Kritik mot Polismyndigheten för att en mobiltelefon togs i beslag och undersöktes vid misstanke om ringa narkotikabrott (eget bruk)

Anmälan

I en anmälan till JO den 17 april 2024 förde AA fram klagomål mot Polismyndigheten. Han uppgav bl.a. att polisen, efter ett ingripande mot honom, hade genomfört en husrannsakan i en bostad som han delade med sina föräldrar och syskon. Hans bror som befann sig i bostaden hade tvingats lämna urinprov och fått sin mobiltelefon genomsökt. AA ifrågasatte att det fanns grund för åtgärderna mot brodern.

Utredning

Av handlingar som hämtades in från Polismyndigheten framgick bl.a. att det i samband med husrannsakan uppstod misstanke om att AA:s bror, i fortsättningen benämnd NN, var påverkad av narkotika. Vidare framgick att det med anledning av brottsmisstanken fattades beslut om kroppsbesiktning genom urinprov och att NN:s mobiltelefon togs i beslag och undersöktes på platsen. NN var 17 år vid tillfället.

JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig över anmälan i den del som avsåg de åtgärder som vidtogs med NN:s mobiltelefon. Yttrandet skulle

innehålla en redogörelse för de brottsmisstankar som låg till grund för beslaget och den rättsliga grunden för åtgärderna.

Polismyndigheten (juristen BB) yttrade sig den 28 oktober 2024 och i ett kompletterande yttrande den 4 mars 2025, efter att ha hämtat in upplysningar från berörda befattningshavare.

Polismyndigheten sammanfattade de uppgifter som polisassistenten CC, som ledde husrannsakan, lämnat om beslaget enligt följande.

Vid verkställandet av husrannsakan knackade patrullen först på ytterdörren till bostaden utan att någon öppnade och de gick då tillbaka till sin bil i väntan på en eventuell nyckel. Efter en längre stund öppnade [NN] ytterdörren och gick ut. När poliserna konfronterade [NN] fattade de misstanke om att han kunde vara påverkad av narkotika. Anledningen var att [NN] hade svårt att se dem i ögonen, var agiterad och viftade stundtals med armarna och skakade. Poliserna upplevde att [NN] blev nervös när de samtalade om narkotika. [NN] nekade till att han hade brukat narkotika och upplevdes som mycket defensiv och ibland arg. CC beslutade därför, med stöd av den förundersökningsdelegation han hade, att inleda förundersökning avseende ringa narkotikabrott. CC beslutade också att [NN] skulle lämna ett urinprov vilket skedde i bostaden och att hans mobiltelefon skulle tas i beslag för att styrka misstanken om att [NN] brukat narkotika. Det är vanligt att ungdomar nekar till narkotikabrott och hävdar passiv rökning eller att man blivit drogad. Det förekommer även att personer vittnar falskt i rättegångar mot betalning. Syftet med att beslagta [NN:s] mobiltelefon var att hitta information som styrkte att [NN] hade brukat narkotika, t.ex. meddelanden eller bilder på när detta sker. För att kunna säkra sådan information behövs en omedelbar hantering på plats, eftersom informationen annars kan raderas eller krypteras. CC öppnade mobiltelefonen på plats och gick igenom den manuellt för att leta efter nyss nämnd information. Det fanns inte någon information i mobilen som kunde styrka brottsmisstankarna. När det gäller undersökningen av mobiltelefonen lämnade CC dessutom följande upplysningar. NN uppgav självmant mobilkoden utan att bli tillfrågad. Inget förhör hölls och NN informerades om brottsmisstanken. Han tror att NN också informerades om sina rättigheter men han kan inte med säkerhet säga att det var så. Vid undersökningen letade han efter vissa ”appar” som ofta används vid narkotikahandel och tittade i meddelanden som fanns på telefonen. Innan undersökningen aktiverade han telefonens flygplansläge. Telefonen återlämnades efter några minuter till NN.

Polismyndigheten redovisade vidare en sammanfattning av upplysningar som hämtats in från chefen för lokalpolisområde Södra Ångermanland, polisintendenten DD Han uppgav bl.a. att det är synnerligen vanligt att personer nekar till brott även vid positiva provtagningsresultat och att det därför ofta finns ett behov av att säkra stödbevisning. DD förde vidare fram att det inom Polismyndighetens operativa verksamhet anses allmänt känt att mobiltelefoner har ett nära samband med narkotikabrottslighet och att det i samband med undersökning av beslagtagna telefoner ofta går att hitta bevisning för det aktuella brottet bestående i t.ex. kommunikation om narkotikaköp, dialoger som beskriver ett upplevt rus eller fotografier och filmer.

Polismyndigheten redogjorde för rättslig reglering och gjorde därefter följande bedömning avseende beslaget av mobiltelefonen.

Av utredningen framgår att polisassistenten CC beslutade att inleda en förundersökning mot [NN] som avsåg misstanke om ringa narkotikabrott genom eget bruk av narkotika. CC beslutade att [NN] skulle lämna ett urinprov och att [NN:s] mobiltelefon skulle tas i beslag. Enligt CC var syftet med beslaget av mobiltelefonen att säkra information, t.ex. bilder, som kunde utgöra bevisning om att [NN] brukat narkotika. Både CC och DD har pekat på att sådan information kan behövas som stödbevisning för att motbevisa invändningar från personer som misstänks för eget bruk av narkotika och där provtagningen visar på ett narkotikabruk. De har pekat på att sådana invändningar är vanligt förekommande, vilket Polismyndigheten saknar anledning att ifrågasätta. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen [ här utelämnad, JO:s anm. ] förutsätter ett beslut att beslagta ett föremål för ändamålet att utreda ett brott att det ska finnas konkreta omständigheter som med viss styrka tyder på att föremålet kan främja utredningen. I detta fall har det inte framkommit någon konkret omständighet som talade för att [NN] skulle föra fram en bärkraftig invändning mot en provtagning som visat på narkotikabruk. Behovet av ytterligare stödbevisning i form av beslag kan därför ifrågasättas utifrån den befintliga utredningen. Det kan även ifrågasättas om nyttan av den tillkommande stödbevisningen för att styrka ett ringa brott i detta fall stod i rimlig proportion till åtgärden att kontrollera innehållet i en mobiltelefon, som får anses innebära ett tämligen omfattande ingrepp i den personliga integriteten. Polismyndigheten anser sammanfattningsvis att det utifrån den befintliga utredningen kan ifrågasättas om beslaget av [NN:s] mobiltelefon hade stöd i bestämmelsen i 27 kap. 1 § RB [ rättegångsbalken, JO:s anm. ].

Beträffande genomsökningen av telefonen bedömde Polismyndigheten bl.a. att utredningen inte visar att polisens agerande innebar ett åsidosättande av NN:s rätt att inte behöva medverka i utredningen eller att det i övrigt skulle ha påverkat hans rätt till en rättvis rättegång.

Rättslig reglering Ett föremål får tas i beslag bl.a. om det skäligen kan antas att det har betydelse för utredning om brott (se 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, RB).

Med ”skäligen kan antas” avses att det ska finnas konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att föremålet har betydelse för utredningen (se SOU 1995:47 s. 358 och SOU 2017:100 s. 165).

Beslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se 27 kap. 1 § tredje stycket RB).

När åtgärden som i det här fallet riktas mot ett barn måste det i proportionalitetsbedömningen också särskilt beaktas hur tvångsmedlet kan komma att drabba barnet och särskilda hänsyn kan behöva tas (se Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, femte uppl., s. 897). Dessutom ska barnets rättigheter enligt barnkonventionen beaktas vid alla beslut om tvångsmedel mot underåriga.

Vid beslut om tvångsmedel måste även ändamåls- och behovsprinciperna beaktas. Ändamålsprincipen innebär att ett tvångsmedel inte får användas i något annat syfte än det som tvångsmedlet beslutats för. Enligt behovsprincipen får ett tvångsmedel bara användas om det finns ett påtagligt behov av tvångsmedlet och om det avsedda resultatet inte kan uppnås med andra, mindre ingripande, medel. (Se bl.a. Lindberg, a.a., s. 64 f.)

Den som med laga rätt bl.a. verkställer husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträffas i beslag. Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får åtgärden även utan sådant beslut vidtas av en polis. Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, ska anmälan skyndsamt göras hos honom eller henne, som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå. (Se 27 kap. 4 § RB.) Beslaget ska ses som ett provisorium fram till dess att det fastställts (se Lindberg, a.a., s. 481).

Utgångspunkten är att föremål som har tagits i beslag får undersökas. Undersökningen ska i vissa fall föregås av ett beslut av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren (se 27 kap. 12 § RB). Bestämmelsen är tillämplig vid en undersökning av innehållet i en mobiltelefon (se NJA 2015 s. 631 och Lindberg, a.a., s. 485 f. och 712). Den som fattat beslutet om undersökning får sedan delegera till exempelvis en polis att genomföra åtgärden. (Se också JO:s beslut den 9 november 2022, dnr 2442-2021.)

Bedömning

I samband med en husrannsakan blev NN misstänkt för ringa narkotikabrott, eget bruk. Påföljden för det brottet bestäms i normalfallet till dagsböter. Polisassistenten CC beslutade att inleda en förundersökning och om en kroppsbesiktning av NN genom urinprov. Provtagningen genomfördes i samband med husrannsakan. CC tog också NN:s mobiltelefon i beslag och undersökte den på plats. Ändamålet med beslaget var att utröna omständigheter som kunde ha betydelse för att utreda narkotikabrottet. Efter undersökningen lämnades telefonen tillbaka till NN.

Min granskning har avsett frågan om det fanns rättsliga förutsättningar för beslaget och undersökningen av mobiltelefonen.

Syftet med beslaget var, som jag förstått CC:s uppgifter, att hitta information som styrkte att NN uppsåtligen hade brukat narkotika. Enligt CC skulle bilder eller meddelanden som fanns i telefonen kunna motbevisa en eventuell invändning från NN om att han exempelvis blivit drogad eller fått i sig narkotika genom passiv rökning. CC och lokalpolisområdeschefen DD har uppgett att det är vanligt att ungdomar som misstänks för narkotikabrott gör sådana invändningar. Jag har inte anledning att ifrågasätta detta i och för sig.

För beslaget av telefonen krävdes att det skäligen kunde antas att den hade betydelse för utredningen av det ringa narkotikabrottet och att åtgärden uppvägde det intrång eller men i övrigt som den innebar för NN.

Behovet av ett tvångsmedel och proportionaliteten av åtgärden måste alltid bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Ett tvångsmedel får således inte användas slentrianmässigt. Bedömningen av behovet och proportionaliteten ska göras bl.a. i ljuset av vilka andra tvångsmedel som används. Det finns skäl att betona att beslag enligt 27 kap. RB får användas endast för att utreda ett brott och inte för att exempelvis upptäcka brottslig verksamhet.

Det finns inte anledning att utgå från något annat än att urinprovtagningen var en tillräcklig åtgärd för att utröna om NN hade narkotika i kroppen. Det har vidare inte lyfts fram någon konkret omständighet som talade för att NN, vid ett positivt analysresultat, skulle föra fram en invändning som behövde motbevisas genom innehållet i hans mobiltelefon.

Jag är därför mycket tveksam till om det fanns ett tillräckligt konkret behov av att ta NN:s mobiltelefon i beslag för att utreda det ringa narkotikabrottet. Det kan även ifrågasättas om nyttan av tillkommande stödbevisning i form av innehåll från telefonen stod i rimlig proportion till det ingrepp i NN:s personliga integritet som det innebar att ta mobiltelefonen i beslag i syfte att undersöka den.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet är det min uppfattning att beslaget av mobiltelefonen saknade stöd i 27 kap. 1 § RB. Det fanns då inte heller lagliga förutsättningar att undersöka telefonen. Polismyndigheten kritiseras för att åtgärderna ändå vidtogs.

Jag vill dessutom uttala följande. En grundtanke bakom rättegångsbalkens reglering av beslag är att det i de flesta fall är någon annan än den polis som verkställt beslaget som ska besluta om huruvida beslaget ska bestå och – i förekommande fall – om undersökning av egendomen. Dessa överväganden kan då ofta göras med viss distans till den situation där egendomen togs i beslag. Ordningen motiveras av rättssäkerhetsskäl.

Det kan diskuteras hur dessa intressen tillgodoses när en polis i yttre tjänst agerar med stöd av en generell behörighet som undersökningsledare. Polisen i fråga ska nämligen då ensam fylla de roller som rättegångsbalken fördelat på olika befattningshavare. Denna frågeställning är föremål för utredning hos JO i ett annat ärende (se dnr 802-2025). Jag går därför inte närmare in på den saken här.

Ärendet avslutas.

Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt och har ingen underskrift. Rättssakkunniga Johanna Nilsson har föredragit ärendet och byråchefen Nils Västberg har deltagit i beredningen.