Förordning (1992:98) om användande av skjutvapen vid vakttjänst inom Försvarsmakten

Bestämmelserna i denna förordning gäller för Försvarsmaktens personal när den tjänstgör för bevakning. I fråga om militär personal gäller bestämmelserna även när den tjänstgör för att upprätthålla ordning. Bestämmelserna gäller dock inte Försvarsmaktens användande av våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja. Förordning (2006:153).

Den som handlar i nödvärn enligt 24 kap. 1 § brottsbalken får använda skjutvapen för att avvärja svårare våld mot sig själv eller någon annan eller hot som innebär trängande fara för sådant våld.

Den som enligt 24 kap. 2 § brottsbalken, 10 och 29 §§ polislagen (1984:387) eller 11 § andra stycket skyddslagen (2010:305) får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd får då använda skjutvapen, om det är absolut nödvändigt med hänsyn till åtgärdens vikt. Förordning (2019:775).

Innan skjutvapen används, skall risken för att utomstående skadas särskilt beaktas. Skottlossning inom ett område där många människor bor eller vistas skall undvikas i det längsta.

Innan skott avlossas, skall tydlig varning ges genom tillrop, om det inte är uppenbart att en sådan varning skulle vara utan verkan. Om omständigheterna tillåter det, skall varningsskott först avlossas.

Vid skottlossning mot en person skall eftersträvas att denne oskadliggörs endast för tillfället.

Försvarsmakten får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning. Förordning (1994:170).