Kapitalavkastningen i bytesbalansen tre expertrapporter : bakgrundsmaterial till KARIB

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Kapitalavkastningen i bytesbalansen

Tre expertrapporter

1991:27 till KARIB Bakgrundsmaterial

n H5

Statens offentliga utredningar

@@ 1991:27

Q Finansdepartementet

Kapitalavkastningen

i

bytesbalansen

Tre

expertrapporter

till KARIB

Bakgrundsmaterial

Stockholm 1991

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av rcgeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer rcmissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/739 96 30 Telefax: 08/7 39 95 48

Publikationerna kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38- l0766-X OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1991

Förord

Kapitalavkastningens roll i bytesbalansen Utredningen (KARIB) överlämnade i maj 1990 sitt betänkande Kapitalavkastningen i bytesbalansen (SOU 1990:45) till statsrådet och chefen för finansdepartementet. som underlag för betänkandet förelågi.utkastforntexpertrapporter författade av experter Bo Bergman, Gunnar Blomberg och utredningens Anders Vredin. Med hänsyn till önskemålet att pá ett mycket tidigt stadium redovisa utredningens huvudresultat var det inte praktiskt möjligt att i anslutning till betänkandet publicera dessa expertrapporter. De redovisas därför här i en särskild volym.

rapport redovisar betalningsbalansens relation Bergmans till nationalräkenskaperna samt den statistiska behandlingen av kapitalvinster. I Blombergs rapport diskuteras direktinvestering och portföljinvestering och begreppen avkastningen pá sådana investeringar. Vredins rapport behandlar sparande- och bytesbalansbegreppen utifrån den teoretiska relevans dessa har för den ekonomiska politiken.

Författarna svarar själva för innehållet i sina rapporter. Asikter och slutsatser som redovisas överensstämmer inte nödvändigtvis med mina egna. Dessa återfinns i utredningens ovannåmnda huvudbetänkande.

Stockholm i februari 1991

Ulf Jakobsson

INNEHÅLL

BYTESBALANS OCH KAPITALVINSTER I NATIONALBOK- FORINGEN - BEGREPP OCH RELEVANS Av avdelningsdir Bo Bergman 7

AVKASTNING PA DIREKTA INVESTERINGAR - PRINCIPIELLA OCH PRAKTISKA MATPROBLEM Av avdelningsdir Gunnar Blomberg 57

SPARANDE OCH BYTESBALANS: DEFINITIONER OCH IMPLIKATIONER FOR DEN EKONOMISKA POLITIKEN Av fil dr Anders Vredin 93

BYTESBALANS OCH KAPITALVINSTER I NATIONALBOKFÖRINGEN - BEGRBPP OCH RBLBVANS

ÄV BO Bergman

Denna bilaga till utredningen om kapitalavkastningens roll i bytesbalansen (KARIB) innehåller tvá kapitel. I det första läggs tonvikten vid att visa det definitionsoch begreppsmässiga sambandet mellan betalningsbalansstatistiken och nationalräkenskaperna. Där ges bl a en översiktlig presentation av nationalbokföringen respektivenationalräkenskapernaochbetalningsbalansen.vidare jämförs de båda rákenskapssystemen och visas bytesbalansens centrala roll i nationalbokföringen.

Bokföringen av s k kapitalvinster (pa engelska capital eller holding gains and losses) kan verka något förbryllande för den icke initierade användaren av betalningsbalansstatistik och nationalräkenskaper. Kapitalvinsterna ägnas därför mer ingående studium i kapitel 2.

INNEHÅLL

BETALNING§BALANSENS INNEBÖRD OCH RELATION TILL NATIONALRAKENSKAPERNA

Statistiken Osäker kvalitet? - Nationalbokföring affársbokföring Nationalrákenskaperna BNP och BNI Betalningsbalansen Bytesbalans — kapitalbalans Betalningsbalansens relation till nationalrakenskaperna 1.9 Bytesbalansen i realekonomin 1.10 Bytesbalansen som summan av finansiellt sparande 1.11 Bytesbalansen och valutaflödet 1.12 Bytesbalansen och Sveriges nettostállning mot utlandet

KAPITALVINSTER

Allmänt Realiserade och orealiserade kapitalvinster Kapitalvinster och ekonomiskt beteende Kapitalvinster i nationalrákenskapssystemet Är kapitalvinster reella inkomster? Bokföringstekniska restriktioner Aterinvesterade vinster Statistik över kapitalvinster Kapitalvinster mot utlandet - ett rákneexempel Inflationseffekter och reala kapitalvinster

SLUTSATSER

1. BETALNING§BALANSENS INNEBÖRD OCH RELATION TILL NATIONALRAKENSKAPBRNÅ

1.1 Statistiken

Statistik som visar Sveriges utrikesaffärer, skuldförhállanden m m mot utlandet publiceras av riksbanken och statistiska centralbyrán (SCB). I Sverige har riksbanken uppdraget att sammanställa den officiella betalningsbalansstatistiken. Denna omfattar beräkningar av bytesba-_ lans, kapitalbalans och valutareserv. Riksbankens beräkning av bytesbalansen används också i statistiska centralbyräns nationalräkenskaper. En beräkning av bytesbalanssaldot enligt en alternativ metod görs kvartalsvis i SCBs finansräkenskaper.

1.2 Osäker kvalitet?

statistikens kvalitet har tidvis varit föremål för en ganska livlig debatt och tillförlitligheten i bytesbalanssaldot liksom dess komponenter har satts i fråga. Under årens lopp har ett flertal evalveringsundersökningar genomförts. Här kan särskilt nämnas utredningar

inom ramen för betalningsbalansdelegationens arbete)

vidare SCBs, med deltagande av externa experter, utredning om tillförlitligheten i beräkningen av bytesbalansen

enligt SCBs finansräkenskaper?

Betalningsbalansstatistiken har förbättrats pá ett antal punkter. Ändå finns en betydande kvarstående osäkerhet, vilket bl a tar sig uttryck i att det oförklarade valutaflödet i betalningsbalansen fortfarande kan uppga till

betydande belopp. En omständighet som inneburit att mätproblemen generellt sett ökat är valutaavregleringen fler aktörer, ökad komplexitet och större betalningsvolymer. Det ligger i sakens natur att en saldopost som bytesbalansen, mätt som skillnaden mellan aggregat i storleksordningen 400 miljarder kronor, inte kan bli mer än skenbart exakt. Den ovan nämnda s k expertgruppen formulerade här följande signifikativa slutsats: antingen maste statistikens kvalitet förbättras eller också maste man i den ekonomiska politiken fästa mindre avseende vid den skenbart exakta bytesbalansstatistiken än man gjort hittills.

statistikens tillförlitlighet är med andra ord en central fraga och kan inte ses isolerad frán begreppsrelevansen, dvs att man mäter rätt saker och använder en analytiskt rätt definition av bl a bytesbalansen.

1.3 Nationalbokföring affårsbokföring

Nationalräkenskaperna och betalningsbalansstatistiken år bada delar av nationalbokföringen. I denna de registreras ekonomiska i ett land och ett land

aktiviteterna mellan

och omvärlden.

Nationalbokföringen är uppbyggd med samma teknik som affärsbokföringen, dvs som ett kontosystem med dubbel bokföring (varje transaktion ger upphov till minst tva noteringar). I nationalbokföringen registreras dels flöden (transaktioner), dels stållningsvârden. Det kan vara illustrativt att här dra en parallell till företagsbokföringen. Flödena i nationalbokföringen har da sin motsvarighet huvudsakligen i affårsbokföringens resultaträkning medan ställningsvärdena återfinns i balansräkningen.

Nationalbokföringens resultaträkning består av de konton som redovisas i nationalräkenskaperna (NR), dvs försörjningsbalansen med uppdelning på produktion, konsumtion, investeringar, export, import och bruttonationalprodukt (BNP). Vidare ingår i resultaträkningen uppgifter om olika sektorers inkomster, utgifter och sparande. Alla löpande inkomster och utgifter i handeln med utlandet räknas således hit och dessa redovisas förutom i NR även i riksbankens betalningsbalansstatistik.

NationalbokföringensbalansräkningregistrerardeLmestáende tillgångarna och skulderna i samhällsekonomin. Dessa kan i likhet med inkomster och utgifter fördelas på olika samhällssektorer så att sektorsvisa förmögenheter kan redovisas. Landets samlade förmögenhet, nationalförmögenheten, utgörs av de reala tillgångarna inom landet plus de utestående nettofordringarna mot utlandet.

Balansrákningar och förmögenhet för sektorer och för landet totalt registreras dock endast till viss del i den ekonomiska statistiken. Det år de inhemska sektorernas finansiella tillgångar och skulder (med vissa undantag. bl a icke-börsnoterade aktier) som redovisas i finansråkenskaperna och det år sveriges nettoställning mot utlandet som förutom i finansräkenskaperna även redovisas i betalningsbalansstatistiken.

1.4 Nationalråkenskaperna

Nationalråkenskaperna är ett sammanhängande kontosystem som ska visa ekonomiska processer enligt den ekonomiska teori som skiljer mellan de primära processerna produktion, inkomster/inkomstanvåndning och kapitalbildning. Nationalräkenskapernas tyngdpunkt ligger i att belysa

Tabell 1.1 Nationalråkenskaperna i sammandrag

Faktor- Transfe- Konsum- Inves- Import Finansi inkomst rering tion tering minus ellt export sparand Sektor: Offentlig Y1 +T1 —C1 -I1 =F1 Företag YZ +T2 -12 =F2 Hushåll Y3 +T3 -C3 -I3 =F3 Utlandet +T4 +M -X =F4 Summa Y=BNP +0 —C —I +M -X =

försörjningsbalansen, dvs de reala ekonomiska transak-

tioner som år förknippade med produktionen. Andra konton,

t ex de som visar inkomster och sparande för olika sektorer i samhållet, har en mer underordnad roll i räkenskaperna och vilar inte pá en lika gedigen teoretisk grund som försörjningsbalansen. Dessa konton har delvis fatt anpassas efter hur man har definierat förádlingsvården och bruttonationalprodukt (BNP).

En grundläggande principi.nationalrákenskaperna år identiteten mellan inkomster och produktion. Det betyder bl a att det förekommer endast tvá inkomstslag i nationalrákenskapernas transaktionskonton - de som utgör en direkt ersättning till produktionsfaktorerna arbete och kapital (faktorinkomsterna) samt inkomster som omfördelas mellan sektorer (transfereringar). Till de senare hör råntor, utdelningar samt andra inkomstöverföringar utan motprestation. Faktorinkomsterna summerar till den totala produktionen, dvs BNP, och transfereringarna tar ut varandra om man betraktar även utlandet som en institutionell sektor. Se tabell 1.1.

1.5 BNP och BNI

Att göra åtskillnad mellan begreppen inhemsk (svenskt territorium) och nationell (svenskt ägande) är fundamentalt. särskilt när man vill studera kapitalavkastningen till och från utlandet. Terminologin i nationalräkenskaperna är emellertid något missvisande och inte helt tydlig på denna punkt. Detta avspeglas bl a i benämningarna på de centrala måtten på inkomster och produktion.

Bruttonationalprodukten (BN2) är ett mått på det totala produktionsvärdet inom svenskt territorium3 eller inkomsterna från denna produktion, dvs summa inhemska faktorinkomster (löner och driftsöverskott brutto).

När man använder begreppet produktion i nationalräkenskaperna så avser denna alltid den produktion som utförs pá inhemskt territorium. BNP är alltså ett territoriellt avgränsat matt och inte, som termen felaktigt antyder, den produktion som utförs av personer och kapital av svensk nationalitet. var benämning BNP är en kvarleva från 40talet som behállits främst beroende på att förkortningen blivit så allmänt använd. Den engelska termen Gross Domestic Product (GDP) svarar däremot helt korrekt mot begreppets innehåll - en rak svensk översättning skulle lyda inhemsk bruttoprodukt.

Det andra internationellt vanligen förekommande måttet pá ekonomisk aktivitet är Gross National Product (GNP). Denna benämning är emellertid även den, i likhet med BNP. inte helt korrekt eftersom GNP egentligen är ett mått pá bruttonationalinkomsten (inkomster frán inhemsk produktion plus kapitalinkomster, netto, från utlandet). Här är å andra sidan den svenska terminologin mer rättvisande, bruttonationalinkomst (BNI).

De olika nationalinkomstbegreppen behandlas utförligt i

huvudbetänkandet, kapitel 2.4

1.6 Betalningsbalansen

Nationalräkenskapernabildarbaseni.nationalbokföringen. En egenskap hos nationalräkenskaperna är att klassificeringarna är genomgående med avseende på ekonomiska transaktioner och subjekt. Det innebär att definitioner av olika begrepp är gemensamma och benämningarna i allmänhet lika, oavsett sektor. Att definitioner och begrepp är enhetliga gör det enklare att ställa upp en konsistent heltäckande nationalbokföring, men kan också uppfattas som en begränsning. De definitioner och begrepp som används i nationalräkenskaperna är ofta resultatet av kompromisser mellan olika intressens krav pa information. Specifika informationskrav har därför inte kunnat tillgodoses i full utsträckning. Det gäller bl a utrikestransaktionerna och är ett tungt vägande skäl till att det finns ett särskilt statistiksystem för betalningsbalansen.

Detta statistiksystem bygger i likhet med nationalräkenskaperna pá internationella rekommendationer. Medan nationalräkenskapernas baseras pá FNs System of National Accounts (SNA) så används internationella valutafondens (IMF) rekommendationer Balance of Payments Manual (BPM) i betalningsbalansstatistiken.

1.7 - Bytesbalans kapitalbalans

Betalningsbalansen omfattar i princip tvá slag av utrikestransaktioner. Det är dels kapitaltransaktioner, dvs finansiella placeringar, lan m m, dels löpande transak-

Tabell 1.2 Betalningsbalansen 1988 och 1989, miljarder kr

1988 1989

Bytesbalansen -13.1 -33.4 Handelsbalans 23.4 15.8 Tjänster -26,6 -36.5 Transfereringar -9.9 -12,7 Kapitalbalansen 27,0 76.7 Investeringar -26,7 -40.1 Län 59,1 145.5 Ovrigt -5.4 -28,7 Restpost -10,2 -35,0 Valutareservens transaktionsföråndring 3,7 8,3

tioner, vilka definitionsmässigt år alla andra utrikestransaktioner, dvs utrikeshandel med varor och tjänster samt inkomstöverföringar utan motprestation sásom migrationsvaluta och u-landsbistánd.

Kapitaltransaktionerna redovisas i vad som enligt BPM benämns account - - medan de capital kapitalbalansen löpande transaktionerna redovisas i “current account. fortsättningsvis benämnd bytesbalansen.

I redovisningen av betalningsbalansen exkluderas valutareserven och ibland även den statliga utlandsuppláningen ur kapitalbalansen. Betalningsbalansen brukar då i sin enklaste form ställas upp som i tabell 1.2.

Betalningsbalansen ska registrera alla transaktioner gentemot mot utlandet, även om ingen faktisk betalning ägt rum. Redovisningen av transaktionerna ska dock ske i ter-

mer av valutaflöden, dvs som om alla transaktioner hade givit upphov till betalningar. vid en svensk exportaffár mot kredit registreras sálunda utförseln av varor som ett valutainflöde och uppkomsten av exportkrediten som ett valutautflöde. vid en senare tidpunkt, när krediten betalas, registreras dels avvecklingen av denna som ett valutainflöde, dels ökningen av Sveriges innehav av valuta i valutareserven. Transaktionerna ska i möjligaste man bruttoföras, dvs de som ger upphov till valutainflöden respektive valutautflöden ska redovisas var för sig.

I tabell 1.2 har nettoflöden angivits för de respektive komponenternai.betalningsbalansen. Positivt tecken anger inflöde och negativt utflöde. Sá har t ex handelsbalansens överskott pá 23 resp 16 miljarder kr givit upphov till ett valutainflöde medan direktinvesteringarna i utlandet resulterat i ett nettoutflöde pa 27 resp 40 miljarder kr.

De valutaflöden som uppkommer genom transaktionerna i bytesbalansen och kapitalbalansen ska summera till valutareservens transaktionsförándring. Pa grund av statistiska ofullstándigheter uppkommer dock sa gott som alltid en restpost av varierande storlek. För 1988 och 1989 uppgick det oförklarade valutautflödet till 10 respektive 35 miljarder kr.

1.8 Betalningsbalansens relation till nationalråkenskaperna

Som framgått ovan år betalningsbalansen uppdelad i tvá huvudniock - bytesbalansen och kapitalbalansen inkl valutaresecven. Motsvarande tudelning áterfinns i nationalråkenskapssystemet. Den reala delen av rákenskaperna år vad som brukar benämnas just nationalrákenskaperna (NR).

medan den finansiella delen har benämningen finansräkenskaperna (FiR).

vad gäller utrikestransaktionerna kan sambanden schematiskt beskrivas enligt följande:

----- NR:s utrikeskonto Bytesbalans | I

l l

Kapitalbalans ----5 FiR:s utrikeskonto

Bytesbalanssaldot är ett lands finansiella sparande och

år definitionsmässigt antingen inkomster minus utgifter eller utlåning minus uppláning (se bl a tabell 1.4). Bytesbalanssaldot kan i princip beräknas fristående i vart och ett av de fyra statistikblocken. Beräkningarna ger olika resultat, med ett undantag. Bytesbalanssaldot i NR:s utrikeskonto år lika, eller rättare sagt sätts lika med bytesbalanssaldot enligt de löpande transaktionerna i riksbankens statistik.

Trots att saldona är lika i NR:s respektive riksbankens finns betydande skillnader i avgränsningen av bytesbalans begreppen. En jämförelse mellan riksbankens löpande transaktioner och SCBs utrikeskonto visar således följande:

BETALNINGSBALANS (IMF) NATIONALRÄKENSKAPER (SNA) Handelsbalans a: Varuhandel Tjånstebalans Tjánstehandel därav: reala tjänster tjänster ————-————Transfereringar

finansiella

(rantor m m) Transfereringsbalans (U-hjalp m m) ---------- S:a bytesbalans S:a bytesbalans

Den beloppsmássigt mest betydande skillnaden mellan betalningsbalansen och nationalrákenskaperna år vad som räknas som tjänster i de respektive statistiksystemen. som framgår av figuren ovan omfattar tjånstehandeln i nationalrákenskaperna endast de reala tjänsterna, dvs transporter, resevaluta, entreprenader, tekniska tjänster, m m. Detta beror på att det endast år dessa tjånsteslag som ingår i bruttonationalprodukten, BNP (summa varor och tjänster). Det vidare tjánstebegreppeti.betalningsbalansen kan på motsvarande sätt sågas vara i stort sett an— passat till bruttonationalinkomsten, BNI, eftersom faktorinkomsterna från utlandet inráknas hår. Se vidare nedan.

I den pågående översynen och revideringen av System of National Accounts (SNA) och Balance of Payments Manual (BPM) görs stora ansträngningar för att jámka samman de båda systemen. Sannolikt kommer SNA att inkludera återinvesterade vinstmedel. Dessutom kommer begreppet direktinvestering att återfinnas även i nationalrákenskapssystemet (sonlmemorandumpost). Vidare kommer BPM att acceptera sNA:s tjånste- och transfereringsbegrepp. Harmoniseringen innebär att båda systemen kommer att kunna ses som delar av en enhet.

1.9 Bytesbalansen i den reala ekonomin

Bytesbalanssaldot år en central makroekonomisk variabel i nationalråkenskapssystemet och det kan därför härledas pá flera olika sätt. Det vanligaste år att som ovan se bytesbalanssaldot som nettoresultatet av de löpande utrikestransaktionerna.

I ett realekonomiskt perspektiv kan bytesbalansen relateras till olika aggregat såsom visas i tabell 1.3.

Tabell 1.3 Bytesbalansen relaterad till produktion, konsumtion och investeringar 1988 och 1989. miljarder kr

1988 1989

Produktion, varor och tjänster (BNP) 1114 1221 - privat konsumtion 591 634 - offentlig konsumtion 289 320 - bruttoinvesteringar o lagerökning 217 260 = bytesbalansen för varor och tjänster +17 +7 ~ rántebetalningar o andra transfereringar till utlandet 67 86 + räntebetalningar o andra transfereringar frán utlandet 36 46 = bytesbalanssaldo -14 -33

Här framgår bl a att underskottet i bytesbalansen inte år ett uttryck för samhållsekonomisk obalans i den meningen att vi i dagsläget konsumerar mer än vad vi producerar. Underskottet beror uteslutande på de stora ränteutgifterna mot utlandet.

1.10 Bytesbalansen som summan av finansiellt sparande

En annan utgångspunkt år att se bytesbalanssaldot som ett finansiellt sparande. Den statistiska redovisningen av finansiellt sparande sker dels i nationalräkenskaperna, dels i finansräkenskaperna.

Finansräkenskaperna år en del av nationalbokföringen och kompletterar nationalräkenskapernas inkomst- ochuitgiftskonton med data över finansiella tillgångar och skulder. Den finansiella utveckling som beskrivs i finansrákenskaperna har en real spegelbild som kan uttryckas i inkomst-

och utgiftstermer. Sambandet mellan real och finansiell ekonomi kan enkelt áskádliggöras genom att man delar in ekonomin i tre inhemska sektorer - den offentliga. foretagen och hushállen - samt en utlandssektor.

För varje inhemsk sektor gäller att denna har faktorinkomster(löner,driftsöverskott,kapitalförslitning),indirekta skatteinkomster och subventioner, transfereringsinkomster och -utgifter i form av räntor, utdelningar, pensioner m m, samt utgifter för konsumtion och investeringar. Nettot av dessa inkomster och utgifter bildar det finansiella sparandet. Är saldot positivt innebär detta att sektorn har en finansiell placeringskapacitet. Pa motsvarande vis implicerar ett negativt finansiellt sparande ett nettouppláningsbehov hos sektorn. Finansrákenskaperna visar hur de finansiella överskotten slussas vidare till de ställen i ekonomin dár uppláningsbehoven

finns. Den här processen år resultatet av en stor mängd

finansiella transaktioner där sektorerna har rollen som bane långivare och låntagare. I finansrâkenskaperna sker en nedbrytning av fordringar och skulder efter typ av finansobjekt och motparter.

I tinansråkenskaperna beräknas det finansiella sparandet son.sLillnaden mellan uppgifter om utlåning och uppláning för varje sektor. Eftersom en förändring i en finansiell tillgång alltid motsvaras av en lika stor skuldföråndring hos låntagaren sa år summan av alla finansiella tillgängar lika med summan av alla skulder. Det finansiella sparandet summerat över alla sektorer (inkl utlandet) år all“zå lika med noll. Denna identitet skulle i princip kurrs utnyttjas för att beräkna bytesbalanssaldot som en sunmt av de inhemska sektorernas finansiella sparande. I år detta 5 praktiken inte möjligt, men att kunna studera bytesoalansen i relation till hushállssparande, företagssparande och offentligt sparande har ett analytiskt vär-

abell 1.4 som ett sparande. Samband mellan national- Bytesbalansen och tinansräkenskaper 1988. miljarder kr

sektorer Offentlig Företag Hushåll Utland summa

IATIONALRÃKENSKAPER *aktorinkomster1 153 155 806 1 1142 netto 201 -17 -215 31 0 rransfereringar,

[nvesteringar minus import 17 17 Export

Summa utgifter 315 159 622 17 1 1142

Finansiellt sparande 39 -22 -31 143 0

FINANSRÄKENSKAPER

36 627 83 77 823 utlåning -1 646 115 64 823 Uppláning Finansiellt 37 -19 -32 134 0 sparande

1Brutto, inkl indirekta skatter och subventioner

ZBNP 3 omvänt tecken Bytesbalanssaldowed finansrákenskaperna med omvänt tecken

4Bytesba1anssa1dc›en1igt

de. Det är därför viktigt att identiteten mellan bytesbalanssaldo och inhemskt finansiellt sparande upprätthålls i statistiken.

1.11 Bytesbalansen och valutaflödet

I Sverige används begreppet valutaflöde som benämning transaktionsförändring korrigerad för pá valutareservens lánetransaktioner. Detta mått speglar i stort statliga

Tabell 1.5 Valutaflödet uppdelat

på komponenter 1985- 1989, miljarder kr

1985 1986 1987 1988 1989

Bytesbalans -14,4 0.6 -7,0 -14,8 -33,4

och privata kapitaltransaktioner.

I tabell 1.5 redovisas de ársvisa nettoflödena av valuta med uppdelning på bytesbalans och privata kapitaltransaktioner under senare delen av 1980-talet. Det kan noteras att sambandet mellan bytesbalanssaldo och valutaflöde varit synnerligen svagt dessa är. i Uppláningen utländsk valuta (posten övrigt består framför allt av kortfristig uppláning) har varit avsevärt större än vad som har krävts för att finansiera bytesbalansunderskott och ak-

tieköp under de senaste áren.6

1.12 Bytesbalansen och sveriges nettostållning mot utlandet

Nettostållningen mot utlandet år definitionsmässigt skillnaden mellan utländska och tillgångar utländska skulder vid en viss tidpunkt. som utländska tillgangar räknas valutareserven, andra utländska värdepapper, ägarkapital i form av aktier, fastigheter etc i utlandet och andra fordringar pá utländska motparter. De utländska skulderna är svenska lántagares skulder till utländska långivare oavsett dessa är angivna i svensk eller ut-

ländsk valuta. Hår ingar sålunda obligationslán, län. handelskrediter och andra skulder.

Som skuld till utlandet räknas också utländskt ägande av svenska fastigheter och svenska företag, i form av aktier mm.

Nettoställningen mot utlandet (mätt i den inhemska valutan) kan förbättras pá tva sätt:

1) Genom ett överskott i bytesbalansen - vilket år liktydigt med att vi ökar vara nettofordringar mot utlandet (framgár bl a av tabell 1.4).

- i svenska kronor - 2) Genom en gynnsam prisutveckling pá nettotillgángarna i utlandet.

Statistik över Sveriges nettostállning mot utlandet publiceras kvartalsvis av riksbanken och SCB? Beräkningarna bygger på i stort sett samma underlag och resultaten är i stort sett sett överensstámmande. Men - och det skall starkt understrykas - den nuvarande statistiken år ofullständig.

I beräkningarna av nettostállningen mot utlandet år säledes ágarkapital i form av aktier, fastigheter etc exkluderade. Orsaken är dels datafángstproblem, dels en osäkerhet om hur man analytiskt ska betrakta innehav av aktier m m i utlandet och i synnerhet utländska innehav av svenska aktier m m. Det kan tyckas konstigt att betrakta utländska innehav av svenska börsaktier som en skulá. Det innebär ju att nettostållningen mot utlandet skulla försämras i takt med stigande aktiekurser i Sverige. vi ska här inte uppehålla oss vid denna problematik - den tas upp mer ingående i kapitel 2, angáende kapitalvinster. vad vi kan konstatera år, att bytesbalansstatistiken inte

är konsistent med statistiken över Sveriges nettoställning mot utlandet. Detta framgar särskilt tydligt om man studerar det siffermássiga utfallet för 1989.

Underskottet i bytesbalansen var 1989 33 miljarder kr enligt riksbankens statistik. Nettoställningen mot utlandet försämrades samtidigt med hela 110 miljarder kronor! Att bytesbalansen och den statistiskt registrerade förmögenhetsförändringen mot utlandet det här áret, liksom de flesta andra under är under 1980-talet, inte överensstämmer beror pá tre saker:

1) Att värdet av aktier och andelar inte medräknas i utlandsställningen pá grund av mätproblem och relevansproblem.

2) Att de förmögenhetspáverkande kapitalvinsterna inte räknas in i bytesbalansen (se vidare kapitel 2)

3) Att riksbankens bytesbalanssaldo stämmer dáligt överens med motsvarigheten i SCBs finansräkenskaper (restpostproblemet).

I tabell 1.6 framgår betydelsen av de olika förklaringskomponenterna. Uppgifterna onlbytesbalanssaldo och aktieköp har hämtats frán finansräkenskaperna. Restposten är i princip skillnaden mellan riksbankens officiella bytesbalanssaldo (minus 33 miljarder kr) och finansräkenskapernas saldo (minus 63 miljarder kr). Av tabellen framgår att nettot av kursvinster och förluster pá tillgångar och skulder i utländsk valuta skulle ha uppgått till 14 miljarder kr 1989. Siffran är residualbestámd och mycket osäker och ligger knappast i linje med valutakursutvecklingen (bl a steg dollarkursen något under 1989). Observera ocksa att kursvinster och andra värdeförándringar pá ägarkapital och fastigheter inte ingar.

Tabell 1.6 Förändringen i Sveriges nettostållning mot utlandet under 1989. miljarder kr

Nettostállning mot utlandet vid av 1988 (exkl aktier) - 262 slutet - 1989 enligt FiR - 63 bytesbalansunderskott - i aktier 1989 - 61 nettoinvestering + kursvinster m m (netto) 1989 + 14 = Nettostållning mot utlandet vid av 1989 aktier) - 372 slutet (exkl

Av exemplet ovan framgår ganska klart att statistiken över sávål sveriges nettostållning mot utlandet som bytesbalansen en missvisande bild av den faktiska förger mögenhetsutvecklingen mot utlandet. För att statistiken ska kunna användas för studier av förmögenhetsutveckling och totala nettoinkomster frán utlandet år det därför viktigt att dels komplettera nettostállningen med uppom aktier och fastigheter. dels utöka informatiogifter nen om várderegleringskonton i vilka de s k kapitalvinsterna redovisas. Kapitalvinsterna kommer att behandlas mer utförligt i nästa kapitel.

2. KAPITALVINSTER

2.1 Allmänt

vad som är kapitalvinst kan åskådliggöras med ett enkelt exempel: Lát oss anta att en i Sverige bosatt person köper utländska börsnoterade aktier för ett belopp motsvarande 10.000 kr. Genom en för placeraren gynnsam utveckling av växelkurser och aktiekurser har värdet på aktieposten stigit till 15.000 kr ett år senare. Personen har uppenbarligen gjort en bra affär — utöver eventuell utdelning kan han tillgodoräkna sig en kapitalvinst på 5000 kr. Detta oavsett om han sedan säljer aktierna eller väljer att behålla dem - vi antar att aktierna är fullt likvida, dvs de är börsnoterade och han kan själv välja när han vill sälja och realisera eventuell vinst.

Den uppkomna kapitalvinsten registreras emellertid inte som inkomst i nationalräkenskaperna eller betalningsbalansstatistiken inte ens om han säljer aktierna, får pengarna i handen och använder dessa för t ex privat konsumtion. I nationalräkenskapssystemet och betalningsbalansen bokförs aktieaffären sålunda endast i finansräkenskaperna respektive kapitalbalansen. Det innebär att köp och försäljningar registreras som omplaceringar i aktörernas finansiella portföljer - man byter en tillgång mot en annan. Vid köpet måste tillgångar, t ex kontanter, avyttras eller lån tas upp för motsvarande 10.000 kr och vid försäljningen erhåller personen kontanter eller andra finansiella tillgångar motsvarande värdet 15.000 kr. sparandet, definierat som nettoförvärvet av de sammanlagda

tillgångar minus ökningen av de sammanlagda skuldernas

påverkas därmed inte av kapitalvinsten pá 5.000 kr eftersom transaktionerna endast innebär ett portföljskift.

Om personen sedan använder kapitalvinsten för att köpa en importerad konsumtionsvara så bokförs denna som privat konsumtion i nationalräkenskaperna och import i bytesbalansen och hushállssparandet respektive bytesbalansen försämras med belopp motsvarande kapitalvinsten, i exemplet 5.000 kr.

som framgár av ovanstående nágot övertydliga exempel används i nationalräkenskaperna och betalningsbalansstatistiken ett inkomstbegrepp som är synnerligen snävt definierat - de inkomster som härrör frán produktionen

åndast

ska ingå. som visats i tidigare avsnitt (avsnitt 1.4) förekommer därför endast tvá inkomstslag i nationalräkenskaperna. Det är á ena sidan de s k faktorinkomsterna, dvs den direkta ersättningen till produktionsfaktorerna arbete och kapital och á andra sidan de s k transfereringarna (skatter, räntor, gåvor m m).

Denna definition, som ligger till grund för bestämning av bl a nationalinkomst och sparande, innefattar som nämnts inte alla inkomster i en ekonomi eftersom man inte láter kxpitalvinsterna ingá. Kapitalvinster eller kapitalförluster (fortsättningsvis används för enkelhets skull bara uenämningen kapitalvinster även om det gäller förluster) uppstår genom att tillgångar och skulder ändrar marknadsvärde i den egna valutan. Växelkursföråndringar, sväroningar i börskurser och fastighetspriser år de viktigaste orsakerna till uppkomsten av kapitalvinster.

Kapjkalvinsternas storlek bestäms av vilka vêrderingsprir :per som används. Eniigt de internationeJ?n rekom- 10 mendacionerna ska tillgångar och skulder tas upp till marknadsvärde, eller motsxaiande värde för tillgångar och

skulder som saknar egentlig marknad. En sådan várderingsprincip har flera fördelar. Marknadsvårdet år från analytiska synpunkter det korrekta värdet och i en perfekt statistik kommer tillgångar och skulder att redovisas till samma belopp hos borgenår respektive gáldenár.

I praktiken råder inte denna idealiska situation. Den ekonomiska statistiken baseras således i hög grad på information från företags och andra institutioners bokföring dår praxis och lagregler (bl a försiktighetsprincipen) lägger hinder i vågen för en marknadsvárdering av tillgångar och skulder.

vad som faktiskt år vinst kan också diskuteras. Anskaffningen av en tillgång eller skuld kan ha skett långt tillbaka i tiden och då i ett annat penningvárde; den uppkomna kapitalvinsten år kanske bara en kompensation för inflationen under perioden, dvs den várdeförándring som krávs för att tillgången/skulden ska hålla jämna steg med prisförándringarna under perioden. Ett annat tolkningsproblem år hur man bör betrakta eventuella implicita skatteskulder når man räknar fram vinsten.

2.2 Realiserade och orealiserade kapitalvinster

Man brukar allmänt skilja mellan realiserade och orealiserade kapitalvinster. Anledningen år att den realiserade vinsten uppfattas som mer definitiv och påtaglig ån den orealiserade. En orealiserad kapitalvinst år vårdeföråndringen under en viss period i tillgångar och skulder som innehas eller anskaffats men ej avyttrats under perioden. Orealiserade vinster och förluster kan vara svåra att uppskatta, kan uppfattas som godtyckliga och kan uppvisa kraftiga kortsiktiga svängningar.

En realiserad vinst eller förlust uppstår vid avyttringen av en tillgång eller skuld. Det vanligaste är att uppfatta en realisationsvinst som skillnaden mellan försäljningslikvid och anskaffningsvärde. Ofta vill man se resultatet av en viss placering eller beräkna kostnaden för ett lån vid försäljning respektive slutamortering. Den realiserade kapitalvinsten är monetärt sett lika reell som en faktorinkomst eller transfereringsinkomst.

Gränsen mellan realiserad och orealiserad kapitalvinst är emellertid inte alldeles självklar; en várdestegring kan således realiseras utan att tillgången avyttras, t ex genom belåning.

Därtill kommer att man från teoretiska utgångspunkter kan argumentera för att inte skilja mellan realiserade och orealiserade kapitalvinster. Efter valutaavregleringen.ár det i princip fritt fram att när som helst göra omplaceringar i utländska låne- och värdepappersportföljer m m. Eftersom man inte brukar (eller kan) öronmärka inkomster efter hur de används, är frågan om hur man ska betrakta vinster som är hemtagna respektive i utlandet kvarhållna och omplacerade egentligen ointressant. Det kan ju lika gärna vara inhemska inkomster som används för att omsätta en utländsk aktieportfölj. Om en svensk aktör väljer att realisera en valutakursvinst på en placering i utlandet och växla in denna till svenska kronor så ändras ju inte Sveriges totala valutaexponering, allt annat oförändrat, eftersom valutareserven ökar med belopp motsvarande försåljningslikviden. Vinsten är realiserad för den enskilde placeraren, men för nationen är den fortfarande orealiserad.

Förutom teoretiska argument kan anföras praktiska skäl (statistikinsamlingsproblem) att inte göra åtskillnad mellan realiserade och orealiserade vinster i statisti-

ken. I de internationella rekommendationerna för uppställning av s k värderegleringskonton görs heller ingen åtskillnad mellan realiserade och orealiserade kapitalvinster.

En mer användbar klassificering av kapitalvinsterna skulle kunna vara efter likviditet i de underliggande instrumenten, dvs i praktiken en indelning efter finansobjekten i finansräkenskaperna.

2.3 Kapitalvinster och ekonomiskt beteende

Det år uppenbart att kapitalvinster har och har haft stor betydelse för aktörernas beteende i ekonomin. Nedgången i hushållens sparkvot under 1980-talet brukar ibland förklaras av den starka förmögenhetsuppbyggnad som ägt rum i hushållen till följd av bl a börsuppgången. Hushållen har känt sig rikare och har konsumerat kapitalvinster.

Andra exempel kan hämtas från början av 1980-talet. Devalveringar och dollarkursuppgång innebar då att staten och gjorde stora förluster på sina utlandslån.

företagen

Utöver råntebetalningarna fick man vidkánnas betydande kapitalförluster. Dessa tog sig uttryck i ökade amorteringar i svenska kronor och bidrog till stigande budgetunderskott och lägre företagsvinster, något som dock inte märktesj.bytesbalansstatistikenxü1nationalräkenskapernas sparande för staten respektive företagen.

Om bytesbalans och företagssparande under första hälften av 1980-talet visade en för positiv bild så är det i dagsläget snarast det omvända förhållandet som gäller. Det år väl ganska givet att det är förväntningarna om värdestegringar som ligger bakom de omfattande investeringarna i portföljaktier respektive utländska fastig-

heter. Når de eventuella kapitalvinsterna uppstår, realiserade eller orealiserade, utgör dessa otvivelaktigt ett inkomsttillskott för den nationellt avgränsade svenska ekonomin, nagot som dock förblir oförmárkt i den ekono— miska statistiken, åtminstone i nuvarande redovisning av nationalrákenskaper och betalningsbalansstatistik.

Man får dock inte glömma bort att det finns minusposter i sammanhanget. En kursuppgáng pá Stockholmsbörsen innebår ju att várdestegringen pá utlånningars innehav analogt bör betraktas som ett inkomstbortfall för Sverige. Det kan förefalla märkligt, men blir lättare att förstå om man tänker sig att utlånningarna váljer att realisera sina vinster. Det valutautflöde som då uppkommer år större ån det inflöde som uppkom i samband med förvárven. Valutareserven skulle alltså som ett resultat av aktietransaktionen, i nominella svenska kronor, minska med belopp motsvarandekapitalförlustens(utlánningarnaskapitalvinster) storlek.

2.4 Kapitalvinster i nationalräkenskapsaystemet . Hår ska först göras ett förtydligande vad gäller begreppsapparat och terminologi. Når det tidigare understrukits att kapitalvinster inte ingar i nationalråkenskaperna sá avses de konton i NR som för närvarande sammanställs och publiceras av SCB. Begreppsmåssigt finns en stomme av konton. Där ingar kapitalvinster, eller mer korrekt vårderegleringskonton, och där ingar finansråkenskaper och ekonomins balansräkning. Vi kan kalla denna struktur av konton för nationalrâkenskapssystemet.

Följande avsnitt kommer att ägnas at att visa hur detta system teoretiskt år uppbyggt. Tyngdpunkten ligger i att belysa aggregaten inkomst, sparande, förmögenhet och vår-

dereglering i nationalrákenskapssystemet och visa hur man kan härleda kapitalavkastning även i den vidare mening där kapitalvinster ingår. Beskrivningen är delvis formaliserad och inleds med att nationalräkenskapssystemet visas i schematisk form.

Tabell 2.1 visar sambanden mellan inkomster, sparande och förmögenhet. Den gäller i princip för en enskild sektor eller för ekonomin totalt. Kolumnerna motsvarar olika konton och sambanden ska utläsas sålunda:

balans + Transaktioner + Värdereglering = Ingående = Utgående balans

Tabellen är vidare uppdelad i två block. I det övre visas sambanden mellan ställningsvärden och transaktioner i tillgångar och skulder. Det är alltså balansräkningar, reala investeringar, finansiella transaktioner och kapitalvinster. I det undre blocket redovisas olika slag av löpande inkomster och utgifter. Man kan säga att transaktionskolumnen - hela kolumnen i både den övre och nedre delen av tabellen - motsvarar nationalräkenskapernas och delar av finansräkenskapernas nuvarande redovisning. Om vi antar att schemat beskriver ekonomin totalt så kan man härleda flera centrala makroekonomiska aggregat i tabellen. Några finns angivna under själva tablån.

Sparande

I båda blocken återfinns begreppet sparande. Nettosparandet (S) kan härledas på tre olika sätt; a) s = Y - C (inkomst minus konsumtion) b) S = I + F (realt + finansiellt sparande) ~ EK,i — EK,v -

c) S = EK,u (formögenhetsförändring

vardereglering)

Tabell 2.1 Samband mellan inkomster, och sparande förmögenhet samt schematisk hårledning av kapitalavkastning

Ingående Transak- Várdereg- Utgáe balans tioner lering bale

TILLGÅNGAR OCH SKULDER

Realkapital K,i I K,v K,1 Bruttoinve§tering BI — Kapitalforslitning A Finanskapital F,i F F,v F,L Tillgångar FT,i FT FT,v FT, — Skulder FS.i FS FS,v FS, Nettoförmögenhet EK,i S EK,v EK,

INKOMSTER OCH UTGIFTER Löner L_ Driftsöverskott DO Summa faktorinkomster YF

Räntor, utdelningar YK Transfereringar YT Summa disponibel inkomst Y Konsumtion C Sparande - S

Sparande: S = Y - C = I + F = EK,u - EK,i - EK,v

Bytesbalansen: F BNP: YF + A BNI: YF + A + YK

Nettostállning mot utlandet: F,u

Nationalförmögenhet: EK.u = K,u + F,u Total kapitalavkastning: YK + K,v + F,v

Kapitalavkastning frán utlandet YK + F,v

Sparandet kan delas upp i realt och finansiellt sparande. Det reala sparandet år I, dvs nettoinvesteringar i realkapital (bruttoinvesteringar, inkl lagerökning, minus kapitalförslitning).

Landets finansiella sparande, dvs sparande (S) minus realsparande (R), eller nettotransaktioner i finansiella tillgángar (FT) minus nettotransaktioner i skulder (FS) mot utlandet motsvarar bytesbalanssaldot, F i tabellen.

Bruttonationalprodukt och nationalinkomst

Bruttonationalprodukten (BNP) år som nämnts ett mätt pá produktionsresultatet inom svenskt territorium, dvs summa 11 inhemska faktorinkomster (löner och driftsöverskott, brutto). I tabellen år BNP = YF + A.

I bruttonationalinkomsten (BNI) inráknas även räntor, utdelningar och löner till och frán utlandet. Dessa betraktas som inkomster och utgifter frán svensk arbetskraft och svenskt kapital i produktionen utomlands, och utländsk arbetskraft respektive kapital insatta i produktionen i Sverige. BNI år emellertid inte liktydigt med en nationell BNP eftersom de utländska faktorinkomsterna till skillnad frán de inhemska räknas netto. dvs efter kapitalförslitning. I skissen ovan år BNI = YF + A + YK.

Begreppet nationalinkomst definieras som bruttonationalinkomsten efter avdrag för kapitalförslitning. Den inkomst som Sverige kan disponera påverkas dock även av andra slags överföringar (transfereringar) än de som ingar i BNI. Exempel år svenskt bistånd till utvecklingsländerna. Om nationalinkomsten reduceras med detta bistand och nettot av övriga transfereringar erhålls disponibel nationalinkomst, lika med Y i tabellen.

Kapitalstockar och förmögenhet

Begreppet realkapital år i princip förbehållet det realkapital som år beläget inom landets gränser. Realkapital som ágs av utlandet ska i nationalbokföringen redovisas som en skuld till utlandet och på motsvarande sätt ska en real tillgång i utlandet betraktas som en fordran pá utlandet. Det innebär t ex att ett i fastighetsinnehav utlandet ska redovisas som en finansiell i tillgång nationalbokföringen.

Realkapitalstocken = K,u.

Sveriges nettostållning mot utlandet år utestående finansiella tillgángar i utlandet minus utestående skulder till utlandet.

Nettostállning mot utlandet = F,u.

Den samlade nationalförmögenheten år summan av allt realkapital pá svenskt territorium plus den finansiella nettostállningen mot utlandet.

Nationalförmögenheten = K,u + F,u

Kapitalavkastning

En iår utredningen central fraga år hur

kapitalavkast-

ningen redovisas i nâtioñälbokföringen. som av framgår tabell 2.1 utgörs den totala av kapitalavkastningen dels direktavkastning (YK), dels kapitalvinster (K,v respektive F.v).

Man skulle kunna betrakta även driftsöverskottet (ersättningen till produktionsfaktorn som en kakapital) pital:nkomst. Driftsöverskottet år emellertid inget mätt

på den avkastning som ägarna till realkapitalet kan tillgodoräkna sig eftersom bl a skatter och räntor måste dras av för att man ska komma fram till den utdelningsbara vinsten. Man kan heller inte addera driftsöverskottet till direktavkastningen och kapitalvinsterna eftersom det då blir fråga om en dubbelräkning.

När det gäller den specifika frågeställningen för utredningen, om hur man ska betrakta kapitalavkastningen på de utländska tillgångarna och skulderna, så saknar distinktionenlnellan driftsöverskott och annan kapitalavkastning emellertnibetydelseeftersomrealkapitaldefinitionsmåssigt inte kan ägas i utlandet och driftsöverskottet är en inhemsk faktorinkomst. Den totala avkastningen på tillgångar och skulder i utlandet blir därför alltid YK + F,v i tabell 2.1.

Nationalräkenskapssystemet.är en sluten nationalbokföring där aggregaten inkomster, sparande, kapitalvinster och förmögenhet är inbördes beroende av varandra. Detta framgår bl a av tabell 2.1. Vad som i systemet bokförs som direktavkastning (YK) respektive kapitalvinst (F,v) styrs av det övergripande kontosambandet.

Vad gäller ekonomins balansräkning, dvs utestående tillgångarna och skulder, så säger de internationella rekommendationerna att marknadsvärde eller motsvarande ska anvåndasja Givet denna vårderingsprincip och med en viss definition av inkomster och sparande faller kapitalvinsterna ut som en residual i systemet. Eftersom nationalanvänder ett snävt - knutet räkenskaperna inkomstbegrepp till produktionsresultatet och definitionen av faktorinkomster och BNP - kan man förmoda att stora kapitalvinster skulle komma att registreras i en fullt utbyggd nationalbokföring. I avsnitt 2.9 görs ett försök att uppskatta storleken av vissa kapitalvinster mot utlandet.

2.5 Kr kapitalvinster reella inkomster?

Frågan om vilket som är mest kapitalavkastningsbegrepp relevant - dvs om man ska räkna in kapitalvinster eller ej - beror i någon man pa vilken ekonomi det handlar

om. Det kan vara lämpligt att skilja mellan ett hushálls/ företagsekonomiskt perspektiv, ett nationellt och ett globalt perspektiv. Det är som nämnts ingen principiell skillnad mellan en realiserad och orealiserad kapitalvinst respektive en hemtagen och i utlandet kvarhállen kapitalvinst. Pedagogiskt kan det dock vara en poäng att skilja mellan realiserade och orealiserade vinster, de konkreta fallen kan då belysas tydligare.

Ett hushåll vill nog gärna se en realiserad kapitalvinst, t ex efter en aktie- eller fastighetsaffär, som en inkomst eftersom den ger upphov till ett ökat innehav av vad hushållet uppfattar som mer likvida och tillgångar som därmed utgör en konsumtionsmöjlighet för innehavaren. Att realisationsvinster behandlas som inkomster i skattemässigt hänseende är också en faktor som talar för ett I inkluderande.

Även företagen torde uppfatta realiserade kapitalvinster som reella vilket delvis avspeglas i affärsbokföringen. Lat oss anta att ett företag har för avsikt att ta upp upp ett valutalán och kan välja mellan tva lánevalutor. Antingen lánar man till lag ränta i en (förväntat) stark valuta eller sa väljer man en högre nominell ränta i en svag lánevaluta. För företagets del är det att viktigast halla nere den faktiska lánekostnaden, dvs summan av räntebetalningar och ökade/minskade amorteringar till följd av ändrad kurs gentemot lánevalutan vid amorteringstillfället. Men det är mer eller mindre egalt hur lánekostnaden fördelar sig pá ränta och över-/underamortering.

I nationalråkenskaperna och i betalningsbalansen, till skillnad mot företagsbokföringen, är fördelningen mellan ränta och kapitalvinst av stor vikt eftersom det endast är ränteutgiften som belastar bytesbalansenJ3 Detta trots att eventuella realiserade kursförluster mäste betalas pa samma sätt som räntor. dvs genom ökad produktion eller genom att dra ned pa konsumtion och investeringar.

En realiserad kursförlust gentemot utlandet mäste sáledes betalas antingen via valutareserven eller genom en ökad nettouppláning i utlandet. Detta leder till en försämring av var nettoställning mot utlandet. För att återställa denna krävs, allt annat oförändrat, ett överskott 1 bytesbalansen som kommer till stand genom ökad export eller minskad import.

Nog förefaller det som om man även i ett nationellt perspektiv - borde ta mer hänsyn till kapitalvinster och kapitalförluster och i vissa fall kanske likställa dem med andra verkliga intäkter och kostnader. Det finns motargument. Man kan peka pá tolkningsproblem, att kapitalvinsterna utgör ersättning för inflationsförluster, att de inte är förutsågbara och därför bara kan beaktas ex post. Men man kan inte generellt pasta att kapitalvinster är imputerade poster i nationalbokföringen. När de faktiskt har uppstått representerar de medelstillskott som kan vara vál sa substantiella som andra inkomster.

2.6 Bokföringstekniska restriktioner

Det kan tyckas att resonemanget ovan borde leda till att kapitalvinster pa nagot sätt borde tas med som inkomst i nationalbokföringen. Det skulle emellertid inte kunna ske utan vidare och det beror pa själva konstruktionen av nationalråkenskapssystemet. Det är i princip låst. dels tekniskt till ett visst bokföringsschema som innebär att

man inte kan ändra pá ett ställe i systemet utan att detta ger upphov till en eller flera dels följdändringar, till den tidigare nämnda teoretiska identiteten mellan produktion och inkomster.

Vill man ända göra tankeexperimentet att behandla alla kapitalvinster som t ex räntor och implementera dessa i nationalräkenskaperna inser man ganska snart att det år en komplicerad procedur, vilken i vissa fall ger upphov till inkonsistens i bokföringen av de inhemska sektorernas ekonomi.

Vad gäller kapitalvinster pá utländska och tillgångar skulder är läget något annorlunda. Utlandssektorn är ju ingen egentlig sektor i den meningen att den omfattar hela ekonomiska subjekt utan en konstruktion för bokföring av svenska sektorers transaktioner med utlandet. Den är således inte analyserbar som en homogen sektor frán utlandets sida. Om en utländsk motpart tilldelas kapitalvinster eller kapitalförluster i Sveriges nationalbokföring är ju ganska ointressant för såväl Sverige som den utländske motparten. Här möter man dock ett annat konsistensproblem. Det faktum att de flesta länderna för sina bytesbalanser i sin egna valuta innebär nämligen att kapitalvinster mot utlandet som beror pá valutakursförándringar inte är dubbelsidiga trots att det alltid finns en motpart, svensk eller utländsk.

som exempel kan nämnas den senaste devalveringen. Sveriges v ctoskuld mot utlandet ökade aa med 15-20 miljarder kr på grund av växelkursjusteringen. I en utbyggd nationalbokföring skulle skuldökningen ha registrerats som en kursiorlust i värderegleringskontot. Motsvarande vinst kan emellertid inte noteras hos de utländska lángivarna eftersom deras nettofordran var oförändrad i deras egen valuta. Om sverige skulle räkna kursförlusten som en ut-

gift skulle bytesbalansen försämras motsvarande. Däremot skulle ingen motsvarande förbättring ske av bytesbalanserna i andra länder eftersom de flesta länderna för sina bytesbalanser i egen valuta. Vid omräkning av bytesbalanserna till en gemensam valuta som t ex SDR skulle en inkonsistens mellan ländernas betalningsbalanser uppkomma och den globala restposten (summan av bytesbalanserna i alla världens länder) skulle öka.

2.7 Återinvesterade vinster

Här ska kort nämnas nágot om s k áterinvesterade vinstmedel på direktinvesteringar i utlandet. Hur dessa ska behandlas i den makroekonomiska statistiken är en huvudfrága för utredningen och den behandlas utförligt i huvudrapporten.

Aterinvesterade vinster (reinvested earnings) år definitionsmåssigt icke utdelade vinster i direktinvesteringsföretag i utlandet.14 I nationalräkenskapssystemet har dessa vinster hittills inte betraktats som faktorinkomster eller transfereringar; genom uteslutningsmetoden hamnar de således tillsammans med andra kapitalvinster i värderegleringskolumnen (F,v i tabell 2.1).

Aterinvesterade vinster skiljer sig dock frán renodlade kapitalvinster i nagra viktiga avseenden. För det första är de áterinvesterade vinsterna resultatet av den produktiva verksamheten i ett företag och inte hänförliga till prisförändringar på tillgångar och skulder (företagens vinster ska rensas frán denna typ av kapitalvinster innan de áterinvesterade vinsterna räknas fram). För det andra är direktinvesteringsflödena dubbelsidiga eftersom man registrerar flöden i bada riktningarna i de respektive länderna. Här uppstår alltsa inte den typ av inkon-

sistens som var fallet beträffande valutakursvinster pá tillgångar och skulder. De aterinvesterade vinstmedlen kan med andra ord läggas in i ländernas bytesbalanser utan att den globala restposten teoretiskt sett ökar.

Det här är några av skälen till att man i IMFs betalningsbalansmanual rekommenderar att áterinvesterade vinster likställs med andra kapitalinkomster som räntor och utdelningar.

I nationalråkenskapssystemet har man som nämnts ovan hittills valt att lata de äterinvesterade vinstmedlen i ligga i värderegleringskontot. En orsak är att man i nationalräkenskaperna också har att ta hänsyn till de inhemska sektorernas ekonomiska struktur och utveckling.

I det págáende arbetet med och revision av översyn nya SNArespektivebetalningsbalansmaualenpágárdiskussioner om att närma de báda systemen till varandra pá denna punkt. Det lutar at att SNA kommer att revideras och ansluta sig till IMFs ståndpunkt. Det är också den föreliggande utredningens förslag att även icke utdelad vinst pá direktinvesteringar, s k áterinvesterade vinstmedel ska räknas som kapitalinkomst i den svenska bytesbalansen och utredningen har utöver detta att vinstföreslagit medlen ska räknas som inkomst även i nationalräkenskaperna. Därmed höjs företagssparandet och bruttonationalinkomsten (BNI) med belopp som motsvarar de áterinvesterade vinstmedlen.

Riksbanken har genomfört om aterinenkätundersökningar vesterade vinstmedel för och.direktinvesteringstillgángar aren 1986, 1987 och 1988. som baseras Undersökningarna pá företagens bokföring visar att de svenska direktinvesteringstillgángarna i utlandet i slutet av 1988 uppgick

till drygt 100 miljarder kr. Vinstmedlen i svenskågda dotterbolag i utlandet år som väntat betydligt större än motsvarande vinster i utlandsägda företag i Sverige.

Bytesbalansen som den redovisas av riksbanken har nu kompletterats med de återinvesterade vinstmedlen. Motsvarande åndring i redovisningen har dock ännu inte genomförts i nationalrákenskaperna.

2.8 Statistik över kapitalvinster

Det finns ingen egentlig statistik som belyser kapitalvinsternas storlek för olika slag av tillgångar och skulder. Det år heller inte realistiskt att räkna med en direktinsamling av uppgifter om kapitalvinster från olika sektorer. Det skulle kräva att varje enskild förändring i balansräkningen kunde delas upp i vad som år kapitalvinst och transaktion. Det räcker således inte att räkna kapitalvinster på de tillgångar och skulder som uppträder i in- respektive utgående balans vid t ex årsskiftena. Kapitalvinster kan ha realiserats på tillgångar som har förvårvats och avyttrats under perioden.

Den mest framkomliga vägen att beräkna kapitalvinster är därför residualmetoden dvs att utnyttja begreppssambandet mellan ingående balans. transaktion, värdereglering och utgående balans (se tabell 2.1). Värderegleringen, där kapitalvinsterna ingår, kan beräknas residualt om de andra storheterna är kända. Transaktionerna är förhållandevis väl täckta i nationalräkenskaper och finansräkenskaper. I finansräkenskaperna redovisas ställningsvärden över alla finansiella tillgångar exklusive icke-börsnoterade aktier. Riksbanken har samlat in uppgifter över direktinvesteringskapital, inom SCB har för enstaka år gjorts tentativa nationalförmögenhetsberäkningar. Residualkalkyler innebär dock risker. Omklassificeringar och effekter av nya statistikurval kan ge icke obetydliga störningar. Det kan därför vara motiverat att stämma av residualkalkylerna med något slag av fristående beräkningar över kapitalvinster. I nationalräkenskaperna tillämpas en metod för beräkning av lagerprisvinster baserad på antaganden om omsättningshastighet och prisutveckling under perioden. Det är kanske en modell som kan användas som komplement till residualmetoden.

2.9 mot utlandet - ett Kapitalvinster råkneexempel

Även om det som nämnts ovan i praktiken saknas statistik som belyser kapitalvinsternas storlek, kan det vara av intresse att försöka uppskatta kapitalvinster och kapitalförfuster mot utlandet. Mot bakgrund av osäkerheten i den.in;ormation som finns tillgänglig bör den beräkning som presenteras nedan främst ses som ett räkneexempel. Resultaten skall tolkas med stor försiktighet.

Vi begränsar studien till 1980-talet och gör antagandet att kapitalvinsterna härrör från växelkursförändringar, kursfluktuationer i börsnoterade aktier samt värdeför-

ändringar pa fastigheter och direktinvesteringskapital i utlandet (netto).

Med den information som i dagsläget finns att tillga kan ichablonmålaiga beräkningar göras för följande slag av kapitalvinster:

a) Valutakursvinster och -förluster pa nettoställningen mot utlandet, exkl aktier och fastigheter. Beräkningen, som är residuell, görs enligt uppställningen i tabell 1.6

b) Kursvinster pa börsnoterade aktier. Kapitalvinster pa

utlandsägda svenska portföljaktier kan beräknas med hjälp av SCBs börsaktieägarstatistik (baserad pa uppgifter frán Värdepapperscentralen, VPC) och värdepappershandeln enligt betalningsbalansstatistiken. Svenska portföljaktieinnehav i utlandet antas negligerbara före 1989. För detta ar har riksbankens studie av svenska innehav av utländska portföljaktier respektive ovannämnda statistik över värdepappershandeln använts.

Kapitalvinster som vi i nuläget inte kan beräkna är:

- dels a) Värdeförändringar pa fastigheter prisförändringar i den utländska valutan, dels valutakurseffekter (eftersom vi inte känner stocken till marknadsvärde).

b) Värdeföråndringar pa direktinvesteringskapital (motsv punkt a). Aterinvesterade vinstmedel räknas inte som kapitalvinst.

Resultaten av beräkningarna sammanfattas i tabell 2.3

Med reservation för den tidigare nämnda osäkerheten i beräkningen av valutakursvinsterna sa framgar av tabellen

Tabell 2.3 schablonberâkninq av vissa kapitalvinster mot utlandet, 1980-1989, miljarder kr.

Valutakurs- Vinster pá Vinster pa Vinster pa Sun vinster portfölj- fastighe- direktinve-

3 1987 1,7 0.6 . 2 1988 -10,2 -15,2 . -25 1989 13.8 -0,5 . 13

1Minustalen beror pa att kursstegringarna pá de utländska innehaven a

svenska aktier varit större an motsvarande vinster pa svenska innehav utlandet.

att våxelkursförândringar och börsuppgángen under 1980talet givit upphov till betydande kapitalförluster (netto) mot utlandet. Sammantaget under perioden har de i nästan lika hög grad som bytesbalansunderskotten bidragit till försämringen av Sveriges nettostállning respektive rântenetto gentemot utlandet.

Det är dock viktigt att halla i minnet att kapitalvinster pa fastigheter och direktinvesteringskapital inte ingar i kalkylen. Man kan räkna med att dessa kapitaltyper generellt sett bör öka i värde över tiden, åtminstone i takt med den allmänna prisutvecklingen. Kapitaluppbygg-

naden har dock i huvudsak ägt rum under senare ar. Mycket

talar för att den bild av kapitalvinsterna som visas i tabellen - med förluster i början av 1980-talet och vinster i slutet (med av undantag 1988) skulle bli än mer markerad om vi hade heltäckande information om kapitalvinsterna mot utlandet.

2.10 Inflationseffekter och reala kapitalvinster

Allmänt brukar man sága.att sparare förlorar på inflationen medan låntagare vinner. De som innehar tillgångar till ett fast monetärt värde, t ex sedlar, banktillgodohavanden och lånefordringar, löper risk att göra förluster nár den allmänna prisnivån stiger. Om inte tillgångarna ger en avkastning (efter skatt) som är lika hög som inflationstakten försämras innehavarens förmögenhetsställning mått i allmän köpkraft. Omvänt kan låntagare göra inflationsvinster.

Inflationsvinster och -förluster år föremål för ökat intresse hos ekonomer och statistiker. I t ex Storbritannien görs löpande beräkningar över inflationsvinster och -förluster på inhemska sektorers förmögenhet och för landet totaltÅ5

vikten av att beakta de förmögenhetsöverföringar som uppstår till följd av inflationen genomsyrar även den pågående revideringen av FNs internationella standard för nationalrákenskaper (SNA). Det föreligger förslag att kapi- - nominella och reala talvinster (inflationsjusterade) beräknas för varje institutionell sektor inklusive utlandet. Vad det ytterst handlar om är möjligheten att arbeta med alternativa inkomstbegreppp. som visats tidigare är detta synnerligen snávt avgränsat i nationalråkenskapssystemet, från vissa teoretiska synpunkter alltför snávt.

Ett inkomstbegrepp som har stor allmän spridning inom nationalekonomin år det som bl a formulerats av J.R. Hicks. Han definierar inkomst som:

the maximum value which a person can consume during a given period and still expect to be as well off ut the end of the period as he was at the beginning.

Det är emellertid inte alldeles självklart hur jenna teoretiska definition ska operationaliseras.

Hickss inkomstbegrepp kan tolkas olika. Man kan t ex uppfatta det ex ante, dvs att det handlar om förväntad konsumtion och förmögenhetsställning. Av den orsaken kan hävdas att kapitalvinster inte bör räknas son inkomst, eftersom de inte kan kan förutses i samma grad som faktorinkomster. Argumentet verkar inte särskilt övertygande, i sä fall borde väl även andra icke förutsebara inkomster och utgifter exkluderas, t ex sádana son beror pá ändringar i rántesatser, skatter m m.

Överhuvudtaget verkar det i diskussionerna kring nya SNA

finnas en osäkerhet om hur man ska behandla och tolka kapitalvinster i statistik och ekonomisk teori. vad det däremot inte förefaller råda nagot tvivel om år att det är viktigt att göra löpande beräkningar över kapitalvinster, och i inflationsekonomier, definierade som sådana där inflationen överstiger ett par procent, skaäven reala kapitalvinster beräknas. I förslaget till nya SNA föreslår man sålunda att kapitalvinster beräknas för varje institutionell sektor uppdelade pá:

1) Nominella kapitalvinster 2) Inllationseffekter 3) Reala kapitalvinster (= 1 — 2)

om vi nu skulle vilja göra en överslagskalkyl av de reala kapitalvinsterna kan vi utryttja den schablonmåssiga beräknirø av de nominella kaçitalvinsterna som Jjordes i tabell 2.3. Inflationseffskterna kan vi beräkna genom att applicera BNP-deflatcgn på uppgifterna om Sveriges nettoscållning mot utlanJeL (se definition ; avsnitt 1.12,. Vi gör vidare antagandet att de reala kapitalvinsterna pa fastigheter och airektinvesteringskapLtal år

Tabell 2.4 schablonberåkning av inflationsvinster/förluster på nettostållningen mot utlandet 1980-1989, miljarder kr

Nettostållning av BNP-

Innehav Inflations-

mot utlandet portfolj- deflatorn vinster exkl aktier etc aktier

inflationen.

Med dessa antaganden som grund kan sveriges inflationsvinster (netto) under 1980-talet beräknas. Resultatet framgår av rákneexemplet i tabell 2.4.

Nettoskulden kan nominellt öka med belopp motsvarande inflationsvinsterna utan att den ökar i reala termer.

Vi kan nu (i tabell 2.5) beräkna de reala kapitalvinsterna mot utlandet som skillnaden mellan de nominella vinsterna (se tab 2.3) och inflationsvinsterna (tab 2.4).

Det år som sagt nagot oklart hur man ska tolka siffrorna över kapitalvinster, sávál de nominella som de reala. En sak år klar - ska inte inga i bytesbalankapitalvinster sen, så som den definieras enligt IMFs och FNs manualer

skaper. skålen har berörts tidigare och behöver inte upprepas, men grundlággande år att bytesbalansen år ett i princip produktionsrelaterat mått. Ändå ligger det naturligtvis nåra till hands att ställa serien över kapitalvinster mot utvecklingen av bytesbalansen. För viss analys kan det till och med vara motiverat att bilda aggregatet bytesbalans + reala kapitalvinster.

En vanlig missuppfattning år att bytesbalansen kan ses som en mätare pá hur bra eller dåligt det för landet. gar Även om bytesbalansen inte svarar upp mot en sádan definition sá finns uppenbarligen behov av ett válfärdsorienterat - mer företagsekonomiskt inriktat - mått pá vára affärer med utlandet.

I USA förs en dylik diskussion av flera ekonomer.15 Man ifrågasätter den nuvarande definitionen och beräkningen av USAs bytesbalans respektive nettoställning mot utlandet. Bland annat hävdas att en marknadsvårdering av USAs nettotillgángar i utlandet skulle innebära att landets nettostållning mot utlandet förbättrades med mellan 400

och 600 miljarder dollar (i slutet av 1987 var USAs nettoskuld mot utlandet knappt 400 miljarder dollar).

Vidare definierar man helt enkelt om bytesbalansen, sa att den inkluderar reala kapitalvinster. Detta görs ganska okritiskt och utan att överväga konsekvenserna för nationalbokföringen i stort. Man utgår frán den sålunda marknadsvärderade nettopositionen mot utlandet och räknar fram en alternativ bytesbalans - real current account. Denna är i grova drag förändringen i utlandsställningen korrigerad för inflationsvinster/-förluster, eller officiell bytesbalans + reala kapitalvinster. Den reala bytesbalansen visar en avsevärt mera gynnsam utveckling än den officiella.

Motsvarande kalkyl kan i viss utsträckning göras för Sverige. Visserligen saknas underlag för en marknadsvärdering av företagens direktinvesteringskapital i utlandet, men effekten av en uppjustering av de bokförda värdena till marknadsvärde skulle sannolikt bli avsevärt lägre än i USA - där räknar man med att relationen marknadsvärde/ bokfört värde är ca 3:1. Skälet till detta är den svenska direktinvesteringsstocken till sin huvuddel byggts upp under senare är.

I diagrammet nedan visas resultatet av en sådan kalkyl för alternativa beräkningar av utrikessaldot. Det måste dock noga understrykas att kurvan över den reala (i bemärkelsen realräntejusterad) bytesbalansen inte är i samklang med det bytesbalansbegrepp som utförligt redogjorts för i tidigare avsnitt av rapporten.

Den reala bytesbalansen år under senare är mer positiv än den officiella. Detta behöver emellertid inte innebära att det sistnämnda máttet ger en överdrivet negativ bild av var externbalans. Mot dessa kurvor kan dessutom stål-

Diagram Utrikeabalansen enligt olika alternativ 1980-1989 Procent av BNP

__10 | | I 1 1 1 J l 1 1 1980 1983 1986 1989 ä By1esbalNy _a_ Basic _,_ Real Ny inkl återinvesteradevinster Real är ny inkl reala kapitalvinster

las Jpterligare en, nämligen serien över den underliggande ualansen (basic balance)37 Detta externbalansmátt visar det råntekånsliga finansieringsbehov som uppkommer genom underskottet i bytesbalansen och utflödet av icke ránteavkastande kapital (hår definierat som direktinvesteringar samt nettoköp av fastigheter och portföljaktier) I diagrammet framgår den extremt stora diskrepansen mellan den reala bytesbalansen och basic balance, särskilt 1989. och att den officiella bytesbalansmn ligger någonstans mittemellan dessa ytterligheter.

SLUTSATSER

I denna rapport behandlades inledningsvis betalningsbalansens relation till nationalbokföringen. Bytesbalanssaldot, som år landets finansiella sparande, kan ses ur - finansiella - och intar en olika aspekter reala och central plats i nationalbokföringen.

En slutsats år att bytesbalansen inte visar utviktig vecklingen av Sveriges förmögenhetsstållning gentemot

utlandet. Denna restriktion hos bytesbalansmáttet har

blivit under 1980-talet, med de kraftiga växeluppenbar kurssvångningarna i samband med devalveringar och dollarturbulens, och det ökade inslaget av aktier och fastigheter i de utländska tillgángs- och skuldportföljerna efter valutaavregleringen.

Den snäva definitionen av bytesbalansen år logisk och vilar pá teoretiska och (national)bokföringstekniska grunder. Men man maste ändå uppmärksamma det faktum att den svenska ekonomin erhåller vinster och drabbas av förluster som inte redovisas i nationalrákenskaper och bytesbalans. En schablonmåssig kalkyl av kapitalvinster- och förluster mot utlandet visar att dessa år av en storlek som ligger i nivå med bytesbalanssaldona under 1980-talet.

år inget vålfårdsmátt. Nettostållningen mot Bytesbalansen utlandet år i det avseendet ett bättre mått eftersom den år en del av nationalförmögenheten. Om man vill studera resultatet av vara med utlandet i ett välfärds-

affärer

perspektiv bör man antingen studera förmögenhetsutvecklingen, eller komplettera bytesbalansen med information om kapitalvinster. Det saknar i princip betydelse om kapitalvinsterna år realiserade eller orealiserade respek-

tive hemtagna eller kvarhállna i utlandet. Den nationella ekonomin kan i detta avseende inte jämföras med en privatekonomi.

I dagsläget saknas statistisk information om kapitalvinster. Ett sådant informationsbehov skulle tillgodoses genom en utbyggnad av national- och finansråkenskaperna med s k várderegleringskonton. Detta förutsätter dock i sin tur att man kan göra tillförlitliga beräkningar av ekonomins tillgångar och skulder vårderade till marknadspriser.

Noter

1 PM: Rapport över betalningsbalansdelegationens arbete, Betalningsbalansdelegationen 1989-06-08.

2 Beräkningen av bytesbalansen - en skenbar exakthet, SCB 1987.

3 Inhemskt territorium omfattar det område som ligger inom Sveriges gränser med tillägg för svenska fartyg och svenska flygplan i utländsk trafik, svenska fiskebatar som bedriver fiske pá internationellt vatten. samt ambassader och konsulat i utlandet. Främmande ambassader i sverige etc räknas pá motsvarande sätt som utländskt territorium.

4 Kapitalavkastningen i bytesbalansen, SOU 1990:45.

5 Beräkningen av bytesbalansen - en skenbar exakthet. sid 92. SCB 1987.

6 Den registrerade nettouppláningen år i praktiken ännu större eftersom i betalningsbalansen ingar i restposten tabellen under ovrigt“.

7 Riksbanken: UBVI, stencil. SCB: Finansräkenskaper, kvartal. SM K17.

8 Sparande definieras som disponibel inkomst minus konsumtion, eller som förändring i tillgångar minus förändring i skulder, várderade till marknadspris vid transaktionstillfället.

9 Denna begränsning är frän teoretiska utgångspunkter inte självklar eftersom många forskare definierar sparande som förmögenhetsförändring, t ex J R Hicks, valts and Capital, Oxford 1946.

10 Provisional International Guidlines On the National and Sectoral Balance Sheet and Reconciliation Accounts of the system of National Accounts, FN New York 1977.

11 I det här schematiska exemplet antas löner till utlandet, netto, vara lika med noll. Dessa utgör sinars tillsammans med kapitalavkastningen YK de s k nettofaktorinkomsterna frán utlandet. Jfr definitionen av BNI.

12 Av praktiska skäl kan regeln om marknadsvê: ering inte genomgående följas. Ett sådant undantag är företagens direktinvesteringskapital som enligt OECD ska värderas enligt företagens bokföring. se OECD. Detaileé.3enchmark Definition of Foreign Direct Investment, Paris 1983.

13 Med undantag av som certifikat diskonteringspapper zero-coupon bonds, dar kapitalvinsten bokförs som

och

ranta.

14 Definitioner av direktinvestering, direktinvesteoch áterinvesterade vinster - se OECD. ringskapital Detailed Benchmark Definition of Foreign Direct Investment, Paris 1983.

15 Se t ex Bank of England, Quarterly Bulletin, May 1990: Inflation Adjusted Sectoral saving and Financial Balances.

16 Bl a Ulan, Dewald, The U.S. Net International Investment Position: Misstated and Misunderstood, Boston, Mass. Kluwer Academic Publishers, 1989.

17 Den underliggande balansen kan definieras pá olika sätt. Se exempelvis denna utrednings huvudbetånkande (SOU 1990:45) sid 16.

AVKASTNING INVBSTBRINGAR - PRINCIPIELLA OCH ?Å DIREKTA PRAKTISKA MATPROBLEM

Av Gunnar Blomberg

1. Bakgrund - ökad internationell ekonomisk integration

De finansiella flödena mellan Sverige och utlandet har på flera områden accelererat påtagligt under 1980-talet. Detta har samtidigt medfört att de finansiella skuld- och tillgångsstockarna vuxit snabbt i omfattning. Denna utveckling har varit särskilt accentuerad under de senaste 2-3 åren.

Tillgángarna i form av dotterföretag och intressebolag i utlandet - vad som i betalningsbalanstermer anges som direktinvesteringstillgångar - har, efter avdrag för de utländska tillgångarna i Sverige, vuxit från uppskattningsvis 19 miljarder 1980 till omkring 150 miljarder vid utgången av 1989 (lån till och från direktinvesteringsföretag ej medråknade) De svenska direktinvesteringarna i utlandet har accelererat kraftigt, samtidigt som de utländska direktinvesteringarna i Sverige både har legat på en lägre nivå och visat en långsammare tillväxt under 1980talet. Når det gäller direktinvesteringarna i utlandet, har under 1980-talet nya aktörer kommit till, som banker och investerare i fastigheter. Samtidigt har de traditionella aktörerna inom tillverkningsindustrin ökat sina utlandsinvesteringar.

Diagram 1. Sveriges nettoskuld mot utlandet, exklusive portföljaktier och lån till och från direktinvesteringsföretag 1980-1989 Miljarder kronor 200

Nettotlllgáng I form av direkta Investeringar

-100

-200

-300

-400 80

Tillgángs- och skuldstockarna för portföljaktier har likaledes ökat under 1980-talet. I början av 1980-talet liberaliserades stegvis möjligheterna för att utlänningar köpa svenska aktier, med omfattande valutainflöden som följd. Under 1989 blev det fritt för svenskar att köpa utländska aktier, i sin tur átföljt av betydande utflöden.

Nettoskulden i form av lån har ökat mycket snabbt under 1980-talet, främst som ett resultat av att underskotten i bytesbalansen och utflödena i form av direktinvesteringar och aktier har måst finansieras i genom uppláning utlandet. Den svenska nettoskulden exkl aktier och direk-

ta investeringar har växt frán omkring SO miljarder kr 1980 till cza 380 miljarder kr 1989

I takt med tillväxten hos tillgángs- och skuldstockarna mellan Sverige och utlandet, har avkastningen pá dessa stockar, räknat i kronor, ökat i omfattning, och alltmer kommit att påverka bytesbalanssaldot. Fram till mitten av 1970-talet var posten avkastning pa kapital relativt obetydlig, men ökade därefter successivt till följd av de ränteutgifter som den statliga utlandsuppláningen medförde. särskilt under slutet av 1980-talet har posten avkastning pá kapital växt kraftigt i omfattning, främst som en följd av snabbt växande rånteutgifter för den privata uppláningen fran utlandet.

Den stora nettoskuld som under de senaste aren byggts upp gentemot utlandet har medfört att posten avkastning pa kapital nu ger ett stort negativt bidrag till bytesbalanssaldot.

2. och förmögenhetsföråndring - en Kapitalavkastning jämförelse

Placering av en tillgång i exemeplvis utländsk valuta ger vanligtvis efter en tid upphov till en förmögenhetsförändring hos placeraren. Förmögenhetsförändringen kan ur den enskilde aktörens synvinkel betraktas som en del av placeringens avkastning. Avkastningen kommer då att in-

kludera sáväl räntor och utdelningar som kapitalvinster

och kapitalförluster. som framgår nedan är det endast vissa delar av den totala förmögenhetsförändringen som i ekonomisk statistik redovisas som avkastning pá kapital.

En förmögenhetsföråndring pá en placering i en främmande valuta kan uppstá pá i princip följande sätt:

1) Kursrelationen mellan den egna valutan och den valuta i vilken tillgången är hållen kan förändras. Denna förändrade kursrelation kan uppstå antingen genom att kronkursen varierar gentemot valutorna i valutakorgen, eller genom att den utländska valuta som tillgången hålls i varierar mot övriga utländska valutor utan att kronkursen behöver påverkas. Placeraren kan därvid göra en kursvinst eller vidkánnas en kursförlust, som ger ett bidrag till den totala vinsten/förlusten på placeringen.

2) Placeringens marknadsvärde kan förändras räknat i den valuta i vilken tillgången hålls. Kursstegringen på aktier eller värdeökningen hos fastigheter är exempel pa sadan värdeándring.

3) Rånte- eller utdelningsinkomst (eller annan transaktion) som grundar sig på en överenskommelse eller avtal mellan utgivare och innehavare av ett värdepapper, eller på åtaganden från utgivarens sida förbundna med vårdepappret. Ránteinkomsterna baseras pa ett avtal där avkastningen är i förväg bestämd, medan det för utdelningar inte föreligger någon sådan från början bestämd nivå.

4) En placering i form av en direktinvestering kan ge avkastning pa flera sätt; dels i form av det överskott som genereras i direktinvesteringsföretaget, dels fördelar för investeraren i form av marknadsfördelar, stordriftsfördelar, tillgång till ny teknologi etc. Detta kan i sin tur bidra till en förmögenhetstillvåxt.

Summan av dessa delar utgå: den totala förmögenhetsförändring som placeringen ger upphov till. De olika komponenterna har olika stor betydelse beroende pa vilket slag av placering det är irága om, och i Vilken valuta tillgången placeras. De har delvis karaktär av kommunicerande kärl: en valuta med lag marknadsrånta kan ändå

attrahera utländska placerare om de bedömer att valutan har stora möjligheter att stiga i värde, eller att den bedöms som mycket stabil, dvs inrymmer liten kursosäkerhet. En placering i aktier eller fastigheter i utlandet ger vanligen en lägre avkastning i form av utdelningar än en ren räntebärande placering. om placeraren bedömer att denne kan tillgodoräkna sig en tillräckligt stor värdestegring, blir en aktie- eller fastighetsplacering ändå attraktiv, osv.

Från placerarens synpunkt är de nämnda komponenterna viktiga att ta hänsyn till när man skaffar sig en tillgång eller skuld i utländsk valuta. De olika komponenterna inrymmer emellertid olika grad av osäkerhet, och genom olika finansiella transaktioner, t ex terminssäkring, optionshandel eller avistagardering, kan en aktör eliminera risken för valuta- eller andra kursförluster.

Som framgår ovan är det flera faktorer som bidrar till den totala förmögenhetsförändringen från en placering. Det begrepp avkastning på kapital som redovisas i ekonomisk statistik, såväl i betalningsbalansen som i nationalräkenskaperna, utgör endast en del av denna förmögenhetsförändring. som närmare framgår av nästa avsnitt år det i huvudsak endast räntor, portföljaktieutdelningar och vinster i direktinvesteringsföretag som enligt rekommendationerna från Internationella valutafonden (IMF) skall redovisas som avkastning på kapital.

3. IMF:s betalningsbalansmanual om avkastning på kapital

Såväl det svenska nationalrákenskapssystemet som betalningsbalansstatistiken har utformats med bl a internationella rekommendationer som grund. Nationalräkenskapssys-

temet vágleds av A System of National Accounts (SNA) utgiven av PN. Rekommendationer för betalningsbalansstatistiken är utformade av Internationella valutafonden (IMF) i Balance of Payments Manual (BPM). Inom OECD har en utförligare rekommendation med begrepp och definitioner om direktinvesteringar utarbetats, Detailed Benchmark Definition of Foreign Direct Investment (OECD 1982). Syftet med rekommendationerna är att tillhandahålla heltäckande och enhetliga system av begrepp och definitioner inom respektive område, bl a för att åstadkomma god jämförbarhet mellan olika länders ekonomiska statistik.

En betalningsbalans definieras i IMF:s betalningsbalansmanual mycket kortfattat som en statistisk redovisning av ett lands ekonomiska transaktioner med omvärlden.

För att en ekonomisk transaktion ska redovisas i betalningsbalansen förutsätts i betalningsbalansmanualen att denna i vanliga fall har formen av en händelse där två aktörer utbyter ekonomiska vården. Detta villkor gäller även transaktioner som ska redovisas under posten avkastning på kapital. Ett sådant utbyte av ekonomiska värden kan ske genom att en uppkommen fordran på ränta eller utdelning kvittas mot ett kontant vederlag. Den uppkomna rånte- eller utdelningsfordran kan även kvittas mot ett annat slag av tillgång, t ex aktier.

Betalningsbalansmanualen anger att det i princip enbart är räntor, utdelningar på portföljaktier samt vinst i direktinvesteringsföretag som skall bokföras i betalningsbalansen som avkastning på kapital. Varken realiserade eller orealiserade kursföråndringar skall bokföras under denna post. Detta gäller oavsett om värdeändringen härrör från valutakursfluktuationer eller från en värdeåndring hos tillgången uttryckt i sin egen valuta.

Så länge en kursföråndring år orealiserad har inget utbyte av ekonomiska vården skett. och kriteriet för en transaktion i betalningsbalanstermer år inte uppfyllt. En orealiserad kursförándring återspeglas således inte alls i betalningsbalansen.

Om tillgången avyttras och vårdeförándringen således realiseras, skall denna försäljning som helhet föras som en kapitaltransaktion. Den realiserade kursvinsten/kursförlusten förs ej som avkastning på kapital enligt manualen.

Ett undantag från principen att exkludera várdeándringar år registreringen av avkastningen på vissa finansiella instrument, s k diskonteringspapper. Denna avkastning uppstår genom att várdepappret normalt successivt stiger i várde under den tid det löper ute. Någon kupongránta utgår inte, och skillnaden mellan emissionskurs och noninellt belopp återspeglar papperets avkastning. Manualen rekommenderar att skillnaden mellan emissionskurs och inlösenbelopp bokas som avkastning på kapital och att detta skall ske vid inlösentidpunkten.

Utdelningar från portföljaktier skall enbart avse remit- Lerade utdelningar. Aterinvestering av vinster återspeglas således inte i betalningsbalansen när transaktionen berör en portföljplacerare.

Når det gáller avkastning från direktinvesteringsföretag däremot, rekommenderar betalningsbalansmanualen att hela den vinst som uppstått i dotterföretaget i betalningsbalansen skall registreras som avkastning. Den del som remitteras redovisas under utdelningar, medan den del som hålls kvar i direktinvesteringsföretaget redovisas som áterinvesteradevinstmedel.Sådanaåterinvesteradevinstmedel förs till lika stora belopp som avkastning på kapi-

tal i bytesbalansen och som direktinvestering i kapitalbalansen. Pa denna punkt skiljer sig IMF-rekommendatio-

nerna frán rekommendationerna för nationalräkenskaperna.

SNA-rekommendationerna innebär att avkastning pá aktier. också när det gäller ett direktinvesteringsägande, skall mätas enbart utifrân de remitterade utdelningarna.

Betalningsbalansmanualen har vidare som princip att räntor och utdelningar skall redovisas når dessa förfaller till betalning. Registreringen skall inte avse upplupen eller periodiserad avkastning. Enda undantaget frán denna regel utgör de s k áterinvesterade vinstmedlen. Dessa skall redovisas för den period under vilken dessa vinstmedel intjánas. Innebörden av detta är i praktiken att vinster i utlandet som áterinvesteras i dotterföretag kommer att redovisas under den period de intjänas, medan vinster som svenska dotterföretag remitterar till moderbolaget i Sverige kommer att redovisas i betalningsbalan— sen ett är senare. Anledningen är att en vinsthemtagning ofta sker efter det att bokslut och vinstdispositicn fastställts på bolagsstämman, vilket innebär att remitte ringen av vinsten sker med nära ett árs eftersläpning.

Begreppet avkastning pá kapital har således en snävare definition i betalningsbalanssammanhang jämfört med den innebörd begreppet har för den enskilde aktören. Förväntningar om vardestegringar utgör i flera fall en betydelsefull del av den pá läng sikt kalkylerade vinsten, som inverkar pá placerarnas agerande. Den växande svenska nettoskulden mot utlandet har medfört att posten avkastning pá kapital nu ger ett stort negativt bidrag till bytesbalanssaldot. Bakom denna nettoskuld ligger, som framgått av tidigare avsnitt, stora och helt olikartade tillgángs- respektive skuldstockar. Med hänsyn till den nágot begränsade definition som gäller i ekonomisk statistik för redovisning av avkastning pá kapital, där kapitalvin-

ster och kapitalförsluster är exkluderade, maste utvecklingen hos denna post nu tolkas med försiktighet.

4. Internationella beträffande

rekommendationer

direktinvestering och portföljinvestering

Betalningsbalansmanualen gör sålunda en distinktion mellan direktinvesteringar och portföljinvesteringar. Ett skäl hártill är dels att dessa transaktionsslag har väsentligt olika karaktär och att det från analyssynpunkt därför är betydelsefullt att särskilja portfölj- och direktinvesteringar. Ett annat skäl är att avkastningen pá dessa flöden skall mätas enligt olika principer.

Direktinvesteringsflödena är knutna till kontroll över en verksamhet eller produktion inom ett annat lands ekonomi och har därför en närmare koppling till reala ekonomiska faktorer.Portföljplaceringarsaknardennakontrollaspekt och styrs i stället av rent finansiella överväganden som storleken hos direktavkastningen. möjligheter till värdestegring, placeringens säkerhet etc.

Gränsdragningen mellan en direktinvestering och en portföljinvestering är i många fall inte självklar. Pa vilka kriterier denna gränsdragning ska göras diskuteras både i betalningsbalansmanualen och i den särskilda Benchmark definition of foreign direct investment som är utgiven av OECD. Dessa kriterier presenteras kortfattat nedan.

Betalningsbalansmanualens gränsdragning mellan portföljoch direktinvestering vilar pá enbart kvalitativa grunder. Med en direktinvesteringstransaktion avses enligt dessa rekommendationer en investering som ger möjlighet till ett effektivt inflytande pá eller eljest skapar en varaktig ekonomisk förbindelse med ett företag eller en

verksamhet som drivs utanför den egna ekonomin. Det är enligt denna definition syftet som utmärker en direktinvesteringstransaktion. Inflytandet och den långvariga förbindelsen kan i sin tur páverka den totala förtjänst som placeringen ger. Det kan ske t ex genom att investeraren tillförs nya marknader, ny teknologi etc, eller att samordnings- och stordriftsfördelar uppstår.

En portföljinvestering á andra sidan omfattar enligt betalningsbalansmanualen enbart placeringar i aktier och obligationer som inte är att/betrakta som direktinvestering. En portföljinvestering styrs i första hand av bedömningar om placeringens säkerhet, utsikter till värdestegring, direktavkastning etc, medan kontrollaspekten är helt underordnad.

Betalningsbalansmanualens kriterier för gránsdragningen mellan dessa slag av placeringar år mycket allmänt hällna. Manualen avstár frán att rekommendera t ex någon ägarandel när det gäller aktieinnehavet som grundval för denna gränsdragning. En motivering till detta är att förhållandena varierar kraftigt mellan länder och företag. Exempelvis är den aktieägarandel som krävs för att uppná ett verksamt inflytande beroende pá hur spritt aktieágandet överhuvudtaget är i företaget.

Inom OECD har en definition av direktinvesteringskapital utarbetats. Denna innebär att om en ägare har en andel av aktiestocken eller röstvårdet om 10 procent eller mer sá år det en direktinvestering, om det inte kan konstateras att det saknas tillräckligt inflytande för detta. I sin tur innebär detta att om denna andel år under 10 procent, sa utgár man frán att det inte rör sig om en direktinvestering, om det inte kan visas att ett direktinvesteringsinflytande föreligger.

5. Direktinvesteringsbegreppet 1 Sveriges betalningsbalans

Definitionen i den svenska betalningsbalansstatistiken av en direktinvestering, har under 1989 måst anpassas till den liberalisering av valutaregleringen som då ägde rum, och som bl a berörde direkta investeringar. Före avskaffandet av valutaregleringen i juli 1989 var portföljinvesteringar, såväl svenska i utlandet som utländska i sverige, i princip förbjudna. Detta medförde ett tillståndsförfarande som möjliggjorde för riksbanken att göra en s k äkthetsprövning. Tillstånd lämnades regelmässigt när det rörde sig om sådana transaktioner som enligt valutaregleringen bedömdes vara en direktinvestering. Investeringar i fastigheter i utlandet ansågs tidigare från valutaregleringssynpunkt som en portföljplacering och var därmed förbjudna. Från och med november 1987 jämställdes emellertid förvärv av fastigheter i utlandet med direktinvestering. Försäkringsbolag undantogs dock från denna ändring, och hade alltså fortfarande inte rätt att investera i utländska fastigheter. Under 1988 delegerades äkthetsprövningen till valutabankerna i vissa fall.

Fram till mars 1989 var definitionen av en direktinvestering kopplad till riksbankens tillämpning av valutaregleringen. Statistikrapporteringen var knuten till en uppföljning av tillståndsgivningen. Därmed var det valutaregleringsdefinitionen som gällde även i statistiken.

I mars 1989 togs riksbankens äkthetsprövning av direkta investeringar bort, varvid riksbankens tillståndsgivning Det blev då tillåtet för upphörde. juridiska personer alltså även försäkringsbolag - att utan inskränkningar direktinvestera i utlandet. Då förelåg inte längre de direktinvesteringstillstånd som direktinvesteringsstatistiken dittills baserats på. I stället förelades en allmän

rapportplikt till riksbanken för direktinvesteringstransaktioner. Rapportplikten innebar att företag eller privatperson som gör en direktinvestering i utlandet, eller företag i Sverige som är föremál för direktinvestering frán utlandet ska lämna särskild rapport om transaktionen till riksbanken.

De ändrade rapporteringsrutinerna nödvändiggjorde en anpassning av definitionen av en direktinvestering. Gränsdragningen mot t ex portföljinvesteringar måste bli så tydlig att rapportörer själva lätt kan se vad som faller inom direktinvesteringsbegreppet. Fran och med mars 1989 gäller i betalningsbalansstatistiken följande definition av en direktinvestering:

— Om investerarens andel av kapitalet efter investeringen uppgår till minst 10 procent så är transaktionen alltid en direktinvestering.

- Om ägarandelen är lägre en 10 procent efter investe ringen sä är det en direktinvestering endast om denna ge: möjlighet till effektivt inflytande i företaget eller har till syfte att eljest skapa varaktig ekonomisk förbindelse med företaget.

Hur stor inverkan denna anpassning av definitionen av direkt investering har haft pá innehållet i statistiken är naturligtvis svårt att avgöra. Sannolikt är den dock tämligen marginell.

6. Vilka slag av transaktioner återspeglar direktinvesteringsflödena?

Direktainvesteringarbetraktas ibetalningsbalanssammanhang alltid som finansiella transaktioner. Reala till-

gångar behandlas i ekonomisk statistik alltid som ägda inom den ekonomi de är belägna. Transaktioner i reala tillgångar mellan olika ekonomier redovisas i stället som finansiella transaktioner. Om en svensk investerare gör en real investering, t ex köper och direktäger en produktionsanläggning eller en fastighet i utlandet, så behandlas detta i statistiken så, att den svenske investeraren genom en finansiell transaktion förvärvar en fiktiv företagsenhet i utlandet. Denna fiktiva enhet betraktas i sin tur som ägaren av de reala tillgångarna i utlandet. Detta synsätt gäller både i IMF:s betalningsbalansmanual och i SNA-systemet. Vanligen behöver någon sådan fiktiv företagsenhet inte upprättas, då direkta investeringar ofta sker genom transaktioner i aktier eller lån till eller från ett direktinvesteringsföretag och därmed redan har formen av en finansiell transaktion.

De slag av transaktioner som direktinvesteringsstatistiken täcker är:

- bildande av hel- eller delågt företag/rörelse - av eller andel hárav köp företag/rörelse - av i höjning eget kapital direktinvesteringsföretag - lan till med om minst direktinvesteringsföretag löptid ett är - eller annat koncernbidrag, aktieägartillskott. kapitaltillskott - infriande av för borgens-/garantiátagande direktinvesteringsföretag.

Direktinvesteringsstatistiken täcker även transaktioner som innebär en minskning eller avveckling av en direktinvesteringstillgáng, en s k desinvestering. En desinvestering kan ske i form av

- av eller del i försäljning företag/rörelse sådant - av lån eller annat återbetalning kapital

Härtill kommer de återinvesterade vinstmedlen. Uppgifter om dessa kan dock inte insamlas via de befintliga rapporteringsrutinerna som år inriktade på att löpande fånga enskilda direktinvesteringstransaktioner. Uppgifter om återinvesterade vinstmedel erhålles säkrast genom särskilda enkäter som täcker längre tidsperioder; kvartal eller år. Vinstbegreppet vid beräkningen av áterinvesterade vinstmedel diskuteras i senare avsnitt.

Direktinvesteringsstatistiken försöker således med vissa undantag fånga alla kapitalrörelser mellan ett moderbolag och dess direktinvesteringsföretag i utlandet. De kapitalflöden som enligt betalningsbalansmanualen ej redovisas som direktinvesteringsflöden år kortfristiga lån och leverantörskrediter. sådana kapitalflöden redovisas på annat ställe i kapitalbalansen.

Investeringar som direktinvesteringsföretaget i utlandet själv gör, t ex reala investeringar eller förvärv av egna dotterföretag i utlandet, redovisas inte i betalningsbalansstatistiken då det rör sig om transaktioner enbart i utlandet. En annan sak år att ett dotterföretag i utlandet som lánefinansierar sina egna investeringar förr eller senare kan behöva förstärka sin kapitalbas. t ex genom ett aktieágartillskott från moderbolaget i Sverige. Ett sådant tillskott redovisas som en direktinvestering i betalningsbalansen. Ett indirekt samband finns således mellan direktinvesteringar reala investeringar i dotterföretagen i utlandet.

7. Avkastning på direkta investeringar med och utan återinvesterade vinstmedel - en jämförelse

Det finns, som framgått tidigare, två principer enligt vilka avkastningen på direkta investeringar kan mätas.

Den ena principen innebär att som avkastning på direkta investeringar skall mätas enbart remitterade utdelningar från dotterföretaget till ägaren. Det är den princip som förordas i de nuvarande rekommendationerna för nationalrákenskapssystemet. Denna princip innebär att avkastningen på innehav i utlandet av såväl dotterföretag som portföljaktier mäts på samma sätt som avkastningen på aktier mellan inhemska sektorer. I nationalräkenskapssystemet är det de remitterade utdelningarna från företagen som utgör t ex hushållens avkastning på sitt aktieinnehav. Direktinvesteringsbegreppet förekommer inte i nationalräkenskapssystemet, som därmed inte gör någon åtskillnad mellan aktieinnehav som är av portföljkaraktär och aktieinnehav som medger kontroll och inflytande.

Den andra principen år att avkastningen pa direkta investeringar skall omfatta hela den vinst som uppstått i det utländska företaget. Den del av vinsten som ej tas hem, utan återinvesteras, bokförs dels som en inkomst under avkastning på direkta investeringar, dels som ett utflöde för direkta investeringar i utlandet (för en närmare diskussion om olika vinstbegrepp i detta sammanhang; se nästa avsnitt). Detta är den definition som IMF rekommenderar för redovisningen av avkastning på direkta investeringar.

En lämplig utgångspunkt för att diskutera innebörden av de olika principerna är att jämföra en tillämpning av dessa på direktinvesteringsavkastningen under 1980-talet. Diagram 2 visar en jämförelse mellan nettoavkastningen i form av remitterade utdelningar, och nettoavkastning i form av vinsten i direktinvesteringsföretagen. Avkastningen har satts i relation till värdet av det egna kapitalet hos direktinvesteringsföretagen. Skillnaden mellan linjerna i diagrammet utgör de återinvesterade vinstmedlen.

Diagram 2. Avkastning på direktinvesteringstillgångar (netto) 1980-1989 Procent av eget kapital

14V

_- * Remltterade Vinst I direktutdelnlngar Investerlngsföretagen

Diagrammet visar en markant sänkning av de remitterade vinsternas andel av nettostocken av svenska direktinvesteringstillgángar under 1980-talet. Når det gäller den sammanlagda vinstniván maste diagrammet emellertid tolkas med försiktighet. Uppgifterna bygger pá enkäter avseende aren 1986, 1937 och 1988. Vinstni/an för perioden 1980 till 1985 och för 1989 har beräknats pá grundval av uppgifterna fran de tre mätaren (se avsnitt 12 för en redovisning av tillvágagángssåttet vid dessa beräkningar).

Den viktigaste förklaringen till de sjunkande remitteringarna år sannolikt att vinsterna i direktinvesteringsföretagen i utlandet i växande grad återinvesterats.

Den bakomliggande orsaken till de ökade áterinvesteringarna är sannolikt att företagen totalt sett under slutet av 1980-talet velat öka sina direktinvesteringar i utlandet. Tillväxten i áterinvesteringarna stämmer väl med den mycket kraftiga ökning som samtidigt ägt rum av direktinvesteringar som företagen finansierar pá annat sätt.

Svenska företags möjligheter att áterinvestera vinster i utländska företag har genom ändrad valutaregleringspraxis ökat under slutet av 1980-talet. Tidigare medgavs enligt valutaregleringen inte att direktinvesteringsföretag ägdes indirekt i utlandet. Dessa företag måste samtliga ägas direkt frán sverige, och någon koncernbildning i utlandet uppstod därmed inte. Under senare år har dock enskilda undantag beviljats, och i mars 1989 borttogs helt detta hinder mot indirekt ägande.

En följd har blivit att direktinvesteringsföretag i utlandet i högre grad ägs via t ex holdingföretag i utlandet. Nederländerna är ett exempel pá detta, där svenskågda holdingbolag, bl a pá grund av skattereglerna, äger företag i andra länder. En effekt av detta år att vinstmedel som uppstått i den utländska koncerndelen i högre grad kan slussas mellan olika företag i utlandet och áterinvesteras utan att först tas hem till Sverige.

Bildandet av ASEA Brown Boveri (ABB) år ett exempel pá en direktinvesteringstransaktion där ägarstrukturen förändrats i denna riktning. Det svenska företaget ASEA AB ägde tidigare direkt frán Sverige de dotterföretag som ASEAkoncernen hade i utlandet. vid bildandet av det schweiziska företaget ABB, där ASEA AB äger 50 procent av aktierna, överfördes ASEA ABs utländska dotterföretag till ABB. Dessa kom således efter samgáendet mellan ASEA och Brown—Boveri att ägas indirekt frán sverige.

Liberaliseringen av valutaregleringen kan även pá ett annat sätt ha möjliggjort ökade áterinvesteringar. Tidigare förhindrades genom de s k Höganäs-villkoren att aterinvesteringen av vinsterna översteg vad som rimligt med hänsyn till verksamhetens art. Dessa villkor ingick i de direktinvesteringstillstånd som lämnades, och var ett sätt att motverka att förbudet mot portföljplaceringar i utlandet kringgicks. Borttagandet av denna begränsning har också möjliggjort en ökning av aterinvesteringarna i utlandet.

När det gäller den sammanlagda vinstniván i direktinvesteringsföretagen föreligger endast uppgifter för aren 1986 till 1988. Någon tolkning av utvecklingen medger därför inte materialet.

En faktor som under de senaste aren dock kan ha bidragit negativt till den bakomliggande vinstniván är de ökade fastighetsinvesteringarnai.utlandet. Dessa investeringar har sedan 1987 givit upphov till följande nettoutflöden:

1987 0.9 mdr 1988 5,4 mdr 1989 12,4 mdr 1990 8,7 mdr (första halvåret)

För fastighetsinvesteringar i utlandet år vårdestegringen ett betydelsefullt motiv. Investeringarna är koncentrerade till storstäder pá den europeiska kontinenten och i Storbritannien där värdeökningen pá fastigheter varit stark. Den vinst som driften av dessa fastigheter ger år á andra sidan lág. Den ökade andel i direktinvesteringsstocken, som fastigheterna utgör, bidrar därför negativt till utvecklingen hos den registrerade vinstniván för direktinvesteringarna. Det är dock först under 1989 och 1990 som någon nämnvärd effekt härav kan uppstå.

Jämförelsen mellan de tva principerna att mäta avkastningen pá direkta investeringar försvaras av det bristfálliga underlaget när det gáller den totala vinstniván. Det tycks emellertid som om de båda principerna ger en mycket olikartad bild av avkastningen pá direkta investeringar. Utvecklingen hos de remitterade utdelningarna verkar, sett över en 10-ársperiod, pá ett mycket dáligt sätt återspegla den bakomliggande vinstutvecklingen hos direktinvesteringsföretagen.

Frågan år dá vilken redovisning av avkastningen på direkta investeringar som år att föredra frán analyssynpunkt. Detta har att göra med frågan om det finns någon principiell skillnad mellan en direktinvestering som kommit till stånd genom att ägaren tagit i anspråk vinster som uppstått i investeringsföretaget, och en direktinvestering som finansierats genom exempelvis överföring av medel. I bada fallen rör det sig om ett sparande i direktinvesteringsföretaget som direktinvesteraren år med och beslutar om. Direktinvesteraren år ju genom sitt inflytande delaktig i och kan påverka besluten om vinsternas disponering i lika hög grad som andra beslut om kapitaltillskott. aktiekapitalhöjning och liknande. Genom att i betalningsbalansstatistikenocksáredovisasádanadirektinvesteringar som finansierats genom vinsterna i direktinvesteringsföretagen, ger statistiken en mer fullständig bild av företagssektorns finansiella nettosparande.

Det kan vidare framhållas att om avkastningen pá de direkta investeringarna endast måts genom de remitterade utdelningarna uppstår en viss godtycklighet genom att sättet att genomföra en direktinvestering påverkar måtningen av bytesbalanssaldot. Om företagen av någon anledning väljer att ándra sitt beteende och i mindre utsträckning ån vad som tidigare skett ta hem vinsterna fran utlandet, och i stállet öka áterinvestoringarna dár,

så kommer både bytesbalanssaldot och direktinvesteringsflödena att förändras. Detta kan ske utan att den sammanlagda vinstniván eller företagens sparande i utlandet nödvändigtvis har påverkats. Denna godtycklighet elimineras om avkastningen pá direkta investeringar även innefattar de vinster som äterinvesteras.

som skäl mot att ta med äterinvesterade vinster i bytesbalansen har bl a anförts att en remitterad vinst ger upphov till en betalning som påverkar valutaflödet och likviditeten i ekonomin, till skillnad frän en áterinvesterad vinst som stannar kvar i utlandet. Mot detta kan hävdas att det inte är nagot kriterium att en transaktion skall kvittas mot en kontant betalning för att den skall registreras i betalningsbalansstatistiken. En áterinvesterad vinst kan betraktas som en transaktion där direktinvesteraren byter ut sin andel i vinsten, mot andra slag av tillgångar, t ex aktier eller en förstärkt kapitalbas i direktinvesteringsföretaget.

Det finns således flera skäl att rádovisa de áterinvesterade vinstmedlen i betalningsbalansen. Det mest vägande argumentet är att statistiken därmed ger en mer fullständig bild av det finansiella sparandet. För företagssektorn blir bilden av det sparande som sker i utländska direktinvesteringsföretag mer komplett. Genom att även bytesbalanssaldot pâverkas, blir ocksa bilden av det totala finansiella nettosparandet mer rättvisande.

En fraga i detta sammanhang är betydelsen av att mäta avkastningen mellan inhemska sektorer pá ett sätt som år konsistentmedavkastningenpáü1ekLinvesteringskapital. SNA rekommenderar att avkastningen pá aktier mäts pá grundval av utdelningarna. vilket är den princip som tillämpas vid mätningen av avkastningen mellan inhemska sektorer. Om avkastningen pä direktinvesteringskapitalet i

utlandet i stället mäts utifrån hela vinsten, kommer det sammanlagda finansiella nettosparandet inte på ett konsistent sätt att fördelas på de inhemska sektorerna. Hushållssektorns återinvesterade vinstmedel i svenska företag skulle inte ingå de svenska hushållens sparande. Hushållssektorns sparande skulle underskattas, och företagssektorns sparande i motsvarande mån överskattas.

Även om ett sådant inhemskt konsistensproblem skulle uppstå, är mätningen av det finansiella nettosparandet mer komplett när de återinvesterade vinstmedlen inkluderas i betalningsbalansen.

8. Vinstmáttet vid beräkning av direktinvesteringarnas avkastning

I föregående avsnitt har de principiella fördelarna med att registrera hela den vinst som uppstår i direktinvesteringsföretag framhållits. Frågan vilket vinstmått som skall användas vid dessa beräkningar har därvid inte diskuterats.

Vinsten, eller överskottet. från företagens verksamhet kan mätas på en rad olika sätt. Storleken på vinsten liksom tolkningen av denna påverkas givetvis av vilket slag av vinst man väljer att mäta.

Det i nationalräkenskapssystemet vidaste vinstmåttet utgörs av vad som kallas företagens driftsöverskott brutto. Det motsvarar i den företagsekonomiska redovisningen närmast av rörelseresultatet före avskrivning, och erhålls som bruttointäkterna från periodens försäljning efter de kostnader företaget haft för att tillverka och sälja varorna. Bland kostnaderna är då inte medräknade t ex avskrivningar, råntekostnader, s k extraordinära kostnader

och skatt. Vinsten mått pa detta sätt utgör tillsammans med lönerna samt nettot av faktorinkomsterna (löner och kapitalavkastning) till och frán utlandet landets samlade bruttonationalinkomst (BNI):

BNI = bruttodriftsöverskott + löner + + nettofaktorinkomster frán utlandet

Det skall observeras att uttrycken brutto och netto i detta formeluttryck inte har samma syftning. Att driftsöverskottet år brutto har avseende pá avskrivningarna: det är räknat före avskrivningar (kapitalförslitning). Att faktorinkomsterna är netto syftar däremot inte pa avskrivningarna, utan pa att betalningar till utlandet frándragits betalningar frán utlandet. När det gäller kapitalavkastningen finns emellertid också den principiella skillnaden att det inhemska driftsöverskottet räknas före avskrivning medan kapitalavkastningen fran utlandet räknas efter avskrivning (se vidare nedan).

Ett nagot snävare vinstmátt utgörs av vad som i nationalräkenskaperna benämns företagens driftsöverskott netto. I den företagsekonomiska redovisningen motsvaras detta av rörelseresultat efter avskrivning. Förslitningen av realkapitalet utgör givetvis en kostnad i produktionsproces— sen, som teoretiskt utgörs av den nedgång i kapitalets värde som ägt rum under perioden. Driftsöverskottet netto kan sägas utgöra den vinst företaget genererar sedan realkapitalstocken hållits intakt.

Efter avdrag för råntekostnader och andra finansiella kostnader samt bokslutsdispositioner och skatt áterstár den redovisade nettovinsten, som kan göras till föremål för utdelning till aktieägarna. Detta vinstbegrepp bygger pa den företagsekonomiska redovisningen och saknar motsvarighet i nationalråkenskapssystemet.

Det finns en ytterligare principiell skillnad mellan mätningen av driftsöverskottet i den inhemska företagssektorn och vinsten i direktinvesteringsföretag i utlandet (resp utländska direktinvesteringsföretag i det egna landet). Det gäller behandlingen av transfereringarna, främst skatterna, samt företagens finansiella intäkter och kostnader. Mätningen av den inhemska företagssektorns driftsöverskott påverkas inte av sådana transaktioner, eftersom dessa i nationalräkenskapssystemet inte betraktas som kostnader. Dessa flöden utgör i stället inkomstomfördelningar som inte påverkar landets totala inkomst. Vid mätningen av vinsten i direktinvesteringsföretag måste däremot såväl skatter som finansiella kostnader och intäkter tas med. Det rör sig i det fallet om transfereringar gentemot utlandet som påverkar den totala inkomsten i ekonomin.

någon överensstämmelse mellan sättet att mäta vinsten i direktinvesteringsföretag och i den inhemska företagssektorn finns sålunda inte.

De internationella rekommendationerna är relativt samstämmiga när det gäller vinstmåttet vid beräkningen av direktinvesteringarnas avkastning. Internationella Valutafonden (IMF) förespråkar ett vinstmått som, med tillägg för transfereringarna (skatter och finansnetto), motsvarar rörelseöverskottet netto, dvs efter avskrivningarna. vid mätningen av transfereringarna är det emellertid väsentligt att den del av finansnettot som härrör från kapitalvinster ej ingår beräkningen av detta överskott. Den mer utförliga definition av direktinvesteringsbegreppet som utarbetats inom OECD rekommenderar ett likartat mått för avkastningen på direkta investeringar. I den pågående översynen av SNA och betalningsbalansmanualen förespråkas det vinstmått som såväl IMF som OECD redan nu rekommenderar.

Det har i diskussionen om tolkningen av återinvesteringarna framförts att det vore en fördel med att mäta direktinvesteringsavkastningen som rörelseöverskottet brutto. Detta skulle ge bättre konsekvens med det bruttodriftsöverskott som ingår i BNI. Att man över huvud taget i analytiska sammanhang använder BNI-begreppet i stället för ett nettonationalinkomstbegrepp sammanhänger emellertid med bl a med svårigheterna att korrekt berákna kapitalförslitningen. En eventuell anpassning skulle dárför i första hand vara behöva göras når det gäller nationalinkomstbegreppet.

Om vinstmáttet och sålunda återinvesteringarna baseras på driftsöverskottet brutto, så kommer en del av den avkastning som.áterinvesterasi.direktinvesteringsföretagen att utgöra ersättning för det realkapital som konsumeras i de utländska företagen. I princip skulle man då kunna argumentera för att inkludera även faktorkostnaderna för arbete i vinsten, dvs att de svenska direktinvesteringsföretagens andelar i de löner som utbetalas i dotterföretagen skulle inráknas i den svenska bytesbalansen. Detta torde knappast vara praktiskt genomförbart, och ha ett mycket tveksamt analytiskt värde.

En annan aspekt år att mätningen av avkastningen på direktinvesteringar blir mer jämförbar med mätningen av rántekostnaden för utlandsuppláningen om direktinvesteringsavkastningen mäts netto, dvs efter att realkapitalstocken hållits intakt. Denna konsistens år en fördel vid tolkningen av bytesbalansstatistiken.

Sammanfattningsvis finns det vid registreringen av avkastningen pa direkta investeringar flera skål att hålla fast vid principen att faktorinkomsterna från utlandet skall mätas netto.

9. Praktiska problem vid mätning av direktinvesteringsavkastning

Till de praktiska frågorna kring mätningen av vinsten i direktinvesteringsföretagen hör att det vinstmått som såväl från nationalrákenskapssynpunkt som betalningsbalanssynpunkt är intressant kan skilja sig väsentligt från de bokföringsprinciper som råder i företagen.

Den vinst man i t ex nationalräkenskaperna är intresserad av är det överskott som själva produktionsprocessen i företagen förmår att generera. I tider av stigande priser kan inflationsvinster komma att påverka företagens överskott mätt enligt gängse företagsdekonomiska bokföringsnormer. Eftersom kostnaderna för insatsvaror i bokföringen i allmänhet redovisas till faktiska anskaffningskostnader, så kommer de redovisade kostnaderna i rörelsen att bli lägre än de som skulle ha uppstått om varorna producerats till vid försáljningstillfället rådande löner och insatsvarupriser. Sådana inflationsvinster är att betrakta som rörelsefrämmande biinkomster, som inte skall ingå i driftsöverskott eller avkastning på direktinvestering.

På samma sätt tillämpas en starkt skiljaktig metodik i nationalräkenskapssystemet och i företagens bokföring när det gäller avskrivningarna. I företagsstatistiken används de bokföringsmássiga avskrivningarna, vilkas storlek påverkas av såväl skattelagstiftningen som aktiebolagslagen. Utmärkande för bokföringen år att denna i regel bygger på de historiska anskaffningspriserna på kapitalföremålen. I tider av stigande priser kommer på liknande sätt som för insatsvarorna att registreras en inflationsvinst: avskrivningsbeloppet blir mindre än om bokföringen hade baserats på kapitalföremålens återanskaffningsvärde. I nationalräkenskapernaskalli.ställetkapitalförslitningen räknas upp till återanskaffningsvärde, i enlighet med

principen att som driftsöverskott netto endast inrákna resultatet av den produktiva processen och inte eventuella inflationsvinster.

Såväl SNA som betalningsbalansmanualen rekommenderar att kapitalvinster/förluster ej skall redovisas som avkastning på kapital. Vid beräkningen av avkastningen på direkta investeringar år det därför betydelsefullt att direktinvesteringsföretagens finansiella kostnader och intäkter mäts så att dvs várdeförándringar kapitalvinster, på tillgångar och skulder, år exkluderade. Även på denna punkt kan bokföringen i företagen vara sådan att kapitalvinsterna ár svåra att urskilja.

Utöver exemplen ovan på svårigheterna att erhålla det mest relevanta vinstmåttet tillkommer det faktum att direktinvesteringsavkastningen skall mätas i företag i en lång rad länder världen över. skatte- och bolagslagslagstiftning liksom bokföringsprinciper kan variera.

Det år således förenat med stora praktiska svårigheter att mäta avkastningen i direktinvesteringsföretagen på ett sátt som helt överensstämmer med befintliga rekommendationer. Av praktiska skål kan beräkningarna behöva baseras på företagens egna bokföringsuppgifter. Såvål IMF som OECD framhåller detta som en möjlig våg når en striktare tillåmpning av rekommendationerna inte år möjlig.

Dessa praktiska måtproblem medför, genom t ex skillnader i lagar och bokföringsprinciper i olika länder, att den vinst man mått inte är helt entydigt definierad och inte heller i alla delar överensstämmer med de internationella rekommendationerna.

10. Vinstmáttet i den svenska direktinvesteringsstatistiken

Undersökningar av kapitalstockar och vinster i direktinvesteringsföretagen har gjorts för 1986, 1987 och 1988. Det vinstmátt som användes i 1986 ars undersökning var relativt snävt, och utgjordes enbart av den redovisade nettovinsten efter skatt. I undersökningarna för 1987 och 1988 förändrades vinstmáttet såtillvida att i de utlandsägda företagen i Sverige mättes vinsten före bokslutsdispositioner men efter skatt. Motsvarande hänsyn till eventuella bokslutsdispositioner i svenskägda företag i utlandet togs emellertid inte. Vidare mättes vinsten i enkäterna för 1987 och 1988 före extraordinära intäkter och kostnader. Detta som en metod, om än nágot trubbig, att ur vinsten exkludera kapitalvinster och andra rörelsefrämmande vinster.

I undersökningen för 1989 har vinstmáttet ändrats såtillvida att vinsten mäts före bokslutdispositioner såväl för utlandsandsägda företag i Sverige, som för svenskägda företag i utlandet. Därmed är det vinstmátt som används i denna undersökning vinsten efter avskrivningar, skatter och finansnetto, men före extraordinära poster och bokslutsdispositioner.

Vinstberäkningarna baseras i övrigt pá företagens egna bokföringsprinciper. sålunda har t ex inflationens effekter pá vinsterna ej kunnat exkluderas.

Vinstmáttet i den svenska statistiken ligger sålunda relativt nåra det vinstbegrepp som såväl IMF som OECD föresprákar.

11. Insamlingen av statistikunderlaget till återinvesterade vinstmedel

Riksbanken har genomfört undersökningar av storleken pá direktinvesteringsstockar och áterinvesterade vinstmedel för áren 1986, 1987 och 1988. Undersökningen för 1986 var en totalundersökning av samtliga företag som dessförinnan gjort en direktinvesteringstransaktion. Dessa återfanns i riksbankens tillstándsregister, som lag till grund för undersökningen.

Undersökningarna för 1987 och 1988 var urvalsundersökningar. Den population som lag till grund för urvalet var de företag som ingick i 1986 árs undersökning, med tillägg för de företag som gjort direktinvesteringstransakh tioner under 1987 och 1988. Denna population uppgick för direktinvesteringar i utlandet till 3900 företag, och för utländska direktinvesteringar i Sverige till 2800 före* tag.

Undersökningarna för 1987 och 1988 gjordes i ett sammanhang, och med ett och samma urval. För direktinvestering» ar i utlandet tillfrågades cza 600 företag och för direktinvesteringar i Sverige cza 700 företag.

Uppgifterna som erhålls i undersökningarna baseras på bokslutsuppgifter i svenskágda direktinvesteringsföretag i utlandet resp i utlandsägda företag i Sverige. Resul-

Nettot av återinvesteringarna mer än fördubblades som synes mellan åren 1986 och 1988.

Undersökningarna har även omfattat storleken av direktinvesteringstillgángarna, de utländska i Sverige, liksom de svenska i utlandet. Nedanstående tabell visar landfördelningen för direktinvesteringskapitalet vid utgången av 1988.

Direktinvesteringskapital :l utlandet och i Sverige vid utgången av 1988, miljarder kr

Sverige i USA. Andra länder där Sverige har stora direktinvesteringstillgångar är Nederländerna, Storbritannien och Schweiz. Den andel av den totala stocken som ligger inom EG är 50 procent.

också när det gäller utländska direktinvesteringstillgångar i Sverige är USA ett av de mest betydande länderna. En dryg fjärdedel av de utländska tillgångarna i Sverige ägs från Finland och Norge.

Nettot av tillgangar och skulder för direktinvesteringar uppgick 1988 till 108 miljarder kr.

12. Revidering av bytesbalanssaldot 1980-1990

Mot bakgrund av resultatet från de ovan redovisade undersökningarna har riksbanken inkluderat de återinvesterade vinstmedlen i betalningsbalansstatistiken.

Revideringen innebär att vinstmedel från återinvesterade svenska företag i utlandet införs som en pluspost i bytesbalansen, och samtidigt som en utgående direktinvestering i kapitalbalansen. De vinster som uppstår i utlandsägda företag i Sverige behandlas på ett symmetriskt sätt.

För att undvika alltför besvärande tidsseriebrott har uppskattningar av storleken på återinvesterade vinstmedel gjorts tillbaka till 1980. Likaså har en framskrivning behövt göras för 1989 och 1990, eftersom utfall för dessa år ännu inte föreligger. Nedan redogörs för principerna för dessa beräkningar.

Framskrivningen baseras pa den genomsnittliga avkastning som erhållits från undersökningarna avseende 1986-1988. Den genomsnittliga avkastningen har beräknats som kvoten mellan den totala avkastningen pa direktinvesteringar och tillgångsstocken exklusive lån till och från direktinvesteringsföretag. Den totala avkastningen år definierad på samma sätt som i den löpande statistiken, nämligen summan av remitterade vinster från den löpande rapporteringen och återinvesterade vinstmedel från enkäten. Såväl vid framskrivningen som vid beräkningarna bakåt, har avkastningen för de enskilda åren antagits vara densamma som den genomsnittliga procentuella avkastningen för 1986- 1988.

Vid berâkningarna har länen mellan moder- och dotterbolag exkluderats. Dessa län antas inte i någon större omfattning páverka vinsterna, utan bedöms huvudsakligen generera ränteflöden.

Vad gäller framskrivningen kompliceras beräkningen av att fastighetsinvesteringar separerats frán övriga investeringar. Fastighetsinvesteringar har en betydligt lägre direktavkastning än övriga direktinvesteringar, eftersom avkastning pá fastigheter i utlandet mestadels förväntas i form av värdestegringar som inte skall inga i bytesba— lansen. Eftersom fastighetsinvesteringarnas andel av de totala investeringarna har ökat, maste hänsyn tas till deras lägre avkastning.

För fastighetsinvesteringarna saknas uppgifter om den totala avkastningen. vid beräkningarna har antagits att denna avkastning är 5 procent över hela perioden. För övriga investeringar har den procentuella avkastningen beräknats genom att den totala avkastningen på dessa investeringar dividerats med stocken pá övriga investeringar.

Metoden kräver vidare att tillgángsstocken av direkta inwesteringar skrivs fram för 1989 och 1990. Detta sker genom att direktinvesteringsflödet, inkl áterinvesterade vinstmedel. adderas till stocken áret innan.

Eftersom de áterinvesteringar som skall beräknas samtidigt är en del av den stock som ger áterinvesteringar, krävs att beräkningen för 1989 och 1990 görs i form av ett ekvationssystem.

Beräkningen av áterinvesteringarna för perioden 1980- 1985 är något enklare genom att fastighetsinvesteringar inte förekom dessa är och genom att áterinvesteringarna inte behöver lösas simultant. Framräkningen av återin-

vesterade vinstmedel för år 1985 kan tas som exempel. Direktinvesteringsstocken för 1985 erhålls genom att dra direktinvesteringsflödena för 1986. inkl återinvesterade vinstmedel, från stocken vid utgången av 1986. Därefter multipliceras 1985 års stock med avkastningsprocenten. varvid den totalacdirektinvesteringsavkastningen erhålls. slutligen subtraheras de remitterade utdelningarna från den totala avkastningen, varvid återinvesteringarna för 1985 erhålls.

Resultatet av beräkningarna framgår av nedanstående tabell.

under 1980-talet omkring en miljard kr i positiv riktning. Aterinvesteringarna har dock ökat snabbt från 1987 och framåt. Under 1989 beräknas återinvesteringarna netto ha uppgått till 12,8 miljarder kr Totalt innebär detta en upprevidering av bytesbalanssaldot med nåra 43 miljar» der under åren 1980-1989. I bilaga 1-3 redovisas beräkningstabellerna för återinvesterade vinstmedel 1980-1989.

_

000 000 o... 000 000 00m 00m

90_ 90_

03...

000_ _03 _03

000 ow 000 000 000 00_ 000

000_ Sm 000_ 000_

_000

00m 000 90 90 Nd 000 Na ä_ 00_

So. 0000 0000

mam

000 000 000 000 _00 000

000...

Q.

000_

..«

xix

.

N‘. _00 00_

Now 90_ 90_

E

000_ «.2

..~ 0_

_

00_ No 00m 00m 000

000_ 000_ 000_ 90_ 90_

0_

9_ 000 00_ 00_ 000

90_ 90_

W.

So.

.5 .5

m_0_~m_m

_

00_ we 9_ 9_ 90

N00_ 90_ 90_ 90_ 90_

0_

_

_

00_ .3 0_ to

90_ of

Y.

90_ 90_

0_

_00_

dOmS:mZ_

00_ _0_ 00_

00_ Yo 000

00: 90_ 90_

Q.

.000000_å

_

:

uo~_Eflz_z£<

.20020

6.0-0.0,...

.2050

E...

:6

055340,..

._02 :ä

;E0000

C000:

_v_

¢_uo.am.__...m___. .om.._.28.__.2

.w.v.._m=mou_ _2£m_a£ 000000000

DZ./_v_zun __§...$2.. m.._£3._ .o9__.__%5

00:6 ego 0020

00000052: _2590_

«05;

men

ad of o..., of 3.

$2 You od_ Qom of

3:

N:

0.2:

oc ow no 3. nä_ må Q2 o.: m.: of mf of

ma! man_

on we

cam

o; 0 3 N2 m.: 3. ma_

hä_

oao_ Q8_

ä.:

Nm

of of own

., iv 3 än» .å 32 _d_ _d_

mg Nm

mao

5. 3 E. .32 N: 30 u.: W:

ma Q0 .to Yo 3 3 u.: m.: E3. YR QR

od mao 3. 3 ma än $2 »av m5. u.: N:

E9255

No 3 3. 3. ca o.. nå. n? nä. N: N:

_

Nm .tm o ma

aan

3. n.. o? u.: d:

_mmw

d8§mz_

3 ca ma 3 m; od

82 m... mä u.: az:

mo~_Emm_z_~_mE.

:å:

.c:2o

.

.c_._mB

cm..

xo.

._.._xm

m:_=:9_o

.EE Ixo

.c=v_9_w

:own:

ö..

§£m_.8..¢ .2m.._m:mo._1_ _2.£9_8..¢

oz_zv_,.§mm =o:.:ouo._._ m:_E3._ .om:_:_o_u5

om_.O om_._O _um_._O

.uv._o_:« .c_§0.__.o

m

m

od

vav

od od

N2 of 0.0_ v.: of nä_

O<ä..

NE

Sv. nä_

mmm_1§_

m

od 3 n.. än vd

?vw ma: 3 No_

.o

Q:

imo_

__: _

_

o; ow ma

Qom

2. 3 3

;ämne

ma_ N3. 3. YE

vo

NE

ve

mama

Om ed md

Yon

w: v.00 od_ od_

ms vw 3 ma na

N2:

2: .av ?mv Y: vv:

ow Om vv v.v N. än

£2 98 o? Y: Y:

mom

Q0 m..

Non

S m..., 3 E_

m.: n.:

nå_

OÃmZ

me 3 ca va md

Qom

0a

ma. 0.3

m.: m.:

wa

man

3 3.. v; N..

mv:

å

:ä: Nä Q:

as

3 o; NN t_

va_

N..

va_ m.: m.:

~.~

34$ »

i.:

.2.__2m.

-

.§20 v.20.

.vvs

m=_E§_o

&

.vi

c...__._xma_uo.ams..m__:

.%_e_m

8%:

J

.om=_.28.._.2

OZ_

§2_m__§ .2£m__.,.£ b.2958

__...2:8o.._ m.._5§_ .om.__.._oE:

09:0 09:0 09.6

.wçgzz .z%_2_o

§8

25mm

SPARANDE OCH BYTBSBALANS: DEFINITIONSPROBLBM OCH IMPLIKATIONBR FOR DEN EKONOMISKA POLITIKEN

Av Anders Vredin

Två frågor om kapitalavkastningens roll i betalningsba— lansen står i centrum för denna utredning. Den ena gäller hur áterinvesterade vinstmedel skall behandlas i statistiskt avseende, närmare bestämt om IMF:s rekommendation att bytesbalansen skall definieras inklusive dessa medel - skall följas eller ej. Den andra frågan år om bytesbalansens utveckling bör ligga till grund för den ekonomiska politiken, och vilken definition som i så fall bör användas. Man kan kanske tycka att den andra frågan logiskt sett borde föregå den första. Om bytesbalansens ekonomisk-politiska konsekvenser kan klargöras, och om detta leder till att någon viss definition på bytesbalansen kan förordas, borde vi automatiskt ha fått svar på frågan om IMF:s rekommendationer skall följas eller ej. A andra sidan kan man också hävda att rena definitionsproblem inte bör ha särskilt mycket med reella ekonomisk-politiska problem att skaffa.

Det finns inget självklart sått att definiera vad som skall menas med ett lands bytesbalans, men syftet med

Författaren vill tacka övriga medverkande i utredningen samt Jonas Agell, Lars Hörngren och Juhana Vartiainen för värdefulla synpunkter på tidigare versioner av uppsatsen. Givetvis skall dock ingen av dessa belastas för eventuella brister i rapporten.

att ge begreppet en viss definition är att det inte skall råda någon tveksamhet om vad det står för när det används i olika sammanhang. Den nuvarande definitionen av sveriges bytesbalans presenteras och diskuteras i utredningens huvudbetånkande och i de två andra bilagorna. Den av statistiska centralbyrån (SCB) och riksbanken hittills valda.definitionen följer internationellt överenskomna principer för nationalräkenskaper (SNA-systemet), men är därmed inte konsistent med det av IMF rekommenderade systemet för betalningsbalansstatistiken.

Det ligger rimligen ett värde i att en vald definition

bibehålls, för att undvika begreppsförvirring och för att underlätta jämförelser mellan olika tidsperioder. Detta talar mot en förändring av den svenska statistiken. A andra sidan ligger det, av samma skäl, ett värde i att olika länder använder sig av samma definition. För närvarande finns det emellertid ingen allmänt accepterad internationell standard; en del länder följer SNA-systemet, andra IMF:s. Om IMF:s rekommendation skulle vinna allmän acceptans, blir detta ett tungt argument för en omläggning av det svenska systemet. Når det gäller att ta ställning till frågan om hur bytesbalansen skall definieras måste man sålunda väga värdet av kontinuitet i statistiken mot värdet av internationell jämförbarhet. Denna avvägning måste man göra alldeles oavsett vilken (om någon) definition av bytesbalansen som kan vara intressant ur ekonomisk-politisk synvinkel.

Även om en definition i sig själv aldrig kan vara felaktig, kan olika sätt att ställa samman statistik ha olika informationsvârde för den ekonomiska politiken. Bytesbalansen brukar ses som skillnaden mellan inhemskt sparande och inhemska realinvesteringar (dvs det finansiella spa-

randet), varför frågan om dess relevans för den ekonomis-

ka politiken handlar om vilka sparande- och investerings-

begrepp som är relevanta i olika sammanhang. Det är inte självklart att de sparande- och investeringsbegrepp som används inom nationalrákenskapssystemet år de mest intressanta ur varje tänkbar ekonomisk-politisk synvinkel.

Syftet med denna rapport är att diskutera vad olika sparande-, investerings- och bytesbalansbegrepp har för relevans för den ekonomiska politiken. I avsnitt 1 diskuteras en del principiella aspekter pá nationalrákenskapernas definitioner med utgångspunkt frán en indelning av den ekonomiska politiken i allokeringspolitik, stabiliseringspolitik och fördelningspolitik. I avsnitten 2-4 diskuteras sedan sparande, investeringar och betalningsbalans utifrån dessa olika ekonomisk-politiska perspektiv. slutsatserna presenteras i avsnitt 5.

1. Nationalråkenskaperna och den ekonomiska politiken

Ekonomisk politik delas ibland in i tre omraden: allokeringspolitik, stabiliseringspolitik och fördelningspolitik. Med allokeringspolitik avses politik som syftar till att förbättra det allmänna resursutnyttjandet sa att högsta möjliga välfärd kan uppnås för ekonomin som helhet. Målet för allokeringspolitiken är således att landets produktionsfaktorer - etc - skall arbetskraft, kapital utnyttjas så effektivt som möjligt. Stabiliseringspolitiken har ett uttalat kortsiktigt perspektiv och syftar till att jämna ut utvecklingen av produktion och sysselsättning över tiden. Om allokeringspolitiken kan sägas vara inriktad pá att höja produktionens (i vid bemärkelse) genomsnittliga nivá, så kan stabiliseringspolitiken sägas vara inriktad pá att minska svängningarna kring denna nivá. Framförallt försöker man genom stabiliseringspolitiken motverka tendenser till överutbud eller överefterfrágan pá arbetskraft (arbetslöshet eller in-

flation). Fördelningspolitiken, slutligen, syftar till att uppná vissa mal vad beträffar produktionsresultatets och inkomsternas fördelning över individer och hushåll.

En uppdelning av politiken pá detta sätt blir naturligtvis nagot konstlad. Det är i praktiken svart (och kanske inte heller särskilt viktigt) att finna någon fråga eller nagon ekonomisk-politisk åtgärd som otvetydigt hör till ett och bara ett politikomráde. Av pedagogiska skäl kommer jag dock att bygga resonemangen i denna rapport pá ovanstående indelning.

Nationalräkenskaperna (NR) utgör ett viktigt informationsunderlag för den ekonomiska politiken. Ansvaret för NR vilade till att börja med pá konjunkturinstitutet (KI), vars tillblivelse (1937) i hög grad motiverades av

behovet av information om konjunkturutvecklingenj De

svenska nationalräkenskaperna utarbetades delvis efter engelska förebilder, som i sin tur hämtat inspiration frán Keynes teorier. KI:s stabiliseringspolitiska perspektiv förklarar delvis att de första nationalinkomstberäkningarna som presenterades var hårledda frán användningssidan (konsumtion plus investeringar etc) snarare än produktionssidan (summa förädlingsvärden i produktionssektorerna). Ansvaret för NR överfordes 1963/64 till SCB. Med tiden har NR-systemet utvecklats genom en kontinuerlig utbyggnad och internationell harmonisering, och kopplingen till stabiliseringspolitiken har försvagats.

Ett centralt begrepp i. NR är bruttonationalprodukten (BNP). Dess brister som válfárdsmátt är välkända. Det vanligaste exemplet år att BNP exkluderar en stor dei produktion och konsumtion som inte registreras pá nagra marknader. Hit hör t ex produktion i hemmet (matlagning, vard av barn, etc) och immateriell konsumtion såsom den fria friluftskonsumtion som allemansrätten möjlig-

gör. I den mån som välfärden i ett land påverkas av inkomstfördelningen år BNP också ett dåligt válfärdsmátt eftersom det bortser från denna aspekt. Nya ekonomiskpolitiska problem har aktualiserat en del andra problem med BNP-máttet.2 BNP är ett sammanfattande mått på den produktion, konsumtion etc som flödar genom marknaden under en given period. Ur ett välfärdsperspektiv är kanske de långsiktiga produktions- och konsumtionsmöjligheterna intressantare. Varuproduktion som ökar på bekostnad av minskade naturresurser, och därmed minskade framtida konsumtionsmöjligheter, behöver ju inte ses som något positivt. Av större intresse än BNP skulle sålunda ett begrepp som nationalförmögenheten kunna vara, dvs den totala mängden tillgångar i landet - realt och finansiellt kapital, humankapital och naturresurser. NR innehåller en hel del information om förändringar i tillgångsstockar under en given period, men ger lite information om stock-

arnas nivå.3

Bristerna med BNP-måttet behöver inte vara särskilt allvarliga ur stabiliseringspolitiskt perspektiv. Av flera skäl ter sig emellertid NR olämpliga, eller åtminstone otillräckliga. som underlag för allokerings- och fördelningspolitik. Man kan mot denna bakgrund argumentera för att NR bör kompletteras, t ex med någon form av miljöråkenskaper. Alternativt konstaterar man att NR inte har till syfte att vara underlag för varje tänkbar form av ekonomisk politik, och reserverar statistiken för de syften den bást tjänar. Kompletterande information får då insamlas och bearbetas utanför NR-systemet. Det är under alla omständigheter viktigt att vara medveten om att kraven på den ekonomiska statistiken varierar, beroende på vilken ekonomisk-politisk fråga som den skall belysa.

I NR:s historia kan man finna exempel på hur synen på vilket syfte NR skall tjäna har fått påverka valet av

definitioner. De första beräkningarna av den svenska nationalinkomsten utfördes redan före KI:s tillblivelse. Nationalinkomsten definierades da som nettonationalinkomst, dvs exklusive avskrivningar. Investeringar definierades inklusive varaktiga konsumtionsvaror. och en av produktionssektorerna avsåg tjänster producerade av dessa varor. Dessa definitioner år naturliga ur ett allokerings-(válfärds-)perspektiv. Inköp av bilar, kylskåp och andra varaktiga konsumtionsvaror bidrar ju faktiskt till en uppbyggnad av den totala kapitalstocken och bör därmed räknas som investeringar, medan avskrivningar utgör negativa investeringar“. Sedermera kom emellertid nationalinkomsten oftast att mätas i bruttotermer (inklusive avskrivningar) och utgifter för varaktiga konsumtionsvaror betraktas som konsumtion snarare än investeringar. Dessa definitioner kan förefalla naturliga ur stabiliseringspolitisk synpunkt, då det är svängningarna i den totala produktionen och efterfrågan, inklusive ersättningsinvesteringar och utgifter för varaktiga konsumtionsvaror, som står i fokus. När det idag är aktuellt att NR skall läggas om för att inkludera áterinvesterade vinstmedel, är_det sålunda viktigt att klargöra vad syftet med en sádan omläggning i så fall skulle kunna vara.

Syftet med detta avsnitt har varit att understryka att frågan om den nuvarande bytesbalansdefinitionens relevans inte kan diskuteras utan att den bakomliggande sakfrågan som bytesbalansstatistiken skall belysa först preciserats. Eftersom bytesbalansens koppling till begrepp som nationalförmögenheten förekommer i debatten, är det viktigt att vara medveten om att det nuvarande NR-systemet år svart att använda för att uppskatta en sådan storhet. NR har inte konstruerats för detta syfte, vilket avspeglas inte bara i hanteringen av de áterinvesterade vinsterna, som står i fokus för denna utredning, utan även av varaktiga konsumtionsvaror, kapitalvinster m.m.

2. Det allokeringspolitiska perspektivet

Låt oss nu betrakta problemet att medelst ekonomisk politik nå högsta möjliga välfärd på lång sikt. Vilka krav ställer detta pa den ekonomiska statistiken och vilka är. ur detta perspektiv, de intressanta storheterna?

I ett långsiktsperspektiv är det rimligt att betrakta ekonomins produktionsresurser som fullt utnyttjade, dvs att bortse från arbetslöshet och andra stabiliseringspo-

litiska problem.4 Produktionens nivå bestäms då av den

tillgängliga kapitalstocken, arbetskraftens (befolkningens) storlek samt av nivån pa teknologin. (Produktion och kapital bör här innefatta sådana miljöaspekter som diskuterades i föregående avsnitt, men låt oss för enkelhetens skull tänka i termer av traditionell varu- och tjänsteproduktion och maskin- och byggnadskapital.) Ett annat sätt att uttrycka samma sak år att säga att BNP per capita bestäms av kapitalstocken per capita, för en given nivå pá teknologin. I avsaknad av teknologiska framsteg. kommer vi att behöva hålla kapitalstocken per capita intakt för att kunna bevara en viss niva pa konsumtionen oer capita.

Det år emellertid inte säkert att vi bör hålla kapitalstocken intakt. Om vi tidigare har investerat för lite är kapitalstocken så lag och kapitalets marginalprodukt så hög att ytterligare investeringar på sikt kommer att leda till ökad konsumtion (även om de kortsiktigt minskar konsumtionsutrymmet). Om vi a andra sidan har investerat så mycket och nått en så hög kapitalstock att ersáttningsinvesteringarna tar alltför mycket resurser i anspråk kan konsumtionen höjas genom minskade investeringar. Målet bör vara att nå en optimal niva pa konsumtionen över tiden. Detta innebär emellertid inte att vi bör sträva efter mukimal konsumtionen per capita i en långsiktig

jämvikt. Om vi är villiga att avstå från viss konsumtion i framtiden i utbyte mot ökad konsumtion idag, är en optimal strategi inte liktydigt med ett långsiktigt maximum för konsumtionen per capita.

Den optimala kapitalstocken i en ekonomi bestäms av villkoret att kapitalets marginalavkastning i produktionen skall vara lika med realräntan. I en sluten ekonomi påverkas den senare av befolkningstillväxt och tidspreferens, men i en liten öppen ekonomi kan det vara rimligt att betrakta räntan som bestämd av internationella förhållanden. I en sluten ekonomi måste spar- och investeringskvoter sammanfalla i varje tidpunkt, medan investeringarna i en öppen ekonomi helt eller delvis kan ske (eller finansieras) utomlands, vilket i så fall yttrar sig i överskott (eller underskott) i bytesbalansen. Det finns naturligtvis restriktioner för hur stor utlandsskulden kan bli på lång sikt; eftersom omvärlden sannolikt inte är villig att ge obegränsade nya lån till amorteringar och räntebetalningar på gamla lån, och eftersom hela BNP inte heller kan avsättas till amorteringar och räntor, finns det någon övre gräns för skuldens storlek (i förhållande till BNP). En vanlig restriktion i ekonomiska modeller är sålunda att nuvärdet av den långsiktiga utlandsskuldcn är noll. Detta utesluter emellertid inte en utlandsskuld som är konstant i förhållande till BNP. Det är alltsa inte otänkbart från teoretiska utgångspunkter (eller från empiriska, för den delen) att bytesbalansen uppvisar underskott eller överskott även på lång sikt.

Avvägningen mellan konsumtion, sparande och investeringar är alltså en central fråga för allokeringspolitiken. Denna avvägning kan behöva göras på grundval av delvis annorlunda information än den som ligger till grund för t ex stabiliseringspolitiken. Låt mig återknyta till den

tidigare diskussionen av NR:s historia och syften. Bland ekonomisk-politiska beslutsfattare insåg man strax efter andra världskriget att KI:s analyser, som hade ett kortsiktigt perspektiv, behövde kompletteras med analyser av de långsiktiga utvecklingstendenserna i ekonomin. Därför

initierades särskilda längtidsutredningar (LU).5 Icke

desto mindre kom LU långt senare att kritiseras just för att ha ett alltför statiskt synsätt på de ekonomisk-poli-

tiska problemen.6 Mot bakgrund av sådana teoretiska re-

sonemang som förts ovan, förefaller det rimligt att i en lángtidsutredning specificera en samhällelig mälfunktion i termer av konsumtion idag och i framtiden och att analysera den ekonomiska politikens effekter pá dessa storheter. Konsumtion idag kan operationaliseras som värdet av konsumtionen fram till LU:s planeringshorisont (ett 5-10-árigt perspektiv, säg), medan de framtida konsumtionsmöjligheterna kan mätas i termer av nationalförmögenheten vid planeringshorisonten. Den traditionella LU-ansatsen har emellertid varit att specificera ett (önskvärt) balansalternativ som bl a karakteriseras av jämvikt i bytesbalansen vid LU:s planeringshorisont. som påpekats ovan kan emellertid bytesbalansen visa övereller underskott även om ekonomin är i långsiktig jämvikt, och att bytesbalansen är lika med noll ett givet år säger ju inget om de framtida konsumtionsmöjligheterna. Ett bytesbalansunderskott är alltsá inget bevis pá att sparandet är för lagt, lika lite som balans i utrikesbetalningarna utgör nagot bevis pá att sparandet år lagom.

Det hävdas inte sällan att ett bytesbalansunderskott inte behöver vara nagot problem om det är förknippat med en investeringsuppgáng snarare än en konsumtionsökning. Detta år riktigt i så mátto att en investeringsökning som finansieras med lán utomlands inte bör ha någon negativ effekt pá nationalförmögenheten. (Under förutsättning att

investeringarna är vettiga.) Men även lánefinansierad konsumtion, som minskar de framtida konsumtionsmöjligheterna och nationalförmögenheten, kan vara förenligt med intertemporal vålfärdsoptimering. Om t ex nationalinkomsten tillfälligt minskar till följd av en oljeprishöjning kan det ju vara rimligt att låta minskningen i konsumtionsutrymmet fördelas över nagra är. Huruvida ett givet bytesbalansunderskott utgör ett problem eller ej kan säledes inte pá något enkelt sätt avgöras utifrân fördel-

ningen konsumtion-investeringar. Manga ekonomer torde

dock hävda att dagens svenska underskott inte är ett ut-

tryck för intertemporal optimering utan för en fundamen-

tal sparandebrist och/eller missriktade investeringar. Detta skulle i sin tur kunna bero pá att skatte- och socialförsäkringssystemen snedvrider sparandebesluten och därmed konsumtionens fördelning över tiden. En intressant fraga är vad det finns för indikationer pá att sparandet i Sverige faktiskt skulle vara under sin långsiktiga jäm-

viktsniváj

I en simuleringsmodell som har använts i arbetet med 1990 árs lángtidsutredning innebär antaganden om preferenser.

teknologi, etc att man räknar med en bruttosparkvot i

långsiktig jämvikt (steady state) pá ca 19 procent. Detta motsvarar ungefär de investeringskvoter som 1988 kunde observeras i Sverige (19,9 procent), OECD (21,1) och OECD-Europa (21,5). Sverige uppvisar dock ett större bytesbalansunderskott, varför sparkvoten i Sverige är lägre än i OECD.

Ibland definieras ett hållbart bytesbalansunderskott som ett som inte ökar kvoten mellan utlandsskulden och BNP. Skuldkvotens ökning ges av räntan minus BNP-tillväxten minus kvoten mellan handelsbalansen och utlandsskulden.8 Den nominella tillväxten i Sveriges BNP 1989 var ca 9,5 procent och handels- och tjänstebalansen (inkl

resevaluta) uppvisade ett underskott motsvarande ca 10 procent av utlandsskulden (denna siffra är dock behäftad med stor osäkerhet på grund av svårigheterna att bestämma utlandsskuldens storlek). Eftersom (den nominella) räntan på utlandsskulden var positiv, innebär detta att skuldkvoten ökade under 1989. Dessa siffor antyder att Sveriges ekonomi följer en bana med ständiga bytesbalansunderskott, där utlandsskulden till yttermera visso ökar sin andel av BNP. Man bör dock ha i åtanke att alla dessa siffor på sparande och investeringar är behäftade med brister ur ett allokeringspolitiskt perspektiv. För att kunna bedöma huruvida sparande och investeringar är för låga eller ej, ur ett långsiktigt vålfärdsperspektiv, behöver man givetvis rättvisande statistik över dessa storheter.

Från allokeringspolitiska synpunkter år det knappast motiverat att låta bytesbalansen ligga till grund för den ekonomiskapolitiken.Konsumtion,sparande,investeringar och nationalförmögenhet är viktigare målvariabler än bytesbalansen. Nationalförmögenhetens sammansättning med avseende på utländska och inhemska investeringar spelar i detta perspektiv mindre roll. Ur ett välfärdsperspektiv bör all avkastning på landets investeringar registreras i nationalinkomsten, oavsett om investeringarna skett hemma eller utomlands, om avkastningen sker i form av räntor, utdelningar eller kapitalvinster, eller om avkastningen återinvesteras eller ej. Svaret på frågan huruvida återinvesterade vinstmedel skall inkluderas i bytesbalansen, blir alltså att eftersom sådana vinstmedel bör ingå i definitionen av såväl nationalinkomst som sparande bör de också - för att skall NR-systemet hänga ihop - även i definitionen av bytesbalansen, även om deningå na inte är någon central målvariabel.

3. Det stabiliseringspolitiska perspektivet

Det konstaterades ovan att bytesbalansen kan uppvisa överskott eller underskott även om ekonomin befinner sig i långsiktig jämvikt. Till detta bör läggas att det förmodligen är vanligare att ekonomin på grund av olika störningar befinner sig utanför den långsiktiga jämviktsbanan än på densamma. Ekonomin är sålunda ständigt stadd i anpassning, och det långsiktiga jämviktsläget är mer en tänkt referenssituation än något vi verkligen observerar. Stabiliseringspolitiken, som syftar till att utjämna svängningarna kring den långsiktiga jämviktsbanan, står härvid inför flera problem.

Ett problem är att det kan vara svårt att förutse vilka anpassningsmekanismer som kommer att Visa sig i en given situation. t ex efter en negativ produktivitetschock. En temporär chock har knappast några effekter på konsumtionen (som i första hand borde bestämmas av den långsiktigt förväntade inkomsten), men, följaktligen. desto större effekt på sparande och bytesbalans. I detta fall bör vi alltså räkna med ett bytesbalansunderskott. Vid en per— manent försämring av produktionsförhållandena reduceras emellertid även de långsiktiga konsumtionsmöjligheterna. Om detta leder till en omedelbar anpassning av konsumtionen behöver något bytesbalansunderskott inte uppstå (vi kan rent av få ett överskott).

Ett annat problem, som delvis hänger samman med det första, är att det kan vara mycket svårt att skilja ett normalt anpassningsförlopp, som kanske inte behöver föranleda några ekonomisk-politiska ingrepp, från kortsiktiga obalanser vilka normalt brukar tas till intäkt för sådana ingripanden. Den praktiska betydelsen av detta argument är svår att bedöma, eftersom kortsiktiga förändringar av anpassningskaraktär också kan vara förknippade

med samhällsekonomiska kostnader som i princip skulle kunna motivera ekonomisk-politiska åtgärder inriktade på att mildra effekterna av den nödvändiga anpassningen. I allmänhet förknippar man väl emellertid begreppet stabiliseringspolitik med åtgärder mot genuina (låt vara temporära) obalanser.

De stabiliseringspolitiska problemen kan både förvärras och mildras av att ekonomin är öppen. öppenheten kommer

i allmänhet att minska effekterna av inhemska störningar.

A ena sidan kan alltså ett underskott i handelsbalansen vara ett sätt att minska överhettningen på den inhemska arbetsmarknaden vid ett högt inhemskt efterfrågeläge (och ett överskott vara ett sätt att hålla sysselsättningen uppe när efterfrågan är låg). Inte heller ur stabiliseringspolitisk synvinkel behöver därför överskott eller underskott i handelsbalansen uppfattas som något problem. A andra sidan minskar också öppenheten effekterna av finans- och penningpolitiken. Vid en expansiv politik syftande till att stimulera inhemsk produktion och sysselsättning kan sålunda en del av efterfrågan läcka ut till omvärlden.10

I den makroekonomiska litteraturen finns en tradition som beskriver stabiliseringspolitikens mål i termer av “intern balans och extern balans. Det förra avser i regel arbetsmarknaden (eventuellt uttryckt i termer av ett BNPmål som motsvarar full, eller naturlig, sysselsättning), medan externbalansbegreppet ibland syftar på valutaflödet (konstant valutareserv) och ibland på bytesbalansen för varor och tjänster (som då skall vara lika med noll). Att intern balans skall vara ett mål för stabiliseringspolitiken verkar naturligt, men det är svårt att finna klara motiv för externbalansmálet.11 Aterstoden av detta avsnitt kommer att ägnas åt en inventering av tänkbara motiv.

Penningmängden eller växelkursen kan under vissa omständigheter vara lämpliga intermediära mal för stabiliseringspolitiken, men detta innebär inte att valutareserven också skall vara det. En förklaring till a:t externbalansbegreppet ändå har haft sá stor betydelse i makrolitteraturens historia är utan tvekan att den inzernationella kapitalrörligheten tidvis varit sä låg att varje obalans i bytesbalansen mäste yttra sig i förändringar i valutareserven (vid en fast växelkurs). Om man bekymrar sig om bytesbalansen är man i sá fall tvingad att bekymra sig om valutareserven (och vice versa). Bytesbalansen skulle

sålunda kunna vara av stabiliseringspolitiskt intresse om

valutareserven i utgångsläget är så liten (eller nägra ospecificerade anpassningskostnader så stora) att något valutaflöde är helt omöjligt, vilket i sä fall skulle kunna framtvinga váxelkursförändringar. Med dagens omfattande och (som regel) väl fungerande internationella finansmarknader torde detta argument kunna tillmätas mycket liten vikt, átminstone för sveriges del.

Ett argument som är svårare att avfärda är att valutaflöden och/eller obalanser i utrikeshandeln kan framkalla förväntningar om växelkursjusteringar. Det är tänkbart att sådana förväntningar kan bli självuppfyllande, även om något fundamentalt behov av en växelkursjustering inte föreligger. I så fall skulle en politik inriktad pá extern balans kunna vara motiverad. Mig veterligen finns emellertid inte detta argument, som tycks ligga bakom en del av den ekonomisk-politiska debatten kring externba-

lansen. utrett i den teoretiska litteraturenjz Bristen

på teoretiskt stöd innebär givetvis inte at: argumentet mäste vara felaktigt; bara att vi inte vet varför det skulle vara riktigt.

I den makroekonomiska litteraturen förekommer vidare begreppet basic balance, vilket syftar pá bytesbalansen

plus nettokapitalinflöden i form av direktinvesteringar och. eventuellt, långsiktiga portföljplaceringar. Tanken är att dessa aggregat är förhållandevis autonomt bestämda i jämförelse med kortsiktiga rörelser i räntor och valutakurser. Basic balance skulle sålunda mäta det tryck på penningpolitiken som uppstår genom att dessa flöden måste finansieras via korta kapitalflöden (eller av förändringar i valutareserven eller växelkursen). För att förändringar i basic balance skall utgöra något problem krävs emellertid återigen antingen att den internationella kapitalrörligheten är begränsad (dvs att möjligheterna till utländsk upplåning är begränsade) eller att det ovannämnda förväntningsargumentet är relevant.

Det blir allt vanligare att man i en den ekonomisk-poli- :iska debatten tillstår att bytesbalansen i sig själv inte utgör något problem, men att dess utveckling är ett symptom på mer fundamentala balansbrister i ekonomin. Jag har tidigare berört frågan om det skulle föreligga någon långsiktig sparandebrist i Sverige, men detta är knap» past en (i traditionell mening) stabiliseringspolitisk fråga. Även om man skulle kunna finna stabiliseringspolitiska problem som yttrar sig i bytesbalansen, är det för övrigt sannolikt att andra indikatorer - räntor, kostnadsläge, inflation, arbetslöshet etc - är väl så bra eller bättre informationsvariabler för stabiliseringspolitiken än bytesbalansen. Detta argument ger således knappast något stöd för idén att bytesbalansens utveckling bör ligga till grund för den ekonomiska politiken. Det år tvärtom tänkbart att en alltför stark fokusering kan leda till en politik som är direkt skadlig med tanke på de grundläggande balansproblemen, t ex om den leder till handelsrestriktioner eller andra åtgärder som skapar allokeringspolitiska problem.13

Det närmaste jag har kommit ett argument för bytesbalansen som en viktig indikator finns redovisat i en artikel av Drazen och Helpman (1987).14 De studerar en modellekonomi som i syfte att minska inflationen först fixerar sin växelkurs och sedan som ett andra steg vidtar atgärder (eller avstår fran åtgärder) mot ett budgetunderskott. Drazen och Helpman undersöker hur olika makrovariabler utvecklas under olika antaganden om vilka förväntningar som finns om politikens utformningen i det andra steget. De visar att bytesbalansens utveckling kan ge information om huruvida förväntningarna är inställda pä stabilisering via skattehöjning, minskning av de offentliga utgifterna för konkurrensutsatt eller skyddad produktion, eller via en ökning av penningmängden (i det senare fallet bör man kanske inte tala om någon stabilisering). Även om denna modell är utformad för att belysa erfarenheterna i Israel, Chile och Argentina, och inte känns omedelbart relevant för sverige, har vi i alla fall här en rationell förklaring till intresset för bytesbalansen som.makroekonomisk indikator (om än inte till varför den skulle kunna vara en málvariabel för den ekonomiska politiken).

Sammanfattningsvis mäste vi konstatera att det är svårt att finna några övertygande argument för att bytesbalansen skall ligga till grund för stabiliseringspolitiken. Följaktligen kan vi ur detta perspektiv knappast argumentera för att någon speciell definition av bytesbalansen skulle vara mer intressant än någon annan. Mot bakgrund av det stora intresse som bytesbalansen och valutaflödet tilldrar sig i den ekonomisk-politiska debatten skall man kanske ändå inte avfärda dessa variabler från den stabiliseringspolitiska dagordningen helt och hållet. Den teoretiska utvecklingen inom spelteori och dess tillämpningar på makroekonomiska problem och inom teorin för public choice gör att man kan tänka sig att vad-somhelst påverkar vad-som-helst. De praktiska erfarenheterna

visar också hur oerhört känsliga ránte- och váxelkursförväntningar är för allehanda information. Dessa argument är dock inte mycket att luta sig mot när det gäller utformningen av den ekonomiska politiken och den ekonomiska statistiken. Argumenten talar möjligen för att den ekonomiska politikens mål och medel bör göras så tydliga, och den relevanta informationen så tillgänglig, för allmänheten att sjálvuppfyllande spekulationer inte kommer igång.

4. Det fördelningspolitiska perspektivet

I avsnitt 2 drog jag slutsatsen att ur allokeringspolitisk synvinkel är nationalförmögenheten, men inte bytesbalansen, en ekonomisk-politisk málvariabel och att det ur ett sådant perspektiv spelar mindre roll hur förmögenheten fördelar sig pá inhemska och utländska investeringar. Detta leder i sin tur till slutsatsen att nationalinkomsten, och därmed bytesbalansen, bör inkludera áterinvesterade vinstmedel i utlandet. Det är samtidigt lätt att se att det ur fördelningspolitisk synvinkel inte är likgiltigt huruvida investeringar sker hemma eller utomlands.

Låt oss först konstatera att fördelningspolitiska målsättningar ofta kommer i konflikt med allokeringspolitiska. Det är exempelvis tänkbart att en omfördelning av inkomster och/eller förmögenheter som är motiverad av fördelningspolitiska skål kan leda sávál till ineffektivitet i statisk bemärkelse som till en sänkning av ekonomins totala sparande och därmed nationalförmögenheten. Här mäste man alltsa väga olika ekonomisk-politiska mál mot varandra.

En stor del av utrikeshandelsteorin har ågnats at frågan om sambandet mellan utrikeshandel och internationella

skillnader i faktorersättningar (löner och räntor). Även om produktionsfaktorerna, arbete och kapital, är helt orörliga, är det möjligt att utrikeshandel i varor och tjänster kan leda till en utjämning av internationella skillnader i löner och kapitalersättningar. Utrikeshandeln fungerar här som ett substitut för faktorrörlighet. och leder till specialisering och handelsutbyte som i allmänhet är - för de berörda nationerna välfärdshöjande som helhet. Däremot finns det ingen garanti att utrikeshandeln verkligen höjer välfärden för ägaren till en specifik produktionsfaktor. Vissa arbetare och kapitalister tjänar pa det internationella handelsutbytet, medan andra förlorar. Även om det vore möjligt att kompensera de förlorande (eftersom den totala välfärdsvinsten är positiv). sker inte alltid detta i praktiken.

Denna fördelningsaspekt är givetvis giltig även om produktionsfaktorerna som sådana är internationellt rörliga. Om ett svenskt företag väljer att företa en nyinvestering utomlands istället för hemma, höjer detta rimligen marginalprodukten och lönen för arbetskraften i utlandet pá bekostnad av arbetskraften hemma. I princip kan dock det företagsekonomiskt förbättrade resultatet komma samtliga anställda till godo.

För närvarande är inte Sverige någon nettoexportör av kapital, utan tvärtom en nettoimportör (eftersom bytesbalansen uppvisar underskott). vilket alltsa - allt annat lika - borde arbetskraften och missgynna kapitalgynna ägarna. I fokus för denna utredning står emellertid de så kallade direktinvesteringarna. vilka under senare år givit upphov till ett nettokapitalutflöde. En ur fördelningspolitisk synvinkel intressant fraga i detta sammanhang är huruvida det gar att beskatta avkastningen eller värdet av det kapital som placerats i utlandet. Om beskattning försváras (pá grund av kontrollproblem) eller

omöjliggörs (på grund av internationella beskattningsavtal), blir det tveksamt ur fördelningspolitisk synvinkel att inkludera detta kapital i nationalförmögenheten (och de återinvesterade vinstmedlen i bytesbalansen och nationalinkomsten). Här kommer vi in på frågan om nationalitetsbegreppet. En tänkbar definition av nationalförmögenheten (respektive nationalinkomsten) skulle sålunda kunna vara att lata den omfatta sådant kapital (sådana inkomster) som går att beskatta för den svenska staten. Med tanke på att nationalräkenskaperna inte är uppbyggda för fördelningspolitiska syften, vore kanske detta en väl radikal förändring. Det torde dock gå att enas om att det borde föreligga rapportskyldighet vad gäller återinvesterade vinstmedel när det gör det för övriga direktinvesteringar.

Om direktinvesteringarna enbart tillkommit på grund av det svenska skattesystemet kan de utgöra ett problem även ur allokeringspolitisk synvinkel. Problemet uppstår genom att skatter och andra störningar skapar skillnader mellan vad som är privat- respektive samhällsekonomiskt lönsamt. Huruvida åtgärden bör vara reglering av direktinvesteringarna eller reformer av skattesystemet (eller incitamentsstrukturen i sin helhet) är en fråga som det inte finns anledning att gå in på här. Tendensen mot avregleringar och skattelättnader är emellertid tydlig och kommer sannolikt att förstärkas i samband med ökad europeisk integration.

vad som ovan sagts skall inte tolkas som att direktinvesteringarna och de áterinvesterade vinstmedlen verkligen utgör ett fördelningspolitiskt problem. För närvarande torde åtminstone det fördelningspolitiska problemet överskuggas av de allokeringspolitiska fördelarna, och denna fråga faller under alla omständigheter utanför ramen för denna utredning. Det ovanstående resonemanget skall där-

för bara uppfattas som en reservation till den alloken ringspolitiskt grundade slutsatsen att áterinvesterade vinstmedel bör ingå i nationalinkomsten (och därmed i bytesbalansen).

5. Slutsatser i. i Även om svaret pá frágan om bytesbalansen bör ligga till grund för den ekonomiska politiken nog maste bli nej, faller inte frágan om hur bytesbalansen bör definieras. Denna variabel år nämligen en del av ett större ekonomiskt-statistiskt system. och hur den skall definieras följer av beslut om hur mer ekonomiskt-politiskt intressanta storheter - som sparande och investeringar - skall definieras.

Den viktigaste slutsatsen av resonemanget i denna rapport år måhända att svaret pá frågan. om bytesbalansen skal] inkludera áterinvesterade vinstmedel eller ej, beror pá vilket syfte den ekonomiska statistiken skall fylla. Fran allokeringspolitisk synvinkel finns det skäl att inklude ra de áterinvesterade vinstmedlen 1 nationalinkomsten och bytesbalansen, vilket emellertid är mer tveksamt ur för delningspolitisk synvinkel. Ur ett stabiliseringspoliw tiskt perspektiv år det tämligen likgiltigt.

Om man, med hänsyn till allokeringspolitiska aspekter, skulle välja att inkludera áterinvesterade vinstmedel i bytesbalansen, bör man emellertid vara medveten om att man åstadkommer något av en halvmesyr. Nationalråkenska» perna är ända mycket svara att utnyttja för att studera nationalförmögenhetens utveckling. Beträffande bytesbalansen (och därmed sparande, nationalinkomst etc.) har vi stora mätproblem som yttrar sig i en betydande restpost. Till detta kommer att de definitioner av sparande och inm

vesteringar som görs 1 nationalräkenskaperna kan ifrágasättas utifrån allokeringspolitiska aspekter.

Man kan därför tycka att den viktigaste frågan inte gäller huruvida de áterinvesterade vinstmedlen skall inkluderas i bytesbalansen eller ej, utan snarare den faktiska omfattningen av de áterinvesterade vinstmedlen. Det bör under alla omständigheter ligga ett stort värde i att få offentligt tillgänglig statistik över dessa.

Noter

1 se Ohlsson, I (1987), Nationalrákenskaperna och den ekonomiska statistiken, i R G Henriksson, red., Konjunkturinstitutet under Erik Lundbergs tid, konjunkturinstitutet, samt Meddelanden i samordningsfrágor 1979:11, statistiska centralbyrån.

2 se t ex lángtidsutredningen 1990.

3 Följande exempel kan vara illustrativt. Under en 100ársperiod har BNP per capita vuxit snabbare i Sverige och Finland ån i USA. Eftersom BNP per capita hela tiden har varit högst i USA (och högre i Sverige än i Finland) har det dock ackumulerats så stora tillgångar där att det fortfarande finns stora gap mellan dessa länders válstánd i termer av förmögenheter. A andra sidan är kanske välstándet ojámnare fördelat i USA, så att ett vagt genomsnitt av olika individers välstånd mycket väl kan vara högre i t ex Sverige.

4 Den följande framställning bygger i stor utsträckning pá kapitel 2 i Blanchard, O J och S Fischer (1989), Lectures on Macroeconomics, MIT Press.

5 Ohlsson (1987), ibid. se även Cederwall, G (1987), Nationalbudget och langtidsutredning i samma skrift.

6 Se Persson. T och L Svensson (1987), New Methods in the Swedish Medium Term Survey, bilaga 3 till LU 1987.

7 Ett antal argument för att sparandet i Sverige skulle vara för lagt presenteras i Berg, L (1990), Sparande och investeringar i svensk ekonomi - översikt och utvecklingstendenser, expertrapport till pensionsberedningens betänkande Allmän pension (SOU 1990:78).

8 se Howard, D H (1989), Implications of the U.s. Current Account Deficit, Journal of Economic Perspectives, vol 3, nr 4, sid 153 - 165, för en diskussion om hållbara bytesbalansunderskott.

9 För en översikt av en rad problem, som inte finns anledning att ga in pá i detta sammanhang, se Persson, M (1990), Vad kan en finansminister göra?, i Inflation, ArbetslöshetochStabiliseringspolitik,EkonomiskaRádets Årsbok 1989, konjunkturinstitutet.

10 Effekterna av finans- och penningpolitik beror bl a pá vilken váxelkurspolitik som förs, men det finns inte utrymme eller anledning att ga närmare in pá denna fraga i detta sammanhang.

11 Se kapitel 1 i Vredin, A (1988), Macroeconomic Policies and the Balance of Payments, Handelshögskolan i Stockholm.

12 Det finns en teoretisk litteratur om betalningsbalanskriser och váxelkursförvåntningar. Det finns också en litteratur om sjálvuppfyllande förväntningar. Mig veterligen har inte dessa bada grenar kopplats ihop i någon tillämpning pá externbalansproblematiken.

13 Detta argument i kapitel 5 av Norman, V utvecglas (1986), En liten, ápen okonomi, Universitetsforlaget, Oslo (2:a uppl).

14 Drazen, A och E Helpman (1987), “stabilization with Exchange Rate Management. Quarterly Journal of Economics, vol 102, nr 4, sid 835-855.

a.)

Z i

e: ?meet

z.:,::zs4x::;_;yra å

a...-mo...»-aw u...

KUNGL. BIBL.

1991-04-1 9

STOCKHOLM

Statens 1991

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Flykting- och immigmtionspolitikert. A. . Finansiell tillsyn. Fi.

visum:-

. Statens roll vid främjande av export. UD. . Miljölagstiftningen i framtiden. M. . Miljolagstifmingen i framtiden. Bilagedel. Sekretariatets kartläggning och analys. M. 6. Utvärdering av SBU. Statens Beredning för Utvärdering av medicinsk metodik. S. 7. Sponslig och ekonomisk utveckling inom travoch galoppsporten. Fi. 8. Beskattning av kraftföretag. Fi 9. Lokala sjukförsäkringsregister. S. 10. Afmrstidema. C. ll. Affärstidema. Bilagedel. C. 12. Ungdomarna och makten. C. 13. Spelreglema på arbetsmarknaden. A. I4. Den regionala bil- och körkortsadministrationen. K. V 15.Informationens roll som handlingsunderlag styrning och ekonomi. S. 16. Gemensamma regler - lagstiftning, klassifikationer och informationsteknologi. S. l7.F0rskning och utveckling - epidemiologi, kvalitetssäkring och Spris utvecklingsprojekt. S. 18. Informationssuuktur för hälso- och sjukvården - en utvecklingsprocess. S. 19. Storstadens traftksystem. Överenskommelser om trafik och miljö i Stockholms- Göteborgs- och Malmöregionema. K. 20. Kapitalkostnader inom försvaret Nya former för finansiell styrning. Fö. 21.Pers0nregistrering inom arbetslivs-, forsknings- och massmedieomradena. mm. Ju. 22. Översyn av lagstiftningen om träñbenâvara. I. 23.Ett nytt BFR - Byggforskningen på 90-talet. Bo. 24. Visst gar det an! Del 1, 2 och 3. C. 25. Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöken med en friare nämndorganisation. C. 26. Kommunala entreprenader. Vad är möjligt? En analys av rättsläget och det statliga regelverkets roll. C. 27. Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Tre expertrapporter. Fi.

Statens 1991

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Industridepartementet Personregistrering inom arbetslivs-, forsknings- och Översyn av lagstiftningen om träfiberrâvara. [22] massmedieomrádena, m.m. [21] Civildepartementet Utrikesdepartementet Affärstiderrta. [10] Aftärstidema. Bilagedel. [ll] Statens roll vid främjande av export. [3] Ungdomarna och makten.[12] Visst gär det an! Del l, 2 och 3. [ZA] Försvarsdepartementet Frikommunförsöket Erfarenheter av försöken med Kapitalkostnader inom försvaret. Nya former för en friare nämndorganisation. [25] Kommunala entreprenader. Vad är möjligt? En analys finansiell styming. [20] av rättsläget och det statliga regelverkets roll. [26]

Socialdepartementet Miljödepartementet Utvärdering av SBU. Statens Beredning för Ut-värde- Miljölagstiftningen i framtiden. [4] ring av medicinsk metodik. [6] Miljölagstiftningen i framtiden. Bilagedel. Lokala sjukförsäkringsregister [9] Sekretariatets kartläggning och analys. [5] Informationens roll som handlingsunderlag - styrning och ekonomi. [15]. Gemensamma regler - lagstiftning, klassifikationer och infonnationsteknologi. [l6]. Forskning och utveckling - epidemiologi, kvalitetssäkring och Spris utvecklingsprojekL [l7]. lnforrnationsstruktur för hälso- och sjukvården - en utvecklingsprocess. [l8].

Kommunikationsdepartementet Den regionala bil- och körkortsadministrationen. [14] Storstadens traliksystem. överenskommelser om trafik och miljö i Stockholms- Göteborgs- och Malmöregionerna. [19]

Finansdepartementet Finansiell tillsyn. [2] Sportslig och ekonomisk utveckling inom trav- och galoppsporten. [7] Beskatming av kraftföretag. [8] Kapitalavkasmingen i bytesbalansen. Tre expertrapporter. [27]

Arbetsmarknadsdepartementet Flykting- och immigrationspolitikcn. [1] Spelreglcma pâ arbetsmarknaden. [13]

Bostadsdepartemntet Ett nytt BFR — Byggforskningen på 90-talet. [23]