Förordning (1984:1050) om beredskapslagring av olja och kol

Närings- och teknikutvecklingsverket är tillsynsmyndighet enligt 2 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol.

Verket utövar tillsyn också över den lagring som fullgörs av statliga myndigheter. Förordning (1992:170).

En statlig myndighet som säljer eller förbrukar dieselbrännolja, eldningsolja eller kol i sådan omfattning som anges i 7 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol skall hålla beredskapslager i samma omfattning som om lagen hade varit tillämplig.

Beredskapslagrets storlek fastställs av tillsynsmyndigheten.

En statlig myndighet kan också genom särskilt beslut av regeringen åläggas att lagra olja eller kol.

En statlig myndighet som innehar en gasturbinanläggning för framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minst fem megawatt skall hålla ett beredskapslager som om 19 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol hade varit tillämplig.

Beredskapslagrets storlek fastställs av tillsynsmyndigheten. Förordning (1992:170).

För den som enligt 19 § första stycket lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol är skyldig att hålla lager av gasturbinbränsle bestäms lagringsmängden av tillsynsmyndigheten.

Lagringsskyldighet enligt 20 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol har innehavarna av följande kondenskraftverk med angivna volymer.

Medgivande enligt 25 § andra stycket lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol att tillfälligt ta i anspråk beredskapslager för oljekondensverk ges av tillsynsmyndigheten.

Den som under ett kalenderår är skyldig att lagra råvara för framställning av stadsgas enligt 21 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol skall lagra 26 procent av den mängd råvara som har förbrukats under föregående kalenderår.

Gasol som distribueras som stadsgas skall anses som råvara enligt första stycket. Förordning (1992:170).

Kraftverk och värmeverk med beredskapslager av eldningsolja eller kol skall hålla minst en tredjedel av lagret på den ort där verket är beläget.

Den som är lagringsskyldig för en gasturbinanläggning skall förvara minst hälften av lagret i omedelbar anslutning till anläggningen.

Den som är lagringsskyldig för ett kondenskraftverk skall lagra minst en tredjedel av lagret i omedelbar anslutning till anläggningen.

Den som är lagringsskyldig för ett stadsgasverk skall förvara minst en tredjedel av den fastställda lagringsmängden på den ort där verket är beläget.

Om det finns särskilda skäl, får tillsynsmyndigheten för viss lagringsskyldig medge undantag från 9--12 §§.

Om regeringen har meddelat särskilda föreskrifter enligt 13 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol om plats eller sätt för förvaring av bränsle, skall tillsynsmyndigheten när den fastställer beredskapslagrets storlek för en lagringsskyldig, som berörs av föreskrifterna, ange vad denne skall iaktta i dessa avseenden.

Frågor om befrielse helt eller delvis från lagringsskyldighet enligt 24 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol prövas av tillsynsmyndigheten.

Om ärendet har principiell betydelse eller tillsynsmyndigheten av annat skäl finner att frågan bör avgöras av regeringen, skall myndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Om framställning av stadsgas avses upphöra senast den 1 juli 1987, skall skäl för befrielse från lagringsskyldighet enligt 24 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol anses föreligga.

Tillsynsmyndigheten skall inför varje lagringsår så snart behövligt underlag finns upprätta en förteckning över sådana lagringsskyldiga som avses i 8 § andra stycket 1--3 lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol.

I förteckningen skall anges vilket varuslag lagringsskyldigheten avser.

En kopia av förteckningen skall utan dröjsmål tillställas samtliga lagringsskyldiga säljare och de övriga säljare av lagringsbränslen som begär det. Ändringar i förteckningen skall meddelas dem som har tillställts den.

Lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol skall för tid från och med den 1 april 1994 uppgå till följande belopp för kalendermånad.

Förordning (1994:116).

Om lagringsskyldighet enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol skall fullgöras på annat sätt än genom lagring av bränsle som anges i 19 § denna förordning, skall tillsynsmyndigheten ange vilken lagringsavgift som skall tas ut vid försummelse av lagringsskyldigheten. Avgiften skall motsvara den lagringsavgift som skulle ha gällt om lagringsskyldigheten fullgjorts med lagringsbränsle.

Lagringsavgift skall betalas in till tillsynsmyndigheten.

Lagring av råolja

I deklaration enligt 16 § lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol skall

1. a den som är lagringsskyldig på grund av förbrukning lämna uppgift om mängd förbrukat bränsle samt, om han också sålt bränsle, uppgift om mängd och köparens namn och adress,
2. b den som är lagringsskyldig enbart på grund av försäljning lämna uppgift om mängd försålt bränsle samt vilka mängder som sålts till köpare som avses i 8 § andra stycket 1--3 lagen om beredskapslagring av olja och kol.

Redovisning enligt 21 § lagen om beredskapslagring av olja och kol skall innehålla uppgift om mängd använd råvara för tillverkning av stadsgas.

Under den tid då en lagringsskyldig har ålagts att hålla beredskapslager skall han varje månad lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den mängd bränsle som han vid utgången av föregående kalendermånad hade i lager liksom om platsen och sättet för förvaringen.

Tillsynsmyndigheten får befria från skyldigheten att uppge förvaringsplatsen.

När tillsynsmyndigheten begär uppgifter med stöd av lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol skall anges hur och när uppgiften skall lämnas.

Tillsynsmyndigheten skall se till att den uppgiftsskyldige inte får det onödigt besvärligt med att lämna sina uppgifter och att han inte heller utsätts för onödigt besvär vid tillsynsåtgärder såsom inventering och besiktning av lager eller granskning av handelsböcker och affärshandlingar.

Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning får överklagas genom besvär hos regeringen.

De tillämpningsbestämmelser som behövs utöver föreskrifterna i denna förordning meddelas av tillsynsmyndigheten.