo Amazon 121xx), körsträckeklass 2 och område ö. 1 Grundpremien är här nu 434 kr. om året; med 50 % bonus utgör premien alltså 217 kr. För finansieringen av engångskostnaden skulle sistnämnda premie för 1968 öka, vid system A med 7 % eller 15 kr. och vid system B med 27 % eller 59 kr. Vid en jämförelse mellan 1968 års kostnader för system A och motsvarande kostnader för system B måste tas i beaktande, att en finansiering enligt sistnämnda system i princip gör livräntorna värdebeständiga för all framtid. Endast för det fall att penningvärdeförsämringen framdeles är större än genomsnittliga placeringsräntan för medel tillhörande livräntefonden och tidigare uppkomna överskottsmedel icke står till förfogande för att täcka skillnaden, kan det bli fråga om att uttaga särskilda avgifter av försäkringstagarna för att bevara livräntornas realvärde. Finansieringen enligt system A däremot medför att för varje år efter 1968 beslutad indexökning skall säkerställas på samma sätt som nämnda års uppräkning. Kostnaden härför skall uttagas av vid varje tidpunkt aktuella försäkringstagare och innefattar givetvis kostnaden för indextillägg såväl till äldre livräntor som till nytillkommande livräntor. Hur stor denna kostnad kan komma att bli är mycket svårt att förutse; antaganden härom måste bygga på många ovissa faktorer såsom utvecklingen av livräntebeståndet och inflationstakten. Om m a n räknar med oförändrad inflationstakt, kan kostnaden för visst år efter 1968 uppskattas till 4,65 % av beräknat kapitalvärde av livräntebeståndet vid närmast föregående års ingång. För år 1969 kan årskostnaden under angivna förutsättningar beräknas uppgå till inemot 9 milj. kr. eller ca 1,6 % av den trafikförsäkrings1

Premieexemplet h ä m t a t ur Svenska Skadeförsäkringsföreningens tariff den 1/2 1966. — I premieklasser inplaceras olika förekommande bilmärken och årsmodeller efter den risk de bedöms representera i trafikförsäkringshänseende. Körsträckeklass 2 omfattar personbil, vars årliga körsträcka ligger mellan 1 001 och 2 500 mil. Område Ö avser landet utom storstadsområdet och Norrland. Storstadsområdet omfattar Stockholm och Göteborg med omnejder samt Malmö stad.

44 premieinkomst (570 milj. kr.) som kan förväntas under året. Efter hand som trafiklivräntefonden växer ökar givetvis vid oförändrad inflationstakt den årliga kostnaden för fortsatt indexökning. Värdesäkringens relativa belastning för trafikförsäkringen blir beroende av den utveckling premieinkomsten och trafikskadorna kommer att få. Såsom nyss antytts medför en finansiering enligt system B, sedan kostnaden år 1968 för uppräkning av de äldre trafiklivräntorna uttagits, i princip icke någon framtida ytterligare kostnad för dessa livräntors värdesäkring. Däremot uppkommer som en följd av ändrade beräkningsgrunder för livräntors kapitalvärde — införande av ett realränteantagande — en årlig fortlöpande kostnadsökning för trafikförsäkringsanstalterna vid inköp av livränta eller överföring till skadelivränterörelsen av kapitalvärden för trafiklivräntor beviljade under året. Denna kostnadsfördyring inträder redan år 1968, dvs. samma år som kostnaden för uppräkning av äldre livräntor belastar trafikförsäkringen. De årliga kostnaderna för livräntor, som f. n. utgör något över 6 % av trafikförsäkringspremieinkomsten, kommer enligt beräkningarna att vid system B öka med ungefär 50 % till minst 9 % av premieinkomsten. Den tillkommande kostnaden kan alltså skattas till minst 3 % av årspremieinkomsten eller för år 1968 18 milj. kr. Motsvarande kostnad för år 1969 har beräknats till 21 milj. kr. Antagandet om den framtida trafiklivräntebelastningen på trafikförsäkringspremierna är dock mycket osäkert. En stark ökning av livräntebeståndet kan medföra att den angivna procentuella andelen av premieinkomsten kan visa sig vara otillräcklig. Fördelningssystemet, tillämpat på finansieringen av trafiklivräntors värdesäkring, innebär, att försäkringstagarna varje år skall betala de höjningsbelopp som under året utgår till livräntornas ursprungliga belopp. Även h ä r måste de beräknade årliga kostnaderna bygga på ovissa och osäkra antaganden om den framtida utvecklingen inom trafikförsäkringen. Såsom tidigare angivits uppgick det årliga på grund av försäkring utbetalade trafiklivräntebeloppet den 1 juli 1964 till något över 7 milj. kr. Årskostnaden för en fullständig indexhöjning av detta belopp fram till sist nämnda dag kan beräknas belöpa sig till drygt 1,6 milj. kr. Den 1 januari 1968 beräknas det totala årliga trafiklivräntebeloppet ha vuxit till omkring 11 milj. kr. Årskostnaden 1968 för indexhöjning av nämnda belopp k a n uppskattas till ca 3,1 milj. kr. Denna kostnad motsvarar knappt 0,6 % av den uppskattade trafikförsäkringspremieinkomsten år 1968. För den enskilde försäkringstagaren i det tidigare använda försäkringsexemplet kommer premien sagda år att öka med en krona. Kostnaderna för följande år kommer att varje år motsvara summan av de belopp som under året utbetalats i indexhöjningar enligt kommitténs förslag. Den årliga kostnaden kommer givetvis att öka efter hand som livräntefonden ökar vid oförändrad inflationstakt. Någon säker prognos för längre tid framöver är naturligt nog omöjligt att göra. För år 1969 har

45 kostnaden uppskattats till omkring 3,5 milj. kr., eller drygt 0,6 % av den trafikförsäkringspremieinkomst som kan förväntas under året. I här följande tabell görs avslutningsvis en jämförelse mellan värdesäkringskostnaderna 1968 och 1969 vid olika finansieringsalternativ. Kostnad, milj. kr. Finansieringsmetod 1968 Kapitaltäckningssystem B . . . 164 (146 + 18) Kapitaltäckningssystem A . . . 40 3,1

1969 21 9 3,5

Kommittén har tidigare framhållit, att dess förslag i fråga om vissa äldre trafiklivräntor innebär en uppräkning av livräntebeloppen av annan anledning än penningvärdets nedgång. Livräntetagare, vars livränta »maximerats» på grund av otillräckliga ansvarsbelopp, skall således i vissa fall erhålla särskilt tillägg. Detsamma skall gälla en del livräntetagare som skadats i mycket ung ålder. Kostnadsberäkningarna, som redovisats ovan, har gjorts utan att hänsyn därvid tagits till den kostnadsökning som dessa särskilda tillägg kan antas medföra. Den 1 januari 1968 skulle de särskilda tilläggen för vissa »maximerade» livräntor medföra en ökning av det totala årliga livräntebeloppet med 360 000 kr. Kapitalvärdet av tilläggen, beräknat enligt nuvarande grunder, skulle ha utgjort sammanlagt 5,4 milj. kr. Motsvarande siffror för tilläggen till »unga personer» är årligt livräntetillägg ca 28 000 kr. och kapitalvärde ca 600 000 kr. För statens del kan värdesäkringen år 1968 beräknas medföra ökade utgifter för trafiklivräntor med ett belopp i storleksordningen 50 000 till 60 000 kr.

Kommitténs ställningstagande

Valet av finansieringsmetod har betydelse såväl för livräntetagarna som för försäkringstagarna, vilka båda kategorier här har i viss m å n stridiga intressen. För livräntetagaren framstår det som angeläget att erhålla gottgörelsen för penningvärdets fall med samma garanti som det ursprungliga livräntebeloppet är utrustat med. Försäkringstagaren åter har intresse av att värdesäkringskostnaden — framför allt kostnaden för uppräkningen av det äldre livräntebeståndet — på rimligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagaregenerationer. Trafiklivränta är såsom tidigare berörts i princip säkerställd för framtiden på så sätt, att livräntetagaren under den tid livräntan utgår är garanterad att utfå honom tillkommande livräntebelopp. Detta uppnås genom

46 att kapitaltäckningsprincipen, som i säkerhetssyfte förutsätter fondbildning, används för finansieringen av livräntan. Det kan med tanke på nuvarande ständiga ökning av trafikförsäkringsunderlaget synas onödigt att vid val av finansieringsmetod fästa någon avgörande vikt vid garantifrågan. Någon mera markerad tillbakagång av försäkringsstockens omfattning och därmed minskad möjlighet för försäkringen att svara för värdesäkringen förefaller nämligen föga sannolik. Komplikationer kan emellertid uppkomma. En längre tids avspärrning eller avbrott i oljetillförseln — såsom förhållandena var under andra världskriget — kan föranleda restriktioner för bilismen och därmed en kanske oväntad stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget. Suez-krisen 1956 belyser frågans aktualitet. Om icke värdesäkringen — ens för förfluten tid — i någon form är säkerställd utan på varje år belöpande indexhöjningar betalas av årets försäkringstagare, kan under nyss angivna ej helt osannolika förutsättningar försäkringsunderlaget något år eller under någon tid bli så litet, att möjlighet saknas att från försäkringstagarna ta ut den totala värdesäkringskostnaden; en kostnad som i dylikt fall efter hand blir allt större, eftersom den varje år avser all indexhöjning efter reformens genomförande (fördelningsprincipen). Valet kan då stå mellan att staten åtar sig att svara för värdesäkringen eller att livräntetagarna i vart fall under viss tid berövas en förm å n som i princip tillförsäkrats dem. Den uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslår innebär i de flesta fall, att höjningen kommer att utgöra en väsentlig del av den livränteersättning som tillfaller livräntetagarna. I de allra äldsta fallen föreslås höjningen skola utgöra över 200 % av de ursprungliga beloppen. För livräntetagarna är det i dessa fall icke likgiltigt, huruvida höjningen är garanterad för framtiden eller ej. I direktiven har framhållits, att kommittén vid fullgörandet av sitt uppdrag skall beakta h u r motsvarande problem lösts inom yrkesskadeförsäkringen. Livränta inom denna försäkring finansieras enligt kapitaltäckningsprincipen och är följaktligen säkerställd för framtiden. Det oaktat tillämpas fördelningssystemet för finansieringen av de engångsuppräkningar med hänsyn bl. a. till penningvärdets fall som ägde r u m 1955 och 1962 och som bekostas av försäkringstagarna — arbetsgivarna. Motiveringen härtill var i huvudsak att därigenom åstadkoms en tillfredsställande kostnadsfördelning mellan försäkringstagarna. 1 Några garantisynpunkter lades till synes icke på finansieringsfrågan. Trafikförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen är i berört avseende icke helt jämförbara. Sistnämnda försäkrings förmåga att svara för indextilllägg som tillerkänts livräntetagarna påverkas icke i någon större omfattning av internationella förhållanden. Man kan enligt kommitténs mening icke bortse från garantisynpunkten, 1

Prop. 1955: 156 s. 25 f., 41 f och 55.

47 när man h a r att ta ställning till frågan, vilken finansieringsmetod som lämpligast bör komma till användning vid trafiklivräntors värdesäkring. Det kan icke vara tillfredsställande att utan tvingande skäl välja ett finansieringssystem som för livräntetagarna kan innebära risk för att höjningen — i vissa fall huvudparten eller en väsentlig del av utgående livränteersättning — helt eller delvis går förlorad. Dock måste, såsom kommittén redan understrukit, angelägenheten av att skapa erforderlig garanti vägas mot de nackdelar som i kostnadshänseende kan uppstå för försäkringstagarna. Kapitaltäckningsprincipen som grund för finansieringen möjliggör att gottgörelsen för penningvärdets fall kan lämnas med viss garanti. Bäst tillgodoses livräntetagarnas garantiönskemål med den finansieringsmetod som kommittén benämner kapitaltäckningssystem B. Här lämnas livräntetagarna i princip värdebeständigt skydd för framtiden, i vart fall i den mån penningvärdets försämring framdeles icke avviker alltför mycket från vad som antagits vid bestämmandet av realränteantagandet. Medel avsätts således från början till tryggande av framtida utbetalningar av gottgörelse för penningvärdets fall. I fråga om nytillkommande livräntor medför systemet jämväl den fördelen, att kostnaden för värdesäkringen kommer i huvudsak att belasta samma försäkringstagarkollektiv som fanns när olyckan inträffade; här gäller alltså samma ordning som för själva livräntan. Nackdelarna med kapitaltäckningssystem B är emellertid ur andra synpunkter ganska framträdande. Värdesäkringskostnaden såväl för äldre livräntor som för nytillkommande livräntor blir förhållandevis betungande för den enskilde försäkringstagaren under de första åren efter reformens genomförande. Detta blir fallet även om kostnaden för värdesäkringen av det äldre livräntebeståndet fördelas på flera år. Fördelningen av kostnader försäkringstagargenerationerna emellan blir därigenom mindre tillfredsställande; detta gäller framför allt värdesäkringen av det äldre livräntebeståndet (jfr ovan s. 42). I den mån kostnaden avser att täcka framtida värdesäkring, innebär finansieringsmetoden tillika, att försäkringstagare, som visst år betalar denna kostnad, får med inkomst bestämd i årets penningvärde svara för den penningvärdeförsämring som äger r u m t. ex. 20 eller 30 år fram i tiden. Samhällsekonomiska skäl kan även göra kapitaltäckningssystem B mindre tilltalande. Genom omräkningen av nuvarande livräntor per den 1 j a n u ari 1968 kommer livräntefonden för dessa att nästan fördubblas eller från ca 150 milj. kr. till ca 296 milj. kr. Vidare är det, såsom redan påpekats i direktiven, mindre lämpligt att vid fastställande av livränta binda indexkompensationen på förhand vid någon föreställning om penningvärdeutvecklingen, i all synnerhet för längre tid framöver. Även vissa mera försäkring&tekniska synpunkter gör sig gällande be-

48 träffande kapitaltäckningssystem B. Tillämpning av denna metod torde sålunda erfordra ändringar i försäkringsbolagens nuvarande system för förvaltning av livräntefond och i fråga om disponeringen av räntevinster på fonden. F. n. ingår fonderade medel för trafiklivräntor i en för livränterörelsen i skadeförsäkring gemensam livräntefond. Tillkomsten av ett värdesäkringssystem för trafiklivräntor, baserat på antagande av en realränta, nödvändiggör dels att trafiklivräntefond och därav betingad säkerhetsfond avskiljes och redovisas åtskilda från övriga fonder i varje trafikförsäkringsbolag, dels att en ny fond tillskapas, till vilken räntevinster, i den mån de ej erfordras för att bekosta indexregleringen, från trafiklivräntefondcn kan överföras och som skall användas för att utjämna variationerna i de av prisstegringarna föranledda indexhöjningarna. Vidare ligger det nära till hands, att förvaltningen av försäkringsinrättningarnas trafiklivräntefonder sammanförs till en pool hos trafikförsäkringsföreningen för att därigenom åstadkomma utjämning av variationer i såväl förräntning på placeringarna som i riskförloppet i trafiklivränterörelsen mellan de olika trafikförsäkringsbolagen. Det kan även diskuteras, om icke i så fall även riksförsäkringsverkets bestånd av hos verket inköpta trafiklivräntor borde överföras till gemensam förvaltning med övriga livräntor från trafikförsäkringen. Detta är ganska vittgående konsekvenser, inför vilka man hesiterar. Meningen kan dock ej vara att värdesäkringen skall leda till genomgripande ändringar beträffande förvaltningen av trafiklivräntor, då sådana icke är betingade av andra skäl. Den andra finansieringsmetoden som bygger på kapitaltäckningsprincipen, kapitaltäckningssystem A, tillgodoser garantisynpunkter i viss utsträckning utan att därmed kombinera de nackdelar som vidlåder system B. Den indexhöjning, som en gång är beslutad — dvs. uppräkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och för varje år därefter fastställt indextillägg — tillkommer livräntetagaren med samma garanti, varmed livräntan utgår. En kraftig inflation i förening med stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget kan medföra att indexregleringen för visst år sätts helt eller delvis ur spel, men detta gäller då icke redan beslutad höjning utan endast kommande års indextillägg. Även andra samhällsgrupper kan i så fall få vidkännas motsvarande olägenheter och det kan i dylikt läge ofta saknas skäl för att skapa en särställning för livräntetagarna. Möjlighet kan också finnas, att livräntetagarna i efterhand får kompensation för den uteblivna höjningen. Kapitaltäckningssystem A synes följaktligen utgöra en för livräntetagarna godtagbar lösning av finansieringsfrågan. Även andra intressen tillgodoses genom finansiering enligt nämnda metod. Den till grund för varje års höjning liggande penningvärdeförsämringen kan tillfredsställande beräknas med hjälp t. ex. av konsumentprisindex. Uppräkningen av det äldre livräntebeståndet orsakar ej någon

49 betänkligt stark ökning av nuvarande livräntefond. Kostnaden för den enskilde försäkringstagaren — även engångskostnaden för uppräkning av äldre livräntor — håller sig inom mycket rimliga gränser. Det k a n framhållas, att kostnaden enligt kapitaltäckningssystem A år 1968 för den enskilde försäkringstagaren kommer att som regel väsentligt understiga den årliga trafikomläggningsskatt som uttagits av motorfordonsägare under åren 1964—1967. Om man bortser från engångskostnaden för uppräkning av äldre livräntor betalar varje års försäkringstagare endast ett års penningvärdeförsämring och det sker med inkomst, som uppbärs i ungefärligen samma penningvärde som det vartill livräntorna höjts. Av det nu sagda följer, att system A möjliggör en rimlig kostnadsfördelning mellan olika försäkringstagargenerationer. Samma effekt uppnås även med fördelningssystemet. Värdesäkringskostnaden kommer här att slås ut på ett större antal år och kostnaderna blir de första åren efter reformens genomförande rätt låga såväl i förhållande till kostnaderna längre fram i tiden som i förhållande till de kostnader andra finansieringsalternativ medför de första åren. Huruvida den årliga kostnaden för värdesäkringen även på längre sikt blir mindre för försäkringstagarna genom fördelningssystemet än om kapitaltäckningssystemet i någon form kommer till användning är omöjligt att i nuvarande läge ange. Utfallet av en sådan kostnadsjämförelse ä r beroende av ovissa faktorer såsom den framtida utvecklingen av livränte- och bilbestånden samt inflationstakten. Även ett ändrat ränteantagande vid livräntans kapitalisering kan påverka bilden. Fördelningssystemets användning för finansieringen av engångsuppräkningarna av yrkesskadelivräntorna motiverades bl. a. med, att man därigenom kunde oavsett bolagstillhörighet lägga lika stor del av kostnaden på varje försäkringstagare. 1 Kommittén kommer att behandla motsvarande problem för trafikförsäkringstagarna i ett kommande avsnitt men vill redan nu framhålla, att samma effekt kan uppnås vid en finansiering enligt kapitaltäckningsprincipen. Den allvarligaste olägenhet som vidlåder fördelningssystemet är, att det inom systemets r a m saknas utrymme för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose livräntetagarnas berättigade krav på garanti för i vart fall fastställda indexhöjningar. Kommittén tillmäter, såsom tidigare berörts, garantifrågan avsevärd vikt och finner det önskvärt att om möjligt ett enhetligt system skapas för den totala livränteersättningen — ursprungligt livräntebelopp och tillägg. Givet är att man kan kombinera nu diskuterade finansieringsmetoder med varandra och på så sätt kanske minska de olägenheter, som kan vara förenade med de olika systemen, och i stället om möjligt tillgodogöra sig deras fördelar. De nackdelar som vidlåder kapitaltäckningssystem B över huvud taget (se ovan), är emellertid enligt kommitténs mening sådana att 1

Prop. 1955: 156 s. 26.

4—614768

50 det är uteslutet att använda systemet även i någon kombination. Andra kombinationsmöjligheter finns dock. Man skulle k u n n a säkerställa uppräkningen av det äldre livräntebeståndet till 1967 års penningvärde genom kapitaltäckningssystem A, medan i tiden därefter utgående indextillägg till äldre och nytillkommande livräntor kunde finansieras enligt fördelningssystemet. Nackdelen med fördelningssystemet, avsaknad av garanti för livräntetagarna, framträder dock alltmer markant j u flera år som förflyter från reformens genomförande. Efter det att det äldre livräntebeståndet helt försvunnit skulle som finansieringsmetod för värdesäkringen återstå enbart fördelningssystemet. Den avvägning mellan olika intressen som kommittén sålunda gjort och de synpunkter som i övrigt varit att anlägga på finansieringsfrågan har lett till att kommittén för sin del vill förorda, att värdesäkringen genomförs enligt den metod som kommittén benämnt kapitaltäckningssystem A. Innebörden härav är, att all vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i uppräkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och indextillägg för varje senare år — skall kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för själva livräntan. Motsvarande belopp skall fonderas. Varje å r s kostnad skall belasta de försäkringstagare, vilkas trafikförsäkringspremier förfaller till betalning under året. Om lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1968, kan den obligatoriska trafikförsäkringens kostnad för uppräkningen av det äldre livräntebeståndet enligt det föreslagna finansieringssystemet uttagas såsom en engångskostnad under år 1968. Denna kostnad kan enligt kommitténs beräkningar uppskattas till ca 40 milj. kr. (jfr s. 45). Härtill kommer beräknad kostnad, 6 milj. kr., för särskild höjning av vissa »maximerade» livräntor och av vissa livräntor till »unga personer». Den totala värdesäkringskostnaden år 1968, 46 milj. kr., motsvarar 8,5 % av då beräknad premieinkomst, 540 milj. kr.

Principer för värdesäkringen För att åstadkomma att realvärdet av äldre trafiklivräntor återställs föreslår kommittén, såsom angivits i det föregående, att livräntans belopp i samband med reformens genomförande uppräknas med hänsyn till den nedgång i penningvärdet som ägt rum sedan livräntan fastställts. För den framtida värdesäkringen av sålunda uppräknad livränta och av nytillkommen livränta kan därefter en mer eller mindre automatisk anpassning göras till penningvärdets ändringar, sådana dessa kommer till uttryck i någon vald indexserie. Genom att låta livräntebeloppet kontinuerligt följa penningvärdet motverkas givetvis all eftersläpning för livräntetagaren. Han kan räkna med att omedelbart få kompensation för ett för-

51 sämrat penningvärde. Automatiken kan dock medföra en del olägenheter. Livräntebeloppen måste måhända höjas ett flertal gånger varje år och varje gång med relativt små belopp. Detta föranleder i sin tur, med den finansieringsmetod kommittén valt, ofta förekommande omräkningar av försäkringsfonden och därav betingade fondavsättningar. I viss mån skulle dock nu berörda olägenheter kunna undvikas genom någon spärregel, som skapade garantier mot alltför täta ändringar av livräntebeloppen. Som tidigare nämnts kan det för att undvika en orimligt tung premiebelastning för trafikförsäkringstagarna givas fall, då en automatiskt verkande värdesäkringsregel skulle behöva helt eller delvis sättas ur spel. Kommittén föreslår med hänsyn till vad nu anförts för den framtida värdesäkringen ett system, enligt vilket livräntan skall omprövas årligen med hänsyn till den nedgång i penningvärdet som ägt r u m under det senast förflutna året och — i den mån nedgången därtill föranleder — förses med erforderligt tilllägg, »indextillägg». Det bör tillkomma Kungl. Maj :t att med stöd av i lagen angivna grunder bestämma storleken av varje års indextillägg. Härvid kan för särskilda förhållanden skapas regler, som möjliggör för Kungl. Maj :t att framflytta livräntas höjning med indextillägg något eller några år eller att låta indextillägg för visst år helt bortfalla. Någon mer betydande eftersläpning uppkommer med en sådan ordning icke för livräntetagaren samtidigt som administrativa fördelar står att vinna för försäkringsbolagen. Kommittén övergår så till behandling av frågan efter vilka grunder uppräkning av de äldre livräntorna och indexberäkning i fortsättningen skall ske. Förändringarna i penningvärdet sedan 1929, då den obligatoriska trafikförsäkringen genomfördes, kan utläsas av den indexserie över konsumentprisernas förändringar, konsumentprisindex, som beräknas utan direkta skatter och sociala förmåner och som h a r år 1949 som bas (100). Konsumentprisindex för tidigare år kan fastställas genom en omräkning av vissa förut anlitade indexserier. 1 Konsumentprisernas utveckling enligt konsumentprisindex från vissa år fram till 1965 framgår av tabell på nästa sida. I en följande uppställning har indextalet för 1965 (årsmedeltal) beräknats med utgångspunkt i att index för ett vart av de i uppställningen angivna åren utgjort 100. Under indextalen har den genomsnittliga årliga procentuella indexökningen fram till 1965 angivits i avrundade tal. Konsumentprisindex för april 1966 har fastställts till 201. Sedan maj 1965 uträknas som ett komplement till konsumentprisindex en ny indexserie, nettoprisindex. För beräkning av nettoprisindex rensas konsumentpriserna från all den indirekta beskattning som belastar konsumtionsvarorna. Nettoprisindex mäter sålunda förändringen i nettopri1

Levnadskostnadsindex utan direkta skatter och sociala förmåner med dels juli 1914, dels år 1935 som basperioder.

52 Konsumentprisindex (årsmedeltal)

År

Index 1965 /o

188 188 90 47 24 19 17 12 9 5

66 66 100 129 153 159 163 170 175 181 190

1929 1939 1949 1954 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

År

Indexökning från ettvart av vidstående år till 1965, %

288 5,2

288 7,2

190 5,6

147 4,3

124 4,0

119 3,8

117 4,3

112 4,0

109 4,5

105 5,0

serna, dvs. priser reducerade med de indirekta skatternas belopp. Den mäter däremot icke den konsumtionsprisutveckling, som skulle ha skett, om det inte existerat någon indirekt beskattning eller om de indirekta skatterna inte hade förändrats. Nettoprisindex beräknas normalt för månaderna februari, maj, augusti, november och december och som basår h a r valts år 1959. Utvecklingen av nettoprisindex för perioden 1959—1965 jämfört med konsumentprisindex' förändringar under samma tidrymd framgår av följande tabell. Nettoprisindex och konsumentprisindex, årsmedeltal för åren 1960—1965, allt med år 1959 = 100

!1965

101,3 104,1

103,8 106,4

107,0 111,5

109,8 114,6

114,0 118,5

119 124

Siffrorna för 1965 avrundade.

Värdesäkringen av pensionsförmåner enligt lagen om allmän försäkring bygger på ett med utgångspunkt i konsumentprisindex för september 1957 indexreglerat basbelopp om 4 000 kr. Basbeloppet fastställs varje månad av Kungl. Maj :t och beräknas genom att det tal (relationstalet), som uttrycker förhållandet mellan konsumentprisindex för tredje månaden före den månad basbeloppet avser och konsumentprisindex för september 1957, multipliceras med 4 000 kr. En avrundning sker till närmaste hundratal kr. För att hindra alltför täta skiftningar i basbeloppet har en spärregel in-

53 förts. Regeln har den innebörden, att en ändring av relationstalet icke skall föranleda ändring av basbeloppet, med mindre talet stigit eller nedgått med minst 3 % sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. För juli 1966 har basbeloppet fastställts till 5 500 kr. Basbeloppet bygger således på konsumentprisindex men avspeglar, eftersom det fastställs i förväg, ett tre månader gammalt konsumentprisindex* På grund härav och för att kunna låta såväl engångsuppräkningen som den framtida årliga omprövningen ske på grundval av aktuellast möjliga penningvärde synes en direkt användning av ett prisindex vara att föredra framför basbeloppet som grundval för värdesäkringen. Härefter återstår att ta ställning till om konsumentprisindex eller nettoprisindex skall ligga till grund för beräkningarna. Om konsumentprisindex begagnas för nu avsett ändamål, betyder det, att kompensation för prisstegringen ges även om denna är en följd av skärpt indirekt beskattning, När, såsom stundom sker, den indirekta beskattningen skärps samtidigt som den direkta mildras, kunde det synas riktigare att anknyta värdesäkringen till nettoprisindex, dvs. den indexserie som rensats från effekten av den indirekta beskattningen. Nettoprisindex' tillkomst har dock icke hittills medfört någon ändring i beräkningsunderlaget för folkpensionsoch tilläggspensionsförmåner. Så länge så icke sker synes anledning saknas att i nu ifrågavarande avseende sätta trafiklivräntetagarna i en särställning genom att icke låta dem få täckning för höjning av indirekta skatter. Livräntetagarna utgör icke någon enhetlig grupp och inrymmer många, för vilka effekten av en sänkt direkt beskattning kan vara ringa eller ingen alls. Kommittén föreslår därför, att såväl uppräkningen av äldre livräntor som den årliga framtida omprövningen av livräntornas belopp sker med ledning av konsumentprisindex. Utgångspunkten för värdesäkringen bör i princip vara tidpunkten för livräntans fastställande. Såsom förut framhållits bestäms nämligen livräntans belopp med hänsyn till det vid denna tidpunkt gällande penningvärdet. Konsumentprisindex fastställs för varje månad och det vore därför möjligt att anknyta värdesäkringen till den månad livräntan fastställdes. Man torde dock kunna nöja sig med att behandla alla livräntor, som tillkommit under ett kalenderår, lika. Konsumentprisindex' medeltal för varje år kan då bilda grundvalen för uppräkningen av äldre livräntor. Att utgå från fastställelseåret stämmer också väl med kommitténs förslag, att livräntorna med hänsyn till penningvärdeförsämringen i framtiden skall omprövas en gång varje år. Omprövningen skall, såsom kommer att behandlas i specialmotiveringen, ske med ledning av konsumentprisindex' genomsnittliga utveckling under viss tidsperiod före omprövningen. Det förhållandet att värdesäkringen enligt vad nu sagts skall anknytas till konsumentprisindex innebär i och för sig icke, att ställning därmed

54 tagits till frågan om full kompensation skall lämnas för penningvärdets nedgång. Hinder föreligger icke att med n ä m n d a anknytning hålla kompensationsnivån lägre än vad konsumentprisindex visar. Huruvida nedgången i penningvärdet skall kompenseras fullt ut är närmast en avvägningsfråga, där livräntetagarnas berättigade önskemål om full kompensation får ställas i relation till trafikförsäkringstagarnas premiekostnad för inflationstillägg. I samband härmed har kommittén även att taga ställning till den i direktiven berörda frågan om eventuell differentiering av kompensationsförmånerna för skilda grader av invaliditet och skilda årsgrupper. Även andra grunder för en differentiering kan tänkas. De av kommittén i ett föregående avsnitt redovisade kostnadsberäkningarna bygger på att kompensationen för penningvärdets nedgång skall vara fullständig och utan någon differentiering följa utvecklingen av konsumentprisindex. Kostnaderna är, synes det kommittén, icke av sådan storleksordning att man behöver i och för sig hesitera inför tanken på att lämna livräntetagarna full kompensation för penningvärdeförsämringen. Belastningen på trafikförsäkringen och därmed på försäkringstagarna blir ej avskräckande hög. Den uppskattade kostnaden för engångsuppräkningen 1968 — inklusive kostnaden för uppräkningen av maximerade livräntor och livräntor till unga personer, se sid. 45 — utgör 46 milj. kr., vilket motsvarar 8,5 % av då beräknad premieinkomst 540 milj. kr. För en personbilägare har reformen 1968 beräknats medföra ett tillägg till då eljest utgående årspremie med 20 kr. Oaktat förutsättning således torde föreligga att i förevarande avseende helt tillgodose livräntetagarna, skall nyss antydda differentieringsproblem behandlas något närmare. Först skall diskuteras en eventuell differentiering efter skilda grader av invaliditet. Lindriga skador som medför låg invaliditetsgrad vållar i allmänhet icke någon bestående minskning av arbetsinkomsterna. Den medicinska invaliditeten motsvaras här vanligen icke av någon ekonomisk invaliditet, i vart fall ej i den omfattning som den medicinska invaliditeten anger. Förhållandena i de enskilda fallen varierar givetvis och undantag från vad nu sagts förekommer. Därtill kommer den ovisshet man alltid har att räkna med beträffande den skadades möjlighet att bibehålla sin kvarstående arbetsförmåga på längre sikt. Inom socialförsäkringen gäller att nedsättning av arbetsförmågan skall ha uppnått viss grad för att föranleda rätt till invaliditetslivränta eller förtidspension. I yrkesskadeförsäkringslagen föreskrivs sålunda, att om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel, utgår livränta, vars storlek varierar bl. a. med hänsyn till graden av invaliditet. Invaliditetsgraden hade betydelse även vid de förbättringar av yrkesskadelivräntor, som ägde r u m 1955 och 1962.

55 Invalider med låg invaliditetsgrad gick antingen helt miste om förbättringarna eller också erhöll de sådana endast i begränsad utsträckning. Aktuella invaliditetsgränser var för livräntetagare som ännu ej fyllt 67 år 20 % och för äldre livräntetagare 30 %. Förtidspension inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgår endast till försäkrad, vars arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan därmed jämförlig orsak är varaktigt nedsatt med minst hälften. Förtidspensionens storlek varierar med graden av invaliditet. Även inom trafikförsäkringen har invaliditetsgraden viss betydelse. Invalider, vilkas invaliditetsgrad uppgår till högst 15 %, erhåller numera ofta engångsersättning och icke livränta. Även i en del fall, där invaliditetsgraden är högre, 20 % eller undantagsvis ännu mera, har reglering skett med engångsbelopp. F r å n trafikförsäkringsanstalternas n ä m n d har inhämtats, att nämndens invaliditetsärenden år 1965 fördelade sig efter graden av invaliditet på följande sätt. Antalet ärenden gällande en invaliditetsgrad av 20 % eller högre uppgick till 56,5 % av hela antalet invaliditetsärenden. Motsvarande procentsiffra för invaliditetsgrad mellan 15 och 20 % utgjorde 20,3, för invaliditetsgrad mellan 10 och 15 % : 18,5 och för lägre invaliditetsgrad än 10 % : 4,7. Kommitténs undersökningar av det nuvarande trafiklivräntebeståndet visar, att antalet invaliditetslivräntor avseende en invaliditet av mindre än 20 % utgör en tredjedel av det totala invaliditetslivräntebeståndet och att dessa livräntors andel av det årliga livräntebeloppet uppgår till ungefär en femtedel. I förhållande till det totala beståndet trafiklivräntor — efterlevandelivräntor även medräknade — utgör nämnda grupp invaliditetslivräntor omkring en fjärdedel och dess andel i det årliga beloppet knappt en sjättedel. Vid en invaliditetsgrad av 20 % eller därunder lär det årliga livräntebeloppet ofta vara så ringa, att det för livräntetagaren ej är av större ekonomisk betydelse. Detta talar i viss m å n mot att låta en indexreglering komma livräntetagare med så låg invaliditetsgrad till del. De nyss anförda siffrorna visar å andra sidan, att ett medtagande av dessa livräntor vid en indexreglering icke innebär någon särskilt betungande kostnadsfördyring. Problemet kan emellertid ses även ur andra synvinklar. En invaliditetsgräns för rätten till värdesäkring innebär — oavsett vilken invaliditetsgrad som väljs som gräns — en tröskel. E n skillnad i invaliditet på kanske 5 % (t. ex. mellan 20 och 25 %) skulle k u n n a medföra mycket betydande olikheter efter reformens genomförande. En gränsdragning kan aldrig bli rättvis; förutsättningarna för och de faktiska möjligheterna att motverka ekonomiska skadeverkningar av ett olycksfall skiftar från fall till fall. Även inom grupper av invalider med relativt hög invaliditetsgrad kan förekomma fall, där den ekonomiska invaliditeten understiger den medicinska. De

56 skador som brukar bedömas medföra medicinsk invaliditet är i och för sig ägnade att reducera vederbörandes förvärvsmöjligheter. Enligt gällande bestämmelser finns i vissa fall möjlighet för livräntetagaren att byta ut livräntan mot ett kapitalbelopp. Medgivande till utbyte kan bl. a. ges om livräntetagaren avser att investera kapitalbeloppet i ett egnahem eller i en rörelse. Rätten till utbyte blir givetvis — framför allt för nuvarande livräntetagare med livräntor fastställda för länge sedan — mera värd, om livräntans belopp anpassats efter penningvärdeförändringarna. Även för livräntetagare med låg invaliditetsgrad kan det av sociala skäl vara önskvärt med en förbättrad ställning i förevarande avseende. Inom skaderegleringen finns numera en tendens att i ökad omfattning från början ersätta livräntan med engångsersättning. Det är här ofta fråga om fall, då invaliditeten icke kan anses få någon nämnvärd inverkan på den skadades förvärvsförmåga. En sådan utveckling minskar styrkan av de skäl som enligt det förut sagda kan tala mot att låta värdesäkringen omfatta alla livräntor oavsett invaliditetsgrad. Att utesluta livräntor avseende låg invaliditet från kompensationen är alltså enligt kommitténs mening icke tilltalande. Det går ej att med ett sådant system åstadkomma riktiga resultat i alla fall. Denna synpunkt talar även mot en differentiering efter livräntans belopp eller efter livräntetagarens person eller andra närbesläktade grunder. För uppräkningen av äldre livräntor är det ur administrativa synpunkter önskvärt att åstadkomma viss schematisering genom att indela livräntorna i olika årsgrupper med samma procentuella höjning inom varje grupp. Till samma grupp bör sammanföras fastställelseår med tämligen likartat penningvärde. Vid denna indelning får beaktas å ena sidan önskvärdheten av så få årsgrupper som möjligt och å andra sidan angelägenheten av att i det enskilda fallet avvikelserna från den verkliga utvecklingen icke blir alltför framträdande. De gjorda övervägandena i fråga om kompensationsnivå och kompensationsförmånernas differentiering leder alltså till att kommittén för sin del förordar, att livräntetagarna i princip skall beredas full kompensation för penningvärdets fall, varvid dock äldre livräntor skall uppräknas med viss schematisering.

Värdesäkringens omfattning Värdesäkringen av trafiklivräntor tar i första hand sikte på de livräntor som utgår enligt bestämmelserna för den obligatoriska trafikförsäkringen. Alla livräntor, som denna försäkring svarar för, skall självfallet omfattas av värdesäkringen. Av den föregående framställningen framgår emellertid att trafikförsäk-

57 ringen icke täcker alla fall, då livränta kan utgå i anledning av trafikskada 1 . I kommitténs uppdrag ingår även att söka åstadkomma värdebeständigt skydd åt sådana utanför trafikförsäkringen fallande livräntor. Som bakgrund till en översikt av dessa livräntor skall lämnas en redogörelse i korta drag för trafikförsäkringens tillämpningsområde. Till en början må nämnas att trafikförsäkringslagen trädde fullständigt i kraft den 1 januari 1930 och avser i huvudsak enbart trafikskada, som uppkommit efter sagda datum. Av trafikförsäkringsplikten omfattas enligt 1 § trafikförsäkringslagen alla motorfordon, som registrerats här i riket eller som utan registrering brukas här i trafik. Begreppet motorfordon definieras i 2 § i lagen och har där tillagts samma innebörd som begreppet automobil i bilansvarighetslagen. På så sätt sammanfaller i princip de båda lagarnas tillämpningsområden och trafikförsäkringen täcker i stort sett den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma enligt bilansvarighetslagen. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, dels att trafikförsäkringen enligt 3 § trafikförsäkringslagen svarar endast för skada, som uppkommit vid trafik här i riket med det försäkrade motorfordonet, dels ock att utländska motorfordon under sitt uppehåll i Sverige skall vara trafikförsäkrade i enlighet med vissa särskilda bestämmelser. En redogörelse för dessa bestämmelser skall lämnas i samband med att värdesäkringsfrågan för trafiklivräntor med internationell anknytning tas upp till närmare behandling i ett följande avsnitt. Framställningen i nu förevarande avsnitt tar sikte endast på livräntor, som utgår i anledning av här i riket uppkommen trafikskada. Trafikförsäkringslagen innehåller några undantag från försäkringsplikten dels av hänsyn till beskaffenheten av det motorfordon varom fråga är, dels ock av hänsyn till vem som är ägare till fordonet. I dessa fall, som nu skall beröras, gäller icke det nyss sagda om identitet mellan trafikförsäkring och skadeståndsplikt. I 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen föreskrivs, att lagen ej äger tillämpning på motorfordon, som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område. Kretsen av de motorfordon, som faller under undantagsbestämmelsen i förevarande stadgande, har något ändrats under lagens bestånd. Mopeder, eller som de tidigare benämndes cyklar med hjälpmotor, ä r numera — alltsedan den 1 juli 1961 — underkastade försäkringsplikt. Tidigare — dels under tiden den 1 januari 1930—den 31 december 1939, dels under tiden den 1 juli 1952—den 30 juni 1961 — var trafikförsäkringslagen icke tillämplig på mopeder. Även andra tidigare s. k. lättviktsmotorcyklar var fram till den 1 januari 1940 undantagna från bestämmelserna om trafikförsäkring. För gummihjulstraktorer infördes försäkringsplikt fr. o. m. d. 1/7 1952. De motorfordonsägare, som är befriade från skyldigheten att hålla sina 1

Skada i följd av trafik med motorfordon; se s. 19.

58 motorfordon försäkrade, finns angivna i 4 § trafikförsäkringslagen. Enligt detta lagrum föreligger icke försäkringsplikt för motorfordon, som ägs av medlem av konungahuset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus eller, där Konungen under förutsättning av ömsesidighet så förordnar, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller konsulat. I de fall, där enligt det nyss sagda motorfordon får eller tidigare fått brukas i trafik här i riket utan att trafikförsäkring tagits, har motorfordonsägaren i viss utsträckning skyddat sig mot det stränga trafikskadeståndsansvaret genom att taga en frivillig bilansvarighetsförsäkring. Försäkringsbelopp och försäkringsvillkor i övrigt är i stort sett desamma i bilansvarighetsförsäkring som i trafikförsäkringen; en avvikelse är att försäkringsgivaren i bilansvarighetsförsäkring i vissa fall — t. ex. då försäkringstagaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat skadan — är fri från ansvarighet i stället för att ha den regressrätt trafikförsäkringen ger. Skyddet för den skadelidande är alltså icke lika omfattande inom bilansvarighetsförsäkringen som inom trafikförsäkringen. Premien för en bilansvarighetsförsäkring utgår som regel efter samma normer som i motsvarande fall tillämpas inom trafikförsäkringen. Enligt kommitténs undersökningar fanns den 1 juli 1964 213 bilansvarslivräntor (dvs. livräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring) med ett sammanlagt årligt livräntebelopp av 247 081 kr. Av dessa livräntor härrör blott ett fåtal från försäkringsfall, som inträffat före trafikförsäkringslagens ikraftträdande, övriga bilansvarslivräntor utgår huvudsakligen på grund av försäkring, som tagits av affärsdrivande statligt verk — postverket, televerket och vattenfallsverket — eller av kommun eller av medlem av konungahuset eller diplomat eller av mopedägare. Kommunerna 1 har alltsedan a n d r a världskrigets slut haft sina motorfordon försäkrade. Även konungahusets medlemmar och diplomater försäkrar som regel sina motorfordon. Beträffande mopedförsäkringar upplystes i samband med att trafikförsäkringsplikt infördes för mopeder den 1 juli 1961, att mer än hälften av dåvarande mopedägare hade bilansvarighetsförsäkring 2 . — Tidigare förekom det vidare att motorfordonsägare genom frivillig tilläggsförsäkring höjde trafikförsäkringens förhållandevis låga ansvarighetsbelopp. Även livräntor på grund av sådan tilläggsförsäkring ingår i det redovisade bilansvarslivräntebeståndet. Antalet trafiklivräntor, som betalas direkt — utan försäkring —- av den skadeståndsansvarige, kan fastställas enbart i fråga om sådana som utgår av statsmedel. Den 1 juli 1964 uppgick dylika trafiklivräntor för statens del till 106 med ett sammanlagt årligt livräntebelopp av 200 689 kr. Å dessa liv1

Stockholms stad har löst försäkringsfrågan på så sätt, att staden med Folksam träffat avtal om katastrofförsäkring enligt trafikförsäkringsmodell, dock med självrisk upp till 10 000 kr. 2 Prop. 1960: 68 s. 38.

59 räntor utgår f. n. av statsmedel vissa tillägg som kompensation för penningvärdeförsämringen. Av enskild fordonsägare utgivna trafiklivräntor torde ej utgöra något större antal. Oftast har säkerligen — även om skyldighet att utge livränta föreligger — ekonomiska förutsättningar saknats för betalning av livräntan, då skadeståndet icke täckts av försäkring. Anledning saknas väl i och för sig att i värdesäkringshänseende göra skillnad mellan, å ena sidan, livränta härrörande från trafikförsäkringen samt, å andra sidan, bilansvarslivränta och av den skadeståndsansvarige direkt utgiven trafiklivränta. I samtliga fall är det en trafikskada, som ligger till grund för livräntan, och behovet av skydd mot nedgången i penningvärdet är detsamma för samtliga trafiklivräntetagare. Det oaktat måste värdesäkringen — främst av praktiska skäl — i viss mån begränsas, när det gäller andra trafiklivräntor än sådana som utgår på grund av trafikförsäkring. I fråga om de trafiklivräntor, som staten svarar för — oavsett om de utges direkt av statsmedel eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, tecknad av statlig myndighet — föreligger icke någon svårighet att tillämpa samma värdesäkringsmekanism som inom trafikförsäkringen och att således tillgodoföra livräntetagarna beslutad kompensation för penningvärdeförsämringen. Kostnaden för värdesäkringen bör staten bära. Kommittén anser det därför möjligt att låta den av kommittén föreslagna värdesäkringen omfatta även de trafiklivräntor, för vilka staten är ansvarig. Även övriga nu avsedda livräntor kan givetvis i och för sig värdesäkras. Ligger emellertid icke försäkring till grund för livräntan, måste själva skadeståndsskyldigheten modifieras, om värdesäkring, som belastar den skadeståndsskyldige, skall införas (jfr nedan s. 67). Många gånger är det säkerligen så att ej ens det ursprungligen fastställda livräntebeloppet av ekonomiska skäl kunnat uttagas från den enskilde skadeståndsansvarige. En lösning vore givetvis att låta antingen staten eller trafikförsäkringen stå för värdesäkringen. I direktiven har dock uttryckligen fastslagits att värdesäkringen — utom beträffande statens egna trafiklivräntor — skall ske utan anlitande av allmänna medel. Därjämte saknas i dessa fall sådan anknytning till trafikförsäkringen att det skulle vara rimligt att denna försäkring skall stå för kostnaderna. F. ö. torde mycket stora administrativa svårigheter föreligga att få reda på alla aktuella fall. En lösning efter sist antydda linjer måste därför avvisas. Kommittén finner det sålunda praktiskt omöjligt att föreslå någon lösning av frågan om värdebeständigt skydd i de — säkerligen ganska få — fall, där enskild motorfordonsägare förpliktats eller åtagit sig att utge trafiklivränta och försäkring icke täcker livräntan. Såsom nyss berördes har kommunerna numera — sedan 1945 — sina motorfordon försäkrade. Det oaktat kan, ehuru det ej gått att fastställa, trafiklivräntor fortfarande utbetalas direkt av kommun. Kommittén anser — bl. a. med hänsyn till ovissheten huruvida sådana livräntor verkligen existerar — anledning saknas att i dessa fall lagstiftningsvägen skapa värde-

60 beständigt skydd. Finns alltjämt livräntor av här avsett slag, räknar kommittén med att värdesäkringen kommer att i huvudsak efter kommitténs förslag lösas genom frivilligt åtagande av vederbörande kommun. Vad åter angår bilansvarslivräntorna måste goda förutsättningar anses föreligga för en praktiskt genomförbar lösning av värdesäkringen. Såsom ovan nämnts skall staten svara för värdesäkringen av de bilansvarslivräntor, som utgår på grund av försäkring, tecknad av statlig myndighet. Den fortsatta framställningen avser därför icke dessa livräntor. Ur värdesäkringssynpunkt är i viss m å n förhållandena likartade för trafikförsäkringen och bilansvarighetsförsäkringen. Även inom sistnämnda försäkring är livräntebeståndet fullständigt redovisat hos de olika bolagen. Vidare förekommer på sätt och vis också här ett försäkringstagarkollektiv, som kan svara för värdesäkringskostnaden. Försäkringen är dock icke av obligatorisk natur och en teoretisk möjlighet finns för att försäkringsunderlaget minskar, om premien höjs för att täcka kostnader för värdesäkring. Frågan synes därför icke kunna lösas tillfredsställande inom bilansvarighetsförsäkringens ram. Även andra skäl talar mot en sådan lösning. De bilansvarslivräntor, som utgår på grund av tilläggsförsäkring för höjning av ansvarighetsbeloppen varom talats i det föregående, har genom sin karaktär av tilläggsbelopp till en i fråga om beloppet begränsad livränta från trafikförsäkringen en naturlig anknytning till denna försäkring och dess försäkringstagare. Sådan anknytning föreligger även i andra fall. För de typer av motorfordon, som varit orsak till att bilansvarslivräntor utgår, är nämligen numera i viss utsträckning stadgat trafikförsäkringsplikt. Det sagda gäller bilansvarslivräntor i anledning av försäkringsfall före trafikförsäkringslagens ikraftträdande eller under tid motorfordon — t. ex. mopeder — varit undantagna från försäkringsplikt. Vidare ämnar kommittén — såsom närmare skall framgå av specialmotiveringen -— föreslå att undantaget från försäkringsplikt för kommunernas motorfordon upphävs i samband med värdesäkringens genomförande. Även kommunerna skulle därigenom i framtiden komma att ingå i den obligatoriska trafikförsäkringens försäkringstagarkollektiv. Praktiskt taget skulle då endast konungahuset och diplomater såsom försäkringstagare inom bilansvarighetsförsäkringen svara för värdesäkringen av det äldre bilansvarsräntebeståndet, vilket helt eller till allra största delen härrör från försäkringar, tagna av andra kategorier. Detta är självfallet icke rimligt. På grund härav och med hänsyn till den anknytning som huvudparten av bilansvarslivräntorna enligt det nyss sagda har till trafikförsäkringen anser kommittén det vara befogat, att nämnda försäkring står för kostnaden för värdesäkringen av bilansvarslivräntorna. Därigenom kommer dessa bilansvarslivräntor att i värdesäkringshänseende jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Ett avsteg från den föreslagna principen måste dock göras. I trafikförsäkringslagen förekommer, såsom tidigare angivits, i 2 § fjärde stycket undan-

61 tag från försäkringsplikten för vissa motorfordon av hänsyn till deras beskaffenhet. De motorfordon som undantas enligt lagrummets nuvarande lydelse är sådana, som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde 1 eller annat dylikt inhägnat område. Undantaget för tävlingsfordon beror på att de speciella risker, som vid tävling med motorfordon kan uppkomma för deltagare och åskådare, icke ansetts böra belasta den vanliga trafikförsäkringen. Samma skäl kan jämväl åberopas för att trafikförsäkringen ej heller skall svara för värdesäkringen beträffande tävlingsfordonen. För övriga i n ä m n d a lagrum upptagna motorfordon torde undantaget vara betingat av den ringa fara sådana fordon anses erbjuda. Någon större belastning skulle säkerligen icke uppkomma för trafikförsäkringen, om den skulle påföras kostnaden för värdesäkringen av bilansvarslivräntor härrörande från trafik med ifrågavarande motorfordon. Kommittén anser det dock ligga närmast till hands att i denna fråga låta trafikförsäkringens nuvarande gränsdragning mellan försäkringspliktiga och ickeförsäkringspliktiga motorfordonsslag vara utslagsgivande och finner därför, att trafikförsäkringen icke bör belastas med värdesäkringskostnaden i nu avsedda fall. Någon annan framkomlig väg att genom lagstiftning lösa värdesäkringsfrågan i dessa fall synes icke föreligga. De ev. ansvarslivräntor, som utgår på grund av bilansvarighetsförsäkring avseende i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen angivna motorfordon, bör alltså lämnas utanför värdesäkringen. Resultatet av kommitténs överväganden angående värdesäkringens omfattning innebär sammanfattningsvis att alla trafiklivräntor på grund av trafikförsäkring, alla bilansvarslivräntor — med visst föga omfattande undantag -—- samt alla direkt av staten utgivna trafiklivräntor skall värdesäknas enligt det nu framlagda förslaget. Utanför värdesäkringen lämnas dels livränta som — oavsett om försäkring finns eller ej — utgår i följd av skada vid trafik med sådant motorfordon, som avses i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen i dess nuvarande lydelse, dels ock livränta som i övrigt i anledning av trafikskada utges direkt av annan skadeståndsansvarig än staten.

Värdesäkringens

administration

Detta avsnitt skall närmast behandla administrationen av värdesäkringen inom trafikförsäkringen ävensom i samband därmed uppkommande pro1

Sveriges motorfederation (Svemo) har uppgivit, att ingen förare tillåts a t t starta i motortävlingar av angivet slag utan att bevis företes om gällande ansvarighetsförsäkring, a t t »tävlingsförsäkring» f. n. tas hos utländskt försäkringsbolag och att skadefrekvensen är låg vid tävlingar av förevarande slag; i huvudsak plåtskador, under de sista tio åren endast ett skadefall av så allvarlig natur a t t livränta kommer att utgå.

62 blem för försäkringens vidkommande. För statens del kommer vissa frågor av administrativ art att beröras i specialmotiveringen. Trafikförsäkringsrörelse drivs f. n. av 17 försäkringsbolag, varav 12 svenska och 5 utländska (trafikförsäkringsanstalter). Huvudparten av de svenska bolagen äger, i fall trafikskada föranleder utgivande av livränta, behålla ansvarigheten för livräntan efter det att skadan slutreglerats. Livräntan, eller rättare sagt medel motsvarande livräntans kapitalvärde enligt gällande grunder, överförs i sådana fall efter livräntans fastställande från ersättningsreserven inom trafikförsäkringsrörelsen till bolagets skadelivränterörelse samt ingår därefter i och förvaltas inom denna rörelses livräntefond. Svenska försäkringsbolag (f. n. ett), som icke har rätt att behålla ansvarigheten för livränta på grund av trafikförsäkring, ävensom utländsk trafikförsäkringsanstalt har enligt 12 § trafikförsäkringslagen, i fall livränta skall utgå, att köpa sådan hos riksförsäkringsverket eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag. Livräntan förvaltas då i fortsättningen av riksförsäkringsverket eller av det bolag som sålt livräntan. — Livränta köps i nu avsedda fall vanligen hos riksförsäkringsverket. Endast två svenska försäkringsbolag (livförsäkringsbolag) har — förutom trafikförsäkringsanstalterna — enligt kommitténs undersökningar f. n. något bestånd av trafiklivräntor. Trafikförsäkringsföreningen, som stundom i anledning av föreningens skaderegleringsverksamhet har att utge livränta, köper regelmässigt livränta hos riksförsäkringsverket. I livräntefonden inom ett försäkringsbolags skadelivränterörelse ingår i förekommande fall även de bilansvarslivräntor bolaget kan vara skyldigt utge. Bilansvarslivränta kan även köpas hos riksförsäkringsverket eller hos något livförsäkringsbolag. Av det nu sagda framgår att administrationen av trafiklivräntors värdesäkring icke kan, såsom naturligt vore, automatiskt knytas till trafikförsäkringsanstalterna. Värdesäkringens genomförande förutsätter bl. a. tillgång till vissa data rörande livräntetagaren och dennes livränta. Vidare bör om möjligt utgivandet av inflationstilläggen av tekniska skäl samordnas med utbetalningen av livräntebeloppen. Ett tillgodoseende av dessa krav nödvändiggör att anknytningen av administrationen görs till de försäkringsbolag, som förvaltar livräntorna, vilket i de allra flesta fallen dock betyder vederbörande trafikförsäkringsanstalt. Förvaltas trafiklivränta av riksförsäkringsverket, får verket enligt angivna riktlinjer svara för värdesäkringens genomförande. Det försäkringsbolag, som förvaltar trafiklivränta, eller, om förvaltningen omhänderhas av riksförsäkringsverket, verket skall alltså med den nu förordade lösningen administrera värdesäkringen och svara för att fastställda inflationstillägg kommer livräntetagarna till godo. Några särskilda problem torde icke härigenom behöva uppkomma för berörda bolag eller för verket.

63 Kostnaden för värdesäkringen såväl av trafiklivräntor på grund av trafikförsäkring som av bilansvarslivräntor skall enligt vad förut sagts bäras aV den samlade trafikförsäkringsrörelsen. Försäkringsbolag, som förvaltar sådana livräntor och som samtidigt driver trafikförsäkringsrörelse, skall i och för sig kunna täcka de årliga på bolagets livräntor belöpande värdesäkringskostnaderna genom att dessa i likhet med trafikförsäkringens övriga kostnar der beaktas vid premiesättningen för försäkringen. Denna möjlighet står icke riksförsäkringsverket och livförsäkringsbolagen till buds. Ej heller är det säkert att bolag, som köpt trafiklivränta, numera driver någon trafikförsäkringsrörelse och således kan utge ersättning för uppkommen värdesakringskostnad i dessa fall. Verket och livförsäkringsbolagen måste därför erhålla ersättning för sina värdesäkringskostnader av trafikförsäkringen som sådan, eller solidariskt av trafikförsäkringsanstalterna, och närmast genom förmedling av något härför lämpligt gemensamt organ för anstalterna. Jämväl ur andra synpunkter fordrar värdesäkringen av trafiklivräntor medverkan av ett gemensamt organ. Det går ej, av skäl som skall beröras i det följande, att låta varje trafikförsäkringsanstalt stå för de årliga värdesäkringskostnaderna avseende de trafiklivräntor, för vilka anstalten ursprungligen haft att svara. Trafikförsäkringsanstalt kan ha upphört med sin verksamhet och svårighet kan då finnas att täcka värdesäkringskostnaden, i fall anstalten köpt livränta t. ex. hos riksförsäkringsverket. Vidare är utvecklingen av försäkringsverksamheten för de olika anstalterna av naturliga skäl icke helt likartad. Om varje anstalt skall bära sin kostnad, kan detta, eftersom det i realiteten gäller att belasta anstalten med kostnader för äldre skadefall, vålla komplikationer i två avseenden. En anstalt med ett förhållandevis stort gammalt livräntebestånd — ställt i relation till nuvarande bestånd av försäkringstagare — får belasta sina försäkringstagare med förhållandevis större indexkostnader än övriga anstalter. En starkt expanderande anstalt kan å sin sida erhålla fördelar i förhållande till en anstalt som står stilla eller går tillbaka. Härigenom kan kommitténs förslag om värdesäkring medföra icke avsedda verkningar på konkurrensen mellan trafikförsäkringsanstalterna. Av angivna skäl erfordras en utjämning anstalterna emellan av värdesäkringskostnaderna icke enbart för kostnaden avseende uppräkningen av äldre livräntor till 1967 års penningvärde utan även ifråga om den årliga därefter uppkommande värdesäkringskostnaden för alla trafiklivräntor. Värdesäkringskostnaderna kominer härigenom att slås ut på samtliga försäkringstagare oavsett bolagstillhörighet. Ett för trafikförsäkringsanstalterna gemensamt organ finns redan, nämligen den av anstalterna bildade trafikförsäkringsföreningen. Föreningens stadgar har fastställts av Kungl. Maj it1 och trafikförsäkringsanstalterna är enligt koncessionsvillkoren skyldiga att tillhöra föreningen. Helt allmänt har föreningen att handha för anstalterna gemensamma angelägenheter. Trafik1

Stadgar, fastställda den 3/3 1933 med däri gjorda ändringar den 13/4 1939.

64 skador, som orsakats av okänt eller oförsäkrat motorfordon och för vilka trafikförsäkringsanstalterna enligt 21 § trafikförsäkringslagen är solidariskt ansvariga, regleras av föreningen. För föreningens utlägg i dessa skaderegleringsärenden svarar enligt nyssnämnda lagrum i trafikförsäkringslagen anstalterna efter storleken av influtna premier. Vidare bär föreningen som regel trafikförsäkringsansvaret för utländska motorfordon under deras uppehåll i Sverige och ombesörjer regleringen av skador orsakade av sådana fordon. Medlem är skyldig att på anmodan till föreningen utge förskott med belopp som styrelsen anser erforderligt för uppfyllande av föreningens ändamål. Sådan förskottsbetalning äger regelmässigt r u m i början av varje år avseende årets löpande utgifter. Tvist mellan föreningen och medlem eller mellan medlemmar i denna deras egenskap skall enligt stadgarna, där ej annat föranleds av medlemmarnas koncessionsvillkor i fråga om trafikförsäkring, avgöras genom skiljedom. Uppgiften att årligen fördela värdesäkringskostnaden mellan trafikförsäkringsanstalterna och tillse att riksförsäkringsverket och livförsäkringsbolagen får ersättning för havda värdesäkringskostnader är förenlig med föreningens verksamhet och kan icke vålla föreningen några nämnvärda administrativa olägenheter. De ev. merkostnader, som kan uppstå för föreningen genom dessa nya uppgifter, får på vanligt sätt bäras av medlemmarna. Kommittén förordar därför, att berörda uppgifter läggs på trafikförsäkringsföreningen. Kommittén har under hand förvissat sig om att föreningen är villig att påta sig uppgiften. Föreningens skyldighet härutinnan torde böra fastslås i författning. I så fall behöver någon ändring icke göras i föreningens nuvarande stadgar. Föreningen har nämligen enligt stadgarna att bl. a. handha de angelägenheter rörande trafikförsäkring, vilka enligt lag eller särskild författning skall åvila föreningen. Den grund, efter vilken värdesäkringskostnaden skall fördelas mellan trafikförsäkringsanstalterna, bör i likhet med vad som skett i 21 § trafikförsäkringslagen i fråga om där angiven ansvarighet för anstalterna fastslås i författning. Som fördelningsgrund kan lämpligen även här användas anstalternas trafikförsäkringspremieinkomster. Kommittén förordar därför, att varje år uppkommande värdesäkringskostnad skall fördelas mellan anstalterna efter förhållandet mellan de premieinkomster för direkt tecknade trafikförsäkringar anstalterna var för sig uppburit under närmast föregående år. Härigenom kommer aktuellast möjliga försäkringsbestånd att bli utslagsgivande för fördelningen. Den befattning med värdesäkringen, som enligt det nyss sagda skall ankomma på trafikförsäkringsföreningen, behöver i övrigt endast i sina huvuddrag regleras i författning. Den närmare praktiska utformningen av fördelningen får föreningen själv ombesörja. Kommittén vill endast i det följande något närmare ange huvuddragen av de linjer, efter vilka nu aktuella uppgifter bör lösas. Vad nu sägs gäller såväl kostnaden för uppräkningen av

65 äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde som varje år därefter upp^ kommande värdesäkringskostnad. Den finansieringsmetod kommittén valt för värdesäkringen baseras som framgår av det föregående på kapitaltäckningsprincipen och innebär, såvitt här är av intresse, att all beslutad höjning av trafiklivränta skall kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för livräntan och motsvarande belopp fonderas. Värdesäkringskostnaden varje år är alltså lika med kapitalvärdet av årets höjningar. Kostnaden är, eftersom avsättning till livräntefonden i princip skall äga rum i omedelbar anslutning till att livränta höjts, känd senast i början av varje år. Trafikförsäkringsanstalt får i förekommande fall till avsättningen anlita medel tillhörande trafikförsäkringsrörelsen. Riksförsäkringsverket och livförsäkringsbolagen åter får i början av varje år vända sig till trafikförsäkringsföreningen och genom föreningens förmedling erhålla täckning för årets värdesäkringskostnader från trafikförsäkringsanstalterna. Eftersom föreningen redan nu regelmässigt i början av varje år av medlemmarna erhåller förskott till bestridande av föreningens löpande utgifter under året, kan ersättningen till riksförsäkringsverket och livförsäkringsbolagen i princip behandlas efter samma linjer som föreningens nämnda utgifter. Uppgift om värdesäkringskostnad skall självfallet även lämnas till föreningen av trafikförsäkringsanstalt som haft sådan kostnad, men möjlighet för anstalten att på motsvarande sätt få förskott på sina kostnader av andra anstalter skall uppenbarligen icke finnas. Fördelningen trafikförsäkringsanstalterna emellan av varje års värdesäkringskostnad verkställs av föreningen vid tidpunkt som denna finner lämplig. Fördelningen torde i vart fall icke kunna äga rum tidigare än omkring den 1 juli varje år, eftersom slutliga uppgifter om anstalternas premieinkomst under föregående år icke torde föreligga förrän under våren påföljande år. Kommittén vill dock understryka angelägenheten av att fördelningen görs så fort så kan ske. Efter fördelningen verkställer föreningen avräkning anstalterna emellan, varvid givetvis måste beaktas de förskottsbetalningar som anstalterna enligt vad nyss sagts kan ha gjort. Vid avräkningen påförs varje anstalt den andel av trafikförsäkringens totala faktiska värdesäkringskostnad som svarar mot anstaltens andel av den totala premieinkomsten under föregående år för direkt tecknade trafikförsäkringar. Anstalt, som förvaltar trafiklivräntor, gottskrivs den kostnad som belöper på anstaltens egen livräntefond. överstiger anstaltens andel av den totala kostnaden beloppet av den egna livräntefondens höjning, har anstalten att enligt föreningens anvisningar erlägga överskjutande belopp till anstalt, som i anledning av värdesäkringen erhållit fordran på ersättning för verkställd höjning. Så blir förhållandet för anstalt, vars kostnad för den egna livräntefondens höjning uppgår till större belopp än dess andel i den totala värdesäkringskostnaden för året. Trafikförsäkringsanstalt, som ej förvaltar trafiklivräntor, skall likaledes enligt föreningens anvisningar erlägga sin andel av den totala 5—147668

66 kostnaden för höjningen till anstalt som nyss sagts. Betalning enligt avräkningen får göras inom viss bestämd tid och på sätt föreningen och anstalterna finner lämpligt. För det fall tvist uppkommer mellan trafikförsäkringsföreningen och någon medlem eller mellan medlemmarna inbördes i de angelägenheter föreningen enligt vad nu sagts föreslås ombesörja, får tvisten på sätt anges i stadgarna avgöras genom skiljemän. Den kostnad trafikförsäkringsanstalt sålunda kan åsamkas till följd av värdesäkringen får i likhet med övriga kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid bestämmande av premie för försäkringen och uttagas av försäkringstagarna. Premiehöjning av nämnd anledning torde på grund av beloppets relativt ringa betydelse för den enskilde försäkringstagaren normalt kunna räknas in i den vanliga premien. I ett avseende finns emellertid anledning att göra avsteg härifrån. Kommittén åsyftar därvidlag kostnaden för engångsuppräkningen av äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och för särskild höjning av vissa livräntor. Denna kostnad, ca 46 milj. kr., är av sådan storleksordning att den bör täckas genom särskilda i författning fastställda tillägg till trafikförsäkringspremierna. Försäkringstagarna bör efter motorfordonsinnehavet indelas i ett fåtal klasser och tilläggen inom varje klass utgå med samma belopp för alla. Tillägget skall således ej påverkas av bonus å försäkringen. Varje försäkringstagare, vars trafikförsäkring gäller under någon del av år 1968, skall betala tillägg som nu sagts. Antalet klasser föreslår kommittén utgöra fyra, motsvarande en indelning av motorfordonen i följande grupper: mopeder, motorcyklar och traktorer, personbilar och andra motorfordon. Fördelningen av kostnaden grupperna emellan kan grundas på riskerfarenheten inom varje grupp. — Tilläggen bör om möjligt uttagas på en gång i samband med att premien för aktuell försäkring första gången förfaller till betalning under år 1968. Härigenom uppnås det önskvärda syftet att anstalterna med tanke på den relativt sett dryga kostnaden erhåller en tidigare kostnadstäckning än som eljest skulle varit möjligt. Upphör försäkringen under 1968 utan att premiebetalning under året äger rum, får tilläggsavgiften särskilt aviseras eller ock — där så kan ske — avräknas på ev. premieåterbäring till försäkringstagaren. Tilläggen till trafikförsäkringspremierna i anledning av engångsuppräkningen kan självfallet ej exakt motsvara den verkliga kostnaden för uppräkningen. Uppkommet underskott får täckas av anstalterna på vanligt sätt, ev. genom att underskottet beaktas vid kommande premieändring, medan ev. överskott får användas av vederbörande anstalt till att täcka övriga utlägg inom trafikförsäkringsrörelsen. Några särskilda bestämmelser om sådan reglering torde ej erfordras.

67 Vissa skadestånds- och försäkringsrättsliga frågor Trafikförsäkringen har, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt, knutits till det skadeståndsansvar, som i anledning av trafikskada kan uppkomma för ägare, brukare och förare av motorfordon. Försäkringen utgör — med vissa undantag betingade bl. a. av reglerna om ersättningsmaxima — dels en garanti för att de skadelidande kan erhålla dem tillkommande skadestånd, dels en ansvarighetsförsäkring som tryggar ägare, brukare och förare av motorfordon mot risken att nödgas utge skadestånd. Försäkringen svarar alltså för den skadeståndsskyldighet som ägaren, brukaren eller föraren genom domstolsavgörande eller genom överenskommelse utom rätta ådrar sig; skadeståndsskyldigheten är det primära och försäkringens ansvarighet kan f. n. aldrig vara större än skadeståndsskyldigheten. Härav följer bl. a. att medvållande från den skadelidandes sida i motsvarande mån begränsar hans möjlighet att utfå ersättning ur trafikförsäkringen. Vidare gäller att omfattningen av den ersättning som kan utgå ur trafikförsäkringen bestäms enligt allmänna skadeståndsregler. Dessa synes — i vart fall i regel — icke möjliggöra någon kompensation för inflationen (jfr s. 26). Sambandet mellan skadestånd och trafikförsäkring kan till synes göra det naturligt att ordna trafiklivräntornas värdesäkring genom ändrade regler beträffande skadeståndsskyldigheten. Denna väg är dock av olika skäl icke framkomlig. Direktiven innehåller anvisning om möjlighet att söka lösningen på problemet inom försäkringens ram. Kommittén har funnit, att någon annan utväg i detta sammanhang icke är tänkbar. Kommitténs uppdrag avser endast livräntor i anledning av trafikskada, och en lösning av värdesäkringsfrågan på skadeståndsrättslig grund bör icke begränsas till dessa livräntor. Kommitténs förslag innebär alltså, att kompensationen för penningvärdets fall skall utgå ur trafikförsäkringen som en särskild förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka. Försäkringsersättningen höjs utan att motsvarande ökning av skadeståndsskyldigheten genomförs. Livräntetagare, som uppbär bilansvarslivränta på grund av försäkring tagen av annan motorfordonsägare än staten, skall på motsvarande sätt enligt förslaget erhålla kompensationen för penningvärdets fall i form av en särskild förmån utöver livräntebeloppet. Kostnaden härför skall, såsom förut angivits, bäras av trafikförsäkringen. För livräntor, som staten har att utge eller som utgår på grund av en utav statsmyndighet tecknad försäkring, skall kompensationen lämnas av statsmedel som en särskild förmån utöver den på skadeståndsrättslig grund utgående livräntan. Denna väg har tidigare beträtts utan att några principiella betänkligheter upprests häremot. Av statsmedel utgående skadelivräntor har sålunda tidigare i viss omfattning genom särskild lagstiftning och särskilda kungl. brev uppräknats med hänsyn till inflationen.

68 I sak har detta inneburit, att staten frivilligt åtagit sig att utöver redan genom dom, överenskommelse eller i annan ordning fastställt skadestånd utge särskilda tillägg. Kommitténs förslag om värdesäkring får för statens del samma innebörd. För trafikförsäkringen torde frikopplingen av trafikförsäkringsförmanerna i förevarande avseende från de primära ansvarighetsreglerna icke komma att medföra några komplikationer. Inflationstilläggen är enligt vad nyss framhållits icke av skadeståndsrättslig natur utan utgör en förmån, som tillkommer livräntetagarna genom särskild lagstiftning och som skall bekostas av trafikförsäkringen. Det system av regler inom försäkringen som anknyter till skadeståndsskyldigheten har alltså icke tillämpning på den föreslagna värdesäkringen. Vad särskilt angår trafikförsäkringsgivares legressrätt må följande anmärkas. Trafikförsäkringsanstalt har under särskilda i lag eller försäkringsavtal angivna förutsättningar möjlighet — och enligt koncessionsvillkoren i vissa fall t. o. m. skyldighet — att vända sig mot det försäkrade fordonets ägare, brukare eller förare och kräva denne på vad anstalten utgivit i anledning av försäkringsfallet. Är jämte den berörda trafikförsäkringsanstalten annan helt eller delvis ansvarig för skadan, kan återkrav riktas också mot denne. Krav kan sålunda göras gällande exempelvis mot annan trafikförsäkringsanstalt, vari ett kolliderande fordon är trafikförsäkrat, eller mot Kronan, då skada orsakats av dess oförsäkrade bil, eller mot andra trafikanter än bilister t. ex. mot järnvägar, spårvägar, cyklister eller fotgängare, eller mot väghållare. Denna regressrätt är till sin natur en från den skadelidande härledd rätt och begränsas till sin omfattning av vad den skadelidande ägt uppbära i skadestånd. Har staten tillhörigt motorfordon orsakat skada, för vilken staten utgivit skadestånd, har staten regressrätt efter i huvudsak samma principer som om ersättningen hade utgivits av trafikförsäkringsanstalt. (Förhållandet mellan staten och dess bilförare är i fråga om vem som skall slutgiltigt svara för skadan reglerat i särskild ordning; se KF 3/5 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten.) — Regressrätt finns även för försäkringsgivare enligt avtal om frivillig bilansvarighetsförsäkring. I de fall då försäkringsgivare inom trafikförsäkringen har regressrätt mot försäkringstagaren (bilägaren), utgår inom bilansvarighetsförsäkringen icke någon försäkringsersättning (försäkringsgivaren är fri från ansvarighet). F. ö. innehåller avtal om bilansvarighetsförsäkring samma bestämmelser om regress som trafikförsäkringsavtalen. Den skyldighet att betala inflationstillägg, som försäkringsanstalt har att fullgöra enligt kommitténs förslag, är däremot av annan natur än den på skadeståndsrätten grundade ersättningsskyldighet, som kan föranleda regressrätt enligt vad nu sagts. Som redan nämnts motsvaras inflationstilläg-

69 gen icke av någon skadeståndsskyldighet, och för försäkringsanstalt, som utgivit dylika tillägg, finns alltså ingen skadeståndsrätt att inträda i. Regressrätt enligt hittillsvarande principer är alltså utesluten ifråga om inflationstilläggen. Kommittén har icke funnit anledning att vid sidan härav föreslå några särskilda regressregler. I partshänseende innebär kommitténs förslag, att livräntetagaren i tvist rörande inflationstillägg, som skall utgivas av försäkringsanstalt eller — i fråga om livränta som inköpts hos riksförsäkringsverket — av detta verk, har att hålla sig till anstalten resp. verket. Den som är skyldig att utge skadeståndet (bilägaren, bilföraren osv.) är alltså icke motpart i fråga om inflationstillägget. Några härav föranledda svårigheter torde i praktiken icke uppkomma.

Samordningsproblem Allmänt om skadestånds samordning med andra förmåner

Sammanträffar skadestånd med i anledning av skadan utgående förmåner från annat håll, gäller som huvudregel att värdet av dessa förmåner skall avdras från skadeståndsbeloppet. Vid personskada kan förmåner av angivet slag utgöras av ersättning från socialförsäkring eller från arbetsgivare. Dessa förmåner är i regel samordnade inbördes och lämnar vanligen tillsammans ej full ersättning för uppkommen skada. Med socialförsäkring avses i detta sammanhang allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring. Ersättning ur yrkesskadeförsäkring används som samlande begrepp för sådan ersättning som i anledning av yrkesskada utgår enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring och därmed jämförliga bestämmelser, såsom exempelvis militärersättningsförordningen. Regeln att skadestånd skall minskas med samtidigt utgående förmåner från annat håll gäller icke utan vissa inskränkningar. Om den som lider personskada har privat olycksfalls- eller sjukförsäkring som ger sjukpenning, invaliditetsersättning e. 1. påverkas sålunda i regel icke hans rätt till skadestånd därav. Sådan försäkring är att betrakta som s. k. summaförsäkring. Försäkringsbeloppet fastställs i försäkringsavtalet på förhand och utgår icke efter konkret beräkning av förlusten. Utöver invaliditetsersättning från dylik försäkring äger den skadade rätt att uppbära fullt skadestånd i den mån icke i 6 kap. strafflagen givna bestämmelser lägger hinder i vägen. Försäkringsersättning, som utgår vid dödsfall, kan sålunda minska eller helt utesluta skadestånd till efterlevande, eftersom vid beräkning av skadestånd enligt 4 § sagda kapitel hänsyn tas också till de efterlevandes ekonomiska förhållanden. För värdesäkringen av trafiklivräntor har den samordning som enligt

70 det nyss sagda äger r u m intresse såtillvida, att den påverkar bestämningen av det livräntebelopp, som skall ligga till grund för värdesäkringen. I det följande skall därför till en början redogörelse lämnas för de regler som utbildats i fråga om samordningen. Därefter skall de regler, efter vilka basen för värdesäkringen bör beräknas, närmare behandlas, varvid särskilt intresse kommer att ägnas åt samordningsfallen.

Samordning mellan skadestånd och socialförsäkring

Förhållandet mellan skadestånd och ersättning från socialförsäkring regleras i lag. 1 Innebörden av samordningsreglerna är, att ersättning, som uppburits från socialförsäkring, skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd, som tillkommer den skadade av någon som är ansvarig för skadan, och att följaktligen socialförsäkringsförmåner och skadestånd sammanlagt icke får överstiga hela den lidna skadans belopp. Samordningsregeln i yrkesskadeförsäkringslagen är förbunden med en rätt för yrkesskadeförsäkringsinrättning att — i fall skadan orsakats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller, i allmänhet, genom trafik med motorfordon — återkräva utgiven ersättning av den som är ansvarig för skadan (regressr ä t t ) . Enligt lagen om allmän försäkring däremot gäller förbud mot återkrav av försäkringsersättning från den skadeståndsskyldige. Denna icke enhetliga reglering av regressen inom socialförsäkringen innebär för trafikförsäkringens del, å ena sidan, att trafikförsäkringens ansvarighet minskas i den mån ersättning utgår från den allmänna försäkringen och, å andra sidan, att trafikförsäkringen gentemot yrkesskadeförsäkringsinrättning svarar för utbetald yrkesskadeersättning i den mån denna täcks av skadeståndet. En överarbetning av yrkesskadeförsäkringslagen pågår emellertid och det finns anledning räkna med att samma förbud mot regress kommer att införas där som i lagen om allmän försäkring. Det kan vara på sin plats att här påpeka att i vissa fall ersättning från socialförsäkringen icke i sin helhet skall gå i avräkning på skadeståndet. På grund av den skadades medvållande kan nämligen enligt skadeståndsrättsliga regler skadeståndet jämkas, medan ersättningen från socialförsäkringen på grund av dess speciella medverkansbestämmelser 2 utgår med ojämkat belopp. Enligt praxis 3 skall i sådant fall försäkringsersättningen ej i sin helhet avräknas från det jämkade skadeståndet utan allenast till så 1

2 3

51 § yrkesskadeförsäkringslagen och 20 kap. 7 § lagen om allmän försäkring. Anm. I fortsättningen kommer endast nu gällande lagbestämmelser om socialförsäkring att åberopas. Likartade bestämmelser fanns — om ej annat särskilt anges i texten — i äldre lagstiftning om yrkesskadeförsäkring och folkpensionering; se t. ex. 12 § 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. 28 § yrkesskadeförsäkringslagen och 20 kap. 3 § lagen om allmän försäkring. Betr. ers. ur yrkesskadeförsäkring se t. ex. NJA 1931 s. 601, 1935 s. 118 och 1937 s. 282. Betr. ers. ur allmän försäkring se N J A 1965 s. 129; jfr uttalande i Prop. 1962: 90 s. 421 f (lagrådet), s. 425 (departementschefen).

71 stor procentuell del som svarar mot den utdömda andelen av skadans belopp. Lagen om allmän försäkring (17 kap. 2 §) innehåller vissa bestämmelser om samordning av pension enligt lagen med yrkesskadeförsäkringsförmån. Regeln innebär i huvudsak, att om en pensionstagare äger rätt till livränta eller sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen, skall honom eljest tillkommande pension minskas i viss omfattning. F r å n kommitténs synpunkt av intresse är den samordning som äger rum mellan skadelivränta—trafiklivränta, å ena, samt yrkesskadelivränta och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, å andra sidan. Framställningen i fortsättningen tar, om ej annat framgår av sammanhanget, sikte på ifrågavarande försäkringsförmåner. I praxis tillämpas två skilda avräkningsförfaranden — bruttolivräntemetoden och nettolivräntemetoden. Anledningen till att olika metoder används är huvudsakligen den olikartade utformning regressbestämmelserna har inom socialförsäkringen. Bruttolivräntemetoden används i huvudsak vid samordningen av trafiklivränta med yrkesskadelivränta och innebär, att livräntetagaren i och för sig tillerkänns från trafikförsäkringen en mot hans totala inkomstbortfall svarande trafiklivränta, men att vid livräntebeloppens utbetalning avdrag görs för samtidigt utgående yrkesskadelivränteersättning. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges vanligen icke utan vid trafiklivräntas fastställande fastslås endast att avdrag skall göras med vad som utgår eller kommer att utgå från yrkesskadeförsäkringen. Yrkesskadelivränta beviljas nämligen som regel för en viss bestämd tid och omprövas därefter, varvid bl. a. inträffade ändringar av invaliditeten beaktas. — Det m å i detta sammanhang anmärkas, att en yrkesskadelivränta, som beviljats t. ex. för den skadades återstående livstid, kan vid väsentligt ändrade förhållanden jämkas i höjande riktning och att det i sådana fall förekommer att försäkringsbolagen höjer trafiklivräntans belopp i motsvarande mån, för att höjningen verkligen skall komma livräntetagaren till godo och icke ätas upp av regressrätten. Samordningen av trafiklivränta och förtidspension från allmän försäkring åter sker regelmässigt enligt nettolivräntemetoden. Den slutliga avräkningen görs h ä r redan vid trafiklivräntans fastställande. Vid denna tidpunkt aktuella pensionsbelopp från den allmänna försäkringen beaktas, och livräntetagaren erhåller i livränta från trafikförsäkringen den del av skadelivräntan som ligger över nämnda pensionsbelopp. Avräkningsförfarandet överensstämmer med ett uttalande av lagrådet vid granskningen av 20 kap. 7 § förslaget till lag om allmän försäkring.i Uttalandet lyder: »Beträffande förtidspension bör iakttas, att från skadestånd icke skall avräknas sådan höjning av pensionen som senare inträder på grund av att bas1

Prop. 1962: 90 s. 421.

72 beloppet stiger (jfr NJA 1948, s. 815).» — Invaliditetstillägg, 1 som under särskilda förutsättningar kan utgå inom folkpensioneringen bl. a. till förtidspension, behandlas ur samordningssynpunkt på samma sätt som pensionen. Även invaliditetsersättning, 1 som i vissa fall kan tillkomma försäkrad som ej uppbär pension enligt lagen om allmän försäkring, beaktas vid bestämmandet av trafiklivräntan. — Den icke behovsprövade invalidpension, som kunde utgå enligt äldre lagstiftning om folkpensionering, samordnades i princip med trafiklivränta enligt nettolivräntemetoden. Såsom nämnts i inledningskapitlet erhåller livräntetagaren-pensionstagaren inom socialförsäkringen kompensation för penningvärdets fall. För den allmänna försäkringen är anpassningen till penningvärdets förändringar fullständig och automatiskt verkande. Yrkesskadelivräntor åter har till beloppet uppräknats två gånger dels genom 1955 års omregleringslag, dels genom 1962 års förhöjningslag. Även den inverkan kompensationen har på samtidigt utgående trafiklivränta ställer sig olika i de båda fallen beroende på att olika regressbestämmelser och därmed skilda avräkningsförfaranden tillämpas för grundförmånerna. Eftersom vid trafiklivräntas fastställande, enligt vad nyss sagts, hänsyn tas endast till då utgående pensionsbelopp från den allmänna försäkringen, kommer senare höjningar av dessa belopp helt livräntetagaren till del och verkar icke sänkande på trafiklivräntan. Läget är ur trafiklivräntetagarens synpunkt delvis ett annat i fråga om de belopp, varmed yrkesskadelivränta förbättrats. Under förarbetena till 1955 års omregleringslag 2 uttalades, att de bestämmelser som gällde yrkesskadelivränta med avseende å exempelvis skadestånd och regressrätt också utan vidare blev tillämpliga på den omreglerade livräntan. Yrkesskadeförsäkringsinrättningarna gjorde också gällande regress mot trafikförsäkringsanstalterna i fråga om de belopp, varmed yrkesskadelivräntorna höjts. Regressen förutsatte dock, att anstalterna kunde göra motsvarande avdrag på utgående trafiklivräntor. Hade från början tillämpats den avräkningsmetod som, enligt vad tidigare framhållits, normalt används vid sammanträffande av trafiklivränta och yrkesskadelivränta mötte icke något hinder att tillmötesgå yrkesskadeförsäkringens regresskrav i angivet hänseende. I de, visserligen måhända ej talrika, fall, då trafikförsäkringsanstalt i livräntebrev eller eljest gentemot den skadelidande åtagit sig att utge viss till beloppet fixerad skillnadslivränta (trafiklivränta), ansåg sig anstalten bunden härav och förhindrad att nedsätta trafiklivräntan under åberopande av den höjda yrkesskadelivräntan. Yrkesskadeförsäkringsinrättning kunde då ej utöva regress i fråga om höjningen. Regressrätt och därmed även avdragsmöjlighet var vidare utesluten, då trafikförsäkringsanstalt vid inköp av livränta enligt 12 § trafikförsäkringslagen före omregleringen träffat engångsuppgörelse beträffande socialförsäkringens re1 2

9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring. Prop. 1955: 156 s. 44.

73 gresskrav. — Den regressrätt som ansågs föreligga för den genom omregleringen skedda förhöjningen av yrkesskadelivräntan kunde alltså endast ofullständigt utövas. En följd härav blev, att åtskilliga livräntetagare helt kunde tillgodonjuta förmånen av den höjda yrkesskadelivräntan, medan andra återigen visserligen erhöll omregleringstillägget men fick vidkännas ett mot tillägget svarande avdrag på trafiklivräntan. Som exempel på utfallet för socialförsäkringens regressutövning gentemot trafikförsäkringen för omregleringstillägg kan nämnas, att under år 1963 inflöt regressvis 40 000 kr. motsvarande knappt 0,8 % av den totala ersättning som socialförsäkringen samma år uppbar från trafikförsäkringen, eller 5 294 000 kr. — I fråga om höjningen enligt 1962 års förhöjningslag träffades en överenskommelse mellan riksförsäkringsverket och socialförsäkringsbolagen, å ena, samt trafikförsäkringsanstalterna, å andra sidan, enligt vilken socialförsäkringsinrättningarna avstod från att utöva regress för höjningarna mot det att trafikförsäkringsanstalterna förband sig att icke minska utgående trafiklivränta med belopp motsvarande höjningen. Överenskommelsen motiverades av att med hänsyn till syftet med höjningarna starka skäl talade för att dessa icke neutraliserades av avdrag på trafiklivräntor. P å så sätt kom dessa höjningar av yrkesskadelivräntorna livräntetagarna generellt till godo.

Samordning mellan skadestånd och förmån från arbetsgivare

Vid beräkning av skadestånd i anledning av personskada skall i princip avdrag göras för vad den skadelidande enligt avtal uppbär i form av sjuklön, sjukvårdsersättning och sjukpension av sin arbetsgivare. Detta sammanhänger med den regressrätt som i rättspraxis tillerkänts arbetsgivaren för vad h a n sålunda utgivit. 1 Familjepension kan vid olycksfall med dödlig utgång helt eller delvis utesluta efterlevandes rätt till underhåll enligt 6 kap. 4 § strafflagen. Av intresse i förevarande sammanhang är den sjuk- eller förtidspension som kan utgå till sådan anställd som i anledning av trafikskada blivit tvungen att i förtid lämna sin tjänst. För stats- och kommunalanställd utgår då enligt pensionsreglementena sjukpension. Denna är värdebeständig på så sätt att en anpassning efter prisnivåns utveckling sker efter förhandlingar mellan staten/kommunerna och de anställdas organisationer. Samordningen av trafiklivränta med statlig sjukpension tillgår oftast så, att från trafikförsäkringen bestäms ett livräntebelopp motsvarande hela det på trafikskadan belöpande faktiska inkomstbortfallet, varefter åt livräntetagaren och staten överlämnas att avtala om fördelningen av beloppet dem emellan. Av livräntebeloppet torde i regel en del — vanligen huvudparten — direkt uppbäras av den skadade, medan återstående belopp 1

Ang. regressrätt för staten, se N J A 1934 s. 355, 1950 s. 650, 1955 s. 676 och 1960 s. 569.

74 innehålls i avvaktan på resultatet av förhandlingarna mellan livräntetagaren och staten. Jämväl brutto- och nettolivräntemetoderna kommer till användning. Tillämpas sistnämnda metod, dvs. att den skadelidande tillerkänns ett bestämt nettobelopp utöver statlig pension, brukar frågan om statens regressrätt och dess omfattning lösas efter förhandlingar mellan staten och vederbörande trafikförsäkringsanstalt. — I de enstaka fall bruttolivräntemetoden tillämpats kan staten utöva regress jämväl för de belopp, varmed pensionerna på grund av avtalsförhandlingarna successivt höjs, och detta leder i sin t u r till att trafiklivräntan skall minskas med motsvarande belopp. För kommunala sjukpensioner tillämpades tidigare vid samordningen med trafiklivränta som regel bruttolivräntemetoden. Numera är samordningsfrågan enligt normalpensionsreglemente för kommunerna 1 löst efter andra linjer överensstämmande med de som enligt det nyss sagda normalt tillämpas för statliga pensioner. Innebörden av samordningen är, att om arbetstagare samtidigt äger rätt såväl till sjukpension som till ersättning på grund av obligatorisk socialförsäkring eller därmed jämförlig social anordning eller till skadestånd, skall ersättning, som sålunda utbetalas till honom, eller skadeståndsbelopp avdras från pensionen. Trafiklivräntan tillfaller — här bortses från förmån från socialförsäkringen — på så sätt i sin helhet den skadelidande och kommunen minskar pensionen, däri inräknat gjorda indexhöjningar, i stället för att utöva regress mot den skadeståndsansvarige —- trafikförsäkringsanstalten. Invalidpension från t. ex. Svenska Personal-Pensionskassan till anställd hos enskild företagare har ansetts vara hänförlig till s. k. summaförsäkring och därjämte utformad som en icke blott till förmån för arbetsgivaren utan även omedelbart till förmån för den anställde gällande försäkring. Invalidpensionen har därför icke avräknats från skadestånd för förlorad arbetsförtjänst. 2

Samordningens betydelse för trafiklivräntors värdesäkring

Principerna för samordning av trafiklivränta med samtidigt utgående periodiska socialförsäkrings- och arbetsgivarförmåner har i det föregående framställts ganska utförligt. Anledningen härtill är den betydelse samordningen enligt vad redan framhållits kan få vid bestämmande av lämplig beräkningsbas för värdesäkringen enligt kommitténs förslag. Den naturliga utgångspunkten för värdesäkringen bildar självfallet beloppet av den livränteersättning som — genom dom eller frivillig överens1

2 Normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner anslutna till Svenska Stadsförbundet (2 och 15 §§), normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner, anslutna till Svenska landskommunernas förbund (2 och 15 §§) och 1960 års tjänstepensionsreglemente för arbetstagare hos landsting (§ 10 mom. 2). N J A 1961 s. 215.

75 kommelse — fastställts att utgå ur trafikförsäkringen (bilansvarighetsförsäkringen) eller av statsmedel. En ändring av livräntans belopp — t. ex. i anledning av att livräntetagaren uppnår viss ålder — kommer givetvis att påverka basens omfattning. Tillämpning av nu angiven princip vållar icke några svårigheter i huvudparten av livräntefallen, där vid livräntas bestämmande hänsyn icke skall tas till andra periodiska förmåner. I de fall åter då socialförsäkrings- eller arbetsgivarförmån sammanträffar med trafiklivräntan kan i vissa fall tveksamhet uppstå i fråga om principens lämplighet. Det kan sålunda t. ex. ifrågasättas, om icke trafikförsäkringen, vars ansvar i och för sig omfattar hela den uppkomna skadan, borde stå för värdesäkringen av den totala skadelivräntan, oavsett om därifrån skall avräknas annan periodisk förmån eller ej. I vissa fall skulle detta innebära, att värdesäkringen av livränta inom trafikförsäkringen delvis enbart sker för att tillgodose regressberättigad yrkesskadeförsäkringsinrättning eller arbetsgivare för utbetalda indextillägg å yrkesskadelivränta eller pension. Ett sådant resultat förefaller kommittén icke rimligt. Det vägledande vid utformningen av beräkningsprincipen för värdesäkring måste även i samordningsfallen vara, att den höjning av trafiklivränta som skall äga rum helt kommer livräntetagaren till godo och att om möjligt hela »skadelivräntan» — såväl ur trafikförsäkringen utgående livränta som annan periodisk avräkningsförmån — i någon form blir värdebeständig. Dessutom bör i största möjliga utsträckning i samordningsfallen skapas en beräkningsregel som ä r enkel att tilllämpa och som icke i onödan komplicerar nuvarande samordningspraxis. Nu angivna målsättning kan, såsom skall utvecklas i det följande, uppnås i samordningsfallen, om man även här — med vissa smärre modifikationer — tillämpar den nyss angivna grundprincipen och alltså som beräkningsbas normalt använder det belopp, som — ev. utöver annan periodisk förmån — fastställts att utgå ur trafikförsäkringen eller av statsmedel. I fortsättningen avser framställningen i huvudsak samordningsproblematiken för trafikförsäkringens del. Det kan dock redan nu framhållas, att vad som i det följande sägs om beräkningsbas i samordningsfallen för värdesäkringen inom sagda försäkring även kan i motsvarande fall tillämpas på värdesäkringen av bilansvarslivräntor och trafiklivräntor, utgivna av statsmedel. Endast några för staten speciella problem skall avslutningsvis upptas till närmare behandling. I samordningsfallen blir den metod, enligt vilken samordningen sker, av avgörande betydelse för beräkningsbasens omfattning. Har avräkning över huvud icke ägt rum inom trafikförsäkringen, därför att samordningen — såsom numera vanligen är fallet beträffande kommunal pension — enligt särskilda bestämmelser eller träffade överenskommelser åvilar utgivaren av den med trafiklivräntan sammanträffande förmånen, utgör enligt huvudregeln hela den ur försäkringen utgående livräntan beräkningsbas. På

76 så sätt får t. ex. kommunal arbetsgivare vid samordningen r ä k n a sig till godo även inflationstillägg på livräntan. Detta innebär dock icke någon nackdel för livräntetagaren-pensionären, enär pensionen enligt vad förut sagts är värdebeständig och pensionshöjningen i anledning av penningvärdets fall som regel är av minst samma storlek som motsvarande inflätionstillägg. Sker vid livräntas fastställande avdrag för annan periodisk förmån (nettolivräntemetoden), såsom fallet är med förtidspension och annan likartad förmån från den allmänna försäkringen, blir beräkningsbasen lika med vad som fastställts att utöver sådan förmån utgå u r trafikförsäkringen. Ej heller här uppstår några nackdelar för livräntetagaren. Hela hans skadestånd — trafiklivränta och förtidspension — blir värdebeständigt, eftersom förtidspension i princip åtnjuter samma skydd mot penningvärdets fall som kommittén avser att genomföra för trafiklivräntornas del. — Det kan här understrykas, att i fallen av svåraste invaliditet, minst 50 % och däröver, som regel utgår folkpension i form av förtidspension och att de förbättringar, som kommit sådan pension till del, såväl till följd av standardhöjning inom samhället som på grund av prisutvecklingen, i samordningsfallen helt kommit pensionstagarna till godo. Värdesäkringen av äldre trafiklivräntor kommer med angiven beräkningsregel icke att ändra detta förhållande. Svårigheter uppstår först när samordningen sker enligt bruttolivräntemetoden, dvs. att avdrag görs först vid utbetalningen av utfallande livräntebelopp. Huvudregeln för basens bestämmande kan h ä r icke tillämpas utan vissa modifikationer. Bruttolivräntemetoden används, såsom framgår av den tidigare framställningen, främst vid sammanträffande med yrkesskadelivränta. Sådan livränta har som regel redan nu tillförsäkrats viss kompensation för bl. a. penningvärdets fall och kommer med all sannolikhet att i framtiden erhålla ett tillfredsställande värdebeständigt skydd. Det förefaller därför kommittén rimligt att, i den mån gottgörelse för penningvärdets fall utgår till yrkesskadelivränta, inflationstillägg enligt kommitténs förslag icke skall tillkomma den del av trafiklivräntan, som motsvarar yrkesskadelivräntan. En tillämpning i detta fall av den angivna huvudprincipen för beräkningsbasen (trafiklivräntan skall i sin helhet utgöra beräkningsbas för inflationstilläggen inom trafikförsäkringen) skulle huvudsakligen innebära, att regress för yrkesskadeförsäkringen mot trafikförsäkringen därigenom möjliggörs även med avseende å yrkesskadelivräntors indextillägg. Detta kan uppenbarligen icke vara rimligt, allra helst som n u avsedd regressrätt till den del den ännu finns kvar sannolikt kommer att avskaffas. För att i nu avsedda fall åstadkomma en u r angivna synpunkter tillfredsställande lösning erfordras en tilläggsregel av innebörd, att ur trafikförsäkringen utgående livränta skall vid beräkning av inflationstillägg minskas med yrkesskadelivräntans grundbelopp, alltså utan därtill utgående

77 höjningsbelopp. Det nu sagda gäller även andra fall, där periodiskt utgående förmån avräknas vid utbetalningen av trafiklivränta och där förstn ä m n d a förmån i någon form är indexreglerad. Det nu förordade avsteget från beräkningsprincipen skall såsom framgår av det nyss sagda göras endast för det fall att den förmån, som skall avdras vid livräntas utbetalande, innefattar gottgörelse för penningvärdets nedgång. Är förmånen — såsom bl. a. normalt gäller yrkesskadelivränta, som utgår efter lägre invaliditetsgrad än 20 % (efter fyllda 67 år 30 %) — icke i någon form anpassad efter prisutvecklingen, skall trafikförsäkringen enligt huvudregeln svara även för värdesäkringen av den del av trafiklivräntan som motsvarar avräkningsförmånen. Detsamma gäller icke indexreglerad arbetsgivarpension (t. ex. från enskild arbetsgivare) som samordnas med trafiklivränta enligt bruttolivräntemetoden. En lösning efter dessa linjer tillgodoser syftet att vid utformningen av beräkningsreglerna främst livräntetagarnas intressen skall beaktas. Metoden att i samordningsfallen låta beräkningsbasens omfattning bli beroende av dels hur samordningen sker i praktiken, dels om avräkningsförmånen är värdesäkrad eller ej kan te sig villkorlig och i de enskilda fallen medföra vissa ojämnheter och orättvisor vid genomförandet av kommitténs förslag. Risken härför torde dock i det närmaste vara obefintlig. Samordningen sker enligt fast utbildad praxis och är som regel enhetlig för förmåner av likartat slag. Tillämpas för vissa avräkningsförmåner — såsom sjukpension — skilda avräkningsmetoder beroende på omständigheterna i de enskilda fallen, utgår som regel indextillägg på förmånerna och för livräntetagaren blir — oavsett vilken beräkningsregel som skulle ha kommit till användning — resultatet i princip att hans totala i anledning av trafikskadan utgående ersättning kommer att bli värdebeständig. — Härtill kommer att beräkningen blir klar och enkel att göra i praktiken. Beräkningsbas för värdesäkringen såväl i samordningsfallen som i övriga fall skulle alltså enligt kommitténs förslag utgöras av det livräntebelopp, som fastställts att utgå ur trafikförsäkringen. Undanlag från denna regel skulle dock på sätt nyss sagts göras för det fall indexreglerad förmån avräknas vid utbetalningen av trafiklivräntan. Denna lösning av frågan om beräkningsbasens omfattning torde som regel passa väl in även i de fall, då förutom trafikförsäkring annan ansvarighetsförsäkring, ingående t. ex. i företagsförsäkring eller hemförsäkring, svarar för den skada som tillskyndats livräntetagaren. Detsamma gäller de fall, då staten i sin egenskap av väghållare eller innehavare av järnväg är medansvarig till en trafikskada. I nu ifrågavarande fall brukar som regel, eftersom trafikförsäkringens ansvar i och för sig omfattar hela skadan, en livränta täckande hela inkomstbortfallet utgå från trafikförsäkringen, varefter ansvarsfördelningen mellan trafikförsäkringen och annan ansvarighetsförsäkring eller mellan förstnämnda försäkring och staten regleras

78 genom särskilda överenskommelser. Även här blir en tillämpning av huvudregeln för beräkningsbasen naturlig och icke till nackdel för livräntetagaren. Skulle mot förmodan finnas fall där två livräntor utgår — en från trafikförsäkringen och en t. ex. från ansvarighetsförsäkringen eller staten — vågar kommittén utgå från att den brist i inflationsskyddet som därigenom kan uppkomma skall täckas på frivillighetens väg. Det har redan upprepade gånger framhållits, att flertalet yrkesskadelivräntor genom särskild lagstiftning såväl år 1955 som år 1962 förbättrats genom bl. a. viss kompensation för penningvärdets fall. Av den tidigare framställningen framgår tillika, att yrkesskadeförsäkringen beträffande 1955 års höjningar i viss utsträckning utövar regress mot trafikförsäkringen men att i fråga om motsvarande höjningar år 1962 särskild överenskommelse träffades som uteslöt regress. Till grund för kommitténs förslag beträffande underlaget för värdesäkringen i de fall bruttolivräntemetoden tillämpas vid samordningen och avräkningsförmånen innefattar gottgörelse för penningvärdets fall ligger tanken att i sådana fall de olika delarna av trafiklivräntan — t. ex. yrkesskadelivränta och den livränta som därutöver uppbärs från trafikförsäkringen — skall var för sig följa sina regler om värdesäkring. En sådan princip är förenlig med i rättspraxis intagen ståndpunkt, att dyrtidstillägg till sjukpenning och livränta enligt 1927 års militärersättningsförordning avräknats allenast till den del de utgick vid tiden för skadelivräntans fastställande, 1 och överensstämmer med lagrådets ovan citerade uttalande vid behandlingen av förslaget till lag om allmän försäkring.2 Om yrkesskadeförsäkringen skulle utöva regress för 1955 års höjningar även efter genomförandet av kommitténs förslag, blir följden, att kommitténs tanke att livräntetagarens intresse främst skall tillgodoses vid värdeförsäkringen icke kommer att helt förverkligas. Kommittén vill därför uttala den förhoppningen, att överenskommelse kan träffas mellan trafikförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen om slopande av regress för nämnda höjningar i likhet med vad som skett beträffande 1962 års höjningar. Regressens bortfall kan icke ha någon större ekonomisk betydelse för yrkesskadeförsäkringen. Vid värdesäkringen av trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, skall, såsom förut angivits, i princip tillämpas de regler för beräkningsbasens omfattning, som nyss redogjorts för. Även i fråga om dessa livräntor vållar, vilket skall belysas i det följande, samordningen med yrkesskadelivräntor vissa komplikationer. Av statsmedel utgående yrkesskadelivräntor har förbättrats i samma omfattning som övriga yrkesskadelivräntor. De belopp, varmed statliga yrkesskadelivräntor höjts, har emellertid verkat reducerande på samtidigt utgående trafiklivränta av statsmedel. Riksförsäkringsverket har nämligen för höjningsbeloppen utövat regress i full utsträckning mot dessa »trafik1 2

N J A 1948 s. 815. Se ovan s. 71 f.

79 livräntor». Följden härav har blivit att livräntetagarna icke fått del av de gjorda förbättringarna. Trafiklivräntetagare, som uppbär statlig trafiklivränta, har visserligen i likhet med andra innehavare av statliga skadelivräntor genom olika beslut erhållit viss kompensation för nedgången av penningvärdet. Kompensationen följer emellertid f. n. i princip de regler som gäller för motsvarande höjning av yrkesskadelivräntorna. Detta innebär bl. a., att trafiklivräntan jämte kompensationstillägg aldrig får överstiga det belopp, som skulle ha utgått därest livräntan varit att hänföra till kategorien yrkesskadelivränta. Denna begränsning i förening med nyss påtalade förhållande, att i samordningsfallen yrkesskadelivränta jämte tillägg i sin helhet avräknas från den statliga trafiklivräntan, har medfört att i åtskilliga av dessa fall den del av sistnämnda livränta, som efter avräkningen skall tillfalla livräntetagaren, f. n. utgår med lägre belopp än vad som ursprungligen avsetts eller har helt bortfallit. Kommitténs avsikt är självfallet att av statsmedel utgående trafiklivräntor i värdesäkringshänseende skall helt jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Livräntetagare skall oavsett vem som ansvarar för livräntan erhålla ett i princip likvärdigt skydd mot inflationen. Denna avsikt kan förverkligas även i de fall då statlig yrkesskadelivränta och trafiklivränta sammanträffar genom att vid beräkningen av inflationstillägg enligt kommitténs förslag — i motsats till vad som föreslagits för trafikförsäkringen i motsvarande fall — tillämpa huvudregeln om beräkningsbasens omfattning; alltså som bas välja den trafiklivränta som fastställts att utgå av statsmedel. För livräntetagaren spelar det då som regel icke någon roll att riksförsäkringsverket utövar regress jämväl för yrkesskadelivräntans höjningsbelopp. Bättre är emellertid att riksförsäkringsverket upphör med denna regressutövning senast vid genomförandet av kommitténs förslag och att samma beräkningsregler i sin helhet tillämpas oavsett på vilken grund trafiklivräntan utgår. Härigenom kan full likställighet i värdesäkringshänseende uppnås för alla trafiklivräntetagare och trafikförsäkringens värdesäkringsmekanism kan utan vidare appliceras på statliga trafiklivräntor. — Berörda statliga myndigheter torde kunna ändra sina principer för regressutövning i nu ifrågavarande avseende utan någon särskild lagstiftningsåtgärd. Kommittén förordar alltså, att beräkningen av inflationstilläggen till statliga trafiklivräntor utan undantag skall följa de regler som i det föregående föreslagits för trafikförsäkringens del. Särskilda frågor Värdesäkringsfrågan för trafiklivräntor med internationell anknytning

Den obligatoriska trafikförsäkringen svarar, såsom framhållits i annat sammanhang, enligt 3 § trafikförsäkringslagen endast för skada, som uppkommit vid trafik här i riket med fordonet. Vid färd utomlands regleras

m ansvarighetsförsäkringsfrågan i annan ordning. Vad utländska motorfordon angår skall dessa enligt vissa särskilda bestämmelser under sitt uppehåll i Sverige i trafikförsäkringshänseende jämställas med motsvarande svenska motorlordon. Frågan om trafikförsäkring för utländska motorfordon i Sverige och för svenska motorfordon i utlandet regleras dels genom internationella överenskommelser, dels ock, såvitt gäller trafiken i Sverige, av 5 § trafikförsäkrirtgslagen och Kungl. kungörelsen den 13 december 1963 med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket. Enligt nyssnämnda stadgande i trafikförsäkringslagen får motorfordon, som är försäkrat hos utländsk försäkringsgivare, ej brukas i tillfällig trafik här i riket utan att svensk trafikförsäkringsanstalt åtagit sig att bära trafikförsäkringsansvaret för fordonet. De bestämmelser om försäkring av ett för tillfälligt brukande i riket infört motorfordon, vilka återfinns i 1963 års kungörelse, bygger på resultat, som uppnåtts vid internationellt samarbete. I det följande lämnas en kort redogörelse för innebörden av dessa bestämmelser och i samband därmed aktuella överenskommelser. Samarbetet mellan vissa europeiska försäkringsbolag, vid vilket samarbete trafikförsäkringsföreningen företrätt de svenska bolagen, har lett till att ett internationellt giltigt trafikförsäkringskort (det s. k. gröna kortet) fastställts. I de samarbetande länderna godkänns detta som bevis för att gällande trafikförsäkring finns. Skulle det utländska motorfordonet råka orsaka en skada, regleras denna av en särskilt inrättad skadebyrå i det land, där skadan uppkommit. Sina utlägg får byrån tillbaka av försäkringsgivaren i fordonets hemland. I Sverige är det trafikförsäkringsföreningen som fungerar som byrå. Föreningen har ock gentemot de svenska myndigheterna garanterat, att den bär trafikförsäkringsansvaret för varje utländskt motorfordon, för vilket vid gränspasserandet uppvisas ett gällande grönt kort. Om utom-nordiskt motorfordon, då det kommer till nordisk yttergräns för inresa i Norden (»det nordiska trafikförsäkringsområdeb\ vilket består av Danmark, Finland, Norge och Sverige), saknar grönt kort, måste en. speciell trafikförsäkring — en s. k. gränsförsäkring -— tecknas genom tulltjänstemannen, och denna försäkring gäller inom det nordiska trafikförsäkringsområdet. Beträffande gränsförsäkringen samarbetar de fyra nordiska ländernas försäkringsbolag i poolform och det är trafikförsäkringsföreningen, som administrerar denna försäkring för svenskt vidkommande. Mellan de nordiska länderna har motorfordonstrafiken ytterligare underlättats. De nordiska trafikförsäkringsföreningarna har sålunda lyckats åstadkomma en ordning, som brukar kallas för generell trafikförsäkringsgaranti. Enligt denna gäller trafikförsäkring som tecknats i ett nordiskt

81 land utan vidare i de andra nordiska länderna, och några särskilda försäkringshandlingar behövs inte vid besök i annat nordiskt land. Ev. skada regleras genom sammanslutningen av trafikförsäkringsanstalter i det land, där olyckan inträffar. Utläggen återfås från det försäkringsbolag, i vilket motorfordonet är trafikförsäkrat, eller, om fordonet är oförsäkrat, av trafikförsäkringsföreningen i Sverige eller motsvarande organisation i ettvart av de övriga nordiska länderna. Varje förening har gentemot myndigheterna i hemlandet ställt trafikförsäkringsgaranti beträffande samtliga i de andra nordiska länderna registrerade motorfordon. Under år 1965 anmäldes till trafikförsäkringsföreningen 2 226 fall, där utländskt motorfordon orsakat trafikskada under sitt uppehåll i Sverige. Samma år anmäldes till de svenska trafikförsäkringsanstalterna 4 514 fall, där svenska motorfordon under färder utomlands förorsakat trafikskada. Om Sverige nu skall genomföra värdesäkring av trafiklivräntor, uppstår frågan i vad mån värdesäkringen även skall omfatta livränta, som utgår i anledning av skada orsakad av utländskt motorfordon här i riket eller av svenskt motorfordon utomlands. Av visst intresse i förevarande sammanhang är till en början spörsmålet, efter vilket lands lag en trafikskada med internationell anknytning skall bedömas. I de flesta länder är enligt en sedan gammalt härskande uppfattning lagen i det land där en skadegörande handling blivit begången, lex loci delicti, bestämmande för frågan om skadeståndsskyldighet på grund av handlingen. Denna uppfattning gäller även — i vart fall som klar huvudprincip — i Sverige. 1 Lex loci delicti är sålunda normerande beträffande såväl erforderliga skadeståndsrekvisit som handlingens rättsverkningar (skadeståndets art och storlek, dess ev. jämkning m. m.). Den tanke som uppbär principen om lex loci delicti anses vara den, att en person som vistas inom ett land bör äga skydd mot skadegörelse enligt där gällande rättsregler och att den som vållar skada bör å ena sidan vara underkastad den ersättningsskyldighet landets lagar ålägger skadegörare men å andra sidan icke svara strängare än andra skadegörare inom landet. 2 — Skadeståndsanspråk i anledning av en utomlands uppkommen trafikskada kan i vissa fall prövas av svensk domstol. Domstolen kan nämligen vara behörig att uppta tvisten, därför att den skadeståndsansvarige har stadigvarande hemvist här i riket eller har egendom härstädes. Kan tvisten enligt det nu sagda upptas av svensk domstol, skall dock domstolen vid prövning1

Karlgren: Internationell privat- och processrätt (2 uppl.), s. 110 f. Nial: Internationell förmögenhetsrätt (2 uppl.), s. 79 f. Malmström: Till frågan om skadestånd utanför kontraktsförhållanden inom den internationella privaträtten, uppsats i Festskrift för Ussing, s. 362 ff. Eek: Bilkollisioner och lagval. Lex loci delicti commissi under debatt, uppsats i Nordisk Försäkringstidskrift 1965 s. 261 ff. N. J. A. 1933 s. 364 och 1935 s. 585. Beträffande regressrätt i anledning av skada utomlands se bilskadeutredningens betänkande Trafikförsäkring (SOU 1957: 36) s. 81. 2 Nial: a. a. s. 80.

6—614768

82 en av skadeståndsanspråket tillämpa reglerna i det rättssystem som enligt vad som sagts skall anses vara normerande för rättsförhållandet. Kommittén har konstruerat kompensationen för penningvärdeförsämringen som en särskild försäkringsförmån utöver tillerkänt skadestånd och därigenom i detta avseende brutit det hittillsvarande sambandet mellan skadestånd och förmåner från trafikförsäkringen. Det oaktat kunde det vara naturligt att låta frågan om värdesäkring av livräntor med internationell anknytning lösas efter samma linjer som enligt det nyss anförda gäller för den grundläggande skadelivräntan. Härigenom skulle en enkel och klar regel skapas av innebörd att värdesäkringen enbart omfattar livräntor, som utgår i anledning av här i riket inträffad trafikskada. En sådan lösning passar väl ihop med att den obligatoriska trafikförsäkringen, som i princip skall bära kostnaden för värdesäkringen, enligt 3 § trafikförsäkringslagen endast täcker skada, som uppkommit vid trafik här i riket med det försäkrade fordonet. Frågan kan dock ses även ur andra aspekter. Trafikförsäkringen står socialförsäkringen nära, och det kan främst av sociala skäl synas angeläget att låta kompensationen för penningvärdeförsämringen tillfalla alla livräntetagare med anknytning till Sverige. En lösning efter sådana linjer skulle kunna innebära, att värdesäkringen skulle omfatta dels livräntor i följd av trafikskada här i riket dels ock livräntor som i anledning av trafikskada utomlands utgår till personer, som har stadigvarande hemvist här i riket. Även andra gränsdragningar kan givetvis tänkas. En ur alla synpunkter tillfredsställande reglering är svår att åstadkomma. Sociala rättvisekrav torde emellertid i detta sammanhang ej få tillmätas avgörande betydelse. Värdesäkringen skall enligt direktiven på grund av försäkringsmässiga hänsyn avgränsas så att den i huvudsak enbart omfattar livräntor från den obligatoriska trafikförsäkringen. Kommittén finner det därför ligga närmast till hands att även beträffande nu förevarande mera begränsade fråga låta den obligatoriska trafikförsäkringens giltighetsområde vara utslagsgivande. Värdesäkringen skall alltså enbart omfatta de livräntor, som härrör från trafikskada här i riket. En lösning efter angivna linjer medför vissa praktiska konsekvenser, som skall något belysas i det följande. Det avgörande är om den trafikskada, som föranlett livränta, uppkommit här i riket. Ovidkommande blir om skadan orsakats vid trafik med i Sverige registrerat fordon eller med utländskt fordon. Ej heller spelar livräntetagarens nationalitet eller hemvist någon roll. Är det fråga om en utlänning, som invalidiserats vid tillfällig vistelse här i riket, påverkas kompensationens storlek ej av valutakurserna eller av att penningvärdet ev. utvecklas annorlunda i Sverige än i utlänningens hemland. Har trafikskada däremot inträffat utomlands utesluts i anledning därav utgående livränta från värdesäkringen, oavsett om skadan orsakats av en svensk eller utländsk bil eller oavsett om livräntetagaren är svensk eller utlänning. En svensk, som färdas utomlands såsom pas-

83 sagerare i en svensk bil, och vid trafikskada, orsakad av den svenske bilföraren, ådrar sig så svåra personskador att han tillerkänns livränta av den trafikförsäkringsanstalt, vari bilen försäkrats, får med den förordade lösningen icke sin livränta värdesäkrad för framtiden. Detta kan synas beklagligt, men framstår som mindre anmärkningsvärt om man betänker att även själva skadeståndskravet i detta fall troligen bestäms av ett utländskt rättssystems regler (jfr ovan). — Den svenska trafikförsäkringsanstaltens ansvarighet vid motorfordonets färder utomlands faller ej inom den obligatoriska trafikförsäkringen utan är ett frivilligt åtagande. Trafikförsäkringsföreningen reglerar, såsom framgår av det ovan anförda, de skador utländska motorfordon förorsakar här i riket. Sina kostnader härför får föreningen igen av det utländska försäkringsbolag, hos vilket fordonet är försäkrat. Beträffande kostnad för livräntas värdesäkring torde enligt f. n. gällande regler i dessa fall möjlighet saknas att få kostnaden åter från det utländska försäkringsbolaget. I vart fall gäller det nu sagda kostnaden för uppräkning av det äldre livräntebeståndet. För framtiden kan möjligen trafikförsäkringsföreningen genom förhandlingar med motsvarande organisationer i andra länder åstadkomma en annan lösning. Tills så sker får den svenska trafikförsäkringen — och ytterst de svenska motorfordonsägarna — stå för den värdesäkringskostnad som efter vad man kunde tycka egentligen skulle bäras av utländska försäkringsbolag.

Uppräkning av trafiklivräntor av annan anledning än penningvärdeförsämring

Livränta är oftast avsedd att utgå för lång tid framöver men avspeglar trots detta i huvudsak de vid tiden för fastställandet rådande förhållandena. Realinkomstökning för den aktiva befolkningen — däri innefattad jämväl lönernas fortgående anpassning till penningvärdeförändringar — gör att skillnaden mellan inkomstunderlaget för invaliditetslivräntor och framtida inkomster för de aktivt verksamma kan bli högst betydande. Genom kommitténs förslag om värdesäkring bortfaller — såväl för äldre som för nytillkommande trafiklivräntor — i framtiden denna skillnad i den mån den beror på penningvärdeförändringar. En anpassning därutöver av fastställda livräntor till den allmänna standardhöjningen inom samhället ligger utanför kommitténs uppdrag och kommittén anser sig därför sakna anledning att gå in på detta problem. Emellertid kan andra orsaker finnas till att äldre livräntor utgår med lägre belopp än som skulle ha varit fallet, om ersättningsfrågan bedömts enligt numera gällande regler och grunder. Sålunda har tidigare gällt kraftiga begränsningar i fråga om trafikförsäkringens ansvarighetssummor, vilket kan ha resulterat i att endast viss del av den livränta som tillkommer den skadelidande kunnat täckas av och utbetalas ur trafikförsäkringen (kommittén använder om dessa reducerade livräntor uttrycket »maxime-

84 rade livräntor»). Vidare har tidigare vid den skadeståndsrättsliga bedömningen av invaliditetsersättning till personer som skadats i mycket ung ålder, dvs. innan de kommit ut i arbetslivet, tillämpats andra normer än nu gällande; dessa äldre normer har ofta medfört lägre livränteersättning än den som skulle ha utgått enligt nu tillämpade grunder. Kommittén har, som skall framgå av framställningen i fortsättningen, med anledning av i direktiven gjorda uttalanden sökt att i samband med värdesäkringen beakta nu angivna förhållanden och framlägger i det följande förslag avsedda att i viss mån begränsa de negativa effekter, som dessa förhållanden kan ha inneburit för berörda livräntetagare.

Särskild höjning av maximerade livräntor Trafikförsäkringens ansvarighet är såsom tidigare framhållits beloppsbegränsad. Ursprungligen var ansvarigheten för varje händelse som medförde skada maximerad till 60 000 kr. i anledning av personskada (viss förhöjning vid bussförsäkring), med begränsning till 20 000 kr. för varje skadad eller dödad person, samt till 10 000 kr. i anledning av skada å egendom. Genom lagändringar åren 1939, 1955 och 1961 höjdes ansvarighetssummorna avsevärt. Beträffande personskada ändrades sålunda maximibeloppet år 1939 till 60 000 kr. per person och till 300 000 kr. för varje händelse samt 1955 till 200 000 kr. per person och till 600 000 kr. för varje händelse. F. n. (fr. o. m. 1/1 1962) är efter 1961 års lagändring ansvarigheten maximerad till 25 milj. kr. i anledning av personskada, med begränsning till 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person, samt till 1 milj. kr. i anledning av skada å egendom. Anmärkas må, att då ansvarighetssummorna höjts, har höjningen icke omfattat skada, som uppkommit dessförinnan. — Även inom den frivilliga bilansvarighetsförsäkringen gäller och har gällt enahanda begränsning av försäkringsgivarens ansvarighet. I fortsättningen inbegrips, om ej annat anges, under uttrycket trafikförsäkring även den frivilliga bilansvarighetsförsäkringen. Nu gällande maximigränser är så höga att de i praktiken blir formella; det k a n med andra ord endast i exceptionella fall tänkas inträffa, att de icke förslår att täcka hela skadeståndet. Trafikförsäkringens ansvar kan därför i realiteten betraktas som obegränsat och en trafikskadad har därför numera möjlighet att få ut hela det honom tillkommande skadeståndet från trafikförsäkringen. Annorlunda var förhållandet tidigare med då gällande ansvarighetsbelopp. Särskilt för yngre personer med hög invaliditetsgrad kunde detta innebära en avsevärt begränsad möjlighet att utbekomma det fastställda skadeståndet. Vidare kunde de begränsade ansvarighetsbeloppen göra en skadelidandes rätt till ersättning beroende av om andra lidit skada jämte honom vid samma olyckstillfälle. Möjligheten att i full utsträckning utbekomma tillerkänd ersättning för liden skada kunde också

85 vara beroende av om skadan orsakats av en försäkrad bil eller av en kronan tillhörig icke försäkrad bil. Någon begränsning till beloppen i fråga om kronans skadeståndsansvar gäller nämligen icke, bortsett från fall då skada uppkommit vid olovligt brukande av kronan tillhörig bil. Tidigare maximeringar av trafikförsäkringens ansvarighetssummor har i en del fall medfört att uppgörelse träffats om skadestånd med ett kapitalbelopp motsvarande hela ansvarighetssumman för enskild personskada i stället för en livränta, som endast till viss del kunnat täckas av trafikförsäkringen. Trafiklivräntebeståndet den 1/7 1964 innehåller enligt från försäkringsbolag och riksförsäkringsverket infordrade uppgifter sammanlagt 583 fall, där livräntetagare drabbats av begränsningen av trafikförsäkringens ansvarighet. För livräntetagarna varierar de belopp, varmed livräntorna ur trafikförsäkringen årligen begränsats, högst avsevärt — från några kronor till över 10 000 kr. i det särskilda fallet. Livräntetagare, vars ur trafikförsäkringen utgående livränta maximerats, har i några enstaka fall kunnat utbekomma resterande belopp av den skadeståndsansvarige bilägaren och/eller föraren, antingen så att det återstående beloppet betalts direkt av försäkringstagaren eller så att det täckts av en av denne tagen frivillig ansvarighetsförsäkring avseende skadestånd överstigande trafikförsäkringens ansvarighetssummor. Även i andra fall kan stundom maximeringen ha eliminerats genom annan försäkringsersättning, t. ex. i fall då två bilar kolliderat ersättning från annan trafikförsäkring eller, i fall fotgängare eller cyklist med ansvarighetsförsäkring är inblandad, ersättning från denna försäkring. Det torde dock vara uppenbart, att i de allra flesta maximeringsfallen livräntetagarna icke i anledning av trafikskador uppburit eller uppbär någon ersättning eller livränta utöver den maximerade livräntan. Maximeringsreglerna utgör ett led i trafikförsäkringens regelsystem. Trots att vid tidigare skedda lagändringar någon retroaktiv tillämpning av höjningarna av ansvarighetssummorna icke ansetts böra ske, förefaller det kommittén motiverat att nu då penningvärdets nedgång skall föranleda uppräkning av äldre livräntor — en uppräkning som måste göras oavsett om därigenom för det enskilda försäkringsfallet gällande maximibelopp överskrides — om möjligt även, om än i begränsad omfattning, rätta till de skillnader som på grund av maximeringen har förelegat i ersättningshänseende mellan i övrigt likartade fall; skillnader, som efter värdesäkringens genomförande i äldre livräntefall blir mer framträdande, om icke något görs. Även sociala skäl talar för att viss extra kompensation lämnas åtminstone i de fall, där livräntetagarna erfarenhetsmässigt drabbats hårdast av maximeringen, dvs. de fall där arbetsförmågan är höggradigt nedsatt och livränteersättningen följaktligen är av stor betydelse. Av 583 maximerade liv-

86 räntor, som existerade den 1/7 1964, utgick 219 till personer, vilkas invaliditetsgrad var 50 % eller högre. Den särskilda kompensation, som här avses, kan utformas på olika sätt och efter olika linjer. En återhållande faktor bör under alla förhållanden vara hänsynen till de kostnader som nuvarande försäkringstagare utöver värdesäkringskostnaden måste ta på sig för att tillgodose berörda kategori livräntetagare. Erforderlig avvägning måste göras mellan livräntetagarnas och försäkringstagarnas intressen i förevarande avseende. Av kommittén verkställda undersökningar visar, att kostnaderna för en fullständig kompensation av det framtida årliga livräntebortfallet skulle bli så stora, att kommittén icke ansett sig böra föreslå en sådan lösning; icke ens en begränsad kompensation till alla berörda livräntetagare är tänkbar. Kompensationen måste av kostnadsskäl begränsas. Vid den avvägning som måste göras mellan, å ena sidan, livräntetagarnas intresse att få mesta möjliga kompensation och, å andra sidan, kostnaderna för kompensationen, bör eftersträvas att tillgodose främst de fall, där enligt vad erfarenheten ger vid handen maximeringen verkat kraftigast i fråga om livräntetagarens möjlighet att erhålla skälig försörjning. I blickpunkten kommer därvid främst de livräntetagare som genom trafikskadan starkt invalidiserats och vilkas möjligheter att genom eget arbete skaffa sig erforderliga inkomster utöver livränteersättningen därigenom som regel kraftigt beskurits. Vad nu sagts talar för att rätt till tillägg som här avses skulle tillkomma endast de livräntetagare, som uppbär invaliditetslivränta, och inom denna grupp begränsas till dem, vilkas invaliditet avsevärt försämrat deras arbetsförmåga. Gränsdragningen inom gruppen invaliditetslivräntor måste göras schablonmässigt och vara enkel att tillämpa i praktiken. Någon prövning från fall till fall går säkerligen ej att genomföra utan betydande administrativa olägenheter och kostnader. Som gräns synes ägna sig den invaliditetsgrad som inom folkpensioneringen berättigar till förtidspension, eller nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Särskilt tillägg som nu avses skulle alltså tillkomma livräntetagare, vars arbetsförmåga i anledning av trafikskadan nedsatts med minst 50 %. Utanför denna särskilda förmån lämnas dels livräntor till efterlevande, dels livräntor till invalider, vilkas invaliditet ej är så höggradig som nyss sagts. En gränsdragning efter angivna linjer kan självfallet medföra vissa icke önskvärda tröskeleffekter. Sådana effekter uppkommer dock vid varje gränsdragning. För kommittén har den föreslagna gränsen synts utgöra en skälig avvägning mellan olika intressen. Uteslutna från rätten till särskilt tillägg skall under alla förhållanden vara sådana livräntetagare, som i enlighet med vad tidigare framhållits från den skadeståndsansvarige eller från annan ansvarighetsförsäkring uppburit eller fortlöpande uppbär ersättning för livräntebortfallet i anledning av trafikförsäkringens beloppsmaximering.

87 Kompensationen kan antingen få formen av generella tillägg, utgående till livräntetagarna oavsett förlustens storlek i det enskilda fallet, eller ock kan vid utformningen av kompensationen i högre eller lägre grad hänsyn tas till den verkliga förlusten. En generell beräkningsregel är enkel att tillämpa i praktiken och har därför obestridliga administrativa fördelar. Nackdelarna är dock betydande. Om livräntorna höjs med procentuella tillägg, t. ex. med varierande procentsatser efter tidpunkten för skadans inträffande, gynnas livräntetagare med höga livräntebelopp, även om detta i någon mån kan motverkas genom begränsning i det enskilda fallet till visst belopp i kronor. Om livräntetagarna erhåller särskilda kontanttillägg, vilkas storlek varierar med invaliditetsgraden, blir tillägget lika stort för alla livräntetagare med likartad invaliditet, oavsett om livräntan begränsats med 50 kr. eller med 5 000 kr. En tredje möjlighet kunde vara att räkna upp alla nu berörda livräntor till en viss inkomstnivå, varierande med invaliditetsgraden. Med en sådan ordning uppkommer svårigheter när samordning skall ske med socialförsäkringsförmånerna. Metoden gynnar även de som själva medverkat till skadan. Ju mer vållande som ligger den skadelidande till last, desto större tillägg skulle utgå enligt denna metod. De nu påvisade svårigheterna har medfört att kommittén avvisat tanken på att föreslå kompensation genom generella tillägg. Den lösning som skall väljas måste alltså innebära att tilläggets storlek på något sätt anpassas efter den verkliga förlusten. Kommittén har under hand undersökt, vilka möjligheter bolagen har att nu fastställa vad livräntetagaren gått miste om genom maximeringen. Det har därvid visat sig, att som regel erforderliga uppgifter för en sådan bedömning — framför allt uppgifter om invaliditetsgrad, inkomstunderlag och vållandegrad — finns arkiverade antingen hos bolagen eller hos trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Därigenom möjliggörs, att till utgångspunkt för det särskilda tilläggets beräkning tas det årliga inkomstbortfall som maximeringen inneburit för livräntetagaren. Med en sådan lösning kommer tillägget att bestämmas under hänsynstagande till det penningvärde, som rådde vid livräntans fastställande, och det är då naturligt att även det särskilda tillägget värdesäkras i samma ordning som livräntan. Såsom förut framhållits bör emellertid kompensationen icke göras fullständig ens för de till antalet begränsade livräntetagare som enligt vad nu angivits skulle vara berättigade till särskilt tillägg. Vissa begränsningar måste göras. Tidigare har angivits att den 1/7 1964 av de maximerade livräntorna 219 utgick till invalider med nedsättning av arbetsförmågan uppgående till minst 50 %. Den 1/3 1966 hade antalet sådana livräntor nedgått till 190. Särskild höjning av dessa livräntor enligt ovan angivna riktlinjer skulle betinga en kapitaliserad kostnad av 6 milj. kr., därest tillägget för den enskilde livräntetagaren maximeras till 2 000 kr. om året. F r a m till den 1/1 1968 kan

88 kostnaden genom beståndets naturliga avveckling beräknas ha nedgått med 10 % eller till 5,4 milj. kr. Kostnaden för den särskilda höjningen uppgår för år 1968 till i det närmaste 12 % av trafikförsäkringens totala kostnad sagda år i anledning av kommitténs förslag. Framdeles innebär den särskilda höjningen efter nu diskuterade grunder en viss ökning av den årliga värdesäkringskostnaden genom att beräkningsbasen för värdesäkringen något höjs. Det må anmärkas, att kostnaden för en höjning utan någon beloppsgräns skulle 1968 uppgå till ca 10 milj. kr. och att en höjning av samtliga maximerade livräntor — dvs. utan den ovan angivna begränsningen till 50 % invaliditet — överslagsmässigt skulle innebära en fördubbling, dvs. till 20 milj. kr. Kommittén har kommit till det resultatet, att en kapitalkostnad för det nu avsedda ändamålet av 6 milj. kr. kan accepteras men inte gärna mera. Innebörden härav är, att kommittén föreslår en individuell omprövning av de maximerade livräntorna under förutsättning att livräntetagarens invaliditet uppgår till minst 50 % och att höjningen i varje enskilt fall icke får överstiga 2 000 kr om året. För att undvika att belasta administrationen med smärre — även för livräntetagarna förhållandevis betydelselösa — höjningar synes det vidare vara lämpligt att höjning över huvud taget icke skall äga rum, om tillägget icke skulle uppgå till 100 kr. om året. De nu angivna gränserna — den övre å 2 000 kr. och den undre å 100 kr. — drabbar, den övre 80 livräntetagare och den undre 12 livräntetagare. För de enstaka fall då erforderligt material saknas för en beräkning av det livräntebortfall som uppkommit till följd av maximeringen, får tillägget beräknas till vad som sannolikt motsvarar förlusten eller till vad som kan med hänsyn till omständigheterna finnas vara skäligt. Det kan befaras, att höjning av maximerade livräntor enligt det nu sagda i undantagsfall kan leda till ett mindre tilltalande resultat. Livräntetagarens nuvarande inkomst- och arbetsförhållanden kan vara sådana att det kan vara stötande att nu ge honom ett tillägg, som i viss mån är betingat av sociala skäl. Att i lag ge fullständiga regler för en bedömning av dylika fall är ogörligt. Det bör därför finnas utrymme för en skälighetsprövning så, att höjning kan underlåtas om med hänsyn till livräntetagarens ekonomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen ej är skäligt att höjning sker. De försäkringsbolag (eller riksförsäkringsverket), som förvaltar trafiklivräntor och som enligt förslaget skall svara för livräntornas värdesäkring, kan i och för sig administrera jämväl den nu avsedda särskilda höjningen. Bolagen intar emellertid i viss mån ställning som motpart till livräntetagarna. Det kan därför — med tanke på den skälighetsprövning som enligt det nyss sagda kan bli aktuell — vara lämpligare att anförtro höjningen åt ett i förhållande till bolagen fristående organ. Det ligger nära till

89 hands att för denna uppgift anlita den av trafikförsäkringsanstalterna och trafikförsäkringsföreningen gemensamt upprättade nämnden, trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Denna nämnd, vars reglemente godkänts av Kungl. Maj :t, har till uppgift att verka för en enhetlig personskadereglering inom trafikförsäkringen och avger på begäran av domstol, trafikförsäkringsanstalt eller trafikförsäkringsföreningen yttranden om bl. a. ersättning för invaliditet. Nämndens allmänna ställning av blott rådgivande organ kan ej påverkas av att nämnden som en ren engångsföreteelse har att besluta om en särskild höjning av ett begränsat antal livräntor. Kommittén föreslår därför, att frågor om särskild höjning av maximerade livräntor skall avgöras av nämnden. Det förutsätts att detta i regel kommer att ske efter förslag av det bolag, som förvaltar vederbörande livränta, resp. riksförsäkringsverket. Med hänsyn till höjningens karaktär av ersättning ex gratia bör möjlighet ej föreligga att få nämndens beslut i förevarande avseende prövat vid domstol.

Särskild höjning av livräntor till »unga personer» Livräntor till unga personer, som skadats innan de kommit ut i förvärvslivet, kan många gånger icke bestämmas på ett helt tillfredsställande sätt. De schematiska grunder, efter vilken livränta som regel fastställs, visar sig i dessa fall i än mindre utsträckning än då fråga är om skada på yrkesarbetande personer överensstämma med den framtida verkligheten. Det är av naturliga skäl vanskligt att fastställa inkomstunderlaget för livränta åt person som ännu ej uppburit någon arbetsinkomst. Tidigare förekom, särskilt i fråga om lägre inkomsttagares barn, att man utgick från inkomstförhållandena inoni familjeförsörjarens yrke. I övrigt byggde avgörandet i det särskilda fallet på sådana faktorer som den skadades begåvning, tidigt visad fallenhet för visst yrke, inkomster och utsikter till arbete inom olika yrkesgrupper. Det säger sig självt att antaganden i nämnda avseenden efter hand kan slå avsevärt fel och i många fall medföra att livränteersättningen blir alldeles för låg. Detta gäller kanske framför allt de allvarliga skadefall, där kvarstående förvärvsförmåga är ringa eller helt saknas och där möjligheterna att genom egen arbetsinsats bidra till försörjningen följaktligen är begränsade. Numera ligger saken i viss mån annorlunda till. Moderna rehabiliteringsmetoder har skapat ett gynnsammare utgångsläge för bedömande av ersättningsfrågan för helt unga personer som invalidiserats. Slutlig livränta fastställs oftast icke förrän den unge fullföljt sin utbildning eller genomgått omskolning. Det framtida inkomstbortfallet kan därför säkrare beräknas med utgångspunkt i den unges förhållanden efter avslutad utbildning eller omskolning. I avvaktan på slutlig livränta utbetalas provisoriska livräntebelopp eller utbildningsbidrag.

90 De nuvarande för livräntetagarna fördelaktigare beräkningsnormerna har tillämpats sedan början av 1960-talet. Trafiklivräntebeståndet den 1/7 1964 innehåller enligt kommitténs undersökningar sammanlagt 26 invaliditetslivräntor, som fastställts före år 1960 och där livräntetagaren vid livräntans fastställande var under 16 år. I 11 av dessa fall var livräntetagarens arbetsförmåga i anledning av trafikskadan nedsatt med minst 50 %. Storleken av utgående livränteersättning kan belysas genom några exempel. 1 En livräntetagare, som helt saknade arbetsförmåga, uppbar en årlig livränta på 592 kr. (livräntan var även maximerad). I ett fall, där arbetsförmågan var nedsatt med hälften, utgjorde den årliga livräntan 720 kr. Det högsta årliga livräntebeloppet, 2 382 kr., tillkom en livräntetagare, vars arbetsförmåga var nedsatt med 35 %. Efter det att livräntorna enligt kommitténs förslag uppräknats till penningvärdet år 1967 är det sex av livräntetagarna med minst 50 % invaliditet, som kommer att uppbära högre årlig livränteersättning än 2 000 kr.; lägsta livräntebelopp efter uppräkningen blir ca 1200 kr. och högsta ca 3 700 kr. Det må dock anmärkas, att i de här avsedda fallen livräntorna kan ha nedsatts på grund av att livräntetagaren medverkat till skadan. Livräntematerialet kan möjligen innehålla ytterligare ett antal icke påträffade fall, där livräntetagaren vid försäkringsfallets inträffande ej uppnått 16 års ålder och där förhållandena är likartade med nyss redovisade. Till de svårast invalidiserade »unga» livräntetagarna kan visserligen utgå förtidspension eller annan ersättning enligt lagen om allmän försäkring. De framtagna exemplen visar dock, att även om så är fallet berörda livräntetagare icke i anledning av trafikskadan uppbär ersättning, som numera kan anses vara skälig. Detta är särskilt kännbart för dem som till följd av avsevärd nedsättning i arbetsförmågan, 50 % eller mera, ej i någon större utsträckning kan kompensera sig genom eget arbete. Att helt ompröva de svåraste livräntefallen och därvid om möjligt anpassa livränteersättningen efter nuvarande normer är uteslutet av flera orsaker. En sådan omprövning stöter bl. a. på stora praktiska svårigheter och skulle i realiteten innebära att den till grund för försäkringsansvaret liggande skadelivräntan ändrades till beloppet genom att nuvarande skaderegleringspraxis tillades retroaktiv verkan. Anledning saknas att på detta begränsade skadeståndsområde genomföra någon dylik ingripande reform. Sociala skäl talar emellertid starkt för att de hårdast drabbade livräntetagarna av nu avsedd kategori i samband med den aktuella reformen beredes någon extra kompensation i syfte att minska klyftan mellan deras förmåner och vad som skulle ha tillkommit dem enligt nu tillämpade ersättningsgrunder. Kommittén anser det angeläget att, särskilt som det visat sig att kostnaden härför blir relativt obetydlig, bereda sådan kompensation. Behovsprövning i varje särskilt fall torde knappast kunna komma i fråga. Tilläggen bör 1

En fullständig redovisning av berörda livräntefall finns i tabell nr 11 till den särskilda bilagan.

91 i stället rimligen fastställas till vissa bestämda belopp, lika för alla med ungefär samma invaliditet, att utgå efter det livräntorna uppräknats till 1967 års penningvärde. Kommittén har vid sina överväganden kommit fram till att livräntetagare, som skadats före 16 års ålder och vars arbetsförmåga genom skadan blivit nedsatt med minst hälften, bör — under förutsättning att livräntan fastställts senast år 1959 — fr. o. m. 1968 erhålla särskilt tillägg till livräntan och att tillägget skall utgöra 1 500 kr., om arbetsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar, och eljest 1 000 kr. Av tabell 11 till den särskilda bilagan kan enligt kommitténs mening utläsas, att tillägg efter dessa grunder i förening med indexuppräkningen för de undersökta fallen ger ett i stort sett tillfredsställande resultat. För de elva ovan angivna livräntefallen innebär kommitténs förslag att det årliga livräntebeloppet sammanlagt ökar med 14 000 kr. Kostnaden för detta belopps kapitalisering enligt nuvarande grunder kan överslagsmässigt ber ä k n a s till ca 320 000 kr. Med beaktande av att livräntematerialet kan innehålla ytterligare några fall av livräntetagare som är berättigade till ifrågavarande särskilda höjning, har kommittén i sina beräkningar av kostnaderna för år 1968 upptagit ett belopp av 600 000 kr. Härtill kommer att för senare år värdesäkringskostnaden ökar något genom att beräkningsbasen för värdesäkringen blir större genom den nu föreslagna livräntehöjningen. Ärenden om höjning, varom här är fråga, bör i likhet med de ärenden, som avser tillägg till maximerade livräntor, avgöras av trafikförsäkringsanstalternas nämnd.

Beskattningsfrågor

Trafiklivränta utgör numera enligt 19 och 32 §§ kommunalskattelagen — i likhet med andra skadelivräntor — i sin helhet skattepliktig inkomst. Tidigare behandlades skadelivräntor i skattehänseende olika, allteftersom de utgick på grund av försäkring eller ej. En livränta, som utgick direkt från den skadeståndsansvarige, t. ex. staten, beskattades i likhet med vad nu gäller till fullo. Utgavs livräntan däremot av ett försäkringsbolag, hos vilket den skadeståndsansvarige hade trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring, beskattades den enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess lydelse före den 1 januari 1962 blott till viss del, varierande från 80 till 10 % efter livräntetagarens ålder. De nya beskattningsreglerna för livräntor på grund av ansvarighetsförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1962 men har enligt övergångsbestämmelserna till lagändringen icke avseende å livräntebelopp, vilket utgår på grund av försäkringsfall som inträffat före ikraftträdandet. För trafiklivräntornas del gäller alltså fortfarande att försäkringslivräntor, fastställda i anledning av före den 1 januari 1962 uppkomna trafikskador — i motsats till av staten

92 eller annan skadeståndsansvarig direkt utgivna — endast delvis utgör skattepliktig inkomst. Enligt rättspraxis skall ersättning på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring bestämmas utan hänsyn till frågan huruvida skatt drabbar ersättningsbeloppet eller ej. 1 Det må här framhållas, att den utredningspromemoria som låg till grund för den ändrade lagstiftningen om beskattningen av nu avsedda livräntor utgick från att de nya bestämmelserna även gjordes tillämpliga på redan utgående livräntor. 2 Under remissbehandlingen av promemorian framställdes av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund 3 erinringar mot att redan utgående livräntor drabbades av den skatteskärpning som de nya bestämmelserna innebar. Försäkringsinspektionen framhöll bl. a. att även om den skattelättnad för trafiklivräntor liksom för andra ansvarighetslivräntor, som de nuvarande skattereglerna medgav, förestavats av helt andra skäl, hade den i praktiken gett livräntetagarna en viss kompensation för penningvärdeförsämringen. Skattelättnadens stegring med stigande levnadsålder hade också medfört att kompensationen blivit successivt större för varje år som gått sedan livräntan fastställdes. Inspektionen ansåg det därför ur social synpunkt olyckligt att nu ta bort skatteförmånen beträffande dessa livräntor utan att sätta någon annan kompensation till livräntetagarna i stället. Om lagstiftningen ändå genomfördes borde enligt inspektionen genom en övergångsbestämmelse skatteförmånen bibehållas i fråga om sådana livräntor, som redan börjat utgå. Departementschefen 4 uttalade i detta hänseende, att tvekan kunde hysas om en ändring av reglerna rörande livräntors beskattning borde göras tilllämplig även på redan utgående livräntor. I dessa fall hade livräntetagaren inställt sig på att livräntan till viss del skulle vara skattefri. Anledning syntes därför enligt departementschefen föreligga att på sätt försäkringsinspektionen förordat begränsa de nya bestämmelsernas tillämpning till livräntefall, som uppkommit efter lagstiftningens ikraftträdande. Det kan nu, då förslag framläggs om kompensation åt trafiklivräntetagarna för penningvärdets nedgång, ifrågasättas, om rådande skattelättnader för vissa trafiklivräntor fortfarande bör bibehållas. Skattereduceringen har ju tidigare ansetts innebära en viss kompensation för inflationen. Kommittén ämnar därför — oaktat det väl vore motiverat att kommittén icke inlåter sig på de skattemässiga konsekvenserna av värdesäkringen — i det följande något närmare beröra skatteproblemet. Vissa skatteberäkningar har gjorts på grundval av olika beskattningsalternativ. Beräkningarna, som redovisas utförligt i den särskilda bilagan, avser att i delvis konstruerade fall visa den nettolivränta, som engångsuppräkningen ger år 1964 vid olika beskattningsalternativ, jämfört med den ur1

N. J. A. 1954, s. 227. Prop. 1961: 5, s. 11. 8 Prop. 1961: 5, s. 12—13 och 15. 4 Prop. 1961: 5, s. 17. 2

93 sprungliga nettolivräntan. Tillika är avsikten att i någon mån få fram en bild av den ev. överkompensation som engångsuppräkningen kan tänkas medföra med nuvarande beskattningsregler. Med överkompensation menas då, att nettolivräntan genom engångsuppräkningen ökar mera än den minskning penningvärdet undergått efter livräntans fastställande. Följande alternativ för beskattning av äldre försäkringstrafiklivräntor har varit aktuella för kommittén och legat till grund för beräkningarna: 1. förmånen av reducerad beskattning bibehålls för livräntorna inkl. indexhöj ningarna; 2. förmånen av reducerad beskattning bibehålls endast delvis; den beskattningsbara delen av livräntan inkl. indexhöjning för framtiden fastlåses vid den procentsats som vid värdesäkringens införande är tillämplig på livräntan; innebörden härav blir att framdeles samma procentuella andel av utgående livräntebelopp årligen upptas till beskattning så länge livräntan utgår, oberoende av livräntetagarens tilltagande ålder; 3. förmånen av reducerad beskattning bibehålls för livräntans ursprungliga belopp medan indexhöjningen i likhet med nya livräntor beskattas fullt u t ; och 4. förmånen av reducerad beskattning avskaffas och livräntan inkl. indexhöjning beskattas fullt ut. De beräkningar som gjorts avspeglar icke fullständigt de verkliga förhållandena men torde trots detta kunna ge en någorlunda rättvisande bild av konsekvenserna vid olika beskattningsalternativ. Kommittén anser sig därför i sitt ställningstagande kunna utgå från beräkningarna. Ett totalt avskaffande av reducerad beskattning innebär genomgående en mer eller mindre kraftig underkompensation (mindre nettolivränteökning än inflationsökning) för livräntetagarna och i några fall t. o. m. en negativ effekt på nettolivräntan. Underkompensation uppkommer även, om beskattningen skulle ske enligt alternativ nr 3. Om någon av de två först nämnda beskattningsmetoderna tillämpas det år värdesäkringen genomförs, alltså såvitt avser beräkningarna år 1964, överensstämmer nettolivräntornas ökning tämligen väl med den stegring konsumentprisindex genomgått sedan livräntorna fastställts. 1 enstaka fall föreligger en tämligen betydelselös överkompensation. Båda metoderna medför samma skatteeffekt ifrågavarande år. Skillnaden mellan metoderna framträder först i framtiden. Beskattningsalternativ nr 1, dvs. förmånen av reducerad beskattning bibehålls, kan eftersom skattelättnaden bär ökar med stigande levnadsålder, framdeles medföra mer framträdande överkompensation i de enskilda fallen. Om förhållandet kommer att gestalta sig så, är beroende av många osäkra faktorer — såsom skattetryck, förhållandet mellan direkta och indirekta skatter, inkomster vid sidan av livränteersättningen — och någon säker prognos härutinnan kan ej nu ställas. Hur resultatet i framtiden kommer att bli för livräntetagarna med beskattningsmetod nr 2 är av samma skäl omöjligt att nu säga.

94 Endast en relativt kort tid har förflutit sedan enhetlig beskattning av skadelivräntor genomfördes, varvid i fråga om livräntor från ansvarighetsförsäkring efter ingående prövning bestämdes att förutvarande förmån av reducerad beskattning skulle bibehållas för försäkringsfall som uppkommit före genomförandet. Enligt kommittén måste därför starka skäl förebringas, om den då intagna ståndpunkten i fråga om bl. a. »äldre» trafiklivräntors beskattning nu skall frångås. Som skäl för en ändrad inställning i förevarande avseende kan nu huvudsakligen åberopas att skattelättnaden i förening med värdesäkringen kan innebära viss överkompensation i förut angiven mening. Kommitténs undersökningar torde dock ge vid handen att risken härför, i vart fall beträffande engångsuppräkningen, är obetydlig. Den skillnad mellan i övrigt likartade livräntefall, som den skattemässigt olika behandlingen redan nu innebär, kommer genom trafiklivräntornas värdesäkring troligen att bli mera accentuerad. Enbart denna omständighet torde dock ej böra föranleda frångående av den år 1961 accepterade ståndpunkten att under en övergångsperiod låta olikheterna i skattehänseende bestå. Kommittén finner av angivna skäl förslaget om värdesäkring av trafiklivräntor icke motivera någon ändring av nuvarande beskattningsregler, innefattande skattelättnader åt vissa livräntetagare. Något förslag om ändrad beskattning framläggs följaktligen icke.

Speciell m o t i v e r i n g

De bestämmelser som erfordras för att genomföra värdesäkringen av trafiklivräntorna bör lämpligen meddelas genom fristående lagstiftning. Kommittén föreslår att föreskrifterna upptas i två huvudförfattningar: en lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor, omfattande de livräntor för vilkas värdesäkring trafikförsäkringen skall svara, och en förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. m., omfattande de livräntor för vilka värdesäkringskostnaden skall bestridas av statsmedel. Härtill anknyter en lag om ändring av trafikförsäkringslagen, innehållande dels en erinran om de tillägg som skall utgå enligt de särskilda bestämmelserna och dels ett stadgande avseende ändring av försäkringspliktens omfattning. Slutligen erfordras en kungörelse med tillämpningsföreskrifter.

Förslag till lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor

Kommittén har — i lagens rubrik — använt uttrycket trafikskadelivräntor som en sammanfattande benämning på livräntor, som utgår jämlikt trafikförsäkringslagen, och livräntor på grund av frivillig bilansvarighetsförsäkring. Inledande bestämmelse 1 §•

Det har icke ansetts behövligt att definiera vad som menas med »livränta». Ordet används inom skadeståndsrätten såsom beteckning dels för den periodiska ersättning för nedsatt förvärvsförmåga som i anledning av uppkommen skada utgår efter det av skadan orsakat a k u t sjukdomstillstånd upphört, dels för sådan periodisk ersättning till efterlevande, som utgår jämlikt 6 kap. 4 § strafflagen. Någon svårighet att i praktiken avgöra vad som är att anse som livränta torde icke föreligga. Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga kan stundom utgå icke i form av livränta utan som ett engångsbelopp eller en kapitaliserad livränteersättning. Vidare kan en redan fastställd livränta på begäran av livräntetagaren helt eller delvis utbytas mot ett kapitalbelopp. Värdesäkringen enligt förevarande lag har ej avseende å sådant kapitalbelopp utan vad som

96 värdesäkras är livränteersättning, som är aktuell i denna form vid den tidpunkt då höjning enligt lagen ifrågakommer. Paragrafens första stycke avser livräntor, som utges enligt bestämmelserna i trafikförsäkringslagen. Nämnda lag gäller skada som uppkommit i Sverige. Livränta som här avses utges antingen av försäkringsbolag eller av riksförsäkringsverket beträffande där inköpt livränta. När i första stycket talas om »vissa andra omständigheter», åsyftas därmed de förhållanden som behandlas i 3 och 4 §§. Andra stycket avser livräntor som utges på grund av bilansvarighetsförsäkring. Uttrycken »motorfordon» och »i följd av trafik med» har här samma innebörd som i trafikförsäkringslagen. I andra stycket föreskrivs, att skadan skall ha uppkommit i Sverige. I detta hänseende råder alltså likformighet mellan första och andra stycket. Jfr ock allmänna motiveringen, s. 79—83. De bilansvarslivräntor, som värdesäkras enligt andra stycket, är sammanfattningsvis sådana som utgår dels i följd av skada som uppkommit före den 1/1 1930 då trafikförsäkringslagen trädde i kraft och som icke omfattas av trafikförsäkringen, eller som uppkommit efter sagda tidpunkt vid trafik med vid försäkringsfallets inträffande icke trafikförsäkringspliktigt motorfordon, t. ex. moped, lättviktsmotorcykel och gummihjulstraktor, dels på grund av försäkring, tagen av kommun eller sådan enskild motorfordonsägare, som enligt 4 § trafikförsäkringslagen är befriad från skyldigheten att hålla sitt motorfordon trafikförsäkrat, och dels som tillägg åt sådan livränta ur trafikförsäkringen, som reducerats till följd av maximering av trafikförsäkringens ansvarssummor. Genom den gjorda avgränsningen kommer, såsom framhållits i den allmänna motiveringen, att utanför värdesäkringen lämnas — förutom livränta som i anledning av trafikskada utges direkt av kommun eller enskild motorfordonsägare — livränta på grund av försäkring avseende sådant motorfordon, som enligt 2 § trafikförsäkringslagen i dess nuvarande lydelse är undantaget från trafikförsäkringsplikten, dvs. motorfordon, som uteslutande används inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område. Det förekommer, att försäkring tas för den skadeståndsansvarighet som uppkommer i följd av trafik med motorredskap eller järnhjuls- eller bandtraktor, som icke faller in under begreppet motorfordon i trafikförsäkringslagen. Livränta, som kan utgå på grund av dylik försäkring, omfattas ej av värdesäkringen. Av slutorden framgår, att den föreslagna lagen icke avser fall då staten är försäkringstagare. Om statens skyldighet att svara för värdesäkring av livräntor som utges av statsmedel eller på grund av bilansvarighetsförsäkring; som tagits av staten, ges föreskrifter i den av kommittén föreslagna förordningen.

97 Uppräkning av äldre livräntor 2 §• I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om den uppräkning av äldre livräntor som behandlats s. 50—56. Som framgår av vad där anförts föreslår kommittén, att livräntetagarna i princip skall beredas full kompensation för penningvärdets hittillsvarande fall och att uppräkningen skall ske med ledning av konsumentprisindex. Emellertid bör, för att förenkla förfarandet, uppräkningen ske i viss mån schablonmässigt med därav följande smärre avvikelser från penningvärdets verkliga utveckling. Äldre livräntor sammanförs enligt kommitténs förslag i olika årsgrupper med samma procentuella höjning inom varje grupp. I följande tabeller anges dels konsumentprisindex' utveckling, dels de procentsatser, varmed enligt kommitténs förslag äldre livräntor skall höjas. Vid uppgörandet av förslaget har antagits att konsumentprisindex såväl 1966 som 1967 stiger med 5 % och att index' medelvärde följaktligen kommer att utgöra 1966 200 och 1967 210. Det kan framhållas, att konsumentprisindex för april månad 1966 utgör 201. Livränta skall anses »fastställd» när livräntefrågan — med de avvikelser som må följa av att livränta undantagsvis kan bli föremål för omprövning — slutgiltigt reglerats. För trafikförsäkringsanstalt skall sålunda enligt gällande bestämmelser ha inträtt skyldighet att antingen överföra mot livräntans kapitalvärde svarande medel från trafikförsäkringsrörelsen till skadeförsäkringens livränterörelse eller inköpa livränta hos riksförsäkringsverket eller svenskt livförsäkringsbolag. Härigenom avgränsas från värdesäkringen de provisoriska livräntebelopp, som stundom utbetalas i avvaktan på att livräntefrågan slutregleras. Livränta fastställs antingen genom frivillig överenskommelse mellan den Konsumentprisindex

Tidsperiod (medelvärde)

1929—1939 1940 1941 1942—1947 1948—1950 1951 1952—1955 1956—1957 1958—1959 1960—1961 1962—1964 1965 1966 7—614768

62 74 84 91 100 117 129 142 153 161 175 190 200

Högsta avvikelse ± från år 4 0 0 o

2 0 4 3 1 2 6 0 0

Indexökning till 1967 0/ /O

Högsta avvikelse ± från år

237 184 150 129 111 79 63 48 38 31 20 11 5

19 0 0 6 3 0 5 3 1 2 4 0 0

Förslag till höjning 0

240 180 150 130 110 80 60 50 40 30 20 10 5

Högsta avvikelse ± från år 22 4 0 7 4 1 7 5 3 2 4 1 0

98 År Tidsperiod

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1929—1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1942—1947 1948 1949 1950 1948—1950 1951 1952 1953 1954 1955 1952—1955 1956 1957 1951)—1957 1958 1959 I960 1961 1960—1961 1962 1963 1964 1962—1964 1965 1966 [ 1967

Indexökning i % från vidstående år Konsumentpriseller tidsperiod index (medelvärde) till år 1967

Förslag till höjning 0/ /o

Avvikelse + 22 + 12 + 1 — 4 — 16 — 16 — 4

66 64 62 61 59 59 61 61 63 64 66

218 228 239 244 256 256 244 244 233 228 218

240 240 240 240 240 240 240 240 240 240 240

62 74 84

237 184 150

240 180 150

91 92 91 91 91 94

131 128 131 131 131 123

130 130 130 130 130 130

— 4 + 7 + 12 + 22

+ 3 —

4 0

— 1 + 2 — —

1 1

— 1 + 7

+ 1

98 100 101

114 110 108

110 110 110

—

100 117

111 79

110 80

—

126 128 129 133

67 64 63 58

60 60 60 60

•—

—

i

0 4- 2 1

+ 1 — 3 + 2

139 145

51 45

50 50

—

152 153

38 37

40 40

+ + + + —

g 1

+ 5

159 163

32 29

30 30

—

170 175 181

24 20 16

20 20 20

—

175 190 200 210

20 11 5

20 10 5

2 2 3 2 2

+ 1 1

4 0 + 4

—

0 1 0

skadeståndsansvarige/trafikförsäkringsanstalten och den skadelidande eller genom dom. I fall av överenskommelse blir dagen för överenskommelsens träffande avgörande. För en genom dom fastställd livränta kan en lika enkel och allmängiltig regel ej uppställas. Har livräntan fastställts genom rättskraftigt avgörande i första instans, är det naturligt att räkna med dagen för underrättens dom. Annorlunda kan det ställa sig, om livräntefrågan

99 efter fullföljd till högre rätt avgjorts av denna. En tolkning av domen i högre rätt kan nämligen ge vid handen, att som grund för livräntan lagts ett annat penningvärde än det som var rådande vid tiden för avgörandet i underinstans. Har livränta utdömts först i högre rätt eller har ändring därstädes skett av livräntans belopp, kan tolkningen i förevarande hänseende ge till resultat, att dagen för avgörandet i högre rätt bör bli utslagsgivande. Livräntans belopp nedsätts stundom efter vissa år eller då livräntetagaren uppnått viss ålder, t. ex. 67 år. Utgångspunkten för höjning av den nedsatta livräntan blir i sådana fall den dag då den ursprungliga livräntan enligt det nyss anförda skall anses vara fastställd. Det nu sagda äger motsvarande tillämpning i de fall, då livräntan från början bestämts att efter vissa år utgå med förhöjt belopp. Har vid livräntas fastställande — t. ex. med hänsyn till att den skadades invaliditetstillstånd till följd av olyckan kan undergå förändringar eller av andra skäl — bestämts att denna skall omprövas efter vissa år eller t. ex. vid väsentligt ändrade förhållanden, 1 tas vid omprövningen hänsyn till aktuella inkomstförhållanden, vilket innebär bl. a. att de penningvärdeförändringar som ägt rum mellan olyckstillfället och omprövningen beaktas. Härav torde följa att i värdesäkringshänseende dagen för omprövningen blir avgörande. 1 den allmänna motiveringen, s. 69—79, har kommittén utförligt behandlat frågan om vilket livräntebelopp som skall ligga till grund för värdesäkringen, dvs. spörsmålet om beräkningsbas för värdesäkringen. Därvid har som huvudregel förordats, att det belopp som fastställts att utgå som livränta ur trafikförsäkringen (bilansvarighetsförsäkringen) skall bilda beräkningsbas för såväl uppräkningen enligt förevarande paragraf som den framtida värdesäkringen. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom har icke synts erforderlig. Självfallet kommer en ändring av livräntans belopp, t. ex. i anledning av att livräntetagaren uppnår viss ålder, att påverka basens omfattning. Bestämmelse härom har intagits i 10 §. Av skäl som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, s. 76 f, är det emellertid nödvändigt att nämnda regel modifieras i fall då livräntan sammanträffar med annan periodisk förmån som i en eller annan form är anpassad efter prisutvecklingen och som avräknas från trafiklivräntan enligt bruttolivräntemetoden, dvs. så att avräkning sker först vid livräntebeloppets utbetalande, icke redan vid fastställandet. Uppräkningen av livräntan i dessa fall skall beräknas icke på hela trafiklivräntan utan på livräntan minskad med avräkningsförmånen utan däri ingående gottgörelse för penningvärdets fall. Bestämmelse härom har intagits som andra stycke i förevarande paragraf. Andra stycket avser främst de fall då trafiklivränta sammanträffar med yrkesskadelivränta. Men även andra periodiska indexreglerade förmåner 1

Jfr NJA 1961 s. 572.

100 som avräknas enligt bruttolivräntemetoden omfattas av regeln. Vad som menas med »periodisk förmån» är icke närmare definierat; viss ledning torde kunna erhållas av kommunalskattelagens uttryck »periodisk intäkt» (se t. ex. 19 § sistnämnda lag). För tillämpning av 2 § andra stycket i förslaget erfordras ej, såvitt angår avräkningsförmånen, att gottgörelsen för penningvärdets fall är fullständig utan det räcker att vid aktuell tidpunkt någon form av gottgörelse härför tillkommer förmånen. Avgörande blir alltså, om vid tiden för utbekommande av inflationstillägg enligt kommitténs förslag avräkningsförmånen är förenad med särskild gottgörelse i nu avsett hänseende. I anledning av det sist sagda skall i fråga om yrkesskadelivräntor ytterligare följande anmärkas. Även om de förbättringar som 1955 ägde r u m av yrkesskadelivräntor icke enbart avsåg att bereda kompensation för penningvärdets fall utan även syftade till att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan äldre och nyare skadefall, bör vid tillämpning av andra stycket förevarande paragraf förbättringen vara att betrakta som gottgörelse för penningvärdets fall. Nuvarande bestämmelser om höjning av eller tillägg till yrkesskadelivräntor i anledning av penningvärdets fall äger icke tillämpning på alla livräntor. Uteslutna från rätt till höjning är bl. a. skadade med låg invaliditetsgrad, i allmänhet under 20 %. I dessa fall skall huvudregeln i första stycket om beräkning av basen för värdesäkringen tillämpas. Vidare kan med nuvarande reglering inom yrkesskadeförsäkringen särskild gottgörelse i förevarande avseende bortfalla i och med att livräntetagaren fyller 67 år. Detta gäller t. ex. som regel skadade, vilkas arbetsförmåga nedsatts med mindre än 30 % men minst 20 %, och efterlevande make. Härav följer att i sådana fall undantagsregeln i andra stycket kommer att tillämpas så länge yrkesskadelivräntan är indexreglerad och att därefter värdesäkringsbasen skall beräknas enligt huvudregeln. Det är att beklaga, att omräkningar på detta sätt blir nödvändiga i framtiden, men de torde inte kunna undvikas. Ur kostnadssynpunkt torde dessa omräkningar sakna praktisk betydelse. 3 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om den särskilda höjning som kommittén föreslår beträffande de »maximerade» livräntorna. Skälen för höjningen framgår av den allmänna motiveringen s. 84—89. Där har även förutsättningarna för höjning, höjningsbeloppens storlek och höjningens administration behandlats. Här skall ytterligare följande anmärkas. Med »stadgande i lag» avses 11 § trafikförsäkringslagen i denna paragrafs lydelse under olika tidsperioder. Med »föreskrift i försäkringsvillkoren» åsyftas motsvarande föreskrifter i villkoren för bilansvarighetsförsäkring. När i 3 § anges, att livränta fastställts att utgå med lägre belopp än det som livräntetagaren varit berättigad att utfå i skadestånd, betyder detta

101 bl. a., att vederbörande livräntetagare, alltså den som är skadad med minst 50 % nedsättning av arbetsförmågan, verkligen skall ha lidit en förlust genom begränsningen av försäkringens ansvarighet. I vissa fall då trafiklivränta sammanträffar med yrkesskadelivränta eller annan periodisk förmån, som avräknas enligt bruttolivräntemetoden (se därom s. 71), kan försäkringsbeloppet väl ha räckt till att ge den skadade vad honom tillkommer men lämnat regressberättigad yrkesskadeförsäkringsinrättning eller arbetsgivare helt eller delvis utan ersättning. Här har någon förlust icke uppkommit för livräntetagaren, och någon höjning enligt ifrågavarande paragraf skall ej ifrågakomma. Har i nu avsedda samordningsfall såväl livräntetagaren som t. ex. yrkesskadeförsäkringsinrättning drabbats av försäkringsbeloppets otillräcklighet, skall höjning ske endast för att täcka den nedsättning som livräntetagaren fått vidkännas. Höjning enligt förevarande paragraf skall ske, innan uppräkning enligt 2 § äger rum. Avsikten med höjningen enligt 3 § har nämligen varit, att livräntetagaren såvitt möjligt skall försättas i samma situation som om maximeringen ej skett; det ligger då närmast till hands att som bas för uppräkning enligt 2 § använda det jämlikt 3 § höjda beloppet. Av mom. a) framgår, att höjning får ske endast om den skadades arbetsförmåga vid livräntans fastställande var nedsatt med minst hälften. Det får överlämnas åt det tillämpande organet — trafikförsäkringsanstalternas nämnd, se 5 § — att avgöra om så varit fallet. Avgörande är förhållandena vid tidpunkten för livräntans fastställande. Har livränta från början bestämts att utgå endast för viss tidsperiod för att därefter omprövas, t. ex. därför att den skadades invaliditetstillstånd till följd av trafikskadan kan undergå förändringar, räknas den omprövade livräntan i förevarande sammanhang som en ny livränta. Härav följer att i sådant fall graden av arbetsoförmåga vid omprövningen blir avgörande för rätt till höjning. Det nu sagda gäller även, då livränta omprövas på grund av att livräntetagaren förbehållits rätt härtill under vissa förutsättningar. Eftersom det ibland kan förflyta avsevärd tid innan livränteersättning i anledning av trafikskada slutligt regleras, måste det inträffa att vid höjningslagens ikraftträdande finns kvar oreglerade skador som uppkommit före den i lagrummet angivna tidpunkten, den 1 januari 1962, när nu gällande ansvarighetsbelopp började tillämpas. Om i sådana fall tillämpning av tidigare lägre ansvarighetsbelopp skulle vid den slutliga regleringen medföra att livräntan nedsätts under vad eljest skolat utgå, är livräntetagaren enligt i förevarande paragraf givna regler berättigad till särskild höjning. Motsvarande kommer ock att gälla, om livränta omprövas efter lagens ikraftträdande och den omprövade livräntan ej i sin helhet kan utgå ur försäkringen till följd av begränsningen av försäkringsgivares ansvarighet. Beträffande mom. b) må erinras om vad kommittén anfört i den allmän-

102 na motiveringen s. 87. I arkiverade skadeakter finns i allmänhet sådana uppgifter tillgängliga, att tillfredsställande grundval för uppräkning enligt förevarande paragraf erhålles. Skulle undantagsvis så icke vara fallet, får uppräkningen ske efter en ungefärlig uppskattning i enlighet med vad i detta moment föreslås. Mom. d) åsyftar att undgå dubbelkompensation för fall då livräntetagarens förlust helt eller delvis kompenserats genom ersättning från den skadeståndsansvarige personligen eller från annan ansvarighetsförsäkring än den ifrågavarande. Har sådan kompensation utgått i form av kapitalersättning, får enligt vanliga grunder göras en uppskattning av om engångsbeloppet till fullo täckt bortfallet av livräntan eller ej. Vid den skälighetsprövning (jfr s. 88) som skall äga rum enligt mom. e) skall beaktas livräntetagarens törhållanden vid lagens ikraftträdande eller, där fråga om höjning i nu avsett hänseende enligt vad nyss sagts uppkommer efter nämnda tidpunkt, då ställning tas till höjning av livräntan. Vid prövningen skall hänsyn tas till alla omständigheter som påverkar livräntetagarens ekonomiska situation och förhållanden i övrigt. Om livräntans ursprungliga belopp ändras enligt vid fastställandet angivna grunder, skall även det belopp varmed höjning enligt 3 § skett undergå motsvarande förändring. Bestämmelse härom har meddelats i 10 §. 4 §• Paragrafen innehåller bestämmelser om det särskilda tillägg som föreslås tillkomma sådan livräntetagare som skadats i unga år. Jfr allmänna motiveringen s. 89—91. Att åldersgränsen anknutits till tidpunkten för skadans uppkomst sammanhänger med att kommittén funnit det vara önskvärt att få en så fix gräns som möjligt för inträdet av rätt till höjning enligt förevarande paragraf. I fråga om arbetsoförmåga — 50 % invaliditet — och tidpunkten när livräntan skall anses vara fastställd hänvisas till vad förut sagts. Enligt 4 § skall livräntan ha fastställts eller omprövats senast år 1959; detta år har valts, eftersom från och med år 1960 som regel vid skaderegleringen tillämpats nu gällande för den unge livräntetagaren mera förmånliga ersättningsgrunder. Särskilt tillägg som bestämts enligt förevarande paragraf kominer att utgå med oförändrat belopp så länge livräntan består, alltså oavsett om livräntan t. ex. på grund av att livräntetagaren uppnår viss ålder nedsätts till beloppet. Bestämmelse härom har intagits i 10 §. Något undantag för rätt till särskilt tillägg har icke gjorts för sådana fall, då livränta, varom nu är fråga, huvudsakligen avser att täcka antagna kostnader för livräntetagarens vård och tillsyn. Även i dessa fall ger nuvarande ersättningsgrunder högre kostnadsersättning än tidigare. Det bör framhållas, att tillägget enligt 4 § utgår sedan uppräkning enligt

103 2 § ägt rum och icke, såsom är fallet med tillägg jämlikt 3 §, före sagda uppräkning. Skillnaden motiveras av att man vid 3 § velat så långt som möjligt ställa livräntetagaren i samma läge som om maximeringen icke förekommit, medan tillägget åt de unga helt har karaktären av ett utav sociala skäl betingat tillskott, som bör vara lika för alla oavsett när skadan uppkommit. Däremot skall givetvis indextillägget enligt 6 och följande §§ beräknas även på tillägg enligt 4 §. 5 §• Beslut om höjning enligt 3 och 4 §§ föreslås skola meddelas av trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Kommittén har funnit, att denna nämnd med hänsyn till den sakkunskap den företräder bör ha särskilda förutsättningar att komina till ett rättvist resultat; härtill kommer att nämnden i stor utsträckning redan har tillgång till det aktmaterial som erfordras för uppgiftens genomförande. Det är fråga om ett i huvudsak tillfälligt uppdrag, som skall slutföras på kort tid i samband med lagens ikraftträdande. Några särskilda bestämmelser om förfarandet inför nämnden har icke ansetts erforderliga. Anhängiggörandet av dessa ärenden hos nämnden torde liksom i andra fall då nämnden är verksam regelmässigt komma att ske i form av en framställning från vederbörande försäkringsinrättning; intet hindrar emellertid att initiativet till prövning tas av livräntetagaren, exempelvis om han menar att hans intressen åsidosatts. Talan mot nämndens beslut skall enligt förslaget icke kunna föras. Det gäller härvidlag att snabbt få till stånd definitiva avgöranden, som skall bilda grundval för vidare behandling av livräntan. Och den höjning, som skall äga r u m enligt 3 och 4 §§, har sådana inslag av en extra gottgörelse — en förmån ex gratia, som man brukar säga — och av skönsmässig bedömning, att möjlighet till rättslig överprövning icke ansetts böra ifrågakorama.

Indextillägg 6 §• Med indextillägg avses i förslaget de höjningsbelopp, som framdeles — beträffande äldre livräntor efter engångsuppräkningen — kan tillkomma livräntetagarna som kompensation för penningvärdets nedgång. Indextillägg skall, under förutsättning att lagstiftningen om värdesäkringen träder i kraft den 1 januari 1968 och alltså äldre livräntor då uppräknas till 1967 års penningvärde, utgå dels till livränta, fastställd 1967 eller tidigare, fr. o. m. år 1969, dels ock till senare fastställd livränta fr. o. m. andra kalenderåret efter det då livränta fastställts. En omprövad livränta

104 anses även i detta sammanhang regelmässigt fastställd det år omprövningei skedde. Jfr motiven till 2 §. 7 §• Denna paragraf behandlar indextilläggens storlek och beräkning. Indextillägg skall bestämmas för varje kalenderår och i princip innefatta gottgörelse för penningvärdets försämring under föregående år, beräknad på grundval av konsumentprisindex och uttryckt i procenttal. Med denna konstruktion kommer eftersläpningen i värdesäkringshänseende för livräntetagarna att röra sig om cirka ett år, vilket icke kan anses innebära några större olägenheter. Beräkningsbasen för indextillägg skall i huvudsak bestämmas enligt samma regler som gäller för beräkning av bas för uppräkning enligt 2 §, dvs. basen utgörs först och främst av det livräntebelopp som fastställts att utgå ur försäkringen med beaktande av de avvikelser som skall göras i vissa samordningsfall (jfr motiven till 2 §). Till detta belopp skall läggas höjningsbelopp enligt 2—4 §§ och tidigare fastställda indextillägg. Avgörande för basens omfattning blir förhållandena den 31/12 året före det då indextilllägget skall utgå, dvs. basen blir lika med summan av de belopp som i nyss angivna hänseenden tillkommer livräntetagaren vid sagda tidpunkt. Den procentsats, varmed indextillägg visst år skall utgå, bestäms av Kungl. Maj :t före november månads utgång föregående år. Härigenom får försäkringsbolagen och riksförsäkringsverket tid på sig att före årets slut vidta erforderliga åtgärder i anledning av den beslutade höjningen. Till grund för procenttalets storlek skall i princip ligga den allmänna prisnivåns utveckling under senast förflutna året, sådan denna kommer till uttryck i konsumentprisindex. Naturligt vore då, t. ex. i fråga om 1969 års indextillägg, att jämförelse gjordes mellan konsumentprisindex' medelvärde 1967 och 1968. Nu är emellertid icke ett års indexmedelvärde uträknat förrän i början av nästfoljande år. Vid i förevarande hänseende aktuell tidpunkt eller i slutet av november månad kan index vara uträknat för oktober månad men icke för senare tid. Med hänsyn härtill och då det ansetts vara administrativt fördelaktigt att procentsatsen kan fastställas före 1/12 varje år, upptar kommitténs förslag bestämmelse, att jämförelsen skall avse konsumentprisindex' medelvärde under de tre första kvartalen berörda år. Indextillägg bör normalt fastställas i hela procenttal efter erforderlig avrundning. 8§. Av den allmänna motiveringen (s. 51) framgår, att man under särskilda omständigheter borde kunna låta anstå med utgivande av indextillägg något eller några år eller låta indextillägg för visst år helt eller delvis bortfalla.

105 Genom första stycket i denna paragraf har Kungl. Maj :t tillagts befogenhet att besluta härom. De särskilda skäl, som kan föranleda att indextillägg för visst år icke alls skall utgå eller icke utgå i full utsträckning, kan vara av skiftande slag. En kraftig inflation visst år i förening med stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget eller endera av nu nämnda omständigheter ensam kan medföra, att kostnaden för årets indextillägg skulle bli oskäligt betungande för trafikförsäkringstagarna. En minskning av sagda underlag förefaller med nuvarande utveckling av bilbeståndet visserligen föga sannolik. Utvecklingen kan dock förändras genom påverkan utifrån. Bestriktioner för bilismen kan införas, om — såsom förhållandena var under andra världskriget och delvis under Suez-krisen 1956 — oljetillförseln till Sverige inskränks helt eller delvis. Trafikförsäkringsunderlaget kan då minska eller stagnera. Bortfall av indextillägg av nu nämnda anledningar kan givetvis ifrågakomma under flera år i sträck. Beslut skall dock meddelas för ett år i sänder. Möjlighet bör finnas att senare kompensera livräntetagarna helt eller delvis för bortfallet, om förhållandena i nu avsedda hänseenden förbättras så att kompensationen kan utgå utan oskälig belastning för försäkringstagarna. Bestämmelserna i andra stycket ger Kungl. Maj :t möjlighet icke endast att fastställa höjningen till det belopp, den skulle fått om avbrottet ej inträffat, utan även att ge sådan senare kompensation. Även skäl av helt annat slag än de nu angivna kan emellertid föreligga för en tillämpning av förevarande paragraf. Prisutvecklingen under aktuell tid kan ha varit sådan, att indextillägg visst år endast skulle utgå med en eller annan procent. Att sätta igång en stor administrativ apparat för smärre h ö j ningar förefaller icke vara praktiskt. För ifrågavarande år kan då med stöd av denna paragraf höjningen framflyttas till ett senare år.

Gemensamma bestämmelser 9§. Höjning enligt lagen — uppräkning enligt 2 §, särskild höjning enligt 3 och 4 §§ samt indextillägg — skall, såsom angivits i den allmänna motiveringen, s. 67—69, tillkomma livräntetagarna ur försäkringen som en särskild förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka. Bestämmelse härom har intagits i första stycket denna paragraf. Konsekvenserna i olika hänseenden har belysts i den allmänna motiveringen. Beträffande andra stycket må följande anmärkas. Det ligger i sakens natur, att de förmåner som tilkommer livräntetagaren genom nu ifrågavarande lagstiftning skall utgå oavkortade även om de icke ryms inom den för försäkringen gällande ansvarigheten. Att så sker får särskild betydelse för äldre försäkringsfall med för dem gällande låga ansvarighetsbelopp.

106 10 §. Livränta kan, enligt vad som bestämts vid dess fastställande, framdeles ändras till beloppet i höjande eller sänkande riktning. Sålunda nedsätts vanligtvis livränta till halva beloppet, då livräntetagaren uppnår 67 års ålder. Även andra åldersgränser för sådan nedsättning förekommer. Livränta kan vidare under en övergångstid utgå med högre belopp än som sedan blir fallet. Även det motsatta förhållandet förekommer. Inträffar nu avsedd ändring efter det livränta höjts enligt lagen, skall de höjningsbelopp som fastställts att utgå ändras i motsvarande mån. En bestämmelse av detta innehåll har intagits i förevarande paragraf. Från denna regel skall dock göras undantag i fråga om tillägg enligt 4 §. Dessa tillägg utgår med belopp som icke är anpassade till livräntebeloppets storlek. Därav följer att de bör utgå oavkortade under livräntans bestånd. Erinran härom har intagits som sista punkt i paragrafen. 11 §• Höjning enligt den föreslagna lagen tillkommer endast livräntetagare; icke den som är berättigad till eller har utfått kapitalersättning. I konsekvens härmed stadgas i första stycket denna paragraf att när viss del av livränta utbytts mot engångsbelopp, lagens bestämmelser skall gälla den del som icke omfattas av utbytet. Jfr vad som anförts vid 1 §. Av andra stycket framgår, att om livräntetagaren enligt gällande bestämmelser medges rätt att utbyta själva livräntan eller del därav mot ett engångsbelopp, skall hänsyn tas till de höjningsbelopp enligt lagen, som vid utbytet tillkommer livräntetagaren. Jfr den allmänna motiveringen s. 56. Trafikförsäkringslagen innehåller i 13 § vissa regler om livränta, som fastställts av domstol att utgå i skadestånd under livräntetagarens livstid eller under viss tid. Försäkringsanstalt må i sådant fall ej utan synnerliga skäl medgiva livräntetagaren att hans livränta utbyts helt eller delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. Vidare föreskrivs för rätt till utbyte att försäkringsinspektionen godkänner detta. Motsvarande skall jämlikt tredje stycket gälla i fråga om de höjningsbelopp som enligt denna lag tillkommer livräntetagaren. 12 §. Såsom angivits i den allmänna motiveringen (s. 62) skall värdesäkringen administreras av det försäkringsbolag, som förvaltar trafiklivränta, dvs. trafikförsäkringsbolag, som äger behålla ansvarighet för trafiklivränta, eller annat försäkringsbolag, hos vilket trafiklivränta blivit inköpt. I de fall inköp av trafiklivränta gjorts hos riksförsäkringsverket, skall verket såsom förvaltare av livräntan svara för dess värdesäkring. Bestämmelser i dessa hänseenden har intagits i förevarande paragraf.

107 13 §. Denna paragraf ger till en början uttryck åt principen att fastställda höjningsbelopp skall finansieras enligt kapitaltäckningsmetoden. Finansieringsfrågan har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, s. 39— 50, vartill hänvisas. Förmågan att fullgöra skyldighet att utge försäkringslivräntor skall enligt gällande bestämmelser till förmån för livräntetagarna vara i särskild ordning tryggad. För trafiklivräntor gäller i hänseende, varom här är fråga, olika regler allteftersom livräntorna förvaltas av försäkringsbolag (trafikförsäkringsbolag eller livförsäkringsbolag) eller av riksförsäkringsverket. Försäkringsbolagen är i sin verksamhet underkastade lagen den 17/6 1948 om försäkringsrörelse (FL), medan för riksförsäkringsverket i nu förevarande avseende gäller vissa särskilda bestämmelser, varom mera nedan. Lagen om försäkringsrörelse förutsätter i fråga om trafiklivränta bl. a., att försäkringsbolag skall till premiereserv avsätta (fondera) belopp motsvarande livräntans kapitalvärde (264 § F L ) , beräknat enligt för bolaget gällande grunder för livränterörelse. Bolagets premiereserv (försäkringsfond för livräntor) skall enligt 274 § FL vara placerad i vissa slag av värdehandlingar, vilka enligt 276 § FL skall förvaras avskilda och i vilka livräntetagarna åtnjuter panträtt till säkerhet för fullgörandet av bolagets förbindelser enligt livräntebrev eller livränteutfästelser. För köp av livränta hos riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl. Maj :t fastställda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv. (Jfr s. 40.) Livräntefonden förvaltas i likhet med verkets övriga fonder enligt bestämmelserna i reglementet den 26/5 1961 (nr 265) angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fonder. Beglementet har i huvudsak samma placeringsregler som 274 § FL men innehåller icke några bestämmelser om pantsättning till livräntetagarnas förmån. De regler som sålunda gäller för livränta i fråga om avsättning till försäkringsfond av medel motsvarande livräntas kapitalvärde, om beräkning av nämnda värde, om placering av medel tillhörande försäkringsfonden och om pantsättning, skall äga motsvarande tillämpning på belopp, varmed livränta höjts enligt denna lag. Även åt denna princip avser förevarande paragraf att ge uttryck. Det har ej ansetts nödvändigt att i paragrafen hänvisa till de bestämmelser om säkerställande av livränta som är intagna i lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Någon livförsäkringsrörelse drivs f. n. ej i Sverige av utländsk försäkringsanstalt. Dessutom får i 12 § trafikförsäkringslagen föreskriven skyldighet för trafikförsäkringsanstalt, svensk eller utländsk, att inköpa livränta fullgöras enbart hos riksförsäkringsverket eller svenskt livförsäkringsbolag.

108 14 §. Kostnaderna för den framtida höjningen enligt lagen — alltså vad kommittén kallar indextillägg — skall, såsom angivits i den allmänna motiveringen (s. 66), beaktas vid premiesättningen. Bestämmelser om premiesättning för trafikförsäkringen finns i koncessionsvillkoren för trafikförsäkringsanstalterna. Enligt dessa villkor får premie för trafikförsäkring icke bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Någon omarbetning av koncessionsvillkoren i anledning av kommitténs förslag torde icke i och för sig vara nödvändig. För trafikförsäkringens kostnad år 1968 i fråga om engångsuppräkningen och den särskilda höjningen av vissa livräntor skall enligt grunder, som angivits i den allmänna motiveringen (s. 66), särskilda tillägg uttagas av försäkringstagarna. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av 16 § höjningslagen närmare fastställa dessa tilläggs storlek. Kommittén har i sitt förslag till tillämpningskungörelse upptagit bestämmelser härom. I andra stycket av denna paragraf bestäms den grund, efter vilken varje års höjningskostnad skall fördelas mellan trafikförsäkringsanstalterna. Fördelningsgrunden är densamma som i 21 § trafikförsäkringslagen anges för där avsedda kostnader. Avgörande för fördelningen varje år blir alltså de premier som influtit till trafikförsäkringsanstalterna under föregående år. Det skall observeras, att denna grund skall användas även vid fördelningen av kostnaden för 1968 års uppräkning, oavsett beloppet av influtna avgifter jämlikt 1 § i kungörelsen. Skyldigheten att jämlikt trafikförsäkringslagen ha motorfordon försäkrat skall enligt tredje stycket omfatta jämväl skyldighet att bidra till kostnaderna för höjning enligt den föreslagna lagen. Underlåtenhet att betala premiehöjning för angivet ändamål medför tillämpning av de i 24 och 25 §§ trafikförsäkringslagen stadgade påföljderna av böter och vite för eftersättande av trafikförsäkringsplikt. Detta lär framför allt bli av betydelse i fråga om de särskilda premietillägg som skall uttagas för 1968 års höjningskostnader. 15 §. Denna paragraf innehåller ett stadgande om utmätningsfrihet motsvarande 23 § trafikförsäkringslagen.

Lagen synes böra träda i kraft vid årsskifte. Beslut om höjning av livränta enligt 5 § bör kunna fattas före ikraftträdandet. Ehuru uttrycklig bestämmelse härom måhända icke vore erforderlig, har för tydlighetens skull angivits, att så skall kunna ske. Höjning enligt lagen måste samordnas med de tillägg, varmed försäkrings-

109 bolaget Folksam år 1959 höjde vissa av bolagets då utgående trafiklivräntor. Dessa tillägg innefattar kompensation såväl för penningvärdets fall som för standardstegring. Samordningen skall göras enligt följande principer. Å ena sidan skall vid bestämmande av bas för höjning enligt lagen icke medtas Folksams tillägg. Å andra sidan må tillägg, som nu avses, avdras från gottgörelse enligt 2 § höjningslagen, dock icke hela tillägget utan endast den del som enligt konsumentprisindex motsvarar penningvärdets nedgång mellan det år livräntan fastställts och år 1957, dvs. det år vars genomsnittliga arbetarlönenivå låg till grund för tilläggen. Föreskrift om samordningen har intagits i bestämmelserna om ikraftträdandet.

Förslaget till ändring i trafikförsäkringslagen

1§. En erinran om de tillägg som enligt den föreslagna höjningslagen kan utgå till trafikförsäkringens livräntor har intagits som tredje stycke i trafikförsäkringslagens inledande paragraf. Uttrycket »vissa andra omständigheter» syftar på de särskilda tillägg, som i vissa fall kan utgå till »maximerade» livräntor och livräntor till »unga personer». Det må här framhållas, att eftersom tilläggen icke är av skadeståndsrättslig natur, äger de bestämmelser i trafikförsäkringslagen som anknyter till skadeståndskyldigheten icke tillämpning på tilläggen. I höjningslagen har dels fastslagits, att tilläggen skall utgå oavsett om därigenom i det enskilda fallet försäkringsbeloppen överskrides, dels bestämmelserna i 13 § trafikförsäkringslagen om utbyte i vissa fall av livränta mot engångsbelopp gjorts tillämpliga på tilläggen. 4§. Vissa motorfordonsägare är befriade från skyldigheten att hålla sina motorfordon trafikförsäkrade. Enligt förevarande paragraf föreligger således icke försäkringsplikt för motorfordon, som ägs av medlem av konungahuset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus, eller, där Konungen under förutsättning av ömsesidighet så förordnar, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller konsulat 1 . Möjligheten att underlåta att trafikförsäkra sina fordon utnyttjas som regel icke av andra motorfordonsägare än staten. Kommuner har således numera genomgående sina motorfordon frivilligt försäkrade. Även Konungahusets medlemmar och diplomater försäkrar i stor utsträckning sina motorfordon. Försäkringen utgör i dylika fall en mot den obligatoriska trafikförsäk1

Enligt lagen d. 31/10 1939 med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m. är motorfordon, som tagits i anspråk enligt allmänna förfogandelagen m fl. lagar, undantagna från försäkringsplikt i likhet med fordon, tillhöriga staten.

no ringen svarande frivillig bilansvarighetsförsäkring. Försäkringsbelopp och försäkringsvillkor i övrigt är i stort sett desamma som i trafikförsäkringen. 1 Premien för en bilansvarighetsförsäkring utgår som regel efter samma normer som i motsvarande fall tillämpas inom trafikförsäkringen. Omfattningen av undantagsregeln i 4 § har tidigare behandlats av olika utredningar, som sysslat med reformering av gällande rättsregler rörande trafikförsäkring. 2 Därvid har — utan att detta, av skäl som saknar intresse i förevarande sammanhang, lett till någon ändring — förslag framlagts om upphävande av undantaget från försäkringsplikten för bl. a. kommunala fordon; senast år 1957 av bilskadeutredningen. 3 Motiveringen härtill har i huvudsak varit, att undantaget från försäkringsplikten icke utnyttjats av kommunerna och att införandet av försäkringsskyldighet för kommuner i nu avsett hänseende följaktligen icke skulle innebära någon ändring av rådande förhållanden. Nu angivna skäl till att slopa särställningen i trafikförsäkringshänseende för kommunala fordon är alltjämt hållbara. Därtill kommer att värdesäkringens genomförande gör det nödvändigt att få in kommunerna som motorfordonsägare i trafikförsäkringstagarkollektivet. I värdesäkringshänseende skall nämligen enligt kommitténs förslag livränta, som utgår på grund av bilansvarighetsförsäkring, tagen av annan motorfordonsägare än staten, jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Förutsättning härför är dock — såsom närmare utvecklats i den allmänna motiveringen (s. 60) — att trafikförsäkringen står för kostnaden för värdesäkring av dessa bilansvarslivräntor. Då man icke kan bortse från den del av nu avsedda livräntor som härrör från skada i anledning av trafik med kommunala motorfordon, synes det oundvikligt att kommunerna såsom motorfordonsägare åläggs att betala premier till trafikförsäkringen. Kommittén föreslår därför, att undantaget från trafikförsäkringsplikten för kommunala motorfordon upphävs i och med att värdesäkringen genomförs. Detta innebär, att kommunerna såsom motorfordonsägare i likhet med andra trafikförsäkringstagare får svara för trafikförsäkringens kostnad såväl i fråga om engångsuppräkning som beträffande framtida värdesäkring. 1 övrigt saknas anledning att i detta sammanhang ändra försäkringspliktens omfattning enligt förevarande paragraf.

Förslaget till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen om höjning av vissa trafikskadelivräntor Kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till höjningslagen reglerar dels de särskilda tillägg till trafikförsäkringspremierna som skall uttagas år 1968 1 2 3

Jfr s. 58. SOU 1938: 27 s. 75 ff, 88 f, 1949: 26 s. 107 ff samt 1957: 36 s. 102 ff. SOU 1957: 36 s. 103.

Ill (jfr ovan s. 66), dels i stora drag den befattning trafikförsäkringsföreningen skall taga med värdesäkringens administration (se allmänna motiveringen s. 63—66), dels ock ordningen för höjningsbeloppens utbetalning. Beräkningen av de premietillägg, som utgår enligt 1 §, bygger, såsom framgår av nedanstående tabell, på en uppskattning av antalet trafikförsäkrade motorfordon år 1968. Fördelningen mellan klasserna har gjorts efter ett sammandraget riskklasschema, varvid som vägningstal vid avvägningen klasserna emellan använts 1962 års riskpremie. Klassindelning 1. Moped 2. Mc, traktor 3. Personbil 4. Annat motorfordon

Uppsk. antal T-förs. Avgift kr. per T-förs. motorfordon motorfordon 1968 1 5 20 60

Summa avgifter Kr.

640 000 290 000 2 000 000 130 000

640 000 1 450 000 40 000 000 7 800 000

3 060 000

49 890 000

Den differens, som sålunda föreligger mellan beräknad värdesäkringskostnad år 1968, 46 milj. kr., och uppskattat totalt avgiftsuttag, är ej opåkallad med tanke på den osäkerhet, som vidlåder såväl kostnadsberäkningen som uppskattningen av trafikförsäkringsunderlaget ifrågavarande år. Återstående paragrafer i kungörelsen har tillkommit efter samråd med trafikförsäkringsföreningen. Förslaget till förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå av statsmedel, m. m .

1 §• Denna paragraf anger förordningens tillämpningsområde. Förordningen avser sådana trafiklivräntor, för vilkas värdesäkring staten enligt det förut anförda skall svara. Det kan alltså vara fråga dels om trafiklivränta som utgår direkt av statsmedel, dels ock om trafiklivränta som utgår på grund av bilansvarighetsförsäkring tagen av statlig myndighet. I sistnämnda fall förutsätts att försäkringen gällt motorfordon av det slag, för vilket trafikförsäkringsplikt föreligger enligt 2 § trafikförsäkringslagen i lagrummets nu gällande lydelse. Jfr i övrigt motiven till 1 § höjningslagen 2 §.

Höjning av trafiklivränta, varom här är fråga, skall ske med tillämpning av grunderna i den föreslagna höjningslagen, innefattande jämväl stadgandet i 5 §. Därvid må särskilt framhållas, att även av statsmedel utgående livränta kan vara maximerad till beloppet, jfr 4 § andra stycket trafikförsäkringslagen och 12 § bilansvarighetslagen; det rör sig alltså om trafikskada vid olovligt brukande av motorfordon, som tillhör eller nyttjas av staten.

112 4 §. Riksförsäkringsverket förvaltar huvudparten av de livräntor, som utgår av statsmedel. Det är därför naturligt att verket som regel anförtros uppgiften att svara för värdesäkringen av de livräntor, som avses i förordningen. Riksförsäkringsverket skall således handha värdesäkringen jämväl i de fall, då livränta utgår p. g. a. försäkring, tagen av statlig myndighet. Endast om annan statsmyndighet själv utbetalar livräntan, vilket undantagsvis förekommer, bör denna myndighet även svara för livräntans värdesäkring. Då fråga är om värdesäkring av livränta, som utgår p. g. a. försäkring tagen av statsmyndighet, står det riksförsäkringsverket fritt att antingen självt årligen under livräntans bestånd utbetala de höjningsbelopp som tillkommer livräntetagaren, eller ock varje gång höjning sker hos försäkringsbolaget inköpa en mot höjningen svarande tilläggslivränta. Höjningsbeloppens utbetalning bör såvitt möjligt samordnas med utbetalningen av de ursprungliga livräntebeloppen. 5 §• Denna paragraf motsvarar 15 § höjningslagen. 6 §•

Trafiklivräntas höjning enligt förordningen skall bekostas av staten.

I den allmänna motiveringen, s. 27 och s. 78 f, har framhållits att skadelivräntor, som utges av statsmedel, tid efter annan beretts viss kompensation för penningvärdets nedgång. Nu gällande bestämmelser härom finns i Kungl. Maj :ts brev den 30/12 1955, den 26/5 1961 och den 14/12 1962. Har trafiklivränta höjts enligt nu förevarande förordning, skall höjning enligt nämnda brev icke ifrågakomma för livräntan. Föreskrift härom har intagits i promulgationsbestämmelserna.

BILAGA

Kostnads- och skatteberäkningar Av byrådirektör Åke Svensson

Kostnadsberäkningar Gällande grunder

De grunder, enligt vilka livräntefonden för trafiklivräntor, liksom för övriga skadeförsäkringslivräntor, skall beräknas, fastställs av försäkringsinspektionen sedan de beslutats av berörda försäkringbolag. Enligt nu gällande grunder tillämpas en ränteintensitet av 3 % samt dödlighetstabellen L 55 med 1 års åldersförhöjning. Beträffande räntan förfar man så att livränterörelsen, som redovisas som särskild verksamhetsgren, alltid gottskrivs 3 % avkastning på livräntefonden ( = försäkringsfonden för utgående livräntor) oavsett den verkliga avkastningen på de för denna fond pantsatta värdehandlingarna. Detta innebär att det överskott, som kan uppstå till följd av att den verkliga avkastningen överstiger 3 %, automatiskt överförs från livränterörelsen till bolagets allmänna konsolidering. Skulle avkastningen understiga 3 % fylls bristen på samma sätt från de allmänna konsolideringsmedlen. Frågan om disposition av dödlighetsvinster resp. täckning av dödlighetsförluster torde i detta sammanhang h a sekundärt intresse och lämnas därför åsido.

Alternativa

finansieringsmetoder

För finansiering av kostnaderna för en indexreglering av trafiklivräntorna har följande tre alternativa system diskuterats inom kommittén: 1. Kapitaltäckningssystem A Den metod som av kommittén benämnts kapitaltäckningssystem A innebär följande. Indexhöjningen av trafiklivräntebeståndet vid värderegleringens införande till penningvärdet vid samma tidpunkt kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för trafiklivräntorna. Kostnaden för denna fonduppräkning kan tas ut av försäkringstagarna som engångspremie (se s. 118). F ö r den framtida årliga indexhöjningen dels av d« sålunda uppräknade livräntorna dels av därefter tillkommande livräntor tillämpas kapitaltäckningssystemet på så sätt att varje års indexhöjning kapitaliseras enligt samma grunder. Kapitalvärdet av indexhöjningarna fonderas. Vid bestämmande av premier för trafikförsäkring får hänsyn tas bl. a. till beräknad kostnad för indexhöjning under det kommande året. Vid en indexreglering som sålunda genomförs och finansieras successivt krävs varje år ett nytillskott till livränterörelsen motsvarande kapitalvärdet av de indexhöjningar för hela det äldre livräntebeståndet vilka beslutats för året. 8—.614768

114 2. Kapitaltäckningssystem

B

Den metod som av kommittén benämnts kapitaltäckningssystem B innebär att man redan vid livräntans beviljande kapitaliserar icke endast det fastställda livräntebeloppet utan även de beräknade framtida indexhöjningarna. Motsvarande avsättning görs vid värderegleringens införande för de då utgående livräntorna. Kostnadsberäkningarna utförs på så sätt att det konventionella ränteantagandet i beräkningsgrunderna för livräntefonden utbyts mot ett antagande rörande »realränta». Därmed förstås skillnaden mellan placeringsräntan och konsumentprisindex' procentuella årliga ökning. Med hänsyn till att beräkningsgrunderna enligt detta system skulle bli vida osäkrare än vid nuvarande kapitaliseringssystem bör till skillnad från vad som nu gäller eventuella räntevinster kvarhållas inom trafiklivränterörelsen. Enligt nu gällande grunder tillämpas som nämnts vid beräkning av försäkringsfond för trafiklivräntorna en ränteintensitet av 3 %. Försäkringsbolagens genomsnittliga placeringsränta för trafiklivräntefonden torde f. n. vara 5 å 6 %. Om man i stället för nuvarande ränteantagande vid beräkning av försäkringsfond för trafiklivräntorna tillämpar en ränteintensitet exempelvis lika med noll synes trafiklivräntorna, i den mån penningvärdets fortsatta försämring ej alltför mycket avviker från den nuvarande utvecklingstrenden, efter en engångsuppräkning av löpande livräntor kunna göras värdebeständiga i framtiden i huvudsak genom att placeringsräntan användes till att bekosta de framtida indexhöjningarna. Med nuvarande faktiska genomsnittliga ränteavkastning på trafiklivräntefonden torde systemet (med en antagen realränta lika med noll) täcka en årlig fortsatt inflation av storleksordningen 5 %. Skulle den långa placeringsräntan efter hand sänkas till en lägre nivå skulle detta givetvis anstränga systemet. Ränteantagandet i beräkningsgrunderna finge vid behov justeras med hänsyn till sådana väsentliga ändringar i inflations- och ränteutvecklingen som kan bedömas vara av icke tillfällig natur. För trafiklivräntebeståndet vid värderegleringens införande innebär denna metod att man måste avsätta ett väsentligt större kapitalvärde än enligt kapitaltäckningssystem A. För försäkringstagarna blir kostnaden för denna fonduppräkning av sådan storleksordning att den lämpligen skulle få slås ut på flera år. Vid kostnadsberäkningarna h a r tillämpats samma dödlighetsgrunder, som nu tillämpas av berörda försäkringsbolag. Vad beträffar det vid detta system erforderliga realränteantagandet h a r alternativt räknats med 1 % och 0 % ränteintensitet. 3.

Fördelningssystem

Finansiering av kostnaderna för en indexreglering av trafiklivräntorna enligt renodlat fördelningssystem innebär, att samtliga indextillägg — inklusive de som fastställts vid regleringens införande — varje år betalas av årets försäkringstagare, utan att någon fondavsättning för säkrande av framtida indexförmåner sker. Skillnaden mellan fördelningssystemet och kapitaltäckningssystem A blir i stort sett att varje års indexregleringskostnader enligt fördelningssystemet endast skulle motsvara under året utgående indextillägg; dessa skall emellertid för varje livränta motsvara alla de indexhöjningar som ägt rum sedan livräntan fastställdes. Ävenså blir livräntefonden betydligt mindre eftersom den inte inkluderar några indexhöjningar; den ger följaktligen också en mindre ränteavkastning. Kostnadsberäkningarna h a r icke annat syfte än att ge den orientering beträf-

ai5 <fandé kostnaderna för skilda alternativ, som naturligt bör ingå i Underlaget lör ett ställningstagande till av kommittén framlagda förslag. •.:>. i Begreppsdefinitioner

I det föregående har benämningen trafiklivräntor använts som samlingsbegrepp för livräntor som utgår i anledning av skada i följd av trafik med motorfordon (trafikskada), oavsett om livräntan utgår p. g. a. obligatorisk eller frivillig försäkring eller av statsmedel. I fortsättningen och i tabellerna till denna bilaga förekommer, om ej annat framgår av sammanhanget, följande specifikation av det ifrågavarande livräntematerialet på kategorier: i 1. Med trafiklivränta avses livränta som utgår p . g. a. obligatorisk trafikförsäktring. 2. Med bilansvarslivränta från försäkringsbolag avses livränta som utgår p . g. a. frivillig bilansvarsförsäkring. 3. Med av statsmedel utgående bilansvarsränta avses livränta som i anledning av trafikskada utgår av statsmedel. Redovisning av insamlade uppgifter

Uppgifter om beståndet den 1.7 1964 av livräntor som utgår i anledning av trafikskada h a r insamlats från trafikförsäkringsbolagen, vissa livförsäkringsbolag och statliga verk som förvaltar sådana livräntor. Insamlade data är för varje livränta följande: identifieringsnummer, fastställelseår, livräntetagarens födelseår och kön, livräntans art (invaliditets- eller efterlevandelivränta), invaliditetsgrad, livräntemottagare (den skadelidande eller lagförsäkringsgivare — p . g. a. regress), årligt livräntebelopp från och med den 1.7 1964, slutar eller förstkommande ändringsår för temporär livränta och årligt livräntebelopp efter förstkommande ändring. Vidare h a r uppgift lämnats om huruvida livräntan utgår med belopp som reducerats på grund av tidigare gällande begränsningar av försäkringsgivares ansvarighet. I sådana fall av »maximerad» livränta har slutligen uppgift också lämnats om år och månad, då skadan inträffat. Uppgifterna h a r lämnats till kommittén antingen i form.av enligt kommitténs anvisningar stansade hålkort eller på stansningsunderlag. I sistnämnda fall har kommittén låtit ombesörja hålkortsstansning. Materialet kan innehålla vissa bristfälligheter och felaktiga uppgifter. I den mån sådana upptäckts i samband med den företagna bearbetningen h a r emellertid kompletteringar och rättelser gjorts. För att möjliggöra bearbetning h a r i ett begränsat antal fall vissa erforderliga data t. ex. invaliditetsgrad måst uppskattas. Företagen bearbetning av insamlade data

Genom bearbetning av insamlade data hos Svenska Skadeförsäkringsföreningen har samtliga livräntor som ingår i materialet sorterats och sammanräknats till antal och årligt livräntebelopp med viss gruppindelning. Därvid h a r grupperingen gjorts med hänsyn till kategori, livräntans art och varaktighet, invaliditetsgrad i viss mån samt livräntemottagare. Resultatet av fördelningen av materialet på bearbetningsgrupper redovisas i översikt i tabell 1, varvid livränta utgående till yrkesskadeförsäkringsinrättning betecknas »yrkesskadelivränta». Inom varje bearbetningsgrupp har materialet sorterats på årgångar med hänsyn till livräntornas definitiva fastställande. Denna fördelning på fastställelseårgångar av till de skadelidande utgående livräntor redovisas i sammandrag i

116 tabell 2 för trafik- och bilansvarslivräntor från försäkringsbolag och i tabell 3 för av statsmedel utgående bilansvarslivräntor. Syftet med denna fördelning på fastställelseårgångar var närmast att få underlag för beräkning av årlig kostnad vid finansiering enligt fördelningssystem för en fullständig indexhöjning i enlighet med konsumentprisindex' ökning från ifrågavarande fastställelseår fram till den 1.7 1964. Denna kostnad h a r beräknats genom manuell komplettering av den ovannämnda hålkortsbearbetningens resultat. En tillämpning av kapitaltäckningssystemet i någon form fordrar en beräkning av kapitalvärdet av indexhöjningarna i första hand. I sådant syfte h a r hålkortsmaterialet avseende trafik- och bilansvarslivräntor p e r den 1.7 1964 vidare bearbetats i datamaskin hos Folksam med anlitande av expertis hos bolaget. Av statsmedel utgående livräntor h a r dock inte medtagits i denna bearbetning. Denna h a r utförts med hänsyn till livräntetagarnas ålder och i förekommande fall den förstkommande ändringen av utgående livräntor. Efterlevandelivräntor till barn h a r antagits upphöra då livräntetagaren blir 19 år i de fall uppgift om slutar saknas i materialet. Indextillägget i % av de årliga livräntebelopp som utgick p e r den 1.7 1964 är detsamma som angivits i tabell 2. De livräntor (2 st.) som fastställdes innan trafikförsäkringen blev obligatorisk har medtagits i kostnadsberäkningen och därvid behandlats som om de fastställts år 1929. Vid beräkningen av kapitalvärden enligt kapitaltäckningssystem A har nuvarande grunder använts innebärande bl. a. en ränteintensitet av 3 % (alternativ a ) . För beräkning av kapitalvärdet av livräntorna vid kapitaltäckningssystem B har endast ränteantagandet i grunderna ändrats till en ränteintensitet av 1 % (alternativ b) respektive 0 % (alternativ c ) . F ö r vart och ett av de tre räntealternativen har bearbetningarna utförts med specifikation av de framräknade kapitalvärdena för dels det gamla livräntebeståndet per den 1.7 1964 dels indexhöjningarna fram till samma datum. Bearbetningsresultatet med fördelning efter invaliditetsgrad redovisas i översikt i tabell 5. Utöver ovan angivna bearbetningar h a r särskilda bearbetningar gjorts avseende »maximerade» livräntor och invaliditetslivräntor till personer som vid livräntans fastställande inte uppnått 16 års ålder. Dessa bearbetningar som omfatt a r ett relativt litet antal livräntor redovisas i tabellerna 8—11.

Ärlig kostnad för indexhöjning av trafik- och bilansvarslivräntor

I tabellerna 2 och 3 redovisas i sista kolumnen årskostnaden för en med ledning av konsumentprisindex beräknad fullständig indexhöjning av de tre ifrågavarande livräntebestånden per den 1.7 1964. Årskostnaden har beräknats till ca kr. 1 520 ©00 för trafiklivräntorna 90 000 » bilansvarslivräntor i försäkringsbolag 52 000 » av statsmedel utgående bilansvarslivräntor. Summa från försäkringsbolag utgående årliga belopp av trafik- och bilansvarslivräntor per den 1.7 1964 h a r beräknats till ca 7 milj. kr. Årskostnaden för en fullständig indexhöjning av detta belopp fram till den 1.7 1964 har enligt ovan beräknats till ca 1,6 milj. kr. Denna kostnad skulle motsvara ca 0,5 % av premieinkcfcnsten för trafikförsäkringen år 1964 (ca 340 milj. k r . ) . Enligt senare års erfarenhet h a r de utgående livräntebeloppen liksom livräntefonden årligen stigit med omkring 14 %, efter frånräknande av en årlig avveck-

117 ling av omkring 7 %. Från denna utgångspunkt beräknas årsbeloppet per den, 1.1 1968, då indexregleringen tidigast kan införas, till storleksordningen 11 milj.j kr. Kostnaden för indextilläggen beräknas vidare under antagande av en årlig! ökning av konsumentprisindex med 5 % vid samma tid ha stigit till ca 3 milj.; kr. Denna årskostnad motsvarar knappt 0,6 % av den grovt uppskattade premie-j inkomsten för trafikförsäkring år 1968 (ca 540 milj. k r . ) . Kostnaden år 1969 för indexhöjning kan uppskattas till ca 3,5 milj. kr. Denna! årskostnad motsvarar drygt 0,6 % av den premieinkomst för trafikförsäkringj som måhända kan förväntas under sistnämnda år (ca 570 milj. k r . ) . F ö r å r 1970 kan kostnaden för fortsatt indexhöjning beräknas uppgå till ca 4 milj. kr. Kostnaden för den fortsatta indexregleringen kan uppskattas endast hypotetiskt. Såväl den absoluta årliga kostnaden för en fortsatt indexreglering som p r e mieinkomsten för trafikförsäkring torde efterhand växa avsevärt. En bedömning av den relativa kostnaden framgent för indexregleringen måste bygga på osäkra antaganden om såväl inflationstakt som utvecklingen av biltrafiken, personskadorna och premieinkomsten. I tabell 4 belyses med några statistiska uppgifter den hittillsvarande utvecklingen av antalet trafikförsäkrade fordon, trafikförsäkringspremier, inträffade trafikförsäkringsskador och beviljade trafiklivräntor. Utvecklingen h a r som synes varit snabb efter andra världskriget. En ev. ny avspärrningsperiod skulle radikalt förändra den nuvarande trenden. Av statsmedel utgående bilansvarslivräntor

Statliga bilansvarslivräntor h a r i likhet med övriga av statsmedel utgående skadelivräntor genom olika beslut erhållit viss kompensation för nedgången av penningvärdet. Kompensationen följer för närvarande i princip de regler som gäller för motsvarande förmån till yrkesskadelivräntetagare. Detta innebär bl. a., att bilansvarslivränta jämte kompensationstillägg aldrig får överstiga det belopp som skulle ha utgått därest livräntan varit att hänföra till kategoifin yrkesskadelivräntä. Denna begränsning ävensom det förhållandet att, i fall bilansvarslivränta sammanträffar med yrkesskadelivränta, sistnämnda livränta jämte tillägg i sin helhet avräknas från bilansvarslivräntan har medfört att i åtskilliga av dessa fall bilansvarslivräntan, såvitt avser den del som skall tillfalla livräntetagaren, f. n. utgår med lägre belopp än det ursprungligen fastställda eller helt upphört. I tabell 3 redovisas korrigerade uppgifter för årskostnaden per den 1.7 1964 för indexhöjning av de av statsmedel utgående bilansvarslivräntor som icke avses upphöra att utgå före den 1.7 1967. I tabellen har även angivits de nettoändringar som företagits av de ifrågavarande livräntorna med anledning av beslutade h ö j ningar och avräkningar av höjningar av samtidigt utgående yrkesskadelivräntor. Uppgifterna i denna tabell h a r sammanställts efter manuell bearbetning. Kompletterande uppgifter om företagna höjningar och avräkningar av livräntebelopp h a r under hand inhämtats från Riksförsäkringsverket, som administrerar fletalet av de statliga bilansvarslivräntorna. Den enl. tabellen beräknade totala kostnaden ca 52 000 kr/år kommer troligen att öka med några tusental k r / å r fram till den 1.1 1968. Kapitalvärdet av kostnaderna för indexregleringen

Följande sammandrag h a r gjorts från bearbetningstabellerna. Kostnaden för en fullständig indexhöjning av utgående trafik- och bilansvarslivräntor p e r den 1.7 1964 enl. kapitaltäckningssystemet A (första sifferraden i text-

Mig ••'•• :•'> "i <tr' lfl"C

•~vJ-

'•' -

— : — ;

.-•-,.—~

•

'

7~T———,—

Kapitalvärden per den 1.7.1964 i milj kr

'•''•Räntéiriténsitet

3 i...........:

o

Trafik

..

Bilarisvar

"

Summa

Utgående belopp

Index-, köjning

Utgående belopp

Indexhöjning

Utgående belopp.

Indexhöjning

91,3 120,6 142,6

19,5 25,2 29,2

3,4 4,5 5,4

1,2 1,5 1,7

' 94,7 125,1 148,0

20,7 26,7 30,9

tabellen h ä r ovan) h a r således beräknats till 20,7 milj. kr. Kostnaden motsvarar ca 6,1 % av premieinkomsten i trafikförsäkring år 1964, ca 340 milj. kr. En indexreglering av de ifrågavarande livräntorna beräknas kunna införas tidigast den 1.1 1968. Försök till framräkning (se tabell 6) av motsvarande engångskostnad för indexhöjning enligt konsumentprisindex fram till den 1.1 1968 av då aktuella trafik- och bilansvarslivräntor h a r gett vid handen att kostnaden vuxit till storleksordningen 40 milj. kr. (bortsett från kostnaden för ev. särskild u p p r ä k n i n g enl. 3 och 4 §§ höjningslagen, som behandlas i tabellerna 8—11). Angivna engångskostnad motsvarar ca 7,4 % av en premieinkomst i trafikförsäkring av storleksordningen 540 milj. kr., som kanske kan förmodas komma att uppnås år 1968. Den årliga kostnaden under följande år för fortsatt fonduppräkning av kapitalvärdena av det aktuella livräntebeståndet med hänsyn till det närmast föregående årets konsumentprisindexökning kan grovt uppskattas till 5 % av kapitalvärdet för återstående livräntebestånd vid sistnämnda års ingång sedan detta reducerats med hänsyn till därefter avvecklade livräntor (el. till 4,65 % av närmast föregående års ingående livräntefond). För år 1969 kan ifrågavarande årskostnad uppskattas till 8,9 milj. kr. eller ca 1,6 % av en premieinkomst i trafikförsäkring av storleksordningen 570 milj. kr. De angivna siffrorna avser endast att ungefärligen belysa storleksordningen av ifrågavarande data. Den framtida utvecklingen av såväl trafiklivräntebeståndet som premieinkomsten är beroende av flera ovissa faktorer. Det nämnda framräkningsförsöket för de närmaste åren (se tabell 6) bygger på antagande av en årlig nettoökning av trafiklivräntefonden exkl. indexökning om 14 % och en årlig avveckling av fonden med 7 %. (Dessa båda antaganden i n n e b ä r att till fonden årligen tillkommer nya livräntor till ett kapitalvärde motsvarande drygt 19 % av årets utgående livräntefond.) Dessa antaganden om fondutvecklingen för de närmaste åren har uppskattats högst ungefärligt med ledning av förhållandena i detta avseende under de senaste åren, såsom dessa kunnat bedömas med hjälp av tillgängliga, knappa uppgifter till belysning av skadelivräntebeståndets branschfördelning. Konsumentprisindex h a r antagits öka med 5 % (avrundat) om året under åren 1966—1970. , Vill man ställa kostnaderna för indexregleringen i relation till premieinkomsten u n d e r kommande år måste man uppskatta även denna. De i detta avseende angivna relationstalen förutsätter att ytterligare höjningar av premienivån än de som tidigare beslutats icke tillkommer och att premieinkomsten dessutom växer med ca 5 % årligen under de närmaste åren beroende på ändringar i försäkringsbeståndet med hänsyn till bonusläge och ökning av bilbeståndet. Det torde för närvarande v a r a svårt att bedöma om antagandet om premienivån de närmaste åren är realistiskt, eftersom trafikförsäkringens kostnadsutveckling är starkt beroende av den allmänna prisutvecklingen. Höjningar av premierna kom-

119 mer till stånd tid efter annan då så blir erforderligt som en följd av kostnadsutvecklingen för att åstadkomma balans mellan intäkter och kostnader. Vid oförändrad inflationstakt ökar den årliga kostnaden för successiv fortsatt indexhöjning efterhand som trafiklivräntefonden växer (se tabell 6) i Beräknas i stället kapitalvärdet utan ränta d. v. s. enl. kapitaltäckningssystemet B (se sista sifferraden i texttabellen ovan s. 118) kostar en fullständig indexhöjning av ifrågavarande trafik- och bilansvarslivräntor per den 1.7 1964 30,9 milj. kr. och dessutom tillkommer uppräkning av livräntefonden för de exkl. indexhöjningen utgående livräntorna med 53,3 milj. kr. Om värdesäkring av trafikoch bilansvarslivräntorna enl. detta finansieringssystem kunnat införas redan 1964 torde den erforderliga engångskostnaden (bortsett från kostnaden för ev. särskild uppräkning enl. 3 och 4 §§ höjningslagen) ha uppgått till summan av de två nämnda posterna eller ca 84 milj. kr. Denna kostnad utgör ca 25 % av premieinkomsten i trafikförsäkring år 1964. Dessutom tillkommer vid detta finansieringsalternativ till följd av ändrade beräkningsgrunder en fortlöpande kostnadsökning för trafikförsäkringsbolagen för inköp av livräntor eller överföring till skadelivränterörelsen av kapitalvärden för under året beviljade trafik-och bilansvarslivräntor.Dessa årliga kostnader.som under senare år belastat trafikförsäkringen med drygt 6 % av premieinkomsten torde enligt vad kostnadsberäkningarna ger vid handen (se texttabellen ovan s. 118) öka med ca 50 % till över 9 % av premieinkomsten. Det är emellertid'inte osannolikt att den under senare år vanliga livräntebelastningen på trafikförsäkringspremierna med ca 6 % kommer att öka även med nuvarande beräkningsgrunder. Det är därför inte osannolikt att den ovan till 3 % av årspremieinkomsten angivna tillkommande årskostnaden beroende på ändrade beräkningsgrunder kan visa sig vara otillräcklig i framtiden. Å a n d r a sidan skulle de fortsatta indexhöjningarna efter systemets införande enl. detta alternativ i princip inte medföra någon fortsatt belastning på trafikförsäkringen. Enligt det i tabell 6 redovisade framräkningsförsöket skulle den 1.1 1968 beräknad engångskostnad (bortsett från kostnaden för särskild uppräkning enl. 3 och 4 §§ höjningslagen), om kapitalvärdena beräknas utan ränta, ha vuxit till ca 61,5 milj. kr. belöpande på indexhöjning och ca 84,5 milj. kr. belöpande på fonduppräkning av de exkl. indexhöjning utgående trafik- och bilansvarslivräntorna. Summan av dessa poster utgör ca 146 milj. kr. eller ca 27 % av den grovt u p p skattade premieinkomsten för trafikförsäkringen år 1968, 540 milj. kr. Premieinkomstuppskattningen h a r som nämnts gjorts med antagande att ny höjning av premienivån icke kommer till stånd under de närmaste åren. (Med en ny nivåhöjning av exempelvis 20 % under de närmaste åren skulle den angivna engångskostnaden 146 milj. kr. sänkas till ca 22 % av en premieinkomst av storleksordningen 650 milj. k r . ) . Dessutom skulle med detta finansieringssystem (redan från första året, 1968) trafikförsäkringen belastas med fördyring av engångspremierna för under året beviljade livräntor till en merkostnad av storleksordningen 18 milj. kr. eller ca 3,4 % av premieinkomsten (540 milj. k r . ) . För året därpå, 1969, torde sistnämnda merkostnad kunna uppskattas till storleksordningen 21 milj. kr. eller ca 3,7 % av en premieinkomst av storleksordningen 570 milj. kr. (se vidare tabell 6).

120 Tabell 7 avser att underlätta en översiktlig jämförelse av de beräknade initialkostnaderna vid de diskuterade alternativa finansieringssystemen. Därvid torde man kunna bortse från kostnaderna för av kommittén föreslagen särskild uppräkning enl. 3 och 4 §§ höjningslagen. Sistnämnda kostnader redovisas i tabellerna 9 och 11. I tabell 12 h a r samtliga beräknade initialkostnader under d e första åren enligt kommitténs förslag sammanställts. Skatteberäkningar Trafiklivränta, som i anledning av skada uppkommen före den 1.1 1962 utgår p . g. a. försäkring, beskattas f. n. endast till viss del. F ö r att belysa skatteeffekten på den av kommittén föreslagna engångsuppräkningen vid olika tänkbara beskattningsalternativ h a r vissa skatteberäkningar gjorts. Dessa avser huvudsakligen äldre försäkringslivräntor och redovisas i tabell 13. Fyra beskattningsalternativ h a r diskuterats inom kommittén, nämligen 1. förmånen av reducerad beskattning bibehålls för livräntan inkl. indexhöjning; 2. förmånen av reducerad beskattning bibehålls endast delvis; den beskattningsbara delen av livräntan inkl. indexhöjning fastlåses för framtiden vid den procentsats som vid indexregleringens införande är tillämplig på livräntan; innebörden därav blir att samma procentuella andel av utgående livräntebelopp årligen upptas till beskattning så länge livräntan utgår, oberoende av livräntetagarens tilltagande ålder; 3. förmånen av reducerad beskattning bibehålls för livräntans ursprungligen fastställda belopp medan höjningsbeloppet i likhet med nya livräntor beskattas fullt ut; och 4. förmånen av reducerad beskattning slopas och livräntan inkl. indexhöjning beskattas fullt ut. Beräkningarna omfattar 18 exempel till vilka samtliga livräntedata såsom fastställelseår, ålder, årligt livräntebelopp och invaliditetsgrad hämtats ur det faktiska trafiklivräntematerialet. Endast fall med relativt låg invaliditetsgrad h a r utvalts för att underlätta inkomstberäkningen. Denna har alltså gjorts oberoende av ersättningar från AFP och ATP. I samma syfte utgår beräkningarna från förutsättningen att livräntetagaren är ensamstående skattskyldig. Det för angivet år utgående livräntebeloppet antas alltså utgöra en mot invaliditetsgraden svarande procentuell del av den totala bruttoinkomsten (före skatt). Vid beräkningen av till statlig inkomstskatt taxerad inkomst h a r avdrag gjorts för kommunalskatt uppskattad till 10 kr. per skattekrona t. o. m. 1961 och därefter till 15 kr. per skattekrona (jfr 5 § skattestrafflagen den 11 j u n i 1943) samt för övriga avdrag med ett belopp som för fastställelseåret (rad 1 i varje exempel) antas utgöra 40 % av kommunalskatteavdraget. Vid beräkningen av skatt på livräntan (statlig och kommunal inkomstskatt) h a r det beskattningsbara livräntebeloppet antagits utgöra marginalinkomsten d. v. s. ligga i toppen av inkomsten. Vidare h a r det antagandet gjorts att såväl livräntan som övriga inkomster och andra skatteavdrag än kommunalskatteavdraget ökat i takt med konsumentprisindex. Beräkningarna bygger på antagandet att indexregleringen infördes år 1964. Varje exempel t. o. m. n r 16 redovisas på fyra rader. Rad 1 avser förhållandena fastställelseåret med beskattning endast av en mot åldern svarande del av livräntan (fastställd före år 1962).

121 Rad 2 avser att belysa förhållandena år 1964 vid beskattning enl. de ovan angivna alternativen 1 och 2. Rad 3 avser förhållandena år 1964 vid beskattningsalternativ 3. Rad 4 slutligen avser också år 1964 men vid beskattningsalternativ 4. Uppställningen möjliggör jämförelse av skatteeffekten på livräntan vid de nämnda alternativa beskattningsmetoderna (rad 2—4). Av särskilt intresse torde vara att få en bild av h u r stor del av indexhöjningarna som verkligen kommer livräntetagarna till godo efter skatt enligt de olika alternativen. Kolumnen n r 16 i tabellen anger h u r stor del i % av livräntans bruttohöjning som tas i anspråk för ökning av skatten på livräntan. Som ovan angivits är det en förutsättning för beräkningarna att såväl livräntan som övriga inkomster är värdebeständiga (följer konsumentprisindex) men att icke någon annan inkomstökning (el. standardstegring) kommer de exemplifierade personerna till del. Detta är naturligtvis en orealistisk förenkling i många enskilda fall. I verkligheten torde alltså av detta skäl skatteeffekten (skatteandelen av livräntans bruttoökning) i flera fall vara större än i de redovisade exemplen. Nämnda skatteeffekt torde även i verkligheten skärpas p . g. a. att livräntetagare i vissa fall sambeskattas med annan skattskyldig. En jämförelse av procentsiffrorna på rad 2 i exemplen dels i kolumn 13 för nettolivräntans ökning från fastställelseåret (begynnelseåret) till år 1964 dels i kolumn 14 för ökning av levnadskostnads- och konsumentprisindex under samma tid gér några intressanta upplysningar. Procentsiffrorna i de båda kolumnerna överensstämmer tämligen väl, d. v. s. nettolivräntan (efter skatt) har i exemplen vid bibehållen förmån av reducerad beskattning i regel ökat i ungefär samma mån som konsumentprisindex eller ungefär i samma mån som bruttolivräntan antagits ha blivit höjd. Den eventuella kompensation för penningvärdeförsämring på grund av tidigare gällande beskattningsregler för försäkringslivräntor som i praktiken kommit livräntetagarna till godo torde alltså som synes ha varit förhållandevis ringa och h a r i vissa fall helt uteblivit eller blivit negativ på grund av skatteökning. En mindre sådan kompensation utöver den antagna indexhöjningen förekommer likväl i vissa fall (se exemplen 1, 5, 6, 8, 9 och 10). Tabellen visar att en mindre dylik överkompensation kan med nuvarande beskattningsregler uppstå för vissa äldre försäkringslivräntor — i regel sådana som utgår till äldre personer — medan vid en omläggning av skattesystemet dessa livräntor ej u p p n å r full nettokompensation eller ens kommer i närheten därav (se även r a d e r n a 3 och 4 i exemplen). Den överkompensation som kan uppkomma för vissa livräntetagare med äldre försäkringslivräntor om jämväl indexhöjningarna beskattas som äldre livräntor (enligt de gamla skattereglerna) är av liten ekonomisk betydelse. De utförda räkneexemplen ger vid handen att överkompensationen i regel avtar med stigande fastställelseårgångar och upphör helt för livräntor som börjat utgå från slutet av 1950-talet eller senare. Huvudparten av livräntebeståndet hänför sig till fastställelseårgångar från senare delen av 1950-talet och framåt. De tidigare fastställda livräntorna är få och i regel små (jfr tabell 2). Det bör måhända anmärkas att det vid beskattning enligt alternativ 1 framgent kan uppkomma ökning av förmånen av reducerad beskattning p. g. a. att vissa livräntetagare u p p n å r högre åldersklass. Vid beskattningsalternativ 2 förhindras detta. Den extra kompensation utöver höjning motsvarande ökning av konsumentprisindex som vid tillämpning av de gamla skatteförmånerna även för höjningarna

122 skulle komma en.del av de äldre livräntetagarna med i regel relativt tidigt fastställda livräntor till del skulle i och för sig väl kunna motiveras som utgörande en viss kompensation för utebliven standardstegring. Om indexhöjningarna beskattas som nya livräntor d. v. s. fullt ut uppkommer givetvis icke någon överkompensation för någon livräntetagare (se raderna 3 och 4 i exemplen). Däremot uppkommer en mer eller mindre kraftig underkompensation eller vid alternativ 4 en »genomslående» negativ effekt på nettolivräntan. Exemplen 1—3 belyser utfallet för de tidigt fastställda, genomgående små livräntorna som representerar endast en mindre andel av beståndet (jfr tabell 2 ) . Exemplen visar att denna mindre grupp av livräntetagarna med i regel små beskattningsbara inkomster enligt samtliga beskattningsalternativen får behålla en relativt väsentlig del av en indexhöjning. Redan i exempel 4, som avser en livränta fastställd så relativt tidigt som år 1950, finner man emellertid att i ett inkomstläge som torde vara relativt vanligt för stora folkgrupper vid full beskattning av såväl höjningar som ursprunglig livränta (rad 4) mer än hälften (65 %) av livräntans bruttoökning går till ökad skatt på livräntan. Anledningen till att skatteandelen av livräntans bruttoökning enligt alternativ 4 blir så stor även vid ganska små inkomster är huvudsakligen bortfallet av skatteförmånerna. Detta bortfall uppväges dock helt vad angår de relativt tidigt fastställda livräntorna av livräntans indexhöjning. Dessutom kommer en viss nettoinkomstökning från livräntan ifrågavarande livräntetagare tillgodo. Skattskyldiga i h ä r berörd grupp av livräntetagare med små inkomster kan eventuellt få en viss ytterligare förbättring av sin nettoinkomstökning genom möjlighet till extra avdrag p . g. a. nedsatt skatteförmåga. Vid bibehållande av de gamla skattereglerna för den ursprungliga livräntan och full beskattning av indexhöjningarna (alternativ 3) varierar skatteandelen av livräntans bruttoökning i exemplen 1—4 mellan 24 och 40 %. Skatteeffekten är alltså relativt måttlig vid alternativ 3. (Olikheterna mellan exemplen beror främst på variationer i beskattningsbar inkomst och progressionseffekten.) Av större intresse är de följande exemplen som avser livräntor fastställda under 1950-talets senare hälft och senare. Dessa är som ovan nämnts mera representativa för beståndet. (Se tabell 2.) Av samtliga de återstående framräknade exemplen 5 t. o. m. 16 är det endast det förstnämnda som vid alternativ 4 resulterar i att mer än hälften av livräntans bruttoökning kommer livräntetagaren tillgodo efter skatt. Att utfallet blir så relativt gynnsamt för livräntetagaren i detta exempel ber o r på samverkan av två i sådan riktning verkande omständigheter. Den ena är att livräntan är fastställd relativt tidigt varför indexhöjningen blir relativt stor. Den andra är att livräntetagaren vid livräntans fastställande tillhörde den lägsta åldersklassen (högst 35 års ålder) för vilken de extra skatteförmånerna var minst. Exempel 6 jämfört med exempel 5 belyser vilken betydelse livräntetagarens ålder vid livräntans fastställande har för utfallet särskilt vid alternativ 4. Båda livräntorna är fastställda år 1955. Exemplen 7 och 8 avser livräntor fastställda år 1957. Livräntetagarnas ålder vid livräntornas fastställande samt storleken av den beskattningsbara inkomsten varierar i exemplen. Detta är orsaken till variationerna i skatteeffekten. I samtliga fall är denna effekt avsevärt starkare vid alternativ 4 för de livräntor som fastställdes 1957 än för de ovan angivna tidigare fastställda. Exemplen 9 och 10 avser livräntor fastställda år 1958. I exempel 9 är den beskattningsbara inkomsten år 1964 lägre än den i och för sig beskattningsbara livräntan. Av denna anledning blir skatteandelen av bruttolivräntans ökning mindre än vad den eljest skulle ha blivit. I detta fall synes det dessutom finnas

123: förutsättningar för extra avdrag p . g. a. nedsatt skatteförmåga (med hänsyn till ringa inkomst). Nr 10 är det första av exemplen som klart belyser att bortfallet av skatteförmånerna inte uppväges av livräntans indexförhöjning utan »slår igenom» i ett försämrat nettoresultat för livräntetagaren. Dennes totala inkomster torde varken vara särskilt stora eller särskilt små i förhållande till riksmedelvärdet (se n e d a n ) . Inkomsttagaren torde knappast ha stora utsikter att få extra avdrag p. g. a. nedsatt skatteförmåga. Fr. o. m. år 1959 h a r årligen fastställts ett väsentligt större antal trafiklivräntor än tidigare år (se tabell 2 ) . Exemplen 11 t. o. m. 16 avser livräntor fastställda under åren 1959—1961. I endast det första av dessa fall resulterar beräkningarna i att livräntetagaren får någon nettoökning från livräntan vid beskattningsalternativet 4. Orsaken härtill är främst att livräntetagarens ålder vid livräntans fastställande var under 36 år. (Skatteförmånerna var minst i lägsta åldersgruppen.) Till resultatet i detta exempel har också medverkat att livräntetagarens totala beskattningsbara inkomst var relativt låg år 1964. I exempel 12 ligger åldern vid livräntans fastställande och inkomsten visserligen över riksmedelvärdena men varken åldern eller inkomsten är ändå extrem (se n e d a n ) . Alternativ 4 medför för denne livräntetagare en avsevärd nettoförsämring. I det följande exempel 13 tillhörde livräntetagaren den andra åldersgruppen med hänsyn till skatteförmånerna år 1959 samt var den beskattningsbara inkomsten tämligen låg. H ä r blir resultatet negativt för livräntetagaren. Medelinkomsten (aritmetiska mediet) för alla inkomsttagare i Sverige inkomståret 1959 utgjorde 9 488 kr. De vanligaste inkomsterna (typvärdet) låg emellertid i inkomstklassen 12 000—14 999 kr. (se Statistisk Årsbok 1961 s. 285). Med stigande fastställelseålder och inkomster accentueras det negativa nettoutfallet av beräkningarna vid alternativ 4 vilket framgår av exemplen 12 och 13 jämfört med exempel 11. Med stigande fastställelseår t. o. m. år 1961 försämras vidare resultatet för livräntetagaren särskilt vid alternativ 4. Detta framgår tydligt av exempel 16 jämfört med exempel 8. I dessa båda exempel är övriga data relativt likvärda. Även vid beskattningsalternativ 3 försämras resultatet för livräntetagaren fastän i avsevärt mindre grad än vid alternativ 4 med stigande fastställelseålder, inkomster och fastställelseår (t. o. m. 1961). Detta framgår vid jämförelse exempelvis av exemplen 11, 12, 13 och 15. Livräntetagaren får vid beskattningsalternativ 1 och 2 (se rad 2 i exemplen) i samtliga exemplen behålla en avsevärt större del av livräntans bruttoökning än vid beskattningsalternativen 3 och 4. I intet fall blir vid alternativen 1—3 utfallet negativt för livräntetagaren. Alternativen 1 och 2 är för livräntetagaren mycket förmånligare än alternativet 4 och även fastän i mindre grad klart förmånligare än alternativet 3. Försäkringslivräntor som utgår p . g. a. försäkringsfall som inträffat fr. o. m. år 1962 liksom av statsmedel utgående bilansvarslivräntor har alltid varit helt beskattningsbara. Beskattningseffekten på en indexhöjning av dylika livräntor med begynnelseår 1962 belyses av exemplen 17 och 18, som vardera redovisas på två rader. Rad 1 avser förhållandena begynnelseåret och den följande raden 2 förhållandena år 1964. I dessa exempel föreligger alltså endast alternativet full beskattning. Då i dessa fall något bortfall av skatteförmåner icke kommer med i bilden torde nettoresultatet av en indexhöjning alltid bli positivt för livräntetagaren. I vissa fall, som i exempel 18, utgör dock denna nettoförbättring en jämförelsevis ringa del av livräntans bruttoökning. Orsaken härtill är den starka progressionseffekten i marginalbeskattningen vid stigande inkomst.

124 Tabell

1 Uppställning över livräntebeståndet per den 1 juli 1964

Bearbetningsgrupp

Trafiklivränta antal

1. Livsvariga invaliditetslivräntor invaliditet<20% 2. Livsvariga invaliditetslivräntor invaliditet ^ 2 0 %

Bilansvarslivränta

Av statsmedel utg. livränta

kronor

antal

kronor

antal

327 546

9 815

1 321 1 182 987

73 524

24 028

kronor

Summa antal

kronor

341 381

1 410 1 280 539

3. Livsvariga efterlevandeli vräntor

391 015

10 867

14 212

416 094

4. Temporära invaliditetslivräntor invaliditet<20 %

778 276

744 603

21 159

12 514

5. Temporära invaliditetslivräntor invaliditet ^ 2 0 %

1 216 2 751 297

99 726

118 017

6. Temporära efterlevandelivräntor

1 084 1 402 016

31 990

27 898

1 129 1 461 904

Summa

5 439 6 799 464

247 081

200 689

5 758 7 247 234

7. Yrkesskadelivräntor

1 533 1 695 388

60 400

81 631

1 647 1837 419

Totalsumma

6 972 8 494 852

307 481

282 310

7 405 9 084 653

Anm.

1305 2 969 040

Antalet av samt totala årliga livräntebeloppet för temporära livräntor efter första ändringen: Grupp nr 4: 608 st 341 532 kr » » 5: 1 190 st 1 370 571 kr » » 6: 394 st 558 479 kr » » 7: 555 st 669 763 kr

125 Tabell 2 Trafik- och bilansvarslivräntor i försäkringsbolag med fördelning på fastställelseår och beräkning av årskostnad för indexhöjning per den 1.7. 1964 (exkl. yrkesskadelivräntor).

Trafik Fastställd år

Totalt 1

Trafik och Bilansvar

Fullständig indexhöjning per den 1.7. 1964

antal

årligt belopp kronor

%

årligt belopp kronor

1 5 15 26 21 35 41 61 65 76 101 87 75 53 48 58 72 71 78 101 98 106 136 141 184 212 276 269 283 493 502 417 466 526 240

300 2 045 7 354 9 686 6 288 14 238 15 722 24 220 22 270 23 456 32 124 31 991 29 227 20 462 24 031 24 186 31 673 33 668 58 330 65 091 72 764 79 052 127 467 128 875 190 798 219 139 288 612 285 571 324 280 659 236 725 485 669 399 904 891 1 120 332 527 201

1 1 2 6 7 17 34 27 42 45 65 66 77 102 88 77 55 50 65 77 74 82 108 99 106 140 149 196 217 283 280 290 506 517 437 478 542 244

500 600 1 174 2 124 3 037 8 374 13 600 8 426 17 675 17 477 26 478 22 603 23 906 32 724 32 491 29 674 20 756 26 731 28 546 34 170 34 708 61 705 68 561 73 064 79 052 131 406 137 299 198 946 229 345 296 012 296 135 338 694 683 491 747 563 708 015 921 381 1 156 309 533 793

169 173 173 181 190 195 205 205 195 195 186 181 173 143 114 98 96 98 98 98 91 84 80 78 34 43 41 40 35 29 24 18 18 13 10 6 3 1

845 1 038 2 031 3 844 5 770 16 329 27 880 17 273 34 466 34 080 49 249 40 911 41357 46 795 37 040 29 081 19 926 26 196 27 975 33 487 31 584 51 832 54 849 56 990 42 688 56 505 56 293 79 578 80 271 85 843 71 072 60 965 123 028 97 183 70 802 55 283 34 689 5 338

5 439

6 799 464 213 | 247 081 5 652

7 046 545

antal

1926 1927 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956. 1957 1958 1959 I960 1961 1962 1963 1964

Bilansvar

årligt belopp kronor

antal

årligt belopp kronor

1 1 2 5 2 2 8 6 7 4 4 1 1 1 1 2 2 2 7 5 3 4 7 1

500 600 1 174 1 824 992 1 020 3 914 2 138 3 437 1 755 2 258 333 450 600 500 447 294 2 700 4 360 2 497 1 040 3 375 3 470 300

4 8 12 5 7 11 7 13 15 20 12 16 4

3 939 8 424 8 148 10 206 7 400 10 564 14 414 24 255 22 078 38 616 16 490 35 977 6 592

l

Därav belöper på trafiklivräntor 1 520 372 kr och på bilansvarslivräntor 89 944 kr.

l 610 366

(120

Tabell

3 Av statsmedel till de skadelidande per den 1.7. 1964 utgående fastställda bilansvarslivräntor exkl. verkställd »höjning», årskostnad för fullständig indexhöjning samt årskostnad för verkställd höjning (exkl. yrkesskadelivräntor och bilansvarslivräntor som upphör före den 1.1 1967).

Antal livräntor

Fastställt

st

årligt belopp kronor

1931. 1940. 1941. 1943. 1944. 1945. 1946. 1947. 1948. 1949. 1950. 1951. 1952. 1954. 1956. 1957. 1958. 1959. 1960. 1961. 1962. 1963. 1964.

1 1 2 2 4 7 2 2 1 5 3 4 3 5 1 9 3 3 12 8 9 7 6

2 400 460 1 174 671 1 331 4 027 933 546 325 18 801 5 861 3 307 1 296 3 838 600 11074 7 340 15 820 27 150 15 277 21 496 22 078 24 320

1931—1964.

190 125

Fastställelseår

1 Fullständig indexhöjning per den 1.7 1964

Verkställd »höjning»1

årligt belopp årligt belopp kronor kronor 190 143 114 96 98 98 98 91 84 80 78 54 43 40 29 24 18 18 13 10 6 3 1

4 560 658 1 338 644 1 304 3 946 914 497 273 15 041 4 572 1 786 557 1 535 174 2 658 1 321 2 848 3 530 1 528 1 290 662 243

./. ./. ./. ./.

960 148 688 405 213 1327 ./. 362 ./. 390 0 0 ./. 1 051 ./. 360 0 ./. 1 946 0 ./. 1 305 0 0 ./. 247 1 523 ./. 755 0 0

51 879

./. 5 554

Ändring av bilansvarslivränta före den 1.1 1967 har beaktats på så sätt a t t belopp, som upphör att utgå före detta datum inte har medtagits. Med verkställd »höjning» avses skillnaden mellan den bilansvarslivränta som f. n. avses skola utgå per den 1.1 1967 och den »definitivt» fastställda bilansvarslivräntan. Skillnaden utgör nettoresultatet av genomförda höjningar och reduceringar av fastställd livränta. Reduceringarna har uppkommit genom att höjningar av samtidigt utgående yrkesskadelivränta har avräknats på bilansvarslivräntan. Negativt förtecken i kolumnen längst till höger anger alltså sänkning av ursprungligen fastställt livräntebelopp.

127 Tabell 4 Trafikförsäkringens utveckling 1930—1964

År

1930 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1961 1962 1963 1964 1

Antal försäkrade fordon under årsrisk

Summa premier

st

tkr

180 609 195 668 167 975 108 635 518 166 1 133 917 1 544 860 1 965 972 2 431 969 2 560 590 2 616 066

10 489 15 049 12 080 10 132 42 607 166 890 184 723 193 185 215 525 286 011 343 411

Utbetalt eller Kapitalvärdet av reserverat belopp för under året beviljade skador inträffade livräntor 2 under året 1 tkr tkr 8 951 8 638 7 409 6 678 37 077 98 392 171 309 197 487 233 136 262 142

590 1 658 867 1 626 6 420 14 143 11 134 14 362 18 289 21 224

För åren 1930—1950 efter 5 års skadeavveckling, 1955—1962 2 års avveckling, 1963 1 års avveckling. 2 Exkl. livräntor inköpta hos Riksförsäkringsverket och livförsäkringsbolag.

128 Tabell 5 Kapitalvärden (Mkr) av utgående trafik- och bilansvarslivräntebelopp och av en fullständig indexhöjning av dessa belopp per den 1.7.1964 med fördelning efter invaliditetsgrad i vissa grupper (exkl. yrkesskadelivräntor och av statsmedel utgående bilansvarslivräntor). Kategori Trafik

Kapitalvärdet av

Bilansvar

Summa

utgående belopp

indexhöjning

utgående belopp

indexhöjning

utgående belopp

indexhöjning

22,18 15,73 32,97 20,38

5,72 3,16 6,51 4,17

0,52 0,46 1,34 1,10

0,21 0,14 0,39 0,43

22,70 16,19 34,31 21,48

5,93 3,30 6,90 4,60

Summa

91,26

19,56

3,42

1,17

94,68

20,73

2. Ränteintensitet = 1 % Invaliditetsgrad % 0 = efterlevande. 1 —19 20—49 50—100

30,39 20,65 42,95 26,59

7,28 4,09 8,42 5,36

0,73 0,61 1,74 1,46

0,27 0,18 0,49 0,56

31,12 21,26 44,69 28,05

7,55 4,27 8,91 5,92

Summa

120,58

25,15

4,54

1,51

125,12

26,66

3. Ränteintensitet = 0 % Invaliditetsgrad % 0 = efterlevande. 1 —19 20—49 50—100

37,11 24,20 50,15 31,11

8,42 4,75 9,79 6,19

0,91 0,72 2,03 1,73

0,31 0,21 0,56 0,66

38,02 24,92 52,18 32,84

8,73 4,96 10,35 6,85

142,57

29,15

5,39

1,74

147,96

30,89

1. Ränteintensitet = 3 % Invaliditetsgrad % 0 = efterlevande 1 —19 20—49 50—100 0—100

0—100

0—100

Summa

129 Tabell 6 Kapitalvärdet av från försäkringsbolagen per den 1.7. 1964 direkt till livräntetagare utgående trafik- och bilansvarslivräntor försöksvis framräknade till ultimo 1970 samt beräknad årlig kostnad för indextillägg och kapitalvärdet av nya livräntor 1968—70, Mkr. I. Vid finansiering

enl. kapitaltäckningssystem

Datum 1.7 1964 ult. 1964 » 1965 » 1966 , 1967 » 1968 » 1969 » 1970

Utgående belopp 94,7 101,3 115,5 131,6 150,1 171,1 195,1 222,4

A; ränteintensitet 3 %

Indexhöjning 20,7 22,4 29,0 34,9 40,2 46,3 53,1 61,0

II. Vid finansiering

enl. kapitaltäckningssystem

Datum 1.7 1964 ult. 1964 » 1965 » 1966 » 1967 » 1968 » 1969 » 1970

Utgående belopp 148,0 158.3 180,5 205,8 234,6 267,5 304,9 347,6

III. Kapitalvärdet År 1968 1969 1970

9— 614768

Summa 115,4 123,7 144,5 166,6 190,3 217,4 248,2 283,4

Nästa års indextillägg

8,9 10,1 11,5

B; ränteintensitet 0 %

Indexhöjning 30,9 33,6 43,9 53,2 61,5 71,0 81,7 94,0

Summa 178,9 191,9 224,4 259,0 296,1 338,4 386,6 441,6

Nästa års indextillägg

13,8 15,7 18,0

av under året beviljade livräntor

Enl. kap.täckn.system A 32,7 37,2 42,5

Enl. kap.täckn.system B 51,1 58,2 66,4

Differens B ./. A 18,4 21,0 23,9

130 Tabell 7 Sammanställning av uppskattade initialkostnader för indexreglering av försäkringsbolagens trafik- och bilansvarslivräntor (bortsett från kostnader för ev. särskild uppräkning enl. 3 och 4 §§ höjningslagen) i milj. kr samt i relation till uppskattad årspremieinkomst inom trafikförsäkringen. Årskostnad

Engångskostnad Finansieringsmetod och slag av kostnad mkr

% av T-prem

I. Fördelningssystem a) uppräkning av utgående livräntebelopp per den 1.1 1968 b) dito per den 1.1 1969 II. Kapitaltäckningssystem A a) uppräkning av fond per den 1.11968 b) fortsatt fonduppräkning per den 1.1 1969 III. Kapitaltäckningssystem B a) uppräkning av fond per den 1.11968 b) dito under 1969 1 c) fördyring av livräntor beviljade under 1968 d) dito under 1969

40,2

146,0

mkr

% av T-prem

3,1 3,5

0,6 0,6

8,9

1,6

32,1 (32,1

5,9) 5,6)

18,4 21,0

3,4 3,7

7,4

27 (eller1

Vid amortering av engångskostnaden under 5 år (med annuitet och en räntefot av 5 %).

131 Tabell 8 Beståndet av »maximerade» trafik- och bilansvarslivräntor per den 1.7. 1964 (exkl. sådana livräntor som utgår till lagförsäkringsgivare). Kapitalvärdet av

Skadeperiod och invaliditetsgrad

Maximalt ersättningsbelopp per skadad person

Antal livräntor

%

kronor

st.

1. Skada före den 1.7. 1939

136 Summa 1

401 Summa 2

233 167 80 361 370 245 672 097

1078 114

1 355 870

1 127 612 564 464 4 552 977 3 803 598

443 933 106 254 964 536 1 064 130

10 048 651

2 578 853

46 962 174 171 869 808 3 834 593

16 437 6 223 50 341 261 155

200 000

invalidiletsgrad % 0 1—19 20—49 50—

Q*—614768

154 793 70 182 295 011 558 128

60 000

invaliditetsgrad % 0 1—19 20—49 50—

3. Skada 1.4.1955— 31.12.1961

generell indexhöjning kronor

20 000

invaliditetsgrad % 0 1—19 20—49 50—

2. Skada 1.7.1939— 31.3.1955

fastställda belopp kronor

Summa 3

4 925 534

334 156

Summa 1—3

16 052 299

4 268 879

132 Tabell

9 Beståndet den 1.3.1966 av »maximerade» trafik- och bilansvarslivräntor, som utgår direkt till livräntetagare med minst 50 % invaliditet samt uppskattad kostnad för särskild uppräkning utan begränsning resp. med begränsning enl. 3 § höjningslagen

Fastställelseår

T. o. m. 1939 1940 1941 1942—47 1948—50 1951 1952—55 1956—57 1958—59 1960—61 1962—64 1965

Antal livräntor

Antal fall där uppräkning enl. 3 § begränsats till 2 000 kronor

23 2 9 14 8

1 0 0 0 1

32 33 16 22 27 4

17 18 8 14 18 3

80 Indexhöjning enl. 2 §

Uppräkning utan begränsning, årligt belopp

Indexhöjning enl. 2 § därpå, årligt belopp

/o

kronor

kronor

Föreslagen uppräkning enl. 3 § med begränsn. till 2 000 kr., årligt belopp kronor

13 566 1 467 6 429 5 303 11 841

32 558 2 641 9 644 6 894 13 025

13 066 1 467 6 429 5 303 10 733

31 358 2 641 9 644 6 894 11 806

78 373 83 319 46 911 64 220 126 186 18 013

47 024 41 660 18 764 19 266 25 237 1 801

50 176 50 117 24 340 35 031 48 150 6 233

30 106 25 059 9 736 10 509 9 630 623

455 628

218 514

251 045

148 006

240 180 150 130 110 80 60 50 40 30 20 10

. S:a uppräkning uppskattat kapitalvärde mkr »

»

»

6,8

3,3

Uppskattade beståndsförändringar (netto) fram till den 1.1.1968 mkr

./. 1,0

Därefter uppskattad engångskostnad, betingad av föreslagen uppräkning enl. 3 § höjningslagen mkr

(9,1)

Anm.:

3,8

104 Indexhöjning enl. 2 § därpå, årligt belopp kronor

2,2 6/)

./.

0,6

5,4

Till grund för den här gjorda särskilda uppräkningen ligger av försäkringsbolagen lämnade uppgifter.

133 Tabell 10 Antal »maximerade» trafik- och bilansvarslivräntor som per den 1.3.1966 utgår direkt till livräntetagare med minst 50 % invaliditet, fördelade på vissa klasser med hänsyn till storleken av uppskattad särskild uppräkning av det årliga livräntebeloppet (före indexhöjning). Klass 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 1—11

Särskild uppräkning kronor av årligt livräntebelopp

Antal livräntor

— 99 100— 199 200— 299 300— 399 400— 499 500— 749 750— 999 1 000—1 499 1 500—1 999 2 000—2 999 3 000—

12 6 8 7 6 16 14 24 17 24 56 190

1S4

Tabell

11 Beståndet den 1.7.1964 av trafik- och bilansvarslivräntor som utgår direkt till livräntetagare, vilka inte fyllt 16 år vid livräntans definitiva fastställande, samt uppskattad kostnad för särskild uppräkning enligt 4 § höjningslagen.

Livräntan fastställd, år

Invaliditet

Indexhöjning enligt 2 §

%

°/ —

.

1926 1929 1931 1932 1933 1934 1934 1935 1939 1939 1940 1941 1941 1941 1941 1941 1945 1945 1946 1947 1949 1950 1952 1955 1956 1957 1961

15 50 100 55 10 20 50 10 20 20 20 50 66 67 70 75 40 50 25 40 12 2 30 25 75 20 35 100

Årligt livräntebelopp, kronor fastställt belopp

uppuppuppräkning räkning räkning enligt 3 § enligt 2 § enligt 4 §

Summa

1 200 1 728 2 400 1 584

1 700 3 448 4 900 3 244

/o

240 240 240 240 240 240 240 240 240 240 180 150 150 150 150 150 130 130 130 130 110 110 60 60 50 50 30

500 720 ^92 660 100 500 820 150 400 x

240 1 200 1 968

—

600 621 500 ^30

900 932 750 370

800 750

1 500 1 560 1 040

1 440

198 1 320

504 600 210

—

2 000

—

1 000

— — — — .—.

1 872

1 200

1 360 2 040

1 000 1 500 1 500 1 500 1 500

1 700 3 788

— — — —.

162 2 250

1 000 4 420 ^382 ^859

1 000

1 440

1 500

— —

360 960

1 200

1 000 1 500 1 000

4 750 3 000 3 053 2 750 4 000 2 760 2 840 1 725 3 312

1 500

2 520 1 344 3 100

— ,—, —

3 573 10 217

1 191 2 358

S:a uppräkning enl. 4 § enligt tabellen ovan motsvarande ett uppskattat kapitalvärde av ca

14 000 kr/år, 320 000 kr.

Dessutom tillkommer uppskattningsvis ca ett 10-tal livräntor, som blivit definitivt fastställda sedan livräntetagaren uppnått 16 års ålder, men där skadan inträffat före nämnda tidpunkt. Total engångskostnad för den särskilda uppräkningen enl. 4 § höjningslagen torde därför kunna uppskattas till en storleksordning av 1

Maximerad livränta. Uppskattad invaliditetsgrad. a Efter ändring år 1967. * Efter ändring år 1965. 2

600 000 kr.

135 Tabell 12 Sammanställning av de beräknade totala initialkostnaderna under åren 1968—1970 för värdereglering av trafik- och bilansvarslivräntor i försäkringsbolagen och Riksförsäkringsverket enligt kommitténs förslag, kapitaltäckningssystem A. Engångskostnad Slag av kostnad

1. Generell uppräkning av livräntefond per den 1.1.1968 2. Fonduppräkning enl. 3 § höjningslagen inkl. därav betingad indexhöj-

Mkr

% av T-prem.

40,2

7,4

5,4

1,0

0,6

0,1

46,2

8,5

Årskostnad Mkr

% av T-prem.

Uppskattad total T-premieinkomst, mkr

3. Fonduppräkning enl. 4 § höjningsla1—3.

Summa år 1968

4. Fortsatt generell fonduppräkning per den 1.1.1969 5. Fortsatt fonduppräkning betingad av uppräkning enl. 3 och 4 §§ höj4—5.

Summa år 1969

6. Fortsatt generell fonduppräkning per den 1.1.1970 7. Fortsatt fonduppräkning betingad av uppräkning enl. 3 och 4 §§ höjnings6—7.

Summa år 1970

8,85

1,55

0,28

0,05

9,1

1,6

10,11

1,69

0,26

0,04

10,4

1,7

%

Prisindexökning

Ökad skatt på Brutto- livräntan livränta i % av ökning livränkronor tans bruttoökning

136 C3

m

oomm n CM CO

o o m CN -H< ©

IONM n CM - f

-*ost>. i-i M te

© O O o o o cococo

000000 oococo r-t>i>

TJI T* T* cococo CNCNCN

o o o cococo inmm

o o o CM CM CM TJ< r f r f

o o o COCOCO CDCOCD

in in in cococo

in in in cococo

cococo TfifTf

rtrlrl

oooooo r^ r^ i>

i H r t r l

oom©

oo CM ©

oooooo i> r^ i>

oo I H N

oo © r f

t> re T*

t^^^j,

rceNi-( r l r l r l

co CM n i-l TH r l

r» t> ©

i > in co

COCOCN

COCOTH

©I>I-I I>CN© CM CM CM

© in CM i-HTf© to lO r f

cococo © t> in nrtrt

CSI-ICO rfTj<rj< CN © in

©oooo in CM co CO CO CM

co©© •** in r i in rF CM

CM CM © CO oom©oo n r f -H« CO

I> © CM © •«# © © co rf © © ©

l>©CO© Tt"n<CN© CM TP r f rt<

00I>©Tf< © in rt< in (O 00 i f l r t

IMOKSUJ r- co © n ©COCOCN

CM in CM CM i n © © © TT©©©

oo co I H t^ OJ in © CM rtri

©oocNin ©oo©i-i n CM CO

co r f r i r f in©i-Hco n rl

CM co n © ©© n © CO t^ O TJI

co r f in in CNOOI-I© CM CM CO r f

oomoooo r f co CM © CO r f in I>

© o © © © o © © n © © co co co r f r f

© © © © © © © © TJI t ^ o © in © r^ i >

i—i

u o c o u

© © co i-cCMCO

cococo • t - t rt<

CO

_B O M o

©•*teo i-iCNCO

I-H TH i - l

TH

:«Bin > "o «->

CC

1-1

årligt belopp kronor

•H>

c . ös 4->

.3>«

la la

"Sa 2E

s o

V o

1-1

o

T-l

OS

© © © o ooo©© n CM r f in

© o © © i n © © © © r f © oo n CM CM CM

o © o © n © ©© © r- oo © cNcococo

o © © © i n © © © rf © co CM r- © n CM

o © o © © rf i> m

© © © © co © n oo

© © © © co rf © oo

© © © © oo r f r i ©

© © o © in © © i>

© © © © i> rf © o

OC

1-Hin©I> n CM CM CM

T H © © © CN r f r f i n

© © r ln , CO © © ©

r i © © rf 00 CM CO r f r l r l r l

© r l CM © rf © © ©

CM © CM 00 l > © © ©

ininmm n n r i n

o © © © CNCNCNCN

r^- i> i> i>

© © © o CM CM (N CM

©o © © CNCNCNCN

o o © © <N CM CM CM

oomm© ©in©ri n CM r f m

M I N oo TJ1 H i c * m r f i> © CM

O'J'TITJ1 r f r- r f co CM co r f in

© o © © ©oo©© r f o in in

©-rf©© © co © CM © n e s ©

©oo©© ©innco CJ r f t> r f

rlrlCNCO

rlrlrl

r l r l r l CM

/o

[^

=2 2

beskattningsbart

CO

»§• "5 ~

3 o

m

I 5

1-1

r l r l r l

3 .E Invaliditetsgrad

•5 i5

beskattningsbar inkomst

Skatt på livräntan kronor

z

rlrl

© © © ©

© rf rf rf

r l r l r l r l

H WW

CM in in in

mN N M

ffl

©COCOCO

© © © ©

O © © ©

© © © ©

O CM CM CM

©COCOCO

commm

© rf rf rf

©mmm

CM © © ©

oo rf rf rf

CNCOCOCO

r l r l r l r l

r l CM CM CM

r l r l r l

© © © ©

•< X)

2 43 3

rf"

cot^-r-r^ commm

r i in in in commm

in©©© CNCOCOCO

r f oo oo oo rf © © ©

n © © © co rf rf rf

©mmm rf in in in

CO

OTf TjTj • H < © © © © © © ©

O Tf t t rf © © © © © © ©

© rf rf rf m © © © © © © ©

O I TJI I f m © © © © © © ©

IOTJIHTI i n © © © © © © ©

| f l T J T? Tji m © © © © © © ©

CN

H N MTJ1

r l CM CO r f

r l CM CO r f

r l CM CO rf

r l CM CO r f

r: CM CO r f

n

CM

CO

rf

in

©

IS

E

b

,3 B

PC

1-1

rl

o o o o o o

O O O

© © © O O O

CM © rl CM

© O

rf © © ©

r©

O

©

©

© »

© ©

©

CM CM CM

©

rl

O

©

m

© -rf

m rl rf CM CM

O h r l CM rl

O t> CM CM rl .

rf © I> rl rl

CM m rl rl ©

m m o © © ©

n in in CM © ©

© © m

rf ©

CM rl

O O © © © rl rl rl .

rl © rl C<l © © © CM rl

o

O -rf rf rl m © © © ©

© © O

1 280 1 398 1 384 1271

O O ©

o o o o o o

o o

rl I> © © © ©

CM ©

O O © ©

O O O CM CM I>

O O O rl © rf rf m O rf rf m

O ©

© in in © CM CM CM CM

O O O O CM CM CM CM

o o o

O O m

© O O © rf rf rf © CM rl

O O ©

O O rf m © ©

m rl rl rl CM © © ©

O O O O O rf rf rf O CM CM CM rl rl rl rl

O O ©

rl © © © CM CM CM CM

© © © © m © © ©

©

rf rf rf

m © © ©

r» rf rf rf

©

rl rl rl rl

I> rf rf rf m © © © © © © © rl rl T H rl

rl CM ©

rl CM ©

rl CM ©

CM CM CM CM

545 244 ./.1411

O O O O O O rf CM ©

O O O O CM CM CM CM

m m m m

o o o o o o

O O O O O O O O O n CM l> CM CM CM CM

CM CM ©

m

O O ©

O O O O l> rl

rf rf rf m

O O O O i> m m © rl © © ©

© ©

© I>

O O O O O O CM CM (N

"^* ^* ^ ^ O O O O © m o © O rf m © © © © ©

9 280 9 880

o o o

O O ©

CM l> CM I> t^ © © © rf © © l>

300 500 000 500

CM © © r^ i> t>

rf © © © m ©

CM © © © t ^ O l N O

© ©

CM CM CM CM

CM CM rl

21 23 24 26

o o

© ©

O I> ri rf CM © n CM CM CM © rf

© ©

O CM © rl rl rl rl ©

© ©

m ©

mo ©

220 800 260 810

o o o o o o

m O rH © rf © © © rf © CM © rl rl CM ©

CM CM © ©

m rf o o

©

© rl CM CM © CM i> r» rf t^ © CM CM CM CM CM

CJ m

23 25 26 28

©

©

© ©

m O © rf m O © rf m rl r» rl rf m rf ©

928 1 118 1 088 910

i> r»

rl rl rl

© ©

© rf © rl O rl rl __^

© © rf CM rf CM

© © CM rf CM rf © © ©

11 000 11 070 11 480

m

O O ©

© © rl rl l> rl rl

o o

rf © I> t^ I> I> l> ©

m m m m © © © ©

O O o

O O O O CM CM CM CM

m m m m

CM CM CM CM

© rH rf rl

o © © ©

o o o

© rf rf © rl m © rl CM CM CM ©

O

O rf © O © © © O rl rl CM CM

O © © ©

O O

O ©

O ©

in

o

rl rl rl rl

o

CM CM CM CM

•

O o

O rf © rl CM CM CM © O

O

O o o

O

o

m © © © © © © ©

rf

rf

© © © © rf O CM © l>

© © © O O O I> l> I>

rf rf rf

m © © © © © © © rl rl rl rl

rf

© © ©

O

o r» m m

rf ©

©

o m o

o

m © rf © O rl CM © rl rl rl rl

©

©

rf l>

o © © ©

o

© m m m o © © © m © © ©

©

I> l> l>

rl rl rl rl

o © © © © © © ©

l> CM CM CM

© o O

ri in m

m © © ©

©

rf rf rf

m m m m

© rf rf rf m © © © © © © © rl rl rl rl

© rf rf rf m © © © © © Os © rl rl rl rl

O rf rf rf © © © © © © © © rl rl rl rl

O rf rf rf © © CO © © © © © rl rl rl rl

rl CM ©

rl CM ©

rl CM ©

rl CM ©

1 200 1 416 1 416 1 416

O O O O © o

O

© © © rl rl rl

rl © O CM rl rl

m o o m rf rf © m

•

© © © rl rl rl

© © © rl rl rl

O © ©

I> O rf m

© © ©

© © » rl rl rl

©

O rl

© ©

© © © rl rl rl

o

o o o

rf

rl rl rl

CM CM CM

rl

m ©

©

in in in © © ©

rf rf rf CM CM CM

rl

© i> m

CM

CM CM CM

m © CM rf © © © rl rl CM CM CM

.

© ©

t^ rl

m i> ©

©

m o o m

i

©

10 010

©

895 1 116 1 080 930

©

©

11 030

rl © m

CM

10 010

© © m

1 080 1 080 1 080

eo © © co © c^

o © © © o © © ©

© o o

o

[> rl rl rl IM © © ©

o o o

© © © © rf rf rf rf

rf © © © CM CM CM CM

© rf rf rf m © © © © © © © rl rl rl rl

rl CM CO rf

rf

rf

O

rf

O ©

rf

%

Prisindexökning

Ökad skatt på Brutto- livräntan livränta i % av ökning livränkronor tans bruttoökning

138 O O O rl rl rl

O O O rl rl rl

©

©

©mrf

O © ©

©

©

o o ©l> O O

^w

©

a o

m

%

243 E ä O °C3

«

H^HH

o.

.BP o

n

r<«

rf

©

1 938 1 991 rl

rl

16 700 17 800

cMin ©CM © ©

rl rl

18 960 20 090

©

-Oriin© r^I>Orf CM © r f O

5 600 6 100

TH

3 700 3 500 3 500 4 100

O

5 570 5 770 5 830 6 440

årligt belopp kronor

"2 lä 2E 3.S

!-H

170 3 000 3 170

©CMOO © © © © ©rfrf©

CM

bl

ningsbart

«s

© TH CM

7 900 8 370

O

Invalidibeskatt- tetsgrad

FH

<D o c C

O rf CM

2 430 2 599 169 2 565 135 2 227 ./.203

u o B

©

Skatt på livbeskatt- räntan ningsbar kronor inkomst

03 O O O I ^ O I > CMCMCM

2 800 2 500 2 600 3 800

'fi

3 o

•^

rf

,9

-"J X,

'

O O O r f -rf r f CMCMCM

C5^

O

.—

m i>

4 640 4 810 4 920 6 070

>

m r i

© CM

114 96 ./. 84

H

rt

2 064 2 178 2 160 1 980

C ••a

t^om ©mi>

rl

©

© 03

©om in©©

©

o o o o

o o

n rfrf

mm

© © © © © © © ©

r f r f r f r f

riri

o © o o

o m o o

o o

o©

©rfCMrf © © © © rlrlrlCM

m©CMI> © r f © © rlrlrlCM

O r f OCM rfrf

O rl © © © ©

O O O O O rf rf rf r f © © © CMCMCMCM

O O O O O I > t > I > I > © © © CM CM CM CM

O O O r f OCM rfrf

O © O n © © © ©

n r f r f r f r f r f r f r f

- © r i n n m © © ©

© © mm

CMrf rfrf

n r f r f r f © © © © © © © ©

n r f r f r f © C O © © © © © ©

CMrf © © © ©

CMrf CD© © ©

n C M © r f

n C M © r f

riCM

nCM

m

©

r~

©

M c 03

* 3

n

M

r i

<«

%WLf'

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966 1. La Cooperation internordlque.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Systematisk

förteckning

(Biffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen) Justitiedepartementet Lagberedningen. 1. Utsökningsrätt IV. [7] 2. UtsökWJ ningsrätt T. [38] Hyreslagstif:ningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstiftning. [14] 2. Undersökning angående hyressplittrlngen. [15| Arbetspronumorier i författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. [20] 1963 ars markvärdekommitté. 1. Markfrågan I r231 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] " Atomansvari?het III. [29] Vägfraktavtelet I. [36] Utrikesdepartementet InternationeJt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5] Försvarsdepartementet Tygförvaltniagens centrala organisation. [11] Strategi i vast och öst. [18] Skeppsholmens framtida användning. r271 Militärsjukvirden. [35] Socialdepartementet Förenklad s:atsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6] • Omsorger onr. psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32] De statliga undervisningssjukhusens organisation. [37] Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. [43] Aktiv åldringsvård och handikappvård. [45] Smittskyddslagstiftning. [50] Kommunikationsdepartementet Friluftslivet 1 Sverige. Del III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [84] Fordonskombinationer. [41]

Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] 6. Framtidsperspektiv för svensk industri 1965—1980. Bilaga 4. [51] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21] Konsumtionskrediter i Sverige. [42] Värdesäkring av trafiklivräntor. [53] Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3] Arbetspsy ko logisk verksamhet. [40] 1962 års ungdomsutredning. III. 1. Ungdomens förenings- och fritidsliv. [47] Jordbruksdepartementet Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jordbrukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbrukspolitiken. B. [31] Jaktstadgan m. m. [46] Lantbruksnämndernas nya organisation m. m. [49] Skoglig forskning. [52] Handelsdepartementet Ellagstiftningsutredningen. 1. Lagstiftning mot radiostörningar. L22] 2. Lagstiftning om elektriska anläggningar. [39] Sällskapsresor. [25] Prissamverkan och konkurrens. [48] Inrikesdepartementet Bostadspolitiskt kreditstöd. [44]

ESSELTE AB, STOCKOLM 1966

•fcÄr*