Regional utveckling - utsikter till 2020

Förord

Långtidsutredningen 2003/04 utarbetas inom strukturenheten på Finansdepartementet. I samband med utredningen genomförs ett antal specialstudier, vilka publiceras som bilagor till utredningens huvudrapport.

I denna bilaga behandlas ett antal frågeställningar kring regional utveckling utifrån den bild av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen som tidigare presenterats i långtidsutredningens huvudbetänkande samt i bilaga 1-2. Några av de frågor som belyses är: Hur förväntas befolkningen och sysselsättningen utvecklas i olika regioner fram till 2020? Hur kan den ekonomiska utvecklingen komma att påverkas i storstads- respektive småregioner? Är det möjligt att identifiera regioner som är mer sårbara än andra? Kan den regionförstoring som ägt rum under senare decennier förväntas fortsätta?

Bilagan har utarbetats av NUTEKs analysavdelning och beräkningsarbetet har utförts av INREGIA AB. Ansvaret för långtidsredningens bilagor och de bedömningar dessa innehåller vilar på bilagornas författare. Av huvudbetänkandet framgår hur bilagorna har använts i utredningens arbete.

Finansdepartementets kontaktperson har varit kanslirådet Jonas Norlin.

Stockholm i mars 2004

Yvonne Fredriksson Departementsråd

Författarnas förord

Föreliggande rapport utgör en bilaga till Långtidsutredningen 2003/04. Rapporten belyser den regionala utvecklingen avseende befolkning, arbetsmarknad och ekonomi fram till år 2020. Här analyseras också regional sårbarhet inom näringsliv och offentlig sektor samt förändringar avseende de lokala arbetsmarknadsregionernas storlek i landets olika delar.

Syftet med den regionala LU-bilagan är dels att visa den regionala utvecklingen baserad på Långtidsutredningens nationella scenario, dels att påvisa ett antal viktiga utvecklingstendenser som i betydande grad kan komma att påverka regionernas utveckling och ekonomi framöver.

Rapporten har tagits fram vid NUTEKs analysavdelning med Sverker Lindblad som huvudförfattare och Jan Persson som ansvarig för kapitel 4. Vidare har avdelningsdirektör Staffan Larsson deltagit i arbetet.

Christer Anderstig vid INREGIA AB i Stockholm har varit modellteknisk expert och svarat för beräkningsarbetet med hjälp av det regionala analys- och prognossystemet (rAps).

Specialbearbetad statistik till kapitel 3 har tagits fram av Jan Anderson och till kapitel 4 av Martin Lagnerö, båda vid Statistiska centralbyrån.

Sune Halvarsson Sverker Lindblad

Tf Generaldirektör Analytiker

Sammanfattning

Den regionala bilagan innehåller tre delar med en framtidsinriktad analys i fokus. I ett första huvudkapitel analyseras den regionala utvecklingen beräknad utifrån Långtidsutredningens basscenario. I kapitlet därefter studeras det framtida utbudet och efterfrågan på arbetskraft, fördelat på olika utbildningskategorier. Här analyseras också regionernas sårbarhet inför en fortsatt strukturomvandling inom näringslivet.

I ett avslutande kapitel redovisas de lokala arbetsmarknadsregionernas storlek och förändring över tid, där den pågående "regionförstoringen" avsevärt kan komma att påverka förutsättningarna för regionalekonomisk tillväxt.

Resultaten redovisas för NUTEKs 81 lokala arbetsmarknadsregioner samt grupperingar av dessa till s.k. regionfamiljer, dvs. regiongrupper med likartade förutsättningar.

Befolkningsutveckling

Totalbefolkningen i riket väntas öka betydligt snabbare under den kommande perioden 2003–2020, än under åren 1994–2002. Det är framför allt höjda antaganden om utrikes inflyttning i SCB:s befolkningsprognos som påverkat utfallet. Även födelsetalen förväntas öka något under de kommande åren. Befolkningsökningen slår igenom regionalt såtillvida att Småregionerna får en långsammare befolkningsminskning än föregående period och Regionala och sekundära centra går från befolkningsminskning till en svag ökning. Bland storstadsregionerna beräknas Göteborgsoch Malmöregionerna få en något starkare befolkningsökning än tidigare, medan Stockholmsregionens ökning blir något svagare.

Storstadsregionernas andel av Sveriges befolkning beräknas öka från 39 procent år 2002 till 41,8 procent år 2020. Även

Sammanfattning Bilaga 3 till LU 2003

Universitets- och högskoleregionerna får en något ökande procentandel, medan övriga regionfamiljer minskar sina andelar.

Andelen äldre i befolkningen kommer att öka kraftigt – en utveckling som kommer att fortsätta ända till cirka år 2040. För många regioner innebär det att ett stort födelseunderskott blir dominerande orsak bakom en befolkningsminskning, som till stor del blir självgenererande och därmed mycket svår att vända. Det medför också att försörjningsbördan, dvs. antalet ungdomar och äldre per 20–64-åring, kommer att öka i betydande omfattning. Denna utveckling kommer bli kännbar i alla regioner, men den kommer snabbare och blir mer omfattande i de svagaste regionerna som redan i dagsläget har en ogynnsam åldersstruktur.

Andelen utlandsfödda har ökat i alla regionfamiljer under 1990– talet och förväntas fortsätta att stiga till år 2020. De utlandsfödda är dock mycket ojämnt fördelade över rikets regioner. Andelarna är i dag i genomsnitt dubbelt så höga i storstadsregionerna som i Regionala och Sekundära centra. I Småregionerna är andelarna ännu något lägre. Dessa skillnader väntas bestå även 2020, även om nivåerna då över lag är högre. Drygt 22 procent av invånarna i Stockholms och Malmös LA-regioner kommer då att vara utlandsfödda.

Sysselsättningsutveckling

Sysselsättningen beräknas enligt Långtidsutredningens basscenario öka med 0,25 procent per år till år 2020. Utvecklingstakten blir i stort sett densamma enligt modellberäkningen, då samtliga regioner summeras till riket. Den faktiska ökningstakten åren 1994–2001 var avsevärt högre, nämligen 1,1 procent per år.

Liksom för befolkningsutvecklingen koncentreras sysselsättningsökningen under den kommande perioden till de befolkningsmässigt stora regionerna. Av beräkningen framgår att det endast är Storstadsregionerna och Universitets- och högskoleregionerna som väntas få en positiv sysselsättningsutveckling, medan övriga regionfamiljer får en stagnerande eller minskande sysselsättning. Störst väntas minskningen bli i Småregioner som domineras av privat sysselsättning. Det är regioner som oftast har en hög andel industrisysselsättning och arbetsplatser där kunskapsinnehållet i produktionen samtidigt är lågt.

Bilaga 3 till LU 2003 Sammanfattning

Industrin väntas minska sysselsättningsmässigt i samtliga regionfamiljer, medan både privata och offentliga tjänster beräknas få en ökad sysselsättning i alla regionfamiljer förutom Småregionerna. I Stockholmsregionen beräknas närmare 62 procent av den totala sysselsättningen finnas inom Privat service och tjänster år 2020. I Småregionerna ligger denna andel under 30 procent.

Rikets befolkningen i åldersgruppen 20–64 år förväntas öka något långsammare än sysselsättningen, vilket innebär en något höjd andel förvärvsarbetande. Det är dock några regionfamiljer som bryter mot detta mönster. Det gäller Göteborgsregionen samt gruppen Sekundära centra som beräknas få något lägre nivåer till år 2020. I många regioner ökar andelen förvärvsarbetande trots minskande sysselsättning, vilket beror på att befolkningsgruppen 20–64 år minskar än snabbare.

Ekonomisk utveckling

Den starka koncentrationen av tjänsteverksamhet och IT till Stockholm och storstadsregionerna medförde att tillväxten här kom att bli extra stark under slutet av 1990–talet. Koncentrationen av mer traditionell tillverkningsindustri till andra delar av landet gav där en motsatt effekt på den regionala ekonomin.

Modellberäkningen visar en fortsatt ekonomisk polarisering mellan storstadsregioner och småregioner. Skillnaderna i utvecklingstakt t.o.m. 2020 beräknas dock bli mindre än de varit under 1990–talet. Det är bara storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö som väntas få en högre tillväxttakt i förädlingsvärdet än riksgenomsnittet. BRP väntas växa något snabbare i Malmöregionen än i Göteborgsregionen som i sin tur växer något snabbare än Stockholmsregionen. Den starka storstadskoncentrationen inom ekonomin medför att närmare hälften av Sveriges BNP kommer att produceras i storstadsregionerna år 2020.

Analysen visar också att produktivitetsutvecklingen väntas bli lägre i Storstadsregionerna än i andra regionfamiljer. Något som i sin tur hänger samman med den starka koncentrationen av sysselsättning inom privat service och tjänster. Produktivitetsutvecklingen har här historiskt sett varit lägre än inom industrin. I stället baseras storstädernas tillväxt i högre utsträckning på en sysselsättningsökning. En betydande utmaning och tillväxtpotential i stors-

Sammanfattning Bilaga 3 till LU 2003

täderna ligger därför i en högre produktivitet i storstädernas service- och tjänsteproduktion.

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft

Trots att sysselsättningsutvecklingen är svag och t.o.m. minskar i många regioner, pekar analysen på att en betydande arbetskraftsbrist kommer att uppstå inom vissa utbildningsgrupper. Särskilt stora väntas underskotten bli avseende personer med högre utbildning inom, vård/pedagogik samt teknik/naturvetenskap.

För den första gruppen blir bristen störst i små och perifert belägna LA-regioner som ofta har en mycket hög andel offentligt sysselsatta. Åldersstrukturens förändring blir här helt avgörande för att utbudet av arbetskraft minskar, samtidigt som en behovsstyrd efterfrågan ökar. När det gäller tekniskt/naturvetenskapligt utbildade personer är bristen på arbetskraft mer kopplad till en hög sysselsättningsandel inom industri. Också här är det ett minskande arbetskraftsutbud som är huvudorsak till ökande underskott.

Av regionfamiljerna är det Stockholmsregionen som sammantaget beräknas få den största arbetskraftsbristen. Här förväntas brist uppstå inom samtliga utbildningsgrupper. Stockholmsregionen har dock förhållandevis goda möjligheter att täcka sin arbetskraftsbrist genom inpendling från angränsande LA-regioner, där visst överskott beräknas föreligga. Också i Småregionerna uppkommer ett summerat underskott på arbetskraft år 2020.

Det bör ej heller förglömmas att bristen på arbetskraft kommer att förvärras än mer efter år 2020, då befolkningens åldersstruktur fortsätter att försämras under ytterligare cirka 20 år.

En sårbar regional näringsstruktur

Cirka ett 30–tal LA-regioner har ett mycket stort beroende av en eller fåtal arbetsplatser som också domineras av lägre utbildningsnivå hos de sysselsatta. Om verksamheten vid de större arbetsplatserna har ett lågt kunskapsinnehåll ökar rationaliseringstrycket. Stordriftsfördelar och löneläge blir då viktiga faktorer för valet av lokaliseringsplats.

Sårbarhet av detta slag uppträder främst i regioner dominerade av tillverkningsindustri, eftersom det här är relativt vanligt med stora

Bilaga 3 till LU 2003 Sammanfattning

produktionsenheter med ”rutiniserad” tillverkning. Det finns dock ett antal verksamheter inom andra delar av såväl privat näringsliv som offentlig sektor som kan ge upphov till regional sårbarhet. Det kan t.ex. röra sig om ”Call Centers”, större enheter inom handel eller grossiströrelse eller militär verksamhet.

Ett särskilt orosmoment i de sårbara industriregionerna utgör en annalkande arbetskraftsbrist. Även om arbetsplatserna domineras av lågutbildad arbetskraft kan en hotande brist på nyckelpersoner bli en avgörande faktor i besluten om framtida investeringar och lokaliseringar av verksamhet. Flera av de regioner som här framstår som sårbara, väntas också få en brist på arbetskraft inom teknik och naturvetenskap.

Regionförstoring

Med regionförstoring menas att två tidigare separata lokala arbetsmarknadsregioner knyts ihop till en ny och större LA-region genom ökad arbetspendling över kommungränserna. Under de senaste decennierna har en omfattande regionförstoring ägt rum i vårt land. Sedan 1970 har antalet LA-regioner mer än halverats.

Det finns ett klart samband mellan storleken på LA-regionernas befolkning och deras ekonomiska tillväxt. Det är ett av huvudargumenten för att regionförstoringen är positiv för den regionala utvecklingen, och att den därför bör stimuleras. Ekonomisk tillväxt underlättas om arbetskraft kan slussas från näringsgrenar på tillbakagång till mer expansiva sektorer.

Allt talar för att regionförstoringen kommer att fortsätta, dels genom de tydliga koncentrationstendenser som finns inom näringsliv och offentlig sektor, dels genom medveten politik från både regioner och statsmakter att förbättra tillgängligheten och att vidga regionerna.

Förutsättningarna för att detta ska ske varierar dock över landets olika delar. De långa avstånden i Norrland minskar möjligheterna att vidga arbetsmarknaderna, men utbyggnaden av Botniabanan är ändå ett tydligt exempel på att det också här går att åstadkomma en regionförstoring.

Högutbildade pendlar genomsnittligt längre till arbetet än lågutbildade. På samma sätt pendlar män längre än kvinnor. Om de högutbildades pendlingsmönster används som ett grovt prognosinstrument för hur morgondagens LA-regioner kan komma att se

Sammanfattning Bilaga 3 till LU 2003

ut, ser vi att betydande regionförstoring kan komma att ske på ett antal platser i landet. Linköpings och Norrköpings LA-regioner skulle tillsammans bilda den klart största LA-regionen efter storstäderna. Stockholmsregionen skulle utökas med Nyköpings och Katrineholms LA-regioner. Både Skövde och Karlstads LAregioner skulle öka sin befolkning med cirka 40 procent.

1 Inledning

Alla delar av landet ska kunna bidra till Sveriges tillväxt även om utvecklingsförutsättningar och villkor varierar mellan olika regioner. Rikets tillväxt är också summan av alla regioners tillväxt. Det betyder att om en region underpresterar i förhållande till sina förutsättningar är det till förfång för den samlade tillväxten i landet. Detta gäller oavsett om det handlar om en perifer glesbygdsregion, ett medelstort regioncentrum eller en storstadsregion.

Målet för den regionala utvecklingspolitiken är enligt regeringens proposition 2001/02:4

”Väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet.”

En ekonomisk tillväxt i regionerna ger förutsättningar för framtidens välfärd. När de lokala arbetsmarknadsregionerna fungerar väl blir de attraktiva för lokalisering av ekonomisk verksamhet och för människor att leva i. Då ökar tillväxten, sysselsättningen och företagandet, och den regionala ekonomin bidrar till välfärd både på lokal och på nationell nivå. När den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsutvecklingen i en region är svag är detta tecken på en dåligt fungerande regional ekonomi, men kanske också ett inslag i en nödvändig strukturomvandling. En stark tillväxt framöver ger förutsättningar för morgondagens välfärd, under förutsättning att inte mänskliga och naturliga resurser överexploateras.

Inledning Bilaga 3 till LU 2003/04

1.1 Rapportens uppläggning och innehåll

Syftet med den regionala LU-bilagan är dels att visa den regionala utvecklingen baserad på Långtidsutredningens nationella basscenario, dels att påvisa ett antal viktiga utvecklingstendenser som i betydande grad kan komma att påverka regionernas ekonomi och utveckling framöver.

Den regionala bilagan innehåller tre delar med en framtidsinriktad analys i fokus. I ett första huvudkapitel analyseras den regionala utvecklingen beräknad utifrån Långtidsutredningens basscenario, där tidshorisonten sträcker sig till år 2020.

I kapitlet därefter studeras det beräknade utbudet och efterfrågan på arbetskraft, fördelat på olika utbildningskategorier. Här analyseras också regionernas sårbarhet inför en fortsatt strukturomvandling inom näringslivet.

I ett avslutande kapitel redovisas de lokala arbetsmarknadsregionernas storlek och förändring över tid, där den pågående "regionförstoringen" avsevärt kan komma att påverka förutsättningarna för regionalekonomisk tillväxt.

1.1.1 Den regionala utvecklingen baserad på det nationella

LU-scenariot

Med Långtidsutredningens basscenario på nationell nivå som grund har en regional beräkning tagits fram med hjälp av NUTEKs analysmodell rAps. Analysen har gjorts med rAps flerregionala modell, vilken beskrivs närmare i appendix A.

Resultaten av modellkörningarna redovisas för NUTEKs 81 lokala arbetsmarknadsregioner (LA-regioner) med tidshorisont 2020 . Grupperingar av dessa görs också till s.k. regionfamiljer, dvs. regiongrupper med likartade utvecklingsförutsättningar (se särskilt avsnitt samt appendix B).

Analysen av den regionala utvecklingen görs inom tre huvudområden: befolkning (demografi), arbetsmarknad och ekonomi.

Inom det förstnämnda området redovisas utdata för befolkning med fördelning på ålder, kön och ursprung. Inom området arbetsmarknad ges utdata för bl.a. sysselsatt dagbefolkning och andel

1 I tabellerna beskrivs i de flesta fall också en historisk utvecklingen, oftast med startår 1993. Senast tillgängliga statistik har därvid använts, viket innebär att periodvalen varierar något mellan tabellerna. Exempelvis redovisas befolkning t.o.m. år 2002, sysselsättning t.o.m. 2001 och BRP t.o.m. 2000.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Inledning

förvärvsarbetande. Sysselsättningsutvecklingen beskrivs också för tre branschaggregat. Den regionala ekonomin analyseras med hjälp av förädlingsvärden (BRP) för såväl ekonomin totalt, som för det privata näringslivet.

Det praktiska arbetet med rAps-körningar baserade på LU:s nationella antaganden har utförts av INREGIA AB i Stockholm. Sammanställning och analys av de erhållna resultaten har genomförts på NUTEKs analysavdelning.

1.1.2 Regional sårbarhet i näringsliv och offentlig sektor

I en framtid då befolkningens medelålder och den regionala försörjningsbördan ökar kommer många regioner ställas inför svåra utmaningar vad gäller bl.a. personalförsörjning, fungerande lokala arbetsmarknader och utvecklingen av skatteunderlaget. Viktiga frågor som måste lösas är bl.a. hur den skattefinansierade offentliga servicen inom vård, skola och omsorg skall kunna upprätthållas. I kapitel tre diskuteras denna utveckling utifrån den regionala demografiska och ekonomiska bild som redovisas i det föregående kapitlets rAps-analyser.

Ytterligare en aspekt av regional sårbarhet som behandlas är hur globalisering och omstrukturering av näringslivet påverkar svenska regioner.

Under de senaste åren har ett flertal besked om nedläggning eller utflyttning av större industriföretag drabbat svenska orter. Även med en förbättrad konjunktur finns det mycket som talar för att denna utveckling på lång sikt kommer att fortsätta. Vissa regioner och kommuner med en ogynnsam näringslivsstruktur är mer sårbara än andra vid en sådan strukturomvandling.

NUTEK har tidigare genomfört en studie för att analysera hur känsliga lokala arbetsmarknadsregioner och kommuner är för en fortsatt omstrukturering inom tillverkningsindustrin. I kapitel tre utvidgas analysen till att gälla hela det privata näringslivet samt arbetsställen inom den offentliga sektorn. Samtidigt görs en uppdatering av statistik och resultat från den tidigare NUTEK-studien.

Inledning Bilaga 3 till LU 2003/04

1.1.3 Regionförstoring

Under de senaste årtiondena har en långtgående regionförstoring ägt rum. Regionförstoringen är en direkt följd av att pendlingen över kommungränserna har ökat kraftigt. Statistik från SCB visar att antalet lokala arbetsmarknadsregioner i Sverige mer än halverats sedan 1970.

I kapitel fyra analyseras den pågående regionförstoringen med avseende på LA-regionernas förändring över tiden. Den framtidsinriktade analysen baseras bl.a. på faktiska pendlingsmönster för högutbildade, vilket kan tjäna som en grov förutsägelse för hur genomsnittsbefolkningens arbetsmarknadsregioner kommer se ut i framtiden. I sammanhanget behandlas även frågan om regionförstoring är förenlig med en hållbar utveckling – ekonomiskt, miljömässigt och socialt. Även om den ekonomiska tillväxten gynnas av större regioner, kan effekterna miljömässigt och socialt bli betydande.

1.2 Regionala indelningar

För beskrivningen av regionernas utveckling används NUTEKs indelning av landet i 81 stycken lokala arbetsmarknadsregioner (LA-regioner). Dessa grupperas också till sex s.k. regionfamiljer baserade på likheter i de regionala produktionsförutsättningarna.

Med lokal arbetsmarknadsregion (LA-region) avses en funktionell arbetsmarknadsregion, inom vilken människor kan bo och arbeta utan att behöva göra alltför tidsödande resor mellan hem och arbete. Indelningen av Sverige i LA-regioner grundar sig på storleken på arbetspendlingen över kommungränserna.

Regionfamiljerna består av LA-regioner som har grupperats utifrån likheter i grundläggande produktionsförutsättningar. Följande regionfamiljer används i analyserna:

Bilaga 3 till LU 2003/04 Inledning

Faktaruta 1.1

Storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö bildar regionfamilj 1. Eftersom dessa regioner sinsemellan är mycket olika, och befolkningsmässigt är de klart största, särredovisas de också i samtliga tabeller.

I regionfamilj 2 återfinns större LA-regioner med universitet eller högskola. I regionfamilj 3 hamnar i huvudsak regionala centra, också dessa i de flesta fall med regional högskola. I regionfamilj 4 finns s.k. sekundära centra där förutsättningarna sammantaget är något svagare än i regionala centra.

Småregionerna i regionfamilj 5 och 6 har de svagaste, men i stort sett likvärdiga produktionsförutsättningar. Här har i stället en uppdelning gjorts med avseende på sysselsättningens huvudman. Regionfamilj 5 domineras av sysselsättning inom privat sektor, medan regionfamilj 6 domineras av sysselsättning inom offentlig sektor.

Då indelningsgrunden är rent statistisk är det inte säkert att regionfamiljens namn alltid stämmer för alla ingående regioner. Namnen utgår i stället ifrån vissa generaliseringar kring vanliga egenskaper som kan kopplas ihop med de flesta av de ingående LA-regionerna.

De regionala indelningarna samt LA-regionernas gruppering i regionfamiljer belyses mera utförligt i appendix B.

2 Den regionala utvecklingen fram till 2020

2.1 Inledning

De regionala utvecklingstendenser som redovisas i detta kapitel baseras på beräkningar med hjälp av analysverktyget rAps. Indata är hämtade från basscenariot i LU 2003 och resultatet kan därmed betraktas som en regional framtidsbild framtagen inom ramen för LU:s nationella scenario.

De resultat som redovisas är givetvis inte det enda möjliga regionala utfall som uppfyller villkoret att en summering till riket skall ge samma resultat som LU nationellt. Andra och alternativa framtidsbilder är också möjliga. Det bör också sägas att modellen med nödvändighet ger större osäkerhet i resultaten för de allra minsta LA-regionerna. Det gäller särskilt resultaten på detaljerad nivå, exempelvis storleken på åldersgrupper eller antal flyttningar.

Resultaten avseende befolkning, sysselsättning och ekonomi som redovisas i det följande bedöms ändå ge en rimlig regional framtidsbild utifrån LU:s antaganden. Ur den enskilda regionens perspektiv skulle utfallet också kunna utgöra en referensbild, mot vilken den regionala utvecklingen kan stämmas av.

2.1.1 Beräkningsförutsättningar

Basscenariot i LU 2003 har fungerat som utgångspunkt för rApsberäkningarna . Det innebär en BNP-ökning på i genomsnitt 1,8 procent per år till år 2020, medan sysselsättningsökningen uppgår till 0,25 procent per år. Avseende befolkning och demografisk utveckling ligger SCB:s senaste befolkningsprognos (maj 2003) som grund för beräkningarna. Det innebär en befolkningsökning om 40 000 personer per år, vilket kan jämföras med 1990–talets ökning om 26 000 personer per år. En viktig aspekt på befolk- 2 rAps-modellen och statistikunderlaget beskrivs mer utförligt i appendix A.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

ningsprognosen är också den framtida åldersstrukturen, som förändras kraftigt under prognosperioden. Detta väntas få stor betydelse för produktion, arbetskraftförsörjning och offentlig ekonomi framöver, något som blir extra påtagligt i ett regionalt perspektiv.

I tabell 2.1 ges en sammanfattande bild av utfallet på regionfamiljer år 2020. Analysen visar på en fortsatt stark koncentration till Storstadsregionerna avseende befolkning, sysselsättning och ekonomi. Mest påtagligt är detta för Stockholmsregionen där närmare 30 procent av rikets förädlingsvärde (BRP) kommer att genereras år 2020. Det kan noteras att procentandelarna för befolkning och sysselsättning är avsevärt lägre, vilket indikerar en högre produktivitet per sysselsatt än i övriga regionfamiljer. Det motsatta förhållandet gäller i framför allt Universitets- och högskoleregioner samt Regionala centra, där förädlingsvärdets andel förväntas bli klart lägre än befolknings- och sysselsättningsandelen. Andelarnas utveckling över tid redovisas i respektive delavsnitt nedan.

Tabell 2.1 Regionfamiljernas procentuella andel av rikets befolkning,

sysselsättning och BRP år 2020

Procentandel av riket år 2020 Regionfamiljer Befolkning Sysselsättning BRP Storstadsregioner 41,8 44,8 48,4

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

2.2 Befolkningsutveckling

Rikets befolkning beräknas öka från drygt 8,9 miljoner invånare 2001 till cirka 9,7 miljoner år 2020. Det innebär en årlig ökning med cirka 40 000 personer eller 0,46 procent per år. Jämfört med perioden 1994–2001, då befolkningsökningen endast uppgick till 0,25 procent per år, innebär det nästan en fördubbling. Bakomliggande orsaker är framför allt antaganden om en större invandring samt något ökande födelsetal.

Den övervägande delen av befolkningsökningen kan hänföras till gruppen utlandsfödda, som beräknas öka med 1,97 procent per år, medan gruppen svenskfödda ökar med 0,23 procent per år.

2.2.1 Den långa sikten – befolkning 1950–2020

Anlägger vi ett långt tidsperspektiv – från 1950 och framåt – ser vi att den regionala befolkningsutvecklingen har följt tämligen stabila mönster. Koncentrationen mot framför allt Storstadsregioner och Universitets- och högskoleregioner har varit kraftig under de senaste 50 åren. De mindre lokala arbetsmarknadsregionerna har i stället minskat under perioden. Trendbrottet för dessa regioners del skedde i början av 1960–talet. Dessförinnan hade många av dem haft en lång och stabil period med befolkningsökning – en tid när exempelvis stora delar av Norrlands inland befolkades.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Figur 2.1 Befolkningsutveckling i regionfamiljer 1950–2020.

Index 1950=100

Beräkning enligt LU

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020

Storstadsregioner Universitets- och högskoleregioner

Regionala centra Sekundära centra

Småregioner - privat sysselsättning Småregioner - offentlig sysselsättning

Källa: SCB/NUTK (rAps)

De långsiktiga mönster för befolkningsutvecklingen som framgår av figur 2.1 och tabell 2.2 väntas bestå även under de kommande

20 åren. För de mindre LA-regionerna betingas befolkningsminskningen i hög grad av ett negativt födelsenetto, dvs. att dödstalen överstiger födelsetalen. Detta är en direkt följd av den långvariga utflyttningen av yngre personer, som successivt har höjt medelåldern. Den svaga befolkningsutvecklingen i dessa regioner blir därför till stor del självgenererande och därmed mycket svår att vända.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Tabell 2.2 Procentuell befolkningsutveckling under 10–årsperioder

1951–2020

1951– 1961– 1971– 1981– 1991– 2001– 2011– Regionfamiljer 1960 1970 1980 1990 2000 2010 2020 Storstadsregioner 12,7 17,1 3,9 6,7 9,9 9,2 8,4 därav Stockholm 14,9 17,1 4,4 7,6 11,1 8,5 7,8 därav Göteborg 11,7 18,2 3,7 6,0 8,2 9,4 8,6 därav Malmö 8,3 15,6 2,9 5,2 8,9 10,9 9,9 Universitets- och högskoleregioner 6,5 10,5 4,8 5,0 4,9 5,8 5,5 Regionala centra 4,2 5,5 3,2 1,5 -0,1 2,1 2,0 Sekundära centra 2,4 3,4 0,8 0,4 -2,3 0,0 0,0 Småregioner, privat sysselsättning 4,6 -4,9 -3,4 -4,4 -7,9 -4,3 -4,5 Småregioner, offentlig sysselsättning -2,4 -11,4 -2,3 -2,4 -7,0 -3,8 -4,0 Riket 6,4 7,9 2,8 3,3 3,4 4,7 4,5 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

2.2.2 Regional befolkningsutveckling

Totalbefolkningen i riket väntas öka betydligt snabbare under den kommande perioden 2003–2020, än under åren 1994–2002. Det är som tidigare nämnts framför allt antaganden om en ökad utrikes inflyttning i SCB:s befolkningsprognos som påverkat utfallet. Även födelsetalen förväntas öka något under de kommande åren. Befolkningsökningen slår igenom regionalt såtillvida att Småregionerna får en långsammare befolkningsminskning än föregående period och Regionala och Sekundära centra går från befolkningsminskning till en svag ökning.

Småregioner, privat sysselsättning 373 093 341 194 317 100 -0,99 -0,41 Småregioner, offentlig sysselsättning 474 938 435 104 408 700 -0,97 -0,35 Riket 8 745 109 8 940 788 9 716 800 0,25 0,46 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Bland Storstadsregionerna beräknas Göteborgs- och Malmöregionerna få en något starkare befolkningsökning än tidigare, medan Stockholmsregionens ökning blir något svagare. Stockholmsregionen blir därmed inte längre den region som har den snabbaste befolkningsökningen, vilket är ett trendbrott gentemot den utveckling som har gällt under mycket lång tid. Stockholmsregionens befolkning beräknas ändock öka i samma takt som den genomsnittligt har gjort under de senaste 30 åren.

Flera faktorer bidrar till att Stockholmregionens utveckling beräknas bli något mer dämpad än under det gångna decenniet. Det handlar bland annat om en svagare ökning av arbetskraftsefterfrågan samtidigt som brister på regionens bostadsmarknad förväntas kvarstå . Dessa och andra faktorer utvecklas längre fram i kapitlet.

Storstadsregionernas andel av Sveriges befolkning beräknas öka från 39 procent år 2002 till 41,8 procent år 2020. Blickar vi tillbaka till år 1950 var Storstadsregionerna andel drygt 30 procent av totalbefolkningen. Även Universitets- och högskoleregionerna får en

3 I beräkningarna har antagits att regionernas bostadsbyggande förhåller sig till befolkningsutvecklingen på ungefär samma sätt som under de senaste tio åren.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

något ökande procentandel, medan övriga regionfamiljer minskar sina andelar.

Tabell 2.4 Regionfamiljernas procentandel av rikets befolkning

Procentandel av riket

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

En forsatt storstadskoncentration av befolkningen kan alltså förväntas till år 2020. Om vi dessutom betänker att en s.k. regionförstoring pågår, där allt fler kommuner genom bättre kommunikationer och ökad pendling knyts närmare storstäderna, blir befolkningsandelen än större . En vidgad Stockholmsregion som exempelvis inkluderar LA-regionerna Uppsala, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna och Västerås skulle år 2020 omfatta nästan en tredjedel av Sveriges befolkning.

Storstadsregionernas befolkningsökning beräknas framför allt ske genom en ökad utrikes nettoinflyttning och ett positivt födelsenetto, medan den inrikes nettoinflyttningen ligger på en klart lägre nivå.

De regionala utvecklingsförutsättningarna som ligger till grund för indelningen i regionfamiljer ger ett tydligt utfall i form av olika genomsnittlig befolkningsförändring, vilket framgår av figur 2.2. Spridningen mellan regionerna inom respektive familj är dessutom betydande, särskilt för de med svagast förutsättningar. Uppsala, Västerås, Halmstad, Eskilstuna, Varberg och Nyköping är exempel på LA-regioner som väntas få en bättre befolkningsutveckling än sina jämförelseregioner inom respektive grupp. Trots det är det

4 Se vidare om regionförstoring i kapitel 4.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

bara de två förstnämnda som utöver Storstadsregionerna beräknas få en befolkningsökning som ligger klart över riksgenomsnittet.

Figur 2.2 Befolkningsutveckling 2003–2020 i LA-regioner fördelade på regionfamiljer

Procent/år

1.1 Malmö Göteborg Stockholm Uppsala

Västerås 0.6 Helsingborg

Linköping Halmstad, Eskilstuna Riket Jönköping Varberg

Luleå Nyköping Umeå Borås Värnamo, Simrishamn, Arjeplog Örebro Katrineholm, Strömstad Norrköping Haparanda Gävle, Karlstad, Växjö Bollnäs Kristianstad Örnsköldsvik, Åre Karlskrona, Kalmar, Trollhättan

0.1 Skövde, Östersund Sorsele

Falun Gotland, Lidköping

Köping Ljungby Kalix

Sundsvall Karlshamn Arvika

Oskarshamn, Älmhult Årjäng Lycksele

Skellefteå, Nässjö Hudiksvall

Västervik

Kiruna Vilhelmina -0.4 Karlskoga Vansbro, Malung

Tranås Söderhamn, Vimmerby Ljusdal

Storuman, Arvidsjaur

Avesta Torsby, Säffle

Gällivare, Kramfors

Fagersta Mora, Övertorneå

Härjedalen Strömsund

Ludvika

Jokkmokk

Filipstad -0.9 Bengtsfors

Pajala

Överkalix

Hagfors

-1.4 Storstads- Universitets- & Regionala Sekundära Småregioner Småregioner regioner högskoleregioner centra centra (priv syss) (off syss)

Källa: NUTEK (rAps)

I andra änden av skalan finner vi bland Småregionerna exempelvis Hagfors, Bengtsfors, Filipstad, Jokkmokk, Överkalix och Pajala, där beräkningen pekar på en befolkningsminskning om cirka 1,4 till 0,9 procent per år. Det innebär en sammanlagd befolkningsminskning på mellan 15 och 22 procent till år 2020. Lägger vi ut den beräknade befolkningsutvecklingen på en karta uppträder relativt tydliga regionala mönster. Mälardalen, Västkusten samt Linköpings och Jönköpings LA-regioner framträder med den mest positiva utvecklingen, medan den svagaste utvecklingen återfinns i delar av Tornedalen, Dalsland, Bergslagen och Norrlands inland. I Sydsverige bryter också de norra delarna av Småland mönstret med en påtagligt svag befolkningsutveckling.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Figur 2.3 Befolkningsutveckling 2003–2020 i LA-regioner

Befolkningsutveckling 2003-2020

Procent per år

0,41 till 1,01 (12)

-0,18 till 0,41 (35)

-0,77 till -0,18 (28)

-1,36 till -0,77 (6)

Källa: NUTEK (rAps)

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

2.2.3 Befolkningsutvecklingens komponenter

Delar vi upp befolkningsutvecklingen i komponenterna födelsenetto och flyttnetto ser vi att ett positivt flyttnetto är dominerande orsak bakom befolkningsökningen i riket. Detsamma gäller också för alla regionfamiljer med befolkningsökning. Det är befolkningsprognosens antaganden om ökad utrikes inflyttning som får genomslag också på regional nivå.

För den kommande perioden 2003–2020 beräknas både födelsenettot och flyttnettot förbättras något, jämfört med perioden 1994–2002. Detta gäller för samtliga regionfamiljer utom Stockholmsregionen, där flyttnettot i stället beräknas bli något mindre positivt under perioden. Det är då framför allt nettot för den inrikes flyttningen som minskar.

Stockholmsregionens inrikes nettoflyttningen har under de senaste åren förändrats dramatiskt, från ett positivt inrikes flyttnetto om närmare 12 000 personer år 1997 till ett negativt netto om drygt 3 500 personer år 2002. Det är då både inflyttningen som minskat och utflyttningen som ökat. Denna trend ser närmast ut att förstärkas under 2003. Den utrikes nettoinflyttningen har däremot ökat under motsvarande period. Under de senaste tre åren har den legat kring 8 000 personer.

Utvecklingen bör ses mot bakgrund av nya flyttmönster som visar på den regionförstoring som börjar märkas kring Stockholm. I själva verket hamnar mycket av den inflyttning som tidigare kom Stockholmsregionen till del nu i angränsande LA-regioner, samtidigt som utflyttningen från Stockholm till dessa regioner också ökar. Ett miljömässigt gott boende till rimliga priser, samtidigt som kopplingen till Stockholms arbetsmarknad kan behållas är ofta det som lockar och skapar förutsättningar för denna utveckling. Givetvis påverkas denna utveckling också av förbättrade kommunikationer i Mälardalen och bostadsbristen i Stockholm.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Tabell 2.5 Årliga medeltal av födelsenetto respektive flyttnetto i

procent av medelbefolkningen i regionfamiljer

Regionfamiljer Födelsenetto Flyttnetto (%) Födelsenetto Flyttnetto (%)

(%) 1994– 1994–2002 (%) 2003– 2003–2020

2002 2020 Storstadsregioner 0,26 0,64 0,31 0,53 därav Stockholm 0,35 0,66 0,36 0,42 därav Göteborg 0,21 0,56 0,25 0,61 därav Malmö 0,08 0,73 0,24 0,75 Universitets- och högskoleregioner 0,06 0,29 0,23 0,32 Regionala centra -0,12 0,01 0,05 0,16 Sekundära centra -0,20 -0,16 -0,05 0,07 Småregioner, privat sysselsättning -0,40 -0,57 -0,25 -0,18 Småregioner, offentlig sysselsättning -0,49 -0,45 -0,27 -0,09 Riket 0,02 0,23 0,15 0,31 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

I de regionfamiljer som har svagast förutsättningar och som också beräknas få en befolkningsminskning framöver är det ett negativt födelsenetto som är huvudorsak till minskningen. Denna utveckling är till stor del en följd av de ungas flyttmönster, som under lång tid gått mot Storstadsregioner och Universitets- och högskoleregioner. Flyttningen mot mindre regioner – exempelvis efter avslutade studier – har varit av mindre omfattning. Detta har medfört en allt skevare åldersstruktur i många mindre och perifert belägna regioner, vilket i sin tur påverkar födelsetalen negativt. Att de regionala skillnaderna avseende födelse- och flyttnettot beräknas bli något mindre än under perioden 1994–2002 beror bl.a. på en lägre sysselsättningstillväxt i Storstadsregioner och Universitets- och högskoleregioner. Jämfört med 1990–talet dämpas också den inrikes omflyttningen. Det förbättrade flyttnettot (mindre negativa) i Småregionerna bidrar också till ett något förbättrat födelsenetto i dessa regioner. Födelsenettot påverkas även av den högre nettoinvandringen.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Figur 2.4 Födelsenetto respektive flyttnetto som huvudorsak till

befolkningsförändring i LA-regioner 2003–2020

Befolkningsförändringens huvudorsaker

födelsenetto resp. flyttnetto LA med minskning, huvudorsak födelsenetto (37) LA med minskning, huvudorsak flyttning (9) LA med ökning, huvudorsak flyttning (30) LA med ökning, huvudorsak födelsenetto (5)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Av figur 2.4 framgår att av de 46 LA-regioner som beräknas få en befolkningsminskning till år 2020, är det 37 stycken där huvudorsaken kan hänföras till ett negativt födelsenetto. Av de 35 LA-regioner som i stället väntas få en befolkningsökning är det endast i ett fåtal fall som huvudorsaken består av ett positivt födelsenetto. Där är i stället flyttningen klart dominerande orsak till ökningen .

5 Den ökade invandringen har också stor betydelse för regionernas flyttnetto. I beräkningarna antas att den regionala fördelningen av invandringen följer tidigare mönster för invandring och andel utlandsfödda av befolkningen.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

2.2.4 En åldrande befolkning

En av de mest betydelsefulla faktorerna bakom den regionala utvecklingen framöver är förändringen av befolkningens åldersstruktur. Beräkningarna baseras på SCB:s befolkningsprognos från maj 2003, som räknar med att antalet personer över 65 år kommer att öka mycket kraftigt framöver. Mellan år 2002 och 2020 kommer denna åldersgrupp att öka från 1,5 miljoner till 2,0 miljoner. Därefter fortsätter dock åldersgruppen att öka ytterligare 20 år, för att år 2040 vara uppe i 2,4 miljoner. De regionala resultat som redovisas i det följande visar således bara detta utvecklingsförlopp under första hälften av denna tidsperiod, då år 2020 är satt som horisontår.

Som framgår av tabell 2.6 ökar åldersgrupperna 0–19 år samt 20– 64 år i betydligt långsammare takt till år 2020, vilket har stor betydelse för den samlade försörjningsbördan i riket.

Tabell 2.6 Befolkning i riket efter åldersgrupper och kön år 2002

och 2020

Ålder Kön År 2002 År 2020 Förändring i %

2003–2020 0–19 år kvinnor 1 043 434 1 085 900 4,1

män 1 100 717 1 144 300 4,0

totalt 2 144 151 2 230 200 4,0 20–64 år kvinnor 2 592 250 2 694 900 4,0

män 2 670 592 2 750 400 3,0

totalt 5 262 842 5 445 300 3,5 65–79 år kvinnor 575 955 784 100 36,1

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Åldersstrukturen i riket kommer alltså att förändras påtagligt under de närmaste åren, men det är på regional nivå som de verkligt stora skillnaderna kommer att uppstå. Redan nu varierar åldersstrukturen stort i Sveriges LA-regioner beroende på att långvariga flyttmönster successivt minskat antalet ungdomar i många mindre

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

och perifert belägna regioner. Samtidigt har samma befolkningsgrupp ökat i våra befolkningsmässigt största regioner.

2.2.5 Regional försörjningsbörda

Försörjningsbördans utveckling är ett viktigt regionalt mått, då det ger en bild av vilka påfrestningar som den kommunala ekonomin kommer att utsättas för när relationen mellan de åldersgrupper som huvudsakligen betalar till, respektive konsumerar offentliga tjänster förändras. Måttet ger också en uppfattning om förändringar avseende arbetskraftsförsörjningen. Det gäller inte minst inom den offentliga sektorn där tillgång och efterfrågan på arbetskraft till stor del styrs av hur den yrkesverksamma åldersgruppen utvecklas i förhållande till grupperna ungdomar och äldre.

Ett vanligt sätt att analysera den regionala försörjningsbördan är att relatera den åldersgrupp i befolkningen som vi räknar som den tillgängliga arbetskraften, till den övriga befolkningen. I praktiken relaterar vi summan av antalet i åldersgrupperna 0–19 samt 65 år och äldre till antalet i åldersgruppen 20–64 år.

I tabell 2.7 ser vi att försörjningsbördan totalt sett i riket ökar med drygt 12 procent till år 2020. Varje person i åldersgruppen 20– 64 år motsvaras då av 0,78 personer i övriga åldersgrupper. Enligt SCB:s prognos för riket, är det först kring 2015 som försörjningsbördan ligger avgjort högre än i dag. Samtidigt kan vi där se att försörjningsbördan fortsätter att öka ända till år 2040 då den beräknas ligga på en kvot om 0,84.

Redan i dagsläget varierar försörjningsbördan stort mellan olika regioner. Det beror på de stabila flyttmönster som funnits under lång tid, där den yngre befolkningen sökt sig från små och medelstora regioner till storstäder och större studieorter. Eftersom den helt övervägande delen av alla flyttare finns i åldersgruppen 20– 35 år, har hela åldersgruppen 20–64 år successivt minskat andelsmässigt i de förstnämnda regionerna. Färre i barnafödande åldrar och fler äldre har också inneburit högre medelålder och ökande försörjningsbörda.

Av regionfamiljerna har Storstadsregionerna ett avgjort bättre läge än övriga familjer. Visserligen ökar försörjningsbördan även här, men kvoten ligger år 2020 forfarande kring rikets nuvarande genomsnittsnivå. Stockholm beräknas få den största ökningen av

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

de tre Storstadsregionerna , men har trots det den lägsta försörjningsbördan år 2020. Avgörande för storstädernas lägre kvoter är en kontinuerlig inflyttning av yngre befolkning. Det gäller såväl inrikes som utrikes flyttning.

Tabell 2.7 Försörjningsbörda (kvot) i regionfamiljer. Summan av

antalet personer i åldersgrupperna 0–19 år samt 65+

relativt befolkningen 20–64 år

Antalet 0–19 och 65+ åringar Förändring i % av rikets

per 20–64-åring % nivå 2002 Regionfamiljer 1993 2002 2020 2003–2020 2020 Storstadsregioner 0,67 0,63 0,70 11,0 100,5

Universitets- och högskoleregioner 0,74 0,70 0,80 15,1 115,0 Regionala centra 0,76 0,73 0,84 14,9 120,8 Sekundära centra 0,81 0,79 0,88 11,7 126,2 Småregioner, privat sysselsättning 0,81 0,80 0,93 17,0 133,4 Småregioner, offentlig sysselsättning 0,83 0,82 0,93 12,5 132,7 Riket 0,73 0,70 0,78 12,3 112,3 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

I övriga regionfamiljer väntas försörjningsbördan ligga mellan 0,80 i Universitets- och högskoleregionerna och 0,93 i Småregionerna år 2020. Kvoterna kommer att öka med mellan 12 och 15 procent under perioden. Jämför vi med rikets nivå i dagsläget kommer Småregionerna då ha kvoter som är cirka 33 procent högre.

Som tidigare nämnts kommer läget dessutom fortsätta att försämras under ytterligare 20 år, för att 2040 plana ut och därefter förbättras något. Denna långsiktiga prognos gäller för riket som helhet och den säger därmed inget om de regionala variationerna, som även då förväntas bli stora.

6 Den större ökningen i Stockholm beror på att födelsenettot beräknas bli högre och flyttnettot lägre än i Göteborg och Malmö.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Studerar vi enskilda LA-regioner finner vi att flera av dem år 2020 kommer ha en försörjningsbörda kring 1,0 eller högre. Det innebär att varje person i åldersgruppen 20–64 år måste ”försörja” minst en ungdom (0–19 år) eller åldring (65 år eller äldre). Kvoten kommer då i vissa fall ligga 50 procent högre än rikets nuvarande nivå.

Konsekvenserna av denna utveckling kommer framför allt bli kännbara för den kommunala ekonomin, där möjligheten att skattevägen betala för skola, vård och omsorg kommer att minska avsevärt. Den starka regionala obalansen pekar också på att behovet av någon form av skatteutjämning kommer att öka – i varje fall om ambitionen är att en likvärdig kommunal service ska kunna erbjudas oavsett var man är bosatt.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Figur 2.5 Försörjningsbörda år 2020 i LA-regioner fördelade på regionfamiljer. Summan av antalet personer i åldersgrupperna 0–19 år samt 65+, relativt befolkningen 20–64 år

1.15 Pajala

1.05 Filipstad Övertorneå

Överkalix

Hagfors

1.00 Jokkmokk

Strömsund

Storuman, Sorsele

Arvidsjaur, Kramfors

Bengtsfors

Ludvika Kalix, Lycksele

0.95 Avesta Vimmerby Mora, Gällivare

Fagersta

Köping Söderhamn, Härjedalen Ljusdal, Haparanda

Arjeplog Vansbro, Örnsköldsvik Hudiksvall, Vilhelmina, Säffle

Karskoga, Tranås, Nässjö

Skellefteå, Oskarsh, Nyköping Kiruna, Malung

0.90 Årjäng Västervik

Karskrona Karlshamn Ljungby Torsby

Katrineholm, Älmhult Bollnäs, Arvika

Simrishamn

Sundsvall

Falun, Skövde, VäxjöNorrköping, Kristianstad Gotland, Strömstad

0.85 Gävle, Trollhättan Lidköping

Kalmar, Karlstad, Luleå Varberg

Västerås Borås, Östersund, Halmstad Värnamo Åre

Linköping, Örebro

Jönköping Eskilstuna

0.80 Helsingborg Riket Uppsala, Umeå

0.75 Malmö

Göteborg

0.70 Stockholm

0.65 Storstads- Universitets- & Regionala Sekundära Småregioner Småregioner regioner högskoleregioner centra centra (priv syss) (off syss)

Källa: NUTEK (rAps)

Utöver de rent finansiella problemen kommer förändringarna i åldersstrukturen också medföra en arbetskraftsbrist inom flera yrkesgrupper. Inte minst gäller det inom många offentliga verksamheter som skola, vård och omsorg, där en många gånger

minskande arbetsstyrka får ta hand om allt fler . Av figur 2.6 framgår att de högsta försörjningskvoterna kommer återfinnas i Tornedalen samt delar av Bergslagen, Norrlands inland och norra Småland. Detta mönster överensstämmer tämligen väl

Arbetskraftsbrist per region och utbildningskategori berörs mera utförligt i kapitel 3.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

med de regioner som i figur 2.4 redovisar befolkningsminskning huvudsakligen orsakad av, ett negativt födelsenetto. Den lägsta försörjningsbördan år 2020 redovisas förutom i Storstadsregionerna, också i Universitetsregionerna Uppsala och Umeå.

Figur 2.6 Försörjningsbörda år 2020 i LA-regioner. Summan av antalet personer i åldersgrupperna 0–19 år samt 65+, relativt befolkningen 20–64 år

Försörjningsbördan år 2020

0-19 år+65-w år per 20-64 åring 1,00 till 1,10 (5) 0,90 till 1,00 (35) 0,80 till 0,90 (36) 0,69 till 0,80 (5)

Källa: NUTEK (rAps)

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

I tabellerna 2.8 och 2.9 redovisas försörjningskvoternas utveckling renodlat för respektive åldersgrupp 0–19 år samt 65 år och äldre, där varje grupp för sig relaterats mot antalet 20–64-åringar. Det framgår där tydligt att det är ökningen av kvoten för den äldre åldersgruppen som är helt dominerande orsak till den totala försörjningsbördans ökning.

Kvoten från 0–19-åringarna har sjunkit något sedan 1993 i alla regionfamiljer och beräknas fortsätta att sjunka till 2020 i Stockholms och Göteborgs LA. I övriga regionfamiljer förväntas något höjda kvoter, mest i Universitets och högskoleregionerna. Förändringen av alla dessa kvoter får dock betraktas som förhållandevis marginella.

Tabell 2.8 Försörjningskvot mellan åldersgrupperna 0–19 och 20–64

år i regionfamiljer

Antalet 0–19 åringar per Förändring i % av rikets

Universitets- och

Småregioner, privat sysselsättning 0,44 0,42 0,43 3,5 105,7 Småregioner, offentlig sysselsättning 0,45 0,42 0,43 1,2 104,9 Riket 0,43 0,41 0,41 0,6 100,6 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Ökningen av försörjningskvoten från åldersgruppen 65 år och äldre beräknas bli störst i Stockholmsregionen med drygt 40 procent, och lägst i Malmöregionen med drygt 20 procent. Trots det väntas Stockholm ändå ha den lägsta kvoten från denna åldersgrupp år 2020. I övriga regionfamiljer beräknas kvoterna öka med mellan cirka 25 till 30 procent under perioden. I Småregionerna väntas kvoterna då ligga över 70 procent högre än rikets nuvarande

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

genomsnittsnivå, men också Storstadsregionerna väntas få kvoter över denna nivå.

Tabell 2.9 Försörjningskvot mellan åldersgrupperna 65+ år och 20–

64 år i regionfamiljer

Antalet 65+ åringar per Förändring i % av rikets

20–64-åring % nivå 2002 Regionfamiljer 1993 2002 2020 2003–2020 2020 Storstadsregioner 0,26 0,24 0,32 33,4 110,6

högskoleregioner

sysselsättning Småregioner, offentlig 0,39 0,40 0,50 24,3 171,6 sysselsättning Riket 0,30 0,29 0,37 28,6 128,6 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

2.2.6 Befolkningsutveckling efter ålder och kön

I detta avsnitt granskas utvecklingen med avseende på åldersgrupper och kön. Därefter görs också en belysning av hur gruppen utlandsfödda utvecklas till år 2020.

Åldersgruppen 0–19 år beräknas andelsmässigt vara relativt jämt fördelad mellan regionfamiljerna år 2020. Andelarna av total befolkning varierar från 22,1 procent i Göteborgsregionen till 24,1 procent i Universitets- och högskoleregionerna. Studerar vi utvecklingen mellan 2003 och 2020 ser vi dock att antalet personer i åldersgruppen väntas minska med cirka 10 procent i Småregionerna, medan det ökar i Storstäder och Universitets- och högskoleregioner – som mest i Malmöregionen med cirka 17 procent.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Tabell 2.10 Procentandel kvinnor och män 0–19 år av total

befolkning år 2020 samt procentuell förändring av

antalet 2003–2020

Procentandel 0–19 år Procentuell förändring av

2020 antalet 0–19 år 2003–2020 Regionfamiljer Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män Totalt Storstadsregioner 10,9 11,5 22,3 8,5 8,6 8,5

Universitets- och högskoleregioner 11,8 12,4 24,1 9,7 9,7 9,7 Regionala centra 11,4 12,0 23,3 1,8 1,2 1,5 Sekundära centra 11,3 11,9 23,2 -4,7 -4,4 -4,6 Småregioner, privat sysselsättning 10,8 11,5 22,3 -10,5 -10,5 -10,5 Småregioner, offentlig sysselsättning 10,8 11,4 22,2 -9,7 -10,3 -10,0 Riket 11,2 11,8 23,0 4,1 4,0 4,0 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Den normalt sett yrkesverksamma åldersgruppen 20–64 år, beräknas ha en andelsmässigt större regional variation än ungdomsgruppen år 2020. Detta beror på att den helt övervägande delen av alla mellanregionala flyttningar sker i åldern 20–35 år. Andelarna varierar från knappt 52 procent i Småregionerna till upp mot 59 procent i Storstadsregionerna. Den andelsmässiga variationen är större för kvinnor än för män. Andelen kvinnor väntas bli störst i Stockholm (30,0 procent) och lägst i Småregioner dominerade av privat sysselsättning (25,0 procent). Andelen män blir störst i Göteborgsregionen (29,8 procent) och lägst i Småregioner dominerade av offentlig sysselsättning (26,7 procent).

Även denna åldersgrupp beräknas minska i framför allt Småregionerna, medan den väntas öka i Storstäderna – något mer i Göteborgs och Malmös LA-regioner än i Stockholmsregionen.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 2.11 Procentandel kvinnor och män 20–64 år av total

befolkning år 2020 samt procentuell förändring av

antalet 2003–2020

Procentandel 20–64 år Procentuell förändring av

2020 antalet 20–64 år 2003–2020 Regionfamiljer Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män Totalt Storstadsregioner 29,5 29,2 58,7 12,8 10,8 11,8

Universitets- och högskoleregioner 27,2 28,2 55,4 3,5 4,6 4,0 Regionala centra 26,5 27,7 54,2 -2,3 -2,2 -2,2 Sekundära centra 25,9 27,2 53,1 -4,4 -4,7 -4,5 Småregioner, privat sysselsättning 25,0 26,8 51,8 -12,7 -14,3 -13,6 Småregioner, offentlig sysselsättning 25,2 26,7 51,9 -10,2 -11,9 -11,1 Riket 27,7 28,3 56,0 3,9 3,0 3,5 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

De äldre har vi här delat in i två åldersgrupper, 65–79 år samt 80 år och äldre. Det är framför allt i den förstnämnda gruppen som stora förändringar kommer att ske fram till 2020. Det är under den perioden som 1940–talets stora årskullar når pensionsåldern. Ökningen av antalet personer i denna åldersgrupp väntas bli dramatisk – särskilt i Storstadsregionerna. Att ökningen blir väsentligt lägre i exempelvis Småregionerna beror på att dessa redan i nuläget har en åldersstruktur med en hög andel åldringar. Trots den lägre ökningstakten beräknas andelen personer i denna åldersgrupp här ligga högst i riket, cirka 3 procentenheter över riksgenomsnittet år 2020.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Tabell 2.12 Procentandel kvinnor och män 65–79 år av total

befolkning år 2020 samt procentuell förändring av

antalet 2003–2020

Procentandel 65–79 år Procentuell förändring av antalet

2020 65–79 år 2003–2020 Regionfamiljer Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män Totalt Storstadsregioner 7,4 6,9 14,3 54,8 74,6 63,7

Universitets- och högskoleregioner 7,9 7,3 15,3 38,6 52,7 45,1 Regionala centra 8,5 8,1 16,6 27,8 41,1 34,0 Sekundära centra 8,9 8,6 17,4 22,3 34,4 27,9 Småregioner, privat sysselsättning 9,4 9,5 18,9 11,6 26,1 18,4 Småregioner, offentlig sysselsättning 9,3 9,5 18,8 7,7 21,7 14,3 Riket 8,1 7,6 15,7 36,1 51,2 43,0 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Det finns också klara könsmässiga skillnader. Antalet män 65–79 år ökar betydligt snabbare än antalet kvinnor, vilket gäller för alla regionfamiljer. Kvinnorna har redan i utgångsläget en högre andel än männen i denna åldersgrupp. Därför blir ökningen procentuellt sett inte lika stor som för männen när 40–talistgenerationen åldras. Kvinnorna kommer dock även 2020 vara en andelsmässigt större befolkningsgrupp i alla regionfamiljer utom i Småregionerna.

Även i den äldsta åldersgruppen 80 år och äldre, ökar befolkningen till år 2020. Här är ökningen väsentligt större för män än för kvinnor . Anledningen är densamma som beskrivits ovan. Andelen kvinnor beräknas dock vara klart högre än andelen män också år 2020. Procentandelarna är också betydligt högre i de regionfamiljer som har de svagaste förutsättningarna.

8

Det bör i sammanhanget påpekas att befolkningsgruppen män över 80 år är en relativt liten grupp och att den procentuella ökningen därför blir stor när befolkningsprognosens antagande om höjd medelålder för män slår igenom regionalt.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 2.13 Procentandel kvinnor och män 80 år och äldre av total

befolkning år 2020 samt procentuell förändring av

antalet 2003–2020

Procentuell förändring av

Procentandel 80+ år 2020 antalet 80+ år 2003–2020 Regionfamiljer Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män Totalt Storstadsregioner 2,8 1,8 4,6 5,2 38,6 16,4

Universitets- och högskoleregioner 3,1 2,0 5,2 4,8 19,5 10,2 Regionala centra 3,5 2,3 5,8 3,4 18,8 9,0 Sekundära centra 3,7 2,5 6,2 -0,8 11,5 3,8 Småregioner, privat sysselsättning 4,2 2,9 7,1 -1,3 11,8 3,6 Småregioner, offentlig sysselsättning 4,3 2,9 7,1 -3,3 9,8 1,6 Riket 3,2 2,1 5,3 3,2 23,5 10,4 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Om vi betänker att det är denna åldersgrupp som är den mest vårdkrävande så ökar visserligen behoven till 2020, men det är åren därefter som den stora ökningen kommer. Det är då som 1940– talets stora årgångar kommer in i denna åldersgrupp. I figur 2.7 visas två kartbilder som belyser den andelsmässiga storleken på åldersgrupperna 20–64 år samt hela gruppen 65 år och äldre år 2020. Kartorna blir i mångt och mycket varandras spegelbilder, där höga andelar i gruppen 20–64 motsvaras av låga andelar i gruppen 65 år och äldre.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Figur 2.7 Andel befolkning i åldersgrupperna 20–64 år respektive

65 år och äldre år 2020. Procent av total befolkning

Andel 20-64 år 2020 Andel 65+ år 2020

Procent av total befolkning Procent av total befolkning 56,2 till 59,1 (3) 27,7 till 30,7 (7) 53,3 till 56,2 (28) 24,7 till 27,7 (30) 50,4 till 53,3 (43) 21,7 till 24,7 (29) 47,5 till 50,4 (7) 18,7 till 21,7 (15)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

De högsta andelarna ålderspensionärer förväntas i Norrland, Bergslagen och nordöstra Småland. I Norrland finns dock vissa undantag från detta mönster. Det gäller framför allt LA-regionerna Umeå och Åre.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

2.2.7 Befolkningsutveckling efter ursprung

En mycket betydelsefull komponent för regionernas utveckling är storleken och förändringen av gruppen utlandsfödda. Andelen utlandsfödda har ökat i alla regionfamiljer under 1990–talet och förväntas fortsätta att stiga till år 2020. Det är en direkt följd av antaganden i SCB:s befolkningsprognos, som räknar med en ökad nettoinvandring under de kommande åren. Som bakgrund till antagandena anges bl.a. näringslivets ökade globalisering och EU:s östutvidgning.

Av tabell 2.14 framgår att gruppen utlandsfödda är mycket ojämnt fördelad över rikets regioner. Andelarna är i dag i genomsnitt dubbelt så höga i storstadsregionerna som i Regionala och Sekundära centra. I Småregionerna är andelarna ännu något lägre. Dessa skillnader väntas bestå även 2020, även om nivåerna då över lag är högre. Drygt 22 procent av invånarna i Stockholms och Malmös LA-regioner kommer då att vara utlandsfödda. I Göteborgsregionen väntas andelen vara klart lägre, knappt 16 procent.

De utlandsfödda har också en åldersstruktur som avviker från befolkningen totalt sett. Andelen i åldersgruppen 20–64 år är betydligt högre än i den svenskfödda befolkningen, vilket är betydelsefullt i en framtid där arbetskraftsförsörjningen kan komma att bli problematisk. Givetvis blir det då angeläget att andelen förvärvsarbetande inom denna befolkningsgrupp kan höjas väsentligt från dagens låga nivåer.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Tabell 2.14 Procent utlandsfödda av total befolkning samt i ålders-

gruppen 20–64 år

Procent utlandsfödda av Procent utlandsfödda

Universitets- och

Småregioner, privat sysselsättning 6,8 7,1 8,6 8,7 8,6 10,6 Småregioner, offentlig sysselsättning 5,6 5,9 7,9 6,9 7,2 10,0 Riket 9,9 11,5 15,3 12,7 14,3 19,7 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

I Stockholms- och Malmöregionen beräknas andelen utlandsfödda i denna åldersgrupp vara över 28 procent år 2020, vilket ger dessa regioner en större potential att klara en eventuell arbetskraftsbrist framöver.

I figur 2.8 visas hur andelen utlandsfödda varierar i enskilda LAregioner. Där ser vi att förutom i Storstäderna och i de större LAregionerna i södra Sverige förväntas andelarna precis som i dag bli höga i vissa gränsregioner. Det är då viktigt att komma ihåg att de utlandsfödda inte är någon homogen grupp, utan har högst varierande nationell bakgrund.

I genomsnitt utgör i dag personer födda i de nordiska länderna cirka en fjärdedel av det totala antalet utlandsfödda. Variationen är dock stor mellan regionerna. I Malmös och Göteborgs LA-regioner är denna andel lägre, medan den i Tornedalen ligger mellan 80 och 90 procent.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Figur 2.8 Andelen utlandsfödda år 2020. Procent av total befolkning

Andelen utlandsfödda år 2020

Procent av total befolkning

13,1 till 44,7 (19)

9,4 till 13,1 (21)

6,7 till 9,4 (20)

1,5 till 6,7 (21)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

2.3 Sysselsättningsutveckling

Sysselsättningen beräknas enligt Långtidsutredningens basscenario 2000–2020, öka med 0,25 procent per år. Utvecklingstakten blir i det närmaste densamma i den regionala beräkningen, då samtliga regioner summeras till riket. Den faktiska ökningstakten åren 1994–2001 var avsevärt högre, 1,1 procent per år. Sysselsättningens förväntade ökningstakt om 0,25 procent per år kan jämföras med en något långsammare ökning av befolkningen 20–64 år, vilket ger en svagt ökande andel förvärvsarbetande under perioden.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Liksom för befolkningsutvecklingen koncentreras sysselsättningsökningen under den kommande perioden till de befolkningsmässigt stora regionerna. Av beräkningen framgår att det endast är Storstadsregionerna och Universitets- och högskoleregionerna som väntas få en positiv sysselsättningsutveckling, medan övriga regionfamiljer får en stagnerande eller minskande sysselsättning. Störst väntas minskningen bli i Småregioner som domineras av privat sysselsättning. Det är regioner som oftast har en hög andel industrisysselsättning och arbetsplatser där kunskapsinnehållet i produktionen samtidigt är lågt .

Stockholmsregionens sysselsättningsökning väntas bli något lägre än i Göteborgs och Malmös LA-regioner, vilket i så fall skulle vara ett trendbrott mot den utveckling som har förevarit under lång tid. En bakomliggande orsak i modellberäkningen är att Stockholmsregionens näringsliv i högre grad är specialiserat på sektorer där sysselsättningen väntas öka långsammare än under 1990–talet .

Tabell 2.15 Sysselsättningsutveckling i regionfamiljer 1994–2020

1994– 2002–

2001 2020 Regionfamiljer 1993 2001 2020 (%/år) (%/år)

Universitets- och

Småregioner, privat sysselsättning 149 723 146 127 130 100 -0,30 -0,61 Småregioner, offentlig sysselsättning 185 809 174 629 158 600 -0,77 -0,51 Riket 3 748 125 4 091 079 4 301 900 1,10 0,26 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

9 Sårbarheten i denna typ av regioner analysers vidare i kapitel 3. 10

Detta gäller exempelvis teleindustri, finanssektor och företagstjänster.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Andelen av rikets totala sysselsättning som återfinns i Storstadsregionerna beräknas öka från 41,6 procent år 2001 till 44,8 procent år 2020, vilket kan jämföras med befolkningsandelen som ökar från 39,0 till 41,8 procent. Skillnaden som är mest påtaglig i Stockholmsregionen beror till stor del på att siffrorna avser sysselsatt dagbefolkning och inkluderar en nettoinpendling, som åtminstone för Stockholms och Göteborgs del förväntas öka till 2020 . Med andra ord visar siffrorna att storstadskoncentrationen är starkare avseende arbetsplatsernas lokalisering än för befolkningen bostadsmönster.

En annan bidragande orsak till ovanstående skillnad skulle också kunna ligga i högre nivåer avseende andelen förvärvsarbetande i Storstadsregionerna. Detta verkar, som vi kommer se nedan, vara giltigt för Stockholms del, men inte för Göteborgs och Malmös del.

Till år 2020 beräknas vidare Universitets- och högskoleregionerna få en oförändrad andel av sysselsättningen, medan övriga regionfamiljer minskar sina andelar av rikets totala sysselsättning.

Tabell 2.16 Regionfamiljernas procentandel av rikets sysselsättning

Procentandel av riket Regionfamiljer 1993 2001 2020 Storstadsregioner 38,0 41,6 44,8

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Som framgick av tabell 2.15 förväntas utvecklingen genomsnittligt i regionfamiljerna följa ett tydligt mönster, där starkare utvecklingsförutsättningar också innebär en bättre sysselsättningsutveckling. Av figur 2.9 ser vi dock att det finns stora skillnader

11 En stor pendling mellan LA-regioner är också ett tecken på den regionförstoring som är särskilt påtaglig runt Storstäderna. Detta förhållande behandlas vidare i kapitel 4.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

inom regionfamiljerna, särskilt inom de familjer som har svagare förutsättningar. Medan vissa LA-regionerna som sämst beräknas få en minskad sysselsättning kring 1,5 procent per år, väntas andra få en liten ökning.

Det bör i sammanhanget framhållas att modellberäkningar av detta slag inte ger några exakta resultat avseende utvecklingen för små enskilda LA-regioner. Beräkningarna bygger på nationella antaganden om den ekonomiska och demografiska utvecklingen samt skattade samband för den regionala ekonomin och demografin. Resultaten bygger således på att dessa antaganden och samband äger giltighet för perioden fram till år 2020. I en liten region kan därför enstaka händelser eller politiska beslut i hög grad påverka utvecklingen så att den avviker från den här beräknade. I sysselsättningshänseende skulle sådana händelser exempelvis kunna röra sig om en större företagsnedläggning, en nyetablering eller nedläggning av ett sjukhus.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Figur 2.9 Sysselsättningsutveckling 2002–2020 i LA-regioner fördelade på regionfamiljer

Procent/år

Malmö Göteborg Stockholm Strömstad Uppsala

0.4 Västerås Helsingborg Halmstad Arjeplog, Nyköping, Varberg Riket Linköping, Jönköping, Umeå Norrköping Örebro Karlskrona, Luleå Haparanda Kristianstad Eskilstuna, Växjö, Gävle Gotland Kalmar, Borås Falun, Trollhättan -0.1 Östersund Simrishamn, Katrineholm Karlstad, Sundsvall Ljusdal Lidköping Söderhamn, Örnsköldsvik Hudiksvall Skövde Tranås, Värnamo Älmhult Årjäng, Åre Västervik, Bollnäs Oskarshamn, Skellefteå Ljungby Kalix, Arvika Köping Vansbro Mora Härjedalen, Vimmerby Sorsele Nässjö Ludvika Lycksele -0.6 Malung Torsby, Kramfors Karlshamn Arvidsjaur, Vilhelmina Fagersta Karlskoga Gällivare, Säffle Avesta Överkalix, Strömsund Jokkmokk

Övertorneå, Storuman Filipstad -1.1 Hagfors

Kiruna

Bengtsfors

Pajala

-1.6 Storstads- Universitets- & Regionala Sekundära Småregioner Småregioner regioner högskoleregioner centra centra (priv syss) (off syss)

Källa: NUTEK (rAps)

Studerar vi de geografiska mönstren för sysselsättningsutvecklingen i figur 2.10, ser vi stora likheter med den karta som beskriver befolkningsutvecklingen. Den starkaste utvecklingen är koncentrerad till Mälardalen, Västkusten och Skåne, medan Tornedalen, Bergslagen och stora delar av Norrlands inland får den

svagaste sysselsättningsutvecklingen .

12 Utvecklingen för Arjeplog bryter detta mönster. Detta faktum bör dock tolkas med försiktighet eftersom modellresultaten för de allra minsta LA-regionerna är mer osäkra.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Figur 2.10 Sysselsättningsutveckling 2002–2020 i LA-regioner

Sysselsättningsutveckling 2002-2020

Procent per år

0,17 till 0,77 (15)

-0,42 till 0,17 (36)

-1,01 till -0,42 (24)

-1,6 till -1,01 (6)

Källa: NUTEK (rAps)

I tabell 2.17 redovisas den historiska och beräknade sysselsättningsutvecklingen för kvinnor och män i regionfamiljerna. Vi kan då se att män har haft en starkare sysselsättningsökning än kvinnor i samtliga regionfamiljer under perioden 1994– 2001. Särskilt stora har skillnaderna varit i Storstadsregionerna. Det kan noteras att det var under denna period som bl.a. den ITrelaterade tjänstesektorn expanderade som mest i storstäderna.

Även under den kommande perioden förväntas män ha en bättre sysselsättningsutveckling än kvinnor i samtliga regionfamiljer. De könsmässiga skillnaderna i förändringstakt väntas dock bli mindre

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

än under föregående tidsperiod. Detta gäller framför allt i Storstadsregionerna där skillnaderna i ökningstakt nu är betydligt mindre än tidigare.

Tabell 2.17 Sysselsättningsutveckling för män respektive kvinnor i

regionfamiljer 1994–2020

1994–2001 (%/år) 2002–2020 (%/år)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

2.3.1 Andel förvärvsarbetande

Andelen förvärvsarbetande är en viktig indikator på en väl fungerande arbetsmarknad. Inte minst regeringen har skapat intresse kring detta mått genom sin målsättning om att 80 procent av befolkningen 20–64 år ska finnas i arbete år 2004.

Vi har redan tidigare konstaterat att rikets befolkningen i åldersgruppen 20–64 år förväntas öka något långsammare än sysselsättningen, vilket indikerar en höjd andel förvärvsarbetande . Detta bekräftas också av tabell 2.18. Det är dock några regionfamiljer som bryter mot detta mönster. Det gäller Göteborgsregionen samt gruppen Sekundära centra som beräknas få något lägre nivåer till år 2020. För Göteborgs del beror detta på att tillskottet i åldersgruppen 20–64 år är större än sysselsättningsökningen. Sekundära centra har i stället en minskning av befolk-

13

Det bör observeras att andelen förvärvsarbetande i detta sammanhang inte direkt kan jämföras med uppgifter som enbart redovisar rikets nivå. Statistikunderlaget baseras här på den Registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken (RAMS), medan det i andra sammanhang baseras på Arbetskraftsundersökningarna (AKU), vilket är en urvalsundersökning. Nivåmässigt skiljer sig dessa statistikkällor något åt.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

ningen 20–64 år, men då sysselsättningen väntas minska ännu mer, minskar också andelen förvärvsarbetande.

Det kan också konstateras att Malmöregionen har en klart lägre andel förvärvsarbetande än övriga regionfamiljer, en andel som endast förväntas öka marginellt till 2020. Det finns två huvudsakliga förklaringar till detta. Dels har Malmö en stor andel utlandsfödda där sysselsättningsnivån är klart lägre än för den svenskfödda befolkningen, dels innebär en nettoutpendling till Danmark att andelen förvärvsarbetande underskattas. De utpendlande syns inte i den svenska sysselsättningsstatistiken . Givetvis kan det också vara så att strukturen på näringsliv och befolkning i övrigt medför att nivån ligger lägre än i övriga regiontyper. Att Stockholmsregionen å andra sidan har så pass hög andel förvärvsarbetande trots en hög andel utlandsfödda beror bl.a. på att andelen högutbildade är högre än i övriga regioner.

14

I gränsregioner är andelen förvärvsarbetande enligt statistiken lägre än den faktiska då pendlare över nationsgräns ej redovisas i den svenska sysselsättningsstatistiken. Detta ger också utslag i beräkningen till 2020.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 2.18 Andel förvärvsarbetande i åldersgruppen 20–64 år, totalt

respektive könsuppdelat

Totalt (%) Kvinnor (%) Män (%) Regionfamiljer 1993 2001 2020 1993 2001 2020 1993 2001 2020 Storstadsregioner 71,4 75,7 76,1 72,4 74,3 73,3 70,5 77,1 78,9 därav Stockholm 73,1 77,6 79,0 74,4 76,4 76,3 71,9 78,8 81,7 därav Göteborg 69,9 75,1 74,0 70,5 73,4 71,0 69,3 76,9 76,8 därav Malmö 68,5 70,7 70,8 69,1 69,3 67,8 67,9 72,2 73,8 Universitets- och högskoleregioner 71,2 75,1 76,0 70,9 72,5 71,9 71,4 77,6 79,9 Regionala centra 71,8 75,7 76,9 71,7 73,4 73,0 71,9 78,0 80,6 Sekundära centra 73,1 78,2 77,5 72,2 75,1 73,1 73,9 81,1 81,7 Småregioner, privat sysselsättning 69,5 75,5 75,8 70,1 73,3 71,8 68,9 77,6 79,6 Småregioner, offentlig sysselsättning 68,7 73,5 74,0 70,6 72,7 71,2 66,8 74,1 76,6 Riket 71,4 75,7 76,3 71,8 73,8 72,9 71,1 77,7 79,6 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Av figur 2.11 framgår att det regionala mönstret för andelen förvärvsarbetande år 2020 inte helt liknar mönstret för befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Flera regioner i grupperna Regionala och Sekundära centra samt Småregioner dominerade av privat sysselsättning har högre eller lika höga nivåer som Stockholms, Jönköpings och Uppsalas LA-regioner. Eftersom sysselsättningsutvecklingen i många av regionerna förväntas bli svag eller t.o.m. negativ, är orsaken till de höga andelarna beroende av relativt kraftiga minskningar av befolkningen i åldersgruppen 20–64 år. Detta kan paradoxalt nog innebära att många regioner trots minskande sysselsättning kommer få en arbetskraftsbrist framöver .

15

Se vidare i kapitel 3.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Figur 2.11 Andel förvärvsarbetande i åldersgruppen 20–64 år 2020.

16 LA-regioner

Procent

81.0 Tranås

Nyköping

Växjö

Karlskrona Älmhult

Sundsvall Värnamo

Stockholm Nässjö Ljungby 79.0 Jönköping Härjedalen

Uppsala Falun Vimmerby

Lidköping

Borås Oskarshamn, Gotland

Kalmar Varberg Mora, Västervik

Norrköping, Östersund Köping Vansbro 77.0 Umeå Malung Hudiksvall

Örebro Gävle, Trollhättan Avesta Kramfors

Kristianstad Fagersta, Örnsköldsvik Riket Söderhamn

Linköping Halmstad Skellefteå, Katrineholm Ludvika Säffle

Luleå Hagfors Gällivare

Västerås Karlshamn, Karlskoga Bollnäs 75.0 Skövde Ljusdal

Strömstad Filipstad, Åre Kalix

Karlstad Lycksele

Göteborg Eskilstuna

Bengtsfors 73.0 Torsby

Arvidsjaur

Simrishamn, Arjeplog

Helsingborg Jokkmokk

Strömsund 71.0 Malmö Storuman

Överkalix

Kiruna 69.0 Sorsele

Vilhelmina

Årjäng Arvika

Pajala

67.0 Storstads- Universitets- & Regionala Sekundära Småregioner Småregioner regioner högskoleregioner centra centra (priv syss) (off syss)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

2.3.2 Sysselsättningsutveckling i branscher

Beräkningarna med hjälp av rAps ger oss också möjlighet att analysera den branschvisa utvecklingen till 2020. I tabell 2.19 görs en redovisning av utfallet för tre branschaggregat; Industri inkl. byggindustri och utvinning, Privat service och tjänster samt Offentlig förvaltning och tjänster. För industrin väntas sysselsättningen minska i samtliga regionfamiljer till år 2020. Minskningen väntas bli störst i de regionfamiljer som har den högsta sysselsättningsandelen inom industri, vilket är Sekundära centra och Småregioner dominerade av

16 Då andelen förvärvsarbetande i gränsregioner med stor utrikes nettoutpendling underskattas redovisas ej uppgifterna för Haparanda och Övertorneå i diagrammet. Sannolikt påverkas också siffrorna för Malmö, Helsingborg, Årjäng och Arvika i negativ riktning.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

privat sysselsättning. Andelen industrisysselsatta beräknas här ändå vara ungefär dubbelt så hög som i Storstadsregionerna år 2020.

Utvecklingen inom privat service och tjänster uppvisar en mer splittrad regional bild. Medan sysselsättningen i Storstadsregionerna väntas öka med i genomsnitt nästan 1 procent per år, minskar sysselsättningen i Småregionerna. Det är inom denna branschgrupp som vi har de andelsmässigt största skillnaderna mellan regionfamiljerna. I Stockholmsregionen beräknas närmare 62 procent av den totala sysselsättningen finnas inom Privat service och tjänster år 2020. I Småregionerna ligger denna andel under 30 procent.

Även inom offentlig förvaltning och tjänster väntas regionerna utvecklas olika framöver. I beräkningsmodellen bestäms sysselsättningen inom detta branschaggregat utifrån den demografiska utvecklingen i kommuner och län, och med ledning av nationella antaganden för statlig konsumtion. Den kommunala och landstingskommunala verksamheten antas alltså i huvudsak förändras i samma takt som antalet personer i ej yrkesverksam ålder. Beräkningarna av utvecklingen inom dessa verksamheter förutsätter alltså ett fortsatt skatteutjämningssystem som fungerar ungefär som nuvarande system, alldeles oavsett hur detta system kommer att vara utformat i framtiden.

Den regionfamilj som specifikt bildats utifrån svaga produktionsförutsättningar och en hög sysselsättningsandel inom offentlig verksamhet – dvs. Småregioner som domineras av offentlig sysselsättning – beräknas få en sysselsättningsminskning om 0,05 procent per år. Sysselsättningsandelen väntas trots det överstiga 42 procent år 2020. Därnäst kommer Regionala centra som förväntas ha 38 procent offentligt sysselsatta i slutet av perioden.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Tabell 2.19 Sysselsättningsutveckling i tre branschaggregat 2002–

2020 samt procentandelar av total sysselsättning

Privat service och Offentlig förvaltning

Industri m m tjänster och tjänster

% av % av % av

total total total

2002–20 syss 2002–20 syss 2002–20 syss Regionfamiljer (%/år) 2020 (%/år) 2020 (%/år) 2020 Storstadsregioner -0,56 14,8 0,97 56,4 0,87 26,2 därav Stockholm -0,53 12,6 0,83 61,7 0,89 23,0 därav Göteborg -0,64 18,6 1,19 49,9 0,82 29,5 därav Malmö -0,49 16,5 1,25 48,1 0,91 32,4 Universitets- och högskoleregioner -0,68 21,5 0,61 39,4 0,68 36,0 Regionala centra -0,82 23,3 0,23 35,7 0,43 38,0 Sekundära centra -1,05 29,2 0,17 32,3 0,26 34,0 Småregioner, privat sysselsättning -1,13 31,7 -0,64 28,4 0,00 35,9 Småregioner, offentlig sysselsättning -0,93 24,3 -0,65 28,1 -0,05 42,4 Riket -0,76 20,0 0,64 44,8 0,58 32,1 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

2.4 Ekonomisk utveckling

Tillväxten i Sveriges ekonomi var stark i slutet av 1990–talet. Samtidigt var de regionala skillnaderna mycket stora. Under denna period var det framför allt företagsanknuten tjänsteverksamhet och IT som utvecklades snabbt, medan industrin i övrigt hade en betydligt svagare utveckling. Den starka koncentrationen av tjänsteverksamhet och IT till Stockholm och storstadsregionerna medförde att tillväxten här kom att bli extra stark. Koncentrationen av mer traditionell tillverkningsindustri till andra delar av landet gav här en motsatt effekt på den regionala ekonomin. Utöver konjunktureffekter som medfört stora regionala skillnader i ekonomisk utveckling finns också mer långsiktiga och strukturella skillnader som hänger samman med regionala produktionsförutsättningar. Exempelvis finns ett starkt samband mellan arbetsmarknadsregionens befolkningsmässiga storlek och dess ekonomiska tillväxt. Andra viktiga faktorer som också i stor

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

utsträckning är befolkningsrelaterade, är branschbredd , tillgång till utbildad arbetskraft och närhet till olika servicefunktioner.

Mindre regioner kan å andra sidan ha andra framgångsfaktorer som en stark entreprenörskapskultur, specifikt materialkunnande eller en långtgående specialisering inom en bransch.

De beräkningar som görs med hjälp av rAps utgår från nuvarande regionala skillnader i näringslivsstruktur och produktivitetsförhållanden. I analysen görs dock inga antaganden om regionala skillnader för de olika branschernas tillväxt i fråga om exportefterfrågan, arbetsproduktivitet etc.

Modellberäkningen visar en fortsatt ekonomisk polarisering mellan storstadsregioner och småregioner. Skillnaderna i utvecklingstakt t.o.m. 2020 beräknas dock bli mindre än de varit under 1990–talet. Det är bara storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö som väntas få en högre tillväxttakt i förädlingsvärdet än riksgenomsnittet. BRP väntas växa något snabbare i Malmöregionen än i Göteborgsregionen som i sin tur växer något snabbare än Stockholmsregionen. Universitets- och högskoleregionerna beräknas få en ökning som är i stort sett lika med riksgenomsnittet. Småregioner som domineras av offentlig sysselsättning är den enda regiontyp som framöver beräknas få en högre tillväxt i ekonomin än under 1990–talets andra hälft. Trots detta väntas denna regionfamilj få den svagaste BRP-ökningen även under kommande 20–årsperiod.

17

Antalet i regionen representerade branscher på finaste näringsgrensnivå (5-siffer SNI)

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Tabell 2.20 Utveckling av förädlingsvärdet (BRP) i regionfamiljer

1994–2020. Fasta priser (år 2000)

1994– 2001–

BRP 1993 BRP 2000 BRP 2020 2000 2020

Universitets- och

Småregioner, privat sysselsättning 66 119 73 760 94 900 1,57 1,27 Småregioner, offentlig sysselsättning 74 027 80 276 101 600 1,16 1,18 Riket 1 726 510 2 196 347 3 125 400 3,50 1,78 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Sammantaget medför den fortsatt starka storstadskoncentrationen inom ekonomin att närmare hälften (48,4 procent) av Sveriges BNP kommer att produceras i storstadsregionerna år 2020. Det innebär en ökning med över fem procentenheter sedan 1993. Stockholmsregionen beräknas ensamt svara för närmare 30 procent av rikets BNP 2020.

18

BRP finns ännu så länge inte framtaget i fasta priser. För att ändå erhålla jämförbarhet mellan den historiska och beräknade utvecklingen har en deflator använts för att räkna om 1993 års BRP till 2000 års nivå.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 2.21 Regionfamiljernas procentandel av rikets förädlingsvärde

(BRP)

Procentandel av riket

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Det kan noteras att motsvarande andel för sysselsättningen i Stockholm beräknas bli 26 procent. En mindre andel av sysselsättningen svarar alltså för en större andel av förädlingsvärdet, vilket indikerar en genomsnittlig arbetsproduktivitet som är högre än genomsnittet. I Regionala och Sekundära centra samt i Småregionerna är förhållandet det omvända.

I figur 2.12 visas den genomsnittliga procentuella BRPförändringen för enskilda LA-regioner. Här framgår tydligt hur skillnaderna i produktionsförutsättningar i de olika regionfamiljerna även framöver väntas ge utslag i form av olika tillväxttakter. I de tre regionfamiljer som har svagast förutsättningar finns dock stora skillnader inom grupperna. Exempelvis förväntas regioner som Värnamo LA (inkl. Gnosjö och Gislaveds kommun) och Varbergs LA (inkl. Falkenberg) få en tillväxt i nivå med riksgenomsnittet, medan LA-regioner som Pajala, Överkalix, Övertorneå, Strömsund och Hagfors väntas få en utveckling av förädlingsvärdet som ligger 0,9 till 1,5 procentenheter under riksgenomsnittet årligen till 2020.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Figur 2.12 Utveckling av förädlingsvärdet (BRP) 2001–2020 i LAregioner fördelade på regionfamiljer

Procent/år

Malmö

2.2 Göteborg

2.0 Stockholm

Västerås, Helsingborg

1.8 Uppsala Varberg, Värnamo

Linköping, Jönköping Halmstad Nyköping Riket Norrköping

Örebro Växjö, Borås Simrishamn, Katrineholm

Umeå Kristianstad, Eskilstuna Strömstad

1.6 Luleå

Kalmar

Skövde, Trollhättan, Gävle Lidköping

Karlskrona, Karlstad Älmhult Jokkmokk Haparanda

Karlshamn Ljungby, Åre Arvika

Östersund Gotland, Oskarshamn, Köping

1.4 Falun Örnsköldsvik Bollnäs

Sundsvall Tranås, Arjeplog

Skellefteå Årjäng, Vimmerby Hudiksvall, Västervik

Karlskoga,Nässjö Härjedalen

Vansbro, Malung Mora

1.2 Filipstad, Kiruna Kalix, Vilhelmina

Ludvika, Fagersta, Söderhamn Storuman, Säffle, Ljusdal

Bengtsfors

Avesta Lycksele, Torsby, Kramfors

Sorsele, Arvidsjaur

1.0 Gällivare

Hagfors Strömsund

Övertorneå

0.8 Överkalix

0.4 Pajala

Storstads- Universitets- & Regionala Sekundära Småregioner Småregioner regioner högskoleregioner centra centra (priv syss) (off syss)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

För Universitets- och högskoleregionerna är skillnaden i årlig tillväxttakt mellan bästa och sämsta region cirka 0,3 procentenheter, medan den för Regionala centra uppgår till cirka 0,4 procentenheter. Västerås och Helsingborg ligger strax över riksgenomsnittet, medan Sundsvalls, Faluns och Östersunds LAregioner ligger ungefär 0,4 procentenheter under riksnivån. Summerat över hela perioden till år 2020 innebär detta ändå en total skillnad på över 10 procentenheter i utvecklingstakt. En karta över det kommande ”Tillväxtsverige” visar att den starkaste tillväxten kommer att återfinnas i områdena Mälardalen, Göteborgsregionen och västra Skåne. I Norrland förväntas en relativt god tillväxt i några av de större kustregionerna samt i LAregionerna Östersund, Åre och Jokkmokk. Den svagaste tillväxten väntas i Tornedalen, stora delar av Norrlands inland, Bergslagen och norra Småland.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Figur 2.13 BRP-utveckling 2001–2020 i LA-regioner

BRP-utveckling 2001-2020

Procent per år

1,82 till 2,27 (5)

1,35 till 1,82 (39)

0,88 till 1,35 (34)

0,41 till 0,88 (3)

Källa: NUTEK (rAps)

2.4.1 Förädlingsvärde per sysselsatt dagbefolkning

Hittills har vi tittat på utvecklingen av BRP, dvs. tillväxten i den regionala ekonomin. Det kan också finnas anledning att se på BRP i förhållande till sysselsättningen i regionen. BRP per sysselsatt dagbefolkning kan sägas vara ett enkelt mått på den regionala produktiviteten och ger både en indikation på marknadens storlek och dess tillväxtpotential. Måttet är bättre som regionalekonomisk

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

indikator än BRP per capita, som påverkas av s. k. pendlingseffekter.

Det bör observeras att BRP per sysselsatt inte kan betraktas som ett regionalt välfärdsmått på samma sätt som i vissa fall sker på nationell nivå med exempelvis måttet BNP per capita.

Av tabell 2.22 framgår att produktiviteten i storstadsregionerna år 2000 ligger 12 procent över riksgenomsnittet, medan den år 2020 ligger 8 procent över rikets nivå. Regionfamiljer med svagare förutsättningar närmar sig i stället riksgenomsnittet under samma period. Det gäller särskilt Småregioner som domineras av privat sysselsättning och Sekundära centra. Eftersom regionerna i dessa grupper oftast har höga sysselsättningsandelar inom industri, pekar beräkningen på en fortsatt hög produktivitetsutveckling inom denna näring.

19 När förädlingsvärdet (BRP) i inpendlingsregioner relateras till antalet invånare tas ingen hänsyn till att en del av detta värde producerats av inpendlande arbetskraft. Det motsatta förhållandet gäller för utpendlingsregioner. En mer rättvisande bild av den ekonomiska aktiviteten i en region ges därför om BRP relateras till den sysselsatta dagbefolkningen. 20 BRP-måttet visar förädlingsvärdet i form av löner och driftsöverskott vid arbetsställen. En generell princip är att BRP fördelas till den region där produktionsenheten är lokaliserad. Alla regioners BRP summerar till BNP. Regional ekonomisk välfärd påverkas dessutom av bl.a. transfereringar och regionalt kostnadsläge.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 2.22 Förädlingsvärde (BRP) per sysselsatt dagbefolkning samt

jämförelse mot rikets nivå

BRP/syss Procent BRP/syss Procent BRP/syss Procent Regionfamiljer 1993 (kr) av riket 2000 (kr) av riket 2020 (kr) av riket Storstadsregioner 524 967 114 604 634 112 784 373 108 därav Stockholm 576 282 125 646 784 119 833 646 115 därav Göteborg 460 221 100 546 232 101 711 875 98 därav Malmö 454 704 99 543 215 100 722 944 100 Universitets- och högskoleregioner 419 046 91 498 947 92 667 860 92 Regionala centra 423 925 92 505 257 93 681 132 94 Sekundära centra 420 674 91 494 489 91 696 006 96 Småregioner, privat sysselsättning 441 607 96 501 022 92 729 439 100 Småregioner, offentlig sysselsättning 398 404 86 456 833 84 640 605 88 Riket 460 633 100 542 058 100 726 516 100 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Som framgår av tabellen förväntas Stockholmsregionen även framöver ha en produktivitet som ligger högt över riksgenomsnittets nivå. Inom övriga regionfamiljer hittar vi dock ett antal enskilda regioner med ännu högre nivåer. Det gäller t.ex. regioner med energiproduktion, gruvnäring eller större processeller tillverkningsindustri. Några exempel är LA-regionerna Jokkmokk (vattenkraftverk), Kiruna (gruvnäring), Oskarshamn (kärnkraftverk) och Karlshamn (Volvos anläggning i Olofström).

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Figur 2.14 Förädlingsvärde (BRP) per sysselsatt dagbefolkning 2020

BRP per sysselsatt

Procent av rikets nivå 2020

99,5 till 173,9 (20)

92,4 till 99,5 (19)

87,6 till 92,4 (20)

74,1 till 87,6 (22)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

I figur 2.14 ges en översiktlig bild över vilka regioner som beräknas ha ett högt respektive lågt förädlingsvärde per sysselsatt år 2020. Som framgår av kartan finns regioner med hög produktivitet utspridda över alla delar av landet. Kartan visar upp delvis andra mönster än den gängse regionala problembilden och kan därigenom ge en intressant dimension till diskussionen om ”närande respektive tärande” regioner.

En hög produktivitet kan alltså föreligga såväl i regioner med stark koncentration av befolkning och näringsliv, som i regioner med en stark bas i råvaruutvinning och industri. Det kan t.o.m. vara så att produktivitetsökningen för närvarande är något bättre i den

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

sistnämnda regiontypen, än i regioner som domineras av tjänsteproduktion. De regionala problemen består i stället av att just denna produktivitetsökning innebär att sysselsättningen successivt kan minskas, samtidigt som produktionen bibehålls eller ökas – s.k. ”job-less growth”.

2.4.2 Tillväxt och produktivitetsutveckling i det privata

näringslivet

I detta avsnitt renodlar vi analysen av den ekonomiska tillväxten och produktivitetsutvecklingen till det privata näringslivet. Av tabell 2.23 framgår dels förädlingsvärdets utveckling, dels produktivitetsutvecklingen, dvs. förändringen av förädlingsvärdet per sysselsatt till år 2020.

Ökningen av näringslivets förädlingsvärde väntas som sig bör vara något högre i alla regionfamiljer, än om vi räknar in den offentliga sektorn (som definitionsmässigt saknar produktivitetsförbättring). Den regionala fördelning med högre tillväxt i Storstadsregionerna och lägre i Småregionerna känns också igen från föregående avsnitt.

Tabell 2.23 Förädlingsvärde och produktivitet (förädlingsvärde per

sysselsatt) inom det privata näringslivet

Förädlingsvärde/ sysselsatt inom privat

Förädlingsvärde inom privat näringsliv näringsliv

2001–20 2001–20 Regionfamiljer 2000(Mkr) 2020(Mkr) (%/år) 2000(kr) 2020(kr) (%/år)

Universitets- och

Småregioner, privat sysselsättning 55 700 74 500 1,46 550 956 952 685 2,78 Småregioner, offentlig sysselsättning 53 000 70 600 1,44 489 201 848 558 2,79 Riket 1 713 900 2 541 200 1,99 603 504 911 838 2,08 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

Granskar vi däremot produktivitetsutvecklingen, räknat som förädlingsvärde per sysselsatt, finner vi närmast motsatt utveckling. De regionfamiljer som har de svagaste förutsättningarna och det lägsta förädlingsvärdet per sysselsatt, väntas få en något snabbare produktivitetstillväxt än Storstäderna. Den huvudsakliga förklaringen till detta paradoxala resultat har redan berörts ovan, nämligen att produktiviteten i respektive bransch antas öka i samma takt i alla regioner. Regioner med stor andel tillverkningsindustri tenderar därmed få en snabbare produktivitetsökning än regioner där det privata näringslivet domineras av tjänsteproduktion, eftersom dessa sektorer antas ha en långsammare produktivitetsökning än industrin .

En viktig slutsats vi kan dra när vi kombinerar denna regionala utvecklingsbild med bilden av sysselsättningsutvecklingen, är att Storstadsregionernas högre tillväxt mer kommer baseras på en ökning av sysselsättningen, än en hög produktivitetstillväxt. Samtidigt indikerar det en potential till en än högre tillväxt i Storstäderna förutsatt att produktiviteten kan höjas mer än vad som antas här.

Småregionerna får däremot helt lita till en produktivitetsökning om någon ekonomisk tillväxt i näringslivet ska kunna erhållas, eftersom sysselsättningen här förväntas minska.

2.5 Regionala konsekvenser av LU:s alternativscenarier

I Långtidsutredningen 2003 finns också två alternativa scenarier, vilka i detta fall har utgått från ett ekonomiskt-politiskt vägval där analysen inriktats på de olika valmöjligheter som finns. Den ekonomiska tillväxten i de båda alternativscenarierna är något snabbare (2,0 procent) än i basscenariot (1,8 procent), vilket inte ska tolkas som att basscenariot är ett lågtillväxtscenario. Syftet med de båda alternativscenarierna är i stället att belysa skillnaderna för den offentliga sektorn om tillväxten kommer till stånd via ett

21 Det bör påpekas att beräkningarna i detta avseende har en konservativ bias, bland annat i den meningen att ingen hänsyn kan tas till näringslivets dynamiska omvandling. I analysen kan vi inte förutsäga inom vilka områden dynamiken kommer att äga rum. Det betyder att produktivitetsförbättringen i t.ex. Stockholmsregionen kan ha underskattats. Generellt ger den beräknade produktivitetsförbättringen (som enbart bestäms av branschstrukturen) en alltför utslätad bild.

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

starkare arbetskraftsutbud eller en starkare produktivitetsutveckling.

I det första alternativscenariot ökar sysselsättningen snabbare samtidigt som arbetslösheten sjunker jämfört med basscenariot. I det andra alternativscenariot uppnås samma tillväxt som i det föregående, men genom en högre produktivitetsstegring.

Regionalt får de båda alternativscenarierna något olika konsekvenser. Det första alternativscenariot som bygger på högre sysselsättning bland utlandsfödda och personer över 55 år, ger sannolikt en större sysselsättningsökning och tillväxt i storstäderna än i övriga riket – framför allt beroende på den höga storstadskoncentrationen av utlandsfödda personer. Samtidigt ger detta alternativ bättre förutsättningar att finansiera den offentliga sektorn, som andelsmässigt är större i de små och perifert belägna regionerna. Därmed skulle en sysselsättnings- och tillväxteffekt erhållas även här. Detta förutsätter dock att det även fortsättningsvis finns någon form av skatteutjämningssystem som jämnar ut regionala skillnader i skattebasen.

Det andra alternativscenariot som bygger på en högre produktivitetsökning i det privata näringslivet ger sannolikt en sämre utveckling i de regioner som har svaga utvecklingsförutsättningar, än vad det första alternativet gör. Detta beror dels på att det privata näringslivet här är andelsmässigt mindre än i Storstadsregionerna, dels på att förutsättningarna att finansiera behoven inom den offentliga sektorn försämras.

Storstadsregionerna kan dock ur tillväxtsynpunkt dra fördel av detta alternativ, förutsatt att den högre produktivitetstillväxten också ligger inom den privata service- och tjänstesektorn. Som vi tidigare pekat på ligger en betydande tillväxtpotential i att höja produktiviteten i denna andelsmässigt stora del av storstädernas ekonomi.

2.6 Slutsatser – Regional utveckling

Analysen i detta kapitel visar att storstadskoncentrationen avseende befolkning, sysselsättning och ekonomi kommer att fortsätta. Storstäderna kommer att svara för en allt större andel av landets sysselsättning och produktion.

Den regionala utvecklingen kommer i mycket hög grad styras av demografiska faktorer. Andelen äldre i befolkningen kommer att

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

öka kraftigt - en utveckling som kommer att fortsätta ända till cirka år 2040. För många regioner innebär det att ett stort födelseunderskott blir dominerande orsak bakom en befolkningsminskning, som till stor del blir självgenererande och därmed mycket svår att vända. Det medför också att försörjningsbördan, dvs. antalet ungdomar och äldre per 20–64åring, kommer att öka i betydande omfattning. Denna utveckling kommer bli kännbar i alla regioner, men den kommer snabbare och blir mer omfattande i de svagaste regionerna som redan i dagsläget har en ogynnsam åldersstruktur.

Utvecklingen leder till att påfrestningarna på den kommunala ekonomin ökar än mer framöver. Det gäller inte bara de minsta och mest perifera regionerna, utan också många medelstora regioner kommer att få demografiskt betingade ekonomiska problem. Det betyder att fortsatta rationaliseringar i såväl de primärkommunala som de landstingskommunala verksamheterna sannolikt blir nödvändiga. Samtidigt blir de kommuner och regioner som inte förmår leverera grundläggande service mindre attraktiva för etableringar. För många kommuner kommer därför samverkan över kommungränserna bli ett viktigt sätt att genomföra besparingar utan att servicen för den skull drastiskt måste försämras. Det kan t.ex. gälla skolor, bibliotek, simhall, räddningstjänst, etc. I slutändan kan det inte uteslutas att också kommunsammanslagningar kommer att diskuteras.

Även i Storstadsregionerna ökar försörjningsbördan, men i betydligt mindre omfattning än i övriga regioner. Här fylls kontinuerligt på med en yngre befolkning, framför allt gruppen utlandsfödda kommer öka mycket starkt. Antalet äldre i befolkningen ökar dock snabbare i Storstäderna än i övriga regioner, vilket får direkta effekter på exempelvis ökade vårdbehov framöver.

Såväl sysselsättning som ekonomi kommer enligt LU utvecklas betydligt svagare framöver, än under 1990–talets senare del. Särskilt påtagligt är detta i Storstadsregionerna. Malmöregionen, som tidigare hade den svagaste tillväxten, beräknas nu få störst sysselsättnings- och BRP-ökning. Det går dock inte att utifrån detta hävda att Malmö- och Göteborgsregionen tagit över Stockholms roll som ”draglok” i den svenska ekonomin. I ett läge då samtliga Storstadsregioner presterar klart sämre än tidigare har denna roll tvärtom försvagats för alla tre. Icke desto mindre beräknas Storstadsregionerna svara för närmare 50 procent av

Den regionala utvecklingen fram till 2020 Bilaga 3 till LU 2003/04

rikets BNP år 2020, vilket gör att en svag utveckling här får direkta effekter på rikets samlade tillväxt.

Analysen visar också att produktivitetsutvecklingen väntas bli lägre i Storstadsregionerna än i andra regionfamiljer. Något som hänger samman med den starka koncentrationen av sysselsättning inom privat service och tjänster. Produktivitetsutvecklingen har här historiskt sett varit lägre än inom industrin. I stället baseras storstädernas högre tillväxt i större utsträckning på sysselsättningstillväxt. En betydande utmaning och tillväxtpotential i storstäderna ligger därför i en högre produktivitet i storstädernas service- och tjänsteproduktion.

I en sammanfattning av analysresultaten finns det också anledning att peka på den osäkerhet som i varierande grad är förknippad med underliggande beräkningar. Exempelvis gäller denna osäkerhet det trendbrott, som innebär att Stockholmsregionen växer långsammare än övriga storstadsregioner. De faktorer som förts fram som förklaring till detta resultat är i och för sig rimliga, bl.a. en långsammare tillväxt i de branscher som under 1990–talet låg bakom Stockholmsregionens exceptionellt höga tillväxt. Beräkningen bygger också på ett antagande om fortsatt bostadsbrist i Stockholmsregionen samtidigt som förbättrade kommunikationer innebär en stimulans för övriga delar av Mälardalen.

Samtidigt bör det påpekas att beräkningarna inte i tillräcklig omfattning kan ta hänsyn till näringslivets dynamiska omvandling. Traditionellt har Stockholmsregionens näringsliv varit orienterat mot nya och snabbväxande verksamheter. Ingenting tyder på att denna roll kommer att rubbas. I analysen är det dock svårt att ta hänsyn till detta, då vi inte kan förutsäga inom vilka områden dynamiken kommer att äga rum. Det betyder också att produktivitetsförbättringen i Stockholmsregionen kan ha underskattas.

Utifrån slutsatserna ovan kan det finnas anledning att fundera över den framtida politikutformningen, där ökade skillnader avseende regionala förutsättningar skapar förändrade behov. Det är framför allt inom två områden som dagens regionala utvecklingspolitik kan behöva kompletteras. Å ena sidan ökar nödvändigheten av en regional välfärdspolitik som garanterar alla medborgare en grundläggande välfärd och rimlig tillgång till samhällsservice, oavsett tillväxt och utvecklingsförutsättningar. Å andra sidan behövs en tillväxtinriktad regional utvecklingspolitik

Bilaga 3 till LU 2003/04 Den regionala utvecklingen fram till 2020

för alla regioner, inklusive en storstadspolitik som tar sin utgångspunkt i storstadens specifika förutsättningar och betydelse för Sveriges samlade tillväxt.

Inriktningen på den regionala utvecklingspolitiken kan behöva diskuteras, i ett läge då den förvärvsarbetande åldersgruppen kraftigt minskar i stora delar av landet. För en region blir det då viktigt att satsa på både regional attraktivitet och näringslivsutveckling. Om näringsliv och offentlig service ska kunna utvecklas och fungera måste det först och främst finnas tillgång på utbildad arbetskraft, något som kan bli en bristvara i många regioner framöver. Tillgång till arbetskraft blir ett grundläggande villkor för att ett livskraftigt näringsliv ska kunna utvecklas. Det blir därför viktigt att utveckla kvaliteter i fråga om boende, infrastruktur, miljö, kultur, etc. som kan locka till boende och etablering av verksamheter. Exempelvis skulle en flexiblare hållning till bebyggelse i sjönära lägen kunna utgöra en sådan attraktivitetshöjande åtgärd i glesbebyggda delar av landet, givetvis då med beaktande av eventuella miljömässiga intressen.

Också ur ett näringslivsperspektiv behöver attraktiviteten höjas. Det blir därför önskvärt med fler insatser för att utveckla intressanta och dynamiska centra som kan fungera som noder i klustermiljöer och regionala innovationssystem.

Såväl attraktivitets- som näringslivsdimensionen i den regionala utvecklingspolitiken pekar dessutom entydigt på ökade behov av sektorsamordning. Regional utveckling och tillväxt blir allt mer beroende av att flera politikområden förmår samverka och etablera en gemensam målbild. Här finns forfarande ett stort avstånd mellan ambitionerna inom den regionala utvecklingspolitiken och dagens situation. I slutändan handlar det om ledarskap på lokal, regional och nationell nivå.

3 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

I detta kapitel analyseras de lokala arbetsmarknadsregionerna med avseende på två olika typer av sårbarhetsproblem. I det första fallet gäller det regioner som riskerar att få brist på arbetskraft med olika utbildningsbakgrund. I det andra fallet analyseras regioner med hänsyn till stort beroende av en eller flera dominerande arbetsplatser som dessutom kännetecknas av ett lågt kunskapsinnehåll i produktionen.

3.1 Tillgång och efterfrågan på arbetskraft

I de regionala beräkningar som redovisats i kapitel 2 – som baserats på basscenariot i LU 2003 - finns också möjlighet att beräkna differensen mellan utbud och efterfrågan avseende arbetskraft inom 12 olika utbildningsgrupper. I analysen har dessa aggregerats till 6 grupper:

1. Utbildning kortare än 3-årigt gymnasium. 2. 3-årig yrkesförberedande gymnasieutbildning. 3. 3-årig teoretisk gymnasieutbildning; samhällsvetenskap, humanism

m.m. 4. Teknisk och naturvetenskaplig utbildning (gymnasium och

eftergymnasial). 5. Vårdutbildning och pedagogisk utbildning (eftergymnasial). 6. Övrig eftergymnasial utbildning.

För vart och ett av dessa utbildningsaggregat, liksom för summan av dem har utbudet i åldersgruppen 20–64 år respektive efterfrågan beräknats . Den uppkomna differensen mellan efterfrågan och utbud har därefter relaterats till utbudet (samma åldersgrupp), så

22 I utbudet ingår sysselsatt nattbefolkning samt arbetslösa. Efterfrågan utgörs av sysselsatt dagbefolkning.

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

att den procentuella bristen eller överskottet kunnat analyserats per region och utbildning. Givet efterfrågan ger procentsiffran alltså en bild av hur mycket utbudet skulle behöva förändras för att regional balans mellan tillgång och efterfrågan skall råda.

I kapitel 2 kunde vi konstatera att befolkningen 20–64 år kommer att minska i många regioner samtidigt som de äldre i befolkningen ökar mycket kraftigt. Vi konstaterade också att försörjningsbördan ökar, dvs. att det går fler och fler ungdomar och äldre (åldersgrupperna 0-19 år samt 65 år och äldre) på varje 20–64-åring. Redan där kunde vi alltså ana ett minskande utbud av arbetskraft samtidigt som behoven ökar, inte minst inom delar av den offentliga sektorn. Denna bild bekräftas också av tabell 3.1.

Den samlat största bristsituationen beräknas uppkomma avseende personer med eftergymnasiala vård eller pedagogiska utbildningar. Det handlar alltså i stor utsträckning om sjukvårdsanställda och lärare inom grund- och gymnasieskolan. Brist förväntas här föreligga i samtliga regionfamiljer utom Malmöregionen år 2020. Störst blir bristerna i Småregionerna.

Betydande arbetskraftsbrist beräknas också uppkomma avseende personer med teknisk/naturvetenskaplig utbildning i många regioner. Det är framför allt i Storstadsregionerna och Småregioner dominerade av privat sysselsättning som underskotten väntas bli stora år 2020.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Tabell 3.1 Brist respektive överskott på arbetskraft i regionfamiljer år

2020. (Utbud 20–64 år – efterfrågan)/utbudet 20–64

Procent

Sam, Vård,

<3 år Yrkes hum Tekn, peda-

Universitets- och

Småregioner, privat sysselsättning -1,1 3,3 1,8 -3,1 -10,5 -0,3 -1,2 Småregioner, offentlig sysselsättning 0,0 1,3 4,3 0,7 -12,7 1,3 -0,6 Riket -0,9 3,7 3,4 -1,7 -3,8 0,4 -0,3 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Det bör betonas att den arbetskraftsbrist som redovisas inom utbildningsgrupperna pedagogik och vård i huvudsak beräknats utifrån demografiska förändringar. Vi vet däremot mindre om den kommunala sektorns ekonomiska möjligheter att uppfylla de behov som denna analys pekar på. Som tidigare påpekats kommer den kommunala ekonomin att bli alltmer ansträngd utifrån en ökande försörjningsbörda i stora delar av landet. Ekonomiska begränsningar kan alltså bli återhållande för hur många som faktiskt kan anställas. Icke desto mindre kvarstår de stora behoven inom dessa områden – behov som på ett eller annat sätt måste lösas.

Det bör också påpekas att vi här belyser utvecklingen till 2020. Samtidigt vet vi med stor säkerhet att befolkningens åldersstruktur fortsätter att försämras under ytterligare cirka 20 år. Det är under denna period som antalet personer över 80 år kommer att öka dramatiskt, dvs. den del av befolkningen som är mest vårdkrävande. Efterfrågan på vårdutbildade kommer således utifrån ett renodlat behovsperspektiv att öka påtagligt under de närmaste 35–40 åren. Den stora ökningen kommer tidigare i regionfamiljer med svagare förutsättningar, eftersom dessa regioner redan har en äldre befolkning än övriga regioner.

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

Av regionfamiljerna är det Stockholmsregionen som sammantaget beräknas få den största arbetskraftsbristen. Här förväntas brist uppstå i samtliga 6 utbildningsaggregat . Också i Småregionerna uppkommer ett summerat underskott på arbetskraft år 2020. Här väntas dock överskott uppstå i enskilda utbildningsgrupper, framför allt avseende yrkesförberedande gymnasieutbildning och teoretisk gymnasieutbildning inom samhällsvetenskap, humanism m.m.

I figur 3.1 redovisas bristsituationen för summan av samtliga utbildningsaggregat i LA-regionerna år 2020. Bristregionerna har stor spridning över landets olika delar, med den största koncentrationen till Norrland, Småland och Stockholm. LAregionerna Malung, Gällivare, Härjedalen, Mora och Lycksele väntas få den största summerade arbetskraftsbristen år 2020. De största summerade överskotten uppstår i Haparanda, Simrishamn, Uppsala, Storuman och Kiruna. Detta hindrar dock inte att det även här beräknas uppstå underskott inom enskilda utbildningsgrupper. Det gäller då framför allt inom pedagogik och vård.

23 Begreppet arbetskraftsbrist i Stockholmsregionen är dock något tveksamt med tanke på att arbetsmarknaden redan i dag är större än vad regiongränsen anger. För Stockholmsregionen utgör inpendlande arbetskraft ett viktigt och nödvändigt tillskott till arbetsmarknadens behov.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Figur 3.1 Brist respektive överskott på arbetskraft i LA-regioner år

2020. (Utbud 20–64 år – efterfrågan)/utbudet 20–64 (procent) samt tabell med de 25 LA-regioner med den största arbetskraftsbristen 2020

Arbetskraft totalt

LA-regioner ak-brist (% av utbud)

(utbud-efterfrågan)/utbud (%)

Skellefteå -5.7

-10,8 till -5,1 (12)

Ljungby -5.2

-5,1 till 0 (26) 0 till 6,8 (38) Kramfors -5.0

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

De bristsituationer som uppstår i enskilda LA-regioner kan i praktiken lösas på fyra olika sätt. För det första kan platser besättas med personal som har annan eller lägre utbildningsbakgrund än den efterfrågade, exempelvis att personer med gymnasiekompetens går in på arbetsuppgifter där en högskoleutbildning vore att föredra. För flera regioner är dock dessa möjligheter begränsade, då brist beräknas uppstå inom samtliga utbildningskategorier. Så många

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

som 37 LA-regioner väntas ha en total brist på arbetskraft efter att samtliga utbildningsgrupper summerats.

I vissa fall kan inpendling lösa en bristsituation. Ett problem i sammanhanget är dock att många av de regioner som beräknas få underskott på arbetskraft har långa pendlingsavstånd samtidigt som grannregionerna ofta har brist på samma typ av arbetskraft. För Stockholmsregionen utgör dock inpendlande arbetskraft ett viktigt och nödvändigt tillskott till arbetsmarknadens behov. Framför allt Uppsala, men också Nyköping, Västerås och Eskilstuna beräknas ha ett visst summerat överskott på arbetskraft år 2020.

Ett tredje sätt att komma till rätta med arbetskraftsbristen är att öka utbudet genom att fler personer utanför åldersgruppen 20–64 år deltar i arbetslivet. Med ökande arbetskraftsbrist blir det allt viktigare att folk med hjälp av ekonomiska incitament, flexiblare arbetsformer, etc. förmås arbeta vidare högre upp i åldrarna.

För det fjärde kan en ökad arbetskraftinvandring lösa en del problem med arbetskraftsförsörjningen. Detta är dock inte självklart något enkelt alternativ. Dels kommer den framtida konkurrensen om arbetskraft vara hård också i ett europeiskt perspektiv, dels är goda kunskaper i svenska ett krav i många av de framtida bristyrkena.

Det blir givetvis extra viktigt att också de personer som redan ingår i arbetskraftsutbudet tillåts göra en insats i arbetslivet. Det gäller exempelvis långtidsarbetslösa och olika invandrargrupper där andelen förvärvsarbetande är betydligt lägre än för den svenskfödda delen av befolkningen.

I det följande redovisas de beräknade underskotten på arbetskraft för de två största bristkategorierna var och en för sig – eftergymnasial vård/pedagogisk utbildning samt teknisk/naturvetenskaplig utbildning.

3.1.1 Arbetskraftsförsörjning inom vård och pedagogik

För den första kategorin ser vi att underskotten beräknas bli mycket stora i många LA-regioner. Endast tio LA-regioner väntas ha ett överskott av eftergymnasialt utbildade inom vård och pedagogik år 2020. De största bristerna uppträder i delar av Norrlands inland och kustland samt i Bergslagen, Värmland och vissa delar av Småland. I flera av de mindre LA-regionerna kan

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

arbetskraftsbristen komma att uppgå till mer än en fjärdedel av utbudet inom denna kategori.

Det bör betonas att det för vård och pedagogiskt utbildade är mycket svårt att göra förutsägelser för mindre LA-regioner. Budgetunderskott och omstruktureringar inom kommuner och landsting, som medför att exempelvis sjukhus eller skolor läggs ner, kan i ett slag förändra den lokala efterfrågan på personal inom dessa områden. Den speciella sårbarhet som detta ger upphov till behandlas senare i kapitlet.

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

Figur 3.2 Brist respektive överskott på arbetskraft med vård och pedagogisk utbildning i LA-regioner år 2020. (Utbud 20– 64 år – efterfrågan)/utbudet 20–64 (procent) samt tabell med de 25 LA-regioner med den största bristen i denna grupp 2020

Vård och pedagogisk

utbildning

LA-regioner ak-brist (% av utbud)

Ak-brist/överskott

-10 till 0 (35)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Ett belysande exempel på vårdbehovets utveckling och möjligheterna att tillgodose detta behov får vi genom att relatera den mest vårdkrävande åldersgruppen, dvs. personer 80 år och äldre, mot utbudet av vårdutbildade. Vi ser då att skillnaderna redan i dag är stora mellan olika regiontyper.

Att det går färre åldringar per vårdutbildad i Storstadsregionerna är till viss del naturligt eftersom mycket specialistsjukvård är

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

koncentrerad till just dessa regioner. Skillnaderna mellan Storstadsregioner och Småregioner ökar dock om vi blickar fram mot år 2020. Det bör ej heller förglömmas att det är först efter år 2020 som den stora befolkningsgruppen född på 1940–talet når denna ålder och att ökningen av antalet personer 80 år och äldre då blir än mer påtaglig.

Tabell 3.2 Antalet personer 80 år och äldre relativt utbudet av

vårdutbildade 20–64 år i regionfamiljer

Antal 80+ år relativt utbud av vårdutbildade 20–64 år Regionfamiljer År 2002 År 2020 Storstadsregioner 1,46 1,59

Universitets- och högskole-

Småregioner, privat sysselsättning 3,12 4,61 Småregioner, offentlig sysselsättning 2,68 3,96 Riket 1,80 2,07 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

På motsvarande sätt kan vi relatera antalet personer 0–19 år mot utbudet av pedagogiskt utbildade. Vi ser då att denna kvot minskar något för riket som helhet. Det är framför allt i Storstadsregionerna som det väntas bli färre 0–19-åringar per pedagogiskt utbildad, medan förhållandet beräknas bli det motsatta i framför allt Småregioner och Regionala centra.

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 3.3 Antalet personer 0–19 år relativt utbudet av pedagogiskt

utbildade 20–64 år i regionfamiljer

Regionfamiljer År 2002 År 2020

Storstadsregioner 8,07 6,06

Riket 8,00 7,22 Källa: SCB/NUTEK (rAps)

3.1.2 Arbetskraftsförsörjning inom teknik och naturvetenskap

För arbetskraft med teknisk/naturvetenskaplig utbildning finns det ofta ett starkt samband mellan en stor industrisektor och en förväntad arbetskraftsbrist. Stockholmsregionen utgör ett undantag från detta konstaterande, men underskottet har här förmodligen en starkare koppling till en stor sysselsättning inom FoU och teknisk konsultverksamhet.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Figur 3.3 Brist respektive överskott på arbetskraft med

teknisk/naturvetenskaplig utbildning i LA-regioner år 2020. (Utbud 20–64 år – efterfrågan)/utbudet 20–64 (procent) samt tabell med de 25 LA-regioner med den största bristen i denna grupp 2020

Teknik/ naturvetenskap

LA-regioner ak-brist (% av utbud)

tekn/natur. utbildn. 2020(%)

Karlshamn -5.8

-21,9 till -8 (8) -8 till 0 (32) Fagersta -5.5

0 till 10 (34) Falun -5.0 10 till 18,4 (7)

Källa: SCB/NUTEK (rAps)

Också för denna utbildningskategori är den beräknade arbetskraftsbristen svår att bedöma för mindre LA-regioner. Flera av dessa är starkt beroende av ett eller flera större industriföretag som ger upphov till en förväntad arbetskraftsefterfrågan. Om större omstruktureringar – nedskärningar, nedläggningar, utflyttning av verksamhet, etc. – sker kan ett underskott på arbetskraft snabbt vändas till ett överskott. Ett allvarligt problem i detta sammanhang är att en brist på utbildad arbetskraft inom ett

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

företags nyckelområden kan bli avgörande för att investeringar läggs på annan ort eller att verksamheter helt enkelt flyttas till platser där arbetskraftsbehovet bättre kan tillgodoses. Denna typ av sårbarhet behandlas vidare nedan.

3.2 En sårbar regional näringsstruktur

Regioner som har en hög andel av den totala sysselsättningen anställd på stora arbetsplatser är av naturliga skäl sårbara vid konjunkturnedgångar och industriell strukturomvandling. Ett nedläggnings- eller utflyttningsbeslut kan här få stora konsekvenser för hela regionens näringsliv, inte bara genom de direkta effekterna av att en arbetsplats försvinner, utan också genom de följdverkningar som påverkar t.ex. service- och tjänstesektor i regionen - s.k. multiplikatoreffekter.

Om verksamheten vid de större arbetsplatserna dessutom har ett lågt kunskapsinnehåll ökar rationaliseringstrycket. Stordriftsfördelar och löneläge blir då viktiga faktorer för valet av lokaliseringsplats.

Sårbarhet av detta slag uppträder främst i regioner dominerade av tillverkningsindustri, eftersom det här är relativt vanligt med stora produktionsenheter med ”rutiniserad” tillverkning. Det finns dock ett antal verksamheter inom andra delar av såväl privat näringsliv som offentlig sektor som kan ge upphov till regional sårbarhet. Det kan t.ex. röra sig om ”Call Centers”, större enheter inom handel eller grossiströrelse eller militär verksamhet.

3.2.1 Statistisk metod

NUTEK presenterade under början av år 2002 en rapport som med hjälp av ett s.k. sårbarhetsindex visade den regionala sårbarheten inom tillverkningsindustrin. I indexet kombinerades indikatorer för kunskapsinnehållet i produktionen med uppgifter om arbetsställenas storlek. I studien konstaterades att ett tjugotal lokala arbetsmarknadsregioner var påtagligt sårbara enligt det framräknade indexet.

I denna rapport har metoden att kombinera sysselsättningsstatistiken med uppgifter om utbildningsnivå och storlek på arbetsställen förfinats och utvidgats till att gälla samtliga närings-

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

grenar, såväl privata som offentliga. Samtliga arbetsställen har kategoriserats med avseende på de sysselsattas utbildningsnivå och arbetsställets storlek. I det första fallet har andelen sysselsatta med eftergymnasial utbildning (tre år eller längre) använts för kategoriseringen.

När det gäller storleken på arbetsstället görs en uppdelning avseende arbetsställen med mer än 249 respektive 50-249 sysselsatta. Efter att denna kategorisering gjorts har andelen sysselsatta på dessa större arbetsställen som också karakteriseras av låg utbildningsnivå beräknats. Statistiken är hämtad från den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken (RAMS) 2001.

Resultaten presenteras i det följande för de fyra branschaggregaten industri, företagstjänster och handel, gruvverksamhet samt offentlig verksamhet. Slutligen ges också en summerad bild för sysselsättningen totalt.

3.2.2 Industriverksamhet

Tabell 3.4 visar de lokala arbetsmarknadsregioner som är mest beroende av större industriarbetsställen som karakteriseras av låg utbildningsnivå hos de sysselsatta. Den största sårbarheten återfinns sannolikt bland LA-regionerna i den vänstra kolumnen där exempelvis Fagersta (inkl. Norbergs och Skinnskattebergs kommun), Karlshamn (inkl. Olofström), Bengtsfors (inkl. Dals Ed) och Filipstad (inkl. Hällefors) har mellan 15 och 22 procent av den totala sysselsättningen på denna typ av arbetsplatser. De 20 LA-regioner som redovisas har alla en sysselsättningsandel i denna kategori som ligger klart över riksgenomsnittet.

Det kan noteras att flera av LA-regionerna i denna tabell drabbats av utflyttning av verksamhet eller större neddragning inom industrin under de senaste åren, medan flera andra fått vidkännas successiva minskningar av industrisysselsättningen .

En del av dessa neddragningar syns ännu inte i den statistik som i dag är tillgänglig, vilket innebär att regionerna ifråga kan komma att ha lägre sysselsättningsandelar i denna kategori i kommande statistik. Det innebär dock knappast att LA-regionerna snabbt

24

Större neddragningar inom industrin (eller varsel om sådana) har bl. a. skett i Bengtsfors, Skövde (i Mariestad och Skara kommun), Katrineholm, Söderhamn, Gävle, Västervik, Arvika, och Linköping (t.ex. Motala kommun).

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

växlar från sårbara till mer robusta regioner. Som regel rör det sig här om relativt tröga strukturer som tar lång tid att förändra.

I den högra kolumnen redovisas motsvarande regionala sysselsättningsandelar för industriarbetsställen med 50–249 sysselsatta. De LA-regioner som redovisas här är sannolikt mindre sårbara än de som redovisas i de vänstra kolumnerna då arbetsställena genomsnittligt är mindre, men sysselsättningsmässigt handlar det ändå om så pass mycket som 7,6 till knappt 16 procent av den totala sysselsättningen. Det kan noteras att LA-regionerna Filipstad (inkl. Hällefors kommun), Arvika (inkl. Eda), Ljungby (inkl. Markaryd), Bengtsfors (inkl. Dals Ed), Oskarshamn (inkl. Mönsterås och Högsby), Västervik, Köping (inkl. Kungsör och Arboga) och Lidköping (inkl. Vara och Götene) återfinns på bägge listorna, vilket indikerar en extra sårbar industristruktur.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Tabell 3.4 De 20 LA-regioner som har högst procentandel av syssel-

sättningen anställd på stora industriarbetsställen (>249 resp. 50–249 sysselsatta) som karakteriseras av låg utbildningsnivå

LA-region Industri 250+ (%) LA-region Industri 50–249 (%) Fagersta 22,0 Värnamo 15,8 Karlshamn 18,4 Säffle 15,2 Bengtsfors 15,7 Vansbro 15,1 Filipstad 15,3 Vimmerby 14,6 Ljungby 14,2 Filipstad 14,1 Köping 13,8 Nässjö 13,8 Skövde 13,3 Tranås 13,5 Katrineholm 11,1 Arvika 13,5 Oskarshamn 10,6 Ljungby 12,5 Gävle 9,2 Bengtsfors 12,1 Lidköping 9,1 Älmhult 11,4 Kalmar 9,0 Överkalix 11,3 Årjäng 8,9 Torsby 9,4 Arvika 8,7 Lidköping 9,1 Söderhamn 8,5 Lycksele 8,8 Karlskrona 8,1 Västervik 8,6 Kristianstad 8,0 Köping 8,2 Västervik 7,7 Ljusdal 7,8 Trollhättan 7,4 Oskarshamn 7,8 Hudiksvall 7,0 Avesta 7,6 Riket 3,7 Riket 3,7 Källa: SCB (NUTEK)

En ranking av denna typ ger givetvis ingen exakt information om vilka regioner som kommer att drabbas av omstruktureringar inom industrin härnäst. Det finns också andra faktorer som spelar in vid en sårbarhetsbedömning. Exempelvis kan det "informella kunnandet", som inte låter sig mätas i form av formella utbildningsnivåer, vara betydelsefullt i vissa regioner. Det kan röra sig om aspekter som specifikt branschkunnande, lokalt företagsklimat, entreprenöranda och nätverksbyggande. Det tydligaste exemplen på informellt kunnande av detta slag hittar vi i Värnamo LA (inkl. Gnosjö och Gislaveds kommuner) som toppar den högra listan. Denna region har flera gånger tidigare i utredningar pekats ut som "förlorare" i en globaliserad ekonomi, när konkurrensen från låglöneländer ökar. Trots dessa förutsägelser

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

har regionen och dess företag ändå kunnat upprätthålla hög sysselsättning och god ekonomisk tillväxt under perioder med svagare konjunktur. Nedläggningen av däckstillverkningen i Gislaved visar ändå att också denna region är sårbar mot omstruktureringar inom industrin. Styrkan hos den kvarvarande arbetsmarknaden har dock medfört att effekterna av denna nedläggning har blivit mer begränsade än vad som först befarades. Ett annat orosmoln följer av att en stor andel av företagarna här kommer att gå i pension under de närmaste 10–15 åren. Mycket pekar på att många familjeföretag därvid kommer köpas upp av större företag och koncerner, vilket negativt kan komma att påverka den kultur av informellt nätverkande som varit så gynnsamt för regionen.

Det mesta tyder på att Värnamoregionen är relativt unik i Sverige när det gäller omfattningen av detta informella kunnande. I andra delar av landet påverkar därför inte sådana faktorer den totala bedömningen av sårbarheten i nämnvärd omfattning.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Figur 3.4 LA-regioner med högst andel sysselsatta på industri-

arbetsställen som karakteriseras av låg utbildningsnivå

Sårbara industriregioner

efter andel sysselsatta

Hög andel i industri med 50-249 anställda (12)

Hög andel i industri med minst 250 anställda (12)

Hög andel i båda grupperna (8)

Källa: SCB (NUTEK)

Geografiskt finner vi en påtaglig koncentration av de sårbara LAregionerna till sammanhängande områden i södra och mellersta Sverige. Regionerna återfinns framför allt i Småland och Blekinge samt delar av Bergslagen, Värmland och Västergötland. I Norrland är det framför allt Gävleborgs län som uppvisar höga sysselsättningsandelar som kan kopplas till denna typ av arbetsställen.

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

3.2.3 Samverkande såbarhetsfaktorer i industriregioner

I figur 3.3 redovisades ett antal LA-regioner som enligt rApsanalysen beräknas få brist på arbetskraft med kompetens inom teknik och naturvetenskap. Flera av dessa återfinns också i tabell 3.4, som visar de sårbaraste industriregionerna med hänsyn till stora arbetsställen och lågt kunskapsinnehåll i produktionen. Några exempel är Fagersta, Karlshamn, Bengtsfors och Köping.

Den brist på arbetskraft med rätt kompetens som här ser ut att uppkomma kan ytterligare öka på sårbarheten i dessa regioner. Särskilt arbetsställen som ingår i större företagskoncerner kan då bli föremål för omlokalisering till platser – inom eller utom landets gränser – där tillgången på utbildad arbetskraft är bättre. Ur denna synvinkel är kompetensförsörjningen av central betydelse för de industridominerade regionerna.

3.2.4 Företagstjänster och handel

Även om tjänstesektorn över lag har mindre arbetsplatser än industrin och därmed oftast inte ger upphov till lika stor sårbarhet, så finns det i dag på enskilda orter i landet exempel på relativt stora arbetsplatser inriktade på enklare tjänsteverksamhet. I flera kommuner har t.ex. Call Centers etablerats i stor skala för olika former av telefonförsäljning, biljettbokning, support etc. Ofta är det här fråga om tjänster med ett relativt lågt kunskapsinnehåll, vilket indikerar att arbetsplatserna lätt kan bli föremål för omstrukturering.

Älmhults LA-region har de klart högsta sysselsättningsandelarna i bägge storleksklasserna. Det är de många arbetsställena inom IKEA-koncernen som ger tydligt utslag i statistiken. Relativt höga andelar finner vi också i Härjedalen, Kiruna, Sundsvall (inkl. Ånge, Timrå och Härnösand). I flera av dessa regioner har Call Centers etablerats i stor omfattning vilket sannolikt påverkar de här presenterade siffrorna.

Tabell 3.5 visar sårbarheten inom branschaggregatet företagstjänster och handel.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Tabell 3.5 De 10 LA-regioner som har högst procentandel av

sysselsättningen anställd på stora arbetsställen (250+ resp. 50–249 sysselsatta) inom företagstjänster och handel som karakteriseras av låg utbildningsnivå

LA-region Företagstjänster+handel LA-region Företagstjänster+handel

250+ (%) 50–249 (%) Älmhult 10,0 Älmhult 8,2 Härjedalen 6,6 Kiruna 5,7 Karlskoga 4,0 Sundsvall 5,5 Karlskrona 3,0 Stockholm 5,0 Stockholm 3,0 Gällivare 4,9 Borås 2,9 Växjö 4,7 Nyköping 1,7 Östersund 4,5 Varberg 1,6 Nyköping 4,5 Ljungby 1,5 Malmö 4,3 Göteborg 1,4 Eskilstuna 4,3 Riket 1,2 Riket 3,7 Källa: SCB (NUTEK)

3.2.5 Gruvverksamhet

En typ av verksamhet som av naturgivna förutsättningar är sårbar är gruvbrytning, eftersom råvaran i form av brytvärd malm förr eller senare tar slut. Detta förhållande är naturligtvis välkänt för de berörda regionerna, men det kan ändå vara på sin plats att här notera hur stor sysselsättningsandel det handlar om på respektive plats. Det är egentligen bara i tre LA-regioner som gruvverksamheten är så pass omfattande att den innebär en påtaglig sårbarhet. Det gäller Gällivare där 16,7 procent av den totala sysselsättningen finns inom gruvnäringen, Kiruna där motsvarande siffra är 15,1 procent och Arjeplog med 7,1 procent . På ett antal andra platser som Skellefteå, Lycksele, Härjedalen, Filipstad, Askersund (i Örebro LA), Hedemora (i Avesta LA) och Gotland (kalkbrott) är också ett eller några hundratal personer sysselsatta med gruvbrytning, men verksamheten omfattar här bara någon enstaka procent av LA-regionens totala sysselsättning.

25 Bolidens gruva i Laisvall lades ner i oktober 2001 och det stora beroendet av gruvverksamhet i Arjeplogs kommun kan därmed sägas ha upphört.

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

3.2.6 Offentlig verksamhet

När det gäller den offentliga verksamheten är det betydligt svårare att säga om verksamheten ger upphov till en sårbar regional struktur. En stor del av den kommunala offentliga verksamheten är ju starkt kopplad till den i regionen boende befolkningen. Offentliga verksamheter har också genomsnittligt en högre utbildningsnivå hos sina anställda än privata företag, vilket bör ge en större flexibilitet vid omstruktureringar.

Det går dock att peka på verksamheter som kan ge upphov till sårbarhet genom att politiska beslut i ett slag kan påverka omfattning och lokalisering. Några LA regioner har t.ex. relativt hög andel av sysselsättningen inom olika typer av landstingskommunal verksamhet som både omfattar stora arbetsställen och som genomsnittligt har en relativt låg utbildningsnivå. Det gäller exempelvis Kiruna, Västervik och Lycksele.

Som påpekades i kapitel 2 kommer en ökande försörjningsbörda medföra stora påfrestningar på den kommunala och landstingskommunala ekonomin, vilket i sin tur kan innebära att exempelvis sjukhus- och vårdenheter läggs ner eller slås samman. De LAregioner som listas i tabell 3.6 blir därmed extra sårbara vid en sådan utveckling.

Tabell 3.6 De 10 LA-regioner som har högst procentandel av

sysselsättningen anställd på stora arbetsställen (250+ resp. 50–249 sysselsatta) inom offentlig sektor som karakteriseras av låg utbildningsnivå

LA-region Offentlig sektor 250+ (%) LA-region Offentlig sektor 50-249 (%) Kiruna 11,0 Vansbro 17,5 Västervik 10,0 Pajala 17,3 Lycksele 8,9 Härjedalen 15,8 Torsby 8,2 Söderhamn 15,8 Norrköping 7,8 Bengtsfors 14,5 Hudiksvall 7,7 Arjeplog 14,5 Eskilstuna 7,5 Överkalix 14,2 Karlskoga 7,3 Sorsele 12,6 Kramfors 7,3 Strömsund 12,2 Kalix 7,1 Övertorneå 11,4 Riket 2,8 Riket 6,0 Källa: SCB (NUTEK)

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Även inom den statliga sektorn finns verksamheter som kan ge upphov till sårbarhet. Det tydligaste exemplet är den militära verksamheten som varit föremål för stor omstrukturering under de senaste åren.

De LA-regioner som har störst andel sysselsatta inom militär verksamhet är Arvidsjaur med 5,2 procent, Luleå (inkl. Bodens kommun) med 4,7 procent och Karlskrona med 3,6 procent av den totala sysselsättningen.

3.2.7 Sysselsättning totalt

Lägger vi ihop de branschvisa redovisningarna ovan får vi en bild av var de totalt sett mest sårbara arbetsmarknaderna i landet är lokaliserade. LA-regioner som Kiruna, Karlshamn, Fagersta och Ljungby har alla över 20 procent av sysselsättningen på stora arbetsställen (med mer än 249 sysselsatta), som samtidigt karakteriseras av låg utbildningsnivå. Lägger vi därtill att dessa regioner i allmänhet har relativt höga sysselsättningsandelar på arbetsställen i storleksklassen 50–249 sysselsatta förstärks bilden ytterligare. Totalt finner vi då att flera regioner har kring 40 procent eller mer av sysselsättningen på sårbara arbetsställen. Det gäller förutom de ovan uppräknade också Bengtsfors, Filipstad, Köping och Arvika.

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 3.7 De 15 LA-regioner som totalt sett har högst procentandel

av sysselsättningen anställd på stora arbetsställen (250+ resp. 50–249 sysselsatta) som karakteriseras av låg utbildningsnivå

LA-region Totalt 250+ (%) LA-region Totalt 50–249 (%) Kiruna 24,6 Vansbro 34,7 Karlshamn 22,8 Bengtsfors 29,7 Fagersta 22,0 Arvika 26,1 Ljungby 20,2 Nässjö 25,9 Köping 19,3 Älmhult 25,8 Västervik 17,8 Överkalix 25,6 Gällivare 16,4 Söderhamn 25,1 Karlskoga 16,4 Strömstad 25,1 Bengtsfors 15,7 Vimmerby 25,0 Katrineholm 15,6 Arjeplog 24,1 Norrköping 15,4 Eskilstuna 24,0 Filipstad 15,3 Tranås 23,9 Kristianstad 15,3 Värnamo 23,4 Karlskrona 15,1 Säffle 23,3 Hudiksvall 14,7 Filipstad 22,8 Riket 8,9 Riket 16,6 Källa: SCB (NUTEK)

Den geografiska spridningen av de sårbara regionerna blir större om vi beaktar den totala sysselsättningen, än om vi bara koncentrerar oss på industrin. Som framgår av figur 3.5 blir det då också ett antal LA-regioner i norra Norrland som framträder på sårbarhetskartan. Det är framför allt en följd av omfattande verksamhet inom den offentliga sektorn och gruvnäringen. I övrigt är det främst en sårbar industristruktur som slår igenom även i denna totala bild.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Figur 3.5 LA-regioner med högst andel sysselsatta på arbetsställen totalt som karakteriseras av låg utbildningsnivå

Sårbara LA-regioner

efter andel sysselsatta

Hög andel på arbetsställen med 50-249 anställda (13)

Hög andel på arbetsställen med minst 250 anställda (13)

Hög andel i båda grupperna (2)

Källa: SCB (NUTEK)

3.3 Slutsatser – Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

Trots att sysselsättningsutvecklingen är svag och t.o.m. minskar i många regioner, pekar analysen på att en betydande arbetskraftsbrist kommer att uppstå inom vissa utbildningsgrupper. Särskilt

Arbetskraftsbrist och sårbara regioner Bilaga 3 till LU 2003/04

stora väntas underskotten bli avseende personer med högre utbildning inom vård och pedagogik samt teknik/naturvetenskap.

För den första gruppen blir bristen störst i små och perifert belägna LA-regioner som ofta har en mycket hög andel offentligt sysselsatta. Åldersstrukturens förändring blir här helt avgörande för att utbudet av arbetskraft minskar, samtidigt som en behovsstyrd efterfrågan ökar.

En alltmer ansträngd kommunal ekonomi, till följd av ökande försörjningsbörda, gör det dock tveksamt huruvida behoven inom det offentliga området helt kan komma att uppfyllas. Av rent ekonomiska skäl måste därför fortsatta rationaliseringar och ett stort mått av nytänkande till för att ekvationen avseende behov och ekonomiska möjligheter ska gå ihop.

När det gäller tekniskt/naturvetenskapligt utbildade personer är bristen på arbetskraft mer kopplad till en hög sysselsättningsandel inom industri. Också här är det ett minskande arbetskraftsutbud som är huvudorsak till ökande underskott. Industrisysselsättningen beräknas ju samtidigt minska i samtliga regionfamiljer till 2020.

Arbetskraftsbrist är dock inte en företeelse som är avgränsad till enbart mindre LA-regioner med svagare utvecklingsförutsättningar. Så gott som samtliga LA-regioner beräknas ha ett underskott på arbetskraft inom åtminstone någon utbildningskategori år 2020. Den demografiska utvecklingen därefter pekar också på att bristerna kommer att förvärras under ytterligare 20 års tid.

Stockholmsregionen är en av sex LA-regioner som beräknas få ett underskott i samtliga sex utbildningskategorier. Stockholms förutsättningar att hantera denna brist är dock bättre än i de övriga regionerna. Det gäller framför allt möjligheter till inpendling från kringliggande LA-regioner, vilka dessutom är regioner som i flera fall väntas få ett överskott på arbetskraft. Det innebär att det ömsesidiga beroendet mellan Stockholmsregionen och övriga regioner i Mälardalen ökar och bildar en viktig förutsättning för en väl fungerande och vidgad arbets- och bostadsmarknad.

Några viktiga slutsatser utifrån ovanstående analys är att den redan tillgängliga arbetskraften måste tas tillvara på ett mera flexibelt och effektivt sätt. En betydande bristsituation i samtliga regiontyper innebär att ett ökande arbetskraftsdeltagande högre upp i åldrarna kommer att bli önskvärt. Det medför också att den utlandsfödda delen av befolkningen måste tas tillvara som en arbetskraftsresurs i betydligt större utsträckning än nu. Arbets-

Bilaga 3 till LU 2003/04 Arbetskraftsbrist och sårbara regioner

kraftens flexibilitet avseende yrkes- och utbildningsinriktning behöver bli större. Detsamma gäller arbetsmarknadens geografiska storlek, där en vidgad arbetsmarknadsregion ger en bättre balans mellan efterfrågan och utbud.

Även om samhället lyckas bra med alla dessa åtgärder är det svårt att bortse ifrån att en större arbetskraftsinvandring än den som förutses i SCB:s prognos, kommer att bli nödvändig för att tillgodose arbetsmarknadens behov framöver.

Cirka ett 30-tal LA-regioner har ett mycket stort beroende av en eller ett fåtal arbetsplatser som också domineras av lägre utbildningsnivå hos de sysselsatta. De flesta av dessa avser industrisysselsättning, men det finns också enstaka exempel inom företagstjänster och handel, gruvnäring och offentlig verksamhet.

Analysen i kapitel 2 visar på en fortsatt långsiktig minskning av sysselsättningen inom industrin samtidigt som produktiviteten forsätter att öka. Detta indikerar att strukturförändringarna ingalunda är slut, utan fortsatta rationaliseringar, sammanslagningar och nedläggningar av industriverksamhet är att vänta. Erfarenhetsmässigt är det framför allt verksamheter med ett lägre kunskapsinnehåll som utsätts för det största rationaliseringstrycket.

Ett särskilt orosmoment i de sårbara industriregionerna utgör en annalkande arbetskraftsbrist. Även om arbetsplatserna domineras av lågutbildad arbetskraft kan en hotande brist på nyckelpersoner bli en avgörande faktor i besluten om framtida investeringar och lokaliseringar av verksamhet. Flera av de regioner som här framstår som sårbara väntas också få en brist på arbetskraft inom teknik och naturvetenskap.

Utbildningens betydelse för att minska den regionala sårbarheten kan inte underskattas. Långsiktiga utbildningssatsningar är viktiga för att industrin på sikt ska kunna höja kunskapsinnehållet i produktionen. I övrigt handlar det även här mycket om att arbetskraften måste bli mer flexibel. Något som dels åstadkoms genom utbildning, dels genom vidgade arbetsmarknader och bättre förutsättningar till pendling.

Slutsatserna understryker vikten av att arbetskraftsförsörjningen behandlas i ett större tillväxtsammanhang. Effekterna av att frågan nu ingår som ett särskilt delområde i de regionala tillväxtprogrammen bör därför noga följas och utvecklas.

4 Regionförstoring – högutbildade visar vägen?

4.1 Inledning

Under senare år har regionförstoring, dvs. vidgning av de lokala arbetsmarknaderna, kommit alltmer i fokus som verktyg för regional utveckling. Genom att människor arbetspendlar allt längre sträckor har en spridd boendestruktur varit möjlig att förena med en ökad geografisk koncentration av arbetsplatserna. En koncentration som till stor del är en följd av globala utvecklingstendenser, vilka är svåra att motarbeta om vi i Sverige vill ha en hög ekonomisk tillväxt. Denna utveckling kan förväntas fortsätta och många anser också att den bör stimuleras för att gynna den regionala utvecklingen i Sverige.

I detta kapitel analyseras den pågående regionförstoringen med avseende på förändringen av antalet lokala arbetsmarknadsregioner (LA-regioner) över tiden. Antalet LA-regioner räknas fram av SCB med hjälp av statistiska kriterier på arbetspendlingen över kommungräns. Dessutom görs en enkel prognos över hur framtidens LA-regionsindelning kommer att se ut.

Innan metod och resultat beskrivs närmare ges en kort bakgrund. Dessutom diskuteras nyttan av regionförstoring och om denna är förenlig med hållbar utveckling.

4.1.1 Snabb regionförstoring sedan 1970

Med regionförstoring menas att två tidigare separata lokala arbetsmarknadsregioner knyts ihop till en ny och större LA-region genom ökad arbetspendling över kommungränserna.

I analysen använder vi SCB:s statistiska kriterier på indelningen i LA-regioner (se faktaruta). Det är viktigt att skilja denna statistiska

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

indelning som kan tjäna som ett mått på regionförstoring från NUTEKs normativa indelning av Sverige i 81 LA-regioner.

Faktaruta 4.1 LA-regioner

För att en kommun ska bilda centrum i en lokal arbetsmarknadsregion (LA-region) ställs två krav. För det första får inte andelen utpendlare av de kommuninvånare som har ett arbete överstiga 20 procent. För det andra får kommuninvånarna inte ha en utpendling riktad mot en annan enskild kommun som överstiger 7,5 procent av samtliga som har ett arbete. När man väl bestämt vilka kommuner som ska bilda centrum i LA-regionerna förs övriga kommuner till den kommun mot vilken den största utpendlingen är riktad.

För att inte LA-regionerna ska bli orimligt stora tillåts maximalt två länkar mellan den enskilda kommunen och den kommun som bildar centrum i LA-regionen.

Eftersom kommunerna är de minsta byggstenarna i LA-regionerna, och kommunindelningen förändrats radikalt sedan 1970 har SCB räknat om tidigare pendlingsströmmar efter dagens administrativa indelning.

LA-regioner lanserades som begrepp 1991 i rapporten, Lokala arbetsmarknader och förvärvsregioner. Rapporten gavs ut gemensamt av ERU och SCB. Sedan dess har LA-regioner använts som geografisk indelning vid en rad olika regionala analyser bland annat av NUTEK.

Under de senaste decennierna har en omfattande regionförstoring ägt rum i vårt land. Sedan 1970 har antalet LA-regioner mer än halverats. Som framgår av diagram 4.1 gick utvecklingen snabbast på 1970– och 1980–talen. Under den djupa ekonomiska krisen i början på 1990–talet stannade dock regionförstoringen delvis upp. Sedan slutet av 1990–talet har dock takten i minskningen av antalet LA-regioner åter ökat.

26 Även NUTEKs indelning bygger i grunden på arbetspendlingen. Men utvecklingstendenserna har skrivits fram så att indelningen ska kunna hålla under ett antal år. Det är NUTEKs indelning i 81 LA-regioner som använts i analysen i kapitel 2 och 3. Indelningen redovisas i appendix B.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

Diagram 4.1 Förändring av antal LA-regioner under åren 1970–2001

Antal LA-regioner

200 187

120 112 110

92 90 88

1970 1980 1986 1990 1994 1996 1998 1999 2000 2001 Källa: SCB

Högutbildade pendlar i genomsnitt längre till arbetet än lågutbildade (se tabell 4.1). Minst antal LA-regioner (längst arbetspendling) har personer med eftergymnasial utbildning. Flest antal LA-regioner (kortast arbetspendling) har personer med enbart grundskoleutbildning. Anmärkningsvärt är att personer med lång eftergymnasial utbildning ända fram till mitten av 1990–talet hade klart fler LAregioner än personer med kort eftergymnasial utbildning. Detta fenomen kan dock eventuellt förklaras med att antalet personer med kort eftergymnasial utbildning ändra fram till mitten av 1990– talet varit relativt få och att de har haft en mycket specialiserad arbetsmarknad. Numera är skillnaden mellan de båda grupperna mycket liten.

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 4.1 Förändring i antal LA-regioner under åren 1986–2001 uppdelat på olika utbildningskategorier

Årtal Förgymnasial Gymnasial Eftergymnasial Eftergymnasial Totalt kortare än 3 år längre än 3 år

1986 148 111 78 98 122

1990 137 102 76 80 112

1994 136 111 72 78 110

1998 126 104 71 70 100

2000 119 96 69 66 90

2001 114 96 65 66 88

Källa: SCB

Vi vet även att män pendlar längre sträckor till arbetet än kvinnor (se diagram 4.2).

Diagram 4.2 Antal LA-regioner för män och kvinnor 1970–2001

Antal LA-regioner

250

203 200 176

153 150 127 130

124

107 108 106

100 95 100 79 79 74

50

0

1970 1980 1990 1994 1999 2000 2001

Män Kvinnor

Källa: SCB

Om man tittar på både kön och utbildningsbakgrund samtidigt, ser man att det finns stora skillnader mellan hög- och lågutbildade personers pendlingsmönster, både för män och kvinnor (se tabell 4.2). Män har dock minst antal LA-regioner i alla utbildningsgrupper, dvs. män pendlar längre till jobbet än kvinnor med samma utbildning. Intressant att notera är dock att skillnaden i pendlings-

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

mönster för personer med kort respektive lång eftergymnasial utbildning är betydligt större för kvinnor.

Tabell 4.2 Antalet LA-regioner år 2001 för män och kvinnor med

olika utbildningsbakgrund

Årtal Män Kvinnor Totalt Förgymnasial 99 141 114 Gymnasial 75 114 96 Kort eftergymnasial kortare än 3 år 47 90 65 Lång eftergymnasial 3 år eller längre 46 78 66 Total 74 106 88 Källa: SCB

4.1.2 Vad ska regionförstoring vara bra för?

Många argumenterar för att regionförstoringen är positiv för den regionala utvecklingen och därför bör stimuleras . Vilka är argumenten för denna slutsats? Ett enkelt svar är att ekonomisk tillväxt underlättas om arbetskraft kan slussas från näringsgrenar på tillbakagång till mer expansiva sektorer. Med hjälp av bättre kommunikationer kan det i vissa fall bli möjligt att bo kvar i hemorten och penda till arbeten i nya orter utan att restiderna blir orimligt långa. Detta är i många fall det mest realistiska alternativet för personer som nyligen blivit arbetsösa, och som är bundna till orten på grund av familjeskäl eller fallande villapriser. Förbättrade pendlingsmöjligheter innebär uppenbara fördelar både för medborgarna och näringslivet i regionen. Människor får lättare att hitta ett nytt jobb medan företagen får lättare att hitta lämplig arbetskraft.

För närvarande kan man se att det finns ett klart samband mellan storleken på LA-regionernas befolkning och deras ekonomiska tillväxt (se diagram 4.3). I diagrammet har landets LA-regioner delats in i sex regionfamiljer.

27

T.ex. Malmberg, B & Korpi, M., [2000], Befolkningsutveckling och välfärd samt Johansson, B. [2001], Planering och utvärdering av förändringar i transportsystem – Geografiska transaktionskostnader, endogen tillväxt och samhällsutveckling, NUTEK R 2001:5.

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

Diagram 4.3 Bruttoregionproduktens utveckling 1993–2000 i

löpande priser. Vägt medelvärde för sex regionfamiljer

Index 1993=100

160

151

150

Riket = 142

140 140

137

133

130

128

122

120

100

Storstadsregioner Univ & Regionala centra Sekundära centra Småregioner (priv Småregioner (off

högskoleregioner syss) syss) Källa: SCB/NUTEK

Nyttan med vidgade arbetsmarknader är starkt kopplad till behovet av ekonomisk specialisering. Historiskt sett har ökad specialisering och arbetsdelning alltid varit en grundläggande förutsättning för tillväxt.

För att specialiseringen ska kunna öka måste tillgängligheten förbättras. Tillgängligheten inom LA-regionerna kan i princip öka på två sätt, antingen genom inflyttning till större orter eller genom förbättrade transportmöjligheter mellan närliggande orter. I nuläget är det senare alternativet utan tvekan det mest realistiska i stora delar av landet. Tillgången på bostäder i rimligt prisläge minskar ofta flyttbenägenheten till större tätorter. Pendling utgör dessutom ett bra alternativ till flyttning, då en av parterna i familjen redan är etablerad på en mer lokal arbetsmarknad.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

4.1.3 Är regionförstoring förenlig med hållbar utveckling?

I dag talas det mycket om vikten av en hållbar utveckling. Mot denna bakgrund kan man fråga sig om en fortsatt regionförstoring verkligen är hållbar. I NUTEK-skriften, Starka regioner – för nationell tillväxt i en global ekonomi, dras slutsatsen att en fortsatt regionförstoring är ekonomiskt nödvändig, och kan bli ekologiskt och socialt hållbar. Men bara om man tar vara på de stora möjligheter som finns, samtidigt som hoten tas på största allvar.

Hoten mot den sociala utvecklingen ligger i att regionförstoring kan innebära längre restider, minskade möjligheter att kombinera arbetsliv och privatliv. Detta gör att stressen för både barn och vuxna riskerar att öka. Regionförstoring riskerar också att leda till att könsrollerna konserveras. Samtidigt innebär regionförstoring större möjligheter till arbete samt till att bo kvar i eller flytta till en bra boendemiljö. Många av nackdelarna kan minskas genom en väl utbyggd och snabb kollektivtrafik, friare arbetsformer och ett målmedvetet arbete för att bryta traditionella könsroller.

Hoten mot miljön ligger främst i att regionförstoring bygger på ökad arbetspendling, vilket leder till ökat transportarbete. Detta riskerar att leda till ökad miljöbelastning om inte kraftfulla åtgärder vidtas. Transportberoendet måste därför hållas på en rimlig nivå samtidigt som transporternas negativa effekter på miljön och människan minskar.

För att minska transporternas negativa effekter måste investeringar i en bra och hållbar infrastruktur göras i hela landet. Samtidigt bör det poängteras att förutsättningarna för en fortsatt regionförstoring är högst varierande i landets olika delar och att investeringar i bättre transportlösningar också måste göras med hänsyn till var de gör störst nytta. Bättre och mer samordnad samhällsplanering, prissättning av transportslag som baseras på dess samhällsekonomiska kostnader samt effektivare användning av befintliga transportslag är några centrala åtgärder.

Samhällsplaneringen måste samordnas så att utvecklingen går framåt på såväl det ekonomiska som de ekologiska och sociala områdena. En viktig del i detta arbete är att belysa vad olika förslag kan betyda för människor med olika bakgrund samt för kvinnor respektive män.

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

4.2 Ett försök till prognos av framtidens pendlingsmönster

I detta avsnitt görs en enkel prognos av hur framtidens LAregioner kommer att se ut. Ett sätt att göra en sådan analys/prognos är att undersöka om ett antal kriterier för regionförstoring är uppfyllda. En sådan analys görs i NUTEK (2001), Regionförstoring – Hur kan åtgärder i transportsystemet bidra till vidgade lokala arbetsmarknadsregioner? Där görs en regionförstoringsanalys där nuvarande och framtida möjlig restid, närhet till större tätorter, befintliga pendlingsmönster, skillnader i arbetslöshet och näringslivssammansättning används som kriterier för hur den framtida regionindelningen kommer att se ut.

4.2.1 Ny metod – högutbildade visar vägen

Här använder vi i stället en annan metod. NUTEK har vid tidigare analyser av förändringar i antalet LA-regioner kunnat konstatera att högutbildade arbetspendlar betydligt längre sträckor än lågutbildade. Vilket gör att de har betydligt färre LA-regioner än genomsnittet (se tabell 4.1). Samtidigt vet vi att samtliga grupper i samhället arbetspendlar allt längre sträckor.

Detta gör att de högutbildades pendlingsmönster kan tänkas fungera som ett grovt prognosinstrument för övriga gruppers framtida pendling. I detta avsnitt testas denna prognosmetod. Det faktum att utbildningsnivån generellt stiger i samhället ökar sannolikheten för att detta prognosinstrument ska fungera.

För att få en grov prognos över framtidens pendlingsmönster har vi därför undersökt och analyserat skillnaderna mellan det genomsnittliga pendlingsmönstret år 2001 och de högutbildades pendlingsmönster samma år. För att kontrollera att vår prognosmetod har en hyfsad träffsäkerhet har vi även jämfört de högutbildades pendlingsmönster år 1994 med den genomsnittliga pendlingen år 2001.

4.3 Jämförelse mellan de högutbildades LA-regioner och den genomsnittliga arbetspendlingen år 2001

År 2001 fanns det 88 LA-regioner om man tar genomsnittet för samtliga grupper och använder SCB:s statistiska kriterier. För

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

personer med kort eftergymnasial utbildning var antalet LAregioner dock bara 65 och för personer med lång eftergymnasial utbildning, 66 (se tabell 4.1). Om man har hypotesen att de högutbildades pendlingsmönster kan ge en indikation om hur framtidens genomsnittliga pendlingsmönster kommer att se ut är det intressant att studera skillnaderna mellan dessa båda regionindelningar. I appendix C görs en komplett genomgång av skillnaderna mellan indelningarna. Nedan följer en kortare och mer schematisk genomgång av skillnaderna.

Tabell 4.3 Antal kommuner som ingår i de 20 största LA-regionerna

år 2001

år 2001 lång LA-regioner i storleksordning eftergymnasial Skillnad i antal efter befolkning år 2001 total utbildning LA-regioner Stockholm 35 40 5 Malmö 27 27 0 Göteborg 16 16 0 Linköping 8 14 6 Västerås 7 10 3 Örebro 7 10 3 Trollhättan 10 9 -1 Jönköping 7 4 -3 Skövde 10 15 5 Kristianstad 6 5 -1 Norrköping 4 - - Karlstad 6 11 5 Luleå 4 4 0 Falun-Borlänge 6 5 -1 Gävle 4 5 1 Borås 4 5 1 Umeå 6 7 1 Sundsvall 3 4 1 Växjö 5 7 2 Kalmar 5 6 1 Antal kommuner som ingår i de största LA-regionerna 180 204 24 Källa: NUTEKs bearbetning av statistik från SCB

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

4.3.1 Högutbildades LA-regioner är större

I huvuddelen av fallen där det finns en skillnad mellan indelningarna består denna i att de högutbildades LA-regioner är större än LA-regionerna för den genomsnittliga befolkningen. Med större avses här att LA-regionerna omfattar fler kommuner. Vidare kan man notera att antalet kommuner som ingår i de största LAregionerna är klart högre för de högutbildade (se tabell 4.3), samt att antalet LA-regioner som bara består av en kommun bara är 28 för de högutbildade, medan de är betydligt fler, 40 stycken, för den totala befolkningen.

Tabell 4.4 Befolkningen i de 20 största LA-regionerna år 2001

år 2001 lång

eftergymnasial Procentuell LA-region år 2001 total utbildning skillnad

Norrköping 166 000 -* -*

Summa befolkning i de 20 största LA-regionerna 6 906 000 7 252 000

* För personer med eftergymnsial utbildning som är längre än tre år ingår Norrköping m.fl. kommuner numera i Linköpings LA-region. Källa: NUTEKs bearbetning av statistik från SCB

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

Bilden är ungefär densamma om man tittar på antalet invånare i Sveriges 20 största LA-regioner (se tabell 4.4). Det bor cirka 350 000 fler människor i de högutbildades 20 största LA-regioner jämfört med den genomsnittliga pendlarens 20 största regioner. Anmärkningsvärt är att ca 80 procent av befolkningen i Sverige bor i de 20 största LA-regionerna, medan övriga 68 LA-regioner bara har ca 20 procent av befolkningen. Det betyder samtidigt att 80 procent av befolkningen har tillgång till en arbetsmarknad som omfattar minst 50 000 sysselsatta.

4.3.2 Storstadsregionerna kan komma att växa ännu mer

Om man studerar de tre storstadsregionerna, Stockholm, Göteborg och Malmö är skillnaden mellan de högutbildades och genomsnittet av övriga gruppers arbetspendling störst i Stockholmsregionen.

Om de högutbildades pendlingsmönster skulle få genomslag även i övriga grupper skulle både Nyköping-Oxelösund och Katrineholm-Vingåker-Flen ingå i huvudstadsregionen.

När det gäller Göteborgsregionen kan man främst notera att Varberg ingår i de högutbildades Göteborgsregion. Medan Varberg bildar en egen LA-region om man ser till den genomsnittliga arbetspendlingen.

Malmöregionen däremot är numera lika stor för den högutbildade som för den genomsnittliga pendlaren.

4.3.3 En östgötsk superregion bildas?

Om de högutbildades pendlingsmönster skulle slå igenom fullt ut även för andra grupper skulle Linköpings och Norrköpings LAregioner komma att gå ihop. Detta skulle bli den befolkningsmässigt klart största LA-regionen efter storstadsregionerna (se tabell 4.4).

Skövde, Karlstad, Borås, Växjö, Sundsvall och Karlskrona är andra exempel på regioner som redan är relativt stora och som skulle bli ännu större om fler grupper skulle börja arbetspendla på samma sätt som de högutbildade. I så fall skulle Ånge komma att ingå i Sundsvall. Karlshamn-Olofström samt Sölvesborg skulle ingå i Karlskrona, vilket skulle innebära att hela Blekinge blev en enda

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

LA-region. Lidköping-Vara-Götene samt Essunga skulle komma att ingå i den redan stora Skövderegionen, som därmed skulle komma att omfatta hela 15 kommuner. Även Karlstads LA-region skulle komma att expandera kraftigt.

4.3.4 Uppenbart i vissa fall att högutbildades

pendlingsmönster avviker från genomsnittet

Det finns emellertid även exempel på att de högutbildades pendlingsmönster redan i dagsläget avviker markant från övriga gruppers. På dessa ställen i landet är det därför tveksamt om de högutbildades pendlingsmönster är ett bra prognosinstrument för den framtida genomsnittliga pendlingen.

Här följer några exempel på detta. I Hylte pendlar högutbildade till Halmstad, medan personer med lägre utbildning i stället tillhör Gnosjöregionen. I Rättvik pendlar de högutbildade till Mora medan kommunen totalt sett tillhöra Falun-Borlänges LA-region.

4.3.5 Mindre potential i Norrland för regionförstoring

I Norrland norr om Sundsvall-Härnösand förefaller skillnaden mellan de högutbildades och andra gruppers pendling att vara mindre än i övriga landet. Det gäller i synnerhet inlandet. Detta kan bero på att de naturgivna avstånden är för långa för arbetspendling mellan olika LA-regioner. Botniabanan skulle kunna förändra detta förhållande i kustlandet, men i inlandet är det generellt sett svårt att se någon stor potential för regionförstoring.

4.4 Test av prognosmetoden

Ett sätt att pröva hur bra de högutbildades pendlingsmönster fungerar som prognos för övriga gruppers framtida arbetspendling är att jämföra denna grupps pendling i mitten av 1990–talet med dagens genomsnittliga pendling. Vi har därför jämfört de högutbildades pendling 1994 med den genomsnittliga arbetspend-

28 I NUTEK [2001], Regionförstoring – hur kan åtgärder i transportsystemet bidra till vidgade lokala arbetsmarknadsregioner?, NUTEK R 2001:7, görs en mer ingående analys av hur åtgärder i transportsystemet skulle kunna bidra till regionförstoring i Norrbottens och Västerbottens län.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

lingen för samtliga grupper år 2001. Som framgår av tabell 4.5 är dock inte antalet LA-regioner helt jämförbart (skillnaden är 12 LAregioner). Vissa jämförelser görs även med pendlingen för samtliga grupper 1994.

Tabell 4.5 Jämförelse av antalet LA-regioner mellan åren 1994 och

1994 Total 1994 Högutbildade 2001 Total

110 78 88 Källa: SCB

Orsaken till att vi valt en jämförelsepunkt i mitten av 1990–talet är att den svenska ekonomin var inne i en djup kris under de första åren av detta decennium. Nittiotalskrisen innebar även en hög arbetslöshet som bromsade regionförstoringen. Därför valde vi att jämföra med 1994 som var ett av de första relativt normala åren efter den akuta krisen.

4.4.1 Metoden fungerar relativt bra

Analysen visar att de högutbildades pendlingsmönster 1994 fungerar relativt väl som ett prognosinstrument för dagens pendlingsmönster. Prognosbilden är inte perfekt men faktum är att de högutbildades pendlingsmönster 1994 är betydligt mer likt de genomsnittliga pendlingsmönstret år 2001 än det genomsnittliga pendlingsmönstret år 1994. Detta gäller t.ex. antal kommuner som ingår i de största LA-regionerna (se tabell 4.6) och antalet LAregioner som bara består av en LA-region (se tabell 4.7). I appendix D finns en detaljerad genomgång av skillnaderna mellan de båda LA-regionindelningarna. Dessa skillnader beskrivs även kortfattat nedan.

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 4.6 Antal kommuner som ingår i de största LA-regionerna år 1994

och 2001

År 1994 År 1994 År 2001 LA-region Total Högutbildade Total Stockholm 29 36 35 Malmö 14 28 27 Göteborg 16 24 16 Linköping 8 7 8 Västerås 4 7 7 Örebro 7 8 7 Trollhättan 4 4 10 Jönköping 4 5 7 Skövde 9 14 10 Kristianstad 5 6 6 Norrköping 4 4 4 Karlstad 5 9 6 Luleå 3 4 4 Falun-Borlänge 6 5 6 Gävle 4 5 4 Borås 6 6 4 Umeå 6 6 6 Sundsvall 2 2 3 Växjö 5 8 5 Kalmar 5 5 5 Antal kommuner som ingår i de största LA-regionerna 117 157 145 Källa: NUTEKs bearbetning av statistik från SCB

Tabell 4.7 Antal LA-regioner som bara består av en kommun

År 1994 Total År 1994 Högutbildade År 2001 Total

63 38 40 Källa: SCB

Vi har även undersökt hur stor befolkningen var 1994 i de LAregioner som var störst år 2001 (se tabell 4.8). Även här kan vi notera att befolkningssiffran för de högutbildades 20 största LAregioner ligger betydligt närmare befolkningssiffran för den genomsnittliga pendlarens 20 största regioner år 2001 än motsvarande siffra för 1994.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

Tabell 4.8 Befolkning som bor i de 20 största LA-regionerna 1994 och 2001

År 1994 LA-region År 1994 Total Högutbildade År 2001 Total

Befolkning i de 20 största LAregionerna 5 841 000 6 949 000 6 906 000 Anm.: Här har vi utgått från de 20 LA-regioner som hade störst befolkning år 2001. Källa: NUTEKs bearbetning av statistik från SCB.

4.4.2 Stora likheter men också vissa skillnader

Stockholms och Malmö LA-regioner skiljer sig inte mycket åt mellan de båda indelningarna. De högutbildades pendlingsmönster år 1994 och det genomsnittliga pendlingsmönstret år 2001 påminner mycket om varandra. Däremot är skillnaderna i Göteborgs LA-region betydligt större.

I de högutbildades LA-regioner 1994 ingick Nyköping- Oxelösund i Stockholms LA-region, men i den genomsnittliga LAregionsindelningen för år 2001 bildade dessa båda kommuner en egen gemensam LA-region.

När det gäller Göteborgsregionen kan man notera att skillnaderna mellan de båda indelningarna är ganska stora. Anmärk-

Regionförstoring - högutbildade visar vägen? Bilaga 3 till LU 2003/04

ningsvärt är att Göteborgs LA-region har krympt om man jämför antalet LA-regioner för högutbildade mellan 1994 och 2001.

Generellt sett finns det klara likheter mellan de båda indelningarna, men det finns också uppenbara skillnader. I vissa fall förefaller dock skillnaderna bero på att lågutbildade och högutbildade har radikalt olika pendlingsmönster. I andra fall hade dock regionförstoringstendenserna för de högutbildade helt enkelt gått längre redan 1994 än vad de hade gjort för genomsnittet år 2001.

Sammantaget kan man konstatera att de högutbildades pendlingsmönster i dag kan tjäna som en mycket grov prognos av framtidens pendling. Bedömningarna måste dock göras från fall till fall. I vissa fall är det dock uppenbart att hög- och lågutbildade har radikalt olika pendlingsmönster.

4.5 Slutsatser – Regionförstoring

Sedan 1970 har antalet lokala arbetsmarknadsregioner mer än halverats. Det innebär att en betydande regionförstoring har ägt rum. Män pendlar längre än kvinnor, liksom högutbildade pendlar längre än lågutbildade, men alla befolkningskategorier har ändå betydligt större arbetsmarknadsregioner nu, än för 30 år sedan.

Det finns ett tydligt positivt samband mellan storleken på LAregionernas befolkning och deras ekonomiska tillväxt. Möjligheterna till en ekonomisk specialisering ökar med regionstorlek och förbättrad tillgänglighet. En robustare ekonomisk utveckling underlättas också genom att arbetskraft enklare kan slussas från branscher på tillbakagång till mer expansiva näringar.

Allt talar för att regionförstoringen kommer att fortsätta, dels genom de tydliga koncentrationstendenser som finns inom näringsliv och offentlig sektor, dels genom medveten politik från både regioner och statsmakter att förbättra tillgängligheten och att vidga regionerna.

Förutsättningarna för att detta ska ske varierar dock över landets olika delar. De långa avstånden i Norrland minskar möjligheterna och ökar kostnaderna för att vidga arbetsmarknaderna, men utbyggnaden av Botniabanan är ändå ett tydligt exempel på att det också här går att åstadkomma en regionförstoring.

Så mycket som 80 procent av rikets befolkning bor i de 20 största LA-regionerna, vilket innebär att man har tillgång till en arbetsmarknad om minst 50 000 arbetsplatser. De största effek-

Bilaga 3 till LU 2003/04 Regionförstoring - högutbildade visar vägen?

terna av en fortsatt regionförstoring ligger oftast inte i att dessa stora LA-regioner blir starkare, utan i att ett antal mindre regioner kan få en betydligt stabilare utveckling genom sammankoppling med de större.

Om de högutbildades pendlingsmönster används som ett grovt prognosinstrument för hur morgondagens LA-regioner kan komma att se ut, ser vi ändå att betydande regionförstoring också kan komma att ske i några av de stora regionerna. Linköpings och Norrköpings LA-regioner skulle tillsammans bilda den klart största LA-regionen efter storstäderna. Stockholmsregionen skulle utökas med Nyköpings och Katrineholms LA-regioner. Både Skövde och Karlstads LA-regioner skulle öka sin befolkning med cirka 40 procent.

Utan tvekan är det så att regionförstoring kan medverka till högre tillväxt och robustare regioner. Såväl regional som statlig nivå tar också i ökad omfattning hänsyn till detta i olika planeringsprocesser. Samtidigt är det få områden som så tydligt ställer krav på att ett hållbarhetsperspektiv måste anläggas på utvecklingen. Även om det är lätt att se de ekonomiska fördelarna, så innebär fler och längre pendlingsresor ökande sociala och miljömässiga påfrestningar. Planering för vidgade arbetsmarknadsregioner måste därför hela tiden ske så att den sociala och miljömässiga belastningen minimeras.

Regionförstoringen är därför ytterligare ett exempel på att en ökad sektorsamordning är nödvändig. Regional tillväxt och utveckling genom vidgade arbetsmarknader kräver en närmare samverkan mellan en mängd politikområden, men framför allt måste samspelet mellan den regionalekonomiska och fysiska planeringen bli bättre. Några av de mest uppenbara politikområden som påverkar och påverkas av en regionförstoring avhandlar frågor om bostäder, kommunikationer, arbetsmarknad, utbildning, näringsliv och miljö. Den starka sektoriseringen som är särskilt tydlig på nationell nivå, kan också medföra delvis motverkande utvecklingsambitioner. Ett ökat hänsynstagande till de lokala arbetsmarknadsregionerna och andra funktionella regionala samband är därför ett nödvändigt inslag i sektorernas planeringsprocesser.

Appendix A: Beräkningsmodell och statistikunderlag

De regionala beräkningarna utifrån LU:s nationella antaganden har utförts med hjälp av NUTEKs analysverktyg rAps (Regionalt Analys- och prognossystem).

rAps är uppbyggt av en central och en lokal databas till vilka olika modeller är kopplade. Systemet kan användas för både enkla och mer komplexa analyser. I sin enklaste form kan arbetsuppgiften vara att hämta data från någon av de databaser som systemet innehåller. En mer avancerad användare kan använda rAps för jämförande analys, prognos- och scenariobyggnad, konsekvensanalyser m.m.

Modellen arbetar med detaljerade data; befolkningen är indelad efter ålder, kön, födelseland och utbildning; produktionen är uppdelad på 49 branscher, med arbetskraftsefterfrågan specificerad efter utbildningsbakgrund. Modellen är uppbyggd från samband på kommunal nivå, och består av fem delmodeller:

(1) Befolkning, (2) Arbetsmarknad, (3) Regionalekonomi, (4) Bostadsmarknad och (5) Eftermodell för kommuner.

Appendix A Bilaga 3 till LU 2003/04

Figur A.1 rAps fem delmodeller

(3) Regional-

ekonomi

(2) Arbets- Bostads-

(4)

marknad marknad

Befolkning (5) Eftermodell

(1)

kommun

Den regionala modellen drivs av exogen efterfrågan riktad mot regionens produktionssystem: export, bruttoinvesteringar, statlig och kommunal konsumtion. Hur dessa efterfrågekomponenter förändras över tiden bestäms av vilka tillväxttakter som antas. Dessa kan baseras på nationella utvecklingstal (i detta fall hämtade från LU), alternativt kan användaren lägga in egna bedömningar.

rAps flerregionala modell

I vanliga fall görs rAps-analyser för en region i taget, exempelvis en grupp kommuner, en lokal arbetsmarknadsregion eller ett län. I detta fall när konsistens mellan landets samtliga 81 LA-regioner är önskvärd har dock rAps flerregionala modell använts för beräkningarna.

Den flerregionala modellen kan beskrivas som en ihopkoppling av rAps regionala modeller i vilken två typer av mellanregionala flöden hanteras: Flöden av varor och tjänster (export och import) och flöden av befolkning (inrikes in- och utflyttning). Modellen ser till att mellanregional export från alla regioner är lika stor som mellanregional import till alla regioner och att regionernas

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix A

summerade inflyttning är lika stor som den summerade utflyttningen. De mellanregionala flödena hanteras genom en extraregion, en "pool", som förmedlar all mellanregional handel och alla mellanregionala flyttningar.

rAps-beräkningarna i LU-bilagan

För de rAps-beräkningar som redovisas i denna LU-bilaga har indata hämtats från basscenariot i LU 2003. Resultatet kan därmed betraktas som en regional framtidsbild framtagen inom ramen för LU:s nationella scenario. Det regionala utfallet bygger dock inte endast på nationella LU-data och de samband som är styrande i rAps-modellen. Olika anpassningar och rimlighetsbedömningar på såväl nationell som regional nivå har funnits med i bilden när modellkörningarna specificerats.

De resultat som redovisas är givetvis inte det enda möjliga regionala utfall som uppfyller villkoret att en summering till riket skall ge samma resultat som LU nationellt. Andra och alternativa framtidsbilder är också möjliga. Det bör också sägas att modellen med nödvändighet ger större osäkerhet i resultaten för de allra minsta LA-regionerna. Det gäller särskilt resultaten på detaljerad nivå, exempelvis storleken på åldersgrupper eller antal flyttningar.

Övrig underlagsstatistik

Utöver underlagsstatistiken i rAps har i kapitel tre och fyra specialbearbetningar av SCB:s Registerbaserade arbetsmarknadsstatistik (RAMS) använts. I det första fallet har uppgifter om bransch och arbetsställenas storlek kombinerats med information om utbildningsnivå. På så sett ges en bild av kunskapsinnehållet i såväl industri- som tjänsteproduktion, vilket utgör en indikator för det regionala näringslivets sårbarhet.

I det andra fallet har RAMS uppgifter om sysselsatt dagrespektive nattbefolkning använts för att räkna ut arbetspendlingen mellan kommuner, som i sin tur bildar underlag för indelningen i lokala arbetsmarknadsregioner.

Appendix B: Regionala indelningar

För beskrivningen av regionernas utveckling används NUTEKs indelning av landet i 81 st. lokala arbetsmarknadsregioner (LAregioner). Dessa grupperas också till sex s.k. regionfamiljer baserade på likheter i de regionala produktionsförutsättningarna.

Med lokal arbetsmarknadsregion (LA-region) avses en funktionell arbetsmarknadsregion, inom vilken människor kan bo och arbeta utan att behöva göra alltför tidsödande resor mellan hem och arbete. Indelningen av Sverige i LA-regioner grundar sig på storleken på arbetspendlingen över kommungränserna.

NUTEKs indelningen av riket i 81 LA-regioner är tänkt att vara av "normativ" karaktär och skall därmed kunna ligga fast under en längre tidsperiod. Utgångspunkten är att den framför allt kommer till användning i olika typer av regionala analyser och modeller, exempelvis det Regionala Analys- och prognossystemet (rAps).

Indelningen baseras på SCB:s pendlingsstatistik från 1996, men hänsyn har också tagits till geografisk närhet och pendlingens utveckling. Detta innebär i praktiken att mindre kommuner som enligt de statistiska kriterierna skulle bilda en självständig LAregion, i vissa fall har kopplats till en närliggande LA-region.

Ur näringspolitisk synvinkel är LA-regionen den viktigaste funktionella regionen. Det är också den "vardagsregion" som flest människor berörs av genom dagliga resor till och från arbetet. På motsvarande sätt utgör LA-regionen företagens huvudsakliga rekryteringsområde för arbetskraft.

Regionfamiljer

Regioner spelar ofta i helt olika divisioner när det gäller utvecklingsförutsättningar. Att en universitetsregion och en glesbygdsregion utvecklas och producerar helt olika är inte så förvånande. Det är därför svårt att dra några slutsatser utifrån detta

Appendix B Bilaga 3 till LU 2003/04

faktum. Om däremot två universitetsregioner eller två glesbygdsregioner sinsemellan visar upp olika produktionsförmåga eller utveckling, blir det genast intressantare att göra jämförelser. I rapporten används begreppet regionfamiljer för att göra det möjligt att på ett mer meningsfullt sätt jämföra likartade regioner. Regionfamiljerna består av LA-regioner som har grupperats utifrån likheter i grundläggande produktionsförutsättningar, vilka redovisas nedan:

• Befolkning 20–64 år vikt 30 procent • Andel företagare/inv. 20–64 år (exkl. jordbruk) vikt 25 procent • Andel befolkning 20–64 år med eftergymnasial

utbildning vikt 25 procent • Andel befolkning med < 10 min till kommun-

centra vikt 10 procent • Andel befolkning med < 30 min till universitet-

eller högskoleort vikt 10 procent

För varje LA-region har ett sammanvägt resultat av de analyserade produktionsförutsättningarna räknats fram, varefter en viktning har gjorts.

LA-regionerna har därefter sorterats efter de summerade resultaten, varefter en indelning i fem olika grupper har gjorts. LAregionerna i den grupp som därvid fick de svagaste produktionsförutsättningarna har dessutom delats upp i en regionfamilj där sysselsättning inom privat sektor dominerar, respektive en familj där sysselsättning inom offentlig sektor dominerar. Med denna uppdelning erhålls totalt sex regionfamiljer:

Faktaruta B. 1

Storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö bildar regionfamilj 1. Eftersom dessa regioner sinsemellan är mycket olika och befolkningsmässigt är de klart största särredovisas de också i samtliga tabeller.

I regionfamilj 2 återfinns större LA-regioner med universitet eller högskola. I regionfamilj 3 hamnar i huvudsak regionala centra, också dessa i de flesta fall med regional högskola. I regionfamilj 4 finns s.k. sekundära centra där förutsättningarna sammantaget är något svagare än i regionala centra.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix B

forts. Faktaruta B. 2

Småregionerna i regionfamilj 5 och 6 har de svagaste, men i stort sett likvärdiga produktionsförutsättningar. Här har i stället en uppdelning gjorts med avseende på sysselsättningens huvudman. Regionfamilj 5 domineras av sysselsättning inom privat sektor, medan regionfamilj 6 domineras av sysselsättning inom offentlig sektor.

Då indelningsgrunden är rent statistisk är det inte säkert att regionfamiljens namn alltid stämmer för alla ingående regioner. Namnen utgår i stället ifrån vissa generaliseringar kring vanliga egenskaper som kan kopplas ihop med de flesta av de ingående LAregionerna.

Appendix B Bilaga 3 till LU 2003/04

NUTEKs 81 LA-regioner och 6 regionfamiljer

Karta: NUTEKs 81 LA-regioner

1 Stockholm 42 Örebro 2 Uppsala 43 Karlskoga 3 Nyköping 44 Västerås 81 4 Katrineholm 45 Fagersta 5 Eskilstuna 46 Köping 6 Linköping 47 Vansbro 78 77 7 Norrköping 48 Malung

73 8 Värnamo 49 Mora 76

72 74 9 Jönköping 50 Falun

75 80 10 Nässjö 51 Avesta

79 11 Tranås 66 71

52 Ludvika 12 Älmhult 53 Gävle

63 22 Simrishamn 63 Härjedalen 54 57

23 Helsingborg 64 Östersund

49 24 Kristianstad 56 55

65 Storuman

25 Malmö 66 Sorsele 48

50 26 Halmstad 53

67 Vilhelmina 35 47

27 Varberg 51

68 Umeå 39 52

45 2 28 Göteborg 69 Lycksele 38

40 44 29 Trollhättan 36 46 1

70 Skellefteå 37

43 42 5 30 Strömstad 41

71 Arvidsjaur

31 4 31 Bengtsfors 72 Arjeplog 30 3

32 Borås 29 7

73 Jokkmokk 34

33 6 33 Lidköping

74 Överkalix

34 Skövde 28 11 18

75 Kalix 32 9

39 Hagfors 23 24

80 Haparanda 40 Arvika

81 Kiruna 25 22 41 Säffle

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix B

Kommuner ingående i NUTEKs 81 LA-regioner

LA-kod LA kort namn LA långt namn Kod Kommun LA1 Stockholm Stockholmsregionen 114 Upplands Väsby LA1 Stockholm Stockholmsregionen 115 Vallentuna LA1 Stockholm Stockholmsregionen 117 Österåker LA1 Stockholm Stockholmsregionen 120 Värmdö LA1 Stockholm Stockholmsregionen 123 Järfälla LA1 Stockholm Stockholmsregionen 125 Ekerö LA1 Stockholm Stockholmsregionen 126 Huddinge LA1 Stockholm Stockholmsregionen 127 Botkyrka LA1 Stockholm Stockholmsregionen 128 Salem LA1 Stockholm Stockholmsregionen 136 Haninge LA1 Stockholm Stockholmsregionen 138 Tyresö LA1 Stockholm Stockholmsregionen 139 Upplands Bro LA1 Stockholm Stockholmsregionen 140 Nykvarn LA1 Stockholm Stockholmsregionen 160 Täby LA1 Stockholm Stockholmsregionen 162 Danderyd LA1 Stockholm Stockholmsregionen 163 Sollentuna LA1 Stockholm Stockholmsregionen 180 Stockholm LA1 Stockholm Stockholmsregionen 181 Södertälje LA1 Stockholm Stockholmsregionen 182 Nacka LA1 Stockholm Stockholmsregionen 183 Sundbyberg LA1 Stockholm Stockholmsregionen 184 Solna LA1 Stockholm Stockholmsregionen 186 Lidingö LA1 Stockholm Stockholmsregionen 187 Vaxholm LA1 Stockholm Stockholmsregionen 188 Norrtälje LA1 Stockholm Stockholmsregionen 191 Sigtuna LA1 Stockholm Stockholmsregionen 192 Nynäshamn LA1 Stockholm Stockholmsregionen 305 Håbo LA1 Stockholm Stockholmsregionen 461 Gnesta LA1 Stockholm Stockholmsregionen 486 Strängnäs LA1 Stockholm Stockholmsregionen 488 Trosa LA2 Uppsala Uppsalaregionen 360 Tierp LA2 Uppsala Uppsalaregionen 380 Uppsala LA2 Uppsala Uppsalaregionen 381 Enköping LA2 Uppsala Uppsalaregionen 382 Östhammar LA2 Uppsala Uppsalaregionen 1917 Heby LA3 Nyköping Nyköping/Oxelösund 480 Nyköping LA3 Nyköping Nyköping/Oxelösund 481 Oxelösund LA4 Katrineholm Katrineholm/Flen/Vingåker 428 Vingåker LA4 Katrineholm Katrineholm/Flen/Vingåker 482 Flen LA4 Katrineholm Katrineholm/Flen/Vingåker 483 Katrineholm LA5 Eskilstuna Eskilstuna 484 Eskilstuna LA6 Linköping Linköpingsregionen 561 Åtvidaberg

Appendix B Bilaga 3 till LU 2003/04

LA-kod LA kort namn LA långt namn Kod Kommun LA6 Linköping Linköpingsregionen 580 Linköping LA6 Linköping Linköpingsregionen 583 Motala LA6 Linköping Linköpingsregionen 584 Vadstena LA6 Linköping Linköpingsregionen 586 Mjölby LA6 Linköping Linköpingsregionen 509 Ödeshög LA6 Linköping Linköpingsregionen 560 Boxholm LA6 Linköping Linköpingsregionen 513 Kinda LA7 Norrköping Norrköpingsregionen 562 Finspång LA7 Norrköping Norrköpingsregionen 581 Norrköping LA7 Norrköping Norrköpingsregionen 582 Söderköping LA7 Norrköping Norrköpingsregionen 563 Valdemarsvik LA8 Värnamo Värnamo/Gnosjö/Gislaved 617 Gnosjö LA8 Värnamo Värnamo/Gnosjö/Gislaved 662 Gislaved LA8 Värnamo Värnamo/Gnosjö/Gislaved 683 Värnamo LA9 Jönköping Jönköpingsregionen 642 Mullsjö LA9 Jönköping Jönköpingsregionen 643 Habo LA9 Jönköping Jönköpingsregionen 665 Vaggeryd LA9 Jönköping Jönköpingsregionen 680 Jönköping LA10 Nässjö Nässjöregionen 682 Nässjö LA10 Nässjö Nässjöregionen 684 Sävsjö LA10 Nässjö Nässjöregionen 685 Vetlanda LA10 Nässjö Nässjöregionen 686 Eksjö LA11 Tranås Tranås/Ydre/Aneby 512 Ydre LA11 Tranås Tranås/Ydre/Aneby 604 Aneby LA11 Tranås Tranås/Ydre/Aneby 687 Tranås LA12 Älmhult Älmhult/Osby 765 Älmhult LA12 Älmhult Älmhult/Osby 1273 Osby LA13 Ljungby Markaryd/Ljungby 767 Markaryd LA13 Ljungby Markaryd/Ljungby 781 Ljungby LA14 Växjö Växjöregionen 764 Alvesta LA14 Växjö Växjöregionen 780 Växjö LA14 Växjö Växjöregionen 760 Uppvidinge LA14 Växjö Växjöregionen 761 Lessebo LA14 Växjö Växjöregionen 763 Tingsryd LA15 Vimmerby Hultsfred/Vimmerby 860 Hultsfred LA15 Vimmerby Hultsfred/Vimmerby 884 Vimmerby LA16 Kalmar Kalmarregionen/Öland 834 Torsås LA16 Kalmar Kalmarregionen/Öland 862 Emmaboda LA16 Kalmar Kalmarregionen/Öland 880 Kalmar LA16 Kalmar Kalmarregionen/Öland 881 Nybro LA16 Kalmar Kalmarregionen/Öland 840 Mörbylånga LA16 Kalmar Kalmarregionen/Öland 885 Borgholm LA17 Oskarshamn Oskarshamnsregionen 861 Mönsterås LA17 Oskarshamn Oskarshamnsregionen 882 Oskarshamn

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix B

LA-kod LA kort namn LA långt namn Kod Kommun LA17 Oskarshamn Oskarshamnsregionen 821 Högsby LA18 Västervik Västervik 883 Västervik LA19 Gotland Gotland 980 Gotland LA20 Karlshamn Olofström/Karlshamn 1060 Olofström LA20 Karlshamn Olofström/Karlshamn 1082 Karlshamn LA21 Karlskrona Karlskrona/Ronneby 1080 Karlskrona LA21 Karlskrona Karlskrona/Ronneby 1081 Ronneby LA22 Simrishamn Simrishamn/Tomelilla 1270 Tomelilla LA22 Simrishamn Simrishamn/Tomelilla 1291 Simrishamn LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1214 Svalöv LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1257 Örkelljunga LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1260 Bjuv LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1275 Perstorp LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1276 Klippan LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1277 Åstorp LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1278 Båstad LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1282 Landskrona LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1283 Helsingborg LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1284 Höganäs LA23 Helsingborg Helsingborgsregionen 1292 Ängelholm LA24 Kristianstad Kristianstad/Hässleholmsregionen 1256 Östra Göinge LA24 Kristianstad Kristianstad/Hässleholmsregionen 1272 Bromölla LA24 Kristianstad Kristianstad/Hässleholmsregionen 1290 Kristianstad LA24 Kristianstad Kristianstad/Hässleholmsregionen 1293 Hässleholm LA24 Kristianstad Kristianstad/Hässleholmsregionen 1083 Sölvesborg LA25 Malmö Malmöregionen 1230 Staffanstorp LA25 Malmö Malmöregionen 1231 Burlöv LA25 Malmö Malmöregionen 1233 Vellinge LA25 Malmö Malmöregionen 1261 Kävlinge LA25 Malmö Malmöregionen 1262 Lomma LA25 Malmö Malmöregionen 1263 Svedala LA25 Malmö Malmöregionen 1264 Skurup LA25 Malmö Malmöregionen 1265 Sjöbo LA25 Malmö Malmöregionen 1266 Hörby LA25 Malmö Malmöregionen 1267 Höör LA25 Malmö Malmöregionen 1280 Malmö LA25 Malmö Malmöregionen 1281 Lund LA25 Malmö Malmöregionen 1285 Eslöv LA25 Malmö Malmöregionen 1286 Ystad LA25 Malmö Malmöregionen 1287 Trelleborg LA26 Halmstad Halmstad/Laholm/Hylte 1315 Hylte LA26 Halmstad Halmstad/Laholm/Hylte 1380 Halmstad LA26 Halmstad Halmstad/Laholm/Hylte 1381 Laholm LA27 Varberg Falkenberg/Varberg 1382 Falkenberg

Appendix B Bilaga 3 till LU 2003/04

LA-kod LA kort namn LA långt namn Kod Kommun LA27 Varberg Falkenberg/Varberg 1383 Varberg LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1384 Kungsbacka LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1401 Härryda LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1402 Partille LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1407 Öckerö LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1415 Stenungsund LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1419 Tjörn LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1421 Orust LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1440 Ale LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1441 Lerum LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1442 Vårgårda LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1462 Lilla Edet LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1463 Mark LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1480 Göteborg LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1481 Mölndal LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1482 Kungälv LA28 Göteborg Göteborgsregionen 1489 Alingsås LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1444 Grästorp LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1445 Essunga LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1439 Färgelanda LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1461 Mellerud LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1427 Sotenäs LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1430 Munkedal LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1484 Lysekil LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1485 Uddevalla LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1487 Vänersborg LA29 Trollhättan Fyrstadsregionen 1488 Trollhättan LA30 Strömstad Strömstad/Tanum 1435 Tanum LA30 Strömstad Strömstad/Tanum 1486 Strömstad LA31 Bengtsfors Bengtsfors/Dals Ed 1438 Dals Ed LA31 Bengtsfors Bengtsfors/Dals Ed 1460 Bengtsfors LA32 Borås Boråsregionen 1443 Bollebygd LA32 Borås Boråsregionen 1452 Tranemo LA32 Borås Boråsregionen 1465 Svenljunga LA32 Borås Boråsregionen 1466 Herrljunga LA32 Borås Boråsregionen 1490 Borås LA32 Borås Boråsregionen 1491 Ulricehamn LA33 Lidköping Lidköping/Götene/Vara 1470 Vara LA33 Lidköping Lidköping/Götene/Vara 1471 Götene LA33 Lidköping Lidköping/Götene/Vara 1494 Lidköping LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1472 Tibro LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1495 Skara LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1496 Skövde LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1497 Hjo

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix B

LA-kod LA kort namn LA långt namn Kod Kommun LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1498 Tidaholm LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1499 Falköping LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1446 Karlsborg LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1447 Gullspång LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1473 Töreboda LA34 Skövde Skövde/Skararegionen 1493 Mariestad LA35 Torsby Sunne/Torsby 1737 Torsby LA35 Torsby Sunne/Torsby 1766 Sunne LA36 Karlstad Karlstad/Kristinehamnsregionen 1715 Kil LA36 Karlstad Karlstad/Kristinehamnsregionen 1761 Hammarö LA36 Karlstad Karlstad/Kristinehamnsregionen 1763 Forshaga LA36 Karlstad Karlstad/Kristinehamnsregionen 1764 Grums LA36 Karlstad Karlstad/Kristinehamnsregionen 1780 Karlstad LA36 Karlstad Karlstad/Kristinehamnsregionen 1762 Munkfors LA36 Karlstad Karlstad/Kristinehamnsregionen 1781 Kristinehamn LA37 Årjäng Årjäng 1765 Årjäng LA38 Filipstad Filipstad/Hällefors 1782 Filipstad LA38 Filipstad Filipstad/Hällefors 1863 Hällefors LA39 Hagfors Hagfors 1783 Hagfors LA40 Arvika Arvika/Eda 1730 Eda LA40 Arvika Arvika/Eda 1784 Arvika LA41 Säffle Säffle/Åmål 1492 Åmål LA41 Säffle Säffle/Åmål 1785 Säffle LA42 Örebro Örebroregionen 1814 Lekeberg LA42 Örebro Örebroregionen 1861 Hallsberg LA42 Örebro Örebroregionen 1880 Örebro LA42 Örebro Örebroregionen 1881 Kumla LA42 Örebro Örebroregionen 1882 Askersund LA42 Örebro Örebroregionen 1860 Laxå LA42 Örebro Örebroregionen 1884 Nora LA42 Örebro Örebroregionen 1885 Lindesberg LA43 Karlskoga Karlskogaregionen 1760 Storfors LA43 Karlskoga Karlskogaregionen 1862 Degerfors LA43 Karlskoga Karlskogaregionen 1883 Karlskoga LA44 Västerås Västeråsregionen 1907 Surahammar LA44 Västerås Västeråsregionen 1961 Hallstahammar LA44 Västerås Västeråsregionen 1980 Västerås LA44 Västerås Västeråsregionen 1981 Sala LA45 Fagersta Fagerstaregionen 1904 Skinnskatteberg LA45 Fagersta Fagerstaregionen 1962 Norberg LA45 Fagersta Fagerstaregionen 1982 Fagersta LA46 Köping Köping/Arboga/Kungsör 1960 Kungsör LA46 Köping Köping/Arboga/Kungsör 1983 Köping LA46 Köping Köping/Arboga/Kungsör 1984 Arboga

Appendix B Bilaga 3 till LU 2003/04

LA-kod LA kort namn LA långt namn Kod Kommun LA47 Vansbro Vansbro 2021 Vansbro LA48 Malung Malung 2023 Malung LA49 Mora Mora/Orsa/Älvdalen 2034 Orsa LA49 Mora Mora/Orsa/Älvdalen 2039 Älvdalen LA49 Mora Mora/Orsa/Älvdalen 2062 Mora LA50 Falun Falun/Borlängeregionen 2026 Gagnef LA50 Falun Falun/Borlängeregionen 2029 Leksand LA50 Falun Falun/Borlängeregionen 2031 Rättvik LA50 Falun Falun/Borlängeregionen 2080 Falun LA50 Falun Falun/Borlängeregionen 2081 Borlänge LA50 Falun Falun/Borlängeregionen 2082 Säter LA51 Avesta Avesta/Hedemora 2083 Hedemora LA51 Avesta Avesta/Hedemora 2084 Avesta LA52 Ludvika Ludvikaregionen 1864 Ljusnarsberg LA52 Ludvika Ludvikaregionen 2061 Smedjebacken LA52 Ludvika Ludvikaregionen 2085 Ludvika LA53 Gävle Gävle/Sandvikenregionen 319 Älvkarleby LA53 Gävle Gävle/Sandvikenregionen 2101 Ockelbo LA53 Gävle Gävle/Sandvikenregionen 2104 Hofors LA53 Gävle Gävle/Sandvikenregionen 2180 Gävle LA53 Gävle Gävle/Sandvikenregionen 2181 Sandviken LA54 Ljusdal Ljusdal 2161 Ljusdal LA55 Söderhamn Söderhamn 2182 Söderhamn LA56 Bollnäs Bollnäs/Ovanåker 2121 Ovanåker LA56 Bollnäs Bollnäs/Ovanåker 2183 Bollnäs LA57 Hudiksvall Hudiksvall/Nordanstig 2132 Nordanstig LA57 Hudiksvall Hudiksvall/Nordanstig 2184 Hudiksvall LA58 Sundsvall Sundsvall/Härnösandsregionen 2260 Ånge LA58 Sundsvall Sundsvall/Härnösandsregionen 2262 Timrå LA58 Sundsvall Sundsvall/Härnösandsregionen 2280 Härnösand LA58 Sundsvall Sundsvall/Härnösandsregionen 2281 Sundsvall LA59 Kramfors Sollefteå/Kramfors 2282 Kramfors LA59 Kramfors Sollefteå/Kramfors 2283 Sollefteå LA60 Örnsköldsvik Örnsköldsvik 2284 Örnsköldsvik LA61 Strömsund Strömsund 2313 Strömsund LA62 Åre Åre 2321 Åre LA63 Härjedalen Härjedalen 2361 Härjedalen LA64 Östersund Östersundsregionen 2303 Ragunda LA64 Östersund Östersundsregionen 2305 Bräcke LA64 Östersund Östersundsregionen 2309 Krokom LA64 Östersund Östersundsregionen 2326 Berg LA64 Östersund Östersundsregionen 2380 Östersund LA65 Storuman Storuman 2421 Storuman LA66 Sorsele Sorsele 2422 Sorsele

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix B

LA-kod LA kort namn LA långt namn Kod Kommun LA67 Vilhelmina Vilhelmina/Dorotea/Åsele 2425 Dorotea LA67 Vilhelmina Vilhelmina/Dorotea/Åsele 2462 Vilhelmina LA67 Vilhelmina Vilhelmina/Dorotea/Åsele 2463 Åsele LA68 Umeå Umeåregionen 2401 Nordmaling LA68 Umeå Umeåregionen 2403 Bjurholm LA68 Umeå Umeåregionen 2404 Vindeln LA68 Umeå Umeåregionen 2409 Robertsfors LA68 Umeå Umeåregionen 2460 Vännäs LA68 Umeå Umeåregionen 2480 Umeå LA69 Lycksele Lycksele/Malå 2418 Malå LA69 Lycksele Lycksele/Malå 2481 Lycksele LA70 Skellefteå Skellefteå/Norsjö 2417 Norsjö LA70 Skellefteå Skellefteå/Norsjö 2482 Skellefteå LA71 Arvidsjaur Arvidsjaur 2505 Arvidsjaur LA72 Arjeplog Arjeplog 2506 Arjeplog LA73 Jokkmokk Jokkmokk 2510 Jokkmokk LA74 Överkalix Överkalix 2513 Överkalix LA75 Kalix Kalix 2514 Kalix LA76 Övertorneå Övertorneå 2518 Övertorneå LA77 Pajala Pajala 2521 Pajala LA78 Gällivare Gällivare 2523 Gällivare LA79 Luleå Luleå/Fyrkantenregionen 2560 Älvsbyn LA79 Luleå Luleå/Fyrkantenregionen 2580 Luleå LA79 Luleå Luleå/Fyrkantenregionen 2581 Piteå LA79 Luleå Luleå/Fyrkantenregionen 2582 Boden LA80 Haparanda Haparanda 2583 Haparanda LA81 Kiruna Kiruna 2584 Kiruna

Appendix B Bilaga 3 till LU 2003/04

Regionfamiljer

Storstads- Regionala Sekundära Småregioner - Småregioner regioner centra centra privat offentlig

sysselsättning sysselsättning Stockholm Eskilstuna Nyköping Ljungby Västervik Göteborg Norrköping Katrineholm Vimmerby Torsby Malmö Växjö Värnamo Bengtsfors Arvika Kalmar Nässjö Årjäng Säffle Universitets- Karlskrona Tranås Filipstad Mora och högskole- Kristianstad Älmhult Hagfors Ljusdal regioner Halmstad Oskarshamn Fagersta Bollnäs Uppsala Trollhättan Gotland Vansbro Hudiksvall Linköping Borås Karlshamn Malung Kramfors Jönköping Skövde Simrishamn Ludvika Strömsund Helsingborg Karlstad Varberg Söderhamn Storuman Örebro Falun Strömstad Örnsköldsvik Sorsele Västerås Gävle Lidköping Åre Vilhelmina Umeå Sundsvall Karlskoga Härjedalen Lycksele Östersund Köping Jokkmokk Arvidsjaur Luleå Avesta Kiruna Överkalix

Skellefteå Kalix

Arjeplog Övertorneå

Pajala

Gällivare

Haparanda

Appendix C: Skillnader mellan högutbildades pendling och genomsnittliga arbetspendlingen 2001

Skillnader mellan LA2001 total (LA2001Total) och LA2001 lång eftergymnasial utbildning (LA2001HögUtb)

Här följer en komplett genomgång av skillnaderna mellan de högutbildades LA-regioner år 2001 (LA2001HögUtb) och genomsnittet för samtliga gruppers arbetspendling år 2001 (LA2001Total). Med högutbildade avses personer som har minst en treårig högskoleutbildning.

1. Stockholms LA-region för högutbildade omfattar även Nyköping,

Katrineholm-Vingåker samt Flen Nyköping-Oxelösund samt Katrineholm-Vingåker som utgör egna LA-regioner i LA2001TOTAL går upp i Stockholms LAregion i LA2001HÖGUTB. Även Flen som i LA2001TOTAL bildar gemensam LA-region med Eskilstuna går i LA2001- HÖGUTB upp i Stockholms LA-region.

2. Norrköping och Linköping bildar gemensam LA-region för hög-

utbildade

Norrköping-Finspång-Valdermarsvik-Söderköping samt

Tranås-Ydre som utgör egna LA-regioner i LA2001TOTAL går upp i Linköpings LA-region i LA2001HÖGUTB.

3. Värnamo och Gnosjö bildar gemensam LA-region för

högutbildade Värnamo utgör egen LA-region i LA2001TOTAL men går upp i Gislaved-Värnamo-Tranemo-Gnosjö i LA2001- HÖGUTB.

4. Fler högutbildade i Hylte pendlar till Halmstad än till Gnosjö

Hylte som ingår i Gislaved-Gnosjö-Hylte-Tranemo i

LA2001TOTAL går upp i Halmstads LA-region i LA2001- HÖGUTB.

Appendix C Bilaga 3 till LU 2003/04

5. Falkenberg går upp i Halmstads LA-region för de högutbildade

I LA2001TOTAL bildar Falkenberg en egen LA-region. Men i

LA2001HÖGUTB ingår Falkenberg i Halmstads LA-region. 6. Både regionförminskning och regionförstoring för högutbildade i

Jönköping-Nässjö

Jönköpings LA-region är betydligt mindre i LA2001-

HÖGUTB (4 kommuner) än i LA2001TOTAL (7 kom-

muner). Skillnaden är att Nässjö-Eksjö-Aneby tillsammans

med Vetlanda-Sävsjö bildar egen LA-region i LA2001-

HÖGUTB. 7. Högutbildade i Osby-Älmhult tillhör Växjö LA-region

Älmhult-Osby som bildar egen LA-region i LA2001TOTAL

går upp i Växjö LA-region i LA2001HÖGUTB. 8. Högutbildade i Markaryd och Ljungby bildar gemensam LA-

region

Markaryd och Ljungby som bildar egna LA-regioner i

LA2001TOTAL går ihop i en gemensam LA-region i LA2001-

HÖGUTB. 9. Högutbildade i Hultsfred och Vimmerby bildar gemensam LA-

region.

Hultsfred och Vimmerby som bildar egna LA-regioner i

LA2001TOTAL går ihop i en gemensam LA-region i LA2001-

HÖGUTB. 10. Högutbildade i Emmaboda tillhör Kalmar LA-region

Emmaboda som bildar egen LA-region i LA2001TOTAL går

upp i Kalmar LA-region i LA2001HÖGUTB. 11. Högutbildade i Karlshamn-Olofström samt Sölvesborg går upp i

Karlskrona LA-region

Karlshamn och Olofström som bildar egen LA-region i

LA2001TOTAL går upp i Karlskrona-Ronneby LA-region i

LA2001HÖGUTB. Sölvesborg som i LA2001TOTAL ingår

Kristianstads LA-region går i LA2001HÖGUTB upp i

Karlskrona LA-region. 12. Fler högutbildade i Mark pendlar till Borås än till Göteborg

Mark som ingår i Göteborgs LA-region i LA2001TOTAL

ingår i Borås i LA-region i LA2001HÖGUTB. 13. Högutbildade i Varberg tillhör Göteborgs LA-region

Varberg som bildar egen LA-region i LA2001TOTAL går upp

i Göteborgs LA-region i LA2001HÖGUTB.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix C

14. Högutbildade i Grästorp har ett avvikande pendlingsmönster

Grästorp som ingår i Trollhättan-Uddevalla-Vänersborgs LAregion i LA2001TOTAL ingår i LA2001HÖGUTB i stället i Skövde LA-region.

15. Högutbildade i Lidköping-Vara-Göten-Essunga tillhör Skövde

LA-region Lidköping-Vara-Götene-Essunga som i LA2001TOTAL bildar en gemensam LA-region går i LA2001HÖGUTB upp i Skövde LA-region som för denna högutbildade grupp omfattar hela 15 kommuner.

16. Högutbildade i Filipstad, Säffle-Åmål ochBengtfors-Dals-Ed

ingår i Karlstads LA-region Filipstad, Säffle-Åmål samt Bengtfors-Dals-Ed som i LA2001TOTAL bildar tre egna separata LA-regioner går i LA2001HÖGUTB upp i Karlstads LA-region. Därmed består Karlstads LA-region för de högutbildade av hela 11 kommuner.

17. Högutbildade i Laxå tillhör Örebros LA-region

Laxå som i LA2001TOTAL bildar egen LA-region går i LA2001HÖGUTB upp i Örebro LA-region.

18. Högutbildade i Ljusnarsberg har avvikande pendlingsmönster

Ljusnarsberg som i LA2001TOTAL ingår i Ludvika LA-region går i LA2001HÖGUTB i stället upp i Örebro LA-region.

19. Högutbildade i Rättvik har ett avvikande pendlingsmönster

Rättvik som i LA2001TOTAL ingår i Falun-Borlänge LAregion går i LA2001HÖGUTB i stället upp i Mora LA-region.

20. Högutbildade i Fagersta-Skinnskatteberg-Norberg ingår i

Västerås LA-region Fagersta-Skinnskatteberg-Norberg som i LA2001TOTAL bildar en egen gemensam LA-region går i LA2001HÖGUTB upp i Västerås LA-region.

21. Högutbildade i Hofors tillhör Gävle LA-region

Hofors som i LA2001TOTAL bildar egen LA-region går i LA2001HÖGUTB upp i Gävle LA-region.

22. Högutbildade i Söderhamn och Bollnäs-Ovanåker bildar gemen-

sam LA-region Söderhamn som i LA2001TOTAL bildar egen LA-region går i LA2001HÖGUTB upp i Bollnäs-Ovanåker LA-region.

23. Högutbildade i Ånge tillhör Sundsvalls LA-region

Ånge som i LA2001 TOTAL bildar egen LA-region går i LA2001HÖGUTB upp i Sundsvalls LA-region.

Appendix C Bilaga 3 till LU 2003/04

24. Högutbildade i Sollefteå och Kramfors bildar gemensam LA-

region

Sollefteå och Kramfors som i LA2001TOTAL bildar egna LA–

regioner bildar i LA2001HÖGUTB en gemensam LA-region. 25. Regionförminskning i Lycksele och Malå

Lycksele-Malå som i LA2001TOTAL bildar en gemensam LA-

region splittras i LA2001HÖGUTB upp i egna LA-regioner.

Observera att tendensen här snarare pekar mot regionför-

minskning. 26. Högutbildade i Åsele går upp i Umeå LA-region

Åsele som i LA2001TOTAL bildar en egen LA-regioner går i

LA2001HÖGUTB upp i Umeå LA-region. 27. Högutbildade i Norsjö bildar egen LA-region

I LA2001TOTAL bildar Norsjö och Skellefteå en gemensam

LA-region, men i LA2001HÖGUTB bildar de egna separata

LA-regioner.

Appendix D: Skillnader mellan de högutbildades pendlingsmönster 1994 och den genomsnittliga pendlingen år 2001

Jämförelse av LA 1994 högutbildade och LA 2001 Total (LA1994HÖGUTB och LA2001TOTAL)

Här följer en komplett genomgång av skillnaderna mellan de högutbildades LA-regioner år 1994 (LA1994HögUtb) och genomsnittet för samtliga gruppers arbetspendling år 2001 (LA2001- Total). Med högutbildade avses här personer som har minst en treårig högskoleutbildning.

1. Nyköping och Oxelösund ingår i Stockholms LA-region i

LA1994HÖGUTB men bildar tillsammans en egen LA-region

i LA2001TOTAL. 2. Nykvarn har tillkommit under perioden. 1994 ingick Nykvarn

i Södertälje kommun, men år 2001 var Nykvarn en egen

kommun som ingick i Stockholms LA-region. 3. I LA1994HÖGUTB ingick Ödeshög i Nässjö LA-region men

i LA2001TOTAL så ingår Ödeshög i Linköpings LA-region. 4. I LA2001TOTAL bildar Gislaved-Gnosjö-Hylte-Tranemo en

gemensam LA-region men i LA1994HÖGUTB hör dessa

kommuner hemma i fyra olika LA-regioner. Gislaved bildade

en egen LA-region. Gnosjö bildade gemensam LA-region med

Värnamo. Hylte ingick i Halmstads LA-region och Tranemo

ingick i Borås LA-region. 5. I LA2001TOTAL ingick Nässjö-Eksjö i Jönköpings LA-

region. Men i LA1994HÖGUTB bildade Nässjö-Eksjö en

egen LA-region tillsammans med Tranås, Ödeshög och Ydre. I

LA2001TOTAL däremot bildar Tranås-Ydre en egen LA-

region, medan Ödeshög ingick i Linköpings LA-region i

LA2001TOTAL 6. I LA2001TOTAL bildar Älmhult och Osby en gemensam LA-

region. Men i LA1994HÖGUTB ingår Älmhult i Växjö LAregion medan Osby ingår i Kristianstads LA-region.

Appendix D Bilaga 3 till LU 2003/04

7. I LA2001TOTAL bildar Markaryd en egen LA-region men i

LA1994HÖGUTB ingår Markaryd i Växjö LA-region. 8. I LA2001TOTAL bildar Emmaboda en egen LA-region men i

LA1994HÖGUTB ingår Emmaboda i Växjö LA-region. 9. I LA1994HÖGUTB bildar Hultsfred och Vimmerby en

gemensam LA-region men i LA2001TOTAL är de två separata LA-regioner.

10. I LA2001TOTAL bildar Karlskrona-Ronneby en LA-region

och Karlshamn-Olofström en LA-region. I LA1994HÖGUTB bildar de fyra kommunerna en gemensam LA-region.

11. I LA1994HÖGUTB ingår Perstorp i Malmö-Helsingborgs

LA-region. I LA2001TOTAL däremot ingår Perstorp i

Kristianstads LA-region. 12. I LA1994HÖGUTB ingår Falkenberg i Halmstads LA-region

men i LA2001TOTAL bildar Falkenberg en egen LA-region. 13. Skillnaden mellan de båda indelningarna är relativt stor när det

gäller Göteborgs LA-region. I LA1994HÖGUTB ingår Lilla

Edet, Uddevalla, Munkedal, Färgelanda, Lysekil och Sotenäs i

Göteborgs LA-region men i LA2001TOTAL bildar dessa

kommuner tillsammans med Trollhättan, Vänersborg,

Mellerud och Grästorp en egen gemensam LA-region. I

LA2001TOTAL ingår Mark i Göteborgs LA-region men i

LA1994HÖGUTB ingår Mark i Borås LA-region. I

LA2001TOTAL bildar Varberg en egen LA-region men i

LA1994HÖGUTB ingår Varberg i Göteborgs LA-region. I

LA1994HÖGUTB ingår Strömstad-Tanum i Göteborgs LA-

region men i LA2001TOTAL bildar de en egen gemensam

LA-region. 14. I LA1994HÖGUTB ingår Lidköping-Vara-Götene i Skövde

LA-region men i LA2001TOTAL bildar dessa kommuner en

egen gemensam LA-region tillsammans med Essunga. I

LA1994HÖGUTB ingår Essunga i samma LA-region som

Vänersborg-Mellerud-Trollhättan. 15. I LA1994HÖGUTB ingår 9 kommuner i Karlstads LA-region

men i LA2001TOTAL bara 6. Skillnaden består i att Munkfors och Säffle-Åmål ingår i Karlstads LA-region i LA1994-

HÖGUTB, men inte i LA2001TOTAL. I LA2001TOTAL

bildar Munkfors en gemensam LA-region tillsammans med

Hagfors medan Säffle-Åmål bildar en egen gemensam LAregion.

Bilaga 3 till LU 2003/04 Appendix D

16. I LA1994HÖGUTB ingår Laxå i Örebro LA-region men i

LA2001TOTAL bildar Laxå en egen LA-region. 17. I LA1994HÖGUTB bildar Mora-Rättvik-Orsa en gemensam

LA-region medan Älvdalen bildar en separat LA-region. I LA2001TOTAL är det Mora-Orsa-Älvdalen som bildar en gemensam LA-region medan Rättvik ingår i Falun-Borlänges LA-region.

18. I LA1994HÖGUTB ingår Hofors i Gävle LA-region men i

LA2001TOTAL bildar Hofors en egen LA-region. 19. I LA2001TOTAL bildar Skellefteå och Norsjö en gemensam

LA-region men i LA1994HÖGUTB bildar de separata LAregioner.

21. I LA2001TOTAL bildar Lycksele och Malå en gemensam LA-

region men i LA1994HÖGUTB bildar de separata LAregioner.

22. I LA1994HÖGUTB bildar Dorotea och Vilhelmina en

gemensam LA-region men i LA2001TOTAL bildar de separata LA-regioner.

Tabeller

Tabell 1 Befolkningsutveckling i regionfamiljer och LA-regioner

1993–2020

Universitets- och

Småregioner privat sysselsättning 373 093 341 194 317 100 -0.99 -0.41 Småregioner offentlig sysselsättning 474 938 435 104 408 700 -0.97 -0.35 Riket 8 745 109 8 940 788 9 716 800 0.25 0.46

LA-region

Tabeller Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabeller Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 2 Försörjningsbörda (kvot) i regionfamiljer och LA-regioner.

Summan av antalet personer i åldersgrupperna 0–19 år

samt 65+ relativt befolkningen 20–64 år

Antalet 0–19 och 65+ åringar per Förändring Procent av

20–64-åringar i procent rikets nivå

2002 Regionfamiljer/ LA-regioner 1993 2002 2020 2003–2020 2020 Storstadsregioner 0.67 0.63 0.70 11.0 100.5 därav Stockholm 0.64 0.61 0.69 13.4 99.3 därav Göteborg 0.69 0.66 0.70 7.4 100.7 därav Malmö 0.70 0.66 0.72 9.0 103.7 Universitets- och

Småregioner privat sysselsättning 0.81 0.80 0.93 17.0 133.4 Småregioner offentlig sysselsättning 0.83 0.82 0.93 12.5 132.7 Riket 0.73 0.70 0.78 12.3 112.3

LA-region Stockholm 0.64 0.61 0.69 13.4 99.3 Uppsala 0.69 0.65 0.79 21.6 113.2 Nyköping 0.75 0.76 0.90 17.8 128.9 Katrineholm 0.82 0.81 0.88 9.4 126.6 Eskilstuna 0.73 0.70 0.80 14.3 115.0 Linköping 0.74 0.71 0.81 14.8 116.1 Norrköping 0.76 0.71 0.85 19.9 122.1 Värnamo 0.78 0.77 0.83 7.3 118.7 Jönköping 0.79 0.74 0.81 9.3 115.7 Nässjö 0.87 0.83 0.91 9.3 130.5 Tranås 0.88 0.85 0.91 8.0 130.6 Älmhult 0.84 0.82 0.89 8.4 127.0 Ljungby 0.81 0.79 0.89 13.2 127.6 Växjö 0.78 0.73 0.86 18.1 122.7 Vimmerby 0.85 0.84 0.95 12.1 135.4 Kalmar 0.80 0.75 0.84 11.6 120.2 Oskarshamn 0.80 0.79 0.91 15.3 130.1 Västervik 0.82 0.80 0.90 12.2 128.3 Gotland 0.79 0.74 0.86 14.9 122.4

Bilaga 3 till LU 2003/04 Tabeller

Antalet 0–19 och 65+ åringar per Förändring Procent av

20–64-åringar i procent rikets nivå

2002 Regionfamiljer/ LA-regioner 1993 2002 2020 2003–2020 2020 Karlshamn 0.73 0.76 0.88 17.1 126.6 Karlskrona 0.79 0.73 0.89 21.7 126.9 Simrishamn 0.89 0.86 0.88 2.0 126.2 Helsingborg 0.77 0.74 0.80 8.5 114.2 Kristianstad 0.79 0.76 0.85 11.9 121.9 Malmö 0.70 0.66 0.72 9.0 103.7 Halmstad 0.79 0.74 0.82 11.2 117.2 Varberg 0.82 0.79 0.84 6.0 120.1 Göteborg 0.69 0.66 0.70 7.4 100.7 Trollhättan 0.79 0.78 0.84 8.4 120.2 Strömstad 0.87 0.79 0.85 8.2 122.1 Bengtsfors 0.90 0.82 0.96 17.2 137.7 Borås 0.78 0.75 0.82 8.9 117.7 Lidköping 0.82 0.78 0.85 9.0 121.0 Skövde 0.79 0.77 0.86 11.0 122.7 Torsby 0.89 0.86 0.89 2.7 127.1 Karlstad 0.72 0.71 0.84 18.4 119.9 Årjäng 0.85 0.79 0.90 13.2 128.7 Filipstad 0.84 0.85 1.05 24.1 150.2 Hagfors 0.82 0.86 1.02 18.5 145.3 Arvika 0.83 0.81 0.88 8.4 125.8 Säffle 0.83 0.85 0.92 7.6 131.1 Örebro 0.77 0.71 0.81 13.5 115.9 Karlskoga 0.79 0.78 0.91 17.8 130.7 Västerås 0.70 0.70 0.82 17.3 117.8 Fagersta 0.80 0.78 0.93 19.2 133.8 Köping 0.75 0.77 0.93 21.1 133.0 Vansbro 0.88 0.84 0.92 9.1 131.9 Malung 0.79 0.77 0.90 17.0 129.3 Mora 0.84 0.81 0.94 16.6 134.7 Falun 0.79 0.75 0.86 14.2 123.0 Avesta 0.82 0.79 0.94 19.1 134.6 Ludvika 0.83 0.79 0.96 21.4 136.9 Gävle 0.73 0.71 0.85 18.8 121.1 Ljusdal 0.87 0.84 0.93 10.5 132.4 Söderhamn 0.78 0.79 0.93 18.0 132.8 Bollnäs 0.82 0.80 0.88 9.7 125.8 Hudiksvall 0.80 0.77 0.92 19.8 132.3 Sundsvall 0.72 0.71 0.86 20.8 123.3 Kramfors 0.89 0.86 0.97 12.9 138.7

Tabeller Bilaga 3 till LU 2003/04

Antalet 0–19 och 65+ åringar per Förändring Procent av

20–64-åringar i procent rikets nivå

2002 Regionfamiljer/ LA-regioner 1993 2002 2020 2003–2020 2020 Örnsköldsvik 0.80 0.79 0.92 16.5 131.8 Strömsund 0.93 0.90 0.99 10.1 141.5 Åre 0.82 0.75 0.82 9.7 117.7 Härjedalen 0.87 0.85 0.93 9.4 133.2 Östersund 0.77 0.73 0.82 11.9 117.6 Storuman 0.81 0.85 0.98 16.0 140.3 Sorsele 0.98 0.97 0.98 1.4 140.1 Vilhelmina 0.91 0.94 0.92 -2.1 131.8 Umeå 0.69 0.64 0.79 24.2 113.1 Lycksele 0.83 0.82 0.95 16.6 136.3 Skellefteå 0.79 0.79 0.91 15.4 129.7 Arvidsjaur 0.82 0.88 0.97 11.3 139.4 Arjeplog 0.84 0.86 0.92 6.6 131.9 Jokkmokk 0.78 0.80 0.99 24.7 142.0 Överkalix 0.88 0.91 1.04 14.7 149.4 Kalix 0.76 0.79 0.95 20.0 136.0 Övertorneå 0.93 0.92 1.05 13.3 150.0 Pajala 0.86 0.98 1.10 12.7 157.9 Gällivare 0.66 0.74 0.95 28.0 135.3 Luleå 0.67 0.68 0.84 23.7 119.9 Haparanda 0.78 0.75 0.93 23.5 132.4 Kiruna 0.62 0.71 0.91 27.1 129.6

Bilaga 3 till LU 2003/04 Tabeller Tabell 3 Sysselsättningsutveckling i regionfamiljer och LA-regioner

1994–2020

Universitets- och

Småregioner privat sysselsättning 149 723 146 127 130 100 -0.30 -0.61 Småregioner offentlig sysselsättning 185 809 174 629 158 600 -0.77 -0.51 Riket 3 748 125 4 091 079 4 301 900 1.10 0.26

LA-region

Tabeller Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabeller Bilaga 3 till LU 2003/04

Tabell 4 Utveckling av förädlingsvärdet (BRP) i regionfamiljer och

LA-regioner 1994-2020. Fasta priser (år 2000)

Regionfamiljer/ BRP 1993 BRP 2000 BRP 2020 1994– 2001–

Universitets- och

Småregioner privat sysselsättning 66 119 73 760 94 900 1.57 1.27 Småregioner offentlig sysselsättning 74 027 80 276 101 600 1.16 1.18 Riket 1 726 510 2 196 347 3 125 400 3.50 1.78

LA-region

Bilaga 3 till LU 2003/04 Tabeller

Regionfamiljer/ BRP 1993 BRP 2000 BRP 2020 1994– 2001–