Bistånd genom internationella organisationer Annex 2,betänkande.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

gáw

1,753 1°Å\@

SVERIGE U-LÄNDERNA

ocl-g

| FN EN ATERBLICK

-

BETÄNKANDE AV KOMMITTEN FÖR ÖVERSYN AV SVENSKT MULTILATERALT UTVECKUNGSSAMARBETE ANNEX 2 SOU 199150

Statens offentliga utredningar

§23 199150

@ Utrikesdepartementet

u-länderna

och

Sverige

FN återblick

i - en

Sixten Heppling

Betänkande av kommittén för översyn av svenskt multilateralt utvecklingssamarbete Annex 2 Stockholm 1991

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, somockså pâ uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessapublikationer.

Adress Allmänna Förlaget

Kundtjänst

10647 Stockholm

Tel 087 39 96 30

Telefax 087 39 95 48

Publikationerna kan också köpas i Infommtionsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

Norstedts Tryckeri AB ISBN 91-38-10801-1 Stockholm 1991 ISSN 0375-25OX

Förord SOU 199150

Få svenskar troligen ingen har en mer omfattande erfarenhet av

- multilateralt utvecklingssamarbete än Sixten Heppling. Han har arbetat med multilateralt bistånd och i biståndsgivande internationella organisationer, både centralt och på fältet, praktiskt taget från begynnelsen strax efter andra världskriget. På grundval av den erfarenheten, kompletterad med omfattande arkivstudier, skildrar han här utvecklingen av FNs ulandsinriktade politik och verksamhet under 45 år. Tyngdpunkten ligger på den roll som Sverige spelat i denna utveckling.

För multibiståndskommittén har denna skildring varit till stor hjälp, bl.a. ett korrektiv till den brist på perspektiv bakåt som Heppling

som varnar för. I våra överväganden har vi också haft god nytta av synpunkter och reflexioner som Heppling redovisar. Det betyder givetvis inte att tagit ställning till hans bitvis i ordets bästa bemärkelse personliga

- framställning.

En sammanfattning av föreliggande skrift återfinns som kapitel 5 i kommitténs betänkande Bistånd genom internationella organisationer, SOU 199148.

Stockholm i april 1991

Hans Lundström Ordförande

Innehållsförteckning SOU 199150

Akronymer och förkortningar 7

. . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Introduktion 9

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . l Såbörjade det så blev det 13

- . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 UNRRA 13

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 1.2 Nya uppgifter för FN och Sverige 13

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Stipendier som u-hjälp 14

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 1.4 Stipendieverksamhetens utveckling 15

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1.5 Experternas roll 17

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 1.6 Förankring av biståndet i myndigheter och företag 18

. . . . . . . . . . 1.7 Nämnden för internationella expert- och stipendieärenden 19

. . . 1.8 Utrikesdepartementet och det internationella utvecklings-

samarbetet 23

. . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.9 Det nordiska u-hjälpssamarbetetets första tid 24

. . . . . . . . . . . . . .. 1.10 Svenska institutets roll i det tekniska biståndet 25

. . . . . . . . . . . . 1.1 l Sverige öppnar eget biståndsfönster mot tredje världen 27

. . . . . 2 FNs utvecklingsbistånd Fören fredligare värld 29

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Avvägningen av svenska insatser bilateralt och via FN 29

. . . . . . . 2.2 För och emot de reguljära biståndsprogrammen i FN 30

. . . . . . . . 3 Biståndspolitiska överväganden 33

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Allmänt 33

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.2 Utvecklingsstrategierna och den multilaterala u-hjälpen 37

. . . . . 3.3 U-ländernas inflytande på FN-programmen 38

. . . . . . . . . . . . . . .. 3.4 ECOSOC 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Technical Assistance Committe TAC 39

. . . . . . . .. . . . . . . . . . .. 3.6 Särskilda fonden, UNDP, UNICEF 41

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7 U-ländernas inflytande i Världsbanken och Internationella

valutafonden 43

. . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Några metodfrågori det multilaterala biståndet 47

. . . . .. . . . . . . . . . . 4.1 Biståndets metoder 47

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 4.2 Det multilaterala biståndets resursbas 47

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Biståndets bindning 49

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.4 Biståndets förvaltningskostnader 53

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.5 Vad menas med effektivitet i u-hjälpen 55

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Samordningsproblemet 56

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7 Strödda kritiska synpunkter på multilateralt bistånd 58

. . . . . . . . . 4.8 Kapacitetsstudien 59

. . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . 4.9 Sveriges särskilda insatser i UNICEF 61

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.10 OPEX en svensk idé och ett svenskt Förslag 63

- . . . . . . . . . . . .. 5 Mellanstatliga organisationers roll i ekonomiskt utvecklingsbistånd 65

5.1 SUNFED en idé med många liv 65

- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 IDA i stället för SUNFED 68

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.3 Den svenska synen på IDAs verksamhet 71

. . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.4 FNs kapitalutvecklingsfond UNCDF 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 De regionala utvecklingsbankerna 74

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Sverige och finansieringen av multilateralt bistånd 77

. . . . . . . . . . . . . . 6.1 UNDP 77

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . 6.2 UNICEF 78

. . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Frihet från hunger program för livsmedelsförsörjning 79

- . . . . . 6.4 Andra program 82

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Multibi-biståndet 82

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6 Synpunkter på biståndets omfång 85

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . 6.7 Några andra tankar bakom de svenska bidragen 86

. . . . . . . . . . . .

Biståndsrelationen SOU 199150 7 90

. . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.1 U-land vad är det 90

- . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.2 The donor bias givarvinklingen 90

- . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . 7.3 U-länderna markerar sin vilja 91

. . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Landprogrammering 92

. . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .. 7.5 Den svenska biståndsrelationens utveckling 92

. . . . .. . . . . . . . . . . 7.6 Biståndsmålen 93

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.7 Dialogen mellan givare och mottagare i biståndet 94

. . . . . . . . . . . 7.8 Sverige och de nya signalerna 97

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . 8 Mest hjälp till de fattigaste 99

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... 8.1 Anpassning av biståndet till de fattigaste länderna LDCs 99

8.2 Institutionella åtgärder till Förmån för LDCs 100

. . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Sverige och LDCs en fråga om solidaritet 100

- . . . . . . . . . . . .. . . . 8.4 Diskussionen i FN om LDCs 102

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.5 UNDP och LDCs 103

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.6 Bistånd till de fattigaste människorna 105

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.7 Avrundning 107

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . ... 9 FNs utvecklingsårtionden och -strategier 109

. . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . 9.1 Varför utvecklingsårtionden och strategier 109

. . . .. . . . . . . . . . . . 9.2 Första utveckingsårtiondet DD1 110

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.3 Andra utvecklingsårtiondet DD2 förberedelser 111

- . . . . . . . .. 9.4 Förberedelserna För DD2 i Sverige 113

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . .. 9.5 Sverige och u-länderna i industrialiseringen 115

. . . . . . . . . . . . . . .. 9.6 Sveriges syn på u-landsjordbruket 118

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.7 Livsmedelsöverskotten 121

. . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... 9.8 Den internationella handeln 122

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... 9.9 Det aktiva årtiondet 124

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... 9.10 En ny ekonomisk vär1dsordningNIEO 125

. . . . . . . . . .. . . . . . .. 9.11 Tredje utvecklingsårtiondet DD3 128

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.12 Efter DD3 130

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 10 Tre svensk-teman befolkningsfrågan, kvinnorna, miljön 133

. . . . . . .. 10.1 Befolkningstillväxten och familjeplaneringen 133

. . . . . . . . . . . . .. 10.2 Kvinnornas status 137

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Miljöfrågorna 140

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . ..

Bilagor

1 Förteckning över svenska stats-, utrikes-, finans, och handelsmi-

nistrar, chefer för UDs avdelning för internationellt utvecklingssam-

arbete, generaldirektörer i SIDA samt ständiga ombud hos FN i

New York 144

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... Referenslista 146

. . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . ..

Akronymer och förkortningar SOU 199150

AfDB African Development Bank. Den afrikanska utvecklingsbanken. AsDB Asian Development Bank. Den asiatiska utvecklingsbanken. BITS Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete. CK Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre ut-

vecklade områden. DAC Development Assistance Committee. Kommittén för utveck-

lingsbistånd inom OECD. DD 1 FNs första utvecklingsårtionde. DD2 FNs andra utvecklingsårtionde. DD3 FNs tredje utvecklingsártionde. ECOSOC Economic and Social Council. FNs ekonomiska och sociala råd. EPTA Expanded Programme of Technical Assistance.

Det utvidgade programmet för tekniskt bistånd. FAO Food and Agriculture Organization of the United Nations. FNs

livsmedels- och jordbruksorganisation. FN Förenta Nationerna IAEA International Atomic Energy Agency. Internationella atomener-

giorganet. IBRD International Bank for Reconstruction and Development. Vär-

ldsbanken. ICA International Co-operation Administration. Föregångare till

USAs biståndsadministration AID. IDA International Development Association. Internationella utveck-

lingsfonden. IDB Interamerican Development Bank. Den interamerikanska ut-

vecklingsbanken. IFAD International Fund for Agricultural Development. Internationel-

jordbruksutvecklingsfonden. IFC International Finance Corporation. Internationella finansi-

eringsbolaget. ILO International Labour Organization. Internationella arbetsorga-

nisationen. IMF International Monetary Fund. Internationella Valutafonden. IPF Indicative Planning Figure. Indikativ planeringsram inom

UNDP För varje mottagarland. IRO International Refugee Organization. FNs flyktingorganisation

1946- 1951. LDC Least Developed Countries. De minst utvecklade länderna. MUL Minst utvecklade länder försvenskad förkortning for LDC. NIB Nämnden för internationellt bistånd. NIEO New International Economic Order. Ny ekonomisk världsord-

ning. OECD Organization for Economic Cooperation and Development. De

västliga industriländernas samarbetsorgan i Paris. ODA Official Development Assistance. Offentlig u-hjälp

i form av

gåvor och lån på särskilt förmånliga mjuka villkor.

SOU 199150 OPEX Operational and Executive Personnel. Särskilt biståndsprogram

som tillhandahöll experter För operativa uppgifter. OPS Office for Project Services. Avdelningen för projektverkställighet

inom UNDP. SIDA Swedish International Development Authority. Styrelsen För in-

ternationellt bistånd. SIS Special Industrial Senice. UNIDOS program for bistándsverk-

samhet utöver den vanliga budgeten. SUNFED Special United Nations Fund for Economic Development. Sär-

skilda FN-fonden för ekonomisk utveckling. TAC Technical Assistance Committee. ECOSOCs utskott for tekniskt

bistånd 1951 1965.

- TCDC Technical Co-operation among Developing Countries. Tekniskt

samarbete mellan utvecklingsländer. UNCDF United Nations Capital Development Fund. FNs kapitalutveck-

lingsfond. UNCTADUnited Nations Conference on Trade and Development. FNs

konferens om handel och utveckling. UNDP United Nations Development Programme. FNs utvecklingspro-

gram. UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organiza-

tion. FNs organisation for utbildning, vetenskap och kultur. UNFPA United Nations Fund for Population Activities. FNs befolk-

ningsfond. UNHCR United Nations High Commissioner for Refugees. FNs flykting-

kommissarie 195 . UNICEF United Nations Childrens Fund. FNs barnfond. UNIDO United Nations Industrial Development Organization. FNs or-

ganisation för industriell utveckling. UNITAR United Nations Institute for Training and Research. FNs institut

För utbildnings och forskning. UNRRA United Nations Relief and Rehabilitation Agency. FNs organisa-

tion för nödhjälp och återuppbyggnad 1943 -46. UNRWA United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees

in the Near East. FNs hjälporgan För flyktingar i Mellersta Ös-

tern. WFP World Food Programme. Världslivsmedelsprogrammet. WHO World Health Organization. Världshälsoorganisationen.

SOU 199150

Introduktion

Denna skrift, behandlar vissa speciella aspekter av Sveriges förhållsom u-länderna och u-hjälpen, överlämnas till läsarna i ningssätt gentemot förhoppning att den skall fylla ett informationsbehov i tre avseenden. om Först har det gällt att berätta historien Sveriges inträde i det multilaom terala utvecklingssamarbetet och den vidare utvecklingen av Sveriges om engagemang särskilt under de första årtiondena. För det andra har jag försökt mig på uppgiften att redovisa vårt lands åsikter och ståndpunkter, när det gäller det multilaterala biståndets princi-

arbetsformer och regelsystem. För att sådana redogörelser över huvud per, skall bli begripliga för icke-specialisten har det varit nödvändigt att taget ägna åtskilligt åt ärendenas öden i de internationella församlingutrymme och åt själva biståndets utveckling. arna För det tredje har jag prövat på att beskriva Sveriges insatser i den löpande FN-debatten u-ländernas problem och behov, våra ställningsom taganden utanför biståndets egentliga landamären i en rad av de - frågor, diskussionerna har behandlat, och i de ämnen, som särskilt som vårt land- alltså våra svenska käpphästar. omhuldats av Det är lätt att konstatera att diskussionerna om utvecklingsstrategierna och rad skilda problem global natur hänger intimt samman med en av utvecklingsbiståndets utveckling både multilateralt och bilateralt. Denna skrift har ambitionen att ett slags helhetsbild av de flesta av de element, ge tillsammans bildar FN-debatternas substans, när det gäller u-landssom problemen och utvecklingsbiståndet. Det blir då inte möjligt att gå alltför

mycket in i detalj Därtill är ämnet alltför stort. Men under arbetets gång er. har det blivit alltmer uppenbart, att ett antal frågor och omständigheter,

här måst behandlas tämligen summariskt, vore förtjänta av en mera som inträngande analys. Här finns ett stort fält för vidare forskning. översiktlig framställning har dock ett värde, föreställer jag mig. En mera Många hel del vissa portioner helhetsbilden men få lär ha den vet en om av överblick över hela u-lands- och u-hjälpspanoramat i FN, sett ur svensk

synvinkel, som jag här velat förmedla. Resultatet mina studiemödor och i många fall personliga av - upplevelser har, hoppas jag alltså, ett intresse trots ofullständigheten. Ger det också anledning till ett mått eftertanke, när det gäller vårt lands av fortsatta agerande i u-landssammanhang i FN, är det så mycket bättre. Erfarenheten visar att många frågor på dagordningen har ett liv, som påminner vissa exotiska grodarters de dyker upp, lever intensivt ett om kryper i dyn till lång dvala för att plötsligt vakna upp till ett kort tag, ner en liv, när de yttre omständigheterna så medger och påkallar. När internytt nationella problem, legat begravda under andra bekymmer ett tag, får som aktualitet, är det ofta nyttigt att veta a att de redan tidigare stått på ny agendan och b vad Sverige då ansåg och vilka uttalanden vi då gjorde. För

har varit med längre än vi riktigt gillar att tänka på och som ännu oss, som inte drabbats minnesförlust, blir det uppriktigt sagt med tiden allt av svårare att urskilja några riktigt nya åsikter och grepp i de ämnen jag här

berör.

Jag har under studiet av våra representanters anföranden i vissa FN- SOU 199150 organ ofta frågat mig, om det någon gång hänt att de kastat blick på de en tal i samma ämnen, som tidigare års delegater framfört. Svaret är oftast sannolikt inte. Annars är det svårt att förklara, varför flera på varandra följande ombud gör samma uttalanden, men alltid med vändningar och tonfall, som tyder på att de sig har kommit på något anser nytt och revolutionerande. Sånt händer självklart det är sällsynt. men När detta väl är sagt bör det tilläggas, att man inte kan undgå att slås av den uthållighet och konsekvens med vilken svenska delegater under årens lopp har förfäktat vissa ståndpunkter och ställt vissa företeelser internaav tionell räckvidd i förgrunden. Ser det hela litegrann från blir man ovan detta ändå det mest bestående intrycket. Man kan också konstatera det är i varje fall min slutsats - - att utövade ett större inflytande på vissa FN-programs arbetsformer och policy under perioder, då vi hade en större kontinuitet i representationen. Nils Thedinvar vår talesman i FNs barnfond, United Nations Children°s Fund, UNICEF i nära tre decennier. Rickard Sterner svensk satt som talesman i Särskilda fondens styrelse under hela dess existens. Ernst Michanek och jag själv var tillsammans eller och för sig Sveriges var en ombud i FNs ekonomiska och sociala råds Economic and Social Council, ECOSOC utskott för tekniskt bistånd Technical Assistance Committee, TAC och i FNs utvecklingsprograms United Nation Development Programme, UNDP, styrelse under en lång rad år. Erik Westerlind under var många år vårt ombud i FNs flyktingkommissariat oavsett skiftande uppgifter här hemma. Ett sådant arrangemang tillät en grad specialisering och tämligen av ett långt perspektiv bakåt. Samtidigt blev det möjligt att genomföra att långsiktigt agerande framåt i tiden. Mera skaffade permanenta representanter sig så småningom ingående kunskaper om de organisationer, de som verkade Det medgav inte bara fördjupning deras argumentation en av utan också en ökad respekt för deras åsikter bland andra styrelseledamöter och i sekretariaten. Jag anser, att Sverige borde återgå till med ett system representation i vissa organ efter dessa äldre principer. Det skulle betala sig i form av ökat inflytande och långsiktig påverkan. en mera Jag hade ursprungligen tänkt förse texten med en utförlig notapparat. Men mest för utrymmets skull har jag i stället inskränkt till noterna ett minimum. Det sker också emedan jag tror, att textens sammanhang oftast anger, varifrån sakuppgifter och citat kommer. Mina källor och använd litteratur finns förtecknade i bil. Personer, som ex oñicio i internationella fora uttalat sig i de frågor, skriften berör, namnges endast då det finns särskilda skäl härför. I regel skall det vara Sveriges röst hör, inte den enskilda individens. Ändå man är individens roll i sammanhanget inte obetydlig. Namnfrågan har emellertid medfört att jag funnit det nyttigt att i särskild bilaga bil. 1 lista en ett antal personer på statsråds-, statssekreterar- och generaldirektörsnivá, som i sista hand ansvarat för Sveriges förhållningssätt gentemot u-länderna i FN. Frågorna om den svenska u-hjälpen och vårt lands på u-ländernas syn 10

politiska förhållanden har åren fått ett SOU 199150 ekonomiska, sociala och genom betydande i riksdagsarbetet. Det har inte minst märkts på utrymme motionsflodens snabba tillväxt under årens lopp, när det gäller sådana ämnen. Att närmare beskriva riksdagsdebatternas betydelse de utåtrik- tade likaväl interna för utformningen av den svenska usom mer landspolitiken och för FN-debatterna u-ländernas problem återstår om viktig uppgift för den samtida historieskrivningen. Här har jag som en måst nöja mig med att söka registrera en del av de viktigaste meningsyttringarna i de båda riksdagsutskott, under olika perioder haft att som bereda riksdagsbehandlingen sådana frågor, nämligen statsutskottet av och utrikesutskottet. Jag måste också be alla dem ursäkt, företrätt Sverige i olika uom som lands- och u-hjälpssammanhang utan att deras insatser här blivit redovisade för inte tala alla dem bakom kulisserna arbetat fram att om som svenska ståndpunkter och formulerat anföranden. Alla inser att fullständighet på den punkten är omöjlighet. På tal därom skulle det ha varit en intressant närmare studera vårt lands uppträdande i FNs fackorgans att många styrelser och årsförsamlingar under den tidrymd som täcks av min skrift. Men för den uppgiften har det varken funnits tid eller utrymme. Det

har fått bli några rapsodiska smakprov. Slutligen mycket återberättas här som jag personligen upplevt det. Jag är de få bland de levandes antal, som var med från första början en av både i det multilaterala utvecklingsbiståndet och i uppbyggnaden av den tidigaste bilaterala svenska u-hjälpen. På grund av mina unika erfarenhesändesjag under hela 1950-talet och 1960-talets senare hälft oupphörliter svenska delegat till internationella församlingar, där u-landsbistånge som det diskuterades. Under i det närmaste 15 år var jag i UNDPs tjänst. Det ledde bl. till de möten i TAC och sedermera UNDPs styrelse, som jag a. att inte bevistade svensk delegat, övervarade jag ofta som internationell som tjänsteman. På så sätt kom jag att delta i sammanlagt ett fyrtiotal möten i dessa båda under 1950-, 60- och 70-talen. Jag tjänstgjorde vidare organ svensk delegat i fyra styrelsemöten i UNICEF, varav tre i min egensom skap ledamot Svenska UNICEF-kommittén. Som ledamot av Komav av mittén för internationella socialpolitiska frågor sändes jag under 1960talets hälft upprepade gånger som delegat till Internationella arbetssenare organisationens, International Labour Organization, ILO styrelsemöten, där jag i styrelsens Technical Assistance Committee. Som ledamot av satt Svenska FAO-kommittén sändes jag under samma period vid ett par tillfällen till möten i FAO svensk delegat. Även Svenska Unesco-rådet som utsåg mig vid ett tillfälle att ingå i svensk delgation till ett årsmöte i FNs en organisation för utbildning, vetenskap och kultur, United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization, UNESCO. Därtill kom att jag åren 1966- 1968 representerade Sverige i ECOSOCs koordinations-

kommitté. Jag har självklart kunnat dra på dessa upplevelser i min redogörelse. Det betyder emellertid också att den bitvis fått ganska personlig ton liksom en jag inte har kunnat undertrycka vissa personliga åsikter och iakttagelatt I slutredigeringen har jag i stor utsträckning låtit sådant förbli i texten, ll ser.

eftersom dylika avnsitt och inpass gör texten mindre hårdtuggad och SOU 199150 kanske hjälper till att hålla läsarens intresse levande. Det har i varje fall varit min förhoppning.

Sven Berg, Lars Kalderén, Bo Kärre och Carl Schönmeyr är fyra veteraner i utvecklingsbiståndet, har haft vänligheten att läsa igenom mitt

som manus. Deras påpekanden och iakttagelser har givit upphov till rad

en korrigeringar, strykningar och tillägg. Men ansvaret För slutresultatet lörblir mitt.

Till allra sist ett varmt tack till all den personal på Utrikesdepartementets bibliotek och arkiv, vilkas hjälpsamhet

och tålamod gjorde min uppgift genomforbar.

Tyresö den 1 december 1990

Sixten Heppling

l Så det så blev det SOU 199150

började

- 1.1 UNRRA

är akronym för en organisation, som bildades på initiativ av de alliera-

en de redan i november 1943, dvs. strax efter den tidpunkt, som kunde kallas världskrigets vändpunkt. Den fick namnet The United Nations Relief and Rehabilitation Administration. Som framgår av namnet var uppgiften inte endast att bistå krigshärjade länder att möta vissa nödhjälpsbehov genom att ställa förnödenheter till deras förfogande utan också att hjälpa dem påbörja en återuppbyggnadsprocess med tonvikt på jordbruket, skogsbruket och boskapsskötseln och med sikte på människans s. basbehov.

Fram till den tidpunkt då UNRRA upplöstes år 1947 spenderade organisationen ca 3 12 miljarder dollar på sitt hjälparbete, som skedde i många former. Eftersom en uppgift ansågs vara att söka överbrygga det teknologiska gapet, som uppstått mellan av kriget isolerade länder och andra mera gynnsamt ställda stater, kom stor vikt att läggas vid utbildning av kvalificerad personal genom studier utomlands.

Huvuddelen av de ekonomiska resurserna ställdes till förfogande av USA och Storbritannien.

I februari 1946 beslöt FNs generalförsamling att tillsätta ett särskilt utskott med uppgift att stödja UNRRAs arbete. Iden väcktes att bilda en ny organisation inom FN, som skulle ta över UNRRAs arbete, men den meningen segrade att nödhjälpsfasen nu närmade sig slutet. 1947 upplöstes UNRRA, som nämnts, och dess uppgifter överfördes till särskilt UNI- CEF, International Refugee Organisation IRO men även vissa andra

Samtidigt tillsatte ECOSOC en Temporary Sub-commission on organ. Economic Reconstruction of Devastated Areas en tillfällig kommitté för ekonomisk återuppbyggnad av krigshärjade områden.

1.2 Nya uppgifter för FN och Sverige

- Av särskild betydelse, svensk sedermera nordisk synpunkt

sett ur - blev att FNs avdelning för sociala frågor inom sekretariatet blev en av de organisationer, som ärvde arbetsuppgifter från UNRRA, särskilt ett ganska omfattande stipendieprogram, som det blev FNs uppgift att vidareutveckla. Den verksamheten blev inkörsporten för Sveriges direkta medverkan i FNs arbete på utvecklingsområdet.

Stipendieprogrammet förutsatte antal länder beredda att ta

att ett var emot stipendiaterna, arrangera deras studieprogram, ordna handledare och överhuvud tillse att programmets syfte kunde uppnås. Tidigare hade de allierade länderna av naturliga skäl helt svarat för sådana insatser. När nu FN kom in i bilden, måste den basen breddas.

Så kom det sig att Sverige år 1946 mottog ett första besök av en emissarie från FNs avdelning för sociala frågor, en dansk-amerikan vid namn Mathiesen, som kom för att diskutera mottagandet av de allra första FN-stipendiaterna i Sverige. Besöket hade föregåtts av kontakter på diplomatisk nivå, som hade bekräftat, att Sverige var berett att medverka. 13

Då Utrikesdepartementet gav FN ett positivt besked i frågan, beslöt SOU 199150 man också att uppdra åt det nyligen etablerade Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet att sköta det praktiska omhändertagandet av stipendiaterna och att arrangera deras studier.

De först anmälda stipendiaterna, som var jugoslaver, var endast två, men FN hade antytt, att stipendiatströmmen skulle växa. Svenska institutets chef vid denna tidpunkt, Gunnar Granberg, fann det därför nödvändigt att anställa en person, som främst skulle ha till uppgift att sköta omhändertagandet av FN-stipendiaterna. Granberg var ledamot av Nämnden för skolbarnsutbytet med utlandet, vars sekreterare jag var vid denna tid. Den kontakten ledde till att jag anställdes av Svenska Institutet för att ta hand om FN-programmet, till att börja med vid sidan av vissa andra åligganden. Jag tillträdde sommaren 1946 och blev på så sätt den först anställde i vad som snart utvecklades till den offentliga svenska uhjälpen. De båda jugoslaverna anlände ett par månader senare.

1.3 Stipender som u-hjälp

De första två FN-stipendiaterna i Sverige bekostade med medel ur

- UNRRAs fonder och administrerade av FN var tjänstemän i den

jugoslaviska skogsforvaltningen. De tillbringade sex månader i Sverige med studier rörande skogsförvaltning och skogsvård och ansåg sig inför hemresan ha fått viktiga impulser för sitt fortsatta arbete inom Jugoslaviens skogsförvaltning.

Dessa båda studiebesökare förkroppsligade de grundläggande ideer som låg bakom FN-programmet.

De hade lagt sina teoretiska och formella studier långt bakom sig. -

De var män och kvinnor i staten, som behövde ta del av andra -

länders arbetsmetoder, system och erfarenheter för att sedan fara hem

och fortsätta på sina tidigare poster, men nu förhoppningsvis bättre

rustade än förut att lösa sina arbetsuppgifter och föra utvecklingen framåt.

Verksamheten syftade med andra ord till att vara ett bistånd till länder i -

deras utvecklingsarbete; om också individernas intressen främjades

som väl ofta hände var det att betrakta som en biprodukt.

- När Sverige ansträngde sig för att bereda Stipendiaterna fullvärdiga

-

studiemöjligheter, i stor utsträckning genom auskultation, intervjuer och dokumentstudier i statliga och kommunala verk och myndigheter

liksom i privata företag och organisationer, så skedde det i fullt medve-

tande om det ansvar, som åvilade Sverige som biståndsgivande land.

Stipendiaterna måste ges tillfälle att tränga på djupet i sina studier. Vi

som hade ansvaret för studieprogrammen måste ha en god föreställning

om vad som var relevant för dem. Den information de fick måste vara

korrekt och fick inte leda till missförstånd.

Den stipendieverksamhet som Sverige för första gången fick kontakt med och ansvar för i mitten av 1946 var en tidig form av vad som ett par år senare kom att kallas tekniskt bistånd. 14

1.4 Stipendieverksamhetens utveckling SOU 199150 Med hjälp av Svenska Institutets verksamhetsberättelser för dessa år kan man konstatera, att antalet FN-stipendiater på besök i Sverige beskrev följande utveckling under en tioårsperiod. Tabell 11 Antalet FN-stipendiater på besök i Sverige

Därefter växte antalet stadigt och under budgetåret 196061 omhändertogs 240 FN-stipendiater i Sverige. Under, de första två åren korn de flesta stipendiaterna från krigshärjade länder i Östeuropa, särskilt Polen och Tjeckoslovakien. Från 1948 ändrade verksamheten karaktär i så måtto, att en växande grupp stipendiater hörde hemma i Sydasien. När 40-talet gick mot sitt slut korn praktiskt taget alla stipendiater från u-länder, dvs. huvudsakligen från de nya nationer, som kommit i brittiska koloniers ställe. Indien och Pakistan var särskilt väl representerade.

När UNRRA gick i graven överfördes dess resterande fonder och vissa element av verksamheten till andra FN-organ, där de snart förbrukades. Andra medel ställdes emellertid till verksamhetens förfogande. Redan 1946 hade Libanon i FNs generalförsamling föreslagit, att FN borde uppmärksamma vissa eftersatta länders behov av utvecklingshjälp. Det uppdrogs åt ECOSOC att studera ärendet. 1947 antog ECOSOC en första resolution i frågan, som emellertid passerade ganska obemärkt.

1948 markerade en vändpunkt. Generalförsamlingen beslöt bl. a. anmoda ECOSOC och FNs fackorgan att uppmärksamma alla aspekter av de underutvecklade ländernas problem. Än viktigare var det beslut som innebar att FN detta år inrättade ett eget program för bistånd till u-ländernas ekonomiska utveckling och anslog medel 288.000 dollar för det första året över den reguljära budgeten. En annan i sammanhanget betydelsefull resolution etablerade ett program för utbildning inom den offentliga förvaltningens omrâde.

De nämnda besluten ledde till att stipendiatverksamheten även i Sverige ändrade karaktär. Åren 1947 och 1948 nästan alla stipendiater

var som sändes till Sverige för studier verksamma på det social-politiska området, såsom barn- och äldreomsorgen, socialiörsäkringsväsendet o. dyl. Men från 1949 inriktades ett växande antal stipendiater på studier av betydelse for den ekonomiska utvecklingen liksom för den offentliga förvaltningen.

Verksamhetens utveckling ur olika synpunkter nödvändiggiorde redan i slutet av 1940-talet vissa åtgärder i Sverige. Sålunda bildade det tekniska biståndet med tiden en tydligt avgränsad del av Svenska Institutets organisation. En ny tjänsteman anställdes 1949, som förutom en fil. ämbetsexamen i engelska, franska och tyska också hade socionomexamen från Socialhögskolan i Stockholm. Hon hette Margareta Hagberg. 15

Enheten för tekniskt bistånd fick nu egna lokaler, först på Bryggargatan, SOU 199150 sedermera Fleminggatan i Stockholm. Eftersom en betydande arbetsbörda måste läggas ut på olika statliga verk och myndigheter liksom också på vissa kommunala förvaltningar, blev det nödvändigt att etablera ett fast nätverk av kontaktpersoner i dessa olika instanser. Ur den gruppen åtog sig några att år 1949 bilda en särskild rådgivande kommitte, som bl.a. bistod vid planläggningen av studieprogram och höll sig underrättad om studiernas resultat.

När nu Svenska institutets enhet för tekniskt bistånd i takt med skeendet i FN utvecklade sin egen särpräglade identitet, blev det också naturligt att söka särskilt statsstöd för en verksamhet, som ålagts institutet i tillägg till dess stadgeenliga uppgifter.

Vid den här tiden handlades alla frågor rörande FN i en särskild byrå i UD, kallad FN-byrån, vars chef var Claes Carbonnier. Han uppfattade snabbt den mera långsiktiga betydelsen av det nyväckta internationella intresset för de sociala och ekonomiska problem, som gick i dagen i takt med avkolonialiseringen. Han var beredd att hjälpa till att skapa förutsättningar för en energisk svensk medverkan i FNs program för bistånd till de nya staterna.

Budgetåret 194950 fick Svenska institutet för första gången ett särskilt anslag, som skulle täcka en viss del av kostnaderna for enheten för tekniskt bistånd. Under de påföljande budgetåren höjdes anslaget stadigt så att det för budgetåret 196061 nådde 325 000 kronor. Därefter upphörde Svenska institutets befattning med u-hjälpen ända fram till 1970-talets början, då Svenska institutet på nytt fick ta sig an de FN-stipendiater, som studerade i Sverige.

Men vi befinner oss ännu i början av 1950-talet. 1952 ansågs det lämpligt att ge biståndsverksamheten inom Svenska institutet ett slags officiell sanktion. Genom ett formellt regeringsbeslut gav Kungl. Majzt Svenska institutet i uppdrag att inrätta ett sekretariat för Sveriges medverkan i FNs bistånd till u-länderna. Vid denna tidpunkt erhöll enheten en personell förstärkning.

Beslutet ter sig onekligen något förvånande, eftersom det endast bekräftade ett av alla känt förhållande, som rått sedan flera år. Men det var ändå betydelsefullt, eftersom biståndet till u-länderna nu fick en egen officiell identitet.

Samma år beslöt regeringen att den dittillsvarande rådgivande kontaktkommittén skulle ersättas med tre sakkunnigkommitteer, så indelade att de avspeglade FN-biståndets tre huvudområden ekonomisk utveckling, offentlig förvaltning och socialpolitik.

Stipendieverksamheten var alltjämt omfattande, men då 1940-talet övergick i 50-talet började FN också att sända experter som termen löd

-

till u-länderna för att fungera som utredare och rådgivare. Uppgiften att rekrytera svenska kandidater till sådana tjänster blev snabbt en alltmer arbetskrävande del av programmet för Svenska institutets avdelning för tekniskt bistånd. 1952 placerades den från Washington-ambassaden hemkomne kulturattachén Tore Tallroth på avdelningen med uppgift att sköta rekryteringen av kandidater till FNs expeittjänster. Men redan 1949 hade 16

den förste svenske experten inom ramen för FNs tekniska bistånd rekryte- SOU 199150 rats, nämligen Ragnar Sundén, sedermera direktör för Jernkontoret. Han ingick i ett FN-team, som gjorde ett förslag till en generalplan för Colombiasekonomiska utveckling.

För att markera FN-programmets universella karaktär beslöts att det reguljära stipendieprogrammet på socialpolitikens och den offentliga förvaltningens områden skulle stå öppet för sökande från alla medlemsstater. Följden härav blev att ett litet antal svenskar under 1950-talet tilldelades FN-stipendier för upp till 6 månaders studievistelse utomlands. Det kan så här efteråt tyckas egendomligt att majoriteten av dessa stipendiater förlade sina studier till USA. Men man får minnas att ännu vid denna tid lade valutamässiga restriktioner och kostnadsläget i allmänhet hinder i vägen för svenskars planer på att bedriva studier i USA. Stipendier löste problemen.

Universalitetsprincipen är av fundamental betydelse för FNs möjligheter att fungera såsom stadgans undertecknare önskade och förutsåg. Påpekandet måste då och då göras, eftersom man ofta stöter på en underskattning av universalitetsprincipens vikt. Det innebär att åtgärder sätter

som den ur spel kan tillfoga Förenta Nationerna obotlig skada.

Men det står självklart länder, som kan göras till föremål för biståndsinsatser, fritt att avböja sådan hjälp. Därför väckte det på sina håll en viss förvåning att Sverige i konkurrens med länder, som kanske bättre behövde dem, gjorde bruk av de stipendier FN ställde till förfogande. En anledning, som ofta åberopades var att FNs stipendieverksamhet med tiden hade kommit att ställa mycket stora krav på svenska myndigheters och institutioners tid och intresse liksom på enskilda befattningshavares arbetsinsatser. Den möjlighet, som FN öppnade för svenskar att ekonomiskt stöd för studier utomlands sågs som ett sätt att ge verksamheten en karaktär av ömsesidighet, varigenom det svenska engagemanget och enskilda personers vilja till extraordinära personliga insatser hölls levande.

Under årens lopp 1949- 1961 erhöll ett 50-tal svenskar på detta sätt stipendier inom ramen för flera FN-program. Huvuddelen for ut för att studera socialpolitiska frågor; några ägnade sig åt den offentliga förvaltningens problem. I tillägg erhöll ett relativt stort antal svenskar under åren 1949-1955 35 stycken stipendier från Världshälsoorganisationen World Health Organization, WHO, förmedlade av Nämnden för internationella hälsovårdsärenden med dr. Malcolm Tottie som primus motor.

1.5 Experternas roll

l FN-organisationernas tekniska bistånd utgör experterna den mest kostnadskrävande insatsen. Under de gångna 40 åren har hundratusentals av FN-systemet anställda personer verkat i u-länderna som rådgivare, utredare, utbildare, forskare, arbetsledare. I teorin och mycket ofta också i

praktiken har de arbetat i intim samverkan med s. counterparts, dvs.

oftast yngre och mera oerfarna kolleger i mottagarlandet, till vilka de förväntats dela med sig av sina speciella kunskaper och insikter.

Counterpartsystemet är grundläggande i det tekniska biståndet men 17

2 10-1121.Multibistånd.Annex2

stöter på stora svårigheter i tillämpningen, främst på grund av många u- SOU 199150 länders brist på personal med lämplig utbildning för de specialiserade uppgifter, som utvecklingsbiståndet oftast lägger sig före. Utbildningsuppgifter ställer också särskilda krav på de utifrån kommande experterna i tillägg till dem som för övrigt gäller.

Förutom de betydande kunskaper och erfarenheter inom den givna professionen, som experterna måste medföra, förutsätts de ha synnerligen goda språkkunskaper, god hälsa, stor anpassningsbarhet till nya och ofta besvärliga levnadsförhållanden, en positiv syn på biståndsarbetet som sådant, frihet från rasistiska och religiösa fördomar, motståndskraft mot kulturchockar, uthållighet, goda känselspröt i kontakten med främmande folk, lätthet att kommunicera med de nya arbetskamraterna och god pedagogisk förmåga.

Det är inte märkligt att sökandet efter kandidater till experttjänster i uhjälpen därför kräver åtskillig tid och möda. Det är också naturligt att de som en gång gjort väl ifrån sig i sådant arbete, sedermera anlitas om och om igen. Många utvecklas så småningom till professionella biståndsarbetare.

När det gäller rekryteringen av svensk expertis för de multilaterala programmen får man nog konstatera att den av naturliga skäl ställs i

- skuggan av behovet att rekrytera personal till de bilaterala svenska biståndsprojekten. Den enhet inom SIDA, som sysslar med rekrytering för FN-systemet har alltför snålt tilltagna resurser för att kunna åstadkomma några anmärkningsvärda resultat. En hel del arbete satsasdock i Sverige på att förbereda FN-experter liksom dem som går ut i bilateral tjänst för

- deras vistelse och verksamhet i u-länder. På den punkten lär Sverige ligga före de flesta andra länder, som medverkar med personal i det internationella utvecklingsbiståndet.

1.6 Förankring FN-biståndet i myndigheter och företag

av Som nämnts tillsatte Kungl Majzt år 1952 tre sakkunnigkommittéer på förslag av Svenska institutets avd. för tekniskt bistånd.

Som huvudskäl åberopade institutet verksamhetens snabbt växande volym och de allt större anspråk som expertrekryteringen och placeringen av stipendiater ställde både på näringslivet, de stora organisationerna och den offentliga förvaltningsapparaten. För att uppgifterna skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt krävdes av alla förståelse för verksamhetens syfte och former och en beredvillighet att hjälpa till.

Institutets förslag utgick från att det inte bara var ett internationellt utan också ett svenskt intresse att Sveriges medverkan i FNs arbete på det ekonomiska och sociala utvecklingsområdet blev omfattande och av hög kvalitet. Samtidigt kunde det konstateras att de praktiska dagliga bemödandena att rekrytera expertkandidater och övertala företag och institutioner att ta hand om främmande stipendiater stötte på ett betydande motstånd.

Biståndet till u-länderna som sådant mötte till att börja med invändningar av olika slag. Var det verkligen, frågade somliga, ett svenskt intresse 18

att u-länderna med sin billiga arbetskraft fick hjälp att ta upp konkurren- SOU 199150 sen med vår egen industriella produktion Vissa stipendiater sågs konse-i kvens härmed som lindrigt förklädda industrispioner.

Expertkunnandet borde vi behålla för oss själva, menade en del. När svenska företag och offentliga institutioner var beredda att släppa ifrån sig kvalificerade medarbetare befanns det inte sällan att drivkraften hade föga att göra med en önskan att bistå u-länder och mer med att man ansåg, att FNs biståndsverksamhet kunde erbjuda en välkommen möjlighet att deplacera mindre önskvärda medarbetare.

Behovet att förstärka verksamhetens förankring i myndigheter, organisationer och företag var alltså stark och bestämde sakkunnige-kommittéernas utseende. Ledamöterna utsågs genom ett regeringsbeslut i januari 1953 och representerade genomsnittligt en mycket hög nivå av beslutsfattare.

Däremot var den operativa nivån, dvs. den där sekretariatet genom dagliga informella kontakter kunde få konkreta arbetsuppgifter utförda, knappast alls företrädd. Härur uppstod tämligen snabbt en situation, som visade att kongruensen mellan organisation och faktiska arbetsuppgifter var dålig.

Samtidigt som Svenska institutet och utrikesförvaltningen kämpade med det växande biståndets organisationsfrågor och som det bilaterala biståndet försiktigt började ta form, insåg regeringen, att det nu var dags att klarare än dittills markera regeringens yttersta ansvar för Sveriges engagemang i utvecklingsbiståndet. Till den ändan fick Sverige i mitten av 1954 sin första biståndsminister, Ulla Lindström.

Det kan finnas skäl att påminna om detta förhållande eftersom det tycks finnas så många i biståndsarbetet verksamma, som tror att den officiella svenska u-hjälpen dvs. den bilaterala började med SIDAs tillkomst

- den ljuli 1965.

1.7 Nämnden för internationella expert- och

stipendieärenden

Från 1juli 1954 sammanslogs de tre sakkunnigkommittéerna till en. I april 1955 togs nästa steg, då regeringen ersatte den dittillsvarande konstruktionen med ett nytt organ, nämligen Nämnden för internationella expertoch stipendieärenden.

Till ordförande i Nämnden för internationella expert- och stipendieärenden utsågs statssekreteraren i Socialdepartementet, Ernst Michanek; sekreterare blev Tore Tallroth, som kvarstod till den 20 dec 1957. Därefter övertog jag sekreterarskapet och förblev i den funktionen tills Nämnden upplöstes i slutet av 1961 och dess uppgifter fördes över till Nämnden för internationllt bistånd NIB.

Nämnden för internationella expert- och stipendieärenden började med 13 ledamöter vid sidan av ordförande och sekreterare och hade vid upplösningen 15. Den var till sin karaktär huvudsakligen en interdepartemental kommitte med ledamöter från de departement, som skötte våra förbindelser med FN-systemets olika organ, exempelvis UD för FN, UNDP, UNI- CEF m. l1., Finansdepartementet för Världsbanksgruppen, Jordbruksde- 19

partementet för FNs livsmedels- och jordbruksorganisation, Food and SOU 199150 Agriculture Organization of the United Nations, FAO, samt Världslivsmedelsprogrammet, World Food Programme, WFP, Ecklesiastikdepartementet för UNESCO, Socialdepartementet för ILO etc. Också vissa organisationer fanns representerade, exempelvis LO, TCO och SAF.

I den instruktion, som Kungl.Majt fastställde den 15 april 1955, angavs följande åligganden för nämnden

följa utvecklingen inom det tekniska biståndet -

verka för samordning av svenska åtgärder inom FN-systemets bistånds- -

verksamhet liksom när det gäller Sverige och övriga nordiska länders

insatser på området avge yttrande och förslag inom relevanta områden

-

avge förslag till svensk representation vid av FN-organen ordnade möt- -

en och konferenser om bistånd

föreslå svenska ståndpunktstaganden i frågor rörande FN-organens bi- -

stånd

uppdra riktlinjer i samråd med UD, och nära följa verksamheten för -

mottagandet av stipendiater och expertrekryteringen i Sverige och i

detta sammanhang avge förslag rörande a svenska innehavare av FN-stipendier b anordnande av kurser, seminarier, o. dyl i Sverige c svenskt deltagande i kurser, seminarier o. dyl.

sprida kännedom i Sverige om FN-organens biståndsverksamhet -

i övrigt biträda med eller initiera åtgärder av betydelse för det interna- -

tionella samarbetet på biståndets område.

Nämnden sammanträdde fem till sexgånger om året. Tidigt tillsattes två mindre arbetsgrupper som förberedde ärenden på det socialpolitiska och förvaltningsområdet.

Huvuddelen ägnades annars frågor, som hade att göra med förutsättningarna för svensk medverkan i FNs biståndsarbete, exempelvis åtgärder som kunde underlätta för svenskar att åta sig uppgifter i det internationella biståndet. Det handlade särskilt om regler för tjänstledighet för FN-uppdrag, pensionsbestämmelser o. dyl. På nämndens initiativ utfärdade regeringen förordningar i sådana frågor, när det gällde statens anställda. Svåra-

det att komma någonstans beträffande anställda i kommuner och re var privata företag.

Nämnden ställde sig också bakom fortlöpande höjningar av de svenska finansiella bidragen till FNs biståndsverksamhet Det utvidgade programmet för tekniskt bistånd, Expanded Programme of Technical Assistance, EPTA och Särskilda fonden och verkade som en pådrivande kraft i det avseendet.

Mycken uppmärksamhet ägnades vissa remissyttranden. Sålunda utarbetades med stor omsorg förslag till ett svenskt ställningstagande till en programskrift, A Forward Look, som framlades av FN-systemets Technical Assistance Board TAB i slutet av 1950-talet. Nämndens yttrande nyttjades som svenskt inlägg i den internationella debatten om FN-biståndets framtida utveckling.

Nämndens sista åtgärd blev att sammanställa en redogörelse för sex års 20

verksamhet. Redogörelsen avslutades med en sammanfattning, vars slut- SOU 199150 kläm här återges i sin helhet

Nämndens ställningstagande i biståndets huvudfrågor kan sammanfattas i följande punkter l Fastare samordning av det multilaterala tekniska biståndets planering och administration, ett enhetligt program under stark central ledning.

- Centraliserad biståndsförvaltning i Sverige såsom förutsättning för strävan till internationell samordning av de tekniska biståndsinsatserna. Stöd åt Särskilda fondens utveckling till överordnat och samordnande organ på detta område. 2 Förstärkning av fältadministrationen särskilt TAB-kontoren för

- planerande och samordnande funktioner. Stöd åt Resident Representatives såsom centrala representanter för hela den multilaterala biståndsverksamheten i respektive länder. 3 Starkare koncentration på strategiska biståndsområden. Insatser med övervägande utbildningskaraktär avseende hjälp till Självhjälp. Insatser för att stärka mottagarländernas förvaltning; utbyggnad av FNs OPEX-program Större, långsiktiga projekt där kontinuiteten och utrustningsbehoven tillgodoses. 4 Expertinsatser av ny typ. Assistenter eller biträdande experter för effektivare fältarbete och breddad rekrytering. Mer team-work och möjlighet att anlita konsulterande firmor eller institutioner. 5 Utbildning för biståndsarbete. En förutsättning för framgångsrika insatser i underutvecklade länder, för vidgad rekrytering, för det tekniska biståndets framtidsutveckling. 6 Briefing. Reformer i den centrala proceduren, starkare tonvikt vid expertens förberedande i hemlandet och i uppdragslandet. 7 Stipendiater. Fastare anknytning till fáltprojekten. Kollektiva Studieformer, kurser, i största möjliga utsträckning. 8 Finansiell målsättning. En snabb expansion av det tekniska biståndets resurser i takt med FNs växande biståndsplaner och behov. Den närmaste riktpunkten bör vara USD 150 milj. till EPTA och Särskilda fonden, och därefter ett allt högre tak. Sverige bör höja sitt bidrag i konsekvens med denna målsättning.

När man nu nästan 30 år senare läser sammanfattningen av

- nämndens ståndpunktstaganden under 50-talets senare hälft nämndens

testamente konstaterar man att de problem som lyftes fram den gången i

-, de flesta fall alltjämt har sin aktualitet men också att en hel del trots allt hänt på biståndets område, inte minst tack vare nordiska och svenska påtryckningar. För att ta frågorna i tur och ordning l Alltjämt är samordningen av FN-systemets biståndsverksamhet ett

angeläget problem, både internationellt och på hemmaplan. Internationellt är det fortfarande nödvändigt att FN-systemets organisationer underkastar sig en gemensam planeringsdisciplin och kontroll, att rivaliteten om programresurserna ersätts av samarbetsvilja, att man gemensamt underlättar mottagarpartens egna samordningssträvanden. På hemmaplan gäller

Mera OPEX på sid 63 ñ. 21

om

det att enskilda länder uppträder konsekvent i biståndsfrågor överallt i SOU 199150 F N-systemets många styrelser och kommitteer och inte faller in i organisationernas eget, kortsynta revirtänkande. 2 Förstärkning av ältadministrationen och särskilt av Resident Representatives samordnande och överordnande funktioner var under decennier ett ständigt återkommande terna i svenska, och nordiska, inlägg i debatten inom FNs styrelser och kommittéer för biståndsfrågor men lyste, förstås, i regel med sin frånvaro i de nordiska delegaternas inlägg i de styrande organen i FAO, WHO, Unesco, ILO etc. Så torde alltjämt vara fallet. 3 Tankarna om starkare koncentration på strategiska biståndsområden har bevarat sin aktualitet, även om debatten om vad som är strategiska biståndsområden knappast är avslutad. I många avseenden realiserades förslagen i detta stycke genom reglerna för Särskilda Fondens arbete. 4 Nämndens tankar och förslag om expertinsatsernas partiella reformering har i betydande mån realiserats, även om s. associate experts och,

junior professionals alltfort måste finansieras med särskilda senare, tilläggsanslag från bilaterala biståndskällor. 5 När det gäller utbildning för biståndsarbete har mycket hänt, särskilt i några länder som de nordiska. På de flesta håll återstår mycket att göra. 6 Frågan om briejng hänger delvis, men endast delvis, samman med utbildningen för biståndsarbete. Mitt intryck är att frågan om briefing av

inför uppdrag eller mindre avförts från dagordningen. Ändå experter mer återstår mycket att göra inom FN-systemet på detta område. Mina egna iakttagelser under många års arbete inom systemet bekräftar att så är fallet. 7 Stipendieverksamhetens utformning torde ha rört sig i den föreslagna riktningen. 8 Beträffande den finansiella målsättningen kan man bara konstatera att den faktiska utvecklingen lämnat nämndens önskemål långt bakom sig.

Associateexperts biträdande experter. Holland var först med att på egenbekostnadställa yngreassistentertill FN-experternasförfogande. Sverigeövertog idén och skapademedtiden en relativt stor kaderavsådanabiträdande experter,varav många snart avanceradetill meraseniora befattningar.

Förjunior professiønalsgällde att de förutsattesarbetapå FNs biståndskontor ute i mottagarländer, undantagsvis i FN-organens högkvarter, i biträdande funktioner. Avsikten var bl.a. att skola fram en bred grupp av människor med denna typ av erfarenhet. Många av dem stannade i systemet och har sedermera nått ledande befattningar.

Till sist kan det, aproposnämndenstestamente, påpekasatt flera av de förbättringar i biståndets existerande arbetsmetoder,som nämnden rekommenderade,sedermera kom att tillämpas i det bilaterala svenskabiståndet. Det erinrar om att nämndens ordförande, Ernst Michanek, också blev SIDAs första generaldirektör. Den 25-sidigaslutrapporten från nämndensarbetevar för övrigt hansegetverk, från denförsta bokstaven till den sista. 22

1.8 Utrikesdepartementet och det internationella SOU 199150

utvecklingssamarbetet

Ett grundläggande villkor för att den svenska u-hjälpen skulle kunna utvecklas på önskvärt sätt, både när det gällde det multilaterala och det bilaterala biståndet, var goda och nära förbindelser mellan dem som hade sin dagliga gärning i biståndsverksamheten och Utrikesdepartementet.

l fråga om FN-biståndet handlades ärendena alltifrån mitten av 1940talet och fram till 1960-talets slut i departementets FN-byrå, som var infogad i den politiska avdelningen. Cheferna för den politiska avdelningen och för FN-byrån och många av deras medarbetare blev alltså nyckelpersoner för oss, som i Svenska institutet sysslade med biståndets praktiska aspekten

Det kan tilläggas att frågan om det finansiella biståndet, bl. a. ärenden rörande Världsbankens International Bank for Reconstruction and Development, IBRD, och Internationella Valutafonden International Monetary Fund, IMF under 1960-talet handlades i en byrå i Finansdepartementet under ledning av Hans Lundström.

Då det bilaterala svenska biståndet fick sin egen kommitté och så småningom tog form i olika biståndsåtaganden blev det självklart att UD måste vara representerat såväl i Centralkommitténs plenarmöten som i arbetsutskottet. Även i detta fall blev politiska avdelningen och FN-byrån stödjepunkter i departementet.

För min personliga del innebar behovet av en nära och fortlöpande samverkan att jag genom åren kom att tillbringa en god del av min veckoarbetstid i departementet för konsultationer och utbyte av information. Relationerna gynnades i hög grad av att den politiska avdelningen under en god del av 1950-talet successivt leddes av personer som både hade ingående kunskaper om och ett personligt engagemang i alla frågor som rörde u-länderna och biståndet till dem. Jag tänker särskilt på Gunnar Jarring och Sverker Åström, båda hade inflytande på utform-

som ett stort ningen av den svenska u-hjälpspolitiken nationellt och internationellt. De fick senare i tur och ordning tillfälle att föra arbetet vidare i FN som chefer för den permanenta svenska delegationen i New York.

Under en följd av âr med början vid l950-talets mitt var Per Lind chef för FN-byrån i Utrikesdepartementet. I hans kvalifikationer for uppgiften ingick att han i ett par år hade tjänstgjort Dag Hammarskjölds

som personlige assistent, då denne utsetts till FNs generalsekreterare. Per Lind blev mig ett ovärderligt stöd.

En synnerligen betydelsefull förändring i organisationen for handläggningen av det officiella utvecklingssamarbetet inträdde 1970, då UDs avdelning för internationellt utvecklingssamarbete skapades.

Den fick till att börja med tre enheter, nämligen en för planering, en för bilateralt bistånd och en för multilateralt bistånd.

Avdelningens tillkomst betydde i korthet, att Utrikesdepartementet nu skaffade sig resurser att ta ett reellt ansvar för den svenska biståndspolitiken. Det gällde bl. a. att så förvalta de svenska biståndspengarna att regeringens och riksdagens intentioner i u-hjälpssammanhang fullföljdes.

Självklart i de flesta, inte alla, större givarländer uppkom SOU 199150

- som om tidigt och sedermera då och då frågor om gränsdragningen mellan avdelningens och särskilt SIDAs kompetensområden. I stort sett kunde dock sådana problem lösas och konflikter biläggas, så att själva biståndet inte led någon påtaglig skada.

I den mån problem uppstod byggde de inte sällan på det enkla förhållandet att biståndets tekniska handgrepp ofta är en del av själva biståndspolitiken. Det är inte orimligt att de, som dagligen sysslar med biståndets handgrepp och metoder, anser att deras erfarenheter måste tas till vara i de biståndspolitiska diskussionerna.

Inte minst gäller det resonemanget för det multilaterala biståndet. Inom tidigt fastställda biståndspolitiska ramar har detta bistånd alltid ägnat stor uppmärksamhet åt metodproblem vid sidan eller som en del av policyfrå-

Tidvis har biståndspolitikerna i UD sökt dra på den praktiska gorna. erfarenheten, men tidvis har det varit dåligt med den saken.

Det dagliga arbetet i avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete har alltid letts av en statssekreterare, i sin tur för det mesta underställd en biståndsminister.

1.9 Det nordiska u-hjälpssamarbetets första tid

Det har framgått att antalet FN-stipendiater på studiebesök i Sverige växte kraftigt mot slutet av 1940-talet. Inte så få av dessa stipendiater hade ytterligare något nordiskt land på studieprogrammet. Vissa stipendiater som huvudsakligen studerade i Danmark, Finland eller Norge, ville också bedriva en kortare tids jämförande studier i Sverige.

Härur växte till att börja med ganska täta personliga kontakter mellan stipendiehandläggarna i de nordiska länderna. 1949 tog vi från svensk sida initiativ till ett fastare nordiskt samarbete mellan de institutioner som stod

värdar och studiearrangörer för FN-stipendiaterna. som

Medan Sverige hade lagt uppgifterna i händerna på Svenska institutet, sköttes motsvarande uppgifter i de tre övriga länderna av respektive socialministerier, eftersom studierna ännu huvudsakligen låg inom det socialpolitiska fältet. I Finland anställdes en person särskilt för ändamålet, nämligen den finlandssvenske sjömansprästen C. E. Sjöblom. I Danmark och Norge handlades ärendena av ordinarie tjänstemän fuldmäktig Niels Engberg, respektive departementssekreterare Berit Breie.

Vid ett Sammanträffande i Stockholm beslöts att FN skulle informeras

att de nordiska länderna i fortsättningen ville betraktas som ett studieom område och att de nordiska länderna själva skulle ta hand om fördelningen av stipendiater mellan de fyra länderna.

Ett av länderna skulle varje år fungera som samordnande land och anordna en introduktionskurs på en vecka för stipendiaterna, som alltså borde anlända i grupper. Vid det tillfället skulle värdarna på grundval av personliga intervjuer med stipendiaterna slutgiltigt fastställa studiepro-

I regel skulle stipendiaterna ha ett huvudstudieland och därjämgrammen. te få tillfälle till en kortare jämförande studievistelse i ytterligare minst ett nordiskt land. Ehuru rotade i en i ston sett gemensam grundsyn, ansågs 24

nordiska länderna tillräckligt olika för att göra sådana jämförande SOU 199150 dock de studier meningsfulla. En turordning för den samordnande uppgiften fastställdes. Sverige åtog sig det första året. I fortsättningen träffades de fyra ländernas representanter åtminstone en gång året. Därvid togs ytterligare steg i samordnande riktning. Sålunda om diskuterades dagordningen för de möten FN regelbundet ordnade med Företrädare för stipendiatverksamhetens värdländer i Europa. Man korn överens ett enhetligt uppträdande, ömsesidigt stöd i debatterna och om Förslag till lösningar på de många problem, som avhandlagemensamma des. Det nordiska samarbete här beskrivits väckte aldrig särskilt stor som de inblandade sågs det mest ett praktiskt sätt att uppmärksamhet. Av som göra den arbetsbördan mera hanterlig. På högre ort betrakgemensamma tades det väl med ett tyst gillande men blev aldrig föremål för några formella beslut på det politiska planet.

1.10 Svenska institutets roll i det tekniska biståndet

Ett tidigt skede Sveriges medverkan i FNs utvecklingshjälp har beskriav vits och samtidigt blivit redovisning Svenska institutets befattning en av med det tekniska biståndet under denna tid 1946-1961. Den senare bilden bleve emellertid högst ofullständig om inte två ytterligare uppgifter av u-hjälpskaraktär omnämndes. År 1952 bildades Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden. Jag återkommer strax till Centralkommittéens sammansättning och uppdrag. Här vill vi endast nämna att Svenska institutet åtog sig att inom ramen för avdelningen för tekniskt bistånd tjänstgöra som Centralkommitténs sekretariat. Arrangemanget kvarstod till slutet av 1961 då kommittén upplöstes och svenska institutets arbetsuppgifter på u-hjälpsområdet överfördes till Nämnden för internationellt bistånd NIB, ett helstatligt ämbetsverk. arbetade på Svenska institutets avdelning för tekniskt För oss, som bistånd, framstod det stor fördel att det praktiska handhavandet av som en både den multilaterala och den bilaterala biståndsverksamheten låg hos en och institution. Vissa tjänster var gemensamma för de båda verksamma samhetsgrenarna, exempelvis rekrytering av personal och omhändertagande stipendiater. Därtill kom att de vunna erfarenheterna médgav en av korsvis befruktning med idéer och synpunkter. En annan omständighet fick också stor betydelse för avdelningens arbete. Under verksamhetsåret 195657 mottog UD och därigenom Svenska institutet från USAs organisation för det bilaterala amerikanska utvecklingsbiståndet International Cooperation Administration ICA som institutionen kallades vid den tiden en framställning av följande inne- börd. Inom för det amerikanska u-hjälpsprogrammet förekom en mycramen ket omfattande stipendieverksamhet. Såomfattande att USA hade svårig- 25

heter att absorbera alla stipendiater vid amerikanska institutioner och SOU 199150 företag. Därför uppstod tanken att sända ett antal stipendiater till s. tredje länder för studier. Bl. ville ICA på detta sätt placera a. ett stort antal jugoslaver i andra europeiska länder, särskilt Sverige. Efter en del funderande och tvekan i UD och i Svenska institutet gick Sverige med på att hjälpa till på önskat sätt i programmet gick under som namnet Third Country Training Programme. Därefter fick denna blandform av u-hjälp en betydande omfattning. 195758 studerade 45 ICAstödda stipendiater i Sverige, 195859 131, 195960 120 och 196061 136. De flesta kom gruppvis och ett flertal jugoslaver. De var som sagt studerade ämnen som pappers- och cellulosatillverkning, järnvägarnas signalutrustning, snabbköpshandeln, tillverkning lättbetong och av av monteringsfärdiga byggelement etc. Gjuteriteknik också populärt var ett ämne, som exempelvis 196061 studerades två tio av grupper indier och tretton jugoslaver. Då ansvaret för det svenska utvecklingsbiståndet från 1962 helt överfördes till staten så fick först NIB, sedermera Styrelsen för internationellt bistånd, Swedish International Development Authority, SIDA, i uppdrag att sköta Sveriges praktiska medverkan i FNs biståndsprogram genom rekrytering av expertis, rådgivare och konsulter för arbete i det multilaterala arbetet och genom mottagning av de stipendiater FN-systemet som fortsatte att skicka till Sverige för studier. 1 slutet av år 1971 beslöt SIDA emellertid att göra sig med uppgiften av att ta emot FN-stipendiater. Man frågar sig det berodde på SIDA om att ansåg handledningen av FN-stipendiater biståndsuppgift lägre som en av dignitet och kanske också som alltför arbetsintensiv. Hur helst återsom gick den nu till Svenska institutet, som alltsedan dess tar betydanemot ett de antal sådana studerande. Därtill kommer på sistone också ett antal stipendiater med studieuppdrag liknande FN-stipendiaternas, som sänds till Sverige av de västliga industriländernas samarbetsorgan i Paris, Organization for Economic Cooperation and Development, OECD. Många av de senare är hemmahörande i Östeuropa, region utveckling en vars numera ter sig viktig även i Sverige. Några siffror på antalet stipendiater nämnd art, studerade i av som Sverige

197172 85 FN-stipendiater 197374 119 FN-stipendiater varav hälften östeuropéer 197879 151 FN och OECD-stipendiater 198182 141 FN och OECD-stipendiater varav 18 östeuropeiska 198283 l 15 FN och OECD-stipendiater varav 26 från Östeuropa

1.1 l Sverige öppnar ett eget biståndsfönster mot tredje SOU 199150 världen

Medan FN-biståndet till u-länderna utvecklade sina arbetsformer och långsamt tillväxte i omfattning inträffade framgått att den bilaterala som u-hjälpen gjorde sitt inträde i Norden och Sverige under 1950-talets tidigare år. Den utvecklingen startade i vår del av världen med att Norge redan 1951 Norska lndienfonden, med hjälp landsomfattande bildade den som av en insamling satte i verket ett stort upplagt biståndsprojekt i Sydindien, där i första hand ville utveckla det kustnära fisket men också inbegrep en man rad insatser community-development-natur hälsovård, sociala tjänsav ter, utbildning o. dyl.. l Sverige bildade folkrörelserna och de stora riksorganisationerna år 1952 därtill inspirerade folk på Utrikesdepartementet, främst utriav kesminister Östen Undén själv och kabinettssekreterare Arne Lundberg, Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden. Den otympliga benämningen på kommittén nödvändiggjorde en förkortning, helt enkelt blev CK. Den använder vi också här. som Den sammansattes 44 våra stora riksomfattande frivilligorganisaav av tioner och folkrörelser och fick till uppgift att skapa och utveckla ett svenskt bilateralt biståndsprogram och samtidigt lägga grunden för ett vidare svenskt i sådan verksamhet genom ett intensivt uppengagemang lysningsarbete och aktiv opinionsbildning. Till ordförande utsågs Axel Gjöres, dåförtiden generaldirektör i Kommerskollegium, medan jag blev kommitténs sekreterare och kanslichef. CK hade två uppgifter. Den ena var att utveckla en bilateral biståndsverksamhet i något eller ett par underutvecklade länder som termen då löd. Sanningen i talesättet all vår början bliver svår stod klar för alla inblandade. Det måste alltså bli fråga om en försiktig start och en tillväxthela tiden kunde behärskas med tillgängliga personella och andra takt, som resurser. Den andra huvuduppgiften att skapa opinion för ett växande var svenskt i kampen mot världsnöden. Det skulle ske genom en engagemang omfattande upplysningsverksamhet som engagerade folkrörelserna och organisationerna och utnyttjade alla tänkbara kanaler, det frivilliga studiearbetet, radion, filmen, föreläsningsverksamheten. TV var alltpressen, jämt på experimentstadiet på den tiden. En kraftsamling inom upplysningsverksamheten ägde rum två gånger, nämligen 1955 och 1961, då landsomfattande insamlingsaktioner genomfördes under namnet Sverige Hjälper. Den sistnämnda av dessa insamlingett sådant resultat att alla kunde konstatera att u-hjälpstanken nu ar gav fått ett genombrott. Det tydligt att fältet stod öppet för ett mycket var större svenskt i det internationella utvecklingssamarbetet. engagemang CKs livslängd blev i det närmaste ett årtionde. Den 1 januari 1962 upplöstes CK och ersattes helstatlig myndighet kallad Nämnden för av en internationellt bistånd, gemenligen NIB, som emellertid gick en ung och oskön död till mötes och från den l juli 1965 ersattes av SIDA. 27

NIB hade tillkommit efter en snabbutredning, sorgfälligt undvek SOU 199150

som att underrätta sig om de erfarenheter, CKs ordförande och ledning under

som hela 1950-talet till äventyrs kunde ha vunnit. Lika litet som utredningen

intresserade sig för det förflutna, lika ringa var dess förmåga att in i

se framtiden. Sådant hänger i regel ihop. l det här fallet lämnade den efter sig

ett organisationsförslag, som utmärktes stor brist pâ förutseende.

av en

2 FNs för värld SOU 199150

Utvecklingsbistånd en fredligare

2.1 Avvägningen av svenska insatser bilateralt och via FN

Jag vågar påstå att de flesta av oss, som var direkt inblandade i skeendet på u-hjälpsfronten visserligen tänkte oss en icke obetydlig ökning av det bilaterala biståndet, under iakttagande av en stark geografisk och ämnesmässig begränsning. Men framför allt menade att ett ökat svenskt intresse för u-ländernas problem och utvecklingshjälpen skulle resultera i en betydande förstärkning av vårt finansiella och praktiska stöd till FNsystemets biståndssamarbete. Den meningen delades av regeringen och kom till uttryck långt in på 1960-talet i propositioner, anföranden av regeringsledamoter här hemma och delegater i FN.

Emellertid var sådana tankar inte lika självklara överallt och blev allt sämre förankrade längre bort från de dagliga bestyren med u-hjälpen som man förflyttade sig. Därför var det inte så få som tyckte sig se ett konkurrensförhållande mellan den bilaterala u-hjälpen och bidragen till FN-systemets olika biståndsfonder. Frågan kom allt oftare upp i debatter efter föredrag, i kurser och konferenser och andra mer eller mindre organiserade sammanhang.

Det blev alltså nödvändigt att inför hemmaopinionen klargöra att det bilaterala och det multilaterala biståndet måste uppfattas som komplement till varandra. Båda biståndskanalerna hade sina specifika uppgifter, sina fördelar och nackdelar, men övervägande skäl talade för att FNsystemet borde förfoga över lejonparten av tidens u-hjälpsresurser.

Inte såfå lär än idag omfatta den övertygelsen i vårt land. Särskilt gäller det dem som varit i tillfälle att närmare på platsen följa aktiviteterna i vissa bilaterala biståndsprogram, exempelvis de amerikanska, brittiska, franska, västtyska eller ryska, som ofta mera tjänar givarnas politiska och ekonomiska intressen än mottagarnas. Många iakttagare vill därför se en kraftig förstärkning av det multilaterala biståndet så att det kan bli ett slagkraftigt alternativ till dylika program.

Frågan om avvägningen mellan bilateralt och multilateralt bistånd gick i själva verket mycket djupare än dispyten på den svenska bakgården antydde. Den hade klart internationella dimensioner och gällde ytterst synen på Förenta Nationerna och dessfamilj av organisationer. Vilken roll borde de spela i världssamhället Hur starkt och inflytelserikt ville att FN skulle vara l vilken utsträckning kunde vi acceptera att FN ingrep i våra liv som individer och som nation, förmanade oss, klandrade eller prisade oss, fattade beslut som påverkade våra existensbetingelser positivt eller negativt, tappade oss på ekonomiska bidrag

Hur nationer besvarade sådana frågor berodde bl. a. på hur de uppfattade sina egna säkerhetsproblem. Stormakter, som såg den nationella säkerheten som en funktion av terrorbalansen, var mest intresserade av FN och dess organisationer som mötesplatser för samtal, förhandlingar och informationsutbyte och såg med ovilja på alla försök att utanför denna snäva ram. utom där organisationer, exempelvis ILO, uttryckligen hade utrustats

med uppgiften att bereda väg för internationell lagstiftning på sina respek- SOU 199150 tive ämnesområden.

2.2 För och emot de reguljära biståndsprogrammen i FN

Stormakterna fann det helt verklighetsfrämmande att beslut som u-länderna röstade igenom i FN, FNs konferens om handel och utveckling, United Nation Conference on Trade and Development, UNCTAD, FNs organisation för industriell utveckling, United Nation Industrial Development Organization, UNIDO etc i ekonomiska och sociala frågor någonsin skulle anses som bindande åtaganden från medlemsnationernas sida.

Det är knappast förvånande att länder, som skulle svara för nästan hela kostnaden för en ny institution eller fond, häftigt motsatte sig sådana förpliktelser, när de hade starka erinringar mot själva beslutet om institutionens eller fondens inrättande. De menade att ett påtvingat stöd till en aktivitet, som de inte gillade eller vars legitimitet som en uppgift för FN de ifrågasatte, innebar ett intrång i deras nationella integritet.

Även det kunde finnas ett visst formellt fog för sådan attityd,

om en innebar den samtidigt att ett antal mäktiga medlemmar i FN såg det som en viktig uppgift att begränsa den internationella organisationens operationella slagkraft och hålla varje antydan till överstatliga funktioner på avstånd.

Omvänt betydde detta att den ;frivilliglet som varit och är grundläggande för FN-systemets många fonder för mer eller mindre snävt ändamålsbestämda operationella verksamheter tillmättes en betydande vikt av länder som USA, Storbritannien och Sovjetunionen.

USA jämte ett antal andra i-länder har spelat en framträdande roll vid tillkomsten av ett flertal sådana fonder, exempelvis på min tid EPTA,

- - Särskilda fonden och UNDP, Internationella Finansieringsbolaget, International Finance Corporations, IFC och Internationella utvecklingsbanken, International Devlopment Bank, IDA. USAs initialstöd var också avgörande för tillkomsten av FNs befolkningsfond, United Nation Fund for Population Activities, UNFPA och vid ombildningen av UNICEF till fond för långsiktigt utvecklingssamarbete, när det gällde barn och mödrar, för att nämna några exempel. Under tidigare skeden tog USA också på sig en mycket stor del av finansieringsbördan i sådana fonder. När EPTA kom till stånd ställde USA i början upp med 60% av de totala bidragen och höll sig därefter länge kring först 50%, sedan 40°0.

Ett kommande kapitel behandlar det finansiella underlaget för vissa FNfonders verksamheter. Men redan här bör det understrykas att frivilligheten när det gäller bidragen till de många fonderna i FN-systemet, å ena sidan har kommit att betyda att rika länder, som exempelvis de nordiska, Nederländerna, Kanada, Japan, har åtagit sig andelar av finansieringen, som långt överskrider vad de skulle ha ålagts under ett uttaxeringssystem

art det, finansierar FN-systemets reguljära budgetår. Å av samma som som andra sidan och av största vikt för stormakterna innebär frivillighe-

- ten i finansieringen självklart att inget land kan åläggas att bidra till eller 30

-

behöver dra fördel sådana aktiviteter, det inte gillar de regler och SOU 199150 av - om principer, som ligger till grund for verksamheten. Detta synsätt ledde också till att stormakterna i regel såg med oblida ögon på det utvecklingsbistånd, som under årens lopp hade vuxit fram i FN och vissa fackorganen genom medelsanvisningar över den reguljära av budgeten. Här det fråga om en finansiering från uttaxerade medel, var alla nationer måste betala sin stadgeenliga del. varav När det gäller FN har sådana s. reguljära biståndsprogram accepterats utan större protester på vissa områden exempelvis Advisory Social Welfa- Services och mänskliga rättigheter. När det gäller insatser inom områre ekonomisk utveckling och offentlig förvaltning har motståndet den som mot särskilda budgetposter i den reguljära FN-budgeten varit betydande. Under långa perioder har alla försök till även en högst blygsam uppräkning av sådana anslagsposter effektivt stoppats. I denna fråga har länder som USA och Sovjetunionen alltid agerat i bästa samförstånd. Under en period gick Sovjetunionen så långt att man helt enkelt unilateralt minskade sina årliga medlemsavgifter till FN med motsvarade Sovjets beräknade andel av den reguljära en summa, som budgetens anslag till utvecklingssamarbete utan att för den skull nämnvärt öka anslagen till FN-systemets frivilligfonder. För ett antal mindre stater, däribland de nordiska och särskilt Sverige, framstår ökning av FNs handlingskraft, operationella uppgifter och en förmåga förstärkning av det internationella garantisystem, under som en vilket de söker skydd. Alldeles frånsett den betydelse for världsfreden, som undanröjandet internationella orättvisor och sociala och ekonomiska av konfliktanledningar har, ingår ett aktivt FN för länder som Sverige som en viktig faktor i det säkerhetspolitiska tänkandet. Det betyder att välkomnar snarare än fruktar ett FN som sjuder av man aktivitet, som lägger för sig uppgifter av global räckvidd, som baserar sin verksamhet på insikten att man måste angripa problemens orsaker och inte kan nöja sig med att bekämpa symptomen. Av det skälet har svenska talesmän och kvinnor i FNs olika organ, i styrelser, kommittéer, konferenser och i generalförsamlingen år efter år upprepat samma enkla budskap våra frivilliga bidrag till FN-systemet operationella verksamhet UNDP, UNICEF etc är betydande både absolut och relativt, emedan vi vill stödja och stärka FNs roll i världen. Indelningen världen i rika och fattiga länder, motsvarande skarpt av markerade samhällsklasser i enskild nation, innebär allvarliga konflikten hot, det är i alla fredsälskande människors intresse att undanröja. FN som har där huvuduppgift i direkt linje med organisationens politiska uppen drag. Det är också ett av skälen till att vi gärna ser en förstärkning av resurserna för FNs insatser för u-länderna inom den reguljära budgetens ram. Samtidigt har vi tyckt det vara viktigt att de reguljära bistândsprogramskapar sig profil, när det gäller val av arbetsuppgifter och men en egen ämnen inom utvecklingsbiståndet. För svensk del är utrikespolitikens syfte bl. a. att bidra till utjämning och större förståelse mellan folken för att därigenom främja internationell 31

solidaritet och fredlig utveckling i världen. I utrikesdebatten i riksdagen SOU 199150 den 14 mars 1962 uttryckte utrikesministern saken ungefär sålunda Internationella klassystem sätter freden i fara genom att orsaka allvarliga konflikter. Häri ligger ett viktigt skäl För länder i Sveriges läge att öka sina ansträngningar att på olika sätt hjälpa u-länderna och även att såvitt möjligt företa dessa ansträngningar genom FN.

3 Biståndspolitiska överväganden SOU 199150

3.1 Allmänt

Det har redan framgått att en politisk övertygelse alltid legat i botten, när det har gällt Sveriges bidrag till och engagemang i FN-systemets utvecklingsbistånd. Stödet till FN har ofta beskrivits som en av hörnstenarna i svensk utrikespolitik. Lika ofta har regeringen försäkrat oss att utvecklingsbiståndet är en viktig sida av den svenska utrikespolitiken. En stark svensk uppbackning av u-hjälp genom FN måste alltså vara dubbelt angelägen ur svensk utrikespolitisk synpunkt. Häri finns ett övergripande motiv för vår energiska medverkan genom åren i sådant bistånd.

Vi konstaterar att på 1950-talet och under 1960-talets tidigare år fann vi ett värde i de konkreta uttryck som multilateralismen i biståndet tog sig liksom i de principer, som låg till grund för verksamheten. Resolution 222 A IX blev grundläggande för all framtida lagstiftning i FN rörande utvecklingsbiståndet. Och dess principer är alltfort giltiga.

Resolutionen inleds med en kortfattad beskrivning av vad man kunde kalla FNs biståndspolitiska mål, som har en tydlig släktskap med målen för det svenska biståndet.

De internationella organisationer, som lämnar bistånd, bör anse det som det primära syftet att hjälpa dessa länder att förstärka sin nationella ekonomiska ställning genom utveckling av industri och jordbruk. Avsikten är att främja deras ekonomiska och politiska oberoende i enlighet med andan i FNs stadga samt att åstadkomma en högre ekonomisk och social standard för hela befolkningen i de nämnda länderna. Här finns redan implicit tre av de svenska biståndsmålen antydda tillväxt, oberoende, utjämning tillsammans med det som även i Sverige betraktas som ett övergripande mål, nämligen en stigande levnadsstandard för alla.

I samband med att det svenska utvecklingsbiståndet förstatligades, dvs. överfördes från den folkrörelsestyrda Centralkommittén till det statliga ämbetsverket NIB, framlades i riksdagen proposition 1001962 med en text bakom vilken låg tämligen omfattande utredningar och ett intensivt tankearbete i en liten krets av yngre politiker och tjänstemän under ledning av Olof Palme, då ännu statsminister Erlanders personliga medarbetare. l

I proposition 10062 formulerades grundsatser för den svenska

etäantal

u-hjälpen, som i huvudsak har bevarat in giltighet genom åren. Bl.a. tog propositionen ställning i diskussionen om bilateralt kontra multilateralt bistånd genom ett salomoniskt domslut, som gav båda biståndskanalerna stöd för framtiden.

Om det multilaterala biståndet sade propositionen att Sveriges hittillsvarande prioritering av detta borde upprätthållas även i fortsättningen. Som skäl angavs att

i multilateralt bistånd har mottagaren säte och stämma -

det multilaterala biståndet skapar inga nationella beroendeförhållanden -

den samordning av biståndsinsatser, som kunde åstadkommas genom -

internationellt styrda aktioner, ger biståndet ökad effekt

3 10-1121.Multibistånd.Annex2

FN-organisationerna förfogar över större personella resurser och en SOU 199150 -

bredare sakkunskap än enskilda länder i regel kan ställa upp med.

Propositionen påpekar också att det multilaterala biståndet ger mottagarna en positiv vägledning och menar förmodligen med detta ordval att sådan u-hjälp styrs av vissa internationellt överenskomna principer, värderingar och målsättningar, som ligger i mottagarpartens intresse och som vi stöder.

Proposition 100 1962 var som antytts av grundläggande långsiktig betydelse för den svenska u-hjälpens fortsatta utformning liksom för Sveriges agerande i FN i u-hjälpssammanhang.

Regeringsförslagen i ärendet inriktades under de närmast följande åren på åtgärder för att följa upp den fastlagda politiken. 1968 var det emellertid dags för en ny, mera omfattande analys av utvecklingsbiståndets dåvarande läge och en förnyad diskussion av den svenska biståndspolitikens huvudlinjer. I stor utsträckning rörde sig diskussionerna under dessa år om hur brant den årliga anslagsökningen måste och kunde bli för att enprocentsmålet skulle kunna nås i rimlig tid.

l propositionen med numret 1011968 togs det svenska stödet till FNsystemets bistånd upp till förnyad granskning. Härtill fanns goda skäl, eftersom 1960-talet sett viktiga förändringar i den multilaterala biståndsbilden. Exempelvis

de ekonomiska resurserna för FNs biståndsfonder hade vuxit i betydan- -

de grad

EPTA och Särskilda fonden hade smälts samman till ett organ UNDP -

IDA hade fått luft under vingarna -

en rad arbetsformer och organ hade tillkommit, exempelvis WFP -

1963, UNCTAD 1964, UNIDO 1967 för speciella typer av insatser

i u-länder, UNFPA befann sig på förlossningsstadiet 1967- 1969

en ny biståndsföreteelse, kallad multibi, hade uppstått i mitten av -

årtiondet

en stor utredning hade tillsatts med uppgift att rekommendera åtgärder, -

som skulle öka FN-systemets biståndskapacitet.

Proposition 10168 låg alltså, som det brukar heta, väl i tiden. För första gången översteg medelsanvisningen för u-hjälp nu l2 miljard kronor.

I ett avsnitt berörde propositionen frågan om FN-biståndets roll i den svenska u-hjälpspolitiken och konstaterade ånyo att ett starkt stöd till det multilaterala biståndet borde fortsätta att vara ett väsentligt drag i svensk biståndspolitik. Det bilaterala biståndets uppgift var närmast att komplettera och förstärka FNs utvecklingssamarbete. Det förra föreslogs dock få ca 60 °0 av det totala u-hjälpsanslaget.

Emellertid påpekade utrikesministern i riksdagen redan ijan 1967 att en viss fortsatt förskjutning mot större belopp för det bilaterala programmet inte borde tolkas som en minskad tilltro till FNs och Världsbankens biståndsprogram från regeringens sida.

Skälen för stödet till FN-biståndet framställs i proposition 10168 på följande sätt 34

det är angeläget och ett svenskt intresse att stärka FNs roll som instru- SOU 199150 -

ment för fred och bistånd till u-länderna säkerhetsaspekten; i FN-sammanhang samarbetar och u-länder på jämställd fot;

-

det multilaterala biståndet står friare än det bilaterala gentemot poli- -

tiska och kommersiella biavsikter; det multilaterala biståndet styrs av principer som i långa stycken

-

sammanfaller med våra egna, ofta förfäktade åsikter, exempelvis att biståndet bör vara obundet untied och av benefik natur det multilaterala biståndet kommer flertalet u-länder tillgodo och gör

-

det därmed godtagbart för enskilda givarländer att av effektivitetsskäl koncentrera sina biståndsresurser på ett mindre antal länder; F N-systemet besitter en betydande erfarenhet av bistånd, stor överblick

-

över och kunskap om u-ländernas nationella och gemensamma utvecklingsproblem, en omfattande utredningskapacitet och avsevärda personella resurser. Som synes innehåller prop. 10168 en utveckling och precisering av

några av de argument prop. 10062 anförde till förmån för stödet till de multilaterala biståndsprogrammen. Dessutom tillkom ett par synpunkter, som tidigare inte formulerats i regeringsförslagen, exempelvis samstämmigheten i vissa grundläggande synsätt, mellan FN-biståndet och den bilaterala svenska u-hjälpen.

Särskilt intressant förefaller mig propositionens påpekande att FN-biståndets vida geografiska spridning gör det mera begränsade urvalet av mottagarländer för bilateral svensk utvecklingshjälp försvarbart.

Redan från det svenska bilaterala biståndets första början på 1950-talet ställde ländervalet inför problem. Å sidan måste hjälpen på platsen

oss ena begränsas till ett fåtal länder ursprungligen två, mot slutet 1950-talet

- av fyra. Å den andra sidan måste då säganej till rad länder,

man en som hade hoppats bli föremål för hjälpinsatser. Av de svenska beskickningarnas reaktioner i sådana länder kunde man förstå att den negativa hållningen betraktades som besvärande. De val som måste träffas var alltså utrikespolitiskt känsliga, samtidigt som man riskerade problem i relationerna också med de utvalda få.

Bistånd innebär alltid de facto ett mått av inblandning i ett främmande, självstyrande lands inre angelägenheter, hur mycket båda parter än officiellt försäkrar motsatsen. Det betydelsefulla är att det hålls på en för båda parter acceptabel nivå och inte tar sig brutala former. I biståndets barndom omhuldade många inte minst inom Utrikesdepartementet den

- uppfattningen att ett mera omfattande bilateralt bistånd lätt kunde inbjuda till att skapa problem i de internationella relationerna, ett litet

som alliansfritt land som Sverige gjorde bäst i att undvika. Att hålla fast vid ett geografiskt starkt begränsat bilateralt bistånd blev mycket lättare att försvara åt alla håll, om man kunde hänvisa till ett i förhållande till Sveriges storlek och resurser högst betydande stöd till det multilaterala biståndet.

Det fanns och finns alltjämt goda skäl att lägga särskild vikt vid FN-

en biståndets politiska neutralitet. De pengar, som FN i detta sammanhang förvaltar är anonyma och går därför, som statsutskottet framhåller år 1960, fria från varje misstanke om politiska biavsikter. 35

Synpunkten har i själva verket ofta anförts i 1950-talets svenska diskus- SOU 199150 sioner på hemmaplan. Den är intressant inte bara för den tes den formuleutan också för att den förutsätter en bakomliggande övertygelse om att rar u-länders vilja till självbestämmande under alla Förhållanden måste respekteras. Många arbetar i u-länder kommer snart till insikt om att som självbestämmanderätten nästan alltid anses som ett högre värde än allt annat, inklusive ekonomiska och sociala framsteg. Redan 1951 framförde det svenska språkröret i Generalförsamlingens andra utskott att motiven för de svenska bidragen till FNs utvecklingsbistånd kunde ifrågasättas, eftersom det inte fanns några nationella ekonomiska eller politiska intressen för Sverige att bevaka. Det kan tilläggas att lagstiftningen för FN-biståndet, som först klart och utförligt utformades i ECOSOC resolutionen 222 från augusti 1949, inte bara föreskrev att bistånd inte finge innebära en främmande ekonomisk eller politisk inblandning i ett mottagarlands inre angelägenheter. Den fastställde också att biståndet inte fick diskriminera mot raser eller religiösa övertygelser. En följd sådan bestämmelse, blev att det multilaterala biståndet av en undvek att gå in i ett närmare samarbete med de kristna missionssällskai västerlandet. En fördel som man vann genom den hållningen var att pen också slapp komma i kläm mellan exempelvis katolsk och protestanman tisk missionsverksamhet liksom man undvek konflikter med andra trosövertygelser än den kristna. För Sveriges del ledde FN-biståndets grundsatser bl. a. till att det första decenniets bilaterala svenska bistånd också undvek att lämna bidrag till missionssällskaps sociala och ekonomiska hjälpverksamheter. Däremot sökte så mycket möjligt att dra på de personliga insikter i de man som fattiga ländernas problem, samlats i missionssällskapen, när det gällsom de planeringen biståndsinsatser liksom i fråga om upplysningsverksamav heten här hemma. Många dem, som anställdes för arbete i fáltprojekt, av hade också vunnit sina tidigare u-landserfarenheter i missionens tjänst. En stor roll spelade i den tidiga debatten det som FN själv ofta underströk, nämligen att FN i sitt hjälparbete kunde dra på hela världen som resursbas. Experter kunde rekryteras i de länder, där den mest relevanta kunskapen och erfarenheten fanns, och stipendiater kunde i princip sändas till länder med de lämpligaste studieförutsättningarna. Det var en typ av argument för multilateralism i biståndet, som kunde förstås särskilt väl i länder Sverige utan kolonial tradition och med ringa egen erfarenhet som av problemen i tropiska och subtropiska regioner. Häri låg mycket den tidiga svenska u-hjälpens problem. När vi av skulle identifiera lämpliga ämnesområden för bilateralt svenskt bistånd gällde det att finna sådana, där svenska problemlösningar kunde antas användbara också i u-länder. Bekymmer av det slaget utgjorde sällan vara någon begränsning för det multilaterala biståndets operationer. Ännu i Sverige inte förmätna nog att anse att sådant, som Sverige var inte kunde eller visste så mycket om, var betydelselöst. Inte heller överskattade vi såhämningslöst vår förmåga att lösa nära nog alla som numera problem nästan helt på hand, eller mottagarnas förmåga att absorbera egen allt slags bistånd på alla tekniska nivåer. 36

3.2 Utvecklingsstrategierna och den multilaterala u-hjälpen SOU 199150

I 1974 års biståndsproposition Förekommer ett tidigare lanserat argument för FN-biståndet det förhållandet att det multilaterala biståndet är direktknutet till den allmänna debatten inom FN om utvecklingsproblemen betraktas vidare som en av det multilaterala biståndets viktigaste fördelar. Genom denna anknytning har i-ländernas biståndspolitik påverkats i en för u-länderna gynnsam riktning.

Uttalandet får sesmot bakgrunden av några års intensivt sysslande inom FNs ram med strategierna för särskilt det andra utvecklingsårtiondet

- DD2 och med olika uppföljningsåtgärder. Jag återkommer senare till de

element som ingick i målsättningarna för DD2 och de andra utvecklingsårtiondena eller som diskuterades i anslutning därtill och Sveriges hållning i debatten se Kapitel 9. Här vill jag endast erinra om att Sverige och några få andra i-länder i långa stycken ställde upp på u-ländernas sida i deras krav på rättvisa och jämlikhet.

Debatten gav tillfälle att lansera några specifikt svenska tankar om utvecklingens mål och medel i samband med strategiernas utarbetande. Inte minst viktigt var dock, sett ur svensk synvinkel, den inspiration till ett grundligt övervägande av ett antal u-landsproblem, som den internationel-

debatten gav anledning till i Sverige. Diskussionen om strategien i DDl hade i viss mån haft samma effekt men inte alls i samma grad.

I själva verket ledde debatten i FN om u-ländernas förslag, när det gällde det andra utvecklingsårtiondets målsättningar, liksom kraven på i-ländernas stöd och medverkan till att ett antal frågor, problem och diskussionsämnen fördes fram i rampljuset och färgade av sig också på den nationella åsiktsbildningen i ett land som Sverige. Våra möjligheter att påverka det internationella tänkandet var naturligt nog begränsade, vårt eget

men tänkande på hemmaplan tog djupt intryck av diskussionen i FN. Den sätter alltjämt spår, även om många av oss numera avfärdar exempelvis idén om en ny ekonomisk världsordning med en axelryckning. Men det lär bero mer på det sätt på vilket frågan drevs i och utanför FN och mindre på konceptets innehåll, som i långa stycken fortfarande har svenskt stöd.

Redan en ganska ytlig granskning av de målsättningar för utvecklingen, som formulerades i samband med DD2, visar att i den mån deras

som förverkligande till någon del var beroende av samarbete med i-länder och bistånd från dessa bortsett från att biståndet svarade för en alldeles egen

målsättning inom DD2s så behövdes insatser i multilaterala for-

ram mer. Biståndet från enskilda länder kunde varken få den geografiska spridning eller ämnesmässiga och tekniska bredd, som problemens lösning erfordrade.

Det var också påtagligt att de åtgärder som måste vidtas både i och

uländer för att DD2s syften skulle kunna förverkligas förutsatte ett nära samband med FN-systemets agerande i biståndssammanhang. För många tedde det sig självklart att tänka sig att det multilaterala biståndet i fortsättningen skulle fungera som ett världssamhällets instrument för förverkligandet av betydelsefulla element i den globala utvecklingsstrategin. 37

Inte minst inom FN-organisationerna själva det säkerligen många SOU 199150

var som i det nyss beskrivna sambandet såg ett tillfälle för det multilaterala biståndet att klart profilera sig. FNs utvecklingsprogram som ett medel att realisera av världssamfundet fattade beslut och bereda särskilt utrymme för dess prioriteringar, det var ett perspektiv som många fann lockande.

Men sådana förhoppningar korn när det gällde ett sådant biståndsprogram som UNDP i kollision med den nyligen införda landprogrammeringsprincipen, i tecken mottagarländerna ofta satte sina egna priori-

vars teringar före de internationella. I detta speciella avseende hade fackorganen ett försteg, eftersom ingen väntade sig något annat av dem än insatser, som låg inom deras särskilda professionella kompetens.

Hur helst ligger det i det multilaterala utvecklingsbiståndets natur

som att det nästan alltid arbetar för ett förverkligande av en eller annan målsättning, varom enighet nåtts i den internationella debatten om u-ländernas problem. Det skall inte heller förglömmas att en tämligen betydande del av de multilaterala biståndsresurserna går till regionala och globala insatser, vilkas innehåll i hög grad direkt bestäms av världssamfundets i FN uttryckta prioriteringar.

När det gällde sådan organisation som Världsbanken med IDA spela-

en de väl diskussionen i samband med fastställandet av DD2-strategin liten roll. Banken kunde knappast undgå att färgas av USAs motstånd mot de flesta av de åsikter och önskemål, som u-länderna framförde i debatten. Den konfrontation mellan de fattiga och de rika länderna med några undantag, ofta omtalades i kommentarerna, leddes på i-landssidan

som

USA. Andra länder, som ställde sig bakom USAs linje, spelade i själva av verket ofta ganska undanskymd roll. Banken såg till att den i detta

en sammanhang inte kunde beskyllas av USA och några andra i-länder för att ta u-ländernas parti.

3.3 U-ländernas inflytande på FN-programmen

Bland de argument, som under årens lopp ofta anförts för ett omfattande och kvalitetsmässigt starkt bistånd genom FN, återfinns ofta synpunkten att biståndsmottagarna själva har ett stort, ja, avgörande inflytande på sådana biståndsprograms regler, former och arbetssätt.

l proposition 10061 påpekades att u-länderna hade säte och stämma i FNs biståndsprogram. Senare samma år framförde den svenska delegaten i FNs generalförsamlings andra utskott den åsikten att medlemsstaterna borde prioritera det multilaterala biståndet bl. a. med hänvisning till mottagarländernas eget inflytande i styrningen av detta bistånd. Synpunkten har senare ofta återkommit i biståndsdebatten både här hemma och ute.

En återblick på nationsfördelningen i några organ inom eller med anknytning till FN och med uppgifter på det ekonomiska och sociala området vissa intressanta upplysningar om det faktiska läget när det gäller u-

ger ländernas medverkan i FN-biståndets beslutande församlingar. Utvecklingen i detta avseende skall sesmot den bakgrunden att FN mellan 1960 och 1965 tog in mindre än 35 nya medlemsstater, varav alla utom 38

möjligen två räknades u-länder även de också åtnjöt visst SOU 199150 som om ett utvecklingsbistånd. År 1960 nådde FN sålunda medlemstalet 100 genom att det året ta in 17 nya medlemmar, alla utom från Afrika söder en om Kräftans vändkrets.

3.4 ECOSOC

FNs ekonomiska och sociala råd ECOSOC fick i originalversionen - - av artikel 61 i FN-stadgan 18 medlemmar. l augusti 1965 företogs justering en så att medlemstalet blev 27. I september 1973 det ånyo dags att vidga var nationskretsen i ECOSOC. Medlemstalet fastställdes till 54. Under den period då medlemstalet var 18, fördelades platserna oftast jämnt mellan u- och i-länder. nio- nio var regeln. Till u-länderna räknades då Jugoslavien. I i-landsgruppen ingick varje år två till tre östeuropeiska stater. Då Jugoslavien fanns med brukade det få räcka med två andra östeuropeiska stater Vissa år fick i-landsgruppen en liten övervikt i ECOSOC 1959- 1961. Ökningen medlemsantalet 1965 punkt for den möjligheten. av satte Med 27 medlemmar pendlade u-landsgruppens medlemstal mellan 16 och 18, vilket betydde att i-länderna, inklusive de östeuropeiska staterna, fick dela på åtta till tio platser. 1973, då ECOSOC utökades till att omfatta 54 stater, fick u-länderna 36 platser, dvs. dubbelt så många i-landsgruppen, inklusive Östeuropa. som Därmed avspeglar ECOSOC numera bättre än under 1950- och 1960-talen den faktiska fördelningen av medlemsstater inom FN. I takt med att u-länderna fått en alltmer dominerande ställning i ECO- SOC har i-länderna reagerat genom att tilldela rådet sådant mindre som en betydelsefull roll i de internationella rådslagen. Deras tyngdpunkt har, när det gäller de sociala och ekonomiska utvecklingsfrågorna, förskjutits till andra organ, såsom generalförsamlingens andra och femte kommittéer, generalförsamlingens specialsessioner, UNCTAD, olika fondstyrelser m. fl.

3.5 Technical Assistance Committee TAC

TAC-Technical Assistance Committee skapades i början 1950-talet - av som en s. standing committee för att fungera som ECOSOCs utskott för ärenden rörande särskilt det utvidgade programmet för tekniskt bistånd -

1denna glidande formulering skylls det förhållandet länder, vis att ett par-tre ex Japan och, någotsenare,Israel, hade lämnat u-ländernas ursprungliga krets. Det var också tveksamt hur länder somCypern och Malta borde klassificeras. 3Jugoslavienssärställing i dessasammanhang intressant.är Som varandeett u-land beläget i Europa, kommunistiskt men så småningom utanför det s.k. östblocket, användes landet ofta som enutfyllnadsfaktor i fiera av de grupperingar, konkursom reradeom medlemsskapi ECOSOC och andra organ. Landet kom på så vis att spela en för landets storlek och ekonomiska tyngd ovanligt aktiv roll i olika FN-sammanhang. 39

Technical Assistance. Där diskuterades SOU 199150 EPTA Expanded Programme of också FNs reguljära biståndsprogram liksom samordningsfrågor inom hela

FN-systemets utvecklingsbistånd. Från början fick TAC committee of the whole - som var en sammansättning rådet hade. Det innebar att i-länderna utövasamma som de oftast avgörande inflytande på TACs behandling av biståndets ett stort, många princip- och regelfrågor. Under de första tio åren var det påfallande vilken tillbakadragen roll u-landsrepresentanterna spelade i kommitténs överläggningar. Ofta markerade närvaro genom att göra sin röst hörd man i procedurfrågor, medan höll sig utanför substansdiskussionerna. man Detsamma gällde del andra styrelser, under denna tid, exempelvis en UNICEFs och Särskilda Fondens. När TAC ett generalförsamlingsbeslut i febr 1957 utvidgades att genom utanför ECOSOC stående medlemmar i tillägg till de 18, som omfatta sex redan fanns representerade i ECOSOC, så skedde det inte för att ge mottagarländerna starkare representation. Snarare ansågs det viktigt att en bidragsgivare till EPTA, regelbundet var medlemmar i några stora som ECOSOC, kunde deltaga i rådslagen. Fördelningen av de 24 platser som nu i TAC, innebar därför att och i-landsgrupperna blev ungefär fanns ujämstarka, med mindre övervikt för de senare, inkl tre till fyra Östeuroen peiska stater. Eftersom östblockets penningbidrag till EPTA var minimala och dessuticke fritt utbytbara mot andra valutor, fick de liten betydelse i prakom tiska biståndstermer. Dessutom östblocksländernas förslag och synvar punkter i TAC och andra styrorgan för biståndsfonderna i FN sådana, att de sällan eller aldrig avsatte några resultat eller ens satte några spår. De alltför ofta i grunden negativ syn på utvecklingsbiståndet, sprang ur en särskilt i multilateral form, och deras syfte var obstruktivt snarare än

konstruktivt. I praktiken blev det alltså så, att den debatt som förde framåt ägde rum mellan u-länderna och de i-länder, som enklast kan beskrivas som OECD- Det innebar att mottagar- och givarländernas inflytande vägde gruppen. ungefär jämnt hela 1950-talet och även i början av l960-talet. l TAC genom det regel beslut fattades i samstämmighet på grundval av ibland blev att mycket mödosamt uppnådda kompromisser. 1december 1961 tiden inne för generalförsamlingen att lägga ytterlivar länder till TACs medlemskrets. TAC bestod därmed av represengare sex för 30 länder. Beslutet innehöll den formuleringen att ökningen av tanter medlemsantalet skulle ske having due regard to geographical distribution representation of contributing and recipient countries which and to the special interest in the Expanded Programme of Technical Assistanhave a ce. Den förra delen denna anvisning hade använts tidigare i andra av sammanhang, redan år 1951 sammansättningen av UNICEFs t ex om styrelse. Den delen ett självklart intresse hos alla inblansenare sprang ur dade till att de länder, i huvudsak svarade för de olika fondernas att se som försörjning med penningmedel, inte berövades allt reellt inflytande över

situation skulle döma fonderna till SOU 199150 användningen av bidragen. En sådan permanent medelsbrist och operativ obetydlighet. Utvidgningen TAC från 1957 medförde bl.a. att Sverige såsom av varande de generösaste bidragsgivarna blev medlem i TAC även en av under år då vi inte tillhörde ECOSOC. Vi deltog flitigt i den löpande diskussionen och medverkade i de flesta de beslut som TAC fattade i av biståndsfrågor, alltifrån 1951 tills kommittén upplöstes i mitten av 1960-

talet

3.6 Särskilda fonden, UNDP, UNICEF

Särskilda Fondens SF styrelse tillsattes 1959 som ett organ direkt undergeneralförsamling. Den hade 18 medlemmar till år 1964, hälften ställt FNs och i-landsgruppen. Sistnämnda år ökades antalet till 24 från vardera uslags förberedelse för SF-styrelsens och TACs uppgående i en enda som ett styrelse för FNs utvecklingsprogram UNDP, som trädde i funktion den l

jan 1966. Särskilda Fondens styrelse med 24 medlemmar hade under sin korta tillvaro också jämn fördelning mellan u- och i-landsgrupperna, om man en nämligen bortser från de två östblocksstater som ingick i styrelsen. Då UNDPs Governing Council skapades, bestämdes att antalet ledamöskulle 37, dvs. ett rejält kliv uppåt i aritmetiken vid jämförelse ter vara både med TAC och SFs styrelse. När det gällde fördelningen medlemmar mellan u- och i-landsgrupav utdragen kontrovers till kompromiss resulterade i perna ledde en en som följande formel UNDP skulle ha styrelse som innehöll en jämlik en equitable och balanserad representation för de ekonomiskt mer utvecklade länderna å sidan, med vederbörlig hänsyn tagen till deras bidrag till ena UNDP, och för utvecklingsländerna å andra sidan, med hänsyn tagen till lämplig regional representation bland de sistnämnda medlembehovet av marna. Från denna utgångspunkt beslöts att u-länderna skulle besätta 19

platser, i-länderna 17. Arrangemanget tillförsäkrade u-länderna en knapp majoritet, som emellertid inte kunde och kan begagnas, eftersom alla beslut i UNDPs styrelse överenskommelse fattas på så sätt att medlemmar fortlöpangenom en tyst jämkar sina ståndpunkter i kontroversiella beslutsärenden, tills beslut de kan fattas i enighetens tecken. Detta kallas decision by consensus och förutsätter alla, dvs. åtminstone alla inflytelserika medlemmar i båda att har god känsla för hur långt ståndpunkter kan drivas och var den lägren en kritiska punkten i förhandling ligger. en , Såvitt jag och kan minnas har det endast en gång hänt att UNDPs vet styrelse företagit formell omröstning. Det skedde vid ett styrelsemöte, en

3Själv deltogjag delegat i ett flertal TACs långa sommarsessioneralltifrån som av fram till 1961.De omdömen jag här ochdär faller om händelseroch 1951 sommaren aktörer i dettasammanhanggrundar sig påmina personligaupplevelseroch erinring-

ar.

som hölls i Wien sommaren 1968. En delegat från Jordanien hade länge SOU 199150 retat sig på consensus-förfarandet i en situation, där u-länderna faktiskt borde kunna låta sin vilja styra i nära alla frågor. Han genomdrev nog att styrelsen skulle rösta om frågan, huruvida beslut i fortsättningen skulle tas genom omröstning. Vederbörande var alldeles säker på att få u-ländernas stöd för sitt förslag. Många av oss andra fruktade att han hade rätt. Till allas förvåning och lättnad lade hela u-landsgruppen i den följande omröstningen ned rösten utom Jordanien medan i-länderna röstade för - ett fortsatt consensus-förfarande. Jag har efteråt många gånger gjort den reflexionen att den dagen räddades UNDP från att sjunka ihop till helt obetydlig fond i händelsernas en marginal. Tydligen fanns det ett stort antal u-landsdelegater närvarande, som gjorde just en sådan bedömning. Redan 1972 beslöt generalförsamlingen att antalet ledamöter i UNDPs styrelse skulle ökas till 48. Resultatet blev att 27 u-länder fick säte i styrelsen vid sidan av 17 västliga i-länder och fyra socialistiska länder. Beslutet gäller alltjämt. OECD-länderna svarar för fyra femtedelar eller de finansiella mer av bidragen till UNDP. Det är praxis att de största donatorerna har permanenta eller näst intill ständiga platser i styrelsen. Det gäller USA, Japan, Storbritannien, Västtyskland, Frankrike, Nederländerna och de nordiska länderna. Ett av de fyra sistnämnda sitter på avbytarbänken fjärde år var men deltar ändå flitigt i debatterna. Beträffande styrelsen för UNICEF kan i korthet konstateras att den till att börja med omfattade 26 medlemsländer. Från 1 januari 1957 ökades antalet till 30. På den nivån hölls styrelsens storlek fram till 1982. I april det sistnämnda året beslöt generalförsamlingen att UNICEFs styrelse skulha 41 medlemmar. Fram till 1962 delade u- och i-länder jämnt på platserna i styrelsen. Därefter fick u-länderna en knapp majoritet. Beslutet 1982 fastställde fördelningen sålunda nio representanter för afrikanska länder, nio för asiatiska, sex för latinamerikanska och fyra för östeuropeiska. Därtill kom tolv representanter för Västeuropa och andra stater. En plats skulle rotera mellan regionerna i en viss ordning. Därmed fick u-länderna 24 eller 25 platser, i-länderna 16 eller 17. På så sätt etablerades i UNICEFs styrelse en mera markerad u-landsmajoritet än UNDP.i Men även i UNICEF fattas styrelsebesluten normalt genom consensus. Styrelsens arbete framstår vid jämförelse med del en en andra FN-organ som ovanligt konfliktfritt, vilket naturligtvis främst beror på arten av fondens uppgifter och säkert också på det förhållandet att UNICEF har en för FN-systemet unik relation till allmänheten. I många stora givarländer Sverige numera tyvärr undantaget utövar folkliga - organisationer ett betydande inflytande på regeringarnas hållning till UNI- CEF. Alltsedan 1960-talets början har, som framgått, debatt pågått en om olika länders och ländergrupperingars vikt och inflytande på FNs biståndsfonder. I den diskussionen har Sverige självklart ställt sig på deras sida, som ansett det naturligt, att u-ländernas representation något så när av- 42

speglat världsläget. Det har därvid varit nödvändigt att ta hänsyn till att SOU 199150 ulandsgruppen klart dominerar i fråga om ländernas antal och folkmängd. Sverige har alltså röstat för alla de förändringar ifråga om storlek och sammansättning de olika styrande organen på utvecklingsbiståndets av redovisats i det föregående. område som I stort sett är slutsatsen att u-länderna inte har någon påfallande stor majoritet i styrelserna for vissa, FN underställda multilaterala bistånds- Men de deltar numera mycket aktivt i alla debatter och utövar program. självklart betydande påverkan på de beslut som fattas utan att därför en diktera dem. När det gäller FNs biståndsprogram, UNDP, ser u-länderna sig i hög grad delägare och medansvariga, även om deras ekonomiska bidrag som närmast är symbolisk natur. Men just känslan av delägarskap bestämav i hög grad vad UNDPs folk ute på fältet kan uträtta. Relationen mer mellan biståndsgivare och mottagare vilar helt på de senares respekt för de beslut de själva varit med om att fatta.

3.7 U-ländernas inflytande i Världsbanken och Internationella valutafonden

Den då och då återkommande diskussionen om de med tiden betydande svenska bidragen till IDA tog ofta upp u-ländernas ringa inflytande på utlåningspolitiken och på lånevillkoren. Inte sällan hände det att Världsbanken lån till exempelvis länder med fascistoida regimer, som genom Pinochets Chile, eller att så tydligt gå de dominerande delägarnas genom USA, Storbritannien m utrikespolitiska ärenden och ansluta till deras utvecklingspolitiska värderingar gav upphov till skarpa debatter här hem- Regeringens företrädare stod inför den besvärliga uppgiften att inma. stämma i kritiken och samtidigt försvara inte bara fortsatt svenskt medlemskap utan också ökande svenska bidrag till IDA. Det gällde då att så vältaligt som möjligt beskriva de svenska ansträngningarna att åstadkomma reformer inom banken. De svenska inläggen i frågan blev särskilt frekventa i samband med diskussionen det andra utvecklingsårtiondets strategier och alldeles om särskilt inom för den s. nord-syd-dialogen. Kravet på ett större ramen medinllytande från u-ländernas sida i de beslut som fattades både i Världsbanken och Internationella valutafonden framfördes med kraft av u-länderna själva, resultat i första hand av en serie möten mellan ledarna som non-aligned-länderna 1970, 1972 och 1974. Vid det sistför de s. nämnda mötet, ägde rum i Alger, antogs ett Action Programme, som blev utgångspunkten för de påföljande debatterna och förhandlingarsom ekonomisk världsordning, först i FN, senare i nord-sydna om en ny dialogen i Paris.

4Vi noterar dock att nio u-länder har utlovat ekonomiska bidrag till UNDP på l miljon dollar vardera eller för år 1991. 43 mer

Huvudkraven var två, nämligen a full and effective participation of SOU 199150 developing countries in all phases of decisionmaking for the formulation of an equitable and durable monetary system och b more effective participation by developing countries. in the decisionmaking process in the competent organs of the lBRD and the IMF.

Kraven fick internationellt stöd från många håll, exempelvis i den s.k. RIO-rapporten, som en expertgrupp under Jan Tinbergens ledning publicerade år 1976, och i Brandt-rapporten, som kom 1980. I den kommitté, som låg bakom den sistnämnda rapporten, medverkade som bekant Olof Palme.

I den påpekas bl. a. att år 1978 var endast elva av 65 chefstjänstemän i Världsbanken och IDA medborgare i u-länder. Andelen av u-länningar i IMFs grupp av chefstjänstemän var densamma i procent. Brantrapporten stannar alltså inte bara vid u-ländernas bristande röststyrka i de styrande organen utan tar också upp önskemålet om en adekvat representation för u-länderna inom institutionernas tjänstemannastaber och lednings- BTUPP-

I 1974 års statsverksproposition för budgetåret 197475 sammanfattades den svenska ståndpunkten när det gällde u-landsinflytandet i IDA så Inom IDA har Sverige aktivt, men hittills utan framgång, hävdat att

uländernas röstandel bör ökas och fastställas i stadgan. När det gällde situationen i IMF anslöt sig Sverige i samma proposition uttryckligen till de krav som u-länderna gemensamt utformat vid ett möte i Alger år 1973 och som gick ut på att nå ett större inflytande i de internationella monetära förhandlingarna.

Beträffande de särskilda dragningsrätterna i IMF uttalar propositionen att de nordiska länderna har den gemensamma uppfattningen att det

nu borde vara möjligt att finna en lösning där de monetära aspekterna på de särskilda dragningsrätterna

kan kombineras med ett system som gynnar uländerna.

Den svenske statsministern berörde frågan om u-ländernas inflytande i Bretton-Woods-institutionerna i FNs generalförsamling i nov 1975 där han bl. a. förklarade att Sverige skulle komma att verka för reformer det

av internationella valutasystemet av särskild betydelse för u-länderna. Därtill skulle sådana länder tilldelas en större roll i de internationella organ som handhar finansieringen av deras utveckling.

Den borgerliga regering som tillträdde 1976 fullföljde den föregående regeringens strävanden i dessa avseenden. För övrigt stämde hela Norden in. I Världsbankens årsmöte i sept 1977 talade en norrman på hela Nordens vägnar och krävde bl. a. ökade möjligheter för u-länderna till ett effektivt deltagande i Världsbankens och IDAs beslutsfattande. De svenska stats- och biståndsministrarna argumenterade uthålligt för ett ökat

ulandsinflytande i de internationella ekonomiska samarbetsorganen, till vilka inte bara Bretton Woods-institutionerna hörde. Även de regionala bankerna hörde dit. I verkligheten var det egentligen endast den Afrikanska utvecklingsbanken, som organiserat sig så att u-länderna i regionen hade ett avgörande inflytande.

Att de svenska borgerliga regeringarnas syn på u-ländernas ställning och 44 inflytande i IMF och VärldsbankenIDA anslöt sig till den utformats

som

under tidigare år framgår särskilt klart formuleringarna i de följande SOU 199150

av årens propositioner om u-hjälpen. Redan 197677 kan man emellertid rapportera att den internationella debatt i ärendet, som Sverige och Norden tagit så aktiv del nu lett till att en översyn av frågan genomförs i Världsbanken for dess del.

l budgetpropositionen för 197980 återkommer regeringen till dessa frågor men för nu också in ett par kompletterande åsikter. Man välkomnar det ökade intresse for u-ländernas ekonomiska situation som IMF på sistone visat, vilket uppenbarligen borde leda till ett närmare samarbete mellan IMF och Världsbanken än hittills. Samtidigt stärker den framväxande situationen kravet på ett ökat u-landsinflytande i dessa båda organ.

Året efter finner regeringen det dock lämpligt med en försiktig avkylning. Visserligen fortsätter Sverige att verka för att u-länderna skall få en ökad röststyrka i IMF och VärldsbankenIDA. Men, varnar man, det är dock knappast möjligt att åstadkomma en radikal förändring i detta avseende, eftersom en sådan kan leda till minskat stöd från de stora givarländerna och försämra de finansiella utvecklingsorganisationernas position på de internationella kapitalmarknaderna.

På 1980-talet har de frågor om u-ländernas inflytande särskilt i VärldsbankenIDA också IMF, som vi här berört som en del av diskussio-

men nen om det multilaterala biståndets för- och i någon mån nackdelar kritiken mot multilateralt bistånd, väckt allt mindre intresse. Skälen är flera. Ett tungt sådant är att hela debatten om en ny ekonomisk världsordning, vari ärendet ingick som ett viktigt element, har tappat momentum och praktiskt taget avförts från dagordningen. Redan i propositionen 100 198485 konstateras sålunda i en kort redogörelse för läget i nordlsyddialogen att u-ländernas krav har blivit mer generella och återspeglar den största gemensamma nämnaren samtidigt som i-länderna i sitt gensvar endast kan enas om den minsta gemensamma nämnaren.

Ett annat skäl är att vissa reformer faktiskt har genomförts i VärldsbankenlDA i fråga om de olika ländergruppernas röststyrka. Men alltjämt kontrollerar fem stater USA, Japan, Storbritannien, Västtyskland och Frankrike drygt 40 °0 av rösterna i banken. Hälften därav drygt 19% faller på USA ensamt. I-länderna har totalt 70 °o av rösterna i moderorganet IBRD och 60 °o i IDA.

Viktigast är de stora och inflytelserikaste ländernas hårdnackade motstånd mot tanken på ökat u-landsinflytande i IMF och Världsbanken. En UNITAR-sponsrad undersökning för några år sedan visade att i en betydelsefull grupp av i-länder var just u-ländernas förslag i denna fråga den näst impopuläraste bland förslag med politisk innebörd Sådana län-

sex ders motstånd gäller säkert inte uteslutande måttet av deras eget inflytande utan också Världsbankens möjligheter att i framtiden skaffa kapital till rimliga kostnader for sina låneoperationer i u-länderna. Budgetpropositionen 198081 anger just detta skäl för svårigheten att åstadkomma en

5John OManique and Michael Lerner World Leadership and lnternat. Development 1984 45

radikal Förändring. Sedan dess har frågan inte förts på tal i propositions- SOU 199150 sammanhang.

Samtidigt har utvecklingen i världen själv fogat det så att nästan allt intresse på det internationella ekonomiska samarbetets område kommit att fokuseras på problemet med u-ländernas oerhörda skuldbörda. Vid sidan av den angelägenheten förpassas de flesta problem ut i periferin.

4 i det multilaterala biståndet SOU 199150

Några metodfrågor

4.1 Biståndets metoder

Ser en smula ovanifrån på Sveriges hittillsvarande insatser i

man - styrelserna for olika multilaterala biståndsprogram, särskilt UNDP, är det tydligt att biståndspolitiska överväganden spelat en stor roll.

Men det är också påfallande att Sverige, särskilt under de tidigare åren, intresserade sig intensivt för biståndets metodfrågor. Hur borde experter rekryteras, hur skulle de förberedas och utbildas för sina grannlaga uppgifter Hur skulle man ta tillvara deras erfarenheter Hur skulle stipendiesystemet kunna komma till optimal användning Hur borde man se på utrustningsandelen i projekten Hur borde multilateral upphandling ske Vilka ekonomiska anspråk kunde man rimligen ställa på mottagarländerna inom projektens ram. Vilka kriterier borde ställas upp for valet av projekt Hur borde biståndet programmeras Hur borde fältkontoren fungera Vilka relationer skulle de ha till andra delar av FN-systemet

Frågelistan kan göras mycket lång. Vi skall senare återkomma till några av frågorna och visa hur Sverige såg på dem och hur agerade i styrelser och församlingar.

Det bör tilläggas att en del av de frågor, som forts samman i detta kapitel, ligger i gränszonen mellan biståndspolitik och biståndsmetodik.

4.2 Det multilaterala biståndets resursbas

Redan tidigare snuddade vi vid frågan om FN-hjälpens resursbas. I diskussionen på hemmaplan under l950-talet brukade det multilaterala biståndets förespråkare framhålla, att FN-systemet vid sidan av sina stora insikter i utvecklingsproblematikens principiella och praktiska sidor också kunde dra på världsvida resurser ifråga om expertis och erfarenhet. De flesta i-länder och särskilt de utan ett förflutet som kolonialmakter

- hade begränsade kunskaper om den tredje världens svårigheter och om sätt och möjligheter att komma tillrätta med dem.

Det var lätt att konstatera att internationella organisationer, bl. a. på grund av att medlemmarna som regel underkastade sig en viss rapporteringsplikt till dem, hade en unik dokumentation om praktiskt taget alla uländers situationer och problem. Var fanns exempelvis en nationell motsvarighet till FAOs årliga rapport The State of Food and Agriculture, FNs periodiska Report on the World Social Situation, dess årliga rapport om det ekonomiska världsläget för inte tala om Världsbankens World Development Reports och högt kvalificerade och oförtröttliga serie av land- och problemanalyser, för att nu ta några få exempel ur högen

Därtill kom att sekretariaten genom den i regel kvoterade rekryteringen

personal innefattade tjänstemän från alla världens hörn. Även där av kvotering inte gällde utan bara krav på en något så när jämn geografisk spridning av personalens nationstillhörighet, blev det naturligt att söka åstadkomma bredast möjliga rekrytering. Ett exempel då jag i slutet av 1970-talet tjänstgjorde i UNDPs högkvarter, räknade jag en gång efter och fann att 90 nationaliteter fanns representerade i sekretariatet. 47

Självklart återfinner överallt i FN-systemet på handläggarnivå en SOU 199150

man övervikt för personal från de länder som är mottagare av utvecklingsbistånd. Undantaget vi redan konstaterat BrettonWoods-institutio-

är, som nerna, även om en viss ökning av rekryteringen av personal från u-länder har ägt rum på senare år också i dem, i en medveten ansträngning att åstadkomma en bättre geografisk balans.

När det gäller det tekniska biståndet, dvs. den hjälpform som i särskilt hög grad arbetar med och genom människor, har u-länderna under årens lopp kommit att stå för en växande andel av de totala kadrerna av biståndsarbetare, dvs. experter, konsulter, rådgivare, volontärer etc.

Under EPTAs första 15 år 1950-1964 kom exempelvis 849 experter från afrikanska länder, 4 134 från Asien och 3 375 från Latinamerika eller sammanlagt 8 348 av totalt 30679 experter. Under samma period besökte 1l 229 FN-stipendiater u-länder för studier. Totala antalet stipendiater var under dessa år 38 584. En titt på statistiken for 1988 ger vid handen att 3 280 38 °0 av samtliga expertuppdrag gick till u-länder 1987 3 152 och att 7264 51 °0 av samtliga stipendiater studerade där 1987 5 552. Upphandlingen av projektutrustning och konsulter från u-länder motsvarade ett värde drygt 78 milj. dollar 1987 61 milj. dollar eller 26% av

av den totala upphandlingen.

Från u-ländernas sida har det i diskussionerna hävdats att rådgivare, som kommer från u-länder, har fördelen att de är väl bekanta med underutvecklingens problem och dessutom har lätt att på det personliga planet anpassa sig till levnadsvillkor, seder och synsätt i u-länder. De har också förståelse for behovet av anpassad teknik och deras egna erfarenheter av framgångsrika utvecklingsföretag i hemlandet är särskilt relevanta, då de konfronteras med motsvarande problem i ett annat u-land.

Tankegångar av detta slag har till en del legat bakom det program, som lanserades inom UNDP för ett femtontal år sedan och som går under ämnet TCDC, vilket är uttytt Technical Cooperation among Developing Countries tekniskt samarbete mellan u-länder.

För svensk del hade man inga svårigheter att acceptera denna nya gren på biståndsträdet, särskilt som man under årens lopp, exempelvis i samband med diskussionen om DD2, varmt förordade ett ökat utvecklingssamarbete mellan u-länderna, särskilt regionalt men också globalt. Det skedde exempelvis i budgetpropositionen 10168 som uttalar att Sverige bör stödja ett vidgat handelspolitiskt samarbete mellan u-länderna. Ett annat konkret exempel var den positiva svenska hållningen till internationella råvaruavtal, som bl.a. innebar att de råvaruproducerande länderna liksom konsumentländerna sökte stabilisera förhållandena på råvarumarknaderna. Frågan aktualiserades i särskilt hög grad i samband med diskussionen om en ny ekonomisk världsordning New International Economic Order, NIEO. Mera om detta senare. Se s. 125 ff.

Under de borgerliga regeringarna från hösten 1976 återkom Sverige ofta till den önskvärda samverkan u-länderna emellan i syfte att uppnå, som den svenska chefsdelegaten till generalförsamlingen hösten 1976 uttryckte saken, kollektiv självtillit. Önskvärdheten ett ökat ekonomiskt sam-

av arbete mellan u-lânderna finns också med som en särskild punkt i svenska 48

regeringens yrkande till FN angående förberedelserna för det andra ut- SOU 199150 vecklingsårtiondet, som utarbetades i UD våren 1969.

Några år senare 1974 talade den svenska handelsministern som delegat i FNs generalförsamling om behovet av en ökad handel u-länderna emellan. Synpunkten återkommer ofta i det följande.

Några invändningar mot u-ländernas ökande praktiska medverkan i olika multilaterala biståndsprogram har aldrig avhörts. Inte heller har man från nordisk sida ifrågasatt verksamheten inom TCDC. Man har också här som i andra i-länder undvikit att diskutera dessa företeelser i sammanhang, där de hör hemma, nämligen då klagomål anförts mot ett för dåligt återflöde till i-länder av resurser, som använts för upphandling av varor och tjänster. Sverige kan berömma sig av att ha iakttagit måttfullhet på denna punkt, medan andra i-länder i Norden särskilt Finland ålagt sig betydligt mindre restriktioner.

Ändock är det självklarhet att skänks för multilate-

en om pengar, som ralt utvecklingsbistånd, i största möjliga utsträckning verkligen hamnar i u-land, både genom de projekt som stöds och genom den upphandling som äger rum, så har verksamhetens syfte tillgodosetts effektivare än om de skänkta pengarna helt enkelt återvänder tillgivarna.

4.3 Biståndets bindning en fråga om både metoder och

-

politik

En omständighet, som ansågs tala till det multilaterala biståndets förmån, framhävdes särskilt i proposition 10168, nämligen dess i princip obundna karaktär.

Medan det bilaterala biståndet i de flesta fall, exempelvis i de amerikanska, brittiska, franska, tyska och ryska programmen förutsatte, att personal och utrustning korn från vederbörande givarnationer, var det multilaterala biståndet i princip fritt från sådana bindningar. Där kunde upphandlingen av varor och tjänster ske, där den var fördelaktigast både ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Det kunde i sammanhanget lätt visas att bundet bistånd inte sällan var väsentligt dyrare för mottagaren än en öppen anbudsprocedur med internationell konkurrens, som oftast tillämpades av FN-organisationerna. I biståndspropositionen till 1970 års riksdag uppges fördyringen ligga kring 20 °0.

Men även för det multilaterala biståndet gavs det ett generellt undantag. De finansiella bidragen från de kommunistiska staterna i Öst-europa till bl. a. UNDP var i huvudsak inkonvertibla och kunde därför endast utnyttjas för upphandling i vederbörande länder. En följd blev att sådana bidrag av olika skäl bl. a. de ofta snåriga och illa anpassade upphandlingsreglerna i länders interna system för administration av exporten och

vWérbörande

av, alutarelationerna med utlandet blev föga utnyttjade.

i

De låg och ligger alltjämt som en nära nog oåtkomlig klump av

- oanvändbara valutor i räkenskaperna hos en organisation som UNDP. De är inte bara en död resurs utan de väcker frågan om vissa länder egentligen 49

4 lO-l121.Multibistånd.Annex2

har någon respekt for multilateralismens grundläggande principer, SOU 199150

som utgör förutsättningen for att organisationer som UNDP skall kunna fungera.

Eftersom varje biståndsprojekt drar med sig kostnader i ett antal valutor, varav alltid en andel konvertibla, får vissa länder, bl. a. Sverige, svara för den kostnadsandelen då UNDP gör upphandling i Östeuropa.

Från svensk sida har man alltsedan 1960-talet och långt in på 1970-talet envist hävdat att multilateralism innebär just obundenhet i biståndet och har därför praktiskt taget årligen genom flera decennier via sina språk-

rör i FN och särskilt UNDP vädjat till bidragsgivare från Östeuropa att

göra bidragen fritt konvertibla.

Redan i mitten av 1960-talet deltog Sverige i diskussionerna om s.k. tied aid i DAC och medverkade till de rekommendationer som utfärdades 1965 om hur länder borde handskas med sitt bistånd for att begränsa den bundna upphandlingen och dess skadeverkningar. Senare anslöt sig Sverige till DAC-ländernas uttalande att bidrag till multilaterala biståndsprogram borde vara untied. Däremot har man aldrig lyckats åstadkomma en överenskommelse om kollektiv, reciprok avbindning av biståndet mellan DAC-medlemmarna. Dock beslöt tio medlemmar av DAC, däribland Sverige, att underteckna ett DAC-memorandum år 1974, enligt vilket upphandling skall kunna ske i praktiskt taget alla u-länder.

I den svenska diskussionen framhölls ofta på 1960-talet att bristen på kommersialism var ett utmärkande drag för multilaterala biståndsprogram. Sådana uttalanden återfanns inte minst i fmansdepartementets bilagor till statsverkspropositionen på den tid då frågorna om det finansiella biståndet handlades där.

I statsverkspropositionen for budgetåret 196667 erinrar finansministern om en uppenbar inkonsekvens i debatten om bundet bistånd. I den diskussionen hävdas, säger han, dels att bör söka förmå andra länder att minska sin bindning av biståndsgivningen till den egna exporten, dels att vi bör öka bindningen i vår egen biståndsgivning.Det borde vara uppenbart att våra möjligheter att vinna respekt och gehör för våra strävanden skulle försämras om vi själva började tillämpa just den politik som vi vänder oss mot, skriver finansministern.

I maj 1970 påpekade utrikesministern i en riksdagsdebatt i samma ämne och anda att regeringen i internationella organisationer inriktade sitt agerande på att få till stånd kollektiva aktioner för att minska givarländernas bindning av biståndsupphandlingen till de egna länderna. Den borde ske där det är fördelaktigast för mottagarländerna, menade han.

När år 1971 ett kvantifierat mål för bindning av en, visserligen liten, del av det svenska biståndet sattes upp, särskilt efter yrkande av den nyss åberopade finansministern, som 1966 ansåg att vi borde leva som vi lärde, så blev livet mera komplicerat för svenska delegater till internationella möten om bistånd. De moraliserande brösttonerna fick tonas ner.

När det gäller fakta i målet är bilden för Sveriges del följande. Under

Australien, Belgien,Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Västtyskland, 50 USA, Osterrike samtEG.

femton år 1950-1964 anlitades 791 svenska experter och SOU 199150 EPTAs första 986 stipendiater studerade i Sverige. Som jämförelse motsvarande siffra för UNDPs del under 1988 var siffrorna för 1987 inom parentes 160 156 expertuppdrag gick till svenskar; 148 158 stipendiater besökte Sverige för studier. Beträffande upphandlingen i Sverige kan noteras att utrustning inköptes för 2,6 milj. dollar 2,6 och att svenska konsultföretag anlitades för ett 0,6 milj. dol1arl,5 under 1988. värde av Vad utbetalas i Sverige i form andelar av expertlöner, stipendier som av för studerandes levnadsomkostnader, arvoden till konsulter, likvider för upphandlad utrustning etc räknas som ett återflöde från bidragen till multilaterala biståndsfonder. Därtill bör läggas diverse andra inkomster, uppstår följd biständsverksamheten, exempelvis ersättsom som en av ningar till SAS för flygbiljetter, enskilda internationella tjänstemäns personliga upphandling i Sverige, pensions- och försäkringsutbetalningar m. m. I regeringens biståndspropositioner och utrikesutskottets betänkanden däröver har det vid flera tillfällen på senare âr understrukits att återflöde inte får bli något biståndspolitiskt mål, för att låna inte och är utrikesutskottets ord i dess betänkande nr 20 av år 198283. Utskottet tillägger vid sistnämnda tillfälle att det självfallet ställer sig bakom en strävan att öka inslaget svenska varor och tjänster i biståndet men man av vill dock inte förorda ökning bindningsgraden som metod att en av åstadkomma väsentlig höjning återflödet. En bred majoritet i en av riksdagen torde ha delat denna bedömning. Men det kan noteras att ett av riksdagens partier ett år senare lade fram en motion, som i praktiken föreslog närmast l00-procentig bindning av det svenska biståndet. en l den mån återflödet till Sverige de bidrag Sverige varje år överför till av UNDP, UNICEF, IDA och andra multilaterala biståndsprogram tillmäts betydelse kan kortfattat konstatera att det knappast finns någon fast man relation mellan bidragens storlek och vår praktiska medverkan i fondernas fältverksamhet. Organisationerna tillämpar ett så Öppet anbudsförfarande, är praktiskt genomförbart, om man tar hänsyn till antalet medsom lemsstater. Det innebär bl. a. att svenska intressen måste göra sig påminta i varje enskilt upphandlingsfall. Mycket beror alltså på de svenska företaoch institutionernas förmåga och vilja att följa utvecklingen och odla gens sina kontakter med de internationella organisationerna. Svenska intressenter bör dock medvetna om ett par särskilda omvara ständigheter. En är att det i FN-systemet finns en av medlemsstaterna själva skapad preferens för upphandling i u-länder, närhelst en sådan är möjlig och lämplig. Sverige har för sin del stött en sådan utveckling, som tidigare påpekat. Vidare i den mån upphandling sker i New York och Washington, så har amerikanska och, i någon mån kanadensiska tillverkare, leverantörer, entreprenörer och konsulter ett försteg redan genom sin geografiska närhet till uppköparen. Motsvarande förmån får nog länderna i mellan- och syd- Europa anses ha i relation till internationella organisationer med högkvari Geneve, Paris, Rom och Wien. Det är exempelvis påfallande att i 51 ter

Schweiz säte för rad FN-organ verkställer UNDP-finansierade SOU 199150

- en som projekt upphandlades utrustning för UNDP-projekt till ett värde av

- 8,4 milj. dollar och schweiziska konsultföretag slöt avtal om olika tjänster till värde över 6 milj. dollar under 1987. Österrike säte för

ett av - UNIDO, IAEA och ett stort FN-kontor levererade under 1987 utrust-

ning for 4,9 milj., dollar motsvarande nästan exakt hälften av landets bidrag till UNDP Exemplen kan mångfaldigas.

På år har frågan biståndets avbindning fått lägre prioritet i

senare om takt med stigande svenska bekymmer över det, som man menat, alltför ringa återflödet. Samtidigt har andelen bundet bistånd i det svenska bilaterala biståndsprogrammet vuxit något. 1987 uppgick den till 22,3% och vi intar inte längre någon undantagsposition. Det finns länder med lägre bindningsgrad. När det gäller biståndet genom BITS utgör de svenska kommersiella intressena ibland i kombination med politiska hänsyn

- -

själva grundvalen för verksamheten. SWEDFUND bärs också en del av

svenska exportintressen. Numera talar mera sällan om värdet av upp av obundet bistånd och när det sker, är röstläget mer dämpat.

Ledningen för ett organ som UNDP har numera placerat Sverige, till-

med de övriga nordiska länderna och ytterligare några stater sammans med stora bidrag relativt låg utnyttjandegrad, i en grupp som kallas

men under-utilized major donor countries. Tanken är att man, genom att skaffa sig bättre uppfattning om vad sådana länder kan erbjuda i fråga

en

lämpliga och tjänster, skall kunna öka upphandlingen där. om varor

närmande mellan storleken Sveriges ekonomiska insatser i de

Att ett av internationella organisationernas utvecklingsbistånd och vårt lands medverkan med tjänster och är intresse för Sverige kan naturligtvis

varor av inte förnekas. Det intresset är inte främst kommersiellt. Våra politiska insatser tillför rad andra värden i form av erfarenhet, kunskap och

oss en insikter. Därför har svenska delegater i olika sammanhang erinrat om önskvärdheten bättre balans mellan de olika typerna av svensk medverkan

av en i programmen.

Ett tidigt och ovanligt tydligt exempel är ett inlägg av Rickard

- - Sterner i Särskilda Fondens styrelse våren 1963. Där påpekar han att Sverige hade svarat för 7% de finansiella bidragen under perioden

av 1959- 1963 för endast 3% av experterna och l 12% av värdet av

men beställd utrustning; totalt hade de svenska bidragens utnyttjande för svenska tjänster och motsvarat endast 0,9% av de totala utgifterna. Men

varor Sverige begärde inga särskilda anordningar för att rätta till bristen på balans. Allt krävde var konkurrens på lika villkor.

man

Det sistnämnda kravet har sedermera ofta upprepats av svenska delegationer, då de internationella organisationernas upphandlingsmönster kommit på tal. Det har också framförts av delegater från de övriga nordiska länderna.

3 Österrike för övrigt alltid legat nära botten bidragsgivarligan. 52

Bland Händer har av

4.4 Biståndets förvaltningskostnader SOU 199150

Det offentliga tryck och arkivmaterial, som jag har haft tillfälle att gå igenom, innehåller oväntat litet av direkt kritiska uttalanden om FNorganisationernas bistånd. Mest rör det sig om kortfattade, mycket allmänt hållna påståenden. Vi får exempelvis vid upprepade tillfällen veta, att de internationella organisationernas bistånd har alltför höga administrationskostnader. Men preciseringar saknas.

Var skulle, måste läsaren eller åhöraren fråga sig, besparingsåtgärder kunna sättas in. Kunde UNDP nöja sig med en lägre grad av noggrannhet i sitt ekonomiska redovisningssystem Kunde UNICEF överge sina arbetskrävande upphandlingsregler och dra ner på den fria anbudskonkurrensen Är det inte så med rapporteringen till regeringarna verksam-

noga om hetens utveckling Behöver man inte vara så omsorgsfull, då det gäller att värdera betydelsen av projektförslag och undersöka förutsättningarna för deras lyckosamma genomförande Kan man ta lättare på förberedelserna för en utvecklingsåtgärd Kan man ersätta förhandlingarna med mottagarlandets myndigheter med några korta, kärnfulla villkor och krav

Med andra ord vad menas egentligen med alltför höga administrationskostnader Ställer man den frågan, leds man till en annan vad är egentligen administrationskostnader i biståndet

Alla som sysslat praktiskt med utvecklingsbistånd, antingen det skett i bilaterala eller multilaterala biståndssystem, vet att uttrycket administration får täcka både rent förvaltningsmässiga uppgifter och sådana som bestämmer verksamhetens syften, innehåll och resultat. Den egentliga administrationen har med ordning, reda, logistik, redovisning, anställning av personal, arbetsvillkor att göra.

Ville man reducera insatserna på sådana områden i ett organ som UNDP, skulle det konkret innebära att man drog ner på personal och verksamhet i UNDPs Division of Personnel, Division of Finance, Division of Management Information Services3, Division for Administration och Management Services, Division for Audit and Management Review, Division of External Relations and Governing Council Secretariat, och Resource Mobilization Unit. I den kretsen av arbetsenheter ligger den egentliga administrationen. De kostade för tvåårsperioden 198889 65 milj. dollar.

Det beloppet kan relateras till den totala omslutningen för den verksamhet UNDP bedriver med hjälp av en rad fonder under dess förvaltning. Den uppgick för 198889 till drygt 2,3 miljarder dollar. Därav svarade de direkta projektkostnaderna för 1,75 miljarder dollar. 65 milj. dollar motsvarar 2,8 °0 av 2,3 miljarder dollar och 3,7 % av 1,75 miljarder dollar.

För min del anser jag att detta är storleksordningen på den verkliga administrationskostnaden för UNDPs huvudkvarter. Resten är utvecklingsbistånd i en eller annan form, dvs. en del av biståndsproduktionen, alldeles som själva vårdinsatsen på ett sjukhus alltså läkares och sjuk-

sköterskors insatser knappast kan hänföras till vårdens administrations-

-

3 Det är här inte frågaom denpublic relations-inriktade informationen utan om den datoriserade löpande redovisningenav verksamhetenför internt bruk informatics. 53

kostnader. I UNDPs terminologi kallas denna typ av omkostnader för SOU 199150 programme support costs.

Härtill måste läggas de egentliga förvaltningskostnaderna i de verkställande organisationerna, dvs. fackorganen och liknande liksom

- organ i fáltorganisationen. De förras totala kostnader uppgick åren 198788 till 238 milj. dollar och fáltkontoren kostade totalt 220 milj. dollar. Det är svårt att uppskatta den del agency support costs, som avser egentlig administ-

av ration. Kanske rör det sig om hälften. När det gäller kostnaderna för UNDPs fáltorganisation skulle jag att döma av mina egna erfarenheter vilja påstå att den andel, som går till egentliga administrationskostnader, rör sig om högst en tredjedel. Lägg alltså 200 milj. dollar till de 65 som UNDPs högkvarter drar för administration, runda av uppåt och låt osspå goda grunder förmoda att de 2,3 miljarder dollar, som blev UNDPs totala omslutning för

av 198788 gick 275 milj. dollar till egentlig administration, dvs. 12%.

Om detta är för mycket, för litet eller lagom beror helt på de villkor som verksamhetens art ställer, och på vilka prestationer i administrativt hänseende som bidragsgivare och biståndsmottagare kräver.

I det förra avseendet kan man exempelvis betänka de administrativa komplikationer, som måste uppstå i en organisation som har l 12 fáltkontor med internationell och nationell personal, vars tillvaro kompliceras av att man arbetar på ett halvt dussin officiella språk och som förväntas verka i samarbete med ett 40-tal internationella organisationer, spridda över jordklotet.

Bl. kräver sistnämnda förhållande ett världsomspännande samråds-

a. förfarande. Det ensamt ger det multilaterala biståndet en särprägel, som på ett avgörande sätt skiljer det från det bilaterala, också omkostnadsmässigt.

Somliga finner häri tecken på bristande effektivitet, medan andra menar att det ligger ett betydande värde i att organisationer, länder och människor blir delar av en världsomfattande väv av samverkan och att den multilaterala biståndsapparaten därför är värd sitt pris.

När det gäller den officiella svenska synen på dessa frågor har som nyss nämnts kritik då och då framkommit mot FN-biståndets administrativa kostnader, ehuru utan preciseringar. Redan i 1953 års generalförsamlings 2a utskott anförde den svenska delegaten, riksdagsledamoten Ulla Lindström, den synpunkten att administrationskostnaderna för EPTA måste nedbringas. Kritiken verkar så här långt senare något egendomlig, om man betänker att EPTA knappast hade kommit upp ur startblocken ännu och att det lilla maskineri, som fanns hade måst dimensioneras mera efter förhoppningar om inkomster än efter det faktiska bidragsläget, som var sämre än forutsett.

Medan liknande synpunkter då och då anfördes under årens lopp i FNs generalförsamling liksom i riksdagen och dess statsutskott, senare utrikesutskott, speciellt som resultat av motioner, där dylik kritik framfördes,

-

är det påfallande att Sverige länge företrädde en mera nyanserad syn på dessa frågor. Det gällde särskilt på en nivå närmare programverksamheten, exempelvis i UNDPs och UNICEFs styrelser. I dessa hördes, särskilt

och 1970-talets tidigaste år, ofta den svenska åsikten att SOU 199150 under 1960-talet vissa centrala kostnader hade en stor betydelse for biståndets typer av kvalitet. Det innebar bl. att extra krona som satsades på fördjupade a. en projektförberedelser ofta extra stor avkastning i projektets slutängav en da, menade man. Den ståndpunkten lät sig väl försvaras men drevs också fram av ett svenskt behov skilja ut sig från den länder, som envist i möte att grupp av efter möte gick till häftiga mot FNs biståndsfonder för en slösaktig angrepp förvaltning. Den leddes ofta Frankrike, som särskilt under de gruppen av Gaulles ledning hade foga mer än kritik mot FN-systemet att komma med. Att markera distans till den onyanserat kritiska hållning mot FN som sådant, ofta kom i dagen från större länders sida, kändes som en som nödvändighet. Sådan kritik utgick inte sällan från en strävan att tona ner FNs betydelse faktor att ta hänsyn till i den internationella debatten, medan små som en Sverige välkomnade ett starkt och vitalt FN. Sverige och några stater som andra länder ville markera sin positiva syn på FN genom att inta en mera kringsynt hållning också när det gällde omkostnadsfrågorna.

4.5 Vad med effektivitet i u-hjälpen menas

Under år har diskussionen biståndets administration exempelsenare om vis i propositionerna för både 198384 och 198485 utgått från den positiva synpunkten att det är viktigt med en effektiv biståndsadministration. Utrikesutskottets betänkande 27 197879 uttalar att måste mednr verka till effektivisering av det multilaterala biståndet. I ett senare en avsnitt framhåller utskottet att en svensk bedömning av verksamheten bl. a. måste setill effektiviteten. Effektivitet blir på 80-talet ett ofta återkommande ord i debatten om biståndet, inte minst det multilaterala. Ofta används termen i omedvetenhet det semantiska problem, som finns inbyggt. Effektivitet är ett om ord, täcker innebörden i två ord, används i internationell bisom som ståndsjargong, nämligen efficiency och effectiveness. Internationellt finns det ett starkt medvetande om att man här talar om två olika ting. Efficiency gäller de rent förvaltningsmässiga aspekterna av biståndet. Fungerar de administrativa handgreppen Betalas löner och ersättningar enligt schema. Finns det ändamålsenliga rutiner för personalförvaltut ning, för internt samråd, vettig ansvarsfördelning, ett ändamålsenligt en upphandlingsförfarande Motsvarar personalstyrkan verksamhetens behov eller finns det ledig kapacitet Har organisationen gapat över för mycket, när det gällt att lägga for sig arbetsuppgifter Vilka fordröjningsfaktorer arbetar biståndet med Går det en orimligt lång tid innan de länder söker bistånd får besked Hur stort är tidsavståndet mellan som om överenskommelse och handling Detta är några exempel på frågor, handlar om effektivitet i betydelsom efficiency. Svaren upplysningar själva biståndsmaskineriet, sen ger om dess inbyggda svagheter och även dess starka sidor. Etfectiveness handlar om något helt annat, nämligen verksamhetens 55

resultat på kort och lång sikt, dess utvecklingseffekt. Nådde biståndet sina SOU 199150 målsättningar Om inte, berodde det på att målsättningarna var fel eller orealistiskt formulerade, på att verksamheten planerades och genomfördes på ett bristfälligt sätt, eller vad

Effectiveness och efficiency är besläktade begrepp i så måtto att efficiency i regel underlättar uppnåendet av effectiveness. Med det är inte alldeles säkert under alla omständigheter. Det finns å ena sidan gott

exempel på biståndsprojekt, där de rent administrativa göromålen har om flutit anmärkningsfritt men där resultatet av verksamheten ur utvecklingssynpunkt har blivit misslyckande. Å andra sidan saknas ingalunda fall,

ett där biståndsinsatsens slutresultat trots betydande administrativa svårigheter har blivit mycket tillfredsställande. Något Förenklat kan man säga att efficiency handlar form, effectiveness innehåll. Är det inte

om om rentav så, att en alltför stor dos efficiency i vissa fall kan utgöra ett hot mot verksamhetens elfectiveness

Det anförda får räcka för att illustrera tesen att frågan om administrationskostnader och effektivitet i biståndet lämpar sig föga för svepande och tvärsäkra påståenden. Som vi noterat färgade den övertygelsen av sig på svenska ståndpunktstaganden i några av FNs biståndsfonder under vissa perioder. Under andra halkade svenska företrädare tillbaka i den sorts generaliseringar, som är så lätta att formulera och som nästan aldrig möter några invändningar. Vill man låta sig höras utan att egentligen ha något att säga, kan man alltid klaga på administrationskostnaderna och

inhösta applåder på köpet.

4.6 Samordningsproblemet

Sverige lämnade under årens lopp vissa bidrag till debatten om konkreta åtgärder, kunde förbättra den organisatoriska aspekten av FN-bistån-

som det och därmed hela verksamhetens resultat. År 1956 gjorde exempelvis en svensk delegat i generalförsamlingens andra utskott sig till talesman för ett mycket framsynt förslag att FN-systemets olika representationer i u-länderna borde sammanföras till ett kontor med gemensam bemanning. Tanken framfördes vid tidpunkt då situationen var mindre splittrad än

en idag. I slutet 1960-talet gjordes visserligen ett viktigt framsteg i den av

av Sverige påkallade riktningen, då FAOs representation byggdes in i UNDPs fältkontor. När svenska delegater i FAO i slutet av 1970-talet medverkade till att riva upp detta system för att åter etablera en separat FAO-representation inte så få som ansåg att ett sådant uppträdande gränsade till

var förräderi.

Över huvud taget återkom frågan UNDPs dessförinnan EPTAs och

om Särskilda Fondens gemensamma länderrepresentanters ställning och funktioner ständigt i svenska inlägg alltifrån 1955 och ända fram till en tidpunkt för ett tiotal år sedan, då intresset för frågan blev mer sporadiskt, som det förefaller.

Man noterar att de svenska inläggen, som krävde en stärkt ställning och ökade befogenheter för UNDPs länderrepresentanter att samordna FNfamiljens bistånd, gjordes på många håll i FN-systemet i generalförsam- 56

lingen och dess andra utskott, i ECOSOC, i UNDPs styrelse, också styrel- SOU 199150 serna för vissa fackorgan.

Själv ingick jag exempelvis i den svenska delegationen vid ILOs styrelsemöten några år under 1960-talet och satt som svensk regeringstalesman i ILO-styrelsens utskott för tekniskt bistånd. Just samordningen av FNsystemets bistånd på fältet och länderrepresentantens ställning var ett regelbundet återkommande tema i mina inlägg. Det vi från svensk sida sökte visa, i fackorganssammanhang, var att samordningsträvandena ingalunda ville lägga en hämsko på dessa organs aktiviteter eller förkväva deras initiativkraft och entusiasm. Snarare gällde det att skapa ett system för ett mera rationellt utnyttjande av deras verkligt stora tillgång, nämligen en ojämförligt överlägsen kunskap om problem och problemlösningar på respektive fackområden.

Mitt intryck är att under de två senaste årtiondena har svenska inlägg i frågan om samordningen av biståndet på fáltnivå i stort sett begränsats till FNs generalförsamling och UNDPs styrelse. Under vissa perioder har ärendet överhuvudtaget inte berörts.

Ändock har det åren i Sverige funnits stark medvetenhet om

genom en den potential som ligger förborgad i FN-systemet, när det gäller samordningen av praktiskt taget all u-hjälp. Redan propositionen 10062 ger multilateralt bistånd stöd bl. a. med hänvisning till den samordning av biståndsinsatser, som skulle kunna åstadkommas genom internationellt styrda aktioner, och därmed ge biståndet ökad effekt.

Det måste till sist anmärkas att samordning är ett synnerligen frekvent ord då multilateralt bistånd diskuteras. När de som efterlyser mera samordning skall konkretisera sig, får man ofta intrycket att det främst gäller att undvika företeelser som duplication of efforts och overlapping.

Enligt min erfarenhet och mening är sådant det minsta av våra bekymmer. Ett mått av s.k. overlapping kan ibland vara att föredra framför att man lämnar sprickor och luckor i biståndsbygget. Duplication, dvs. förhållandet att flera givare och organisationer gör samma saker är faktiskt numera en ganska sällsynt företeelse, upptäcks ofta tidigt och kan åtgärdas innan någon större skada skett.

Samordning av biståndet från FN-familjens organisationer betyder andra och viktigare ting. Dit hör enligt min mening följande

biståndet på landnivå måste ha en av alla FN-organ erkänd, enhetlig -

ledning; alla FN-organisationer måste underkasta sig en gemensam disciplin,

-

när det gäller meningsutbytet med mottagarparten om biståndsprogrammens innehåll; FN-systemet måste uppträda som just ett system, tala med en tunga,

-

sända signaler till mottagaren, som inte står i konflikt med varandra; FN-organisationerna måste åta sig att gemensamt verka för ett stärkan-

-

de av mottagarpartens egna samordnande uppgifter; de måste sträva efter nära och täta kontakter mellan UNDPs landrepre-

-

sentant och företrädarna för andra FN-organisationer detta kan och

bör där så är möjligt underlättas lokalarrange- SOU 199150 genom gemensamma mang; - representanter pâ platsen för FNs fackorgan och fonder bör alla instrueras att fungera som rådgivare till UNDPs landrepresentant; FN-organisationerna bör förenhetliga sina logistiska - operationer på landnivå; de bör formulera och tillämpa uppförandekod för inter- - en gemensam nationell personal och tilldela UNDPs landrepresentant, en person, ansvaret som övervakare av att reglerna efterlevs. Kan en sådan önskelista förverkligas, ja, då har åstadkommit man den efterlysta samordningen av det multilaterala biståndet.

4.7 Strödda kritiska synpunkter på multilateralt bistånd

En i ljuset av erfarenheter något malplacerad kritik senare framfördes i slutet av 1950-talet mot alltför långvariga biståndsprojekt inom EPTAL Den svenske delegaten föreslog högsta livslängd på tio år, varefter en projekt under alla omständigheter skulle överlämnas till mottagarlandets fulla ansvar. Vi vet numera att nästan alla biståndsprojekt, ägnar sig åt institusom tionsbyggande, i regel har att sefram mot mycket långa engagemang, som ofta sträcker sig över flera decennier. Vissa andra förslag till förändringar i existerande arbetsmetoder och biståndsinnehåll speglar svenska uppfattningar tillkortakommanden om i FN-biståndet. 1959 föreslog Sverige att FN-programmen för bistånd skulle breddas så att socialförsäkringsfrågor, arbetarskydd, skolning och omskolning av handikappade och sysselsättningsskapande åtgärder skulle ökat utrymme. 1967 gjorde sig en svensk delegat till generalförsamlingen till tolk för den meningen att fackorganen behövde omstruktureras för att bättre fylla sina uppgifter i utvecklingsbiståndet. Några närmare anvisningar lämnades dock inte. UNIDO med 1976 formellt födelseår fick 1969 - som och vid flera senare tillfällen svensk kritik i generalförsamlingen för ägna sigför litet att åt fältverksamhet och för mycket åt seminarier, konferenser och publikationer. Vid flera tillfällen, särskilt under 1970-talet, vände sig Sverige med eftertryck mot mångfaldigandet specialdestinerade av s. fonder inom FN-sysstemet. Under en period föreföll det varje större internatiosom om nell konferens med nödvändighet måste utmynna i skapandet av en ny fond för insatser inom konferensens ämnesområde, finansierad med frivilliga bidrag. Många av fonderna föreslogs från u-landshåll med utgångspunkt från den felbedömningen, att på detta man sätt skulle lyckas öka den samlade resursöverföringen till u-länderna via FN-systemet. Som vet blev resultatet inte sällan att de förväntade frivilligbidragen uteblev. Det gällde åtminstone bidragen från i-länder, med följd de att nya fonderna inte ens 58

UNDPs paraply med mycket SOU 199150 fick styrfart. Inte så få fogades in under

begränsade ekonomiska resurser i bagaget.

Sverige ställdes inför inbjudan att bidra till en del av dessa När en

fonder, avböjde inte sällan med motiveringen att Sverige nytillkomna man

sig the proliferation of UN funds och i stället ansåg att bimotsatte dragsviljan borde koncentrera sig på några få större, väl etablerade fonder,

till exempel UNDP, UNICEF, WFP och IDA. Ett annat kritiskt tema som alltifrån 1960-talet med växande frekvens återkommit i som slutet av

svenska inlägg i FNs biståndsdebatter gäller utvärderingen av biståndets

metoder och resultat. Proposition 1011969 talar om behovet av en syste-

matisk utvärdering ett element i multilateral utvecklingshjälp och synsom återspeglas i inlägg i biståndsfondernas styrelser liksom i inlägg i punkten

generalförsamlingens 2a utskott.

1980-talets ofta återkommande tal biståndets effektivitet sammanom

självklart med önskemålet fördjupad och regelmässig utvärkopplas om en

dering projektens utfall. Sverige var ingalunda ensamt om sådana av och de ledde snart till förstärkning av evalueringsfunktiosynpunkter en

nerna, särskilt i UNDP.

4.8 Kapacitetsstudien

kritiska synpunkter på UNDP och FN-familjens UNDP- När det gäller

finansierade bistånd finns det anledning att notera att den 1969 publicera-

studien över UNDPs och FN-systemets biståndskapacitet A Study of de

of the United Nations Development System, som utfördes the Capacity

ledning Sir Robert Jackson, fick ett mycket starkt svenskt stöd. under av

Studien riktade kritik mot systemet på ett flertal väsentliga punkter.

gällde särskilt det sätt varpå biståndet planlades programmera- Den

UNDPs och fackorganens respektive roller och inbördes relationer des,

biståndets planläggning, genomförande och utvärdering, relationerna under

4 kapacitetsstudie kom att ingå i hel serieundersökningaroch rapporter Jacksons en u-ländernas problem och det internationella utvecklingsbiståndet, som utkom om från 1969och drygt årtionde framåt. Studierna hade skiftande huvudmän men ett anslöt alla till debatten i FN utvecklingsstrategiema och behovet av en ny om ekonomisk världsordning. kom förutom Jackson-studien Lester Pearsons rapport Partners in 1969 - hadeinitierats Världsbanken. 1972publiceradesenrapport till Development,som av under titeln The Limits to Growth. 1974kom såen andra Club-of Club of Rome kallad Mankind the Turning Point. Författare var Mihajlo Mesa- Rome-rapport at Eduard Pestel. Den följdes 1976 den s. RIO-rapporten, där RIO rovic och av betyder Reshaping the International Order. Rapporten producerades av en grupp bland dem Inga Thorsson under ledning av professor Jan Tinbergen. experter - fjärde Club-of-Rome-rapport under titeln Goalsfor Mankind. Den var 1978kom en grupparbetelett Ervin Laszlo. 1980kom Brandtkommissioocksåresultatetavett av North-South A Programmefor Survival. Den följdes 1983av nens första rapport. kommissionens andra rapport Common Crises. North-South C0-operation for

World Recovery.Det förtjänar noteras att den svenskenationalekonomen Göran viktig roll såväl i Lester Pearssonssom Brandtkommissionens Ohlin speladeen Under dessaår 1970-talet och åren närmast intill publicerades utredningar. - antal utredningar internationella organisationer och av enskildessutomett stort av för den publiken. Särskilt bör här noteras den rapport från FNda länder egna seminariet i Stockholm utvecklingenssocialadimensioner, somhölls 1969under om 59 IngaThorsson. Se vidare sid. 105fl. ledning av

mellan UNDP och fackorganen å ena sidan och mottagarländerna å den SOU 199150 andra, bristen på effektiv samordning på fältet, samordningsproblemen på högkvartersnivå, de existerande informationssystemens brist på automatisk utbytbarhet, brister i förmågan att lära tidigare erfarenheter och av att översätta sådana erfarenheter i riktlinjer för framtidens bistånd. Pâ alla punkter, där studien anförde kritiska synpunkter, hade den också förslag om reformer och förbättringar i existerande system och metoder. Så småningom våren 1970 nåddes en överenskommelse i UNDPs styrelseatt radikalt stöpa om metoderna att programmera biståndet. Det existerande tillvägagångssättet ersattes med strikt landprogrammering, en vars uppgift det var att låta biståndets innehåll ta sin utgångspunkt i de enskilda u-ländernas problem, prioriteringar och önskemål. Svenska delegater spelade en framträdande roll i de förhandlingar ledde till den sk som consensus, varigenom kapacitetsstudiens huvudförslag i stort sett lörverkligades. Det kan tilläggas att vissa viktiga element i landprogrammeringens metodik redan tidigare på 1960-talet utgjorde del Världsban- - - en av kens och IDAs sätt att arbeta. Världsbanken tillhörde därför de FNorganisationer, som välkomnade de nya signalerna, medan många andra internationella organisationer stretade emot, eftersom de ansåg sin dittillsvarande handlingsfrihet hotad landprogrammeringens regelsystem av De svenska insatserna i UNDPs styrelse i detta sammanhang var närmast självklara, om man betänker att svensk jag själv ingick i den en sex personer starka stab, som biträdde Sir Robert Jackson i utredningsarbetet. I gruppen fick jag huvudsakligen ägna mig åt att utforma förslaget till ett nytt landorienterat programmeringssystem. Studien arbetade också med liten referensgrupp, bestod en som av framstående personer från ett halvt dussin länder med anknytning till utvecklingssamarbetet. I den gruppen ingick SIDAs generaldirektör, Ernst Michanek. Den sammanträdde några gånger och tog därvid klart ställning för förslaget om sk landprogrammering country programming. Att mobilisera ett officiellt svenskt stöd för de tankegångarna nya var inte svårt. Därom bär formuleringarna i propositioner, utskottsutlåtanden, anföranden hemma och ute om utvecklingssamarbetet ständigt vittnesbörd, särskilt under 1970-talets förra hälft. Den svenska övertygelsen om landprogrammeringens fördelar ledde också till att den infördes nu som metod i SIDAs arbete, där den alltjämt överlever när det gäller biståndet till huvudmottagarländerna. I Sverige har den utvecklingen skett att givarparten inom landprogrammeringens ramar anser sig ha rätt och skyldighet att spela aktiv roll i en dialogen med ett mottagarland. SIDA både vill och kan arbeta på grundval av vissa övertygelser, som bygger på vunna erfarenheter, och sig menar också kunna argumentera för sina åsikter det utvecklingsbefrämom mest jande sättet att använda givna resurser. Den svenska hållningen kan inte heller vara helt oberoende de praktiska insatser, vårt land bäst kan av som ställa upp med. Så har det alltid varit. Men när det kommer till kritan är det mottagarpartens myndigheter måste bära det politiska som ansvaret för sina utvecklingsåtgärder och de måste därför också få sista ordet i

biståndsgivare. Dock återstår alltid möjligheten för den SOU 199150 dialogen med en sistnämnda att till sist tacka nej till en föreslagen insats. När det gäller det multilaterala tekniska och humanitära biståndet, skiftar givarpartens roll i dialogen från land till land, mycket beroende på vilken kvalitet dess representation i ett land håller. I stort sett måste man den multilaterala givarpartens insats i dialogen alltså med medge att bortseende från Bretton Woods-institutionernas arbetssätt är lägre pro- filerad än i det bilaterala normalfallet. Ett problem för multilateralt bistånd är också att det tills har svårt att tacka nej till medverkan i nu utvecklingsprojekt, inom den givna ekonomiska ramen, om de som ryms inte uppenbart står i strid med principerna för FNs verksamhet. Man kan exempelvis vägra satsa i en vapenfabrik eller i åtgärder, som pengar uppenbarligen skulle försvåra internationellt samarbete. Enligt min sedan länge djupt kända övertygelse vore det önskvärt att bistånd styrdes ett regelverk med kriterier för både och FN-systemets av nej till utvecklingsprojekt. Det skulle höja FNs profil i samarbetet och

stärka dess roll.

4.9 Sveriges särskilda insatser i UNICEF

De viktigaste svenska Synpunkterna på FN-systemets huvudsakligen av UNDP finansierade utvecklingsbistånd har här redovisats. Då man ser tillbaka både på vårt agerande i UNDPs styrelse och vårt betydande i kapacitetsstudien och de reformer, som den gav upphov till, engagemang måste säga sig att Sveriges inflytande på denna FN-verksamhet har man varit ansenliga. Detsamma gäller UNICEF, ett ytterligare exempel på hur ett som ger litet land generös bidragspolitik å sidan och ett målmedvetet genom en ena och uthålligt agerande i styrelsen å den andra kan utöva ett betydande inflytande internationell organisations hela inriktning och målsättpå en ningar. UNICEF skapades 1946 arvtagarna efter UNRRA. UNICEF som en av nödhjälpsinstitution, skulle bistå barnen i efterkrigstidens var en som Europa och Kina med mat, kläder och medicin. 1950 beslöts att UNICEF skulle ägna sig åt långsiktig hjälp till barn i u-länder och tre år senare mera permanentades organisationen för utvecklingsbistånd ehuru som ett organ bestämd målgrupp, nämligen barn. med en Akrononymen UNICEF där E står för Emergency var emellertid vid det laget såväl inarbetad, att den inte ändrades. UNICEF är utan tvivel det FN-organ som åtnjuter det bredaste stödet från den svenska allmänhetens sida. Myndigheterna har som regel också välvilja på barnfondens verksamhet och den har nästan alltid sett med stor omtalats väl fungerande institution. Några klagomål över dess som en administrationskostnader har sällan eller aldrig avhörts. Kunskapen UNICEF har gynnats bl. det förhållandet att dess om a. av arbete stötts särskild, folkrörelserepresentanter sammansatt komav en av barnfonden kunnat på den svenska insamlingsmark- 61 mitté och att operera

naden, bl. a. genom en mycket inkomstbringande försäljning jul- och SOU 199150 av nyårskort, som numera äger rum med postkontorens hjälp. Mot denna bakgrund är det naturligt att de statliga årliga bidragen till UNICEF visat en raskt stigande kurva åren. 1953 nådde bidraget genom för första gången 1 milj. För 1990 blev bidraget 290 gånger så stort. 1989 såldes UNICEFs jul- och nyårskort i Sverige för sammanlagt ca 16 milj., varav 12 milj. levererades in till UNICEF. Ungefär 1,5 milj. skänktes av allmänheten i andra former. Detta betyder att svenska folkets totala bidrag över skattsedlarna och på andra vägar - - till UNICEFs centrala resurser för 1990 kan väntas överstiga 300 milj. Som stor bidragsgivare har Sverige varit medlem UNICEFs styrelse av alltsedan 1956. Själv har jag som delegat närvarit vid fyra möten 1959, 1960, 1970, 1981. Åren 1958- 1961 jag verkställande ledamot i den var svenska UNICEF-kommittén och dessförinnan i år dess sekreteraett par re. Ordförande var sedan 1954 det år då UNICEF-kommittén skapades - Nils Thedin och han kvarstod som sådan till mitten av l980-talet. Det var förstås han som i allmänhet förde Sveriges talan i styrelsen. Han tjänstgjorde också som styrelsens ordförande åren 1970- 1972 och blev en ytterst inflytelserik person i UNICEF genom sitt personliga engagemang och en därtill svarande formuleringsförmåga. Sverige kom att alltifrån 1950-talets sista år spela unikt aktiv roll i en utformningen av UNICEFs verksamhet. Som Ulla Wickbom visade i sin studie Sweden and UNICEF 1955 1984 var det i stor utsträckning Sveri- ges förtjänst att UNICEF vid ingången av 1960-talet företog tämligen en radikal kursomläggning. Den innebar i korthet att UNICEF började se sammanhangen mellan de problem, som drabbade barnen i u-länder, dvs. det ömsesidiga beroendet mellan fattigdom, sjukdomar, svält, föräldrars bristande kunskaper om barnens behov osv. Från att ha varit huvudsakligen ett organ med uppgift att förse WHO med utrustning och förnödenheter för sjuk- och hälsovård för barn, skaffade sig UNICEF nu en helhetssyn på barnens behov och breddade samtidigt sitt eget verksamhetsfált. Sociala aspekter på barnens situation trädde i förgrunden. Mödra- och barnavård i svensk mening blev ett återkommande tema i de svenska inläggen, byggde på kritisk som en uppfattning om UNICEFs traditionella roll. Och UNICEF företog som nämnts den påkallade kursjusteringen. Ett annat område för en unik svensk insats, för tiden och de som gav internationella organisationerna unika resultat famiüeplanering. Den var insatsen återkommer vi till i ett senare sammanhang. Sverige tog också tillfället i akt att i UNICEF erinra organisationens om särskilda möjligheter och skyldighet att göra insats för att förbättra en kvinnornas situation i u-länderna, bl. att särskilt uppmärksamma a. genom kvinnors och flickors behov utbildning. Även detta ämne återkommer av vi till. Av stort intresse blev också en energisk svensk insats Nils Thedins sista stora självpålagda uppgift för att åstadkomma internationell - en överenskommelse om ett särskilt hänsynstagande till och skydd för barn, som hamnat i krigszoner. Barn skulle med ett ord förklaras för en neutral 62

skulle åta sig bespara barn de omedelbara SOU 199150 zon och krigförande att mera krigshandlingar. Dessutom skulle barn undantas från uppgifföljderna av att tjänstgöra soldater i krig. En sådan överenskommelse kunde ten som uppföljning deklarationen om barnens rättigheter, vilken ses som en av antogs redan 1959. Nils Thedins och andras ansträngningar har numera resulterat i en just konvention dvs. juridiskt bindande överenskommelse för de antagen - en stater ratificerar den om barnens särställning i krigssituationer. som - Enligt den skall barn under 15 år besparas krigstjänst och skall skyddas för

krigshandlingar. följderna av Hade Sverige fått alldeles man velat, hade IS-årsgränsen höjts med som år. Men även det uppnåtts markerar ett steg i rätt riktning ett par som nu och framgång för svensk-ledd aktion i UNICEF. en ny en Under styrelsemötena 1959 och 1960 väckte Sverige betydande uppmärksamhet att kritiskt granska UNICEFs sätt att handskas med genom nödhjälpssituationer, särskilt sådana som uppstått genom naturkatastrofer. Sverige ifrågasatte UNICEFs traditionella arbetsmetoder i sådana fall och föreslog att organisationen i regel borde lämna de omedelbara, kortsiktiga insatserna åt de många organisationer frivilliga som skapats för - sådana åtgärder för att i stället mera intressera sig för återuppbyggnadsarbetet, särskilt den del därav kunde förbättra barnens situation. Trots som mycket upprört motstånd från andra styrelsemedlemmar till en början, slog de svenska Synpunkterna så småningom igenom och ledde till att riktlinjerna för UNICEFs handlande i katastroflägen omformulerades i

den av Sverige påkallade riktningen. För mig framstår kursändringen i UNICEF i fråga om dess roll i katastrofbiståndet ett särskilt märkligt exempel på hur en envist genomsom förd aktion ett enda land kan lyckas, trots ett nästan 100-procentigt av motstånd i inledningsskedet från andra medlemsstaters sida. Den svenska insatsen hade förberetts hemma genom överläggningar i en intresserade, vari Svenska Röda Korsets generalsekreterare liten grupp Henrik Beer spelade framträdande roll. Hans iakttagelser och erfarenen heter de argument vi behövde. Mycket aktiv var också Agda gav oss upplät sin bostad för konspirationerna. Rössel, som Historien Sverige i UNICEF får anses vara unik. Sveriges inflytande om på organisationens biståndspolitik och arbetsmetoder har varit såstort, att det inte är märkligt att Sverige har kommit att känna ett särskilt ansvar för UNICEFs vidare öden. Påfallande är att Sveriges finansiella stöd till UNICEF ligger i höjd med USAs och att vårt land tagit på sig de nu ekonomiska åtagandena i UNICEF utan att klaga och utan att föra på tal frågan equitable burden sharing, dvs. en rättvis fördelning av om finansieringsbördan.

4.10 OPEX En svensk idé och ett svenskt förslag -

När söker efter svenska insatser i utformningen av FNs biståndsverkman samhet, verkligen på sin tid gav resultat och satte spår, träffar man på som aktion, har intresse på än ett sätt. 63 en som mer

Om skall försöka beskriva Sveriges roll och insatser inom FN i SOU 199150

man ulandsfrågor, kan man egentligen inte komma förbi betydelsen av att FNs generalsekreterare från våren 1953 och åtta år framåt var svensk och hette Dag Hammarskiöld.

Man kan utgå från att Sverige i många frågor bestämde sitt handlande i FN först efter att informellt ha rådgjort med Hammarskiöld. Det var uppenbart att många av Sveriges ställningstaganden och initiativ dikterades av en önskan att ge Hammarskiöld stöd och att förstärka hans politiska plattform. Generalsekreterarens egna initiativ även i mindre frågor följdes och studerades och gav ibland tillfälle för Sverige att göra en insats. Det gällde exempelvis Hammarskiölds s. OPEX-initiativ.

I början 1957 hade Hammarskiöld hållit ett uppmärksammat före-

av drag vid universitetet i Montreal, Canada. En stor del av talet ägnades uländerna och deras problem ett ämne som låg generalsekreteraren varmt

om hjärtat. I sammanhanget lanserade talaren tanken att FN-organisationerna som ett led i sitt utvecklingsbistånd borde kunna ställa till förfogande inte bara konsulter, utredare och rådgivare med ett ord s. experter

-

utan också tjänstemän, som tilldelades operationella uppgifter under ett dubbelt tjänstemannaansvar gentemot både den internationella organisationen och den nationella myndigheten. Sådana tjänstemänexperter skul-

alltså fogas in i mottagarlandets förvaltningsapparat och uppbära normal lön enligt de lokala skalorna för sitt arbete. Från FN skulle det komma lönetillägg, som gjorde tjänsterna internationellt konkurrenskraftiga.

Ett system med bistånd i denna form fick alltså namnet OPEX, en förkortning byggd på orden Operational and Executive Personnel. Det väckte intresse på många håll men också åtskilligt motstånd i en del u-

länder, särskilt i Latinamerika.

Emellertid gällde det nu att idén prövad i ECOSOCs biståndskommitté, Technical Assistance Committee, TAC. Under senare delen av 1950talet förestods FN-byrån i Utrikesdepartementet på ett högst förtjänstfullt sätt av Per Lind, som under några år i början av Hammarskiölds tjänstgöring i FN arbetat som dennes personlige assistent. Han åtog sig nu att i sin egenskap av chef för FN-byrån söka skapa internationellt intresse för Hammarskiölds OPEX-idé.

Genom en serie anföranden i TAC och i Generalförsamlingens andra kommitté, kompletterade med intensiva övertalningar på personlig basis mellan sammanträdena lyckades Per Lind få ett positivt beslut om att OPEX-idén skulle prövas i praktiken. Medel togs ur FNs ordinarie budget för bistånd på förvaltningsområdet.

Det experimentella skedet lämnade sådana resultat att programmet så småningom kunde permanentas. Det har aldrig fått någon väldigt stor omfattning men utgör det kanske klaraste exemplet har på hur ett medlemsland genom målmedvetet arbete och med sekretariatets stöd

- kan lansera och genomdriva en ny biståndsidé i FN.

i ekonomiskt SOU 199150

5 Mcllanstatliga organisationers roll

utvecklingsbistånd

5.1 SUNFED idé med många liv - en

Vad hittills beskrivit och diskuterat har i huvudsak gällt det som man brukar kalla tekniskt bistånd, dvs. kunskapsövterFöring. förinvesteringsstudier. viss forskning. undersökningar naturresursers förekomst. biav stånd med inriktning på den mänskliga faktorn i utveeklingsprocessen. Mcn redan 1950 ägnade ECOSOC. efter att ha fört diskussionen om det utvidgade programmet För tekniskt bistånd EPTA till ett lyckligt slut. uppmärksamhet åt frågan ekonomiska resursöverföringai till ustor om länderna både i form investeringar och sk gran.v-irz-czidgåvobistånd. av En expertgrupp nio Visa men fick i uppdrag att om personer w s. överväga dithörande frågor och producerade i maj 1951 en ofta åberopad benämnd Measures for Economic Development ofUnderdcvelorapport ped Countries. bl.a. rekommenderade tre åtgärder a IBRD skulle som inom fem årlig utlåning till Lt-länder på 1 miljard dollar årligen b år nå en FN borde etablera internationell utveeklingsorganisation, som bl.a. en skulle fördela gåvobistånd till u-länder för specifika ändamål; e FN borde etablera ett internationellt finansieringsbolag International Finance Corporation skulle satsa andelskapital och lån till privata företag som som ge opererade i underutvecklade länder. 1952 lanserades i enlighet med expertgruppens rekommendationer ett förslag skapandet FNs särskilda fond för ekonomisk utveckling om av en Special United Nations Fund for Economic Development. SUNFED. Den skulle med gåvor och räntefria lån bestrida en del av u-ländernas kapital för utvecklingsinvesteringar. främst infrastrukturella såbehov av dana. vilkas lönsamhet ofta var indirekt och i varje fall långsiktig. Fonden skulle styras enligt principen medlem en röst. Ett förslag lades också en - International Finance Corporation lFC inom FNs ram; om en En livlig diskussion vidtog, vari u-lâinderna mötte en nära nog enhällig opposition från i-ländernas sida. För FNs del betydde Förslaget att organisationen fick på agendan fråga. skulle följa organisationen ett 25en som tal år framåt i tiden. 1954 ändrade USA plötsligt ståndpunkt i fråga om IFC på villkor att bolaget underordnades Världsbanken. Men i fråga om SUNFED gjordes inga medgixanden. l denna diskussion anslöt Sverige sig till en början till i-landsgruppens ståndpunkter och seglade gärna i USAs kölvatten. Sverige såg inte med välvilja på alla strävanden att bygga ut det multilaterala biståndssamma systemet. I regeringskansliet rådde uppenbarligen på sina håll tvekan huruvida ekonomiskt bistånd genom grants-in-aid och lågråntelån till u-länder var uppgift ör FN. Den svenska huvuddelegateit i biståndsfrågor i FNs en generalförszitnling från 1950-talets början riksdagsledamoten Ulla var Lindström, ijuni 1954 blev vår första biståndsminister. Hon beslöt som

5 10-1121.Niuiihtxlálnd.Annex2

sig från början att motsätta sig SUNFED-tanken och var tidigt mycket SOU 199150 kategorisk i sina inlägg.

Redan i december 1951 sade hon i generalförsamlingen på tal om tanken på en särskild fond för ekonomisk utveckling att Sverige var långt ifrån övertygat om nyttan och önskvärdheten av att upprätta ännu ett internationellt organ. Världsbankens resurser, sade hon, tycktes för närvarande förslå för att möta u-ländernas kapitalbehov. Efter att vidare ha framhållit att Sverige skänkte ett avsevärt belopp till det tekniska biståndet, som man hoppades kunna öka, påpekade hon att Sveriges kapitalexport till uländerna var ringa och att några svenska politiska intressen fanns att bevaka. Alla länder borde dock vidta åtgärder för att underlätta kapitalinvesteringar i u-länderna.

Vad man än kunde sägaom detta inlägg från Sverige, så kunde man inte beskylla det för någon djupare insikt eller någon visionär kraft. Följande år nyanserade emellertid samma talare Sveriges ståndpunkt i någon mån genom att understryka att Sverige gärna ville se ökat tekniskt och ekonomiskt bistånd till u-länderna. Men därifrån och till endossering

en av SUNFED-idén var vägen lång.

1953 ville Sveriges delegat inte ens med på att det skulle bedrivas något ytterligare utredningsarbete om SUNFED-förslaget. Det enda land, som nu började närma sig u-landsgruppen, var Nederländerna.

1954 blev den avvisande tonen i de svenska inläggande något mindre definitiv. Sverige förklarade sig nu kunna stödja SUNFED om vissa villkor uppfylldes, främst ordentliga bidragsutfåstelser från de stora i-länderna. Utan sådana skulle en svensk insats under alla omständigheter vara meningslös. 1ett interpellationsvar i riksdagen i mars 1956 förklarade Ulla Lindström att en svensk bidragsutfästelse nu skulle vara som att kasta småslantar i sjön.

Vid samma tillfälle berördes i tämligen vaga ordalag en idé som

- - Sverige sedermera skulle återkomma till vid flerfaldiga tillfällen, nämligen att det tekniska biståndets regelverk skulle breddas så att man i ökad utsträckning kunde tillgodose behov av utrustning och alltså svara för ett investeringselement i projekten.

En annan tankegång, som Sverige ofta återkom till under dessa år, var att det tekniska biståndet var svårt underförsörjt med finansiella resurser. Om det internationella samfundet kunde mobilisera mera pengar för utvecklingshjälp, så borde de i första hand till en förstärkning av det existerande biståndet.

Särskilt tydlig och utförlig var Ulla Lindström som svensk delegat till 1955 års generalförsamling. Här återkom hon till synpunkten att löften om svenska bidrag till ett SUNFED blev meningsfulla först sedan de stora länderna gjort sina utfastelser. Samtidigt vände hon sig mot USAs åtgärd att ställa villkoret för sin medverkan att fastlands-Kina inte fick ta säte i FN i stället för Taiwan. Hon berörde också det förslag som president

Fram till juni 1948 hade Världsbanken lämnat lån på totalt USD 26 miljarder, varav en knapp femtedelgick till u-länder. Enmera radikal förändring inträdde först ett par år senare.

Eisenhowcr lanserat att besparingar på rustningar skulle användas till SOU 199150

om förstärkning av u-hjälpen.

Ulla Lindströms skeptiska hållning till SUNFED-tanken fick bestämt stöd av finansdepartementet, som i yttranden och brev rekommenderade en svensk anslutning till USAs ställningstagande, medan chefen för UDs FN-byrå Per Lind såg nyanserat på saken. Även han dock

- - mera var noga med att framhålla att de industrialiserade stormakternas villighet att bidraga till fonden måste anses vara en avgörande förutsättning för fondens upprättande i PM av 29 1957.

Det låsta läget i debatten om det ekonomiska utvecklingsbiståndet avsatte trots allt mot slutet av 1950-talet tre viktiga resultat.

Det första kom redan 1954, då kursändringen från amerikansk sida ledde till att de första stegen togs för skapandet av IFC the International Finance Corporation som en gren på Världsbanksträdet. Banken utarbetade texten till en internationell överenskommelse om IFC, stadgar o. dyl. som förelades bankens medlemsstater med förbigående av ECOSOC och FNs generalförsamling. Dessa ställdes i denna fråga inför ett fait accompli, trots att initiativet egentligen kommit därifrån. Såvitt jag kunnat upptäcka fann Sverige inte skäl att anföra några erinringar. IFC etablerades formellt i juli 1956.

Det andra resultatet sprang ur debatten om SUNFED och den av Sverige och andra stödda tanken på en förstärkning av det tekniska biståndet. Det borde å ena sidan knytas närmare till existerande investeringsverksamhet i u-länder och å den andra borde det kunna innehålla ett väsentligt större element av utrustning i insatspaketen för resursundersökningar, tillämpad forskning, kvalificerad utbildning av intresse för den ekonomiska utvecklingen osv. Ur sådana överväganden uppstod Särskilda fonden Special Fund, SF, som inledde sin verksamhet år 1959.

Sverige blev från början medlem i fondens styrelse, i kraft av sitt relativt betydande bidrag, och kvarstod som sådan tills Särskilda fonden och EPTA sammansmältes till UNDP från 1 jan. 1986 och alltså fick en gemensam styrelse.

Sverige representerades i Särskilda fondens styrelse av statssekreteraren, sedermera generaldirektören Rickard Sterner. Sterner hade tidigare bl. a. biträtt Gunnar Myrdal i forskningen bakom den berömda boken An American Dilemma liksom i dess författande.

Han hade också suttit som delegat för Sverige i ECOSOC på 1950-talet och kommit att intressera sig intensivt för u-ländernas problem och utvecklingsbiståndet. Jag erinrar mig exempelvis att när jag 1953 utkom med den första boken på svenska i detta ämne Världsnöden och vi, utlöste den tre långa och engagerade artiklar av Rickard Sterners hand i dåvarande Morgontidningen.

Sterners åri Särskilda fondens styrelse var anmärkningsvärda på många sätt. Han var för det första en påläst och kunnig debattör, som utövade ett betydande inflytande på styrelsens beslut. Inte sällan gjorde han sina inlägg endast med hjälp av några få anteckningar. Han var orädd i sitt språkbruk. Sålunda vägrade han under alla år att kalla östblockets stater socialistiska. Han brukade konsekvent uttrycket de kommunistiska län- 67

derna. Inte sällan han starkt kritisk vissa staters åsikter och SOU 199150

var mot handlande. Hans polemik lagom artig i formen men ofta förödande i

var sak för meningsmotstândare. Han låg personligen bakom en del innovationer i sekreteriatets redovisning av den ekonomiska förvaltningen. Hans rapportering hem från styrelsemötena var skarpsynt. Dessutom intresserade han sig för allt rörde Särskilda fondens verksamhet också mellan

som styrelsemötena och stod i tät kontakt med vederbörande i Utrikesdepartementet för att låta dem få del av sina iakttagelser och kommentarer.

Bland de frågor särskilt ådrog sig Sterners uppmärksamhet var

som projektplaneringssystemet, som vilade på så strikta finansiella regler, att tidsavståndet mellan godkännandet av projektansökningar och projektverksamhetens start blev onödigt långt. Detta ledde bl. a. till att betydande reservationer uppstod, som visserligen stod på banken och avkastade räntor, de fick inte den snabba användning, som donatorerna förut-

men sett. Så småningom lyckades Sterner och andra få administratorn att lätta avsevärt på den finansiella tvångströjan. I Jackson-studien 196869 föreslogs att full funding helt skulle upphöra. Så skedde också genom ett beslut i styrelsen i samband med behandlingen av studiens förslag år 1970.

Genom Sterner stödde Sverige också i Särskilda fondens styrelse med eftertryck tanken pâ sammanslagning av fonden och EPTA. Sommaren

en 1966 sista gång svensk chefsdelegat vid det första styrelse-

var Sterner en mötet i den nya organisationen UNDP.

5.2 IDA i stället för SUNFED

Förhoppningen på amerikanskt håll som, får man förmoda, delades av Ulla Lindström och svenska regeringen att man med Särskilda fondens

var skapande skulle kunna begrava SUNFED-frågan. Förutsättningarna att lyckas med det tycktes öka, då beslutet år 1959 fattades att skapa Internationella utvecklingsfonden, International Development Association, IDA ett dotterföretag till Världsbanken. IDA blev det tredje resulta-

som tet av 1950-talets debatt om SUNFED.

Internationella utvecklingsfonden skulle få till uppgift att lämna de fattigare u-länderna lån för specificerade utvecklingsprojekt på särskilt förmånliga, sk mjuka, villkor. Det innebar lång amorteringsperiod, ett antal års befrielse från amorteringsskyldighet i början, låg eller ingen ränta. Fonden skulle den så fann lämpligt kunna medge att amortering-

om ar och avgifter erlades i lånemottagarens egen valuta.

Debatten Särskilda FN-fonden för ekonomisk utveckling, Special

om

3Full funding innebar att Särskildafonden, då den godkändeett projekt, reserverademedelför hela dessförväntadelivstid, dock i praktiken begränsadestill fem

som år. Projekt, som kunde förväntas bli mer långvariga, deladesin i faser, varav den första pågick i fem år. Nästkommande fas krävde nytt godkännande och en ny mcdelsreservalion. Systemetmedförde att mycket stora medelsreservationeruppstod. l stället borde, menade Jackson-studien,UNDP numera kunna utgå från en viss inkomstnivå, som erfarenhetsmässigt inte underskreds, och därför spendera inkomsterna allt eftersom de infiöt, dock med den försiktighetsåtgärden att en

för oförutsedda kostnader inrättades. UNDPs styrelse beslöt i betryggande reserv

förslag. 68 enlighet med detta

United Nation Fund for Economic Development, SUNFED hade bl. a. SOU 199150 handlat om behovet av en internationell fond med möjlighet att ge de minst utvecklade länder tillgång till lånemöjligheter med ett betydande inbyggt gåvoelement. I IDAs lån är gåvoelementet så stort att det med lätthet överträffar den gräns på 86%, som satts av OECDs Development Assistance Committee DAC, för att en resursöverföring till u-land skall få räknas som ODA, Official Development Assistance.

Som biståndsform hälsades IDAs tillblivelse med tillfredsställelse, samtidigt som man på sina håll var medveten om att en huvudkanal för ekonomisk hjälp till fattiga u-länder nu lades under huvudsakligen amerikansk kontroll. Ett SUNFED under FN skulle ha styrts genom ett system med en röst för varje Styrelsemedlem, oavsett storlek och rikedom. I IDA skulle det vägda röstningssystemet, alltså det som tillämpades av Världsbanken och som innebar att en medlems röststyrka bestämdes av storleken på dess finansiella insats i fonden, bli rådande.

U-länderna skulle, som vi redan tidigare konstaterat, med andra ord få föga att sägatill om. USA skulle i samarbete med exempelvis Storbritannien, Frankrike och Västtyskland bli i tillfälle att helt diktera fondens politik och praxis. Utstängda från medlemskap var länder, som var medlemmar av Världsbanken.

En oroades denna aspekt dåvarande utrikesministern Östen

som av var Undén, som vid ett nordiskt utrikesministermöte i Reykjavik i september 1959 påpekade att IDA skulle bli en universell och fullt ut multilateral institution. Följaktligen fick svenske ambassadören i Washington av Undén personligen instruktion att vid sina samtal med den amerikanske utrikesministern Dillon anföra vissa svenska reservationer mot IDAs tillkomst i den föreslagna skepnaden.

Undéns linje stöddes i själva verket av Ulla Lindström. När frågan om IDAs tillkomst skulle underställas Världsbankens beslutande organ, dess Board of Governors, vid bankens årsmöte i slutet av september 1959, önskade Undén och Lindström att Sverige skulle rösta mot förslaget. Sveriges representant, statsrådet Gunnar Lange, hade emellertid instruktion från finansminister Sträng som var Sveriges G0vernor i banken

-

att stödja förslaget. Ett försök från Langes sida att på väg till bankens årsmöte Undén och Lindström som bevistade FN-församlingen i

- New York att ändra uppfattning misslyckades, och Lange tvangs därför

att i det anförande han höll på alla de nordiska ländernas vägnar markera att Sverige hade en kallsinnig attityd till IDA. Vid själva omröstningen var dock Lange tillfälligt frånvarande men den tjänsteman i finansdepartementet som ersatte honom ansåg sig oförhindrad att lägga Sveriges röst för förslaget. Källa den tjänsteman i finansdepartementet, som ersatte Lange, nämligen Lars Kalderén, en av det svenska utvecklingsbiståndets pionjärer och veteraner.

I oktober återkom Undéns synpunkter i ett anförande av Ulla Lindström i FNs generalförsamlings 2a utskott. Anförandets formuleringar tyder på att den beslutsamhetens friska hy, som alltid karakteriserade Ulla Lindströms inlägg i den internationella debatten i FN, hade förbytts i eftertankens kranka blekhet. 69

Emellertid föreslog regeringen Finansdepartementets bilaga 9 SOU 199150

genom till statsverkspropositionen att Sverige från och med budgetåret 196263 skulle påbörja inbetalningen av sin stadgeenliga andel i IDAs kapital, dvs. den del därav som skulle erläggas kontant, och att därtill lägga ett extra frivilligt bidrag. Som ett resultat härav uppfördes på kapitalbudgeten ett belopp 60 milj. kr. för internationell kapitalhjälp i avvaktan på de

av förslag om vidgade svenska insatser på kapitalhjälpens område som torde komma att föreläggas 1962 års vårriksdag.

Härmed åsyftades proposition 1001962 enligt vilken det extra bidraget för året skulla uppgå till 30 milj.kr. Det innebar att Sverige helt enkelt fördubblade den reguljära insatsen med ett lika stort extra bidrag. Under de närmaste följande åren ökade Sverige det extra bidraget så, att vårt land vid slutet den första finansieringsperioden på tre år 1962 1964 hade

av bidragit med sådana insatser till ett värde som med 150% översteg det reguljära bidraget. För den följande treåriga finansieringsperioden 1966

- 1968 avsattes 15 milj. dollar som reguljära bidrag och därtill lades sammanlagt 13milj. dollar i extra bidrag. I samband med de påfyllnadsarrange-

därefter träffats, har Sverige fortsatt att i stadig takt öka sina mang, som bidrag till IDA. När vi kom fram till 1980-talets slut hade Sverige totalt bidragit med omkr 1,5 miljarder dollar till IDA under de gångna 28 åren. Sveriges de reguljära bidragen till IDA har sjunkit från 3-4°0

andel av under 1970-talet till 2,6% sedan 1987.

Den positiva svenska synen på IDA har särskilt under 1960-talet utvecklats med särskild utförlighet i Finansdepartementets bilagor till statsverkspropositionen. Från 1970 svarade Utrikesdepartementets nyinrättade uavdelning även för uppgiften att presentera regeringens förslag med avseende på det finansiella biståndet.

I bilaga 9 till statsverkspropositionen för budgetåret 196263 sägsbl. a. De internationella finansorganens, i första hand Världsbankens och Internationella utvecklingsfondens IDA biståndsverksamhet, har visat sig framgångsrik och dess stora effektivitet i jämförelse med flertalet former

bilateralt finansielllt bistånd torde vara obestridlig. Det har speciellt av framhållits att denna verksamhet är objektiv till sin natur och fri från de politiska och kommersiella hänsynstaganden som tenderar att begränsa utvecklingseffekten av vissa bilaterala finansiella insatser.

l departementschefens uttalande till protokollet upprepas ovannämnda synpunkter. Därtill lägger han den iakttagelsen att det multilaterala biståndet ställer betydligt mindre krav på administrationresurser i givarlandet.

Den sistnämnda synpunkten är intressant därför att den flitigt förekom i diskussionen både på handläggarnivå i UD och SIDA och därovanför under hälften 1960-talet och därefter. Ännu i propositionen för

senare av budgetåret 198687 sades bidragen till det multilaterala biståndet ge Sveri-

tillfalle att spara administrativ kapacitet. Samfinansieringsoperationerge na mellan SIDA och IDA utvecklades raskt vid denna tidpunkt och bidrog till att det svenska bilaterala finansiella biståndet kvickt fick upp styrfart. Multibiverksamheten gällde det tekniska biståndet, tog också form

som och tillväxte snabbt. Det oftast anförda motivet för dessa utvecklingslinjer 70

i biståndet varjust bristen på administrativa resurser här hemma. Samver- SOU 199150 kan med de internationella organisationerna medgav möjligheten att sätta in betydande medel på utvecklingsbistånd utan att behöva överanstränga vår egenbiståndsapparat. l statsverkspropositionen för budgetåret 196465 skrev finansministern om IDAs verksamhet att den representerar de effektivaste formeren av na av internationell biståndsgivning och sorts argument återkom samma under resten av 1960-talet, dvs. så länge som det finansiella biståndet hörde till finansdepartementets ansvarsområde.

5.3 Den svenska på IDAs verksamhet synen Samtidigt som Sverige på olika sätt försåg IDA med betydande resurser, fördes en envis kampanj för att inifrån reformera IDA i några viktiga avseenden. Den kritik som Sverige sålunda riktade mot IDA hade sin utgångspunkt i en ständigt pågående debatt i riksdagen. Alltifrån 1971 lades varje år på riksdagens bord åtminstone en, ibland flera, motioner som motsatte sig inte bara de särskilda bidragen till IDA utan själva medlemskapet i Världsbanken och Internationella valutafonden. Envisast VPK3. på den punkten var Svenska och nordiska officiella uttalanden ute och hemma, dvs. i Världsbankens årsmöten, i FNs generalförsamling, i propositioner, utskottsutlåtanden och riksdagsdebatter riktade kritik mot IDA och i förekommande fall Världsbanken på några bestämda punkter. - I ett tidigare sammanhang se sid 43 ff. har vi redan berört dessa en av punkter, nämligen u-ländernas ringa inflytande på Världsbanksgruppens beslut. Deras låga andelar i bankens inkl IDAs kapital ger dem en låg - röststyrka. En kritik av denna innebörd betyder indirekt att att Världsman anser bankens politik i alltför hög grad gått i ledband hos ett fåtal stora, rika och mäktiga i-länder och alldeles särskilt USA. Världsbankens agerande har vid flera tillfällen setts ett stöd för amerikanska utrikespolitiska som strävanden i länder som Vietnam och Chile. Jämför exempelvis svenske delegatens angrepp på världsbanksgruppen i ett anförande i ECOSOC 1973 i frågan om hjälpen till Allendes Chile. 1974 gick Sverige till ett mycket skarpt angrepp mot Världsbanken för dess förslag att bilda en rådgivande för Indokina, i Vietnam grupp representerat av Saigon-regimen. Sveriges har också då och då rest invändningar mot de politiska värderingar av mera intern natur tycks ha legat som bakom vissa av IDAs beslut. I sitt betänkande 3 l 973 anmärker nr exempelvis utrikesutskottet Det borde inte finnas anledning för IDA att göra sin kreditgivning avhängig av ersättningar for nationaliserad egendom till privata företag i enskilda länder.

3 Man kan inte undgåatt notera att just VPK åren 1965och 1967 motionerade om ökade svenskabidrag till IDA utöver vad regeringenföreslagit. Men från 1971 sågs IDA, liksom Världsbanken i övrigt, som den internationella imperialismens redskap, för att låna terminologin i 1972års VPK-motion. 71

slag har Sverige envist fasthållit SOU 199150 Men frånsett enstaka incidenter av detta vid sitt stöd till IDA och ofta talat behovet av ökade resurser för denna om fond. Jämför exempelvis utrikesministerns anförande i riksdagen den 5 maj 1970. En politisk bedömning ligger också till grund för den vid några tillfällen hörda synpunkten att Världsbanken får agera så att man motverkar ett u-lands strävan att genomföra reformer i samhället Finansminister Sträng i Världsbankens årsmöte 30 sept. 1974. Samma synpunkter framkom i ett svenskt anförande i ECOSOC samma år, men när förslag restes i riksdagen att Sverige skulle utträda Världsbanken med anledning av om ur dess stöd till Pinochetregimen i Chile, värjde sig regeringen bl.a. med att ett utträde liktydigt med att avsäga sig alla möjligheter argumentet vore reformera Världsbanken inifrån. Även 1976, strax före regeringsskiftet, att fick den svenske biståndsministern anledning att i riksdagen försvara vårt medlemskap i Världsbanken. Under tiden fortsatte Sverige ensamt eller genom för Norden gementalesmän oförtrutet att driva sina synpunkter i Världsbankens samma årsmöten. Särskilt artikulerad var norrmannen Bakke, som på Nordens vägnar vid årsmötet i september 1977 bl. a. krävde att Världsbanks-grupbistånd i första hand skulle inriktas på pens gynnar de mest underpriviligerade; - program som länder som strävar efter socialt framåtskridande; klart kopplar samman bankens verksamhet med u-länder- - program som egna prioriteringar och basbehov. nas Därtill borde det skapas ökade möjligheter för u-länderna att effektivt delta i bankens beslutsfattande. Bankens utlåningsvillkor borde bli mjuka- Andelen programlån borde öka liksom andelen lokalkostnadsfinansire. ering. Här sammanfattades sålunda de önskemål Nordens länder enskilt som eller i dittills framfört och även framgent skulle återkomma i grupp som inläggen, i den mån banken inte gradvis tillgodosåg dem vilket faktiskt skedde. Det kan för övrigt noteras att flera de nordiska önskemålen av några år 1980 återkom rekommendationer i Brandt-rapporsenare som i tillkomst svenskarna Olof Palme och Göran Ohlin som bekant ten, vars hade en betydande del. Under de senaste åren l980-talets senare hälft har uppmärksamheten, när det gäller Världsbankens och Internationella Valutafondens operatioi hög grad inriktats på u-ländernas skuldkris. Det har då fallit sig ner, naturligt Bretton Woods-institutionerna kräva ett mera aktivt ingriatt av pande i denna kris. De åtgärder som vidtagits har för övrigt stötts av Sverige både i ord och handling, exempelvis i programmen för att underlätta omstruktureringen ekonomin och näringslivet i ett antal afrikanav i ska länder. För övrigt kan, när det gäller särskilt IDA, noteras att allt mindre hörts under år den kritik, förekom relativt ofta under 1970-talet. senare av som Det kan delvis bero på att beslut, mot vilka det utifrån svenska värderingar finns anledning rikta politiskt färgad kritik, alltmer lyser med sin att en frånvaro. Tvärtom stämmer IDAs politik att koncentrera sina insatser på 72

med huvudtanke i svensk bistånds- SOU 199150 de fattigaste u-länderna väl överens en politik. När detta skrives har Världsbanken i World Development Report

för 1990 gjort ytterst vägande inlägg de allra fattigastes problem och ett om nödvändigheten att dirigera mer bistånd till dem. om Som anstår levande institution har världsbanksgruppen med eller en svensk kritik då och då utsatt sin traditionella verksamhet för en utan egen kritisk granskning och företagit justeringar. Gradvis har frågor, som sär-

skilt intresserat Sverige, exempelvis basbehovsstrategin, befolkningsök-

problem, miljöförstöringen kommit att spela en växande roll i ningens

IDAs arbete. inses det alltmer allmänt att institution, som i så hög grad Dessutom en Världsbanken är beroende tillträde till världens kapitalmarknader som av för sin upplåning, måste med att balansera sitt framträdanegen vara noga den inte förlorar förtroendet. Skulle så ske, blir u-länderna de de så att förlorarna. Företrädare för Sveriges regering har vid flera tillfällen stora förklarat sig dela den insikten.

5.4 FNs kapitalutvecklingsfond UNCDF skapas

SUNFED-förslaget fick ytterligare ett resultat något överraskande kan övrigt hände och redovisats. År det tyckas i ljuset av vad som i som nyss 1961 beslöt FNs generalförsamling, efter och trots Särskilda fondens till-

Förlängt mandat till den expertkommitté, som tidigare komst, att ge ett tillsatts för undersöka förutsättningarna för en FNs kapitalfond och att hade haft till uppgift att föreslå stadgar för en sådan fond. som även Sverige några år tidigare hade tyckt att ärendet var tillräckligt - som återfanns bland de länder stödde resolutionen. Året efter utrett som - - 1962 stod Sverige medförslagsställare för ett beslut att på nytt som mandat. Det gällde att föreslå praktiska förlänga expertgruppens nu åtgärder ägnade säkerställa upprättandet FNs kapitalfond. Däratt av en med gjorde Sverige klart front mot länder som USA, Storbritannien och nu Frankrike i denna fråga. år prövade Sverige i förening med övriga nordiska länder, Ett par senare Nederländerna och Österrike tanken att gradvis vidga Särskilda fondens

mandat till också innefatta vissa investeringar. En trång sådan öppning att skapades också, på experimentell basis och fick aldrig någon men rent

större betydelse. stället fattade FNs generalförsamling med hjälp av sin betydande u- I landsmajoritet år 1966 beslut att inrätta FNs kapitalutvecklingsfond ett en Fund, CDF. Året därpå skulle United Nations Capital Development medlemsstaterna bekantgöra sina bidrag till den nya fonden. Besvikelsen

blev på sina håll och belåtenheten lika stor på andra håll, får man stor förmoda då endast 1,3 milj., dollar huvudsakligen i närmast oanvändba- u-landsvalutor, utlovades. Det enda i-land som ställde upp med bidrag ra var Nederländerna. Följden blev att generalförsamlingen följande år anmodade UNDP att

förvaltningen CDF. Sålunda kunde ärendet ett uttryck för överta av som och u-länder avföras från dagordningen. I fortsätt- 73 kontroverser mellan

ningen fick generalförsamlingen nöja sig med att notera UNDP-styrelsens SOU 199150 årsrapporter, som alltid innehöll ett avsnitt Kapitalutvecklingsfonden. om För fondens del skedde emellertid en intressant utveckling. Det beslöts efter några år att fondens investeringar skulle ha formen gåvor. Vidare av inriktades verksamheten nära uteslutande på de minst utvecklade nog länderna. Projekten som fonden stödde och stöder låg oftast på - - s. gräsrotsnivå, dvs. nära människornas basbehov och oftast med stark regional och lokal anknytning. Med tiden började även Sverige se med välvilja på CDF. I mitten av 1970-talet blev Sverige bidragsgivare och har nu nått positionen som en av CDFs främsta tillskyndare. Till år 198990 har riksdagen anvisat ett bidrag till CDF på 55 milj. Alltjämt rör sig dock CDF med blygsam årsbudget en på ca 40 milj. dollar. l-länders återhållsamhet kan te sig något förvånande, om man betänker den vältalighet deras delegater har utvecklat, när det gällt behovet av gåvobistånd till de minst utvecklade länderna och de fattigaste befolkningsgrupperna.

5.5 De regionala utvecklingsbankerna

Ur den mylla som skapades 1950-talets debatt behovet multilateav om av ralt finansiellt bistånd för att möta del u-ländernas efterfrågan på en av kapital för utvecklingsändamål växte, vid sidan IDA, också rad av en regionala utvecklingsbanker och fonder. Den första var Interamerikanska utvecklingsbanken lnteramerican Development Bank, lDB tillkom 1959. Men Sverige blev medlem som först år 1977, dvs. året efter att Sverige fått borgerlig regering. Den en avvisande svenska hållningen hade vid sidan av skäl, som redovisades i den interna svenska biståndsdebatten, också säkerligen sin orsak i en allmän brist på intresse på officiellt svenskt håll för Latinamerikas problem. Det bilaterala svenska biståndet det utformades under 1950som talet riktade all sin uppmärksamhet på länder i Asien och Afrika. När frågan om bistånd till latinamerikanska länder gång fördes på tal med en utrikesminister Undén i början 1950-talet, hänvisade han bl.a. till av att Latinamerikas situation i huvudsak var USAs bord. Det är naturligt att USA kom att särskilt dominerande ställning i en IDB både i kraft av sina kapitalinsatser och sina politiska intressen. USA svarade från begynnelsen för 50% av det inbetalta kapitalet. Inom IDB förvaltas i tillägg vissa särskilda fonder, exempelvis Fonden för särskilda projekt, dit USA på 1960-talet bidrog med nio tiondelar kapitalet. Även av fonden for förstudier till investeringsprojekt och fonden för sociala framsteg, som förvaltades av IDB, var helt beroende amerikansk finansiav ering. För övrigt hade USA veto i alla lånebeslut. 1974 genomförde utrikesutskottet i sitt betänkande 3 bl. kritisk nr a. en granskning av det multilaterala biståndets kanaler och deras lämplighet som förmedlare av svenskt bistånd. Beträffande de regionala utvecklingsbankerna konstaterades, att de uppvisade stora olikheter i väsentliga avseenden och därför måste beskrivas var för sig som mottagare svenska av biståndsmedel.

gällde IDB ansåg sig Sverige ha särskilda skäl till missnöje med SOU 199150 När det den praxis, styrde bankens upphandling av varor och tjänster och som som innebar inte tillämpade systemet med ett fritt och öppet anbudsatt man förfarande. År efter år anförde Sverige klagomål häröver. Så länge de inte gehör, avstod Sverige från att lämna bidrag till fonden. vann Därtill kom att Sverige, som framhölls av utrikesutskottet år 1974, ansåg att IDBs utlåning i allt för hög grad gynnade de mest utvecklade länderna i Latinamerika. Som nämnts beslöt den dåvarande svenska regeringen, stödd på en knapp riksdagsmajoritet, år 1977 att Sverige skulle ingå som medlem i IDB. Åtgärden ansågs nödvändig för att svenska företag skulle kunna delta i budgivning på upphandlingen för de banken finansierade projekten. av Dess karaktär stöd till den svenska varuutförseln till utlandet föranledav de att medlemskostnaden togs i budgeten för utrikeshandel och exupp portfrämjande. Från 199091 överförs emellertid det svenska bidraget till IDB till biståndsbudgeten. Sverige har också åtagit sig att medverka med färska insatser under den 7e påfyllnadsperioden för åren 1990- 1994. Dessutom lämnas ett bidrag på 8 milj. kr. till IDBs fönster för mjuka lån, Fund for Special Operations, FSO för samma fyraårsperiod. Anledningen till den numera betydligt positivare hållningen till IDB från svensk sida förklaras sålunda i statsverkspropositionen för 198990 Vid tidpunkten för Sveriges inträde regerades många länder i regimen av militärdiktaturer. Under det senaste årtiondet har läget förändrats. Demokratiskt valda regeringar har avlöst diktaturerna. I och med valen i Chile i december 1989 har ytterligare ett viktigt steg mot demokrati i Latinamerika tagits och ännu ett hinder för ett ökat engagemang i regionen försvunnit. Av anmärkningen Chile förstås, att IDBs välvilliga behandling av om landet under Pinochets regim i särskilt hög grad förargade de svenska biståndsmyndigheterna. Även den Asiatiska utvecklingsbanken Asian Development Bank, AsDB råkade på ett tidigt stadium i onåd i Sverige. Banken, som startade sin verksamhet år 1966, kompletterades med en soft loan window, kallad Asiatiska utvecklingsfonden Asian Development Fund, AsDF år 1974. Sverige anslöt sig vid bildandet till banken och betalade in sin andel av kapitalet uppgick till 0,41 °0 det totala, men vägrade delta i den som av ökning bankens kapital, beslutades 1971. Därmed sjönk Sveriges av som andel till 0,15%. Skälen till Sveriges avvaktande hållning sammanfattas sålunda i Utrikesutskottets betänkande nr 14 1975 a banken hade koncentrerat utlåningen till relativt utvecklade länder, traditionella tillväxtcentra och till kapitalintensiva projekt; svensk åsikt banken borde ha ägnat sig åt de fattigare asiatiska ländernas mer behov, intresserat sig för en bredare geografisk spridning av utveckmer lingsinsatserna och lagt större vikt vid sysselsättningsskapande insater; b banken hade engagerat sig i indokinesiska projekt i samarbete med

Saigon-regimen mitt under pågående krig, vilket Sverige fann högst olämp- SOU 199150 ligt.

Enligt svensk mening borde banken i större utsträckning stödja insatser mot massfattigdomen i Asien och verka för social rättvisa. Vidare borde den medverka till återuppbyggnaden av det krigshärjade Indokina.

Synpunkter av denna innebörd framfördes i skilda sammanhang och hade i flera år färgat Sveriges hållning till AsDB. Från 1977 övertog ett återförenat Vietnam medlemskapet i AsDB och redan detta faktum ledde till en uppmjukning av Sveriges bedömning av den regionala utvecklingsbankens verksamhet. Sålunda tillstyrkte utrikesutskottet i sitt betänkande nr 17 197677 att ett svenskt bidrag lämnades till AsDF, lämnar lån

som på mjuka villkor till de fattigaste och minst utvecklade av bankens medlemsländer.

Dock dröjde det till 1988 innan Sverige gjorde den extra kapitalinsats i AsDB, som återställde den svenska andelen av bankens kapital till

ursprunglig nivå.

Vad så gäller Afrikanska utvecklingsbanken African Development Bank, AfDB, skapad 1963 och dess fond for mjuka lån, Afrikanska utvecklingsfonden African Development Fund, AfDF, som kom till år 1972, kan i korthet konstateras att Sveriges stöd varit omfattande och reservationslöst. Under perioden 1988-1990 svarar Sverige exempelvis for 4,5 °0 av den totala kapitalpåfyllnaden till AfDF eller totalt 765 avrundat milj. kr.

6 och multilateralt SOU 199150

Sverige finansieringen av

bistånd

- 6.1 UNDP

The Expanded Programme of Technical Assistance EPTA blev som tidigare nämnts det första med frivilliga bidrag finansierade programmet för utvecklingsbistånd. Det startade 1950 och försvann till namnet om än till gagnet 1965, då det uppgick i UNDP.

Under de 15 åren från 1950 till slutet av 1964 lämnade ett drygt 100-tal länder utfästelser om bidrag till ett samlat värde av 456,8 milj. dollar. Därav bidrog Sverige med 12,57 milj. dollar eller nära 2,8%, medan exempelvis USA under samma period bidrog med drygt 47% av EPTAs inkomster.

Den svenska insatsen blev i begynnelsen jämförelsevis blygsam, efter-

Sverige till en början visade återhållsamhet i medelsanvisningarna. I som 1950-talets början fanns det i Sverige varken något utbrett intresse för eller någon påfallande kunskap om u-ländernas problem och utvecklingsbiståndets innebörd. Men det tog sig med tiden, inte minst tack vare den intensiva upplysningsverksamhet, som bedrevs av folkrörelserna i samverkan med Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd under större delen av 1950-talet och en bit in på l960-talet. De svenska bidragen för åren 1960-1964 blev gånger större än för perioden 1950- 1954.

nästan sex

Från 1959 tillkom bidragen till Särskilda fonden SF. För åren 1959- 1965 ställde Sverige upp med totalt 266 milj.kr. Den årliga nivån höjdes under dessa sex år från 10 milj. kr. till 47 milj. kr.

Då UNDPs era inleddes 1966 blev det svenska ingångsbidraget 70,2 milj.kr. När detta skrives sommaren 1990 vet vi, att vårt bidrag till UNDPs centrala fond för budgetåret 199091 av riksdagen fastställts till 625 milj. kr. Till detta bör läggas bidrag till några fonder, som förvaltas av UNDP fonden för bistånd till de minst utvecklade länderna, FNs kapitalutvecklingsfond samt fonden för insatsen i Sahel-området i Afrika på totalt 145 milj. kr. De sistnämnda medlen används för verksamheter som i fråga syften, innehåll och verksamhetsformer är identiska eller nära

om besläktade med UNDPs ordinarie verksamhet.

Under åren 1967 1971 låg Sverige på andra plats bland bidragsgivarna

till UNDP med ett genomsnittligt årligt bidrag på 18,7 milj., dollar motsvarande över 9 de totala bidragen. Före oss låg endast USA som bidrog

av med 38 °0 av de totala resurserna under denna period. Under 1970-talets förra hälft behöll Sverige sin andra plats. Sedan kom några år då några andra stora bidragsgivare, exempelvis Nederländerna, Japan och Norge tävlade med oss och varandra om att vara näst största bidragsgivare. Sedan 1987 är Sverige obestritt i denna position och i år 1990 är Sverige

alla bidragsgivare. störst av

I ett anförande i UNDPs styrelse i juni 1990 förklarade den svenska delegationens ledare att Sverige inte kände någon särskild stolthet över den svenska positionen, eftersom den helt enkelt betydde att andra rika länder bidrog med för litet i förhållande till sin förmåga.

För 1989 bidrog Sverige som 20 år tidigare med 9% av de totala

bidragen. USAs andel hade nu sjunkit till 11°0, vilket väl illustrerar det SOU 199150 sjunkande engagemanget i detta land både för FN och u-hjälpen.

Det kan i sammanhanget noteras att Danmark, Finland, Norge och Sverige med totalt 23 milj. invånare, dvs. en tiondel av USAs befolkning, sammanlagt svarade för 28 av UNDPs totala bidrag år 1989 eller drygt 12 dollar per capita och år ca 70 kr.. Ett motsvarande bidrag för varje medborgare i USA skulle ha givit UNDP en kassaförstärkning på drygt 2,7 miljarder dollar.

6.2 UNICEF

UNICEF får också ca 10% av sina frivilliga regeringsbidrag från Sverige. År 1990 uppgår det svenska bidraget över biståndsbudgeten till 340 milj kr.

.

Även i UNICEFs fall iakttog Sverige under de första åren en viss återhållsamhet. Under hela 1950-talet låg det offentliga svenska bidraget på 1 milj.kr. om året eller strax däröver 1,1 milj kråret 1957 och 1958, 1,35 milj.kr.året 1959 och 1960. Under l960-talet var Sverige något generösare och mot slutet av decenniet 1969 nådde bidraget 15 milj.kr. Sedan har det raskt gått uppåt. 1977 passerades IOO-miljoner-kronorgränsen. 1985 nådde bidraget 220 milj. kr.

Till de offentliga bidragen kommer de medel som tillskjutits från privat håll liksom inkomsterna för den ständigt växande försäljningen av UNI- CEFs hälsningskort.

Återhållsamheten när det gällde de statliga anslagen till UNICEF i slutet av 1950-talet och 1960-talets tidigaste år hade en särskild förklaring. Den dåvarande biståndsministern Ulla Lindström var intensivt engagerad i befolkningsfrågorna i u-länderna. Som vi senare skall se, var det på hennes initiativ, som ivriga försök gjordes att resa familjeplaneringens standar i alla internationella organisationer, som överhuvudtaget kunde komma ifråga. Särskilt nära till hands låg det onekligen att söka förmå UNICEF att sätta befolkningstillväxtens problematik på schemat. Men de första åren vägrade UNICEF i vändningarna.

Statsrådet drog härav den slutsatsen att UNICEF borde bestraffas med en frysning av det svenska bidraget på tidigare fastställd nivå. Ståndpunkten ledde till att några motionärer i riksdagen i slutet av 1950-talet utmanade biståndsministern genom att föreslå en viss ökning av statsverkspropositionens UNICEF-anslag. Till allmän överraskning tog riksdagen motionärernas propå

Bidragsutvecklingen när det gäller IDA beskrivs i ett annat sammanhang. Den på senare år tilltagande välvilligheten mot IDA har där noterats, liksom att de svenska bidragen stadigt har ökat genom åren.

I den senaste statsverkspropositionen 198990 påpekas att 90% av IDAs utlåning går till de minst utvecklade länderna och att den i huvudsak är inriktad på sådant som landsbygdsutveckling, utbildning, hälsovård,

Såvitt jag kan konstatera är detta den endaavde många hundra u-hjälpsmotioner under årenslopp, somdirekt och nästanutan debatt fick riksdagensja. 78

Vattenförsörjning lDA-utlåningen stämmer väl överens med SOU 199150

mm. svenska biståndspolitiska mål, säger propositionen.

Det finns inom FN-systemet ytterligare några fonder för utvecklingsbistånd, som Sverige har funnit det lämpligt att stödja med insatser, som ligger betydligt över genomsnittet. Bidragens storlek har bestämts av flera faktorer, exempelvis bedömningar av angelägenhetsgrad, effektivitet i ordets båda betydelser, verksamhetens Förhållande till den svenska biståndspolitikens målsättningar osv.

6.3 Frihet från hunger program för livsmedelsförsörjning

- Sveriges syn på jordbruksnäringens roll och utveckling i u-länderna i allmänhet beskrivs mera utförligt i ett avsnitt av Kapitel 9 sid 118 ff. Men i samband med redogörelsen för vårt lands finansiella insatser i det multilaterala biståndet bör det redan här uppmärksammas, att det svenska intresset för livsmedelsproduktionens och -försörjningens kvantitativa och kvalitativa problem backades betydande insatser i Världslivsmedel-

upp av sprogrammet, World Food Programme, WFP, som tillkom 1961.

WFP bildar liksom den tredje sidan i en multilateral biståndstriangel, som dominerar Sveriges insatser i FN-systemets utvecklingshjälp. Det behöver inte påpekas att de andra båda sidorna representeras av UNDP och IDA.

Den nya organisationens uppgift var och är att genom gåvor av livsmedel stödja utvecklingsprojekt, där distribution av dylika varor till de i projekten sysselsatta och deras familjer anses utgöra ett verkningsfullt stöd. Dessutom ingår det i programmets uppgift att ställa livsmedel till förfogande i akuta nödsituationer, till exempel efter jordbävningar och andra naturkatastrofer.

WFP erhåller sina bidrag från medlemsländerna i form av livsmedel eller kontanter eller som en kombination av båda. Bidrag i form av livsmedel kommer självklart endast i fråga från länder med en Överskottsproduktion i jordbruket.

FN och FAO delade på fadderskapet för Världslivsmedelsprogrammet. WFP anses följaktligen som underställt båda dessa organisationer. Medan FN i regel har nöjt sig med den välvillige beskyddarens roll men i övrigt lämnat åt WFP att sköta sina angelägenheter, har FAO under vissa perioder spelat en mycket aktiv roll i WFPs skötsel och tidvis tenderat att se livsmedelsprogrammet som ett annex till FAO. Därvid har det givetvis spelat stor roll att FAO och WFP har högkvarter i samma stad. Det har lett till att personal både hemma och på fältet ofta har vandrat från den ena organisationen till den andra, inte minst på chefsnivå. Avgörande har dock varit, hur starka maktanspråk FAOs generaldirektörer utvecklat. Sett ur WFPs synpunkt har det alltför ofta varit nödvändigt för programmet att lägga ner krafter på att försvara sin integritet. Det gäller inte minst för närvarande.

Redan i proposition 10062 sattes en summa på 3,45 milj.kr. åt sidan för bidrag till WFP under dess första verksamhetsperiod. För närvarande 79

ligger nivån på de reguljära svenska bidragen till WFP på 93 milj.kr. om SOU 199150 året, dvs. ca 3°0 av de totala bidragen.

.

Sveriges hållning till WFP har genomgående varit positiv. Någon kritik har sällan avhörts. Tvärtom har intrycket i Sverige varit att WF P skött sina ingalunda lätta uppgifter med framgång. När det gäller organisationens uppgifter på katastrofsidan har bedömningen likaledes varit positiv.

Sture Linnérs granskning av WFPs arbete i betänkandet Katastrofbistånd for utveckling 1986 torde vara representativ. Han prisar den till omfånget begränsade och effektivt arbetande organisationeen. WFP har, säger han, vunnit starkt internationellt förtroende.

Inom WFP har Sverige verkat för att alla givare skall ge största möjliga bidrag i kontanter. Sortimenten av livsmedel, som sänds till u-länder, måste anpassas till mottagarländernas behov. Och smak, kunde man tillägga, med de tidiga svenska saltsilleveranserna i gott minne. Universaliteten i WFPs aktiviteter har funnit en försvarare i Sverige, exempelvis då WFPprojekt i Vietnam har stött på amerikanskt motstånd.

WFPs resurser kompletterades på ett tidigt stadium med spannmålsdonationer inom for Food Aid Convention, FAC, alltsedan

ramen som starten fått svenskt stöd. För närvarande är det svenska bidraget 40000 ton spannmål per år. Det kanaliseras helt genom WFP.

1975 inrättades med aktivt svenskt stöd det Internationella katastroflagret för livsmedel IEFR. Även den verksamheten går WFP.

genom

1977 kom Internationella jordbruksutvecklingsfonden International Fund for Agricultural Development, IFAD, till stånd på förslag av 1974 års världslivsmedelskonferens och blev den yngsta medlemmen av FNfamiljen av fackorgan.

IFAD är ett organ för finansiell hjälp till utvecklingen av u-ländernas jordbruk och livsmedelshantering. Fonden har klart profilerat sig som en organisation med särskild inriktning på att höja produktionsformågan hos landsbygdens allra fattigaste invånare i u-länderna. Men IFAD behandlas ganska snålt av en rad givarländer. Sedan OPEC-länderna nu också kraftigt beskurit sina anslag, har IFADs operationsmöjligheter reducerats till en alltför låg nivå.

Det är för övrigt värt att notera att IFADs personal från toppen och neråt i huvudsak består av folk med hemortsrätt i u-länderna. Hur har det påverkat vår och andra i-länders syn på organisationen

Vad vi än må tycka om den saken om tycker något alls så finns

- det skäl att uppmärksamma att också IFAD arbetar med ett system av vägd röstfördelning i de beslutande organen. Men fördelningen är så uträknad att den ger en betydligt större tyngd åt u-landsgruppen än i Världsbanken.

Sveriges bidrag för perioden 1977-1981 var 115 milj. kr. eller 2,5 °0 av hela bidragsbeloppet. 1981 1983 blev Sveriges bidrag 148,3 milj. kr. eller

- 3,1°0 av summan av bidrag.

För åren 1986-1988 bidrog Sverige med 131,7 milj.kr. För den nu löpande pâfyllnadsperioden 1990- 1992 har Sverige åtagit sig att skjuta till 143,9 milj. kr. eller 3,9% av hela påfyllnaden.

Av intresse är att notera att OPEC-länderna från början åtog sig 40 av 80

bidragsbördan. Den andelen har för den tredje påfyllnaden sjunkit till SOU 199150 22 %, därmed återspeglande oljeprisernas uppgång och fall i vår tid. Här skall i korthet omnämnas två särskilda multilaterala Församlingar, som också hör till bilden av Sveriges engagemang i u-ländernas problem på livsmedelsförsörjningens område. Den ena är Världslivsmedelsrådet, World Food Council, WFC som bildades 1974 och har 36 medlemmar. De nordiska länderna turas om att hålla rådet med en vice ordförande. 1989 vederbörande den svenske var jordbruksministern. Rådet ägnar sig inte åt fáltoperationer utan diskuterar och söker formulera strategier for livsmedelsförsörjningen i u-länder, varvid samordningen på hög nivå mellan åtgärder inom jordbruket och läget för livsmedelsförsörjningen i allmänhet står i förgrunden. Sverige har deltagit aktivt, när vi haft säte i rådet, men den åsikten börjar vinna mark att rådet har numera förlorat i betydelse och att dess uppgifter med fördel skulle kunna övertas av exempelvis FAO. Den andra särskilda församlingen är Committee World Food Securion ty, som etablerades 1975. Denna kommitté är öppen för deltagande alla av medlemsstater i FAO. Den sysslar kort uttryckt med frågor, har ett som direkt samband med tillgången på föda i u-länderna, såsom lagerhållning, transportfrågor, uppskattning av framtida konsumtionsbehov etc. Även i denna kommittés arbete har Sverige deltagit genom att sända delegater från jordbruksdepartementet och, vid tillfälle, SIDA till det - årliga mötet. Kommittén står för närvarande inför den svårigheten att de länder, som traditionellt svarat för världens livsmedel, reserver av nu allmänt lägger om sin jordbrukspolitik i syfte att reducera, o. m. avskaffa den Överproduktion, som ger upphov till de mångomtalade bergen av livsmedel. När sådana berg jämnats med marken, har u-länder inget annat val än att vidta nödiga åtgärder för att kunna försörja sig själva och hålla svälten borta lokalt och regionalt. Den svenska hållningen vilar på två fundament. Det är insikten att ena livsmedelsgåvor utifrån i längden inte löser u-ländernas försörjningsproblem. U-länder måste själva ensamma eller i regionala grupperingar driva en jordbrukspolitik, som stimulerar och gör det tekniskt möjligt för producenterna att radikalt öka sin produktion. Och konsumenterna måste råd att köpa de livsmedel som utbjuds. Det andra är uppfattningen att tills så sker måste världen trots allt bygga upp buffertlager som försvar mot den värsta livsmedelsbristen i det enkla syftet att rädda människor i akut nödsituation. Det gäller med andra en ord att setill att inte kon dör, medan gräset Därav det uthålliga stödet gror. till förslag om internationella reservlager för spannmål och andra livsmedel liksom till WFP. Sträng åtskillnad görs dock mellan katastrofinsatser och det mera långsiktiga utvecklingsbiståndet. Att det förra måste laborera med bulfertlager och dra på vissa länders överskottsproduktion är uppenbart. l vilken mån överskottsländernas fortsatta jordbrukspolitik också kommer att påverka tillgången på livsmedel for katastrofhjälp återstår Men måste att se. man

6 10-1121.MultibiståndAnnex2

inse det finns vissa skäl till över läget för framtidens katastrolhjälp SOU 199150

att oro på livsmedelsområdet.

Som framgått har livsmedelsförsörjningen i u-länderna genom de olika insatser, som beskrivits i det föregående, vid sidan av IDA, UNDP och UNICEF blivit det fjärde mera betydande området för det svenska stödet till multilateralt utvecklingsbistånd.

6.4 Andra program

Det finns ett femte klart avgränsat område för kraftfullt svenskt finansiellt stöd, nämligen jIyktinghjäpen.

Här är det numera främst två FN-organ, som blivit föremål för betydande svenska insater, nämligen FNs flyktingkommissarie, United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR etabl. 1951 och dennes sekretariat, samt FNs hjälporgan för flyktingar i Mellersta Östern, United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East, UNRWA etabl. 1949. I båda fallen har Sveriges finansiella stöd med åren nått betydande proportioner. Verksamhetsåret 1990 får UNHCR 145 milj. kr. i reguljär bidrag från Sverige. Ofta lämnas särskilda tillägssbidrag för speciella katastrofsituationer, som plötsligt uppstår någonstans i världen.

Det kan tilläggas att Sverige alltsedan 1958 varit medlem av flyktingkommissariatets exekutivkommitté.

År 1989 fick UNRWA 100 milj. kr. i reguljärt bidrag från Sverige, vilket motsvarar ca 7% av UNRWAs beräknade utgifter för det året.

Vid sidan de mera betydande insatser, som i korthet beskrivits i det

av föregående, har Sverige genom åren med pengar stött en rad andra multilaterala verksamheter av biståndskaraktär, ehuru i mera begränsad omfattning. Till de områden gynnats på detta sätt hör framförallt familjepla-

som neringen men också narkotikabekämpningen, programmen med syfte att stärka kvinnornas ställning i u-länderna, åtgärder för att främja u-ländernas export m. fl. En komplett lista över alla de multilaterala biståndsinitiativ, som erhållit svenska penninginjektioner under årens lopp, skulle bli mycket lång.

6.5 Multibi-biståndet

En något särpräglad roll har i detta sammanhang spelats av de s. multibi-

Därmed avses utvecklingsbistånd, som genomförs av en programmen. organisation i FN-familjen med stöd av anslag från en bilateral biståndskälla.

Arrangemang av detta slag inleddes något år efter SIDAs tillkomst 1965. Det första exemplet blev en överenskommelse mellan FAO och SIDA varigenom SIDA åtog sig att bekosta ett antal biståndsprojekt som FAO var intresserad av att genomföra och som samtidigt låg i linje med det svenska biståndets inriktning. Det största av de projekt, som växte fram ur detta samarbete, förlades till Afghanistan, där Sverige under årens lopp kom att satsa betydande belopp på ett brett upplagt försök att främja 82

framväxten av enjordbrukskooperation i några provinser med omfattande SOU 199150 odlingar av frukt och vindruvor. Själv hade jag SIDAs uppdrag att förhandla fram den första multibiöverenskommelsen med FAO. Den följdes snart av liknande avtal med andra FN-organisationer, såsom UNESCO, ILO och, med tiden, WHO. Bakom de så småningom mycket betydande svenska medelsöverföringarna direkt till vissa av FN-systemets sektoralt inriktade organisationer låg flera överväganden. Till att börja med förbehöll sig SIDA att bestämma vilka fackorgan av Föreslagna och exekverade projekt man på detta sätt ville stödja. Det gav möjlighet att i någon mån låta svenska värderingar färga sig på FNav organisationers fáltverksamhet, exempelvis via satsning på producentkooperation genom FAO, sysselsättningsskapande åtgärder ILO, genom kamp mot analfabetismen genom UNESCO, utbildningsprogram for kvinnor i Afrika flera FN-organ Även den geografiska fördelningen genom osv. kunde påverkas, varigenom de fattigaste länderna kunde med ökat gynnas bistånd. Multibiverksamhet gav därtill en på många sätt värdefull insyn i viktiga multilaterala organisationers arbetssätt, ett även for den bilaterala biståndsverksamheten betydelsefullt kontaktnät och Ökade möjligheter att dra nytta av den oförnekliga rikedomen på kunskap och erfarenheter, som låg förborgad i de multilaterala organen. Viktigast i själva verket avgörande att fackorganen hade vad - - var SIDA i början saknade, nämligen en fungerande biståndskapacitet, som bl.a. byggde på en världsomfattande närvaro i u-länderna och en omfattande dokumentation. Men SIDA hade vad FN-organen å sin sida i stor utsträckning saknade, nämligen pengar. Sådana hade strömmat till genom generösa riksdagsbeslut och måste sättas i arbete i biståndet med minsta möjliga tidsutdräkt, om intresset för utvecklingsbiståndet inte skulle svalna. Multibi gav med andra ord möjlighet att verkställa bistånd utan att utsätta den svenska hjälpapparaten för påfrestningar, den knappast som skulle klara. Statsverkspropositionen år 1970 samlar motiven for multibi i enda en mening Det ger möjligheter att med begränsade svenska administrativa insatser inom en vidare länderkrets finansiera projekt i hög grad kan som uppfylla målen för det svenska biståndet. Det var alltså en kombination av faktorer, som ledde till multibi som en ny form för samarbete mellan flera av FN-systemets organisationer var för sig och Sverige. Ett antal andra biståndsgivande länder, enkannerligen vissa av de nordiska och Nederländerna, fann det svenska initiativet efterföljansvärt. Sett ur de berörda fackorganens synpunkt utvecklades multibi med tiden till stor inkomstkälla. Ännu i slutet en av 1960-talet stod UNDP for nära två tredjedelar av de s. extrabudgetära inkomsterna inom fackorganen för biståndsändamål, dvs. inkomster utöver dem inbetalades som som medlemsavgifter inom den reguljära budgeten. I en organisation som FAO svarade UNDP för medelsöverföringar som var ungefär lika stora som de reguljära inkomsterna. På så sätt behöll UNDP länge ställningen

central och helt dominerande tinansieringskälla i FAO och i FN- SOU 199150 som en systemet i dess helhet för dess tekniska bistånd. Den centrala rollen medförde flera fördelar. Med penningen följde på ett självklart sätt obestridda uppgifter på samordningens område. UNDP kunde när det gällde den fonden finansierade verksamheten verkligen av göra anspråk på att tala och förhandla med biståndsmottagare på hela systemets vägnar. Inom systemet kunde viktiga samarbetsavtal slutas, exempelvis ett mellan UNDP och FAO, som ledde till en sammanslagen faltrepresentation. Den styrka UNDP visade, och det förtroende även självförtroende växte i dess spår, stimulerade givarna att öka sina bidrag i rask takt. som Under några år, särskilt på 1960-talet, var ökningstakten i UNDPs resurförvånande hög. Man nådde l4°os ökning eller mer av bidragen flera år ser bekräftelse på den växande tilliten. i rad som en Tyvärr korn multibi-biståndets utveckling att nära nog stjälpa detta raskt framrullande lass. En bit in på 1970-talet hade multibi-inkomsterna blivit så stora att UNDPs andel de extrabudgetära bidragen för bistånd av vissa FNs fackorgan hade sjunkit till en tredjedel. I samma mån genom av fackorganen, särskilt det största ur biståndssynpunkt, nämligen FAO, som fick starkt växande multibi-bidrag så avtog deras finansiella beroende av UNDP. Den utvecklingen tog sig snart uttryck i ett avtagande intresse for samarbetet inom FN-familjen och ledde i slutet av 1970-talet till en oundviklig konsekvens. Som jag tidigare i förbifarten antytt, sade FAO upp det med så stor möda ihopsydda avtalet med UNDP om gemensam fältrepresentation och började i rask takt att bygga upp ett stort antal egna, oberoende kontor i mottagarländer. I de flesta fall ville man inte ens acceptera att dela lokaler med UNDP- representanterna. Det ingick i mina uppgifter vid UNDPs högkvarter i slutet av 1970-talet att på programmets vägnar administrera avvecklingen av det dittillsvarande samarbetet med FAO. Jag fick då klart för mig att FAOs generaldirektör diskret lät sina ombud ute i u-länderna veta, att de borde iaktta restriktivitet i sina relationer med UNDPs representanter, när de nu etablerade egna kontor. Märkligt lät många länder, däribland Sverige och de övriga nordisnog på sin tid hade hälsat det förbättrade samarbetet mellan UNDP ka, som och FAO med entusiasm, skilsmässan ske utan några hörbara invändning- Såvitt jag vet brydde sig ingen att närmare studera, vilka ökade ar. ens om den multilaterala biståndsverksamheten med detta beslut kostnader som åtog sig alldeles i onödan och till förfång för dess anseende och resultat. - Multibiprogrammens senare utveckling visar, att pendeln de allra senasåren svängt något tillbaka i riktning mot UNDP. Det innebär att te UNDPs central funding role inom FN-systemet när det gäller det s. tekniska och förinvesteringsbiståndet förstärkts något. Några länder, särskilt Sverige, har i motsvarande mån reducerat sina multibiengagemang. Det är till exempel notabelt att Sveriges anslag till FAO för multibi-bistånd år 1988 endast uppgick till nära 7 milj. kr. WHO gynnades mest, med ett

svenskt bidrag på totalt över 180 milj. kr. Men i övrigt var dessa extraordi- SOU 199150 nära svenska bidrag av ringa omfattning

Jag har återgivit detta skeende för att visa att multibi-biståndet,

som från början tycktes som en god idé, i längden visade sig ha varit ett missgrepp, åtminstone i den form och omfattning det fick. Det gick på

som tvärs mot ett övergripande intresse, som Sverige samtidigt ville gynna och ofta pläderat för, nämligen UNDPs samordnande funktioner och ställning som FN-familjens centrala fond för tekniskt bistånd.

Detta hindrar inte att det kan anses legitimt för ett land som Sverige att styra biståndspengar inom det multilaterala systemet så, att de stärker aktioner, som ligger särskilt väl i linje med de svenska biståndspolitiska målen. Vi återkommer till den aspekten sid 93 vill här endast

men understryka att särskilda bidrag endast bör lämnas i begränsad utsträckning och i medvetande om att det ena syftet inte får försvåra förverkligandet av det andra.

6.6 Synpunkter på biståndets omfång

Vill man kort karakterisera de svenska bidragen till FN-systemets utvecklingsbistånd kan man beträffande kvantiteten notera att de, från att ha börjat i mycket försiktig skala, har beskrivit brant stigande kurva. Även

en om de i absoluta tal var små hela 1950-talet och även under 1960-talets första år, utgjorde de dock under denna tid lejonparten det svenska

av utvecklingsbiståndet. Det bilaterala biståndet sågs närmast ett kom-

som plement, som alltid skulle spela en mindre roll än våra multilaterala insatser.

Vändpunkten kom med proposition 10062 i så måtto att i ett

man nu svep gav våra bidrag till multilaterala organisationers bistånd ett ordentligt lyft. Därtill kom emellertid att våra bilaterala program nu togs på ett annat allvar än tidigare. En helt ny om än snabbt förolyckad statlig

- organisation, NIB, hade skapats för att sköta biståndets vidare uppbyggnad och förvaltning.

Ur bidragssynpunkt var det särskilt viktigt att man accepterade det första utvecklingsårtiondets målsättning för den internationella

resursöverföringen till u-länderna, nämligen att den borde uppgå till procent

en av de rika ländernas nationalinkomster. Sverige deklarerade att det anslöt sig till en sådan långsiktig föresats.

Det förhållandet att vi nu sade oss beredda att sträva mot ett enprocentsmål ñck självklart effekt på framtidens budgetbehandling av biståndet. Lyften fortsatte regelmässigt att vara stora och våra bidrag till multilateralt bistånd fick praktiskt taget varje år rejäla ökningar i absoluta tal,

även om de totalt lade beslag på en för nästan varje år minskande andel av de totala resurserna.

Sedan 1%-målet forverkligades några år inpå 1970-talet, har de multilaterala programmen iavsaknad av allvarliga invändningar erbjudit en

- -

2 ILO-18 milj. kr., UNESCO-8,5 milj.kr., övriga sammanlagt 25 milj.kr. för kalenderåret 1988. 85

väg hålla biståndsnivån hög utan att ställa orimliga krav på svenska SOU 199150

att prestationer, svensk personal, svenska leveranser, allt det som biståndspengar så småningom omsätts

Ännu 1960 motsvarade bidragen till multilateralt bistånd 80% av det totala biståndsanslaget, 1962 sjönk andelen multilateralt bistånd till 62 °0. 1970 var denna andel nere i 35 %. 1980 var den 29%. På den nivån har det multilaterala biståndet hållit sig sedan dess. Årets statsverksproposition 199091 lägger det multilaterala biståndets andel vid 27,4%. Om därtill läggs andra bidrag till FN-systemets organisationer för biståndsändamål

särskilt multibi hamnar andelen emellertid på ca 35 av biståndsra-

-

påpekar propositionen till sitt försvar men,

6.7 Några andra tankar bakom de svenska bidragen

Vi har tidigare i denna framställning sökt beskriva elementen i de bedömningar av det multilaterala biståndets vikt och värde, som huvudsakligen legat bakom de generösa svenska bidragen till sådan u-hjälp. Ytterligare ett par omständigheter bör kanske åberopas.

Den svenska regeringens och biståndsmyndigheternas handlande ger många belägg for att biståndspengar, som redan påpekats, har följt i kölvattnet på specifikt svenska övertygelser om och värderingar av utvecklingsproblemens relativa vikt. Vissa frågor har lyfts fram som varande av speciellt intresse för Sverige. Men sådana idémässigt färgade ståndpunkter har spelat en betydande roll även på annat sätt. De har ofta givit karaktär och innehåll åt de svenska inläggen i den internationella debatten, i och utanför FN.

Inte sällan har den svenska framtoningen i sådana sammanhang tett sig radikal, ibland påträngande. Syftet har varit att värva proselyter bland andra nationer, övertyga de tveksamma, bidra till skapandet av en internationell opinion. Självklart har det varit angeläget att kunna visa att Sverige är berett att satsa mer än ord på sina övertygelser. Ordentligt tilltaget finansiellt stöd till vissa aktiviteter har bidragit till att ge våra ståndpunkter kreditibilitet och legitimitet.

Det föreligger, som redan påpekats i ett annat sammanhang, sid 37 HI, med andra ord en ömsesidig påverkan mellan våra idéer om u-ländernas utveckling och om världens sociala och ekonomiska tillstånd och behov å

sidan och vår politik, när det gäller bidragen till det multilaterala ena biståndet å den andra. Detta är ingen ny iakttagelse. Den 28 september 1971 uttalade exempelvis utrikesministern i riksdagen att vår strävan borde att i enlighet med utvecklingsstrategins mål kraftigt stärka FNs

vara förmåga att motsvara det större ansvar som enligt stadgan åvilar organisationen.

De program som vi här talar om har bl. a. det gemensamt att nationernas finansiella bidrag är frivilliga. Ändå föreligger nyansskillnad även ifråga

en om frivilligheten.

3En motsvarande avrundning uppåt bör alltså göras även för de procenttal, som redovisats för åren 1970och 1980. 86

Några stora fonder, såsom UNDP, UNICEF, WFP har mycket stor SOU 199150 en uppslutning av bidragsgivare. I UNDP har exempelvis inte mindre än ca 140 nationer, alltså lika många som medlemmarna i FN, minst fem år under 1980-talet lämnat bidrag till fonden. Liknande är situationen i UNICEF, medan WPF av naturliga skål mest måste lita till de rikare länderna och länder med en mera betydande livsmedelsproduktion. Vid sidan av sådana fonder, som får stöd av praktiskt taget alla länder, finns en rad andra, med avseende på resurserna mera blygsamt utrustade frivilligfonder, som för sin verksamhet är beroende några särskilt inav tresserade länders stöd. På den senare kategorin erbjuder United Nations Revolving Fund for Natural Resources Explorations, ett extremt exempel. Fonden kom till på japanskt initiativ år 1973. Sammanlagt 16 länder har under årens lopp lämnat bidrag. Japan har emellertid i praktiken nära nog ensamt hållit fonden gående. 1988 tröttnade även Japan och fondens inkomster det året sjönk till 390000 dollar, än hälften från varav mer Finland. Många andra fonder försörjs i stor utsträckning med medel från Sverige, exempelvis UN Trust Fund for Sudano-Sahelian Activities, som år 1989 erhöll nära tre fjärdedelar av sina inkomster från vårt land. UNDP förvaltar även en Development Fund for Women. Endast 5% av dess inkomster för 1988 kom från Sverige, vilket kan tyckas något förvånande då man betänker våra många och vältaliga inlägg i den internationella debatten om the status of women. Mera därom i kapitel ett senare se sid 137 ff. Uppenbart är det ett svenskt intresse att så många länder som möjligt så kraftfullt som möjligt finansiellt stödjer FN-aktiviteter, vi betraktar som som särskilt viktiga. De största ansträngningarna i den riktningen har emellertid inte satsats på några av de många småfondema utan på snarare att få de stora och ekonomiskt starka nationerna att göra rejäla insatser i särskilt UNDP men också UNICEF, WFP, IDA m. Vi har tidigare sett att Sverige sedan flera år för ungefär ensamt svarar en tiondel av UNDPs totala inkomster från årliga bidrag. Nordens länder är alla stora i detta sammanhang. Gemensamt förser de UNDP med i runt tal en tredjedel av dess resurser. Samtidigt har ett flertal länder, däribland USA, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland för att inte tala Sovjetom unionen och öststaterna i allmänhet, ävensom Australien och Nya Zeeland utanför den europeiska nationskretsen, visat stor återhållsamhet ifråga om finansiellt stöd för UNDP. Åren 1975- 1976 genomled UNDP en svår ekonomisk kris, som ledde till smärtsamma nedskärningar i programverksamheten liksom i en själva verket på många sätt nyttig administrativ åtstramning. UNDP fick akuta likviditetsproblem. Svårigheter av sådant slag riktade med särskild skärpa uppmärksamheten på bidragsläget. Det var vid den tiden Sverige och det Övriga Norden förde in begreppet burden sharing i debatten, efter att sedan länge ganska ha följt noga andra bidragsgivares prestationer. De rika länderna borde, menade man, på ett sätt som bättre avspeglade deras relativa ekonomiska styrka åta sig att förse UNDP med ordentliga ekonomiska resurser. Det kunde inte vara 87

rätt liten alla relativt små i befolknings- och ekonomis- SOU 199150 att en grupp stater, ka termer, såsom de nordiska, Nederländerna och Canada, skulle bära en så stor del finansieringsbördanf av I diskussionerna på 1970-talet och senare i UNDPs styrelse och i andra lämpliga sammanhang inom systemet föreslog svenska delegater enträget och uthålligt att programmets administrator skulle utreda möjligheterna att skapa ett systern för burden sharing och därefter vidta mått och steg för att genomföra ordning rättvisare fördelade det finansiella en som ansvaret för programmets fortbestånd och tillväxt. Redan bruket av termen burden, skapade vissa svårigheter. Borde betona att biståndet var en mera betydande börda Vore det inte man riktigare att presentera u-hjälpens kostnader som ett utflöde av ett upplyst egenintresse med återflöde och allt Vidare frågade sig många, inte minst i UNDPs sekretariat, hur man lämplig andel för varje bidragsgivare. Vilka kriterier skulle mäta upp en skulle användas Om man på så sätt närmade sig tanken på något slags internationellt beskattningssystem, vart tog då frivilligheten i bidragsgivningen vägen Den ansågs av de flesta som absolut fundamental och säkerligen förutsättning för några bidrag alls från nationer, som menade en att utvecklingsbistånd strängt taget inte hörde hemma i FNs reguljära budget utan i sin helhet borde bedrivas som ett nationernas frivilliga åtagande. Slutligen undrade vissa inflytelserika länder om deras ofta betydande bilaterala insatser i u-länderna inte alls fick vägas in, då man diskuterade deras biståndsbörda. Det förhållandet att de gav relativt små belopp till UNDP behövde inte betyda att deras samlade insatser för u-ländernas utveckling var små. Regeln var nog snarast att många länders biståndsbudgetar hade helt fördelning mellan anvisningarna till bilateralt och en annan multilateralt bistånd än den svenska. Några sådana länder uppfattade de svenska ansträngningarna som en ganska oförtjänt prickning för bristande engagemang i u-hjälpen och som ett intrång i ländernas inre angelägenheter. Administratorn själv var mottaglig för sådana signaler. Men framför allt han rädd att ta några initiativ, som kunde kyla ned attityden till var UNDP på del håll. Han fruktade att ett system för burden-sharing en skulle medföra frysning bidragen från ett antal givarnationer, som en av under nuvarande förhållanden försåg UNDP med en huvuddel av dess biståndsmedel. Han låtsades lyssna på de svenska argumenten men slog i själva verket dövörat till. Det förefaller mig uppenbart att den svenska ståndpunkten att alla rika länder bör något så när rättvist dela det finansiella ansvaret för det bredare multilaterala utvecklingsbiståndet är väl grundad. För visso ligger det i FN-biståndets och u-ländernas intresse att så sker. Men jag tror att man från svensk sida borde verka för en sådan utveckling med något andra argument och ett annat ordval än det hittills använ-

41988 svarade dessasex länder för drygt 43°0 av de totala bidragen till UNDPs centralafond. 88

i detta sammanhang. Det SOU 199150 da. Ordet börda bör förvisas ur språkbruket gäller också, jag, att tala mindre om rättvisa givare emellan och

menar mera om mottagarnas intressen.

Dessutom vill jag forfákta att storleken på det svenska bidraget bör bestämmas utifrån värdering det multilaterala utvecklingsbiståndets

en av betydelse och acceptabilitet i u-länderna och i Sverige. Finner vi det motiverat FN-biståndet ett extra kraftigt svenskt stöd, bör vi även

att ge fortsättningsvis kunna göra det oavsett vad USA, Storbritannien och vissa andra presterar.

Innan vi kommer till slutet av detta kapital vill jag i korthet beröra en särskild aspekt, UNDP liksom Sveriges och andra styrelsemed-

som gav lemmars delegater stora bekymmer, nämligen att de östeuropeiska stater-

lämnade sina bidrag till UNDP till övervägande del i non-konvertibla na valutor. Frågan har behandlats i samband med diskussioner om bundet bistånd.

Här skall endast tilläggas att UNDP under hela 1970- och l980-talen

kassakista innehållande praktiskt taget obrukbara valutor till suttit på en

totalt värde mellan 40 och 50 milj. dollar. Hade dessa valutor varit ett av fullt konvertibla eller lämnats i sådan form att de kunde utnyttjas skulle den svåra finansiella krisen i UNDP 195556 aldrig ha uppkommit. Bristen den gången rörde sig nämligen om just 40 milj. dollar.

7 Biståndsrelationen SOU 199150

7.1 U-land vad är det -

För ett tjugotal år sedan lanserades i skrift utgiven Overseas Deveen av lopment Institute i London termen the aid relationship. Därmed avsågs förhållandet mellan givar- och mottagarpartema inom utvecklingsbiståndet. Författaren hette Andrezej Krassowski. Under utvecklingsbiståndets tidigaste år utgick med all rätta man - från att det de underutvecklade länderna allt hade som s. mest av gemensamt var massfattigdomen. Den företeelsen utgjorde viktig del en av beskrivningen av ett u-land. Och den fattigdom främst hade i tankarman na var den, där människornas mest grundläggande behov inte tillgodosågs mat, något att skyla sin nakenhet med, tak över huvudet. Staleys här åberopade definition är intressant bl.a. därför att den i sitt andra led uttrycker den åsikten att vissa länder, nämligen de utvecklade, sitter inne med problemens lösning och att massfattigdomen kan avskaffas, om man bara överför deras erfarenheter och utvecklingsmetoder. Det var, som jag tidigare framhållit, den grundsyn bestämde utvecklingssom biståndet under dess första 15 20 år och lär alltjämt delas många i och - av utanför biståndsarbetet. Något förenklat uttryckt låg det alltså i sakens natur att biståndet till de nya nationerna, som växte fram i avkolonialiseringens spår, byggde på givarnas föreställningar om utvecklingens innebörd, på deras värderingar och synsätt. Under de tidigaste åren dvs. i slutet 1940-talet och under - av 1950-talet dominerades u-landskretsen de nytillkomna staterna i - av Asien, som med få undantag hade varit engelska kolonier. Engelsmän spelade tidigt en framträdande roll i utvecklingsbiståndet, både inom Colombo-planens ram och inom det multilaterala biståndet. När också franska och holländska kolonier kom med i frigörelseprocessen, intresserade sig de gamla moderländerna särskilt för deras öden. Motivet var egenintresse, men dessutom kände de förpliktelse att hjälpa en sina tidigare besittningar på traven.

7.2 The donor bias givarvinklingen

-

De band, som existerade mellan kolonier och moderländer, de gav senare tillgång till goda kunskaper om de nya ländernas problem och att resurser lösa dem. Det var inte så konstigt att de ansåg sig veta, vilket bistånd uländerna behövde och därför ville styra och ställa, när det gällde utvecklingsmål- och metoder.

Jämför exempelvis EugeneStaleysdefinition avbegreppetunderutvecklat land i boken The Future of Underdeveloped Countries 1954. Den lyder i någotförkortad översättning Underutvecklat är ett land, som karakteriserasav kronisk massfattigdom, föråldrade produktionsmetoder och en föråldrad samhällsstruktur. Det innebär att massfattigdomen inte uteslutandeberor på bristande naturresurserochdärför måstekunna lindras medhjälp avmetoder somredan harprövats andra länder. Deti var för övrigt Staley, somförst formulerade det ofta citerade uttrycket de stigande förväntningamas revolution om u-ländernasagerandeefter den nationella befrielsen. 90

Det attityd, färgade sig på nästan allt utvecklingsbistånd, SOU 199150 var en som av även det multilaterala. Dess innehåll avgjordes i sista hand av givarparten. I FNs fackorgan likaväl som i de olika biståndsfondernas ledning satt ofta med all rätt ansåg sig sitta inne med stora personer, som - kunskaper arten u-ländernas utvecklingsbehov, om lämpliga målom av sättningar för utvecklingsansträngningarna och om u-ländernas förmåga och resurser att åstadkomma utveckling. Allt u-länderna egentligen behövde göra, tycktes man mena, var att gapa och svälja. Utvecklingens målsättningar formulerades utifrån givarnas erfarenheter och värderingar. Den föreställningen vann gehör, att utveckling uppstod u-länderna härmade de industrialiserade ländernas utvecklingsåtgärom der. Så skulle deras invånare såsmåningom bli lika välmående och lyckliga som i-ländernas folk. Företeelsen att givarna bestämde biståndets innehåll och mål karakteriserades på sin tid av Sir Robert Jacksons studie över FN-systemets biståndskapacitet som donor bias, givarvinkling. Med mottagarnas växande erfarenhet bistånd och i takt med det tilltagande självförtroendet av blev en sådan bias alltmer oacceptabel ur u-landssynpunkt. Endast de legitima regeringarna kunde uppenbarligen ta och bära det politiska ansvaret för vad som hände innanför deras länders gränser. Det självständighetens viktiga innebörd. Främmande biståndsgivare kunvar de aldrig på samma sätt ställas till svars av u-ländernas folk för sina handlingar, sig i bilateral eller multilateral tjänst, eftersom vare de var kolonialismen nu var avskaffad.

7.3 U-länderna markerar sin vilja

Allteftersom tiden gick hade u-länderna blivit allt medvetnare och allt aktivare i de internationella rådslagen. De ansåg sig ha varit föremål för hänsynslös exploatering och orättfárdig behandling av sina forna herrar, numera satt på andra sidan ett förhandlingsbord. som Med den växande självtilliten följde en växande vilja och förmåga att ingripa i och påverka den internationella debatten om utvecklingsproble- I det meningsutbytet gick u-länderna så småningom på offensiven men. och ställde allt tydligare och alltmer högljudda krav på i-länderna, krav med rätta uppfattades som anspråk på ett slags gottgörelse för lidna som oförrätter. I ett sådant läge framstod den paternalistiska biståndsmodellen som alltmer orealistisk. När jag tänker tillbaka står det alldeles klart för mig att den mera påtagliga förändringen skedde under 1960-talets första hälft, dvs. den tid då den nationella frigörelseprocessen exploderade som en månghövdad fyrverkeriraket i Afrika och u-länderna plötsligt kom att helt dominera i FNs medlemsförteckning. Nykolonialism blev vid den här tiden snabbt ett skällsord i den internationella biståndsdebatten. Vissa u-länder, som var mer artikulerade än andra, gjorde det helt tydligt att för de nya staterna var den nyvunna självbestämmanderätten ett högre värde än all världens u-hjälp. Mot bakgrunden sådana förändringar i beteendet formulerade Jack- 91 av

sons kapacitetsstudie hösten 1968 och våren 1969 sina rekommendatio- SOU 199150 ner, som bl. a. gick ut på att ett helt nytt system för programmeringen av uhjälpen borde skapas. Den rekommendationen antogs sedermera och kallades country programming landprogrammering.

7.4 Landprogrammering

Beslutet, som fattades 1970, att landprogrammering fortsättningsvis skulle tillämpas av UNDP, togs med ett kompromissbetonat men enhälligt beslut. Det kallas alltsedan dess för The Consensus jämför sid. 4l. Den ledde till en rad åtgärder, som delvis förutsatte att landprogrammering skulle kunna tillämpas, men som delvis också var följder därav, exempelvis planering på normalt fem års sikt, fasta länderramar för tilldelningen av biståndsmedel Indicative Planning Figures, länderstudier med probleminventeringar, årliga genomgångar av läget i verksamheten, intensifierade utvärderingar, avskaffande av systemet med full funding jämför sid. 68, så småningom rullande planering etc.

En följdverkan var en ny relation till fackorganen, vilkas notoriska, ofta skandalösa rivaliteter om biståndspengarna försvårades. Inte heller kunde de räkna med en oföränderlig andel av sådana resurser varje år. Arten och storleken av deras medverkan berodde på behovsläget i varje enskilt uland. Samtidigt kunde de nu en mera meningsfull roll som förvaringsställen för kunskaper om u-landsproblem, om möjliga åtgärder och dessas sannolika utfall.

Tankarna bakom länderprogrammeringen har påverkat utvecklingsbiståndet på olika håll. För svenskar ligger det nära till hands att notera, att SIDA helt anammade landprogrammeringen som planeringsmetod tidigt på 1970-talet. Även sedermera viss uppluckring skett gäller det

om en alltjämt att en mycket betydande del av det landinriktade svenska biståndet programmeras enligt den nya metoden.

7.5 Den svenska biståndsrelationens utveckling

Att Sverige tog till sig landprogrammeringen i sitt bilaterala bistånd är inte svårt att förklara. Som redan nämnts sid 60 ff. medverkade två svenskar i Jackson-studien, nämligen Ernst Michanek och jag själv.

Som svenskar fick tidigt klart för oss att man i Sverige på officiellt håll såg med positivt intresse både på själva arbetsuppgiften och på de resultat, som så småningom började komma till allmän kännedom. Både Ernst Michanek och jag fick också tillbringa en hel del tid med att här hemma förklara för intresserade det nya programmeringssystemets varför och hur.

I likhet med de flesta länders u-hjälp var också det tidigaste svenska biståndet paternalistiskt till sin natur. Även vi på sin tid övertygade

var om att, om u-länderna blott följde våra goda exempel, såskulle utvecklingen och den höjda levnadsstandarden komma som ett brev på posten. I konsekvens härmed ansåg vi, att våra erfarenheter och våra arbetsmetoder på en rad områden var överflyttbara till u-landsmiljön.

Det får dock tilläggas att vi insåg vissa begränsningar särskilt när det 92

början medvetet insatser på SOU 199150 gällde modernäringen jordbruket. Vi uteslöt i därför det tropiska eller subtropiska jordbruket behövde det området att erfarenheter, som vi inte besatt. Dock ingen regel utan undantag. På vissa specialområden av mera hade vi bidrag att lämna. Vi utbildade exempelvis under teknisk natur i Sverige ganska stort antal lärare vid veterinärhögskolor i 1950-talet ett också i några andra asiatiska länder i ämnet artificiell särskilt Indien men insemination. Den verksamheten emellertid inte baserad på något var initiativ. Det i hög grad svenskt. Som det föll sig byggde det på indiskt var kunskap den indiska boskapsskötselns problem hos en en ingående om väckte snabbt entusiasm i berörda indiska institutioner enskild svensk, och råkade alltså bli ovanligt lyckad biståndsinsats. en Även övriga svenska biståndsinsatser från 1950-talets början och ett par kom till stånd på svenskt initiativ men höll sig på en decennier framåt elementär teknisk nivå och fick därför ofta ett bestående värde. mera det de tidigare insatserna på yrkesutbildningens område. Särskilt gällde tydligt det på högsta ort fanns vissa världsfrälsar- Samtidigt blev det att första svenska u-hjälpsministern analyserade raskt uambitioner. Den utvecklingsproblem och bestämde sig för hur biståndet borde ländernas Främst hon minskning födelsetalen. Den borde ske utvecklas. satte en av familjeplanering med hjälp av preventivmedel. genom Familjeplaneringen blev alltså det svenska bilaterala biståndets första följdes sedermera rad andra. I senare avsnitt skall vi käpphäst. Det av en på de viktigaste dessa svenska käpphästar, eftersom de se närmare av oftast också påverkade vårt lands uppträdande i FN-sammanhangen. bilaterala biståndet i likhet med vissa multilaterala När det svenska övergick till landprogrammering i 1970-talets början inbiståndsprogram i vårt fall mycket radikalt avsteg från det gamla systenebar det även ett

met. Sverige gick sålångt att började tala om bistånd på mottaga- I man man och visade därmed insikt dels att utveckling ytterst är rens villkor en om och dels att det inte minst i uoch måste vara u-landets eget ansvar om annorlunda värderingar vad är framsteg. Vi får länder finns många av som vi till varje pris söker pracka på dem våra åsikter inte vara så förmätna att högre levnadsnivå och livskvalitet innebär. En bister erfarenhet om vad en har lärt att då vi vårt bistånd söker möta behov, som unumera oss genom själva inte uppfattar särskilt angelägna, så lämnar våra länderna som och otydliga spår efter sig om några alls. insatser svaga -

7.6 Biståndsmålen

bistånd på villkor länge var parollen, blev Men även om mottagarens biståndsgivaren Sverige samtidigt allt angeläget att i såprecisa ordalag mer möjligt formulera den svenska biståndspolitikens målsättningar. Det som både rimligt och nödvändigt att söka fastställa vad ett uppfattades som ville uppnå med sina förhållandevis mycket betydande land som vårt biståndsanslag. u-ländernas fatabur, exempelvis 93 Ett par av målen hämtades ur egen

ekonomisk tillväxt och högsta möjliga grad av ekonomiskt och politiskt SOU 199150 oberoende. Men de mål som gällde jämlikheten, eller om man så vill, social och ekonomisk rättvisa och respekt för människovärdet, stöd för en demokratiseringsprocess liksom det sist tillkomna målet, skydsom avser det för miljön, utgår från våra egna uppfattningar vad är viktigt om som att åstadkomma i utvecklingens namn. Så vitt jag vet har dessa fem svenska biståndsmål fastställts utan några remissyttranden från u-länderna. Men det får också sägasatt några direkta missnöj esyttringar inte heller lär ha avhörts, även om åtskilliga u-länder på förfrågan säkerligen skulle påpeka att ett par svenska biståndsmål får anses tillhöra kategorin u-ländernas inre angelägenheter. Det är dock svårt att bestrida ett givarlands rätt till viljeyttringar, när det gäller syftet med dess u-hjälp, särskilt när det rör sig begrepp om som demokrati, människovärde, skydd för miljön. Därtill kommer att de uttryckligen och alltid är underordnade ett övergripande mål, nämligen att höja levnadsnivån i u-länderna, ytterst avskaffa svälten och misären. Om biståndspolitiken skall bli något annat än tomma deklarationer så måste dessas innebörd avspeglas i det konkreta arbetsprogrammet. För att det skall kunna ske blir det nödvändigt att givarparten i sina överläggningar med mottagarlandets myndigheter har och uttrycker åsikter bistånom dets innehåll och mera långsiktiga mål. Det är fullt legitimt.

7.7 Dialogen mellan givare och mottagare i biståndet

De som på sin tid formulerade landprogrammeringens principer och metodik avsåg aldrig att någondera parten i en förhandling ett biståndsproom gram skulle rätt att tvinga på den andra parten projekt, mot vilka vederbörande hade invändningar av ett eller annat slag. Tanken var snarare att ett länderprogram skulle bestå av utvecklingsåtgärder och insatser, om vilka parterna hade kommit överens i en dialog, där det och togs, gavs valdes och vrakades på båda häll. I Sverige måste måltänkandet med nödvändighet leda till att även givaren med tiden fick ett större inflytande på biståndets innehåll än fallet var då principen bistånd på mottagarens villkor förhärskande. Här har var sålunda pendeln på 1980-talet svängt tillbaka till ett läge mellan det helt paternalistiska biståndet från 1950- och l960-talen och 1970-talets abdikation från nästan allt ansvar för hur biståndsmedlen satsades. Det bör tilläggas att parallellt härmed har också en fortlöpande förstärkning skett av det bistånd, som ligger utanför det landprogrammerade och som gäller vissa utvalda ämnesområden familjeplanering, kvinnoprogram, det bredare biståndet genom BITS etc. eller det växande biståndet med statsmedel via enskilda organisationer. Innehållet i sådant bistånd fastställs i huvudsak av givarparten. Det är från början ändamålsbestämt men kan inte påtvingas någon mottagarpait utan förutsätter en överenskommelse med denna. När det gäller det multilaterala biståndet medförde övergången till landprogrammeringen för UNDPs del att givarpartens inflytande på programmets innehåll på många håll minskade. Vissa länder, exempelvis och i 94

det UNDPs och FN-systemets SOU 199150 särskilt hög grad Indien, menade att nu var det bistånd, mottagaren egenhändigt och praktiskt uppgift att leverera som konsultationer fastställde, så länge det var tekniskt genomförtaget utan bart. Indiens ståndpunkter i detta stycke och är helt i enlighet med de var särskilt Indiens representant förde i UNDPs styrelse år resonemang, som 1970, då The Consensus skulle snickras ihop. framför allt den indiska argumentationen som ledde till att Det var Consensus-beslutet fick textavsnitt tonade ner dialogelementet och ett som mottagarlandets utvecklingsproblem i landprogrammeringsanalysen av i stället särskild emfas åt mottagarpartens rätt att efter processen för att ge skön avgöra biståndsmedlens användning. Många i-landsrepresentaneget gick på sin tid omkring och muttrade, att Indien fick som det ville ter om UNDP-biståndet i fortsättningen helt enkelt kunna inskränkas till så skulle ett utställande av in-blanco-checkar. Sverige blev i den diskussionen Indiens huvudmotståndare. Från svensk sida biståndsprogrammet i ett givet land som resultatet av en väl såg man Förberedd och grundlig förhandling. Därunder kunde många idéer och och eller underkännas. Det program, som till sist förslag prövas antas verkställdes, motsvarade vad parterna kunnat komma överens om i sina

diskussioner. spåren på debatten i UNDPs styrelse begärde och fick u-länderna en I ökad andel i projektens verkställighet genom s. government execution. för tekniskt bistånd mellan länder inom u-landsk- Ett större utrymme gavs delvis finansierat UNDP. Ett ökat utnyttjande i det traditionella retsen, av biståndet u-ländernas expertis, inklusive den som flyttat utomav egen lands, och dess redskap, maskiner och övrig lokalt producerad utrustegna ning rekommenderades. Därmed underströks ytterligare att u-ländernas intressen gick före andra hänsyn och att deras medverkan och inflytande

borde öka. Samtidigt hänvisades UNDP och FN-systemet i rad u-länder till en en passiv roll i utvecklingssamarbetet. I andra länder, åter, blev förändmera ringarna inte så påfallande. Särskilt de minst utvecklade länderna måste alltjämt luta sig tungt på biståndsgivarnas råd och synpunkter. Dessutom gällde självklart alltid att vad UNDP spenderade resurser på ligga inom för det regelverk, programmets styrelse måste ramen som fastställt i allmänt samförstånd. samarbetet fick kvaliteten på UNDPs lokala representation stor bety- I UNDPs representanter kunniga, erfarna och kraftfulla delse. Där var UNDP alltjämt spela synnerligen viktig roll inte bara för kunde och kan en organisationens eget utvecklingsbistånd, dess inriktning och karaktär utan också för andra biståndsgivare, multilaterala som bilaterala. I andra länder, där sådana representanter sin uppgift som mera dekorativ, blir ser inflytandet på utvecklingen i motsvarande grad mindre. enkel analytisk modell förklarar bättre än många ord utvecklings- En samarbetets alternativa givarmottagarrelationer

Tabell 71 Relationer i utvecklingssamarbetet SOU 199150

Givare Mottagare Anm. Passiv Aktiv Mottagaren bestämmer pro-

grammets mål och medel

bistånd på mottagarens

villkor Aktiv Passiv Givaren bestämmer pro-

grammets mål och medel

donor bias Aktiv Aktiv Programmet är resultat av

dialog, där båda parternas synpunkter och önskemål får utrymme gemensamt ansvar och samverkan; programmet vilar på samsyn

Det behöver knappast påpekas att en passiv hållning hos båda parter

inte leder till något bistånd alls.

I stort sett lär det kunna visas att de flesta bilaterala biståndsgivare spelar en aktiv, ibland helt dominerande roll i programutformningen. Hur stor den blir beror för det mesta på de syften givarparten önskar uppnå med sin biståndsverksamhet. Kommersiella, politiska eller rentav ideologiska avsikter bestämmer i många fall biståndets innehåll och accepteras av många u-länder, som av övertygelse eller av taktiska eller ekonomiska skäl finner det svårt att överhuvud taget säga nej till bistånd.

Det får medges att den svenska bilaterala biståndsverksamheten härvidlag intar en mindre påträngande hållning än de flesta andra. Detsamma gäller i huvudsak de övriga nordiska ländernas direkta biståndsinsatser. Det är alltså inte dem jag här talar om utan snarare om de amerikanska och ryska, de franska, brittiska, västtyska och japanska bilaterala biståndsprogrammen, som ändå representerar lejonparten av vår tids u-hjälp.

När det gäller multilaterala program skiftar bilden. Medan vissa program, exempelvis UNDP, har litet inflytande på inriktningen av vissa länders utvecklingsansträngningar, är en sådan påverkan större i andra, ofta på grund av det personligas roll i historien.

I vissa multilaterala program med ämnesmässigt eller geografiskt begränsade målgrupper bestäms programmens innehåll i hög grad av biståndsorganen. UNICEF tillämpar exempelvis i viss utsträckning landprogrammeringens princip att låta behovens art i ett visst land bestämma insatsernas natur. Men därtill kommer att UNICEF söker genomföra större kampanjer i internationell skala för att lösa vissa, allmänt förekommande problem bland barn. Förr i världen satsade UNICEF exempelvis stora pengar på malariabekämpningen. Numera gäller det enkla botemedel mot spädbarns diarréer eller breda vaccinationskampanjer mot i u-länderna särskilt ofta förekommande barnsjukdomar.

IDA är också en synnerligen aktiv part i biståndssamarbetet. Dess bistånd ställer bestämda krav på mottagaren för att tillförsäkra utveck- 96 lingsprojekten nödiga resurser och ett förmånligt utfall.

En enkel slutsats vad här sagts biståndsrelationen liksom av SOU 199150

av som om mina personliga erfarenheter och iakttagelser är att det bästa, mest relevanta och i fråga om resultatet mest bestående biståndet uppstår, när båda parterna i Förhållandet spelar en mycket aktiv roll från den stund, då en samarbetstanke först föds och därefter genom projektets hela livstid.

7.8 Sverige och de nya signalerna

Sverige var tidigt ute med en endossering av beslutet att låta Sir Robert Jackson företa sin studie av FN-systemets biståndskapacitet. När resultaten kom mottogs de med välvilja av de svenska myndigheterna. Därom ger statsverkspropositionerna för budgetåren 197071 och därefter besked liksom statsutskottets utlåtande nr 841970. Utrikesutskottets utlåtande nr 61972 uttalar i anslutning till kapacitetsstudiens rekommendationer och besluten i UNDPs styrelse att u-ländernas egna planer och förutsättningar måste bestämma biståndets innehåll.

Svenska politiker i ledande ställning fångade snabbt upp och anslöt sig till kapacitetsstudiens huvudtanke u-ländernas eget yttersta ansvar för

om sin utveckling och om nödvändigheten att anpassa biståndet till de av

egen dem själva prioriterade behoven.

I maj 1971 talade utrikesministern i riksdagen om just den sistnämnda aspekten Jacksonstudien. Hösten samma år utvecklade han i FNs

av generalförsamling den synpunkten att FNs biståndsgivning måste vara utformad efter u-ländernas intressen med beaktande av principen om nationell suveränitet. Något senare påpekade han i riksdagen att utvecklingssamarbetet ger resultat endast om det är ett samarbete där mottagarlandets egna ansträngningar till utveckling och ekonomisk och social utjämning utgör basen.

l april 1973 framhöll utrikesministern i riksdagen att en huvudlinje i den svenska biståndspolitiken är att u-ländernas egen utvecklingspolitik,

prioriteringar måste avgöra biståndets inriktning och utformdess egna ning på samma sätt som de styr användningen av u-landets egna resurser. Denna linje är en konsekvens av vår uppslutning bakom suveränitetsprincipen.

Synpunkten att ett mottagarlands prioriteringar måste styra användningen landets egna resurser är inte så oskyldig som den i förstone kan

av förefalla. Det var och är just en av många u-länders brister att

- deklarationer och handling ofta står i dålig överensstämmelse. Dessutom är den enligt min mening viktig därför att den understryker att utvecklingsbistånd aldrig äger rum i ett vakuum. Där finns alltid många omständigheter och inflytelser, som är med i leken men som inte tas med i räkningen då utvecklingsåtgärder planeras.

Biståndsgivaren löser aldrig ensam några problem. Inte heller förhåller det sig så att ett visst problem blir löst endast om en viss biståndsgivare, exempelvis Sverige, uppträder på scenen och gör en insats. När man som hemvändande biståndsarbetare konfronteras med det svenska biståndstänkandet, får man ibland intrycket att många tror, att om inte Sverige tar itu med vissa u-landsproblem, såblir de aldrig lösta. Och att u-världen står 97

7 10-1121.Mullibistånd.Annex2

i något slags val mellan FN och SIDA for sin räddning från de svårigheter, SOU 199150 som ansätter den.

Hur helst uppträdde svenska företrädare med stor energi också i

som FN-sammanhang for att förfakta och försvara biståndsgivningens nya grundsyn. Det skedde både i Generalförsamlingens 2a utskott och i UNDPs styrelse. I den senare tog Ernst Michanek ofta under 1970-talet till orda for Sverige och utvecklade vältaligt tanken, att det i grunden är uländerna som själva måste ta sig ur sina svårigheter, även om de ofta söker och erhåller en viss assistans utifrân.

Vi inledde detta avsnitt med att åberopa Andrezej Krassowski, författaren till boken om The Aid Relationship. Där sammanfattar han sina egna slutsatser när det gäller det optimala förhållandet mellan givare och mottagare i biståndet. Det bör, säger han, vila på tre principer The development assistance strategy has to be tailor-made to fit aparticular developing country. has to be recipient-orientated. has to provide a framework which allows the aid-giver to become committed to the aid-receiving countrys development progress.

Den tredje och sistnämnda principen är inte minst viktig. Erfarenheten lär att ingen biståndsgivare når framgång som inte inom ramen for

oss sitt bistånd delar mottagarpartens aspirationer och finner dess målsätt-

ningar värda att uppnås.

8 Mest hjälp till de fattigaste SOU 199150

8.1 Anpassning av biståndet till de fattigaste länderna

LDCs

På många håll fanns från början ett medvetande om att graden av underutveckling skiftade från ett u-land till ett annat. I det multilaterala tekniska biståndet upptäckte man nödvändigheten att skapa särskilda regler för mottagarpartens prestationer, när det gällde biståndet till de minst utvecklade länderna. Under biståndets allra första år rörde sig diskussionen i stor utsträckning om vilka krav FN, närmast EPTA, kunde ställa på mottagarna när det gällde att bestrida lokala omkostnader för projekten. Svårigheten var att sådana insatser utgjorde ett bevis för att u-landet var genuint engagerat i ett visst projekt, samtidigt som alla medvetna hur var om knappa landets resurser i många fall Den svenska linjen att FN var. var skulle agera generöst och inte ställa krav på fattiga länder, de inte som kunde möta. När jag våren 1953 sändes att representera Sverige vid ett möte i ECOSOCs Technical Assistance Committee TAC det den frågan, var som jag framför allt talade med den ansvarige i UD om före avresan. Han hette Dag Hammarskiöld och honom skulle jag träffa igen några veckor senare som FNs nye generalsekreterare. Han tog snabbt klar ställning. Man måste se upp så att man inte med biståndets kostnader snedbelastade ekonomiskt mycket sårbara länders budgetar. Erfarenheten lärde också Världsbanken att det måste finnas typ en av utvecklingslån, vilkas innehåll, uppläggning och villkor anpassade till var särskilt resursfattiga länder. Ur den insikten växte International Development Association IDA fram som en gren på bankens stam. Samtidigt började banken i sina redovisningar av det ekonomiska och sociala läget i all världens länder att dela in dem i Low income, Middle tre grupper income och High income countries. Till den första hörde till att gruppen börja med länder med en BNP per capita och år på högst 250 dollar. Numera har taket höjts till 545 dollar. Under de första åren talade man om en fjärde grupp av mycket fattiga länder med nationalinkomst en per capita på mindre än 100 dollar året. om Enligt 1990 års Development Report från Världsbanken tillhör numera 39 länder gruppen low-income countries, medan 58 länder återfinns i gruppen middle-income countries. Under årens lopp har det internationella medvetandet att de fattiom gaste länderna bildar en gruppering med särskilt allvarliga och svårlösta problem vuxit och spelar numera en viktig roll i alla diskussioner om utvecklingssamarbetet. En särskild terminologi har skapats. I FN talar och skriver man om LDCs, vilket är uttytt Least Developed Countries. I Sverige har förkortningen blivit MUL, Minst Utvecklade Länder, dock mera sällan använt utanför specialisternas krets. För det tekniska biståndet betyder LDC-status att länderna är i särskilt

1 OECD-DACI brukasförkortningen LLDC för minst utveckladeländer. 99 gruppen av

på de s.k. basbehoven och infra- SOU 199150 stort behov av bistånd med sikte dels strukturen, dels på utvecklingen landsbygden, där ofta de allra fattigaste av människorna finns, de jord- och egendomslösa analfabeterna, de svårast

utsatta och mest försvarslösa.

8.2 Institutionella åtgärder till förmån för LDCs

För det ekonomiska biståndet är Low income countries de minst kreditvärdiga. De är, när det gäller den offentliga u-hjälpen, inte kvalificerade för lån på vanliga kommersiella villkor, och får därför sitt finansiella bistånd i form lån på särskilt mjuka villkor eller som gåvor. Mjukheten av konstitueras element i lånen inledningsfas av amorteringsfrihet av tre en vanligen på fem till tio år, lång amorteringstid oftast 30-50 år, låg en eller ingen ränta, i stället möjligen administrationsavgift som i IDAs en fall. I likhet med Världsbanken har också de regionala utvecklingsbankerna särskilda dotterinstitutioner, sysslar med mjuk lånegivning till regiosom nernas låginkomstländer. Institutionella åtgärder för de fattigaste folklagren har också att gynna vidtagits det gäller bistånd. Sålunda ägnar sig FNs kapitalnär annat utvecklingsfond, United Nation Capital Development Fund, UNCDF UNDP, helt åt ekonomiskt bistånd till utvecklingsprojekt som förvaltas av basbehovsnatur i de fattigaste länderna. Investeringarna är relativt små av har ofta starkt lokal anknytning och kan därför ändå betyda men en mycket för region. Det kan exempelvis gälla att underlätta böndernas en marknadsföring i ett visst område att bygga ett lokalt vägnät. genom UNCDFs bistånd sker i form av gåvor. 1973 började några länder, främst Sverige, att markera sin Från år särskilda LDCs att vid sidan det ordinarie bidraget omsorg om genom av till UNDPs centrala kassa lägga ett särskilt bidrag till en fond för bistånd till de fattigaste länderna. Medlen används i princip på samma sätt som i den centrala fonden går till en förstärkning av de pågående pengarna men programmen i de minst utvecklade länderna. För det första året uppgick de särskilda svenska bidragen till 3 dollar milj. 1989 bidrog sju länder med totalt drygt 15,5 milj. dollar till fonden för särskilda åtgärder i LDCs; därav kom nära två tredjedelar från Sverige.

8.3 Sverige och LDCs fråga solidaritet en om - Sveriges särskilda bidrag till UNDPs verksamhet i LDCs ligger i linje, med vi uttryckt med konsekvens och uthållighet i många en övertygelse, som multilaterala sammanhang. Den springer ytterst det starkaste och oftast ur åberopade motivet för vår u-hjälp, nämligen solidaritetstanken. Den innekänslan solidaritet blir särskilt stark när det gäller de allra bär bl. a. att av värst utsatta och därför mest behövande. Proposition 1001962, i sin allmänna del inledningsvis diskuterar som utvecklingsbiståndets motiv, konstaterar att den svenska hjälpen till de inte kräver någon motivering än den bottnar i 100 fattiga folken annan som

känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning SOU 199150 om människovärde ochjämlikhet.

Tankegången återkommer i proposition 10168 där solidariteten sätts främst bland utvccklingshjälpcns motiv.

Användningen av själva orden solidaritet och solidarisk har en hög frekvens i alla offentliga sammanhang. där u-hjälpen behandlas. i propositioner, utlåtanden, promemorior, anföranden i och utanför riksdagen. Jag citerar några ytterligare exempel i tillägg till de redan nämnda.

Regeringsdeklarationen i Riksdagen 313 1976 Vad vi gör for u-länderna är en fråga om internationell solidaritet.

Utrikesministern Sven Andersson på FN-dagen i Malmö år 1976 den internationella Solidariteten kräver en ökad biståndsinsats av de rika länderna Utrikesministern Karin Söder i FNs generalförsamling 13101976 De rika länderna, i öst och väst. har ett solidariskt ansvar för att förverkliga tankarna bakom en ny ekonomisk världsordning.

Statsministern Ola Ullsten i riksdagen 123 1980 Vi måste människorna i de rika länderna att förstå att inte bara solidaritetens bud utan också vårt ekonomiska egenintresse kräver att vi bidrar till att förbättra de sociala villkoren för fattigvärldens människor.

Regeringsdeklaration 1831981 Svensk biståndspolitik har sin grund i solidariteten med människor i de fattiga länderna.

Jag har här bl.a. fast uppmärksamheten på några uttalanden under de borgerliga regeringsåren om solidaritetens krav. Det kan tilläggas att det allt oftare hände, att ordet solidaritet ersattes med moral. Utvecklingsbiståndet förklarades vara ett moraliskt imperativ. 1981 uttalade exempelvis Ola Ullsten i riksdagens biståndsdebatt att det grundläggande skälet för bistånd är moraliskt. Men moralen som bevekelsegrund nämndes faktiskt också i proposition 1001962.

Solidaritet är i det speciella sammanhang, som här gäller, ett ord med en något svävande innebörd. 1 huvudsak betyder det, att Sverige ställer sig på u-ländernas sida i kampen inte bara för en högre levnadsnivå utan också för en större rättvisa i det internationella samhället, en sådan behandling av u-länder att de kan spela en jämlik roll i världsekonomin osv. Men dessutom används ordet ofta på sådant sätt att det måste innebära att Sverige solidariserar sig med de mest eftersatta grupperna inom u-landssamhällena. Krav reses i solidaritetens namn på en inre utjämning. en inre rättvisare fördelning av frukterna av de ekonomiska framsteg, görs

som bl. a. som ett resultat av biståndet.

Solidariteten tolkas även så, att den vill lägga tonvikten i biståndet på hjälpen till de länder där den genomsnittliga levnadsstandarden är som lägst och svårigheterna att åstadkomma framsteg som störst. Och termens användning tycks i det här sammanhanget betyda att Sverige i praktiken anser att gåvobiståndet nästan helt bör koncentreras till sådana länder.

Så långt har man visserligen inte varit beredd att gå när det gällt det

Jag har här lånat UDs sammanfattning i ett pressmeddelandedaterad 16 mars 1962. lOl

bilaterala svenska biståndet. Vissa delar därav, exempelvis bistånd genom SOU 199150 BlTS, är nästan helt undantagna från den typ av resonemang, som vi här kort beskrivit. Men när det gäller de multilaterala biståndsprogrammen har Sverige envist fullföljt linjen att en mycket betydande del

av resurserna måste förbehållas LDC-gruppen av stater

8.4 Diskussionen i FN om LDCs

Inom FN-systemet har diskussionen om LDCs särproblem och frågor om åtgärder från de rika ländernas sida till en del utspelats på ett

mera principiellt plan. Det har huvudsakligen skett i samband med meningsutbytet om det andra och i någon mån tredje utvecklingsårtiondet liksom under den utdragna debatten om en ny ekonomisk världsordning NIEO och inom nordsyddialogen.

I 1973 års generalförsamling medverkade Sverige till att en separat resolution antogs beträffande särskilda åtgärder till förmån för LDCs. Året efter inträffade den händelsen att ett u-land Övre Volta, Burki-

- numera na Faso framträdde i generalförsamlingen och riktade ett särskilt tack

till Sverige för landets bistånd till LDCs.

Vid sidan härav har ett åsiktsutbyte i konkreta termer om FN-biståndets faktiska omorientering mot en större biståndsandel for LDCs förekommit särskilt i UNDPs styrelse.

I den mera principiellt hållna diskussionen har Sverige skjutit de fattigaste länderna i förgrunden av flera skäl, varav några har angivits i det föregående. Därtill kom att i debatten om det internationella biståndets nivå och finansiering var de flesta om inte alla överens att LDCs

- - om utveckling huvudsakligen var beroende av det internationella biståndet.

När Sverige i olika FN-sammanhang krävde ökade biståndsåtaganden av de rika länderna motiverades kraven med de fattigaste ländernas stora biståndsbehov, vad som än hände med den ekonomiska världsordningen. De fattigaste länderna hade begränsade möjligheter att låna på de

pengar internationella kapitalmarknaderna, eftersom de inte kunde klara allt-

en för tung skuldbörda.

Skuldsättningens omfattning utgjorde redan på l960-talet ett problem för många u-länder, även bland de fattigaste. Det förvärrades som vi vet snabbt under årtiondena därefter. Men att storleken på u-ländernas upplåning ansågs bekymmersam för 25 år sedan framgår inte minst av svenska inlägg i den internationella diskussionen på den tiden. De inspirerades

av den rapport FN framlade vid 1960-talets mitt om framstegen under det första utvecklingsårtiondet, som bl. a. satte fingret på den avtappning av ulandsresurser, som förorsakades av den omfattande skuldtjänsten.

Just sambandet med diskussionen om det andra utvecklingsårtiondets strategi gjorde att 1970-talets tidigare del såg en särskilt intensiv svensk

3Dessaländer har för övrigt namngivits FN i rad resolutioner åren.

av en genom Ursprungligen varde 25 men sedanharett femtontal länder tillkommit. Några stater har också erhållit mest-gynnad-nation-status i detta sammanhangpå grund av en akut nödsituation somresultat av naturkatastrof, krig eller dyl. 102

medverkan i debatten om LDCs. I generalförsamlingen 1972 framförde SOU 199150 Sveriges talesman den meningen att u-ländernas skuldproblem i första hand borde lösas genom en ökning av det offentliga biståndet och en uppmjukning av biståndsvillkoren, enligt en rapport hem till UD från den svenska FN-delegationen i New York. Att det särskilt var de fattigaste ländernas dilemma man då hade i tankarna framgick i många sammanhang.

I juni samma år sände FNs generalsekreterare ut en enkät till alla medlemsstater, där han bad om deras synpunkter på andra utvecklingsårtiondets målsättningar. Det svenska svaret, som levererades senare samma år innehöll ett särskilt avsnitt om åtgärder till förmån för de minst utvecklade bland utvecklingsländerna. Avsnittet började i min översättning

l sitt utvecklingsbistånd har Sverige länge givit särskilt stöd till de fattigaste länderna både med avseende på bilateral och multilateral hjälp. Fattigdomskriteriet är ett av de viktigaste hänsynstagandena ehuru inte

det enda i svenskt utvecklingssamarbete. Därefter åberopas särskilt

- Sveriges bidrag till IDA och UNDP som exempel på fattigdomsorienteringen i det svenska biståndet.

När det gällde IDA var detta ett helt korrekt konstaterande, eftersom IDA stadgeenligt dirigerade hela sin låneverksamhet till gruppen low income countries. I UNDPs fall låg det något annorlunda till. Här förde Sverige en envis kamp för att åstadkomma en omorientering av UNDPbiståndets geografiska fördelning.

8.5 UNDP och LDCs

Frågan blev särskilt aktuell då UNDP i början av 1970-talet övergick till landprogrammering. Den nya metoden förutsatte att varje land skulle tilldelas en s. Indicative Planning Figure IPF, som gällde för en femårsperiod. IPF skulle kunna översättas med SIDA-termen landram, om det inte vore för det förhållandet att en IPF måste omges med vissa reservationer, framför allt den att programmets resurser skulle växa i enlighet med de beräkningar, som hade bestämt landramens storlek. Dock

gav och ger IPF en uppfattning om vad ett mottagarland normalt kan räkna

med i form av biståndsresurser från UNDP i sin utvecklingsplanering.

Länderprogrammens första femårscykel löpte från 1972- 1976. Då detta skrives befinner oss i den fjärde 1987- 1991. Just nu diskuteras vilka principer som bör gälla för den femte cykeln.

Då systemet introducerades befann sig länder som Grekland, Island, Israel, Kuwait, Spanien och Tjeckoslovakien bland de länder, som tilldelades en IPF. Dessa sex länder har numera avstått från ifrågavarande förmån. Formellt har det skett genom att man frivilligt avsagt sig biståndet. I praktiken förgicks besluten av i vissa fall ganska bestämda påtryckningar.

Vissa andra länder utanför u-landskretsen, särskilt i Europa och dess närhet, står alltjämt kvar som mottagare av UNDP-bistånd men i sjunkande omfattning. Bulgarien, Cypern, Ungern, Malta, Polen, Portugal, Rumänien, Jugoslavien har fått vidkännas en betydande nedskrivning av sina 103

landramar från första till fjärde IPF-cykeln, i vissa fall mer än en halve- SOU 199150 ring.

Undantaget är Albanien som räknas som Europas kvarvarande egentliga u-land. Hjälpen dit har ökat genom åren.

Det kan tilläggas att de jämförelser som har gjorts laborerar med absoluta tal. Tas hänsyn till den fortlöpande penningvärdeförsämringen blir förskjutningarna än tydligare.

Utgångspunkten för Sveriges bedömning av dessa frågor har som framgått varit övertygelsen, att de fattigaste länderna måste gynnas i fördelningen av tillgängliga u-hjälpsmedel. Redan då den första cykelns rambelopp diskuterades förfäktade Sverige i UNDPs styrelse att LDCs måste ges förtur i biståndet.

Det kan för övrigt noteras, att FNs beslut att samla 25 länder i en separat kategori och kalla dem minst utvecklade kom 1971, dvs. det år då debatten landramarna för UNDPs verksamhet tog fart. Än intensivare

om blev meningsutbytet emellertid, då arbetet med fördelningen av de väntade resurserna under andra IPF-cykeln påbörjades. Sverige gjorde då en mycket energisk insats för att gehör för sin synpunkt att lejonparten av UNDPs resurser måste dirigeras till de fattigaste u-länderna. Andra länder delade de svenska åsikterna. Resultatet blev en betydande omfördelning till de fattigaste ländernas fördel. Samma process har därefter vidareutvecklats så, att n. fyra femtedelar av landramarnas summa går till en grupp av länder med en BNP per capita på under 750 dollar per år. LDCs

dvs. en grupp på ca 35 länder får dela på 55% av UNDPs samman- - lagda landramsbelopp. En viss del går till regionala och globala projekt och till programmets omkostnader.

För 5e cykeln, som löper från 1992 till 1996, skall 87 °0 av programmets totala landramsbelopp gå till LDCs.

Sverige och många andra länder, däribland de nordiska, har varit och är angelägna att inte ingripa i UNDPs och andra liknande FN-fonders verksamhet på ett sådant sätt att de förefaller att sätta programmens universalitet i fråga. Universaliteten är av många skäl en grundläggande och utomordentligt viktig princip, som gäller för nästan all FN-verksamhet, som inte är av sådan natur att den endast kan äga rum i ett begränsat antal länder. Globala program som UNDP, UNICEF, WFP och andra kan inte fatta formella beslut att avskaffa universaliteten. Skulle så ske öppnas dörren till oändliga debatter om det ena eller andra u-landets legitimitet som mottagare av utvecklingshjälp.

I UNDPs fall valde man tidigare den utvägen ur ett verkligt dilemma att man föreskrev att om mera utvecklade länder gjorde anspråk på bistånd från UNDP, borde deras ekonomiska bidrag till programmet överskrida de kostnader som UNDP åsamkades genom biståndet till dem. De skulle då bli s. netto-bidragsgivare till verksamheten. Numera gäller den enkla regeln att länder, som har en BNP per capita på över 3 000 dollar om året, skall betala det bistånd som de begär och erhåller från UNDP. Samtidigt understryks i alla sammanhang UNDPs karaktär av ett u-hjälpsprogram. Länder utanför tredje världen uppmanas avstå från att göra anspråk på

UNDPs Det kan tilläggas UNICEF redan för mycket längese- SOU 199150

resurser. att dan beslöt att helt inrikta sitt bistånd på utvecklingsländerna.

Som nämnts har de flesta av länderna i östblocket i Europa varit motta-

viss hjälp från UNDP. Skälen härför har huvudsakligen varit gare av en politiska. Många har menat att det vore olyckligt om UNDP sloge igen dörren till Östeuropa. Bättre är att hålla den på glänt for att vidmakthålla vissa tekniska och vetenskapliga kontakter mellan öst och väst i en för alla acceptabel form.

Några länder, däribland Sverige, har dock mer eller mindre öppet ifrågasatt även den relativt sett mycket blygsamma verksamhet som UNDP drivit i länder som Polen, Ungern, Bulgarien etc.

Efter den senaste tidens händelser i Europa torde dock de betänkligheter, man till äventyrs har haft, kunna avföras från dagordningen för Sveri-

del, eftersom vi själva tar en rejäl bit av u-hjälpskakan för att bistå ges nu en rad av det tidigare östblockets stater. Ett nytt exempel på hur verkligheten frambringar en omprövning av gamla teser. Men för svenska delegater måste det kännas något genant att nödgas slå till reträtt från positioner, som man under flera år förfäktat med sådan övertygelse.

Den svenska tillämpningen ett fattigdomskriterium vid diskussionen

av

fördelningen av UNDPs resurser mellan olika typer av u-länder har, om det bör framhållas fört in vårt land i några av de intensivaste debatter

-

förekommit i programmets styrelse. Och motståndarna till våra som ståndpunkter har visat stor uthållighet.

Kärntruppen i motståndarlägret har som man kunde vänta utgjorts av latinamerikanska stater. Några av dem har hunnit en bra bit på utveckling-

väg. Men de har ändå sett med uppenbart missnöje på det förhållanens det, att allt större del av UNDPs inkomster fortlöpande dirigeras över

en till länderna i Asien och Afrika. I synnerhet de flesta av de sistnämnda tillhör kategorin LDCs. I Latinamerika och det karibiska området finns bara ett sådant land, nämligen Haiti.

8.6 Bistånd till de fattigaste människorna

Vid sidan de svenska strävandena att åstadkomma största möjliga

om bistånd till de fattigaste länderna har Sverige ägnat stort intresse åt internationella insatser för de fattigaste befolkningslagren i alla u-länder.

Ståndpunkten att de mest underpriviligierade människornas situation måste särskilt uppmärksammas genom biståndet har anförts i den interna svenska debatten alltifrån begynnelsen. När biståndet var ungt hördes då och då vitsig formulering, som varnade för en hjälpverksamhet, där de

en rika ländernas fattiga överförde resurser till de fattiga ländernas rika.

Svenska inlägg i FNs generalförsamlingsmöten under 1950-talets senare år berörde ibland frågan om behovet av en social utjämning i u-länderna. Sverige reste krav i 1959 års möte på ett ökat utrymme för

- som utvecklingens sociala dimension. Då talades om betydelsen av löne- och socialförsäkringsfrågor, sysselsättningsskapande åtgärder, arbetarskydd, omskolning av handikappade osv. Risken med den typen av inlägg var förstås att talaren kunde misstänkas för att se u-länderna som ett slags 105

maskerade i-länder. Mera rakt på de fattigaste folklagrens problem gick SOU 199150 man på 1960-talet. 1961 talade Sverige i FN om behovet av social rättvisa i u-länder.

När tiden närmade sig för det stora arbetet i FN på en utvecklingsstrate-

för 1970-talet, intensifierades också diskussionen om de fattigastes läge. 1968 uttalade den svenske talesmannen i generalförsamlingens andra utskott att det var nödvändigt att lägga starkare tonvikt på social och ekonomisk utjämning i all utvecklingspolitik. Det räckte inte, menade han, att applicera bruttonationalproduktens måttstock på ett land för att fastställa dess grad utveckling. Även värden individens rätt till utbildning,

av som till inkomstbringande arbete osv. måste tas med i räkningen. Man måste i högre grad än tidigare laborera med sådana konkreta, för de underpriviligierade människorna särskilt viktiga målsättningar i en kommande utvecklingsstrategi.

Det vid samma tidpunkt allt intensivare svenska intresset för befolkningsfrågorna å ena sidan och näringsfrågornas kvantitativa och kvalitativa aspekter å den andra var utlöpare av samma intresseinriktning, när den akuta likaväl som den kroniska misären i u-land diskuterades.

1969 uttalade en svensk delegat i FN att andra utvecklingsdekadens övergripande målsättning måste vara att förbättra den enskilda individens levnadsförhållanden. Strategin måste tillämpa en integrerad syn på utvecklingens ekonomiska och sociala element.

Därmed uttrycktes två huvudtankar, som skulle komma att spela en framträdande roll i Sveriges ansträngningar att påverka formuleringarna i andra utvecklingsårtiondets strategidokument.

Det integrerade synsättet utvecklades vältaligt av den svenska delegaten i 1970 års generalförsamling. Där föreslogs att strategidokumentets inledning borde förklara att då utvecklingens yttersta syfte är att förbättra människans levnadsvillkor, borde en rättvis inkomstfordelning åstadkommas till förmån för såväl social rättfárdighet som effektivitet i produktionen.

Initiativet följdes upp i generalförsamlingens plenum, där Sverige

genom Inga Thorsson förklarade att utvecklingens mål djupast sett var av social natur. Det var nödvändigt att utjämna sociala och ekonomiska klyftor.

Under 1971 års generalförsamling kom Inga Thorsson vid ett tillfälle mera konkret in på biståndet till LDCs. Hon framförde som Sveriges mening att tre faktorer var viktiga att ta hänsyn till då UNDPs landrambelopp IPFs skulle fastställas de minst utvecklade ländernas behov,

- nödvändigheten att korrigera historiska orättvisor samt möjligheten för mera avancerade u-länder att påta sig en större del av projektkostnaderna. Hon tillade att Sverige var berett att höja ökningstakten i de årliga bidragen till UNDP, förutsatt att varje ökning huvudsakligen användes för bistånd till LDCs.

I ett annat sammanhang under samma generalförsamlingsmöte sade hon, att LDCs måste beredas vissa fördelar inom ramen för utvecklingsstrategin, eftersom en mindre gynnsam behandling innebar en diskrimine-

Återigen hon förhoppningen att SOU 199150 ring mot sådana länder. uttryckte en betydande del Sveriges bidrag skulle för biståndet till dem. av reserveras Året därpå underströk svensk delegat i ett anförande i andra en annan utskottet u-landsregeringarna hade ett ansvar för att vidta inkomstutatt jämnande åtgärder för att Förbättra situationen för de fattigaste befolkningsgrupperna i vederbörande länder. När sedan dokument rörande strategin under det andra utvecklingsett årtiondet ansåg Sverige alltjämt att resonemangen kring den ekoantogs, nomiska tillväxtens betydelse hade fått breda ut sig för mycket. Svenska yrkanden beträffande det integrerade synsättet hade behandlats tämligen kallsinnigt de tillåtits sätta vissa spår. Vårt lands förslag i fråga även om utvecklingsarbetets egentliga mål den enskilda människans välfärd om - hade dock vunnit gehör.

8.7 Avrundning

Med detta får Sveriges i frågorna särskild hjälp till LDCs engagemang om utjämning och rättvisa i resursfördelningen inom u-länderna anses och om dokumenterat. Exemplen kan mångfaldigas och sträcker sig fram genom tiden till våra dagar. Ordalagen har varit desamma oavsett vilka ombud fört ordet och vilken utrikesledning de representerat. som Samtidigt har inläggen i FN speglat de tankegångar, som luftats i debat-

ten på svensk hemmaplan. exempel i sitt betänkande 2 1971 utrikesutskottet sitt stöd till Ett nr gav den politik Sverige förde med avseende på utvecklingsstrategin. Strategin ville åstadkomma, anförde utskottet, en rättvisare fördelning av inkomsoch förmögenheten i syfte att främja både social rättvisa och en ten effektiv produktion, avsevärt höja sysselsättningen, nå ett större mått av inkomsttrygghet vidga och förbättra möjligheterna till utbildning, samt att hälsovård, näringstillförsel, bostäder och social välfärd liksom att skydda

miljön. uttalade utskottet att FNs utvecklingsstrategi präglas av Två år senare socialt utjämnings- och rättvisetänkande och en betoning av u-länderett nas strävan mot oberoende sitt betänkande 27 1978 erinrade utskottet om att de nordiska I nr länderna 1977 i Världsbankens årsmöte framförde den meningen att Världsbanken borde starkt ökad uppmärksamhet åt LDCs och att ägna en särskilt borde tilldelas länder åtagit sig att genomföra sociala resurser som reformer. Man får reaktionen i bankens operativa ledning ännu vid anta att denna tidpunkt var förströdd. 1981 ägde FN-konferens LDCs rum i Paris. Sverige deltog giveten om vis och spelade aktiv roll. Annars får konstatera att under några år en man 1970-talet och början 1980-talet talades det från svensk sida i slutet av av LDCs och utjämning i u-länderna än tidigare. Men frågan om mindre om särskilda åtgärder till förmån för LDCs trädde åter i förgrunden i och med skuldkrisens dramatiska skärpning mitten av l980-talet. Under sistnämnda årtionde har bl.a. det skett, att särskilda samrådsbiståndsgivare bildats under ledning UNDP för ett antal av 107 grupper av av

de minst utvecklade länderna. I den mån Sverige haft bilaterala bistånds- SOU 1991 50 program i sådana länder, har vår land aktivt deltagit i dylika gruppers möten.

SOU 199150

9 FNs utvecklingsårtionden och strategier

9.1 Varför utvecklingsårtionden och strategier

År president John F. Kennedy att 1960-talet skulle 1961 föreslog USAs

FNs utvecklingsårtionde. Det amerikanska initiativet acceptebenämnas generalforsamlingen. På såvis inleddes både 1950- och 1960-talen rades av

klatschiga och rubrikfångande amerikanska utspel på den för FNs del av

fattigdomsbekämpningens område För många länder internationella -

Sverige på givarsidan har de med tiden fått avsevärda konsedäribland -

ljuset den utvecklingen måste man tillstå, att kvenser. Men i av senare

initiativtagarna i har nöjt sig med de flammande appellerna, stort sett

det har gällt det finansiella stödet på längre sikt till FNåtminstone när

insatser om bortser från Världsbanken och IMF. systemets man nu förberedelserna för andra utvecklingsårtionde, dvs. 1970-talet, Då ett

1960-talet till det första utvecklingsårtiondet. 1980inleddes döptes om

tredje. På engelska hette utvecklingsårtionde Development talet blev det

förkortningarna DD1, DD2 och DD3 i allmänt bruk Decade. Snart kom

internationellt. För och möda använder vi i ofta samma att spara utrymme

engelska förkortningar i denna text.

utvecklingsbiståndet hade biståndsorganisationer och länder på Inom

USA sedan länge ställt krav på att u-länderna måste givarsidan även - utveckling. Det blev snart regel att sådana länder inom planera för sin

vanligen femårsplaner dels inventerade sina utvecklingsramen för - gjorde för hur problemen skulle angripas, problem, dels upp ett program

uppnås och de inbördes prioriteterna mellan de olika vilka mål som skulle

utvecklingsuppgifterna.

med utvecklingsårtiondena kunde ses som ett försök att skapa Idén

motsvarande för det internationella samfundet, ehuru problem, något helt inriktades på att åstadkomma ekonomiska och åtgärder och mål

u-länder. För de utvecklade ländernas del sociala framsteg i kretsen av

vilka krav på medverkan, insatser och resursöverföringar de blev frågan

vilka förmåner och privilegier de kunde avstå från, kort kunde acceptera,

vilka stödåtgärder de i rättvisans och utjämningens namn var redo att sagt vidta. Naturligtvis kunde de deklarerade målsättningarna och vägarna att

något land till några bindande åtaganden. Men för de uppnå dem inte leda

organisationernas arbete på det ekonomiska och sociala internationella

uppgiften ställa mål och klargöra vad som krävdes fältet fick ändå att upp

skulle kunna nås betydelse, liksom den internationella för att de stor

följde i förberedelsernas spår. debatt som internationella samfundet att fokusera uppmärk- Dekaderna hjälpte det

fattiga ländernas problem och ledde till att många länder samheten på de

rannsakade sina attityder och möjligheter att samarbeta. En rad konkreta

och nödgade medlemmar att överväga dem och ta ställning. frågor väcktes

sig de många frågeställningar, den internationella l Sverige tilldrog som

president Trumans lansering utvecklingsbiståndet till 1950-talet inleddes med av de fattiga länderna under namnetPoint 4.

diskussionen om utvecklingsstrategierna betydande intresse. SOU reste, ett Inte 199150 sällan lär de som följde diskussionen vid den tiden och efteråt ha fått intrycket, att många debattämnen hade tagits på svenskt initiativ. Det upp var emellertid sällan fallet. I stort sett meningsutbytet på hemmaplan var en reaktion på problem, som tidigare dragits fram i ljuset i internationella fora.

9.2 Första utvecklingsårtiondet

DDl

Diskussionerna om målsättningarna för DDl blev aldrig särskilt komplicerade eller utdragna. Betydande enighet nåddes tämligen snabbt om huvudmålsättningen, som med resolutionens ord gick på u-länderut att nas skulle nå en årlig minimitillväxt av nationalinkomsten med 5% vid årtiondets slut. Härför behövdes en ökad resursöverföring till u-länderna. Den borde så snart som möjligt nå omkring l de totala procent av nationalinkomsterna i de ekonomiskt utvecklade länderna. Här framfördes för första gången idén det enprocentsmålef om s. för utvecklingshjälpen. Sverige anslöt sig omedelbart till tanken och den lanserades som en av vårt land särskilt omhuldad målsättning i proposition 10062. En rad andra viktiga förslag väcktes i FN-debatten om DDl, exempelvis åtgärder för att stabilisera råvarupriserna. Det blev ett därefter ständigt återkommande tema inte minst i svenska debattinlägg i olika delar FNav systemet. Tanken på ett förstärkt bistånd Särskilda fonden och genom EPTA vann allmän uppslutning. Uppmärksamheten fästes vid vikten av att utveckla de mänskliga resurserna i u-länderna. Självfallet slöt Sverige upp bakom det nu framförda kravet på ökad demografisk forskning. Ett en annat förslag som nu framfördes, gick ut på att u-länderna under 1960talet borde öka sin industriproduktion med 130 %. Dessutom borde u-länderna bygga mellan 19 och 24 milj. nya bostäder och sätta vissa minimistandards på hälsovárdsområdet. Här fick alltså utvecklingens sociala dimension viss uppmärksamhet, en men spelade ännu en underordnad roll. Ekonomerna dominerade alltjämt scenen. Sverige hade som nämnts inga svårigheter att ansluta sig till och aktivt stödja förslag av denna karaktär. När beslutet i generalförsamlingen togs höll en svensk delegat ett anförande, där han särskilt utvecklade tankar om det nära sambandet mellan ekonomisk och social utveckling, ett tema som Sverige sedermera ständigt skulle återkomma till. Samtidigt drog han en lans för kooperationen, särskilt på producentsidan, dvs. inom jordbruket. Här hemma ägnades de internationella DDl-diskussionerna fören strödd uppmärksamhet. Man kan dock observera att statsministern i 1961 års remissdebatt hade del att säga u-ländernas behov stabila en om av råvarupriser. Vi måste, sade han också, verka för ökad frihandel och mindre protektionism. Befolkningsfrågan fördes på tal. Samverkan inom FN förordades som en väg att sätta in kostnadskrävande åtgärder till mera förmån för u-länderna. Som nämnts ställde sig proposition 10062 i DDls anda bakom 1°0 målet. Det gjorde samma år också statsutskottet i sitt betänkande 135. nr 110

1961 i FN DDl. SOU 199150 Därvid åberopades den resolution, som hösten antogs om Vid mitten 1960-talet företogs mid-term review av de eventuav en s. under årtiondet. Alla kunde därvid konstatera att många ella framstegen målsättningarna hade orealistiskt högt. Några mera påfallande av satts till bättre i levnadsnivån för de fattiga ländernas invånare Förändringar det iakttas. Sverige anslöt sig till den slutsatsen utan att göra kunde knappast något väsen sig i diskussionen sig i FN eller här hemma. Men en av vare följd blev även för Sveriges del att nu tänkte aktivt framåt mot man förberedelserna för DD2.

Andra utvecklingsårtiondet DD2 förberedelser 9.3 -

Förarbetena för DD2 markerar en ny och mycket mera energisk ansats internationellt och här på hemmaplan, när det gäller utvecklingen i ubåde Vi har i tidigare avsnitt sett hur Förenta Nationerna under länderna. ett första hälft fick uppleva kraftig injektion av nya medlem- 1960-talets en tredje världen. Som vi konstaterat ledde den bl. a. till att umar från den väsentligt ökade sitt inflytande i rad styrelser, kommittéer och länderna en Men därtill kom att u-länderna under l960-talet råd inom FN-systemet. lyckades genomdriva tillkomsten två nya FN-organ, vilkas verkockså av arbetsformer i hög grad återspeglade u-ländernas önskemål samhet och och prioriteringar. UNCTAD med 1964 tillkomstår. Det andra var UNI- Det ena var som började sin verksamhet år 1967 efter ett första principbeslut i D0, som generalförsamlingen två år tidigare. UNIDO förvandlades till ett av FNs

fackorgan 1985. Före UNIDO fanns dock en särskild enhet ett s. industricentrum inom FN-sekretariatet, som ägnade sig åt frågan om utveckling i u-länderna. Dess personal bildade kärntruppen i industriell det nya FN-organet. vid den första United Nations Conference on Trade and Deve- Redan UNCTAD I skedde indelning de deltagande staterna i tre lopment en av nämligen A Afro-Asiatiska stater; B västeuropeiska och andra grupper, latinamerikanska stater. Grupperna A och C fann snabbt att de länder; C problem och intressen och bildade tidigt vad hade många gemensamma WS-gruppen, därefter 77-gruppen. Den sistnämnda som först kallades bakomliggande gruppsamhörigheten överlevde i beteckningen och den år, även antalet medlemmar snart överträffade 77 med bred många om marginal. fick betydelse att den blev ett uttryck för solida- 77-gruppen stor genom mellan u-länderna. Under de första 10-15 åren uppträdde den riteten enhetlig kraft i den internationella politiken. som en Tillsammans med den politiska gruppering, som tredje världens stater utanför stormaktsblocken formerade sin organisation för s. genom utgjorde 77-gruppen verkligen en tredje kraft i non-aligned stater, världspolitiken. Under många år sammanhållningen betydande och var därför framgångsrikt lägga förslag serie världskonferenman kunde om en i FN-generalförsamling världens ekonomiska ser, speciella debatter om viktiga förändringar i internationella organs arbets- lll och sociala problem,

former alternativt stoppa reformer som man inte gillade, diskussioner SOU 199150 om en ny ekonomisk världsordning i och utanför FN, för att nämna några initiativ. Under de första 10- 15 åren blev tonen i debatterna mellan 77-gruppen och västerländska i-länder ofta hätsk och urartade till improduktiv en konfrontation. Det gällde bit in på 1980-talet fram till tidpunkt, då en en allt fler länder i och i-landsgrupperna mått u- greps av ett av besinning och började sänka röstläget. Viktigast var dock det förhållandet att splittringstendenserna inom 77-gruppen blev allt påtagligare. Många u-länder, särskilt sådana som kunnat registrera vissa framgångar i sina utvecklingssträvanden, upptäckte att deras intressen i många avseenden skilde sig från andra u-länders. Men för att återgå till utgångspunkten islutet 1960-talet ställdes - - av 77-gruppen inför sin första stora uppgift, nämligen att så mycket som möjligt påverka förberedelserna för DD2. Det gällde möjligt de att om rika i-länderna att göra utfåstelser väsentligt ökat utvecklingsbistånd om samt att åta sig att föra en sådan u-landspolitik, särskilt handelspolitik, att u-ländernas intressen gynnades. Till den ändan enades länderna i 77-gruppen både om vissa målsättningar för DD2 och om ett antal krav, som skulle ställas på de rika länderna. Därmed inleddes ett mycket dramatiskt skede i relationerna inom FN mellan och u-länder, som pågick in på 1980-talet. Debatten DD2 om fördes tidvis med för den utanförstående observatören skrämmande hätskhet. Konfrontation blev i ännu högre grad betecknande för förhandlingarna om en ny ekonomisk världsordning, New International Economic Order, NIEO. När vissa element dessa överläggningar flyttades till av ett nytt forum, nämligen den s. nordsyd-dialogenz, skedde det i förhoppningen om att de skulle kunna ske i en mindre upphetsad atmosfär. Som vi vet, blev resultatet alltjämt magert. År 1979 beslöt FN att söka reducera debatterna den världsordom nya ningen till att omfatta några få konkreta frågor, under de följande som åren var för sig kunde bli föremål för förhandlingar mellan och i-länder. u- Dessa s.k. globala förhandlingsrundor skulle ersätta nordsyd-dialogen och de ofruktbara generaldebatterna i FN åtgärder för att råda bot på om u-ländernas problem. Till de ämnen, som kunde bli föremål för förhandlingar inom FNs ram hörde enligt förslaget råvaruöverenskommelser, energi, utvecklingsbistånd, monetära frågor och frågor om resursöverföringar till u-länderna. Intentionerna bakom tanken på globala förhandlingsrundor var säkert berömvärda hade det felet de aldrig förmen att verkligades. Det säger också något om den intensitet, med vilken u-ländernas utvecklingsproblem och i-ländernas förhållningssätt diskuterades på 1970-talet, att FN höll två särskilda möten i FNs generalförsamling helt koncensom

2Nord-syd-dialogen institutionaliserades som Conference International Econoon mic Cooperation CIEC och ägde på Frankrikes inbjudan i Paris mellan rum december 1975ochjuni 1977. 112

trerades på hithörande frågor. De ägde rum 1974 och 1975. Decenniet SOU 199150 avslutades med en tredje specialsession i generalförsamlingen år 1980, då DD3zs målsättningar diskuterades.

Vi kan emellertid inte här fördjupa oss en merai inträngande historisk redogörelse för u-ländernas agerande inför formuleringen av DD2-strategin. Vi kan endast konstatera att u-länderna tydligare än tidigare och med det samfällda agerandets hela kraft artikulerade sina förväntningar och krav på världssamhället i syfte att åstadkomma en radikal förbättring av sitt ekonomiska läge.

I den situationen fann sig många i-länder, däribland Sverige, nödgade att ordentligt överväga sina ståndpunkter och sedan ta ställning.

9.4 Förberedelserna för DD2 i Sverige

För vårt lands del påbörjades redan under 1960-talets avslutande år ett både omfattande och noggrant förberedelsearbete för vårt uppträdande i FNs kommande debatter om DD2. Det hade sin tyngdpunkt i Utrikesdepartementet med benäget bistånd av andra delar av statsförvaltningen, särskilt finansdepartementet, handelsdepartementet, kommerskollegium, i någon mån SIDA. Man såg till att andra intresserade hölls informerade. Särskilt gällde detta de svenska förbindelseorganen3 till FNs fackorgan.

Åtskilligt funderande under årens lopp u-ländernas utvecklingsprob-

om lem och om erforderliga åtgärder fick ett slags fokus genom förberedelserna för DD2. I april 1969 var tiden kommen att i en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria söka sammanfatta de resultat man kommit till. Den lades till grund för ett svenskt svar på en rundfråga från FNs generalsekreterare, vari regeringarna ombads medverka i förberedelserna för andra utvecklingsårtionden genom att redovisa sin syn på dess mål och medel.

l det svenska yttrandet framhölls inledningsvis att huvudmålet måste vara att förbättra de enskilda individernas levnadsförhållanden. Därför måste en utjämning av rådande ekonomiska och sociala olikheter komma till stånd. Det krävde en samordnad insats på det ekonomiska och sociala området i vilken både och u-länder samt de internationella organen aktivt deltar.

Härmed formulerades den grundsyn på relationen mellan ekonomisk och social utveckling som sedermera i debatterna kom att kallas den integrerade. Den vann så småningom gehör och återspeglades till sist i några formuleringar i DD2-strategins inledande text.

Det bör nämnas att den svenska synen på utvecklingens innebörd och mål formulerades under synnerligen aktiv medverkan från Inga Thorsson, både under den tid hon tjänstgjorde i FN-sekretariatet som chef för den sociala divisionen och genom den konferens om just utvecklingens sociala dimension som hon initierade och ledde i Stockholm år 1969. Jämför sid

3 Exempelvis Svenska FAO-kommittén, Kommittén för internationella socialpolitiska ärenden för ILO, Svenska UNESCO-rådet, Kommittén för internationella hälsovårdsärendenför WHO, SvenskaUNICEF-kommittén. 113

8 l0-l 121,Multibistånd,Annex2

59, fotnoten. Därefter kunde hon fullfölja sina egna insatser genom en SOU 199150 mångårig medverkan i den svenska FN-delegationen, där hon bland annat ägnade sig åt att förklara sambanden mellan sociala och ekonomiska faktorer i utvecklingen.

.

Konferensen i Sverige resulterade i ett dokument, A Unijied Approach to Development, som för korthetens skull kallades Stockholms-rapporten. Sverige sökte i samband diskussionerna i FN om DD2 få generalförsamlingen att göra Stockholms-rapporten till föremål för debatt under en särskild dagordningspunkt men misslyckades därmed. Inte minst med hjälp den holländske ekonomen Jan Tinbergen, som var ordförande i

av FNs kommitté för utvecklingsplanering, påverkade grundsynen i Stockholmsrapporten formuleringarna i paragraf 18 av DD2-dokumentets slutversion.

Sveriges yttrande till FNs generalsekreterare i april 1969 om principerna för DD2 tog efter det inledande avsnittet upp en rad aktuella problem och markerade den svenska hållningen i avseende på dem.

Sålunda i

Det förelåg ett behov att skapa ett samband mellan enskilda länders -

utvecklingsplaner och strategins globala utvecklingsmål. Ansvaret härför vilade främst på u-länderna själva. Strategin borde av det skälet i huvudsak vila på u-ländernas deklarerade utvecklingsmålsättningar. Samordning av de internationella organens insatser måste åstadkom-

-

Det krävdes en serie sammanhängande biståndsinsatser. Därför mas. hade och u-länder ett ömsesidigt ansvar, som också delades av de internationella organisationerna. Det förelåg ett behov klart definierade delmål inom DD2-strategin,

- av

gällande exempelvis livsmedelsförsörjning, hälsovård, bostadsbyggande, familjeplanering, undervisning, jordreformer, skatter, miljövård. Alla kvantifierbara delmål borde kvantiñeras. Den ekonomiska tillväxten måste anges peri capita-termer.

-

Strategin borde innehålla åtaganden av både och u-länder. En tidta- -

bell för dessaåtaganden borde upprättas. När det gäller i-ländernas åtaganden borde 1%-målet för biståndet

-

ställas främst.

Biståndets kvalitet måste förbättras. Dess villkor måste mjukas upp. En -

jämnare fördelning mellan givarnas bidrag måste eftersträvas.

Strategin måste understryka befolkningstillväxtens avgörande betydel- -

se.

En plan för s. supplementär finansiering borde ingå i strategin. -

Betydande åtaganden från i-länder på det handelspolitiska områden -

borde vara en del av strategin.

Ett generellt, icke-diskriminerande system av tullpreferenser borde -

ingå. Handeln med vissa råvaror borde regleras med hjälp av internationella

-

råvaruavtal. U-ländernas produktion av varor måste diversifieras.

-

Ett ökat utbyte ekonomiskt och tekniskt borde utvecklas mellan u- - - -

länderna. 114

industrialiseringens betydelse borde framhållas. SOU 199150 -

Livsmedelsproduktionen borde öka i u-länderna, näringsstandarden -

förbättras.

Miljövårdsproblemen måste beaktas. -

Ett ändamålsenligt institutionellt maskineri för behandlingen av de -

ekonomiska och sociala utvecklingsfrågorna borde åstadkommas.

Inom FN-systemet måste handlandet bestämmas av ett samordnat syn- -

sätt och gemensam styrning. Strategins förverkligande måste regelbundet granskas och utvärderas.

-

Världsopinionen måste aktiveras. -

Många de synpunkter, som framfördes i Sveriges svar på generalsek-

av reterarens enkät, hade länge förekommit i den svenska debatten och då och då avspeglats i inlägg i FNs generalförsamling.

Redan tidigare har jag citerat den svenska biståndsministerns inlägg i 1959 års möte i FN. Då ägnade hon stor möda åt att söka övertyga om sambandet mellan sociala och ekonomiska faktorer i utvecklingen och menade att insatser, som tog hänsyn till detta samband borde få ökat utrymme i biståndsverksamheten. Man kan alltså säga att Sverige genom sina insatser i DDZ-debatterna fullföljde ett mer än tio år gammalt uttalande i FN utvecklingssträvandenas mål och mening.

om

9.5 Sverige och u-ländernas industrialisering

Under de närmast följande åren ägnade Sverige ett stort intresse åt industrialiseringens betydelse för utvecklingen och kom på så sätt att lämna ett viktigt bidrag till den institutionella process som ägde rum på industriområdet inom FN-systemet. Redan tidigt var svenska delegater i FNs generalförsamling och annorstädes angelägna att betona, att u-länderna i sina industrialiseringssträvanden måste undvika att göra om i-ländernas misstag. Industrins uppbyggnad måste ske med hänsynstagande till människans sociala situation och behov. Den måste leda till social rättvisa, sade den svenska delegaten i generalförsamlingens andra kommitté redan 1961.

Några år 1968 anförde samma delegat att en starkare tonvikt i

senare all utvecklingspolitik måste läggas på social och ekonomisk utjämning. Nationalinkomstens ökning per capita var inte det enda måttet på utveckling. Värden sådana individens rätt till utbildning, rätten till in-

som komstbringande sysselsättning osv måste också tas med i räkningen.

Sveriges på industrialiseringens roll för utvecklingen i u-länderna

syn skiftade något under årens lopp. Man lägger exempelvis märke till att en svensk delegat i 1956 års generalförsamling i FN uttryckligen varnade för

övertro på den tunga industrins roll i u-länders uppbyggnad. Jordbruket en

sade han, trots allt den viktigaste näringsgrenen, som måste få förtur i var, utvecklingsarbetet. Det kunde sedan kompletteras med hem- och småindustri.

Det är oklart i vilken mån anförandet avspeglade några noggranna överväganden i regeringen eller kanslihuset. Sannolikt var det professor Wahlunds åsikter som kom till tals. Professor Sten Wahlund var

egna demograf och riksdagsman för bondeförbundet. Det sistnämnda engage- 115

manget medförde, får man förmoda, ett särskilt intresse för jordbruket. SOU 199150 Men viktigare var hans djupa insikter i befolkningstillväxtens problem, som hade givit honom arbetsuppgifter och uppdrag i u-länder. Han hade vistats i Indien och även Sri Lanka under relativt lång tid, sysselsatt med befolknings- och familjeplaneringsfrågor. Till skillnad från de flesta svenska delegater, som uppträdde i FN, talade han mot bakgrunden av egna erfarenheter, iakttagelser och slutsatser.

Med 1960-talets ingång tog Sverige ny sats i industrialiseringsfrågan. Den svenska delegat, som då inom den svenska delegationen till FNs

generalforsamling särskilt tog sig an industrialiseringsfrâgorna, var Bertil Bolin. Han kom inte ur parlamentarikernas led utan från fackforeningsrörelsen LO. Hans egen och den svenska synen på industrialiseringen som en kungsväg till ekonomisk utveckling, också i u-länder, var nära besläktad med den östeuropeiska inställningen i samma fråga. Särskilt delegaterna från Sovjetunionen tröttnade aldrig på att i olika FN-sammanhang rekommendera u-länderna att lösa sina utvecklingsproblem genom snabbast möjliga industrialisering. Inte sällan hördes de tala sig varma för den tyngre industrins betydelse enligt en Sovjetmodell, som numera väl närmast betraktas som katastrofal.

Utgångspunkten for de svenska resonemangen om den ekonomiska utvecklingens inriktning var 1961 behovet av ett mer diversifierat näringsliv i länder, vars ekonomi helt dominerades av jordbruket. 1962 lade Sverige tillsammans med några andra länder fram ett förslag till en resolution, som handlade om behovet och utbildningen av teknisk personal for

- industrisektorns tillväxt.

Året efter uttalade sig Sverige om önskvärdheten att inom FN tillskapa ett särskilt, starkt och effektivt organ för industrifrågor. Samtidigt gjorde man dock redan nu klart att Sverige inte stödde tanken på en separat industrialiseringsfond. Finansieringen av en kommande operativ verksamhet på fältet finge ske genom existerande biståndsfonder, som Särskilda fonden, EPTA, Världsbanken, IFC och IDA.

Vid denna ståndpunkt har Sverige sedermera stått fast. Den har legat i linje med det svenska, principiella motståndet mot den ständigt växande floran av specialdestinerade fonder inom FN-systemet, som egentligen mer avspeglar donatorernas preferenser än någon rationellt grundad prioritetsordning mellan olika behov.

När väl UNIDO kommit till stånd, deltog Sverige synnerligen aktivt i strävandena att få fason på detta FN-organ. Redan tidigt krävde man från svensk sida, genom anföranden både i FNs generalförsamlings relevanta utskott och i UNlDOs egen styrelse att större vikt skulle läggas vid konkreta biståndsinsatser på fältet, gärna med en kraftigt reducerad produktion av symposier, seminarier, konferenser och dokument som följd. Mindre ord, mera handling var det svenska kravet i sammanfattning.

Det ivriga stödet till FNs verksamhet på industrialiseringsområdet tillfordes, som redan framhållits, en viktig dimension, då Sverige allt enträgnare började tala om hur ekonomisk tillväxt och människornas sociala villkor hängde samman och om hur industrialiseringen måste ske under hänsynstagande till människornas sociala situation och utan att som i 116

ländernas fall ge upphov till en rad missförhållanden, exempelvis ett SOU 199150 utarmat industriarbetarproletariat.

Redan Förbehåll av denna natur tenderade naturligtvis att något dämpa entusiasmen hos den snabba industrialiseringens förespråkare. Svenska representanter i FN och annorstädes började på 1970-talet på nytt tala om småindustrins roll. Industrialiseringens mänskliga aspekter fick också plats i de svenska resonemangen om sysselsättningens betydelse, som bäst kunde tillgodoses genom etablering av arbetsintensiva industrier. 1974 uttalade en svensk delegat i generalförsamlingen att industrialisering inte finge ses som ett ändamål i sig. Dess roll var att underbygga den ekonomiska utvecklingen och leda till ökat ekonomiskt och politiskt oberoende. Särskilt viktigt var att stödja småindustrin och den industri, som vände sig till marknaden på landsbygden.

När Sverige under den extra generalförsamlingen, i september 1975, om utveckling och internationellt ekonomiskt samarbete skulle i ett stort upplagt inlägg presentera vårt lands uppfattning om hur världssamhällets ansträngningar skulle orienteras, ägnade vår talesman Carl Lidbom bl. a. stor uppmärksamhet åt nödvändigheten att öka livsmedelsproduktionen i u-länderna. Däremot lyste resonemang om industrialiseringens nödvändighet med sin frånvaro. även om industrins problem fanns i bakgrunden, då talaren diskuterade u-ländernas handelsvillkor.

En något dämpande inverkan på det svenska intresset for industrialiseringssträvandena i u-länderna fick ett krav, som formulerades i samband med diskussionerna om en ny ekonomisk världsordning. Det gick ut på att alla länder, inte minst de industrialiserade länderna, skulle vidta sådana åtgärder att u-landsandelen av världens samlade industriproduktion vid sekelskiftet skulle uppgå till 25 °0.

När Sverige år 1976 i FNs generalförsamling konfronterades med ett förslag att UNIDO skulle företa en kartläggning av industrier, som var ägnade att överföras från i-länder till u-länder fann sig Sverige nödsakat att backa. Tillsammans med andra nordiska länder lade Sverige ned sin röst.

Utrikesutskottets betänkande nr 141975 1976 förklarade den svenska

hållningen. Sverige har, framhöll utskottet, svårigheter att i alla delar godta de tillvägagångssätt som u-länderna i vissa frågor anvisat när det gäller den nya ekonomiska världsordningen; min anm., exempelvis i frågan om överföring av industrier till u-länderna och en anpassning av vår industristruktur efter u-ländernas önskemål.

I statsverkspropositionen för budgetåret 1976 nämns ytterligare ett par svenska reservationer mot krav som u-länderna framförde i den nya ekonomiska världsordningens namn. Märkligt är dock att propositionstexten och utrikesutskottets nyktra bedömning av vissa av u-ländernas krav dåligt återspeglades i de deklarationer och anföranden i ärendet, som regeringens representanter levererade i och utanför riksdagen.

Ytterligare en omständighet gjorde sin entré i diskussionen vid 1970talets mitt, nämligen den av ILO utarbetade basbehovsstrategin. Den riktade uppmärksamheten på de allra fattigastes situation och på nödvändigheten att tillgodose människans mest grundläggande behov i främsta rummet, dvs. mat, kläder, tak över huvudet, rent dricksvatten etc. Onekli- 117

gen tycktes det många, att en motsättning förelåg mellan de krav på SOU 199150 resurser, som mötandet av dylika behov reste, och önskemålen bl. a. om en snabb industrialisering. Men så var inte alls fallet, försäkrade oss statsverkspropositionen för 197677.

Den nya ekonomiska världsordningen NlEO lade, förklarades det, bördan på i-länderna, medan basbehovsstrategin ställde krav på u-ländernas egen politik på hemmaplan. Vi måste fortsätta att ge starkt stöd åt tankarna bakom NlEO, samtidigt som vi höll fast vid kravet att förbättringarna skulle komma de fattiga människorna till godo, framhöll propositionen.

Hur som helst bidrog säkerligen den uppmärksamhet, som ägnades basbehovsstrategin till att diskussionen industrialiseringens mål och

om medel mera inriktades på de lokala marknadernas behov av industriprodukter liksom på landsbygdens behov av sysselsättning. Vikt lades numera ofta på industrialiseringens samband med framsteg i andra sektorer, exempelvis jordbruk, miljövård, handel, energi, betalningar. Jämför exempelvis Norges inlägg på Nordens vägnar under 1979 års generalförsamling.

På hemmaplan, dvs. i det bilaterala svenska biståndet, lades likaledes i slutet av 1970-talet och 1980-talets början grunden till en gradvis överflyttning av intresset i riktning landsbygden och dess fattiga. När det gäller industrins roll som biståndsobjekt tycks det vid den tiden mest ha gällt att rädda vad som räddas kunde av gamla insatser än att starta nya produktioner.

Inom FN spelar industrins utveckling alltjämt en roll. Men den är förvisso mindre framskjuten än tidigare. När jag privatman

numera som söker överblicka FN-scenen har jag svårt att överhuvud taget upptäcka UNIDO. En ny tids syn på statens roll i näringslivets, speciellt industrins utveckling, har förmodligen påverkat länders hållning också till mellanstatliga organs försök att intervenera på detta område.

9.6 Sveriges syn på u-landsjordbruket

Jordbrukets viktigaste uppgift i u-länder är att producera livsmedel för den egna befolkningens behov. Åtgärder för att stimulera den produktionen spelade en framträdande roll i DD2-strategin liksom i Sveriges inlaga av år 1969 se sid. 114.

I själva verket har tillgången på livsmedel i u-länderna och jordbrukets utveckling där spelat en framträdande roll i de flesta svenska resonemangen beträffande de fattiga ländernas utveckling som Sverige fört här hemma och ute.

Den utbredda svälten och undernäringen i u-länderna, som tidigt sågs som underutvecklingens viktigaste symptom, hade en särskild förmåga att väcka människors medkänsla och engagemang. Sådana stämningar ökade intresset för hjälpåtgärder. Livsmedelsförsörjningens problem var med andra ord ett viktigt element i den verklighet, ur vilken biståndsviljan växte.

Går vi tillbaka till FNs generalförsamling det år då FNs utvidgade och mera aktiva insatser för u-länderna började, nämligen 195 så kan vi höra 118

svensk delegat i 2a utskottet tala med inlevelse just nödvändigheten SOU 199150 en om att öka livsmedelsproduktionen i u-länderna. Han påpekade redan då att en prisstabilisering för jordbrukets produkter i u-länder skulle stimulera bönderna att ta fram större skördar. Han nämnde behovet av jordreformer och han framförde åsikten att ett särskilt organ borde tillskapas för att hjälpa till att föra ut överskottsproduktionen i vissa länder, främst i västerlandet, till de länder som behövde importera föda.

Här fanns redan vid 1950-talets början flera element i det åtgärdspaket, som så intensivt skulle komma att sysselsätta både olika FN-organ och enskilda medlemsstater som Sverige under åren framöver. När det gäller prisbildningens betydelse för jordbruksproduktionens omfattning var inlägget minst sagt förutseende. Det är först på senare år, som det problemet på allvar angripits av biståndets givare och mottagare. Samtidigt avvisar ett biståndsorgan som SIDA numera alla förslag om svenskt stöd till etablering av statliga jordbruk i u-länder. Det är en annan sida av insikten om att lösningen på livsmedelsförsörjningens problem ytterst ligger i den självägande bondens händer.

Under de följande åren började en långt utdragen diskussion om behovet av en internationell livsmedelsreserv. 1954 röstade Sverige i FNs generalförsamling för en anmodan till FAO att undersöka möjligheterna att inrätta en sådan reserv för att kunna möta nödlägen. Inte mindre än 46 medlemsstater röstade mot resolutionen, däribland alla de stora spannmålsexporterande länderna.

Samma år antogs under svensk medverkan också en resolution om olika åtgärder för att underlätta jordreformer. Att u-ländernas mera långsiktiga försörjning med livsmedel måste bero av de åtgärder som sådana länder själva vidtog nationellt och regionalt var, som framgått, en huvudpunkt i de svenska resonemangen i ämnet. Det innebar att en distribution av överskottslivsmedel från rika till fattiga länder i längden inte kunde lösa svältens problem. Tvärtom skulle en stor införsel av livsmedel i u-länderna, vare sig den köptes till subventionerade priser eller överlämnades som gåva, i det långa loppet försvåra u-ländernas egen livsmedelsproduktion och alltså försvåra deras matförsörjning på sikt.

Med tiden, dvs. ungefär i takt med en viss ökning av jordbruksproduktionen i vissa u-länder, särskilt i Asien, tillkom allt oftare i de svenska inläggen också den synpunkten att svälten i u-länderna endast till

en relativt ringa del kunde förklaras med produktionssvårigheter och dåli-

ga skördar. En huvudorsak låg i den sneda inkomstfördelningen och den allmänna fattigdomen.

I många u-länder förelåg egentligen ingen absolut brist på mat. I de flesta var en produktionsökning antingen på väg eller inom räckhåll. Men vad hjälpte det om de fattiga inte hade råd att köpa det som producerades Svälten var med andra ord en följd av den allmänna fattigdomen och underutvecklingen snarare än av jordbrukets produktionsproblem.

Synpunkter av detta slag låg exempelvis bakom det svenska inlägget i generalförsamlingens andra kommitté 1975 om jordbrukets och livsmedelsförsörjningens problem.

1976 sade Sverige i samma församling om livsmedelsproduktionen i u- 119

länderna att den måste öka så att sådana länder individuellt eller i SOU 1991 50

grupp nådde ett läge av självförsörjning. Näringsstandarden måste också förbättras.

Överhuvud taget har Sverige sedan flera år missat få tillfällen att föra de kvalitetsmässiga aspekterna på livsmedelstillgången på tal. Men numera framhävs också att jordbrukets produktion måste ingå som en del av en integrerad landsbygdsutveckling. Poängen är bl. a. det ömsesidiga beroendet mellan en mängd faktorer som påverkar bl. a. jordbrukets avkastning.

Under 1978 års generalförsamling uttryckte sig en svensk delegat tydligare än som tidigare skett i frågan om förhållandet mellan livsmedelstillgången och andra samhälleliga faktorer Hunger och undernäring kan utrotas blott genom Förbättringar av livsmedelsproduktionen utan sådana måste kompletteras med politiska åtgärder mot fattigdomen.

.

Självklart fann Sverige och Norden också många tillfällen under 1970talets och 1980-talets år att tala varmt för en förstärkning avjordbrukssektorn i u-länderna liksom för allmän landsbygdsutveckling. Men det intressantaste och mest framåtblickande inlägget kom 1989 under ett möte med Världslivsmedelsrådet, WFC i Kairo. Jag tillåter mig ett längre citat ur den svenska jordbruksministerns anförande vid detta tillfälle i min översättning

Under lång tid har hunger och svält setts som ett problem som uppstår ur en otillräcklig födoämnesproduktion. Den internationella samfällighetens flesta rekommendationer till u-länderna har varit ett resultat av denna grundläggande syn och har nästan helt fokuserats på vägar att öka produktionen. Det faktum att många länder har ökat livsmedelsproduktionen snabbt, utan att någon tydlig minskning av hunger och undernäring kunnat konstateras, har inte uppmärksammats i detta sammanhang. Det gäller också det förhållandet att en plötslig ökning av svälten i många fall har skett utan en samtidig minskning av livsmedelsproduktionen. Något senare framhåller talaren att tillgången till föda måste ses som en rättighet. the concept of food entitlements.

När det gäller att tillgodose den rättigheten är det av grundläggande betydelse att människor tillåts att göra bruk av sin mest värdefulla och ofta enda tillgång, nämligen förmågan att arbeta. Vad det är fråga om är huvudsakligen sysselsättning och den totala ekonomins funktionssätt. Därtill kommer arrangemang på den sociala trygghetens område så att ett minimum av behovstäckning kan tillförsäkras dem som inte själva kan klara sin försörjning. Svält och undernäring förekommer både på landsbygden och i städerna, fortsatte talaren, och erfordrar att sysselsättningstillfällen skapas överallt. Men detta är dock blott en del av en mycket bredare spektrum av allmänna ekonomiska och sociala åtgärder som berör grundläggande politiska problem beträffande fördelningen av inkomster och förmögenheter.

Från mitten av 1960-talet kom Sverige också att ägna frågan om livsmedlens kvalitativa sida en allt större uppmärksamhet. Sverige hade redan i dekadens början startat ett bilateralt projekt i Etiopien, som gick ut på att förbättra de små barnens näringssituation. Tillverkning av ett på inhemska råvaror baserat näringstillskott för barn, som avvants från bröst- 120

biprodukt intensifierat de svenska SOU 199150 uppfödning, hade påbörjats och som en kontakterna med näringsfysiologer överallt i världen. Det ökade intresset hade lett till internationella organisationer med WHO, UNICEF och att FAO i bildat Protein Advisory Group PAG, i vars arbete den spetsen en svenske eldsjälen och ledaren för projektet i Etiopien, prof Bo Wahlquist,

livligt deltog. Sverige framträdde i FN-sammanhanget förespråkare för nu som en PAGs arbete och krävde uppmärksamhet och ökat stöd skulle att mera ägnas verksamheten. Så skedde exempelvis genom riksdagsman Yngve Möllers inlägg i 2a kommittén hösten 1968. Det följdes upp med åtskilliga inlägg under de närmast följande åren Möller och andra svenska delegaav svenskt anförande i frågan kom i generalförsamlingens andra ter. Ett stort utskott 1970. 1971 nämnde Sverige i forum behovet av en särskild samma fond för ökning proteinproduktionen i u-länderna. av Medan åtgärder for stimulera livsmedelsproduktionen i u-länderna, att särskilt i Afrika, fortsatte att sysselsätta de svenska representanterna i FNs generalförsamling, i FAO och på andra håll, sjönk det i FN-sammanhang uttryckta intresset för proteinförsörjningen undan och har sedan mitten på 1970-talet sällan förts på tal att döma de rapporter och redogörelser jag av studerat. 1975 efterlyste Sverige i FNs ordinarie generalförsamling en näringsstandard för eftersatta grupper. Året efter gjordes samma bättre påpekande på plats. Därefter har det i stort sett varit tyst i denna samma speciella fråga.

9.7 Livsmedelsöverskotten

Till livsmedelsöverskotten återkom Sverige särskilt i 1960 års generalförsamling, då den svenska delegaten i 2a utskottet kallade dem en utmaning. Innebörden förstås ansträngning måste göras att utnyttja var att en för mätta de svältande i u-länderna. På nytt medverkade Sverige dem att tillsammans med Danmark och Norge ej Finland, som avstod i en resolutionstext begärde, att frågan hur överskotten kunde ställas som om till behövandes förfogande skulle utredas. Under 1967 års generalförsamling erinrade en svensk delegat om att det hög tid utreda de fortsatta institutionella arrangemangen för multivar att lateralt livsmedelsbistånd. Åtgärder kunde beñnnas påkallade måste som utgå från det uppenbara förhållandet att u-länderna i längden själva måste lösa sina produktionsproblem i jordbruket. Det kan förefalla egendomligt att påkalla ny utredning om det multien laterala livsmedelsbiståndets fortsatta institutionella arrangemang, efter- Internationella livsmedelsprogrammet, World Food Programme, som WFP vid det här laget redan varit i verksamhet sedan 1963 och visat sig i vändningarna. Men WFP baserade sig på rad kompromisser och raskt en dess handlingsfrihet snävt kringskuren i många avseenden. Dessutom var i form donerade livsmedel och pengar begränsade. WFP var resurserna av kunde inte på något avgörande sätt påverka vare sig produktionsöverskottet i vissa länder eller den kroniska svälten i andra. följande utvecklingen, Sverige helhjärtat har stött, har som 121 Den som

nämnts i annat sammanhang sid. 79 lett till inrättandet serie SOU 199150 av en multilaterala organ vid sidan FAO och WFP, på eller sätt av som ett annat söker bistå u-länderna i deras jordbruksutveckling, exempelvis Internationella fonden för jordbruksutveckling International Fund for Agricultural Development, IFAD, tillkomstår 1977, Internationella katastroflagret för livsmedel, International Emergency Food Reserve, IEFR, tillkomstår 1976 och World Food Council, på ministernivå diskuterar som viktigare problem och jordbrukspolitiska frågor, berör världens livssom medelsproduktion tillkomstår 1974. Därtill kom en serie livsmedelshjälpskonventioner under årens lopp. Mycket av de skänkta livsmedlen, främst spannmål, kanaliseras till ut uländerna genom WFP. Sveriges hela bidrag lämnas på den vägen. Vi har sett att Sverige har spelat aktiv roll i alla dessa sammanhang en både som bidragsgivare och från tid till medlem respektive som, annan, av styrelser. Samtidigt har en huvudlinje i Sveriges varit, resonemang att bistånd med livsmedel, dvs. gratis distribution del västvärlen av en av dens livsmedelsöverskott inte löser u-ländernas försörjningsproblem på sikt. Snarare tvärtom. Den typen av hjälp bidrar till försvåra och fördröja nationella ansträngningar att öka livsmedelsproduktionen i u-länderna. Dock har vi medverkat till att lindra de akuta nödsituationer, ständigt som kräver speciella och brådskande insatser.

9.8 Den internationella handeln

I den långa lista av ämnen som Sverige berörde i sitt på FNs generalsvar sekreterares enkät inför det andra utvecklingsårtiondet spelade handelspolitiken och dithörande frågor en framträdande roll. Det fanns självklart ett medvetande om handelns betydelse för u-ländernas utvecklingsmöjligheter. I 1950-talets debatter om u-ländernas problem och u-hjälpen hördes ofta påpekandet att bättre handelsvillkor för u-länderna skulle tillföra dem större resurser än gåvobiståndet kunde göra. Många hade i färskt minne det uppsving för många u-länders ekonomi, som de starkt ökade råvarupriserna under Korea-krigets år i början av l950-talet medförde och hur hårt en del drabbades då priserna efter krigets slut föll till normal en mera nivå. I proposition 10062 framhöll regeringen att handelsförbindelserna mellan och u-länder hade en central betydelse för u-ländernas ekonomi. Redan här påpekades att u-länderna var betjänta expansiv ekonoav en misk politik i ett land Sverige. Betydelsen valutastabilisering som av en framhölls. Framför allt underströk propositionen handelshinder, att som restes i i-länder, hade en starkt negativ effekt på u-ländernas export. Alltså förordades frihandelsprincipen. 1968 års statsverksproposition var ännu utförligare i fråga handelsom politikens anpassning till u-ländernas intressen. Här hänvisades till att Sverige genomfört tullsänkningar på färdigvaror och halvfabrikat från uland. Sverige hade också beslutat acceptera ett mått av tullpreferenser till fördel för u-länderna. Det var vidare nödvändigt att underlätta ändringar i våra produktionsmönster för att undvika marknadsstörningar. Råvaruav-

Sverige. Sverige såg positivt på ett ökat SOU 199150 tal betraktades med gillande av

handelspolitiskt samarbete mellan u-länderna. från u-land fick införas tullfritt i Sverige. Sverige hade vidare Råvaror bistå u-länderna med expoitbefrämjande åtgärder via gjort sig redo att GATTUNCTAD. Slutligen talades här för första gången i en proposi-

tionstext behovet ett system for supplementär finansiering, dvs. om av s. metod kompensera u-länder for oväntade, mer eller mindre plötsliga en att och omständigheter förorsakade inkomstbortfall för exporten. av externa blev ständigt återkommande terna i Sverige inlägg i Det senare ett debatter i FN, i UNCTAD och andra fora, där sådana diskussiorelevanta fördes. Redan 1964 förenade sig Sverige och Storbritannien i ett ner initiativ i frågan i UNCTADs första möte. Sedan Internatiogemensamt nella Valutafonden införde form supplementär finansiering, har en av Sverige på år fullföljt sitt i frågan genom att påkalla senare engagemang och mjukare villkor for denna insats, som man betecknat större resurser som otillräcklig. Under UNCTAD IV i Nairobi 1974 beslöts under aktiv svensk medver-

integrerat råvaruprogram. Nu inriktades ansträngningarna kan att anta ett fond, skulle finansiera råvarulager vilka på att upprätta en gemensam som kunde fungera internationell stabilisator för prissättningen på som en 1980 beslöts sådan fond och nio år senare hade 104 stater råvaror. om en ratificerat beslutet och tillskjutit det nödiga kapitalet. I hela denna process

spelade Sverige synnerligen aktiv roll. en åtgärder, Sverige i övrigt satsat på enligt proposition 10168, De som på agendan i den meningen, att de utgjorde underlaget för stannade kvar och förslag handelspolitiken mot u-länderna, som Sveride synpunkter om framförde i internationella församlingar under många år. ge avspeglade också på biståndet, som biståndsministern ut- De en syn sålunda i riksdagsdebatt i april 1974. Det var nödvändigt, sade tryckte en vidga biståndspolitiken till att bli mer än tidigare en konsekvent hon, att u-landspolitik. Biståndspolitiken måste sättas in i en bild, där utformad vårt totala samarbete med u-länderna värderas.

utvecklingen våra ekonomiska och kommersiella relationer med Men av innehöll också element, förväntades gynna Sveriges ekou-länderna som Statsverkspropositionen för budgetåret 197677 formulerar saken nomi. En snabb ekonomisk utveckling i tredje världen är av betydelse för en så internationell handel och förbättrad arbetsfördelning, vilket ligväxande i linje med våra ekonomiska intressen. Vi måste också i god tid ger effekterna ökning u-ländernas konkurrenskraft, ansåg bedöma av en av

regeringen. Vi har i sammanhang berört den svenska attityden till det ett annat biståndet ävensom frågan det k. återflödet. Här skall endast bundna om s. regeringen under 1970-talets senare hälft fortsatte att argukonstateras att for obundet bistånd, samtidigt gjorde man också ett större mentera men förr de kommersiella fördelar för Sverige, som kunde följa i nummer än av biståndets kölvatten. Förväntningarna när det gällde återflödet höjdes.

Ökad vikt lades vid kreditgivningen till u-länder, många uppfattasom av svenska u-hjälpen andra ett stöd till vår 123 des som en del av den men av som

egen industris utveckling, eftersom de bundna till leveranser från SOU 199150 var svenska företag. I riksdagen uppstod en debatt biståndets kommersialisering, om som emellertid snart tappade momentum. När de sökte sak med regeringsom en i frågan efter få år själva på nytt övertog regeringsansvaret det var omöjligt att upptäcka att någon avgörande ändring i politiken i detta avseende ägde rum. Utvecklingen i Sverige medförde redan framhållits, Sverige som att internationellt talade med mindre bokstäver, när det gällde bundet bistånd. Numera väcker frågan inga lidelser till liv, som det förefaller. Men när det gäller svenska åtgärder för att efter måttet tillgängliga av resurser gynna u-ländernas export, kan vårt land fortfarande uppträda som en mentor för många andra i-länder. Våra representanter i FN, UNCTAD, GATT etc har under årens lopp särskilt predikat mot den växande, mot u-länder riktade protektionismen i den internationella handeln och vältaligt argumenterat för multilateralism i de kommersiella förbindelserna. Men vi har inte låtit det stanna vid fältrop och paroller. En rad konkreta åtgärder har åren vidtagits, genom alltifrån avskaffande av tullar på rad u-landsprodukter till med åren en ett betydande ekonomiskt stöd till International i Ge- Trade Center ITC néve, som på gemensamt uppdrag UNCTAD och GATT hjälper av uländer att öka sin export att undanröja deras ofta svårbemästgenom egna, rade hinder för varuutförseln.

9.9 Det aktiva årtiondet

Det andra utvecklingsårtiondet 1970-talet ter sig i dagens perspektiv - som det årtionde, då den internationella diskussionen den tredje om världens problem och relationerna mellan och u-länder kulminerade efter en livfull uppladdning under 1960-talet. Vid sidan av diskussionen det andra utvecklingsårtiondets strategi om inom ramen för FNs normala tågordning, kallades medlemsstaterna till extra möte 1974 för att överlägga ekonomisk världsordning, New om en ny International Economic Order, NIEO. Ett nytt möte ägde 1975 extra rum för att diskutera utveckling och internationellt ekonomiskt samarbete. 1980 var det dags för ett nytt extra möte ett led i förberedelserna för som det tredje utvecklingsårtiondet. 1970-talet var också det årtionde då nordsyddialogen institutionaliserades. 19 u-länder och åtta i-länder deltog i överläggningarna i Paris från december 1975 tilljuni 1977. Östblocket lyste med sin frånvaro. Decenniet var mer än något annat de ämnesinriktade internationella konferensernas tid. Först kom Stockholmskonferensen 1972 miljöfråom gorna. 1974 ägde den stora Världsbefolkningskonferensen i Bukarest. rum 1984 var det dags för konferens i ämne. en ny samma 1975 anordnades en världskonferens i Mexiko i anslutning till Internationella kvinnoåret. De tio åren mellan 1976 och 1985 hade nämligen av FN förklarats som Kvinnodekaden. 1980 ägde en nytt internationellt möte i Köpenrum hamn i anslutning till denna dekad. 1977 såg sammankallandet av en hel 124

och konferenser i anslutning till Världskommu- SOU 199150 rad internationella möten nikationsåret. 1977 hölls också FNs internationella vattenkonferens i Argentina. Samma land 1978 mötesplats for en FN-konferens om tekvar niskt samarbete mellan u-länder. 1979 det dags för en FN-konferens var Vetenskap och teknik för utveckling den andra i ordningen den om första hölls 1963. Dessutom pågick under ett antal år den betydelsefulla havsrättskonferensen. Unctad III, IV och V, som alla tilldrog sig stort intresse i ljuset de pågående diskussionerna om DD2 och NIEO, ägde av under 1970-talet 1972, 1976 och 1979. Det kan tilläggas att också rum alldeles i början det årtiondet 1981 ägde en världskonferens av nya - energifrågorna i Nairobi, och en annan global konferens i Paris om rum gällde de minst utvecklade ländernas problem.

9.10 ekonomisk världsordning NIEO En ny

Det med tanke på Sveriges Förhållande till u-länderna viktigaste av alla dessa begivenheter förhandlingarna om en ny ekonomisk världsordvar ning. Initiativet kom från ett möte statscheferna för de alliansfria av staterna non-aligned states i Algiers i september 1973. Det togs på grund missnöje med utfallet arbetet på det andra utvecklingsårtionav av dets strategi och målsättningar. Men det togs också, som den biståndspolitiska utredningen påpekade i SOU 1977 13, i en stämning av nyvunnet självförtroende, sedan sammanslutningen av oljeproducerande u-länder - OPEC plötsligt visat musklerna och åstadkommit en hårdhänt föränd- hela den internationella ekonomin. ring av Åsiktsutbytet inleddes på bred front i FNs generalförsamling och diskuterades därutöver med särskild intensitet i UNCTAD. I ett sent skede överfördes vissa centrala frågeställningar till nordsyddialogen i Paris. ekonomiska världsordningens problem återkom till FN, sedan Den nya nordsyddialogen inte lett någonstans. Under FNs specialsessioner 1974, 1975 och 1980 spände medlemsstaterna sina krafter i ett försök att föra frågan framåt. Även Sveriges ansträngningar att ta ställning och att energiskt förfäkta sina övertygelser koncentrerades till dessa specialsessioner. Vad gällde då diskussionen I statsverkspropositionen för budgetåret 197778 sammanfattades u-ländernas viktigaste krav inom ramen för en

ny ekonomisk världsordning sålunda de krävde makt över sina egna naturresurser biståndet måste ökas kraftigt handelsvillkoren måste förbättras ett nytt internationellt valutasystem måste införas som tog bättre hän- syn till u-ländernas intressen och behov u-länderna måste få ökat inflytande över internationella beslut i organ som Världsbanken och IMF u-länderna krävde bättre tillgång till i-ländernas kapitalmarknader u-länderna ville ett fast samband mellan priser på importerade inse dustrivaror och exporterade råvaror, exempelvis genom indexering u-länderna krävde i-ländernas stöd för sin industrialisering. - I 1974 års extra möte i generalförsamlingen antogs två texter, nämligen 125

dels en Förklaring om upprättande ekonomisk världsordning och SOU 199150 av en ny dels ett Handlingsprogram för skapandet ekonomisk världsordav en ny ning. Här uttalade medlemsstaterna i relativ enighet sin beslutsamhet att etablera en ny ekonomisk världsordning grundad på jämlikhet, suveränitet, ömsesidigt beroende, gemensamma intressen och samarbete mellan staterna, oavsett deras ekonomiska och sociala system. Syftet skulle vara att korrigera ojämlikheter och avskaffa existerande orättvisor, göra det möjligt att eliminera den växande klyftan mellan utvecklade nationer och utvecklingsländerna och tillse att en ständigt accelererande ekonomisk och social utveckling korn till stånd under fredliga och rättvisa förhållanden för nuvarande och framtida generationer. I december samma år antog generalförsamlingen Stadga charter en betráfande staters ekonomiska rättigheter och förpliktelser. Där stipulerades att stater hade rätt att fritt utöva full och permanent suveränitet över sina tillgångar och naturresurser, att reglera främmande investeringar inom sin nationella jurisdiktion och att nationalisera, expropriera och överföra äganderätten till främmande egendom. Dock skulle vid nationalisering lämplig kompensation utbetalas till tidigare ägare. Vidare bekräftades staters rätt att sammansluta sig i organisationer för råvaruproducenter för att utveckla sina nationella ekonomier. Dokumenten antogs av FNs generalförsamling utan omröstning, men en rad röstförklaringar gjordes efter att klubban fallit. Därvid framgick att ett antal länder, särskilt i-länderna i västerlandet med USA i spetsen, hade så allvarliga invändningar mot centrala delar av texterna att alla försök att omsätta orden i handling skulle stöta på oöverstigliga svårigheter. Enstaka länder, exempelvis de nordiska, Nederländerna och Canada, skiljde sig ut från gruppen av motsträviga i-länder att inta genom en mera nyanserad hållning. Det var en grupp stater som ofta om sig själva använde epitetet like-minded, när det gällde på u-landsproblemen, synen uhjälpen och FN-systemets möjligheter att bistå. I denna lilla grupp intog Sverige, det förefaller, särställning som en genom att nästan oreserverat ställa sig på u-ländernas sida i deras krav på resten av världen. I riksdagen uttalade den svenska utrikesministern på regeringens vägnar att vi hälsar med tillfredsställelse den förklaring och det handlingsprogram som FN antog året före. I april 1975 höll biståndsministern ett anförande i Saltsjöbaden där hon på tal NIEO kort deklarerade att om Sverige har ställt sig bakom den på det internationella samarbetet syn som utmärker deklarationen. På FN-dagen 2410 samma år anförde Gertrud Sigurdsen i ett tal i Malmö den synpunkten att om en ny ekonomisk världsordning ledde till ökad industrialisering i u-länderna så betydde det inte bara eventuell en konkurrens med vår egen industri. Den också möjligheter att ger oss exportera mera, att sälja till u-ländernas nya marknader. Så kan den nya ekonomiska världsordningen fördelar för våra industrier bli stor fören del. I november 1975 höll statsminister Olof Palme ett uppmärksammat anförande i FNs generalförsamlings plenarmöte, där han bl. framhöll att 126 a.

acceptera reform ekonomiskt system SOU 199150 de rika länderna måste en av ett tjänat de fattiga länderna dåligt. Han fortsatte med att göra vissa som utfästelser för Sveriges del. Sverige skulle vidmakthålla sitt offentliga nettobistånd vid 0,7% av nationalinkoms- ten delta i förhandlingarna handeln med vissa råvaror och arbeta för ett om integrerat råvaruprogram i syfte att stabilisera råvarumarknaderna och

förbättra u-ländernas exportinkomster 1maj 1976 gjorde Gertrud Sigurdsen ett inlägg i riksdagen där hon på tal NIEO ånyo framhöll att Sverige har i FN i princip ställt sig bakom de om flesta u-ländernas krav. Kraven avsåg sådant som råvaruprisen hanav delsvillkor, skuldavskrivningar, tillgång till teknologi, ökat bistånd, ökat inflytande. Kraven framhöll hon, rätt allmänt hållna och mycket var, förhandlingsarbete återstod, innan vi kunde få klar bild av deras inneen börd. Egentligen skulle jag vilja jämföra u-ländernas krav nu med de krav arbetarrörelsen här i landet ställde, när seklet var nytt bättre levsom nadsvillkor, jämnare fördelning tillgångarna, högre löner, ökat inflytanav de helt enkelt jämlikare Sverige. U-ländernas krav gäller en jämlikaett re värld. Strax efter detta uttalande bytte Sverige regering. Centerpartiets Fälldin blev statsminister. Den 8 oktober läste han upp den nya regeringsförklaringen i riksdagen och hade bl.a. följande att säga Vår anslutning till tankarna kring den ekonomiska världsordningen är ett uttryck för den solidaritet vi känner med fattiga och förtryckta folk. Det kunde inte ha

sagts bättre av fru Sigurdsen. I de borgerliga regeringar sedan följde bekräftades Sveriges stöd för som tankarna bakom ekonomisk världsordning vid upprepade tillfällen. en ny Samtidigt kunde både i Sverige och i omvärlden konstatera att man föresatserna och deklarationerna från 1970-talets mitt inte kunde översäti praktiska åtgärder på grund de oöverstigliga motsättningarna tas av mellan och u-länder. 1983 konstaterade Sveriges återinsatte statsminis- Olof Palme i ett anförande att NIEO hade gått i stå, eftersom de rika ter länderna såg sina ekonomiska intressen och maktpositioner hotade. De motsatte sig, sade Palme, alla slags reformer av de internationella ekono-

miska förbindelserna. Vid det här laget, då det även blev tydligare att försöken misslyckades inom FNs åstadkomma globala förhandlingsrundor om vissa att ram s. u-ländernas mest angelägna krav, måste ständigt flera av spelets aktörer av dra slutsatsen idén ekonomisk världsordning tills vidare fick att om en ny läggas på hyllan. Härtill bidrog också de med tiden allt uppenbarare intressemotsättningarna mellan 77-gruppens numera ca 120 medlemmar.- När detta skrives tycks frågan internationell världsordning om en ny praktiskt taget ha avförts från FNs dagordning liksom från Sveriges. Ett säkert sätt göra sig impopulär i Sverige torde vara att erinra att numera våra styrande instanser Sveriges gång entusiastiska stöd för uom en ländernas krav på ordning. Men u-ländernas krav kvarstår. en ny Vi kan inte avsluta detta avsnitt vår framställning utan att erinra om 127 av

att Sveriges starka stöd för u-ländernas positioner i debatten NIEO SOU 199150 om inte var utan sina kritiska inslag. Även Sverige exempelvis sig om anslöt uppfattningen att u-länderna måste kunna förfoga över de naturresurserna, väckte från egna man svenskt håll frågan om kompensationsproblemet inte borde regleras enligt internationell rätt snarare än på grundvalen nationell lagstiftning. av Sverige motsatte sig också tanken på automatisk koppling prisen av nivån till förhållandet mellan import- och exportpriser, indexering. s. När det gällde handelspreferenser till förmån för u-länderna borde enligt svensk syn GATTs principer gälla. Nya råvaruavtal borde utarbetas vara för vara. Sverige reserverade sig mot tanken att produktionen - av syntetiska material och substitut finge utvidgas i fall, där naturprodukter kunde möta marknadens behov. Vi vände också mot vissa - oss förslag, som gällde den internationella sjöfarten, där u-länderna ansåg att en större andel av de internationella transporterna skulle ske på deras kölar. När det gällde lindring av u-ländernas redan svåra skuldbörda menade Sverige vid denna tidpunkt att eventuella internationella åtgärder måste baseras på en analys av varje enskilt lands situation, eftersom skulderna hade byggts upp på olika sätt och under olika förutsättningar. I 1975 års extra generalförsamlingsmöte, vari fråga utveckling och om internationellt ekonomiskt samarbete diskuterades höll Sverige ett stort upplagt anförande, som väl den svenska på de åtgärder summerar synen som den internationella samfälligheten måste vidta till u-ländernas förmån. Ansträngningar bör, sade talaren, inriktas på - stabila och lönsamma priser på u-landsexporten av råvaror samt kompensation för bortfall av exportintäkter. särskild uppmärksamhet måste ägnas de minst utvecklade länderna; det var särskilt angeläget att reducera deras skuldbörda. - FN-systemets ekonomiska och sociala maskineri måste effektiviseras. u-länderna måste få ett större inflytande i de internationella besluten om de globala ekonomiska frågorna. livsmedelsproduktionen i u-länderna måste ökas och reformer måste genomföras till förmån för de mest eftersatta grupperna. avskrivning av offentliga utvecklingskrediter måste övervägas, Sverige var berett att vidta åtgärder för detta samlad internationell om en överenskommelse kommer till stånd. Utvecklingsbiståndet borde i största möjliga utsträckning ställas till förfogande som gåva. De flesta av dessa förslag hade länge framförts svenska delegater i av olika FN-sammanhang. Många återkom i de följande årens svenska inlägg i u-landssammanhang både i och utanför FN med eller ekonoutan en ny misk världsordning.

9.1 1 Tredje utvecklingsårtiondet DD3

Under 1979 års generalförsamling förberedelserna för det tredje var utvecklingsårtiondet i full gång. Den svenske talesmannen i 2a kommittén

under debatten NIEO. Han sade SOU 199150 följde den stig, som trampats upp om ännu vid denna tidpunkt att den nuvarande ekonomiska världsordning- syften och mål uppställts i besluten från en måste ersättas av en ny, vars 1974 och 1975. I övrigt anförde han rad synpunkter på den internatioen nella handeln, måste, menade han, bli ett område för ökat internatiosom nellt samarbete. Ett öppet världshandelssystem erfordrades som byggde på strukturanpassning, internationell arbetsfördelning, frihet från protektionism. Vidare krävdes ett system for Stabilisering av u-ländernas exportintäkter. IMFs kompensatoriska facilitet i det sammanhanget otills. vore räcklig. Andra avsnitt talet upprepade att 0,7% målet för biståndet av måste förverkligas. Slutligen bekräftade talaren Sveriges anslutning till den UNCTADs femte möte endosserade tanken på s k massiva resursöverav föringar till u-länderna. Inlägget i plenarsammanträdet i generalförsamlingen berörde energifråett viktigt ämne för DD3-diskussionerna. Den centrala betydelgorna som resursöverföringarna till u-länderna, och behovet av särskilt bistånd sen av till de oljeimporterande u-länderna berördes. Positiva möjligheter för privata investeringar i u-länderna borde undersökas samtidigt som vägar anvisades att mildra sådana investeringars negativa effekter. Det var också uppförandekod för transnationella företag, då de etableradags att anta en de sig i u-land. Nu krävdes, sade talaren, starkare politisk vilja, större samarbetsanda, bättre förhandlingsskicklighet, kraftigare beredskap och mera realism. Vem kunde inte instämma i dessa fromma förhoppningar även om de inte eldade någon till stordåd Det hade införts i diskussionya, som nu energifrågornas vikt för hela världen men särskilt för u-länderna. nen, var Kring dessa kom mycket debatten att cirkla under 1980-talet. Sverige av sökte för sin del på olika sätt att praktiskt och ekonomiskt stödja FNs utredningsarbete i ämnet. I december 1980 antog FNs generalförsamling en utvecklingsstrategi för 1980-talet-DD3, sjösattes den l januari 1981. Redan den raska takt, som med vilken förberedelserna klarades och ett beslut fattades, antyder att av uppläggningen strategin denna gång betydligt mindre kontroversiell av var än det andra utvecklingsårtiondets. DD3-dokumentet konstaterade inledningsvis att målsättningarna i DD2 i stort sett förblivit ouppfyllda, exempelvis när det gällde takten i den ekonomiska tillväxten och resurserna för utvecklingsbiståndet. Planeringen för det årtiondet utgick från den synen att den internanya tionella ekonomin befann sig obalans.i En korrigering härvidlag måste ske snabbare utveckling i u-länderna, såatt de kunde knappa in på genom en ländernas försprång. Detta kunde endast äga rum genom att u-länderna det yttersta ansvaret för sina egna framsteg och gjorde det i intimt tog samarbete med andra u-länder. När det gällde vissa kvantitativa mål, sattes ånyo den eftersträvade ökningstakten i u-ländernas ekonomier till 7% årligen i genomsnitt. Det skulle capita-ökning nationalinkomsten GDP med 4,5%. ge en per av Bl. skulle ökningen uppnås genom 4% ökning av jordbruksproduka. tionen. lndustriproduktionen skulle öka med 9% så att u-ländervid det 129

9 10-1121.Multibistånd.Annex2

kommande sekelskiftet skulle ombesörja en fjärdedel av världens totala SOU 199150 industriproduktion, en tanke som många trodde havererade under debatterna om DD2.

Den ett par decennier gamla målsättningen för det offentliga utvecklingsbiståndets ODA finansiering upprepades i strategin, dvs. en nettoöverföring till biståndet av 0,7% av i-ländernas nationalinkomster. När det gällde handeln hördes på nytt gamla önskemål om reduktion av handelshinder i i-länderna för u-ländernas produkter. En nyhet introducerades u-länderna anmodades enträget att öka handeln sinsemellan.

Viktigare än allt annat var den vikt, som nu lades vid tillvarons kvalitativa aspekter. Uppmärksamheten riktades på en rad faktorer, som påverkade livskvaliteten, exempelvis tillgång till meningsfull sysselsättning och en hälsosam miljö.

Slutligen noterar man att världen anmodades att särskilt uppmärksamma de minst utvecklade ländernas problem.

Sveriges insatser i förberedelsearbetet var nu av betydligt blygsammare omfattning än när det gällde strategin för det andra utvecklingsårtiondet. I generalförsamlingens ordinarie möte 1980 talade Finland på hela Nordens vägnar om några frågor av särskilt intresse för Norden. Dit hörde de minst utvecklade ländernas plats i strategin och betydelsen av biståndet till dem, vikten av en expanderande världshandel, motståndet mot protektionismen i handelsförbindelserna. Därtill berördes betydelsen av en mer rättvis fördelning av livsmedel och vikten av landreformer, stöd för FNs miljöorganisation UNEP samt för kvinnornas roll i utvecklingsprocessen.

Under det extra mötet med generalförsamlingen i december 1980 förklarade den svenska delegaten att vårt lands hållning till DD3-strategin grundades på behovet av ett internationellt energisamarbete och på åsikten, att världsekonomin kunde stimuleras genom stöd till u-ländernas fortsatta efterfrågan på i-ländernas produkter. Protektionismen måste motarbetas. De fattigaste länderna måste få målmedveten hjälp. Livsmedelssäkerheten food security var särskilt betydelsefull i sådana nationer. För övrigt var en decentralisering av de fortsatta förhandlingarna om praktiska åtgärder inom DD3-strategins ram att föredra. Där kunde man fullt ut tillvarata fackorganens kompetens, ansåg Sveriges talesman.

Sverige höll en oväntat låg profil i FN-diskussionerna om DD3. På hemmaplan noterades en motsvarande brist på intresse för saken. Uppmärksamheten började nu tydligt inriktas på det arrangemang, som man trodde skulle fullfölja 1970-talets diskussioner om NIEO, nämligen de globala förhandlingsrundorna, som påkallades av 1979 års generalförsamling. se sid 194

9.12 Efter DD3

I biståndsdebatten i riksdagen i april 1980 kommenterade Ola Ullsten den aktuella situationen genom att peka på

den finansiella obalansen mellan oljeländerna och de oljeimporterande -

u-länderna 130

nödvändigheten u-länderna plats i reformerad internatio- SOU 199150 att ge en en nell arbetsfördelning det hot mot försörjning och överlevnad i de minst utvecklade länderna som stigande priser på olja och livsmedel utgjorde vikten att OECD-länderna löste sina egna, interna ekonomiska pro- - av blem. I anförandet föreslog statsrådet Ullsten att målet för det offentliga nettobiståndet borde höjas från 0,7 till l°0. Andra frågor som togs upp gällde stärka u-ländernas politiska och ekonomiska oberoende en behovet att målsättning inte hade övergetts av regeringen, försäkrade talaren,, som den växande skuldbördan i u-länderna, behovet att öka Världsbankens kapital, systemet med exportkreditgarantier och s. blandade krediter. Sverige borde, menade Ullsten, verka för att de globala förhandlingarna koncentrerade sig på ett fåtal centrala frågor. De borde vidare inriktas på problem där det fanns ett för nästan alla länder gemensamt intresse att nå fram till lösningar. Särskild uppmärksamhet måste ägnas de minst utvecklade ländernas läge. Och måste sträva efter konkreta resultat, inte man deklarationer. bara vaga Slutligen påpekade biståndsministern att livsmedelsproduktionens problem måste ägnas ett huvudintresse. Sverige skulle verka för a en ökning produktion, b ökade katastroflager, c etablerandet av u-ländernas egen nationella buffertlager för prisstabilisering, och d fortsatta gåvoleveav ranser av livsmedel till de fattigaste länderna. Allteftersom 1980-talet förflöt visade det sig att FNs medlemsstater inte kunde komma överens en dagordning för de globala förhandlingarna. om De kom aldrig till stånd. Till början torde det delvis ha berott på att i-länderna hade nog med en problem under det begynnande 1980-talets ekonomiska nedsina egna gångsår. Sedermera blev det allt uppenbarare att den tredje världen kunde uppvisa rik provkarta på utvecklingsriktningar och -tendenser och att en det därför blev gradvis svårare att uppträda som ett enhetligt, solidariskt block med gemensamma problem och gemensamma krav på omvärlden. I stället har uppmärksamheten allt mer kommit att riktas mot Afrikas speciella, närmast katastrofala situation och behovet av extraordinära räddningsåtgärder där. En andra huvudfråga har lagt beslag på det mesta nationernas uppmärksamhet, nämligen den allt djupare av resten av skuldkrisen. Av naturliga skäl har också en betydande del av Sveriges uppträdande i FN, när det gäller tredje världens problem förbehållits de två problemområden jag ovan pekat på. I båda fallen har det varit fråga om att inte som bara med ord stöd åt de internationella organisationernas ansträngningge utan också om att med praktiska insatser och ekonomiska tillskott öka ar deras resurser att verka för en förbättring av läget. För närvarande pågår inom FN ett arbete för att förbereda strategin för det fjärde utvecklingsårtiondet. Den engelska terminologin har nu ändrats så att talar the Fourth United Nations Development Decade och man om dess International Development Strategy, förkortat lDS. Förberedelserna bedrivs denna gång med viss brist på energi och entusiasm. Det finns 131 en

många i delegationerna till FN och får förmoda även inom SOU 199150

- man sekretariatet, som anser erfarenheterna från de tidigare utvecklingsårtiondenas strategier så nedslående, att de menar det rationella nu vore att lägga ärendet åt sidan for att ägna krafterna åt produktiva uppgifter.

mera

Emellertid har de nordiska länderna slagit sig samman i syfte att

gemensamt söka gehör för vissa synpunkter i IDS. De nordiska länderna har därvid valt ut sex områden, där man vill söka influera strategitexten. De gäller skuldproblemen, utrotningen av fattigdomen i u-länderna, de mänskliga resursernas utveckling, befolkningsfrågorna, frågan hållbar

om sustainable utveckling utan miljöförstörelse och det offentliga utvecklingsbiståndets nivå. Man kan utgå från att frågan de mänskliga

om resursernas utveckling inbegriper kvinnornas roll och insatser i utvecklingsprocessen.

Det kan med fog påstås att alla de ämnen som Norden anser böra ingå i IDS är centrala. Men med samma fog kan det noteras, att ämnena för det mesta stått på dagordningen allt sedan FN på allvar började ägna sig åt tredje världens problem

10 Tre svensk-teman befolkningstillväxten, SOU 199150

kvinnorna, miljön

När man söker efter ämnesområden, på vilka Sverige i FN-sammanhang har gjort en mera omfattande insats som dessutom har satt tydliga spår i nutidshistorien så träffar man snart på de tre, som anges i kapitelrubriken. Ett fjärde område där Sverige uppträtt med betydande energi bestämda åsikter har gällt u-ländernas skuldsättning, som berörts i korthet på ett par ställen i denna skrift. Där har vi i mindre grad haft omvärldens gehör för våra speciella synpunkter och rekommendationer, av vilka några framfördes redan i de tidigaste debatterna i frågan under 1960-talet. Av utrymmesskäl lämnar vi en vidare behandling av den frågan åt sidan.

10.1 Befolkningstillväxten och familjeplaneringen

Åren 1951-1953 hade Sverige säte i ECOSOC. Richard Sterner ledde under dessa år den svenska delegationen, biträdd av bl. a. Ernst Michanek och Erik Westerlind. I juni 1952 höll Sterner ett anförande i ECOSOCS plenarförsamling, i vilket han inkluderade ett avsnitt den alarmerande

om befolkningstillväxten i världen, som påkallade barnbegränsande åtgärder i form av familjeplanering. I en rapport hem till UD berättade Sterner att han efter sitt anförande uppvaktades av en representant för Belgien och en för Världshälsoorganisationen WHO, som anmodade honom att i fortsättningen utesluta detta ämne ur sina anföranden. Annars, sade belgaren, kommer att lägga ett förslag, som har en säker majoritet och som skulle binda FN negativt i denna fråga.

Detta var så vitt jag kunnat finna den allra första gången, som Sverige i FN tog upp ett ämne, till vilket vårt land sedan ständigt skulle återkomma genom åren.

Emellertid höll Sverige, efter det belgiska beskedet, tyst i FN i frågan om befolkningsutvecklingen i världen och familjeplaneringens nödvändighet fram till 1955, då Sveriges biståndsminister i generalförsamlingens andra utskott för första gången i biståndssammanhang efter utfástelse

- bl. a. en om ökade bidrag till EPTA tog upp problemet med befolkningsutveck-

lingen. Reaktionen var på sina håll våldsam och förde in Ulla Lindström i ett hetsigt åsiktsutbyte med några andra delegater.

1957 anknöt en i sammanhanget särskilt sakkunnig svensk delegat, professor Sten Wahlund, till diskussionen och lade ett förslag om att sekretariatet skulle få i uppdrag att samla in fakta om befolkningsutvecklingen.

Året efter förde Ulla Lindström in de snabbt växande barnkullarna i u-länderna i ett resonemang om bristen på offentligt investeringskapital i sådana länder.

1959 kom ett stort tal i FNs generalförsamling, där Ulla Lindström utförligt och i starkt laddade ordalag beskrev de problem som befolkningstillväxten skapade. Slutsatsen blev vädjan insatser för familjeplane-

en om ring med vändningar, som måste beskrivas som passionerade.

I november 1960 var det på nytt dags för ett stort anförande av Ulla 133

Lindström i generalförsamlingen, som hade till syfte att röja väg för en SOU 199150 utförlig diskussion om befolkningsfrågan i följande års möte. Men 1961 hanns ingen sådan debatt med.

Därför återkom ärendet 1962. Biståndsministern svarade som vanligt för ett laddat anförande, som utmynnade i den nyktra slutsatsen, att uländer som begärde bistånd av FN-familjens organisationer på befolkningsområdet borde sina önskemål tillgodosedda.

Den fleråriga kampanjen ledde också till att en resolution denna gång togs med röstsiffrorna 34 för 34 mot och 32 nedlagda röster i Generalförsamlingens 2a utskott. Ordförandens utslagsröst avgjorde saken. Men den röstades bort i Generalförsamlingens plenarmöte. Det var dock en framgång att den i utskottet godkända texten klart utsade, att det fanns en växelverkan mellan ekonomisk utveckling och befolkningsändringar.

Under 1950-talets sista par år ledde olika resonemang i Sverige till att beslut fattades att man skulle söka plantera befolkningsproblemets och

l familjeplaneringens standar var helst man kunde inom FN-familjen. l

För min del betydde denna föresats jag sändes till s

egen att som delegat

i två internationella organisationers möten, försedd med just detta uppdrag. å

1 1959 gällde det UNICEF. På våren hölls FNs barnfond sitt möte i Geneve.

å

3 Dit korn jag med uttrycklig muntlig instruktion av Ulla Lindström att för

å första gången föra befolkningstillväxtens problem på tal. Det tycktes onek- s ligen rimligt att en organisation som UNICEF skulle skriva under på tanken att önskade barn, för vars existens och uppväxt det fanns resurser, hade bättre förutsättningar än andra att också bli lyckliga barn.

Mitt framträdande i UNICEF hade föregåtts av ryktet. Det ledde till att jag i förväg ivrigt och ängsligt uppvaktades av bl. a. UNICEFs chef, amerikanen Maurice Pate, och andra höga tjänstemän med vädjanden om att iaktta försiktighet och måtta. Emellertid underlättades min uppgift av att sekretariatet självt hade producerat en dokumentation med en mängd fakta ur FNs demografiska statistik.

Ett målmedvetet citerande ur denna dokumentation presenterade vältaligt Sveriges oro över befolkningsutvecklingen. Slutsatsen att UNICEF inte kunde bortse från det uppkomna läget i sin verksamhet bland barn och mödrar låg nära till hands och väckte, när det kom till kritan, knappast någon förvåning, än mindre upprördhet.

Men än var slaget inte vunnet. Nils Thedin, den svenske UNICEFkommitténs ordförande, fullföljde aktionen genom en verklig kämpainsats i ett par styrelsemöten i början av 1960-talet. Därefter blev bistånd på familjeplaneringens område en naturlig del av UNICEFs program i en rad u-länder.

För min del blev det andra uppdraget att hjälpa till att påverka Internationella arbetsorganisationen ILO att via arbetsmarknadens parter i uländerna söka vinna gehör för befolkningstillväxtens problem liksom för nödvändigheten att sprida familjeplaneringens teori och praktik. Varför inte be ILO övertala arbetsgivare i u-länderna att lägga ett par kondomer i lönekuverten på fredagarna, som någon på den tiden föreslog

Vi var självklart flera, som på olika håll arbetade med frågan under 1960 års arbetskonferens. Framgången blev till mångas överraskning total. Ett 134

beslut togs, som försåg ILO med ett mandat att verka på befolkningsområ- SOU 199150 det ungefär på det sätt, Sverige föreslagit.

Naturligtvis sökte svenska delegater föra fram befolkningsfrågan även på andra håll. Särskilt angeläget föreföll det att ge WHO ett klart uppdrag att verka på området. Men inte alldeles oväntat stötte den svenska aktionen här på patrull trots behjärtade insatser av särskilt svenska och norska delegater. Men det internationella läkarskråets motstånd var benhårt, precis som den svenska läkarkårens hade varit på den tid då familjeplaneringens pionjärer verkade i vårt land.

Det skulle ta lång tid, innan WHO ändrade inställning till befolkningstillväxtens problem och till familjeplaneringen. Numera tillhör WHO de organ, som exempelvis stöder preventivmedelsforskningen, även om det sker med resurser som man huvudsakligen fått från Sverige.

Bättre gick det i UNESCO, som inrättade en särskild post i sekretariatet för en tjänsteman, som planlade organisationens insatser på befolkningsområdet. Även här spelade Sverige avgörande roll för organisationens

en agerande i frågan. Sverige var inte sent att ge särskilt ekonomiskt stöd till den nya verksamheten.

Tillkomsten 1967 av FNs s. trust fund för s.k. befolkningsaktiviteter, som från 1969 benämndes United Nations Fund for Population Activities UNFPA kan sägas utgöra den slutliga bekräftelsen på Sveriges framgång i den envisa kampanjen för att få befolkningsfrågorna accepterade som en betydelsefullt område för FNs verksamhet. Den var resultatet av en kraftig svängning i opinionen inom FN, som inträffade under 1965 och 1966 års generalförsamlingar. Där fick FN äntligen de operativa befogenheter, som Sverige länge föreslagit på befolkningsområdet.

Efter de första tio-femton årens till sist framgångsrika kampanj för att få befolkningsökningens problem uppförda på de internationella organisationernas dagordningar och i deras handlingsprogram kom en period, då avtagande intresse och energi ägnades problemet från svensk sida.

Den svenska passiviteten under denna period innebar ingalunda att man försummade att föra befolkningsökningen och dess följder på tal. Tvärtom spelade dessa företeelser alltjämt en viktig roll exempelvis i de svenska resonemangen om utvecklingsdekadernas strategier och den nya ekonomiska världsordningen. Men svenska delegater uttryckte sig nu med större återhållsamhet än under kampåren.

Kanske var det så att Ulla Lindström i denna fråga hade kunnat säga som August Strindberg sade om sig själv min eld är den största i landet. Efterföljande ombud kunde inte mobilisera samma glöd, vältalighet och oräddhet.

Men det förefaller mig av större betydelse att den något lägre svenska profilen också avspeglade den förskjutning i diskussionen om biståndet till u-länderna på familjeplaneringens område, som ägde rum på hemmaplan.

Av Ulla Lindströms agerande i familjeplaneringsfrågan inom u-hjälpens ram multilateralt men särskilt bilateralt under de år, då hon bar

- ansvaret för utvecklingsbiståndet, framgick det klart, att hon satte sina förhoppningar till en buss-på-taktik. Det gällde att sprida preventivmedel. Om man lyckades åstadkomma en bred distribution som ett mer 135

-

eller mindre fristående mål så skulle följden automatiskt bli sjunkande SOU 199150

födelsetal. Kanske är beskrivningen en karikatyr av hennes övertygelse, men den är i så fall obetydlig.

Vad många saknade jag själv ibland dem var insikten att både

- dödstal och födelsetal är funktioner av ett samhälles sociala och ekonomiska utvecklingsnivå. Det var en kunskap som demografer med sina cykliska beskrivningar av verkligheten för länge sedan hade erövrat. Det måste betyda att en rad omständigheter, som inte hade någon direkt förbindelse med familjeplaneringsklinikernas tekniska rådgivning, måste påverkas, om man ville nå lägre födelsetal. En sådan omständighet återkommer vi strax till.

En bredare syn på familjeplaneringen trängde sig emellertid fram. Vi behövde bara gå till oss själva. I Sverige ingick preventivmedelsrådgivningen helt enkelt i den förebyggande barna- och mödravården. Det blev så småningom naturligt att tillämpa samma grundsyn i försöken att bistå u-länder att introducera och sprida familjeplaneringens idé och praxis. Men därmed förlorade familjeplaneringen något av sin fristående ställning som ett eget medel och mål. Sammanhanget breddades och argumenten blev mindre kantiga, trosvissheten i fråga om metoderna sjönk.

Samtidigt nödgades vissa länder av sin egen befolkningsexplosion att införa mycket drastiska metoder för att folk att acceptera barnbegränsningen. Dit hörde Indien och något senare Kina. I Indien och

- ytterligare något u-land tillämpades metoder som liknade tvång för att kvinnor och män att låta sterilisera sig. I samband härmed uppstod hos oss en etisk debatt, där det ifrågasattes i vilken mån Sverige kunde stödja familjeplaneringsprogram, som med hänsyn till metoder trädde de mänskliga rättigheterna alltför nära.

Under några kritiska år inträffade det också att några av de preventivmetoder, som man tidigare alltför obetingat satt sin lit till, hade obehagliga, ibland rentav farliga biverkningar. Rapporter om fall, där kvinnor i uländer drabbats av svåra blödningar efter applicering av spiral och i några fall avlidit, kylde ner den tidigare entusiasmen på många håll. Det stod klart, att mycket forskning ännu behövdes om tillförlitliga och ofarliga preventivmetoder.

Det inte märkligt det svenska nitet i befolkningsfrågan

var att avtog. Under en räcka år talades det knappast alls om saken vare sig här hemma eller internationellt. Dock fortsatte Sverige att stödja UNFPA liksom i IPPF, den internationella familjeplaneringsorganisationen, som drevs som en internationell folkrörelse. Stödet till IPPF växte särskilt kraftigt då organisationen fick en svensk generalsekreterare, den svenska pionjären på området Carl Wahren. I UNFPA fortsatte Sverige att kräva mindre intresse för demografiska undersökningar och projekt och mera inriktning på aktionsprogram i u-länderna på familjerådgivningens område. v

För närvarande tycks debatten om utvecklingsfrågorna på nytt och i ökande grad syssla med befolkningstillväxtens problem. Efter FNs senaste rapporter om tillväxttakten för jordens befolkning och sedan det visat sig att alla dystra profetior i detta sammanhang envisas med att slå in, inser allt fler att vi verkligen är på väg mot ett rent katastrofläge. Redan det 136

befolkningstryck, som vi nu lever under, skapar Förutsättningar för många SOU 199150 av de svåraste miljöproblemen, som hotar hela mänsklighetens överlevnad.

Det är därför knappast överraskande att på nytt hör svenska FNdelegater ägna en växande uppmärksamhet åt befolkningsproblemen. Allt fler kräver en förstärkning av de biståndsinsatser specifikt söker

som nedbringa födelsetalen. Fortfarande räcker det inte med att sprida preventivmedel, men å andra sidan borde inget barn behöva komma till världen därför att möjligheten till prevention saknas. Numera får tillgång till preventivmedel närmast betraktas som en mänsklig rättighet.

10.2 Kvinnornas status

Det är ingen tillfällighet att en kvinna, Ulla Lindström, med sådan energi förde familjeplaneringens banér i Sverige och internationellt. Det är heller ingen tillfällighet att särskilt många kvinnor verkade inom området som debattörer och administratörer. Elise Ottesen-Jensen var en. UNFPAs nuvarande direktör Nafis Sadik är en annan. För att nämna ett par pionjärer både hemma och ute, även om deras verk tillhör olika tidsskeden.

Ett viktigt skäl är förstås att problemet låg särskilt nära kvinnors livserfarenhet. Det måste finnas en särskild känsla och förståelse hos kvinnor för de predikament, som så många u-landsmödrar befinner sig

Samtidigt är och var det uppenbart att den kanske viktigaste förutsättningen för en radikal sänkning av födelsetalen i u-länder var kvinnors frigörelse, kvinnors jämlikhet, kvinnors lika chanser i utbildning och arbetsliv. Först om en sådan utveckling kunde åstadkommas skulle kvinnor

ett aktivt medbestämmande över sina egna grundläggande livsvillkor, exempelvis frågan om familjestorleken. De skulle lättare kunna erövra den kunskap, som möjliggjorde en anpassning av barnantalet till familjens resurser. Då kunde man också vänta sig att hälsonivån i familjerna skulle stiga och bruket att föda barn så att säga i reserv kunde upphöra.

Jag tror att många människor med hjälp av sådana resonemang upptäckte betydelsen av frågan om kvinnornas ställning och roll i u-länderna och insåg hur obearbetat detta fält var.

Man kan knappast sägaatt Sverige, lika litet som andra länder, utvecklade någon mera märkbar aktivitet inom FNs ram under 1950-talet, då det gällde kvinnors ställning i u-länderna och deras faktiska och potentiella roll i utvecklingsprocessen. Genombrottet for detta ämnesområde kom i FN i 1960-talets början, även om det ända sedan 1946 hade funnits en kommission i FN med uppgift att rekommendera åtgärder och rapportera om kvinnans ställning i ekonomi, politik, i sociala sammanhang och inom skolväsen och utbildning. Men just u-landsaspekten blev den domine-

nu rande. 1962 togs en resolution i frågan och 1963 sände generalsekreteraren en rundskrivelse till medlemsstaterna med begäran om en redovisning

av deras politik när det gällde kvinnornas roll och status.

Inga Thorsson fick redan 1962 regeringens uppdrag att författa ett utlåtande om vad som kunde göras för att stärka kvinnornas ställning i Afrika. Däri påpekade hon att åtgärder för att förbättra kvinnornas villkor 137

10 10-1121.Multibistånd.Annex2

och inflytande krävdes på samhällslivets alla områden. Kvinnorna starta- SOU 199150 de från ett ogynnsamt utgångsläge, menade hon, och borde betraktas som

underutnyttjad resurs i utvecklingsarbetet. Hon underströk särskilt en vikten av insatser inom skolundervisningen och yrkesutbildningen. Allra främst och som en övergripande åtgärd måste man göra insatser, som syftade till att starta och underlätta den långsiktiga integreringsprocess som skulle tillförsäkra kvinnorna en självklar plats i besluten om utvecklingens strategi och taktik och en lika självklar roll då besluten omsattes i handling. Hon ansåg till sist att särskilda biståndsmedel behövde sättas åt sidan för bistånds- och utvecklingsinsatser av speciell betydelse för kvinnorna i u-länderna.

Inga Thorssons promemoria hade en bredare tillämpning än uppdraget antydde. Därför fick den en bestående betydelse för de svenska resone-

när det gällde kvinnofrågan. 1967 kom så en av Maj-Britt Sandmangen lund författad rapport under titeln The Status of Women, som utgjorde Sverigesvar på FN-enkät kvinnans ställning i FNs medlemsstater.

en om Rapporten publicerades 1968 på svenska och hette då Rapport till Förenta nationerna över kvinnornas status i Sverige. Dess systematiska genomgång

läge och åtgärder eller brist därpå i vårt land fick också stor betydelse av för det svenska uppträdandet i kvinnofrågan internationellt.

FN för sin del kallade, som redan nämnts, i mitten av 1970-talet till en kvinnokonferens i Mexiko. Den följdes av ännu en konferens i Köpenhamn år 1980. Åren 1975-1985 förklarades Kvinnornas årtionde

som och 1975 som det Internationella kvinnoåret. 1976 skapades FNs utvecklingsfond för kvinnor. 1984 förlängdes mandatet samtidigt som den nära anknytningen till UNDP bekräftades.

UNDP fondens förvaltning. l statsverkspropositionen

sköter numera för 197980 påpekas dock att det är främst inom landramarna alltså UNDPs; min anm., som insatser för att förbättra kvinnornas situation bör finansieras. Detta är viktig synpunkt. Frågan får inte förvisas till

en ett lågfinansierat specialprogram.

Sverige har med självklarhet stött alla de åtgärder, som vidtagits av FN. När det gäller fonden har svenska bidrag lämnats. Man kan också konstatera att sedan den tidpunkt då Maj-Britt Sandlund formulerade det svenska policy-dokumentet i frågan har knappast en session av Generalförsamlingen eller ett styrelsemöte i UNDP och UNICEF förflutit utan att svenska delegationer tagit tillfället i akt att dra en lans för den syn på ämnet, som omfattas av Sverige.

Särskilt observerar man den vikt som Sverige på sin tid lade vid kvinnofrågan i sina inlägg inför det andra utvecklingsårtiondet. Sveriges och andras anföranden ledde till att strategidokumentet inkluderade en formulering, uppmuntrade till full integration av kvinnorna i den totala

som utvecklingsansträngningen.

På just denna punkt blev strategin inför det tredje utvecklingsårtiondet ännu tydligare. Kvinnornas roll diskuterades i samband med avsnitt, som annars handlade om industrialisering, jordbruk och livsmedelsproduktion, vetenskap och teknologi och social utveckling.

När studerar Sveriges agerande i FN i kvinnofrågan kan man 138

man

knappast tvivla på att det byggde på ett genuint Ändock SOU 199150

engagemang. måste man konstatera att skillnaderna i generalförsamlingens uppträdande mellan 1970- och 80-talens början återspeglas också i den svenska aktiviteten. När det gäller DD2 gjordes ett ordentligt inlägg i kvinnofrågan som ett alldeles eget ämne, som inte behövde lindas in i ett paket av åsikter om diverse utvecklingsspörsmål, första gången 1973. Det framfördes av Anna Lisa Lewén-Eliasson i andra utskottet. Året efter talade Lisa Mattsson i samma utskott om jämlikhetsfrågor och nödvändigheten att förbättra kvinnornas ställning.

1974 hördes också Sveriges ambassadör Olof Rydbeck förklara i ECO- SOCs vårmöte I varje utvecklingsprojekt inom FNs ram måste vi fråga oss hur de Föreslagna åtgärderna kommer att påverka kvinnans situation och hur vi kan motivera förslagen för att skydda kvinnornas rättigheter och stärka deras möjligheter att uppnå jämställdhet med männen.

I 1975 års ordinarie generalforsamlingsmöte spann Gertrud Sigurdsen vidare på temat och påpekade att FNs kvinnokonferens var ett exempel på en fruktbar syntes mellan kraven på nationella och internationella reformer.

Året därpå hördes manlig svensk röst i generalförsamlingen tala

en om kvinnofrågan. I andra utskottet avslutade Ola Ullsten ett stort inlägg med att fördöma all diskriminering av kvinnor i utvecklingsarbetet. I generalförsamlingen stödde Sverige samma år aktivt en resolution om betydelsen av att mobilisera kvinnorna som medaktörer i utvecklingsprocessen.

1978 radikaliserades den svenska argumentationen. Sverige riktade uppmärksamheten, på att kvinnors produktivitet ökades genom tillgång till ny teknik och bättre produktionsmetoder. Kvinnorna borde få tillträde till hittills mansdominerade yrkesområden. De var ofta i majoritet bland de fattigaste och mest missgynnade och borde omfattas av biståndets fattigdomskriterium. Det var ett grundvillkor för framsteg att alla arbetstagare

kvinnor som män erhöll tillfredsställande löner, verkade i sund - arbetsmiljö, åtnjöt fackliga och andra rättigheter.

På 1980-talet blev det allt vanligare att ett av de nordiska länderna talade på hela Nordens vägnar i större principiella frågor. 1981 var det exempelvis Finland som i 2a utskottet tog upp temat med kvinnors medverkan i utvecklingsprocessen. 1983 var det Norges tur att fylla sam-

uppgift. Året därpå förde Finland på nytt Nordens talan i ämnet. Först ma 1986 blev det Sveriges tur att företräda kvinnornas sak i generalförsamlingens andra utskott, och ett år senare ägnades ett helt svenskt anförande år kvinnofrågan, varvid Norden bl. a. krävde att den s.k. Nairobirapportens rekommendationer skulle förverkligas. Härmed åsyftades det dokument, som blev resultatet av en stor FN-konferens i Nairobi 1985, då medlemsnationerna överblickade och värderade resultaten av kvinnornas årtionde 1975 1985.

-

Genom det nordiska samarbetsarrangemanget hördes just Sveriges röst i FN i kvinnofrågan inte fullt så flitigt som under årtiondet före. Men Sverige deltog givetvis i alla beslut i ämnet, som antogs, och medverkade i överläggningarna utanför möteslokalen om deras utformning.

I UNICEFs styrelse spelade mödrarnas roll i omsorgen om barnen en 139

central roll. Dessutom sökte UNICEF på sjuttiotalet få till stånd bistånds- SOU 199150 projekt, syftade till utbildning av kvinnor i annat än barnavård.

som Sådana insatser sökte engagera dem i ekonomiska aktiviteter ute i byarna i syfte att förstärka kvinnornas och barnens försörjningsläge. Då jag själv

UNDPs representant i Turkiet också fick i uppdrag att företräda som UNICEF under några år, instruerades jag att söka åstadkomma ett utvecklingsprojekt just denna karaktär, som skulle ett betydande stöd av

av UNICEF. Att projektet sedan stupade på den turkiska regeringens tveksamhet är en annan historia.

Kvinnofrågan togs ofta i UNDPs styrelse, inte minst av Sverige,

upp

redan framgått. Men det fanns, när det gällde UNDP och finns väl som fortfarande särskild aspekt, som intresserade Sverige, nämligen

- en programmets egen praxis när det gällde att anställa och ge kvinnor handläggaransvar i sekretariatet. På chefsnivå hade UNDP en tid en kvinna. Men sedan dess har det varit synnerligen tunt med utnämningar av kvin-

på chefsnivå i UNDPs sekretariat i New York, liksom i fáltorganisanor tionen. Sverige har inte sällan uttryckt sin förvåning över förhållandet.

För min del minns jag med stor tydlighet en scen på UNDP-

egen Administratorn Bradford Morses kontor, efter att det meddelats att vår enda kvinnliga kollega på en hög chefspost, Joan Anstee, skulle lämna oss för att bli biträdande generalsekreterare i FN. Som Assistant Administrator med ansvar för UNDPs förvaltning, inklusive personpolitiken, sadejag till Bradford Morse att det enligt min mening gällde att se sig om efter

nu

kvinnlig kandidat till en post på samma nivå. Bradford Morse tittade en

från ett som han just hade signerat, såg förvånat på mig och upp papper, svarade kort, att han hade svårt att förstå mina skäl. Det slog mig då, att styrelsen trots allt inte drivit frågan med tillräckligt eftertryck. För sådant var Morse känslig.

Det kan tilläggas att kvinnor är sällsynta på chefsposter också i andra FN-organisationer, med undantag för UNFPA, som har en kvinna som direktör, och UNICEF, där det nästan alltid funnits en eller ett par kvinnor i kretsen närmast direktören ända sedan 1950-talets senare år. l fackorganen är kvinnor på högre nivåer fåtaliga.

Även i biståndsverksamheten ute på fältet gäller samma sak. Under mina år i Afghanistan på 1960-talet hade jag bland ett 150-tal experter och rådgivare från ett stort antal länder en enda kvinna. Hon var kanadensiska och hade till uppgift att organisera utbildning för kvinnlig kontorspersonal.

Under min fyraåriga tjänstgöring i Turkiet hade jag, såvitt jag kan minnas, inte enda kvinnlig expert bland de många hundra, som genom

en åren tjänstgjorde där. Däremot hade jag en kvinnlig s. programme officer bland mina medarbetare på UNDP-kontoret.

10.3 Miljöfrågorna

Jag har påpekat, att befolkningsfrågan och kvinnans ställning och roll i uländerna hängde På samma sätt förhåller det sig med relationen

samman. mellan befolkningstillväxten och miljöförstöringen. I i-länderna vet vi av 140

dyrköpt erfarenhet att flera och tätare sammanboende människor leder till SOU 199150 ökad biltrafik, större Förbränning av fossila bränslen, allt flera oljetransporter på världshaven, snabbt växande sopberg, större användning av miljöfarliga kemikalier i jordbruket i syfte att öka produktionen av diverse grödor osv.

När det gäller u-länderna är sambandet lika klart. En snabb befolkningstillväxt leder exempelvis till att jordbruket söker sig ut till alltmer marginella områden. Skog även regnskog bränns ned for att skapa utrym-

- me för nya odlingar. Markförstöringen genom erosion tilltar. De som inte kan få sysselsättning och försörjning i jordbruket söker sig till städerna, där slumområdena sväller över alla breddar. Vattentäkter förgiftas. Konstbevattningen tömmer .stora områden på åtkomligt grundvatten. För övrigt skall man inte underskatta de skador, som åstadkoms av en på sina håll snabbt ökande användning av konstgödsel och pesticider. På många håll i u-ländernas storstäder utgör även luftföroreningar på grund av eldning med fossila bränslen i kombination med inversionseffekten en stor hälsofara.

I våra dagar spelar diskussionen om utvecklingens effekter på miljön och nödvändigheten att åstadkomma ett ekonomiskt och socialt framåtskridande utan miljöforstörelse och utan att förstöra icke förnybara resurser av vikt för människornas långsiktiga överlevnad en nära nog dominerande roll. Därtill har inte minst den s.k. Brundtlandsrapporten, som publicerades år 1987, bidragit. Den svenska titeln Vår gemensamma framtid. Där lanserades uttrycket sustainable development, som översatt betyder ungefär hållbar utveckling, dvs. en utveckling utan en inbyggd självforstörelsemekanism i form av miljöskador.

Intresset för hithörande frågor är numera stort både i bilaterala och i multilaterala sammanhang. SIDA är ett exempel på det förra. För ett par år sedan öppnades i SIDAs sekretariat en särskild tjänst för en person med uppgift att tillvarata miljöns intressen i SIDAs verksamhet, om uttrycket tillåts. Motsvarande åtgärder har vidtagits i olika FN-organ. Man noterar att till och med Världsbanken numera inkluderar miljöaspekter i sin bedömning och planering av projekt, därtill livligt understödd av bl. a. Sverige.

Men viktigast är att u-länderna alltmer upptäcker att miljövårdsfrågorna måste tas på allvar. Dylika är inte bara, som en del u-länder på sin tid tycktes anse, ett problem för i-länderna eller ett alibi för deras bristande engagemang i utvecklingsbiståndet. Så förhöll det sig nämligen då miljöproblemen först dök upp på biståndets horisont. Många u-länder sade på sin tid att miljöhänsyn var något som var förbehållet välbärgade länder. Vad dem själva beträffade fick sådana bekymmer vänta tills de hade råd att ta itu med dem. Miljöskyddet sågs med andra ord som ett slags lyxproblem.

Det finns många medarbetare i biståndets tjänst av yngre årgång, som tror att miljöbekymren i biståndssammanhang tillhör l980-talet. Så förhåller det sig inte. Redan då SIDA ersatte NIB år 1965 spelade miljöhänsynen en viktig roll både i styrelsens överläggningar och i sekretariatets interna diskussioner. Då riktlinjer utformades for hur biståndsprojekt l4l

skulle förberedas och formuleras slog man fast, att det ålåg de inblandade SOU 199150 att redovisa sin bedömning av projektens miljömässiga effekter, om sådana överhuvud taget kunde uppstå.

Jag tjänstgjorde på SIDA under några år från 1966 till 1970 och erinrar mig väl den vikt som lades vid saken. Därför förvånade det mig, då jag återkom till SIDA hösten 1979, att finna att denna gamla regel hade kommit ur bruk. Men det fanns en specifik miljöfråga som mycket sysselsatte SIDA även under dessa år, nämligen markförstöringens problem i vissa östafrikanska regioner.

Svenska inlägg i miljöfrågor i FNs generalförsamling och dess utskott tycks i stort sett ha lyst med sin frånvaro under 1950- och 60-talen fram till år 1969, då Sverige i ett inlägg gav sitt stöd till ett resolutionsförslag, som krävde samordnade FN-aktioner för att förhindra och kontrollera havsföroreningar. Samma år anförde Sverige att United Nations Institute for Training and Research UNITAR enligt dess mening i sitt forskningsprogram borde inkludera ett projekt, som skulle behandla miljöproblemens internationella aspekter.

Under dessa år förde Sverige då och då också på tal nödvändigheten att hindra negativa effekter av industrialiseringen. Därmed avsågs inte bara vissa sociala problem utan också miljömässiga konsekvenser.

Det bör vidare nämnas att Sverige i sitt yttrande om strategin för det andra utvecklingsårtiondet avslutade listan över frågor och problem, som strategin måste angripa, med just miljöproblemen. De måste enligt yttrandet beaktas.

1970 växte intresset för miljöfrågorna i Europa. I februari ägde en europeisk naturvårdskonferens rum i Strasbourg. I maj diskuterades miljöfrågorna i OECD. På hösten träffades Nordens utrikesministrar för att överlägga om samma problem.

1971 lyfte Inga Thorsson fram miljöfrågan på ett mera explicit sätt i en större deklaration i 2a utskottets generaldebatt i FN. Sverige hade nu börjat bereda sig på uppgiften att stå värd för den stora FN-konferensen om miljön i Stockholm, som skulle äga rum i juni 1972.

Konferensen, som blev en stor framgång, antog en deklaration som för första gången erkände att nationernas samfund måste acceptera vissa principer och ett gemensamt ansvar när det gällde miljön. En aktionsplan antogs också.

Sverige hade hoppats att konferensen skulle leda till att ett internationellt system för registrering av luftförändringar och av havens förändringar skulle upprättas. En databank för miljön och dess växlingar borde också skapas. Konventioner om utsläppen av olja i haven, om den högsta tillåtna svavelhalten i eldningsolja, om utsläpp av vissa miljögifter, om transport och lagring av vissa giftiga ämnen borde ingås.

Det låter sig sägas, att konferensen inte nådde riktigt så långt, som Sverige önskade. Men ett resultat blev, att FNs generalförsamling samma år skapade ett särskilt miljövårdsorgan, UNEP, United Nations Environmental Programme, med säte i Nairobi, Kenya. De svenska Synpunkterna och önskemålen inkorporerades i stort sett i UNEPs arbetsuppgifter. En fond upprättades också, ur vilken UNEP kunde ge stöd till en rad 142

miljövårdsprogram och -projekt, särskilt i u-länder. Sverige blev en av de SOU 199150 större bidragsgivarna, ehuru inom en relativt blygsam totalram. Totalt bidrog ett antal länder en summa på i runt tal 150 milj. dollar för perioden 1978 1982. 1983 donerade 89 länder 29 milj. dollar till fonden. Det ger en

- Föreställning om det blygsamma formatet på fondens operationer.

När detta skrives ser det ut som om UNEP skulle kunna räkna med en betydande expansion av sitt fältarbete. Det ligger i linje med det kraftigt ökade intresset för miljöproblemen i hela världen liksom en snabbt växande insikt om dessa problems internationella karaktär. På få områden får så konkreta, slagkraftiga och ständiga erinringar om nationernas ömsesidiga beroende och ansvar. Här blir det också särskilt tydligt att problemen kräver multilaterala lösningar. l

Man behöver ingen magisk siarförmåga för att kunna förutsäga att FN och dess krets av organisationer kan förväntas göra sin väsentligaste insats

vid sidan av de fredsbevarande aktionerna till mänsklighetens from- - ma just på miljöområdet.

Svenska stats-, utrikes-, bistånds- finans och handelsministrar sedan 1950- SOU 1991 50 talets början; chefer for UDs u-avdelning sedan 1970; SIDAs generaldi- Bilaga 1 rektörer sedan 1965; ständiga ombud hos FN i New York sedan 1947

Statsministrar

- Utrikesministrar

- Biståndsministrar

- Finansministrar

-

Anm. Under vissa år mellan 1976 och 1981 innehöll regeringen både en budget- och en ekonomiminister. Den senare posten innehades då den

fanns av Gösta Bohman. 144

-

lnte alla regeringar hadeensärskild ministerpost Förbistándsfrågor. Någrautrikesministrar föredrog att självata handom dessaärenden.

SIDAs generaldirektörer

- Ständiga ombud hos FN i New York

-

Källor och litteratur SOU 1991 50

Bilaga 2 UDs arkiv, Otryckt material korrespondens, promemorior 0. dyl. rörande Sveriges agerande i FN i u-lands- och bistándsfrågor 1951 1975.

- Utrikesfrågor 1950- 1988. Offentliga dokument. anforanden röran-

m. m. de viktigare svenska utrikesfrâgor. Utrikespolitiska aktstycken nzris 20-41 i urval. Statsverkspropositionerna för åren 1951 1989, särskilt 5e och 9e huvud-

titlarna. Statsutskottets betänkanden 1952- 1970 samt från 1971 Utrikesutskottets betänkanden fram till 1989. UN Yearbook alltifrån 1950 Svenska Institutets årsberättelser alltifrån 1946 Basic Facts about the United Nations. New York 1987 Everyones United Nations New York 1986 Årsberättelser från UNDP och UNICEF. 15 Years and 150.000 Skills. United Nations. New York 1965 Internationella organisationer. Utrikespolitiska Institutet. Stockholm 1967. Svenska Dagbladets årskrönika 1951 1989

- Tidens kalender 1952 1990

- OECD Development Cooperation in the J990s. Paris 1989 OECD Twenty-five years of Development Co-operation. A Review. Paris 1985. World Bank The Assault on World Poverty. Baltimore 1975 Aspekter på utvecklingsbiståndet. SOU 1962 12 Stockholm 1962 Sveriges samarbete med u-länderna. SOU 1977 13 Stockholm 1977 Arnold, Guy, The Third World Handbook. London 1989 Arnold, H.J .P, Aid for Development. London 1966 Brandt, Willy m. ll., North-SouthzA Programme for Survival. London 1980 Brandt, Willy m. ll., Common Crises. North-South. Co-operation for World Recovery. London 1983 Brundtland, Gro Harlem m. fl., Vår gemensamma framtid. Stockholm 1988 Friedmann W. m. fl., International FinancialAid. New York 1966 Gardner R. Millikan M., The Global Partnership. New York 1968

- Heppling Sixten, Kampen mot världsnöden. Stockholm 1961 Heppling Sixten, FN och de fattiga länderna. Stockholm 1970 Heppling Sixten, Det handlar om UNDP. Stockholm 1983 Keenleyside, Hugh, International Aid. A summary. New York 1966 Kirdar, Uner, The Structure of United Nations. Economic Aid Under-

to developed Countries. Haag 1966 Journal of Development Planning. No 17, 1987 Multilateralism and the United Nations, New York 1987. Krassowski, A., The Aid Relationship. London 1968 Laszlo, Erwin m.fl., The Objectives of the New International Economic Order. New York 1978

Laszlo, Erwin m.fl., Goals for Mankind. A Report to the Club of Rome. SOU 1991 50

1977 Bilaga 2 New York Linnér, Sture, Katastrofbiståndför utveckling. UD. Stockholm 1986 Meadows, Donella m.fl., The Limits of Growth. Report to the Club of Rome. London 1972 Mesarovic, M-Pestel E., Mankind at the Turning Point. The Second Report to the Club of Rome. New York 1974 Ohlin Göran Foreign Aid Policies Reconsidered. Paris 1966 OManique-Lerner, World Leadership and International Development. UNITAR. Dublin 1984 Pearson, Lester m. fl., Partners in Development. New York 1969 de Silva, L., Development Aid. A Guide to Facts and Issues. New York 1978 Staley, Eugene, The Future of Underdeveloped Countries. 1954 Stokke, Olav, Sveriges utvecklingsbistånd och utvecklingspolitik. Uppsala 1978 Thorp, Willard, The Reality of Foreign Aid. New York 1971 Wickbom, Ulla, Sweden ana UNICEF 1955- 1984

Statens 1991

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Flykting-ochimmigrationspolitiken.A. 33.BrandenpåSallyAlbatross.Den9-12januari1990. .

Finansielltillsyn.Fi. Fö. .

Statensroll vid främjandeavexport.UD. 34.HIV-smittade ersättningför ideellskadaJu. . -

Miljölagstifmingeni framtiden.M. 35.Någrafrågori anslutningtill enarbetsgivarperiod .

Miljölagstiftningeni framtiden.Bilagedel. inomsjukpenningförsälcringen. .

Sekretariatetskartläggningochanalys.M. 36.Ny kunskapochförnyelse.C. UtvärderingavSBU.StatensBeredningför Ut- 37.Räknamedmiljön Förslagtill natur-och värderingav medicinskmetodik.S. miljöräkenskaper.Fi. Sportsligochekonomiskutvecklinginomtrav- 38.Räknamedmiljön Förslagtill natur-och ochgaloppsponcn.Fi. miljöräkenskaper.Bilagedel.Fi. Beskattning kraftföretag.av Fi 39.Säkrareförare.K.

Lokalasjukförsäkringsregister. 40.Marknadsanpassadeservice-ochstabsfunktionerny

- 10.Affärstidema.C. organisationavstödettill myndigheterochregelLAffarstidenta. Bilagedel.C. ringskansli.C. 12.Ungdomarnaochmakten.C. 41.Marknadsanpassadeservice-ochstabsfunktionerny

- 13.Spelreglemapåarbetsmarknaden.A. organisationavstödettill myndigheterochrege- 14.Denregionalabil- ochkörkortsadministrationen.K. ringskansli.Bilagedel.C. lilnfonnationens roll somhandlingsunderlag 42.Aborteradefoster,m.m.

-

styrningochekonomi. 43.Denframtidalänsbostadsnämnden.Bo. 16.Gemensammaregler lagstiftning,klassifikationer 44.Examinationsomkvalitetskontrolli högskolan.U.

-

ochinformationsteknologi. 45.Påföljdsfrågor.Frigivningfrånanstalt.m.m.Ju. l7.Forskningochutveckling epidemiologi,kvalitets- 46.Handikapp-vålfärd-rättvisa.-

säkringochSprisutvecklingsprojekt. 47.På exempelpåförändringsarbeteninom

väg- 18.Informationsstrukturför hälso-ochsjukvårdenen verksamheterför psykisktstörda.

-

utvecklingsprocess.S. 48.Biståndgenominternationellaorganisationer.UD. 19.Storstadenstrañksystem.Överenskommelser 49.Biståndgenominternationellaorganisationer.

om trafikochmiljö i Stockholms-Göteborgs-och Annex Detmultilateralabiståndetsorganisatio- Malmöregionerna.K. ner.UD.

20.Kapitalkostnaderinomförsvaret.Nyaformerför 50.Biståndgenominternationellaorganisationer.

finansiellstyrning.Fö. Annex Sverigeochu-ländemaiFN enåterblick.

- 21.Pers0nregistreringinomarbetslivs-,forsknings-och UD.

massmedieområdena, Ju.m.m. S1.Biståndgenominternationellaorganisationer. 22.Översynavlagstiftningenomträfibenåvara. Annex Särstudier.UD. 23.Ett nyttBFR Byggforskningen 90-talet.på Bo.

- 24.Visstgårdetan Del 2 och C. 25.Frikommunförsöket.Erfarenheteravförsökenmed

enfriarenämndorganisation.C. 26.Kommunalaentreprenader.Vadärmöjligt En

analysavrättslägetochdetstatligaregelverkets

roll. C. 27.Kapitalavkastningeni bytesbalansen.Tre

expertrapporter.Fi. 28.Konkurrenseni Sverige enkartläggningavkonkur-

-

rensförhållandena61i branscher.Del 1och C. 29.Periodiskahälsoundersokningari vissastatliga,

kommunalaochlandstingskommunalaanställningar.

C. 30.Särskolan-enprimärkommunalskola.U. 31.Statensarkivdepåer. utvecklingsplanEn till år 2000.

U. 32.Naturvårdsverketsuppgifterochorganisation.M.

Statens offentliga 1991 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Finansdepartementet

Personregistreringinomarbetslivs-,forsknings-och Finansielltillsyn.[2] massmedieområdena, [21]m.m. Sportsligochekonomiskutvecklinginom och

trav- HIV-smittade ersättningför ideell- skada.[34] galoppsporten.[7] Påföljdsfrågor.Frigivningfrånanstalt,m.m.[45] Beskattning kraftföretag.[8]av

Kapitalavkastningeni bytesbalansen.

Utrikesdepartementet Treexpertrapporter.[27]

Räknamedmiljön Förslagtill natur-och miljö- Statensroll vid främjandeavexport.[3] räkenskaper.

[37] Biståndgenominternationellaorganisationer.[48]

Räknamedmiljön Förslagtill natur-och miljö- Biståndgenominternationellaorganisationer.Annex

räkenskaper.Bilagedel.[38] Detmultilateralabiståndetsorganisationer.[49]

Biståndgenominternationellaorganisationer.Annex Utbildningsdepartementet Sverigeochu-ländemaiFN-enåterblick.[50] Bistånd internationellaorganisationer. Särskolan primårkommunal-en skola.[30]

genom Annex Särstudier.[51] Statensarkivdepâer.Enutvecklingsplantill år 2000.

[31]

Examinationsomkvalitetskontrolli högskolan.[44] Försvarsdepartementet

Kapitalkosmaderinomförsvaret.Nyaformerför Arbetsmarknadsdepartementet

finansiellstyrning.[20] Flykting-ochimmigrationspolitiken.

[I] Branden SallyAlbatross.Den9-12januari1990.[33] Spelreglema arbetsmarknaden.[13]

Socialdepartementet Bostadsdepartemntet

Utvärdering SBU.StatensBeredningför Ut-värde- EttnyttBFR Byggforskningen 90-talet.[23]

av ring medicinskmetodik.[6] Denframtidalänsbostadsnamnden.[43]

av Lokalasjukförsäkringsregister[9] Informationensroll somhandlingsunderlagstyrning Industridepartementet

ochekonomi.[15]. Gemensammaregler lagstiftning,klassifrkationeroch Översyn lagstiftningen träñberråvara.[22]av om

informationsteknologi.[16].

Civildepartementet Forskningochutveckling epidemiologi,kvalitetssä-kring ochSprisutvecklingsprojekt.[17]. Affärstidema.[10]

Informationsstrukturför hälso-ochsjukvårdenen Affärstidema.Bilagedel.[ll]

utvecklingsprocess.[18]. Ungdomarnaochmakten.[l2] Någrafrågori anslutningtill enarbetsgivarperiodinom Visstgårdetan Del 2och [24]

sjukpenningförsäkringen.[35] Frikommunförsöket.Erfarenheter försökenmedav Aborteradefoster,m.m.[42] enfriarenämndorganisation.[25] Handikapp-valfärd-rättvisa.[46] Kommunalaentreprenader.Vadärmöjligt Enanalys

Pâväg exempel förändringsarbeteninomverksam- avrättslägetochdetstatligaregelverketsroll. [26]

heterför psykisktstörda.[47] Konkurrenseni Sverige enkartläggning konkur-

- av

rensförhållandena61i branscher.Del och [28]1 Kommunikationsdepartementet Periodiskahälsoundersökningarivissastatliga,kom-

munalaochlandstingskommunalaanställningar.[29] Denregionalabil- ochkörkortsadministrationen.[14]

trañksystem.Överenskommelser Ny kunskapochförnyelse.[36] Storstadens om trafik ochmiljö i Stockholms-Göteborgs- Marknadsanpassadeservice-ochstabsfunktionerny

ochMalmö- -

organisationavstödettill myndigheterochregeregionerna.[19] Säkrareförare[39] ringskansli.[40]

Statens 1991

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Marknadsanpassadeservice-ochstabsfunktionerny

organisation stödettillav myndigheterochregeringskansli.Bilagedel.[41]

Miljödepartementet Miljölagstiftningeni framtiden.[4] Miljölagstiftningeni framtiden.Bilagedel. Sekretariatetskartläggningochanalys.[5] Naturvårdsverketsuppgifterochorganisation.[32]

KUNGL. BIBL.

1991-07- 1 7

STOCKHOLM