Initiativärende för granskning av Polismyndigheten i Stockholms läns agerande i samband med att en polisman vittnat mot en kollega

Justitiekanslern uttalar kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för dess åtgärd att låta tre polismän i tjänst i utbildningssyfte bevista en rättegång där en polisman vittnade mot en kollega. Justitiekanslern gör i övrigt vissa allmänna uttalanden angående polisers närvaro vid rättegångar och situationer där poliser vittnar mot kollegor.

Ärendet

Justitiekanslern beslutade den 7 februari 2006 att granska Polismyndigheten i Stockholms läns agerande i samband med att en polisman i ett visst fall hade vittnat mot en kollega. Till grund för Justitiekanslerns beslut låg uppgifter från advokaten ÅB om att mer än tio poliser hade närvarat vid den aktuella förhandlingen som åhörare, de flesta uniformerade, och att deras närvaro hade uppfattats som ett stöd för de åtalade.

Justitiekanslern remitterade ärendet till Polismyndigheten i Stockholms län och begärde därvid särskilt svar på följande frågor.

1. Hur förhåller sig myndigheten när det blir känt att en polis kan komma att vittna mot en kollega i domstol? Vidtas några åtgärder? Hur förhöll sig myndigheten i det aktuella fallet?

2. Hur förhåller sig myndigheten efter att en polis har vittnat mot en kollega? Vidtas några åtgärder? Hur har myndigheten förhållit sig i det aktuella fallet?

3. Vilken hållning har myndigheten när det gäller polisers deltagande som åskådare vid domstolsförhandlingar? Hur förhöll sig myndigheten i det aktuella fallet?

Polismyndigheten i Stockholms län, länspolismästaren CG, har i ett yttrande anfört bl.a. följande.

”Innan polismyndigheten besvarar de av JK ställda frågorna vill myndigheten kommentera uppgiften i JK:s remiss om att fler än tio poliser satt på åhörarplats, varav de flesta dessutom uniformerade, då uppgiften synes väsentlig för JK:s beslut att inleda en granskning av myndighetens agerande i fallet. Myndigheten har vid beredning av ärendet begärt att Västerorts polismästardistrikt särskilt skall yttra sig i denna del. Av de uppgifter distriktet lämnat, bl.a. inhämtade uppgifter från rättens ordförande, framgår att av närvarande poliser i rättssalen var, såvitt kunnat utrönas, endast vittnet iförd uniform medan övriga närvarande var civilklädda. Av uppgifterna från Västerorts polismästardistrikt framgår också att antalet poliser som var närvarande vid förhandlingen som åhörare var 6-7 stycken. Polismyndigheten konstaterar därför att det underlag JK baserat sin granskning på synes vagt och stämmer inte med de uppgifter myndigheten kunnat kontrollera. Detta är naturligtvis en olycklig omständighet då det t.ex. i media fokuserats kring JK:s beslut att granska myndighetens agerande utifrån det här bristfälliga underlaget.

Vad gäller polisers deltagande som åskådare vid domstolsförhandlingar är detta först en fråga om vilka rättsliga möjligheter myndigheten har att begränsa den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen vid domstolsförhandlingar. Polismyndighetens inställning är att poliser i tjänst inte skall närvara som åskådare vid en domstolsförhandling, om inte tjänsten kräver det. Vad poliser gör på sin lediga tid kan myndigheten i detta sammanhang inte styra.

Vad allmänt gäller polisers närvaro vid rättegångar får polismyndigheten anföra följande. Förutom vid de tillfällen där polismannen är en aktör i målet, kan en polismans närvaro i rättssalen motiveras utifrån andra grunder, t.ex. att det råder en hotbild mot någon inblandad, eller att det av utredningsskäl kan vara av intresse att närvara vid rättegången. Många åklagare vill exempelvis ha tillgång till den som inom polisen utrett ett ärende och därför gärna ser att denne närvarar. En ytterligare aspekt är att det i t.ex. mål som upptar gängrelaterad brottslighet kan förekomma påtryckningar på både vittnen och målsäganden. I dessa fall kan närvaron av poliser balansera situationen. Vidare finns ett berättigat intresse av att även poliser i studiesyfte skall kunna besöka domstolar. Slutligen vill polismyndigheten peka på det förhållandet att det alltjämt vid våra domstolar ofta förekommer att tilltalade, vittnen, målsägande och åhörare har att vänta i ett gemensamt väntrum inför en rättegång.

Att en polisman vittnar i en rättegång är ett naturligt inslag i en polismans arbete, särskilt för de poliser som arbetar i ingripandeverksamheten. Det förekommer också – även om det är ovanligt – att poliser uppträder som vittne till en händelse där en annan polis är tilltalad. Som JK anfört innebär det – i likhet med vad som gäller vid andra myndigheter eller företag – att dessa situationer naturligtvis kan skapa påfrestningar i organisationen. Det kan exempelvis uppstå spänningar mellan de personer som är involverade. Polismyndigheten vill dock framhålla att situationen är ovanlig och får anses utgöra ett undantag i polisverksamheten.

På ett övergripande plan har myndigheten fastställda rutiner och riktlinjer för bl.a. kränkande särbehandling och hot och våld. Dessa rutiner är naturligtvis även tillämpliga på situationer när en polis kan komma att vittna mot en kollega. När det uppkommer en sådan situation hanteras det i första hand inom ramen för den lokala arbetsgivarföreträdarens arbetsledningsansvar. Det är också en fråga som berör arbetsmiljön. Genom myndighetens tjänsteföreskrift (TjF2004:02, 742-A) om befattningsnivåer och fördelningssamtal m.m. inom systematiskt arbetsmiljöarbete, regleras närmare om hur ett sådant arbetsmiljöarbete skall bedrivas och vem som ansvarar därför. Vidare kan nämnas att i polismyndighetens ledarskapsutbildningar ingår etikavsnitt där dessa frågor diskuteras.

Det är emellertid en angelägenhet för alla anställda inom myndigheten att det kontinuerligt förs en diskussion kring frågor om yrkesetik och moral, däribland hur en anställd inom polisen skall uppträda, både i och utanför tjänsten. Även om det i första hand är ett arbetsledningsansvar att hantera eventuella konflikter och spänningar på arbetsplatsen är det varje medarbetares ansvar att verka för ett gott arbetsklimat och ett omdömesgillt uppträdande.

Polismyndigheten övergår efter dessa inledande synpunkter till att besvara frågorna.

Svar på av JK ställda frågor

1. Hur förhåller sig myndigheten när det blir känt att en polis kan komma att vittna mot en kollega i domstol? Vidtas några åtgärder? Hur förhöll sig myndigheten i det aktuella fallet?

Vad först avser det konkreta fallet kontaktades tidigt den aktuelle polismannen som skulle vittna i ärendet av sin närpolischef. Under detta och efterföljande samtal klargjordes bland annat att polismannen skulle meddela sin chef för det fall någon försökte utsätta honom för otillbörlig påverkan, eller kom att besvära honom på annat sätt.

Vad beträffar myndighetens förhållningssätt kan konstateras att det inte finns några enhetliga regler eller riktlinjer inom myndigheten som reglerar en sådan situation specifikt. Av de övergripande dokumenten som är tillämpliga kan nämnas myndighetens ovan nämnda föreskrifter för arbetsmiljöarbetet samt myndighetens fastställda rutiner och riktlinjer för bl.a. kränkande särbehandling och hot och våld. Av de svar som inkommit från de olika polismästardistrikten och avdelningarna samt från enheten för interna utredningar framgår i huvudsak att situationen hanteras som en naturlig del av personalansvaret. Det innebär konkret att den närmaste chefen vanligtvis underrättas så snart det blir känt att en kollega kan komma att vittna mot en annan. En dialog förs med berörda personer och en bedömning görs om tillfälliga åtgärder behöver vidtas. I vissa fall kan det t.ex. bli aktuellt att skilja de inblandade åt, när de arbetar på samma arbetsplats, genom att en flyttas till ett annat turlag, enhet eller polismästardistrikt. Möjligheten till stöd och hjälp diskuteras. Det är naturligtvis också viktigt att informera de övriga medarbetarna för att undvika att felaktig information sprids. Detta gäller även tiden efter vittnesmålet.

2. Hur förhåller sig myndigheten efter att en polis vittnat mot en kollega? Vidtas några åtgärder? Hur har myndigheten förhållit sig i det aktuella fallet?

Som framgått under fråga 1 kontaktades i det aktuella fallet polismannen tidigt av sin närpolischef som under samtal klargjorde att polismannen skulle meddela sin chef för det fall någon försökte utsätta honom för otillbörlig påverkan, eller kom att besvära honom på annat sätt. Inga uppgifter har heller framkommit om att polismannen skulle ha utsatts för några oegentligheter eller liknande med anledning av vittnesmålet.

Vad gäller myndighetens agerande efter att en polis vittnat mot en kollega får myndigheten hänvisa till svaret under fråga 1 som givetvis även gäller efter att en polis har vittnat mot en kollega. Ytterligare kan tilläggas att efter det att en polis vittnat mot en kollega är det naturligtvis av vikt att berörd arbetsledare gör noggranna iakttagelser vad som händer på arbetsplatsen och att denne har en skärpt uppmärksamhet på stämningar på arbetsplatsen. Den närmaste arbetsledningen har här en viktig arbetsuppgift att vara vaksam på vad som sker. Självfallet förs också en löpande dialog med inblandade parter.

3. Vilken hållning har myndigheten när det gäller polisers deltagande som åskådare vid domstolsförhandlingar? Hur förhöll sig myndigheten i det aktuella fallet?

Som framgått ovan är polismyndighetens inställning att poliser i tjänst inte skall närvara som åskådare, om inte tjänsten kräver det. Som vidare framgått finns många situationer när polisnärvaro är nödvändig vid rättegångar. I det fall polismän på sin fritid närvarar vid domstolsförhandlingar har myndigheten, i enlighet med vad som anges i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen om att förhandlingar vid domstol är offentliga, överhuvudtaget inte någon rätt att begränsa deras närvaro.

Myndigheten kan urskilja tre olika scenarion vad gäller polisers närvaro som åskådare vid en huvudförhandling.

1. Om en polisman infinner sig som åskådare i uniform eller i civila kläder under tjänstetid, så förutsätter detta att det är ett beordrat uppdrag eller att det i varje fall sker med den närmaste chefens vetskap och samtycke. I detta sammanhang kan bestämmelsen i 4 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558) nämnas, där det bl.a. framgår att anställda inom polisen skall i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning.

Det bör också noteras att det ankommer på rättens ordförande att, i enlighet med de bestämmelser som gäller om ordning vid domstol i 5 kap. 9 § rättegångsbalken, upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och meddela de föreskrifter som behövs för detta. Rättens ordförande har enligt bestämmelsen bl.a. rätt att utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt.

2. Om en polisman infinner sig som åskådare i uniform under fritid, så förutsätter det enligt Rikspolisstyrelsens uniformsföreskrifter för Polisen (RPSFS 2004:10, FAP 798-1) att denne beviljats bära uniform under sin fritid i det särskilda fallet. (Detta torde i princip aldrig vara aktuellt).

3. Om en polisman infinner sig som åskådare i civila kläder under sin fritid är det något som myndigheten har svårt att ha synpunkter på.

Vad beträffar frågan hur myndigheten förhöll sig i det aktuella fallet lämnas följande svar.

Västerorts polismästardistrikt har i ärendet haft kontakt bl.a. med ordföranden vid den aktuella huvudförhandlingen. Det har därvid framkommit att han inte kan dra sig till minnes att några bar polisuniformer, annat än kanske den polis som vittnade. Han såg en handfull civilklädda män och en eller ett par kvinnor på åhörarplats, vilka gav intryck av att vara poliser. Dessa betedde sig aldrig så att det blev aktuellt att tillrättavisa dem, eller vidta några andra åtgärder. Såvitt han kan dra sig till minnes utsattes inte den polisman som vittnade för något felaktigt beteende av åhörarna. Däremot upplevde han det som att vittnet tyckte att det var jobbigt att andra poliser satt med i salen. Dessa uppgifter, tillsammans med vad distriktet i övrigt kommit fram till, gör att myndigheten uppskattar antalet poliser på åskådarplats då polismannen vittnade till 6-7 stycken och att den vittnande polismannen var den ende som bar uniform i rättssalen.

Såvitt avser frågan om de som åskådare närvarande polismännen var i tjänst eller inte framgår följande av inhämtade uppgifter från Västerorts polismästardistrikt. I vart fall två av polismännen hade s.k. fridag och var således lediga. En av polismännen påbörjade sin tjänstgöring den aktuella dagen kl. 15.00 och avvek från rättssalen någon tid dessförinnan. Tre av polismännen hade den aktuella dagen utbildningsdag och hade under förmiddagen genomfört en tjänsteskjutning, varefter det saknades inplanerad aktivitet. De besökte då med godkännande av sin chef rättegången i utbildningssyfte.

Som ovan sagts har heller inga uppgifter framkommit om att polismannen har utsatts för några oegentligheter på grund av sitt vittnesmål.

Avslutande synpunkter

Polismyndighetens inställning är att poliser inte skall närvara vid rättegångar om inte tjänsten kräver det. Som framgått ovan finns många situationer när polisen närvaro i tjänsten vid rättegångar är nödvändig. Det torde också förekomma att poliser på sin lediga tid är åskådare vid en huvudförhandling. Möjligheterna för myndigheten att i dessa fall begränsa närvaron vid rättegångar är utesluten då detta skulle stå i strid med grundlagens bestämmelser.

För det fall en polis skall vittna mot en kollega hanteras de situationer som kan uppkomma av arbetsledningen som en naturlig del av personalansvaret. Det kan också bli en fråga som berör arbetsmiljön. Genom myndighetens tjänsteföreskrift (TjF2004:02, 742-A) om befattningsnivåer och fördelningssamtal m.m. inom systematiskt arbetsmiljöarbete, regleras närmare om hur ett sådant arbetsmiljöarbete skall bedrivas och vem som ansvarar därför. Av de övergripande dokumenten som är tillämpliga kan nämnas myndighetens fastställda rutiner och riktlinjer för bl.a. kränkande särbehandling och hot och våld. Vidare kan nämnas att i polismyndighetens ledarskapsutbildningar ingår etikavsnitt där dessa frågor diskuteras.

Här skall också särskilt framhållas medarbetarens ansvar i uppkomna situationer att alltid som polis uppträda omdömesgillt och verka för ett gott arbetsklimat.

Att därutöver fastställa ett myndighetsgemensamt förhållningssätt i dylika frågor är enligt myndighetens mening tveksamt, bl.a. på grund av varje ärendes skiftande karaktär och de inblandade personernas olika behov av stöd och hjälp, men kanske framförallt på grund av det begränsade antal situationer ett sådant förhållningssätt skulle vara tillämpbart på. Inget har heller framkommit om att poliser som åskådare vid rättegångar skulle utgöra ett problem i polismyndigheten.

Vad slutligen gäller det aktuella fallet har detta hanterats enligt gällande regler för myndigheten och inget har framkommit om att polismannen som vittnade har utsatts för några oegentligheter med anledning av vittnesmålet.”

Advokaten ÅB har beretts tillfälle att yttra sig över vad polismyndigheten har anfört. Han har framfört bl.a. följande.

”För det första vill jag poängtera att det i o f s är helt ointressant för själva sakfrågan om det fanns 6-7 eller 15-16 poliser i rättssalen då en polis vittnade mot sina två kollegor. Det är vidare av mindre vikt om de var i uniform eller civilklädda.

Det väsentliga för sakfrågan är huruvida det är moraliskt av poliser att ö h t närvara vid en rättegång där kollegor är föremål för åtal och där en (eller flera) kollegor vittnar mot den/dessa. Om poliserna besitter någon form av rättspatos borde de inse att deras blotta närvaro i rättssalen är ett moment som kan påverka processen. Den formen av ”stöttande” klarar vi oss utan i domstolarna. Sedan spelar det för min personliga åsikt ingen roll om de är där på sin ledighet eller sitter på åhörarplats då de egentligen är i tjänsten och borde vara någon annanstans. De poliser som är i domstolarna som målsägande eller för att vittna omfattas självfallet inte av detta JK:s initiativärende.

Vill de komma till domstolarna för att lära sig något de inte fått sig till livs på polisutbildningen kan de självfallet välja en rättssal där det inte pågår mål mot/med kollegor, så de på detta sätt undviker misstankar om påtryckningar mot (som i detta fall) en kollega som vittnar mot sina egna. Det är enligt min uppfattning klandervärt att tre poliser i detta aktuella fall bevistade rättegången i utbildningssyfte efter godkännande av sin chef. (…)”

Justitiekanslerns bedömning

Det är uppenbart att en situation där en polis vittnar mot en annan medför påfrestningar i organisationen. Det är därför av stor vikt hur myndigheten agerar när något sådant inträffar, dels innan vittnesmålet har avgetts, dels efteråt. Det är vidare så att det finns en påtaglig risk för att andra polisers närvaro vid sådana rättegångar kan upplevas som påfrestande för den vittnande polisen eller på annat sätt påverka rättegången.

De omständigheter som hade framkommit i det aktuella fallet gav vid handen att det fanns skäl att utreda dessa båda frågor närmare. Därför initierade jag detta ärende.

Jag utgår från polismyndighetens besked att det i det aktuella fallet fanns sex eller sju poliser närvarande vid rättegången som åhörare. Tre av dessa var i tjänst och besökte rättegången i utbildningssyfte efter godkännande av sin chef. Av utredningen får också anses framgå att den vittnande polisen upplevde de andra polisernas närvaro som ”jobbig”, även om han inte utsattes för några direkta oegentligheter i samband med vittnesförhöret.

Jag genomförde nyligen en inspektion vid Polismyndigheten i Västra Götalands län. I samband med inspektionen tog jag upp de båda ovan angivna frågeställningarna. I beslutet från inspektionen anförde jag beträffande dessa båda frågor följande.

” Poliser som vittnar mot andra poliser

Enligt Justitiekanslerns mening har myndigheten ett ansvar för att försöka se till att det inte blir fråga om utfrysning e.d. av den som avser att vittna mot en kollega. Myndigheten bör över huvud taget vara aktiv för att motverka de svårigheter som kan uppkomma i en sådan situation. De åtgärder som vidtas bör inte vara sådana att de uppfattas som att myndigheten tar ställning för den ene. Särskilt viktigt torde det därvid vara att åtgärderna inte kan uppfattas som ett ställningstagande mot den person som är vittne.

Över huvud taget är det enligt Justitiekanslerns mening angeläget att myndigheten klargör att det är riktigt för den som har bevittnat ett brott av en kollega att ställa upp som vittne. Det får anses ankomma på ledningen att också förmedla denna syn till dem som verkar inom organisationen.

Poliser som publik vid rättegångar

Enligt Justitiekanslerns mening är det viktigt att myndigheten inte uppfattas ta ställning emot att åtal väcks mot en polis. Det är oacceptabelt om intrycket i rättssalen blir att myndigheten eller enstaka poliser genomför en manifestation som ser ut att handla om att kollegan bör frikännas. Och det bör inte få förekomma att deltagandet uppfattas som en demonstration mot exempelvis en person som vittnar mot kollegan. Att poliser deltar som publik under sin fritid kan myndigheten inte hindra. Men det nyss sagda gäller även för sådana fall. Det är därvid att märka att det inte handlar om vilken fritidssysselsättning som helst utan om en handling med betydande koppling till tjänsten. Justitiekanslern anser att myndigheten bör överväga att ge någon form av rekommendationer för polisers deltagande som publik vid rättegångar.”

Dessa synpunkter gäller naturligtvis i lika hög utsträckning för det nu aktuella ärendet. Därutöver vill jag tillägga följande.

Polismyndigheten förefaller ha ett bra förhållningssätt när det gäller situationen att en polis vittnar mot en kollega. De redovisade rutinerna förefaller ändamålsenliga för att motverka problem som kan uppstå i en sådan situation. Justitiekanslern vill dock betona det angelägna i att polisledningen arbetar för att få till stånd ett klimat där det uppfattas som riktigt att vittna mot en kollega om man har iakttagit att denne har begått ett brott.

Det har inte redovisats i polismyndighetens svar i vilken mån den vittnande polismannen fått – eller behövt – stöd efter domstolsförhandlingarna. Jag ser inte skäl att efterfråga detta ytterligare. Allmänt sett kan noteras att det ofta kan finnas skäl för ledningen att vara uppmärksam på behovet av stöd. Att inga åtgärder av negativt slag får förekomma mot den vittnande polisen med anledning av vittnesmålet behöver inte ens sägas.

Polismyndigheten har själv uttalat att poliser i tjänst inte skall närvara som åskådare vid domstolsförhandlingar om inte tjänsten kräver det. Detta torde gälla i än högre grad om det är fråga om en förhandling där en polisman står åtalad för brott i tjänsten och en annan polisman skall höras som vittne mot den åtalade. Det kan finnas ett visst behov av att låta polismän besöka rättegångar i utbildningssyfte. Det är emellertid viktigt att det noggrant övervägs vilka rättegångar som kan komma i fråga för detta. Att låta polismän i tjänst närvara vid en rättegång som den aktuella i utbildningssyfte får anses som högst olämpligt. Det har visserligen inte framkommit något som tyder på att den vittnande polismannen skulle ha utsatts för några oegentligheter eller liknande i anslutning till vittnesmålet. Redan risken för att kollegornas närvaro i rättssalen kan upplevas som obehaglig av den vittnande polismannen och att vittnesmålet därigenom kan komma att påverkas visar dock på det olämpliga i detta. Utredningen får också anses visa att den vittnande polismannen i detta fall tyckte att det var påfrestande att det satt andra poliser med i rättssalen. Polismyndigheten kan inte undgå kritik för sitt agerande i detta hänseende.

Jag vill avslutningsvis upprepa den synpunkt som framfördes i det ovan nämnda inspektionsbeslutet att polismyndigheten bör överväga att ge någon form av rekommendationer för polisers deltagande som åhörare vid rättegångar.

Med dessa synpunkter avslutar jag ärendet.