Svenska kyrkans gudstjänst. Bil. 5,

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

GllDså

TJANST

beg/avn/ngsgudszyânsten

Statens offentliga

utredningar ww 1981:68

Ey

Kommundepartementet

Svenska

kyrkans gudstjänst

Kyrkliga handlingar

Bilaga 5

Döendet, döden och

begravningsgudstjänsten

Av Pehr Edwall

1968 års kyrkohandbokskommitté Stockholm 1981

Omslag Lars Tempte Jernström Offsettryck AB ISBN 91-38-06351-4 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1981

Innehåll

1.1 Begravningens teologiska bakgrund och innehåll 1.2 Den själavårdande . tillämpningen 1.3 Begravningsritualets liturgiska art . . . .

\O®KIIUI

1.4 Tradition 13 och förnyelse i begravningsritualet 1.5 Den liturgiska aktiviteten i begravningsritualet 17 1.6 Begravningsritualets sociala kontext 18

2 Översikt av begravningsritualen i olika kyrkor 25 2.1 Den romersk-katolska 25 kyrkan 2.1.1 De första århundradena . . 25 2.1.2 Den äldsta romersk-katolska 26 kyrkan 2.1.3 Den senare utvecklingen 28 2.1.4 Den nuvarande 29 ordningen 2.2 Den grekisk-ortodoxa kyrkan 36 2.3 De lutherska kyrkorna 37 2.3.1 Tyskland 37 2.3.2 USA 47 2.3.3 Sverige 50 2.3.4 Danmark 55 2.3.5 Norge 58 2.3.6 Finland 61 2.4 De reformerta kyrkorna 63 2.4.1 Bakgrunden 63 2.4.2 Holland 64 2.4.3 Schweiz 65 2.4.4 Skottland 68 2.4.5 Frankrike 73 2.4.6 USA . . . . 75 2.5 De anglikanska kyrkorna 78 2.5.1 Bakgrunden . . . . . . 78 2.5.2 Utvecklingen efter BCP 1662 79 2.6 Metodistkyrkan 85 2.6.1 England 85 2.6.2 Sverige . . 86 2.7 Svenska Baptistsamfundet 87 2.8 Svenska Missionsförbundet 87

3 Sammanfattande jämförelse. Motiv och utvecklingslinjer i begravningsritualen 89 3.1 Bot/domsmotivet 89 3.2 Uppståndelsemotivet 90

Inledning

1.1 och innehåll

Begravningens teologiska bakgrund

De medeltida handböckerna

i döendets konst (ars moriendi) återspeglar vad som sysselsatte både teologerna och vanliga människor på den tiden: att komma till rätta med dödens problem.

I våra dagar har döden satts på undantag - märkvärdigt nog, kan man tycka. Andra världskriget med dess massdöd, nazismens judeutrotning, de globala katastroferna med tusentals dödsoffer i släptåg - och allt detta förmedlat av press och massmedia, inte minst TV, rakt in i moderna människors vardag: man tycker, att döden borde ha fått en särskilt nära aktualitet för oss som lever i denna tid. Men reaktionen har i stort sett blivit den motsatta. Man har i en skyddsattityd

sökt att tränga undan tanken på döden så långt som möjligt. Den vetenskapligt-tekniska moderna människan upplever döden som en utmaning, ja nästan som något skamligt, säger Roger Daillel. G. Gorer har formulerat det ofta citerade slagordet the pornography of death: det har blivit lika olämpligt att tala om döden i våra dagar, som det var att tala om sex på den viktorianska tidenz.

På senare år tycks emellertid denna inställning långsamt ha börjat att förändras?

Man kan våga datera denna omsvängning till Elisabeth Kübler-Røss bok On Death and Dying (1968) och hennes banbrytande seminarieövningar med döende patienter som frivilliga intervjuobjekt. Hennes bok har kommit ut i millioner exemplar, och hennes dödsseminarier

har fått många avläggare i USA och andra delar av världen. Frågor om döendet och döden (thanatologien) har i växande utsträckning behandlats från teologiska, medicinska, psykologiska och sociologiska utgångspunkter både i vetenskaplig och populär litteratur.

Detta är en positiv utveckling. Döden

är dock vid sidan av födelsen det mest personliga i en människas

existens, något som berör henne som individ och gäller hela hennes personlighet. Det är därför rimligt, att människan gör sig förtrogen med sin död, som en förestående unik händelse.

lDaille, R. 1972 s 22, Hick, J. 1976 s 84f. 2

Gorer, G. 1965 s 192f. Jfr Steinfels, P. 1974 s 1, Schmitt, A. 1976 s 9, Byly, J. 1976 s 19, Aldwinkle, R. 1977 s 22. Ariês, Ph. 1974 s 16, Callois, R. 1951 s 140. 3

Doyle, J. 1974 s 15, Congdon, H. 1977 s 16f.

6 Inledning

Iden moderna dödslitteraturen har man inte sällan diskuterat, om döden skall betraktas som en händelse eller en process. R. S. Morison menar, att döden förefaller att vara en händelse. Men det är endast skenbart så. Livet kommer inte in i den döda materien och gör den levande. Lika litet kan man säga, att livet lämnar den mänskliga kroppen, blir död. Det finns inte något magiskt moment, där livet som därigenom försvinner. Döden är inte ett klart avgränsat ögonblicksfenomen, lika litet som barndom, ungdom eller medelålder är det“. Mot detta invänder t ex Leon Kass, att både födelse och död är transitions, Döden är den faktiska övergången från ett övergångar. levande tillstånd till ett dött. Däremot kan det anses vara en öppen fråga, om övergången som sådan bör betraktas som abrupt eller gradvis5. John har samma uppfattning: döden är en viktig mänsklig och Doyle händelse, som är en del av livets mysterium? C. Duchesneau övernaturlig

sista livsyttring7.

säger, att döden är människans I en nyligen utkommen bok är Elisabeth KübIer-Ross inne på liknande tankar. Döden är en integrerad del av den mänskliga existensten och kan vara en skapande kraft. Utan döden skulle det knappast ha funnits några skalder (Thomas Mann). ”Det finns ingen tanke inom mig, som inte år formad av dödens mejsel (Michelangelo). Motsvarande gäller om etiken och musiken: också där är döden en stark formativ princip. ”Döden behöver inte vara något destruktivt. Döden kan ses som ett av de mest något katastrofalt, i kulturen och livet”. konstruktiva, positiva och skapande elementen Från kristen utgångspunkt borde döden inte uppfattas som någonting främmande. Men å andra sidan kan den kristna synen på döden aldrig stanna vid döden som ett isolerat fenomen, antingen döden sedan mänskligt uppfattas som en process eller en händelse, antingen den ses som en i livet eller som ett hemlighetsfullt skeende utifrån, ett inbrott inbyggd mekanism av det som är alldeles annorlunda.

Bibeln och dödsmotivet

De kristna världen över har helt naturligt försökt att i sina kyrkorna anknyta till vad Bibeln säger om döden, uppståndelsen jordfästningsritual och evigheten. Det är påfallande i hur liten omfattning de olika ritualen präglas av andra tankar kring döden. Den nya thanatologien har mest rört sig i psykologisktsociologiskt-medicinska tankebanor, och i den mån den haft en teologisk anknytning, har denna oftast pekat åt själavårdens håll. Av allt detta finns - i jordfästningsritualen eller i de med några få undantag inga nedslag allmänna motiveringarna för dessa. Vad Bibeln säger om döden, uppståndelsen och det eviga livet är

4 Morison, R. 1974 s 63f. 5 Kass, L. 1974 s 71f. 5 Doyle, J. 1976 s 24. 7 Duchesneau, C. 1972 s 86. 3 Kübler-Ross, E. 1975 s 2f.

Inledning

emellertid ingalunda entydigt.

Det bibliska stoffet spänner över ett brett spektrum. Där är å ena sidan Predikarens förnekande

av liv efter döden, å andra sidan evangeliernas frimodiga uppståndelsetro. Inte minst i fråga om det som ligger närmast bortom döden (mellantillståndet) pekar det bibliska vittnesbördet i olika riktningar: är de bortgångna döda? sover de? lever de ett medvetet liv? Alla dessa frågor kan egentligen besvaras jakande utifrån det bibliska materialet.

Detta ställer jordfästningsritualens författare inför en svår uppgift, när det gäller att tolka och utvärdera det spröda och antydande bibliska stoffet. Man kan i ett jordfästningsritual välja det ena motivet eller det andra eller en kombination av flera. Man gör det givetvis hela tiden i en medveten strävan att hålla sig så nära intill Bibeln som möjligt. Kanske man kan uppfatta denna strävan som en sorts ”biblicism. Den bör nog snarare ses som ett försök att tolka och uttrycka Bibelns budskap så långt man förmår. Man vågar detta försök i medvetandet, att det för de berörda människorna i deras allvarliga situation inte duger med mindre än Guds Ord._

I de äldre jordfästningsritualen koncentrerades uppmärksamheten mera på de bibliska motiv, som berörde domen och den slutliga uppstândelsen från de döda. Detta ledde till att jordfästningsordningarna

i hög grad kom att präglas av botstämning och reningsriter. Särskilt markant är detta i den äldre romersk-katolska jordfästningsordningen med dess Dies irae

(Vredens

dag).

I senare ritual har slutperspektivet så att säga förkortats. Domen synes stundom ställas samman med dödsögonblicket. Den dubbla utgången träder i bakgrunden: Gud vill att alla människor skall bli frälsta. Gud har möjlighet att arbeta vidare med en människa efter döden: Gud är en Gud för levande och inte för döda, ty för honom leva alla (Mark. 12:27). Skärselden var ett försök att utforma traditionella

den tanken i bot/reningsschemats kategorier. I våra dagar har skärseldsmotivet trätt tillbaka på romersk-katolskt håll. Men föreställningen om en pedagogisk/religiös utveckling av den döde under mellantillståndet tycks vinna terräng även utanför den romersk-katolska kyrkan.

Alla de nyare begravningsritualen betonar starkare uppståndelsens påskmotiv. Därmed

har också dopet knutits närmare till jordfästningen. Ty dopet är att dö och uppstå med Kristus (Rom 6). Den lekamliga döden innebär för den kristne, att dopets förebildande och föregripande skeende fullbordas. Döden är besegrad och blir för den kristne en tjänare, som för honom fram till hans bestämmelse

som döpt: att äntligen och slutgiltigt dö från det gamla och uppstå till det nya livet.

Denna påskorientering är särskilt tydlig i den nya romersk-katolska riten, men i olika utformning hos

går den igen i alla nyare begravningsritual kyrkorna världen över.

Den i det följande lämnade översikten av de olika begravningsordningarna ger detaljerade belägg för detta allmänna konstaterande.

Men bortsett från denna i och för sig genomgripande har

förändring begravningsritualen i stort varit konservativa. Man har i de olika kyrkorna varit betydligt mera beredd till förnyelse och förändringar, när det har gällt mässordningarna, än när det har varit i

fråga om förrättningsritualen

Inledning

allmänhet och begravningsritualet i synnerhet. Man tycks här ha känt sig mera bunden av Bibelns ord och den kyrkliga traditionens mönster och mindre öppen för nya synpunkter på döden och döendet.

1.2 Den själavårdande tillämpningen

Begravningen innebär, att det bibliska budskapet om döden och uppståndelsen på ett själavårdande sätt tillämpas på dem som är berörda av det aktuella dödsfallet. Denna tillämpning kan inte begränsas till begravningsakten. Själavården måste sättas in både före och efter denna. intar dödsberedelsen och det som sker I den äldre pastorala litteraturen kring ett dödsfall ett brett rum. Men även i nyare tid har själavården kring dödsfallet ägnats stor uppmärksamhet. Elisabeth Kübler-Ross har skisserat fem stadier i sorgearbetet: denial, anger, bargaining, depression, acceptance (förnekande, vrede, resonemang,

depression, accepterande)1.

Roy Bransonz, Richard Schultz Denna indelning har inte stått oemotsagd. och D. Aderman3 har för sin del funnit det svårt att kliniskt bekräfta detta förlopp. Andra forskare har valt en helt annan indelning. Tre faser (chock, lidande, rehabilitering) möter sålunda hos Bowlby, Kreis, Pattie, Engel och Pollock. W. Oates räknar med sex faser (chock, bedövning, kamp mellan fantasi och verklighet, sorgens genombrott, selektiv hågkomst och accepterande). Fyra faser möter hos D. Fulcomer: chock, det sekundära stadiet (post-immediate), övergångsstadiet och repatteringmb bidragit till att fördjupa och förfina det Utan tvivel har dessa iakttagelser handlandet i samband med ett dödsfall. pastorala En ofta förekommande hänger samman med tanken, att själavårdsfråga den allsmäktige Guden bestämmer en människas livslängd och genom döden kallar henne bort från detta livet. I den moderna har föreställningen om Guds allmakt tonats teologin ner. Man har påpekat, att allmakten i Bibeln möter oss under kampens villkor. Från Gamla testamentet kunde t ex erinras om Psaltarens kungapsalmer. De vad man stundom har benämnt jerusalemstraditionen: Gud är uttrycker konung på Sion. Hans välde gäller inte bara Israel utan hela hans skapade värld. Denna värld är i uppror mot sin rätte Herre och ansätter hans makt. Guds folk ropar därför till Sions konung, att han skall blotta sin arm och låta sittnfolk segra över Guds och Israels fiender. Annu framträder liknande motiv i Nya testamentet. Guds tydligare allmakt möter oss i Jesus Kristus under ringhetens och kampens villkor. Korset är det slutliga tecknet för kärlekens gudomliga makt, som segrar genom kamp, lidande och offer.

1 Kübler-Ross, E. 1968 s 10f 0 passim; Byly, J. 1976 s 39f. 2 Branson, R. 1977 s 464f. 3 Schultz, R. o Aderman, D. 1974 s 137f. 4 Spiegel, Y. 1973 s 57f.

I denna utformning har tanken på Guds allmakt en själavårdande funktion.

Gud har själv genom Jesus Kristus identifierat sig med människans nöd och utblottning, med människans kroppsliga och själsliga lidande, ja med människans död. I allt detta har han dolt och uppenbarat sin kärleks segrande makt.

Däremot är tanken att den allsmäktige Guden förutbestämmer allt som sker, t ex en människas hastiga bortgång, inte något som ligger inneslutet i det som ovan sagts. I själva verket är uppfattningen, att Gud är orsaken till allt som sker, ganska sen. Den möter först i skolastikens kausalitetsschema och kan knappast beläggas som egentligen biblisk. Snarare synes den bygga på sena filosofiska premisser.

Som en sammanfattning kan sägas, att begravningsritualet liksom det pastorala handlandet kring ett dödsfall måste ge uttryck åt vad Bibeln lär om döden och uppståndelsen och göra detta så, att det tar hänsyn till de sörjandes situation och där sökertillämpa det kristna budskapet på ett medmänskligt och själavårdande sätt.

1.3 Begravningsritualets liturgiska art

Begravningsritualet är ett kasuellt ritual, utformat utifrån en bestämd situation (casus). Det syftar till att på ett värdigt och kristet sätt föra en död människa till graven.

Casus är i sig själv allmänmänsklig. Den är tämligen oberörd av teologiska och filosofiska bedömningar. En människa är död, och hennes bortgång väcker naturlig sorg och saknad hos en grupp efterlevande. Vissa sociala mekanismer träder i funktion: släktrelationerna aktualiseras, kontakter med vänner och grannar tar sig olika uttryck. I ett senare kapitel skall det sociologiska mönstret kring jordfästningen behandlas.

Men till detta allmänmänskliga kommer så den religiösa sidan av saken.

Människan upplever döden som ett möte med det som är främmande och skrämmande, utifrån och oroande. Dödens majestät har en existentiell dimension. Döden är ett oväntat hugg mot centrum, ett inbrytande i det vanliga av det som är annorlunda. Det är därför inte överraskande, att ett dödsfall och en begravning hänförs till den religiösa kategorien även av människor, som i vanliga fall inte är direkt religiösa. I sin osäkerhet och ovisshet inför dödens plötsliga närhet söker sig människan spontant och oreflekterat åt religionens håll. Det är därför knappast förvånande, att så många människor begär en kyrklig begravning och uppfattar kontakten med prästen som den religiöse fackmannen som något naturligt.

Kyrkan kan uppleva denña allmänt religiösa reaktion som ett positivt drag men också som ett problem.

Det är ju ingalunda utan vidare klart, att de efterlevandes tankar har någon kristen anknytning. Många gånger är det i stället frågan om en inte verbaliserad religiositet, som kanske inte har något medvetet samband med kristendomens lära om döden, uppståndelsen och det eviga livet. Snarare är det väl så, att man värjer sig mot tanken att livet skulle vara endast dessa

korta och skenbart tillfälliga år på jorden. Inför dödens definitiva faktum, inför dödens slutgiltiga gränsbom söker man sig trots allt hän mot den paradoxala förväntan, som det kristna evighetshoppet innebär.

Iden franska thanatologiska litteraturen har begravningens relation till den allmänna folkreligionert behandlats ganska utförligt.

J. Potel konstaterar, att begravningen är en av de speciella punkter, där den folkliga religiositeten finner uttryckl, och i en särskild pastoralteologisk och sociologisk undersökning av den kristna begravningsordningen karakteriseras denna folkreligiositet som en förteologisk och förkateketisk företeelse?

C. Duchesneau ställer frågan, om en begravning kan vara trovärdig, när de som deltari den inte omfattar den kristna tron. Han svarar, att det allmänna religiösa medvetandet och känslan för något heligt inte kan utdömas utan vidare. De vilar på en intuitiv känsla för det eviga, och den är inte främmande för den kristna tron. Men det gäller att fylla denna allmänna känsla med evangeliets innehåll. . . Det gäller att finna en pedagogik, som kan väcka och fostra tron utifrån de faktiska förutsättningarna hos individen och grup-

pen3.

Denna uppgift är inte enkel.

Kyrkans begravningsakt måste vara så vid, att den kan uppfattas som ett svar på även de vaga religiösa förväntningarna, så mänsklig och varm, att den kan kännas som rent mänsklig tröst och omvårdnad, så ljus, att den inte gör sorgen svartare och tyngre att bära.

På samma gång måste kyrkans begravningsritual ge klart uttryck åt den kristna synen på döden, uppståndelsen och det eviga livet. Det är uteslutet, att kyrkans ritual skulle kunna stanna vid döden, saknaden och minnet. Det måste kasta evighetens ljus över dessa mänskliga fakta och vittna, medmänskligt, fast och varmt, om det som kan förvandla döden och göra den till evighetens port: Kristi död och uppståndelse, den kristnes förening med honom genom dopet och tron, hoppet om uppståndelsen och det eviga livet“.

Det är nog ingen tvekan om att de olika kyrkornas begravningsritual världen över mera har inriktat sig på den kyrkligt-teologiska sidan av begravningen och mindre på den psykologiskt-sociala. I och för sig är detta begripligt. Men i det läge, som den allmänna sekulariseringen har skapat, ställs ökade krav på begravningsritualets pedagogiska utformning. Målsätt-

och ningen måste vara att uttrycka den kristna synen på döden, uppståndelsen evigheten men att göra detta på ett så enkelt sätt, att budskapet blir fattbart och upplevs som angeläget.

Enkelhet behöver och bör därvid inte vara detsamma som anpassning, så att man beskär det kristna innehållet. En pedagogisk avpassning är däremot här - som annars - en viktig uppgift för kyrkans liturgi.

lPotel, J. 1973 s 86. 2 Funérailles chrétiennes 1975 s 14f. 3 Duchesneau, C. 1972 s 88f. 4 Duchesneau, C. 1972 s 91 säger: Genom begravningen uppenbarar kyrkan vad som är innefattat i Kristi död och uppståndelse. För detta är kyrkan, som Kristi döds och uppståndelses sakrament, tecknet i världen. Jfr Colly, M. 1974 s 23f samt 1972 s 40f.

Inledning

Det förefaller, som om de flesta av de i det följande presenterade begravningsritualen knappast tycks ha upplevt denna problematik.

De rör sig hemvant inom de teologiska referensramarna, utan att mycket bekymra sig om marginalgrupperna. Det tycks i regel ha varit naturligare för kyrkorna att finna en teologiskt godtagbar form för begravningsritualet än en mänskligt angelägen. Därför har flertalet av ritualen en restaurerande hållning: man försöker att gestalta en begravningsliturgi, som är så trogen som möjligt mot det egna samfundets liturgiska och dogmatiska tradition. Exempel på detta är de tyska ritualen från sekelskiftet, som i anknytning till Wilhelm Löhe och den liturgiska väckelsen ville restaurera begravningsordningen efter förebilder från den lutherska och anglikanska reformationen. Ett annat exempel är de anglikanska alternativa liturgierna (AS I- III), där BCP 1662 markerat är förebilden. Ett tredje exempel är de holländska reformerta kyrkorna och deras anknytning till kalvinismens första oliturgiska period med dess sträva avvisande av begravningsritual överhuvud taget.

Det konservativa draget i begravningsliturgierna visar sig vidare på så sätt, att man i allmänhet söker gestalta ordningen för begravningen efter kyrkans traditionella huvudformer för gudstjänsten, nämligen mässan och tidegärden.

Mässan För den romerska kyrkan är en anknytning till mässan självklar. Mässoffret är centrum i kyrkans liturgiska liv, och alla viktiga gudstjänsthandlingar av sakramental typ dras därför gärna in i mässans kraftfält, t ex vigningshandlingarna. Den romersk-katolska begravningen är alltjämt principiellt ansluten till en rekviemmässa, även om vissa uppmjukningar har skett efter 1969. Samtidigt är anknytningen till dödsofficiet bevarad, genom riterna i sorgehuset och vad som i övrigt föregår och efterföljer rekviemmässan.

Inriktningen på mässan som begravningens naturliga ram möter också utanför den romersk-katolska kyrkan.

Även på lutherskt och reformert håll möter en liknande anknytning till mässan. Man kan konstatera, att detta i de flesta fall hänger samman med en allmänt ”högkyrklig” syn på gudstjänsten och liturgien.

På lutherskt område är detta tex fallet i den amerikanska Burial of the Dead (1976) och i Michaelsbruderschafts liturgi (1962) samt i den danska jordfästningsordningen 1963 (Prøveritualbogen) och den norska 1976.

På anglikansk botten möter samma fenomen i de anglikanska AS I - III samt i de amerikanska liturgierna PBS 24 (1967), STU (1971) och Prayer Book 1976.

I samtliga dessa begravningsordningar förutsättes, att nattvardsmässa skall kunna firas i anslutning till begravningen. En antydan i samma riktning möter på schweiziskt reformert område (nedan s 66).

Men även där man inte räknar med begravning i samband med nattvardsmässa, är det uppenbart att det är söndagens huvudgudstjänst, som i regel har stått mönster för jordfästningsritualet.

Detta gäller inte bara de tyska liturgierna från sekelskiftet utan t ex även den tyska lutherska agendan från 1964 och de fyra andra tyska liturgier, som i det följande presenteras och analyseras. Man kan vidare fastställa, att även

de schweiziska reformerta begravningsritualen har söndagens huvudgudstjänst som modell. Den reformerta skotska riten 1977 anknyter på ett mycket markerat sätt till huvudgudstjänsten, bl a genom att ta med syndabekännelsen och Kyrie, läsningar ur både Gamla och Nya testamentet samt trosbekännelsen. Motsvarande gäller den amerikanska presbyterianska begravningsordningen 1976.

Den finska kyrkans begravningsrevision (1980) är på samma linje.

Tidegärden

Till tidegärden anknyter BCP 1549 och i viss utsträckning de därur härledda ritualen.

Av de nedan refererade begravningsordningarna är det kanske främst den lutherska amerikanska Service Book and Hymnal (1958), som medvetet bygger upp riten efter tidegärden, med psaltarrecitation, responsorier och Nunc dimittis/Benedictus.

Det är dock värt att konstatera, att den lutherska amerikanska ordningen 1976 har övergivit försöket att utforma begravningen inom tidegärdens ram och i stället lägger fram en ordning, som medvetet ansluter sig till mässan.

Ioch för sig är det föga överraskande, att samtliga ritual innhåller mer eller mindre omfattande anknytningar till tidegärden, främst dödsofficiet.

Psaltarläsningarna är en sådan punkt.

Visserligen kan psaltarläsningarna/psaltarsången stundom mera ha karaktären av en kort introitustext och därmed snarare peka åt mässans håll. Detta

i de nyare tyska liturgierna och delvis i BCP-traditionen. synes vara fallet Men en återklang av dödsofficiet möter utan tvivel i den nya romerskkatolska ritens psaltarläsning i sorgehuset och i psaltarsången under gravprocessionen, i de nyare tyska lutherska liturgiernas psaltarläsning/sång under gravprocessionen (1964), i sorgehuset eller på kyrkogården (W, KW I), i den lutherska amerikanska Burial of the Dead (1976) vid graven och i de anglikanska AS I - III under processionen, i kyrkan och vid graven.

Man kan tveka, om psaltarläsningen anknyter till mässan eller tidegärden i den reformerta amerikanska Book of Common Worship (1976).

J ämte psaltarpsalmerna kan två andra liturgiska moment ge en antydan om ritualens liturgiska anknytning. Det gäller dels Nunc dimittis/Benedictus, dels den apostoliska trosbekännelsen. Det förra hör samman med tidegärdens completorium resp vesper, det senare med mässan.

Canticum möteri begravningsritualet i den amerikanska lutherska Service Book (1958) iform av Nunc dimittis eller Benedictus samt i den amerikanska anglikanska PBS 24 och STU 1971. Benedictus återfinnes även i det reformerta Bernritualet som en alternativ läsning vid graven. Nunc dimittis är alternativ läsning i det norska ritualet 1976.

I det lutherska amerikanska ritualet Burial of the Dead (1976) ingår Nunc dimittis, men det utgör här en del av nattvardsmässan.

Det är egentligen överraskande, att Nunc dimittis inte förekommer oftare. Denna text förefaller närmast självklar i ett kristet begravningsritual.

Den apostoliska trosbekännelsen kan visserligen fakultativt föregå completoriet men är i sig själv ett moment i mässan/huvudgudstjänsten.

Inledning

Att den nya romersk-katolska riten (1969) innehåller trosbekännelsen är naturligt, eftersom denna ordning i princip hör samman med rekviemmässan. I de nedan refererade tyska lutherska liturgierna återfinns den apostoliska trosbekännelsen endast i agendan 1964 (vid graven). I den amerikanska lutherska Service Book (1958), till som anknyter tidegärden, saknas den apostoliska trosbekännelsen. Den senare Burial of the Dead (1976), som däremot anknyter till mässan, har trosbekännelsen efter griftetalet. Iden skotska reformerta liturgien (1977) utgör den apostoliska trosbekännelsen ett moment efter griftetalet. Även i övrigt anknyter denna ordning markerat till huvudgudstjänsten. Av de schweiziska reformerta liturgierna har Bern den apostoliska trosbekännelsen vid graven och Zürich en trosbekännelsepsalm i kyrkan. Den reformerta amerikanska liturgien 1976 ställer trosbekännelsen efter griftetalet. - De anglikanska begravningsordningarna (AS I III) saknar trosbekännelse, men i AS III ingår en bön med credokaraktär vår (Herre, Fader...). Vad slutligen angår det svenska begravningsritualet är dess anknytning till mässa eller tidegärd mycket oklar. Den svenska kyrkan är i själva verket rätt ensam om att ha försökt att utforma begravningsordningen utan direkta förebilder. Det är i liturgiska och för sig rimligt, att ett kasuellt ritual i första hand siktar på casus och inte sneglar åt andra liturgiska ordningar. Risken med en sådan metod är, att man hamnar på den li.turgiska allmänningen.

1.4 Tradition och i

förnyelse begravningsritualet

Genomgången av de i följande kapitel refererade och analyserade ritualen visar, att de i regel präglas av en rätt stark traditionalism. Som ovan sagts gäller detta också de kyrkor, som i fråga om högmässan/ huvudgudstjänsten kan ha visat viljan till uppbrott från de hävdvunna mönstren. Men när det gäller har man varit begravningen tydligen försiktigare. Detta är för övrigt utmärkande inte bara för begravningsordningen utan för förrättningsritualen över huvud: de är genomgående konservativare i formen än de nya mässordningarna. Detta kan bero på flera omständigheter. Till att börja med är förrättningsritualen De blir för engångsritual. lyssnaren inte så lätt nedslitna som huvudgudstjänstens liturgi och behöver därför inte förnyas i samma utsträckning. Vidare är många av deltagarna i förrättningen människor, som ganska sällan deltar i någon gudstjänst. De har inga särskilda förväntningar på kyrkans liturgi. De utgår från att den skall ligga åtskilligt över det vardagliga planet, vara högtidlig och i det stora hela obegriplig. De är inte vana vid att aktivt delta i en gudstjänst eller att aktivt lyssna. Därför är kravet, att det som sägs i en liturgi skall vara begripligt, inte utan vidare ett krav, som ställs av de förrättningskristna”. De är tvärtom inställda på att det som säges i kyrkan

inte är begripligt. Det är för dem rätt oviktigt, om det är begripligt eller inte, eftersom de förutsätter, att det ändå inte är av intresse för dem.

Slutligen är jordfästningsritualet ett konservativt och högtidligt ritual redan på grund av den situation, där det hör hemma. Allvaret i begravningsakten inbjuder inte till de alldagliga tonfallen. Det numinösa i döden slår igenom i ritualet. När en människa står inför evighetsperspektivet så naket nära, som hon gör det vid en begravning, väntar hon sig inte vinnande folkliga grepp utan allvar och högtidlighet.

Men detta fritar inte kyrkan från att försöka gestalta en begravningsordning, som är så begriplig och engagerande som möjligt. En sådan strävan utesluter ingalunda allvar och högtidlighet, lika litet som den utesluter vare

/ sig en biblisk förankring eller en personlig och medmänsklig ton.

Av de liturgier som i det följande presenteras, är det fyra,

egentligen/Keira

som förefaller att på allvar ha försökt att finna en modernare spr/åklig form: begravningsordningen för Kurhessen-Waldeck alt II (1971), den amerikanska presbyterianska begravningsriten (1976), den skotska reformerta riten, alt II (1977) och den franska reformerta kyrkans begravningsritual (1962).

Alla dessa liturgier är av relativt nytt datum. Kanske detta antyder en ny trend i fråga om begravningsritualets utformning?

Men faktum kvarstår: alla de övriga ritualen - även de som hör hemma på 1970-talet - rör ett bibliskt mättat och teologiskt avancerat

sig med språk.

Denna iakttagelse aktualiserar frågan, för vilka kyrkans begravningsritual egentligen är avsett.

Skall jordfästningen avpassas för de förrättningskristna eller för de kyrkokristna, som gör allvar av sin kristendom och lever med i församlingens liv?

Det är inte lätt att konstruera ett ritual, som passar för båda kategorierna. Det skulle förefalla naturligt, om man försökte åstadkomma två ritual, båda givetvis med full kristen täckning, men det ena enklare till form och innehåll, det andra rikare både liturgiskt och bibliskt/teologiskt.

En sådan lösning tycks endast ha prövats inom den franska reformerta kyrkan.

Man kan förstå de övrigas tvekan. Det blir ingen enkel sak för officianten att avgöra vilket ritualalternativ han skall använda. Kanske man ändå måste beklaga, att försöket inte har gjorts.

När det gäller frågan om vad som är traditionellt och vad som är nytt i begravningsritualet, får man inte låta uppmärksamheten stanna vid den yttre gången i den liturgiska ordningen eller detaljformuleringarna i bönerna och andra liturgiska moment. Det avgörande är naturligtvis innehållet i ritualet.

När Vaticanum II fattade sitt beslut angående den nya begravningsriten, var detta teologiskt motiverat. Det gällde att skapa en ordning, som gav klart uttryck åt påskens teologil.

Det föregående ritualet hade starkt dominerats av temat synd-dom-rening och innehållit absolutions- och reningsriter, som avsåg den döde. Den nya

*Se ovan s7.

Inledning 15

ordningen 1969 har strukit absolutionen, fyllt rökelse- och vigvattenceremonierna med ett nytt innehåll och låtit texter och böner få sin avgörande prägel av påsken och dess evangelium. En motsvarande tendens i alla modernare finns begravningsritual. Döden som syndens lön, domen som det eskatologiska slutperspektivet, den dubbla utgången som en oroande risk är motiv, som man mera sällan finner i de senare ordningarna, även om de inte helt saknas. Denna innehållsliga nyorientering återspeglas i ritualens böner och inte minst i urvalet av textläsningarna, som i stort anknyter till påsktron och utifrån denna understryker det kristna och det hoppet om uppståndelsen eviga livet.

Begravningsformeln

En punkt bör kanske särskilt granskas, nämligen begravningsformeln.

1. Bakom samtliga förekommande begravningsformler ligger den sträva tanken i 1 Mos 3:19: ...till dess du vänder åter till jorden, ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” Den mest ordagranna anknytningen till den bibliska förebilden finner vi i KO Dessau 1532: Du är av jord. Jord skall du åter varda.” KO Waldeck 1556 kompletterar med den gammaltestamentliga förlagan den evangeliska uppståndelsetanken: Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Må Herren Jesus uppväcka din kropp och din själ, att du må återuppstå med de rättfärdiga på den yttersta dagen. Denna tidiga tyska tradition med dess bibliska förankring återspeglas i den svenska reformationstidens formel: Av Jord skall du jord är du kommen. åter varda. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen. Samma formulering möter även i KO Preussen 1895, som i likhet med många agendor kring sekelskiftet medvetet anknöt till reformationstiden. Formeln lever kvart ex i KW, alt III, där dock slutraden Jesus Kristus skall uppväcka oss på den yttersta dagen kan utgå. Det är intressant, att den traditionella lutherska formeln även går igen i den amerikanska lutherska Service Book and Hymnal 1958, som på många punkter anknyter till skandinavisk tradition. Alt II har där följande formulering: Stoft är du. Stoft skall du åter varda. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall på den yttersta dagen uppväcka dig från de döda. Men det är betecknande, att denna nordiskt influerade formel har fallit bort i den nya amerikanska lutherska begravningsordningen 1976. Man har gett upp inför det tydligen övermäktiga trycket från den anglikanska traditionen. De svenska frikyrkorna har trots sina skiftande teologiska anknytningar genomgående anslutit sig till den traditionella lutherska dock med formeln, alternativet 1 Kor 15:42(-43): så SMF och SBS.

2. Den mest inflytelserika varianten av den gammaltestamentliga är förlagan formeln i Book of Common Prayer 1662. Den lyder: ”Då det har behagat den allsmäktige Guden att i sin stora nåd

Inledning

kalla hem till sig vår avlidne käre broders själ, antvarda vi hans kropp åt jorden: Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft, i det säkra och vissa hoppet om uppståndelse och evigt liv genom vår Herre Jesus Kristus, vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver lik hans härlighetskropp, efter den kraft varmed han kan underlägga sig allt. Denna formel återfinns helt naturligt i AS I- III, som för BCP-traditionen vidare. BCP-formeln innefattas även i det skotska reformerta ritualet 1977, i det anglikanska amerikanska PBS 24 1967, STU 1971 och PB 1976 samt i de lutherska amerikanska liturgierna 1958 (alt I) och 1976. Det bör anmärkas, att AS I dels upptar BCP:s ovan angivna formel, dels en till jord... ingår. Den alternativa formeln nyare, i vilken dock orden ”jord lyder: Vi befaller i dina barmhärtiga händer, du nåderike Fader, vår avlidne broders själ och antvardar hans kropp åt jorden: Jord till jord. . .Vi bönfaller din oändliga godhet att ge oss nåden att leva i din fruktan och kärlek och dö i din barmhärtighet, så att när domen kommer, som du har anförtrott åt din älskade Son, både denne vår broder och vi må finna nåd för dina ögon. Förläna detta, du barmhärtige Fader, för Jesu Kristi skull, vår ende Frälsare, Medlare och Förebedjare.” att i begravningsformeln utesluta de AS III anger märkligt nog möjligheten karakterisktiska orden jord till jord...”. Formeln i AS III lyder: Vi har befallt NN åt Guds barmhärtiga beskärm och antvardar nu hans ”Jord till i det säkra och vissa hoppet om kropp åt graven: jord..., till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre, som dog, uppståndelse begravdes och uppstod för oss. Honom vare ära i evighet.” formeln möter även på tysksprâkigt område, tex i det Den anglikanska ritualet 1964, HN, KW och M samt i den reformerta tyska lutherska schweiziska Z-liturgien, som i flera avseenden visar sitt beroende av sydtysk

jordfästningsrit. Denna till BCP torde delvis ha sin förklaring i den tyska anknytning omständigheten, att Wilhelm Löhe och andra, som under 1800-talet arbetade för en förnyelse av den tyska gudstjänsten och även av begravningsritualet, sökte sina förebilder både i den tyska reformationen och i BCP. Även Nederlandse Hervormde Kerk (reformert) följer BCP-formeln.

3. Från dessa klart dominerande huvudtyper finns några få avvikelser. Den amerikanska presbyterianska begravningsordningen 1 976 har följande formel: ”Allsmäktige Gud, vi befaller åt dig vår broder NN, i förtröstan på din kärlek och barmhärtighet och i tron på löftet om uppståndelse till evigt liv. ritual är likaledes avvikande. I det av F.M. Två baptistiska amerikanska The Broadman Ministers Manual 1969 saknas helt begrav- Segler utgivna I J .L. Christensens Funeral Services for Today 1977 har varje ningsformel. ritual en särskild formel. Det schweiziska reformerta G-ritualet har ingen egentlig begravningsforalt c, läses en psalm av Paul Gerhardt i dess ställe. mel, och i Z-ritualet,

Inledning

4. Den tredje huvudtraditionen är den romersk-katolska.

Det led i den romersk-katolska begravningsordningen, som avser den dödes anbefallande åt Gud och en sista avskedshälsning commen-

(Ultima

datio et valedictio) har inte något direkt samband med någon av de ovan refererade huvudtyperna.

Den inledande bönen (invitatio) lyder:

Då

vi nu fullgör de kristnas sedvänja att begrava den mänskliga kroppen, ber vi förtröstansfullt Gud, för vilken alla är levande, att denne vår broders kropp, som nu begraves i ringhet, må uppväckas i kraft och härlighet och att hans själ må få del med de heliga och trogna. Var honom barmhärtigi domen, så att han, frälst från döden, fri från skulden, försonad med Fadern, buren hem på den gode Herdens skuldror, må få fröjdas i en evig glädje i de heligas gemenskap i den evige konungens rike.

Efter ceremonierna med vigvatten och rökelse följer bönen: I dina händer, barmhärtige Fader, befaller vi vår broders själ, i det vissa

hoppet, att såsom han nu har blivit begraven som alla de i Kristus hänsomnade, han också skall uppstå med Kristus på den yttersta dagen. Vi tackar dig för allt det goda du skänkt din tjänare under hans jordeliv, för att dessa gåvor skulle för oss vara tecken på din godhet och de heligas gemenskap i Kristus. Herre öppna i nåd dina öron för våra böner, så att paradisets portar må upplåtas för din tjänare och även vi i vår övergivenhet må finna tröst i trons ord, tills vi alla uppstår i Kristus och så för evigt får vara med dig och vår broder.”

1.5 Den liturgiska aktiviteten i

begravningsritualet

I inledningen till Michaelsbruderschafts agenda 1962 framhåller W. Lotzl, att begravningen ofta samlar så många ovana deltagare, att ritualet i utgångsläget måste ta hänsyn till detta. Akten måste självfallet utformas kyrkligt, men den måste hållas fri från inslag, som deltagarna inte uppfattar som meningsfulla. Detta innebär, att man får avstå från responsorier och växelläsningar, antifoner, versiklar och litanior, eftersom sådana moment förutsätter församlingens aktiva medverkan. Psaltaren bör visserligen inte

i saknas, men sjungen psalmodi är inte tänkbar. Textläsningarna bör v a korta och begripliga och bönerna ha en enkel och församlingsmässig folü Ritualet skulle kunna begränsas till begravningsformeln, bön

textläsning, och förbön, psaltarläsning och psalmsång.

Lotz synpunkter präglas av församlingsprästens konkreta erfarenheter från många begravningstillfällen. Det kan faktiskt vara svårt att få deltagarna i en begravning att ens öppna sin mun i psalmsången. Att räkna med deras medverkan i någon mera kvalificerad aktivitet förefaller inte

liturgisk realistiskt?

Å andra sidan är begravningen en gudstjänst. I inledningarna till många av de i det följande granskade ritualen betonas det, att begravningen bör firas i kyrkan och i församlingens närvaro och utformas som en gudstjänst. Men en

1 Jfr nedan s 42. 2 Jfr Daille, R. 1972 s 48, Potel, J. 1973 S94f.

gudstjänst utan församlingens liturgiska medverkan blir ingen riktig gudstjänst. Antingen begravningen håller sig närmare mässans eller tidegärdens form, bör det sålunda ges utrymme för församlingens aktiva medverkan. Annars blir ritualet en lång prästerlig monolog.

Samtidigt bör man ha i minne, att de som deltar i en begravning ofta är trötta människor, utvakade och förgråtna. Många av deltagarna är närvarande av mera formella skäl, av hövlighet och konvenans. Det är med andra ord inte söndagsförsamlingens medlemmar, som möter upp vid begravningen, annat än i undantagsfall3. Därför blir begravningsmenigheten ofta mera en allmän samling än en bedjande församling4.

På samma gång motsvarar begravningen den allmänna religiositetens behov av riter. Begravningen markerar de efterlevandes plikt mot den avlidne och familjens sociala ställning, ger uttryck åt de sörjandes vördnad för den döde och svarar mot resterna av ett kristet trosarv5.

Men även om man gör vissa medgivanden utifrån psykologiska och sociologiska utgångspunkter kan ändå inte kravet på att begravningsmenigheten i görligaste mån fungerar som en aktiv församling eftergivas.

Särskilt tidligt framträder detta krav i den amerikanska lutherska Burial of the Dead 1976. Där framhålles i inledningen, att t ex församlingssången bör utformas så, att deltagarna i begravningen engageras (alternatimsång föreslås). Församlingsacklamationer ingår i ritualet i inledningspartiet och efter texterna. Bönerna är delvis av litanietyp.

Liknande synpunkter tycks ligga bakom den amerikanska presbyterianska ordningen 1976, som innefattar bl a växelläst Herre, kom till min räddning (Adiutorium) och gemensamt läst trosbekännelse.

Även för svenska förhållanden är det angeläget, att begravningsritualet inte får en passiv framtoning.

Det är möjligt, att man därvid får räkna med alternativa ritual med enklare och rikare utformning, det förra använt när deltagarna i begravningen är ovana att fira gudstjänst, det senare när de har gudstjänstvana.

1.6 Begravningsritualets sociala kontext

Begravningen som övergångsrit

Begravningsritualet hör till de s k övergångsriterna, rites de passage.

Termen kan föras tillbaka till A. van Gennep (1909). Den har senare bearbetats av bl a D. Chapple, S. Coon och A. Straussl.

Begravningen som övergångsrit markerar, a) att ett personligt samband avbrytes (med familjen, med arbetslivet), b) att en relation till omvärlden upphör (vänkretsen, föreningslivet), och c) att en anknytning till samhället försvinner. Allt detta har en genomgripande inverkan på de efterlevande.

Övergångsritens funktion är att föregripa och symboliskt framställa vad dödsfallet innebär för de efterlevande, dvs visa vägen in i den nya

3 Potcl, J. 1973 s 100f. 4 Ibm s 94f. 5 Duchesneau, C. 1972 s 89. lChapple, D. och Coon, S. 1942 s 56f. Strauss, A. 1969 s l3f.

situationen, fungera som en kontroll över det emotionella, lindra oron och underlätta gruppintegrationen. Genom övergångsritens offentliga karaktär får den enskilde hjälp att se sin individuella sorg insatt i ett vidare sammanhang?

R. Neidhardt anger kort och träffande övergångsritens uppgift så, att den hjälper till att hantera det ovanliga som något vanligt. Riten har därmed en

avlastningsfunktion.”

J. Potel pelär på vissa drag i begravningen, som bidrar till detta. Redan att man är med vid en begravning, även om man inte deltar direkt aktivt, skapar en viss gemenskap, en vi-känsla. Detta förstärks av en rad yttre detaljer: man lägger gemensamt ner blommor och kransar, växlar en kyss eller ett handslag, går sida vid sida i processionen, lyssnar tillsammans, är tyst tillsammans4.

R. Leurieux har i en analys av begravningens sociologi pekat på fyra karakteristiska drag: 1) begravningen reglerar de efterlevandes sociala gruppering i förhållande till den döde: en i övrigt heterogen skara bestäms av de band, som förenar de närvarande med den bortgångne. 2) Begravningen innebär en koncentrerad psykisk aktivitet: sorgearbetet finner i jordfästningen en anpassningsform (mécanisme dadaption). 3) Begravningen har vidare en moralisk innebörd. Döden innebär en realitet, som drabbar det vanliga människolivet och prövar dess värderingar. 4) Förutom dessa psykosociologiska och moraliska aspekter bidrar begravningen till att skapa en naturlig religiös hållning, eftersom både den troende och den icke troende står inför

samma mysterium5.

Sociala förändringar kring begravningen

Begravningen och begravningsritualet pâverkas på olika sätt av de sociala förändringarna kring dödsfallet och begravningen.

Ett viktigt sådant moment är dödens institutionalisering.

Ph. Ariês konstaterar: I dag dör få människor i sina hem. Sjukhuset har blivit platsen, där den moderna människan dör”°.

J. Byly säger: En vanlig människa kan leva i genomsnitt tjugo år utan att möta döden i sin närmaste omgivning. Och när döden kommer, är det ofta bara sjukhuspersonalen, som är hos den döende”.

”Döden har gått över från det moraliska till det tekniska, från familjen till sjukhuset. Därmed har döendets kontext förändrats”.

Denna förändring innebär givetvis så till vida ett plus, som sjukhusets tekniska resurser kan göra döden lindrigare för den döende. Å andra sidan kan förändringen innebära ett minus, om den medför att en ny skräck läggs till den urgamla, nämligen skräcken för att dö ensam9.

Spiegel, Y. 1973 s101f. 3 Ibm s 111. 4

Potel, J. 1973 s 26f. 5

Leurieux, R. 1972 s 35f. öAriês, Ph. 1974 s 13, Glaser, G. och Strauss, A. 1965 s 30f. 7

Byly, J. 1976 s 29f. Jfr Potel, J. 1973 s 24, 51. 3 Cassel, EJ. 1974 s 43f, Potel, J. 1973 s 44. 9 Daille, R. 1972 s 20f, Strauss, A. 1969 s 269, Funérailles chrétiennes 1975 s 8.

20 Inledning

Till de yttre förändringarna kring dödsfallet hör vidare, att dödsorsakerna har förändrats. Difteri, tbc, lunginflammation, tyfus och smittkoppor är inte längre de vanliga dödsorsakerna. Deras plats har övertagits av cancer, hjärtsjukdomar, ålderdomsförändringar och olycksfall”.

Livslängden har Ökat markant. Den moderna människan uppfattar det som en rättighet att få leva ett helt liv till slut och inte dö i förtid. En tidig död uppfattas ofta som en katastrof”.

De traditionella begravningssederna håller på att byta karaktär.

Begravningen sker ofta i stillhet- ett uttryck för en privatisering av akten och en försvagning av dess gemenskapskaraktär. Meddelande om dödsfallet sker inte alltid före begravningen. Samling till en måltid efter begravningen blir sällsyntare”. Själaringningarna blir ovanligare, i varje fall i städerna”. Likvakorna börjar försvinna i de romersk-katolska länder, där de varit allmänna”. Högtidlig likprocession med hästdragen likvagn och begravningsföljet till fots är totalt försvunnen i Sverige. Även i tex Frankrike är denna typ av procession sällsynt numera. I städerna är den förbjuden av trafikskäl”.

Sorgdräkten börjar bli mindre vanlig, och sorgetiden iakttas inte så noga som förr. I dödsannonserna börjar korset ersättas av en blomma, och profana dikter - ofta av enklaste -

slag trycks i stället för de tidigare psalmverserna och bibelorden.

Gravvårdarna smyckas ibland med allmänna bilder i stället för det traditionella korset, t ex en solnedgång eller en fågel som lyfter mot skyn.

Mullpåkastningen vid begravningen kan stundom ersättas av att officianten lägger ett par rosor på kistan.

Ett nytt sociologiskt inslag i bilden är begravningsbyråernas roll. Medan man i det gamla agrara samhället själv ordnade allt för begrav-

ningen, överlåter man numera detta helt till entreprenörerna.

På senare tid har kritik riktats mot begravningsindustrien”, framför allt i USA” men också i vårt land”. Man har framför allt vänt sig mot de höga begravningskostnaderna.

Ett viktigt inslag i problematiken kring döende/dödsfall är frågan om dödshjälpen (euthanasi, ”death with dignity).

P.Ramsey säger tillspetsat, att det inte är tal om värdighet utan ovärdighet, så sant döden är the final indignity”, den slutgiltiga ovärdigheten. Att dö

Byly, J. 1976 s 22f. 11 Daille, R. 1972 s 15f, Hick, J. 1976 s 82f. 12 Daille, R. 1972 s 18. 13 Duchesneau, C. 1972 s 86f. 14 Potel, J. 1973 s 22f. 15 Ibm s 49f. 115Ariés, Ph. 1974 s2f, Congdon, H. 1977 s 16f, som pekar på några av de värsta avarterna i det amerikanska begravningsväsendet: I Cleveland finns ett Eternal Monument med TV och bandinspelad orgelmusik, i Nashville ett tjugovåningars mausoleum och i Atlanta ett Funeral home, där man har drive-in view: man kan sittande i bilen göra sin reverens för den döde på lit de parad. - En mera positiv syn möter hos Byly, J. 1976 s 8f. 17 R.M. 1978. För Frankrike

Lindgren, jfr Potel, J. 1973 s 39f (med utförlig statistik).

Inledning 21

innebär att förlora det som gör människan till att mista människa, möjligheterna till kontakt och erfarenhet, att stå där utan framtid och inför en naken, gapande tomhet. Den sanna värdigheten inför döden består i att se dess ovärdighet i ögonen och ändå som en fri människa möta den med

värdighet”.

Dödshjälpen har från kristen synpunkt ingenting att göra med att dö med värdighet. Tvärtom skapar den moraliska problem för läkare, sjukvårdspersonal och anhöriga. Den innebär en medverkan till självmord och en nedvärdering av människovärdet”.

K remationen

En markant förändring av gravskicket utgör kremationeri. Eldbegängelserörelsen möter oss redan under den franska revolutionen, som 1797 påbjöd likbränning som det officiella gravskicket. Denna reform stannade på papperet. Men mot slutet av 1800-talet vann eldbegängelsetanken terräng, först i England och efterhand även på kontinenten, trots starkt motstånd främst från judendomen och den romersk-katolska kyrkan”. Den äldre eldbegängelserörelsen hade en oppositionell inställning till de etablerade kyrkorna och den traditionella teologien. Med ett inslag av nyplatonism (döden som själens frigörelse från det materiella) och en liberal teologi förenades inte sällan drag av synkretism tex

(religionsblandning),

från buddhismen och antikens religioner. Denna inställning tog sig även uttryck i de äldre krematoriernas arkitektur, som ofta anknöt till de antika templen, och deras konstnärliga dekor, som i regel hade en allmänreligiös prägel. Eldbegängelserörelsen nådde Sverige på 1880-talet. Svenska likbränningsföreningen (från 1917 kallad Svenska

eldbegängelseföreningen) grundades

1882, och de första krematorierna togs i bruk i Stockholm 1887 och i Göteborg 1889. Ett genombrott för kremationstanken kan anges till omkring år 1910, och efter denna tidpunkt har rörelsen vunnit betydande framgångar.” Denna utveckling hänger samman med att den svenska eldbegängelserörelsen -i likhet med den internationella - så småningom hade utvecklats i en mera medvetet kyrklig riktning. De synkretistiska inslagen tonades ner och försvann, krematorierna uppfördes i kyrklig stil och invigdes efterhand som kyrkorum. De första krematorierna hade ofta apparatur för kistans nedsänkande eller dess bortförande Sådana halvt teatraliska genom korväggen. anordningar är numera bortlagda. Frekvensen av kremationer i Sverige varierar. Den är starkare i tätorterna än på landsbygden. Självfallet är frekvensen där ett högre i de församlingar,

13 Ramsey, P. 1974 s 82f, 89. 19 Cassem, N.H. 1976 s 37f, 41f. 20 Spiegel, Y. 1973 s 106. Enström, B. 1964 passim. 22 Det nya norska jordfästningsritualet förutsätter märkligt nog, att kistan skall sänkas efter akten i krematoriet.

22 Inledning

är beläget eller där man har ett sådant inom nära räckhåll. l krçmatorium vissa församlingar uppgår frekvensen till över 80 % av begravningarna. Av skäl som ovan antytts även i Sverige kritiska röster mot höjdes framför allt i de gammalkyrkliga bygderna. Kritiken har väl kremationen, i inte tystnat helt, men den har tonats ner. I det stora hela tycks kremationen våra dagar vara godtagen som en alternativ begravningsform utan någon markerad teologisk profil. Internationellt sett har den romersk-katolska kyrkan 1964 gått med på att kremation kan få användas, om detta inte sker som en demonstration mot kyrkans tro och ordning. Detta har dock inte medfört någon egentlig ökning av medgivande kremationerna i romersk-katolska länder. Frankrike har tex mycket låga frekvenstal. Inte heller i USA är kremationen vanlig”. Betänksamheten mot kremationen har inte helt försvunnit ur den allmänna debatten. Två moderna kritiker må få komma till tals. innebär ett slags ”förfogande” över den Y. Spiegel menar, att kremationen bortgångne. Kremationen är ett abrupt och plötsligt ingrepp, till skillnad från som är mjukare och mera den gradvisa organiska förmultningsprocessen,

naturlig”.

Ph. Ariês citerar G. Gorer: Kremationen väljes inte längre i opposition mot kyrkan och den kristna seden. Inte heller väljes den av lämplighetsskäl eller ekonomiska orsaker. Den återspeglar den moderna tidens rationalisav livet efter döden25. tiska läggning och innebär en förnekelse

Sociala i begravningsritualet förändringar

har ofta en sociologisk förankring, och vissa Begravningstraditionerna allmänna Sociologiska drag har funnit vägen in i själva begravningsritualet. Man kunde tex tänka på begreppet jordfästning, som väl ursprungligen syftade till att fästa den döde vid graven, så att han inte skulle gå igen. Även torde ha en apotropeisk bakgrund av gravkorsen och prestaverna karaktär. Den romersk-katolska kyrkans vigvatten och rökelse folkreligiös vid båren har utan tvivel tidigare tolkats i den riktningen. R. Aldwinkle säger: ”Vi är så hypnotiserade av sådana uttryck som ”den människan och det sekulariserade samhället, att vi alltför myndiga snabbt är beredda att anta, att de flesta människor i vår tid lever i en sofistikerad och intellektuell atmosfär. Det förhåller sig inte så. Vår västerländska kultur verket en egendomlig blandning av är i själva sentimentalitet och ren vidskepelse”. sofistikering, Den treledade jordfästningsriten (sorgehuset-kyrkan-kyrkogården, resp sorgehuset-kyrkogården-kyrkan) avspeglar ett äldre agrart samhällsskick: den döde avled i sitt hem i byn, och därifrån utgick gravprocessionen. En kvarleva av detta möter i den svenska s k utfärdsbönen. Den har sitt

23Daille, R. 1972 s 38f. 24 1975 s 21: Vid kremering blir den Spiegel, Y. 1973 s 108f. Jfr Funérailles chrétiennes döde ”deux fois perdu, och detta är en brutal och okänslig anordning. 25 Ariês, Ph. 1974 s 18. 26 Aldwinkle, R. 1977 s 20f.

Inledning 23

ursprung i den medeltida likvigningen. Denna finns kvar i Olaus Petris jordfästningsordning 1529 men förbjöds 1557. Dock försvann den aldrig helt ur församlingslivet och legaliserades i utfärdsbönens form genom EB 1921 och HB 194227.

Utfärdsbönen möter också i det nya romersk-katolska

begravningsritualet och i vissa av de i det följande analyserade tyska lutherska agendorna”.

Den romersk-katolska riten ger överhuvud medvetet

ett brett utrymme åt lokala folkliga begravningstraditioner. l alt III i 1964 års begravningsritual medges sålunda, att hela akten, inberäknat rekviemmässan, kan förrättas i sorgehuset, detta enligt uppgift närmast med hänsyn till gravskicket i de afrikanska kyrkoprovinserna.

Griftetalet bör givetvis vara en kasuellt formad textutläggning och inte ett lovtal över den döde. De medeltida griftetalen var ofta av den typen (laudatio funebris) och från 1600-talet blev likpredikningarna i de lutherska

kyrkorna ofta just detta.

Fortfarande kan väl griftetalet stundom utformas mera som ett minnestal över den avlidne. Man kan inte helt utdöma detta, eftersom begravningen i så hög grad. gäller den person som vilar i kistan och som är i allas tankar”. Många begravningsritual framhåller, att man bör vara återhållsam med sådana personalier”.

En variant av detta in memoriam-drag är de tyska ritualens uppläsande av

den dödes Lebenslaufgl.

En både teologisk och social förskjutning kan iakttas i formen för begravningen vid fall av självmord eller av odöpta barn. Här har efter hand genomgående en mera evangelisk och generös hållning fått övertaget. Att särskilda

böner ofta anges för sådana fall är kasuellt motiverat.

En viktig yttre förändring i gravskicket innebär den omständigheten, att gravkapell allmänt har tillkommit från slutet av 1800-talet i större församlingar.

Kyrkogården kring församlingskyrkan blev för trång, och nya griftegårdar anlades, ofta långt ut i församlingens ytterområden. På dessa griftegårdar uppfördes så ett gravkapell/krematorium. Följden blev, att begravningarna i tätorterna normalt kom att förläggas till dessa kapell och inte till församlingskyrkan.

En särskild variant innebär de i USA allmänt förekommande

funeral

homes/funeral parlours. De är privata begravningsanläggningar, drivna av entreprenörfirmor och med särskilda kapell för begravning efter olika kyrkosamfunds ordning eller i icke kyrklig form”.

Religionsfrihetslagstiftningen i Sverige gör det möjligt för den som så önskar att ställa sig utanför varje kristen samfundstillhörighet och även att begravas borgerligt.

27 Se nedan s 50. 23 Se nedan s 42f. 29

Edwall, P. 1965 s 84f. 30 T ex den finska lutherska kyrkans ritual och några av de tyska lutherska agendorna. 31 T ex både lutherska och reformerta tyska ritual och i Schweiz Zürichordningen. 32 Salons funéraires börjar bli vanliga även i Frankrike: Potel, J. 1973 s 103f, Daille, R. 1972 s 31f.

Inledning

ordning för sådan begravning finns inte. Förbundet för

Någon fastställd

har dock sammanställt vissa allmänna anvisningar. Det religionsfrihet förefaller rimligt, att liksom samhället har förordnat borgerliga vigselförrättare och borgerliga medlare i äktenskapsfrågor, även borgerliga begravningsförrättare borde tillsättas. Likaså bör en ordning för begravningi icke kristen form fastställas. Respekten för döden och den dödes uttalade uppfattning liksom respekten för människovärdet kräver, att sådana åtgärder vidtas utan dröjsmål.

2 Översikt av begravningsordningar

i olika kyrkor

2.1 Den romersk-katolska kyrkan

2.1.1 De första århundradena

Den äldsta kristna kyrkan ägnade stor omsorg åt gravskicket. Man vet, att denna omsorg väckte uppmärksamhet och aktning i det romerska medelhavsväldet. Man vet däremot inte mycket om hur det äldsta kristna gravskicket egentligen var utformat.

G. Rowell har försökt att ur det patristiska materialet samla några drag av den första kristna begravningsordningenl.

Han konstaterar sålunda, att Tertullianus säger, att prästen vid begravningen ”begynner den föreskrivna gudstjänsten”, vilket måste syfta på ett särskilt ritualz. Han använder termen oblationes annuas (årliga offer), som torde syfta på nattvardsfirande på årsdagen av dödsfall. Men firades nattvard på årsdagen, måste den väl också ha firats vid själva begravningen3.

Cyprianus nämner, att ”oblationes et sacrificia (gåvor och offer) bärs fram vid begravning av martyrer och bekännare4.

Serapions Euchologion innehåller några böner, som närmast tycks ha varit avsedda för andakten i sorgehuset före gravprocessionen.

Hieronymus säger, att det vid den fromma Paulas begravning inte förekom någon ”hednisk klagolåt utan psalmsång, liksom när den helige Antonius jordfäste eremiten Paulus5.

Chrysostomus anger, att som psalmer vid begravningen användes företrädesvis Ps 22, 23 och 116. Tydligen hade psalmodierandet vid begravningen vid denna tid blivit allmänt?

De apostoliska konstitutionerna uppmanar de kristna att vid begravningen läsa ur Skriften och sjunga för de hänsovna martyrerna, för alla helgon från världens begynnelse och för edra bröder, som insomnat i Herren”.

Två böner återges, den ena en diakonbön, den andra biskopens bön. I den

lRowell, G. 1977 s 19f. 2 De anima. 3 De castitate. 4 Epistolae XII:2. 5 Epistolae CVII:30. 6 Homilia över Hebr 4:7. 7 VI:30.

26 Översikt av begravningsritualen i olika kyrkor

senare säges bl a: Du är deras Gud, inte som döda utan som levande, ty alla människors själar leva hos dig, och de rättfärdigas själar äro i din hand och ingen plåga kan nå dem”.

I Didaskalia förutsättes, att nattvard firas vid begravningen.

Augustinus kända skildring av sin moder Monicas död och jordafärd ger en fin bild av den enkelhet och stilla påskglädje, som kunde prägla fornkyrkans gravskick.

2.1.2 Den äldsta romersk-katolska kyrkan

G. Rowell har ägnat de äldsta romersk-katolska begravningsritualen en översikt9.

En av de äldsta romersk-katolska begravningsordningarna har publicerats av M. Andrieuw. Handskriften, (ordo 49), är från 1000-talet, men materialet är betydligt äldre och synes anknyta till ett gelasianskt sakramentarium från 800-taIet“.

Den gelasianska riten begynner vid den döendes läger med Johannespassionen och Ps 4212. Efter en litania med kollektbön mottar den döende nattvarden (Viaticum). I dödsögonblicket reciteras Ps 114. Sedan liket

klätts och lagts på båren (under psalmrecitation, avslutad med tvagits, Ps 23), föres det i procession till kyrkan, medan Ps 116 och 43 sjungs. Vid kyrkporten läses antifonen Aperiti mihi portas (Öppnen för mig rättfärdighetens portar). Båren föres så in i kyrkan, föregången av kors- och ljusbärare, under det att dödsofficiets antifoner sjungs.

Ordo 49 innehåller det mesta av detta material, i något avvikande ordning och med vissa tillägg.

Båda dessa ritual är emellertid så till vida ofullständiga, som själva begravningsakten inte omnämns.

H. Frank har hävdat”, att den fullständiga begravningsriten från den äldsta romersk-katolska tiden återfinnes i Ordo defunctorum (Begravningsordning) från Köln, vilken nära ansluter sig till Ordo 49 och dessutom har beröringspunkter med ett gelasianskt sakramentarium från 700/800-talet, benämnt Rheinau 30.

Akten i sorgehuset och gravprocessionen till kyrkan överensstämmer nära med Ordo 49, även om vissa variationer i antifon- och psalmval förekommer. Efter ankomsten till kyrkan sjunges ett urval psalmer och responsorier, texter ur Jobs bok läses och dödsvigilians psalmer reciteras. Därefter sker procession till graven med ljus och rökelse. Kistan sänkes ned i graven, under det att Ps 42, 43 och 132 reciteras (Rheinau 30 har en avvikande serie). Akten avslutas med Ps 118.

Frank menar, att kölnhandskriften återger den äldre riten, Rheinau 30 en något senare variant. Den relativt sena antifonen In paradisum (Till

Kap v11. 9 Rowell, G. 1977 S57f. 1° Andrieu, M. 1956 s 523f. “Tryckt i Frank, H. 1962 s 363f. 12Psalmerna citeras efter Vulgata 13Frank, H. 1962 s 363f.

Översikt av i olika 27

begravningsritualen kyrkor

paradiset) möter nämligen i Ordo 49 men inte i kölnhandskriften.

De nu nämnda handskrifterna återger emellertid inga detaljer beträffande bönernas formulering. Dessa texter kan hämtas ur andra sakramentarier från den äldsta romersk-katolska tiden.

I The Gelasian Sacramentary föreligger en fullständig begravningsordning med utskrivna böner”.

Akten börjar med åtta böner, som har rubriken Efter en människas död. Den första är en förbön för den döde: han kommer tillbaka från Egypten må Gud sända sina änglar att skydda honom, kläda honom i den himmelska dräkten och två honom ren i livets källa. Må den döde få uppleva den himmelska glädjen tillsammans med patriarker, profeter och martyrer och få del i fridens rike i det himmelska Jerusalem.

En annan grupp böner läses innan båren bärs ut för att föras till graven. De innefattar fortsatta förböner för den bortgångne: att han må aktas värdig att dela de rättfärdigas uppståndelse och finna vila och frid i de heligas gemenskap.

Bönerna vid graven har samma tema: må Mikael bevara den döde och befria honom från mörkrets makter.

Bönerna efter begravningen har en ljusare ton: må den kropp, som nu begravts i svaghet, uppstå i kraft och finna sitt rum bland de saliga. Må den dödes själ genom Guds nåd skonas från helvetets pina och inträda i den himmelska glädjen.

Akten vid graven slutar med två kollektböner, Commendamus tibi, Domine (Vi anbefalla åt dig, Herre), samt Deus apud quem omnia morientia vivunt (Gud, hos vilken alla dödliga leva).

Så såg alltså ett begravningsritual från 700/800-talet ut i den romerskkatolska kyrkan.

Ett sakramentarium från Gellone visar den följande utvecklingen”. I detta sakramentarium föreligger den romerska riten i Pippins revision.

Då den döde anbefalles åt Gud (commendatio animae), läses Proficiscere anima (Färdas, o själ) med bönen Deus ante cuius conspectum (Gud, inför vars anlete) och två kollektböner. Därefter följer fem korta textläsningar. Ritualet anknyter till den ovan nämnda Rheinau 30.

Alcuin fortsatte revisionen av begravningsriten i sitt tillägg till det s k Hadrianum, dvs det sakramentarium som 785 sändes till Karl den store”.

Här har rätt omfattande förändringar ägt rum i förhållande till de äldre sakramentarierna.

Sålunda presenterar Alcuin inte mindre än åtta inledande commendatioböner, följda av psalmrecitation. Endast en av dessa böner är hämtad från Gelasianum. Av de återstående är fyra mozarabiska och tre tagna ur det gregorianska sakramentariet. De två bönerna vid liktvagningen liksom bönen före begravningsmomentet är av mozarabiskt ursprung. Tre av de fem bönerna efter begravningen är hämtade ur Gelasianum, men endast en av dem har den plats detta sakramentarium föreskriver.

14 Wilson, H.A. 1894 s 295f. 15

Bishop, E. 1918 s184f. 15 Ibm s l68f, 189.

28 Översikt av begravningsritualen i olika kyrkor

Alcuins böner fick en omfattande spridning. Många av dem återfinnes i senare medeltida begravningsritual.

H.R. Philippeau anmärker, att det intressanta med Alcuins ritual och de ordningar, som bygger på dessa, är att de innefattar alla de nödvändiga momenten i handlandet med den döde och sluter in dem i ett liturgiskt mönster”.

2.1.3 Den senare utvecklingen Den senare medeltida utvecklingen i den romersk-katolska kyrkan på begravningsritualets område kom i hög grad att påverkas av munkväsendets begravningsordning.

Clunyordningen för begravning har följande utseende”.

Den döende munken bekänner i brödernas närvaro inför abboten eller priorn sina synder och mottar absolution. Därefter meddelas den sista smörjelsen och viaticum. När dödsögonblicket nalkas, klädes den döende i en tagelskjorta och beströs med aska, som tecken för botgöring. Bröderna samlas i sjukrummet och läser trosbekännelsen samt en litania. När döden inträder, befaller priorn den döendes själ i Guds hand under bönerna Pio recordationis affectu (I kärt minne), Deus cui omnia vivunt (Gud inför vilken alla leva) samt Suscipe, Domine (Mottag, o Herre).

Bröderna sjunger därefter i Mariakapellet dödsofficiets vesper, som följes av matutinen.

Efter klockringning sker liktvagningen. Vigvatten, kors, ljus och rökelse kommer till användning vid denna ceremoni.

Båten föres så in i kyrkan, där psaltarpsalmer reciteras ända fram till begravningen, med avbrott endast för officiet och mässan.

Mässan dagen efter dödsfallet är en rekviemmässa för den bortgångne. Diakonen incenserar vid denna mässa även den döda kroppen.

Sedan mässan slutat föres liket i procession och under psalmsång till graven. Denna incenseras och bestänkes med vigvatten. Processionen återvänder under klockringning till klostret.

Många av de ovan nämnda momenten återfinns i de sekulära medeltida begravningsordningarna, som hade samma starka inslag av bot- och reningsceremonier.

Det var också i klostersammanhang, som dödsofficiet efterhand fann sin form. Dödsvespern hade samma form som den ordinarie vespern men ett kasuellt präglat innehåll. Matutinen omfattade tre nokturner, som omgav läsningar ur Jobs bok.

Det medeltida begravningsritualets bot- och domsstämning framträder särskilt markant i sekvensen Dies irae (Vredens dag), som torde ha tillkommit på 1300-talet men först 1570 fick sin plats i rekviemmässan. Här kommermedeltidens dödsskräck men också dess realistiska botgöring och dess omsorg om den dödes eviga väl till klart uttryck.

Ett motiv som starkt bidrog till begravningsritualets kombination av

Philippeau, H.R. 1955 s 59. 13 de Valous, G. 19701 s 294f.

Översikt av

begravningsritualen i olika kyrkor 29

dödsskräck och botgörings- och reningsriter var den medeltida läran om skärselden (purgatorium). Den bortgångnes tillvaro under mellantillståndet mellan dödsfallet och uppståndelsen tänktes som en tid av rening och förberedelse för den slutliga uppståndelsen på den yttersta dagen. Denna rening skedde i skärselden. Dödsriterna avsåg att göra den döende beredd för en salig död och en så skonsam period i skärselden som möjligt. Denna omtanke om den dödes eviga väl tog sig uttryck även i jordfästningsritualet, med dess absolution över den bortgångne, dess rökelse- och vigvattensriter och dess förböner. Själamässorna för den döde efter hans bortgång hade samma syfte: att mildra och förkorta den dödes prövning och pina i purgatoriet. Det är särskilt det franciskanska begravningsritualet från 1200-talet, som tycks ha påverkat den senare romersk-katolska utvecklingen. Man kan rent av se den franciskanska ordningen som den direkta förebilden för den tridentinska riten 161419. Den tridentinska reformen 1614 var ett försök att göra den medeltida monastiska begravningsriten och mera hanterligare församlingsmässigt användbar”. 1614 års ordning innebär ett steg bort från det primitiva helgandet av döendet och döden till att bli mera en meditation över döden. Men samtidigt bevaras mycket av den gamla betoningen av doms- och botmotiven”. Rituale romanum (det romerska ritualet) 1614 inleder begravningen med 1) likvigningen i sorgehuset med dödsantifoner och Requiem. Därefter följer 2) processionen till kyrkan med botpsalmer ur dödsofficiet. 3) I kyrkan firas rekviemmässa med absolution över den döde, under användande av rökelse och vigvatten. 4) Under processionen till graven sjungs ett antal psaltarpsalmer. 5) Vid graven förrättas grawigning med vigvatten och rökelse, och före gravsättningen sjungs Benedictus med versikel och kollektbön. Efter gravsättningen sjungs responsoriet Ego sum resurrectio (Jag är uppståndelsen) och läses några avslutande kollektböner. 6) Under processionen från graven sjungs ett antal psaltarpsalmer.

2.1.4 Den nuvarande

ordningen

Ordo exsequiarum (begravningsordningen) 1969 är framgången ur Andra vatikankonciliets beslut att revidera ritualet så, att påskens ton och uppståndelsens ljus klarare skulle komma till uttryck. I inledningen till 1969 års liturgi dubbla fokus anges begravningens sålunda: att anbefalla den döde åt Gud och att uppmuntra de sörjandes tro och hopp. Begravningens teologiska huvudmotiv är Kristi uppståndelse, till vilken den kristne är döpt. Genom döden övergår han till livet för att renas och förenas med de heliga och utvalda. En viktig aspekt är, att den dödes kropp bör visas heder, eftersom den är

19 van Dijk, S. och Walther, H. 1960 s 341f. 20 Rowell, G. 1977 s 72. 21 Philippeau, H.R. 1970 s 203.

30 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

Det är därför lämpligt att mellan dödsfallet och den helige Andes tempel. dödsvakan i sorgehuset liksom de traditionella begravningen iakttaga ceremonierna kring kroppens nedläggande i kistan, att deltaga i processiooch kyrkogården samt i Ordets liturgi och mässan med den nen till kyrkan därtill Ultima commendatio et valedictio (Den dödes anbefallande åt fogade Gud och en sista avskedshälsning). Det nya ritualet föreligger i tre alternativ. Alt I praktiken torde I har ordningen sorgehuset-kyrkan-kyrkogården. detta väl mest komma att användas I städerna blir det ofta på landsbygden. svårare att samlas i den dödes hem, och begravningsplatsen kan ligga långt Akten och vid graven kan därför uteslutas. Denna ifrån kyrkan. i sorgehuset kan också förrättas av lekman. del av begravningen I alt l kan rekviemmässan utgå, men där så är möjligt bör den firas vid en

senare tidpunkt. kyrkogården. Även här anges motsvarande Alt Il har gången i kyrkan-på bestämmelser beträffande rekviemmässan. Alt III förlägger hela akten till sorgehuset. I anvisningarna sägs, att en i vissa länder” kan uppfattas som naturlig. Över huvud tar sådan anordning ritualen sedvänjor i samband med begravningen. stor hänsyn till lokala Den i dödsmässan Ultima commendatio et valedictio avser inte upptagna den dödes renande utan är en form för ett högtidligt avsked. längre vill symboliskt erinra om dopet som en ”inscriptio” till Vigvattensceremonien evigt liv. Rökelsen är avsedd som en hedersbevisning mot den dödes kropp som den helige Andes tempel och som ett sista farväl. i mässan anges som viktiga, därför att de förkunnar Textläsningarna I bönerna uttryck för sin kristna tro påskens evangelium. ger församlingen och ber för den döde, att han skall finna saligheten hos Gud. Det romerska ritualet får användas även då den döde eller de i katoliker: prästerna är Kristi jordfästningen deltagande inte är praktiserande evangeliums tjänare för alla”.

De tre alternativa har följande innehåll

begravningsordningarna

Alt I

A. Akten i sorgehuset

den äldre riten bestod akten i sorgehuset av bestänkning av bären med Enligt av Ps 129 (Ur djupen) med antifonen Om du vigvatten och av sjungandet Herre vill tillräkna missgärningar. Då kistan bars ut, sjöngs Ps 50 (Herre förbarma med antifonen Loven Herren. Under processionen kunde dig) förekomma, avslutade med rekviemresponsoriet. ytterligare psalmer inleder akten i sorgehuset med några bibelord Den nya ordningen kan förekom- (Matt 11:28, Pred 2:6, 2 Kor 1:3 - 4). Vigvattensceremonien - 20 eller ma men är inte obligatorisk. Ps 129 sjunges eller också Ps 22, 113:1 Därefter läses kollektbönen Inclina, Domine (Herre böj annan psaltarpsalm. kan den utförligare bönen Misericorditt öra) eller annan bön. Alternativt

22Inl s 11.

begravningsritualen i olika kyrkor 31

diarum Pater (Barmhärtighetens Fader) läsas. Ett kort tal kan hållas. Under processionen sjungs Ps 114, 115 eller 50. Vid behov kan flera psalmer förekomma.

B. I kyrkan/gravkapellet

Vid inträdet i kyrkan Subvenite sjöngs enligt den äldre riten responsoriet (Herre, hjälp), Kyrie med Fader vår samt kollektbönen Absolve, Domine (Förlåt, Herre). Därefter började rekviemmässan. Efter den nya riten sjunger man till ingång responsoriet Subvenite eller annat responsorium. Sedan dödsmässan avslutats, Absolutio vidtog efter den äldre ordningen supra defunctum (Avlösningen av den hädangångne). Efter en ceremoni med vigvatten och rökelse lästes syndabekännelsen Non intres in judicium (Herre döm oss icke), responsoriet Libera me (Befria mig), Kyrie med Fader vår och en kollektbön. I den nu gällande riten kallas detta moment Ultima commendatio et valedictio. Det inleds med invitatoriet Debitum humani corporis (Det tillkommer människans kropp) eller annat. Därefter kan de sörjande framföra En ceremoni och rökelse sina avskedshälsningar. med vigvatten föregår responsoriet Subvenite och bönen In manus tuas (I dina händer) eller en alternativ bön.

C. Vid graven

Under processionen till graven sjöngs enligt den äldre riten antifonen In Paradisum (Till paradiset) och Chorus angelorum (Änglarnas kör). Samma antifoner är upptagna i den nya ordningen. Därjämte sjöngs under gravprocessionen Ps 117, 41, 92, 24 och 118. Enligt den nya begravningsriten kan Ultima commendatio även äga rum vid graven. På kyrkogården sker efter den äldre ordningen invigning av gravplatsen, om detta inte tidigare har ägt rum. Invigningen förrättas med vigvatten och läsandet av invigningsbönen Deus cuius miseratione (Gud genom vars barmhärtighet). Den nya riten har samma anordning men en ny invigningsbön, Domine Jesu Christe (Herre Jesu Kriste). Sedan kistan sänkts ner i graven, sjöngs efter det äldre ritualet antifonen Ego sum resurrectio (Jag är uppståndelsen) och Benedictus, följda av Kyrie och Fader vår samt kollektbönen Fac, quaesumus vid (Herre, låt). Akten graven slutade med rekviemresponsoriet. Det nuvarande ritualet är här avsevärt förändrat. Prästen läser först bönen Quia placuit (Då det har behagat Gud), som är en slags begravningsformel, och en personligt hållen litaniebön Pro fratre (För denne broder). Därefter följer Fader vår eller kollektbönen Fac, quaesumus (eller annan bön). Sist läses Requiem i förkortad form. Den äldre ordningen föreskrev för processionen från graven antifonen Si iniquitates (Om du Herre vill tillräkna missgärningar) och Ps De profundis (Ur djupen). I sakristian läses sist Kyrie, Fader vår och Requiem. Det nya ritualet har inga anvisningar för processionen från graven.

Översikt av i olika

32 begravningsritualen kyrkor

Alt II

A. Akten i kyrkan Akten Subvenite (Herre hjälp) eller annat i kyrkan inleds med responsoriet responsorium. Så följer Ordets liturgi med Joh 14:1- 6 som evangelium (eller annan text). och texter anges Gammaltestamentlig läsning och epistel kan förekomma, för sådana lektioner. Mellan texterna kan sjungas någon av de psaltarpsali sorgehuset. Efter textläsningen kan en mer, som i altI anges för akten predikan hållas, om den inte i stället förlägges till kyrkogården. Omedelbart efter denna Ordets gudstjänst övergår alt II till Ultima commendatio et valedictio (Det sista anbefallandet och avskedstagandet). Dödsmässan hålles inte i samband med begravningen utan före eller efter denna.

B. Akten vid graven

Akten vid graven överensstämmer helt med alt I.

Alt III alt III akten till sorgehuset. Den inledande delen Som ovan sagts, förlägger motsvarar det som enligt alt I sker i sorgehuset. Efter denna Ordets liturgi kan dödsmässa firas och därefter Ultima commendatio et valedictio. A

av den romersk-katolska riten

Tillämpningen

[inledningen till 1969 års Ordo exsequiarum anges, att man vid användandet av begravningsordningen har rätt att ta hänsyn till lokala traditioner och göra vissa utbyten av textmaterialet i syfte att göra begravningen avpassad till den föreliggande situationen. Det ankommer i de olika kyrkoprovinserna att här på biskopskollegiet utfärda erforderliga anvisningar. Denna elasticitet i den romersk-katolska Ordo exsequiarum 1969 (här förk att den romersk-katolska begravningsordningen har fått en OE) har medfört, rätt olika framtoning i olika kyrkoprovinser. of Funerals En jämförelse skall här gäras mellan OE och den engelska Rite Essex 1975, här förk E), den amerikanska Rite of Funerals (Great Akering, York 1971, här förk A), den franska La célébration des obsêques,

(New

(Paris 1972, här förk C) samt den franska Liturgie des défunts (Brepols 1 uppl 1976, här förk D). Till denna jämförelse skall nedan fogas några synpunkter på den tyska romersk-katolska utvecklingen. Jämförelsen i det följande begränsas till akten i kyrkan.

1. Inledningen

Begravningen inleds i OE med ett responsorium. E har samma ordning. Den engelska riten följer över huvud mycket nära

Översikt av i olika 33

begravningsritualen kyrkor

den romerska latinska förlagan.

Den franska riten C börjar med ett votum (Må hoppets Gud ge er trons frid. . .), ev några fria inledningsord, för vilka mallar anges, ev nedläggande av blommor och kors på kistan och placerande av ljus intill denna (i samtliga fall med tydningsord) samt syndabekännelse och absolution eller också invocations au Christ.

Den franska riten D anger som inledning ett par sånger, Pere, donne lui prês de toi, Je suis la résurrection, Donne-leur le repose éternel. Därefter följer samma ingress som i C, dock utan tydningsorden.

OE anger, liksom E, att ett kort tal kan hållas i anslutning till inledningen.

Den amerikanska riten A inleder begravningen med den apostoliska hälsningen, läsning av 1 Kor 1:3 - 4, en ceremoni med vigvatten (fakultativ, med tydningsord) samt kistans övertäckande med ett vitt bårkläde (fakultativt, med tydningsord). Något inledande tal nämnes inte i A.

2. Kollektbön Som övergång till Ordets gudstjänst anför OE tolv kollektböner -

(nr 170 182). Av dessa är nr 177 avsedd för begravning av en ung människa, 178 för någon som verkat för evangeliet, 179 för en som länge varit sjuk, 180 för ett plötsligt dödsfall, 181 för föräldrar och 182 för äkta makar.

A och E har samma urval och ungefär samma rubriker.

C återger efter OE bönerna 170, 172 - 174, 176 - 180 och 182 samt därutöver nr 197 i Rituale romanum (vid graven) och tio nya böner. Utöver OE:s rubriker har C även överskrifterna ”för flera döda” och för en mentalt efterbliven”. I sex fall användes rubriker av typen Kristus dog för oss”, ”h0ppet, en Gud för levande.

D har färre böner ur OE: nr 173, 176, 177 och 180. I gengäld upptas fyra böner ur Missale romanum (nr 1581, 1582, 1585 och 1692). Antalet helt nya böner är fem. Rubriceringen följer nära C.

3. Textläsningar

Så följer i samtliga ordningar textläsningar (tre eller två, undantagsvis endast en) med en homilia efter evangeliet och därefter den allmänna kyrkobönen (oratio universalis).

4. Kyrkobönen

E upptar två kyrkoböner: Let us call trustingly eller Let us now pray. A anger inte kyrkobönens text.

C har tre kyrkoböner: Unis dans la priêre eller Prions avec confiance eller Ensemble nous avons. Särskilda förbönsämnen kan anges för de lidande eller för de bortgångna.

D har endast en kyrkobön: En union avec tous les hommes qui sont en peine.

Samtliga ordningar förutsätter, att om mässa ej följer, orddelen kan sluta med Fader vår. I C och D inledes Fader våri så fall med en Priêre daction de grâce (i två versioner). 3

5. Nattvardsmässan Nattvardsmässan följer missalet. Den fullständiga ordningen anges i D. Sedan postcommunio lästs, följer själva begravningsriten.

6. Ultima commendatio et valedictio

OE har ordningen: avskedsbön, ev avskedsord av de sörjande, vigvatten och rökelse (det senare fakultativt), responsorium och slutbön.

Avskedsbönen i OE är Debitum humani corporis (Det tillkommer människans kropp) eller Frater noster (Vår broder), Quia placuit (Då det har behagat Gud) samt ytterligare två alternativa böner. E och A har samma urval.

Här avviker de franska C och D markant.

C anger först inledningsord, delvis hämtade ur Rituale romanum (RR 183, 185 och 186), tyst bön, sång eller responsorium (RR 189, 47, 190) och invocations (bl a RR 56).

D har likaledes tydningsord, av vilka det första överensstämmer med C, medan de övriga är nya, tyst bön och sång/responsorium men inga ”invocations.

C, D och E nämner ingenting om de sörjandes avskedsord. De återfinns däremot i A.

OE:s ceremonier med vigvatten och rökelse återkommer i E men i omvänd ordning och med särskilda tydningsord i C och D. A däremot har OE:s ordningsföljd.

OE:s responsorier återfinns exakt lika i E och A. I A kan responsorierna dock ersättas av två litanieböner, enligt speciellt medgivande för den amerikanska kyrkoprovinsen (s 58).

C har en helt annan serie: 1) Seigneur, notre Dieu (RR 168) 2) Seigneur Jésus (169) 3) Dieu, notre pêre (-) 4) Pére, tres bon (48) 5) Dieu toutpuissant (199) 6) Dans notre peine (33) 7) Seigneur, la mort nous a éprovés (171).

Av dessa återfinns responsorierna 2 - 4 och 6 i D.

Akten avslutas i OE med bönen ln manus tuas (I dina händer) eller Tibi domine (Åt dig, o Herre), liksom i E och A.

C och D har en kort slutönskan, ev följd av vigvattensbestänkande över de församlade (med tydningsord).

En jämförelse mellan OE och de tyska romersk-katolska begravningsritualen ger i än högre grad intryck av innovationer.

Medan den engelska riten exakt följer OE och den amerikanska föga avviker från denna, har de franska ritualen gett utrymme åt vissa

som tycks syfta till att föra ritualet närmare människorna och förändringar,

kasuell framtoning. Hela tiden ligger dock de franska ge det en rikare ritualen ganska nära den romerska förlagan, även om man alltså gör vissa tillägg, omredigeringar och uteslutningar.

De tyska ritualen är också delvis av denna typ. Men det finns exempel på

som är rätt avvikande i förhållande till den romerska förebilordningar, den.

1972 utkom den officiella översättningen av OE till tyska, Die kirchliche Begräbnisfeier.

Översikt av i olika 35

begravningsritualen kyrkor

Före denna officiella text utgavs Neue Totenliturgie, vars fjärde upplaga utkom 1972. Tre år senare publicerades Gottesdienste für Verstorbene (1975).

Båda dessa liturgier avviker påfallande från OE.

Dr H. Plock, som var en av utgivarna av den förra ordningen har meddelat? att Neue Totenliturgie var ett privat arbete, som försökte hjälpa de tyska romersk-katolska prästerna att förrätta begravning, innan vare sig det romerska missalet eller den romerska var översatt till

begravningsriten tyska. Vi såg vår uppgift så, att vi genom en nyöversättning snabbt skulle göra det romerska ritualet tillgängligt och att vi skulle företaga en första avpassning av det till vår pastorala situation.”

När Neue Totenliturgie utkom, var en diskussion om nya canonböner på gång. Professor Lengeling, som var medlem av den romersk-katolska liturgikommissionen, förmedlade till utgivarna av Neue Totenliturgie kommissionens dåvarande synpunkter. Senare har en markerad

åtstramning ägt rum. Nya canonböner kommer framdeles inte att godkännas. Ett undantag är den 1975 antagna canonbönen med temat Försoningen samt tre canonböner vid begravning av barn. Dessa böner ingår emellertid inte i den officiella ritualboken utan i ett särtryck.

En analys av de båda ovan nämnda böckerna ger följande resultat.

Gottesdienste für Verstorbene innehåller tolv modeller

för begravningsmässor, kasuellt utformade (för barn, ungdom, föräldrar, makar, långvarigt sjuka, olycksfall, gamla och efter kyrkoåret). För dessa mässor anges som inledning ett moment, som kallas Erbarmen: en modernt formad kollektbön, som tycks vara avsedd att ersätta OE:s serie av inledande böner, vidare en kollekta som inledning till Ordets med

liturgi, en serie textläsningar psaltarpsalmer som Graduale, en kort förbön, som tycks vara motsvarigheten till allmänna kyrkobönen, en offertorie-

och en slutbön (postcommunio). I ett bihang återges en kasuell bearbetning av canonbön II, en kort ordning för Bestattung, några särskilda böner (från Franciskus till Mörike och Tagore) och nägra utombibliska texter, där både den egyptiska dödsboken, Platon och Fredrik den store är representerade. Denna handbok

håller sig på en klar distans från OE.

Neue T otenliturgie ansluter däremot närmare till den romerska

förlagan. De flesta av bönerna anknyter till OE, Missale romanum eller Collectio rituum - eller hämtade ur

1950, medan trettiofyra är nytillkomna nyskrivna andra bönesamlingar.

Men sedan blir anknytningen till OE svagare. Boken innehåller nämligen sju nya mässformulär,

alla med kort inledning,

kollektbön, offertoriebön, kommunionbön och postcommunio. De är delvis kyrkoårsbestämda, delvis kasuellt präglade. Utöver detta meddelas en serie kasuella kollektböner, andakter på minnesdagar och elva allmänna mässformulär för en eller flera eller alla döda. Tre mässordningar för Allhelgonadagen anges. Till detta kommer en avdelning textläsningar, psaltarpsalmer med omkväde, Allelujatexter före evangelieläsningen, en avdelning förböner, sex prefationer och tre canonböner samt vissa för

anvisningar

23H. Plock i brev 2/3 1979.

36 Översikt av begravningsritualen i olika kyrkor

i samband med dödsmässa i kyrkan eller för begravning i begravning gravkapellet. En särskild ordning för jordfästning av barn anges.

Denna handbok” är ett intressant exempel på det rätt vildvuxna liturgiska nyskapande, som den nya OE 1969 har utlöst i de tyskspråkiga kyrkoprovinserna.

2.2 Den grekisk-ortodoxa kyrkan

De ortodoxa begravningsritualen intar en särställning.

Här skall endast beröras den grekisk-ortodoxa kyrkans nu gällande ritual (Nekrosimoi kai epimnemosynoi akolutiai. Athen, u tryckår).

är indelad i tre avsnitt: i sorgehuset, i kyrkan, vid

Begravningsriten graven.

A. I sorgehuset Präst och diakon, iförda sedvanlig liturgisk skrud, beger sig till sorgehuset och läser i det rum, där den döde vilar, först en litania med förböner för den bortgångne. Så följer troparion (Upptag, o Frälsare, din tjänares själ bland de hänsovna rättfärdiga), en diakonbön (Förbarma dig över oss, o Gud, efter din stora nåd), en förbön av prästen för den bortgångne samt sjunget Trishagion (Helige Herre Gud).

Därefter föres den döde i procession till kyrkan. Prästen bär processionsljuset, diakonen rökelsekaret.

B. I kyrkan Akten i kyrkan börjar med Ps 118, fördelad på tre alternativa avsnitt. Psalmrecitationen avslutas med den ovannämnda diakonbönen Förbarma dig över oss, o Gud och en bön av prästen Ty du är uppståndelsen och livet.

Så följer ett begravningstroparion. Anifonen lyder: Välsignad vare du, Herre, som lär mig din rättfärdighets rätter. Den första av de fyra stroferna börjar: 0 helgonskara, öppna livets källa och paradisets port... jag är det förlorade fåret- ropa mig till dig och fräls mig. Tropariet slutar med Ära vare Fadern, en mariabön (Theotokion) och trefaldigt Alleuia.

Därefter som återges i fjorton alternativa former, samt

sjunges Kontakion, Saligprisningarna med inskjutna korta meditativa böner.

Så följer textläsningarna, som inledes med orden Salig är den väg du går i

Texterna utgörs av 1 Tess 4:12 - 17 dag, ty för dig skall öppnas viloplatsen. och Joh 6 :24 - 30. Evangelietexten avslutas med en kort diakonbön och en bön av prästen (O Gud, som är Herre över andarna och allt kött, och som har besegrat död och djävul och givit världen liv), jämväl innefattande en förbön för den bortgångne. Sist läses Ty du är uppståndelsen och livet. Om biskopen är närvarande, läser han en särskild bön, som slutar med absolution för den döde.

En sista hälsning bringas så den avlidne. Därunder sjunges hymnen En sista hälsning vi vår broder under tacksägelse till Gud.” Om

bringar avskedstagandet drar ut på tiden, sjunges även hymnen O vilket avsked,

Översikt av i olika 37

begravningsritualen kyrkor

mina bröder, vilken klagan, vilken sorg i denna avgörande stund!” Efter sången följer en mariabön och en avskedsbön i två alternativa former.

C. Vid graven När kistan sänkes ner i graven, läser prästen Trishagion (Helige Herre Gud). Därefter bestänkes graven med vigvatten under antifonen Rena mig med isop, att jag må bliva ren. Prästens slutord lyder: Jorden är Herrens och allt vad därpå är, jordens krets och de som bor därpå. Jord är du, och till jord skall du återvända. Särskilda ritual redovisas för begravning av präst/biskop, begravning under Stilla veckan, begravning av barn, minnesgudstjänst i kyrkan eller vid graven samt på Alla själars dag. Den grekisk-ortodoxa begravningsordningen anknyter till den ortodoxa tidegärden. Ritualet är fyllt av en urkristen påsktro, av varma förböner för den bortgångne och av en innerlig mariansk fromhet. Man kan säga, att denna ordning renodlar den bibliskt-kyrkliga förankringen och föga bekym- j” rar sig om den moderna människans problem inför döden. Men å andra sidan är förbönerna för den avlidne gripande personliga, och ritualet har en stark liturgisk skönhet och en intensiv hinsideston, som torde tala till också sekulariserade deltagare i akten.

2.3 De lutherska kyrkorna

Tyskland

Bakgrunden

Redan i sitt tal till den tyska adeln 1520 kritiserar Luther mässor och vigilior för de bortgångna. Ännu 1542 betecknar han det traditionella gravskicket som papistiska styggelserl. Även i Augsburgska bekännelsen skymtar

liknande synpunkter?

Luthers reaktion mot den medeltida begravningsriten hänger samman med hans kritiska inställning till mässoffret, skärseldsläran och den romersk-katolska uppfattningen av Jungfru Maria och helgonen. Mässan var efter Luthers uppfattning inte kyrkans offer, som kunde av henne frambäras för hennes medlemmar. Allra minst kunde mässoffret tänkas påverka de bortgångna. Skärselden hade enligt Luther intet underlagi Skriften och måste därför falla bort ur kyrkans undervisning och förkunnelse lika väl som ur hennes begravningsordning. De medeltida begravningsbönerna påkallade ofta den heliga Jungfruns och helgonens bistånd. Detta var för Luther en förorening av bönen i Jesu namn. Över huvud var Luther negativ mot allt i begravningsriten, som kunde påminna om ett ”handlande” med den döde, såsom absolution, rökelse, vigvatten och rituella förböner. I fråga om den privata förbönen för de döda hade Luther en annan

inställning3.

1 WA 35, 478. Z Art XV. 3 Nedan s 39.

Översikt i olika

38 begravningsritualen kyrkor

av

Denna kritiska hållning gentemot den senmedeltida praxis ledde till att i varje fall inom den radikala lutherdomen betraktades som en begravningen som löstes efter lägligheten och ofta mer eller mindre enskild angelägenhet, utformades enkelt sätt. I mindre radikala kretsar och på ett asketiskt efterhand man mot denna torftighet i gravskicket. Därför överlag reagerade kom med tiden vissa anvisningar rörande begravningen till stånd i olika Luther själv tycks emellertid inte ha sammanställt något församlingar. och inte heller personligen ha auktoriserat något sådant. begravningsritual Han nöjde sig med att som en allmän riktpunkt ange, att begravningens bör stärka vår tro och uppmuntra folket till sann fromhet. Det är ordning rätt och tillbörligt, att begravningen sker på ett anständigt sätt, som ett för trons glädjerika innehåll: uppståndelsen från de döda”. uttryck ett utkast till ett ritual, som utarbetades av G. Rowell har uppmärksammat Francis Lambert och lades fram för synoden i Homberg i oktober 15265. skall läsa psaltaipsalmer efter Där föreslås, att man vid begravningen bestämmande, be för de efterlevande och hålla en predikan, biskoparnas som dock inte bör beröra skärselden. Detta förslag till begravningsordning blev aldrig antaget och ersattes av de senare bestämmelserna i den sachsiska KO, men det är inte desto mindre intressant, därför att det på ett så tidigt stadium antyder i vilken riktning ritualet skulle komma att utveckla sig. från 1500-talets lutherska kyrkor i F. Schulz redovisar 45 begravningsritual Tyskland. De har alla en kristologisk ton och accent på uppståndelsemotivet°. från 1500-talet kan vi välja KO Som exempel på ett begravningsritual 1555. Brandenburg-Nürnberg Ritualet vid graven med Benedictus eller Ps 90. Därefter följer börjar hymnen Media vita (Vi på jorden leva här) eller antifonen Ego sum resurrectio eller Luthers översättning av Media vita,

(Jag är uppståndelsen)

Mitten unsers Lebens Zeit. Så äger begravningen rum, av allt att döma under tystnad, och akten slutar med en predikan antingen vid graven eller i den

dödes hem. ritual möter i KO Brandenburg 1540. Ett mera detaljerat Begravningen inledes med procession till graven. Under processionen sjunger man Media vita och De profundis (Ur djupen), båda på tyska och sist responsoriet Libera me (Herre, befria mig). Sedan begravningen ägt rum, samlas man i kyrkan till en kort gudstjänst. Denna inledes med Nunc dimittis, läsning ur Jobs bok och 1 Kor 15 med responsorier eller tyska psalmer mellan Benedictus med antifonen Ego sum resurrectio, en kollektbön lektionerna, och ett responsorium, som leder över till episteln (1 Tess 4:12 17) och - slutar med att responsoriet evangeliet (Joh 11:21 27). Gudstjänsten upprepas. Denna ordning är överraskande rik och anknyter på ett intressant sätt till

både mässan och tidegärden.

4 WA 35, 479. 5 Rowell, G. 1977 s 74f. lämnas av 6Schulz, F. 1966. En översikt av de lutherska begravningsordningarna Brightman, F.E. 1915 s 227f och Rietschl, A. - Graff, P. 1951 s 764f.

Översikt av i olika 39

begravningsritualen kyrkor

Herman av Wied utarbetade 1543 ett begravningsritual, i

som publicerades hans Einfaltigs Bedencken einer christlichen Reformation. Det översattes 1547 till engelska med titeln A simple and religious Consultation och synes ha utövat ett visst inflytande på BCP:s begravningsritual7.

Ritualet från 1543 är mera kortfattat än den ovan nämnda riten från 1540.

Under gravprocessionen sjunges Media vita och De profundis eller andra lämpliga sånger. Ritualet innehåller en serie textläsningar, 1 Tess 4:12 - 17 eller Luk 7:11 - 15 samt Matt 9:18 - 19, 23 - 26, predikan, Fader vår och två kollektböner. Vid graven läses 1 Kor 15 eller Fil 3:20 - 21 eller Rom 6:8 - 12.

En liknande textläsning vid graven förekom på flera håll, t ex i KO Hannover 1536.

Förbön för de döda möter t ex i KO Württemberg 1536 samt KO Hessen 1556 och 15743.

Sådan förbön förekom redan i fornkyrkan och har inte i och för sig något samband med skärseldslärans framträdande. Men efterhand kom förbönen för de bortgångna att knytas samman med tron på skärselden. När reformationen förkastade denna lära, föll också förbönen för de döda bort ur liturgierna. Varken Luther eller hans efterföljare fördömde helt förbönen för de bortgångna, men man menade, att en sådan förbön mera hade sin plats i den enskilda andakten. Mot slutet av 1800-talet väckte för

frågan om förbön de döda en omfattande diskussion i Tyskland. Numera synes överkänsligheten på denna punkt ha tonats ner°.

En särskild begravningsformel utkristalliserades efter hand. I KO Dessau 1532 heter det: Du är av jord. Jord skall du åter varda. I KO Waldeck lyder formeln: Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Må Herren Jesus uppväcka din kropp och själ, att du må uppstå igen med de rättfärdiga på den

yttersta dagen”1°.

Griftetal hölls först endast vid större begravningar men blev senare regel. KO Kursachsen 1580 innehåller sålunda fyra fasta grifteförmaningar. Under 1600-talet urartade griftetalet stundom till lärda lovtal, vari den dödes curriculum vitae, Lebenslauf, genomgicks”.

Under 1700-talet privatiserades begravningen mer och mer och förrättades inte sällan utan prästens medverkan i närvaro av endast de närmast

sörjande”.

En reaktion mot den liturgiska formlösheten över huvud och inte minst när det gäller begravningen sätter in genom den liturgiska väckelsen på 1800-talet. Wilhelm Löhe och andra arbetade fram nya begravningsritual, under utnyttjande av material från den tyska reformationstiden och ur BCP.

Omkring 1900 har de lutherska Landeskirchen i allmänhet utformat nya begravningsagendor, i stort sett efter dessa riktlinjer.

7 Rowell, G. 1977 s 75f. 3 A. i Davies, J.G. A Dictionary of Liturgy.

Niebergall, 9Spiegel, Y.

1973 s 109f. Jfr även den anglikanska utredningen Prayer and the Departed, nedan s 80. 1°Jfr ovan 515. 11Jfr ovan s 23 samt nedan s 43, 45. 12Graff, P. 1921 s 272f, 345f.

40 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

Den allmänna gången i dessa är följande”

A. l kyrkan Inledande bibelord, psaltarpsalm (ofta Ps 130), en eller två textläsningar, predikan, bön.

B. Vid graven Begravningsformeln (antingen ur BCP eller som i KO Preussen 1895: Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Jesus Kristus vår Frälsare skall

dagen”), textläsning och bön. uppväcka dig på den yttersta

Begravningen kan börja i kyrkan och fortsätta vid graven eller omvänt.

Den nyare utvecklingen

från 1960 och framåt innehåller ett rikare urval av Begravningsordningarna

läsningar och böner. Ritualen är mera kasuellt genomarbeinledningsord, tade och söker att tala ett modernare språk, utan att för den skull ge avkall på den bibliska förankringen.

Som exempel på ett ritual av denna senare typ väljer vi Agende für

Kirchen und Gemeinden 1964. evangeIisch-lutherische

Gången i detta ritual är följande.

A. I sorgehuset/bisättningsrummet Hälsning, kollektbön, psalm, övergång till procession.

B. I kyrkan/gravkapellet Ingångspsalm, inledningsord, Ps 130 (eller annan), textläsning, griftetal (ev med den dödes Lebenslauf), psalmsång, bön, övergång till procession (under Ps 121).

C. Vid graven

- Psalmsång, inledningsord, begravningsformeln, textläsning (1 Kor 15:42 44, 1 Tess 4:13 - 18, Rom 14:7- 9 eller Upp 21:1 -5a), hymn (ev), Fader vår, kollektbön, den apostoliska trosbekännelsen (ev), psalmsång och välsignelsen.

Begravningsformeln har följande lydelse: ”Eftersom det har behagat den allsmäktige Guden att från detta livet hädankalla vår broder NN, lägger vi hans kropp i Guds åker, att han åter må varda till jord, varifrån han är kommen: Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft. Vi befaller vår broder NN i Guds hand. Jesus Kristus skall uppväcka honom på den yttersta dagen. Mä han vara honom nådig i domen och föra honom till sitt eviga rike.

13 of Liturgy).

Enligt Niebergall, A. (i Davies, J .G. A Dictionary

Fyra av de senare begravningsritualen skall något utförligare analyseras, nämligen:

Ordnung für die kirchliche Bestattung. Evangelische Kirche in Hessen- Nassau, 1966. Förk HN.

Die kirchliche Bestattung. Evangelische Kirche in Württemberg, 1966. Förk W.

Agende für die evangelische Kirche in Kurhessen-Waldeck. Das Begräbnis, 1971. Förk KW.

Begräbnisagende. Neubearbeitung der Ordnung der Bestattung. In Verbindung mit der Evangelischen Michaelsbruderschaft hrsg. von W. Lotz, 1962. Förk M.

Av dessa har KW och M några principiella synpunkter på begravningen.

Kurhessen- Waldeck Begravningens problematik kan anges i tre punkter: 1) Med undantag av dopet har de kyrkliga förrättningarna intet direkt underlagi Skriften. De är fria skapelser av den kristna församlingen. 2) Begravningen kan måhända för kyrkan förefalla som ”ein fremdes Werk”: varför inte låta de döda begrava sina döda? 3) Ett särskilt problem ligger i den kyrkliga begravningens popularitet. Motiven för att man söker en kyrklig begravning är ofta grumliga, men i botten ligger behovet av trygghet i en situation av osäkerhet.

Kyrkans förrättningar, inberäknat begravningen, får betraktas som ”biständsakter” i en tid, där det mänskliga sitter trångt. Om det inte funnes kyrkliga begravningar, finge man införa sådana.

Begravningen skall innefatta förkunnelse och bön, uttala ord av tröst, löfte och hopp och som helhet ge uttryck åt kärlekens omtanke och bistånd. Allt detta kan inte rymmas i själva begravningsakten: det hör med till det pastorala handlandet före och efter begravningen.

Begravningens innebörd är ”Beistand aus Glauben”. Den är sålunda varken mysteriehögtid eller likvigning. Den gäller inte den döde utan de efterlevande. Men å andra sidan är den döde inte ”ein Ding, das beseitigt werden muss” (W. Fuchs). Det är naturligt att en sista gång i gemensam bön tänka på den avlidne. En sådan bön är inte ett handlande med den döde eller en plädering för honom inför Gud. Eftersom kärleken kräver och tron tillåter bön för de döda, finns i några av jordfästningsbönerna sådana förbönsmoment.

Det strider mot evangelisk uppfattning att företaga någon vigning av den döde. Men man kan i anslutning till griftetalet föredraga hans Lebenslauf (så i altI nedan).

Begravningens huvudmotiv är Nya testamentets budskap om döden och uppståndelsen, avskedet från den döde och församlingens bistånd till de efterlevande.

M ichaelsbruderschaft

W. Lotz framhåller i inledningen till M, att begravningen står under ett diakonalt förtecken. Nästan alla folkkyrkans medlemmar begravs i kyrkans ordning. Kyrkan har här det diakonala uppdraget att tjäna dessa medlemmar, inte att vid begravningen utöva en för sent påtänkt kyrkotukt. Eftersom

i begravningsakten till stor del är ”okyrkliga, måste den deltagarna visserligen få en kyrklig utformning men å andra sidan hållas fri från sådant, som kan uppfattas som fromma floskler. Det kan räcka med begravningsformeln, textläsningar, bön och förbön, psaltarläsning och psalmsång. Däremot får man ur ritualet utmönstra responsorier, antifoner, versiklar och litanior. Psaltaren bör inte saknas, men sjungen psalmodi kan knappast komma i fråga. I de angivna textläsningarna har Nya testamentets texter om uppväckande av döda förbigåtts, eftersom de är för svåra. Bönerna bör ha en enkel, och församlingsmässig form. Begravningen bör kunna

allmängiltig kombineras med nattvardsfirande.

Den allmänna dispositionen av de fyra ritualen

Till att börja med bör det påpekas, att KW presenterar två alternativa ritual (i det följande kallade KW I och KW lI), det första mera traditionellt och det andra modernare.

Alla de fyra ritualen räknar med en begravningsakt, som äger rum i kyrka/gravkapell och på kyrkogården, och de flesta uppför denna ordning som första alternativ.

Ett undantag är W, som först ställer en begravning, som sker enbart vid

och förmodligen mera graven. Detta torde vara uttryck för ett konservativare lantligt gravskick.

KW tar upp denna ordning som ett sista alternativ och utan att ange något utfört ritual. Detta tyder på att denna form inte förekommer så ofta och att man inte vill uppmuntra till att den användes.

Begravningen kan också börja i sorgehuset och fortsätta på kyrkogården. En agenda för en sådan akt förekommer i KW och HN, i båda fallen som andra alternativ. Även W har en andakt i sorgehuset, men denna förefaller att vara tänkt som en fristående utfärdsbön.

Den romersk-katolska ordningen sorgehuset-kyrkan-kyrkogården återfinnes, fast i omvänd form: sorgehuset-kyrkogården-kyrkan (KW, HN). W har en ordning för begravning på kyrkogården, följd av gudstjänst i kyrkan. Den inverterade ordningsföljden finns redan i äldre reformatorisk praxis och

möjligen ett behov att markera skillnaden mot Rom: akten är inte uttrycker en begravningsmässa utan mera en minnesstund med Ordets predikan.

Genomgång av begravningsritualen

A. I sorgehuset Utfärdsbönen i W omfattar psalmsång, läsning av Ps 23 eller Joh 14:1 - 3, bönen Herre, du har kallat denne broder (eller annan bön), Fader vår, psalmsång och fridsönskan.

HN har den kortaste akten: ingångsord och en psaltarpsalm.

Översikt av i olika 43

begravningsritualen kyrkor

KWI är utförligare: psalm- eller körsång, Ps 130 (eller annan), Kyrie (ev), textläsning och stilla bön.

KW II är mera homiletiskt betonad: Efter en inledande allokution med moderna tonfall följer psalmsång eller bön och ytterligare en allokution, delvis i böneform (ev ersatt av Ps 27). Andakten avslutas med psalmsång.

M berör akten i sorgehuset endast i inledningen”.

B. sorgehuset-kyrkogården Om akten i sorgehuset omedelbart följes av begravning på kyrkogården (KW, HN) förelägges den del av begravningen, som eljest sker i kyrkan (nedan under D) till kyrkogården.

C. Enbart kyrkogården W anför följande form, som rätt avsevärt avviker från den i denna HB upptagna ordningen för begravning i kyrkan.

Efter psalmsång och inledningsord läses Ps 130 (eller annan) samt Joh 10 (passim, eller annan text). Därefter följer griftetal, psalmsång och bönen Allsmäktige, evige Gud samt Fader vår. Så sker jordfästningen (nedan, mom D), och akten avslutas med psalmsång och välsignelsen.

M berör även denna form av begravning helt kortfattat i inledningen”.

D. Kyrkan/gravkapellet-kyrkogården

I. I kyrkan

Enligt W och KW

inledes akten i kyrkan med psalmsång. KW II har före ingångspsalmen en allokution. HN och M börjar ur

med ingångsord Skriften.

Därefter följer psaltarläsning: IW Ps 39, KW Ps 130, M Ps 23. I KW II kan Ps 27 läsas som alternativ till en allokution. Andra psalmer kan förekomma och anges i särskild förteckning.

Så följer textläsningar (samtliga). Gammaltestamentlig läsning kan förekomma: så W (Jes 43) och M (Jes 40:6f).

I samtliga ritual föregår psalmsång det följande griftetalet.

Efter griftetalet förekommer psalmsång (KW, HN och M) och bön (W, KW I, HN och M). l KW II ersättes bönen av en allokution, delvis i böneform. Psalmsång kan förekomma efter bönen (HN). I anslutning till griftetalet kan man enligt KW föredraga den dödes Lebenslauf.

W upptar Fader vår, om denna bön inte läses vid graven. Den senare ordningen tillämpas i samtliga övriga ritual.

Akten

i kyrkan avslutas med en enkel uppmaning att gå ut till graven. I W användes psalmstrofen Wohlauf, wohlan..

14 Begräbnisagende, hrsg. W. Lotz s 11. 15 Ibm s ll.

44 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

II. Vid graven Akten vid graven börjar med en fridshälsning (W, KW I, M) eller

(KW II, HN). Därefter sänkes kistan ned i graven och inledningsord begravningsformeln läses.

Den mera allmänt brukade formeln lyder: ”Då det behagat den allsmäktige Guden (HN: Herren över liv och död) att från detta livet hemkalla vår broder NN, befaller vi honom åt Guds nåd och lägger hans kropp i Guds åker. Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft.

Fortsättningen kan variera:

Vårt hopp står till Jesus Kristus, vår Herre, vilken säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör, och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Därför bekänner vi med aposteln: Leva vi, så leva vi för Herren, dö vi, så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till” (HN).

I KW lyder motsvarande parti:

Vi befaller vår broder i Guds hand till Herrens Jesu Kristi dag. Han skall komma för att döma levande och döda. Herren vare honom nådig och give honom frid.

I början av begravningsformeln har M ett tillägg: .i Guds åker, på det att

och avslutar så: Vi befaller han åter må varda jord, varav han är kommen” honom (eller: hans själ) i Guds hand. Han vare honom en barmhärtig domare och upptage honom i sitt eviga rike.”

W har som huvudalternativ den snarlika formeln:

”Den allsmäktige Guden har kallat NN hädan från detta livet. Vi lägger honom i denna grav, att han må varda jord, och befaller honom åt vår himmelske Faders trofasthet. Må han förbarma sig över honom och i honom fullända sitt verk för Jesu Kristi skull. Vi förtröstar på hans ord: Se, jag gör allting nytt.

Dessutom har W två alternativa formler, som nära anknyter till M.

Den begravningsformel ur KW, som ovan citerats, utgör alt II i detta ritul. Alt I lyder: ”Då Gud har hädankallat vår border NN från detta livet, begraver vi honom. Jord till jord... Vi befaller honom åt Guds barmhärtighet. Han give honom frid.

Alt IV förkortar ingressen till alt II:

Alt III erinrar om den svenska begravningsformeln:

Av jord är vi komna. Jord skall vi åter varda. Som tillägg anges: ”Jesus Kristus skall uppväcka oss på den yttersta dagen.”

Efter begravningen kan förekomma textord (KW I, M), bön (M), Fader vår (samtliga), psalmsång (W, HN) samt en kort avslutande välsignelse.

E. Sorgehuset-kyrkogården-kyrkan

I. Sorgehuset

Om denna fylligare ordning brukas, förkortas i regel akten i sorgehuset.

KW I utesluter sålunda Kyrie och textläsningar, KW II psalmsången och den andra allokutionen.

Översikt av i olika

begravningsritualen kyrkor 45

HN bevarar samma ordning, som angivits ovan under A: den är så kort, att den inte kan göras kortare.

II. Kyrkogården

Före begravningsakten kan förekomma psalmsång (KW I) eller inledande textord (KW II, HN). HN har därefter en textläsning. Efter begravningsakten har KW I textord och psalmsång, KW II Fader vår. Ceremonien vid graven avslutas med en inbjudan i till gudstjänsten kyrkan.

III. I kyrkan Denna del av riten inledes med psalmsång (samtliga), Kanzelgruss (KW I, HN) eller Ps 27 (KW II). Före predikan läses en bön (KW I), efter predikan sjunges en psalm (samtliga) och läses en bön och Fader vår (ej KW II). Gudstjänsten avslutas med välsignelsen.

F. Kyrkogården-kyrkan W har här följande ordning:

I. Kyrkogården

Psalmsång, Ps 90 (eller annan), begravningsakten, Fader vår, psalmsång.

II. Kyrkan

Psalmsång, inledningsord, Kol3 (eller annan text), griftetal, psalmsång, bön, psalmsång, välsignelsen.

Begravningskommittén i den tyska Lutherische liturgische Konferenz har I 980 framlagt ett förslag till ny ordning för begravningen. Utkastet anknyter nära till den ovan refererade tyska traditionen men erbjuder en del varianter. Begravningsgudstjänsten inledes med fridshälsning och psalmsång. Man kan också inleda med en kort allokution, där den bortgångnes namn nämnes: ”Med denna gudstjänst vill vi ta farväl av NN./Vi är samlade för att följa NN till graven. Allokutionen avslutas med 2 Tim 1:10. Så följer en fritt vald psaltarpsalm eller Ps 130 med Kyrie. Förkunnelsedelen inledes med att officianten läser Joh 14:1 - 6 (eller annan text), följd av acklamation och votum. Efter församlingssång kan den avlidnes Lebenslauf föredragas av prästen eller annan person. Så följer predikan eller grifteförmaning, som avslutas med ytterligare församlingssång. Den avslutande böneavdelningen inledes med tyst bön för den bortgångne. Bönen mynnar ut i en tacksägelse för vad den döde har fått erfara av Guds nåd och en förbön för de sörjande.

46 Översikt av i olika

begravningsritualen kyrkor

Efter bönen bärs kistan ut till kyrkogården: Låt oss nu gå till graven. Herren bevare Tre vår utgång och vår ingång, från nu och till evig tid. alternativa utgångsord anges. Under processionen till graven kan en psalm sjungas. Akten vid graven inledes med ett votum (ur Ps 103 eller Joh 11:25). Sedan kistan sänkts ned i graven, läser officianten begravningsformeln: “Den allsmäktige Guden har efter sitt outgrundliga råd och sin nådiga vilja kallat vår broder från detta livet. Nu lägger vi hans kropp i Guds åker, på det att han åter må bliva jord, varifrån han är tagen. Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft. Vi befaller vår broderi Guds hand. Jesus Kristus skall uppväcka honom Herren vare honom nådig i domen och låte honom på den yttersta dagen. i sitt rike” och fullborde på honom vad skåda den eviga härligheten (eller: han i dopet har begynt). Frid vare med honom från Gud, Fader, Son och helig Ande. En alternativ begravningsformel lyder: Vi begraver NN - jord till jord, aska till aska, stoft till stoft. Herre, giv honom den eviga vilan och låt det lysa för honom. Antingen vi lever eller dör, är Kristus med oss, eviga ljuset han som har uppstått från de döda. Ett alternativ: Livets och dödens Herre har låtit NN dö. Nu tredje överlämnar vi honom: Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Gud fullborde Han förvandle all klagan i sina i dig, vad han i dopet begynt. återlöstas stora glädje (eller: Gud fullborde i 0ss...). Därefter läses eller sjunges antifonen In paradisum (Till paradiset). Akten slutar med några bibelord (ur I Kor 15, Rom 14, I Tess 4, Upp 21), Fader vår, slutbön (Herre Jesus Kristus, du är uppståndelsen och livet, eller annan trosbekännelsen, Christ ist erstanden (Krist är bön), psalmen läst eller ev inbjudan till minnesgudstjänst och uppstånden), sjungen, välsignelsen. enbart vid graven, och anvisningar lämnas för Begravningen kan förrättas detta liksom för ordning vid kremation, translation av stoft och urnnedsätt-

ning. Vid kremation Livets och dödens Herre har lyder begravningsformeln: låtit NN dö. Nu överlämnar vi honom, på det att han må bliva stoft och aska. Gud fullborde på dig vad han i dopet begynt. Han förvandle all klagan i sina återlöstas stora glädje.

Detta ritualförslag anknyter på flera punkter rätt nära till huvudgudstjänsten: en slags introitus med åtföljande Kyrie inleder, och textläsningen följs acklamation. Trosbekännelsen finns med (i akten vid av församlingens Allt detta är drag ur huvudgudstjänstens rit. graven). Ritualet strävar efter att begravningen så personlig som tydligt göra Den dödes namn nämnes i inledningen, och hans Lebenslauf kan möjligt. Den för den döde är en originell lösning, som föredragas. tysta förbönen vittnar om momentets känslighet. Man finner tydligen en förbön motiverad men är inte beredd att ge den en utförd liturgisk form. I det tredje alternativet till finns dock en försiktigt hållen förbön för den begravningsformel bortgångne: Gud fullborde i dig..., men momentet kan också ges kommunikativ form: Gud fullborde i oss...

begravningsritualen i olika kyrkor 47

Två av begravningsformelns alternativ anknyter till den gängse anglikanska traditionen, medan det tredje erinrar om den svenska.

2.3.2 USA De lutherska kyrkor, som grundades bland invandrarna i Amerika, hade visserligen den lutherska bekännelsen gemensam men var av språkliga och etniska skäl hänvisade till att uppträda som åtskilda samfund. Efter pionjärtiden och efter hand som invandrarna hade acklimatiserat sig i det nya hemlandet, avtog de språkliga skälen för ett organisatoriskt särgående och ökade möjligheterna för en liturgisk samordning. Redan 1748 hade H. M. Muhlenburg gett ut en amerikansk luthersk liturgi, som byggde på den lutherska gudstjänstordningen i Pennsylvania. 1860 utkom en ny gemensam amerikansk liturgi, och den s k Church Book utgavs 1868 av General Council. hade Löhes I dessa gudstjänstordningar reformsträvanden i Tyskland satt sina spår, liksom BCP-traditionen. Mot slutet av århundradet det lutherska samarbetet ta fastare började form. General Council, General Synod och United Synod of the South strävade efter att skapa en äktluthersk efter reformationstidens klassiska liturgi tradition. Resultatet härav blev Common Service 1888, kompletterad 1917 med Common Den utkom Service Book, som innehöll förrättningsritualen. samma år som United Lutheran Church in America bildades. En rad lutherska kyrkor antog 1917 års liturgi. 1958 enades åtta av dessa om en reviderad upplaga, benämnd Service Book and Hymnal. Begravningsritualet i denna handbok är i första hand avsett att brukas i församlingskyrkan, även som minnesgudstjänst. Det kan också användas vid andakt i sorgehuset. Före begravningen kan en enkel utfärdsbön förekomma, med psalmsång, textläsande, bön och välsignelsen. Begravningsritualet 1958 är avsett att kunna läsas eller sjungas. Grundformen synes vara ett modifierat dödsofficium. Gången i ritualet är följande.

A. I kyrkan

Gudstjänsten inledes med I Guds Faderns och Sonens och den helige Andes namn (s) och Kyrie (s). Därefter följer en eller flera av Ps 130 (s), 23 (s), 27, 34, 42, 73, 84, 90, 103, 116, 121, 126, 139, 146. Textläsningen omfattar Rom 8:31 - 39, 1 Kor 15:12 - 26, 1 Petr 1:3 - 9, Upp 7:9 - 17, 21:3 -7, Joh 5:24 - 29,11:21- 27, 14:1 -6 och (vid jordfästning av barn) Mark 10:13 - 16. Ytterligare texter anförs. Efter textläsningen följer fakultativt responsoriet (s) Si bona suscepimus (Har vi mottagit det goda av Gud), Credo quod (Jag tror, att min förlossare lever) eller Ecce quomodo moritur justus (Se den rättfärdiges död).

1 (s) markerar sjungna partier.

Översikt av i olika

48 begravningsritualen kyrkor

Griftetal och psalmsång kan förekomma. Därefter följer Nunc dimittis (s) med antifonen O how glorious is that kingdom. Nunc dimittis kan ersättas av Benedictus. Så följer en kort kyrielitania, en eller flera kollektböner (inalles anges inte eller mindre än nio) och en särskild förbön (ur Prayers for Private Devotion) kollektan på Alla helgons dag. Sist läser officianten bönen All nåds Gud och den apostoliska slutönskan. Om man inte använder denna ordning i dess helhet, bör jordfästningsritualet dock innefatta följande moment: Inledning, psaltarpsalmer(er), canticum, böner och slutvälsignelse. Griftetal kan hållas i textläsning, till textläsningen. Psalmsång kan förekomma efter denna eller anslutning efter griftetalet.

B. Vid graven

Sedan kistan sänkts ned i graven, säger officianten: Saliga är de döda, som dör i Herren... eller Mitt i livet är vi i döden (Media Vita). Begravningsformeln lyder: ”Då det behagat den allsmäktige Guden att i sin stora nåd kalla till sig vår broders själ, antvardar vi hans kropp åt graven: Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft. Vi gör det i det vissa hoppet om uppståndelsen till evigt liv Jesus Kristus, vilken skall så förvandla vår förnedringsgenom vår Herre kropp, att den bliver lik hans härlighetskropp, enligt den kraft varmed han kan underlägga sig allt. En alternativ formel lyder: ”Då det har behagat den allsmäktige Guden att i sin visa försyn kalla från denna värld vår broders själ, antvardar vi hans kropp åt jorden. Stoft är du, och stoft skall du åter varda. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall på den yttersta dagen uppväcka dig från de döda.” Denna formel anknyter till den skandinaviska traditionen. Sedan Benedictus en eller flera eller en psalm sjungits, läser officianten kollektböner och slutar med en välsignelseönskan. Inter-Lutheran Commission on Worship, som är tillsatt av Lutheran Church in America, The American Lutheran Church, The Evangelical Lutheran Church of Canada och The Lutheran Church-Missouri Synod, framlade 1976 jordfästningsordningen Burial of the Dead. Detta ritual ingår i den 1978 utkomna Lutheran Book of Worship. I inledningen framhålles, att begravningen är en gudstjänst, som bör angå och engagera alla som deltar i den. Därför bör den normalt förrättas i kyrkan närvaro. Församlingssången och ett aktivt deltagande i och i församlingens bönerna är viktiga angelägenheter. Psalmerna kan gärna sjungas alternatim eller körläsas. I ritualet Bönerna kan bör ingå församlingsacklamationer. med församlingssvar. Man bör dock gå försiktigt gärna vara av litanietyp fram och inte göra för tvära ändringar. Begravningen är knappast det rätta tillfället för alltför omfattande liturgiska experiment. Ett modernt begravningsritual ingår i ett större mönster. Det hänger samman med den pastorala omsorgen om de efterlevande, både före och efter och anvisningar för denna begravningstillfället, aktivitet borde ingå i handbokens ordning för själavårdande egentligen

begravning.

Själva ritualet bör positivt understryka uppståndelsens segerbudskap. Samtidigt får den naturliga känslan av smärta och personlig förlust varken förminskas eller bortglömmas. Ritualet måste sträva efter den rätta balansen mellan upplevelsen av förlusten och de efterlevandes fortsatta liv.

Griftetal bör normalt ingå i begravningsritualet och förkunna hoppet och trösten i Kristus. I griftetalet kan ingå ett omnämnande av den borgångnes liv och gärning. Det kan vara lämpligt, att släkt och vänner till den avlidne får tillfälle att uttala några personliga 0rd om vad den döde betytt för dem och för det samhälle, där han verkat.

Ordning för nattvardsfirande i samband med begravningen anges, liksom ganska detaljerade anvisningar för ceremonialet (processionens sammansättning, officiantens liturgiska dräkt, bårklädet etc).

Ritualets utformning är följande.

A. I kyrkan Akten i kyrkan inledes med en bön vid ingången till kyrkan: Välsignad vare vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader... med församlingens svar: Lovad vare Gud! Därefter kan de prestaverande lägga ett bårtäcke i påskens färger på kistan, varvid officianten läser Rom 6:3 - 5.

Processionen (korsbärare, bärare av påskljuset eller andra ljus, officianten och ev övriga präster, de prestaverande, de som bär kistan och sist de sörjande) tågar så in i kyrkan under psalmsång eller körhymn. Därefter vidtar Ordets liturgi med kollektbön, tre textläsningar med interfolierande psalmsång och församlingsacklamationer, griftetal, psalmsång, den apostoliska trosbekännelsen (ev) och en litaniebön med avslutande kollekta.

Om nattvard firas, fortsätter ritualet med Pax och Offertorium fram till det avslutande Nunc dimittis, och därefter följer The Commendation.

Om nattvard inte firas, fortsätter ritualet med Fader vår och The Commendation: I dina händer, barmhärtige Frälsare, befaller vi din tjänare NN. Vi ber dig ödmjukt: Tag emot ett får ur din hjord, ett lamm bland de dina, en syndare bland dina återlösta. Slut honom in i dina barmhärtiga armar, i den eviga fridens välsignade vila och i dina heligas gemenskap i ljuset.

Processionen lämnar kyrkan i samma ordning som den inträtt.

Om Nunc dimittis inte redan sjungits vid nattvardsgången, kan det sjungas här.

B. Vid graven Först läser officianten några verser ur Ps 118 och ett kort votum. Så följer kollektbönen Allsmäktige Gud, genom din Sons Jesu Kristi död har du gjort döden till intet och en kort textläsning.

Sedan kistan sänkts ned i graven, följer begravningsformeln i två versioner:

a) I det vissa och säkra hoppet om uppståndelse till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre, befaller vi vår broder NN åt den allsmäktige Guden. Vi antvardar hans kropp åt graven: Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft.

50 Översikt av begravningsritualen i olika kyrkor S()U 1981:68

Han välsigne honom och vare honom nådig. Han vände sitt ansikte till honom och give honom frid.

b) Då den allsmäktige Guden har kallat vår broder NN till sig från detta livet, antvardar vi hans kropp åt den jord, från vilken den är kommen. Kristus uppstod som förstlingen från de döda. Vi vet, att han skall återuppväcka våra dödliga kroppar, att de må vara lika hans i härlighet. Vi befaller vår broder åt Herren. Må han mottaga honom i sin frid och uppväcka honom på den yttersta dagen.

Därefter säger officianten: ”Herre, tänk på oss, när du kommer i ditt rike! _

Efter Fader vår läses kollektbönen Herre Jesus, genom din död bröt du dödens udd med votum Giv honom, o Herre, den eviga vilan. Församlingen svarar: Och låt ditt ljus lysa honom för evigt.

Akten vid graven slutar med en välsignelseönskan.

2.3.3 Sverige

Olavus Petris HB 1529 hade kvar Iikvigningsceremonien, som försvann ur de liturgiska böckerna först 1557.

Ordningen för likvigning inledes med en förmaning, som handlar om det kristna hoppet inför döden. Joh 11:21 - 27 läses. Efter en förmaning följer så utfärdsbönen, som innehåller en försiktigt formulerad förbön för den döde: ”Vänd nu ditt faderliga anlete till oss dina fattiga barn och hör vår bön, så att om denne vår bortgångne broder, som du genom döden har kallat från detta eländiga livet, är i ett sådant tillstånd, att våra böner kan vara honom till godo, du måtte vara honom mild och barmhärtig. Värdes, o himmelske Fader, bevara honom i Abrahams sköte och på den yttersta dagen uppväcka honom i de rättfärdigas uppståndelse.

Begravningsritualet i HB 1529 är mycket enkelt. Kistan sänkes genast ned i graven. Under mullpåkastning säger prästen:

”Av jord är du kommen, och jord skall du bliva igen. Jesus Kristus, din Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen. Så följer en bön om Guds barmhärtighet mot de sörjande och en förbön för den döde, liknande bönen vid likvigningen: att om den dödes tillstånd medger detta, Gud ville förläna honom vila med sina utvalda vänner Abraham, Isak och Jakob. Medan graven fylls igen, kan en psalm sjungas. Olavus Petri föreslår en parafras på Media vita (Wij som leffue påå werlden här) och Ps 51. Så läses 1 Tess 4: 13 - 18 och sist hålles en grifteförmaning, som dock är fakultativ.

Begravningsritualen i HB 1541 och 1557 anknyter nära till HB 1529. Rekviemmässorna förbjöds uttryckligen först 1544 men torde ha förekom-

mit även efter denna tidpunkt.

Laurentius Petri faststlår i KO 1571 den gängse reformatoriska synen, att jordfästningen syftar till de efterlevande och inte i sig har någon betydelse för den döde. Men det är angeläget, att de döda ”ährliga och tilbörliga kommer i jorden, för att man därmed skall visa den kärlek man har haft till dem i livet.

KO 1571 godtar utfärdsbönen, även om den inte uppfattas som enkannerliga aff nödenne. Likvigningen är borta alltsedan HB 1557. Prästen skall i stället trösta den dödes efterlevande och vänner med Guds Ord.

Översikt av begravningsritualen i olika 51

kyrkor

Under processionen till kyrkan ”må man well lata ringia/siuga/och annor stycker/som icke äro ochristeligh/effter sedwenion bruka. Men folket bör undervisas om dessa ceremonier, så at the ske meer för theras skul som leffua.

Begravningen sker på kyrkogården efter HB:s ordning. En kort predikan eller förmaning kan hållas. Inget nämns om någon gudstjänst i kyrkan, förmodligen av rädsla för de forna rekviemmässorna och vad med dem sammanhängde.

Man får anta, att reformationens förenklade gravskick ingalunda genast eller överallt trängde igenom. Det är betecknande, att rekviemmässorna avskaffas först 1544. Säkerligen har den liturgiska traditionalismen gjort sig gällande inte minst när det gäller jordfästningsriten. Den liturgiska striden under Johan III har förvisso inte enbart gällt mässan utan också de kyrkliga förrättningarna, som har haft en minst lika stark förankring i folksed och folktro.

HB 1608 nämner ingenting om utfärdsbönen eller processionen till kyrkogården, förmodligen därför att KO:s föreskrifter på dessa punkter alltjämt ägde giltighet.

Det förefaller, som om begravningen enligt HB 1608 fortfarande förrättades på kyrkogården. Sedan de tre skovlarna mull fallit, läser prästen begravningsformeln: Af jord ästu kommen/och jord skalt tu bliffua igen/Jesus Christus skal tig upweckia på then yttersta dagen. Därefter bedes Olavus Petris bön O alzmechtige och barmhertige ewige Gudh. Medan graven skottas igen, sjunger menigheten en psalm. De psalmtexter som anges är Wij som lefwe på werlden här, Lät oss thenna kropp begrafwa och Hörer til, I christtrogne alla samt canticum Medh glädie och frijdh faar iagh nu hän.

HB 1693 har exakt samma ordning för akten vid graven. Inte heller här antydes, att begravningen kunde ske i kyrkan. Man får väl antaga, att detta har börjat förekomma i varje fall vid större begravningar. Det är svårt att tro, att 1600-talets likpredikningar med sin ofta betydande längd har hållits utomhus.

HB 1811 anger inte heller var begravningen normalt förrättas.

Begravningsakten består av begravningsformeln med mullpåkastning och Olavus Petris ovannämnda bön. Till detta fogas läsande av bibelord och psalmverser, Fader vår och Välsignelsen.

Griftetal har förekommit men tycks inte ha varit vanligt. HB 1893 och HB 1917 inleder jordfästningen med fakultativt griftetal,

begravningsformeln i traditionell form samt därefter: 1893 bönen Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud, 1917 dessutom bönen O Herre Gud, du som för syndens skull, dvs den text som i HB 1942 utgör den s k begravningsmässan eller den korta bönesucken Herre Gud, Fader i himmelen (i HB 1942 använd omedelbart efter mullpåkastningen).

När HB 1942 tillkom, hade det blivit regel, att begravningen skedde inomhus, antingen i kyrkan eller i ett gravkapell/krematorium.

HB 1942 har ordningen: griftetal (fortfarande fakultativt, men i praktiken regel), bönerna Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud (i bearbetad form), Allsvåldige, evige Gud eller Himmelska Fader, vi tacka och lova dig. Begravningsformeln har den traditionella formen, men vid jordfästning av

barn kan prästen säga: Herren gav/och Herren tog/välsignat vare Herrens namn. Den korta bönen Herre Gud, Fader i himmelen utgör votum efter mullpåkastningen. Begravningsmässan kan förekomma.

Textläsningarna

En särskild uppmärksamhet påkallar textläsningarna i de ovan nämnda ritualen.

HB 1608 upptar först 1 Tess 4:13-18jämte förmaningen Käre wenner/här see vij nu alle wår spegel/hwad affgångh thetta arma och usla Iefwernet hafwer, eller Joh 11:21 - 27 med förmaningen Käre wenner, /thet är oss wäl naturligit at wi sörie. Exakt samma anordning möter i HB 1693.

Man kan emellertid både 1608 och 1693 variera textläsningen och förmaningen enligt en utförlig förteckning över lämpliga bibelställen.

Det kan vara av värde att närmare granska textseriema i samtliga HB från 1608 till 1942.

Enklast framgår texternas proveniens genom nedanstående tabell. Textserierna kan ge anledning till vissa reflexioner:

Det är tydligt, att HB 1608 har avsett som huvudtexter 1 Tess 4 - Rom 8 (se tabellen), eftersom dessa har satts med större stil och de övriga med mindre.

HB 1693 gör ingen ändring i texturvalet från 1608 men trycker alla texter med samma stil. Detta kan tyda på att man brukade läsa flera texter än huvudtexterna.

I texturvalet 1608 och 1693 ingår inte mindre än aderton texter ur Gamla testamentet, varav sex ur apokryferna.

HB 1811 har som allmän princip att förkorta läsningarna och att minska antalet gammaltestamentliga texter. Tretton av de senare är strukna, men två psaltartexter har tillkommit. Samtliga apokryfiska texter är borta.

Man kan i 1811 års texturval också konstatera, att texter om domen och den dubbla utgången har trätt tillbaka. Upplysningstidens teologi har här satt sina spår.

En anmärkningsvärd anordning är, att en särskild grupp texter är avsedd att läsas efter psalmstroferna, nämligen Ps 39, 1 Kor 15, Hebr 9 och Upp 14.

HB 1893 följeri stort sett nära HB 1811 men inför sex nya texter, varav en ur Gamla testamentet (Ps 73:23-26).

Inte heller HB 1917 gör några anmärkningsvärda ändringar i textserien, som ansluter sig till HB 1893, med tillägg av två psaltarpsalmer (13011- 5 och 139:23 - 24).

HB 1942 gör ett försök att ordna texterna i kasuella serier, med texterna i varje serie i den ordning de återfinns i Bibeln.

Detta medför en rätt betydande utvidgning av textmaterialet. Sexton nya textställen har tillagts, varav tre ur Gamla testamentet (ett av dessa ur apokryferna: Vish 3:1 - 3) och tretton ur Nya testamentet. I anvisningarna påpekas, att bibelord även kan väljas utanför de föreslagna. Textställena bör inte vara flera än fem och bör ta hänsyn till ”föreliggande omständigheter. De bör väljas så, att de ger uttryck åt både tröst och förmaning.

Översikt av i olika 53

begravningsritualen kyrkor

Översikt över textställen i HB 1608 - 1942

HB 1608 1693 1811 1893 1917 1942

1Tess 4:13- 18 = 1Tess 4:13- 14 = = = Joh 11:21-27 = Joh11:25-26 = = = Jes 26:19 = D D D D Jes 57:1 - 2 = D Jes 57:2 = D Hes 37:1 - 14 = D D D D Job 19:25 - 27 = D D D D Pred 7:1 - 5 = D D D D 112317 = D D D D Syr 7:36 - 39 = D D D D 10:91 = D D D D Joh 5:25 - 29 = Joh 5:28 - 29 = = Joh 5:28 - 29 el 24 - 29 el 5:24 Rom 8:10-11 = = = = R0m811 Job 14:1 = Job 14:1 - 2 = = = 14:5 = D D D D Dan 12:2 - 3 = D D D D Ps 39:5 - 9 = = = = D 90:11 = Ps 90:1-6 Ps90:9-l1 Ps90:lO-13 Ps90:1-6 el 7 - 9 el 10 - 12 Pred 9:12 = D D D D Syr 5:8 = D D D D 17:21 = D D D D 382161 = D D D D 40:11 = D D D D Joh 5:24 = Joh 5:24 - 29 = = Joh 5:24 Rom 5:12 - 13 = D D D D 14:7 - 8 = Rom 14:7 - 9 = = = 1 Kor 15:50 - 57 = l Kor 15:54 - 57 1 Kor 15:50 = l Kor 15:53 - 57 53 - 57 Hebr 9:27 = = = = = Upp 14:13 = = = = D (jfr dock begravningsmässan) 20:6 = D D D D 21:1-4 = = - D Upp21:3-4

Nytt material i förhållande till HB 1608: l Kor 15:19 - 23 Ps 13021- 5 Ps 103:15 - 17 Ps 73:23 - 26 139:23 - 24 Mark 13:35 - 36 Fil 1:21 Gal 6:7 - 8 Joh 14:23 Job 1:21 17:24 Jes 55:8 - 9 Rom 8:17 - 18 Vish 3:1 - 3 Luk 20:38 Rom 8:38 › 39 Joh 10:27 - 28 1 Kor 13:12 15:42 - 43 2 Kor 5:6 - 8 Fil 3:20 - 21 Hebr 13:14 1 Joh 3:2 Upp 1:17 - 18 Tecknet = betecknar överensstämmelse med kolumnen till vänster Tecknet D betecknar, att det i vänstra kolumnen upptagna bibelstället inte förekommer i HB i fråga.

54 Översikt av i olika

begravningsritualen kyrkor

Begravningsritualets avslutande del

HB 1811 låter, som ovan sagts, bibelläsningen övergå i psalmtexter, så till vida kasuellt ordnade, som de börjar med För barn och ungdom” och fortsätter med För äldre personer och i allmänhet.

Märkligt nog avslutas psalmläsningen med fyra fasta bibeltexter (se ovan). Därefter läses Fader vår och välsignelsen.

När likpredikan hålles, må bönen O Herre Gud, du som för syndens skull kunna läsas. Den kan också sjungas vid altaret, när jordfästningen sker i kyrkan. Detta är upprinnelsen till den nuvarande s k begravningsmässan.

HB 1893 bevarar psalmläsandet, indelat på samma sätt som 1811 och med ett obetydligt förändrat urval.

Några avslutande bibeltexter förekommer inte, utan akten mynnar direkt ut i Fader vår och välsignelsen.

Då begravning är förenad med altartjänst”, slutar akten vid kistan med Fader vår, en psalm sjunges och altartjänsten innefattar den nyss nämnda bönen O Herre Gud, du som för syndens skull jämte en eller flera av de fyra s k antifonierna (Lär oss betänka, Jag vet att min Förlossare lever, Saliga äro de döda och För mig är livet Kristus). Sist läser officianten välsignelsen.

Då begravning är förenad med likpredikan, följer denna efter Fader vår, föregås av psalmsång och avslutas med bönen 0 Herre Gud, du som icke har skonat din enfödde Son.

HB 1917 har samma psalmläsningar som 1893, även nu obetydligt justerade. Jordfästningen avslutas liksom 1893 med eller utan begravningsmässan. Samma anvisningar upprepas beträffande likpredikan, som dock vid denna tid torde ha förekommit ytterst sällan.

HB 1942 har ordnat psalmverserna i följande avdelningar: a) Barn och ungdom, b) Livets förgänglighet och dödens allvar, c) Det kristna hoppet inför döden, d) Det eviga livet.

En betydande omarbetning och utvidgning av psalmmaterialet har ägt rum, med hänsyn till psalmboken 1937. Hänvisning göres även till andra

främst sv ps 586-599. Psalmsång ”må kunna lämpliga psalmverser, förekomma i stället för psalmläsandet men torde sällan eller aldrig ha använts.

I övrigt avslutas begravningen på samma sätt som 1893/ 1917. Även den nu helt obsoleta anvisningen för likpredikan upprepas.

Slutligen ett par anmärkningar om akten i sorgehuset och akten på kyrkogården.

Akten i sorgehuset var i farozonen under reformationstiden men bevarades

i KO 15711. KL 1686 utmönstrade utfärdsbö- (om än inte som obligatorisk) nen, men den försvann trots detta inte ur kyrkolivet. EB 1921 ger en enkel

form åt akten: Ps 103:10 - 18, bön, ”färdepsalm, Fader vår och liturgisk

Motsvarande anvisningar förekommer i HB 1942 under välsignelsen. rubriken Andakt i sorgehuset samt i Att bedja i dag.

Akten på kyrkogården behandlas utförligt i HB 1608 och 1693, eftersom hela jordfästningen då normalt förrättades vid graven. 1800-talets HBB tar också viss hänsyn till vad som sker vid graven, eftersom jordfästningar på kyrkogården fortfarande var vanliga. Men fastän det efterhand blev regel, att 1 Ovan s 50.

Översikt av i olika

i begravningsritualen kyrkor 55

begravningen förrättades i kyrkan eller i ett gravkapell, har vare sig 1800-talets handböcker eller den nu gällande HB 1942 tagit skälig hänsyn till vad som skall ske vid begravningens viktiga avslutning. HB 1942 säger endast, att när gravsättning sker i samband med jordfästning (alltså vid jordbegravning), prästen vid graven må kunna läsa någon lämplig bön, t ex någon av de böner, som inte använts vid den föregående akten, eller bön nr 150 i En liten bönbok och därtill några för tillfället avpassade psalmverser. Motsvarande lapidariska anvisningar ges för gravsättning utan direkt samband med begravning (t ex urnnedsättning efter den allt vanligare kremationen eller då kistan skall gravsättas på annan ort). Dessa allmänna antydningar är givetvis helt otillräckliga. De innebär, att den kanske känsligaste delen av begravningsakten utlämnas åt den officierande prästens liturgiska uppfinningsrikedom eller brist på sådan”.

2.3.4 Danmark

Det äldsta evangeliska begravningsritualet i Danmark återfinns i HB 1535. Petrus Palladius, som hade redigerat den danska Kirkeordinansen 1539, utgav 1556 en Alterbog. Christian Vzs danska lag utlovade en ny sådan, och ett utkast förelåg 1685. Det kompletterades 1688 med fullständiga liturgiska formulär för gudstjänsten och förrättningarna. 1688 års Alterbogs begravningsritual är egentligen ännu det officiella. Många revisionsförslag har givetvis lagts fram under årens lopp. Peter Mynster offentliggjorde sålunda 1839 ett utkast till altarbok och förrättningsritual, liksom P.A. Fenger 1874. Inget av dessa vann emellertid gehör eller stadfästelse. Begravningsritualets ordning har under 1900-talet ägnats âtskillig uppmärksamhet. 1910 publicerades ett utkast till begravningsritual av ett prästkonvent i Odense. 1928 års liturgiska kommission föreslog i sitt betänkande, att ny altarbok jämte handbok för de kyrkliga förrättningarna borde komma till stånd. Biskopsmötet 1930 framlade ett visst material för en sådan revision, och kyrkoministeriet tillsatte 1942 en särskild kommission för ändamålet. På grundval av dess förarbeten utgav biskopsmötet 1949 Vejledning i den danske folkekirkes gudstjenesteordning (2 upp] 1965). De däri ingående begravningsritualen är två. Det första bygger på Odense prästkonvents förslag 1910, det andra är utarbetat av biskopsmötet 1930. Revisionsarbetet var givetvis inte slutfört av med denna redovisning tidigare förarbeten. Biskopsmötet tillsatte därför 1953 en kommitté, som skulle arbeta vidare med revisionen av högmässan och förrättningsritualen. Kommittén avgav 1958 sitt förslag till ny altarbok och 1963

(Prøvealterbogen)

ett kompletterande förslag, även det av försöksritualkaraktär. Kommitterade säger 1963 beträffande begravningsriten, att man har byggt på såväl Odenseförslaget 1910 som förslaget 1930. Man har dock ansett, att

2 Edwall, P. 1967 s 13.

56 Översikt av i olika S()U 1981:68

begravningsritualen kyrkor

begravningen borde få en mera koncentrerad form. Med hänsyn till växlande kasuella förhållanden har kommittén lagt fram ett utvidgat antal inledande och avslutande kollektböner samt textläsningar. Dessutom har kommittén meddelat för vissa med begravningen sammanhängande hand-

anvisningar

såsom utfärdsbön, bisättning och gravsättning av urna. lingar,

Alterbogen 1688 har ett mycket kortfattat ritual för själva begravningsakten. Efter psalmsång säger prästen: ”Af jord er du kommet. Til jord skal du bli. Afjorden skal du igjen opstå.” De som burit kistan fyller så igen graven. Under tiden sjunger man en eller flera lämpliga psalmer.

Vejledning 1949 har, som sagts, två alternativa begravningsritual.

Alt I

A. I kyrkan

Det första ritualet, som bygger på Odense 1910, inledes med en allokution, sammansatt av bibelspråk (Joh 11:25 - 26, Matt 16:26, 1 Tim 6:7, Hebr 9:27, Upp 14:13). Efter psalmsång följer griftetal (ev) och en serie textord, ordnade kasuellt. Därpå sjunges ånyo en psalm, varefter prästen vid altaret ber en avslutningsbön, som riktar sig till de efterlevande. Under psalmsång bärs kistan ut till graven.

B. Akten vid graven Akten inledes med att

vid graven (som är gemensam för båda alternativen) prästen, sedan kistan sänkts i graven, läser 1 Petr 1:3. Under mullpåkastningen säger prästen: Af jord er du kommet. Til jord skal du blive. Af jorden skal du igjen opstå. Därefter följer Fader vår, välsignelsen och (ev) en kort slutpsalm.

Det anmärks, att begravningen kan börja vid graven och fortsätta i kyrkan

och begravningsformeln även kan förekomma i samt att mullpåkastningen kyrkan, i så fall efter textorden (ritual I) eller efter griftetalet (ritual II).

Alt II

A. 1 kyrkan

Det andra alternativet, som bygger på biskopsmötets förslag 1930, inledes med en allokution, som liksom i alt I är sammansatt av bibelspråk (Matt 16:26, Joh 10:27;17:3) och kollektbönen Vi takker dig, evige almwgtige Gud.

Allokutionen kan också bestå av Matt 16:26, 1 Tim 6:7, 1 Joh 2:12 samt kollektbönen Almaâgtige, evige Gud, himmelske Fader.

Så håller prästen ett kort griftetal (ev). Därefter sjunges en psalm.

Textorden efter griftetalet är utelämnade.

En särskild allokution och kollektbön av barn.

anges för begravning

B. Vid graven Se I B.

Prøveritualbogen 1963

Prøveritualbogen 1963 innehåller ett längre och ett kortare ritual för begravning av vuxen och ett ritual för begravning av barn.

I. Längre ordning för begravning av vuxen A. I kyrkan Efter en psalm och salutation läser eller sjunger prästen kollektbönen Almaegtige evige Gud eller Herre vor Gud, himmelske Fader. Därefter följer psaltarläsning (endera av Ps 39:5 - 8, 68:20 - 21, 103:1- 6 och 130 eller också 42:2 - 6, 90:1 - 12, 10222 - 3, 12:24 - 28 och 103:13 - 17a). I omedelbar anslutning till dessa texter ur Gamla testamentet följer en nytestamentlig lektion (endera Mark 1:1 - 16, Joh 11:25 - 26,14:1- 6, Rom 8:38 - 39, Upp 21:1 - 5 eller Luk 7:11 - 16, Joh 5:24 - 25, Rom 8:31b - 34,14:7 - 9, 1 Kor 15:20 - 22, 54 - 57, 2 Kor 5:1 - 8).

Efter psalmsången följer griftetalet, som är obligatoriskt och slutar med fri bön eller kollektbönen Vor Fader i himmelen (i två versioner).

Sedan församlingen sjungit ännu en psalm, sjunger eller läser prästen slutkollektbönen Herre, vor Gud, himmelske Fader eller Almzektige evige Gud. Akten i kyrkan slutar med den aronitiska välsignelsen och en psalm.

B. Vid graven

Denna ordning överensstämmer med Vejledning 1949 (ovan I B).

II. Kortare ordning för begravning av vuxen A. I kyrkan Efter psalmsång och fridshälsning sker textläsning och griftetal. Akten avslutas med bön och psalmsång.

B. Vid graven Se ovan I B.

En särskild ordning för begravning av dödfött barn, utfärdsbön och bisättning samt gravsättning av vuxna efter kremation anges till sist, liksom en ordning för begravning till sjöss.

1963 års ritual avviker från 1949 års ordning framför allt i fråga om textläsningarna.

Den inledande allokutionen av sammanfogade bibelord har ersatts av en kollektbön. Textläsningen är placerad före griftetalet och är delad i en gammaltestamentlig och en nytestamentlig del. I textserierna återfinns de

flesta av de bibelställen, som ingick i ordningen 1949.

Man kan allmänt säga, att 1963 års ritual utgår från en strävan att anpassa begravningsriten närmare till högmässans liturgi. Dessutom kan psaltarläsningen uppfattas som en anknytning till tidegärden, som även i Danmark hade en viss förnyelseperiod från omkring 1940 och framåt.

2.3.5 Norge

Från reformationen fram till 1814 var den norska kyrkans lagstiftning konform med den danska.

Den norska Kirkeordinansen 1607 låg mycket nära den danska, och Christian Vzs norska lag 1687 skiljer sig endast på några få punkter från den danska lagen 1683. Motsvarande gäller på det liturgiska området: man använder samma altarböcker, psalmböcker och bibelöversättningar i båda länderna. Den danska Alterbogen 1685/88 hade sålunda samma giltighet i Danmark och i Norge.

Situationen efter 1814 innebar knappast, att norska kyrkan släppte förbindelsen med Danmark och mera influerades från svenskt håll. Tvärtom fortverkade den danska traditionen, även om den norska kyrkan efter unionsupplösningen 1905 i princip hade möjlighet till en mera självständig utveckling. Den hårda bindningen vid staten har dock gjort det svårt för den norska kyrkan att profilera sin särart, liturgiskt och på annat sätt.

Officiellt gäller numera 1920 års alterbog, som även innehåller ordning för begravning.

Denna ordning har följande innehåll.

A. I kyrkan (ev gravkapellet eller sorgehuset) Eter psalmsång läser prästen Ps 130. Därefter följer textläsning (Ps 90:2 - 6, 12, Hebr 9:27, Joh 5:28, Luk 12:35 - 40, Joh 11:25 -26a, 1 Kor 15:53 - 57), som avslutas med kollektbönen Barmhertige, evige Gud (eller Evige, miskundelige Gud eller Almasgtige, evige Gud) och Fader vår samt psalmsång.

I stället för den inledande Ps 130 kan prästen be en fri bön.

Efter textläsningen eller i stället för denna kan följa ett kort griftetal.

De avslutande kollektbönerna kan ersättas av fri bön. Man kan också använda kollektbönerna på 16:e eller 24:e söndagarna efter Trefaldighet.

Vid jordfästning av barn kan Mark 10:13 - 16 läsas och en särskild kollektbön, Herre Gud, himmelske Fader. Du har gjort dette barn til dit barn i den hellige daap.”

B. Vid graven

1. Utförligare form

Akten inledes med psalmsång och mullpåkastning, varvid prästen säger: ”Av jord er du kommen. Til jord skal du blive. Av jorden skal du igjen opstaa.”

Därefter läser prästen ett av följande textord: Joh 5:24, 5:28, 6:37 - 39,

6:40+11:25, Rom 14:10, Hebr_4:15 -16, 1 Petr 1:3, Upp 7:13 samt Fader vår och den aronitiska välsignelsen.

2. Kortare form Efter psalmsång läser prästen begravningsformeln. Därefter sjunges en slutpsalm.

Den under A angivna ordningen kan även brukas vid graven. Griftetalet kan också hållas där.

Mullpåkastning kan även äga rum i kyrkan/kapellet. Vid jordfâstning av dödfött barn användes det kortare ritualet. Vid kremation brukas samma ordning som vid jordbegravning. Ett särskilt ritual för jordfästning till sjöss anges. Den Norska kyrkans 1965 tillsatta liturgikommission avgav 1976 ett förslag

till ny begravningsordning.

Kommissionen anger i inledningen, att begravningen är en gudstjänsthandling och att ritualets detaljer måste underordnas denna övergripande aspekt. Begravningen bör normalt äga rum i kyrkan, även i det fall då kremation följer. Prästens medverkan varierar lokalt: i kyrka/gravkapell och vid graven, i hemmet och vid graven eller endast vid graven. I de båda sistnämnda fallen får vissa uteslutningar göras i det föreslagna ritualet. Den framlagda ordningen kan även användas vid särskild minnesgudstjänst. En anmärkningsvärd detalj är, att lekman kan förrätta begravningen, om prästen har förhinder. Detta medgivande tar väl närmast sikte på ödemarksförsamlingarna, där avstånd och väderlek kan hindra prästens medverkan.

1976 års ritual har följande innehåll.

A. I kyrkan/(kremat0rie)kapel1et Efter preludium (eller solosång) sjunges en psalm. Prästen säger några inledningsord, där han nämner den döde vid namn och ev något om hans levnad och gärning. Detta avsnitt slutar: Gud er rik på miskunn. Han er den som gir trøst til alle som kaller på ham. Vi vil derfor hellige denne stund ved Guds Ord og bønn.

Prästen läser så psaltarpsalmerna 90:1-4+12, 13021-5, 73:23-26+28.

Den följande textläsningen är indelad i fyra huvudgrupper, och prästen läser en text ur varje grupp.

1. Ps 103:13 - 17a, Jes 40:6b - 8. 2. Joh 5:24 - 27, Rom 14:7 - 9+10b - 12. 3. Mark 13:33 - 37, Luk 12:35 - 40. 4. Joh 6:37 - 40, Upp 21:1 - 4.

Vid begravning av barn läses helst Mark 10: 13 - 16, Joh 10:27- 29 och Upp 21:1 - 4.

Efter textläsningen läses gemensamt den apostoliska trosbekännelsen, som kan följas av griftetal.

Akten i kyrkan/kapellet slutar med en kollektbön (ev), som kan ersättas av fri bön, Fader vår, psalmsång eller Nunc dimittis eller responsoriet I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande, eller solosång och sist

60 Översikt av begravningsritualen i olika kyrkor

postludium.

En nyhet i detta ritual är de inledande orden, som delvis synes anknyta till den tyska seden att vid begravningen föredraga den dödes Lebenslauf (jfr KW, ovan 543).

Man har på sina håll (bl a i Drammen) prövat att redan på denna tidiga punkt i ritualet låta kransnedläggning och ev tal äga rum.

Psaltarläsningen, responsoriet I dina händer och Nunc dimittis anknyter uppenbarligen till tidegärden, som även i den norska kyrkan hade en viss spridning från 1940-talet. Den apostoliska trosbekännelsen anknyter däremot till högmässans ritual.

Det förefaller, som om man i det norska jordfästningsritualet 1976 hade känt ett behov av att föra jordfästningsriten närmare intill mässan och tidegärden. Motsvarande tendens kunde iakttas i den danska Prøveordningen 1963.

B. Vid graven Mullpåkastningen sker vid graven och endast undantagsvis i kyrka/ gravkapell. Om de sörjande så önskar, kan den ersättas med annan ordning. Om man är osäker om mullpåkastning tidigare har ägt rum, t ex vid jordfästning efter kremation utomlands, kan denna ske vid urnans gravsättning.

Akten vid graven inledes med mullpåkastningen och begravningsformeln: Av jord er du kommet. Til jord skal du bli. Av jorden skal du igjen opstå. Prästen läser därefter Joh 11:25 - 26 eller 1 Petr 1:3. Under denna del av akten är kistan endast delvis nedsänkt eller står uppallad på bräder ovanför graven. Fader vår läses, om det inte redan skett i kyrkan, och därefter följer den apostoliska slutönskan.

När kistan sist sänkes ned i graven, klämtar man i en av kyrkklockorna.

Om begravning äger rum i krematoriekapell, sker mullpåkastningen och den ovan refererade akten vid graven inne i kapellet. Det förutsättes, att kistan även här sänkes. Om detta inte kan ske, bör den bäras ut under postludiet.

Anordningen med kistans sänkning etappvis torde vara unik för Norge. Sänkningsmaskineriet i krematorier betraktas numera som en olämplig och något teatralisk anordning. I moderna krematorier torde inga sådana anordningar installeras.

Ett nytt material utgör utfärdsbön (som helst ledes av lekman) och ritual för gravsättning av urna.

Båreandakten (utfärdsbönen) består av psalmsång, salutation, kollektbön (Himmelske Fader, vi overger ossi din sterke hånd), textläsning (Ps 23, 121, Klag 3:22- 26 eller Joh 14:1 - 6, 2 Kor 1:4-7, 5:1 -7), ev kort tal samt Fader vår och den apostoliska slutönskan och sist en psalm.

Vid gravsättning av urna sjunges en psalm och prästen eller den som anmodats att officiera läser 1 Kor 15:53 - 55+57, Fader vår och den apostoliska slutönskan.

Till sist anges liksom i Alterbogen 1920 ett ritual för begravning till S]0SS.

Översikt av i olika

begravningsritualen kyrkor 61

Detta ritualförslag överlämnades i februari I 979 till Kirkedepartementet för fastställande. Med små ändringar godkändes det 1981.

2.3.6 Finland

Den finska kyrkotraditionen som har såväl när det gäller gudstjänsterna förrättningarna haft en nära anknytning till Också efter Finlands Sverige. självständighetsförklaring 1917 har anknytningen bestått men givetvis med karakteristiska artegna inslag. Den finska kyrkans HB av 1913 reviderades 1933 och 1938. Begravningsritualet i denna HB följer mycket nära gången i den svenska kyrkans HB 1893 och 1917. Begravningsformeln är densamma, och den finska HB har liksom den svenska ordningen läsning av bibelord efter begravningsakten. Däremot är urvalet av bibelställen starkt avvikande från den svenska HBrs tradition. Av de 31 textställen som anges, fördelade på fyra serier, återfinns inte fler än tio i de svenska HBB 1893 och 1917. Däremot är det intressant att konstatera, att den svenska HB 1942 i fem fall har tagit upp texter ur den finska HB:s särstoff. Den nu gällande HB 1968 kom till efter revisionsarbete med långvarigt försiktigheten som förtecken. Ordförande kommissionen var i den liturgiska först ärkebiskop Aleksi Lehtonen och därefter Olavi Kares. biskop Beträffande begravningsritualet hade Lehtonen ett personligen gjort betydelsefullt förarbete genom den avhandling han 1931 gav ut rörande de kyrkliga förrättningarna (Kirkon pyhät toimitukset), där begravningen behandlas ss 345 - 459. En jämförelse mellan ritualet likheter. 1968 och 1938 visar långtgående Griftetalet, som 1938 var fakultativt, är 1968 obligatoriskt men kan även förekomma i fri form. I bägge ritualen kan griftetalet ersättas av en fast allokution, 1938 sammanställd av skriftord, 1968 bestående av dels tre kasuellt präglade formulär, dels tre korta bibelcitat. Begravningsformeln har 1968 fått två alternativ. Det första lyder: Vad som bliver sått förgängligt, det Jesus Kristus är uppstår oförgängligt. uppståndelsen och livet.” Det andra alternativet är följande: Herren gav. Herren tog. Välsignat vare Herrens namn. Jesus Kristus vår Frälsare skall uppväcka dig på den yttersta dagen.” Detta formulär påminner om den alternativa formeln i den svenska HB 1942. I båda ritualen har begravningsbönerna efter placerats begravningsformeln, till skillnad från den svenska riten, som inleds med dessa böner. Ritualet 1938 har sex böner, av vilka de fyra sista är avsedda för begravning av barn, ungdom, ålderstigna och självmördare. Ritualet 1968 har åtta böner, de fyra sista med motsvarande kasuella inriktning. De två första och de nämnda fyra sista bönerna är hämtade ur ritualet 1938 men språkligt moderniserade. Likpredikan nämnes i ritualet 1938. Iritualet 1968 är likpredikan i infogad en särskild Denna inledes med och s k begravningsgudstjänst. psalmsång predikan. Efter en psalm förrättas så begravningen, som följs av bön och textord på det sätt som ovan refererats. avslutas med en Gudstjänsten y kollektbön (Herre Gud, himmelske Fader), som motsvarar bönen vid likpredikan i den svenska HB 1942, eller alternativet Nåderike Gud, käre

62 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

himmelske Fader. Därefter följer en motsvarighet till den svenska s k Prästen sjunger eller läser (med församlingssvar) begravningsmässan. endera av versiklarna Att leva det är för mig Kristus, Saliga äro de döda eller En människas dagar äro såsom gräset. De båda första versiklarna återfinns i den svenska avslutningsparti. Prästen kan i stället begravningsmässans Herre Gud Fader i himmelen... (vilket alternativ sjunga eller läsa antingen svarar mot bönen efter begravningsformeln i den svenska HB 1942) eller Genom din heliga födelse, genom din pina, kamp och blodssvett...i dödens (vilket alternativ är stund och på yttersta domen hjälp oss, milde Herre Gud ett avsnitt ur litanian). _ Som en återklang av äldre gravskick verkar föreskriften, att begravning även kan förrättas i den avlidnes hem, liksom anvisningarna beträffande personalier: de bör vara avfattade utan vidlyftighet och onödigt beröm (1968). Båda de nu refererade ritualen är konservativa, även i den meningen att de håller fast vid den svensk-finska begravningstraditionen och endast gör formella småändringar i denna. Den efter 1968 verksamma liturgikommzlssionen under M. Paavios ordförandeskap är både mera konservativ och mera radikal. Den synes sträva efter att komma förbi reformationstiden och våga sig tillbaka till medeltiden och fomkyrkan. Kommittén har ännu inte officiellt lagt fram sina ritualförslag, men genom tillmötesgående har det blivit möjligt att ta del av utkastet till välvilligt jordfästningsritual. Gången i detta är följande. Efter psalmsång inledes jordfästningsakten med psaltarläsning (Ps 130; 90:1 - 6, 10 - 12; 103:1- 4, 15 - 18; 23; 42:2 - 12; 65:2 - 5). kollektbönen är utformad i tre alternativ, av vilka de Den efterföljande båda första mera allmänt berör döden och uppståndelsen, medan det tredje innehåller en utförlig förbön för den döde. Så följer bibelläsning. De texter som anges är Rom 8:31 - 39; 1 Kor 15:20 - 26, 50- 57; 1 Tess 4:13 - 18; Upp 7:9- 17; Joh 5:24- 29; 11221- 27; 14:1 - 6; Mark 10:13 - 16 (vid jordfästning av barn). Efter textläsningen följer ett kort griftetal eller en fast parenes, som behandlar livets korthet och dödens närhet, Kristi försoningsdöd och uppståndelse och den kristna trons visshet om det eviga livet. Temat utföres på ett personligt och själavårdande sätt. Så vidtar själva begravningsakten: ”Av jord har du kommit...” Därefter följer en avslutningsbön i nio alternativ. Det andra av dem är en förbön för den döde, medan de övriga mera anknyter till de sörjandes situation. Begravningen avslutas med Fader vår och välsignelsen. I förhållande till tidigare finska ritual innebär den inledande psaltarläsningen en nyhet. Den kunde tyckas anknyta till tidegärdens psaltarrecitation men får snarare betraktas som en anknytning till högmässans introitus. Ordningen i det nya utkastet ansluter sig nämligen tydligt till högmässans gång: introitus, kollektbön, lektioner, predikjan (griftetal). nio bibelställena anknyter sex till de Av de bland textläsningama upptagna tidigare upptagna serierna av bibelord, men i samtliga fall är läsningarna komma ifrån de lösryckta textställena och i längre. Man vill uppenbarligen

Översikt av i olika 63

begravningsritualen kyrkor

stället införa mera sammanhängande lektioner, som i högmässan.

Avslutningsbönen motsvarar avskedsbönen i den nya romersk-katolska jordfästningsriten och innefattar förbön för den döde, liksom den tredje av de ovan anförda kollektbönerna.

2.4 De reformerta kyrkorna

2.4.1 Bakgrunden

Som en reaktion mot senmedeltidens romersk-katolska begravningsskick har både den lutherska och den reformerta traditionen

till en början reducerat begravningsordningens former.

Calvin hade i stort samma inställning som Luther till det senmedeltida begravningsritualet och motiverade sitt avståndstagande på motsvarande sättl.

De äldsta kalvinska begravningsordningarna fick därför liksom de lutherska en ytterst enkel form.

Men den religiösa konservatismen gjorde motstånd mot de drastiska ingreppen i folkseden, och efterhand blev det nödvändigt att skapa en fastare och relativt utförlig ram för begravningen. Sålunda tillkom redan 1537 en begravningsordning i Strasbourg. Den bestod av textläsning, grifteförmaning, tyst eller fri bön och en insamling till de behövande. Martin Bucer lämnade liknande anvisningar i KO Köln 1543.

Liksom Luther förhöll sig Calvin awaktande. Han nöjde sig med att i Ordonnances ecclésiastiques för Geneve 1541 framhålla, att de döda skall begravas på ett anständigt sätt och att man därvid skall undvika alla vidskepliga sedvänjor, som strider mot Guds Ord.

I ett brev till Farel 1543 säger Calvin, att en predikan må kunna hållas på kyrkogården. Utvecklingen ledde till att predikan blev regel och att böner

tillfogadesz.

Iden engelska genêveförsamlingens liturgi 1556 föreskriver John Knox, att själva begravningen skall ske utan ceremonier men att man därefter kan hålla böner och grifteförmaning i kyrkan?

Denna anordning har satt spår i den skotska Book of Common Order 15644.

På franskt område föreligger

en föreskrift från 1562, som stadgar, att man vid begravningen varken skall läsa böner, hålla predikan eller ta upp någon kollekt, allt för att undvika vidskepelser. Men efter begravningen kunde prästen gå till sorgehuset för att till de sörjande skänka lämplig tröst5.

Även i Frankrike genombröts denna asketiska ordning. Nationalsynoden i Gap 1603 hänsköt sålunda till vederbörande pastors bedömande, om han skulle medverka i begravningen eller inte. Om han medverkar, skall han

1 Ovan s 37. 2 Så t ex i Pullains Liturgia sacra. 3

Rowell, G. 1977 s 82. 4 Nedan s 69. 5 Discipline des Eglises réformées de France 1966, inl.

64 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

enkla gravseder. Varje olikhet inför hålla sig till den gamla kristenhetens döden bör undvikas och allas likställdhet markeras?

På tysk mark säger KO Kurpfalz 1563, vilken även innehåller Heidelbergkatekesen, allmänt om begravningen, att man bör undvika vidskepliga ceremonier men att kyrkan är skyldig att se till att de döda kommer i jorden

skall man ringa i kyrkans klockor, lika för rika och på ett värdigt sätt. Därför fattiga, läsa Guds Ord (1 Tess 4 och Joh 11 anges som lämpliga texter), bedja

syftar till att de efterlevande skall bekänna sin tro och predika. Begravningen

visa sin kärlek till den bortgångne och tacka Gud på de dödas uppståndelse, för om den saligheten. Någon bön för de bortgångna

hoppet eviga förekommer inte i ritualet, lika litet som begravningen i sig uppfattas som ett handlande med den döde.

Hermann Helvetica uttryck åt motsvarande

Bullinger ger i Confessio tankar. Han avvisar såväl den vidskepliga omsorgen om den döde som den överdrivna vårdslösheten vid begravningen. Ritualet bör präglas av medmänsklig kärlek och av trons vittnesbörd om segern över döden7.

Efter reformationsårhundradet har den reformerta jordfästningsordningen liturgiskt utvidgats avsevärt och fått en allmän betydelse i församlingarna, som en hedersbevisning mot den bortgångne.

Detta har medfört, att en reaktion har satt in i nyare tid. Man har hävdat,

om denna är avsedd som en att prästen inte bör medverka i en begravning, éloge funêbre. Den gamla inställningen lever kvar: jordfästningen gäller inte döden utan livet med Gud och efter Guds vilja. Gud har samma kärlek till alla, och döden är underställd Guds rättfärdighet och nåd. Inför döden gäller det att förkunna Guds Ord, som dömer och frälser, som omger vårt liv, är närvarande i vår död och förvandlar både liv och död genom löftet om det eviga livet. J ordfästningen är un parole devant la mort, sur la man, contre la m0rt8.

2.4.2 Holland

Den reformerta holländska ordningen vid begravning är mycket skiftande.

Vissa av de reformerta kyrkorna följer inte i detalj fastlagda ritual. Nederlandse Hervormde Kerk betraktar sålunda i princip begravningen

själavården. Först 1955 godkände som något som hör till den enskilda

för begravning, närmast för att förhindra vissa kyrkans synod en ordning missbruk och avarter. Ritualet har emellertid utarbetats av en privat

ingen egentlig bindande status utan arbetsgrupp och har trots godkännandet betraktas mera som en rekommendation.

Ordningen är följande:

5 Ibm S110. 7

Kap 26. 8 113.

Capieu, H. 1972 S lllf,

Översikt av i olika

begravningsritualen kyrkor 65

A. I kyrkan

Inledningsord, psalmsång, bön, textläsning och griftetal, böner med commendatio animae (anbefallande av själen), den apostoliska trosbekännelsen och välsignelsen.

B. På kyrkogården

Begravningsformeln (”Då det behagat den Allsmäktige att i sin stora nåd kalla hem den avlidne NN:s själ, antvarda vi hans kropp åt jorden...), textläsning och Fader vår. Nattvard firas ytterst sällan i samband med begravning men förekommer. Behovet av en bearbetad begravningsordning och uppges vara stort, kyrkans liturgiska komission har därför senare utfärdat vissa kompletterande anvisningar. Sålunda kan i bönerna infogas: ”Vi är här församlade för att påminna dig, 0 Gud, om NN:s namn” och Vi befaller åt dig NN, att du för evigt må vara hans Gud.” Vid begravning i samband med kremation har nyligen följande formulering föreslagits: Då vår broder avlidit, överlämnar vi nu hans kropp att brännas. Stoft till stoft, aska till aska, jord till jord. Vi tror på det eviga livet. Gud förgäter oss icke. Hans kärlek varar i evighet. Kristus dog och blev begraven men uppstod igen i makt och härlighet. Vi tror på de dödas uppståndelse. Herre, tillkomme ditt rike”. I ännu högre grad gäller den liturgiska friheten i fråga om begravningens ordning inom Kerken in Nederland, Gereformeerde som inte följer några fasta ordningar vare sig för den allmänna gudstjänsten eller förrättningarna.

2.4.3 Schweiz Den senast reviderade reformerta i Schweiz är ritualet begravningsordningen för kantonen Zürich, Gottesdienst bei der Bestattung, Kirchenbuch 2/II, 1972/73 (här förkortad Z). I den franskspråkiga delen av landet använder man ett par något äldre liturgier: I Geneve Service funebre 1965 (här förkortad G), i Vaud Textes liturgiques 1964 (här förkortad V), i Bern Liturgie des services funébres pour les paroisses de la langue française 1969 (här förkortad B). Den privata liturgiska arbetsgruppen Eglise et liturgie hade redan på 1940-talet utarbetat _en begravningsliturgi, som senare intagits i B. Enligt meddelande från den förutvarande ordföranden i Eglise et liturgie Edøuard Diserens använder man numera i de fransktalande i församlingarna regel denna B-liturgi. Det finns dock församlingar, som föredrar den franska reformerta kyrkans liksom det förekommer att man

begravningsordning,

1 Brev från G.V. Schuppen 9/2 1977 (sekri Nederlandse Hervormde Kerks liturgiska kommission).

66 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

lånar böner ur det nya romersk-katolska ritualet. Vid enstaka tillfällen kombineras med en enkel veckomässa i kyrkan. Denna begravningen anordning torde dock aldrig komma att bli allmänl. De schweiziska begravningsritualen präglas så till vida av den reformerta friheten, som ett påfallande stort antal alternativa böner anges. liturgiska Det säges stundom uttryckligen, att dessa är att uppfatta mera som exempel (så tex de fem alternativa ritualen i Z). moment: en I regel är de schweiziska ritualen uppdelade på två liturgiska begravningsgudstjänst i kyrkan och en begravningsakt på kyrkogården. G har ordningsföljden i kyrkan-på kyrkogården, men i senare utfärdade särskilda har man rekommenderat den omvända ordningen.

anvisningarz

bör få samlas i avskildhet till Motiveringen är, att de närmast sörjande medan övriga deltagare möter upp vid begravningsakten på kyrkogården, gudstjänsten i kyrkan. Denna kan också firas en senare dag. Om man följer den äldre ordningen rekommenderas, att kistan inte föres in i kyrkan. kan också förrättas enbart på kyrkogården eller i krematori- Begravningen et. V har endast ordningsföljden i kyrkan-på kyrkogården. B däremot börjar och fortsätter med gudstjänsten i med begravningsakten på kyrkogården kyrkan. B och V redovisar även en ordning för andakt i sorgehuset. En jämförelse mellan de schweiziska ritualen visar långt gående överensstämmelser men också lokala variationer.

A. Geneve Akten med ett votum och en inledande bön, följd av i kyrkan börjar textläsningar och predikan. Den avslutas med bön, Fader vår (ev) och välsignelsen. inledes med en bön, som innefattar en commen- Akten på kyrkogården datio animae, därefter följer textläsning och avslutningsbön.

B. Vaud kort votum och psaltarpsalm och Akten i kyrkan börjar med inledningsord, fortsätter med en rätt omfattande textläsning och griftetal. Så följer en fint kasuellt genomarbetad böneavdelning, avslutad med välsignelsen. Akten på kyrkogården. Sedan kistan burits ut till graven, säger prästen: Vänd åter till jorden, varifrån du är kommen, säger Herren Gud, ty du är stoft och stoft skall du åter varda. Men nu har Kristus uppstått som förstlingen av de döda. Fyra alternativa begravningsformler anges dessutom: 1. Vi befaller åt Gud vår broder NN och antvardar hans kropp åt jorden, i hoppet om evigt liv genom Jesus Kristus vår Herre. 2. Vi befaller åt Guds barmhärtighet vår broder NN och antvardar hans

Brev från E. Diserens 11/1 1977. 2 Oktober 1976.

Översikt av i olika 67

begravningsritualen kyrkor

kropp åt jorden, i hoppet om uppståndelse genom Jesus Kristus vår Herre.

3. Vi lägger i den levande Gudens händer vår broder NN. Vi lägger hans kropp i graven och väntar de dödas uppståndelse genom vår Herre Jesus Kristus, som skall förvandla vår förnedringskropp och göra den lik sin härlighetskropp genom den kraft varmed han kan underlägga sig allt.

4. Vi befaller åt Gud vår broder NN och giver åt stoftet det som är stoft, i hoppet om evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen” (vid kremation).

Efter begravningsformeln följer textläsning, predikan (ev) och avslutande bön med välsignelse.

C. Bern B börjar akten på kyrkogården och forsätter med gudstjänsten i kyrkan. För att jämförelsen skall bli mera överskådlig, följer analysen den omvända ordningen.

I kyrkan inledes gudstjänsten med en allmän eller kyrkoårsbestämd ingress, följd av psaltarpsalm, textläsning och griftetal. Därefter följer en avdelning böner med kasuell prägel, psalmsång, Fader vår och välsignelsen.

På kyrkogården inledes begravningsakten med Ps 16 och commendatio animae. Begravningsformeln lyder: ”Så säger Herren Gud: vänd åter till jorden, varifrån du är kommen, ty du är stoft och stoft skall du åter varda. Men Kristus har uppstått från de döda. Han är förstlingen av de avsomnade. Därför överlämnar vi vår broder NN i den levande Gudens händer. Vi nedlägger hans kropp i graven och väntar uppståndelsen genom Jesus Kristus, som skall återkomma för att döma levande och döda. Herre, giv dina tjänare den eviga friden och låt ditt ljus lysa för dem.

Så följer Benedictus och/eller den apostoliska trosbekännelsen, en kort textläsning samt bön, Fader vår och en avslutande välsignelsebön.

D. Zürich I kyrkan inledes gudstjänsten med ingångsord och en minnesstund. Denna kan bestå av tillkännagivande av dödsfallet (Abkündung), trösteord för de efterlevande och förbön för dem. I akten kan även ingå minnesord från de närmast sörjande och vänner till den avlidne, liksom uppläsande av dennes Lebenslauf.

Detta inslag i ritualet anknyter till sydtysk tradition. Så följer predikan, psalmsång och förbön, Fader vår och en trospsalm.

Gudstjänsten mynnar ut i sändningsord (ev föregångna av ett tack från de anhöriga till den avlidne) och välsignelsen.

Vid graven börjar akten med inledningsord. Begravningsformeln föreligger i flera varianter:

1. Vi lämnar jorden åt jorden, stoftet åt stoftet, men den döde befaller vi i den allsmäktige Gudens händer. Därefter läses 1 Kor 15:42 - 43.

68 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

2. ”Vi överlämnar NN:s kropp åt jorden. Jord till jord, stoft till stoft. Men hans liv vilar för Kristi skull i Guds hand.

3. En tredje variant har i stället för egentlig begravningsformel Paul Gerhardts psalm Menschliches Wesen, was ists gewesen?

4. Nu bäddar viner hans kropp till den sista vilan. Jord till jord, stoft till stoft. Men den döde vilar trygg i den evige Gudens beskärm. Hans eviga ljus lyse för honom.”

5. Vi har nu överlämnat hans kropp åt jorden. Jord till jord, stoft till stoft. Men den döde vilar i Herrens eviga förbarmande. I hans hand är liv och död.”

6. Vi överlämnar åt jorden det dödliga hos vår bortgångne NN. Därefter läses Hebr 13:14 och Fil 3:20.

Akten avslutas med bön, Fader vår och välsignelsen (om akten följer efter gudstjänsten i kyrkan) eller med en enkel inbjudan till den följande gudstjänsten.

2.4.4 Skottland

Bakgrunden

I First Book of Discipline of the Church of Scotland 1560 föreskrevs, att begravning skall handhavas på ett värdigt sätt, så att hoppet om uppståndelse näres, men att samtidigt all slags Övertro, avguderi och annat som föder falska åsikter undvikes.

Därför skall vid begravningen varken psalmsång eller textläsningar förekomma, för att förhindra den gamla vidskepelsen att be för de döda. Den närmare av ordningen för begravning må ankomma på de

gestaltningen enskilda församlingarna, efter anvisningar av deras präster. Särskild likpredikan bör inte hållas. Det räcker med de predikningar, som regelbundet hålls för

församlingsbornal.

Redan 1562 beslöt emellertid den skotska reformerta kyrkan att följa Geneveförsamlingens ordning för bl a jordfästningen.

Detta innebar, att predikan och böner kunde förekomma i kyrkan efter begravningen, som förrättades utan alla ceremonier.

Under tid reagerade man mot predikan i samband med

puritanismens begravningen, och utvecklingen gick tillfälligt mot en allt mer asketisk form. Mot mitten av 1800-talet förekom i regel endast en enkel andaktsstund i sorgehuset, även om det kunde hända, att offentliga personer och präster kunde begravas i kyrkan med likpredikan och böner.

En förnyelse av begravningsritualet kom till stånd mot slutet av århundradet genom bl a Church Service Society, som 1867 utgav Euchologion, vilket även innehöll Manual for the Burial of the Dead. Denna ordning har varit förebild för de amerikanska presbyterianernas Book of Common Worship 1906 och tagit intryck av de reformerta kyrkorna i Europa.

1 First Book of Discipline, 1560 , London 1764 s 63.

kyrkor

Den nuvarande riten Den skotska kyrkans nu gällande begravningsritual ingår i Book of Common Order 1940.

Ordningen är följande:

A. I kyrkan Den inledande delen av begravningen kan förrättas i kyrkan eller i sorgehuset och inledes med en psaltarpsalm, en psaltarparafras eller annan psalm.

Officianten läser därefter Matt 5:4, Vish 3:1- 3; 5 Mos 33:27; Ps 30:6 och Joh 11:25 samt kollektbönen Evige Gud, vår himmelske Fader, som älskar oss med en kärlek, som aldrig sviker.

En eller flera psaltarpsalmer läses eller sjunges. Följande föreslås: 22, 39, 90, 103 och 121.

Så följer textläsningarna: Rom 8:18, 28, 35, 37 - 39; 1 Kor 15:20- 23, 35 - 38,42-44, 50,53-58; 2 Kor4:8-18; 1 Tess4zl3-l8; 5:1-6,8-11, 23; Upp 7:9 - 17, 21 - 22 samt Joh 14:1 - 4, 6, 27.

Efter texterna följer kollektbönerna O nådens Gud, som sände din Son, Barmhärtighetens Fader, all trösts Gud och O Gud, inför vars anlete släkten födas och dö jämte ev särskilda böner och förböner. Akten avslutas med Fader vår och psaltarpsalm (eller parafras eller annan psalm.)

B. Vid graven

Officianten läser först Joh 11:25 eller 1 Kor 15:20 eller Upp 1:17.

Begravningsformeln lyder: ”Då det behagat den allsmäktige Guden att taga till sig vår avlidne broders själ, antvarda vi hans kropp åt graven. Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft, i det vissa och säkra hoppet om uppståndelse till evigt liv genom vår Herre Jesus Kristus. Därefter kan officianten läsa Upp 14:13.

Akten slutar med kollektbönen Allsmäktige Gud, som har uppenbarat din enfödde Son (eller alt) samt den apostoliska slutönskan.

Särskilt ritual meddelas för begravning in circumstances of deep distress” och vid begravning av barn. Särskilt ritual för begravning av präst anges i Ordinal and Service Book for Use in Courts of the Church.

1977 års ordning Den skotska kyrkans Committee on public worship and aids to devotion har sedan 1971 arbetat bl a med en revision av begravningsritualet, och 1977 utkom en ny begravningsordning.

Ordfi kommittén dr A.K. Robertson angav 1972 följande riktlinjer för revisionsarbetet:

1. En särskild ordning för begravningsgudstjänst i krematorium och för gravsättning av askurna bör utarbetas.

2. Ritual för begravniwgsgudstjänst i ett hem bör ha en mera intim och mjuk prägel utan att för den skull hemfalla åt sentimentalitet. Ordningen för

70 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

i kyrkan bör vara mera formell och värdig, samtidigt som den begravning tillgodoser församlingens aktiva deltagande och betonar det positiva och glädjefyllda i den kristna synen på döden. 3. Ordningen för begravningsakt i krematorium bör vara kortare och enklare. 4. Ytterligare gudstjänstformer behövs: böner i sorgehuset (t ex då prästen före begravningen eller då kistan tillslutes), böner vid gör hembesök bisättning och innan de sörjande lämnar hemmet eller sjukhuskapellet. 5. Ordningen för begravning i kyrkan bör utformas dels på traditionellt, dels på modernare språk. 6. Särskilda ritual behövs för begravning vid självmord och olycksfall liksom för begravning av barn och dödfödda. 7. Akten på kyrkogården bör också utformas dels på traditionellt, dels på modernt språk. 8. Bibeltexterna behöver ses över. Vid begravning i kyrkan bör trosbekännelsen kunna förekomma och en stunds meditativ tystnad ingå i ritualet. om förbön för de döda bör noga övervägas, liksom frågan om Frågan nattvardsfirande i samband med begravning. Alternativa inledningsord och vid akten på kyrkogården bör utformas. Det bör vara avslutningsböner möjligt att efter begravningen läsa Nunc dimittis. 9. Församlingens aktiva medverkan bör tänkas igenom. Kanske man bör införa antifonal för att motverka att läsning av psaltar- eller andra bibeltexter ritualet blir en dyster prästmonolog. Sekreteraren i kommissionen dr J. C. Stewart konstaterar, att kommittén Man fann inte fann det möjligt att ta upp alla de ovan refererade önskemålen. att reducera och prioritera? sig under arbetets gång tvingad allmänna syfte anges av kommittén så: att Den nya begravningsordningens undvika dömande tonfall och klart uttrycka evangeliet om Guds kärlek till över alla människor. I ritualet alla, i ord som kan uttalas vid varje tillfälle befalles den döde åt Gud ”i förlitan på hans oändliga barmhärtighet”. Ritualets strävan är att uttrycka den kristna tron på Guds nåd och på Kristi rike. Dessa formuleringar är hämtade ur stencilen till seger och Kristi kommitténs ritualförslag och är avsedda att ingå som företal i den nya ritualboken. I samma dokument lämnas även några synpunkter på begravningens allmänna Praxis skiftar avsevärt i olika delar av Skottland. På sina förlopp. håll förrättas begravningen sålunda allmänt i kyrkan. På andra håll är det att hålla begravningsgudstjånsten i ett gravkapell eller i den vanligare avlidnes hem. Kommittén menar, att det normala bör vara att hålla i församlingskyrkan. Ritualet har utformats utifrån den begravningen men kan modifieras, när omständigheterna påkallar detutgångspunkten ta. J. C. Stewart påpekar, att de ritual som framlägges inte är obligatoriska. De närmast som modeller, vilka församlingsprästerna må kunna erbjuds använda på det sätt som synes lämpligast. Av detta följer, att även andra ritual på sina håll har blivit brukade, t ex det ritual som ingår i Worship n0w3,

2 Stewart, J .C. i brev 3/2 1977. 3 Utg på St Andrew Press (1976).

Översikt av i olika 71

begravningsritualen kyrkor

vilket i sin tur nära anknyter till Contemporary Prayers for Public Worshipf* Det nya ritualet föreligger i två alternativ.

Alternativ I A. I kyrkan

Gudstjänsten i kyrkan inledes med några korta bibelspråk, som leder över till syndabekännelsen, avlösningen och kollektbönen. Efter syndabekännelsen är Kyrie infogat.

Därefter följer läsning ur Gamla testamentet (ev) och Nya testamentet med en mellanliggande psalm, kort predikan (ev) och den apostoliska trosbekännelsen (ev).

Begravningsbönerna inledes med en bön närmast av anamnestyp (Allsmäktige Gud, vars trofasthet). Den övergår i en bön, som anknyter till helgonen och alla kristna som dött i tro, och därefter fortsätter: ”Vi minns med tacksägelse våra kära, som du kallat hädan...särskilt din tjänare NN. Vi tackar dig för all din kärlek och godhet mot honom. .I förlitan på din oändliga nåd befaller vi honom åt dig. Giv honom o Herre, den eviga vilan och låt ditt eviga ljus lysa för honom.

Böneakten avslutas med en förbön för de sörjande, Fader vår, psalmsång och välsignelseönskan.

B. Vid graven Akten vid graven kallas The Committal. Officianten läser några korta bibelord och uttalar begravningsformeln: ”Vi har befallt vår broder i Guds händer och antvardar nu hans kropp åt graven. Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft. Vi sätter all vår tro och lit till Guds barmhärtighet och till hans Sons, Jesu Kristi, vår Herres, seger, han som dog och blev begraven men uppstod igen för oss och lever och regerar i evighet.”

Därefter kan Officianten säga: Saliga äro de döda, som dö i Herren. Ja, säger Anden, de skola vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter. I stället kan Nunc dimittis förekomma.

Akten på kyrkogården avslutas med bön, Fader vår (ev) och den apostoliska slutönskan.

Alternativ II Alt II är innehållsligt och språkligt modernare.

A. I kyrkan Gudstjänsten inledes med en allokution: Mina vänner, vi är samlade i en stund som för oss alla måste kännas svår. Vi sörjer över att någon som vi kände och älskade har dött...

4 Bönerna är sammanställda av en grupp kongregationalistiska präster och utgivna på SCM Press. Stewart, LC., i brev 3/2 1977.

Ingen syndabekännelse förekommer, utan officianten fortsätter med endera av bönerna Fader, din kärlek är starkare än döden eller Gud, vår Fader, du är en tillflykt och styrka för oss, en nära hjälpare i nödens tider.

Efter psalmsång (ev) följer samma textdel som i alt I. Officianten ber därefter en anamnesbön (Herre Gud, med hela din kyrka

frambär vi till dig lov och pris..”), som övergår i en bön med anknytning till den bortgångne: I dag lyfter vi våra hjärtan till dig i tacksägelse för NN, vår vän som nu har lämnat oss. . .Vi välsignar dig för att all jordisk svaghet nu är borta och glömd för honom och att döden ligger bakom honom och inte längre väcker fruktan. Hjälp oss att undergivet lämna honom åt dig.. .Gör oss vissa om att han är trygg i ditt beskydd och att du skall fullborda det verk, som du begynt i honom. Bönen slutar med en förbön för de sörjande. Därefter följer Fader vår, psalmsång (ev) och en avslutande välsignelse eller tacksägelse.

B. Vid graven The Committal inleds med Jesu ord: ”Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande.”

Begravningsformeln är densamma som i alt I. Den kan följas av korta bibelord. Därefter ber officianten bönen ”Herre Gud, det var din glädje att ge oss våra ögons ljus och låta oss födas. Du skapade oss inte till mörker och död utan till att vi med hela vårt hjärta skulle leva och komma närmare dig. Var nu barmhärtig mot oss och tag oss vid handen och för oss till livet, i dag

och för evigt.”

Alternativt kan följande bön förekomma: Herre, du var den förste och den siste, begynnelsen och änden, du var hos oss vid vår födelse. Var med oss under hela vårt liv.Var med oss i vår död. Och eftersom din barmhärtighet inte sviker oss då, giv att vi inte dör utan uppstår till att leva inför dig, du som lever och regerar...?

Akten avslutas med en välsignelseönskan.

Till de båda ritualen är fogad en avdelning kasuella böner, en utförlig lista över användbara bibeltexter och ett förslag till psalmer.

Det är uppenbart, att de båda alternativen avser att tillgodose det ovan anförda önskemålet om dels en högtidligare, mera traditionell ordning, dels en enklare med modernare tonfall. Man kan konstatera, att alt II är moderniserat även innehållsligt sett: ingen syndabekännelse ingår och inte heller någon egentlig akt av commitment. Dessa förändringar är dock genomförda så, att den bibliska förankringen inte äventyras.

Alt II är i själva verket ett av de få exemplen på en begravningsordning, som har vågat ta steget från traditionell form och traditionellt innehåll till ett mera tidsnära och människotillvänt ritual.

Trots uppenbara och ofrånkomliga ojämnheter är detta lösningsförsök värt att uppmärksammas. Det synes antyda en väg, som i olika kyrkor torde komma att uppfattas som nödvändig, om begravningsritualet skall verka

5Bönen är hämtad ur Oosterhuis, H. Your Word is Near. Den ingår även i den amerikanska episkopalkyrkans PBS 24 (1967) och STU (1971).

Översikt av i olika 73

begravningsritualen kyrkor

meningsfullt och engagerande för moderna människor i deras oro inför döden och deras sorg vid en grav.

2.4.5 Frankrike Eglise Réformée de France tillsatte 1946 en liturgikommission, som efterhand lagt fram en rad ritual. 1950 utarbetades sålunda en ordning för söndagens huvudgudstjånst, som antogs 1955. Under de följande åren framlades bl a ordning för upptagande i den kristna församlingen och ritual för begravning. Samtliga ritual fastställdes av generalsynoden 1962 som Liturgie de lEglise Réformée de France.

I de inledande anmärkningarna till begravningsordningen konstaterar man, att begravningen i den reformerta kyrkan har till syfte att i tro och hopp överlämna den döde åt Gud. Kyrkan omger med sitt deltagande och sin förbön de sörjande och förkunnar evangeliet om uppståndelsen. Officianten bör noga se till att ingenting i ritualet kan tydas som ett rituellt handlande med den döde (un rite efficace en faveur du mort).

Begravningsritualet föreligger i fyra alternativ. Alt I avser normalfallen, II begravning av en aktiv kyrkomedlem, III begravning av en på tragiskt sätt bortgången och IV begravning av barn.

Det intressanta är, att man kasuellt helt har genomarbetat de fyra alternativa liturgierna och inte nöjt sig med punktuella förändringar.

Samtliga ritual består av tre delar: i sorgehuset, i kyrkan, vid graven.

Alternativ I A. I sorgehuset , Akten består av ingångsord, textläsning (Joh 14:1 - 6 eller 5:21 - 24) och en kort bön ( i två varianter).

B. I kyrkan Akten börjar med hälsningsord, där den döde nämnes vid namn och den apostoliska trosbekännelsen. Därefter följer en kollektbön (i tre varianter), Ps 130 eller 77 och textläsning ordnad i nio serier. Texterna är: 1) 1 Kor 15:1 - 3,19-20, 22, 42b-44a, 54, 57; Rom 8:1 a 3, 9,11,18-23, 28; 3) Ps 90:1 -5a, 10b, 12;1 Petr 1:3-8; 4) Joh 6:37-40; 14:27; 15:9; 17:24a, 26; 5) Rom 8:18a; 1 Kor 13:12; 1 Joh 3:2; Jak 5:7 - 8; 6) 1 Tess 4:13 -14; 5:4 - 6, 8 - 10; 4:18; 7) Ps 39:5 - 9, 13; Luk 12:35 - 38; 8) Pred 7:23 - 24; 1 Kor 1:27 - 31; 9) Ps 143:1 -3, 11; 1 Sam 16:7b- 8; 1 Kor 4:5; 1 Joh 2:1b-2. Det bör anmärkas, att serie 8 är avsedd för begravning av en ateist och serie 9 för begravning av en person, som är ”dömd av den allmänna opinionen”.

Efter textläsningen hålles ett kort griftetal, som inte får ha karaktären av lovtal över den avlidne, eller också en meditation, som återges i helt utfört skick (i tre alternativ).

Efter psalmsång läses en litaniebön med sjungna församlingssvar eller en allmän förbön (i två alternativ), Fader vår och 2 Kor 1:3.

kyrkor

C. Vid graven Sedan kistan sänkts ned i graven (varvid mullpåkastning kan förekomma, efter lokal sed), uttalar officianten begravningsformeln: Då vi nu överlämnar åt jorden det som är stoft, bekänner vi vår tro på det eviga livet. Den som tror på mig skall leva, om han än dör, säger Jesus Kristus. Frukta icke, tro allenast!”

Därefter följer en kort bön och maningsorden: Kämpa trons goda kamp. sök att vinna det eviga livet, till vilket ni är kallade (1 Tim 6:12a). Far efter rättfärdighet, kärlek och tålamod. Herren är trofast. Han skall styrka eder och leda edra hjärtan till Guds kärlek och Kristi tålamod. Sist läses en välsignelseönskan.

Akten vid graven kan utformas alternativt. Begravningsformeln lyder då: Då vi nu överlämnar åt jorden det som är stoft, bekänner vi vår tro på Jesu Kristi löften. Vi tror på syndernas förlåtelse, vi förbidar de dödas uppståndelse och det eviga livet.”

Även de övriga momenten har alternativa formuleringar.

Alternativ II Gången i ritualet är densamma som i alt I, men kasuella förändringar möter på de enskilda punkterna.

A. 1 sorgehuset Hälsningsorden utgöres av 2 Joh 3, textläsningen av Ps 23 och den avslutande bönen har mera personliga tonfall.

B. I kyrkan

Hälsningsorden lyder: ”Gud har givit oss evigt liv, och det livet äri hans Son. Den som har Sonen, han har livet. Frälsaren leder de sina till de levande vattenkällorna.

Kollektbönen efter inledningsorden har en varm personlig ton. Som alternativ anges (liksom i alt I) Ps 130.

Textläsningen omfattar fyra serier: 1) Jes 65:17 - 25; 2) Upp 21:1- 7; 22:1 - 5; 3) Ps 102: 2 - 3, 12; 73:23 - 28; 4) Kol 1:12 - 23; 3:1 - 4.

Efter griftetal eller meditation följer en personligt formad förbön (i två alternativ), Fader vår och 1 Petr 5:10.

C. Vid graven Begravningsformeln lyder: Då vi nu överlämnat åt jorden det som är stoft, bekänner vi vår tro på det eviga livet. Den som tror på mig, skall leva om han än dör, säger Jesus Kristus, och den som lever och tror på mig han skall aldrig någonsin dö.”

Bönen vid graven (två alternativ) har även den en varm personlig form, liksom den avslutande förmaningen.

Översikt av i olika 75

begravningsritualen kyrkor

Alternativ III A. I sorgehuset Inledningsorden utgörs av Ps 70:2 och Upp 1:18. Texterna är Rom 8:31 - 32, 34 - 38 och den avslutande bönen ger starka uttryck åt sorg och medlidande.

B. I kyrkan Som bön efter inledningsorden läses Ps 130. Textläsningen omfattar tre serier: 1) Ps 77:2- 10; 42:6; Matt 11:28-29; 2) Klag3:17-26, 31 -33, 55-57; 3) Ps 103:13 - 18; Jes 49:14 - 15, 23b.

Efter griftetal eller meditation följer en förbön (i tre alternativ), Fader vår och välsignelseönskan.

C. Vid graven Begravningsformeln lyder: Då vi nu överlämnar åt jorden det som är stoft, bekänner vi vår tro på Jesu Kristi löften. Vi tror på syndernas förlåtelse, vi förbidar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.”

En särskild bön avslutar ritualet (Barmhärtighetens Fader, all trösts Gud).

Alternativ IV A. I sorgehuset Akten omfattar läsning av Luk 10:5; Klag 5:15 - 16; Ps 77:9 -10;Jer 29:10; Jes 51:12; 66:13; Joh 14:1, 27 och avslutas med en personlig och varm bön.

B. 1 kyrkan Hälsningsorden lyder: Ingen enda av dessa små skall gå förlorad. Låt barnen komma till mig, säger Jesus, ty Guds rike hör dem till”.

Kollektbönen är enkel och öm, och textläsningen omfattar Ps 23:1 - 4 och Jes 40:11 (med en alternativ serie för föräldralösa barn). Även meditationen och avslutningsbönen är kasuellt präglade.

C. Vid graven Denna del av ritualet överensstämmer med alt III.

2.4.6 USA

Bakgrunden

I anslutning till den skotska presbyterianska traditionen föreskrev Directory i of Worship of the Presbyterian Church in the USA 1821 en ordning för i

begravning, där officianten skulle förmana menigheten att besinna livets korthet och vikten av att vara beredd för evigheten”.

1894 föreskriver Book of Church Order of the Presbyterian Church in the USA att i begravningsritualet bör ingå psalmsång, textläsningar, förmaningar och trösteord, allt inställt på varning, undervisning och tröst för de levande”.

Nuvarande ordning Motsvarande anvisningar upprepas i den nu gällande Directory of Worship 1966, som ersätter den tidigare Book of Common Worship 1906.

Handboken är gemensam för The Presbyterian Church in the US, The Presbyterian Church in the USA och The Cumberland Presbyterian Church.

Ordningen för begravningen understryker, att akten är att betrakta som en gemensam gudstjänst, med psalmer, predikan, bön och trosbekännelse. Uppståndelsemotivet är genomgående. Riten skall i mänskligt fattbara 0rd även ge uttryck åt dödens realitet. Motiv som dödlighet, synd, skuld, skilsmässan från livet, uppståndelsen, förlusten och sorgen får inte undanskymmas.

I en rapport från en särskild kommitté, som 1968 framlades för och antogs av den 108:e generalsynoden för The Presbyterian Church in the US heter det, att begravningsritualet bör ha följande utformning: 1. Det bör uttrycka tillbedjan av Gud genom vittnesbördet om uppståndelsen och det kristna hoppet. 2. Jordfästningen bör hållas i församlingskyrkan men kan också ske vid graven och i så fall följas av en gudstjänst i kyrkan. 3. Ritualet bör ge uttryck åt att jordfästningen sker i den kristna församlingens gemenskap (Gal 6:10). 4. Ritualet bör inte överbetona dödens fysiska aspekt men skall samtidigt ta hänsyn till och visa respekt för den döda kroppen.

Joint Office of Worship utgav 1976 Book of Common Worship. Provisional Services (Funeral and Committal Services).

Begravningsritualet har överrubriken Witness to the Resurrection. Gången i det är följande:

A. I kyrkan

Ritualet inledes med att officianten läser Joh 11:25 - 26 och Matt 11:28.

Därefter följer växelläst Adiutorium: ”Vår hjälp är i Herrens namn/hans som har gjort himmel och jord/Loven Herren/Hans namn vare lovat.

Så följer en psalm och syndabekännelsen (som i den nya skotska ordningen, alt I): ”Evige Fader, som vakar över våra liv, vi bekänner... och

avlösning3.

Därefter säger officianten: Medan vi lever, är vi hemfallna åt döden. Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.

lConstitution of the Presbyterian Church in the USA 1821, bearb 1833 s 524. 2 s 166. 3 Ovan s 71.

Översikt av i olika 77

begravningsritualen kyrkor

Efter en kollektbön (två alternativ) börjar så textdelen. Först läses ur Gamla testamentet avsnitt ur Ps 90, Job 14, Ps 139, 130, 103, 121 och 23, följda av Ära vare Fadern (eller annat responsorium). Så följer läsningar ur Nya testamentet: Luk 23, Joh 11, 14, 1 Tess 4, 1 Kor 15, 2 Kor 4 och 5, Rom 8, Upp 21 och 22 samt Ef 3 och därefter en kort sammanfattande bön, Evige Gud, vår Fader. Efter psalmsång kan predikan hållas, följd av den apostoliska trosbekännelsen eller en kort bön samt kollektan Himmelske Fader. Därefter följer begravningsbönen: ”O Gud, inför vilken släkten födas och dö, vi lovar dig för alla dina tjänare, som nu lever för evigt hos dig. Särskilt tackar vi dig för din tjänare NN. . .Vi tackar dig för att döden för honom ligger bakom, att hans smärta är slut och att han trätt in i den glädje du har berett åt honom. Bönen mynnar ut i ett votum: Allsmäktige Gud, du har genom Jesus Kristus lovat oss de många boningarna i ditt hus. Giv oss en tro, som ser bortom det synliga och skymtar tecken för ditt rike och som när synen sviker förtröstar på din kärlek, som aldrig ger upp. Lyft av oss den tunga sorgen och förläna oss ett fast hopp till Jesus, så att vi frimodigt vandrar vår jordiska väg och ser framåt mot ett ljust återseende i himmelen. Präst och församling säger till sist: O Gud, som har kallat oss från död till liv, vi ger oss åt dig. Med din kyrka i alla tider prisar vi dig för din frälsande kärlek i Jesus Kristus, vår Herre. Efter slutpsalmen säger officianten: Hör vår Herres Jesu Kristi ord: Frid giver jag eder... (Joh 14:27) och den apostoliska slutönskan.

B. Vid graven Efter några bibelord läser officianten begravningsformeln: Allsmäktige Gud, vi befaller åt dig vår broder NN, i förtröstan på din kärlek och barmhärtighet och i tron på löftet om uppståndelse till evigt liv. Så följer fem alternativa kollektböner med ganska moderna tonfall, Fader vår (ev) och slutvälsignelsen. De fem kollektbönerna lyder: 1. Herre, var vårt stöd under dagen, till dess skuggorna förlängas och aftonen kommer, jordens oro tystnar, livets feber stillas och vårt verk är avslutat. Förläna oss då i din nåd en trygg boning, en helig vila och en evig frid. 2. Gud, du har skapat denna underbara värld. Du vet vad som är bäst för oss. Ge oss en sådan tro, att vi dag och natt, alltid och allestädes må utan fruktan kunna anbefalla våra kära åt din kärlek, som aldrig sviker, i detta livet eller det tillkommande. 3. Evige Gud, vi har framlevat våra dagar och år under din nåd. Visa oss hur svaga vi är och hur kort vår tid på jorden. Led oss genom din helige Ande, så att vi när vi har tjänat dig i vår tid, må få samlas hos dig. 4. Fader, du utgav din egen Son Jesus till att dö för oss på korset och uppväckte honom från döden, som ett tecken på din kärlek. Ge oss tro så att vi, fastän vårt barn har dött, må tro att du tar emot honom och vårdar honom, till dess vi genom din nåd får mötas i ditt utlovade rikes glädje. (Vid jordfästning av barn).

LK

78 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

5. Allsmäktige Gud, Fader för de dina i himmelen och på jorden. Var nära dem som sörjer, så att de förlitar på din kraft och blir bevarade i tron på livet efter döden.

Denna jordfästningsordning innehåller flera intressanta detaljer. Den strävar efter att genombryta prästens monolog genom växelläsningar

och bönerop. Den betonar psaltarläsningen. Den försöker ge enkla men bibliskt förankrade uttryck åt människors reaktion inför döden, inte minst markerat i de avslutande bönerna.

Som helhet betraktad är denna liturgi, vid sidan av den nya skotska liturgiens alt II och Kurhessen-Waldecks liturgi alt II en jordfästningsordning, som vågar bryta det traditionella mönstret och försöker närma sig nutidens människa, där hon står inför döden^.

2.5 De anglikanska kyrkorna

2.5.1 Bakgrunden

Den medeltida begravningsriten förenklades efter reformationen genom Cranmers ritual i BCP 1549.

Ritualet består av fyra delar: gravprocession, jordfästning, dödsofficium och dödsmässa.

Processionen kan gå direkt till graven eller först till kyrkan, där i så fall officiet kan läsas före begravningsaktenl.

Akten vid graven inledes med Job 14:1 och hymnen Media vita (Mitt i livet är vi i döden). Prästen kastar därefter mull på kistan med orden: ”I commende thy soule to God the father almighty and thy body to the grounde, earth to earth, asshes to asshes, dust to dust. Därefter läses Fil 3:21 och sjungs hymnen Audivi vocern (Jag hörde en röst från himmelen). Liturgien vid graven avslutas med två kollektböner, som delvis har karaktären av förbön.

Dödsofficiet består av Ps 116, 146 och 139. Textläsningen utgöres av 1 Kor 15:20 - 58, följd av Kyrie, Fader vår och de medeltida slutbönerna samt en avslutande kollekta, som är en förbön för den avlidne.

Rekviemmässan är slutpartiet i begravningsakten 1549. Introitus är Ps 42. Kollektbönen O mercifull -

God (O, barmhärtige Gud) bygger på Joh 11:25 26 och synes anknyta till en bön i Hilseys Primerz. Episteltexten är 1 Tess 4: 13 - 18 och evangeliet Joh 6:37 - 40.

Förutom av G. Rowell har Cranmers ritual analyserats av bl a F. Procter, W.H. Frere3 och H.L. White“.

C.O. Buchanan konstaterar, att ritualet 1549 betonar vilan i Kristus och hoppet om uppståndelsen och att jordfästningordningen mera syftar till att trösta de efterlevande än att lindra de dödas förestånde lidanden5.

4 Ovan s 71ff och s 41ff. lRowell, G. 1977 s 84. 2 Ibm. 3 Procter, F. och Frere, W.H. 1901. 4White, H.L. 1951. 5 Buchanan, C.O. i Davies, J.G. A Dictionary of Liturgy.

Översikt av i olika 79

begravningsritualen kyrkor

BCP 1552 beskär 1549 års ordning avsevärt. Dödsofficiets psalmodi försvinner

sålunda, liksom mässan. Textläsningen

flyttas till akten vid graven. De avslutande bönerna stryks, och endast Kyrie och Fader vår kvarstår. Vid aktens slut läses två kollektböner, som inte innehåller någon förbön för den döde - detta kanske på grund av M. Bucers kritik mot detta inslag i 1549 års ordningñ.

Förbönerna för de döda höll sig visserligen kvar i den privata andakten. Deutdömdes inte helt i De trettionio artiklarna men förbjöds i

uttryckligen Homily on Prayer, eftersom de saknade biblisk förankring och inte hade någon mening, sedan läran om skärselden hade fallit bort7.

BCP 1559 för 1552 års ordning vidare. Den består till 1645. Puritanismens England försöker då göra rent hus med hela den traditio-

nella begravningsriten, och Directory of Public Worship förbjuder alla begravningar i hittills gängse form. Begravningen skall äga rum utan alla ceremonier, vare sig böner, textläsningar eller predikan.

Denna abrupta återgång till det äldsta och strängaste reformerta

gravskicket var emellertid alltför tvär och okänslig för att kunna bestå.

Redan Savoykonferensen 1661 gjorde vissa medgivanden i traditionell riktning, och efterhand tilläts gravprocession, psalmodiering och textläsningar vid graven liksom en efterföljande gudstjänst i kyrkan, i huvudsak efter BCP 1552.

2.5.2 Utvecklingen efter BCP 1662

Under århundradenas lopp och inte minst under 1800›talet ventilerades åtskilliga förslag till en revision av BCP 1662:5 jordfästningsritual.

Från evangelikalt håll framlades sålunda ett nytt ritualförslag, The Book

of

Common Prayer revised 1873 och Protestant Prayer Book 1894.

Man hade där avlägsnat varje antydan till att begravningsritualet skulle kunna innebära något handlande med den döde liksom alla förböner för den bortgångne.

Motsatta synpunkter framfördes av oxfordrörelsens talesmän, som krävde förbön för den döde och rekviemmässor.

G. Rowell konstaterar, att biskop Ch. Wordsworth

tycks ha varit den förste anglikanske biskop i nyare tid, som tillät sådana mässor (1872), tio år senare följd av biskop Macarness och 1896 av biskopen av Salisburys.

En rad högkyrkliga begravningsföreningar bildades, med syfte att öva förbön för de döende och döda, främja rekviemmässans bruk och hävda läran om köttets uppståndelseg.

Senare har inget nytt begravningsritual lagts fram förrän i och med 1928 års liturgi.

Dess jordfästningsordning har senare infogats i Alternative series I, med en viss bearbetning i fråga om psalmval, läsningar och böner.

1928 års liturgi anknöt medvetet till BCP 1549.

5 Wright, D.F. 1927 S227. 7 Jfr s 39, 80. 3 Rowell, G. 1977 S97f. 9 Cope, G. 1970 s130f.

Sex nya inledningsord angavs. Ps 23 och 130 fogades till officiets psalmodi.

aeternam (Den eviga vilan) kunde användas som Responsoriet Requiem antifon till varje officiepsalm, och hymnen O Saviour of the World kunde sjungas före psalmerna. Som alternativa läsningar angavs 2 Kor 4: 18 - 5:10; Upp 7:9 - 17 och 21:1 - 7. Ps 103: 13 - 17 angavs som alternativ till hymnen vid graven. En alternativ begravningsformel, som närmare ansluter till BCP 1549, meddelas, och de traditionella responsorierna återinfördes efter Fader

vid slutet av jordfästningsakten innehåller förbön vår. Tre nya kollektböner för den döde och de sörjande. Anvisningar lämnas för rekviemmässa.

Till sist infogas en bön vid gravinvigning, vissa rituella ändringar då begravning sker i samband med kremation samt ett nytt ritual för begravning av barn.

Frågan om böner för de bortgångna har på senaste tid på nytt trätt i förgrunden.

I januari 1971 framlade ärkebiskopens Commission on Christian Doctrine betänkandet Prayer and the Departed.

Rapporten konstaterar inledningsvis, att Nya testamentet inte ger något klart svar på frågan om våra förböner för de döda eller de dödas förböner för de levande. Först från mitten av andra århundradet möter förböner för de

i de fornkyrkliga liturgiska dokumenten, för att senare bli bortgångna

hos kyrkofäderna. Efterhand knyts förbönen för de bortgångna vanligare samman med skärseldsläranw.

I och med att reformationen förkastar denna, faller även förbönen för de döda så småningom bort. En kristen förs genom döden till gemenskap med Gud i Kristus. Den som inte levat och dött som en kristen stannar i dödsriket. Livet på jorden är slutgiltigt avgörande för människans eviga väl eller ve.

Efterhand växte sig emellertid den tanken starkare, att man inte behöver

för att motivera böner för de bortgångna. Sådana bygga på skärseldsläran förekom innan skärseldsläran var utformad. Varför

ju redan i fornkyrkan, skulle man då inte från andra utgångspunkter kunna återupptaga denna fornkyrkliga tradition? Inte minst oxfordrörelsen bidrog till att förbön för de döda åter började komma i bruk. Istället för skärselden inför man begreppet mellantillståndet”. existensform är trefaldig: stridande (på jor-

Kyrkans

bidande och segrande (i härligheten). Detta den), (i mellantillståndet) innebär inte en statisk uppdelning: det är möjligt att övergå från de två första stadierna till det tredje. Segerns slutmål förutsätter möjligheten till växande och andlig utveckling.

Bönen för de döda är emellertid mindre ett nedslag av systematisk

behovet att i förbönens form ge uttryck teologisk syn än av det psykologiska åt kärlekens tanke och omtanke - en konstlös kärlek, som önskar de bortgångna allt gott, var de än befinner sig på andra sidan om dödens gräns.

Men om kyrkan i sin offentliga gudstjänst skall kunna utsäga det som i det kristna fromhetslivet redan utövas i form av förbön för de bortgångna, är det viktigt att dessa utsagor får en form, som stämmer överens med vad Skriften lär om de döda: trons förening med Kristus, delaktigheten av helig Ande och trons förbidan av den yttersta dagen och uppståndelsen.

10 Ovan s 39, 79.

Översikt av i olika

begravningsritualen kyrkor 81

Kommittén formulerar ett par korta böner som exempel på vad man åsyftar. Dessa böner har emellertid inte satt några synliga spår i de senaste anglikanska ritualen.

En jämförelse mellan BCP och Alternative series I

(1965),

II (1966) och III

(1971)

A. Processionen till kyrkan

I BCP föreskrives en procession från sorgehuset till kyrkan/kyrkogården. Under denna procession sjunges eller läses Joh 11:25 - 26; Job 19:25 - 26, 1Tim till den romersk-katolska 6:7 och Job 1:21. Anordningen anknyter likprocessionen, där dock psaltarpsalmer och responsorier sjungs. Med sin allmänt konservativa prägel bevarar AS I processionen men utökar textställena med Ps 25:6; 5 Mos 33:27; Rom 8:38 - 39; 14:8 - 9; Matt 5:4 och Joh 14:1. I AS III är processionen borta.

B. I kyrkan

BCP inleder akten i kyrkan med Ps 39 och 90. Så gör även AS I, som till dessa psalmer fogar Ps 23 och 130. AS III inför några moment från den bortfallna i aktens processionen inledning. Efter Joh 11:25 - 26 (som ingick i processionen) läses några textord: 1 Tim 6:7; Job 1:21; 5 Mos 33:27; Matt 5:4 (samtliga = AS I under processionen) samt Klag 3:22 - 23; Joh 3:16; 1 Kor 2:9 och 1 Tess 4:14, 18. Därefter följer psaltarläsning, inledd med kollektbönen Himmelske Fader. Denna anknyter till slutorden i den apostoliska trosbekännelsen. Psalmerna utgörs av Ps 23, 90 och 130 (=AS I). En rad alternativa psalmer anges. Efter psaltarrecitationen följer i BCP den långa nytestamentliga läsningen 1 Kor 15:20 - 58. I förkortad form är denna text bevarad i AS I. Som alternativ upptages 2 Kor 4:16 - 5:10; Upp 7:9 - 17 eller 21:1 - 7. AS III har textserien Joh 14:1 - 6, 1 Kor 15 (=AS I) och 1 Tess 4:13 - 16. Därutöver anförs en rad alternativa texter, bland vilka 2 Kor 4:17 - 18 och Upp 21:1 - 7 återfinns i AS I. Efter kan den nytestamentliga läsningen griftetal hållas. BCP avslutar akten i kyrkan med den nytestamentliga läsningen. AS I förlägger däremot en del av begravningsbönerna till kyrkan. De inleds Ne intres in med Kyrie och Fader vår och följs av litaniebönen judicium (Ställ oss inte till doms). Därefter läses en eller flera kollektböner, avslutade med den apostoliska slutönskan. AS III förlägger i likhet med AS I större delen av bönerna till kyrkan. Bönerna inleds med slutet av Te Deum. Därefter följer Kyrie och Fader vår (AS I) och ev en kollektbön (som anges i ett bihang). Böneakten avslutas med kollektbönen Förläna oss, o Herre, visdom och nåd och en bön, som anbefaller den döde åt Guds barmhärtighet: Vi befaller åt den barmhärtige Guden, vår skapare och återlösare. Sist följer ett votum: Må Gud i sin oändliga kärlek. l r l l 6 l l i l l Dif, _

C. Vid graven BCP föreskriver följande ordning för inledningen vid graven: Prästen och hans medhjälpare sjunger Job 14:1 - 2, följt av Media vita och två kollektböner.

Ps 103:13 - 17. AS I följer även här BCP men föreslår som alternativ AS III inleder begravningsdelen med Upp 14:13 (i BCP och AS I placerat

efter mullpåkastningen) och Ps 103213 - 17 (=AS I). Alternativt kan man följa BCP:s ordning.

Vid mullpâkastningen läser prästen enligt BCP bönen Eftersom det har behagat med begravningsformeln jord till jord, aska till aska, stoft till stoft. Därfter följer Upp 14:13, Kyrie och Fader vår samt en avslutande kollektbön och den apostoliska slutönskan.

AS I följer BCP men anger som alternativ begravningsformel Vi befaller i dina barmhärtiga händer. Akten vid graven avslutas med 1 Tim 1:17.

AS II anger som begravningsformel: Vi har befallt vår broder NN.. och vi antvardar honom nu... Därefter läses Ps 16:11 och Jud v 24 - 25 eller också den bön, som avslutar akten i kyrkan.

Både AS I och AS III förutsätter, att fullständig begravningsmässa skall kunna förekomma och anger texter och böner för denna.

l The Alternative Service Book 1980 återges begravningsritualet i AS III samt en ordning, som utgör en språklig bearbetning av BCP 1662.

I förhållande till AS III har endast obetydliga justeringar gjorts beträffande de inledande bibelorden och urvalet av psaltarpsalmer.

Utvecklingen inom The Anglican Communion

Som ett exempel på utvecklingen inom The Anglican Communion väljes här den episkopala kyrkan i USA.

The Liturgical Commission of the Episcopal Church har 1967 i serien Prayer Book Studies som nr 24 framlagt Pastoral Offices, vari ingår två jordfästningsritual (här förk PBS 24).

PBS 24 innehåller även en ordning för smörjande av sjuka” och böner för döende”.

I fråga om begravningen anmärkes, att den bör ske i kyrkan och i församlingens nävaro. En del av akten vid graven kan med fördel förläggas till kyrkan. Ett visst utbyte av burial anthems kan ske mellan BCP och PBS 24.

Alternativ I A. I kyrkan

- 8 och Som inledning kan läsas eller sjungas Joh 11:25f; Job 19:25; Rom 14:7 Upp 14:13. Därefter följer versikeln Välsignad Gud, Fader, Son och helig Ande med församlingens svar: Och välsignat vare hans rike, nu och.i evighet. 11 s 61f. lzs 75f.

kyrkor

Efter kollektbönen O Gud, vars nådebevisningar är oräkneliga, tag emot våra böner för din tjänare NN och förläna honom ingångi ljusets och glädjens värld” följer textläsningen.

Ur Gamla testamentet läses Vish 3:1- 5, 9; Jes 61:1- 3; Klag 3:22 - 26, 31 - 33. Ur epistlarna läses 1 Kor 15:20- 26, 35 -38, 42, 44, 55, 58; Rom 8: 14 -19, 34 - 35, 37 - 39 och 1 Joh 3:1 - 2. En psaltarpsalm eller annan psalm kan sjungas efter textläsningen. Evangelieläsningen inledes och avslutas med församlingssvar. Som texter anges Joh 6:37 - 40; 11:21 - 27 och 14:1 - 6.

Griftetal och den apostoliska trosbekännelsen kan följa efter evangelieläsningen.

Då nattvard firas, användes en särskild litania, som nämner den döde vid namn, före offertoriet. Efter tacksägelsebönen säger officianten: ”Vi befaller honom åt Guds nåd och beskärm. Herren välsigne honom och bevare honom..”

Om Committal inte läses vid graven, kan det infogas här. Gudstjänsten slutar med välsignelsen och psalmsång. Då nattvard inte firas, läses i stället för litanian Fader vår, två kollektböner

och den ovanstående bönen Vi befaller honom, varefter gudstjänsten slutar på samma sätt som nyss sagts.

B. Vid graven Som inledning sjunges eller läses Media vita (In the Midst of Life) eller Joh 17:6f.

Begravningsformeln lyder:

Vi befaller åt den allsmäktige vår broder NN och nu

Guden antvardar

hans kropp åt jorden, jord till jord, aska till aska, stoft till stoft, i det säkra och vissa hoppet om uppståndelse till evigt liv. Herre, förbarma dig. Kristus förbarma dig. Herre, förbarma dig.

Efter Fader vår (ev) läses en eller flera av de i ett bihang anförda sju kollektbönerna. Därefter kan officianten säga: Giv honom, o Herre, den eviga vilan och låt ditt ljus lysa honom för evigt. Må hans och alla trognas själar genom Guds nåd få vila i frid.

Akten slutar med Hebr 13:20. I ett bihang upptages Benedictus och Nunc dimittis.

Alternativ II Alt II är språkligt modernare och följer beträffande bibeltexterna The New English Bible.

Iden allmänna gången överensstämmer alt II med alt I utom att i bihanget med kollektbönerna införts tre böner ur Huub Oosterhuis Your Word is Near. De första av dessa böner ingår även i den skotska jordfästningsordningen 1977, alt II”.

Oosterhuis böner lyder:

1. Herre Gud det var din glädje att ge våra ögon ljus och låta oss födas. Du

13 Ovan s 71f.

1 84 Översikt av i olika kyrkor l

begravningsritualen

skapade oss inte för mörker och död utan för att vi med allt vårt hjärta skulle leva och komma närmare dig. Var nu barmhärtig mot oss. Tag oss vid handen och för oss till livet, nu och för evigt.

2. Vi tackar dig, Gud, för denna människa, som var oss så nära och kär och som har tagits ifrån oss. Vi tackar dig för den vänskap hon spred omkring sig och den frid hon skapade. Vi tackar dig för att hon genom lidandet lärde lydnad och blev en människa, som andra kunde älska, medan hon var bland oss här på jorden.

3. Låt oss be för oss själva, som detta dödsfall har prövat så hårt, så att vi inte söker förminska förlusten eller fly från den till orden. Hjälp oss att inte 4 gå och ruva över den, så att den tar överhand och isolerar oss från andra. Må Gud ge oss nytt mod och ny tillförsikt, så att vi orkar möta livet.

1971 utgav Liturgical Commission of the Episcopal Church Services for Trial Use: authorized alternatives to Prayer Book services (förk STU). _

godkändes av den 63:e generalsynoden, för försöksanvänd- j

Liturgierna

i ning under en treårsperiod.

Jordfästningsritualen i STU överensstämmer helt med de båda alternativen i PBS 24.

Episcopalian Prayer Book 1976 innefattar följande ändringar och tillägg i förhållande till tidigare ritual.

Akten i kyrkan

Vid akten i kyrkan läses eller sjunges Joh 11:25f samt tre nytestamentliga texter och Job 19:25. Alternativt kan läsas Media vita och responsoriet

helige och barmhärtige Frälsare, låt oss Helige Gud, helige och mäktige, inte falla i den eviga dödens bitterhet. p

Den inledande kollektbönen O Gud, vars nådesbevisningar” har två alternativ. _

Den gammaltestamentliga läsningen utgöres av Jes 25:6 - 9; 59: 1 - 37; 5

* Klag 3:22 -26, 31 - 33; Vish 3:1 - 5, 9. Iden alternativa ordningen ingår även Job 19:21- 27a.

Som psaltarpsalmer anges Ps 42; 46; 90; 121; 139. De kan ersättas av annan psalm eller sång.

är Rom 8:14 - 39 (förk0rtad); 1 Kor 15 (förkortad); 2 Kor

Episteltexterna 4:16 - 5:9; 1Joh 3:1- 2; Upp 7:9 - 17; 21:2 - 7.

Som graduale införes Ps 23; 27; 10621 - 5 och 116. Evangelietexterna utgöres av Joh 5:24 - 27; 6:37 - 40; 10:11 - 16; 11:21 -

27; 14 :1 - 6.

Böneavdelningen omfattar två litanior. Commendatio inledes med bönen: O Kriste, giv dina tjänare vila hos de

och fortsätter: I dina händer barmhärtige Fader, befaller vi din

heliga. tjänare/tjänarinna NN. Vi ber dig ödmjukt: tag emot ett får ur din fälla, ett lamm ur din hjord, en syndare som du själv har återlöst. Tag emot honom/henne i dina barmhärtiga armar och bär honom/henne till den välsignade vilan i den eviga friden och till de heligas samfund i ljuset.”

Gudstjänsten avslutas med psalmsång.

Översikt av i olika 85

begravningsritualen kyrkor

Vid graven

Vid graven sjunges en psalm och därefter läses Media vita eller också Joh 6:37; Rom 8:11; Ps 16:9, 11. Begravningsformeln lyder: ”I det säkra och vissa hoppet om uppståndelse och evigt liv genom vår Herre Jesus Kristus, befaller vi åt den allsmäktige Guden vår broder/syster NN. Vi antvardar hans/hennes åt jorden: kropp Jord till jord, aska till aska, stoft till stoft. Herren honom/ välsigne henne... Akten avslutas med Fader vår och Requiem, följt av kollektbön och responsoriet Halleluja, Kristus är uppstånden. Sist läser prästen Hebr 13:20 som en avslutande välönskan.

2.6 Metodistkyrkan

2.6.1 England

En betydelsefull metodistisk handbok är den engelska The Book of

Offices

(1936). Den har påverkat den metodistiska begravningsgudstjänsten i olika länder. I företalet heter det, att rikedomen av liturgisk bön, som är den allmänneliga kyrkans ädla arv, endast i ringa mån har utnyttjats i de enskilda kyrkornas liturgier. Därför medvetet vill denna gudstjänstordning bygga på den allmänkyrkliga traditionen. Begravningsordningen har följande förlopp.

A. I kyrkan

Gudstjänsten inledes med en kort textläsning (ett eller flera av följande textställen): Joh 11:25 - 26 eller Job 19:25, 1 Tim 6:7 + Job 1:21, Ps 39:12, Matt 5:4, 5 Mos 33:27, Rom 14:8 och Joh 14:19. Därefter sjunges en psalm (fakultativ), följd av kollektbön (i tre alternativa former) och en psaltarpsalm (23, 90, 130 eller också Vish 5:15 - 16, 3:1 - 5, 9). Så följer den egentliga textläsningen: Joh 14:1 - 3, 27; 1 Kor 15:20 - 26, 35 - 38; 50- 58; Rom 8:35, 37 - 39; 1 Petr 1:3 - 9; Upp 7:9 - 17. Ett eller flera av dessa textställen läses. Efter textläsningen bedes bönen Almighty and ever-living God eller Father of spirits. Bönen kan också utföras ex tempore. Till sist ber alla Fader var.

B. Vid graven

Prästen läser, efter några korta inledningsord, begravningsformeln: Då det behagat den allsmäktige Guden att i sin stora nåd kalla till sig vår käre bortgångne broders själ, befaller vi hans kropp åt jorden (vid kremation: åt elementen): jord till jord (vid kremation: utgår), aska till aska, stoft till stoft, i det vissa och säkra hoppet om uppståndelse till evigt liv genom vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, som skall nyskapa vår förnedrings-

86 Översikt av i olika kyrkor

begravningsritualen

kropp så att den blir lik hans härlighetskropp, i enlighet med den kraft, varigenom han är mäktig att lägga allting under sig.

Efter begravningsformeln läser officianten Upp 14:13 och den avslutande delen av Te Deum.

Akten vid graven avslutas med en kort lovsångsbön (O merciful God eller O God, the strength of weak eller All glory and thanksgiving) samt den apostoliska slutönskan.

2.6.2 Sverige Metodistkyrkan i Sverige godkände 1967 en ny HB, som i mars 1968 utkom av trycket.

Denna HB innefattar dels en ordning för andakt i sorgehuset, dels ett begravningsritual.

A. Andakt i sorgehuset Akten inledes med psalmsång och kollektbönen Herre och Frälsare, du som själv grät vid graven. Därefter läses Ps 12111 - 5, 8; Jes 55:8 - 9; Rom 14:7 -9; 1 Kor 13: 12 och Upp 21:2 - 4 samt ps 620 i Metodistkyrkans psalmbok (Du är förvisso av Gud ej glömd). Andaktsstunden slutar med Fader vår, välsignelsen och färdepsalmen.

B. I kyrkan/gravkapellet Jordfästningen inledes med 5 Mos 33:27, Job 6:40 och kollektbönen Allsmäktige Gud, allt livs ursprung.

Därefter följer textläsningar: Ps 90:1 - 2, 4 - 6, 12, 16; Ps 23; 2 Kor 5:6 - 9; 1 Tess 4:13 - 14; Joh 14:1 - 3, 6, 15 - 19, 27. I anslutning till textläsningarna hålles griftetal.

Officianten läser bönen O Gud, som är dina heligas styrka. Den anknyter till de döda som dött i Herren och nått målet för sin tro, fortsätter med en tacksägelse för Guds godhet mot den döde som nu skall jordfästas och slutar så: ..att vi som skådar dina heligas segertåg må så efterlikna dem i tro och uthållighet, att även vi tillsammans med dem bliva delaktiga av det oförgängliga, obesmittade och eviga arv, som i himmelen är förvarat åt oss.”

Begravningsformeln kallas Vigningen av stoftet” och överensstämmer med Svenska kyrkans HB. Som votum läses Joh 11:25 - 26 och 2 Kor 5:1.

Officianten ber så bönen Barmhärtige Gud, du som sänt oss din Son samt kollektbönen O Herre, var du vårt stöd, Fader vår och välsignelsen.

C. Vid graven Prästen läser två korta böner, Gud du som är andarnas Fader och Evige allsmäktige Gud eller också en fri bön. Därefter följer välsignelsen. Sist lyser officianten frid över griften med orden: Må Guds frid hägna detta vilorum. Herren bevare din utgång och din ingång till evig tid.

S()lJ 1981:68 Översikt av i olika 87

begravningsritualen kyrkor

Då gravsättningen inte sker i omedelbar anslutning till

Jordfästningen,

utökas akten vid graven med textläsning och Fader vår.

2.7 Svenska Baptistsamfundet

HB för Svenska Baptistsamfundet utarbetades 1922, reviderades 1940 och utvidgades 1955. I denna HB ingår ritual för andakt i sorgehuset och för begravningsgudstjänsten. Ritualen är inte absolut bindande i sina formuleringar eller i sin struktur utan kan av officianten apteras efter situationens krav.

A. Andakt i sorgehuset Officianten läser som inledning Joh 14:1; Rom 8:38 - 39 och 2 Kor 5:6 - 9. Han ber så bönen O Gud, du som är Herre över liv och död, som avslutas med sv ps 29:3 - 5. Därefter följer Fader vår och välsignelsen.

B. I kyrkan/gravkapellet

Jordfästningen inledes med kollektbönen Barmhärtighetens Fader eller med sv ps Lär mig min dag fullända (425:6) och därefter griftetal.

Begravningsformeln är antingen den av Svenska kyrkan brukade eller 1 Kor 15:42 (Vad som bliver sätt i svaghet..).

Officianten ber så bönen Käre himmelske Fader, vi tacka och lova dig av allt hjärta (Svenska kyrkans HB 1942, alt 3, något förkortad) eller Herre Gud, Fader i himmelen (ibm, votum efter begravningsformeln) eller en fri bön.

Så följer textläsningar, ordnade efter rubrikerna Om döden, Om uppståndelsen, Om det eviga livet.

Akten avslutas med psalmsång och solo/körsång (ev).

C. Vid graven HB säger endast, att officianten vid graven ber någon kort lämplig bön, läser ett par psalm- eller sångverser och lyser frid över stoftet.

Vid gravsättning utan direkt samband med föregående jordfästning läser officianten sv ps 105:1, 3, Joh 11:25 - 26 och 2 Kor 5:1 samt ber bönen O Gud, du den oföränderlige, Fader vår och välsignelsen.

2.8 Svenska Missionsförbundet

Svenska Missionsförbundets Handbok till den kristna församlingens

tjänst 1963 omfattar andakt i sorgehuset och ritual för begravning.

Allmänt anges begravningens innebörd såsom pietet inför döden, bekännelse till det kristna hoppet och tröst för de levande. Det eskatologiska draget, den glada vissheten om evigt liv har alltid inom vårt samfund förenats

_l

.

88 Översikt av begravningsritualen i olika kyrkor

ma_

med framhållandet av livets allvar och vikten av personlig tro. Evighetsperspektivet bör dominera akten, som mera skall ta sikte på de levande än de

,2,,__.,__

döda”.

Begravningakten är sedan gammalt förbunden med de tre skovlarna mull. Andra former kan tolereras, men de bör brukas med stor varsamhet”.

A. Andakt i sorgehuset Andakten inledes om möjligt med sång. Officianten läser sv ps 44721 - 2, 6- 7 och 29:3 -5 samt Ps 103:1 - 18 eller Joh 14:1; Rom 8:38- 39 och 2 Kor 5:6- 9

- bedes bönen Herre Gud, vår Fader i himmelen. Vid (alt 1 10). Därefter denna bår, vid evighetens tröskel, nalkas vi dig.” Alternativt läses sv ps 55 eller 594: 1 - 4, 8 eller Snart gå evighetens portar tyst, högtidligt upp för mig” eller sv ps 567:2 - 3, 5 - 6. Sist ber officianten Fader vår och välsignelsen.

B. I kyrkan/gravkapellet Akten i kyrkan börjar med församlingssång, varefter officianten ber bönen Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud. Alt läses sv ps 425:6 eller 30211, 3.

Begravningsformeln är den av Svenska kyrkan använda eller 1 Kor 15:42 - 43 (eller vid jordfästning av barn Job 1:21).

Därefter ber officianten bönen Käre himmelske Fader, du har skapat oss eller Himmelse Fader, vi tacka och lova dig av allt hjärta (Sv kyrkans HB 1942, alt 3, starkt förkortad) eller Herre Gud Fader i himmelen (Svenska kyrkans HB 1942, votum efter begravningsformeln) eller fri bön, liksom i Svenska Baptistsamfundets HB.

Så följer en mycket utförlig textavdelning, ordnad efter rubrikerna Livet, Döden och Evigheten, och därefter en rad psalm- och sångverser. 21 av dessa är gemensamma med Svenska kyrkans psalmbok. Endast tre utgör särstoff: Säll är den själ, som i Herren, Hela vägen går han med mig och Jag är en pilgrim här.

Sist läses Fader vår och välsignelsen.

C. Vid graven Anvisningar lämnas endast för gravsättning utan omedelbar anslutning till begravningsgudstjänsten.

Officianten läser därvid sv ps 425:6 eller ”Det blir ock tyst för mig en gång samt Ps 103215 - 17, Joh 11:25 - 26 och Fil 3:20 - 21.

Därefter bedes bönen Vi nalkas dig, o Gud, du evige Fader, Fader vår och välsignelsen. Sist säger officianten: ”Med sin frid hägne Herren ditt sista vilorum.

ls 105. 2 Ibm.

3 Sammanfattande

jämförelse.

Motiv och i

utvecklingslinjer begravningsritualen

I det föregående kapitlet har lämnats en tämligen utförlig översikt och analys av begravningsritualen i en rad olika kyrkor. Som en sammanfattning av denna del av undersökningen skall här beröras några motiv och utvecklingslinjer, som avtecknar sig i materialet.

Ett av huvudmotiven är bot/dom -

uppståndelse.

En annan viktig motivkrets anknyter

till det personliga-själavårdande draget.

Begravningsgudstjänstens utrymme för församlingsaktivitet förtjänar uppmärksamhet, liksom det speciella problem, som förbönen för de bortgångna utgör.

3.1 Bot/domsmotivet

I de medeltida romersk-katolska begravningsritualen

var bot/domsperspektivet starkt betonat. De äldsta anförda ritualen

ger tydliga exempel på detta. Textläsningar och böner andas ett tungt allvar. Sedan den medeltida Dies irae från 1570 fick sin fasta plats i rekviemmässan, förstärktes begravningsritens domsstämning ytterligare.

I ritualet ingick syndabekännelse med absolution för den döde. Man torde böra se vigvattnets och rökelsens förekomst som uttryck för att den döde behövde renas från sin synd. Skärseldsläran ingår i samma mönster.

Den tridentinska reformen 1614 var ett försök att göra den medeltida begravningsordningen med dess monastiska härkomst hanterligare och mera församlingsmässig. Men bot/domsmotivet står kvar med oförminskad kraft. Ett enda exempel: även under processionen från graven, efter slutad begravning, sjunger man tunga botpsalmer. Inte ens när akten är över, skimrar ljuset och hoppet igenom!

Motsvarande bot/domsmotiv går igen i alla äldre begravningsordningar.

Från lutherskt omräde kan nämnas KO Brandenburg-Nürnberg 1540, från anglikanskt BCP 1549. De äldre reformerta ritualen med deras ofta starkt gammaltestamentliga prägel befinner sig på samma linje.

Naturligtvis betyder detta ingalunda, att de äldre ritualen inte skulle innehålla föreställningen om de dödas uppståndelse och det eviga livet. Men uppståndelseperspektivet och evighetstanken står mot en dominerande mörk bakgrund. Detta kan förklaras som uttryck för en bestämd teologisk människosyn men också som en realistisk själavårdsomsorg, som tar det

Sammanfattande jämförelse

allvarligt med liv och död och med människans ärliga botgöring. kan aldrig försvinna ur. begravningsordningen. Bibeln Allvarsdraget vittnar om både domen och uppståndelsen. Eftersom begravningsritualen strävar efter att hålla sig så nära det bibliska budskapet som möjligt. måste både allvaret och hoppet komma till uttryck.

3.2 Uppståndelsemotivet

Som nyss nämndes finns uppståndelsetanken med också i de äldre ritualen, även om den inte framträder så tydligt. Den har emellertid kraftigt förstärkts under 1900-talet, under inflytande från den bibelteologiska forskningen. Markant framträder denna tendens efter Andra vatikankonciliet 1965. Där beslöt man att revidera begravningsordningen så, att påskens ton och uppståndelsens ljus klarare skulle framträda. OE 1969 har som huvudtema Kristi uppståndelse. Till denna är de kristna döpta. Genom döden övergår de till livet för att renas och förenas med de heliga och utvalda. Påskmotivet både textval och böner. Syndabekännelsen och går igenom absolutionen har försvunnit ur ritualet. Vigvatten och rökelse är kvar, men de uppfattas som en hedersbevisning mot den dödes med en ny tolkning: kropp, den helige Andes tempel. Vid den romersk-katolska ritens tillämpning i olika kyrkoprovinser har påskdraget ytterligare understrukits, t ex genom ljusa inledningssånger, nya kollektböner och nya responsorier med påskton (Frankrike) och Alleluiasång efter evangelieläsningen (Tyskland). utvecklingen men delvis Delvis under påverkan av den romersk-katolska fristående från denna har olika kyrkor världen över förändrat begravningsgudstjänsten i liknande riktning. Den lutherska i KW (1971) säger sålunda i begravningsordningen att ritualet skall vittna om döden och uppståndelsen och inledningen, uttrycka tröst, löfte och hopp. Detta framträder särskilt tydligt i utformningen av ritens andra alternativ. I den amerikanska lutherska Book of Worship (1978) heter det, att begravningsordningen skall understryka uppståndelsens segerbudskap. Samtidigt får känslan av smärta och personlig förlust inte skymmas bort. Riktpunkten för det reformerta skotska begravningsritualet (1977) är att undvika dömande tonfall och klart återge evangeliet om Guds kärlek till alla. Ritualet strävar att uttrycka den kristna tron på Guds nåd, på Kristi seger och Kristi rike. Även i det amerikanska presbyterianska ritualet 1966 är uppståndelsemotivet Men det heter också i inledningen, att motiv som genomgående. dödlighet, synd och skuld inte får trängas undan. Den presbyterianska kyrkan i Amerika uttalade vid sin generalsynod 1968, att begravningsordningen bör innehålla tillbedjan av Gud genom vittnesböroch det kristna hoppet. Denna målsättning är klart det om uppståndelsen genomförd i Book of Common Worship (1976), inte minst i den moderna serien kollektböner. Som exempel på liturgiska detaljer, där ljusare drag träder fram, kan

Sammanfattande jämförelse

nämnas användningen av vitt bårtäcke (Lutheran Book of Worship 1978/USA/) och förekomsten av de nytestamentliga cantica (t ex den amerikanska lutherska liturgien 1958).

Påskmotivet har medverkat till uppkomsten av en rad nyare begravningsformler. Så är t ex fallet i Nederlandse Hervormde

Kerk (1955), och i de schweiziska reformerta kyrkorna i Bern (1969) och i Vaud (1964), i alt II och III.

Textserierna i de äldre ritualen prägas mer av bot/dom än vad fallet är i de senare ordningarna. Ett närmare studium av de i föregående

kapitel refererade textläsningarna är inte utan sitt intresse. En specialkommentar till den svenska texttraditionen lämnas ovanl.

3.3 Själavårdsmotivet

Begravningsritualet har alltid haft tvâ huvudriktningar: dels mot det bibliska budskapet, dels mot de sörjande. Målet har varit att förmedla Bibelns budskap om döden och uppståndelsen på ett själavårdande sätt till dem som berörts av ett dödsfall.

Av det föregående framgår, att både bot/domsmotivet och påskmotivet vart och ett på sitt sätt har stått under detta själavårdande förtecken.

Man kan emellertid iaktta en tydlig skilland mellan äldre och nyare ritual, när det gäller utformningen av den själavårdande funktionen.

De äldre ordningarna har genomgående en mera objektiv ton, de senare en mera personlig. Detta personliga drag kan studeras i texturval och böner i ritualen. Den modernare språkliga formen verkar

i samma riktning.

I begravningsordningen för KW (1971) kallas i inledningen begravningen för en biståndsakt. Begravningen skall uttala ord av tröst, löfte och hopp och som helhet ge uttryck åt kärlekens omtanke. Allt detta kan inte rymmas i själva begravningsakten. Det hör till det pastorala handlandet före och efter begravningsgudstjänsten.

Liknande tankar anför W. Lotz i inledningen till den av Michaelsbruderschaft utgivna begravningsagendan (1962). är

Begravningsgudstjänsten inställd under ett diakonalt förtecken.

Man måste ta hänsyn till att många som deltar i en begravning, är ovana vid kyrkans lära och rit. Gudstjänsten måste utformas

som en gudstjänst men avpassas efter deltagarnas situation och möjligheter.

I den 1978 utkomna American Lutheran Book heter det i

of Worship företalet, att begravningen är en gudstjänst, som bör angå och engagera alla som deltar i den. Man betonar om de

också den pastorala omsorgen efterlevande både före och efter begravningstillfället: för denna

anvisningar själavård borde egentligen ingå i handboken. Ritualet skall bära fram påskens segerbudskap. Men den naturliga känslan av smärta och personlig förlust får varken förminskas eller glömmas. Ritualet måste sträva efter den rätta balansen mellan upplevelsen av förlusten och de efterlevandes fortsatta liv.

Den i de tyska ritualen förekommande seden att föredra den avlidnes

1s 52f.

Sammanfattande jämförelse

Lebenslauf kan ses som ett personligt inslag i begravningsordningen (t ex

1964, KW 1971/alt I/, Agende 1980). Att Lebenslauf-momentet Agende även förekommer i den schweiziska reformerta Zürichagendan (1972/73) är en influens från sydtysk tradition.

Det är intressant att också i detta sammanhang ge akt på begravningsformlernas utveckling. I några fall har omsorgen om de sörjande lett till nya alternativ. Så är t ex fallet i det nyssnämnda zürichritualet och i de under 3.2 nämnda ritualen från Holland och Schweiz.

Griftetalet/meditationen har givetvis alltid gett möjlighet att uttrycka det

som inte egentligen är inriktade på en själavårdande draget även i ritual, mera personligt utformad liturgi.

Den kasuella indelningen av textläsningar och kollektböner förekommer i alla nyare ritual. Även på dessa punkter kan en personlig tillämpning av ritualet på den föreliggande situationen göras.

Seden att nämna den bortgångnes namn redan vid begravningsgudstjänstens inledning och inte först i samband med begravningsformeln har ökat i de nyare ritualen. Detta bidrar till att ge liturgien en mera personlig ton redan från början.

Det är påfallande, att den moderna thanatologiens rön inte har avsatt några synbara spår i de här granskade ritualen.

De begravningsordningar, som tydligast är präglade av personliga och själavårdande tonfall är KW alt 11 (1971), den amerikanska presbyterianska Book of Common Worship (1976) och alt II i den skotska reformerta begravningsordningen (1977). Därjämte är det franska ritualer (1962) grundligt kasuellt genomarbetat.

3.4 Det motivet

församlingsaktiva

De äldre begravningsordningarna såväl inom den romersk-katolska kyrkan som de reformerade präglas inte av någon egentlig liturgisk aktivitet från

sida. Ett undantag är rekviemmässan, där den så att begravningsdeltagarnas säga normala församlingsaktiviteten i mässan kommer till uttryck. Men eljest är det prästen och eventuellt kören, som agerar.

Här har en viss utveckling skett i riktning mot en större församlingsaktivitet i samband med begravningsgudstjänsten.

OE 1969 anger, liksom de äldre ritualen, antifoner och psaltarpsalmer för andakteni den dödes hem och under processionen därifrån till kyrkan och till

- förutom rekviemmässan graven. Vid akten i kyrkan förekommer inledande responsorium och en avslutande församlingsacklamation. Till skillnad från tidigare praxis har församlingen numera allt oftare börjat aktivt

även om frekvensen varierar i olika kyrkoprodeltaga i dessa sångpartier, vinser.

I Frankrike förekommer enkla folkliga sånger vid begravningsgudstjänstens inledning och avslutning. I USA används en rad litanieböner, och i

förekommer psaltarpsalmer med församlingsomkväde, för att Tyskland nämna några exempel ur materialet.

Man får väl anta, att när de äldre lutherska begravningsagendorna anger, att en psalm ingår i ritualet, det då är frågan om en av församlingen sjungen

jämförelse

psalm. Men mycket mer än psalmsången har de i begravningen deltagande knappast varit aktivt engagerade i förrän i senare tid.

I Lotz inledning till Michaelsbruderschafts agenda (1962) säges det klart ifrån att man inte får vänta särskilt mycket av liturgisk aktivitet från dem som deltar i en begravning. Man får stryka responsorier, antifoner, versiklar och litanior och nöja sig med begravningsformeln, textläsning, bön/förbön, psaltarläsning och psalmsång.

De nyare lutherska ordningarna har emellertid gått frimodigare fram.

Den tyska agendan 1980 har sålunda under akten i kyrkan en slags introitus, Kyrie, acklamationer efter textläsningarna och en tyst förbön för den döde. Vid graven läses Credo.

Den Iutherska amerikanska ordningen 1958 utgöres av ett modifierat dödsofficium med antifoner, psaltarsång, responsorium, kyrielitania och Nunc dimittis.

Motsvarande amerikanska ordning 1978 anknyter till mässan. Där möter bl a acklamationer, Credo (fak) och litaniebön samt vid graven Nunc dimittis, om detta canticum inte redan sjungits vid akten i kyrkan.

Traditionen i de Iutherska kyrkorna i Skandinavien företer både i äldre och nyare tid bilden av en stor passivitet. Prästen läser liturgien, och församlingen får nöja sig med att sjunga ett par psalmer. De nyare ritualen i Danmark, Norge och Finland har inte gett utrymme för någon vidgad församlingsaktivitet. Det enda undantaget är det svenska ritualförslag, som nu framlägges.

I de reformerta kyrkorna har naturligt nog det församlingsaktiva

draget i begravningsordningen varit svagt utvecklat i äldre tider. I senare ritual kan man skönja en viss ökande liturgisk aktivitet.

Sålunda nämner den schweiziska Bernagendan (1969), att Benedictus kan sjungas vid graven. Den skotska reformerta Book of Common Order (1949) talar om sång av psaltarpsalmer, och den nya begravningsordningen (1977) tar upp ett fakultativt Credo. Den amerikanska presbyterianska handboken 1966 och den amerikanska reformerta liturgien 1976 nämner likaledes Credo, den sistnämnda ordningen även församlingsacklamationer efter textläsningarna.

Liknande drag möter i den anglikanska traditionen.

BCP 1549 innefattade den sedvanliga liturgiska församlingsaktiviteten vid mässan, men det är först i L1928 och i de alternativa serierna, som församlingens medverkan i antifoner, psalmer och responsorier har kommit i bruk (i växlande omfattning). Nämnas kan, att det i den amerikanska anglikanska liturgien 1976 förekommer två litanieböner, avsedda för begravningsgudstjänsten.

3.5 Förbönsmotivet

Förbön för den bortgångne är självklar i den romersk-katolska (och ortodoxa) traditionen. Motiveringen i äldre tid var den själavårdande omsorgen om den döde, vars tid i skärselden skulle mildras och förkortas genom kyrkans förbön och mässoffer.

Luther var kritisk mot den medeltida och framför allt

begravningspraxis

Sammanfattande jämförelse

“handlandet” med den döde. Ett sådant moment var den mot det liturgiska liturgiska förbönen för den bortgångne.

Emellertid fanns sådana förböner redan i de lutherska KOO för

Württemberg (1536) och för Hessen (1556, 1574).

ordningar förekommer förbön (KW 1971). I

I senare tyska lutherska Agende 1980 hålles förbönen i tyst form.

riten (1980) har ganska utförliga förböner.

Den nya finska lutherska

Det är intressant, att den skotska reformerta ordningen 1977i alt II har en slags förbön för den döde.

L1928

Iden anglikanska kyrkan finns förbön i BCP, och den BCP-trogna

i tre av de avslutande kollektbönerna. 1971 utarbetade en tar upp momentet särskild ärkebiskoplig kommitté en utredning om förbönen för de bortgångna. I AS III och den nya Alternative Service Book (1980) ingår förbönsmomentet i kollektbönerna.

sou 1981:68 95

Förkortningar

A Rite of Funerals. New York 1971 (romersk-katolsk). alt alternativ(a) AS Alternative Series (I - III, anglikansk). B Liturgie des services funêbres

pour les paroisses de la langue

française. Bern 1969 (reformert). BCP Book of Common Prayer (anglikansk). C La célébration

des obseques. Paris 1972 (romersk-katolsk). D Liturgie des défunts. Brepols 1976 (romersk-katolsk). E. Rite of Funerals. Great Ackering, Essex 1975

(romersk-

katolsk). EB Evangeliebok. G i Service funebre. Geneve

1965 (reformen). HB Handbok. HN Ordnung für die kirchliche Bestattung. Evangelische Kriche in

Hessen-Nassau, 1966 (luthersk). KL Kyrkolag. KO Kyrkoordning. KW Agende für die evangelische Kirche in Kurhessen-Waldeck. Das

Begräbnis, 1971 (luthersk). M Begräbnisagende. Neubearbeitung der Ordnung der Bestattung.

In Verbindung mit der evangelischen Michaelsbruderschaft hrsg.

von W. Lotz, 1962 (luthersk). OE Ordo exsequiarum (romersk-katolsk). PB Episcopalian Prayer Book, 1976 (amerikansk

episkopal). PBS Prayer Book Studies, 1967 (amerikansk

episkopal). RR Rituale romanum. SBS Svenska Baptistsamfundet. SMF Svenska Missionsförbundet. STU Services for Trial Use, 1971(amerikansk

episkopal). TSG Tidskrift för svenskt gudstjänstliv. V Textes liturgiques. Vaud 1964 (reformen). W Die kirchliche Bestattung. Kirche

Evangelische in Württemberg,

1966 (luthersk). Z Gottesdienst bei der Bestattung. Kirchenbuch 2/II 1972/73. Zürich

(reformen).

Citerad litteratur

Aderman, B. (och Schultz, R.): Clinical Research and the Stage of Dying (i Omega,

nr 5). 1974. Aldwinkle, R.: Death in a Secular City. Grand Rapids 1974. Andrieu, M.: Les Ordines Romani, 1956. Ariês, Ph.: Death Inside Out (The Hastings Report). New York 1974. Bemzer, T. x Handbok för jordfästningar jämte utkast till griftetal. Lund 1973. Bishop, E.: Liturgica historica. 1918. Branson, R.: Is Acceptance of Death a Denial of Death? (i The Christian Century).

1977. Brightman, F.E.: The English Rite. 1915. Byly, J.: The View from a Hearse. Elgin 19766. Caillois, R.: Quatre essais de sociologie contemporaine. Paris 1951. Capieu, H. :Les services funebres protestants. (i Daille, R., Celebration chrétienne de

la mort, Lyon 1972.) Cassel, EJ.: Dying in a Technological

Society (The Hastings Report). New York

1974. Cassem, N.H.:

Controversies Surrounding the Hopelessly IlI Patient. Huntingdon

1976. Congdon, H.: The Pursuit of Death. Abingdom 1977. Coon. S. (och Chapple, P.): Principles of Anthropology.1942. Colly, M.: Evangélisation et sacrement (i Documentation catholique, nr 1581). Paris

1971. Colly, M.: Eglise et sacrement (i Eglise signe et salut au milieu des hommes). Paris

1972. Cape, G. : Death, Dying and Disposal. New York 1970. Cunningham, A. (och Stone, T.): The Chicago Experimental Funeral Rite. Chicago

1968. Daille, R. (utg mfl): Célébration chrétienne de la mort. Lyon 1972. DaiI/e, R. (urg mfl): Mortet funérailles dans la société moderne (i ovanstående). Lyon

1972. Davies, J. G. s A Dictionary of Liturgy and Worship. v. Dijk, S. (och Walther, HJ: The Original of Modern Roman Liturgy. 1960. Doyle, J.: On Death and Dying (i Mc Hugh, T. Death, Dying and the Law)

Huntingdon 1974. Duchesneau, C.: Célébrer les funérailles en église (i Dailie, R. Celebration chrétienne

de Ia mon). Lyon 1972. Edwall, P.: Homiletiska anteckningar. Stockholm 1965. Edwall, P.: Nytt jordfästningritual? (i TSG 42/1967). Uppsala 1967. Enström, B.: Kyrkan och eldbegängelserörelsen i Sverige 1882 - 1962. Uppsala

1964.

__LJ

98 Citerad litteratur

Frank, H.: Die älteste Ordo defunctorum der römischen Liturgie (i Archiv für _un_

h,

Liturgiewissenschaft, VII). 1962. ._ Frere, W.H. (och Procter, F.): A New History of the Book of Common Prayer.

1901. Funérailles chrétiennes (i Notes de pastorale liturgique, nr 118). Paris 1975. Glaser, G. (och Strauss, A.): Awareness of Dying. Chicago 1965. Graff, P.: Geschichte der Auflösung der alten gottesdienstlichen Formen. I.

Göttingen 1921. Gorer, G.: Death, Grief and Mourning. New York 1965. Grisbrooke, J.: Toward a Liturgy of Committal. Hick, J.: Death and eternal life. London 1976. Mc Hugh, J. T. : Death, Dying and the Law. Huntingdon 1974. Kass, L.: Death as an Event (The Hastings Report). New York 1974. Kübler-Ross, E.: On Death and Dying. New York 1968. KübIer-Ross, E.: Death -the Final Stage of Growth. Englewood Cliffs 1975. Lehtonen, A.: Kirkon pyhät toimitukset. Helsingfors 1931. Leurieux, R.: Bulletin national de liturgie du Canada, nr 35. Toronto 1972. Lindgren, R.M.: Den tysta marknaden. Stockholm 1978. Morison, R.: Death - process or Event? (The Hastings Report). New York 1974. Oosterhuis, H.: Your Word is Near. Philippeau, H.R.: Textes et rubriques des Agenda mortuorum (i Archiv für

Liturgiewissenschaft, IV). 1955. Philippeaag H.R.: Le mystêre de la mort. 1970. Potel, J.: Les funérailles - une féte? Paris 1973. Ramsey, P. : The Indignity of ”Death with Dignity (The Hastings Report). New York

1974. Rietschel, A. och Graff, P.: Lehrbuch der Liturgik. 19512. Rowell. G.: The Liturgy of Christian Burial. London 1977. Schmitt, A.: Dialogue with Death. Waco 1976. Schulz, F.: Begräbnisgebete des 16. und 17. Jahrhunderts. 1966. Seger, F. M. : The Broadman Ministers Manual. New York 1969. Spiegel, Y.: Der Prozess des Trauerns. München 1973. Steinfels, P.: Death Inside Out (The Hastings Report). New York 1974. Strauss, A.: Spiegel und Masken. 1969. Strauss, A.L.: Abstracts of Symposions and Lectures. Washington 1969. de Valous, G.: Le Monachisme clunisien des origines au XV° siecle. I. 1970. White, H.L.: Tudor Books of Private Devotion. 1951. Wilson, H.A.: The Gelasian Sacramentary. 1894. Wright, D.F.: Common Places of Martin Bucer. 1972.

Citerade ritual 0

dyl

Romersk-katolska

Diverse medeltida sakramentarier från 700/800 talet (ordo 49, Ordo defunctorum

[Köln], ett gelasianskt sakramentarium, sakramentarium från Gellone, Hadrianum

[Alcuin]). Clunyordningen (senare medeltiden) Rituale Romanum 1614 Ordo exsequiarum1969 Rite of Funerals 1971 (amerikansk) Neue Totenliturgie 1972 (tysk) Die kirchliche Begräbnisfeier 1972 (tysk) La celebration des obseques 1972 (fransk) Gottesdienste für Verstorbene 1975 (tysk) Rite of Funerals 1975 (engelsk) Liturgie des défunts 1975 (fransk)

Lutherska

Tyskland Ritual av Francis Lambert till synoden i Homberg 1526 KO Dessau 1532 KO Hannover 1536 KO Württemberg 1536 KO Brandenburg 1540 Einfaltigs Bedencken einer christlichen Reformation (Hermann av Wied) 1543 KO Brandenburg-Nürnberg 1555 KO Hessen 1556 och 1574 KO Waldeck 1556 KO Kursachsen 1580 KO Preussen 1895 Begräbnisagende. Neubearbeitung der Ordnung der Bestattung. In Verbindung mit

der evangelischen Michaelsbruderschaft; hrsg. von W. Lotz, 1962 Agende für evangelisch-lutherische Kirchen und Gemeinden 1964 Ordnung für die kirchliche Bestattung. Evangelische Kirche in Hessen-Nassau

1966. Die kirchliche Bestattung. Evangelische Kirche in Württemberg 1966. Agende für die evangelische Kirche in Kurhessen-Waldeck. Das Begräbnis. 1971. Lutherische liturgische Konferenz förslag till begravningsordning 1980.

100 Citerade ritual 0 dyl

USA H.M. Muhlenbergs liturgi 1748 Gemensam amerikansk luthersk liturgi 1860 Church Book 1868 Common Service 1888 Common Service Book 1917 Service Book and Hymnal 1958 Burial of the Dead 1976 Lutheran Book of Worship 1978

Sverige Olaus Petris HB 1529 HB 1541 HB1557 KO 1571 HB 1608 HB 1693 HB 1811 HB 1893 HB 1917 HB 1942

Danmark HB 1535 Alterbogen 1556 Alterbogen 1688 Revisionsförslag 1839 (P. Mynster) Revisionsförslag 1874 (P.A. Fenger) Förslag från prästkonvent i Odense 1910 Förslag från biskopsmötet 1930 Vejledning i den danske folkekirkes gudstjenesteordning 1949 Prøvealterbogen 1963

Norge Alterbogen 1920 Förslag till jordfâstningsordning 1976

Finland HB 1913 (reviderad 1933 och 1938) HB 1968 Utkast från nu arbetande liturgikommission

Reformerta

Frankrike Jordfästningsordning från Strasbourg 1537 Liturgie de lEglise Reformée de France 1962 Discipline des Eglises Reformées de France 1966

Holland Jordfästningsordning 1955 (Nederlandse Hervormde Kerk)

Citerade

ritual 0 dyl 101

Schweiz Textes liturgiques 1964 (Vaud) Service funêbre 1965 (Geneve) Liturgie des services funêbres pour les paroisses de la langue française 1969 (Bern) Gottesdienst bei der Bestattung, Kirchenbuch 2/11, 1972/73 (Zürich)

Skottland Engelska geneveförsamlingens liturgi 1556 First Book of Discipline 1560 Book of Common Order 1564 Manual for the Burial of the Dead 1867 Book of Common Order 1940 Worship Now 1976 Jordfästningsordningen 1977

USA Directory of Worship 1821 Book of Church Order 1894 Book of Common Worship 1906 Directory of Worship 1966 Book of Common Worship. Provisional Services (Funeral and Committal Services)

Anglikanska kyrkor

England BCP 1549 BCP 1552 BCP 1559 BCP 1662 The Book of Common Prayer Revised, 1873 Protestant Prayer Book 1894 1928 års liturgi Alternative series I 1965

11 1966

III 1971 The Alternative Service Book 1980

USA Prayer Book Studies nr 24 1967 Services for Trial Use 1971 Episcopalian Prayer Book 1976

Svenska frikyrkor

Metodistkyrkans HB 1968 Svenska Baptistsamfundets HB 1955 Svenska Missionsförbundets Handbok

till den kristna församlingens tjänst 1963

Ordförklaring

Allokution eg. tilltal. En liturgiskt formulerad förmaning. Alternatimsång växelsång Antifon omkväde före och efter introitus, psaltarpsalm eller Canticum Benedictus det inledande ordet i Sakarias lovsång (Luk. 1:68-79; sv.ps.

611). Canticum nytestamentlig lovsång i tidegärden: Sakarias, Marias och

Simeons lovsånger (Benedictus, Magnificat och Nunc dimit-

tis). Den apostoliska Nåd vare med eder och frid från Gud vår Fader och Herren hälsningen Jesus Kristus (I Kor. 1:3). Den apostoliska Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes slutönskan delaktighet vare med eder alla (2 Kor. 13:13). Dödsofficium tidegudstjänsten (officium) vid dödsfall Eskatologisk något som avser den yttersta tiden (eskaton) Homilia predikan lnvitatorium matutinens inledningsparti Kollektbön den korta bön, som inleder orddelen i högmässan. Även annan kollekta kort bön. Kontakion hymn i den grekisk-ortodoxa liturgien Kyrie Kyrie eleison=Herre, förbarma dig. Sång i mässans inledande

del. Lektion textläsning Matutin tidegärdens stora morgonbön Missale mässbok Nokturn en serie om tre psaltarpsalmer i tidegärdens matutin Nunc dimittis inledningsorden till Simeons lovsång (Luk.2:29-32; sv.ps.

612). Officium tidegärd Offertorium offerbön. Sång i samband med att nattvardselementen bärs fram

till altaret. Parenes evangelisk förmaning Psalmodi psalmton Rekviemmässa mässa vid jordfästning Rekviem Reqiem aeternam dona ei: Giv honom den eviga friden.

Antifon i den romerska jordfästningsordningen. Responsorium växelsång efter textläsningen i tidegärden Sakramentarium romersk-katolsk handbok för de kyrkliga förrättningarna Salutation liturgisk hälsning Sekvens medeltida följesång före evangeliet i mässan Te Deum O Gud, vi lova dig: inledningsorden till Iovsången i början av

matutinen (sv.ps. 604).

104 Ordförklaringar sou 1981:68

Trishagion det trefaldiga Helig: Helige Herre Gud. helige starke Gud,

helige barmhärtige Frälsare, du evigc Gud. förharma dig över

oss (ur den grekisk-ortodoxa liturgien). Troparion kort bön i versform i den grekisk-ortodoxa Iiturgicn Versikel inledande växelsång i tidegärden

KUNGL. BIBL.

1981 -10- Z 1

STOCKHOYAA

z

g Statens 1981

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

. HS 90: Halsorisker. S. 63. Samhället och samlingslokalerna. Bo. . HS 90: Ohälsa och vårdutnyttiande. S. . Våldtäkt. Ju.

HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. 65. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 5. Kyrkliga handlingar

HS 90: utgångspunkter och riktlinjer lör det fortsatta Kn.

arbetet. S, 66. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar.

Ny arbetstidslag. A. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunion - aktuella

Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. liturgiska utvecklingslinjer. Kn. . Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. 67. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar. . Översyn av sjölagen 1. Ju. Aktenskap och vigsel i dag - Liturgiska utvecklingslinjer. , Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Kn. . Datateknik i verkstadsindustrin. l. 68. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar.

Datateknik i processindustrin. l. Döendet, döden och begravningsgudstiänsten. Kn. . lnrikesflyget under 1980talet. K. . Närradio. U. . Relormerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. Kn. , Grundlagslrågor. Ju . Film och TV i barnens värld. U. . Industrins datorisering. A. . Minskat tobaksbruk. S. 4 Översyn av radiolagen. U. . Omprövning av samvetsklausulen. Kn. . Internationellt patentsamarbete lIl. H. . Sjukersättningsfrågor. S. , Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. . Socialförsäkringens datorer. S. . Bra daghem för små barn. S. . Omsorger om vissa handikappade. S. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lag-

förslag, specialmotiveringar. S. . Turism och friluftsliv. Det centrala mvndighetsansvaret.

Jo. . Forskningens framtid. U. . Forskarutbildningens meritvärde. U. . Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. . Fluor i kariesförebyggande syfte. S. . Effekter av investeringar utomlands. l. . Fristående skolor lör skolpliktiga elever. U. . Sjukresor. S. . Begravningsverksamheten. Kn. . Företags obestånd Il. B. . Om hets mot folkgrupp. A. . Svenk krigsmaterielexport. H. . Prisreglering mot inflation? H. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. H. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. H. . De internationella investeringarnas effekter. l. . Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport, E. . Nya medier- text-TV, teledata. U. . Ändringar i förvaltningslagen. Ju. . Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. Bo. . Telubaffären. Ju. . Den svenska psalmboken. Band l. Kn.

Den svenska psalmboken. Band 2. Kn. . Den svenska psalmboken, Band 3. Kn. . Den svenska psalmboken. Band 4. Kn. . Stockholms kommunala styrelse. Kn. , Kooperativa företag. l. , Video. U. . Bibeln. Nya testamentet. U. . Djurens halso« och sjukvård. Jo. . Samverkan vid uppgiftslämnande. 8, . Datatekmk i industriproduktionen. I. . Kooperationen i samhället. I. , Familjepensionen. S. . Familjepensionen. Sammanfattning. S.

Statens utredningar 1981

offentliga

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Arbetsmarknadsdepartementet Översyn av sjölagen l. [8] Ny arbetstidslag. [5] Grundlagsfrågor. [15] Industrins datorisering. [17] Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31] Om hets mot folkgrupp. [38] Ändringar i förvaltningslagen. [46] Telubaffären. [48] Bostadsdepartementet Våldtäkt. [64] på målning och tapetsering. [47]

Hyresgästinflytande

Samhället och samlingslokalerna. [63] Socialdepartementet Hälso- och sjukvård inför 90-talet. 1. Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och Industridepartementet vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i Verkstadsinduperspektiv. [3] 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] 3. Datateknik i arbetet. [4] industriproduktionen. [59] Lag om vård av missbrukare ivissa fall. [7] Direktinvesteringskommittén. 1,Effekter av investeringar utom› Minskat tobaksbruk. [18] lands. [33] 2. De internationella investeringarna-is effekter, [43] Sjukersättningsfrågor. [22] Kooperationsutredningen. 1.Kooperativa företag. [54]2. Koope› Socialförsäkringens datorer. [24] rationen i samhället. [60] Bra daghem för små barn. [25] Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappade. [26]

Kommundepartementet 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagför-

[27] Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] slag, specialmotiveringar. Fluor i kariesförebyggande syfte. [32] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. [14]

Omprövning av samvetsklausulen. [20] Sjukresor. [35] Pensionskommittén. 1.Familjepensionen. [61]2. Familjepensio- Begravningsverksamheten. [36] nen. Sammanfattning. [62] 1969års psalmkommitté. 1. Den svenska psalmboken. Band 1.

[49] 2. Den svenska psalmboken. Band 2. [50] 3. Den svenska

psalmboken. Band 3. [51]4. Den svenska psalmboken. Band 4. Kommunikationsdepartementet [52] lnrikesflyget under 1980-talet. [12] Stockholms kommunala styrelse. [53]

1968års kyrkohandbokskommitté. 1.Svenska kyrkans handbok. Ekonomidepartementet Band 5. Kyrkliga handlingar. [65]2. Svenska kyrkans gudstjänst. Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. [44] Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirma-

tion, kommunion - aktuella liturgiska utvecklingslinjer. [66] 3.

Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar. Budgetdepartementet

Äktenskap och vigsel l dag - Liturgiska utvecklingslinjer. [67]4. Företags obestånd ll. [37]

Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. Samverkan vid uppgiftslämnande. [58] [68]

Döendet, döden och begravningsgudstiänsten.

Utbildningsdepartementet Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation. 1. Forskningens framtid. [29] 2. Forskarutbildningens meritvärde. [30] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34] Nya medier - text-TV, teledata. [45] Video. [55] Bibeln. Nya testamentet. [56]

Jordbruksdepartementet Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28] Djurens hälso- och sjukvård. [57]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete lll. [21] Svensk krigsmaterielexport. [39] Prisregleringskommittén. 1. Prisreglering mot inflation? [40] 2. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. [41]3. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. [42]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

*m ISBN 91-38-06351-4

|SSN O375-250X

LiberFörlag

Allmänna Förlaget