Dalälven en miljösatsning : rapport från Dalälvsdelegationen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

DALÄLVEN en

miljösatsning från Rapport

Dalälvsdelegationen

V r

o

...uotouow.Hh.

..

.mâäxm...fasen

E

mmz

möncøaäw

çozmoø

namn_

..x. mumöømcmtom

“zmøxooå

mm._z..n_

Statens offentliga utredningar

1988:34

gg

Miljö- och Energidepartementet

?gg

Dalälven

en

miljösatsning

från Dalälvsdelegationen Rapport

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/7 39 96 30 Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/7 63 23 20 Telefontid 8° - 12°° (externt och internt)

08/763 10 05 12°° - 16°° (endast internt)

ISBN 91-38- 10180-7

ISSN 0375-25OX Graphic Systems, Göteborg 1988

Till statsrådet och chefen för och

miljö-

energidepartementet

beslöt 1987-11-26 direktiv för en särskild delegation med upp- Regeringen

ett åtgärdsprogram för att rena Dalälven inom tio år. drag att utarbeta

chefen för miljö- och energidepartementet, stats- Samtidigt bemyndigades rådet Dahl, att tillkalla ledamöter i delegationen.

Med stöd av bemyndigandet utsåg statsrådet Dahl 1987-11-27 numera utnämnde landshövdingen Sten Wickbom att vara ordförande i delegationen. Genom beslut 1988-03-03 och 1988-04-05 utsåg statsrådet följande ledamöter i delegationen: lantbrukaren Bengt Andersson (LRF), direktören Sten Forslund (Industriförbundet), landshövdingen Lilly Hansson (länsförvaltningen), förste vice ordföranden Per Kågeson (SNF), enhetschefen Rolf Lindh (LO), generaldirektören Valfrid Paulsson (Naturvårdsverket), ombudsmannen Hjalmarsson (TCO) och kommunalrådet Svante

Yngve Pettersson (Kommunförbundet).

Till huvudsekreterare i delegationen utsågs fr. o. m. 1988-01-12 departementsrådet Kjell Svensson och till biträdande sekreterare fr. o. m. 1988-02- 01 byrådirektören Sture Larsson och fr. o. m. 1988-03-23 avdelningsdirektören Lars Edenman.

Till experter åt delegationen utsågs 1988-02-29 hovrättsassessorn Stefan Rubenson och 1988-03-11 ombudsmannen Lars Hellander och avdelningsdirektören Hans-Roland Lindgren. Delegationen har antagit namnet Dalälvsdelegationen.

I enlighet med sina direktiv redovisar delegationen i denna rapport vissa åtgärder som bör vidtas omedelbart. Delegationen lämnar också förslag vad gäller det fortsatta arbetet.

rekommenderar i rapporten vederbörande myndigheter att Delegationen

tillstånd och villkor för vissa miljöfarliga verksamheter i syfte att ompröva minska utsläppspåverkan i Dalälven. Vidare redovisar delegationen en planerad tillsynskampanj som skall ligga till grund för prövning resp. omprövning av miljöfarlig verksamhet inom Dalälvsområdet inom en period av 1.5 år. Slutligen föreslår delegationen att åtgärder för att sanera gruvavfall, främst i Falun och Garpenbergsområdet, närmare utreds samt att ett in-

rörande miljöförhållandena inom Dalälvsomformationshanteringssystem rådet byggs upp.

Delegationen är enhällig om de lämnade förslagen.

Stockholm 1988-06-30

Sten Wickbom

/ Kjell Svensson

Innehåll

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Sammanfattning

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Inledning

Dalälven fritid . . . . . . . . . . . 13

- en unik miljö för boende, arbete och

En hotad miljö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15

Omedelbara . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27

åtgärder Metaller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 Olja och kemikalier Närsalter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37

Program för fortsatta åtgärder

av gruvavfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Sanering

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 Tillsynskampanj

Dalälven 43 Informationssystem . . . . . . .v. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45

Delegationens fortsatta

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Bilagor

direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Bilaga I Delegationens

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 51 Bilaga 2 Ämnesbalanser

3 Förstudie - Falu gruva . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 77 Bilaga

4 Förstudie - Dalälven . . . . . . . . . . . . .. 125 Bilaga Informationssystem

Referensförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 153 Bilaga5

Sammanfattning 7

Sammanfattning

Dalälven är en av de mest värdefulla delarna av svensk natur. Betydelsefulla skeden av svensk historia är förknippad med denna del av Sverige. Det finns en allmän och stark känsla för att denna naturtillgång väl vårdas.

Delegationen ser sin uppgift att verka för en bättre miljö ur flera aspekter, nämligen att undanröja orsakerna till redan uppkomna skador på vattenkvaliteten i Dalälven, att förebygga att sådana skador uppkommer i en

framtid och att minska belastningen av miljöskadliga ämnen på Östersjön.

Som målsättning för sitt arbete har delegationen lagt fast att alla utsläpp av förorenande ämnen till Dalälven skall begränsas så mycket som möjligt. Bästa tillgängliga teknik skall användas för att reducera de miljöfarliga utsläppen. Nu tillgänglig teknik får dock inte vara styrande för vilka krav på utsläppsbegränsande åtgärder som delegationen föreslår. Det är delegationens uppgift att lägga fast sådana krav som svarar mot vad en så långt möjligt opåverkad Vattenkvalitet i Dalälven ställer och härigenom medverka till att mer miljövänlig teknik utvecklas.

Det gäller främst att hindra eller minska tillförseln till Dalälven och

Östersjön av följande tre ämnesgrupper, nämligen tungmetaller, olja och

andra kemikalier samt närsalter.

Huvuddelen av utsläppen av tungmetaller sker från upplag av gruvavfall. Delegationen anser att åtgärder för att begränsa dessa måste ges högsta prioritet. Delegationen har låtit göra en förstudie av lämplig teknik för detta. Utifrån förstudien lägger delegationen fast en strategi för att åtgärda utsläppen av tungmetaller från gruvavfall.

I övrigt kommer miljöfarliga utsläpp främst från industrier och kommunala reningsverk. Också t. ex. användningen av gödsel och bekämpningsmedel i jordbruket, läckage från deponier av andra avfall än gruvavfall samt utsläpp från spridd bebyggelse är av betydelse.

Delegationen anser att en rad åtgärder behöver vidtas för att minska utsläppen av fosfor och kväve och att åtgärder härvid prioriteras i området mellan Borlänge och Avesta, där de största utsläppen sker.

föreslår att för jordbruket upprättas handlingsplaner för att Delegationen

de beslut som riksdagen nyligen har fattat med anledning av genomföra

på de miljö- och jordbrukspolitiska områdena. regeringens propositioner

Vidare föreslår delegationen att för kommunala reningsverk skall krävas en fosforrening som medför en högsta fosforhalt om 0.5 mg/l - en reduktion

8 Sammanfattning

av fosforinnehållet i avloppsvattnet på 95-97 % - och att handlingsprogram för att genomföra detta upprättas. Samma krav på fosforrening ställs på industrierna, dvs. att högst 0.5 mg/l fosfor i avloppsvattnet skall tillåtas.

Vad och andra kemikalier anser delegationen att särskilda gäller olja insatser behöver för att, som underlag för förslag till konkreta åt-

göras

närmare klarlägga användningen och hanteringen av dessa ämnen. gärder, Det är delegationens uppfattning att för miljön skadliga kemi-

principiella kalier så långt möjligt skall ersättas.

Till grund för delegationens genomgång av miljösituationen har legat täta kontakter med länsstyrelserna liksom sammanträffanden med kommunerna. Dessa kontakter har lett till att länsstyrelserna, utöver de förslag till

som delegationen lämnar, överväger eller förbereder vissa omedelåtgärder bara åtgärder för att minska olika slag av miljöfarliga utsläpp. Delegationen är genomgående positiv till att dessa åtgärder genomförs. Också i det kommunala arbetet uppmärksammas Dalälven särskilt.

För att få fram underlag för att bedöma behovet av ytterligare åtgärder startar inom kort naturvårdsverket i samarbete med delegationen,

räddningsverket, länsstyrelserna och kommunerna kemikalieinspektionen, en tillsynskampanj för hela Dalälvsområdet. I tillsynskampanjen skall ingå en särskild kartläggning av användningen av olja och miljöfarliga kemikalier och av hur farliga ämnen hanteras.

kommer att resultaten från till Delegationen lägga tillsynskampanjen grund för ställningstaganden till rekommendationer att miljömyndigheterna skall pröva eller ompröva miljöstörande verksamheter, att vidta utsläppsbegränsade åtgärder och för att följa upp resultaten av vidtagna åtgärder.

Den sammanställning av kunskaperna om miljösituationen inom Dalälvsområdet som delegationen nu har gjort har visat att kunskaperna är ofullständiga och att den kunskap som finns är spridd på många håll. Kunskapsförsörjningen behöver därför förbättras. Delegationen föreslår att ett för Dalälven samordnat informationshanteringssystem tillskapas.

Inledning

Vårt uppdrag

som har bred intresseförankring, skall arbeta lång- Dalälvsdelegationen,

med målet att Dalälven skall bli ren. Vår uppgift är att initiera siktigt åtgärder i detta syfte. Vi har också till vårt förfogande 100 milj kr som skall användas för saneringsåtgärder i fall där ingen kan göras ansvarig för att bekosta sådana åtgärder.

skall vara inriktade på att minska eller De åtgärder som vi initierar eliminera orsakerna till skador som redan uppstått i Dalälvens vattensystem. Vi har tolkat vår uppgift så att syftet också skall vara att förebygga framtida skador och att minska belastningen av miljöskadliga ämnen på

Östersjön.

Vi har ålagts att lämna en första rapport före den 1 juli 1988.

Vårt uppdrag är unikt så till vida att för första gången skall, i vart fall på nationell nivå, ett helt vattenområde i ett sammanhang behandlas från miljösynpunkt.

Vi har uppfattat vårt uppdrag så att vi skall pröva ett arbetssätt som kan

för ordinarie besluts- och tillsynsmyndigheter samt vara efterföljansvärt kommunala förvaltningar och andra miljöansvariga i första hand i Dalälvsområdet men också i andra liknande områden.

Miljöpropositionen

Vårt uppdrag omnämns i prop. 1987/88:85 om Miljöpolitiken inför 90-talet (se bl. a. s. 219-220) (1). Som vi har uppfattat vårt uppdrag utgör det ett viktigt led i fullföljandet av de intentioner riksdagen lagt fast i sitt beslut

med anledning av propositionen (JoU 1987/88:23, rskr 1987/882373).

Genom Dalälvsprojektet skall i nämnda beslut uppställda allmänna ambitioner uppnås när det gäller utsläpp till Dalälven och via Dalälven till

Östersjön. Kunskaperna om miljösituationen i vattenområdet skall komp-

letteras och fördjupas. Delegationen skall initiera en sådan aktiv tillsynsverksamhet och ett sådant större ansvar hos de för utsläpp ansvariga som förutsätts i beslutet. Vidare skall, som redan nämnts, vissa återställningsåtgärder bekostas av delegationen.

10 Inledning

Hur vi har arbetat

Hittills har vi koncentrerat arbetet på att som grund för våra åtgärdsförslag skaffa en överblick över den kunskap av betydelse för vårt uppdrag som finns, dels allmän kunskap, dels kunskap med direkt anknytning till vattenområdet.

Länsstyrelserna har redovisat vad de vet. De län som berörs är förutom Kopparbergs län, Uppsala, Västmanlands och Gävleborgs län.

De berörda kommunerna har redovisat sina bedömningar av betydelse för vattenområdet. Redovisningarna från länsstyrelserna och kommunerna har skett skriftligt och vid sammanträffanden med sekretariatet och ordföranden.

Både länsstyrelserna och kommunerna har, bl. a. med anledning av de kontakter som delegationen har haft med dem, redan nu börjat förbereda åtgärder av olika slag som skall vara ägnade att förbättra vattenkvaliteten i Dalälven.

Väsentliga delar av insamlat material har granskats och kompletterats av myndigheter. universitetsinstitutioner och konsulter. I den mån granskningen dokumenterats skriftligen framgår vilka som har medverkat av referensförteckningen i bilagedelen. Naturvårdsverket har på olika sätt och i betydande omfattning medverkat i delegationens arbete.

Också SMHI och lantmäteriverket har deltagit i arbetet och ställt kunskaper och erfarenheter till delegationens förfogande.

Kunskapsläget

En allmän iakttagelse som vi har gjort är att mycket kunskap om miljötillståndet finns på många håll men att man har bristande kännedom om vad andra har för material. Ofta tolkar man också samma material på olika sätt.

Vi fann det angeläget att redan från början bilda oss en uppfattning om de miljöproblem som utsläpp och andra faktorer inom vattenområdet åsamkat Dalälven. Vi visste redan t. ex. att en djurart, nejonöga, som rikligt förekom i delar av Dalälven i det närmaste har försvunnit. Men i det material som vi hittills kunnat samla in förekommer uppgifter om miljöskador bara sparsamt. Därav får inte dras slutsatsen att växt- och djurliv skulle vara obetydligt påverkat och inte heller att hälsorisker för människorna inom vattenområdet kan uteslutas. Därtill är förekomsten av ämnen främmande för naturen, främst tungmetaller, alltför stor. Också halterna av närsalter och trans-

av sådana genom vattensystemet och ut i Östersjön är av den

porterna omfattningen att man måste räkna med skadliga effekter.

Kemikalier och olja som används inom industrier och kraftverk samt finns i kommunala och industriella avfallsdeponier har motsvarande menliga påverkan.

Vi har särskilt studerat halter och transporter av vissa tungmetaller och

Inledning

närsalter, närmare bestämt zink och kadmium samt fosfor och kväve. Försök har därvid gjorts att upprätta s. k. ämnesbalanser. Från olika utgångspunkter har bedömts vad som kan anses vara en naturlig bakgrundshalt eller med andra 0rd vad som skulle ha förekommit av ett ämne om vattenområdet varit opåverkat av mänskliga aktiviteter. Genom studier

av uppmätta faktiska halter och transporter har vissa slutsatser kunnat dras om i

ämnen tillförts aktiviteter vilken utsträckning genom mänskliga antropogena påslag. Också vissa slutsatser har dragits om från vilka slags källor gruvavfall, industrier, reningsverk etc - som påslagen härrör.

Kunskaperna om halter, transporter och källor är dock ofullständiga och osäkra. Bara en grov bild av miljösituationen kan ges på detta sätt.

Förslag till konkreta åtgärder kan inte grundas enbart på sådan kunskap. Det är inte heller -

möjligt i vart fall idag - att på sådana grunder bestämma en ambitionsnivå för delegationens arbete i termer som att Dalälven ren” betyder att halter och transporter sänks till en viss bestämd nivå.

Den ambitionsnivå vi

väljer

I stället måste varje utsläppskälla granskas för sig med avseende på art och mängd av utsläpp och med avseende på tekniska och ekonomiska förutsättningar att minska utsläppen.

Delegationens målsättning är att de reduktioner av förorenande utsläpp till Dalälven som är möjliga med bästa tillgängliga teknik skall genomföras.

På någon sikt kan inte utan vidare nu tillgänglig teknik accepteras. Enligt vår uppfattning måste sådana krav ofta ställas på miljöstörande verksamheter att bättre teknik utvecklas. Härvid avses t. ex. utveckling av industriella processer, användning av alternativa ämnen och metodutveckling när det gäller hantering av upplag av olika slag av avfall och av andra industriella kvarlämningar.

Ekonomiska överväganden har betydelse för tidsmässiga prioriteringar mellan olika åtgärder. Naturligtvis skall bästa möjliga effekt jämfört med nedlagd kostnad eftersträvas.

När det gäller åtgärder för att begränsa metalläckage från gruvavfall vill vi avvakta det metodutvecklingsarbete som påbörjats och som behandlas närmare i ett senare avsnitt. Ansvarsfrågan beträffande äldre gruvavfall behöver också studeras närmare för att skapa en grund för ställningstagande till om åtgärderna skall finansieras med de medel, 100 Mkr, som vi förfogar over.

_.

_. . a

. mötouom

\

u

. V

..

.

._3235 0.524 L

O .

mmz

mönconraw

... .

cøzmxö

sim_

%

02:0 omcmtom ?E3002

mmSE

-

Dalälven en unik för boende,

miljö

arbete och fritid

Dalälven, en riksklenod

Dalälven är ett av de finaste naturområdena i Sverige. Denna del av landet förknippas också med betydelsefulla skeden i Sveriges historia.

För dem som bor i Dalälvsområdet är älven betydelsefull för både försörjning och fritidssysselsättning. För även andra, vare sig de besöker området eller inte, framstår Dalälven som en tillgång som det är angeläget att väl vårda. Regering och riksdag har gett uttryck för detta genom att i naturresursla-

i sin helhet är av riksintresse gen ange att stora delar av Dalälvsområdet med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns där. Detta gäller

området från Avesta till Skutskär (Nedre Dalälven), Siljan och ett stort

område däromkring samt fjällområdena. I dessa områden skall turismens och friluftslivets intressen särskilt beaktas. Med hänsyn till natur- och kulturvärdena får vidare inte utbyggnader för vattenkraftändamål ske i Västerdalälven uppströms Hummelforsen och i Österdalälven uppströms Trängslet. Vattenkraftutbyggnader får inte heller ske i älvsträckorna nedströms Skiffsforsen i Västerdalälven och mellan Näs bruk och Gysinge i nedre Dalälven.

I regeringens miljöproposition och i riksdagens miljöpolitiska beslut i år med anledning av denna uppmärksammas Dalälven särskilt. Tillkomsten av Dalälvsdelegationen är ett uttryck för detta.

En älv

mäktig

Dalälven är drygt 50 mil lång. Dess bägge huvudgrenar, Öster- och Väster-

dalälven, rinner upp vid svensk-norska gränsen. Älvgrenarna förenar sig vid

Djurås, väster om Borlänge, till ett flöde, den egentliga Dalälven.

Dalälvens vattensystem är sjörikt. Österdalälven rinner genom Siljan, som är den största av de ca 280 sjöar som är minst 1 kmz. Ca 3 600 sjöar är större än 1 ha. Från Djurås fram till trakten av Avesta flyter Dalälven i en förhållandevis smal dalgång. Därefter utbreder sig älven i sitt nedre lopp i ett stort sjö- och fjårdsystem, där Färnebofjärden och Hedesundafjärdarna är de största, innan den mynnar i Bottenhavet vid Skutskär, söder om Gävle.

14 Dalälven - en unik

miljö

Dalälvens avrinningsområde. inkl. sjöar och vattendrag, är nästan 30 000 km: och med avseende härpå Sveriges fjärde största flodområde. Avrinningsområdet är ungefär 390 km långt och har en största bredd på omkring 140 km. Ca 90 % av avrinningsområdet ligger i Kopparbergs län, som i sin

tur till 85 % täcks in av avrinningsområdet. Övriga delar av avrinningsom-

râdet ligger i Västmanlands, Gävleborgs och Uppsala län.

Dalälven har ett stort vattenflöde. Medelvattenföringen vid mynnigen var under perioden 1965-1985 335 m-l/sek. Med avseende på vattenflödet är Dalälven den sjätte i storlek bland de svenska älvarna.

Markarealen inom Dalälvens avrinningsområde uppgår till knappt 24 000 kmz. Skogsmark är det dominerande markslaget och utgör nästan 75 %, eller ca 18 000 kmz. Jordbruksmarken utgör bara ungefär 4 °/o, eller knappt 980 kmz, varav 170 km: är betesmark.

Industrin är för och

viktig sysselsättning miljö

Inom Dalälvens avrinningsområde bor ungefär 250 000 personer. Ca 200 000, eller knappt 80 °/o, av dessa bor i tätorter. Den del av Dalälvens avrinningsområde som ligger fr. o. m. Borlängeregionen och nedströms är den mest befolkningstäta delen. Där finns också de flesta industrierna och det mesta av jordbruket.

De största industriella verksamheterna är gruvorna i Falun och Garpenberg, stålindustrierna i Borlänge, Avesta och Söderfors samt pappersbruken i Borlänge och Grycksbo nordväst om Falun samt kartongbruket i Fors nordost om Avesta. Nästan hälften av det totala antalet industrisysselsatta i avrinningsom-

rådet beräknas arbeta i branscher som bedöms ha stor miljöpåverkan 1(34).

En hotad

miljö

Vattenkvaliteten kan förbättras

Dalälven är, liksom de flesta andra vattendrag. i betydande

omfattning påverkad av föroreningar från olika mänskliga verksamheter inom avrinningområdet och av föroreningar som förs till området via luften. Sträckan mellan Borlänge och strax nedströms Avesta är den del av Dalälven som tillförs den största mängden föroreningar från olika verksamheter inom avrinningsområdet. Inom denna del av avrinningsområdet bor den helt dominerande delen av befolkningen. Här finns också i huvudsak den industriella verksamhet som på ett negativt sätt påverkar främst

miljön, gruvverksamhet, järn- och stålverk samt massa- och pappersindustri. Även jordbruket är koncentrerat hit, främst på sträckan mellan Borlänge och Hedemora.

Ser man enbart till vilka halter av olika ämnen som förekommer kan stora delar av Dalälven betraktas som förhållandevis lite påverkade jämfört med vad som kan uppskattas vara den naturliga bakgrundsnivån. l vissa delar av Dalälven och i vissa sjöar och vattendrag inom vattensystemet är dock halterna av vissa förorenande ämnen höga.

Till föjd av Dalälvens stora vattenflöde innebär emellertid även låga halter av ett ämne att stora mängder av ämnet transporteras med älven. Så t. ex. motsvarar en ökning av halten av ett ämne med en miljondels

gram per liter (pg/l) vid Dalälvens mynning en ökad transport till havet med 10 ton per år. Delegationen anser därför att de mängder av olika ämnen som transporteras med Dalälven och vad dessa kan betyda för miljöförhållande-

na såväl i Bottenhavet som i egentliga Östersjön behöver uppmärksammas

särskilt.

De tilltagande miljöproblemen i Bottenhavet och i egentliga Östersjön

innebär generellt sett att det är angeläget att minska den stora tillförseln av förorenande ämnen från källor i Dalälven, liksom från andra stora utsläppskällor.

Det är också angeläget att få till stånd minskade utsläpp med hänsyn till de berättigade krav på vattenkvaliteten som ställs från skilda verksamheter och intressen inom olika delar av Dalälvens Som redan har

vattensystem. framhållits har Dalälvsområdet även natur- och kulturvärden som är av stor betydelse inte bara för den lokala befolkningen utan också för människor i andra delar av Sverige och även i andra länder.

16 En hotad miljö

Föroreningsbegränsande åtgärder för att skydda såväl Dalälven och

dess vattensystem som Östersjön måste enligt delegationen ta sin ut-

inte bara i den nu aktuella föroreningssituationen utan också gångspunkt syfta till att förebygga framtida problem som kan förutses.

Såväl från övergripande ekologiska utgångspunkter som med hänsyn

till olika användarintressen anser delegationen att som målsättning skall

gälla att alla utsläpp till Dalälven av förorenande ämnen skall begränsas så långt som är möjligt med bästa möjliga teknik. Den nu tillgängliga tekniken får härvid inte vara styrande för de krav på utsläppsbegräns-

som delegationen föreslår. Delegationen har tolkat sin uppgift ningar

vara att ställa sådana krav på åtgärder som svarar mot vad en så långt

opåverkad Vattenkvalitet i Dalälven ställer och härigenom medmöjligt verka till en utveckling av teknik och metoder som är mer miljövänliga än dagens.

Stora mängder tungmetaller

Halterna av tungmetaller i Dalälven är förhållandevis låga, utom av zink

när vattenföoch koppar. Även låga halter medför dock stora transporter ringen är hög. Därför transporteras sammantaget stora mängder metaller i Dalälven. Särskilt oroande är förekomsten av zink och kadmium, bl. a. eftersom dessa är lättrörliga och därför kan spridas långt i vattensystemen. Dalälven tillför Bottenhavet mer zink och kadmium än någon annan svensk älv. Kadmium är särskilt skadligt genom dess stora benägenhet att ackumuleras i organismerna.

De stora mängderna metallföroreningar i Dalälven kommer huvudsakligen från upplag av restprodukterna från den gruvverksamhet som har förekommit i Dalälvens avrinningsområde sedan många hundra år. Tillförsel av tungmetaller sker även från järn- och stålverk, ytbehandlingsindustri och garverier i området och från avfallsdeponier i anslutning till vissa av dessa.

Från upplagen av restprodukter lakas ständigt ut metaller, särskilt järn, zink. som via yt- och grundvatten hamnar i

koppar, bly och kadmium, Dalälven. Den helt dominerande tillförseln av metaller sker från gammalt gruvavfall i områdena i och kring Falun och Garpenberg. Trots att detta gruvavfall har funnits under lång tid kommer utlakningen av tungmetaller att fortsätta under flera hundra år. Omfattningen blir beroende av vilka åtgärder som vidtas. Stora delar av gruvavfallet har också nått ett stadium då metallutlakningen befaras komma att öka.

..0ch närsalter Även transporterna av närsalter, fosfor och kväve, i Dalälven är stora. Av den totala tillförseln till Bottenhavet från svenska källor under perioden 1981-1985 bidrog Dalälven för fosfor med 15 °/o, 220 ton per år, och för

En hotad miljö 17

kväve med 20 °/o, knappt 6 000 ton per år. Halten av fosfor är dock låg.

Belastningen av närsalter har ökat kraftigt i havsområdena. Höga halter av närsalter kan förorsaka övergödning, som medför negativa förändringar av miljön.

I Bottenhavet finns tecken på övergödning, särskilt i kustområdena. I

Östersjöns djupvatten finns tilltagande problem med syrebrist och utveck-

ling av giftigt svavelväte som kan sättas i samband med övergödning.

I själva Dalälven och i de större sjöarna i Dalälvens vattensystem finns inga påtagliga tecken på övergödningsproblem. Vissa mindre sjöar i vattensystemet uppvisar dock sådana problem, bl. a. förekommer syrebrist under vissa perioder.

Den stora mängden närsalter i Dalälven härrör till största delen från den tillförsel som sker från den stora arealen skogsmark inom avrinningsområdet. Denna tillförsel kan väsentligen förklaras av den naturliga förlust av fosfor och kväve som sker från skogsmark. Kväveutlakningen har ökat kraftigt, vilket troligen beror på ökat nedfall från luften. Tillförsel av närsalter sker även från den industri, främst skogsindustri, som ligger i området samt från jordbruket, kommunala reningsverk och

som inte är ansluten till reningsverk. Direktutsläppen från bebyggelse

av både fosfor och kväve är koncentrerade till den del av punktkällor Dalälvens avrinningsområde som ligger mellan Borlänge och strax nedströms Avesta. Även jordbruksmarken är i allt väsentligt belägen inom detta område.

Bättre behövs om kemikalier

kunskap

Kemiska produkter förekommer i stor och växande omfattning inom så gott som alla samhällssektorer. Till största delen används de inom industrin, men de förekommer i stor omfattning även i hushållen och i jord- och skogsbruket. Användningen av många av de kemiska produkterna medför risk för att för miljön skadliga ämnen sprids. Speciellt allvarliga är de s. k. stabila organiska ämnena. Dessa kan spridas över stora områden och påverka miljön under lång tid eftersom de endast långsamt bryts ned.

Ett stort antal kemiska produkter används av de typer av industri som finns i Dalälvens avrinningsområde, bl. a. massa- och pappersindustri, järnoch stålindustri, ytbehandlingsindustri och garverier. Vilka kemikalier som används och särskilt vilka ämnen som ingår i dessa är dock lite känt utanför industrin. Även kunskaperna om vilka utsläpp som sker till Dalälven av kemiska ämnen och vilka effekter de medför på vattenkvaliteten och det biologiska livet är mycket bristfälliga.

18 En hotad miljö

Med hänsyn till att många kemiska ämnen har stor giftverkan och därför innebär ett allvarligt

miljöhot, i vart fall på lång sikt, anser delegationen att det är angeläget att användningen av för miljön skadliga kemikalier så långt möjligt ersätts.

För att få underlag för konkreta förslag till åtgärder behövs bättre kunskaper om kemikalieanvändningen. Enligt delegationen behöver bl. a. den kontroll som tillsynsmyndigheterna enligt miljöskyddslagen skall göra av utsläppen från miljöfarliga verksamheter och deras påverkan på vattenrecipienten förbättras med avseende på förekomsten av skadliga kemiska ämnen. En genomgång och komplettering av befintliga program för utsläpps- och recipientkontroll behöver därför genomföras omgående i detta syfte. Detta bör ske i anslutning till den tillsynskampanj som skall ske avseende utsläpp av såväl kemikalier som närsalter och metaller. I tillsynskampanjen av vilka bör också ingå en kartläggning kemikalier som används av olika verksamheter inom Dalälvens avrinningsområde och hur farliga kemiska ämnen hanteras.

Delegationen återkommer till dessa frågor i ett följande avsnitt om tillsynskampanjen. Naturvårdsverket kommer vidare tillsamans med Dalälvsdelegationen att under innevarande av förekomsten

år svara för en undersökning av högtoxiska kemiska ämnen i fisk och sediment.

Växt- och djurlivet är påverkat

Från olika håll har till delegationen framförts oro för att de stora utsläpp som sker av främst tungmetaller, men även av andra skadliga ämnen, har förorsakat skador på det biologiska livet i Dalälvens vattensystem, bl. a. med avseende på fiskbeståndet. I det material som delegationen har kunnat samla in finns bara i mycket begränsad omfattning uppgifter om påvisade skador på växt- och djurlivet i vattensystemen. I den mån sådana uppgifter finns har det varit svårt att klarlägga vad skadorna har för orsaker. De uppgifter som på grundval av gjorda undersökningar finns om onormala förändringar av växt- och djurlivet avser främst vissa delområden inom vattensystemet. För själva Dalälven förekommer mycket få sådana uppgifter. Att uppgifter om påvisade skador på växt- och djurlivet inte är redovisade skall inte tolkas som att sådana skador inte har uppkommit till följd av utsläpp av föroreningar. Därtill har biologiska undersökningar av förekomsten av skadliga ämnen hos och eventuella skador på växter och djur skett i allt för liten omfattning. Det är vidare mycket svårt att klarlägga sambanden mellan en biologisk påverkan som har kunnat konstateras och förekomsten av en viss typ av förorening.

En hotad 19

miljö

Det är delegationens uppfattning att undersökningar av tillståndet hos

växt- och djurlivet i Dalälven behöver ske i större omfattning än vad som har skett hittills. Eftersom effekterna på djurlivet

av olika utsläpp av

föroreningar kan uppkomma på helt andra platser än där utsläppen sker

bör sådana undersökningar ske samordnat för hela Dalälvens vattensys-

tem. Delegationen anser det därför angeläget att denna fråga beaktas i det arbete som pågår med att bilda ett för hela Dalälven gemensamt vattenvårdsförbund.

Delegationen vill härvid peka på de goda forsknings- och under-

sökningsförutsättningar som finns och skall byggas ut i Älvkarleby vid

fiskeristyrelsens fiskeriförsöksstation och laxforskningsinstitutet.

l det följande redovisas sammanfattningsvis de uppgifter som finns i det material som delegationen f.n. har tillgång till om misstänkta och iakttagna förändringar av växt- och djurlivet. För de redovisade uppgifterna gäller generellt att det inte är klarlagt vilka de direkta orsakerna till förändringarna är (50, 55, 57, 62, 63).

I större delen av hela Dalälven, från Djurås till mynningen, är laklever svartlistad på grund av för höga halter av PCB. De höga PCB-halterna har i första hand satts i samband med luftdeposition. Särskilt höga halter har dock uppmätts runt Borlänge och Avesta.

Liksom i landet i övrigt uppvisar många sjöar i Dalälvens vattensystem otillåtet höga halter av kvicksilver i gädda (svartlistning). Detta gäller dock inte för Runn vid Falun och Gruvsjön i Garpenberg.

För Borlängeregionen finns uppgifter om att bottenfaunan är förhållandevis liten och artfattig. Vidare har i några fall skador på fjädermygglarver observerats.

I Runn är bottenfaunan förhållandevis artfattig och har dåligt utvecklade individer. Det finns även indikationer på förändringar av växtplanktonsamhällena. Runn har sålunda en låg algbiomassa och skador på en typ av kiselalg har konstaterats. Förändringar har också iakttagits i tidiga utvecklingsstadier hos abborre och gädda. Vidare har förhöjda halter av kadmium uppmätts i gäddlever.

Gruvsjön, som ligger vid Garpenberg, har ett individfattigt och onormalt sammansatt fiskbestånd. Mycket höga halter av metall i gäddlever och förhöjda halter av kadmium i muskelvävnad hos abborre har konstaterats.

Ned till strax uppströms sjön Åsgarn är bottenfaunan artfattig och vissa

årsklasser av abborre saknas.

I Åsgarn är metallhalterna avsevärt högre än vad som anses vara gräns för

att effekter på ekosystemet skall uppkomma, men inga effekter har i vart fall hittills belagts.

Forsån och dess sjösystem, som mynnar i Dalälven vid Bäsingen, visar ansträngda syreförhållanden. I vissa delar av sjösystemet är det periodvis total syrebrist. Bottenfaunan är artfattig och det finns indikationer på att fiskbeståndet har påverkats.

20 En hotad miljö

I Nordmyrasjön, som har sitt utflöde i Färnebofjärden i Nedre Dalälven, har fiskbeståndet i stort sett slagits ut på grund av syrebrist.

I området kring Nedre Dalälven har uttern försvunnit. Nejonögonen har

minskat drastiskt vid Älvkarleby under de senaste decennierna, vilket inte

är fallet i andra älvar. Under senhösten 1987 noterades

att havsöringen gick ut i havet, vilket inte är normalt vid denna tid.

-

Ämnesbalanser och

naturlig bakgrund mänsklig påverkan

Som ett underlag för delegationens ställningstaganden till vilka åtgärder som är angelägna att vidta för att förbättra vattenkvaliteten i Dalälven har s. k. ämnesbalanser upprättats för vissa ämnen. Syftet med sådana ämnesbalanser är att mot bakgrund av uppskattningar och beräkningar av vad som kan anses vara naturligt betingat inom ett visst område, eller snarare typiskt för området, bedöma i vilken utsträckning uppmätta nivåer av ett ämne har orsakats av olika verksamheter inom området.

Det område som Dalälven avvattnar är i hög grad sedan lång tid tillbaka påverkat av föroreningar orsakade av olika mänskliga verksamheter. Det är därför förenat med stora svårigheter att bedöma vilka de naturliga bakgrundsnivåerna för olika ämnen är, eller omvänt att beräkna hur mycket av den uppmätta halten av ett visst ämne som beror på olika inom området befintliga utsläppskällor. Dalälvens stora avrinningsområde och höga vattenföring gör också att det, även om ett enskilt utsläpp är stort, är svårt att utifrån den uppmätta halten av ett ämne avläsa någon, i förhållande till den naturliga” bakgrundshalten, förhöjd nivå och i ännu högre grad orsakerna till en eventuell förhöjning.

De mätningar som har gjorts av vattenkvaliteten i olika delar av avrinningsområdet är i många fall inte heller jämförbara. Vidare har mätningar inte gjorts av vissa ämnen som släpps ut i avrinningsområdet och sannolikt påverkar vattenkvaliteten negativt. Helt jämförbara uppgifter finns bara från de provtagningar av vattenkvaliteten som sker inom ramen för naturvårdsverkets program för kontroll av miljökvalitet (PMK) (66). Dessa provtagningar sker varje månad vid fyra provtagningsstationer, nämligen vid Mockfjärd i Västerdalälven och vid Gråda i Österdalälven, båda strax uppströms sammanflödespunkten i Djurås, samt vid Näs, uppströms det stora fjärdsystemet i Dalälvens nedre lopp,

och vid Älvkarleby nära mynningen (se karta på omslagets insida). Prov-

tagningar av zink och kadmium, som delegationen har bedömt vara särskilt intressanta, har emellertid bara skett sedan 1982 resp. 1985. Enligt av länsstyrelserna fastställda s. k. kontrollprogram sker mätningar dels av utsläppen från vissa enligt miljöskyddslagen miljöfarliga verksamheter, kommunala reningsverk och industrier, dels av halterna av vissa ämnen i de recipienter som tar emot utsläpp från sådana verksamheter. Utsläppsmätnigarna omfattar normalt bara sådana ämnen för vilka det finns

En hotad 21

miljö

fastlagda villkor. Sålunda förekommer bara sällan mätningar av förekomsten av vissa miljöfarliga ämnen, exempelvis kväve. Beträffande recipientkontrollprogrammen är provtagningsfrekvensen i många fall mycket låg. Detta medför stor osäkerhet vid tolkningen av mätresultaten. De uppmätta halterna är nämligen starkt beroende av vattenflödet, som har stora variationer. Med hänsyn till delegationens

behov av att göra samlade bedömningar för hela Dalälven innebär det vidare en svårighet att jämföra mätresultaten från olika provtagningsplatser har på grund av att analyserna utförts av olika laboratorier, som använder olika metoder och har varierande noggrannhetskrav. Trots bristerna i det tillgängliga underlaget av mätdata

har delegationen gjort den bedömningen att det är av värde att redovisa de ämnesbalanser som ställts samman för zink, kadmium, fosfor och kväve, vilka är de ämnen som utifrån nuvarande kunskapsläge är särskilt intressanta

med avseende på föroreningsproblemen i Dalälven. Det är delegationens att

uppfattning dessa ämnesbalanser ändå ger en i stort sett rättvisande

bild av föroreningsbelastningen av dessa ämnen och i vilken grad påverkan sker från olika typer av verksamheter. De kan därför ligga till grund

för övergripande målsättningar för vilka föroreningsbegränsande åtgärder som bör vidtas. Med nuvarande kunskaper för är de dock inte ett tillräckligt underlag konkreta förslag till åtgärder beträffande olika enskilda

föroreningskällor och inte heller för att lägga fast bestämda nivåer för de halter som kan tillåtas av olika ämnen i Dalälven. De sammanställda ämnesbalanserna

och vilka förutsättningar de bygger på redovisas i sin helhet i rapportens bilaga. I det följande sammanfattas de viktigaste utgångspunkterna och resultaten.

Zink

Dalälven är den Norrlandsälv som medför största belastden ojämförligt ningen av zink på Bottniska viken. År 1985 transporterade Dalälven 780 ton zink, medan de andra Norrlandsälvarna, med ett undantag, transporterade i storleksordningen 50 ton.

I genomsnitt under perioden 1982-1986 var zinkhalten vid Älvkarleby 52

ug/l, vilket motsvarar en transport av ca 690 ton zink per år. Ungefär samma genomsnittliga halt har uppmätts vid Näs, medan halterna låg betydligt lägre i Öster- och Västerdalälven, 8 resp. 4 tig/l.

De uppmätta zinkhalterna vid Näs och ligger mångfalt över

Älvkarleby

vad som kan anses vara en rimlig naturlig bakgrundsnivå. Denna har bedömts

till 5 p.g/l och skulle motsvara en transport av ca 65 ton per år. Den

transport vid Älvkarleby,

på minst 625 ton zink per år, som har beräknats vara orsakad av mänskliga aktiviteter härrör till den helt dominerande delen från gruvområdena i Falun och där främst från äldre och Garpenberg gruvavfall.

22 En hotad miljö

Kadmium

få uppgifter finns om kadmiumhalterna i Dalälven. Från PMK- Mycket stationen vid har uppgifter sålunda funnits tillgängliga bara för

Älvkarleby

åren 1985 och 1986 och från de övriga tre PMK-stationerna bara för år 1986. Ett sådant begränsat mätunderlag måste självfallet tolkas med mycket stor försiktighet.

indikerar att kadmiumhalterna i hela Dal- Föreliggande PMK-mätningar älven ligger nära vad som kan anses vara en naturlig bakgrundshalt på

omkring 0.03 pLg/l. Vid Älvkarleby uppmättes denna halt i genomsnitt

under år 1986, medan den var ungefär dubbelt så hög år 1985. De genom-

snittliga haltvärdena vid Älvkarleby svarar mot en ungefärlig årlig kad-

kan miumtransport på 1 000 kg år 1985 och 500 kg år 1986. Som jämförelse nämnas att den beräknade kadmiumtransporten år 1985 för Torneälven var 500 kg, för Indalsälven var 200 kg och för Skellefteälven var 100 kg. Även

har skett först under senare år och är därför också fördessa mätningar knippade med osäkerhet. Det ojämförligt största tillskottet av kadmium kommer från gruvområdena i Faluregionen och orsakas i första hand genom utlakning av gruvavfall. Från Runn kan uppskattas att ungefär 400 kg kadmium årligen tillförs Dalälven.

Fosfor En fosforhalt som är högre än 25 ug/l anses innebära att riskerna för eutrofieringsproblem påtagligt ökar i sjöar och vattendrag. Vid samtliga fyra PMK-stationer i Dalälven har de genomsnittliga årliga fosforhalterna för perioden 1966- 1986 legat lägre. Vid stationen i Näs, som ligger nedströms Avesta, har detta värde tangerats vid ett par tillfällen. De största utsläppen av fosfor från källor i Dalälvens avrinningsområde sker på sträckan från Borlänge och till strax nedströms Avesta.

Vid PMK-stationen i Älvkarleby uppmättes under perioden 1966-1986 fosforhalten till i genomsnitt 18 [kg/L Mediankoncentrationen för de norrländska älvarna var 25 ug/l. Den vid Älvkarleby uppmätta halten motsvarar

en fosfortransport på 195 ton. Dalälven svarade för 15 % av den under

1981-1985 årliga totala tillförseln av fosfor till perioden genomsnittliga Bottenhavet från svenska källor (luftutsläpp oräknat) på 1 370 ton.

Den naturliga” bakgrundsnivån vid Dalälvens mynning har bedömts vara 14 ug/l. För perioden 1966-1986 motsvarar detta en transport vid

Älvkarleby på 150 ton fosfor per år. Detta betyder att omkring 45 ton av den beräknade genomsnittliga fosfortransporten vid Älvkarleby härrör från

olika verksamheter inom Dalälvens avrinningsområde och från nedfall från luften. Den beräknade bakgrundstransporten utgörs till den helt dominerande delen av det bidrag som kommmer från skogsmark och s. k. övrig mark.

En

hotad miljö 23

Den aktuella tillförseln till Dalälven av fosfor som är mer eller mindre orsakad av mänsklig verksamhet av olika till

slag har beräknats -

140 ton från skogsmark och s. k. övrig mark (inkl. bakgrund) - 36 ton från åkermark - 26 ton från kommunala

reningsverk - 15 ton från industri - 12 ton från luftnedfall -

3 ton från fiskodlingar

Utöver denna tillförsel som är

sker utsläpp från den spridda bebyggelsen, svåra att kvantifiera.

Överslagsmässigt beräknas den totala tillförseln av fosfor från verksam-

heter inom Dalälvens avrinningsområde 80- 100 ton

till storleksordningen per år. Hälften av denna fosfortillförsel antas stanna i Dalälvens

vattensystem till följd av sedimentation och absorbtion av växter och djur och förs således inte ut till havsområdena.

Fosforomsättning i Dalälven

Fosfor ton/âr 250 i

Tillskott Skog Luft Åkeri Kom. lnd. Fiskfrån: övrig

odling

Minskning - Bakgrunds-

trán 1988 l/á

transport

24 En hotad sou 193354

miljö

Kväve Av den totala tillförseln av kväve till Bottenhavet från svenska källor

oräknat) på i genomsnitt närmare 30 000 ton per år under (luftutsläpp perioden 1981-1985 svarade Dalälven för 20 °/o, eller nästan 6 000 ton.

var den uppmätta kvävehalten vid Älvkarleby i

För perioden 1966-1986

nästan 410 p.g/l. Samma genomsnittliga kvävehalt uppmättes vid genomsnitt Näs, medan halterna i Väster- och Österdlälven låg på ungefär 300 ;Lg/l. Liksom för fosfor är de enskilda kvävekällorna inom avrinningsområdet koncentrerade till sträckan mellan Borlänge och Avesta.

Halterna av kväve har under perioden 1966-1986 ökat påtagligt i hela

Dalälven. Haltökningen vid Ålvkarkeby har beräknats till 180 ;Lg/l. Denna

av halterna mellan perioderna 1965-1970 haltökning, liksom en jämförelse och 1980-1986, svarar mot en ökad årlig transport av kväve på närmare 2 000 ton vid normala flödesförhållanden. Denna ökning är större än vad som kan förklaras av den ökning av vattenföringen som har skett under perioden.

Om Dalälvens hela avrinningsområde skulle ha haft samma kväveförlus-

vilket kan betraktas som ett ter per ytenhet som gällde för Västerdalälven,

värde för flodområden med övervägande skogsmark, skulle transtypiskt

Älvkarleby under perioden 1965-1970 ha uppgått till i

porten av kväve vid

Kvävetransporter vid Älvkarleby

Kväve ton/år 1965 - 1970 1980 - 1986 6000-

//////////

§

32531533” .\\\W

Övrigt

En hotad miljö 25

ungefär 3 700 ton per år. I förhållande till uppmätta värden genomsnitt innebär detta att ca 350 ton skulle ha kommit från andra källor än skogsmark, främst från kommunala och industriella utsläpp, jordbruk och deposition från luften på sjöar och vattendrag.

Vid tillämpning av samma metod för att beräkna tillförseln av kväve under 1980-1986 kan sammanfattningsvis konstateras att det perioden ojämförligt största bidraget till den stora ökningen av kvävetransporten beror på ökat markläckage. Denna tillförsel kan sannolikt till stor del förklaras av ett ökat nedfall från luften.

Markläckaget har uppskattats svara för 1 200 ton av den, enligt den föregående redovisningen, beräknade ökningen av kvävetransporten under perioden 1965-1986 på 2 000 ton. Därutöver bedöms ett ökat tillskott på sammanlagt åtminstone 350 ton ha kommit dels från jordbruket, dels från nedfall över sjöar och vattendrag. Den resterande delen av den beräknade transportökningen, 450 ton, bedöms bero på högre vattenflöde.

Omedelbara åtgärder

Metaller

Metaller är grundämnen som inte bryts ned i miljön. Förekomst av giftiga metaller är därför alltid en miljörisk. Av de kända metallerna i Dalälven anses allmänt sett bly, kadmium,

medföra de koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink genom sin giftighet största riskerna för miljön.

Delegationen anser det angeläget att metoderna för mätning av halter-

förbättras. Så t. ex. medger nuvarande metoder inte na av tungmetaller vid PMK-stationerna av halterna av de toxiska metallerna mätning kvicksilver, krom och nickel på grund av de relativt låga nivåerna.

Mätningar i sediment från Ösersjöns djupområden tyder på väsentligt

ökade under senare delen av 1900-talet av särskilt kadmium belastningar och kvicksilver, men även av bly, zink och koppar. När det gäller tillförsel till havet av olika metaller från svenska floder är Dalälvens bidrag av zink det ojämförligt största (31). Även kadmiumtillförseln från Dalälven är förhållandevis stor.

Med hänsyn till den stora förekomsten av giftiga metaller i Dalälven

och det stadigt ökade påslaget av dessa i Östersjön anser delegationen

att varje möjlig reduktion av metallutsläpp till Dalälven skall eftersträvas.

Den utan jämförelse största metalltillförseln kommer från avfall från både äldre och pågående gruvverksamhet. Sådant avfall finns i stort sett överallt inom Dalälvens vattenområde uppströms Avesta. Men den

- ca 90 % - finns inom Faluövervägande mängden uppskattningsvis och Garpenbergsområdena.

Mot denna bakgrund anser delegationen att åtgärder för att minska

från gruvavfall skall prioriteras. Åtgärderna skall i första hand

läckage koncentreras till Falu- och Garpenbergsområdena.

Även för att minska miljöskadliga metallutsläpp från induåtgärder strin inom området skall naturligtvis vidtas.

När det gäller gruvavfall föreslår delegationen inga omedelbara sane-

Ett förslag till strategi och en plan för att komplettera underringsåtgärder. laget för sådana åtgärder redovisas i ett senare avsnitt av rapporten.

28 Omedelbara åtgärder sou 193334

Vad gäller metallutsläpp till Dalälven från industrier i området har länsstyrelserna gjort en första kartläggning av sådana utsläpp och redovisat vissa förslag till omedelbara åtgärder för att minska utsläppen. Delegationen stöder länsstyrelsernas förslag.

Ytterligare åtgärder för att minska metallutsläpp från industrier kan komma att aktualiseras till följd av den tillsynskampanj som redovisas i ett senare avsnitt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår omprövning av tillståndsbeslut för fyra ytbehandlingsindustrier. nämligen Vansbro Galvanotekniska Fabrik AB. Mora Armaturfabrik AB, Mora Metall Ivar Lindgren AB och Dalaverken (f.d. Atlas Copco) (50).

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår vidare att gränsvärden fastställs för utsläpp av metaller från Avesta Järnverk. Utsläppen där år 1986 har uppskattats till 1 000-1

500 kg av resp. järn, krom och nickel (50).

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att vissa saneringsåtgärder i industriområdet vid Älvkarleö Bruk studeras närmare, eftersom det där finns indikationer på läckage av tungmetaller. Länsstyrelsen föreslår av samma skäl också att kontrollprogrammet för Embab AB i Skutskär kompletteras med avseende på tungmetaller (56).

Olja och kemikalier

Olja

Effekterna av den kontinuerliga tillförsel som sker i samhället av kolväten med petroliumursprung (PHC) är dåligt kända. Det finns farhågor att sådana petrogena kolväten i sig eller i samverkan med andra miljögifter, däribland metaller, även vid förhållandevis låga halter kan påverka livet i sjöar, vattendrag och hav. Kemiska tillsatsämnen i olja kan bidra till giftverkan. Tidigare har bl. a. PCB tillsatts vissa oljor, exempelvis i härdnings- och transformatoroljor. Under senare år har flera uppskattningar gjorts av tillförseln av petrogena

kolväten till Östersjön. Uppskattningarna varierar, bl.a beroende på att

mätunderlaget är bristfälligt. Gemensamt för flertalet uppskattningar är emellertid att den största andelen bedöms komma från vattendrag.

I en undersökning (Mattsson och Lehtinen, 1985) av oljeförekomst i

bottensediment längs svenska kusten konstateras att PHC-halterna klart har stigit under perioden 1974-1982 (16). I en undersökning av kroniska utsläpp från floder” framgår att Dalälven under perioden 1981-1985 till havet i genomsnitt transporterade 207 ton PHC per år omräknat till mängden råolja (16). Tillförseln via Kalix älv och Indalsälven uppgick till 164 resp. 87.6 ton PHC per år. Vid jämförelse med nämnda Norrlandsälvar, men även med andra i samma studie undersökta vattendrag, framstår Dalälven som en stor transportör av olja.

Omedelbara åtgärder 29

Delegationen anser att det är angeläget att användningen och hanteringen av olja behandlas i samband som skall

med den tillsynskampanj ske i Dalälvsområdet.

Länsstyrelserna har lämnat vissa förslag för att minska oljeutsläppen från punktkällor vid Dalälven (50, 56).

Delegationen anser att dessa förslag snarast bör fullföljas.

För Avesta Järnverk har man för år 1986 redovisat

utsläpp av 965 kg mineralolja. Några villkor för oljehalten i utgående avloppsvatten finns inte. Den redovisade utsläppsmängden motsvarar

en oljehalt av ca 15 mg/l. Som villkor föreslår länsstyrelsen högst 5 mg olja/l. Det s. k. Norra verket vid Avesta Järnverk delvis över flodfåran

ligger och saknar anordningar för m.m.

uppsamling av sköljvatten Några uppskattningar av oljeutsläppet från Norra verket föreligger inte. Ombyggnadsarbeten pågår emellertid som bör möjliggöra att sköljvattnet kan omhändertas för rening.

Vid Älvkarleö Bruk låg under perioden 1930-1967 en fjäderfabrik där stålämnen hettades upp i oljeeldade ugnar vilket ledde till En

oljespill. undersökning innevarande år av lakvatten från området visar att vattnet är kraftigt oljebemängt. Som tidigare har nämnts finns indikationer på att också metaller läcker ut.

Någon industriell verksamhet förekommer inte längre i området. Älvkarleby kommun och länsstyrelsen avser att klarlägga hur stor del av industriområdet som byggts upp av olje- och tungmetallförorenat avfall. Kostnaden för en fullständig sanering av industriområdet beräknas

uppgå till ca 100 000 kr. Med hänvisning till ägar- och ansvarsförhållandena anser länsstyrelsen att åtgärderna bör finansieras med medel från Dalälvsdelegationen.

I en utsläppskartering som genomförts av länsstyrelsen i Uppsala län har

oljehanteringen vid fyra kraftverk (Älvkarleby, Lanforsen, Untra och Sö-

derfors) behandlats (56).

Den sammanlagda mängden olja av olika typer som årligen används vid dessa kraftverk är Smörjolja och fett 18 ton Transformator- och strömbrytarolja 243 ton Hydraulolja 57 ton PCB har tidigare använts som tillsats i oljor med isolerande funktion. Kraftbolagen har successivt avvecklat av sådana och

användningen oljor idag finns de i stort sett endast kvar i kondensatorstationerna. I hela Dalälven finns ett 40-tal kraftverk. Med tanke på den omfattande oljehanteringen och de brister oljeavskiljningen som påvisats

beträffande

vid nämnda fyra kraftverk bedöms det sannolikt att kraftverken totalt sett bidrar med en betydande del av oljetillförseln till Dalälven.

30 omedelbara åtgärder sou 1988:34

Mot nämnda bakgrund föreslår länsstyrelsen i Uppsala län

att anmälningsplikt enligt miljöskyddsförordningens 16 § åläggs vattenkraftverk att kontrollprogram upprättas för Vattenkraftverk i vilka ingår flödesmätning och oljehaltsbestämning av utgående läckagevatten samt skyldighet att upprätta oljebalanser.

Förslaget till finansiering av saneringsåtgärder vid Älvkarleö Bruk kommer delegationen att ta ställning till när förutsättningarna för åtgärderna närmare har undersökts av kommunen och länsstyrelsen.

Kemikalier Någon närmare kunskap om i vilken omfattning olika kemikalier tillförs Dalälven finns inte. Vissa indikationer tyder emellertid på att svårnedbrytbara och giftiga ämnen tillförs Dalälven.

Sommaren 1987 upptäcktes kreosot i bottensedimenten i Vanån, strax uppströms Vansbro, och inom ett intilliggande område där träimpregnering tidigare har bedrivits. Kreosot, som används som impregneringsmedel, har hög akut toxicitet mot vattenlevande organismer. Arbete har påbörjats med

att sanera området. Åtgärder för att sanera bottensedimeten beräknas

komma igång under sensommaren innevarande år (69). Även en nedlagd anläggning för kreosotimpregnering vid Krylbo kommer att saneras (68).

Klororganiska ämnen, som är giftiga, sprids lätt och återfinns därför långt från tänkbara utsläppskällor. Vattenprovtagning för analys av förekomsten av sådana ämnen, s. k. AOX-analys (adsorberbar organiskt bunden halogen), har skett vid 47 PMK-stationer i landet (27). I Dalälven har sedan

oktober 1987 prov tagits månadsvis vid Älvkarleby och Mockfjärd samt

varannan månad vid Gråda. Resultaten framgår av följande tabell.

i

Som jämförelse kan nämnas att halten i Norrlandsälvarnas mynningspunkter i genomsnitt ligger kring 15 [Lg/l, medan de floder som mynnar i

egentliga Östersjön har en genomsnittlig halt på ca 45 ugl. De floder som

rinner ut vid västkusten har värden på i genomsnitt strax över 60 pLg/l.

För Västerdalälven (vid Mockfjärd) har mätts upp betydligt högre halter

av klororganiska ämnen än för Österdalälven (vid Gråda). Transporterad

mängd per ytenhet (arealkoefficient) är dubbelt så stor i Västerdalälven som i Österdalälven. Anledningen till detta är inte känd.

sou 1988:34

Omedelbara åtgärder 31

Mot bakgrund av att klororganiska ämnen är svårnedbrytbara och

giftiga anser delegationen att det är angeläget att orsaken till de höga värden som har uppmätts av dessa ämnen i Västerdalälven utreds.

Naturvårdsverkets specialanalytiska laboratorium kommer i samarbe-

te med delegationen att genomföra en undersökning av förekomsten i Dalälven av högtoxiska organiska och

miljögifter av typen dioxiner furaner. Undersökningen kommer att ske detta år och omfatta

provtagning på fisk och sediment.

Delegationen fäster stor vikt vid att särskild uppmärksamhet ägnas åt industrins för Dalälven. Här-

kemikalieanvändning i tillsynskampanjen

igenom kan erhållas ett bättre

underlag för förslag till åtgärder beträffande användning och utsläpp av kemiska ämnen.

En särskild miljöfråga är riskerna

för olyckshändelser vid hantering

och användning av kemikalier. Det blir räddningsverkets att i

uppgift tillsynskampanjen beakta denna fråga. Delegationen har noterat att en större olycka vid svavelsyrafabriken i Falun skulle kunna innebära synnerligen allvarliga konsekvenser, främst i närområdet.

Närsalter

De s. k. närsalterna kväve och fosfor är nödvändiga

växtnäringsämnen.

Tillgång till kväve och fosfor är därför avgörande för den biologiska pro-

duktionen i_ ett vattenområde. Ökad tillförsel av närsalter medför ökad

biologisk produktion eutrofiering. Höga halter av närsalter i ett vattenområde

kan ge upphov till övergödning. Till följd av övergödning kan uppkomma negativa effekter på den naturliga miljön i form av bl. a. onormal algblomning, för-

igenväxning, ändrad artsammansättning och i svårare fall syrebrist till följd av att onormalt mycket syre åtgår när det organiska materialet bryts ned.

För biologisk produktion behövs tillförsel av kväve och fosfor i en viss inbördes relation. Vilket av närsalterna

som har störst betydelse för produktionen av bl. a. alger varierar mellan olika vattenområden beroende

på vilket ämne som förekommer mer sparsamt än det andra. Är det underskott på det ena av närsalterna mäste mer av detta tillföras för att algproduktionen skall öka. En ökning av det närsalt som finns i överskott ökar å andra sidan inte produktionen. Detta förhållande brukar uttryckas så att det närsalt som är i underskott är begränsande för produktionen. I Dalälvens vattensystem, liksom

i de flesta andra sjöar och vattendrag, finns kväve i betydande överskott. Den faktorn för bl. a.

begränsande algproduktionen är därför tillgången

på fosfor. För att begränsa förutsättningarna för eutrofiering i Dalälvens vattensystem är en minskad tillförsel av fosfor således den effektivaste åtgärden. Samtidigt kan konstateras att

32 Omedelbara åtgärder

bara förekommer lokalt inom Dalälvens avrinningseutrofieringsproblem område och inte alls i själva Dalälven.

av närsalter har ökat kraftigt i hela Östersjön.

Belastningen I Bottenhavet finns tecken på ökad eutrofiering, speciellt i kustområdena. Kustområdena har särskilt stor betydelse eftersom de fungerar som fällor för de närsalter som förs ut via vattendragen och tillförs från olika källor vid kusten.

djupvatten anses

Tilltagande problem med syrebrist i egentliga Östersjöns

till stor del vara orsakade av en ökad produktion av alger, som lett till ökad sedimentering av organiskt material (3). Gjorda mätningar tyder på att det med hänsyn till algproduktionens behov av närsalter råder balans mellan kväve och fosfor i Bottenhavet

medan mycket tyder på att det är underskott på kväve i egentliga Östersjön

tillförsel från Dalälven såväl av fosfor som kväve kan (17). En minskad därför för algproduktion i havet. Detta antas begränsa förutsättningarna gäller i särskilt hög grad kustområdena.

Enligt delegationens uppfattning bör en rad åtgärder för att reducera av närsalter till Dalälven komma till stånd. Delegationens utsläppen

är att sådana reningsåtgärder omedelbart skall vidtas som utgångspunkt är möjliga med bästa tillgängliga teknik.

Motivet är främst att minska för denna uppfattning angelägenheten

närsaltsbelastningen på Östersjön. Goda motiv finns också för att mins-

ka belastningen i Dalälven även om eutrofieringsproblem inte påvisats annat än lokalt inom tillrinningsområdet. De största utsläppen av närsalter från såväl industri och kommunala

sker längs sträckan Borlänge-Avesta. Deanläggningar som jordbruket

när legationen anser därför att denna region tidsmässigt skall prioriteras det gäller belastningsbegränsande åtgärder.

från kommunala reningsverk och industrier är dock Kväveutsläppen inte närmare kända. av utsläppssituationen som ut-

En kartläggning

ske i anslutning till gångspunkt för åtgärdsförslag bör enligt delegationen

som skall genomföras. Härvid bör också förslag den tillsynskampanj utarbetas beträffande villkor och kontroll med avseende på industrins och reningsverkens utsläpp.

enskilda och smärre gemensamma re- Vad gäller strandnära avlopp ningsanläggningar saknas närmare kunskap om utsläppen från dessa och

Delegationen menar att i vilken grad de bidrar till närsaltsbelastningen.

bör ta initiativ till att i samråd med kommunerna kartlänsstyrelserna

bör redovisas till delegationen i börlägga dessa frågor. Kartläggningen jan av år 1989.

Omedelbara åtgärder 33

Jordbruk

Intentionerna i de beslut riksdagen nyligen fattat med anledning av regeringens propositioner på de miljö- och jordbrukspolitiska områdena skall självfalllet fullföljas inom Dalälvens vattenområde. Delegationen anser att länsstyrelserna i samråd med lantbruksnämndema, kommunerna och LRFzs länsförbund skall upprätta handlingsplaner för att få ett sådant genomslag till stånd. Dessa planer bör redovisas för delegationen i början av år 1989.

Delegationen skulle se positivt på om man i detta arbete prövade även en högre ambitionsnivå än vad statsmakterna har lagt fast för Dalälvsområdet. Vid en sådan högre ambitionsnivå förutsätts en motsvarande ökning ske av det stöd som kan komma i fråga för åtgärder inom jordbruket.

Kommunala avloppsreningsverk

En rening som medför en fosforhalt understigande 0.5 mg/l uppnås redan i vissa kommunala reningsanläggningar i området. En sådan reningsgrad innebär en fosforreduktion i avloppsvattnet på upp till 95-97 %.

Delegationen föreslår att en fosforrening upp till denna nivå skall krävas för alla kommunala avloppsreningsverk.

De flesta reningsverk bör ha åstadkommit den nu förordade reningsgraden inom tre år. I vissa undantagsfall, t. ex. då en omfattande ombyggnad redan planerats något senare, bör åtgärderna vara genomförda inom fem år. Delegationen anser att länsstyrelserna i samråd med kommunerna skall upprätta ett handlingsprogram med denna målsättning som bör redovisas för delegationen i början av år 1989. I handlingsprogrammet förutsätter delegationen att förslag till omprövning av gällande tillstånd för ett antal reningsverk ingår och att fråga om prövning enligt miljöskyddslagen väcks när tillstånd inte finns.

De större reningsverk som inte har 95-97 °/o rening är följande. Krylbo, Avesta kommun, Kopparbergs (W) län Utsläppsvillkoren är enligt länsstyrelsen mycket liberala. Kommunen har för avsikt att få verket omprövat. Verket kan omprövas omgående med stöd av särskilt villkor i tillståndsbeslut. Borlänge, Borlänge kommun, W-län Fosforutsläppet är det näst största punktutsläppet till Dalälven. Driftoptimering pågår. Omprövning beräknas ske under 1989.

34 Omedelbara

åtgärder

Mora, Mora kommun, W-län

Anläggningen saknar tillstånd enligt miljöskyddslagen. En vattendom från 1969 är den legala bas på vilken verksamheten drivs. Björbo, Gagnef kommun, W-län

Tillstånd enligt miljöskyddslagen saknas. Verket har enbart mekanisk/ biologisk rening. Försök med simultanfällning pågår. Dala Floda, Gagnef kommun, W-län Tillstånd enligt miljöskyddslagen saknas. Gustafs, Säters kommun, W-län Enbart mekanisk/biologisk rening. Tärnsjö, Heby kommun, Västmanlands län

Koncessionsnämnden har nyligen prövat verksamheten. Industriellt av-

loppsvatten från Tärnsjö Ånggarveri AB som tillförts verket har medfört

kraftiga driftstörningar bl. a. på grund av vattnets krominnehåll. Avloppsverket är under ombyggnad och kromanvändningen kommer att upphöra vid garveriet. Österfärnebo och Gysinge, Sandvikens kommun, Gävleborgs län

Både reningsverket i Gysinge och i Österfärnebo fungerar idag dåligt. Sandvikens kommun har avsatt medel för utredning om ett nytt reningsverk i Gysinge till vilket även Österfärnebo skall anslutas. Den nya anläggningen beräknas vara färdig att tas i drift 1990.

Vissa uppgifter om utsläppsmängder m.m. för nämnda verk anges i nedanstående tabell.

Avloppsverk Anslutn. Beslut Villkor Utsläpp

pe fosfor kg fosfor Krylbo 20 000 KN 1974 1 mg 2 150 Borlänge 52 000 KN 1970 90 % 4 540 Mora 12 800 VD 1969 90 °/o 2 100

750 A SNV 69 - 460 Björbo

pe: Personekvivalenter KN: Koncessionsnämndsbeslut D: Dispens enligt miljöskyddsagen A Anmälan SNV: Naturvårdsverket LS: Länsstyrelse VD: Vattendom

Omedelbara åtgärder 35

Industri

Med utgångspunkt från vad som är möjligt med hänsyn till bästa tillgängliga teknik anser delegationen att samma krav bör ställas på industrier i fråga om fosforrening som enligt vad som sagts i föregående avsnitt bör ställas på kommunala reningsverk. Högst en halt av 0.5 mg/l i avloppsvatten bör alltså tillåtas.

Detta krav uppfylls enligt villkor meddelat av koncessionsnämnden när det gäller Domnarvet och kartongbruket i Fors. För Domnarvet gäller detta som målsättningsvärde under en prövotid till 1989 års utgång. Det är enligt delegationen angeläget att en noggrann kontroll sker av att villkoren uppfylls.

koncessionsnämndens beslut kan länsstyrelsen ge föreskrifter om Enligt omhändertagande av lakvatten från vedgården vid anläggningen i Fors. Delegationen anser att länsstyrelsen snarast bör överväga sådana före› skrifter. För Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge gäller enligt koncessionsnämndens beslut att halten fosfor i utsläpp inte får överstiga 2 mg/l eller motsvarande 43 kg/dygn som årsmedelvärde. Dessa villkor kan enligt beslutet

omprövas tidigast 1991. Enligt delegationens mening bör en omprövning om möjligt redan före år 1991 - ske med sikte på en utsläppshalt av högst 0,5 mg/l, motsvarande drygt 10 kg/dygn. Utan avbidan härpå bör dock åtgärder i samråd med länsstyrelsen påbörjas med målsättningen att få ned utsläppet till högst 35 kg/dygn som årsmedelvärde.

Sammanfattning

De åtgärder som har föreslagits i det föregående skulle leda till en inte obetydlig reduktion av fosfortillförseln till Dalälven.

Åtgärderna beträffande reningsverk och industri skulle innebära att de

utsläpp av fosfor som är orsakade av mänsklig verksamhet skulle minska med ca 15 °/o. Därtill kommer de minskningar av såväl fosfor- som kväveutsläpp vilka kan förutses bli resultaten av åtgärder i jordbruket.

Det kan finnas ytterligare åtgärder för att minska utsläppen av fosfor som är lika kostnadseffektiva. Men detta kan delegationen inte överblicka idag. När ett bättre kunskapsunderlag för åtgärder mot kväveutsläpp föreligger kan det också finnas anledning att jämföra utbytet av ytterligare åtgärder mot fosfor med sådana som riktar sig mot kväve. Slutligen bör framhållas att det beträffande eutrofiering av Gävlebukten kan finnas anledning att jämföra med vad man till samma kostnad som för föreslagna åtärder kan åstadkomma med insatser riktade mot utsläppen från Gävle kommuns reningsverk samt pappers- och massaindustrierna i kustområdet.

Program för fortsatta åtgärder 37

för fortsatta

Program åtgärder

av

Sanering gruvavfall

Gruvavfall förekommer i skilda former. Gruwarp är rester från äldre gruvhantering. Den består av tämligen grova stycken med hög metallhalt och stor benägenhet att laka ur metaller.

Slaggvarp är också äldre rester. Den har tillkommit genom rostning av malm. Genom rostningen har svavelhalt och urlakningsbenägenhet minskat.

Kisbränder härrör från beredning av svavelkismalm för framställning av jämslig (kulsinter) samt svavelsyra. Avfallssand är en rest från modern gruvhantering. Den är finfördelad. Metallhalten är visserligen låg, men på grund av konsistensen och den stora förekomsten lakar ändå mycket metall ut från sanden. Gruvavfall finns på många ställen inom Dalälvens avrinningsområde, men de ojämförligt största förekomsterna finns i Falu- och Garpenbergsområdena.

I Falun finns alla typer av gruvavfall. Stora delar av gruvavfallet i Falun ligger upplagt i högar. Avfallssand läggs dock i allmänhet i s. k. sandmagasin. Stora mängder avfall har också använts som utfyllnads- och grundläggningsmaterial. Så t. ex. är Falu stad till stor del byggd på gruvavfall och vissa vägar och järnvägsbankar består till stor del av gruvavfall. Inom Garpenbergsområdet finns gruvavfall främst i form av slaggvarp och avfallssand. Tidigare förekom även avsevärda mängder gruwarp men huvuddelen av denna (närmare 300 000 ton) har omanrikats varför nu endast små mängder återstår. Förekomsten av olika former av gruvavfall i Falu- och Garpenbergsområdena framgår av de två kartskisserna på s. 00 och s. 00.

Avfallsupplag som medför föroreningar är, oavsett om driften har upphört eller inte, en pågående miljöfarlig verksamhet i miljöskyddslagens mening. Ansvaret för att komma till rätta med sådana föroreningar ligger främst på den som utövar eller har utövat driften av den verksamhet som har gett upphov till avfallet. Om ansvar av praktiska skäl inte längre kan utkrävas - kan t. ex. ha blivit försatt i konkurs - av-

företaget pekar göranden av regeringen mot att det i stället blir markägaren som är ansvarig för att saneringsåtgärder vidtas. Huruvida någon skall åläggas att vidta åtgärder för att eliminera föroreningsutsläppen skall emellertid också bedömas mot bakgrund av de skälighetsregler som finns i miljöskyddslagen.

38 Program för fortsatta åtgärder

METALLBALANS RUNN 1982-83

Koppar Bly Zink Kadmium

r kg/år ton/år kg/år

5 150 700 870 \

Ealuån (tillopp 3

2 Z Ovriga tillopp R I p

I,

GRUVAVFALL | FALUN ”///, asaveeo Manx

Program för fortsatta åtgärder 39 METALLBALANS GRUVSJÖN 1982-83

d / x

Ilshyrts/ön \\\\\*“ \ \\\\\\\\\\\\\\\\ \\x\\ .»:\\\\\\\\ \ v.. B \

GRUVAVFALL I GARPENBERGSOMRÅDET

40 Program åtgärder

för fortsatta

Delegationen konstaterar mot denna bakgrund att miljöskyddslagen

ger svar på frågan vem som i princip är ansvarig för att vidta åtgärder för

att förhindra att utlakning av föroreningar sker från alla de upplag av gruvavfall som finns. Delegationen anser emellertid det varken möjligt

eller lämpligt att nu göra de skälighetsbedömningar som behövs för att

klarlägga i vad mån detta principiella ansvar kan utkrävas i olika en-

skilda fall. En sådan bedömning måste anstå till dess att tekniska och andra förutsättningar för saneringsåtgärdena närmare har klargjorts.

Inom naturvårdsverket pågår ett forskningsarbete inriktat på att finna lämplig teknik för täckning av gruvavfallsupplag. Täckningen syftar till att hejda utlakning av metaller. För Dalälvsdelegationens räkning gavs möjlighet att i anslutning till detta arbete under våren 1988 särskilt studera metoder för sanering av gruvavfall inom Faluområdet. Härvid skulle även andra metoder än täckning studeras.

Detta arbete har på uppdrag av delegationen utförts av Statens Geotekniska Institut, SGI, (ansvarig: Tom Lundgren) och redovisades i slutet av maj i form av en förstudie. Förstudien tas in i sin helhet i bilagedelen.

Det framgår av förstudien att det finns andra metoder att åtgärda gruvavfall än att täcka med tätande och skyddande material, t. ex. genom oman-

(avfallet används på nytt för metallframställning, vilket i vissa fall rikning kan vara kommersiellt befogat men i andra fall inte), genom omhändertagande av lakvatten, genom deponering under vatten (t. ex. i gamla gruvhål)

av isoleringsmaterial. Den senare metoden kan eller genom injektering användas t. ex. där gruvavfall finns som grundmaterial för byggnader eller anläggningar.

I förstudien konstateras att länshållningsvatten från Falu gruva sedan någon tid renas i det kommunala reningsverket och att detta reducerat bidraget från en av huvudkällorna inom området. (Enligt vad delegationen erfarit är det osäkert hur stor denna reduktion i praktiken blir). Det sägs dock att för en långsiktig och total reduktion av metallbelastningen från gruvan krävs kompletterande och mera definitiva lösningar.

Förstudien visar vidare att det övriga metallutslâppet i Falun sannolikt härrör från en mängd spridda och i många fall små källor där förutsätt-

för motåtgärder varierar. De berörda avfallstypernas vittrings- och ningarna

är olika liksom deras mäktigheter och åtkomst. Vidare lakningsegenskaper pekas på att det finns antikvariska intressen att bevara vissa avfallshögar.

av resultaten av förstudien anser delegationen att det Mot bakgrund

för att åtgärda de stora utsläppen av går att nu lägga fast en strategi

metaller från gruvavfallen i Faluområdet. I en sådan strategi ingår följande fyra element

att omanrika så stora delar som möjligt av den gruwarp som finns vid

Falu gruva (Stora Stöten)

att samla ihop och täcka eller deponera under vatten delar av återstående och åtkomliga deponier av gruv- och slaggvarp att skärma av det gruvavfall som finns under stadsbebyggelsen att samla upp lakvatten för rening.

Program för fortsatta åtgärder 41

Innan olika åtgärder och lämpliga kombinationer av dessa i enlighet med denna strategi kan genomföras måste kompletterande undersökningar göras av de tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna

att omanrika gruvvarp

att skärma av de fyllningar av slaggvarp som finns under stadsbebyggelsen

att samla upp och rena lakvatten mot bakgrund av erfarenhetena från den rening av gruvvattnet som nyligen har påbörjats i Främby reningsverk.

Vidare behöver närmare studeras vilket gruvavfall som med hänsyn till alternativa åtgärder samt till de hydrologiska förhållandena och riskerna för utlakning behöver och lämpligen kan sammanföras och täckas eller deponeras under vatten.

Delegationen föreslår att kompletterande undersökningar genomförs i enlighet med det nu anförda. Härför torde behövas ca ett halvt år.

Vad beträffar Garpenbergsområdet har detta inte studerats på samma sätt som Faluområdet.

anser dock att förstudien i tillämpliga delar kan ligga till Delegationen

för också för Garpenbergsområdet. Boliden Mineral AB, grund åtgärder som äger huvuddelen av området, har efter diskussioner med delegationens ordförande och sekretariat en undersökning av tekniska och andra

gjort

för att sanera Garpenbergsområdet. Undersökningen redoförutsättningar visades i ett så sent skede att delegationen inte kunnat ta ställning till den i denna rapport.

inom Dalälvens avrinningsområde

Tillsynskampanj

Som något närmare utvecklas i rapportens slutavsnitt om delegationens fortsatta arbete kommer delegationen att verka för att all miljöfarlig verksamhet i Dalälvsområdet, om så behövs med hänsyn till miljöförhållandena, prövas resp. omprövas av tillståndsmyndigheterna.

Tillräckligt underlag för erforderliga ställningstaganden finns inte i dag. Det har klart framkommit under delegationens kontakter med myndigheter, kommuner och företag.

När det gäller åtgärder för att minska fosforutsläpp har delegationen dock kunnat ange förhållandevis konkreta rekommendationer. Men i fråga om utsläpp av kväve samt av metaller och kemikalier behövs mer kunskap för rekommendationer om åtgärder.

Enligt 38 § miljöskyddslagen skall naturvårdsverket, länsstyrelserna och - i ökande omfattning - kommunerna utöva tillsyn över miljöfarlig verksamhet. Underlag för tillsynen erhålls bl. a. från de kontrollprogram som upprättas med anledning av meddelade tillstånd.

42 Program för fortsatta åtgärder

Naturvårdsverkets roll i tillsynsverksamheten i att

består huvudsakligen ge råd och anvisningar för tillsynen. Verket bedriver även aktiv tillsyn ute på fältet. Detta sker oftast i form av tillsynskampanjer där vissa industribranscher eller anläggningstyper besöks tillsammans från

med personal länsstyrelsen och kommunen och ingående kontrolleras med avseende på produktionen, efterlevnaden av villkor i tillståndsbeslut,

kontrollprogrammens uppläggning och aktualitet m.m.

Efter överläggningar som delegationen har haft med naturvårdsverket

och länsstyrelserna har naturvårdsverket valt Dalälvsområdet för ge-

nomförande av en särskild tillsynskampanj. Kampanjen avses pågå un-

der ett år och omfatta i princip alla typer av miljöfarlig verksamhet inom området.

Som en del av tillsynskampanjen kommer att ingå en kartläggning

användningen och hanteringen av miljöfarliga kemikalier. Detta arbete

antas bli omfattande. Delegationen föreslår att expertis inom kemikalie-

området, till en beräknad kostnad av 2 milj. kr, ställs till förfogande härför.

Resultaten av tillsynskampanjen skall ligga till grund för delegationens

och miljömyndigheternas ställningstaganden till vilka verksamheter som bör omprövas resp. prövas. Detta bör vara avslutat inom ca 1.5 år.

Delegationen anser det angeläget att innehållet

i de befintliga

kontrollprogrammen ses över mot bakgrund av de erfarenheter som vinns i tillsynskampanjen.

Kampanjen bör drivas på sådant sätt att påträffade brister beträffande

exempelvis kontrollprogram eller villkor i tillstånd enligt miljöskyddsla-

gen kan bli föremål för åtgärder redan under pågående kampanj. Sålun-

da bör resultatet av arbetet kunna läggas till grund dels för fortlöpande

rekommendationer från delegationens sida till prövning av hittills oprö-

vad verksamhet och omprövning av gällande villkor, dels för sådana prövningsbeslut hos miljömyndigheterna. De nuvarande kontrollprogrammen är delvis ofullständiga.

Så t. ex. ger driften vid olika anläggningar ofta upphov till föroreningar i form av kemikaliespill, rengöringsprodukter, vattenreningskemikalier o.dyl. som tillförs avloppsvattnet men inte omfattas av kontrollprogrammen. Vidare ger sådana samlingsanalyser av halten kemiskt eller biokemiskt oxiderbar organisk substans, suspenderat material, grumlighet, konduktivitet, m. fl. som kontrollprogrammen ofta omfattar inte en tillräckligt klar bild av de miljöstörningar som kan förorsakas av utsläppen. En kontroll mera inriktad på specifikt miljöstörande ämnen är därför önskvärd. Även toxicitetstester bör i ökad utsträckning utföras. Det är också väsentligt att utsläppskontrollen harmonierar med recipientkontrollen så att effekter på vattenkvaliteten av förekommande utsläpp kan utvärderas.

Kemikalieinspektionen har ansvaret för att följa kemikalieanvändningen i landet. Dess huvuduppgift är inriktad på företag som tillverkar

och säljer

Program för fortsatta åtgärder

kemiska produkter. Inspektionen har också till uppgift att stödja regionala och lokala tillsynsmyndigheter.

Kemikalieinspektionen har förklarat sig vilja medverka i den del av kampanjen som avser kemikaliefrågor genom att med denna samordna en planerad försöksverksamhet för en effektivare kemikaliekontroll.

(Kemikalieinspektionen uppger att en förutsättning för den planerade en försöksverksamheten är att särskilda medel ställs till förfogande.) Även statens räddningsverk har förklarat sig vilja medverka

i tillsynskampanjen. Räddningsverket har det centrala ansvaret

för befolkningsskydd och räddningstjänst. Ansvaret innefattar dels samordning,

dels tillsyn av åtgärder för att förebygga, begränsa och hindra skador på människor, egendom och miljö vid olyckshändelse eller överhängande fara för olyckshändelse. Arbetet bedrivs i samverkan med de centrala, och

regionala lokala instanser som har det operativa ansvaret för räddningsåtgärder.

Genomförandet av tillsynskampanjen bör

och kemikalieinventeringen ske på grundval av ett program som upprättas i samarbete mellan naturvårdsverket, kemikalieinspektionen, räddningsverket, länsstyrelserna, anlitad konsult och Dalälvsdelegationen.

Programmet bör belysa frågor angående kampanjens och inventeringens organisatoriska och tekniska uppläggning, ansvarsfördelning mellan parterna, urval av

anläggningar, redovisningssätt och tidplan för arbetenas genomförande.

Naturvårdsverket, som har huvudansvaret för tillsynskampanjen, kommer att redovisa ett slutligt förslag till program

till Dalälvsdelegationen senast den 1 oktober 1988.

Informationssystem Dalälven

För att fullfölja sitt uppdrag att föreslå miljöförbättrande ågärder för Daläven och följa upp effekterna av vidtagna åtgärder behöver Dalälvsdelegationen samla in och analysera uppgifter om orsakerna till olika föroreningar och föroreningarnas effekter på vattenkvaliteten i Dalälven.

Av den tidigare redovisningen har framgått att det kunskapsunderlag som i dessa avseenden har funnits tillgängligt har begränsat räckvidden av de överväganden som det varit möjligt för delegationen att göra i denna rapport. Tillgängliga uppgifter är ofullständiga och i många fall är de svåra att använda därför att de inte är jämförbara. De uppgifter som finns är dessutom spridda på många håll. Vidare finns inte analys- och simuleringsmodeller, som är anpassade för Dalälven, för att bedöma olika åtgärders effekter på vattenkvaliteten. För delegationens fortsatta arbete är det av stor vikt att kunskapsunderlaget kompletteras och att möjligheterna att använda insamlade uppgifter blir bättre. Delegationen har därför funnit det angeläget att ta initiativ till ett utvecklingsarbete för att förbättra kunskapsförsörjningen vad gäller

i Dalälvsområdet och därvid använda ADB-teknik miljöförhållandena Informationssystem Dalälven.

En särskild arbetsgrupp har biträtt delegationen och dess sekretariat med

44 Program för fortsatta åtgärder

att arbeta fram ett underlag för ett sådant l arbets-

utvecklingsarbete.

gruppen har ingått företrädare för naturvårdsverket, SMHI och lantmäteriverket. som är de centrala myndigheter som främst har ansvar för uppbyggnad och samordning av det kunskapsunderlag som det här är frågan om och som också har erfarenheter av att använda ADB-teknik i detta sammanhang. Arbetsgruppens analys av behov och förutsättningar beträffande ett för Dalälven samordnat informationshanteringssystem liksom arbetsgruppens förslag till fortsatt arbete för att bygga upp ett sådant system presenterades för delegationen i början av juni i form av en förstudie. Förstudien i sin helhet redovisades i rapportens bilagedel. Arbetsgruppens förslag kan sammanfattas så att den datainsamling som sker och de databaser som finns hos olika huvudmän skall användas, men att nuvarande datainsamling behöver kompletteras och att en bättre samverkan och samordning behöver ske mellan olika huvudmän så att data skall kunna hämtas från olika databaser och att data från olika databaser skall kunna bearbetas tillsammans. Arbetsgruppen konstaterar att ett informationshanteringssystem för Dalälven inte bara skulle kunna tillgodose de behov Dalälvsdelegationen har. Det skulle även kunna tillgodose behov hos olika miljöövervakande myndigheter och andra intressenter inom Dalälvens avrinningsområde. Dessutom skulle erfarenheterna av detta arbete kunna vara till nytta för utvecklingen av informationsssystem för andra vattenområden. Delegationen föreslår att de förslag som har lämnats av arbetsgruppen läggs till grund för ett fortsatt arbete med att utveckla ett informationshanteringssystem för Dalälven. Arbetsgruppens förslag behöver dock fördjupas. Det är härvid angeläget att närmare klarlägga hur det befintliga kunskapsunderlaget och innehållet i de databaser som finns och planeras kan kompletteras successivt för att tillgodose delegationens behov. Det är särskilt angeläget att utvecklingen av ett informationshanteringsssystem för Dalälven kan samordnas med det arbete som pågår inom naturvårdsverket med att utveckla en för landet gemensam databas (KRUT) för bl. a. de uppgifter som samlas in för kontroll av utsläpp från miljöfarliga verksamheter som prövas enligt miljöskyddslagen och effekterna av dessa utsläpp i recipienten. Det är också angeläget att samordning sker med det arbete som har påbörjats med ett samordnat recipientkontrollprogram inom ramen för ett för Dalälven gemensamt vattenvårdsförbund. Delegationen föreslår att det för det fortsatta arbetet utarbetas ett detaljerat program, som innehåller tidsplaner och kostnader

samt förslag till ansvarsfördelning för olika steg i en successiv uppbyggnad av ett informationssystem för Dalälven. Enligt delegationen bör ett sådant program kunna färdigställas under innevarande år.

fortsatta arbete

Delegationens

Redan tillkomsten av delegationen och dess kontakter med myndigheter, kommuner och företag har lett till ökade aktiviteter hos dessa.

Som har utvecklats i det föregående har delegationen som målsättning för sitt arbete att åstadkomma så stora reduktioner av miljöfarliga utsläpp som är möjliga med bästa tillgängliga teknik. Delegationen skall vidare verka för att få till stånd åtgärder som svarar mot krav på så långt möjligt opåverkad Vattenkvalitet i Dalälven och därmed driva fram en utveckling av teknik och metoder som är mer miljövänliga än dagens.

En sådan målsättning torde medföra att all verksamhet som är ägnad att påverka vattenkvaliteten prövas så vitt avser tillstånd och villkor. För varje prövad verksamhet måste övervägas huruvida omprövning skall utföras redan innan den i gällande beslut förutsatta prövotiden har gått ut. Delegationen skall medverka till att de berörda miljövårdande myndigheterna skall kunna med kraft geomföra dessa uppgifter. Delegationen kommer att stödja tillstånds- och tillsynsmyndigheterna genom att bedriva fortsatt kunskapsinhämtning samt genom att föreslå tillstånds- och tillsynsmyndigheter att ompröva tillstånd och villkor och att tillståndspröva icke prövad verksamhet. Delegationen kommer också att följa upp och utvärdera resultaten av vidtagna åtgärder. Detta förutsätter en intensiv och grundlig genomgång av all miljöpåverkande verksamhet i Dalälvsområdet med avseende på utsläpp, på gällande tillstånd och villkor samt på förutsättningar för åtgärder i tekniskt och ekonomiskt avseende för en skärpning av uppställda krav. Vad som nu sagts gäller naturligtvis i tillämpliga delar även oprövad verksamhet.

Den tillsynskampanj som naturvårdsverket i samarbete med bl. a. Dalälvsdelegationen inom kort påbörjar kommer att tjäna ett sådant syfte. Sanering av gruvavfall kommer inte att omfattas av tillsynskampanjen. Denna fråga skall behandlas i en särskild utredning. Denna skall, som tidigare har nämnts, avse att på grundval av den förstudie som har redovisats och i enlighet med ett särskilt program arbeta fram förslag till saneringsåtgärder.

I vad mån de 100 Mkr som har ställts till delegationens förfogande för saneringsåtgärder skall användas för åtgärder som föranleds av tillsynskampanjen eller av ett kommande åtgärdsprogram för sanering av gruvavfall kan och bör inte bedömas för närvarande.

46 Delegationens fortsatta arbete

Inte heller de administrativa formerna för användning av dessa medel bör läggas fast nu. Såvitt delegationen kan bedöma kan olika former för användningen av pengarna tänkas. Så t. ex. kan delegationen träffa överenskommelse med t. ex. en kommun skall att ett visst saneringsarbete genomföras i kommunens regi. Kommunen presenterar

underlag för projektet och på grundval av kostnadsberäkningarna i ett sådant underlag lämnar delegationen ett bidrag till projektet.

Delegationen kan möjligen också själv administrera ett saneringsprojekt. Det blir då delegationen som tar fram underlaget och i det fallet själv svarar för kostnaden. Också andra former kan tänkas.

Som framhållits i flera sammanhang i det föregående ett stort

föreligger behov av samordning, komplettering och fördjupning av kunskaperna om miljötillståndet i Dalälvsområdet. Det av delegationen föreslagna projektet rörande ett informationshanteringssystem för Dalälven bör därför

genomföras. Tillskapandet av ett vattenvårdsförbund för Dalälven som aktualiserats i anslutning till delegationens inledande arbete bör snarast komma till stånd. Delegationen tillskyndar tillskapandet av ett sådant förbund. I och med att delegationen nu har avslutat ett intensivt arbetsskede förskjuts under en tid tyngdpunkten i arbetet från delegationen och dess sekretariat till myndigheterna. föreslås dessutom bli Vissa arbetsuppgifter utförda utanför i särskilda -

delegationen projekt tillsynskampanjen, gruvavfallsprojektet och projektet Informationssystem Dalälven. Arbetsuppgifterna för delegationen och dess sekretariat blir därför under den närmaste tiden huvudsakligen och delta i att följa arbetet hos myndigheterna projekten. Först efter någon tid blir det aktuellt för delegationen att ta ställning till i vad mån delegationen för sin del vill rekommendera omprövningar av tillstånd och villkor, bl. a. med utgångspunkt i de resultat som kommer fram i tillsynskampanjen. Ställningstaganden till gruvprojektet och projektet Informationssystem Dalälven ligger också ett stycke fram i tiden. Det sagda betyder att delegationens sekretariat övergångsvis kan minska något. Men under 1989 inträder en ny intensiv arbetsperiod som kommer att kräva ökade resurser hos delegationen och även ökade arbetsinsatser från delegationens egen sida.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

EE?

E83

Dir l987:57

Åtgärdsprogram för Dalälven

l)ir. 1987:57

Beslut vid regeringssammantråide l9X7-l I-2(›

Chefen för miljfü-och energidepzirtementet. statsradet Dahl. anför.

Mitt förslag

Jag föreslar att en delegation tillkallas för att utarbeta ett åtgärdsprogram för att rena Dalälven inom ll) ar. Delegationen skall föresla och initiera atgärder för att minska tillförseln av föroreningar till älven. Det är framför allt aterställningszirbeten vid äldre gruvupplag som är nödvändiga för att man skall kunna minska tillförseln av metaller till Dalälven. Även tillförsel av närsalter. stabila organiska ämnen och (ilja skall begränsas. Jag kommer att i annat sammanhang hemställa att regeringen föreslar riksdagen att anvisa medel för de miljöförbättrande atgärder som delegationen skall besluta om. Delegationens uppdrag vad gäller fördelning av medel till áiterståillningsprojekt gäller med förbehall för riksdagens beslut.

Problembeskrivning

Gruvor samt järn-och stalverk inom Dalälvens avrinningsomrâtde har paverkat och påverkar älven genom stora utsläpp av metaller. Gruvorna och deras avfallsupplag utgör de största källorna till sadana metallutsläpp. Framför allt har utlakningen av zink och kadmium fran gruvupplzigen medfört betydande paverkan pä miljön. eftersom dessa metaller genom sin lattrörlighet sprids över stora omraden. Zink- och kadmiumhzilterna i Dalälvens mynning är högre än i nagon annan svensk alvmynning. lnom Dalälvens vattenomraçle finns (acksä annan industriell verksamhet. t. ex. skogsindustrier. som medför negativ inverkan pa älven. LJtsläpp fran kommunala reningsverk och läckage av gödningsåimnen och kemikalier som

48 Bilaga 1

används i skogs- och jordbruket medför likaså miljöproblem. Fosforhalterna i Dalälven överskrider den naturliga nivån med mer än 50% redan uppströms Borlänge. Fosforhalten längre ner i älven ökar sedan ytterligare, främst på grund av utsläpp från pappersbruk.

Nödvändiga åtgärder

Ett arbete med att förbättra miljöförhållandena i Dalälven bör genast sättas i gång. Det bör omfatta en rad olika åtgärder. Som underlag för arbetet bör det under ett inledande skede göras en kunskapssamm-anställning. De utsläpp från industriell och kommunal verksamhet som påverkar Dalälven bör inventeras och informationen sammanställas. Även läckage och utsläpp från områden där förorenat material finns deponerat, framför allt gamla

liksom från jord- och skogsbruk bör uppskattas. Tidigare utgruvupplag, förda mätningar av ntiljtâförhållandena i älven och den kunskap i övrigt som finns om vilken skadlig miljöpåverkan som olika föroreningar har medfört bör sammanstüllas. Sammanställningarna skall kunna utgöra underlag för förslag till angelägna åtgärder.

Åtgärdsprogrammet kan komma att innehålla bl. a. följande delar.

En viktig del av âterställningsarbetet kommer att bli åtgärder vid gamla upplag av gruvavfall. Dessa skall främst syfta till att minska den utlakning av metaller som sker från upplagen med regnvattnet.

Totalt kan mcdelsbehovet för saneringsåtgärder beräknas uppgå till 100 milj. kr. under en tioårsperiod. Medlen bör främst utnyttjas för återställningsätgärder i de fall det inte finns någon som är skyldig att svara för att sådana åtgärder genomförs. Medlen bör också till en mindre del få utnyttjas för undersökningar och utredningar som bedöms nödvändiga som beslutsunderlag eller för att följa upp åtgärder. Medlen bör inte utnyttjas för återställningsåtgärder som någon redan har ålagts att utföra.

En inventering av kemikalicanvändningen inom industrin. framför allt pappersindustrin och järnverken, bör genomföras. l samband därmed bör det göras en bedömning av kemikaliernas miljöfarlighet. Frågan om övergång till mindre miljöfarliga kemikalier kan tas upp av tillsynsmyndigheterna enligt kemikalie-och miljöskyddslagstiftningen.

En fråga som särskilt bör uppmärksammas är industriavlopp som är anslutna till de kommunala reningsverken och som innehåller metaller och andra ämnen som kan påverka driften i och utsläppen från dessa reningsverk. Omprövning av villkor enligt miljöskyddslagen (1969:387) kan bli aktuell. liksom intensifierade tillsynsuppgifter för sådana verksamheter som bedöms

Bilaga I 49

ha alltför stor skadlig inverkan på Dalälven. I detta arbete bör särskild uppmärksamhet ägnas åt järn- och stålverk samt skogsindustrier med tillstånd som är äldre än tio år.

Resultatet av genomförda åtgärder bör fortlöpande följas upp genom undersökningar av miljöförhållanden i Dalälven. De undersökningsprogram som redan löper bör utnyttjas.

Uppdraget

För att genomföra de åtgärder som behövs för att förbättra miljöförhållandena i Dalälven bör en särskild delegation tillsättas. Delegationens uppdrag bör vara att - mot bakgrund av utsläppskarteringar och inventeringar av användningen av kemikalier samt beskrivningar av miljöförhållanden föreslå miljöförbättrande åtgärder och initiera genomförande av dessa

- sammanställa underlag som underlättar myndigheternas arbete med tillsyn och omprövning av villkor enligt miljöskyddslagen - besluta om fördelning av statliga medel till angelägna återställningsåtgärder

- en gång om året till regeringen redovisa delegationens arbete, av myndigheterna vidtagna åtgärder. resultatet av åtgärderna avseende utsläppsminskningar och miljöförbättringar samt planerat fortsatt arbete.

Delegationen bör före den l juli 1988 till regeringen redovisa en arbetsplan med uppgifter om angelägna åtgärder. Härvid bör beaktas att den beräknade kostnadsramen om 100 milj. kr. avses täcka åtgärder under en tioårsperiod. Delegationen bör också föreslå hur medlen administrativt skall hanteras. Delegationen bör under arbetets gång samråda med berörda myndigheter, kommuner och organisationer. Delegationen bör vara oförhindrad att föreslå ändringar i lagstiftningen samt peka på behovet av andra föreskrifter för Dalälven.

För delegationen gäller regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för miljö-och energidepartementet att tillkalla en delegation med högst 10 ledamöter - omfattad av kommittéförordningen (1976: l 19) - med uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram för Dalälven m.m. i syfte att förbättra miljöförhållandena i Dalälven,

50 Bilaga 1

att utse en av ledamöterna att vara ordförande.

att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde ät delegationen. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att de administrativa kostnaderna för delegationen skall belasta fjortonde huvudtitelns utredningsanslag.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Miljö-och energidepartementet)

Bilaga 2

ÄMNESBALANSER

Zink . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 Kadmium . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 Fosfor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65

sou 1988:34 2 53

Bilaga

Metaller

Metaller är grundämnen och bryts inte ned i miljön. Förekomst av giftiga metaller måste därför alltid ses som en miljörisk.

I Dalälven förekommer främst bly, kadmium, koppar, zink, järn, mangan, krom, nickel och kvicksilver. Halterna i vattnet av dessa metaller, utom krom, nickel och kvicksilver, mäts vid PMK-stationerna (naturvårdsverkets program för kontroll av miljökvalitet) (66). Av de kända metallerna i Dalälven anses allmänt sett bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink på grund av sin giftighet medföra de största riskerna för miljön. Exponering av giftiga metaller kan vid höga halter medföra fysiologisk stress hos fiskar och risk för skelettskador. Genom benägenheten att an-

orsarikas i organismer kan vissa metaller, bl. a. kadmium och kvicksilver, ka skador även på människor som konsumerar exempelvis fisk med höga metallhalter.

Hur metaller transporteras och sprids i vattensystemet avgörs bl. a. av i vilken form de förekommer. Det är också en metalls förekomstform i högre grad än dess totalhalt som är avgörande för eventuella effekter i vattenorganismer. Med förekomstform menas metallens kemiska tillstånd, t. ex. som fn jon eller som bunden till andra ämnen. Metallen kan också vara fysikaliskt adsorberad till partiklar eller associerad till exempevis järnföreningar.

Skillnaderna är stora mellan olika metallers förekomstform och därmed rörlighet i miljön. Av de metaller som släpps ut i Dalälven binds bly, koppar, och krom relativt hårt till bottensediment. Detta innebär att utbredningen av de områden som påverkas av ett punktutsläpp växer långsamt. Å andra sidan kan höga halter succesivt byggas upp i sedimenten.

Av de metaller som finns i Dalälven är zink, kadmium och nickel relativt lättrörliga. Utsläpp av dessa metaller sprids därför lätt över stora vattenområden.

Mätningar i sediment från Östersjöns djupområden tyder på väsentligt

ökade belastningar under senare delen av 1900-talet av särskilt kadmium och kvicksilver, men även av bly, zink och koppar. Det är dock osäkert i

vilken grad halterna i Östersjövattnet, som mestadels är låga, är förhöjda jämfört med bakgrundsnivåerna (3). Metallbelastningen i Östersjön torde

dock i allmänhet vara större än i Västerhavet.

Vid en samlad bedömning av risken för miljöeffekter måste olika organismers upptagningssätt av metaller beaktas. Förhöjda halter av metaller i

54 Bilaga 2

suspenderat material och sediment bidrar till upptagningen hos filtrerande och sedimentätande organismer, samtidigt som dessa i sin tur bidrar till höga halter hos högre organismer, bl. a. fisk. Även om halten av enskilda metaller var för sig är låg och i sig inte skadlig, så kan den samlade påverkan av flera metaller bli kritisk. (3)

Zink

Risker och effekter Den enskilda zinkjonen kan i stor utsträckning förekomma i fri form i vattnet. Zink är emellertid också en nyckfull metall. I några svenska metallbelastade sjöar har observerats hur stora mängder zink fastläggs temporärt i bottensedimenten för att under vissa förhållanden åter frigöras och transporteras vidare - ett fenomen som bör beaktas vid transport- och balansräkningar (15).

Zink finns aldrig som enda metall i ett vattenområde. Metallerna, liksom andra ämnen, kan, som antytts inledningsvis, förstärka eller försvaga varandras effekt. I en litteraturgranskning från 1984 över dessa fenomen konstateras att olika metallblandningars effekt på vattenorganismer ger en splittrad och mångtydig bild (15). I vissa fall tenderar zink att lindra effekten av andra samtidigt förekommande giftiga metaller, i första hand kadmium och bly. Det finns dock uppgfter om att zink i andra fall kan förstärka effekten. Zink tillhör den grupp av metaller som är nödvändiga för det biologiska livet. Dessa metaller sägs vara essentiella. Det innebär att organismerna, som kräver ett visst tillskott av dessa metaller, har utvecklat vissa mekanismer för att i normala fall reglera upptag och utsöndring av metallerna i fråga. Detta innebär att dessa metaller är mindre giftiga än icke essentiella metaller som vid exponering i miljön enbart medför giftverkan, exempelvis kadmium. Även essentiella metaller kan dock i höga koncentrationer vara mycket giftiga.

Zinkens giftighet i vattenmiljö är i hög grad beroende också av andra omgivningsfaktorer. Ökad hårdhet hos vattnet (halten kalcium och magnesium), ökad mängd organiskt material och suspenderade ämnen liksom ökad fosforhalt, natriumhalt och salthalt minskar metallens giftighet medan minskad syrehalt ökar giftigheten. Vissa typer av kemikalier (xantater), som bl. a. används vid anrikning av sulfidmalmer har vid försök med alger och fisk medfört en avsevärd ökning av zinkens giftighet.

I flodernas mynningsomåden och marina miljöer varierar zinkens förekomstformer i hög grad med vattnets salthalt. Andelen metall i jonform minskar vid övergång från sött vatten till marin miljö vilket gör den mindre giftig.

Halten zink i blåstång i havsområdet utanför Dalälvens mynning har nyligen undersökts (55). Halterna har jämförts med förhållandena i södra

Bilaga 2 55

Bottenhavet, från Hudiksvall och söderut till och med Stockholms skärgård. Zinkhalten var tre gånger högre än vid den referenslokal som användes. En möjlig förklaring till de höga halterna antogs vara påverkan från bl. a. Dalälven.

Vid en annan undersökning har förekomsten av bl. a. zink i blåmussla studerats längs Sveriges södra Bottenhavskust och Stockholms skärgård (55). Zinkhalterna var två gånger förhöjda jämfört med en referenslokal på västkusten. Zink uppvisade de högsta värdena i området söder om Gävlebukten och i norra Stockholms skärgård. Halterna minskade söderut i skärgården till en nivå som motsvarade den norr om Gävlebukten. Detta antogs indikera en påverkan av de stora mängder zink som via Dalälven tillförs Gävlebukten.

Bidrag av zink till Bottenhavet

Dalälven är den Norrlandsälv som ger den kraftigaste belastningen på Bottniska viken såväl vad gäller den totala mängden tillförd zink som tillskottet per ytenhet avrinningsområde. Under perioden 1982-1986 har

årsmedelhalten zink varit 52 ;rg/l vid Älvkarleby enligt mätningar vid PMK-

stationen där (66). En sådan haltnivå betraktas i naturvårdsverkets förslag till bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag som ”hög halt (30- 100

ug/l) (61). Zinkhalten i Östersjöns vatten har bestämts vid totalt 123 statio-

ner. Vid ca 90 av dessa låg zinkhalten inom intervallet 1.5-3.5 jLg/l. (15).

Åren 1982-1986 transporterades vid Älvkarleby genomsnittligt 691 ton

zink per år. Det motsvarar 26.9 kg zink per kmz avrinnningsområde och år. För jämförelse med övriga Norrlandsälvar redovisas följande tabell ur en

rapport från Åtgärdsgrupp Nord. Materialet avser år 1985 (31).

Transport Arealkoefficient

Tillförsel från naturliga” källor

Bestämning av bakgrundshalter för metaller är förknippad med avsevärda problem. Äldre mätvärden måste alltid betraktas med stor skepsis på grund av att proven kan ha förorenats i samband med provtagning och analys. Stora förbättringar har skett i detta hänseende under det senaste decenniet (61).

Vid en bedömning av bakgrundsvärden kan man ifrågasätta om långväga, luftburen nedfallspåverkan skall ingå. Ett nedfallspåverkat bakgrundsvärde benämns typvärde, dvs. ett värde som är typiskt för ett område.

56 Bilaga 2

Mätningar inom ett lokalt opåverkat område i Dalarna samt inom andra mer eller mindre opåverkade områden har resulterat i att naturvårdsverket rekommenderat att typvärdet för bakgrundshalten av zink i hela Dalälvens avrinningsområde sätts till 5 ;tg/l (61). Ett verkligt bakgrundsvärde för en av mänskliga aktiviteter helt opåverkad Dalälv skulle ligga ytterligare något lägre. Typvärdet skall ses som ett centrumvärde kring vilket den verkliga koncentrationen kan variera.

Antropogena bidrag

Som redovisats i det föregående svarar den vid Älvkarleby uppmätta halten

av 52 pg zink per liter mot en transport av 691 ton/år. Genom att dra ifrån den del av transporten som motsvaras av typvärdet 5 ;tg/l för bakgrundshalten erhålls ett av mänsklig verksamhet påverkat bidrag på åtminstone 625 ton zink per år. Detta bidrag kommer till den helt dominerande delen från gruvverksamhet, främst från äldre avfallshögar från sådan verksamhet.

och halter inom

Transport avrinningsområdet

Öster- och Västerdalälven transporterar förhållandevis måttliga mängder zink enligt PMK-mätningarna åren 1982- 1986 medan höga siffror redovisas for stationen vid Näs.

Zinkhalt Zinktransport Arealkoeff.

Mycket stora tillskott av zink sker på älvsträckan Djurås (Öster- och Väster-

dalälvens sammanflöde) - Näs Bruk. Dessa tillskott härrör huvudsakligen

från gruvområdena i Faluregionen och vid Garpenberg.

I ett material från projektet Falu Gruva som genomfördes av naturvårdsverket 1982-1983 i samarbete med Stora AB, Uppala univesitet och länsstyrelsen i Kopparbergs län finns ett omfattande underlag rörande läckage av metaller från gruvavfall i Faluregionen (6, 8). Exempel på halter och transporter av zink i anslutning till sjön Runn visas i nedanstående tabell.

Zinkhalt Zinktransport

pg] l ton/ år Faluån tillflöde till Runn 6 400 700 Sundbornsån tillflöde till Runn 9 6.2 Runn norra delen ytvatten

bottenvatten 1 600 Runn södra delen

ytvatten 300

bottenvatten 600 Lillälven utflöde ur Runn

Bilaga 2 57

i tabellen inkluderar ca 300 ton/år från det gruvvatten som Uppgifterna sedan juli 1987 sambehandlas med spillvatten från Falun i Främby avloppsreningsverk. Denna mängd beräknas bli reducerad i reningsverket (50). Hur stor reduktionen blir är dock idag osäkert.

har en omfattande utredning utförts av Miljö- För Garpenbergsområdet

och Uppsala universitet (14). En balansräkning för Gruv- ForskarGruppen

till Garpenbergsgruvan) visar följande halter och transsjön (närrecipient porter.

Zinkhalt Zinktransport

p.g/l ton/år Kanalen tillopp till Gruvsjön 880 5.3

- Ryllshyttebäcken tillopp till Gruvsjön 1 600 5.3

- Länshållningsvatten tillopp till Gruvsjön 84 000 37.1 Utlopp ur Gruvsjön 2 700 36.0 Återpumpas sedan 1987 till anrikningsverket.

för zinkhalten i sjöars ytsediment har i redovis- Bakgrundskoncentrationen ningen från projektet Falu Gruva angivits till 180-190 ;tg/g TS (mikrogram

Metallförorening i sediment uttrycks ofta med en per gram torrsubstans).

framtagen genom att den observerade metalls. k. kontamineringsfaktor koncentrationen divideras med den beräknade bakgrundskoncentrationen. I den norra delen av Runn bestämdes kontamineringsfaktorn för zink till 16 och i den södra till 24, vilket måste betraktas som mycket höga halter. Den mest metallförorenade delen av systemet, sjön Tisken, hade en kontamineringsfaktor på 106.

Zinkhalten i Gruvsjöns ytliga sediment bestämdes 1983 till 18 g/kg TS vilket med ovan angivna betraktelsesätt skulle ge en kontamineringsfaktor på närmare 100.

Utsläppskällor

största av zink till Dalälven kommer från Det utan jämförelse bidraget Faluområdet med sjön Runn som närrecipient.

Förutom zink tillförs också stora mängder järn, koppar, bly och kadmium. genomförd balansberäkning till-

Enligt en av Falu Gruva-projektet fördes sjön Runn genom tillflödet Faluån 700 ton zink per år vid tiden för

1982-1983. Övriga tillflöden bidrog med 8 ton.

projektets genomförande Av dessa drygt 700 ton släpptes ca 300 ton ut i Faluån med det ur Falu gruva uppumpade gruvvattnet som numera, som tidigare nämnts, sambehandlas med kommunalt spillvatten.

Utlakning av metall från äldre avfallsupplag i form av gruwarp, slaggvarp och avfallssand i anslutning till Falu gruva och stadsbebyggelsen förorsakar de största tillskotten av zink till Runn. Utläckaget är svårt att bestämma

i Falun beräknats till 310 ton/år (51). men har av länsstyrelsen

58 Bilaga 2

Den årliga zinktransporten ur Runn till Dalälven beräknades i samband med provtagningar i Falu Gruva-projektet uppgå till 520 ton. Enligt länsstyrelsens utvärdering av reslultat från recipientkontrollen åren 1975- 1986 har zinktillskottet på älvsträckan

mellan Torsång och Långhag, dvs. i anslutning till Runns utflöde i Dalälven, beräknats till 385 ton/år (28).

Utsläppen från Garpenbergsgruvorna tillsammans med det s. k. länshållningsvattnet (se nedan) (exkl. diffusa tillskott från äldre avfallsupplag 0 dyl) har av länsstyrelsen uppgetts till 61 ton/år. Zinktillförseln till Dalälven beräknades vid en undersökning 1981 till 95 ton/år (13). Huvuddelen av zinkutsläppen från Garpenbergsgruvorna härrörde tidigare från det s. k. länshållningsvattnet från en invallad del av Gruvsjön. Detta vatten omhändertas

sedan 1987 genom återpumpning via anrikningsverket till Ryllshyttesjöns sandmagasin varför utsläppen av zink med flera metaller minskat avsevärt.

Av vad som tidgare sagts framgår att det finns olika uppgifter om utsläppta zinkmängder från gruvområdena till Dalälven. Det beror på att provtagning, analys och utvärdering av detta slag är komplicerade och fordrar stor noggrannhet. Dalälvens

stora vattenföring gör också att små haltvariationer ger mycket stora ändringar av transporterad förmängd orening.

Utöver ett stort Falun och Garpenberg finns inom avrinningsområdet antal restupplag från äldre gruvverksamhet varifrån

en okänd mängd metaller lakas ut.

Tidigare var utsläppen från Domnarvet avsevärda med 47 ton/år 1980 (50). Dessa utsläpp har minskat till och har under senare år uppmätts mindre än 1 ton. Det finns indikationer på att även järnverkets

gamla deponeringplats bl. a. ger ifrån sig vissa mängder zink.

Övriga kända zinkkällor inom Dalälvens är förhållan-

avrinningsområde devis

små och överstiger sammanlagt inte 200 kg/år.

Nedfallet beräknats till ca 9 ton. över sjöytor har inom avrinningsområdet

En jämförelse mellan beräknad antropogen transport vid Älvkarleby (625

ton/år) och i utredningar och utsläppskontroll redovisade tillskott från antropogena källor (616 ton/år) tillsammans med det atmosfäriska nedfallet över sjöytor (9 ton/år) ger Överraskande en total överensstämmelse.

Används länsstyrelsens utvärdering av åren recipientkontrollen 1975-1986 i stället för materialet från projektet Falu Gruva så minskar emellertid de antropogena källornas bidrag till 490 ton/år (uttransporten från sjön Runn: 520 ton/år enligt Falu Gruva och 385 ton/år enligt recipientkontrollen).

Det bör i sammanhanget framhållas dels att det material som beräkningarna grundar sig på delvis är mycket osäkert, dels att zinken som den nyckfulla metall den är har tendens att tidvis fastläggas och tidvis frigöras i recipienten. Att de två områdena Falun och Garpenberg förorsakar de allra mest betydelsefulla zinktillskotten till älven är dock ställt utom allt tvivel.

Bilaga 2 59

Kadmium

De flesta kadmiumföreningar är mycket lika motsvarande zinkföreningar. Zink och kadmium förekommer ofta tillsammans. Kadmium bildar kom-

med många organiska och oorganiska ämnen, vilket är av plexbindningar betydelse för dess uppträdande i miljön.

Risker och effekter

Såvitt känt har kadmium ingen positiv biologisk funktion för något levande. Kadmium kan däremot orsaka många skadliga effekter i miljön - från direkt död till störningar av olika fysiologiska processer såsom störd fort-

hämmad tillväxt, minskad bildning av vita blodkroppar och plantning, minskad syreupptagning (20). Hos människan är njuren det organ som skadas först om kadmiumintaget skulle öka. Intaget kommer huvudsakligen från maten.

Det kadmium eller naturligt ursprung) som nu finns i

(av mänskligt

omfördelas ständigt mellan olika delar av miljön. Kadmiumnaturmiljön strömmarna det rinnande vattnet och rör sig i riktning mot havet.

följer

- - slutstation Havets sedimentationsbottnar är därför på mycket lång sikt för det kadmium som människan eller naturen en gång frigjort ur berggrunden. På vägen mot havet kommer metallen att uppehålla sig under längre eller kortare tid inom olika delar av naturmiljön.

medför negativa effekter. Att stör- Det är troligt att varje haltökning ningar skulle börja uppträda när halten stiger över något bestämt tröskelvärde är därför osannolikt.

De direkta utsläppen av kadmium i Sverige från fabriker m.m. till luft och vatten är för närvarande ca 9 ton/år (20). Det totala nedfallet av kadmium

- av utländskt över Sverige huvudsakligen ursprung - är ca 20 ton per år.

tillförs dessutom ca 4 ton/år med handelsgödseln. Den nuvaran-

Åkerjorden

de tillförseln av kadmium till det svenska landområdet är betydligt större än den naturliga bortförseln, vilket innebär att kadmium ackumuleras inte bara i åkerjorden utan i hela miljön.

De avfall som årligen produceras innehåller 100-200 ton kadmium. Det kommer huvudsakligen från gruvorna, metallverken, järn- och stålindustrin och hushållen. Den totala mängden i det som hittills deponerats som avfall

tillförs kan uppskattas till 2 000 ton. Det svenska samhället (teknosfären)

ca 100 ton kadmium i en mångfald olika produkter. Den kadårligen miummängd som hittills tillförts den svenska teknosfären på detta sätt torde sammanlagt uppgå till ca 5 000 ton. Denna kadmium utgör på lång sikt ett allvarligt hot mot miljön. Om endast en liten andel därav når den yttre miljön kommer en allvarlig föroreningssituation att uppstå. Det är därför angeläget att vid sådan verksamhet som innebär risk för kadmiumspridning,

från gruvveksamhet, industri och hushåll, konstsåsom avfallshantering gödsling i jordbruket och jordförbättring med avloppsslam m.m., stor hänsyn tas till risken för kadmiumspridning till miljön.

60 Bilaga 2

Tillskottet av kadmium inom Dalälvens avrinningsområde från sådana verksamheter som har nämnts kan inte nu kvantifieras. Men man måste utgå från att verksamheterna utgör en avsevärd risk.

Mätningar av kadmiumhalt i blåmussla har ofta använts som indikator på förekomst av kadmium. Vid en nyligen genomförd undersökning av förekomsten av bl. a. kadmium i blåmussla längs Sveriges södra Bottenhavskust inklusive Stockholms skärgård varierade halterna mellan 4,7 och 10,8 mg/kg TS (torrsubstans) (55). Halterna var därmed upp till 5 gånger högre inom undersökningsområdet än vid en referenslokal på västkusten. Ett norskt förslag anger 3 mg/kg TS i blåmussla som gränsvärde för att indikera kadmiumpåverkan i Västerhavet (19).

Kadmiumkoncentrationen i strömmingslever från utsjöstationeri Botten-

viken, Bottenhavet och egentliga Östersjön är högre (medelvärde: 1-2

mg/kg torrvikt) jämfört med Kattegatt (Fladen)(medelvärde: 0,5-0,75 mg/ kg torrvikt). Även i torsklever är kadmiumkoncentrationen högre i Östersjön än i Kattegatt (4).

Sammantagna tyder dessa observationer på att kadmiumförorening utgör

ett allvarligare problem i Bottniska viken och egentliga Östersjön än i Västerhavet. Östersjöns lägre vattenomsättning och lägre salthalt är sanno-

likt bidragande orsaker till detta. I jämförelse med sötvatten ter sig kad-

miumnivån hos växter och djur i Östersjön inte anmärkningsvärt hög. Eventuella regionala variationer och förhöjningar i Östersjön är emellertid

svåra att belägga med nuvarande glesa geografiska täckning i miljöövervakningen.

av kadmium till Bottenhavet

Bidrag

Vid PMK-stationen Älvkarleby har kadmium analyserats månadsvis sedan

januari 1985 (66). Underlagsmaterialet för beräkning av kadmiumtransporten från Dalälven till Bottenhavet är således bristfälligt. Följande resultat har erhållits.

Åtgärdsgrupp Nord har i en rapport redovisat kadmiumtransporten för år

1985 i tre Norrlandsälvar (31).

Dalälven 1 000 kg

Skellefte älv 100 kg

Torne älv 500 kg I Bakgrundsmaterial till naturvårdsverkets Aktionsplan mot havsföroreningar, anges transporten med Indalsälven till 200 kg år 1985 (4).

Kadmiumhalten i opåverkade områden av Öresund, Östersjön och

Bottniska viken uppges vara 0.02 till 0.05 ;tg/l (19).

2 61

Bilaga

-

Tillförsel från naturliga källor antropogent bidrag

Den kadmiumhalt som av naturvårdsverkets laboratorium för miljökontroll angivits som bakgrundsvärde i inlandsvatten är 0.03 ;tg/l (61). I naturvårdsverkets förslag till Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag anges halter mindre än 0.03 ;tg/l vara “mycket låg halt” (67). intervallet 0.03-0.10 ;tg/l bedöms som låg halt”. Dalälvens kadmiumhalt (0.03-0.06 [Lg/l) är således relativt måttligt förhöjd över vad som kan betraktas som naturlig bakgrundshalt.

En preciserad beräkning av antropogent bidrag ter sig mot bakgrund av det begränsade måtunderlaget inte meningsfull. Det är dock mycket angeläget att varje tillskott av kadmium till vattenmiljön från de i landskapet och i samhället i övrigt (tekn0sfären”) befintliga kadmiummångderna förhindras eftersom kadmium har så kraftigt toxiska egenskaper. Även om kadmium i Dalälven haltmässigt inte dramatiskt synes höja nivån i havet så medför tillförseln mängdmässigt ändå en betydande belastning på Östersjon.

Transport och halter inom avrinningsområdet

Vid de tre PMK-stationerna Näs, Gråda (Österdalälven) och Mockfjärd

(Våsterdalälven) har kadmium analyserats sedan augusti 1985 varvid följande resultat har erhållits (66).

Några mera långtgående slutsatser kan inte dras av detta begränsade material. Våsterdalälven synes dock transportera förhållandevis liten mängd kadmium. Halterna ligger vid samtliga stationer nära eller under vad som kan betraktas som bakgrundshalter för regionen.

Från Falu Gruva-projektet kan följande halter och transporter redovisas

(8)

Kadmiumhalt Kadmiumtransport

pg/l kg/år Faluån tillflöde till Runn 4.6 880 Runn norra delen ytvatten 0.25 bottenvatten 1.75 Runn södra delen ytvatten 0.25 bottenvatten 0.4 Lillälven utflöde ur Runn 0.35

62 Bilaga 2

Uppgifterna i tabellen inkluderar ca 280 kg/år från det gruvvatten som sedan juli 1987 sambehandlas med spillvatten från Falun i Främby avloppsreningsverk (10). Denna mängd beräknas bli reducerad i reningsverket (50). Hur stor reduktionen blir är dock osäkert.

Den totala tillförseln av kadmium till Runn inkl. tillskott från övriga tillflöden beräknades till 940 kg/år.

För Garpenbergsområdet gav balansräkningar efter provtagningar december 1982-december 1983 för Gruvsjön följande medelhalter och transporter (14).

Kadmiumhalt Kadmiumtransport ug/l kg/ar Kanalen tillopp till Gruvsjön 2.6 17.5 - Ryllshyttebäcken tillopp till Gruvsjön 8.2 25.7 - Länshållningsvatten tillopp till Gruvsjön* 44 25.3 Diffust från Gruvsjöns .. . 5.7 naromrade Utlopp ur Gruvsjön 4.2 68.6 *

Återpumpas sedan 1987 till Ryllshyttemagasinet via anrikningsverket.

Gruvsjön tillfördes ca 75 kg kadmium per år från tillopp och diffust från sjöns närmaste omgivning. Av detta fastlades 6 kg i Gruvsjöns sediment och 69 kg transporteras ut ur sjön. Det kan antas att ungefär 75 % av den mängd kadmium som lämnar Gruvsjön når Dalälven.

Kontamineringsfaktorn för kadmium i Runns bottensediment, dvs uppmätt värde dividerat med bakgrundsvärdet (bakgrundsvärde 4.7 mg/kg TS), har i Falu Gruva-projektet beräknats till 4 i sjöns norra del och till 8 i den södra. Tisken hade en faktor på 68 (10).

Kadmiumhalten i Gruvsjöns ytliga sediment bestämdes 1983 till 28 mg//kg TS vilket med samma bakgrundsvärde som för Runn ger en faktor på 6(14).

Kadmium i växter och djur har inom Dalälvens avrinningsområde undersökts i liten omfattning. Inom Falu Gruvaprojektet har emellertid metallhalter undersökts i lever hos gädda fångad i några av Falutraktens

sjöar.

Fisklever betraktas som en bra indikator på biologiskt metall i

tillgänglig miljön. Kadmiumhalten i gäddlever ligger kring 0.5 mg/kg TS i ”opåverkade inlandsvatten (19). Följande halter har uppmätts i gäddlever från Faluregionen (9).

Kadmiumhalt i gäddlever mg/kg TS

- Rogsjön referenssjö uppströms Runn 0.4

sou 1988:34 Bilaga 2 63

Mängden tillgänglig kadmium i Runn synes vara betydande vilket medför risk för skador på det biologiska livet. Det kan i sammanhanget noteras att halterna kvicksilver och bly inte alls var förhöjda i gäddlever från Runn i jämförelse med en referenssjö i området. En mycket måttlig förhöjning konstaterades för koppar och zink.

64 Bilaga 2

Närsalter

De s. k. närsalterna kväve och fosfor är nödvändiga

växtnäringsämnen. Tillgång till kväve och fosfor är därför avgörande för den biologiska produktionen i ett vattenområde. Tillförsel av närsalter

medför ökad biologisk

produktion eutrofiering. Höga halter av närsalter i ett vattenområde

kan ge upphov till olika eutrofieringsproblem i form av bl. a. onormal algblomning, igenväxning, förändrad artsammansättning

och i svårare fall syrebrist till följd av att onormalt mycket syre åtgår när det organiska materialet

bryts ned.

För den biologiska produktionen behövs tillförsel av kväve och fosfor i en viss inbördes relation. Vilket av närsalterna

som har störst betydelse för produktionen av t. ex. alger varierar mellan olika vattenområden beroende på vilket ämne som förekommer mer sparsamt än det andra. Är det underskott på det ena av närsalterna måste mer av detta tillföras för att algproduktionen skall öka. En ökning av det närsalt som finns i överskott ökar å andra sidan inte produktionen. Detta förhållande brukar uttryckas så att det närsalt som är i underskott är begränsande för produktionen. I Dalälvens vattensystem, liksom

i de flesta andra sjöar och vattendrag, finns kväve i betydande överskott. faktorn för bl. a.

Den begränsande algproduktonen är därför tillgången på fosfor. För att minska riskerna för eutrofiering i Dalälvens vattensystem är en minskad tillförsel av fosfor således den effektivaste åtgärden. Samtidigt kan konstateras att eutrofieringsproblem bara förekommer lokalt inom Dalälvens

tillrinningsområde, däremot inte i Dalälvens huvudvattensystem.

I hela Östersjön har belastningen av närsalter

ökat kraftigt (4). I Bottenhavet särskilt i kustområde-

finns tecken på en ökad eutrofiering, na (17). Kustområdena har särskilt stor betydelse eftersom de fungerar som fällor för de närsalter och tillförs från olika

som förs ut via vattendragen källor vid kusten.

Tilltagande problem med syrebrist i egentliga Östersjöns djupvatten anses

till stor del vara orsakade av en ökad produktion av alger, som lett till ökad sedimentering av organiskt material (4).

Gjorda mätningar tyder på att det med hänsyn till algernas behov av närsalter råder balans mellan kväve och fosfor i Bottenhavet

medan mycket

tyder på att det är underskott på kväve i egentliga Östersjön (17). En

minskad tillförsel från Dalälven såväl av fosfor som kväve kan därför antas begränsa förutsättningarna för algproduktion i havet.

2 65

Bilaga

Kvävets kretslopp är betydligt mer komplicerat än vad som är fallet för fosfor. Biologiska processer bidrar till att kväve kan transporteras från mark och vatten till atmosfären eller omvänt. Detta försvårar upprättandet av kvävebalanser. Kvävet förekommer i olika former som dessutom

ständigt omvandlas bilden

i olika biologiska processer. Det sistnämnda komplicerar ytterligare.

Atmosfären utgörs till 78 % av kvävgas. Detta kväve är relativt svårlöst i vatten, men kan utnyttjas (fixeras) av vissa Växtplankton, svampar och bakterier. Vissa bakterier kan också genom s. k. denitrifikation omvandla bundet kväve (nitrat) till kvävgas och dikväveoxid. På detta sätt kan stora mängder kväve från mark och vatten återtransporteras till atmosfären. Två huvudtyper av kvävefraktioner

kan särskiljas, nämligen oorganiskt och organiskt kväve. Det är det oorganiska kvävet nitrat,

(ammonium, nitrit) som mer direkt är biologiskt tillgängligt och nödvändigt för växternas uppbyggnad av cellmassa. Organiskt kväve förekommer löst i vatten i form av exempelvis aminosyror, humus samt bundet till organiska partiklar. Den kvävetillförsel som sker från jord- och skogsbruk,

energiproduktionsanläggningar, biltrafik och avlopp kan ge olika skador i miljön.

Utläckage av kväve till sjöar, vattendrag och hav skapar som nämnts förutsättningar för ökad eutrofiering. Kväveläckage till grundvatten innebär hälsorisker om det används till dricksvatten.

Kväveutsläppen till luft innebär nedfall av kväveformer som både är gödande och försurande för mark och vatten.

Fosfor

Bidrag av fosfor till Bottenhavet

Tillförseln av fosfor till Bottenhavet från svenska källor (ej luft) uppgick i medeltal per år för perioden 1981-1985 till totalt 1 370 ton/år. Av denna belastning bidrog Dalälven med 220 ton, eller 15 °/o. Fosforutsläpp från kommunala reningsverk och industri direkt till havet utgjorde 30 % av den totala tillförseln. Större vid Dalälvens -

direktutsläpp mynningsområde Gävlebukten -

uppgick 1985 till totalt ca 73 ton (Korsnäs 42 ton, Gävle avloppsreningsverk 5.9 ton, Skutskärsverken 25 ton) (31). Ser man på belastningen på Bottniska viken i sin helhet, dvs Bottenviken och Bottenhavet och inkluderar finska källor samt atmosfäriskt nedfall erhålles

Atmosfären 2 000 ton 25 % Flodtransport 4 800 ton 60 °/o Kommunala och industriella utsläpp 1 200 ton 15 °/o Summa 8 000 ton

66 Bilaga 2

Dalälvens stora vattenflöde, 335 m3/s som medelvattenföring för perioden 1966-l986,innebär att varje ökning av halten fosfor medför en kraftig ökning av transporten av fosfor i absoluta mått mätt. Så t. ex. motsvarar en koncentrationsökning med 1 ;tg/l en transportökning av 10 ton/år.

Vid naturvårdsverkets ?MK-station vid Älvkarleby uppmättes för perio-

den 1966-1986 totalfosforhalten i medeltal till 18 ptg/l. Periodens högsta och lägsta årsmedelvärde var 23 resp. 15 ug/l.

Mediankoncentrationen av fosfor för Norrlands kustälvar är 25 [Lg/l. 25 °/o av älvarna har lägre värden än 23 pg/l. Det lägsta värdet är 14 ;tg/l (29).

Den medelhalt på 18 ;tg/l som uppmätts vid Älvkarleby är således jäm-

förelsevis låg. Det kan också tilläggas att drygt 60 % av årsmedelvärdena är lägre eller lika med 18 pg/l. Det föreligger inte heller någon tydlig trend som visar en ökning eller minskning av halterna för denna 20-årsperiod. Det uppmätta värdet på medelhalten ger vid nyssnämnda årsmedelvat-

tenföring en transport av 194 ton fosfor per år vid Älvkarleby.

Transporten är emelletid starkt flödesberoende och uppvisar därför kraftiga variationer mellan våta och “torra år. Högsta och lägsta årstransporten för perioden 1966-1986 uppgår till drygt 322 ton resp. 82 ton. En normal variation (standardavvikelse) mellan år är i 50 ton. Perioden 1966 till 1981 visar på årsbasis ett relativt väl uttalat samband i form av en samvariation mellan flöde och fosforhalt. Detta kan indikera att en mycket stor del av fosforn som transporteras i älven utgörs av erosionsmaterial. Detta mönster bryts under åren 1982-1986 då mycket kraftiga flöden inte resulterar i stigande fosforkoncentrationer.

Från och med år 1977 uppvisar flödet en stigande trend vilket också återspeglar sig i fosfortransporten. I genomsnitt för den del av 80-talet som här behandlas ligger fosfortransporten per år 30 ton över långtidsmedelvärdet. Den ökade transporten från Dalälven torde ha bidragit till de ökande fosforhalterna i Bottenhavet. Generellt uppvisar alla Norrlandsälvar motsvarande mönster beträffande transportökning.

Naturliga och antropogena bidrag

Tillförsel från naturliga källor När det gäller att bedöma hur mycket av den uppmätta fosforhalten som beror på annat än mänskliga aktiviteter eller med andra ord, ”den naturliga bakgrundshalten” kan man gå till väga på olika sätt.

En metod anvisas i naturvårdsverkets PM ”Bedömningsgrunder och riktvärden för fosfor i sjöar och vattendrag” (29). Där har fosforhalten mätts vid de s.k. PMK-stationerna i olika opåverkade och väl undersökta vattenområden. Med ledning av dessa mätningar rekommenderas i promemorian an-

är 5 kg fosfor per kmz (arealförluster) i tagandet att bakgrundstransporten medeltal per år.

Med ett sådant antagande och med hänsyn till flödet i Dalälven och

Bilaga 2 67

arealen på Dalälvens tillrinningsområde skulle den naturliga bakgrunds-

halten vid Älvkarleby vara 14 ug/l.

En annan metod är att jämföra med fosforhalten längre upp i mer opåverkade delar av Dalälven. För Västerdalälven har en fosforförlust på drygt 6 kg/kmz per år uppmätts. Detta värde inkluderar fosforkällor av mänskligt ursprung varför den naturliga bakgrundshalten bör vara lägre.

Med utgångspunkt i ovan sagda har här valts att anse att 14 ;rg/l är ett rimligt värde på den naturliga bakgrundshalten vid Dalälvens mynning.

Vid Älvkarleby innebär denna halt en fosfortransport på ca 150 ton/år vid

det förutnämnda medelvattenflödet. Den uppmätta medelhalten på 18 uyl ger, som sagts nyss, en transport på 194 ton/år.

Det betyder att 44 ton i medeltal skulle komma från fosforkällor som härrör från olika mänskliga aktiviteter, såsom utsläpp från kommunala reningsverk, industrier, enskilda avlopp, fiskodlingar och jordbruk.

Antropogena bidrag När det gäller tillförsel av fosfor från källor som är påverkade av människan (antropogena bidrag) finns beträffande skogs- och åkermark olika beräkningsschabloner, byggda på mätningar och erfarenheter.

Eftersom bidrag från skog och s.k. övrig mark utgör de största fosforkällorna är det av intresse att se vad som kan beräknas härröra från sådana källor.

Arealförlusten av fosfor från skogsmark beräknas uppgå till i medeltal ca 6 kg/kmz och år (30). Om denna arealkoefficient används för att beräkna fosfortransporten totalt från skogsmark och övrig mark inom Dalälvsområdet får man ca 140 ton.

Vad gäller åkermark har för Mälarens större tillflöden beräknats att 60 kg/kmz och år lakas ut. Av dessa tillflöden ingår också bl.a. Bergslagsåarna Hedströmmen och Kolbäcksån, vilka uppvisar vissa likheter med Dalälvens tillrinningsområde så till vida att andelen åkermark också här är ringa. Däremot fördelar sig åkermarken inom områdena mycket olika. Utefter Bergslagsåarna ökar åkerarealen successivt mot mynningen, vilket inte är fallet för Dalälven. Praktiskt taget ingen åkermark finns längs Dalälven från Näs till utloppet. Detta motiverar att en lägre utlakningskoefficient väljs för att beräkna jordbrukets bidrag vid Dalälvens utlopp. 50 kg fosfor per km* och år har bedömts kunna vara ett rimligt värde. Totalt uppgår åkerarealen till 713 kmz, vilket ger ett bidrag med 36 ton/år.

Utsläppen från kommunala verk och industri uppgick fram till 1986 till sammanlagt 36 resp. 15 ton (50). Fördelningen av dessa utsläpp inom området redovisas i ett senare avsnitt. Bidraget från fiskodlingar har uppskattats till 3 ton (50).

Det .luftburna tillskottet av fosfor direkt på sjöar och vattendrag kan beräknas tilll 12 ton/år. Härvid har antagits att koncentrationen i nederbörden är ca 0.01 mg/l (33). Nederbördsmängden antas vara 700 mm/årDetta bidrag är emellertid närmast att betrakta som naturligt.

68 Bilaga 2

Det hittills sagda ger följande utsläppsbild.

Kommunala reningsverk 36 ton/år

(26 t0n/år)*

Industri 15 ton/år

Fiskodlingar 3 ton/år

Åker 36 ton/år

Luftnedfall 12 ton/år

Skogsmark och övrig mark 140 ton/år *En markant förändring har skett genom att fosforutsläppen

från Främby reningsverk i Falun har reducerats. En minskning med ca 10 ton/år jämfört med utsläppsmängderna 1975 och 1980 beräknas ha skett. Under år 1986 då verket byggdes om uppgick utsläppsmängderna till hela 27 ton.

tillfälligt Antropogena bidrag beräknas alltså sammanlagt uppgå, för år 1988 till ca 80 ton och för perioden 1975-1985 till ca 90 ton/år.

Utöver nämnda källor har uppskattats ett bidrag om 25 ton/år från spridd bebyggelse (50). Att mycket strandnära fastigheter eller gemensamhetsanläggningar med flera hushåll anslutna med ringa eller ingen avloppsrening ger ett fosfortillskott är fullt klart. Det är emellertid mycket svårt att kvantifiera bidraget från enskilda avlopp utifrân mer generella antaganden.

FOSFOROMSÄTTNING I DALÄLVEN Fosfor ton/år

250 i

Tillskott Luft Åker Korn. Ind. Fisk-

odling

Minskning _ Bakgrunds- y

fran 1988 lll

transport

2 69

Bilaga

En närmare

kartläggning av glesbygdens avloppsförhållanden längs Dalälven torde vara en förutsättning för att få en uppfattning om fosforbelastningen från enskilda avlopp.

Sammanfattningsvis och med reservation för de osäkerheter som kan föreligga beträffande det antropogena bidraget antas detta uppgå till i storleksordningen 80-100 ton/år.

Den sammanlagda fosfortillförseln till Dalälven uppgår alltså till ca 250 ton/år. Denna tillförsel är större än den uppmätta vid Älvtransporten karleby, som enligt vad som sagts i föregående avsnitt beräknats till 194,

eller ca 200 ton. (Se figur).

Det ligger nära till hands att anta att skillnaden, ca 50 ton, är den fosforkvarhållning - sedimentation och absorbtion

av växter och djur som sker inom området av det som närmast kan betraktas som antropogent tillskott. Det återstår emellertid

att belysa vilka källor som kan vara mera betydelsefulla än andra när det gäller transporten ut i havet. Huruvida den här beräknade transporten

från åker- och skogsmark ger en rättvisande bild för dessa källors bidrag till havet är också osäkert. Likaså måste närmare belysas vilken betydelse utsläpp från spridd bebyggelse kan ha.

Transporter och halter inom avrinningsområdet

Riktvärdet 25 lig/l anger den fosforhalt som vid ett överskridande

påtagligt ökar riskerna för uppkomsten av olika eutroñeringsproblem

(29). Större sjöar inom vattensystemet visar inga påtagliga tecken på eutrofiering. Vissa mindre sjöar är däremot eutrofierade (53). Ett exempel är Nordmyrasjön, med utlopp i Färnebofjärden, som uppvisar påtagliga eutroñeringseffekter. Fosforhalten i Nordmyrasjön varierar mellan 50-75

jLg/l. På grund av syrebrist har fiskbeståndet i stort sett slagits ut. Nordmyrasjön är närrecipient för avloppsreningsverket i Tärnsjö.

När det gäller vattendrag så är Forsån näringsrik med en fosforhalt på 40 pg/l i medeltal. Forsån mynnar i Bäsingen strax uppströms Näs Bruk. Även Stjärnsundsån kan nämnas i detta sammanhag.

Ån som passerar sjön Amungen strax före utloppet i Dalälven norr om Hedemora har en fosforhalt på drygt 25 Mg/i.

Vid samtliga fyra PMK-stationer i Dalälven är årsmedelvärdena lägre än nämnda riktvärde. Årshalterna vid PMK-stationen vid Näs har däremot vid ett par tillfällen tangerat riktvärdet. Av följande tabell framgår transporter och halter vid PMK-stationerna.

Period 1969-1986 2 Medelvärde 1969- 1986 = 17.4 ptg/l

70 Bilaga

Västerdalälven (Mockfjärd) och Österdalälven (Gråda) transporterar unge-

halt är emellertid lägre. Detta fär lika stora mängder fosfor. Österdalälvens beror på den fosforkvarhållning, mellan 10-20 ton, som sker i Siljan. Från

där sammanflödet sker mellan Väster- och Österdalälven, till Näs Djurås,

ökar fosforhalterna för att fram till Älvkarleby minska något.

Utslåppskällor

tabell anger summan av fosforutsäppen från kommunala renings- Följande verk och industri uppdelat pâ olika år (50).

Fosfor ton/år 1975 1980 1986 1988* Västerdalälven 6.5 5.5 4.4 4.4 med biflöden Osterdalälven 12.6 6.3 6.3 6.3 med biflöden

(65.9)2 (50.2)2 1 Förväntad reducering med 24 ton från Främby reningsverk och ökning med ca 5 ton från industri, jämfört med år 1986. 2 Kvarnsvedens Pappersbruk erhöll inte utsläppsvillkor på fosfor förrän 1984. Några

att fosforutsläppen utsläppsdata föreligger därför inte för tidigare år. Bolaget uppger var lika stora tidigare som för närvarande, dvs. 14 ton. Siffrorna inom parentes inkluderar denna utsläppsmängd och torde ge en mer rättvisande bild för utsläppssituationen 1975 och 1980.

De största direktutsläppen av fosfor till Dalälven kommer från Borlängere-

bidrar med 14 ton. Domnarvet har gionen, där Kvarnsvedens Pappersbruk dessutom fått tillstånd fosfor. Villkor för nyligen att släppa ut ytterligare detta utsläpp är inte slutligt prövat. Avloppsreningsverket vid Borlänge bidrar med ca 3 ton. Ytterligare tillskott kommer från Runn via Lillälven.

vid Hedemora ett Avloppsreningsverken och Avesta ger längre nedströms tillskott i Fors har fått tillpå sammanlagt ungefär 6 ton. Kartongbruket

är förenat med stånd att öka sina fosforutsläpp upp till 2 ton/år. Tillståndet villkoret att avloppsvattnet leds via tub direkt till Bäsingen.

Det bör också noteras att jordbruksmarken i allt väsentligt är belägen

Borlänge - Hedemora. längs Dalälven på sträckan

Måtdata strax uppströms Borlänge visar ett från en provtagningsplats haltmedelvärde på 16.1 ;tg/l för perioden 1976- 1986 (50). Provtagningsfrekvensen är densamma som vid PMK-stationerna, nämligen 12 gånger per

år. Haltmedelvärdet vid Näs uppgår för samma period till 17.4 pg fosfor/l.

med Haltökningen är således 1.3 ;rg/l vilket motsvarar en transportökning 15 ton per år vid Näs.

2 71

Bilaga

Kväve

Bidrag av kväve till Bottenhavet

Tillförseln av kväve till Bottenhavet från svenska källor (ej luft) uppgick i medeltal per år för perioden 1981-1985 till totalt 29 454 ton. Dalälven bidrog med 5 984 ton eller 20 °/o av denna belastning. Direktutsläpp av kväve till Bottenhavet från kommunala reningsverk och industri utgjorde 10 °/o. Större direktutsläpp vid Dalälvens mynningsområde - Gävlebukten - 1985 till totalt

uppgick ca 600 ton (Gävle avloppsreningsverk 237 ton, Skutskärsverken 95 ton, Korsnäs 279 ton) (31).

Ser man på belastningssituationen för Bottniska viken i dess helhet och även inkluderar finska källor samt atmosfäriskt nedfall erhålles. Atmosfären 60 000 ton 40 % Flodtransport 81 000 ton 54 % Kommunala och industriella utsläpp 9 000 ton 6 % Summa 150 000 ton I likhet med fosfor uppvisar kvävehalterna en viss samvariation med flödet. Speciellt gäller detta nitrat som lätt lakas ut vid höga flöden. Nederbördsrika år ökar därför i regel även kvävehalterna. Kvävehalterna i Dalälven har emellertid ökat mer än vad som kan anses vara flödesrelaterat. Frågan utvecklas närmare i det följande.

Totalkvävehalterna vid Älvkarleby uppgick i medeltal för perioden

1966-1986 till 408 pg/l. Lägsta och högsta årsmedelvärde är 267 resp. 534

ug/l. Halterna har påtagligt ökat under perioden. Vid Älvkarleby har en

statistiskt säkerställd ökning beräknats till i genomsnitt 9 ug/l per år eller 180 ;rg/l för hela perioden (28). Relaterat till medelvattenföringen motsvarar detta en transportökning av närmare 2 0()0 ton/år. De kvävefraktioner som ingår i totalkväve fördelar sig enligt följande. Organiskt kväve 65-75 % Nitrat (oorganiskt kväve) 20-30 °/o Ammonium (oorganiskt kväve) 4-5 °/o Nitrit (oorganiskt kväve) 1 °/o

Ökningen av totalkvävehalterna beror till största delen på ökningen av

organiskt kväve. Den statistiskt genomsnittliga ökningen för perioden är ca 5 ;rg/l och år. På motsvarande sätt är ökningen för nitrat i medeltal 3 ;rg/l och år (28). Nitratets ökning, totalt 60 ug/l, motsvarar vid medelvattenflöde en transportökning av ca 650 ton. Denna ökning bör speciellt beaktas p.g.a. nitratets lättillgänglighet för alger och andra vattenväxter.

Kvävetransporten i Dalälven har ökat mycket kraftigt och då framför allt under 1980-talet. Nederbördsrika år och ökade kvävehalter har samverkat till detta.

År 1986 transporterades vid Älvkarleby 7 321 ton kväve, vilket är den

största årstransporten för perioden. År 1967 uppvisar en årsmedelvattenföring som nära ansluter sig till 1986 års flöde (456.6 resp. 452.8 m3/s). Kväve-

72 2

Bilaga

1967 till 4 771 ton. Skillnaden mellan totalkvävetranstransporten uppgick

för nitratporterna för dessa år uppgår till 2 550 ton. Transportökningen kväve är 515 ton. Jämförelsen illustrerar effekten av den haltökning som här diskuterats.

Naturliga och antropogena bidrag

Jämfört med fosfor är det betydligt svårare att för kväve bedöma vad som

och antropogena bidrag. Kvävets kan vara naturlig bakgrundstransport

och varierat varför osäkerheterna är stora när kretslopp är mer komplicerat det gäller att uppskatta olika källors bidrag. Till detta kommer den successiva ökning som skett i form av atmosfäriskt nedfall vilket kan ha bidragit till

Denna tillförsel försvårar möjligheterna att den ökade kvävetransporten. jämföra andra källors bidrag i tiden.

I det följande görs emellertid ett försök att i relativa termer mycket grovt kvantifiera olika kvävekällors bidrag till Dalälven utifrån de förändringar som skett.

Typvärden för kväveförluster från skogsmark är för organiskt kväve 100

kg/kmz och år och för oorganiskt kväve 30 kg/kmz och år. Detta ger totalt

130 och år. Värdena är beräknade för perioden 1965-1972 och

kg/kmz

representativa för svenska flodområden med övervägande skogsmark däribland Västerdalälven (30).

I medeltal för perioden 1965-1970 är arealsförlusten av kväve för Väster-

dalälven (station Mockfjärd) 128 kg/kmz och år, dvs som väntat mycket nära

nämnda typvärde. Beräknas arealsförlusten för Västedalälven för perioden

1980-1986 184 kg/kmz och år.

erhålls ett betydligt högre värde, nämligen Detta kan sannolikt sättas i samband med det ökade luftnedfallet. Utan att närmare spekulera om vad som kan anses vara en ”naturlig”

arealsförlust från skogsmark väljs här 128 kg/kmz och år som utgångspunkt

för att beskriva en slags bakgrundstransport vid Dalälvens mynning. Denna ger en ungefärlig uppfattning om den kvävetransport som skulle föreligga om hela tillrinningsområdet var relativt opåverkat med övervägande skogs-

såsom är fallet för Västerdalälven. Vidare är transporten endast mark,

för den som koefficienten beräknats för, dvs representativ period 1965-1970.

En markförlust av 128 och år motsvarar vid Älvkarleby en transkg/kmz

till medelflödet för perioden, 362 m3/s, motport av 3 707 ton. Relaterat svarar detta en kvävehalt medelhalt för den aktuella

på 319 ug/l. Uppmätt

i halt motsvarar en transport av perioden är 349 pg/l. Denna skillnad

ca 350 ton kväve ökning kan närmast anses ytterligare per år. Denna härröra från kommunala och industriella utsläpp, atmosfärisk deposition på sjöar och vattendrag samt från jordbruket.

Om motsvarande beräkning görs för perioden 1980- 1986 på basis av den

184 och år, som beräknats för Västerdalälven er-

arealkoefficient, kg/kmz

hålls följande.

blir i medeltal 5 329 ton vilket motsvarar en halt Bakgrundstransporten av 419 ;tg/l vid ett flöde på 395 m3/s. Uppmätt halt är 474 ;tg/l i medeltal för

Bilaga 2 73

perioden. Differensen i halt motsvarar en transport om ca 700 ton per år.

(Se nedanstående figur.)

Kvävetransporter vid Älvkarleby

Kväve ton/âr

1965 - 1970 1980 - 1986 6000 -

//////

â%§å{›å'â°' k\\W

Övrigt

1000-

Jämfört med den tidigare perioden föreligger ytterligare ett påslag med ca 350 ton/år som inte fångas upp” av den betydligt högre arealkoefficienten. Det att ökat luftnedfall av kväve över vattenytor och ökad

är möjligt

kan förklara denna ökning. Vilka storleksutlakning från jordbruksmark

det handlar om beträffande dessa källor anges nedan. ordningar

av kväve (nitrat + Den ökning som skett vad gäller våtdepositionen ammonium) sedan slutet av 1960-talet och till början av 1980-talet ligger i

100-200 kg/kmz och år. Detta innebär ett ökat nedfall på

storleksordningen

med ca 170-340 ton. sjöar och vattendrag

ökade inom jordbruket torde kunna De kraftigt handelsgödselgivarna

en del av den ökade Kväveutlakningen från förklara kvävetransporten.

500-1 000 kg/kmz och år. Detta

jordbruksmark antas ligga i intervallet motsvarar en kvävetillförsel av ca 350-700 ton. (För Mälarens större till-

1981-1985 har arealsförlusten i medeltal från flöden och för perioden

åkermark beräknats till 1 0()0 kg/kmz och år).

av kväve från kommunala reningsverk och från vissa industrier Utsläppen finns inte sammanställda eftersom mätningar av kväve inte ingått i ut-

1987 påbörjades emellertid mätningar av kväve

släppskontrollen. (Under

vid de större kommunala reningsverken i Kopparbergs län.)

74 Bilaga 2

Kväveutsläpp från kommunala anläggningar

uppskattas nu ligga på nivån 600-700 ton/år. Därvid

antas en kväveproduktion av 12 g per dag och

person. reducerat med 30 °/o eftersom en viss reduktion sker vid avloppsbe-

handlingen i verk med biologisk/kemisk rening. Vidare antas flertalet av tätortsbefolkningen (198 400 personer 1980) vara anslutna till sådana verk. Utbyggnaden av reningsverken skedde framförallt under 1970-talet varför utsläppen från kommunala anläggningar under perioden 1965-1970 bör ha varit 150-200 ton högre.

Kvarnsveden och Fors kartongfabrik

släpper ut ca 80 resp. 25 ton kväve per år.

Sammanfattningsvis skulle orsakerna - 2 000

till den transportökning ton/år -

som skett under perioden 1980»1986 jämfört med 1965-1970 grovt kunna delas upp i följande.

Ökning av kväveutlakning från skogsmark ca 1 200 ton

Okat luftnedfall

och ökat bidrag från jordbruket ca 350 ton

Ökat flöde

ca 450 ton

Summa ca 2 000 ton

Den första termen fås genom att beräkna medelhalterna i Västerdalälven för den förra och senare perioden och därefter beräkna arealsförlusten för resp. period utifrån t1ödets långtidsmedelvärde Därvid er-

(1966-1986). hålles koefficienterna

120 resp. 160 kg/kmz och år. Dessa appliceras på hela avrinningsområdet varvid en skillnad Detta är

på ca 1 200 ton uppkommer. givetvis ingen invändningsfri metod, men den eliminerar i ganska hög grad den del av transportökningen som beror på flödet.

Den andra termen har tidigare diskuterats. Den ñödesrelaterade ökningen är en restterm.

Trots de osäkerheter är behäftade med

som nämnda orsaksförklaringar står det klart att det ojämförligt största bidraget till de ökade kväveransporterna kan relateras till ökat markläckage av kväve. I vilken grad detta kan sättas i samband med ökat luftnedfall

eller andra ändringar i utlakningsprocesserna exempelvis orsakat av ökad markförsurning är inte närmare klarlagt.

Halter och inom

transporter avrinningsområdet

Såväl Väster- och Österdalälven

som egentliga Dalälven uppvisar för perioden 1966-1986 en successiv ökning av kvävehalterna.

I stort sett uppvisar samtliga PMK-stationer längre upp i vattensystemet

samma mönster_ som

stationen vid Älvkarleby. Nivåerna är däremot olika vilket kan illustreras av

medelvärdena vid de fyra PMK-stationerna.

Bilaga 2 75

sou 1988:34

Medelvatten- Haltmedel Transporter

1966- pLg/l ton/år

föring

86 m/s 1966-86 1966-86 115 317 l 172 Mockfjärd Gråda 148 323 1 537 321 406 4 190 Näs Bruk 335 408 4 394 Alvkarleby

till Dalälven som har förhöjda kvävehalter omnämns i det Några biflöden följande. I Faluån har kvävehalterna minskat efter nedläggning av sulfitfabriken och miljöförbättrande åtgärder vid Grycksbo Pappersbruk. Totalkvävehalterna var 1985-1986 ca 500 ;tg/l (28).

avvattnar ett skogsområale norr om Hedemora. Strax före Stjärnsundsån utflödet i Dalälven passerar ån genom si? ll Amungen i vars utlopp proverna

var i mctieltal för perioden 1976- 1986 937 är tagna. Totalkvävehalterna

från Avesta AB och påverkan från jordbruksmark torde ;tg/l (28). Utsläpp vara den främsta anledningen till förhöjningen. Halterna har emellertid minskat under senare år.

De högsta kvävehalterna inom Dalälvens tillrinningsområde har uppmätts i Forsån, 1 274 [lg/l i medeltal för perioden 1976-1986 (28). Anledningen är utsläpp från Fors kartongbruk och läckage från omkringliggande jordbruksmark. Forsån mynnar i sjön Bäsingen strax uppströms Näs Bruk.

Utsläppskällor

Som tidigare framgått sker den största kvävetillförseln i form av utlakning från mark. Denna tillförsel har dessutom kraftigt ökat vilket sannolikt kan sättas i samband med det ökade luftnedfallet. Totalt över avrinningsmrådet

nedfaller via nederbörden ca 12 000 ton (ammonium och nitrat). Ökningen

sedan 1960-talet är i storleksordningen 3 000-6 000 ton. Direkt på sjöar och vattendrag är depositionen ca 700 ton där motsvarande ökning är 170-340 ton.

om utsläppsmängder från industri och kommunala av- Några uppgifter

har inte funnits Utsläppen från kommunala verk loppsverk tillgängliga. ton, se tidigare avsnitt. uppskattas ligga mellan 600-700

av kväve från jordbruksmark uppvisar allmänt mycket stora Utlakning variationer beroende på de klimatologiska förhållandena. Denna kvävekälla bedöms kunna bidra med mellan 350-700 ton.

I likhet med fosfor är kvävekållorna starkt koncentrerade till sträckan Borlänge-Avesta.

Borlänge är totalkvävehalten i medeltal för perioden Strax uppströms 1978-1986 363 ug/l. Motsvarande haltmedelvärde vid Näs är 459 ug/l. Denna haltdifferens motsvarar en transportökning vid Näs på ca 1 100 ton/år i medeltal för perioden.

sou 1988:34 77

Bilaga 3

STATENS GEOTEKNISKA INSTITUT

FALUNS GRUVAVFALL

_

FÖRSTUDIE

Projektledare: Tom SGI och Terratema AB Lundgren, Handläggare: Johan Helldén, Terratema AB Ulf Qvarfort, Universitet Uppsala

78 Bilaga 3

INNEHÅLL

BAKGRUND

UPPDRAGET, DESS SYFTE OCH GENOMFÖRANDE

PROBLEMSTÄLLNINGAR Vittringen och utiakningen av metaiier från gruvavfali u Tungmetaliäckaget tiil Da1ä1ven

(4000 n um Behovet att begränsa metaliäckaget från gruvavfaiiet

GRUVAVFALLET I FALUN . Gruvverksamheten . Avfailstyper och sammansättning . Lokaiisering . Tungmetaiiäckage . Miljöpåverkan

ååååbb çfI-bcolvl-I

U1 PRINCIPIELLA MÖJLIGHETER ATT BEGRÄNSA METALL- BELASTNINGEN Inledning Omanrikning Pyritseparation Uppsamling och rening av Iakvatten Forcerad vittring/Iakning Antiseptisk behandiing Kalkning a Deponering under vattenytan

(J|UILJ'|U1U1LHU1U'1U1 \O®\JO\UI-50JfU›-I

MÖJLIGHETERNA ATT ÅTGÄRDA FALUNS GRUVAVFALL Omanrikning Forcerad vittring/iakning Deponering under vattenytan Deponering under täckskikt

“OSOIUWONONCD UW-Jåtøfvi-l

SYNPUNKTER OCH REKOMMENDATIONER Va] av åtgärdsteknik .. Behov av fortsatta undersökningar

mms- Uppiäggning av åtgärdsprogram

\I\I\I\I

ä REFERENSER

sou 1988:34 3 79

Bilaga

1 BAKGRUND

Chefen för Miljö- och energidepartementet har

på regeringens uppdrag tillkallat en delegation för att utarbeta ett

åtgärdsprogram

för att rena Dalälven inom 10 år,

den s k Dalälvsdelegationen.

Delegationens uppdrag är att:

mot bakgrund av utsläppskarteringar och inventeringar av

användningen av kemikalier av miljöför-

samt beskrivningar hållanden föreslå miljöförbättrande och initiera

åtgärder genomförandet av dessa.

sammanställa underlag som underlättar arbete

myndigheternas med tillsyn och omprövning av villkor enligt l miljöskyddslagen

i - besluta

om fördelning av statliga medel till angelägna åter-

ställningsåtgärder.

T -

i en gång om året till regeringen redovisa arbete,

delegationens

av myndigheterna vidtagna åtgärder, resultatet av åtgärderna

avseende utsläppsminskningar

och miljöförbättringar samt planerat fortsatt arbete.

I direktiven till Dalälvsdelegationen framhålls att det framförallt

är âterställningsarbeten vid äldre

upplag som är nödvändiga för att man skall kunna minska tillförseln av metaller till

Dalälven. Grunden för dessa direktiv vara att och deras avfalls-

anges gruvorna upplag utgör de största källorna till stora utsläpp av metaller

inom Dalälvens Framförallt har av

avrinningsområde. utlakningen zink och kadmium från medfört

gruvupplagen betydande påverkan på miljön.

2 UPPDRAGET, GENOMFÖRANDET OCH DESS SYFTE

Miljö- och energidepartementet gav 1988-03-08 Statens geotekniska

institut (SGI) i uppdrag att genomföra en förstudie rörande

spridningen av syra och tungmetaller från gruvavfallet i Falun samt

vilka möjligheter man har att begränsa denna Förstudien

spridning. skulle inte kartlägga föroreningssituationen i Falun utan

utgå ifrån den beskrivning som Projekt Falu redovisat om denna

gruva situation. Studien skulle däremot utgå ifrån att de olika

typerna av gruvavfall har olika lakningsegenskaper, att behovet

av åtgärder därför varierar och att

en översiktlig kartering av avfallstyperna därför skall ingå.

Det övergripande målet med förstudien är att beskriva

översiktligt och klarlägga vilka möjligheter som finns att

begränsa spridningen av tungmetaller i Falun. Detta övergripande syfte kan indelas i

följande delmål:

- av olika Beskrivning sätt att begränsa

tungmetallspridningen från gruvavfall

- av de mest Utvärdering aktuella sätten att begränsa

tungmetallspridningen från gruvavfallen i Falun

80 3

Bilaga

Klarlägga möjligheterna att genomföra olika motåtgärder i Falun, tillgång på täckmaterial etc. Arbetsuppgiften har till stor del lösts vid skrivbordet och genom personliga kontakter med personer som har kunskap om förhållandena i Falun. Även inventering i fält av gruvavfallstyper och tillgångar

.cava-masa har Dessutom har SGAB Prospekte-

på täckskiktsmaterial genomförts. ring anlitats för att genomföra en inventering och behandling av egna data rörande morän inom Falun-omrâdet. Vid framtagning av underlaget till förstudien har följande material gåtts igenom: Inventering av moränundersökningar och moränmäktigheter framtagna inom SGABs malmprospektering Delrapporter och slutrapport från projekt Falu Gruva Delrapporter inom SNV:s projektområde Gruvindustrins restproduktupplag. Inventering av grus och alternativa material i södra Kopparbergs län (Länsstyrelsen i Kopparbergs län, naturvårdsenheten) Utredning gällande täckningsmaterial för Galgbergsmagasinen (STORA AB) Geologiska och topografiska kartor. Kontakter har tagits med följande personer: Sven Göthlin, Göran Bolin, Lars Tysk, Ulf Boêthius vid länsstyrelsen i Kopparbergs län Anders Berglund, Benny Hjon vid Falu kommun Elver Carlsson, fd prospekteringschef vid STORA AB Per Haglund vid STORA AB Gunnar Lundqvist vid STORA AB Ronny Arnberg vid Borlänge Energi

Kjell Östberg vid Borlänge kommun

Gunnar Carlsson vid Grycksbo pappersbruk Erik Mattsson vid STORA Teknik AB Sven Andersson vid STORA Kraft AB

Örjan wilandh vid Bergmästerämbetet i Falun

Mike Bromely-Challenar, Lars-Gunnar Andersson vid SGAB Prospektering i Ludvika

- Anders Eklund vid Sveriges geologiska undersökning

- Nils-Olov Nordin vid VIAK AB i Falun Bäck, Sigmar

- Södermark vid Naturvårdsverket. Björn

Förstudien har genomförts av Johan Helldén, Terratema AB, Tom Lundgren

(Terratema och SGI) och Ulf Qvarfort vid Uppsala universitet. Doc.

Qvarforts huvuduppgift har varit att ansvara för fältstudierna. Projektledare har varit Tom Lundgren.

3 PROBLEMSTÄLLNINGAR

3.1 Vittringen och utlakningen av metaller från gruvavfall

De flesta mineral och bergarter är egentligen inte kemiskt stabila i hydrosfären, dvs i kontakt med vatten och luft (syre). Motståndskraften mot nedbrytning eller vittring varierar emellertid kraftigt

beroende både av vilka mineral det gäller och tillgången på vatten

och syre. Aven andra förhållanden som tillgänglig yta, vattnets surhetsgrad (pH-värde) och bildningen av svårlösliga salter och oxider på mineralytorna inverkar. Mineral, som innehåller svavel i s k sulfidform, vittrar ofta i atmosfären. Svavlet oxideras av luften och bildar svavelsyra i vattnet vilket drastiskt ökar utlakningen av metaller från mineralen (malmen). Därför är vittring och utlakning av metaller från gruvavfall speciellt förknippat med sulfidmalmerna, dvs de svavelrika malmer som utgör råvaror i för framställning av metallerna koppar, bly och zink.

Sulfidmalmerna vittrar mycket långsamt så länge de är inneslutna i bergrunden och speciellt under grundvattenytan. Då malmen brutits och sönderdelats och fått god kontakt med luftens syre kan emellertid vittringen angripa sulfidmineralen effektivt. Därvid oxideras svavlet och metallerna frigörs i form av joner som eventuellt också oxideras till metalloxider. Svaveloxiderna som bildas dissocierar vattnet till svavelsyra som minskar pH-värdet och ökar angreppet på bergarten. Därvid upplöses karbonat- och silikatmineral vilket, åtminstone delvis, neutraliserar svavelsyra.

Om pH-värdet sjunker tillräckligt lågt (pH 5) kan särskilda bakte-

rier som lever på oxidationen av svavel interferera i processen, vilket leder till en intensifierad vittring och ofta ett ännu lägre pH-värde.

Mängden svavel i sulfidmalmer varierar men kan vara ansenlig, vilket framgår av figur 1. Produktionen av svavelsyra är därför också riklig i ett upplag med restprodukter där vittringen kommit igång ordentligt. Neutralisationen av syran sker främst med karbonater som löses upp relativt snabbt medan aluminiumsilikaterna löses upp långsamt och därför inte hinner bidra till någon omfattande neutralisation.

Vittringshastigheten är principiellt sett större i sandmagasin än i varpupplag med den högre specifika ytan hos dessa restprodukter och den högre fuktighetshalten. Andra faktorer såsom genomluft-

82 3

Bilaga

-..-...1-amv:«.ç.w.wmum.a--

och grundvattennivå påverkar emel tid vittringen

l ning, fastläggning

i andra riktningar, varför generella kvantifieringar omöjliga

l

3 att göra.

I tabell 1 ges exempel på de beräknade utsl en av syra och tungmetaller från några av de största upplagen restprodukter från svenska sulfidmalmsgruvor.

på syre som beskrivits ovan, en ny roll i

Tillgången utgör,

vittringsprocessen. En annan ckelroll pelar vatte ansen, d därför att den bestämme ur myck utlakade tungmetaller s ämna plaget. dels därför at at mä dsgraden styr syretr en genom avfall och ev ue t ingsmaterial ovan upplag

Svavel

Medel för samtliga gruvomröden 28

47 26- ZL- 22- 20- 18- 16- 11.- 12- 10- 3- 6t.- 2- 0 , 7171:771 77:.:

1 8 9 10 11

Gruvomröde nn

Svavel °/o

1.KALVBÄCKEN 9.LAVER

2.FALUN 10.GARPENBER6 3.STOLLBERG 11.zlNKGRUvAN L.SAXBERGET 12 VASSBO S.BOUDEN 13.LNSVALL 6. KRSTINEBERG lL.STEKENJO0K 7. ADAK 15. VISCARIA 8. AITlK

1 Mede velhalt i de undersökta gruvområdena. Från Qvarfort

Figur

(198 .

sou 1988:34 3 83

Bilaga

Lakvattnets innehåll av bl a koppar, zink, aluminium, järn, bly, kadmium och arsenik kan medföra allvarliga konsekvenser för djuroch växtlivet i de mottagande vattendragen. Vid starkt sura och metallhaltiga lakvatten kan akuttoxiska effekter erhållas. Framförallt är det dock vissa metallers förmåga att ackumuleras i organismerna som på sikt är det allvarligaste problemet. Härigenom kan även lakvatten med relativt låga koncentrationer av metaller ge framtida skador, särskilt om utsläppen fortgår under lång tid.

Också utsläppet av svavelsyra får negativa effekter. Försurningen ökar spridningen och tillgängligheten av metaller i vattnet. Lakvatten från ett gruvavfallsupplag utgör ofta den dominerande källan till försurning inom ett omrâde.

Tabell 1 Det beräknade utsläppet av svavelsyra och metaller från några områden med upplag från sulfidmalmsberedning. Från Qvarfort (1979).

Åmmeberg

Garpenberg 650 0.37 26.2 125 Cd: 37 Ryllshyttan uppgifter saknas Falu - 25 513 400 Cd: 375 gruva Boliden uppgifter saknas

Falu gruva svarar för 80-90% av all koppar och zink som släpps ut från de svenska sulfidmalmsupplagen. En del av detta vatten härrör från själva gruvan.

3.2 Tungmetalläckaget till Dalälven

Belastningen av metaller på de havsområden som omger Sverige är enligt Naturvårdsverkets Aktionsplan mot havsföroreningar av

storleksordningen tusentals ton per år, vilka till största delen

belastar Ostersjön. Denna belastning är experterna ense om måste reduceras, både vad gäller utsläppen via luft och direkt till vatten. Aktionsplanen anger att utsläppen till vatten âr 1995 skall kunna begränsas enligt följande tabell:

84 Bilaga 3

Utsläpp Hg Ni Zn (ton/år)

Bedömda 1985 20 2.5 70 0.3 20 1 1250

Reduktion (%) 25 40 40 30 65

Prognos 1995 25 15 3000 1.5 40 40 0.2 20 1 460

Denna minskning av de svenska metallutsläppen till vatten förutsätter bl a att läckaget av metaller från gruvavfallsområden i Falun och Garpenberg reduceras med 90%, vilket i första hand påverkar mängderna bly, kadmium, koppar, zink och järn som släpps ut. Naturvårdsverket har uppskattat utsläppet av dessa metaller (utom järn) från gruvavfall till vatten och satt detta i relation till motsvarande utsläpp från sulfidmalmsgruvor i drift och övrig industriell verksamhet:

Från: Naturvårdsverket Rapport 3322.

Källa Kadmium Koppar Bly Zink

(kg/år) (kg/år) (kg/âr) (kg/år)

Restprod.upplag sulfidmalm 1000 35000 5000 600000

Sulfidmalmsgruvor i drift* 75 3000 2400 70000

Industriell verksamhet** 1500 35000 15000 650000

*) Fr 0 m 1987 **) Exkl. gruvavfall

De största utsläppen från sulfidmalmsupplag bedömer Naturvårdsverket f n ske från Falun, Garpenberg och Bersbo. Längre fram i tiden förväntas, om inga motåtgärder vidtas, även andra upplag, t ex Kristineberg och Boliden i Västerbotten samt Stekenjokk i Jämtland komma att innebära stora utsläpp.

Från miljösynpunkt är det framförallt utlakningen av zink och kadmium som man är orolig över. På grund av sin lättrörlighet kan dessa metaller spridas långt i vattensystemen. Halterna av dessa metaller är högre i Dalälvens mynning än i någon annan svensk älvmynning. Transporten av zink från Dalälven till Ostersjön är 746

Bilaga 85

ton/år och av koppar 38,5 ton/år (Naturvårdsverket, Rapport 3320). Av dessa mängder härrör ca 370 ton zink respektive ca 13 ton

koppar från gruvverksamheten och gruvavfallet i Falun, enligt

beräkningar

i projekt Falu gruva (SNV PM 1836).

Om man reducerar transporten i Dalälven från Falun med utsläppen erhålls en ytspecifik metalltransport

på ca 140 g zink och ca 9 g koppar per ha. Jämfört med motsvarande värden för andra stora vattendrag i Sverige är detta för zink fortfarande

högt (ca 3 ggr högre än medelvärdet) men innebär ändå att metalltransporten

begränsats till den som förekommer i andra hårt belastade

storleksordning

i t.ex. i Göta Alv och andra

vattendrag, västsvenska vattendrag.

i

Den specifika koppartransporten i Dalälven blir, med en fullständig F I reduktion av uttransporten i Falun, klart än medelvärdet

lägre

l (och medianvärdet) för de svenska

vattendragen.

i

3.3 Begränsning av metallbelastningen

Avfallet från beredningen av sulfidmalmer innehåller ofta så mycket svavel och tungmetaller att kommer att fortvittring och utlakning gå under flera hundra år. Så är också fallet i Falun där svavelhalten i avfallet är särskilt som halten buffrande kalcit hög samtidigt är lågt. Stora delar av avfallet har också nått det stadium där

vittringstakten och metallkoncentrationerna i lakvattnet ökar på grund av låga pH-värden. Så trots att gruvavfall har funnits i Falun i många hundra att år bör man genomföra åtgärder i syfte

begränsa metalltransporten.

Det är vidare av vikt att som genomförs är bestående de åtgärder

och helst inte är beroende av kontroll och underhåll för att

fungera. Att man ändå utför sådana åtgärder och för att av försiktighet få erfarenhet av hur skyddsåtgärderna är en annan sak. fungerar Motsvarande aspekter och krav läggs på av andra

slutförvaringen“

metallhaltiga restprodukter, typ slagg och aska från fastbränsleeldning trots att deponerade metallmängder och lakvattenhalter är långt mindre än ifrån sulfidmalmsavfall.

4 GRUVAVFALLET I FALUN

4.1 Gruvverksamheten

Bergshanteringen i Falun är mycket gammal, sannolikt den

började utvecklas före 1000-talet. Framförallt var det som utvanns

koppar

men även så småningom zink och bly samt Liksom all

svavelkisslig. annan gruvbrytning fram till i början av nittonhundratalet var brytningen i Falu-området koncentrerad till lokaler med mycket

höga metallhalter, framförallt till malmkropparna vid Falu

gruva. Den brutna malmen behövde emellertid, liksom sorteras

idag, (anrikas) innan den förädlades vid någon hytta. Fram till mitten av 1800talet tillgick detta s k genom handrensning av grovkrossad malm, skrädning. De ofyndiga, knytnävsstora stenbitarna lades upp i högar vid gruvan, s k gruvvarp.

86 3

Bilaga

4.2 Avfallstyper

Huvuddelen av det avfall som finns i stor mängd vid Falun och Garpen-

är inte utan rester från den vidare förädlingen i berg gruvvarp

där stora svavel rostades bort från malmen och hyttan, mängder där utvanns. Denna restprodukt, slaggvargen, har gynnsamakopparn re än gruvvarpen, kemiskt och även fysikaliskt. Den egenskaper användes i stor som utfyllnadsmaterial vid väg- och

utsträckning

I vissa fall kan även gruvvarp ha använts för dessa husbyggnad. ändamål.

Den modernare har inriktats mot att effektivare

anrikningstekniken ta tillvara mineral och att kunna utgå från lågvärdi-

metallhaltiga

malm. För att klara detta krävs en nedkrossning av malmen gare i finkornigare fraktioner så att de enskilda mineralpartiklarna friläggs. Denna teknik har lett till en tredje slags restprodukt, avfallssanden. Halterna av restmetaller är generellt betydligt

i avfallssand än i vilket är naturligt. Istället lägre gruvvarp, har ökat kraftigt. Ofta blir mer än 90% av den avfallsmängderna brutna malmen avfall från anrikningsverket. Högst hälften av detta avfall kan återfyllas i gruvan. Den resterande sanden deponeras i s k dit den pumpas i slurryform tillsammans med pro-

sandmagasin

cessvatten. Sandmagasinen är för det mesta förlagda till naturliga

men måste i de flesta fall, åtminstone delvis, invaldepressioner, las. I får sandpartiklarna sedimentera och vattnet

sandmagasinet

direkt till en recipient eller recirkuleras till avgår antingen

I Falun förekommer två sandmagasin, det gamla anrikningsverket.

det nya magasinet, även benämnt slamdammarna eftersom respektive materialet kan vara relativt svåravvattnet och har en slamliknande

karaktär.

I Falun förekommer en fjärde typ av gruvavfall som härrör från

av svavelkismalm till framställning av järnslig och beredningen

s k kisbränder. Den totala mängden kisbränder och andra svavelsyra,

gruvavfallstyper i Falun framgår av tabell 2.

i och slaggvarp domineras av järn, zink,

Tungmetallinnehâllet gruv-

och bly. Dessutom förekommer svavel i betydande mängder. koppar

Enligt genomförda analyser (Per Haglund, SNV PM 1834) uppvisar och slaggvarp ungefär sama totala tungmetallinnehåll ca

gruv- 100-400 g/kg. Andelen vattenlösliga metaller är däremot betydligt större i i jämförelse med slaggvarp. Dock innehåller gruv-

gruvvarp varp betydligt större mängder svavel än slaggvarpen. Gruvvarpen är därför mer än slaggvarpen. Den inom

betydligt vittringsbenägen

fältbesiktningen av slaggvarpsupplag inom projektet genomförda Runns avrinningsområde visar dessutom att slaggvarpsupplagen i

allmänhet innehåller ca 1-5% av mer vittringsbenäget varpmaterial, vars karaktär påminner om gruvvarp.

3 87

Bilaga

4.3 Lokalisering

Den dominerande - - förekommer till avfallstypen slaggvarpen ungefär lika stor del inom som utanför Faluns stadsbebyggelse. Huvuddelen av slaggvarpsförekomsterna är lokaliserade till ca 5-7 m mäktiga upplag i anslutning till de ursprungliga hyttplatserna. En betydande 1 mängd slaggvarp är dessutom bortförd från de ursprungliga slaggvarps- I upplagen men kvar inom Runns avrinningsområde i form av fyllnads-

i material i byggnadsområden, vägar och järnvägsbankar, huvudsakligen

l inom Faluns Dessa dolda förekomster av stadsbebyggelse. slaggvarp utgör därmed uppskattningsvis ca 1/6 av den totala mängden sla g-

varp (ca 6-105 m3) som förekommer inom Runns avrinningsområde (ta-

bell 2).

Gruvvarpen är huvudsakligen lokaliserad till området närmast Falu

gruva (figur 2). Mindre upplag med gruvvarp finns också vid Svärdsjö

gruva, Skyttgruvan, Domängruvan, Digertäkt och Kuså gruva. Enligt naturvårdsverkets beräkningar (projekt Falu gruva SNV PM 1834) är totalt ca 665000 m3 gruvvarp deponerade i upplag i närheten av Falu gruva, medan endast ca 45000 m3 finns i anslutning till gruvor utanför Faluns stadsbebyggelse.

Upplag med kisbränder och avfallssand är, förutom sandmagasinet vid Kalvbäckens gruva, enbart lokaliserade till Faluns stadsbebyggelse. De båda nya sandmagasinen intill Falu gruvas dagbrott Stora

Stöten (figur 2) upptar en sammanlagd volym av ca 300 000 m3.

men sand i har till ca 2-105Voly-m ,

de gamla sandmagasinen uppskattats men eftersom uppgifterna om de gamla sandmagasinens mäktighet varierar måste den uppskattade volymen avfallssand betraktas som osäker. En jämförelse med de mängder malm som brutits och anrikats under den tidsperiod de gamla sandmagasinen användes visar dock på god överensstämmelse med den uppskattade volymen avfallssand.

Volymen kisbränder har uppskattats utifrån den inventering av gruvavfall inom Faluns stadsbebyggelse som Elver Carlsson, f d prospekteringschef vid Stora Kopparberg, genomfört.

Enligt de arkeologiska grundundersökningar som genomförts i samband med byggnationer inom Falu stad förekommer den nedgrävda slaggvarpen under Faluns stadsbebyggelse i allmänhet från markytan till mellan en halv och en meters djup. Resultatet från utgrävningarna tyder vidare på att huvuddelen av den nedgrävda slaggvarpen är lokaliserad till ett ca 1.5-105 m2 stort område i centrala Falun på båda sidor

om Faluån (figur 3). Det antas att området närmast Faluån från

början till stor del utgjordes av torv och gyttja som måste fyllas ut i samband med byggnationer, medan byggnationer inom högre liggande partier inom Falu stad inte krävde några större mängder fyllningsmaterial. Med utgångspunkt från de genomförda utgrävningarna inom Faluns stadsbebyggelse kan den dolda slaggvarpens medelmäktighet sättas till ca 0.75 m och dess volym därmed beräknas till ca 1.1-105 m3.

z

..m F I I

/ S/ 5

.N

W.«$%%a.

.

x

v. clm.

.W f

I

,

.r/áâå

.v ..

- RW»A\\\\\

%/My.

\\ . \\ I s... .

Ål..

4 I. Å

.O

UÅNmus:

“Å w 0 m

VGDBVGMRRVANPMGD.rum11:M1N100.0.OsloT°00M10...

nwm_

3%.

ÄF i 2 r

umm.

m m

Mm

sou 1988-34 Bilaga 3 89

- g u- HU, * /

. “ZI 03 * ak -

s- . a -- . ø-w

J; I

-

J/Qgruve

.rid/en

Figur 3 Utbredning av gruvavfa11 under

Falun.

Ska1a: 1:8000

90 Bilaga 3 sou 1988:34

4 Förekomster av slaggvarp inom Runns Figur

avrinningsområde.

sou 1988:34 Bilaga 3 91

Tabell 2 Förekomster av gruvavfall inom Runns avrinningsområde.

Gruvvarg

Lokaliserat inom Faluns stadsbebyggelse 665 000 m3 Lokaliserat utanför Faluns stadsbebyggelse 45 000 m3 1 Sammanlagd mängd gruvvarp inom Runns

I avrinningsområde 710 000 m3

Avfallssand L l Lokaliserat inom Faluns stadsbebyçlelse, å Nya sandmagasin 300 000 m3 Lokaliserat inom Faluns stadsbebjggelse, § 1 Gamla sandmagasin 2 000 000 m3* * Lokaliserat utanför Faluns stad ebyggelse 250 000 m3

2 550 000 m3

Slaggvarg

Lokaliserat till upplag inom Faluns stadsbebyggelse 2 300 000 m3 Fyllnadsmassor under Faluns stadsbebyggelse 1 100 000 m3 Lokaliserat utanför Faluns stadsbebyggelse 1 935 000 m3 Bortfört från varphögar, men kvar inom Runns avrinningsomrâde i form av fyllnadsmassor i vägar och järnvägsbankar 425 000 m3

5 760 000 m3 Kisbränder

Inom Faluns stadsbebyggelse 300 000 m3

*) Eftersom upgifterna om de gamla sandmagasinens mäktighet varie-

rar inom ett stort intervall måste volymsuppskattningen betraktas som osäker.

4.4 Tungmetalläckage

Tillförseln av tungmetaller till Runn sker till ca 90-95% via Faluån. För den övriga delen, ca 5-10%, svarar Sundbornsån för merparten (tabell 3).

Tabell 3 Tungmetallbidraget till Runn.

92 Bilaga 3 sou 1988:34

Tungmetallbidraget till Faluån utgörs dels av det gruvvatten som dräneras ifrån Falu gruva och som under hela Falu gruvas verksamhetstid fram till sommaren 1987 har tillförts Faluån, dels av s k diffusa utsläpp ifrån gruvavfall inom Faluområdet. Från och med sommaren 1987 passerar gruvvattnet till det kommunala avloppsreningsverket där metallerna i vattnet binds med hjälp av kalk. Det metallhaltiga kalkslammet deponeras på ett särskilt inrättat avfallsupplag i Falun. Några åtgärder för att förhindra tungmetallutsläppen till Faluån ifrån upplagen med gruvavfall har däremot ännu inte vidtagits.

Eftersom den gruvvarp som förekomer inom Falu stad är lokaliserad till området närmast Falu gruva kommer lakvattnet från gruvvarpen att dräneras till en del via den avsänkningstratt i berggrunden som omger Falu gruvas dagbrott Stora Stöten och därmed tillföras gruvvattnet. Detsamma gäller det lakvatten som härrör från de nya sandmagasinen. En del av lakvattnet dräneras emellertid ytligt och avbördas t ex av Ingarvsdiket. Det tungmetallbidrag till Faluån som inte kan spåras till gruvvattnet måste därför huvudsakligen komma ifrån denna ytliga lakvattendränering och de upplag med kisbränder, slaggvarp respektive gamla sandmagasin som finns inom Faluns stadsbebyggelse.

Tungmetalltillförseln till Faluån från olika källor inom Falu stad har studerats i naturvårdsverkets projekt Falu Gruva och redovisats i två rapporter; Metallbalans för Runn, SNV PM 1836 (1983)och

Metallbalans Gruvbäcken, Syrabäcken, Faluån, SNV PM 3094 (1984)_

I den tidigare rapporten (SNV PM 1836) redovisas resultaten av de mätningar av metallkoncentrationer och vattenflöden som utfördes under perioden 820310-830525. Mätningarna utfördes dels i länshållningsvattnet från Falu Gruva, dels vid olika mätstationer utmed Faluån. I den senare rapporten (SNV PM 3094) redovisas 1984 års mätserie utförd under mätperioden mars-juni i Faluån, Gruvbäcken och Syrabäcken.

Enligt den tidigare genomförda undersökningen (SNV PM 1836) kan det sammanlagda tungmetallbidraget från gruvavfallet inom Falu

stad till Faluån vid Slussen (Tiskens utlopp i Runn) uppskattas

till ca 385 ton järn/år, 430 ton zink/år och 16 ton koppar/år.

Gruvvattnets tungmetallbidrag uppgår enligt samma rapport till

640 ton järn/år, 300 ton zink/år och 6.7 ton koppar/år. Med utgångspunkt från 1984 års mätserie (SNV PM 3094) kan tungmetallbidraget till Faluån från gruvavfallet inom Falun uppskattas till 272 ton zink/år och 21.3 ton koppar/år, medan tungmetallbidraget ifrån gruvvattnet enligt samma rapport uppgår till 911 ton zink/år och 19.2 ton koppar/år.

Med utgångspunkt från de mätdata som presenteras i naturvårdsverkets rapport SNV PM 1836 och SNV PM 3094 har också fördelningen av tungmetallbidraget till Faluån på olika källor inom Falu stad kunnat uppskattas. Den genomförda uppskattningen redovisas i tabell 4 nedan.

sou 1988:34 3 93

Bilaga

Tabe11 4a Tungmeta11bidraget ti11 Fa1uån från olika kä11or inom Falu stad (1982-83 års mätning; SNV PM 1836).

Källa Zink Koppar kg/h kg/h Z Slaggvarp och

Gruvvarp och s1aggvarp 16.3 19.5 1.26 49.1

(Gruvdiket - Nya

sandma asin -

gruv-

vatten?

Gamia sandmagasin 6.4 7.7 0.15 5.9

Summa 83.4 100 2.56 100

Tabe11 4b Tungmeta11bidraget ti11 Fa1uån från o1ika kä110r inom Falu

stad (1984 års mätserie, SNV PM 3094)

Kä11a Zink Koppar

kg/h % kg/h %

S1aggvarp och

Gruvvarp och slaggvarp 0 0 0.8 17.3 -

(Gruvdiket Nya

sandma asin -

gruv-

vatten?

Gam1a sandmagasin + gruvvatten 1.8 1 0.18 3.9

Summa

94 3

Bilaga

från förekomster av slaggvarp, kis- Metallbidraget genom utlakning bränder och sandmagasin inom Falu stad kan också uppskattas med utgångspunkt ifrån uppgifter för zink- respektive kopparutlakningen från upplag med slaggvarp, vilka tagits fram inom naturvårdsverkets Falu (tabell 5). Utifrån de angivna maxvärdena för projekt gruva utlakningen av zink och koppar från de undersökta

44.8 zink/m3 och år 14.1 slaggvarpsupplagen, varp och

g varp respektive g koppar/m år och kan metallbidraget från de dolda slaggvarpsförekomsterna under Faluns stadsbebyggelse beräknas till högst ca 50 ton zink/år respektive 14 ton koppar/år. Därmed skulle zinkbidraget från det nedgrävda avfallet högst kunna utgöra ca 1/8 av det totala zinkbidraget från andra tungmetallkällor än gruvvattnet medan koppar-

teoretiskt sett skulle kunna utgöra ca 65% av det sammanbidraget lagda kopparbidraget från s k övriga källor. Eftersom bara en mindre del av den nederbörd som faller inom Faluns stadsbebyggelse infiltrerar ned igenom de hårdgjorda ytor som idag täcker merparten av det dolda avfallet måste de i SNV:s rapport beräknade värdena för metallbidraget från slaggvarpsförekomsterna under Faluns stadsbebyggelse betraktas som överskattade.

Om motsvarande max-värden för zink respektive kopparutlakningen tillämpas för det synliga avfallet inom Faluns stadsbebyggelse skulle det metallbidraget från slaggvarpsupplagen inom

möjliga Falun uppgå till ca 135 ton zink/år och 42 ton koppar/år.

Som framgår av tabell 4 har de maximala värdena för zink respektive kopparutlakningen erhållits vid upplag med relativt små volymer

(500-7000 m3). Vid upplag med varpvolymer överstigande 10 000 m3

varp är som framgår av tabellen metallutlakningen betydligt mindre. Eftersom flertalet av slaggvarpsupplagen inom Faluns stadsbebyggelse innehâller mer än 50 000 m varp är sannolikt de verkliga värdena för koppar- respektive zinkutlakningen betydligt lägre än de ovan angivna max-värdena. Med utgångspunkt från de värden för koppar respektive zinkutlakningen som erhållits vid varpupplag innehållande mer än 10 000 m3 varp (tabell 5) kan zinkutlakningen beräknas till

ca 5.4 g zink/m3 varp och år och kopparutlakningen till 1.8 g kop-

par/m och år för det synliga avfallet ovanför Faluns stadsbebyggelse samt för upplagen med kisbränder. För den slaggvarp som förekommer under Faluns stadsbebyggelse bör de beräknade lakvärdena med hänsyn till den låga infiltra ionen halveras. Därvid erhålls 2.7 g

zink/m3 och år 0.9 g koppar/m och år. Om dessa mer moderata

värden för metallutlakningen från slaggvarp tillämpas på slaggvarpsförekomsterna inom Falun erhålls ett betydligt mindre metallbidrag därifrån. I tabell 6 redovisas de beräknade värdena för metallbidraget från slaggvarp, kisbränder och gamla sandmagasin inom Faluns stadsbebyggelse.

sou 1988:34 3 95

Bilaga

TabeH 5 Ur Naturvårdsverkets rapport Projekt Fa1u Gruva, MetaHbalans för Runn, delprojekt 12.

Zinkutlakning från slaggvarp inom Runns tillrinningsområde mars 1982 februari 1983.

l

1 vattendrag/stn Varpvolym Varphög

1 g/m3 varp,år m3

1 1 Brossån 21.6 2 000 H3 Mårtanberg

3 H Säpptjärnsån 35.3 2 000 NH Mårtanberghyttan i 9 Svartholsbäcken Hh.8 500 HO Sågmyra 11 Harmsarbäcken 7.2 H 000 \ 18 Náhemsbäcken 3.8 8 000 Ånkebyn 18/10 Årbosjön-Gopen 9.M 15 000 Sågmyra

T1 Paluån, inl. Varpan U.7 180 000 Bergsgården

Norsboberget

Kopparutlakning från slaggvarp inom Runns tillrinningsomráde mars 1982 - februari 1983.

Vattendrag/stn Varpvolym Varphög

g/m3 varp,år m3

1 Brossån 12.2 2 000 U3 Mårtanberg H Säpptjärnsán 1N.1 2 000 H4 Mårtanberghyttan 11 Harmsarbäcken 1.8 H 000 18 Nåhemsbäcken 0.9 8 000 Änkebyn T1 Faluån, inl. Varpan ü.2 180 000 Bergsgárden

96 3

Bilaga

Tabell 6 Det beräknade tungmetallbidraget till Faluån (vid Slussen) från andra källor än gruvvattnet.

Källa Volym Medelutlakning Metallbidrag

m3 g/m3 varp och år ton/år

Zn Cu Zn Cu Slaggvarp i upplag 2 300 000 5.4* 1.8* 12.4 4.1 Slaggvarp under

*) Beräknad med utgångspunkt från data redovisade i Naturvårds-

verkets rapport: Projekt Falu Gruva; Metallbalans för Runn,

delprojekt 12, tabell 6, 7. **) Beräknad med utgångspunkt från uppgifter redovisade i SIVV:s

rapport Projet Falu Gruva; “Metallbalans Gruvbäcken, Syrabäcken,

Faluån“.

Som framgår av tabell 6 kan det teoretiskt beräknade metallbidraget från gamla sandmagasin, kisbränder och slaggvarp sannolikt inte förklara de ca 272-430 ton zink och 16-21 ton koppar som enligt naturvårdsverkets rapport Falu Gruva, varje âr läcker ut till Faluån från andra tungmetallkällor än gruvvattnet.

Den relativt stora diskrepans som råder mellan det teoretiskt beräknade metallbidraget från andra källor än gruvvattnet (tabell 4) och de uppskattningar av motsvarande metallbidrag som gjorts med utgångspunkt från genomförda mätningar av metallkoncentrationer och vattenflöde i Faluån med tillflöden kan bl a ha följande orsaker:

1) Skillnaden i utlakning mellan olika upplag kan variera upp till

en faktor 10, och de i tabell 6 angivna värdena för utlakningen _ av koppar respektive zink kan vara för lågt uppskattade.

______ 2) Det råder osäkerhet av vattenflöden

i genomförda bestämningar och metallkoncentrationer i Faluân med tillflöden.

___A

3) Det kan finnas okända förekomster av kraftigt vittringsbenägen varp inom Falu stad.

. 4.5 Avfallets

miljöpåverkan

Tungmetallutsläppens inverkan på miljön har framförallt kunnat studeras genom undersökningar av tungmetallkoncentrationerna i

1 sjöar inom Runns avrinningsområde.

Bilaga 3 97

Tungmetallkoncentrationerna i bottensediment från sjön Runn (med Tisken) har undersökts dels inom naturvârdsverkets Falu

projekt gruva (Miljöeffekter, SNV PM 1837), dels i en forskningsrapport från geologiska institutionen vid Uppsala universitet: The influence

of mining on Lake Tisken and Lake Runn (Ulf Qvarfort 1984. Bulle-

tin of the geological institutions of University of Uppsala).

I naturvårdsverkets undersökningsprogram också ingick analyser av tungmetallinnehållet i bottensediment från sjöarna Varpan och

Rogsjön. Enligt naturvårdsverkets undersökningar uppvisar bottensedimenten i sjön Runn tydligt förhöjda halter av framförallt

tungmetallerna bly, koppar, zink, krom och järn. De högsta tungmetallhalterna i bottensediment uppvisar sjön Tisken. Tungmetallhalterna i Tisken är ofta 5-10 än i Runn. ggr högre Sjön Varpan som ligger uppströms tungmetallkällorna inom Faluns stadsbebyggelse uppvisar genomgående lägre tungmetallhalter än bottensedimenten i Runn och Tisken, men de uppmätta halterna i Varpan är ändå tydligt

förhöjda i förhållande till s k bakgrundsvärden. I Rogsjön är tungmetallhalterna i allmänhet betydligt lägre undersökta

än i de övriga sjöarna. Halterna av kadmium och bly är däremot desamma ungefär i Rogsjön som i Varpan.

I Runn avtar bottensedimentens

tungmetallhalter med djupet. Varpans bottensediment däremot uppvisar för och tungmetallerna zink, bly kadmium stigande halter med djupet.

Medan de provtagningar som naturvårdsverket genomfört inskränker sig till de översta 20 cm av bottensedimenten behandlar Ulf

Qvarforts

undersökning (The influence of mining on Lake Tisken and Lake

Runn) tungmetallerna i borrkärnor ned till mellan 0.7 och 3.5 m. Undersökningen visar att tungmetallhalterna hämi sedimentproppar tade ur sjön Runn och Tisken ökar med minskat djup. En kraftig ökning av tungmetallhalterna är oftast detekterbar i de översta 50 cm av sedimenten. Dateringar av sedimenten utförda med bl a

pollenanalys visar att den kraftiga av bottensedimentens ökningen tungmetallhalter kan relateras till den ökade gruvbrytningen inom Faluområdet. Sedimentpropparnas djupare delar föruppvisar enligt fattaren i allmänhet som moränen inom områsamma tungmetallhalter det. Författaren understryker dock att med tungmetallfördelningen djupet till viss del kan bero på sekundära inom bottentransporter sedimenten.

5 PRINCIPIELLA

MÖJLIGHETER ATT BEGRÄNSA METALLBELASTNINGEN

Inledning

Med hänsyn till vittringsprocessens betydelse för av

utlakningen tungmetaller kan man hävda att de grundläggande man

möjligheterna har att begränsa beskrivs av två alternativ: metallbelastningen

1) Ta hand om svavelföreningar och/eller metallerna alternativt

vittrings-/lakningsprodukterna och oskadliggöra dem eller åtmins-

tone göra dem mindre skadliga.

98 Bilaga 3

och utlakningen av mineralen, vilket i princip 2) Begränsa vittringen halter i lakvattnen och mindre lakvattenflöden. medför lägre

alternativ innehålla flera praktiska lösningar. Dessa två kan i sig av de enskilda bör ta fasta på följande: Utvärderingen lösningarna

- Omedelbar effekt på miljön

- Utförbarhet och kontrollerbarhet

- Kostnad

- Behov av kontroll och underhåll

- i långtidsperspektivet.

Beständighet

förhållanden får beständighetsaspekten en avgörande bety- Av dessa

som den är svår att värdera. Flera tänkbara lösningar delse samtidigt

sikt men är tveksamma om man tar hänsyn kan vara effektiva på kort

eller flera hundra års sikt. till vad som kan hända på hundra

som är tänkbara och som tillhör huvudalterna- De tekniska lösningar tiv 1 beskrivs i avsnitten 5.2-5.5:

5.2 Omanrikning

5.3 Pyritseparation 5.4 och rening av lakvatten Uppsamling 5.5 Forcerad vittring/lakning

eller utlakningen av mineralen Möjligheterna att begränsa vittringen

behandlas i avsnitten 5.6-5.8:

5.6 Antiseptisk behandling

5.7 Kalkning 5.8 Deponering under vattenytan

5.9 under täckskikt Deponering

5.2 Omanrikning

av metaller utgick endast Forna tiders anrikning och utvinning

Det var då alltför krävande att från de rikare delarna av malmen. bearbeta berg än vad som motsvarade 2-3% kopparhalt. ofyndigare Resterna som skräddes bort för hand och lades i upplag, gruvvar-

innehåller ofta mer än vad som idag betraktas som brytvärt. pen,

redan är bruten, uppfodrad och sönderdelad Eftersom gruvvarpen

att att bereda vid en lägre kan man t 0 m tänka sig den är möjlig

s k omanrikning. En stor metallhalt än motsvarande malm i gruvan,

som funnits från sulfidmalmsbrytning i

del av de gruvvarpshögar

Bergslagen är redan omanrikade.

eliminerar inte problemen med utläckage av tungmetal- Omanrikningen

all inte kan bearbetas, dels beroenler, dels beroende på att varp

ett nytt avfall. Detta nya avfall de på att omanrikningen skapar

rikt (samt zink och bly om dessa är visserligen mindre på koppar

men som kan vara mer lakbart därför att den exponeockså utvinns)

av den nedkrossning som sker i rade vittringsytan ökat på grund

Skall begränsningen av metallutsläppen modern anrikningsteknik. måste omanrikningen därför kombineras med åtgärder bli påtagliga

som blir resultatet av mot vittring/utlekning i de sandmagasin

omanrikningen.

Bilaga 3 99

Pyritseparation

Teknik finns att frånskilja pyriten från avfallet.

(svavelkisen)

Därigenom erhålls ett avfall med lägre och föroreningspotential ett med högre sådan potential. För att detta skall vara ett bra

alternativ krävs att det förra kan deponeras ställda krav

med lågt och till betydligt reducerade kostnader och det andra

(pyriten)

antingen kan nyttiggöras eller utgör så liten andel att

deponering med högt ställda krav ändå inte innebär så stora totala kostnader.

Alternativet med deponering under vatten kan vara

fördelaktigt, särskilt om pyritandelen, såsom i Falun, är stor. Robertson

(1987) påpekar att kostnaderna för detta alternativ är stora i

förhållande till den effekt det ger.

5.4 yppsamling och rening av lakvatten

Att samla upp allt lakvatten, som bildas, föra det till

reningsverk och där rena vatten på metaller och sulfat är

en åtgärd som ligger nära till hands. Motåtgärden by

ger på tre delåtgärder (uppsamling,

ledning och rening av som alla måste vara effektiva

lakvatten?

för att man skall få ett lyckat resultat. För att

uppsamlingen av lakvatten skall vara effektiv krävs att

lakvattenläckagen är

så koncentrerade att man kan lokalisera dem och i

praktiken lyckas med uppsamlingen.

Att leda vatten till avloppsverk är känd teknik. Det är gammal emellertid också välkänt att från sådana

läckagen ledningar generellt är omfattande. I detta moment krävs således både

omsorg och omfattande underhåll för att det skall väl. fungera

Rening av lakvatten från metaller kräver

speciella processer jämfört med konventionell behandling av I de flesta fall avloppsvatten. baseras reningen på en utfällning av metallerna av alka-

med hjälp liska lösningar. Effektiviteten i dessa varierar beroende processer av process och metall. I Falun sedan 1987 sådan tillämpas rening på det metalliska grundvatten som pumpas ur Falu Detta upp gruva. vatten kan jämställas med lakvatten från eftergruvavfallsupplag, som det bildas av nederbördsvatten och som bl

gruvvatten a perkolerat ned genom rasmassor och i Stora Stöten. Effektivitevarpmassor ten i reningen uppges vara uppemot 95% i

(Länsstyrelsen Kopparbergs

län, 1988). Restprodukten från reningen utgörs av metallhydroxidslam,

som i detta fallet är rikt på gips (kalciumsulfat). Detta slam

betraktas som ett miljöfarligt avfall och måste tas om hand på

särskilt sätt.

Om man utgår ifrån att uppsamlingen av lakvattnet kan till

lyckas 90% samt att ledningen till och där vardera reningsverk reningen är 95%-ig kommer hela effektivitet att bli ca

åtgärdssystemets

80%, vilket får anses vara tillfredsställande. Det skall dock

påpekas att rening av lakvatten knappast kan ses som en

permanent åtgärd.

100 Bilaga

5.5 Forcerad vittring/lakning

Som redan nämnts är bakterieaktivitet en viktig förutsättning för den omfattande som äger rum då pH-värdet i lakvattnet vittring

som har förmåga att bryta ned sulfidblir lågt. Mikroorganismerna, är bakterier av släktena Thiobacillus och Ferrobacillus. mineralen, bakterier lever oxidera järn och svavel, t ex det Dessa på att envärda svavlet i sulfidmineral till det två- respektive sex-värda

svavlet i tiosulfat- eller sulfatjoner, vilka utgör restprodukterna

Bakterierna kräver och koldioxid för att överleva i processen. syre och utvecklas. De trivs bäst vid låga pH-värden och sär-

generellt skilt kraftig vittring anses bli resultatet då pH-värdet ligger

kring 2.

optimera bakterie-

Att öka vittrings-/lakningshastigheten genom att

aktiviteten kan vara ett sätt att förkorta tiden för omhändertagan-

av lakvatten från sulfidhaltiga restprodukter. Det de och rening måste kombineras för det avgående vattnet

med någon reningsprocess således åtgärd till alternativet att och utgör en kompletterande omhänderta och rena lakvatten.

att de sulfidoxiderande bakterierna alstrar Hallberg (1987) anger

substanser som underlättar kontakten med själva malmmineytaktiva Man anser allmänt att av sulfiderna utgörs av ralen. vittringen

och att bakteriernas inverkan kommer en hel kedja av processer in efter att luftens syre skapat en inledande oxidation enligt

formlerna:

Fe2+ + + 4H+ + 2e-

FeSZ + 2H20 + 302- 250g-

+ Fe2+ + + 4a* + 4e

curesg + 2H20 + 302 -›cu2+ 250g-

Bakterierna anses därefter fortsätta vittringen genom att oxidera

till trevärt. Detta trevärda järn kan reduceras tilltvåvärt järn baks till tvåvärt varvid ytterligare sulfidmineral, t ex pyrit,

oxideras.

+ 4H+ + 3e-

CuFeS2 + re3+ + 2H20 + 302 -› cu2+ + 2Fe2+ + 250g-

Oxidationen leder således till en successiv nedbrytning av sulfider,

av metalljoner (här Cuz* och Fe *) en upplösning och utlakning

samt - inte minst - ett ständigt tillskott av och sulfatjoner, dvs sjunker, lakvattnet blir surare.

vätejoner, pH

är en kombinerad bakteriell och kemisk process, där Oxidationen den bakteriella kan vara mycket effektivare än den kemiska. Hallberg (1987) flera kvantifierade exempel på detta, se exempelvis anger

även att processen ännu inte är helt figur 5, men han poängterar känd. Att reduktionen av trevärt järn är en viktig delmekanism

han med försök där (M05) oxiderats och lakats visar molybdenglans

både med och utan tillsats av pyrit (FeSg). Där pyrit

på molybden oxiderats tillsammans molybdensulfiden har utlakningen av molyb-

med

flera större än där molybdenglans oxiderats ensam. den blivit gånger

för framgångsrika laboratorieförsök med En viktig förutsättning

är att restprodukterna från processen, metalljonerna, bakterielakning blir bortförda eftersom de utgör ett gift för bakterierna i alltför

Vidare brukar näringslösningar eller pH-justehöga koncentrationer. tillsättas lakvätskan vid laboratorieexperiment. ringsmedel

sou 1988:34 Bilaga 3 101

os

E 15 ›

så

U

;o 1-0

E

sieriliserod

(3

Q5 V

ympad med

bakterier

\ sleril kontroll

(D

l I I I

0 20 LO 60 80 100

dygn

Figur 5 Oxidation av svavelkis med och utan bakterier. Försök

(1) är en steril kontroll som visar hastigheten vid kemisk

oxidation. Försök (2) ympades med bakterier efter 31

dygn. Försök (3) ympades efter 28 dygn och steriliserades

åter efter 63 dygn.

En jämförelse mellan dessa tre försök visar tydligt den

kraftiga ökningen av oxiderat järn vid närvaro av järn-

och svaveloxiderande bakterier (Hallberg, 1987).

Den naturliga oxidations- och lakningsprocess som drabbar sulfidrika restprodukter kan utnyttjas kommersiellt. Detta sker genom att lakvattnet insamlas och metallerna utvinns. Edvardsson & Billeryd (1983) anger två metoder för metallutvinning, elektrokemisk extraktion och utfällning på järnskrot (endast metaller som är ädlare än järn). Eftersom zink och kadmium, som är viktiga att inte släppa ut i miljön, ofta kommer att förekomma i relativt höga koncentrationer i lakvattnet, kommer elektrisk extraktion att bli nödvändig i de flesta fall. Förutsättningarna för att detta skall fungera är då generellt följande:

102 Bilaga 3

En viss minsta halt av ekonomiska mineral, som dock är lägre än vad som gäller för alternativa utvinningsmetoder

Lakvattnet kan tas om hand och mineralen utvinnas ur laklösningen

Utvinningen kan få pågå under relativt lång tid eftersom det

är en långsam process. I gengäld kan stora volymer processas

till relativt låga kostnader och med ett minimum av driftinsatser

Acceptabla förhållanden från miljösynpunkt.

Utvinningsprocessen kan accellereras genom skilda insatser, vilket effektiviserar utvinningen och förkortar processtiden, t ex genom:

Inokulering av lämpliga bakteriestammar

Uppläggning av restprodukterna på ett optimalt sätt för oxidation, lakning och omhändertagande av lakvatten. Aven förläggning i utbrutna gruvsystem kan övervägas

Tillsättning av näringsämnen för bakterierna

Optimering av pH-nivån

Recirkulation av lakvatten.

De förhållanden som bör utvärderas från miljö-synpunkt är framförallt:

Den forcerade vittringens/utlakningens och utvinningens effektivitet och beroende av optimala förhållanden och borttransport av metallhaltigt lakvatten

Möjligheterna för läckage av lakvatten och konsekvenserna av detta

Vad som händer med metaller som inte utvinns, t ex kadmium och zink

Hur det mindre farliga avfallet skall behandlas då utvinningen

upphör. Någon form av uppläggning och täckning blir sannolikt

aktuell

Vad som händer med sulfatjonerna i lakvattnet.

Forcerad vittring och ekonomisk utvinning av metaller från låghaltiga sulfidmalmer, s k heap leaching i stor skala är känd från Spanien och Sydamerika. Trots detta och trots att tekniken är relativt enkel, så är den ny samtidigt som processerna är komplicerade. I Sverige har man utfört lovande försök i laboratorieskala, se t ex Edvardsson och Billeryd (1983) men fältförsök borde även utfö-

ras i relativt stor skala, inte minst för att klarlägga miljöeffek-

terna.

Bilaga 3 103

De nyss nämnda laboratorieförsöken, som genomförts på gruvvarp

från i Åtvidabergs bergslag, antyder både att utvin-

Grönhögsgruvan

kan bli hög och att processen kan bli relativt snabb. ningsgraden Detta innebär att lakvattnets innehåll av metaller är högt, vilket accentuerar behovet av att lakvattnet omhändertas till nära nog

100%.

5.6 Antiseptisk behandling

av vittrande gruvavfall i syfte att begränsa eller Desinficering eliminera den bakteriella processen har testats med god temporär

i liten skala. Metoden är dåligt utvecklad och sannolikt framgång ännu inte i full skala. Man använder vanligen bakterici-

tillämpad der för detta ändamål och två applikationssätt utnyttjas:

- i avfallet Inblandning

-

Ytapplicering (spray)

Robertson (1987) att baktericiderna hämmar enbart den delen

påpekar av som styrs av bakterier, varför effekten inte alltid vittringen är Han anser sprayning på ytan vara ineffektiv och tillräcklig. förordar inblandning i avfallet. På grund av att bak-

en ordentlig tericidernas effekt är begränsad i tiden måste behandlingen göras om, vart 5:e år. På grund av att fullständig in-

uppskattningsvis

då erfordras bedöms metoden i längden bli kostsam. Efterblandning som osäkerheter råder om effektivitet samt att någon permanent

inte erhålls, rekommenderas inte metoden för Faluns gruvavlösning fall.

5.7 Kalkning

Surt, metallhaltigt lakvatten brukar inte bildas från sulfidhaltigt

om dessa innehåller tillräckligt med karbonater för gruvavfall att neutralisera den bildade syran. I de fall, såsom i Falun, kar-

bonathalten inte räcker till för fullständig neutralisation ligger det nära till hands att på konstgjord väg förstärka karbonatinnehål-

let.

För i Falun finns enbart uppgifter om svavel/kalcit

gruvavfallet

(kalciumkarbonat)-förhållandet för restsanden från anrikningen,

men denna torde vara representativ även för gruvvarpen. Svavelhalten är så som 22% medan kalcithalten endast är ca 0.5%. För

hög att neutralisera hela svavelmängden i restprodukten som till stor del består av pyrit (svavelkis) erfordras således en mycket stor andel kalksten för att neutralisera all syra som kan bildas av

1/5 av hela avfallsmängden. För gruvvarpen innestorleksordningen bär detta närmare 300 000 ton och för sandmagasinen ca 700 000 ton.

Endast krossad kalksten har tillräcklig förmåga att neutralisera

syran. Kostnaden för sådan kalk bedöms bli 300-400 kr/ton.

104 Bilaga 3

Robertson (1987) förordar

en ordentlig inblandning av kalkstenen i avfallet, vilket kräver Kostna-

en omflyttning av restprodukterna.

derna för detta antas ligga vid ca 20 kr/m3. Den totala

kostnaden för kalkning av gruvvarpen bedöms således att

grovt uppgå till

storleksordningen 100-150 Mkr och för sandmagasinen till 250-350 Mkr.

Robertson anger vidare att av kalksten har

ytlig applikation begränsad effekt. Detta beror på att kalkstenen löser

upp sig långsammare

i nederbördsvatten än i surt lakvatten. av infiltre-

Inströmningen rande nederbördsvatten är dessutom ofta koncentrerad till

vissa

skikt och kanaler (torksprickor etc) varvid kalkstenen blir

ojämnt förbrukad.

5.8 Deponering under

vattenytan

Tillgången på syre utgör ett avgörande villkor för av

vittringen sulfidmineralen. Visserligen kan vittringen även

fortgå genom reduktion av trevärt till tvåvärt järn, men efter ett har allt

tag trevärt järn reducerats av nytt kräver från

och bildningen syre atmos-

fären. Kan man begränsa tillgången på syre i

i restprodukterna

tillräcklig omfattning, kan man även hindra och därmed

vittringen bör spridningen av tungmetaller reduceras

kraftigt.

Transporten av syrgas är ineffektiv under vatten. Om vattnet har

en låg omsättning och inte syresätts och vind

genom väder kommer mycket lite syre att finnas för

tillgängligt vittringen av sulfiderna. Den bestäms nästan uteslutande av syrets

diffusionshastighet

i vatten, vilken är mycket låg. Att under

deponera gruvavfallet vatten, t ex i övergivna gruvschakt eller

i naturliga, vattenfyllda depressioner är därför en

tänkbar lösning som exempelvis tillämpas

som en dellösning i Bersbo, Ostergötland. För åtgärden krävs, som

redan nämnts, att vattnet ej

syresätts genom strömning eller våg-

bildning. Vidare måste åtgärden vara under

beständig lång tid,

dvs avfallet måste skyddstäckas och vattennivån får inte

plötsligt sjunka under avfallets överyta.

Detta kräver överväganden som berör erosions- och

översvämningsrisker,

inverkan av landhöjningen och framtida

markanvändning samt upplagets inverkan på naturmiljön och framtida till

möjligheter utnyttjande av vattenområdet.

Normalt betraktas inte dammvallar som stabila konstruktioner i

långa tidsperspektiv utan kräver i så fall kontroll och underhåll

för all framtid (Eurenius, 1988). Därför

är deponering i gruvschakt eller i naturliga bassänger, dvs sjöar att föredra från

beständighetssynpunkt. Problemen med deponering i gruvschakt är praktiskt

förknippade med svårigheterna att få ned avfallet och

ordentligt att i förväg beräkna hur stora volymer som ned i schakten.

går

Ortsystemen i gruvan kan normalt inte utnyttjas av praktiska skäl.

Ett annat hinder är att

mot deponering i gruvor man då frånhänder

sig möjligheten att i utnyttja de aktuella schakten

fortsättningen

för vidare brytning eller Dessa

prospektering. förhållanden regleras av gruvlagen och i många fall kommer det att vara svårt att få

tillstånd till igenfyllning.

Bilaga 3 105

5.9 Deponering under täckskikt

5.9.1 Bakgrund

Att täcka avfallsupplaget har blivit en metod att

begränsa utsläppen av oönskad spridning av ämnen från upplaget. Metoden

tillämpas på en rad olika avfallstyper, slagg och askor, kommunalt avfall samt miljöfarligt avfall. Avsikten med täckningen är då att den skall begränsa produktionen av sådant lakvatten som härrör från infiltrerad nederbörd. Detta ställer särskilda krav material på det som används i täckskiktet. Man räknar normalt med att tätande skikt i täckningen skall reducera med 50-99%. För lakvattenproduktionen att en sådan åtgärd skall vara krävs då oftast att meningsfull avfallet ligger ovan grundvattenytan, dvs att man kan bortse ifrån inläckande grundvatten från sidan eller från botten.

Vid gruvavfallsupplag syftar till att, förutom att redutäckningen cera nederbördsinfiltrationen, också till att reducera

syretransporten till avfallet. I själva verket att denna funkär förhoppningen tion skall leda till en reduktion som är så omfattanav utlakningen de att också metallhalterna i lakvattnet trots att lakvatminskar, tenflödet blir mindre.

Arbetet inom Naturvårdsverkets forskningsområde Gruvindustrins restproduktupplag har koncentrerats på teknik för och effekter av täckning av gruvavfallsupplag. Projektområdet skall avlämna sin rapport under hösten 1988. Följande är därför en redovisning preliminär sammanfattning av de resultat rörande täckningsteknik som hittills erhållits inom projektområdet.

5.9.2 Täckskiktets principiella och funktion uppbyggnad

Flera utredningar har klarlagt att alla jordarter eller motsvarande material inte har den tätande funktion som behövs för att

påtagligt

begränsa lakvattenproduktionen, Karlqvist & Olsson (1983), KHM (1983) och Lundgren & Kullberg (1985). Den tätande funktionen behöver emellertid i princip enbart upprätthållas av ett relativt tunt skikt (tätskiktet). Andra delar av täckskiktet skall ha dränerande och kapillärbrytande funktion eller verka skyddande mot yttre krafter, erosion, frost, uttorkning. rotpenetration etc.

Täckning av avfallsupplag med jord måste av ekonomiska skäl alltid ske med material som hämtats från platsen eller

inom närliggande områden. Vissa andra avfall kan ibland vara om de inte lämpliga behöver transporteras alltför långt eller inte om mängdbehovet är så stort. I så fall används de nästan ensamma utan tillaldrig sammans med jordtäckning. De konstgjorda material som också kan få användning i tätskikt tillsamans med jord är framförallt

plast-

och gummidukar, bentonit (egentligen en processad, särskild

lertyp), bentonitprodukter och betong. I tabell 7 förtecknas olika jordarter, restprodukter och konstmaterial samt deras viktigaste funktioner i ett täckskikt.

106 3

Bilaga

Tabell 7 Olika tänkbara material i ett täckskikt på ett avfallsupplag

och dess specifika funktion(er).

Material Funktion

Jordarter morän skyddande moränlera tätande (och skyddande)

och sand skyddande och dränerande grus grovsilt skyddande finsilt tätande (i viss mån) lera tätande

Restprodukter

sprängstensfyllning skyddande (dock ej mot frost)

schaktmassor, ospecificerade skyddande

skyddande, ev. dränerande slagg rivningsavfall skyddande askor skyddande avsvavlingsprodukter och restgips skyddande (ev. tätande) cementstabiliserade askor (t ex Cefyll) tätande bark- och skogsavfall skyddande (dock ej mot erosion) fiberavfall skyddande, ev. tätande

Konst rodukter plastdukar (PVC, PE, PP) tätande gummidukar (Neopren, butyl) tätande bentonit tätande bentonitpanel, -matta tätande betong tätande

Tätskiktets effektivitet som syrebarriär beror till stor del av dess förmåga att behålla en hög vattenmättnadsgrad, trots inverkan av naturlig dränering och uttorkning. Denna förmåga ökar med minskande storlek på de porer som ingår i materialet. På samma sätt ökar tätheten mot vattengenomströmning med minskande porstorlek. Därför kan porösa materials genomsläpplighet eller permeabilitet för vatten användas som kvalitetsparameter både för vatten- och syrebarriärfunktionen. Resultaten av de modellberäkningar som utförts inom SNV:s gruvavfallsprojekt och som bekräftats genom laboratorieförsök och uppföljningar i fält kan samanfattas i följande generaliserade prognos:

- För att barriäreffekt mot syretransport någon betydelsefull

til] avfallet skall erhållas måste tätskiktets täthet minst

motsvara permeabilitetsvärdet 1-108 m/s.

sou 1988:34 3 107

Bilaga

- Om tätheten hos tätskiktet är mellan 109 och

101° m/s kommer en avsevärd reduktion av syretransporten till avfallet att

äga

rum. Reduktionen kommer att resultera i en minskning av vittringen

som motsvarar upp till nära 3 tiopotenser, dvs till nästan en tusendel av den mängd sulfider som vittrar per tidsenhet på ett icke täckt upplag.

Eftersom permeabiliteten hos tätskiktet också måste vara mindre än 1-108 m/s för att den skall verka

begränsande på nederbördsperkolationen kommer koncentrationen av metaller i lakvattnet inte att minska avsevärt förrän permeabiliteten i tätskiktet minskats till under 1-109 m s. Nederbördsperkolationen har

då reducerats till ca 30 l/m , ar, dvs till ca 10% av vad den

är utan tätskikt, se figur 6. ittringshastigheten är då sannolikt

reducerad till mindre än 10%, kanske till 3% av vad den är utan tätskikt. Eftersom behovet a\ att transportera bort

vittrings-

produkter då reducerats mer 1 genomflödet av vatten, så kommer också metallhalterna i lakv ctnet att minska.

- Vid en täthet motsvarande 1-1010

m/s, som kan antas vara som l en undre gräns för vad man kan uppnå i praktiken, kommer neder-

bördsperkolationen att vara av storleksordningen 1% av den utan

tätskikt. Vittringshastigheten är då beräkningsmässigt ca 0.1% av den utan tätskikt och därför bör metallhalterna reduceras till ca 10% av dem i lakvattnet från avfall utan tätskikt.

5.9.3 Möjliga tätskiktsmaterial

För naturliga jordmassor krävs att de är lerhaltiga för att de skall kunna få en god tätande effekt. Rena leror, med

dvs jord minst 20% lerpartiklar (0.002 mm) av finjordsandelen (0.06 mm), har i packat tillstånd praktiskt alltid Prob-

taget en god täthet. lemet är bara att det kan vara svårt att packa leror till kontinuerliga skikt utan sprickor och andra hålrum. Lerorna får ej vara lösa i konsistensen, dvs innehålla för mycket vatten. Då är det visserligen relativt lätt att smeta ut leran till skikt, men den krymper och spricker vid minsta uttorkning samtidigt som det är ett mycket svårt arbete att få ut leran i jämntjocka

kontinuerliga skikt. Leran är för smetig och har ingen bärighet. När skyddsskiktet anbringas förstörs därför lerskiktet. VIAK AB, som projekterat lertätskiktet i Bersbo, har visat att relativt torra leror

passar bäst för packning till tätskikt. Många torrskorpeleror, dvs ytliga leror som utsatts för frost, uttorkning och kemisk påverkan, är emellertid för torra för att bli plastiska och gå vid

ihop pack-

ning. Vattenkvoten bör ligga mellan plasticitetsgränsen

och flytgränsen och relativt nära plasticitetsgränsen.

Lertätskikt bör läggas ut och packas i flera delskikt.

Därigenom

reduceras inverkan av enskilda håligheter och sprickor. Varje del-

skikt bör vara minst 100 mm tjocka i packat tillstånd. Antalet delskikt bör vara minst 3. Delskikten bör täckas av nya delskikt eller av skyddstäckning inom ett dygn. Vid torr och väderlek

blåsig

kan det bli nödvändigt att täcka eventuellt med tillfäl-

tidigare, liga plastdukar eller pressening alternativt att försiktigt

sprinkla vatten över.

103 3 sou 1988:34

Bilaga

(mm/år)

LAKVATTENPRODUKTION

U0 9 l| I

10 10 10 10

TÄTSK|KTUS PERMEABlLITET (mls)

(mm/år)

LAKVATTENPRODUKTION

10 10° 10

TÄTsKlKTETs PERMEABILITET (mls)

6 Lakvattenproduktionen som funktion av tätskiktets per-mea- Figur bi1itet och Ett dränskikt ovan

perkohtionstidsfaktor. tätskiktet reducerar perkolationstidsfaktorn med 75%.

Bilaga 3 109

Dynamisk packning är inte lämplig vid packning av lertätskikt. Vid stora arbeten kan istället s k fårfotsvält vara användbar.

för uttorkning av lerytan kan det emellertid På grund av risken vara olämpligt att arbeta på stora ytor, särskilt när man arbetar med flera delskikt. Ett bra sätt kan vara att använda tunga bandgående fordon för packningsarbetet, t ex samma schaktbladsmaskiner som används för att lägga ut leran med i delskikt.

Antalet överfarter som erfordras vid packningen måste bestämmas i varje enskilt fall och efter lerans egenskaper. För mycket torra leror kan mer än 10-20 överfarter erfordras innan leran blir så plastisk att den går ihop ordentligt.

Organiska jordarter eller restprodukter som skall användas som tätskiktsmaterial bör vara finfibrösa. Dåligt nedbrutet material såsom bark- och skogsavfall och låghumifierad torv har generellt för hög genomsläpplighet och för dåligt vattenhållande egenskaper för att ge någon betydande verkan som syrebarriär.

Det är nödvändigt att komprimera organiska material ganska ordentligt innan en hög täthet erhålls. Komprimerbarheten är ofta väldigt stor och, eftersom tätheten ökar med densiteten hos de flesta porösa material, blir också tätheten mycket hög vid ordentlig komprimering. Problemet är att i praktiken åstadkomma detta packningsarbete. Det är mycket vatten som skall drivas ut, vilket kan gå långsamt.

Det är naturligtvis viktigt att det packade tätskiktsmaterialet inte sväller efter packningen, t ex till följd av regn. Därvid förloras en del av tätheten. Denna benägenhet hos organiska material och den tyngd som erfordras för att behålla en tillräcklig komprimeringsgrad bör klarläggas i varje enskilt fall genom fältförsök eller särskilda laboratorieförsök då fiberartade tätningsmaterial används.

Flygaskan från förbränning av kol har börjat användas som tätningsmaterial på bl a avfallsupplag. Denna aska erhålls som ett torrt, fast stoft från reningen av rökgaserna. Ibland är flygaskan uppblandad med avsvavlingsprodukter som erhålls genom tillsättning av kalkstoft eller kalkmjölk i rökgaserna. Flygaskan har i sig själv för hög genomsläpplighet för att få någon betydande täthetseffekt. En del speciellt de från förbränning av kolpulver, har flygaskor, emellertid självhârdnande egenskaper (med vatten) eller hårdnar tillsammans med avsvavlingsprodukter, kalk eller cement. Tätheten ökar då, särskilt om kalk eller cement används, och tillräckligt hög barriäreffekt kan då erhållas mot syre och vatten.

från torv- och Vedeldning liksom de från rosteldning Flygaskor kräver i allmänhet en hög inblandning av kalk eller cement. En god kolpulverflygaska däremot kräver endast ett par procent cement för att bärkraftigt och tätt skikt. Problemet med cement ge ett och kalkstabiliserade flygaskor är att i likhet med

materialet

betong krymper vid härdningsprocessen. Aven om det sedan sväller vid fukttillträde uppkommer lätt sprickor i materialet, vilket naturligtvis sätter ned tätheten. Detta kan i princip avhjälpas på två sätt:

110 Bilaga 3

1) Den cementstabiliserade flygaskan blandas med vatten och tillsatsmedel i ett blandarverk och pumpas ut i en grötliknande konsistens (Cefyll) som får rinna ned i ett lager av ensorterad makadam. Makadamen bygger upp ett bärande stenskelett som inte kan krympa. Detta tvingar Cefyll-matrixen att krympa i varje enskilt porutrymme mellan stenarna. Krympsprickorna blir då korta och fördelas jämnt över hela materialet och påverkar tätheten marginellt. Denna teknik utnyttjas vid av ett

täckningen av gruvavfallsupplagen i Bersbo.

2) Den cementstabiliserade flygaskan blandas med vatten i ett blandarverk till en packningsbar konsistens. Konsistensen skall vara sådan att pastan blir plastisk men inte flytbenägen vid

packning efter utbredningen. I likhet med tillverkningen av lertätskikt packas denna typ av Cefyll-skikt omsorgsfullt med ett flertal överfarter och i minst 3 delskikt. I detta fallet kan vibrovält vara ett bra packningsredskap.

Bentonit, som är en processad, särskild lertyp. kan inblandad med jord ge permeabilitetsvärden mellan 105 och 1O11 m/s beroende av jordart, bentonittyp och bentonitinsats. Jordarter lämpliga för inblandning av bentonit är framförallt: sand, silt och morän. Om sanden och silten är månggraderad, dvs sanmansatt av flera kornstorleksgrupper är detta en stor fördel. Så är ju automatiskt fallet med morän, där istället förekomsten av sten och block kan motverka blandningsoperationen. Lämplig skikttjocklek är 0.3 m vid utläggning.

Jordmaterialet bör vara så torrt som möjligt vid med inblandning bentonit. Har det nyligen regnat klumpar bentoniten och sig gärna blir inte jämnt fördelad. Blandningen kan göras i blandarverk eller direkt på plats med redskap av typ jordbrukskultivator. Ett flertal överfarter erfordras, minst 6.

Ett flertal bentonittyper förekommer på marknaden. Bland

tätningsbentoniterna finns det i huvudsak 4 typer:

Naturliga (“högsvällande) natriumbentoniter av Wyoming-typ

Dzo, kemiskt behandlade för att motstå salthaltigt och förorenat vatten

Natriumaktiverade kalciumbentoniter

Naturliga (lågsvällande) kalciumbentoniter.

De två förstnämnda bentoniterna är de dyraste, särskilt den kemiskt behandlade. Med undantag för bentoniter för andra ändamål än som tätningsmaterial brukar kalciumbentoniter vara betydligt

billigare än natriumbentoniter. De kan vara ett alternativ om man överdimensionerar sin insats. Natriumaktiverade bentoniter har

praktiskt taget lika goda tätningsegenskaper som naturliga natriumbentoniter, men brukar vara billigare. Man bör värdera risken att natriumbentonit på sikt övergår till kalciumbentonit om den kemiska

miljön är kalciumrik, i så fall kan det vara bäst att använda en kalciumbentonit från början.

1988:34 Bilaga 3 111

sou

Vid av bentonitinblandad jord är packningsarbetet lika användning

Följande bör då iakttas: viktigt som blandningsarbetet.

skall vara den optimala för packning, bestäms genom 1) Vattenkvoten packningsförsök i laboratoriet

2) Packningsredskap och antal överfarter väljs efter jordmaterial och skikttjocklek enligt Mark AMA

3) Packning får ej ske vid eller strax efter kraftiga regn

4) Packning i branta eller normalbranta slänter är problematiska. Särskilda anordningar kan krävas.

Om packningen utförs riktigt kommer ytan att ha fått en betongliknande karaktär. Den bör genast skyddas mot utsvällning av bentonit

filterlager av finjord eller lämplig fiberduk och däröver genom ett Ospecificerad jord till 1-2 m mäktighet.

Plastdukar för tätningsändamål förekommer i en mängd kvaliteter.

är dock och PVC. Plastdukar har Vanligaste plasttypen polyeten inte blivit så populära i Sverige som tätningsmaterial på avfallsupplag. Anledningen är sannolikt myndigheternas krav på långtidsbe-

Plastfabrikanterna har svårt att garantera längre bestänständighet.

än 50 år och man har inte samma möjligheter att göra analoga dighet

som med geologiska material och t ex betong. Trots l jämförelser allt är nog hållbarheten längre än 50 år, men det är svårt att

en rättvis bedömning av hur mycket längre den är. göra

Tätheten hos plastdukar är vid riktig utläggning betydligt större än det krav man normalt ställer på tätskiktet på gruvavfall. Här är det snarare utförandet än materialet som bestämmer den uppnådda tätheten. Svaga punkter i utförandet är skarvningen av dukarna och risken för penetration vid läggningen och skyddstäckningen. För att motverka vid läggningen rekommenderas en minst

penetration 0.1 bädd av sand under och över duken. Duken måste i vissa

m mäktig

förankras väl och läggas så att inte onödiga svackor bildas lägen där vatten samlas och kan frysa eller tränga in i skarvar etc.

Särskilda vid tätning av branta slänter. De flesta

problem uppkommer här nämnda då problem, vilka varierar från fall

tätskiktstyper ger till fall. Ofta är det svårt att köra med maskiner på ytorna särskilt

och bentonitytor som lätt blir hala. Det kan också vara på lersvårt att få materialet att ligga kvar, t ex tätningsmaterialet

(som vid Cefyll) eller skyddsmaterialet (som jord ovan plast).

En elegant, men relativt kostsam, metod att lösa detta baseras på särskilda madrassvar av fiberduk som normalt fylls med betong men som kanske lika gärna skulle kunna fyllas med annat tätningsmaterial som är pumpbart och som hårdnar.

112 Bilaga 3

SOU 1988:344

6 MÖJLIGHETERNA ATT ÅTGÄRDA FALUNS GRUVAVFALL

Omanrikning

De fyra viktigaste faktorerna för bedömning av alternativet med

omanrikning är, som tidigare nämnts, metallhalter, variationer

i metallhalter och sådana som kan störa

egenskaper anrikningsprocessen, transportavstånd samt möjligheter och kostnader för att

deponena restsanden. För gruvvarpen vid Falu att

gruva gäller transportavståndet är kortast och att materialets bör mot-

möjliga egenskaper svara dem som anrikningsverket är inkört Därför

på. bör den genom-

snittliga metallhalten samt de miljömässiga och ekonomiska effekter-

na av restsandsdeponeringen här vara avgörande. Enligt

uppgift

(Haglund, SNV PM 1834) är metallhalterna i gruvvarpen inte högre

än 14 g Cu/kg, 40 g Zn/kg och 17 g Pb/kg. Detta motsvarar ett totalt

värde för metallerna i gruvvarpen kr varav allt

på ca 1 miljard naturligtvis inte kan utvinnas. Enligt i SNV PM 1834

uppgifter omfattar endast ett med

av gruvvarpupplagen varp relativt höga

metallhalter. Upplaget innehåller ca 205 000 m3. betecknas

Övrig varp

som metallfattig och kan sannolikt inte beredas med vinst.

Trots den lägre metallhalten i restsanden bör den

än i gruvvarpen

deponeras med i stort sett samma krav Om den kan

som gruvvarpen.

inrymmas helt under nuvarande sandmagasin blir

deponeringskostnaden relativt låg, men om ett nytt erfordras blir dessa kostna-

magasin der höga. En ordentlig inte

kostnadsanalys kan förmodligen göras förrän alternativkostnaden d v s främst vad

klarlagts ordentligt, skyddsåtgärderna kommer att kosta samhället

och om bidrag kan påräknas för omanrikningen.

Det är viktigt att påpeka att omanrikning i praktiken endast är

möjlig för gruvvarpen och att därför detta alternativ löser

problemem med t ex slaggvarpen. Ett annat problem med detta alternativ är

att det kan vara svårt att under en kort

genomföra tidsperiod. Den totala mängden gruvvarp i upplag motsvarar 3 års

nämligen drygt produktioner av malm. Om det är möjligt att höja av

produktionen metallslig eller minska malmproduktionen har inte kunnat

klarläggas här, men sannolikt innebär alternativet om det inte kan

problem genomföras på längre sikt.

6.2 Forcerad vittring/lakning

I sin sammanfattande

redovisning av utvecklingstendenserna inom

geobiotekniken d v s tillämpningen av mikroorganismers

förmåga

att upplösa och utfälla mineral använt

- har Hallberg (1987) just

Falu gruva som ett exempel på hur en forcerad

vittrings/lakningsprocess kan gå till, figur 6. Stora Stöten, den stora i

gropen centrum av gruvområdet är redan till större delen med rasmas-

fylld sor från det stora raset bildades. Dessa

1687 då gropen rasmassor

utgör egentligen också ett slags gruvavfall eftersom de är sulfid-

haltiga och är utsatta för vittring. Ovanpå rasmassorna kan man

deponera annat gruvavfall, företrädesvis

gruvvarp.

Hallbergs förslag förutsätter att lakvattnet som bildas kan tas om hand. I Falu gruva sker detta redan

idag genom den pumpning

SOU 1988: 34 3 113

Bilaga

som äger rum på 312- och 350 m nivåerna. Det uppumpade vattnet

har antingen runnit i enom rasmassorna eller igenom berggrunden (eller både och). I b da fallen är de förorenade eftersom en viss vittring också äger rum i den luftade delen av berggrunden Ett

problem är att tillrinningen till gruvan är stor, ca 600 må/dygn.

Som Hallberg själv antyder kommer avlopp för överskott av återgående vatten att krävas.

Även om bergmassan tätas så långt det är tekniskt/ekonomiskt möjligt

bedöms vattenöverskottet bli av storleksordningen 100-300 m3/dygn,

dels på grund av ofullständi heter i tätningen i kombination med

höga tryckgradienter, dels pg grund av infiltrationen av nederbörd

direkt i gropen. Rening av gruvvattnet måste således fortsätta

även om kopparhalterna genom utvinningen blir låga i det ingående vattnet till reningsverket. I figur 7 är inte markerat någon elektro-

kemisk avskiljning av t ex zink vilken i princip bör vara möjlig. Hur stor effektiviteten av en sådan process är i verkligheten måste klarläggas genom särskilda försök.

I princip utgör forcerad vittring/lakning en reningsprocess av lakvattnet där den naturliga processtiden förkortats avsevärt och där möjligheter föreligger för ekonomisk utvinning av åtminstone vissa metaller. Processen medför emellertid sekundära föroreningar och måste därför i detta fallet sannolikt kombineras med en slutrening av överskottsvattnet innan det släpps ut i en recipient. Processen kan med fördel kombineras med en deponering av slutprodukterna under grundvattennivån i gruvan. På grund av sprayningen av laklösning över rasmassorna och den därmed ökade vattenomsättningen är det tveksamt om metoden kan förenas med fortsatt malmbrytning i åtminstone rasmassorna.

6.3 Deponering under vattenytan

Deponering under vatten innebär att gruvavfallet permanent (långtidsperspektiv) måste ligga under en vattenspegel. Detta kan i princip

tänkas ske på något av följande tre sätt:

- väl under I en gruva grundvattenytan

- I en sjö

- damm eller ett med täta dammvallar. I en konstgjord uppdämt magasin

Deponering av gruvavfallet i sjöar innebär generellt stark påverkan på fisk och bottenfauna, framförallt på grund av att bottenförhållandena störs drastiskt. Inverkan av tungmetaller och svavelsyra bedöms enbart bli tillfällig och betingad av de vittringsprodukter som redan bildats i materialet men ännu ej hunnit lakas ut. Mängderna gruvavfall är så stora att deponering under vatten sannolikt också betyder att man måste ta en hel sjö eller en stor del av den i anspråk vilket påverkar markanvändning och rekreationsmöjligheter m.m.

114 3

Bilaga

spruyonordning lör loklösning

66m bassäng

lullnings “m”

95 m _ bassäng

ovtaçpnmq med baklcricr

av Cu

lLL m

195 m

235m

276 m

312m Falu gruva

Figur 7 Schematisk framställning av en s k Kennecott process

tillämpad på Falu gruva (Hallberg, 1987).

Deponering i en konstgjord damm (uppdämd dalgång eller liknande) betyder att dammvallarna inte bara måste ha en viss täthet, de måste vara beständiga mot erosion, jordbävningar, frostpåverkan samt växter och djurs påverkan under mycket lång tid. Detta kan man normalt inte räkna med utan ett fortlöpande underhåll. Därför anses inte dammkonstruktioner vara ett lämpligt alternativ vid deponering under vatten.

Inom Naturvårdsverkets rapport Projekt Falu gruva har framförallt

möjligheten att deponera gruvavfallet i Stora Stöten behandlats. Efter avslutad versamhet vid Falu Gruva tänks Stora Stöten vattenfylla: till en nivå ungefär mittemellan sjön Runns vattennivâ och markytan. volymen vatten i Stora Stöten skulle i så fall uppgå till 2-105 - 2.5-105 m3. Det innebär att i stort sett all den som

slaggvarp idag förekommer i upplag inom Falu stad, totalt ca 3 milj. m3 skulle kunna deponeras i Stora Stöten och därmed helt hamna under grundvatten« ytan. Vattendjupet i Stora Stöten skulle efter avslutad deponering uppgå till ca 75 m, och djupet till vattenytan till ca 15 m.

Utanför Faluns - inom ca 25 km radie - förekommer

stadsbebyggelse ytterligare ett 40-tal gruvor där brytverksamheten upphört och som därför skulle kunna användas som deponeringsplatser för åtminstone lokalt gruvavfall. I tabell 7 redovisas uppgifter om tillgänglig beräknad volym, djup och närliggande mängder gruvavfall för sammanlagt 14 gruvor utanför Faluns stadsbebyggelse. Volyms- och

3 115

Bilaga

djupuppgifter för de olika gruvorna har erhållits ur gruvkartor från Bergmästarämbetet i Falun. Uppgifter om förekomsten av gruvoch slaggvarp vid respektive gruva har hämtats ur den inventering av varpförekomster inom Runns avrinningsområde som Elver Carlsson (f d prospekteringschef vid Stora AB) genomfört.

Tabell 7 Uppgifter om djup och volym samt tillhörande varpförekomster inom Runns avrinningsområde.

i Gruva Djup Volym Slagg- Gruv- Övrigt

varp varp

(m) (m3) (m3) (m3)

Karlsgruvan 80 600 Ingen ortdrivning

Skyttgruvan (s) 190 120000 1000 25000 Mycket komplicerat med

ett flertal orter

25 1825 - 50 Endast Bjursås (s) provbrytningar

1 29 600 - 50 Två schakt utan för- Långtjärn

(Aldergruvan)

28 1000 - - Enmyregruvan (Fe)

21 2500 - - Sommarbergsgruvan (Fe)

Hornbergsgruvan

490 185000 - - Kalvbäcksgruvan Kuså 4000

i 116 3 sou 1988:34

Bilaga

6.4 Deponering under täckskikt

6.4.1 Behovet av täckningsmassor

Som framgår av avsnitt 5.5 tjänar täckning av gruvavfall till att hindra transporten av luftens syre till avfallet. Denna syrebarriär fås endast om man har ett tätande delskikt som har förmågan att hålla en ständigt hög vattenmättnadsgrad.

Mängderna och volymerna av gruvavfall inom Faluns tätort framgår av tabell 8. Slaggvarpen i upplag förekommer i sammanlagt 18 separata upplag. Enligt genomförda provgrävningar varierar

medelmäktigheten i dessa upplag mellan 5 och 7 m. Små upplag är inte önskvärda vid täckning, varken med tanke på effekten av åtgärderna eller med hänsyn till kostnaderna. En översiktlig bedömning är att det är möjligt att koncentrera slaggvarpen till 10 st varav upplag 5 i 100 000 - 200 000 m3 och 5 i storleksordningen storleksordningen 200 000 - 600 000 m3. krävs omfattande

I många fall massförflyttningar inom befintligt upplagsområde för att upplaget skall bli väl avgränsat och få täckningsbara slänter.

Tabell 8 Sammanställning av volymer och täckningsbara ytor för

Den totala ytan av slaggvarp i upplag som kan täckas beräknas till 725 000 m2. Motsvarande yta för täckning av gruvvarp uppgår till 150 000 m2 och för sandmagasinen till sammanlagt 175 000 m2. Den totalt täckningsbara ytan är således drygt 1 miljon m2 stor. Behovet

av tätskiktsmaterial uppgår i så fall till mellan 250 000 och 500 000

beroende av val av materialtyp. Behovet av skyddstäckningsmassor uppgår till mellan 1 och 2 miljoner m beroende av ambitionsgrad vid val av mäktighet. En meters täckning bör betraktas som minimum och två meter som önskvärt. Kostnaden för en sådan täckning beror i hög grad av transportavstånd för de olika massorna. Ett schablon-

värde är 100 - 150 kr/m2 färdigt skikt vilket ger en totalkostnad mellan 100 och 150 Mkr, d v s ca 40 - 60 kr/m3 gruvavfall.

Täckningen av slaggvarpen inom Falu stadsbebyggelse är svår att utföra. För att inte skorstenseffekter“, dvs möjligheter till

3 117

Bilaga

konvektiv transport av luft genom hål i tätskiktet, skall

uppkomma måste detta ansluta tätt mot både byggnader och omgivande, varpfri och tät mark. Anslutningarna måste även utföras frostskyddade vilket kräver att de anläggs en bit under mark, eventuellt med l isolerskivor över. Detta är kostsamt och med tanke på den mycket

3 långa sammanlagda sträckan av anslutningar kommer ett sådant utföran-

de att bli orimligt dyrt. \

1 Den del av slaggvarpen under som är täckt av

stadsbebyggelsen byggnader, gator och andra hårdgjorda och någorlunda täta ytor bedöms uppgå till minst 80 % av den totala ytan. Den täckningsbara ytan y är således högst 300 000 m2 totalt. Utgår man ifrån 0,75 m mäktighet motsvarar detta 225 000 m3 varp. För att undvika med problem I utskiftning av material, anslutningar mot hus etc. samt skorstens- J effekter, vore det bästa att injicera en Cefyllslurry i hela denna volym och låta den tränga in så långt under hus och den kan. gator Då skulle den obehandlade under och hus gator utgöra

isolerade och tätade enheter.slaggvarpentgången på Cefyll-slurry beräknas

1 maximalt till 100 000 m3 för denna insats. Kostnaden för insatsen

beror kraftigt av transportavstånd och pris för men bör flygaskan ligga kring 25 Mkr totalt.

6.5 Tiljgång på tät- och täckskiktsmassor

6.5.1 Moränförekomster

Lämpliga täckskiktsmassor i form av morän har framförallt kunnat lokaliseras till ett område ca 10-15 km nord-nodväst om Falun 8).

(figur

I den moränförekomst som påträffats närmast Falun (M710, figur 8) finns, enligt den fältbesiktning som genomförts, ca sammanlagt 1.5-10 m moränmaterial varav åtminstone 500000 m3 kan klassificeras som sandig-moig morän med måttlig stenhalt. Delar av moränförekomsten utgör naturvårdsområde av länsintresse. De båda övriga moränförekomsterna (M690, M720) rymmer uppskattningsvis ca 0.7- 1-105 m3 uttagbar morän. I M690 dominerar en hårt

packad bottenmorän, med mycket sten och block i ytan, medan moränmaterialet i M720 är av ungefär samma kvalitet som i M710.

6.5.2 Finkorniga sediment

Schaktmassor innehållande silt och varvig lera kommer under 1988 och 1989 att produceras vid två utmed Dalälven. kraftverksbyggen De första schaktarbetena kommer att utföras i Forshuvud ca 6 km norr om Borlänge. Vid vid Forshuvud

schaktningsarbetena som påbörjas under 1988 kommer enligt från Stora Kraft AB ca uppgift

225000 mag-junim att schaktas Vid det andra

jordmaterial upp. kraftverksbygget som genomförs vid Bullerforsens kraftstation kommer schaktmassorna att omfatta ca 70000 m3 jordmaterial. från Enligt uppgift länsstyrelsens naturvårdsenhet finns det vid dessa båda lokaler skärningar med varvig lera. Enligt borrdata framtagna vid gatukontoret vid Borlänge kommun de sedimenten utgörs varviga huvudsakligen av silt med inslag av lera. Förekomster lera har av mäktig enligt

uppgifter från gatukontoret inte påträffats någonstans i sediment-

områdena inom Borlänge kommun. Bedömningen är att dessa schaktmassor

__

118 3

Bilaga

De kan däremot användas i inte lämpar sig som tätningsmaterial. De bör dock inte ingå i den övre delen eftersom skyddstäckning.

“men

de är mycket erosionsbenägna.

.sense

:

6.5.3 Restprodukter

inom det inventerade området Den största producenten av restprodukter

ae-vñvwureuc Restprodukterna därifrån

är Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge.

av bark och bioslam, samt flygaska från kol

ewa-A. utgörs huvudsakligen

ca 60000 ton avfall per år. Vid och vedeldning. Totalt produceras

ca 11 km NV om Falun produceras årligen ca

www-p.. Grycksbo pappersbruk

slam bestående av lera och fibermaterial. Lerhalten i 2000 ton slammet till ca 70%. Det lerhaltiga slammet deponeras idag uppgår

.Vw-A utanför Grycksbo. Vattenhalten i det deponerade

på en industritipp slammet uppgår till ca 40%.

Förutom Kvarnsvedens och Grycksbo pappersbruk, som båda ägs av

AB finns från Länsstyrelsens naturvårdsenhet Stora enligt uppgifter

större av restprodukter inom det inventerade områinga producenter det.

Vid avfallsstation i Borlänge, som drivs av Borlänge Fågelmyrens

förutom restprodukter från Kvarnsvedens pappers- Energi, deponeras bruk också vedaska från värmeverket i Borlänge samt grovavfall

och hushållsavfall från kommun. Avfallet vid Fågelmyrens

Borlänge avfallsstation omfattar idag totalt ca 650000 m3. Avfallsmängdernas

under 9. Eftersom de olika avfallsfördelning 1987 framgår av figur

tillsammans är det svårt att separera enskilda typerna är deponerade

som kan vara som tät- eller täckskiktsmaterial. restprodukter lämpliga

har delar av deponin täckts med råkompost. För etablering av växlighet

Vid Stora att använda en blandning av bioslam AB har möjligheter

från Kvarnsvedens pappersbruk för täckning av Galgbergsoch flygaska i Falun utretts (Förslag till utformning av täckning magasinen

i Falun, 85016 1987-12-14). Bioslammet för Galgbergsmagasin proj.nr

delen vid Kvarnserhålls från den biologiska av reningsanläggningen

som avskiljs ur rökgaserna från Kvarnsvedens pappersbruk. Flygaskan vedens tre ångpannor härrör från både kol- och träbränsleeldning.

Storazs till ska tätskiktets tjock-

Enligt förslag täckningsåtgärder lek till ca 1 m. Ovanpå tätskiktet läggs ett växtskikt på uppgå

ca 0.5 m. Laboratorieförsök genomförda vid Kvarnsvedens pappersbruk

visar att ett tätskikt bestående av 70% flygaska och 30% bioslam

erhåller en vattenpermeabilitet inom intervallet 1-5-109 m/s.

har verifierats av andra laboratorieförsök vid SGI. Växt- Försöken skiktet Storazs förslag huvudsakligen utgöras av restproska enligt dukter från och barkavfall från Kvarnsvedens stubbflistillverkning

från Stora AB kan 20000-25000 m3 tätpappersbruk. Enligt uppgift

av bioslam och skiktsmaterial med den föreslagna sammansättningen

aska produceras varje år.

SGI:s är det föreslagna tätskiktets mäktighet Enligt uppfattning

stort som skyddstäckningens effekt borde förbättonödigt samtidigt

istället Med tanke på att det verkar ras om detta gjordes mäktigare. svårare att finna tätskiktsmaterial än att finna skyddstäck-

lämpligt

borde det vara möjligt att inom två stora täckningsproningsmaterial material så att optimala resultat erhålls. jekt byta

sou 1988:34 Bilaga 3 119

Teckenförk1aring

N = moränförekomst P - pappersbruk . 8 Moränförekomster och restprodukter S sCh°kt°ss°r Figur

inom Falun-Borlängeområdet.

120 Bilaga 3 sou 1988:34

*“* “ut

TILL FHGELNYRH 1987

HVFHLLSMäNGDER

HVFHLLSTYP

Hushallsavfall 305

eamäáä§?77

Gr0vav{a11

Lafrin 0 Slam 4121

Rakompost

Sedimen1(B10s1am)

Bark

Kolaska (KP)

Vedaskaivármeverket)

Hsbest

Siktrester

0 IGOLL

DEPGHERRT HVFHLL FRSN KP 1387

HVFHLLSTYP

Hska

Bark

Sed1mentB10s1am

Komprimator 811

Grovavfall 1879

Slam 62

0 1000 2000

TON

Figur 9 Avfallsmängder vid Fågelmyra av-

H1 fa11sstation, 1987.

I

Bilaga 3 121

SYNPUNKTER OCH REKOMMENDATIONER

7.1 Val av åtgärdsteknik

I avsnitt 5 har de principiella möjligheterna att

begränsa metalläckaget från gruvavfall redovisats. Med hänsyn till vad som framhållits i detta avsnitt om möjligheterna och arna för

begränsnin respektive metod samt förutsättningarna i Falun (avsnitt 6 framstår

täckning eller deponering under vatten som de viktigaste

möjligheterna. Allt gruvavfall får inte plats i Stora Stöten. Med hänsyn till att det inte är möjligt att exakt beräkna blivande grundvattenstånd bedöms försiktigtvis endast 2-2.5 Mn3 få plats. Deponering under vatten förutsätter här att detta sker i Stora Stöten. För att åtgärden skall bli genomförd på 10 år krävs emellertid att snarast

gruvdriften upphör eftersom gruvan skall hinna fyllas med vatten. Detta bedöms inte vara realistiskt, varför täckning eller varianter av

täckning

(avskärmning) anges som huvudalternativ. Anrikningssandens

täckning ombesörjs av STORA AB under förutsättning att bolagets ansökan om detta till Koncessionsnämnden godkänns. som liksom Gruvvarpen, anrikningssanden måste anses ha en hög föroreningspotential,

ligger upplagd nära Stora Stöten och anrikningsverket. För denna varp bör omanrikningsalternativet koma i första hand. Följande

åtgärder föreslås således komma i första rummet för de olika

avfallsslagen:

Avfallstyp Vol Åtgärdsmetod

(m)

Gruvvarp 670 000 Omanrikning

Slaggvarp och kisbränder 2 300 000 eller

Täckning depoi upplag i nering gruvan

Slaggvarp i fyllning 1 100 000 Avskärmning under stadsbebyggelse

Avfallssand 2 300 000 Täckning

7.2 Uppläggning av åtgärdsprogram

Att genomföra åtgärder i Falun i syfte att på 10 års sikt reducera

metallbelastningen på Dalälven kräver att man snarast bestämmer

sig för vilka åtgärder som vidtagas. Erfarenheterna från

skall

motsvarande arbeten i Bersbo, Ostergötland, vilka har en

betydligt mindre omfattning än dem i Falun, visar att det tar flera år innan motåtgärderna är fullt genomförda. Därefter dröjer det sannolikt flera år innan effekterna upplevs i form av reducerat

metalläckage. För att inte någon tid skall förloras här ett första ges förslag

till fortsatt åtgärdsprogram, vilket ifrån de huvudalternativ utgår

som redovisas i föregående avsnitt.

122 Bilaga 3 sou 1988:34

För gruvvarpen utreds möjligheterna för omanrikning närmare. Både de tekniska möjligheterna, de ekonomiska förutsättningarna och effekten på anrikningsverkets normala produktion skall

då klarläggas. Vidare skall en bedömning göras av hur restprodukten, anrikningssanden. skall deponeras. En viktig fråga är hur snabbt

omanrikningen kan ske i praktiken och hur stor andel av gruvvarpen som passar för omanrikning.

För att kunna genomföra en beskrivning av hur täckningen av

slagg-

varpen skall gå till och en beräkning av kostnaderna för detta, krävs en ingående kartering av slaggvarpsupplagen. Karteringen bör omfatta slaggvarpens areella utbredning och mäktigheter samt förekomsten av hinder för omflyttning eller täckning. Framförallt är det hinder i form av gator, vägar, byg nader och ledningar av

olika slag (vatten, avlopp, el, tele etc.§, men även administrativa

hinder i form av markägarförhållanden, utmål samt antikvariska och naturskyddande intressen bör kartläggas. Vidare måste det klarläggas vilken typ av tätskikt som bör användas. Denna förstudie har visat att tätskiktsmaterial i tillräcklig sannolikt utsträckning inte finns att tillgå inom området. Därför blir det aktuellt att bedöma kostnad för och effekter av tätskikt som baseras på t.ex. bentonitblandad jord eller cementstabiliserad flygaska alternativt fiberrestprodukter från framställningen av cellulosa- och pappersmassa.

Alternativet med avskärmning av slaggvarp i fyllning under stadsbebyggelsen i gamla Falun bör utredas med avseende på teknisk genomförbarhet. Går det att injicera Cefyll i denna typ av slaggvarp? Hur stora ytor (volymer) kan man komma åt att injektera och var är de belägna? Hur inverkar ledningar och annan infrastruktur under mark på möjligheterna? Finns tekniska lösningar som kan övervinna sådana hinder? Vilka intressemotsättningar finns i anslutning till denna teknik - antikvariska?

När det gäller täckningen av sandmagasinen kan den fortsatta utredningen begränsas till att omfatta ett klarläggande av möjligheterna att framledes täcka det nya sandmagasinet successivt. Därigenom bör vittringen av avfallssanden reduceras och metalläckaget begränsas även under tiden som detta magasin byggs upp.

7.3 Behov av fortsatta undersökningar

Även om man med det underlag som nu funnits att tillgå konkret kan peka på en eller tvâ rimliga återställningsmöjligheter för vardera avfallstypen så föreligger det oklarheter som berör behovet och prioriteringen av åtgärderna, avfallstypernas förekomst. fördelning och vittrings/lakningsegenskaper samt tungmetalläckagens fördelning i terrängen. Därför är det svårt att på grundval av dagens kunskap prioritera åtgärderna eller avgöra om kostnaderna för dem står i rimlig proportion till nyttan. Risk finns även att väsentliga tungmetallkällor som borde begränsas inte blir åtgärdade därför att deras utsläpp inte blivit ordentligt kartlagt. Därför förslås följande kompletterande undersökningar:

S()lJ 1988:34 Bilaga 3 123

Noggrann kartering av de olika avfallstypernas förekomst. Användandet av termisk kartläggning från luften bör övervägas.

Kompletterande provtagning/analys av yt- och grundvatten inom berört område för att ge en bättre och mer fullständig bild spridningen. Geohydrologisk kartläggning av Falun i syfte att klarlägga utsläppsmöjligheterna från de olika avfallsupplagen via grundvattnet samt att klarlägga möjligheten att dränera lakvatten från alla dessa separata upplag till gruvan för eventuell rening via ordinarie gruvvatten. Undersökning av de olika avfallsslagens vittrings- och lakningsegenskaper. I syfte att förbättra underlaget för beslut om åtgärdsteknik bör detta kompletteras med utredning av följande frågor:

Klarläggande av möjligheterna och kostnaderna för att pyritseparera avfallssand. Klarläggande av behovet av massförflyttningar och nivelleringsarbeten för täckning av även gruvvarp.

Kostnadsberäkning för alternativet med forcerad vittring/lakning.

Analys av effekten vid och kostnaderna för reningen av gruvvattnet, på kort och lång sikt.

124 Bilaga 3 sou 1988:34

8 REFERENSER

Ahl. T., Melin, A. och wilander, A. 1983: Metallbalans för Runn, Statens Naturvârdsverk PM 1836.

Ahl, T. och Hiederholm, T. 1983: Falu Gruva - Projekt Miljöeffekter, Statens Naturvârdsverk PM 1837.

Ahl, T. och Måhlstedt, S. 1983: Falu Gruva - Projekt Slutrapport, Statens Naturvârdsverk PM 1938.

Bäckman, L. och Hichmann, C. 1985: Sulfidhaltiga materials påverkan på miljön i och omkring vägar, VTI Meddelande nr 438, Linköping.

Edvardsson, U. och Billeryd, E. 1983: Bakteriell lakning av Grönhögsgruvans varpmaterial, Stockholms universitet, Geologiska institutionen, Avd. för mikrobiell geokemi.

Eurénius, J. 1988: Dammar för gruvors sandmagasin, VBB AB, Kraftavd.

Haglund, P. 1983: Gruvavfall i Runns avrinningsområde, Statens Naturvårdsverk PM 1834.

R.0. 1987: Geobioteknik - Ur Hallberg, utvecklingstendenser, Biomiljö, Bioteknik och miljövårdstillämpningar samt miljöeffekter. Statens Naturvárdsverk.

Karlqvist, L. och Olsson, T. 1983: Hydrogeologiska förutsättningar för reduktion av lakvattenbildningen vid avfallsupplag, Statens Naturvårdsverk, SNV PM 1647.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Naturvårdsenheten, 1988: Diffus metalltillförsel från gamla gruvavfallsupplag i Falun. PM, 1988 03 01

Lundgren, T. och Kullberg, S. 1985: Laboratoriestudie över vattenbalansen i täckskikt på sandmagasin, Statens geotekniska institut, stencilerad rapport.

Lundgren, T. och Elander, P. 1986: Deponering av avfall från kolv och torveldning, Statens geotekniska institut, rapport nr 28.

Melin, A. 1986: Metallbalans Gruvbäcken, Syrabäcken, Faluån, Naturvårdsverket rapport 3094.

Qvarfort, U. 1979: Sulfidmalmsupplag som miljöproblem, Naturvårdsverket, Rapport SNV PM 1152.

Qvarfort, U. 1984: The influence of mining on Lake Tisken and Lake Runn, Bulletin of the Geological Institutions of the University of Uppsala, NS, Vol 10, pp 111-130, Uppsala.

Qvarfort, U. 1987: Sandmagasin från sulfidmalmsbrytningen, En kartläggning och inventering, Kvartärgeologiska Avd. Uppsala universitet.

Robertson, A. MacG., 1987: Alternative measures for acid mine drainage abatment at Norwegian mines, Steffen, Robertson and Kirsten Inc., Vancouver, Canada, Report 64701/1

Södermark, B. 1983: Åtgärder för att förhindra metalläckage från

gruvavfall, Statens Naturvårdsverk PM 1825.

Dalâfvszfelegatiønen sekretariatet

INIOKMZZLTIOMSYSEM 22mm

*Vzøxg

126 Bilaga 4

INFORMATIONSSYSTEM DALÄLVEN

Innehållsförteckning

1 Syfte och idé med Informationssystem Dalälven

2 Bakgrund, krav, mål

2.1 Bakgrund 2.2 Dagens situation när det gäller tillgäng-

liga data och system för bearbetningar 2.3 Förutsättningar, krav 2.4 Mål, strategi

Behov av bearbetningar

3.1 Behov 3.2 Befintliga system för bearbetning 3.3 Behov jämfört med befintliga system för

bearbetning 3.4 Förslag till handlingsplan

Behov av data

4.1 Utgángspunkter 4.2 Behov av och tillgång på data 4.3 Övrigt 4.4 Förslag till handlingsplan

System- och distributionsstruktur

5.1 Bakgrund 5.2 Dator- och systemmiljöer 5.3 överväganden 5.4 Förslag till handlingsplan

Sammanfattning av förslag

6.1 Inledning 6.2 Förslag 6.3 Sammanfattande förslag

Bilaga 4 127

1. SYFTE OCH IDE MED INFORMATIONSSYSTEM DALÄLVEN

Information som rör miljöförhållandena i Dalälven och information som är av intresse bl a när det gäller att bedöma effekterna av åtgärder för förbättringar mäts och samlas in i olika sammanhang. Datainsamling sker i samband med myndigheternas prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen, i recepientkontrollprogram och annan liknande verksamhet. Insamling av data som är intressant i detta sammanhang sker vidare t ex hos SMHI, SNV, SGU och LMV. Merparten av informationen samlas i databaser hos respektive huvudman.

För att hantera denna information i Dalälvsdelagationens fortsatta arbete och som ett led i förbättrad informationsförsörjning för Dalälven behövs ett informationshanteringssystem, som fortsättningsvis kallas Informationssystem Dalälven.

Med utgångspunkt i den datainsamling och databasuppbyggnad som sker hos olika huvudmän idag bygger Informationssystem Dalälven på att:

* öka tillgängligheten på befintlig och

tillkommande information som berör vattenkvaliteten i Dalälven

* att data från olika

möjliggöra databaser

och huvudmän kan bearbetas och analyseras tillsammans

* data samlas in signifikanta

* och

erforderliga bearbetnings- analyssystem finns tillgängliga

Realiserandet av idén utgår från att använda ADBteknik och olika typer av distribution av datorlagrad information.

Mera konkret uttryckt handlar det om

* att enkelt kunna hämta data från exister-

ande databaser (t ex MI-Ol(KRUT), SVAR, PMK, GSD)

* trots att baserna ovan finns i olika att, dator- och systemmiljöer ändå, kunna

samarbeta data från olika baser och på så vis möjliggöra olika typer av analyser och simuleringar

128 Bilaga 4 S()lJ 1988:34

* att vilka av data som

klarlägga typer

behöver samlas in och när, var, hur samt att med utgångspunkt i detta komplettera/förändra nuvarande datainsamling

att ha tillgång till ADB-system som möj-

liggör analyser och simuleringar för ett

helt vattendrag; t ex transport av metaller, effekter vid utloppet av planerade åtgärder uppströms.

Kortsiktigt handlar Informationssystem Dalälven om att tillgodose de behov som Dalälvsdelegationen har för sitt arbete.

Informationssystemet bör kunna tillfredställa behov av kunskapsunderlag även hos andra t ex bör det kunna nyttiggöras som en del i kunskapsunderlaget i länsstyrelsernas, kommunernas, andra myndigheters m fl arbete med miljöövervakning, resurshållning och fysisk planering. Näraliggande intressenter är t ex berörda länsstyrelser och kommuner samt det planerade vattenvårdsförbundet för Dalälven.

För att ge möjlighet till en vid användning av Informationssystem Dalälven är det viktigt att berörda intressenter ges möjlighet att på lämpligt sätt följa och ta del i det fortsatta arbetet.

Erfarenheterna från utvecklingen av Informationssystemet Dalälven bör även kunna vara till nytta vid uppbyggnad av liknande system för andra vattendrag. Det är därför viktigt att på lämpligt sätt informera om arbetet, dess utveckling och resultat.

sou 1988:34 Bilaga 4 129

2 BAKGRUND, KRAV, MÅL

2.1 Bakgrund

En förutsättning för att vattenvårdande åtgärder skall kunna optimeras är god kunskap om föroreningskällorna och de olika föroreningarnas koncentrationer och effekter på vattensystemet. Kunskap om hur olika ämnen transporteras resp fastläggs är också nödvändig. Vidare erfordras bearbetnings-, analys- och simuleringsmodeller som, med acceptabel signifikans, kan ange effekter av planerade åtgärder. Slutligen behövs mätdata som kan ge information om effekterna av vidtagna åtgärder.

Arbetet hitills 1 Dalälvsdelegationen visar att - det finns mätdata för olika företeelser

många som påverkar vattenkvaliteten - mätdata finns i både databaser och

lagrad på annat sätt - mätdata insamlas av olika huvudmän - det är resurskrävande och svårt att för olika

typer av analyser samla in erfordeliga data - önskvärda

sambearbetningar av olika huvudmäns in-

formation är inte sällan mycket svåra att genomföra - och för att kunna

analys- simuleringsmodeller bedö-

ma alternativa åtgärders effekter kommer inte till

användning idag, åtminstone inte samlat för ett helt vattendrag.

Mot bakgrund av ovanstående konstateras att idag finns inte något informationssystem för att hantera vattenkvalitetsfrågor på ett samlat sätt för ett helt vattendrag.

Dalälvsdelegationen behöver för sitt arbete ställa samman och utvärdera uppgifter om utsläppskällor och vattenkvalitet 1 olika delar av Dalälvens avrinningsområde. För detta behöver information samlas in på ett systematiskt sätt och göras tillgänglig i ett för hela avrinningsområdet samordnat informationssystem.

130 4

Bilaga

2.2 Dagens situation när det gäller tillgängliga data och system för bearbetningar

Det finns mätdata för många parametrar som rör vattenkvaliteten i Dalälven. Data insamlas huvudsakligen i databaser vars innehåll och huvudmän grovt anges nedan

aktiviteter databas huvudman -utsläppskontroll MI-01* resp länsstyrelse laboratorier* -- -recepientkontroll -kalkning kalkningsreg* SNV -PMK-data vatten Mk-1ab(SNV) -PMK-data luft -atmosfärsvattenarkiv SVAR SMHI -markvattenarkiv SVAR SMHI

SVAR SMHI -sjöarkiv -vattendragsarkiv SVAR SMHI

SVAR SGU -grundvattenarkiv -digitalt

kartunderlag GSD LMV

Under avsnitt 4 beskrivs dessa data och databaser närmare.

Till de olika huvudmännens databaser finns knutna olika bearbetningssystem t ex SVAR, MIMER, HYPOS, FINGIS, PULS(SMHI); MI-Ol, KRUT, PROGRESS(SNV); CAMPUS, MIMER(SGU); INFO, ARG-INFO, AUTOKA(LMV). systemen beskrivs närmare i avsnitt 3.

Databaser och bearbetningssystem är hos huvudmännen inplementerade i olika dator- och systemmiljöer.

Till en beskrivning av dagsläget hör också följande

- det att bildas ett vattenvårdsplaneras

förbund för Dalälvens avrinningsområde

- arbete med att ta fram ett samordpågår

nat recepientkontrollprogram för Dalälven - som ett resultat av

Dammsåkerhetsutredningen pågår arbete för att tillskapa en Älvcentral Dalälven.

2.3 Förutsättningar, krav

som framgått ovan finns idag betydande investeringar

både vad insamling och lagring av data gjorda gäller samt system för bearbetning. Vidare har, i skilda

ansvarsfördelning gjorts mellan olika sammanhang,

* Föreslås av SNV överföras till KRUT-systemet.

S()IJ 1988:34 4 131

Bilaga

huvudmän. Ett Informationssystem Dalälven måste

bygga på att redan gjorda investeringar tas till vara och att inte ansvarsfördelningen störs utan att tvärtom arbetet med Informationssystem Dalälven istället kan medverka till ökad samverkan och mellan

samordning olika huvudmän. Informationssystemet i får heller

sig inte ge som bieffekt att konservera struktur

dagens utan måste medge en flexibilitet både vad data

gäller och huvudmän.

Befintliga investeringar i databaser och system för bearbetningar är gjorda i olika dator- och

systemmiljöer. Utgångspunkten för arbetet är att så kommer det att vara även i fortsättningen.

Dalälvsdelegationens uppgift är tidsbegränsad. Tillkommande datainsamling och som kan

bearbetningssystem bli resultat av Inforamtionssystem Dalälven behöver

ansvarsmässigt läggas hos huvudmän som är varaktiga. Motsvarande gäller ansvaret för Informationssystem Dalälven.

En annan innebörd av att arbete är

delegationens tidsbegränsat blir att arbetet när det gäller

delegationens behov måste ske raskt och fram för

gå stegvis att delegationen så snabbt som ska kunna dra

möjligt nytta av det som görs.

Teknikutvecklingen är mycket kraftfull när det

gäller tele- och datakommunikation.

Utvecklingen ger nya möjligheter att distribuera data, att för en bred användarkrets ge kostnadseffektiv till

tillgänglighet data på ett helt annat sätt än

tidigare.

Datamognaden hos en användare kan varie-

naturligtvis ra. En rimlig ansats bör dock vara att användarens sakområdeskompetens är hög medan datamognaden är

låg. Dvs Informationssystem Dalälven måste vara användar-

vänligt.

Det tidigare nämnda kan sammanfattas i krav

följande

* grunda sig på tidigare gjorda investeringar i data och bearbetningssystem * inte störa nuvarande

ansvarsfördelning mellan huvudmännen för information men

samtidigt medge förändringar. * att

relevanta data angående vattenkvaliteten i Dalälven finns * att

effektiva och flexibla system för bearbetning och analys finns * kostnadseffektiv ge tillgänglighet till data och bearbetnings/analyssystem * till

ge möjlighet sambearbetning av data från olika databaser

132 4

Bilaga

* att ansvar för och ev system kompletteringar/förändringar när det gäller datainsamling läggs ut på huvudmän med varaktighet. * stor flexibilitet vad

gäller användning av olika typer av datorer och system.

2.4 Mål, strategi

Målet för Informationssystem Dalälven sammanfattas enligt följande:

a att mot bakgrund av Dalälvsdelegationens uppgifter så snabbt som möjligt förse delegationen med förbättrade hjälpmedel för att föreslå miljöförbättrande åtgärder och för att följa upp resultatet av vidtagna åtgärder.

att arbetet bedrivs så att Informationssystem Dalälven även kan bidra till att tillfredställa behov av kunskapsunderlag hos berörda statliga och kommunala myndigheter och organ m fl.

att arbetet bedrivs så att erfarenheterna av utvecklingsarbetet kan vara till nytta vid uppbyggnad av informationssystem för andra vattenområden.

Strategin för att nå målen grundas på följande (littrering ansluter till målen).

a att utifrån en grundstruktur, och relativt höga ambitioner, arbeta stegvis med koncentration på praktiska tillämpningar kopplade till Dalälvsdelegationens arbete.

att sådana grupper som kan ha nytta av Informationssystem Dalälven på lämpligt sätt får följa och påverka arbetet.

att i olika sammanhang informera om arbetet, dess utveckling och resultat.

4 133

Bilaga

3 BEHOV AV BEARBETNINGAR

3.1 Behov

Dalälvsdelegationens behov av bearbetningar av data och information om vattenkvaliteten är

primärt kopplade till det samlade vattensystemet Dalälven. För

vissa delar av vattensystemet är det med

nödvändigt särskilt bra uppfattning om vattenkvaliteten t ex ut-

släpp från industrierna i Borlänge,

metallurlakning från Falutrakten och Garpenberg. Behoven av att ha

möjlighet att bedöma effekter nedströms av

åtgärder vidtagna längre upp i älven bör också

poängteras. Motsvarande gäller också effekter vid - i

mynningen havet - av

vidtagna åtgärder uppströms.

Med hänsyn till kan

Dalälvsdelegationens uppgifter följande allmänna beskrivning göras av behoven:

Informationssystemet skall ge underlag för att föreslå miljöförbättrande åtgärder och för att

följa upp resultaten av vidtagna åtgärder. I

informationssystemet måste därför finnas att

möjligheter

-

redovisa, i såväl text, tabeller och kartor, tillförsel av förorenande ämnen i olika delar av

vattenområdet -

övervaka vattenkaliteten och de som

förändringar sker prognosticera vilka effekterna på vattenkvaliteten blir om tillförseln av från olika

föroreningar källor förändras

Behoven kan exemplifieras enligt

följande:

* tillförsel

av diffusa föroreningar från olika områden med hänsyn till för olika

bakgrundsnivåer typer av berggrund och

markslag

* tillförsel av föroreningar från olika områden

pga nedfall

* transporter av olika ämnen i vattensystemet med

hänsyn till tillförsel och retention

* totalbudgetar för olika ämnen

* trender

och genomsnitt för halter och av

mängder olika föroreningar

* påverkansgrad enligt naturvårdsverkets bedömningsgrunder för olika ämnen i

(föroreningstillstånd förhållande till naturlig

bakgrundsnivå)

134 4 sou 1988:34

Bilaga

samband mellan föroreningstillförsel och vattenkvalitet

simulering av ämneskoncentrationer vid alternativa åtgärder

uppföljning av vidtagna åtgärder

ta fram uppgifter och förteckningar från utsläppskontrollprogram på t ex anläggningar inom en grupp i miljöskyddsförordningen eller anläggningar inom olika branscher och/eller geografiska områden

* m m av mätberäkningar, statistik, trendanalys värden i anslutning till mätprogram t ex för utsläpps-, recepientkontrollprogram och kalkningsverksamhet * t ex av data från MI-01 sambearbetning (KRUT), SVAR, PMK, GSD och valfria analyser av komplexa samband, med underlag i form av tematiska kartor

* av i t ex redovisning genomförda bearbetningar tabeller, diagram, kartor

Ovanstående behov kan struktureras på följande sätt

a) Sammanställning, urval av administrativa data från utsläppskontrollprogram

b) Beräkning, statistik, analys av mätvärden i anslutning till mätprogram för utsläpp-, recepientkontroll och kalkning

c) sambearbetning av data från olika databaser och analys av tematiska kartor

d) Beräkningsmodell för avrinningssimulering, hydrokemisk simulering, beräkning av ämnestransport, simulering av ämneskoncentrationer vid alternativa åtgärder

e) Uppföljning

f) Redovisning och presentation av bearbetningar

3.2 Befintliga system för bearbetning

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts angående grundidén med Informationssystem Dalälven tecknas här inte någon total bild av marknaden för bearbetningssystem utan endast de system, som kan vara aktuella för Dalälvsdelegationens arbete och som finns hos de myndigheter som primärt är tänkta att hålla databaser inom Informationssystem Dalälven dvs: SNV,

sou 1988:34 4 135

Bilaga

Länsstyrelserna, SMHI, SGU och LMV. I detta ligger att om man har tillgång till resp huvudmans databas bör man också kunna ha möjlighet att med hjälp av resp huvudmans bearbetningssystem ta fram de beslutsunderlag som olika system ger möjlighet till.

MI-01 SNV Lagring och bearbetning av data från utsläppskontroller

Kalkningsreg. SNV Lagring och bearbetning av data från kalkningsverksamheten KRUT SNV Planerat system för lagring och bear-

betning av data från utsläpps- och

recepientkontroll samt kalkningsverk-

samhet. KRUT ersätter MI-01 och Kalkningsregistret PROGRESS SNV 4GL-verktyg med relationsdatabas som används i KRUT-utvecklingen

PULS SMHI Numerisk modell för vattenbalans och

avrinning som även inkluderar modelle-

ring av hydrokemiska förhållanden.

PHOENICS SMI Numerisk modell för spridning och transport i sjöar och hav

HYPOS SMHI System för hydrologisk positionsangivelse BÅK SMHI Bassystem för lagring, åtkomst och kontroll

MIMER SMHI 4GL-verktyg med relationsdatabas

FINGIS SMHI system för digital karthantering

(planerat införande under 1988)

MIMER SGU 4GL-verktyg med relationsdatabas

CAMPUS SGU System för digital karthantering

INFO LMV 4GL-verktyg med relationsdatabas

ARC-INFO LMV Geografiskt informationssystem med generella analysverktyg AUTOKA LMV System för digital karthantering

3.3 Behov jämfört med befintliga system för

bearbetning

Under förutsättning att Informationssystem Dalälven realiseras så att tillgång erhålls till ovan uppräknade system erhålls följande kravuppfyllelse (krav litterade enligt 3.1)

Krav Uppfylls genom

a) Sammanst, urval av adm KRUT (MI-01) data från utsläppskontrollprogram

b) Beräkning m m i anslut- KRUT (MI-Ol utsläpp) ning till mätprogram för (Kalkningsreg) utsläpp-, recepientkontroll, kalkning

c) Sambearbetning av data Relationsdatabaser och från olika databaser och ARC-INFO analys av tematiska kartor

d) Beräkningsmodell för PULS avrinningssimulering, ämneskoncentrationssimulering ämnestransportsimulering simulering av effekter av alternativa åtgärder

e) Uppföljning KRUT (MI-01, Kalknings-

reg.) PULS m fl

f) Redovisning KRUT, HYPOS, ARC-INFO

digitala kartsystem

Ovanstående ger intryck av fullständig behovsuppfyllelse. Följande kommentarer behöver dock göras. Förslag om införande av KRUT planeras att tas upp i SNV:s anslagsframställning 1988. Ett positivt beslut innebär en start på införandet i sept 1989. För punkten c) erfordras ett antal hjälpprogram för att kunna flytta data från ett system till ett annat. Se även under avsnitt 5. PULS-modellen (liksom andra liknande modeller) måste kalibreras för Dalälven för att uppfylla behoven. Kalibrering sker med hjälp av uppmätta serier, befintliga eller nya. Mera om detta finns i avsnitt 4. Modellen kan tillämpas för att beskriva föroreningskällor och transportförhállanden, beräkna blandning av vatten och ämneshalter från olika områden och hela områden, identifiera källor, simulera åtgärder t ex stänga av läckage och se

sou 1988:34 4 137

Bilaga

effekter på transporten nedströms, följa upp åtgärder. För metalltransporter i låga koncentrationer har PULS-modellen hittills inte tillämpats på ett så stort vattensystem som Dalälven. När det gäller transport av organiskt material är modellen ännu i utvecklingsstadiet. Vid högskolor och institutioner pågår forskning och vidareutveckling av hydrologiska modeller. Det år av vikt att dessas erfarenheter och kunnande tas tillvara vid arbetet med den hydrologiska modellen för Dalälven. Som en slutsats kan konstateras att Dalälvsdelegationen för sitt arbete behöver tillgång till en hydrologisk modell för hela Dalälven och för vissa strategiska delar av vattensystemet.

3.4 Förslag till handlingsplan

Handlingsplanen kan sammanfattas 1 följande punkter

* Arbeta för att

KRUT-systemet introduceras så fort som i C-,U-,W-och X-län

* Kalibrering av PULS-modellen för utvalt delområde av Dalälven påbörjas så snart som

möjligt.

En arbetsplan för användning av modellen tas fram. Därefter kalibreras modellen för hela Dalälven.

.

138 Bilaga 4

4 BEHOV AV DATA

Behoven av data utgår primärt från de olika typer av bearbetningsbehov som anges i avsnitt 3. En annan utgångspunkt är att inte mäta mer än vad som är nödvändigt. En hypotes därvidlag är att en välkalibrerad hydrologisk modell för Dalälvens avrinningsområde bör ge god hjälp med att hålla ner mängden av mätning, att klarlägga vad som är viktigt att mäta i

...ey- Dalälven, att få mätningarna på strategiska platser

och vid strategiska tidpunkter. Dvs mätningarna

a,-.- behöver vara relevanta och väl de reella

representera skeendena. Motsvarande gäller även data från recepientkontroller och motsvarande där kravet är att laboratorieresultat t ex från olika tidpunkter och olika platser i älven med tillräcklig signifikans måste kunna jämföras med varandra. Denna problematik är inte ny och den lösning som ligger närmast till hands är att använda samma laboratorium för alla analyser.

4.2 Behov av och tillgång på data

Ett övergripande krav är att data är lägesbestämda, dvs mätplats, utsläppspunkt etc anges med koordinater i rikets nät eller med koordinater som kan transformeras till rikets nät. Data kan då relateras till de hydrologiska förhållandena inom olika delar av Dalälvens avrinningsområde. T ex kan data relateras till delavrinningsområden (702 st för Dalälven, se 4.2 Basdata) som i många sammanhang torde vara lämpliga analysenheter.

Behoven av data för Informationssystem Dalälven kan grupperas i ; basdata, periodiska mätdata, data av tillfällig natur och data om tillstånd till utsläpp. Vissa data erfordras för kalibrering av den hydrologiska modellen medan andra data har direkt koppling till vattenkvaliteten, ytterligare andra behövs för presentationer osv. Nedanstående sammanställningar inkluderar alla dessa data. Nedan görs en mera detaljerad genomgång av behoven och en jämförelse med idag tillgängliga data som huvudsakligen finns hos länsstyrelser, SNV, SMHI, SGU och LMV. Befintliga data finns grovt lagrade enligt följande

Bilaga 4 139

Data Databas Huvudman

utsläppskontroll MI-01 Läusstyrelse

kommun . recepientkontroll konsultlab Länsstyrelse , . kalkning kalkn.reg KRUT SNV å . PMK-vatten MK-lab (SNV) § . PMK-luft i . atmosfärsvatten SVAR SMHI Ä . markvatten SVAR SMHI . sjöarkiv SVAR SMHI . vattendragarkiv SVAR SMHI . grundvattenarkiv SVAR SGU . dig. kartdata GSD LMV . viss hydrologisk HYPOS SMHI dig. kartdata

Basdata

Med basdata avses data om geografiska, hydrologiska och geokemiska förhållanden samt naturskydd o dyl i digital form

Behov Register- Anmärkning

ansvarig

- LMV

Vattendrag, sjöar Digital lägesredo-

(1:250 000) visning LMV. SMHI

Gemensam databas

- Under

Vattendrag, sjöar 1988/89 pla-

(l:50 000) nerar LMV prel. att

inom GSD starta upp-

byggnad av hydrolo-

gisk bas från 1:50

000. SMHI behöver

därefter göra hydro-

logisk kodsättning

av denna bas.

- Vattendelare för SMHI Denna bas beräknas

delavrinningsom- bli klar hösten 1988 råden (1:50 000)

- och vatten- SMHI

Sjö Förteckning dragsregister

- Administrativ in- LMV delning (läns, kommun-, församlingsgränser) - mark- LMV Under

Översiktlig 1988/89 plane-

användning (skog, rar LMV prel att

jordbruk, sjöar, inom GSD producera

våtmark, tätorter denna bas

140 Bilaga 4 sou 1988:34

övrig mark) - LMV Höjdinformation - Finns delvis inom Hushållningsbest (LMV) och naturskydd GSD enl PBL/NRL och NVL - SGU Finns delvis hos SGU Bakgrundshalter av olika ämnen i enligt följande

jordlager, berg- Hydrogeologisk karta grund och grund- C, U klart vatten inom olika X påbörjat

delavrinnings- (W el. S står på tur områden Geokemisk karta

finns idag inte för

någon del av Dalälv-

ens avrinningsområde

- kartdata att LMV Finns

Dig. delvis hos LMV

använda som bak- inom ramen för SGU.

grund för olika För 1988/89 finns

typer av redovis- prel. planer att ta

ningar och presen- fram digital bak-

tationer grundskarta speci-

fikt för redovis-

ningar på läns- och

kommunnivå

Stora delar av behoven finns redan tillgodosedda och andra planeras 1988/89. När det

tillgodoses gäller SGU:s hydrogeologiska och geokemiska kartläggning ligger det i Dalälvsdelegationens intresse att ta upp prioriteringsdiskussioner med SGU.

Periodiska mätdata

Delegationens arbete hittills har visat att det inte är särskilt lätt att klarlägga vilka parametrar som är särskilt representativa för Dalälvens vattenkvalitet. Motsvarande gäller var mätningar lämpligen sker samt när och med vilken periodicitet. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet i dessa frågor är att arbetet med att kalibrera den hydrologiska modell som föreslås (se avsnitt 3) skall ge svar på ett antal av ovannämnda frågor och åtminstone signaler till inriktning i andra. Dvs kalibrering av den hydrologiska modellen är ett tungt inslag i arbetet med att klarlägga innehållet i ett mätprogram. I sammanhanget bör också påpekas att arbetet med ett samordnat recepientkontrollprogram för Dalälven lämpligen bör samordnas med kalibreringen av den hydrologiska modellen.

I nuläget kan således inte detaljerade behov på periodiska mätdata för Dalälvsdelegationens behov anges. Nedan redovisas de mätdata som samlas in idag.

sou 1988:34 4 141

Bilaga

Ämnesområde Parametrar Databas/

Huvudman

-

Hydrologisk balans meteorologi /SMHI

lufttryck

lufttemp ; nederbörd ›

snödjup T .

hydrologi SVAR/SMHI

vattenstånd

vattenföring

vattentemp

sedimenttransport

- Tillförsel av för- beroende av

MI-01/resp

orenande ämnen resp kontroll-

länsstyrelse

(punktkällor program kommun

utsläppskontr.)

-

Tillförsel av luft- och neder-

förorenade ämnen bördskemi (PMK)

(nedfall)

- och halter .

Mängder vatten-, grund- /MK-lab (SNV)

av förorenande vattenkemi (PMK)

ämnen . kemi, i /MM-lab

biologi (SNV)

kustvatten (PMK)

. recepientkon- /resp läns-

trollprogram styrelse

. kalkning kalkreg/SNV

Data om tillstånd till utsläpp av

föroreningar

Vad som här är av primärt intresse är

tillståndsgiven verksamhet enligt miljöskyddslagen (inkl äldre dispenser) med uppgifter om:

-

beslutstidpunkt - i

utsläppsvillkor tillståndsbeslut -

kontrollprogram och kompletterande villkor i detta.

Ovanstående data finns i MI-01

(fullständigheten varierar dock för de fyra länen) och kommer att finnas i KRUT. Man bör dock räkna med att det inte går att få fullständighet när det äldre

gäller dispenser.

Det kan också vara intressant få till data

tillgång om tillstånd och villkor annan än

enligt lagstiftning miljöskyddslagen. Möjligheten att tillfredsställa ett sådant behov har ännu inte studerats närmare. Det kan dock noteras att SMHI föreslagit Vattendomstolarna att vattenboken överförs till databas.

142 Bilaga 4 S()lJ 1988:34

Data av tillfällig natur

Under denna rubrik döljer sig behov av t ex data om förorenande ämnen i sediment och biota och annan övrig data (rapporterna om iakttagna effekter på vattnet och biotan. Möjligheten att tillfredsställa behovet (och att konkretisera behovet) har ännu inte studerats närmare. Det kan dock noteras att t ex sedimenten är historiska dokument vad gäller vattenkvaliteten och att studium av t ex kiselalger i sediment kan ge en historik ang föroreningar och vattenkvalitet.

4.3 Övrigt

Komplettering eller förändring av mätdata för Dalälven kan komma att ske pga aktiviteter vid sidan om Dalälvsdelegationens arbete. Här kan följande nämnas

* Älvcentral. Sannolikt blir ett av resultaten av Dammsäkerhetsutredningen att en Ålvcentral för Dalälven kommer till stånd. När det gäller mätdata torde en älvcentral innebära förändringar men kanske framförallt komplettering av mätningar vad gäller vattenstånd och vattenföring. Vad som ur Dalälvsdelegationens synpunkt är än mer intressant är att i planerna för älvcentralen ingår att göra flödesberäkningar med PULS-modellen (dvs HBVmodulen. Innebörden är att behov av att kalibrera den hydrologiska modellen vad avser flödesberäkningar finns inte bara hos Dalälvsdelegationen utan minst lika påtagligt hos den planerade älvcentralen.

* samordnat för Dalälven. recepientkontrollprogram Ett aktivt arbete har bedrivits under senare tid för att få till stånd ett program för samordnad recepientkontroll. Ett sådant arbete och program tjänar självklart Dalälvsdelegationens arbete. Mot bakgrund av vad som framförts tidigare är det dock svårt att idag åstadkomma ett bra beslutunderlag för vilka parametrar som är särskilt representativa för vattenkvaliteten i Dalälven. Arbetet med ett samordnat recepientkontrollprogram bör kunna dra nytta av kalibreringen av en hydrologisk modell för Dalälven.

Resultatet från av den hydrologiska modellen kan vad gäller t ex transport av metaller också ge behov av kompletterande mätningar. särskilt intressant därvidlag kan sannolikt vara sådana punkter där det fortsättningsvis finns särskilt intresse av att följa upp effekterna av vidtagna åtgärder (t ex utlopp från

4 143

Bilaga

Borlängeområdet, utloppen för metallurlakningen från Falu- och Garpenbergområdet).

En annan erfarenhet under Dalälvsdelegationens arbete är att det krävs lite ansträngning för att få en

uppfattning om vilka speciella undersökningar, forskning, utvecklingsarbete etc som gjorts för olika företeelser som berör vattenkvaliteten i Dalälven. Frågeställningen har ännu inte studerats närmare. Noteras skall dock att SGU arbetar med att åstadkomma en databas -GeoRegister-. GeoRegister blir en referensdatabas för publicerade och opublicerade dokument med uppgift att ge information om vilka dokument som finns beträffande Sveriges geologi och var dessa finns åtkomliga eller arkiverade.

4.4 Förslag till handlingsplan

Allmänt kan konstateras att underlaget idag är otillräckligt för att föreslå större

kompletteringar/förändringar vad gäller insamling av mätdata. Kalibreringen av den hydrologiska modellen förväntas dock

ge ett bättre beslutsunderlag i detta avseende. Vissa åtgärder har dock redan nu fullgott beslutsunderlag och det som föreslås nedan bör snarast komma

möjligt till genomförande.

Basdata

- databas

Hydrologisk insamlad av LMV från topografiska kartan 1:50 000 och försedd med

hydrologisk

kodning av SMHI. Prioriteringsdiskussion tas upp med LMV och SMHI

-

Översiktlig markanvändningsdatabas insamlad av LMV.

Prioriteringsdiskussion tas upp med LMV

-

Digitala bakgrundskartor inom ramen för GSD för redovisningar och presentationer inom Dalälvens

avrinningsområde. Prioriteringsdiskussioner tas upp med LMV

- Geokemisk och

hydrogeologisk kartläggning är av

intresse. Prioriteringsdiskussion startas med SGU.

Periodiska mätdata

- Arbetet med att etablera KRUT-databaser för

C-, W-,

U och X län påbörjas och slutförs så snabbt som möjligt. I första skedet överförs sådana data

som idag finns i databaser. av data från

Överföring

andra medier får ske efter diskussion om vad som

behövs och när.I arbetet ingår av data

överföring till KRUT från

144 Bilaga 4 S()lJ 1988:34

MI-01 Kalkningsregister PMK Recepientkontrolldata (OBS här är det av extra värde att data normeras och kvalitetsdeklareras)

Mätdata för kalibrering av hydrologisk modell för Dalälven tas ställning till under hand

För mätdata som kräver laboratorieanalyser är det en absolut nödvändighet är analysdata från vilka olika tidpunkter, platser etc görs med sådan noggranheter och medelfell som möjliggör jämförelser och analyser.

Data av tillfällig natur

- Det bör vara intressant med form av

någon undersökning av sedimenten i Dalälven bl a för att få en bild av hur vattenkvaliteten och föroreningarna historiskt sett ut. Frågan studeras vidare.

Övrigt

- få till stånd en samverkan med Ä1vcent- Om möjligt ral Dalälven vid kalibrering av den hydrologiska modellen för Dalälven.

5 SYSTEM- OCH DISTRIBUTIONSSTRUKTUR

5.1 Bakgrund

Mot bakgrund av grundidén med Informationssystem Dalälven - att databasaer och

bygga på befintliga

PMK etc - handlar och system; KRUT, SVAR, systemdistributionsstruktur om att med hjälp av modern kommunikations- och distributionsteknik kraftigt öka tillgängligheten till redan gjorda investeringar i datainsamling och system. Det gäller att finna varaktiga och bra teknik- och organisationslösningar för att

* få åtkomst av databaser och som

bearbetningssystem är av intresse för Dalälven

* data från olika databaser olika

(och huvudmän) skall kunna sambearbetas.

När det gäller teknikdelen är det i stort två typer av frågor som behöver kostnadseffektiva och användarvänliga lösningar

- datakommunikation och distribution - av data mellan olika transferering system

Teknikutvecklingen är mycket kraftfull när det gäller tele- och datakommunikation. Här bör nämnas standar-

OSI Interconnections diseringsarbetet (Open Systems Datautbyte mellan öppna system). Denna väldiga internationella standardiseringssatsning är särskilt intressant därför att inriktningen är att åstadkomma informationsutbyte mellan olika datasystem dvs det som är en av de grundläggande idéerna i Informationssystem Dalälven.

Ett annat (svenskt) standardiseringsarbete, som är av intresse i sammanhanget, berör digital landskapsinformation och sker inom ramen för ULI (Utvecklingsrådet för landskapsinformation).

Som exempel på utveckling inom tele- och datakommunikation som också stöder idéerna i Informationssystem Dalälven kan följande nämnas; Inom ramen för det kommande ISDN-nätet (Integrated Services Digital Network dvs möjlighet till samtidig överföring av tal, text, data och bild från ett enda jack) kommer inom ett år att startas fältprov för ett»

kommunikationsnät - Inteföretagsinternt (IWAN grated wide Area Network) med hjälp av det publika kopplade nätet. En sådan lösning ger goda möjligheter

146 4 sou 1988:34

Bilaga

till att för ett större antal användare realisera vad som i Informationssystem Dalälven och rimligtligger vis till en kostnad i och med att man inte rimlig behöver hyra egna ledningar.

vid sidan av tele- och datakommunikation ger t ex CD- ROM en att distribuera stora datamängder av möjlighet mer statisk natur.

En allmän kommentar till ovanstående är att mycket större idéer i Informationssystem Dalälven och att målen när det gäller informationsutbyte mellan olika och användarvänlighet bör kunna sättas relasystem tivt Målen inriktningen på arbetet som får högt. ger ske och med en stark koncentration på de stegvis

som Dalälvsdelegationen behöpraktiska tillämpningar ver för sitt arbete.

5.2 Dator- och systemmiljöer

Om man ser till de huvudsakliga databashållarna som är intressanta för Dalälvsdelegationen finns översiktligt följande dator- och systemmiljöer

dator operativ- databas-

system system

basda- UNIX Progress SNV-länsstyrelser

torer (för KRUT)

SMHI VAX VMS MIMER

LMV PRIME PRIMOS KASOF

INFO

SGU PRIME MIMER

Det kan vidare noteras att bland myndigheterna ovan finns självklart olika typer av samarbete/samverkan. Intressant i sammanhanget är bl a följande

- LMV och SMHI har i samarbete producerat den huvudoch biflödesdatabas (från skala 1:250 000) som nämns bland basdata under avsnitt 4.2

- SNV och SMHI har diskussion om samverkan påbörjats mellan KRUT och HYPOS/SVAR

Ovanstående visar att respektive myndighet åtminstone har viss information och kunskap om närstående myn- ADB-system, vilket bör underlätta ett digheters av Informationssystem Dalälven. genomförande

4 147

Bilaga

5.3 överväganden

Under den relativt korta tid som arbetet pågått med att penetrera Informationssystem Dalälven har det av praktiska skäl inte varit möjligt att djupdyka i analyser och förslag vad avser kommunikations- och systemstruktur. Det arbete som gjorts visar dock inte något som kullkastar de grundläggande idéerna. En djupare genomgång av speciellt systemstrukturen bör genomföras snarast möjligt. Erfarenhetsmässigt når man därvidlag goda resultat med hjälp av s k konceptuell modellering (eller begreppsmodellering). I ett sådant modelleringsarbete är det av största vikt att ha deltagare från miljöövervakande myndigheter m fl som inom Dalälvens avrinningsområde bör kunna nyttiggöra sig systemet. Även om det kortsiktiga system arbetet i huvudsak kommer att ske för att tillfredsställa Dalälvsdelegationens behov är det självklart nödvändigt att det kortsiktiga arbetet utgår från en modell som ger möjlighet till bred användning av systemet. Modelleringsarbetet bör vidare ge en uppfattning om frekvensen av behov av att överföra data mellan olika system, vilket i sin tur blir styrande för i vilken mån det behövs gränssnitt för överföring av data mellan olika system och hur användarvänliga de behöver göras. Även arbetet med kalibreringen av den hydrologiska modellen för Dalälven kommer att ge prioriteringssignaler när det gäller behov av att överföra data mellan olika system. I samband med modelleringsarbetet bör även ansvarsfördelningen mellan olika huvudmän klarna t ex vad gäller insamling av data, registerhållning o s v. Erfarenheterna av Dalälvsdelegationens hittillsvarande arbete tyder vidare på att sambearbetning av HYPOS/SVAR-data med ett färdigt KRUT för Dalälven samt tillgång till digitala kartor för redovisning-presentation bör få hög prioritet.

När det gäller kommunikation/distribution ger bl a frekvensen av överföring av data signaler om vilket överföringsmedium som är rationellast, men det handlar också om vilket typ av data det rör sig om. Data som inte ändras (eller åtminstone förändras sällan) kan säkerligen distribueras konkurrenskraftigt med hjälp av t ex flexskivor, CD-ROM jämfört med datakommunikation. De möjligheter som ligger i tidigare nämnda ISDN och IWAN motiverar utan tvekan att nära kontakt upprätthålls med Televerket för att ha möjlighet, att om så anses önskvärt när det är dags, att kunna få bli en av provkunderna i fältförsöket av IWAN hösten 1989.

148 4

Bilaga

5.4 Förslag till handlingsplan Handlingsplanen kan sammanfattas 1 följande punkter * Systemstruktur - En modell tas fram konceptuell * Kommunikationsstruktur - Med till arbetet med den

anslutning konceptuella modellen studeras distributionsformer och möjligheter till praktiska test tillvaratas.

sou 1988:34 Bilaga 4 149

6 SAMMANFATTNING AV FÖRSLAG

6.1 Inledning

Arbetet hittills med Informationssystem Dalälven visar att de antagna behoven är reella, idén ligger rätt och är möjlig att genomföra. Arbetet med informationssystemet bör således fortsätta för att ta fram ett fullständigt beslutsunderlag med kostnader för utveckling, drift, tidplan etc. Förslagen D och E som förs fram nedan är i och för sig delar i ett Informationssystem för Dalälven men innebär ändå inte ett ställningstagande till att realisera idén i sin helhet. Förslagen bygger på behov som behöver tillgodoses oavsett om Informationssystem Dalälven realiseras eller inte.

6.2 Förslag

A, Mål och strategi

Målet för Informationssystem Dalälven sammanfattas enligt följande:

a att mot bakgrund av Dalälvsdelegationens uppgifter

så snabbt som möjligt förse delegationen med

förbättrade hjälpmedel för att föreslå

miljöförbättrande åtgärder och för att följa upp

resultatet av vidtagna åtgärder.

b att arbetet bedrivs så att Informationssystem

Dalälven även kan bidra till att tillfredställa

behov av kunskapsunderlag hos berörda statliga och

kommunala myndigheter och organ m fl.

c att arbetet bedrivs så att erfarenheterna av

utvecklingsarbetet kan vara till nytta vid

uppbyggnad av informationssystem för andra

vattenområden.

Strategin för att nå målen grundas på följande (littrering ansluter till målen).

a att utifrån en grundstruktur, och relativt höga

ambitioner, arbeta stegvis med koncentration på

praktiska tillämpningar kopplade till

Dalälvsdelegationens arbete.

b att sådana grupper som kan ha nytta av

Informationssystem Dalälven på lämpligt sätt får

följa och påverka arbetet.

c att i olika sammanhang informera om arbetet, dess

utveckling och resultat.

150 Bilaga 4 sou 1988:34

System- och kommunikationsstruktur

* En konceptuell modell för Informationssystem Dalälven arbetas fram * Med till

anslutning arbetet med den konceptuella modellen studeras distributionsformer och möjligheter till praktiska test tas tillvara.

Intressenter i systemet

* I det fortsatta arbetet

med Informationssystem Dalälven ges tänkbara intressenter möjlighet att på lämpligt sätt följa och delta i arbetet

D, Behov av bearbetningar

* Arbeta för att KRUT-systemet introduceras så fort som möjligt i c-,u-,w- och X-län * av Kalibrering PULS-modellen för Dalälven påbörjas så snabbt som möjligt

E, Behov av data

Basdata

* Hydrologisk databas (1:5000O). *

Översiktlig markanvändningsbas.

* Digitala bakgrundskartor. * Geokemisk och hydrogeologisk kartläggning

Periodiska mätdata

* av Etablering KRUT-databaser för C-,U-,w-och X-län påbörjas och slutförs snarast möjligt

* Eventuell av mätdata förr

komplettering kalibrering av den hydrologiska modellen tas ställning till under hand.

Data av tillfällig natur

* om form av Frågan någon undersökning av sediment i Dalälven studeras vidare.

«””

Övrigt

* Arbeta för att få

ett samarbete med Älvcentral Dalälven vid kalibrering av den hydrologiska modellen.

sou 1988:34 4 151

Bilaga

En stor del av ovan 1 förslagen ingår myndigheternas normala arbete och har redan över

finansiering stadsbudgeten till respektive

myndighet.

6.3 Sammanfattande

förslag

Med utgångspunkt i ovan och i

förslagen rapporten angivna motiv och bakgrund tar

Dalälvsdelegationen fram förslag till operativt för

program arbetet med att realisera Dalälven. Informationssystem Programmet skall innehålla aktiviteter,

mål, tidplaner, kostnader, ev förslag till försöksverksamheten mm och

vara klart under 1988.

Programarbetet inleds med att tänkbara intressenter i

Informationssystem Dalälven på lämpligt sätt får lämna synpunkter denna

på rapport.

Bilaga 5

Referensförteckning

Publicerat material vid sekretariatet

Referens Innehåll 1. Miljöpolitiken inför 90-talet Regeringens förslag till inrikt- Regeringens prop. 1987/88:85. ning av miljöpolitiken inför

1990-talet samt förslag till på kort och lång sikt. 2. Miljöförbättrande åtgärder i jord- Regeringens förslag till åtgärder bruket m.m. Regeringens prop. i syfte att minska jordbrukets ne- 1987/88: 128. gativa miljöpåverkan. 3. Aktionsplan mot havsföroreningar, Naturvårdsverkets beskrivning Naturvårdsverket informerar av de allvarliga miljöhot som Maj 1987. havsområdena runt Sverige är

utsatta för. Förslag till förore-

ningsbegränsande åtgärder nationellt och internationellt. 4. Bakgrundsmaterial till Aktionsplan Beskrivning av miljökvalitet i hamot havsföroreningar, SNV Rap- ven runt Sverige avseende näport 3320-3322. ringsstatus, syreförhållanden, tungmetaller, stabila organiska

ämnen och olja. Åtgärder inom

jordbruket för att minska dess

bidrag till havsföroreningar. Åt-

gärder inom kommuner och in-

dustrier avseende stabila orga-

niska ämnen, metaller och när-

salter vid olika typer av anläggningar.

154 Bilaga 5

5. Gruvavfall, Naturvårdsverket infor- Allmän beskrivning av gruvavmerar. fallets uppkomst och art, miljö-

problem och åtgärder. 6. Gruvavfall i Runns avrinningsområ- Inventering av mängden gruvavde - Projekt Falu Gruva, SNV PM fall i Runns avrinningsområde 1834, Per Haglund. samt undersökning av kvarvar-

ande vittringspotential. 7.

Åtgärder för att förhindra metall- Beskrivning av teknik och kost-

från läckage gruvavfall Projekt nad för täckning av gruvavfalls- Falu Gruva, SNV PM 1835, Björn upplag. Södermark. 8. Metallbalans för Runn-Projekt Fa- Beskrivning av metallbidragen lu Gruva, SNV PM 1836, Thorsten från gruvavfall och gruwatten Ahl, Anders Melin, Anders Wilan- till samt uttransporten ur sjön der. Runn. 9.

- Miljöeffekter Projekt Falu Gruva, Redovisning av undersöknings- SNV PM 1837, Thorsten Ahl, Torg- resultat från bottensediment,

ny Wiederholm. bottenfauna och tisk i Ösjön, Vi-

kasjön, Runn, Rogsjön och Var-

pan. Metaller i gäddlever. 10.

- Falu Gruva, Slutrapport Projekt Sammanfattning av Projekt Falu SNV PM 1838, Thorsten Ahl, Sven Gruva med miljöeffektbeskriv- Måhlstedt. ning. 11. Metallbalans Gruvbäcken, Syra- Kompletterande redovisning till bäcken, Faluån-Falu Gruva, SNV Projekt Falu Gruva avseende Rapport 3094, Anders Melin. bl. a. Gruvbäckens metallbelast-

ning på Faluån. 12. Sulfidmalmsupplag som miljöpro- Beskrivning av sulfidmalmfynblem, Maj 1979, SNV PM 1152, Ulf digheter och avfallsupplag i lan- Qvarfort. det. Resultat från viss

vattenprovtagning med kvantifi-

ering av läckage av svavelsyra

och metaller. Riskbedömning av

avfallsupplag.

Bilaga 155

13. Metalltransport i Garpenberg, ett Resultat från undersökningar område rikt på äldre gruvavfall, In- (maj 1979-april 1980) i Garpenstitutet för Vatten- och luftvårds- bergsgruvans

recipientområde forskning, B 603 Mars 1981, Len- avseende metaller i vatten, sedinart Lindeström m. fl. ment och biota. och

Transport omsättning av metaller. 14. Metaller i mark och vatten inom till Redovisning av metallbidrag Garpenbergsområdet - en metallba- Garpenbergsåns vattensystem lansstudie, MiljöF0rskarGruppen, från olika källor inom Gruvsjöns MFG S 8501, Lennart Lindeström, avrinningsområde under 1983. Ulf Qvarfort. Undersökningar av och

yt-

grundvatten samt sediment. Metallbudget för Gruvsjön. 15. Zink i miljön, SNV Rapport 3429, Kunskapssammanställning

angå- Lennart Lindeström, Ullmar Nor- ende zinkhalten i sötvatten, salt-

dén, Germund Tyler, (Under tryck- vatten, sediment och vattenorga-

ning). nismer samt upptag, omsättning

och utsöndring av zink hos vattenorganismer. Riskbedömning. 16. Kroniska oljeutsläpp från floder, Redovisning av av

mätningar IVL Rapport B 837, November halter av petro-

och transporter 1986, Lennart Kaj, Carola Lehti- leumkolväten (PHC) i tio svennen. ska floder. 17. Miljökvalitetsbeskrivning av Bott- Sammanställning av kunskaper niska viken och dess kustområden, och resultat om miljöförhållan- SNV Rapport 3363, Staffan Thor- dena i Bottniska viken. man. 18. Koppar i miljön, SNV PM 1424 Maj Kunskapsöversikt över koppar i 1981, Anna-Maj Balsberg, Göran främst yttre miljö med tonvikt på Lithner, Germund Tyler. svenska förhållanden. Översikt

över kemiska egenskaper, före-

komstformer, halter i mark, vat-

ten, sediment, organismer och

organ, emission, deposition, ut-

lakning, biologisk funktion samt toxicitet för olika organismer.

156 5

Bilaga

19. Kadmium i miljön, Bedömnings- Kunskapsredovisning av halter grunder, SNV Rapport 3317, Jan och flöden av kadmium i miljön, Nilsson, Björn Wallgren. kritiska halter för olika organismer, förekommande gränsvärden, människans kadmiumintag och möjliga hälsoeffekter. Underlag för SNV:s Miljöprogram för kadmium. 20. för kadmium, Natur- Naturvårdsverkets sammanfatt- Miljöprogram vårdsverket Informerar, 1987. ning av åtgärder som verket an- April

ser böra vidtas under det närmaste decenniet för att motverka

såväl spridning av kadmium i miljön som människans exponering för kadmium. 21.

i Redovisning av resultat från Bakgrundshalter av spårmetaller svenska sötvatten, SNV Rapport provtagning och analys i sötvat- 1817 Maj 1984, Hans Borg. ten från ett 40-tal sjöar och vattendrag i Sverige. Litteraturförteckning. 22. En av sandmagasin Redovisning av resultat från kartläggning från sulfidmalmsbrytning, SNV PM kartläggning av sandmagasin i

Sverige med undersökning av 1699 Maj 1983, Ulf Qvarfort. vittringens och metalltranspor-

tens beroende av magasinens fysikaliska, kemiska och hydrauliska egenskaper. 23.

av kemikalieanvändningen Anvisningar för arbete med ke- Tillsyn vid industrier och andra anläggning- mikalietillsyn enligt miljöskyddsar, SNV PM 1888, November 1984, lagen. Ulla-Britta Fallenius, Anna-Lena Rosengardten. 24. Jordbrukets inverkan och Kunskapssammanställning om på luftvattenmiljön, Lantbrukamas Riks- växtnäringsförluster - källor, efförbund, Januari 1988, fekter och åtgärder vid jord- Rapport, Magnus Enell, IVL, Sven-Olof Ry- bruksdrift. ding, IVl, Lena Wennberg, IVL.

Bilaga 5 157

25. Recipientkontroll vatten, SNV All- Anvisningar för provtagning, männa råd 86:3. analys, utvärdering och presen-

tation vid fysikalisk-kemisk och

biologisk kontroll av sjöar, rin-

nande vatten och kustområden. 26. En metod för att beskriva vattenbe- Metoder för redovisning av unskaffenheten i inlandsvatten som dersökningsresultat avseende underlag för översiktlig fysisk pla- näringstillstånd, försurningstillnering. Kommittén för Mälarens stånd, syretillstånd, metallföre- Vattenvård, Publ nr 35, Juli 1986, komst i ytsediment, vattenmossa Sture Larsson, Ingvar Lundqvist, och fisk samt färgtillstånd i söt- Lise-Lotte Norin, Lars Edenman. vatten. 27. Storskalig spridning av organiskt Redovisning från ett branschgebunden klor - AOX, Halvårsrap- mensamt IVL-projekt 1987/88 port oktober 1987-mars 1988, In- avseede provtagning och analys stitutet för Vatten- och Luftvårds- av adsorberbar klororganisk subforskning, Rapport nr B 895, Mag- stans vid 47 stationer i 32 svennus Enell, Lennart Kaj, Lena ska vattensystem (PMK-statio-

Wennberg, (Under tryckning). ner).

28. Dalälvens vatten 1965-1985, Vat- Sammanfattning och utvärdering tenkvalitet och ämnestransport, av vattenkontroll såväl vid PMK- April 1988, Curt Forsberg, Stefan stationer som från övriga recipi- Löfgren. entundersökningar inom avrin-

ningsområdet. 29. Bedömningar och riktvärden för Underlag och vägledning för befosfor i sjöar och vattendrag. Un- dömning av fosforutsläpp i sjöar derlag för försöksverksamhet, SNV och vattendrag. Redovisning av PM 1705, Torgny Wiederholm, Eu- effekter av förhöjda fosforkongene Welch, Gunnar Persson, Lars centrationer. Förslag till försöks- Karlgren, Ulf von Brömssen. verksamhet. 30. Svenska vattenkvalitetskriterier - av tillförsel av de

Beskrivning eutrofierande ämnen, SNV PM 918, eutrofierande ämnena, deras Thorsten Ahl, Torgny Wiederholm, koncentrationsvariationer och

(Saknas vid sekretariatet, slutsåld). eutrofierande effekter. Interna-

tionella riktvärden och rekom-

mendationer med principiella

synpunkter på sådana för sven-

ska förhållanden.

158 Bilaga 5

31. Utsläpp och miljö, över

Åtgärdsgrupp Kunskapssammanställning

Nord, Etapp I del I-II. föroreningssutsläpp och effekter i Bottniska viken.

Åtgärdsgrup-

pen är sammansatt av represen-

tanter från länsstyrelserna i

Norrlands kustlän och Uppsala län samt från naturvårdsverket. 32. Toxiska effekter av metaller på fisk, Beskrivning test-

av fysiologiska SNV Rapport 3166, Åke Larsson, metoder och di-

för att upptäcka

Carl Haux, Maj-Lis Sjöbeck. agnosticera subletala toxiska ef-

fekter hos fisk i metallförorenade sjöar och kustområden. 33. Luft- och nederbördskemiska sta- av resultat från be- Redovisning tionsnätet inom PMK, Stockholms stämning av sulfat, nitrat, amuniversitet, meteorologiska institu- monium, klorid, natrium, kalitionen, Rapporter från verksamhe- um, magnesium, kalcium samt

ten 1985- 1986, SNV Rapport 3232, konduktivitet och pH vid 40 ne-

3328, Lennart Granat. derbördsstationer i Sverige. 34. Statistik på avrinningsområden Tabellarisk

redovisning av areal, 1980- 1981, SCB Na 11 SM 8501. folkmängd, tätorter, markanvändning, djurhållning, industri,

m. m. för avrinningsområden i Sverige.

Opublicerat material vid sekretariatet

Referens Innehåll 50. Förbättrad Vattenkvalitet i Daläl- om Kunskapssammanställning ven, probleminventering 880215 Dalälvens Vattenkvalitet, föroremed komplettering 1988-04-22 av och

ningsutsläpp påverkan på bilaga 7. Skrivelse till statens natur- biotan. bedöm-

Länsstyrelsens vårdsverk 1988-03-28 angående om- till ning samt förslag åtgärder. prövning av ytbehandlingsindustrier, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, naturvårdsenheten, Carl Sundt, Stefan Löfgren.

Bilaga 5 159

51. Diffus metalltillförsel från gamla Redovisning av diffus metalltillgruvavfallsupplag i Falun, 880301, försel till Faluån och sjön Tisken Länsstyrelsen i Kopparbergs län, med länsstyrelsens slutsatser och naturvårdsenheten. bedömning. 52. Angående SSAB, Domnarvets och Kommentarer till de aktuella Fors Kartongbruks ökade utsläpp i koncessionsbesluten vilka bi- Dalälven, Länsstyrelsen i Koppar- lagts. bergs län. 53. Eutrofierade sjöar inom Dalälvens Tabell över 17 eutrofierade sjöar avrinningsområde (Kopparbergs v ed sjönummer, namn och komlän), Länsstyrelsen i Kopparbergs muntillhörighet. län 880418, Tore Jacobs. 54.

Årliga utsläppsmängder av totalfos- Utsläpp åren 1975, 1980 och

for och BOD7 från kommunala av- 1986 från länets samtliga komloppsreningsverk, 1987-10-26, Läns- munala avloppsreningsverk, restyrelsen i Kopparbergs län, natur- dovisade i tabellform. vårdsenheten, Per-Erik Persson. 55. Sammanställning av underlagsmate- Probleminventering avseende rial inför arbetet med ett åtgärds- föroreningar och effekter i Dalprogram för Dalälven, PM 880219, älven och vid kusten. Kartering Länsstyrelsen i Uppsala län, natur- av utsläppskällor samt förslag till vårdsenheten, Barbro Grönberg, åtgärder. Ingemar Olofsson. 56. Utsläpp av metaller, kemikalier och Redovisning av utsläpp av förolja till Dalälven i Uppsala län, oreningar från industrier och 880329, Länsstyrelsen i Uppsala kraftverk, kemikalieinventering län, Ingemar Olofsson. samt vissa förslag till åtgärder. 57. Sammanställning av material som Probleminventering avseende efunderlag för Dalälvsdelegationens fekter i miljön, utsläppskartering arbete med ett åtgärdsprogram för samt förslag till åtgärder och Dalälven 880210, Länsstyrelsen i kompletterande undersökning- Västmanlands län, naturvårdsenhe- ar. ten, Lise-Lotte Norin.

160 Bilaga 5

58. Kunskapssammanställning: Daläl- Beskrivning av miljöeffekter, utven - Gävleborgs län 880210, Läns- släppskartering samt förslag till styrelsen i Gävleborgs län, natur- åtgärder, kompletterande undervårdsenheten, Anna-Helena Lin- sökningar och utredningar. dahl. 59. Förslag till samordnad recipient- Förslag till fysikalisk-kemiska kontroll i Dalälven, Länsstyrelsen i undersökningar i sjöar och rin- Kopparbergs län, naturvårdsenhe- nande vatten, sedimentunder-

ten. sökningar, samt biologiska un-

dersökningar avseende växt-

plankton, bottenfauna, fiskun-

dersökningar med fysiologiska

kontroller, kvicksilver i gädd-

muskulatur. Toxicitetstestning

av sediment. Kostnader och fi-

nansiering. 60. Vattendelarkarta med tabeller, Karta i skala 1:250 000 med 702 SMHI, Torbjörn Lindkvist, Christi- delavrinningsområden färglagda na Thoms-Järpe. i biüödesordning. Tabell med

delområdenas namn och beteck-

ningar. 61. Bakgrundskoncentrationer för yt- Bakgrundskoncentrationer och vatten i Dalälvsområdet, 880330, typvärden för metaller och total- Laboratoriet för miljökontroll, fosfor. Uppsala, Andes Wilander. 62. Resultat av Sportfiskarnas enkät till Enkätresultat med författarens sportfiskeklubbar utefter Dalälven, reflektioner över situationen i 880428, Ulf Pierrou. Dalälven. 63. Miljöpåverkan i Dalälven - bedöm- Haltnivåer av föroreningar i vatning av omfattning, troliga orsaker ten, sedimentförhållanden, konoch möjliga åtgärder, 880428, Miljö- staterade effekter och troliga or- ForskarGruppen, Lennart Linde- saker för Dalälvens huvudfåra, ström. Garpenberg - Forsån, Grycken

och Runn. Genomförda åtgär-

der samt förslag till kommande

åtgärder.

5 161

Bilaga

64. PM. Några kunskapsluckor rörande Redovisning av behov av undermiljösituationen i Dalälven, 880505, sökningar avseende metallbe-

MiljöForskarGruppen, Lennart lastning och effekter

på sjön Lindeström. Runn.

Övriga kunskapsluckor

avseende fiskfysiologi, kvicksil-

verläckage från sediment i

Grycken m.m. 65. PM angående synpunkter på kun- Synpunkter på länsstyrelsernas

skapssammanställningar och förslag underlagsmaterial för Dalälvs-

till miljöförbättrande åtgärder inom delegationens arbete. Dalälvens avrinningsområde,

Miljö- ForskarGruppen, 880318, Lennart Lindeström. 66. Provtagningsresultat från program- Analysresultat i tabellform. met för övervakning av miljökvali-

tet, PMK, vid Älvkarleby, Näs

Bruk, Mockfjärd och Gråda 1966-1986. 67. Bedömningsgrunder för sjöar och Underlag för bedömning av nä-

vattendrag, Arbetsmaterial, Statens ringstillstånd/eutrofiering,

syre- Naturvårdsverk, Torgny Wieder- tillstånd och syretärande ämnen, holm. surhetstill-

ljusförhållanden,

stånd/försuming och metaller i

vatten, sediment och vattenmos-

sa samt kvicksilverhalter i gädda

(muskel). 68. Inventering av träimpregnerings- Resultat av 16

från inventering verksamhet i Kopparbergs län,

träimpregneringsanläggningar

1987-09-09, Länsstyrelsen i Koppar- avseende bl. a. ägare, impregnebergs län, Sven Göthlin. ringsmetod och förorening av

mark och vatten. 69. Kreosot i och vid Långviken i Vans- Resultat av

från undersökningar bro, Förekomst och saneringsalter- jord, vatten och sediment samt nativ, 1987-11-09, IVL-Rapport. beskrivning av möjliga åtgärder.

,V. ,y ,.

.Sød

aufC

Statens

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Översyn av utlänningslagsstifmingen. A. Kortare vantanA. Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbrott? A

§PNr Kunskapsöverföring genom föreragsutveckling.

UD. Samerätt och sameting. Ju. Provning och kontroll i internationell samverkan. l. Frihet från ansvar. Ju. En ny skyddslag. Fö. Sverigeinformation och kultursamarbete. UD. Ratt adress. Fi. öppenhet och minne. U.

zswøsøw Civil personal i försvaret. Fö.

Handel med optioner och terminer. Fi. Översyn av bostadsrättslagen. Bo. :-.^:^*!° Medborgarkommissionens rapport om svensk

_HH_

vapenexport. SB. ... 9*

SÄPO-Säkerhetspolisens inriktning och organisa-

tion. Ju. Reklamskatten. Fi.

H... P°.\ Rapport av den parlamentariska kommissionen

med anledning av mordet på Olof Palme. Ju. .- §° U-lands- och bisrándsinformation. UD. N .O En förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolområdet. U. M»_- Ny raxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del l. Fi

to .N Ny raxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 2.

Fi m S” SIIESTA - Ett internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. UD. Lotteri i radio och TV. U. Förnyelse och utveckling. C. Frikommunförsöket. C.

NNNN F??? Lönegarantin och förmánsrättsordningen - om

lönegarantins betydelse för det ökade antalet företagskonkurser. A. Videovåld II - förslag till atgärder. U. Förnyelse av lcreditmarknaden. Fi. Arbetsdomstolen. A.

wwNN FPPE” Översyn av upphovsrättslagstjftningen. Delbetän-

kande 4. Ju. Läge för vindkraft. Bo. Släpp kopioma fria. Fi.

www ?PP Dalälven - en miljösatsning. ME.

Statens 1988

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Arbetsdomstolen. [30]

Statsrådsberedningen

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapen-

expon- [15] Bostadsdepartementet

Översyn av bostadsränslagen m.m. [14] _ _

Justitiedepartementet Läge för vindkraft. [32]

Samerätt och sameting. [5] å “Sv” [71

Film Industridepartementet

umkmmg och organisation

Provning och kontroll i internationell samverkan. [6]

[Sgfo-Sâkerhespollsens

Rapport av den parlamentariska kommissionen med . .

c|vlldepartementet

anledning av mordet på Olof Palme. [18] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 4. FömYelse Och “Wwkllnâ- [25] [31] Frikommunförsöket. [26]

Utrikesdepartementet Miljö- och Energidepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. [4] Dalälven - en miljösatsning. [34] Sverigeinformation och kultursamarbete. [9] U-lands- och bistandsinformation. [19] SIIESTA - Ett internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. [23]

Försvarsdepartementet

En ny skyddslag. [8] Civil personal i försvaret. [12]

Finansdepartementet

Ratt adress. [10] Handel med optioner och tanniner. [13] Reklamskatten. [l7] Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 1. [21] Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 2. [22] Förnyelse av kreditmarknaden. [29] Släpp kopioma fria. [33]

Utbildningsdepartementet

Öppenhet och minne. [ll] En förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolområdet. [20] Lotteri i radio och TV. [24] Videovåld Il - förslag till åtgärder. [28]

Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn av utlanningslagstifmingen. [l] Kortare väntan. [2] Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbrott?[3] Lönegarantin och förmånsräusordningen - om lönegarantins betydelse för det ökade antalet företagskonkurser. [27]

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91-38-10180-7

ISSN O375-250x