Artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv : ändringar i varumärkeslagen : delbetänkande
Hänvisat till av
- Prop. 1999/2000:93: Ändringar i varumärkeslagen, avsnitt 2
- Prop. 2009/10:225: Ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen, avsnitt 3 och 8.5
- Lagrådsremiss, avsnitt 3 och 8.5
Ur KB:s samlingar
Digitaliserad år 2015
/
nü:i ilá %; {j°Ö 7/
h
n
O 7
1./11%% °%f %Lil% .iFVi..I7! 11L.EéUQH:A 4%§i% §L$(l jwiHsfLL+
V å
-.AiJi.I1illI,’ji,fJi,.H§§5;£2i1,fIaf }’£‘c;‘I,iI7f.TUl.il.i..il..fl§j,IIifjlkQSH,{2fl,§5§(CfFClfl.
.Zr'1t1i. mJ~..:::.amedicva 2:315 NW "V::11Wu;m.sxiTi..i.1}.a;cf::a:;s:m.1i..r:niififige:-§3:..n..
/
"mmwmmw4rwMmA
‘wt-LIDh‘.’l Mm
awummmmm
/E
Ze-F
SOU Occ.
EG:s
Artikel
i
Varumärkesdirektiv
Ändringar i Varumärkeslagen
Delbetänkande av Ygruméirkeskommittén
firm STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
SOU och Ds ingår i 1999 års nummerserie kan köpas från Fakta Info Direkt. som För remissutsändningar SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie svarar av Fakta Info Direkt på uppdrag Regeringskansliets förvaltningsavdelning. av
Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice Box 6430, 113 82 Stockholm Tel: 08-587 671 OO, Fax: 08-587 671 71 E-post: order@faktainfo.se
Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 1993. En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - som
Broschyren kan beställas hos: Information Rosenbad Regeringskansliet 103 33 Stockholm Fax: 08-405 42 95 Telefon: 08-405 47 29
ISBN 91-7610-924-0 Elanders Gotab, Stockholm 1999 ISSN 0375-250X
SOU 1999: l 9
Till statsrådet och chefen för
Justitiedepartementet
Genom beslut den 16 oktober 1997 tillkallade regeringen en kommitté
med uppdrag att göra en samlad översyn av den varumärkesrättsliga lagstiftningen Dir. 1997:118.
Den 27 oktober 1997 förordnade chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Laila Freivalds, hovrättspresidenten Anna-Karin Lundin som ordförande i kommittén. Den 29 oktober 1997 förordnades ledasom möter i kommittén direktören Birgitta Hermansson, professorn Marianne Levin och direktören Bertil Strömberg. Som experter utsågs den 29 oktober 1997 patenträttsrådet Per Carlson och chefsjuristen Per Holmstrand samt den 30 oktober 1997 hovrättsassessom Kenneth Nordlander. Den 1 september 1998 entledigades Kenneth Nordlander från sitt uppdrag och utsågs i stället hovrättsassessom Anders Kylhammar. Till sekreterare förordnades den 27 oktober 1997 hovrättsassessom Dan Sjöstedt. Kommittén har antagit namnet Varumärkeskommittén. Den 26 november 1998 fick kommittén i uppdrag att senast den 1 mars 1999 särskilt redovisa frågan om konsumtion de rättigheter av som är knutna till ett varumärke Ju98/4034. Härmed får kommittén överlämna delbetänkandet Artikel 7 i EG:s
varumärkesdirektiv Ändringar i varumärkeslagen.
- Stockholm i februari 1999
Anna-Karin Lundin
Birgitta Hermansson Marianne Levin Bertil Strömberg
/Dan Sjöstedt
2st
SOU 1999: 19
Sammanfattning
Regeringen har beslutat att Varumärkeskommittén, arbetar med att som se över den varumärkesrättsliga lagstiftningen, skall redovisa del en av
sitt uppdrag senast den 1 mars 1999. Redovisningen gäller
anpassningen av varumärkeslagen till artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv Rådets första direktiv 89/104/EEG den 21 december 1988 tillav om
närnmingen av medlemsstaternas varumärkeslagar. Anledningen är
EG-domstolens senare praxis i fråga om parallellimport och konsumtion av varumärkesrätt. Här redovisar kommittén detta uppdrag. Artikel 7.1 i EG:s varumärkesdirektiv föreskriver att ett varumärke inte ger innehavaren rätt att förbjuda användning varumärket för av varor som av innehavaren eller med dennes samtycke förts ut på marknaden under varumärket inom EES. Vid anpassningen varumärkesav lagen till varumärkesdirektivet år 1992 bedömde riksdagen att den i rättspraxis utvecklade principen att innehavaren inte kunde ingripa mot fortsatt användning av varumärket oavsett i världen han fört ut var varan på marknaden första gången inte stod i strid med artikel 7.1. Någon bestämmelse motsvarande artikel 7.1 infördes därför inte i varumärkeslagen. Genom en dom från EG-domstolen den 16 juli 1998 mål C-355/96 Silhouette International Schmied GmbH C0. KG mot
Hartlauer Handelsgesellschaft mbH har det dock klarlagts att direktiv-
bestämmelsen skall tolkas sä att innehavaren varumärket kan motav sätta sig fortsatt marknadsföring under varumärket när av en vara varan med hans samtycke marknadsförts endast utanför EES. Varumärkeskommittén föreslår därför att bestämmelse motsvarar artikel 7.l en som i EG:s varumärkesdirektiv införs i varumärkeslagen Artikel 7.2 i varumärkesdirektivet säger att artikel 7.1 inte skall
gälla när innehavaren varumärket har skälig grund att motsätta sig
av
fortsatt marknadsföring, särskilt när beskaffenhet har för-
varomas ändrats eller försämrats efter att de förts ut på marknaden. Artikel 7.2 genomfördes genom att man ändrade sedan tidigare gällande regel i en 4 § tredje stycket varumärkeslagen. Enligt den gällande ordalydelnu sen av varumärkeslagen gäller undantaget dock endast när bevarans skaffenhet ändrats. EG-domstolen har dock i dom den 4 november 1997 mål C-337/95, Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian
8 Sammanfattning SOU 1999: 19
Dior BV mot Evora BV, REG 1997, s. I-6013 visat att även förhållandena vid marknadsföringen kan vara skälig grund för av en vara innehavaren varumärket att motsätta sig fortsatt användning av varuav märket, något inte omfattas av bestämmelsen i varumärkessom synes lagen. Varumärkeskommittén föreslår därför att bestämmelsen i varumärkeslagen ändras så att den närmare följer ordalydelsen av artikel 7.2 i varumärkesdirektivet.
Ändringarna föranleder att en ny paragraf, 4 a införs i varu-
märkeslagen.
Summary
The Government has instructed the Committee on Trademarks, which has been conducting a review of trademark legislation, to present interim an
report of its findings by March 1 1999. This report to deal with adaptation of the Trademarks Act to Article 7 of the Trademark Directive
First Council Directive of 21 December 1988 to approximate the laws of
the Member States relating to trade marks 89/104/EEC. The reason the recent case law of the Court of Justice relating to parallel imports and exhaustion of trademark rights. The Committee’s findings are presented in this interim report. Article 7 1 of the Trademark Directive lays down that trademark a shall not entitle the proprietor to prohibit its use in relation to goods which have been put on the market in the European Economic Area under that trade mark by the proprietor or with his consent. In connection with the adaptation of the Trademarks Act to Article 7 of the Trademark Directive that was adopted in 1992 the Swedish Parliament concluded that the principle established by Swedish case law, i.e. that the proprietor was not entitled to take any action against continued use of his trademark regardless of where he originally put the product the market, did not on conflict with Article 7 1. For this reason no provision corresponding to Article 7 1 was inserted in the Trademarks Act. However, preliminary a
ruling given by the Court of Justice on July 16 1998 Case no. 355/96;
proceedings between Silhouette International Schmied GmbH Co. KG
and Hartlauer Handelsgesellschaft mbH established that this paragraph
to be interpreted to mean that the proprietor of a trademark can oppose continued commercialization of a product to which relates if the product was only put on the market with his consent outside the European Economic Area. The Committee on Trademarks therefore that proposes a provision corresponding to Article 7 1 of the Trademark Directive be inserted in the Trademarks Act. Pursuant to Article 7 2 of the Directive, Article 7 1 shall not apply where there exist legitimate reasons for the proprietor of the trademark to oppose further commercialization of the goods, especially where the condition of the goods changed impaired after they have been put or on
10 Summary SOU 1999: 19
the market. Article 7 2 implemented in 1992 by altering the wording was of existing provision of Article 4 3 of the Act. However, under the an present wording of the Act the exception only applicable the condition of the product has changed. In its preliminary ruling of November 4 1997
Parfums Christian Dior SA and Parfums Christian Dior BV and Evora
BV the Court of Justice found that the circumstances in which a product marketed also constitute grounds for the proprietor to oppose can continued of the trademark. The Trademarks Act does not appear to use take this aspect into account. The Committee therefore proposes that the
relevant provision of the Trademarks Act be amended so as to correspond
closely to Article 7 2 of the Trademark Directive. more
The amendments proposed above would also make necessary to add
section 4a to the Act. a new
ll
Författningsförslag
Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
960:
l 644
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen 1960:644 dels att 4 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf 4 a § med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 innebär, att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett dänned förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affárshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också muntlig användning. Vad som nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet eller utomlands eller också hit införs. Är i fall i 2 § som avses kännetecknet inte inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det område där kännetecknet är inarbetat. Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid tillhandahållande reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig av för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan sken att vad tillhandahålls kommer från kännetecknets ge av som innehavare eller av att denne medgett kännetecknets användning. Har vara tillhandahållits en under ett visst kännetecken och har den därefter förändrats eller
försämrats, får inte, då varan på
nytt tillhandahålls i näringsverksamhet här i landet, känne-
tecknet användas om inte föränd-
1 Senaste lydelse 1992: 1686.
12 F örfattningsförslag
ringen tydligt anges eller annars
tydligt framgår.
4 a § Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 §§ ger inte innehavaren rätt att förbjuda användning kännetecknet för av varor som innehavaren, eller någon med dennes samtycke, under kännetecknet fört ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Innehavaren har dock rätt att
förbjuda användning av kännetecknet i näringsverksamhet när varornas skick förändrats eller försämrats sedan de förts ut på
marknaden eller när det finns
annan skälig grund att motsätta
sig användningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1 Inledning
1.1 Varumärkeskommitténs
uppdrag m.m.
Varumärkeslagen 1960:644 trädde i kraft år 1961 och är alltså närmare 40 år gammal. Även den fyllt sin funktion väl, och dessom utom reviderats ett antal gånger, motsvarar den inte längre helt de krav som kan ställas på en modern reglering av rättsområdet. Regeringen beslutade därför i oktober 1997 att tillkalla en kommitté, Varumärkeskommittén Ju 1997:11, för att göra en samlad översyn den av
varumärkesrättsliga lagstiftningen Direktiv 1997:118. Varumärkes-
kommittén skall redovisa sitt arbete senast den l november 1999. Beslutet att se över den varumärkesrättsliga lagstiftningen föregicks av överläggningar med de andra nordiska länderna och arbetet med att utföra översynen skall också ske i nordiskt samarbete. I Varumärkeskommitténs uppdrag ingår att överväga och föreslå sådana lagändringar som kan motiverade för att den vara anpassa svenska varumärkeslagstiftningen till internationella regleringar. Varumärkeslagen är redan sedan tidigare vid flera tillfällen ändrad på grund av internationella åtaganden, bland annat följd avtalet den 2 maj som av 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES-avtalet.
Genom avtalet åtog sig Sverige, bland annat, att genomföra Rådets
första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 tillnärmom ningen medlemsstaternas varumärkeslagar EG:s varumärkesav
direktiv i varumärkeslagen. De ändringar detta föranledde utarbetades
under 1992 och trädde i kraft den l januari 1993. Två relativt nyligen meddelade domar från EG-domstolen har dock på nytt aktualiserat frågan anpassning varumärkeslagen. om av De två domarna är EG-domstolens dom den 16 juli 1998 i mål C- 355/96, Silhouette International Schmied GmbH C0. KG mot Hartlauer Handelsgesellschaft mbH Silhouettemålet och EG-domstolens dom den 4 november 1997 i mål C-337/95, Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV mot Evora BV, REG 1997, s I-60l3 Dionnålet. Båda domarna gäller i huvudsak tolkningen av artikel 7 i varumärkesdirektivet, Silhouettemålet artikel 7.1 och Diormålet artikel 7.2. Artikel 7.1 i varumärkesdirektivet reglerar när ensam-
14 Inledning
rätten till ett varumärke konsumeras, det vill säga när innehavaren av ett varumärke förbrukar rätten att ingripa mot att någon annan använder varumärket för viss när denna omsätts på nytt. I artikel 7.2 en vara behandlas undantag från artikel 7.1.
När EG:s varumärkesdirektiv genomfördes i varumärkeslagen be-
dömde riksdagen att svensk rätt svarade mot innebörden av artikel 7.1 och att någon regel konsumtion därför inte behövde föras in i varuom märkeslagen. Vidare ansåg riksdagen att artikel 7.2 i varumärkesdirek-
tivet kunde genomföras att 4 § tredje stycket varumärkeslagen
genom
justerades. EG-domstolens domar visar dock att den svenska lagstift-
ningen inte helt motsvarar innebörden artikel 7.1 och 7.2. Regeav
ringen har därför uttalat att avgörandet i Silhouettemålet gör att en ny
bestämmelse står i samklang med artikel 7.1 i varumärkesdireksom tivet bör införas i varumärkeslagen samt att avgörandet iDi0rrnå1et gör att utformningen 4 § tredje stycket varumärkeslagen bör övervägas av på nytt. Regeringen har också den 26 november 1998 gett Varumärkeskommittén i uppdrag att särredovisa dessa frågor senast den l mars
1999.
1.2 Konsumtionens praktiska betydelse
Ensamrätten till ett varumärke, och även till andra varukännetecken, är i princip nationellt begränsad. Varje land bestämmer följaktligen, med de begränsningar följer internationella åtaganden, vem som kan som av inneha ett varumärke, vad kan ett varumärke och vad ensom vara samrätten till ett varumärke innebär. Nonnalt gäller ensamrätten att använda ett varumärke för en viss
endast första gången förs ut på marknaden. I och med att
vara när varan detta sker förbrukas, konsumeras, ensamrätten att använda varumärket för just den Innehavaren ensamrätten till varumärket kan varan. av därefter inte motsätta sig att någon använder varumärket vid annan fortsatt omsättning just den Eftersom varumärkesrätten gäller av varan.
nationellt, kunde det logiskt att ensamrätten bara konsumerades
anses när förts ut på marknaden i Sverige, det vill säga att man hade en varan princip nationell konsumtion. I Sverige har dock i vart fall sedan om varumärkeslagens tillkomst ensamrätten ansetts förbrukad oavsett var i världen omsatts första gången. Sverige har alltså, liksom många varan
andra länder, tillämpat princip om global konsumtion. En annan
en princip är att ensamrätten konsumeras när förs ut på marknaden varan inom viss region, till exempel ett visst frihandelsorrlråde. Detta en
kallas regional konsumtion.
Inledning 15
Den praktiska betydelsen av vilken konsumtionsprincip tilläm-
som pas är att nationell konsumtion ger innehavaren varumärkesrätt av en möjligheter att, med utnyttjande av sin ensamrätt, motsätta sig att produkter som han själv eller någon med hans samtycke fört ut på marknaden utomlands fors in i landet där han har ensamrätt att använda varukännetecknet för dessa varor. Tillämpas i stället en princip om regional konsumtion kan innehavaren av ensamrätten motsätta sig att varor som han själv fört ut på marknaden utanför regionen förs in i den eller de delar av regionen där han har ensamrätt till varumärket. Med en princip om global konsumtion kan innehavaren inte motsätta sig användning av varumärket oavsett var i världen han fört ut på varorna marknaden. Global konsumtion kan illustreras med följande exempel. En glasögontillverkare som säljer sina glasögon till ett pris i Sverige och ett annat, lägre pris i österuropa kan tvingas tåla att andra köper upp glasögonen till det lägre priset iösteuropa, importerar dem hit och
sedan konkurrerar här med ett lägre pris som försäljningsargument.
Det har ofta hävdats att principen global konsumtion om gynnar konkurrens och motverkar konstlad prisdifferentiering. Olika studier har gjorts om detta. Svenska Konkurrensverket lade i januari 1999 fram en rapport om beräknade ekonomiska konsekvenser av olika principer för konsumtion Garallellimport till Sverige effekter Silhouette- - av domen. EG-kommissionen har uppdragit utredningsinstitutet National Economics Research Associates att utreda ekonomiska konsekvenser av konsumtionsbegreppets utformning inom Varumärkesrätten. Även i Danmark pågår liknande arbeten.
SOU 1999: 19 17
2 Bakgrund
2.1 Huvuddragen i Varumärkeslagen m.m.
Varumärkeslagen trädde i kraft den l januari 1961. Den föregicks ett
av omfattande utredningsarbete, inlett år 1949, av Varumärkes- och
ñrmautredningen Warumärkesutredningen, år 1958 lade fram sitt
som betänkande Förslag till varumärkeslag SOU 1958:10. Regeringens proposition prop. 1960:167 med förslag till varumärkeslag byggde så gott som helt på betänkandet. Varumärkeslagen har reviderats ett flertal gånger sedan 1961. Genom varumärkeslagens bestämmelser ges innehavaren av varumärken och andra varukärmetecken ensamrätt att använda kännetecknet som symbol för varor eller tjänster tillhandahålls i dennes näringssom verksamhet. Ensamrätten till ett varumärke kan förvärvas antingen
genom att varumärket registreras för vissa varor eller tjänster l § VmL eller genom att det inarbetas för vissa varor eller tjänster 2 §
första stycket VmL. När det gäller andra särskilda varukännetecknen än varumärke kan ensamrätt att använda dem för vissa varor eller tjänster endast förvärvas genom att kännetecknet inarbetas 2 § andra stycket VmL. Det är Patent- och registreringsverket har hand som om registreringen av varumärken 12§ VmL. Att ett varumärke, eller annat varukännetecken, inarbetas sker genom att det används i sådan omfattning att det i Sverige inom en betydande del av den krets det riktar sig till, "omsätmingslcretsen, blir känt som beteckning för de varor eller tjänster som det används för 2 § tredje stycket VmL.
En varumärkesregistrering gäller i tio år, men kan förnyas obegränsat antal gånger 22 § VmL. Ensamrätt på grund inarbetning
av upphör när varukännetecknet inte längre är så känt som fordras för att det skall vara inarbetat. Ensamrätt som grundar sig på inarbetning kan bestå avsevärd tid. Ensamrätten till ett varukännetecken innebär att någon inte i annan näringsverksamhet får använda ett kännetecken som kan förväxlas med det skyddade för varor eller tjänster eller liknande slag 4 § av samma första stycket och 6 § första stycket VmL. Innehavaren skall alltså inte
18 Bakgrund SOU 1999: 19
behöva tåla att identiska eller liknande kännetecken används för identiska eller liknande de han själv marknadsför. varor som varor Utöver detta allmänna skydd för alla varukännetecken finns ett mer omfattande skydd för varukännetecken som är väl ansedda i Sverige, det vill säga sådana kännetecken som använts så att de har fått ett visst
renommé. När det gäller dessa väl ansedda varukännetecken föreskrivs
att ingen än innehavaren varukännetecknet får använda annan av kännetecken liknar det väl ansedda, användningen skulle dra som om otillbörlig fördel eller skada det väl ansedda varukännetecknets särav
skiljningsförmåga eller anseende 4 § första stycket och 6 § andra
stycket VmL. Det här skyddet gäller oberoende av för vilka varor eller tjänster det andra kännetecknet används. som Varukännetecknens förmögenhetsvårde kan realiseras på olika sätt.
De kan överlåtas 32 § VmL. Registrerade varumärken kan mätas ut och pantsättas 34§ femte stycket och 34 34 j VmL. Inne-
a havaren ett registrerat varumärke kan också ge annan licens att av använda det 34 § första stycket VmL. Reglerna skydd för varukännetecken är sanktionerade på olika om sätt. Den uppsåtligen eller av oaktsamhet inkräktar i någon annans som ensamrätt till ett varukännetecken kan dömas till böter eller fängelse i två år för varumärkesintrång 37 § VmL. Allmän domstol kan också vid vite förbjuda den gör sig skyldig till varumärkesintrång att som fortsätta med detta 37 § VmL. Den som gjort intrång kan också föra pliktas att utge skadestånd. Ersättning kan dömas ut även om den som gjort varumärkesintrång inte känt till att någon haft ensamrätt till annan det utnyttjade varukännetecknet 38 § VmL. Domstolen kan för att hindra fortsatt intrång bland annat besluta att varukännetecken som olovligen förekommer skall förstöras 41 § VmL.
2.2 Varumärkeslagen och EG
2.2.1 Gemenskapsrätten och nationell rätt
Gemenskapsrättens grundläggande struktur.
Gemenskapsrätten med dess för medlemsstaterna bindande regler hör så kallade första pelare till det följande till
hemma inom EU:s se
exempel 1994/95:19, 470 ff. Basen inom gemenskapsrätten,
prop. s.
primärrätten, är de grundläggande fördragen om de Europeiska gemen-
skapema. Dessa fördrag för gemenskapsrätten. Relevant anger ramen för varumärkesrätten är EG-fördraget ang. lydelsen av detta se till exempel lag 1994:1500 med anledning Sveriges anslutning till av
Bakgrund 19
Europeiska Unionen. De olika rättsakter som EG:s institutioner utfärdar, förordningar, direktiv och annat, brukar benämnas sekundär-
rätten. EG:s förordningar har allmän giltighet, är bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. EG:s direktiv är bindande för alla medlemsstater vad gäller de mål som skall uppnås genom direktivet,
men överlämnar, i huvudsak, formerna och tillvägagångssätten för hur
målen skall uppnås till respektive medlemsstat. Genomförandet måste
dock ske genom nationella bestämmelser. EG-domstolen prövar bland annat mål mot olika medlemsstater för brott mot gemenskapsrätten. I EG-domstolens uppgifter ingår också att
på begäran av en nationell domstol lämna förhandsavgörande hur
om en gemenskapsrättslig bestämmelse skall tolkas.
För varumärkeslagen särskilt betydelsefulla rättsakter
EG-fördraget har avsevärd betydelse för utformningen och tillämp-
ningen av nationell varumärkesrätt, även om EG-fördraget enligt artikel 222 inte skall ingripa i de olika medlemsstaternas egendomsordningar. Av stor betydelse för varumärkesrätten är, bland andra bestämmelser, artikel 6 om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, artikel 30 om förbud mot kvantitativa importrestriktioner och liknande åtgärder, artikel 36 om skydd för industriell äganderätt samt konkurrensreglerna i artiklarna 85 och 86 artikelnumreringarna enligt EGfördraget före Amsterdamsfördragets ikraftträdande. En omfattande praxis rörande varumärkesrätt har utfonnats av EG-domstolen runt dessa artildar.
EG:s varumärkesdirektiv baserar sig på artikel 100 a i EG-fördraget.
Varumärkesdirektivet innehåller, utöver ingressen, 17 artiklar. Bestäm-
melserna gäller, något förenklat, endast för registrerade varumärken. Alla artiklarna är inte obligatoriska utan i en del fall överlåts till den
enskilda staten att besluta om en motsvarande regel skall införas i den
nationella lagstiftningen eller Både artikel 5.1, som reglerar en-
sarnrättens innehåll, och artikel som reglerar konsumtion, är
obligatoriska. Enligt den svenska officiella översättningen lyder artikel
7 i sin helhet på följ ande sätt.
Ett varumärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen
av varumärket för varor som av innehavaren eller med hans samtycke har förts ut på marknaden under varumärket inom gemen-
skapen.
Punkt 1 skall inte gälla när innehavaren har skälig grund att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varomas be-
20 Bakgrund
skaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på marknaden.
Lydelsen artikel 7.1 har ändrats genom artikel 65.2 i EES-avtalet, av
jämförd med bilaga XVII fjärde punkten till avtalet, genom att orden
inom gemenskapen ersatts av i en avtalsslutande part.
2.2.2 Tidigare anpassning av varumärkeslagen till
EG:s
regler
Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att genomföra EG:s varumärkesdirektiv. Detta föranledde ändringar i varumärkeslagen, vilka trädde i kraft den l januari 1993. Det fanns vid den tidpunkten inga direkta planer på att skriva en ny varumärkeslag, utan varu-
märkesdirektivet genomfördes på så sätt att försökte anpassa de
man regler skulle genomföras till den svenska varumärkeslagens uppsom byggnad. Beredningen ändringarna i varumärkeslagen skedde i av Justitiedepartementet och redovisades i en departementspromemoria,
Ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av EESavtalet Ds 1992:13. Sedan promemorian remissbehandlats av-
m.m. lämnade regeringen proposition 1992/93:48 om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning EES-avtalet m.m. prop. av 1992/93:48. Regeringens överväganden i propositionen avvek till en del från övervägandena i promemorian. Riksdagens lagutskotts be-
handling ärendet finns redovisat i betänkandet 1992/93:LU17 se
av närmare detta nedan under avsnitt 2.3. om Några mindre ändringar har också skett i varumärkeslagen som en
följd EG-förordningen gemenskapsvarumärken Rådets förord-
av om ning EG 40/94 den 20 december 1993 gemenskapsnr av om
varumärken. Ändringarna i varumärkeslagen bereddes inom Justitie-
departementet och redovisades i promemorian Vissa ändringar i varumärkeslagen och firmalagen som en följd av EG-förordningen om
gemenskapsvarumärken ärende Ju95/2267. Promemorian remissbehandlades och lades till grund för regeringens proposition Vissa
ändringar i varumärkeslagen och fumalagen följd rådets som en av
förordning gemenskapsvarumärken prop. 1995/96:26. Riksdagen
om godtog förslagen i propositionen.
Bakgrund 21
2.3 Tidigare överväganden om konsumtion
av ensamrätten
Överväganden då varumärkeslagen kom till
Varumärkeslagen innehåller alltså inte någon uttrycklig regel om konsumtion av ensamrätt till varumärken. I det utredningsbetänkande som låg till grund för varumärkeslagen konstaterades helt kort att ensamrätten i princip var konsumerad om en vara under ett visst kännetecken tillhandahållits av innehavaren eller med hans medgivande. Innehavaren kunde sålunda inte göra ensamrätten gällande mot någon som sålde varan vidare under kännetecknet SOU 1958:10 238. s. Varumärkesutredningen utgick från en princip om global konsumtion. Principen har bekräftats i rättspraxis, bland annat genom Högsta domstolens domar i målen NJA 1967 s. 458 och NJA 1988 s. 543. I dessa har Högsta domstolen bland annat uttryckt att den som säljer en vara vidare även bör ha rätt att på övligt sätt använda den ursprungliga varumärkesinnehavarens varumärke i annonser och reklam. Varumärkesutredningen ansåg således att innehavarens ensamrätt skulle konsumeras i och med att den märkta varan lämnade dennes
hand. Återförsäljare som sålde varan vidare således oförhindrade
var
att göra detta under det ursprungliga kännetecknet. En förutsättning för
detta var dock i allmänhet att varan var väsentligen densamma den som ursprungligen tillhandahållna. Om varan däremot försämrats eller skadats efter att den lämnat känneteckensinnehavarens hand kunde kännetecknets renommé skadas om den försämrade eller skadade varan bjöds ut under kännetecknet. För att undvika att kännetecknets anseende på detta sätt skulle kunna skadas föreslog varumärkesutredningen en särskild lagregel för dessa fall i 4 § tredje stycket varumärkeslagen SOU 1958:10 s. 245 fr. Varumärkesutredningens förslag lades i denna del till grund för lagstiftningen. Enligt lagrummets ursprungliga lydelse fick kännetecknet inte användas när en vara tillhandahållits under ett visst kännetecken och på nytt tillhandahölls i näringsverksamhet, om varan väsentligt förändrats bearbetning, reparation eller liknande genom av annan än kännetecknets innehavare och detta inte tydligt angavs. Bestämmelsen avsåg alltså att skydda kännetecknets renommé mot att ändrade eller försämrade varor tillhandahölls under kännetecknet. I propositionen uttalades dessutom att med "förändrat" i lagtexten avsågs alla förändringar, oavsett om detta lett till att värde sjunkit, varans förblivit oförändrat eller stigit prop. 1960: 167 s. 73.
22 Bakgmnd
Överväganden då EG:s varumärkesdirektiv genomfördes i Sverige
I Sverige har således, liksom i många andra europeiska länder, en princip global konsumtion gällt. När EG:s varumärkesdirektiv till om
följd Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet skulle genomföras i
av varumärkeslagen aktualiserades frågan om konsumtion. I departementspromemorian från år 1992 konstaterades att det var omtvistat hur artikel 7.1 skulle tolkas; den innebar en skyldighet att begränsa om konsumtionen till förts ut på marknaden inom EES eller om varor som global konsumtion kunde fortsätta att gälla. I promemorian hänvisade i denna del till förarbetena till den danska varumärkeslagen och till man där inte ha att EG:s varumärkesdirektiv innebar att man syntes ansett hinder mot global konsumtion. EES-avtalets regler om konsumtion borde därför, menade inte lägga hinder i vägen för Sverige att man, behålla global konsumtion av varumärkesrätten. Undantaget i artikel 7.2 från konsumtionsprincipen kunde i sak anses vara täckt av 4 §
tredje stycket varumärkeslagen Ds 1992:13 s. lll ff..
Under remissbehandlingen promemorian påpekade emellertid av flera remissinstanser att det saknades en bestämmelse i varumärkeslagen konsumtion och att den uttryckliga bestämmelsen i artikel 7.1 om borde införas. Artikelns närmare innebörd fick sedan lämnas öppen för tolkning. Även Lagrådet framförde denna uppfattning. I propositionen gjorde också regeringen den bedömningen att en regel motsvarande den i EG:s varumärkesdirektiv skulle införas. Regeringen ansåg vidare att övervägande skäl talade för slutsatsen att det oförenligt med var
varumärkesdirektivet att upprätthålla en princip om global konsumtion.
Bestämmelsen konsumtion borde tas in som ett nytt tredje stycke i om 4 § varumärkeslagen. Dessutom borde gamla 4 § tredje stycket
varumärkeslagen ändras så att artikel 7.2 i varumärkesdirektivet kunde genomförd. Detta innebar att bestämmelsen skulle ändras så att
anses det inte längre krävdes att förändringarna genomförts av annan än kännetecknets innehavare. Vidare skulle det inte krävas att förändringarna väsentliga. Den gamla lydelsen . har därefter annan var ..
än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den varan genom
bearbetning, reparation eller liknande, må ... föreslogs därför ändrad till ... har den därefter förändrats eller försämrats, får
varan
inte ... prop. 1992/93:48 s. 87 ff. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen ställde sig dock Riksdagens lagutskott avvisande till särskild regel om konsumtion en med innebörd att principen om global konsumtion övergavs.
Lagutskottet konstaterade att förslaget om regional konsumtion,
förutom att innebära ett avsteg från den nordiska rättslikheten, inte låg i linje med Sveriges strävanden mot att åstadkomma en friare handel.
Bakgrund 23
Om regional konsumtion infördes skulle parallellimport från alla länder utanför EES kunna stoppas. Lagutskottet menade att det ett viktigt var konsumentintresse att den konkurrens som parallellimporten medförde kunde fortgå. Att medge EES-regional konsumtion låg i första hand i rättighetsinnehavamas intresse och skulle uppenbarligen ytterligare ge näring varumärkesrättens kraftigt marknadsstyrande funktioner, något som inte var önskvärt. Inom EG rådde delade meningar om vad varumärkesdirektivet innebar i fråga om konsumtion. Lagutskottet fann vidare att de argument som framförts inom EG till stöd för en begränsning av konsumtionen till att vara regional inte nödvändigtvis behövde ha samma bärkraft i ett EES-sammanhang. Lagutskottet bedömde därför att det inte fanns tillräckliga skäl för Sverige att som enda land i Norden överge principen om global konsumtion. Dessutom talade den utbredda osäkerhet som rådde om EG:s varumärkesdirektivs rätta innebörd på den här punkten starkt mot att man från svensk sida gjorde någon tolkning. Tolkningen borde överlämnas till EG-dom-
stolens avgörande. I den mån EG-domstolen skulle komma att uttala att
global konsumtion var oförenlig med EG:s varumärkesdirektiv skulle frågan för svensk del övervägas på nytt. Lagutskottet delade samtidigt departementschefens bedömning att det inte var möjligt att införa en regel om regional konsumtion och samtidigt bevara en princip om global konsumtion. Valet stod då mellan att införa en regel om global konsumtion eller att inte alls införa någon konsumtionsregel i varumärkeslagen. Med hänsyn till det oklara rättsläget inom det då EG var enligt Lagutskottets mening ett bättre val att inte uttryckligen lagfästa det rådande rättsläget betänkande l992/93:LU 17, 5 ff. Detta blev s. också riksdagens beslut vad gällde införande av en särskild konsumtionsregel. Däremot godtog riksdagen utan närmare diskussion den föreslagna ändringen av 4 § tredje stycket varumärkeslagen. Genom att rekvisitet väsentligt ströks torde utrymmet för tillämpning av bestämmelsen ha ökat. Genom att rekvisitet eller liknande togs bort torde tillämpningen numera dock vara begränsad till fall då varan förändrats eller försämrats.
EG-domstolens praxis
EG-domstolens praxis i fråga om varumärkesrätt är omfattande. Under tiden före varumärkesdirektivet avser den tolkningar EG-fördragets av bestämmelser. När det gäller just konsumtion har flertalet domar gällt parallellimport av läkemedel. Det har dock då varit fråga om förhållanden inom EU och domarna saknar därför särskild relevans när det
24 Bakgrund SOU 1999: 19
gäller förhållandena när import sker från länder utanför. Det finns därför inte skäl att närmare in på dem i detta sammanhang. Det är möjligt att i EG-domstolens domar över tiden se både förskjutningar och preciseringar av rättsläget. Under 1997 och 1998 har EG-domstolen emellertid också meddelat de två avgöranden konsumtion, Silhouettedomen och Diordomen, om föranlett regeringen att begära särredovisning av en del av varusom märkeskommitténs uppdrag. Särskilt i Silhouettemålet har EG-domstolen gjort ett sådant klarläggande som Riksdagens lagutskott ansåg att borde avvakta när varumärkesdirektivet genomfördes. man Silhouettemålet, det vill säga EG-domstolens dom den 16 juli 1998 i målet C-355/96 Silhouette International Schmied GmbH Co. KG mot
Hartlauer Handelsgesellschaft mbH, gäller alltså tolkningen av artikel
7.1 i EG:s varumärkesdirektiv. Målet anhängiggjordes genom att en
österrikisk domstol begärde förhandsavgörande om hur artikel 7.1 skulle tolkas. Silhouette ett företag som tillverkade och sålde var exklusiva glasögon under varumärket Silhouette. Hartlauer var en låg-
priskedja för glasögon. Under 1995 sålde Silhouette ett parti utgående
glasögon till ett företag i Bulgarien. Hartlauer köpte glasögonen och började sälja dem i Österrike i december 1995. Detta fick Silhouette att ansöka stämning på Hartlauer med yrkande att Hartlauer skulle om om förbjudas att fortsätta sin försäljning glasögonen. Silhouette hävdade av att varumärkesrätten inte konsumerats att glasögonen sålts i genom Bulgarien, alltså ligger utanför EES. EG-domstolen konstaterade som att artikel 7 i varumärkesdirektivet hör samman med artiklarna 5 och 6 och att dessa skall tolkas så att de medför en fullständig harmonisering reglerna de rättigheter är knutna till ett varumärke. Varuav om som märkesdirektivet skall mot denna bakgrund inte tolkas så att det lämnar
medlemsstaterna utrymme att i sin nationella lagstiftning föreskriva
konsumtion de rättigheter är knutna till ett varumärke i fråga av som förts ut på marknaden i tredje land, det vill säga utanför om varor som EU och EES. Detta är också, uttalade EG-domstolen, den enda tolkning gör det fullständigt möjligt att förverkliga varumärkesdirektivets som mål, vilket är att säkerställa den inre marknadens funktion. EGdomstolen påpekade också att artikel 7 inte är avsedd att reglera relationerna mellan medlemsstaterna och tredje land utan att definiera de rättigheter tillkommer varumärkesinnehavare i gemenskapen. som
De behöriga gemenskapsinstitutionerna har alltid möjlighet att genom
internationella avtal utvidga konsumtionen till att omfatta varor som förts ut på marknaden i tredje land. Artikel 7.1 i EG:s varumärkesdirektiv skulle i enlighet härmed förstås så att den hindrar nationella regler enligt vilka rättigheter är knutna till ett varumärke anses som
SOU 1999: 19 Bakgrund 25
konsumerade i fråga om varor som under varumärket förts ut på marknaden utanför EES av innehavaren eller med dennes samtycke. Diorrnålet, det vill säga EG-domstolens dom den 4 november 1997 i målet C-337/95 Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior
BV mot Evora BV, REG 1997, s 1-6013, gäller tolkningen artikel
av
7.2 i varumärkesdirektivet, det vill säga undantaget från artikel 7.1.
Målet anhängiggjordes genom att holländsk domstol begärde fören
handsbesked EG-domstolen i flera tolkningsfrågor, gällde
av varav en just tolkningen av artikel 7.2. Dior utvecklade och producerade kos-
metiska produkter som ansågs lyxprodukter. Försäljning skedde
vara genom generalagenter. Evora drev en kedja drugstores där bland annat parallellimporterade Diorprodukter såldes. Inför julen 1993 hade Evora
en reklamkampanj med bland annat Diors produkter. Reklamen skedde på ett sätt som var vedertaget bland återförsäljare i den sektor där Evora
var verksam. Dior ansåg att reklamen inte motsvarade den bild lyx av och prestige som var knuten till varumärket och väckte talan motEvora med yrkande om att Evora skulle upphöra att utnyttja Diors figurmärken och produkter i reklam med Dior hävdade att Evora mera. använt varumärkena i strid med Benelux varumärkeslag och det på ett sätt som kunde skada bilden av lyx och prestige knuten till som var varumärkena. Evora bestred och hävdade bland annat att reklamen, som skett på vedertaget sätt, inte utgjorde intrång iDiors ensamrätt. Diors talan bifölls i första instans ogillades i andra. Nästa instans men begärde förhandsavgörande från EG-domstolen. EG-domstolen uttalade att användningen begreppet séirski1t i av artikel 7.2 visar att de angivna fallen, det vill säga när de märkesskyddade varomas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de förts ut på marknaden, endast är exempel på vad kan utgöra som skälig grund. Vidare uttalade domstolen att när det i detta fall rör som sig om lyxiga och prestigefyllda produkter måste återförsäljare en anstränga sig för att undvika att hans reklam påverkar varumärkets
värde genom att skada produkternas dragningskraft, prestigefyllda
framtoning och aura av lyx. EG-domstolen fann att Varumärkesen innehavare inte med stöd artikel 7.2 i varumärkesdirektivet kan av motsätta sig att en återförsäljare som vanligtvis marknadsför produkter av samma slag, men inte nödvändigtvis kvalitet de av samma som märkesskyddade varorna, i enlighet med de sätt att göra reklam på som är vedertagna i hans bransch använder varumärket för fortsatt marknadsföring av dessa produkter, såvida det inte visas att användningen av varumärket i detta syfte, på grund de särskilda omstänav digheterna i det enskilda fallet, allvarligt skadar varumärkets anseende.
26 Bakgrund
2.4 De andra nordiska länderna och
konsumtion
Den danska varumärkeslagen, trädde i kraft den l januari 1992 som och i sin utformning delvis ligger mycket nära varumärkessom direktivet, innehåller i 6 § bestämmelse till sin ordalydelse en som överensstämmer med artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv. När bestämmelsen infördes rådde oklarhet dess räckvidd, det vill säga om den om skulle tolkas innebärande regional konsumtion eller global konsom sumtion. Genom domen i Silhouettemålet det dock i Danmark att anses rättsläget klarlagts till att gälla regional konsumtion. Den finska varumärkeslagen innehåller sedan år 1995 i 10 a § en bestämmelse konsumtion. Bestämmelsen har hämtat sin lydelse om från artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv. Dessutom finns i den finska
varumärkeslagens 4 § tredje stycket kvar bestämmelse som i allt
en väsentligt motsvarar den svenska lydelsen av lagrummet innan varu-
märkesdirektivet genomfördes 1992.
Varken Island eller Norge är medlemmar i EU har anslutit sig men till EES-avtalet. Den isländska varumärkeslagen, trädde i kraft den som
1 juni 1997, innehåller uttrycklig artikel om global konsumtion.
en Enligt artikel 6 i isländska varumärkeslagen gäller att om innehavaren ett varumärke marknadsfört eller tjänster under kännetecknet av varor kan han inte sedan förbjuda användning, import, export eller annan
omsättning eller tjänsterna. Enligt uppgift diskuteras i Island
av varorna att bestämmelsen skall ändras så att regional konsumtion kommer att gälla. Den norska varumärkeslagen innehåller inte någon särskild regel konsumtion. Som i Sverige gäller, eller kanske snarare gällde, en om princip global konsumtion. Även i Norge pågår arbete med att om
införa regel regional konsumtion.
en om
2.5 Diskussioner inom rättsvetenskapen
Konsumtion, parallellimport och hithörande frågor har varit föremål för
del diskussioner inom den svenska rättsvetenskapen. För vidare en studier kan hänvisas till bland annat Koktvedgaard Levin, Lärobok i
immaterialrätt, 5 uppl. Stockholm 1997, 323 Bernitz med flera,
s. Immaterialrätt, 6 uppl., Stockholm 1998 192 Lidgard, Regional s.
konsumtion i EU hindrar parallellimport från lågprisländer, iEuropa-
rättslig tidskrift 1998 31 samt Johnsson, Silhouettemålet konsums. — tion enligt EG:s varumärkesdirektiv, i Juridisk Tidskrift 1998-99, nr 1 158 ff med i dessa arbeten gjorda litteraturhänvisningar. De två s.
SOU 1999: 19 Bakgrund 27
senare uppsatserna är författade efter EG-domstolens dom i Silhouettemålet.
När det gäller diskussioner i övriga Norden kan hänvisas till
Stuevold Lassen, Oversikt over norsk varemerkerett, 2 uppl., Oslo 1997, s. 412 ff och Koktvedgaard Wallberg, Varemaerkeloven och
Faellesmaerkeloven, 2 uppl. Köpenhamn 1998, s. 18 ff och 72 ff.
SOU 1999: 19 29
överväganden
3 och
förslag
3.1 och artikel 7.1
Varumärkeskommittén föreslår att det i varumärkeslagen förs in en
regel om regional konsumtion motsvarande artikel 7.l i EG:s varu-
märkesdirektiv
Den som innehar ett registrerat eller inarbetat varumärke har ensamrätt att använda varumärket för vissa slags varor eller tjänster. Reglerna om konsumtion innebär att ensamrätten förbrukas konsumeras ifråga — — om en viss vara i och med att just den varan sälj s eller på annat sätt förs ut på marknaden. Andra kan alltså sedan sälja varan vidare under varumärket utan tillstånd av den som innehar ensamrätten till varumärket. Beroende på hur reglerna på området utfonnas kan ensamrätten anses konsumerad antingen med avseende endast på varor som förts ut på marknaden inom ett enstaka land, nationell konsumtion, eller inom en region, regional konsumtion, eller på hela världsmarknaden, global konsumtion. I varumärkeslagen finns ingen särskild bestämmelse om när ensamrätten till ett varumärke konsumeras. Däremot framgår av artikel 7.1 i varumärkesdirektivet att ett varumärke inte ger innehavaren rätt att förbjuda användningen av varumärket för varor som av innehavaren eller med hans samtycke förts ut på marknaden under varumärket inom Europeiska gemenskapen. I svensk varumärkesrätt har det i vart fall sedan den nu gällande varumärkeslagen infördes ansetts vara en grundläggande princip att Varumärkesrätten konsumeras i och med första gången förs att en vara ut på marknaden, oavsett var i världen detta sker. En princip om global konsumtion har alltså gällt. Genom EG-domstolens dom iSilhouette-
målet får det dock anses klarlagt att EU-ländema är skyldiga att
tillämpa regional konsumtion, det vill säga att ensamrätten att använda varumärket endast skall anses förbrukad när varan förts ut på marknaden inom EES. Sverige är skyldigt att följa domen. Varumärkes-
30 Överväganden och förslag SOU 1999: 19
kommittén föreslår följaktligen att det förs in en regel om EES-vid konsumtion i varumärkeslagen. Artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv är tillämplig endast på registrerade varumärken. Det finns dock för svensk del inte anledning att i
detta sammanhang skilja på registrerade varumärken och andra känne-
tecken är föremål för ensamrätt enligt varumärkeslagen. som När det sedan gäller hur den aktuella regeln skall utformas, måste den grundläggande principen att den bestämmelse som införs i vara varumärkeslagen i sin helhet skall återspegla innebörden av artikel Samtidigt bör det svenska författningsspråket och varumärkeslagens struktur beaktas. När en konsumtionsprincip nu lagfästs är det naturligt att detta sker i särskild paragraf. Denna bör införas i nära anslutning till den en
paragraf, 4 § varumärkeslagen, som i övrigt reglerar ensamrättens inne-
börd.
3.2 Varumärkeslagen och artikel 7.2
Varumärkeskommittén föreslår att 4 § tredje stycket i varumärkeslagen utgår och att det i stället förs in en regel om undantag från konsumtionsprincipen som närmare följer ordalydelsen i artikel 7.2 i EG:s varumärkesdirektiv.
I artikel 7.2 i EG:s varumärkesdirektiv föreskrivs att punkt l konsum-
tion inte skall gälla när innehavaren har skälig grund att motsätta sig
fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varomas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de förts ut på marknaden. Artikel 7.2 i varumärkesdirektivet har närmast sin motsvarighet i 4 § tredje stycket varumärkeslagen. Enligt denna bestämmelse gäller att om tillhandahållits under ett visst kännetecken och därefter fören vara ändrats eller försämrats, så får kännetecknet inte användas när varan på nytt tillhandahålls i näringsverksamhet här i landet, om inte förändringen tydligt anges eller annars tydligt framgår. Bestämmelsen i 4 § tredje stycket varumärkeslagen fick den lydelse den har i samband med att artikel 7.2 i varumärkesdirektivet nu genomfördes i varumärkeslagen med verkan från den 1 januari 1993. Ordalydelsen i bestämmelsen i varumärkeslagen är dock snävare än varumärkesdirektivets. Varumärkeslagen behandlar endast förändringar de omsatta beskaffenhet. I artikel 7.2 i varumärkesav varomas direktivet är däremot förändringar av varomas beskaffenhet, eller kanske skick, endast exempel på fall när varumärkessnarare
SOU 1999: 19 Överväganden och förslag 31
innehavaren kan motsätta sig fortsatt marknadsföring. Det framgår också av EG-domstolens dom i Diormålet att sättet en vara marknadsförs på kan vara skäl för varumärkesinnehavaren att förbjuda fortsatt användning av varumärket. Bestämmelsen i varumärkeslagen bör följaktligen ändras så att den på ett bättre sätt motsvarar artikel 7.2 varumärkesdirektivet. Varumärkeskommittén har ovan föreslagit att artikel 7.1 genomförs i varumärkeslagen genom att en ny paragraf införs. Det är då naturligt att den reglering som avser undantag från vad som föreskrivs om konsumtion förs in i samma paragraf. Till följd härav utgår 4 § tredje stycket varumärkeslagen.
3.3 De generella kommittédirektiven
För Varumärkeskommittén gäller generella kommittédirektiv enligt
vilka samtliga förslag skall prövas utifrån bland annat regionalpolitiska och jämställdhetspolitiska synpunkter. Sverige har åtagit sig att
genomföra EG:s varumärkesdirektiv i varumärkeslagen. Det finns mot bakgrund härav inte anledning att göra någon särskild bedömning av hur förslaget förhåller sig till de generella kommittédirektiven.
3.4 Författningskommentar
4 a § Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 ger inte innehavaren rätt att förbjuda användning av kännetecknet för varor som innehavaren, eller någon med dennes samtycke, under kännetecknet fört ut marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Innehavaren har dock rätt att förbjuda användning av kännetecknet i näringsverksamhet när varomas skick förändrats eller försämrats sedan de förts ut marknaden eller när det finns annan skälig grund att motsätta sig användningen. Bestämmelsen knyter an till skyddet enligt l-3 varumärkeslagen och har alltså en större räckvidd än varumärkesdirektivet, som endast
gäller registrerade varumärken. Bestämmelsen är följaktligen tillämplig även på en ensamrätt till ett varumärke som uppkommit genom in-
arbetning. För att passa in i varumärkeslagens struktur har lydelsen utformats på ett sätt som gör att den något avviker från varumärkesdirektivets. Dessutom är artikeln i varumärkesdirektivet formulerad på ett sätt som är främmande för svensk lagstiftningstradition.
32 Överväganden och förslag SOU 1999: 19
I paragrafens första stycke finns alltså huvudregeln om regional konsumtion. Andra stycket innehåller undantag. I den officiella översättningen artikel 7.2 i varumärkesdirektivet används begreppet beav skaffenhet om en varas tillstånd. I den engelskspråkiga versionen av varumärkesdirektivet används begreppet condition. Enligt Varumärkeskommitténs uppfattning är det iköprättsliga sammanhang använda begreppet skick ett uttryck som bättre motsvarar artikelns egentliga innebörd. Det engelska begreppet condition har också i till exempel den svenska versionen Förenta Statemas konvention den 11 april av 1980 angående avtal internationella köp varor översatts med om av
ordet skick artikel 82 i bilagan till lagen 1987:822 interna-
se om
tionella köp. Genom bestämmelsens placering blir varumärkeslagens sanktionsbestämmelser straff och skadestånd med mera tillämpliga när som rätten att ingripa mot användning finns kvar. annans
Det torde inte behövas några Övergångsbestämmelser.
Statens offentliga utredningar 1999
Kronologisk förteckning
Nya förmånsrättsregler + Bilagor. Ju. . Steriliseringsñågani Sverige1935-1975. . Ekonomiskersättning. Yrkesñsketskonkurrenssituation.Jo. . God sed forskningen. i U. . Effektiva värme- ochmiljölösningar.N. . Utredningen om Totalförsvarsstödtill Central-och . Östeuropa.Fö.
l Märk väl Fi. . Invandrarskapochmedborgarskap. . Demokratiutredningens skriftserie.Ju. Att slakta ett tär Guds i nanm. Om religionsfrihet . och demokrati.Demokratiutredningens skriñserie. Ju. 10.Rasism,nynazism och främlingskap. Demokratiutredningens skriftserie.Ju. ll. Bör demokratin avnationaliseras Demokratiutredningens skriftserie.Ju. l2. Elektroniskdemokrati. Demokratiutredningens slcrifiserie.Ju. 13.Etik och demokratisk statskonst. Demokratiutredningens skriñserie.Ju. 14.Den framtidakommersiellalokalradion.Ku. 15.Nytt system för prövning av hyres-ocharrendemål. Ju. 16. Ökad rättssäkerhet asylärenden. i UD. 17.GarantipensionochBosämiingstilläggför personer föddaår 1937eller tidigare. 18. Frågortill detindustriella samhället.Ku. 19. Artikel 7 i EG:svarumärkesdirektiv. Ändringar i varumärkeslagen.Ju.
1999 Statens offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Nya förmånsrättsregler + Bilagor. 1 Invandrarskap ochmedborgarskap. Demokratiutredningens skriftserie.8 Att slakta ett fâr i Guds nanm. Om religionsfrihet och demokrati. Demokratiutredningens skriftserie.9 Rasism, nynazism och främlingskap. Demokratiutredningens skriftserie.10 Bör demokratin avnationaliseras Demolcratiutredningens skifiserie.l 1 Elektronisk demokrati. Demokratiutredningens skriftserie. 12 Etik och demokratiskstatskonst. Demokratiutredningens skriñserie. 13 Nytt system för prövning av hyres- och arrendemål.15 Artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv. Ändringar varumärkeslagen. i 19
Utrikesdepartementet Ökad rättssäkerheti asylärenden.16
Försvarsdepartementet Utredningenom Totalförsvarsstödtill Central-och Östeuropa.6
Socialdepartementet SteriliseringsfråganSverige193 i 5-1975. Ekonomisk ersätming. 2 Garantipension och Bosättningstilläggför personer födda år 1937 eller tidigare. 17
Finansdepartementet Märk väl 7 Utbildningsdepartementet God sedi forskningen.4
Jordbruksdepartementet Yrkesñskets konkurrenssituation.3
Kulturdepartementet Den framtida kommersiella lokalradion. 14 Frågortill det industriella samhället.18
Näringsdepartementet Effektiva värme- ochmiljölösnjngar. 5